Renbetesmarkerna

_V)NC<,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:12 Jordbruksdepartementet

RENBETESMARKERNA BETÄNKANDE AVGIVET AV RENBETESMARKSUTREDNINGEN

Stockholm 1966

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 6 Kronologisk

förteckning

1. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fi. 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. Fi. 3. Yrkesutbildningen. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 586 s. E. 4. Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. 5. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 s. U. 6. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 157 s. S. 7. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. 8. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. Fi. 9. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Esselte. 187 s. S. 10. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. 11. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö. 12. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 273 s. + 1 kartbilaga. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1966:12 Jordbruksdepartementet

RENBETESMARKERNA B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV RENBETESMARKSUTREDNINGEN

SVENSKA R E P R O D U K T I O N S AB STOCKHOLM 1966 57300

Innehåll Skrivelse till Statsrådet ooh Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet Yttrande av de förordnade experterna

' 8

Kap. 1. Inledning Utredningsuppdraget Utredningsarbetets bedrivande Disposition av betänkandet Orientering Lappbyarna

9 9 10 11 11 12

Kap. 2. Historik

14 Kaj). 3. Renbetesmarkernas areal och betestillgångarnas utnyttjande Inledning Uenbetesmarkemas bruttoareal Norrbottens läns norra distrikt sid 23 — Norrbottens läns södra distrikt sid 25 — Norrbottens läns östra distrikt sid 27 — Västerbottens län sid 31 — Jämtlands län sid 33 — Sammandrag sid 35 Vatten-, impediment- och kulturområden Vattenområden sid 36 — Impedimcntområden siid 36 — Kulturområden sid 38 Betesområdenas nettoareal Lavtillgångar inom viinterbeteso.mrådena Skog'avverkningar ooh skogsvårdsåtgärder Renantal i lappbyarna Fjällappbyarna norr om Torne älv sid 46 — Fjällappbyarna mellan Torne och Lule älvar sid 47 — Fjällappbyarna i Jokkmokks socken sid 48 — Fjällappbyarna i Arjeplogs socken sid 48 — Skogsilappbyarna i Lappland sid 49 — Koncessionslappbyarna j Norrbottens län sid 52 — Fjällappbyarna i Västerbottens län sid 52 — Lappbyarna i Jämtlands län sid 53 Betestider inom de olika årstidsområdena Fjällappbyarna i Norrbottens läns norra distrikt; sid 58 — Fjällappbyarna i Norrbottens läns södra distrikt sid 59 — Fjällappbyarna i Västerbottens län sid 60 —• Skogslappbyarna i Lappland sid 61 — Lappbyarna ii Jämtlands län sid 62 Antal renbetesdagar inom de olika årstidsområdena

20 20 21

38 39 41 46

4 Kap. 4. Renbetets biologi Inledning Metodik vid de biologiska fältundersökningarna Renbetets kvalitet och fodervärde Sommarbetet sid 67 — Vinterbetet sid 70 — Höstbetet sid 72 — Vårbetet sid 73 Renbetets avkastning Sommarbetet sid 75 — Vinterbetet sid 78 — Höstbetet sid 80 — Vårbetet sid 81 Renens näringsbehov Betningsintensitet och utnyttjandegrader Betestillgång och utnyttjande av bete i de olika lappbyarna . . . . Sammanfattande synpunkter Litteraturförteckning

82 84 84 88 91

Kap. 5. Lämpliga renantal Inledning Tidigare förslag Allmänna överväganden Utnyttjandegradens variationer Renantalets variationer Renbeläggningen Normala renantal

92 92 93 95 96 101 102 105

Kap. 6. Vattenregleringarnas inverkan på renskötseln Inledning Problem och metoder Vattenbyggnadernas antal och omfattning Inverkan på foder-förrådet Inverkan på utnyttjandegraden Inverkan på produktutbytet Inverkan på produktionsinsatserna Följdverkningar av annat slag Suorvasjöarna, Ransaren och Sylsjön Sammanfattande synpunkter

109 109 110 112 114 116 121 124 128 129 136

Kap. 7. Indelning i lappbyar Inledning Fjällrenskötsel och sko-gsrenskötsel Jämkningar av lappbyindelning-en Frågan om fastställande av gränser för lappbyarnas vinterbetesarnråden Vinterbetesområdenas utnyttjande Slutsatser

65 65 66 67

138 138 139 144 155 157 159

Kap. 8. Renskötselns omfattning m m Inledning Renskötselns omfattning efter 1920 Föreligger det behov av utvidgning? Rödingsträsik-renskötseln Tillgången på nya renbetesmanker Slutsatser

161 161 161 167 170 171 178

Kap. 9. Tekniska hjälpmedel Inledning Anläggnings- och underhållskostnader Räntabilitetsfrågan Planläggningsfrågor Nya typer av anläggningar Sammanfattande synpunkter

180 180 181 183 185 188 192

Kap. 10. Sammanfattning och slutord

193 Bilagor Bil. 1. Förteckning över renbetesdistrikt m fl områden i Norge som må utnyttjas för svensk renskötsel 201 Bil. 2. P.M. angående renbetesmarksutredningens undersökning rörande utvidgning av lapparnas renbetestrakter, av f d landskamreraren E. Huss 207 Tabellbilaga Kartbilaga. Karta över betesområden för svensk renskötsel.

7 Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa inventering av för renskötseln tillgängliga betesmarker m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 21 oktober samma år landshövdingen A. V. R. Tottie såsom utredningsman. Till sekreterare åt utredningen, som arbetat under benämningen renbetesmarksutredningen, förordnades den 18 november 1960 förste konsulenten B. E. H. Ejdemo och till experter den 16 december 1960 renägaren O. Tuuri och överinspektören L. Å. Wikman, den 17 februari 1961 statsagronomen, docent E. V. Steen samt den 11 december 1962 förste avdelningsingenjören P. T. Lif. För att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets genomförande h a r Kungl. Maj:t till utredningen överlämnat den 2 december 1960 dels en skrift den 6 april 1957 av Sameätnam och dels en skrift den 28 maj 1959 av Svenska samernas riksförbund, angående naturingreppens inverkan på betingelserna för renskötsel m. m., samt den 13 april 1962 en av länsstyrelsen i Västerbottens län på Kungl. Maj:ts uppdrag föranstaltad utredning rörande vattenbyggnadsföretags inverkan på renskötseln i länet. I samband med utredningsarbetet har renbetesmarksutredningen besvarat ett antal remisser rörande kraftverksbyggen och vattenregleringar i sjöar och vattendrag inom renskötselområdet m. m. Sedan uppdraget numera slutförts får utredningen vördsamt överlämna betänkande angående renbetesmarkerna. Stockholm den 10 mars 1966.

Anders

Tottie /Bror

Ejdemo

<s

Yttrande

Undertecknade, vilka såsom experter medverkat i utredningsarbetet, förklarar härmed, att vi ansluter oss till den i betänkandet framlagda redovisningen och till de i detta gjorda uttalandena. Stockholm den 10 mars 1966.

Torvald

Lif

Olof Tuuri

Eliel Åke

Steen Wikman

9 KAPITEL 1 Inledning

Utredningsuppdraget I a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 14 o k t o b e r 1960 u t t a l a d e d å v a r a n d e chefen för j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Netzén, f ö l j a n d e : Sedan urminnes tider har samerna bedrivit renskötsel i de nordliga delarna av Sverige. Antalet renskötande samer jämte familjemedlemmar som hjälper till i renskotseln utgör för närvarande något över 1000, medan värdet av årsproduktionen inom renskötseln uppgår till cirka 7 milj. kronor brutto i produktionsledet. Den ratt som tillkommer samerna att utöva renskötsel i landet är bestämd i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Genom lagen ar bland annat mycket betydande arealer »till lapparnas uteslutande begagnande anvisade». För att tillgodose landets behov av elektrisk kraft har vissa kraftverk och vattenregleringar utförts även inom de områden där renskötsel bedrives. Någon mera ingående erfarenhet om hur dessa företag inverkar på möjligheterna att bedriva en lönsam renskötsel synes för närvarande icke finnas. Med hänsyn till angelägenheten att förutsättningarna för en lönsam renskötsel av den storleksordning, som för närvarande förefinnes, icke försämras torde vissa undersökningar framstå såsom nödvändiga. I första hand torde en fullständig inventering av de marker, som kan utnyttjas tor renskotseln, böra komma till stånd. Härvid måste givetvis särskild omsorg ägnas marker som ar bevuxna med den eller de betestyper vara knapphet råder för renskotseltrakten i fråga. I sammanhanget torde även böra undersökas huruvida verkningarna av dylik knapphet eller andra på renskötseln inverkande faktorer bör föranleda att nuvarande lappbygränser ändras. Som ett huvudspörsmål framstår även ett klarläggande av frågan på vad sätt en viss atgard i vatten inverkar på förutsättningarna för renskötseln. Upplysningar i ämnet torde stå att vinna såväl från äldre vattenföretag där förhållandena stabiliserats som från företag, som är under utförande, där förändringarna kan följas kontinuerligt. Om det visar sig erforderligt för att renskötsel skall kunna bedrivas i den omattning, som förutsatts i förenämnda lag den 18 juli 1928, bör vidare undersökas huruvida ytterligare kronomark kan ställas till förfogande för renskötseln och om det ar möjligt att mot ersättning i penningar erhålla exempelvis servitutsrätt till renskötsel a sådana kronan icke tillhöriga marker där rennäringen för närvarande icke ma utövas. Slutligen torde böra utredas i vilken omfattning renskötselns lönsamhet kan förbättras genom tekniska anordningar och hjälpmedel. Utredningen bör anförtros åt en särskilt tillkallad utredningsman. Till utredningsmannens förfogande bör få ställas den samiska och övriga expertis som kan befinnas erforderlig.

10 Utredningsarbetets bedrivande Materialinsamlingen påbörjades vårvintern 1961, så snart erforderlig inledande planläggning utförts. En arbetsgrupp, bestående av Ejdemo och Tuuri, insamlade vid intervjuer med aktiva renskötare grundmaterialet rörande bl. a. renbetesmarkernas utbredning och dessas utnyttjande i gången tid. För detta ändamål höll arbetsgruppen efter särskilt bemyndigande ett antal sammanträden med representanter för lappbyarna under tiden den 23—28 mars, 14—25 april och 15 maj—7 juni 1961 samt 6 och 7 december 1964. De biologiska fältundersökningarna bedrevs av Steen under 1961 och 1962 efter särskilt bemyndigande. För behandling av speciella frågor har Ejdemo hållit sammanträden med representanter för lappbyar m. fl. den 28 september 1962 i Gällivare och den 6 april 1963 i Karesuando. Vidare har utredningen haft överläggningar med förste konsulenterna vid lappväsendet den 7 mars 1961 och den 22 mars 1963 samt med rennäringsnämnden den 19 december 1962. 1 anslutning till utredningsarbetet har renbetesmarksutredningen företagit studieresor den 21—29 augusti 1961 till Lappland samt den 14 och 15 september 1962 till norra Dalarna. Vidare har Wikman och Ejdemo efter särskilt bemyndigande företagit en studieresa den 25—30 juni 1961 till tamrensdistrikt i Sydnorge. Steen har författat kapitel 4 och utfört härför erforderlig bearbetning av materialet. Övriga delar av betänkandet har författats av Ejdemo, som även sammanställt kartan över renbetesmarkerna samt utfört bearbetning av allt material med undantag av det biologiska avsnittet kapitel 4. Lif har samlat materialet rörande vattenregleringarnas omfattning och därmed sammanhängande frågor samt medverkat i det förberedande arbetet vid tryckningen av kartan. I vissa frågor har utredningen erhållit värdefullt bistånd samt upplysningar och råd av olika myndigheter och institutioner samt enskilda personer. Arealmätningarna har utförts vid rikets allmänna kartverk och analyserna av insamlade växtprover vid lantbrukshögskolans kemiska analyslaboratorium. Vattenfallsstyrelsen har dels tillhandahållit visst grundmaterial för utredningen och även verksamt bidragit vid utgivandet av renbetesmarksutredningens karta och dels genom sina arbetschefer vid Messaure, Laxede och Ajaure kraftverksbyggen tillhandagått med informationer och bistått vid praktiska arrangemang i samband med utredningens studieresa till Lappland. Professorerna Sture Eriksson och Hannes Hyrenius har lämnat upplysningar och råd. Överjägmästarna Fredrik Ebeling och Olof Möller samt avdelningsdirektören Börje Häggström har bistått utredningen på olika sätt. Jägmästaren Folke Skuncke, renkonsulenten Magnus Nordkvist och agronomen Sven Persson har bidragit med material och upplysningar. Förste konsulenterna vid lappväsendet har tillhandahållit utredningen uppgifter röran-

de renantal och vattenregleringar m. m. Instruktörerna vid lappväsendet har hjälpt utredningen vid materialinsamlingen och på annat sätt. F . d. landskamreraren Elof Huss samt f. d. förste konsulenten Edvin Kängas har sammanställt redogörelser för rättsförhållandena i olika delar av renskötselområdet. Disposition av betänkandet Efter inledningskapitlet följer i kapitel 2 en översikt över tidigare utförda utredningar och undersökningar rörande de frågor, som utredningen haft att behandla. Kapitel 3 innehåller uppgifter om renbetesmarkernas areal, renantal och betestider samt antalet renbetesdagar inom olika betesområden. I kapitel 4 behandlas renbetets biologi, såsom renbetets kvalitet och fodervärde, betets avkastning och renens näringsbehov. Vidare redovisas förekommande utnyttjandegrader inom olika betesområden. En litteraturförteckning har bifogats till redogörelsen. Kapitel 5 innehåller uppgifter om lämpliga renantal i lappbyarna. I kapitel 6 redogör utredningen för h u r vattenbyggnaderna inverkar på förutsättningarna för renskötsel. Uppgifter lämnas bl. a. om vattenbyggnadernas antal och omfattning inom renskötselområdet. Kapitel 7 omfattar en redogörelse för lappbyindelningen och därmed sammanhängande frågor. I kapitel 8 beskrives renskötselns omfattning från 1920-talet och till nuvarande tid. Vidare behandlas frågan om möjligheterna att utvidga renskötselområdet. Kapitel 9 innefattar en redogörelse för renskötselns driftsanläggningar och därmed sammanhängande frågor. Sammanfattning av betänkandet återfinnes i kapitel 10. En karta över renbetesmarkerna medföljer betänkandet som särskild bilaga. Orientering Området för svensk renskötsel omfattar norra och västra Norrland samt nordvästligaste delen av landskapet Dalarna. Den sydöstra begränsningslinjen för renskötselområdet sträcker sig från Lövånger vid Skellefteå över Bräcke, Sveg och Särna till Grövelsjön vid norska gränsen. Norr om Skellefteå når renskötselområdet på flera ställen ända ned till kusten av Bottenviken. Vissa närmast riksgränsen belägna områden i Norge har av ålder utnyttjats för svensk renbetning. Sedan lång tid har de svenska samernas rätt att beta renar i Norge varit reglerad genom särskilda avtal mellan de berörda staterna. Fjällrenarna hålles sommartid i huvudsak i högfjällen samt vår och höst i lågfjällen. Skogsrenarna har sina sommarbeten i skogsområdena närmast öster om fjällregionen. Såväl fjällrenar som skogsrenar hålles på vinterbete i lavrika skogsområden i inlandet och kustbygden. Skogsrenarna inom koncessionsområdena hålles även sommartid på bete delvis helt nära norra kusten av Bottenviken.

12 Samernas rätt till renbete i Sverige är reglerad genom 1928 års renbeteslag. Under sommarhalvåret maj—september skall fjällrenarna i Lappland vara ovanför odlingsgränsen och i Jämtlands län inom renbetesfjällens områden. Skogsrenarna i Lappland skall samma tid vara ovanför lappmarksgränsen inom vissa av ålder för betning av skogsrenar utnyttjade områden. Övrig tid av året får såväl fjällrenar som skogsrenar föras på bete även nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällens områden samt nedanför lappmarksgränsen å sådana trakter som efter gammal sedvana utnyttjats för betning av samernas renar. Inom koncessionsområdena skall renarna aret om hållas inom de gränsbestämda betesområdena. Renbetesrätten gäller å m a r k tillhörig olika ägarekategorier. De centrala områdena utgöres i allmänhet av kronomark. Allmänningsmark och enskild mark, såsom bolagsmarker och hemmansmarker, förekommer företrädesvis inom vinterbetesområdena och i mindre omfattning inom betesområdena för barmarkstiden. Den övervägande delen av renbetesmarkerna utgöres flerstädes av kronomark. Vissa områden i lappbyarna i Jämtlands län har i särskild ordning upplåtits för renbetning. Ett tjugotal olika till kronoparker hörande områden i västra och södra Jämtland samt Härjedalen har upplåtits för renbetning med stöd av Kungl. brev den 23 september 1886. Idre lappby har tillförts ett inom Kopparbergs län beläget sammanhängande kronoparksområde jämlikt Kungl. breven den 31 december 1888 och den 9 april 1899. Renbetesfjällens områden har utvidgats även genom inköp av ett betydande antal fastigheter samt genom expropriation av ett 40-tal fastigheter. Tillsammans har nämnda förvärv omfattat något över 140 olika fastigheter. Dessutom har cirka 50 km 2 i Tännäs lappby sedan 1927 arrenderats för renbetning. Lappbyarna Renbetesmarkerna är indelade i betesområden för olika lappbyar. Dessa är av varierande storlek. Störst är några fjällappbyar i Lappland med cirka 13 000 renar. De minsta lappbyarna återfinns i Jämtlands län samt inom skogsrenskötseln i Lappland med renantal mellan 500 och 1 000. Lappbyarnas betesområden varierar i ungefär samma grad från 7 000 å 8 000 km 2 ned till 1 000—1 500 km 2 . Enligt nuvarande indelning är lappbyarnas antal 49, varav 30 i Norrbottens län, 7 i Västerbottens län och 12 i Jämtlands län, Idre lappby medräknad. I Norrbottens län finns femton fjällappbyar, nio skogslappbyar ovanför lappmarksgränsen och sex lappbyar inom de s. k. koncessionsområdena nedanför lappmarksgränsen. Fjällappbyarna är Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma, belägna norr om Torne älv, Rautasvuoma, Kaalasvuoma, Norrkaitum, Mellanbyn och Sörkaitum, belägna mellan Torne älv

och Stora Lule älv, samt Sirkas, Jåkkåkaska, Tuorpon, Luokta-Mavas, Semisjaur-Njarg och Svaipa, belägna mellan Stora Lule älv och länsgränsen mot \asterbotten. Skogslappbyarna är Vittangi och Gällivare, belägna norr om Stora Lule älv, Serri och Udtja, mellan Stora Lule älv och Pite älv, samt Stakke, Östra Kikkejaure, Västra Kikkejaure, Mausjaure och Maskaure, beagna mellan Pite älv och länsgränsen mot Västerbotten. Lappbyarna inom koncessionsområdena nedanför lappmarksgränsen är Muonio, Sattajärvi, larendo, Kalix, övertorneå och Sangis, belägna i Torne och Kalix älvdalar. - *jallappbyarna är delade på två konsulentdistrikt, varav norra distriktet UWrbottens norra fjälldistrikt) omfattar fjällappbyarna norr om Stora Lule alv och södra distriktet (Norrbottens södra fjälldistrikt) fjällappbyarna söder om samma vattendrag. Skogslappbyarna och lappbyarna inom koncessionsområdena bildar östra distriktet (Norrbottens skogsdistrikt) I Västerbottens län finnes sex fjällappbyar och en skogslappby. Norr om Ume alv ligger fjällappbyarna Granbyn, Ranbyn och Umbyn samt skogslappbyn Mala. Den sistnämnda har sina centrala betesmarker i Mala kommun Söder om Ume älv ligger fjällappbyarna Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra. Lappbyarna i Västerbottens län bildar ett konsulentdistrikt. I Jämtlands län finns tolv fjällappbyar, Idre lappby medräknad. I norra Jämtland återfinnes Frostvikens norra, mellersta och södra samt Hotagens lappbyar. I västra Jämtland ligger lappbyarna Offerdal, Sösjö och Kall A omse sidor landskapsgränsen mellan Jämtland och Härjedalen återfinns lappbyarna Tåssåsen och Handölsdalen. Den sistnämnda omfattar sedan 1 januari 1963 jämväl förutvarande Tranris lappby. Lappbyarna Mittådalen och Tannas ligger i Härjedalen. I administrativt hänseende hör under lappväsendet i Jämtlands län även Idre lappby med betesområde huvudsakligen mom Kopparbergs län och endast till mindre del inom Jämtlands län. Dessa tolv lappbyar utgör tillsammans ett konsulentdistrikt I de i betänkandet intagna tabellöversikterna har lappbyarna sammanförts i olika block med hänsyn till förekommande systematiska likheter och olikheter Den administrativa uppdelningen i distrikt har i huvudsak bibehållits. Mala skogslappby har dock i flera tabeller sammanförts med ovnga skogslappbyar i Lappland. Fjällappbyarna norr om Torne älv har bl. a med hänsyn till föreliggande betesrätt i Norge som regel uppställts i en särskild grupp. I vissa fall har skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län uppställts i en och samma tabell.

14 KAPITEL

2 Historik

1909 års renbeteskommission genomförde åren 1910 och 1911 ganska omfattande fältundersökningar av renbetesmarkerna i lappbyarna inom Karesuando socken, nuvarande Kiruna stad och vissa angränsande områden. Undersökningarna var ett led i det arbete, som föregick 1919 ars renbetesavtal med Norge. Kommissionen undersökte de befintliga renbetestillgangarna i avseende på betesmarkernas utbredning och vegetationens beskaffenhet bl a vid en linjetaxering inom de undersökta markområdena. Renbetesmarkernas bärighet bestämdes med ledning av gjorda iakttagelser om växtlighetens beskaffenhet och riklighet, och deras allmänna lämplighet for renbetning bedömdes bl. a. med hänsyn till markernas belägenhet och utbredning och med beaktande av hur betesområdena utnyttjats för renbetning i förfluten tid. Arbetet utmynnade i en uppskattning av det antal renar som inom det undersökta området uthålligt kunde föras på bete. For fjallappbvarna Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma ansåg kommissionen det lämpliga högsta renantalet vara under hösten 27 600 renar och under vintern 32 000 renar. Det verkliga renantalet i samma lappbyar vai vid denna tid 53 461. i Vid den av kommissionen företagna linjetaxeringen, som tor renbetesmarksutredningens del är av särskilt intresse, registrerades mark- och vegetationstyperna med indelning i fyra huvudklasser, nämligen impediment, mossa och ris, lavbete samt gräs-örtbete. Förekomsten av dessa mark- och vegetationstyper utefter de uppgångna taxeringslinjerna bestämdes inom varje undersökt markavsnitt av enhetlig typ genom uppskattning av den procentuella andelen av varje huvudklass av bete omedelbart efter företagen uppmätning. Till följd av växtlighetens varierande beskaffenhet var enligt kommissionen en mera detaljerad registrering ej praktiskt möjlig att uttora för rimliga kostnader under den tid som stod till förfogande för fältarbetena. Hur kommissionen sedan gått till väga vid bestämmandet av det lampliga renantalet för varje undersökt delområde saknas detaljerad redogörelse for i det tryckta materialet. Kommissionen anför emellertid, att vid den slutliga bedömningen av de lämpliga renantalen hänsyn tagits icke blott till det i E n l i R t de officiella renräkningarna efter år 1930 har renantalet i de fyra

""dUgrte

högt 50 014 fjällrenar. Antalet renar i skogslapphyarna norr om Torne alv uppgick ar 1940 till 7 136 och år 1955 till 10 201.

15 vid linjetaxeringen erhållna materialet och till de befintliga renantalen vid tiden för undersökningen utan även till skönsmässiga uppskattningar rörande betesmarkernas bärighet av de i kommissionen medverkande samerna. 1 Motsvarande fältundersökningar inom de av svenska samer utnyttjade renbetesområdena i Troms fylke i Norge genomfördes av 1913 års renbeteskommission, 2 som bedrev sina fältundersökningar under åren 1914 och 1915. Kommissionens förslag rörande betesområdenas indelning i särskilda renbetesdistrikt, renantal i distrikten, flyttningsvägar och dylikt intogs sedermera i huvudsak oförändrade i det renbetesavtal som år 1919 ingicks mellan Sverige och Norge. Frågan om renbetesmarkernas bärighet och ändamålsenliga disposition har undersökts även i andra sammanhang. Vad angår Norrbottens län utfördes dylika undersökningar av Sigtunautredningen, 3 som redovisade sitt arbete i ett år 1912 framlagt förslag till reglering av renantalen i fjällappbyarna i Norrbottens län. Vid denna utredning var förfaringssättet följande. Utredningsmännen uppskattade renbetesmarkernas bärighet med stöd av särskilda undersökningar om markernas beskaffenhet och vegetationens huvudsakliga sammansättning samt efter uppmätning av de tillgängliga betesmarkernas areal. Utgående från ett typområdes renbeläggning (dåvarande Arjepluogs lappby) beräknade utredningsmännen de lämpliga renantalen för övriga lappbyar. Utredningens huvudintresse synes ha varit inriktat på fjällrenskötseln, som vid den tiden synes ha varit framgångsrik. Synbarligen i konsekvens med den tidens allmänna uppfattning framlade utredningsmännen ett alternativförslag, att skogsrenskötseln som då ansågs vara av mindre betydelse skulle avvecklas. Lappbyindelningen var vid tiden för Sigtunautredningen delvis en annan än den nuvarande, varför utredningens material inte kan användas för direkta jämförelser med nuvarande förhallanden. Sigtunautredningen ansåg, att betestillgångarna inom Norrbottens lans lappbyar var tillräckliga antingen för 157 300 fjällrenar enbart eller (or 132 000 fjällrenar och 12 700 skogsrenar, 4 samt att det lämpliga renantalet i de flesta av lappbyarna var beroende av tillgången på lavmarker inom vinterbetesområdet. Aren 1912—13 genomfördes en liknande utredning angående lappförhållandena i Västerbottens län 5 för att samla grundinformationer till underlag * kommissionens ordförande v a r s{atsgeologen V. Tanner, Helsingfors och dess ordinarie

J Z l ^ t n S n „ n e SKaTaS '• R o r n od c^h . R o v a i l i e m i ' Pekaren 8 ? Ha°lonen E n c S

n ° E n a deltog L ™ ' ^ Jägmästaren A. Montell, Luleå. I fältundersöknamndemannen Samuel a r e ! ^ ^ Valle och Antti Aikio, båda från • Kommissionens ordförande var ovannämnde V Tanner , v ' r S a l l 1 1 1 reglering av renantalet inom de olika fjällappbyarna i Norrbottens län av C. österberg, H. Jonasson och E. Bergström. ^uiroouens Jan Det verkliga renantalet i Norrbottens län har enligt renr*knin*a*na sedan 1930 talets S r e n T ^ " ^ ' " " " T ^ * * * * 1 6 5 ° 0 0 ~ ' • ™ r a v 125 Oof f ^ l r e l T och 40 000 5 Utredare var E. Bergström, H. Jonasson och C. österberg.

16 för ett åtgärdsprogram syftande till att avhjälpa den bristfälliga ordningen i renskötseln, vilken synes h a rått i detta län omkring 1910. Som ett led i denna utredning ingick att avge förslag till lämpliga (rationella) renantal för de olika lappbyarna. Utredningens tillvägagångssätt var i huvudsak följande. Med ledning av vissa närmare undersökta samband mellan tillgången på olika betestyper m. m. (lavbete, gräsbete och snöfält) och befintliga renantal i två typlappbyar* och för dessa lappbyar erfarenhetsmässigt befunna lämpliga renantal, beräknade utredningsmännen de lampliga renantalen för övriga lappbyar i länet genom en direkt omproportionenng i förhållande till de skilda lappbyarnas arealmässiga tillgångar av grasbete och lavbete samt med beaktande av bl. a. förekomsten av jordbruk. Utredningsmännen angav 46 500 renar som lämpligt totalantal för samtliga lappbyar i länet. Det befintliga renantalet uppgives vid tiden för utredningen ha varit sammanlagt 76 500 renar (troligen ett bruttoantal) i hela Västerbottens län Tillgången på bete för sommartiden synes i detta fall ha varit avgörande för utredningsmännens bedömning av de lämpliga renantalen. Det framgår därav, att höstbeteslanden i lågfjällsregionen beräknades erbjuda bete tor 125 000 renar och vinterbeteslanden i barrskogsregionen for 105 000 renar. På 1930-talet verkställdes flera länsvisa utredningar om renskotselns forhållanden För Norrbottens län redovisades utredningsarbetet samlat i 1930 års lapputrednings betänkande, SOU 1936:23 (Norrbottensutredningen), for Västerbottens län med två särskilda skrivelser av länsstyrelsen den 26 maj 1939 (Västerbottensutredningen) och för Jämtlands län med lansstyrelsens skrivelse den 15 juni 1940 (Jämtlandsutredningen). I h ä r aktuella sammanhang ä r de i samband med dessa utredningar bedrivna undersökningarna av renbetestillgångarna av särskilt intresse. Norrbottensutredningen 3 omfattade bl. a. fältbesiktningar av renbetestillgångarna inom länets hela fjällområde med undantag av de fyra nordligaste fjällappbyarna. Utgående från de vid dessa fältbesiktningar och vid särskilda intervjuer med samerna erhållna upplysningarna om renbetestillgangarna föreslog utredningen lämpliga högsta renantal för de undersökta lappbyarna i länet Fältundersökningarnas huvudsyfte synes ha varit, förutom att samla erforderligt grundmaterial för bedömning av lämpliga högsta renantal, att dels inhämta upplysningar till underlag för överväganden rörande lappbyindelningen och dels att utröna behovet av tekniska hjälpmedel till renskötselns underlättande. Vid fältundersökningarna registrerades utbredning-

n S enräkningar efter år 1926 har nettoantalet renar i lappbyarna , 2EnHJt ofncS Västerbottens Hta varit i genomsnitt 33 000 fjällrenar och 2 500 skogsrenar. " u S n e n handhades'av länsstyrelsen i Norrbottens län och / - - ^ ^ J - n 1 9 30-32 av dåvarande nomadskolinspektören, fil. dr E. Bergström och ef er Bergströms docii Januari 1933 av landshövdingen N. G. Ringstrand till dennes dod . december1935. Som akkunnig medverkade jordbrukskonsulenten W. L. Wanhamen - Utredmngens iaU arbete organiserades av Bergström. Materialinsamlingen ombesörjdes i hmudsak av cie vid denna tid tjänstgörande lappfogdarna.

17 en av olika förekommande mark- och vegetationstyper i fjällen, såsom gräsbete, lavbete och impediment. Samtidigt insamlades upplysningar från de renskötande samerna rörande betesmarkernas utnyttjande i förfluten tid. Norrbottensutredningens förslag rörande lämpliga renantal i de olika lappbyarna lades sedermera av länsstyrelsen till grund för beslut angående de högsta tillåtna renantal som numera är intagna i byordningarna. Västerbottensutredningen 1 genomfördes — såvitt avser uppskattningen av renbetestillgångarna och undersökningen av behovet av tekniska hjälpmedel — på samma sätt som Norrbottensutredningen. Synbarligen till följd av att fylligt äldre utredningsmaterial fanns tillgängligt (1912—13 års utredning om lappförhållandena i länet) begränsades Västerbottensutredningen till att omfatta i huvudsak endast nämnda frågor samt upprättande av förslag till lämpliga renantal. Jämtlandsutredningen 2 omfattade undersökningar av förhållandena i renskötseln och det på arrendelägenheterna bedrivna fjälljordbruket, befolkningsutvecklingen bland samerna, m. m. I fråga om renskötseln ingår i utredningens betänkande en beskrivning över den vid tiden för utredningen rådande ordningen vid renskötselns bedrivande och över de ekonomiska förhållandena bland samerna. Utredningen avgav även förslag till åtgärder för renskötselns främjande. Renbetestillgångarna undersöktes enligt samma metod som begagnats av såväl Norrbottensutredningen som Västerbottensutredningen. För lappbyarna i Jämtlands län föreligger även en utredning om vinterbetesmarkernas geografiska omfattning 3 . Utredningen genomfördes under senare delen av 1950-talet i syfte att undanröja de oklarheter som då förelåg i fråga om sedvanetrakternas utbredning. Utredningen innehåller en mängd uppgifter om vilka trakter lappbyarna i Jämtlands län i gången tid utnyttjat för vinterbetning av renar. Frågan om renbetets kvalitet och fodervärde h a r varit föremål för särskilda undersökningar dels inom den år 1951 organiserade lappväsendets renforskning och dels inom den i vattenfallsstyrelsens regi från 1960 bedrivna Serri-verksamheten, vilka från våren 1963 med stöd av Kungl. Maj:ts beslut samordnats till statens renforskning. Lappväsendets renforskninbedrev sina undersökningar dels vid en försöksstation vid Kuolpavare i Gällivare kommun och dels i vissa utvalda lappbyar i olika delar av det svenska renskötselområdet. I anslutning till några sjöregleringar i Lappland utförde dåvarande försöksledaren jägmästare Folke Skuncke även underström6t I ^ å d e r s ö k n i n 8 a r n a "tfördes av lappfogdarna H. Cederberg, Umeå, och E. Malm2 Sakkunnig utredningsman var dåvarande landshövdingen i Uppsala län S. N Linnér Betesundersokmngarna utfördes av lappfogdarna W. Gardham, Östersund, och E. H e d r S 3 »Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i J ä m t l a n d s och Kopparbergs l ä n , stencderat betankande den 16 mars 1959. Utredningen verkställdes av f. d fandskam e aren E. Huss enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 2 november 1956. lanaskamrera 2

18 sökningar rörande utbredningen av olika växtsamhällen m. m. Inom Sernverksamheten inriktades undersökningarna främst på det produktionstekniska området i syfte att utröna möjligheterna att öka renskötselns avkastning I samband härmed var det nödvändigt att klarlägga bl. a. renens näringsbehov och fodervärdet hos olika naturbeten. Materialet utnyttjades sedermera för sammansättning av lämpligt tillskottsfoder för renar. Vidare påbörjades undersökningar rörande renbetningens inverkan på skogsaterväxten samt rörande skogsbrukets inverkan på renbetestillgångarna. Verksamheten bedrevs huvudsakligen vid ett försöksområde i Serri lappby i Jokkmokks kommun och till viss del i några närliggande lappbyar, däribland Ståkke lappby i Arjeplogs kommun. Innan Serri-verksamheten överfördes till statens renforskning hade agronom Sven Persson vid Sern-stationen utexperimenterat ett lämpligt tillskottsfoder för renar avsett for kommersiellt bruk. Värdefulla upplysningar hade också erhållits rörande renarnas behov av näringsämnen av olika slag. Frågan om vattenbyggnadernas inverkan på renskötselns förhållanden har varit föremål för vissa särskilda utredningar i anslutning till pågående regleringsföretag i Lappland. För Västerbottens län föreligger en översiktlig utredning 1 om vattenbyggnadsföretags inverkan på renskötseln i länets lappbyar. Utredningen innehåller bl. a. översikter, utarbetade av lektorn, fil. dr O Rune över de viktigaste renbetesväxterna och utbredningen av dem i Västerbottens-fjällen. Vid bedömningen av vattenregleringarnas inverkan på renskötseln har utredningen tillämpat en skönsmässig metod. Med hansyn till de ännu vid tiden för utredningen föreliggande endast foga detaljerade byggnadsplanerna, torde en empirisk anknytning av bedömandena for övrigt icke ha varit möjlig att åstadkomma. - För Norrbottens lan finnes en liknande utredning, 2 såvitt angår planerade och numera delvis under utförande befintliga vattenbyggnader i Lilla Lule älv. Utredningen innehåller dels översikter över renskötselns omfattning i trakten, såsom uppgifter om antal renar och renägare, samt över de renskötande samernas ekonomiska förhållanden, och dels beskrivningar över markvegetation m. m. mom några aktuella dämningsområden. De sistnämnda har utarbetats av ovannämnde Rune Slutligen innehåller utredningen vissa i huvudsak skönsmassiga uppskattningar, rörande de olika vattenbyggnadsföretagens inverkan på renskötseln. " Frågan om renbetesmarkens värde har aktualiserats i samband med de pågående vattenregleringarna och även blivit föremål för särskilda utredi »Vattenbyggnadsföretags inverkan p å renskötseln i Västerbottens län», stencilerat betänkande den 7 juni 1960. Utredningen utfördes av lappfogden H. Ritzen pa lansstyrplspns uDodrae ifr kungl. bemvndigande den 17 juni 19o5. . Renskötsefn förhållande till vattenkraftutbyggnader i Lilla Lule alv» stencilerat 2 betänkande den 27 december 1960. Utredningen utfördes av lappfogden E Mahnstrom p f uppSrag av länsstyrelsen i Norrbottens län, sedan vattenfallsstyrelsen begärt föranstaltande av utredningen.

19 ningar. Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO) har gjort en sådan utredning betitlad »Om värdering av skada å renbete genom vattenkraftutbyggnader» (stencilerad, Sthlm 1960). På uppdrag av kammarkollegiet har professor Hannes Hyrenius, gjort en liknande utredning och framlagt resultatet i ett arbete »Metoder för värdering av renbetesmark - en företagsekonomisk studie» (Göteborg 1964).

20 KAPITEL

3 R e n b e t e s m a r k e r n a s a r e a l och b e t e s t i l l g å n g a r n a s u t n y t t j a n d e

Inledning E n väsentlig del av utredningens arbete har omfattat registrering av renbetesmarkernas areal och betestillgångarnas utnyttjande. Det material rörande dessa förhållanden som redovisas i föreliggande kapitel har till stor del insamlats vid direkta intervjuer med renägare. Intervjuerna genomfördes våren 1961 av en arbetsgrupp, som därvid besökte samtliga lappbyar utom koncessionslappbyarna. Dessa senare besöktes hösten 1964 Vissa^delar av det redovisade materialet, såsom uppgifterna om renantal, har tillhandahållits av förste konsulenterna vid lappväsendet. I övrigt har grundmaterialet samlats från tillgängliga publikationer, såsom Sveriges officiella statistik, Atlas över Sverige och biologisk litteratur. Åtskilliga av de data, som utredningen har registrerat vid sina undersökningar, uppvisar i verkligheten ganska stora variationer. Det galler bl. a. de utnyttjade betesområdenas areal, renantalen i lappbyarna och betestiderna. Med anledning härav har utredningen vid sina undersökningar^ utgå t f r å n normalförhållandet under en avgränsad tidsperiod, nämligen aren 1 9 4 5 1960, som av flera skäl utgör en lämplig utgångspunkt. Dels återspeglar nämnda period ett ganska aktuellt skede i renskötseln, och dels hai relativt stabila förhållanden rått under denna tid bl. a. i fråga om flyttningssederna, som i samband med andra världskriget undergick ganska stora förändringar inom vissa delar av renskötselområdet. I fråga om renantalet har en kraftig uppgång skett under efterkrigsåren från ett, som det vill synas, absolut bottenläge i början av 1940-talet till en markant topp under 1950" s e n a r e de?. Medelantalet renar under åren 1945-1960 torde darfor ganska väl överensstämma med ett genomsnittsantal för längre tid. Pa grund härav torde även de under åren 1945-1960 normalt utnyttjade betesområdenas areal i huvudsak överensstämma med de för längre tid erforderliga betesområdena för en genomsnittlig renmängd. I fråga om betestiderna mom de olika årstidsområdena synes utöver de tillfälliga växlingarna frän ar ti år vissa på längre sikt bestående förändringar ha ägt rum i förhållande till äldre tid, utan att årstidsområdenas areal som regel synes ha andråts i motsvarande grad. I flera fjällappbyar utnyttjas sommarbetesomradet och i vissa fall även vinterbetesområdet numera årligen under ett mindre antal betesdagar än förut varit vanligt. Renbetesmarksutredningen har vid sina

21 beräkningar rörande betesupptagandet utgått från genomsnittsantalet betesdagar under tidsperioden 1945—1960. Utredningen har sålunda tagit hänsyn till de förändringar som inträffat under åren efter andra världskriget. Nämnda förfaringssätt innebär, att utredningen genomgående har grundat sina bedömningar på medelvärdena för den undersökta tidsperioden. Dessa värden har bestämts enligt gängse statistiska metoder och torde utgöra ett tillförlitligt underlag för bedömningar avseende kommande tid. Av de avvikelser från medelvärdena som förekommit i gången tid har utredningen i flera avseenden erhållit viktiga upplysningar till underlag för sina bedömanden. Detta gäller inte minst den i kapitel 5 behandlade frågan om lämpliga renantal i lappbyarna.

Renbetesmarkernas bruttoareal Avgränsningen av lappbyarnas betesområden har företagits efter något olika grunder för de skilda årstidsområdena. För fjällappbyarna i Lappland är gränserna mellan lappbyarna med något enstaka undantag angivna i gällande byordning, såvitt avser trakten ovanför odlingsgränsen. Som regel framgår det av de anmälningslängder som i enlighet med renbeteskonventionen med Norge årligen upprättats och översänts till vederbörande norska myndigheter, hur de svenska samernas betesområden i Norge har varit uppdelade mellan lappbyarna. Byordningen för lappbyarna innehåller ingen direkt angivelse av gränser mellan olika årstidsområden. Ej heller är begränsningslinjerna för fjällappbyarnas vinterbetesområden angivna i byordningen. t o r skogslappbyarna i Lappland lämnas i byordningen uppgift om gränser for betesområdet för barmarkstiden (det gränsbestämda området) men ej or vinterbetesområdet. I några skogslappbyar sammanfaller det i verkligheten utnyttjade betesområdet för barmarkstiden ej helt med det gränsbestämda området, och det har utredningen beaktat vid uppmätningen av betesområdenas areal. För lappbyarna i Jämtlands län uppräknas i byordningen de olika renbetesfjäll och andra områden som tilldelats de särskilda lappbyarna. Dessa betesmarker svarar mot de gränsbestämda områdena för skogslappbyarna i Lappland. Även i lappbyarna i Jämtlands län förekommer det att det utnyttjade betesområdet för barmarkstiden icke helt sammanfaller med de i byordningen uppräknade renbetesfjällen m. m I samtliga fall dar angivelse om gräns för en lappbys betesområde icke är intagen i gällande byordning, har utredningen i samband med de tidigare nämnda intervjuerna med renägarna klarlagt betesområdenas ytterkonturer och registrerat dessa. Renbetesmarkerna upptager en areal av i runt tal 165 000 k m 2 större sjöar ej medräknade. Renbeläggningen är förhållandevis gles, i genomsnitt cirka 1,5 renar pr km 2 av angivna bruttoareal. Med anledning härav har saval avgränsningen av de utnyttjade betesområdena som uppmätningen av

arealen utan olägenhet kunnat ske relativt summariskt. För registrering av betesmarkernas utbredning har utredningen använt kartor i skalan 1 • 200 000, som erfordrats för identifiering av enskilda betesfält. For uppmätning av betesområdenas areal har använts kartor i skalan 1 : 400 000, som visat sig lämplig för ändamålet. Vissa översiktsmätningar har utförts även på kartor i mindre skala. De olika lappbyarnas betesområden framgår av kartbilagan. I fjällappbyarna i Lappland återfinns sommarbetesområdet längst at väster till huvudsaklig del i de högre fjällregionerna. Vår- och hostbetesområdet omfattar lågfjällsregionen och huvudparten av fjallbjorkszonen. Längst åt öster ligger vinterbetesområdet, i fjällappbyarna i norra Lappland i omedelbar anslutning till vår- och höstbetesområdet, i mellersta Lappland till huvudsaklig del längre bort från fjällområdet och i flera lappbyar helt öster om skogslappbyarnas betesområden för barmarkstiden. I södra Lappland upptages ett stort markområde i landskapets inre del av ett lavfattigt granskogsbälte. Vinterbetesområdena som återfinns öster om detta granskogsbälte ligger följaktligen även i fjällappbyarna i södra Lappland pa ganska stort avstånd från fjällområdet. Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län har som regel mera samlade betesområden. Vinterbetena ligger sålunda i flertalet av lappbyarna i omedelbar anslutning till betesområdena för bärmarkstiden. Lappbyarna i norra Jämtland har dock i likhet med fjällappbyarna i Västerbottens län sina vinterbetesområden på några mils avstånd frän fjällen, och det mellanliggande området upptages av granskogar, dar lav förekommer endast i ringa omfattning. Det bör uppmärksammas, att flera av lappbyarna i Norrbottens lan har sina vinterbetesområden helt eller delvis inom Västerbottens län. Det galler lappbyarna Semisjaur-Njarg, Svaipa, Västra Kikkejaure, Mausjaure och Maskaure. Av lappbyarna i Västerbottens län har Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra sina vinterbetesområden delvis inom Vasternorrlands län och Vilhelmina södra dessutom delvis inom Jämtlands län. Av lappbyarna i Jämtlands län har Frostvikens norra och Frostvikens mellersta en del av sina vinterbetesområden inom Västernorrlands län och Frostvikens norra dessutom delvis inom Västerbottens län. I Tännäs lappby ligger en mindre del av betesområdet i Kopparbergs län. I Idre lappby ligger blott en del av barmarksbetet i Jämtlands län och lappbyns betesområde i övrigt är beläget i Kopparbergs län. Så när som på Jåkkåkaska lappby omfattar sommarbetena i fjällappbyarna i Lappland även vissa betesmarker å norskt område. Jämväl Frostvikens norra lappby i Jämtlands län har en del av sitt sommarbete i Norge. I koncessionslappbyarna har utredningen icke registrerat arealen av de olika årstidsområdena, även om viss uppdelning for olika årstider i praktiken förekommer. Årstidsbetena ligger nämligen ofta insprängda i varandra, som gör det svårt att åtskilja dem. Betesområdena

23 är här i sin helhet belägna inom de gränsbestämda områdena för lappbyarna, och några s. k. sedvanetrakter förekommer ej på samma sätt som i övriga lappbyar. Bruttoarealen av de olika lappbyarnas betesområden redovisas i följande översikt jämte tabellerna 3 . 1 - 3 . 6 . Såsom framgår av uppgifterna förekommer det att de olika lappbyarnas betesområden korsar varandra. Vid angivandet av betesmarkernas areal i ovannämnda tabeller har arealen av de korsande områdena delats mellan berörda lappbyar i samma proportion som dessa i verkligheten utnyttjats av de olika lappbyarna.

Norrbottens läns norra distrikt

Lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma har sina sommarbetesområden till största delen i Troms fylke i Norge inom särskilda s. k. renbetesdistrikt. Sommardistrikten benämnes Nordnesset, Falsnesf jellet, Rendalen, Lyngsdalen, Marknes, Tamok-Rosta, Dödesfjellet, Dividalen, Altevatn, Salvasskaret och Stordalen. Vårdistrikten, som har något mindre totalareal an sommardistrikten, kallas Helligskogen, Rieppe, Rendalen, Lyngsdalen, Tamok-Rosta, Dödesfjellet, Sarivoma, Anavasdalen, Alappen, Kistefjellet, Istinderne, Jevnavatnet, Stormyrbotn och Harjangen. Bruttoarealen av de områden inom sommardistrikten, som lappbyarna utnyttjar, är i Könkämä 3 171,5 km 2 , i Lainiovuoma 1 522,0 km 2 , i Saarivuoma 1 934,5 km 2 och i Talma 1 193,5 km 2 (därav beräknade 200 km 2 inom distriktet Harjangen. för vilket område exakt arealuppgift ej har funnits att tillgå). Omfattningen av den enligt renbeteskonventionen med Norge angivna betesrätten i olika distrikt redovisas i bilaga 1. Lappbyarnas betesområden inom svenskt område angives här nedan. Könkämä lappby har endast en mindre del av sitt sommarbetesområde i Sverige närmare bestämt inom området mellan riksgränsen och Råstostängslet. Arealen härav uppgår till 656 km 2 . Vår- och höstbetesområdet ligger omedelbart sydöst om sommarbetesområdet och sträcker sig ned till i höjd med Vuokaisenjoki—Liedakka. Det omfattar en areal av 1 227 km 2 Vinterbetesområdet ansluter till vår- och höstbetesområdet och når närmast gransälven ned till odlingsgränsen. Det omfattar en areal av 1 519,5 km 2 . Av denna areal utnyttjar Vittangi skogslappby barmarkstid 421 km-. Vid sedvanegränsen mot Lainiovuoma lappby ligger ett av Könkämä och Lainiovuoma gemensamt utnyttjat betesområde mellan Kaarejärvi och Pitsipalo med en areal av 52 km 2 . Lainiovuoma lappby har ett mindre sommarbetesområde vid riksgränsen mot Norge beläget omedelbart väster om turistleden Råstojaure—Sinotjaure Arealen uppgår till 250 km 2 . Vår- och höstbetesområdet ligger i omedelbar anslutning till sommarbetesområdet samt utbreder sig nedåt land till Lainioalven vid Liedakka. Området har areal av 947 km 2 . Vid gränsen mot Saari-

vuoma lappby finns två skilda gemensamma betesområden med en sammanlagd areal av 242 km 2 . Lappbyns vinterbetesområde ligger å omse sidor Lainioälven och sträcker sig ända ned till Pipiösaari vid Junosuando. De nedre delarna har under senare tid begagnats blott i undantagsfall, såsom när betet varit dåligt i de övre delarna av vinterbetesområdet. Av vinterbetesområdet som upptager en areal av 1 880 km 2 utnyttjas 1 127;5 kmjämväl av Vittangi skogslappby huvudsakligen under barmarkstiden. Vid sedvanegränsen mot Saarivuoma lappby ligger ett gemensamt med denna lappby brukat vinlerbetesområde med en areal av 278 km 2 . Saarivuoma lappby har ingen del av sommarbetesområdet inom svenskt område Vår- och höstbetesområdet sträcker sig från riksgränsen ned till i höjd med Lul. Åggojokk. Arealen uppgår till 866 km 2 . Vinterbetesområdet når ned till landsvägen Kuokso—Vivungi och upptager en areal av 1 646 k m , varav Vittangi skogslappby utnyttjar 847 km 2 huvudsakligen under barmarkstiden. Vid sedvanegränsen mot Talma lappby finns ett betesområde om 77 5 km 2 , som brukas gemensamt med denna lappby. Av nämnda 77,5 k m utnyttjar emellertid även Rautasvuoma lappby viss del, närmare bestämt 59 0 km 2 Med Rautasvuoma har Saarivuoma slutligen ett gemensamt vinterbetesområde om 83 km 2 , varav 35 km 2 brukas även av Vittangi skogslappby. I Talma lappby utbreder sig väster om det s. k. Talmastangslet ett sommarbetesområde vid Torneträsk med en areal av 789,5 km 2 , varav Pålnoområdet som ligger väster om Torneträsk omfattar 262,5 km 2 . Vår- och höstbetesområdet i lappbyn når ned till i höjd med Vittangijärvi-Jaarnanki och upptager en totalareal av 946 km 2 . Vinterbetesområdet når i öster till Vittangi kyrkby. Arealen uppgår till 1 204 km 2 inklusive Patsijäkala-området som utnyttjats av Pålnogruppen 1 . Rautasvuoma och Talma lappbyar har ett gemensamt vinterbetesområde vid Torneälven norr om Svappavaara. Härav ligger 187 km 2 norr om älven och 58,5 km 2 söder om älven. Rautasvuoma lappbys sommarbetesområde är beläget väster om en linje A b i s k o - R a u t a s j a u r e västände. Arealen uppgår till 762 km 2 . Lappbyn forfogar även över ett gränsbetesområde 2 i Norge med en totalareal av 308,5 km 2 , varav 125 km 2 utnyttjas regelbundet. Vår- och höstbetesområdet nar ned till spärrstängslet vid T o r n e älv och upptager en areal av 1 256 km 2 . Vinterbetesområdet är beläget närmast söder om Torne älv och sträcker sig ända ned till Tärendö älv. Arealen uppgår till 1 135 km 2 , varav 46 km utnyttjas även av Vittangi skogslappby och 100 km 2 av koncessionslappbyar.

" » Denna Trupp har upphört som fristående enhet och ingår numera i L ^ m ^ r u P P e n ' ^ »(Länsbetesområde» benämner utredningen ett sådant vid riksgränsen beläget betesområde i Noree ™om ej utgör särskilt renbetesdistrikt (jfr 36 § renbeteskonventionen med Z j e ) ! För gSnsbetesområdena har stadgats en tillåten ^testid Anmälan til inflyttning behöver ej ske och renantalet är ej maximerat. Till betesdistrikten måste ^ s k i l d anmälan om inflvttning ske varje år med angivande av renägare och renantal m. m.

25 Vid gränsen mot Kaalasvuoma finns strax öster om Svappavaara ett med denna lappby gemensamt vinterbetesområde med en areal av 247 km 2 . Kaalasvuoma lappby har också ett mindre gränsbetesområde i Norge. Arealen härav är 209,5 km 2 . Sommarbetesområdet i Sverige når i öster till en linje Rautasjaure västände—Nikkaluokta och omfattar en areal av 1 368 km 2 . Vår- och höstbetesområdet, som i öster avgränsas av spärrstängslet vid malmbanan, omfattar en areal av 1 091 km 2 . Vinterbetesområdet ligger omedelbart norr om Kalixälven och når ned till Saittarova. Arealen uppgår till 1 575 km 2 , varav för koncessionsrenskötsel utnyttjas cirka 450 km 2 huvudsakligen under barmarkstiden. Vid sedvanegränsen mot Norrkaitum finns ett gemensamt med denna lappby utnyttjat vinterbetesområde med en areal av 173 km 2 . Norrkaitums lappby förfogar över ett gränsbetesområde i Norge med en areal av 180,5 km 2 . Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 560 km 2 och avgränsas i öster av Tjäktjadalen. Vår- och höstbetesområdet når ned till spärrstängslet vid malmbanan. Arealen uppgår till 1 772 km 2 . Vinterbetesområdet ligger närmast söder om Kalixälven och sträcker sig ned till lappmarksgränsen. Vinterbetesområdets areal uppgår till 2 684 km 2 . Vid sedvanegränsen mot Mellanbyn finns ett gemensamt betesområde med en areal av 208 km 2 . Mellanbyns lappby disponerar ett mindre gränsbetesområde om 84,5 km 2 i Norge. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar 602 km 2 och når i öster till i höjd med Tjäuratjåkko. Vår- och höstbetesområdet, som hgger ovanför spärrstängslet vid malmbanan, har en areal av 1 100 km 2 . Vinterbetesområdet når vid Linaälven ned till lappmarksgränsen och h a r en areal av 1 193 km 2 . Vid sedvanegränsen mot Sörkaitum finns strax öster om Malmbergets samhälle ett gemensamt betesområde med en areal av 145,5 km 2 . Sörkaitums lappby har också en del av sitt sommarbete inom norskt område. Arealen härav är 137,5 km 2 . Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1 064 km 2 . I öster avgränsas sommarbetesområdet av Vietasjokk. Vår- och höstbetesområdet, som ligger ovanför spärrstängslet, omfattar en areal av 1 224 km 2 . Vinterbetesområdet, som delvis ligger öster om Gällivare samhälle, upptager en areal av 1 895,5 km 2 , varav 408 km 2 korsar med Gällivare skogslappbys betesområde för barmarkstiden. Den sammanlagda bruttoarealen av renbetesmarkerna i Norrbottens läns norra distrikt ä r 41 936 km 2 , varav 3 435 km 2 korsar med skogsrenskötselns betesområden. Av totalarealen upptager vinterbetesområdet 3 8 . 7 % . varoch höstbetesområdet 2 6 , 0 % samt sommarbetesområdet 3 5 , 3 % . Norrbottens läns södra distrikt

Sirkas lappby förfogar över ett gränsbetesområde i Norge med en areal av 279,5 km 2 , som Vaisa- och Svartinjunjes-grupperna utnyttjar. Lappbyns

26 sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 2 459 km 2 , varav 1 049 km 2 ligger inom Vaisa—Svartinjunjes-området. Sommarbetesområdet sträcker sig österut till en linje Stora Sjöfallet—Perikjaure—Rapaälven. Vår- och höstbetesområdet avgränsas i öster av en linje Ålloluokta—Nautasvardo— Harrejaure. Arealen uppgår till 2 067 km 2 . Vinterbetesområdet når ned till landsvägen Gullträsk—Härads och omfattar en areal av 3 517 km 2 . Vid sedvanegränsen mot Jåkkåkaska finns ett par med denna lappby gemensamma vinterbetesområden med en sammanlagd areal av 119,5 km 2 . Av Sirkas lappbys vinterbetesområde korsar med Serri skogslappby 377 km 2 , varav skogsrenskötseln i Serri för närvarande dock ej utnyttjar mer än 252,5 km 2 , och med Rödingträsk-gruppen av Udtja skogslappby 12,5 km 2 samt med Gällivare skogslappby 548,5 km 2 , varav sistnämnda skogslappby för närvarande utnyttjar endast 377,5 km 2 . Jåkkåkaska lappby har hela sitt sommarbetesområde i Sverige. Arealen uppgår till 686 km 2 . Det avgränsas i öster av Pårtekaise-massivet. Vår- och höstbetesområdet når ned till i höjd med Tjåmotis by och har en areal av 1 256 km 2 . Vinterbetesområdet, som delvis ligger nedanför inlandsbanan, har en areal av 841,5 km 2 . Vid sedvanegränsen mot Tuorpon finns ett med denna lappby gemensamt betesområde med en areal av 50 km 2 . Tuorpons lappby har en del av sommarbetet inom ett gränsbetesområde i Norge. Området som under senare tid har utnyttjats endast i mindre omfattning upptager en areal av 355 km 2 norr om Sårjåsjaure och 131 km 2 söder om samma sjö. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1 934 km 2 . Det avgränsas i öster av spärrstängslet K a m a j o k k Kvikkjokk—Parka. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig österut ända ned till Piertinjaure och till spärrstängslet väster om robotskjutfältet vid Nausta. Detta betesområdes areal uppgår till 1 734,5 km 2 . Vinterbetesområdet når ned till Johannestorp vid landsvägen Jokkmokk—Älvsbyn. Arealen uppgår till 1 246,5 km 2 . Udtja skogslappbys betesområde korsar med Tuorpons vinterbetesområde inom en areal av 371.5 km 2 , varav skogslappbyn för närvarande utnyttjar 312,5 km 2 . Luokta-Mavas lappby h a r inom norskt område viss betesrätt för Barlurtegruppen inom Balvands renbetesdislrikt, varav endast trakten öster om Kjeldvalnet utnyttjas. Arealen av detta betesområde är 200 km 2 . Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1 243.5 km 2 . Det avgränsas i öster av Parkastängslet samt söder om Piteälven av en linje från Kaskajaures utflöde till Nuorjojaure. Vår- och höstbetesområdet når i öster till Mårsom—Piteälven—Skärfa—Rappen och upptager en areal av 2 177,5 km 2 . Vinterbetesområdet ligger å ömse sidor Piteälven och når delvis nedanför Älvsbyn. Områdets totalareal uppgår till 2 292,5 km 2 . Vinterbetesområdet korsar med Udtja skogslappby inom en areal av 1 051 km-, varav skogslappbyn utnyttjar 677,5 km 2 , med Ståkke skogslappby inom en areal av 549,5 km 2 , varav skogslappbyn utnyttjar 312 km 2 och slutligen med

27 Östra Kikkejaure skogslappby inom en areal av 121.5 km 8 , varav skogslappbyn utnyttjar 78,5 km 2 . Semisjaur-Njargs lappby förfogar över viss betesrätt sommartid inom både Balvands och Lönsdalens renbetesdistrikt i Norge (de utnyttjade områdena ligger öster om Skaitiälven i Balvands distrikt och öster om järnvägen i Saltdalen i Lönsdalens distrikt) och har dessutom ett mindre gränsbetesområde vid Graddis. Den sammanlagda arealen av dessa betesområden uppgår till 385 km 2 . Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1 016 km 2 . Det avgränsas i öster av Sildutjokk och Vuoggatjålmejaure samt av en linje från Rånikjokks utlopp i Sädvajaure till Laisdalens vaktstuga. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig i öster inom Tjidtjakgruppen till Rappenstängslet och inom Rasjverta-gruppen till en linje från Bredviken till Kruturjaure. Vår- och höstbetesområdets totalareal uppgår till 2 495,5 km 2 . Härav korsar med Ståkke skogslappby en areal av 126 km 2 , som skogslappbyn dock för närvarande ej utnyttjar. Vinterbetesområdet för Tjidtjak-gruppen ligger i trakten av Nattberg och Storsund och för Rasjverta-gruppen vid Byskeälven nedanför lappmarksgränsen. Vinterbetesområdets totalareal uppgår till 1 716 km 2 . Av denna areal korsar med Ståkke skogslappby 198,5 km 2 , som skogslappbyn dock för närvarande ej utnyttjar, och med Östra Kikkejaure skogslappby 200.5 km 2 , varav skogslappbvn utnyttjar 102,5 km 2 . Svaipa lappby disponerar sommarbete i Norge inom Näsa renbetesdistrikt som omfattar 59 km 2 och har även haft viss betesrätt i Bolna bygseldistrikt som numera ej utnyttjas. Lappbyn sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 728 km 2 . Det avgränsas österut av Badasjokk och sjöstråket Gavasjaure—Tjålmejaure—Båssjosjaure. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig i öster till Laisälven och Högliden. Områdets areal är 1 108,5 km 2 . Vinterbetesområdet ligger vid Träskholm, Stavaträsk och Drängsmark för en del av Svaipa lappby. Detta betesområdes areal är 914 km 2 . E n annan del av lappbyn utnyttjar spridda betesfält vid Krångfors, Ljusvattnet, Lappvattnet och Lubboträsk m. m. inom en bruttoareal av 880 km 2 och med en sammanlagd utnyttjad areal av 429,5 km 2 . Lappbyns vinterbetesområden omfattar alltså en sammanlagd utnyttjad areal av 1 343,5 km 2 . Härav korsar med Västra Kikkejaure skogslappby 24 km 2 , med Mausjaure skogslappby 21 km 2 och med Mala skogslappby 28,5 km 2 . Den sammanlagda bruttoarealen av renbetesmarkerna i Norrbottens läns södra distrikt är 31 422 km 2 , varav 3 504 km 2 korsar med skogsrenskötselns betesområden. Av totalarealen upptager vinterbetesområdet 3 5 , 3 % , våroch höstbetesområdet 3 4 , 5 % samt sommarbetesområdet 3 0 , 2 % . Norrbottens läns östra distrikt

Till östra distriktet hör dels skogslappbyarna ovanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, nämligen Vittangi, Gällivare, Serri, Udtja, Ståkke, Östra

28 Kikkejaure, Västra Kikkejaure, Mausjaure samt Maskaure, och dels lappbyarna inom koncessionsområdena nedanför lappmarksgränsen. Betesområdenas arealer redovisas i det följande. Avgränsningen av årstidsområdena har för skogslappbyarnas del ej kunnat utföras på samma sätt som inom fjällappbyarna. Endast betesområdena för barmarkstiden och vintertiden har kunnat åtskiljas från varandra. Arealerna redovisas for skogslappbyarnas områden ovan lappmarksgränsen på så sätt, att lappbyarnas till gränserna bestämda områden och sedvanerättsområden anges for sig. Dessutom lämnas för varje skogslappby uppgift om arealen sedvaneland nedom lappmarksgränsen. Vittangi skogslappby omfattar en totalareal av 4 193 km 2 , varav tillhopa 2 476,5 km 2 korsar med fjällappbyar. Av totalarealen ligger 1 650,5 km 2 inom' lappbyns till gränserna bestämda område. Härav korsar med f jalllappbyar 1 220,5 km 2 . Arealen sedvaneland ovan lappmarksgränsen uppgår till 1 568,5 km 2 , varav 1 085,5 km 2 korsar med fjällappbyar. Sedvanelanden ovan lappmarksgränsen är till största delen belägna norr och nordöst om lappbyns gränsbestämda område och till mindre del väster om detsamma. Sedvanelanden nedanför lappmarksgränsen omfattar en areal av 974 km 2 varav 170,5 km 2 korsar med fjällappbyar. Den utnyttjade barmarksarealen omfattar 2 871 km 2 och vinterarealen 1 322 km 2 . Fördelningen mellan barmarksbete och vinterbete är ungefärlig. Gällivare skogslappby omfattar en totalareal av 6 091 km 2 , varav 956,5 km 2 korsar med olika fjällappbyar. Lappbyns till gränserna bestämda område omfattar en areal av 4 235 km 2 , varav 673,5 km 2 korsar med fjällappbyar. Sedvanelanden ovan lappmarksgränsen omfattar 344 km 2 , varav 65,5 km 2 korsar med fjällappbyar. Nedom lappmarksgränsen uppgår sedvanelandens areal till 1 512 km 2 , varav 217,5 km 2 korsar med fjällappby. Lappbyn utnyttjar en totalareal av 5 889,5 km 2 , varav 3 539,5 km 2 barmarkstid och 2 350 km 2 vintertid. Av den utnyttjade totalarealen korsar 748,5 km 2 med fjällappbyar. Sedvanelanden ovan lappmarksgränsen är belägna dels nordöst om Stuor-Muddus och dels vid malmbanan i trakten av Polcirkeln och Murjek. Av lappbyns gränsbestämda område utnyttjas ej ett mindre område vid Gällivare samhälle samt den väster om Nietjavare och Sarkavare belägna delen vilka tillsammans upplager en areal av 201,5 km 2 . Serri skogslappby ligger helt ovan lappmarksgränsen. Lappbyns totalareal uppgår till 860 km 2 , varav 377 km 2 korsar med fjällappby. Det gränsbestämda området omfattar en areal av 751,5 km 2 , varav 124,5 km 2 ej utnyttjas vid rådande förhållanden. Sedvanelandets areal utgör 108,5 km 2 . Av den totalt utnyttjade betesarealen 735,5 km 2 utgör 294,5 km 2 uteslutande barmarksbete, 108,5 km 2 uteslutande vinterbete 1 och återstoden 332,5 km 2 såväl barmarksbete som vinterbete. i Serri skogslappby utnyttjar n u m e r a vinterbetesland vid Kopponis och Sudok. Den här angivna arealen avser ett tidigare utnyttjat vinterbetesområde mellan Padjerim och Vuollerim.

29 Udtja skogslappby omfattar totalt 4 036 km 2 , varav 1 449 km 2 korsar med fjällappbyar. Lappbyns till gränserna bestämda område har en areal av 2 269,5 km 2 , varav 1 039 km 2 korsar med fjällappbyar. Av det gränsbestämda området utnyttjas ej 526,5 km 2 vid nuvarande förhållanden. Sedvanelanden omfattar ovan lappmarksgränsen 347,5 km 2 , varav 206,5 km 2 korsar med fjällappbyar, och nedom lappmarksgränsen 1 419 km 2 , varav 149,5 km 2 korsar med fjällappbyar. Av det totalt utnyttjade betesområdet, som uppgår till 3 509,5 km 2 , utgör 2 303,5 km 2 barmarksbete och 1 206 km 2 vinterbete. Sedvanelanden ovan lappmarksgränsen är belägna nordöst om Nausta och Juokkiljokk. Ståkke skogslappby omfattar en totalareal av 1 799 km 2 , varav 1 370 km 2 korsar med fjällappbyar. Lappbyns till gränserna bestämda område ovan lappmarksgränsen uppgår till 1 591 km 2 , varav 1 370 km 2 korsar med fjälllappbyar. Av lappbyn utnyttjat sedvaneland nedom lappmarksgränsen uppgår till 208 km 2 , som utgör betesområde för vintertiden vid nuvarande förhållanden. Av den totalt utnyttjade arealen på *1 395,5 km 2 utgör barmarksområdet 1 187,5 km 2 , varav 826,5 km 2 korsar med fjällappbyar. Anmärkas bör, att lappbyn vissa år delvis kan vinterbeta sina renar inom det här arealangivna barmarksområdet. Östra Kikkejaure skogslappby omfattar totalt 3 742,5 km 2 , varav 191 km 2 korsar med fjällappbyar. Lappbyns gränsbestämda område utgör 2 527 km 2 , varav 181,5 km 2 korsar med fjällappby. Av det gränsbestämda området utnyttjas ej vid nuvarande förhållanden ett område om 263 km 2 . Lappbyns sedvaneland nedom lappmarksgränsen utgör 1 215,5 km 2 , varav 9,5 km 2 korsar med fjällappby. Av den totalt utnyttjade arealen 3 479,5 km 2 korsar med fjällappbyar 88 km 2 . Betesområdet för barmarkstiden omfattar 2 264 km 2 och vinterbetesområdet 1 215,5 km 2 . Västra Kikkejaure skogslappby omfattar en totalareal av 2 493 km 2 , varav 174,5 km 2 korsar med fjällappby. Lappbyns till gränserna bestämda område utgör 1 803 km 2 , varav 57,5 km 2 korsar med fjällappby. Lappbyns sedvaneland nedom lappmarksgränsen uppgår till 690 km 2 , varav 117 km 2 korsar med fjällappby. Av totalarealen 2 493 km 2 , som helt utnyttjas, utgör 1 686 km 2 betesområde för barmarkstiden och 807 km 2 betesområde för vintertiden. Mausjaure skogslappby har en totalareal av 2 756,5 km 2 , varav 21 km 2 korsar med fjällappby. Lappbyns till gränserna bestämda område ovan lappmarksgränsen omfattar 1 657,5 km 2 . Sedvanelanden nedom lappmarksgränsen har en areal av 1 099 km 2 , varav 50 km 2 utgör gemensamt betesområde med Maskaure skogslappby. Den utnyttjade barmarksarealen uppgår till 1 589,5 km 2 och vinterarealen till 1 167 km 2 . Av sistnämnda areal korsar 21 km 2 med fjällappby. ligger norr om Pite älv 237 km2, som ej utnyttjats regelbundet under

30 Maskaure skogslappby omfattar en totalareal av 1 706 krn^. Lappbyns till gränserna bestämda område har en areal av 1 326 km 2 , varav 129,a km ej utnyttjas vid nuvarande förhållanden. Sedvanerättsområdet nedanför lappmarksgränsen omfattar 380 km 2 . Av det utnyttjade betesområdet, som uppgår till 1 576,5 km 2 , utgör 1 196,5 km 2 barmarksbete och 380 km 2 vinterbete. . .... Koncessionslappbyarna nedanför lappmarksgränsen är Muomo, Sattajarvi, Tärendö, Kalix, Övertorneå och Sangis. De upptager ett sammanhangande markområde i Torne och Kalix älvdalar med en totalareal av 16 077 k m inklusive vatten. På grund av att lappbyarna ovan lappmarksgränsen har sedvaneland öster om nämnda gräns står till koncessionsrenskötselns forfogande endast 14 113 km 2 , varav 550 km 2 korsar med vinterbetesområden för fjällappbyar. De olika lappbyarna och koncessionsområdena upptager följande bruttoarealer. Muonio lappby består av ett koncessionsområde med en totalareal av 3 543,5 km 2 . Av denna areal står till lappbyns förfogande vid nuvarande förhållanden endast 1 934,5 km 2 . Vittangi skogslappby utnyttjar med stöd av sin sedvanerätt 1 046,5 km 2 . Lainiovuoma fjällappby äger rätt att utnyttja 462,5 km 2 och Rautasvuoma fjällappby 100 km 2 . Under senare ar har dock Lainiovuoma lappby ej i större omfattning begagnat sig av denna betesrätt. Renar från Muonio lappby har därför tidvis kunnat hållas pa bete i denna trakt. 2 Sattajarvi lappby utgör ett koncessionsområde med en areal av 1 ÖÖU Km , varav cirka 100 km 2 ingår i Rautasvuoma fjällappbys sedvanliga vinterbetesområde. Tärendö lappby, som h a r en totalareal av 1 711 km 2 , bestar av tva koncessionsområden. Tärendö koncessionsområde omfattar 1 136 km 2 , varav cirka 450 km 2 ingår i Kaalasvuoma fjällappbys sedvanliga vinterbetesområde Mestos' koncessionsområde har en areal av 575 km 2 . Kalix lappby har en totalareal av 3 409 km 2 , varav 355 km 2 ingår i Gällivare skogslappbys sedvanliga vinterbetesområde. Till förfogande för renskötseln i Kalix lappby återstår 3 054 km 2 . Härav omfattar Angeså koncessionsområde 1 469 km 2 och Kälvjärvs koncessionsområde 1 585 km . Renskötseln inom Kälvjärvs-området har under några år försöksvis samordnats med den inom Ängeså-området bedrivna renskötseln. Övertorneå lappby har en totalareal av 3 321 km 2 och består av fyra koncessionsområden, nämligen Pirttijärvi 972 km 2 , Pirttiniemi 703 km*, Juoksengi 944 km 2 och Puostijärvi 702 km 2 . Juoksengi och Puostijärvi koncessionsområden är sedan 1950-talet i praktiken sammanförda till ett område. 0 Sangis lappby har en totalareal av 2 763 km 2 och bestar av tva koncessionsområden. Liehittäjä-området omfattar 1 517 km 2 och Gunnare-området 1 246 km 2 .

31 Ovannämnda arealer inkluderar sjöar och vattendrag, som omfattar cirka 10 /o av totalarealen. Åker och äng samt kultiverad betesmark återfinnes främst i älvdalarna. Den sammanlagda arealen härav uppgår enligt 1956 ars jordbruksräkning till cirka 300 km*. I de nedre delarna av koncessionsområdena förekommer bebyggelse i ganska stor omfattning. I de övre delarna ar bebyggelsen gles. För tätorter, gårdsplaner och vägar m. m. frånräknas ytterligare cirka 200 km*. Till renskötselns förfogande står sålunda en nettoareal av cirka 12 200 km 2 . Den sammanlagda bruttoarealen av de utnyttjade renbetesmarkerna i Norrbottens läns östra distrikt är 40 142 km*, varav 5 973 km* korsar med ijallrenskotselns betesområden. Av bruttoarealen upptages 14 113 km* av koncessionslappbyarna och 26 029 km* av skogslappbyarna i Lappland Av sistnämnda areal utgör vinterbetesområdena 3 4 , 3 % och betesområdena för barmarkstiden 65,7 % .

Västerbottens län

Mala skogslappby omfattar en totalareal av 4 160 km*, varav 953 km* korsar med fjällappbyar. Lappbyns gränsbestämda område utgör 2 886 5 km- Den väster om inlandsbanan belägna delen av lappbyn med en areal 7 £ V S ? ' r r a V 4 8 k m 2 k 0 T S a r m e d f J ä l l a PP b y> ntoytUM ej vid nuvarande förhållanden. Sedvanelanden nedom lappmarksgränsen omfattar totalt 1273,5 k m , varav 80 km* vintertid utnyttjas av Maskaure skogslappby Av den totalt utnyttjade arealen betesmark utgör barmarksbetet 2 568 km* " a ; a ; 72°? k m " k o r s a r m e d fJäHappby, och vinterbetet 1 368 km*, varav 203 k m J korsar med fjällappbyar. Granbyns lappby har huvuddelen av sitt sommarbete i Norge Arealen av de norska områdena är 760 km*. Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 397 km*. I öster avgränsas sommarbetesområdet av en linje Bassjosjaure-Vitnjuln-Vindelälven-Tärnasjöstängslet. Vår- och hostbetet nar ned till Bergnäs vid Jertsjaur och Svarttjärn vid Storvindeln Den norr om Vmdelälven belägna delen, som utgör 931 km*, utnyttjas av lappbyn medan den söder om nämnda älv belägna delen med en areal av 304 km utnyttjas av Ranbyn. Vinterbetesområdet ligger närmast norr om m lutnuT T n a r ^ ' h Ö J d m e d S t o r s ä v a * r ä s k . Dess areal uppgår 3 2 5 k m 2 6j U t n y t t j a S r e l b u L A 'ooTT, °2 ' ^ n d e t . Av vinterbetesomiadet korsar 924,5 km* med Mala skogslappby. Vid sedvanegränsen mot Kanbyn finns ett gemensamt betesområde om 253 km*. Mellan höst- och 2^8 s t m * 8 0 1 1 1 ' ^ 6 1 1 " l i g g G r G t t ^ e n o m f l y t t n i n ^ ^ r å d e med en areal av Ranbyns lappby disponerar också sommarbete inom norskt område Areaen härav uppgår till 195 km*. Lappbyns sommarbetesland i Sverige omfattar en areal av 465,5 km*, varav 94,5 km* mellan Jeriskalet och Tärna-

32 sjön utnyttjas av Umbyn. Till Ranbyns förfogande kvarstår 371 km Sommarbeteslandet ligger helt väster om Tärnasjöstängslet. Vår- och hostbetesområdet når i öster till odlingsgränsen. Dess areal utgör 1 973 k m . Ammarfjälls-området, som i norr avgränsas av Vindelälven, utnyttjas av Ranbyn varför vår- och höstbetesområdets areal ökar med 304 km 2 , som formellt hör till Granbyn. Vinterbetesområdet är beläget närmast söder om Vindelälven och når ned till Åmsele och Hällnäs, där det för övrigt utbreder sig även norr om Vindelälven. Vinterbetesarealen uppgår till 1 606,5 km . Vid sedvanegränsen mot Umbyn ligger ett gemensamt betesområde, vars areal är 32 km 2 . Mellan odlingsgränsen och T v ä r å t r ä s k - L y x a b e r g ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 1 085 km 2 . Umbyns lappby förfogar över ett sommarbetesområde i Norge med^ en areal av 98 km 2 . Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar 1 342,5 km 2 vartill kommer 94,5 km 2 från Ranbyn. Sommarbetesområdet avgränsas i öster av Tärnaån. Vår- och höstbetesområdet sträcker sig anda ned till St Arvträsket och Gardsjön. Arealen uppgår till 1 804,5 km 2 . Vinterbetesområdet ligger nedanför Blåvikssjön-Rusele huvudsakligen norr om Umeälven vid Lycksele och därnedanför även söder om älven, och nar med nedre' delar till i höjd med Granön och Vindeln. Vinterbetesarealen uppgår till 1 035 km 2 . Mellan vår- och höstbetesområdet och vinterbetesomradet ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 1 885 km 2 . I Vapstens lappby har stängsel uppförts vid riksgränsen mot Norge delvis på norskt område, varigenom ett mindre område närmast riksgränsen kommit att ingå i sommarbetesområdet. Lappbyns sommarbetesomrade som i övrigt helt ligger i Sverige omfattar 781 km 2 och avgränsas i öster av B i ö r k v a t t n e t - G e j m å n - A b e l v a t t n e t och spärrstängslet därifrån till Virisen Vår- och höstbetesområdet når ned till i höjd med Ripfjäll mellan Matsdal och Skansnäs. Arealen vår- och höstbete uppgår till 1 085 km 2 . Vinterbetesområdet utgörs av spridda lavfält i huvudsak sydost om Storuman och vid Öreälven ned till Örträsk. Vinterbetestraktens areal är 2 033 km-, varav de utnyttjade lavfälten omfattar 376 km 2 . Mellan vår- och höstbetesomradet och vinterbetesområdet ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 1 088 km 2 . Vilhelmina norra lappby disponerar sommartid vissa områden mom särskilda betesdistrikt i Norge med en sammanlagd areal av 460 km , varav 122 km 2 utnyttjas av Vardofjälls-gruppen och 338 km 2 av Marsfjälls-gruppem Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar 576 km 2 , varav 240 km användes av Vardof jälls-gruppen och 336 km 2 av Marsfjälls-gruppen. Österut avgränsas sommarbetesområdet av spärrstängsel vid Gielas. Var- och höstbetesområdet sträcker sig till i höjd med Klitvallen, Girissjön och Marssjon. Arealen vår- och höstbete uppgår till 1 121 km 2 , varav Vardofjälls-gruppen disponerar 453 km 2 och Marsfjälls-gruppen 668 km 2 . Vinterbetesomradet för Vardofjälls-gruppen ligger kring Siksjön och Lögdeälven mot Fredrika

33 och for Marsfjälls-gruppen nedanför Vojmåkroken kring Torrsjön och Gidealven. Arealen uppgår till 3 234 km 2 , varav för Vardofjälls-gruppen 1 160 km och for Marsfjälls-gruppen 2 074 km 2 . Mellan vår- och höstbetesområdet och vinterbetesområdet ligger ett genomflyttningsområde, som för Vardofjalls-gruppen omfattar 754 km 2 och för Marsfjälls-gruppen 2 020 km 2 , varav 1 213 km 2 utgör reservbetesområde för hösten. Vilhelmina södra lappby har ett gränsbetesområde i Norge med en areal av 106 km 2 . Lappbyns sommarbetesområde i Sverige omfattar en areal av 1 184 km 2 . Det avgränsas i öster av en linje Kultsjöluspen—Gubbsjöhöjden i trakten av Saxnäs resp. Borgafjäll. Vår- och höstbetesområdet, som omfattar 747 km 2 , når ned till landsvägen vid Granliden och Brännåker Vinterbetesområdet, vars areal uppgår till 1 886 km 2 , ligger söder om Äsele å ömse sidor Ångermanälven och Ruskån mot Myckelgensjön, Betarsjön och Rossön. \ id sedvanegränsen mot Frostvikens norra lappby finns ett med denna lappby gemensamt betesområde med en areal av 232 km 2 . Mellan vår- och höstbetesområdet och vinterbetesområdet ligger ett genomflyttningsområde med en areal av 3 262 km 2 , som ibland utnyttjas för renbetning i samband med vårflyttningen. Öster om Myckelgensjön finns ett reservbetesområde för vintertiden med en areal av c:a 940 km 2 . Den sammanlagda bruttoarealen av renbetesmarkerna i Västerbottens lans lappbyar är 29 684 km 2 , varav 232 km 2 korsar med betesområde för en lappby i Jämtlands län. Fjällrenskötseln utnyttjar 26 653 km 2 och skogsrenskotseln 3 936 km 2 , inberäknat ett för fjällrenskötsel och skogsrenskötsel gemensamt område med en areal av 905 km 2 . Mellan fjällappbyarnas våroch hostbetesområden samt vinterbetesområden ligger s. k. genomflyttningsomraden med en sammanlagd areal av 10 333 km 2 , vilken ej är medräknad i ovan angivna arealer. Av bruttoarealen inom fjällappbyarna upptager vinterbetesområdena 46,2 o/o, vår- och höstbetesområdena 2 9 , 9 % och sommarbetesområdena 23,9 »/o. Av bruttoarealen inom skogslappbyn är 34 8 «/o vinterbetesområde och 65,2 % betesområde för barmarkstiden. Jämtlands län

I lappbyarna i Jämtlands län omfattar betesområdena för barmarkstiden dels de särskilda renbetesfjällen och till dessas utvidgning inköpta jordbruksfastigheter m. m. ävensom vissa smärre för renbete arrenderade i privat ago befintliga markområden samt ett antal för renbete upplåtna kronoparker och dels sedvanerättstrakter. Vinterbetesområdena återfinnes till helt väsentlig del inom sedvanerättstrakterna. 1 det följande redovisas betesområdenas areal. Avgränsningen av olika arstidsområden omfattar endast de särskilda betesområdena för barmarkstiden och for vintern. Något speciellt vår- och höstbetesområde har icke kunnat särskiljas. Betesområdena för barmarkstiden är som regel något större an själva renbetesfjällens områden. Renbetning må nämligen efter sep-

34 lember månads utgång med stöd av sedvanerätten utövas även utanför renbetesfjällens områden. Lappbyarna norr om tvärbanan Östersund-Storlien är Frostvikens norra, mellersta och södra samt Hotagen, Offerdal, Sösjö och Kall. Frostvikens norra lappby disponerar ett mindre gränsbetesomrade om ?9 km 2 i Norge. Lappbyns betesområde för barmarkstiden omfattar inom svenskt område en areal av 779,5 km 2 . Vinterbetesområdet, som icke utgör ett sammanhängande betesfält, omfattar en totalareal av 514 km 2 , varav 232 km 2 korsar med vinterbetesområdet för Vilhelmina södra lappby. Frostvikens mellersta lappby har för barmarkstiden ett betesområde med en areal av 1 079,5 km 2 . Lappbyns vinterbetesområde omfattar en areal av 1 183 km 2 . Frostvikens södra lappby utnyttjar barmarkstid ett betesområde med en areal av 908,5 km 2 . Lappbyns vinterbetesområde utgöres av spridda betesfält i trakten av Skyttmon med en sammanlagd areal av 374 km 2 . Dessutom finnes vid Svaningssjön ett reservbetesområde för vintertiden med en areal av 344 km 2 . Hotagens lappby begagnar under barmarkstiden ett betesområde med en areal av 1 993,5 km 2 . Vinterbetesområdet, som är beläget vid Skyttmon, omfattar en areal av normalt 554 km 2 . Offerdals lappby förfogar över ett betesområde för barmarkstiden med en areal av 1 281,5 km 2 . Vinterbetesområdet för lappbyn ligger i huvudsak öster om Kyrkas. Det omfattar en areal av 903 km 2 . Öster om Landön har lappbyn ett reservbetesområde för vintertiden med en areal av 643 km . Sösjö lappbys betesområde för barmarkstiden omfattar en areal av 693 km 2 Lappbyns vinterbetesfält återfinnes öster om Kallsjön inom en totalareal av c-a 785 km 2 . Vid Klåxåsen öster om sjön Näckten har lappbyn ett annat vinterbetesområde med en areal av 225 km 2 , som numera endast kan begagnas vid gynnsamma förhållanden för flyttning över Storsjon. Kalls lappby har för barmarkstiden ett betesområde med en areal av 651 km 2 Lappbyns vanliga vinterbetesområde omfattar en areal av 593 km . Intill Åreskutan har lappbyn ett reservbetesområde för vintertiden med en areal av 387,5 km 2 . Som framgår av redogörelsen finns alternativa vinterbetesomraden i vissa lappbyar här betecknade reservbetesområden. Dessa tages merendels i anspråk endast under sådana vintrar, då de vanligen utnyttjade vinterbetesområdena icke kan brukas, såsom vid tjockt snötäcke och vid isbildningar i laven eller på marken. Söder om tvärbanan Östersund—Storlien ligger lappbyarna Tassasen, Tranris Handölsdalen, Mittådalen, Tännäs och Idre. Av dessa är numera Tranris' och Handölsdalens lappbyar sammanförda till en benämnd Handölsdalens lappby. Betesområdet för Idre lappby är till huvudsaklig del beläget inom Kopparbergs län.

