Samerätt och sameting : huvudbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

sERäTT

OCH SGMETING

Huvudbetänkande av . samerä ttsutredningen

”H

ä Statens

offentliga utredningar

§5 1989:41

g

Justitiedepartementet

Samerätt

och

sameting

Huvudbetänkande av

gamerättsutredningen

Stockholm 1989

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 Stockholm Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8.10-12.00 (externt och internt) 08/763 10 05 12.00-16.00 (endast internt)

ISBN 91-38-10347-8 1989 ISSN 0375-250X Graphic Systems AB, Göteborg

Till statsrådet och chefen för

justitiedepartementet

Samerättsutredningen tillkallades av chefen för justitiedepartementet i maj 1983 efter bemyndigande av regeringen i september 1982. I maj 1986 överlämnade utredningen delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning. Utredningen får härmed överlämna sitt huvudbetänkande ( ) Samerätt och sameting. I arbetet med betänkandet har som ledamöter deltagit hyresrådet och chefen för hyresnämnden och arrendenämnden i Stockholm Hans-Åke Wängberg, ordförande, f. d. riksdagsledamoten Karl-Erik Häll samt riksdagsledamöterna Martin Olsson och Åke Selberg (den sistnämnda fr. 0. m. den 30 maj 1986). Som sakunniga har deltagit socionomen Ulla Barruk-Sunna, förbundsjuristen Jörgen Bohlin, sektionschefen Lars-Nila Lasko, renägaren Nikolaus Stenberg, rektorn Per Mikael Utsi, kulturchefen Ingwar Åhrén och renäga-

ren Tage Östergren.

Som experter har deltagit deparementsrâdet Marianne Eliason (fr. o. m. den 9 mars 1988), chefsrådmannen Sigurd Heuman (t. o. m. den 8 mars 1988), rättschefen Hans Petterson (t. o. m. den 4 februari 1987), departementssekreteraren Gunnel Stenqvist (t. o. m. den 15 november 1988), hovrättsassessorn Bjarne Örnstedt (fr. o. m. den 5 februari 1987), rådmannen

Robert Östberg (fr. o. m. den 1 september 1987) och skriftställaren Hans-

Erik Östlund (fr. o. m. den 1 september 1987). I arbetet med detta betänkande har chefjuristen Tore Ljungkvist varit sekreterare. Kammarrättsassessom Lennart Börjesson (fr. o. m. den 1 mars

1988) och rådmannen Robert Östberg (t. o. m. den 31 oktober 1987) har

varit biträdande sekreterare. Till betänkandet har fogats särskilda yttranden av Hans-Åke Wängberg, av Jörgen Bohlin, Nikolaus Stenberg, Per Mikael Utsi och Ingwar Åhrén gemensamt, av Ulla Barruk-Sunna och Lars-Nila Lasko gemensamt och av

Tage Östergren.

Utredningen fortsätter sitt arbete och avser att i ett slutbetänkande behandla resterande delar av utredningsuppdraget.

Stockholm i juni 1989

Hans-Åke Wängberg

Karl-Erik Häll Martin Olsson Åke Selberg

/Tore Ljungkvist Lennart Börjesson

Foto: Gun Margret Utsi

Innehåll

Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

Öoahkkáigeassu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63

Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 1. Förslag till lag om ändring i regeringsformen . . . . . . . . . . . . . . 85 2. Förslag till samelag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 3. Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) . . . . . 90 4. Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:984) . . . . . . . . . .. 97 5. Förslag till lag om ändring i expropriationslagen (1972:719) . 6. Förslag till lag om ändring i gruvlagen (1974:342) . . . . . . . . . . 7. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1974:429) . . . . . 100 9. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 10. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) . . 102 11. Förslag till lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 12. Förslag till förordning om ändring i sameskolförordningen (1967:216) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 13. Förslag till förordning om ändring i rennäringsförordningen (1971:438) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 14. Förslag till förordning om ändring i skogsvårdsförordningen (1979:791) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 15. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:854) med instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

I Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 109

1.1 Samerna, ett nordiskt folk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 109 1.2 Våra direktiv och vårt arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110

6 Innehåll sou 1989:41

1.3 Samernas språk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 1.4 Nordiskt samarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 1.5 Betänkandets disposition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117

II Samema en urbefolkning - en grundlagsbestämmelse och en samelag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119

2.1 Samernas särskilda behov som urbefolkning . . . . . . . . . . . . . . . 119 2.2 En grundlagsbestämmelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 2.2.1 Kravet på officiell status . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 2.2.2 Innebörden av en grundlagsreglering . . . . . . . . . . . . . . . 123 2.2.3 Särskilda bestämmelser om urbefolkningar i andra länders grundlagar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 2.2.4 Bestämmelser i regeringsformen som särskilt berör samerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 2.2.5 Skälen för en grundlagsbestämmelse . . . . . . . . . . . . . . . 126 2.3 En samelag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128 2.3.1 En helhetssyn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128 2.3.2 Samelagens innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 2.3.3 Samhällets ansvar för samekulturen . . . . . . . . . . . . . . . . 131 2.3.4 Vem är same i samelagens mening? . . . . . . . . . . . . . . . . 132

III Ett sameting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137

3.1 Våra utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 3.2 De samiska organisationerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142 3.3 Förhållandena i Finland och Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143 3.4 Behovet av ett sameting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 3.5 Sametingets uppgifter och ansvarsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 3.5.1 Sametinget bör överta kulturdelegationens uppgifter . 151 3.5.2 Sametinget bör få inflytande i utbildningsfrågor . . . . . 153 3.5.3 Sametinget bör bli remissorgan i markanvändingsfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 3.5.4 Sametinget bör få en viktig roll i samhällsplaneringen i övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 3.6 Sametingets organisation och arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 3.6.1 Fullmäktige, styrelse och nämnder . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 3.6.2 Kansliorten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 157 3.6.3 Sametinget, en statlig förvaltningsmyndighet . . . . . . . . 158 3.6.4 Sametingets arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 160 3.7 Valet till sametinget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 3.7.1 Ett representativt, demokratiskt organ . . . . . . . . . . . . . 161 3.7.2 Valkretsindelningen och mandatfördelningen, ett exempel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165 3.7.3 Valperioder, valmyndigheter, m. m. . . . . . . . . . . . . . . . 167 3.7.4 Upprättande av röstlängd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168

sou 1989:41 Innehåll 7

IV Renskötselns rättsliga ställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171

4 Förhållandena inom rennäringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 4.1 Våra utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 4.2 Rennäringen i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 4.2.1 De renskötande samerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 4.2.2 Renbetesmarkerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 4.2.3 Renskötselns markanvändning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176 4.2.4 Antalet renar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 4.3 Rennäringslagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 4.3.1 Renskötselrätt m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 4.3.2 Samebyarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181 4.3.3 Förhållandet till markägare m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 4.3.4 Högsta renantal m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 4.3.5 Upplåtelse av mark och vatten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186 4.3.6 Ersättning för intrång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186 4.4 Rennäringsadministrationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 4.4.1 Lantbruksnämnderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 4.4.2 Lantbruksstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 4.4.3 Länsstyrelserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 188 4.4.4 Försök med en samordnad länsförvaltning . . . . . . . . . . 188

5 Renskötseln i Norge och Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 5.1 Renskötseln i Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 5.1.1 Renskötselrättens omfattning m. m. . . . . . . . . . . . . . . . 191 5.1.2 Renskötselns administration . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 192 5.2 Renskötseln i Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 5.2.1 Renskötselrättens omfattning m. m. . . . . . . . . . . . . . . . 193 5.2.2 Renskötselns adminstration . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 194

6 Motstående intressen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195 6.1 Skogsbruket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195 6.2 Turismen och det rörliga friluftslivet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 197 6.3 Vattenkraftsutbyggnaden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200 6.4 Gruv- och täktverksamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 6.5 Försvaret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 204 6.6 Vissa andra intressemotsättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 6.6.1 Naturskydd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 6.6.2 Rovdjur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 6.6.3 Terrängköming . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 206

7 Avvägningen mellan olika intressen vid användningen av mark och vatten - gällande rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 7.1 Rennäringslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 7.1.1 Upphävande av renskötselrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 207

8 Innehåll

7.1.2 Förbudet mot ändrad markanvändning . . . . . . . . . . . . . 209 7.1.3 Upplåtelse av mark och vatten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 7.2 Naturresurslagen (NRL) och tillhörande lagstiftning . . . . . . . . 215 7.2.1 NRL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 7.2.2 Plan- och bygglagen (PBL) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 218 7.2.3 NRL, PBL och rennäringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 220 7.2.4 Vattenlagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222 7.2.5 Miljöskyddslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 7.2.6 Naturvårdslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 7.2.7 Torvlagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 7.2.8 Väglagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 230 7.2.9 Ellagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 1 7.2.10 Rörledningslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 232 7.3 Skogsvårdslagen m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 7.3.1 Awerkningsskyldighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 7.3.2 De fjällnära skogarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 234 7.3.3 Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd . . . . . . . 234 7.3.4 Spridning av bekämpningsmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236

7.4 Övriga lagstiftning inom markanvändningsområdet . . . . . . . . . 237

7.4.1 Minerallagsstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237 7.4.2 Terrängkörningslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 241

Samråd och samrådsförfarande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 243 8.1 Samrådet mellan skogsbruk och rennäring . . . . . . . . . . . . . . . . . 243 8.2 Samrådet mellan samebyar och kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . 245 8.3 Andra samråd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248 8.3.1 Naturvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248 8.3.2 Rymdverksamhet m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 248 8.3.3 Militär verksamhet 249 8.3.4 Vattenkraftsutbyggnad och gruvdrift . . . . . . . . . . . . . . . 249

SkattefjälLsmåIet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 251

9.1 Bakgrunden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 1 9.2 Sammanfattning av HD:s dom i skattefjällsmålet . . . . . . . . . . . 251 9.3 Slutsatser och reflektioner i anledning av skattefjällsmålet . . . 257 9.4 Något om betydelsen av skattefjällsmålet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259

10 Våra närmare överväganden och förslag beträffande rennäringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 10. 1 Våra utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 10.2 Samernas renskötselrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 262 10.2.1 Renskötselrätten grundar sig på urminnes hävd . . . . . 262 10.2.2 Renskötselrätten är både en bruksrätt och en näringsrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 263 10.2.3 Renskötselrätten tillkommer alla samer . . . . . . . . . . . . 264 10.2.4 Renskötselrätten är uttömmande reglerad i rennäringslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 265

Innehåll 9

10.2.5 Renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet . . . . . 265 10.2.6 Utövandet av renskötselrätten fordrar ett ömsesidigt hänsynstagande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267 10.3 Rennäringens folkrättsliga skydd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 269 10.3.1 Rennäringens skydd enligt vårt folkrättsbetänkande . . 269 10.3.2 Några synpunkter på folkrättsbetänkandet . . . . . . . . . . 270 10.3.3 Våra slutsatser om det folkrättsliga skyddet . . . . . . . . . 272 10.4 Behovet av skyddsregler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 274 10.4.1 Vilka skäl finns för att införa skyddsregler? . . . . . . . . . 274 10.4.2 Vilken betydelse har renantalet? . . . . . . . . . . . . . . . . . . 275 10.5 De generella skyddsreglerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 276 10.5.1 Rennäringens ställning har stärkts genom NRL . . . . . . 277 10.5.2 Det folkrättsliga skyddet bör framgå av rennäringslagen, NRL och expropriationslagen . . . . . . . . . . . . . . . 277 10.5.3 Förbudsregeln i 30 § rennäringslagen bör vara kvar . . 278 10.6 De särskilda skyddsreglerna gentemot storskogsbruket . . . . . . 280 10.6.l Rennäringens ställning gentemot storskogsbruket bör stärkas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 280 10.6.2 Ett sambruk av markerna förutsätter samråd . . . . . . . . 281 10.6.3 Vad skall omfattas av samrådsskyldigheten? . . . . . . . . 283 10.6.4 Parterna får förfoga över samrådet . . . . . . . . . . . . . . . . . 287 10.6.5 Tillståndsprövning endast på åretruntmarkerna . . . . . . 289 10.6.6 Skogsvårdsstyrelsen blir tillståndsmyndighet . . . . . . . . 290 10.6.7 När skall tillstånd ges? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 292 - . . . . . . . . 293 10.7 Upphävande av renskötselrätt expropriationslagen 10.7.1 Renskötselrätt skall endast kunna upphävas genom expropriation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 293 10.7.2 Utformningen av de nya reglerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . 294 10.7.3 Faktiskt förfogande och renskötselrätten . . . . . . . . . . . . 295 10.8 Renskötselrätten i annan lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 10.9 Ersättning för intrång i renskötselrätten m. m. . . . . . . . . . . . . . 298 10.9.1 Gällande rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 298 10.9.2 Rätten till ersättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 299 10.9.3 Fördelning av rättegångskostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . 300 10.10 Upplåtelsefrågorna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 301

V Samefrågorna i regeringskansliet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 305

11.1 Våra utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 305 11.2 Vilka samefrågor handläggs i regeringskansliet? . . . . . . . . . . . . 305 11.3 Arbetsgruppen för samefrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 307 11.4 Handläggningen av samefrågor i regeringskanslierna i Norge och Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.5 Ett samordningskansli för samefrågor bör övervägas . . . . . . . . 309

10 Innehåll

11.6 Samordningskansliets arbetsformer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 11.7 Samordningskansliets placering i regeringskansliet . . . . . . . . . . 311

VI Kostnaderna för förslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313

12.1 Kostnaderna för Sametinget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313

12.2 Övriga kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314

VH Specialmotivering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 315

13.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen . . . . . . . . . . . . . 315 13.2 Förslaget till samelag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 316 13.3 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen . . . . . . . . . . . . . 328

13.4 Övriga författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 338

Särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 345

Bilagor Bilaga 1 Beslut och avgöranden som rör avvägningen mellan rennäringens intressen och motstående intressen . . . . . . . . . . . . . 359 Bilaga 2 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 411

Förkortningar

BoU Bostadsutskottet dir. Kommittédirektiv DsA Departementsserien arbetsmarknadsdepartementet DsBo Departementsserien bostadsdepartementet DsI Departementsserien industridepartementet DsJu Departementsserien justitiedepartementet DsKn Departementsserien kommundepartementet DsU Departementsserien Utbildningsdepartementet FN Förenta nationerna HD Högsta domstolen ILO International Labour Organization JO Riksdagens ombudsmän (justitieombudsmannen) JoU Jordbruksutskottet KrU Kulturutskottet KU Konstitutionsutskottet LSS Landsförbundet svenska samer NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I NOU Norges offentlige utredninger NRL Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. PBL Plan- och bygglagen (1987:10) prop. Regeringens proposition RF Regeringsformen rskr. Riksdagsskrivelse RSÄ Riksorganisationen Same Ätnam

SGU Sveriges geologiska undersökning

SKSFS Skogsstyrelsens författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SSR Svenska samernas riksförbund SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter

Sista kampen Foto: Per-Ola Utsi

Sammanfattning

Samerna - ett nordiskt folk

Samerna har, i vart fall sedan vår tideräknings början, bebott de norra delarna av Skandinavien och Kolahalvön. De finns omtalade såväl hos romerska historieskrivare som i nordiska källor. Samerna fanns alltså i Norden innan de nuvarande nordiska staterna växte fram. Samernas antal kan uppskattas till 50 000-75 000, varav 15 000-20 000 i Sverige, 30 000-50 000 i Norge, 4 000-5 000 i Finland och ca 2 000 i Sovjetunionen. Samerna hade kontakter med övriga nordbor redan under vikingatiden. Under medeltiden sålde samerna skinn till nordborna och de tvingades erlägga skatt till Sverige, Danmark Norge och Ryssland, vilka gjorde anspråk på nationell överhöghet över det traditionella samiska bosättningsområdet. Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i vedertagen mening. Det samiska samhället var uppbyggt kring den s.k. siidan som var en sammanslutning av familjer som flyttade mellan olika jakt-, fiske- och fångstområden alltefter årstidernas växlingar. Senare kom siidan att arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan de olika årstidsbundna betesområdena. Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500-talet, företrädesvis i kustlandet. Allteftersom jordbrukskolonisationen växte fram trängdes samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot samernas områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen till nuvarande Lappland, fastlades år 1751. Syftet med gränsen var inte att hindra kolonisationen, utan att skydda samernas tillgång till jakt och fiske. Kolonisationen uppmuntrades av staten ända fram till mitten av 1800-talet då bestämmelser till skydd för samerna började utfärdas. De viktigaste är bestämmelserna om en odlingsgräns år 1867 och den första renbeteslagen år 1886. Syftet med odlingsgränsen var att trakterna norr och väster därom skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. Gränsen fick emellertid inte så stor betydelse. Samerna erkänns dock i dag ha sina starkaste rättigheter ovanför gränsen. Förhållandena är emellertid något annorlunda i Jämtlands län. Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av samerna i Sverige i renskötande och icke renskötande samer, en uppdelning som fortfarande har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby får utöva rennäring. Dessa samer som i dag uppgår till ca 2 500 har också vissa andra

14 Sammanfattning

rättigheter, t.ex. vad gäller jakt och fiske. Övriga samer, som är i klar

majoritet, har däremot inga särskilda rättigheter enligt gällande lag. De har haft svårare att upprätthålla sin samiska identitet och många har assimilerats i det svenska samhället. Det område inom vilket rennäringen utövas i Sverige i dag sträcker sig från ldre i Dalarna i söder till Treriksröset i norr och från riksgränsen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta område är i princip uppdelat på 43 samebyar. Härtill kommer vissa områden i Norge i anslutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer har rätt att driva renskötsel sommartid. Inom det nämnda svenska området finns vissa enklaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete vintertid. Samerna har ett eget språk, präglat av deras levnadssätt nära naturen, t.ex. med särskilda ord för nyanser i olika naturföreteelser som svenskan saknar motsvarighet till. Det samiska språket inrymmer flera språk eller dialekter. Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att samer från olika områden inte kan förstå varandra. Samiskan hade under en lång period en svag ställning i den svenska skolan, vilket har haft negativa konsekvenser för språket. Genom sitt gemensamma ursprung och språk känner samerna i Norden sig som ett folk. Riksgränserna upplevs som något påtvingat. Trots att samerna numera är spridda över fyra länder och anpassat sig till förhållandena i de olika länderna, finns det objektivt sett anledning att betrakta dem som ett folk. De har lyckats behålla sitt språk och sina näringar samt i många avseenden sin traditionella kultur. Det råder emellertid ingen tvekan om att samerna för att kunna fortleva som ett folk i Norden behöver stödjas i olika avseenden. Samerna i de nordiska länderna samarbetar bl.a. i Nordiska samerådet och i Nordiskt samiskt institut. Samerna känner stor samhörighet med urbefolkningar i andra länder. Ett stort antal urbefolkningar är organiserade i ett internationellt organ, World Council of Indigenous Peoples (Världsrådet för urbefolkningar) i vilket samerna ingår. Någon allmängiltig definition av begreppet urbefolkning finns inte, kanske främst beroende på att olika urbefolkningar lever under så skilda förhållanden. Gemensamt för dem är dock att de fanns i ett visst område före det att den nu dominerande befolkningen bosatte sig där och att deras utnyttjande av naturresurser och deras kulturella traditioner skiljer sig från den nu dominerande befolkningens.

Vårt och vårt arbete

uppdrag

Vi skall enligt direktiven klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning. Resultatet av denna genomgång bör enligt direktiven vara utgångspunkt för våra övriga undersökningar och överväganden. I linje härmed ligger att det i direktiven konstateras att folkrätten kan ha betydelse för samerna. Våra övriga huvuduppgifter är att utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen, att överväga behovet av ett samiskt organ som kan företräda

Sammanfattning 15

samerna i olika sammanhang och att föreslå insatser för att bevara och stärka det samiska språket. År 1986 utgav vi betänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning. Betänkandet, som inte innehåller några författningsförslag, gavs ut för att ge en samlad bild av det folkrättsliga regelsystemet, såvitt det är av betydelse för samerna, och för att ge en bakgrund till våra kommande förslag. I detta betänkande behandlas främst frågor om skyddet för rennäringen och frågan om inrättande av ett samiskt folkvalt organ. Andra frågor som vi tar upp är om samerna särskilt bör nämnas i regeringsformen och om det behövs en särskild samelag. Det samiska språket kommer däremot att behandlas i vårt slutbetänkande. Vi har ett fruktbart samarbete med det norska samerettsutvalget och den finländska samerättsutredningen. Vårt samarbete har haft särskilt stor betydelse vad gäller frågan om inrättande av ett folkvalt samiskt organ. I Finland finns sedan många år ett sådant organ, sameparlamentet, och efter proposition grundad på förslag av samerettsutvalget har det norska stortinget år 1987 beslutat inrätta ett motsvarande organ i Norge, sametinget. Vårt betänkande innehåller i huvudsak följande överväganden och förslag.

Samernas särskilda behov som urbefolkning

Vi har från olika utgångspunkter sökt klarlägga de särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning och funnit att de grundv läggande behoven är följande. 0 Stöd åt den samiska kulturen och det samiska språket. 0 Tryggad tillgång till mark och vatten för de samiska näringarna. O Inflytande i den beslutsprocess som rör samerna och deras samfundsliv.

Dessa samernas grundläggande behov som urbefolkning är utgångspunkterna för våra överväganden och förslag i betänkandet.

Ett

grundlagsstadgande

Vi föreslår att samernas särskilda ställning som etnisk minoritet och urbefolkning i Sverige markeras i regeringsformen.

l 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen sägs att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kulturoch samfundsliv bör främjas. Samerna utgör en sådan minoritet som omfattas av bestämmelsen. Emellertid intar de som ursprunglig befolkning i sitt eget land en särskild ställning bland minoriteterna. Enligt ett enhälligt uttalande av riksdagen (jfr KrU 1976/77:43 och rskr. 289) medför denna

16 Sammanfattning

omständighet att det vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Vi anser att Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot samerna motiverar att samernas särskilda ställning bland vårt lands minoriteter markeras genom ett tillägg till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen.

En

samelag

Vi föreslår en särskild lag om samiska förhållanden, en samelag. Denna lag innehåller bestämmelser om främjande av samiskt kulturoch samfundsliv, främst genom att ett representativt, folkvalt samiskt organ - ett sameting - inrättas.

Samernas ställning som urbefolkning och etnisk minoritet i Sverige skyddas till viss del av bestämmelser i olika lagar och förordningar. Dessa tar emellertid endast sikte på speciella förhållanden och särskilda sektorer av

samhällslivet. Övergripande bestämmelser om skydd för samiskt kultur- och

samfundsliv saknas. Vi föreslår därför en samelag med vissa övergripande bestämmelser. Alla bestämmelser om samiska förhållanden kan emellertid inte samlas i en lag. Specialregleringar måste även i fortsättningen återfinnas i särskilda författningar. Vi föreslår att samelagen inleds med en statusbestämmelse i vilken anges att samerna är en urbefolkning och etnisk minoritet i Sverige. I bestämmelsen redovisas vidare de förhållanden som främst ger uttryck åt den samiska folkgruppens identitet, nämligen den egna kulturen, som bl.a. innefattar det egna språket och de egna näringarna. I lagen bör också fastslås den skyldighet till positiv särbehandling gentemot samerna som åligger samhället på grund av Sveriges folkrättsliga åtaganden. Vi har i vårt folkrättsbetänkande redovisat vad den positiva särbehandlingen enligt folkrätten kan kräva, omfattningen av det stöd som förutsätts etc. Vi vill i första hand hänvisa till betänkandet. Sammanfattningsvis uttalades bl.a. (s. 166): Sverige måste alltså sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Detta måste beaktas i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också beaktas inom förvaltning och administration, centralt och regionalt. Vi föreslår en bestämmelse enligt vilken det åligger myndigheterna att tillse att samernas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur främjas. Det yttersta ansvaret härvidlag bör ligga på staten. Huvuddelen av den föreslagna samelagen upptar bestämmelser om det samiska folkvalda organ, Sametinget, som vi föreslår skall inrättas.

Sammanfattning 17

En samedefinition

Vi föreslår att samelagen skall innehålla en definition enligt vilken i lagen med same avses den som anser sig vara same och som gör sannolikt 1. att han lärt sig samiska som första språk, 2. att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig samiska som första språk eller 3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i röstlängd till sametinget.

inrättandet av ett sameting förutsätter att det i lag definieras vem som är att anse som same. Det finns i dag ingen allmänt godtagen definition. Vårt förslag ansluter till de norska och finländska definitionerna. Förslaget bygkriterium ger på ett subjektivt personen skall själv uppfatta sig som same - och ett objektivt kriterium anknytningen till det samiska språket. Det bör noteras att definitionen i princip endast gäller vid tillämpning av samelagen.

Ett

sameting

Vi föreslår att det inrättas ett folkvalt samiskt organ, ett sameting, som kan företräda det samiska folket i Sverige i olika sammanhang.

1. Behovet av ett

sameting

Samerna har i dag starka organisationer som kan företräda de samiska intressena i olika sammanhang. Trots detta finns det flera skäl som talar för att ett representativt folkvalt samiskt organ inrättas. Vi har sammanfattat vår uppfattning om behovet i följande åtta punkter. 1. Ett representativt folkvalt samiskt organ med offentligrättslig ställning innebär ett erkännande av samernas status som ett eget folk. 2. Samerna har folkrättsligt stöd för att själva få bestämma över sin kulturella och därmed i viss mån näringsmässiga utveckling. Detta förutsätter en viss grad av autonomi och ett organ där denna kan utövas. 3. Samerna i Sverige behöver ett gemensamt organ för att behandla samefrågor och för att utforma samepolitiken. Det bidrar till en enhetlig samisk syn på olika frågor och stimulerar debatten såväl bland samerna som i samhället i övrigt. 4. En övergripande bevakning av samiska rättigheter till mark och vatten förutsätter ett särskilt organ som kan medverka i samhällsplaneringen och se till att samiska intressen beaktas.

18 Sammanfattning

och andra är det en fördel för samerna om 5. I kontakten med myndigheter för hela den samiska de företräds av ett organ som är representativt befolkningen. Det är också en fördel för myndigheterna som därigenom det kan utgå från att de besked de får från samerna verkligen uttrycker samiska folkets vilja. samiskt och känsla 6. Ett folkvalt organ bidrar till en ökad identitetskänsla till ökad aktivitet och av gemenskap hos samerna. Detta kan t.ex. leda stimulans i sameföreningarna. finns starka skäl för att inrätta ett svenskt 7. I ett nordiskt perspektiv samiskt folkvalt organ, eftersom ett sådant organ redan finns i Finland Sådana nationella beoch beslutats i Norge. organ är av avgörande samerådets ställning. tydelse för Nordiska 8. Ett samiskt sätt bidra till ett ökat intresse för organ kan på ett positivt och hos massmedia. samiska frågor bland allmänheten

2. Sametingets uppgifter

skall verka för att samiskt kultur- och Vi föreslår att Sametinget samfundsliv bevaras och utvecklas. Till sametingets uppgifter föreslås höra att 1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande, och beakta att samiska behov 2. medverka i samhällsplaneringen samt särskilt tillse att rennäringens intressen beaktas tillgodoses vid utnyttjande av mark och vatten, 3. informera om samiska förhållanden och samernas ställning i samhållet, 4. ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar samisk kultur samt 5. samverka med andra myndigheter och samhällsorgan och yttra sig

i frågor som berör samiska intressen. skall utse de samiska ledamöterna i Vi föreslår vidare att sametinget och däribland ordförsamefondens styrelse och i sameskolstyrelsen andena och vice ordförandena.

I våra direktiv framhålls att ett nytt samiskt organ inte bör tilläggas några konstitutionella t.ex. medbestämmanderätt i lagstiftningsbefogenheter, skulle komma i strid med de principer som frågor. En sådan ordning direktiven någon ordning regeringsformen bygger på. lnte heller bör enligt införas. med vetorätt vad gäller förvaltningsbeslut Det har varit vår utgångspunkt att inom de ramar som direktiven ger i den beslutsprocess som rör samerna och det stärka det samiska inflytandet samiska samfundslivet.

Sammanfattning 19

Det finns, som vi redovisat i vårt första betänkande, folkrättsligt stöd för att samerna har rätt till kulturell autonomi. Det är därför rimligt att Sametinget får ansvar för de samiska kulturfrågorna. Sedan år 1971 är det framför allt samefonden och dess kulturdelegation som har ansvaret för fördelningen av medel till samekulturen. Ur samefonden utgår medel för att främja och stödja rennäringen, den samiska kulturen och de samiska organisationerna. Regeringen fastställer efter förslag av samefondens styrelse det belopp som får utgå ur samefonden. Samefondens kulturdelegation beslutar om hur samefondens medel till samisk kultur och samiska organisationer skall fördelas. Kulturdelegationen fördelar därutöver statens bidrag till samisk kultur. Samefonden är en statlig myndighet. Fondens styrelse består av sex ledamöter som regeringen utser. Tre av ledamöterna skall utses efter förslag av de samiska organisationerna. Samefondens kulturdelegation består av tre ledamöter, varav två sameföreträdare. Vi finner det naturligt att det läggs på Sametinget att utse de tre samiska ledamöterna i samefondens styrelse liksom att bland dem utse ordföranden och vice ordföranden. Härigenom får samerna det avgörande inflytandet i fondens styrelse och ett ökat ansvar för medlens användning. Enligt vår mening bör Sametinget överta ansvaret för fördelningen av de medel som utgår ur samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt för statens bidrag till samisk kultur. Härmed följer ett övergripande ansvar för stödet till samiska organisationer för olika yttringar av samiskt kulturliv, t.ex. teater, musik, litteratur, massmedia, bibliotek, konst, sameslöjd, muséer, kulturminnesvård, språkvård och utställningsverksamhet. Sametingets ansvar för de samiska kulturfrågorna skall naturligtvis inte begränsas till beslut i frågor om medelsfördelningen. Sametinget bör också genom offensiva åtgärder verka för ett stärkande av samekulturen. Vi föreslår att det särskilt stadgas i samelagen att tinget har till uppgift att ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar samisk kultur. Det bör vidare vara en uppgift för Sametinget att samverka med andra myndigheter och samhällsorgan inom kulturområdet och yttra sig i frågor som rör den samiska kulturen. Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att samerna, så länge de själva önskar detta, skall ha tillgång till två likvärdiga utbildningsalternativ på det obligatoriska skolstadiet, sameskola och grundskola. Sameskolorna leds av en särskild sameskolstyrelse vars kansli är förlagt till Jokkmokk. Sameskolstyrelsen består enligt sameskolförordningen av nio av regeringen utsedda ledamöter, varav fem företräder samerna. Sametinget bör enligt vår mening ha ett visst inflytande över de för samerna så betydelsefulla utbildningsfrågorna. Vi föreslår därför att de samiska representanterna i sameskolstyrelsen, bland dem ordföranden, utses av sametinget. Det bör påpekas att sametinget som myndighet med särskilda insikter i

Sammanfattning

samiska förhållanden givetvis bör få en central roll i arbetet med att utforma den samiska utbildningen i framtiden. De rörande renskötselrättens rättsliga natur som skett klarlägganden genom högsta domstolens (HD:s) dom i det s. k. skattefjällsmålet (NJA - samt de för- 1981 5.1) - som inte förelåg då rennäringslagen antogs pliktelser för svenska staten som följer av Sveriges folkrättsliga åtaganden som leder till slutsatsen att samerna bör utgör sammantaget omständigheter tillerkännas en starkare ställning än hittills i frågor som rör användningen av mark och vatten. Det kan ske dels genom särskilda skyddsregler i lagstiftningen, dels genom inflytande för samiska organ i beslutsprocessen. Vi föreslår i kap. 10 en rad regler för att stärka rennäringens ställning. Sametinget föreslås härvid få en betydelsefull roll. vårt förslag får större skogsawerkningar och skogsavverkningar i Enligt för rennäringen särskilt känsliga områden inte göras inom åretruntmarkerna utan samebyns medgivande, såvida inte skogsvårdsstyrelsen ger tillstånd till Skogsvårdsstyrelsen måste enligt förslaget inhämta yttavverkningen. rande från Sametinget innan tillståndsärendet avgörs. Med hänsyn till ärendets brådskande natur blir det som regel styrelsen som får yttra sig för sametingets räkning. Sametinget får sålunda rollen som obligatorisk remissinstans. Med den särskilda sakkunskap som Sametinget kommer att besitta i frågor som rör rennäringens förhållanden och villkor kommer givetvis sametingets synpunkter att väga tungt vid handläggningen av tillståndsärendet. Vi föreslår vidare att yttranden i vissa fall skall inhämtas från sametinget i samband med fastställande av detaljplan och vid upplåtelser på statens marker ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Det bör även i övrigt vara en uppgift för sametinget att medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov tillgodoses vad gäller till mark och vatten för de samiska näringarna. Det bör därvid tillgång särskilt att se till att rennäringens intresse beaktas vid åligga sametinget utnyttjandet av mark och vatten. Statliga och kommunala myndigheter skall enligt vårt förslag kunna samråda med sametinget i alla frågor som i något avseende berör samiska intressen. Sametinget skall också kunna vara remissinstans och avge yttranden i ärenden av olika slag. Det är dock viktigt att sametinget också tar egna initiativ och väcker frågor. Samerna har representanter i olika statliga myndigheter och organ. I vissa fall bör dessa kunna utses av sametinget. I övriga fall bör de utses av regeringen efter förslag från sametinget. Vi vill betona att sametingets arbetsuppgifter inte kan anses givna en gång för alla. Det är som vi ser saken rimligt att sametinget på sikt får ett utökat ansvarsområde. Ett sådant område kan vara handläggningen av jakt- och fiskeupplåtelser på statens marker ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Sammanfattning

3. Sametingets m.m. organisation

Sametingets högsta organ, fullmäktigeförsamlingen, skall enligt vårt förslag bestå av 31 ledamöter, dvs. lika många som de minsta kommunernas fullmäktigeförsamlingar. Den bör ha minst två ordinarie sammanträden per år och då utse bl.a. ledamöter i nämnder och styrelser samt anta budget. Den bör också fastlägga de övergripande riktlinjerna för verksamheten. Den löpande verksamheten bör skötas av en styrelse som utses av sametinget. Styrelsen skall enligt värt förslag bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av sametinget. Styrelsen skall också handha den ekonomiska förvaltningen. Den skall vidare verkställa sametingets beslut och i övrigt fullgöra de uppdrag som Sametinget ger. Styrelsen bör bestå av sju till nio ledamöter. Det är lämpligt att styrelsen utses bland fullmäktigeförsamlingens ledamöter. Sametinget bör i övrigt tillsätta de nämnder som behövs för beredning, förvaltning och verkställighet. Sådana nämnder kan t.ex. vara näringsnämnd, kulturnämnd och språknämnd. Sametinget kan också behöva en särskild valberedning. Ett annat organsom enligt vårt förslag tillsätts av Sametinget är den centrala valnämnden. Denna har till uppgift att organisera valet till sametinget. Behovet av en särskild central valnämnd följer av förslaget att samerna själva får huvudansvaret för valet till sametinget. I flera frågor måste emellertid den centrala Valnämnden samråda med centrala valmyndigheten dvs. riksskatteverket. Den centrala Valnämnden utser i sin tur regionala valnämnder, en för varje valkrets. Vad gäller utformningen av kansliorganisationen torde man kunna räkna med att det behövs en kanslichef, en ekonomichef, två handläggare för näringsfrågor, två handläggare för kultur- och språkfrågor, två kanslibiträdestjänster och en tjänst som översättare och tolk, dvs. tillhopa nio tjänster. Såväl från samiska utgångspunkter som från mera allmänt samhälleliga är det en fördel att ge sametinget rollen av statlig myndighet. De föreskrifter som reglerar verksamheten i statliga myndigheter blir således tillämpliga på sametinget.

4. Valet till

sametinget

Vi föreslår bl.a. 0 att sametingets ledamöter skall väljas av de i Sverige bosatta samerna genom direkta val i ett proportionellt valsystem, 0 att Sverige indelas i sex Valkretsar för valet till sametinget, O att val till sametinget hålls vart tredje år samtidigt med valet till kyrkofullmäktige samt O att valet i huvudsak skall skötas av samerna själva.

Sammanfattning

har varit att Sametinget skall vara representativt för hela Vår utgångspunkt den samiska folkgruppen i Sverige och att det skall väljas i demokratisk I flera ordning. Vi har försökt att göra valsystemet så enkelt som möjligt. avseenden har vi haft de svenska kommunalvalsbestämmelserna som förebild. olika landsdelars bör landet delas in i För att tillgodose representation Valkretsar. Valkretsindelningen bör av administrativa skäl följa länsgränser och, i Norrbottens län, kommungränser. Valkretsarna bör vidare vara ungefär lika stora vad gäller antalet samer. Valkretsarna bör slutligen anpassas till de samiska regioner som kan urskiljas med hänsyn till näringsutövning, dialekter m.m. En särskild sydlig valkrets behövs för de samer som har lämnat de samiska kärnområdena. Vi föreslår sex Valkretsar: och Övertorneå kommu- 1. Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix ner, Bodens, Gällivare, Jokkmokks och Luleå kommuner,

Arjeplogs, Arvidsjaurs, Piteå och Älvsbyns kommuner,

99:59!”

Västerbottens län, Västernorrlands och Jämtlands län samt Kopparbergs, Gävleborgs, övriga riket. Antalet ledamöter per valkrets bör vara minst två för att den lokala förankringen skall säkerställas. val förutsätter i Vi föreslår ett proportionellt valsystem. Proportionella med kandidater i princip listor som sätts upp av partier. Partibildningar inte bland samerna. Däremot finns riksegentlig mening finns emellertid som i vissa avseenden om organisationerna som har program påminner alla politiska partiers. Det nya organet bör dock för att kunna representera att även mindre samiska sammanslutningar skall samer vara så uppbyggt kunna nominera sina kandidater. Vi föreslår dock att en valsedel måste

uppta minst tre namn. Vi föreslår inga bostadsband. En kandidat har alltså rätt att ställa upp i vilken valkrets som helst. Däremot föreslås han få ställa upp i bara en valkrets. Detta sammanhänger med att vi inte vill införa någon form av Till skillnad från vad som gäller i allmänna val får en partiregistrering. kandidat därför ställa upp på endast en valsedel. Detta underlättar givetvis sammanräkningen och mandatfördelningen. En konsekvens av detta synsätt blir att vi inte föreslår utjämningsmandat i någon form. av mandaten bör den s.k. jämkade uddatalsmetoden Vid fördelningen med 1,4 som första divisor tillämpas. Varje valsedel får härvid räknas som parti. Vi föreslår att sametinget skall väljas vid samma tidpunkt som kyrkofulli oktober. Mandatperioden för mäktige väljs, dvs. den tredje söndagen ledamöterna i sametinget blir alltså tre år. Den som vill rösta vid valet till sametinget måste anmäla sig till samevalnämnden i sin valkrets. Samevalnämnden skall ta ställning till om den som anmält sig bör tas upp i röstlängden. Det inbegriper bl.a. en be-

sou 1989:41 Sammanfattning 23

dömning av om han är att anse som same. Samevalnämndens beslut kan överklagas till den centrala Valnämnden, som upprättar sameröstlängden. Den som blivit upptagen i röstlängden behöver inte anmäla sig till samevalnämnden vid efterföljande val.

Renskötselns rättsliga ställning

1. Förhållandena inom

rennäringen

Vi vet att samerna redan på 800-talet drev en ordnad renskötsel, byggd på ett systematiskt utnyttjande av marken. Även i våra dagar spelar rennäringen en central roll i samiskt liv, trots att endast en mindre del av den samiska befolkningen är verksam i näringen. Renskötselområdet omfattar ca en tredjedel av Sveriges yta. Rennäringen måste därför leva sida vid sida med andra näringar och andra former av markutnyttjande. Det är ofrånkomligt att konflikter uppstår mellan rennäringens intressen och motstående intressen. I vissa fall måste de renskötande samernas intressen stå tillbaka för andra intressen. En grundläggande förutsättning för rennäringens fortlevnad är emellertid att Samernas rätt att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar respekteras av andra som använder mark och vatten. Renskötselns behov av mark styrs av ett mångsidigt samspel mellan renen, människan och miljön. De olika betesområdena har var för sig viktiga funktioner under olika perioder av renskötselåret och kan därför inte ersätta varandra. Varje år flyttar därför renhjordar från områden vid riksgränsen mot Norge, ner till skogslandet i öster och för vissa byar ända ner mot kusten. Flyttningssträckorna kan uppgå till 30-40 mil. Skogsrenskötseln är emellertid mera stationär. Flyttningama från sommar- och höstbeteslanden uppe i fjällen till vinterbeteslanden sker under oktober till december. Vårflyttningarna påbörjas i april och kalvningslanden i lågfjällsområdet nås i maj då renarna kalvar. Under tiden juni till augusti betar renarna i sommar- eller högsommarlanden, där kalvarna märkes. Årets viktigaste slakt äger rum i september, före flyttningen till höstbeteslanden. Renskötseln behöver ostörda marker. Under vissa förhållanden är den speciellt känslig för störningar. På våren behöver kalvningslanden vara ostörda för att kalvningen skall bli lyckad, Under sommaren är det främst de bästa betesmarkerna och kalvmärkningsplatserna som kräver störningsfrihet. Höstens omfattande samlingsarbete för slakt och vinterflyttning innehåller kritiska moment där en störning kan innebära att veckors samlingsarbete får göras om. Även under vintern behöver renarna betesro. Störs renarna under vinterbetning kan de upphöra att gräva efter betet och sprida sig. Det gäller särskilt under senvintern och vid ogynnsamma betesförhållanden.

24 Sammanfattning

Vinterbetesmarkerna brukar betraktas som flaskhalsar i rennäringen. Tillgången till vinterbete är avgörande för hur stora renhjordarna kan bli. Renskötsel bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län. Väster och norr om den s.k. odlingsgränsen och på renbetesfjällen får rennäring bedrivas hela året (åretruntmarker) och utanför dessa områden endast vintertid (vinterbetesmarker). Skogssamebyarna har emellertid åretruntmarker även nedanför odlingsgränsen. På marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anses rennäringen ha en starkare rätt till markanvändningen än inom andra områden. Dessa områden har i lagstiftningen betecknats som för avsatt lapparna land” och som områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade”. Arten och omfattningen av de samiska rättigheterna till mark och vatten regleras i rennäringslagen (1971:437). Rättigheterna har på många punkter klarlagts genom HDzs dom i skattefjällsmålet. Rätten att bedriva rennäring tillkommer som nämnts enligt gällande rätt endast samer som är medlemmar i samebyar. Samebyn är dels ett geografiskt betesområde, dels en ekonomisk sammanslutning. Åretruntmarkerna är fördelade mellan samebyarna i särskilda byområden.

2. Motstående intressen Mot rennäringens intresse av orörda och ostörda marker och vattendrag står inte sällan andra verksamheters intresse av att få utnyttja mark och vatten för sina behov. Sådana intressemotsättningar kan ofta leda till konflikter. Det är storskogsbruket som för närvarande åsamkar rennäringen de största skadorna. Slutavverkning, markberedning, skogsgödsling och anläggande av skogsbilvägar påverkar renskötseln på olika sätt. Omfattande slutavverkningar har inom vissa områden t.ex. lett till brist på hänglav, som är mycket viktigt för vinterbetet. Eftersom snön packas hårdare på öppna ytor än i skogen blir det dessutom svårare för renarna att komma åt markbetet på ett kalhygge. De allvarligaste skadorna orsakas emellertid av de moderna markberedningsmetoderna. På ett hyggesplöjt område förstörs renbetet för många år framåt. Vattenkraftsutbyggnad, gruvbrytning, torvtäkt och vägdragning är andra exempel på verksamheter som kan orsaka skada för renskötseln. Även turismen och friluftslivet kan medföra stora problem.

3. Avvägningen mellan olika intressen vid användningen

av mark och vatten - rätt

gällande

De från systematisk synpunkt viktigaste bestämmelserna vad gäller regleringen av konflikter som kan uppkomma mellan de renskötande samerna och ägare eller brukare av mark inom renskötselområdet är rennäringslagens bestämmelser om upphävande av renskötselrätten, 26 §, om förbud

Sammanfattning

mot ändrad markanvändning inom åretruntmarkerna, 30 §, och om särskilda inskränkande villkor för nyttjanderättsupplåtelser inom del av betesområdet, 32 §. Bestämmelserna är emellertid endast avsedda att utgöra en ram för regleringen av dessa frågor och det står enligt förarbetena till rennäringslagen öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i renskötseln att väcka talan vid domstol. Med tillkomsten av naturresurslagen (NRL) år 1987 har skyddet för rennäringens viktigaste intresseområden blivit ett riksintresse. Dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringen. Men även andra områden av betydelse för rennäringen åtnjuter enligt lagen ett särskilt skydd. NRL har inneburit en delvis ny syn på skyddet för rennäringen. Betydelsen av att beakta de nödvändiga funktionella sambanden mellan olika delområden för renskötsen framhävs. Preciseringen av de för rennäringen viktigaste områdena måste emellertid ske mot bakgrund av att deras läge varierar över tiden bl.a. till följd av olika ingrepp i landskapet. Genom plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft samtidigt med NRL har statens inflytande över kommunernas beslut i markanvändningsfrågor begränsats väsentligt. Kommunerna skall själva besluta om planer. Statens möjligheter att ingripa mot planbesluten i sak inskränks i huvudsak till frågor som rör hushållningen med mark- och vattenområden av riksintresse och till vissa mellankommunala frågor. Kommunerna får sålunda ett stort ansvar för avvägningen mellan olika intressen när det gäller användningen av mark och vatten. Det finns naturligtvis en risk för att utfallet av intresseavvägningen mellan olika verksamheter kan komma att variera kraftigt mellan olika kommuner. Kunskapsunderlaget för att bestämma vilka områden som är av intresse för rennäringen är inte lika gott som exempelvis för naturvärden. För att minska den risken är det viktigt att renskötselns markanvändning redovisas så att den ger ett gott kunskapsunderlag vid tillämpningen av NRL och PBL. I princip all tillståndspliktig användning av mark och vatten är underkastad prövning enligt NRL. Skogsvårdslagen är däremot inte anknuten till NRL. Skogsvårdslagen är i första hand en s.k. skötsellag. Den innehåller emellertid även regler av betydelse för avvägningen mellan rennäringens och skogsbrukets intressen. Enligt 1 § skogsvårdslagen skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen vid skötseln av skogsmark. Enligt lagens förarbeten är rennäringen ett sådant allmänt intresse. Skogsstyrelsen har i föreskrifter och allmänna råd angett hur hänsynen skall komma till uttryck. Vi har gjort en genomgång av sådana beslut i markanvändningsfrågor som är av särskild betydelse för rennäringen. Avgörandena ger inte någon klar bild av rennäringens ställning. Några entydiga slutsatser som endast grundas på det framtagna materialet låter sig knappast göra. En iakttagelse är emellertid att rennäringens intressen ofta får stå tillbaka när de ställs mot andra samhällsintressen. Vi har vidare ansett oss kunna konstatera att ett

Sammanfattning

i renbetesmarkerna sällan sätts in i ett större sammanhang där ingrepp - bekonsekvenserna av flera ingrepp - tidigare och kanske kommande aktas.

4. Samråd och samrådsförfarande har som nämnts meddelat såväl föreskrifter som allmänna Skogsstyrelsen råd om samråd mellan skogsbruk och rennäring. Sedan år 1971 finns en särskild samrådsgrupp skogsbruk-rennäring, numera under skogsstyrelsens för bl.a. skogsbruket, rennähuvudmannaskap. 1 gruppen ingår företrädare förvaltningsmyndigheter. Samrådsgruppen har funktioringen och berörda nen av central rådgivande och initierande instans för ett antal lokala samrådsgrupper. Utan att det funnits särskilda bestämmelser om det har på flera ställen etablerats PBL har medfört ökade samråd mellan samebyar och kommuner. krav på kommunernas samrådsskyldighet vid upprättande av översiktsplaner och detaljplaner. Inom flera verksamhetsområden förekommer mer eller mindre institutionaliserade kontakter eller samråd med samerna. Det gäller beträffande t.ex. naturvård, rymdverksamhet, militär verksamhet, vattenkraftsutbyggnad och gruvdrift.

5. Skattefjällsmålet

att stärka samernas rättsliga ställning i När man skall utreda möjligheterna frågor som rör rennäringen är det givetvis av största intresse att få klarlagt vilken civilrättslig ställning renskötseln har enligt gällande rätt. Sådana klarlägganden gjordes av HD i skattefjällsmålet. till de Målet gällde bl.a. om samerna framför staten hade äganderätten s.k. skattefjällen eller renbetesfjällen i Jämtland. HD ogillade samernas talan om bättre rätt men gjorde i domskälen viktiga uttalanden om samernas rättsliga ställning. Den samiska bruksrätten (eller renskötselrätten) är enligt HD en starkt i skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på ockupation förening med urminnes hävd. Bruksrätten är på samma sätt som äganderätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. Våra förslag om ändringar i bl.a. rennäringslagen bygger till stora delar på slutsatserna i skattefjällsmålet.

6. Samernas renskötselrätt

Vi föreslår att det skall framgå av rennäringslagen 0 att samernas renskötselrätt bygger på urminnes hävd, 0 att alla samer har renskötselrätt och O att renskötselrätten är en särskild rått till fastighet

Sammanfattning

Genom skattefjällsmålet har det som nämnts klarlagts att samerna renskötselrätt bygger på ockupation i förening med urminnes hävd. Detta konstaterande är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till renskötseln. Vi anser att renskötselrättens ursprung är så betydelsefull att detta bör komma till uttryck i rennäringslagen. Renskötselrätten, dvs. den speciella samiska bruksrätten, behandlas i lagstiftningen ofta, men inte alltid, som icke utgörande en särskild rätt till fastighet. Vi har emellertid funnit, främst mot bakgrund av uttalandena i skattefjällsmålet, att renskötselrätten är att anse som en särskild rätt till fastighet. Även detta förhållande bör klart framgå av rennäringslagen. I vissa lagar av betydelse för utövandet av renskötselrätten finns bestämmelser om vilka särskilda rättigheter som enligt den lagen skall anses utgöra särskild rätt till fastighet. De lagar som härvidlag utesluter eller inte omnämnder renskötselrätten föreslås ändrade i detta avseende. Genom våra förslag torde en mer enhetlig syn på renskötselrättens ställning kunna erhållas. Detta är något som stärker rennäringens ställning, men som bygger på gällande rätt. Att en sådan enhetlighet i lagstiftningen kommer till uttryck borde underlätta och den formella bedömningarna handläggningen i de fall då samernas anspråk på skydd för renbetesmarkerna ställs mot andra rättighetsinnehavares anspråk på markutnyttjande. Genom att samebyn är att anse som sakägare råder det t.ex. ingen tvekan om att samebyn måste höras innan beslut som medför intrång i renskötselrätten fattas.

7. De generella skyddsreglerna

Vi föreslår att det folkrättsliga skyddet för rennäringen skrivs in i rennäringslagen, NRL, och expropriationslagen. Vidare föreslår vi att bestämmelsen i 30 § rennäringslagen om förbud i vissa fall mot ändrad markanvändning kvarstår. Slutligen föreslår vi en generell regel om hänsynstagande till renskötselrätten.

Gällande rennäringslag saknar övergripande skyddsbestämmelser för renskötselrätten och för rennäringen. Det finns dock skyddsregler för vissa områden och speciella fall, t.ex. förbud mot ändrad markanvändning inom åretruntmarkerna (30 §) och mot avstängning av flyttvägar (94 §). Den omständigheten att ersättning skall utgå vid intrång innebär också en form av skydd. Sverige har på folkrättslig grund förpliktelser gentemot samerna på olika sätt. Vi har i folkrättsbetänkandet redogjort för det skydd som samerna som urbefolkning och inhemsk minoritet har för sin kultur. Kulturvärnet innefattar också ett skydd för förutsättningarna för kulturen, såsom rennäring-

28 Sammanfattning

ens markutnyttjande. Sverige måste därför avstå från sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd äventyras. Detta folkrättsliga skydd bör komma till uttryck i rennäringslagen. NRL och expropriationslagen. Det folkrättsliga skyddet utgör givetvis endast ett minimiskydd. Andra överväganden kan tala för att skyddet skall vara betydligt mer omfattande. Det grundläggande motivet för att år 1971 införa förbudet mot ändrad markanvändning i 30§ rennäringslagen var att hindra markägaren ”att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete”. Vi anser att 30 § inte blivit ett tillfredsställande skydd i detta avseende. Bestämmelsen i 30 § rennäringslagen bör emellertid - trots den kritik som riktats mot den - kvarstå i princip oförändrad, eftersom den kan antas ha en viss preventiv betydelse när det gäller att förhindra intrång på åretruntmarkerna. Utövandet av renskötselrätten fordrar ett ömsesidigt hänsynstagande. Detta förutsätter bl.a. att den som använder mark och vatten inom renskötselområdet är medveten om att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet som måste beaktas. Vi anser det angeläget att denna skyldighet att ta hänsyn till renskötselrätten fastslås i lag. Ett naturligt sätt för en markägare att beakta den samiska rätten är att samråda med berörd sameby innan mer ingripande förändringar av markens användning genomförs. Det frivilliga samrådsförfarande som redan etablerats uppvisar på de flesta håll också goda resultat.

8. De särskilda skyddsreglerna gentemot storskogsbruket

Vi föreslår att den som äger eller brukar mark inom renskötselområdet inte får vidta mer omfattande skogsbruksåtgärder utan att påkalla samråd med berörd sameby. På åretruntmarkerna föreslås samrådsplikten därutöver omfatta avverkningar som rör för rensskötseln särskilt känsliga områden. Träffas inte överenskommelse vid samrådet får enligt förslaget åtgärden vidtas på vinterbetesmarkerna om en månad förflutit från det samråd påkallades, på åretruntmarkerna om en månad förflutit från det samråd påkallades och skogsägaren därefter hos skogsvårdsstyrelsen sökt och erhållit tillstånd till åtgärden. Tillstånd skall ges såvida åtgärden inte medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar. Våra förslag om samråd m.m. gäller om parterna inte kommit överens om annat.

Sammanfattning

Som tidigare sagts är det storskogsbruket som för närvarande åsamkar rennäringen de största skadorna. Trots detta står rennäringen gentemot skogsbruket i realiteten helt utan skydd. De generella skyddsregler som vi föreslår innebär inte någon påtaglig ändring i detta förhållande. Att innehavaren av en så stark rätt som renskötselrätten skulle stå utan reell möjlighet till inflytande när underlaget för hans näringsverksamhet påtagligt förändras anser vi vara otillfredsställande utifrån såväl civilrättsliga som näringsrättsliga utgångspunkter. Enligt vår mening förutsätter ett sambruk av markerna utbyte av information mellan företrädarna för näringarna, dvs. någon form av samråd. Därigenom skapas bättre förutsättningar för att bedriva näringarna effektivt och dessutom motverkas en polarisering av motstridiga intressen. En ömsesidig förståelse för de båda näringarnas villkor torde också i ett djupare perspektiv komma att gynna relationerna mellan samerna och den övriga befolkningen i området. Vi anser därför att man bör bygga vidare på de redan inledda samrådsformerna mellan skogsbruk och rennäring. Den omständigheten att det beror på skogsägarens gottfinnande om samråd skall komma till stånd eller inte kan naturligtvis inte accepteras av rennäringen. Det måste därför tillskapas garantier för att samråd verkligen kommer till stånd när det rör sig om mer omfattande avverkningar. För dessa fall bör samrådsförfarandet lagstadgas i hela renskötselområdet. På åretruntmarkerna bör samrådsskyldigheten därutöver omfatta alla avverkningar i för renskötseln särskilt känsliga områden. p Den som bryter mot samrådsskyldigheten skall enligt vårt förslag kunna dömas till böter. Under den tid samrådet pågår bör givetvis den aktuella skogsbruksåtgärden inte få påbörjas. Vi föreslår därför ett avverkningsförbud under en månad. Tiden kan förlängas om parterna är överens om det. Ett verkligt samrådsförfarande förutsätter att parterna år något så när jämställda. Detta kan sägas fordra att frågan om den aktuella skogsbruksåtgården skall få vidtas prövas av ett särskilt organ i de fall parterna inte kan komma överens i samrådet. På sikt bör också en sådan ordning eftersträvas inom hela renskötselområdet. Vi anser emellertid att frågan om ett tillståndssystem på vinterbetesmarkerna bör anstå eftersom det är svårt att nu överblicka konsekvenserna av en tillståndsreglering på dessa marker. Vi föreslår att skogsvårdsstyrelsen skall besluta i tillståndsfrågan. För att även rennäringsintresset skall bli tillgodosett skall emellertid för tillstånd till avverkning krävas att sametinget yttrar sig i ärendet. Skogsvårdsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till Skogsstyrelsen och regeringen. Tillstånd till en avverkning föreslås kunna vägras dels om avverkningen medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas, dels om avverkningen omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar.

30 Sammanfattning

9. Renantalet har brister vad gäller möjligheterna att komma till rätta Rennäringslagen med för höga renantal. Detta är en brist i lagstiftningen som bör avhjälpas alldeles oavsett om antalet renar för närvarande är för högt eller inte. Den till lantbruksstyrelsen knutna rennäringsgruppen har nyligen föresanktionsmöjligheter för att komma till rätta med otillåtet slagit utökade höga renantal. Däremot har gruppen inte föreslagit någon bestämmelse som att kontrollera att de uppgivna renantalen är korrekta. gör det möjligt Avsaknaden innebär när det av en sådan kontrollmöjlighet svårigheter gäller att bland breda befolkningsgrupper i de områden där rennäring bedrivs få förståelse för förslag om stärkt samiskt inflytande i frågor om Vi utgår från att en sådan kontrollbestämmelse införs markanvändningen. och utformas i samverkan med de samiska organisationerna.

10. Upphävande av renskötselrätt

Vi föreslår att bestämmelsen om upphävande av renskötselrätt i 26 § rennäringslagen ersätts med en hänvisning till reglerna i expropriationslagen.

kan regeringen förordna om upphävande av Enligt 26 § rennäringslagen renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för något av de ändamål som anges i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av från allmän Är området väsentligen utan väsentlig betydelse synpunkt. för renskötseln, kan sådant förordnande meddelas så snart ombetydelse rådet behövs för allmänt ändamål. Eftersom vi anser att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet föreslår av sådana vi att de regler tillämpas som gäller för expropriation rättigheter. Innehavare av renskötselrätt har enligt vår mening rätt till brukare av mark. samma rättsliga garantier som andra jämförbara

11. för i renskötselrätten m. m.

Ersättning intrång

Vi föreslår att det i rennäringslagen införs särskilda bestämmelser om fördelning av rättegångskostnader i mål om ersättning på grund av skada på renskötselrätten.

I samband med att rennäringslagen infördes diskuterades frågan om en särskild Lagstiftaren överlät emellertid åt rättsersättningsbestämmelse. praxis att lösa frågan om skadeståndsskyldighet på grund av skada på renskötseln. omfattning, beloppens storlek etc. Frågan om ersättningsskyldighetens har emellertid ännu inte lösts av rättspraxis eftersom frågor om ersättnings-

Sammanfattning 31

skyldighet endast i något fall kommit under domstolsprövning. Vi har därför övervägt att nu införa en särskild ersättningsbestämmelse. De svårigheter att konstruera en sådan bestämmelse som förelåg när rennäringslagen infördes kvarstår emellertid. För att få fram erforderlig rättspraxis och alltså underlätta rättsliga prövningar har vi i stället valt att föreslå vissa ändringar till fördel för sameparten vad gäller bestämmelserna om fördelning av rättegångskostnaderna.

12. Upplåtelsefrågorna

Vi föreslår att yttrande från Sametinget i vissa fall skall inhämtas innan upplåtelsefrågor avgörs.

Inom renskötselområdet förvaltas markerar ovan odlingsgränsen av lantbruksnämnderna. Upplåtelsefrågorna hanteras inom lantbruksnämnderna av en särskild rennäringsdelegation, som har samisk representation. Vi föreslår att delegationen skall inhämta yttrande från Sametinget om någon av de samiska ledamöterna motsätter sig upplåtelsen. Det kan dock på sikt finnas skäl för att ge Sametinget ett större ansvar för upplåtelsefrågorna.

Samefrågorna inom regeringskansliet

Vi föreslår att samordningen av samefrågor inom regeringskansliet får fastare former. Ett särskilt samordningskansli för samefrågor bör övervägas.

Utformningen av samhällets åtgärder för att främja samiskt kultur- och samfundsliv måste bygga på en helhetssyn. Regeringen är ytterst ansvarig för den svenska samepolitiken. En framgångsrik samepolitik fordrar att arbetet med samefrågorna inom regeringskansliet organiseras på ett sådant sätt att regeringen kan få underlag för denna helhetssyn. I regeringskansliet handläggs samefrågor inom de flesta departement. Det kan enligt vår mening ifrågasättas om den nuvarande interdepartementala arbetsgruppen för samefrågor är ett tillräckligt instrument för att åstadkomma en effektiv samordning. Vårt förslag att inrätta ett sameting kan också leda till större krav på samordning och övergripande perspektiv. Ett samordningskansli för samefrågor bör därför övervägas. Det kan vara lämpligt att detta kansli förs till det departement som får ansvaret för sametinget.

› “

_,,,. w.. QWWfWW A (a,

Foto: Gun Margret Utsi

ÖOAHKKÃIGEASSU

Sápmelaééat - davvirüklcalas álbmot

Sápmelaööat leat, goit min áigelogu rájis, orron Dawiriilckain ja Goaládatnjárggas. Sin birra muitaluwo sihke romalas historjaéálliin ja dawiriikkalas Nu leat gáldduin. sápmelaöéat eallán Davvirükkain ovdal go dála dawiriikkalas stáhtat riegádedje.

Sápmelaööaid lohku lea árwoåtallamiid mielde gaskkal 50 000 - 75 000, 15 000 - 20 000 sis ellet Ruotas, 30 000 - 50 0()0 Norggas, 4 000 - 5000 Suomas ja sullii 2 000 Ruossas.

Sápmelaéêain ledje oktavuodat ieiá davviriikkalaööaiguin vikinjuo gaáiggis. Gaskaáiggi (medeltiden) sápmelaéöat vuvde duljiid daidda ja bákkuhuwojc máksit vearu Ruttii, Dánmárkui-Norgii ja Ruåsii, geat maid hálededje mearridanvuoigatvuoda, rükkalaå dásis, sápmelaööaid árbevirolaå ormnguvlui. Almmolas oainnu nüelde eai sápmelaêöat ieia goassegc ceggegoahtán stáhta. Sámiservvodat lei ráhkaduwon südda vuodul, gos veagat ovttas johte bivdinja guolástanguovlluid gaskkas jagi molsasunn rnielde. Mani! siida éadnui áiggiid barggustis ealuide ja öuovui daidda sierra guohtuneatnamiidda jagi molsasunzi mielde.

1500 vuodalogus álggahuvvui nuortaeatnamiid kolonisaåuvdna, álggus mearraguovlluin. Dadi mielde go eatnandoallu vüdánü sadde sápme-

laéöat sirdit. Sattai dárbu ráddjet sárrxieatnama vuostá. Sámjeatnama

rádji, d 0 otnábeaivvi rádji hipplandii, dárkkistuwui 1751. Rájiin ii lean jurdda hehttet kolonisasuvnna, muhto suodjalit sápmelaééaid mátolaävuodaid bivdimii ja guolásteapmái. Stáhtta árwosmahtii kolonisaåuvnna gitta 1800 vuodalogu gaskamuddui. Dalle ávüuhuwogohte njuolggádusaid sápmelaéöaid suodjaleami dihtc. leat Deahálepmosat njuolggádusat gilvinrádjái jagi 1867 ja dat vuosttaå boazoguohtun-

34 Cyoahkkáigeassu

láhka 1886. lei ahte guovllut nuortalis ja jagi Gilvinráji jurdda davvelis dán sápmclaöéaide. Muhto rádji ráji galgct leat várrejuwon dan verdde ávkin. otne duodaåtuvii åaddan Sápmelaööaide goitge rievttit Jämtlánddas lea vojit nanumus ráji dawelis dehje nuortalis. dilli veaháå ieiálágán.

sirrii Ruotas boazodoallin ja eai Boazoguohtunláhka sápmelaöéaid boazodoalli sirremus mas ain otne lea stuora váikkusápmelaüan, DuSSe leat miellahtut ovtta öeams 01201 hus. sápmelaööat geat fuolahit boazodoalu. Dain sápmelaööian, geat leat sullü 2 500, leat muhtin ieiá 0 m d ásåit bivdui ja maid vuoigatvuodat, guoskivaêéat Ieiá leat eanatlogus, eai leat

guolásteapmái. sápmelaéöain geat

sierra otnábeaivvi fámolaå lágas. Sis lea leamaå vuoigatvuodat doalahit ieiaset ieädovddu ja olus leat váigadeabbu sápmelaå dan ruota Dat lea njammasan oktasaågoddái. guovlu gos otnábeaivvi Ruotas lea Idre rájis golmmariikkat dihkkái boazodoallu oarján nuortas davvin rájis mearragáttiide luksa. (Treriksröset) ja Norgga 43 öerrui. Das lassin leat Guovlu lea, prinsiippalaööat, juhkkojuwon lahkosiin, sápmelaöéain lea duovdagat Norgga ráji gos ruotabeal riekti bohccuideaset guoduhit. Namuhuwon guovllus geasiáiggi leat muhtun leat ruotabeal duovdagat gos norggabeale sápmelaöéain

njulgosat dálveguohtumiidda.

lea ieiaset eallinvugiineaset luonddu Sápmelaéöain giella, narmojun o m d sierra sánit luonddu dáhpáhusain, maidda ruotagielas lahkosis, eai leat namahusat. Sárnigielas leat många giela dahje suopmana. leat dakkárat ahte eai Erohusat sáhttet sápmelaéåat gudetge guovllus lei dilli ruota gulahala gaskaneaset. Sámigielas guhkes áiggi heajos skuvllas, mii diedusge lea hehtten giela ovdáneami.

Oktasaå dihte dovdet sápmelaööat davviriikkain duogáza ja giela leat okta álbmot. leat sidjiide juoga maid ahte sii Riikarájit leat bidgcjuwon vierrásat leat bággen sin nala. Vaikko sápmelaöéat riikii vaikko sii leat hárjánan ieågudet riikka diliide, njealji ja ákkat árvvoåtallat okta gávdnojit objektiivalaå sápmelaööaid Sii leat doaladit ealáhusaset ja maiddái álbmogin. birgen gielaset, muddui árbevirolaå kultuvrraset. Muhto eahpikeahttá lea nu buori ahte sii, jus boahttevaä ájggiide galget gávdnot álbmogin dárbbaåit dain stáhtain gos davviriikkain, ieågudet lágas doarjaga

Öoahkkáigeassu

ellet.

Sápmelaéöain davviriikkain lea oktasaåbargu earret ieiá barggus Sámirádis mánggalágán áääiin Sámi sárrüpolitiikkalaå ja Instituhtas gaitlágán kultuvraáäåiin. Sápmelaöêat dovdet maid nanu oktavuoda eamiálbmogiin ieiá riikkain. Stuora lohku leat olin eamiálbmogiin ovtta gaskariikkalaå orgánas, World Council of Indegenous People (Eamiálbmogiid Máilmnxiráddi), gos sápmelaöéat leat miellahtun.

Almmolaööat dohkkehuwon mihttomearri eamiálbmot sátnái ii gávdno, sáhttá leat danin go eamiálbmogiin leat nu dilálaåsierralágán

vuodat. Sis lea oktasaöéat 0 m d dat, ahte sii ovtta vissis

ledje guovllus ovdal daid, geat dál leat orrume sin eanetlogus doppe ja geavaheapmi luonddoriggodagain ja sin kuItuvrraJaS árbevierut leat ieåálágánat go otnábeaivvi eanetlogu orruin.

Min bargoéilgehus ja doaibma.

Ulbrniliid rnielde mii galgat éielggadit makkár lassedárbbut sápmelaöéaid dilli eamiálbmogin sáhttá buktit. Dán boadus öielggadeami galgá barggomet mielde leat vuoddu mas mii álggahit guorahallama ja árwoåtallamiid. Dása gullá dasto mii bargoêilgehusas daddjo; ahte álbmotriekti éuohcá sápmelaöéaid dillái.

Ieiá váldobarggut leat guorahallat makkár mátolaävuodat leat nannet sápmelaêéaid rievtti árvvu áåäiin mat gusket boazoealáhussii, buktit árvalusa makkár dárbu lea álbmotválljejuvvon orgánii mii ovddasta visot sápmelaöåaid áääiin buktit ieågudet ja dakkár evttohusaid ahte Sámegiella seaillohuwo ja suodjaluwo. Jagi 1986 buvttiimet éielggadeami álbmotrievttálaä Sápmelaéöaid

dilli ( SOU 1986:36). Cielggadeapnü, mas eai leat evttohusat mat

gusket vuoddoláhkii, buktui ovdán danin go háliideimmet addit ollislaä gova álbmotrievttálaå njuolggádusaide, mat várra guoskkale sápmelaööaide, ja dat buktui ovdan maiddái danin ahte addit duogáia min boahttevaå evttohusaide.

Dán éilgehusa váldoáåâit gusket eanemusat boazodoalu suodjaleapmái ja sápmelaâ álbmotválljejuwon orgána vuoddodcanü mátolasvuodaide.

Öoahkkâigeassu

Ieiá áååit maid leat jus sápmelaöéat galggale giedahallat namuhuwot vuoddolágas jus lea dárbu sierra sámeláhkii. ja boahtá min loahppaêilgehusas. Sámjgiella giedahallot

Mis lea ávkkálaä oktasaåbargu Norgga sápmelaéöaid vuoigatvuoda sámerievtti guorahallarrüin Suomas. Oktasaåbarggus guorahallamiin ja leamaS erenoamaå váikkuhus áääis mii sámi guoská álbmotválljejuwon Suomas lea gávdnon dákkár många jagi, sámeparlameanta, ja orgánii. Sámi bealde, lea dál maxmil evttohusa, vuoigatvuoda guorahallama 1987 mearridan vuoddudit seammalágánaå orgána norgga stuorradiggi Norgii, sámedikki.

Min váldosisdoallu leat éuowovaä árwoätallamat ja éilgehusa evttohusat.

Sápmelaééaid sierra dárbbut álgoálbmogin

Mii leat vuoduin öilget daid dárbbuid mat ieågudet geahééalan gávnnahan ahte vuddolaå gártet sápmelaéöaide álgoálbmogin ja dárbbut leat öuovvuvaöéat:

Doarjja sámi kultuvrii ja sámegillii.

Sihkkaraston mátolaåvuohta eatnan1iid ja éáziid geavahit sápmelaå ealáhusaide.

Váikkuhusmátolasvuohta meannuderrliin mat gusket sápmelaééaide ja sin servvodateallinüi.

vuddolaå dárbbut leat leamaä vuoddun min Sápmelaöéaid álgoálbmogin árwoätallamiidda ja evttohusaide dán öilgehusas.

Vuoddolágarxjuolggádus

Mii evttohit ahte sápmelaöéaid sierra dássi éearddalas unnitlohkun álgoálbmogin Ruotas boahtá oidnosii råddeja husa êilgehusas.

Öoahkkáigeassu 37

Ráddehusa êilgehusa 1 kap. 2 § oasis ahte njealját daddjo éearddalaå, gielalaå ja oskkolas unnjtloguid mátolasvuohta seaillohit ja ovddidit iezaset kulturvra- servvodateallima ja galggalii dorjojuwot. Sápmelaööat leat dakkár unnitlohku mii oaivvilduwo dán njuolggádusas. Muhtu eamiálbmogin ieiaset eatnamis sis lea sierra báiki ovttamielalaå unnitloguid gaskkas. Matjtjil cealkámusa riikabeaivvis dát mielddisbuktá ahte go servvodat hukse dákkár doarjagiid sámekultuvrii dasa ferte maiddái addot ieiá árwostalsadji lamiidda go dat mat leat ieiá våras Ruota unnitloguid serwodagas. Min oaidnu lea ahte Ruota álbmotrievtti bealis geatnegaåvuodat sápmelaéåaid vuostá dagaha ahte sápmelaöéaid sierra dilli min riikka unnitloguid gaskkas deattuhuwo lasáhusain namahuwon njuolggádusas ráddehusöilgehusas.

Sámeláhka

Mii evttohit sierra lága sápmelaöéaid diliide, sámelága. Dat láhka sisdoallá njuolggádusaid got ovddidit Sámi kultuvra- ja servvodateallima, ovddimusat dát galgá dahkkot representatiivalaä, álbmotválljejuwon sámi orgána sámedikki bokte.

Sápmelaööaid báiki álgoálbmogin éearddalas unnjtlohkun Ruotas ja suodjaluwo muhtun muddui ieägudet lágaid ja njuolggádusaid bokte. Muhto dát duåse gehööct bearrái erenoamaå diliid sierra osiid ja servvodateallimis. Viidát sárrü kultuvra njuolggádusat ja servvodateallimii váilut. Danin mii evttohit mas leat sámelága muhtun vüdát njuolggádusat. Visot mat njuolggádusat gusket sápmelaöéaid diliide eai máhte ovtta láhkii. êohkkejuwot Dárkileabbu lagat fertejit maid boahttevas sierra áiggis gávdnot njuolggádusain.

Mii evttohit ahte sámeláhka álggahuvvo dásseöilgehusain gos daddjo ahte sápmelaéêat leat éearddalaå álgoálbmot ja unnitlohku Ruotas. Njuolggádusas öilgejuwo viidáseabbut dat áääit mat addet hámi sámiálbmoga iesdovdui, namalassii ieiaset kultuvra, mii earret iezá sisdoallá ieiaset giela ja ieiaset ealáhusaid.

Öoahkkáigeassu

Lágas maiddái celkojuwot makkar geatnegaävuohta positiigalgá valaä sierra vuostá servvodagas lea giedahallanüi sápmelaöéaid Ruota éada. álbmotrievttálaå dilli geatnegaävuodaid Sápmelaééaid mii leat buktán ovdán maid dát positiivalaä sierra éilgehusas álmbotrievtti mielde sáhttá man viiddis dán giedahallan gáibidit, mii háliidit dan doarjaga eavttut leat j n a. Vuosttaiettiin Öujohit earret ieiá ná (s.166):

éilgehussii. Coahkkáigessojuvvon daddjo

Nu ferte Ruotta álo bearrái ahte dárbbaälaå návööát geahöéat sihkarastojuwojit sámi kultuvrra seailloheapmái ja ovddideapmái. Dát ferte váldojuwot vuhtii sihke lágain ja rivttiid geavaheamis. Dat fertc maiddái váldojuwot vuhtii hálddahusain ja Öállingottiin, sihke riikadásis ja báikkálaööat.

Nu dalle mii geatnegahttá eisegalgá lágas gávdnot njuolggádus válddiid váldit vuhtii ahte mátolaävuodat doalahit ja sápmelaöéaid ovddihit ieiaset kultuvrra ovddiduwo. Loahpalaå ovddasvástádus dása galgá leat stáhtas. Eanáä oassi dán evttohuwon sámelágas sisdoallá njuolggádusaid sápmelaééaid álbmotválljejuwon orgánii, sámediggái, man mii evttohit galgá vuodduduwot.

éilgehus Sápmelaåvuhtii

Mii evttohit ahte sámeláhka galgá sisdoallat êilgehusa man mielde lágain daddjo ahte sápmelaä lea dat guhte ieå atná ieias sápmelaüan ja ahte lea jáhkkehahtti

1. ahte lea oahppan sámegiela vuosttaå giellan,

2. ahte juobbá su vánhenüin, áhéi dahje eatm várzthetniin leat oahppan sámegiela vuosttaå giellan dahje,

3. ahte juobbá su vánhemiin lea dahje lea leamaå mielde jienastuslogus sámediggái.

Eaktun sámedikki vuoddudeapmái lea ahte lágas öilgejuwo guhte rehkenastu sápmelaüan. Odne ii gávdno viidáseabbu dohkkehuwon

Coahkkáigeassu

öilgehus. Min evttohus Öuowu Norgga ja Suoma riikkaid éilgehusaid. Evttohus vuolgá subjektiivalaå vuodus - olmmoå ieå galgá atnit ieias - vuodus - oktavuohta sápmelaüan ja objektiivalaå sámigillii. FuomáSahtti lea ahte dát éilgehus ii doala deaivasa álo. Dat duååe doallá sámelága geavaheanlis.

Sámedizzi

Mii evttohit ahte sánü orgána vuodduduwo, álbmotválljejuwon sámediggi, mii ovddasta sámi Ruotas oktavuoálbmoga ieägudet dain

1. Dárbu sámediggái

Odne leat sápmelaöéain nanu organisaäuvnnat geat máhttet ovddastit sámi âsåiid ieågudet oktavuodain. Muhto dattege gávdnojit mágggat bealit manin representátiivalaå álbmotválljejuvvon sámi orgána galggalii ceggejuwot. Mii leat öilgen oainnuideamet dán dárbbu birra öuowuvas gávcci åuoggáin.

1. Representátiivalaä álbmotválljejuwon sárni orgána, mas lea álmmolaårievttálaå dássi mielddisbuktá dohkkeheami sápmelaééaid árvvus sierra álbmogin.