35 Tassåsens lappby utnyttjar barmarkstid ett betesområde med en areal av 2 315 km 2 . Lappbyns vinterbetesområde omfattar en areal av 982 km 2 , varav c:a 250 km 2 utnyttjas även barmarkstid. Förutvarande Tranris lappby utnyttjade barmarkstid ett betesområde med en areal av 968 km 2 och tidvis även ett äldre sedvanerättsområde norr om Ottsjön med en areal av 261,5 km 2 . Vinterbetesområdet redovisas här nedan tillsammans med Handölsdalens lappby. Handölsdalens lappby disponerar barmarkstid förutom ovan för Tranris lappby angivna areal ett betesområde med en areal av 1 120 km 2 . Vinterbetesområdet omfattar en areal av 1 503 km 2 . Dessutom utnyttjar lappbyn huvudsakligen under flyttningarna betesmark vid Särvfjället inom ett område med en areal av 587 km 2 . Mittådalens lappby utnyttjar barmarkstid ett betesområde med en areal av 2 054 km 2 . Lappbyns vinterbetesområde omfattar en areal av 866,5 km 2 . Ett med Handölsdalens lappby gemensamt betesområde vid Särvfjället med en areal av 587 km 2 brukar under sensommaren och förhösten uppsökas av strövrenar huvudsakligen från Mittådalens lappbys betesområde för barmarkstiden. Tännäs lappby har ett betesområde för barmarkstiden med en areal av 903 km 2 . Vinterbetesområdet omfattar 675 km 2 . Idre lappby utnyttjar barmarkstid ett betesområde med en areal av 930 km 2 . Vinterbetesområdet för lappbyn omfattar en areal av 471 km 2 . Detta vinterbetesområde brukar uppsökas av strövrenar redan under höstmånaderna före den egentliga vinterbetessäsongens början. För samtliga lappbyar söder om tvärbanan gäller, att vinterbetesområdena utgör ett praktiskt taget sammanhängande område, och det förekommer att lappbyarnas betesfält korsar varandra. Vid arealbestämningen har sådana korsande områden fördelats mellan lappbyarna i proportion till utnyttjandet, där de icke upptagits särskilt. Den sammanlagda bruttoarealen av de utnyttjade renbetesmarkerna inom lappbyarna i Jämtlands län är 27 557 km 2 , varav 232 km 2 korsar med betesområde för en lappby i Västerbottens län. Av den angivna bruttoarealen är 2 448 km 2 reservbetesområden, som ej utnyttjas regelbundet. Av de normalt utnyttjade renbetesmarkerna 25 109 km 2 omfattar vinterbetesområdena 37,o °/o och betesområdena för barmarkstiden 62,5 °/o.

Sammandrag

Betesområdena för lappbyarna i Norrbottens län omfattar en sammanlagd bruttoareal av 107 527 km 2 och för lappbyarna i Västerbottens och Jämtlands lan ö7 009 km 2 . Den sammanlagda bruttoarealen av betesområdena för fjällrenskötseln är 127 336 km 2 och för skogsrenskötseln 44 078 km 2 , inberäknat for fjällrenskötsel och skogsrenskötsel gemensamma betesområden med en

36 areal av 8 878 km 2 . Bruttoarealen av samtliga betesområden är 164 536 km 2 , varav 12 030 km 2 ligger i Norge.

Vatten-, impediment- och kulturområden De i föregående avsnitt redovisade arealerna för lappbyarnas betesområden avser som nämnts bruttoarealer, exklusive sådana vid lappbygränserna belägna vattenområden, vilka vid den planimetriska uppmätningen utelämnats av mätningstekniska skäl. Då utredningen söker nettoarealen för den nyttiga betesmarken, är det nödvändigt att reducera den uppmätta bruttoarealen med arealen av sådana områden, som inte erbjuder något renbete. De onyttiga områdena utgöres av dels vattenytor och högfjällsimpediment (impediment under högfjällsnivån har inte kunnat uppskattas), och dels bebyggda och uppodlade markområden (kulturområden). Utbredningen av sådana från renbetessynpunkt onyttiga områden har utredningen bestämt på följande sätt för de olika kategorierna vatten, höjdimpediment och kulturområden. Vattenområden

Som redan nämnts har åtskilliga vattenytor utelämnats från den uppmätta bruttoarealen, nämligen sådana vattendrag som bildar gräns mellan lappbyar och andra vattenfigurer som direkt ansluter till gränsvattendragen samt vissa större sjöar. Ytan av övriga vatten har arealbestämts genom uppmätning på karta i skalan 1 : 400 000 med hjälp av ett rutnät. Denna metod innebär att sådana småvatten försummas som inte är avbildade på kartan. Detta kompenseras av alt åtskilliga smärre på kartan inritade vattenfigurer i gengäld inte har upptagit en hel mätruta men räknats som de täckt en hel ruta. Med hänsyn till att frekvensen av småvatten, som ej har markerats på kartan, kan antagas samvariera med de på kartan inritade smärre vattenfigurerna, torde mätresultatet i själva verket vara mera noggrant än den tillämpade mätmetoden i och för sig medgiver. Något ytterligare avdrag bör följaktligen inte göras för sådana småvatten, som ej är inritade på kartan. De uppmätta vattenytorna redovisas särskilt för de olika årstidsområdena i lappbyarna. (Tabellerna 3.7 och 3.8.) Impedimentområden

I fjällappbyarna är betesområdena för barmarkstiden som regel belägna på stor höjd över havet. Stora områden ligger ovanför trädgränsen och delvis även ovanför växtlighetsgränsen för gröna växter. Denna omständighet måste beaktas vid uppskattningen av betestillgångarna, emedan växtmattan på de högre nivåerna är gles och artfattig och därför erbjuder mindre bete

37 än genomsnittet. De allmänna betingelserna för vegetation varierar icke blott med höjden över havet utan även med den geografiska breddgraden For att klarlägga höjdnivåns inverkan på tillgången av bete har renbetesmarksutredningen som ett led i de biologiska undersökningarna bestämt dels betesfodermängden per ytenhet i förekommande växtsamhällen i olika hojdskikt och dels den övre höjdgränsen för betesproducerande mark En bestämning av den totala tillgången på betesfoder förutsätter vidare kännedom om de olika höjdskiktens andel av landytan. Av särskild betydelse är en noggrann kännedom om de egentliga höjdimpedimentens utbredning dvs arealen av sådana högfjällsområden, som inte producerar så mycket betesfoder att renarna kan tillgodogöra sig det. Med anledning härav har utredningen sammanställt uppgifter för renskötselområdets olika delar dels över höjdskiktens utbredning, vilken återges länsvis (se nedan), och dels över arealen mark i de olika lappbyarna över nivån 1 000 meter över havet (tabell 3.9—10). Sistnämnda areal har uppmätts på karta i skalan 1 . 2 000 000 medelst ett rutnät. För nu aktuella ändamål är precisionen i mätmetoden tillfredsställande. Med dessa primäruppgifter som grund har utredningen beräknat den verkliga arealen av höjdimpedimenten på följande sätt Den övre höjdgränsen för nyttig renbetesmark (grönbete) har av utredningen satts vid 1 000 meter över havet i fjällappbyarna fr. o. m. Könkämä l ö n n " ' ' J å k k å k a s k a ' v i d 1 1 0 ° m e t e r ^ . o. m. Tuorpon t. o. m. Ranbyn, vid 1 200 meter fr. o. m. Umbyn t. o. m. Frostvikens mellersta, vid 1 300 meter lr. o. m. Frostvikens södra t. o. m. Kall samt vid 1 400 meter fr. o. m. Tåssasen t. o. m. Idre. Höjdgränsen ligger sålunda allt högre ju sydligare lappbyn ar belägen. Yttervärdena 1 000 meter och 1 400 meter är valda med ledning av upplysningar i tillgänglig biologisk litteratur och med stöd av gjorda iakttagelser rörande växtlighetens utbredning. »Trappstegen» h a r lokaliserats med beaktande av den geografiska breddgraden och förekomsten av fjallpass mot Norska havet i väster, som medför inslag av maritimt klimat och ändrade betingelser för vegetation. För varje lappby har markarealen ovanfor vaxtlighetsgränsen därefter beräknats genom nedproportionering av totalarealen över 1 000-meters nivån med ledning av nedan angivna uppgifter om de olika höjdskiktens utbredning. Hojdskikt, meter över havsnivån

600— 800 800—1 000 1 000—1 200 1 200—1 400 över 1 400 Summa Källa:

Höjdskiktens totalareal i km 2 länsvis Norrbottens län

Västerbottens län

J ä m t l a n d s län

11 700 5 900 4 000 2 340 1660

6 500 2 800 1200 360 240

10 800 5 500 1000 280 320

25 600

11 100

17 900

Atlas över Sverige, sid. 1 - 2 : 4 och 5. Diagram över höjdskiktens arealförhållanden.

38 Kulturområden

I många lappbyar når betesområdena långt ned i bebyggda trakter, där en del av landarealen upptages av odlad mark, samhällen, landsvägar och järnvägar I de inre delarna av Norrland utgör kulturområdena en liten del av landytan, i flera lappbyar mindre än en procent. I kustbygden ligger denna procentsats högre, i enstaka lappbyar vid c:a fem procent. Den av utredningen valda metoden för att bestämma betestillgångarna förutsätter kännedom om de från kulturområden rensade nettoarealerna. Med anledning härav har utredningen bestämt kulturområdenas andel av landytan. Grundkällan är jordbruksräkningen 1956 (Sveriges officiella statistik). Denna källa innehåller uppgifter kommunvis rörande areal åker, kultiverad betesmark och naturlig äng. Dessa arealuppgifter har utredningen omräknat till procent. (Tabell 3.11.) För varje lappby har andelen kulturområden därefter bestamts som ett schematiskt genomsnitt för de kommuner, där betesområdena är belägna. Genomsnittsvärdena har i vissa fall jämkats uppåt med hänsyn till förekomst av gårdsplaner, vägar, större samhällen o. dyl. Andelen kulturområden har beräknats på bruttoarealen inklusive vatten för att kompensera bortfallet av strandområden intill samhällen, vid odlingar, m. m.

Betesområdenas nettoareal Föreliggande uppgifter om utbredningen av vatten, höjdimpediment och kulturområden möjliggör en bestämning av kvarstående nettoareal renbetesmark i de olika lappbyarna. Med nettoareal avses här ytan av all mark som återstår sedan avdrag skett för vattenområden, högfjällsimpediment och kulturområden. Denna nettoareal inkluderar följaktligen en mängd smärre markområden, som i praktiken icke erbjuder något renbete, nämligen stenskravel. berghällar och andra från renbetessynpunkt onyttiga områden. På grund av att den genomsnittliga betestillgången per ytenhet icke är lika stor inom de olika årstidsområdena, är det nödvändigt att bestämma nettoarealen för varje särskilt avgränsat årstidsområde. För de uppskattningar om betestillgångarna, vartill materialet i fråga skall begagnas av utredningen, synes det däremot som regel inte vara motiverat att inom de olika lappbyarna redovisa motsvarande värden för eventuellt förekommande särskilda betesområden för undergrupper av lappby. I enlighet härmed har i tabellerna 3.12—15 intagits arealuppgifter endast för de olika årstidsområdena för hela lappbyar. Nettoarealen för olika kategorier av lappbyar och betesområden framgår av följande sammandrag.

39 Område

Fjällappbyarna i Lappland . . . Skogslappbvarna i Lappland . . . Lappbyarna i Jämtlands län . Koncessionslappbyarna i Norrbottens län, c:a

Betesområden för barmarkstiden

Vinterbetesområden

Summa

»45 054 18 226 13 998

35 666 9 447 8 297

80 720 27 673 22 295

Samtliga

12 200 -142 888

* Härav sommarbete 19 621 km 2 samt vår- och höstbete 25 433 km 2 " Haray utgör cirka 6 000 km 2 ett dubbelredovisat område, som utnyttjas för både fjällrenskötsel och skogsrenskötsel. Den totala nettoarealen av de regelbundet utnyttjade betesområdena ar följaktligen cirka 137 000 km 2 .

Lavtillgångar inom vinterbetesområdena Marklavarna utgör den viktigaste betestypen under vintern. Kännedom om lavmarkernas utbredning, lavmattans täckningsgrad och lavarnas tillväxtförhållanden är därför en förutsättning för att tillgången på vinterbete skall kunna bestämmas. Dessutom måste hänsyn tagas till marklavens åtkomlighet. Om lavmattans täckningsgrad saknas för närvarande närmare uppgifter för större områden. Av arbetsekonomiska skäl har särskilt primärmaterial härom inte kunnat insamlas av renbetesmarksutredningen. Bedömningen av lavmarkernas bärighet har därför grundats på annat material, som varit tillgängligt för utredningen. Rörande lavarnas tillväxtförhållanden har vissa undersökningar gjorts av utredningen i syfte att få kunskap om produktionen av lavbete. Tillvägagångssättet beskrives i kapitel 4. Rörande lavmarkernas utbredning inom de olika lappbyarnas vinterbetesområden har renbetesmarksutredningen sammanställt särskilda uppgifter. Grundkällan är här skogstaxeringarna, vid vilka förekommande markvegetationstyper i barrskogsregionen registrerats. Med undantag av de nordligaste fjälllappbyarna i Norrbottens län och några lappbyar i Jämtlands län ligger renarnas vinterbetesområden i barrskogsregionen. Materialet från skogstaxeringarna synes därför kunna begagnas för en uppskattning av lavmarkernas utbredning. Förekomsten av lavbärande skogsmark inom vinterbetesområdena redovisas i tabellerna 3.16—17. Med uttrycket »lavbärande skogsmark» 1 avses all skogsmark med mera betydande inslag av lav i markvegetationen. Detta innebär, att strukturella skillnader i den lavbärande skogsmarken icke har medräknats, trots att sådana givetvis kan förekomma. Primärinformationer 1 Se Atlas över Sverige blad 98, där motsvarande skogsmark benämnes »lavskogar och mossrika barrskogar med fläckar av lav». »*«e«« u u i

om sådana kvalitetsskillnader saknas i det grundmaterial, som utredningen haft att tillgå, och det har därför inte varit möjligt att beskriva förekommande kvalitetsvariationer. Denna mindre noggrannhet vid beräkningen av lavtillgångarna bör beaktas vid jämförelser av betningsintensiteten inom olika regionala delar av renskötselområdet, t. ex. mellan lappbyar i norra och södra Lappland. Inom en och samma region (länsdel) med i stort sett likvärdiga biologiska betingelser torde de slumpmässiga variationerna i huvudsak utjämnas, så snart det bedömda betesområdet omfattar en större markyta. Jämförelser mellan närbelägna lappbyar av de erhållna genomsnittsvärdena bör alltså kunna ske med betryggande säkerhet. Om det för speciella ändamål är behövligt att undersöka smärre variationer i lavförekomsterna, torde undersökningar inom mindre markområden i varje särskilt fall kunna utföras för rimliga kostnader. Arealen lavbärande skogsmark angives av utredningen med en noggrannhet på 5 km 2 när. Utbredningen av den lavbärande skogsmarken angives även i procent av all skogsmark inom lappbyarnas vinterbetesområden. Vid uträknandet av den verkliga lavmarksarealen har utredningen använt nämnda procentsats för hela nettoarealen, trots att skogsmarksarealen i själva verket är något mindre än den totala nettoarealen av betesområdet. En del av landytan upptages nämligen av myrar. Detta förfaringssätt innebär, att utredningen åsätt myrarna ett betesvärde, som motsvarar skogsmarkens genomsnittliga betesvärde. Utredningen har härvid tagit hänsyn till att myrarna som regel är eftersökta betesplatser både på förvintern, ofta ända in i december månad, och på eftervintern då barmarksfläckar brukar bildas på avblåsta myrområden, bl. a. på tuvöar som inte sällan är lavbeväxta. I de nordligaste fjällappbyarna ligger vinterbetesområdena delvis ovanför barrskogsgränsen. Då skogstaxeringar har bedrivits endast i barrskogszonen innehåller taxeringsmaterialet följaktligen inga uppgifter om lavförekomst i fjällbjörkszonen. För att kunna bestämma betesvärdet av lavförekomsterna i fjällbjörkszonen har utredningen nödgats gå en omväg och därvid förfarit på följande sätt. Av de linjetaxeringar, som utfördes av 1909 års renbeteskommission i de sex nordligaste fjällappbyarna i Norrbottens län, framgår att lavmarksfrekvensen i fjällbjörkszonen i genomsnitt var 33 °/o högre än i barrskogszonen, och att den var högst i Könkämä och Lainiovuoma (enligt kommissionens sätt att avgränsa lavmarken 73 °/o av markytan), något lägre i Saarivuoma och Talma (57 °/o) och lägst i Rautasvuoma och Kaalasvuoma (46 %>). Kommissionens sätt att avgränsa lavmarken synes dock inte ha varit densamma som vid skogstaxeringarna. Kommissionens procentsiffror måste därför nedproportioneras för att motsvara uppgifterna i skogstaxeringsmaterialet. En mindre jämkning synes vidare vara motiverad med hänsyn till att den lågvuxna och långsamt återväxande påskrislaven är förhärskande ovam barr-

skogsgränsen, medan de ymnigare och mera snabbväxande egentliga renlavarna är vanligast nedanför samma gräns. Den sålunda beräknade lavmarksfrekvensen ovan barrskogsgränsen redovisas i tabell 3.16. Utredningens sätt att uppskatta lavtillgångarnas bärighet utgående från ett för en längre tidsperiod beräknat genomsnittsantal renbetesdagar inom de olika betesområdena innebär, att hänsyn också tagits till lavens varierande åtkomlighet, i den mån utnyttjandegraden har påverkats därav.

Skogsavverkningar och skogsvårdsåtgärder 1 samband med inventeringen av renbetesmarkerna är det även önskvärt att överblicka betydelsen av skogsavverkningarnas och skogsvårdsåtgärdernas inverkan på möjligheterna alt utnyttja tillgängliga renbeten särskilt inom vinterbetesområdena. Genom att skogsavverkningar och även skogsvårdsåtgärder numera bedrives över stora sammanhängande ytor, torde effekten av sådana åtgärder framträda på ett mera påtagligt sätt än tidigare. Från skogsbrukets sida har vid olika tillfällen gjorts gällande att förekomst av renar inom avverkningsområden försvårar avverkningsarbetenas ändamålsenliga bedrivande och ökar avverkningskostnaderna. Så länge körningar till stor del utfördes med häst efter iordningställda hästbasvägar förekom klagomål över att vinterbetande renar genom tramp skadade sådana basvägar och försvårade körningarna. Sedan tyngre transporter börjat utföras med motordrivna dragredskap har dock dessa klagomål i huvudsak upphört. Från skogsbrukets sida har också anförts, att renar i vissa fall kan åsamka skador på återväxande skog i känsliga skeden av återväxtperioden och på nyplanterade skogsområden, där antalet satta plantor som regel icke inkluderar någon marginal för oförutsedda skador av renar. Renskötarna å sin sida har vid upprepade tillfällen, främst inom de lappbyar där skogsbruket bedrives mest livligt, framfört klagomål över att renskötseln åsamkas olägenheter av skogsbruket. De från renskötselns synpunkt mest känsliga områdena är givetvis lavmarkerna. Där stora sammanhängande avverkningsfält upptages på vinterbeteslanden händer det att renarna inte kan hållas på bete inom området. Avverkningsavfall ligger kvar och hindrar renbetning under lång tid. På öppna ytor blir snötäcket ofta vindpackat och så hårt, att renarna inle förmår gräva efter lav. Denna sistnämnda olägenhet kvarstår så länge återväxande träd ej uppnått sådan höjd, att inverkan av vindar icke längre framträder. Enligt renskötarnas uppgifter har lavtillgångar i viss omfattning gått förlorade genom hyggesbränning och andra former av markberedning. Klagomål har förekommit från renskötarhåll över att bränningarna inverkar även på tillgången av renbete för barmarkstiden. Sådana klagomål har dock som regel endast framförts i initialskedet, innan egentlig erfarenhet vunnits av bränningar-

nas inverkan, medan de normalt upphört så snart mera erfarenheter av bränningarna erhållits. För att minska de olägenheter som skogsvårdsåtgärderna kan innebära lör renskötseln har samarbete sedan länge hedrivits mellan domänverket och lappväsendet. Revirförvaltarna brukar lämna uppgift till lappväsendet om planlagda skogsvårdsarbeten på renbeteslanden. Planerna granskas tillsammans med lappbyarna, och renskötarna får tillfälle att framföra sina önskemål om jämkningar av arbetsplanerna. Detta samarbete har gått bra, och jämkningar av arbetsplanerna har som regel vidtagits i skälig omfattning. Skogsvårdsåtgärder av mera genomgripande art, såsom hyggesbränningar, brukar oftast icke beröra egentliga lavmarker. De företas i allmänhet på sådana marker, där förutsättningarna för skogsåterväxt är ogynnsamma på grund av tjockt råhumustäcke m. m. Mera omfattande erfarenhet av de moderna skogsvårdsåtgärdernas inverkan på renskötselns förutsättningar föreligger numera från Mala revir i Västerbottens län, där dylika åtgärder genomförts tidigast i ganska stor omfattning. Erfarenheterna ger vid handen, att de olägenheter som renskötseln utsätts för dels är av övergående natur och dels som regel ej medför försämrad tillgång på renbete, däribland lav. Större olägenheter torde ej heller ha uppkommit för skogsbruket av den renbetning som förekommit inom Mala revir, trots att renar betats där året om. Dessa erfarenheter synes visa, att det ej finns anledning att befara att olägenheterna för renskötseln skulle bli särskilt stora av de skogsvårdsåtgärder, som förekommer i norrlandsskogarna. För att belysa omfattningen av bedrivna skogsavverkningar och skogsvårdsåtgärder återger utredningen vissa uppgifter om skogsbrukets omfattning i skogsregionerna i övre och mellersta Norrland. Övre Norrlands-regionen omfattar Norrbottens och Västerbottens län och Mellersta Norrlands-regionen Jämtlands och Västernorrlands län. Enligt Statistisk Årsbok, årgång 1964, är skogsmarksarealen i km 2 följande för olika ägarekategorier (år 1961).

Ägare-kategori

Kronoskogar övriga allmänna skogar Bolagsskogar Övriga enskilda skogar Samtliga

Övre Norrland

Mellersta Norrland

Summa

32 550 4 220 11 380 24 650

2 730 2 530 20 150 20 520

35 280 6 750 31 530 45 170

72 800

45 930

118 730

43 Skogsvårdsåtgärder av olika slag har lör år 1962 redovisats inom de båda regionerna å nedan angivna arealer i km 2 . Åtgärdstyp

Hyggesrensning Markberedning Skogsodling Röjning 1 Samtliga °/o av skogsmarksarealen 1

övre

Mellersta

Norrland

Norrland

Summa

904,9 230,8 244,8 815,5

381,1 143,5 157,5 318,1

1286,0 374,3 402,5 1133,6

2 196,0

1 000,4

3 196,4

3,0

2,7

Avser röjning i plant-, ung- och stavaskog.

Av uppgifterna framgår att den årligen behandlade ytan omfattar en ganska liten andel, i genomsnitt 2,7 % av den totala skogsmarksarealen. Beaktar man vidare att olika åtgärdstyper på något längre sikt förekommer inom samma områden, blir andelen av den behandlade ytan för en längre tidsperiod i verkligheten mindre än ovan angivna årsandel utvisar. Skogsvårdsåtgärdcrnas inverkan på renbetestillgångarna torde, på grund av att åtgärderna till mycket stor del bedrivs inom områden där renbete icke finns i större omfattning, vara ännu mindre än anförda uppgifter ger vid handen. Omfattningen av de årliga avverkningarna framgår av följande uppgifter rörande virkesförråd, årlig tillväxt och uttagna virkeskvantiteter. Virkesförråd,

milj. m 3 sk.,

enl. riksskogstax. 1953—67 Trädslag °/o tal1

gran o övriga Årlig tillväxt, milj. m 3 sk m 3 sk. per hektar . Årlig avverkning, genomsnitt för säsongerna 1952/53—1961/62 mil J - m 3 sk Trädslag °/o tal1

gran övriga

•

^ ...

Övre Norrland

Mellersta Norrland

Båda regionerna

Hela landet

2 116

47 35 18

28 57 15

10,6 1,5

9,9 2,7

20,5

68,4 3,1

8,7

6,8

15,3

49,3

54 32 14

25 65

37 49

u

40 44

44 Av intresse i förevarande sammanhang är omfattningen av den årliga avverkningsarealen uttryckt i procent av totalarealen skogsmark. En uppfattning därom kan man få av skogsvårdsstyrelsernas uppgifter om verkställd utsyning av skog för avverkning. Sådana utsyningar förekommer huvudsakligen i skogar tillhörande ägarekategorin övriga enskilda skogar. Åren 1957—1961 har dessa enligt Skogsstatistisk årsbok omfattat i ö v r e Norrland 2,2 °/o och i Mellersta Norrland 1,5 °/o av totalarealen skogsmark för denna ägarekategori. Genomsnittet för båda regionerna är 1,9 °/o. Uppgifterna är av olika skäl något osäkra och bör ej användas som norm lör att uppskatta avverkningarnas omfattning i skogar tillhörande övriga ägarekategorier. Någon direkt uppgift om den årliga avverkningsarealen för samtliga skogar finns tyvärr inte. Uppskattningsvis omfattar den i genomsnitt ej fullt 1,5% av den totala skogsmarksarealen. Någon större olikhet synes icke föreligga i fråga om den relativa avverkningsintensiteten i talloch granskogar. 1 förhållande till äldre lid har avverkningarna ökat betydligt i de lappländska skogarna och i mindre grad även i skogarna i kustlandet. Bland de åtgärder som under senare år vidtagits i skogsvårdande syfte märks den kemiska bekämpningen av lövområden. Med anledning av att renägarna uttalat farhågor för att de kemiska bekämpningsmedlen genom sin giftverkan kan utsätta renarna för skada, vill utredningen beröra även denna fråga. Domänstyrelsen har upplyst, att de vanligaste lövbekämpningsmedlen är några ogräsmedel (herbicider) innehållande fenoxiättiksyrorna 2,4-D och 2,4,5-T (tidigare benämnda hormonderivat). Herbiciderna har i regel låg giftverkan men är ej helt ofarliga. Som exempel på lövbekämpningsmedlens giftverkan kan nämnas, att en ren med kroppsvikten 80 kg — motsvarande slaktvikt 40—45 kg — skulle omedelbart efter besprutningen på några timmar behöva fullständigt avbeta 500 m 2 av ett med vanlig dos av 2,4-D-syra behandlat lövområde för att uppnå en med 50 procents sannolikhet dödande giftkoncentration i kroppen. För en renkalv med kroppsvikten 20 kg — slaktvikt c:a 12 kg — blir motsvarande betesyta 125 m 2 . Lövbekämpningsmedlens inverkan på djur sker på olika sätt. Vanligen iakttages aptitnedsättning och svaghet samt vid större doser även rörelsesvårigheter. 1 koncentrerad form vållar preparaten irritation på slemhinnor. Fisk kan påverkas och dödas. Efter vad svenska försök har utvisat rör inte nötboskapen hö och vatten, som besprutats med lövbekämpningsmedel. Enligt utländska uppgifter betar djuren med begärlighet levande växter, som besprutats med lövbekämpningsmedel. Detta anses bero på att besprutningen medför kraftigt stigande sockerhalt i växterna. Även giftiga växter kan härigenom bli begärliga för djuren. Idisslande djur kan påverkas av de kemiska bekämpningsmedlen via mikroorganismerna i vommen, där giftämnen kan bildas och skada blodpigmentet. Blodets förmåga att

45 uppta syre kan härigenom försämras i sådan grad, att döden inträder till följd av syrebrist i kroppsvävnaderna. Några sådana skador har dock icke iakttagits i Sverige. Andra kemiska bekämpningsmedel, såsom vissa insektsmedel (insekticider), kan på grund av att de innehåller fettlösliga giftämnen medföra speciella verkningar på levande djur. De fettlösliga giftämnena kan sålunda upplagras i kroppens fettvävnader, och giftmängden kan efter en längre tids förtäring av små doser genom ackumulation till slut bli så stor att förgiftning kan inträda om fettdepåerna tages i anspråk. Domänstyrelsen har upplyst att någon total bekämpning med insektsmedel hittills icke har utförts av domänverket, samt att särskilt tillstånd av styrelsen erfordras tör att genomföra en sådan. De kemiska lövbekämpningsmedlens giftverkan bl. a. på renar är föremål för särskilda undersökningar vid statens veterinärmedicinska anstalt. Nar resultaten av de bedrivna undersökningarna föreligger färdiga, torde det bli möjligt att mera utförligt belysa frågan om herbicidernas inverkan. Förgiftningsrisken för renarna kan tills vidare bedömas endast med ledning av försök med andra djur. Normalt synes den vara obetydlig t. ex. vid llygbesprutning av lövområden, på grund av de låga koncentrationer av verksam substans som förekommer. Vid flygbesprutning är en vanlig koncentration 1 500—2 000 gram verksam substans per hektar. Av denna mängd taller bara en del ned till marken och försvinner där relativt snabbt genom nedbrytning. Koncentrationen i markvegetationen blir vid flygbesprutning så liten, att det inte föreligger någon praktisk möjlighet för betande djur att fa i sig en skadlig mängd verksam substans. Renar lär därför inte kunna utsattas för skada annat än i undantagsfall, t. ex. om ren kommer åt ett förvaringskärl med kemiska lövbekämpningsmedel. I fråga om skogsavverkningarnas och skogsvårdsåtgärdernas inverkan pa förutsättningarna för renskötsel vill utredningen sammanfattningsvis uttala, att åtgärderna hittills ej synes ha inverkat avgörande på den totala tillgängen av bete för renarna. Det är emellertid ej uteslutet, att en sådan inverkan framdeles åtminstone temporärt kan bli väl märkbar inom lavbetesområdena, därest skogsavverkningar och skogsvårdsåtgärder framgent kommer att bedrivas i stor omfattning i de trakter där lavbetena återfinns. Lokalt synes vissa olägenheter redan ha framträtt inom sådana omraden, dar skogsavverkningar och skogsvårdsåtgärder förekommit i stor omfattning på de för renbetning utnyttjade lavmarkerna. Med hänsyn till att vissa åtgärder även befrämjar renbetet och att skogseldarna, som i forna tider kunde orsaka stora skador i lavmarkerna, numera tack vare övervakning nästan helt upphört, torde skogsbrukets inverkan på renbetet totalt sett ej ha inneburit någon avgjord försämring i förhållande till äldre tid.

46 Renantal i lappbyarna Utredningens metod att bestämma den vid normala förhållanden utnyttjade mängden renbete förutsätter kännedom om renantalet i de olika lappbyarna. Renantalen är kända med större noggrannhet endast de år renräkningar hållits. Visserligen antecknas renantal årligen i de renlängder, som jämlikt 19 § renbeteslagen skall upprättas för lappbyarna, men erfarenheten visar att renlängderna ej alltid är helt rättvisande. Renantalet enligt renlängden kan därför normalt icke läggas till grund för en bestämning av betesutnyttjandet. Emedan renantalet växlar från tid till annan, synes det vidare vara nödvändigt att bestämma ett genomsnittligt renantal för en längre tidsperiod, i detta fall tiden efter andra världskriget. Det erhållna genomsnittsantalet kan i vissa fall behöva jämkas. Så torde böra ske om renräkningen i någon lappby blivit ofullständig. Det verkliga renantalet kan i sådana fall uppskattas med nöjaktig noggrannhet med ledning av räkningsresullaten från närliggande lappbyar. Om renräkningar utförts med växlande tidsmellanrum kan ett ovägt medeltal stundom bli något missvisande. I sådana fall är det lämpligt att vid bestämning av betesutnyttjandet utgå från ett tidsvägt medeltal. Stundom kan det vara motiverat att jämka de erhållna genomsnittsvärdena även av andra skäl, t. ex. ensidig renströvning. När'så skett, har detta särskilt anmärkts i redogörelsen för renantal i lappbyarna. . , Lappbyarnas betesfält är inte överallt avgränsade av naturliga skiljelinjer, som motverkar renströvning mellan lappbyarna. Med anledning härav är det motiverat att i vissa fall utgå från ett gemensamt medeltal för ett större område med goda naturliga gränser och därefter uppdela det erhållna totalantalet renar på de olika lappbyarna inom området med beaktande av hur belastningen under den undersökta tidsperioden i verkligheten har varit fördelad mellan lappbyarna. Utredningen har insamlat uppgifter om renantal i lappbyarna under åren efter 1930. För varje lappby har utredningen beräknat ett ovägt aritmetiskt medeltal för tiden 1945—1960. För vissa lappbyar anges dessutom ett mittvärde, som utvisar genomsnitt av högsta och lägsta renantal under samma tid. Fjällappbyarna norr om Torneälv

I fjällappbyarna norr om Torneälv har renräkning ägt rum 1931, 1934, 1937, 1940, 1944^ 1947, 1951, 1955, 1959 och 1963. Räknade renantal framgår av följande sammanställning. 1955 års renräkning var icke helt fullständig i Saarivuoma och Talma lappbyar. Under 1950-talet har renströvning förekommit dels till Talma från de två nordligare lappbyarna Saarivuoma och Lainiovuoma och dels till Könkämä och från den angränsande lappbyn Lainiovuoma i sådan omfatt-

47 Ar 1931 1934 1937 1940 1944 1947 1951 1955 1959 1963

Könkämä

Lainiovuoma Saarivuoma

Talma

Summa

6 684 4 521 1 220 1 066 1 576 3 600 6 750 5 747 3 456 2871

45 863 45 200 31 341 29 620 29 795 32 142 49 165 50 014 34 002 29 529

17814 16 798 13 327 13 390 10 901 9 681 12 045 15 492 11 932 9 686

9 429 11 449 8 199 7 556 9 009 9 815 15 650 17 175 10 329 9 715

1947—59 Medeltal

12 288

13 242

10 913

4 888

41331 Mittvärde

12 587

13 495

11 503

5 103 1

41 708

11 936 12 432 8 595 7 608 8 309 9 046 14 720 11 600 8 285 7 257

ning, att den bör beaktas vid bestämning av betesutnyttjandet. Lämpliga renantal för beräkning av betesutnyttjandet torde vara för Könkämä 12 500, för Lainiovuoma 13 000, lör Saarivuoma 11 500 och för Talma 6 000.

Fjällappbyarna mellan Torne och Lule älvar

1 dessa lappbyar har renräkning genomförts 1931, 1934, 1937, 1940, 1944, 1947, 1951, 1955 och 1961. 1955 års räkning omfattade ej lappbyarna Norrkaitum och Mellanbyn. Räkningsresultaten framgår av följande sammanställning. Rautasvuoma

Kaalas vuoma

1931 1934 1937 1940 1944 1947 1951 1955 1961 19641

10 858 7 187 2 447 2 972 2 593 4 375 6 730 7 274 4 770 4 054

9 570 6 986 2 138 2 589 2 775 3 961 6 759 7 587 6 497 5 129

1947—61 Medeltal

5 787

6 206

Mittvärde

5 825

5 774

Ar

1 Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum 17 035 11 496 4 331 5 070 6 522 9 295 13 714 1 13 168 11846 10 377

Summa

8 277 6 094 2 409 2 744 2 887 3 204 5 505 '5 127 6 618 5 430

9 031 6 158 2 007 2 535 3 630 4 712 6 938 7 704 6 107 5 613

12 006

5 114

6 365

35 473

4 906

6 208

33 204

54 771 37 921 13 332 15 910 19 397 25 547 39 646 40 860 35 838 30 603

Enligt renlängd.

År 1955 torde renantalet i Norrkaitum i verkligheten ha varit c:a 15 000 och i Mellanbyn c a 6 500. Under 1950-talet har renströvning förekommit Iran Norrkaitum till Kaalasvuoma, vilket bör beaktas vid bestämning av

48 betesutnyttjandet. Då 1955 års renräkning ej omfattade samtliga lappbyar inom området bör de erhållna genomsnittstalen i ett par fall höjas något. Lämpligt synes vara att vid beräkning av betningsintensiteten utgå från följande renantal: Rautasvuoma 6 000, Kaalasvuoma 6 500, Norrkaitum 12 500, Mellanbyn 5 500 och Sörkaitum 6 500.

Fjällbyarna i Jokkmokks socken

I dessa lappbyar har renarna räknats 1931, 1934, 1937, 1940, 1944, 1947, 1950, 1955 och 1959. För Jåkkåkaska lappby finns separata uppgifter om renantal fr. o. m. 1947, dvs. från första renräkningen efter det att lappbyn avskilts från Sirkas. Antal renar framgår av följande sammanställning. År

1937 1940 1947 1955

Sirkas

Tuorpon

Summa

37 066 28 788 15 629 16 459 16 871 20 059 24 222 32 098 17 836 16 654

24 902 19 579 10 554 11565 11218 11 143 14 037 17 147 8 190 8 122

2 675 3 215 5 387 3 118 2 867

12 974 9 209 5 075 4 894 5 653 6 241 6 970 9 564 6 528 5 665

12 627

3 599

7 576

23 604

4 031

7 903

24 967

1947—59 12 669 1

Jåkkåkaska

Enligt renlängd.

1 lappbyarna i Jokkmokks socken har renräkningarna vanligen genomförts fullständigt i fråga om de renar, som befunnit sig i skogslandet på vinterbete. Vissa år har emellertid renskockar blivit kvar inom det vidsträckta fjällområdet i socknen och därför undgått räkning. Med anledning härav synes en mindre uppjustering av genomsnittstalen vara motiverad vid beräkningen av den utnyttjade mängden renbete. För de olika lappbyarna anses följande renantal böra läggas till grund för beräkningen: Sirkas 13 000, Jåkkåkaska 4 000 och Tuorpon 8 000.

Fjällappbyarna i Arjeplogs socken

Renräkningar har i dessa lappbyar genomförts 1931, 1934, 1937, 1940, 1944, 1947, 1950, 1955 och 1959. Räknade renantal återges i följande sammanställning.

19 År

Luokta-Mavas

Semis jaur-Njarg

Svaipa

Summa

14 361 11027 7 624 5 445 7 474 8 271 8 428 12617 10 770 10 358

11875 10417 7 227 4 837 4 625 5 644 5 675 9 440 J 7 194 6 946

4 874 3 298 2 188 4 743 4 770 5 153 5 926 4 887 J 4 353 3 540

31 110 24 742 17 039 15 025 16 869 19 068 20 029 26 944 22 317 20 844

1947—59 Medeltal

10 022

6 988

5 065

22 095

Mittvärde

10 444

7 042

5 140

23 006

1931 1934 1937 1940 1944 1947 1950

1 Enligt renlängd.

Renräkningen var ej fullständig 1955 i Svaipa lappby och 1959 i LuoktaMavas lappby. Under åren efter andra världskriget torde antalet renar inom Semisjaur-Njargs lappbys betesområden ha varit något större än sammanställningen utvisar. En avsevärd mängd norska renar har nämligen vintertid uppehållit sig i denna lappby. I Svaipa lappby torde det erhållna medeltalet böra jämkas uppåt, emedan en del av lappbyns renar undgått räkning bl. a. år 1955. Vid bestämning av betesutnyttjandet synes det vara lämpligt att utgå från följande renantal: Luokta-Mavas 10 000, Semisjaur-Njarg 7 500 och Svaipa 5 500.

Skogslappbyarna i Lappland

I norra Lappland är skogslappbyarna helt åtskilda från varandra, varför renströvning mellan dessa lappbyar inbördes icke förekommer. Däremot har det inträffat, att renar från fjällappbyarna och från lappbyarna inom koncessionsområdena kommit in på skogslappbyarnas områden. Sådan inströvning av främmande renar har emellertid endast temporärt nått nämnvärd omfattning och torde ej uthålligt ha inverkat märkbart på uppnådd betnmgsintensitet. Där fjällappbyarnas och skogslappbyarnas betesfält korsar varandra, synes betesutnyttjandet lämpligen böra bestämmas särskilt för de båda kategorierna fjällrenar och skogsrenar, emedan betningen normalt försiggår under olika årstider. I Vittangi och Gällivare skogslappbyar har renräkningar genomförts 1931 1934, 1937, 1940, 1944 och 1947, i Vittangi dessutom 1951, 1955, 1959 och 1964 samt i Gällivare 1950 och 1961. Renantal framgår av följande sammanställning. 4

1931 1934 1937 1940 1944 1947 1950 1951 1955 1959 1961 1964

Vittangi

Gällivare

4 130 3 376 1 180 1 479 1 547 1 465

7 601 8 405 4 781 4 886 6 292 5 490 7 535

3 440 5 891 6 934

'7 436

8 397

9 566 >9 495

1950—61 Medeltal

5 452

7 507

Mittvärde

5 187

7 528

1 Enligt renlängd.

År 1955 genomfördes ingen renräkning i Gällivare skogslappby. Det verkliga renantalet torde detta år ha varit omkring 9 000. Vid bestämning av betesutnyttjandet bör hänsyn tagas härtill. Lämpligt synes vara att betningsintensiteten beräknas för Vittangi skogslappby efter 5 500 renar och för Gällivare skogslappby efter 8 000 renar. Skogslappbyarna i Jokkmokks socken är Serri och Udtja. De bildades år 1946 genom delning av förutvarande Jokkmokks skogslappby. Renantal i dessa lappbyar framgår av följande sammanställning. År 1931 1934 1937 1940 1944 1947 1950 1955 1959

1947—59 Mittvärde

Serri

Udtja

3 886 3 481 1 776 1 689 1804 544 643 J 924 x 945 '649

1324 1660 3 024 3 715 »3 841

2 431

2 520

1 Enligt renlängd. De för Serri angivna renantalen tor tiden lyar— 1944 avser förutvarande Jokkmokks skogslappby.

I Serri lappby har någon allmän renräkning ej genomförts efter år 1950. Betesutnyttjandet torde böra beräknas i Serri utgående från 750 renar och i Udtja från 2 500 renar. Skogslappbyarna i Pite lappmark omfattar ett i huvudsak sammanhangande markområde. Endast längst i väster åtskiljes lappbyarna av stora sjöar

51 m. m. Den renströvning som tidvis har förekommit mellan lappbyarna inbördes har inte varit av större omfattning, och den har inte nämnvärt inverkat på betesutnyttjandet. I viss omfattning har fjällrenar uppehållit sig inom skogslappbyarnas områden bl. a. i samband med vårflyttningen. Vid bestämning av betesutnyttjandet är det motiverat att ta viss hänsyn härtill genom att jämka renantalen uppåt. Resultatet av renräkningarna, som genomförts med 3—5 års mellanrum, framgår av följande sammanställning. .Skogslappbyarna i norra delen av Pite lappmark. År

1931 1934 1937 1940 1944 1947 1950 1955 1959 1963

Ståkke

Malmesjaure

östra Kikkejaure

Västra Kikkejaure

Summa

2 766 2 151 970 483 390 229 276 395 575 612

1498 1304 584 285 214

4 774 5 297 3 161 2 635 2 432 2 164 2 410 3 542 5 108 4 617

2 990 3 499 2 008 1 697 1 772 1 747 2 263 4 025 4 829 4 584

12 028 12 251 6 723 5 100 4 808 4 140 4 949 7 962 10 512 9 813

1947—59 Medeltal

3 306

3 216

6 891

Mittvärde

3 631

3 288

7 326

Anm. Malmesjaure u p p h ö r d e som självständig lappby år 1946.

Betesutnyttjandet torde böra beräknas utgående från följande renantal: Ståkke 500, Östra Kikkejaure 3 500 och Västra Kikkejaure 3 500. Skogslappbyarna i södra delen av Pile lappmark År

Mausjaure

Maskaure

År

Mala

1931 1934 1937 1940 1944 1947 1950 1955 1959 1963

6 335 5 984 2 829 '2 022 1 829 1 692 2 204 2 949 4 062 4 247

3 670 3 354 1955 4 421 1006 808 1 197 1672 H 669 n 735

1931 1935 1941 1947 1956 1964

3 326 3 612 1 416 1 771 1972 J 2 321

1947—59 Medeltal

2 727

1 337

1947—56 Medeltal

1 872

Mittvärde

2 877

1 240

1 Enligt renlängd.

Betesutnyttjandet torde böra beräknas utgående från följande renantal Mausjaure 3 000, Maskaure 1 500 och Mala 2 000.

52 Koncessionslappbyarna i Norrbottens län

I koncessionslappbyarna räknas renarna årligen, om betesförhållandena medger det. Räkningen verkställes av renägarföreningarna och bekostas av renägarna själva. Resultatet används som underlag för att beräkna den årliga uttaxering som renägarföreningarna verkställer hos sina medlemmar för att erhålla nödiga medel till bestridande av med renskötseln sammanhängande kostnader. Systemet medför att överblicken över renantalet som regel är mycket god. Då renströvning mellan lappbyarna endast förekommer i obetydlig utsträckning, kan genomsnittsantalet renar för en längre tidsperiod direkt begagnas för bedömningar rörande betesmarkernas bärighet m. m. Renantal i lappbyarna framgår av följande sammanställning för tiden efter 1935. Muonio

Sattajärvi

Tärendö

Kalix

övertorneå

Sangis

Summa

1935 1940 1945 1950 1955 I960

3 875 2 393 2 470 3 116 5 314 4 280 4 094

1 368 1093 1087 1307 1 616 738 1092

1676 1 104 1459 1856 2 118 1347 1 966

2 209 1 793 2 267 2 278 2 330 1893 2 209

4 291 3 476 2 353 3012 3 538 2 190 2 616

1 793 1485 2 039 2 530 2 127 1 783 1896

15 212 11 344 11675 14 099 17 043 12 231 13 873

Genomsnitt 1935—64

3 649

1 186

2 140

3 068

13 640

Ar

Fjällappbyarna i Västerbottens län

I fjällappbyarna i Västerbottens län har renräkningar genomförts 1931, 1935, 1941, 1948 och 1956. För Granbyn, Ranbyn och Umbyn utvisar räkningarna följande. År

1948—56 1

Granbyn

Ranbyn

Umbyn

Summa

4 031 6 408 3 423 2 915 6 819 »5 686

7 513 9 263 8 709 6 310 9 501 J 6 064

5 646 11439 7 577 4 556 6 388 '3 819

17 190 27 110 19 709 13 781 22 708 1 15 569

4 867

7 906

5 472

18 245

Enligt renlängd.

1935 års renräkning genomfördes i flertalet av hjordarna före slakten och utvisar bruttoantal renar. Resultatet är därför icke direkt jämförbart med övriga renräkningsresultat, som i allmänhet utvisar nettoantal renar.

53 De låga renantalen för år 1948 drar ned medeltalen mer än skäligt på grund av det ringa antal renräkningar som ligger till grund för beräkningen av genomsnittsantalen. Med hänsyn härtill synes vid bestämning av betesutnyttjandet under åren efter andra världskriget följande renantal i de skilda lappbyarna kunna läggas till grund för beräkningen: Granbyn 5 000, Ranbyn 8 000 och Umbyn 5 500. För lappbyarna Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra utvisar renräkningarna följande. Ar 1931 1935 1941 1948 1956 19641 1948—56 Medeltal 1 Fnliof

ronU.nJ

Vapsten

Vilhelmina norra

Vilhelmina södra

Summa

3 133 6 784 5 158 3 848 5 344 3 974

4 606 10 737 4 979 2 820 5 682 4 035

4 317 6 455 4 352 2 480 3 067 4 174

12 056 23 976 14 489 9 148 14 093 12 183

4 596

4 251

2 774

11 621

Även i fråga om dessa lappbyar gäller, att 1935 års renräkning ägde rum tore slakten i flertalet av hjordarna. Resultatet av 1935 års räkning är därför icke direkt jämförbart med övriga räkningsresultat. Även här inverkar 1948 års räkningsresultat oförmånligt. För beräkningen av den årligen utnyttjade mängden av renbete torde följande renantal kunna tagas till utgangspunkt: Vapsten 4 500, Vilhelmina norra 4 500 och Vilhelmina södra 3 000. Lappbyarna i Jämtlands län

1 Jämtlands län har renräkningar genomförts 1931, 1934, 1937 och 1940 i samtliga lappbyar. 1943 räknades renarna i alla lappbyar utom Tåssåsen Ananset, Tranris och Handölsdalen. 1946 räknades renarna i alla byar utom Offerdal, Kall, Tranris och Handölsdalen. 1949 och 1950 genomfördes renräkning i hela länet, 1949 i lappbyarna norr om tvärbanan Ö s t e r s u n d Storlien med undantag av Kall och 1950 i lappbyarna söder om tvärbanan jämte Kall. Under åren 1954-1957 genomfördes renräkningar lappbvvis i samtliga byar i länet. I lappbyarna Tranris, Handölsdalen och Mittådalen kunde rakningen av renarna dock icke slutföras. Renarna i Tännäs lappby räknades senast år 1959. I lappbyarna Offerdal och Sösjö genomfördes renräkning senast år 1962. Då renräkningar sedan 1940-talet i vissa fall icke genomförts fullständigt och med jämna tidsmellanrum, är det erforderligt att vid beräkningen av genomsnittliga renantal utgå från renantal enligt renlängderna, där annat grundmaterial saknas. Härvid är att märka att, enligt det system som inom Jämtlands län tillämpats vid renlängdernas upprättande, de i ren-

54 längderna angivna renantalen icke exakt överensstämmer med räkningsresultaten. För 1930-talet visar en jämförelse av totalantalet renar i länet följande. Antal renar i Jämtlands län enl.

enl. renlängder

renräkningar

1931 1934 1937 1940

23 146 27 670 20 279 20 315

24 172 29 465 20 020 23 450

1931—40 Medeltal

22 858

24 412

Resultatet av senare hållna renräkningar framgår av följande sammanställningar. Därest räkningsresultat för något år icke föreligger avser Uppgiften i stället renantal enligt renlängd. Detta anmärkes också vid varje tabell. Frostvikens norra, mellersta och södra lappbyar har i huvudsak sammanhängande barmarksområden och från varandra blott delvis helt åtskilda vinterbetesområden. Trots detta synes de genomsnittliga renantalen kunna uträknas särskilt för varje lappby. Från och med 1940-talet har renantalet i dessa lappbyar varit följande. Frostvikens södra

Frostvikens norra

Frostvikens mellersta

1943 1946 1949 19521 1955 19581 19611 19641

1452 911 1463 1 175 1018 991 1 070 1 097

2 336 2 043 2 402 2 140 2 623 1898 1541 1593

489 325 406 513 994 821 775 734

4 277 3 279 4 271 3 828 4 635 3 710 3 386 3 424

1949—61 Medeltal

1 143

2 121

3 966

År

1 Summa

Enligt renlängd.

För beräkning av betesutnyttjandet torde genomsnittsantalen böra jämkas uppåt med hänsyn till att de i renlängderna upptagna renantalen visat sig vara något lägre än vad renräkningarna givit vid handen. För de olika lappbyarna synes följande renantal vara lämpliga: Frostvikens norra l 200, Frostvikens mellersta 2 200 och Frostvikens södra 800. Av övriga lappbyar norr om tvärbanan Östersund—Storlien har endast Offerdal och Sösjö sammanhängande betesområden under barmarkstiden. Hotagen och Kall har var för sig från andra lappbyar nästan helt åtskilda betesmarker. Genomsnittliga renantal bör därför kunna beräknas för varje lappby för sig.

55 Är

Holagen

Offerdal

Sösjö

Kall

1943 1946 1949 19521 1955 1958 1961 19641

1964 1 148 1 768 2 021 :, 2 957 J 3 167 "3 152 2618

933 912 1 609 1381 3 2 591 4 435 "2 428 2 109

660 563 551 612 4 1 102 »1536 6 1366 882

1 148 4 080 »1 769 1964 l 2 175 5 1856 J 2 026 2 141

1949—61 Modeltal

2 613

1 889

1 033

1 958

l

Enligt renlän !d. Enligt 1950 verkställd renräkning. Enligt 1954 Enligt 1954— 56 Enligt 1957 Enligt 1962

Offerdals lappby har under senare år tillåtits beta i Oldfjällen som formellt tillhör Sösjö lappby, och detta fjällområde har vid uppmätningen av betesarealen därför hänförts till Offerdals lappby. Tages hänsyn härtill erhålles efter viss jämkning följande renantal i lappbyarna att lägga till grund för bestämning av betesutnyttjandet: Hotagen 2 800, Offerdal 2 000, Sösjö 1 000 och Kall 2 000. Lappbyarna söder om tvärbanan Östersund—Storlien har i huvudsak sammanhängande betesmarker under barmarkstiden. Naturliga gränser som hindrar renströvning mellan lappbyarna saknas, varför renarna under betesgången lätt kan förflytta sig mellan de olika lappbyarnas betesområden. Renräkningar har genomförts upprepade gånger under de två senaste årtiondena men blott en gång (år 1950) kunnat fullföljas i samtliga lappbyar. På grund härav är det svårt att noggrant bestämma det verkliga antalet renar inom de olika lappbyarnas betesområden. 1 lappbyarna Tåssåsen, Tranris, Handölsdalen och Mittådalen utvisar renlängderna följande renantal. År 1945 1950 1955 1960 1964 1945—60 Medeltal 1

Tranris

Handölsdalen

Mittådalen

Summa

3 330 4 679 4 398 3 485 3 588

681 1 907 2 329 1 845

2 641 2317 1 361 855 1 920

2 932 3 318 2 704 1544 1 660

9 584 12 221 10 792 7 729 7 168

3 973

1 794

2 625

10 082

Tåssåsen J

Inkl. Anariset 2 Ingår i Handölsdalen sedan 1963.

56 Under tiden efter andra världskriget har renräkningarna i dessa lappbyar givit följande resultat. Tåssåsen

Tranris

Handölsdalen

1946 1950 1955

'3 259 5 203 2 4 827

1837 Medeltal

4 430

1837 Ar

1 2

Mittådalen

Summa

2 377

2 477 3 423

12 840

2 377

2 950

Inkl. Anariset. Med främmande renar tillhopa 5 899.

1 lappbyarna Tännäs och Idre har renantalet enligt renlängderna varit följande. Tännäs

Idre

Summa

1945 1950 1955 1960 1964

1382 2 166 2 408 3 331 3311

1834 4 279 2 391 2 200 1884

3 216 6 445 4 799 5 531 5 195

1945—60 Medeltal . . .

2 322

2 686

4 998

År

Vid renräkningarna har nedan angivna antal renar räknats i de båda lappbyarna. Tännäs

Idre

Summa

1946 1950 1955 1957 1959

1 468 2 121 2 345

1 972 4 711 2 454 2 121

3 440 6 832 4 799

Medeltal . . .

2 417

År

3 335 2 815

För en uppskattning av det sammanlagda verkliga renantalet i lappbyarna söder om tvärbanan erhålles viss vägledning från den under senare år förda slaktstatistiken.

57 Lappby

Antal slaktade renar i vidstående lappby tillhöriga renhjordar under slaktsäsongen 1958/59

1959/60

1960/61

1961/62

1958/59—1961/62

824 225 1 060 1 260 1 739 750

1 097 100 615 1 550 3 077 796

1 519

Handölsdalen . . Mittådalen

1992 1 292 363 2 053 1 781 1 222

1 451 1018 1 889 1 790

5 432 1 617 3 489 5 881 8 486 4 558

Summa

8 703

5 858

7 235

7 667

29 463

Tåssåsen

Anm. Slaktstatistiken är icke helt fullständig. — Kolumnen längst till höger i tabellen ger en antydan om till vilka lappbyar renarna drar sig under hösten och förvintern.

Under de fyra angivna slaktsäsongerna har slakten omfattat i genomsnitt 7 366 renar per säsong. I detta antal ingår en mindre mängd inom svenskt område slaktade norska strövrenar, vilket emellertid uppväges av att ett antal å norskt område slaktade svenska strövrenar i gengäld icke omfattas av slaktstatistiken. I stort sett svarar den redovisade slaktdjursmängden mot en numera ordinär årsslakt från den på svensk sida av riksgränsen betande renmängden. Slaktdjursmängden torde därför ungefär motsvara det årliga nettotillskottet av kalvar. Med ledning av uppgifter om andelen årskalvar i renhjordarna är det möjligt att ganska noggrant bestämma totalantalet renar i nettostocken. Vid 1950 års renräkning varierade andelen kalvar mellan 26 och 37 procent i de olika lappbyarna. Det vägda medeltalet samma år var 31 °/o för hela området söder om tvärbanan. I Tännäs och ldre lappbyar var det vägda medeltalet 30 °/o år 1950 och 35 °/o åren 1957—59. Uppgången från 1950 till 1957—59 torde i huvudsak sammanhänga med en förkortning av renstockens omloppstid. Till viss del kan den dock ha sin grund i årliga växlingar i kalvtillskottet. Andelen kalvar torde numera vara i genomsnitt 30—35 procent, vilket förutsätter en total nettostock på 21000—24 500 renar. Tages hänsyn till årligen förekommande renströvning mellan lappbyarna torde betesförbrukningen kunna beräknas utgående från en nettostock på 20 000 renar, varav i Tåssåsen 5 500, Tranris 2 500, Handölsdalen 3 000, Mittådalen 3 000, Tännäs 3 000 och Idre 3 000. Härvid har beaktats att renarna höst och förvinter drar sig österut till Tåssåsen och söderut till Tännäs samt vår- och försommar nordvästut till Handölsdalen och Mittådalen.

Betestider inom de olika årstidsområdena En bestämning av mängden förbrukat renbete inom ett betesområde förutsätter kännedom icke endast om betesområdets areal och antalet renar utan även om det antal dagar som renbetning inom området pågår. Med anledning härav har utredningen insamlat uppgifter om betestiderna. Detta ma-

58 terial utgöres av de upplysningar om flyttningstider m. m., som renägarna lämnat vid de tidigare i betänkandet omnämnda intervjuerna i lappbyarna. Uppgifterna, som redovisas lappbyvis, torde tarva vissa förklaringar. De av utredningen angivna betestiderna är genomsnittsvärden för tidsperioden 1945—1960. Flyttningen kan i verkligheten enstaka år ha skett senare eller tidigare än här angives. Under år med normala betesförhållanden växlar tidpunkten för flyttning dock icke särskilt mycket. I några lappbyar förekommer, att olika storgrupper icke har samma flyttningstider, och att hanrenar och honrenar icke flyttar samtidigt. I sådana fall har utredningen antingen upptagit en genomsnittlig flyttningstid för hela lappbyn eller, där så ansetts erforderligt, angivit flyttningstider för de olika grupperna. Det totala antalet betesdagar inom de olika årstidsområdena blir i båda fallen detsamma. Det senare alternativet har varit att föredra i vissa fall, såsom i fråga om flyttningarna under våren, emedan säkrare kunskap härigenom har kunnat erhållas om betesmarkernas användbarhet. I redogörelsen angives första och sista datum för renarnas vistelse inom vinterbetesområdet och sommarbetesområdet samt i förekommande fall inom sommarbetesområdets olika delar. Mellanliggande tider har renarna uppehållit sig inom vår- och höstbetesområdet. För lappbyarna i Jämtlands län och för skogslappbyarna i Lappland har något särskilt vår- och höstbetesområde icke avgränsats. I samtliga fall angives den verkliga betestiden oavsett vad som formellt är stadgat. För de olika lappbyarna är flyttningstiderna följande. Fjällappbyarna i Norrbottens läns norra distrikt

I Könkämä utnyttjas vinterbetesområdet 21/12—20/4. Sommarbetesområdet i Sverige tages i anspråk 1/5—5/10. Detta beträdes dock ej av de renar som flyttar till distriktet Nordnesset i Troms fylke i Norge. Renarna uppehåller sig inom renbetesdistrikten i Norge 6/5—30/9 utom i distriktet TamokRosta, som utnyttjas endast 16/6—30/9. Understundom händer det, att de första renarna når Tamok-Rosta 6/5 och de sista 15/6. I Lainiovuoma begagnas vinterbetesområdet 16/12—25/4. Sommarbetesområdet i Sverige utnyttjas samma tid som renbetesdistrikten i Troms fylke 1/5—31/7. Vissa år kan distriktet Dödesfjellet uppsökas av renarna redan 1/4. I Saarivuoma hålles renarna inom vinterbetesområdet 28/12—10/3. Renbetesdistrikten i Norge tages i anspråk av honrenarna 1/5—25/9 och av hanrenarna 21/6—25/9. Under år då renarna vintertid hålles på bete inom fjällområdet i Sverige, kan renarna gå över till betesdistrikten i Norge redan 16/4. För de renar från Saarivuoma som förts på bete i distriktet Salvasskäret gäller för sommaren samma betestid som för Vuoskogruppen i Talma lappby. I Talma är flyttningstiderna icke desamma för de olika storgrupperna.

59 Laimo- och Vuosko-gruppcrna utnyttjar vinterbetesområdet 28/12—15/4. Torneträsk-området och renbetesdistriktet Salvasskaret utnyttjas 19/4— 10/10. Pålno-gruppen 1 begagnar vinterbetesområdet 1/1—20/4. Gruppens betesdistrikt i Norge tages i anspråk 1/5—10/9. Det på svenska sidan av riksgränsen belägna Pålno-området utnyttjas tillsammans med disponibla betesmarker i Norge. Under våren (1/5—25/6) uppehåller sig omkring 2/3 av Pålno-gruppens renar i Sverige och 1/3 i Norge. Under sommaren (26/6— 10/9) går alla renar på bete inom norskt område. Under hösten och förvintern (11/9—31/12) är gruppens renar fördelade så, att ungelär hälften av renmängden uppehåller sig inom svenskt område och återstoden i Norge. I Rautasvuoma utnyttjas vinterbetesområdet olika tider av skilda delar av lappbyn. Ungefär hälften av lappbyns renar beträder vinterbetesområdel 21/10 och återstoden 16/11. Återflyttningen sker 15/4. Sommarbetesområdet utnyttjas 26/6—31/7. Detta innefattar ett gränsbetesområde i Nordlands fylke i Norge, vilket numera kan begagnas endast i ringa utsträckning, emedan norsk renskötsel sedan ett antal år förekommer i trakten. I Kaalasvuoma utnyttjas vinterbetesområdet 16/11—15/4 och sommarbetesområdet, som inkluderar ett gränsbetesområde i Norge, 26/6—31/7. I Norrkaitum hålles renarna inom vinterbetesområdet 26/10—25/4. Sommarbetesområdet, som innefattar ett gränsbetesområde i Norge, utnyttjas 16/6—31/7. Ibland händer det att sommarbetesområdet tages i anspråk något tidigare. Mellanbyn begagnar sitt vinterbetesområde 16/10—25/4. Sommarbetesområdet utnyttjas 21/6—31/7. I Sörkaitum är flyttningstiderna olika för skilda delar av lappbyn. Vinterbetesområdet utnyttjas av Omma-gruppen 1/12—25/4 och av lappbyn i övrigt 1/11—25/4. Sommarbetesområdet, som innefattar ett gränsbetesområde i Norge, utnyttjas 1/5—15/8. Fjällappbyarna i Norrbottens läns södra distrikt

I Sirkas är flyttningstiderna icke desamma för de olika storgrupperna. Vaisa-gruppen utnyttjar vinterbetesområdet 21/11—27/4 och sommarbetesområdet, som innefattar ett gränsbetesområde i Nordlands fylke i Norge, tiden 26/5—30/9. Svartinjunjes-gruppen uppehåller sig inom vinterbetesområdet 1/12—27/4 och inom sommarbetesområdet, som inkluderar ett gränsbetesområde i Norge, 26/5—10/8. Övriga grupper i lappbyn utnyttjar vinterbetesområdet 1/12—30/4 och sommarbetesområdet 26/6—10/8. Vaisagruppen går ibland över Vuojatätno redan 1/5, alltså före kalvningen. Vaisaoch Svartinjunjes-grupperna kommer till terrängen närmast öster om Vuojatätno normalt redan 6/5. I Jåkkåkaska användes vinterbetesområdet 11/12—30/4 och sommarbetesområdet 26/6—25/7. 1

Beskrivningen avser tidsperioden 1945—1960.

(50 Tuorpon består av två storgrupper med något olika flyttningstider. Kaskatjavelk-gruppen uppehåller sig inom vinterbetesområdet 26/12—30/4. Sommarbetesområdet tages i anspråk av honrenarna 6/5 och av hanrenarna 26/6. Omkring hälften av gruppens renmängd stannar inom sommarbetesområdet till 15/8 och återstoden till 4/10. Nuortvalle-gruppen vistas inom vinterbetesområdet 26/12—5/5. Sommarbetesområdet tages i anspråk av honrenarna 11/5—15/8 och av hanrenarna 6/6—15/8. Lappbyns sommarbetesområde inkluderar ett gränsbetesområde i Norge, som under senare tid icke har utnyttjats. Luokta-Mavas beslår av storgrupperna Luokta 1 och Barturte. Luoktagruppen utnyttjar vinterbetesområdet 26/12—30/4 och sommarbetesområdet 1/7—15/8. Barturte-gruppen uppehåller sig inom vinlerbetesområdet 1/11—30/4 och inom sommarbetesområdet 1/7—31/7. Gruppen förfogar över viss betesrätt sommartid i Balvands renbetesdistrikt i Nordlands fylke i Norge. Semisjaur-Njarg är uppdelad i storgrupperna Tjidtjak och Rasjverta 2 . Tjidtjak-gruppen utnyttjar vinterbetesområdet 28/12—30/4 och sommarbetesområdet, som inkluderar Argaladalen i Balvands distrikt i Norge, tiden 1/7—31/7. Rasjverta-gruppen uppehåller sig inom vinterbetesområdet 28/12 —30/4 och inom sommarbetesområdet i Sverige 16/6—15/8. Tiden 1/7—15/8 utnyttjas renbetesdistriktet Lönsdalen i Norge tillsammans med gruppens sommarbetesområde i Sverige. I Svaipa uppehåller sig renarna inom vinterbetesområdet 16/12—30/4 och inom sommarbetesområdet 26/6—15/8. Näsa renbetesdistrikt i Norge ingår i sommarbetesområdet.

Fjällappbyarna i Västerbottens län

I Granbyn hålles renarna inom vinterbetesområdet 26/11—5/5. Sommarbetesområdet i Sverige tages i anspråk 26/6—20/8. Detta begagnas tillsammans med disponibla renbetesdistrikt i Nordlands fylke i Norge under tiden 1/7—20/8. I Ranbyn är renarna inom vinterbetesområdet 11/10—5/5. Sommarbetesområdet i Sverige utnyttjas 1/7—7/8. Melkfjellets renbetesdistrikt i Norge utnyttjas samma tid tillsammans med det svenska området. I Umbyn uppehåller sig renarna inom vinterbetesområdet 1/12—5/5. Renarna från Artfjälls-området brukar dock ej nå vinterbetena förrän 11/12. Sommarbetesområdet i Sverige utnyttjas 28/6—15/8. Inom Artfjälls-området brukar renarna stanna till 30/11. Spjeltfjelldalens renbetesdistrikt i Norge ansluter till Artfjälls-området och utnyttjas tillsammans med det svenska området 1/7—15/9. 1 2

Även kallad Arvas-gruppen » » Tjallas-gruppen

61 I Vapsten uppehåller sig renarna inom vinterbetesområdet 6/11—5/5 och inom sommarbetesområdet 28/6—20/9. Vilhelmina norra lappby består av storgrupperna Vardofjäll och Marsfjäll. Vinterbetesområdena utnyttjas av båda grupperna 6/12—5/5. Sommarbetesområdet beträdes av Vardofjällsgruppen 26/6—15/8 och 6/10— 30/11. Renbetesdistriktet Fjellvåktind i Norge utnyttjas inte numera. I stället uppehåller sig renarna inom ett mindre område vid riksgränsen 26/6— 15/8. Marsfjälls-gruppen utnyttjar sommarbetesområdet i Sverige 26/6— 10/8. Tiden 1/7—10/8 utnyttjas renbetesdistrikten Rainesen och Stora Kjukkelvatnet i Norge tillsammans med det svenska området. I Vilhelmina södra lappby hålles renarna inom vinterbetesområdet 16/12 —20/4. Sommarbetesområdet, som innefattar ett gränsbetesområde i Nordlands och Nord-Tröndelags fylken i Norge, utnyttjas 26/6—10/8. Sommarbetesområdet i Sverige beträdes av renarna dessutom 6/9—25/11. Skogslappbyarna i Lappland

För skogslappbyarna har betestider registrerats endast för barmarksperioden och för vintern. Skogsrenarna uppehåller sig under hela barmarkstiden inom praktiskt taget ett och samma betesområde i varje lappby, och det är inte möjligt att inom detta avgränsa klart åtskilda vår-, sommar- och höstbetesområden. I några lappbyar kan dock ett särskilt uppehållsområde för högsommartiden summariskt avgränsas. I fråga om renbetets beskaffenhet skiljer sig ett sådant högsommarområde inte nämnvärt från barmarksområdet i övrigt. Det torde därför inte vara nödvändigt att uppdela barmarksområdet i olika säsongområden. Med anledning härav anges i det följande betestider som regel endast för vinterbetesperioden. Under övrig tid av året har renarna följaktligen utnyttjat barmarksområdet. Vittangi skogslappby består av fyra storgrupper, benämnda Pessinki 1 , Parkalombolo, Viikusjärvi och Tuolpukka. De tre förstnämnda har under senare år ofta gått samman praktiskt taget hela barmarkstiden. Retestiderna skiljer sig något mellan de olika grupperna. Vinterbetesområdet tages i anspråk av Parkalombolo och Tuolpukka 16/10, av Pessinki 1/11 och av Viikusjärvi 21/11. Vinterbetesområdet lämnas av Parkalombolo 15/4 och av övriga grupper 20/4. På grund av förekommande sammanblandning av renar bör för nu aktuella ändamål en genomsnittlig betcstid för hela lappbyn kunna begagnas. Vinterbetningen i lappbyn får anses pågå 1/11—20/4. Gällivare skogslappby är uppdelad i storgrupperna Purnu, Ratukkavaara, Muddus, Vuoddas och Flakaberg. Flyttningstiderna är något olika för de skilda storgrupperna. Vinterbetningen påbörjas i Purnu 16/10 och i övriga grupper 1/11. Den avslutas 31/3 av Vuoddas och Flakaberg samt 15/4 av övriga grupper. För nu aktuella ändamål synes ett lämpligt genomsnitt för hela lappbyn vara l / l l — 1 5 / 4 . 1

Även kallad Halju-gruppen eller Blind-gruppen

62 I Serri skogslappby omfattar vinterbetessäsongen tiden 1/11—10/4. Udtja skogslappby består av storgrupperna Udtja och Rödingsträsk. 1 Udtjagruppen pågår vinterbetningen 1/12—20/5 och i Rödingsträsk 1/11 —20/4. Ståkke skogslappby utnyttjar sitt vinterbetesområde tiden 1/12—30/4. 1 östra Kikkejaure skogslappby pågår vinterbetningen 16/11—25/4. Västra Kikkejaure skogslappby beträder vinterbetesområdet 26/10. Återflyttning sker 25/4. I Mausjaure skogslappby pågår vinterbetningen 6/11—25/4. Maskaure skogslappby utnyttjar vinterbetesområdet 26/11—25/4. Mala skogslappby i Västerbottens län begagnar vinterbetesområdet under tiden 26/10—10/4.

Lappbyarna i Jämtlands län

Lappbyarna i Jämtlands län liknar skogslappbyarna i Lappland därigenom, att särskilda vår- och höstbetesområden icke varit möjliga att avgränsa. Med anledning härav angives betestider endast för de olika betesområdena för vintern och för barmarkstiden. Det förhållandet att betesrätten under tiden 1 maj—30 september endast omfattar renbetesfjällens områden inklusive vissa tilläggsområden har beskrivits i samband med redogörelsen över renbetesmarkernas areal. I Frostvikens norra lappby utnyttjas vinterbetesområdet, som icke utgör ett sammanhängande markområde, 16/12—25/4. Under högsommaren, tiden 26/6—10/8 uppehåller sig renarna i lappbyns centrala del. Sommarbetesområdet inkluderar ett mindre gränsbetesområde i Nord-Tröndelags fylke i Norge. I Frostvikens mellersta lappby uppehåller sig renarna inom vinterbetesområdet 11/12—15/4. Under högsommaren 26/6—10/8 brukar renarna vistas inom ett centralt område i lappbyn. I Frostvikens södra lappby begagnas vinterbetesområdet 11/12—15/4. Även här återfinns renarna under den varmaste perioden 26/6—10/8 i lappbyns centrala del. I Hotagens lappby utnyttjas vinterbetesområdet 26/12—15/4. 1 Offerdals lappby pågår vinterbetningen 6/1—15/4. I Sösjö lappby omfattar vinterbetessäsongen tiden 26/12—20/4. I Kalls lappby utnyttjas vinterbetesområdet 16/11—25/4. Under våren betas renarna inom ett område vid Lågsjöarna 1/5—25/6. I Tåssåsens lappby uppehåller sig renarna inom vinterbetesområdet 11/12 —15/4. I förutvarande Tranris lappby omfattade vinterbetessäsongen 6/11—30/4. I Handölsdalens lappby hålles renarna på vinterbetesmarkerna 1/12— 25/4. (Uppgiften avser närmast tiden före lappbyns utvidgning.)

63 I Mittådalens lappby utnyttjas vinterbetesområdet 16/11—20/4. Tiden 26/6—20/7 uppehåller sig renarna i lappbyns centrala del. 1 Tännäs lappby beträdes vinterbetesområdet 1/1—30/4. Om betesförhållandena är ogynnsamma, vilket då och då inträffar, brukar återflyttningen till sommarbetesområdet ske redan 30/3. Tiden 1/7—31/7 uppehåller sig renarna inom ett mindre område i lappbyns nordvästra del nära riksgränsen mot Norge. I Idre lappby tages vinterbetesområdet i anspråk tiden 26/10—25/4. Under den varmaste perioden 1/7—31/7 brukar renarna uppehålla sig inom ett mindre område vid Långfjället. Antalet betesdagar inom de olika betesområdena angives för fjällappbyarna i Lappland i tabell 3.18—20 samt för skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län i tabell 3.21.

Antal renbetesdagar inom de olika årstidsområdena Med ledning av de uppgifter som nu föreligger om renbetesmarkernas nettoareal, antal renar i lappbyarna och betestider inom de olika årstidsområdena är det möjligt att angiva antalet renbetesdagar inom varje särskilt avgränsat betesområde. Med en renbetesdag (RBD), som är ett relativt mått med olika absolut innebörd skilda årstider, menar utredningen den av en ren under ett dygn upptagna mängden betesfoder. Detta relativa mått på betesupptagandet har i kapitel 4 omräknats till absoluta tal, som anger den upptagna betesfodermängden i foderenheter. Vad angår renantalen bör uppmärksammas, att de i tabellerna intagna uppgifterna avser genomsnittliga renantal under lidsperioden 1945—1960, som utredningen valt till grund för sina undersökningar. Utgående från dessa genomsnittsantal kommer frågan om lämpliga renantal i lappbyarna att diskuteras i kapitel 5. För de beräkningar angående foderupptagandet som här utföres har det ingen avgörande betydelse, att renmängden växlar från en tidsperiod till en annan. Däremot är det nödvändigt att beakta den av kalvtillskott och slaktdjursavgång betingade årsvariationen i renmängden, när den av renarna under betesgången upptagna absoluta fodermängden skall beräknas. (Se kapitel 4.) I tabellerna 3.22—26 angives en genomsnittlig betestid för varje årstid. Som har framgått av vad som tidigare anförts förekommer det att betestiden i en och samma lappby är olika för skilda driftsgrupper och kategorier av renar. De verkliga betestiderna har därför omräknats till en genomsnittlig betestid för lappbyns sammantagna renmassa. Betestiderna har samtidigt avrundats till närmaste femtal dagar för att förenkla beräkningarna. Sådana smärre jämkningar inverkar icke på de bedömningar som utredningen baserar på siffermaterialet i fråga.

64 En jämförelse mellan lappbyarna inbördes av förekommande betningsintensiteter och en bestämning av den upptagna absoluta fodermängden bör avse den betesyta, som har störst betydelse i sammanhanget. Med anledning härav har antalet renbetesdagar per km 2 genomgående beräknats för nettoarealen. Tidigare har redovisats, hur denna nettoareal har bestämts. För vinterbetets vidkommande är den lavbärande arealen viktigast. Bedömningen av uppnådd betningsintensitet under vintern bör därför främst avse de befintliga lavtillgångarna. Med anledning härav har antalet renbetesdagar per km 2 lavmark angivits särskilt. Siffermaterialet har sammanförts distriktsvis, och varje årstidsområde bar upptagits för sig. För fjällappbyarna i Västerbottens län redovisas vinterbetet enligt två alternativ. De s. k. flyttningsområdena är medräknade i alt. 2, som bör läggas till grund för bedömningar rörande kommande tid. Alt. 1 utvisar förhållandena i gången tid med ringa eller inget utnyttjande av de inom genomflyttningsområdena tillgängliga lavförekomsterna. Beträffande innebörden av de erhållna uttrycken för upptagna betesfodermängder bör vidare uppmärksammas, att angivna antal renbetesdagar per km 2 är genomsnittsvärden för hela årstidsområden. I verkligheten varierar naturligtvis betesupptagandet mellan olika delar av ett och samma årstidsområde. Teoretiskt kan utnyttjandegraden på enskilda smärre ytor variera mellan 0 °/o och 100 °/o. Det torde förekomma smärre markområden med en utnyttjandegrad av 0 %. Var den övre gränsen för utnyttjandegraden i verkligheten ligger på de mest eftersökta betesytorna är svårt att avgöra. Att den ligger väsentligt över genomsnittet torde vara klart. Antager man, att utnyttjandegraden varierar jämnt å ömse sidor genomsnittsvärdet, vilket dock är mindre sannolikt, torde de högsta värdena ligga vid ungefär två gånger genomsnittet. Mera sannolikt är, att variationen är sned. De högsta utnyttjandegraderna på de mest eftersökta betesfälten torde uppgå till tre a fyra gånger genomsnittsvärdet.

65 KAPITEL

4 Renbetets biologi

Inledning För kännedom om renbetestillgångarna inom det svenska renskötselområdet och deras utnyttjande erfordras uppgifter om arealen renbetesmark inom varje lappby och inom olika delområden av lappbyn, om antalet dagar renarna betar inom de skilda delområdena samt slutligen om renarnas antal. Dessa förhållanden har redovisats i föregående kapitel. Därutöver måste vissa grundläggande biologiska förhållanden utredas, såsom produktionen av renbete inom olika delområden eller säsongarealer samt fodervärdet på betet inom olika betestyper och under skilda årstider. Renbetesmarksulredningen h a r sökt att med lämpliga metoder undersöka nämnda frågor. Med dessa undersökningar som grund har det sedan varit möjligt att åtminstone i grova drag räkna ut renbetesförråden inom olika lappbyar och delar av lappbyar. Med ungefärlig kännedom om renens foderbehov för underhåll och produktion har det vidare varit möjligt att approximativt angiva hur stor del av renbetesförråden inom olika lappbyar och delområden inom lappbyar som tas i anspråk av renarna. Viss information om ovan berörda förhållanden finns i tillgänglig litteratur på området, svensk såväl som utländsk. På flera viktiga punkter har emellertid erforderliga upplysningar helt saknats, varför renbetesmarksutredningen nödgats utföra kompletterande fältundersökningar inom olika delar av renskötselområdet och under skilda tider av året. Särskilt ingående undersökningar har genomförts inom Sörkaitums fjällappby, som utvalts till typlappby för de biologiska undersökningarna. Från början övervägde utredningen att undersöka flera typlappbyar, var och en representativ för sin del av renskötselområdet, men förfarandet skulle ha medfört alltför omfattande undersökningar, som utredningen saknade möjligheter att utföra. Typlappbyns material har i stället kompletterats med enklare undersökningar i kontrollsyfte här och var inom renskötselområdet. Renens föda utgöres till hundra procent av bete, som året runt hämtas från den vilda växtligheten. Anmärkningsvärt är vidare att renen under vintern till huvudsaklig del livnär sig på olika slag av lavar. Under barmarkstiden betar renen så länge som möjligt gröna växter av olika slag. Under 5

övergångsperioderna höst och vår är betet en blandning av de två huvudkomponenterna. Detta innebär att både betets mängd och kvalitet undergår stora förändringar under årscykeln. Att skapa en någotsånär klar bild av storleken på denna variation har varit en av de viktigaste delfrågorna i de biologiska undersökningarna.

Metodik vid de biologiska fältundersökningarna En beräkning av renbetesförrådet inom ett område fordrar kännedom om dels avkastningen av renbete per ytenhet, dels betets kvalitet. Det senare får man enklast fram genom kemiska analyser av prov från betet. Avkastningen, som avser bruttot, bestämmes genom att skörda provytor av passande storlek inom olika delar av betesområdet och i olika betestyper. Skörden i varje provyta vägs dels i färskt tillstånd, dels som fullständigt torkat (= vattenfritt) material. Skördevikterna omräknas lämpligen i kilogram vattenfritt material (= torrsubstans) per hektar och år. Ur de kemiska analyserna kan man därefter räkna fram betets fodervärde, i första hand dess energivärde uttryckt i kalorier eller foderenheter per kilogram torrsubstans. Av dessa data kan man sedan med godtagbar säkerhet beräkna renbetestillgången i foderenheter per hektar och år. Att avgöra vad som är årsproduktionen kan ibland stöta på vissa svårigheter. Enklast är problemet, när det rör sig om växter som vissnar ned på hösten, t. ex. örter och gräs. Svårare är det att fastslå vad som är årsskott på buskar och ris liksom på lavar. Här kommer viss subjektivitet in, åtminstone i provtagningen, som det knappast går att undvika. Vidare måste man välja ett sätt att skörda provytorna så att det ger bruttoproduktionen av de växter som renen dels kominer åt, dels över huvud taget äter. Årsskott och blad på träd och buskar ovanför den högsta höjd som renen kan nå bör således ej skördas. Ej heller bör vitmossor tas med, eftersom renen aldrig eller ytterligt sällan rör dessa växter. I övrigt bör växtligheten inom en utvald provyta skördas så fullständigt som möjligt. Provtagningen i vinterbetet stöter även på vissa svårigheter, då lavarna är mångåriga växter med mycket svag årstillväxt. 1 dessa undersökningar har hela lavförrådet inom en provyta skördats, varefter det erhållna medeltalet för en lavbetestyp dividerats med lavarnas beräknade återväxttid till samma höjd som före provtagningen. Enligt renägares utsagor och förefintliga uppgifter i svensk och utländsk litteratur (se bl. a. Skuncke 1963) varierar denna tid för olika lavarter. Den torde i medeltal kunna sättas till 20 år om det gäller lav som betas. På brandfält regenererar laven mycket långsammare. Siffran avser vidare återväxt till full höjd, dvs. inte blott till betningsbar höjd, som renägarna fäster större avseende vid.

(>7 Renbetets kvalitet och fodervärde Renbetets kvalitet har under senare år varit föremål för vissa undersökningar i vårt land, bl. a. vid Serri försöksstation. Axel Rydberg har gjort en mindre sammanställning av nordisk och rysk litteratur om renbetets kvalitet. Materialet från Serri skogslappby har redovisats av Sven Persson. Av sistnämnda arbete framgår den kemiska sammansättningen under olika årstider hos ett 40-tal renbetesväxter. Analyser av enskilda renbetesväxter har även utförts av renbetesmarksutredningen. Utöver detta har utredningen i samband med de kvantitativa bestämningarna av olika renbetestyper utfört kvalitetsundersökningar för alla förekommande betestyper för att få fram mått på de viktigaste renbetestypernas (renbetessamhällenas) fodervärde. Både när det gäller renbetets kvalitet och kvantitet är det helt uppenbart att sommaren är den bästa tiden av året. De ogynnsammaste årstiderna är utan tvekan vintern och förvåren, som innebär åtminstone 5 månaders ensidig lavdiet. Mellan dessa två ytterligheter ligger hösten och senare delen av våren. Sommarbetet

Som nämnts är det nödvändigt att känna till inte blott de enskilda renbetesväxternas kemiska sammansättning utan även kvaliteten hos hela växtsamhällen, vilka motsvarar olika renbetestyper. De senare är nämligen lättast att indela och karakterisera efter sin botaniska sammansättning, dvs. grupper av växtarter som lagbundet uppträder tillsammans i samhällen. Sommarbetet utgöres av ett ganska stort antal sådana växtsamhällen eller betestyper. Renbetesmarksutredningen har funnit åtminstone ett 20-tal väl avgränsade typer av praktisk betydelse som föda åt renen. Renbetets uppdelning i olika typer kan naturligtvis drivas olika långt och efter olika principer. En mycket ingående redovisning på botanisk grund av de olika renbetestyperna har genomförts av Skuncke (1958) i hans arbete »Renbeten och deras gradering». Tidigare har renbeteskommissionen av år 1913 urskilt olika renbetessamhällen utgående från den varierande botaniska sammansättningen. Under sina omfattande taxeringar av renbetestillgångarna i Troms fylke i Norge arbetade kommissionen med ett 15-tal huvudtyper, som konsekvent antecknades längs taxeringslinjerna. Vid renbetesmarksutredningens fältundersökningar i Sörkaitums fjälllappby urskildes och undersöktes 17 olika renbetestyper med avseende på mängd och kvalitet. Från varje betestyp togs 5—10 prover, vilka underkastades kemisk analys vad gäller råprotein (= äggvita), växttråd, råfett, kvävefria extraktivämnen ( = kolhydrater), kalcium och fosfor. Resultaten av dessa analyser har sammanställts i översikt. Siffrorna gäller medeltalet av proverna från varje betestyp eller samhälle.

68 Genomsnittliga kemiska sammansättningen hos de viktigaste renbetestyperna i sommarbeteslandet. Sörkaitums fjällappby juli—augusti 1961.

Renbetes typ

1. Granskog, blåbärstyp . . . . 2. Tallskog, lingontyp 3. Gråvidestrandsnår . . . . 4. Fjällbjörkskog, kråkristyp . . . . 5. D:o, blåbärstyp . . . . 6. D:o, ekbräkentyp . . . 7. D:o, gräs-örttvp . . . . 8. D:o, toltatyp 9. D:o, skogsnävetvp . . 10. Kråkrished" 11. Blåbärshed 12. Dvärgbjörkkråkrished . . . . 13. ört-gräshed . . . 14. Gräshed 15. Hjortronmyr . . 16. Flaskstarrmyr . . 17. Vattenklövermyr Ovägt medelvärde . .

Råprotein

Halt i procent av torrsubstansen KväveVäxtfria Kalcium Råfett tråd extraktiv

Energivärde Fosfor

Mcal/kg Is

11,4

4,3

24,1

53,0

0,92

0,13

2,07

6,4

7,2

24,0

59,4

0,61

0,10

2,05

15,7

2,3

21,9

54,8

0,92

0,17

2,19

7,2

8,0

21,7

60,2

0,55

0,13

2,12

10,5

4,6

23,8

57,3

0,65

0,18

2,18

10,9

3,4

25,1

54,0

0,76

1,89

12,5

2,1

30,7

45,1

1,01

0,32

2,17

13,0

2,8

23,0

49,0

1,37

0,22

2,04

13.9 6,1 9,9

2,9 11,5 5,0

22,0 21,2 24,3

50,5 58,1 57,2

1,45 0,55 0,68

0,21 0,08 0,16

2,04 2,13 2,21

10,7 16,5 10,7 12,9 11,6 12,3

6,2 2,5 2,6 5,0 2,1 2,6

18,9 23,8 22,9 19,9 29,2 28.1

61,3 50,6 59,2 57,9 50,8 50.3 '

0,52 0,60 0,38 0,61 0,32 0.41

0,17 0,22 0,16 0,16 0,17 0.22

2,14 2,30 2,18 2,14 1,81 2,13

11,3

3,8

23,8

55,2

0,72

0,18

2,15 = 0,61 foderenheter

Bland de 17 redovisade växtsamhällena finner man några grupper av besläktade samhällen, såsom de två barrskogssamhällena, fjällbjörksskogens 6 olika typer, från den fattiga kråkristypen till den örtrika björkskogen, vidare låg- och mellanf jällbältenas hedar och ängar samt slutligen myrarna representerade av tre viktiga typer. Som framgår av översikten uppvisar dessa 17 samhällen stor variation i fråga om kemisk sammansättning. Störst intresse har kanske råproteinet, som lägst uppgår till 6,1 procent och högst till 16,5 procent i torrsubstansen. Medeltalet för alla de 17 typerna ligger vid 11,3 procent, ett tal som tämligen väl överensstämmer med normalvärden för vild betesvegetation i allmänhet. I jämförelse med lavar är råproteinhalten i sommarens grönbete hög. Även halten av kalcium, som har stor betydelse för de växande djuren liksom för hondjurens mjölkproduktion, ligger ganska högt. Halten av fosfor är däremot förhållandevis låg. Högre värden finner man dock i vissa typer av örtrika ängssamhällen, vil-

69 ket f. ö. även gäller kalcium. Fosforn har särskild betydelse för djurens dräktighet. Det skulle föra för långt att gå in på detaljer i översikten. Här bör blott särskilt nämnas de örtrika ängssamhällena, som i regel intar helt små ytor, men som i fråga om kvalitet ligger högst av alla sommarlandets samhällen. De redovisade analyserna är fodermedelsanalyser, ur vilka man kan räkna fram fodrets, i detta fall betets, energivärde uttryckt i kalorier eller foderenheter per kilogram foder (bete). För att kunna beräkna detta värde krävs emellertid att man känner fodrets smältbarhet. För de flesta fodermedel är energivärdet tämligen väl känt genom smältbarhetsförsök. Detta gäller även betena för våra husdjur. Vilda betesväxter är mindre väl undersökta och bland renbetesväxterna finns åtskilliga, vilkas smältbarhet är okänd. 1 sådana fall är man hänvisad till att extrapolera från liknande växtslag, med kända smältbarhetskoefficienter för råprotein, växttråd, kolhydrater osv. Vidare har man att utgå ifrån att siffrorna, som oftast härstammar från försök utförda med får, är tillämpliga även på ren. Tabellens sista kolumn visar innehållet av omsättbar energi i ett kilogram vattenfritt material från respektive renbetessamhällen uttryckt i megakalorier. Foderenheten, egentligen skandinaviska foderenheten, är ett annat energimått, som uttrycker innehållet av nettoenergi. Förhållandet mellan megakalorier och foderenheter är starkt beroende av växttrådhalten. Vid den genomsnittliga växttrådhalten för alla samhällena, 23,8 procent, går det 0,61 foderenheter på 1 kilogram torrsubstans. Då gäller förhållandet 1 foderenhet = 3,53 megakalorier (Mcal). I de beräkningar som genomföres i det följande har foderenheten använts. Konventionell fodermedelsanalys är en ganska begränsad kemisk analys, som blott upplyser om de allra viktigaste kvalitetsegenskaperna hos betet. Av intresse är även betets innehåll av socker, andra mineralämnen och vitaminer. Renbetesmarksutredningen har inte tagit upp hithörande frågor, då de ej är av central betydelse för de biologiska undersökningarna. De analysvärden som redovisats på sidan 68 gäller den genomsnittliga kvaliteten för alla i samhället (renbetestypen) ingående växtarter. Det bör redan här påpekas, att renen är utpräglat kräsen i sin betning under sommaren, överflödet av grön växtlighet gör det möjligt för renen att välja och vraka. Kvaliteten hos det bete som renen förtär ligger därför högre än hela renbetestypens medeltal. Särskilt torde detta gälla råprotein. Några analyser av enstaka växtarter visar variationen inom sommarbetet. De medtagna arterna i översikten på sidan 70 bildar en stigande serie från äggvitefattiga till allt äggviterikare renbetesväxter. Som av materialet framgår har renen möjlighet att välja växter som håller en råproteinhalt av 15—20 procent eller ännu mera, dvs. ett bete som n ä r m a r sig det odlade betets normala kvalitet. Uppmärksammas bör att en del av siffrorna avser delar av enskilda växter, såsom blad och toppskott, vilka är av bättre kva-

litet än övriga växtdelar och växten i sin helhet. Renens väljande betessätt innebär att vissa delar av en växt avbetas medan andra lämnas orörda. Även i fråga om kalcium och fosfor finns enskilda växtarter, framför allt bland örterna, som har lika höga halter som odlade betesväxter, dvs. 1—1,5 procent kalcium och 0,4—0,5 procent fosfor. Längst ned i tabellen framgår att 1 kg torrsubstans i medeltal för alla de redovisade arterna innehåller 2,24 megakalorier, dvs. mera än medeltalet för sörkaitummaterialet. Renens selektiva betning av de äggviterikare växterna och växtdelarna torde innebära, att renen även förtär ett energirikare bete än hela renbetesförrådets genomsnitt. En jämförelse med Perssons material från Serri ger ungefär samma bild. Särskilt gäller detta siffrorna för de prov, som tagits i juni månad, dvs. vid tiden för den första gröna växtligheten. I kvalitetshänseende representerar de årets bästa. Längre fram på sommaren sjunker kvaliteten samtidigt som kvantiteten av betet ökar för att nå maximum någon gång kring 1 augusti. Kemisk sammansättning hos enskilda arter i sommarbetet vid tiden för kvantitativt maximum. Sörkaitums fjällappby juli—augusti 1961, Vilhelmina södra och norra fjällappbyar juli—augusti 1962. Halt i procent av torrsubstansen Växtslag

Råprotein

Råfett

1. Lingon 2. Kråkris 3. Kruståtel ( = Sia), blad 4. Blåbär, årsskott . . . . 5. Rönn, blad 6. Hönsbär, blad 7. Ekbräken, blad utan skaft 8. Dvärgbjörk, blad . . . . 9. Fjällbjörk, unga blad . 10. Skogskovall, toppdel . 11. Skogsnäva, blad 12. Vattenklöver, blad . . . 13. Mjölkört, toppdel . . . . 14. Ängssyra, blad 15. Gullris, blad 16. Grönvide, blad

8,15 8,7 9,4 12,0 13,1 13,2

2.9 12,0 3,3 3,3 3,8 3,0

20,7 19,5 29,3 19,2 11,2 9,7

13,5 14,1 14,4 15,0 15,1 17,1 17.8 18,7 19,0 21,7

5,0 5,2 3,2 1,9 2,1 2,1 4,0 3,3 2,8 2,3

Ovägt medeltal

14,4

3,8

Växttråd Kvävefria extraktiv

Kalcium

Fosfor

65,4 56,9 52,8 61,9 64,0 66,3

0,41 0,48 0,20 0.58 1,12 1,54

0,16 0,16 0,23 0,19 0,47 0,32

11,3 15,5 16,9 19,5 9,9 17,7 9,2 13,0 10,2 11,4

62,4 62,3 60,3 55,5 66,0 53.6 62,5 57,9 59,6 60,2

0,43 0,45 0,77 0,88 1,13 0,62 1,08 0,55 0,85 0,65

0,47 0,21 0,29 0,41 0.34 0,35 0,39 0,34 0,28 0,26

15,3

0.30 Antalet megakalorier per 1 kg torrsubstans = 2,24 = 0,70 fe. Vinterbetet

Biologiskt sett utgör vinterbetesperioden den del av året då betet till huvudsaklig del består av lavar. I stort sett överensstämmer denna period med den tid då sammanhängande snötäcke förekommer. På hösten börjar renen visserligen ganska tidigt med att beta lav, men laven är vid denna tid endast en del av dieten. Så länge som möjligt tar renen vara på de gröna

71 stråna av bl. a. sia ( = kruståtel) och vissa myrväxter. På våren råder samma förhållande, nämligen att renen så snart det finns bara fläckar börjar med att blanda upp lavkosten med annan växtlighet, såsom visset fjolårsgräs, knoppar och gröna växtdelar i myrar med rörligt vatten. Så snart som den första gröna växtligheten för året börjar komma fram är den kritiska tiden över och renen börjar med stor iver att förtära allt grönt som den kan komma åt. Prov av olika slags lavar har insamlats vid renbetesmarksutredningens fältundersökningar. På sidan 72 har intagits en sammanställning över de kemiska analyserna av lavproverna. Siffrorna utgör medeltal, för renlavarna av ett 15-tal prov av vardera typen och för skägglav samt påskrislav av 3—4 prov av vardera. Några klart avgränsade betestyper av den art som man kan urskilja för sommarbetet finns naturligt nog inte vintertid, då det hela tiden rör sig om ett fåtal lavarter. Man torde dock kunna tala om en fönsterlav-, en renlav- och en påskrislavtyp, såsom tre viktiga vinterbetessamhällen. Som redan nämnts blir produktionsmätningen i dessa samhällen betydligt svårare, då det är fråga om mångåriga växter med svårt urskiljbar årstillväxt. Någon åtskillnad i analysmaterialet mellan enskilda lavarter och samhällen h a r därför inte gjorts. I tabellen framträder i första hand lavarnas avsevärt lägre halt av råprotein än sommarbetets. Skillnaden vad gäller råprotein har stort principiellt intresse, då råproteinet (= äggvitan) under vintern är i minimum och otillräcklig för renens behov. Följden blir att renen vintertid förlorar i vikt. För vajans del är detta särskilt kännbart, eftersom hon normalt går med foster. Äggvitan upptas huvudsakligen under barmarksperioden, framför allt under sommaren men även under hösten. Förhållandet är i stort sett detsamma i fråga om mineralämnena, som lavarna är mycket fattiga på. Sommaren är alltså den tid då även årsbehovet av mineralämnen till största delen måste täckas. I tabellen bör vidare uppmärksammas de höga siffrorna för kvävefria extraktivämnen, dvs. huvudsakligen lättsmälta kolhydrater. Som en följd av lavarnas höga halt av dessa ämnen är energiinnehållet i lavarna anmärkningsvärt högt, något som åtminstone delvis förklarar varför lavarna kan tjäna som renens huvudföda under vintern. Renen föredrar vintertid lavar framför gräs, örter och andra nedvissnade delar av högre växter även därför att växttrådhalten är förhållandevis låg i lavarna, vilket medför att lavarnas smältbarhet är jämförelsevis hög. Skillnaderna mellan olika typer av lavar bör även uppmärksammas. Påskrislaven har således något högre halt av råprotein än renlavarna samtidigt som växttrådhalten är låg. Skägglaven (hänglaven) avviker från övriga lavar främst genom sin låga växttråclhalt och höga halt av kvävefria extraktivämnen, vilket medför att skägglavarna är lättsmälta och energirika och därför utgör ersättningsfoder för renarna. Skägglaven, som växer

på träd, kan dock endast undantagsvis spela någon större kvantitativ roll. Svåra snövintrar kan den emellertid vara ett värdefullt fodertillskott, särskilt vid flyttningar genom marklavsfattiga granskogsområden. Liknande resultat i fråga om de olika lavarnas sammansättning redovisar Persson i Serri-materialet. Genomsnittliga kemiska sammansättningen för de viktigaste lavarna i vinterbetet. Prov från Könkämä lappby, mars 1962, Sörkaitums fjällappby, november 1961, Udtja och Västra Kikkejaure skogslappbyar, november 1962. Halt i procent av torrsubstansen Lavbetes typ

Energivärde Mcal/kg ts

Råprotein

Råfett

Växt- Kvävefria tråd extraktiv

KalFosfor cium

Fönsterlav Renlav (grå + gulvit) Påskrislav Skägglav

3,0 2,5 7,1 4,6

2,7 2,4 1,9 1,1

21,8 31,8 17,0 6,2

65,2 57,7 62,5 86,7

0,11 0,14 0,16 0,17

0,05 0,07 0,07 0,06

2,48 2.48 2,32 2,72

Ovägt medeltal

4,3

2,0

68,0

0,15

0,06

2,50

Höstbetet

Med frostnätterna på sensommaren och förhösten börjar kvaliteten hos grönbetet att efter hand försämras. Nedvissnandet fortskrider och lövfällningen äger rum. Under denna tid uppehåller sig renen gärna i myrar där grönt bete ofta finns längre än på den torra fastmarken. Detta grönbete utgöres delvis av växtdelar under jord, som renen gräver fram. Mest känd bland myrväxterna är vattenklövern, som anses vara en av de värdefullaste renbetesväxterna. Lika gott rykte bland fasimarksväxterna har sian eller kruståteln, som håller sig grön längre än de flesta andra växter. Även sedan snön fallit kan renen beta grön sia, även om andelen lavbete då alltmer ökar. Ett omtyckt inslag i förhöstbetet är svamp, som renen springer långa sträckor för att få tag på. Svampen är rik på äggvita och fosfor, vilket säkert utgör en del av förklaringen till renens förkärlek för svamp. Prov av växter i höstbetet för kemisk analys har insamlats av utredningen. Resultaten redovisas i en översikt på sidan 73, där sådana växter medtagits som renen under hösten betar mer eller mindre begärligt. Växterna återfinnes dels i myrar, dels på fastmark. De 16 proven h a r ordnats efter råproteinhalten, som varierar från 3,7 till 14,2 procent kring ett medeltal om 8,2 procent. Höstbetet ligger alltså betydligt lägre än sommarbetet i detta viktiga avseende. Försämringen av kvaliteten framträder också i en allt högre växttrådhalt, som minskar smältbarheten, samt i en lägre halt av lättsmälta kolhydrater och fosfor. 1 medeltal innehåller 1 kg av torrsubstansen 1,73 megakalorier eller 0,49 foderenheter. Renbetets gradvisa kvalitetsförsämring synes fortgå även under vintern och fram till den nästföljande våren, i varje fall vad gäller barmarksperiodens växter Lavarnas kvalitet håller sig däremot tämligen konstant året

?;{

runt, vilket framgår av Perssons material. Persson har på dessa grunder redovisat en årskurva för grönbetesväxterna och en för lavarna, vilka på ett överskådligt sätt återger äggvitans markerade rytm i renbetet. Kemisk sammansättning hos ett antal enskilda växtarter i höstbetet. Prov från Udtja, Västra Kikkejaure och Gällivare skogslappbyar, oktober 1961, oktober—november 1962. Halt i procent av torrsubstansen Växtslag

Sia. strådel, vissnad . . Husmossa Flaskstarr, jordstam . Vitmossa Blodrot, vissen Sia, basdel, grön Kabbeleka, jordstam . Gulstarr, gröna skott . Tuvtåtel, basdel, grön . Dyfräken, stjälk . . . . » jordstam . . Vårfryle, blad, halvgröna Vårfryle, basdel + rot Vattenklöver Bandnate Vattenranunkel Ovägt medeltal

Råprotein

Kvävefria extraktiv

Kalcium

Fosfor

0,09 0,38 0,26 0,82 1,95 0,24 0,50 0,46 0,40 1.39 0,56

0,09 0,11 0,11 0,06 0,07 0,13 0,24 0,07 0,17 0,14 0.20

59.0 56,7

0,52 0.69 0,59 1,82 0.80

0,19 0,16 0.15 0,11 0.21

55,7

0,72

0.14 Råfelt

Växttråd

3,7 5,2 5,2 6,3 6,8 7,1 7.4 7,8 7,9 7.9 9,1

1.2 4,2 1,2 0.5

43,9 34,3 21,9 8,1 14,1 31,6 14,9 29,8 28,5 26,6 22,0

49,3 53,7

10.1 10,1 10,9 11,3 14,2

2,7 1,3 2.3 1,4

22.5 25.3 43,8 17.9 14,0

8,2

25,0

3,3 2.2 2,7 2.1 1.7 1,0

67,4 53,6 52,8 53,0

Antal megakalorier per 1 kg torrsubstans 1,73 — 0,49 fe. Vårbetet

Begreppet vårbete kan fattas något olika beroende på om man avser det första gröna betet för året eller snösmältningsperiodens bete innan det gröna allmänt börjar spira. Någon skarp gräns finns naturligt nog inte, men så snart som större gröna fläckar finns tillgängliga är det biologiskt sett fråga om sommarbete. Sådana gröna fläckar uppsöker renen gärna och avbetar dem med stor begärlighet. Vårbeteslandet genomströvas av fjällrenarna under en förhållandevis kort tidsperiod under flyttningen upp till sommarlandet. För skogsrenarnas del finns inget klart avgränsat vårbetesområde. Till sin sammansättning är vårbetet en blandning av lavar och rester av den föregående barmarksperiodens örter, gräs och löv samt därtill enstaka inslag av färsk grönska. Lavarnas kvalitet har redan beskrivits, varvid särskilt jämnheten i den kemiska sammansättningen framhållits. Av barmarksväxterna från det föregående året har utredningen insamlat ett antal prover. Analysresultaten redovisas på sidan 74. Av uppgifterna framgår att äggvitehalten som väntat ligger något lägre än vid motsvarande provtagning på hösten. Nedbrytningen av växtmaterialet under vintern framträder även i att växttrådhaltens genomsnitt har stigit från hösten och att halten lättsmälta kolhydrater, kalcium och fosfor har sjunkit.

74 I fråga om kalcium synes årsrytmen beskriva en kurva med maximum under hösten, då andelen stödjevävnad är störst. Minimum infaller på våren, innan det gröna bryter fram. Energiinnehållet är då också lägre än på hösten och representerar minimum bland årets alla renbeteskategorier. Det är därför fullt naturligt att renen under våren fortsätter att beta lav, som är mera lättsmält och innehåller mera energi än resterna av föregående års gröna växtlighet. Dessutom förefaller det som om betning av lav är mera lättsam än betandet av de ofta sega resterna av fjolårsgräs, starr och småkvistar, som utgör det enda alternativet innan nytt grönbete spirar. Denna iakttagelse gäller i största allmänhet. Som framgår av de enskilda siffrorna i översikten finns även under den tidiga våren vissa växtdelar som fortfarande åtminstone till en del är gröna och som innehåller något mera äggvita än det helt nedvissnade materialet. Kemisk sammansättning hos ett antal växtarter i det tidiga, icke gröna vårbetet. Mittådalens och Tännäs fjällappbyar, maj 1962. Halt i procent av torrsubstansen Växtslag

1. Brunrör. hela växten, vissnad 2. Dystarr, hela växten . 3. Blåsstarr, hela växten, halvt grön 4. Stagg, halvt vissnad . . 5. Tuvsäv, hela växten . . 6. Tuvtåtel, basalblad, halvt vissnad 7. Biandprov, sia och fårsvingel 8. Fårsvingel, halvt vissnad 9. Klotstarr, vissnad . . . 10. Kattfot + björnbrodd, gröna 11. Sia, grön + halvt vissna blad 12. Salix-blad, vissna . . . . 13. Vårfryle. halvgrön . . . Ovägt medeltal

Råprotein

Råfett

Växttråd

Kvävefria extraktiv

Kalcium

Fosfor

3.5 4,8

2.1 2.9

36,6 34,7

53,4 54,4

0,20 0,31

0,02 0,06

5.0 5,1 5.3

2,6 1.6

33,4 32,0 29,7

53,0 55,8 59,5

0.24 0,22

0,07 0,02

31,4

47,1

0,47

0,08

1,8 1,9

31,3

50,0

0,40

0,09

7,6 8,1

2,6 2.7 2.5

27,5 31,6

51,9 53,6

0,65 0,27

0,15 0,07

8,4

3,3

20,5

51,7

8.6 9,7 11.2

4,0 2,9 2.9

33,2 16,5 27,8

48,3 66,6 50,8

0.41 0,88 0,52

0,14 0,06 0,26

6,9

29,7

53,6

0,42

0,09

6,2

Antal megakalorier per 1 kg torrsubstans 1,66 = 0,44 fe.

Renbetets avkastning Vid sidan av betets kvalitetsegenskaper är betets avkastningsförmåga av central betydelse i den biologiska frågeställningen. Utredningen h a r därför så långt möjligt undersökt även denna fråga. Det största materialet har insamlats i Sörkaitums lappby, där de förut diskuterade, på botaniska kri-

75 terier urskilda, olika renbetestyperna varit föremål även för kvantitativa mätningar. Därtill har vinterbetet undersökts enligt samma metodik. Höstbch vårbetet har däremot granskats mera översiktligt, dels på grund av att man i dessa säsongarealer stöter på särskilt stora metodologiska svårigheter, dels därför att betets produktion höst och vår ligger någonstans melllan sommarens höga och vinterns låga tillväxtvärden. Sommarbetet

Efter de principer som diskuterats i avsnittet om metodiken vid fältundersökningarna bestämdes mängden torrsubstans per hektar i de 17 olika renbetestyperna i sommarbeteslandet i Sörkaitum. Siffrorna baserar sig på fem till tio provytor i varje betestyp tagna vid tiden för sommarbetets kvantitativa maximum. Efter denna tidpunkt börjar en del av växtligheten att vissna ned. Tidigare under sommaren har vegetationen ännu inte nått fullständig vegetativ utveckling. Kvalitetsmässigt maximum inträffar däremot redan i juni, vilket siffrorna från Serri väl illustrerar. Tidigare sker en återväxt till full kompensation om renen betar av en yta. Senare, dvs. efter sommarens maximum, sker knappast någon nämnvärd återväxt. Däremot kan ett visst nedvissnande sätta in, som kan motivera en mindre reduktion av sommarens produktionssiffror. Då inga särskilda undersökningar av den säsongvisa tillväxten utförts, har emellertid ingen sådan reduktion tillämpats. Med detta metodologiska förfaringssätt ser man bort ifrån att renen betar av sommarproduktionen inte endast vid denna angivna skördetid utan både tidigare och senare på sommaren. För bestämningen av sommarbetets produktionstal, som är ett bruttotal, är renens betning emellertid ej av principiell betydelse. De erhållna primärtalen utrycker betets produktionsförmåga i kilogram torrsubstans per arealenhet. Detta är en nödvändig upplysning för att senare kunna föra in renens foderbehov i den biologiska kalkylen. Med ledning av bruttotalen och med beaktande av betets kvalitetsegenskaper kan mängden kalorier (eller foderenheter), äggvita, mineralämnen m. m. per ytenhet beräknas. I en översikt på sid. 77 redovisas erhållna produktionssiffror för de 17 olika renbetestyperna med avseende på torrsubstans, foderenheter (= energimängd), äggvita samt kalcium och fosfor per hektar och år. Torrsubstansskörden växlar som synes från 175 kg per hektar i den mellanalpina gräsheden till 1 920 kg i den yppiga, gräs-örtrika björkskogen på fuktig mark vid rinnande vatten. Ett icke vägt medeltal av samtliga 17 typer stannar vid 865 kg per hektar. Variationen betingas dels av växlande tillgång på vatten, dels av växlande näringstillgång och dels av varierande höjd över havet. Med höjden över havet kan en tydligt sjunkande produktivitet konstateras från de olika typerna av fjällbjörkskog över det lågalpina bältets rishedar till det mellanalpina bältets glesa gräshedar och ört-gräshedar. Vid

en övre höjdgräns är produktionen per hektar så liten att man helt kan bortse ifrån den. Arealerna ovanför denna gräns är alltså impediment ur renbetessynpunkt, även om renen med förkärlek vistas på dessa nivåer under högsommartiden. I fråga om avkastningen per ytenhet torde man vid avkastningsberäkningar kunna helt bortse från den mark som producerar mindre än 50 foderenheter per hektar i sommarbeteslandet. Vid stigande höjd över havet påträffas denna låga produktion uppe i det högalpina vegetationsbältet, där endast enstaka kärlväxter slagit rot och där huvudparten av vegetationen består av mycket småväxta mossor och lavar. Produktionsgränsens fixering försvåras i någon mån av att vegetationsgränserna ligger på olika höjd över havet inom skilda delar av fjällkedjan. 1 Härjedalen och Jämtland ligger exempelvis fjällbjörkskogens övre gräns på c:a 1 000 meter medan den i norra Lappland ligger vid c:a 600 meter. Samma förhållande gäller det högalpina bältets gräns mot det mellanalpina bältet. Dessa omständigheter medför att fastställandet av impedimentandelen inom olika betesområden är en ganska besvärlig uppgift. Likaväl har det varit nödvändigt att först dra ifrån alla impediment från de uppmätta bruttoarealerna, varom n ä r m a r e redogöres på sid. 36 f. Antalet foderenheter har framräknats genom att dividera torrsubstanssiffran med mängden torrsubstans per foderenhet, vilken som nämnts erhållits ur de kemiska analyserna. I stort sett får man i fråga om torrsubstans och foderenheter samma inbördes förhållanden mellan olika samhällen med en variation från gräshedens 110 till den gräs-örtrika fjällbjörkskogens 1 100 foderenheter per hektar. Det ovägda medeltalet ligger vid 520 foderenheter. Det vägda talet, som kan framräknas först när man känner arealerna av de olika betestyperna, ligger lägre, vilket närmare diskuterats nedan. Av intresse är vidare värdena för äggvita, uttryckt som råprotein, samt kalcium och fosfor per hektar och år. Som framgår av tabellen producerar sommarbetet i genomsnitt c:a 100 kg råprotein per hektar, c:a 7 kg kalcium och 1,7 kg fosfor. Mot dessa siffror kan ställas motsvarande produktionstal för vinterbetet, varvid den stora skillnaden mellan sommar- och vintersäsongerna framträder klart. Bland de olika betestyperna bör uppmärksammas den örtrika fjällbjörkskogens höga produktionstal både för råprotein och mineralämnen. Här liksom i alla ängssamhällen i fjällen finner renen, i synnerhet när grönskan ännu är späd, det allra bästa betet under året. De lägsta råproteinmängderna uppvisar kråkrishedarna och de högst belägna gräshedarna. I fråga om mineralämnena är förhållandet i stort sett detsamma. Ovan berördes hur viktigt det är att så noggrant som möjligt bestämma arealen impediment inom ett område. Samma gäller fastän kanske inte i lika hög grad i fråga om arealerna av de olika renbetestyperna eller växtsamhällena. De medeltal som nyss diskuterades var ovägda medeltal av tabellens siffror utan hänsyn till hur stora arealer som upptas av de olika

77 Årsproduktionen per hektar i de viktigaste renbetestyperna i sommarbeteslandet Sörkaitums fjällappby, juli—augusti 1961. Torrsub- Foderenhe- Råprotein kg/ha stans kg/ha ter per ha

Renbetestyp

Kalcium kg/ha

Fosfor kg/ha

1. Granskog, 2. Tallskog, lineontvD 3. Gråvide-snår 4. Fjällbjörkskog, 5. D:o, blåbärstyp 6. D:o, ekbräkentvp 7. D:o, gräs-örttvp 8. D:o, tolta-typ 9. D:o, 10. Kråkrished 11. Blåbärshed 12. Dvärgbjörk-kråkrished 13. ört-gräshed 14. Gräshed 15. Hiortronmvr 16. Flaskstarrmyr 17. Vattenklövermyr Ovägda medeltal

..

76,3

5,4

0,8

695 1 165

405 740

44,4 182,9

4,2 10,7

0,7 2,0

39,6

3,0

0,7

86,1

5,3

1,5

117,2

8,2

3,4

1 100

240,0

19,4

6,1

1 175

152,8

16,1

2,6

1220 940 720 975 310 175 685 830 840

730 595 460 645 205 110 440 435 490

169.6 57,3 71,5 104,3 51,2 18,7 88,4 96,3 103.3

17,7 5,2 4,9 5,1 1,9 0,7 4,2 2,7 3,4

2,6 0,8 1,2 1,7 0,7 0,3 1,1 1,4 1,9

99,5

7,0

1,7

betestyperna. Utan vidare kan man påstå att de ovägda medeltalen ligger högre än vägda medeltal skulle göra. I sommarbeteslanden upptar nämligen de magra rissamhällena såväl i fjällbjörkskogen som i lågfjällbältet huvudparten av ytvidden. De rika ört-grässamhällena tillhör genomgående de mindre vanliga renbetestyperna, som i regel upptar endast någon till några procent av sommarbeteslandens hela yta. I de flesta lappbyarna, såväl fjäll- som skogslappbyar, ligger därför det vägda medeltalet för sommarbetesområdet lägre än det medeltal, som framräknats i översikten. Det framgår av detta resonemang att en närmare kännedom om de olika renbetestypernas arealandelar inom varje delområde, såsom en lappby, ett sommarbetesland och delar av ett sommarbetesland, vore önskvärd. En sådan mera ingående kännedom saknas emellertid på något undantag när, nämligen i fråga om sommarbeteslanden i Troms fylke i Norge. Beteslanden å svenskt område inom lappbyarna norr om Torne träsk är också tämligen väl kända. En vegetationskarta för dessa lappbyar, upprättad av Sven Bergström och Thore Fries år 1912, ger en ganska detaljerad bild av olika betessamhällens förekomst och utbredning. I Troms använde 1913 års renbeteskommission en taxeringsmetod med godtyckligt utlagda linjer i terrängen. På det omfattande material, som på

78 detta sätt samlades, kunde någotsånär tillförlitliga beräkningar göras över de olika renbetessamhällenas arealer. Utgår man från den av kommissionen konstaterade inbördes fördelningen av olika renbetessamhällen och från de produktionssiffror, som redovisas i översikten på sid. 77. erhålles ett medeltal för sommarbeteslanden i Troms fylke av 405 foderenheter per hektar. Det bör dock framhållas, att sommarbetena i Troms är ovanligt bra, med all sannolikhet åtskilligt bättre än huvudparten av fjällbetena i Sverige. Kommissionens taxeringar visar också, att ängssamhällen av olika slag upptar en anmärkningsvärt stor arealandel, något som man f. ö. får ett starkt intryck av när man sommartid genomreser Troms. Det erhållna medeltalet för Troms är ett värdefullt jämförelsetal vid bedömningen av avkastningen i sommarbeteslanden inom renbetesområdet i Sverige. Renbetesmarksutredningen har inte haft några möjligheter att genomföra motsvarande arealbestämningar i fältet av olika renbetestyper inom beteslanden å svenskt område. Ett sådant arbete skulle, även med moderna hjälpmedel såsom linjetaxering från flyg, kräva en oproportionerligt stor arbetsinsats och vara förenad med höga kostnader. Siffrorna för Troms fylke har därför fått utgöra den norm efter vilken uppskattningen företagits av genomsnittsavkastningen inom de olika lappbyarnas sommarbeten i Sverige. Vinterbetet

För vinterbetet är produktionsförmågan betydligt svårare att bestämma med önskvärd säkerhet än för sommarbetet, emedan lavarna är mångåriga växter med svårt urskiljbar årsproduktion. Därtill har lavarna en alldeles speciell biologi. Dels är de dubbelorganismer av alger och svampar, dels upptar de en stor del av den oorganiska näringen direkt från luften och nederbörden och inte från marken. Det väsentligaste är att bestämma lavarnas årsproduktion, eftersom det är denna som i längden avgör, hur många renar som kan beta inom ett visst vinterbetesområde. Att mäta lavarnas årsproduktion genom provtagning i fältet är knappast möjligt på annat sätt än genom mångåriga undersökningar inom fasta provytor. Däremot kan man bestämma det totala förrådet av lav, som finns inom en viss yta. Känner man sedan lavarnas regenerationstid, dvs. den tid som åtgår för att lavarna skall växa upp till ursprunglig höjd efter en avbetning, kan årsproduktionen av lav summariskt beräknas. Lavarnas återväxtförmåga efter avbetning och efter annan åverkan är naturligt nog en fråga av stor praktisk betydelse. Den har också varit föremål för undersökningar i Sverige bl. a. av Skuncke (1963), i Finland och i Ryssland av flera forskare. I äldre litteratur finns också vissa uppgifter att tillgå om lavarnas regenerationstid, men dessa är av allt att döma grundade på tämligen ytliga iakttagelser och bör tas med en viss reservation. Samstämmighet synes dock råda om att återväxten hos lavarna sker myc-

79 ket långsamt. En årstillväxt om 3—6 millimeter uppges ofta för de vanligaste lavarterna. Man torde således komma sanningen ganska nära, om man sätter renlavens regenerationstid till cirka 20 år samt fönsterlavens och påskrislavens till cirka 25 år. 1 följande översikter har några kvantitativa data från tre av de viktigaste lavbetestyperna återgivits. Talen gäller det totala förrådet per ytenhet av torrsubstans, foderenheter, råprotein, kalcium och fosfor. Med de fastslagna regenerationstiderna har den årliga produktionen av lavbete per hektar beräknats. Materialet grundar sig på provtagningar med en kvadratmeters provytor. Siffrorna är medeltal av ett 10-lal provytor från varje lavtyp. De gäller vidare sammanhängande ytor med lavar, dvs. de utgör maximala värden, som representerar de bästa fläckarna i ett lavsamhälle. Normalt återfinner man de rikaste lavtillgångarna i tallskogar av den torrare typen, som med skogsbotanisk terminologi betecknas som skarp risJyp. Motsvarande samhällen finner man även inom fjällbjörkskogens torraste typer, liksom i de torraste rishedarna. Totala förrådet av lavbete inom tre vanliga vinterbetestyper.

Lavbetestyp

Torrsubstans kg/ha

Foderenheter per ha

Råprotein kg/ha

Kalcium kg/ha

Fosfor kg/ha

Regenerationstid, år

8 530 5 890 6 040

5 270 4 300 4 350

255,9 147,3 428.8

9.4 8,3 9,7

4.3 4,1 3,6

25 20 25

Fönsterlav-hed Påskrislav-hed

Ärlig produktion av lavbete i de tre vanliga vinterbetestyperna. Torrsubstans Foderenheter kg/ha per ha

Lavbetestyp

Fönsterlav-hed Renlav-hed Påskrislav-hed

....

340 295 240

210 215 175

Råprotein kg/ha

Kalcium kg/ha

Fosfor kg/ha

10,2 7,4 17.2

0,38 0,42 0,39

0,17 0,21 0.14

Av den senare översikten framgår att vinterbeteslandets rena lavytor har en årsproduktion som ligger kring 200 foderenheter per hektar, dvs. drygt hälften av sommarbetets genomsnitt. Talen för råprotein, kalcium och fosfor är däremot avsevärt lägre än motsvarande för sommarbetet. Vinterbetet är således underlägset sommarbetet framför allt vad gäller äggvita och mineralämnen. Relativt sett ligger vinterbetets energiinnehåll bättre till, men vinterbetet är årets svagaste bete även i fråga om energiinnehållet. Det nämnda talet, 200 foderenheter per hektar och år, gäller de rena lavytorna. I en lavtallskog' eller en lavbjörkskog täckes endast en del av markytan av lavar. Träd, ris och mossor upptar en icke obetydlig andel

av ytan, varför talen utvisande lavbetets produktion måste reduceras om man avser skogstypen i sin helhet. Av denna anledning torde lavtallskogen.s avkastning kunna sättas till 125 foderenheter per hektar och lavbjörkskogens till 150. Lavhedarna, som huvudsakligen återfinnes på högre nivåer ovanför trädgränsen, håller knappast mer än 75 foderenheter lavbete per hektar. Till detta kommer i de olika samhällena även en viss mängd foderenheter från gröna växter, som dock totalt sett synes spela en underordnad roll som vinterbete. Det är emellertid inte nog med detta. Ett vinterbetesland består endast till en mindre del av renodlade lavbetestyper, vilket närmare behandlas på sid. 39 ff. Procentandelen lav kan växla ganska avsevärt från trakt till trakt, men genomsnittet synes ligga vid 15—25 procent av arealen. Avsevärda ytor upptas av granskogar, som i stort sett saknar marklavar. Slår man ut lavbetestypernas årliga avkastning på hela vinterbetesområdet får man därför en produktion för vinterbetet, som knappast kan ligga högre än 50—75 foderenheter per hektar. Tar man den högre siffran förutsattes att till viss del även rester från barmarksbetet, såsom halvgrönt eller nedvissnat material från gräs och örter, räknas till vinterfödan, vilket enligt ryska undersökningar kan vara motiverat. Höstbetet

Av sommarbetet och vinterbetet är det förras produktion säkrast bestämd. I siffrorna för vinterns bete föreligger som påpekats viss osäkerhet genom att den årliga tillväxten är svår att urskilja. I fråga om höstbetet föreligger också vissa svårigheter vid mätningen av tillgången, bl. a. på grund av att renen under denna årstid betar av växtdelar som finns under markytan, såsom rötter och jordstammar i myrar och i vatten. Dessa växtdelar består dels av årsskott, dels av äldre delar. Därtill kommer svårigheten att mäta produktionen under markytan i de vattendränkta vegetationstyperna. Höstbetet undergår vidare en gradvis nedbrytning, vilket innebär att kvantiteten per arealenhet efter hand sjunker. Samtidigt försämras betets kvalitet. Slutsatsen blir följaktligen att höstbetets produktion ligger någonstans mellan sommar- och vinterbetenas produktionstal. Av nämnda skäl har inga särskilda produktionsmätningar utförts i fråga om höstbetet. Beräkningen av dess produktionsförmåga kan emellertid ske betryggande på basis av de konstaterade värdena för sommarbetet och vinterbetet. För de väsentliga principfrågorna är det ej heller nödvändigt att exakt känna till alla årstiders produktion. Utgående från de två extremerna, sommar och vinter, är det nämligen möjligt att med nöjaktig säkerhet uppskatta de övriga två årstiderna. Klart är vidare att höstbetet i fråga om avkastningen bör ligga närmare sommarbetet än vinterbetet, eftersom höstbetet till stor del består av barmarksvegetation förutom lavar. Höstbetets genomsnittliga avkastning synes vara av storleksordningen 200—250

81 foderenheter per hektar och år. Även på hösten torde dock variationen vara stor. Myrarna och kantvegetationen vid rinnande vattenstråk representerar de rikaste betestyperna och de mossrika rissamhällena de fattigaste, och skillnaden mellan dem i fråga om produktionsförmåga är betydande.

Vårbetet

Av de fyra årstidernas beten är det svårast att precisera produktionsförmågan för vårbetet. Anledningarna härtill är flera. Dels är betet under hela avsmältningsperioden, dvs. under den tidigare delen av våren, till stor del ett lavbete. Under denna tid förtär renen dessutom vissa rester av fjolårets barmarksbete inom de bara fläckar som efter hand smälter fram. Här och var på dessa barfläckar finner renen även en del vintergröna strån, som i regel håller en något bättre kvalitet än det helt nedvissnade växtmaterialet, vilket framgick av översikten på sid. 74. Dels omfattar våren även den tid, då den nya grönskan efter hand bryter fram. Redan tidigt på våren har renen möjlighet att beta knopparna på fjällbjörk och olika videarter, och ganska snart uppträder färsk grön vegetation av örter och gräs på solbelysta sluttningar. I och med att grönskan mera allmänt brutit fram är det ur renbetessynpunkt inte längre fråga om vårbete utan om sommarbete. Större delen av den späda försommargrönskan är också inräknad i produktionsmedeltalet för sommarbetet. Gränsen mellan senvåren och försommaren är emellertid ganska vag. Av det anförda framgår att ej heller för vårbetet några kvantitativa bestämningar i fältet ansetts vara nödvändiga för utredningens syfte. Liksom för höstbetet kan man även för vårbetet med nöjaktig noggrannhet cxtrapolera från de kända värdena för sommarbetets och vinterbetets kvantitativa produktion. För vårbetets del föreligger goda skäl att räkna med en betestillgång per arealenhet, som ligger närmare vinterns än sommarens, dvs. här är förhållandet motsatt det man har på hösten. Lavbetet under våren måste vara likvärdigt med samma bete under vintern, dvs. 50 foderenheter per hektar. Till detta kommer inom barfläckarna befintliga rester av fjolårsgrönskan, som höjer produktionstalet något, sannolikt till 75 foderenheter eller något mer. Lägges därtill en liten del av den första grönskan, som renen kan beta före flyttningen till de egentliga sommarbeteslanden, når vårbetets produktionstal upp till ungefär 100 foderenheter per hektar. Vid bedömningen av vårbeteslandens avkastning i de olika lappbyarna måsie man även ta viss hänsyn till antalet betesdagar i vårlanden. Ofta stannar renarna så länge inom vårbetesområdet att växtligheten hinner utvecklas till sommarbete. Detta förklarar att medeltalen för vårbeteslanden i vissa fall ligger högre än 100 foderenheter per hektar. 6

82 Renens näringsbehov Mot kvantiteten och kvaliteten hos renbetet under olika årstider har man. i en biologisk analys, att ställa renens näringsbehov. Grundläggande härvidlag är behovet av energi, som utgör förutsättningen för livsfunktionerna i sin helhet. Till detta kommer sedan renens normala behov av äggvita, mineralämnen och vitaminer. Under senare år har undersökningar för klarläggande av renens näringsbehov utförts även i vårt land. Utgångspunkt härvidlag har varit fåret, dvs. det husdjur som till storlek och övriga egenskaper bäst överensstämmer med renen. Fårets näringsbehov och fysiologi är förhållandevis väl kända, varför de värden och normer som gäller för fåret generellt torde kunna användas för renen. Man synes med andra ord inte behöva utföra alla de tids- och kostnadskrävande undersökningar, som erfordras för att bestämma näringsbehovet hos ett djur. I stället räcker det med att utföra ett antal jämförande smältbarhetsförsök med lämpliga foderslag med ren och får i samma försök. 1 fråga om renlav, ängshö och starrhö har dylika försök redovisats av Nordfeldt, Cagell och Nordkvist (1961) samt vad gäller vissa foderblandningar till husdjur av Eriksson och Schmekel (1961). Liknande undersökningar har utförts även i Norge av Presthegge (1954), i Finland av Poijärvi (1945) samt av flera ryska forskare. Alla visar tämligen samstämmigt att det råder god överensstämmelse mellan får och ren vad gäller förmågan att smälta olika foderslag. 1 fråga om renlav har dock flera undersökningar visat att renen tillgodogör sig lavarnas näringsinnehåll förhållandevis bättre än fåret. På grundval av nämnda undersökningar kan renens näringsbehov vid olika levande vikt och ålder samt dräktighetstillstånd anses vara känt med nöjaktig noggrannhet. Här är det inte nödvändigt att närmare gå in på alla detaljer i de näringsfysiologiska frågorna. Den fullvuxna genomsnittsrenens energibehov för underhåll torde kunna sättas till c:a 1 foderenhet per dag. Siffran gäller ett djur som inte är i rörelse. Renen är emellertid ett rörligt djur, som dagligen förflyttar sig ganska långa sträckor, åtminstone vissa perioder av året. Vintertid tillkommer ett avsevärt arbete med grävning i snön efter lav och annat ätbart. Ett energitillskott för detta arbete blir följaktligen erforderligt. Ett genomsnittsvärde för ren som vistas i fri natur om 1,25 foderenheter per djur och dag torde vara rimligt som energibehov för underhåll. Detta tal har också genomgående använts i beräkningarna i det följande. Till energibehovet för underhåll kommer behovet för produktion, som dels gäller tillväxt hos unga djur, eventuellt även hos vuxna djur, samt mjölkproduktion hos hondjuren (vajorna). I medeltal rör det sig om ett ytterligare energibehov av c:a 1 foderenhet. För underhåll och produktion behöver den vuxna genomsnittsrenen således tillsammans 2,25 foderenheter per dag.

83 På motsvarande sätt kan angivas behovet av äggvita, kalcium och fosfor, vilket dock i detta sammanhang inte är nödvändigt. 1 ett nyligen tillgängligt ryskt arbete, översatt till norska 1 , sättes energibehovet för både underhåll och produktion avsevärt högre. Det framgår emellertid inte närmare, vilka undersökningar som ligger bakom detta, och närmast synes siffrorna avse en storvuxen form av skogsren. Senaste svenska och norska undersökningar, som utförts systematiskt under ett antal år, talar för att renens näringsbehov kan vara något större än vad utredningen räknat med. Nästa väsentliga fråga gäller i vilken utsträckning de ovan nämnda energibehoven kan tillgodoses under olika betesperioder. Härvid är det alldeles klart att vintern i detta avseende är den mest kritiska årstiden, emedan renen under denna årstid knappast får mer foder än vad som motsvarar behovet av energi för underhåll. Vid normal snötillgång och skarbildning förmår renen av allt att döma tillgodose detta behov. Under svåra snövintrar och perioder med skare och isbildning i snötäcket och på markytan kan säkerligen inte ens behovet för underhåll helt täckas med påföljd att renen svälter. Varar sådana ogynnsamma perioder länge kan renarna avlida, och svåra förluster åsamkas renskötseln. Erfarenhet finns av sådana svåra vintrar, som medfört att renantalet starkt minskat inom hårt drabbade områden. I de beräkningar som nedan genomföres h a r emellertid sådana extrema förhållanden inte tagits med. För vinterperioden har i stället renens dagliga energiupptagande från betet satts till 1,25 foderenheter. Av det sagda följer, att renens produktion så gott som helt baserar sig på barmarksbetet, dvs. på betet under sommaren och förhösten. Man kan räkna med att renen på barmarksbete upptar 2,25 foderenheter per dag, dvs. vad som motsvarar behovet för underhåll och full produktion. Under den senare delen av hösten får man dock räkna med ett något mindre energiupptagande, c:a 2 foderenheter. Under vårens tidigare del råder, som nämnts, i stort sett samma förhållanden som under vintern, och renen har då knappast möjligheter att finna mer bete än vintertid. På senvåren finns däremot visst barmarksbete att tillgå, både fjolårsgräs och färsk grönska. Denna tid får renen ganska snart möjligheter att höja upptagandet av energi, så att produktion kan komma ifråga. Ännu mera markerad än energitillgången är, som framgått av diskussionen om betets kvalitet, växlingarna under året i fråga om tillgången på äggvita som vintertid praktiskt taget helt saknas i renens föda, medan tillgången på sommaren och förhösten är mycket god. Avsevärda svängningar utmärker också mineralämnena, bl. a. kalcium och fosfor. Även i fråga om mineralämnena är det sommarbetet som förser renen med en stor del av årsbehovet, medan vintern är en utpräglad bristperiod, som delvis är anledningen till renens nedsatta kondition. 1

»Reindrift. I. Utdrag av russisk litteratur om tamreindrift.»

(Stencil, Oslo 1963.)

84 Betningsintensitet och utnyttjandegrader För att kunna genomföra den biologiska kalkylen inom ett betesområde måste man känna till ytterligare tre faktorer, nämligen renantalet, antalet betesdagar inom de olika säsongbetena samt säsongbetenas nettoarealer. Dessa tre faktorer har i kapitel 3 ingående redovisats lappby för lappby. Ur kännedom om betesområdets nettoareal och betets medelavkastning per hektar och år kan man direkt räkna ut den ungefärliga totala fodermängden inom området. Med ledning av renantalet, antalet betesdagar och renens dagliga foderbehov kan man bestämma den faktiska förbrukningen av bete. Man vet med andra ord, givetvis endast i grova drag, hur mycket som finns och hur mycket som tas. Ur dessa mängder kan man beräkna utnyttjandegraden, dvs. hur stor del i procent av den befintliga årliga produktionen, som tas tillvara av renarna varje år. Detta tal visar hur intensivt betestillgångarna inom ett område utnyttjas. Talet uttrycker således mera än antalet renar eller renbetesdagar per arealenhet, som blott upplyser om hur hög betningsintensiteten är, men inte hur stor del av produktionen som utnyttjas. Proportionaliteten mellan antalet renbetesdagar per ytenhet och utnyttjandegraden är emellertid direkt så länge renbetets produktion per ytenhet inte ändras. I en stor del av materialet inom de olika säsongarealerna är också detta samband direkt, eftersom avkastningen inte är känd i detalj inom olika områden utan endast genomsnittliga värden använts för ett flertal lappbyar. Betestillgång och utnyttjande av bete i de olika lappbyarna I det föregående har redogjorts för de olika biologiska faktorer, som är av betydelse vid bestämning av betesbalansen, dvs. av förhållandet mellan betestillgång och betesutnyttjande under olika årstider inom en lappby. Alla väsentliga utgångsfaktorer är nu kända, och det återstår blott att räkna fram total betestillgång, faktiskt betesutnyttjande och utnyttjandegrad för de särskilda årstidsområdena i lappbyarna. Resultaten av sistnämnda räkneoperationer redovisas i tabellerna 4.1—4.6 (se tabellbilagan). Av vad som sagts tidigare om de metodologiska svårigheterna framgår att dessa tal är något osäkra. Lappbyarna har vid tabuleringen fördelats på två huvudgrupper. En grupp omfattar ijällappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län, där förhållandena möjliggör en särskild uppdelning av betesarealer och säsonger för vår, sommar, höst och vinter. I lappbyarna i Jämtlands län och i skogslappbyarna i Lappland är det inte möjligt att på samma sätt urskilja distinkta arealer m. m. för de olika årstiderna, eftersom flyttningar mellan barmarkstidens olika betesområden inte förekommer på samma sätt som i fjällappbyarna i Lappland. Man får därför nöja sig med att avgränsa ett betesområde för barmarkstiden och ett vinter- eller lavbetesområde.

85 Vid beräkningen av hur mycket bete som upptas av renarna har renantalet satts något olika för vinter- och barmarksperioderna, på grund av att renmängden växlar under årscykeln. Renantalet under vintern representerar nettomängden. Under barmarksperioden bör visst tillägg ske för årskalvarna, som ganska snart börjar beta samtidigt som de fortsätter att dia. Fyra årskalvar har beräknats motsvara en storrenenhet ( = vuxen ren). Kalvningsprocenten är något lägre i fjällappbyarna i Lappland än i skogslappbyarna och i lappbyarna i Jämtlands län. För barmarksperioden har nettorenantalet (= vinterns renanlal) multiplicerats med 1,15 i lappbyarna i Jämtlands län och i skogslappbyarna i Lappland samt med 1,1 i fjällappbyarna i Lappland. För vårbetesperioden har, där särskild sådan kunnat urskiljas, dock räknats med nettorenantalet, eftersom vårbetet i tiden ligger huvudsakligen före kalvningarna. 1 tabell 4.6 redovisas siffrorna för barmarksbetet i lappbyarna i Jämtlands län samt skogslappbyarna i Lappland. Både i fråga om betets avkastning per arealenhet och renens foderbehov har det varit nödvändigt att göra vissa uppskattningar, eftersom barmarksbetet innefattar både sommar- och höstbetet och dessutom en del av vårbetet. Summavärdet bör följaktligen vara ett medeltal för dessa tre betesperioder. Avkastningen per ytenhet har av denna anledning satts till 325 foderenheter per hektar och renens foderbehov per dag till 2,15 foderenheter. Som framgår av tabellen utnyttjas inom jämtlandsbyarna i medeltal 4 procent av den årliga betesproduktionen inom barmarksområdet, med en variation från 1,9 i Frostvikens södra till 8,6 i Tännäs. Inom skogslappbyarna i Lappland utnyttjas i medeltal en något mindre del av det totala förrådet eller 2,6 procent med variation från 0,8 i Ståkke till 3,8 i Gällivare skogslappby. Motsvarande siffror för vinterbetet återfinns i tabell 4.5. Som framgår är denna tabell differentierad i fråga om betestillgången på »hela arealen» och »endast lavmarkerna». Vid bedömningen av vinterbetesarealernas produktionsförmåga har utredningen kommit fram till att lavarealerna är av utslagsgivande betydelse för mätningen av vinterbetets kapacitet och de bör därför redovisas särskilt. Renhjorden i en lappby föres normala år från lavområde till lavområde. Övriga delar av vinterlandet användes blott för genomflyttningar, varvid betning endast sker sporadiskt. Trädlavarna kan dock i vissa situationer, såsom då marklaven är svår att komina åt, avbetas ganska intensivt. Vid beräkningen av vinterbetets avkastning har av nämnda anledningar de icke lavförande delarna genomgående åsatts ett produktionstal om 25 foderenheter per hektar. Lavmarkernas avkastning bar i sin tur genomgående satts till 100 foderenheter per hektar. Tabellen visar att i såväl jämtlandsbyarna som de lappländska skogslappbyarna utnyttjandegraden är betydligt högre i vinterbetet än i barmarksbetet. 1 lappbyarna i Jämtlands län utnyttjas i medeltal 15 procent

86 av lavmarksarealens totala fodertillgångar med en variation från 9,1 i Kall och Tännäs till 23,9 i Frost vikens norra och mellersta. I skogslappbyarna ligger medeltalet högre eller vid 22 procent, med variationsbredden 11,4 i Ståkke och 28,9 i Vittangi. Tar man i stället för lavmarksarealen hela vinterbetesarealen blir värdena något lägre men fortfarande avsevärt högre än för barmarksbetet. Något mera komplicerade blir förhållandena när man går över till fjälllappbyarna i Lappland, eftersom man där har att göra med vinter-, vårsommar- och höstarealer. Minst problematiskt är här vinterbetet, som redovisas i tabell 4.1. Som framgår av tabellen tillämpas även här en uppdelning, där lavmarksarealerna är redovisade särskilt. Ulnyttjandegraderna ligger genomgående högt, allra högst i lappbyarna mellan Torne älv och Stora Lule älv. Maximala värdet 35,5 procent återfinnes i Norrkaitum. Detta innebär att omkring en tredjedel av den årliga totalproduktionen av bete inom lavmarksarealen i vinterbetesområdet tas till vara av renen. I jämförelse med övriga säsongarealer är dessa tal de högsta förekommande. Man har med andra ord här att göra med ett maximivärde, som knappast kan överskridas utan att störningar i betningsrytmen uppstår, allt under förutsättning att valda numeriska data är riktiga. Betydelsen av denna biologiska gräns kommer senare att belysas. Ytterligare en siffra i vinterbetet är av särskilt intresse, nämligen lavmarksbetets procentuella andel av hela vinterbetet. Högst ligger detta tal i lappbyarna i Jämtlands län, särskilt i de i södra länsdelen. Höga tal utmärker också lappbyarna norr om Torne älv, de s. k. nordlappbyarna. Lägsta värdet återfinnes i fjällappbyarna i Västerbottens län. Sistnämnda förhållanden är av särskilt intresse därför att den relativa tillgången på lavmarker har stor betydelse för renskötseln. Stor lavmarksandel tillåter hög betningsintensitet och högt renantal, medan liten lavmarksandel begränsar möjligheterna att uppnå höga beläggningstal. I fråga om sommarbetet, som redovisas i tabell 4.3, bör först erinras om att vid framräkningen av värdena det högre renantalet använts, dvs. vintertalen X 1,1. Foderbehovet per ren har enligt det resonemang som förts i tidigare kapitel satts till 2,25 foderenheter per dag och fullvuxet djur. Renbetets avkastning har inom nordlappbyarna, soin har sommarbeten huvudsakligen i Troms fylke i Norge, åsatts värdet 400 foderenheter per hektar och i övriga fjällappbyar i Lappland 375 foderenheter per hektar. Vissa jämkningar har vidare gjorts med hänsyn till att sommarbetesområdet i vissa fall beträdes av renhjorden så tidigt att endast lavbetet finns att tillgå den första tiden, och att renarna i några lappbyar stannar kvar i sommarlandet så länge att höstbetesförhållanden hinner inträda. Tabell 4.3 visar att av sommarbetet tillvaratas drygt 4 procent. De lägsta värdena förekommer i några av lappbyarna i södra Norrbotten och i Västerbotten med utnyttjandegrader kring 2 procent. Starkast utnyttjas som-

87 i marbetet i lappbyarna i norra Norrbotten, främst i nordlappbyarna och i lappbyarna mellan Torne älv och Stora Lule älv, där 5—6 procent av hela betesförrådet tas tillvara. För höstbetets del har betesupptagandet uträknats efter det högre renantalet, dvs. vintertalen X 1,1. Foderbehovet har satts till 2,0 foderenheter, vilket dock inte betyder att renens foderbehov då skulle vara mindre utan har sin grund i att renen inte har möjlighet att under den senare delen av hösten uppta bete till sitt fulla behov. Senhöstbetet är nämligen till en del lavbete, och det gör att medeltalet för hela hösten måste reduceras något. Barmarksbetet är vidare under hösten inte längre ett helt grönt bete utan delvis nedvissnat. Avkastningen per hektar har av dessa anledningar genomgående satts till 200 foderenheter per hektar. Siffrorna för höstbetet redovisas i tabell 4.4. 1 grova drag blir bilden densamma som för sommarbetet med de högsta utnyttjandegraderna i lappbyarna i norra Lappland och de lägsta i västerbottenslappbyarna. Värdena för hösten ligger dock genomgående högre än för sommaren med ett medeltal för alla fjällappbyarna i Lappland om c:a 7 procent. Svårast att få en säker uppfattning om av alla årstidsbeten är vårbetet, bl. a. därför att vårbetet dels är ett lavbete under snön och dels är ett färskt grönbete. Vårbetet ligger vidare inom samma markområde som höstbetet, varigenom årsproduktionen tas i anspråk vid två tillfällen under året. Renantalet under våren är ett nettotal, dvs. vinterns renantal gäller. Betestillgången per ytenhet liksom renens foderbehov under våren beror i hög grad av hur långt den gröna växtligheten utvecklats. Proportionen mellan antalet lavbetesdagar och grönbetesdagar blir med andra ord bestämmande för de båda ovannämnda faktorerna. Det värde man väljer måste helt naturligt grundas på en ganska grov uppskattning utgående från grönbetet och lavbetet, vilkas produktion man känner tämligen väl. Beroende på det växlande antal dagar av vårbetesperioden som renarna går på grönt bete varierar avkastningssiffrona från 50 till 150 foderenheter per hektar i de olika lappbyarna. På samma sätt växlar det uppskattade dagliga foderbehovet mellan 1,25 (för rent lavbete) till 1,7 foderenheter per ren (för blandat bete). Utgående från ovan anförda siffror har de aktuella värdena för vårbetet redovisats i tabell 4.2. Dessa siffror är ganska osäkra och genomgående mindre säkra än för de andra säsongbetena. De får därför tas med viss reservation. Vårbetets biologi är utan tvekan svårast att klarlägga och kräver mera långvariga undersökningar, än de som varit möjliga att genomföra under den tid renbetesmarksutredningen varit verksam. Utnyttjandegraderna antyder emellertid att betydligt mindre bete tas tillvara under våren än under vintern. Detta sammanhänger med att vårbeteslandet till stor del främst är ett genomströvningsland. Det rör sig om ganska stora arealer, och renarna befinner sig inte särskilt länge inom dessa områden. Som framgår av den tidigare diskussionen innebär betesförhållandena

88 främst under förvåren, då något grönbete ännu inte finns, den kanske svåraste påfrestningen för renen under normala år. Vårvinterbetet är till kvaliteten det svagaste av alla årstiders beten, då betet under denna tid består av svåråtkomliga lavar, sparsamma rester av fjolårets gröna växtlighet, knoppar o. dyl. Renen befinner sig samtidigt i dålig kondition efter den långa vinterns särskilda påfrestningar. Därtill kommer att renen denna tid av året utsattes för ansträngande flyttningar. Utnyttjandegraden säger således inte hela sanningen. Det bör beaktas, att utnyttjandegraden är grundad på foderenheter, som är ett uttryck för energiförrådet i betet men som inte säger något om betets övriga kvalitetsegenskaper, såsom halten av äggvita, mineralämnen och vitaminer. Talet ger inte heller någon direkt upplysning om betets tillgänglighet, vilken under vårperioden kan vara starkt nedsatt på grund av skare och isbildningar, och renen kan stundom ha svårt att över huvud taget komma åt lavbetet. Slutligen har ingen närmare analys kunnat göras av hur stor andel av vårbetesarealerna, som upptas av goda lavbetesmarker. Renen måste dock uppenbarligen ha viss tillgång till goda lavbetesytor här och var inom vårbetesområdet. Fjolårets barmarksbete jämte något knoppbete synes nämligen inte vara till fyllest för att renen skall klara sig. Smällbarheten i sådant foder är för låg. Det synes vidare vara så, att renen förbrukar mindre energi på att gräva i snön efter lavar, som är lätta att beta, än på andra betestillgångar, som är svårare att hitta och arbetssammare att beta. Hela barmarksperiodens tillgång och förbrukning av renbete hade varit önskvärd att känna för fjällappbyarna i Lappland för att kunna göra säkra jämförelser med lappbyarna i Jämtlands län och med skogslappbyarna i Lappland. Att det inte är möjligt att göra en säkrare bestämning sammanhänger med att vårbetet dels är ett lavbete, dels ett grönt barmarksbete. Andelen av den senare typen får bestämmas utgående från det antal dagar, som under vårperioden normalt kan anses vara grönbetesdagar i de olika lappbyarna. På detta sätt erhålles möjlighet att räkna fram åtminstone ett ungefärligt tal för hela barmarksperioden på beteslillgångar, betesutnyttjande och utnyttjandegrader även i Lapplands fjällappbyar. Man finner att barmarksperiodens utnyttjandegrader ligger mellan 5 och 7 procent med de högre värdena i norr och de lägre i söder, medan den genomsnittliga utnyttjandegraden i lappbyarna i Jämtlands län och i skogslappbyarna i Lappland var 4 respektive 3 procent. Sammanfattande

synpunkter

Huvudsyftet med de biologiska undersökningarna har varit att klarlägga och med direkt mått uttrycka hur stora betestillgångar, som årligen finns inom de olika lappbyarnas betesområden och inom de särskilda säsongområdena samt hur stor del av dessa tillgångar, som årligen tas i anspråk

89 av renarna. Kännedom om dessa förhållanden är av grundläggande betydelse för bedömningen av renbetesmarkernas kapacitet och följderna avolika ingrepp i renbeteslanden medförande förlust av betesmark. I dessa avseenden ger redan uppgiften om betesarealer och antalet renbetesdagar per ytenhet väsentlig allmän information, men de biologiskt grundade siffrorna över tillgången och förbrukningen av renbete varje år utgör en värdefull och i vissa stycken nödvändig komplettering. Utredningen har i sitt arbete varit medveten om svårigheterna att i det framlagda materialet kunna förena överskådlighet i redovisningen av data för hela renskötselområdet om arealer, renantal, betestider, betesförråd och betesförbrukning med noggrannhet i detaljerna, särskilt i fråga om grundläggande biologiska data. Utredningens målsättning och den begränsade tid som stått till förfogande har föranlett att summariska metoder måst användas. En del av frågeställningarna i den biologiska delen av utredningen berör spörsmål, som kräver långsiktiga undersökningar, vilka bör ingå i ett framtida forskningsprogram på renskötselns område. Det material som här framlagts återger emellertid huvuddragen av sambanden mellan de biologiska komponenterna och bör kunna tjäna som vägledning för fortsatta undersökningar på området. Som framgått av tabellmaterialet har den biologiska analysen utmynnat i vissa förhållandetal, som benämnts utnyttjandegrader. Dessa tal ger approximativ upplysning om hur stor del av det befintliga renbetesförrådet som tas i anspråk av renarna inom olika säsongarealer. Med betesförråd avses antalet varje år tillgängliga foderenheter, vilken enhet är ett energimått. Alternativt kan energitillgången uttryckas i kalorier. Måttet ifråga säger således ingenting om betets innehåll av äggvita, mineralämnen, vitaminer och andra för renarna livsviktiga komponenter. Betets energiinnehåll är emellertid den allra viktigaste egenskapen. Finns inte ett tillräckligt antal foderenheter att tillgå kan renen inte klara sig på betet. Detta illustreras klart av det vintertid utnyttjade lavbetet, som prakiskt taget saknar äggvita men är förhållandevis rikt på energi och som därför gör det möjligt för renen att klara sig över vintern. Utnyttjandegraden är följaktligen en ganska viktig information, då den ger en uppfattning om hur pass hårt ianspråktagna betesförråden är, trots att viss osäkerhet föreligger beträffande utnyttjandegradens nivå, bl. a. i vårbeteslanden. Som framgår av anförda tabeller ligger utnyttjandegraderna lägst i sommarbetet, där det lägsta värdet 1,9 procent påträffas i Granbyn i södra Lappland, medan vinterbetet genomgående har de högsta värdena med maximum vid 35,5 procent i Norrkaitums lappby. Nämnda tal beror som påpekats av produkten av antalet renar och betesdagar inom ett område. Talet kan följaktligen ändras genom att antingen renantalet eller antalet betesdagar ökas eller minskas. Utnyttjandegraden avser i detta fall ett medeltal för hela säsongen liksom för hela säsongarealen. Inom

90 enskilda delar av säsongområdet kan betningen tidvis vara synnerligen intensiv och avsevärt högre avbetningsgrader uppnås än angivna medeltal. Av de 20-talet olika växtsamhällen, som renen har att välja mellan i sommarbeteslandet, föredrar renen alltid något eller några som är särskilt begärliga, och utnyttjandegraden blir därför i dessa samhällen ständigt högre än i andra mindre begärliga växtsamhällen. Motsvarande olikheter förekommer också mellan skilda växtarter inom ett samhälle och rentav mellan skilda delar av en växtart. Så är fallet även under hösten. Under vintern och den tidigare våren, då snön ännu ligger kvar, är betingelserna mera ensartade. Så mycket att välja på finns inte denna årstid och renens betning blir i stället en kamp för att klara sig igenom den kalla årstiden med det föga varierande lavbetet. Det har redan tidigare betonats att inte endast bruttoförrådet av lavbete utan även betets tillgänglighet spelar en avgörande roll. Normala år klarar sig de flesta renarna med vanligt lavbete. Under år med svår skare under senvintern eller med isbildningar i snön eller på marken kan dödligheten bland renarna öka starkt och enstaka år kan katastrofsituationer uppstå. Särskilt kritisk är en period om någon—några veckor under senvintern och förvåren, innan snöfria fläckar uppstår och någon grön växtlighet hinner utvecklas. Tillgången på sådana barfläckar växlar mycket mellan olika år och är sannolikt växlande också inom olika lappbyar och kan i viss mån inverka på det antal renar som uthålligt kan livnära sig inom en lappbys betesområde. Av dessa beskrivna förhållanden framgår att variationen i utnyttjandegraderna har skilda biologiska orsaker. Utöver de biologiska förutsättningarna kan även den mänskliga faktorn inverka. Renskötseln sett ur driftsteknisk synvinkel står icke på samma nivå i alla lappbyar, och den kan i praktiskt hänseende vara ordnad på olika sätt. Även sådana förhållanden inverkar på hur stor del av betet som utnyttjas. Antalet renar kan otvivelaktigt höjas ganska betydligt i vissa lappbyar utan att några olägenheter uppstår. I andra lappbyar är en övre gräns redan uppnådd eller nästan uppnådd. Detta ger sig till känna i svårigheter att hålla ihop renhjorden och andra besvärligheter vid driften. Av stort intresse är i vad mån de framräknade utnyttjandegraderna kan antyda var den övre gränsen ligger för betningsintensiteten inom ett område. Vid nuvarande struktur hos renskötseln ger materialet stöd för uppfattningen, att utnyttjandegraden i lavmarksbetet knappast kan överskrida 35 procent. För barmarksbetet är det något svårare att fixera en sådan gräns. De högsta värdena förekommer i Lainiovuoma och Saarivuoma lappbyar, dvs. i de två mittre av de s. k. nordbyarna, med 19 respektive 13 procents utnyttjande. Här förekommer dock en period med rent lavbete på senhösten, varför siffrorna inte är helt representativa för barmarksbetet. Gränsen för rent barmarksbete torde ligga vid c:a 15 procent under nu rådande renskötselförhållanden. Denna siffra är dock högst ungefärlig. Det kan mycket väl tänkas, ja det är högst

91 troligt, att vid en ändamålsenlig renskötsel med god kontroll över renhjorden utnyttjandet av det gröna betet kan höjas betydligt. Ett sådant högre utnyttjande bör helst tas ut genom ett större renantal och inte genom längre betestid, emedan parasitfaran alltid blir större när utnyttjandegraden höjs och särskilt om den höjs genom en förlängd betestid inom ett och samma betesområde. Dessa frågor kan i detta sammanhang blott antydas. Ett närmare klarläggande av sistnämnda problem är för renskötselns utveckling nödvändig men frågan är så invecklad att den bör bearbetas som en forskningsuppgift. Slutligen bör nämnas att de biologiska undersökningar, som renbetesmarksutredningen ulfört, ger vissa anvisningar om hur renbetets ekonomiska värde kan bestämmas.

Litteraturförteckning Eriksson, S. och Schmekei, J., 1961: En jämförelse mellan renarnas och fårens förmåga att smälta fodrets näring. — Stencilerad uppsats. Institutionen för husdjurens näringsfysiologi, Lantbrukshögskolan. Nordfeldt, S., Cagell, W. och Nordkvist, M., 1961: Smältbarhetsförsök med renar, öjebyn 1957—60. — Statens husdjursförsök. Särtryck och förhandsmeddelande nr 151. Persson, S., 1963: Undersökningar av den kemiska sammansättningen hos de vanligaste renbetesväxterna inom Serri skogslappby. — Stencilerad uppsats. Institutionen för husdjurens näringsfysiologi, Lantbrukshögskolan. Poijärvi, L, 1945: Lavåtgång från höst till vår för renar, som utfodras med renlav. — Statens lanthush. försöksverksamhet. Meddelande nr 205. Helsingfors. Presthegge, K., 1954: Försök med lav till drövtyggere og svin. — Norges Landbrukshögskole. Foringsförsökene 76. beretning. Rydberg, A., 1960: Renfodrets kemiska sammansättning och näringsvärde samt renens underhållsbehov. — Stencilerad uppsats. Institutionen för husdjurens näringsfysiologi, Lantbrukshögskolan. Skuncke, F., 1958: Renbeten och deras gradering. — Lappväsendet, Renforskningen, Meddelande nr 4. Skuncke, F., 1963: Renbetet, marklavarna och skogsbruket. — Lappväsendet, Renforskningen. Meddelande nr 8.

92 KAPITEL

5 Lämpliga renantal

Inledning Jämlikt 11 § renbeteslagen ankommer det på länsstyrelsen att i byordning för lappby meddela föreskrift om det antal renar, som må föras på bete inom visst betesområde. Hur detta renantal skall bestämmas innehåller lagen inga närmare anvisningar om. Av gällande byordningar för lappbyarna framgår, att länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län för varje lappby angivit ett högsta renantal, exklusive årskalvar, som må föras på bete i lappbyn, och att länsstyrelsen i Jämtlands län för varje lappby i länet angivit ett normalt renantal, exklusive årskalvar. Det förhållandet att årskalvar icke skall medräknas innebär, att byordningens föreskrift åsyftar det nettoantal renar som finns mellan slaktsäsong och kalvningssäsong. Vad angår lappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län innebär stadgandet vidare, att för varje lappby föreskrivits ett maximalt nettoantal som inte får överskridas, medan för lappbyarna i Jämtlands län motsvarande stadgande tydligen avser ett genomsnitt för längre tid av nettoantalet renar. Ett sådant genomsnittsantal torde följaktligen tidvis kunna överskridas, utan att detta innebär brott mot föreskriften i byordningen. 1 Renbetesmarksulredningen har att ta ställning till frågan, om det under vissa angivna förutsättningar är motiverat att utvidga det för renskötsel tillåtna renbetesområdet. För att kunna besvara denna fråga har utredningen funnit det behövligt att klarlägga, hur många renar som uthålligt kan livnära sig inom de för renskötsel för närvarande disponibla betesmarkerna. En sådan bedömning bör inte grundas på de i byordningarna angivna högsta tillåtna eller normala renantalen. Dels kan nämligen förhållandena ha ändrats från den tid då nämnda renantal fastställdes. Dels är det ovisst huruvida dessa renantal har bestämts utgående från betestillgångarna eller utgör skönsmässiga överväganden rörande vad som ansågs lämpligt vid den tid då renantalen fastställdes. Utredningen har vid sin bedömning av renantalen i lappbyarna utgått från sådant grundmaterial, som insamlats vid inventeringen av renbetesmarkerna och från de i anslutning därtill gjorda sammanställningarna av befintliga renantal, förekommande utnyttjandegrader, m. m. 1

I gällande byordningar m. m. föreskrivna renantal framgår av tabell 5.1.

93 Tidigare förslag Såsom i kapitel 2 har angivits (sid 14 f) utarbetades förslag till lämpliga renantal av de på 1930-talet verksamma länsvisa utredningarna. Dessa förslag lades sedermera till grund för de i nyordningarna för lappbyarna angivna renantalen, i lappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län s. k. högsta tillåtna renantal och i lappbyarna i Jämtlands län s. k. normala renantal. Norrbottensutredningen synes ej ha framlagt förslag för skogslappbyarna och den behandlade ej heller de fyra nordligaste fjällappbyarna, varför uppgifterna i följande tabell ej omfattar samtliga lappbyar i länet. Till jämförelse har medtagits det genomsnittsantal renar, som framkommit vid anordnade renräkningar. För redovisade lappbyar föreskrivna högsta tillåtna renantal angives också i tabellen.

Lappby

Rautasvuonia Kaalasvuoma Norrkaitum

.... ....

Sörkaitum Sirkas Tuorpon Luokta—Mavas . . Semisjaur—Njarg . Svaipa S:a

Norrbottensutredningens förslag

Högsta tillåtna renantal enligt gällande byordning

Renantal enligt renräkningar efter 1930 genomsnitt

6 500 8 000 12 000 7 000 8 000 15 500 4 500 9 000 10 000 9 000 4 000

6 500 8 000 12 000 7 000 8 000 15 500 4 500 9 000 10 000 9 000 4 000

5 500 5 500 11 000 5 000 6 000 13 000 3 500 7 500 10 000 7 500 5 000

93 500

93 500

79 500

Västerbottensutredningens förslag framgår av följande tabell. Utredningen synes ej ha framlagt något förslag till renantal i Mala skogslappby.

Lappby

Granbyn Ranbyn Vilhelmina n:a . . Vilhelmina s:a . . Mala skogslappby . S:a

Västerbottensutredningens förslag

Högsta tillåtna renantal enligt gällande byordning

Renantal enligt renräkningar efter 1926, genomsnitt

8 600 7 800 9 000 5 000 8 400 8 000 (3 000)

8 600 7 800 9 000 5 000 8 400 8 000 3 000

4 500 7 500 7 000 4 500 5 500 4 000 2 500

49 800

49 800

35 500

94 Jämtlandsutredningen omfattade alla lappbyar i Jämtlands län, Idre lappby medräknad, varför fullständiga uppgifter kan lämnas för detta län.

Frostvikens norra . Frostvikens mellersta Frostvikens södra . Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen \ Anariset 1 Tranris \ Handölsdalen . . . . / Tännäs Idre S:a Anm.

förslag

Normalt renantal enligt gällande byordning

Renantal enligt renräkningar, genomsnitt

1 250

1 800 1 500 2 000 2 400 1500 1 500 2 000 1 000 1 500 2 000 3 000 1 800 1 000

2 000 1500 2 000 2 500 1 500 1 500

2 000 750 2 500 1 750 1250 2 000

3 500

5 000

3 000 2 000 1 500

2 000 2 000 3 000 3 000 2 500

24 500

27 000

29 000

Jämtlandsutredningens

Lappby

4 500

Anarisets lappby sammanslogs år 1945 med Tåssåsens och Tranris lappby år 1963 med Handölsdalens.

Såsom framgår av tabellerna har de verkliga renantalen såväl i de angivna lappbyarna i Norrbottens län som i lappbyarna i Västerbottens län i genomsnitt varit mindre än de av berörda utredningar framlagda förslagen omfattade. Detta är i och för sig naturligt, då utredningarna tydligen avsett högsta tillåtna renantal och ej genomsnittsantal eller normalantal. Till stor del beror olikheterna mellan verkliga renantal och tillåtna renantal också på att renantalet i lappbyarna var ovanligt lågt under 1930-talets senare del och under nästan hela 1940-talet. Nedgången i renantalen var en följd av ett par ogynnsamma betes vintrar i mitten på 1930-talet, då en mängd renar dog av svält. Jämtlandsutredningens förslag torde ha varit mycket försiktigt hållna, vilket synes ha uppmärksammats vid utarbetandet av byordningarna och där angivna normalantal. Uppgifterna från renräkningarna avser delvis även tiden före Jämtlandsutredningen. I förhållande till Norrbottens och Västerbottens län föreligger här en tydlig skillnad, som måhända delvis har sin grund i att lappbyarna i Jämtlands län veterligen icke lidit större förluster av den art som förekom på 1930-talet i de båda nordligare länen. Även det förhållandet att byordningens föreskrift angående renantal avser normalantal, d. v. s. genomsnittsantal, för lappbyarna i Jämtlands län och icke högsta tillåtna antal såsom i de båda nordligare länen kan utgöra en förklaring till föreliggande skillnader mellan olika uppgifter om renantal.

95 Renbetesmarksutredningen har, såsom framgår av det följande, icke utgått från dessa tidigare framlagda förslag vid sin bedömning av lämpliga renantal. Genom den sekundära verkan som tidigare ställningstaganden via administrativa åtgärder kan utöva på det verkliga renantalet kan viss inflytelse på renbetesmarksutredningens förslag i verkligheten ha skett av dessa tidigare förslag. Utredningen har nämligen till stor del grundat sina bedömanden angående lämpliga renantal på de verkliga renantalen i gången tid. Allmänna överväganden Det uthålligt högsta möjliga antalet renar är i huvudsak beroende av tillgången på betesfoder under skilda årstider. När det gäller att angiva detta antal, är det därför nödvändigt att undersöka i vilken omfattning betningsintensiteten uthålligt kan höjas. Vid en sådan undersökning är det lämpligt att skilja på de båda huvudtyperna av bete, grönbete och lavbete. Av utredningens undersökningar framgår, att utnyttjandegraden genomsnittligt sett är avsevärt högre i lavbetet än i grönbetet. Vid en höjning av renanlalet kommer utnyttjandegraden följaktligen att nå optimal nivå i lavbetet tidigare än i grönbetet. Utredningen vill dock framhålla, att den relativa tillgången på grönbete kan i särskilda fall vara den begränsande faktorn. En fortgående ökning av renmängden inom ett betesområde innebär, att betningsintensiteten först gradvis närmar sig en optimal nivå. Om renmängden ökar ytterligare, sedan denna nivå uppnåtts, blir renbeläggningen till slut så hög, att renarnas normala foderbehov inte längre helt kan tillgodoses. I det läget kommer renstockens samlade vikttillväxt att stagnera. Biologiskt optimum kan därför sägas avse det renantal som medför den största samlade vikttillväxten i renstocken. Detta renantal är ett gränsvärde, som inte kan bestämmas med större noggrannhet. De renantal som utredningen anger vara biologiskt optimum för olika områden är bedömda med ledning av särskilda överväganden rörande möjligheterna att höja utnyttjandegraden i lavbetet. Om renantalet i en lappby ökar så mycket, att renbeläggningen överstiger en lämplig nivå, så att viss trängsel uppstår inom betesområdet, tenderar renarna att i ökad omfattning ströva bort från hemlappbyn. En sådan utströvning kan åtminstone vid nuvarande renskötsel bli påtaglig redan då det smakligaste betet har blivit utnyttjat, vilket innebär att strövningen kan sätta in långt innan biologiskt optimum har uppnåtts. Tilltagande benägenhet för bortströvning från hemlappbyn medför växande kostnader för bl. a. vakthållning, skiljning och hemförande av renar. Det är uppenbart, att kostnaderna för sådana arbeten till slut kommer att växa hastigare än vad som motsvarar värdet av produktionsökningen, eftersom tillväxten av produktvolymen stagnerar då renantalet närmar sig biologiskt optimum. Liksom i annan ekonomisk verksamhet är det i renskötseln erforderligt att be-

96 akta produktionskostnaderna och söka uppnå största möjliga produktion per arbetstimme vid viss godtagbar räntabilitet på investerat kapital i driftsanläggningar m. m. På grund härav är det erforderligt att vid bestämmandet av renantalet även beakta det driftsekonomiska resultatet. Här framträder tydligen ett ekonomiskt optimum för renantalet. För att en härledning av det optimala renantalet för en lappby skall kunna ske erfordras följaktligen kunskap även om de driftsekonomiska förhållandena. Utöver nämnda biologiska och ekonomiska begränsningsfaktorer är det erforderligt att beakta en tredje omständighet som inverkar begränsande på renantalet bl. a. i lappbyarna i södra delen av Jämtlands län. Om renbetesmarkerna inte är väl avgränsade genom naturliga skiljelinjer eller stängsel, och om de tillåtna betesområdena dessutom har ogynnsam arrondering eller utsatt läge i förhållande till jordbruksbygd, kan olägenheter följa av renströvning, trots att den inte medför kännbara kostnader för renägarna. Renströvningen kan nämligen ge upphov till irritation bland befolkningen i bygden. När så är fallet, torde det vara lämpligt att hålla ett något mindre renantal än vad som motsvarar det från ekonomiska och biologiska synpunkter optimala antalet. De av utredningen föreslagna renantalen har beräknats på följande sätt. Till en början har utredningen undersökt möjligheterna att höja utnyttjandegraden i lavbetet utgående från variationerna i beräknade utnyttjandegrader för grupper av lappbyar och för enskilda lappbyar. Därefter har utredningen analyserat de långperiodiska växlingarna i renantalet. Med ledning härav har särskilda normvärden för renantalet bestämts för olika grupper av lappbyar. Renantalen för de enskilda lappbyarna har därefter beräknats med hänsyn tagen till betesområdenas nettoareal och uppskattad högsta möjliga beläggningstäthet. Till sist har de sålunda uträknade renantalen för enskilda lappbyar jämkats något med beaktande av de växlande lokala betingelserna.

Utnyttjandegradens variationer De av utredningen redovisade utnyttjandegraderna (tabell 4.1—4.6, tabellbilagan) hänför sig till genomsnittsmängden av renar under tidsperioden 1945—1960. Utredningen har, för att få empiriskt grundade värden som inbördes är direkt jämförbara, funnit det lämpligt att vid sina beräkningar utgå från sådana genomsnittliga renantal. De framräknade utnyttjandegraderna är sålunda enhetliga, varigenom jämförelser mellan lappbyarna kan ske direkt. I vilken omfattning en generell höjning av utnyttjandegraden ä r möjlig framgår av nästföljande avsnitt, där renantalens variationer analyseras. Genom utnyttjandegraden, som är ett mått på betningsintensiteten, uttryckes den av renarna upptagna betesfodermängden i procent av den totala

97 tillgången på betesfoder inom ett betesområde. Med denna metod att angiva betningsintensiteten erhålles också ett direkt uttryck för betesbalansen, varmed förstås den relativa tillgången på betesfoder under olika årstider. Betesbalansen kan jämföras dels mellan de olika årstidsområdena inom en och samma lappby och dels mellan olika lappbyar inom betesområden för en och samma årstid. Renantalet bör avpassas så, att jämnast möjliga betningsintensitet mellan lappbyarna uppnås inom de två huvudtyperna avbete, barmarksbete och vinterbete. Olikheter i betningsintensiteten inom barmarksområdets skilda delar synes vara av underordnad betydelse, till följd av bl. a. att tidpunkten för flyttningen från sommarbetesområdet i flertalet av lappbyarna utan olägenhet kan ändras. Tidpunkten för denna flyttning växlar också avsevärt mellan olika lappbyar med i huvudsak likvärdiga förutsättningar. Som framgår av kapitel 4 är utnyttjandegraden som regel betydligt högre inom vinterbetesområdets lavmarker än inom betesområdet för barmarkstiden. Av de båda huvudtyperna av bete är vanligen det totala förrådet relativt sett minst av lavbete. En undersökning av möjligheterna att höja utnyttjandegraden i lavbetet är därför av särskild betydelse. I fråga om betesområdena för barmarkstiden är den genomsnittliga betningsintensiteten inom betesområdet för hela barmarkstiden viktigast. För fjällappbyarna i Lappland blir medeltalet för utnyttjandegraden inom detta betesområde 4.9 %>, för skogslappbyarna i Lappland 2.6 °/o och för lappbyarna i Jämtlands län 4.0 % . Betningsintensiteten inom betesområdena för barmarkstiden är sålunda genomgående förhållandevis låg. Den ganska stora variationsbredden mellan värdena för enskilda lappbyar ger vid handen, att utrymme finns för en ganska betydande höjning av den genomsnittliga utnyttjandegraden i barmarksbetet. Materialet får vidare anses utvisa, att det under barmarkstiden tillgängliga betesförrådet i allmänhet inte inverkar direkt begränsande på renantalet. När det gäller vinterbetesområdena är de förekommande betningsintensiteterna inom lavmarkerna av störst intresse i detta sammanhang. Laven är det avgjort viktigaste betesfoder som finns tillgängligt för renarna hela vintern igenom. Av erfarenhet vet man, att renarna svälter, så snart tillgången på lav av någon anledning blir för knapp. Inte endast mängden av lavbete utan även lavens åtkomlighet är härvid av betydelse. Marklavens åtkomlighet påverkas bl. a. av snötäckets mäktighet och beskaffenhet samt av isbildningar av olika slag. För fjällappbyarna i Lappland erhålles ett medeltal för utnyttjandegraden om 23.7 °/o. För skogslappbyarna i Lappland uppgår medeltalet till 21.6 %> och för lappbyarna i Jämtlands län till 14.7 °/o. För att kunna avgöra om det är möjligt att uthålligt höja utnyttjandegraden i lavmarkerna är det lämpligt att undersöka bl. a. spridningen av värdena för enskilda lappbyar och för olika typer av lappbyar. För detta 7

98 ändamål angives här nedan några gängse spridningsmått. Beskaffenheten av materialet gör det lämpligt att för denna undersökning använda medianvärdet som mått på medeltalet. I konsekvens härmed används kvartilvärden och variationsbredd som spridningsmått. I tabellen har intagits dels lägsta och högsta värden (Po och PJOO) som avgränsar variationsbredden, dels medianvärdet (P 50 ) som delar de enskilda värdena i till antalet två lika stora delar, och dels nedre och övre kvartilvärden (P25 och P75) som delar vardera av de av medianvärdet avgränsade hälfterna i två till antalet lika stora delar (fjärdedelar). Utnyttjandegrad i procent

Lappbyar

Fjällappbyarna i Lappland Skogslappbyarna i Lappland Lappbyarna i Jämtlands län

Po

P25

P50

P75

p

11,0 11,4 9.1

20,6 13,4 10,9

23,4 23,3 13,3

28,7 24,8 16,7

35,5 28,9 23,9

r

100 Såsom framgår av tabellen är skillnaderna mycket stora mellan värdena för enskilda lappbyar. Betydande skillnader förekommer också mellan värdena för ovan angivna huvudtyper av lappbyar. För att kunna avgöra om utnyttjandegraden i lavmarkerna eventuellt kan höjas antingen för alla lappbyar eller för grupper av lappbyar, är det önskvärt att utröna vad som orsakar variationerna. Växlingarna i utnyttjandegraden (eller eventuellt de skenbara växlingarna) kan antas vara orsakade av i huvudsak följande förhållanden: 1) lavens varierande täckningsgrad och riklighet, 2) lavens varierande åtkomlighet till följd av snötäckets växlande mäktighet och beskaffenhet, isbildningar, m. m., 3) betesmarkens läge, 4) växlande förmåga hos renar och renskötare att nyttiggöra befintliga lavtillgångar, 5) felkällor i materialet. I fråga om punkt 1 bör nämnas, att lavförrådet per ytenhet inte är lika stort i olika skogs- och marktyper, vilket framgår av de undersökta provytorna. Utredningen har dock angivit utnyttjandegraden utgående från att lavförrådet per ytenhet i alla lappbj^ar är lika stort som det genomsnittliga lavförrådet inom de undersökta provytorna. Detta medför att utnyttjandegraden i lappbyarna i södra Lappland och i Jämtland på grund av de där förhärskande mindre lavrika marktyperna synes ligga väsentligt lägre än i lappbyarna i norra Lappland, där betingelserna för lavvegetation överlag är mer gynnsamma. Vid överväganden rörande möjligheterna att höja utnyttjandegraden måste dylika regionala skillnader beaktas. Bedömningarna bör därför avse grupper av lappbyar med i huvudsak likvärdiga betingelser för lavvegetation. De vid punkt 2 angivna förhållandena ger upphov till periodvisa väx-

99 lingar i renantalet. Utredningen har med anledning härav ansett det lämpligt att beräkna utnyttjandegraden utgående från ett genomsnittligt renantal lör längre tid. Detta medför att den framräknade utnyttjandegraden inom områden, som ofta drabbas av ogynnsamma betesförhållanden, ligger på en relativt sett något lägre nivå än på andra håll, där renbetningen inte i lika hög grad försvåras av samma anledning. Betesmarkernas geografiska läge (punkt 3) har viss betydelse i sammanhanget. Det kan exempelvis förekomma, att nedflyftningen till vinterbetesområdet måste uppskjutas till följd av sen isläggning. Detta medför en kortare betestid än normalt och följaktligen också en lägre utnyttjandegrad. 1 några fall har vissa avlägset belägna vinterbetesmarker, som utnyttjas endast sporadiskt, medräknats i den redovisade vinterbetesarealen. Även sådana förhållanden inverkar på nivån av den framräknade utnyttjandegraden. Vad angår punkt 4 bör nämnas, att ett effektivt utnyttjande av betena förutsätter ändamålsenlig fördelning av tillgängliga betesmarker samt god organisation vid betenas utnyttjande. Även i dessa avseenden kan sådana olikheter förekomma mellan lappbyarna som på längre sikt inverkar på utnyttjandegraden. Vidare växlar renarnas förmåga att avbeta laven. Så anses t. ex. fjällrenarna överlag ha större förmåga än skogsrenarna att gräva igenom hårda skikt i snötäcket. Vissa olikheter i utnyttjandegraden kan följa även härav. Slutligen bör nämnas, att smärre fel kan förekomma i det primärmaterial som utredningen har lagt till grund för sina beräkningar av utnyttjandegraderna (punkt 5). Sålunda är t. ex. uppgifterna om renantal icke enhetliga inom hela det undersökta området. En del av primärmaterialet har erhållits genom intervjuer bland renskötarna. Viss inverkan av minnesfel m. m. hos uppgiftslämnarna kan svårligen helt undvikas vid detta förfarande. Vid överväganden om de för olika delar av renskötselområdet högsta lämpliga utnyttjandegraderna bör man därför ha klart för sig, att utnyttjandegraden inte gärna kan vara densamma inom hela renskötselområdet. Utredningens sätt att beräkna utnyttjandegraden förutsätter också, att möjligheterna att höja densamma bedöms särskilt för varje grupp av lappbyar med ledning av de inom de olika grupperna förekommande variationerna i betningsintensiteten och med stöd av annan tillgänglig information. Utgående från de beräknade utnyttjandegraderna i lavbetet (tabell 4.1 och 4.5) och med beaktande av variationerna i betningsintensiteten h a r utredningen angivit en högsta lämplig utnyttjandegrad för olika delar av renskötselområdet (se sid. 100). I översikten anges för grupper av lappbyar dels t öre kommande utnyttjandegrader och dels bedömda högsta lämpliga utnyttjandegrader i lavbetet. Grupperna 1—5 omfattar var lör sig ett antal lappbyar med i huvudsak likvärdiga betingelser för lavvegetation och snarlika förutsättningar i övrigt.