2. Sápmelaöêain lea álbmotrievttalaå dasa ahte ieia doarjja oaüut mearridit ieiaset kultuvrralaå ja nu maiddái muhtun muddui ealáhuslaâ ovdaneapmái. Eaktun dása lea ieåstivrejupmi muhtin muddui ja orgána gos sáhttá éadahuvvot.

3. Ruota sápmelaööat dárbbaåit oktasaå orgána gos giedahallet sámiáääiid ja gos addet hámi sámi Dát várra dapolitiikii. gaha ahte boahtá gávdnot oktasaå sápmelaå oaidnu ieågudet áSSis movttiidahttá ja ságastallama sihke sápmelaééaid gaskkas ja ieiá servvodagas.

4. Viidásit vákäunxii sápmelaéöaid eatnamiidda njulgosiin ja öáziide lea eaktu ahte gávdno sierra orgána mii sáhttá leat mielde servvodat áiggabarggus bearrái ahte sámeja geahéöat

40 Öoahkkâigeassu

áäåit váldojuvvojit vuhtii.

5. Eiseválddiid ja ieiá oktavuodain lea várra buorre sápmelaééaide jos sü ovddastuvvojit orgánain mii lea representatiivalaå oppa sâmiálbmogii. Lea maiddái buorre eiseválddiide geat nu láhkái sáhttet leat vissásat das ahte dieduid maid oüot sápmelaêéain duodain buktet ovdan sámi álbmoga dáhtu.

6. Ålbmotválljejuwon sámi orgána lea mielde das ahte lasidit

ieädovddu ja oktavuodalaådovddu sápmelaöéaid gaskkas. Ovdamearkka dihte dát sáhttá mielddisbuktit lassi doaimmaid ja bargguid sámiservviide.

7. Davviriikkalaééat gávdnojit nanu ákkat vuoddudit ruotabeal sámi álbmotválljejuwon orgána, danin go dákkár juo gávdno Suomas ja lea mearriduwon vuodduduwot Norggas. Dákkár riikasaS orgánat leat oalle deahálaééat davviriikkaid Sámerádi árvui.

8. Sámi orgána máhttá positiivalaöéat dagahit dan ahte beroåtupmi sámi áååiin ruota mediain lassána. álbmogis ja

Lsámedikki doaimmat

Mii evttohit ahte sámediggi galgá bargat dohko guvlui ahte sámi kultuvra- ja scrvvodateallin seaillohuwo ja ovddihuwo. Sámedikki bárgguide gullá

1. mearridit got juohkit stáhta doarjagiid ja rudaid sámi foanddas sámi kultuvrii ja sámi orgánisaåuvnnaide ja maiddái juohkit ieiá ruhtagálduid mat bohtet sápmelaéöaid oktasaä geavaheapmái,

2. váldit oasi servvodaga áiggabarggus ja nu láhkái vákäut ahte sápmelaöéaid dárbbut váldojuwojit vuhtii ja geahééat bearrái ahte boazoealáhusa áäâit vákåojuwojit eatnamiid ja éáziid geavaheamis,

Öoahkkáigeassu

3. juohkit dieduid sápmelaâ diliid birra báikki ja sápmelaöåaid bina serwodagas,

4. álggahit doaimmaid ja evttohit bargguid mat ovddidit sátni kultuvrra, ja

5. bargat ovttas ieiá servvodat eiseválddiiguin ja orgánaiguin ovdan oainnuid ja buktit áååiin mat guskct sápmelaööaidc.

Viidáseabbut mii evttohit ahte sámediggi galgá válljet sápmelaå áirasiid sámefoandda stivrii ja Sámeskuvlastivrii. Nugo sågadolliid ja várreságadolliid.

Min bargoöilgehusas deattuhuwo ahte odda sámi eai orgánii galgga lasihuvvot konstituäonálalaå (vuoddolágalaä) meanidanválddit, 0 m d riekti leat mielde Dakkár ortnet ii láhkaöállingaialdagain. livöée soahpan dáidda prinsiipaide mat leat ráddehus hámj vuolde. Bargoöilgehusa mielde ii ortnet mii galgga manggelágán sisdoallá gieldinrievtti hálddahusa mearrádusaide ásahuvvot.

Mii leat das ahte daid vuolgán rájiid siskabeal mat leat bargoöilgehusas nannet sápmelas váiklcuhanmátolaåvuodaid mearrádusaide mat gusket sápmelaöêaide ja sámi servvodateallimii.

Nugo mii leat älgen vuosttaå álbmotloahppaéilgehusas gávdno rievttálaå doarjja dasa ahte lea riekti sápmelaéöain kultuvralaå áutonomii Danjn (ie§stivrejupmái). lea ge lunddolaå ahte sámediggái addo ovddasvástádus sámi kultuvraáååiin.

Jagi 1971 rájis lea stuorimus ovddasvástádus sámi ruhtajuolludenxiide kultuvrii sámefoanddas foandda ja kultuvraossodagas.

Foanddas boahtá ruhta mainna ovddidit galgá ja doarjut boazoealáhusa, sámi kultuvrra ja sámi orgánisáåuvrmaid. Magni] evttohusa sámefoandda stivrras ráddehus nanne man olu ruhta oaüu juhkkojuwot sámefoanddas.

Sámefoandda kultuvrajuogus mearrida ruhta sán1i got sámefoandda kultuvrii ja Sámi orgánisaäuvrmaide Dasa galgá juhkkojuwot. lassin

Öoahkkáigeassu

stáhta sámi kultuvrii. Sámefoanda juohká kultuvrajuogus juolludemiid lea stáhtalas eiseváldi. Foandda stivrras leat guhtta lahttu maid ráddehus namuha. Golbmasa dain válljejit sámi orgánisaäuvnnat. Sámefoandda lea: lahttu ja guovttis dain leat kultuvrajuhkosis golbma namuhuwon sápmelaööaid bealis.

Min mielas orro lunddolaä ahte gullá sámediggái válljet daid golbma lahttu sámefoandda stivrii ja sin gaskkas válljet ságadoalli ja várreságadoalli. Ná láhkai oiiot sápmelaööat loahpálaä váikkuheami foandda stivrii ja stuorit ovddasvástádusa daid rudaid geavaheamis.

Min mielas galggalii sámediggi váidit badjelasas ovddasvástádusa got dáid rudaid mat bohtet sámefoanddas sámi kultuvrii ja sámi juohkit maiddái stáhta doarjagiid sámi kultuvrii. Dát orgánisaåuvtmaide ja mielddisbuktá ovddasvástadusa doarjagiid ektui sápmeloahpálaå laööaid orgánisaäuvnnaide ja ieågudet doaimmaide sámi kultuvraeallimis, 0 m d vuosálmas (teahter), musiika, girjjálaävuohta, medial (rádio, TV, ávviissat jnv), girjerádjosat, dáidda, duoddji, museat, kultuvramuittuid dikäun, gielladikåun ja vuosáhus doaimmat.

Lea diehttelaä ahte sámedikki ovddasvástádus sámi kultuvraáåsiin ii galgga bissánit dasa ahte mearridit áåsiin got juohkit doarjagiid. maiddái duodalaå doaimmaid bokte bargat dan Sámediggi galggalii ahte namnet sámi kultuvrra. Mii evttohit ahte sierra öállcguvlui ahte dikki bargu lea álggahit doaimmaid ja evttohit juwo sámelágas bargguid mat ovddidit sámi kultuvrra. Viidáseabbot galgá gullat ahte ovttasrádiid ieiá eiseválddiiguin ja servvodatsámediggái kultuvrabirrasa siste ovttas ja buktit ovdan orgánaiguin bargat oainnoset gaialdagain mat gusket sámi kultuvrii.

Riikkabeaivi lea márjgii cealkán ahte sápmelaöéat, nu guhká go sii iela háliidit, galget skuvlavázzimis sáhttit válljet guovtti seammadássásaä oahpáhusgeainnu gaskkas, namalassii sámeskuvlla ja dábálaâ vuoddoskuvlla gaskkas.

Sámeskuvllat jodihuwojit sierra Sámeskuvlastivrrain man éállingoddi lea Johkamohkis. Sámeskuvlastivrras leat, Sámeskuvla njuolggádusa mielde, ovcci áirasa geat leat ráddehusas, vidas sis leat válljejuwon sápmelaéåaid ovddasteaddjit.

Öoahkkáigeassu

Min mielas galggalii sámediggi muhton muddui máhttit váikkuhit dáidda oahpahusgaialdagaide mat leat nu deahálaöéat sápmelaöêaide. Danin mii evttohit ahte sápmelaå áirasat Sámcskuvlastivrras, nugo ságadoalli, válljejuwo sámedikkis.

Lea fuomáåanveara ahte eiseváldin mas leat erenoamaå sámcdiggi, máhtut sápmelaéöaid dilis, diehttelaå galgá oaüut guovddáå saji boahtte áiggi sámeoahpahusa hábmenüs.

Dal éilgejumit mat boazodoalu rievtti gusket juridiikalaå hápmái mat leat dahkkon Alimus Duopmoásahusa duomu bokte vearroduottaráäåis - ja mat eai gávdnon dalle go boazodoaluláhka dohkkehuwuija dat geatnegaävuodat mat ruota stáhtas leat álbmotrievtti ektui dagahit oktasaöéat dakkár dili mii mielddisbuktá boadosin ahte sápmelaöéaide galggalii miedihuwot nannosit árvu go dál lea gaiáldagain mat gusket eatnamiid ja éáziid geavaheapmái.

Dát sáhttá dahkkot sierra bokte suodjalannjuolggádusaid lágain, ja sápmelaööaid orgánaid váiklcuhanmátolaåvuodaid bokte mcarrádusaid dahkanlin.

10 kap. mii evttohit mánggaid maid bokte nanne njuolggádusaid boazoealáhusa dili. Dás evttohuwo oaüut deahálaâ oasi. sámediggi

Min evttohusa mielde stuorit meahcceéuolahagat ja öuolahagat eatnanüin mat leat deahálaééat boazoealáhussi eai oaöéo dahkkot eatnanüin gos boazoealáhusa riekti lea éearuid miediheami birrajagi haga, jos luonddosuodjalanstivra ii atte lobi dakkár Öuollarrüidda. Evttohusa mielde ferte dalle vieizat oainnu meahccesuodjalanstivra sámedikkis ovdal go lobit addojit dákkár áäåiide. Jus vuhtii galgá váldit dáid áäåiid unna áigemeriid siste åaddá dábálaéêat nu ahte stivra oaüu buktit oainnu sámedikki ovddas. Dalle oaüu sámediggi remissaásáhusa árvvu man de ferte váldit vuhtii. erenoamás Daiguin dieduin mat sámedikkis leat ásåiin mat gusket boazodoalu dilüde ja eavttuide bohtet diedusge sámedikki oainnut leat deahálaêéat dalle go dákkár lohpiaddin áSSit giedahallojuvvojit. Dalle go dárkileabbu áigagat dahkkojit galget, 5 20 § ÅHL

kap. (Åigga-ja Huksenlága,

ruotagiel oanádus lea PBL-Plan-och Inielde Bygglagen) guoskkivaå öearut oüot mátolasvuoda rádehallanüidda. Mii evttohit ahte

Öoahkkáigeassu

suohkanat váldit sealvái makkár oaidnu sámedikkis lea ovdal galget go áigga mearriduwo, jus oktage dain öearuin geasa dát guoská nu gáibida.

Dasa Iassin mii evttohit ahte sámedikki oaidnu galgá gáibiduwot boazoealáhusdelegaäuvrmas go lea jearaldat lohpiaddinñidda boazodoalolága 32 § geahööaleanmis, jos soamis boazoealáhusbargi gii lea delegaåuvrmas vuosttilda dákkár lohpiaddima ja gáibida ahte sámediggi galgá oaüut buktit oainnus ovdan.

Galggalii maiddái muduin leat sámediggái bargun leat mielde servvodaga áiggabarggus ja vákåut ahte sápmelaöéaid dárbbut eatnamiidda ja öáziide ieiaset ealáhusaide váldojuwojit vuhtii. Sámediggái gullá erenoamáiit ahte geahéåat bearrái boazoealáhusa dárbbuid áiggagiid ráhkademiin ja eatnamiid ja éáziid geavaheamis.

Stáhta ja gieldda eiseválddit galget máhttit ráddehallat visot áäåiin mat gusket sápmelaêåaide. Sámediggi galgá maid máhttit leat remissaâsahus ja buktit oainnus ieågudet áååiin. Datte lea maiddái deahálaä ahte sámediggi doaimmaha ieias áåäiid ja buktá gaialdagaid ovdan. Sápmelaööain leat ovddasteaddjit ieägudet stáhtalas eaiseválddiin ja orgánain. Muhtumiid sis sáhtálii sámediggi válljet. Ieiá beliin sii galggale namuhuwot ráddehusas sámedikki evttohusa mielde.

Mii háliidit deattohit ahte sámedikki barggut eai sáhte leat fästa agebeaivái. Nugo mii oaidnit lea lunddolas ahte sámediggi guhkit áigái oaüu vüdát geatnegaävuodaid. Okta dákkár bealli sáhttá leat meannudit bivdin- ja guolástuslobiid stáhtá eatnamiin gilvinxáji davábealde ja boazoguohtunduoddariin.

3. Sámedikki orgániseren ja idát.

Sámedikki alimus orgánas, ollesöoahkkimis, galget min oainnu mielde leat 31 áirasa, namalassii seamma lohku go unnimus gielddaid ollesöoahkkinüs. Das galget unnimusat leat guokte fästa éoahkkima jagis ja dalle galget earret ieiá válljet áirasiid lávdegottiide ja stivrraide ja giedahallat ruhtadoalu. Dat galgá maiddái mean-idit viidát bargogeainnuid doaimmaide.

Coahkkáigeassu 45

Beaiwálaå doaimmat galget jodihuwot stivrras mii lea válljejuwon sámedikkis. Min evttohusa mielde stivra galgá giedahallat áääiid ja buktit ovdan oainnuid áäåiin mat galget sámedikkis. gicdahallot Stivra galgá maid fuolahit ekonomalaS hálddaSearrü. Dat galgá maiddái dahkat duohtan sámedikki mearrádusaid ja muduin éadahit daid bargguid ja doaimmaid maid sámediggi addá stivrii.

Stivrras leat gaskkal gieia ovcci áirasa. galget ja Lea vuogas ahte stivra válljejuwo ollesöoahkkima áirasiid gaskkas.

Sámediggi galgá muduin deavdit daid lávdegottiid ja stivrraid mat dárbbaäuwojit giedahallanüidda, hálddaáeapmái ja doaimmaid öadaheapmái. Dákkár lávdegottit sáhttet earret ieiá leat ealáhuslávdegoddi, kultuvralávdegoddi ja giellalávdegoddi. Dáidda lávdegottiide ferte sámediggi mearridit sierra bargoortnegiid. Sámediggi sáhttá maiddái dárbbaåit sierra válgalávdegotti.

Ieiá lávdegoddi mii min mjelas galgá sámedikkis lea válljejuvvot guovddáå válgalávdegoddi. Dan doaibma lea fuolahit válljenliid sámediggái.

Dárbu sierra guovddás boahtá das ahte lea evttoválgalávdegoddái huwon ahte sápmelaööat ieia galget oaüut váldoovddasvástádusa sáme- dikki válggaide. áäåiin ferte datte Márjggain guovddáä válgalávdegoddi ráddehallat guovddáå válgaeiseválddiiguinnamalassii riikka vearrodoaimmahagain.

Guovddáä válgalávdegoddi das báikkálaä vállje válgalávdegottiid, ovtta juohke válgaguvlui. Mii guoská éállingotti orgániserema hápmemji sáhttá vuordit ahte dárbbaäuvvo okta öállingotti hoavda, okta ekonomalaå hoavda, guokte ealáhusáääiid meannudeaddji, guokte meannudeaddji kultuvra- ja giellaásåiin, guokte öállingotti bárgi ja okta virgi jorgaleaddjin namalassii oktiibuot ovcci ja dulkan, virggi.

Sihke sápmelaå oainnu mielde ieiá oainnus ja servvodaga livöéii buorebut addit sámediggái stáhta eiseválddi árvvu. Dat njuolggádusat mat mearridit stáhta eiseválddiid doaimmaid boadále dalle maiddái geavahuwot sámedikkis.

Öoahkkáigeassu

4. Válggat sámediggái

Sámedikki válggat

Earret ieiá evttohit

ahte sámedikki áirasat válljejuwojit sâpmelaööain gear orrot Ruotas bokte ja maid njuolgaválggaid proporfuvnnalaf válgasystema mielde,

ahte Ruotta juhkkojuwo válgaguovlluide sámedikki guhtta válgaide,

ahte sámedikki válggat dollojuwojit juohke goalmmát jagi seamma áiggi go girkoollesöoahkkima válggat leat, ja

ahte váldooasit válggain hálddafuvvojit sápmelaööain

Mii leat das ahte sámediggi galgá leat representátiivalas vuolgán sámi Ruotas ja ahte válggat galgct öadahuvvut oppa álbrnotjovkui demokráhtalaä mielde. Mii leat geahöêalan dahkat válgaortnega nu álkin osiin leat éuwon ruota systema go mátolaå. Mánggain suohkanválganjuolggádusaid.

G0 bearrái ieägudet riikka osiid áirrasovddasteami galgá geahéöat galgá riika juhkkojuwot válgaguovlluide. Válgaguovlluid juohkin hálddascanü sivaid dihte, öuovvut lcana rájiid, ja Norrbottena galgá, leanas Dain sierranas válgaguovlluin galggalii leat sullii suohkanrájiid. seamma olmmoälohku. galget loahpalaéöat heaivehuwot Válgaguovllut mielde maid sáhttá vuohttit ealáhusain, suopmaniin sápmelaä guovlluid ieiás. Sierra oarján válgaguovlu dárbbaåuwo daidda sápmelaööaide ja sámeeatnama. Mii evttohit guhtta válgaguovllu: geat leat guoddán

1. Gálása, Giruna, Bájila, Överkalixa ja Hápáránddi, Övertorneå suohkanat,

2. Suddása, Váhéira , Johkamohki ja Julevu suohkanat,

Öøahkkáigeassu

3. Årjjátluovi, Åxvvesjávrri, Bituma ja Älvsby suohkanat,

4. Västerbottena leana,

5. Kopparberga, Gävleborgga, Västemorrlándda ja Jämtlándda leanat,

6. Ieiá guovllut riikkas

Juohke válgaguovllus galget leat unnimus guokte áirasa vai báikkálaå oainnut vissásit bohtet ovdán.

Mii evttohit proporåuvnnalaå válgasystema. Proporåuvtmalas válggaid vuoddun lea álkit ahte bellodat dahká listtu daddjon ieågudet evttohuwon áirasiiguin. ii gávdno Bellodatvuoddudeapmi sápmelaööaid gaskkas. Muhto dan sadjái gávdnojit riikaorgánisaåuvrmat main leat prográmmat mat muhtun muddui sulástahttet politiikalaä bellodagaid. Jos dát odda orgána galgá máhttit ovddastit visot dat sápmelaöéaid galgá leat nu huksejuwon ahte maiddái unnit sámi orgárüsaåuvrmat galget máhttit evttohit ieiaset áirasiid. Mii evttohit ahte válgabáhporis fertejit unnimus gávdnot golbma nama.

Mii cat evttot manggelágán eavttu lea. Kándidáhtta gos orohat sáhttá datte geahööalit válljejuwot vaikko makkár válgaguovllus. Muhto son ii oaéöo leat kándidáhtta eanet go ovtta válgaguovllus. Siwan dása lea ahte mii eat hálit vuoddudit öáliheami manggelágán bellodagaide. Dás lea dalle dat earru mii guoská dábálaä álmmolaäválggaide ahte kándidáhtta oaüu duåäe leat mielde ovtta válgalisttus. Diedusgc dát geahpida rehkenastima ja mándáhtaid juohkima. Boadus dákkár oainnus boahtá åaddat ahte mii eat evttot magggelágán liigemándáhta.

Mii evttohit ahte sámedikki seamma válggat galget dahkkot áiggi go girkoollesöoahkkima válggat, namalassii goalmmát sotnabcaivvi golggotmánus. Mándáhtaáigi áirasiidda sánüdikkis åaddá golbma jagi seamma go ieiá válggain Ruotas.

Dat guhte áigu jienastit sámedikkis ferte diedihit ieias sáme-

Coahkkáigeassu

válgaguovllustis. Sáme válgalávdegoddi galgá dalle válgalávdegoddái mielde mearridit jos dat guhte lea almmuhan galgá boahtit jienastanlistui. Dát sisdoallá earret ieiá árvvoåtallama lea go son vai ii. Sámi mearrádus sáhttá váidaluwot sápmelaå válgalávdegotti guhte lea ráhkadan sámi jienastarxlisttu. guovddáä válgalávdegoddái Dat lea mielde ii dárbbaä almmuhit ieåas guhte jienastanlisttus

sámeválgalávdegoddái manit válggaide.

1. Dilit boazoealáhusas

Mii diehtit ahte jagiin lei ordnejuwon sápmelaööain juo SOO-éuodi boazodoallu, vuoddudowon systemahtiikalaå eanangeavaheapmái. Maiddái otnábeaivvis lea boazodoallu guovddáiis sápmelaéöaid callimis, vaikko unnitlohku sámiálbmogis bargá ealáhusas.

Boazodoaluguovlu lea sullii golmmát oassi Ruota viidodagas. Danin ferte boazoealáhus doaibmat bálddalaga ieiá ealáhusaiguin ja ieiá eanangeavahanvugiin. Lea éielggas ahte nákkut Saddet boazoealáhusa beroåtumi ja ieiá beroåtunüid gaskkas. Muhtomiin fcrtejit sápmelaöéaid oaidnu vuollánit ieiá beroåtunüid dihte. Vuddolas eaktun boazoealáhusa lea ahte sápmelaéöaid riekti geavahit seailluheapmái goit eatnanuiid éáziid ieiaset ja bohccuideaset ealáhussii váldojuwo ja vuhtii ieiáin go geavahit eatnanüid ja öáziid.

Boazoealáhusa eanandárbbut stivrejuwojit viiddes oktavuodas bohcco, olbmo birrasa Ieågudet lágán guohtunláidunxiin leat ja gaskkas. ieågudet deahálas bealit boazoealáhusjagi ieägudet áiggis ja danin eai sáhte molsaäuwot. Danin johtet ealuiguin jahkásaéöat Norgga riikka ráji guovllus, luksa lullimehciide ja muhtin öearut gitta sáhttet leat 30 - 40 nüilla. Johtimat mearragát-tiide. Johtolagat geasse- ja öaköaláidunliin duoddariin dálveeatnamiidda dáhpáhuwá golggotmánus juovlamánnui. Giddajohtimat álggahuwojit cuogománus ja öearrogeiiide ollejit guottetáigái miessemánus. Geassemánus borgemánnui guhtot ealut geasse- dehje guovdogeasseeatnanüin, gos maid leat meaxkumat. Jagi deaháleamos njuovvamat leat éakéamánus, ovdal dehje jodidettiin öakéaguohtuneatnanüidda.

Öoahkkáigeassu 49

Boazoealáhus dárbbaåa lihkakeahttes eatnarniid. Muhtin lea áiggiid ealáhus earenoamas hearki ráfehenüid vuostá.

Giddat dárbbaåit guotteteatnamat ráfi vai njoallun lihkostuwá. Geasseáiggi leat dat buoremus guohtuneatnamat ja mearkunguovllut mat dárbbaåit ráfi.

Öaköaéuohkkenbarggut njuowanliidda ja johti-

miid dihte sisdollet osiid gos ráfeheamit sáhttet mielddisbuktit ahte mágggaid vahkuid öuohkkenbarggut fertejit dahkkot nuppádis. Maiddai dálvit bohccot dárbbaâit Jos bohccot ráfchuvguohtunráñ. vojit dálveguohtunüin sii sáhttet heaitit guohtumis ja Dát biedganit. dáhpáhuwá earenoamaiit giddadálvvi dehje heajos guohtumin.

Dálvccatnamat leat deahálcamos eatnamat boazoealáhussii. Dálveeatnanüid viidodat mcarrida man stuora ealuid guottále. Boazoealáhus Ruotas jodihuwo eanáä Norrbottena leanas, Västerbottena ja Jämtlándda leanain ja muhtin guovlluin Västemorr- Kopparbergga ja lándda leanain. Davvil nuortal nu ja gohöoduvvon gilvinráji ja boazoguohtunduoddariin oaüu boazoealáhus birra jodihuwot jagi (birrajagieatnamat) ja olgul dáid guovlluid duääe dálveáiggi (dálveguohtuneatnamat). Muhto vuovdeöearuin leat birrajagieatnamat maid lullil gilvinráji.

Eatnamiin davvil gilvinráji ja lea boazoealáboazoguohtunduoddariin husas nannosct riekti eanangeavaheapmái go ieiá guovlluin. Dát guovllut leat láhkaöállagiin gohöoduwon eatnan sápmelaööaide ja guov1undu§§e sápmelaööaid ja eai ieiáid geavaheapmái.

Sápmelaåriekti eatnamiidda ja êáziide viidodat lea öállohápmi ja juwon boazoealáhuslágas (1971:437). Rievttit leat mánggaid öuoggáin öilgejuvvon alimus duopmoásahusa rievtti bokte vearroduottaráååis (NJA 1981 s. 1).

Riekti jodihit boazoealáhusa otná rievtti mielde gullá nugo daddjon

duéåe sápmelaööaide geat leat öearunuiellahtut. Cearru lea geográ-

falaå guohtunguovlu, ekonomalaå ásahus. ja Birrajagieatnamat leat juhkkojuwon öearuid gaskkas sierranas öearuid guovlluide.

Coahkkáigeassu

2. leiá beroåtumit

Boazoealáhusa beroåtumit lihkakeahttes ja ráfálaå eatnarrüidda ja öáziide leat ieiáid beroåtupmi ahte oaüut geavahit eatnamiid dávjá ja Öáziid dárbbuideaseset. Dákkár vuosteberoätumit sáhttet dávjá dagahit ahte nákkut buollájit.

Dat mii otnábeaivvi lea stuorimus vahágahtti boazodollui leat dat stuora mehcceöuollamat. Báljeséuollamat, eananjorgamat, meahccemuhkkimat mehcceratit váikkuhit boazoealáhussii ieägudet láhkái. ja Viiddes bálljásat leat muhtin guovlluin 0 m d dagahan vátnivuoda mat leat deahálaöéat dálveguohtunáiggi. G0 muohta eanet lahppuide, cewo åaddá dasalassin váddaset bohccuibáljesguovlluin go mehciin de bálljásis. Bahámus vahágat Saddet goittot Oddagávdnat guohtuma áigásaâ eanangeavahanvugiin. Guovlluin gos eanan lea jorgaluwon lea guohtun billanan mángga jahkái.

Cáhcevuoimmi- ja ruvkedoaimmat, lavnjjid loggan ja ratebarggut leat ieiá ovdamearkkat doaimmaide mat sáhttet vahágahttit boazodoalu. Maiddái durismma sáhttá miclddisbuktit stuora ja fridjaolgoeallin váttisvuodaid.

3. Veajahallan ieågudet beroåtumiid gaskkas eatnamiid ja éáziid geavaheamis - otná riekti

oainnus leat deaháleamos njuolggádusat mat gusket Systematiikalas got éoavdit nákkuid mat sáhttet ihtigoahtit boazosápmelaééaid geavaheaddjit eatnamiin boazodoallugaskkas ja eaiggádat dehje leat boazoealáhuslága njuolggádusat boazodoalurievtte guovlluin 26 §, gieldu rievdaduwon eanangeavaheapmi binaloahpadeapmái, jagieatnaxniin, 30 §, ja sierranas gáriidaneavttut geavaharxrievtti 32 §. Jurdda njuolggádusaiguin lea lohpiaddimjidda guohturxláidunüin, du§§e ahte dát leat rájit maid siskkabeal öoavdá dáid áååiid galget boazoealáhusláhkii daddjo ahte lea mátolas öerrui ja ovdabargguin boazoeaiggádii guhte lea vahágahttojuwon boazoealáhusas dehje doalvut áäåi duopmoásahussii.

Go Luonddoriggudatláhka (LRL, ruotagiel oanádus lea NRL)vá1bmanii l:s beaiwi suoidnemánus 1987 lea boazoealáhusa deaháleamos

Öoahkkáigeassu 51

beroåtumiid åaddan rükka suodjaleapmi áååin. Dat guovllut galget suodjaluwot dakkár doaimmaid vuostá mat ealáhusa. Muhto hehttejit maiddái ieäá bealit mat boazoealáhussii gusket oüot låga bokte sierra suodjalusa.

Luonddoriggdatláhka lea muhtin muddui buktán odda oainnu got suodjalit boazoealáhusa. Dás deattuhuwo man deahálaS lea vuhtii váldit doaimmalaå oktavuodaid ieågudet láidumiid gaskkas boazoealáhusas. Dárkileabbot mat leat öilgehusat boazoealáhusa deaháleamos guovllut fcrte goit dahkkot dajnna duogáiiin ahte daid sadji ii leat seamma áiggis earret ieiá sierranas doainunaid geaiil luonddus.

Åigga- ja huksenlága bokte (ÅHL) mix válbmaxlii seamma

áiggi go Luonddoriggodatláhka dagahii ahte stáhta váiklcuhanmátolaåvuodat gielddaid mearrádusaide eanangeavahan sakka jearaldagain gáriiduwui. Gielddat galget ieåa mearridit áiggagiiddiset badjel. Stáhta mátolaåvuodat váikkuhit dáid áiggagiid mearrádusaide áäåálaööat gáriiduwui duåäe guoskat jearaldagaide got seastit eanan- ja öáhceguovlluid maidda lea riikkaberoåtupmi ja muhtin áååiin mat gusket Nu mánggaid gielddaide. oüot gielddat stuora ovddasvástádusa veajahallamjidda beroåtumiid ieågudet gaskkas mii guoská eatnamjid ja öáziid geavaheapmái.

Gávdno diedusge mátolaävuohta ahte bohtosat dain bcroåtumiid veajahallanüin ieägudet doaimmaid gaskkas sáhttá sakka váikkuhit ieägudet gielddaid gaskkas. Vuoddodiedut mearrádusaide makkár guovllut leat deahálaéêat boazoealáhussii eai leat seamma diedalaöéat go o rn d Vai luonddosuodjaleapmái. beassat dan balus lea deahálas ahte boazoealáhusa nu ahte eanangeavaheapnü êilgejuwo

lea buorre máhttu diehtu LRL:a ÅHLza

ja ja geavaheamis.

Prinsüpalaöéat lea visot lohpiaddimat eatnarniid éáziid ja geavaheapmái bággejuwon LRL:a laga mielde geahéöaluvvot. Muhto meahccesuodjalarüáhka ii leat öadnon LRL láhkii.

52 Coahkkáigeassu

lea vuosttazettiin nu gohéoduwon Meahccesuodjalanláhka sisdoallá mat leat dikåunláhka. Muhto dat maiddái njuolggádusaid boazoealáhusa mehcceéuollamiid beroåtunüid gaskkas. deahálaéöat ja

vuosttas daddjo ahte galgá váldit Mehccesuodjalanlága párágrafas almmolaä beroätumüd meahccevuhtii luonddosuodjaleami ja ieiá Dán mielde lea boazoeatnamiid dikåudettiin. lága ovdabargguid almmolaä beroätuuxiin. Meahccestivra lea njuolgealáhus okta dain almmolaä rádüd bokte diedihan got dat vuhtiiváldin gálgá gádusaid ja leat.

mat Mii leat daid mearrádusaid eanangeavahan jearaldagain geahöéan boazoealáhussii. Mearrádusat eai atte leat earenoamaä deahálaöéat

árvu boazoealáhusas lea. Öielga bohtosiid maid

öielga gova makkár eai Okta oaidnu lea goit sáhttá vuohttit dájn áåäebáhpiriin gávdno. biddjojit almahte boazoealáhusaid beroätumit dávjá dáhppohallet go vuostá. Viidáseabbu mii leat dan ahte molaå beroåtumiid gávnnahan hárvvut árwoåtuwo viidát oktavuo-

doaibma boazoguohtuneatnamiin

bohtosiin - dahkkon doaimmain ja várra das gos bohtosat mánggain boahttevaå - leat váldon vuhtii.

4. Ráddehallamat ja ráddehallanmeannudeamit

namuhuwui lea meahccestivra diedihan njuolggádusaid nugo Nugo rádiid ráddehallanxiidda meahcceealáhusa ja boazoealáhusa almmolaå sierra meahcce- 1971 rájis gávdno ráddehallanjoavku gaskkas. Jagi boazoealáhusa dál dat gullá meahccestivrii. ealáhusa ja gaskkas, earret ieiá meahccedoalus, boazodoalus Joavkkus leat ovddasteaddjit hálddaåaneiseválddiin. Ráddehallanjoavkku doaibma ja ieiá guoskivaä báikkálaå

lea leat guovddáäráddcaddi ja álggaheaddjiásahus máqggaid

ráddehallan joavkkuide.

Váikko eai sierra njuolggádusat dasa de leat mánggaid gávdnon báikkiin vuodduduwon ráddedallamat öearuid ja gielddaid gaskkas.

Öoahkkáigeassu

ÅHL-láhka lea mielddisbuktán stuorit gáibádusaid rádgielddaid dedallan geatnegaåvuodaide go ráhkadit viidáset áiggagiid ja vuddolaä áiggagiid.

Mágggaid doaibmaguovlluin leat unnit ja eanet ásahuwon oktavuodat dehje ráddehallamat sápmelaööaiguin. Earret ieiá dát lea o m d luonddosuodjaleamjs, áibmotdutkandoaimmain, soahtedoaimmain, éáhcedulvadandoaimmain ja ruvkedoaimmain.

5. Vearroduottaráååi

G0 galgá éielggadit mátolaävuodaid sápmelaéêaid rievttalaå dili nannemii ásäiin mat gusket boazodollui lea oalle deahálaå ahtc diedusge êilgejuwo makkár sivilrievttalaä dilli boazodoalus lea dálá rivttiid mielde. Dákkár öielggadeanüt dahkkojuwoje vearroduottaráååis.

Ãåâái gullui erret ieiá jus sápmelaöéain iige stáhtas lei oamastanriekti nu gohéoduvvon vearroduoddariidda dehje boazoguohtunduoddariidda J ämtlánddas. Alimus Duopmoásahus hilggui sápmelaöéaid gáibádusaid buoret riektái muhto duopmoásåiin deahálaå cealkádagai musaid sápmelaä rievttalaå dillái.

Sápmelaå geavahamiekti (dehje boazodoalluriekti) lea Alimus Duopmoásahusa oainnu mielde nannoset suodjaluwon mii geavahanriekti lea earenoamaå dan vuoddu lea riekti mii lea ja loahpalaööat narmojun doloiiidda. Geavahanriekti lea seammaláhkái go oamastanriekti suodjaluwon bákkogeavahemiid vuostá buhttágiid haga.

6 Sápmelaöéaid boazodoaluriekti

Mii evttohit ahte boahtit ovdan boazoealáhuslágas galgá

. ahte sápmelaööaid boazoealáhusrievtti vuoddu boahtá doloå geavaheamis,

54 Öøahkkáigeassu

. ahte visot sápmelaööain lea boazodoalu riekti ja

. ahte boazodoalu riekti lea sierra riekti eananoamasteapmái

Nugo daddjon lea vearroduottaráäåi bokteöilgejuvvon ahte sápmelaöéaid boazoealáhus rievtti vuoddu lea ásaheapmi oktan doloå geavahemiin. Dát oaidnu lea deahálaä boazosápmelaöéaid dássái ja oadjebasvuhtii ealáhusaset. Lea maiddái deahálaå obba sámi álbmogii go váldá vuhtii ahte sin kultuvrra árbevierut leat nannoset éadnon boazoealáhussii.

Mii oaiwildit ahte boazoealáhus rievtti vuoddu lea nu deahálaå ahte dát galggalii boahtit ovdan boazoealáhus lágas.

Boazoealáhus riekti, namalassii earenoamaå sápmelaâ geavahanriekti árwoåtallo dávjá láhkaöállimis, muhto ii álo, nu láhkái ahte dat sisdoallá sierra eananoamastamievtti. Muhto mii leat gávnnahan, earenoamaiit go váldá vuhtii muhtin cealkámuäaid vearroduottaráäåis, ahte boazoealáhusriekti árwoåtallot sierra riektin galgá dego eananopmodahkii. Maiddái dát duohtavuohta galgá boahtit oidnosii boazoealáhuslágas.

Min evttohusaid bokte galggalii eanet obbalaå oaidnu boazodoalurievtti dillái boahtit áigái. Dát lea áåäi mii nanne boazoealáhusa dási, muhto man vuoddu lea dálá riekti. Ahte dákkár obbalaävuohta boahtá áigái láhkaöállinüin galggalii álkkidit árvvoåtallamiid forja málalaå giedahallamiid áååiin go sápmelaéöaid gáibádusaid boazoguohtuneatnamiid suodjaleapmái biddjo ieiá rievttioamasteddjiid gáibádusaid eanangeavahenuiid vuostá.

G0 éearut árwoåtallojuwojit áååeoamasteaddjin ii leat o m d eahpádus ahte éearu oainnu ferte gullat ovdal áåâiin mat go mearrida mielddisbuktit sisabahkkerrliid boazocaláhusriektái.

Öoahkkáigeassu

7. Viidáset suodjalanrüuolggádusat

Mii evttohit ahte almmotrievttalaå suodjalus boazoealáhussii öállojuwo boazoealáhusláhkii, LRL:ii, ja expropiererxláh- Viidáset mii evttohit ahte njuolggádusat boazoealáhuslága 30 § mat gusket muhtin gieldduide rievdaduwon eanangcavahcmiide bissot. Lohpalaööat mji evttohit viidásit njuolggádusa boazoealáhusrievtti vuhtiiváldima hárrái.

Dálá váilot viidásit boazocaláhuslágas suodjalusnjuolggádusat boazodoaluriektái ja boazodollui. Muhto gávdnojit suodjalusnjuolggádusat muhtin beliide ja earenoamaå diliide, o m d gieldu rievdaduwon eanangeavaherrüide mat gusket birrajagiid eatnamiidda (30 §) ja johtingeinnodagaid buoddudeapmái (94 §). Dat duohtavuohta ahte buhttádus galgá addot lea maid go sisabahkkemat dahkkojit muhtinlágán suodji.

Ruotas leat álbmotrievttalaå vuodu mielde geatnegaåvuodat sápmelaööaid vuostá ieågudet láhkái. Mii leat álbmotrievttalaä loahppaéielggadusas éilgen dan doarjaga birra mat sápmelaééain leat álgoálbmogin ja sisriikkalaä unnitlohkun ieiaset kultuvrra ektui. Kultuvrasuodjalus maid sisdoallá suodjalusa eavttuide kultuvrii, boazoja ealahuslága eanangeavaherniidc. Danin Ruotta ferte dakkár garvit sisabahlckenüid luonddus ahte lunddolaä eavttut boazoealáhusa suodjaleapmái duääánit. Dát álbmotrievttalaå suodjalus galggalii boahtit oidnosii boazodoalulágas, luonddoriggodatlágas ja expropriaåuvnnalágas.

Ålbmotrievttalaå suodjalus sisdoallá duåäe unnimus Ieiá suodjaleami. árwoätallamat sáhttet belostit dan ahte leat ollu suodjalus galgá viidásit.

Vuddolaå ágga ahte jagi 1971 vuoddudit eanangielddu rievdaluwon geavaheapmái boazodoalulága 30 §:s lei eastit eananeaiggáda ahte

56 Öoahkkáigeassu

ovttageardanis bargguid bokte dagahit dan ahte ávkkálas boazoguohtuneatnamat billaåuwot guohtuma hárrái. Min mielas ii leat 30 § Saddan doarjagin dán oktavuodas. 30 § boazoealáhuslágas galgá goit - beroäkeahttá dan moaitámusa mii boahtán dan njuolggádusa vuostá prinsiipalaöêat bissot rievdakeahttá, go das sáhttá vuordit suodjaleaddjiváikkuhusa mii guoská sisabahkkema eastinüidda birrajagieatnamjin.

Boazodoalurievtti geavaheapmi gáibida vuhtiiváldima guktuid bealde. Dása lea eaktun earret ieiá ahte dat guhte geavaha eatnamiid ja éáziid boazodoalluguovlluin muitá ahte boazodoaluriekti lea sierra riekti fasta man ferte váldit vuhtii. Mii mielas lea opmodahkii deahálaå ahte dát geatnagaåvuohta váldit vuhtii boazodoalu nannojuwo lágas.

Lunddolas vuohki eananeaiggádii váldit vuhtii sápmelaá rievtti lea ahte ráddehallat guoskivaå öearuin ovdal go eanet váikkuheaddji rievdadusat eatnama geavaheamis dahkkojit. Bággekeahttes råddehallamat mat boahtán áigái leat maiddái buktán buriid bohtosiid eanaå guovlluin.

8. Sierra suodjalusnjuolggádusat stuorit meahccedoalu vuostá.

Mii evttohit ahte dat guhte oamásta dahje geavaha eatnama boazodoalloguovllus ii oaééo álggahit viidát dahje boazodoallui váikkoheaddji meahccedoallodoaimmaid ráddehallanuiid guoskivaå öearuid haga. Beliide addo mátolaävuohta soabadit got ráddehallamat galget leat ja got dat galget éadahuwot.

Jus meahccebarggut gusket dálveguohtoneatnamiidda dat oüot álggáhuwot mánu mannil ráddehallanüid gohöodeapmi lei, jus soahpámus ii leat dahkkon ovdal.

Birrajagieatnamidda mii dasa lassin evttohit ahte meahcce-

Öoahkkáigeassu 57

eaiggát, jus soahpamus ii leat dahkkon mánu siste, ferte ohöat lobx doibmii meahccedikåunstivrras.

Nu go ovdal daddjon lea stuorit meahcceöuollamat dat mat dál dagahit stuorimus vahágiid boazodoallui. Dattege bisso boazodoallu duohtavuodas olllásit suoji haga meahccedoalu vuostá. Viidásit suodjalusnjuolggádusat maid mii evttohit eai nüelddisbuvtte stuorit rievdádusaid dán ovtavuodas. Min mielas ii leat dohkkehahtti ahtc eaiggát dákkár nanu riektái go boazodoalloriektái leat galggalii duohta váikkuhanvejolaåvuodaid haga ealáhusvuodus rievdademiide, sihke sivilricvttálaöéat go ealáhusrievttálaå vuodus.

Min mielas oktasas eatnamiidda geavaheapmi gáibida diehtujuohkima ieägudet ealáhusaid ovddasteddjiid gaskkas, nama lassin soames lágán ráddehallanüid. Nu láhkái dahkkojit buorit eavttut jodihit ieägudet ealáhusa effektiivalaööat ja dát maiddái ahte dagaha ieågudet bealit eai gáidda nuppis erct. Ipmárdus daid guktuid ealáhusaid eavttuide galggalii öieknaleabbu oainnus maiddái ovddidit oktavuodaid sápmelaöéaid ja ieiá álbmogiid gaskkas dán guovllus.

Mii atnit danin ahte galggalii joatkit daid álggáhuwon ráddehallanvugiiguin meahccedoalu ja boazodoalu gaskkas. Duohtavuohta ahte lea meahcceeaiggáda mielas gitta jus ráddehallamat boahtit galget áigái dahje eai ii sáhte dohkkehuwot boazoealáhusa bealis. Danin fertejit dáhkadusat dahkkot ahte ráddehallamat duodain bohtet áigái go áäåi lea viidásit meahcceöuolahat. Dáin áäåiin ráddehallangalggalii mearmodeapnü öállot lágaide olles boazodoalloguovllus. Jagibirraeatnamiin galggalii ráddehallangeatnegaåvuohta dasa lassin sisdoallat visot éuollamiid dakkár guovlluin mat leat raåit boazoealáhussii.

Dat guhte rihkko ráddehallangeatnegaåvuoda galgá min evttohusa mielde dupmehallot sáhkkui.

Ráddehallanáiggi siste lea diehttelaå ahte áigeguovdilis meahccedoaibma ii galgga oaüut Danin mii evttohit álggáhuwot. ovtta

58 Öoahkkáigeassu

mánnosaå öuollangielddu. Åigi sáhttá guhkiduwot jus guktot bealit

soabadit dasa.

Duohta ráddehallanmeannodeaprm sáhttá dadjat gáibida ahte gaialdat jus guoskkivaå meahccedoalladoibnüi galgá oaâiut álggáhuwot vai ii geahööaluwo sierra ásahusas jus bealit eai soabat ráddehallamiin. Guhkit áigái dákkar ortnct galggalii boahtit áigái oppa boazodoalloguovllus. Muhto min mielas jearaldat lohpiaddinsystemas dálveguohtoneatnamiin oaüu vuordit danin go lea oalle váttis oaidnit váikku-

husaid dákkár lohpiaddinnjuolggádusain dáin eatnanüin.

Mii evttohit ahte meahccedikäunstivra galgá mearridit aåäis. Vai maiddái boazoealáhus bealli galgá váldojuwot vuhtii galgá éuollan-

lohpái maiddái gáibiduvvot ahte sámediggi buktá oainnus áåäis.

Meahccedikåunstivrra mearrádusa galgá sáhttit váidalit meahccestivrii ja ráddchussii.

Öuollanlohpi evttohuwo máhttit árvvoåtallot jus Öuollan mielddisbuktá

ahte boazoguohtun jávká iige máhte lonistuwot ieiá guohtunguovlluid

geavahemiin ja jus öuolahat dahká dábálaå öohkkenüid ja johtinüid

veadjemeahttomin.

9. Bohccuid lohku

Boazodoallolágas leat váilivuodat mii guoská mátolaåvuodaide

váikkohit badjelmearálaä alla boazologuide. Dát lea váihvuohta

láhkaöállagiin man ferte diwut, beroåkeahttá jus ealut dál leat

stuorrát dahje eai.

Eanandoallostivrii éadnon boazocaláhusjoavku lea easkáládje

evttohan viiddiduwon ránggástusvejolaåvuodaid boadálii

mainguin

máhttit váikkuhit lobehis alla boazologuid. Muhto joavku ii leat

evttohan manggclágán njuolggádusa mii mátolaüan dárkkistit dagalii ahte diedihuwon boazologut dollet deaivasa.

Öoahkkáigeassu 59

Dat ahte dákkár dárkkistanmátolaåvuohta váilo ahte viidát dagaha álbmogii guovlluin gos boazodoallu jodihuwo saddá váigadin oaüut ipmárdusa evttohusaide nannejuvvon sápmelaS váikkuhussii áåsiin mat gusket eatnan1iid geavaheapmái. Mii vuolgit das ahte dákkár dárkkistanmátolasvuohta dahkko ovttasrádiid sámi organisaåuvrmaiguin.

10. Boazodoalorievtti loahpaheapmi

Mii evttohit ahte njuolggádus mii boazodoalorievtti guoská loahpaheapmái boazodoalolága 26 § molsaåuvvo Öujohusain njuolggádusaide expropiaåuvdnalágas.

Boazodoallolágá 26 § mielde lea ráddehusas mátolaåvuohta loahpahit boazodoallorievtti muhton eatnamiin. Dát sáhttá dahkkot dalle go guovlu lea dárbbaslaä soarnis doibmii mii namohuwo expropia- Suvdnalága 2 § dahje iezá doibmii mii lea oalle deahálas almmolas oainnu mielde. Jus guolvu ii leat nu dárbbaâlaâ boazodollui sáhttá dákkár njuolggádus diedihuwot nu dárbbasuwo fargga go guovlu almmolas geavaheapmái.

Go mii boazodoallorievtti govahallat nu go sierra oamastanriektin eatnamiidda dalle galget dat mat njuolggádusat geavahuwojit expropieremis dákkár rivttiid. Boazodoalorievtti oamasteaddjis leat, min oainnu mielde, seamma rievttalaå dáhkádusat go ieåá buohtastahtti eanangeavaheddjiin.

11. Buhttádusat boazodoalorievtti sisabahkkemis

Mii evttohit ahte boazodoaloláhkii sierra biddjojit njuolggádusat got juohkit rievttiássi goluid gerregiin gos lea buhttet vahágiid ovddas mat gusket boazodoaloriektái.

Dalle go boazodoallolága sierra geavahisgohte ságastallui jcaraldat

Öoahkkáigeassu

buhttádusnjuolggádusa birra. Muhto láhkaöálli luittii rievttigeavaheddjiide Öoavdit áååi buhttádusgeatnegaävuodain mat bohtet boazoealáhusa vahágahttinüs.

Ääåi buhttádusgeatnagaävuoda viidodagas, summiid sturrodagas j n a ii leat éovdojuwon láhkageavaheddjiin danin go buhttádusgeatnegaävuohta hárwuin leamaå gerregiid geahéöaleanüid vuolde. Danin mii leat dál veardadallan vuoddudit sierra buhttádusnjuolggádusa. Muhto dat váigatvuodat hábmet dákkár njuolggádusaid mat ledje dalle go boazodoalloláhka vuodduduvvui bissot ain. Dárbbaälaä rievttigevaheapmái ja danin ahte geahpidit rievttalaå geahöéaladdaxtxiid mii leat válljcn evttohit rievdaderrüid njuolggádusaide mat mearridit gerretgoluid juohkimiid.

12. [nhpiaddinjearaldagat

Mii evttohit ahte cealkámuä sámedikkis muhtin áääiin bivdojuwo ovdal go lohpiaddinjearaldagat mearriduvvojit.

Davvil gilvinráji hálddaáuwojit boazodoaluguovllu eatnamat eanandoallolávdegottiin. Lohpiaddin jearaldagat giedahallojit eanandoalolávdegottis sierra boazoealáhusjoavklms, mas leat sápmelaå ovddassteaddjit. Mii evttohit ahte joavku, sápmelaå áirasiid gáibádusa maqgil, geatnegahttojuwo bivdit cealkámuåa sámedikkis ovdal go áääit mearriduwojit.

Guhkit áigái dattege gávdnojit ákkat addit sámediggái stuorit ovddasvástádusa lohpiaddin áååiin,

13. Sámüearaldagat ráddehusguovddáiis

Mii evttohit ahte sámejearaldagaid meannudeamit ráddehusa guovddázis oüot bissuvaå hámi. Sierra sámejearaldagaid meannudeaddji guovddáia ásaheami galggalii árvvoåtallot.

Coahkkáigeassu

Servvodaga doaimmat sápmelaå kultuvra- ja servvodateallima hábmemin ferte leat ollislaâ oaidnu. Loahpalaöéat lea ruota sámepolitiika ráddehusa ovddasvástádus. Eaktun buori sámepolitiikii lea ahte bargu sámeáääiin ráddehusa öállingottis orgánisercjuwo nu láhkái ahte ráddehus oaüu vuodu dákkár ollislaå oidnui.

SámeáSSit giedahallojuwojit ráddehusa öállingottis eanáS departementtain. Min mielas sáhttá eahpidit jus dálá departementtaid gaskkasaå bargojoavku sámeáäåiin lea doarvái dasa ahte oaööuhit áigái doaimmalaS heiwohallon bargovugiid. Min evttohus ahte vuoddudit sámedikki sáhttá maiddái nüclddisbuktit lassi gáibádusaid heivehallamiidda ja viidát oainnuidc. Danin galgagalii heivehallan éállingoddi árwoåtallot. Sáhttá leat vuogas ahte dát öadno dan éállingoddi departementii guhte Saddá sámedikki ovddasvástideaddji. Loahpalaöéat lea ráddehus ovddasvástideaddji ruota sámepolitiikkas.

Renskiljning Foto: Per-Ola Utsi

Summary

The Sami - a Nordic

people

Ever since the beginning of the Christian era at least, the Sami have inhabited the northern parts of Scandinavia and the Kola Peninsula. They are mentioned both by Roman historians and in Nordic sources. Thus the history of the Sami in the Nordic area antedates the emergence of the existing Nordic states. The Sami population can be estimated at between 50,000 and 75,000, including 15,000-20,000 in Sweden, 30,000-50,000 in Norway, 4,000-5,000 in Finland and about 2,000 in the Soviet Union. The Sami had already come into contact with other northern peoples during the Viking era. During the Middle Ages they sold skins to the northerners and they were forced to pay tax to Sweden, Denmark-Norway and Russia, all of which laid claim to national supremacy over the traditional Sami homelands. The Sami themselves never established any state in the accepted sense. The Sami community was abased round the siida - an association of families moving between various hunting, fishing and trapping grounds according to the season of the year. Later on the siida came to tend and follow a particular, reindeer permanent herd, migrating with it between the various seasonal pastures. The colonisation of Norrland began during the 16th century, mainly in the coastal region. As agricultural colonisation expanded, the Sami were forced to retreat. The need arose for at boundary with their territories. The Lappmark boundary, i.e. the boundary of present-day Lapland, was defined in 1751. Its purpose was not to prevent colonisation but to protect the access of the Sami to hunting and fishing. Colonisation was encouraged by the State, right down until the mid-19th century, when regulations began to be issued for the protection of the Sami. The most important of these are the 1867 cultivation limit and the first Reindeer Act of regulations Grazing 1886. The purpose of the cultivation limit was for the regions to the north and west of it to constitute territory reserved for the Sami. This boundary, however, made little difference to practical realities, though today the Sami are acknowledged to have their strongest rights above the limit. Slightly different conditions prevail, however, in the County of Jämtland. The enactment of the reindeer was followed grazing legislation by a partition of the Sami in Sweden into reindeer-herding and non-reindeer-

Summary

herding Sami- a distinction which remains very important today. Only Sami who are members of a Sami village are allowed to engage in reindeer herding. These Sami, today numbering about 2,500, also have certain other rights, e.g. as regards hunting and fishing. Other Sami- the great majority have no special rights under existing law. It has been more difficult for them to maintain their Sami identity, and many of them have been assimilated by the Swedish community. The region within which reindeer herding is practised in Sweden today extends from Idre, Dalarna, in the south to Treriksröset in the north and from the Norwegian border in the west to the coastal areas in the east. ln principle, this territory is divided into 43 Sami villages. ln addition there are certain areas of Norway, adjoining the national boundwhich Swedish Sami are entitled to farm their reindeer during ary, within the summer season. The Swedish already mentioned includes territory certain enclaves in which Norwegian Sami have rights of reindeer pasturage during the winter season. The Sami have a language of their own, and it bears the impress of their

having lived so close to nature; for example, it has special words for nuances

of various natural for which the Swedish language has no phenomena The Sami language incorporates several different ”languages equivalent. or dialects. The differences between them can be so great as to make it for Sami from different one another. For a impossible regions to understand a weak position in Swedish schools, and the long time Sami occupied language has suffered accordingly. By virtue of their common origin and language, the Sami in the Nordic area feel themselves to be one people. National boundaries are experienced as something forced upon them. Although today the Sami are scattered between four countries and have adapted to conditions in those countries, have objectively speaking there is cause to regard them as one people. They activities and also, successfully preserved their language and their economic in many respects, their cultural traditions. There is no doubt, however, that in order to survive as as people in the Nordic area, the Sami need to be supported in various ways. The Sami of the Nordic countries partly through the Nordic co-operate Sami Council on various issues of Sami policy, and through the Nordic Sami Institute where various cultural affairs are concerned. The Sami also feel themselves to have close ties with indigenous peoples in other countries. A the World Council of large number of such peoples are represented through Indigenous Peoples, to which the Sami are affiliated. There is no universal definition of the term indigenous people, above all perhaps because different indigenous peoples have such very different living conditions. One thing they all have in common, for example, is that a certain before the dominant population settled they inhabited territory there, added to which their utilisation of natural resources and their cultural traditions differ from those of what is now the dominant population.

Summary 65

Our remit and our deliberations

Our terms of reference require us to identify special needs to emanating from the status of the Sami as an indigenous people. The terms of reference state that the findings resulting from this review should provide the point of departure for our other inquiries and deliberations. This makes it logical for the terms of reference to note the potential importance of international law to the Sami. Our other main tasks are to investigate the possibilities of strengthening the legal status of the Sami in matters relating to reindeer the need for a Sami agency capable of representing the herding, to consider Sami in various connections, and to recommend means of preserving and strengthening the Sami language. In 1986 we submitted a report (SOU 1986:36) entitled The Status of the Sami in International Law. That report, which does not contain any legislative proposals, was published in order to provide a coherent picture of the rules of international law relevant to the Sami and to describe the background to our subsequent recommendations. The present report deals mainly with questions concerning the protection of reindeer herding and with the question of setting up an agency retumed by the Sami people in general elections. Other questions we raise are whether special mention should be made of the Sami in the Constitution Act and whether a special Sami Act is needed. Consideration of the Sami language, on the other hand, has been deferred until our final report. We have enjoyed fruitful co-operation with the Norwegian Sami Law Commission and the Finnish Sami Law Commission. Our co-operation has been of special importance with regard to the question of setting up an elected Sami agency. Finland has for many years had an agency of this kind in the Sami parliament, and in 1987 the Norwegian Storting passed a Government Bill, based on proposals by the Sami Law Commission, establishing a similar body in Norway - the Norwegian Sameting. The principal deliberations and recommendations contained in the present report are as follows.

Special needs of the Sami as an indigenous people

We have endeavoured, from various Vantage points, to identify the special needs which can be attributed to the status of the Sami as an indigenous people, and the fundamental needs we have indentified are as follows. 0 Support for the Sami culture and language. 0 Guaranteed access to land and water for Sami economic activities. 0 Participation in the decision-making process relating to the Sami and their community life. These basic needs of the Sami as an indigenous people provide the points of departure for our deliberations and recommendations as set out in this report.

66 Summary

A constitutional enactment

We recommend that the special status of the Sami as an ethnic and an indigenous people in Sweden be codified in the minority Constitution Act.

Chap. 1, Section 2(4) of the Constitution Act lays down that opportunities and religious minorities to preshould be promoted for ethnic, linguistic serve and develop a cultural and social life of their own. The Sami constitute a minority of the kind coming under this provision. As an indigenous population in their own country, however, they occupy a special position to an unanimous statement by the Riksdag among minorities. According (of. KrU 1976/77:43 and rskr. 289), this means that, when expanding public support for Sami culture scope must also be provided for assessments other than those which can be made concerning other minority groups in Swedish In our view, Sweden;s obligations under international law towards society. of their special status among minorities in the Sami justify the affirmation of the above mentioned provision to the our country through the addition Constitution Act.

A Sami Act

a Sami Act. This We recommend a special law on Sami conditions, of Sami cultural Act will contain provisions concerning the promotion and social life, above all through the establishment of a representative Sami agency - a Sameting - elected by the Sami people.

The status of the Sami as an indigenous people and ethnic minority in Sweden is protected up to a point by the provisions of various enactments and statutory instruments. These, however, refer exclusively to special conditions life. General for the and special sectors of community provisions of Sami cultural and social life are lacking. We therefore recomprotection mend a Sami Act containing certain general provisions. Not all provisions on Sami conditions, however, can be gathered within one statute. Special regulations will continue to be necessary in the form of specific statutory instruments. We recommend that the Sami Act begin with a status provision, to the minority in effect that the Sami are an indigenous people and an ethnic Sweden. This provision should also describe the conditions mainly reflecting of the Sami ethnic viz their own culture, which the identity community, among other things includes their own language and their own economic activities.

Summary 67

The Act shall also make clear the duty of positive or reverse discrimination towards the Sami incumbent on society as a result of Swedens commitments under international law. In our report on international law, we have presented the potential requirements of reverse discrimination under international law, the scope of the support envisaged etc. We would primarily refer to the report. Brietly, it stated, among other things: Sweden, then, must ensure that the necessary resources are guaranteed for the survival and development of Sami culture. This must be taken into account both in legislation and in judicial practice. lt must also be taken into account within administration and government, both centrally and regionally. (p. 166). The act, then, should include a provision requiring public authorities to ensure the promotion of opportunities for the Sami to preserved and develop their culture. Ultimate responsibility in this respect should devolve on the state. Most of the provisions in the proposed Sami Act deal with the elected Sami agency, the Sameting, which we recommend setting up.

A Sami definition

We recommend that the Sami Act include a definition for whereby, the purposes of the Act, a Sami is a person considering himself to be a Sami and credibly claiming 1. to have learned Sami as his first language, 2. that one of his parents or grand parents learned Sami as a first language, or 3. that one of his parents is or has been included on an electoral roll for the Sameting.

The establishment of a Sameting presupposes the definition by law of qualifications for Sami status. No universally accepted definition exists today. Our proposal harmonises with the Norwegian and Finnish definitions. It is based on a subjective criterion - the individual considering himself to be a Sami- and an objective criterion - personal connection with the Sami language. It should be noted that, in principle, this definition only applies to implementation of the Sami Act.

68 Summary SOU l989:41

A

Sameting

We recommend the establishment of an elected Sami agency, a Sameting, capable of representing the Sami people in Sweden in various connections.

1. The of a Sameting

necessity

The Sami people today have powerful organisations capable of representing Sami interests in various connections. Even so, there are several reasons in favour of a representative, elected Sami agency being set up. Our views concerning this need have been summarised in the following eight points. 1. A representative, elected Sami agency with public-law status will imply

acknowledgement of the status of the Sami as a people in their own right.

2. International law favours the Sami themselves being allowed to control their cultural and, accordingly, to some extent, their economic devel-

opment. This presupposes a certain degree of autonomy and an agency

through which that autonomy can be exercised. The Sami in Sweden need a common agency to deal with Sami affairs towards a uniform Sami and to frame Sami policy. This will contribute view on various issues and will encourage debate both among the Sami and in society at large. Surveillance a General of Sami rights to land and water presupposes planning and ensure special agency which can take part in community that Sami interests are taken into account. In their dealings with public authorities and others, it is an advantage to the Sami if the agency acting on their behalf represents the whole of the This is also an advantage to the authorities, because Sami population. they can then safely assume that statements made to them by the Sami reflect the true wishes of the Sami people.

of and

An elected Sami agency will help to enhance the sense identity community spirit of the Sami. This can, for example, lead to greater activity and stimulus in Sami associations. In a Nordic perspective, there are strong reasons for setting up the Swedish Sami elected agency, since an agency of this kind already exists in Finland and another has been decided on in Norway. National agencies of this kind have a crucial bearing on the status of the Nordic Sami Council. . A Sami agency can make a positive contribution towards heightening the interest in Sami affairs shown by the general public and news media.

Summary 69

2. Tasks of the

Sameting

We recommend that the Sameting work for the preservation and development of the cultural and social life of the Sami people. We propose that its tasks should include those of 1. deciding on the distribution of the State grant and of moneys from the Sami Fund to Sami culture and Sami organisations and of other moneys placed at the common disposal of the Sami, 2. taking part in community planning and ensuring that Sami needs are provided for, as well as particularly ensuring that the interests of reindeer herding are allowed for in connection with the exploitation of land and water, 3. disseminating information on Sami conditions and the position of the Sami in Swedish society, 4. initiating activities and recommending measures for the promotion of Sami culture, 5. co-operating with other authorities and community bodies and returning official statements on matters affecting Sami interests. We also recommend that the Sameting appoint the Sami members of the Goveming Body of the Sami Fund and of the Sami School Board, together with the chairmen and vice chairmen of those bodies.

Our terms of reference state that a new Sami agency should not be invested with any constitutional powers, e.g. co-determination in matters of legislation. An arrangement of this kind would be at variance with the underlying principles of the Constitution Act. Nor, according to our terms of reference, should any form of veto be introduced concerning administrative decisions. Our fundamental concern has been, within the frames indicated by our terms of reference, to strengthen Sami influence within the decision-making process affecting the Sami and the life of their community. As stated in our first report, the entitlement of the Sami to cultural autonomy is supported by international law. This makes it reasonable for the Sameting to be placed in charge of Sami cultural affairs. Since 1971, responsibility for the allocation of funds for Sami culture has above all rested with the Sami Fund and its Cultural Delegation. The Sami Fund distributes grants for the promotion and support of reindeer Sami culture herding, and the Sami organisations. The Govemment, acting in response to recommendations by the Goveming Body of the Sami Fund, decides the amount to be distributed from the Sami Fund. The Cultural Delegation of the Sami Fund decides how grants from the Fund for Sami culture and Sami organisations are to be allocated. In addition, the Cultural Delegation distributes the State grant for Sami culture. The Goveming Body of the Sami Fund is a national govemmental authority. It consists of six members, appointed by the Government. Three of

70 Summary

these members are nominated by the Sami organisations. The Cultural Delegation of the Sami Fund comprises three members, two of them Sami representatives. It seems natural to us that the Sameting should be given the task of appointing the three Sami representatives on the Governing Body of the Sami Fund and of appointing the Chairman and Vice Chairman from among them. In this way the Sami will exert decisive influence within the Governing Body of The Fund and will incur wider responsibility for the application of funds. In our opinion, the Sameting should take over responsibility for the distribution of the moneys disbursed from the Sami Fund for Sami culture and Sami organisations and also responsibility for distributing the State grant for Sami culture. This implies overriding responsibility for the support given to Sami organisations and for various manifestations of Sami cultural life, e.g, the theatre, music, literature, newsmedia, libraries, art, Sami crafts, museums, care of the archaeological heritage, preservation of the purity of the Sami language, and exhibition activities. Of course, the responsibility of the Sameting for Sami cultural affairs must not be limited to deciding questions concerning the allocation of funds. The Sameting should also take active steps to strengthen Sami culture. We recommend a special provision in the Sami Act, empowering the Sameting to initiate activities and to recommend measures for the promotion of Sami culture. It should also be one of the tasks of the Sameting to collaborate with other authorities and public agencies within the cultural sector and to issue statements on matters relating to Sami culture. On several occasions the Riksdag has declared that the Sami, in so far as they wish it themselves, must have a choice of two equivalent educational alternatives at the compulsory school level; Sami school and the regular compulsory school. The Sami schools are headed by a special Sami School Board, headquartered in Jokkmokk. In keeping with the Sami Education Ordinance, the Sami School Board consists of nine members appointed by the government, including five Sami representatives. g In our opinion, the Sameting should exert some measure of influence on a matter of such importance to the Sami as education. We therefore recommend that the Sami representatives on the Sami School Board, the Chairman included, be appointed by the Sameting. It should be pointed out that the Sameting, as an authority having special responsibilities with regard to Sami conditions, ought naturally to occupy a pivotal position in the future planning of Sami education. The precedents concerning the legal nature of reindeer herding rights, laid down by the Supreme Court judgement in the Skattefjäll case - a judgement post-dating the passing of the Reindeer Herding Act - and the obligations incurred by the Swedish Government through Swedens commitments under international law together constitute circumstances leading one to conclude that the Sami should be conceded a stronger position than

Summary 71

hitherto in matters relating to the exploitation of land and water. This can be accomplished partly through special statutory safeguards and

partly by enabling Sami agencies to influence the decision-making process.

In Chap. 10, we recommend a number of rules designed to strengthen the position of reindeer herding. It is proposed that an important role in this connection be allotted to the Sameting. Under the legislation we have drafted, major felling operations and timber-cutting in particularly important areas of reindeer pasture will not be allowed in all-year territories without consent from the Sami village, unless permission is granted by the County Forestry Board. The County Forestry Board in turn will have to obtain a statement from the Sameting before deciding any permit application. In view of the urgent nature of such matters, it will usually be the task of the Board to return a statement on behalf of the Sameting. Thus the Sameting would acquire the status of an obligatory advisory body. Given the special expert knowledge which the Sameting will possess of matters relating to reindeer herding and its conditions, its viewpoints are bound to carry a great deal of weight in the processing of permit applications. Statements are also to be obtained from the Sameting in certain cases connected with the approval of a detailed development plan and in connection with questions of tenure coming under Section 32 of the Reindeer Herding Act. It shall also be the task of the Sameting to take part in community planning and to ensure that provision is made for Sami needs with regard to access to land and water for Sami economic activities. In this connection it should be a particular duty of the Sameting to ensure that the interests of reindeer herding are taken into account in connection with the exploitation of land and water. National and municipal authorities must be able to consult the Sameting in all matters touching on Sami interests in any way. The Sameting must also be capable of acting as an official advisory body, commenting on official business of different kinds. It is important, however, that the Sameting should also act on its own initiative and raise questions for discussion. The Sami are represented in various national authorities and agencies. In certain cases it should be possible for the representatives to be appointed by the Sameting. Otherwise they should be appointed by the Government following nomination by the Sameting. We wish to emphasise that the tasks of the Sameting cannot be looked on as defined once and for all. As we see it, it is reasonable that the responsibilities of the Sameting should be expanded in the long term. The handling of hunting and fishing rights on State-owned land above the cultivation limit and in Jämtland mountain pastures is one such potential field of additional responsibility.

72 Summary

3. Organisational and other of the aspects Sameting

The supreme agency of the Sameting, the Plenary Assembly, will, according to our proposals, consist of 31 members, i.e. the same as the councils of the smallest municipalities. It should hold at least two regular meetings annually, to appoint members of Boards and Committees and other officials, and to adopt a budget. It should also define the general guidelines for activities. Day-to-day activities should be attended to by an Executive Committee appointed by the Sameting. We recommend that this Committee prepare and comment on issues to be discussed by the Sameting. The Executive Committee is also to be responsible for the management of financial affairs. Furthermore, it will implement decisions made by the Sameting and in general discharge the tasks with which it is entrusted by the Sameting. The Executive Committee should have between seven and nine members. It is appropriate that the Executive Committee should be appointed from among the members of the Plenary Assembly. The Sameting should appoint the committees needed for the preparation of business, for administration and for the implementation of its decisions. Committees of this kind may, for example, include an Enterprise Committee, a Cultural Affairs Committee and a Language Committee. The Sameting will have to adopt special standing orders for these committees. It may also need a special Nominations Committee. Another agency which, according to our proposals will be appointed by the Sameting is the Central Returning Committee. This will have the task of organising elections to the Sameting. A special Central Returning Committee is necessitated by our proposal that the Sami themselves be made primarily responsible for elections to the Sameting. There are, however, several issues on which the Central Returning Committee will have to consult the Central Election Management Authority, i.e. the National Tax Board. The Central Returning Committee in turn will appoint Regional Returning Committees, one for each constituency. As regards the organisation structure of the Secretariat, it seems fair to assume that an Administrative Director will be needed, together with a Controller, two handling officers for economic affairs, two handling Officers for cultural and linguistic affairs, two clerical officers (WTEs) and one translator and interpreter (WTE), making nine WTEs altogether. Both from a Sami and a more general, societal viewpoint, it will be an advantage for the Sameting to have the status of national authority. In this way the Sameting will be subject to the regulations governing the activities of national authorities.

Summary

4. The elections

Sameting

Among other things, we recommend 0 that the members of the Sameting be elected by Sami domiciled in Sweden, through direct elections based on proportional

representa-

tion, 0 that Sweden be divided into six constituencies for elections to the Sameting, 0 that elections to the Sameting be held every three years, simultaneously with parochial church council elections, and O that Sameting elections to all intents and purposes be managed by the Sami themselves.

Our basic assumption has been that the Sameting is to represent the whole of the Sami community in Sweden and that it is to be democratically elected. We have tried to make the electoral system as simple as possible, and in several respects we have modelled our proposals on the provisions applying to Swedish municipal elections. T0 provide representation for different parts of the country, Sweden should be divided into constituencies. For administrative reasons, the constituency boundaries should be coterminous with county boundaries and, in the County of Norrbotten, with municipal boundaries. The constituencies, moreover, should be roughly equal in size in terms of Sami population. the constituencies should Finally, be adapted to the Sami region distinguishable with to economic dialects respect activities, etc. A special Southern constituency is needed for Sami who have left the Sami heartlands. We recommend six constituencies: 1. The municipalities of Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix and Övertorneå. The municipalities of Boden, Gällivare, Jokkmokk and Luleå.

The municipalities of Arjeplog, Arvidsjaur, Piteå and Älvsbyn.

999W!”

The County of Västerbotten. The Counties of Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland and Jämtland. Other parts of Sweden.

To guarantee the local connection, there should be at least two members per constituency. We recommend a proportional system of representation. In principle, proportional elections call for lists of candidates drawn up by political parties. The Sami, however, do not have political parties in the true sense. On the other hand there are national organisations having programmes which in certain resemble those of political respects parties. To be capable of representing all Sami, however, the new agency will have to be constructed in such a way that small Sami associations will also be able to nominate candidates. We nonetheless recommend that a voting slip be required to include at least three names.

Summary

We do not recommend any residential qualifications. A candidate, in other words, will be entitled to stand for election in any constituency. On the other hand we do recommend that a candidate only be allowed to stand for election in one constituency. This is because we do not wish to introduce any form of party registration. Contrary to the practice in general elections, therefore, a candidate will only be allowed to campaign on one ticket. This, of course, will simplify the counting of votes and the distributions of seats. As a consequence of this principle, we do not recommend any form of compensatory seat allocation. Seats should be distributed by the transferable vote method, using 1.4 as the first divisor. For these purposes, every voting slip will be counted as a party. We recommend that the Sameting elections be held simultaneously with parochial church council elections, i.e. on the third Sunday of October. Similarly, members of the Sameting should be elected for three years. Anybody wishing to vote in the Sami election will have to register with the Sami Returning Committee in their constituency. The Sami Returning Committee will decide whether the individual concerned should be included on the electoral roll. Among other things this will involve deciding whether he is to be considered a Sami. Decisions by the Sami Returning Committee can be contested by appeal to the Central Returning Committee, which will compile the Sami electoral roll. A person included on the electoral roll will not have to register with the Sami Returning Committee for succeeding elections.

The legal status of reindeer herding

1. Conditions in reindeer

herding

We know that, already in the ninth century, the Sami were engaged in regular reindeer herding, based on systematic use of the land. Reindeer herding still occupies a central position in Sami life today, even though it only involves a minority of the Sami population. The reindeer-herding region comprises roughly one-third of the area of Sweden. Reindeer herding therefore has to exist side by side with other economic activities and other forms of land use. Inevitably conflicts arise between reindeer-herding interests and opposing interests. In some cases the interests of the reindeer-herding Sami have to defer to other interests. One basic essential for the survival of reindeer herding, however, is that the right of the Sami to use land and water for the sustenance of themselves and their reindeer should be respected by other users of land and water. The land requirements of reindeer herding are governed by a complicated process of interaction between reindeer, man and the environment. The various grazing areas each have important functions at different times of the

Summary

herding year and, therefore, are not interchangeable. For this reason, the reindeer herd migrates every year from the areas near the Norwegian border down to the forest country in the east and, where certain villages are concerned, all the way down to the coast. These migrations can involve distances of up to 300-400 km. The migrations from summer and autumn grazing lands in the mountains to the winter pastures take place between October and December. The spring migrations begin in April and the calving territories in the subalpine region are reached in May, when the reindeer calve. Between June and August the reindeer graze in the summer or high-summer territories, where the calves are branded. The main slaughtering of the year takes place in September, before migration to the autumn pastures. Reindeer herding requires undisturbed territories. In certain conditions, it is particularly sensitive to interference. During the spring, the calving, territories need to be undisturbed in order for calving to succeed. In summer it is above all the best pastures and calf-branding sites which need to be undisturbed. The extensive operations in autumn for slaughtering and winter migration involve critical points where disturbance can make it necessary for several weeks herding operations to be repeated from scratch. In winter too, the reindeer must be able to graze undisturbed, otherwise they may stop grubbing for forage and be scattered. This is particularly the case during late winter and in adverse grazing conditions. The winter pastures are customarily looked on as bottle-necks in reindeer herding. The supply of winter grazing is the crucial factor deciding the potential size of reindeer herds. Reindeer herding in Sweden is conducted practically everywhere in the Counties of Norrbotten, Västerbotten and Jämtland an also parts of the Counties of Kopparberg and Västernorrland. West and north of the cultivation limit and in the Jämtland mountain pastures, reindeer can be herded all the year round (whole-year territories) and outside these areas herding is only permissible in wintertime (winter pastures). The forest Sami villages, however, also have whole-year territories below the cultivation-limit. In territories above the cultivation-limit and in Jämtland mountain pastures, reindeer herding is deemed to have a stronger right to land use than elsewhere. In legislation, these territories have been designated as land reserved for the Lapps and as territories which have been set aside for the exclusive use of the Lapps. The nature and scope of Sami rights to land and water are governed by the Reindeer Herding Act (1971:437). In many respects those rights have been clarified by the judgement delivered by the Supreme Court in the Skattefjäll case (NJA 1981, p. 1). As stated earlier, the law today reserves the right of reindeer herding for Sami who are members of Sami villages. The Sami village is a geographical grazing area and an economic entity. The whole-year territories are divided up into special village territories for the different Sami villages.

Summary

2. interests

Contrary

The dependence of reindeer herding on unspoiled, undisturbed territories and watercourses quite often comes into conflict with the interests of other activities in being allowed to exploit land an water to their own ends. Contrary interests of this kind can frequently give rise to conflicts. It is large-scale forestry which at present in inflicting the greatest damage on reindeer herding. Final felling (clear cutting), scarification, forest fertilization and the construction of forest roads are affecting reindeer herding in a variety of ways. Extensive final falling, for example, as in certain areas resulted in a shortage of reindeer moss, which is very important for winter grazing. Then again, because snow packs more heavily in open spaces than in the forest, this makes it more difficult for the reindeer to get at the ground grazing in a clear-falled area. The most serious damage of all, however, is caused by modern methods of scarification. Ploughing of a clear-felled area destroys reindeer grazing for many years ahead. Hydropower development, mining, peat extraction and roadbuilding are other examples of activities potentially harmful to reindeer herding. Tourism and outdoor recreation can also be a cause of major problems.

3. The balance between different interests to the

relating

use of land and water - current law

From a systematic point of view, the most important provisions governing the settlement of conflicts which are liable to occur between the reindeerherding Sami and owners or users of land in the reindeer-herding region are the provisions of the Reindeer Herding Act on. the cancellation of reindeer

herding rights (Section 26), on the prohibition of land-use changes in wholeyear territories (Section 30) and on special restrictions governing con-

veyance of rights of user in part of the grazing region (Section 32). Those

provisions, however, are solely intended as a framework for the regulation

of these matters, and the travaux préparatories of the Reindeer Herding Act

make it clear that a Sami village or reindeer proprietor suffering damage as a result of interference with reindeer herding is entitled to bring proceedings in a common court. › The passing of the Natural Resources Act (NRL) in 1987 had the effect of making the protection of the most important regions of interest for reindeer herding a matter of national concern. These regions are to be protected against measures which can substantially impede the economic activity concerned. But other regions of importance for reindeer herding are also specially protected under the Act. NRL has established a partially new view of safeguards for reindeer herding. The importance of taking into account the necessary functional connections between different sub-regions for reindeer herding is emphasised. The more closer definition of the most important regions for reindeer herding, however, must be based on a realisation that their location varies

Summary

from time to time, partly as a result of various forms of interference with the v landscape. Under the Planning and Building Act (PBL), which came into force simultaneously with NRL, State influence on municipal decision-making in land-use questions has been heavily circumscribed. Municipalities now have to make their own planning decisions. Opportunities for the State to intervene against specific planning decisions are essentially limited to questions relating to the conservation of land and water areas of national interest and to certain inter-municipal questions. The municipalities. then, have acquired extensive responsibility for the reconciliation of different interests where use of land and water is concerned. There is, of course, a risk of the actual balance thus struck between different activities varying a great deal from one municipality to another. The knowledge available for deciding which regions are of interest to reindeer herding is, for example, less adequate than the corresponding information with regard to nature conservation. To reduce this risk, it is important that land use for reindeer herding should be reported in such a way as to supply adequate data for the implementation of NRL and PBL. In principle, all restricted use of land and water is subject to assessment under NRL. The Silviculture Act, on the other hand, is not geared to NRL. This Act is primarily a maintenance law, but it also includes rules which can affect the balance between the respective interests of reindeer herding and forestry. Section l of the Silviculture Act requires consideration to be shown for nature conservation and other community interests in connection with the management of forest land. The travaux préparatories of this Act refer to reindeer herding as one such community interest. The National Forestry Board has indicated, in regulations and general recommendations, how this consideration is to be manifested. We have undertaken a review of decisions of this kind in land-use questions with a particularly important bearing on reindeer herding. The decisions do not convey any clear picture of the position of reindeer herding. It is not really possible to draw any unambiguous conclusions solely on the strength of the material compiled. One observation, however, is that the interests of reindeer herding often have to give way when confronted with general community interests. Moreover, we venture to observe that interference with reindeer pasture is seldom viewed in a wider context including the consequences of several different acts of interference previous and perhaps future.

4. Consultation and consultative

procedures

As stated earlier, the National Forestry Board has issued both regulations and general recommendations concerning consultations between forestry

and reindeer herding. A special Forestry-Reindeer Consultation

Herding

78 Summary

Group, now under the mandatorship of the Forestry Board, has existed since 1971. Members of this group include representatives of forestry, reindeer herding and the relative administrative authorities. The Consultation Group acts as a central advisory and initiating agency for a number of local Consultation groups. Without any special provisions existing on the subject, Consultation has in several places been established between Sami villages and municipal authorities. PBL has augmented the duties of Consultation incurred by municipalities in connection with the drawing up of structure plans and detailed development plans. In several fields of activity there are more or less institutionalised contacts or Consultation procedures together with the Sami. This applies, for example, with regard to nature conservation, space activities, military activities, hydropower development and mining operations.

5. The Skattefjäll case

When investigating the possibilities of strengthening the legal position of the Sami in matters connected with reindeer herding, it is of course of the utmost interest to ascertain the current status of reindeer herding in civil law. A number of such points are clariñed as a result of the Skattefjäll case. One point at issue in that case was whether the Sami, rather than the State, were the rightful owners of the Skattefjäll reindeer pasture mountains in Jämtland. The Supreme Court disallowed their claim to superior title, but its judgement included important pronouncements on the legal status of the Sami. The Sami right of user (or right of reindeer herding), according to the Supreme Court, is a strongly protected right of user of a special kind, based on immemorial prescription. Right of user, in common with proprietary title, is safeguarded against expropriation without compensation. The amendments we propose, e.g. to the Reindeer Herding Act, are to a great extent based on the conclusions drawn in the Skattefjäll case.

6. The reindeer of the Sami

herding rights

We recommend that it be made clear in the Reindeer Herding Act 0 that the reindeer-herding rights of the Sami are based on immemorial prescription, 0 that all Sami enjoy the right of reindeer herding, and 0 that the right of reindeer herding is a special right attaching to real property (usufructuary right).

As stated earlier, the Skattefjäll case has made it clear that the reindeerherding rights of the Sami are based on immemorial prescription. This

Summary 79

observation has an important bearing on the status of the reindeer herding Sami and on their security in their economic activity. It is also of importance to the entire Sami people, considering how closely their cultural traditions is bound up with reindeer herding. In our view, the origin of the right of reindeer herding is so important that it should be affirmed in the Reindeer Herding Act. The right of reindeer herding, i.e. the special Sami right of user, is frequently dealt with in legislation but no always as constituting a special right to real property. We have found, however, above all in the light of statements in the Skattefjäll case, that the right of reindeer herding is to be deemed as the special right to real property. This again should be made quite clear in the Reindeer Herding Act. Certain enactments affecting the exercise of the right of reindeer herding include provisions concerning the special rights which, under this law, must be deemed to constitute a special right to real property. It is recommended that enactments excluding or omitting the right of reindeer herding in this connection should be amended in this respect. The measures we recommend should make it possible to arrive at a more uniform view of the status of the right of reindeer herding. This, while serving to ”strengthen” the status of reindeer herding, will still be based on existing law. The expression of such uniformity of legislation ought to facilitate assessments and the formal handling of cases where the claims of the Sami to protection for reindeer pasture lands are contrasted with the land-use claims of other proprietors. Since the Sami village is to be deemed a party to proceedings, there will be no doubt, for example, that it must be consulted before decisions are made which will entail encroachment on the right of reindeer herding.

7. The general

safeguards

We recommend that the safeguards of international law for reindeer herding be incorporated in the Reindeer Herding Act, NRL and the Expropriation Act. We also recommend that the provision of Section 30 of the Reindeer Herding Act prohibiting alterations of land use in certain cases be retained. Finally, we recommend a general rule concerning consideration for the right of reindeer herding.

The current Reindeer Herding Act does not include any general safeguards for the right of reindeer herding and for reindeer herding as an economic activity. There are, however, safeguards for certain fields and special cases,

e.g. a ban on land-use alterations is whole-year territories (Section 30) and on the closure of migration routes (Section 94). The fact of compensation

being payable for encroachment is also a form of protection. Under international law, Sweden has incurred a variety of obligations towards the Samis. In our report on international law, we have described the cultural safeguards extended to the Sami as an indigenous people

80 Summary

and native minority. Cultural safeguards also include safeguards for the prerequisites of culture, such as those of the Reindeer Herding Act concerning land use. Sweden must therefore refrain from interfering with the natural environment in such a way as to jeopardise the natural prerequisites for the continuance of reindeer herding. This safeguard under international law should be expressly included in the Reindeer Herding Act, NRL and the Expropriation Act. The safeguards of international law, of course, constitute only a minimum degree of protection. Other deliberations may point in favour of much more extensive safeguards. The fundamental motive for introducing, in 1971, a ban on land-use alterations in Section 30 of the Reindeer Herding Act was to prevent the land owner unilaterally acting in such a way as to make valuable reindeer pasturage unserviceable for reindeer grazing. In our opinion, Section 30 has not provided adequate protection in this respect. In spite of the criticism levelled against it, however, Section 30 of the Reindeer Herding Act should be left essentially unaltered, since it may be presumed to exercise a certain degree of influence in preventing encroachment on whole-year territories. Exercise of the right of reindeer herding calls for mutual consideration. Among other things this requires an awareness on the part of any person using land and water in the reindeer herding region to realise that the right of reindeer herding is a special right to real property and as such must be respected. We are anxious for this duty of consideration for the right of reindeer herding to be codified by statute. One natural way for a landowner to show consideration for Sami rights is by consulting the Sami village concerned before introducing any extensive changes of land use. In fact the voluntary Consultation process already established has yielded manifestly good results in most quarters.

8. Special safeguards vis-â-vis large-scale forestry

We recommend that no person owning or using land within the reindeer herding region should be allowed to undertake forestry measures on an extensive scale without requesting consultations with the Sami village concerned. The parties should, however, be allowed the opportunity of concluding an agreement on the scope and procedure of consultations. If the forestry measure affects winter pastures, it may be taken when one month has elapsed after consultations being requested, unless by then an agreement has been concluded. In the case of whole-year territories, we recommend that the forest owner, in the event of no agreement having been concluded within a month, be obliged to apply to the County Forestry Board for permission to take the measure intended.

Summary

As stated earlier, it is large-scale forestry which at present is inflicting most damage on reindeer herding. And yet, in reality, reindeer herding is completely defenceless against forestry. The general safeguards which we recommend will not imply any substantial change in this respect. We find it unsatisfactory, in terms of both civil and economic law, that the proprietor of such a strong right as reindeer herding should have no real say in the matter when a substantial change occurs in the base of his economic activity. In our opinion, joint use of lands presupposes an exchange of information between the representatives of the economic activities concerned, i.e. some form of consultation. This will improve the prospects of conducting those economic activities added to which efficiently, it will help to prevent a polarisation of contrary interests. Mutual understanding of the conditions of both forms of economic activity should also, in a profounder sense, benefit relations between the Sami and the rest of the regional population. In our opinion, therefore, the Consultation procedures already established between forestry and reindeer further. The herding should be developed fact of the materialisation or non-materialisation of consultations being left entirely to the discretion of the forest owner is of course unacceptable to reindeer-herding interests. Guarantees must therefore be provided to ensure that consultations will actually be held when more extensive felling operations are involved. In cases of this kind, the Consultation procedure should be made mandatory for the whole of the reindeer-herding region. In whole-year territories, the duty of consultation should also include all felling operations in particularly important reindeer-herding regions. We recommend that finds be imposed for breaches of the duty of consultation. The forestry measuring question should, of course, not be allowed to begin while consultations are still in progress. We therefore recommend a one-month ban on felling operations. This period can be extended if the parties are agreed to this effect. A genuine consultation procedure can be said to require the permissibility

of the forestry measure concerned to be examined by a special agency in

cases where the parties are unable to reach agreement in their consultations. A system of this kind ought in the long run to be aimed for throughout the reindeer-herding sector. We believe, however, that the question of a system of permits in winter pasturage should be deferred, because at present it is hard to size up the consequences of permit regulations in these territories. We recommend that decisions concerning permits should be made by the County Forestry Board. To ensure that reindeer-herding interests are also provided for, however, felling permits should be made subject to the Sam eting returning a statement in the matter. Decisions by the County Forestry Board will be contestable by appeal to the National Forestry Board and the Government. We recommend that it be made possible to refuse felling permits in cases where felling operations will mean the elimination of reindeer pasturage which cannot be replaced through the use of alternative grazing areas, and

82 Summary

also if felling will preclude the customary rounding up and transhumance of reindeer.

9. The number of reindeer The Reindeer Harding Act has its shortcomings with regard to the possibilities of dealing with excessive numbers of reindeer. This is a deficiency in the legislation which ought to be rectified, quite regardless of whether the number of reindeer at present is excessive or not. The Reindeer Herding Group attached to the National Board of Agriculture recently recommended wider sanctions in order to deal with reindeer herds exceeding the permitted number. On the other hand the Group has not recommended any provision making it possible to check the accuracy of reindeer numbers as reported. The lack of such a verification facility makes it difficult to secure the understanding of wide groups of the population in reindeer-herding regions for proposals to strengthen Sami influence in matters of land use. We assume that a control provision of this kind will be drafted in collaboration with the Sami organisations.

10. Abolition of the right of reindeer herding

We recommend that the provision of Section 26 of the Reindeer Herding Act concerning cancellation of the right of reindeer herding be replaced with reference to the rules of the Expropriation Act.

Section 26 of the Reindeer Herding Act empowers the Government to make orders cancelling reindeer-herding rights in a particular land area when that area is needed for one of the purposes referred to in Chap. 2 of the Expropriation Act or for some other purpose of vital importance from a public point of view. If the area is of essentially no importance to reindeer herding, an order of this kind can be issued as soon as the area is needed for a public purpose. Since we regard the right of reindeer herding as a special right to real property, the rules governing the expropriation of such rights should apply. In our opinion, the proprietor of reindeer-herding rights is entitled to the same legal safeguards as other comparable users of land.

Summary

11. Compensation for encroachment on reindeer-herding rights

We recommend that the Reindeer Herding Act be made to include special provisions on the allocation of legal costs in proceedings concerning Compensation for damage to the right of reindeer herding.

The question of a special compensatory provision was discussed in connection with the passing of the Reindeer Herding Act. The legislature, however, left it to precedent to settle the issue of liability and damages on account for damage to reindeer herding. The question of the extent of the duty of compensation, amounts payable etc. has, however, yet to be solved by precedent, because questions of liability have very seldom come before the courts. We have therefore considered now introducing a special compensatory provision. The difficulties involved in constructing such a provision when the Reindeer Herding Act was introduced still remain, however. In order to accumulate sufficient precedent and in this way to facilitate legal assessments, we have instead chosen to recommend amendments to the provisions governing the apportionment of legal costs.

12. Questions of tenure

We recommend that, in certain cases, the decision of questions of tenure be made subject to a statement being obtained from the Sameting.

In the reindeer-herding region, lands above the cultivation limit are administered by the County Agricultural Boards. Questions of tenure are handled within these Boards by a special Reindeer Herding Delegation which includes Sami representatives. We recommend that the Delegation be required to consult the Sameting when requested to do so by any Sami representative objecting to a conveyance of land. Eventually, however, there may be cause to invest the Sameting with more extensive responsibility for questions of tenure.

Sami affairs within the Cabinet Office

We recommend that the co-ordination of Sami affairs within the Cabinet Office be established on a more permanent basis. A special Co-ordinating Secretariat for Sami Affairs should be considered.

Summary

The framing of public measures for promoting Sami cultural and social life must be based on a holistic view. Swedish Sami policy is ultimately the responsibility of the Government. Successful Sami policy requires work on Sami affairs within the Cabinet Office to be organised in such a way that the Government can obtain the necessary documentation on which to base this holistic view. Within the Cabinet Office, Sami affairs are handled by most ministries. In our opinion, it is questionable whether the present Inter-departmental Study Group on Sami Affairs is an adequate instrument for achieving effective co-ordination. Our recommendation to set up a Sameting can also lead to greater demands for co-ordination and generality of perspective. A Co-ordinating Secretariat for Sami Affairs ought therefore to be considered. It may be appropriate for this secretariat to come under the governmental department which is made responsible for the Sameting.

Författningsförslag 85

Författningsförslag

1. till

Förslag

om i

Lag ändring regeringsfonnen

Härigenom föreskrivs att lkap. 2§ regeringsformen skall ha följande lydelse. Nu varande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Etniska, språkliga och religiösa Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. samfundsliv bör främjas. Samerna intar härvid i egenskap av urbefolkning en särskild ställning.

Ändringen i regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1992.

Omtryckt 1988: 1444.

86 Författningsförslag

2. till

Förslag Samelag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

l § Samerna är en urbefolkning och en etnisk minoritet i Sverige. Samerna har en egen kultur, med eget språk och egna näringar. 2 § Staten har det yttersta ansvaret för att Samernas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur främjas. I samefonden finns medel för samiska ändamål. Om rennäringen finns bestämmelser i rennäringslagen (1971:437). Om rätten att fullgöra skolplikt i sameskolan finns bestämmelser i Skollagen (1985:1100). 3 § Samerna företräds av en fullmäktigeförsamling som väljs av dem. Den benämns Sametinget. Närmare bestämmelser om Sametinget finns i 2 och 3 kap. 4 § Med same avses i denna lag den Som anser sig vara same och Som gör sannolikt 1. att han lärt sig samiska som första Språk, 2. att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig Samiska som första språk eller 3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i sameröstlängd.

2 kap. Sametinget

sametingets uppgifter l § Sametinget skall verka för att samiskt kultur- och samfundsliv bevaras och utvecklas. Till sametingets uppgifter hör att 1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur samefonden till samisk kultur och samiska organisationer Samt av andra medel som ställs till Samernas gemensamma förfogande, 2. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov tillgodoses Samt särskilt tillse att rennäringens intressen beaktas vid utnyttjande av mark och vatten, 3. informera om samiska förhållanden och Samernas ställning i Samhället, 4. ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar Samisk kultur samt 5. samverka med andra myndigheter och Samhällsorgan och yttra sig i frågor Som rör samiska intressen. 2 § Regeringen kan uppdra åt Sametinget att utse de samiska ledamöterna i statliga myndigheter.

SOU l989z4l Författningsförslag 87

Sametingets sammansättning m.m. 3 § Sametinget skall bestå av 31 ledamöter. För ledamöterna skall det finnas suppleanter. Regeringen förordnar till ledamöter och suppleanter de personer som valts till Sametinget enligt bestämmelserna i denna lag. Sametinget väljer sin ordförande och vice ordförande bland ledamöterna. 4 § Sametinget skall sammanträda två gånger om året på tider som sametinget fastställer. Sametingets ordförande eller dess styrelse kan besluta om extra sammanträde.

Styrelse ocn nämnder 5 § Sametinget skall utse en styrelse som skall sköta den löpande verksamheten för sametinget. Styrelsen skall 1. bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av sametinget, 2. handha den ekonomiska förvaltningen, 3. verkställa sametingets beslut om verkställigheten inte uppdragits åt någon annan och 4. fullgöra de uppdrag som Sametinget överlämnat till styrelsen. 6 § Sametinget skall tillsätta en central valnämnd som skall ansvara för valet till Sametinget enligt bestämmelserna i 3 kap. Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs för beredning, förvaltning och verkställighet.

Ärendenas handläggning m.m. 7 § Sametinget får handlägga ärenden endast om mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Varje ledamot har en röst. En ledamot i Sametinget får inte delta i handläggningen av ärenden som personligen rör honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående. Inte heller får en ledamot delta i handläggningen av ärenden som rör en sameby i vilkens styrelse han ingår. Vid sammanträde i Sametinget skall föras protokoll. Vad som i första, andra och tredje styckena sametinget gäller sägs om även dess styrelse och nämnder. 8 § Sametingets, dess styrelses och nämnders beslut får överklagas endast om särskilda föreskrifter finns om det.

3 kap. Val till sametinget

l § Val till sametinget skall hållas vart tredje år (valåret), den dag då val till kyrkofullmäktige hålls i hela riket enligt 3 § lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval.

88 Författningsförslag

Valkretsar och mandat 2 § För val till Sametinget är Sverige indelat i sex Valkretsar. Dessa är l. Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner, 2. Bodens, Gällivare, Jokkmokks och Luleå kommuner,

3. Arjeplogs, Arvidsjaurs, Piteå och Älvsbyns kommuner,

4. Västerbottens län, 5. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt 6. övriga riket. 3§ Centrala Valnämnden fastställer det antal ledamöter som skall väljas från varje valkrets i förhållande till antalet röstberättigade enligt sameröstlängden. Därvid skall 2 kap. 10 § vallagen (1972:620) tillämpas. Dock skall från varje valkrets väljas minst två ledamöter.

Samevalnämnder 4 § I varje valkrets skall det finnas en samevalnämnd som utses av centrala Valnämnden. Samevalnämnden utser valförrättare och förbereder valet i valkretsen.

Rösträtt m.m. 5 § Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd. För att tas upp i sameröstlängd får same som är röstberättigad i val till kommunfullmäktige anmäla sig till samevalnämnd i den valkrets som omfattar den kommun där han skall mantalsskrivas för valåret. Anmälan skall ske senast den 1 mars valåret. 6 § Samevalnämnden beslutar om den person som anmält sig enligt 5 § skall tas upp i förslag till sameröstlängd. Samevalnämnden skall ha upprättat förslag till sameröstlängd för valkretsen senast den 25 mars valåret. Den som anmält sig men inte upptagits i förslaget till sameröstlängd skall genast underrättas om beslutet. Han har rätt att överklaga beslutet hos centrala Valnämnden senast den 15 april valåret. 7 § Centrala Valnämnden skall granska samevalnämndernas förslag till sameröstlängder och besluta om rättelse. Centrala Valnämnden skall senast den 1 juli valåret upprätta en sameröstlängd som skall uppta 1. samer som på grund av samevalnämnds eller centrala valnämndens beslut skall tas upp i röstlängd och 2. samer som tidigare varit upptagna i sameröstlängd, om de får rösta i val till kommunfullmäktige valåret och om de inte begärt att bli avförda ur sameröstlängden. Den som är upptagen i sameröstlängd skall genom centrala valnämndens försorg erhålla ett röstkort.

Författningsförslag

Kandidater 8 § Den som har rösträtt till Sametinget är valbar till sametinget. Kandidater till sametinget skall anmälas till centrala valnämnden senast den 1 juli valåret. Anmälan skall i form av en valsedel uppta namn på minst tre kandidater i bestämd ordningsföljd. Kandidaterna, som skall ge sitt tillstånd till anmälan, får anmälas i endast en valkrets och till endast en valsedel. På valsedel får finnas partibeteckning. Centrala Valnämnden beslutar om registrering av kandidater och om valsedlar.

Röstningen 9 § I varje valkrets skall det finnas minst en vallokal. Röstning på postanstaler får ske fr.o.m. den 24 dagen t.0.m. torsdagen före valdagen om centrala Valnämnden inte bestämmer annat. Bestämmelserna om röstning på postanstalt i 30-35 §§ lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval skall tillämpas. Postanstaltens röstmottagare skall dock sända mottagna ytterkuvert till samevalnämnden i valkretsen.

Sammanräkning 10 § När röstningen är avslutad skall rösterna räknas av samevalnämnden. Resultatet av sammanräkningen skall därefter tillsammans med valsedlar och röstlängder översändas till centrala Valnämnden som verkställer slutlig sammanräkning. 11 § Sedan centrala Valnämnden fördelat mandaten i Sametinget skall resultatet av valet offentliggöras. Vid mandatfördelningen skall reglerna i 14 kap. 15 d, 17, 19 och 20-23 §§ vallagen (1972:620) tillämpas. Som parti skall härvid räknas varje valsedel i valkretsen.

Ikraftträdande- och

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. 2. Det första valet till sametinget hålls år 1991 i enlighet med bestämmelserna i denna lag. sametingets första sammanträde hålls i november 1991. 3. Regeringen utser vid lagens ikraftträdande för tiden fram till sametingets första sammanträde en provisorisk central valnämnd med fem ledamöter som har att fullgöra de uppgifter som ankommer på centrala valnämnden enligt denna lag. 4. Den provisoriska centrala valnämnden skall organisera och förbereda sametingets första sammanträde.

Författningsförslag

3. till

Förslag

om i rennäringslagen (1971:437)

Lag ändring

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437) dels att 27 § skall upphöra att gälla, dels att 26, 28, 29 och 30 §§ skall betecknas 29, 30a, 30 respektive 26 a §§, dels att 1-3, 11, 12, 14, nya 26 a , nya 29, nya 30, nya 30a, 85, 86 och 94 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26, 27 och 28 §§ av följande lydelse, dels att rubrikerna närmast före 1, och nya 26 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen närmast före 3 och nya 29 §§ skall införas nya rubriker av följande lydelse, dels att i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall lyda Upplåtelse av mark och vatten m.m.”.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse Renskötselrätt m.m. Renskötselrätt

1§ Rätt att enligt denna lag begagna Samerna har en på urminnes hävd mark och vatten till underhåll för sig grundad rätt att inom de områden och sina renar (renskötselrätt) har som anges i 3 § använda mark och den som är av samisk härkomst, om vatten till underhåll för sig och sina

hans fader eller moder eller någon av renar (renskötselrätt). hans far- eller morföräldrar haft ren- Renskötselrätten utgör en särskild

skötsel som stadigvarande yrke. rätt till fastighet. Om särskilda skäl föreligger, kan Renskötselrätten regleras i denna länsstyrelsen medge person med lag. samisk häkomst renskötselrätt, även

i annat fall än som avses i första

stycket. 2§ Den som ingår äktenskap med Renskötselrätt får utövas av den

renskötselberättigad förvärvar ren- som är medlem i sameby efter vad i

skötselrätt. 11-14 §§ sägs.

Upplöses äktenskapet genom äk- Om koncessionsrenskötsel finns

tenskapsskillnad, kan länsstyrelsen särskilda bestämmelser i 85-89 §§. upphäva renskötselrätt som förvärvats enligt första stycket, om särskilda skäl föreligger.

Lagen omtryckt 1985:919.

SOU l989z4l Författningsförslag 91

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Renskötselområdet m.m. 3§ Renskötsel får bedrivas Renskötsel får bedrivas inom föl- 1. hela året jande områden (renskötselområdet) i Norrbottens och Västerbottens 1. hela året (åretruntmarkerna) läns lappmarker dels ovanför od- i Norrbottens och Västerbottens lingsgränsen, dels nedanför denna läns lappmarker dels ovanför odgräns på mark som tillhör staten lingsgränsen, dels nedanför denna (kronomark) och renbetesland där gräns på mark som tillhör staten skogsrenskötsel av ålder bedrives (kronomark) och renbetesland där under våren, sommaren eller hös- skogsrenskötsel av ålder bedrivs unten, der våren, sommaren eller hösten, på renbetesfjällen i Jämtlands län, på renbetesfjällen i Jämtlands län, inom de områden i Jämtlands och inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upp- Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete, låtits till renbete, 2. den 1 oktober - 30 april 2. den l oktober - 30 april (vinteri övriga delar av lappmarkerna betesmarkerna) nedanför odlingsgränsen, i övriga delar av lappmarkerna inom sådana trakter utanför lapp- nedanför odlingsgränsen, markerna och renbetesfjället där inom sådana trakter utanför lapprenskötsel av ålder bedrives vissa ti- markerna och renbetesfjället där der av året. renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid awittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

11§ Medlem i sameby är Sameby skall till medlem anta 1. renskötselberättigad som deltar 1. den som deltar i renskötseln i renskötseln inom byns betesområ- inom byns betesområde, de, 2. renskötselberättigad som har 2. den som har deltagit i rensköti renskötsel inom deltagit byns be- sel inom byns betesområde och haft tesområde och haft detta som sta- detta som stadigvarande samt yrke digvarande yrke samt ej övergått till ej övergått till annat huvudsakligt annat huvudsakligt förvärvsarbete, förvärvsarbete, 3. renskötselberättigad som är ma- 3. den som är make eller hemke eller hemmavarande barn till mavarande barn till medlem som medlem som avses under 1 eller 2 avses under 1 eller 2 eller som är eller som är efterlevande make eller efterlevande make eller underårigt underårigt barn till avliden sådan barn till avliden sådan medlem. medlem.

92 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Sameby kan som medlem antaga Sameby kan som medlem anta anannan renskötselberättigad än som nan än den som anges i 11 §, om han anges i ll §, om han avser att med avser att med egna renar driva renegna renar driva renskötsel inom skötsel inom byns betesområde. byns betesområde. Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om särskilda skäl föreligger.

14§ Renskötande medlems dödsbo får Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedriv- fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under tre år från na renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötselberättigad dödsfallet. Är dödsbodelägare undödsbodelägare under 18 år, räknas der 18 år, räknas tiden från det han tiden från det han fyller 18 år. fyller 18 år.

Renskötselrättens upphävande i vis- Skyddet för renskötseln sa fall m.m. 26 § Vid användandet av mark och vatten inom renskötselområdet skall renskötselrätten beaktas.

Åtgärder som äventyrar förutsätt-

ningarna för det fortsatta utövandet

av rennäringen får inte tillåtas.

30 § 26 a § Den som inom område som avses Den som äger eller brukar mark i 3 § 1 äger eller brukar mark där inom åretruntmarkema får inte ändrenskötsel bedrivs får ej ändra an- ra användningen av marken på sätt vändningen av marken på sätt som som medför avsevärd olägenhet för medför avsevärd olägenhet för ren- rennäringen. skötseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 §. Första stycket hindrar inte att Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en de- mark används i enlighet med en detaljplan eller för företag vars tillåt- taljplan eller för företag vars tillåtskall i särskild 0rd- lighet skall prövas i särskild 0rdlighet prövas ning. ning. Detsamma gäller skogsbruksåtgärd som avses i 28 § första stycket.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 § Den som avser att slutavverka skog inom vinterbetesmarkerna på en brukningsenhet som är större än 500 ha skall bereda berörd sameby tillfälle till samråd, om avverkningen

omfattar mer än 20 ha skog eller an-

sluter till kalmark eller plantskog som sammanlagt med den planerade avverkningen överstiger 20 ha på brukningsenheten. Samrådet skall även avse de skogsbruksåtgärder som sammanhänger med avverkningen.

Åtgärd för vilken samrådsskyldig-

het föreligger får vidtas endast 1. om samebyn medger det eller 2. om en månad förflutit från den dag samebyn bereddes tillfälle till samråd. Vad nu sagts skall gälla om annat inte överenskommits med samebyn. 28 § Den som avser att slutavverka skog inom åretruntmarkerna skall i

fall som avses i 27 § första stycket

bereda berörd sameby tillfälle till samråd. Därutöver skall, oavsett brukningsenhetens storlek, samebyn beredas tillfälle till samråd när en slutavverkning berör 1. hänglavbärande skog 2. nattbetesplats 3. rastställe 4. arbetshage eller 5. flyttled. Samrådet skall även avse de skogsbruksåtgärder som sammanhänger med avverkningen.

Åtgärd för vilken samrådsskyldig-

het föreligger får vidtas endast I. om samebyn medger det 2. om en månad förflutit från den dag samebyn bereddes tillfålle till

Författningsförslag

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse samråd och samebyn inte låtit sig avhöra eller 3. om tillstånd erhållits enligt 21 b§ andra stycket skogsvårdslagen (1979:429). Tillstånd som avses i andra stycket 3 får sökas hos skogsvårdsstyrelsen, om överensskommelse inte träffats med samebyn inom en månad från den dag samebyn bereddes tillfälle till samråd. Vad nu sagts skall gälla om annat inte överenskommits med samebyn. intrång i renskötselrätten efter myndighets beslut 26 § 29 § Regeringen kan förordna om upp- Om upphävande eller begränsning

hävande av renskötselrätten för visst av renskötselrätten finns bestämmel-

markområde, när området behövs ser i expropriationslagen (1 972. 71 9).

för ändamål som avses i 2 kap. ex- Expropriation erfordras inte när

(1972:719) eller mark eller vatten skall användas för propriationslagen för annat ändamål av väsentlig be- företag vars tillåtlighet skall prövas i tydelse från allmän synpunkt. För särskild ordning. område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande meddelas när området behövs för allmänt ändamål. Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående befogenheter.

27 § Meddelas förordnande enligt 26 §, kan regeringen föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln. 29 § 30 §“ I fråga om upphävande av ren- I mål om ersättning för skada på skötselrätt och ersättning med anled- renskötselrätten gäller, i den mån rätt ning därav gäller, utöver bestämmel- till ersättning inte bestäms enligt anserna i 26-28 §§, i tillämpliga delar nan lag, 5-7 kap. expropriationslabestämmelserna i expropriationsla- gen (1972:719) i tillämpliga delar. Senaste lydelse 1987:154.

Författningsförslag

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse gen (1972:719) om expropriation av För samebyn talan som ogillas särskild rätt till fastighet. kan domstolen att byn skall förordna bära sina egna kostnader om same-

byn befinns ha inlett rättegången

utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund får domstolen dessutom förplikta samebyn att ersätta motparten dennes rättegångskostnader. I mål om ersättning för skada till följd av skogsavverkning eller annan skogsbruksåtgärd gäller dock att vardera parten skall bära sina kostnader. 28 § 30 a § Medför upphävande av rensköt- Ersättning för skada som inte till-

selrätt skada eller olägenhet för ren- faller bestämd person tillfaller till

skötseln eller för sådan rätt till jakt hälften berörd och till hälfsameby eller som

fiske avses i 25 §, utgår ten samefonden, om särskilda skäl

ersättning därför. inte föreligger för en annan fördel- Ersättning för skada eller olägen- ning. het som ej drabbar bestämd person

tillfaller till hälften sameby som be-

röres av upphävandet och till hälften samefonden, om ej särskilda skäl föreligger.

85§ Den som är renskötselberâttigad Den som har renskötselrätt kan få kan få tillstånd (koncession) att dri- tillstånd (koncession) att driva renva renskötsel i Norrbottens län ne- skötsel i Norrbottens län nedanför danför lappmarksgränsen inom om- inom område där lappmarksgränsen råde där renskötsel av ålder före- renskötsel av ålder förekommer unkommer under hela året. Konces- der hela året. Koncession innefattar sion innefattar rätt för koncessions- rätt för koncessionshavaren att drihavaren att driva renskötseln även va renskötseln även med skötesremed skötesrenar som tillhör nar som tillhör 1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, om han är bosatt på fastigheten eller inom området, 2. den som tidigare har haft koncession inom området, om han är bosatt där och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete, 3. efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande är bosatt inom koncessionsområdet.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt. Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

86§ För renskötseln inom konces- För renskötseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. sionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är konces- Medlem i sådan sameby är koncessionshavare, dennes make och hem- sionshavare, dennes make och hemmavarande barn, renskötselberätti- mavarande barn, annan person med gad som biträder koncessionshavare renskötselrätt som biträder koncesi renskötseln och som inte har annat sionshavare i renskötseln och som huvudsakligt förvärvsarbete samt inte har annat huvudsakligt förägare av skötesrenar inom konces- värvsarbete samt ägare av skötessionsområdet. renar inom koncessionsområdet. Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikelser:

1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.

2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 59 § 2 en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. 3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.

94§ Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtar åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen försämras, 2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel är tillåten, 3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel är tillåten eller hindrar renar från att beta på sådant område, 4. bryter mot 73 § tredje stycket, 4. bryter mot 27 § andra stycket, 5. i andra fall än som avses i 81 5. bryter mot 73 § tredje stycket, eller 82 § vid märkning av egna re- 6. i andra fall än som avses i 81 nar använder renmärke som ej är eller 82 § vid märkning av egna reför honom, nar använder renmärke som ej är registrerat 6. utför ommärkning eller av- registrerat för honom, brottsmärkning i strid mot 81 §, 7. utför ommärkning eller av- 7. märker renkalv i strid mot 83 § brottsmärkning i strid mot 81 §, första eller andra stycket, 8. märker renkalv i strid mot 83 § 8. bryter mot 93 § första eller första eller andra stycket, 9. bryter mot 93 § första eller tredje stycket. tredje stycket. Denna i kraft den 1 januari 1992. lag träder

Författningsförslag 97

4. till

Förslag Lag om ändring i

väglagen (1971:948)

föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948) skall ha följande lydel- Härigenom se.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55§ Har väghållare erhållit vågrätt, är Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad att av fastighetens att av ägare berättigad väghållaren få få

intrångsersättning väghållaren intrångsersättning

och ersättnig för annan skada till och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller be- följd av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller gagnande, om det ej avtalats eller uppenbarligen förutsätts att ersätt- förutsätts att ersättuppenbarligen ning ej skall lämnas. Samma rätt till ning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan har innehavare av sådan ersättning nyttjanderätt eller annan särskild eller annan särskild nyttjanderätt

rätt till fastigheten som upplâtits in- rätt till fastigheten som fanns på fas-

nan marken togs i anspråk. tigheten innan marken togs i an-

språk. Vid bestämmande ersättningens gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol. På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Lagen omtryckt 1987:459.

98 Författningsförslag

5. till

Förslag

i (1972:719) Lag om ändring expropriationslagen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 2 kap. 12 § expropriationslagen

(1972:719) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 2§ I denna lag förstås med särskild I denna lag förstås med särskild ser- rätt till fastighet nyttjanderätt, serrätt till fastighet nyttjanderätt, kraft samt vitut, renskötselrätt och rätt till vitut och rätt till elektrisk hinder av att elektrisk kraft samt liknande rätt. liknande rätt. Utan tomträtt 13 kap. 26 § jorda- Utan hinder av att tomträtt enligt 13 enligt är likställd 26§ jordabalken vid exprobalken vid expropriation kap. får sådan rätt är likställd med fast egenmed fast egendom priation ex- dom får sådan rätt upphävas eller upphävas eller begränsas genom i 1 § om Bepropriation. Bestämmelsen begränsas genom expropriation. stämmelsen i 1§ om särskild rätt särskild rätt gäller ej renskötselrätt (1971:437) el- gäller ej vågrätt. enligt rennäringslagen ler vägrätt. tillämpning i Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark.

2 kap. 12 §

skall icke meddelas, om ändamålet lämpligen bör

Expropriationstillstånd

av expropriationen från allmän tillgodoses på annat sätt eller olägenhcterna och enskild överväger de fördelar som kan vinnas genom den. synpunkt skall inte

Expropriationstillstånd

meddelas om expropriation äventy-

rar förutsättningarna för det fortsatta

utövandet av rennäringen.

till förmån för annan än staten, kommun, landstingskom- Expropriation

mun eller kommunalförbund får ske endast om den exproprierande på

egendomen används betryggande sätt kan svara för att den exproprierade för avsett ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Författningsförslag

6. till

Förslag Lag om i

ändring gruvlagen (1974:342)

föreskrivs Härigenom att 13 kap. 1 § gruvlagen (1974:342) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 1 § Med särskild rätt till fastighet för- Med särskild rätt till fastighet för-

stås i denna lag nyttjanderätt, servi- stås i denna lag nyttjanderätt, servi-

tut och rätt till elektrisk kraft samt tut, renskätselrätt och rätt till elektliknande rätt. risk kraft samt liknande rätt. Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

7. till

Förslag

Lag om ändring i lagen vissa

(1974:890)

om

mineralfyndigheter

föreskrivs Härigenom att 51 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 51 § Med särskild rätt till fastighet för- Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt, servi- stås i denna lag nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt tut, renskötselrätt och rätt till elektliknande rätt. risk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Författningsförslag

8. till

Förslag

i (1979:429) Lag om ändring skogsvårdslagen

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429) dels att 27 och 30 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 21 b, 21 c och 21 d §§, av följande lydelse, dels att rubriken närmast före 21 b § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Renskötselrätten,

21 b § I 27 och 28 §§ rennäringslagen

(1971:437) finns föreskrifter om

samråd med berörda samebyar vid vissa skogsbruksåtgärder inom renskötselområdet. I skog på renskötselns åretruntmarker får sådan åtgärd som avses i 28 § första stycket rennäringslagen inte vidtas utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd, utom i fall som avses i and-

ra stycket I och 2 samma paragraf. 21 c § Tillstånd enligt 21 b § andra stycket skall ges såvida inte avverkningen och därmed sammanhängande skogsbruksåtgärder

1. medför bortfall av renbete av

sådan art eller omfattning att det inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas eller 2. omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

21 d § Tillstånd enligt 21 b § andra stycket får inte ges utan att sametinget beretts tillfälle att avge yttrande. I tillståndsbeslutet får föreskrivas särskilda villkor för att begränsa eller motverka olägenhet för renskötseln.

Tillståndet gäller i fem år från da-

gen för beslutet.

sou 1989:41 101

Författningsförslag

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

27 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första stycket eller 20 § första stycket, 2. bryter mot 12 § eller 13 § första stycket, 3. bryter mot den avverkningsbegränsning som avses i 14 §, 4. bryter mot 19 § första stycket 4. bryter mot 19 § första stycket eller mot föreskrift om avverkning eller 21 b § andra stycket eller mot som har meddelats med stöd av 19 § föreskrift om avverkning som har andra stycket, meddelats med stöd av 19 § andra stycket eller 21 d § andra stycket, 5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §, 6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 17 §, 7. underlåter att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift enligt 21 § skall efterlevas. I ringa fall döms ej till ansvar. Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken. Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

30 § Myndighet får förordna att dess Myndighet får förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan. utan hinder av förd talan. Vid prövning enligt 21 b § andra stycket får sådant förordnande meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Senaste lydelse 1983:427.

Författningsförslag

9. till

Förslag

om i om vissa

Lag ändring lagen (1985:620)

torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 42§ lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 42 § Med särskild rätt till fastighet för- Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt, servi- stås i denna lag nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt tut, renskötrelrâtt och rätt till elektliknande rätt. risk kraft samt liknande rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

10. Förslag till

om i och bygglagen (1987:10)

Lag ändring plan-

föreskrivs att 5 kap. 20 § plan- och bygglagen (1987:10) skall

Härigenom ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 20 § När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Inom område som avses i 3 § 1 rennäringslagen (1971:437) skall sametinget höras om sameby som berörs av detaljplanen begär det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Lagen omtryckt 1987:246.

Författningsförslag 103

11. till

Förslag om i om hushållning

Lag ändring lagen (1987:12)

med naturresurser m.m.

föreskrivs att 2 kap. 10 § lagen (1987:12) om hushållning med Härigenom naturresurser m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 10 § Om ett område enligt 5-8 §§ är av Om ett område enligt 5-8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga än- riksintresse för flera oförenliga ändamål, skall företräde ges åt det el- damål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste ler de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushåll- sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den ning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Behövs om- fysiska miljön i övrigt. En område râdet eller en del av detta för en får inte användas på sådant sätt att

anläggning för totalförsvaret skall det fortsatta utövandet av rennäring-

försvarsintresset ges företräde. en äventyras. Behövs området eller en del av detta för en anläggning för skall dock försvarstoltalförsvaret intresset ges företräde. Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbestämmelserna i 3 kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Lagen omtryckt 1987:247.

104 Författningsförslag sou 1939341

12. till

Förslag om i sameskolförordningen Förordning ändring

(1967:216)

föreskrivs att 36§ sameskolförordningen (1967:216) skall ha Härigenom följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 36 §1 Ledamöter och suppleanter utses Sametinget utser de ledamöter och av regeringen för en bestämd tid. suppleanter som skall företräda sa-

merna. Övriga ledamöter och sup-

pleanter utses av regeringen. Förordnandena ges för en bestämd tid. Regeringen utser ordförande. Sametinget utser bland de samiska Ordföranden utses bland företrädar- ledamöterna ordförande för en bena för samerna. Förordnandet ges stämd tid. för en bestämd tid. Samcskolstyrelsen utser inom sig vice ordförande för en bestämd tid.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1992.

Senaste lydelse 1988:737.

Författningsförslag

13. till

Förslag

om i

Förordning ändring rennäringsförordningen (1971:438)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringsförordningen

(l971:438)*

dels att 24 och 26 §§2 skall upphöra att gälla, dels att 21, 22, 23 och 28 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 § För samefonden finns en styrelse. För samefonden finns en styrelse.

Inom styrelsen finns en kulturdelega-

tion. Styrelsen prövar ärende om bidrag för ändamål som anges i 19 § 1, 2, 4 och 6. Efter bestämmande av styrelsen prövar den även viss grupp av ärenden om bidrag för ändamål som anges i 19 § 3. Delegationen prövar ärende om Sametinget prövar ärende om bibidrag för ändamål som anges i 19 § drag för ändamål som anges i 19 §5. 5. 22 § Styrelsen övervakar att bidrag Styrelsen och sametinget övervasom beslutats av styrelsen eller kul- kar att bidrag används för avsett änturdelegationen används för avsett damâl. ändamål. I fråga som rör samefondens verksamhetsområde företräder styrelsen fonden såväl vid som utom domstol.

23 § Styrelsen består av sex ledamöter Styrelsen består av sex ledamöter som regeringen utser för högst tre år. som utses för högst tre år. Tre av

Två av ledamöterna utses efter för- ledamöterna utses av sametinget och

slag av Svenska samernas riksför- tre av regeringen. Minst två av de av

bund (SSR) och en ledamot efter för- sametinget utsedda ledamöterna

slag av SSR och Same- Ätnam ge- skall vara medlemmar i sameby. mensamt. För varje ledamot finns en personlig suppleant, som utses i samma 0rdning som ledamoten. Regeringen utser ordförande och Sametinget utser ordförande och vice ordförande. vice ordförande.

Förordningen omtryckt 1985:339. :Senaste lydelse av 26§ 1986:795.

106 sou 1989:41

Författningsförslag

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

28 § Ansökan om bidrag ur samefon- Ansökan om bidrag ur samefonden som skall prövas av styrelsen den som skall prövas av styrelsen eller eller sametinget görs skriftligen hos delegationen göres skriftligen hos fondens styrelse. respektive myndighet.

Denna träder i kraft den 1 januari 1992. förordning

sou 1989:41 107

Färfattningsförslag

14. till

Förslag

om i

Förordning ändring skogsvårdsförordningen (1979:791)

Härigenom föreskrivs att 13 § skogsvårdsförordningen skall ha (1979:791) följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 § Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om 1. den tidigaste slutavverkningsålder som skall gälla för olika trädslag inom skilda delar av landet på mark av olika bonitet, 2. hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som årligen eller under andra perioder högst får slutavverkas. Den andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som enligt 14 § andra stycket skogsvårdslagen (1979:429) måste slutavverkas under en viss period är hälften av den andel som under samma period får slutavverkas. Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om de perioder inom vilka avverkningsskyldigheten skall vara fullgjord. Skyldigheten att slutavverka gäller inte när den slutavverkningsbara skogen på en brukningsenhet tillsammans med den skog som blir slutavverkningsbar inom tio år utgör mindre än 30 procent av enhetens skogsmarksareal. Med slutavverkningsbar skog avses skog som har uppnått den tidigaste slutavverkningsåldern. Skogsstyrelsen får meddela före- Skogsstyrelsen får meddela föreskrifter om undantag från skyldig- skrifter om undantag från skyldigheten att avverka slutavverknings- heten att avverka slutavverkningsbar skog som inte har uppnått viss bar skog som inte har uppnått viss ålder eller som är av särskild be- ålder eller som är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt. tydelse för naturvärden eller för ren- Föreskrifter som avser naturvården näringen. Föreskrifter som avser nameddelas efter samråd med statens turvärden meddelas efter samråd naturvårdsverk. med statens naturvårdsverk och fö-

reskrifter som avser skyddet för rennäringen efter samråd med sameting-

et.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1992.

Senaste lydelse 1983:430.

108 sou 1989:41

Författningsförslag

15. till

Förslag om i förordningen (1988:854) Förordning ändring

med instruktion för och

lantbruksstyrelsen

lantbruksnämnderna

Härigenom föreskrivs att i förordningen (1988:854) med instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna skall införas en ny paragraf av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 33 a § Om någon av rennäringsutövarna i rennäringsdelegationen motsätter sig upplåtelse enligt 32 § rennäringslagen skall yttrande i frågan inhämtas från sametinget, om han begär det.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1992.

i sou 1939:41 109

I

Inledning

1.1 Samerna, ett nordiskt folk

Samerna har i vart fall sedan vår tideräknings början bebott de norra delarna av Skandinavien och Kolahalvön. De finns omtalade såväl hos romerska historieskrivare som i nordiska källor. Samerna fanns alltså i Norden långt innan de nuvarande nordiska staterna växte fram. Samernas traditionella levnadssätt präglas av ett liv nära naturen. De viktigaste näringarna har varit jakt, fiske och renskötsel. På vissa håll har man också bedrivit jordbruk. I dag finns samer i många andra näringar. Samerna har också i betydande grad lämnat sina traditionella bosättningsområden. Trots att samerna är spridda över fyra länder, Norge, Sverige, Finland och Sovjetunionen och anpassat sig till förhållandena i de olika länderna, finns det anledning att betrakta dem som ett folk. De har i många avseenden lyckats behålla sin egen kultur, sitt språk och sina näringar. Det råder emellertid ingen tvekan om att samerna för att kunna fortleva som ett folk i Norden behöver stödjas i olika avseenden av de stater där de lever. Detta fordrar insikt om det samiska folkets förhållanden. Vid gränsdragningen år 1751 mellan Sverige och Norge uppmärksammades samernas situation. Ett stort antal samer var då som nu för sin renskötsel beroende av att sommartid få vistas i de norska fjällen och fjordbottnarna och vintertid i det svenska skogslandet. En stängd gräns skulle för dessa samer innebära stora svårigheter. De avtalsslutande staterna visade förståelse för samernas situation och i ett särskilt bihang till gränstraktaten, den s.k. lappkodicillen, medgavs de renskötande samerna rätt att företa de årliga flyttningarna över gränsen. Genom traktaten gjordes samerna till medborgare i antingen Sverige eller Norge, men staterna erkände i olika avseenden samernas särskilda ställning. Bl.a. tillskapades särskilda domstolar, lapprätter, och de renskötande samerna fick rätt till neutralitet i krig. Under slutet av 1700-talet och början av ISOO-talet försvagades samernas ställning i olika avseenden. statsmakterna gynnade under denna tid ensidigt jordbrukskolonisationen på de renskötande samernas bekostnad. Vid mitten av 1800-talet blev emellertid politiken mer samevänlig. Bestämmelsen om en s.k. odlingsgräns, en gräns för nybyggarkolonisationen, var kanske det tydligaste uttrycket för den nya politiken. Syftet med gränsen var att skapa ett för samerna förbehållet område.

110 Inledning

Den första lag som reglerade förhållandet mellan de nomadiserande samerna och den bofasta befolkningen var 1886 års renbeteslag. Nu gällande rennäringslag från år 1971 bygger till stora delar på den lagen. Genom 1886 års renbeteslag tillerkändes samerna ensamrätt till renskötseln. Renbeteslagen innebar därför ett stärkt skydd för de renskötande samerna. De icke renskötande samernas ställning förblev emellertid oreglerad och delvis oklar. Trots lagregleringen har den rättsliga karaktären av de renskötande samernas rätt att utnyttja mark och vatten inte klarlagts förrän på senare tid. Det är först genom det s.k. skattefjällsmålet (NJA I 1981 s. 1) som klarhet skapats. Målet gällde främst äganderätten till vissa områden i Jämtland men högsta domstolen gjorde i målet flera vägledande uttalanden av generellt slag om samernas rätt till mark och vatten. Det stora flertalet samer är i dag icke renskötande. Av den totala samiska befolkningen i Sverige på 15 000-20 000 personer tillhör ca 3 000 den renskötande gruppen. Den icke renskötande gruppen har av olika skäl betydligt svårare än den renskötande att behålla sin samiska etnicitet och sitt kulturarv. Detta utgör ett särskilt problem som måste beaktas i olika sammanhang. Det är angeläget att samhällets insatser utformas så att samerna, inte minst organisatoriskt, ges möjlighet att fortleva som ett nordiskt folk

och att rennäringen även i framtiden fåribehålla sin roll som kulturbärare

för alla samer.

1.2 Våra direktiv och vårt arbete

Samerättsutredningen påbörjade sitt arbete hösten 1983. Enligt direktiven (dir. 1982:71 och tilläggsdir. 1983:10 se bil. 2), skall vi klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning. Resultatet av denna genomgång bör enligt direktiven vara utgångspunkt för övriga undersökningar och överväganden. I linje härmed ligger att det i direktiven konstateras att folkrätten kan ha betydelse för samerna. Våra övriga huvuduppgifter är att utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen, att överväga behovet av ett samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang och att föreslå insatser för att bevara och stärka det samiska språket. Den omständigheten att direktiven ålägger oss att utreda så skilda delar av samiskt kultur- och samhällsliv har på ett naturligt sätt gett oss möjligheten till en helhetssyn. I direktiven berörs, som nyss nämnts, folkrättens betydelse för samerna. Vi har redogjort för vår syn på samernas folkrättsliga skydd i delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i fortsättningen kallat folkrättsbetänkandet. De överväganden vi redovisar i det utgör väsentliga utgångspunkter för våra slutsatser och förslag i detta betänkande.

Inledning 111

I folkrättsbetänkandet framförde vi bl.a. följande. Sammanfattningsvis hävdar vi att Sverige på folkrättslig grund har förpliktelser gentemot samerna på olika sätt. Sverige måste avstå från sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd äventyras. Sverige måste vidare sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det sagda kräver beaktande i såväl lagstiftning som rättstilllämpning. Det måste också beaktas inom förvaltning och administration, centralt och regionalt.

För att få en bild av rennäringens situation har vi besökt ett stort antal samebyar och därvid diskuterat och besett olika former av exploateringar, skogsbruksåtgärder etc. som orsakat problem för renskötseln. Vi har vidare besökt flera sameföreningar för att få synpunkter och för att informera om vårt arbete. Samefrågor har diskuterats med lantbruksnämndernas rennäringsenheter och med flera norrlandskommuner. Vi har träffat företrädare för skogsstyrelsen och domänverket och redogjort för vårt arbete och våra tankegångar vad gäller förhållandet mellan skogsbruk och rennäring. Vi har också kunnat följa arbetet i samrådsgruppen skogsbruk-rennäring, under skogsstyrelsens huvudmannaskap. Representanter för Skogsägarnas riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund och skogsindustrin har också orienterats om vårt arbete och framfört synpunkter. Ett ömsesidigt utbyte av information har dessutom skett med andra företrädare för de skogliga intressena. Vi har haft underhandskontakter med den s.k. vid rennäringsgruppen lantbruksstyrelsen och informerats om gruppens arbete med i första hand samebyfrågor. Under utredningsarbetet har vi slutligen haft värdefullt stöd i det informella samarbetet med samerättsutredningarna i Norge och Finland.

Regeringen har hittills överlämnat följande till samerättsutredningen:

1. Den 30 maj 1983 dels betänkandet (Ds U 1981:10) Skogsrenskötsel

och vissa remissyttranden över betänkandet, dels JO:s beslut den 14 juni 1979 angående nyttjanderättsupplåtelser inom renskötselns åretruntmarker och dels en skrivelse från lantbruksnämnden i Västerbottens län om inrättande av en markanvändningsfond. 2. Den 15 september 1983 en skrivelse från Svenska samernas riksförbund (SSR) angående arbetet i samerättsutredningen. 3. Samma dag en skrivelse från Gällivare skogssameby angående skogssamernas rättigheter. 4. Den 23 februari 1984 två skrivelser från samiska organisationer i vilka begärdes en konsekvensutredning av exploateringen av naturtillgångarna i sameområdet. 5. Den 10 oktober 1985 en skrivelse från Riksorganisationen Same Ätnam (RSÄ) om utseende av ledamöterna i samefondens styrelse m.m. . 6. Den 20 februari 1986 en skrivelse från SSR innehållande en begäran om lagstiftning för att säkerställa det samiska inflytandet i rennäringsdelegationernas arbete.

112 Inledning sou 1989:41

7. Den 5 juni 1986 en skrivelse från Tomas Cramér. 8. Den 9 oktober 1986 en resolution från SSR:s landsmöte med krav om att stärka samernas rätt till land och vatten. 9. Den 29 januari 1987 en skrivelse från Landsförbundet svenska samer (LSS) i vilken bl.a. delbetänkandet Samernas folkrättsliga ställning kommenteras.

Vi har dessutom mottagit ett stort antal skrivelser i olika frågor från myndigheter, organisationer och enskilda.

Vi har hittills avgett remissvar över följande betänkanden: 1. Den 15 december 1983 över diskrimineringsutredningens betänkande (SOU 1983:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. 2. Den 2 mars 1984 över Språk- och kulturarvsutredningens betänkanden (SOU 1983:57) Utbildning för språklig och kulturell mångfald och (SOU 1983:58) Läromedel för språklig och kulturell mångfald.

3. Den 8 maj 1984 över bostadsdepartementets promemoria (Ds Bo

1984:3) Förslag till lag om naturresurser m.m. 4. Den 14 augusti 1984 över rennäringskommitténs betänkande (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi. 5. Den 25 september 1984 över minerallagskommitténs betänkande

(Ds I 1984:14) Lagstiftning om torv för energianvändning.

6. Den 21 november 1984 över Invandrarpolitiska kommitténs betänkande (SOU 1984:58) Invandrar- och minoritetspolitiken. 7. Den 10 december 1985 över arbetesmarknadsdepartementets pro-

memoria (Ds A 1985:6) En ombudsman mot etnisk diskriminering.

8. Den 15 maj 1987 över minerallagskommitténs betänkande (SOU 1986:53) Ny minerallagstiftning. 9. Den 25 augusti 1987 över International Labour Organizations (ILO) rapport om revidering av ILO:s konvention nr 107 om skydd för urbefolkningar. 10. Den 9 november 1988 över ILO:s rapport IV (1) om partiell revidering av ILO:s konvention nr 107.

I detta betänkande behandlas främst rennäringens ställning och frågan om tillskapande av ett gemensamt samiskt organ. Andra frågor som vi tar upp är behovet av en särskild samelagstiftning och ett särskilt grundlagsstadgande om samerna. Dessutom redovisar vi vår syn på handläggningen av samefrågor i regeringskansliet. Språkfrågan kommer alltså att behandlas i vårt slutbetänkande. Uppdelningen är uteslutande betingad av praktiska hänsyn. I vårt slutbetänkande kommer vi utöver språkfrågan även att ta upp vissa frågor om nordiskt samarbete. Trots att dessa frågor inte tas upp i detta betänkande har de på olika vis haft betydelse för våra förslag. Vi skall därför här kortfattat redogöra för det samiska språkets ställning och för våra erfarenheter av det nordiska samarbetet.

Inledning 113

1.3 Samernas

språk

Det samiska språket tillhör den finsk-ugriska språkgruppen. Samiskan är således besläktad med finskan. en teori har samiskan och finskan Enligt utvecklats från ett gemensamt urspråk, den tidiga urfinskan. Det samiska språkområdet sträcker - i söder - de sig från nordliga delarna av Hedmarks fylke i Norge och Kopparbergs län i Sverige norrut och österut Finland genom nordligaste och till de östligaste delarna av Kolahalvön. Man räknar med att ca två tredjedelar av den totala samiska befolkningen eller ca 35 000 personer talar samiska. Uppgifterna om språkkunskaperna är dock mycket osäkra. Samiskan är starkt präglad av samernas traditionella levnadssätt nära naturen och framför allt av rennäringen. Språket är mycket rikt på ord och uttryck som rör förhållandet mellan renen, människan och Exmiljön. empelvis finns en mängd ord för snöns olika konsistens beroende på väderlek och årstidernas Genom växlingar. att det samiska språket utvecklas skapas ord och uttryck som har anknytning till modern teknik och modernt samhällsliv. En samisk språknämnd inom Nordiska samerådet har bl.a. till uppgift att arbeta med språkvård och språknormer. Det samiska kan indelas språket i tre dialektgrupper, nämligen östsamiska, centralsamiska och sydsamiska. Skillnaderna i ordförråd och grammatik mellan olika dialekter kan vara så stora att man faktiskt kan tala om olika språk. Gränserna mellan de olika samiska dialekterna eller språken överensstämmer inte med riksgränserna mellan de nordiska länderna. Östsamiska talas av en del samer i Enare kommun i Finland och på Kolahalvön i Sovjetunionen. En östsamisk dialekt talas också av skoltsamerna i norra Finland, ca 700 personer, som har en särpräglad kultur. Centralsamiska talas av det ojämförligt största antalet samer. Det centralsamiska språkområdet sträcker sig från gränstrakterna mellan Norrbottens och Västerbottens län i söder mot trakterna av Enare träsk i nordöstra Finland. Centralsamiska talas också av samerna i Troms och Finnmarks fylken i Norge. Dialektgruppen har sitt kärnområde i Kautokeino i Finnmark. Centralsamiska talas alltså i alla fjällsamebyar i Norrbottens län och i skogssamebyarna från Jokkmokk och norrut. Centralsamiskan omfattar tre skilda dialekter eller språk, nämligen nordsamiska, lulesamiska och pitesamiska. Nordsamiska är den dialekt eller det språk som har den största spridningen, såväl inom hela sameområdet som inom den svenska delen av det. Nordsamiska talas från Jukkasjärvi och Gällivare i söder till Utsjoki längst i nordost. Genom att många nordsamisktalande renskötare flyttat till sydligare samebyar finns nordsamiskan i bruk även längre söderut i Sverige. Man har uppskattat antalet samer som talar nordsamiska till ca 25 000. I Jokkmokk- och Gällivareområdet talas lulesamiska. Den lulesamiska dialekten är i Norge koncentrerad till Tysfjord, Hammarøy och Sørfold i Nordlands Pitesamiska fylke. talas främst i de nordligaste delarna av Arjeplogs kommun.

sou 1989:41

114 Inledning

Det sydsamiska språkområdet, till vilket umesamiskan räknas, sträcker

söderut till Idre i Dalarna och till Hedmarks fylke i Norge. sig från Arjeplog Utbredningen av samiska språk eller dialekter framgår av figur 1.

Figur I Samiska språk och dialekter.

. r i L N N XÖ

i °

*lå

“s

\\

v

N /ø\\\\ \ x -- \\ _. .. \

mi.

\\ \\ L

si: \\ ,“

0 \ \\\\““v/

\\ U *six

f. \ j \ /

s s i

z i

vä X,

r

. *x

\ I

i ,

* FINLAND ll \ a,

NORGE

å? SVERIGE

“m

SOVJETUNIONEN

W Förkortningar:

- - Östsamiska Ö

N = nordsamiska - C l

J L = lulesamiska enira

= ”mlska P pitesamiska

0 100 200 300 km U = umesamiska Sydsamiska = - ividaste skam 1;7 500 000 S sydsamiska utom umesamiska bemärkelse

Efter Elina Helander Om trespråkighet, Umeå 1984

Sameutredningen (SOU 1975:99, Samerna i Sverige) lät år 1975 pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå utföra en intervjuundersökning där

man bl.a. försökte samernas språkkunskaper och språkvanor. I kartlägga

Inledning 115

runda tal framgick följande av undersökningen. 5 °/o av den renskötande förstod gruppen inte alls samiska, 20 % kunde inte tala samiska, 45 % kunde inte läsa samiska och 80 % kunde inte skriva samiska. I den icke renskötande gruppen var det 20 % som inte förstod samiska, 40 % som inte kunde tala samiska, 65 % som inte kunde läsa samiska och 85 % som inte kunde skriva samiska. Vidare framgick att 50 % av den renskötande gruppen och 90 % av den icke renskötande gruppen angett att inget av deras

barn kunde samiska..

Enligt sameutredningen fanns det bland samerna ett levande intresse för det samiska språket men också en utbredd oro för att språket skulle fortsätta att trängas tillbaka och få allt svårare att hävda sig. Samerna var enligt utredningen inte bara intresserade av att förbättra utbildningen i samiska, utan också av att utveckla själva språket så att det blev användbart i det moderna samhällslivet. Det egna språket har stor betydelse för en minoritets möjligheter att bevara sin kulturella särart. Minoriteten måste emellertid även behärska majoritetsspråket för att fullvärdigt kunna delta i samhällslivet. Det betyder att det är nödvändigt för medlemmar av minoriteter att vara tvåspråkiga. Detta gäller också för samerna. Det är av mycket stor betydelse för den samiska kulturen att det samiska språket bevaras och kan användas av flertalet samer. Vi har enligt direktiven bl.a. att överväga vad som kan göras för att stärka det samiska språkets ställning. För att lösa den uppgiften behövs kännedom om vilka faktorer som påverkar ett minoritetsspråks ställning och vilka generella faktorer som påverkar en minoritet att bevara sitt språk och överföra det till kommande generationer. Vi har för att få dessa frågor anlitat klarlagda en språkexpert, docenten Kenneth Hyltenstam. Med utgångspunkt i det material Hyltenstam presenterar avser vi att i vårt slutbetänkande dra upp riktlinjer för hur det samiska språkets ställning bör kunna stärkas.

1.4 Nordiskt samarbete

Samerna är ett folk i fyra länder, Norge, Sverige, Finland och, i ett mindre antal, Sovjetunionen. En viktig utgångspunkt för våra överväganden har därför varit att söka finna lösningar i samnordisk anda. Det gäller t.ex. frågan om ett folkvalt samiskt organ. Vi har i denna fråga och i flera andra haft ett fruktbart samarbete med det norska och den samerettsutvalget finländska samedelegationens juridiska utskott som betraktas som den finländska samerättsutredningen. Det norska samerettsutvalget som tillsattes år 1980 skall enligt sina direktiv klarlägga frågor som rör rätten till naturresurserna i traditionella samiska bosättningsområden. I uppdraget har också ingått att utreda frågan om en särskild grundlagsbestämmelse rörande samernas rättsliga ställning och frågan om ett samiskt folkvalt organ. I utvalget ingår bl.a. historisk och juridisk expertis och flera samiska representanter.

Inledning

Samerettsutvalgets första betänkande (NOU 1984:18) Om samenes rettsstilling, som avgavs i juni 1984, innehåller bI.a. en grundlig genomgång av samernas ställning i folkrättsligt hänseende. Betänkandet innehåller förslag om en grundlagsändring och om en särskild lag om samiska förhållanden I sameloven finns bI.a. bestämmelser om ett sameting. På (sameloven). grundval av förslagen har Stortinget år 1987 beslutat att inrätta ett sameting och år 1988 att anta en sameparagraf i grundlagen. i Finland inrättades år 1960 och består av landshöv- Samedelegationen dingen i Lapplands län jämte åtta ledamöter, av vilka fyra representerar samerna och fyra regeringskansliet. Delegationen har bI.a. till uppgift att inom regeringskansliet. har inrättat bereda samefrågor Samedelegationen som bör tillförsäkras en sektion med uppdrag att utreda vilka rättigheter som alltså brukar kallas samerna vad gäller naturtillgångar. Sektionen, beslöt våren 1982 att närmare undersöka huruvida samerättsutredningen, man i rättshistoriska källor kan finna grund för de rättigheter till land och vatten som samerna gör anspråk på. Den finländska samerättsutredningen skall också granska samernas rättsliga ställning i belysning av de internationella som är bindande för Finland. Till den finländska rättsliga normer samerättsutredningen är juridisk och samisk expertis knuten. Vårt samarbete med det norska samerettsutvalget och den finländska har legat i linje med Nordiska rådets och Nordiska samerättsutredningen ministerrådets önskemål om samarbete mellan de nordiska utredningarna. I en rekommendation (nr 247/1974) uttalar sig Nordiska rådet för ett gemensamt program för att skydda och bevara miljön i de samiska kärnområdena. Programmet skulle bestå av bI.a. en samnordisk utredning av frågan om av naturresurserna i de samiska omrättslig reglering av användningen skulle syfta till att för framtiden och så snart detta är rådena. Utredningen möjligt fastställa omfånget av samernas rättigheter. När de tre samerättsutredningarna tillsattes fann Nordiska ministerrådet emellertid det mer ändamålsenligt att ett samarbete kom till stånd mellan en utredning tillsattes. Ministerrådet ututredningarna än att ytterligare färdade därför vissa riktlinjer för ett närmare samarbete. Ett nära samarbete har också kommit till stånd. Nästan alla de förslag som vi lägger fram i detta betänkande har diskuterats med representanter för de norska och finländska utredningarna. I vissa fall har diskussionerna varit ganska ingående, i andra mer översiktliga. Vi har lyckats åstadkomma en gemensam grundsyn på många viktiga samefrågor. Våra överväganden och förslag kan alltså till stora delar sägas bygga på en gemensam nordisk grundsyn. Vi tycker oss kunna konstatera att det finns goda möjligheter att skapa nordisk i centrala frågor. Det borde därför finnas enighet samepolitiska för gemensamma nordiska initiativ. Få områden torde vara förutsättningar Problemen är så väl lämpade för nordiskt samarbete som det samepolitiska. Nordiska i varandra mycket lika i Norge, Sverige och Finland. satsningar olika avseenden borde vara mer effektiva och ekonomiska än nationella projekt. Vi är medvetna om de strukturella skillnaderna mellan bidragssys-

Inledning

temen m.m. i de tre länderna, men detta kan knappast vara ett avgörande hinder för gemensamma satsningar. Det finns också områden där ett aktivt samarbete pågår och det finns stora gemensamma projekt. Nordiskt samiskt institut i Kautokeino, Norge, är ett exempel på detta. Men på centrala områden t.ex. vad gäller språkoch skolfrågor, rennäring, sameslöjd, litteraturstöd m.m. finns mindre av nordiskt samarbete än vad man kan ha anledning att förvänta. De tre samerättsutredningarna har till sina respektive departement överlämnat en gemensamt utformad promemoria om vår uppfattning om samiskt i Nordiska rådet. har varit föremål medlemskap Frågan för ingående överväganden inom ramen för samarbetet. Samerättsutredningamas 0rdförande har under hösten 1988 i en rapport till Nordiska ministerrådet gemensamt redovisat vissa andra frågeställningar som varit föremål för överväganden inom ramen för samarbetet.

1.5 Betänkandets

disposition

Vårt betänkande är disponerat på följande sätt. I kap. 2 tar vi upp frågan om ett särskilt grundlagsstadgande om samerna och frågan om en särskild lag om vissa samiska förhållanden, en samelag. Kap. 3 ägnas frågan om ett gemensamt samiskt organ. I kap. 4-10 behandlas rennäringsfrågorna. Bakgrundsmaterial redovisas i kap. 4-9. I kap. 10 finns våra närmare och våra överväganden förslag. I kap. 11 ger vi några synpunkter på hanteringen av samefrågor i regeringskansliet. Kap. 12 innehåller en redovisning av kostnaderna för förslagen och kap. 13 specialmotivering till författningsförslagen.

Stödutfodring i beteshage under flyttning Foto: Gun Margret Utsi

Samerna

II -

en

urbefolkning

en

och

grundlagsbestämmelse

en

samelag

Vi föreslår att samernas särskilda ställning som etnisk minoritet och urbefolkning i Sverige markeras i regeringsformen. Vi föreslår vidare en särskild samelag. Lagen föreslås innehålla bl.a. bestämmelser om främjande av samiskt kultur- och samfundsliv, främst genom att ett representativt, folkvalt samiskt organ - ett sameting - inrättas.

2.1 Samernas särskilda behov som

urbefolkning

direktiven Enligt är det en primär uppgift för oss att klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning. Det resultat som vi kommer fram till vid denna grundläggande genomgång bör enligt direktiven utgöra utgångspunkten för våra övriga undersökningar och överväganden. Det finns i internationell rätt inte någon enhällig definition av begreppet urbefolkning (indigenous people). I folkrättsbetänkandet, avsnitt 2.7, har vi lämnat en bakgrund för förståelsen av begreppet. Vi har angett att två grundläggande kriterier på en urbefolkning torde kunna fastslås. För det första skall folkgruppen ha funnits i området före det att den befolkning som nu är dominerande bosatte sig där. För det andra skall folkgruppens utnyttjande av naturresurserna och dess kulturella traditioner skilja sig från

den dominerande befolkningens.

Artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter syftar till att ge ett skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteters grundläggande rättigheter. Vi menar att den artikeln kan vara en utgångspunkt även vid bedömningen av vilka särskilda behov som samerna kan anses ha som urbefolkning. Artikel har följande lydelse. I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvâgras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Artikeln bygger på uppfattningen att kulturlivet, och språket är religionen grundpelare på vilka de åsyftade minoriteternas existens vilar. Att kultur-

120 Samernas särskilda behov sou 193941

livet, religionen och språket värnas och ges utvecklingsmöjligheter är således av avgörande betydelse för minoriteternas fortbestånd. För sådana minoriteter som inte utgör folkflertalet i någon stat blir värnet om kulturlivet, religionen och språket i de stater där minoriteterna finns helt avgörande för minoriteternas fortsatta existens. I vårt tidigare betänkande har vi konstaterat att artikel 27 ger ett starkare skydd för minoritetsgrupper än vad som direkt framgår av ordalydelsen i artikeln. Staten kan i vissa fall vara skyldig att positivt särbehandla minoriteten. Vi har vidare i det betänkandet angett att artikeln enligt vår mening skall tolkas i vid mening. Kulturvärnet innefattar sålunda ett skydd mot sådana markexploateringar och andra ingrepp i naturen som tillfogar rennäringen så stor skada att dess fortsatta existens äventyras. Det folkrättsliga skyddet enligt artikel 27 får således anses innebära ett erkännande av att samerna som etnisk minoritet har behov av att åtgärder vidtas från samhällets sida så att samekulturen och det samiska språket kan fortleva och utvecklas samt att tillgången till mark och vatten åt de samiska näringarna tryggas. Som framgår av vårt folkrättsbetänkande har särskilda åtgärder vidtagits för att skapa skydd för minoriteter som är urbefolkningar. Uppfattningen att urbefolkningar har rätt till ett särskilt skydd har lång tradition (jfr folkrättsbetänkandet s. 93 f). I FN behandlas urbefolkningsfrågor i en särskild arbetsgrupp knuten till underkommissionen för förebyggande av diskriminering. Arbetsgruppen skall redovisa erfarenheter vad gäller utveckling och skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för urbefolkningar. Särskilt viktiga är den speciella rapportören José R Martinez Cobos rapporter till arbetsgruppen. Enligt rapportören är självbestämmande i olika former en grundläggande förutsättning för att urbefolkningarna skall kunna utöva sina rättigheter och påverka sin framtid liksom för att bibehålla och utveckla sin etniska identitet. Rapportören understryker vidare den speciella relationen mellan urbefolkningarna och marken. Han menar att urbefolkningarna måste kompenseras för mineralutvinning etc. inom sina områden och de måste tillåtas delta i beslutsprocesserna när det gäller tillstånd till sådan utvinning. Vid FN:s världskonferenser för att bekämpa rasism och rasdiskriminering i Geneve åren 1978 och 1983 antogs principförklaringar och handlingsprogram rörande urbefolkningarnas rättigheter. I principförklaringarna vid båda konferenserna sägs att man godkänner urbefolkningarnas rätt att upprätthålla sina traditionella ekonomiska och kulturella strukturer, vilket bl.a. inbegriper rätten till det egna språket. Vidare erkänns att det existerar ett speciellt förhållande mellan urbefolkningarna och deras landområden. Man understryker att dessa områden, de rättigheter som är knutna till dem och deras naturresurser, inte skall fråntas urbefolkningarna. I handlingsprogrammen från konferenserna uttalas att staterna skall erkänna och respektera urbefolkningarnas grundläggande rättigheter. Dessa

Samernas särskilda behov 121

är kort uttryckt (enligt 1983 års handlingsprogram p. 34) a) att kalla sig vid sitt rätta namn och att fritt uttrycka sina särdrag, b) att ha officiell status och att skapa egna representativa organisationer, c) att inom sina bosättningsområden sin traditionella ekonoupprätthålla miska struktur och sitt levnadssätt, och använda d) att upprätthålla sitt eget språk, där det är möjligt, i förvaltningen och utbildningen, e) att åtnjuta religions- och trosfrihet, f) att ha tillgång till mark- och naturresurser samt g) att skapa, leda och kontrollera sina egna utbildningssystem.

I handlingsprogrammet sägs vidare (p. 35) att urbefolkningar skall vara fria att sköta sina egna angelägenheter i största möjliga utsträckning och att de skall konsulteras i alla frågor som rör deras intressen och välfärd. Uttalanden sådana som dessa från Genéevekonferenserna har begränsad betydelse när det gäller att bestämma för urbefolkgällande rättsskydd ningar inom folkrätten eftersom handlingsprogrammen inte är rättsligt bindande för staterna. Uttalandena ger emellertid, liksom till FN:s rapporterna arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor, en uppfattning om vilka intressen som är mest skyddsvärda för urbefolkningarna. Därav kan man dra slutsatser om urbefolkningarnas särskilda behov. Arbetsgruppen för urbefolkningar har också av FN:s ekonomiska och sociala råd fått i uppdrag att skapa en universiell deklaration om urbefolkningarnas rättigheter. Deklarationen skall innehålla regler om bl.a. urbefolkningars rätt att bevara sin nationella identitet, landrättigheter och rätten att använda det egna språket. Ett utkast till deklaration föreligger. De olika länderna, däribland har fått tillfälle Sverige, att lämna synpunkter arbete återstår på det. Mycket dock och det är ännu för tidigt att uttala sig om när deklarationen kommer att kunna antas av generalförsamlingen. Det torde dröja flera år ännu. Vi berörde i folkrättsbetänkandet 1957 års ILO-konvention (nr 107) och konstaterade att inte något av de nordiska länderna tillträtt denna samt att en revision av konventionen övervägdes. År 1986 beslutade ILO:s styrelse om en partiell revision av konventionen. Frågan behandlades första vid ILO-konferensen gången i juni 1988. I det närmaste en total rådde om behovet enighet av en revidering av konventionen. De principer som ligger till grund för revisionen utgår ifrån 0 respekt för urbefolkningars kultur, levnadsförhållanden och traditionella institutioner, O verklig (effective) medverkan från dessa folk i beslut som rör dem.