100 Aktuell utnyttjandegrad, aritm. medeltal

Variationsbredd inom gruppen

Bedömd högsta lämplig utnyttjandegrad

Grupp 1. Fjällappbyarna i norra Norrbotten samt Vittangi skogslappbv

27,5

19,2—35,5

25,0—30,0

Grupp 2. Gällivare .skogslappby samt fjällappbyarna i södra Norrbotten och Västerbotten, utom Vilhelmina norra och södra

22,2

13,7—30,8

22,5—27,5

Grupp 3. Vilhelmina norra och södra samt lappbyarna i norra Jämtland

15,4

11,0—23,9

17,5—22,5

Grupp A. Lappbvarna i västra Jämtland

10,5

9,1—13,0

12,5—17,5

14,6

10,8—20,9

17,5—22,5

Grupp av lappbyar

Grupp 5. Lappbyarna Härjedalen

i

södra

Jämtland

och

Såsom framgår av översikten synes någon höjning av den genomsnittliga utnyttjandegraden inte kunna ske i norra Norrbotten (grupp 1). I södra Norrbotten och norra Västerbotten (grupp 2) torde endast en mindre höjning vara uthålligt möjlig. De förhållandevis låga utnyttjandegraderna i skogslappbyarna i mellersta Norrbotten och i lappbyarna Mala och Umbyn i Västerbotten torde dock kunna höjas till i nivå med övriga lappbyar i denna del av renskötselområdet. Vad angår de båda sydligaste lappbyarna i Västerbotten och lappbyarna i norra Jämtland (grupp 3) bör nämnas, att olika förhållanden talar för att viss höjning av utnyttjandegraden här kan ske. I Vilhelmina-byarna har renantalet bl. a. under 1930-talet varit större än under tidsperioden 1945—1960 (jfr sid. 53) och utnyttjandegraden beräknas på 1930-talet ha varit omkring 22 °/o i dessa lappbyar. I norra Jämtland har renantalet i Hotagens lappby endast genom förhållandevis stora slaktuttag kunnat hållas någorlunda i nivå med det för lappbyn fastställda normalantalet. En höjning av den genomsnittliga utnyttjandegraden i lavbetet med omkring fem procentenheter torde vara möjlig inom detta område. I fråga om lappbyarna i västra Jämtland (grupp 4) är det svårare att med säkerhet ange en högsta lämplig utnyttjandegrad. I dessa lappbyar ligger lavförekomsterna utspridda mellan bebyggda områden i centrala Jämtland och är delvis besvärliga att uppsöka med renhjordar. Flyttningar till vinterbetena har företagits i växlande ordning under senare tid, och vissa östliga betesfält har besökts blott sporadiskt. En genomsnittlig utnyttjandegrad av cirka 15 °/o torde dock vara möjlig att uppnå om alla tillgängliga betesfält ut-

101 nyttjas mera regelbundet än tidigare. Vad slutligen angår lappbyarna i södra Jämtland och Härjedalen (grupp 5) bör nämnas, att lavtillgångarna i och för sig synes medge en icke oväsentlig ökning av renantalet. De förekommande variationerna i betningsintensiteten och de förhållandevis rikliga lavförekomsterna antyder, att den genomsnittliga utnyttjandegraden i lavbetet torde kunna höjas från nuvarande 14,6 °/o till cirka 20 °/o. Renantalets variationer Vid beräkningen av utnyttjandegraden har utredningen som nämnts utgått från genomsnittsmängden av renar för tidsperioden 1945—1960. På grund av växlingarna i renantalet har emellertid utnyttjandegraden under ganska långa tidsperioder varit något högre än som anges i tabellerna 4.1—4.6. Det synes därför vara motiverat att vid bedömningen av de för lappbyarna uthålligt högsta lämpliga renantalen ta särskild hänsyn till sådana gynnsamma perioder. Utredningen har i detta syfte räknat fram ett normvärde, som är så beskaffat att det överstiger det aritmetiska medelvärdet för tidsperioden 1931—1960 med halva summan av alla under samma tid framkomna avvikelser uppåt från nämnda medelvärde. En bestämning av sagda normvärde bör utföras på det sättet, att tillfälliga inbördes olikheter mellan lappbyarna i renantalets växlingar inte kommer att inverka på de uträknade normvärdena. Det kan nämligen ha förekommit att en del av de renar, som vid renräkning registrerats som hemmahörande i en lappby, i verkligheten under långa tider av året uppehållit sig i en annan lappby och följaktligen inte utnyttjat bete i hemlappbyn. Vid beräkningen av normvärdena har lappbyarna därför sammanförts gruppvis, varvid ett antal lappbyar med i huvudsak likvärdiga förutsättningar hänförts till en och samma grupp. Norm värdet för renantalet har beräknats för varje sådan grupp av lappbyar. Som utgångsmaterial för dessa beräkningar har renräkningsresultaten från tidsperioden 1931—1960 befunnits lämpliga. Dels har erhållits ett ganska stort antal primära data som underlag för beräkningarna, varigenom säkerheten i bedömningen har blivit ganska hög. Dels medgiver detta material från en relativt lång tidsperiod, att de speciella förhållandena under andra världskriget och de närmaste efterkrigsåren kan ses i ett större sammanhang. — På angivna sätt uträknade norm värden för renanlal framgår av en sammanställning på sid. 102. Det bör anmärkas, att underlaget för dessa beräkningar för Jämtlands läns vidkommande är mindre gott, främst av den anledningen att inom detta län blott ett fåtal fullständiga renräkningar kunnat genomföras under åren 1931—60. Vid uppskattningen av de högsta lämpliga renantalen i lappbyarna i Jämtlands län är det därför motiverat att särskilt beakta föreliggande möjligheter att uthålligt höja utnyttjandegraden inom olika grupper av lappbyar och inom betesområden för olika årstider. En jämförelse av de

102 Grupp av lappbyar

Norrbottens läns norra distrikt Karesuando-gruppen Gällivare-gruppen

Medeltal 1931—1960

V2 avvikelsen uppåt

Normvärde för renantal

38 571 31469

4 495 5 169

43 066 36 638 79 704

Norrbottens läns södra distrikt Jokkmokks-gruppen Arjeplogs-gruppen

23 225 21660

3 659 2 309

26 884 23 969 50 853

Norrbottens läns östra distrikt 1 12 959 3 739 11 877

mellersta gruppen södra gruppen

950 875 2 381

13 909 4 614 14 258 32 781

Västerbottens län 1 872 20 100 14 752

Mala lappbv Sorsele-gruppen Vilhelmina-gruppen

799 2 405 2 240

2 671 22 505 16 992 42 168

Jämtlands län norra gruppen västra gruppen södra gruppen

6 579 4 771 16 826

454 367 1 097

7 033 5 138 17 905 30 076

Summa för landet 1

208 400

27 182

235 582

Exklusive koncessionsområdena

angivna normvärdena för renantalen med de av utredningen begagnade genomsnittstalen visar att normvärdet överensstämmer med sistnämnda antal endast i Norrbottens läns norra distrikt, 79 704 resp. 80 000. För Norrbottens läns södra distrikt har erhållits ett normvärde, som utgör 106 % av genomsnittsantalet. I Norrbottens läns östra distrikt, exklusive koncessionsområdena, uppgår normvärdet till 1 1 4 % och i Västerbottens län till 1 3 0 % av genomsnittsantalet. Dessa siffror antyder, att viss höjning av renantalen i de nämnda distrikten är möjlig. I Jämtlands län utgör normvärdet blott 94 % av genomsnittsantalet. Med hänsyn till den bristande tillförlitligheten hos Jämtlands-materialet föreligger dock icke tillräcklig grund att ifrågasätta en sänkning av renantalet i detta distrikt. De biologiska förhållandena talar snarare för en höjning av renantalet.

Renbeläggningen Vad beträffar antalet betesdagar i de olika säsongbetena bör framhållas, att detta antal endast i grova drag är givet av klimatiska och andra betingelser. Inom ganska vida gränser avgöres betessäsongens varaktighet av de traditionella tidpunkterna för flyttning mellan sommar- och vinterbetes-

landen. Vid överväganden om vilket högsta renantal som kan hållas inom de olika grupperna av lappbyar synes det därför vara lämpligt att beakta även sådan inverkan på utnyttjandegraden som följer av betessäsongens växlande varaktighet. Antalet renar per km 2 betesmark inom de olika betesområdena utvisar renbeläggningen oberoende av betestidens längd. En sådan uppgift belyser ytterligare, vilket renantal som är lämpligt för olika områden. Data härom återfinnes i följande översikt, där beläggningen redovisas för de båda huvudtyperna av bete.

Grupp av lappbyar

Norrbottens läns norra distrikt Karesuando-gruppen Gällivare-gruppen

Norrbottens läns södra distrikt Jokkmokks-gruppen Arjeplogs-gruppen

Norrbottens läns östra distrikt (exkl. konc.-omr.) norra gruppen mellersta gruppen södra gruppen

Lavbete

Grönbete

Renantal 1945— 1960

areal i km'2

renar per

km*

areal i km 2

renar per km 2

43 000 37 000

10 264 7 538

4,2 4,9

2 143 2 438

20,1 15,2

80 000

17 802

4,5

4 581

17,5

25 000 23 000

7 137 7 401

3,5 3,1

1 983 1 700

12,6 13.5

48 000

14 538

3,3

3 683

13,0

13 500 3 800 11 500

5 847 3 692 6 160

2,3 1,0 1,9

1 119 559 947

12,1 6,8 12,1

28 800

15 699

1,8

2 625

11,0

2 000 18 500 12 000

2 347 7 032 5 289

0,9 2,6 2,3

348 2 058 1 812

5,7 9,0 6,6

32 500

14 668

2,2

4 218

7,7

7 000 5 000 20 000

4 260 2 301 7 347

1,6 2,2 2,7

533 599 2 507

13,1 8,3 8,0

32 000

13 908

2,3

3 639

8,8

221 300

76 615

2,9

18 746

11,8

158 500

44 661

3,5

12 134

13,1

Västerbottens län

Mala lappbv Sorsele-gruppen Vilhelmina-gruppen

Jämtlands län norra gruppen västra gruppen södra gruppen

Därav fjällappbyarna i Lappland . . Anm.

Uppgifterna i tabellen avser nettoareal.

En närmare granskning av uppgifterna om förekommande renbeläggning stöder i huvudsak de resultat, som erhållits genom beräkning av utnyttjandegraderna. Det framgår tydligt, att i Norrbottens läns norra distrikt någon varaktig höjning av renantalet inte är möjlig i förhållande till genomsnitts-

104 antalet för tidsperioden 1945—1960. I Norrbottens läns södra distrikt synes en mindre höjning av renantalet vara möjlig, uppskattningsvis inemot 10 °/o av genomsnittsantalet för tidsperioden 1945—4960. Relativt sett faller en något större andel av denna höjning på Jokkmokks-gruppen än på Arjeplogsgruppen. Till viss del borde höjningen tas ut i form av förlängd betestid inom betesområdet för barmarkstiden. I Norrbottens läns östra distrikt är en ganska betydande höjning (cirka 75 °/o) synbarligen möjlig i lappbyarna i mellersta gruppen. Däremot kan någon större varaktig höjning av renantalen inte genomföras i norra och södra gruppen i detta distrikt. I Västerbottens län torde finnas utrymme för höjning av renantalet i Mala lappby med omkring 75 °/o, i Sorsele-gruppen med cirka 20 % och i Vilhelminagruppen med väl 40 °/o. I Jämtlands län har lör de olika betesområdena erhållits inbördes motstridiga resultat. Det framgår av materialet, att barmarksbetena i norra gruppen erbjuder utrymme för höjning av renantalet. En sådan höjning förutsätter dock, att lavmarksarealen ökas i ungefär motsvarande grad. I viss omfattning synes detta också vara möjligt, och man kan för Frost viken-byarnas del räkna med att utrymme finns för en höjning i förhållande till genomsnittstalen för tidsperioden 1945—1960 med cirka 40 % . I lappbyarna i den västra gruppen är utrymmet för höjning av renantalen något mindre, uppskattningsvis cirka 30 % . Även denna höjning förutsätter att vissa lavbetesreserver tas i anspråk. I den södra gruppen torde endast en mindre höjning vara lämplig, omkring 10 % av genomsnittsantalet renar för tidsperioden 1945—1960. Här inverkar den förhållandevis ringa tillgången på betesområden för barmarkstiden. Tillgången på lavmarker synes i och för sig medge en något större ökning av renantalet. Med stöd av särskilda hjälpmedel, t. ex. gränsstängsel, torde förutsättningar kunna skapas för att höja genomsnittsantalet renar med inemot 25 % eller till i nivå med den genomsnittliga beläggningen inom barmarksbetena i fjällappbyarna i Lappland. Av utredningsmaterialet framgår, att renbeläggningen på lavmarkerna bör kunna uppgå till i genomsnitt 13 a 14 renar per km 2 lavmark inom vinterbetesområdet vid ett för detta beläggningstal lämpligt avvägt antal betesdagar. I Norrbottens läns norra distrikt medger lavtillgångarna inom höstbetesområdet, att nedflyttningen till vinterbetesområdet kan företas relativt sent. Med anledning härav torde beläggningen i detta distrikt varaktigt kunna uppgå till 17 å 18 renar per km 2 lavmark. I Norrbottens södra och östra distrikt torde 12—14 renar per km 2 lavmark vara ett lämpligt beläggningstal. I skogslappbyarna i mellersta Norrbotten torde renantalet följaktligen kunna höjas med omkring 75 °/o av genomsnittsantalet för åren 1945— 1960. Vad angår Västerbottens län har utredningen tidigare angivit, att renantalen torde kunna höjas i lappbyarna Mala, Umbyn, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra. Renbeläggningen har under åren 1945—1960 varit ganska låg även i övriga lappbyar i länet. I betraktande av att renantalet

105 i länet tidvis varit väsentligt större än genomsnittsantalet för åren 1945— 1960 synes en beläggning av cirka 11 renar per km 2 lavmark vara möjlig att uppnå i detta län. I fråga om Jämtlands län bör nämnas, att renbeläggningen i lappbyarna i norra gruppen är ganska hög för traktens förhållanden. Viss ofullständighet i materialet medför dock att det framkomna relativt höga beläggningstalet delvis är skenbart. Ett mindre tillskott av lavmarker från angränsande lappby i Västerbottens län skulle öppna möjlighet till viss höjning av renantalet i dessa lappbyar även om den genomsnittliga beläggningen ej antas kunna vara högre än 11 renar per km 2 lavmark. I västra gruppen torde en lämplig renbeläggning vara cirka 10 renar per km 2 lavmark. För detta beläggningstal erfordras dock en mindre höjning av betningsintensiteten. En sådan bör kunna uppnås genom att mera regelbundet ta i anspråk här förekommande alternativa lavbetesområden. I lappbyarna i södra gruppen torde man för närvarande ej lämpligen böra hålla mer än 9 å 10 renar per km 2 lavmark. I och för sig synes emellertid lavtillgångarna medge en beläggning av cirka 12 renar per km 2 lavmark, om man utgår från att betningsintensiteten i dessa lappbyar kan vara densamma som medeltalet för lappbyarna Tåssåsen och Idre. Normala renantal Med stöd av de överväganden som gjorts ovan är det möjligt att dra vissa slutsatser angående renantalen. Till att börja med är det av intresse att få fram ett optimalt renantal, som i huvudsak grundar sig på de biologiska förutsättningarna inom olika delar av renskötselområdet. Ett sådant renantal kan anges endast med ungefärliga siffror, då en mera noggrann bestämning av det optimala renantalet förutsätter allsidigare detaljkännedom än vad utredningen kunnat inhämta rörande det tillgängliga förrådet av lavbete i olika lappbyar. Sådana detaljundersökningar synes ej vara erforderliga för utredningens syfte. För en bestämning av optimala renantal erhålles viss vägledning av följande uppgifter om toppar i renantalen. I de olika distrikten har högsta noterade renantal varit följande: Norrbottens läns norra distrikt 100 634, Norrbottens läns södra 68 176 och Norrbottens läns östra 56 719, varav skogslappbyarna i Lappland 37 650 och lappbyarna inom koncessionsområdena 19 069 (samtliga noteringar gäller år 1931), Västerbottens län 65 077 (år 1911) och Jämtlands län 35 367 (år 1895). De uthålligt högsta möjliga renantalen torde i regel vara något lägre än angivna högsta noterade renantal. Med ledning av en bedömd högsta möjlig renbeläggning kan de uthålliga renantalen uträknas. Renbeläggningen synes kunna uppgå till i Norrbottens läns norra distrikt 17 å 18 renar per km 2 lavmark, i Norrbottens läns södra distrikt och i Västerbottens län 14 å 15 renar per km'- lavmark samt i Norrbottens läns östra distrikt och i Jämtlands län 13 å 14 renar per km 2 lavmark. Vid uppskattningen av dessa högsta möjliga beläggningstal, som

106 avser de under tidsperioden 1945—1960 utnyttjade lavmarkerna, har hänsyn tagits till att vissa lavreserver finns i de båda sydligaste distrikten. Med angivna renbeläggning blir det uthålligt högsta möjliga genomsnittsantalet renar följande i de olika distrikten: Norrbottens läns norra Norrbottens läns södra Norrbottens läns östra Västerbottens län Jämtlands län

80 000 55 000 *55 000 60 000 50 000 Summa 300 000

1 Varav inom koncessionsområdena c:a 16 000.

Vid nuvarande förhållanden är det dock inte genomförbart att i alla distrikt uthålligt ha angivna i huvudsak på biologiska grunder bedömda högsta möjliga renantal. Olika förhållanden inverkar begränsande på möjligheterna att effektivt utnyttja alla betesområden med hög intensitet. Sålunda inverkar den traditionella indelningen i lappbyar stundom oförmånligt, t. ex. genom att renägarna håller fast vid en äldre ordning för vinterbetenas fördelning, när ändring skulle behöva ske. Vidare bör nämnas, att relativt riklig bebyggelse förekommer inom vinterbetesområdena särskilt i sydligare delar av renskötselområdet. Inom snart sagt hela vinterbetesregionen med undantag av de nordligaste lappbyarna bedrives ett ganska omfattande skogsbruk, som självfallet medför vissa svårigheter för renskötseln vid utnyttjandet av lavtillgångarna. Det uthålligt högsta lämpliga renantalet bedömes vid nuvarande förhållanden vara följande, koncessionsområdena undantagna. Norrbottens läns norra Norrbottens läns södra Norrbottens läns östra Västerbottens län Jämtlands län

80 000 50 000 *49 000 45 000 36 000 Summa 260 000

1 Varav inom koncessionsområdena c:a 16 000.

Vid uppskattningen av sist angivna renantal har beaktats den risk för skadegörelse på odlad mark som föreligger i skogslappbyarna och i lappbyarna i Jämtlands län. Renantalet har därför reducerats något mer än förhållandena i övrigt har motiverat. Om odlingsskador o. dyl. framdeles kan undvikas, torde renantalen kunna höjas i Norrbottens östra distrikt till 53 000, i Västerbottens län till 47 000 och i Jämtlands län till 40 000. Hur de angivna renantalen bör uppdelas mellan olika grupper av lappbyar framgår av följande översikt.

107 Beräknat högsta Högsta lämpligt lämpligt renantal antal renar per km 2 för grupper av lavmark lappbyar

Distrikt m. m.

17 ä 18 c:a 20 » 15

80 000 43 000 37 000

13 ä 14

50 000 27 000 23 000

Norrbottens läns östra distrikt 1 dä ni v: norra gruppen mellersta gruppen södra gruppen

12 ä 13

»

S3 000 14 000 7 000 12 000

Västerbottens län därav: Mala lappby Sorsele-gruppen Yilbelmina-gruppen 2

c:a 11 >> 9 » 11 » 11

45 000 3 000 23 000 19 000

Jämtlands län därav: norra gruppen 2 västra gruppen södra gruppen

» 10 » 11 » 10 > 9

36 000 8 000 6 000 22 000

Norrbottens läns norra distrikt Gällivare-gruppen Norrbottens läns södra distrikt ArieDloiis-tiruDDen

Summa 1

244 000

1 Exklusive koncessionsområdena. Lavmark för c:a 1 000 renar förutsattes skola överflyttas från Vilhelmina-gruppen till norra gruppen i Jämtlands län. 2

Fördelningen är gjord på det sättet, att en lämpligt avvägd beläggningstäthet erhållits å lavmarkerna inom olika grupper av lappbyar. Tabell 5.1 återger beräknade lämpliga renantal för enskilda lappbyar (andra sifferkolumnen). Dessa renantal har erhållits genom att hela gruppens renantal fördelats på de enskilda lappbyarna inom gruppen direkt proportionellt mot nettoarealen av barmarksbetet. För lappbyarna i Karesuando-gruppen har endast vår- och höstbetesområdets areal begagnats som likare för denna utproportionering. För lappbyarna i Jämtlands län har framräknade renantal i några fall jämkats med hänsyn till renbetesfjällens areal. Av liknande skäl har smärre jämkningar gjorts även för Mala och Vilhelmina södra lappbyar. Sagda förfarande innebär, att den minst tänjbara säsongarealen som regel lagts till grund för renantalets fördelning mellan lappbyarna. — Den procentuella fördelningen av betesområden och renantal under tidsperioden 1945—1960 framgår av tabellerna 5.2 och 5.3. Beträffande de föreslagna normala renantalen (se fjärde sifferkolumnen i tabell 5.1) bör nämnas, att de framkommer efter viss jämkning av beräknade lämpliga renantal till närmare överensstämmelse med de verkliga genomsnittsantalen under tidsperioden 1945—1960. En sådan jämkning har ansetts böra ske med hänsyn till att utredningens undersökningar har

108 omfattat endast betestillgångarna men icke andra miljöförhållanden, som kan inverka på det lämpliga renantalet. Utredningens förslag rörande ändring av renantal förutsätter en omfördelning av lavmarkerna inom vinterbetesområdet i de olika grupperna av lappbyar. Lavmarkerna bör fördelas i proportion till föreslagna normala renantal, så att beläggningen å lavmarkerna blir jämnt fördelad å de enskilda lappbyarna i varje redovisad grupp. De föreslagna normalantalen avser genomsnittsantal renar för en längre tidsperiod. Det är därför möjligt att under kortare perioder överskrida dessa tal, utan att ett sådant överskridande medför någon bestående skada på betet. I gengäld förutsattes, att de verkliga renantalen tidvis kommer att vara mindre än angivna normalantal. Vidare bör uppmärksammas, att de angivna normalantalen avser nettoantal renar mellan slakt och kalvning, vilket innebär att årskalvar inte är medräknade. Såsom framgår av materialet uppgår de föreslagna normalantalen endast i Norrbottens norra distrikt till vad som ansetts vara biologiskt optimum. Förhållandet sammanhänger med att lavmarkerna inom detta distrikt är så belägna att praktiskt taget alla lavtillgångar regelbundet kan utnyttjas för renbetning. I övriga distrikt är förutsättningarna mindre goda för att utnyttja alla befintliga lavtillgångar i full utsträckning. Bebyggelsen är tätare och skogsbruket livligare inom längre söderut och närmare kusten belägna områden, vilket medför genomgående lägre utnyttjandegrader än längst i norr. Koncessionsområdena har ej ingått i denna speciella granskning av renantalet. Förhållandena i koncessionslappbyarna är i flera avseenden väsentligt olika de i lappmarksbyarna. Renantalet angives ej i byordningen utan regleras genom de speciella tillstånd, som länsstyrelsen utfärdar för kortare tidsperioder. En stor del av renarna tillhör jordbrukarbefolkningen i trakten. Renskötarna uppbär vissa löneinkomster utöver inkomst av egna renar och försörjningsproblem av samma omfattning som är vanliga i övriga lappbyar förekommer icke. Utredningen har schematiskt beräknat att inom koncessionsområdena bör kunna hållas cirka 16 000 renar. Utredningen rekommenderar att normala renantal för lappbyarna fastställs med ledning av uppgifterna i tabell 5.1. I den mån jämkningar av lappbyarnas betesområden anses behöva vidtagas bör föreslagna nonualanlal renar för samma lappbyar justeras i motsvarande omfattning. På grund av renanlalets naturliga variationer torde s. k. högsta tillåtna renantal ej vidare böra intagas i byordning utan ersättas med normala renantal.

109 KAPITEL

6 Vattenregleringarnas inverkan på renskötseln

Inledning Under tiden efter andra världskriget har de norrländska tillgångarna på vattenkraft blivit föremål för utnyttjande i väsentligt större omfattning än tidigare. Kraftverk och sjöregleringar har tillkommit i löpande följd i flera av de stora älvsystemen. Vattenkraftanläggningar utförs alltjämt, fastän utbyggnaderna under 1960-talet fortgår i något långsammare tempo än tidigare. Många kraftverksanläggningar och sjöregleringar är belägna inom de områden som må utnyttjas för renskötsel. På grund härav har renskötseln kommit att beröras av byggnadsverksamheten. Det är främst de stora sjöregleringarna som har kommit i blickpunkten, bl. a. till följd av att vissa markområden som tidigare stått till renskötselns förfogande genom verkställda uppdämningar undantagits från fortsatt utnyttjande för renbetning. Vattenbyggnaderna har icke blott orsakat bortfall av renbetesmark utan även medfört diverse olägenheter vid renskötselns drift, t. ex. genom att flyttning med renhjordar försvårats vid reglerade vattendrag. Det är därför förklarligt, att de renskötande samerna i de av vattenbyggnader berörda lappbyarna känt sig hotade i sin näringsutövning. Det har bl. a. ifrågasatts om renskötseln ägde förutsättningar att bestå framledes i samma omfattning som tidigare. Antydningar h a r inte saknats om att vattenbyggnaderna kunde framtvinga en minskning av renskötselns omfång. I enlighet med den ordning som gäller för proceduren i vattenmål ankommer det på vederbörande vattendomstol att bedöma och värdera skada och intrång, som uppkommer till följd av byggande i vatten. I fråga om renskötselns förhållanden har sökande i vattenmål att framlägga utredning rörande arten och omfattningen av skada eller intrång och att angiva vilka enskilda personer och andra intressenter som berörs av utbyggnad, vartill vattendomstolens tillstånd sökes. Vid ansökningsmålets behandling i vattendomstolen må erinringar, påståenden och yrkanden framställas icke blott av skadelidande intressenter utan även av administrativa myndigheter och förvaltningsorgan. När sådan fråga angår renskötseln avges utlåtanden som regel av lappväsendet, länsstyrelsen och kammarkollegiet. Vanligt är också att vattendomstolen för utredning av mera svårbedömda frågor anlitar särskilda av domstolen tillkallade sakkunniga. Expertutredningar brukar emellanåt utföras också på föranstaltande av enskild part. När vattendomstolen

i sinom tid är redo att avkunna dom, har den följaktligen en allsidig utredning att tillgå. Samtliga till domstolen framställda yrkanden prövas i samband med domen. Ersättningar utdömes i den ordning som angives i vattenlagen. Utöver vad som av vattendomstol kan stadgas beträffande ersättningar m. m. är det vanligt att, efter överenskommelser mellan sökande i vattenmål och berörda skadelidande intressenter, särskilda åtgärder vidtas i skadeförebyggande och kompenserande syfte. För sådana åtaganden står sökande i vattenmål alla kostnader. Som regel torde vederbörande vattendomstol informeras om dylika överenskommelser, även om dessa skulle vara av den beskaffenheten, att något yrkande till domstolen inte föranledes därav. Med stöd av vattenlagen har Kungl. Maj:t befogenhet att i samband med prövning av tillåtligheten av vattenbyggnadsföretag föreskriva särskilda villkor för företagets utförande. När det gäller renskötseln har i samband med större regleringsföretag inom renskötselområdet genom sådana särskilda villkor bl. a. icke oväsentliga penningbelopp tillförts renskötseln utöver direkta ersättningar för uppkommande skador och olägenheter. För skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke förutsetts av vattendomstolen, må ersättningsanspråk framställas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen föreskrivit. Även om det otvivelaktigt är så. att den gängse gången vid prövningen av frågor om tillstånd till vattenbyggnadsföretag och vid utdömandet av ersättningar för skada och intrång säkerställer att renskötseln erhåller skälig gottgörelse för skada och intrång, kvarstår en fråga som renbetesmarksutredningen har ålagts att besvara. Utredningen har sålunda att bedöma »på vad sätt en viss åtgärd i vatten inverkar på förutsättningarna för renskötseln». Härvid är att märka, att någon mera ingående erfarenhet av hur vatlenbyggnadsföretagen inverkar på möjligheterna alt bedriva en lönsam renskötsel icke finnes att tillgå. I detta sammanhang bör nämnas att utredningen även har att klarlägga, huruvida renskötsel numera kan bedrivas i den omfattning som har förutsatts i 1928 års renbeteslag.

Problem och metoder Det åt renbetesmarksutredningen anförtrodda uppdraget har nödvändiggjort en granskning av renskötselns förutsättningar och produktionsvillkor. Vad som bör räknas till renskötselns förutsättningar har icke på en gång varit klart. I huvudsak har undersökningarna omfattat sådana materiella förutsättningar, som inverkar på omfånget av renskötselns produktion och på produktivitetsförhållandena inom näringen. Det har emellertid inte varit möjligt att undvika värderingar av skiftande slag. Bland de förhållanden som har undersökts märks främst frågan i vilken grad naturtillgången renbete påverkas av vattenbyggnaderna, och huruvida

Ill uppkommande minskning av det tillgängliga betesförrådet medför, att förutsättningarna för renskötsel ändras väsentligt. Renskötselns årscykel, som kännetecknas av bl. a. växlingen mellan lavbete under vintern och grönbete under sommaren, medför att det inte är självklart, att en förlust av t. ex. viss andel av den under barmarkstiden disponibla betesmarken har någon avgörande inverkan på förutsättningarna för renskötselns bedrivande. I vilken grad tillgången på betesfoder påverkas av uppkomna markförluster har utredningen belyst med uppgifter om dämningsområdenas areal m. m. 1 samband därmed har undersökts betydelsen av förändringar i betesförråd och utnyttjandegrader inom betesområden för olika årstider. Utöver tillgången på betesfoder har det varit erforderligt att undersöka hur produktvolymen kan påverkas, bl. a. om vattenbyggnaderna medför någon minskning av den optimala produktvotym som kan utvinnas av det tillgängliga renbetet. Enär direkta uppgifter om produktvolymen inte har funnits att tillgå, har det varit nödvändigt att grunda bedömningarna på uppgifter om förekommande renantal och därvid förutsätta att den optimala produktvolymen är direkt proportionell mot renmängden. Beskaffenheten av det tillgängliga grundmaterialet har emellertid medgivit endast relativt summariska undersökningar rörande detta spörsmål. För att få klarhet om vattenbyggnadernas inverkan på renskötseln i övrigt har vidare undersökts, hur de olika produktionsinsatserna förhåller sig vid reglerade vattendrag. En sådan undersökning kan utföras på två olika sätt. Den ena, direkta metoden förutsätter fastställande av dels arbetsinsatsens storlek och dels behållen nettolön. Den andra, indirekta metoden som utredningen begagnat, kräver fastställande av — förutom arbetsinsatsens storlek — samtliga avgående kostnadsposter, d. v. s. kapitalkostnader och omkostnader. Bedömning av produktivitetsförhållandena har med nödvändighet måst ske summariskt och avse hela lappbyar och grupper av lappbyar. Utredningen har inte ansett det vara erforderligt att undersöka sådana strukturella förändringar, som inte påverkar det totala utbytet. Eli fråga, som här blir aktuell, är huruvida i renskötselns förutsättningar bör inräknas möjligheterna att nyttiggöra från renskötsel ledig arbetstid för olika slags bisysslor. De renskötande samernas levnadsnivå uppbäres nämligen inte blott av inkomster från renskötsel utan även av biinkomster. För bedömning av levnadsnivån är det totala penningomloppet bland de renskötande samerna följaktligen av större intresse än den totala intäkten av renskötsel. Det kan också förhålla sig så, att en viss mängd av biinkomster är en förutsättning för att renskötsel av aktuell omfattning skall löna sig. Utredningen har vid sina undersökningar utgått från denna förutsättning och sålunda icke borträknat eventuella biinkomster. Vid uppläggningen av sina undersökningar har renbetesmarksutredningen inriktat arbetet på att insamla material till underlag för en helhetsbedömning av vattenbyggnadernas inverkan. Undersökningarna har omfattat alla

112 större vattenbyggnader inom renskötselområdet i Sverige. Granskningen har berört icke blott företag i statlig regi utan även alla större t. ex. av särskilda aktiebolag utförda vattenbyggnader, i den mån sådana företag är belägna inom de markområden som tas i anspråk för renskötsel. Detaljundersökningar rörande arten och omfattningen av regleringarnas inverkningar har utförts endast vid tre större regleringsföretag, som har utvalts så att en bild av olika former av inverkan och åtgärder har erhållits, nämligen Suorvasjöarna, Sylsjön och Ransaren. Enligt direktiven har utredningen att bedöma blott »på vad sätt en viss åtgärd i vatten inverkar på förutsättningarna för renskötseln». Denna begränsning av uppdraget innebär, att utredningen inte har att ange vattenbyggnadernas inverkan på renskötselns förutsättningar med storleksuttryck, såsom exakta mått och penningvärden. Med anledning härav har utredningen bestämt blott storleksklass eller -nivå. Detta förfarande har förenklat arbetet. I sakens natur ligger att i huvudsak endast direkta inverkningar har kunnat bli föremål för undersökningar. Det har visat sig svårt att spåra och avgränsa följdverkningar, som framträder först efter viss tid. Som exempel kan nämnas, att anläggandet av en väg till en isolerad bosättning kan påverka befolkningens intressen och yrkesutövning. Nya inkomstkällor, såsom turism, kan snabbt lyfta befolkningens andliga och materiella liv på ett högre plan än de tidigare isolerade förhållandena medgivit. Sådana förändringar av befolkningens försörjningsbetingelser har utredningen inte särskilt undersökt, även om de självfallet är av betydelse. Vattenbyggnadernas antal och omfattning Inom renskötselområdet i Sverige ligger sammanlagt 61 olika vattenbyggnadsföretag, som medför bortfall av renbetesmark (se tabell 6.1). Av dessa är 43 företag slutförda, 11 under utförande och 7 beslutade men ej påbörjade. Av de 61 företagen ligger 14 i Luleälvens flodsystem, 1 i Piteälvens, 7 i Skellefteälvens, 17 i Umeälvens, 12 i Ångermanälvens och 8 i Indalsälvens flodsystem samt 1 i Ljusnan och 1 i Nean. Vattenbyggnaderna medför ett totalt bortfall av renbetesmark om 688,1 km 2 , varav i Luleälven 325.0 km 2 , i Piteälven 0,6 km 2 , i Skellefteälven 104,1 km 2 , i Umeälven 112.1 km 2 , i Ångermanälven 71,7 km 2 , i Indalsälven 36,5 km 2 , i Ljusnan 21,9 km 2 och i Nean 16,2 k u r . Av den sammanlagda arealen faller på slutförda regleringar 343,6 km 2 , pågående 229,4 k u r och beslutade men ej påbörjade 115,1 km 2 . Omfattningen av betesmarksförlusterna vid varje särskilt företag framgår av tabell 6.1. Klassbeteckningarna i tabellen anger slutförda regleringar (A), pågående regleringar (B) och beslutade men ej påbörjade regleringar (C). För renbetesmarksutredningens del är det också erforderligt att klarlägga, hur stora arealer som berör olika lappbyars och skilda årstiders betesområden. Med anledning härav redovisas i tabell 6.2—3 dels nettoarealen ren-

113 betesmark inom de olika årstidsområdena för samtliga av dämnmgar direkt berörda lappbyar och dels markförluster i km 2 och i °/o av nettoarealen renbetesmark. Härvid är att märka beträffande Suorvajaures reglering, att nettoarealen för lappbyarna Sörkaitum och Sirkas icke inkluderar de före år 1927 (arbetskartans utgivningsår) ianspråktagna dämningsområdena. Det mindre fel som härav uppkommer å nettoarealen betesmark för vår, sommar och höst inverkar icke på utredningens bedömningar i nu aktuella sammanhang. Störst fel uppstår inom Sörkaitums sommarbetesområde, där den procentuella omfattningen av dämningsarealen har en felmarginal av c:a + 0,5 X 0,75 procentenheter, vilket innebär att markförlustens relativa omfattning i verkligheten är högst 0,4 procentenheter lägre än i tabellen angives. För alla övriga områden inkluderar den angivna nettoarealen samtliga de med uppdämningarna sammanhängande förlusterna av renbetesmark. Som framgår av tabell 6.2 är den relativa omfattningen av markförlusterna i fjällappbyarna i Lappland av varierande storlek i olika fall. Inom sommarbetesområdet är förlusterna störst i Sörkaitum och Sirkas och uppgår till c:a 7 resp. 5 °/o till följd av regleringar i Suorvajaure och i Vapsten omkring 2 °/o till följd av regleringar i Abelvattnet och Gejmån. I övriga beberörda lappbyar Umbyn, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra understiger förlusterna av betesmark 1 °/o av tillgången inom lappbyarnas sommarbetesområden inklusive vissa i Norge belägna sommarbetesmarker. Inom vår- och höstbetesområdet återfinnes det största relativa bortfallet av renbetesmark i Jåkkåkaska med c:a 7 °/o till följd av regleringen vid Seitevare kraftstation (Tjaktjajaures reglering). I Sörkaitum uppgår förlusten till c:a 3°/o till följd av Satisjaures reglering, i Vapsten till ej fullt 3 °/o genom regleringarna i Ajaure och Gardiken—Gardfors och i Semisjaur— Njarg till ej fullt 2 °/o till följd av regleringar i Rebnisjaure m. fl. sjöar. I övriga av vattenbyggnader berörda fjällappbyar i Lappland, dvs. Mellanbyn, Sirkas, Tuorpon, Ranbyn, Umbyn, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra, är förlusterna av betesmark inom vår- och höstbetesområdet mindre än 1 °/o av tillgången. Inom vinterbetesområdet påträffas det största relativa bortfallet ej fullt 5 %> i Umbyn till följd av 12 olika anläggningar i Umeälven, varav Rusfors är störst med 9,0 km 2 överdämd samt skadad renbetesmark. I Jåkkåkaska bortfaller ej fullt 2 °/o av vinterbetesområdets nettoareal genom Skalkas reglering. I övriga av vattenbyggnader berörda fjällappbyar i Lappland, dvs. Sörkaitum, Sirkas, Ranbyn, Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra, understiger förlusten genom överdämd samt skadad betesmark 1 %> av tillgången inom vinterbetesområdet. I skogslappbyarna i Lappland (se tabell 6.3) återfinnes det största relativa bortfallet inom betesområdet för barmarkstiden i Serri lappby, där förlusten av betesmark till följd av regleringar vid Ligga och Messaure uppgår till inemot 4 % av hela tillgången inom betesområdet för barmarkstiden. 8

114 I Mausjaure och Maskaure uppgår betesmarksförlusterna till något mer än 1 % av tillgången inom betesområdet för barmarkstiden till följd av regleringar i Storavan—Uddjaur och — såvitt avses Mausjaure — till följd av dämningar vid Gallejaur och Grytfors. I samtliga övriga av vattenbyggnader berörda skogslappbyar — Gällivare, Ståkke, Västra Kikkejaure och Mala — omfattar överdämd samt skadad areal betesmark mindre än 1 % av hela tillgången inom betesområdet för barmarkstiden. Inom vinterbetesområdet påträffas den största relativa markförlusten i Serri med inemot 3 % av tillgången. I övriga av vattenbyggnader berörda skogslappbyar Mausjaure och Mala är förlusten av betesmark inom vinterbetesområdet mindre än 1 % av tillgången. I lappbyarna i Jämtlands län (se tabell 6.3) återfinnes den största relativa markförlusten inom betesområdet för barmarkstiden i lappbyarna Sösjö och Kall, där bortfallet uppgår till c:a 2 % av nettoarealen barmarksbete. I Frostvikens mellersta lappby uppgår betesmarksförlusten till något mer än 1 % av tillgången. I samtliga övriga av regleringar berörda lappbyar omfattar överdämd samt skadad mark mindre än 1 °/o av tillgänglig nettoareal betesmark för barmarkstiden. Inom vinterbetesområdet motsvarar överdämd samt skadad areal i Frost vikens mellersta c:a 2 % och i Mittådalen c:a 1,5 °/o av nettoarealen betesmark inom resp. lappbyars vinterbetesområden. Sammanlagt omfattar det genom vattenbyggnaderna uppkomna bortfallet av renbetesmark i fjällappbyarna i Lappland 472,7 km 2 , varav 125,1 km 2 inom vinterbetesområdet, 195,6 km 2 inom vår- och höstbetesområdet samt 152,0 km 2 inom sommarbetesområdet. I skogslappbyarna i Lappland uppgår det sammanlagda arealbortfallet till 97,3 km 2 , varav 14,6 km 2 inom vinterbetesområdet och 82,7 km 2 inom betesområdet för barmarkstiden. I lappbyarna i Jämtlands län är det totala arealbortfallet 108,1 km 2 , varav 30,6 km 2 inom vinterbetesområdet och 77,5 km 2 inom betesområdet för barmarkstiden. Inverkan på foderförrådet I fjällregionen ligger renbetesmarkerna på mycket växlande höjd över havet. Så är fallet särskilt inom fjällappbyarnas sommarbetesområden i högfjällsregionen. Inom vår- och höstbetesområdena i lågfjällsregionen är höjdskillnaderna också ganska betydande, även om de inte är lika stora som i högfjällsregionen. Betingelserna för vegetation varierar bl. a. med höjden över havet. På låga nivåer, såsom i dalgångar, är vegetationen i genomsnitt betydligt ymnigare än på högre nivåer i fjällen. I kapitel 4 (sid. 68 f.) återfinnes några data, som belyser hur mängden av växtlighet kan variera. Det framgår att torrsubstansmängden växlar från 175 kg per hektar i den mellanalpina gräsheden till 1 920 kg per hektar i den yppiga, gräs-örtrika björkskogen på fuktig mark vid rinnande vatten. För sammanlagt 17 undersökta vegetationstyper har medeltalet av torrsubstansskörden befunnits

115 vara 865 kg per hektar (ovägt medeltal). I foderenheter motsvarar denna variation 110—1 100 foderenheter per hektar, och det o vägda medeltalet blir 520 foderenheter per hektar. Med hänsyn till att av de arealmässigt mest utbredda renbetestyperna (se tabellen på sid. 77 n:ris 4, 5, 10, 11 och 12) i fråga om antalet foderenheter per hektar två ligger över och två under samt en överensstämmer med det ovägda medeltalet, kan det arealvägda medeltalet dock icke väsentligt avvika från det ovägda medeltalet. Sådana ingrepp i renbetesmarkerna, som uppkommer i samband med kraftverksbyggen och sjöregleringar, berör genomgående lågt belägna betesmarker, där betingelserna för växtlighet genomsnittligt sett är goda till följd av riklig vattenföring och stor näringstillförsel. Detta förhållande innebär, att de av nämnda vattenbyggnader upptagna betesmarkerna genomsnittligt sett har ett större betesförråd per hektar än vad som motsvarar medeltalet för hela betesområdet (t. ex. en lappbys sommarbetesområde). Minskningen av betesförrådet måste därför relativt sett vara större än arealminskningen. Med ledning av anförda data vilka som nämnts ej är arealvägda är det möjligt att schematiskt bestämma, hur stort det genomsnittliga betesförrådet är på de lägre nivåer som här är aktuella. Man synes kunna förutsätta, att betesförrådet vid vattendragen genomsnittligt ligger ungefär mitt emellan medelvärdet 520 foderenheter per hektar och värdet 1 100 foderenheter per hektar för den yppigaste vegetationstypen. Det innebär, att betesförrådet inom dämningsområdena genomsnittligt torde uppgå till cirka 800 fe per hektar I

^

h 520 = 8101. Det arealvägda talet, som dock

ej kan bestämmas utifrån tillgängliga data, är sannolikt något mindre. I konsekvens härmed erhålles den procentuella minskningen av betesförrådet genom att multiplicera arealminskningen med faktorn 1,5 (800: 520 == 1,53). Denna omräkningsfaktör är tillämplig endast för sommarbetesområdena i fjällappbyarna i Lappland. För vår- och höstbetesområdena i de lappländska fjällappbyarna kan motsvarande omräkningsfaktor schematiskt angivas till 1,2.* För lappbyarna i Jämtlands län har betesområdena för barmarkstiden inte uppdelats i särskilda årstidsområden för sommar samt höst och vår. Med anledning härav är det behövligt att för dessa lappbyar ange en lämplig omräkningsfaktor för hela barmarkstidens betesområden. Med ledning av uppgifter om hur renbetningen växlar inom olika delar av betesområdena för barmarkstiden i några lappbyar, där dessa växlingar är kända, kan den lämpliga omräkningsfaktorn för barmarksbetena i lappbyarna i Jämtlands län schematiskt uppskattas till 1,3. I skogslappbyarna i Lappland är naturförhållandena mera ensartade än i fjällappbyarna, bl. a. genom att höjdskillnaderna är förhållandevis mycket mindre än i fjällappbyarna. Variationerna i betesförråd per hektar är väsentligt mindre än i fjällen. 1

Under hösten är det delvis fråga om försämrad användbarhet till följd av frostbildning vid sjörök och dimma.

116 För skogslappbyarnas barmarksbeten är en lägre omräkningsfaktor följaktligen motiverad. Lämpligt synes vara att använda faktorn 1,1. När det gäller vinterbetesområdena är en motsvarande omräkning ej påkallad till följd av eventuellt förekommande nivåskillnader och därav betingade variationer i betesförråd per hektar. Däremot har frekvensen lavmark sin givna betydelse i sammanhanget, emedan huvudparten av det betningsbara foderförrådet inom vinterbetesområdena återfinnes i lavmarkerna. Med anledning härav är det nödvändigt att beakta eventuella differenser i de relativa förekomsterna av lavmark inom å ena sidan ett dämningsområde och å andra sidan hela det berörda vinterbetesområdet. Den sökta omräkningsfaktorn erhålles i detta fall genom att dividera andelen lavmark inom dämningsområdet med andelen lavmark inom hela det avvattenbyggnaden berörda vinterbetesområdet. För nämnda ändamål bör lavmarksandelcn inom dämningsområdet uppmätas före dämningen. Ett rättvisande resultat förutsätter dessutom att lavmarken inom dämningsområdet avgränsas efter samma normer som tillämpats vid uppmätning av lavförekomsterna inom vinterbetesområdet i övrigt. En sådan mätning behöver dock utföras endast om skillnaden i lavmarksfrekvensen är påtaglig mellan å ena sidan ett dämningsområde och å andra sidan hela det av dämningen berörda vinterbetesområdet. Utredningen har för sitt ändamål ej ansett det nödvändigt att utföra detaljundersökningar av denna art. Beskrivna metod för att bestämma den procentuella minskningen av betesförrådet bygger på förekommande växlingar i vegetationens riklighet. Förfarandet innebär att hänsyn tas endast till hur de grundläggande biologiska förutsättningarna för renskötsel påverkas av vattenbyggnaderna. Olikheter i betningsintensiteten inom en och samma lappby beaktas inte. Som regel torde dylika växlingar i betningsintensiteten inte ha någon avgörande betydelse, men om det i något särskilt fall skulle vara behövligt att få inblick även i sådana skiftningar i betningsintensiteten är det självfallet möjligt att klarlägga dylika variationer genom särskilda undersökningar av renbetningens förlopp. Inverkan på utnyttjandegraden Erfarenheten visar att en av vattenbyggnad orsakad förlust av betesmark som regel inte åtföljes av någon samtidig minskning av renantalet i den av vattenbyggnaden berörda lappbyn, fastän bortfallet av mark innebär, att en motsvarande minskning av det tillgängliga betesförrådet uppkommer. Renägarna synes i allmänhet efter en genomförd vattenbyggnad söka fortsätta att driva renskötsel av samma omfattning som tidigare. Någon minskning av renskötselns omfång uppkommer därför normalt inte omedelbart efter vattenbyggnaden. Om renantalet inte minskas i proportion till den uppkomna minskningen av betesförrådet följer av förhållandet, att en höjning av utnyttjandegraden

117 måste komma till stånd. Med anledning härav aktualiseras ett par frågor, som bör undersökas närmare. För det första är det önskvärt att klarlägga, om en varaktig höjning av utnyttjandegraden är möjlig inom en av vattenbyggnad berörd lappby eller alternativt om den erforderliga höjningen av utnyttjandegraden ligger inom gränsen för vad som sannolikt är möjligt. För det andra måste undersökas, om en dylik höjning av utnyttjandegraden inverkar oförmånligt på produktionsinsatserna och produktutbytet. Den senare frågan berör renskötselns ekonomiska förhållanden och upptas till diskussion längre fram i betänkandet (sid. 121 ff). Den förra belyses här genom särskilda överväganden. Om renantalet bibehålles oförändrat, kan utnyttjandegraden för tid efter vattenbyggnadens genomförande beräknas enligt följande formel: U =

"

100 -pf

där (v) = utnyttjandegrad å den efter dämningen tillgängliga betesytan (u) = utnyttjandegrad före dämningen inom det aktuella årstidsområdet (p) = överdämd areal i procent av årstidsområdets nettoareal (/) = omräkningsfaktor för betesförrådet När man skall bedöma om en av vattenbyggnad framtvingad höjning av utnyttjandegraden ligger inom gränsen för vad som anses sannolikt möjligt, är det lämpligt att först beräkna storleken av den erforderliga höjningen i några lappbyar, som beröres av de relativt sett största ingreppen, och sedan jämföra dessa höjningar med de naturliga variationerna i utnyttjandegraden. Ligger den erforderliga höjningen inom gränserna för de normala variationerna i utnyttjandegraden, synes man kunna förutsätta, att höjningen är möjlig att genomföra i praktiken. Skulle det vara så, att den erforderliga höjningen är större än den slumpmässiga variationen inom det berörda årstidsområdet, synes man med ledning av utnyttjandegradens faktiska nivå kunna dra erforderliga slutsatser, baserade på biologiska grunddata, rörande huruvida den erforderliga höjningen är sannolikt möjlig att förverkliga. Inom sommarbetesområdet återfinns de största bortfallen av betesmark i fjällappbyarna Sörkaitum (7,05%) Sirkas (4,39%) och Vapsten (1,95%). Med hjälp av den angivna formeln beräknas utnyttjandegraden för tiden efter utförda vattenbyggnader. Resultatet framgår av följande sammanställning. Lappby

Sörkaitum Sirkas

Utnyttjandegrad före

efter

Höjning i °/o

5,0 4,8 4,3

5,59 5,14 4,43

11,8 7,1 3,0

118 När det gäller att bedöma, huruvida den erforderliga höjningen varaktigt är sannolikt möjlig, bör först beaktas att utnyttjandegraden inom sommarbetesområdet överlag är förhållandevis låg. En höjning av måttlig storlek måste redan på den grunden anses vara sannolikt möjlig. Beaktar man vidare, att den naturliga variationen, beräknad efter medeltalet av avvikelserna för grupper av lappbyar från medeltalet för alla fjällappbyarna i Lappland, har yttergränserna — 33 % och + 39 °/o, synes de här erforderliga höjningarna 11,8 °/o i Sörkaitum, 7,1 % i Sirkas och 3 , 0 % i Vapsten ligga inom gränsen för vad som kan anses vara sannolikt möjligt. Inom vår- och höstbetesområdet är bortfallet av renbetesmark störst i fjällappbyarna Jåkkåkaska (7,13%). Sörkaitum (2,95%) och Vapsten (2,64 % ) . Utnyttjandegrader före och efter utförda vattenbyggnader redovisas här nedan. Lappby

Vårbetestiden Jåkkåkaska Sörkaitum Vapsten Höstbetestiden Jåkkåkaska Vapsten

Utnyttjandegrad före

efter

Höjning i %

2,8 0,8 2,8

3,06 0,83 2,89

9,4 3,7 3,3

6,8 6,5 2,6

7,44 6,74 2,69

9,4 3,7 3,3

Även inom vår- och höstbetesområdet är utnyttjandegradens nivå som regel förhållandevis låg. Genomsnittet för fjällappbyarna i Lappland uppgår för vårbetestiden till 3,4 % och för höstbetestiden till 4,3 % . Den naturliga spridningen är här något större än inom sommarbetesområdet. Avvikelserna för grupper av lappbyar från medeltalet för alla fjällappbyarna i Lappland ligger inom yttergränserna — 2 1 % och + 47 % under vårbetestiden samt — 51 % och + 72 % under höstbetestiden. Av dessa uppgifter torde framgå, att de aktuella höjningarna (högst 9,4 %) är sannolikt möjliga att förverkliga. Vad angår skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län påträffas de största relativa bortfallen av betesmark inom betesområdena för barmarkstiden i lappbyarna Serri (3,69 %) och Kall (2,03%). På motsvarande sätt som för fjällappbyarna i Lappland, kan man för dessa lappbyar med hjälp av formeln på sid. 117 beräkna, vilken inverkan de uppkomna minskningarna av betesförråden medför på utnyttjandegraden. För skogslappbyarna användes omräkningsfaktorn 1,1 vid bestämningen av betesförrådets minskning och för lappbyarna i Jämtlands län faktorn 1,3, vilka tidigare angivits som lämpliga. Inverkningarna på utnyttjandegraden framgår av följande.

119 Lappby

Serri Kall

Utnyttjandegrad före

efter

Höjning i %

3,0 5,3

3,13 5,44

4,2 2,7

När det gäller att bedöma huruvida de erforderliga höjningarna av utnyttjandegraden är sannolikt möjliga att förverkliga, är det även här lämpligt att först ge akt på utnyttjandegradens nivå. Denna är otvivelaktigt förhållandevis låg och viss höjning av densamma kan redan av den anledningen anses vara sannolikt möjlig. I fråga om Serri skogslappby bör nämnas, att högre utnyttjandegrader förekommer i Vittangi (3,2), Gällivare (3,8), Västra Kikkejaure (3,1) och Mausjaure (3,2). Med hänsyn härtill torde den erforderliga höjningen i Serri från 3,0 till 3,13 vara sannolikt möjlig. Även det förhållandet att variationsgränserna för gruppmedeltalen ligger vid — 38 % och + 35 °/o av medeltalet för alla skogslappbyar (2,6) utgör stöd för uppfattningen att den här erforderliga höjningen med 4,2 % är sannolikt möjlig. I fråga om Kalls lappby bör nämnas, att värdet för utnyttjandegraden under barmarkstiden (5,3) är det näst högsta värde som framkommer i lappbyarna i Jämtlands län, där endast för Tännäs lappby ett högre värde (8,6) noterats. Flera lappbyar uppvisar dock nästan lika höga värden som Kall, nämligen Idre (5,0), Handölsdalen (4,9) och Tåssåsen (4,9). Gruppmedeltalens avvikelser från medeltalet för alla lappbyar (4,0) ligger inom gränserna — 23 °/o och + 13 % . Motsvarande avvikelser i fjällappbyarna i Lappland ligger inom gränserna — 39 °/o och + 37 %> från medeltalet (4,9). Trots att utnyttjandegraden i Kalls lappby inom betesområdet för barmarkstiden otvivelaktigt är ganska hög i jämförelse med övriga lappbyar i Jämtlands län, måste den mindre höjning (2,7 %) som här erfordras uppenbarligen ligga inom gränsen för vad som sett ur biologisk synvinkel är sannolikt möjligt. Beträffande de av vattenbyggnaderna föranledda höjningarna av utnyttjandegraden inom betesområdena för barmarkstiden kan med stöd av de härovan utförda granskningarna sammanfattningsvis uttalas, att de erforderliga höjningarna inte i något fall synes lyfta utnyttjandegraden över gränsen för vad som är sannolikt möjligt. Någon reduktion av renantalen behöver tydligen inte ske med hänsyn till de under barmarkstiden tillgängliga efter vattenbyggnadernas utförande kvarstående betesförråden. Som redan nämnts bör dock särskilt undersökas, om dylika höjningar av utnyttjandegraden förutsätter t. ex. ökade produktionsinsatser, och om de eventuellt kan medföra att produktutbytet minskar. Ifråga om vinterbetesområdena är utgångsläget delvis ett annat. Enligt utredningens uppfattning är betesförrådet inom lavmarkerna den faktor, som i allmänhet inverkar begränsande på renantalet. Skulle det fallet inträffa att en vattenbyggnad minskar det under vintern tillgängliga lavbetet,

120 blir följden tydligen den att renmängden i regel måste minska i motsvarande grad. Det sagda gäller dock endast under den förutsättningen, att lavtillgångarna inom området verkligen utnyttjas i full omfattning. För de av vattenbyggnader ianspråktagna delarna av vinterbetesområdena saknas specificerade uppgifter om lavmarkens andel av landytan. Med anledning härav har utredningen funnit det lämpligt att vid följande beräkningar utgå från att andelen lavmark genomgående är densamma inom undersökta dämningsområden som inom betesområdena i övrigt. Det relativt sett största bortfallet av betesmark inom vinterbetesområdena återfinns i lappbyarna Umbyn (4,54 °/o), Serri (2,82 °/o), Frostvikens mellersta (1,99 %) och Jåkkåkaska (1,66 % ) . Vid ovan angiven fördelning av lavmarken i dessa lappbyar erhålles de i följande sammanställning angivna förändringarna i utnyttjandegraden under förutsättning att renantalen är oförändrade. Lappby

Jåkkåkaska Umbvn Serri Frostvikens

mellersta

Utnyttjandegrad före

efter

Höjning i °/o

21,3 13,7 17,6 J 23,9

21,66 14,35 18,11 24,39

1,7 4,8 2,9 2,0

Avser Frostvikens norra och mellersta lappbyar.

När det gäller att bedöma huruvida det är möjligt att höja utnyttjandegraden i angiven omfattning, bör först uppmärksammas att biologiskt optimum för renantalet enligt utredningens bedömning vid rådande förhållanden kan anses vara uppnått endast i lappbyarna i Norrbottens norra distrikt men inte i någon av de här undersökta lappbyarna. En höjning av utnyttjandegraden till det värde som motsvarar biologiskt optimum inom de tillgängliga lavmarkerna är teoretiskt sett möjlig. Den beräknade erforderliga höjningen är relativt sett störst i Umbyn (4,8 °/o). I betraktande av att utnyttjandegraden i denna lappby stiger med blott 0,65 procentenheter från nuvarande värde (13,7), som ligger väsentligt under bedömd högsta möjlig nivå för utnyttjandegraden (sid. 100), är det uppenbart att den erforderliga höjningen ligger inom gränsen för vad som är sannolikt möjligt. Även i Jåkkåkaska och Serri bedömes de erforderliga höjningarna av utnyttjandegraden vara sannolikt möjliga. Vad gäller Frostvikens mellersta lappby är utgångsläget delvis ett annat. Den redovisade utnyttjandegraden ligger i denna lappby ganska högt i och för sig och även i förhållande till övriga lappbyar i Jämtlands län. En varaktig höjning av utnyttjandegraden inom de för renbetning ianspråktagna lavfälten förefaller inte vara möjlig även om man beaktar att det för gången tid redovisade värdet på grund av viss ofullständighet i materialet troligen är något för högt (max. fel 6 procentenheter). Undersöker man andra alternativ för att kompensera bortfallet av lavmark erbjudes här två möjligheter. Dels kan vissa längre nedåt land belägna lav-

121 reserver eventuellt tas i anspråk, och dels torde det vara möjligt att avkorta vinterbetesperioden. En sådan avkortning av vinterbetessäsongen, som i Frostvikens mellersta lappby omfattar i genomsnitt 126 dagar, behöver ej omfatta mer än 2 a 3 dagar för att motsvara det uppkomna bortfallet av lavmark. En sådan mindre avkortning synes vara möjlig att genomföra med hänsyn till befintliga tillgångar på bete inom lappbyns område för barmarkstiden. Ifråga om samtliga övriga av här aktuella vattenbyggnader berörda lappbyar gäller, att bortfallet av betesmark är relativt sett mindre än för de här ovan särskilt uppräknade lappbyarna. Den minskning av betestillgångarna inom olika årstidsområden, som vattenbyggnaderna kan ge upphov till. kan följaktligen endast i ringa mån inverka på utnyttjandegraden. De erforderliga höjningarna av utnyttjandegraden synes inte i något av dessa fall vara större än att de helt faller inom gränserna för den slumpmässiga spridningen av mätvärdena. Inverkan på produktutbytet Som ovan anförts orsakar vattenbyggnaderna viss minskning av det för renarna tillgängliga betesförrådet. Huruvida en dylik reduktion av underlaget för renskötsel medför någon inverkan på det totala produktutbytet, synes därför behöva klarläggas. I första hand är det önskvärt att utröna om produktmängden påverkas oförmånligt av vattenbyggnaderna. I andra hand bör klarläggas huruvida någon kvalitativ försämring av produkterna kan uppkomma. En fullständig utredning om eventuella kvantitativa förändringar i produkutbytet förutsätter tillgång till noggranna uppgifter om utvunna produktmängder för tid såväl före som efter genomförda vattenbyggnader. Sådan allsidig driftsstatistik, som skulle kunna läggas till grund för en beräkning av årsproduktionens storlek, saknas emellertid för renskötseln. En dylik undersökning av produktkvantiteten vore för övrigt svår att utföra fullständigt, vilket framgår av följande. Utöver uppgifter om årsslaktens omfattning, slaktdjursvikter, slakttider m. m. skulle för en sådan undersökning erfordras noggranna data angående renstockens förändringar. Det är nämligen inte säkert, att det årliga produktuttaget motsvarar den årliga tillväxten av renstockens totalvikt, netto efter avgång för olyckor m. m. Uttaget kan vara antingen mindre än årstillväxten, varvid kapitaltillväxt i renstocken äger rum, eller större än årstillväxten, i vilket fall kapitaluttag från renstocken sker. På grund härav är det inte möjligt att bestämma den på renbetestillgångarna uppbyggda produktionens storlek genom att mäta endast det årliga uttaget utan att samtidigt registrera eventuella förändringar i renstockens storlek och sammansättning. De ganska omständliga mätningar av produktuttag och förändringar i renstockens storlek, som under en följd av år skulle behöva utföras för att fastställa eventuell inverkan på årsproduktionen av förändringar i betes-

förrådet, synes för närvarande inte vara möjliga att genomföra med erforderlig noggrannhet. Renbetesmarksutredningen har därför begagnat en annan metod vid sin undersökning av hur det totala produktutbytet kan påverkas. 1 huvudsak är det härvid nödvändigt att lita på den teoretiska analysen. Detta sammanhänger med att grundmaterialet är alldeles för ofullständigt för direkta mätningar av det slag som skulle erfordras. Rörande renantalet finns relativt fullständiga uppgifter att tillgå, men det synes inte vara möjligt att utgallra inverkningarna av allehanda i detta sammanhang ovidkommande faktorer, så att följderna av vattenbyggnadernas inverkan på betesförrådet skulle framträda i renodlad form. Av kapitel 4 framgår att utnyttjandegraden inom betesområdena för barmarkstiden överlag är förhållandevis låg. Det aritmetiska medeltalet för fjällappbyarna i Lappland är 4,9 °/o, för skogslappbyarna i Lappland 2,(5 % och för lappbyarna i Jämtlands län 4,0 %. Det högsta värdet för enskild lappby är bland fjällappbyarna i Lappland 8 , 8 % , bland skogslappbyarna i Lappland 3,8 % och bland lappbyarna i Jämtlands län 8,6 % . Ingen av de åsyftade lappbyarna (Lainiovuoma, Gällivare och Tännäs) har betesmarkerna för barmarkstiden så belägna, att förrådet av bete skulle kunna påverkas av vattenbyggnaderna. Det utgör därför användbara jämförelseobjekt. I fjällappbyarna i Lappland är medeltalet av utnyttjandegraden för vårbetestiden 3 , 4 % , för sommarbetestiden 4 , 3 % och för höstbetestiden 11,6%. Högsta värde för enskild fjällappby är för vårbetestiden 1 5 , 5 % , för sommarbetestiden 1 0 , 0 % och för höstbetestiden 19,0%. Ingen av de här åsyftade byarna (Saarivuoma, Norrkaitum och Lainiovuoma) berörs direkt av här aktuella vattenbyggnader. Av dessa uppräknade exempel på utnyttjandegrader framgår, att ingen av vattenbyggnaderna direkt berörd lappby uppvisar toppvärden. Beaktas härutöver att den högsta möjliga utnyttjandegraden för barmarksbetet med visshet ligger högre än angivna medeltal och sannolikt också högre än redovisade toppvärden för enskilda lappbyar, kan barmarksbetet vid nuvarande omfattning av renskötseln inte gärna inverka direkt begränsande på befintliga renantal i de av vattenbyggnaderna berörda lappbyarna. I fråga om dessa lappbyar har tidigare sagts, att de av vattenbyggnadernas inverkan föranledda höjningarna av utnyttjandegraderna för våren, sommaren och hösten är sannolikt möjliga. Inverkan på renarnas tillväxt av sådan betesknapphet, som följer av att biologiskt optimum för renantalet överskrides, torde i enlighet med ovanstående resonemang följaktligen inte uppkomma vad gäller barmarkstidens betestillgångar. På grund härav kan vattenbyggnaderna inte anses direkt hämma tillväxten av renstockens totalvikt i den mån denna tillväxt bygger på näringstillgången i barmarksbetet. Det sagda gäller för de enskilda lappbyarnas totala tillgångar av barmarksbete. Inom snävt begränsade betesytor intill reglerade vatten kan en oförmånlig inverkan stundom uppkomma. Utredningens uppgift har emellertid varit att klarlägga, hur vattenbyggna-

derna totalt sett inverkar på renskötselns förutsättningar. För en sådan bedömning bör en lappbys samtliga tillgångar av renbete läggas till grund och inte endast tillgångarna inom smärre delytor vid reglerade vatten. I (råga om vinterbetet, som av utredningen befunnits vara den i förhållande till övriga årstiders beten minsta tillgången och därför utgör den ur biologisk synvinkel begränsade faktorn på renantalet, är läget delvis ett annat. För det fall att en lappby, där renantalet ligger vid biologiskt optimum, till följd av vattenbyggnad får vidkännas minskning av lavbetesområdet, följer därav att renmängden uthålligt sett måste reduceras i motsvarande grad. Såsom tidigare nämnts uppgår det faktiska genomsnittsantalet renar för tidsperioden 1945—1960 till biologiskt optimum endast i Norrbottens läns norra distrikt. Vinterbetesområdet i lappbyn Sörkaitum berörs av här aktuella vattenbyggnader. I denna lappby skulle minskningen av lavförrådet följaktligen motivera en reduktion av renantalet. Bortfallet av betesmark är emellertid förhållandevis litet, närmare bestämt 0,02 % av hela årstidsarealen, och oförmånlig inverkan därav synes kunna undvikas genom motsvarande förkortning av betestiden. För övriga av vattenbyggnader berörda lappbyar gäller att biologiskt optimum för renantalet icke synes ha uppnåtts. Såsom utredningen tidigare angivit (sid. 120 ff.) medför en mindre minskning av lavbetet inte något direkt behov av motsvarande reduktion av renmängden. Då renantalet i dessa lappbyar ej uppgår till biologiskt optimum synes renstockens totala viktförändringar följaktligen inte påverkas av de smärre minskningar av lavförrådet, vilka vattenbyggnaderna ger upphov till. Den utförda granskningen av uppkommande förändringar av betestillgångarna inom olika årstidsområden visar att de av vattenbyggnaderna orsakade minskningarna av tillgängliga betesförråd som regel inte medför någon oförmånlig inverkan på förutsättningarna för produkttillväxten inom renskötseln, i den mån denna tillväxt är avhängig av den totala tillgången på bete för renarna. Vid ett ändamålsenligt utnyttjande av renbetesmarkerna synes vattenbyggnaderna följaktligen icke ge upphov till någon minskning av produktutbytet inom renskötseln. I vad mån kvalitativa förändringar uppkommer är svårare att påvisa. I betraktande av de förhållandevis obetydliga andelar av betesområdena, som berörs av vattenbyggnaderna, är det dock osannolikt, att betesförrådets sammansättning skulle undergå någon så betydande förändring, att den skulle märkbart kunna inverka på produkternas kvalitet. De nu gjorda bedömningarna är summariska. De gäller för totala betesförråd inom olika årstidsområden för lappbyar och grupper av lappbyar. Förutsättningarna för renskötsel bör enligt utredningens mening bedömas på det sättet, att man tar hänsyn till alla tillgångar av bete. För undergrupper inom lappby med betesområden intill reglerade vatten är det emellertid inte uteslutet, att de praktiska följderna av en vattenbyggnad kan

bli kännbara. Bortfallet av betesmark kan tvinga en undergrupp inom lappby att söka bete för sina renar inom andra områden av lappbyn. Tyngdpunkten av betesområdet kan förskjutas avsevärt. Av sådana förändringar kan följa besvär och merkostnader bl. a. genom att arbetsrutinen kan behöva ändras. För helhetsbedömningen av förutsättningarna för renskötsel och den i detta sammanhang aktuella inverkan på produktutbytet är emellertid dylika lokala inverkningar av oväsentlig betydelse.

Inverkan på

produktionsinsatserna

Produktionsinsatserna i renskötseln utgöres av dels kapitalkostnader för investeringar i renstock och driftsanläggningar, dels underhållskostnader för befintliga driftsanläggningar samt dels arbetsinsatser och omkostnader. Av dessa poster utgör varken kapitalkostnaderna eller underhållskostnaderna något större problem i här aktuella sammanhang. Däremot måste såväl arbetsinsatserna som omkostnaderna undersökas särskilt för att eventuell inverkan av vattenbyggnaderna skall kunna utrönas. Utredningen har i föregående avsnitt angivit, att den av vattenbyggnaderna orsakade minskningen av betesförrådet i och för sig inte framtvingar någon förändring av renantalet vid nuvarande omfattning av renskötseln. Vattenbyggnadernas inverkan på betesförrådet är nämligen inte större än att utnyttjandegraden kan höjas i erforderlig grad utan att biologiskt optimum överskrides eller tangeras. I och med att renantalet kan bibehållas oförändrat, ligger såväl alla kapitalkostnader i renskötseln som underhållskostnaderna för renskötselns driftsanläggningar kvar på samma nivå som före vattenbyggnaderna. I den mån vattenbyggnaderna direkt inverkar på befintliga fasta driftsanläggningar, är det vanligt att skador regleras i varje särskilt fall antingen genom överenskommelser mellan sökande i vattenmål och skadelidande part eller genom ålägganden av vattendomstolen. Om nya driftsanläggningar uppföres i samband med vattenbyggnader och beståndet av sådana anläggningar härigenom ökar, brukar frågan om underhållet regleras särskilt i varje fall. När det gäller skadeförebyggande åtgärder ålägges vanligen sökande i vattenmål att svara för underhållet. När fråga är om kompensationsåtgärder kan underhållet av nya anläggningar antingen omfattas av domen i vattenmål eller regleras genom särskilt avtal. Man torde utan vidare kunna utgå från att skadelidande part ej medvetet samtycker till ofördelaktiga avtal i dylika fall. Då kapitalkostnaderna och underhållskostnaderna på ovan angivna sätt brukar regleras i varje särskilt fall, kan vattenbyggnaderna följaktligen inte medföra någon oförmånlig inverkan på nämnda två i produktionsinsatserna ingående poster. Renskötseln belastas nämligen icke med några sådana ökade underhållskostnader, som företagarna i renskötseln skulle behöva betala och för ändamålet avstå från en del av bruttointäkten.

125 Förhållandet är ett annat när det gäller övriga i produktionsinsatserna ingående poster, nämligen dels i renskötsel nedlagda arbetsinsatser och dels renskötarnas omkostnader. Till en början bör nämnas, att en lappby självfallet också har vissa administrationskostnader. Dessa kan indirekt påverkas av vattenbyggnaderna, t. ex. genom att utgifterna för sammanträdesresor växer. Dylika ökningar av administrationskostnaderna är dock beroende av lappbymedlemmarnas gemensamma beslut. När fråga är om förrättningar, som har direkt samband med vattenmål, torde merkostnaderna ersättas av sökande i vattenmål. Den indirekta ökningen av administrationskostnaderna synes ej vara så stor, att den skulle ha väsentlig betydelse för bedömningen av vattenbyggnadernas inverkan på renskötselns förutsättningar. Vad sedan gäller de enskilda renskötarnas omkostnader vid arbetet i renskogen föreligger ingen detaljerad utredning om storleken av denna utgiftspost. Renbetesmarksutredningen har för sin del inte något direkt behov av att känna till omkostnadernas absoluta storlek, och har därför inte insamlat data rörande dessa. Vattenbyggnaderna torde dock totalt sett inte märkbart kunna inverka på genomsnittsnivån av omkostnaderna för den enskilde renskötaren. Utredningen har bedömt det vara ogörligt att i praktiken genomföra en mätning av en eventuell nivåförändring. Om en sådan förändring överhuvud taget uppkommer till följd av vattenbyggnader, så torde den vara obetydlig. Totalsumman av omkostnaderna får antagas vara direkt proportionell mot summan av arbetsinsatserna. Vid en bedömning av vattenbyggnadernas inverkan på renskötarnas omkostnader kan dessa kostnader följaktligen sammanföras med arbetsinsatserna. När det gäller att avgöra, huruvida storleken av den i renskötsel erforderliga arbetsinsatsen kan påverkas av vattenbyggnaderna, är det lämpligt att först göra klart för sig, hur en sådan inverkan skulle kunna uppkomma. Man synes kunna räkna med två huvudtyper av inverkan. Den ena utgörs av inverkan på arbetet i samband med flyttningarna och sammanhänger med att flyttningslederna löper utefter eller korsar vattendragen. För det fall att en vattenbyggnad medför försvårad flyttning betyder detta som regel, att flyttningsarbetet ökar eller blir mera mödosamt. En genomgång av några vattenmål visar, att denna form av inverkan brukar utredas ganska omsorgsfullt i samband med vattenmålens behandling i vattendomstolarna. I den mån försvårad flyttning uppkommer, är det vanligt att särskilda åtgärder vidtas för att underlätta flyttningarna. Även ersättning i pengar brukar förekomma, t. ex. som gottgörelse för uppkommen ökning av arbetsbördan. Den andra typen av inverkan berör den arbetsinsats som omfattar vallning, samling, skiljning o. dyl., dvs. det huvudsakliga arbetet i renskogen. Det framgår av domstolshandlingarna, att även denna form av inverkan brukar uppmärksammas noga. Det har bl. a. förekommit, att den anförts

12(3

som motiv för yrkade kompensationsåtgärder av allmän art. Den synes emellertid ha varit svår att klarlägga. Renbetesmarksutredningen har därför undersökt, under vilka förhållanden inverkan av detta slag uppkommer, och om så sker vilka de ekonomiska följderna blir. Två huvudfrågor är väsentliga i sammanhanget. För det första är det behövligt att utröna, om en höjning av betningsintensiteten orsakar en ökad arbetsbörda och i vilken grad arbetsbördan i så fall ökar. För det andra synes behöva klarläggas, om ingrepp till följd av vattenbyggnader kan medföra andra olägenheter t. ex. oreda i renskötseln. I avsikt att kunna belysa de angivna spörsmålen med särskilda data har utredningen begärt uppgifter om arbetsinsatsernas storlek genom att utsända frågeformulär till lappbyarna. Svar har erhållits endast från ett förhållandevis litet antal lappbyar och storgrupper. Till följd härav är materialet inte så fullständigt, att det i större omfattning har kunnat bearbetas för avsett ändamål. Meningen var bl. a. att med ledning av uppgifter om antalet i renskötsel insatta dagsverken utreda arbetsinsatsernas relativa storlek vid varierande betningsintensitet. Utredningen har i avsaknad av specificerade data rörande arbetsinsatser i dagsverken i stället analyserat nämnda samband utgående från uppgifter om den i lappbyarna totalt tillgängliga arbetskraften. En sådan analys blir med nödvändighet mera summarisk än den av utredningen planerade undersökningen av variationerna i arbetsinsatsens storlek angiven i dagsverken. Resultatet bör emellertid utvisa tendenserna i variationerna. Utredningen har tidigare beskrivit hur och angivit i vilken omfattning den i samband med vattenbyggnaderna uppkommande minskningen av renbetesmarkernas areal inverkar på utnyttjandegraden. För undersökningar av uppkommande förändringar i betningsintensiteten är antalet renbetesdagar per km 2 ett i detta sammanhang lämpligare mått. När det gäller att avgöra vilken inverkan eventuella förändringar i betningsintensiteten kan medföra på den för renarnas skötsel erforderliga insatsen av arbete, måste undersökas huruvida korrelation föreligger mellan arbetsinsatsernas storlek och förekommande intensitet i renbetningen. Vid denna undersökning har utredningen i brist på uppgifter om antalet dagsverken utgått från antalet arbetare i lappbyarna enligt en företagsräkning, utvisande läget den 1 september 1958 samt antagit att tillgången på arbetare är ett uttryck för behovet av arbetsmanskap och följaktligen också, sett på längre sikt, ett mått på arbetsinsatsens storlek. För att undvika att tillfälliga förhållanden inverkar på resultatet av analysen, har lappbyarna sammanförts i grupper. Härvid har beaktats, att varje sådan grupp bör bestå av lappbyar som har mycket att göra med varandra vid arbetet i renskogen. Med anledning av att skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län representerar andra typer av renskötsel än den lappländska fjällrenskötseln, har denna undersökning omfattat endast fjällappbyarna i Lappland. En sådan

begränsning är påkallad även med hänsyn till de delvis mycket avvikande naturliga förutsättningarna. Det framgår t. ex. av uppgifterna om antal arbetare per 1 OOO renar på sid. 147, att mycket små lappbyar har starkt avvikande värden från medelstora lappbyar vad gäller den relativa tillgången på arbetare. Medelstora och större lappbyar synes däremot i stort sett ha inbördes jämförbara förhållanden. Data angående tillgången på arbetare och förekommande betningsintensiteter inom barmarksområdet redovisas i följande översikt. Viss överensstämmelse mellan de båda värdena föreligger. Korrelationskoefficienten blir + 0,6. Antal arbetare per Antal RBD per knv 1 000 renar 1 barmarksbete 1

Grupp av lappbyar

Könkämä Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma Rautasvuoma och Kaalasvuoma Norrkaitum, Mellanbyn och Sörkaitum Sirkas och J å k k å k a s k a Tuorpon och Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg, Svaipa och Granbyn Ranbyn och Umbyn Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra

4,24 5,34 4.00 5,14 5.24 5,00 3.22 1,56 4,08

1 101 1 053 913 841 712 656 471 476

Medeltal

1 Genomsnitt för gruppen.

Huruvida orsakssamband föreligger är därmed inte klarlagt. För att ett sådant samband med säkerhet skall kunna påvisas fordras särskilda fältstudier. Det är emellertid troligt att ett sådant samband föreligger. På grafisk väg erhålles följande värden för detta samband mellan betningsintensitet och tillgång på arbetskraft, om sambandet antages vara rätlinjigt. Betningsintensitet Antal renbetesdagar per km 2 1 100 1 000 900 800 700 600 500 400

Arbetsinsats Antal arbetare per 1 000 renar 5,25 4,90 4,55 4,20 3,85 3,50 3,15 2,80

Det framgår av anförda data, att i här aktuella fall en stegring av arbetsinsatsen följer med högre betningsintensitet. Detta samband har sin betydelse för bedömning av vattenbyggnadernas inverkan på produktionsinsatserna inom renskötseln. Utredningen har tidigare förklarat, att en till följd

128 av vattenbyggnader uppkommande minskning av betesmarksarealen vid rådande förhållanden inte kan förväntas leda till en mot minskningen av betesförrådet proportionell och samtidig reduktion av det befintliga renantalet. I stället följer en automatisk höjning av betningsintensiteten. E n sådan inverkan framträder mest påtagligt inom sådana betesområden, som ligger i omedelbar närhet av reglerade vattendrag. Det är sannolikt, att denna inverkan efter någon tid breder ut sig homogent över t. ex. en lappbys hela årstidsområde eller måhända över hela årstidsområdet för en grupp av lappbyar, som har sammanhängande betesmarker. Önskvärt vore att för varje lappby noggrant angiva den ekonomiska betydelsen av denna sorts inverkan av de i samband med vattenbyggnader uppkomna arealreduktionerna. För beräkningar härom skulle emellertid erfordras mycket utförliga data, som utredningen ej har tillgång till. Med anledning härav har utredningen sökt angiva en summarisk och enkel metod för att få en uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna av en höjd betningsintensitet. Utgående från att varje renvaktare per år fullgör 200 dagsverken, varav 18 % (gäller fjällappbyarna) faller på månaderna juni— september, beräknas antalet erforderliga dagsverken öka med 20 per 1 000tal renar för varje ökning av betningsintensiteten med 100 renbetesdagar per km 2 inom sommarbetesområdet. Användes sommarbetesområdet endast under månaderna juni—augusti blir ökningen i runt tal 15 dagsverken per 1 000-tal renar för varje höjning av betningsintensiteten med 100 renbetesdagar per km 2 inom sommarbetesområdet. Inom vår- och höstbetesområdet blir motsvarande ökning c:a 10 dagsverken om sagda betesområde utnyttjas endast under maj och oktober samt c:a 15 dagsverken om utnyttjandetiden omfattar månaderna maj, september och oktober. November månad bör i detta sammanhang betraktas som vintermånad, emedan renarna vid denna tid övergått till lavbete. Som regel får man anta, att behov av att öka arbetsinsatsen framträder i första fasen endast inom det av en vattenbyggnad berörda årstidsområdet. I en senare fas kan andra årstidsområden och angränsande lappbyar komma att beröras av följdverkningar, om lämpliga preventiva åtgärder, såsom uppförande av stängsel, ej vidtages. Genom lämpliga skadeförebyggande åtgärder torde det i de flesta fall vara möjligt att motverka vattenbyggnadernas oförmånliga inverkan på de för renskötseln erforderliga arbetsinsatsernas storlek. Följdverkningar av annat slag Av vad som tidigare anförts har framgått, att vattenbyggnaderna orsakar viss minskning av det för renarna tillgängliga betesförrådet i sådana fall d ä r renbetesmark beröres av uppdämningar m. m. Då renantalet normalt icke samtidigt kan antas minska i motsvarande grad, följer av förhållandet

129 att betningsintensiteten måste stiga något. Detta har till följd att behovet av arbetsinsats tenderar att öka emedan en högre betningsintensitet som regel förutsätter en större arbetsinsats per ren och år. Om det ökade behovet av arbetsinsats tillgodoses genom att antalet fullgjorda dagsverken i renskötseln ökas, måste utbytet per dagsverke minska, då varken produktutbytet eller produkternas värde kan antagas öka som direkt följd av ingreppet i renbetesmarkerna. Nämnda förhållanden aktualiserar två frågor, som utredningen belyser i det följande. För det första gäller det att klarlägga vad som kan bli följden om ett ökat behov av arbetsinsatser icke kan tillgodoses och icke kompenseras genom tekniska hjälpmedel och åtgärder, t. ex. stängsel. Följden måste rimligtvis bli den, att renarna ägnas något sämre tillsyn än tidigare och att renar skingras, att kalvar icke blir märkta lika talrikt som tidigare, att slaktdjur icke påträffas vid den lämpligaste slakttiden i samma omfattning som före vattenbyggnaden o. s. v. För den enskilde renägaren uppkommer tydligen i detta fall viss ekonomisk förlust genom merarbete för skiljningar, stigande kostnader, försämrat utbyte av slakt m. m. För det andra är det erforderligt att klarlägga vad som händer, om det ökade behovet av arbetsinsatser tillgodoses och utbytet per dagsverke minskar. Härvid bör nämnas, att årsintäkten från renskötsel icke förutsattes minska för en given renmängd. En renägare kan öka arbetsinsatsen per ren antingen genom att avlöna medhjälpare eller genom att själv årligen fullgöra ett större antal dagsverken. I förra fallet måste renägarens behållna nettoinkomst minska. I senare fallet minskar den tid renägaren kan ägna sig åt andra inkomstbringande sysslor, såsom fiske och slöjd. Även detta medför att renägarens samlade årsinkomst kan minska. Ett minskat utbyte per dagsverke kan i sin tur antas öka benägenheten för övergång till annan sysselsättning än renskötsel. Då det i samband med vattenbyggnader som regel har vidtagits särskilda åtgärder för att motverka och kompensera befarade ogynnsamma inverkningar på renskötseln är dessa följdfrågor ej särskilt aktuella.