Den svenska ILO-kommittén medverkar i arbetet. Samiska företrädare deltar som observatörer. Konventionen skall behandlas en andra och sista gång vid ILO:s konferens i juni 1989. I fråga om både FN-deklarationen och ILO-konventionen förekommer nordiska kontakter för att åstadkomma en samlad nordisk hållning. Såväl Svenska samernas riksförbund som (SSR) Riksorganisationen

122 En

grundlagsbestâmmelse

Same Ätnam (RSÄ) har vid upprepade tillfällen tagit upp frågan om sarnernas särskilda behov vid organisationernas landsmöten. Därvid har i flera resolutioner uttalats att tillgången till mark och vatten är avgörande för samekulturens fortbestånd. Krav på vetorätt har rests i frågor som rör markanvändningen inom renskötselområdet. Samerna har vidare krävt beslutanderätt i kulturfrågor. Språkets betydelse som kulturbärare har understrukits flera gånger. (Jfr t.ex. SSR 1983 res. A samt RSÄ 1988 res. A och B.) Som framgår av den lämnade redovisningen överensstämmer detta sátt att se samernas särskilda behov med det synsätt på urbefolkningarnas behov som kommit till uttryck i det arbete som bedrivits eller bedrivs i olika FN-organ.

De särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbe-

folkning kan därför sammanfattningsvis sägas vara följande. O Stöd åt den samiska kulturen och det samiska språket. 0 Tryggad tillgång till mark och vatten för de samiska näringarna. 0 Inflytande i den beslutsprocess som rör samerna och deras samfundsliv.

Dessa samernas grundläggande behov som urbefolkning kommer att vara utgångspunkt för våra överväganden och förslag i betänkandet.

2.2 En

grundlagsbestämmelse

2.2.1 Kravet officiell status

på

Samerna har sedan länge krävt och uttryckt ett behov av någon form av officiell status. Här kan t.ex. erinras om ett uttalande som antogs vid den samekonferensen i Gällivare år 1971: sjunde nordiska Vi är ett folk i minoritet på flera nationalstater med små uppdelade möjligheter att påverka vår egen situation om ej dessa stater ger oss därtill. om vi i framtiden skall särskilda möjligheter Det är nödvändigt, kunna bevara vårt folk med ett livskraftigt kulturliv, att vi erkänns som en etnisk grupp och får stöd och inflytande i frågor som angår oss.

redovisade år 1977 vid behandlingen av propositionen om in- Riksdagen satser för samerna som etnisk minoritet i sin syn på samernas ställning Sverige (prop. 1976/77:80, KrU 43, rskr. 289): De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som att samerna är en etnisk läggs fram utgår från den grunduppfattningen minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det värdefullt att den uttalas så klart. I propositionen framhålls vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det är naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångspunkt

sou 1989:41 En 123

grundlagsbestämmelse

i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen anförts i detta sammanhang. Riksdagen har alltså klart erkänt att det finns en samisk folkgrupp i Sverige och att den intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter. Samernas krav går emellertid längre än så. Sedan en tid tillbaka har samerna krävt att deras särställning som etnisk minoritet och urbefolkning blir lagfäst. Under utredningsarbetet har frågan om en grundlagsreglering av samernas ställning väckts.

2.2.2 Innebörden av en

grundlagsreglering

Som bakgrund till en bedömning av vilken betydelse ett grundlagsstadgande kan ha lämnar vi en kortfattad redogörelse för regeringsformens (RFzs) bestämmelse om vad en grundlagsreglering innebär. Grundlag stiftas genom två likalydande riksdagsbeslut. Mellan besluten skall val till riksdagen ha hållits (8 kap. 15 § RF). Något krav på kvalificerad majoritet vid omröstningarna finns däremot inte. Tanken bakom dessa regler om en försvårad ändringsprocedur är att de författningsbestämmelser som tas in i grundlagen är så centrala att de kräver särskild eftertanke och att folket i val skall ha möjlighet att säga sin mening. Huruvida en bestämmelse återfinns i grundlag eller i vanlig lag har betydelse också i andra sammanhang. Den s.k. lagprövningsrätten innebär att en myndighet i sin rättstillämpande verksamhet har rätt och skyldighet att sätta åt sidan en föreskrift som strider mot en bestämmelse i en författning av högre konstitutionell valör. Skulle riksdagen genom vanlig lag besluta om något som till innehållet står i strid med en grundlagsregel som innefattar direktiv för en tillämpande myndighet får myndigheten inte tilllämpa föreskriften. Om riksdagen eller regeringen har beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart (11 kap. 14 § RF).

2.2.3 Särskilda bestämmelser om i andra

urbefolkningar länders grundlagar

A Länder med samisk befolkning

Norge Antalet samer i Norge har uppskattats till minst 40 000. Stortinget antog år 1988 en sameparagraf i den norska grundlagen. Paragrafen har följande lydelse. Det paaligger Statens Myndigheter att laegge forholdene till Rette for att den samiske Folkgruppe kan sikre og udvikle sit Sprog, sin Kultur og sitt Samfundsliv.

124 En grundlagsbestämmelse

I motiven till paragrafen (lnnst. S. nr 146, 1987-88) uttalas bl.a. följande.

Komiteen er enig i at Grunnloven bør inneholde en bestemmelse om den samiske folkegruppe. Dermed blir det i den mest højtidelige og forpliktende form vår rettsorder kjenner, anerkjent og trukket konsekvenser av det faktiske forhold at det gjennom Norges historie har eksistert en egen samisk folkegruppe i vårt land. Bestemmelsen vil understreke de norske myndigheters ansvar for at den samiske kultur opprettholdes og gis utviklingsmuligheter. Komiteen vil legge vekt på at en bestemmelse i Grunnloven på prinsipielt grunnlag vil fastslå berettigelsen av at det gjennomføres spesielle tiltak for å nå dette mål. Komiteen mener at det er naturlig å stille det krav til nye grunnlovsregler at de skal vare av en almen karakter og det er sazrlige grunner til at de er mer uforanderlige i sitt innhold enn vanlige lovbestemmelser. Betydningen av en bestemmelse vil også ligge i dens verdi som markering av et prinsipp. Hensikten er ikke i første rekke å trekke opp nye rettslige grenser for statsmyndighetenes hanlefrihet i forhold til i dag, men å gi et høydelig og varig uttrykk for et prinsipp som det etter hvert er oppnådd en betydelig enighet om. Gjennomføringen av prinsippet skjer ved lovgivning og andre vedtak av de offentlige myndigheter. Det vil i første rekke vare Stortinget og Regjeringen som må tolke og anvende bestemmelsen till enhver tid. Komiteen vil imidlertid peke på at selv om den vesentligste virkning vil vzere av politisk og moralisk art, ikke av rettslig, vil bestemmelsen også innebatre en viss rettslig forpliktelse for statsmyndighetene. Den vil eksempelvis gi beskyttelse mot at det øvrige norske samfunn søker å presse gjennom en tvungen assimilasjonspolitikk overfor det samiske mindretall. Komiteen vil understreke at bestemmelsen ikke vil endre rettstilstanden m. h. t. samenes og andres rettigheter til lann eller vann. Komiteen understreker at bestemmelsen er en prinsipiell nydannelse ved at den spesielt anerkjenner en navngitt gruppe som folkegruppe, nemlig samene. Det forhold at andre folkegrupper ikke omtales i Grunnloven, og ikke bør nevnes spesielt, kan etter komiteens oppfatning ikke vaere en tilstrekkelig grunn til at den foreslåtte bestemmelse vedrørende den samiske folkegruppe ikke bør vedtas. Komiteen vil i denne sammenheng legge vekt på at den samiske folkegruppe har en historisk tilknytning til Norge som stiller den i en klar sarstilling blandt de etniske minoriteter, og at den samiske kultur i motsetning til andre minoriteters kulturer i saerlig grad er avhengig av hvilken behandling den får av norske myndigheter.

Finland

I Finland räknar man med att det finns omkring 5 000 samer. Samerna omnämns inte i den finländska regeringsformen. Däremot finns flera bestämmelser som avser landets svensktalande minoritet. Den självstyrelseordning som infördes på Åland omtalas inte i regeringsformen utan har fastställts i en särskild lag.

Sovjetunionen Enligt uppgift finns det ca 2 000 samer i Sovjetunionen. I grundlagen anges att Sovjetunionen är en federation som består av sovjetrepubliker och

En 125

grundlagsbestämmelse

unionsrepubliker. Dessa är i sin tur uppdelade i ett antal autonoma republiker eller autonoma distrikt. Dessutom är det enligt grundlagen att möjligt besluta om s.k. autonoma områden. Den administrativa indelningen bygger i stor grad på etniska skillnader. Det finns emellertid ingen särskild avgränsning av ett samiskt område. Grundlagen innehåller inte någon bestämmelse som uttryckligen handlar om den samiska minoriteten.

B Några andra länder med urbefolkningar

Australien Av Australiens ca 15 miljoner invånare utgör urbefolkningen, aboriginerna, ungefär en procent. Aboriginerna omtalas endast indirekt i grundlagen i samband med en bestämmelse om fastställande av antalet representanter från de olika delstaterna i representanthuset.

Canada I Canada finns ca 320 000 indianer och ca 25 000 inuiter. I den canadensiska grundlagen sägs att alla individers likhet inför lagen inte hindrar lagar eller andra åtgärder i syfte att förbättra förhållandena för dem som till följd av bl.a. etniskt ursprung har svårigheter i samhället. Vidare erkänns i grundlagen Canadas ursprungliga befolknings, indianer, mestiser och inuiter, rättigheter och friheter. Bestämmelser om viss autonomi för områden med indiansk befolkning finns i en särskild lag, the Indian Act.

Danmark På Grönland bor ca 40 000 inuiter. Den danska grundlagen innehåller en del bestämmelser som avser förhållandena på Grönland. Bestämmelserna avser huvudsakligen representationen i folketinget och valet till folketinget. De särskilda ordningarna med hjemmestyre omnämns inte i grundlagen utan återfinns i en särskild lag.

2.2.4 Bestämmelser i som särskilt berör

regeringsformen

samerna RF innehåller i 1 kap. 2 § ett antal program- eller målsättningsstadganden. De har inte karaktären av rättsligt bindande föreskrifter utan anger mål för den samhälleliga verksamheten. Som sådana kan de ha eller få politisk betydelse och frågan om deras effekt kan bli föremål för politisk kontroll. I 2 kap. finns ett antal rättsligt bindande föreskrifter, en rättighetskatalog. De i 1 kap. 2 § angivna rättigheterna ger den enskilde ett skydd med hjälp av det allmänna medan rättigheterna i 2 kap. garanterar den enskilde ett skydd mot det allmänna. Såväl i 1 kap. 2 § som i 2 kap. finns det bestämmelser av betydelse för samerna.

126 En

grundlagsbestämmelse

I 1 kap. 2 § fjärde stycket RF slås fast att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Genom den bestämmelsen har enligt motiven (SOU 1975:75 s. 183) grundvalen för svensk invandrings- och minoritetspolitik programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll departementschefen (prop. 1975/762209 s. 138) att ordet kultur skulle ges en vidsträckt tolkning och bl.a. innefattade samernas renskötsel. l 2 kap. 15 § RF finns en bestämmelse om att lagar eller andra föreskrifter inte får innebära att en medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Samerna omfattas också av denna bestämmelse. Slutligen bör uppmärksammas 2 kap. 18 § RF om skydd mot tvångsförfoganden av egendom utan ersättning. Enligt högsta domstolens dom i skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) omfattas samernas bruksrätt till renbetesmarkerna av bestämmelsen. Bruksrätten kan sålunda inte fråntas samernas, vare sig i lag eller annan form utan att ersättning utgår (se vidare kap. 9).

2.2.5 Skälen för en grundlagsbestämmelse

I folkrättsbetänkandet har vi redogjort för Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot samerna. Vi har därvid konstaterat att folkrättens regler om minoritetsskydd har betydelse för samerna och för den svenska samepolitiken. Det bör i detta sammanhang hållas i minnet att artikel 27 i 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som utgör grunden för detta ställningstagande, inte anses avse sådana minoritetsgrupper som uppkommit genom de stora folkomflyttningarna på 1900-talet. Av de minoritetsgrupper i Sverige som omfattas av stadgandet i 1 kap. 2 § fjärde stycket RF, om främjande av minoriteternas kultur- och samfundsliv, är det därför endast ett fåtal - däribland samerna - som kan åberopa det folkrättsliga stödet i artikel 27. Samerna har emellertid i egenskap av urbefolkning även gentemot övriga grupper som omfattas av det folkrättsliga skyddet en särskild ställning. Samerna har funnits i de nordliga delarna av Skandinavien innan dessa områden befolkades av andra och långt innan den svenska nationalstaten växt fram. Den samiska kulturen är därför sedan länge en betydelsefull del av vårt svenska kulturarv. Till detta kommer att samerna till skillnad från nära nog samtliga andra minoritetsgrupper i Sverige inte kan förlita sig på något stöd för sin kultur och sitt språk från något annat land där man utgör folkflertalet eller har en stabil kulturell och språklig bas. Riksdagen har i det tidigare nämnda uttalandet år 1977 slagit fast att samernas särskilda ställning bland vårt lands minoriteter innebär att det vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetskulturer i det svenska samhället. Ett grundlagsstadgande om samerna bör

En 127

grundlagsbestämmelse

enligt vår mening ha sin utgångspunkt i denna markering från riksdagens sida om samekulturens särställning. Samerna har vid upprepade tillfällen framhållit att det är angeläget att det i ett stadgande som skall ge uttryck åt det samiska folkets status anges att samerna är en urbefolkning i Sverige. Vi delar den ståndpunkten. I avsnitt 2.1 har vi påpekat att det i internationell rätt inte finns någon klar definition av begreppet urbefolkning (indigenous people) och hänvisat till den redovisning i saken som lämnats i folkrättsbetänkandet. Den omständigheten att man internationellt inte lyckats ena sig om en definition av urbefolkningsbegreppet bör enligt vår mening inte hindra att Sverige i den nationella rätten använder begreppet urbefolkning vid en beskrivning av samernas ställning i vårt land. Eftersom det här är fråga om att ge samerna ett skydd med hjälp av det allmännarhör en sådan bestämmelse hemma bland målsättningsstadgandena, lämpligen i ett tillägg till 1 kap. 2 § fjärde stycket. Vi anser därför att det i den paragrafen bör slås fast att samerna i egenskap av urbefolkning intar en särskild ställning. De samiska kraven på förstärkt grundlagsskydd går emellertid längre. Vid SSR:s landsmöte i Lycksele år 1988 antogs en resolution i vilken uttalades bl.a. följande. Vi måste med grund i urminnes hävd och stöd i folkrätten av staten tillerkännas rätt att reellt och konkret kunna utöva beslutanderätt över hur våra marker skall användas. Erfarenheten visar således att våra hävdvunna rättigheter måste grundlagsskyddas och även kompletteras med särskild lagstiftning, som innebär förstärkt skydd mot exploateringar i Sápmi, garantier för språkets befästande och samiskt inflytande i beslutsprocessen. Detta är grundläggande samiska krav. Kravet på grundlagsskydd för samernas hävdvunna rättigheter synes i första hand avse rätten till mark och vatten. En sådan grundlagsbestämmelse skulle kunna utformas som ett skydd mot markägarnas ensidiga förfogande över mark och vatten inom renskötselområdet i strid mot samiska intressen, dvs. en reglering av det rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna. Bestämmelsen skulle också kunna ges formen av ett skydd mot ingrepp av offentligrättslig karaktär i den samiska bruksrätten genom allmän lagstiftning, myndighetsbeslut etc. Det skydd som RF ger för fri- och rättigheter gäller i princip enbart gentemot ”det allmänna. Orsaken till detta är att ett rättighetsskydd som skall gälla gentemot lagstiftaren riksdagen - måste ges i en form som binder denna, alltså i grundlag, medan det däremot för att skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra enskilda i de flesta fall är tillräckligt med vanlig lag (jfr 8 kap. 2 § RF). Vi vill därför inte förorda någon grundlagsbestämmelse som tar sikte på förhållandet mellan samerna och markägarna. Föreskrifter om dessa förhållanden bör regleras i vanlig lag. Frågan är då om det är lämpligt att föreslå en grundlagsregel som reglerar skyddet för samernas rätt till mark och vatten i förhållandet till det allmän-

128 En

samelag

na. En sådan regel skulle närmast höra hemma i kapitlet om fri- och rättigheter (2 kap.). Den skulle innebära en reglering av egendomsskyddet i ett visst avseende. Frågan om en grundlagsreglering av egendomsskyddet (närmast äganderätten) har vid åtskilliga tillfällen diskuterats i utredningar och i riksdagen men hittills alltid avvisats (se t.ex. KU 1975/76:56 och 1988/89:11). Vi föreslår därför inte någon sådan regel. De samiska företrädarna har mot detta invänt att vad man önskar reglerat inte är den enskilde individens rätt utan det samiska folkets kollektiva rätt till mark och vatten. Det bör då framhållas att de i andra kapitlet angivna rättigheterna i överensstämmelse med den uppfattning Sverige hävdar i fråga om mänskliga rättigheter tar sikte på individuella rättigheter. Principiella skäl talar därför mot att införa en sådan bestämmelse om kollektiva rättigheter i RF:s fri- och rättighetskapitel. Enligt 2 kap. 18 § är den vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Som tidigare har nämnts omfattas den samiska bruksrätten till mark och vatten av nämnda bestämmelse i RF. Sammanfattningsvis anser vi att det inte finns förutsättningar för att ytterligare förstärka samernas egendomsrättsliga skydd i grundlagen. I detta sammanhang bör påpekas att vi föreslår ändringar i bl.a. rennäringslagen (1971:437, omtryckt 1985:919) som syftar till att stärka samernas ställning i markanvändningskonflikter m.m. (se kap. 10). Vi föreslår sålunda att ett tillägg görs till 1 kap 2 § fjärde stycket RF där det slås fast att samerna i egenskap av urbefolkning intar en särskild ställ» ning bland minoriteterna i vårt land.

2.3 En

samelag

2.3.1 En helhetssyn

Samefrågor av till synes vitt skilda slag har ofta ett samband som ä: betydelsefullt för bedömningen. Som exempel kan nämnas sambandet mellan det samiska språket och rennäringen. Det samiska språket har fått en allt svagare ställning men är fortfarande levande och viktigt inom rennäringen. Ändrade förhållanden inom rennäringen kan därför positivt eller negativt påverka det samiska språkets ställning. Ett alltför begränsat synsätt på frågor som rör rennäringen kan sålunda motverka åtgärder som sä^skilt vidtagits för att stärka det samiska språket. Frågor med samisk anknytning måste därför för att få en fullständig belysning sättas in i ett större samnanhang där det samiska folkets behov är utgångspunkten. Författningsbestämmelser som rör samerna och samiska förhållanden finns i ett flertal lagar och förordningar. Dessa omfattar var för sig speciella förhållanden och särskilda sektorer av samhällslivet.

Övergripande bestämmelser om skydd för samiskt kultur- och samflnds-

liv saknas. Vi menar att sådana bestämmelser bör införas. Den helhessyn som vi eftersträvar bör manifesterasi en särskild samelag. Vid utformnngen

En

samelag 129

av denna lag bör samernas särskilda behov, som de redovisas i avsnitt 2.1, vara de givna utgångspunkterna. Alla bestämmelser om samiska förhållanden kan emellertid inte samlas i en lag. Specialregleringar måste även fortsättningsvis återfinnas i särskilda författningar.

2.3.2 Samelagens innehåll

Enligt vår bedömning bör det i samlagens inledande kapitel anges att samerna är en urbefolkning och en etnisk minoritet i Sverige. Dessutom bör det redovisas det som främst ger uttryck för den samiska folkgruppens identitet, nämligen den egna kulturen, vari inbegrips det samiska språket och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen. Lagen bör vidare, för att ge en helhetsbild, i första kapitlet ange samhällets ansvar för den samiska kulturen samt, om inte särskilda bestämmelser finns i samelagen, redovisa i vilka författningar för samerna centrala förhållanden regleras. I inledningskapitlet bör också begreppet same defineras. Slutligen bör i detta kapitel i samelagen också anges att samerna, som vi föreslår i det följande kapitlet, företräds av en fullmäktigeförsamling, som väljs av dem, sametinget.

Lagens andra kapitel bör avhandla sametingets arbetsuppgifter och orga-

nisation, medan det tredje kapitlet bör ägnas frågor som rör valet till sametinget. Våra överväganden och närmare förslag i dessa delar redovisas i det följande kapitlet. Vi kommer närmast att något mer i detalj beröra de förhållanden som vi menar bör tas upp i samelagens första kapitel. Frågor som rör samhällets åtgärder för att värna om den samiska kulturen redovisas särskilt i nästföljande avsnitt, 2.3.4. I det därpå följande avsnittet, 2.3.5, behandlas spörsmålet vem som vid tillämpning av samelagen skall anses vara same.

Det samiska språket Enligt direktiven bör vi utreda möjligheterna att stärka det samiska språkets ställning genom ökad användning av samiska i olika officiella sammanhang. Som nämnts i det inledande lämnar vi i detta betänkande kapitlet inte några förslag i frågan om insatser för att bevara och utveckla det samiska språket. Den frågan återkommer vi till i vårt slutbetänkande. Vi kan då komma att föreslå lagstiftning i detta avseende. Den lagstiftningen kan bl.a. komma att utformas som generella bestämmelser om användningen av det samiska språket. Dessa bestämmelser har i så fall sin givna plats i samelagens första kapitel.

sameskolan Sameskolans verksamhet regleras i 8 kap. skollagen och i (1985:1100) sameskolförordningen (1967:216, omtryckt 1987:711). Enligt skollagen får samers barn fullgöra sin skolplikt i sameskolan i stället för i grundskolan.

130 En

samelag

Utbildningen i sameskolan skall ha en samisk inriktning men i övrigt vara densamma som utbildningen i grundskolan. Staten svarar för alla kostnader i sameskolan. Genom har samerna ett ansvar för sameskolarn. Vi sameskolstyrelsen för detta förhållande i avsnitt 3.5.2. redogör Sameskolan är av så central betydelse i samiskt samhällsliv att en särskild att fullgöra skolplikten i sameskolan bör tas in bestämmelse om möjligheten i samelagens första kapitel.

Rennäringen

finns särskilda lagar som reglerar I Sverige, liksom i Norge och Finland, renskötseln. är ett omfattande regelverk, som innefattar Rennäringslagen bestämmelser. Det saknas anledning att överföra detta regeldetaljerade verk till samelagen. tillfällen betonat betydelse för den Vi har vid upprepade rennäringens samiska kulturen. I samelagen skulle därför rennäringens betydelse för hela den samiska kulturen kunna fastslås. Vi har övervägt att införa en särskild paragraf om skyddet för rennäringen i vårt förslag till samelag. Vi har skäl stannat för att låta skyddsreglerna tas in i emellertid av lagtekniska i rennärennäringslagen och i samelagen endast hänvisa till bestämmelserna

ringslagen.

Sametinget same- I följande kapitel föreslås att ett särskilt folkvalt samiskt organ, ett inrättas. Inrättandet av ett sameting förutsätter i och för sig inte ting, Sametinget kommer enligt vårt förslag att bli en statlig förlagstiftning. Myndigheters verksamhet regleras vanligtvis genom valtningsmyndighet. förordningar. Det finns å andra sidan inget som hindrar att myndigheter viss inrättas genom lagstiftning och sametingets speciella karaktär talar med Vi finner det mest ändamålsenligt att i det styrka för en sådan lösning. inledande kapitlet i samelagen ange att samerna företräds av en fullmäktisom väljs av dem och redovisa sametingets argeförsamling, sametinget, betsuppgifter m.m. i efterföljande kapitel i samelagen.

Samefonden

Enligt beslut av 1943 års riksdag sammanfördes jämtländska renbetesfjälfond samt Västerbottens och Iens skogsfond, jämtländska lappväsendets Norrbottens lappfonder till en gemensam fond, kallad statens lappfond. 1971 års riksdag omvandlade statens lappfond till samefonden (prop. 1971:51, JoU 37, rskr. 216). Beslutet innebar att man behöll systemet med en särskild Medel utgår fond, vars medel används till gagn för samerna. den samiska kulturen och sålunda för att främja och stödja rennäringen, samiska organisationer i enlighet med bestämmelser i rennäringsförord- 1985:339). Fondmedlen består bl.a. av ersättningen (1971:438, omtryckt ningar för intrång i renskötseln och olika slag av upplåtelseavgifter.

En samelag 131

Samefonden har mycket stor betydelse för finansieringen av samisk kultur i vid mening. Vi redogör för samefonden och dess kulturdelegation i avsnitt 3.5.1. Vi föreslår där bl.a. att Sametinget får ett avgörande inflytande över samefonden. Samefonden regleras alltså genom bestämmelser i

rennäringsförordning-

en. Vi ser ingen anledning att göra någon ändring i detta förhållande. Däremot bör samefondens centrala roll för samerna understrykas genom ett särskilt stadgande i samelagens första kapitel.

2.3.3 Samhällets ansvar för samekulturen

Sverige har genom att ansluta sig till vissa internationella konventioner påtagit sig ett folkrättsligt ansvar gentemot samerna. Den viktigaste bestämmelsen i detta avseende finns, som vi nämnt, i konventionen 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 27. Vi har i folkrättsbetänkandet redovisat vår tolkning av den artikeln. En av våra slutsatser är att samerna i vissa fall har rätt till positiv särbehandling. I betänkandet har vi också gett vår syn på vad den positiva särbehandlingen enligt folkrätten kan kräva vad gäller omfattningen av samhällets stöd etc. Vi vill i första hand hänvisa till betänkandet. uttalades Sammanfattningsvis bl.a. (s. 166): Sverige måste alltså sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Detta måste beaktas i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också beaktas inom förvaltning och administration, centralt och regionalt. Det bör än en gång erinras om att riksdagen har uttalat att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Regering och riksdag står ytterst som garant för att Sverige uppfyller de folkrättsliga förpliktelserna gentemot samerna. Det är emellertid i betydande utsträckning kommunerna som kan förverkliga den minoritetspolitik som har lagts fast av statsmakterna. Enligt kommunallagen har varje kommun stor frihet att själv bestämma om sin verksamhet. Den kommunala självstyrelsen är en viktig grundprincip i vår demokrati. Staten kan emellertid genom lagstiftning ålägga kommunerna att svara för vissa samhällsuppgifter. Exempel på sådana lagar är skollagen och socialtjänstlagen. Den under senare tid utbyggda kommunala verksamheten har gett kommunerna en alltmer betydelsefull roll i samhällets förhållande till samerna. Kommunernas relationer till samerna behandlas i departementspromemori-

an (Ds Kn 1979:8) Samerna och kommunerna.

I promemorian sägs bl.a. (s. 44): En grundläggande princip i den nationella samepolitiken är att samerna som folkgrupp har en erkänd rätt att bevara och utveckla sin kultur. Till väsentlig del formas innehållet i den grundsatsen i kommunerna. Många

132 En samelag

kommunala beslut har direkt för de samiska näringarna, den betydelse och förhållandet mellan samer och andra samiska kulturgemenskapen medborgare. Promemorian redovisar en principlösning på de problem som följer av samernas att genom representation i kommunala begränsade möjligheter organ föra fram sina frågor. Det sägs bl.a. att samråd inom ramen för en särskild kan tillgodose samernas särskilda behov i detta avarbetsgrupp seende. som läggs fram i promemorian. Med Vi delar i och för sig de synpunkter roll som de kommunala myndigheterna har hänsyn till den betydelsefulla för samernas kultur skulle det kunna övervägas att genom lagstiftning ett särskilt ansvar för att samerna ges möjlighet att ålägga kommunerna behålla och utveckla sin kultur. Vi menar emellertid att det inte är en bra lösning. Det avgörande skälet för den ståndpunkten är att det är den svenska staten som har de folkrättssamerna. Samhällets förpliktelser är alltså av liga förpliktelserna gentemot nationellt slag. Det är då inte rimligt att lägga den största ekonomiska i de kommuner som bördan för att uppfylla dessa förpliktelser på invånarna har en samisk befolkning. Kommunerna inom det samiska kärnområdet är inte sällan hårt belastade ekonomiskt. Det kan därför inte uteslutas att ett åliggande i lag för dessa kommuner att vidta särskilda insatser för den samiska befolkningsgruppen i kommunen skulle kunna bidra till att skapa, eller underblåsa, motsättningar mellan den samiska befolkningen och övriga kommuninvånare. Kommunerna bör naturligtvis även fortsättningsvis stödja t.ex. samiskt föreningsliv liksom man stödjer annat föreningsliv. Det yttersta ansvaret för att samernas att behålla och utveckla sin kultur främjas bör möjligheter dock åvila staten. Detta hindrar emellertid inte att åtgärder till stöd för samiskt kulturliv kommer samerna till del via kommunala organ. Vi föreslår att det i samelagen anges att staten har det yttersta ansvaret för att samernas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur främjas.

2.3.4 Vem är same, i samelagens mening?

Vi föreslår följande definition av same i samelagen. Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och sam gör sannolikt 1. att han lärt sig samiska som första språk, 2. att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig samiska som första språk eller 3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i röstlängd till sametinget.

En 133

samelag

Det finns flera olika sätt att definiera en minoritet. Härstamning, ras, språk, bosättning och yrke är exempel på faktorer som ofta används för att avgöra vilka personer som tillhör en viss minoritet. Använder man sådana kriterier sägs definitionen vara objektiv. Ett principiellt annorlunda sätt att definiera tillhörigheten till en minoritet är att utgå från personens egen uppfattning om sig själv. Enligt en sådan subjektiv definition tillhör de minoriteten personer som själva anser sig göra det. Om man tillämpar en objektiv definition uppkommer frågan vem som skall avgöra huruvida de objektiva kriterierna är uppfyllda. I Sverige har den subjektiva minoritetsdefinitionen förespråkats under senare tid (jfr SOU 1984:58, Invandrar- och minoritetspolitiken s. 55). Såväl minoriteten som samhället kan emellertid ha berättigade intressen att förena det subjektiva kriteriet med objektiva kriterier, i synnerhet om minoriteten har särskilda När kriterierna rättigheter. väl är fastlagda torde det främst vara en angelägenhet för minoriteten att göra bedömningen om en viss person uppfyller kriterierna. I det följande redovisas först hur same definieras i svensk lagstiftning. Sedan diskuteras mera allmänt vissa objektiva kriterier på etnicitet. I Sverige finns ingen allmänt accepterad definition av begreppet same. I rennäringslagen finns emellertid vissa bestämelser som är av intresse i detta sammanhang. Enligt 1 § har person av samisk härkomst under vissa förutsättningar renskötselrätt. I 1928 års renbeteslag var motsvarande bestämmelse härkomst”. ”lapsk Enligt de rennäringssakkunniga (SOU 1968:16, Rennäringen i Sverige) fanns inte anledning att frångå den då gällande bestämningen av kretsen av renskötselberättigade. Vederbörande skulle alltså - även enligt den nya lagen.- tillhöra den samiska folkgruppen”. Enligt förarbetena till renbeteslagen (prop. 1928:43 s. 54 f) borde kravet på tillhörighet till den samiska folkgruppen anses uppfyllt av envar som i något, om än avlägset, led kunde visa sig vara av samisk härkomst. Det är alltså här fråga om en objektiv definition. Enligt rennäringslagen gäller vidare att renskötselrätt i ”blandade äktenskall tillkomma maken skap till person med renskötselrätt. Om äktenskapet upplöses kan under vissa förutsättningar denna särskilda renskötselrätt upphävas. Person som adopterats av renskötselberättigad får enligt rennäringslagen själv en sådan rätt. I sameskolförordningen finns ett annat synsätt. Där sägs i 1 § att samers barn har rätt att fullgöra skolplikt i sameskolan i stället för i grundskolan. Av förarbetena (prop. 1962:51 s. 50) framgår att alla, som påstår sig vara samer, skall få utnyttja rätten att sända sina barn till nomadskola. Det är alltså här fråga om en rent subjektiv definition. Motsvarande bestämmelse har införts i den nya skollagen i 8 kap. 2 §. Allt talar för att utgångspunkten även i samelagen bör vara den subjektiva minoritetsdefinitionen - envar måste självfallet ha rätt att avstå från rätten att tillhöra en minoritet. Det finns emellertid skäl för att uppenbara förena den subjektiva definitionen med något eller några objektiva kriterier. I det följande skall några sådana kriterier tas upp.

134 En

samelag

Härstamningen. Härstamning är i sig knappast något användbart kriterium vid en definition. Den som i rakt nedstigande led härstammar från en same kan naturligtvis sägas vara same, men vilka kriterier är avgörande för att denna anfader skall anses vara same? Om härstamning förenas med kriterier som anknyter till renskötselyrket eller till det samiska språket får emellertid härstamningskriteriet en reell innebörd. Språket. Den som har samiska som sitt första språk anses i Norge och Finland vara same. Vidare anses den vara same som härstammar från en person som har samiska som första språk, såvida denna är förälder eller fareller morförälder. På grund av den svaga ställning det samiska språket haft under lång tid är det möjligt att ett språkligt kriterium av detta slag innebär att många samer ”utdefinieras”. Starka skäl talar dock för att språket bör vara ett objektivt kriterium i en definition. Språket är utgångspunkten i de norska och finländska definitionerna. Om språket inte vore ett kriterium i en svensk definition skulle den situationen kunna uppstå att en person kan anses som same i Norge och Finland, men inte i Sverige och vice versa. Renskötselyrket. Som vi tidigare redogjort något för lät sameutredningen utföra två befolkningsstudier, en avseende de renskötande samerna i Sverige och en avseende den icke renskötande samebefolkningen. Som utgångsför båda undersökningarna använde man renlängderna för åren punkt 1965-1971. Renlängdernas uppgifter kompletterades med data från församlingsböckerna. Den renskötande befolkningen, till vilka även familjemedlemmar som var verksamma utanför rennäringen räknades, uppgick enligt undersökningen till 2 749 personer. Undersökningen beträffande den icke renskötande befolkningen var relativt omfattande. Uppgifter i kyrkobokföringen om totalt 25 000 personer insamlades. Av dessa var ca 15 000 i livet. Följande kategorier ansågs i undersökningen vara samer: 1. Person upptagen på renlängd under tiden 1965-1971 (dock inte person om vilken det av renlängden framgick att han inte var same).

2. Ättling i rakt nedstigande led till person som upptagits på sådan ren-

längd. 3. Förälder till person som upptagits på sådan renlängd.

P Ättling i rakt nedstigande led till person under punkt 3. 5. Make/maka till person under punkterna 1-4. (Även icke samer med-

räknas under äktenskapets bestånd.)

Personer som ansågs ingå i ”den renskötande befolkningen behandlades naturligtvis inte dessutom som ”icke renskötande”. Man kom i undersökningen fram till antalet 12 930 för den icke renskötande befolkningen. undersökning omfattade renlängderna under endast Sameutredningens ett begränsat antal år varför uppgifterna om antalet samer, redan på grund härav, naturligtvis var långt ifrån exakta. Utredningen uppskattade den totala samebefolkningen till ca 17 000 personer.

En samelag 135

Sameutredningen visade emellertid genom sin att undersökning i kombination med härstamning renskötaryrket tack vare renlängderna kan fungera som objektivt kriterium vid bedömningen av vem som skall anses vara same. Bosättningen. Den samiska befolkningen i Sverige har under lång tid varit bosatt även utanför de traditionella samiska Bosättbosättningsområdena. ning inom ett geografiskt avgränsat område kan därför inte användas som ett objektivt kriterium vid definitionen av same. Sameröstlängden. Den som en gång upptagits för val till på röstlängd folkvalt samiskt har naturligtvis organ en gång för alla blivit definierad som same. Men viktigare är att även den som är barn till en sådan person bör anses vara same utan särskild utredning. Makes etnicitet. Som nämnts gäller för närvarande enligt rennäringslagen att make till person med renskötselrätt också får sådan rätt. Det är väl i och för sig inte helt orimligt att make eller maka åtminstone efter viss tid i bestående äktenskap skall jämställas med mannen även när resp. hustrun det gäller frågan om samisk etnicitet. I enlighet med samhällets inställning i andra sammanhang skulle det också kunna övervägas att samboförhållande jämställs med äktenskap. En sådan av personkretsen skulle utvidgning emellertid kunna leda alltför skulle långt. Exempelvis den vars mor en gång varit gift med en same kunna betraktas som same även om varken hans mor eller hans far är av samisk härkomst. Avgörande för oss såväl i denna fråga som i övriga definitionsfrågor har varit önskemålet att åstadkomma en harmonisering med reglerna i Norge och Finland. Det vore givetvis olyckligt om en person räknas som same i det ena landet men inte i det andra. Detta har lett till att vi inte heller föreslår härstamning från renskötselberättigad som kriterium även om detta visats vara en användbar metod. Med utgångspunkt i de norska och finländska definitionerna vilka redovisas i avsnitt 3.3, föreslår vi alltså följande bestämmelse i samelagen:

Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och som gör sannolikt 1. att han lärt sig samiska som första språk, 2. att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig samiska som första språk eller 3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i sameröstlängd.

Punkt 3 saknar motsvarighet i de norska och finländska legala definitionerna. Regeln har tillkommit för att underlätta upprättandet av samerörstlängden och innebär inte någon påtaglig utvidgning av samebegreppet. Denna avvikelse från de övriga ländernas definitioner bör godtas. Om det samiska språkets ställning skulle försvagas får dock regeln en självständig betydelse. Det kan nämnas att det norska en motsvarande samerettsutvalget föreslog

regel (Om samenes rettsstilling, NOU 1984:18, s. 601).

Skulptur Esse Pøggatz Foto: Per-Ola Utsi

III Ett

sameting

Vi föreslår att det inrättas ett folkvalt samiskt organ, ett sameting, som kan företräda det samiska folket i Sverige i olika sammanhang.

3.1 Våra

utgångspunkter

Vi har enligt direktiven att överväga om det finns behov av att inrätta ett gemensamt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang. Kommer vi fram till att ett sådant organ bör inrättas, bör vi enligt direktiven överväga vilka uppgifter och vilken sammansättning det bör ha. Samerna har redan i dag starka organisationer som för deras talan i olika sammanhang. De stora organisationerna är Svenska Samernas riksförbund (SSR) och Riksorganisationen Same Ätnam (RSÄ). En annan samisk organisation är Landsförbundet svenska samer (LSS). V Trots förekomsten av de samiska och den stora beorganisationerna tydelse de har för samerna och det samiska samfundslivet har vi i ett tidigt skede av utredningsarbetet bedömt skälen för att inrätta ett gemensamt samiskt organ som tillräckliga för att arbeta fram olika modeller till ett sådant organ. Vi har i huvudsak arbetat med tre alternativa modeller.

1. En gemensam riksorganisation Alternativ 1 bygger på tanken att de samiska organisationerna skall gå samman och bilda en enda riksorganisation. Utgångspunkterna för detta alternativ är följande: 1. Det är mycket resurskrävande - både personellt och ekonomiskt - att bygga upp en organisation vid sidan av de nuvarande riksorganisationerna. 2. Konkurrens om befogenheter och resurser mellan ett nytt organ och de befintliga måste undvikas. En sådan konkurrens skulle motverka samisk enighet och gemensamma strävanden. 3. De befintliga organisationernas sakkunskap inom olika områden måste utnyttjas fullt ut i ett nytt organ.

138 Ett sameting

4. Om samebyarna och sameföreningarna får utgöra basen för en organisation stimuleras deras verksamhet. skulle kunna ha den organisation som framgår av En ny riksorganisation figur 2.

Figur 2. Alternativ I - en ny riksorganisation

Näringsnätmd Organisations-J Språk- och Skolstyrelse nännd kulturnännd 13 ledanöter 7 ledanöter 7 ledamöter 9 ledamöter x x x Au

Kansli Kansli Budget- Kansli Kansli beredning Llmeá Sekreta- (8 led.) Arvidsjaur Jokkmo - riat v 4. xlr Landsnötet 49 delegater + suppleanter /Ä

Sameföreningar

Landsmötet är enligt modellen högsta beslutande organ. Många beslutsfunktioner skulle emellertid Rennäringsfrågor skulle ligga på nämnderna. alltså i allmänhet komma att handläggas av näringsnämnden som till stor del skulle överta SSR:s funktioner. Kulturfrågor skulle handläggas av språkoch kulturnämnden som skulle bli en efterföljare till Same Ätnam och Skolstyrelsen skulle överta sameskolstyrelsens arbetsuppgifter. Landsmötet skulle dra upp de övergripande riktlinjerna för verksamheten och utse ledamöterna i nämnderna. Antalet ledamöter i landsmötet skulle vara 49 och landsmöte skulle hållas en gång om året. skulle inte inrättas. En särskild organisations- Någon centralstyrelse att samordna verksamheten och dessutom funnämnd skulle ha uppgiften gera som landsmötets utskott och vara valnämnd. skulle ett särskilt beredande Vid sidan av organisationsnämnden organ för ordförandena i nämnderna och kanslicheferna, en budgetberedning, inrättas.

Ett sameting 139

Det nya organet skulle överta SSR:s, RSÄ:s och skolstyrelsens kansliorganisationer. Ett särskilt kansli för organisationsnämnden skulle därutöver behöva tillskapas. Endast de samer som är medlemmar i samebyar och sameföreningar skulle bli röstberättigade. Före valet skulle styrelsen i föreningen eller samebyn upprätta en röstlängd som organisationsnämnden skulle godkänna. Själva valet skulle ske i föreningarnas och samebyarnas regi. Organisationsnämnden skulle vara rösträknande och fördela mandaten. myndighet

2. Ett folkvalt parlament (sameting) Utgångspunkterna för detta alternativ är följande: 1. Ett nytt organ bör till sin uppbyggnad och funktion utgöra en motsvarighet till sameparlamentet i Finland och Sametinget i Norge. 2. Ett nytt organ bör inte ersätta riksorganisationerna. Dessa behövs för att tillvarata särskilda intressen. 3. Om riksorganisationerna på ett eller annat sätt uppgår i ett gemensamt organ kommer det snart att bildas nya. 4. För att ett nytt organ skall bli demokratiskt och representativt fordras ett valsystem som är jämförbart med allmänna val. Det nya organets uppbyggnad framgår av figur 3.

Figur 3. Alternativ 2 - ett sameting

val_ Sametingets fullmäktigeförsamling . __ bered- 31 ledamöter ning

/ N

central styrelse

valnämnd caT-nedamöter

g /

6 valnâmnder kansli

Sametingets högsta organ, fullmäktigeförsamlingen, skulle bestå av 31 ledamöter, dvs. lika många som de minsta kommunernas fullmäktigeförsamlingar. Den skulle ha minst två ordinarie sammanträden per år och då utse bl.a. ledamöter i nämnder och styrelser samt anta budget. Den skulle också fastlägga de övergripande riktlinjerna för verksamheten.

140 Ett sameting

Den löpande verksamheten skulle skötas av en styrelse som utses av sametinget. Styrelsen skulle bereda och yttra sig i ärenden som handläggs av sametinget. Styrelsen skulle också handha den ekonomiska förvaltningen. Den skulle vidare verkställa sametingets beslut och i övrigt fullgöra de uppdrag som Sametinget ger. Sametinget skulle i övrigt tillsätta de nämnder som behövs för beredning, förvaltning och verkställighet, t.ex. näringsnämnd, kulturnämnd och språknämnd. För dessa nämnder skulle Sametinget anta särskilda arbetsordningar. Dessutom skulle behövas en central valnämnd med uppgift att organisera valet till sametinget. Behovet av en särskild central valnämnd följer av att samerna själva skulle få huvudansvaret för valet till sametinget. Den centrala Valnämnden skulle i sin tur utse regionala valnämnder, en för varje valkrets. Sametingets ledamöter skulle väljas av de i Sverige bosatta samerna genom direkta val i ett proportionellt valsystem.

3. En paraplyorganisation Utgångspunkterna för detta alternativ är följande: 1. Samernas intressen bör i första hand bevakas av organisationer som de själva har bildat. 2. Behovet av ett nytt centralt organ är i första hand ett behov av samordning av organisationernas verksamhet. 3. Ett nytt centralt organ skall medföra minsta möjliga byråkrati. Förslaget till organisationsplan framgår av figur 4.

Figur 4. Alternativ 3 - en paraplyorganisation

Förtroenderád 11 ledamöter

SSR Lss RSÄ

Förtroenderådet skulle utses av riksorganisationernas styrelser i förhållande till organisationernas medlemstal. Det skulle alltså inte hållas något val till rådet. Förtroenderådet skulle bestå av 11 ledamöter. Rådet skulle på sikt ha ett särskilt kansli. För att handlägga särskilda frågor skulle förtroenderådet kunna tillsätta olika utskott eller nämnder. Vid valet mellan de olika alternativen har de sakkunniga i utredningen som företräder de samiska intressena lagt särskild vikt vid att ett gemensamt samiskt organ skall vara demokratiskt uppbyggt och företräda alla samer i

Ett 141

sameting

Sverige. Man har dessutom klart uttalat att ett nytt organ inte bör ersätta riksorganisationerna. Det har även betonats att en harmonisering med förhållandena i Norge och Finland bör eftersträvas. Dessa synpunkter har föranlett oss att arbeta vidare med alternativ 2 - ett sameting. En modell till ett sameting presenterades vid RSÄ:s och SSR:s landsmöten våren 1987. Vid landsmötena uttalade riksorganisationerna bl.a. följande. RSÄ (landsmöte i Vilhelmina i maj 1987):

RSÄ XXX Landsmöte antar det av utredningen till framlagda förslaget Sameting. RSÄ XXX Landsmöte uttalar: Att ett folkvalt representativt samiskt organ ”Sameting skyndsamt inrättas även i Sverige. I dag finns i Finland sedan 15 år ett sameparlament och i Norge har den norska regeringen framlagt en proposition om ett sameting till norska stortinget. Att Sametinget får en omfattande beslutanderätt som tillvaratar hela den samiska befolkningens intressen. Ett folkvalt för hela sameorgan befolkningen i Sverige måste aktivt tillvarata samefolkets olika i intressen. En beslutanderätt måste därför komma till stånd som ger bl.a. de renskötande samerna, fiskesamerna och slöjdande samer trygghet i deras näring.

SSR (landsmöte i Kiruna i juni 1987):

Landsmötet har tidigare uttalat att behovet av ett folkvalt organ bestäms av om detta också får reella befogenheter. Detta krav kvarstår och innebär bl.a. att Sametinget skall ha sanktionsmedel beträffande markanvändningen och att samerna ges kulturellt självstyre. Ett folkvalt organ kan också motiveras på folkrättslig ett folk grund; ska ha ett av folket i val utsett parlament. I en situation där samerna på den finska resp. norska sidan har ett folkvalt leder därför till organ slutsatsen att detta i sig är en grund för att inrätta ett sameting också på den svenska sidan. Härigenom skapas då förutsättningar att bilda ett samiskt parlament gemensamt för samerna på den finska, norska och svenska sidan. Landsmötet finner att det finns tillräckliga skäl - såväl folkrättsliga som civilrättsliga - att stödja förslaget att det inrättas ett sameting på svensk sida och att utredningen därför skall arbeta vidare på ett samlat förslag i vilket det ingår att ett inrättas. Landsmötet konsameting staterar samtidigt att ett slutligt ställningstagande till inrättandet av ett sameting måste anstå till dess att tingets kompetensområde och annat har kunnat preciseras ytterligare.

Den positiva inställningen till att ett sameting inrättas har också kommit till uttryck vid de båda organisationernas landsmöten år 1988. Den samiska uppslutningen kring modellen har stor betydelse för vår bedömning att ett förslag om sameting bör avges. De mer konkreta skälen för att ett sameting bör inrättas redovisas i avsnitt 3.4. Av stor vikt såväl för de svenska samernas ställningstagande som för vårt är givetvis det för-

142 Ett sameting

hållandet att ett sameparlament, ett rådgivande folkvalt samiskt organ, redan är i verksamhet i Finland och att det norska stortinget beslutat inrätta ett sameting i Norge. I det följande skall vi först presentera de mest betydande samiska organisationerna (avsnitt 3.2) och sedan det finländska sameparlamentet och det norska Sametinget (avsnitt 3.3). Därefter redovisar vi vår uppfattning om behovet av ett sameting (avsnitt 3.4). Vi har sammanfattat det i åtta punkter. Med dessa punkter som grund har vi utformat sametinget så att de olika behoven om möjligt tillgodoses. I avsnitt 3.5 redogör vi för vår uppfattning om det nya organets uppgifter och ansvarsområde och i avsnitt 3.6 för dess organisation. Avslutningsvis behandlar vi valsystemet i avsnitt 3.7. Vi har valt att kalla det nya organet för sameting. Ting som beteckning på en beslutande församling är vedertagen och finns i olika sammanhang t.ex. landsting.

3.2 De samiska

organisationerna

SSR är enligt sina stadgar en sammanslutning av svenska samebyar och lokala sameföreningar med uppgift att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling. Medlemmar i SSR är alltså samebyar och sameföreningar, inte enskilda personer. För 1988 års landsmöte redovisades 44 samebyar - alla fjäll- och skogssamebyar samt Muonio koncessionssameby - som medlemmar samt 19 av de för närvarande 20 verksamma sameföreningarna. Det antal ombud som varje sameby och sameförening har rätt att utse till det årliga landsmötet bestäms med hänsyn till medlemsantalet med ett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemmar. Vid landsmötena deltar ca 90 ombud. SSR:s styrelse är verkställande och förvaltande organ. Styrelsen består av 17 ledamöter av vilka minst 12 skall tillhöra sameby. Styrelseledamot skall vara av samisk börd och renskötselberättigad enligt lag. Inom styrelsen finns ett arbetsutskott med fem ledamöter jämte suppleanter. SSR har också kulturutskott, närings- och socialutskott, plan- och miljöutskott samt en personaldelegation. På kansliet i Umeå finns en förbundsjurist, en kamrer, en kultursekreterare, en ekonomi- och näringskonsulent samt två kontorister. RSÄ har enligt sina stadgar till uppgift att tillvarata och befrämja de samiska intressena i kulturellt, socialt, juridiskt och ekonomiskt hänseende. Berättigade till fullt medlemskap är dels enskilda samer, dels sameföreningar och samiska sammanslutningar. Sedan år 1987 finns möjlighet för andra än samer att bli stödjande medlemmar. Vid tiden för 1988 års landsmöte redovisade RSÄ drygt 500 enskilda, 12 lokala sameföreningar och två kultursammanslutningar som medlemmar. RSÅ:s högsta organ är landsmötet. Enskild medlem har en röst på landsmötet och kan inte utöva rösträtt för annan medlem. Föreningar och

Ett 143

sameting

sammanslutningar representeras vid landsmötet av delegater i förhållande till sina medlemstal. Upp till25 registrerade medlemmar ger därvid rätt till 2 delegater, varje påbörjat 15-:al medlemmar härutöver ger rätt till ytterligare en delegat. RSÄ:s styrelse består av tio ordinarie ledamöter. Styrelsen utser inom sig ett verkställande och beredande organ (arbetsutskott) om minst tre ledamöter. Organisationen har vidare valnämnd, föreningsutskott, kulturutskott, slöjdutskott, kvinnoutskott, ungdomsutskott och planutskott. På RSÄ:s kansli i Arvidsjaur tjänstgör en heltidsanställd kanslichef (f. n. vakant), en kamrer, en slöjdkonsulent, en sameslöjdombudsman och två kanslister. Dessutom finns en slöjdkonsulent i Tärnaby och en i Övre Soppero. LSS målsättning är enligt stadgarna bl.a. att förena svenska samer, att arbeta för samernas etniska, kulturella, sociala, ekonomiska och juridiska intressen samt att arbeta för likställdhet mellan alla samer och för ett bevarande av ärvda och hävdvunna för enskild rättigheter. Medlemskap person kan vinnas dels genom direktanslutning till förbundet, dels genom medlemskap i ”till förbundet ansluten förening”. För medlemskap krävs bl.a. att vederbörande är same enligt en s.k. etnisk identifikation. LSS uppger för närvarande (1989) 364 medlemmar. Saminuorra - Svenska samernas riksungdomsförbund, som före år 1973 kallades Svenska Samernas riksförbunds är det samiska riksyngreråd, ungdomsförbundet. Till Saminuorra är 35 samebyar och sameföreningar anslutna. Antalet individuellt anslutna medlemmar uppgår till ca 500. Enligt stadgarnas är Saminuorras mål att tillvarata och befrämja sameungdomarnas ekonomiska, sociala, rättsliga och administrativa intressen med särskild hänsyn till de samiska näringarna. Saminuorra är representerat i Statens ungdomsråd och Lands- (SUR) rådet svenska ungdomsorganisationer (LSU). Saminuorra har en adjungerad styrelseledamot i SSR och en i RSÄ. Dessutom har Saminuorra en adjungerad styrelseledamot i Nordiska samerådet. Förbundet har också

representanter i sameskolstyrelsen och Åjttemuséets samiska nämnd.

Saminuorra har en heltidsanställd med kansli i Gälliungdomskonsulent vare. Styrelsen består av elva ledamöter.

3.3 Förhållandena i Finland och

Norge

Finland

Den finländska samekommittén framlade år 1973 (kommittébetänkande 1973:46) flera förslag till hur samebefolkningens och samekulturens ställning kunde tryggas och förbättras. Man föreslog också en särskild samelag. ledde emellertid Förslaget inte till lagstiftning. Kommittén utredde vidare i sameadministrationen och föreslog bl.a. att ett representativt samiskt organ, en delegation för sameärenden, skulle inrättas. I slutet av år 1972

Ett sameting

kommittén ett provval. utsåg därefter de 20 samer arrangerade Regeringen som fått flest röster till ledamöter i ett försöksparlament. Hösten 1973 antogs förordningen (1973:824) om delegationen för sameärenden. som är underställd inrikesministeriet, kallas oftast Delegationen, Det första ordinarie sammanträdde år 1976. sameparlamentet. parlamentet består av 20 ledamöter som väljs av samerna men Sameparlamentet förordnas av regeringen (statsrådet). Från envar av de fyra kommunerna i sameområdet (Enontekiö, Enare, Utsjoki kommuner och Lapplands reni Sodankylä kommun) skall utses minst två ledamöter. Val beteslags område hålls vart fjärde år. Valen bygger på personval och inte på politiska grupperingar. I Finland finns en officiell för samer som innehåller ca 4 000 vallängd namn. Vid valet år 1987 var deltagandet drygt 50 procent. Röstberättigad är same som fyllt 18 år. Med same avses den som lärt sig samiska som första språk eller haft förälder, far- eller morförälder som lärt som första språk. Det föreligger ingen registreringsplikt, utan sig samiska den som inte anser sig vara same kan strykas ur vallängden på egen begäran. För har fem utskott: juridiska utberedningsarbetet sameparlamentet skottet, undervisningsutskottet, kulturutskottet och socinäringsutskottet, ala utskottet. Det finns dessutom ett arbetsutskott. Parlamentet sammankallas ca sex gånger per år till endagssammanträden. Utskotten sammanträder efter behov. Den finländska staten står för sameparlamentets anses vara ganska snäva. Parlamentet har kostnader, men budgetramarna två sekreterare och ett kontorsbiträde med placering i Enare. En av sekreterama är jurist. är preciserade i förordningen. Enligt den Sameparlamentets uppgifter skall sameparlamentet bevaka Samernas rättigheter och främja deras ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden samt ta initiativ, göra framoch avge utlåtanden till myndigheter. De olika ämnesområdena ställningar som skall bevakas är närmare angivna i paragrafen. Beslutanderätt finns endast beträffande den egna verksamheten. Parlamentet har emellertid rätt att utse ledamöter i vissa organ. Vidare yttrar sig parlamentet i frågor som föreläggs det. Sameparlamentet hörs bl.a. av riksdagen som rör samiska intressen. i lagstiftningsfrågor Parlamentet tar också initiativ och kommer med förslag i sådana frågor. Den insatsen har varit att utarbeta ett förslag till en viktigaste härvidlag samisk språklag. Begränsade ekonomiska resurser och vissa svårigheter att få kompetenta sekreterare har verkat hämmande verksamhet. För på sameparlamentets den finländska har sameparlamentets tillkomst i första hand regeringen inneburit att man kunnat få den samiska inställningen i olika frågor klarlagd. Sameparlamentet anser sig emellertid ha haft svårt att få gehör för sina I riksdagen har det varit Man synpunkter i regeringskansliet. något lättare. har där t.ex. förhindra lagförslag som varit ogynnsamma för samlyckats erna. Samiska riksorganisationer, av det slag som finns i Norge och Sverige,

Ett sameting 145

saknas i Finland. Tillkomsten av sameparlamentet har därför fått betydelse för samerna i ett bredare perspektiv och bl.a. haft en positiv inverkan på sammanhållningen bland samerna.

Norge Det norska stortinget beslutade i juni 1987 att ett sameting, ett folkvalt samiskt organ skall inrättas i Norge. Frågan om ett sameting har utretts av samerettsutvalget och det nu beslutade Sametinget överensstämmer i allt väsentligt med samerettsutvalgets förslag. Sametinget skall regleras genom en särskild lag lov om Sametinget og andre samiske rettsforhold (sameloven) Lagen inleds med en paragraf enligt vilken lagens avsikt är att lägga förhållandena till rätta så att den samiska folkgruppen i Norge kan befästa och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt samhällsliv. Det norska sametinget skall ha 39 ledamöter som väljs i direkta val vart fjärde år. Valet skall hållas samtidigt med stortingsvalet, första gången år 1989. För valet till sametinget indelas Norge i 13 Valkretsar. I varje valkrets finns tre fasta mandat. Sametinget skall väljas genom proportionella val. Valsedlarna måste uppta minst sex kandidater. Motivet är att man vill se till att det finns ett erforderligt antal suppleanter. Minst 15 Underskrifter krävs för att en valsedel skall godkännas. Sametinget är enligt sameloven högsta valmyndighet vid valet. De närmare bestämmelserna om valet m.m. ges i en särskild förordning. Sametinget har härutöver att själv fatta beslut om arbetsordning. Sametinget ersätter Norsk sameråd som inrättades år 1964 ochsom varit ett rådgivande, icke folkvalt organ. Norsk sameråd, som inte har någon motsvarighet i Sverige, har varit ett rådgivande organ för regionala och centrala myndigheter i ekonomiska, sociala och kulturella frågor som särskilt har avseende på den samiska befolkningen. Rådet har dessutom kunnat ta upp sådana frågor på eget initiativ. _ Rådet har sorterat under kommunaloch arbeidsdepartementet. Departementet har kunnat uppdra åt rådet att disponera offentliga medel inom vissa fastlagda ramar. Sådana uppdrag har bl.a. funnits vad gäller stöd till samiska organisationer och till samiskt konsthantverk. Rådet har sålunda haft vissa beslutsfunktioner även om huvuduppgiften varit rådgivande. Norsk sameråd har haft ett kansli med sju tjänster. Sametingets kansli får

utöver dessa tjänster sex nya tjänster. Man indelas

utgår från att kansliet efter tre huvudområden: näringsfrågor, kulturfrågor och administrativa frågor. Eftersom såväl det norska som det samiska språket får användas i sametinget föreslås två translatorstjänster. Utgångspunkten är att sametinget skall kunna behandla alla frågor som anses vara av särskild betydelse för den samiska befolkningen. Sametinget skall i huvudsak vara ett rådgivande organ. Den skall vara en remissinstans för de centrala norska myndigheterna. Därutöver har sametinget rätt att på eget initiativ ta upp frågor som kan beröra samiska intressen.

146 Ett sameting

På vissa avgränsade områden får Sametinget beslutanderätt. Sametinget med Norsk sameråd - ansvara för fördelningen av skall således - i likhet medel till olika samiska ändamål. Sametinget bör vidare har rätt offentliga i olika råd och utredningar där samerna år att utse ledamöter styrelser, representerade. Enligt förarbetena till lagen, Ot prp nr 33 (86-87) s. 68, har sametingets behörighet inte fastställts en gång för alla utan den bör kunna utvidgas så kan få ett utökat år småningom. Ett område där sametinget inflytande av naturresurser i det samiska bosättningsområdet. Den fråförvaltningen kommande betänkande. gan tas upp i samerättsutvalgets

3.4 Behovet av ett sameting

bland samerna. Frågan om ett särskilt folkvalt organ har länge varit aktuell Inrättandet av ett sameting också i Sverige har setts som ett led i en samisk I relativt allmänna ordalag har framhållits betydelsen samhällsutveckling. över främst samiskt kulturav ett representativt organ med stort inflytande liv men även över markanvändningen och naturmiljön inom de samiska

kärnområdena. är det främst RSÄ som drivit kravet Av de samiska riksorganisationerna på ett ”parlament”, men frågan har flera gånger varit aktuell även på SSR:s landsmöten. I tidningen Samefolket har olika idéer om parlamentets utformning diskuterats. Något konkret förslag som fått allmän anslutning har emellertid inte lagts fram. Bland dem som efterlyst ett samiskt folkvalt organ i Sverige märks den kände framlidne Israel Ruong, som i brev till sameledaren, professorn samerättsutredningen den 20 december 1985 skrev:

Enligt min mening är det viktigt för utredningen att författningsmässigt och makt vid konfrontationer med anöka samepartens inflytande ledning av exploateringarna av naturrikedomarna i Sápmi. Samerättsutär inne på olika alternativ när det är fråga om samernas redningen Ett alternativ är tillskapande av ett folkvalt orsjälvbeståmmanderätt. ett sameting. I Finland finns redan gan dvs. en fullmäktigeförsamling, som dock för närvarande har endast rådgivande ett sameparlament, ett sameting och funktioner. l Norge har samerättsutvalget föreslagit förslaget är för närvarande under remissbehandling. Enligt min mening bör ett liknande organ tillskapas i Sverige, helst i samråd med de finska och norska utredarna.

folkvalt i riksdagen. I en Frågan om ett samiskt organ har varit aktuell

flerpartimotion (1981/8211628) förespråkades att ett sådant organ skulle

inrättas. Motionärerna anförde bl.a. att alla parter skulle gagnas av ett samiskt folkvalt organ. Myndigheterna i vårt land skulle få en självklar när de vill tala med det samiska folket. Samerna skulle själva få kontaktyta intressen. I moett organ genom vilket de kan förverkliga gemensamma att rikstionen hemställdes, med tanke på de många praktiska frågorna, att begära att regeringen tillsatte en utredning med uppgift dagen beslutade

Ett sameting 147

att se över samernas hela situation och i samband med detta även undersöka möjligheterna att inrätta ett sameparlament i Sverige med mönster från Finland och Norge. När konstitutionsutskottet behandlade frågan (KU 1982/83:17) hade regeringen beslutat om direktiv till samerättsutredningen (Dir. 1982:71). Utredningskravet var därför tillgodosett. Motionen ansågs besvarad med detta. Våra överväganden när det gäller behovet av ett sameting grundar sig i första hand på de diskussioner vi haft med företrädare för de samiska riksorganisationerna, med samebyar och sameföreningar och med samer som av olika skäl står utanför de stora organisationerna. Vi har därvid funnit att SSR och RSÅ är nödvändiga som intresseorganisationer för sina medlemmar. SSR är för övrigt nära nog oumbärligt som fackorganisation för rennäringsutövarna. Vi har gjort den i och för sig självklara iakttagelsen att rollen som intresseorganisation är svårförenlig med de krav som kan ställas på ett för hela folket representativt organ. Våra överväganden grundar sig också på att vi delar samernas uppfattning att samerna skall betraktas som ett folk i fyra länder. Vi har i folkrättsbetänkandet redogjort för samernas rättigheter som minoritet och urbefolkning. Vi hävdade där att samerna inte är att räkna som ett folk” i den mening som avses i bl.a. 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och som enligt konventionens artikel 1 har rätt till självbestämmanderätt. Samerna har alltså enligt detta vårt synsätt inte något stöd i folkrätten för att t.ex. få bilda en egen stat. Samerna bör emellertid i andra sammanhang betraktas som ett folk. Samerna har en gemensam historia och gemensamma traditioner. De har en egen särpräglad kultur med ett eget språk och en speciell näring. De bodde i norra delarna av den skandinaviska halvön innan dessa befolkades av andra och långt innan de nuvarande nordiska staterna växte fram. Samerna uppfyller därför gängse kriterier för att anses som ett nordiskt folk. Vi har i föregående kapitel angett att det svenska samhället i lag bör manifestera sitt erkännande av samernas ställning som ett eget folk. Ett viktigt led i denna manifestation är då att låta lagen omfatta ett särskilt organ för det samiska folket. Samerna har som minoritet och urbefolkning rätt enligt folkrätten att själva bestämma över sin kulturella utveckling. Det finns sålunda i folkrätten stöd för att samerna bör erhålla någon form av kulturell autonomi. Vi vill i denna del hänvisa till våra synpunkter i folkrättsbetänkandet. Den samiska kulturens fortlevnad kan inte tryggas uteslutande genom ekonomiska stödåtgärder från samhället, även om detta är en viktig förutsättning. Samhället måste därutöver se till att det samiska folket ges reell möjlighet att självständigt utveckla sin kultur på egna villkor. Detta torde förutsätta att samerna har ett beslutande för organ som är representativt hela minoriteten och valt av den. I folkrättsbetänkandet har vi noterat att inhemska minoriteter och urbefolkningar i andra länder, som liksom samerna omfattas av artikel 27 i 1966

148 Ett sameting

års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, i stor utsträckning har egna beslutande organ. Som framgår av föregående avsnitt finns i Finland sedan år 1976 ett folkvalt våren 1987 beslutat att inrätta ett organ och i Norge har stortinget sameting. Vid en internationell bedömning kommer, med rätt eller orätt, de finländska och norska samernas rättsliga ställning att framstå som betydligt starkare än de svenska samernas, om något samiskt organ inte tillskapas i Sverige. Det vore olyckligt om samernas ställning skulle bedömas olika i de tre länderna när det gäller behovet av ett folkvalt samiskt organ. som antogs vid Nordiska samekon- Enligt det samepolitiska programmet ferensen i Åre 1986 skall Nordiska samerådet och Nordiska samekonferensen utvecklas till ett representativt nordiskt organ som erkänns av de nordiska staterna. Nordiska samerådets möjligheter att framstå och verka som samernas organ skulle avgjort främjas om det är folkvalda högsta församlingar och inte intresseorganisationer som utgör basen för rådet. De svenska samerna är ett i många avseenden splittrat folk. De stora geografiska avstånden inom de samiska bosättningsområdena och utflytttill detta. Samernas inflytande i samningen till södra Sverige har bidragit liksom samhällets insatser för samerna som grupp försvåras hällsfrågor härigenom avsevärt. En annan faktor är det samiska språket. Skillnaderna mellan nordsamiska och sydsamiska är så stora att varken det talade eller skrivna språket kan förstås av sydsamer när det gäller nordsamiska och vice versa. Inte minst viktig är den näringsmässiga uppdelningen. De renskötande samerna behandlas i rennäringslagen som en särskild grupp med särskilda till jakt, fiske m.m. Dessa rättigheter tillkommer alltså inte rättigheter flertalet samer. Enligt vår bedömning finns det en uppenbar risk för att de olika splittrande faktorerna förstärks alltmer. Samer som flyttar från de traditionella och samer utanför samebyarna kan få allt svårare att bosättningsområdena behålla sin samiska identitet. För en minoritet som samerna är gruppsamhörigheten av avgörande Känslan av samhörighet inom minoriteten (etnicitet) måste bebetydelse. varas för att den etniska gruppen skall kunna existera. Man kan enligt professor Edmund Dahlström* urskilja tre slag av sammanhållande krafter som har betydelse för en nationell minoritets bevarande: psykologisk, social och institutionell sammanhållning. En minoritet hålls samman av en känsla av identitet som kallas psykologisk sammanhållning. Medlemmarna upplever en samhörighet och gemenskap och önskar bevara den etniska och sociala gemenskapen. Psykologisk assimilation kan beteckna den motsvarande minskningen av identitetskänslan. Individen vill då inte längre se sig som minoritetsmedlem.

Jämför Dahlström Sociologiska synpunkter på nationella minoriteter ur Identitet och minoritet under redaktion av David Schwarz, Uppsala 1976.

Ett 149

sameting

Minoriteten hålls också samman genom ett nät av personliga relationer via familj och Släktband, umgängeskontakter, grannskapskontakter, föreningar etc., en social sammanhållning. För att en minoritet skall överleva måste den i viss utsträckning utgöra ett särsamhälle så att t.ex. giftermål till övervägande del sker inom minoriteten. En minoritets sammanhållning är slutligen enligt Dahlström beroende av ett system av institutioner. Denna mer organiserade form av samvaro innebär en institutionell sammanhållning. Det kan gälla gemenskap i fråga om arbetsplatser, skolor, bostadsområden, kollektiv service, organisationer m.m. Viktiga ”institutioner” är i detta avseende de samiska riksorganisationerna. Behovet av ett särskilt folkvalt samiskt organ, ett sameting, kan också ses mot denna bakgrund. Inrättandet av ett sameting skulle alltså enligt vår mening innebära att förutsättningarna för den institutionella sammanhållningen skulle öka. Ett annat skäl för att inrätta ett särskilt samiskt organ är att det finns många interna samiska problem som kräver sin lösning. I utredningsarbetet har vi stött på en mängd olika problem och frågeställningar som enskilda samer, samebyar eller föreningar bett oss behandla. Det har t.ex. rört relationerna mellan rennäringen och andra markutnyttjare eller mellan samerna och samhället i övrigt. Det har i allmänhet varit naturligt för oss att ta till oss och sätta oss in i sådana frågor. Men minst lika ofta har frågeställningarna inte direkt fallit inom ramen för vårt uppdrag. Problemen kan då t.ex. ha rört frågor om samebytillhörighet, samiska kvinnors situation, fördelning av bidrag etc. Sådana frågor är i och för sig inte så sällan beroende av lagstiftning för att lösas. Men generellt sett krävs ställningstaganden från samiskt håll. Som vi ser det skulle flera av dessa frågor kunna lösas av samerna själva om de hade tillgång till ett gemensamt forum. Och i de fall lagstiftning etc. skulle behöva tillgripas skulle ett klarläggande i frågan från ett representativt samiskt organ underlätta lagstiftarens ställningstaganden och borga för väl underbyggda beslut. Vi har vidare funnit att samerna behöver ett gemensamt organ för att samordna de olika yttringarna av samiskt kultur- och samhällsliv. Det finns starka skäl för att de övergripande bedömningama beträffande folkgruppens särskilda behov i dessa och andra frågor görs i ett för de svenska samerna gemensamt forum. Inrättandet av ett folkvalt samiskt organ är i detta perspektiv inte uteslutande ett samiskt intresse. Sametinget skulle kunna medverka till en större effektivitet t.ex. när det gäller att åstadkomma en samordning av olika bidrag från statliga myndigheter. En konsekvent och saklig bedömning av samefrågorna från samhällets sida förutsätter att den samiska uppfattningen generellt och i en viss fråga kan klarläggas. Ett gemensamt samiskt organ som tar upp och behandlar olika frågor skulle därför kunna bidra till en mer enhetlig samepolitik från samhällets sida. Sametinget kan därför ses som en förutsättning för den nödvändiga helhetssynen på samefrågorna.

150 Ett

sameting

Vår uppfattning om behovet av att ett sameting inrättas kan sammanfattas i följande åtta punkter: 1. Ett representativt folkvalt samiskt organ med offentligrättslig ställning innebär ett erkännande av samernas status som ett eget folk. Samerna har folkrättsligt stöd för att själva få bestämma över sin kulturella och därmed i viss mån näringsmässiga utveckling. Detta förutsätter en viss grad av autonomi och ett organ där denna rätt kan utövas. . Samerna i Sverige behöver ett gemensamt organ för att behandla samefrågor och för att utforma samepolitiken. Det bidrar till en enhetlig samisk syn på olika frågor och stimulerar debatten såväl bland samerna som i samhället i övrigt. En övergripande bevakning av samiska rättigheter till mark och vatten förutsätter ett särskilt organ som kan medverka i samhällsplaneringen och se till att samiska intressen beaktas. I kontakten med myndigheter och andra är det en fördel för samerna om de företräds av ett organ som är representativt för hela den samiska befolkningen. Det är också en fördel för myndigheterna som därigenom kan utgå från att de besked de får från samerna verkligen uttrycker det samiska folkets vilja. Ett folkvalt samiskt organ bidrar till en ökad identitetskänsla och känsla av gemenskap hos samerna. Detta kan t.ex. leda till ökad aktivitet och stimulans i sameföreningarna. . I ett nordiskt finns starka skäl för att inrätta ett svenskt perspektiv samiskt folkvalt organ, eftersom ett sådant organ redan finns i Finland och beslutats om i Norge. Sådana nationella organ är av avgörande betydelse för Nordiska samerådets ställning. Ett samiskt organ kan på ett positivt sätt bidra till ett ökat intresse för samiska frågor bland allmänheten och hos massmedia.

Ett sameting 151

3.5 och ansvarsområde

Sametingets uppgifter

Vi föreslår att Sametinget skall verka för att samiskt kultur- och samfundsliv bevaras och utvecklas. Till sametingets uppgifter bör höra att 1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande, 2. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov tillgodoses samt särskilt tillse att rennäringens intressen beaktas vid utnyttjande av mark och vatten, 3. informera om samiska förhållanden och samernas ställning i samhället, 4. ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar samisk kultur samt 5. samverka med andra myndigheter och samhällsorgan och yttra sig i frågor som berör samiska intressen. Vi föreslår vidare att Sametinget skall utse de samiska ledamöterna i samefondens styrelse och i sameskolstyrelsen och däribland ordförandena och vice ordförandena.

I våra direktiv framhålls att ett nytt samiskt organ inte bör tilläggas några konstitutionella befogenheter, t.ex. medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor. En sådan ordning skulle komma i strid med de principer som regeringsformen bygger på. Inte heller bör enligt direktiven någon ordning med vetorätt vad gäller förvaltningsbeslut införas. Det har varit vår utgångspunkt att inom de ramar som direktiven ger stärka det samiska inflytandet i den beslutsprocess som rör samerna och det samiska samfundslivet. Samtidigt är det viktigt att påpeka att sametingets uppgifter inte en gång för alla kan bli givna. Vi ser det som naturligt att sametinget när det väl etablerats och funnit sina arbetsformer kan anförtros ytterligare uppgifter.

3.5.1 Sametinget bör överta kulturdelegationens uppgifter

Som vi nämnt tidigare finns det folkrättsligt stöd för att samerna har rätt till ”kulturell autonomi. Det är därför rimligt att Sametinget får ansvar för de samiska kulturfrågorna. Sedan år 1971 är det framför allt samefonden och dess kulturdelegation som har ansvaret för fördelningen av medel till samekulturen. Styrelsen för samefonden är en statlig myndighet. Den består av sex ledamöter som regeringen utser. Tre av ledamöterna skall utses efter förslag av de samiska organisationerna. Inom samefondens styrelse finns en kulturdelegation med tre ledamöter varav två sameföreträdare. Den ene utses

152 Ett sameting

efter förslag av SSR och den andre efter förslag av SSR och RSÄ gemensamt. Samerna erhöll genom 1971 års reform ett ökat inflytande i fråga om dispositionen av fondmedlen. Det bör nämnas att riksdagen uttalade att med hänsyn till fondens markanta buffertuppgift, fondens odisponerade kapitalbelopp inte fick gå ned till alltför lågt belopp. Riksdagen fann det emellertid inte då nödvändigt att tillföra samefonden något tillskott av budgetmedel (prop. 1971:51 s. 150, JoU 37 s. 60). Sameutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1975:99), Samerna i Sverige, att ett nytt statligt anslag, Bidrag till samisk kultur, skulle ställas till samefondens disposition och att samefondens kulturdelegation skulle besluta om medelsfördelningen. Departementschefen biträdde förslaget (prop. 1976/77:80 s. 131). Han underströk att fördelningen av medlen skulle styras av samemas värderingar och prioriteringar. Departementschefen angav dock vissa riktlinjer för fördelningen och för kulturdelegationens arbete. Enligt bestämmelserna i rennäringsförordningen skall samefondens medel, som förvaltas av kammarkollegiet, användas för följande ändamål (19 §): Ur samefonden bestrides 1. kostnad för inköp eller arrende av mark för renskötseländamål och för förvaltning av renbetesfjällen, 2. kostnad för fiske- och jaktvårdande åtgärder på mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen samt för fiske- och jaktbevakning, 3. bidrag till rennäringens rationalisering enligt 40 och 41 §§, 4. bidrag till andra kostnader för åtgärder till främjande av rennäringen, 5. kostnad till främjande av den samiska kulturen och samiska organisationer, 6. förvaltningskostnad för samefondens styrelse. Fondmedel utbetalas av kammarkollegiet.

Regeringen fastställer efter förslag av samefondens styrelse det belopp som får utgå ur samefonden. Under budgetåret 1988/89 får 10 milj. kr disponeras varav 3 025 000 kr för samiska organisationer och 635 000 kr för att främja den samiska kulturen enligt 19 § punkt 5. Samefondens inkomster uppgick under budgetåret 1987/88 till 4 808 000 kr medan utgifterna var drygt 7 987 000 kr. Behållningen var 17 641 000 kr. Eftersom Statens lappfond den 30 juni 1967 uppgick till ca 12,2 milj. kr har fondens reella värde kraftigt försämrats. Samefondens kulturdelegation beslutar om hur samefondens medel till samisk kultur och samiska organisationer skall fördelas. Kulturdelegationen fördelar också som nämnts statens bidrag till samisk kultur, för budgetåret 1988/89 ett anslag på 2,33 milj. kr. Därutöver tillkommer 300 000 kr som utgår för studiefinansiering av samisk forskning. Ur anslaget kan bidrag utgå till olika former av samisk kulturverksamhet och till de samiska organisationerna i enlighet med de i prop. 1976/77:80 angivna riktlinjerna.