Suorvasjöarna, Ransaren och Sylsjön Utredningen har ansett det vara lämpligt att ytterligare belysa de frågor, som aktualiseras i samband med vattenbyggnader inom renbetesområdena, genom att i sammandrag referera tre olika vattenregleringsobjekt i fjällregionen. För detta ändamål har utvalts regleringarna i Suorvasjöarna i Luleälvens vattensystem, Ransarens reglering i Ångermanälvens vattensystem samt Sylsjöns reglering i vattendraget Nean. Regleringarna i Suorvasjöarna har genomförts i flera omgångar och omfattar ett sammanhängande dämningsområde, som ursprungligen bestod av flera sjöar, nämligen Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarka9

130 jaure med Vaisaluokta, Svaltjajaure, Suppatjaure, Kaskajaure och Ruotjajaure. Sjösystemets ursprungliga höjd över havet låg mellan 428,9 meter (Ruotjajaure) och 425,2 meter (Suorvajaure). Första Suorvaregleringen genomfördes redan på 1920-talet efter Kungl. Maj:ts medgivande den 22 november 1921. (Vattendomstolens beslut den 7 augusti 1921, 8 april 1922, 16 december 1922 och 27 juni 1927.) Särskilda villkor för l:a Suorvaregleringen föreskrevs av Kungl. Maj:t genom beslut den 27 augusti 1926. För l:a Suorvaregleringen var den tillåtna övre dämningsgränsen 428,98 meter och regleringsamplituden 8,50 meter. Andra Suorvaregleringen påbörjades i slutet av 1930-talet sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 28 april 1939 medgivit regleringens utförande och föreskrivit särskilda villkor för företaget. (Vattendomstolens beslut den 17 maj 1939 samt deldomar den 15 november 1958 och 6 oktober 1960.) Vid andra Suorvaregleringen höjdes den tillåtna övre dämningsgränsen till 435,78 meter och regleringsamplituden ökades till 15,30 meter. Genom senare medgivna regleringar i Suorvasjöarna har den tillåtna övre dämningsgränsen höjts ytterligare, jämlikt vattenrättsdomarens resolution den 2 september 1940 och vattendomstolens utslag den 20 november 1940 till 436,78 meter, jämlikt resolution den 7 juli 1941 och utslag den 24 september 1941 till 437,48 meter samt jämlikt resolution den 27 juni 1944 och deldom den 13 maj 1946 till 438,86 meter. Regleringsamplituden har härigenom successivt ökats till 18,38 meter. Definitivt tillstånd till reglering intill angivna högsta medgivna övre dämningsgräns meddelades i deldom den 6 maj 1963, sedan Kungl. Maj:t den 15 mars 1963 medgivit regleringen och föreskrivit särskilda villkor för densamma. (Tredje Suorvaregleringen.) Reglering av sjön Ransaren (583,0 meter över havet) påbörjades under 1950-talet, sedan Mellanbygdens vattendomstol medgivit regleringens utförande (deldom den 9 december 1953 och dom den 30 december 1955). Den tillåtna övre dämningsgränsen är 594,6 meter. Regleringsamplituden uppgår till 18 meter. Neaälvens reglering — Sylsjön — utfördes under förra delen av 1950-talet sedan Kungl. Maj:t den 6 maj 1949 medgivit företagets utförande samt föreskrivit särskilda villkor. (Jfr Mellanbygdens vattendomstols dom den 25 november 1949, vattenöverdomstolens dom den 30 april 1952 och Högsta domstolens dom den 15 juli 1953.) Den tillåtna övre dämningsgränsen i den genom uppdämning av Neaälven bildade Sylsjön är 851,0 meter. Regleringsamplituden uppgår till 20 meter. Gemensamt för de angivna tre dämningsområdena är — förutom stor regleringsamplitud — att de är större än flertalet övriga regleringsobjekt i var sin del av renskötselområdet. De torde därför utgöra goda undersökningsobjekt, när det gäller att klarlägga inverkan på renskötseln av vattendämningar i fråga om såväl inverkningarnas art som omfattning. Utredningen anser det härvid vara av värde att belysa bland annat frågan, huruvida det

131 vid dessa regleringsområden varit möjligt att i de av regleringarna berörda lappbyarna bemästra de följdverkningar av olika slag, som regleringarna kan ha givit upphov till. De arealbortfall som uppkommit genom de utförda dämningarna är, såsom framgår av följande översikt, inte anmärkningsvärt stora i något fall. ö v e r d ä m d areal

Betesområdets nettoareal före dämning km 2

km 2

i % av nettoarealen

Suorvasjöarna Sörkaitum sommarbetesområde Sirkas sommarbetesområde

793 1 777

28,2 45,0

3,55 2,53

Ransaren Vilheliriinna norra sommarbetesområde vår- och höstbetesområde Vilhelmina södra sommarbetesområde

917 944 1 149

1,7 2,5 3,4

0,19 0,26 0,30

....

1 015

8,0

0,79

....

1 896

8,2

0,43

Regleringsobjekt, lappby och betesområde

Sylsjön Handölsdalen betesområde för barmarkstiden Mittådalen betesområde för barmarkstiden

Den relativa omfattningen av arealbortfallet är störst i Sörkaitum och Sirkas, där 3,55 resp. 2,53 % av sommarbetesområdenas nettoareal gått förlorad. Inverkan på betestillgången är relativt sett något större, vilket framgår av de i följande tablå återgivna, beräknade utnyttjandegraderna vid oförändrade renantal före och efter utförda regleringar. Lappby och årstidsbete

Sörkaitum, sommar Sirkas, sommar Vilhelmina norra vår sommar höst Vilhelmina södra sommar

Utnyttjandegrad

Höjning i

före

efter

%

5,0 4,8

5,28 4,99

5,6 3,9

2,8 2,9 4,4

2,81 2,91 4,41

0.3 0,3 0,3

2,0

2,01

0,5

4,9

4,95

1,0

2,6

2,615

0,6

Handölsdalen barmarkstid Mittådalen barmarkstid

I enlighet med vad utredningen tidigare angivit (sid. 116 ff.) synes renantalet icke nödvändigtvis behöva reduceras till följd av en måttlig minskning av betestillgångarna. De i nu aktuella fall erforderliga höjningarna av betets utnyttjandegrad synes vara sannolikt möjliga att genomföra.

132 En höjning av betningsintensiteten förutsätter emellertid — som utredningen tidigare angivit (jfr sid. 127 ff.) — viss ökning av de för renskötselns drivande erforderliga arbetsinsatserna. Utredningen har med anledning härav även angivit, hur stor den erforderliga höjningen i olika behandlade fall beräknas vara.

före

efter

Erforderlig ökning av arbetsinsatser i dagsverken (beräknad)

Suorvasjöarna Sörkaitum (6 500 renar) sommarbetesområde

42 Sirkas (13 000 renar) sommarbetesområde

Regleringsobjekt, lappby och betesområde

Antal renbetesdagar per km 2 av nettoarealen

50 Ransaren Vilhelmina norra (4 500 renar) sommarbetesområde

vår- och höstbetesområde

1 Vilhelmina södra (3 000 renar) sommarbetesområde

1 Sylsjön Handölsdalen (3 000 renar) betesområde för barmarkstiden

5 Mittådalen (3 000 renar) betesområde för barmarkstiden

2 Såsom framgår av de redovisade uppgifterna, framträder denna form av inverkan i nämnvärd grad endast i samband med en förhållandevis stor ändring av betningsintensiteten. Det bör uppmärksammas, att anförda uppgifter återspeglar situationen sedan förhållandena stabiliserats efter genomförd arealreduktion. De innefattar sålunda inte sådant merarbete, som uppkommit under själva omställningsskedet. Uppgifterna inkluderar ej heller eventuellt uppkommet merarbete i samband med flyttningarna mellan olika betesområden. Beträffande andra former av inverkan, som uppmärksammats vid verkställda utredningar i samband med behandlingen i vederbörande vattendomstolar av de nu aktuella vattenregleringarna, vill utredningen anföra följande. Vid Sylsjön synes de direkta skadorna på tekniska anordningar m. m. ha varit förhållandevis små. Vattendomstolen har ålagt regleringssökanden dels att flytta två renvaktarstugor och att tillhandahålla viss kvantitet ved till dessa, och dels att ersätta kostnaderna för anskaffning av två båtar och för uppförande av båthus. Sistnämnda åläggande har föranletts av den

133 genom regleringen försvårade överfarten av vattendraget och även av försvårat fiske. I detta sammanhang bör nämnas, att Kungl. Maj:ts särskilda villkor för tillstånd till Sylsjöns reglering, utom annat, innefattade åläggande för regleringssökanden att uppföra och underhålla ett renstängsel mellan Skarvdörrfjället och Sylfjället. Ett vid vattenmålets behandling framställt yrkande om åläggande för regleringssökanden att bekosta renstängsel mellan Skarvdörrfjället och Hyddsjön bifölls ej. Vid Ransaren synes de direkta skadeinverkningarna ha varit avgjort större än vid Sylsjön. Vattendomstolen har sålunda i dom den 30 december 1955 ålagt regleringssökanden att utföra 17 olika skadeförebyggande åtgärder samt att ytterligare utreda 7 dylika åtgärder m. m., varav 5 sedermera utförts. Det slutliga av frågan om regleringens inverkan på renskötseln skulle, enligt domstolens förordnande, anstå i avbidan på erfarenhetens rön under en prövotid av fem år. Bland de av vattendomstolen föreskrivna åtgärderna må nämnas 11 km renstängsel, 2 renhagar och fållor, 1 gångbro och omläggning av stig, åtgärder vid 6 olika som renvaktarstugor avsedda byggnader, 1 båtslip med spel, 1 båthus och 2 båtar, bekostande av telefonabonnemang på två olika ställen samt åtgärder för att säkerställa tillgång till motorbåt på Ransaren. I deldom den 27 juni 1958 har vattendomstolen givit ytterligare föreskrifter angående utformningen av vissa skadeförebyggande åtgärder och utdömt dels penningersättningar (6 800 kronor) till enskilda samer i Vilhelmina norra lappby för merarbete och diverse förluster, som uppkommit under omställningsskedet, och dels ersättning för sådant intrång i renskötseln, som uppkommit under byggnadstiden. Utredningen är också i tillfälle att redovisa sökandens kostnader för skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder m. m. Dessa uppgår inklusive kostnader för förnyelse och underhåll till 40 000 kronor för 4 stugor, 95 000 kronor för 2 broar, 110 000 kronor för 11 km renstängsel, 20 000 kronor för 2 renhagar och 50 000 kronor för diverse åtgärder berörande renskötseln, tillhopa 315 000 kronor. — I anslutning till regleringsföretaget har en väg anlagts för sträckan Stornäs—Ransaren. Ytterligare bör nämnas, att i samband med Kultsjöns reglering nedströms Ransaren statens lappfond har tillförts 300 000 kronor till att bekosta frikraft åt alla samehushåll i Vilhelmina södra lappby och till vissa samehushåll i Vilhelmina norra lappby. (Av Kungl. Maj:t föreskrivet särskilt villkor.) Vid Suorvasjöarna har utförts en mängd skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder avseende renskötseln samt särskilda åtgärder för att underlätta samfärdsel m. m., vilka på olika sätt medför båtnad för samerna i trakten. På grund av den förhållandevis långa tid, som de etappvis genomförda regleringarna omspänner, och de många åtgärder som under årens lopp vidtagits i skadeförebyggande och kompenserande syfte, förändrat penningvärde m. m. torde en detaljerad redovisning av olika enskilda åt-

gärder och kostnaderna för dessa bli svåröverskådlig. Bättre överblick erhålles genom en summarisk redovisning av vidtagna åtgärder. Till en början kan nämnas, att de hos vattenfallsstyrelsen registrerade kostnaderna för de vid Suorvasjöarna utförda skadeförebyggande åtgärderna och kompensationsåtgärderna, inklusive kostnaderna för förnyelse och underhåll men exklusive styrelsens administrationskostnader, hösten 1963 uppgick till 226 000 kronor för 13 broar, 1 650 000 kronor för 93 km renstängsel, 89 000 kronor för 6 renhagar och 1 300 000 kronor för diverse andra åtgärder, tillhopa 3 265 000 kronor. Härutöver hade utbetalats ersättningar till enskilda samer i lappbyarna Sirkas och Sörkaitum samt vid sjösystemet tidvis bosatta samer som icke numera tillhör lappby m. fl. personer med ett sammanlagt belopp av 3 509 150 kronor i enlighet med Norrbygdens vattendomstols deldomar den 15 oktober 1958 och 6 oktober 1960. En av vattenfallsstyrelsen år 1958 sammanställd förteckning över samtliga vid Suorvasjöarna intill hösten 1958 vidtagna åtgärder i skadeförebyggande och kompenserade syfte utvisar, hur kostnaderna angivna i 1958 års prisnivå fördelar sig på olika arbeten. För åtgärder som utförts för att undanröja direkta skador av regleringen uppgår anläggningskostnaderna till 427 000 kronor och för åtgärder som av vattenfallsstyrelsen ansetts utgöra allmän kompensation till 641 900 kronor. För åtgärder som vidtagits i samband med anläggningsarbetena i Suorva i syfte att underlätta färder och transporter har en tredjedel av kostnaderna av vattenfallsstyrelsen ansetts böra hänföras till den båtnad, som samerna har av åtgärderna. Denna andel av anläggningskostnaderna uppgår till 265 000 kronor. Tillsammans utgör sagda kostnadsposter 1 333 900 kronor. Bland de utförda skadeförebyggande åtgärderna märks förbättrade färdleder, stigar och flyttningsvägar, en färja, båtbryggor, vågbrytare och båtplatser, båtsliper och båtspel, simställen för renar, strandrensning vid båtleder m. fl. ställen, utmärkande av farleder och anläggande av hamn. Av utförda kompensationsåtgärder kan nämnas broar, renstängsel, fiskkällare, övernattningshyddor, telefon vid Stora Sjöfallet och radiotelefonförbindelse Suorva—Vaisaluokta. De i samband med anläggningsarbetena i Suorva utförda åtgärderna för att underlätta transporter och färder, som anses vara till båtnad även för samerna, omfattar transportbanor och trallor vid markorna i Suorva, Stora Sjöfallet och Jaurekaska samt kajer och kranar vid tilläggsplatserna för båtar i anslutning till markorna. För att ytterligare belysa frågan om gottgörelse för de i samband med regleringarna i Suorvasjöarna uppkomna olägenheterna för samerna vill utredningen i sammandrag återge vissa uppgifter från den av Norrbygdens vattendomstol den 15 oktober 1958 avkunnade deldomen angående Suorva sjöarnas reglering. I domen avhandlas, utom annat, frågor angående skador å renbetesland och åtgärder till förmån för och ersättningar till samerna.

135 Genom sin fullständighet i redovisningen av ett stort antal olika åtgärder utgör deldomen en god illustration av de föreliggande problemen. Rennäringen och samerna berörande frågor redovisas i deldomen i 123 olika punkter upptagande allmänna frågor, enskilda skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder och grupper av sådana åtgärder, samt skador, olägenheter och besvär, ersättningar m. m. Av dessa avser 67 punkter åtgärder för underlättande av färder, transporter och flyttningar, 25 punkter renstängsel, renhagar och övriga åtgärder för renskötselns underlättande, 6 punkter stugor och förvaringsutrymmen, 10 punkter frågor angående fisket i sjöarna, 6 punkter diverse olägenheter, intrång och åtgärder, 2 punkter frågor angående telefonförbindelser och slutligen innehåller 7 punkter allmänna synpunkter, motiv m. m. Genom 1958 års deldom angående Suorvasjöarnas reglering m. m. tillerkändes samerna i bygden även personliga ersättningar för olägenheter sammanhängande med ökade besvär vid flyttningar, andra färder och transporter samt vid renskötselns drivande, vid utövandet av fiske och som gottgörelse för otrevnad m. m. samt tvätt- och hushållsbesvär. Ersättningarna beräknades efter särskilda normer, varierande för olika grupper av samer, utgående från schematiska grundbelopp för olika former av olägenheter och besvär, som ej kunnat regleras i annan ordning. Ersättningsbeloppen avser bestämda tidsperioder eller enstaka år, som redovisats i deldomen. Till samer i Sirkas lappby utdömdes 1 534 600 kronor och till samer i Sörkaitum 765 400 kronor, tillhopa 2 300 000 kronor. Genom deldom den 6 oktober 1960 tillerkändes av Suorvaregleringarna berörda samer och andra personer, som tidvis är eller varit bosatta vid sjösystemet eller närmast nedströms detsamma, liknande ersättningar med tillhopa 1 209 150 kronor. Som utredningen redan angivit har de utdömda personliga ersättningarna utbetalats till vederbörande i enlighet med den av vattendomstolen angivna fördelningen. Genom den form av gottgörelse som de personliga kontantersättningarna utgör, synes det ha blivit möjligt att tillföra samerna ersättning även för sådana skador och inverkningar, som det är svårt att ersätta till fulla värdet genom olika former av tekniska åtgärder. Även av andra skäl får de personliga kontantersättningarna anses utgöra en effektiv form av gottgörelse. Utöver den direkta form för gottgörelse för uppkomna skador och olägenheter, som utförandet av skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder i anslutning till ett regleringsföretag utgör, bör nämnas de möjligheter som står till buds att ta i anspråk regleringsavgifter bl. a. för att gottgöra oförutsedda skador och olägenheter vid reglerade vattendrag. (Jfr vattenlagen, 4 kap. 14 och 15 §§.) För Suorvaregleringarna är det ganska stora belopp, som inflyter i regleringsavgifter. Från och med 1964 uppgår avgifterna för första, andra och tredje Suorvaregleringen till ett årligt belopp av 913 051 kronor. Till och med år 1963 hade influtit för första regleringen

136 sammanlagt 2 251 930 kronor, för andra regleringen 1 988 403 kronor och för tillfälliga regleringar 458 000 kronor. Till ändamål som avser renskötseln i bygden utbetalas varierande belopp årligen enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Medlen utnyttjas i huvudsak för investeringar i driftsbefrämjande åtgärder på ungefär samma sätt som lappfondsmedlen. Vid Suorvasjöarna har emellertid regleringsavgifterna som det vill synas delvis kommit att ersätta lappfondsmedlen vid bekostandet av investeringar för renskötselns behov. Med hänsyn härtill synes det inte vara erforderligt att i förevarande sammanhang redovisa vilka belopp som hittills utgått av regleringsavgifter till ändamål som berör renskötseln i bygden.

Sammanfattande

synpunkter

Den av utredningen företagna granskningen av olika regleringsobjekt, de åtgärder som i anslutning till regleringsföretagen blivit utförda samt de ersättningar som utbetalats, har på olika sätt anknutits till de teoretiska momenten i detta kapitel. De sammanhang som härigenom blivit belysta såväl ur teoretisk som praktisk synvinkel har givit utredningen en mångsidig bild av vattenregleringarnas inverkan på förutsättningarna att driva renskötsel. Granskningen av de tre regleringsobjekten Sylsjön, Ransaren och Suorvasjöarna och de vid dämningsområdena vidtagna åtgärderna för att förebygga skada och olägenheter har visat hur man genom tekniska anordningar och på annat sätt sökt återställa förutsättningarna för samernas näringsliv i berörda områden i oförsämrat skick. De åtgärder som särskilt vid Suorvasjöarna utförts i stort antal och även de som företagits vid Ransaren torde i ekonomiskt avseende få anses utgöra acceptabel kompensation för gjorda ingrepp i renbetesmarkerna och för uppkommet intrång i samernas renskötsel. Med hänsyn till de förhållandevis måttliga skadeverkningar som uppstått vid Sylsjöns reglering och det på grund av särskilt villkor iståndsatta renstängslet mellan Sylfjället och Skarvdörrfjället torde även vid Sylsjön uppkomna olägenheter av ekonomisk natur ha kompenserats. Utifrån dessa resultat ler det sig för utredningen sannolikt, att man även vid övriga av kraftverksbyggen och sjöregleringar berörda vattendrag, åtminstone vid den omfattning som av utredningen redovisade vattenbyggnader har eller planlagts att ha, skall kunna till fulla ekonomiska värdet — genom lämpliga kombinationer av tekniska anordningar m. m. samt kontantersättningar — gottgöra sådana olägenheter och sådant intrång, som följer av vattenbyggnader. Vid planläggningen och utförandet av olika skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder är det enligt utredningens mening fördelaktigt att i så stor omfattning som möjligt söka befrämja en produktionsökning och en höjning av produkternas samlade värde samt en fortsatt rationalise-

137 ring inom rennäringen. I överensstämmelse med denna huvudsyn anser utredningen det vara lämpligt, att visst företräde gives för kompensationsåtgärder av allmän art framför olika former av skadeförebyggande åtgärder av kanske icke sällan osäkert värde. Önskvärt är även att i större utsträckning än hittills varit vanligt koncentrera verksamheten i skadeförebyggande och kompenserande syfte till ett mindre antal men större projekt, som med säkerhet medför avsedd nytta för lång framtid. I samband härmed är det angeläget att kompensationsåtgärderna utformas mera med hänsynstagande i ill behovet av rationalisering än med en strävan att vidmakthålla en äldre och kanske i flera avseenden föråldrad driftsordning. Härvid synes bl. a. en ersättningsform, som utredningen ej har berört nämligen avtalsformen, vara till fördel.

138 KAPITEL

7 Indelning i lappbyar

Inledning Jämlikt 7 § renbeteslagen skall samerna för renskötselns drivande vara indelade i lappbyar. De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skall fördelas mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställes för de områden, inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankommer på länsstyrelsen att efter hörande av de samer, vilkas rätt är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom att vidtaga den ändring i verkställd indelning, som av omständigheterna påkallas. För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt i enahanda ordning fastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de trakter, där samerna äger uppehålla sig med sina renar allenast under del av året. För två eller flera lappbyar må fastställas gemensamt betesområde. — Den nuvarande indelningen i lappbyar har ägt bestånd sedan mitten av 1940-talet, då gällande byordningar 1 trädde i kraft. En ändring företogs år 1963, då Tranris lappby tillfördes den angränsande lappbyn Handölsdalen. Lappbyarnas betesområden framgår av en särskild kartbilaga. De är beskrivna i de gällande byordningarna. För lappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län angives i byordningarna gränser för lappbyarnas betesområden, för fjällappbyarna å trakterna ovanför odlingsgränsen och för skogslappbyarna å trakterna ovanför lappmarksgränsen. För de s. k. koncessionslappbyarna i Norrbottens län har gränser för lappbyarna fastställts av länsstyrelsen i samband med särskilda beslut om koncessionsområdenas inrättande. Beträffande vinterbetesområdena göres i byordningarna för lappbyarna i Norrbottens läns lappmarker endast hänvisning till gammal sedvana utan angivande av exakta gränser. I byordningarna för lappbyarna i Västerbottens län är gränserna för vinterbetesområdena dessutom summariskt beskrivna. Vad gäller lappbyarna i Jämtlands län har de områden som får tas i anspråk för renbetning under varje tid av året beskrivits genom uppräkning av de renbetesfjäll, särskilda fastigheter och andra områden 1 Byordningar för lappbyarna är fastställda av länsstyrelsen i Jämtlands län den 10 december 1946 för lappbyarna i Jämtlands län och för Idre lappby i Kopparbergs län, av länsstyrelsen i Västerbottens län den 10 november 1945 för samtliga lappbyar i länet och av länsstyrelsen i Norrbottens län den 29 juni 1946 för samtliga lappbyar ovan lappmarksgränsen i länet samt den 15 mars 1951 för lappbyarna nedom lappmarksgränsen i samma län.

139 som tilldelats de olika lappbyarna. Beträffande övriga betesområden hänvisas i byordningarna endast till gammal sedvana utan angivande av exakta gränser. Huvuddragen i den gällande indelningen i lappbyar har ägt bestånd lång tid. Indelningen bygger i huvudsak på hävdvunnen ordning vid renbetesmarkernas utnyttjande. Gränserna mellan lappbyarna följer ofta större vattenleder och andra naturliga skiljelinjer i terrängen. De stora fjällsjöarna utgör tillsammans med de större älvarna de bästa naturliga gränserna under hela barmarkstiden. Det förekommer emellertid också, att lappbygränser sammanfaller med administrativa gränser, såsom kommungränser och länsgränser, som icke överallt följer naturliga skiljelinjer i terrängen.

Fjällrenskötsel och skogsrenskötsel I norra och mellersta Lappland drives både fjällrenskötsel och skogsrenskötsel. Erfarenheten visar, att konkurrensen om renbetesmarkerna understundom kan ge upphov till konflikter, när dessa båda former av renskötsel drives å samma trakter. Med anledning härav är det motiverat att uppmärksamma frågan om hur avvägningen mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel lämpligen bör ske på de trakter, där tillgången på renbetesmarker icke förslår till en obegränsad expansion utan att någon part blir lidande. 1928 års renbeteslag 1 stadgar härom i 3 §, 3 mom,: »Prövas beträffande visst område utövande av den rätt, som tillkommer skogslapparna — — — medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel.» Detta stadgande föreslogs på sin tid av 1919 års lappkommitté (SOU 1923: 51, sid. 125) under motivering, att syftet med stadgandet var att tillvarata fjällsamernas intressen. Kommittén anförde bl. a. följande: »Såsom av utredningen framgår är skogsrenskötseln i förhållande till fjällrenskötseln av mindre betydelse. Då konkurrens om betesmarkerna föreligger, synes därför skogsrenskötseln böra stå tillbaka, dock endast om den visar sig medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln. I detta sammanhang är att märka, att skogsrenskötseln på en del håll visat ansatser att tränga undan fjällrenskötseln från trakter, där den sistnämnda tidigare varit förhärskande. Dylika tendenser synes av flera skäl böra motarbetas.» Varken den första renbeteslagen av år 18862 eller den andra av år 18983 gjorde någon sådan åtskillnad mellan fjällsamer och skogssamer. I de båda äldre lagarna talades blott om »lappar» och »lapparnes» rättigheter och skyldigheter. Det var sålunda först genom 1928 års renbeteslag som fjällrenskötsel och skogsrenskötsel skildes från varandra i rättsligt avseende 1

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 18 juli 1928 (nr 309). Lag, angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige (den 4 juni 1886). 3 Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige (den 1 juli 1898). 2

(jfr sistnämnda lag 2, 3, 27—29 och 46 §§). I 1928 års lag intogs också särskilda regler för skogsrenskötseln nedanför lappmarksgränsen (57 och 58 §§). Huruvida de motiv, som föranlett stadgandet i 3 §, 3 mom. i 1928 års renbeteslag, numera står i samklang med de faktiska förhållandena och med gängse betraktelsesätt på samernas speciella rättigheter, kan diskuteras. Skogsrenskötselns ådagalagda livskraft och förmåga att utvecklas såväl ekonomiskt som organisatoriskt, synes närmast leda till den uppfattningen, att den väl hävdar sin plats. Historiskt synes skogsrenskötseln äga lika stort berättigande som fjällrenskötseln. De fragmentariska informationer, som kan erhållas från bevarade dokument rörande förhållandena i äldre tider, antyder att den nuvarande skogsrenskötseln utvecklats från ett nedre, östligare system av »lappbyar», medan fjällrenskötseln synes ha utgått från ett västligare sådant system. Indelningsmässigt synes åtskillnaden mellan fjällappar och skogslappar (eller »granlappar») i äldre tid ha varit av en annan innebörd än den nuvarande. Anteckningar i 1500-talets skattelängder ger vid handen, att fjällappar och skogslappar åtminstone delvis hänförts till samma »lappbyar» i skattebokföringen. Ur ekonomisk-organisatorisk synvinkel är de båda formerna av renskötsel uppbyggda på samma sätt. Produktionen är numera inom både fjällrenskötsel och skogsrenskötsel i huvudsak inriktad på utvinnande av kött och hudar. Produktionskostnader föranleds av samma arbetsmoment, såsom vallning, märkning och slakt. Investeringar förekommer i stängsel, hagar, vaktarstugor m. m. Driften är organiserad i enpersonsföretag och familjeföretag. Samverkan mellan de enskilda företagarna förekommer vid renskötselns bedrivande i en av de praktiska förhållandena betingad omfattning. Lappbyns organisation är densamma i de båda formerna av renskötsel, osv. Olikheterna mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel hänför sig väsentligen till sådana förhållanden, som att renarnas betesområden för barmarkstiden är belägna i olika växtgeografiska regioner, att flyttningsvägarna för fjällrenarna mellan de olika årstidsbetena är längre än för skogsrenarna, och att inom skogsrenskötseln familjerna numera å vissa trakter icke alltid flyttar mellan olika årstidsvis ten. Vid fördelningen av renbetesmarkerna mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel kunde måhända — om de båda formerna nödvändigtvis måste helt utesluta varandra — den form givas företräde, genom vilken det mest intensiva bruket av renbetestillgångarna är möjligt att uppnå. En jämförelse av betningsintensiteten, beräknad på genomsnittsrenantal under tidsperioden 1945—1960, inom fjällrenskötseln och skogsrenskötseln visar dock inte några sådana skillnader, att det skulle finnas skäl att sätta någondera formen av renskötsel före den andra. Fjällappbyarna norr om Torne älv har vintertid en betningsintensitet av 2 199 renbetesdagar per km 2 lavmark. Motsvarande tal för Vittangi skogslappby är 2 309. Inom området mellan Torne och Lule älvar är betningsintensiteten i fjällappbyarna i genomsnitt 2 572 renbetesdagar per km 2 lavmark och i Gällivare skogslappby 1 849.

141 Den närmast jämförbara fjällappbyn Sörkaitum har en betningsintensitet av 1 944 renbetesdagar per km 2 lavmark. I Jokkmokks socken är motsvarande tal 1 803 för fjällappbyarna och 1 407 för jämförbara områden i skogslappbyarna. I Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar är motsvarande tal 1 841 i fjällappbyarna och 1 741 i skogslappbyarna. Under barmarkstiden är betningsintensiteten icke direkt jämförbar på grund av att betesområdena för fjällrenar och skogsrenar ligger i olika växtgeografiska regioner. Det växelbruk som på sina håll vunnit insteg med betning av skogsrenar barmarkstid och fjällrenar vintertid inom ett och samma markområde synes visa att de båda formerna av renskötsel åtminstone till viss del kan drivas å samma trakter. Det förhållandet, att skogssamerna måhända kan anses ha lättare än fjällsamerna att övergå till annan sysselsättning än renskötsel, kan eventuellt uppfattas som ett motiv för att i vissa fall ge fjällrenskötseln företräde framför skogsrenskötseln. Vid behandlingen av fördelningsfrågorna torde emellertid vanliga rättvisesynpunkter i första hand böra beaktas, vilket skulle innebära, att fjällrenskötsel och skogsrenskötsel åtminstone i princip bör betraktas vara lika berättigade. Med anledning härav vill renbetesmarksutredningen som sin uppfattning framhålla att renbeteslagens 3 § 3 mom. bör ändras. Med denna huvudsyn på fjällrenskötselns och skogsrenskötselns status i förhållande till varandra bör en rättvis och för båda parter godtagbar lösning kunna uppnås vid fördelningen av tvistiga betesområden mellan de båda formerna av renskötsel. De mest framträdande aktuella fördelningsfrågorna berör betesmarkernas disposition i anslutning till Vittangi skogslappby. Mindre påträngande frågor av denna art sammanhänger med fördelningen av betesmarkerna vid Gällivare skogslappby samt i Pite lappmark i fråga om vinterbetesområdenas fördelning mellan där belägna fjällappbyar och skogslappbyar. Vittangi skogslappby har under en följd av år utnyttjat vissa betesområden utanför lappbyns till gränserna bestämda område, inklusive det särskilda tilläggsområdet för Pessinki-gruppen nordöst om lappbyns centrala del, för betning av renar huvudsakligen under barmarkstiden. Ibland har denna renbetning utanför skogslappbyns gränsbestämda område fortgått så långt in på hösten att fjällrenarnas vinterbetning inom de traditionella vinterbetesområden som gränsar till Vittangi skogslappby blivit väsentligt försvårad, emedan betesmarkerna varit upptrampade av skogsrenar när fjällrenarna anlänt till trakten. Detta förhållande har utvecklats i huvudsak under tiden efter andra världskriget och sammanhänger nära med förhållandena i renskötseln i Vittangi skogslappby och särskilt med renantalets ökning i denna lappby i jämförelse med renantalet i fjällappbyarna. Renantalets växlingar i lappbyarna i denna del av Lappland framgår av följande översikt.

142 Ar 1931 1934 1937 1940 1944 1947 1951 1955 1959 1964

Sammanlagt renantal 49 993 48 576 32 521 31 099 31 342 33 607 52 605 55 995 40 936 36 173

°/o skogsn

8,3 7,0 3,6 4,8 5,0 4,4 6,6 10,7 16,9 23,0

Skogslappbyns gränsbestämda område, som är avsett för betning av renar under barmarkstiden, omfattar — inklusive det särskilda tilläggsområdet för Pessinki-gruppen — en areal av 1 735 km 2 , medan det i verkligheten under efterkrigstiden för renbetning bärmarkstid av skogsrenarna ianspråktagna området upptager en areal av 2 870 km 2 . Det av skogsrenarna utnyttjade betesområdet är 65 % större än det enligt byordningen under barmarkstiden formellt tillåtna betesområdet. Inom det av skogsrenar från Vittangi lappby upptagna barmarksområdet är betningsintensiteten normal för skogsrenskötselns förhållanden. Därest skogsrenarna skulle trängas samman inom det formellt medgivna betesområdet för barmarkstiden, vore det erforderligt att avsevärt minska renantalet i skogslappbyn, för att en för skogsrenskötsel i denna del av Lappland normal betningsintensitet skulle erhållas. I detta sammanhang bör nämnas, att Kungl. Maj:t på förekommen anledning den 6 september 1963 i syfte att uppnå goda förhållanden i renskötseln i denna trakt föreskrivit viss särskild begränsning av rätten för bofasta personer, som icke är av samisk härkomst, att hålla renar i vård hos same inom Vittangi skogslappby. Del är emellertid inte så, att de otillfredsställande förhållandena i renskötseln inom området endast har samband med utvecklingen i skogslappbyn. Betydande förändringar i sättet att sköta renar har överfarit hela området, fjällappbyarna medräknade. De aktuella svårigheterna torde därför åtminstone delvis vara en följd av de pågående omställningarna i sättet att sköta renar samt i ändrade levnadsvanor. För att få reda på renägarnas syn på aktuella svårigheter vid betesmarkernas ändamålsenliga utnyttjande har renbetesmarksutredningen vid ett särskilt sammanträde i Karesuando den 6 april 1963 sökt kontakt med företrädare för de lappbyar, som frågan närmast angår. Härvid framkom bl. a., att renägarna är angelägna om att uppnå ett sakernas bättre tillstånd i samförstånd med varandra och med förvaltningens stöd, och att de ej kan lösa de aktuella problemen på egen hand. Olika uppslag till praktiska åtgärder diskuterades vid detta sammanträde.

143 För det första synes det vara nödvändigt att minska skogsrenarnas andel av den sammanlagda renmängden. För det andra synes viss hopträngning böra ske av skogsrenarnas betesområde för barmarkstiden, så att fjällrenarnas sedvanliga vinterbetesmarker i erforderlig utsträckning fredas från betning av skogsrenar. För det tredje torde det vara lämpligt att ändra skogslappbyns fastställda gränser för barmarksområdet eller att vidta andra åtgärder syftande till en ändamålsenlig disposition av de tillgängliga renbetesmarkerna i denna trakt. Härvid kan något av de i det följande angivna alternativen komma i fråga. 1. Tuolpnkka-gruppen i Vittangi skogslappby avskiljes från den övriga delen av lappbyn och bildar en fristående lappby. Huvuddelen av nuvarande Vittangi skogslappbys betesområde flyttas något åt öster och nordöst, så att en »korridor» för vinterbetning av fjällrenar från Lainiovuoma lappby lämnas mellan dessa två nya skogslappbyar. Det för fjällrenar avsedda betesområdet borde vara ganska brett längst i norr och avsmalna söderut samt utsträckas efter Lainioälven nedströms till i höjd med Lainio by. 2. Motsvarande åtgärd utan formell delning av Vittangi skogslappby. Fndast skogslappbyns gräns ändras så, att ett mot ovan beskrivna korridor svarande vinterbetesområde för fjällrenar reserveras vid Lainio älv. 3. I stället för ett för enbart fjällrenar avsett betesområde, där skogsrenar ej må hållas, intages i byordning föreskrift om att fjällrenar må betas inom ett närmare i bj^ordningen angivet område inom skogslappbyn och att skogsrenarna före barmarkstidens slut skall vara bortförda från det sålunda för vinterbetning av fjällrenar avsedda området. Vittangi skogslappbys östra gräns torde vid samtliga av dessa alternativ kunna flyttas åt nordöst till sträckningen Pitsipalo—Nuulanki. I (ivrigt borde betning av skogsrenar utanför skogslappbyns utvidgade betesområde för barmarkstiden ej iå ske regelmässigt utan särskilt medgivande av berörd Ijällappby. De beskrivna åtgärderna innebär, att den traditionella omfattningen av fjällrenskötsel och skogsrenskötsel bibehålies nästan oförändrad. Denna linje torde bäst överensstämma med de berörda renägarnas egen syn på spörsmålet. Från ekonomisk synpunkt ter det sig dock mera lämpligt att tillåta något större expansion av skogsrenskötseln, om den visar sådan livskraft, att den självmant tenderar att öka i omfattning på bekostnad av fjällrenskötseln, därest den sistnämnda formen av renskötsel icke tenderar att expandera lika starkt. I det aktuella fallet Vittangi skogslappby synes emellertid skogsrenskötselns expansion till stor del vara en följd av det kapitaltillskott utifrån, som hållandet av ett ökat antal skötesrenar har inneburit. Med anledning härav bör en lämplig avvägning av omfattningen av de båda renskötselformerna tills vidare i huvudsak grundas på den traditionella fördelningen. Utredningen förordar en sådan lösning. övriga aktuella frågor berörande avvägningen mellan fjällrenskötselns

144 och skogsrenskötselns omfattning avser endast smärre jämkningar av lappbyarnas gränser. De behandlas i anslutning till den härefter följande översynen av lappbyarnas fastställda gränser och därmed sammanhängande frågor.

Jämkningar av lappbyindelningen På lång sikt torde det vara fördelaktigt, om fördelningen av renbetesmarkerna mellan lappbyarna kan ordnas på det sättet, att ur ekonomisk synvinkel mest ändamålsenliga bruk av renbetestillgångarna kan uppnås. I praktiken är det emellertid inte så lätt att förverkliga en dylik ordning, ty dels är kunskapen bristfällig om vilken indelning som vid varje tidpunkt är den mest ändamålsenliga och dels ändras de faktiska förutsättningarna från tid till annan. En verkställd fördelning, som vid tiden för dess införande bedömes såsom ändamålsenlig, kan inte förväntas bli det för all framtid. Härvid inverkar vissa yttre förhållanden, såsom det allmänna behovet att utnyttja värdefulla naturtillgångar, t. ex. malm och vattenkraft, samt de pågående allmänna strukturförändringarna i samhället, vilka på längre sikt medför ändrade betingelser även för renskötseln. Ofta är det dock så, att fördelningen av renbetesmarkerna i allt väsentligt är en intern fråga för den renskötande folkgruppen, och förhållandena i renskötseln synes därför i första hand vara avgörande för den lämpliga, aktuella fördelningen av renbetesmarkerna mellan olika lappbyar. På grund av att renskötseln utnyttjar stora områden och att flyttningar förekommer mellan olika betesmarker är det nödvändigt att ägna de organisatoriska förhållandena särskild uppmärksamhet vid fördelningen av betesmarkerna. Fördelningen bör om möjligt ske på det sättet, att naturförhållandena underlättar renskötseln. Dels bör betesområdena ha goda naturliga gränser, och dels bör indelningen av betesmarkerna vara sådan, att renarna självmant gärna håller sig inom det avsedda betesområdet och följer inom lappbyns område befintliga betesstråk. Under vinterbetessäsongen, då marken är snötäckt, är renarna föga rörliga. Vakthållning för att hålla hjordarna samlade inom en lämplig betesyta är från kostnadssynpunkt möjlig under denna årstid, och arbetspersonalen är oftast tillräcklig för sådana arbetsmoment. Renarna kan också vintertid lätt förflyttas från ett betesfält till ett annat, och flyttningarna kan dirigeras och kontrolleras utan större besvär. På grund härav finns inget särskilt framträdande behov av naturliga gränser mellan de olika lappbyarnas vinterbetesområden. Betesmarkerna för vintertiden bör därför normalt kunna fördelas rättvist mellan lappbyarna. Förhållandena under vintern synes därför icke böra läggas till grund för uppdelningen mellan lappbyarna av betesområden för övriga årstider.

145 Vad gäller betesområdena för barmarkstiden bör nämnas att den längsta betestiden förekommer i de flesta av lappbyarna och storgrupperna inom våroch höstbetesområdet, som med anledning härav och genom sitt centrala läge mellan vinter- och sommarbetesområdena kan betraktas som den kärna, kring vilken lappbyn är uppbyggd. Inom detta område företas de omfattande rensamlingarna inför höstskiljningarna, vid vilka renarna brukar uppdelas i vintergrupper. Huvudparten av de fasta driftsanläggningarna återfinns i många av lappbyarna inom höstbetesområdet, vars betydelse som lappbyns centrala område härigenom ytterligare framhäves. Inom sommarbetesområdet finns som regel blott en mindre del av de fasta driftsanläggningarna, t. ex. kalvmärkningshagar. Betestiden inom sommarbetesområdet är i fjällappbyarna relativt kort, som regel blott 1—2 månader och endast i ett fåtal lappbyar uppemot 3 månader. Med hänsyn till den i jämförelse med övriga årstider ganska stora tillgången på betesfoder synes någon avgörande betydelse icke gärna kunna tillmätas sommarbetesområdet, när frågor om lappbyindelningen prövas. Det bestånd av fasta driftsanläggningar, som under årens lopp vuxit fram i lappbyarna, är anpassat till den gällande indelningen i lappbyar och storgrupper. Detsamma gäller lokaliseringen av det permanenta bostadsbeståndet. Med hänsyn särskilt till bostäderna, som för de enskilda familjerna utgör betydelsefulla investeringsobjekt, torde den gällande indelningens huvuddrag därför så långt möjligt böra bevaras, såvida den inte visat sig vara direkt olämplig. Den tillämpade driftsordningen ansluter sig till den gällande indelningen i lappbyar och storgrupper och har haft avgörande betydelse för den lämpliga lokaliseringen av de nuvarande fasta driftsanläggningarna. Den utgör vidare grund för en inövad arbetsrutin, som kan vara vansklig att ändra. Häremot måste dock vägas de fördelar som indelningsförändring kan medföra. Renskötseln inrymmer flera kollektiva moment. Den bedrives i grupper, inom vilka ett antal människor samverkar med varandra. Renbetesmarkerna är fördelade mellan förekommande grupper eller lappbyar, och inom varje sådan grupp har medlemmarna åtminstone formellt lika stor rätt att utnyttja de befintliga naturtillgångarna. Gruppindelningen är till stor del traditionellt betingad och har ägt bestånd lång tid. Utan särskilda skäl bör gruppindelningen helst icke underkastas sådana förändringar, som kan innebära att det framtida samarbetet äventyras. Denna huvudsyn innebär dock inte, att det inte skulle finnas några lappbyar, där indelningsförändringar kan medföra en avgjord förbättring. Särskilda omständigheter kan föreligga, som innebär att samarbetet vid nuvarande indelning i lappbyar icke förlöper störningsfritt. Bristande ekonomisk rättvisa vid fördelningen av kostnaderna för renarnas skötsel t. ex. mellan två i samma lappby befintliga storgrupper eller befolkningens olika ursprungsort i vissa lappbyar kan utgöra vägande motiv för ändrad indel10

ning. Stora lappbyar, som administrativt är otympliga, kan eventuellt uppdelas, särskilt om andra fördelar samtidigt kan vinnas genom dylika åtgärder. Det motsatta fallet är också tänkbart. Ekonomiska fördelar torde vara möjliga att uppnå, t. ex. genom samordning av arbetet i två angränsande lappbyar med i verkligheten helt eller delvis gemensamma betesområden. Särskilt vid fördelningen av arbetsbördan mellan olika renägargrupper torde större rättvisa i längden vara möjlig att uppnå genom en sådan samordning av arbetet, därest terrängförhållandena och den tillämpade driftsordningen gör att renarna betar än på den ena och än på den andra gruppens betesfält. Även av andra skäl är det önskvärt att åtminstone på längre sikt samordna renskötseln till större enheter. Frågan om lappbyenhetens mest ändamålsenliga storlek bör också uppmärksammas i detta sammanhang. Som regel är de topografiska förhållandena av stor vikt för den lämpliga lappbyindelningen inom fjällområdet. Förekomsten av naturliga skiljelinjer i form av djupa dalfören med sjöstråk och vattenrika älvar synes i några fall ha givit fjällappbyarnas betesområden en beständigt lämplig utbredning. I andra fall kan väl sammanhängande stråk av betesområden för olika årstider medföra stora fördelar även om tydligt markerade, naturliga skiljelinjer till angränsande lappbyar saknas utefter hela gränssträckningen. Slutligen finns ett antal lappbyar t. ex. på fjällplatåer, där ändring av gränserna med hänsyn till terrängförhållandena utan olägenhet kan ske. I sådana fall är det därför möjligt att vid fördelningen av betesmarkerna mellan olika lappbyar anpassa lappbyenhetens storlek till vad som från driftsmässiga synpunkter är mest ändamålsenligt. Vid bedömning av vilken storlek som är den mest ändamålsenliga har utredningen funnit det lämpligt att utgå från nuvarande lappbyindelning. Lappbyarnas fördelning i olika storleksklasser framgår av följande sammanställning. Lappbyarnas fördelning efter Storleksklass 1 000-tal renar

Antal lappbyar i storleksklassen

12—13 11—12 10—11 9—10 8— 9 7— 8 6— 7

4 1

4 1

4 2

5 — r>

4— 5 3— 4 2— 3 1— 2 0— 1

3 2 9 5 4

3 2 (i 2 1 1

fjällappbyar i Lappland

skogslappbyar i Lappland

typ

lappbyar i Jämtlands län

1 1 l 1 2 2 2

.4nm. Gäller år 1963. Vittangi skogslappby har ej medtagits i översikten.

0 3 2

147 Översikten visar, att en tendens till anhopning förekommer till storleksklassen 2 000—3 000 renar och till sådana storleksklasser, som utgör mångfalder av denna grundstorlek. Utredningen har inte haft tillgång till fullständiga uppgifter om hur stora arbetsinsatserna, räknade i dagsverken, är i de olika lappbyarna vid nuvarande förhållanden. Någon analys av det inbördes förhållandet mellan antalet i renskötseln insatta dagsverken och antalet renar i lappbyn kan därför icke göras. Däremot föreligger folkräkningsuppgifter från år 1958 om tillgången på arbetare i lappbyarna. Då denna tillgång åtminstone på längre sikt kan antagas ha ganska nära samband med behovet av arbetskraft för renarnas skötsel, är det av intresse att undersöka, hur tillgången på arbetare varierar med lappbyns storlek. Nedanstående uppgifter återger antalet arbetare per 1 000 renar den 1 september 1958 och avser utjämnade genomsnitt för lappbyar i olika storleksklasser. Uppgifterna omfattar alla lappbyar i Sverige med undantag av lappbyarna inom koncessionsområdena.

Anm.

1 000-tal renar i lappby

Antal arbetare per 1 000 renar

13 12 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1

5,3 5,1 4,9 4,7 4,5 4,4 4,2 4,0 4,0 4,2 4,7 5,6 8,1

Siffrorna i högra kolumnen anger utjämningslinjens läge i ett korrelationsdiagram. Spridningen är i verkligheten förhållandevis stor.

Även om inånga olika förhållanden kan inverka på tillgången av arbetsfolk, t. ex. förekomsten av inkomstbringande bisysslor, torde man kunna dra vissa slutsatser av den gjorda jämförelsen. Tydligt är, att det tillgängliga antalet arbetare per 1 000 renar tenderar att vara störst i de minsta lappbyarna med renantal under 2 000 och minst i medelstora lappbyar med 4 000—6 000 renar. I stora lappbyar med 10 000 renar eller mer tenderar det tillgängliga antalet arbetare per 1 000 renar att vara något större än i de medelstora lappbyarna. En uppfattning om spridningen erhålles av följande data. Genomsnittsantalet tillgängliga arbetare per 1 000 renar varierar

148 i lappbyar med mindre än 2 000 renar från 6,2 till 12,0, i lappbyar med 4 000—6 000 renar från 1,8 till 5,8, i lappbyar med 10 000—13 000 renar från 4,3 till 6,1. Med hänsyn till möjligheterna att rationellt disponera tillgängligt arbetsmanskap synes det vara mest angeläget, att man vid fördelningen av renbetesmarkerna söker undvika att tillskapa lappbyar med mindre än 2 000 renar. Enligt 1958 års räkning av lappbybefolkningen var tillgången på arbetsmanskap relativt sett störst i lappbyarna Ståkke, Mala, Frost vikens södra och Sösjö samt minst i Umbyn, Vapsten, Tranris och Idre. Den var vidare ganska stor i Saarivuoma, Sörkaitum, Udtja, Maskaure, Frostvikens norra och Tännäs samt ganska liten i Rautasvuoma, Semis jam* —Njarg, Ranbyn och Tåssåsen. Fjällappbyarna i södra Lappland utvisade — med undantag av Vilhelmina norra och södra lappbyar — genomgående liten relativ tillgång på arbetare. Samma var förhållandet med de flesta av de större lappbyarna i Jämtlands län. Skogslappbyarna i Lappland utvisade alla, så när som ö s t r a Kikkejaure, större relativ tillgång på arbetare än genomsnittet för fjällappbyarna i Lappland. Det vore önskvärt att även klarlägga, huruvida lappbj'enhetens storlek har någon inverkan på den uppnådda betningsintensiteten. Från ett sådant samband är det emellertid vanskligt att dra några bestämda slutsatser, på grund av att de naturliga betingelserna för renskötsel växlar avsevärt. Skenbart föreligger hög korrelation mellan stora lappbyar och hög betningsintensitet och omvänt mellan små lappbyar och låg betningsintensitet. Korrelationskoefficienten för barmarksbetets utnyttjandegrad och lappbystorleken bestämd efter renantal blir 0,7 för samtliga lappbyar i riket, koncessionsbyarna dock undantagna. Detta skenbart tydliga samband torde emellertid delvis ha sin grund i andra förhållanden än i lappbystorleken. De små lappbyarna är med några enstaka undantag belägna inom områden, där låg betningsintensitet är en följd av naturbetingelserna. De stora lappbyarna ligger däremot utan undantag inom områden, där hög betningsintensitet är möjlig tack vare gynnsamma naturbetingelser. Bortsett från att små lappbyar synes kräva en stor arbetsinsats per ren har något vägande motiv inte framkommit för mera genomgripande förändringar av den nuvarande lappbyindelningen. Några direkta önskemål om ändringar av lappbyindelningen h a r inte framförts till utredningen av renägarna själva. Utöver tidigare behandlade spörsmål om eventuell uppdelning av Vittangi skogslappby i två särskilda byar har följande möjligheter till ändringar övervägts. Några av de stora fjällappbyarna i Lappland kan eventuellt uppdelas i mindre enheter. Genom ganska måttfulla gränsändringar torde vidare några av de små lappbyarna bl. a. i Jämtlands län kunna omformas till större driftsenheter. I Sirkas lappby kan tänkas den åtgärden, att Vaisa-gruppen formellt helt åtskiljes från övriga storgrupper och bildar en särskild lappby. För en sådan uppdelning talar bl. a., att det troligtvis vore lättare att effektivisera

149 samarbetsformerna om lappbyn delades, att risken för konflikter t. ex. vid disposition av bykassemedel skulle minska, och att det administrativa arbetet bleve enklare. Mot en uppdelning kan också anföras vägande skäl, såsom att höstbetesområdet i huvudsak är gemensamt för Vaisa- och Ultevisgrupperna, fastän det utnyttjas något olika tider av de båda grupperna, att en delning av lappbyn kunde komma att skärpa konkurrensen om beteslanden och därigenom måhända ge upphov till ökade konflikter samt medföra andra olägenheter, och att samarbetet i huvudsak varit tillfredsställande vid hittillsvarande ordning. Lappbyarna Tuorpon, Luokta-Mavas och Semisjaur-Njarg är alla tre delade på två storgrupper. Liknande motiv som för Sirkas kan anföras som skäl för delning. De olika storgrupperna har för övrigt helt åtskilda betesområden och Tuorpons lappby har dessutom åtskilda byakassor. Mot uppdelning talar främst det förhållandet, att någon sådan av renägarna icke anses behövlig, då den nuvarande ordningen inte medför några påtagliga olägenheter. En fördel med nuvarande stora lappbyar är de större resurser t. ex. i fråga om bykassans tillgångar, som följer med större driftsenheter, samt genomgående lägre administrationskostnader per ren. Vilhelmina norra lappby består av de två storgrupperna Vardofjäll och Marsfjäll, vilka har praktiskt taget helt åtskilda betesområden. Lappbyn är dock inte särskilt stor som en enhet betraktad. Med hänsyn till att en ändamålsenlig disposition av renbetesmarkerna på längre sikt synes förutsätta, att storgruppsindelningen inte konsekvent upprätthålles, kan det inte anses vara välbetänkt att nu understryka uppdelningen i två särskilda driftsenheter genom att tillskapa två från varandra åtskilda lappbyar. Frostvikens norra, mellersta och södra lappbyar omfattar ett sammanhängande betesområde i fjällen. Både den norra och den södra byn är var för sig relativt små. För att möjliggöra effektivare disposition av den tillgängliga arbetskraften och för att erhålla större renunderlag till erforderliga tekniska hjälpmedel är det önskvärt att här tillskapa större driftsenheter. En lämplig åtgärd i detta syfte synes vara, att av de tre Frostvikenbyarna bilda två nya lappbyar. En åtskiljande gräns skulle m å h ä n d a kunna dragas utefter sjöstråket från Stora Blåsjön till Sjougden. I detta sammanhang bör undersökas möjligheten att åstadkomma en i alla avseenden lämplig gränsdragning mellan Vilhelmina södra lappby och Frostviken-byarna. Övervägandena bör avse ej blott gränsfrågan som sådan utan även driftsenheternas storlek och de personella förutsättningarna i avsikt att tillskapa rationella renföretag i de berörda byarna. Indelningen i Frostviken har aktualiserats även genom tillkomsten av Stekenjokk-vägen och är för närvarande föremål för länsmyndigheternas uppmärksamhet. En samordning av renskötseln i Offerdals och Sösjö lappbyar synes också medföra vissa fördelar. Bl. a. skulle ett effektivare utnyttjande av tillgänglig arbetskraft underlättas, och renunderlaget för erforderliga tekniska hjälp-

150 medel skulle öka. En sådan samordning har redan påbörjats genom att de båda lappbyarna sedan några år gemensamt utnyttjar ett renkontrollslakteri i Långsådalen. Ett utvidgat samarbete, som så småningom kunde leda till sammanläggning av de båda byarna, synes vara att rekommendera. Förutvarande Tranris lappby har den 1 januari 1963 upphört som fristående enhet och tillagts Handölsdalens lappby. Denna åtgärd har medfört väsentligt större renunderlag för erforderliga tekniska hjälpmedel, såsom beteshagar i anslutning till lappbyns slakt- och kalvmärkningshagar. Lappbyns numera utökade arbetsstyrka kan vidare användas på ett mera rationellt sätt efter tillkomsten av det under år 1963 uppförda stängslet längs byns västra gräns (riksgränsen). Lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma erbjuder för närvarande ett av flera anledningar svårbemästrat problem. Till följd av konventionsfrågans oklara läge är det bl. a. inte möjligt att överblicka, i vilken ordning renbetning framdeles kan äga rum inom renbetesdistrikten i Troms fylke. Inrättandet av ett raketfält med huvudsaklig utbredning inom dessa lappbyars vår- och höstbetesområden kan också inverka på den kommande utvecklingen. Ett ställningstagande till frågan om ändringar av lappbyindelningen inom det aktuella området mellan Torne älv och finska gränsen bör därför anstå tills vidare. Vissa allmänna synpunkter och önskemål kan emellertid anföras. Önskvärt är bl. a. att minska anhopningen av renar i Lainiovuoma lappby och i gengäld öka det uthålliga renantalet i främst Talma lappby och i någon omfattning i Könkämä lappby. Dessutom torde det vara lämpligt att överflytta ett efter förhållandena avpassat antal renägare från Saarivuoma lappby till Talma lappby med bibehållande i huvudsak av hittills begagnade vinterbetesområden. Vidare torde det vara fördelaktigt att uppdela hela det av nordbyarna upptagna betesområdet i fjällregionen i två stora block genom att uppföra renstängsel mellan Lainiovuoma och Saarivuoma i huvudsak efter den nuvarande gränsen mellan dessa lappbyar. 1 Sistnämnda åtgärd torde få betraktas som ett avgörande steg till en bättre ordning i renskötseln inom området norr Torne älv, där förhållandena under hela efterkrigstiden synbarligen gradvis försämrats bl. a. genom ökad sammanblandning av renar, försvårade hopsamlingar under höstmånaderna och alltmer arbets- och tidskrävande renskiljningar långt in på vintern. Utredningen övergår nu till att behandla smärre jämkningar av lappbygränserna, varom förslag och önskemål framkommit i samband med utredningsarbetets bedrivande. Mellan Könkämä och Lainiovuoma lappbyar är betesmarkerna ovanför odlingsgränsen ej formellt uppdelade genom en i byordningen angiven gränslinje. Här finns emellertid en gammal sedvanegräns, som utgår från 1

Detta gränsstängsel är numera under uppförande.

151 Råstojaure vid riksgränsen mot Norge och följer Råstovattendraget nedströms till i höjd med Liedakka, där vinterbetesområdet börjar. Denna sedvanegräns har respekterats av renägarna i de båda byarna. Av hävd har dock Tamok-gruppen från Lainiovuoma lappby betat sina renar under några månader på hösten och förvintern inom område, som enligt gällande sedvanedelning av betesmarkerna egentligen hör till Könkämä lappby. Det är vidare inte ovanligt att renar går in på angränsande lappbys område. Under en följd av år har renströvningen från Lainiovuoma till Könkämä varit av större omfattning än i motsatt riktning. Med anledning härav har vissa renägare i Könkämä lappby begärt att sedvanegränsen mellan de båda lappbyarna skall fastställas som bygräns. En dylik åtgärd ger möjlighet att göra bruk av lagliga sanktioner, såsom böter, och anses av den anledningen fördelaktig ur Könkämä lappbys synvinkel. Flera renägare i Lainiovuoma lappby har dock ställt sig avvisande till detta förslag med motiveringen, att renströvningen till Könkämä, då sådan kan ha förekommit, främst har orsakats av ogynnsamma betesförhållanden i Lainiovuoma lappby och icke av bristande vakthållning. Samtidigt har renägarna i Lainiovuoma framhållit, att åtgärden kan medföra ökade konflikter mellan de båda lappbyarna. Det anförda återspeglar i korta drag den aktuella situationen. Med hänsyn till att fastställda gränser finns mellan övriga lappbyar synes det vara naturligt att en sådan gräns tills vidare fastställes även mellan Könkämä och Lainiovuoma lappbyar, som är stora nog var för sig. Den inom Lainiovuoma lappbys vår- och höstbetesområde betydligt högre betningsintensiteten, beräknad på genomsnittsantalet renar under tidsperioden 1945—1960, talar för att man samtidigt bör utjämna denna t. ex. genom att överflytta ett lämpligt antal renar från Lainiovuoma till Könkämä. Utgående från de sammanlagda betestillgångarna för hela barmarkstiden kan överflyttningen uppskattas böra omfatta c:a 1 000 renar. Hela skillnaden mellan förekommande betningsintensiteter skulle därmed inte utjämnas. I Lainiovuoma medför en längre betestid inom vår- och höstbetesområdet alltjämt en något högre utnyttjandegrad än inom motsvarande årstidsområde i Könkämä. Vid gränsen mellan Lainiovuoma och Saarivuoma lappbyar finns inom vår- och höstbetesområdet två skilda, för de båda byarna gemensamma betesområden. Det västra omfattar en bruttoareal av 205 km 2 och begränsas i norr av sträckningen Kårvijaure—Råvvepuoltsa—Taavajaure—Järämä och i söder av kommungränsen mellan Karesuando och Kiruna. Det östra området upptager en areal av 37 km 2 och begränsas i norr av Måljojåkk och Puoltjajåkk samt i söder av nyssnämnda kommungräns. Under senaste tioårsperiod har det västra området utnyttjats av båda lappbyarna årligen, medan det östra begagnats av Lainiovuoma under sex år och av Saarivuoma under fyra år. Så länge sådant sambruk kan försiggå utan konflikter, föreligger inga trängande skäl att ändra på rådande ordning. Med hänsyn till

152 terrängförhållandena synes de båda gemensamma betesområdena naturligt höra samman med Saarivuoma lappby. Tillföres de båda gemensamma betesområdena Saarivuoma för gott, synes c:a 5 % av Lainiovuoma lappbys renantal böra överflyttas till Saarivuoma lappby om betningsintensiteten inom hela barmarksområdet lägges till grund för bedömningen och c:a 10 % om betningsintensiteten endast inom vår- och höstbetesområdet beaktas. Om renstängsel uppföres längs bygränsen mellan Lainiovuoma och Saarivuoma bör de gemensamma betesområdena delas mellan de båda lappbyarna i samråd med de av åtgärden berörda renägarna. Gränsen mellan Saarivuoma och Talma lappbyar utgår från riksröse nr 280 och ansluter följaktligen ej till norra gränsen för Salvasskarets distrikt vid Vuoskojaure. Med hänsyn till att en fjärdedel av distriktet Salvasskarets beteskapacitet tages i anspråk av renar från Saarivuoma skulle det vara förmånligt att överflytta motsvarande renmängd, c:a 1 000 djur, från Saarivuoma till Talma, som inom höstbetesområdet har väsentligt lägre betningsintensitet än Saarivuoma. Genom angivna åtgärd skulle en utveckling inledas till jämnare fördelning av renbeläggningen inom höstbetesområdena i Saarivuoma och Talma lappbyar. Åren 1945—1960 har rentätheten i Talma lappby, exklusive Pålnogruppen, under höstbetestiden uppgått till 4 å 5 renar per km 2 av höstbetesområdets nettoareal, medan motsvarande tal för Saarivuoma uppgått till 12 å 13, trots att Saarivuoma har genomsnittligt något längre betestid inom höstbetesområdet. Sommarbetesområdet i Mellanbyns lappby omfattar bl. a. ett område väster om Sitasjaure intill riksgränsen mot Norge. Sommartid har lappbyn betesrätt även inom ett område på norska sidan. Gränsen mot Sörkaitums lappby går nu från riksgränsen efter Kåbdåjaure österut över Alittjåkko och Kätjåive till Autajaure. På grund av den för Mellanbyn ganska besvärliga överfarten med renar över vattendraget mellan Sitasjaure och Autajaure har betesområdet väster om Sitasjaure under senare år inte utnyttjats regelbundet av renar från Mellanbyn. I stället har renar från Sörkaitum vissa år uppehållit sig där under sommarbetestiden. Då överfarten med renar vid Autajaure kan bli ytterligare försvårad, om en förutskickad vattenreglering i Sitasjaure och Autajaure kommer till stånd, kan det vara lämpligt att överflytta det aktuella betesområdet till Sörkaitum. Klimatförhållandena i trakten medger som regel renbetning långt in på hösten inom detta område, som därför är värdefullt. Med hänsyn till att utredningen ansett en höjning av renantalet i Sörkaitum vara lämplig efter viss omfördelning av lavmarkerna å vinterbetestrakten, synes den nu diskuterade överflyttningen till Sörkaitum av betesområdet väster om Sitasjaure lämpligen kunna ske i anslutning till nyssnämnda omfördelning av vinterbetestillgångarna. Så länge överfarten vid Autajaure kan begagnas av renar från Mellanbyn, är åtgärden i fråga dock inte särskilt angelägen.

153 Gränsen mellan lappbyarna Granbyn och Ranbyn är för närvarande så dragen, att Ammarf jällets södra del ligger i Ranbyn medan norra delen hör till Granbyn. Sedan en följd av år har emellertid Vindelälven i verkligheten varit skiljelinje mellan dessa två lappbyar. Om gränsen alltjämt anses böra gå över Ammarfjället (något bestämt yrkande om ändring av gränsen har inte framförts av renägarna), torde det vara lämpligt, att Ranbyn tills vidare medgives betesrätt inom detta område söder om Vindelälven. Gränsen mellan lappbyarna Ranbyn och Umbyn utgår från Lilluman vid riksgränsen mot Norge och sträcker sig över Tjutetjåkko och Syterstugan till Tärnasjöns sydspets. För att erhålla en jämnare beläggningstäthet inom sommarbetesområdet och samtidigt bättre naturlig skiljelinje mellan lappbyarna än för närvarande är fallet torde det vara lämpligt att flytta gränsen till sjösystemet Stora Umevattnet och Övre Urnan och efter Jerisbäcken österut över Jerisjaure och längs Jerisjokk till Tärnasjön. Hela betesområdet närmast norr om Övre Urnan borde alltså tillföras Ranbyn. Vad angår lappbyarna i Jämtlands län föreligger inga angelägna önskemål om gränsändringar av samma typ som för fjällappbyarna i Lappland. De gränsjämkningar m. m., som kan behöva ske i lappbyarna i Jämtlands län, har behandlats av länsutredningen för Jämtlands län (SOU 1963:45). Åtgärdernas speciella karaktär (inlösen av betesrätt m. m.) gör det lämpligt, att länsstyrelsen i länet — såsom hittills varit fallet — i samråd med kammarkollegiet, lantbruksnämnden i Jämtlands län och andra berörda förvaltningsmyndigheter vid omdispositioner av jordbruksfastigheter m. m. eftersträvar att uppnå dels förbättrad arrondering av renbetesfjällens områden och dels erforderliga utvidgningar av de för renbetning året om tilllåtna markområdena. Skogslappbyarna i Lappland intager en särställning i förhållande till 1 jällappbyarna därigenom, att betesområdena för barmarkstiden till stor del ligger nedanför odlingsgränsen och delvis nedanför lappmarksgränsen. Bortsett från Vittangi skogslappby, för vilken alternativa förslag till indelningsändringar diskuterats i samband med utredningen (sid. 143), är endast följande smärre gräns jämkningar aktuella inom de tillåtna betesområdena ovanför lappmarksgränsen. I Gällivare skogslappby utnyttjar Muddusgruppen under barmarkstiden ett markområde som till största delen är beläget ovanför odlingsgränsen och inom Muddus nationalpark. Vintertid utnyttjas samma trakt av Sörkaitum. Området begränsas i väster av Muddusjaure, Muddusjokk, Stuor Muddus och Unna Kartajaure, i norr av landsvägen Porjus—Gällivare och i nordöst av Harrejokk. Skogslappbyns tillåtna betesområde sträcker sig dock icke längre än till en rät linje Stuor Muddus—Tjappisvare—Radnejaure. Med hänsyn till att förekommande sambruk med betning av skogsrenar barmarkstid och fjällrenar vintertid är ändamålsenligt och icke har orsakat konflikter mellan de båda lappbyarna, torde det vara lämpligt att utsträcka

154 skogslappbyns tillåtna betesområde för barmarkstiden att omfatta hela det av Muddus-gruppen utnyttjade markområdet med nordöstra begränsningslinje vid Harrejokk. I gengäld torde skogslappbyns tillåtna betesområde kunna minskas i sydväst, där det nu utbreder sig ända fram till Stora Lule älv vid avsnittet Njuoravuolle—Messaure. Det normalt utnyttjade området begränsas i sydväst av sträckningen Muddusjaure—Sarkavare—Nietsavare— Högträsk. Serri skogslappby omfattar i nordväst ett markområde ovan odlingsgränsen med en areal av c:a 125 km 2 , som dock inte numera utnyttjas för betning av skogsrenar utan begagnas uteslutande som vinterbetesland för fjällrenar från Sirkas. Om renägarna i Serri samtycker därtill, kan området i fråga överflyttas till Sirkas. I gengäld borde för Serri skogslappby reserveras ett vinterbetesområde av lämplig storlek förslagsvis mellan Padjerim och Koikul, där fjällrenar icke regelmässigt borde få beta. Väster om det i byordningen angivna betesområdet för Udtja skogslappby uppfördes, i samband med att visst område av lappbyn togs i anspråk för riksförsvarets ändamål, ett spärrstängsel mot fjällappbyarna Tuorpon och Luokta-Mavas. Synbarligen med tanke på eventuell framtida komplettering av stängselsystemet förlades stängsellinjen i nordväst långt utanför lappbyns nuvarande nordvästgräns, som här följer en sträckning från Talvatisåive i rät linje österut till Tjäurajokk och vidare efter detta vattendrag till Naustajaure. Härigenom kom ett betesområde med en areal av 208 km 2 av Tuorpons lappby att ligga på Udtja-sidan av stängsellinjen. Under förutsättning att renägarna i de båda berörda lappbyarna Udtja och Tuorpon samtycker därtill, synes det vara lämpligt att flytta skogslappbyns norra gräns vid detta avsnitt till stängsellinjen. Om Udtja lappbys tillåtna betesområde kan utökas på detta sätt i norra delen av lappbyn, så torde viss jämkning av lappbyns södra gräns i gengäld kunna ske. Gränsen utgår från odlingsgränsen och följer kommungränsen mellan Arjeplog och Arvidsjaur till Pite älv samt denna älv nedströms till lappmarksgränsen. Udtja lappby har under senare tid ej utnyttjat området öster om inlandsbanan och söder om Varjisån. För att tillgodose behovet av vinterbetesområden för främst Luokta-Mavas lappby torde det vara lämpligt att förlägga den södra gränsen för Udtja lappby efter Kuollejaure och landsvägen därifrån österut till Varjisträsk och vidare efter Varjisån nedströms till lappmarksgränsen. — Övriga i Udtja lappby aktuella gränsfrågor behandlas i samband med en särskild redogörelse för Rödingsträsk-gruppen (sid. 170). I Ståkke skogslappby omfattar lappbyns till gränserna bestämda betesområde två olika markområden, som under en längre tid inte har utnyttjats för betning av renar från Ståkke lappby. Det ena omfattar markerna nordöst om Pite älv mellan Mattajokk och odlingsgränsen. Det andra området ligger väster om landsvägen Arjeplog—Norra Bergnäs och avgränsas i söder av Hornavan och i norr av Suobdekjaure och Mattaure. Det nordöst om Pite

155 älv belägna området torde böra överflyttas till Luokta-Mavas lappby. Området väster om landsvägen Arjeplog—Norra Bergnäs borde tillföras Semisjaur-Njargs lappby så när som på den nordöst om sträckningen Lövnäs— Hassevare—Såmmarvare belägna delen, vilken lämpligen bör tilldelas Luokta-Mavas. Nämnda fördelning skulle överensstämma med den ordning, i vilken de aktuella markområdena sedan en följd av år i verkligheten har utnyttjats. I Östra Kikkejaure skogslappby ligger ett mindre markområde nordöst om sträckningen Ljusselforsen—Ljusträsk—Åkroken, vilket numera icke begagnas för betning av skogsrenar. Med hänsyn till de knappa vinterbetestillgångarna för fjällappbyarna vid Pite älv torde det vara motiverat att ändra skogslappbyns fastställda gräns inom detta avsnitt så att den sammanfaller med ytterkonturen för det av skogsrenar normalt utnyttjade betesområdet. Till Maskaure skogslappby hör bl. a. ett norr om landsvägen Båtsjaur— Laisvalls by beläget område, som avgränsas i väster av Storlaisan samt i norr och öster av Kruturjaure och Jutisvattendraget. Detta område upptages i dess södra del av anläggningarna vid Laisvalls gruva. Med hänsyn till att det angivna betesområdet icke längre utnyttjas för betning av skogsrenar, torde det kunna tilldelas fjällappbyarna i trakten. Mala skogslappby omfattar formellt ett markområde väster om inlandsbanan, vilket lappbyn under senare år inte har utnyttjat. Av detta markområde, som har en totalareal av 144 km 2 , synes den norr om sträckningen Måskenåive—Bure belägna delen med en areal av 96 km 2 lämpligen böra tilldelas Maskaure skogslappby. Besterande 48 km 2 utgör sedvaneland för Granbyn. Gränserna för Mala och Maskaure skogslappbyar torde böra jämkas så att de kommer att överensstämma med den ordning i vilken det angivna området i verkligheten utnyttjas. Frågan om fastställande av gränser för lappbyarnas vinterbetesområden De i byordningarna för lappbyarna fastställda gränserna för betesområdena åtskiljer som regel endast de olika lappbyarnas barmarksbeten från varandra, medan fastställda gränser med något enstaka undantag saknas inom vinterbetesområdet. Trots detta är emellertid vinterbetesområdena uppdelade mellan lappbyarna i en från år till år i huvudsak bestående ordning. De olika lappbyarna uppsöker år efter år ungefär samma vinterbetesmarker, och som regel respekteras den traditionella uppdelningen. De olika grupperna kan därför utan svårighet hålla reda på, vilka markområden de utan vidare får ta i anspråk för vinterbetning av sina renar. Detta system för uppdelning av vinterbetena har visat sig vara ändamålsenligt under år med goda betesförhållanden vintertid. Om betesförhållandena under någon vinter varit mindre gynnsamma, har det hänt att den traditionella uppdel-

156 ningen av vinterbetesmarkerna jämkats efter förhållandena. I enlighet med god sed har renägarna under sådana vintrar som regel enats om en tillfällig uppdelning av de marker, som har varit användbara för renbetning. Under vintrar med mycket ogynnsamma betesförhållanden har det hänt, att renarna lämnats frihet att självmant söka bete. Den traditionella uppdelningen har härvid temporärt helt upphävts. Denna efter förhållandena ganska ändamålsenliga ordning för vinterbetesområdenas uppdelning mellan lappbyarna har av erfarenhet inte alltid visat sig hålla måttet. Bl. a. under perioder med genomgående höga renantal har tvister om vinterbeteslandens disposition inte helt kunnat undvikas. De olika lappbyarnas betesfält har under sådana perioder tenderat att töjas ut vid gränserna, med påföljd att angränsande lappbyars betesfält oavsiktligt kommit att korsa varandra. Därest renantalen inom angränsande lappbyar varierat i otakt, har det förekommit, att gränserna för de utnyttjade betesfälten tenderat att glida än åt det ena, än åt det andra hållet alltefter renantalens växlingar. Under perioder då knappheten på vinterbete varit framträdande har, särskilt i vissa delar av Norrbottens län, tvister om vinterbeteslandens rättvisa uppdelning mellan lappbyarna kunnat ge upphov till besvärande osämja mellan olika renägargrupper. Renbetesmarksutredningen har uppfattat det som ett ganska allmänt önskemål i Norrbottens läns lappbyar, att gränser borde fastställas mellan de olika lappbyarnas vinterbetesområden. Befattningshavarna vid lappväsendet har under hänvisning till vunnen erfarenhet också livligt understrukit önskvärdheten av fastställda gränser inom vinterbetesregionen. För fastställande av gränser talar främst det förhållandet, att anledningarna till konflikter mellan lappbyarna skulle minska väsentligt på de trakter, där angränsande lappbyars vinterbetesområden korsar varandra. Den allmänna uppfattningen bland de av denna fråga berörda människorna synes vara, alt fastställda gränser skulle respekteras bättre än sedvanegränser, bl. a. av det skälet att möjlighet skulle föreligga att tillgripa lagliga sanktioner vid överträdelse av en i nyordning intagen bestämmelse om gräns på vinterbeteslandet. Mot ett system med fastställda gränser mellan de olika lappbyarnas vinterbetesområden kan också anföras skäl. Sålunda är det bl. a. klart, att betestillgången i och för sig inte kan ökas genom den diskuterade åtgärden. Införandet av fastställda gränser förutsätter, som redan antytts, särskilda sanktioner t. ex. skadestånd eller böter som påföljd för olovligt gränsöverskridande. Risken för att motsättningarna mellan olika renägargrupper härigenom ytterligare skulle framhävas kan man ej bortse ifrån. Under vintrar med mycket ogynnsamma betesförhållanden vore det behövligt att temporärt upphäva fastställda gränser inom vinterbetesområdet. Att avgöra var och när sådant upphävande behövde förekomma torde bli ganska besvärligt, om divergerande åsikter funnes bland renägarna. Rätten och skyldigheten att ta initiativ i dylika lägen skulle behöva regleras i nyordning.

157 Utöver beskrivna två sätt att ordna uppdelningen av vinterbeteslanden finnes ett tredje alternativ, som torde vara värt att överväga. Man kan tänka sig den ordningen, att uppdelningen av vinterbeteslanden grundas på frivilliga överenskommelser för ett eller flera år mellan de lappbyar, vilkas vinterbetesområden gränsar till varandra. Endast i sådana fall, då renägarna inte själva kan nå enighet om vinterbetenas uppdelning, skulle fördelningsfrågor behöva hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. En dylik ordning skulle uppkalla renägarna till önskvärd självverksamhet. Av renägarna avtalade gränslinjer kan vidare förväntas bli bättre respekterade än oklara sedvanegränser. Behovet av ingripanden från myndighetshåll skulle samtidigt nedbringas till ett önskvärt minimum. Även enligt detta system synes dock vissa sanktioner böra stadgas som påföljd vid överträdelse av en avtalad gräns. Oavsett vilket system man väljer för uppdelningen av vinterbeteslanden, torde erforderliga bestämmelser, t. ex. om förfarandet vid avtal om gränser, eventuellt fastställda gränsers sträckning och påföljd vid överträdelse av beslutad ordning, böra meddelas i administrativ ordning. Hela spörsmålet synes därför lämpligen böra tas upp till behandling i samband med en förestående allmän översyn av byordningarna för lappbyarna. Vinterbetesområdenas utnyttjande Vid överväganden rörande den lämpliga fördelningen av vinterbetesområdena mellan lappbyarna aktualiseras en frågeställning, som är av central betydelse i sammanhanget. Man kan sålunda fråga sig, huruvida den nuvarande uppdelningen av vinterbetesmarkerna mellan lappbyarna är sådan, att ett optimalt utnyttjande av renbetestillgångarna är möjligt, eller om en omfördelning av betesmarkerna i syfte att uppnå god betesbalans, dvs. likvärdiga tillgångar för varje lappby av bete för barmarkstiden och vintertiden, skulle möjliggöra en höjning av det sammantagna renantalet i lappbyarna. För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att ge akt på ett par grundläggande förhållanden. För det första är det behövligt att känna till, att ett vinterbetesområde som regel inte kan genoinbetas mer än en gång varje säsong, under förutsättning att hela betesområdet genomgräves av renarna då det första gången tages i anspråk. Snön blir nämligen tilltrampad, och snötäcket fryser snabbt till en fast, hård och för renen ogenomtränglig skorpa, vilken endast i undantagsfall åter uppluckras under vinterns lopp. För det andra är det nödvändigt att beakta det förhållandet, att de utnyttjade vinterbetesfältens storlek är beroende av det aktuella renantalet. En renhjord genomgräver under vinterns lopp precis en så stor betesyta, som den behöver för att täcka sitt behov av foder. Om alla användbara partier av en lappbys vinterbetesområde tagits i anspråk vid genombetningen, kan utnyttjandegraden följaktligen inte höjas inom den belagda betes-

158 ytan med hänsyn till den förstnämnda omständigheten. Vidare synes klart, att till följd av den senare beskrivna omständigheten en höjning av renantalet förutsätter en motsvarande ökad utbredning av betesytan. Då vinterbetestillgångarna, såsom utredningen tidigare beskrivit, i allmänhet är avgörande för renmängden följer av sammanhanget vidare, att en intern omfördelning av vinterbetestillgångarna inte kan möjliggöra en höjning av det för alla lappbyar sammantagna renantalet. En sådan höjning av renantalet förutsätter nämligen vid angivna förhållanden, att hittills icke utnyttjade vinterbetestillgångar tages i anspråk. En intern omfördelning av vinterbetena kan alltså i huvudsak endast tjäna det syftet, att därigenom möjliggöres en jämnare fördelning av renbeläggningen inom betesområdena för övriga årstider, dvs. på barmarksbetena. Av nämnda skäl har utredningen också rekommenderat viss omfördelning av vinterbetena inom sådana grupper av lappbyar, där renbeläggningen inom de olika lappbyarnas betesområden för barmarkstiden under tidsperioden 1945—1960 varit starkt varierande (sid. 108). I samband med utredningsarbetets bedrivande har önskemål framförts till renbetesmarksutredningen om att den norra vintergruppen av Svaipa lappby borde flyttas från gruppens nuvarande vinterbetesområde sydöst om Träskholm till vinterbetning söder om Skellefte älv, förslagsvis till Kalvträsklanden. I och för sig synes åtgärden inte vara omöjlig att genomföra, och den kan betraktas som en önskvärd rationaliseringsåtgärd. Något definitivt förslag i ämnet synes emellertid inte gärna kunna framläggas utan tillgång till ytterligare utredning. Bl. a. är det nödvändigt att samråda med de av åtgärden berörda renägarna i Svaipa lappby och i lappbyarna i norra delen av Västerbottens län (Mala, Granbyn och Ranbyn). Vidare måste undersökas, huruvida den föreslagna ordningen kan vara lämplig att genomföra med hänsyn till förekomsten av jordbruk och bebyggelse inom Kalvträskområdet. Vinsten av den angivna överflyttningen av Svaipavalle-gruppen skulle främst bestå däri, att ökat utrymme skulle beredas för vinterbetning av skogsrenar från de för närvarande under ekonomisk tillväxt stadda skogslappbyarna i Arvidsjaurs socken. I övrigt antas åtgärden kunna bidraga til] att minska trängseln inom vinterbetesområdena i södra Norrbottens kustland. Behov av en sådan åtgärd föreligger bl. a. av den anledningen, att norska renar jämlikt renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge enligt konventionens hittillsvarande lydelse skall beredas erforderligt utrymme för vinterbetning i Sverige. Den nyssnämnda betesrätten för norska renar tillkommer vissa samer från Nordlands fylke, som under tiden 1 oktober—30 april i erforderlig utsträckning må föra renar — till ett enligt konventionen icke begränsat antal — på vinterbete inom de områden i Norrbottens och Västerbottens län, där samer från Arjeplogs socken har betesrätt. Sedan 1940-talets senare del har den sålunda angivna betesrätten utnyttjats i växlande omfattning av Bal-

159 vands- och Harodalsgrupperna. Balvands-gruppen har företrädesvis uppehållit sig å betesmarkerna i trakten av Jäknajaure i Piteälven, huvudsakligen söder om vattendraget och å ömse sidor gränsen mellan Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner. Harodalsgruppen, som till år 1950 uppsökte betesmarker inom området Laver—Vistbäcken—Grundselån—Vistån i Älvsby kommun, uppgives åren 1951 —1957 ej ha företagit ordnade flyttningar till vinterbete i Sverige. Däremot har strövrenshopar från Harodals distrikt under nämnda tidsperiod i ganska betydande omfattning förekommit vintertid i Sverige, huvudsakligen inom fjällområdet i Semisjaur-Njargs lappby. Även 1958 och 1959 har renar tillhörande Harodals-samerna uppehållit sig i Semisjaur-Njargs lappby. Harodals-hjordens flyttningar synes nämnda år ha skett i otillfredsställande ordning, med påföljd att kännbara olägenheter åsamkats svensk renskötsel. Efter år 1959, då Harodals-renarna endast en kortare tid hölls på bete inom svenskt område, har regelmässig inflyttning till vinterbete i Sverige inte företagits av Harodals-gruppen förrän vintern 1962—63, då särskilt anvisade betesmarker mellan Koler och Piteå togs i bruk under eftervintern. Med anledning av att utrymme på angivet sätt måste beredas vintertid för norsk renskötsel, är det önskvärt att avdela gränsbestämda områden som stamtillhåll för de norska renhjordarna. För att om möjligt undgå större sammanblandningar med de svenska renhjordarna och med beaktande av flyttningsvägarnas längd för de norska hjordarna synes det mest lämpligt, att dessa gränsbestämda områden förläggs så långt västerut som möjligt. För Balvands-gruppen torde Jäkna-trakten kunna komma i fråga. För Harodals-gruppen borde ett lika långt västerut beläget område reserveras förslagsvis nordöst om Arjeplogs kyrkby. Med anledning av att utredning pågår angående nytt renbetesavtal mellan Norge och Sverige, synes den lämpliga tidpunkten ännu inte vara inne för att framlägga ett definitivt förslag i ämnet. Slutsatser Utredningens undersökningar visar att lappbyenhetens storlek bl. a. inverkar på förutsättningarna för att effektivt kunna utnyttja tillgänglig arbetskraft i renskötseln. Lappbyarna bör i princip vara så stora, att renantalet kan uppgå till minst 2 500 å 3 000 djur. Man bör därför sträva efter att sammanlägga mindre lappbyar till större enheter, inom vilka skötselarbetet bör samordnas. Då antalet mycket små lappbyar är förhållandevis litet, motiveras av angivna skäl för närvarande inga genomgripande indelningsförändringar. Behovet av samordning kan emellertid antagas växa med tiden allteftersom arbetslönerna stiger. Ett angeläget önskemål är att lappbyarna framdeles skall vara skickade att själva handha sina inre angelägenheter. Med anledning härav kan det administrativa arbetet liksom därmed sammanhängande

160 kostnader väntas öka. På något längre sikt torde det bli erforderligt att samordna det administrativa arbetet inom betydligt större områden än vad en lappby utgör. Lämpligt torde vara att samarbete i detta hänseende upptages inom olika grupper av lappbyar, t. ex. mellan alla lappbyar i en och samma lappmarkssocken. De förslag till smärre gränsjämkningar som utredningen redovisat torde efter hand kunna förverkligas av vederbörande länsstyrelser, t. ex. i samband med en allmän översyn av byordningarna. Ändringar kan självfallet genomföras tidigare, om så skulle anses lämpligt. Vid gränsändringar är det nödvändigt att beakta de ekonomiska förutsättningarna för framtida renskötsel. Sålunda bör t. ex. en livskraftig och expanderande renskötselenhet icke utan särskilda skäl hållas tillbaka till förmån för en annan ur ekonomisk synvinkel svagare enhet. Gränsjämkningar borde som regel ha till syfte att reglera ett aktuellt läge, om utvecklingen medfört att de äldre gränserna ej längre svarar mot de verkliga förhållandena. Utredningen har tidigare angivit, att skogsrenskötseln måste anses vara lika väl berättigad som fjällrenskötseln, samt att 3 §, 3 mom. renbeteslagen borde ändras i överensstämmelse härmed. 1964 års rennäringssakkunniga har denna fråga under övervägande. Beträffande frågan om gränsreglering mellan olika lappbyars betesland inom de s. k. sedvanerättsområdena, där fastställda gränser som regel saknas, anser sig utredningen icke böra framlägga något generellt förslag. De av utredningen i kapitel 5 angivna lämpliga normala renantalen för lappbyarna förutsätter nämligen, att fördelningen av vinterbetesmarkerna med tiden ändras på vissa håll. Sådana ändringar måste inarbetas jämsides med en fortgående omfördelning av renantalen. Ändringarna måste ske successivt med stöd av vunna erfarenheter om behovet av vinterbete för olika lappbyar. Växlingarna i renantalen sker i olika lappbyar ofta i otakt, varför det är fördelaktigt och önskvärt att ha glidande lappbygränser å vinterbeteslanclen. Gränsregleringsfrågor rörande vinterbetesmarkerna torde bäst kunna lösas genom tidsbegränsade överenskommelser mellan lappbyarna. Skulle det med hänsyn till andra förhållanden visa sig vara erforderligt att fastställa permanenta gränser inom vinterbetesområdet mellan två till varandra gränsande lappbyar, står möjligheten självfallet öppen att förordna om sådan gräns i varje särskilt fall. En dylik åtgärd kan motiveras t. ex. av önskemålet att undvika tvister om vinterbetesmarkernas fördelning. För norska renhjordar, som får föras på vinterbete i Sverige, torde det vara lämpligt att reservera erforderliga betesområden genom att förordna om bestämda gränser.

161 KAPITEL 8

Renskötselns omfattning m. m.

Inledning Renbetesmarksutredningen har i direktiven ålagts uppgiften att, om det visar sig erforderligt för att renskötsel skall kunna bedrivas i den omfattning, som h a r förutsatts i 1928 års renbeteslag, undersöka huruvida ytterligare m a r k e r bör ställas till förfogande för renskötseln. Utredningen har därvid att undersöka i första hand om renbetesrätten kan utsträckas till sådana kronan tillhöriga marker, där renskötsel nu icke må drivas, och i andra h a n d om inlösen av betesrätt bör ske å enskilda tillhöriga marker, t. ex. i form av servitutsrätt till renbete. Sådan utvidgning av det tillåtna renbetesområdet behöver dock icke komma ifråga om renskötsel alltjämt kan drivas i samma omfattning som h a r förutsatts i 1928 års renbeteslag. Av tidigare avsnitt i betänkandet har framgått, att ett grundvillkor för att renskötsel skall kunna bedrivas är att de biologiska förutsättningarna är för handen. Av särskild vikt är tillgången på lavmarker, som kan utnyttjas för vinterbetning av renar. Utredningen har också angivit, att det lämpliga antalet renar i en lappby i huvudsak bestämmes av tillgången på lavbete under vintern. Vid en undersökning av tillgången på nya betesmarker måste uppmärksamheten följaktligen i första hand inriktas på lavmarkerna. I den mån outnyttjade lavmarker kan uppspåras, aktualiseras i andra hand frågan om erforderliga betestillgångar för barmarksliden. En undersökning av betestillgångarna för barmarkstiden bör omfatta även en bedömning av möjligheterna att höja utnyttjandegraden inom de för närvarande disponibla barmarksbetena. Därjämte måste vissa andra omständigheter beaktas, såsom renbetesmarkernas arrondering samt renskötselns förhållande till andra näringar.

Renskötselns omfattning efter 1920 Renbetesmarksutredningen har enligt sitt uppdrag att söka besvara frågan, huruvida renskötselns nuvarande omfattning är lika stor som vid tiden för utarbetandet av 1928 års renbeteslag, eller rättare huruvida renskötsel 11

162 inom de nu disponibla områdena kan drivas i den omfattning som ansågs motiverad under den tid 1928 års renbeteslag skulle tillämpas. Uttrycket »renskötselns omfattning» är inte entydigt, varför ett närmare klarläggande av detta begrepp är erforderligt. För det första kan med uttrycket förstås renskötselns eller kanske mera korrekt renbetesmarkernas geografiska utbredning. För det andra kan med detta uttryck avses renantalet. För det tredje synes den årligen utvunna produktmängden kunna begagnas som mått på renskötselns omfattning. För det fjärde kan de årligen utvunna produkternas samlade värde, angivet med lämpligt index, även anses återge renskötselns omfattning. För det femte kan renskötselns betydelse som försörjningsunderlag användas som mått på näringens omfattning. För det sjätte bör renskötselns omfattning även kunna mätas genom det sysselsättningsunderlag rennäringen erbjuder. — Valet av de indikatorer, varmed renskötselns omfattning kan uttryckas och jämföras, är i praktiken begränsat till sådana data, som finns tillgängliga och för vilka tidsserier för närvarande är möjliga att sammanställa. Till utgångspunkt för en bedömning av eventuella förändringar i renskötselns omfattning synes kunna väljas de av 1919 års lappkommitté i betänkande den 31 maj 1923 (SOU 1923:51) redovisade uppgifterna om rcnskötselns omfattning. 1 betänkandet återges dels antalet personer, som den 31 december 1920 hänfördes till gruppen »renskötande lappar», och dels antalet renar i början av år 1921, då allmän renräkning ägde rum i landet. Däremot innehåller betänkandet inga specificerade uppgifter om de utnyttjade renbetesmarkernas utbredning vid samma tid. Vidare saknas uppgifter om renskötselns årsproduktion, och följaktligen är varken produktvolymen eller produkternas samlade värde möjliga att ange med erforderlig noggrannhet för åren kring 1920. För tiden efter 1920 finns motsvarande uppgifter om den renskötande befolkningens storlek dels den 31 december 1940 i »Betänkande angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m. m.» (SOU 1942: 41), dels den 31 december 1945 i statistiska centralbyråns redovisning av »Folkräkningen den 31 december 1945» (SOS, Folkräkningen 1945: IV), och dels den 1 september 1958 i nomadskoleutredningens betänkande den 25 november 1960, »Samernas skolgång» (SOU 1960:41). Data om renantal återfinns i de renlängder, som jämlikt 19 § renbeteslagen årligen har upprättats för varje lappby. Det verkliga renantalet framgår dock säkrare av allmänna renräkningar, som jämlikt 20 § renbeteslagen enligt Kungl. Maj:ts bestämmande genomförts med några års mellanrum.

163 Förändringar i den renskötande befolkningens storlek framgår av följande sammanställning av uppgifter från nämnda betänkandet! m. m. Tidpunkt lör räkning

31/12 1920 31/12 1930 31/12 1940 31/12 1945 1/9 1958

Hela antalet renskötande samer

2 775 2 801 2 962 2 2 664

Antal i renskötsel sysselsatta personer 1

Antal företagare jämte medhjälpande fam.medlemmar 1

3 184 2 824 2 677 2 642 2 585

1 351 1 291 1 142 1 096 1 039

1 Enligt Folkräkningen 1945: IV. AvSer antalet samer enligt den i 1 § renbeteslagen angivna definitionen. Medräknas gruppen förutvarande renskötande samer erhålles antalet samer, som tillhör lappby. Detta antal uppgick den 1/9 1958 till 3 010. 2

])e renskötande samernas fördelning länsvis har varit följande. Ar 1920 1940 1945 1958

Norrbottens län

Västerbottens län

Jämtlands län

2 118 2 092 2 171 2 287

362 332 360 345

295 377 431 378

428 634 614 572

56 75 85 73

Därav skojjssamer: 1920 1940 1945 1958

Avgränsningen av befolkningsgruppen renskötande samer har vid räkningar av befolkningen ej sällan visat sig vara en ganska besvärlig sak, och det ä r uppenbart att den — vad angår hela antalet renskötande samer — inte h a r företagits efter enhetliga principer vid de olika räkningstillfällena. Den av 1919 åfs lappkommitté lämnade uppgiften om de renskötande samernas antal är synbarligen inte direkt jämförbar med uppgifterna från senare företagna räkningar av denna grupp. Tendensen i förändringarna av den renskötande befolkningens storlek framgår bäst av antalet i renskötsel sysselsatta personer, som torde vara den kategori för vilken avgränsningen vid de skilda räkningstillfällena företagits mest enhetligt. Befolkningen synes ha minskat kontinuerligt under hela tidsperioden. Samtidigt har en övergång skett från intensiv till extensiv renskötsel, varigenom behovet av arbetskraft har minskat.

164 Renantalets växlingar framgår av följande sammanställning, som i huvudsak är grundad på uppgifter från allmänna renräkningar. (Se även en i tabell 8.1 intagen sammanställning över renantal under åren 1931—1964.) Ar 1921 1925 1928

Norrbottens län

Västerbottens län

Jämtlands län

Samtliga

116 979 192 578 176 455

28 509 32 316 31 026

16 089 13 361 17 161

161 577 238 255 224 642

1931 1934 1937

225 529 191 377 107 489

32 572 32 572 44 121

23 146 27 670 20 279

281 247 251 619 171 889

1940 1944 1947

104 955 114 073 123 610

30 972 32 087 26 394

20 471 21 077 19 880

156 398 167 237 169 884

1951 1955 1959

167 257 196 907 148 061

24 825 26 094 34 358

25 975 26 597 24 929

218 057 249 598 207 348

34 616

23 824

210 110

I ovanstående renantal h a r medräknats antalet renar inom koncessionsområdena i Norrbottens län. För att erhålla en bättre överblick är det lämpligt att jämföra genomsnittsrenantal för olika tidsperioder. Tidsperiod

Norrbottens län

Västerbottens län

Jämtlands län

Samtliga

1920-talet 1930-talet 1940-talet 1950-talet å r 1961

162 004 174 798 114 213 170 742 151670

30 617 36 422 29 818 28 453 34 616

15 537 23 698 20 476 25 834 23 824

208 158 234 585 164 506 225 001 210 110

De genom tiderna noterade högsta renantalen, grundade på tillförlitliga källor (renlängder och renräkningar), h a r varit i Norrbottens län 225 529 (år 1931), i Västerbottens län 65 077 (år 1911) och i Jämtlands län 35 367 (år 1895). F ö r samtliga dessa tre län noterades det högsta sammanlagda renantalet 281 247 år 1931. Under 1940-talet var renmängden i Norrbottens län ovanligt liten. Förhållandet förklaras av två sammanfallande företeelser. Dels förekom i huvudsak på eftervintern 1936 ett ovanligt stort bortfall av renar till följd av mycket dåliga betesförhållanden, dels rådde under krigsåren i början av 1940-talet stor efterfrågan på det då mycket begärliga, oransonerade renköttet. Ungefär motsvarande situation, vad gäller efterfrågan på renkött, förelåg vid tiden för första världskriget

165 och under de första mellankrigsåren. Tages hänsyn till den mycket höga lappen i renantalet under »förra delen av 1930-talet och till de särskilda förhållandena under 1940-talet blir slutsatsen den, att det totala renantalet under senaste 40-års period uthålligt sett inte har undergått någon större förändring. Ser man på utvecklingen i de skilda länen, tenderar renantalet i Jämtlands län att växa, medan i Västerbottens län en mindre tillbakagång h a r skett fram till och med 1950-talet, vilken dock i huvudsak återhämtats 1961. I Norrbottens län synes någon uthållig förändring av renantalet inte ha förekommit, om 1940-talets särskilda förhållanden betraktas som en undantagsföreteelse. Vid 1960-talets ingång var renantalet i detta län dock något lägre än normalt. På 1950-talet synes renantalet ha varit störst år 1957. Antalet renar var detta år enligt gjorda beräkningar, baserade på tillväxthastigheten, blott 7 a 8 % mindre än 1931. År 1958 minskade dock renmängden åter ganska betydligt i norra och mellersta Lappland. Tillväxten av renantalet upp till normal nivå efter nödåren under 1930-talets senare del försenades under en lång period genom de särskilda förhållandena under krigsåren på 1940-talet. Ett intensivt utnyttjande under 1930-talets förra del av lavbetena i vissa lappbyar kan också ha fördröjt tillväxten. Någon förändring av tillväxtförmågan kan inte utläsas av renantalets växlingar. Tillväxten av renantalet h a r försiggått lika hastigt, och absolut sett har den varit ungefär lika stor under de båda jämförbara tidsperioderna 1921— 1931 och 1947—1957. Under senare delen av 1950-talet har slaktmetoderna förbättrats, och större uppmärksamhet ägnas numera allmänt åt rationellt slaktuttag. Några extremt höga toppar i renantalet jämförbara med 1931 års topp torde därför inte vara att förvänta framdeles. För alla övriga indikatorer, som kan komma i fråga vid mätning av renskötselns omfattning, saknas erforderligt statistiskt underlag, varför tidsserier inte är möjliga att sammanställa. Jämförelser mellan nuläget och förhållandena på 1920-talet kan därför ske endast schematiskt, f fråga om renbetesmarkernas utbredning bör nämnas, att dessa i lappbyarna i Norrbottens län inom svenskt område totalt sett inte h a r varit nämnvärt större på 1920-talet. Bortsett från vissa i kustlandet belägna smärre markområden som veterligen inte heller under 1920-talet utnyttjades för renbetning är hela landytan alltjämt tillgänglig för renskötsel på samma sätt som på 1920-talet. Nämnas bör dock, att vissa avlägset från fjällen belägna delar av det vintertid disponibla sedvanerättsområdet har blivit svårare att utnyttja. 1 någon mån h a r infiltration genom ökad bebyggelse, uppodling o. dyl. inverkat på möjligheterna att utnyttja renbetesmarkerna. Under senare tid har tack vare utängsslåtterns upphörande, nedläggning av jordbruk m. m. i gengäld visst större svängrum beretts åt renhjordarna. Arealmässigt omfattar kulturområdena en mycket blygsam del av hela landytan, och de har därför knappast någon mätbar inverkan på den

166 totala betestillgången. Fördelarna av utängsslåtlerns upphörande ligger däri, att risken för. skadegörelse av ren på gröda numera är mindre än på 1920- och 1930-talen. Genom det intensifierade skogsbruk som under efterkrigstiden vunnit insteg i de norrländska bolags- och kronoskogarna uppkommer vissa övergående svårigheter att ta i anspråk befintliga lavtillgångar inom avverkningsområdena. I jämförelse med de totala lav^ tillgångarna är det dock ganska obetydliga lavarealer, som på detta sätt under något årtionde undandrages renbetning. Bortsett från vattenregieringarna, som behandlas i ett särskilt avsnitt av betänkandet, har upplåtelse av betesmark för renar till andra ändamål (vägar, flygfält, gruvföretag o. dyl.) så liten arealmässig omfattning, att förlusten av bete i och för sig icke inverkar på den nu aktuella samlade bedömningen. — Vad angår betestillgångarna inom norskt område, har viss reduktion av de svenska renarnas betesområden skett genom 1949 års tilläggskonvention. I praktiken har denna inneburit blott en anpassning av det för svensk renbetning formellt tillåtna området till de vid samma tid rådande förhållandena. De betesdistrikt i Troms fylke, som enligt 1949 års avtal icke längre må tagas i anspråk för svensk renskötsel, hade nämligen övergivits av de svenska samerna, när renbeteskonventionen år 1949 ändrades. — 1 lappbyarna i Västerbottens län och i norra delen av Jämtlands län är de utnyttjade vinterbetesområdena i några lappbyar numera mindre till ytvidden än på 1910-talet i Västerbottens län och på 1920-talet i Jämtlands län. Den snävare begränsningen av betesområdena i dessa lappbyar torde vara en följd av inre av rationaliseringstrycket framkallade omställningar i renskötseln. 1 inget känt fall har yttre omständigheter primärt varit orsak till de mycket kortare flyttningar som t. ex. Frostviken-samerna började tillämpa redan under 1920-talets senare del. De yttre hinder som numera finns mot flyttning t. ex. till Söderala i Hälsingland är av senare datum. För renskötselns omfattning har uppgivandet av de mycket avlägset belägna betesområdena ingen avgörande betydelse, alldenstund vinterbete i erforderlig utsträckning finns att tillgå på närmare håll. — I södra delen av Jämtlands län synes de utnyttjade vinterbetesområdena inte vara mindre till ytvidden än på 1920-talet. I stället har i några av lappbyarna inom detta område en intensifiering av renbetningen successivt kommit till stånd utan någon påtaglig förändring av ytterkonturerna för de ianspråktagna betesfälten. Ser man på den genom renskötsel frambringade produktmängden har under senare tid viss ansvällning troligen skett i förhållande till renantalet. Denna utveckling är mer påtaglig i lappbyarna i Jämtlands län, men den har berört även lappbyarna i Lappland. Produktmängden h a r kunnat öka i förhållande till renantalet tack vare dels det mindre behov av tamrenar (dragdjur och klövjedjur) som följt av nomadismens ändrade karaktär, och dels de under senare tid ganska allmänt utbredda åtgärderna för

167 ah underlätta rationell slakt. — Om värdet av den samlade produktionen inom renskötseln kan inget bestämt uttalande göras. Att tillförlitligt bestämma det totala produktvärdet är en komplicerad procedur med indexberäkningar o. dyl. För en sådan bestämning fordras bl. a. statistiska uppgifter av en art, som för närvarande inte finns att tillgå och numera inte torde kunna uppbringas för äldre tid. Renskötselns omfattning kan sålunda inte anges entydigt, då olika indikatorer för mätning av omfattningen ger delvis avvikande resultat. Utgående från renskötselns omfattning på 1920-talet, då 1928 års renbeteslag utarbetades, har följande förändringar skett. 1) Rennäringens relativa betydelse som försörjningsunderlag har minskat i huvudsak i samma proportion som den renskötande befolkningen. 2) Rennäringens relativa betydelse som sysselsättningsunderlag har minskat i huvudsak i samma proportion som antalet inom renskötsel sysselsatta personer. 3) Renbetesmarkernas utbredning har minskat något. Huvudparten av denna minskning h a r primärt skett frivilligt, dvs. på renägarnas eget initiativ. 41 Renantalet h a r under förra delen av 1940-talet varit väsentligt lägre än under förra delen av 1930-talet. Mellan de jämförbara tidsperioderna 1921—1931 och 1947—1957 föreligger ingen nämnvärd skillnad varken i fråga om det absoluta renantalet eller i fråga om renstockens tillväxtförmåga. I början av 1960-talet låg renantalet 1 °/o över genomsnittsantalen för såväl 1920-talet som tidsperioden 1921—1959. 5) Om produktmängden saknas numeriska uppgifter. I förhållande fill rcnantalet torde produktmängden ha stigit sedan 1940-talet till en början måttligt och från 1950-talets senare del snabbare. 6) Om det samlade värdet av renskötselns produktion saknas numeriska uppgifter. Bortses från växlingarna i renantalet, som givetvis åtföljes av motsvarande växlingar i det samlade produktvärdet, kan en reell stegring antagas ha ägt rum, vilken torde ha varit särskilt märkbar under senaste decennium. Renantalet torde bäst återge renskötselns omfattning i det sammanhang som h ä r är aktuellt. Företagna undersökningar rörande betesmarkernas bärighet ger vid handen, att utrymme finns för cirka 260 000 renar. På grund härav anser utredningen, att det alltjämt är möjligt att inom nu utnyttjade renbetesmarker driva renskötsel i den omfattning som har förutsatts i 1928 års renbeteslag. Föreligger det behov av utvidgning ? Innan några större ansträngningar göres i avsikt att utöka tillgången på renbetesmarker, torde det också vara lämpligt att klarlägga, huruvida ett verkligt behov föreligger av en utvidgning av de för renbetning nu

168 utnyttjade områdena. Såväl inköp av mark som inlösen av betesrätt för renar är nämligen förenade med efter förhållandena ganska betydande kostnader och besvär. Sådana ter sig omotiverade, om det läget skulle inträffa, att eventuellt anskaffade nya ren betesområden av någon anledning inte skulle komma att utnyttjas i skälig omfattning eller inte ge ett mot insatserna svarande utbyte. Skulle upptagandet av renskötsel inom helt nya områden åter få till följd, att de nu disponibla betesmarkerna inte skulle komma att utnyttjas lika effektivt som tidigare, ter det sig även onödigt att utvidga renbetesområdet. En bedömning i nämnda hänseenden av förutsättningarna för renskötsel är följaktligen önskvärd, innan särskilda åtgärder vidtages för utvidgning av renbetesmarkerna. De på flera sätt oklara förhållandena i renskötseln, såsom den bristfälliga kunskapen om de driftsekonomiska sammanhangen, försvårar en bedömning avfrågan. En någorlunda väl underbyggd uppfattning borde man emellertid kunna få genom att ge akt på vissa kända förhållanden. Vad angår avsättningen av renkött kan sägas, att det utan vidare bör vara möjligt att avsätta en något större kvantitet än den som nu årligen saluföres, då blott omkring 1/2% av landets samlade årsproduktion av kött och fläsk utgöres av renkött. Smärre förändringar av denna från marknadssynpunkt ganska obetydliga kvantitet är naturligtvis möjliga utan att olägenheter i form av avsättningssvårigheter följer därav. Något hinder mot utökning av renskötselns omfattning kan — med hänsyn till marknadsutrymmet för renskötselns produkter — följaktligen inte anses vara för handen. I fråga om tillgången på arbetskraft vill utredningen framhålla följande. Eörändringarna inom renskötseln har inneburit en ganska betydande minskning av antalet inom renskötsel sysselsatta personer. Minskningen har hittills berört i huvudsak den lejda arbetskraften och de medhjälpande familjemedlemmarna. Antalet företagare har däremot totalt sett inte minskat nämnvärt sedan 1920-talet. 1 stället har en mindre ökning av det totala antalet företagare ägt rum under de två senaste årtiondena. Det finns dock några lappbyar, som numera har ett färre antal företagare än tidigare. Av den i renskötsel nedlagda arbetsinsatsen torde uppskattningsvis omkring 20 % numera fullgöras av gruppen medhjälpande familjemedlemmar. Lejd arbetskraft förekommer blott tillfälligt i obetydlig utsträckning. En fortsatt rationalisering inom renskötseln måste tydligen gå ut över företagarna, enär de medhjälpande familjemedlemmarnas antal knappast kan minska mera, utan att detta kommer att inverka på rekryteringen av gruppen företagare. Visst bortfall av företagare kan därför väntas ske framdeles till en början i sådana lappbyar, där renskötseln nu ger dåligt utbyte. Vid en högre rationaliseringsgrad är det också sannolikt, att vissa för renskötsel mindre väl lämpade markområden i större utsträckning än för närvarande kommer att lämnas outnyttjade. — Om nya mark-

169 områden ställs till renskötselns förfogande, är det inte troligt, att förutvarande renskötare skulle återvända till lappbyarna i sådan omfattning, att antalet renskötare skulle öka. Sådan återgång till renskötsel har nämligen hittills förekommit endast i sällsynta undantagsfall, såsom i samband med genom giftermål förvärvad delägorätt i större renegendom. Då renskötarbefolkningen totalt sett väntas minska, avtar den totala tillgången på arbetskraft. Endast i några lappbyar i nordligaste Lappland ökar renskötarbefolkningen till följd av hög nativitet och liten utflyttning. Av den pågående rationaliseringen inom renskötseln och i samband därmed uppkommande större anspråk på att renskötseln måste ge tillfredsställande utbyte för gjorda insatser kan dras den slutsatsen, att en utvidgning av renskötseln icke bör eftersträvas till nya områden med överlag mindre goda förutsättningar för renskötsel. Det kan förväntas, att vissa från lappbyarnas centrala områden avlägset belägna betesmarker samt även vissa bättre belägna men kvalitativt sämre beskaffade marker framdeles kommer att utnyttjas i något mindre utsträckning än för närvarande. I gengäld förväntas en fortsatt rationalisering inom renskötseln leda till ett mera effektivt utnyttjande av de kvalitativt bättre beskaffade och väl belägna betesmarkerna. I nordligaste Lappland, där renskötarbefolkningen ännu så länge tillväxer, finns för närvarande inga helt outnyttjade marker, som framdeles skulle kunna tas i anspråk för renskötsel. Eventuella tilläggsområden måste därför uppspåras i södra Lappland eller ännu längre söderut. Inom dessa sydligare delar av renskötselområdel synes emellertid folkminskningen redan ha gått så långt, att en del av de tillåtna renbetesmarkerna numera utnyttjas med relativt låg intensitet. Smärre ogynnsamt belägna markområden står helt outnyttade. synbarligen på grund av att de vid nuvarande omfattning av renskötseln överhuvud laget icke behöver tas i anspråk, då tillräckligt med bete står att finna inom de bättre belägna betesområdena. I Jämtlands län utgöres lappbyarnas centrala betesmarker av renbetesfjällen, inklusive särskilda till renbetesfjällens utvidgning inköpta fastigheter och i annan ordning för renbetning upplåtna smärre markområden såsom kronoparker och för renbetning arrenderade fastigheter. Utvidgningen av de för renbetning året om tillåtna områdena har icke kunnat utföras så, att betesmarkerna i alla lappbyar erhållit väl avrundade gränser. De nuvarande ojämna gränskonturerna medför, att det är svårt att utnyttja alla för renbetning upplåtna tilläggsområden och samtidigt undvika att renar beträder otillåtna markområden. Med anledning härav är det ett angeläget önskemål att förbättra möjligheterna för sådana betesområdens utnyttjande genom mer ändamålsenlig arrondering av markerna. Eör att erhålla jämnare gränskonturer torde inköp av mark eller alternativt inlösen av betesrätt för renar böra ske åtminstone i de lappbyar, där besvärande olägenheter visat sig uppkomma vid nuvarande förhållanden.

170 I anslutning till sådana dispositioner kan det också vara lämpligt att, t. ex. i Tännäs lappby, söka u p p n å även en bättre betesbalans genom att öka tillgången på betesområden för barmarkstiden. Åtgärder av denna speciella typ är aktuella endast i lappbyarna i Jämtlands län. Då frågan uppmärksammats av länsutredningen för Jämtlands län (SOU 1963: 45) och inte berör nordligare belägna områden, synes det inte vara erforderligt att renbetesmarksutredningen upptar frågan till närmare övervägande. Det bör dock nämnas, att m a r k k ö p för utvidgning av renbetesfjällens områden inte är någon nyhet för Jämtlands läns vidkommande. Sådana har pågått alltsedan 1880- och 1890-talen. I samband med den pågående fastighetsrationaliseringen inom jordbruket erbjudes för närvarande vissa möjligheter att få till stånd sådana eftertraktade och lämpliga utvidgningar av renbetesfjällen. Rödingsträsk-renskötseln Den s. k. Rödingsträsk-gruppen i Udtja skogslappby i Norrbottens län driver en från lappbyn i övrigt åtskild renskötsel, som omfattar knappt hälften av lappbyns samlade renantal. År 1964 hörde till gruppen fem husbönder, som tillsammans hade cirka 1 600 renar. Betesmarkerna för denna grupp omfattar dels vissa områden belägna ovan lappmarksgränsen upp till i höjd med Sudok och Kåbdalis, och dels vissa områden nedanför lappmarksgränsen till i höjd med Tväråsel och Brännberg. Barmarksbetena ligger i västra delen av gruppens betesområde i Jokkmokks, Edefors, Överluleå och Älvsby socknar. Vinterbetena ligger mot Luleälven i Edefors och Överluleå socknar. Högsommarbetena är i huvudsak belägna mellan Rödingsträsk, Hapträsk, Isträsk och Åkerholmen med huvudparten i Edefors socken samt mindre delar i Överluleå och Älvsby socknar nedanför lappmarksgränsen. Enligt gällande renbeteslag h a r skogssamerna ej rätt att året om driva renskötsel nedanför lappmarksgränsen i andra fall än som anges i 57 §. d. v. s. efter särskilt av länsstyrelsen meddelat tillstånd. 1 övergångsbestämmelserna till renbeteslagen stadgades att ansökan om sådant tillstånd skulle göras senast den 31 december 1929. Såvitt det är bekant gjorde dåvarande renskötare i Rödingsträsk-gruppen ingen sådan ansökan inom föreskriven tid, och något tillstånd h a r följaktligen icke utfärdats för samerna i Rödingsträsk-gruppen. Det har ej varit möjligt att utröna, varför renskötarna underlät att i behörig tid ansöka om tillstånd till renskötsel jämlikt 57 § renbeteslagen. Renskötseln i Rödingsträsk-gruppen h a r hittills kunnat drivas utan att mera betydande olägenheter visat sig uppkomma därav för andra näringsgrenar i trakten, även om ordningen i renskötseln tidvis h a r ansetts vara mindre god. Betesmarkerna är från renskötselns synpunkt förhållandevis <(oda. Renarna är storvuxna och med anledning därav uppmärksammade

171 i avelssammanhang. Renskötseln i Rödingsträsk-gruppen torde normalt ha gett utövarna ett ganska gott utbyte. Av olika skäl har det ansetts vara ändamålsenligt att renskötsel alltjämt bedrives i denna trakt, varför avvecklingsåtgärder icke har vidtagits. Gränserna för Udtja lappby har dragits på det sättet, att möjligheter lämnats öppna för en samordning av renskötseln i Rödingsträsk-gruppen med Udtja-gruppens renskötsel. Någon sådan samordning har dock ännu ej kommit till stånd. Även om förutsättningarna för en sammanslagning från ekonomisk synpunkt är goda. föreligger vissa praktiska hinder, delvis av traditionell art. som gör att åtgärden av samerna icke betraktas som särskilt angelägen. Av olika skäl är det önskvärt, att rättsförhållandena bringas i ordning i Rödingsträsk-gruppen. För de renskötande s a m e m a s del skulle det vara enklast om renbeteslagen ändrades på det sättet, att möjlighet öppnades för att erhålla särskilt tillstånd till renskötsel. Sett från allmän synpunkt är det på längre sikt sannolikt bättre, att hela gruppen flyttas ovanför lappmarksgränsen, och att renskötseln samordnas med Udtjagruppen. Uteslutet är inte att åtminstone för viss framtid driva skogsrenskötsel i särskild grupp i trakten av Koikul och Sudok ovanför lappmarksgränsen. Frågan om lämpligheten av eventuell lagändring torde komma att övervägas av 1964 års rennäringssakkunniga i samband med en allmän översyn av renbeteslagen. Med anledning härav torde det ej ankomma på renbetesmarksutredningen att framlägga förslag i detta avseende. Eventuell förflyttning av Rödingsträsk-gruppen till något lämpligt område ovanför lappmarksgränsen är en praktisk-administrativ fråga, som torde ankomma på länsstyrelsen och lappväsendet i Norrbottens län. Utredningen vill för sin del förorda en sådan förflyttning. Rödingsträsk-gruppen skulle självfallet bibehållas vid rätten att utnyttja sina sedvanliga vinterbetesområden nedanför lappmarksgränsen. Tillgången på nya renbetesmarker Såsom redan framhållits i inledningen till detta kapitel förutsätter en utvidgad omfattning av renskötseln i första hand att vinterbetesområden finns att tillgå. Såväl i norra som i mellersta Lappland och i angränsande trakter av kustlandet är vinterbetestillgångarna knappa, emedan praktiskt taget alla marker av större betydelse är tagna i anspråk för den renskötsel, som nu förekommer där. Norr om Umeälven finns sålunda endast ett par mindre icke regelbundet utnyttjade lavfält. Ett område, kallat Haradskölen, ligger i höjd med Övre Svartlå mellan Lule älv och järnvägen Roden—Gällivare. Ett annat område, de s. k. Kalvträsk-landen, ligger väster om stambanan genom övre Norrland och omfattar i huvudsak m a r k e r n a i triangeln mellan Rastuträsk. Ekträsk och Norsjö. Tidvis har detta område utnyttjats av en vintergrupp från Svaipa lappby.

172 De nordligast belägna lavmarksreserver, som med hänsyn till storleken är av nämnvärd betydelse, ligger mellan Umeälven och Ångermanälven väster om och å ömse sidor stambanan genom övre Norrland. Väster om Norrfors ligger sålunda omkring 150 km 2 , mellan Trehörningsjö och Mellansel c:a 200 km 2 och norr om Forsmo icke fullt 200 km 2 lavmark. Vidare ligger c:a 120 km 2 lavmark i trakten av Solberg. I samtliga fall är det fråga om ganska glest utspridda och små lavförekomster som är svåra att utnyttja. Till jämförelse kan nämnas, att vid en belningsintensitet av 1 000 renbetesdagar per km 2 lavmark erfordras för en lappby om 3 000 renar en lavmarksareal om 400 å 500 km 2 . De två nordligaste av angivna lavmarksområden utgör naturlig fortsättning åt sydöst av Vilhelmina norra lappbys nuvarande vinterbetesområde, och de två sydligaste ansluter till Vilhelmina södra lappbys vinterbetesområde. Lavmarkerna väster om Norrfors samt mellan Trehörningsjö och Mellansel kunde möjligen komma i fråga som vinterbetesområde åt en skogsrengrupp i Stöttingfjäll. Mera ändamålsenligt synes emellertid vara, att de tas i anspråk av Vilhelmina norra lappby vid en något större omfattning av renskötseln i denna lappby än för närvarande förekommer där. Lavmarksreserven vid Solberg bör lämpligen disponeras av Vilhelmina södra lappby, sedan viss ökning av renantalet ägt rum i denna lappby efter inflyttning av några renägarfamiljer från Su sendalen i Norge. Lavförekomsten norr om Forsmo torde också kunna utnyttjas av Vilhelmina södra lappby vid en något ökad omfattning av renskötseln i lappbyn. Alternativt kan tänkas, att eventuell framtida renskötsel med sommartillhåll i Blajkfjäll kunde utnyttja lavförekomsterna norr om Forsmo. Mellan Angermanälven och Ljungan finns vissa icke utnyttjade lavområden, bl. a. i anslutning till de normalt utnyttjade vinterbetesområdena i lappbyarna Frostvikens mellersta, Hotagen och Offerdal. Dessa lavområden är förhållandevis små. Inom ett område å ömse sidor Faxälven mellan Ramsele och Edselc (Frostvikens mellersta) finns c:a 80 km 2 lavmark i spridda förekomster. Öster om stambanan mellan Kälarne och Brficke (Offerdal) ligger ytterligare omkring 175 km 2 outnyttjad lavmark. Flyttningarna till dessa avlägset från fjällen belägna områden torde vara besvärliga på grund av de långa flyttningsavstånden. Sösjö lappby brukar, när så är möjligt, utnyttja ett vinterbetesområde öster om Näckten. Till sagda område ansluter vissa längre österut belägna lavförekomster omfattande en lavmarksareal av väl 100 km 2 , som åtminstone delvis torde kunna las i bruk, när behov därav föreligger. Med hänsyn till klimatförhållandena ligger samtliga beskrivna lavreserver på gränsen till en ur renskötselns synvinkel mindre gynnsam klimatregion. I kustbygden är medeltemperaturen genomgående högre än i inlandet. Inslag av töväder på vintern kan väsentligt försämra lavens åtkomlighet inom dessa områden. Även den ganska höga medeltemperaturen

vid tiden för första snöfall kan medföra olägenheter' vid töväder genom isbildning i laven och på marken, varvid lavens användbarhet som renbete avsevärt försämras. Inom de uppräknade lavmarksområdena söder om Ångermanälven torde samernas på sedvana grundade rätt att vinterbeta renar alltjämt äga bestånd, möjligen med undantag av områdenas östligare delar. Vad angår lappbyarna i Jämtlands län återfinns närmare uppgifter om sedvanerättsområdets utbredning i en av f. d. landskamreraren E. Huss på offentligt uppdrag verkställd, den 16 mars 1959 avgiven »Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län» (stencil). Söder om Ljungan ligger efter förhållandena ganska stora lavområden, varav de mest betydande utbreder sig söder om Ljusnan mot Hennan, Los, Älvdalen och Transtrand. Dessa lavreserver är uppskattningsvis c:a tre gånger så stora som de av lappbyarna i södra delen av Jämtlands län, inklusive Idre lappby, för närvarande mera regelbundet utnyttjade lavmarkerna. Nämnda överskottsområden ligger dock praktiskt taget helt utanför den nuvarande sydöstra begränsningslinjen för sedvanerättsområdet. Till större del ligger de också inom en ur renskötselns synvinkel ogynnsam klimatregion med hög medeltemperatur under den känsliga perioden för första snöfall. Härav kan dras den slutsatsen, att endast en mindre del av dessa lavtillgångar torde vara möjlig att utnyttja för mera regelbunden renbetning. Trakterna väster om begränsningslinjen Ange— Sveg—Älvdalen—Transtrand torde från klimatisk synpunkt inte vara alldeles olämpliga för vinterbetning av renar. Man måste dock räkna med ^itt det under ogynnsamma vintrar skulle vara besvärligt att inom dessa markområden finna väl användbara mera sammanhängande betesfält av önskvärd storlek. Med hänsyn till den mycket knappa tillgången på betesområden för barmarkstiden såväl i södra delen av Jämtlands län som i Kopparbergs län kan dessa sydliga lavreserver emellertid inte komma ifråga för utnyttjande. Tillgången på vinterbete kan anses medge en mindre höjning av renantalen från biologisk synpunkt inom området söder om Umeälven. För lappbyarna i södra Lappland samt i norra och västra Jämtland torde även sedvanerättsområdets utbredning medge detta. För lappbyarna i södra delen av Jämtlands län inklusive Idre utgör sedvanerättsområdets begränsning åt sydöst hinder mot en större ökning av renantalet, men det är självfallet inte alldeles omöjligt att genom särskilda åtgärder, såsom inlösen av betesrätt, bereda utrymme vintertid för ett ökat renantal. Med hänsyn till den ekonomiska aspekten torde endast en relativt måttlig expansion vara realistisk vid rådande förhållanden, lokaliserad i huvudsak till lappbyarna i södra Lappland och norra Jämtland. Efter uppförande av lämpliga stängselsystem i lappbyarna i södra delen av Jämtland:! län k a n viss ökning av renantalet möjligen ske i dessa lappbyar utan att

174 mera betydande ölägenheter för jordbruk och skogsbruk skulle följa därav. Vid genomgången av de vid nuvarande omfattning av renskötseln för renbetning ianspråktagna markområdena har renbetesmarksutredningen uppmärksammat, att två skilda trakter i Västerbottens län, nämligen Stöttingfjäll och Blajkfjäll, för närvarande inte i större omfattning utnyttjas för renbétning, trots att de från renskötselsynpunkt är ganska gynnsamt belägna. En närmare granskning av förutsättningarna för renskötsel inom dessa båda områden torde därför vara motiverad. Stöttihgfjäll omfattar ett högt beläget landområde, till stor del mer än 500 m Ö h, kring Lögdeälvens källor i södra Lapplands centrala del. Här upprinner flera andra vattendrag, såsom Dalasjöån och Bäskån (biflöden till Vojmån), Storbäcken, Paubäcken och Ruskbäcken (biflöden till Ume älv) samt ö r e älv och dess biflöden Norrån och Granån. Stöttingfjäll är ett typiskt vattendelärland. Skogstillgången inom området är mindre än vad som är normalt i denna del av Lappland. Skogsmarken utgör blott mellan 20 och 40 procent av landytan. Skogsmarksarealen upptages till övervägande del av mossrik barr- och blandskog av ristyp och till mindre del av mossrik barr- och blandskog av ört-grästyp. Inslag av sumpskog och lövskog förekommer också. Tillgången på lavskog och mossrik barrskog med n ä c k a r av lav är ringa inom området. I fråga om skogsmarkens produktionsförmåga kan nämnas att bonifetsklasserna 5—0 och 7—8 '4y* nes förekomma i ungefär lika stor omfattning och bonitetsklass 9 (sämsta klassen) i mindre omfattning. Detta innebär att skogsmarkens produktionsförmåga i genomsnitt är lägre än vad söm är vanligt i denna del av Lappland. Myrar förekommer ganska talrikt utspridda i mindre förekomster Över hela området. Bebyggelsen är mycket gles inom stora delar av området. Tätare bebyggelse med 3—7 gårdar per km 2 finns endast i anslutning till vägarna från Lycksele mot Åsele och Vilhelmina. Samtliga dessa anförda förhållanden är gynnsamma med hänsyn till förutsättningarna att driva skogsrenskötsel inom Stöttingfjälls-området. Härtill kommer, att Stöttingfjäll som regel inte i större omfattning utnyttjas som vinterbetesland för fjällrenar. Fjällappbyarnas vinterbetesområden ligger nämligen längre åt norr (Vapstens lappby) och längre åt söder (Vardofjällgruppen i Vilhelmina norra lappby). Rätt till renbete inom Stöttingfjällsområdet föreligger icke under sommarhalvåret (1 maj—30 september). Under övrig tid av året torde sedvanerätten gälla i samma utsträckning som inom angränsande vinterbetesområden. Som redan antytts ä r vinterbetestillgångarna inom området knappa, särskilt i de centrala och sydöstra delarna. Hela nordvästra delen av det beskrivna området upptages av bondeskogar. I sydöstra delen förekommer både bondeskogar och bolagsskogar. Den centrala delen upptages till största delen av bolagsskogar och till en mindre del av kronoskogar bl. a. kronoparkerna Aspliden, Rönnliden, Hörnan, Svannäs och Alsen, vilka tillsammans dock omfattar

175 blott en liten del av hela det åsyftade Stöttingfjälls-området, För att skogsrenskötsel skall kunna upptagas här fordras inlösen av betesrätt för renar inom ett ganska stort område, uppskattningsvis c:a 1 000 km 2 för en hjord om 1 500 å 2 000 renar. Vinterbeten för en så pass måttlig renmängd torde finnas kring öreälv, Lögdeälv och Gideälv i huvudsak väster om stambanan. Blajkfjäll ligger inom nuvarande Vilhelmina södra lappby och begagnas i någon omfattning för renbetning som regel dock endast i samband med uppflyttningen om våren. Huvudparten av det åsyftade märkområdet ligger nedanför odlingsgränsen och endast ungefär 1/4 av hela området är beläget ovanför odlingsgränsen. De centrala och västra delarna ligger mer än 500 meter över havet medan markerna mot Malgomaj och Volgsjön i n o r r och Ormsjön i söder är lägre belägna, delvis under 400-meters nivån. Skogstillgången är på de lägre markerna rikligare än i Stöttingfjäll. Mellan 40 och 60 procent av landytan upptages av skogsmark. 1 den centrala högre belägna delen av Blajkfjälls-området är skogsmarksandelen lägre, blott 20—40 procent av landytan. Mossrik barr- och blandskog av ristyp förekommer mest i de lägre regionerna. På högre belägna marker ävensom längst i nordväst överväger mossrik barr- och blandskog av ört-grästyp. Lavskog och mossrik barrskog med fläckar av lav förekommer i den södra, mot Ormsjön belägna delen men saknas i norr mot Malgomaj och Volgsjön. Sumpskog finns i någon omfattning i norr närmast Malgomaj samt på själva vattendelaren. Lövskog förekommer i mindre omfattning längst i öster och längst i väster. Bonitetsklasserna 5—6 är rikligast företrädda. Endast på högre nivåer och mot Malgomaj återfinnes bonitetsklasserna 7—8 i större omfattning och bonitetsklass 9 i mindre omfattning. Själva Blajkfjällets högsta del ligger ovanför trädgränsen. De bättre bonitetsklasserna 3—4 är också representerade inom området. Skogsmarkens produktionsförmåga är följaktligen genomgående bättre än i Stöttingfjäll. Myrar förekommer rikligt utefter hela landryggen samt dessutom i östra delen av området. Till stor del är det fråga öm större sammanhängande förekomster. Hela landryggen utefter vattendelaren är obebodd. Tätare bebyggelse med 3—7 gårdar per km 2 förekommer endast vid sjöarna och vattendragen såsom vid Malgomaj, Långseteån, Ormsjön och Avaträsksjön. Gles bebyggelse med 0,5—3 gårdar per km 2 finns dels mot Volgsjön och dels inom dén södra mot Avaträsk belägna delen. Förutsättningarna att barmarkstid driva renskötsel inom Blajkfjälls-området får från anförda synpunkter anses vara genomgående gynnsamma. Att Blajkfjället vid nuvarande förhållanden begagnas som genomflyttningsland för renhjordar från Vilhelmina södra lappby innebär dock en avsevärd olägenhet för eventuell fristående renskötsel inom området. Svårigheter i ' s a m b a n d med vårflyttningarna kan befaras. Mellan vattendragen och Malgomaj upptages det aktuella markområdet till största delen av

176 bondeskogar. Samma är förhållandet mot Ormsjön och A va träsksjön. Väster om Blajkfjället i riktning mot Risbäck ligger en anhopning av bolagsskogar. Hela den östra delen är ungefär lika fördelad mellan bondeskog, bolagsskog och kronoskog. Mellan Blajkfjället och Långseleån finns en samlad förekomst av kronoskog. En mindre sådan ligger även i nordväst vid Malgomaj. Ovan odlingsgränsen ligger kronoparkerna Skönvik, Skorna, Gitsfjället, Arksjöberget, Stackmyrbäcken och Skällmyrkullarna. Nedom odlingsgränsen ligger bl. a. kronoparkerna Blajkfjället, Rönnberget, Surberget och Meselberget. Ovan odlingsgränsen föreligger rätt till renbete året om. Nedom odlingsgränsen erfordras inlösen av betesrätt m. m. för tiden 1 maj—30 september, för att skogsrenskötsel skall kunna bedrivas inom området. Totalt sett är utgångsläget med hänsyn till renbetesrätten förmånligare än «i Stöttingfjäll. Arealen av det i huvudsak outnyttjade Blajkfjälls-området är e:a 1 500 km 2 . En skogsrengrupp om 3 000 renar torde kunna beredas utrymme där. Vinterbete för en sådan renmängd är något vanskligare att uppspåra. Lavtillgångarna norr om Näsåker och Forsmo synes vara otillräckliga. I någon mån kan betningsintensiteten höjas vintertid inom det av Vilhelmina södra lappby normalt utnyttjade vinterbetesområdet. I fråga om markerna norr om Näsåker och Forsmo torde sedvanerätten till vinterbete tillkomma Vilhelmina södra lappby enligt nuvarande ordning. Dessa trakter kan eventuellt tagas i anspråk för betning av renar från Blajkfjäll. Både Stöttingfjäll och Blajkfjäll anses sålunda vara ganska lämpliga områden för skogsrenskötsel med hänsyn till geografiskt läge, markernas beskaffenhet och möjligheterna att finna vinterbete. I de båda fallen erfordras dock inlösen av betesrätt för renar under tiden 1 maj—30 september inom betydande markområden. Huruvida en sådan åtgärd är möjlig med hänsyn till utsikterna att nå överenskommelse med markägarna kan för närvarande inte bedömas. Från ekonomisk synpunkt kan med stöd av i Jämtlands län vunna erfarenheter förutses, att inlösen av betesrätt inom så vidsträckta områden, varom här är fråga, sannolikt inte skulle vara en lönsam åtgärd, om man förutsätter normal förräntning på erforderliga kapitalutlägg för inlösen av betesrätten. Utöver de beskrivna områdena Stöttingfjäll och Blajkfjäll har renbetesmarksutredningen undersökt förutsättningarna för renskötsel i Fulufjäll och vissa angränsande markområden i Kopparbergs län, där utgångsläget med hänsyn till äganderättsförhållandena, tack vare att kronan äger största andelen av marken, är bättre än i Stöttingfjäll och Blajkfjäll. Själva Fulufjället upptages av kronoparken Fuludalen och norr därom ligger kronoparkerna Drevdagen, Trunneberget och Gröveldalen. Endast den söder om Grövlan belägna delen av sistnämnda kronopark är aktuell i detta sammanhang. Nämnda kronoparker är tänkbara som betesområden för renar vår, sommar och höst. Vinterbete skulle behöva uppsökas inom

177 Älvdalens kronopark. Å ömse sidor Västerdalälven ligger mellan Fuludalens och Älvdalens kronoparker ett större stråk av bondeskogar, allmänningsskogar och bolagsskogar, där genomflyttningsrätt för renar skulle behöva inlösas, om renskötsel upptages i denna trakt. Särskilt i norra delen av Fuludalens kronopark och kronoparkerna norr därom ligger enklaver av bolagsskogar m. m. Stora delar av de aktuella områdena är obebodda. Gles bebyggelse med mindre än 0,5 gårdar per km 2 förekommer efter vägsträckningarna från Särna till Gördalen och från Idre till Flötningen. Något tätare bebyggelse 0,5—3 gårdar per km 2 finns endast utefter Västerdalälven samt i Gördalen och i Flötningen. Myrmarker förekommer rätt rikligt bl. a. inom kronoparken Drevdagen. Skogstypen inom området är till helt övervägande del lavskog och mossrik barrskog med fläckar av lav. Inom kronoparkerna Drevdagen och Trunneberget samt i västra delen av Älvdalens kronopark finns inslag av mossrik barroch blandskog av ristyp. Skogsmarkens produktionsförmåga är låg i norra delen av Fuludalens kronopark och kronoparken Drevdagen. Bonitetsklass 9 och bonitetsklasserna 7—8 förekommer i ungefär likvärdig utsträckning och bonitetsklasserna 5—6 i blott ringa omfattning. Inom kronoparken Trunneberget är fördelningen ungefär jämn mellan bonitetsklasserna 5—6 och 7—8. Inom kronoparken Älvdalen är klasserna 5—6 rikligast representerade. Om naturförhållandena kan i övrigt nämnas, att själva Fulufjället är ett mycket kargt område med endast sparsam vegetation, bl. a. stora ytor av skorplavar. Endast i de södra och västra partierna av fjället är markvegetationen rikligare, bl. a. i ett smalt bälte i Tängåns dalgång. Själva Fulufjället erbjuder endast sparsamt med renbete för vår och höst. Sommarbete skulle behöva uppsökas norr om Fulufjället, där gräsbärande myrar och skogsängar förekommer i någon omfattning. Lavförekomsterna inom Älvdalens kronopark är goda. De klimatiska förutsättningarna synes ur renskötselns synvinkel vara osäkra, bl. a. för att skyddande busk- och skogsvegetation saknas nästan helt i Fulufjäll. Snötäckets mäktighet inom Älvdalens kronopark uppgår till i genomsnitt 70—80 cm, dvs. ungefär vad som är vanligt i södra Lappland. Medeltemperaturen vid tiden för första snöfall, som här inträffar 10—20 oktober, är ungefär densamma som i södra Lappland. Bortsett från trakten närmast Västerdalälven synes kronoparken Älvdalen i huvudsak vara användbar som vinterbetesområde för renar. Sett ur driftsteknisk synvinkel är förutsättningarna för renskötsel mindre förmånliga. Fulufjället är ett smalt markområde, som i väster gränsar mot Norge och i öster mot skogsallmänningar m. m. Det torde inte vara möjligt att driva renskötsel inom Fulufjällsområdet utan att området nästan helt inhägnas. Uppskattningsvis erfordras 10—12 mil renstängsel. Med ledning av vunna erfarenheter från lappbyarna i Jämtlands län och i Lappland rörande beläggningstal m. m. kan antagas, att en renskötsel 12

178 av den storlek som kan beredas utrymme i Fulufjället och angränsande trakter icke kan bära sådana investeringskostnader utöver vanliga skötselkostnader och kostnader för t. ex. arrende av betesrätt. Härför skulle erfordras ett renunderlag om 7 000—8 000 renar, medan betesområdena i bästa fall synes kunna medge 4 000—5 000 renar. I detta sammanhang bör vidare nämnas, att Fulufjället är ett lämpligt rekreations- och fritidsområde. Den särpräglade naturen (fjäll) och det gynnsamma läget i förhållande till Mellansverige medför, att Fulufjället väntas bli eftersökt som fritidsområde. Anordningar för att ta emot fritidsfolk är delvis redan iordningställda. Framdeles beräknas även turisthotell tillkomma. En exploatering av Fulufjället för fritidsändamål är från allmän synpunkt en angelägen fråga. Med hänsyn härtill är det inte lämpligt att inom samma område upptaga renskötsel. Av de sålunda beskrivna områdena Stöttingfjäll, Blajkfjäll och Fulufja.ll synes förutsättningarna för renskötsel med hänsyn till äganderättsförhållandena vara förmånligast i Fulufjäll, där kronan äger största anparten av marken, samt oförmånligast i Stöttingfjäll. Behovet av stängsel samt exploatering för fritidsändamål av Fulufjäll medför att detta fjällområde icke lämpar sig för renskötsel. Blajkfjälls-området utgör genomflyttningsland för renar från Vilhelmina södra lappby. Med hänsyn härtill synes det vara mindre lämpligt att här uppta separat renskötsel. Lämpligare torde vara att nyttiggöra tillgängliga renbeten genom att öka omfattningen av renskötseln i Vilhelmina södra lappby, för vilket ändamål förvärv av mark eller betesrätt icke erfordras. Vad angår Stöttingfjäll är området icke nog stort för en rengrupp av ändamålsenlig storlek, och rätt till renbete saknas tiden 1 maj—30 september. Lämpligt torde vara att ta i anspråk befintliga lavtillgångar i denna trakt genom att öka renskötselns omfattning i Vilhelmina norra lappby. Frågan om eventuellt upptagande av renskötsel inom sådana områden, där renskötsel nu icke förekommer eller enligt gällande renbeteslag icke må förekomma, har även vissa rättsliga aspekter. Dessa behandlas i en av f. d. landskamreraren E. Huss på uppdrag av renbetesmarksutredningen författad promemoria, som bifogats betänkandet, bilaga 2. Slutsatser Inom de för renskötsel disponibla områdena synes det vara möjligt att hålla cirka 260 000 renar, koncessionsrenar medräknade. Förhållandet innebär att genomsnittsantalet renar uthålligt sett kan höjas något i jämförelse med tidsperioden 1945—1960. De tillgängliga betesmarkerna medgiver följaktligen att renskötsel alltjämt k a n drivas i samma omfattning som h a r förutsatts i 1928 års renbeteslag. Sedan 1920-talet har antalet renskötande samer i landet undergått viss minskning och antas komma

179 att minska ytterligare jämsides med fortsatt rationalisering av renskötseln. Det samlade värdet av renskötselns produkter antas komma att stiga i förhållande till renantalet i takt med fortsatt effektivisering av driften. Värdestegringen förväntas dock icke kunna ske tillnärmelsevis i den omfattning och så snabbt som skulle erfordras för att möta det växande inkomstbehovet bland de renskötande samerna. En fortsatt rationalisering av renskötseln kan längre fram förväntas nödvändiggöra nedläggning av renskötseln i vissa ogynnsamt belägna delar av renbetesmarkerna i samband med en ytterligare minskning av renskötarbefolkningen. Den väntade utvecklingen innebär att något framträdande behov av utvidgning av renbetesmarkerna icke kan anses föreligga eller framdeles uppstå, så länge renskötseln förbehålles den samiska befolkningen. Det sagda innebär dock inte, att enstaka lappbyar inte kan vinna fördelar genom smärre utvidgningar av betesområdena av den art som tidigare förekommit i lappbyarna i Jämtlands län. Utredningen anser det lämpligt, att sådana smärre utvidgningar genomföres vid passande tidpunkter på initiativ av vederbörande länsstyrelser. Större utvidgningar av den typ som projekten Stöttingfjäll, Blajkfjäll och Fulufjäll representerar anser utredningen vara mindre lämpliga samt orealistiska med hänsyn till den allmänna utvecklingen på det näringsekonomiska området. Förutsättningarna för att starta nya renskötselföretag inom sådana områden torde med tiden ytterligare försämras. Vattenbyggnadernas inverkan på renskötseln har behandlats utförligt i kapitel 6. Trots att dessa medfört viss minskning av betestillgångarna inom betesområdena för barmarkstiden (grönbetena), synes de icke inverka avgörande på den optimala omfattningen av renskötseln, emedan denna i huvudsak är beroende av tillgången på lavbete under vintern. Vattenbyggnadernas inverkan synes i stort sett vara begränsad till den driftsekonomiska sidan och som regel möjlig att kompensera på ett tillfredsställande sätt genom särskilda åtgärder och ersättningar. Sådana motiv som förutsatts i direktiven för utredningen föreligger tydligen icke för utvidgning av det för renbetning tillåtna området. Med anledning härav framlägger utredningen icke något generellt förslag om sådan utvidgning.

180 KAPITEL

9 Tekniska hjälpmedel

Inledning I nutida renskötsel utnyttjas tekniska hjälpmedel av olika slag för att underlätta driften och minska renvaktarnas arbetsbörda. Beståndet av fasta driftsanläggningar har med åren vuxit till ganska betydande omfattning. Under den intensiva renskötselns tid var driftsanläggningarna förhållandevis enkla. Arbetshagar, renvaktarkåtor och enklare renstängsel förekom på olika håll. I och med att övergången till extensiv renskötsel började ökade behovet av tekniska anordningar av olika slag. Härvid inverkade även samtidigt uppkommande förändringar i det nomadiserande levnadssättet. Utbyggnaden av anläggningsbeståndet har skett efter hand med anslag och bidrag till en början från länsvisa lappfonder och sedan år 1943 från statens lappfond. Även andra medelstillgångar h a r tagits i anspråk för detta ändamål, däribland regleringsavgifter enligt kapitel 4: 14 vattenlagen och i samband med vattenregleringar anvisade särskilda medel. Sedan lappbykassorna med tiden konsoliderats h a r lappbyarna med egna medel medverkat vid en successiv utbyggnad av de fasta driftsanläggningarna och även svarat för underhållet av vissa anläggningar. Under de senaste åren har många driftsanläggningar uppförts med särskilda anslag till beredskapsarbeten. I samband med vattenregleringar har förekommit, att tekniska anordningar av varierande slag utförts i skadeförebyggande syfte och såsom allmänna kompensationsåtgärder. Från 1920- och 1930-talen h a r det allmänna systematiskt medverkat till en genomgripande upprustning och utbyggnad av driftsanläggiimgarna för renskötseln. Äldre hagar för märkning, skiljning och slakt har ombyggts till permanenta anläggningar. Åtskilliga renstängsel har blivit uppförda utefter lappbygränser och längs skiljelinjer mellan betesområden för olika årstider. Det allmänna har även medverkat vid uppförande av ett stort antal kåtor och stugor för renvaktare. Kommunikationerna h a r underlättats bl a genom röjning av vandringsleder, uppförande av broar, anskaffning av båtar och båthus samt anläggande av telefonledningar. Flyttningsleder för renar har förbättrats genom röjning, där så har varit behövligt. Bidrag har utlämnats till anläggande av skyddsstängsel vid odlingar och till uppförande av hölador på utängar i syfte att minska risken för skadegörelse av renar på växande och bärgad gröda. Skyddsstängsel har uppförts även

181 utefter järnvägslinjer vid utsatta bansträckor för att hindra renar från att beträda banvallen och utsättas för risken att bli dödade av tåg. För att underlätta rationell renslakt har betydande insatser gjorts av det allmänna särskilt under det senaste årtiondet. Slaktanläggningar, vägar till slaktplatser och beteshagar har tillkommit på de viktigaste slaktplatserna. Den på flera sätt expanderande byggnadsverksamheten h a r numera betydande omfattning och ökad uppmärksamhet måste med anledning härav ägnas åt räntabilitetsfrågan, som tidigare av olika skäl inte varit något större problem. Som en naturlig följd av utvecklingen på området har renbetesmarksutredningen anförtrotts uppgiften att utreda i vilken omfattning renskötselns lönsamhet kan förbättras genom tekniska anordningar och hjälpmedel. Någon kontinuerlig samlad registrering av befintliga fasta driftsanläggningar har tidigare inte utförts. Med anledning härav har utredningen insamlat uppgifter rörande dessa. Detta har skett vid intervjuer med lappbyrepresentanter i samband med de tidigare i betänkandet omnämnda besöken i lappbyarna. 1 anslutning härtill har anläggningarna värderats. De årliga kostnaderna för underhåll av anläggningarna har också registrerats. Grundmaterialet är alltför omfattande för att fullständigt kunna inrymmas i ett betänkande av måttligt omfång. Med anledning härav återger utredningen endast sammandrag av viktigare typer av anläggningar för renskötselns underlättande. En mera fullständig förteckning över befinlliga anläggningar har, såvitt angår Norrbottens län gjorts upp av lappväsendet samt överlämnats till lantbruksstyrelsen. Liknande förteckningar är under utarbetande i Västerbottens och Jämtlands län. För framtiden bör en kontinuerlig registrering av nytillkommande anläggningar utföras av lappväsendet i samarbete med lantbruksstyrelsen och lappbyarna.

Anläggnings- och underhållskostnadernas storlek För utredningens syfte är det erforderligt att känna till omfattningen av verkställda investeringar i fasta driftsanläggningar, bl a för att kunna bedöma effekten av dem. Vid en undersökning av nyttan av anläggningarna är det lämpligt att åtskilja de typer av anläggningar som är avsedda i huvudsak uteslutande för renskötselns ändamål från andra typer, som är av mera allmänt slag. Till renskötseln hör främst stängsel, arbetshagar samt renvaktarstugor och kåtor, liksom särskilda anläggningar för underlättande av renslakt. Övriga anläggningar såsom telefonlinjer, vägar och stigar, broar, båtar och båthus är ägnade att underlätta kommunikationerna i allmänhet och kan därför ej anses vara egentliga driftsanlägg-

182 iiingar för renskötselns behov. Kostnaderna för dem torde därför vid undersökningar av anläggningarnas nytta som regel icke böra belasta renskötselns driftsekonomi. Beståndet av hjälpmedel för slakt, såsom slakterier, vägar till slaktplatser och beteshagar har utbyggts först under de allra senaste åren och förekommer än så länge endast i ett begränsat antal lappbyar. På grund härav synes det ej vara möjligt att för närvarande analysera det ekonomiska utfallet av dem. Sådana undersökningar kan utföras längre fram, sedan statistik rörande driftsresultat m. m. hunnit insamlas. Dessa lönsamhetsundersökningar torde framdeles kunna utföras av lantbruksstyrelsen. Utredningen har sammanställt en översikt över alla fram till år 1961 i lappbyarna uppförda viktigare anläggningar, såsom gemensamma arbetshagar, renvaktarstugor och kåtor samt renstängsel, som alltjämt är i bruk. Privata anläggningar av olika slag h a r ej medtagits i sammanställningen, emedan de som regel ej är avsedda för allmänt bruk och inte är av sådan omfattning, att de skulle ha någon avgörande betydelse vid en generell bedömning av anläggningarnas nytta. Driftsanläggningarna redovisas lappbyvis i tabellerna 9: 1—9: 4. I tabell 9: 1, som innehåller uppgift om längden av uppförda renstängsel, angives även längden av vissa efter år 1961 uppförda renstängsel, som ej h a r medräknats i kostnadssammanställningen i tabell 9: 2. Samtliga anläggningar har åsatts ett värde efter enhetliga grunder, vanligen nybyggnadsvärdet i 1961 års priser. De årliga underhållskostnaderna har uppskattats för en genomsnittlig användningstid av 25 år samt angivits i 1961 års priser. Sammanställningen omfattar ej odlingsstängsel och liknande kortare ledstängsel, ej heller hölador, bl. a. emedan dessa speciella anläggningar ej genomgående kan hänföras till viss lappby. Några skyddsstängsel av karaktären odlingsstängsel vid bebyggda områden i T roms fylke har uppförts med anledning av särskilda föreskrifter i renbeteskonventionen med Norge. De ingår ej i kostnadssammandraget. Kostnaderna för arbetshagar, renvaktarstugor och kåtor har hänförts till den lappby, där anläggningarna återfinns, så när som på enstaka anläggningar, för vilka annan lappby uppgivits vara innehavare. Kostnaderna för renstängsel har, där fråga om gränsstängsel mellan två lappbyar delats mellan de berörda lappbyarna. Kostnaderna för renstängsel utefter riksgräns har däremot påförts respektive lappbyar med hela beloppet, försåvitt ej annat land svarat för en del av anläggningskostnaden. Interna stängsel, t. ex. stängsel mellan två olika årstidsområden i en och samma lappby, h a r självfallet hänförts till den lappby där anläggningen återfinns. För gemensamma arbetshagar, renvaktarstugor och kåtor samt renstängsel, uppgår anläggningskostnaderna, angivna i 1961 års priser, till 13 880 000 kronor. Beloppet innefattar ej kostnader för de efter år 1961 uppförda anläggningarna samt ej anläggningar i koncessionslappbyarna.

183 Av totalbeloppet belöper sig på lappbyarna i Norrbottens län, exklusive koncessionslappbyarna, 9 471200 kronor, varav 4 229 400 kronor i norra distriktet, 3 202 700 kronor i södra distriktet och 2 039 100 kronor i östra distriktet. På lappbyarna i Västerbottens län faller ett belopp av 2 299 300 kronor och på lappbyarna i Jämtlands län 1 809 500 kronor. De årliga underhållskostnaderna, exklusive förnyelsekostnader, har beräknats till 217 850 kronor, varav 144 900 kronor i Norrbottens län, 38 100 kronor i Västerbottens län och 34 850 kronor i Jämtlands län. Underhållskostnaderna för anläggningarna i Norrbottens län fördelar sig på olika distrikt sålunda: norra distriktet 66 350 kronor, södra distriktet 45 650 kronor och östra distriktet 32 900 kronor. Tabell 9: 5 utvisar för varje lappby anläggningskostnader per ren i genomsnittlig nettorenstock och tabell 9: 6 årliga kostnader per ren för underhåll och förnyelse. Sistnämnda kostnadsbelopp har fördelats på årlig avskrivning och årlig räntekostnad, beräknad som medelränta efter 4 % för hela avskrivningstiden. Sedan initialinvesteringarna gjorts har man följaktligen att räkna med den i tabell 9:6 angivna årskostnaden under förutsättning att anläggningarna skall bibehållas för framtiden. Det i angivna driftsanläggningar investerade kapitalet uppgår i genomsnitt till 61 kronor per ren i nettostocken. De årliga kostnaderna för underhåll, exklusive förnyelse, utgör i genomsnitt 1 krona per ren i nettostocken. Variationerna mellan olika distrikt är inte anmärkningsvärt stora. Lägst är investeringskostnaden per ren i Norrbottens norra distrikt med cirka 53 kronor och högst i Västerbottens län med cirka 69 kronor. För årliga underhållskostnader är motsvarande yttervärden i samma distrikt kr 0:83 respektive 1: 17. Mellan de olika lappbyarna är variationerna större. Lägst ifråga om investerat kapital per ren ligger Lainiovuoma med kr 7: 27 och högst Ståkke med kr 320: —. De årliga underhållskostnaderna i samma lappbyar uppgår till kr 0: 32 respektive k r 3: 80 per ren. Inklusive kostnader för förnyelse (avskrivning och ränta) utgör de årliga kostnaderna i samma lappbyar k r 0: 75 respektive kr 22: 74.

Räntabilitetsfrågan På grund av de mellan olika lappbyar i flera avseenden starkt varierande förhållandena synes det inte vara möjligt att genom jämförelser mellan lappbyarna direkt utläsa vilken total nytta anläggningarna medför. Det hade bl. a. varit önskvärt att genom sådana jämförelser analytiskt visa, huruvida och i vilken omfattning förekomsten av stängsel efter lappbygräns medför minskad arbetsbörda för renvaktarna, till följd av mindre arbetsinsatser för skiljning o. dyl. Det material utredningen har tillgängligt är dock inte nog utförligt för att möjliggöra sådana detaljanalyser. Bl. a.

184 saknas specificerade uppgifter för ett större antal lappbyar rörande antalet dagsverken per år för olika arbetsmoment i renskötseln. Det är även svårt att renodla olika inverkande faktorer i sådan grad, att korrelationsanalyser skulle kunna utföras med tillförlitligt resultat. Med de data som finns tillgängliga har utredningen undersökt olika effekter av anläggningarna. Något direkt samband synes inte föreligga mellan mängden av investerat kapital per ren och tillgången på arbetspersonal per ren i lappbyarna. Ej heller har något direkt samband mellan uppnådd betningsintensitet inom betesområdena för barmarkstiden och mängden investerat kapital per ren kunnat påvisas. Man måste därför antaga, att variationerna mellan olika lappbyar såväl ifråga om uppnådd betningsintensitet inom betesområdena för barmarkstiden som ifråga om tillgången på arbetspersonal per ren till väsentlig del h a r sin grund i andra förhållanden än i mängden av investerat kapital per ren. Förhållandet innebär dock icke, att investeringarna icke skulle medföra positiv effekt på angivna variabler. Anläggningarna torde relativt sett ha medfört ungefär lika stor nytta i alla lappbyar. Vad man med säkerhet kan utläsa av investeringskostnadernas variationer mellan lappbyarna är, att driftsanläggningarna drar större kostnader per ren i små lappbyar än i stora lappbyar. I extrema fall är denna tendens mycket påtaglig. Med anledning härav är det fördelaktigt med hänsyn till investeringskostnadernas storlek per ren att renskötseln organiseras i stora enheter. För de befintliga fasta driftsanläggiiingarna är de totala årliga kostnaderna per ren förhållandevis låga. Årskostnaderna för underhåll och förnyelse understiger 5 kronor per ren i 24 lappbyar. 1 1(5 lappbyar ligger de mellan 5 och 10 kronor per ren, i 3 lappbyar mellan 10 och 15 kronor samt i en lappby mellan 20 och 25 kronor per ren. Låga årskostnader för driftsanläggningar är förmånliga emedan en större andel av årsproduktionens värde då kan hänföras till arbetslön och företagarvinst. I betraktande av att arbetsinsatsen per ren uppgår till 0,7—1,1 dagsverken årligen kan en anläggningskostnad, som ligger under 10 kronor per ren i nettostocken anses vara förhållandevis måttlig. Årsproduktionens värde angivet per ren i nettostocken uppgår uppskattningsvis till 40 a 50 kronor vid normala förhållanden. I gynnsamma fall kan den överstiga 50 kronor och i ogynnsamma fall något understiga 40 kronor. Önskvärt vore att ange kostnaderna per kilogram producerat renkött. Tyvärr har någon säker uppgift om årsproduktionen av renkött icke stått att erhålla, i genomsnitt kan kostnaderna för driftsanläggningarna uppskattas vara omkring 20 öre per kilogram producerat renkött. Det är att märka, att kostnaderna för renskötselns driftsanläggningar som regel inte direkt betungar de enskilda företagens driftsekonomi. Såväl nyinvesteringar som underhåll och förnyelse bekostas till huvudsaklig del med allmänna medel (lappfondsmedel m. m.) samt av lappbykassorna.

185 Vid ränlabilitetsbedömningar bör sådana kostnader emellertid jämföras med det ekonomiska utbyte som erhålles av renskötseln. Av det anförda framgår, att det inte är möjligt att generellt genom jämförande analyser klart visa driftsanläggningarnas effekt på utbytet av renskötseln. För enskilda anläggningar är lönsamhetsfrågan lättare att bedöma. Som regel torde det vara möjligt att insamla erforderligt underlag för en bedömning av lönsamheten i samband med att en anläggning planläggs. Kostnaderna för t. ex. renstängsel bör vägas mot fördelar i form av minskad arbetsbörda, ökade möjligheter att effektivt utnyttja renbetesmarker o. dyl. Planläggningsfrågor På längre sikt kan renskötseln väntas undergå ganska stora förändringar, som gör det svårt att i enskilda fall överblicka utvecklingen. På grund härav är det inte möjligt att utforma några detaljerade anvisningar för fortsatt utbyggnad av anläggningsbeståndet. Vissa allmänna riktlinjer och synpunkter torde emellertid vara av värde för de ansvariga förvaltningsorganen vid utformandet av byggnadsprogram m. m. För investeringsverksamheten bör i samverkan med renägarna upprättas långtidsplaner, som systematiskt uppföljes genom etappvis utbyggnad och upprustning av beståndet av driftsanläggningar för renskötseln. Långtidsplanen bör i sina huvuddrag vara så uppbyggd, att en genomgripande rationalisering av renskötseln underlättas. Planen måste upprättas med ledning av kända och grundläggande ekonomiska fakta. Investeringsverksamhetens omfattning måste anpassas efter tillgängliga resurser. Olika investeringsobjekt bör inarbetas i programmet efter angelägenhetsgrad. För att kunna handha investeringsverksamheten på ett ändamålsenligt sätt är det nödvändigt att ha god överblick dels över utvecklingen i gången tid och dels över de allmänna tendenserna inom renskötseln. Vid planläggningen av nya anläggningar måste vidare hänsyn tagas till de aktuella förhållandena i renskötseln samt till renskötarnas önskemål. Utredningen har tidigare angivit, att stora driftsenheter medför lägre kostnader per ren än små sådana. Med anledning härav är det angeläget att en utveckling till större driftsenheter systematiskt främjas genom nyinvesteringar i ändamålsenliga driftsanläggningar. Av det skälet är det t. ex. önskvärt, att gränsstängsel mellan lappbyar icke uppföres i andra fall än där de genom stängslet åtskilda enheterna är av önskvärd storlek. Av praktiska skäl synes man för närvarande böra sätta övre gränsen fölen sådan enhet vid cirka 20 000 djur. Större enheter än den nämnda torde vara mycket svåra att hålla under erforderlig kontroll av renskötarna. Nedre gränsen för enheten torde normalt ej böra sättas lägre än vid cirka 10 000 djur. Med beaktande av detta skulle ett måttligt utbyggt anlägg-

186 ningsbestånd kunna upprätthållas för en total årskostnad, som ej överskrider 5 kronor per ren. Denna bedömning, som gäller fjällappbyarna i Lappland, har grundats på rådande förhållanden. I samtliga fjällappbyar i Lappland med minst 10 000 renar ligger de totala årskostnaderna för lasta driftsanläggningar under 5 kronor per ren. I elva fjällappbyar i Lappland med mindre än 10 000 renar överstiger samma kostnad angivna belopp. Endast i fyra fjällappbyar i Lappland med mindre än 10 000 renar understiger nämnda årskostnad 5 kronor per ren. Två av dessa h a r samordnat sin renskötsel under huvuddelen av barmarkstiden och bör därför i detta sammanhang bedömas som en enda större enhet. De övriga två lappbyarna h a r speciellt gynnsamma förhållanden med bl. a. goda naturliga gränser och god tillgång på vägar. I skogslappbyarna i Lappland och i lappbyarna i Jämtlands län synes förhållandena ej medge en lika långt gående samordning till större enheter som i fjällappbyarna i Lappland. Driftsenheter på cirka 6 000 djur torde dock erbjuda bättre möjligheter att utnyttja både investerat kapital och tillgänglig arbetskraft än de nuvarande i många fall mycket små lappbyarna. Mindre enheter än 2 500 å 3 000 djur torde normalt inte kunna drivas med tillfredsställande ekonomiskt utbyte för gjorda insatser. Vissa möjligheter att samordna renskötseln till större enheter föreligger i de minsta lappbyarna, såsom Ståkke, Maskaure och Mala i Lappland samt lappbyarna i norra och västra Jämtland. Av ekonomiska skäl bör föreliggande möjligheter till samordning utnyttjas så snart det sig göra låter. Ett väsentligt led i angivna samordning av renskötseln till större enheter utgör en koncentration av märkning, skiljning och slakt av renar till ett färre antal platser och tillfällen än som för närvarande är vanligt. Dessa förrättningar kräver arbetshagar och andra anordningar, som totalt seti drar ganska betydande kostnader bl. a. för underhåll. En koncentration av renmärkningar och skiljningar bidrar till att hålla kostnaderna för driftsanläggningarna nere på en måttlig nivå genom att endast ett mindre antal arbetshagar behöver ställas i ordning för märkning och skiljning. I många fall torde det också vara möjligt att väsentligt minska den för renskötseln erforderliga arbetsinsatsen, främst därigenom att rensamlingar icke skulle behöva ske upprepade gånger. Mindre spilltid för resor, väntan m. m. skulle också vara en avgjord fördel, om märkningarna och skiljningarna koncentrerades till ett färre antal tillfällen. I betraktande av att en mycket stor andel av renskötarnas årliga arbetsinsats avser rensamlingar torde det vara mycket fördelaktigt från ekonomisk synpunkt att genomföra en sådan koncentration. Vid planläggningen av renstängsel är det vidare erforderligt att uppmärksamma de möjligheter som kan finnas att höja betningsintensiteten genom att uppföra renstängsel. Härvid är att märka, att ett gränsstängsel mellan två lappbyar som regel i och för sig inte nämnvärt kan bidra till

187 en höjning av betningsintensiteten. Däremot är det ej osannolikt, att ett gränsstängsel utefter en riksgräns eller annan yttergräns för betesområde kan inverka förmånligt och medge en högre betningsintensitet än eljest vore fallet. Gränsstängsel längs efter yttergränserna för ett betesområde har viss likhet med skyddsstängsel, genom att de medför minskad risk för skador genom renar, minskade betesavgifter, o. s. v. Ett stängsel som skiljer två årstidsområden i en och samma lappby från varandra kan i princip bidra till ett effektivare utnyttjande av betena. Vid planläggningen av sådana s. k. tvärstängsel bör dock beaktas risken för ökad renströvning till grannlappbyar och därmed förenade olägenheter och merkostnader för skiljning m. m. Ett tvärstängsel förutsätter som regel att även lappbyns sidogränser är försedda med stängsel eller att naturliga skiljelinjer finnes, som hindrar renströvning till grannlappbyarna. Möjligheterna att nedbringa den för renskötseln erforderliga arbetsinsatsen utgör ett annat viktigt moment vid bedömningen av nyttan av renstängsel. Normalt torde dessa möjligheter relativt sett inte vara särskilt stora, vilket sammanhänger med att de mest arbetskrävande momenten i många lappbyar, särskilt i de södra delarna av renskötselområdet men även i skogslappbyarna i norr, inte är renskiljningarna. Huvudparten av den årliga arbetsinsatsen går nämligen oftast åt till det egentliga samlingsarbetet i hemlappbyn. Som exempel anföres lappbyarna Umbyn och Vapsten i Västerbottens län där samlingsarbetet 1962 tog i anspråk 47 °/o respektive 51 % av den totala arbetsinsatsen i renskötsel under hela året. För skiljning erfordrades 1 1 % respektive 13 °/o och för vallning 1 0 % respektive 9 °/o av hela antalet i renskötsel fullgjorda dagsverken samma år. Förhållandena är naturligtvis icke alldeles lika över hela renskötselområdet. I de norra delarna av renskötselområdet kräver skiljningarna som regel en större arbetsinsats än i nämnda lappbyar i Västerbottens län. varför möjligheterna att nå fördelar genom uppförande av gränsstängsel självfallet också är större. Specificerade uppgifter om h u r antalet dagsverken under ett år fördelar sig på olika arbetsmoment i renskötseln har utredningen dock ej kunnat erhålla för alla lappbyar. Närmare undersökningar kan därför ej utföras för närvarande. Trots att variationer i arbetsinsatsens fördelning på olika arbetsmoment förekommer, är det uppenbart att det egentliga samlingsarbetet tar i anspråk en mycket stor andel av hela antalet under ett år i renskötseln nedlagda dagsverken. Med anledning härav torde det vara fördelaktigt att underlätta renskötarnas vistelse och färder i renbetesmarkerna särskilt inom de väglösa fjällområdena. Renvaktarstugor av tidsenlig standard, telefon- och radioförbindelser, transportmedel och vägar torde överallt vara ägnade att väsentligt underlätta arbetet vid rensamlingar och minska den spilltid som går åt till resor mellan olika arbetsplatser. I överensstämmelse härmed pågår i olika län en genomgripande upprustning och utbygg-

J 88 nad av beståndet av renvaktarstugor. Renskötarna utnyttjar också numera motorfordon i stor utsträckning för att snabbast möjligt förflytta sig till nya arbetsplatser. I detta avseende har snöskotern öppnat helt nya möjligheter att effektivt utnyttja arbetstiden. Bärbara radioapparater har också tagits i bruk och bidrar i sin mån till att arbetstiden kan utnyttjas mera effektivt än tidigare samt underlättar arbetsledningen. Vid planläggningen av tekniska anordningar avsedda att förbättra det ekonomiska utbytet av renskötsel och möjliggöra ett effektivt utnyttjande av tillgängliga betesmarker för renar är det erforderligt att uppmärksamma även vissa andra förhållanden. Tidigare har sagts att utbyggnaden av anläggningsbeståndet i sina huvuddrag bör följa en översiktsplan för ett större område, såsom ett konsulentdistrikt eller lämplig del därav t. ex. en grupp av lappbyar med i huvudsak sammanhängande betesmarker. Stommen i en sådan översiktsplan torde som regel komma att utgöras av en sammanställning av olika från lappbyarna anmälda ö n s k e m å l som vid bearbetningen samordnas så att största möjliga nytta erhålles av varje enskild anläggning. Vid bedömningen av olika sådana önskemål angående nya anläggningar bör uppmärksammas att dessa kanske ej alltid har uppställts med skäligt beaktande av relationen mellan kostnader och nytta och därför icke utan vidare kan medtagas i en utbyggnadsplan avsedd som underlag för ett handlande på lång sikt. Planen bör i huvudsak omfatta endast sådana anläggningar, som bedömes kunna medföra ekonomiska fördelar och förbättrad standard samt bidraga till en ändamålsenlig utveckling och rationalisering inom renskötseln. Väsentligt är att investeringsverksamheten tar sikte på bestämda mål, som har uppställts med beaktande av att det centrala syftet är att uppnå ekonomiska fördelar. Man bör sträva efter att öka årsproduktionens värde och att sänka kostnaderna. Värdeökning kan uppnås dels genom att öka produktmängden och tillvarata produkterna mera fullständigt och dels genom att förbättra produkternas kvalitet och höja priset för produkterna. Kostnadsminskningar kan också uppnås på olika sätt. Angelägnast är härvidlag att söka uppnå effektivare utnyttjande av arbetskraftsresurserna, emedan huvudparten av produktvärdet går åt till att ersätta renskötarna för fullgjord arbetsinsats. Åtminstone i vissa fall synes driftskostnaderna kunna nedbringas genom förbättrad organisation, utnyttjande av moderna kommunikationshjälpmedel, m. m. Nya typer av anläggningar Under senare tid har driftsanläggningarna inom renskötseln kommit att omfatta nya typer av anläggningar. Bland dessa nyheter bör nämnas skyddsstängsel utefter järnvägslinjer. Sådana har försöksvis börjat anläggas i syfte att minska de olägenheter, som följer av att renar förolyckas

189 i samband med järnvägstrafiken. Rendöden på järnvägarna har i vissa delar av Norrbottens län ökat oroväckande på senare år och nödvändiggjort särskilda preventiva åtgärder, däribland uppförande av skyddsstängsel. Renpåkörningarna medför förhållandevis stora olägenheter för tågtrafiken och orsakar förluster för renägarna. Skyddsstängsel har visat sig vara effektiva, men de drar ganska stora kostnader och kan endast vid särskilt utsatta bansträckor från ekonomisk synpunkt anses vara motiverade. Djurskyddssynpunkter och sanitära skäl anses dock utgöra tungt vägande motiv för att uppföra skyddsstängsel utefter särskilt utsatta bansträckor. Kostnaderna för uppförda skyddsstängsel torde böra fördelas på lämpligt sätt med beaktande av de olika intressen, som inverkar i sammanhanget. Tidigare har nämnts att en kontinuerlig upprustning och utbyggnad pågår av renvaktarstugor, särskilt inom fjällområdena. Ett väsentligt led i denna upprustning är utbyte av de enkla renvaktarkåtorna mot stugor av tillfredsställande standard. Åtgärden h a r till syfte att förbättra renvaktarnas logistandard och arbetsförhållanden. En annan ny utvecklingslinje är tillkomsten av renvaktarstugor på vinterbeteslanden. Sådana stugor har visat sig behövliga att anskaffa. Möjligheterna att erhålla logi i förhyrda utrymmen hos ortsbefolkningen har försämrats avsevärt i samband med en allmän modernisering av bostadshusen. De nybyggda bostäderna har i regel mindre golvyta än de gamla bondgårdarna och uthyrningsrum saknas ofta. Bagarstugor, som tidigare utnyttjats till vinterbostäder för renskötare, är numera ej godtagbara bostäder på grund av att de är kalla, dragiga och saknar vatten och avlopp. Den beskrivna utvecklingen h a r föranlett att bl. a. skogslappbyarna i Pite lappmark inköpt övergivna bostadsfastigheter samt upprustat dessa till vinterbostäder åt renvaktarna. Som ägare till sådana renvaktarbostäder står vanligen lappbyn. Även i andra lappbyar torde det erbjudas möjligheter att på liknande sätt ordna den ganska svårlösta frågan om logi för renvaktarna vintertid, då familjerna ofta ej kan medfölja vid flyttning till avlägset belägna v iiiterbe tesområden. I lappbyarna i Lappland användes för skiljningsändamål arbetshagar av traditionella typer, som anknyter till det ålderdomliga skiljningssättel med lasso. Inom koncessionsområdena förekommer en annan typ av arbetshagar, som möjliggör ett enklare skiljningsförfarande. Denna typ har en central arbetsfålla till vilken ansluter i ena riktningen en samlingshage och ibland även en beteshage medan sektorformade skiljningsfållor utbreder sig stjärnformigt i motsatt riktning. En sådan arbetshage har många fördelar. Skiljning och räkning av renar kan utföras samtidigt ofta utan att lasso behöver användas. Påfrestningarna för renarna blir mycket mindre än vid traditionella skiljningar med lasso. Behovet av arbetskraft ä r mindre. Skiljningar kan genomföras även när det är mörkt, emedan

190 arbetsfållan kan upplysas med lampor. Utfodring av skiljningsskockar kan anordnas o. s. v. I de lappbyar där en mera fullständig koncentration av skiljningarna är möjlig att genomföra torde det vara lämpligt att pröva sådana mera ändamålsenliga typer av arbetshagar och i samband därmed även inarbeta mindre arbetskrävande och för djuren mindre påfrestande skiljningsmetoder. Som ett led i åtgärderna att underlätta renslakt i tidsenliga former har beteshagar anlagts på åtskilliga större slaktplatser. Dessa har visat sig vara mycket användbara och väsentligt bidragit till att minska det krävande samlingsarbetet t. ex. vid större renslakter. Tidigare var det nödvändigt att varje dag under slakten på nytt samla renar till slakthagar. Ett större antal renar kan nämligen som regel ej hållas över natten i de vanliga, relativt små arbetshagarna. På senare år har liknande betes- och rasthagar försöksvis tagits i bruk i samband med flyttningarna. En renhjord kan vila över natten i en sådan hage. Då lämpligt renfoder numera finns att köpa i allmänna handeln, h a r nya möjligheter öppnat sig för alt underlätta de i vissa lappbyar ganska långa och ansträngande flyttningarna. Betes- och utfodringshagar kan användas även för andra ändamål, t. ex. för att utfodra dräktiga vajor under våren så att dessa kan hållas under tillsyn över kalvningstiden. På grund av de stora avgångar bland nyfödda kalvar, som veterligen förekommer, torde det finnas goda möjligheter att genom utfodring, tillsyn och särskild vård öka andelen livsdugliga kalvar. En annan fördel är att kalvarna kan märkas kort tid efter födelsen. Det mycket omfattande samlingsarbetet inför kalvmärkningarna på sommaren torde härigenom kunna minskas. Utförda försök med sådan tillsyn i bl. a. Udtja lappby har givit goda resultat. Renslakterier och andra hjälpmedel för slakt utgör den utan jämförelse viktigaste nya typ av anläggningar på renskötselns område som under senaste decennium tagits i bruk. Eran en ringa början i mitten av 1950talet har ett aktningsvärt bestånd av sådana slakthjälpmedel blivit utbyggt. Olika typer av hjälpmedel förekommer: stationära slakterier, flyttbara fältslakterier, transportabla slakthjälpmedel och bilburna slaktanordningar samt fasta slaktställningar. Dessutom har byggts transportvägar till större slaktplatser, samt beteshagar, raststugor, förvaringsbodar för slaktutrustning m. m. I Norrbottens norra distrikt finns i lappbyarna inom Karesuandogruppen 2 fältslakterier och slaktställningar vid 8 olika arbetshagar samt i lappbyarna inom Gällivare-gruppen 3 fältslakterier och slaktställningar vid 1 arbetshage. I Norrbottens södra distrikt finns 1 stationärt slakteri och 3 fältslakterier samt slaktställningar vid 15 olika arbetshagar. I Norrbottens östra distrikt finns i skogslappbyarna ovanför lappmarksgränsen slaktställningar vid 40 olika arbetshagar. Något fältslakteri finns icke men i stället utnyttjar renuppköparna bilburna hjälpmedel i stor omfatt-

191 ning. I koncessionslappbyarna finns bättre utbyggda slaktställningar vid ett tiotal olika arbetshagar samt dessutom enklare anordningar vid några äldre arbetshagar. I lappbyarna i Västerbottens län finns 3 stationära slakterier samt väl utbyggda slaktställningar vid 2 större slaktplatser. Dessutom utnyttjas ett norskt renslakteri vid Krutvattnet. I lappbyarna i Jämtlands län finns 5 större fältslakterier samt 1 mindre sådant, som lätt kan flyttas mellan olika slaktplatser. Utöver dessa av lappväsendet och lappbyarna ägda slakterier och slakthjälpmedel finns i Norrbottens län två större företag i slakteribranschen (det av Norrbottens läns slakteriförening övertagna Owe Ericsons Livsmedels AB i Boden samt det fristående AB Sameprodukter i Härads) som i stor omfattning utnyttjar bilburna slakthjälpmedel, s. k. slakthussar. Några andra enskilda företagare har liknande hjälpmedel av något enklare beskaffenhet. Kostnaderna för de av lappväsendet anskaffade slakthjälpmedlen synes, på grund av att åtskilliga anläggningar åtminstone till en början varit av iöisökskaraktär och somliga är det alltjämt, kunna angivas endast överslagsvis. Dessa beräknas sammanlagt uppgå till följande belopp (1965). Norrbottens norra distrikt Norrbottens södra distrikt Norrbottens östra distrikt Västerbottens län Jämtlands län

206 000 kronor 211 000 » 64 000 » 177 000 » 160 000 » Summa

818 000 kronor

I ovan angivna belopp är ej medräknade kostnader för tillfartsvägar, parkeringsplatser, särskilda beteshagar och andra anordningar, som till stor del ännu är under utbyggnad. På grund av den förhållandevis korta tid som slakterierna hittills varit i bruk har säkert underlag för uppskattning av kostnaderna för administration och löpande underhåll ännu ej erhållits. Till en del bekostas skötsel och underhåll med slaktavgifter. De anskaffade slakthjälpmedlen har avsevärt förbättrat betingelserna lör renslakt i tidsenliga former. Sålunda kan nämnas, att renköttet till övervägande del kan saluföras i veterinärbesiktigat skick. En väsentlig höjning av priset h a r härigenom kunnat uppnås. Förutsättningarna för vidareförädling av renköttet är numera också mycket bättre än tidigare och avsättningen av renprodukterna har tryggats i stora delar av renskötselområdet. Så snart slakthjälpmedel hunnit anskaffas även å de trakter, där sådana nu saknas, torde allmän besiktningsplikt kunna införas för renkött.