Ett sameting 153

Enligt vår mening bör Sametinget överta ansvaret för fördelningen av de medel som utgår enligt 19 § punkt 5 rennäringsförordningen och för statens bidrag till samisk kultur. Härmed följer ett övergripande ansvar för stödet till samiska organisationer och för olika yttringar av samiskt kulturliv, t.ex. teater, musik, litteratur, massmedia, bibliotek, konst, sameslöjd, museer, kulturminnesvård, språkvård och utställningsverksamhet. Förutom handläggning av dylika anslags- och bidragsärenden skulle Sametinget kunna stå för viss uppföljning och utvärdering samt för utredningsverksamhet och rådgivning. På grund av att kulturdelegationen organisatoriskt arbetat inom ramen för samefondsstyrelsen föranleder våra förslag vissa följdändringar i rennäringsförordningen. Således bör övervakningen av att medel används för avsett ändamål skötas av den myndighet, samefonden eller Sametinget, som beslutat om bidrag. Ansökan om bidrag bör lämnas till resp. beslutande myndighet och sametinget bör liksom samefondens styrelse lämna en årlig verksamhetsberättelse till regeringen. Sametingets ansvar för de samiska kulturfrågorna skall naturligtvis inte begränsas till att besluta i frågor om medelsfördelningen. Sametinget bör också genom offensiva åtgärder verka för att stärka samekulturen. Vi föreslår att det särskilt föreskrivs i samelagen att tinget har till uppgift att ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar samisk kultur. Det bör vidare vara en uppgift för sametinget att samverka med andra myndigheter och samhällsorgan inom kulturområdet och yttra sig i frågor som rör den samiska kulturen. Sametinget bör bli en remissinstans också när mera allmänna diskuteras kulturpolitiska spörsmål i regeringskansliet. Sametingets ställning som centralt kulturellt organ för samerna i Sverige bör leda till samordningsvinster och större effektivitet. Ett ökat samarbete med och finländska

norska ansvariga organ skulle också innebära en breda-

re bas för olika aktiviteter inom kulturområdet och därigenom goda möjligheter att effektivare utnyttja resurserna.

3.5.2 Sametinget bör få i inflytande utbildningsfrågor

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att samerna, så länge de själva önskar detta, skall ha tillgång till två likvärdiga utbildningsaltemativ på det obligatoriska skolstadiet, sameskola och grundskola. Sameskolan regleras genom 8 kap. skollagen och sameskolförordningen. Det finns för närvarande (våren 1989) sameskolor med undervisning i årskurserna 1-6 i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. Försöksverksamhet med integrerad samisk undervisning bedrivs vid grundskolan i Arjeplogs, Gällivare, Härjedalens, Krokoms, Storumans, Strömsunds och Åre kommuner och omfattar innevarande läsår 67 elever. Sameskolorna leds av en särskild sameskolstyrelse vars kansli är förlagt till Jokkmokk. Sameskolstyrelsen består enligt sameskolförordningen av nio ledamöter, varav fem företräder samerna.

Ett sameting

bör enligt vår mening ha ett visst inflytande över de för Sametinget samerna så betydelsefulla utbildningsfrågorna. Vi föreslår därför att de i sameskolstyrelsen, bland dem ordföranden, utsamiska representanterna att på detta sätt knyta sameskolstyrelsen till ses av sametinget. Genom Sametinget får också sameskolstyrelsen en naturligt samisk bas vilket borde medföra att dess ställning stärks. Vårt förslag leder till vissa förändringar i 36 § sameskolförordningen. Det bör slutligen som myndighet med särskilda påpekas att Sametinget insikter i samiska förhållanden givetvis bör få en central roll i arbetet med att utforma den samiska utbildningen i framtiden.

3.5.3 bör bli remissorgan i

Sametinget markanvändningsfrågor

samiskt behov att tillgången till mark och vatten Det är ett grundläggande Samernas önskemål om i stort sett för de samiska näringarna tryggas. orörda marker har emellertid ofta fått stå tillbaka för motstående intressens krav på vattenkraftsutbyggnad, gruvdrift, skogsavverkningar, exploateringar för turism m.m. Även i framtiden kommer åtgärder av olika slag som medför i renskötselintresset att aktualiseras. ingrepp rörande renskötselrättens natur som skett De klarlägganden rättsliga genom HD:s dom i skattefjällsmålet - som inte förelåg då rennäringslagen - samt de för svenska staten som följer av folkrätten

antogs förpliktelser

som leder till slutsatsen att samerna bör utgör sammantaget omständigheter av tillerkännas en starkare ställning än hittills i frågor som rör användningen mark och vatten. Det kan ske dels genom särskilda skyddsregler i lagstiftningen, dels genom inflytande för samiska organ i beslutsprocessen. Vi föreslår i kap. 10 en rad regler för att stärka rennäringens ställning. föreslås härvid få en betydelsefull roll. Sametinget och skogsavverkningar i Enligt vårt förslag får större skogsawerkningar för rennäringen särskilt känsliga områden inte göras inom åretruntmarkerna utan samebyns medgivande, såvida inte skogsvårdsstyrelsen ger tillstånd måste enligt förslaget inhämta ytttill avverkningen. Skogsvårdsstyrelsen rande från Sametinget, dvs. i normalfallet dess styrelse, innan tillståndsärenfår sålunda rollen som obligatorisk remissinstans. det avgörs. Sametinget Med den särskilda sakkunskap som Sametinget kommer att besitta i frågor som rör rennäringens förhållanden och villkor kommer givetvis sametingets av tillståndsärendet. För en synpunkter att väga tungt vid handläggningen närmare beskrivning av vårt förslag i denna del hänvisas till avsnitt 10.6. När detaljplan upprättas skall enligt 5 kap. 20 § PBL berörda samebyar beredas tillfälle till samråd. Vi föreslår i avsnitt 10.8 att kommunen skall inhämta sametingets yttrande innan planen fastställs, om någon av de berörda samebyarna begär det. Vidare föreslår vi i avsnitt 10.10 att sametingets yttrande skall inhämtas av rennäringsdelegationen när fråga om upplåtelse enligt 32 § rennärings-

Ett sameting 155

lagen prövas, om någon av rennäringsutövarna i delegationen motsätter sig upplåtelsen och han begär att Sametinget skall yttra sig. Det bör även i övrigt vara en uppgift för Sametinget att medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov tillgodoses vad gäller tillgång till mark och vatten för de samiska näringama. Det bör därvid särskilt åligga Sametinget att se till att rennäringens intresse beaktas vid utnyttjandet av mark och vatten. Sametinget skall naturligtvis i detta sammanhang bevaka också andra samiska intressen såsom fisket och sameslöjden.

3.5.4 bör få en roll i

Sametinget viktig samhällsplaneringen i övrigt

Sametinget får enligt vårt förslag en ställning som högsta samiska organ, representativt för alla samer i Sverige. De ståndpunkter som samernas valda ombud i demokratisk ordning enar sig om, uttrycker så långt möjligt det samiska folkets vilja och ståndpunkter. 4 Sametinget blir dessutom, som vi återkommer till, en statlig förvaltnings- Det innebär myndighet. bl.a. att Sametinget får en naturlig ställning som rådgivande organ i en rad frågor. Statliga och kommunala myndigheter skall kunna samråda med sametinget i alla de frågor som i något avseende berör samiska intressen. Sametinget skall också kunna vara remissinstans och i ärenden avge yttranden av olika slag. Det är dock viktigt att sametinget också tar egna initiativ och väcker frågor. Samerna har representanter i olika statliga myndigheter och organ. I vissa fall bör dessa kunna utses av sametinget. I övriga fall bör de utses av regeringen efter förslag från sametinget. För närvarande utser regeringen, som nämnts, de samiska ledamöterna i samefondens styrelse efter förslag av SSR och RSÄ. utser Regeringen vidare ordföranden och vice ordföranden. Vi menar att det faller sig naturligt att det läggs på sametinget att utse de tre samiska ledamöterna liksom att bland dem utse ordföranden och vice ordföranden. får Härigenom samerna det avgörande inflytandet i samefondens och ett ökat styrelse ansvar för medlens användning. Eftersom samefonden har att handlägga bidragsfrågor som till väsentlig del berör rennäringen, är det naturligt att samebyarna är representerade i styrelsen. Genom att de samiska representanterna i olika myndigheter och organ ansvarar inför ett och samma samiska organ skapas förutsättningar för att utforma och framföra en samlad syn och en officiell samisk ståndpunkt i olika frågor. Avslutningsvis vill vi åter betona att sametingets arbetsuppgifter inte kan anses givna en gång för alla. Det är som vi ser saken rimligt att sametinget på sikt får ett utökat ansvarsområde.

156 Ett sameting

3.6 och arbete

Sametingets organisation

val_

Sametingets fullmäktigeförsamling

bered-L_

31 ledamöter ning J \ / central styrelse valnämnd caT-Sledamöter

\_ /

6 valnämnder kansli

3.6.1 och nämnder

Fullmäktige, styrelse

Fullmäktigeförsamlingen Sametingets högsta organ, fullmäktigeförsamlingen, skall enligt vårt förslag (se avsnitt 3.7.1) bestå av 31 ledamöter, dvs. lika många som de minsta kommunernas fullmäktigeförsamlingar. Flera skäl, bl.a. kostnadshänsyn, talar för en begränsning av antalet Avsikten är ju att sammanträden med sametingets fullmäktigeförsamling. den löpande verksamheten skall skötas av en styrelse som givetvis måste sammanträda oftare än fullmäktigeförsamlingen. Antalet ärenden betydligt för fullmäktigeförsamlingen bör således genom delegationsbeslut eller på annat sätt begränsas så att det inte blir nödvändigt med många fasta sammanträden i fullmäktige. Det kan vara svårt att förutse behovet och föreskriva ett visst antal sammanträden. Starka skäl talar emellertid för någon form av reglering. Vi har bedömt att två ordinarie sammanträden i fullmäktigeförsamlingen per år är lämpligt. Sametinget bör självt kunna bestämma när sammanträdena skall hållas. Det kan dock finnas skäl för att ett sammanträde hålls relativt snart efter valet, t.ex. i december månad. Givetvis ordförande ha bör styrelsen och även fullmäktigeförsamlingens att besluta om extra sammanträde när det bedöms nödvändigt. möjlighet Det bör ankomma att bl.a. utse ledamöter i på fullmäktigeförsamlingen styrelsen och i nämnderna samt anta budget. Den bör också fastlägga de övergripande riktlinjerna för verksamheten.

Ett 157

sameting

Styrelsen Den löpande verksamheten bör skötas av en styrelse som utses av fullmäktigeförsamlingen. Styrelsen bör ha till uppgift att bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av sametinget. Styrelsen bör också handha den ekonomiska förvaltningen. Dessutom bör det ankomma att på styrelsen verkställa fullmäktiges beslut och i övrigt fullgöra de uppdrag som fullmäktige ger. För att styrelsen skall kunna arbeta effektivt bör den bestå av sju till nio ledamöter. Det är lämpligt att styrelsen utses bland fullmäktigeförsamlingens ledamöter. Styrelsen får naturligtvis själv bestämma hur ofta den behöver sammanträda.

Nämnderna Sametinget bör i övrigt tillsätta de nämnder som behövs för beredning, förvaltning och verkställighet. Sådana nämnder kan t.ex. vara näringsnämnd, kulturnämnd och språknämnd. För dessa nämnder måste sametinget anta särskilda arbetsordningar. Sametinget kan också behöva en särskild valberedning. Samerna bör själva ha huvudansvaret för valet till sametinget. Det behövs därför en särskild central valnämnd som har till uppgift att organisera valet till sametinget. Samerna kan emellertid inte helt klara valet på egen hand. I flera frågor behöver den centrala Valnämnden kunna samråda med den centrala valmyndigheten, dvs riksskatteverket. Det kan gälla t.ex. utfärdande av anvisningar om poströstning och rösträkning samt råd såvitt avser den praktiska hanteringen av röstkort, valsedlar m.m. För att administrera valet i valkretsarna fordras valnämnder, en regionala för varje valkrets. Valnämnderna bör utses av den centrala Valnämnden.

Kansliet

Utformningen av kansliorganisationen är givetvis beroende av vilka uppgifter Sametinget får. Med utgångspunkt i de förslag till ansvarsområde och arbetsuppgifter som redovisats tidigare torde man kunna räkna med att det behövs en kanslichef, en ekonomichef, två handläggare för näringsfrågor, två handläggare för kultur- och språkfrågor, två kanslibiträdestjänster och en tjänst som översättare och tolk, dvs. tillhopa nio tjänster. I kap. 12 har vi bedömt vad Sametinget kommer att kosta med avseende på löner etc.

3.6.2 Kansliorten

Frågan var Sametinget skall ha sitt kansli bör, enligt vår mening, bedömas i första hand av samerna själva. Vi vill ädnå redovisa av våra några synpunkter på valet av kansliort.

158 Ett sameting

Det är rimligt att sametingets kansli förläggs till en ort inom det samiska kärnområdet med förhållandevis stor samisk befolkning. Samerna får anses ha behov av en eller flera samiska centralorter. Kansliet bör därför förläggas till en ort som redan är etablerad som ett samiskt centrum. Olika samiska institutioner på en ort kan, även om de var för sig inte är så betydande, tillsammans skapa något av en samisk kulturrefug. Att sådana bildas är av betydelse för att den samiska kulturen och det samiska språket skall kunna bevaras och utvecklas. Det medför naturligtvis också effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar om flera samiska institutioner förläggs till en och samma ort. Det kommer såväl de samiska institutionerna som andra myndigheter, organisationer och enskilda tillgodo. Det är viktigt för Sametinget, och dess framtid, att de ledande tjänsterna vid kansliet redan från början besätts av personer med högsta kompetens i samefrågor. Valet av kansliort kan vara avgörande för om tjänsterna vid kansliet blir attraktiva. Möjligheten till sysselsättning för make, tillgången till skolor och annan samhällsservice är exempel på omständigheter som kan ha betydelse i detta sammanhang. Även kommunikationerna till och från kansliorten kan spela en roll för rekryteringen av tjänstemän. Att kommunikationerna är goda är naturligtvis även i övrigt av stor vikt för att Sametinget skall kunna fungera på bästa sätt. Vid en sammanvägning av de nämnda faktorerna har vi funnit att övervägande skäl talar för att sametingets kansli förläggs till Kiruna. Kiruna kommun har också ställts sig positiv till en sådan lokalisering.

3.6.3 Sametinget, en statlig förvaltningsmyndighet

Sametingets speciella karaktär innebär vissa svårigheter när det gäller att bedöma dess offentligrättsliga ställning. En viktig fråga är om sametinget blir att anse som en statlig myndighet. Ett stort antal lagar och bestämmelser blir tillämpliga på sametingets verksamhet om det skall anses utgöra en statlig myndighet. Med offentlig förvaltning i formell mening avses sådan verksamhet som drivs av staten och kommunerna. Normalt ligger förvaltningsuppgifterna på myndigheter. Enligt RF hänförs till myndighet dels regeringen och domstolarna, som är statliga organ, dels förvaltningsmyndigheterna, som kan vara antingen statliga eller kommunala. Förvaltningsmyndigheter är en mängd olika organ, som ingår som självständiga enheter på central, regional och lokal nivå i den statliga och kommunala förvaltningsorganisationen. De allra flesta statliga förvaltningsmyndigheter lyder under regeringen, men några sorterar under riksdagen. Vår lagstiftning innehåller inte någon definition av myndighetsbegreppet. Frågan om ett organ är att anse som en myndighet eller inte får besvaras med ledning av en rad kriterier. Exempel på sådana kriterier är

Ett 159

sameting

0 om organet bildats med stöd av lag eller annan författning, O om organets uppgifter regleras i författning, 0 om organet bedriver en verksamhet, som till sin natur kan sägas vara statlig eller kommunal, O om ledamöterna utses av regeringen eller annan myndighet, 0 om verksamheten bekostas av allmänna medel, 0 om regeringen eller annan myndighet har rätt att ge direktiv för verksamheten och 0 om organet är tänkt att representera regeringens vilja. Inom den offentliga sfären finns en kategori organ som undantagits från myndighetsbegreppet. Det gäller de beslutande politiska församlingarna riksdagen, kyrkomötet, kommunfullmäktige, landstinget och kyrkofullmäktige. Offentliga förvaltningsuppgifter kan emellertid också anförtros åt enskilda organ. Detta reglas i 11 kap. 6 § tredje stycket RF där det föreskrivs att förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ. Överlämnandet skall enligt bestämmelsen ske med stöd av lag om uppgiften innefattar myndighetsutövning. Av det sagda framgår att ett gemensamt samiskt organ i och för sig skulle kunna handha offentliga förvaltningsuppgifter utan att för den skull behöva organiseras som en myndighet. Det alternativ som valts - ett sameting - har emellertid flertalet av de kännetecken som präglar ett offentligrättsligt organ: Som tidigare sagts kommer riksdagen att besluta om sametingets inrättande. Dess organisation och arbetsformer kommer i de väsentliga delarna att regleras i lag. Detsamma gäller tingets uppgifter och ansvarsområde. Verksamheten kommer att bekostas av allmänna medel. Sametinget skall vara representativt för hela den samiska befolkningen i Sverige. Det är emellertid inte fråga om att skapa någon samisk självstyrelse av den typ som den kommunala självstyrelsen utgör. Ännu mer uppenbart är att sametinget inte kan jämföras med riksdagen. Inte heller synes kyrko-

mötet eller kyrkofullmäktige vara någon parallell.

Det förhållandet att sametinget inte är jämförligt med de nämnda organen talar för att sametinget bör betraktas och behandlas som en myndighet i RF:s bemärkelse. Sametingets uppgifter ger vid handen att det får karaktären av förvaltningsmyndighet. Vi anser det helt klart att det då bör vara en förvaltningsmyndighet under regeringen. För att markera att sametinget - trots att dess ledamöter väljs i särskilda val- är en förvaltningsmyndighet under regeringen synes det lämpligt att de valda ledamöterna, såsom I Finland, formellt förordnas av regeringen. De nämnder och styrelser som sametinget utser har så nära samband med tinget att fullmäktigeförsamlingen, styrelse och nämnder tillsammans får anses utgöra en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen. På grund härav kommer lagar och förordningar som är tillämpliga på sametinget att också gälla för sametingets nämnder etc.

160 Ett

sameting

Statens och myndigheternas relationer regleras i RF. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att följa de föreskrifter som meddelas av regeringen och i vissa fall av överordnad myndighet. För ärenden som innefattar myndighetsutövning gäller särskilda regler. Vidare gäller att beslutsformerna inom en myndighet regleras i förvaltningslagen (1986:223), att dess allmänna handlingar är offentliga - om de inte skall vara hemliga enligt sekretesslagen (19802100, omtryckt 1988:9) - och att de som berörs av myndighetens beslut i princip kan överklaga beslutet. För anställda vid myndigheter gäller vidare att de är underkastade disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning (omtryckt 1987:1000). Flera kontrollorgan har inrättats för att övervaka bl.a. statliga myndigheter. Kontrollorganens granskning omfattar både efterlevnaden av regler och det materiella innehållet. Justitieombudsmannens och justitiekanslerns granskning har främst rättslig karaktär. Det materiella innehållet granskas också av riksdagens revisorer och riksrevisionsverket. För statliga myndigheter gäller, som nämnts, att regeringen har rätt att ge direktiv för verksamheten och att myndigheten i princip har att verkställa regeringens politik. I grundidén med Sametinget, att samerna i ett särskilt organ skall få sköta vissa egna angelägenheter, ligger inte bara att sametinget skall överta en del uppgifter som innebär myndighetsutövning, utan också att Sametinget skall ha en förhållandevis självständig ställning gentemot staten och dess övriga organ. Sametinget får genom sin organisation och sitt ändamål en särskild ställning bland de statliga myndigheterna. Man kan därför utgå ifrån att regeringen iakttar återhållsamhet när det gäller att utöva sin direktivrätt gentemot sametinget.

3.6.4 arbete

Sametingets

Ramarna för arbetet i en statlig myndighet anges i ett flertal författningar, såsom förvaltningslagen, sekretesslagen och verksförordningen (1987:1100). Vissa grundläggande bestämmelser rörande arbetet i sametinget bör av principiella skäl regleras i samelagen, t.ex. bestämmelser om beslutsförhet och jäv. Regeringen bör utfärda en förordning med närmare instruktion för sametinget. I instruktionen bör bl.a. föreskrivas i vilken omfattning verksförordningen skall tillämpas. Vidare bör sametinget bemyndigas att självt besluta arbetsordning m.m. eftersom det i stor utsträckning bör ankomma på sametinget självt att besluta om närmare föreskrifter om ärendenas handläggning och tingets arbetsformer i övrigt. I särskilda arbetsordningar bör lämpligen bl.a. följande tas upp: kungörelse om sammanträde utsändning av handlingar inför sammanträde anmälan om hinder för tjänstgöring vid sammanträde inträdande av suppleanter förande av protokoll handläggningen av motioner

Ett

sameting 161

handläggningen av interpellationer närvarorätt vid överläggning förfarandet vid omröstning förutsättningar för bordläggning behandlingen av reservationer utfärdande av ordningsföreskrifter Utöver de nämnda punkterna som avser sammanträden med Sametinget, styrelsen och nämnderna behövs naturligtvis föreskrifter i arbetsordningar som rör arbetet i kansliet och dess personal. De kan gälla bl.a. organisa-

tionsplan, arbetsledning, befattningsbeskrivningar,

arbetsbeskrivningar, handläggningen av ärenden, delegering samt arbets- och mottagningstider.

3.7 Valet till

Sametinget

Vi föreslår bl. a. 0 sametingets ledamöter skall väljas av de i Sverige bosatta samerna genom direkta val i ett proportionellt valsystem, 0 Sverige indelas i sex Valkretsar för valet till sametinget, 0 val till sametinget hålls vart tredje år samtidigt med valet till kyrkofullmäktige samt

0 valet i huvudsak skall skötas\av samerna själva.

3.7.1 Ett demokratiskt representativt, organ

Vår utgångspunkt har varit att sametinget skall vara representativt för hela den samiska folkgruppen i Sverige och att det skall väljas i demokratisk ordning. Vi har försökt att göra valsystemet så enkelt som möjligt. I flera avseenden har vi haft de svenska kommunalvalsbestämmelserna som förebild. Vi har, med hänsyn till den samiska befolkningens storlek, i första hand sneglat på de regler som finns för de minsta kommunerna. Det gäller t.ex. antalet ledamöter i fullmäktigeförsamlingen. Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen (1977:179) beslutar fullmäktige själv hur många ledamöter som skall utses. Paragrafen stadgar vidare: Antalet skall bestämmas till ett udda tal och minst 31 i kommun med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder...” Till skillnad från vad som gäller för fullmäktige enligt kommunallagens regler bör sametinget inte kunna påverka fullmäktigeförsamlingens storlek. Det kan visserligen inte uteslutas att antalet röstberättigade samer uppgår till fler än 12 000. Det totala antalet samer är förmodligen närmare 20 000i Sverige. Vi anser det dock osannolikt att röstlängden för val till sametinget kommer att uppta mer än 12 000 namn, sannolikt färre. Vi har betydligt därför bedömt att 31 ledamöter av sametinget är tillräckligt för att åstad-

Ett sameting

komma en representativ församling för den samiska folkgruppen i Sverige. Vi föreslår vidare personliga suppleanter. Som jämförelse kan nämnas att i Finland, där antalet samer uppgår till ca 4 500, har sameparlamentet 20 ledamöter. I Norge, där det troligen finns mer än 30 000 samer, skall Sametinget bestå av 39 ledamöter. Liksom i Finland och Norge bör det folkvalda organet i Sverige representera alla samer i landet. För att tillgodose olika landsdelars representation bör landet delas in i Valkretsar. Valkretsindelningen bör av administrativa län, kommungränser. Valkretsarna skäl följa länsgränser och, i Norrbottens bör bör vidare vara ungefär lika stora vad gäller antalet samer. Valkretsarna slutligen anpassas till de samiska regioner som kan urskiljas med hänsyn till dialekter m.m. En särskild sydlig valkrets behövs för de näringsutövning, samer som har lämnat de samiska kärnområdena. Vi föreslår sex Valkretsar: (jfr fig. 5 och 6). och Övertorneå kommu- 1. Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix ner, Bodens, Gällivare, Jokkmokks och Luleå kommuner,

Arjeplogs, Arvidsjaurs, Piteå och Älvsbyns kommuner,

999W?”

Västerbottens län, Västernorrlands och Jämtlands län samt Kopparbergs, Gävleborgs, övriga riket.

Antalet ledamöter förankper valkrets bör vara minst två för att den lokala ringen skall säkerställas. Det kan ju inte uteslutas att antalet registrerade samer inom en viss valkrets blir mycket lågt och proportionellt sett betydligt lägre än inom andra Valkretsar. Till skillnad från vad som har föreslagits i Norge bör flertalet mandat fördelas först sedan röstlängderna justerats och man vet var de röstberättigade samerna finns. I följande avsnitt (3.7.2) ger vi en mer ingående motivering till valkretsindelningen samt ett exempel på fördelningen av mandaten. i sin I och för sig är det tänkbart att överlåta frågan om valkretsindelning men vi har funnit att övervägande skäl talar för att helhet till Sametinget, av lagen. Under alla omständigheter måste Valkretsindelningen framgår lösas före det första valet. frågan, i vart fall övergångsvis, om Valkretsindelningen innebär vårt för- Som framgår av resonemangen slag ett proportionellt valsystem. Proportionella val förutsätter i princip

listor med kandidater som sätts upp av partier?

inte bland samerna. Partibildningar i egentlig mening finns emellertid Däremot finns riksorganisationerna som har program som i vissa avseenden om politiska partiers. Eftersom riksorganisationerna är samernas påminner företrädare i skilda sammanhang kan man utgå ifrån att deras sakkunskap kommer att tjäna samerna även inför valen till det nya organet.

2 Här bortses från det valsätt som går under beteckningen ”single transferable vote och bl.a. finns beskrivet i Ds Ju 1986:1, Valsystemet i 20 länder s. 14 (rapport till folkstyrelsekommittén).

Ett 163

sameting

Figur 5. Valkretsar

L-ul n ..

x*

\\I““

x AC \

\\\ Ume.. 33A_ \

Z Y

?Östersund 0

Hamcsao

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län

Östergötlands län

Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län

Blekinge län

gäN<EQNNWOZSP>CIQWMUÖä

Kristianstads län Malmöhus län Hallands län

Göteborgs och Bohus län VusDv

Älvsborgs län

Golebotq l Jonhopong Skaraborgs län Värmlands län . F Örebro län Västmanlands län Å Kalmar Kopparbergs län Halmstad

V

Gävleborgs län

Västernorrlands län i

L . Karlskrona Jämtlands län zusnanslad Västerbottens län Norrbottens län Malmo

Ett sameting

län Figur 6. Valkretsar i Norrbottens

alla samer vara så Det nya organet bör dock för att kunna representera att även mindre samiska sammanslutningar skall kunna nominera uppbyggt sina kandidater. Någon spärr mot småpartier, vare sig formell eller i praktiken, bör därför inte ifrågakomma. Det finns dock vissa nackdelar med att en valsedel endast upptar ett namn. Den som väljs på en sådan valsedel har ju ingen suppleant och ingen ersättare Efter naturlig om han av något skäl måste avsäga sig uppdraget. kommer mandatet att tillfalla person på annan förnyad sammanräkning valsedel. Vidare blir röster bortkastade om en sådan valsedel får fler röster än vad som erfordras för den ende kandidatens inval. Starka skäl talar därför för ett minimiantal namn på valsedeln. Vi föreslår att valsedeln måste uppta minst tre namn. Som inledningsvis påpekats har vi eftersträvat ett enkelt valsystem. Detta har lett till några avvikelser från vad som i allmänhet gäller vid allmänna val att i Sverige. Vi menar att dessa avvikelser kan göras utan att målsättningen Sametinget skall bli ett representativt folkvalt samiskt organ rubbas.

Ett sameting 165

Vi föreslår inga bostadsband. En kandidat har alltså rätt att ställa upp i vilken valkrets som helst. Däremot föreslås han bara få ställa upp i en valkrets. Detta sammanhänger med att vi inte vill införa någon form av partiregistrering. Till skillnad från vad som gäller i andra val får en kandidat därför ställa upp på endast en valsedel. Detta underlättar givetvis sammanräkningen och mandatfördelningen. En konsekvens av detta synsätt blir att vi inte föreslår utjämningsmandat i någon form. Utjämningsmandat förutsätter ju partier som har kandidater i flera valkretsar. Vi föreslår alltså ingen registrering av partier. Däremot är det lämpligt att varje valsedel förses med en beteckning för att den lätt skall kunna särskiljas från andra. Det är givetvis inget som hindrar att vissa valsedlar med olika namn har samma beteckning för att markera samhörighet. Vid fördelningen av mandaten bör den s.k. jämkade uddatalsmetoden med 1,4 som första divisor tillämpas. Varje valsedel får härvid räknas som parti”.

3.7.2 Valkretsindelningen och ett mandatfördelningen, exempel

I det följande motiverar vi vårt förslag till valkretsindelning i form av ett exempel på den metod för proportionell fördelning av mandaten som vi föreslår. Förslaget bygger på 2 kap. 10§ vallagen (1972:620, omtryckt 1987:1734). Vårt förslag måste dock modifieras i förhållande till vallagens bestämmelse eftersom vi föreslår två fasta mandat per valkrets. Vårt exempel bygger på de uppgifter om samebefolkningens antal m.m. som finns i sameutredningens betänkande Samema i Sverige. Det totala antalet samer som sameutredningen definierade med utgångspunkt i renlängderna var 2 749 renskötande och 12 930 icke renskötande dvs. tillhopa 15 679 personer. Den icke renskötande befolkningen var uppdelad på kommuner medan den renskötande var uppdelad på samebyar. Vi har därför nödgats göra en något osäker bedömning av i vilka kommuner de renskötande samerna var bosatta. Av de icke renskötande var 138 bosatta utomlands eller på okänd ort. Valkretsindelningen bör för att fylla sin funktion vara sådan att valkretsarna är tillräckligt många för att ledamöterna i Sametinget skall kunna sägas representera olika delar av landet. I möjligaste mån skall också valkretsarna utgöra naturliga enheter för den samiska befolkningen. Valkretsarna måste också vara tillräckligt stora för att motivera mer än ett mandat. Det är också en fördel om valkretsarna är ungefär lika stora befolkningsmässigt sett. Det är vidare nödvändigt att valkretsarna anknyter till kommuner och län. Vi föreslår som tidigare nämnts sex Valkretsar och ett sameting med 31 ledamöter. Vår utgångspunkt för indelningen är - i brist på färskare upp- gifter sameutredningens nu över tio år gamla material enligt följande tabell:

166 Ett sameting

Tabell 1

Valkrets Icke Renskö- Summa renskötande tande samer samer 1) (Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner) 2 078 + 880 = 2 958 2) (Boden, Gällivare, Jokkmokks och Luleå kommuner) 2 781 + 745 = 3 526 3) (Arjeplogs, Arvidsjaurs, Piteå och Älvsbyns kommuner) 1 239 + 400 = 1 639 4) (Västerbottens län) 2 137 + 306 = 2 443 5) (Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands län och Jämtlands län) 1 789 + 418 = 2 207 6) (Övriga riket med undantag av Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) 2 768 + 0 = 2 768 Summa 12 792 + 2 749 = 15 541

Sameutredningen ansåg att det fanns ytterligare samer i Sverige. Även om man tar hänsyn till det får man dock räkna med att ett lägre antal samer anmäler sig till röstlängderna. Man måste dessutom räkna bort dem som är under 18 år. Vi bortser emellertid för enkelhetens skull från dessa omständigheter i exemplet och beräknar antalet samer som upptagits på röstlängd för val till sametingen i resp. valkrets till samma antal som i tabell 1. Varje valkrets tillförs mandat i förhållande till antalet röstberättigade enligt röstlängderna. Därvid garanteras dock varje valkrets minst två mandat. Mandatfördelningen mellan valkretsarna sker, liksom enligt motsvarande regler för riksdags-, landstings- och kommunfullmäktigeval, genom att valkretsen erhåller ett mandat för varje gång som antalet röstberättigade där är jämnt delbart med en trettioendel av antalet röstberättigade (en trettioendel eftersom antalet ledamöter i sametingets fullmäktigeförsamling bestämts till 31). Valkrets som vid denna fördelning inte erhållit två mandat tillförs därvid ett eller två mandat så att valkretsen slutligen erhåller minst två mandat. De mandat som därefter återstår tillförs valkretsarna efter storleken av de överskott som kan ha uppkommit vid den förstnämnda fördelningen. Eftersom antalet röstberättigade enligt vårt exempel uppskattas till 15 541 blir antalet röstberättigade per mandat (15 54113) = 501. Mandatfördelningen blir med dessa förutsättningar den som framgår av tabell 2. Därvid motsvarar kolumn A det antal mandat som varje valkrets tillförs med hänsyn till hur många gånger valkretsens röstetal kan delas med en trettioendel av antalet röstberättigade, alltså 501. Härvid fördelas 28 mandat enligt kolumn A. Kolumn B skulle uppta det antal mandat som måste tillföras en valkrets för att den skall få minst två mandat. (I vårt exempel erhåller alla Valkretsar minst två mandat enligt den första för-

sou 1989:41 Ett sameting 167

delningen.) Kolumn C upptar återstående mandat som fördelas mellan valkretsarna i förhållande till de överskott som uppkommit vid fördelningen enligt kolumn A och B. Tabell 2

Det bör noteras att fördelningen av mandaten enligt tabell 2 inte avses ske förrän röstlängderna och antalet röstberättigade är fastställda. Det bör slutligen anmärkas att även om endast ett fåtal av dem som anmält sig till röstlängd verkligen röstar, så behåller enligt vårt förslag valkretsen de mandat som den tilldelats.

3.7.3 Valperioder, valmyndigheter m.m.

Vi föreslår att Sametinget Skall väljas vid samma tidpunkt Som kyrkofullmäktige väljs, dvs. den tredje söndagen i oktober. Orsaken härtill är följande. Vi räknar med att poströstning blir det vanligaste sättet för röstning till Sametinget. Postanstalterna används för poströstning till kyrkofullmäktigevalet och det borde finnas goda möjligheter att utnyttja postens organisation

även för valet till Sametinget. Det kan bli svårt att få fram erforderlig

information om kandidaterna, valförfarandet m.m. i konkurrens med det omfattande informationsflödet före ett kommunalval och riksdagsval. Samernas centrala valnämnd kommer att behöva råd och stöd från de samsom sköter de allmänna hällsorgan valen, dvs. riksskatteverket och länsstyrelserna. Belastningen på dessa myndigheter är avsevärd i samband med kommunal- och riksdagsval. De bör därför inte åläggas ytterligare arbetsuppgifter under denna tid. Mandatperioden för ledamöterna i Sametinget blir alltså tre år liksom för närvarande gäller för övriga val i Sverige. För sameparlamentet i Finland och Sametinget i Norge är däremot mandattiden fyra år. Valet till Sametinget är givetvis i första hand en samisk angelägenhet. Vi har utgått från att valet till Sametinget i stort sett bör skötas av samerna själva. En särskild organisation måste därför byggas upp. Vi föreslår att den centrala Valnämnden vid Sametinget utser en samevalnämnd i varje valkrets som får i uppgift att sköta valet på det lokala planet. En viktig uppgift som bör läggas på samevalnämnden är informationen till de samiska väljarna om hur valet rent praktiskt går till. Informationsbehovet är förmodligen störst när det gäller anmälan till röstlängd. Den same

168 Ett sameting

som anmält sig kommer förmodligen också att rösta. Informationen inför valet bör bl.a. innehålla anvisningar om förfarandet, vilka kandidater som ställer upp etc. Denna information kan sändas ut samtidigt med röstkortet. Det bör även vara möjligt att samtidigt sända ut valsedlar.

3.7.4 Upprättande av röstlängd

En fråga som kommer att bli särskilt viktig för de samiska valmyndigheterna är den att avgöra om en viss person skall anses vara same. I avsnitt 2.3.4 har vi föreslagit en definition av begreppet same. Vi föreslår att de samiska valnämnderna skall avgöra frågan om en person är att anse som same och att frågan skall kunna överprövas av den centrala Valnämnden. Vi har i förslaget kopplat detta beslut till upprättandet av röstlängden. Den som anser sig vara same måste alltså före valet till Sametinget anmäla sig till samevalnämnden om han inte gjort det inför ett tidigare val och då blivit upptagen i röstlängden. Vi föreslår att anmälningstiden skall vara under perioden den 1 januari till den 1 mars under det år då valet skall hållas. Men har vederbörande en gång blivit upptagen i röstlängd för val till Sametinget behöver han alltså inte ånyo anmäla sig vid senare val. Den som anmält sig men av samevalnämnden inte bedöms uppfylla kraven för att anses som same skall erhålla besked härom i samband med att samevalnämnden upprättar sitt förslag till sameröstlängd. Detta skall enligt vårt förslag ske senast den 25 mars. Om vederbörande inte nöjer sig med samevalnämndens beslut kan han överklaga det till centrala Valnämnden senast den 15 april. Samevalnämndernas förslag till röstlängder överlämnas till den centrala Valnämnden som granskar röstlängdema och beslutar om slutlig utformning av dem. Dessförinnan måste centrala Valnämnden ha tagit ställning i de deñnitionsfrågor som överklagats. Röstlängderna bör lämpligen föras med hjälp av ADB och kommer då att utgöra personregister enligt datalagen (1973:289, omtryckt 1982:446). Datainspektionen har möjlighet att meddela föreskrifter om registret i olika avseenden enligt 5 och 6 §§ datalagen. Man kan t.ex. ge föreskrifter om vilka personuppgifter som får göras tillgängliga och om utlämnande av personuppgifter. För att nya röstlängder lätt skall kunna tas fram inför valen bör registret vara knutet till något centralt register, t.ex. folkbokföringsregistret. I det första valet till Sametinget har samevalnämnderna att pröva samtliga personers rösträtt. I påföljande val kommer deras arbete att underlättas genom tillgång till registret som då bygger på centrala valnämndens fastställda röstlängder med de justeringar som följer av t.ex. ny mantalsskrivningsort eller dödsfall. Det bör noteras att någon automatisk införing i registret inte kan ifrågakomma. Den vars förälder är upptagen i sameregistret måste alltså själv anmäla sig till samevalnämnden för att kunna

Ett 169

sameting

upptas i röstlängden. Det bör vidare understrykas att den som införts i registret när som helst på egen begäran skall kunna avföras från det. De närmare anvisningarna om hur röstlängdsanmälan skall göras, vilka undersökningar och kontroller som erfordras etc. bör utfärdas av centrala Valnämnden. Vi tror inte att man behöver befara att personer som inte är samer kommer att påstå sig vara det. Det bör därför enligt vår mening inte ställas särskilt höga krav på bevisningen. Det är viktigt att detta förhållande tydligt av informationen framgår före röstlängdsanmälningarna.

Foto: Per-Ola Utsi Sameslöjd Sune Enoksson

IV Renskötselns

rättsliga ställning

4 Förhällandena inom

rennäringen

4.1 Våra

utgångspunkter

Vi vet att samerna redan på 800-talet bedrev en ordnad renskötsel, byggd på ett systematiskt utnyttjande av marken (jfr Ruong, Samerna i historien och nutiden). Även i våra dagar spelar rennäringen en central roll i samiskt liv, trots att endast en mindre del av den samiska befolkningen är verksam i näringen. Renskötselområdet omfattar ca en tredjedel av Sveriges yta. Rennäringen måste därför leva sida vid sida med andra näringar och andra former av markutnyttjande. Det är ofrånkomligt att konflikter uppstår mellan rennäringens intressen och motstående intressen. I vissa fall måste de renskötande Samernas intressen stå tillbaka för andra intressen. En grundläggande förutsättning för rennäringens fortlevnad är emellertid att samernas rätt att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar respekteras av andra som använder mark och vatten. I våra direktiv (se bil. 2) erinras om dessa förhållanden. Enligt direktiven bör vi som en utgångspunkt för våra överväganden redovisa de förutsättningar som i dag gäller för rennäringen, särskilt lagregler och andra föreskrifter. Det sägs vidare i direktiven:

En väsentlig uppgift för kommittén bör vara att undersöka i vilken utsträckning rennäringens intressen har fått träda tillbaka för andra samhällsintressen vid markanvändning av olika slag och i vilken utsträckning hänsyn har tagits till den samlade effekten för rennäringen av olika exploateringar. Hur utfaller med andra 0rd intresseavvägningen mellan å ena sidan rennäringens intressen och å andra sidan andra samhällsintressen? Det är dock inte meningen att kommittén i detalj skall undersöka alla beslut om markanvändning som mer eller mindre rör renskötseln. Avsikten är att kommittén skall göra en översiktlig genomgång av sådana beslut i markanvändningsfrågor som är av särskild betydelse för rennäringen. Vid den kartläggning som kommittén behöver göra bör den beakta vad rennäringskommittén kan komma fram till i sin utredning. Mot bakgrund av sin undersökning bör kommittén överväga om det finns behov av att stärka skyddet för rennäringen och i så fall i vilken utsträckning en förstärkning kan ske. Om kommittén kommer till slutsatsen att skyddet för rennäringen bör utvidgas, bör kommittén föreslå nödvändiga författningsändringar.

172 Förhållandena inom rennäringen

En annan uppgift för kommittén bör vara att göra en genomgång av olika författningar som har anknytning till renskötseln för att undersöka i vilken utsträckning det finns regler om att samiska sammanslutningar skall eller bör höras innan beslut fattas som rör rennäringen. Om kommittén anser att det finns behov av kompletterande bestämmelser, bör den lägga fram förslag till författningsändringar. Vår genomgång av beslut i markanvändningsfrågor redovisas i sin helhet i bilaga 1 till betänkandet. Arbetet utfördes huvudsakligen våren 1985, men vissa avgöranden är av senare datum. Det bör påpekas att det inte är fråga om någon fullständig kartläggning. Vi anser emellertid att en längre gående genomgång inte skulle leda till att vi fick ett bättre underlag för våra bedömningar. En svårighet vid analysen av avgörandena är att dessa ofta är mycket sparsamt motiverade. Endast ett fåtal fall härrör från domstolar. I övrigt är det förvaltningsbeslut av olika slag som endast kortfattat anger de grunder på vilka besluten bygger. En annan svårighet är att det av besluten inte går att utläsa deras konsekvenser för rennäringen. För den saken fordras att effekterna av besluten studeras i varje enskilt fall, dvs. att utvecklingen inom renskötseln i den berörda samebyn följs upp. En sådan konsekvensutredning skulle bli mycket arbetskrävande. Vi har inte ansett oss ha de nödvändiga ekonomiska och personella resurserna för det arbetet. Det är emellertid otvivelaktigt så att det vore värdefullt om ett större antal avgöranden om markanvändning sattes in i ett vidare sammanhang och konsekvenserna av fattade beslut blev kända. För den uppgiften torde fordras att en myndighet kontinuerligt kan följa utvecklingen och belysa speciella fall i ett bredare perspektiv. Vår förhoppning är att den av oss föreslagna myndigheten, Sametinget, på sikt skall kunna fylla denna funktion. Genomgången av avgörandena ger inte någon klar bild av rennäringens ställning. Några entydliga slutsatser som endast grundas på det nu framtagna materialet låter sig därför knappast göra. En iakttagelse är emellertid att rennäringens intressen ofta får stå tillbaka när de ställs mot allmänna samhällsintressen. Vi har vidare ansett oss kunna konstatera att ett ingrepp i renbetesmarkerna sällan sätts in i ett större sammanhang där konsekvenserna av flera ingrepp -tidigare och kanske kommande - beaktas. Vi anser att det behövs mer övergripande bedömningar när ingrepp i renbetesmarkerna aktualiseras. Sådana bedömningar förutsätter enligt vår mening dels tillgång till markanvändningsplaner och utvecklingsplaner för rennäringen, dels en särskild myndighet med uppgift att bevaka samiska intressen. Vårt förslag om sameting skall ses bl.a. mot denna bakgrund. Vi drar vidare den slutsatsen av de genomgångna avgörandena att ett klargörande av renskötselrättens ställning i det fastighetsrättsliga systemet är angelägen. Vi återkommer till detta i kap. 10. Genomgången av avgörandena och de diskussioner som vi haft med bl.a.

Förhållandena inom 173

rennäringen

företrädare för samebyar och kommunala tjänstemän har övertygat oss om betydelsen av samråd i frågor som rör användningen av mark och vatten. Det finns goda erfarenheter av samråd inom flera områden. Samråd förutsätter ofta att samebyarna har någon form av stöd. SSR har här en viktig uppgift. Vår genomgång innehåller inte några avgöranden enligt plan- och bygglagen eller naturresurslagen eftersom dessa lagar varit i kraft i knappt två år. Det kan dock fastslås att rennäringens ställning på de s.k. vinterbetesmarkerna stärkts genom naturresurslagen. Vi har tidigare påtalat värdet av att konsekvenserna av beslut i markanvändningsfrågor studeras. Detta gäller naturligtvis inte minst de beslut som fattas med stöd av naturresurslagen. En väsentlig utgångspunkt för våra överväganden är det material som vi redovisat i folkrättsbetänkandet. Vissa slutsatser i det betänkandet såvitt avser rennäringen återges i avsnitt 10.3. I övrigt är denna del av betänkandet upplagd på följande sätt. I detta kapitel redovisar vi under vilka betingelser dagens rennäring bedrivs. Vi presenterar dessutom, i grova drag, rennäringslagstiftningen. I kap. 5 redogör vi översiktligt för renskötseln och dess rättsliga reglering i Norge och Finland. Kap. 6 innehåller en beskrivning av olika näringar och verksamheter som på skilda sätt kan stå mot rennäringen i frågor som rör markanvändningen. Vi beskriver också vilka effekter dessa näringar och verksamheter kan ha på rennäringen. I kap. 7 redovisar vi gällande rätt när det gäller ianspråktagande av mark och vatten för olika ändamål inom renskötselområdet. I vissa fall hänvisas till den nämnda bilagan med avgöranden i mark- och vattenfrågor. För att bl.a. söka undvika konflikter har som nämnts inom flera områden etablerats samrådsförfaranden mellan rennäringsföreträdare och företrädare för andra verksamheter. Vi beskriver sådana samråd i kap. 8. I skattefjällsmålet finns uttalanden som är av grundläggande betydelse för renskötselns rättsliga ställning. Vi redogör för skattefjällsmålet och våra slutsatser av det i kap. 9. Huvudparten av våra överväganden och förslag rörande rennäringen redovisas slutligen i kap. 10.

4.2 i

Rennäringen dag

4.2.1 De renskötande samerna

Den samiska befolkningen i Sverige uppskattades av sameutredningen till ca 17 000 personer år 1972. Sameutredningen beräknade samtidigt de renskötande samernas antal till mellan 2 300 och 2 700 personer. Av de 2 700 samerna, enligt den s.k. Umeåundersökningen 1972, bodde drygt 2 000 i Norrbottens län, ca 300 i Västerbottens län och ca 400 i Jämtlands län

174 Förhållandena inom rennäringen

inklusive Idre kommun i Kopparbergs län. År 1979 fanns det enligt lantbruksstyrelsen 811 rennäringsföretag. Det är emellertid svårt att göra rättvisande beräkningar av antalet renskötande samer. Skälet till det är bl.a. att renskötseln ofta bedrivs i kombination med andra näringar. Det saknas dessutom en enhetlig bedömning av vem som skall anses vara renskötande medlem i en sameby.

4.2.2 Renbetesmarkerna Renskötsel bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs- och Västernorrlands län. Bruttoarealen av de svenska samernas renbetesmarker uppgår till ca 165 000 kmz, varav ungefär 12 000 kmz ligger i Norge. I bruttoarealen är inte inräknat vissa större sjöar samt vattendrag som bildar gräns mellan samebyar. När bruttoarealen reduceras med vattenområden, högfjällsimpediment och kulturområden återstår en nettoareal på ca 137 000 kmz. Renbetesmarkerna omfattar i runda tal en tredjedel av Sveriges totala yta. Renskötselområdet har vid olika tillfällen indelats i områden i syfte att reglera rennäringen och sätta gränser för nybyggarkolonisationen (se fig. 7). I figur 7 och i den följande texten används vissa termer, som här kortfattat skall förklaras. Lappmarksgränsen. På grund av konflikter mellan samer och inflyttade personer söderifrån fastställdes år 1751 en yttre gräns för jordbrukskolonisationen och nybyggarverksamheten. Odlingsgrânsen. Eftersom lappmarksgränsen inte upprätthölls blev genom 1873 års avvittringsstadga en ny gräns uppdragen. Odlingsgränsen har varit upphuggen i terrängen som en rågång från Karesuando i norr till Jämtlands län i söder men är nu i allmänhet igenvuxen. Avsikten var att området nordväst eller ovanför odlingsgränsen skulle vara förbehållet samerna. Inte heller denna gräns har upprätthållits. Renbetesfjällen. Skattefjällen i Jämtlands län avgränsades i samband med markregleringar, s.k. avvittringar, på 1840-talet. Med renbeteslagen år 1886 förändrades lappskattelanden/skattefjällen till renbetesfjäll. För dessa gäller samma bestämmelser i rennäringslagen som för områdena ovanför odlingsgränsen. Åretruntmarkerna. Områden där renskötsel får bedrivas hela året. Vinterbetesmarkerna. Områden där renskötsel får bedrivas endast vissa delar av året. Koncessionsområdet. Område där renskötsel endast får bedrivas efter tillstånd från lantbruksnämnden. Enligt 3 § rennäringslagen får renskötsel bedrivas hela året (åretruntmarker) - i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten,

Förhållandena inom 175 rennäringen

Figur 7 Renskötselområdet i Sverige

år [á i»

i

0:35? v??

när Ö

i / 4.7 v

,i / åifksçi,

\ J

Gräns för renbetesfjäl 1/ odl ingsgräns Lappmarksgräns Vinterbetesmarker Året runtmarker Område för koncessionsvi renskötsel

Efter lantbruksstyrelsens och statens planverks rapport 44 del 5, 1978.

- i Jämtlands län och

på renbetesfjällen (skattefjällen)

- inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete. Under tiden den 1 oktober - 30 april får renskötsel bedrivas i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen. Den får under samma tid också bedrivas i sådana trakter nedanför lappmarksgränsen och renbetesfjällen

176 Förhållandena inom rennäringen

där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. För dessa områden förekommer också benämningen sedvanemarker. Betestiden på vinterbetesmarkerna kan i vissa fall förlängas av lantbruksnämnden om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden. Vissa särskilda bestämmelser gäller för den s.k. koncessionsrenskötseln som bedrivs i Norrbottens län mellan lappmarksgränsen och gränsen mot Finland. Koncessionsrenskötseln har nyligen utretts inom jordbruksdepartementet och behandlas inte av (jfr Ds Jo 1984:2, Koncessionsrenskötseln) samerättsutredningen. Renskötselområdet sträcker sig också in i Norge. Enligt den tidigare nämnda renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge får nämligen vissa områden i Troms, Nordlands och Nord Tröndelags fylken i begränsad utnyttjas för de svenska samernas renbetning liksom vissa omomfattning råden i Sverige får användas av de norska samerna.

4.2.3 Renskötselns markanvändning

Renskötselns behov av mark styrs av ett mångsidigt samspel mellan renen, människan och miljön. De olika betesområdena har var för sig viktiga funktioner under skilda av renskötselåret och kan därför inte perioder ersätta varandra. Varje år flyttar därför renhjordar från områden vid riksgränsen mot Norge ner till skogslandet i öster och för vissa byar ända ner till kusten. Flyttningssträckorna kan uppgå till 30-40 mil. Flyttningarna från sommar- och höstbeteslanden uppe i fjällen till vinterbeteslanden sker under tiden oktober till december. Vårflyttningarna påbörjas i april och kalvningslanden i lågfjällsområdet nås i maj, då renarna kalvar. Under tiden juni till augusti betar renarna i sommar- eller högsommarland, där kalvarna märkes. Årets viktigaste slakt äger rum i september, före flyttningen till höstbeteslandet. Det som nu sagts är typiskt för den s.k. fjällrenskötseln. Skogsrenskötseln bedrivs efter samma mönster men vanligen inom ett område av mindre och mellan betesmarker där säsongbetesområdena sammanutsträckning faller mer med varandra än vad som är normalt i fjällbyarna. Olika moment i renskötselförloppet visas schematiskt i figur 8. Renskötseln bedrivs alltså så att renhjorden flyttas eller strövar mellan olika betesområden som vart och ett har egenskaper som gör det värdefullt i olika situationer. Sådana specialområden kan vara kalvningsland i sydsluttvinterbetesland, lavrika hedar, älvövergångar där isen ningar, snöfattiga med lugnt strömmande vatten. lägger sig tidigt samt vad- och simställen och höglänta områden ut- Flyttningarna sker i etapper. Hedar, myrar nyttjas som övernattningsbeten eller uppsamlingsplatser. Vid flyttningarna utnyttjas ofta långsträckta, lättframkomliga terrängformer som lågfjäll och Vid älvdalar. En isbelagd älv kan utgöra en mycket lämplig flyttningsväg. av vilka flyttning med samlad hjord används ofta bestämda flyttningsleder en del har röjts eller markerats i terrängen.

Färhållandena inom 177

rennäringen

Figur 8 Renskötselförløppet

Höstbetesland

Balancing Brunt Sailing Sltlljning Shit

Belöning Samling Kalvmälünim Fiske

Sotnmarbotosland Vinterbotnlarhd

Vårbotesland

Figuren har hämtats ur lantbruksstyrelsens och statens planverks rapport 44 de] 5 1978 Rennäringen i kommunernas planering.

Arbetet inom renskötseln påverkas naturligtvis i hög grad av väderleken. Ymnigt snöfall, isbelagt bete, sen isläggning, varm sommar är exempel på faktorer som kan ändra renhjordens invanda flyttningsvägar. Därför är det viktigt att alternativa betesområden och finns

flyttningsvägar att tillgå. Förändringar i markanvändningen utefter flyttningsvägen såsom ny be-

byggelse, ny väg eller vattenreglering kan orsaka merarbete vid flyttningen och avsevärt förlänga flyttningsvägen.

Övernattnings- eller rastbeten är relativt begränsade områden där renar›

nu vid pågående flyttning hålls samlade och under intensiv bevakning. När

övernattningsbeten utnyttjas behöver renarna vara ostörda för att inte bevakningen skall försvåras eller renarna lämna området. Förändras ett område som används som övernattningsbete genom bebyggelse, grustäkt, skogsbruksåtgärder eller liknande kan en samlad flyttning avsevärt försvåras. Renskötseln behöver ostörda marker. Under vissa förhållanden är renskötseln speciellt känslig för störningar. På våren behöver vara ostörda kalvningslanden för att kalvningen skall bli lyckad. Under sommaren är det främst de bästa betesmarkema och

kalvmärkningsplatserna som kräver störningsfrihet. Höstens omfattande

samlingsarbete för slakt och vinterflyttning innehåller kritiska moment där en störning kan innebära att veckors samlingsarbete får göras om. Även under vintern behöver renarna betesro. Störs renarna under vinterbetning kan de upphöra att gräva efter betet och sprida sig. Det gäller särskilt under senvintern och vid ogynnsamma betesförhållanden.

Vinterbetesmarkerna brukar betraktas som flaskhalsar i rennäringen. Tillgången till vinterbete är avgörande för hur stora renhjordarna kan bli.

178 Förhållandena inom rennäringen

4.2.4 Antalet renar*

Vid Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår. vinterrenhjorden, dvs. den renrenräkningar och i renlängder registreras man i huvudsak över mellan slaktsäsong och kalvningshjord förfogar säsong. Detta renantal har under vissa tidsperioder uppgått till ca 280 000 Andra tider har vintereller något där över inom hela renskötselområdet. till obetydligt över 160 000 djur (under 1920-talet). hjordens storlek sjunkit Renantalets framgår i stort av nedanstående sammanställning. växlingar

vid olika tid- Tabell 3 Antal renar inom hela renskötselområdet enligt räkningar

punkter under 1900-talet

År Antal renar År Antal renar

273 0()0 1966 190 000 1910 1921 162 000 1971 173 ()()0 279 000 1976 182 0()0 1931 164 000 1981 227 000 1940 1955 275 000 1983 250 000 211 000 1988 292 0()0 1961

I betänkandet 1966:12) Renbetsmarkerna beräknades det uthålligt (SOU för det svenska renbetesområdet till 260 000 högsta lämpliga renantalet Inom Norrbottens län beräknas 179 000 djur (varav 16 000 inom djur. inom Västerbottens län 45 000 koncessionsområdet) kunna födas uthålligt, och inom Jämtlands län med Idre i Kopparbergs län 36 000 djur.

storlek Förhållanden som påverkar renstammens

storlek av tillgången till l allt väsentligt bestäms den svenska renstammens ett väl samlat och åtkomligt vinterbete. Be- Under vintern råder i allmänhet mycket knappa näringsbetingelser. Det är främst testillgången är då i hög grad beroende av snöförhållandena. som bestämmer tillgängligheten av bete. snödjupet och snöns beskaffenhet är förlusterna relativt Under normala förhållanden på grund av svält inträffar det att exceptionella vinterbetesförhållanden måttliga. Emellertid Den senasutlöser s.k. renkatastrofer med mycket stora förluster som följd. i detta avseende inträffade vintern 1972/73 då det uppte renkatastrofen att ca 30 °/o av renhjordarna i delar av Norrbottens län gick skattades 1965-1967 till 50förlorade. Under katastrofåren uppskattades förlusterna

70 % i stora delar av Norrbotten. renkatastroferna kan schematiskt indelas i De periodiskt återkommande ökar kontinuerligt. En fas av tre faser. En uppbyggnadsfas då renantalet till betesöverbeläggning, dvs. då renantalet är för högt i förhållande

Sifferuppgifterna i detta avsnitt är i huvudsak hämtade från rennäringskommitavsnitt 2.4. téns betänkande (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi

Förhållandena inom 179

rennäringen

resurserna. Renbetet blir under denna fas gradvis sämre. Slutligen en katastroffas då renantalet reduceras kraftigt. Ett högt renantal kan till synes bero på att renbetesresursema är så omfattande att de tillåtit en fortsatt ökning av rennäringens produktion. Det sannolika är dock att det inom vissa områden är fråga om en överbeläggning och överbetning av vinterbetesmarkerna som måste följas av en reducering av renantalet. Den viktigaste åtgärden för att undvika renkatastrofer är naturligtvis att reducera renantalet till en nivå, som innebär balans mellan betestillgång och renantal. Sådana åtgärder måste ske samfällt av alla renägare för att lyckas. Detta förutsätter en långsiktig planering av samebyn där man lägger fast vissa principer hur man skall klara av att balansera renantalet. Det är i första hand renägarnas konkurrens om betet som är orsaken till att en obalans mellan och renantal betestillgång kan uppstå. Det finns emellertid också andra förklaringar: 0 Intrång från konkurrerande markanvändningsintressen minskar renbetesmarkens produktionskapacitet och tillgänglig areal medan antalet renskötselföretag inte minskar. 0 Enskilda renägare slaktar vid goda år ut mindre än vad som motsvarar tillväxt i syfte att bygga upp en reserv för att gardera sig mot hjordens svåra vintrar med stora förluster. 0 Skattekonsekvenserna medför att renägare med stora reninnehav inte slaktar ut i tillräcklig omfattning. O i Norrlands

Sysselsättningsläget inland erbjuder inga alternativ för små

renägare som vill upphöra med renskötseln. I stället blir dessa kvar i renskötseln och strävar efter att öka renantalet trots att det många gånger saknas utrymme i samebyn. År 1973 infördes ett

katastrofskadeskydd för rennäringen. Katastrofskade-

skyddet skall i första hand utgå som ett bidrag till kostnader för utfordring,

transporter och andra skadeförebyggande åtgärder. En förutsättning för bidrag är att sådana åtgärder som kan anses normala i en välordnad ren-

skötsel har vidtagits. Först i andra hand skall uppkomna förluster på grund av en inträffad katastrof ersättas. Eftersom rennäringen genom t.ex. katastrofskadeskyddet numera till stor del kan motverka renkatastrofer finns det risk för en ohämmad ökning av renantalet med överbetning som följd. Flera av de faktorer som tidigare redovisats samverkar till att försvåra en gemensam anpassning av renantalet till renbetesmarkernas produktionskapacitet. En sådan anpassning är dock nödvändig speciellt i en situation då konkurrerande markanvändningsintressen minskar renbetesmarkernas produktion och tillgängliga areal. Bestämmelserna i rennäringslagen om räkning av renar, beslut om högsta renantal i sameby, sanktioner m.m. redovisas i avsnitt 4.3.4. Vi tar också upp frågan om renantalet i avsnitt 10.5.2.

180 Förhållandena inom rennäringen

4.3 Rennäringslagstiftningen

i Sverige regleras i 1971 års rennäringslag (1971:437). Rennä- Rennäringen ersatte den då gällande renbeteslagen från år 1928. Syftet med ringslagen rationalisering och att ge den nya lagen var bl.a. att främja renskötselns samebyarna en starkare ställning. finns bestämmelser om renskötselrätt, renskötselområ- I rennäringslagen särskilda bestämmelser om koncesden, samebyar m.m. I lagen finns också sionsrenskötsel. Lagen innehåller vidare särskilda skyddsregler för rensköt-

andra intressen liksom vissa straffbestämmelser. seln gentemot finns till

I rennäringsförordningen (1971:438) tillämpningsföreskrifter

rennäringslagen. i Svenska och norska samers rätt till renbete i Norge resp. Sverige regleras en konvention av den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge (SÖ

1972:15). Konventionen antogs samma år som svensk lag (SFS 1972:114). konvention från år 1751. Inne- Denna bygger på den s.k. lappkodicillen och kodicillen redovisas i vårt folkrättsbetänkande. hållet i konventionen Konventionen 2002. gäller till den 30 april Det finns också en konvention av den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena med en lag (1926 nr 1) som innehåller bestämmelser i anledning av konventionen samt en kungörelse Konventionen omförsom bl.a. reglerar renströvning i gränsområdena.

handlas för närvarande.

4.3.1 Renskötselrätt m.m.

tillkommer samerna har i lagen De rättigheter som enligt rennäringslagen renskötselrätt. Renskötselrätten befått den sammanfattande beteckningen underhåll för skrivs som en rätt för samer att begagna mark och vatten till bl.a. renbete, jakt, fiske och visst skogssig och sina renar. I rätten ingår personer av samisk härkomst som kan åberopa att fång. Rätten tillkommer far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadignågon av deras föräldrar, varande yrke (1 §). som sådan medför emellertid ingen rätt att bedriva Renskötselrätten i en renskötsel. Endast den renskötselberättigade person som är medlem begränsning av vilka samer som får bedriva sameby får göra det. Denna skäl och har funnits sedan den renskötsel är betingad av näringsmässiga år 1886. Det ingår inte i vårt uppdrag att ompröva första renbeteslagen

rennäringslagen på denna punkt. Renskötsel får bedrivas på såväl statlig och kommunal som privat mark. - det s.k. ute- På markerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen andra - anses rennäringen ha en starkare rätt än inom slutandeområdet område betecknas i 1886 års renbeteslag som markområden. Motsvarande för avsatt land” och i senare lagar som områden som blivit till lapparna lapparnas uteslutande begagnande anvisade”.

Förhållandena inom 181

rennäringen

Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till rennäringslagen skall vad som i lag eller annan författning betecknats som områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande i stället avse sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara och disposition renbetesfjällen. Inom Norrbottens och Västerbottens län kan renskötselområdet indelas i fyra områden. l. Åretruntmarker ovanför odlingsgränsen. 2. Åretruntmarker nedanför odlingsgränsen. 3. Vinterbetesmarker ovanför lappmarksgränsen. 4. Vinterbetesmarker nedanför lappmarksgränsen. I Jämtlands län motsvarar renbetesfjällen närmast punkt 1 och sedvanemarkerna punkt 4. Samerna har den starkaste rätten inom områden som avses i punkt 1 och den svagaste inom områden som avses i punkt 4. I huvudsak är det fjällsamebyarna som har rätt att använda de områden som avses i punkt 1. För åretruntmarkerna gäller enligt 30 § rennäringslagen att markens användning inte får ändras genom markägarens ensidiga förfogande, om ändringen medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Om innehållet i renskötselrätten på åretruntmarkerna har högsta domstolen uttalat 1965 (NJA s. 492) att samerna i vad avser renskötseln på dessa områden tillförsäkras rättigheter som är att likna vid dem som eljest tillkommer markägaren. Renskötselrätten kan enligt 26 § rennäringslagen upphävas för visst markområde när området behövs för ändamål som avses i expropriationslagen eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Bestämmelserna i 26 och 30 §§ behandlas utförligare i avsnitt 7.1. Inom vinterbetesmarkerna är skyddsreglerna för rennäringen betydligt svagare. Vi återkommer till skyddet för rennäringen på vinterbetesmarkerna i kap. 10.

4.3.2 Samebyarna

En sameby är dels ett geografiskt område, dels en ekonomisk och administrativ sammanslutning. Åretruntmarkema skall vara fördelade mellan samebyar i särskilda byområden (6 §). Indelningen i byområden görs av lantbruksnämnden. skall göras så att områdena Indelningen blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter (7 §). Det finns 43 samebyar, förutom de åtta byarna för koncessionsrenskötsel. Medlemskap i en sameby är som_tidigare nämnts enligt rennäringslagen en förutsättning för rätt att bedriva renskötsel. Samebyn får uppföra vissa anläggningar och mindre byggnader som behövs för renskötseln (16 §) varvid behövlig skog får avverkas på de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen (17 §). Vidare har samebyn rätt att flytta renar mellan skilda delar av byns betesområde (23 §).

182 Förhållandena inom rennäringen sou 193941

Vissa befogenheter tillkommer också medlemmarna i samebyn. De är berättigade att uppföra mindre byggnader som behövs för renskötseln (16 §) och att för detta ändamål avverka erforderlig skog samt att bl.a. på kronomark under statens omedelbara disposition ta virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad (18 §). Samebyn har enligt rennäringslagen (9 §) bl.a. till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln. Enligt 10 § företräder samebyn medlemmarna i frågor som rör renskötseln och medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. Samebyn är sålunda sakägare vid konflikter med motstående intressen om markanvändning m.m. Det åligger vidare samebyn att bevaka rennäringens intressen i olika samråd med t.ex. företrädare för skogsbruket. Också i kontakterna med kommunerna, t.ex. vad gäller planläggning och planarbete företräder samebyn rennäringsintresset. Några samrådsformer beskrivs i kap. 8.

4.3.3 Förhållandet till markägare m.m.

Renskötsel får bedrivas på alla marker inom renskötselområdet. Det betyder att många privata markägare måste tåla att deras mark tas i anspråk för renbete. Renskötselrätten kan enklast förklaras som en form av nyttjaderätt som belastar fastigheterna. Den kan också jämföras med servitut i vissa avseenden. Vi utvecklar detta i avsnitt 10.2. Rennäringslagen innehåller ett flertal bestämmelser om rennäringens hänsynstagande till markägare. Lagen har också som nämnts regler till skydd för rennäringen mot andra intressen. Anläggningar till stadigvarande bruk för renskötseln skall förläggas till (16 §). Växande barrträd får avverkas plats som anvisas av markägaren endast efter anvisning av markens ägare eller brukare om denne inte medger annat (17 §). Ersättning behöver inte lämnas för skog som avverkats på kronomark under statens omedelbara disposition eller på mark som vid inte heller för växande lövträd som awittring utlagts till allmänningsskog, annars tas inom lappmarkerna eller på renbetesfjällen. I andra fall skall ersättning utgå för rotvärdet av växande träd. Vid renskötselns utövande skall skälig hänsyn tas till andra intressen (65 §). Renar skall om möjligt hållas inom samebyn och vid flyttning hållas samlade i flockar. Om renarna uppehåller sig utanför det tillåtna området för renskötsel kan länsstyrelsen förordna att renarna skall slaktas och säljas. Markägamas och andras intressen tillgodoses vidare genom bestämmelser i 90§ om s.k. strikt ansvar för skada genom renar. De skador som omfattas av bestämmelserna är av följande tre slag. 1. Skador under tiden juni - augusti på åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgränsen »eller på renbetesfjällen eller under tiden maj - september på åker, äng eller trädgård som är belägen inom annat omrâde där renskötsel får bedrivas under hela året. 2. Skador på mark inom renskötselområdet under tid då renskötseln inte får bedrivas där.

Förhållandena inom rennäringen 183

3. Skador på mark utanför renskötselområdet. l dessa tre fall skall skadan ersättas av den sameby inom vars område skadan uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om det inte visas att skadan inte har orsakats av byns renar. När renar befinner sig inom ett betesområde, skall hundar i trakten som regel hållas i band eller instängda. Detsamma gäller när renar flyttas (93 §). I 94 § finns vissa straffbestämmelser till skydd för rennäringen. Till böter döms bl.a. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet - fastställd avstänger eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtar väsentåtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet ligen försämras, - skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötseln då är tillåten, - driver bort obehörigen renar från område där renskötseln då är tillåten eller hindrar renar från att beta på sådant område. Det finns sålunda skyddsregler för rennäringen för speciella situationer och på vissa områden. Däremot saknas det generella skyddsregler som gäller inom hela renskötselområdet. Vi återkommer till detta i kap. 10.

4.3.4 renantal m.m.

Högsta

Lantbruksnämnden bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns område (15 § rennäringslagen). Nämnden kan också förordna om inskränkningar i betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller eljest främja renskötseln. Samebyn får i sin tur bestämma hur många renar en medlem högst för inneha eller meddela andra föreskrifter om innehavet

(35 §). Bestämmelserna om högsta renantal kan omprövas. Överprövning

är naturligtvis också möjlig. Räkning av samebyns renar skall ske årligen såvida inte lantbruksnämnden medger att räkningen får ske med större tidsmellanrum (66 §). På grundval av renräkningen skall renlängd upprättas av samebyn. Renlängden skall uppta bl.a. det räknade eller uppskattade antalet renar för varje renägare i byn. Bystämman fastställer renlängden (68 §). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd döms till böter (95 §). Lantbruksnämnden kan inte framtvinga en renräkning. Nämnden har inte heller rätt att kontrollera uppgifterna i renlängden genom egen renräkning eller liknande kontrollåtgärd. Det finns i rennäringslagen inte några direkta sanktionsbestämmelser som kan användas mot en sameby som inte följer lantbruksnämndens beslut om högsta renantal. Samebyn kan inte heller vidta några åtgärder mot den enskilde renägare som inte efterföljer byns föreskrifter om renantalet. Rennäringslagen innehåller dock två åtgärder som något närmare bör beröras. Det gäller förordnande av syssloman och beslut om tvångsslakt.

184 Förhållandena inom rennäringen

År renskötseln inom samebyns betesområde bristfällig och har överenskommelse inte träffats om rättelse, kan länsstyrelsen efter anmälan av lantbruksnämnden förordna en syssloman (72 §). Lantbruksnämnden kan inte på eget initiativ ta upp saken. Det krävs en begäran från en samebymedlem eller någon annan vars rätt berörs. Sysslomannens ställning blir närmast jämförlig med en konkursförvaltares. Han övertar huvuddelen av både bystämmans och styrelsens befogenheter. Han kan således besluta om begränsningar i en renägares reninnehav. Men lika litet som bystämman kan han tillgripa några sanktionsmedel mot den renägare som inte låter sig efterrätta beslutet.

Länsstyrelsen kan vidare besluta om tvångsslakt av renar, om renar

uppehåller sig utanför renskötselområdet eller inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där (71 §). Tvångsslakt kan alltså inte tillär högre än föreskrivet. Vanligtvis för gripas av det skälet att renantalet dock ett för stort renantal med sig det slag av olägenheter som nämns i paragrafen. Tvångsslakt kan därför sägas vara ett indirekt sanktionsmedel vid för högt renantal. Det bör noteras att tvångsslakt inte kan tillgripas mot enskild renägare. 1928 års renbeteslag innehöll bestämmelser som gjorde det möjligt för länsstyrelsen att vid vite förelägga enskild renägare att minska renantalet (39 § renbeteslagen). I lagen fanns vidare bestämmelser om s.k. civilrättsligt i vite. Lappbyn kunde t.ex. vitesförelägga renägare att reducera sin renhjord enlighet med föreskrift om högsta renantal i byordningen (11 §). Som ett yttersta korrektionsmedel kunde en försumlig renägare förlora rätten att bedriva näringen. Nämnda bestämmelser i renbeteslagen utmönstrades emellertid ur lagstiftningen vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag. Frågan om åtgärder för att komma till rätta med problemen med strövrenar etc. har dock tagits upp på nytt under senare tid. Rennäringskommittén (SOU 1983:67) övervägde att föreslå en samisk ansvarsnämnd, motsvarande vad som finns i andra näringsgrenar bl.a. inom motorbranschen och bland revisorer, advokater och läkare. Nämnden skulle verka för god renskötarsed och avgöra bransch- och disciplinfrågor. Kommittén fann emellertid att det borde ankomma på samerna själva att ta initiativ till att inrätta en sådan nämnd och att frågan om lagreglering borde bli föremål för ytterligare överväganden om samerna begärde det. Någon samisk ansvarsnämnd har inte kommit till stånd. Rennäringskommittén tog också upp frågan om s.k. strövrensvite. Kommittén ansåg att regeringen borde ge en särskild arbetsgrupp i uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser om ekonomiska sanktioner vid förekomst av strövren i anmärkningsvärd omfattning. Ett sådant uppdrag gavs sedermera åt den s.k. rennäringsgruppen inom lantbruksstyrelsen. I gruppen har ingått bl.a. företrädare för de samiska intressena.

Förhållandena inom 185 rennäringen

Rennäringsgruppens förslag

Rennäringsgruppen har nyligen lagt fram förslag bl.a. till åtgärder för att komma till rätta med för höga renantal. I gruppens rapport (Lantbruksstyrelsens rapport 1989:4) sägs bl.a.:

Ett i förhållande till betesresurserna för högt renantal kan för en sameby få en mängd negativa konsekvenser såsom överbetning av markerna och problem med att styra renarnas betning. Uppkomsten av strövren kan förorsaka skador på växande gröda. Nyetableringen i samebyn försvåras också om antalet renar totalt är för stort. Att komma till rätta med problemet med för högt renantal ställer krav på åtgärder inom skilda områden. Ett första steg är att fullfölja betesinventeringarna och att sedan i den markanvändnings- och utvecklingsplanering, som nu pågår i flertalet samebyar, planera och ta ställning till lämpligt antal renskötselföretag och renantal. från lantbruksnämnderna och Produktionsrådgivningen SSR, med inriktning bl. a. på slaktuttag och urval för avel, har också stor betydelse. Ett sätt för samebyn att lösa frågan om ett för högt renantal är att samebyn med stöd av 35 § rennäringslagen beslutar hur många renar en medlem högst får ha eller meddelar andra föreskrifter om innehavet. Sådana bestämmelser har tillämpats i några fall, när byarna bedömt renantalet vara för stort i förhållande till betesresurserna eller till de praktiska att behärska renbetståndet. möjligheterna I praktiken har dock byns beslut inte fått någon nämnvärd betydelse, bl a därför att byn inte har några maktmedel att ta till mot medlemmar som inte rättar sig efter beslutet. För att på ett effektivt sätt någorlunda snabbt få ned antalet renar bör en anpassning ske av skattereglerna. Med insikt om detta har för övrigt lantbruksstyrelsen i juni 1988, på rennäringsgruppens framställning, begärt hos regeringen att försäljning eller slakt av renar inte tas upp till beskattning om de sätts in på renkonto. Framtida uttag från kontot skulle däremot vara skattepliktiga. Renkontot skulle alltså göra det möjligt att bättra än nu skattemässigt fördela inkomsterna från ett större slaktuttag m m på flera år. Med hänsyn till de olägenheter som ett för högt renantal mera allmänt kan leda till bör det även vara möjligt för samhället att ingripa, för det fall samebyn inte tar tag i problemet.

Rennäringsgruppen har föreslagit att länsstyrelsen skall kunna vid vite förelägga en sameby att reducera antalet renar till det av lantbruksnämnden fastställda. har påpekat att möjligheten Gruppen att förelägga vite givetvis inte behöver utnyttjas så snart en samebys renantal överstiger det fastställda. Avgörande bör vara att det uppkommer någon olägenhet för tredje man, t.ex. för grannbyar, ortsbor eller trafikanter. Det blir samebyns sak att besluta hur reduktionen skall ske och se till att denna genomförs. I den mån detta inte lyckas bör samebyn genom vitesföreläggande mot en eller flera medlemmar framtvinga en sådan minskning. Det bör noteras att sådant s.k. avtalsvite endast kan användas om sambyn i sina stadgar tagit in en föreskrift om vite för den som bryter mot de regler som byn bestämt för verksamheten.

186 Förhâllandena inom rennäringen sou 193941

Rennäringsgruppen föreslår dessutom särskilda sanktionsmöjligheter mot enskild renägare. Enligt gruppens förslag skall länsstyrelsen direkt kunna vitesförelägga den renägare som har fler renar än vad han får ha enligt bystämmans beslut.