192 Sammanfattande

synpunkter

De tekniska anordningarna utgör ett av de viktigaste medlen, varmed rationaliseringen av renskötseln kan befrämjas. Driftsanläggningarnas placering, utförande och antal kan i betydande grad inverka på driftsförloppet inom renskötseln i en lappby. Lämpligt förlagda anläggningar kan sålunda möjliggöra bättre utnyttjande av arbetskraftsresurserna inom renskötseln och medföra andra fördelar. Genom väl utbyggda slaktanordningar erhålles bättre möjligheter att tillvarata renskötselns årsproduktion och för en höjning av priset för produkterna. Genom det bidragssystem som tillämpas har de planläggande instanserna möjlighet att leda utvecklingen inom renskötseln in på fruktbara vägar. Olika administrativa åtgärder ägnade att främja utvecklingen kan också samordnas systematisk I i ett tidigt skede. Investeringsverksamhetens omfattning begränsas av tillgången på van liga investeringsmedel. För en snabbare utbyggnad och modernisering av anläggningsbeståndet inom renskötseln synes lappfondsmedlen vara otillräckliga. I någon omfattning kan tillskott av medel för investeringar erhållas av fonderade regleringsavgifter inom sådana lappbyar, som har berörts av utförda vattenregleringar. Investeringar utöver normal omfatt ning måste dock som regel finansieras på annat sätt. Föreliggande möjligheter att främja rationaliserings takten inom renskötseln genom att vissa investeringar i renskötselns driftsanläggningar eventuellt kan utföras med bidrag av arbetsmarknadsmedel torde böra beaktas. En snabb upprustning och förstärkning av driftsanläggningarna är högst önskvärd med hänsyn till de inom stora delar av det svenska renskötselområdet otillfredsställande inkomstförhållandena bland samerna. Den centrala ledningen av investeringsverksamheten torde böra handhas av lantbruksstyrelsen. Erforderlig planläggning för en kontinuerlig upprustning av anläggningsbeståndet torde inom länsförvaltningen lämpligen böra utföras av befattningshavarna vid lappväsendet och ske i samråd med samerna. Utbyggnadsplanerna bör upprättas med beaktande av del angelägna behovet av fortsatt rationalisering inom renskötseln. Olika åtgärder, som är ägnade att underlätta uppnåendet av en bättre balans mellan befolkning och försörjningsunderlag inom renskötseln, är särskilt angelägna inom de delar av renskötselområdet, där befolkningsöverskott föreligger.

193 KAPITEL

10 Sammanfattning och slutord

Tidigare utförda undersökningar om renbetestillgångarna har endast i begränsad utsträckning visat sig innehålla sådana upplysningar om renbetesmarkerna m. m., som utredningen funnit vara erforderliga för sina överväganden i olika frågor. Med anledning härav och då dessa upplysningar till stor del är föråldrade, bl. a. till följd av inträffade förändringar av olika slag, h a r utredningen nödgats insamla nytt material rörande de viktigaste inverkande omständigheterna för att kunna grunda sina överväganden på aktuella förhållanden. Utredningen h a r registrerat samtliga under åren 1945—1960 utnyttjade renbetesmarker samt angivit utbredningen av de olika lappbyarnas betesområden på en karta, som medföljer betänkandet. Betesområdenas bruttoareal h a r uppmätts på kartor liksom omfattningen av högfjällsimpediment och vattenområden. Uppgifter om kulturområdenas areal (åker och äng m. m.) h a r erhållits från tillgängligt statistiskt material. Andra för renbetning icke tillgängliga områden såsom vägar och bebyggda områden har även bestämts. För varje lappby redovisas betesmarkernas nettoareal fördelad å betesområden för olika årstider. Renbetesmarkerna omfattar en sammanlagd bruttoareal av c:a 165 000 km 2 , exklusive större sjöar, varav c:a 12 000 km 2 ligger i Norge. Området för fjällrenskötsel är c:a 128 000 km 2 och för skogsrenskötsel c:a 44 000 km 2 , varav c:a 14 000 km 2 ligger inom koncessionsområdena. De båda renskötselformerna korsar varandra inom en yta av c:a 7 000 km 2 . Nettoarealen av de regelbundet utnyttjade betesområdena ä r i runt tal 137 000 km 2 , varav vinterbetesområdena omfattar c:a 40 °/o. F ö r att kunna åskådliggöra i vilken omfattning renbetning förekommit i gången tid har utredningen beräknat genomsnittsantalet renar i varje lappby under tidsperioden 1945—1960 samt registrerat antalet betesdagar inom de särskilda betesområdena för olika årstider. Med ledning av detta material har utredningen för varje lappby vidare beräknat genomsnittsantalet renbetesdagar per km 2 av nettoarealen betesmark för olika årstider. Dessa uppgifter har lagts till grund för detaljundersökningar rörande de speciella frågor som utredningsuppdraget omfattat. Tillgången på betesfoder för renarna har fastställts genom särskilda biologiska fältundersökningar, varvid växtprover tagits från utvalda prov13

i 94 ytor i förekommande växtsamhällen inom betesområden lör olika årstider. Betesväxternas innehåll av näringsämnen och betesfodrets energiinnehåll har klarlagts genom kemiska analyser av ovannämnda växtprover. Med stöd av det sålunda erhållna materialet har årsproduktionen av betesfoder beräknats för de olika lappbyarnas betesområden. Med den kännedom om renarnas energiförbrukning och foderbehov som förelegat har det varit möjligt att beräkna utnyttjandegraden från olika betesområden med känd areal. Utredningen redovisar sådana utnyttjandegrader för alla lappbyar inom betesområden för olika årstider. Dessa utnyttjandegrader har utredningen lagt till grund för sina bedömningar i olika frågor, såsom uppskattningar om högsta lämpliga renantal i lappbyarna och undersökningarna om vattenregleringarnas inverkningar på förutsättningarna för renskötsel. Då icke endast de biologiska förutsättningarna utan även ekonomiska och andra förhållanden inverkar på frågan om vilket renantal, som i olika lappbyar varaktigt kan hållas, har utredningen angivit de renantal som för närvarande anses vara lämpliga. Utredningen har funnit att de tillgängliga betesmarkerna erbjuder utrymme för sammanlagt 260 000 renar, vilket är cirka 1 0 % mer än genomsnittsantalet under tidsperioden 1945—1960. Frågan om vattenbyggnadernas inverkan har undersökts översiktligt för samtliga av vattenbyggnader berörda lappbyar. En mera fullständig redovisning har sammanställts för tre större sjöregleringar (Suorvasjöarna, Ransaren och Sylsjön) och av dessa berörda lappbyar. Vattenbyggnadernas inverkan på förutsättningarna för renskötsel har beskrivits ingående, särskilt i fråga om deras inverkan i driftsekonomiskt avseende. Det totala bortfallet av renbetesmark uppgår till 688 km 2 för samtliga slutförda, pågående och beslutade men ej påbörjade valtenbyggnadsföretag inom renskötselområdet. Av denna areal ligger 170 km 2 inom vinterbetesområdena och 518 km 2 inom betesområdena för barmarkstiden. Utredningen har funnit att vattenbyggnaderna som regel ej behöver leda till minskad produktion inom renskötseln. Däremot kan driftskostnaderna öka. Endast vid större sjöregleringar synes kostnadsökningarna kunna nå sådan storlek, att driftsekonomin i nämnvärd grad påverkas därav. Ökade besvär bl. a. vid flyttning med renar har visat sig kunna förebyggas eller gottgöras på olika sätt, bl. a. genom konlantersättningar. Utförda skadeförebyggande åtgärder och kompensationsåtgärder har befunnits vara i huvudsak ändamålsenliga. Indelningen i lappbyar är som regel väsentligen beroende av de geografiska förhållandena, varför genomgripande förändringar för närvarande ej synes vara motiverade. Utredningen har funnit att lappbyenheten bör omfatta minst 2 500 å 3 000 renar. Mindre enheter än den angivna synes ej medgiva rationell disposition av arbetskraften och medför även andra

195 olägenheter av driftsekonomi.sk natur. Utredningen rekommenderar med anledning härav att vissa små lappbyar omformas till större enheter. Smärre gränsjämkningar och viss omfördelning av vinterbetena synes också böra vidtagas. Dessa åtgärder ankommer på regionalförvaltningen. Utredningen har haft att klarlägga, om renskötselns omfattning alltjämt kan vara densamma som har förutsatts i 1928 års renbeteslag samt, om förutsättningarna försämrats, huruvida nya betesmarker kan ställas till förfogande för renskötseln. Utredningen har funnit att renskötselns omfattning, bedömd efter renantalet, på längre sikt icke kan anses ha minskat även om de allmänna förhållandena i flera avseenden ändrats sedan 1928 års renbeteslag trädde i kraft. På grund härav synes något generellt förslag om utvidgning av det för renskötsel tillåtna området icke behöva framläggas. Med hänsyn till frågans allmänna intresse har utredningen emellertid funnit det lämpligt att redovisa material beträffande de trakter som i fråga om geografiskt läge och allmänna förutsättningar i övrigt närmast kunde komma i fråga för ändamålet. Utredningen har undersökt förutsättningarna för att upptaga renskötsel inom tre olika fjällområden, nämligen Stöttingfjäll och Blajkfjäll i Västerbottens län samt Fulufjäll i Kopparbergs län. De båda förstnämnda ligger inom yttergränserna för det nuvarande renskötselområdet. Blajkfjällsområdet tillhör Vilhelmina södra lappby men utnyttjas i huvudsak endast för genomflyttning. Området torde kunna utnyttjas bättre genom att öka renantalet i lappbyn. Inom de båda övriga undersökta fjällområdena synes det ej vara möjligt att uppnå tillfredsställande ekonomi på eventuell renskötsel där. Utredningen har den uppfattningen, att det inte är nödvändigt och inte heller lämpligt att i större omfattning söka utvidga det för renskötsel disponibla området. Det nuvarande renbetesområdets sydöstra begränsningslinje sammanfaller i huvudsak med en klimatgräns, bortom vilken regelbunden vinterbetning knappast kan ske med framgång. Vinterbetet, som i allmänhet är den begränsande faktorn, skulle det emellertid vara angeläget att utöka. De ekonomiska förutsättningarna har också avgörande betydelse. En mera realistisk utvecklingsriktning torde vara att söka höja utbytet av renskötsel genom produktionstekniska förbättringar, därest det befinnes vara nödvändigt att bredda det försörjningsunderlag som renskötseln erbjuder. 1 vad mån tekniska hjälpmedel kan bidra till att öka utbytet av renskötsel kan inte för närvarande klart visas genom statistiska och ekonomiska analyser på grund av att för ändamålet tillräckligt utförlig driftsstatistik saknas inom renskötseln. Med anledning härav har utredningen endast genom skönsmässiga uppskattningar kunnat antyda hur ekonomiska fördelar torde vara möjliga att uppnå. Angelägnast synes för närvarande vara slakthjälpmedlen, bl. a. med hänsyn till att det är önskvärt att snarast

196 möjligt utsträcka den obligatoriska köttkontrollen att omfatta även renkött. Erfarenheterna av tidigare anskaffade slakthjälpmedel har varit överlag goda, särskilt under senare år, då de till en början anskaffade ganska enkla försöksanordningarna efter hand hunnit förbättras, önskvärt är vidare att förbättra renskötarnas logistandard t. ex. genom att uppföra moderna renvaktarstugor, som är väsentligt bättre än de förut bl. a. i mellersta Lappland vanliga torvkåtorna. Anläggande av bilvägar och telefonledningar, som möjliggör bättre utnyttjande av arbetstiden, är en annan betydelsefull sak. Utredningen har redovisat även åtskilliga andra typer av anläggningar som kan förbättra driftsutbytet. På grund av att översiktliga uppgifter tidigare saknats rörande de tekniska hjälpmedlen h a r utredningen insamlat sådana, bl. a. för att kunna överblicka föreliggande årskostnader. Särskilda förteckningar över förekommande driftsanläggningar har i samband härmed utarbetats av lappväsendet och överlämnats bl. a. till lantbruksstyrelsen. För den centrala planläggningen och för dispositionen av lappfondsmedel h a r härigenom väsentligt bättre underlag erhållits än vad som tidigare funnits att tillgå. Det insamlade materialet har gjort det möjligt att överblicka utvecklingen i stort även i andra hänseenden än de som direkt omfattats av utredningsuppdraget. Utredningen har sålunda bibragts den uppfattningen, att även om den totala tillgången på bete för renarna i stort sett icke undergått större förändringar sedan 1928 års renbeteslag trädde i kraft, så har det av olika skäl blivit svårare att driva renskötsel inom de för renbetning disponibla områdena. Växande järnvägstrafik och landsvägstrafik samt skogsavverkningar och skogsvårdsåtgärder inom vinterbetesområdena, växande turism och fritidsliv, jakt och fiske, kraftverksbyggen och sjöregleringar och mycket annat ställer ständigt växande anspråk på renskötselns förmåga till anpassning för nya förhållanden. Ganska betydande omställningar av driftsordningen i renskötseln sammanhängande med inträffade ekonomiska förändringar har jämsides härmed uppkommit. Tillsammantagna måste dessa företeelser ha varit pressande för de renskötande samerna. Kompensation för denna utveckling torde icke kunna erhållas genom att utvidga renskötselns geografiska utbredning och som regel ej heller genom interna indelningsförändringar, t. ex. ändring av lappbygränser. Kompensationen torde däremot vara möjlig att uppnå genom organisatoriska och produktionstekniska förbättringar av olika slag. För att uppväga uppkomna svårigheter i driften krävs förbättrad administration, effektivare arbetsledning, ökad samverkan, bättre utnyttjande av tillgänglig arbetskraft, bättre tekniska hjälpmedel och dylikt. Kompensation av ekonomisk natur bör kunna erhållas genom åtgärder som ökar utbytet per ren och nedbringar kostnaderna för renarnas skötsel. I den mån renskötseln icke kan erbjuda tillfredsställande försörjnings-

197 underlag för nuvarande antal renskötande samer torde det vara lämpligt att genom särskilda åtgärder åvägabringa en bättre balans mellan försörjningsunderlag och befolkning. Härvid torde en befolkningsminskning böra eftersträvas snarlik den som ägt rum inom det svenska jordbruket under de senaste årtiondena. Utredningen har i enlighet med sitt uppdrag dock ej haft att närmare behandla dessa förhållanden.

Bilagor

201 Bilaga

1.

Förteckning över renbetesdistrikt m fl områden i Norge som må utnyttjas för svensk renskötsel

De svenska samernas rätt till renbete i Norge jämlikt svensk-norska renbeteskonventionen (Konvention mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning den 5 februari 1919, nr 895. Ändrad i vissa delar genom konvention den 14 december 1949, SFS n r 428/1950) omfattar rätt att för renbetning ta i anspråk följande områden: 1) 11 olika sommardistrikt (betesdistrikt för sommartiden) i Troms fylke, 1 förtecknade i underbilaga 1 A (5 § konventionen); 2) 14 olika vårdistrikt (betesdistrikt för vårtiden) i Troms fylke, 1 förtecknade i underbilaga 1 B (5 § konventionen): 3) 12 olika renbetesdistrikt i Nordlands fylke, förtecknade i underbilaga 1 C (22 § konventionen); 4) 5 olika vid riksgränsen belägna områden i Nordlands och Nordtröndelags fylken, förtecknade i underbilaga 1 D (36 § konventionen). För samtliga renbetesdistrikt har föreskrivits ett högsta tillåtet renantal samt en längsta tillåten betestid, som angivits i underbilagorna 1 A, 1 B och 1 C. Uppgifter om maximalt antal tillåtna renbetesdagar lämnas även i nämnda underbilagor liksom vilka lappbyar som utnyttjat de olika distrikten. Underbilaga 1 D innehåller uppgifter om de lappbyar som utnyttjat de utanför renbetesdistrikten belägna, tillåtna betesområdena vid riksgränsen (i betänkandet kallade gränsbetesområden). Underbilaga 1 E innehåller arealuppgifter för sommardistrikten i Troms fylke. De olika betestrakter som ingår i distrikten angives även. Vårdistrikten i Troms fylke är indelade på ett sådant sätt att exakta arealuppgifter ej kunnat erhållas från tillgängligt primärmaterial (1913 års renbeteskommissions handlingar). Totalarealen av vårdistrikten är något mindre än sommardistriktens areal. (Betestrakterna 5 Nuorttavagge, 6 Juovagge och 17 Marknes — se underbilaga 1 E — ingår ej i vårdistrikten.) Trakten 26 Sarivuobme — ej medtagen i underbilaga 1 E — med en bruttoareal av 229,83 km 2 och en nettoareal av 225,4 km 2 ingår i vårdistrikten men ej i sommardistrikten). Gränsbetesområdenas bruttoareal återfinns uppgifter 1 Två skilda betestrakter i Ankenes härad i Nordlands fylke ingår i distrikten (se 2 § konventionen).

om i underbilaga 1 D, och för betesdistrikten i Nordlands fylke har motsvarande arealuppgifter lämnats i underbilaga 1 C. Dessa sistnämnda arealer, som uppmätts på karta i skalan 1: 400 000, är ungefärliga. Exakta gränsmarkeringar h a r ej kunnat erhållas för samtliga områden. Nettoarealen av dessa betesområden har beräknats efter samma grunder som tillämpats vid beräkningen av nettoarealen för angränsande sommarbetesområden i Sverige.

Underbilaga

1A

Sominardistrikt i Troms fvlke Distrikt

Nordnesset Lyngsdalen Rendalen Tamok-Rosta 1 Mark nes Dödesfjellet 2 Dividalen 3 Altevatn Salvasiskaret 4 Stordalen 5

Tillåtet renantal

Tillåten betestid

Antal Antal RBD, max dagar 1 000-tal

2 600 2 500 1300 800 3 600 900 3 700 5 200 5 000 3 900 2 800

15/6—30/9 15/6—30/9 15/6—30/9 15/6—30/9 15/6—30/9 15/6—30/9 15/6—30/9 24/6—30/9 24/6—30/9 15/6—30/9 15/6—30/9

108 108 108 108 108 108 108 99 99 108 108

280,8 270.0 140,4 86,4 388,8 97,2 399,6 514,8 495,0 421,2 302,4

Summa

32 300

Varav

22 100 10 200

15/6—30/9 24/6—30/9

108 99

2 386,8 1 009,8

Tillkommer inom följande svenska omr.: Peldsa 2 Norra Salmijärvi . . . 3 Södra Salmijärvi . . . 4 Torneträsk 5 Njuorajaure

400 300 300 2 500 700

15/6-30/9 15/6—30/9 24/6 -30/9 15/6—30/9 15/6—30/9

108 108 99 108 108

43,2 32,4 29,7 270,0 75,6

Summa

4 200

1 Utnyttjas av

Könkämä

» Könk. (Vt), Lain. (»/t) Könkämä Lainiovuoma Lain. (Vt), Saar. (Vt) Saarivuoma Saar. (V4), Talma (V») Talma

3 396,6

450,9

Könkämä Lainiovuoma Lain. + Saar. Talma

203 Underbilaga 1 B Vårdistrikt i Troms fylke Distrikt

Tamok-Rosta

»

i

Kistefjellet

Harjangen

1 2

Tillåtet renantal

Tillåten betestid

1 700 1 500 700 450 650 1 250 2 000 3 000 2 500 450 1000 4 000 800 1500 500 500

1/5—14/6 1/5—14/6 1/5—14/6 1/5—14/6 1/5—14/6 1/5—14/6 1/5—14/6 1/5—23/6 15/6—23/6 1/5—23/6 1/5—23/6 15/6—23/6 1/5—23/6 1/5—14/6 1/5—14/6 1/5—14/6

Summa

22 500

Varav

10 750 5 250 6 500

Antal Antal RBD, max dagar 1 000-tal 45 45 45 45 45 45 45 54 9 54 54 9 54 45 45 45

76,5 67,5 31,5 20,25 29,25 56,25 90,0 162.0 22,5 24,3 54,0 36,0 43,2 67,5 22,5 22,5 825,75

1/5—14/6 1/5—23/6 15/6—23/6

Renar till sommardistriktet Dividalen. Renar till sommardistriktet Altevatn.

45 54 9

483,75 283,5 58.5

Utnyttjas av

Könkämä

Könk. (Vi), Lain. (Vi) Lainiovuoma Saarivuoma Lain. (Vi). Saar. (Vi) Lain. (Va), Saar. (Va) Lainiovuoma Saarivuoma Saar. (Vi), Talma (3/4) Talma

204 Underbilaga

1 C

Renbetesdistrikt i Nordlands fylke Bruttoareal km 2

Distrikt

Tillåten betestid

4 450

1/7—31/8

275,9

198 59 155 293 189 123 195 98 176 122

2 000 500 1500 1500 1500 1300 1 800 1200 2 500 2 300

1/5—30/9 1/7—15/9 1/7—15/9 1/7—15/9 1/7—15/9 1/7—15/9 1/7—15/9 1/7—15/9 1/7—15/9 1/7—15/9

183 77 77 77 77 77 77 77 77 77

366,0 38.5 115,5 115,5 115,5 100,1 138,6 92,4 192,5 177,1

1/7—15/9

4 Balvaln

5 Näsa 1 Andf jellet 2 Kalvatnet Kobbervatnet Melkf jellet Spjeltfjelldalen 3 Rainesen Fjellvåktind Store Kjukkelvatnet

..

Antal Antal RDB. max dagar 1 000-tal

Tillåtet ren an t al

22 350

Varav

4 450 2 000 15 900

1/7—31/8 1/5—30/9 1/7—15/9

62 183 77

275,9 366,0 1 224.3

Tillkommer inom angränsande område i Sverige: vid Näsa 2 » Andf iellet 3 » Spjeltfjelldalen .

1000 300 600

1/7—15/9 1/7—15/9 1/7—15/9

77 77 77

77,0 23,1 46,2

Summa

1/7—15/9

146,3

4 5

Luokta-Mavas o. SemisjaurNjarg. Semisjaur-Njarg Svaipa

lo „ >Granbyn Ranbyn Umbyn (Vilhelmina [norra

138.6 Summa

1 Utnyttjas av

1 886,2

Avser trakten öster om Kjeldvatnet—Skaitedalen. Avser trakten öster om järnvägen.

Svaipa Granbyn Umbyn

205 Underbilaga Omfattningen av de svenska s a m e m a s rätt att låta renar överskrida sådana betesområden 1 som ej ingår i de särskilda renbetesdistrikten Tillåten betestid

riksgränsen

1D inom

Areal, km 2 3

Område litt. 2

Lappby, -ar

a

Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum

1/7—15/9 = 77 dagar

b

Mellanbyn Sörkaitum Sirkas Tuorpon

1/7—15/9 = 77 dagar

84,5 137,5 279,5 5 486,0

c

SemisjaurNjarg

1/5—30/9 = 1 5 3 dagar

45,0

d

Vilhelmina södra

1/7—30/9 = 77 dagar

106,0

e

Frostvikens norra

1/7—30/9 = 77 dagar

29,0

308,5 209,5 180,5

1 De tillåtna betesområdena kallas i betänkandet »gränsbetesområden». Se 1919 års renbeteskonvention 36 §. Bruttoareal (enl. av renbetesmarksutredningen företagen uppmätning). 4 Varav c:a 125 km 2 utnyttjas. 5 Härav ligger 355 km 2 norr om Sårjåsjaure och 131 km 2 söder om samma sjö. 2

3 Anm. Antalet renar, som må införas till angivna områden under tillåten betestid, är ej reglerat i konventionen.

206 Underbilaga

1E

Arealuppgifter för sommardistrikten i Troms fylke

Renbetesdistrikt och betestrakt

Nordnesset 1 Sargge 3 Nordneset

Bruttoareal km 2

VegetationsVatten, im- klädd mark pediment exkl. slåtoch inmark. terland 2 km ( = nettoareal) km 2

448,8 (226,15) (222,67)

291,56 350,86

65,41 127,90

Falsnesfjellet .... 4 Rieppe 5 Nuortavagge . 6 Juovagge . . . . 7 Markusfjellet + del av Paras

108,27 113,47 87.53 391,40

31,02 46,50 55,04 201,59

Rendalen 10 Iddonjargga

632,16

398,88

231,8 (231.83)

Lyngsdalen 9 Njallavarre .

498,67

291,31

206,6 (206,69)

101,57

177,0 (207,28)

235,50 308,80 230,30

52,79 85,01 88.50

492,4 (182,71) (223,79) (141,80)

Dödesfjellet 19 Dödesfjellet

615,50

96,56

518,5 (518,55)

Dividalen 27 Anavasdalen 29 Alappen . . . .

587,40 451,62

75,18 86,38

873,5 (512,22) (361,36)

Altevatn 1 28 Kistefjellet . 30 Istinderne . .

341,37 886,56

68,86 187,37

966,h (272,51) (694,36)

Salvasskaret 1 . . . . 34 Rokkomborre 35 Salvasskaret

320,40 428,13

140,97 98,35

507,4 (179,43) (327,98)

Stordalen 36 Stordalen . . 40 Stormyrbotn Harjangen . .

173,83 258,36 c:a 200

96,77 58.80

Marknes 17 Marknes

Tamok-Rosta 8 Paras 15 Rosta 16 Tabmok

...

. ..

310,30

....

Ant.

421,2 (77,65) (66,93) (32,42) (189,65) (c:a 55,0)

375,0 (76,71) (198.63) (c:a 100)

Se TamokRosta

Ej exakt uppgift. Sydligaste delen ingår ej i betesdistriktet. C:a 55 km 2 netto till Falsnesfjellet.

Ligger i Nordlands fylke, exakt arealupp gift saknas.

1 Till följd av vattenreglering i sjön Altevatn reduceras bruttoarealen i distriktet Altevatn med 9 km 2 , i distriktet Salvasskaret med 10 km 2 och i distriktet Sarivoma (vårdistrikt) med 7.1 km 2 .

207 Bilaga 2.

P.M. angående renbetesmarksutredningens lapparnas ren betestrakter.

undersökning

rörande

utvidgning

av

Med hänsyn till de överväganden, som renbetesmarksutredningen gör i förevarande avseende, synas de olika sätt, varpå den lapska renskötseln bedrives i riket, böra i korthet beröras. Sedan gammalt indelar man de lappar, som driva renskötsel, i fjällappar och skogslappar. 1919 års lappkommitté beskrev de olika förhållanden, varunder dessa bedriva sin näring, sålunda: »Fjällapparna, som driva sin näring ända från finska gränsen i norr ned till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder, röra sig i regel på förhållandevis vidsträckta områden, i det att de sommartid vistas med sina renar på betesmarker i de svenska och norska fjällen samt vintertid uppehålla sig i det svenska skogsresp. kustlandet, där renarna då livnära sig av lavbete. Skogslapparna åter, vilka höra hemma i Norrbottens län samt i Mala socken av Västerbottens län, företaga tämligen korta flyttningar nere i skogs- och kustlandet, där renarna på olika tider uppehålla sig på olika platser av lav- och gräsbete, allt efter årstiden.» (SOU 1923: 51, sid. 70). I stort sett driva fjällappar och skogslappar fortfarande sin näring som 1919 års lappkommitté beskrivit. Emellertid skiljer sig renskötseln i en del fjällappbyar föga från den renskötsel, som bedrives av skogslappar, i det att renarna i dessa byar hela året om hållas inom ganska snävt begränsade områden. Fjäll- och skogslapparnas i lag bestämda renbetesområden utgöras i första hand av Norrbottens och Västerbottens lappmarker samt, beträffande fjällappar, renbetesfjällen i Jämtlands län, där endast fjällrenskötsel får förekomma. Vidare få lapparna vintertid uppehålla sig med sina renar å de s. k. sedvanetrakterna. Lapparna ha renbetesrätt året om ovan odlingsgränsen i lappmarkerna samt å renbetesfjällen i Jämtlands län. Vidare äga skogslappar, men ej fjällappar, att under vissa betingelser varje tid av året uppehålla sig med sina renar å trakter nedom odlingsgränsen i lappmarkerna. Fjällappars och skogslappars sedvanerätt innefattar rätten att utan tillstånd av jordägare eller brukare under oktober—april månader uppehålla sig med sina renar å andra trakter, vilka de av gammal sedvana använt för renbetning. Betesrätten för skogslapparna begränsas dock vad avser områden

ovan lapplandsgränsen till de trakter, där skogsrenskötsel förekommit och fortfarande förekommer. Skogslapparnas sedvanerätt till renbete nedom lappmarksgränsen h a r gjorts beroende av att skogslappar från lappmarken efter gammal sedvana besökt trakten med sina renar. Av det ovan anförda framgår att de områden, vara fjällappar och skogslappar få beta sina renar, i stora delar sammanfalla, även om betningen av renarna, vad gäller vissa av de gemensamma trakterna, ej alltid får ske under samma tid av året. Skogsrenskötseln inom Norrbottens och Västerbottens län har tidigare bedrivits i större omfattning än nu är fallet. Inom Västerbottens län drives skogsrenskötsel numera endast inom Mala socken (Mala skogslappby): tidigare h a r skogsrenskötsel bedrivits i Sorsele socken och än längre tillbaka i tiden även i Åsele socken. Vid tiden för 1928 års renbeteslags tillkomst ansågs skogsrenskötseln vara av sekundär betydelse i förhållande till fjällrenskötseln och böra stå tillbaka för denna (prop. 43/1928, sid. 85). Genom nämnda lag skedde ock den tidigare omtalade inskränkningen i trakterna för skogsrenskötseln att man icke tillät upptagande av nya betesområden utan begränsade skogslappars betesrätt till trakter, där skogsrenskötsel redan förekom. Nämnas bör dock att sedan dess en viss omsvängning synes ha skett i uppfattningen om skogsrenskötselns betydelse, och man torde numera anse att dess framtidsutsikter äro goda och i stort sett jämförbara med fjällrenskötselns. Genom särskilda nådiga beslut i slutet av 1800-talet har ett sammanhängande kronomarksområde i nordvästra Dalarne upplåtits till renbete åt lappar. Trakten utnyttjas av lappar tillhörande fjällappby med förankring å angränsande renbetesfjäll i Härjedalen. Även må nämnas att en form av skogsrenskötsel efter särskilt tidsbegränsat tillstånd kan av lapp få bedrivas å sådana trakter nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län, där renskötsel året om av ålder förekommer, s. k. koncessionsrenskötsel. Skall utvidgning ske av lapparnas nuvarande betestrakter, antingen genom bildande av nya lappbyar eller genom att ge redan befintliga byar tillskottsmark, bör i första hand för detta ändamål tagas i anspråk sådan mark, som enligt lag är disponibel för lappar för renbetning under varje tid av året och vara lappar ej alls eller endast till en del nu utnyttja befintligt renbete. Lämpligt belägen kronomark, som ej ingår i sådant område, bör kunna upplåtas avgiftsfritt för utvidgning av renbetes trakt. Även kan för renskötseländamål arrendering av betesrätt å enskild mark ske. Det har emellertid i tidigare sammanhang, då sådan arrendering förekommit eller varit på tal, visat sig att det förelegat ej ringa svårigheter att få arrendeupplåtelse till stånd, till väsentlig del beroende på markägarnas stora antal och intressenternas divergerande uppfattning beträffande arrendevillkoren. Som arrendering av mark dessutom i regel medför

209 höga kostnader i förhållande till upplåtelsens ekonomiska värde för renskötseln, får man nog anse att sådant arrendeförfarande endast undantagsvis bör ske. Förvärv av mark genom köp för renskötseländamål eller av servitutsrätt till renbete kan ock förekomma, om än endast i mer trängande fall och i allmänhet i begränsad omfattning. För fjällrenskötselns behov kan enligt gällande bestämmelser expropriationsförfarande ock komma i fråga. De fjälltrakter som äga tillgång till renbete och därå lappar äga uppehålla sig med sina renar under varje tid av året, disponeras i stort sett redan av fjällappar som lappbyområde. Möjligheten att inom dessa områden utvidga fjällrenskötseln får därför anses vara begränsad. Det i lag angivna kravet för skogsrenskötselns bedrivande, nämligen att sådan renskötsel redan förekommer å trakten, utgör numera hinder för utvidgande av skogsrenskötseln till nya markområden. Om detta hinder icke funnits hade den privilegierade ställning, som skogslapparna eljest ha i förhållande till fjällapparna beträffande betestrakterna nedom odlingsgränsen i lappmarkerna, underlättat uppkomsten av nya skogslappbyar. Vid sina efterforskningar av mark för utvidgning av lapparnas renbetestrakter har renbetesmarksutredningen funnit sig böra överväga förslag, som innebära anordnande av bete för renar inom två skilda markområden i Västerbottens läns lappmark och å en trakt i norra Dalarne. Utredningen har därvid i första hand undersökt, huruvida områdena ifråga skulle kunna utgöra betesmark för nya lappbyar. De avsedda områdena äro: Stöttingfjäll och trakten därinvid samt Blajkfjäll och trakten därinvid, båda områdena belägna i Västerbottens läns lappmark, ävensom Fulufjäll och trakten norr därom i norra Dalarne.

Stöttingfjälltrakten Trakten omfattar Stöttingfjäll och intilliggande markområden kring Lögdeälvens källor i Lycksele landskommun samt Vilhelmina och Stensele kommuner i Västerbottens lappmark. Området är i sin helhet beläget nedom odlingsgränsen. Inom detsamma finnes såväl kronomark (kronoparker) som enskild mark, den senare till stor del bolagsskog. Bebyggelsen inom området är relativt obetydlig. Fjällappar vinterbeta vid enstaka tillfällen sina renar å området, oftast i samband med de årliga flyttningarna med djuren. Skogslappar ha, såvitt man vet, aldrig uppehållit sig med sina renar å trakten. Hela markområdet får anses vara sedvanetrakt för fjällappar. Renbetesmarksutredningen har beträffande ökat utnyttjande av området för renbete övervägt dess eventuella upplåtande för skogsrenskötsel. Enär 14

detta, som ovan angivits, för närvarande användes av fjällappar som vinterbetestrakt, om än i obetydlig omfattning, må här först något nämnas om förutsättningarna för att här kunna upptaga separat fjällrenskötsel. Enligt renbeteslagen kan i lappmarkerna endast mark ovan odlingsgränsen tilldelas fjällappby som byområde, d. v. s. trakt, där renskötsel får drivas under varje tid av året. Enär ifrågavarande område är beläget nedom odlingsgränsen, kan det därför av formella skäl ej som byområde ingå i fjällappby. Men man kan ock fråga sig om det ur saklig synpunkt är lämpligt att fristående renskötsel upptages å området. Som ovan nämnts nyttjas detsamma redan av fjällappar för vinterbete. Skulle separat fjällrenskötsel upptagas här, komme detta att medföra intrång i renskötselnäringen för de lappar, som redan använda sig av trakten för renbete. Genom särskild upplåtelse av renbete å området efter markinköp eller genom arrendering är det — teoretiskt sett — möjligt att skaffa fjällappar samma oinskränkta rätt till renbete därstädes som de äga beträffande trakter ovan odlingsgränsen, d. v.s. rätt ej allenast till vinterbete utan även till barmarksbete. Emellertid kunna de lappar, som må antagas ha något intresse av markupplåtelsen, icke påstås ha egentligt behov av en sådan utvidgad betesrätt å området. De skulle ej heller utan vidare året om kunna använda området som betestrakt, enär detsamma ej ligger i anslutning till lappbyområde och flyttning med renar mellan detta senare område och det aktuella området näppeligen skulle kunna ske under barmarkstid med stöd av renbeteslagens bestämmelser om flyttningar. Dessa måste nämligen anses förutsätta att sådana flyttningar med renar ske endast å tid, då sedvanetrakterna få utnyttjas för renbetning d. v. s. under oktober—april månader. Visserligen skulle man kanske kunna utverka flyttningstillstånd av ägare och brukare av mark, belägen i flyttningsvägen, men det nu antydda sättet att skaffa fjällappar betesrätt året om å trakten måste dock anses vara alltför komplicerat för att böra övervägas på allvar. Av det anförda torde få anses framgå, att tillräckliga skäl saknas att genom ändrade lagbestämmelser eller på annat sätt söka bereda fjällappar ökad rätt till renbete å området ifråga. En annan sak är att vederbörande fjällappar — närmast lapparna i Vilhelmina norra lappby — torde kunna öka omfattningen av sin renskötsel genom att bättre än för närvarande utnyttja området som vinterbetestrakt. Skogslappar äga, såsom framgår av det ovan anförda, att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar å mark ovan odlingsgränsen. I lappmarkerna nedom odlingsgränsen äga de beta renarna under varje tid av året dels å kronomark dels ock å enskild mark, som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Tidigare har ock påpekats, hurusom betesrätten för skogslapparna, Vad avser områden ovan lappmarksgränsen, begränsas till de trakter, där

211 .skogsrenskötsel förekommit och fortfarande förekommer. Ytterligare villkor för betesrätten är att betningen å trakten av ålder skett under våren, sommaren eller hösten. Då, såvitt man vet, skogslappar aldrig uppehållit sig med sina renar å Stöttingfjäll eller i dess närhet, föreligger sålunda ur formell synpunkt hinder att här upptaga skogsrenskötsel. Om trakten av Stöttingfjäll med stöd av ändrade lagbestämmelser skulle upplåtas för skogsrenskötsel, komme en viss konkurrens om betesmarkerna att uppstå mellan de fjällappar, som nu använda sig av trakten för renbetning, och skogslapparna. Sammanblandning av renar, medförande svårigheter i synnerhet i samband med flyttningarna, skulle inträffa. Intrång i fjällappars nuvarande rättigheter komme sålunda att ske och intressekonflikter skulle näppeligen kunna undvikas. Förutom rådande formella hinder för anordnande av skogsrenskötsel å trakten finnas följaktligen även ur saklig synpunkt omständigheter, som tala mot att skogslappar erhålla rätt driva renskötsel härstädes. Den aktualiserade frågan om upptagande av skogsrenskötsel å trakten kan ej anses giva tillräckliga skäl för lagändring beträffande skogslappars betesrätt. Påpekas må även att sådan lagändring skulle ingripa i jordägares och arrendatorers av mark rättsförhållanden på ett sätt, som dessa skulle få svårt att finna sig i. Blajkfjälltr akten Det åsyftade området omfattar Blajkfjäll och intilliggande mark i Vilhelmina och Dorotea kommuner i Västerbottens lappmark. Området är till sin huvudsakliga del beläget nedom odlingsgränsen; en mindre till arealen rätt obetydlig del ligger ovan odlingsgränsen. Den senare delen av området ingår i Vilhelmina södra lappbys byområde. Inom området finnes såväl kronomark som enskild mark, den senare till stor del bolagsskog. Bebyggelsen inom området är relativt ringa. Fjällappar ha enligt renbeteslagen rätt att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar å den del av området, som är belägen ovan odlingsgränsen; å delen nedom odlingsgränsen ha lapparna sedvanerätt till renbete. Hela området begagnas i mindre omfattning för renbetning och i regel endast i samband med vårflyttningen. Såvitt man vet ha skogslappar aldrig uppehållit sig med sina renar å trakten. Renbetesmarksutredningen har ifrågasatt ökat utnyttjande av området för renbetning genom dess upplåtande för skogsrenskötsel. De fjällappar, vilka för närvarande ha vinterbetesrätt å trakten nedom odlingsgränsen, kunna icke anses ha behov av rätt till, förutom vinterbetet, även barmarksbete därå. Anledning saknas därför att genom arrendering av m a r k eller på annat sätt komplettera deras betesrätt härstädes.

212 Formellt sett föreligger möjlighet att upptaga fristående fjällrenskötsel inom området. Den del av detta som är beläget ovan odlingsgränsen, skulle därvid utgöra lappbyområde. Genom ändrad lappbyindelning skulle möjligen tillskottsmark från Vilhelmina södra lappbys nuvarande byområde kunna erhållas. Om det sålunda utlagda byområdet icke lämnade tillräckligt sommarbete, finge man söka ordna med betesrätt åt lapparna för tiden 1 maj—30 september å intilliggande trakt nedom odlingsgränsen genom upplåtelse för ändamålet av kronomark eller arrendering av betesrätt å enskild mark. Men man kan fråga sig om det är realistiskt att anordna den sålunda skisserade nya fjällappbyn. Måste betesrätt inlösas kan detta, om nu vederbörande markägare och brukare av mark gå med härpå, icke ske utan stora kostnader, och det är tvivelaktigt om dessa kostnader bleve rimliga i förhållande till det ekonomiska värdet av betesrättens förvärvande. Vidare bör i detta sammanhang hänsyn tagas till att det aktuella området redan disponeras av fjällappar för vinterbete, om än i jämförelsevis ringa omfattning. Det kan därför icke undvikas att ett visst intrång i dessa senare lappars näring skulle ske, om en fristående fjällrenskötsel upptoges å området. Skälen mot en sådan anordning få anses vara mycket starka. På grund av vad ovan anförts synes särskild åtgärd icke böra vidtagas för fjällappars utnyttjande av trakten av Blajkfjäll. Vilja de fjällappar, som för närvarande använda sig av området för renbete, öka användningen av detta, torde det ankomma på dem själva att ordna den saken. Beträffande frågan om upptagande av skogsrenskötsel å trakten av Blajkfjäll, vilket renbetesmarksutredningen ock ifrågasatt, må framhållas att de formella hinder, som ovan angivits vad avser anordnande av skogsrenskötsel å trakten av Stöttingfjäll, även föreligga i förevarande fall. Såsom tidigare nämnts begränsas enligt renbeteslagen betesrätten för skogslappar vad avser områden ovan lappmarksgränsen till de trakter, där skogsrenskötsel förekommit och alltjämt förekommer. Denna lag medger sålunda över huvud taget ej att ny skogsrenskötsel etableras. Enär. såsom ovan nämnts, skogslappar veterligen aldrig uppehållit sig med renar i dessa trakter, saknas för närvarande laga förutsättning att upptaga skogsrenskötsel å området. Utan lagändring kan sålunda skogsrenskötsel icke bedrivas här. Mot upptagande av sådan renskötsel föreligga ock samma sakliga skäl som tidigare anförts mot en eventuell skogsrenskötsel i trakten av Stöttingfjäll, nämligen att en lagändring, som möjliggör detta, måste komma att beröra markägares och brukares rättsfrågor av stor vikt, varjämte traktens upplåtande för skogsrenskötsel skulle medföra intrång i fjällappars renskötsel å trakten och därför medföra irritation samt skapa intressekonflikter mellan dessa lappar och skogslapparna. Även om hänsyn tages till att lagä n d r i n g skulle undanröja formella hinder för upptagande av skogsren-

213 skötsel å den tidigare angivna trakten av Stöttingfjäll och möjligen även annorstädes, skulle dock de åsyftade resultaten av en sådan ny lagstiftning med största sannolikhet helt utebli. De många svårlösta praktiska problem, som även äro förknippade med dessa frågor, skulle nämligen alltjämt kvarstå. Ej heller förhållandena i trakten av Blajkfjäll böra sålunda föranleda ändrad lagstiftning för beredande av ökad rätt för skogslappar till renbete.

Fulufjälltrakten Området omfattar Fulufjäll och markområden norr därom inom Idre, Särna, Älvdalens och Transtrands kommuner i Kopparbergs län. Större delen av marken äger kronan (kronoparker). Dessutom finnas inom området bonde-, allmännings- och bolagsskogar. Bebyggelsen inom detsamma är relativt ringa. Renbetesmarksutredningen har vid sin undersökning om fristående renskötsel kan upptagas å ifrågavarande område funnit att, även om förhållandet beträffande renbetet äro tämligen goda, förutsättningarna för sådan renskötsel dock äro ur driftsteknisk synpunkt ofördelaktiga. Enligt såväl gällande renbeteslag som tidigare renbeteslagar är all lapsk renskötsel — förutom den s. k. koncessionsrenskötseln i Norrbottens län — knuten till lappmark eller renbetesfjäll. Då ifrågavarande område vid Fulufjäll och trakten norr därom icke till någon del utgör lappmark eller renbetesfjäll — närmaste sådan mark är renbetesfjäll i Härjedalen flera mil norr om området — saknas laga förutsättning för upptagande av fristående lapsk renskötsel härstädes. Utan lagändring får dylik renskötsel sålunda icke etableras å området. 1 norr gränsar ifrågavarande trakt till kronomark (kronopark) i Idre socken, som genom nåd. brev den 31 december 1888 och den 9 april 1899 upplåtits till renbete för lappar. Denna kronomark disponeras nu av lapparna i lappby i södra Härjedalen. Geografiskt sett bör det aktuella området vid Fulufjäll eller del därav lämpa sig väl som betestrakt för dessa lappar; förhållanden, för vilka renbetesmarksutredningen redogjort, synas dock ge vid handen att lapsk renskötsel ej under några förhållanden — vare sig genom lagändring eller genom upplåtelse av betesrätt — bör utsträckas till området ifråga. Det kan även påpekas att de markägare, som skulle komma att beröras av upptagandet av lapsk renskötsel i dessa trakter, med hänsyn till vad som förevarit vid dryftandet tidigare av lappfrågor i norra Dalarne, med allra största sannolikhet komme att ställa sig bestämt avvisande till tanken att etablera renskötsel å trakten, i första hand under hänvisning till den skadegörelse, som renar förmenats göra t» skog och å de bofastas betesvallar.

214 Några bärande skäl för upptagande av lapsk renskötsel av något slag å ifrågavarande trakt kunna icke anses förefinnas. I detta sammanhang må nämnas att Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 19 augusti 1881 lämnade en lapp tillstånd att för renbete nyttja trakten av Fulufjäll. Denne använde sig dock icke av tillståndet. Detta tillstånd är märkligt så tillvida att det gällde en trakt, långt avlägsen de markområden, där den lapska renskötseln på denna tid ansågs ha hemortsrätt. Att märka är dock att tillståndet lämnades före 1886 års renbeteslags tillkomst och sålunda innan den lapska renskötseln blivit genom lagstiftning närmare reglerad. Frösön i januari 1964. E. Huss f. d. landskamrerare

TABELLBILAGA

217 Tabell 3.1 Bruttoarealen

av lappbyarnas

betesområden

i km2

Fjällappbyarna i Norrbottens läns norra distrikt Sommarbetesområde i i Sverige Norge

Lappby

J

Vår- och höstbetesområde

Vinterbetesområde

Av vinterbetesområdet korsar med skogslappby 4

1 545,5 2 064,0 1 926.5 1 391,0 1 316,5 1 872,0 2 892,0 1 289,0 1 945,0

421,0 med Vittangi 1 127,5 med Vittangi 882,0 med Vittangi

16 241,5

...

3 171,5 H 522,0 1 1934,5 »1 193,5 2 308,5 209,5 180,5 84.5 137,5

789,5 762,0 1 368,0 560,0 602,0 1 064,0

1 227,0 1 072,0 3 983.0 946,0 1 256,0 1091,0 1 772,0 1 100,0 1 224,0

Summa

8 742,0

6 051,5

10 671,0

Lainiovuoma . Saarivuoma . . Rautasvuoma . Kaalasvuoma . Norrkaitum . . Sörkaitum

656,0 250.0

46,0 med Vittangi

med Gällivare 2 884,5

Anm: 1 Fördelningen av sommarbetena i Norge kan variera något från år till år mellan de fyra nordligaste lappbyarna inbördes. 2 Varav 125 km 2 utnyttjas för regelbunden renbetning. 3 Exklusive renbetesdistriktet Sarivoma i Troms fylke. Av distriktets bruttoareal 229,8 km 2 utnyttjas cirka 200 km 2 som vår- och höstland. 4 Uppgiften avser såväl gränsbestämt område som sedvaneland för skogslappby. 8 Tillkommer 550 km 2 som korsar med koncessionslappbyar.

218 Tabell 3.2 Bruttoarealen

av lappbyarnas

betesområden

i km2

Fjällappbyarna i Norrbottens läns södra distrikt Sommarbetesområde i i Norge Sverige

Lappby/storgrupp

Sirkas därav: Vaisa Ultevis Svartinjunje

279,5 214,0 ..

Vår- och Vinterhöstbe tes- betesområde område

Av vinterbetesområdet korsar med skogslappby 8

2 459,0 1 049,0 1 410,0

2 067.0

3 577.0

686,0

1 256,0

931,0 1 246,5

371,5 med Udtja

2 292,5 1 149,5 1 143,0

1 722,0 med Udtja, Ståkke och ö s t r a Kikkejaure

938,0 med Gällivare, Serri och Udtja

65,5

Jåkkåkaska Tuorpon därav: Kaskatjavelk . . Nuortvalle . . . .

»355,0

1 934,0

1 734,5

Luokta-Mavas

331,0 »131,0 ä 200,0

1 243,5 792.0 451,5

2 177,5 1 129.5 1 048,0

385,0 142,0 4 243,0

1 016,0 520,0 496,0

2 495,5 1646,0 849,5

1 716,0 760,0 956,0

399,0 med Ståkke och ö s t r a Kikkejaure

Suaipa därav: Svaipavalle . . . Snultje

59,0

728,0

1 108,5

1 343,5 914,0 7 429,5

73,5 med Västra Kikkejaure, Mausjaure och

Summa

1 409,5

11 106,5

3 504,0

Semisjaur-Njarg därav: Tjidtjak Rasjverta

....

8 066.5

10 839,0

6 Mala

1 Hela arealen av det för Tuorpons lappby avsedda gränsbetesområdet i Norge är 486 km-, varav blott c:a 50 km 2 har utnyttjats under senare tid. Med hänsyn till det sambruk av sommarbete, som förekommer mellan lappbyarna Tuorpon och Luokta-Mavas (exkl. Barturte-gruppen), synes området söder om Sårjåsjaure vid bedömning av betestillgång och utnyttjandegrad böra hänföras till Luokta-Mavas. 2 Del av Balvands renbetesdistrikt. 3 D:o (den s. k. Argaladalen). 4 Lönsdalens renbetesdistrikt (öster om järnvägen i Saltdalen) omfattar 198.0 km- och betesområdet vid Graddis 45,0 km 2 . 5 Näsa renbetesdistrikt. 8 Inklusive Ståkke lappbys vinterbetesområde. 7 Avser utnvttjade vinterbeten. Totalarealen av det område där vinterbetena återfinns är c:a 880 km 2 . 8 Uppgiften avser såväl gränsbestämt område som sedvaneland för skogslappby.

219 Tabell 3.3 Bruttoarealen

av lappbyarnas

betesområden

i km*

Skogslappbyarna i Lappl'and

Lappby

Vittangi Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure . Västra Kikkejaure .

Mala (AC län) Summa

Med fjälllappbyar korsande område av utnyttjad areal

Lappbyns gränsbestämda område

Totalt utnyttjad betesareal

Barmarksbete

Vinterbete

1 650,5 4 235,0 751,5 2 269,5 1 591,0 2 527,0 1 803,0 1 657,5 1 326,0

4 193.0 5 889,5 735,5 3 509,5 1 395,5 3 479,5 2 493,0 2 756,5 1 576,5

2 871,0 3 539,5 460,5 2 303,5 1 187,5 2 264,0 1 686,0 1 589,5 1 196,5

1 322,0 2 350,0 275,0 1 206,0 208,0 1 215,5 807,0 1 167,0 380,0

2 476,5 748,5 252,5 835,5 826,5 88,0 174,5 21,0

2 886,5

3 936,0

2 568,0

1 368,0

905,0

20 697,5

29 964,5

19 666,0

10 298,5

6 328,0

220 Tabell Bruttoarealen

av lappbyarnas

i km2

betesområden

Koncessionslappbyarna i Norrbottens län Lappby och koncessionsområde

Areal i km 2

Muonio Satta iärvi

H934 1330

2 2

Tärendö därav: Tärendö Mestos

1 136 575

Kalix därav: Angeså Kälviärv

1469 1 585

övertorneå därav: Pirttijärvi Pirttiniemi Jnoksengi Puosti iärvi

972 703 944 702

Sangis därav: Liehittäjä Gunnare

1 517 1 246

1 711

'3 054

3 321

2 763

Summa

14 113

1 Exklusive sådana sedvanerättsområden för lappbyarna ovan lappmarksgränsen, som inte står till koncessionsrenskötselns förfogande. 2 Inklusive vissa av fjällappbyarna utnyttjade vinterbetesområden, som samtidigt står till koncessionsrenskötselns förfogande.

SÅ

221 Tabell 3.5 Bruttoarealen

av lappbyarnas

betesområden

i km-

Fjällappbyarna i Västerbottens län

Lappby m. m.

Sommarbete Sommarbete i Sverige i Norge

760,0 195,0 98,0

Vår- och höstbetesområde 931,0 2 277,0 1 804,5 1 085,0 1 121,0

Vinterbetesområde

Genomflyttningsområde

l

2 137,0 1 749,5 1 051,0 2 033,0 3 234,0

238,5 1 085,0 1885,0 1 088,0 2 774,5

Vilhelmina norra .

460,0

397,0 371,0 1 437,0 781,0 576,0

därav: Vardofjäll . Marsfjäll . .

122,0 338,0

240,0 336,0

453,0 668,0

1 160,0 2 074,0

754,0 2 020,5

Vilhelmina södra . .

106,0

1 184,0

747,0

-2 118,0

3 262,5

Summa

1 619,0

4 746,0

7 965,5

12 322,5

10 333,5

1 2

Härav korsar 924,5 km 2 med Mala skogslappby. Härav korsar 232 km 2 med vinterbetesområdet i Frostvikens norra lappby,

222 Tabell S.t Bruttoarealen

av lappbyarnas

betesområden

i km2

Lappbyarna i Jämtlands län

Lappby

Frostvikens norra . » mellersta » södra . Hotagen Ofiferdal Sösjö Kall1 Tåssåsem Tranris \ Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre Summa 1

Renbetesfjäll inkl. tilläggsomr. m. m.

Totalt utnyttjad betesareal

759,2 1 007,6 676,3 1 111,7 715,9 644,6 446,6 1 136,3

1 322,5 2 262,5 1282,5 2 547,5 2 184,5 1 478,0 1 244,0 3 297,0

1 752,0

3 591,0

950,0 794,3 320,0

2 920,5 1 578,0 1 401,0

x 808,5 1 079,5 908,5 1993,5 1 281,5 693,0 651,0 2 315,0 2 968,0 1 120,0 2 054,0 903,0 930,0

10 314,5

25 109,0

15 705,5

Barmarksbete

2 Vinterbete

2 514,0 1 183,0 374,0 554,0 903,0 785,0 593,0 982,0

[

1 503,0 866,5 675,0 471,0 9 403,5

Reserv betesområde

344 km 2 643 km 2 225 km 2 387,5 km 2 | 587 km 2 > (vid Särv1 fjället)

2 186,5

Varav lappbyns betesområde i Norge omfattar 29 km . Av vinterbetesområdet korsar med Vilhelmina södra lappby 232 km 2 . 3 Härtill kommer 261,5 km 2 norr om Ottsjön utgörande ett under de senaste åren försöksvis utnyttjat äldre sedvanerättsområde. 2

223 Tabell 3.7 Areal vatten i km2 inom betesområden för olika årstider (Enl. översiktskarta i skalan 1 : 400 000) Fjällappbyarna i Lappland Areal vatten i km 2 inom betesområde för

Lappby

Kolikarna

Hösten

Vintern

*70,4 44,0

^3,2 41,6 37,6 59,2 18,1 97,6 116,0 11,2 104,0 54,4 97,6 29,3 55,2 38,2 76,7 111,2 71,2 72,8

78,4 40,0 54,4 96,8 90,4 64,0 109,6 92,0 147.2 76,8 89,6 228,0 144,0 237,2 58,8 44,0 131,2 147,2 68,8 99,2 52,8

106,4 267,2 134,4 170,4 173,6 186,4 188,0 68,8 153,6 214,4 78,4 140,8 196,8 152,0 118,4 249,6 244,0 125,6 103,2 246,4 205,6

1289,5

2 150,4

3 524,0

451,7 412,5 425,3

772,8 834,4 543,2

1 448,8 900,8 1 174,4

J

Lainiovuoma Saarivuoma Talma Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra Summa Varav inom fjällappbyarna i norra Norrbotten södra Norrbotten Västerbotten Anm.

Sommaren

Vissa större sjöar och vid lappbygränserna belägna andra vatten ingår ej i den ovan angivna vattenarealen.

224 Tabell 3.8 Areal vatten i km2 inom betesområden för olika årstider (Enl. översiktskarta i skalan 1 : 400 000) Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län Areal vatten i km 2 inom betesområde för

Lappby

Barmarkstiden

Vintern

Vittangi Gällivare Serri Udtja Ståkke

263,2 92,8 52,8 104,0 86,4

85.6 100,0 14,4 86,4

Östra Kikkejaure Västra Kikkejaure Mausjaure Maskaure

Mala

204,8 96,0 130,4 98,4 187,2

4,8 29,6 68,0 23,2 181,6

Frostvikens norra Frostvikens mellersta Frostvikens södra Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

80,0 119,2 109,6 194,4 132,8 82,4 53,6 138,4 64,8 35,2 67,2 150,4 60,0

48,0 204,0

Summa

2 604,0

1 493,6

Varav inom skogslappbyarna i Lapp land lappbyarna i Jämtlands län . . . . . . . . .

1 316,0 1 288,0

593,6 900,0

Anm.

Ant

*Se Luokta Mavas

100,0 113,6 104.8 108,8 88,8 37,6 52,0 37,6 4,8

Vissa större sjöar och vid lappbygränserna belägna andra vatten ingår ej i den ovan angivna vattenarealen.

225 Tabell 3.9 Areal över 1 OOO-metersnivån i km2 inom för olika årstider, m. m.

betesområden

Källa: Atlas över Sverige, blad 1. Fjällappbyarna i Lappland Areal, belägen mer än 1 000 m. ö. h., i km 2 inom betesområde för

Lappby

Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma Rantasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina n o r r a Vilhelmina södra Summa Anm.

sommaren

hösten

18 26 159 506 1060 233 312 308 757 462 1030 409 436 409 64 104 396 168 80 196

0 0 2 0 176 81 163 13 4 572 255 0 313 224 57 80 288 76 108 220 4

7 133

2 636

°/o höjdlim pediment av vidstående areal

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 70 70 70 70 67 67 33 33 33 33

Arealuppgifteoia i denna tabell avser endast i Sverige belägna betesområden. Andelen högfjällsimpediment angives lappby vis i tabell 3.12.

226 Tabell 3.10 Areal över 1 OOO-metersnivån i km2 inom för barmarkstiden, m. m.

betesområde

Källa: Atlas över Sverige, blad 1 och 2. Lappbyarna i Jämtlands län Areal, belägen mer än 1 000 m. ö. h.. i km 2 inom betesområde för barmarkstiden

Lappby

Frostvikens norra Frostvikens mellersta Frostvikens södra Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen ,v Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

Anm.

80 20 76 48 320 628 ..'...

400 76 40

Summa

1 688

°/o höjdimpediment av vidstående areal

33 28 28 28 28 28 28 20 20 20 20 20 20

Andelen högfjällsimpediment angives lappbyvis i tabell 3.14.

227 Tabell 3.11 Kulturområdenas

andel av totala

landytan

Källa: Jordbruksräkningen 1956. Total landareal km 2

%> kultur områden

6 565,9 3 512,6 13 181,1 1 220,0 15 995,8 18 143,6 1 596,5 12 945,0 5 707,0 1 662,3 2 221,9 336,0

0,05 0,65 0,23 0,65 0.38 0,13 1,47 0,15 0.85 2,46 3,89 7,57

Norsjö Burträsk Tärna Stensele Lycksele landskommun Degerfors örträsk Vilhelmina Dorotea Åsele Fredrika

1 695,3 1 090,9 1 292,1 7 493,9 1 637,1 1 747,7 1 858,4 3 474,8 4 009,7 5 092,7 2 754,9 467 4 8 074,5 2 802,5 3 183,3 1 131,8

2,04 6,87 12,09 0,33 1,22 2,11 5,61 0,47 0,64 0,98 2,86 1,84 0,65 0,88 0,78 0,70

Västernorrlands Tåsjö Fjällsjö Junsele Anundsjö Ramsele

958,5 1 389,8 1 188,2 2 999,7 1 439,0

3,29 1,75 2,44 2,53 3,66

3 790,0 2 899,5 1 595,3 1 139,0 328,5 921,4 1 793,5 1 429,0 480,3 995,9 979,0 449,0

0,42 1,80 2,93 1,61 1,31 3,83 0,31 2,77 4,25 3,89 0.92 5,65

Kommun, församling

Norrbottens län Karesuando Pajala Kiruna Junosuando Gällivare Jokkmokk Edefors Arjeplog Arvidsjaur Älvsbyn Piteå landskommun Hortlax

...

Västerbottens län Jörn Byske Skellefteå landskommun Sorsele

Mala

län

Jämtlands län Frostviken Ström Hammerdal Stugun Borgvattnet Ragunda Hotagen Föllinge Häggenås Offerdal, silurområdet . fjällbygden . . Alsen

Ant.

228 (Tabell 3.11 forts.)

Kommun, församling

Total landareal km 2

% kulturområden

198,3 884,2

5,83 3,84

253,1 2 225,2 2 162,4 450,4

8,39 0,62 0,64 3,83

Västernorrlands län (forts.) Rödön Aspås Lit Brunflo Brunflo Kall Undersåker Mörsil Hallen Hallen Oviken Berg ö v r e Ljungadalen . . Hede Tännäs Sveg Linseli Lillhärdal

742,1 1 128,7 596,6 2 646,2 2 810,6 2 280,8

2,07 3,77 4,80 0,57 0,62 0,48

1 157,5 2 412,5

0,68 0,57

Kopparbergs Idre Särna

2 185,8 2 172,8

0,47 0,49

Anm.

län .......

Med kulturområde avses h ä r åker och äng samt kultiverad betesmark.

229 Tabell Nettoarealen

i km

av olika betesområden

för

barmarkstiden

Fjällappbyarna i Lappland Lappby

Sommarbetesområdet Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra Summa Vår- och höstbetcsområdet Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum Sirkas Jåkkåkaska Turpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra

Bruttoareal km 2

höjd

vatten

656 250

2,7 10,7

10,8 17,6

789 887 1 577 740 686 1201 2 738 686 2 289 1 574 1356 787 1 157 566 1 535 781 1 036 1 290

20.2 66,5 77,5 41,7 52,0 29,0 30,8 67,5 37,3 23,1 30,2 39,3 10,8 18,8 9,1 7,1 4,6 5,2

10,5 4,7 2,4 8,0 2,7 4,9 4,3 1,6 5,3 3,5 7,2 3,7 5,2 6.7 10,2 14,2 6,9 5,7

°/o impediment m. m.

Nettoareal •/o

km 2

13,5 28,0

86,5 72,0

'567,4 480,0

30,7 71,2 79,9 49,7 54,7 33,9 35,1 69,1 42,6 26,6 37,4 43,0 16,0 25,5 19,3 21,3 11,5 10,9

69,3 28,8 20,1 50,3 45,3 66,1 64,9 30,9 57,4 73,4 62,6 57,0 84,0 74,5 80,7 78,7 88,5 89,1

i

22 581

1 227 1072 983 946 1 256 1091 1 772 1 100 1224 2 067 1256 1 734 2 177 2 495 1 108 931 2 277 1804 1085 1 121 747

546,8 255,5 317,0 372,2 310,8 793,9 1 777,0 212,0 1 313.9 1 155,3 848,9 448,6 971,9 421,7 1 238,7 614,6 916,9 1 149,4 14 412,5

0,0 0,0 0,2 0,0 14,0 8,7 9,2 1,2 0,3 27,7 20,4 0,0 10,1 5,3 3,6 5,6 8,5 1,4 3,3 6,5 0,2

6,4 3,8 5,5 10,3 7,2 5,9 6,2 8,4 12,0 3,7 7,1 13,2 6,6 9,5 5,3 4,7 5,8 8,2 6,3 8,8 7,1

6,4 3,8 5,7 10,3 21,2 14,6 15,4 9,6 12,3 31,4 27,5 13,2 16,7 14,8 8,9 3 10,6 3 14,6 4 10,1 4 10,1 4 15,8 2 7,8

93,6 96,2 94,3 89,7 78,8 85,4 84,6 90,4 87,7 68,6 72,5 86,8 83,3 85,2 91,1 89,4 85,4 89,9 89,9 84,2 92,2

1 148,5 1 031,3 2 927,0 848,6 989,7 931,7 1 499,1 994,4 1 073,4 1 418,0 910,6 1 505,1 1 813,4 2 125,7 1 009,4 832,3 1 944,6 1 621,8 975,4 943,9 688,7

29 473 Summa 25 232,6 Tillkommer nettoareal inom renbetesdistrikten i Troms fylke: Könkämä 1 731,6; Lainiovuoma 1 201,4; Saarivuoma 1 525,4 och Talma 750,6 km 2 . (Obs! Visst avdrag för vattenreglering. Jfr fotnot sid. 206.) 2 Tillkommer cirka 200 km 2 inom renbetesdistriktet Sarivoma i Troms fyl'ke. 3 Härav kulturområde 0,3 procentenheter. 4 > 0,5 » 1

230 Tabell 3.13 Nettoarealen

i km2 av de olika lappbyarnas

vinterbetesområden

Fjällappbyarna i Lappland

Lappby

Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra Summa

°/o impediment m. m.

Bruttoareal km 2

vatten

kultur

1 545 2 064 1926 1 391 1316 1872 2 892 1289 1945 3 577 931 1246 2 292 1 716 1343 2 137 1 749 1051 2 033 3 234 2 118

6,8 12,9 7,0 12.3 13,1 10,0 6,5 5,4 7,9 6,0 8,5 11,3 8,6 8,9 8,8 8,6 13,9 12,0 5,1 7,6 9,7

1.1 1,2 0,5 0,6 1,5 LO 0,6 0,8 0,6 0,8 0,9 0,7 1.2 3,1 4,3 1,8 2,2 2,5 2,5 0,8 2,0

39 667

Nettoareal km 2

7.9 14,1 7,5 12,9 14,6 11,0 7,1 6,2 8,5 6,8 9,4 12,0 9,8 12,0 13,1 10.4 16,1 14,5 7,6 8,4 11,7

92,1 85,9 92,5 87.1 85,4 89,0 92,9 93,8 91.5 93,2 90,6 88,0 90,2 88,0 86,9 89,6 83,9 85,5 92,4 91,6 88,3

1 422,9 1 773,0 1 781,6 1211,6 1 123,9 1 666,1 2 686,7 1 209,1 1 779,7 3 333,8 843,5 1 096,5 2 067,4 1510,1 1 167,1 1 914,8 1 467,4 898,6 1 878,5 2 962,3 1 870,2 35 664,8

231 Tabell 3.1 i Nettoarealen

i km2 av lappbyarnas

betesområden

för

barmarkstiden

Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län Bruttoareal km 2

Lappby

Udtja Ståkke

Summa

Frostviken mellersta

....

Offerdal Kall Tranris Handölsdalen Mittådalen

Summa

Nettoareal

°/o impediment m. m. vatten

kultur

S:a

km 2

°/o

2 871 3 539 460 2 303 1 187 2 264 1 686 1 589 1 196 2 568

9.2 2,6 10,5 4,5 7,8 9.0 5,7 8,2 7,8 7.4

0,2 0,6 1,0 0,2 0,4 0,8 0,9 0,9 0,3 1,2

9,4 3,2 11,5 4,7 8,2 9,8 6,6 9,1 8,1 8,6

90,6 96,8 88,5 95,3 91,8 90,2 93,4 90,9 91,9 91,4

2 601,1 3 425,8 407,1 2 194,8 1 089,7 2 042,1 1 574,7 1 444,4 1 099,1 2 347,2

19 663

—

—

—

—

18 226,0

höjd

808 1079 908 1993 1281 693 651 2 315 968 1 120 2 054 903 930

1,0 1,0 0,8 0,2 1,0 1,0 1,9 2,8 5,6 5,6 3,9 1,7 0,7

10,0 11,0 11,2 9,7 10,4 11,9 8,2 6,0 6.7 3,2 3,3 16,7 6,5

0,5 0,5 0,5 0,3 0,9 0,9 0,6 0,8 0,6 0,6 0,5 0,5 0,5

11,5 12,5 12,5 10,2 12,3 13.8 10,7 9,6 12,9 9,4 7,7 18,9 7,7

88,5 87,5 87,5 89,8 87,7 86.2 89,3 90.4 87,1 90,6 92,3 81,1 92,3

715,1 944,1 794,5 1 789,7 1 123,4 597,4 581,3 2 092,8 843,1 1014,7 1 895,8 732,3 858,4

15 703

—

—

—

—

—

13 982,6

232 Tabell 3.15 Nettoarealen

i km2 av lappbyarnas

vinterbetesområden

Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län

Lappby

Vittangi Gällivare Serri Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure Västra Kikkejaure Mausjaure Maskaure

Mala

Bruttoareal km 2 1 322 2 350 275 1 206 208 1215 807 1 167 380 1 368

°/o impediment m. m. vatten

kulturomr.

S:a

6.5 4,3 5,2 7,2 8,6 6,9 3,7 5,7 6,1 13.3

0.6 0,8 0,6 0,6 0,8 2,6 4,2 1,8 2,0 2,0

7.1 5,1 5,8 7.8 9,4 9,5 7,9 7,5 8,1 15,3

Summa

10 298

Frostvikens norra Frostvikens mellersta . . Frostvikens södra . . . . . . Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs , Idre

514 1 183

9,4 17,2

10,8

2,1

903 785 593 982

12,6 13,4 18,4 9,1

6,2 5,6 0,6 3,1

2,5

0,6

866 675 471

6,0 5,6 1.0

0.5 0,5 0,5

Summa

9 403

Nettoareal km92,9 94,9 94,2 92.2 90,6 90,5 92,1 92,5 91,9 84.7

1 228,1 2 230.2 259,1 1 111,9 188,4 1 099,6 743,2 1 079,5 349,2 1 158,7 9 447.9

1,8 1,8

11,2 19,0

88,8 81,0

456,4 958,2

12,9

87,1

808,3

18,8 19,0 19,0 12,2

81,2 81,0 81.0 87,8

733,2 635,9 480,3 862,2

3,1

96,9

1 456,4

6,5 6,1 1,5

93,5 93,9 98,5

809,7 633,8 463.9 8 298.3

233 Tabell 3.16 Areal lavmark

i km2 inom lappbyarnas

vinterbetesområden

m. m.

Källa: Atlas över Sverige, blad 97. Fjällappbyarna i Lappland

Lappby

Areal i km 2 hela vinterdärav lavbetesområbärande det netto skogsmark

°/o lavmark av skogsmarksarealen

Reräknad lotal areal lavmark km 2

Ant.

Lavfrekvens ovan trädgränsen 1 Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon

1 423 1 773 1 782 1 212 1 124 1666 2 687 1 209 1 780 3 334 844 1097

Luokta-Mavas . . . . Semisjaur-Njarg . . Tjidtjak

2 067 1 510

Rasjverta Svaipa norra gruppen . . södra » Granbvn Ranbyn

245 165 130 120 155 130 360 205 230 915 210 2 380

66 25 24 31 30 21 27 40 30 35 39 (36) 44

655 598 515 375 343 350 725 485 535 1 167 329 487

42 30 (31)

868 483

|

39 %>

)•

31%

\

25 °/o 27°/o

\

34 °/o

+ 85 km 2 inom höstbetesområdel

+ 20 km 2 på förvinterlandet

1 915 2 444

150 155 455 715

(30) 24 (21) (27) 26 30

Umbyn Vapsten

2 505 2 165

780 415

33 27

827 585

Vilhelmina norra . . Vardofjäll Marsfjäll Vilhelmina södra . .

3 198

»

2 092

22 (23) (22) 25

245 375 455

»

Summa

39 282

7 955

—

12 136

145 1 455

349 498 735

Jfr 1909 års renbeteskommissions handlingar, band I, sid. 205 ff.

inkl. viss reserv för södra gruppen inkl. flyttningsområde inkl. del av flyttningsområde

234 Tabell 3.17 Areal lavmark

i km2 inom lappbyarnas

vinterbetesområden

Källa: Atlas över Sverige, blad 97 och 98. Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län

Lappby m. m.

Vittangi Gällivare Serri Udtja Udtja Rödingsträsk . . . Ståkke ö s t r a Kikkejaure . . Västra Kikkejaure . Mausjaure Maskaure

Mala Summa Frostvikens norra . Frostvikens meller- [ sta Frostvikens södra . \ Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris [ Handölsdalen .... Tännäs Idre Summa

Areal i km 2 hela vinterdärav lavbetesområbärande det netto skogsmark 1 228 2 230 259 1 112

250 470 85 135

188 1 100 943 1 079 349 1 159

200 185 200 115 290

9 647

°/o lavniark av skogsmarksarealen

Beräknad total areal lavmark km 2

33 32 35 35 (38) (33) 42 26 30 24 34 30

405 714 91 389 (201) (188) 79 286 283 259 119 348

—

2 973

733 636 480 862

190 90 350

31 17 »55 60

227 108 264 517

1 456

810 634 464

330 115 190

55 66 70

446 418 325

—.

3 639

8 297

Ant.

Inkl. viss reserv vid kusten

1 Uppskattat värde

235 Tabell 3.18 Antal betesdagar

inom betesområden

för olika

årstider

Fjällappbyarna i Norrbottens läns norra distrikt Antal betesdagar inom Lappby/grupp

Könkämä Nordnesset .... Falsnesfjellet .. Lyngsdalen .... Rendalen Tamok-Rosta . . . Marknes

vinterbetesområdet

vår- och höstbetesområdet under under hösten våren

sommarbetesområdet Norge

Sverige

51 107

Lainiovuoma

137 Saarivuoma Vuosko övriga: hanrenar honrenar

73 73 73

78 93 93

Talma Laimo o. Vuosko Pålno Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn

109 110 160 151 182 192

98 107 86 76

Sörkaitum Omma-gruppen övriga

146 176

107 77

.

39 102 51

175 97 148 175 122

— 71 71 51 56

36 36 46 41

107 107

236 Tabell 3.19 Antal betesdagar

inom betesområden

för olika

årstider

Fjällappbyarna i Norrbottens läns södra distrikt Antal betesdagar inom Lappby/grupp

vinterbetesområdet

vår- och höstbetesområdet under under hösten våren

sommarbetesområdet Sverige

Sirkas Vaisa Svartinjunjes övriga

158 148 151

51 112 112

»5 5 56

151 100 46

Jåkkåkaska

76 127 71 97

46 31

Tuorpon Kaskatjavelk: hanrenar honrenar Nuortvalle: hanrenar honrenar

J

Norge

56 5 31

Luokta-Mavas Luokta Barturte

126 181

132 92

61 61

Semis jaur-Njarg Tjidtjak Rasjverta . . . .

124 124

149 134

61 46

31 56

Svaipa

i

23 dagar faller egentligen på Låtatj-gruppens sommarbetesområde och endast 5 dagar på höstbetesområdet.

237 Tabell 3.20 Antal betesdagar

inom betesområden

för olika

årstider

Fjällappbyarna i Västerbottens län Antal betesdagar inom Lappby/grupp

vinterbetesområdet

vår- och höstbetesområdet under under våren hösten

sommarbetesområdet Norge

Sverige

Granbyn Ranbyn

161 207

97 64

51 56

5 Umbyn N:a Storfjäll . . Artfjäll

156 146

107 10

53 53

49 *79

Vapsten

85 Vilhelmina norra Vardofjäll . .. Marsfjäll

151 151

56 117

51 51

ä

56 5

51 41

Vilhelmina

1 2

södra

Härav 76 på hösten. Under hösten.

51 38

77 I

2.S8

Tabell 3.21 Antal betesdagar

inom lappbyarnas

betesområden

för olika

Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län Antal betesdagar inom Lappby/grupp

vinterbetesområdet

barmarksbetesområdet

171 166 161

194 199 204

Mala

171 161 151 161 182 171 151 167

194 204 214 204 183 194 214 198

Frostvikens norra . . Frostvikens mellersta Frostvikens södra . . Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

131 126 126 111 100 116 161 126 176 146 156 120 182

234 239 239 254 265 249 204 239 189 219 209 245 183

Vittangi Gällivare Serri Udtja Udtja Rödingsträsk Ståkke ö s t r a Kikkejaure . . . Västra Kikkejaure . . Mausjaure Maskaure

årstider

239 Tabell 3.22 Antal renbetesdagar

(RBD) per

knr

Antal RBD 1 000-tal

Nettoareal km 2

Antal RBD per km 2

di.strikt, Käre.iuando-del en 1500 120 12 500 1 690 130 13 000 862,5 75 11500 660 110 6 000

1423 1 773 1 782 1 212

1 054 953 484 545

4 712,5

6 190

dis trikt, Gälliv are-delen 160 6 000 150 6 500 180 12 500 190 5 500 160 6 500

960 975 2 250 1045 1 040

1 124 1666 2 687 1209 1 780

854 585 837 864 584

Vinterbetesområdet

Lappby

Norrbottens

läns norra

Antal renar

43 000 Norrbottens

Norrbottens

Västerbottens

läns norra

läns södra

län (utom

37 000

6 270

8 466

di. trikt 13 000 4 000 8 000 10 000 7 500 5 500

155 140 125 145 125 135

2 015 560 1000 1450 937,5 742,5

3 334 844 1097 2 067 1 510 1 167

604 664 912 702 621 636

48 000

6 705

10 019

l tala). Alt. 1 (= exkl. flyttningso mråden) 800 160 1915 5 000 1640 205 1467 8 000 825 150 899 5 500 810 180 1878 4 500 675 150 2 962 4 500 375 125 1870 3 000

418 1 118 918 431 228 201

10 991

466 Afala). Alt. 2 ( = inkl. f yttningsor nråden) 160 5 000 1915 800 205 8 000 *2 444 1640 150 5 500 *2 505 825 2 180 4 500 810 2 165 2 150 4 500 675 3 198 2 125 375 2 092 3 000

418 671 329 374 211 179

30 500 Västerbottens

län (utom

1 30 500

1 Genomsnittlig betestid

5 125

5 125

14 319

Ant.

' Inkl. flyttningsområdet. Inkl. den del av flyttningsområdet, där lavmarkens areal omfattar minst 10 °/o av totala landarealen. s

240 (Tabell 3.22 forts. Vinterbetesområdet (forts.

Lappby

Antal renar

Genomsnittlig betestid

Norrbottens läns östra distrikt (jämte Mald).1 170 Vittangi 5 500 165 Gällivare 8 000 160 Serri 800 165 Udtja 2 500 150 Ståkke 500 160 ö s t r a Kikkejaure 3 500 180 Västra Kikkejaure 3 500 170 MausjauTe 3 000 150 Maskaure 1 500 165 Mala 2 000

Jämtlands län Frostvikens norra . .. Frostvikens mellersta Frostvikens södra . .. Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

1 Antal RBD 1 000-tal

Nettoareal km 2

Antal RBD per km 2

935 1320 128 412,5 75 560 630 510 225 330

1228 2 230 259 1 112 188 1 100 743 1079 349 1 159

761 592 494 371 399 509 848 473 645 285

30 800

5 125,5

9 447

1200 2200 800 2 800 2000 1000 2 000 5 500 2 500 3 000 3 000 3 000 3 000

130 125 125 110 100 115 160 125 175 145 155 120 180

156 275 100 308 200 115 320 687,5 437,5 435 465 360 540

456 955 808 733 636 480 862 456 810 634 464

342 287 505 273 181 667 798 599 574 568 1 164

32 000

8 297

530 Exkl. koncessionslappbyarna.

4 399

241 Tabell .7.2,7 (RBD) per

km2

Antal RBD 1 OOO-lal

Nettoareal km*

Antal RBD per km 2

Ant.

Norrbotten» läns norra distrikt, Karesuando-delen 120 1 500 12 500 Könkämä . . 130 1 690 13 000 Lainiovuoma 75 862.5 11 500 Saarivuoma 110 660 6 000 Tahna

655 508 515 375

2 290 2 826 1675 1 760

2 293

4 712,5

2 143

2 199

060 975 2 250 1045 1 040

343 350 485 535

2 799 2 786 3 103 2 155 1944

Antal renbetesdagar Vintern, endast lavmark

Lappby

Antal renar

43 000

Genomsnittlig betestid

110 Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen 160 6 000 Raulasvuoma 150 6 500 Kaalasvuoma 180 12 500 Norrkaitum 190 5 500 Mellanbyn 160 0 500 Sörkailum 37 000

6 270

2 438

2 0/2

distrikt 13 000 4 000 8 000 10 000 7 500 5 500

155 140 125 145 125 135

2 015 560 1 000 1 450 937,5 742,5

1 167 329 487 KS68 483 349

1 727 1 702 2 053 '1671 1940 2 128

48 000

6 705.5

3 683

1821 Mala) (tillhör 5 000 8 000 5 500 4 500 4 500 3 000

alt. 2) 160 205 150 180 150 125

800 1 640 825 810 675 375

498 733 827 585 704 523

1 606 2 237 998 1 385 959 717

30 500

5 125

3 870

1324 Norrbottens läns östra distrikt (jämte 5 500 Vittangi 8 000 Gällivare 800 Serri 2 500 Udtja 500 Ståkke 3 500 ö s t r a Kikkejaure 3 500 Västra Kikkejaure 3000 Mausjaure 1 500 Maskaure 2 000 Mala

Mala)2 170 165 160 165 150 160 180 170 150 165

935 1320 128 412,5 75 560 630 510 225 330

405 714 91 389 79 286 :5 283 259 119 348

2 309 1849 1407 1 060 949 1958 3 2 226 1969 1891 948

30 800

5 125,5

2 963

1 730

2 825

Norrbottens läns södra Sirkas Jåkkåkaska. Tuorpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa

Västerbottens län (atom Granhvn Ranbyn Uinbyn Vapslen Vilhelmina norra Vilhelmina södra

1 Exkl. trakten nedom Älvsbyn Exkl. koncessionslappbyarna. 3 Exkl. viss reserv i trakten av Hemmingsmark

1 580

inkl. viss reserv

242 Tabell 3.23 forts.! Vintern, endast lavmark (forts.

Lappby

Jämtlands län Frostvikens norra Frostvikens mellersta Frostvikens södra Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris Handölsdalen

Mittådalen Tännäs Idre

. ..

Antal renar

Genomsnittlig betestid

1 200 2 200 800 2 800 2 000 1000 2 000 5 500 2 500 3 000 3 o:)o 3 090 3 000

130 125 125 110 100 115 160 125 175 145 155 120 180

32 000

137 Antal RBD 1 000-tal

156 275 ) 100 308 J 200 115 320 687.5 437,5 ! 435 465 360 540 4 399

Nettoareal km-

An tiil R15I) per km-

*.