4.3.5 av mark och vatten

Upplåtelse

Statens marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen förvaltas av lantbruksnämnden. Lantbruksnämnden kan upplåta nyttjanderätt till dessa områden under förutsättning att upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln (32 §). Det finns många slag av upplåtelser. Som exempel kan nämnas upplåtelse av jakt och fiske samt upplåtelse av mark för uppförande av stuga, koja, turistanläggning, skidlift m.m. Statens marker nedanför odlingsgränsen förvaltas av domänverket, som också svarar för upplåtelse av marken. Vi redogör utförligare för upplåtelsefrågorna i avsnitt 7.1.3.

4.3.6 Ersättning för intrång

Högsta domstolen har i skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) slagit fast att rätten till ersättning för intrångi renskötselrätten är grundlagsskyddad. HD uttalar bl.a. (s. 248): En på civilrättslig grund bestående bruksrätt av sådant slag som det här gäller är enligt 2 kap. 18 § regeringsformen på samma sätt som äganderätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § regeringsformen. I rennäringslagen stadgas ersättningsskyldighet när upphävande av renskötselrätt enligt 26 § medför skada eller olägenhet för renskötseln eller för jakt eller fiske. Sådan ersättning skall utgå enligt expropriationsrättsliga principer. Det bör dock observeras att ersättning inte skall utgå för rättens värde och utan endast för skada och olägenhet (jfr Bertil Bengtsson Statsmakten Bjärnum 1987, s. 25). I flertalet av de särskilda lagar som äganderätten, reglerar användningen av mark och vatten t.ex. vattenlagen och torvlagen finns liknande för de fall då rennäringsintresset skadas av ersättningsregler den aktuella verksamheten. När det gäller andra ingrepp i renskötselrätten än sådana som medför 26 § eller enligt de särskilda lagar som reglerar anupphävande enligt av mark och vatten saknas regler om ersättningsskyldighet för vändningen skada. I förarbetena till 30 § uttalade departementschefen (prop. 1971:51 s. av 136) att det stod öppet för en sameby eller en renägare som lider skada ett ingrepp att väcka talan vid allmän domstol. Sådan talan kan enligt departementschefen gå ut på ersättning, förbud eller skadeförebyggande åtgärder.

Förhållandena inom 187 rennäringen

Det kan emellertid konstateras att samerna med något undantag inte har inlett några sådana rättegångar. Det betyder att rättspraxis saknas på ett för samerna centralt område. Rätten till ersättning för intrång i renskötselrätten behandlar vi utförligare i avsnitt 10.9

4.4 Rennäringsadministrationen

4.4.1 Lantbruksnämnderna Med tillkomsten av 1971 års rennáringslag omorganiserades den statliga rennäringsadministrationen. Det tidigare lappväsendet, som sorterade under länsstyrelserna i de tre nordligaste länen, upphörde och de med rennäringen sammanhängande frågorna överfördes till lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Beslut i rennäringsfrågor fattas inom lantbruksnämnderna av särskilda rennäringsdelegationer, som ersätter lantbruksnämnden i plenum. Delegationerna består av fem politiskt valda ledamöter samt chefen för lantbruksnämnden och en representant för vardera och länsarbetslänsstyrelsen nämnden. Av de valda ledamöterna representerar tre rennäringsutövarna och två lantbruksnämndens lekmannastyrelse. Två av representanterna för näringsutövarna utses av regeringen och den tredje av landstinget. Delegationen utser inom sig ordförande och vice ordförande. Som framgår av nästa avsnitt pågår försöksverksamhet med en annan organisation i Norrbottens län. Inom nämnden finns en särskild rennäringsenhet som ombesörjer ärendeberedning och verkställer av rennäringsdelegationen fattade beslut. I stora drag kan lantbruksnämndernas rennäringsenheter sägas ha följande uppgifter. 0 Förvaltning av statens marker ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen samt handläggning av upplåtelseärenden enligt 32 § rennäringslagen. 0 Handläggning av det ekonomiska stödet till rennäringen. O Rådgivning till samebyar och enskilda renskötare i frågor som rör organisation, ekonomi och produktion. 0 Administration och arbetsledning vid byggande och underhåll av tekniska anläggningar.

Förvaltningen av statens marker nedanför odlingsgränsen ankommer på domänverket. Närmare uppgifter om domänverket och statens markförvaltning finns i avsnitt 7.1.3.

Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen är chefsmyndighet för lantbruksnämnderna och handlägger bl.a. överklagande av lantbruksnämndernas beslut. Det åligger styrelsen att leda de statliga åtgärderna för att främja rennäringen.

188 Förhållandena inom rennäringen

Ledamöter av lantbruksstyrelses styrelse är generaldirektören, överdirektören och minst fyra andra ledamöter (för närvarande fem), som regeringen utser. Vid handläggningen av ärenden som rör rennäringen ingår i styrelsen en särskild ledamot som utses av regeringen. Denne är regelmässigt en same. För handläggningen av rennäringsfrågor finns inom lanbruksstyrelsens veterinär- och husdjursavdelning en särskild rennäringsenhet. Bland enhetens arbetsuppgifter märks frågor som rör bl.a. rennäringens rationalisering, ekonomisk rådgivning, renköttmarknaden, renbeteskonventionerna med Norge och Finland, markförvaltningen samt sysselsättningen bland de renskötande samerna. Till lantbruksstyrelsen är vidare knutet ett rådgivande organ, rennämnden. I rennämnden ingår företrädare för bl.a. renforskningen, näringsutövarna och vissa centrala verk.

4.4.3 Länsstyrelserna

Reformen år 1971 innebar inte att länsstyrelsernas engagemang i rennäringsfrågor helt upphörde. Inom länsstyrelsernas ansvarsområde faller bl.a. att föra särskilt renmärkesregister och pröva ansökan om registrering av renmärke att överpröva vissa samebybeslut samt - och förordnande

att besluta om tvångsslakt av syssloman.

4.4.4 Försök med samordnad länsförvaltning

Sedan den 1 juli 1986 pågår i Norrbottens län en treårig försöksperiod med s.k. samordnad länsförvaltning. Till grund för verksamheten ligger förordningen (1986:418) med instruktion för länsstyrelsen i Norrbottens län och förordningen (1986:419) om försöksverksamhet med en samordnand länsförvaltning i Norrbottens län (jfr prop. 1985/86:5). I denna försöksverksamhet skall länsstyrelsen i Norrbottens län fullgöra de uppgifter som i länet normalt ankommer på lantbruksnämnden, fiskenämnden och länsskolnämnden. Syftet med försöksverksamheten är att den statliga länsförvaltningen, särskilt i frågor som rör länets utveckling och framtid skall uppträda mer samlat och bli effektivare. Möjligheterna till avvägningar mellan olika ansvarsområden skall förbättras genom minskad sektorisering. Lantbruksnämnden skall i försöksverksamheten utgöra en självständig enhet inom länsstyrelsen. Rennäringsdelegationen frigörs från lantbruksnämnden och utgör även den en särskild enhet. De fristående enheterna kallas funktionsstyrelser. Huvuddelen av de frågor som rör rennäringen handläggs av funktionsstyrelserna medan frågor av större principiell och regional betydelse hänskjuts till länsstyrelsens styrelse. Funktionsstyrelsernas och länsstyrelsens beslut överklagas alltjämt hos lantbruksstyrelsen som

Förhållandena inom rennäringen 189

också under försöksverksamheten skall genom föreskrifter och allmänna råd påverka arbetet inom sitt verksamhetsområde. Utredningen om samordnad länsförvaltning föreslår i sitt betänkande (SOU 1989:5) att den samordnade länsförvaltningen permanentas. Försöksverksamhetens organisation framgår av figur 9.

Figur 9 Samordnad Iänsförvaltning

JORDBRUKSDEPARTEMENTET REGERINGSRÄTTEN 1 l I l J LANTBRUKSSTYRELSEN KAMMARRÄTT

I

BESVÃR | | I In- xuøuw i J LÄNSSTYRELSEN

LÄNSLEDNING Lmoanovolno EIHETIR

NNÄMNOI Du!? ( nl -

:lulllå

(Efter länsstyrelsens i Norrbottens län, rapportserie nr 1986:9.)

Handväska med tennbroderier av Karin Åhs Foto: Per-Ola Utsi

5 Renskötseln i och Finland

Norge

5.1 Renskötseln i

Norge

5.1.1 Renskötselrättens m.m.

omfattning

I Norge finns förmodligen minst 40 000 samer. Av dessa har ca 2100 renskötsel som huvudnäring. Därtill kommer familjemedlemmar och andra som mer tillfälligt deltar i renskötseln. I Norge finns ca 220 0()0 renar registrerade i reinbeitesdistriktene, vartill kommer ca 12 000 renar i tamreinelagene utanför reinbeitesdistriktene (Reindriftsstyrets Melding om reindrift for 1985). Samisk renskötsel bedrivs inom Finnmarks, Troms, Nordlands, Nord- Trøndelags, Sør-Trøndelags och Hedmarks fylken (reinbeitesområdet) och omfattar ca 135 000 kmz. Renskötseln regleras i 1978 års reindriftslov”. Enligt lagen har den rätt att utöva renskötsel inom renbetesområdet som är norsk medborgare och av samisk ätt. Dessutom krävs att någon av föräldrarna eller far- eller morföräldrarna har haft renskötsel som huvudnäring om inte vederbörande själv hade renskötsel som huvudnäring när lagen trädde i kraft. Renskötselrätt inom renbetesområdet är således förbehållen de samer som är av reindriftssameslaekt. Den officiella uppfattningen i Norge (se 0t.prp. nr 9 för 1976-77) är att renskötselns rättigheter uteslutande bygger på reindriftsloven. Det har diskuterats och utreds för närvarande om den därutöver har en självständig rättslig ställning. Enligt reindriftsloven definieras renskötselrätten som en ”bruksrätt till annan manns eiendom”. De rättigheter som följer med renskötselrätten är enligt förarbetena fullständigt reglerade i reindriftsloven.

Det bör noteras Høyesterett (Lnr 147/1988) konstaterat att gränsen för den

samiska betesrätten inte sammanfaller med gränsen för reinbetesdistriktet. Lagen anger följande rättigheter som följer med renskötselrätten. - Rätt till bete. - Rätt att uppehålla sig, färdas och bruka traditionella flyttleder med renarna. - Rätt att uppföra anläggningar som behövs för renskötseln. - Rätt att ta virke för vissa ändamål med anknytning till renskötseln. - Rätt till jakt och fiske.

192 Renskötseln i och Finland

Norge

l rätten att ta virke ingår också rätt till virke för samisk träslöjd. Rätt att ta virke gäller såväl statlig som privat mark. Utövarna av renskötseln har alltså också - i samband med utövandet av rennäringen - rätt till jakt och fiske på statens mark och vatten inom områden där renskötseln bedrivs. Jakt- och fiskerätten går inte utöver den bofasta ortsbefolkningens rätt, men renskötselutövarna behöver i princip inte betala någon avgift. Enligt reindriftsloven har rennäringen rätt till ersättning när en flyttled ändras. Enligt rättspraxis föreligger dock ett mer generellt ersättnings-

skydd. Enligt Høyesteretts avgörande i Altevannsaken (Rt 1968.429) skulle

förlust av bete och fiske till följd av regleringen av sjön Altevann ersättas efter allmänna ersättningsrättsliga principer. Vid expropriationsrättsliga förfaranden således ersättningsrätt för rennäringen, men det föreligger krävs förmodligen att ingreppet är av en viss omfattning. Det norska samerettsutvalget utreder för närvarande bl.a. den rättsliga grunden för renskötselrätten.

5.1.2 Renskötselns administration Norge har till skillnad från Sverige en fristående rennäringsförvaltning, reindriftsstyret, som lyder direkt under lantbruksdepartementet. Reindriftsstyrets chef, ”reindriftssjefen”, leder den statliga reindriftsadministrationen som kan sägas vara ett sekretariat åt reindriftsstyret. Administrationen är uppdelad i en juridisk/administrativ sektion, en planläggnings/rådgivnings/informationssektion och en forskningssektion. I Norge finns sex reinbeitesområden som sammanfaller med de områden inom de sex nordligaste fylkena där samisk renskötsel förekommer. För med en reindriftsagronom som sekvarje område finns ett områdesstyre” reterare. Reindriftsagronomerna är underställda reindriftschefen. Reinbeitedistriktet motsvarar i vissa avseenden våra samebyar. Medlemmarna utser en styrelse som för reinbeitesdistriktets talan bl.a. i rättsligt hänseende. Styrelsen skall också samordna renskötseln inom distriktet och se till att lagar och förordningar följs. Reindriftsloven innehåller, till skillnad från den svenska lagen, inga detaljerade bestämmelser om hur reinbeitedistriktet skall vara organiserat. Huvudansvaret för renskötseln vilar fortfarande på den enskilde renägaren. Distriktet har stor handlingsfrihet att utforma egna modeller för samarbete och kan organisera verksamheten efter eget gottfinnande. Den norska lagstiftningen förbjuder inte heller reinbeitedistriktet att ägna sig åt annan verksamhet än renskötsel.

Renskötseln i och

Norge Finland 193

5.2 Renskötseln i Finland

5.2.1 Renskötselrättens m.m.

omfattning

I Finland finns ca 5 000 samer. De bor huvudsakligen på samernas hembygdsområde dvs. i Enontekis, Enare, Utsjoki och Sodankylä kommuner i nordligaste Finland. Man räknar med att ca 30 % av den samiska befolkningen ägnar sig uteslutande åt renskötsel. Renskötselområdet omfattar större delen av norra Finland, ca 120 000 kmz, och antalet fullvuxna räknade renar uppgår till ca 230 000. Varje finländsk medborgare som är bosatta inom renskötselområdet har rätt att äga ren. Renskötseln är således inte förbehållen samer ens på samernas hembygdsområde. Hela renskötselområdet är indelat i 56 renbeteslag vars medlemmar utgörs av de renägare som har renar med eget märke inom renbeteslagets område. På samernas hembygdsområde finns det 13 renbeteslag. Renbeteslagets uppgift är att skydda renama, främja deras skötsel, förebygga skadegörelse av renar samt förhindra att renama går in på andra renbeteslags områden. Inom renskötselområdet får renskötsel bedrivas oberoende av ägande- eller besittningsråtten till jorden. Det är dock renägarens skyldighet att skydda markägaren från skador som renama kan orsaka. Renbeteslaget är ansvarigt för sådana skador och skall utge ersättning. Rätten att bruka renskötselområdet uppfattas av många som en begränsad sakrätt som bygger på ”gamla tiders bruk. Rätten till renbete anses då tillkomma en person på grund av ett särskilt rättsförhållande. Den grupp som omarbetade renskötsellagen uttalade år 1979 att renskötselrättens rättsliga karaktär inte är särskilt viktig, eftersom renskötsel huvudsakligen bedrivs på statens mark. klassificerade rensköt- Arbetsgruppen selrätten som en allemansrätt för de renägare som är mantalsskrivna i kommuner inom renskötselområdet. Rätten till renskötsel torde dock inte kunna upphävas bara genom en lagändring eftersom den får anses vila på urminnes hävd. Riksdagens grundlagsutskott har uttalat att de obesuttna samernas rätt till fiske är skyddad enligt 6 § regeringsformen. Enligt renskötsellagen kan man få tillstånd att använda mark för renskötsel genom att tilldelas renmärke och bli medlem i ett renbeteslag i sin hemkommun. Lagen innehåller inte något särskilt skydd för renskötselrätten. För renskötseln är det tillåtet att på statens mark ta torra träd och skogsalster” av ringa värde till bl.a. bränsle. Annat för renskötseln behövligt virke från statens skogar får renbeteslagen köpa. Samerna har inte heller lagstadgad rätt till jakt och fiske. När den nya fiskelagen antogs år 1983 konstaterades att speciellt samebefolkningens fiskerättigheter i Enare, Enontekis och Utsjoki kommuner var oklara. För dessa områden gäller därför inte den nya fiskelagen. Här gäller i stället alltjämt äldre fiskelag. I samband med denna lag har det stadgats, att inom kommunen bofasta personer som ägnar sig åt yrkesfiske eller husbehovs-

Renskötseln 194 i Norge och Finland

fiske kan få tillstånd att bedriva fiske i statens vattenområden. Jakträtt tillkommer ortsbefolkningen i kommunerna på statens marker under förutsättning att marken enligt lag inte skall användas till annat. kan regeringen förbjuda renskötseln i ett renbe- Enligt renskötsellagen teslag om renskötseln inte anses ändamålsenlig. Det finns ingen rätt till i sådana fall. Inte heller finns några bestämmelser om rätt till ersättning ersättning om jakt- eller fiskerättigheter upphävs på statens mark. Rätt till förfaranden för renskötseln ersättning vid expropriationsliknande föreligger enbart enligt vattenlagen. Den finländska utreder för närvarande samernas samerättsutredningen rätt till land och vatten. Ett förslag till ny renskötsellag är under remissbehandling.

5.2.2 Renskötselns administration

för renskötselfrå- Regeringskansliet (statsrådet) utgör centraladministration gor och för frågor som rör rennäringens markanvändning. Handläggningen sker inom jord- och skogsbruksministeriet. för ren- Länsstyrelsen i Lapplands län är allmän förvaltningsmyndighet skötseln och övervakar bl.a. att renskötsellagen efterlevs. Länsstyrelsen beslut. prövar också besvär över renbeteslagsföreningens Renbeteslagsföreningen utgörs av de 56 renbeteslagen. Dess stadgar godkänns och stadfästs av jord- och skogsbruksministeriet. Renbeteslagsföreningen har sitt kontor i Rovaniemi. Inom varje renbeteslag finns särskilda som bl.a. skall handlägga tvister mellan jordägare och renvärderingsmän ägare. Värderingsnämndens beslut kan överklagas till allmän domstol.

sou 1989:41 195

6 Motstående intressen

Rennäringen är en areell näring som har behov av och utnyttjar stora landområden. Utmärkande för rennäringen är att vitt skilda områden har ett funktionellt samband, som är känsligt för störningar. Detta medför att även begränsade intrång eller störningar i känsliga områden kan få betydande konsekvenser för renskötseln. Mot rennäringens intresse av orörda och ostörda marker och vattendrag står inte sällan andra verksamheters intresse av att få utnyttja mark och vatten för sina behov. Sådana intressemotsättningar kan ofta leda till konflikter. Vi har funnit det angeläget att i ett kapitel redogöra för de verksamheter som vad gäller mark- och vattenanvändning kan betraktas som rennäringens viktigaste motstående intressen. Vi vill försöka beskriva vilka negativa effekter dessa verksamheter kan ha för renskötseln. Självfallet kan dessa verksamheter också ha en positiv sida för enskilda rennäringsutövare, t.ex. i form av arbetstillfällen. I denna beskrivning redovisar vi emellertid i allmänhet inte den. Det bör slutligen understrykas att det inte är vår avsikt att beskriva alla upptänkliga fall av intrång i renbetesmarkerna. Inte heller har vi funnit skäl att i detta sammanhang ta upp andra former av negativ miljöpåverkan, t.ex. Tjernobylolyckans konsekvenser eller andra luftföroreningars betydelse. Det betyder inte att vi bortser från dessa faktorer när vi bedömer rennäringens situation. Detta avsnitt skall emellertid närmast ses som en illustration till följande kapitel som behandlar den rättsliga regleringen av olika motstående intressen.

6.1 Skogsbruket

Skogsnäringen har en betydande roll i den svenska ekonomin, inte bara i egenskap av producent av virke och andra produkter för vidareförädling eller slutlig förbrukning inom landet eller för export utan också som inkomstkälla för ett stort antal sysselsatta. För att tillgodose skogsindustrins virkesbehov strävar skogsbruket att genom skogsvårdande åtgärder nå en hög produktion av huvudsakligen talloch granvirke. Inom renskötselområdets skogsmarker är de skogsproduk-

196 Motstående intressen

tionsmässiga betingelserna i genomsnitt sämre än i övriga Sverige. Detta påverkar det sätt på vilket skogsbruket bedrivs.

Skogsbrukets inverkan på renskötseln Slutawerkning, markberedning, skogsgödsling och anläggande av skogsbilvägar är några av de skogsbruksåtgärder som påverkar renskötseln. En annan sådan åtgärd kan vara införandet av nya trädslag, såsom contortatallen. slutavverkning är den föreskrivna formen för avverkning av skog där terräng och övriga förhållanden så medger och där man bedömer återväxt möjlig. Effekterna för renskötseln av slutavverkning är flera. En följd kan bli ett ändrat lokalklimat med ökande vindstyrkor och uttorkning samt mer extrema lufttemperaturer. Efter en slutawerkning förändras också vegetationens sammansättning. Gräsväxter och lövträdsplantor konkurrerar ut bl.a. lavväxter. Gräsväxter kan visserligen användas som sommarbete, men områdets betydelse som vinterbetesmark för renskötseln minskar avsevärt under lång tid framöver. Ett av de största problemen för rennäringen är att snön packas hårdare på öppna ytor än i skogen. På ett kalhygge blir det därför svårare för renarna att komma åt betet. Man är därför beroende av en gynnsam snöläggning. På hyggena är det också under barmarkstid svårare att komma åt betet på grund av det skogsavfall som ligger kvar. har ofta varit av avgörande betydelse för att Tillgången på hänglav renarna skall överleva vintern. Under perioder då snöförhållandena är sådana att markbetet är otillgängligt utgör nämligen hänglaven det enda naturliga bete som står till förfogande. Avverkning av skog med hänglav är därför ett speciellt problem. Den på grund av slutavverkningen tilltagande bristen på hänglav har medfört att renägarna allt oftare måste tillgripa dyrbar stödutfodring. En sådan är möjlig att genomföra i områden där vägnätet är relativt väl utbyggt som förhållandet ofta är inom skogssamebyarna och fjällsamebyarnas vinterbetesmarker. Däremot är stödutfodring inom fjällsamebyarnas vårbetesland i det fjällnära området svår att genomföra. När renarna kommer dit sprids de över väglöst land. De är ofta i dålig kondition och därför svåra att driva och samla. Stödutfodring blir då särskilt arbets- och kostnadskrävande. För skogssamebyarna medför en slutavverkning särskilda problem. Renarna uppehåller sig i skogslandet gärna på skogshöjder. När dessa avverkas söker sig renarna ner från höjderna. De blir då mer rörliga och därmed mer svårkontrollerade. Slutavverkningana leder till färre och framför allt mindre naturliga sommarplatser och s.k. trivselland för renskötsammanhängande seln. Vid kalvmärkningstiden visste man tidigare oftast att renarna fanns på höjderna. Detta underlättade givetvis arbetet. kan störas eller t.o.m. avbrytas, när ett stör- Fjällrenskötselns flyttningar re område slutavverkats i flyttningsvägen. Detta problem är störst vintertid.

Motstående intressen 197

Från samiskt håll har påpekats att kalhyggen i måttlig omfattning inte alltid är besvärande för renskötseln, utan tvärtom ibland kan vara till nytta. Det är framför allt storskaligheten som skapar problem. Markberedning syftar i första hand till att frilågga mineraljorden, vilket gynnar skogsplantornas tillväxt. Ett annat syfte är att genom dränering av kalluften och förbättra höja plantornas rottemperatur mikromiljön i övrigt. De flesta formerna för markberedning är mekaniska. är Hyggesplöjningen en synnerligen genomgripande åtgärd. Den kan ge djupa diken som löper över hyggena. Ingen skogsvårdsåtgärd skapar större problem för rennäringen än hyggesplöjningen. Harvningen river visserligen upp växttäcket, men ger ändå väsentligt mindre sår i terrängen. Hyggesplöjning och harvning innebär inte bara att renbetet förstörs. Varken ren eller renskötare kan utan svårigheter ta sig tvärs över dikena. Kalvarna riskerar att bryta benen och renskötarna kan förstöra skidor och skotrar. En renhjord, som kommer in på ett hyggesplöjt område följer i bästa fall dikena, men uppsöker vanligen så snabbt som möjligt oplöjd mark. Det innebär att hela flytthjorden kan skingras på mycket kort tid. Risken för att hjorden skingras ökar när dikena ligger tvärs flyttriktningen. Att renhjorden skingras leder till ett omfattande samlingsarbete för renskötarna och ett rubbat arbetsschema. Dessutom störs renama i sin flyttningsrytm. Den tillväxtbefråmjande effekten av hyggesplöjning är störst i nordligaste Sverige. Längre söderut finns härdigare plantmaterial att tillgå för plantering. När den möjligheten saknas är det nödvändigt att använda mekanisk markberedning. Det dröjer mycket lång tid efter en hyggesplöjning innan den normala växtligheten med lavar etc. kommer tillbaka och sådana marker kan bli renbetesmarker igen. Hyggesrensning och röjning av plant- och ungskogar kan, genom det hyggesavfall som lämnas, innebära att renarnas betning försvåras. Dessutom försämras framkomligheten i nyröjda ungskogar. som innebär ökad kvävehalt, Skogsgödsling, har enligt vissa undersökningar visat sig påverka betesväxterna så att lavmängden minskar till förmån för bärris och gräs. Enligt erfarna renskötare betar renama sämre på gödslade marker. Skogsbilvägar kan medföra att renarna lockas att vandra i oönskade riktningar, eftersom de gärna följer vägarna. Vägarna kan minska arealen tillgänglig betesmark inte endast genom att de upptar viss areal, utan också genom att betesmarkerna sönderstyckas i mindre områden som inte kan utnyttjas effektivt. har naturligtvis Skogsbilvägar också vissa positiva effekter genom att renskötarna mycket snabbare kan nå sina renar.

6.2 Turismen och det friluftslivet

rörliga

Mellan rennäring å ena sidan och olika former av turism och friluftsliv samt fritidsbebyggelse å andra sidan föreligger intressemotsättningar över i stort

198 Motstående intressen sou 1989:41

sett hela renskötselområdets fjållregion. Särskilt i Jämtlands län är motsättningarna påtagliga, eftersom flertalet av de mest utbyggda orterna för fjällturism finns där. Men även i några av de stora fjälldalgångarna i Västerbottens och Norrbottens län pågår numera en kraftig bebyggelseexploatering med intressemotsättningar som följd. Som exempel kan nämnas området kring Torneträsk, Jäkkvik i Arjeplogsfjällen och Tärnaområdet. Områdena utgörs till betydande delar av marker som är centrala för renskötseln. Utvecklingen i dessa områden, som i flera fall utpekats som primära rekreationsområden, dvs. särskilt lämpade för turism och rekreation, kan därför - om inte nödvändiga planeringsinsatser görs - leda till konflikter med rennäringen. Exploateringen för fritidsbebyggelse har varit ett av kommunernas största planeringsproblem i och med att kommunerna har velat ta till vara de gynnsamma förutsättningarna och den starka attraktionskraften i turismen och friluftslivet för att klara sysselsättningen i glesbygden. Turismen har ofta setts som den enda räddningen när traditionella näringsfång har försvunnit. En stor fara för rennäringen i detta sammanhang är bristen på samordning när områdesplaner mellan olika kommuner upprättas. Redan i arbetet med den fysiska riksplaneringen uttalades från statsmakternas sida att den ökade turismen i fjällvärlden måste styras i en sådan riktning att samiska intressen inte skadas samt helst så att samerna själva får del av utvecklingens positiva sidor (prop. 1975/76:1). På några håll har också turismen kunnat förenas med rennäringens intressen.

Ihrismens och friluftslivets inverkan på renskötseln När det gäller att beskriva turismens och friluftslivets inverkan på renskötseln får man skilja mellan å ena sidan sådana intrång som orsakas av bebyggelse och andra fasta anläggningar och å andra sidan följderna av det rörliga friluftslivet med allt fler turister ute i renbetesmarkerna. För att kunna bygga ut friluftslivet i fjälltrakterna krävs turistanläggningar av olika slag, såsom stugbyar, hotell, parkeringsplatser, campingvägar och skidliftar. Dessa anläggningar tar stora markområden i platser, anspråk. De förstör ofta flyttningsvägar och viktiga betesområden för ren-

skötseln. Ett exempel på detta är det s.k. Åreprojektet i Jämtland där Kalls

sameby fått vidkånnas mycket stora intrång i sina betesmarker. Fjälltrakterna utnyttjas av det rörliga friluftslivet både sommar och vinter. Trycket från olika friluftsaktiviteter, såsom fjällvandring, tältturism och skoteråkning har ökat starkt. Den ökande turismen i fjällområdena kan naturligtvis också ha positiva följder för rennäringen. Turismen kan ge en del renskötare biinkomster. Den kan också bidra till att mindre tätorter kan upprätthålla en samhällsservice som samerna själva är beroende av för att kunna driva sin näring. En annan positiv sida av turismen är möjligheten att sprida information om samisk kultur och samiska levnadsförhållanden. Frågor om turismen i renskötselområdet uppmärksammades redan i rikt-

Motstående intressen 199

linjerna för rennäringens behandling i den fysiska riksplaneringen (prop 1972:111), där det anges att det är av vikt att samerna får del av utvecklingens positiva sidor när det gäller utbyggnaden av turismen och inte enbart får ta del av negativa effekter i form av intrång, merarbete och annat till följd av störningar. Vi har vid resor och kontakt med samebyar i Övrigt fått ta del av flera exempel på sådana negativa effekter av turismen. Det har härvid framkommit att olägenheter ofta har sin grund i brist på kontakter och samråd vid planeringen av utbyggnaden för turismen samtidigt som det inte skall undanskymmas att det i vissa fall kan vara t.o.m. enskilda personers oförsiktiga uppträdande i markerna som skapar problem. Det rörliga friluftslivet utövas i fjällvärlden liksom på andra håll med stöd av allemansrätten. Det är dock en allmän uppfattning att allemansrätten inte ger någon rätt till intrång på andras etablerade rättigheter. Det torde alltså vara teoretiskt tänkbart att en renägare eller en sameby kan få ersättning för ekonomiska förluster som orsakats t.ex. av fjällvandrare. I praktiken skulle det nog innebära stora svårigheter att bevisa att sådana skador faktiskt föreligger och att utpeka vem som är ansvarig. När det åter gäller utbyggnad för turismen och planeringen av organiserade aktiviteter ställer sig frågan annorlunda eftersom det i dessa fall inte är fråga om verksamhet som utövas med stöd av allemansrätten. I dessa fall är det nödvändigt att exploatörer och de som ansvarar för organiserad turism bereder samebyarna tillfälle att ta del av planeringen i ett tidigt skede. Detsamma gäller för kommunerna inom ramen för deras planeringsansvar. Vi behandlar samrådsfrågor närmare i kap. 8. Turismen är inte direkt reglerad i lag som andra rennäringen motstående intressen, såsom vattenkraftsutbyggnad, gruvdrift, vägbyggen, torvtäkt, m.m. Detta innebär att rennäringen i allmänhet inte med stöd av några lagregler kan förhindra eller kräva kompensation för intrång i markanvändningen från turistnäringen. Genom att överklaga beslut om antagande av detaljplaner, som ofta gäller anläggningar för fritidsändamål, har samerna dock indirekt en möjlighet att påverka sådana frågor. Möjligheten inom många kommuner till samråd mellan rennäringsföreträdare och kommunala företrädare bör också nämnas. Vi behandlar, som nämnts, samrådsfrågor närmare i kap. 8. Enligt företrädare för lantbruksnämnden i Jämtlands län blir det allt vanligare med överenskommelser mellan kommuner och företrädare för exploateringsintressena å ena sidan och samebyarna å andra sidan om ersättning för det intrång i renskötseln som utbyggnaden av olika turistanläggningar medför. Detta torde bero på en ökad kunskap om och förståelse för att rennäringen har en mycket stark rätt att begagna mark och vatten inom åretruntmarkerna. Turismen har således i någon mån fått anpassa sig till rennäringen. Samebyarna har i många fall också kunnat anpassa sig till turismen genom att nya flyttleder byggts, fler renskötare anställts etc. Om en okontrollerad utveckling av turismen och friluftslivet tillåts fortsätta kommer emellertid, enligt lantbruksnämndens företrädare, de negativa ef-

200 Motstående intressen

fekterna tillsammans med intrången från andra konkurrerande markintressen att bli mycket kännbara för rennäringen.

6.3 Vattenkraftsutbyggnaden

- Redan på 1920-talet påbörjades vattenkraftsutbyggnad sjöregleringar och kraftverk - av större omfattning i fjällregionen. Som exempel kan nämnas regleringarna av Suorvasjöarna och tillskapandet av Suorvamagasinet i Luleälven. Efter andra världskriget har de norrländska tillgångarna på vattenkraft utnyttjats i väsentligt större omfattning än tidigare. Kraftverk och sjöregleringar har tillkommit i löpande följd i de flesta av de stora älvsystemen. Utbyggnaden kulminerade under 1950- och 1960-talen. Enligt renbetesmarksutredningens betänkande (SOU 1966:12) Renbetesmarkerna uppgick bortfallet av renbetesmark till följd av dittills genomförda vattenföretag till ca 680 kmz. Under senare tid har vattenkraftsutbyggnaden huvudsakligen gått ut på effektivisering av befintliga anläggningar och utbyggnad av redan reglerade vatten. Nytillkommande intrång har därför varit måttliga under denna tid. Även effektiviseringar har emellertid vissa negativa effekter för rennäringen. Befintliga Vattenkraftverk framgår av figur 10. Frågan om den fortsatta utbyggnaden av vattenkraften har behandlats av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av 1970-talet. År 1977 lade riksdagen fast riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattenkraftsutbyggnaden i bl.a. Norrland. I beslutet undantogs de fyra huvudälvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven från fortsatt vattenkraftsutbyggnad. Därutöver skulle i princip inga utbyggnader ske inom de obrutna fjällområdena. Enligt 3 kap. 6§ lagen (l987:12) om hushållning med naturresurser (NRL) m.m. får Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål inte utföras i följande vattenområden:

Torneâlven Kalixälven Piteälven Vindelälven I Dalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms Trängslet I Ljusnan Hylströmmen i Voxnan Ljungan uppströms Storsjön __

I Indalsälven Åreälven, Ammerån uppströms Overammer, Stor-

ån-Dammån samt Hårkan uppströms Hotagen

I Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Lång-

selån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransarn samt Vojmån uppströms Vojmsjön Vapstälven Moälven Lögdeälven

Motstående intressen 201

Öreälven I Umeälven Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken I Skellefteälven källflödena Riebuppströms Sädvajaure respektive nes Byskeälven I Luleälven Stora Luleälven Lilla Luleuppströms Akkajaure, älven uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven Råneälven Vattenkrafverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor: I Klarälven sträckan mellan Höljes och Edebäck I Dalälven Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt sträckan mellan Näs bruk och Gysinge I Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön samt sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna l Ljungan sträckan mellan Havern och Holmsjön I Indalsälven Långan nedströms Landösjön I Umeälven Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta.

Första och andra styckena gäller inte vattenföretag som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan. Riksdagen lade åren 1984 och 1985 fast en plan för den fortsatta utav vattenkraften byggnaden (prop. 1983/84:160, BoU 30, rskr 388, prop. 1984/852120, BoU 25, rskr 364). Planen upptar ett antal projekt (se industridepartementets promemoria Ds I 1985:5). En stor del av projekten utgör om- och tillbyggnader av befintliga kraftverk. Alla projekt är naturligtvis underkastade vattenlagens tillstånds- och prövningsregler. Planen innehåller alltså inga styrmedel för genomförandet utan innebär endast en markering av den betydelse som riksdag och regering fäster vid dessa projekt för att vattenkraftsutbyggnaden skall kunna genomföras enligt tidigare beslut.

Vattenkraftsutbyggnadens inverkan på rennäringen En vattenreglering innebär ofta ett betydande ingrepp i rennäringen dels genom direkta markförluster, dels genom försvårade driftsförhållanden. Ålven och dess dalgång har stor betydelse för rennäringen: älven som naturlig gräns och som fiskevatten och dalgången som flyttningsväg. Dalgången tjänar dessutom som betesmark och hyser ofta utmärkta samlingsplatser och kalvningsland. Som naturlig gräns kan älven under vår, sommar och höst förhindra eller minska renströvning och sammanblandning med angränsande byars renar. Vid samlad flyttning av renarna mellan beteslanden används ofta älvdalarna där det som regel finns rast- och övernattningsbeten. Isar som är bärkraftiga och fria från besvärande snödjup ger ofta god framkomlighet och det är lätt att hålla samman renhjorden. Is- och snöförhållandena på sjöarna brukar särskilt under vårflyttningarna vara gynnsamma.

202 Motstâende intressen

Fig. 10 Vatlenkraflsulbyggnad n 4 _

86-10-15 BKA 3 NORGE x * * t: -- -- Nunnan _ , \ *

STORRE SJOREGLERINGAR OCH ;w , . , .

un. nu - - ,l . t q i*

VATTENKRAFTSTATIONER l SVERIGE FINLAND

_ ...Mm

IILDV.DA

i . å * mAT--lw

* c f

TSCKENFORKLAIINOAR I.

D KMIVUAVION ILAIIKIAI [ull IIVUIKIAI LAbE u Å . s“o.mnu g ---- man:man å_ . _._.2_ ann-n . D? I. mumc * “m _ __m u

Menmono w\\ 1 “Quinn”

nunnan-nanm wonnano u. _up_ w..omåll u _Klinth (mm-I

um nu :utnämna-salu jam... nu nu: |IAIlIBA :namn-nun g IBÅII QFVIIHIDHII I YIAA IIAICM ill CDIIVII

. . z .^.“.".“$ . . u... uran-cs-

naiv-mums:

...w

vJ.A§I3\h “ 30m: kw . Ö “N uÄNEÄL1tN*LL\X

*w \.\l\.l Ä\.V

VAPYSALVEN

axsunv w ““ funna u -nnsu SWUÃJTE NN l kw. UMHASSL 7 i lOiüLét CIUOSVAH usfllcps now. V :iom“5- Mvwu. * *W uVM nu. m. OÃIÃZ ÄN Ja; å- I mun ut. _ S004mawu.. »mama uulv suxsnt . muw mama-st.

n xx xnrusronsru

. slantar-Mont I u buhum man: :G1 :AM . m n;r .g Alulbfzb lnlfüllih MUMS- meonum x untølscu m.. vagn snurra 4_ motKLVUA u IMS!? s .md ntfnvtu MSS | nnmln vunsrøwsiu ngstø. A

nunnan miwtu

\HDLLSÃLVEN

nunnan. ;usa-mun

NAMN

Motstående intressen 203

I och mellan älvdalarna finns olika slag av betesmarker som utnyttjas på olika sätt med hänsyn till årstid och betesförhållanden. Särskilt viktiga är älvdalens betesmarker under vintern och våren. De öppna låglanden invid älvarna är snöfattiga under vintern och får tidigt barmark. Älvdalarnas låglänta marker har därför ofta betydelse som samlingsplatser och kalvningsland. Om älvfåror torrläggs försvinner således naturliga gränser och naturliga flyttvägar. Vattenregleringarna medför att värdefullt bete överdäms. Vidare försvårar de dåliga eller obefintliga isarna på reglerade sjöar och vattendrag flyttningarna till och från vinterlanden. Förändringen i vattenföringen påverkar lokalklimatet med ökad dimbildning och nedisning av renbetet som följd. Allt detta medför att viktiga betesområden måste överges och ersättas med konstgjorda anordningar, t.ex. beteshagar eller utfodring av renarna. Man kan tvingas att ersätta den naturliga flyttningen med lastbilstransporter. En olägenhet är också den starkt ökade aktiviteten under byggnads- perioden inom hela regleringsområdet byggande av kraftstation, dammar, tunnlar, vägar etc. Att dra fram starkströmsledningar innebär ingrepp i naturmiljön och därmed också vissa olägenheter för rennäringen. När ledningar byggs erfordras schaktning, skogsavverkning och liknande åtgärder. Kraftledningarna tar också - om än i ringa omfattning - mark i anspråk_ för fundament och transformatorstationer. Vattenregleringen har också negativa effekter på fisket. Även med mindre variationer i vattenståndet kan den ändrade det biorytmen påverka logiska livet i vattnet på olika sätt. T.ex. ger en avsänkning under isläggning en ökad infrysning av bottendjur, leken för sik och röding påverkas av ändrade temperaturförhållanden m.m. En lägre vattenföring än den naturliga i strömmande avsnitt kan vidare påverka fiskefaunan negativt i olika hänseenden t.ex. vad gäller uppvandring av lekfisk, igenslamning av bottnar m.m. (jfr SOU 1979:39 Vattenkraft och Miljö 4). har erhållit ekonomisk Rennäringen ersättning för skador och intrång och kompensation i form av skadeförebyggande åtgärder. Detta har bidragit till att rennäringen inte slagits ut, trots markförlusterna och de andra olägenheterna i samband med vattenkraftsutbyggnaden. och kom- Ersättningen pensationen har också underlättat en viss anpassning till de nya förhållandena. Enligt en dom i regeringsrätten den 4 oktober 1988 är emellertid sådan ersättning skattepliktig intäkt av rörelse.

6.4 Gruv- och täktverksamheten

Gruvdrift, torvtäkt och grustäkt förekommer inom hela renskötselområdet. Vid gruvbrytning tas även mark utanför själva gruvområdet i anspråk för bergmassor, vägar etc. Relativt stora betesområden kan därför gå förlorade. En sekundär effekt av gruvbrytningen år försämrad betesro för renarna på grund av trafik och andra verksamheter i anslutning till gruvoma. Även i

204 Motstående intressen

övrigt uppkommer genom den ökade befolkningen i tidigare orörda områden ett större tryck på naturen, vilket stör renskötseln. Torvtäktverksamheten har fått nyvunnen aktualitet i samband med senare års debatt om nödvändigheten av att i större utsträckning övergå till inhemska energikällor. Exploatering av torvfyndigheter på myrar inom renskötselområdet är besvärande för renskötseln, eftersom myrarna är viktiga för renskötseln i flera avseenden. De kan vara betesmark, samlingsplats eller flyttled. För skogsrenskötseln kan myrarna sägas vara vad fjällen är för fjällrenskötseln. Torvbrytning innebär som regel att mycket stora arealer tas i anspråk. All form av bete förstörs där torvbrytning pågår. Dessutom kan ytterligare områden påverkas genom försämrad arrondering. Avloppsdiken utgör vidare en viss skaderisk. Samlingsplatser och flyttningsvägar går förlorade. Dessa olägenheter kan dock minskas om man bygger särskilda flyttningskorridorer och samlingshagar. Sådana åtgärder är dock kostnadskrävande och medför ofta krav på större arbetsinsatser. Grustäkter och liknande täkter kan också, om de från renskötselsynpunkt ligger på olämpliga platser, innebära problem för rennäringen.

6.5 Försvaret

Totalförsvarets behov av mark och vattenområden utgår från intressen som för hela landet. Det år främst försvarets för är gemensamma markanspråk militära anläggningar av olika slag som kan inkräkta på renbetesmarker och flyttvägar. Anläggningar av särskild betydelse i detta sammanhang är befästningsanläggningar, övnings- och skjutfält, flygplatser, ammunitionsförråd, radarstationer, radioanläggningar, etc. Försvaret uppför även enstaka byggnader för olika syften. Anskaffandet av mark för sådana ändamål inom områden som är renbetesland innebär normalt stora begränsningar från renbetessynpunkt. Ofta blir renskötsel omöjlig inom ett sådant område. Det förekommer dock att försvaret och rennäringen kommer överens om åtgärder av olika slag för att i möjligaste mån minska intrånget för renskötseln. Den mest uppmärksammade intressekonflikten mellan försvaret och renutgör etableringen av fredsförbandet i Arvidsjaur år 1975. Härnäringen igenom togs ca 7 000 ha renbetesmark i anspråk. Det är den första gången som möjligheten att upphäva renskötselrätten enligt 26 § i 1971 års rennäringslag utnyttjades. Så stora intrång i rennäringen från försvaret är emellertid mycket sällsynta. Vanligen avser intrången anläggandet av olika befästningar och mindre flygfält.

. Motstående intressen 205

6.6 Vissa andra

intressemotsättningar

6.6.1 Naturskydd

Rennäringens intressen sammanfaller på de flesta punkter med naturvårdens intressen. Renskötseln är en ekologiskt väl anpassad näring och rennäringslagen utgör ett faktiskt skydd även för naturen. Det kan nog sägas att rennäringslagstiftningen i hög grad medverkat till att så omfattande områden ännu i dag är i sådant skick att de kan stå till förfogande för t.ex. den vetenskapliga naturvärden och de former av rörligt friluftsliv som förutsätter oexploaterade marker. Trots de sammanfallande intressena i stort har det befarats att naturvårdssträvandena kan komma att inskränka samernas möjligheter att utöva sina rättigheter. Bl.a. har samernas utnyttjande av terränggående fordon ifrågasatts i vissa fall. Från samiskt håll har det påståtts att föreskrifter utfärdats beträffande nationalparker utan att det klarlagts i vad mån dessa leder till inskränkningar i renskötselns rättigheter.

Rovdjur

Förluster orsakade av rovdjur är ett ökande problem för rennäringen. Järv och särskilt varg kan förfölja enstaka renar och hela hjordar mycket långa sträckor. En av varg skingrad hjord är mycket lättskrämd och särskilt svår att arbeta med. Lodjuret förföljer inte renarna på samma sätt. Renen är inte heller rädd för lodjuret, utan kan beta alldeles i närheten där en lo dödat en ren. Ett lodjur kan om det träffar på en renhjord döda så många renar den kommer åt och därigenom orsaka renägaren stora skador. Björnen gör störst skada på våren i kalvningslandet. Särskilt kalvarna är ett begärligt byte. Det finns ingen säker statistik avseende omfattningen av rovdjursdödade renar, eftersom endast ett begränsat antal av de rovdjursdödade djuren återfinns. Antalet ersatta återfunna renar ger dock en viss bild av rovdjursskadornas utveckling under senare år. År 1971 ersattes 1700 rovdjursdödade renar. Tio år senare, år 1981, hade antalet stigit till 3 200 och år 1987 till 7 498. Samernas möjligheter att skydda sina renar mot rovdjur begränsas av regler om fridlysning. Samhället utger därför ersättning till samerna för rovdjursrivna renar som återfunnits. I förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur stadgas ersättningsskyldighet för staten för varje återfunnen ren som kan styrkas vara rovdjursriven. Ersättning utgår förutom till ägaren också till den sameby inom vars betesområde renen påträffas för olägenhet för renskötseln. Ersättningsbeloppen fastställs av naturvårdsverket. Fråga om ersättning prövas av länsstyrelsen. Den 30 juni 1988 fastställde naturvårdsverket ersättningsbeloppen till 1240 kr för vuxen hanren, 1 505 kr för vuxen honren och 725 kr för årskalv. Ersättningen till samebyn fastställdes till 1 010 kr.

intressen 206 M otstående

Renägare och sameby ersätts genom nuvarande regler inte för sina faktiseftersom antalet rovdjursrivna renar ka förluster till följd av rovdjursskador, vida överstiger antalet återfunna.

6.6.3 Terrängkörning

Snöskotern har under 1970- och 1980-talen blivit ett viktigt transportfordon inom fjällområdet såväl för nyttobruk som för nöjestrafik. Skotertrafiken medför störningar för renskötseln, främst i betydande samband med återflyttning och kalvning i slutet av april månad och under Dessutom störs betesron. Renarna följer gärna skoterspår. maj månad. Därför att en renhjord Varaktiga störkan skoterspår förorsaka skingras. ningar leder till att betesområden måste överges. Skoterförare kan mildra och t.o.m. helt undvika störningar om de känner till renhjordarnas läge och väljer färdväg med hänsyn till detta. Ofta är emellertid skoterförarna inte så väl förtrogna med renskötseln att de kan ta sådan hänsyn.

7 mellan olika intressen vid

Avvägningen

mark och

-

användningen

av vatten

rätt

gällande

Enligt direktiven skall vi som utgångspunkt för våra överväganden redovisa de förutsättningar som gäller i dag för rennäringen, särskilt i fråga om lagregler och andra föreskrifter. I detta avsnitt går vi genom olika författningar som har anknytning till renskötseln. Vi redogör för de regler som finns för ianspråktagande av mark och vatten för olika ändamål. Vi redovisar hur avvägningen mellan olika intressen skall gå till enligt dessa bestämmelser och i vilken utsträckning samiska sammanslutningar skall höras innan beslut fattas i markanvändningsfrågor. I framställningen hänvisas till de beslut och avgöranden som återfinns i bilaga 1 och som utgör exempel på hur rennäringens intressen beaktas vid markanvändning av olika slag. Inledningsvis redovisas bestämmelser i rennäringslagen, som handlar om avvägningen mellan olika intressen vid användningen av mark och vatten. Därefter tar vi upp naturresurslagen och de författningar som är knutna till den. Avslutningsvis redogör vi för de författningar som inte är underordnade naturresurslagen men ändå av intresse för bedömningen av rennäringens ställning i markanvändningshänseende. Det gäller främst skogsvårdslagen.

7.1 Rennäringslagen

De från systematisk synpunkt viktigaste bestämmelserna vad gäller regleringen av konflikter som kan uppkomma mellan de renskötande samerna och ägare eller brukare av mark inom renskötselområdet är rennäringslagens bestämmelser om upphävande av renskötselrätten, 26 §, om förbud mot ändrad markanvändning, 30 §, och om särskilda inskränkande villkor för nyttjanderättsupplåtelser inom del av betesområdet, 32 §. Bestämmelserna är emellertid endast avsedda att utgöra en ram för regleringen av dessa frågor och det står enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 136) öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i renskötselrätten att väcka talan vid domstol.

7.1.1 av renskötselrätten

Upphävande

Enligt 26§ rennäringslagen kan regeringen förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för något av de

208 - rätt

Intresseavvägningen gällande

ändamål som anges i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av från allmän Är området väsentligen utan väsentlig betydelse synpunkt. för renskötseln, kan sådant förordnande meddelas så snart ombetydelse rådet behövs för allmänt ändamål.

:N/Bland de i 2 kap. expropriationslagen uppräknade expropriationsända-

målen märks t.ex. behov för samfärdsel, näringsverksamhet, skydds- eller säkerhetsområde, militära försvaret, nationalpark och anläggning för idrott eller friluftsliv. Även i andra än de i lagen uppräknade fallen får expropriation ske för verksamhet som är av väsentlig betydelse för riket eller för i viss befolkningsgrupp. När renskötselrätten upphävs enligt 26§ rennäringslagen utgår enligt 28 § ersättning för skada eller olägenhet som drabbar renskötseln eller jaktoch fiskerätt av angivet slag. Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd som huvudregel mellan berörd sameby i person fördelas och samefonden. När det Ersättningsfrågan prövas av fastighetsdomstol. gäller förfarandet i frågor om upphävande av renskötselrätt och ersättningsdelar expropriationslagen. Det innebär bl.a. att frågor gäller i tillämpliga expropriationslagens regler om rättegångskostnader skall tillämpas i sådana förfaranden. hade sin motsvarighet i Bestämmelsen om upphävande av renskötselrätt 1928 års renbeteslag (S §). Ersättning kunde rennåringslagens föregångare, dock enligt renbeteslagen utgå endast i den mån området var beläget ovan eller på renbetesfjällen. Ersättning lämnades vidare endast odlingsgränsen orsakades med skälig gottgörelse för det intrång som genom undantagandet renskötseln. Dessutom avgjordes ersättningsfrågorna av Kungl. Majzt, som också var prövningsmyndighet i frågan om upphävande av renskötselrätten. Speciallagstiftning som expropriationslagen, vattenlagen, väglagen och andra på fastigheten tillämpliga lagar ansågs ta över de särskilda bestämmelser- Detta innbar att renbeteslagens bestämmelser bena i 5 § renbeteslagen. gränsades till sådana dispositioner för vilka tvångsrätt inte kunde utverkas i annan ordning. § rennäringslagen att få renskötselrätten upphävd

i //26 ger alltså möjlighet

när ett område behövs inte bara för ändamål som kan tillgodoses genom utan också för annat ändamål av väsentlig betydelse från expropriation Vid införandet av rennäringslagen diskuterades behovet allmän synpunkt. av särskilda möjligheter för att kunna upphäva renskötselrätten på detta sätt vid sidan om expropriationslagen. Två ledamöter av lagrådet ansåg (prop. 1971:51 s. 266) att det inte fanns bärande motiv för att låta renskötselrätten vara underkastad mindre restriktiva regler i fråga om förutsättningarna för tvångsingripande än annan rätt till fast egendom. konstaterade (s. 127 f) att avvägningen mellan in- Departementschefen tresset att använda renbetesmarkerna för andra ändamål än renskötsel och de renskötande Samernas berättigade anspråk på trygghet i sin näring var en ömtålig fråga. Som allmän utgångspunkt borde enligt depanementschefen liksom lagstiftning borde vika endast gälla att renskötseln enligt gällande om så behövdes för att tillgodose ändamål som framstod som angelägna från

Inledning 209

allmän synpunkt. Departementschefen anförde vidare (s. 128) att det, med hänsyn till de helt speciella förhållanden som råder inom renskötselområdet, borde finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att upphäva renskötselrätten om starka allmänna intressen motiverade det, även om ett åberopat ändamål inte kunde tillgodoses genom expropriation. Som exempel anfördes kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet och anläggande av renforskningsstation. Renskötselrätt har upphävts med stöd av 26 § rennäringslagen endast i två fall. Det viktigaste gäller tillkomsten av fredsförbandet i Arvidsjaur år 1975 (bil. 1 nr 1 och 2). Sedan år 1959 har dock med stöd av 5 § 1928 års förordnats om undantagande renbeteslag av mark från samernas begagnande vid fem tillfällen. Det gällde mark för järnvägen Kiruna - Svappavaara malmfält, en linbana i Abisko, en renforskningsstation och vissa kommunala ändamål avseende Kiruna stad.

7.1.2 Förbudet mot ändrad

markanvändning

i I 30 § rennäringslagen sägs att den som inom åretruntmarkerna äger eller brukar mark där renskötsel bedrivs inte får ändra användningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av förordnandet enligt 26 §. Mark får emellertid användas i enlighet med en fastställd detaljplan eller för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Bestämmelsen infördes genom 1971 års rennäringslag. Det skäl som främst motiverade den var att det i renbeteslagen saknades bestämmelser som hindrade markägaren att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete (prop. 1971:51 s. 129). Detta kunde enligt departementschefen i praktiken leda till samma resultat som om marken från renskötsel undantagits utan att ersättning lämnades.

Vissa begränsningar i regelns tillämpningsområde måste dock enligtwder

partementschefen göras för att tillgodose markägarens berättigade anspråk på att få disponera över sin egendom. Regeln skulle därför endast gälla på åretruntmarkerna. Den skulle vidare endast avse mark som faktiskt kommer till användning för renskötsel. Regeln skulle.inte heller omfatta åtgärder som innebar mindre väsentliga olägenheter för renägarna. Det underströks att regeln inte avsåg att reglera vilka intrång som skulle

kunna”

innebära ersättningsskyldighet samerna. gentemot En viktig inskränkning i regelns tillämpningsområde sammanhänger med förhållandet till annan lagstiftning. Enligt vissa lagar t.ex. vattenlagen, väglagen och gruvlagen prövas markanvändningen genom ett särskilt förfarande, i vissa fall av domstol, i andra av andra myndigheter. Eftersom en grundläggande princip enligt departementschefen borde vara att dubbelprövning undviks så långt möjligt så borde från förbudsregelns tillämpningsområde undantas sådana företag som skulle prövas i särskild ordning. Förbudet i 30 § första stycket rennäringslagen mot ändrad markanvänd-

- rätt

210 Intresseavvägningen gällande

i vissa fall har i olika sammanhang kritiserats. ning på åretruntmarkerna Bl.a. uttalar rennäringskommittên (SOU 1983:67, Rennäringens ekonomi, s. 157):

strävan synes emellertid ha varit att förhindra att en för Lagstiftarens rennäringen lämplig biotop ersätts med en mindre lämplig eller olämpbestämmelsen nu avfattas är dess närmare lig. På det sätt den aktuella innebörd dunkel. En bestämd form av markanvändning, t.ex. skogsen rad olika och för renen både mycket lämpliga och bruk, inrymmer För rennäringen värdefull mark kan följaktdirekt olämpliga biotoper. för renskötsel utan att markanvändningen ändligen göras oanvändbar ras. Innebörden i 30 § rennäringslagen bör förtydligas. Av författningstexten bör uttryckligen framgå att syftet är att skydda för rennäringen lämpliga biotoper. Vi föreslår att frågan prövas av samerättsutredningen.

Vad som är väsentlig olägenhet för renägarna ansågs redan vid införandet

lätt kunna bli föremål för delade meningar (prop.

av rennäringslagen i användningssättet - t.ex. inför- 1971:51 s. 130). Varken smärre ändringar andet av nya metoder i skogsawerkningen - eller mindre väsentliga olägendrabbas av förheter för renägarna borde dock enligt departementschefen Det var enligt departementschefen inte helt tillfredsställande budsregeln. att i första hand markägaren eller brukaren av marken själv skulle avgöra om olägenheten kunde väntas bli väsentlig eller inte. Införandet i 30 § underlättades av att den i huvudsak av förbudsregeln skulle gälla kronomark. De statliga markförvaltande myndigheterna ansågs

av departementschefen kunna väl bedöma om en ifrågasatt ändrad markan-

vändning kommer att innebära ett så kraftigt intrång i samernas möjligheter att använda marken att det blir fråga om att begära upphävande av rensköt-

selrätten. Myndigheten skulle enligt departementschefen givetvis samråda

av den med en sameby för vilken åtgärden kan få betydelse. Tillämpningen föreslagna förbudsregeln borde ankomma på allmän domstol ansåg departementschefen. I detta sammanhang bör också omnämnas vad riksdagens jordbruksut- 1971:37

skott uttalade i sitt betänkande över rennäringspropositionen (J0U

s. 46). I en motion hade framhållits att dagens moderna skogsbruk kunde medföra i renskötseln och att framför allt stora kalbetydande ingrepp hyggen, hyggesbränning och giftbesprutning hade gett upphov till avsevärda i t.ex. vinterbetesmarkerna. I motionen hade därför yrkats inskränkningar uttala och växtbeatt riksdagen skulle att kalhuggning, hyggesbränning skulle omfattas av förbudsregeln. Utskottet kämpning av större omfattning fastslå att en viss form av markanvändning ansåg det svårt att generellt avsevärd för renskötseln. Utskottet menade därför att innebar olägenhet frågan vad som är sådan olägenhet måste avgöras från fall till fall och avstyrkte därför bifall till motionen. Riksdagen gick på utskottets linje. Justitieombudsman (JO) har behandlat frågan om vad som skall anses innebära ändrad markanvändning i ett uttalande från år 1972 (bil. 1 nr 5).

- rätt 211

Intresseavvägningen gällande

Enligt JO kan en hyggesplöjning innebära att förbudet mot ändrad markanvändning överträds. Avgörande är enligt JO om renbetet förstörs ”för lång tid framåt”. Rättspraxis är mycket sparsam vad gäller tillämpningen av 30 §. Endast två hovrättsavgöranden förekommer (bil. 1 nr 4 och 4a). Inget av målen är dock slutligt avgjort i huvudsaken ännu (maj 1989). Det bör noteras att 17 år efter förbudsregelns tillkomst föreligger alltså inte en enda lagakraftvunnen dom avseende tillämpningen av bestämmelsen. Det ena avgörandet, Jåkkåkaskamålet, avser fråga om säkerhetsåtgärd i mål om ändrad markanvändning enligt 30 §. I målet för samebyn en fastställelsetalan som går ut på att det fastställs att de aktuella avverkningarna strider mot förbudsregeln. Det andra avgörandet, Sirkasmålet, avser enskilt åtal avseende skadegörelse - alltså ett brottmål. Frågan vilka skogsbruksåtgärder som kan anses innebära att användningen av marken ändras är svår att besvara med ledning av de båda hovrättsavgörandena. I J åkkåkaskabeslutet, där hovrätten fann att de aktuella avverkningarna m.m. inte innebar ändrad markanvändning, uttalade hovrätten att ”nya awerkningar eller avverkningsmetoder i och för sig kan innebära ändring av markanvändningen i rennäringslagens mening. I Sirkasmålet ansåg hovrätten att det fick anses möjligt att de aktuella skogsbruksåtgärderna, slutavverkning och plöjning, skulle kunna innebära sådan ändrad markanvändning som avses i 30 §. i Av avgörandena framgår att skogsbruk inte är sådant företag vars tilllåtlighet prövas i särskild ordning”. Skogsbruket skall därför inte hållas utanför tillämpningen av 30 § (jfr prop. 1971:51 s. 130) ens i de delar en tillståndsprövning sker enligt skogsvårdslagen (se avsnitt 7.3). Som framgår 7 av avgörandena kan alltså ett slags dubbelprövning ske. Fastän tillstånd har

getts till en avverkning av skogsvårdsstyrelsen kan den ändå vara otillåtenml

enligt 30 § rennäringslagen. Vad gäller frågan om skogsvårdsstyrelsens vid sin tillståndsprövning enligt 19 § skogsvårdslagen har att tillämpa den materiella rättsregeln i 30 § ger inget av avgöranden klart besked. I förarbetena till 30 § (prop. s. 130) uttalar departementschefen att tillämpningen av den bör ankomma på domstol. Det kan visserligen sägas att den nuvarande skogsvårdslagen tillkom efter rennäringslagen och att departementschefen därför inte kunde ha bedömt huruvida skogsvårdsstyrelsen skulle tillämpa bestämmelsen när han uttalade sig. Den tidigare skogsvårdslagen från 1948 innehöll emellertid även den en bestämmelse om tillståndsplikt för awerkningar i svårföryngrad skog. Varken i förarbetena till rennäringslagen eller skogsvårdslagstiftningen finns stöd för uppfattningen att skogsvårdsstyrelsen vid sin tillståndsprövning har att tillämpa den materiella regeln i 30 §. Ståndpunkten att förbudsregeln inte skall tillämpas vid tillståndsprövningen gav också Skogsstyrelsen uttryck för i Jåkkåkaskamålet.

212 - rätt

Intresseavvâgningen gällande

7.1.3 av mark och vatten

Upplåtelse

På de områden somiär avsatta till samernas uteslutande begagnande, dvs. på kronomark under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen handhar lantbruksnämnden med och på renbetesfjällen, markförvaltningen stöd av rennäringslagen. I denna markförvaltning ingår upplåtelse av nyttförvaltas janderätter av olika slag. Statens marker nedanför odlingsgränsen Vad gäller nyttjanderätter anses även andra och upplåts av domänverket. ha sådana rättigheter inom ramen för det särskilda institut som myndigheter kallas faktiskt förfogande. Samerna själva har enligt rennäringslagen inte rätt att upplåta mark och vatten. Samebyn får dock åt den som varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns omårde (31 § rennäringslagen).

Lantbruksnämndens upplåtelser

Med stöd av bestämmelserna i 32 § rennäringslagen och i 1 § rennäringsförordningen kan lantbruksnämnden upplåta nyttjanderätten till mark och vatten på statens marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Förutsättningen är att det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln, med iakktagande av god fiske- och jaktvård och - utan besvärande i de renskötande samernas jakt- och fiskeintrång rätt.

[34 § rennäringslagen stadgas att upplåtelser enligt 32 § skall ske mot avgift om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften skall fördelas mellan samefonden och samebyn. Om upplåtelsen avser naturtillgång skall staten i stället utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Motsvarande regler finns inte för domänverkets upplåtelser. Bestämmelserna om upplåtelser av nyttjanderätter inom renskötselområdet har stor betydelse, eftersom upplåtelser kan få till följd att renskötselrätten inskränks. Upplåtelser av nyttjanderätter inom de områden som är avsatta till samernas uteslutande begagnande får således endast avse mindre omfattande upplåtelser som inte medför avsevärd olägenhet för renskötseln. För nyttjanderätter av större omfattning är avsikten att man skall tillämpa de tidigare redovisade bestämmelserna om upphävande av renskötselrätt (26 § rennäringslagen). Samerna är dock skyldiga att tåla smärre olägenheter som en upplåtelse kan innebära (prop. 1971:51 s. 133). Beträffande praxis i upplåtelsefrågor se bilaga 1 beslut nr 63-88. intresse i sammanhanget är jordbruksutskottets betänkande i an-

f//Ãv

i ledning av förslaget till rennäringslag (JoU 1971:37). Utskottet godtog den

l föreslagna utformningen av 32§ och menade att rennäringens intressen

“= inom aktuella områden borde komma i första hand (s. 47). Utskottet underströk vidare vikten av att berörd sameby bereddes tillfälle att yttra sig

- rätt

Intresseavvägningen gällande 213

innan beslut fattades och förutsatte att så skulle ske utan att särskild bestämmelse behövde tas in i lagtexten. Utskottet menade också att bestämmelserna dittills torde ha tillämpats väl restriktivt. Enligt utskottets mening omfattade renbetesmarkerna i fjällområdet så betydande arealer att det torde finnas utrymme för ett större antal upplåtelser, t.ex av fiske, utan att samernas rätt träddes för nära (s. 48).

Domänverkets upplåtelser

Statens marker nedanför odlingsgränsen förvaltas av domänverket. Det rör

i;

sig även här om betydande arealer av åretruntmarker. På dessa marker upplåter domänverket nyttjaderätter av olika slag, exempelvis för jakt och fiske. Mark upplåtes för sportstugor och fritidsbostäder, vandringsleder och idrottsanläggningar. Det bör noteras att bestämmelsen i 32 § rennäringslagen - att upplåtelse inte får ske om den innebär avsevärd olägenhet för renskötseln -inte gäller vid upplåtelse nedanför odlingsgränsen. Däremot gäller förbudet mot ändrad markanvändning i 30 § rennäringslagen även åretruntmarker nedanför odlingsgränsen. Domänverkets beslut i upplåtelsefrågor kan inte överklagas. Upplåtelseavgifterna behålls av domänverket. Rennäringslagen innehåller alltså inte några bestämmelser som till skydd för samernas rättigheter begränsar domänverkets möjligheter att avtala om nyttjanderättsupplåtelser. Sådana upplåtelser inverkar inte på samernas principiella rätt att exempelvis jaga inom hela byområdet. I praktiken uppkommer emellertid en konkurrens om jaktmöjligheterna. De mest framträdande problemen sammanhänger med de särskilda som krävs åtgärder för att bereda medlemmarna i skogssamebyar möjlighet till licensjakt efter älg. I Malå sameby har samerna kunnat bedriva sådan jakt efter att överenskommelser har ingåtts med revirförvaltningen. Ett av syftena med den nya jaktlagen har varit att komma till rätta med detta problem. Till följd av JO:s beslut den 14 juni 1979 angående domänverkets samrådsskyldighet (se bil. 1 nr 89) utfärdade domänverket direktiv för samråd i upplåtelsefrågor med rennäringens företrädare. I dessa direktiv anges att domänverkets revirförvaltningar i samband med redan etablerat samråd angående awerkningar, skogsvårdsåtgärder m.m. skall informera samebyarna om planerad korttidsjakt på åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna, förändrad disposition av större kortfiskeområden, större markupplåtelser och planerade korttidsupplåtelser av fritidsbostäder samt vandringsleder och liknande. Det poängterades i dessa direktiv att det endast gällde

informationsskyldighet och inte samrådsskyldighet. Innan nya upplåtelser

sker brukar domänverket emellertid höra sina egna lokala förvaltningar. Dessa brukar enligt domänverkets känna till samernas inställuppfattning ning. När domänverket anser att någon sameby berörs i större utsträckning 5 i brukar domänverket höra samebyn. Enligt samebyamas egen uppfattning blir de emellertid inte hörda i tillräcklig omfattning.

214 - rätt

Intresseavvägningen gällande

Faktiskt förfogande Som tidigare nämnts förvaltas statlig mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen av lantbruksstyrelsen och nedanför odlingsgränsen av domänverket. Av ett regeringsbeslut år 1977 framgår emellertid att även andra statliga myndigheter har vissa rättigheter vad gäller markutnyttjande (se bil.

linr f 90).

i Norrbottens län utan

Regeringsärendet gällde frågan om länsstyrelsen

viss staten tillhörig mark ovanför odlingsgränsen för avgift fick disponera parkerings- och rastplatser efter Graddisvägen i Arjeplogs kommun. Regeringen medgav en sådan dispositionsrätt och anförde att upplåtelsereglerna, dvs. bestämmelserna i 32-34 §§ rennäringslagen, inte är tillämpliga i sådana fall då annan statlig myndighet än den som förvaltar staten tillhörig mark önskar ta marken i anspråk för visst ändamål. Detta ianspråktagande får dock inte stå i strid med bestämmelserna i 30 § rennäringslagen. Om berörd sameby anser att den ändrade markanvändningen kommer att innebära skada eller olägenhet kan byn söka åstadkomma en frivillig överenskommelse i ersättningsfrågan med den ianspråktagande myndigheten eller väcka talan vid domstol. Den av regeringen uppställda principen har kallats regeln om faktiskt förfogande. Lantbruksstyrelsen har den 16 augusti 1977 (550 2900/77) i anledning av regeringsbeslutet utfärdat anvisningar för lantbmksnämnderna. Av dessa framgår följande. Statlig myndighet som inte är affärsdrivande och markförvaltande kan använda mark ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen efter samråd med i första hand vederbörande lantbruksnämnd. Nämnden skall inte fatta något beslut om markens användning utan endast avge ett yttrande i vilket bl.a. skall anges huruvida den ifrågavarande markanvändningen enligt nämndens mening är tillåten enligt 30 § rennäringslagen eller i övrigt bör tillåtas. Om nämnden avstyrker att mark tas i anspråk ankommer det på den vill använda marken andra myndigheten att - om den trots avstyrkan underställa frågan regeringens prövning. Samebyn kan inte överklaga beslutet. Den kan emellertid väcka talan vid domstol om den anser att åtgärden är otillåten eller om den vill yrka ersättning. En statlig myndighet som tar mark i anspråk kan naturligtvis också ingå en överenskommelse med samebyn om ersättning. Det är således denna myndighet och inte lantbruksnämnden som i detta sammanhang skall anses som markförvaltande myndighet. Vad som nu sagts gäller enbart när mark tas i anspråk av en annan statlig myndighet. År det däremot fråga om affärsdrivande verk, statliga bolag eller kommuner som vill använda sig av kronans mark skall saken handläggas som ett ärende om upplåtelse enligt 32 § rennäringslagen. Från samiskt håll har regeringsbeslutet kritiserats. Man har pekat på rennäringslagens uppgift att skydda de samiska markerna och näringarna samt den komplicerade och otympliga handläggningen.

- rätt 215

Intresseavvägningen gällande

Domänverket använder mark i enlighet med rätten till faktiskt förfogande i ganska stor utsträckning och gör i detta sammanhang gällande att det är en myndighet. Domänverket anses dock vara ett affärsdrivande verk i sin markförvaltning av statens marker nedanför odlingsgränsen. Rätten till faktiskt förfogande utnyttjas särskilt av domänverket när det gäller anläggandet av skogsbilvägar. Enbart i Umeådistriktet anläggs årligen ca 30 mil sådana vägar. Även uppförande av stugor i samband med olika skogsprojekt sker med utnyttjande av den faktiska förfoganderätten. Samråd om dessa åtgärder brukar ske med berörda samebyar vid de årligen återkommande samråden på lokal nivå beträffande awerkningar och andra skogsvårdsåtgärder. Enligt domänverket förekommer det därvid att en väg läggs på ett annat sätt än som var tänkt till följd av samebyns synpunkter, men detta är inte särskilt vanligt.

7.2 och tillhörande

Naturresurslagen (NRL) lagstiftning

7.2.1 NRL

Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (omtryckt 1987:247) trädde i kraft den 1 juli 1987. Bestämmelserna i NRL syftar till att främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna skall tillämpas vid beslut enligt olika författningar i frågor som rör användningen av mark- och vattenresurser. I lagens inledande kapitel finns bestämmelser om lagens inriktning och tillämpningsområde. Det andra kapitlet innehåller de grundläggande bestämmelserna om avvägningen mellan olika intressen i fråga om användningen av mark och vatten. Dessutom finns bestämmelser om den särskilda hänsyn som skall tas vid markanvändningsbeslut inom områden som av olika skäl är av stor betydelse från nationell synpunkt. I det tredje kapitlet finns bestämmelser som motsvarar de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Det fjärde kapitlet innehåller bestämmelser om tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m.m. och det avslutade kapitlet bestämmelser om vissa tillämpningsfrågor m.m. Hushållningsbestämmelserna i lagen skall tillämpas i mål och ärenden enligt plan- och bygglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen, torvlagen, väglagen, ellagen och rörledningslagen. Enligt förslaget till ny minerallag skall också minerallagstiftningen ingå i NRL:s tillämpningsområde. Enligt 2 kap. 1 § skall mark- och vattenområden användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.

216 - rätt

Intresseavvägningen gällande

Därefter följer i lagen regler om särskilt hänsynstagande till olika nationella intressen och verksamheter. Bland dessa nationella intressen finns rennäringen (2 kap. 5 §). Andra nationella intressen är jordbruk, skogsbruk, yrkesfiske, naturvård, energiproduktion och totalförsvaret. De områden som är av betydelse för dessa verksamhetsgrenar skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra verksamheten eller näringen. Områden som bedöms vara av s.k. riksintresse för verksamheten eller näringen skall skyddas mot sådana åtgärder. För jordbruket och skogsbruket finns inte något särskilt skydd för områden av riksintresse. Vid konflikter mellan olika intressen när det gäller områden som är av riksintresse skall företräde ges åt det ändamål som bäst främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Försvarsintresset skall dock alltid ges företräde. Ett beslut får inte strida mot de särskilda hushållningsbestämmelserna för vissa områden i landet som redovisas i 3 kap. (2 kap. 10 §). ”ÄDCträffande rennäringen uttals i propositionen i huvudsak följande (prop 1985/86:3 s. 57). Rennäringens markanspråk har ofta fått träda tillbaka för andra viktiga markanvändningsintressen. Skyddet i rennäringslagen mot ändrad markanvändning är begränsat till åretruntmarkerna och gäller i stort sett med samma styrka, oavsett hur de olika markområdenas betydelse för rennävarierar. Dessa variationer kan vara stora. - Rennäringen är en ringen förutsättning för den samiska kulturen. Riksdagen har i olika sammanhang uttalat att den samiska kulturens fortlevnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen inom i princip varje sameby, nämligen en säker tillgång till sådana områden inom både åretruntmarkerna och vinterbetesmarkema som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva renskötsel. Det kan gälla bl.a. flyttningsleder och viktiga kalvningsland. De viktigaste delarna av renskötselmarkerna måste därför ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering. Det är därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig. I NRL bör därför föreskrivas att dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Härigenom kan staten också i den kommunala planeringen om den skulle strida mot denna ingripa föreskrift. - Vid bedömningen av vilka områden som skall vara av riksinbetesområden och tresse bör beaktas näringens behov av sammanhängande till alternativa betesområden inom de olika årstidsmarkerna samt tillgången alternativa Vinterbetesmarkernas särskilda betydelse för flyttningsbehov. renskötseln bör särskilt beaktas. xäBestämmelserna i 3 kap. NRL ersätter de geografiska riktlinjerna i den i kapitlet angivna områden har särskilt fysiska riksplaneringen. Samtliga stora värden när det gäller naturvård, kulturminnesvård, turism och friluftsliv. Områdena är därför i sin helhet av riksintresse. Bestämmelserna omfattar bl.a. huvuddelen av fjällvärlden och de s.k. obrutna fjällområdena. I dessa områden får enligt 3 kap 1 § exploateringar

-

Intresseavvägningen gällande rätt 217

och andra ingrepp i miljön komma till stånd endast om det kan ske på ett sätt om inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Eftersom rennäringen är uttryck för den samiska kulturen innebär bestämmelsen ett skydd för rennäringen. Syftet med bestämmelsen är att skydda natur- och kulturvärdena mot exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas bevarandevärde. Om det finns särskilda skäl, får emellertid utvinning av fyndigheter av ämnen och material som är av riksintresse komma till stånd i områdena. Av bestämmelsen också vad som framgår allmänt skall gälla för utvecklingen av befintliga tätorter och lokalt näringsliv samt för anläggningar som behövs för totalförsvaret. För de obrutna fjällområdenas del stadgas vidare att bebyggelse och får komma anläggningar till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, vetenskaplig forskning eller det rörliga friluftslivet. Andra åtgärder får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas karaktär påverkas (3 kap. 5 §). I specialmotiveringen till bestämmelsen har departementschefen utvecklat vad regleringen innebär för olika slag av exploatering. Det sägs bl.a. följande. Vägar och järnvägar. Det grundläggande i avgränsningen av de obrutna fjällområdena är att områdena i princip saknar vägar och järnvägar. För att områdenas orörda karaktär skall bevaras bör huvudprincipen vara att nya vägar och järnvägar inte får anläggas. Vägar som slutar blint inom områdenas yttre delar medför dock i vissa fall så begränsad omgivningspåverkan att de inte förändrar karaktären på områdena. Det kan gälla vägar som betjänar några enstaka fastigheter eller som behövs för verksamheter, t.ex. rennäringen, som pågår inom området. Vägar som leder in mot de centrala delarna av områdena kan medföra en avsevärd påverkan på områdenas karaktär och bör därför inte tillåtas. Även från denna princip kan dock undantag bli aktuella, nämligen om tillstånd lämnas till mineralutvinning o.d. enligt 3 kap. l § andra stycket. Bebyggelse. Av paragrafen framgår att endast sådan bebyggelse får komma i fråga inom områdena som har samband med rennäringen, den bofasta befolkningens behov, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. En viss komplettering av den bebyggelse för fast bosättning som finns bör alltså kunna komma i fråga, t.ex. genom att enstaka byggnader uppförs i anslutning till en befintlig grupp med hus. Även vissa byggnader och anläggningar för fjällräddningen bör kunna få komma till stånd, främst med tanke på turismen. Byggnader som är nödvändiga för sådan mineralbrytning som kan godtas enligt 3 kap. 1 § andra stycket måste givetvis också få komma till stånd. När det gäller anläggningar för det rörliga friluftslivet avses i första hand enkla övernattningsstugor och raststugor som är avsedda att nyttjas i samband med skidturer, fotvandringar och fiske. Det är viktigt att anläggningarnas storlek anpassas till den omgivande naturens kapacitet vad avser t.ex. tålighet mot slitage och fiskevattnens reproduktionsförmåga.