1 329

227 108 264 517

881 1 065 1 212 1330

1 089

446 418 325

1 043 861 1 662

3 639

1 209

Ant.

!

243 Tabell Antal renbetesdagar

(RBD) per

km

Antal RBD 1 000-tal

Nettoareal km 2

Antal RBD per km 2

3 062,5 3 055 3 335 1530

3 447 2 412 2 652 2 146

888 1 267 1 258 713

10 982,5

10 657

1230 1 397,5 2 312,5 962,5 1 332 5

1246 1 249 1871 1305 1867

987 1 119 1236 738 714

Betesområdet för barmarkstiden

Lappby

Antal renar

Genomsnittlig be tes t id

Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen Könkämä . . 245 12 500 Lainiovuoma 235 13 000 290 Saarivuoma 11500 255 Talma 6 000 43 000

225 Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen Rautasvuoma 6 000 205 Kaalasvuoma 6 500 215 Norrkaitum 12 500 185 MelLanbyn . . 5 500 175 Sörkaitum . . 6 500 205 37 000

7 235

7 538

distrikt 13 000 4 000 8 000 10 000 7 500 5 500

210 225 240 220 240 230

2 730 900 1920 2 200 1800 1265

3 195 1 123 2 819 2 968 2 975 1 458

854 801 681 741 605 868

48 000

10 815

14 538

5 000 8 000 5 500 4 500 4 500 3 000

205 160 215 185 215 240

1025 1 280 1 182,5 832,5 967,5 720

1804 2 367 2 861 1590 1861 1 838

568 541 413 524 520 392

30 500

6 007,5

12 321

488 Norrbottens läns östra distrikt (jämte Mald)1 195 Vittangi 5 500 200 Gällivare 8 000 205 Serri 800 200 Udtja 2 500 215 Ståkke 500 205 ö s t r a Kikkejaure 3 500 185 Västra Kikkejaure 3 500 195 Mausjaure 3 000 215 Maskaure . 1 500 200 Mala 2 000

1 072,5 1600 164 500 107,5 717,5 647,5 585 322,5 400

2 601 3 246 407 2 195 1090 2 042 1 575 1444 1 099 2 347

412 493 403 228 99 351 411 405 293 170

6 116,5

18 046

339 Norrbottens läns södra Sirkas Jåkkåkaska . .. Tuorpon Luokta-Mavas . Semis jaur-Njarg Svaipa

Västerbottens län (utom Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra

Mala)

30 800 1

16 f

Exkl. koncessionslappbyarna.

199 Ant.

244 (Tabell 3.24 forts. Betesområdet för barmarkstiden (forts. Jämtlands län Frostvikens norra . . . Frostvikens mellersta Frostvikens södra . .. Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

1 200 2 200 800 2 800 2 000 1000 2 000 5 500 2 500 3 000 3 000 3 000 3 000

235 240 240 255 265 250 205 240 190 220 210 245 185

282 528 192 714 530 250 410 1 320 475 660 630 735 555

731 944 795 1 790 1 123 597 581 2 093 843 1 015 1896 642 858

386 559 242 399 472 419 706 631 563 650 332 1 145 647

32 000

7 281

13 908

245 Tabell 3.25 Antal renbetesdagar

(RBD)

per km*

Vår- och höstbetesområdet

Lappby

Antal renar

Genomsnittlig betestid

Nettoareal km 2

Antal RBD per km 2

1 149 1031 l 127 849

1 034 1 765 1429 283

4 857,5

4 156

1 169

1 020 1 170 1750 742,5 650

990 932 1499 994 1 073

1 030 1 255 1 167 745 606

Antal RBD 1 000-tal

Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen 1 187,5 12 500 Könkämä . . 95 1 820 13 000 140 Lainiovuoma 1 610 11500 140 Saarivuoma 240 40 6 000 Talma 43 00O

113 Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen 6 000 170 Rautasvuoma 6 500 180 Kaalasvuoma 12 500 140 Norrkaitum 5 500 135 Mellanbyn . . 100 6 500 Sörkaitum . .

Norrbottens läns södra Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa

Västerbottens län (utom Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra . . . . Vilhelmina södra . . . .

l

37 000

5 332,5

5 488

distrikt 13 000 4 000 8 000 10 000 7 500 5 500

110 195 130 180 195 180

1430 780 1 040 1800 1 462,5 990

1418 911 1 505 1813 2 126 1 009

1 008 856 691 993 688 981

48 000

7 502,5

8 782

alå) Mala) 5 000 8 000 5 500 4 500 4 500 3 000

750 120 115 100 130 110

150 960 632,5 450 585 330

832 1945 1 622 975 944 689

901 494 390 462 620 479

30 500

3 707,5

7 007

246 Tabell Antal renbetesdagar

(RBD)

per km-

Sommarbetesområdet

Lappby

Antal renar

Genomsnittlig betestid

Antal RBD 1 000-tal

Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen Könkämä . . 12 500 150 Lainiovuoma 13 000 95 Saarivuoma 11500 150 Talma 6 000 215 43 000

142 Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen Raiutasvuoma 6 000 35 Kaalasvuoma 6 500 35 Norrkaitum 12 500 45 Mellanbyn 5 500 40 Söirkaitum 6 500 105

Norrbottens låns södra Sirkas Jåkkåkaska . . . Tuorpon Luokta-Mavas . Semis jaur-Njarg Svaipa

Västerbottens län (utom Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina n o r r a Vilhelmina södra

Nettoarea 1 km 2

Antal RBD per km 2

1875 1235 1 725 1 290

2 299 1 381 1 525 1297

816 894 1 131 995

6 125

6 502

210 227,5 562,5 220 682,5

256 317 372 311 794

820 718 1512 707 860

37 000

1 902,5

2 050

distrikt 13 000 4 000 8 000 10 000 7 500 5 500

100 30 110 40 45 50

1300 120 880 400 337,5 275

1 777 212 1314 1 155 849 449

732 566 670 346 398 612

48 00Q

3 312,5

5 756

5 000 8 000 5 500 4 500 4 500 3 000

55 40 100 85 85 130

275 320 550 382,5 382,5 390

972 422 1239 615 917 1 149

283 758 444 622 417 339

30 500

2 300

433 Mala)

Ant.

247 Tabell A J Årlig fodertillgång, årligt utnyttjande och utnyttjandeprocent byarna i Lappland under vinterbetestiden Fodertillgång, milj. fe Lappby

Luokta-Mavas . . . . Semisjaur-Njarg . .

Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra . » södra .

Samtliga

Hela arealen

% av tillgången i Endast lavmarkerna lavmarkerna

i

fjällapp-

Foderförbrukning milj. fe

Utnyttjandegrad, % av tillgången i lavmarkerna

9,07 9,47 7,50 6,18

7,15 6,53 5,62 4,09

78,8 69,0 74,9 66,2

1,88 2,11 1,08 0.83

26,3 32,3 19,2 20,3

32,22

23,39

72,6

5,90

25,2

6,85 7,11 12,82 8,55 8,95

3,75 3,82 7,91 5,29 5,84

57,9 53,7 61,7 61,9 65,2

1,20 1,22 2,81 1,31 1,30

32,0 31,9 35,5 24,8 22,3

43,91

26,61

60,6

7,84

17,09 4..58 6,40 11,68 7,40 5,54

11,67 3,29 4,87 8,68 4,83 3,49

68,3 71,8 76,1 74,3 65,3 63,0

2,52 0,70 1,25 1,81 1,17 0,93

21,6 21,3 25,6 20,9 24,2 26,6

52,69

36,83

69,9

8,38

22,8

8,07 13,50 11,72 8,74 12,00 8,20

4,53 6,66 7,52 4,79 5,76 4,28

56,1 49,3 64,2 54,8 48,0 52,2

1,00 2,05 1,03 1,01 0,84 0,47

22,1 30,8 13,7 21,1 14,6 11,0

62,23

33,54

53,9

6,40

19,1

63,5

28,52

23,7

191,05

120,37

248 Tabell 4.2 Årlig fodertillgång,

årligt utnyttjande och utnyttjande procent byarna i Lappland under vårbetestiden

Lappby

Könkämä Lainiovuoma . . . Saarivnoma Talma

Rautasvuoma . . Kaalasvuoma . . . Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitnm

Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas . . Semis jaur-Njarg Svaipa

Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra Samtliga

Fodertillgång milj. fe

Utnyttjas milj. fe

5,75 5,16 4,64 4,25

0.1 (i 0.08 0,72 0.02

14,85 13,98 18.74 14,91 5,37

0,73 0,80 0,98 0.53 0,04

67.8^

3,08

14,18 13,67 11,29 2/. 20 31,89 15,14

0,58 0,38 0,22 1,04 0,68 0,53

3,43

12,48 29,18 21,33 14,63 14,16 10,34

0.43 0,76 0.',0 0,41 0.39 0,34

105,12

2,83

306,14

i

fjällapp-

249 Tabell Ärlig fodertillgång, årligt utnyttjande och utnyitjandeprocent byarna i Lappland under sonimarbetestiden Fodertillgång milj. fe

Lappby

Sirkas Jåkkåkaska . . . . Tuorpon Luokta-Mavas . . Semis jaur-Njarg Svaipa

Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra

Samtliga 1

38,91

228,00

12,52

9,60 11,89 13,95 11.66 29,78

0,52 0,56 1,39 0,55 1,48

76,88

4,50

66,64 7,95 49.28 43.51 31.84 16,84

3,22

2 Rautasvuoma . . Kaalasvuoma . . . Norrkaitum . . . . Mellanbyn Sörkaitum

4,16 2,78 3,05 4 2.53

!80,47 55,24

Könkämä Lainiovuoma . . . Saarivuoma . . . . Tal ma

Utnyttjas milj. fe

oiso

216,06

2,18 0,99 0.84 0,68 8,21

3645 15,83 46,46 23,06 34,39 43,09

0.68 0,79 1,36 0.95 0,95 0,94

5,67

720,22

30,90

Efter 350 fe/ha p å grund av lång betestid 150 dagar) - Efter 300 fe/ha på grund av lång betestid [215 dagar) 3 Efter 2 fe/ren och dag sista 20 dagarna 4 Efter 1,5 fe/ren och dag sista 85 dagarna i övrigt 2,25 fe.

i

U

fjällapp-

250 Tabell 4.4 Ärlig fodertillgång, årligt utnyttjande och utnyttjandeprocent byarna i Lappland under höstbetestiden Lappby

Könkämä . . Lainiovuoma Saarivuoma Talma

Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn . . Sörkaitum . .

Sirkas Jåkkåkaska . . . Tuorpon Luokta-Mavas . Semis ja ur- Njarg Svaipa

Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra

Samtliga

Fodertillgång milj. fe

Utnyttjas milj. fe

22,78 20,52 17,64 16.95

2,34 3,86 2,28 0,50

77,89

8,98

18,89 17,64 28,75 19,22 21,41

1,29 1,54 2,42 0,94 1,36

105,91

7,55

27,63 17,74 29,88 34,96 41,67 19,52

2,17 1,22 1,90 2,62 2,34 1,49

171,40

11,74

16,10 37,95 31,81 18,99 18,39 13,35

1,09 1,13 0,75 0,47 0,78 0,29

136,59

4,51

491,79

32,78

i

fjällapp-

251 Tabell 4.5 Årlig fodertillgång, lavmarkernas andel, årligt utnyttjande och utnyttjandeprocent i lappbyarna i Jämtlands län och i skogslappbyarna i Lappland under vinterbetestiden Fodertillgång, milj. fe

% av tillgången i Endast lavmarkerna lavmarkerna

Foderförbrukning milj. fe

Uttnyttjandegrad, °/o av tillgången i lavmarkerna

Lappby

Hela arealen

Frostvikens n o r r a . . » mellersta.. » södra..

5,23

2,26

43,2

0,54

23,9

4,32

3,07

71,1

0,51

16,6

Offerdahl

2,62 1,77 3,18 6,03 9,65

2,27 1,08 2,64 5,17 8,01

80,5 61,0 83,0 85,7 83,0

0,25 0,14 0,24 0,86 1,09

11,0 13,0 9,1 16,6 13,6

5,37 4,72 3,60

4,46 4,18 3,25

83,1 88,6 90,2

0,58 0,45 0,68

13,0 10,8 20,9

46,69

36,39

77,9

5,34

14,67

6,11 10,93 1,32 5,70 1,06 4,90 3,98 4,64 1,77 5,51

4,05 7,14 0,91 3,89 0,79 2,86 2,83 2,59 1,19 3,48

66,3 65,3 68,9 68,2 74,5 58,3 71,1 55,8 67,2 63,2

1,17 1,65 0,16 0,52 0,09 0,70 0,79 0,64 0,28 0,41

28,9 23,1 17,6 13,4 11,4 24,5 27,9 24,7 23.5 11,8

45,92

29,73

64,7

6,41

21,6

Kall Handölsdalen

....

Vittanigi Gällivare Serri Uditja Ståkke östra Kikkejaure.. Västra >

Mala

252 Årlig fodertillgång, i Jämtlands

och utnyttjande procent i

län och i skogslappbyarna Lappby

Frostvikens norra . . » mellersta » södra . . Hotagen Oiferdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris

Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

Vittangi Gällivare Serri Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure Västra > Mausjaure Maskaure

Mala

årligt utnyttjande

i Lappland

under

Fodertillgång milj. fe

Utnyttjas milj. fe

23 76 30 ,68 2.") ,84

27 10 32 00 01 62 20 »7 27 80

0,71 1,32 0,48 1,77 1,31 0.62 1,01 3.26 1.17 1.63 1.56 1,82 1.37

452,03

18,03

84,53 105,50 13,23 71,34 35,43 66,37 51,19 46,93 35,72 76.28

2,65 3,06 0.41 1.24 0,27 1.77 1,60 1,45 0,80 0,99

586,52

15,14

58 18 36 50 10 ,40 i ,88

66 02

lappbyarna

barmarkstiden

253 Tabell 5.1 Normala

läns norra

Norrbottens Vittangi

läns södra

läns östra

Verkligt genomsnittsantal 1945—1960

Föreslaget normalt renantal

6 500 8 000 12 000 7 000 8 000

11 900 10 600 11 700 8 80!> 6 100 6 100 9 200 6 400 9 200

12 509 13 000 11 500 6 000 6 000 6 500 12 500 5 500 6 500

12 500 10 500 12 000 8 000 6 000 6 000 10 000 6 000 9 000

78 000

80 0f!0

80 000

80 000

15 500 4 50!) 9 000 10 000 9 000 4 000

12 100 4 200 10 700 9 200 9 200 4 600

13 000 4 000 8 000 10 000 7 500 5 500

12 500 5 000 9 500 9 500 8 500 5 000

52 000

50 000

48 000

50 000

2 500 7 000 2 800 2 800 3 501) 4 000 3 500 3 000

6 200 7 800 800 4 200 2 000 4 000 3 100 2 800 2 100

5 500 8 000 800 2 500 500 3 500 3 500 3 000 1 500

6 000 8 000 1000 4 000 2 000 4 000 3 000 3 000 2 000

30 100

33 000

28 800

33 000

3 000 8 600 7 800 9 000 5 000 8 400 8 000

3 000 5 900 7 800 9 300 6 100 7 000 5 900

2 0O0 5 000 8 000 5 500 4 500 4 500 3 000

3 000 6 000 8 000 9 000 6 000 7 000 6 000

49 800

45 000

32 500

45 000

distrikt i

Norrbottens

36 500

distrikt

distrikt1

1 OftO

Udtja Ståkke

Västerbottens

län

Mala

m m Beräknat högsta lämpligt renantal

Enligt gällande föreskrifter

Lappby m m

Norrbottens

renantal

Exklusive koncessionsområdena

254 (forts, å tabell 5.1)

Lappby m m

Jämtlands lån Fro st vikens norra . Frostvikens mellersta Frostvikens södra Hotagen , Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

Summa

Enligt gällande föreskrifter

Beräknat högsta lämpligt renantal

1 500 2 000 1 50.-) 2 000 2 500 1 500 1 500 3 500 4 500 3 000 2 000 1 500

1 400 1 800 1 500 3 30^) 2 900 1 600 1 500 6 300 5 500 5 200 2 400 2 600

1 200 2 200 800 2 800 2 000 1 000 2 000 5 500 5 500 3 000 3 000 3 000

27 000

36 000

32 000

236 900

244 000

221 300

Verkligt genomsnittsantal 1945—1960

Tillkommer: Koncessionsområdena i Norrbottens län, cirka (enl. gällande föreskrifter 15 975) Summa för landet

255 Tabell 5.2 Procentuell

fördelning av betesområden och renantal inom olika block av lappbyar under tidsperioden 1945—1960

Fjällbyarna i Lappland °/o av distriktets samlade nettoareal av nedan angivet betesområde Lappby sommarbete

vår- och barmarks rinterbete, bete, höstbete totalt totalt

enbart lavbete

Norrbottens läns norra distrikt, Karesuando-delen 27,7 32,7 35,4 Könkämä . . 24,7 22,2 21,2 Lainiovuoma 27,2 23,5 25,2 Saarivuoma 20,4 19,9 19,9 Talma

23,0 28,6 28,8 19,6

30.6 27,9 24.0 17,5

Norrbottens läns norra distrikt, Gällivare-delen 18,0 12,5 Rautasvuoma 17,0 15,5 Kaalasvuoma 27,3 18,1 Norrkaitum 18,1 15,2 Mellanbyn . 19,6 38.7 Sörkaitum . .

16,5 16,6 24,8 17,3 24,8

13,3 19,7 31,7 14.3 21,0

14,1 14,4 29,7 19,9 21,9

Norrbottens låns södra Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas . . Semisjaur-Njarg Svaipa

distrikt 30,8 3,7 22,8 20,1 14.8 7,8

16,2 10,4 17,1 20,7 24,2 11,4

22.0 7,7 19,4 20,4 20,5 10.0

33,3 8,4 11,0 20,6 15,1 11,6

31,7 8,9 13,2 23,6 13,1 9.5

Västerbottens län (exkl. Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina n:a Vilhelmina s:a

Mald) 18,3 7,9 23,3 11,6 17,3 21,6

11,9 27,7 23,2 13,9 13 5 9,8

14,7 19.2 23,2 12,9 15,1 14,9

13,4 17,1 17,5 15,1 22,3 14.6

12,9 19.0 21,3 15,1 18,2 13,5

256 Tabell Procentuell

fördelning av betesområden och renast al inom olika block au lappbyar under tidsperioden 1945—1960

Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län

Lappby

% av distriktets samlade nettoareal av nedan angivet betesområde barmarksbete

Norrbottens läns östro distrikt Vittangi Gällivare Serri Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure Västra Kikkejaure Mausjaure Maskaure Mala (AC län)

Jämtlands län Frostvikens norra Frostvikens mellersta Frostvikens södra . Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tåssåsen Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre 1

Exkl. koncessionslappbyarna.

vinterbete, totalt

(jämte Mald)1 14,4 13,0 18,0 23,6 2.3 2,7 12,2 11,7 6.0 2.0 11,7 11,3 8,7 7,9 8.0 11,4 6,1 3,7 12,3 13,0

enbart lavbete

13.6 24,1 3,1 13,1 2,6 9,6 9,5 8,7 4,0 11.7

% av renantalet 19451960

Ant.

17,8 26.0 2,6 8.1 1.6 11.4 11.4 9,7 4,9 6.5 °/o av renbetesfjällens brultoareal (inkl. tillagda områden m m)

5,3 6,8 5,7 12,9 8.1 4,3 4.2 15,0 13,3 13,6 4,6 6,2

11 9, 8. 7, 5, 10, 17. 9. 7,

6,2

6,2 3,0 7,3 14,2 22,0 12,3 11,5 8.9

3.8 6,9 2,5 8,7 6,2 3.1 6.2 17.2 17.2 9,4 9,4 9,4

7,4 9,8 6,6 10,8 6.9 6,2 4,3 11,0 17,0 9.2 7,7 3,1

257 Tabell 6.1 Överdämd

areal renbetesmark

i km

vid olika utbyggnadsobjekt, Klass av företag

Älv och utbyggnadsobjekt

överdämd areal renbetesmark km 2

Stora Luleälven Snorvajaure , utv.regl. Stora Lulevattnet . . Harsprånget

m m' Ant.

73/2 45,0 4,0 1,5 2.0 24,0 2.9 3,8

T .10011

Messaure Porsi Laxede S:a

156,4

Vietasjokk Satisjaure

51,8

Lilla Luleälven Letsi Vaikijaxire . . Skalka

14,3 5,9 12.5 32,7

Pärlälven Karats

.

12,1

Utbygges t. v. ej, ansökan återkallad

Blackälven Seitevare

(Tjaktjajaures regi.)

Piteälven Malmesjaure

0,0

Skellefteälven Rebnisjaure . . . . Sädvajaure Hornavan Storavan-Uddjaur Vargfors Gallejaur Grytfors

21.0 2,0 24,0

(prel. upp-

gift)

29,7 7,3 14,0 6,1 S:a

Umeälven B överuman Ajaure » Gardiken — Gardfors » C Abelvaltnet — Gejmån A Storuman — Umluspen Stensele » A Grundfors Rusfors » ? Bålforsen Tuggen » B jurfors övre » » nedre » 1 Uppgifterna omfattar även vissa planerade men icke påbörjade (klass C).

104,1 6,0 10,0 22,0 12,5 8,2 3,5 3,7 12,0 0,9 1,9 3.0 1,1 vattenbyggnadsföretag

258 (forts. tab. 6.1) Älv och utbyggnadsobjekt

Klass av företag

Hanrsele Pengfors Betsele . . Hällforsen

0,9 0.5 1.7 0.2 S:a

Juktån Storjuktan

överdämd areal renbetesmark km 2

S8,l

. 24.0

Ångermanälven Ransaren . . . Kultsjön . . . . Stalon Malgomaj . .

7.6 3,8 0,3 14,2 S:a

25,9

Vojmdn Vojmsjön

6,0

Rörströmålven Ormsjön . .

3.9 Fjällsjöälven Borgasjön . . . Korsselbränna Tåsjön Flåsjön

5,5 12,7 4,9 1.5 S:a

24,6

Sjoutälven Storsjouten .

11,0

Faxälven Semningsjön

0,3

Indalsälven Korsvattnet . Burvattnet . . Mjölkvattnet Torrön Juvuln Anjan Rensjöarna . Håckren

0,4 1.4 3,0 9.0 3.5 4.8 1,0 13,4 S:a

36,5

Ljungan Ljusnan Lössen

21,9

Nean Sylsjön

16,2

259 (forts. t a b . 6.1) Alv och utbyggnadsobjekt

Summa

för olika

Klass av företag

Ångermanälven Indalsälven

325,0 0,6 104,1 112,1 71,7 36,5

Ljungan Ljusnan Nean

21,9 16,2

Piteälven Skellefteälven Umeälven

Totalsumma Anm,

An t.

flodsystem

Luleälven

överdämd areal renbetesmark km-

688,1

Uppgifter om arealen överdämd renbetesmark vid sjön Altevatn i Troms fylke i Norge återfinnes på sid. 206.

260 Tabell 6.2 Dåmningsområdenas

andel av betesarealen

m m

Fjällappbyarna i Lappland

Lappby

Jåkkåkaska Semisjaur-Njarg Umbvn Vapsten Vilhelmina södra Summa 1 2

Sommarområdct betes- regi- areal areal km 2 % km 2

Vinterområdet Vår- o . höslområdet betes- regi. areal betes- regi. areal areal areal km 2 km 2 % •>• km 2 km*

310 793 1 777 212 1 313 848 421 1 238 614 916 1 149

994 1073 1 418 910 1 505 2 125 1 944 1 621 975 943 688

55,9 78,0

6.0 12.0 1.7 8.4 162,0

7,05 4,39

0,48 1,95 0,19 0,73

2.8 '31,7 8,4 64,9 -12,1 32,8 0,4 8,9 25,7 7,2 0.7

0,28 2,95 0,59 7,13 0.80 1,54 0.02 0,55 2,64 0,76 0,10

195.6 Härav utgör c:a 10,7 km 2 byggnadsområde, som senare återgår. Regleringen av sjön Karats har uppskjutits tills vidare.

1 209 1 779 3 333 843 1096 1510 1467 898 1878 2 962 1 870

0,3 24,6 14,0

0,02 0,74 1,66

4,8 8.0 40,8 12,3 10,0 10,3

0,32 0,55 4,54 0,65 0,34 0,55

125,1

261 Tabell 6.3 Dämningsområdenas

andel av betesarealen

m m

Skogslappbyarna i Lappland och lappbyarna i Jämtlands län Barmarksområdct betesregi. areal areal n 2 2 /o km km

Lappby

Kall

Summa Inklusive förutvarande Tranris lappby.

17 Vinterområdet betesregi. areal areal °/o km 2 km 2

3 425 407 1089 2 042 1574 1444 1099 2 347

10,0 15,0 5,9 0,6 12,9 18,1 15,0 5,2

0.29 3,69 0.54 0.03 0,82 1.25 1,36 0,22

2 230 259 188 1099 743 1079 349 1 158

731 944 1 123 597 581 2 092 1 857 1895

3,0 11,3 0,9 10,4 11,8 13,4 8,0 18,7

0,41 1,17 0.08 1,74 2,03 0,64 0,43 0,99

456 958 733 635 480 862 1 456 809

160,2

7,3

2,82

2,8

0,26

4,5

0,39

19,1

1,99

11,5 45,2

1,42

262 Tabell 8.1. Sammanställning över antal renar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län åren 1931—1964. År

Jämtlands

län

Västerbottens län

1931 1932 1933 1934 1935 193!) 1937 1938 1939 1940

»23 146 23 754 24 369 J 27 670 24 460 21 552 '20 279 19 780 19 287 J 20 471

'32 572 32 572 32 572 32 572 :; 54 698 44 121 44 121 36 381 31835 30 972

1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

21 850 20 929 '20 238 21 077 19 805 '19 150 19 880 19 904 2 21 642 2 28 360

1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1 2 3

Norrbottens län J

225 529 200 513 165 995 H91377 157 040 108 688 H07 489 103 482 99 395

Summa

104 955

281 247 256 560 222 936 251619 236 198 174 361 171 889 159 643 150 517 156 398

35 614 35 657 33 151 32 087 28 435 27 519 l 28 394 24 756 24 604 24 804

101 221 98 380 95 595 »114 073 104 142 98 899 '123 610 116 514 114 165 2 129 409

158 685 154 966 148 984 167 237 152 382 145 568 169 884 161 174 160 411 182 573

25 975 25 797 25 422 2 25 486 2 26 579 2 25 395 2 24 706 24 350 2 24 929 24 702

24 825 25 103 25 579 26 209 26 094 J 38 773 38 776 35 003 34 358 34 179

167 257 156 909 152 483 154 119 »196 907 164 208 161 050 150 517 2 148 061 139 591

218 057 207 809 203 484 205 814 249 598 228 376 224 532 215 870 207 348 198 472

23 824 24 635 24 432 23 537

34 016 32 713 30 856 30 073

210 110 204 436 202 618 201 328

151 670 147 088 147 330 147 718

Enligt renräkning (total eller nästan total). Partiell renräkning företogs detta år. Uppgiften avser bruttoantal renar före slaktsäsongen.

Källa: Årliga renlängder.

263 Tabell 9.1 Renstängsel

(längd i km)

Gränsstängsel

Lappby

vid riksgräns

mot annan lappby 1

Summa

(+86)

Interna stängsel

Totalsumma

53 Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbvn Sörkaitum

54 36 ( + 5 4 ) 46 ( + 5 4 ) 108 68

54 36 46 108 68

24 42 34 32 30

78 78 80 140 98

Sirkas .Tåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas . . . . Semisjaur-Njarg . .

21 ( + 16) 39 ( + 42) 50 ( + 2 6 ) 50 10

21 39 50 60 18

31 12 39 18 54 2

52 51 89 78 72 2

72 5

72 5

Rautasvuom»

10 8

Serri Udtja Ståkke Östra Kikkejaure . . Västra » Mausjaure Maskan re

72 16

( + 9)

Mala Grawbyn Hanhvn Vapsten Vilhelmina norra . . Vilhelmina södra . .

26 11

Frostv:s norra . . . . » mellersta . » södra . . . . Hotagen Offerdal Sösjö Kall

28 28 12 50 38

28 28 38 fil 38

2 9 7

2 9 7

14 14

43 33

2 9 11 18 21

2 9 39 28 56 82 38

2 9 7

Tåssåsen Handölsdalen

29 -19

14 18

57 51

Tännäs 3 12 12 12 Idre Observera att gränsstängsel mot annan lappby dubbelredovisas. Efter år 1961 uppförda nya renstängsel angives inom parentes. 2 12 km norskt stängsel. 3 Delad kostnad med Norge.

264 Tabell 9.2 Kostnader för renstängsel

i kronor

Anläggningskostnad

Lappby

Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma

Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbvn Sörkaitum

Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas Semis iaur-Niarg Svaipa

Vittangi Gällivare Serri Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure Västra Kikkejaure Mausiaure Maskaure

övriga stängsel

Summa

Årlig underhållskostnad

216 000

216 000

2 000

84 000

203 000

287 000

2 800

84 000

419 000

503 000

4 800

189 000 126 000 161 000 378 000 238 000

144 000 252 000 238 000 224 000 210 000

333 000 378 000 399 000 602 000 448 000

3 300 3 800 4 000 6 000 4 500

1 092 000

1 068 000

2 160 000

84 ono 156 000 184 000 290 000 130 000

341 000 96 000 312 000 144 000 432 000 12 000

425 000 252 000 496 000 434 000 562 000 12 000

5 100 2 800 4 700 4 600 5 000 100

844 000

1 337 000

2 181 000

22 300

70 000

gränsstängsel

70 000 252 000 30 000

66 000

252 000 96 000

1 800 800

352 000

66 000

418 000

3 200

7 000 63 000 66 000

7 000 63 000 164 000 98 000 432 000 478 000 152 000

10) 600 2 000 1200 4 800 5 600 1800

1 394 000

16 100

Mala Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina n o r r a Vilhelmina södra

98 000 98 000 288 000 310 000 152 000 946 000

144 000 168 000 448 000

265 (forts, å tabell 9.2) Anläggningskostnad Lappby

Frostvikens mellersta Frostvikens södra Hotagen Offerdal Sösjö Kall Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs I dre

gränsstängsel

övriga stängsel

7 000 31 500 24 500

346 000 126 000

112 000 144 000

80 000 615 000

256 000

Summa

Ärlig underhållskostnad

7 000 31 500 24 500

100 200

458 000 270 000

4 500 2 600

80 000

871 000

8 800

2o:>

266 Tabell 9.3 Arbetshagar

för märkning,

skiljning

och slakt

(Kostnaderna angivna i kronär)

Lappby

Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma

Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn Sork ai tum

... ...

Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas . . . Semisjaur-Njarg . Svaipa

Vittangi Gällivare Serri Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure Västra Kikkejaure Mausjaure Maskaure

Mala Granbyn Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra

Antal hagar

Anläggningskostnad

Årlig underhållskostnad

20 18 14 17

74 400 46 600 33 200 142 000

4 750 3 500 3 450 4 200

296 200

15 900

13 18 15 9

115 000 190 000 188 000 150 000 87 000

2 400 4 600 2 550 1 750 1 250

730 000

12 550

21 8 7 12 15

187 500 85 000 80 000 124 600 139 000 71000

2 600 1 700 2 100 2 400 1 750 1 000

687 100

11 550

11 50 4 9 7 15 12 15 8

103 500 295 500 45 000 70 000 56 000 202 000 153 000 176 000 78 000

900 9 350 1 100 1600 900 2 950 1850 1 950 1 000

1 179 000

12 8 7 10

72 500 111 000 93 000 85 000 32 800 115 000 94 000

2 200 1 700 2 400 2 000 1800 1300 1 100

603 300

12 500

267 (forts, å tabell 9.3)

Lappby

Offerdal Kall

Mittådalen Idre

Antal hagar

Anläggningskostnad

Årlig underhållskostnad

4 4 3 7 6 4 5 6 2 0 7 4 B

12 000 12 000 8 000 4(i 000 34 000 12 000 21 000 55 500 6 000 44 000 30 000 19 000 28 000

400 400 300 1 050 1 200 600 700 3 000 200 1 100 1 500 800 1 400

327 500

12 650

268 Tabell 9.4 Renvaktorstugor

och

kotor

(Kostnaderna angivna i kronor) Antal Lappby stugor

kåtor

Könkämä Lainiovuoma . . . Saarivuoma . . . . Tal'ma

Rautasvuoma . . . Kaalasvuoma . . . Norrkaitum .... Mellanbj r n Sörkaitum 13

Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas . . Semis jaur- N jarg Svaipa 18 Vittangi Gällivare Serri Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure Västra Kikkejairre Mausjaure Maskaure ;$7

Mala Granbyn , Ranbyn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra

9 9 9 15

Anläggningskostnad

Årlig underhållskostnad

48 000 48 000 76 000 94 401

600 600 700 2 300

266 400

4 200

12 21 20 23 21

18 000 70 800 62 000 41 000 82 000

600 2 000 1 400 1 400 1900

273 800

70 21 18 20 22 13

130 000 21 000 35 600 54 000 71 40:> 22 600

5 000 1 200 1 600 1 500 1 600 900

334 600

11 800

13 11 2 9 4 15 15 13 14

93 100 159 700 7 600 15 200 8 000 54 000 32 500 48 000 24 000

1 200 3 900 200 500 200 600 500 700 300

442 100

8 100

7 11 11 14 6

14 000 46 600 90 400 102 000 97 000 115 000 137 000

200 1 000 1 200 1 800 1 700 1 400 2 200

602 000

9 500

269 (forts å tabell 9.4) Antal Lappby

Offerdal Kall

Mittådalen [dre

stugor

kåtor

4 5 2 5 5 3 4 9 6 7 7 9 3

4 2 4 3

3 2 6 3

Anläggningskostnad

Årlig underhållskostnad

36 000 39 000 17 000 33 000 45 000 26 000 33 000 88 000 55 000 74 000 73 000 64 000 28 000

1200 1 100 600 1 000 800 700 900 2 300 1300 700 1 200 1 000 600

611 000

13 400

270 Tabell 9.5 Anläggningskostnader Lappby

Könkämä

Lainiovuoma Saarivuoma Talnia

Rautasvuoma Kaalasvuoma Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum

Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa

Vitlangi Gällivare Serri Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure Västra Kikkejaure Mausjaure

Mala Granbyn Ranbvn Umbyn Vapsten Vilhelmina norra Vilhelmina södra

per ren i kronor

Stängsel

Hagar

Stugor och kåtor

Summa per ren

17.28 0.00 0,00 47,83

5,95 3,58 2.89 23,67

3,84 3,69 6,61 15,73

27,07 7,27 9,50 87,23

6,20

24,79

55,50 58,15 31,92 109,45 68,92

19.17 29,23 15.04 27.27 13.38

3,00 10,89 4,96 7,45 12,62

77,67 98,27 51,92 144,17 94,92

58,38

7,40

85,51

32,69 63,00 62,00 43,40 61,60 2.18

14.42 21,25 10,00 12,46 18,53 12.91

10,00 5,25 4,45 5,40 9,52 4,11

57,11 89,50 76,45 61,26 89,65 19,20

45,44

14,31

6,97

66,72

12,73 0,00 0,00 100,80 192,00 0,00 0,00 0,00 0,00

18,82 36,94 56,25 28,00 112,00 57,71 43,71 58,67 52,00

16,93 19,96 9,50 6,08 16,00 15,43 9,29 16,00 16,00

48,48 56,90 65,75 134,88 320,00 73,14 53,00 74,67 68,00

14,51

40,94

15,35

70,80

3,50 12,60 20,50 17,82 96,00 106,22 50,67

36,25 22,20 11,63 15,45 7,29 25,56 31,33

7,00 9.32 11,30 18,55 21,56 25,56 45,67

46,75 44,12 43,43 51,82 124,85 157,34 127,67

42,89

18,56

18,52

79,97

271 (forts, å tabell 9.5) Stugor och kåtor

Summa per ren

10,00 10,43 17.00 12.01) 10.50 10,09 2,-10 14,07 10,00 0.33 9.33

30.00 17,73 21,25 11,79 22,50 26,00 16,50 16,00 22,00 24,67 24,33 21,33 9,33

40,00 23,18 31,25 28.22 43,00 69,50 39,25 26,09 24,40 192,01 124,33 27,66 45,33

19,09

56,54

Lappby

Stängsel

Hagar

Frostvikens norra Frostvikens mellersta Frostvikens .södra Hotagen OHerdal Sösjö Kall Tåssåsen Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

0,00 0,00 0,00 0,00 3,50 31,50 12,25 0,0() 0,00 L52.67 00.00 0,00 20.07

10,00

27,22

5,45

272 Tabell 9.G Årlig kostnad per ren för anläggning, underhåll Lappby

Könkämä

Lainiovuoma . . . Saarivuoma Talnia

Rautasvuoma . . . Kaalasvuoma . . . Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum

Sirkas Jåkkåkaska Tuorpon Luokta-Mavas . . Semis jaur-Njarg Svaipa

Vittangi Gällivare Serri Udtja Ståkke ö s t r a Kikkejaure Västra Kikkejaure Mausjaure Maskaure

Mala Granbyn Ranbyn Umbyn , Vapsten , Vilhelmina norra Vilhelmina södra

och förnyelse i kronor

Avskrivning

Underhåll

Medelränta

1,08 0.20 0,38 3,49

0,50 0.32 0.3G 1.55

0.52 0.14 0,18 1.67

0,00

0,58

3.11 3,03 2,08 5,77 3,80

1.05 1,60 0.64 1,66 1,02

1,40 1,80 1.00 2,77 1,82

3,42

1,12

1,64

2,28 3,58 3,06 2,45 3,59 0,77

0,98 1,43 1,05 0,85 1.11 0.36

1.10 1.72 1,47 1,18 1,72 0.37

2,67

0,95

1,94 2.28 2,63 5,40 12,80 2.93 2,12 2,99 2.72

0,40 1.66 1,63 1,56 3,&o 1,01 0,67 0,88 0.87

0.93 1,09 1.26 2,50 6.14 1.40 1,02 1,43 1.31

2,82

1,14

1,36

1,87 1.76 1,74 2,07 4,09 6.29 5.11

1,25 0.66 0,70 0,91 1,84 1,84 1.70

0.00 0,85 0.83 0,09 2,40 3,02 2.45

3,20

1,53

273 (forts, å tabell 9.6)

Lappby

Frostvikens mellersta Hotagen

Offerdal Kall Tranris Handölsdalen Mittådalen Tännäs Idre

Avskrivning

Underhåll

Medelränta

Summa årlig kostnad

1,66 0,93 1,25 1,13 1.72 2,78 1.57 1.04 0,98 7,68 4,97 1,11 1,81

1.33 0,68 1,13 0,73 1,55 1,50 0,90 0,42 0,60 2,10 1,77 0,60 1,07

0,77 0,45 0,61) 0,54 0,83 1,33 0,75 0,50 0,47 3,69 2,39 0,53 0,87

3,70 2,06 2,98 2,40 4,10 5,61 3,22 1,96 2,05 13,47 9,13 2,24 3,75

1,09

4,44

J Skttenelv

Målhsjåk

F i H H m a rk s v 11 " Koppangen^

266 Vinnelys

Ers/jordboti

ffiROMsÖ

^"" 1326 ' Bies'kenjar'ga

BoJCcegcc/fwl/VJi Sveiingrmmcn

"SuåsyaW""'

Mefjordvier

iggeluobbal

10-

Senjebopen

'Ankerlia

Vängshamn titt

Bere + x^ Bergsbotn . ^~—^ 1010

lifktexfl

'I N N M Ä T R K

\

Jiertagjfipir

1324 Hfl/fiö

'

Se Sif jord

Kaldfarn&t^"'

Lappuluobbal • ^

Rai'sajav'ri

Grannfar ties o

]är gaslat J

B aipasgiedde*

dTorskcn J Haugncs

'

--..447 I

9 0 1 daneh

U,

'"Stitorajav'ri

Porojavri

rKK,

' Ramsa

Uu±Lu

Tranoy

S?

PK LLLLMj_LUlijjj.

• u fUj-d_

Stonglandet **

Dyröv/

1 LLLLp U 1-J.UJj. i_LLUluu.±LUi

+AngeI't

Vangsvl

-Ml

LLL

»Vk» »«'

i

Ktimpvoll

\

FY L K E

Lappujav-'ri 8306

DANDENES

\

lingeries mi

i n i ' 11:

i i

1 V

i

I I I I

I.I

"Tjpr^jfS^

Strendclv:

591 Stangnes^ 780

1.1 J_L

„.lHthasvuopio..

CiivV»fl/(iv'n

i- Sandsöy

Gry toy 1003 LundenesJ

-708 Öksnes

i i i I I

\Auttotupa

Ptfyrif/ärvi

Trondqnes

F&/r&

640 •Näkkälä

HÄRS TAD K Palojärvi

^äJöjoj^

A. .

^1

Straumsjöetv

'Jäjärvi'Vuontisjarvi

FjerwlU

Nimnanen

halojoki

432 400.

Enontekll

^

•Hi/** cry *-S

S T O R M A RKNE;

'vuMsjärvi

Hadselöy MELBUWren

Hanöy

__ iland

Holddy Slröns/ad

¥^(967

Of ot ff

Pulju

orden

A>EODINCEN

Kjeldelffn\ t

.Sou AT»*»*}-. //„,,

~ \ LaKpstadf

?S«

I

- -i -Tennstrand ennstrana 2$™>>%»» ._~^/j

VM*

AurtvdgSy

0 ,^„„ /c „

Plrttimasvuöma

Baröya

v,s,bygd1h\/

o HENNINGSV.ER

ItlHgvMHCt

M I I

I [ | l

M

"BAIXSTAD

l | j j l

^^izäxiliinUu

i ri i

i i i i

i i j

-

Moikenstraumen

%

Leiranger

.,\ i «

^0 1046-

h

Vxröy —

Vinknes

V

• ReiiKtxflvllef"/ . . . " 1455 /

ik

"> . _

•1361

r

1512 / /

/ »*

L Cmhmih'ka

Rörstad Röst

;;

Bonnäsjoén

Fr

-lanivÅet-.... J

C/

jerringöy

°ld7~-Sar£mr

Alsvik

580 N a t i o n a ./-\.a' StaloluoMfo1...

^raunicn Sandkol/en-

C

. :Oldere:J 1180

ISjönslädalcn

A I I ROGNAN p

k

' SUlitefH

SUUTJEL.

ydisvcer

F'AGildeskaliQH

Kjorviintta*. 5/7 Balvafnet ~SateTtind 16*25

O R D L Å N ^Bjolvasstua

HAUGVIK JGVIK

509 1640

Ågskardet.

^ N / 1 3 3 7

'

"Jeklvik Ndöy

,<•'

Sfrij/tds- *

6tödi_

»

x

orden Luröy +

962 Afdra-

oLovund

\Brattland

464.'

_

Röytvik

onnes+ DÖnnes

UtskaJpeff Straumet

Husbyns

St.

\cW.

3 6

•1265

/

*~N

• •

flfiJMSVjtfMaf

•• 1

It, ' \

'—\

/

Hola ndsvikaSn

A

««b°-/ J 1066 Alstahitig+^-—-j

ÖJvcX

+1167

[\

1 2 8 8

J /

j

A. M9 (RAN BYN) \ ^ fi3tnn$rfjället

SVAIPA

?»v.

779 ' "' y

i Snovas

V . Lajsvall. 912

Gitpme'-.

374 • Grirljmfo! Koi: 1559

"Kvalfortc

'-é?l

+•

fr&itgv. •

Sundsvollj

h

:

*" } Bielloja) •: Fjällnäs

Rosai.-''är' '-: 9 r5 5

Slätrik

,;•«•••

P.

YJLauknes

Horn

Laksfor? 1236 VisåilukH

TroforJ

Svcnningd4l| I / 1289 mfjell IjFiplingkrolft) ,

^

h

f Bindal

.41

Solsem YrJ

rsand

4 i \RaitKsHumpiH* .1451» ^365

KVfcffl . „ . % " l

t

'.

,•-•--

[_

^

•NÅmna,„ardan

4 6 8

Gjersvik

^öyrvilT

%Skröyvstad

Oplöy/jord

Flåttådalc!

Snlsvni«rt

t/

7 1

Ä'

,f_f?l

f

Slalhikja

Vardofjall

./;//>>,

irto

Hansarlxspez.

• -

r

^Klinga

xHenrjksfjäll

Vajkahberg V

C ^ 9 ^ ^ \Gaskemok£ °>r

'Bajklidin

> ,

y

y^ggnäsetm

-

w

>era

Jtiklestad j^He\

50/

>

6 5 8

Åh

v

/ / ' SMtker.*-

74S

:

,*,1 V 1 \

•

"%

Hvqltnel

-1228^ ; 7 0 9 . ,.jV9

..fjällen 544 'ä-->>-......ttälti-K \Koritf: 1246

/

"••,

"

„

\

/

^

^

,

65 V,

.2

5>

*

I

"

, , -••'

•1199

A

^

• ' „xA-*. k

..

V

:

^

v-*i ^>-<738r

\ j

• • '•. 5°*S Jans^méoimm

V

^nr/ert

' /

j

...

-;« m |it 7\1 6 ^ • \380-38 ^ 912 \ L . Ka//:i/OX Siihjön

... Stommj. 87.9-' Veren i sltlåmo * • \Skalsligan 'i0iJ? r 12.47 *555,"KjöftoBgu»* / 536'^

JR .

lorM

^'T'fyf" '

?

"

fit"**'"'-., i ^/ ^"

'Ostby Ty dals-I

r

/

U.

1107 ""T'r^XN

i ^ -V

\fytda\

RI»

1423 \A1ma1i

r -•• >••'"'"

/=

) '71-6i •Gröndal

•iWTv*

Ferageh..., 176 ftr««»\ 654 •

342'

jHögltleardatm^ jHöglZäTdaT^

556 årsnäs p r

Ipl)jbadkJnVp ««• \ § V "N. \ 5!j

Björksele

/

213.

X

'~""J

- /.'" T «••' 628 \

M.

BACK

\

"v.'' /

\ \

^

•v

I

L

*

^ \ /\ \

/

'i\.-im

IHacWås B \\

\ 3 7 6 ' \ Rcvsuml^

1.U0

» ^

'ASvukuriset

*

Bigä

' "--\

.

Elg&hogna mund 663

i

^

v

^

^

,'nat.pi'rk vätiesHågwa .Sttmätttikågrta 4 ; 1204

'76^ t « 'P*

Grövelsjön

^

/

-

5'f0

47J' \ / 1125

él/

Jl^.,353

Lakas/ö(

539-

1 f^ l * ^ ( ^ y 4 ^w*re/i ^ ^Y , ' 1 \ 82 V ; .*»*' ; ' "-"\Cst490 ' , . .,-v^;"' M^ / / \« ^ V ^°1082 618'f-*e™'«™_-„ N

'fl//t^f«

z7

r i g e r d a l + .-•' 'V.-'*' \ / 7 6 4 H"85.//rl»>ic%«« *„ \

—AVa

x

< ^

/iä«/••.Jr . & . / & . , \" r ^su''<&

288 Gastsjön Amjön)

/Xjtaningef

733VJ* 'Grötlipler Drosbacken

I

,

TI

A-

"Drevdagen

«k. p-

.523

.-ft Sf."

bipiH

\677

.8S4_,/~S Sirn^iJtf, Sträcken

Lötrnäsvallen

StuPHs/ö]

•309

-x'319

520 V.-336

,'TorriHgtn

*"• 312' V"'"'

,\ \ 561 '

"jDrtK- I \

V

549V

?'y

X

\

\

V:

J x x. I

k / ^ Aon

7|K

Hök. tVebomark

"' -/

S^StOKänarträti

{Bndctt^f\'

_J Kd/aboD,

. . . ^ ; ' ' \ 1 St0TSävartr.\ « R 4 "

|on fö . ^jöllrånetl Ä9/R~— ^> i-,J Jt / %

\

l\ Un-cn"™)"/'

4lV /

\

ROBE/rSFORS '101 1 JFSISJ Vännsh \$fuhtnafk-^A L

111 Iträsk

jStmdö Sr.ivsjo' 20\^s>351

i B y s d fVt

Oreström

Jfålsmark f \ mknA,dii

%

V^H—

N

\vX'Ralaskär

dtss/on

-S'i* 1

•128

/ 1

£

i* r " fir Nolmön

V ös t r o ••^ylarnL/\\ ' ' 180W^

'""*\ ^ U \

ti V x

/ >

^ ''V N ^

) ÅflgttÖH

Jjckefä

U/ddersjöt

BtJLA"

K varken iOLMSUND 'Trjärdgrnnd

V'

A'orrw/o/e 492"'Jl/örk

\ tvr. /örafer^TV/' -

tNEFOHS t

Nordsjö

W\D fS X1

N^^JL^^W*^» ångvilSrrjfeU V FJärkj\ N örna ' 318^' ^ \A5Jl__ /i

"\

\

r V

\

Holmögadd *

| tCÖlACvarken

•NorrbyskJr

«LÖGDSA , RUNDVII^

.

- M A J 4 - ' '!• V i g , / J ° " b y { 0 SS

'22V'

0 it ra

IK v a r k t »

« x ARömlmlm

1 Ji

Sånga

^.Snipan

lingsfj. Kroitören •Slorbådan Degerfjärden

\

L. b Valassäari

'HUSUM

'•AT,

Långrogrundt

• No

"« l'0'!"'

••••Bonden

4-Grundsunda

Sydostbrotten

/20

'• \ '^

434 QMr

Sunnansjö\_^. 204 St. Dcgersj.. x 427

.272 ^ " ^ Vmynnet p

.r^&7|

_ Skagsiidde

KÖl>MANHOLMEN

Näs he

•Trysurtda

'dällsjof

i86

•236 ) * • Ulv-kUfoöbamn

^k*Äfia

I

"I I I t .' ' "

cj-;---^

'

P

Karta över

Blinbattm '.•Högbonden

447 Gålljärnj

BETESOMRÅDEN FÖR SVENSK RENSKÖTSEL

Berghamn

L. 435 Stor skälen St.Laxsj. Viksjö-il -192

•Värkfifsle

Utarbetad av Renbetesmarksutredningen 91

Slorkallegrund

i

Skala 1:1 milj.

*'

Gånsvik Härnött

Västhnsjö

)

I

/Afolmsjrn *3l5^

>.

\ 549

5 ts

'%Vl

428 Bärsviket

^JhViskan

^

I

I

*3L _

\ \

(£/AÄ N 373/

404-:j

3is

J 682; \ .

Lappmarksgräns betesområden:

Fjällappby, fastställd g r ä n s

norskt o m r å d e )

^JLörudden ?2 'IrBrämön

.

Gtoyo^

Lappby i n o m

C

\

rrfjärden

(F-sruSerX/,

ffCi.

'Sörfjärdi Sörjt ärden

. ; 493 i

SI I I.

s

Öwra*£___\

-'.-Gran

3 N.Dellen , „ • , 42 { 3 3 4 4orrbo x v

t-Ilsbola/

1552 \Jlyggefbo\

. '483

>*, V" ^ , ' ' ' ^ o i m e a ^ \ / Nordsjön / -Irbaden

Sommarbetesområde

:

(i s k o g s l a p p b y a r n a i L a p p l a n d och i

l a p p b y a r n a i Jämtlands l ä n även

v å r - och h ö s t b e t e s o m r å d e )

JSTRÖMSBR0K

ptedja

ndersvik -~<Sid,kögen

Vinterbetesområde

BO

Ö>!

koncessionsområdena

J_LXlj-U-i-UJ-X^

'STOCKA

s

T E N H A VIE T

V å r - och höstbetesområde

(endast i fjällappbyarna i Lappland)

) I ^ V A L L MsS"

\391>y^ \ Spedj4\~( 'SÖBTORU,^.^ »™'> \ I l ,'"• I KUngstaf V 437. » ' \ 1 A ; J • >. ' • > \ '/ 29SSbrtj. " . '472 1

^9 FancHi}öbon

EC

DC

U.//A

^^^Korskrogetj [Hyboi36

,

^—-WRattcndal JättMmama H Mellanfjärden •^rmånger

18,6., -W. . J&^^Hedl/igtforj; ^äslerstr^sjö^^L~^LZz\. ' /Strömbacka «4 .-' 441\MT:>^<----

\

AafiTrscii

Skogslappby, fastställd g r ä n s Skogslappby, sedvanegräns

B~ + / " t Galtström

j(p-* —

iärböld JS74

Fjällappby, sedvanegräns (även g r ä n s f ö r r e n b e t e s m a r k å

" nckst ^ ( S I ' L/Wjw fjorr/iassf

SkiistT'„

Kvflr«stöi

T r o m s fylke

Gränser f ö r l a p p b y a r n a s

Af,

-lolinsveden^ Kallsjö W7

ta * • 5S8 1 ' v s

^ 8 1 .. , ; i

i:

7^6'

d

/AnS" >°

£* Rullber 4 0 7 / 1 -v 3 ^

O d l i n g s g r ä n s , g r ä n s f ö r renbetesfjäll samt g r ä n s f ö r östra o m r å d e t i

;/

.„„I/S^^V/^-T^XT^S,'

\ 425

5 mil

TECKENFÖRKLARING

s-ngDE

506 KrofSfi^KMn'

>

lillmörfsjö/

29 l j

HUD*).

.397

sjv

lvro:

2 AÄköSAND 'Sotumsham •läggdångcr

<P>VIL..

•unga

ösl>. 5. LeringeXj-'W'" 0j)

Mqrktjärtb

/Långbo. Särtryck ur generalkartan

507 Lagfors\

Storvrtrdt'«"' 821

Mossiberg - x

""TV sliP''™<jh

) ^ 3 6 -

y"'"S'iiigusjöti

'ningebruk

\499 ^ S 0 2

.Olingskog 517

?••* +

'•;-. jLinne. 'jDrevd,

* Havets) ' ~

if

*784

(""fjället.. '•••':

j

' / . /

.#49 7 ^ r - J

FålUv

I i

^

A ,

I

1182/'

akeppsvik

•tforgsjö.|3fi0*U3orgsjö

270^, Floren \

/'

"«1087 ! 468

t 579

•

640'

Rönnskär

19 I'«!«af,]

Boda

IVifc.

LJUNi ; A V ^

Kölsillre

LILLHARDAL.f

''HärA""g""

^ V A I P )

yMPÄ

0\2')5. Cranboda

k335.

Y^rberg1.

725 '..

\Knaflc)

DE % \

* 459

Digerberg^

Mälmgen /397V\

1\

Gussjön.

-lällesjö

^Ro/sjö

^ - ^ 0 5 ^ -

• * ^ - - - <

Z/

•Kräket

Österås!

^

•VII,' rberj^

CLEMEN SNÄS 3SKELLEFTEHAMN 7

j Bred t rask

A Björksjöti^2

_. /- - f S

träsk

25»T\

•N^e^rVstfV

443 • \ ,

w

Nyhan

VJ70 j

QC i

• 316 Oppsjö^ 412

• - Helgutn^u,,

/gunda^ ^ ^ X .^/

500.

»8 '

683x • X

Dubberg

_^: .537

4^4.

Bjur/or

386 '

»,.

1 8rfft»M^eH

673 , -450 X

H LI W ' ! / ; .»' 1 \

i

-taffi*Ä J J J X U - J 7jJ^a// M

/

fStavasjö1

'281

deåstrand

j

G)a«wl(»i Glöl?~~r-^rr-" / 1 Dravagen 6 8 7 : »

Trundön

/'V453

•j^Övcrhojsdar».. -259V >Äofc;

™ y NK SUND

Calvträsk

-T-IHA-N-

*VdgersjöfjtA[i9

\Död>e'^ /

\

\

Östanbäc.

'Aspeå

HAMMARSTRANDIö.

x

lissjöhcr^ WV«A •-'' 588 1 , D 0 .••• \ 6 6 1 / r r C ;'U74i'*>

*^aran

s Unika/' i°0'fe's XZTl-^A^. park -tttdnidalen

-

Hindersön

LULEÅ

Märilsel)

J63 ^

•267

Gillbov^

en

•'.•Rönnskär

drikavf 1

\ >2J^S,7*-VJ

537,

,528'

SörtjätnX

9J

vlDR£.«

»

*

fjärd

JJ4 „ ; %

^Edsele^

243.

L0

~

pJEBYN

tusjön

_299

(R R L

l e tå sen

II ' \ B o d s j .

Ncdcrhögc:

>> 1

\Baktsjaare ^ • ^ V ' » .

nrlögdå\StA\isKJ.

•---, 4 7 0 /

T ä A l ^ v ^ ^ S -539-56d

1129 :

Håra

pA\jMEL)TAD pTyiKEN

'

580. \

MASÅKER

) T A G|E NKöiiytoL s^

nrmgen

VTAN-N^S^

Brändön

^ij"by"\

'andtiaset

I .''.DAL . £ f . Sl'HlfMtM

78 H ? J«rö»

^orrfjan

- ^ 1

53.

, S / < - ^ \ 54 ij

'

k i 1 ^ ^ »'

s

/ i Q Åsarna ^

hamn

"I 281^tJAtIOM

322.

<\ / / V.-'/'v)

j.022

Bergån

^PJ^Sf

v Bjorkbpjdt

SkjttnfnS^jte]/

.517 Dockmyt'

W^"

\

^"P'randa

itYJarden Ålhamn

\ \

Oxvattnel

27t-

ADI^N

Leckne

jBingsla

'

ESKARÖ

•MräsliS^/

454feV ]

gfjäll

S

I t o ? Ä * •*«• •^"^AsmuHdeH

V

K

'BÅTSKJSSSNÄS U

RyssbältV

pPITHOLM

i^i/lögda

J-ORPSHAMMAR

*

J^Jtterträsk

\

"-5»

\

Klövsjö,

____810 ^ 9 2 Sörvlk\.~%.p"

Röhfräck

^ikkala + \ ./ L *.Jfe>««

AR^SBORG^I

) k S^SanJerby'

o

'•dsk

**Kläppsjö

RAMSELE * ,Q OvanmqA

S 3pc

JjiredvilcS Siknäs TSISÖGRU Påläng^LER

RÄNiÅ

Sele t,

_Betsoi

196.\

444 ,(Sil ^ängeln Vi ö 402 " V/»/„<, 9*T Tåj^sjibben Nordantft

532^.

360^

_J

m

AK

Avahed 253

I 355' ^ i Vari

Tjäf^u

Bor_gvattSft4.

292 f

V

.1169 ^

^ .f

^

^

\

\Ö». A:

i482 f I IJngvattnet

-ulsele

/

'3<t.

\ [

YWrltoir =-. ^.rLnaa,JJ\ 1

VfÄ, :636

ttmtfäsk

Björkberg; BredsS

"tfisfyndliden

el t järn v J

Nybyi

Brånan,

X RufSlfJ*""*?? 1125* J_ y " " \ S S L ISfclraa %;'<** ffåeli^^änndalm ^582* X . FSjJaTc!alen"WL]'ustiedal'iillf/

'^"^^1

5^0

_""'U^" - •'"

^_J 1 ^ MarsfiäW s.Noretl V-

-fiömyral

\w«$ ,\

,'.253

Taknsiön 375y

i

\ A(rsif

T^»

JoÄ^lfC

SL \% V - i uY\'rrrfJMidrik}>

J.52I |

)fy-ff

ÄOJ

.••••A .-• \ A ^ \ I V r ljL/^>V-^.anldsl>Yn 551. n /JL_O T N * \ \ l§frt'

? l

! .

GEM.

Telteiåkk

W

•*^>v'\

',

Granbo <&>

HovctbJATJ \ \ «/J^N 75" /Ratruet - ^ ™

A,

,

^ardönall "%•

' \

Svanaby/f J

• 277 I SUND.

yCundsjön,. 3 -

Maricb

\.H. » r ' 'Jdaggsäsen

>J-äé^dA / A^f.T lf" AA

'3.21 Axhögen amundberget Siorvalle

^

589>j,

Strand 0n\

HAMMERDAl -i unkfl o h ö g e n

Tbtiiitlc

RUNKI^

•356^

/vv Sifndbederut V^,--.. 216'

«\ L Ä

Yxsjö^ f \ 394-*" 'fyj. -ATemsjö

tAvasjo

^iSarps/ö^

\

3Vhpg? V

\

QD1 Marbyl

.. 7 3 l . . - . >?ä)jJE3!

* SfearsjEf. 9 * 8 /

tBrekkeri.^*

alien " ' ^ F ^ 0 ? Nordcr» ' r»^

•1455

/X

,SANGIS

\ \ S E R H I f " f < 's

\>Bjursele

»52-

*Runeåberg

ITPfi. QMksBäUm J 1 ^Iggflfo*-, .i) 1 Vse: 12 D A L E N • 9 § * r ™ r f v ^ ' TASSASEhQ'i37i

R s 052

iA^att/iv3

x . -ii.ZjsH.... . >y" K JLnmdöfrssti 4 / « W f.* Anatisfjällen

fil) *» i .A-S*??* 176E> Silarna--' ,V1626. "

StorelnoWj-..,

Kenålandety

öjarn

Yttjirån,^

x

, 1 4 3 2 Vdlddaléiti ' / J

Btrtjnfl. 1554.

,,, 72 U in \.... (HANDÖLS-

/

7 Matojärvr,

503 H:

Vfy]^»

iHälldje

,ttUi

co*VARTbYN

*189

-

£\ \^>:4:.

<354J

brnaset f i *i l D C ^ .S*yTsjön SKyrsjön

I I I I I I?66

' ^75

\ Bleckåsen

I-

^Juotltoranta t - j

^

<r$

. 32"7

•337V/

BredlSl i|riksfots ^ * # 333 / T * " Tullingsdsl „ PRfPSTV. r-xskaf,kaleLm HallbäxaVn »*-/"\t

n^2?^

_ Ristaf. ui., Undersåklr Hålland " 3 1 6 j ^ : Ann ^/JC/Ö -1024, ijril/evallen ^J^ifidöl 5 2 5 y "TkiitteJLt) '606 \ W °^225( \ Sällsjö

S-ior-Erikmllen I /* . 7 7 4 ''.....£smndsftfeH„!H~i:'.. *

,a

\

MNIO

-.;-.ä6\ Ekfors\

Strömsund • ~ 245

^ PITEÅ

;,?,:)

s

llVi ^ E .

+ _ + -.+ - +

f

Aj

••^Rmamgt

vngen

,'547 ; •Krok prlirda r ^ ^ A r '"""N Trnvbac\eny '640

RWJÖH . 6 4 o

iSrr^

r-

3l9^(landön

'ieko/ärvi „

ra//vi"H

l

34V"\_ v j^Slapplrask lelgransife

Örava\

-526 J>2

.A

Gevsjön

588 5 -

Störda^

vV\

-

">''"/

449 mgianséle

IrrawWr

Liltbolmsjön

\ moy

N. •••

Brattmon

•302 Amfcnrjji

6.54 Störäsen

Häggsjön'^

pperå SkuVdalsvo»v~>

\''-%MkrikegdrJeA„. J I ^tr-~. \Ftnnsater /

21* 1

A.(.t/njarv

^BERGSBYN

*Gr\ynbereet ]

OttyT

tyärdc^ G&deyöH \

» Mirfaflgs//. 1067'/-, . 912

/^

Idvittiét

Fjälltma 554 ( 620 ', / f o j , ^ _

xs^x •^Avaträfk . . ..„'

Havsnäs\ Alavatlnet

Otlsjön

LS?* ) !Ö SOSJOc\tp 6ö7 vUTilV

.1035

T ,

L

attisavan

5Q$J Björkliden — — 1 « L v^

'v;s

150_

/ " Laxsjö

yxärvangen Mörtsjöd

K . ^

%?duPi

^/V^r

•'Flflkabjsj.q.'..

Pdlkem+^

--ST4

JVinlifaty

.1 äsjö ö. by 405

AlanäsV

'o abränna

m

j AHJUI

UgrmaMHsmsa

_ i J — 4 * ^

391»SI197 EKTÖRNE,

Skyiksjöi

r/o

Stadsås,

f, ä.J.H t

_äk€r * \ . ' ittbosfjind^Wrmsjö S ^ ö , \.Väitern

\ rs38

ii'

" 'US" K

fAULIEANTA \

Järkmyr, ,'T"'V

jRusele

716 Vol

^\ABratthäcken—^ L\^N _Siljedsen \ ^ \ \ 62.8*' * ^% v 0 råsiö

\

^Haggqon

L Juofesenki '""t—v- —' '

Tjidtfal-

\294-ss

\

T?!E R B O T TO^N-S-

s

Meselefoi

AE

> '

-i229

» j)jff A / » g a » j \ ^

\ \

964 X ,

L><?Hotait» J

,t

•••..»

»

*

Bfgvättnet

sfecr'^^,

B I n ;fe-'''••JDjupdc 724 " S r T

^sHarrsjöDtäeti,

*• ^.Dragan Htllsand\ E86

i'

Vyom

JUOKSEiiGfoJt

•icrwan

MALÅTRÄSK^rvN^,_J

-

t 1 '• > . 47i . . 5 9 \,

,

uokojirvt

r

78 "

jjJj-iy-j-J-i-1--1^^

-aeoJV^*** W-fall&t

^g,-

V*Å

Norr^öL

f486

" ^ \ 6 2 0 Hedmark

övliden jBåskstfa

»" \ Sten/;. 883'

^

? p>keln

V

359'Wl3-»iK, , i ,

B«fe»&#

V'

•738

|fflU_LM#tML

/SpdaUvatH

^ 422 «

.440

.-\ssjjd,

» 1045;* , ., ^ - ^ V j j r / ^ . A /?fl7/cH ! \ » t t « * ^ V \ ,;1019 :narsvaMntt Rengen ifl^alsjön

1134 i ...,.,.,561

I

.A TNX. \Ängeså

cirke'nV

Mickojärvi

1 \ r—-. \ / \ v

6.57 S^Pauträsk £dUL1,13R-

iandb*rg

Staburnasf /

Stor:

Tpårdträs£^\

, X63 ,4

Ulvnberg >,•«,«>,

\

\

Sadilid-

ts.

-JMSjöberg^

'674

\JMkaj\t

H02J Hotags-

stingen

BlafjellltatteH

Tom,p1 h

ttjj

frSÖrli

PE 1294

iWejaur

*> Långträsk

-370

6H

351 »Berglia

'"

~U_L4J!LLLLL ...; v . ; ,..434 l • ulstaa 1122

^Laver

\ \63 AdakgrLw^anN ^!\ C? S 1 \

\*66 \ , _ V - ^

757 . : 757Marsvik Heligfjäll\

FROSTVIKENS" l

: l T

Svdnsteint . Juqksengi

"^fcjoklf

Vi 7/ /'••**}

kilji % Norr\

430 1

.JävJj;

ni / '/

'120. .V/OT^

m 111

.725

VorrbygdeM

/ $kj {Ekerkatten '' 1137

568 \*^*e-fcr**"\tto MALA N fc Holm sjö

\

3arsele

10.35 Joudaberg ,*^Q\\^

ÖVaRT.ORNEÅ/ 3

-JK"

*' ***v 552 \ Koskiva^raQ

torberg. 752 BrJmyrh)den___ Afcborrträs \-k«lberg

Lomselenäs ^\*jS

1 Sanåsjöen

Snåsa

Stångträskt Gubb«get

409 'äsvattnet)

>\ |, ! 9

^alsjöluspen

angnäs 614^ \Gittsfj.

Vtkennäs. ^_,

^^^saS-'StalqtL

^ 5 S Ö D R A 1059 ,

^V^^OTJ oow»

Solem

LflHgvpM 531

"^^ii

415-1 l^' ! ! I 1 I i I | l l \ J II M'**^ '.Jl,

..'tSöderfon

).Lauvsjöli

>«

diSTRA^CKIKKEJAUl

KIKKEJALJRE '. SOT

^ 3 ga^.

Juktfor

0 1

ytllsjöluspen

,,

^ zk

[j p '•ksherg

(Marsfjäll

;

£t

\ V 1-^ ^ ^

ORUMAP \ngva\tnet

—540'MrM

***»*Tfc^l

I

Dajkami

Marsfjället , 1589

#^-Ätf\

^, / 1 ? 2 6 '"-....

'Åatinlompolo

Rantajärvj/4

X

Torrivaara • J

PorsiföÅen V-

S'erkejaur?l\ / ^

MOSKOSE^

\ .

,

\

W«fc»j«

.?.?i..-^S14. ^ * * ,

^^

Pel«

° 1

J ^ e u r a j ä ^

TiinkajärvtK

\T''

•^farcf/tJ»

%.

*\<Stritiofnvh^e

\Hundberg^t ^Johatmisberg

1233 •

8 9

7 FilAngeså

sjaur

argnås

in7,VlLHELMlNA NORRA"

^ l 5^n W\jiaHkasjå}Xfc. r > # ™ t e > l l l i i 1426 W26 r

/ JMellamkS^j

N O RID - T R Q N D\E L A G B T * F , ¥ - L K E

HSÄj

Pufnu 375

Storsund i

Stensund^^ 717

m

壣^%fi

il d ö / • »

,1075 BtMdsficIlet

Formofossjä

mimoen

nov4

507 M-

\

•'

Björkvatti Frostviken

778 J u s0"

"babnasuaMl^

Mantyvaara^.

>v£^y

vJuokke/jaure

•630

39Ö(

/

<aeka

Ml1022 Havdalsfjellet

Jyemundvik Överhälla S^age^

/

UDTJAN ^

lW>T\

^KDragttäs

r„ •

^.••^Matsdai \ 1357 .••'

826 Vörnw-k

/4

Tunnsjö -löylandet

.

\

/

Brändbacka.

65'

1216 1290 KihMäk

^^~~

U50' I.Blåjjön / o m M A"10. -rfrnkstfekap. ,*Braf;ETJ. / St. BJ,

1063 Trotftifjetht (amsskogan ^^x^355\

I

58'3'-, /1265

K

925 Salsbruket

)

:

• > . /<\ ^4 6 8

\Kongsmoen

\ \

i I'Gr™»»*,, /""''0"

.t

S-"

"

Neistcnkangas'Y'*

1128 FlRqSWTKE^r^ifi VIKENSH^ÄVILHE^L fLMll

Namsskogan

+

678 • ; ,

%

. '.VÄSTRA <

V

/ll09

"8

Ljusltden^

Wjäkkelest.

J^J

li'<rön

Weälve\. -.

<*rtU|»l*<\/llJSp». -£ldereid •

-:.

'jäv-. ) • , ,'"••••

Vtnsler/;.

' J S ^ ^

J n r

. 394\ Våjtjajäure kap.\

) FjäUfjälten ^•••>\F^H7CIY O-frV. / *\ *\ Fatmomakke . „ ,

'^'•V^^^^T^521

- • - * * . . - * • • - .

i

,

llejaure

\ 790;

Gardfjäliet

'„ ,795

tip Puolamejärvi

St, Brändön

•1109 Vnrilc'/;ij//c)i

-f~ ^ _ ^^Hn^'itl^*yurdo/jäll.

3iosMaiavatn ^ore K j u kv k i i y ^ y vatnet >

Terr^

\ \

fjället

* Vapstef. +i7-2-l

»S S « ' \l7p: .1703

St.M^araMi

\C

l

Kaske. * f

S419

5»U\

\^"51VAf?TEN \259

FjellvåktincL .^f, C < -s-^ / rRåmesen," \

Sblstadf

y?

1338 Kroken

1677 _ /

^

.328 Unlteruiiim^

Börge-

Holmvassås.

ennesund

V i '

•586

*

Hjornhemn

\

?3

* . / ^Storfjället •1161 .673 1138* ''Ahah Abeh. : 1 ^nn*' —i4rvokktr Lå00 % 1275 { /Ar*

J Vtr/Ö lövimoen C 13.37

Torghatten

12 P"1'*!'™"*-

Tidmkenttä

526;

••sr-.^SM:**/.

r%

; K

Äk4g

iattöelldal H""™

BRONNOYSUN0,

Kvalöya\

1120 Rattosjärvi,

^^t.-*/-^v^

I$orttberg

\

t

' I

-iåto

Skjåtlhi Aursletta

lOrajärvi

(SlkamankiJ

HflMfe;

HAPÄ«AND/

* 3

'tjoésjö

i^

Kirhujärvi

36.

Maskaé

KriitvalHct * 7 4 ^

732. Vega Etde0i 295 •VegafjOTdéft

/\ r

MalttiesjaureX

856 Jilksnåle kap.

Öi>. Sandsete

ljörklidcA-

JIANBYN

n«™ 1 \ 1 0 5 : , 1428i^Lajsaliden N.

i

^.

>sJ< 'Ppy

910 \

\

\

^[Kcmpelum

_ ^JBJTårraJalnK

\ — -*S^

•••'''

*x

„ jjClj

J

^Kjjaddsele

Rönas

* V949

1403 \ . Krutneset

Vevelstad

•Pfexim

IfzkaliljdfFe

..••'•'

8Ö0I &

X

rSadjemvareJ

, , ^ N .

_ \ 4X

P e

\

^

Sattajärvi*

• ** •

i y RatukloHvaara-••;•

^ara/y V \ \JB0 * I393 ^ v ^ v \r~ x k X f » * « * / ' « ^ X ^JOKXlVlOKK ?SS^\,Matiisudden ^ ^ J _ . .Pirtimjattr

O^ STÅKKE \ f r ^ \ t T

Märsa>

•*" \

Tjnwnrl

1246 \

* t*

}Båtsjaur\

•Raäi;-t +

Lajsvik

Matta

fSafajärvi.

Konttajärvi ipats

tftjavare

.w»y«

\ X T

TARENDÖ

Mukkajärvl;

*T\j ^p—

Krama

• 1271'

li"//-//*/d«c«\

y

kapf^Karm<i

PPIJAEVI

Jarhojfi

Vjäto^""

iDaiavordo 60i:i-^Sr-tSanj^ty- S t , 1242N. ^

Ä

..• X \

Urfjijaurfc*. « T . f-« ^Nluoraviiolle v

-

430 Q

TAiiENDöSr61 * ' - . 3 2 4 S A T T A J X R V I '

^ / \

JRufåa \

tjns)

••<*?

ÖC\"'--..

1009)

»soy lOSJÖE*

y

ii3^->

s^Adolfssrröm 7 Hallbäcken

Spaipavalle ..•••'1085 TjåltHejaure , •'

idalerj / Artfjället

Bleikvath

1158 'Stokka

'345

y

•1-1-U I 1;T I I I I I ]--\.

^RossvamuMä

Mindlandet

\

•Vaksnäs

I)rcv a

-VesMg. \ _ [Husvika

W5SÄ r~ N. Bergnäs

L.abbas*

r"

1426 N e l

.

967^'*'.-. n - # o n . X l

,1390 \ 53>

j

V

J

...Vuorfc.D^^N.

V"

1344 l

jötta

lott»

\ff-ollotl

/

F N / Sjddus,...--'

• *^v

Sfifcvare rVio

''•.Venejärvi

JPAJALÄ

*'•

,

,*rv

t

t—

Molkcjärvr

Nuortikon

" ,ijr.......-:'

Stenbacken-

Åike\

Hcröy+ •Tenni

Horta

. - J

,

1478 'bukta '

AnkersvatHcl

..••1411 • 5 2 0 ^

Drevvatq

Edo^avrG

\

IC —'1 ^ t . . Mtlkfjell.et.. H~

Elsfjord 99*1

l-flfye/iya 'JasÅNbi«jisi|OgN| Hbf*r.

i Fumeidfjord

tCBardal

djäpong 1

Nordvi Skaga.

ajsdalcn

\Raud11ainttyL. f^.al- '««W« f j e l l e t ,'*. 6M •lytndelkrohn* l ^— ""1 S "146« «* V*VS

"A°'IW W

HEMNESBERGET ^TESNA

"^mmm^mm^/^

^ _^-4pbT>^rvatnet,. tjeiiei -^ ^ö,)r«v AringX. ^

Sörsjohä^

916,Towwfl , riwfotesfya

"

, m 931

Nuortvalle

'äckvik

Nordsjona

ugland

.-'

Karulj

4 laky lä Kurtakko

147*

P« " # (Tärend^194

iH,

nationatpark^t^*n

i

Kalla

'•••V. \ 325. I""-.. lilä>m»/aTO' / . ^"»"t Junosi VN ^ - ^ "'.': : :i\K -./Kjiunisvaara SahavaaraX 1621 ' " \ 197**. / .•"*tT 265 ; \c.:.. *. tLovikka \ \Saittarova1 Lovikka F'Anttis

i ^ * N,

283^

liervns '943

X AND S/ L Ä N )

\

-646

Nö9

Stenudden" 893 '

\10"01

1160 Gäpctjäkkå

DrffSnewitMSvJ-x

B O

JXaukonen

^.Pasmajärvi fl

^•iiokenjarka.

ik' Mil

Pajiftgirkkio

[6ö9

;

\

.Lilhiken

„.. . .1 , •Mt/asjame)

Kasfåtjavelk

^iuokjft^l- A

tjäkhå

,"P- C -U./ 6 4 5 \

$}(,X

\557 . ^ v \

' "'

Väs/erjjall

? rtu r% é6

g,._1143

S . N a s a 1343

rbua&>

&

lamnåa

v

T j i dtj ak 1609

1291 R

-Nautijaur '74

Z^^.295 'GramAden

482 \

.686

R

Tjåmotis CCW Årrenjarka 30iT ''"'isatte. •

asele^jokk

. Sorfjord T rcen'fj

O

Vj .. %iktjikk~ . 990-

rf\. •Raman/

Melfjordbotnen

•~3^onnes

Njnnnjes <>i,l

Ml

Löns-J*'

#/

j Avvakk

Veiki\

>• •VetlasTarvi ^*S

'

LuspebryWån, Parinätve j j f i I I i I I I I I I .lliJXLLi-UJ^ T Tlill)

L,// e/

\Bäukuljåkkä

'.—..

låmojåkP**

4.U(pKTA-MAVAS ^

Tiidtjak

106K

j dalen,"1610

1529 Gwsfiirc-

s.759 \ \

N ^

740 _ ; ...

- ^

ykatllo

Pauki

AppakJs

&l»j\3r"sl-

\

kap^**^tq

Y/fiisfHHtHn 449

^ .fiuksu*. Y™jämNj^.ttal

514 G—

Alloluokta

Akäslompolo.

,«/-.

asughsbynNf

Sjaunja^^_A .449 <^» V7 456| .^--/t^jnaälv s ^ - - ^ h ^ \

U I t e VIS

635 Keräntöjärvi

Killinki

Kaltesluokta,

1004 Tjuoltna

J

#?07.

"''KOSKUljJiaJU.E

Njuttjcs

*/—17*5

\

4käsjokisuu \

Neitisuäntöf

%<""/<••

''•

Kuivasalmi

Parkajokn

I

liwngiutiitilit

8181.

LaHgasstugan^i^^ Sandäi!den2\ ^

J>Jf

)

Äkasjä; iKangosjärvi

346 1 ±£2.

y^oJ?flrka!ompolo

^Piilijärvi

kHarrå

U 11 e v i s

/iktsenjunjeS.635'

'»Hr, 443

Ar / b

•fahis: \ »1390 I rinc_V 1296

-Reppen

1032 Gjeröy

1536 -^.Krukkistua

S I R K A S \ S/s/}

'^5f* —^— 254/.25 Kitkiöjärvi? r0o

"J " • » ^ ,

/tappberg

SfauHjatuo^at 857

^>/r / - I

)

•pavaara ^662

^

Känga:

5 zb& \ 'f*

,

rka- JpfP / / / • 4s lombolo

^'

-j- . > i

3älIi

•

J^

•ti da i. Grqjjdih^

LönsdaljfJ

"

H'f'-JAKI^KASfCA j j j j 446

1424 :"•

Pieskeluspest:

/ Ttmsa * — /-ijurunjaure

Storglomvainet

•7>^

•f-Rödöy

Balyatn £ ..•£ 's

Letramoen

Bjar ängen

Mjken

1716 fAavasfäure Kaska-Sauh " 5 4 2 i Ikesjaipe''

../

S/or/ord \J^-^l

Glomfjord

Ntwrl. Saulo

../

^

fjällen

trr\

''4,, I 1 *6 *iir

1 Miskoitjåkkå H 1 7 5 Arasiiiw'

(

t^éMmt^w^

4 V

fjällen

.2021

Såmmälrlappet^\

I,ill I l L l . C ö * & 0 ! l i |

1 WfPP\r«"'

853 Tarrekaise 1850

- 11189 r -i" LLjJ galtdaljj^ I I n 1 I I I I I U

Åpärtf.

TfttfT^Ty.

Jakobsbakfon-

-Sffiniset

N _. Neverdal_

?

""-•;.•..]

^/sN»^" l v en

•^SL V 653

Sarek

1 9 3 77

/ / \ - - . . .

Salloluokta 1 4 5 rt\,' 2'

SUårki Ålkatlijåkkå N a lyo n a I p a r k •?<—£!> Mårkist

i7'51 ',751

a

.1025 \

H*

V vi i *•"! Viii ik"k11ucsft£r prv Ä L32<^ Parka«

\^äf?e7<&*-

7' 11 3 \' ->. öS"i' i s k4a i4 9

ME LLANn—557 BYN

Ä

¥"'"% •62? J<

Kirfca- \ Wklta ]

•.Kiistala

flodoslompoldV

•'

4331"

Kaalaljiirri\

./lOOl

Ilietafa

•1

/m \ ^i r

^SÖf^KAlUJM

725,

'åsmolt

J/ortiA.1045

(.na/JK

»»« l f i 6 * jijfe * S-fäiplaurest. *-.::..-;:..../; *-- — •—• ,r 1 8 5 3 TarrVluobpaj ^mYitkmffo —|—690 V - - 1 8 1 \V > — 'Ruvcjaure »H; 933 ' v

_\

Ä

Skånland /Mornes

M M I. I-V V" I

&§«M\

S

'

1066 .••-.{Lietekkäbbq-:.

TjumajikZ.

2090 tidkkd

. 1780

. Virihauré7,';;'c -ATierfec-X

Sp«rf/iorHÖ'y

fTrama

1790h

•V

TthtiiiUjäklia

•1659Nicrai , Suorva

rCKKASJÄRVI ..' I

">*3™r^

_ | :

I 6 5 9 ^ 3 £ v iXårsatjdkka

l.Sjöfallet-

\

>v * .

•1720

./•-.—Nasasljåkltä

1575\

Blånbnnsisen 157\

Skjerstad -J Leivseto^ ^reivik" 438

Sjöfallets;

A ° -AfoiVflre

Låtatj

RÖNVIK, /alncsfjörd +

St.

" > ' v4fc>j/.

_

(Evja 1149^

BOD<

^tensajaurest.

vT/?F

**1065

-

/

i.-Rrtfw(/'tW;(i

Landego '803

7l)3

NdRRKAITUM

1•

YITfANGi

'6L.9. K I R U N A ' vtetovaje — i — tiolmajarvi 7 4 8 Kaalasjäm mlha 4T

978,

\^Ji} muonioi

VUkusjärik

Ä S7k\jokisi. 58,9|R K/ \ OKM!sfHMtw^J|•

Tåhtatjåkkah

Urtet/dfcfefl

W^rt.

v Svarti-

s

-:

i C7A

Sallod

fordbru

i

^

(

Heltigvctr

PH

1260 J&^fcsi/cai

. *!* +

/

Sörfold

MH

/aisa/uokta"-.^

/1275 /

"

^^Hory-' Pessinki

Hl *'

Soppero

:«M

'

6 5

^ f £

*c

SS

urravaara ..•"

•76i | - /

5_yflisj«

'Sagfjord Karlsöyvcer

t"

Atjehljäklta 1603 jg45

Rihemjäkka

1240^%, ,"1231

A

'%

yjb'ia/uok/a kap. \_ V":

51 J14t

fiddopakte

KathhjåkUa

* *

3h

'•Sitasjauresf^

Rlttltätve Mer

lam

687 Tjiuro

YittanhivaaTa 1838

hirtnmopio

,-«4S'

his: Val sa

•«>/.«

y

Kebnekaise

:

'Stavnes

l^aukpik

SÖr-ArnÖyoj

Sfc/iimrjiiMJ--.

£* \ Kebnekajse^*. Strtg,st 4 ' . , •

JV. S o p p eS rr o

TA LM A Viltankijärv.

RaHtaslusp3*iiL

K *

Hellemobotn, ordfo l d . /

783 KM-ASVUPrAför*

•521

Nordskot

\

*Sörvaröy

;

fBergfo:

EJ i k i M M 1 1 I 1 iJ Kåpc

20'05.t

DJ gWj^lj^ft I'flftU ^urfllll|ll| t l|7lllpl.&!^

*>

538 LomjäM,

öRcnsjön

Kvarnaret

130*1*?,

Kajanti

T Kjtcr:;iakkci

Sfrt//oj'flnre

K*5*»"

,-'•'

\

Masken

** 1 6 0 0

Raattama

Saivomuo/k, Kafka;

.7014

810 loUantiärro

V,V,

1520 Grunnfiordbotn

Holktstady*

A

lofetoddat

+

'Rötnes

f !

A/es/auresl.;''119

,'

MarkotjakkaS

rorsan • Stranmfjord

lingen

O

(

1 i o " ' c "

% o S y . 1227

'

geloy ^

*

•Å^Sörvågen

» \

J_LI I I I I I I I I I I -U-L. J/1 I

Reine KfBreiland

601 AJ

W

MoskeHesÖyf loH

•Tysfjord Hullöya lili

Hantaröy

1503 Rittujakht

1357 Rautasjatl^-

••.

Raut„

Fjel/bu.l—* /1732 ippccäklia

\Laltclmkta™. RflWiVOrf '

iSÄRJAötASVUOM/^ !

i Allakatssf'.

*> S t a m s u n d

i-l I I

j§f)

1744 Fresttsen

1 Grav; berg

\ . »J^äsk

..jtemjjci

AloH,! ^jLBrette nes ER

{Kleppslad

, /419^ "jSuijavaartp

SAARtt-VU.OMA

• Skärstad

ff

•Knggörcn •^Saltvik

Ifornsloltdet

(•IGGESUND

V Hölick

'NJUTÅNGER TANGER

^2

*^ff^

£ —H«

Område för koncessionsrenskötsel Sammantryck av två färger utvisar förekomst av bete för olika årstider inom ett och samma område (t ex. korsande betesområden för olika lappbyar).

hqnunandärden SVENSKA

REPRODUKTIONS

AB, S T O C K H O L M 1965 543-53713

T7:.-.lfeV\V1?.\.iK

Jr^kuLar,^'

BI

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen) Justitiedepartementet Utsökningsrätt IV. [7] Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [B] Försvarsdepartementet Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Finansdepartementet 1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970 [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Bilaga 3. [10] Ny myntserie. [4] Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3] Jordbruksdepartementet Renbetesmarkerna. [12]

DISTRIBUERAS AV

NORDISKA BOKHANDELN Pris kr 11:— SVENSKA REPRODUKTIONS AB STOCKHOLM 1966