218 - rätt

lntresseavvâgningen gällande

Vattenkraftsutbyggnad. Att de obrutna fjällområdenas karaktär skall bevaras medför att vattenkraftsutbyggnader i princip inte kan tillåtas inom områdena. De vattendrag som genom riksdagens beslut är undantagna från särskilda bestämmelser i NRL vattenkraftsutbyggnad skyddas genom (3 kap. 6 §). De älvar och älvsträckor som ligger inom obrutna fjällområden omfattas med några få undantag av dessa bestämmelser. I fråga om de som inte omfattas av bestämmelserna gäller att utbyggnad inte vattensystem får ske om områdenas karaktär påverkas. Små anläggningar för produktion av elkraft för att tillgodose enskilda hushålls behov bör dock kunna tillåtas i vissa fall. Även andra utbyggnadsprojekt bör kunna tillåtas, om de förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan och inte strider mot syftet med skyddet för fjällområdena. I fjällvärlden får kraftledningar ofta en avsevärd inverkan Kraftledningar. på landskapsbilden och miljön. Att karaktären hos de obrutna fjällområdena skall bevaras medför att större ledningar inte kan tillåtas inom områdena. Det gäller både ledningar som ingår i stamlinjenätet och ledningar i nät. När det däremot gäller anläggningar för lokal distribution bör regionala ledningar som fyller den bofasta befolkningens, friluftslivets, rennäringens eller den vetenskapliga forskningens behov kunna tillåtas. Ledningsdragbör i sådana fall föregås aven noggrann prövning av behovet av ningar ledningen och dess lämpligaste sträckning. Vad som skall iakttas beträffande kraftledningar gäller också för telemaster och liknande anordningar. Prospektering efter mineral kan normalt anpassas Mineralprospektering. Liksom hittills så att några påtagliga effekter på miljön inte uppkommer. därför kunna bedrivas inom de obrutna bör prospektering fjällområdena, om den sker i former som inte påverkar områdenas karaktär. Mineralutvinning. Utvinning av mineral medför normalt betydande miljöoch förutsätter att vägar anläggs och byggnader uppförs. Utpåverkan vinningen pågår vanligtvis under många år. Under denna tid måste man räkna med att utvinningsområdet kan bli lätt tillgängligt och relativt starkt påverkat av exploateringen. Om särskilda skäl föreligger kan enligt 3 kap. 1 § andra stycket mineralbrytning tillåtas trots att detta medför påtagliga ingrepp i områdena. Det framgår av 4 kap. 1 § första stycket 8 att frågan om tillstånd till utvinning i dessa fall prövas av regeringen. Därvid kan regeringen ställa sådana villkor för verksamheten som innebär att ingreppen beåterställningsarbeten vidtas efter det att minegränsas samt att långtgående ralutvinningen avslutats.

7.2.2 Plan- och bygglagen (PBL)

Plan- och bygglagen (1987:10, omtryckt 1987:246) trädde i kraft samtidigt som NRL. bestäm- Den tidigare byggnadslagen (1947:385) innehöll grundläggande melser om planering och byggande. Byggnadsstadgan (1959:612) innehöll

- rätt 219

Intresseavvägningen gällande

föreskrifter som närmare reglerade bl.a. planläggning och byggande. PBL har ersatt både byggnadslagen och byggnadsstadgan. PBL bygger i väsentliga delar på äldre principer men innebär genomgripande systematiska förändringar samt förenklingar och moderniseringar av regelsystemet. PBL har som ett av sina viktigaste syften att decentralisera ansvaret för planläggning och lokal miljö till kommunerna. Lagen innebär vidare en förbättring av medborgarinflytandet. Genom lagen har också den fysiska riksplaneringens riktlinjer fått ett bättre stöd. Alla kommuner skall enligt PBL ha en aktuell översiktsplan som omfattar

kommunens hela yta (1 kap. 3 §). Översiktsplanen, som har ersatt de gamla

kommunöversikterna, skall ange grunddragen i den avsedda markanvändningen och riktlinjerna för bebyggelseutvecklingen. De centrala bestämmelser som skall läggas till grund för användningen av marken och vattnet finns som nämnts i NRL. l översiktsplanen skall kommunen redovisa allmänna intressen inom området och hur områden av riksintresse skall användas

(4 kap. 1 §). Översiktsplanen utgör därigenom ett viktigt beslutsunderlag.

När översiktsplanen upprättas skall kommunen samråda med bl.a. länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget, exempelvis berörda samebyar skall beredas tillfälle till samråd (4 kap. 4 §). Länsstyrelsen skall under samrådet särskilt verka för att riksintressena enligt NRL tillgodoses (4 kap. 5 §). Avsikten är att få till stånd en bred debatt på ett tidigt stadium i beslutsprocessen. Förslaget till översiktsplan skall ställas ut för granskning i två månader (4 kap. 6 §). Länsstyrelsen skall avge ett granskningsyttrande till kommunen med ställningstagande till översiktsplanens behandling av riksintressena (4 kap. 9 §). Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i viss del, skall det anmärkas i planen (4 kap. 2 §). Kommunens beslut att anta en översiktsplan kan inte överklagas till sitt innehåll och är inte bindande vid senare prövning av enskilda ärenden. Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av be-i byggelsemiljön sker genom detaljplan. Detalplaner ersätter tidigare stads- l och byggnadsplaner (5 kap. 1 §). För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser antas (5 kap. 16 §). _ l Även vid upprättande av detaljplan skall kommunen samråda med bl.a. länsstyrelsen (5 kap. 20 §). Sakägare och andra som berörs av förslaget eller som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd (5 kap. 20 §). Sameby skall därför beredas tillfälle till samråd. Resultatet av samrådet skall redovisas i en Samrådsredogörelse (5 kap. 21 §). Länsstyrelsen skall särskilt verka för att riksintressena enligt NRL tillgodoses (5 kap. 22 §). Planförslaget skall utställas under viss tid och den som vill får lämna skriftliga synpunkter på förslaget (5 kap. 23 §). Länsstyrelsen skall inte längre fastställa detaljplan, men kan självmant

ingripa och upphäva detaljplan om den anser att beslutet inte tillgodoser ett

riksintresse enligt NRL (12 kap. 3 §). Länsstyrelsen kan också upphäva ett

- rätt

220 Intresseavvägningen gällande

sådant beslut om markanvändningsfrågor som angår flera kommuner inte samordnats på ett lämpligt sätt eller om beslutet inte uppfyller kraven på skydd för människors hälsa och säkerhet (12 kap. 1 §). Regeringen kan i sådana fall föreskriva att kommunen inom viss tid skall anta en ny plan (12 kap. 6 §). Kommunens beslut att anta eller ändra detaljplaner kan överklagas hos länsstyrelsen och därefter hos regeringen (13 kap. 2 och 4 §§). En viktig begränsning av besvärsrätten är att den som vill överklaga ett planbeslut måste ha framfört sina synpunkter under den tidigare handläggningen av ärendet och därvid inte fått dem tillgodosedda (12 kap. 5 §). Samebyn måste således, för att få överklaga, skriftligen ha framfört sina synpunkter under utställningstiden. Vi återkommer till frågan om samråd på grund av detaljplan i kap. 10. Det finns undantagsvis exempel på att hånsynen till rennåringsintresset lett till att detaljplaner enligt tidigare gällande lagstiftning inte har fastställts (se bil. 1 nr 15, 19 och 10).

7.2.3 NRL, PBL och rennäringen

Med tillkomsten av NRL har skyddet för rennåringens viktigaste intresseområden blivit ett riksintresse. Dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringen. Men även andra områden av betydelse för rennäringen åtnjuter ett särskilt skydd. i” Genom PBL har statens inflytande över kommunernas beslut i markanvändningsfrågor begränsats väsentligt. Kommunerna skall själva besluta om Statens möjligheter att ingripa mot planbesluten i sak inskränks till planer. frågor som rör hushållningen med mark- och vattenområden av riksintresse, till mellankommunala frågor och till frågor som rör hälsa och säkerhet. Kommunerna får sålunda ett stort ansvar för avvägningen mellan olika intressen när det gäller användningen av mark och vatten. Det finns naturligtvis en risk för att utfallet av intresseavvägningen mellan olika verksamheter kan komma att variera kraftigt mellan olika kommuner. Kunskapsunderlaget för att bestämma vilka områden som är av intresse för rennäringen är inte lika gott som exempelvis för naturvården. För att minska den risken är det viktigt att renskötselns markanvänding redovisas så att den ger ett gott kunskapsunderlag vid tillämpningen av NRL och PBL. RL innebär en delvis ny syn på skyddet för rennäringen. Betydelsen av att beakta de nödvändiga funktionella sambanden mellan olika delområden för renskötseln framhävs. Preciseringen av de för rennäringen viktigaste områdena måste emellertid ske mot bakgrund av att deras läge varierar över tiden bl.a. till följd av olika ingrepp i landskapet, såsom skogsbruksåtgärder m.m. I propositionen till NRL framhålls att det torde vara viktigare att grundläggande redovisning görs av olika markområdens betydelse för skilda led i rennåringens bedrivande, än att de områden avgränsas i förväg som

- rätt 221

Intresseavvägningen gällande

f/ med hänsyn till sin avgörande betydelse för rennäringen i en viss sameby är av riksintresse för rennäringen (prop. 1985/86:3 s. 118). x, J Lantbruksstyrelsen har i en rapport presenterat ett förslag till kunskapsförsörjningsmodell” för att kunna inordna rennäringen i NRL-PBL-systemet (lantbruksstyrelsens meddelanden 1987:2). Vi skall här i korthet redovisa denna modell. Enligt rapporten bör varje sameby arbeta fram en egen utvecklingsplan. Syftet med utvecklingsplanen är att ge en beskrivning av nuläget, att beskriva de olägenheter som finns, att ge förslag till åtgärder för att begränsa olägenheterna samt att ge en plan för driftsförloppet. Som ett första led i utvecklingsplaneringen ingår en kartläggning av markanvändningen. En markanvändningsplan bör lämpligen innehålla en beteskarta där särskilt viktiga betesområden markeras. Den bör även innehålla en konkurrenskarta som speglar vilka konkurrerande verksamheter som finns. Slutligen bör en funktionskarta planen också innehålla där renskötselanläggningar, strategiska platser, flyttleder, rörelsemönster och årstidsland redovisas. Sådana markanvändningsredovisningar finns redan för ett antal samebyar, bl.a. Rautasvuoma och Vilhelmina norra samebyar. Redovisningsarbete pågår dessutom inom flera samebyar i Västerbotten och Norrbotten och planeras i Jämtland. Arbetet sker i samarbete med lantbruksnämnderna. Enligt rapporten bör lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen på grundval av redovisningsmaterialet för varje kommun upprätta s.k. kommunala sammanstållningskartor. Syftet med dessa skall vara att ge främst kommunala företrädare en bild av hur rennäringen fungerar inom den egna kommunen samt att ge en allmän information om riskerna för konflikter med rennäringen vid förändringar av markanvändningen inom olika kommundelar. På sikt bör också de kommunala kunsammanställningskartorna na precisera de områden som är av riksintresse för rennäringen. Enligt rapporten kommer det dock inte inom överskådlig tid att vara möjligt att i ett på förhand färdigställt underlag uttömmande precisera och beskriva de områden som är av riksintresse. I vissa exploateringssituationer, särskilt i inledningsskedet, måste särskilda konsekvensstudier göras. I rapporten pekas på tre situationer när sådana utredningar bör komma i fråga. Det gäller exploateringar som på grund av storlek, grad av påverkan eller läge kan antas stå i tydlig konflikt med renskötselintressena. Syftet med dessa studier skall vara att klarlägga i vilka fall en exploatering berörs av skyddsreglerna i 2 kap. 5 § NRL. I rapporten görs ett försök till definitionen av begreppet riksintresse: De områden riksintresse för rennäringen utgör som har högst skyddsvärde utifrån varje samebys hela årscykel (särskilt flyttleder, viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda av betesförhållanden). Bedömningen skyddsvärde skall utgå från de behov som gäller vid traditionell renskötseldrift (renskötsel baserad på långsiktigt och vid ett resursutnyttjande) renantal motsvarande det för samebyn långsiktigt rationella renantalet. l rapporten framhålls slutligen samrådens betydelse som ett komplement

- rätt

222 Intresseavvägningen gällande

om till det skriftliga kunskapsunderlaget. Rapporten pekar på de regler samråd som PBL innehåller. Samrådet med rennäringsintressena bör enligt och kommunen bör ta det aktiva anrapporten ske i ett inledningsskede svaret för att resultatet blir konstruktivt. Vid samråd i översiktsplanefrågor (i vissa fall även i detaljplanefrågor) bör, om berörd sameby begär det, ansvariga kommunalpolitiker och representanter för länsstyrelse och lantbruksnämnd delta. Genom ett väl fungerande samråd i kombination med ett genomarbetat skriftligt kunskapsunderlag får man enligt rapporten ett gott planeringsunderlag som underlättar konfliktlösningar. Vi delar i allt väsentligt de synpunkter som lantbruksstyrelsens rapport anger. Det är också vår mening att NRL och PBL kommer att på sikt leda till ett förstärkt i kommunernas planering och i mål och skydd för rennäringen ärenden enligt de lagar som knyts till NRL och ge rennäringsföreträdarna bättre att påverka användningen av mark och vatten inom möjligheter renskötselområdet. är Det bör dock påpekas att reglerna för inflytandet och En svårighet är något olika vad gäller Översiktsplaner detaljplaner. vidare ofta bedriver renskötsel inom flera kommuner och att samebyn därför kan ha svårt att hinna bevaka flera samtidigt pågående samrådsförfaranden. Kommunerna bör ha förståelse för de särskilda problem som kan med samebyarna till följd av renskötselns extensiva uppstå vid samrådet karaktär.

1k/

7.2.4 Vattenlagen

Vi har i avsnitt 6.3 redogjort för hur vattenkraftsutbyggnaden påverkar och vilka särskilda effekter olika vattenföretag kan ha på rennäringen renskötslen. I detta avsnitt skall närmare redogöras för hur vattenlagens bestämmelser mellan intresset av vattenkraftsutbyggnad och motreglerar avvägningen stående intressen såsom rennäringen. att det för varje vattenföretag krävs Vattenlagen har som utgångspunkt såvida det inte är uppenbart att företaget inte skadar motstående tillstånd, intressen.

Prövningsmyndighet Prövningsmyndighet är normalt vattendomstolarna som då prövar alla frå- - tillstånd, ersättningar och gor rörande ett ansökt vattenföretag tillåtlighet, andra villkor. I fråga om stora vattenföretag prövas dock tillåtlighetsfrågorna av regeringen. Dessa vattenföretag finns uppräknade i vattenlagen (11 kap. 1 §). kan också förbehålla av andra vatten- Regeringen sig tillåtlighetsprövningen av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet (11 kap. företag som aktualise- 3 §). Det kan nog sägas att de flesta kraftutbyggnadsföretag

- rätt

Intresseavvägningen gällande 223

ras inom renskötselområdet är av den arten att tillståndsprövningen görs av regeringen. Handläggningen i övrigt av tillstånds- och villkorsfrågor i dessa mål ankommer på vattendomstolarna som då är bundna av regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan. Vattendomstolarnas avgöranden kan överklagas hos vattenöverdomstolen och därifrån till högsta domstolen. Frågor om tillstånd till torrläggningsföretag, s.k. markavvattningsföretag, avgörs vid s.k. syneförrättning varvid också ersättningsfrågor prövas. Sådan förrättning handläggs av en av länsstyrelsen särskilt förordnad förrättningsman. Talan mot beslut vid syneförråttning kan föras hos vattendomstol och därifrån överklagas till vattenöverdomstolen och högsta domstolen.

Särskilda förberedelseregler Vattenlagen innehåller särskilda förberedelseregler beträffande vattenföretag av sådan omfattning eller beskaffenhet att tillåtligheten skall prövas av regeringen. Det gäller alltså vattenföretag som ofta har ingripande verkningar på många områden. Vid sådana vattenföretag skall företagen i god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas underrätta vissa angivna myndigheter och kommuner om det planerade företaget. Sålunda skall enligt 11 kap. 8 § vattenlagen lantbruksstyrelsen underrättas om rennäringen berörs. Vidare får lantbruksstyrelsen enligt 11 kap. 10 § på företagarens bekostnad utföra förberedande undsökningar av företagets verkningar, om företaget kan medföra väsentlig skada på rennäringen. Samråd skall i sådana fall ske med vattendomstolen. Företagaren har också en skyldighet att i god tid innan ansökan om tillstånd ges in se till att information om företagets planläggning lämnas till ortsbefolkningen och skall på lämpligt sätt ge enskilda personer tillfälle att framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska skador genom företaget (11 kap. 11 §). Dessa regler är tillkomna för att underlätta planering i samråd och samarbete med berörda myndigheter och för att berörda kommuner och ortsbefolkningen skall få information om företaget och kunna påverka frågan på ett tidigt stadium. För varje vattenföretag av någon betydelse krävs tillstånd. De materiella tillåtlighetsreglerna i vattenlagen har en generell avfattning som skall möjliggöra en samlad bedömning av ett vattenföretags lämplighet från bl.a. allmänna planeringssynpunkter och samhällsekonomiska synpunkter. Enligt 3 kap. 1 § vattenlagen får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter. Med uttrycket allmänna planeringssynpunkter” avses i första hand sådana långsiktiga bedömningar som görs inom ramen för NRL. Vattenlagen förutsätter att kommunernas Översiktsplaner skall ingå i det material som vattendomstolar och förrättningsmän skall grunda sin prövning på. Med allmänna planeringssynpunkter avses också sådan långsiktig verksamhet som inte omfattas av den fysiska planeringen. Hänsyn behöver

224 - rätt

lntresseavvägningen gällande

således tas även till sådana långsiktiga samhällsintressen som energipolitisoch förka, näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska, regionalpolitiska svarspolitiska intressen. I det sammahanget nämns särskilt rennäringen och dess särskilda utgångspunkter för prövningen av ett vattenföretag. Beslut nr 27, 28 och 29 i bilaga 1 är exempel på avgöranden där allmänna planeringssynpunkter varit av betydelse för tillåtlighetsprövningen. Även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 3 kap. 1 § eller 2 §, får detta enligt 3 § inte komma till stånd om någon skada eller av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna inolägenhet tressen. får dock komma till stånd om regeringen finner att Företaget företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Ett vattenföretag kan ha inverkan på allmänna intressen som inte har beaktats i några planer eller markanvändningsbestämmelser och som inte heller omfattas av de mer långsiktiga allmänna planeringssynpunkterna. Det kan enligt propositionen till vattenlagen röra inverkan på t.ex. rennäringens intressen (prop. 1974:83 s. 97). Regeln i 3 § skall därför ses som ett komplement till kravet på planöverensstämmelse i 2 § och innebär ett direkt skydd för allmänna intressen. Ingreppet skall dock medföra betydande för ett motstående intresse för att ett vattenföretag skall anses olägenheter otillåtligt (se bil. 1, nr 30-33). Som en ytterligare förutsättning stadgas i 3 kap. 4 § att vattenföretaget skall vara samhällsekonomiskt motiverat. Vattenföretaget får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt överväger såväl kostnader som skador och olägenheter. I vattenlagen finns bestämmelser om skyldighet att ersätta skada som föranleds av ett vattenföretag. Det finns också bestämmelser om s.k. skadeförebyggande åtgärder som ett alternativ till ersättning i pengar. Det är vattendomstolen som beslutar i dessa frågor. De allmänna utgångspunkterna för skadereglering i vattenlagen är desamma som enligt expropriationslagen. Den som fått tillstånd att tvångsvis förfoga över annans egendom skall alltså ersätta den förmögenhetsförlust som föranleds därav. Om nyttjanderätt eller annan sådan särskild rätt till en går förlorad eller rubbas, skall den ersättas på motsvarande sätt fastighet (9 kap. 1 §). Även renskötselrätt är ersättningsberättigad (prop. s. 202). Samebyarna har sedan lång tid sakägarställning i vattenmål. Samer som inte är medlemmar i samebyar och som inte är ägare eller nyttjanderättsinnehavare har däremot inte ställning som sakägare. Detta har i inneburit problem i vissa fall (se bil. 1 nr 7). Ersättning kan utgå som löseskilling, intrångsersättning eller ersättning t.ex. kostnader för flyttning eller på grund av allmän förmögenhetsskada, nedlagd rörelse (9 kap. 4 §). Marknadsvärdeprincipen tillämpas. Som ett alternativ till ersättning i pengar finns möjligheten att ålägga den ersättningsskyldige att utföra åtgärder för att förebygga eller minska skador (9 kap. 1 § tredje stycket). Som exempel på skadeförebyggande åtgärder kan nämnas att flytta byggnader, att utföra erosionsskydd, att utföra nya bryggor, att höja lågt liggande vägar. Sökanden skall åläggas att utföra

-

Intresseavvâgningen gällande rätt 225

skadeförebyggande åtgärder, om det är lämpligt. Åtgärden syftar till att

fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren fortfarande skall kunna använda fastigheten. Den kvarstående skadan får alltså inte bli alltför omfattande. Sökandens kostnader får inte bli oskäliga i förhållande till den ersättning som annars skulle utgå. Att en skadeförebyggande åtgärd kan innebära en viss överkompensation är inte något ovanligt i vattenmål.

Prövotid

Grundprinicpen enligt vattenlagen är att alla villkor för ett vattenföretag skall fastställas i samband med tillståndet. I åtskilliga fall, särskilt då det gäller större företag, är skadeverkningarna av så obestämd och komplicerad natur, att alla inte kan förutses med tillräcklig säkerhet. För sådana fall ges i 13 kap. 49 § en möjlighet att under en prövotid skjuta upp svårbedömbara frågor om ersättningar eller åtgärder. Motsvarande bestämmelser fanns även i gamla vattenlagen. I samband med uppskovsbeslutet kan vattendomstolen meddela provisoriska bestämmelser om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske och ersättning får då inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt. Detfinns också liksom tidigare en möjlighet att framställa ersättningsan» språk för oförutsedda skador på grund av ett vattenföretag. Vidare finns möjlighet till s.k. omprövning.

Avgifter

Som en del i det vattenrättsliga kompensationssystemet fanns i den tidigare

vattenlagen skyldighet för en vattenföretagare att utge årliga avgifter av olika slag, bl.a. regleringsavgifter och fiskeavgifter. Avgifterna skulle användas för att kompensera skador som inte ersattes i vattenmålen och för att allmänna ändamål i den bygd som berördes av företaget. tillgodose Bestämmelserna om avgifterna har i nya vattenlagen ersatts med särskilda bygdeavgifter och fiskeavgifter (jfr förordningen 1983:945 om avgifter enligt vattenlagen).

Miljöskyddslagen y., ,a avr*

Samhällsutveckligen och näringslivets strukturella förändringar har sedan r l lång tid haft genomgripande âterverkningar på den yttre livsmiljön. De r avfallsmängder som samhällen och fabriker vill göra sig av med har ökat kraftigt. Det är dessa miljöstörande verkningar av samhällsutvecklingen och strukturförändringarna som miljöskyddslagen (1969:387, omtryckt 1981:420) avser att reglera. Miljöskyddslagen är enligt 1 § tillämplig bl.a. på utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Den är enligt paragrafen vidare tillämplig på t.ex. sådan användning av mark, byggnad eller anläggning som

- rätt

226 Intresseavvägningen gällande

andra former av föroreningar, buller m.m. Åtgärder eller

kan medföra som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verksamhet. användning

Tillståndsprövning

Den som utövar eller avser utöva miljöfarlig verksamhet kan ansöka om tillstånd till veksamheten hos koncessionsnämnden för miljöskydd (9 § förs-

ta stycket). Regeringen kan föreskriva att vissa åtgärder som innebär miljöinte får vidtas utan att koncessionsnämnden har lämnat farlig verksamhet tillstånd eller anmälan gjorts hos den myndighet som regeringen bestämmer (10 §). Regeringen får också föreskriva att frågor om tillstånd beträffande vissa slag av ärenden skall prövas av länsstyrelsen. I miljöskyddsförord-

som inte får vidtas utan tillstånd enligt ningen har angetts vilka åtgärder för milmiljöskyddslagen. Tillståndsfrågor prövas av koncessionsnämnden Tillstånd krävs jöskydd eller av länsstyrelsen enligt en särskild uppdelning. för utsläpp av för anläggande av bl.a. gruvor och vissa större fabriker samt skall koncessionsnämnden avloppsvatten av vissa slag. Vid sin prövning bereda dem som berörs av den miljöfarliga verksamheten tillfälle att yttra

skall också samråda med de statliga och kommunala myndigsig. Nämnden heter som har väsentliga intressen att bevaka i frågan. Nämnden skall sörja av de ärenden som kommer under nämndens för fullständig utredning Den skall också normalt hålla sammanträde med dem som saken prövning. angår och företa besiktning på platsen.

Regler för tillåtligheten

verksamhet skall väljas Som allmän tillåtlighetsregel gäller att för miljöfarlig och olägenhet utan sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång av miljöfarlig verksamhet skall NRL oskälig kostnad (4 §). Vid prövning

tillämpas. verksamhet att vidta de Det åligger vidare den som utövar miljöfarlig

skyddsåtgärder och försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att före-

bygga eller avhjälpa olägenhet (5 § första stycket). Vid avvägningen i tillståndsprövningen i övrigt mellan olika intressen av det område som skall särskild hänsyn tas till å ena sidan beskaffenheten verkningar, å andra kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens och den sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärder ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga (5 §

tredje stycket). verksamhet kan befaras medföra väsentlig olägenhet, trots Om miljöfarlig iakttas, får verksamheten utföras bara om att alla skäliga försiktighetsmått särskilda att det föreligger skäl (6 §). Innebär den befarade olägenheten intressen skadas avsevärt, får verksamheten inte utövas. vissa allmänna Koncessionsnämnden skall i sådana fall dock underställa frågan regeringens Regeringen kan lämna tillstånd om verksamheten är av synnerlig prövning. från allmän synpunkt. I ett tillståndsbeslut skall noggrant anges betydelse Om det inte tillräckligt säkert de villkor som skall gälla för verksamheten.

- rätt 227

Intresseavvägningen gällande

kan bedömas _vilka villkor som bör gälla, kan avgörandet i denna del uppskjutas till dess att man fått erfarenhet av verksamheten. Koncessionsnämndens tillståndsbeslut kan överklagas till regeringen. Aven enskilda sakägare som berörs av ett beslut får överklaga beslutet. Naturvårdsverket har rätt att överklaga i sådana frågor (se bil. 1 nr 50).

Ersättning Ersättning för skada i anledning av miljöfarlig verksamhet prövas enligt miljöskadelagen (1986:225). I princip föreligger ett strikt skadeståndsansvar till följd av sådana störningar som avses i miljöskyddslagen. Det är fastighetsägaren eller den som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet som är

skadeståndsansvarig.

Den som vill framställa enskilt anspråk skall enligt miljöskyddslagen väcka talan vid fastighetsdomstol.

7.2.6 i » är .-

Naturvårdslagen .

I naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1974:1025) slås fast att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och att var och en är skyldig att visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen (1 §). Skyddet för naturmiljön är givetvis inte absolut. Naturresursema måste i viss utsträckning få tas i anspråk för ändamål som från allmän eller enskild synpunkt är nyttiga och nödvändiga. Det föreskrivs därför i naturvårdslagen att det vid prövning av naturvårdsfrågor skall tas tillbörlig hänsyn till övriga allmänna och enskilda intressen som berörs (3 §). Rennäringen är enligt förarbetena till lagen ett sådant allmänt intresse. Vid av tillämpningen naturvårdslagen skall således en avvägning göras mellan å ena sidan naturvårdsintresset och å andra sidan de allmänna eller enskilda intressen som gör anspråk på att i olika former få utnyttja naturresurserna. Vid denna prövning skall NRL tillämpas. Enligt naturvårdslagen kan staten tillhörig mark avsättas till nationalpark för att bevara större sammanhängande områden i väsentligen oförändrat skick. I Norrbotten omfattar nationalparkerna närmare 600 000 ha. De närmare bestämmelserna om förvaltningen av nationalparkerna meddelas av statens naturvårdsverk efter samråd med länsstyrelsen. Enligt uttrycklig bestämmelse får emellertid sådana föreskrifter inte föranleda inskränkning i samernas rättigheter enligt rennäringslagen, såsom rätt till bete m.m., eller innebära hinder för samerna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller medföra hundar för bevakning av renhjordar (6 §). Naturvårdsverket får också upplåta jakt- och fiskerätt inom nationalparken. Nationalparker förvaltas sålunda av naturvårdsverket även om de är belägna ovanför odlingsgränsen. Avgifter för upplåtelsema tillfaller en särskild parkkassa och således inte samebyn och samefonden. Länsstyrelsen kan förklara visst område för naturreservat och det bör skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedom om landets

- rätt

228 Intresseavvägningen gällande

natur m.m. (7 §). Länsstyrelsen kan föreskriva inskränkningar i rätten att över fastighet om det är nödvändigt för att trygga ändamålet med förfoga reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering och avverkning. Om ett område med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra inte lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan det i omständigheter stället av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde. Även här kan länsstyrelsen lämna föreskrifter angående inskränkningar i nyttjandet av fastighet inom området. Om föreskrifter beträffande naturreservat medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk, har fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet rätt till ersättning av staten för skada. Med särskild rätt till fastighet torde liksom enligt gruvlagen och minerallagen även avses renskötselrätt. Vid prövning av ersättningen gäller expropriationslagens bestämmelser i tillämpliga delar. Om inte överenskommelse träffas om sådan ersättning skall talan väckas mot staten vid fastighetsdomstolen. Till skydd för friluftslivet gäller strandskydd vid havet, insjöar och vattenomfattar i princip land- och vattenområden intill drag (15 §). Strandskyddet 100 m från strandlinjen. Det innebär att det råder förbud mot att uppföra helt ny byggnad, anläggningar m.m. som kan hindra allmänheten att beträda området. De med strandskyddet förenade förbuden gäller inte aneller åtgärd som behövs för renskötseln. Förbudet gäller dock läggning bostäder (16 §). Enligt 18 § krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av bl.a. sten och grus. Prövningen avser täktens inverkan på naturvärden men även andra intressen skall beaktas. Länsstyrelsen kan förelägga sökanden att lägga fram en särskild samt en utredning som belyser behovet av täkten. täktplan kan i tillståndet föreskriva sådana villkor att företagets men- Länsstyrelsen liga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas. Som regel skall sökanden ställa säkerhet för att sådana åtgärder vidtas. Beslut i täktärenden får överklagas till regeringen. I 20 § naturvårdslagen finns särskilda bestämmelser om skydd för natur- Bestämmelserna om miljön. anger att samråd skall ske med länsstyrelsen att förändra För arbetesföretag som väsentligt kan komma naturmiljön. vartill tillstånd vattenlagen eller miljöskyddslagen lämnats företag enligt gäller inte dessa bestämmelser. Detta innebär exempelvis att för gruvdrift skall naturvårdens intressen tillvaratas vid prövningen enligt miljöskyddslagen.

Naturvårdslagen och rennåringen En oklarhet beträffande tillämpningen av naturvårdslagen gäller frågan vilka föreskrifter som naturvårdsverket får utfärda för nationalparkerna med stöd av 5 och 6 §§. Naturvårdsverket hävdar att dessa bestämmelser ger verket rätt att inom nationalparkerna besluta om exempelvis placering-

- rätt 229

Intresseavvägningen gällande

en av renvaktarstugor. Årligen uppförs mellan fem och tio nya sådana

stugor. En vanlig uppfattning bland samerna är dock att denna rätt grundar sig på rennäringslagen och därför inte är beroende av naturvårdsverkets tillstånd. Enligt naturvårdsverket ansöker samerna i flertalet fall om verkets tillstånd och verket har hittills aldrig vägrat sådant tillstånd i nationalparkerna. Naturvårdsverket fastställer i samråd med samebyarna skötselplaner för nationalparkerna vari ingår föreskrifter om bl.a. renvaktarstugornas placering samt trafik med motorcykel och skoter. Prövningen av täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen sker hos länsstyrelsen. Prövningen avser täktens tillåtlighet i avseende på naturvärden men tillbörlig hänsyn skall även tas till andra intressen, exempelvis rennäringen. Bestämmelsen torde inte ha medfört att något täkttillstånd av avslagits hänsyn till övriga intressen om täkten har kunnat accepteras från naturvårdssynpunkt. Däremot kan tillstånden utformas så att rennäringen inte onödigtvis störs av täktverksamheten. Viss kritik har framförts mot att renskötselns markanvändning ofta blir förbisedd vid behandlingen av täkttillstånd. För övrigt har genom den nya torvlagens tillkomst kravet på särskilt täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen upphävts i fråga om torv-

täkt som erhållit bearbetningskoncession enligt torvlagen. Övriga täkter

såsom grus- och sandtäkter torde oftast inte vara av sådan storlek att svåra markkonflikter med rennäringen behöver uppstå. I vissa fall kan dock olämpligt placerade täkter utgöra problem för renskötseln.

Torvlagen

Regleringen av utvinning av torv finns i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheten För undersökning och bearbetning av torv för att utvinna energi krävs koncession. Frågor om koncession prövas av länsstyrelsen (5 §). Ansökan om koncession skall kungöras och ärendet skall utredas genom bl.a. inhämtande av yttrande från olika myndigheter. Verksamheten i torvlagen är underkastad tillämpliga föreskrifter i PBL, miljöskyddslagen och andra författningar. Vid koncessionsprövningen skall NRL tillämpas (6 §). Som allmän förutsättning för koncession gäller att det från allmän synpunkt skall vara lämpligt att verksamheten kommer till stånd. Vidare gäller att bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt (7 §). I kravet på att verksamheten skall vara lämplig från allmän synpunkt ligger enligt förarbetena till torvlagen att nyttan från enerigpolitisk synpunkt skall vägas mot de effekter som den kan få på andra skilda samhälleliga intressen. Det blir således fråga om att väga in bl.a. den fysiska planeringen och försvarets intressen samt att ta hänsyn till näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska intressen. I norra Sverige måste också hänsyn tas till rennäringens intressen (prop. 1984/85:12O s. 339). Länsstyrelsen skall dessutom tillvarata naturvårdsintresset. När det gäller bearbetningskoncession har koncession under senare år vägrats med

- rätt

230 Intresseavvägningen gällande

i ett fall. Avgörandet avser dock tillämpning av de hänsyn till rennäringen tidigare bestämmelserna om torvutvinning (se bil. 1 nr 47). Det är länsstyrelsen som anvisar mark för bearbetning. Detta innebär en form av expropriation. Om berörda markägare medger det får dock bearbetning påbörjas utan särskild markanvisning (26 §).

Ägare till mark som tas i anspråk för bearbetning är berättigad att få

och annan ersättning av koncessionshavaren. Samma rätt intrångsersättning har innehavare och annan särskild rätt till till ersättning av nyttjanderätt (27 §). Därmed avses enligt förarbetena även renskötselrätt. fastigheten Ersättningsskyldigheten skall, om överenskommelse inte träffas, prövas av fastighetsdomstolen och inte i samband med markanvisningsförrättningen. inte lämpligt att lägga en sådan prövning av Det ansågs enligt motiven tvister mellan enskilda på en förvaltningsmyndighet (prop. 1984/851120 s. till följd av undersökningsarbete skall 331-332). Även skada eller intrång ersättas av koncessionshavaren och tvist härom prövas av fastighetsdomstolen (22 §). Vid bestämmande av ersättningen gäller expropriationslagens regler i tillämpliga delar. Koncession enligt torvlagen skall förenas med de villkor som behövs för att beakta andra allmänna intressen och enskild rätt (12 §). Torvlagen innehåller också en bestämmelse om skyldighet för koncessionshavaren att ställa säkerhet för att sådana villkor skall uppfyllas. Expropriationslagens regler om rättegångskostnader gäller i mål om ersättning enligt torvlagen (32 §).

7.2.8 Väglagen

Väglagen (1971:948, omtryckt 1987:459) reglerar väghållning m.m. i fråga om allmän väg. S.k. skogsbilvägar berörs således inte. Väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg. Vid väghållning skall tillräcklig hänsyn tas till enskilda intressen och till allmänna intressen (4 §).

Vägbygge

Enligt väglagen (10 §) får en ny väg anläggas om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna. Vid byggande av väg skall tillses att vägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet och utan oskälig kostnad (13 §). Vid prövningen av sådana ärenden skall NRL tilllämpas (3 a §). När en väg skall byggas skall en s.k. arbetsplan upprättas (15 §). Arbetsplanen skall innehålla bl.a. uppgifter om vilken mark som behöver tas i anspråk. När arbetsplanen utarbetas skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt med andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken (16 §). Förarbetena till väglagen ger knappast stöd för antagandet att rennäringens intressen anses höra till de väsentliga i detta sammanhang (jfr prop. 171 nr 123 s. 55 ff och 124 ff).

- rätt 231

Intresseavvâgningen gällande

Arbetsplanen skall enligt huvudregeln ställas ut för granskning. Den möjlighet till granskning av arbetsplanen som fastighetsägare, myndigheter och andra” härigenom får är enligt propositionen av största vikt för att enskild rätt och allmänna intressen skall kunna tas till vara. En arbetsplan för en väg som enligt detaljplanen skall ingå i en trafikled eller annan allmän plats behöver dock inte underställas om den inte awiker från vad som bestämts i planen (17 §). Även i vissa andra fall kan förfarandet med utställning underlåtas. En arbetsplan skall för att bli gällande fastställas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning hänskjuts frågan om fastställelse till regeringen (18 §). Vägverkets beslut kan överklagas till regeringen. Den s.k. Norgevägen mellan Kiruna och Riksgränsen blev föremål för regeringsprövning sedan Vägverkets fastställelsebeslut överklagats av Rautasvuoma sameby (se bil. 1 nr 51 och 52).

Ersättning I 55 § väglagen stadgas att fastighetsägare är berättigad till intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande om det inte avtalats eller uppenbarligen förutsätts att ersättning inte skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspåk. När ersättning bestäms skall expropriationslagens bestämmelser gälla i tillämpliga delar. Även expropriationslagens regler om rättegångskostnader skall därvid tillämpas (69 §). Ersättningsfrågor enligt väglagen för intrång i renskötselrätten har prövats av hovrätten (se bil. 1 nr 53 och 54).

7.2.9 Ellagen

Den lagstiftning som reglerar tillkomsten och driften av starkströmsledningar är lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, vanligen benämnd ellagen, samt elförordningen (1982:548). Enligt ellagen får elektriska starkströmsledningar inte dras fram eller begagnas utan tillstånd (koncession) av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Denna myndighet är enligt elförordningen statens energiverk. Tillstånd meddelas antingen som en linjekoncession eller som en områdeskoncession. Linjekoncession avser en ledning med en i huvudsak bestämd sträckning, främst s.k. överföringsledningar. Områdeskoncession avser ledningar för närdistribution inom ett visst begränsat område, distributionsledningar. Koncession får enligt 2 § ellagen meddelas endast om anläggningen är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. Möjligheten att tillgodose lokala intressen skall särskilt beaktas vid prövning av fråga om områdeskoncession. När koncession meddelas får villkor föreskrivas av

232 - rätt

Intresseavvägningen gällande

säkerhetsskäl eller andra allmänna skäl. Ellagen i sig innehåller emellertid inga konkreta regler om vilken hänsyn som bör tas till andra markanvändningsintressen, t.ex. rennäringen. Vid prövning av koncessionsfrågor skall NRL tillämpas. En ansökan om linjekoncession skall bl.a. innehålla uppgifter om alternativa ledningssträckor som sökanden undersökt samt resultatet av de samråd som föregått ansökningen. Till ansökningen skall också fogas bl.a. en beskrivning på karta över ledningens föreslagna sträckning och av den mark som behöver tas i anspråk. Ansökan om områdeskoncession skall bl.a. innehålla karta över området som anger sökandens ledningar och stationer. Som nämnts prövas koncesskonsfrågorna av statens energiverk. Vissa ärenden, Lex. sådana som avser ledningar med spänning över 145 kilovolt och sådana där någon markägare, kommun eller statlig myndighet motsatt skall dock prövas av regeringen. Vid handläggningen skall sig ansökningen, yttranden inhämtas från berörda länsstryelser, kommuner, fastighetsägare och andra sakägare (5 § elförordningen). Huruvida sameby anses vara sakägare framgår inte av förordningen.

7.2.10 Rörledningslagen

om vissa rörledningar, vanligen benämnd rörled- Enligt lagen (1978:160) ningslagen, krävs koncession för att dra fram eller begagna en rörledning för transport av fjärrvärme eller av råolja, naturgas m.m. Koncession krävs dock inte för ledningar med en längd av högst 20 km eller för ledningar som är avsedda för vissa lokala behov. prövas av regeringen. Koncession får meddelas Frågan om koncession endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att ledningen dras fram och är lämplig att utöva den verksamhet som avses begagnas och om sökanden med koncessionen. Vid koncessionsprövning skall NRL tillämpas. Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. Vissa andra villkor kan också ställas. Koncessionsansökan skall enligt rörledningsförordningen (1978:164) insom bereder ärendet. Ansökan skall bl.a. inneges till statens energiverk hålla uppgifter om markanvändning och planförhållanden i berörda områden och om inverkan och enskilda intressen. Sökanden skall på allmänna vidare ange vilka åtgärder som erfordras för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. Vidare skall sökanden ge in en karta som utvisar ledningens sträckning samt en beskrivning av företaget med kostnadsberäkning. Statens energiverk skall inhämta yttranden över ansökningen från kornmunen, länsstyrelsen och kocessionsnämnden för miljöskydd. Sakägare har rätt att inom viss tid komma in med erinringar. Det framgår inte av lagtext eller förarbeten om sameby skall anses vara sakägare.

-

Intresseavvägningen gällande rätt 233

7.3 Skogsvårdslagen m.m.

Skogsvårdslagen (1979:429) innehåller vissa grundläggande bestämmelser för skogsbruket. Den har formen av en ramförfattning som kompletteras med mera detaljerade föreskrifter meddelade av regeringen och av skogsstyrelsen. Skogsvårdslagen är i första hand en skötsellag. Den innehåller emellertid även regler av betydelse för avvägningen mellan rennäringens och skogsbrukets intressen. Skogsvårdslagen inleds med en allmän beskrivning av riktlinjerna för skogsskötseln. Av 1 § framgår bl.a. att skogsmark, genom utlämpligt nyttjande av markens virkesproducerande förmåga, skall skötas så att

den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Hänsyn skall enligt

paragrafen tas till naturvårdens och andra allmänna intressen vid skötseln av skogsmark med dess skog. Renskötseln är enligt motiven till lagen ett sådant allmänt intresse som avses i bestämmelsen. I fråga om naturvårdsintressena finns särskilda bestämmelser i 21 §. Med stöd av ett bemyndigande i den paragrafen och ett uppdrag meddelat i skogsvårdsförordningen har Skogsstyrelsen efter samråd med bl.a. naturvårdsverket utfärdat en rad föreskrifter om vilka hänsyn som vid skogsskötseln skall tas till naturvårdsintressena. För naturvårdsföreskrifterna också särskilda sanktionsgäller regler.

I fråga om hänsynen till andra allmänna intressen har regleringenen

något annan form. Hänsynen till rennäringens intressen har således kommit till uttryck dels i föreskrifter, dels i allmänna råd utfärdade i skogsstyrelsens författningssamling (SKSFS 1986:6 och SKSFS 1982:2). Sanktionsregler saknas däremot vad gäller Föreskrifterna rennäringen. om hänsynen till rennäringen är utfärdade bl.a. mot bakgrund av riksdagens beslut i januari

1985 om fjällnära skogar (JoU 1984/85:20, rskr 114) och regeringens beslut

med anledning därav. Vid beslut om stöd till skall statligt skogsbruket hänsyn tas till rennäringens intressen enligt föreskrifterna. Sålunda får stöd inte beviljas till en åtgärd som påtagligt skadar intressen i rennäringens områden som är av särskild för rennäringen. betydelse Det kan t.ex. gälla flyttled eller nattbetesplats (SKSFS 1982:2).

Avverkningsskyldighet

Centrala bestämmelser i skogsvårdslagstiftningen är reglerna om awerkning av skog och om anläggande av ny skog. Kravet på aktiva åtgärder från skogsägarnas sida gäller främst skyldigheten att sörja för en fullgod återväxt när skog har avverkats eller när skogstillståndet av andra skäl är dåligt. Avverkningsbestämmelserna innebär däremot i huvudsak restriktioner av olika den växande slag i syfte att skydda skogen och skapa förutsättningar för en på lång sikt jämn virkesavkastning. För att främja en jämn ålderfördelning av skogen på i princip varje brukningsenhet ställs emellertid också krav på en viss minimiavverkning. Undantag från denna awerkningsskylbl.a. dighet gäller i fråga om skog av särskild betydelse för rennäringen.

- rätt

234 Intresseavvägningen gällande

7.3.2 De fjällnära skogarna

Av särskilt intresse för rennäringen är reglerna och formerna för skogsbruket inom de s.k. fjällnära skogarna. Med begreppet avses drygt 2 milj. ha barrskog från Dalarna till nordligaste Lappland. De längs fjällkedjan det område som regeringen med stöd av fjällnära skogarna ligger inom har avsatt som svårföryngrad skog och i huvudsak ovanför skogsvårdslagen den gräns som domänverket och riksskogstaxeringen tidigare har angett som skogsodlingsgräns. För slutavverkning i sådan skog krävs enligt 19 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I samband med att sådant skogsvårdslagen tillstånd ges kan skogsvårdsstyrelsen besluta om t.ex. hyggesstorlek, huggningsform och föryngringsmetod (se bil. 1 nr 6 och 7). l det tidigare nämnda riksdagsbelutet i januari 1985 rörande de fjällnära skogarna framhölls nödvändigheten av att det iakttas stor återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk inom dessa områden. Uttalandet har upp-

i december 1985 (JoU 1985/86:9). Dessutom

repats i ett riksdagsbeslut uttalde riksdagen sig för ett obligatoriskt samråd med berörd sameby innan skogsvårdsstyrelsen tar ställning till en ansökan om tillstånd till avverkning. Domänverket beslutade den 8 april 1987 att avsätta mark till 70 fjällnära s.k. domänreservat med en sammanlagd areal av ca 1,2 milj. ha. Syftet med reservaten är enligt beslutet att bevara större sammanhängande fjällnära skogsområden och angränsande fjällmark. Inom reservaten skall skogsbruk inte bedrivas med undantag för upplåtelse av husbehovsvirke och brännved till renskötande samer och ortsbefolkning. Målet är att skog och övrig vegetation skall lämnas så orörd som möjligt. Friluftslivet skall främjas t.ex. genom vägvisning och leder.

7.3.3 föreskrifter och allmänna råd

Skogsstyrelsens

föreskrifter och allmänna råd om hän-

Skogsstyrelsens tidigare omnämnda

syn till rennäringens intressen innebär bl.a. följande. Mellan inom renskötselområdet bör samebyarna och storskogsbruket fasta årliga samråd om planerade skogsbruksåtgärder äga rum. Samrådet \ bör i första hand avse slutavverkningar för en planeringsperiod om tre eller fem år. Behovet av tidiga samrådskontakter poängteras för att undvika onormal slutavverkningskoncentration inom en sameby och för att skydda områden där det finns hänglav. I fjällnära skog skall stor återhållsamhet iakttas med bedrivande av skogsbruk. Enskilda hyggen inom dessa områden bör inte få en storlek över ca 40 ha. Största möjliga återhållsamhet bör iakttas med slutawerkning och vägbyggnad i särskilt viktiga områden inom renskötselområdet med hänglavbärande skog. Inom dessa områden är det särskilt viktigt att skogliga åtgärder planeras så att spridning av hänglavar gynnas. Till en ansökan om tillstånd till slutavverkning inom åretruntmarkerna skall sökanden till samråd. foga bevis om att berörd sameby beretts tillfälle Samrådet skall omfatta slutavverkning med efterföljande skogsvårdsåtgär-

- rätt

Intresseavvägningen gällande 235

Figur 11 Områden med svårföryngrad skog

Teckenförklaring Svårföryngrad skog - Skyddsskog - - - -Länsgräns

Av vidstående karta hämtat från skogsstyrelsens författningssamling framgår översiktligt gällande gränser för svårföryngrad skog inom renskötselområdet

der samt byggande av skogsbilväg. En tillståndsansökan enligt 19 § skogsvårdslagen får avvisas av skogsvårdsstyrelsen om samebyn inte beretts tillfälle till samråd. Bevis om samråd krävs dock inte om avverkningen avser en brukningsenhet som är mindre än 500 ha och hygget är mindre än 20 ha produktiv skogsmark. Undantaget gäller inte såvida slutawerkningen berör hänglavbärande skog, nattbetesplats, rastställe, arbetshage, flyttled eller om hygget ansluter till kalmark eller plantskog som sammanlagt med den planerade avverkningstrakten överstiger 20 ha inom brukningsenheten. För större brukningsenheter kan parterna komma överens om motsvarande lättnader i samrådet.

- rätt sou 193941

236 Intresseavvägningen gällande

OM vu KALHUGGER ALLA

FJÃLLNÃRA SKDGAR om BYE-GER ur

ALLA ÃLVAR SX BESPARAR v:

KOMMANDE Genemnomek min

ALLA DESSA sEsvKueLueA PROBLEM!

Utanför de områden som omfattas av tillståndsplikten gäller enligt föreskrifterna anmälningsskyldighet till skogsvårdsstyrelsen för vissa avverkningar. Anmälan skall göras beträffande avverkningar som omfattar minst 0,5 ha och som föranleder skyldighet att anlägga ny skog. Anmälan skall göras minst en månad innan avverkningen påbörjas.

7.3.4 Spridning av bekämpningsmedel

Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel för bekämpning av lövsly är förbjudet enligt lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark (1 §). Skogsvårdsstyrelsen får emellertid om kommunen inte fattat beslut om förbud, medge undantag från förbudet. En förutär dock att skogsvårdslagens bestämmelser om återväxt inte rimsättning ligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder (2 §). Vid bedömningen skall hänsyn tas till beståndets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft. Enligt förarbetena till spridningslagen skall hänsyn tas till rennäringens intressen varvid skall beaktas de särskilda föreskrifter som utfärdats för detta ändamål (prop. 1982/83:145 s. 29 och JoU 34 s. 22). Enligt skogsstyrelsens allmänna råd (SKSFS 1983:4) till ledning för skogsvårdsstyrelsernas tillämpning av spridningslagen skall beaktas bl.a. skogsstyrelsens allmänna råd om skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen.

- rätt 237

Intresseavvägningen gällande

Enligt dessa råd bör samrådet mellan rennäring och skogsbruk i första hand beröra frågorna var och när åtgärderna bör vidtas med hänsyn till renskötseln och till besprutningens ändamål.

Övrig lagstiftning inom

markanvändingsområdet

Minerallagstiftningen

Rätten att utnyttja mineraltillgångar regleras enligt tre olika lagar, nämligen gruvlagen (1974:342), lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen) och lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter (torvlagen). Den sistnämnda lagen har varit i kraft sedan den 1 juli 1985. Dess införande innebar att reglerna för utvinning av torv bröts ut från minerallagen och fördes in i en ny lag. Anledningen var att torv i flera hänseenden ansågs skilja sig från mineraler enligt minerallagen. Torvlagen, som är inordnad i NRL:s tillämpningsområde, har behandlats i avsnitt 7.2.7. De mineraliska ämnen som omfattas av gruvlagen är vissa metaller, såsom koppar, bly, zink och järn samt vissa industrimaterial. Minerallagen reglerar undersökning och bearbetning av bl.a. fyndigheter, såsom olja, gas, stensalt och uranhaltigt mineral. Gruvlagen bygger på ett inmutningssystem och på ett koncessionssystem. Grundtanken med inmutningssystemet har ansetts vara att stimulera eftersökande och brytande av nya mineralfyndigheter. Koncessionssystemet lämnar å andra sidan bättre möjligheter för samhället att få till stånd en från allmän synpunkt ändamålsenligt mineralutvinning med möjlighet att pröva vem som får tillstånd samt att pröva konkurrerande och markanvändning andra motstående intressen.

Gruvlagen

Enligt gruvlagen äger var och en på egen eller annans grund under vissa förutsättningar erhålla inmutningsrätt, dvs. rätt att undersöka en angiven mineralfyndighet. Ansökan om inmutningsrätt Den som erhållit görs hos bergmästaren. inmutningsrätt (inmutaren) får inom ett visst angivet område utföra undersökningsarbete i fråga om inmutningsbart mineral. Inmutning ges för tre år, men inmutaren kan efter ansökan få förlängning av undersökningstiden till sammanlagt tio år. I vissa särskilt hinder angivna fall föreligger mot att bevilja inmutning. Hinder mot inmutning föreligger t.ex. inom område som förklarats utgöra statsgruvefält, inom område som avsatts till nationalpark och inom detaljplanerat område. Hindret är dock inte ovillkorligt, utan kan upphävas av regeringen eller i vissa fall av länsstyrelsen.

238 - rätt

Intresseavvägningen gällande

inom ett område kan antas komma att hindra eller Om gruvdriften av marken som avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad användning förordna att är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, kan regeringen inmutningsrätt inte får beviljas inom området, utan medgivande av regeringen (2 kap. 5 §). Systemet med olika inmutningshinder syftar, enligt förarbetena till gruvlagen (prop. 1974:32 s. 112 f), till att åstadkomma en avvägning mellan och vissa särskilt kvalificerade motstående intressen. Därutgruvintresset över behövs en reservregel som ger regeringen befogenhet att förordna om inmutningsförbud beträffande områden som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Rennäringen är inte omnämnd i detta sammanhang. Bergmästaren skall meddela fastighetsägare och övriga kända sakägare när en inmutningsrätt har beviljats. Sådant meddelande skall även införas i ortstidningen. Inmutaren skall utge full ersättning för skada eller intrång som orsakats av undersökningsarbetet. Vid tvist om sådan ersättning får talan väckas hos eller hänskjutas till avgörande av skiljemän. Har sådan fastighetsdomstolen tvist inte hänskjutits när utmålsförrättning hålls (se nedan), skall tvisten (3 kap. 8 §). I praktiken torde det inte föreprövas vid denna förrättning komma att tvistiga frågor hänskjuts till skiljemannaförfarande eller domvid utmålsförrättningen. De undersökstol, utan de avgörs regelmässigt ningsarbeten som utförs inom ett inmutat område är mera sällan av den art att bestående skada på marken uppkommer. Om inmutaren efter undersökning vill bearbeta en fyndighet har han rätt för detta, s.k. utmål. Inmutaren måste då att få sig anvisat ett arbetsområde och för teknisk bearbetning, material finns visa att inmutningsbart, lämpat inom det inmutade området i sådan mängd att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift (1 kap. 5 §). Utmålet gäller i första hand under 25 år, men kan under vissa förutsättningar förlängas med 20 år i sänder. Mot utmål gäller samma hinder som mot inmutning. Ansökan om utmål görs hos bergmästaren (4 kap. 6 §) som skall företa ärendet till utmålsförrättning. Till förrättningen skall kända sakägare kallas. Tid och plats för förrättningen skall också kungöras i ortstidning (4 kap. 17 §). Vid förrättningen anvisar bergmästaren mark för gruvdriften och därmed verksamhet. Innebörden av beslut om markanvisning är sammanhängande att området får tas i anspråk för det angivna ändamålet genom en form av skall också fastställas och expropriation. Vid förrättning intrångsersättning Sådan ersättning för annan skada till följd av att marken tas i anspråk. till ägare av fastighet och innehavare av ersättning skall utges av inmutaren särskild rätt till fastighet. Vid ersättningens bestämmande gäller expropriationslagens bestämmelser i tillämpliga delar (4 kap. 4 §). Skada eller och som inte kunnat förutses intrång som uppstår efter utmålsförrättningen ersätts dock inte (jfr bil. 1 nr 34 och 35). Med särskild rätt till fastighet förstås enligt gruvlagen (13 kap. 1 §) nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt på samma

- rätt 239

Intresseavvägningen gällande

sätt som enligt expropriationslagen. Med liknande rätt avses enligt förarbetena till gruvlagen också renskötselrätt (prop. 1974:32 s. 226). Sakägardefinieras liksom i expropriationslagen begreppet negativt i den meningen att lagen endast anger undantagen från lagens sakägarbegrepp. Som sakägare anses således inte innehavare av panträtt i fastigheten av på grund inteckning. l praxis betraktas rennäringsutövare som sakägare enligt gruvlagen.

Minerallagen För undersökning och bearbetning av de fyndigheter som omfattas av minerallagen (t.ex. olja, stenkol och uran) fordras särskilt tillstånd, koncession. Frågan om koncession prövas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Koncession kan förenas med föreskrifter och villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt (10 §). Därutöver är verksamheten underkastad bestämmelserna i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftning samt annan lagstiftning (3 §). Ansökan om undersökningskoncession skall inges till Sveriges geologiska undersökning (SGU). Sökanden skall där bl.a. uppge vilken inverkan verksamheten får på allmänna och enskilda intressen och de åtgärder som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. SGU skall därefter bereda ärendet varvid bl.a. kungörelse skall ske och yttranden inhämtas från kommun och länsstyrelse. Markägare och innehavare av

nyttjanderätt eller servitut skall underrättas. Ärendet skall utredas på det

sätt som är motiverat med hänsyn till den planerade verksamhetens art och omfattning. I förarbetena till minerallagen (prop. 1974:146 s. 70) understryks vikten av att det i varje ärende föreligger sådan utredning att en någorlunda realistisk bedömning kan göras vid beslutstillfället av företagets verkningar på motstående intressen. På motsvarande sätt som enligt gruvlagen föreligger i minerallagen hinder mot koncession i vissa fall. Likaså föreligger ersättningsskyldighet för skada eller intrång. Tvist om sådan ersättning avgörs liksom enligt gruvlagen enligt huvudregeln av fastighetsdomstol. Beslut om undersökningskoncession fattas normalt av SGU. I tveksamma fall eller då kommun eller länsstyrelse bifall eller i särskilt beavstyrkt tydelsefulla ärenden skall frågan överlämnas till regeringen för avgörande. Ansökan om bearbetningskoncession görs också hos SGU. Sökanden skall därvid uppge bl.a. sakägare och vilka verkningar verksamheten kan få för allmänna och enskilda intressen samt de åtgärder som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. Även här skall ansökan kungöras och ärendet beredas av SGU genom bl.a. inhämtande av olika yttranden. Sedan tiden för erinringar gått ut skall SGU med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. Det är alltså regeringen som avgör frågan om bearbetningskoncession. Regeringen kan som tidigare nämnts föreskriva särskilda villkor för verksamheten av hänsyn till motstående intressen. Sedan bearbetningskoncession erhållits får bearbetningen inte påbörjas

- rätt

240 Intresseavvägningen gällande

innan mark anvisats för ändamålet (26 §). Anvisande av mark sker vid särskild förrättning efter ansökan hos bergmästaren. Sådan förrättning följer i huvudsak samma regler som gruvlagens bestämmelser om utmälsförrättning. Sålunda skall fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet av koncessionshavaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada. Ersättningsfrågorna prövas vid markanvisningsförrättningen (jfr bil. 1 nr 36-41). Med särskild rätt till fastighet avses enligt förarbetena även renskötselrätt. Expropriationslagens regler om ersättning gäller i tillämpliga delar.

Förslag till ny minerallag

Regeringen har i mars 1989 lagt fram förslag till en ny minnerallag (prop. 1988/89:92). Enligt förslaget skall både gruvlagen och minnerallagen ersättas av den nya lagen. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1990. Förslaget skall behandlas av riksdagen under hösten 1989. Huvuddragen i lagförslaget är följande. Den nya lagen bygger på koncessionssystemet men har starka inmutningsrättsliga inslag. För undersökningsarbete krävs - med några begränsade undantag - undersökningstillstånd och för bearbetning bearbetningskoncession. Reglerna om undersökningstillstånd motsvarar till stor del reglerna om inmutning i nuvarande gruvlag, dvs. tillstånd skall ges till den som först ansöker om det. Tillståndet skall ges om det finns anledning att anta att undersökning kan leda till upptäckt av ett lagreglerat mineral och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att få till stånd ett ändaoch möjlighet till målsenligt undersökningsarbete. Regler om giltighetstid förlängning motsvarar i huvudsak gruvlagens nuvarande regler. Ett undersökningstillstånd ger inte någon obligatorisk rätt till bearbetning om en exploateringsbar fyndighet påträffas. Den som har undersökningstillstånd skall dock ges bearbetningskoncession i sådana fall, om han har resurser och avsikt att själv eller i samverkan med andra bearbeta fyndigheten och fyndighetens belägenhet eller art inte gör honom olämplig. Innan undersökningsarbete påbörjas skall underrättelse lämnas till bergmästaren, markägaren samt innehavare av servitut, nyttjanderätt eller annan särskild rätt som kan beröras av arbetet. Renskötselrätt anses i lagförslaget som en särskild rätt till fastighet. Liksom tidigare skall annan lagstiftning om användningen av mark och vatten vara tillämplig på verksamhet som omfattas av minerallagstiftningen. Minerallagen anknyts till NRL. I ärenden om bearbetningskoncession skall en intresseawägning enligt 2 och 3 kap. NRL ske i fråga om markens användning för mineralutvinning. Någon ytterligare NRljprövning vad gäller markanvändningen skall inte ske, om verksamheten därefter skall prövas också enligt annan lagstiftning. Bearbetningskoncession skall kunna förenas med villkor till skydd för motstående intressen.

-

Intresseavvägningen gällande rätt 241

Ärenden om undersökningstillstånd, bearbetningskoncession och markanvändning inkl. ersättningsfrågor prövas av bergmästaren. I samband med

markanvisningsförättningen skall bergmästaren bl. a. hålla sammanträde

med sakägare, däribland berörd sameby, som då ges möjligeht att påverka beslutet. I ärenden om bearbetningskoncession skall bergmästaren samråda med länsstyrelsen i fråga om tillämpningen av NRL. Ärenden om bearbetningskoncession skall - efter beredning av bergmästaren - avgöras av regeringen, om ärendet är särskilt betydelsefullt från allmän synpunkt, om ärendet gäller återkallelse av tillstånd eller koncession utan att innehavaren har åsidosatt sina skyldigheter eller om bergmästaren och länsstyrelsen är oeniga om markanvändingsfrågan. Bergmästaren prövar om verksamhet kan tillåtas inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL. Sakågare, såsom berörd sameby, har rätt till ersättning för skada eller som föranleds av att mark tas i anspråk för undersökning och intrång Vid bestämmande av ersättning gäller expropriationslagens bearbetning. regler i tillämpliga delar.

Terrängkörningslagen

Terrängkörningslagen (1975:313) reglerar körning i terräng med bl.a. snö-

skoter. Snöskotern används både för fritids- och för nyttoändamål. Den största

fritidsanvändningen har skotem fått i samband med vinterfisket, särskilt i

fjällänen. För nyttoändamål används skotem främst inom de areella näring-

arna och i glesbygdsområden med kommunikationsproblem. Särskilt inom

rennäringen är skotern ett nödvändigt hjälpmedel. tillkom

Terrängkörningslagen för att komma till rätta med de olägenheter

för olika samhällsintressen som snöskotertrafiken vindertid medförde. Lagstiftningen vill begränsa skotertrafikens skadliga inverkningar på exempelvis natur och djurliv samtidigt som den vill tillgodose berättigade behov hos exempelvis den bofasta ortsbefolkningen, rennäringen och skogsbruket. Enligt terrängkörningslagen råder generellt förbud mot terrängkörning med terrängfordon på barmark och snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, s.k. skogsföryngringar. Inom vissa fjällområden som regeringen bestämt i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län är terrängkörning också förbjuden. Inom dessa områden finns enligt propositionen till terrängkörningslagen känsliga renkalvningsland. Länsstyrelsen kan vidare meddela förbud mot eller föreskrifter för terrängkörning inom annat område om sådan körning medför olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. Så kan t.ex. föreskrivas att skoterkörning får ske endast efter bestämda leder eller viss tid av dygnet. En kan också avse körning endast under viss tid av året. Enligt reglering propositionen bör vid meddelande av förbud eller föreskrifter tillses att nyttotrafiken inte hindras utan starka skäl. Med nyttotrafik avses i första

- rätt

242 Intresseavvägningen gällande

som behövs för vissa näringar såsom renskötseln och hand sådan körning räkjordbruket. Men även person- och godsbefordran i glesbygdsområden nas som nyttotrafik (prop. 1975/76:67 s. 40). Utan hinder av det generella förbudet mot barmarkskörning får terrängfordon användas i direkt samband med renskötsel. Undantag gäller också och skogsbruk. Från förbudet mot körning i vissa fjällombl.a. för jordbruk råden samma Även den bofasta befolkningen har rätt att gäller undantag. använda terrrängfordon där. av terrängkörningslagen finns i bilaga 1 nr Exempel på tillämpningen 55-62.

sou 1989:41

8 Samråd och samrådsförfarande

Vi skall enligt direktiven bl.a. undersöka i vilken utsträckning det finns regler i olika författningar om att samiska sammanslutningar skall eller bör höras innan beslut fattas som rör rennäringen. Det sägs vidare i direktiven

att vi bör lägga fram förslag till författningsändringar om det finns behov av

kompletterande bestämmelser. Som vi har redovisat i kap. 7 finns bestämmelser om samrådsskyldighet i många av de lagar vi behandlat. Därutöver finns samrådsförfarande i vissa andra sammanhang. Vi skall i detta avsnitt beskriva några former av samråd och hur dessa fungerar.

8.1 Samrådet mellan och

skogsbruk rennäring

Samrådet i dag

tillsatte Lantbruksstyrelsen år 1971 en samrådsgrupp skogsbruk-rennäring. Skogsstyrelsen har numera huvudmannaskapet för gruppen.. I gruppen ingår företrädare för Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, SSR, domänverket, skogsindustriernas samarbetsutskott, Svenska skogsarbetareförbundet och Sveriges skogsägares riksförbund. Ursprungligen var gruppens huvuduppgifter att kartlägga sambanden mellan skogsbruket och rennäringens markanvändning samt att verka för

samförståndslösningar i markanvändningskonflikter genom bl.a. förslag till

åtgärder. Samrådsgruppen skogsbruk-rennäring har numera funktionen av central rådgivande och initierande instans för ett antal lokala samrådsgrupper. Den centrala samrådsgruppens uppgift är att följa tillämpningen av gällande författningsbestämmelser och att verka för ökad kunskap om resp. näring. Gruppen sammaträder tre till fyra gånger om året. Uppbyggnaden av den lokala samrådsorganisationen har som grund en modell som prövats inom Jokkmokks kommun. Den s.k. J okkmokksmodellen innebär i korthet att berörda storskogsbrukare i slutet av varje kalenderår redovisar planerade skogsbruksåtgärder för kommande säsong och för en femårig planeringsperiod. Skogsvårdsstyrelserna i de tre renskötsellänen sammanställer uppgifterna och tillställer dem berörda Samesamebyar. byarna får därigenom möjlighet att studera och överblicka skogsföretagens

244 Samråd och

samrådsförfarande

och planer. På grund härav sker sedan samråd mellan flertalet skogsägare samebyarna. Lokala samrådsmöten brukar hållas en gång om året eller oftare vid behov. Denna samrådsmodell håller nu på att utvecklas av sambl.a. med hjälp av digitaliserat kartmaterådsgruppen skogsbruk-rennäring rial. som domänverket utfärdat i samråd med lantbruksstyrel- Enligt direktiv sen skall, i de fall enighet inte nås inom ramen för samrådsförfarande vederbörande revirförvaltare mellan samerna och ifrågavarande revir, som skall inhämta yttrande från rennähänskjuta frågan till regionchefen, ringsdelegationen. Skogsstyrelsen utfärdade som en följd av dessa åtgärder år 1982 allmänna råd om skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen (SKSFS 1982:2) där bl.a. behovet av fasta årliga samråd om planerade skogsbruksåtgärder pounderstryks. Skogsstyrelängteras. Även vikten av tidiga samrådskontakter föreskrifter om samråd i samband med sen har också år 1985 utfärdat dvs. vid avverkning av svårtillståndsprövning enligt 19 § skogsvårdslagen, innebär bl.a. att sökanden i föryngrad skog (SKSFS 1985:3). Föreskrifterna vissa fall skall visa att samråd ägt rum med berörd sameby innan tillstånd redogjort för innehållet i föreskrifterna. ges. I avsnitt 7.3.3 har vi närmare

Hur fungerar samrådet?

De lokala och centrala samråden mellan storskogsbruket och rennäringen har otivielaktigt inneburit förbättringar när det gäller att lösa markanvänd-

ningskonflikter. Vid våra kontakter med olika samebyar har vi emellertid också mött visst sida. En ofta framförd anmärkning är att det missnöje från rennäringens samrådet har karaktären av en ensidig information i stället för lokala samråd. är fattade verkligt Många samebyar säger sig uppleva att besluten före samrådet och att man egentligen inte kan påverka de planer som redan är uppgjorda. Samrådsgruppen skogsbruk-rennäring har gjort en utvärde-

ring av de frivilliga samråden (Meddelande från Skogsstyrelsen Nr 3, 1987).

I avsnitt 10.6.2 redovisas resultatet av utvärderingen. till samrådet är förmodligen varierande. Rent generellt kan Inställningen företrädare att förnog sägas att intresset och viljan hos storskogsbrukets om renskötselns förhållanden ökat betydligt under bättra sina kunskaper sannolikt med den aktuella debatten om senare år. Det sammanhänger skogsbruk i fjällnära skogar. är bristen på underlagsmaterial när det En svårighet i samrådsförfarandet Utan sådant material har gäller att bedöma rennäringens markanvändning. samebyarna svårt att få förståelse för sina krav och ge tyngd åt sina önskeoch markanmål. Det nu pågående arbetet med att ta fram utvecklingskommer därför att väsentligen förbättra förutsättningarna vändningsplaner för ett effektivt samråd. av de markområden som är I arbetet med planerna ingår en kartläggning för renskötseln. Det är särskilt angeläget att det av särskild betydelse

Samråd och 245

samrådsförfarande

funktionella sambandet mellan olika områden Det är en förutkartläggs. sättning för att markbehovet skall kunna diskuteras mer konkret och samrådet blir meningsfullare. De hänglavs- och urskogsinventeringar som lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser utfört medför sannolikt också att underlaget för diskussioner och samråd förbättras (jfr naturvårdsverkets och skogsstyrelsens rapport Urskogar, februari 1984, snv pm 1511 samt lantbruksstyrelsens rapport Hänglavsskog, meddelanden 1984:4). Det nu beskrivna samrådsförfarandet omfattar som nämnts enbart storskogsbruket. Jordbruksutskottet uttalade i sitt betänkande om bevarande

av fjällnära skogar (JoU 1984/85:20 s. 15) att det är naturligt att samrådsför-

farandet utvecklas till att omfatta alla skogsägare och inte enbart storskogsbruket samt i princip görs obligatoriskt inom renskötselns åretruntmarker. Till följd härav innehåller föreskrifter skogsstyrelsens angående tillämpningen av 19 § skogsvårdslagen (svårföryngrad skog) numera ett krav på samråd inte bara vid storskogsbrukets avverkningar. I avsnitt 10.6 redovisar vi våra överväganden och förslag vad gäller samrådet mellan skogsbruk och rennäring.

8.2 Samrådet mellan och

samebyar kommuner

Behovet av samråd

Frågan om behovet av samråd mellan samebyar och kommuner har uppmärksammats i olika bl.a. sammanhang i departementspromemorian

(DsKn 1978:8) Samerna och kommunerna.

Enligt promemorian (s. 49) finns det ofta anledning att ingående och regelbundet diskutera planer som rör ändrad markanvändning, från kommunöversikt till detaljplanering. I promemorian anförs bl.a. att arbetet med den fysiska riksplaneringen klart har visat vikten av utvecklade kontakter mellan kommuner och samebyar i ett tidigt skede och vikten av genomarbetad information för att klarlägga effekterna av planerade åtgärder. Även i rennäringskommitténs betänkande (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi lämnas vissa synpunkter mellan samepå hur samrådsförfarandet byar och kommuner skall kunna och förbättras. fördjupas Rennäringskommittén anför bl.a. (s. 160):

Allt större del av den fysiska planeringen tenderar att inordnas i den kommunala. Från rennäringssynpunkt kan det åtminstone på sikt vara en positiv tendens. Samhällsplaneringen blir därigenom mindre splittrad och det blir lättare att se de samlade effekterna av olika åtgärder. I takt med att kommunala organ ges ökade befogenheter framstår det samtidigt som alltmer angeläget att renskötseln på ett reellt sätt kan föra fram sina synpunkter till de kommunala beslutsfattarna. till Tillgång naturbete är för rennäringen ett existensvillkor. Stora delar av områdena inom renskötselns åretruntmarker är avsatta till Samernas uteslutande begagnande”. Renägamas synpunkter når i dag oftast fram till planförfattarna, medan det är betydligt svårare att nå beslutsfattarna.

246 Samråd och

samrådsförfarande

bör renskötselföreträdare ges möjlighet att Enligt rennäringskommittén kontinuerligt följa framtagandet av planer som är av större betydelse för rennäringen. Det kan bl.a. ske genom att samiska representanter får ingå i de referens- och arbetsgrupper som normalt bildas i samband med att planer tas fram eller revideras.

Samrådsformer och samrådsfrågor De flesta kommuner inom renskötselområdet har särskilda rutiner för memed den samiska befolkningen. Formerna för kontakterna ningsutbytet med samerna varierar dock mellan olika kommuner. Kommunerna har i dessa hänseenden enligt kommunallagen stor frihet att själva bestämma sina arbetsformer. har numera regelbundna sammankomster med same- Många kommuner I Kiruna kommun finns sedan år 1979 ett sambyar och sameföreningar. där kommunen, samebyarna och sameföreningen är företrädarbetsorgan sammanträder två gånger om året. Gällivare komda. Samarbetsorganet mun beslutade år 1985 att en särskild samrådsgrupp skulle bildas med från kommunen och samerna. Kommunstyrelsen i Gällivare bedeltagare söker regelbundet samerna på landsbygden och håller möten i de större Arvidsjaur, Jokkmokk, Storuman och Malå är andra byarna. Arjeplog, exempel på kommuner som har regelbundna samråd en eller flera gånger om året med samerna. I övrigt förekommer i många kommuner samråd för speciella projekt, framför allt planfrågor, ibland i form av arbetsgrupper där representanter för samerna ingår. I Vilhelmina och Åre kommuner hade man tidigare regelbundna samråd men har nu övergått till att träffas då särskilt behov En del kommuner inhämtar synpunkter från samiska organ föreligger. genom remissförfarande eller genom samer som är valda till kommunala I andra kommuner förekommer endast sporadiska samråd. uppdrag. har uppgett att man för att underlätta samernas Ett par kommuner deltagande i överläggningar har betalat deras kostnader för deltagandet. I kommuner med ett mer organiserat samrådsförfarande är det vanligt att någon tjänsteman har ett samordnande ansvar för samrådet. I exempelvis Gällivare och Storumans kommuner har kanslichefen denna funktion. kommunerna de mest Enligt flertalet av de tillfrågade är planfrågorna framträdande vid samråden. Även samebyarna har framhållit dessa frågor som de väsentligaste. Andra viktiga frågor som behandlas vid samråden gäller skogsbruk, jakt skotertrafik och vägprojekt. som hör och fiske, vattenreglering, Frågor samman med utbyggnaden av det rörliga friluftslivet anges också som betydelsefulla i samråden.

Hur fungerar samrådet?

Lantbruksstyrelsen har i sin tidigare nämnda rapport år 1987 Rennärningen i naturresurslagen (jfr avsnitt 7.3.5) sammanfattat sina synpunkter på hur

Samråd och 247

samrådsförfarande

samrådet mellan rennäringen och kommunerna hittills fungerat enligt följande.

- I många fall har renskötselföreträdarna uppfattat samrådet enbart som en information om vad man tänker göra och någon påverkan har där inte varit möjlig. - I andra fall har någon företrädare för samebyn inte infunnit sig till avtalade samråd. Måhända beroende på att man inte kunnat lämna renarna eller beroende på ointresse bl.a. enligt ovan. - Samråd kan ofta behöva ske flera gånger under ett planarbete. Om olika personer från samebyarna då deltar vid olika samråd har ibland kontakterna dem emellan varit bristfällig, varvid olika besked skapat osäkerhet om vad samrådet gett. - Vid upprättande av planförslag har kommunerna som regel en redovisning om att samråd skett. Mera sällan förekommer en redogörelse vad som därvid framförts samt vilka ställningstaganden som gjorts. Ett problem är enligt några kommuner att representanterna för samebyarna har svårt att hinna med samråden. Enligt exempelvis Storumans kommun medger renskötselns speciella förhållanden med årstidsbundna aktiviteter inom ett geografiskt vidsträckt område inte alltid att samebyarna kan medverka i önskvärd utsträckning när myndigheter och andra vill ha kontakter. Samebyarna har svårt att hålla en egen administration för utredningar och sammanträden. Liknande synpunkter har framförts av Jokkmokks och Vilhelmina kommuner. Ett annat problem som påtalats bl.a. av Arjeplogs kommun, är att samebyarna ibland har svårt att formulera sina krav gentemot kommunerna. Samebyarna måste komma med konstruktiva förslag. Kommunerna anser det viktigt att de ärenden som skall behandlas vid samråd är väl förberedda. Material bör i förväg ha skickats ut och samebyarna bör ha skriftligen meddelat sina synpunkter. En allmän uppfattning bland samebyarna är att samråden med kommunerna ofta har karaktären av ensidig information. Ett samråd måste enligt samebyarna vara ömsesidigt om det skall få någon reell innebörd. Enligt samebyarna måste man vidare få samråda inte bara om övergripande och långsiktiga frågor utan också om akuta och kortsiktiga problem.

Våra synpunkter t..- Il Det framstår som ett önskemål från sambyar och sameföreningar att ett rl samrådsförfarande utvecklas l › regelbundet med kommunerna. De kommu- . ner vi haft kontakt med förefaller också i allmänhet vara positivt inställda \ till en sådan utveckling. Det bör således finnas förutsättningar att etablera J/ ett fastare samarbete mellan kommuner och företrädare för rennäringen. Det finns viktiga skäl för en sådan utveckling. Samerna utgör en liten del av kommuninvånarna. Deras speciella intressen riskerar därför att få ge vika när de ställs mot andra intressen. För samer som är sysselsatta i rennäringen medför tlyttningarna mellan sommar- och vinterbeteslanden

248 Samråd och samrådsförfarande sou 19s9;41

särskilda svårigheter när det gäller att följa den kommunala verksamheten. Många bor ju utanför hemkommunen under en stor del av året. Enligt PBL skall renskötselns företrädare i förekommande fall beredas tillfälle till samråd med kommunen i samband med antagande av översiktsplaner och detaljplaner. Det är önskvärt att detta samråd organiseras i fasta former. Utformningen av samrådsförfarandet kan självfallet variera mellan olika kommuner, men det är enligt vår mening angeläget att samrådet sker med viss regelbundenhet och efter bestämda regler. Ett sådant förfarande kommer också att underlättas av det allt bättre planeringsunderlag i form av markanvåndningsredovisningar som håller på att utarbetas. Det är viktigt att kommunerna tar ansvaret för att erforderliga samrådsformer med renskötseln utvecklas inom ramen för PBL.

8.3 Andra samråd

Inom flera verksamhetsområden förekommer mer eller mindre institutionaliserade kontakter eller samråd med samerna. Detta gäller såväl för pågående verksamheter som för nya. Vi redovisar några exempel på sådana samråd.

8.3.1 Naturvård För verksamheten inom Vindelfjällens naturreservat finns en särskild sam- Den är knuten till länsstyrelsen i Västerbottens län som är rådsgrupp. förvaltare av reservatet. I samrådsgruppen ingår förutom företrädare för olika myndigheter en representant från vardera av de berörda samebyama Gran, Ran och Umbyn samt för SSR. I samrådsgruppen behandlas både principiella frågor och mer dagsaktuella frågor. Gruppen sammanträder regelmässigt två gånger om året. Arbetet i samrådsgruppen har fungerat väl och gett goda erfarenheter. Samrådsgruppen för Vindelfjällens naturreservat är det enda exemplet på samiskt inflytande vid förvaltningen av naturvårdsobjekt inom renskötselområdet. SSR vill ha ett sådant inflytande också vid förvaltningen av andra naturreservat och nationalparkerna.

8.3.2 Rymdverksamhet m.m.

Till Svenska Rymdaktiebolaget Esranges verksamhet i Kiruna finns knuten en samrådsgrupp i vilken ingår bl.a. företrädare för berörda samebyar och för SSR. Samrådet avser den pågående verksamheten. I gruppens mandat ingår däremot inte att behandla de ersättningsfrågor som är förknippade med verksamheten i form av intrångsersättning till berörda samebyar. Dessa frågor handläggs inom regeringskansliet. Rymdbolaget har uttalat förståelse för samebyamas vilja att också dessa frågor behandlas inom ramen för samrådsgruppen. Målsättningen är ett avtal mellan rymbolaget och berörda byar avseende ersättningsfrågan.

Samråd och samrådsförfarande 249

Motsvarande kontaktformer

finns vad gäller RFN:s (Raketforsknings-

station Norrbotten) verksamhet i Vidsel. Här diskuteras emellertid också ersättningsfrågorna. Det finns ett avtal mellan Udtja sameby och RFN som reglerar frågor som är knutna till verksamheten.

8.3.3 Militär verksamhet

När det gäller etablering av större militära anläggningar finns en särskild för information ordning m.m. genom försvarets fastighetsnämnd. När beslut fattats om att anlägga K4 till Arvidsjaur tog nämnden initiativ till kontakter med berörda och SSR. samebyar Frågor om markanskaffning m.m. handlades därefter av

fortifikationsförvaltningen. Skador och intrång

i renskötseln till följd av K4-etableringen har utretts i två omgångar och därefter har år 1987 ett avtal träffats mellan

fortifikationsförvaltningen och

samebyarna för slutlig reglering av skadorna. En samrådsgrupp bestående av företrädare för förbandet K4, samebyarna, SSR och länsstyrelsens rennäringsenhet sammanträder minst en gång om året. Gruppen har bidragit till att förbättra kontakterna mellan parterna. I de fall handhar

fortifikationsförvaltningcn frågor om etablering eller

utbyggnad av militära anläggningar tas i regel kontakt med sameparten antingen via lantbruksverket eller direkt med berörd sameby eller SSR. Det finns dock exempel på att förråd m.m. uppförts utan föregående samråd trots att byggandet medfört olägenheter för samerna.

8.3.4 och

Vattenkraftsutbyggnad gruvdrift

Numera att vattenfallsverket gäller och i vissa fall andra exploatörer tar kontakt med berörd sameby under projekteringsskedet för att utröna konsekvenserna för rennäringen av vattenkraftsutbyggnad. Även LKAB och Boliden Mineral AB samt några mindre gruvföretag har tagit kontakt vid nyexploateringar. Kontakt har också tagits för att fortlöpande diskutera den pågående verksamhetens inverkan på rennäringen. I flera fall har det varit möjligt att reglera uppkommande skador och intrång genom avtal mellan exploatören och berörd sameby.

Foto: Gun Margret Utsi

9 Skattefjällsmålet

Bakgrund

Omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas ursprungliga rättigheter inom renskötselområdet är sedan gammalt en Omtvistad fråga. Kortfattat kan svenska statens uppfattning i sägas vara att renskötselrätten princip är uttömmande reglerad Samerna hävdar genom rennäringslagen. däremot att de har starkare rätt till marken än vad som framgår av lagen äganderätt eller någon form av ständig besittningsrätt. I skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) gjordes analyserav intresse i detta sammanhang. I detta kapitel skall vi därför lämna en kortfattad redogörelse för högsta domstolens dom i målet. Vi skall vidare redovisa vår uppfattning om konsekvenserna av domen. Våra förslag om ändringar i bl.a. rennäringslagen bygger till stora delar på slutsatserna i skattefjällsmålet.

9.2 HD:s dom i

Sammanfattning

av

skattefjällsmålet

Skattefjällmålet är ett av de mest omfattande tvistemålen i svensk rättshistoria. Målet gällde i första hand frågan om samerna framför staten var ägare till skattefjällen (renbetesfjällen) i norra Jämtland. Men i målet behandlades också andra frågor, bl.a. följande: - Frågan om det var möjligt att i äldre tider förvärva äganderätt till herrelös mark genom att bruka den för renbete, jakt och fiske, frågan om de rättsliga grunderna för uppkomst av äganderätt för staten till fjällmarkerna, frågan om samerna - om staten bedömdes vara ägare - kunde anses ha rättigheter utöver vad rennäringslagen föreskriver, frågan om rennäringslagens regler om upplåtelse av jakt- och fiskerättigheter stred mot grundlagen (RF 2 kap. 15 §).

Det bör understrykas att målet inte rörde frågan om de intrång som drabbat samerna som folkgrupp genom historien varit rättsenliga eller inte. HD domen disponerade så att den kom att indelas i olika tidsperioder. Indelningen följs i huvudsak i denna framställning. Sidhänvisningama i vår framställning avser referatet av domen i NJA 1981 s. 1.

252 sou 1989:41

Skattefjällsmålet

Perioden fram till år 1645

Samerna påstod i målet att de var ägare till skattefjällen redan år 1645 då fjällen genom Brömsebrofreden kom under svenskt herravälde. Statens inställning var att fjällen vid denna tidpunkt alltjämt var herrelös mark. Staten menade att 1683 års påbud om skogarna tillagt staten äganderätten. HD fann till skillnad från tingsrätten (s. 121) att norska rättsregler, som ju borde tillämpas för tiden fram till år 1645, inte kunde anses stödja påståendet att samerna ägde fjällen. Vad gäller svenska förhållanden erinrade HD om att man knappast kunde tala om äganderätt för enskilda ofrälse personer under 1600-talet och större delen av 1700talet. Skatteböndernas rättigheter (skattemannarätt) var de som senare korn att utvecklas till en modern äganderätt. HD ansåg (s. 190) att övervägande skäl talade för att det vid tiden för Brömsebrofreden faktiskt var möjligt att förvärva skattemannarätt till herrelös mark genom att bruka den för renbete, jakt och fiske. Vissa måste emellertid vara uppfyllda: När samerna var fast förutsättningar bosatta på ett område krävdes inte så markerad besittning i övrigt, men om ett sådant kärnområde för besittningen saknades måste bruket av marken ha varit intensivt, stadigvarande och väsentgenom rennäring ligen ostört av utomstående. Dessutom fordrades enligt HD någorlunda fasta gränser för det brukade området, genom utsatta gränsmärken eller terrängförhållanden. Enligt HD borde samerna få tillgodoräkna sig markanvändning även under den norska tiden för förvärv enligt svenska regler för urminnes hävd. I målet redovisades därför utförligt hur skattefjällen brukats av samerna, om samerna varit bofasta eller inte samt i vad mån de jämtländska bönderna utnyttjat marken. HD fann därvid att samerna och deras renar varit få till antalet i förhållande till det brukade området. Bruket hade alltså inte varit så intensivt. Samerna hade varit halvnomader, dvs. flyttat inom ett ganska begränsat område och ägnat sig åt jakt på bl.a. vildrenar och hållit endast ett mindre antal tamrenar. Viss konkurrens om marken hade vidare förekommit från den bofasta befolkningens sida. Det var tveksamt om kravet på fasta gränser var uppfyllt. Samerna kunde enligt HD ha förvärvat äganderätt till mindre områden, men några sådana områden var inte angivna i målet. Samerna hade i målet som stöd för sin talan även åberopat vissa förklaringar från svenska kungar om skydd för samernas rättigheter. HD ansåg att man i uttalandena inte kunde intolka några generella utfästelser om skattemannarätt eller liknande. Vissa andra grunder för äganderätt som åberopats av samerna underkändes också av HD. HD uttalade emellertid att samerna på skattefjällen omkring år 1645 användning av fjällområdena hade en stark på grund av sin långvariga bruksrätt som åtnjöt skydd hos domstolar.och andra myndigheter. Det var delvis oklart vilka befogenheter samerna hade men de hade i vart fall rätt till renbete, fiske och jakt samt till skogsfång för eget bruk.

Perioden 1645 till 1789

Samerna gjorde i målet gällande att även om de inte ansågs som ägare till områdena omkring år 1645 så hade de likväl förvärvat äganderätt till

sou 1989:41 253

Skattefjällsmålet

dem genom fortsatt bruk av fjällen (urminnes hävd) och på grund av olika erkännanden från statens sida, t.ex. genom 1751 års kodicill. Staten invände som nämnts att den blivit ägare genom 1683 års påbud angående skogarna, såsom detta tolkades i senare praxis.

1683 års påbud innehåller en förklaring att ”alle sådane Ägor, som således obygde ligga fierran ifrån Ägoskilnaden och Bygdelagerne, höra

Öfwerheten och Sweriges Chrono til och ingen annan. Påbudet utgår från ett Gustav Vasas brev av år 1542. Påbudet ansågs av HD innebära att kronan, med formellt stöd av Gustav Vasas brev, framställde privaträttsliga anspråk på sådana avlägset belägna ägarlösa områden, som var att anse som skogsmarker. Enligt HD var det ofrånkomligt att påbudet innefattar en förklaring om äganderätt. Författningen tar emellertid sikte på skogsmarker och något kronans anspråk på fjällvidderna framträder inte. HD ansåg bl.a. på grund härav att äganderätten till skattefjällen inte var slutligt löst genom 1683 års påbud. Den fortsatta utvecklingen och tolkningen av påbudet var avgörande. Men eftersom påbudet byggde på uppfattningen att all mark i Sverige hade en ägare - om ingen annan så i vart fall staten - så gjorde påbudet det svårare för samerna att genom fortsatt bruk av mark förvärva skattemannarätt eller liknande. - Av betydelse är att det fastighetsförvärv kronan grundar på 1683 års påbud avser s.k. herrelös mark och inte mark som tillhör någon enskild. Bland de författningar och handlingar från denna tid som åberopades i målet kan nämnas 1673 års Lappmarksplakat och landshövdingen Johan Graans memorial, på vilket plakatet byggde. I plakatet uppmuntrades kolonisation av de norrländska ödemarkerna. Det framträder i plakatet en vilja från kronans sida att förfoga över fjällen. Plakatet var ett uttryck för den s.k. parallellteorin enligt vilken samer och nybyggare utan inbördes konflikter kunde dela upp bruket av ödemarken. En avsikt med memorialet har enligt HD varit att förringa den rättsliga betydelsen av samernas markinnehav. Ett omfattande domboksmaterial från mitten av 1600-talet till slutet av 1700-talet som åberopades i målet tydde enligt HD på att samer, såvitt gäller nordligare delar av landet, liksom tidigare ofta betraktades som likställda med skattebönder åtminstone i vissa avseenden. Förhållandena i Jämtland var dock inte desamma. Domboksmaterialet gav enligt HD inte något väsentligt stöd för att samer på skattefjällen under denna tid ansågs ha en ställning motsvarande skatteböndernas. Å andra sidan gav materialet, enligt HD, inte heller något klart belägg för att skattefjällen ägdes av staten framför samerna. Samerna fäste i målet särskild vikt vid 1751 års kodicill. Bakgrunden till kodicillen var följande.- Den 21 september och 2 oktober 1751 slöts mellan Danmark-Norge och Sverige en gränstraktat i Strömstad. Syftet med traktaten var att fastställa och utmärka riksgränsen mellan Sverige och Norge i hela dess sträckning från söder till norr. Som en följd härav uppstod behov av att bl.a. reglera renflyttningarna mellan det norska sommarlandet och det svenska vinterlandet. I förhandlingarna i Strömstad enades man därför om att till gränstraktaten foga ett särskilt avtal om sådana frågor. Detta avtal kallas vanligtvis Lappkodicillen. Det föregicks av ett omfattande förberedelsearbete. Kodicillen behandlas i folkrättsbetänkandet, kap. 4.

254 Skattefjällsmålet

Samerna gjorde i skattefjällsmålet gällande att staten på ett sätt som är likvärdigt med nationell lagstiftning genom kodicillen och vissa andra erkänt samernas till brukade fjälltrakter. HD handlingar äganderätt underströk att kodicillen var ett folkrättsligt dokument som inte avsåg rätt. Kodicilatt reglera samernas civilrättsliga ställning enligt nationell lens författare betraktade samerna som fullvärdiga medvisserligen som andra svenskar och borgare med samma anspråk på rättsskydd kodicillen det utgår från att samer skulle ha en stark rätt till fjällmarkeri som i grannlandet. Men arten av denna rätt kunde egna landet likaväl HD inte utläsas avmatenalet. Mot samernas uppfattning av enligt av kodicillen talade enligt HD flera omständigheter. Samerbetydelsen att bli medborgare i na som enligt kodicillen tvingades välja mellan antingen Norge eller Sverige fick t.ex. finna sig i att utan ersättning mista rätten till sina särskilda områden i det land de inte valde, låt vara att de där behöll en allmän rätt till renskötsel. Kodicillen kunde därför som mer än en ytterligare bekräftelse av de enligt HD inte betraktas rättigheter samer redan hade till sådan mark i Sverige, som de brukade och skattade för. samtidigt med kodicillen tillkom 1749 års Lappmarksregle- Ungefär mente. syftade till att främja kolonisation och var därför Reglementet för samerna. Enligt HD visade plakatet ägnat att medföra intrång bristande hänsyn till samernas intressen. Samernas ställning behandlas endast såvitt avser jakt. Reglementet inskränker nybyggarnas jakträtt kommer till inom på ”det vildt, som under namn af dyrare skinnvaror en halv mil från deras hemvist. Lappmarksreglementet gällde Lappland” inte Jämtland, men samma principer tycks enligt HD ha ansetts tillämpliga även här. Inte heller omständighet från någon annan av samerna åberopad denna tid, t.ex. 1646 års frihetsbrev för samen Tomas Jonsson, uttalanden av Karl XI och rättspraxis från 1700-talet, kunde enligt HD uppfattas som ett erkännande från statens sida att samer ägde fjällen. i markäganderättens historia är 1789 års för- En viktig milstolpe om kronohemmans till skatte. Genom förordordning försäljning ningen stärktes skatteböndernas ställning på ett sådant sätt att det finns skäl att betrakta deras rätt till sina hemman som äganderätt i modern mening. Enligt HD talade övervägande skäl emot att denna rätt tillkommit samerna på skattefjällen.

Perioden från 1789

Utveckligen efter år 1789 kännetecknades av en tilltagande statlig maktutövning beträffande skattefjällen. Myndigheterna ansåg att de kunde förfoga över områdena som kronomark. HD antog att denna stånd- Vasas uttalanden. punkt ytterst grundats på 1683 års påbud eller Gustav I vart fall torde att staten hade praxis ha byggt på förutsättningen äganderätten till all mark som inte bevisligen ägdes av annan. Denna uppfattning framstod med tiden - enligt HD - som en allmänt accepte- 1820 års stadga angående avvittringsverket i Jämtrad rättsgrundsats. land tillkom i syfte att bestämma gränser, att tilldela hemman behövliga och att allmänt främja kolonisationen. Samernya marker av kronojord na nämns inte i författningen och deras intressen tycks i allmänhet inte ha blivit beaktade vid awittringsförrättningarna. Enligt en utredning om fråntogs samerna 2/5 av fjällens ursprungliga yta. Den uppfattning

sou 1989:41 Skattefjällsmålet 255

en stark skyddad rätt för samer till brukade områden som framträder i det äldre materialet gjorde sig alltså enligt HD inte gällande i dessa förrättningar. Samerna reagerade mot avvittringen, vilket fick till följd att en statlig kommitté tillsattes. På grundval av kommitténs tillkom det utredning s.k. skattefjällsbrevet år 1841. Brevets väsentliga innebörd var att skatnu skulle tilldelas vissa avgränsade betesmarker tefjällen och att nybyggarverksamheten på fjällen till vidare skulle stoppas. I brevets ingress anges att kommitténs uppgift hade varit att avge yttrande och förslag rörande säkre gränsors bestämmande för Lappallmogens renbetestrakter i länet”. Efter brevets utfärdande följde skatteläggning på grundval av förrättningen. I samband härmed prövades också tillåtligheten av vissa befintliga nybyggen. Härefter blev enskilda samer inrymda på fjällen. Enligt en kungörelse som utfärdades rörande inrymningarna skedde upplåtelserna till begagnande, under lika rätt som åboer å vanlige Kronohemman”. Innehållet i skattefjällsbrevet var enligt HD sådant att det inte gärna kan uppfattas som en bekräftelse på en redan existerande äganderätt för samer. Utgångspunkten syntes snarare ha varit att förbättra samernas ställning genom brevet. Ingenting i brevets avfattning tydde emellertid på att det skulle tillförsäkra samerna en äganderätt som de dittills inte haft. Däremot stod det enligt HD klart att brevet medförde ett väsentligt skydd för samernas näringsutövning på fjällen, deras renbeten, fisken och skogsfång. Genom brevet awärjdes det överhängande hot mot deras försörjningsmöjligheter som nybyggarverksamheten på fjällen utgjorde. Efter brevets tillkomst behandlade de administrativa myndigheterna alltmer konsekvent rätten till skattefjällen som en form av ständig besittningsrätt för enskilda samer. Däremot var det inte fråga om en samtidigt existerande äganderätt för något samekollektiv. Myndigheternas rättstillämpning måste enligt HD i detta fall tillmätas väsentlig betydelse i äganderättsfrågan. Från mitten av 1800-talet började samernas ställning undergrävas genom det uppkomna intresset för exploatering av skogstillgångar i inre Norrland och av malmfälten i Norrbotten. Samerna i målet pekade vidare på en nedvärdering av samerna på grund av vulgärdarwinistiska i samband med förarbetena till tankegångar 1886 års renbeteslag. Dessa omständigheter skulle enligt samerna fått till följd att deras äganderätt i skattefjällen inte erkändes i lagen. HD:s genomgång av förarbetena till renbeteslagen utmynnade i slutsatsen att en viss nedvärdering av samerna kan ha spelat en roll för en del föreskrifter i lagen. Men detta innebar HD enligt inte att lagstiftningen allmänt sett ger uttryck för en sådan inställning. HD noterade en välvillig och uppskattande om också något beskyddaraktig inställning till samerna och deras kultur. Den enighet som vid denna tid rådde om att fjällmarkerna tillhörde kronan kunde enligt HD inte gärna förklaras av några sådana ideologiska föreställningar som samerna antagit. Vad som skedde vid 1886 års lagstiftning var enligt HD närmast att man sökte rädda samernas näringsfång genom att lagfästa deras av ålder gällande rättigheter, framför allt betesrätten. HD betraktade denna samiska rätt som en starkt bruksrätt skyddad av speciellt slag. Någon ändring i ägarförhållandena för skattefjällen hade enligt HD inte ägt rum efter år 1886 (s. 230).

256 sou 1989:41

Skattefjällsmålet

Frågor om begränsade rättigheter m.m.

För det fall staten skulle anses vara ägare till skattefjällen hade samerna i målet framställt vissa andrahandsyrkanden som i princip gick ut på att samerna hade rättigheter utöver vad som föreskrivs i rennäringslagen. HD fann därvid att samerna inte - .vilket de påstått - haft ständig besittningsrätt med full elasticitet eller åborätt. Vad gällde Samernas påståenden om att i vart fall vissa begränsade rättigheter tillkom dem (13 särskilda rådighetsbefogenheter) konstaterade HD att frågan var svår att avgöra när det gällde tiden före renbeteslagstiftningen. En säker utgångspunkt var dock enligt HD att kärnan i befogenheterna utgjordes av det som fortfarande är grundvalen för Samernas näringsfång på fjällen: renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Det var fråga om rättigheter som från början vilat på urminnes hävd och under tidernas lopp fått ändrat innehåll i anslutning till att Samernas näringsutövning utvecklats och tagit delvis nya former. De uppräknade befogenheterna fanns i den starkt skyddade bruksrätt som samerna hade år 1645 och de har därefter förblivit väsentligen oförändrade fram till 1886 års renbeteslag. Vad gäller Samernas rätt till jakt och fiske före år 1886 ansåg HD att innehållet i skattefjällsbrevet och de därefter följande Skattläggningsut- Slagen och inrymningsbesluten gav stöd för uppfattningen att samerna hade ensamrätt till fiske på skattefjällen. Rätten till jakt nämns inte i dokumenten och HD ansåg det osäkert vilka befogenheter jakträtten innebar för Samema. Det fanns i vart fall anledning räkna med att både och fiskerätten inbegrep fångst till avsalu och inte bara till jakträtten husbehov. Den Stora tvistefrågan vid tillkomsten av 1886 års renbeteslag gällde inom vilka områden samerna skulle få uppehålla sig med Sina renar. Lagen kom att föreskriva att dessa områden var Norrbottens och Västerbottens lappmarker samt skattefjällen i Jämtland. Därutöver fick de vara på de trakter i övrigt som de efter gammal sedvana dittills hade besökt. ifråga om enskilda ägor bl.a. i Jämtland begränsades tiden till i oktober - Samema hade vidare rätt att flytta med renarna princip april. mellan fjällen. Vad gäller de särskilda befogenheterna gällde samma principer som tidigare. Samema hade sålunda rätt till renbete, slåtter, annat bete än renbete, Skogsfång, flyttvägar, jakt och fiske. Frågan om förbud för samerna att upplåta Sina rättigheter ägnades stor uppmärksamhet i lagstiftningsarbetet inför den första renbeteslagen men också i skattefjällsmålet. Vad gäller jakt och fiske före år 1886 konstaterade HD att osäkerhet förelegat. Dokumenten motsäger dock

enligt HD att kronan skulle ha rätt att upplåta fiskerätten. övervägande

skäl talade också för att kronan inte heller hade sådan befogenhet beträffande jakträtten. Samema gjorde i målet gällande att den nuvarande rennäringslagens bestämmelser, som övertagit principerna om upplåtelseförbud från den äldre lagstiftningen, härvidlag innebar en diskriminering av samerna som folkgrupp och att den stred mot 2 kap. 15 § RF. HD ansåg att rennäringslagen i allt väsentligt innebar en positiv särbehandling av den berörda gruppen (s. 247). Detta betydde i och för sig inte att regleringen av upplåtelserätten inte skulle kunna anses innebära ett sådant missgynnande av samerna som avses i RF om de

Skattefjällsmålet 257

kunde sägas ha beretts sämre villkor på denna punkt än andra i motsvarande situation. Jämförelsematerial saknades dock. Avgörande för HD:s ställningstagande - att det inte är fråga om diskriminering - torde ha varit syftet med bestämmelserna. Lagreglerna bygger på en avvägning mellan samiska intressen och andra befolkningsgruppers behov av att få utnyttja de vidsträckta ljällmarkerna, både i förvärvssyfte och för fritidsändamål. Enligt HD saknades varje stöd för att denna avvägning skulle ha påverkats av någon nedvärderande till inställning samerna. Ett justitieråd var skiljaktig beträffande och motiveringen anförde bl.a. att det fanns goda skäl att anse det som en otillåten diskriminering att rennäringslagen ger myndigheterna möjlighet att på angivet sätt förfoga över jakt- och fiskerätten på skatteñällen utan samtycke från samerna. bestämmelser kunde emel- Rennäringslagens lertid inte uppfattas som uppenbart grudlagsstridiga. Bestämmelserna i rennäringslagen var därför tillämpliga även på denna punkt. 1886 års lagstiftare avsåg att genom lagen uttömmande reglera samernas rättigheter och skyldigheter och man underströk att lagen i många fall kunde karakteriseras som en kodifikation och närmare bestämning av vad som redan fanns meddelat i spridda stadganden eller som eljest iakttogs av gammal sedvana. Vissa förändringar fanns dock. Detta särskilt gäller indelningen i lappbyar med dess inslag av ingripande tvångsbestämmelser. Enligt dessa regler kom den ensamrätt som ansågs följa av inrymningsbesluten att upphöra. Enligt HD hade lagstiftningen dock allmänt sett inneburit fördelar för samerna i Jämtlandsfjällen. De fick bl.a. säkrare rättsskydd än tidigare för vinterbetet utom fjällområdena (s. 243).

9.3 Slutsatser och reflektioner i av

anledning

skattefjällsmålet

Sammanfattningsvis fann alltså HD att äganderätten till skattefjällen tillkommer staten samt att samemas bruksrätt är uttömmande i reglerad rennäringslagen. Samerna fick således inte bifall till sin talan. Genom de klarlägganden av samiska rättigheters omfattning och skydd som HD gjorde i sin dom har målet i vissa avseenden ändå haft positiva effekter för samerna. Det är först genom denna rättegång som det blivit klart vilken stark ställning som samerna av ålder haft bl.a. på skattefjällen. Vad gäller äganderättsfrågan kan man av HD:s domskäl utläsa att det faktiskt är möjligt att förvärva äganderätt till herrelös (skattemannarätt) mark genom att bruka den för renbete, jakt och fiske, utan att uppodla den. Om samerna inte var fast bosatta måste bruket enligt HD vara intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående. Vidare fordras någorlunda fasta gränser. HD tycks inte utesluta att enskilda samer i vissa nordliga fjälltrakter kan ha förvärvat äganderätt (skattemannarätt) under 1600talet. HD säger t.ex. med anledning av det omfattande domstolsmaterial som redovisades i målet (s. 201): Såvitt delar av landet gäller nordligare tyder materialet på att samer liksom tidigare ofta betraktades som likställda med skattebönder åtminstone i vissa avseenden. Och om samer en gång

258 Skattefjällsmålet

som skattebönder är det tveksamt om de därefter kan blivit att betrakta t.ex. 1683 års förlora sin rätt enbart på grund av statens ensidiga åtgärder,

påbud angående skogarna?

nämnas att en finländsk forskare, Kaisa Det bör i detta sammanhang numera material av intresse. Korpijaako har under- Korpijaako, framlagt delarna av Sverige-Finland. Hon har därvid sökt rättsläget i de nordligaste funnit att det inte kan påvisas några juridiskt hållbara grunder för ”vad som statens jord i lappmarken. Av enligt nutida tolkningsrätt utgör begreppet av enskilda lappar kunde övertingsprotokoll framgår att lappskattelanden överfördes vidare i normal arvs-

låtas eller pantsättas. Lappskattelanden

Kartmaterial bekräftar att rättslig ordning från generation till generation. lappskattelanden var avgränsade från varandra genom särskilda gränsmär- (Korpijaako, Samerna och äganderätten 1, Enontekis ken, t.ex. stenrösen 1983). till marken Mot denna bakgrund kan nya processer om äganderätten inte uteslutas. Det är emellertid inom andra delar av renskötselområdet tveksamt om bifall till samernas talan i sådana mål enbart skulle innebära positiva effekter för renskötseln generellt sett. Det kan i och för sig tyckas vara en framgång för samerna om någon av alla kollektivt skulle tillerkännas äganderätten till vissa dem eller möjligen markområden. Samtidigt måste det dock framhållas att det från rennäringom samernas skulle ens synpunkt skulle vara olyckligt markrättigheter till ett annat beroende bl.a. på svårutredda histovariera från ett område riska förhållanden. Det kanske skulle tjäna de samiska intressena bättre om kunde förses med ett skydd som är jämförbart med den samiska bruksrätten det som tillkommer äganderätten. För en sådan lösning finns också juridiskt

hållbara skäl. HD i (s. 248) har samerna en starkt skyddad

Enligt skattefjällsmålet

urminnes hävd. HD bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på anförde:

En på civilrättslig grund bestående bruksrätt av sådant slag som det här gäller är enligt 2 kap. 18 § RF på samma sätt som äganderätten skyddad Den omständigheten att rätten i

mot tvångsförfoganden utan ersättning.

sakna sådant skydd. detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den Rättigheten utövas kan den inte fråntas innehavama, vare sig i lag eller annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.

Samernas ständiga bmksrätt som alltså varken grundar sig på upplåtelse av eller på kan alltså i vissa avseenden jäm-

markägaren myndighetsbeslut

ställas med äganderätten. Bruksrätten är visserligen fullständigt reglerad i men den vilar inte uteslutande på lagen. Den skulle rennäringslagen - bestå utan särskild lagstiftning, och med bibehållet liksom äganderätten Detta torde innebära att begränsningar i samernas be-

grundlagsskydd.

i fråga om renbete, jakt och fiske klart måste framgå av lagstiftfogenheter

Jämför Bengtsson, Samernas egendomsskydd s. 10 f.

Skattefjällsmålet 259

ningen. Uppphävs begränsningen får man anta att befogenheten utan särskild lagreglering utvidgas på motsvarande punkt. Samerna gjorde i målet gällande att 1971 års rennäringslag var hypotetiskt antagen och att domstol hade fria händer att pröva frågan om samernas rätt oberoende av lagens bestämmelser. Samerna därvid åberopade vissa uttalanden av lagrådet. Argumentationen underkändes emellertid av HD. Enda möjligheten för HD att bortse från rennäringslagens bestämmelser

skulle vara om reglerna i lagen befanns uppenbart stridande mot grundlag

(11 kap. 14 § regeringsformen). Det skulle emellertid härvid inte vara tillatt konstatera räckligt att lagen innebär otillåten expropriation e.d. Detta skulle visserligen medföra en rätt till ersättning för den förlorade rättigheten. Men rättigheten skulle ändå vara förlorad. Om däremot RF :s bestämmelser om diskrimineringsförbud (2 kap. 15 §) hade ansetts tillämpliga skulle detta ha kunnat innebära att rennäringslagens av renskötreglering selrätten rubbats. I paragrafen eller annan föreskrift stadgas: Lag får ej innebära att någon medborgare därför missgynnas att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etnist ursprung tillhör minoritet. HD fann emellertid i domskälen att någon sådan lagstridighet på grund av diskriminering inte kunde konstateras i rennäringslagen. Det bör noteras att en ledamot, justitierådet Bertil Bengtsson, menade att en bestämmelse i rennäringslagen innebar otillåten Inte diskriminering. heller fann emellertid att bestämmelsen Bengtsson var uppenbart grundlagsstridig, vilket alltså krävs för att en regel inte skall kunna tillämpas.

9.4 Något om betydelsen av skattefjällsmålet

Nu gällande lagstiftning, 1971 års rennäringslag, bygger inte på någon utredning om samernas rättigheter (jfr prop. 1971:51). De rennäringssakkunnigas utredning i betänkandet (SOU 1968:16) Rennäringen i Sverige, som låg till grund för rennäringslagen, var begränsad så till vida att den -i enlighet med direktiven utgick från den tidigare renbeteslagens huvudsakliga innehåll rörande samernas särskilda i förhållande till rättigheter kronan och andra rättsinnehavare. De klarlägganden som behövde göras av de rennäringssakkunniga skulle alltså ske på grundval av gällande lagstiftning, 1928 års renbeteslag. Vid remissbehandlingen av betänkandet, liksom i andra sammanhang, hävdade SSR att samerna hade en starkare rätt till renbetesmarken än vad som kom till uttryck i renbeteslagen. Som lagrådet senare konstaterade (prop. s. 262) förelåg alltså den situationen att själva den principiella grundvalen för lagstiftningen inte godtogs av den berörda folkgruppen. Enligt lagrådet fick man dock ”i rådande läge och i avbidan på att föreliggande tvistefrågor prövas av domstol acceptera att lagstiftningen byggdes på samma grund som dittills. Den ifrågavarande domstolsprövningen var skattefjällsmålet.

260 Skattefjällsmålet

Inte heller riksdagens jordbruksutskott (JoU 1971:37) ansåg att man för

närvarande borde förorda en omprövning av samernas rätt till mark och vatten inom renskötselområdet. Utskottet poängterade samtidigt att ett av den föreslagna rennäringslagen inte innefattade något ställantagande ningstagande i föreliggande tvistefrågor. Det ingår inte heller i våra arbetsuppgifter att lösa de gamla frågorna om arten av de samiska en omfattande utredning moträttigheterna genom svarande den som gjordes i skattefjällsmålet. Vi skall alltså inte göra någon vad gäller renskötselområdet. Vi skall i stället enligt

äganderättsutredning

utreda att stärka samernas rättsliga ställning i direktiven möjligheterna frågor som rör rennäringen. måste En utredning om behovet av att stärka samernas rättsliga ställning dock utgå från en analys av vilka rättigheter samerna anses ha i dag. En inte uteslutande bygga på rennäringslagen och *sådan analys kan naturligtvis dess förarbeten. I HD:s dom i skattelüällsmålet har nödvändiga klarlägganden gjorts. Rennäringslagen och annan berörd lagstiftning bör anpassas till vad som blivit domen. HD:s bedömning om arten av fastslaget genom samernas till mark och vatten är en utgångspunkt när vi tar rättigheter till om samernas rättsliga ställning bör stärkas. ställning

sou 1989:41

10 Våra närmare och

överväganden

beträffande

förslag rennäringen

10.1 Våra

utgångspunkter

Enligt direktiven skall vi utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen och samtidigt överväga behovet av ett samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang. Det har i direktiven påpekats att varken ett eventuellt nytt organ eller något annat samiskt organ bör tilläggas några konstitutionella befogenheter, t.ex. medbestämmande i lagstiftningsfrågor, vilket skulle komma i strid med de principer som regeringsformen bygger på. Inte heller bör enligt direktiven någon ordning med vetorätt för samiska organ vad gäller förvaltningsbeslut införas. För samerna har avsaknaden av möjligheter att tillskapa en vetorätt framstått som en sådan svaghet att man satt i fråga om det över huvud taget skall vara möjligt att ge dem en reellt stärkt ställning i frågor som rör rennäringen. Under utredningsarbetet har vi emellertid blivit klara över att det i och för sig finns goda möjligheter att reellt stärka rennäringens ställning, trots att vetorätt inte kan ges åt något samiskt organ. Samernas rätt att utnyttja markerna för renbete har högst påtagligt konsoliderats de uttalanden genom som HD gjort i skattefjällsmâlet. Dessa uttalanden är ägnade att utgöra grund för positiva lagbestämmelser om ett i förhållande till dagsläget förbättrat skydd för rennäringens markutnyttjande, dels i form av materiella skyddsregler, dels i form av regler om samiskt inflytande på beslut som rör markanvändningen (se NJA 1981 s. 1). En annan utgångspunkt för att stärka rennäringens ställning är folkrätten. I vårt folkrättsbetänkande har vi redogjort för det skydd som samerna som urbefolkning och etnisk minoritet har för sina traditionella Detta näringar. skydd bör komma till uttryck i lagstiftningen. Sedan vi börjat vårt arbete har riksdagen antagit naturresurslagen (NRL). Den lagen reglerar bl.a. hur avvägningen skall göras mellan olika intressen vid i stort sett all tillståndspliktig användning av mark och vatten. Genom naturresurslagen har rennäringens ställning stärkts, särskilt på vinterbetesmarkerna (jfr 7.2 och 10.5.1). De åtgärder som för närvarande ger upphov till de allvarligaste störningarna i renskötseln med det moderna sammanhänger storskogsbruket. Skogsvårdslagen ingår inte i NRL:s tillämpningsområde. Det är mot denna

- och

262 Rennäringen överväganden förslag

att utredningsarbetet inriktats på att finna vägar att bakgrund naturligt stärka rennäringens ställning gentemot storskogsbruket. mark och vatten inom rensköt- Ingen kan räkna med att kunna utnyttja har vi selområdet för egna ändamål utan hänsyn till andra intressen. I kap. 8 för samrådets med intressekonredogjort betydelse för att komma till rätta flikter vid användningen av mark och vatten. Det är en given utgångspunkt där parterna ges för oss att bygga våra förslag på ett samrådsförfarande av möjlighet att själva komma överens om vilka åtgärder som skall omfattas samråd skall samrådet och hur samrådet skall gå till. För att ett verkligt komma till stånd måste emellertid parterna vara förhållandevis jämställda. att utforma regelsystemet så att man Enligt vår mening är det därför viktigt får balans mellan parterna i samrådet. behov som kan härledas till I avsnitt 2.1 har vi sagt att ett särskilt i den beslutsprocess som samernas ställning som urbefolkning är inflytande och deras samfundsliv. Det av oss föreslagna sametinget bör rör samerna därför ges inflytande när beslut fattas av myndigheter i frågor som berör

samiskt markutnyttjande. att stärka Under vårt arbete har det påtalats att det inte är rimligt tar itu med de problem som rennäringens ställning om man inte samtidigt tar sammanhänger med det enligt mångas mening alltför stora renantalet. Vi Vi vill dock så här inledningsvis påpeka upp detta spörsmål i avsnitt 10.4.2. rätten till mark att våra förslag bygger på rättsliga analyser av den samiska och vatten. Samtidigt förutsätter förslagen naturligtvis att rennäringen - bedrivs i enlighet med lagar och förordningar och i liksom andra näringar beslut. överensstämmelse med myndigheternas

10.2 Samernas renskötselrätt

Vi föreslår att det skall framgå av rennäringslagen O att samernas renskötselrätt bygger på urminnes hävd

0 att alla samer har renskötselrätt och

0 att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet

urminnes hävd

10.2.1 Renskötselrätten grundar sig på

för skattefjällsmålet fann HD att samernas Som framgår av redogörelsen särskilda bruksrätt till renbetesmarkerna, renskötselrätten, bygger på ocku-

med urminnes hävd. pation i förening som i första hand avser för- HD har till grund för sina överväganden, att samerna utnyttjat marhållandena i Jämtland, lagt den omständigheten den söderikerna för sina näringar innan områdena börjat tas i anspråk av HD har vidare konstaterat att samerna härfrån inflyttande befolkningen. markerna samma sätt. Samerna på efter fortsatt att utnyttja på i princip Brömsebro år 1645 på skattefjällen hade enligt HD vid tiden för freden i

- och 263

Rennäringen överväganden förslag

grund av sin långvariga användning av fjällområdena en starkt skyddad bruksrätt som i vart fall torde ha omfattat rätt till renbete, jakt och fiske samt skogsfång till husbehov. Samma förhållanden gällde alltjämt när 1789 års förordning om kronohemmans försäljning till skatte infördes. Genom förordningen fick skattebönderna en sådan trygghet i rätten till sina hemman att det därefter finns skäl att betrakta denna rätt som äganderätt i modern mening. Förordningen omfattar inte samernas rätt till brukade fjällområden konstaterar HD. Rätten till renbete, jakt och fiske torde då ha varit skyddad mot intrång av enskilda. Även härefter förblev rättsläget oförändrat. Man kan därför enligt HD vid tillkomsten av den första svenska renbeteslagen år 1886 säga att de befogenheter som samerna sammantaget hade utgjorde en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag. (Jfr NJA I 1981 s. 197, 208 och 234.) Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora områden, att jaga och fiska m.m. grundas alltså inte på lagstiftning eller på upplåtelse i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövande reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen. I detta avseende alltså renskötselrätten påminner om äganderätten som består även utan lagstiftning men som regleras genom bestämmelser i olika lagar. Konstaterandet att renskötselrätten i grunden bygger på urminnes hävd och inte på upplåtelser, lagstiftning etc. är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till renskötseln. Tidigare oklarheter om arten av samernas rättigheter har haft negativa konsekvenser för rennäringen. Många missförstånd och konflikter kan troligen härledas till det tidigare oklara rättsläget. Renskötselrättens ursprung är så betydelsefull att denna bör komma till uttryck i rennäringslagen. Vi föreslår därför att det i lagen anges att renskötselrätten bygger på urminnes hävd.

10.2.2 Renskötselrätten är både en bruksrätt och en

näringsrätt

Vi har i avsnitt 4.3.1 redogjort för omfattningen av renskötselrätten, de särskilda befogenheter som är knutna till den etc. Begreppet renskötselrätt har sedan gammalt använts i flera olika betydelser. Det är som framgått fråga om dels en bruksrätt till fast egendom, dels en näringsrätt för en viss grupp näringsutövare. Den samiska bruksrätten kan i vissa avseenden jämföras med ett servitut som belastar alla fastigheter inom renskötselområdet. Till skillnad från vad som gäller för servitut enligt jordabalken är bruksrätten dock inte upplåten och gäller inte till förmån för annan fastighet. Bruksrätten kan också i vissa avseenden jämställas med vad som gäller för nyttjanderätt enligt jordabalken. För sådan nyttjanderätt fordras emellertid upplåtelse genom avtal. Vidare krävs någon form av tidsbegrânsning, vilket ju inte är fallet för den samiska bruksrätten. Även i andra avseenden ñnns

264 - och

Rennäringen överväganden förslag

skillnader, t.ex. vad gäller nyttjanderättens ställning vid fastighetens över-

gång till ny ägare. Vid en allmän bedömning av likheter och skillnader mellan den samiska bruksrätten och nyttjanderätt och servitut råder det enligt vår mening ingen tvekan om att den samiska bruksrätten på samma sätt som nyttjanderätt och servitut är att anse som en särskild rätt till fastighet. Vi återkommer till detta i avsnitt 10.25. Renskötselrätten är vid sidan om att den är en bruksrätt även en näringsrätt. dvs. rätten att utöva bruksrätten, tillkommer enligt Näringsrätten, rätt endast en mindre grupp samer, nämligen de som är medgällande lemmar benämns i dag renskötselrätt. Näi samebyar. Även näringsrätten är alltså rätten att utöva renskötselrätten. För att beskriva utringsrätten övandet av renskötselrätten skulle termen rennäringsrätt, kunna användas. En ändrad skulle emellertid sannolikt medföra viss risk för terminologi sammanblandning av begreppen. Vi har därför avstått från en sådan änd-

ring. Renskötselrätten omfattar även de särskilda befogenheter som är knutna till rätten att låta renar beta, t.ex. jakträtt och fiskerätt. Vi använder rennäring och renskötsel synonymt i denna frambegreppen Det bör dock beaktas att rennäring i vissa ställning där så är möjligt. används som ett vidare begrepp och - då till skillnad från sammanhang renskötsel - omfattar även jakt och fiske medan renskötsel betecknar skötseln av renarna.

10.2.3 Renskötselrätten tillkommer alla samer

är renskötselrätten förbehållen de personer som är Enligt rennäringslagen av samisk härkomst om någon av föräldrarna eller någon av far- eller morföräldrarna haft renskötsel som stadigvarande yrke. Om särskilda skäl kan länsstyrelsen utvidga kretsen av dessa renskötselberättigaföreligger de” personer. Uppdelningen i samer med och samer utan renskötselrätt tillkom hade genom 1928 års renbeteslag. Enligt tidigare renbeteslagar envar lapp” rätt att syssla med renskötsel. Den som har renskötselrätt och är ”renskötselberättigad” har emellertid ingen given rätt att utöva den rätten. Det har endast medlem i sameby. Det ingår inte i vårt uppdrag att bedöma det riktiga eller lämpliga i denna av av den personkrets som får bedriva rennänäringsskäl gjorda begränsning ring. Vi menar dock att det bör konstateras att renskötselrätten som sådan är rätt som tillkommer alla samer i Sverige. Renskötselrätten bör en kollektiv därför inte som i dag kunna gå förlorad i tredje generation. skäl bör uppdelningen utgå. Rennäringen är en Även av rent principiella förutsättning för den samiska kulturen. Det kan inte vara riktigt att då göra en teoretisk uppdelning av samer med och samer utan renskötselrätt. gäller för närvarande att alla som har rensköt- Enligt rennäringslagen

-

Rennäringen överväganden och förslag 265

selrätt anses som ”renskötselberättigade”. Vi föreslår att termen renskötselberättigad utgår ur lagen. Vårt synsätt och våra förslag får till följd att bestämmelsen i 1 § andra stycket om att länsstyrelsen kan utvidga kretsen av personer med rensköt-

selrätt (renskötselberättigade nuvarande

enligt terminologi) bör utgå. Vi föreslår vidare att bestämmelsen i 2 § andra stycket om viss möjlighet för länsstyrelsen att upphäva renskötselrätt efter äktenskapsskillnad utgår. Den sistnämnda bestämmelsen torde sakna praktisk betydelse. Det förhållandet att renskötselrätten får utövas endast av samebymedlemmar är av så grundläggande betydelse att detta bör framgå redan av de inledande paragraferna i rennäringslagen. Vi föreslår att en bestämmelse

härom tas in i 2 §. Övriga bestämmelser

om medlemskap i sameby kan utan större förändringar som hittills regleras i 11-14 §§. Vi vill i sammanhanget erinra om att lantbruksstyrelsen genom rennäringsgruppen sett över bl.a. bestämmelserna om medlemskap i sameby och samebyns verksamhetsområde. Gruppens förslag har överlämnats till jordbruksdepartementet i maj 1989. Vi hänvisar till förslaget. Det bör påpekas att vi i detta betänkande inte tar upp koncessionsrenskötseln. Bestämmelser om koncessionsrenskötsel finns i 85-89 §§ i rennäringslagen. Enligt vår mening bör denna speciella rätt att bedriva rennäring omnämnas redan i inledningen av rennäringslagen så att koncessionsrenskötselns särställning markeras. i I ett avseende får våra förslag om renskötselrätt betydelse för koncessionsrenskötseln. Eftersom renskötselberättigade kan fåkoncession enligt gällande lag och vi föreslår att denna term utgår har vi funnit att innehav av renskötselrätt bör vara förutsättningen för att få koncession. Detta får till konsekvens att alla samer i princip kan få koncession. Vi utgår emellertid från att lantbruksnämnden endast låter personer med god erfarenhet av renskötsel komma i fråga för koncession. Det faller sig naturligt att lantbruksnämnden i dessa ärenden inhämtar yttrande från sametinget.

10.2.4 Renskötselrätten är uttömmande i

reglerad rennäringslagen

Renskötselrätten är i sin egenskap av bruksrätt enligt HD i skattefjällsdomen uttömmande reglerad i rennäringslagen. Detta gäller HD enligt (NJA 1981:1 s. 248) även de rättigheter till grustäkt och liknande för husbehov, till annat bete än renbete och till slåtter, vilka inte omtalas i lagen men enligt det förut sagda ingår i renskötselrätten. Även det förhållandet att omfattningen av renskötselrätten är uttömmande reglerad i rennäringslagen bör framgå av lagen.

10.2.5 Renskötselrätten är en särskild rätt till

fastighet

Renskötselrätten behandlas i lagstiftningen ofta som ett allmänt intresse och inte som ett enskilt. Ett exempel på detta är skogsvårdslagen. Å andra sidan jämställs renskötselrätten i vissa andra lagar med nyttjanderätt, servitut och

266 - och sou 198941

Rennäringen överväganden förslag

annan särskild rätt till fastighet vad gäller ersättningsfrågor. Så är fallet i t.ex. gruvlagen, torvlagen och väglagen. I skattefjällsmålet uttalar HD att den samiska bruksrätten står på civilrättslig grund och, på samma sätt som äganderätten, är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. Enligt HD belastar renskötselrätten de fastigheter där den får utövas och den företer även i övrigt stora likheter med nyttjanderätt, servitut och annan liknande rätt. Även om renskötselrätten är av speciellt slag i flera avseenden bör den, inte minst till följd av HD:s bedömning, hänföras till begreppet särskild rätt till fastighet. Det är sålunda inte fråga om en rätt som i likhet med s.k. mulbetesrätt alltid får vika när marken behövs för annat ändamål. Det är av stor betydelse för bl.a. ersättningsfrågor att renskötselrätten behandlas som ett enskilt intresse, en särskild rätt till fastighet, och inte

enbart som ett allmänt intresse till vilket hänsyn skall tas. Renskötselrättens

ställning av särskild rätt till fastighet bör därför framgå av lagstiftningen. Vi föreslår att en bestämmelse härom tas in i l § rennäringslagen.

Innebörden av begreppet särskild rätt till fastighet kan behöva belysas ytterligare. Med särskild rätt brukar den juridiska doktrinen avse begränsad sakrätt utom panträtt. Med ”sakrätt” brukar man mena sådana rättigheter till en sak - i detta fall till fast egendom - som i allmänhet måste respekteras även av utomstående. En sådan utomstående, s.k. tredje man, som har att respektera en sakrätt kan vara den som förvärvar en fastighet som är belastad med rättigheten. Med begränsad sakrätt avses i allmänhet annan sakrätt till fast egendom än De begränsade sakrätterna förutsätter generellt sett för sin äganderätt. tillkomst att vissa formalia är uppfyllda. En huvudgrupp av särskild rätt till fastighet har sin lagliga reglering i Hit hör nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft. jordabalken. Med nyttjanderätt avses därvid inte bara arrende, hyra och tomträtt utan också t.ex. skogsavverkningsrätt och rätt att jaga eller fiska. Med särskild rätt avses i expropriationslagen (1 kap 2 §) rättighet som är att hänföra till någon av fyra kategorier av rättigheter: a) nyttjanderätt, b) servitut, c) rätt till elektrisk kraft samt d) rättigheter som liknar de tre nämnda rättigheterna. Vad som torde krävas för att en rättighet av nämnt slag skall vara att betrakta som särskild rätt är att de i lag uppställda formkraven för rättigheten är uppfyllda. Ofta krävs t.ex. skriftlig form vid upplåtelsen. Som rättighet enligt d) vilka är jämställda med nyttjanderätt etc., ”liknande rätt”, räknas enligt förarbetena till expropriationslagen bl.a. renskötselrätt. Renskötselrätten är därför redan i dag att anse som särskild rätt till fastighet i expropriationslagens mening. Enligt en uttrycklig bestämmelse är expropriationslagens bestämmelser om s.k. självständig rättighetsexpropriation dock ej tillämpliga på renskötselrätten. Upphävande eller begränsning av renskötselrätt skall i stället ske enligt rennäringslagen dvs. främst 26 § rennäringslagen (se avsnitt 7.1.1). Bestämmelserna i expropriationslagen om s.k. osjälvständig rättighetsexpropriation är däremot tillämpliga på renskötselrätten. Dessa regler innebär bl.a. att om en fastighet inom renskötselområdet exproprieras så påverkas inte renskötselrätten om man inte förordnar särskilt om det.

- och 267

Rennäringen överväganden förslag

Renskötselrätten är alltså enligt förarbetena till expropriationslagen att anse som en särskild rätt till fastighet men expropriationslagens regler är generellt sett ändå inte tillämpliga enligt gällande rätt. Principiella skäl talar för att upphävande och begränsning av renskötselrätt skall bedömas efter expropriationslagens bestämmelser. Mot bakgrund härav och med beaktande av vad vi i övrigt redovisat om renskötselrättens karaktär finner vi det systematiskt tveksamt att, som expropriationslagen gör, säga att renskötselrätt är särskild rätt till fastighet eftersom den skulle ”likna” t.ex. nyttjanderätt. Vi föreslår att det i 1 kap. 2 § expropriationslagen uttryckligen sägs att renskötselrätt är en särskild rätt till fastighet. Gruvlagen (1974:342), minerallagen (1974:890), torvlagen (1985:620) och väglagen (1971:948) innehåller särskilda bestämmelser om vad som enligt resp. lag är att anse som särskild rätt till fastighet. Enligt gruvlagen, minerallagen och torvlagen är särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt”. Renskötselrätten bör omnämnas även i dessa bestämmelser med hänsyn till dess särskilda av HD fastställda karaktär. I förslaget till ny minerallag (prop 1988/89:92) anges renskötselrätten som en särskild rätt till fastighet. Väglagens bestämmelse avser att reglera vilka särskilda rättigheter till fastighet som har rätt till intrångsersättning m.m. Renskötselrätten utesluts därvid eftersom ersättningsrätt endast tillkommer sådan särskild rätt till fastighet som upplåtits innan marken togs i anspråk (55 §). Eftersom renskötselrätten aldrig upplåtits men bör omfattas av ersättningsrätten föreslår vi att lagrummet ändras så att ersättningsrätt skall tillkomma innehavare av

sådan särskild rätt till fastighet som fanns på fastigheten innan marken togs i

anspråk. Enligt 1 § skogsvårdslagen (1979:429) skall vid skötseln av skogen hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. Enligt förarbetena till lagen är rennäringen ett sådant allmänt intresse. Med hänsyn till renskötselrättens karaktär kan en ändring i skogsvårdslagen övervägas. Vi återkommer till detta i avsnitt 10.8. Genom våra förslag vill vi söka åstadkomma en mer enhetlig syn på renskötselrätten. Detta är något som ”stärker” rennäringens ställning, men som bygger på vad som med HD:s tolkning får anses utgöra gällande rätt. Att en sådan enhetlighet kommer till uttryck i lagstiftningen borde underlätta bedömningarna och den formella handläggningen i de fall då samernas anspråk på skydd för renbetesmarkerna ställs mot andra rättighetsinnehavares anspråk på markutnyttjande.

10.2.6 Utövandet av renskötselrätten fordrar ett

ömsesidigt hänsynstagande

I detta sammanhang inställer sig naturligt frågan vilken betydelse det har för markägare och andra berörda att man i lagstiftningen manifesterar att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet.

268 - och

Rennäringen överväganden förslag

Först måste man då komma ihåg att renskötselrätten är en i vår rättsordning unik rätt av synnerligen speciellt slag. Den belastar visserligen fastigheter inom drygt en tredjedel av landets yta men den innebär i allmänhet ett mycket extensivt utnyttjande av marken. Det ligger också i renskötselns natur att olika markområden utnyttjas mer eller mindre intensivt. Somliga områden är synnerligen betydelsefulla under det att andra är av ringa betydelse. Redan denna omständighet medför naturligtvis att olika grader av hänsyn till renskötselrätten måste tas vid markutnyttjandet beroende på vad slags mark eller område det gäller. Vad nu sagts innebär inga nyheter utan är vad som i princip alltid gällt och också - i varje fall i viss utsträckning återspeglas i gällande lagstiftning. Konstaterandet att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet medför på intet sätt någon förändring härvidlag. Vad som bör bli en följd av den klarare markeringen av rättens natur i lagstiftningen är främst att renskötselrätten inordnas i det fastighetsrättsliga systemet på ett tydligare sätt än hittills. Detta bör kunna leda till en större medvetenhet och varsamhet vid markutnyttjandet från markägarnas sida och nyttjanderättshavarnas sida. Enligt vår mening bör det i rennäringslagen slås fast att den som använder mark och vatten inom renskötselområdet har att beakta samernas särskilda rätt till fastighet. Ett naturligt sätt att beakta den samiska rätten är att markägare samrådet med berörd sameby innan mer ingripande förändringar av markens användning genomförs. Det frivilliga samrådsförfarande som redan etablerats uppvisar också på de flesta håll goda resultat. Vi har sett det som vår uppgift att skapa sådana ordningar att utövandet av renskötselrätten kan förenas med förutsättningar för en sund utveckling av andra areella näringar. I linje med vad nyss sagts om ökad medvetenhet och varsamhet vid markutnyttjandet ligger behovet av god planering och framförhållning vid utövandet av de areella näringarna. Det är också krav som reses från annat håll och av andra orsaker, här kan blott hänvisas till vad som nu följer av PBL och NRL. Missuppfattningar om den rättsliga grunden för att renskötaren får utnyttja mark och vatten för sig och sina renar är vanligt förekommande. Den omständigheten att det finns renar på ett område upplevs av många som något som kan tolereras, men inte som något som följer av en särskild rättighet för renägaren. Missförstånd av detta slag kan leda till onödiga konflikter. Det finns därför all anledning att genom lagstiftning och på annat sätt söka klargöra vad renskötselrätten innebär. Även renskötselrättens utövare, de renskötande samerna, måste naturligtvis beakta och ta hänsyn till andra rättigheter. Till bilden hör att renskötselrättens utövande är reglerad i lag, rennäringslagen. I den finns flera regler om att hänsyn skall tas till rennäringens motstående intressen. I sammanhanget är viktigt att betona betydelsen av att renhjordarnas storlek hålls avpassade till näringsunderlaget så att någon överbetning inte sker (se avsnitten 4.2.4, 4.3.4 och 10.4.2). Det bör understrykas att de areella näringarna - även renskötseln - är underkastade förändringar med tiden som är hänförliga till ändrade bruk-

- och 269

Rennäringen överväganden förslag

ningsmetoder, nya tekniska hjälpmedel m.m. Härtill kommer att renskötseln just på grund av sin extensiva natur har en sådan flexibilitet att den generellt sett inte lägger några absoluta hinder i vägen för förändring och utveckling av markutnyttjandeusaken kan emellertid ställa sig annorlunda om förändringen är av genomgripande eller omfattande natur och innebär att antalet renar långsiktigt måste minska. En sådan förändring bör inte utan vidare behöva godtas. Detta kan då sägas vara en naturlig följd av att renskötselrätten år att se som en särskild rätt till fastighet och då ligga i renskötselrättens rättsliga natur. Emellertid bör enligt vår mening renskötselrättens skydd uttryckas genom i förhållande till motstående intressen lämpligt avvägda positiva lagbestämmelser, särskilda skyddsregler. Det är svårt att generellt ange hur stora olägenheter renskötselrättens utövare måste tåla med resp. utan ersättning. Sker förändring vid en fastighets brukande som medför påtagliga olägenheter för renskötseln, kan dess utövare i vissa fall vara skyldiga att godta det, låt vara med ersättning. Sådana åtgärder förutsätter dock regelmässigt myndighetsprövning, varvid skyddsreglerna för rennäringen i NRL skall beaktas. Det markutnyttjande som i dag ger upphov till de flesta och svåraste konflikterna med rennäringen är emellertid det moderna storskogsbruket. Skogsvårdslagen omfattas inte av NRL:s tillämpningsområde. Skogsbruket måste givetvis även i fortsättningen kunna bedrivas rationellt och utvecklas. Renskötselrättens rättsliga natur och de skyddsregler för rennäringen som vi föreslår kommer enligt våra bedömningar inte att få till följd att skogsbrukets nuvarande volymer, på det stora hela taget, inte kan bibehållas: Rennäringens extensiva karaktär ger den dessbättre möjligheter till alternativt markutnyttjande. Genom en god samplanering mellan de båda näringarna bör såväl rennäringens betesbehov och skogsbrukets avverkningsbehov kunna tillgodoses. Vi återkommer till detta i avsnitt 10.6. Vi föreslår i det följande ett lagreglerat samrådsförfarande vilket såvitt vi kan bedöma bör förbättra möjligheterna till för båda parter goda uppoch som därutöver görelser ger de renskötande samerna en trygghet i sin näringsutövning.

10.3 Rennäringens folkrättsliga skydd

Folkrätten ger ett absolut skydd mot sådana intrång i rennäringen som äventyrar förutsättningarna för det fortsatta utövandet av näringen.

10.3.1 vårt folkrättsbetånkande

Rennäringens skydd enligt

Vi har i folkrättsbetänkandet redogjort för det skydd som en urbefolkning och inhemsk minoritet har för sina traditionella näringar. l betänkandet behandlas såväl de svenska och norska åtagandena i 1751 års kodicill som de

270 - och

Rennäringen överväganden förslag

förpliktelser Sverige har genom senare internationella konventioner. I första hand hänvisas till betänkandet. Några punkter skall dock återges här. Enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention från år 1965 åläggs konventionsstaterna en skyldighet till s.k. positiv särbehandling gentemot etniska grupper för att förhindra alla former av diskriminering på grund av bl.a. etniskt ursprung. Artikel 27 i 1966 års FN-konvention om politiska och medborgerliga rättigheter har följande lydelse. I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Sverige har anslutit sig till båda dessa konventioner. Artikel 27 i 1966 års konvention bör enligt vår uppfattning tolkas så att den uppställer krav på positiv särbehandling av minoriteter och urbefolkningar. Den innebär också ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbegreppet bör tolkas i vid mening och även innefatta de materiella förutsättningarna för kulturen, t.ex. samernas rennäring. Det är svårt att närmare ange vilket skydd artikel 27 ger för rennäringen. Den torde dock i vart fall skydda mot så stora eller så många intrång i renskötselområdet att

de skulle äventyra näringens fortsatta bedrivande i Sverige.

Vi hävdar att Sverige på folkrättslig grund har sådana förpliktelser gentemot samerna att ingrepp i naturen som medför att förutsättningarna för rennäringens fortbestånd äventyras inte får tillåtas. I 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen föreskrivs att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. I förarbetena till stadgandet (prop. 1975/76:209) framhålls att ordet kultur i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning och innefattar den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt. Stadgandet i regeringsformen anknyter nära till det folkrättsliga skyddet i artikel 27. Det kan uttryckas så att Sverige i den nationella rätten har konfirmerat de folkrättsliga âtagandena vad gäller skyddet för samernas renskötsel.

10.3.2 Några synpunkter på folkrättsbetänkandet

Vi har lämnat vissa myndigheter tillfälle att inkomma med synpunkter på vårt folkrättsbetänkande. Vad gäller frågan om tillåtligheten av ingrepp i naturen har bl.a. följande anförts. Länsstyrelsen i Norrbottens län: I fråga om innebörden av folkrätten med avseende på åtgärder i naturen (s. 162) ett ytligt synsätt, som i sin förlängning kan anlägger utredningen leda till slutsatsen att rennäringen bör skyddas i reservat med status-

- och 271

Rennäringen överväganden förslag

quoförutsättningar. Detta vore både fel och olyckligt. De folkrättsliga reglerna bör rimligen tolkas så att förutsättningarna för rennäringen inte får äventyras”. Utredningen har skrivningar som går längre, nämligen till de naturliga förutsättningarna etc.”. Vi menar att det är nettoeffekten av förändringarna, positiva och negativa, som enligt folkrätten tillsammantagna ej får äventyra näringen. Många åtgärder i fjällområdet kan lokalt ha en negativ betydelse, men för rennäringen som sådan positiv. Inga vägar har t.ex. byggts i renskötselområdet utan att det lett till störningar, men Vägarnas positiva betydelse för rennäringen för transporter av djur, förnödenheter och slakt kan inte ifrågasättas. Här kan t.ex. nämnas Talma sameby, utan bilväg till stora delar av sitt område, något som byn betraktar som ett mycket stort problem. Exploateringaf innebär inte alltid bara nackdelar, utan ofta även fördelar för samhället i stort inklusive rennäringen. Tillgång till el, vägar, samhällsservice, kommersiell service m.m. har utan tvekan varit omistliga för den utveckling som skett av rennäringen. Utan tillgång till ett modernt samhälle skulle knappast t.ex. kunna elimineras de katastrofer som förut på ”naturlig väg” ofta hotat näringens existens. Ett studium av renantalet genom tiderna och renantalet under senare år ger en bestämd fingervisning om nettoeffekten på rennäringen av det moderna samhället. Det är en orimlig utgångspunkt att förutsätta tillgång till al] samhälls- och annan service och samtidigt mena att det får ankomma på andra grupper eller områden att stå för nackdelarna och kostnaderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

En påtaglig svårighet vid tillämpning av 32§ rennäringslagen är att fastställa graden av olägenhet för renskötseln. Ingreppet är kanske i sig inte av allvarligt slag, dvs. i lagens bemärkelse inte till avsevärd olägenhet för renskötseln, men tillsammans med andra ingrepp får det en omfattning, som gör att olägenheten blir avsevärd, alltså i rennäringslagens betydelse till avsevärd olägenhet för renskötseln och därmed en klar avslagsgrund. Det är därför angeläget att inte se isolerat på exploateringar av renbetesmark, utan i stället sätta in sådana ingrepp i ett större sammanhang. För detta erfordras att beslutsfattande organ har en ordentlig överblick över de samlade konsekvenserna av sina och andra organs myndighetsutövning. Detta är samerättsutredningens uppfattning och länsstyrelsen ansluter sig till denna. Länsstyrelsen ser därför fram emot förslag av samerättsutredningen för att undvika konsekvenser, som strider mot nationella och andra utfästelser till förmån för samerna. I likhet med samerättsutredningen anser länsstyrelsen, att samhället bryter mot artikel 27 både när det tillåter enstaka ingrepp av sådant slag och när ett antal ingrepp sammantaget får den nämnda effekten.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län:

Att vid tillämpningen av rennäringslagen bedöma den samlade effekten

av ett flertal intrång och yttringar av samhällsutvecklingen är enligt lantbruksnämnden en mycket svår och grannlaga uppgift. Lantbruksnämndens bedömning i egenskap av regionalt rennäringsorgan har i flera aktuella ärenden fått vika för andra myndigheters bedömningar av intrånget i renskötseln.

272 - och

Rennäringen överväganden förslag

lantbruksnämnden behöver icke hänsynstagandet till rennä- Enligt ringen och samemas bruksrätt stå i motsatsställning till de regionalpolitiska strävandena i renskötsellänen att trygga försörjningen för inlands- Ett samutnyttjande av markerna är fullt möjligt under befolkningen. förutsättning av ett ömsesidigt hänsynstagande.

Härjedalens kommun:

I avsnitt 8.4 påtalas att övriga intressen måste avstå från sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd äventyras. Vi finner det vara värdefullt att avsnittet skall studeras ytterligare. I andra sammanhang har Härjedalens kommun pekat på att avsevärda under 60-tal och 70-tal genom vattenregleringar och ingrepp sannolikt inte medfört en minskning av renantalet turismexploateringar i området. Historiskt har således flera delvis konkurrerande intressen blivit ur marksynpunkt utan allvarligare påverkan. För tillgodosedda framtiden vill vi få möjlighet att också pröva nya verksamheter, varvid naturligtvis hänsyn tas till rennäringens markbehov. Men vi motsätter oss en lag som ger rennäringen inte enbart företräde, utan också ensamrätt till markanvändningen.

Krokom kommun:

Stor uppmärksamhet måste ägnas de ingrepp som görs från samhällets sida till förfång för rennäringen. Var för sig kan dessa ingrepp vara små, men tillsammans kan de utgöra ett allvarligt hinder för rennäringens fortsatta existens. Därför är det viktigt att så tidigt som möjligt få en samlad bild av de ingrepp som kan bli aktuella.

10.3.3 Våra slutsatser om det folkrättsliga skyddet

En fråga som tas upp av länsstyrelsen i Norrbottens län är om skyddet gäller de naturliga förutsättningarna för renskötseln. Mer konkret skulle frågeställningen kunna vara om rennäringen på grund av brist på bete kan tvingas in i helt nya former utan att en överträdelse av artikel 27 kan anses föreligga. Rent teoretiskt kan man givetvis tänka sig rennäring som en form av boskapsskötsel i inhägnade områden. Även om dagens renar knappast skulle kunna anpassas till detta kan man förmodligen genom avel få fram en för ändamålet lämplig rentyp. När vi gör gällande att rennäringen är av avgörande betydelse för den samiska kulturen avser vi rennäringen som vi känner den. Dagens rennäring är visserligen moderniserad med tekniska hjälpmedel av olika slag, men den bygger i allt väsentligt på renskötseln som den i grunden alltid bedrivits, med naturen, beteende och efter dvs. i samklang anpassad efter djurets årstiderna samt ianspråktagande stora arealer. Det är på sådan renskötsel som den samiska kulturen till stora delar bygger och det är därför rimligt att de naturliga förutsättningarna för sådan renskötsel också har folkrättsligt skydd. Folkrättsligt skydd mot markförluster torde kunna påräknas endast vid så stora ingrepp att rennäringens fortbestånd inom ett område äventyras. Vi

-

Rennäringen överväganden och förslag 273

vill här erinra om norska Høyesteretts uttalande i frågan om reglering av

Altaälven (Norsk Retstidende 1982 s. 299 f):

Avgjørende for mitt syn på dette spørsmål er det faktiske omfang av det ingrep som her giøres i de samiske interesser. En forutsetning for at det overhodet kunne oppstå noe folkrettslig spørsmål i en reguleringssak, måtte i alla fall vaere at reguleringen medførte bastante og meget skadelige ingrep i slike interesser. Først da kunne man reise spørsmål om den nevnte art. 27 var gått for mer, fordi ingrepet i reindriftsnaaringen var så stort at det truet samenes kultur. Det inngrep, som her finner sted, er imidlertid langt fra av denne alvorlige karakter. Jeg viser till min tidav ingrepet, og minner om at de varige virkninger av ligere drøftelse reguleringen vil vaere at et område på ca. 2,8 kmz blir neddemmet og dermed går tapt som beiteland. Selv om det dreier seg om vår- og høstbeite som er en knapphetsfaktor og man derfor ikke bare kan se på antallet tapte forenheter, vil den reduksjon i bestanden inngrepet måtte foranledige, bli liten i forhold til det samlede antall dyr i Nourtabatlle. Det vil videre bli en permanent vei med trafikk til og fra kraftanlegget. Når veien, slik det er forusatt, blir stengt for allmennheten, vil det også her bli spørsmål om begrensede skadevirkninger. I anleggstiden vil skadevirkningene bli betydelig mer omfattende, men jeg kan ikke finne at de selv i denna periode etter en totalvurdering vil vaere av nevnte alvorlige karakter, heller ikke for den del av Kautokeino reinsogn som hører til Nourtabaelle. Jeg kan derfor ikke se at reindriften blir skadelidende på en slik måte at det kan berøre mulige folkrettslig beskyttede samiske minoritetsrettigheter.

Det är svårt att närmare ange hur långt det folkrättsliga skyddet sträcker sig. Det som skyddas är förutsättningarna för den samiska kulturen. Samekulturen är emellertid inte homogen i den meningen att den tar sig likadana uttryck inom hela det samiska bosättningsområdet. De olika samiska språken eller dialekterna är exempel på samekulturens Samemångfald. kulturens känslighet för yttre störningar kan därför variera från ett område till ett annat. Exempelvis kan ingrepp i det sydsamiska området, vars kultur redan utsatts för stora prövningar, mycket snart utgöra ett hot mot den kulturen. Man kan därför inte säga att samekulturen som sådan tål att rennäringen i ett visst antal samebyar slås ut. Det folkrättsliga skyddet utgör givetvis endast ett minimiskydd. Andra överväganden kan tala för att skyddet skall vara betydligt mer omfattande. Vi återkommer till detta i avsnitt 10.4.

Sammanfattningsvis gör vi alltså följande bedömning. Folkrättsligt skydd

enligt artikel 27 gäller den samiska kulturen och förutsättningarna för denna vilket även torde innefatta Detta rennäringens markutnyttjande. skydd torde kunna påräknas först vid så stora intrång att rennäringens fortbestånd äventyras.

- och

274 Rennäringen överväganden förslag

10.4 Behovet av skyddsregler

10.4.1 Vilka skäl finns för att införa skyddsregler?

Av HD:s dom i skattefjällsmålet får anses framgå att renskötselrätten utgör en bruksrätt som sedan gammalt belastar en särskild rätt till fastighet, fastigheterna inom renskötselområdet på i princip samma sätt som nyttjanderätter eller servitut. Renskötselrätten framstår efter HD:s dom som en betydligt mer konkret tilloch påtaglig bruksrätt än den gjorde vid tiden för rennäringslagens komst. Detta får bl.a. till följd att samerna som bärare av bruksrätten på civilrättslig grund kan göra anspråk på ett bättre skydd mot ingrepp i denna Det bör i sammanhanget noteras att rätt än det som hittills förelegat. av förhållandet mellan rennäringsintresset och motstående lagregleringen sades vara intressen i rennäringslagen i förarbetena till lagen uttryckligen godtagbar endast i avbidan på utgången i skattefjällsmålet. att samernas ställning som I avsnitt 10.3 har vi redovisat vår uppfattning etnisk minoritet och urbefolkning medför att de har på folkrätten grundade anspråk på ett tryggat värn för sin kultur och dess naturliga förutsättningar. Det föreligger således även en folkrättslig grund för att stärka samernas ställning i rennäringsfrågor. saknar för

Gällande rennäringslag Övergripande skyddsbestämmelser

Det finns dock skyddsregler för vissa renskötselrätten och för rennäringen. inom områden och speciella fall, t.ex. förbud mot ändrad markanvändning åretruntmarkema (30 §) och mot avstängning av flyttvägar (94 §). Den en omständigheten att ersättning skall utgå vid intrång kan hävdas innebära av att renbetesmark går förlorad är emelform av skydd. Konsekvenserna lertid, trots ersättningar och skadelindrande åtgärder, så negativa för rennäatt man inte kan tala om något reellt skydd genom ersättningsringen skyldigheten. Vi har i kap. 6 redogjort för de verksamheter som på olika sätt konkurre- Dessa verksamheter har i rar om markanvändningen med rennäringen. arbetstillfällen etc. vilket allmänhet stor betydelse för samhällsutveckling, till rennäringen fått sina intressen väl tilllett till att de i förhållande godosedda. Hittills har dock renskötseln och dess utövare visat prov på god anhar emel-

passningsförmåga, sett till näringen som helhet. Omställningarna

lertid skett till priset av att marker överbetats och reservytor tagits i anstora omställningskostnader för t.ex. lastspråk. Det har också inneburit Sådana beror_ emellertid också på bilstransporter. omställningar rennäringens inre rationalisering. för ökade driftkostnader och bortfall av renbete utgår Som kompensation

i olika fonner främst som engångsersättningar och skadeförebyg-

vederlag för förlorade marker medverkar då till att gande åtgärder. Ersättningar sina driftsformer och blir mer kapitalintensiv. Förrennäringen förändrar lusten av mark kan inte mer än till en viss grad ersättas i pengar. Markförlusterna innebär därför på sikt en tillbakagång för rennäringen.

- och

Rennäringen överväganden förslag 275

På kort sikt kan minskade betestillgångar kompenseras genom lastbilstransporter till andra betesområden, tekniska hjälpmedel, stödutfordring etc. För att kunna klara åtföljande ökade kostnader krävs emellertid en större produktion dvs. ett större antal renar. Detta kan på sikt i sin tur få till att betesområden följd som tidigare endast legat som reserv nu måste utnyttjas. Det medför kostnader ytterligare och risk för överbetning. I ett längre perspektiv torde alltså en mer kapitalintensiv renskötsel stå inför stora svårigheter. Det bör i sammanhanget också noteras att även de på sina håll påtalade problemen med strövrenar delvis samman med förändrade och hänger försvårade driftförhållanden. Om betet längs flyttlederna är förstört avbryter nämligen renen sin flyttning till åretruntmarkema på våren och återvänder till vinterbetesmarkerna. Är flyttlederna avskurna kan renama inte av egen kraft lämna vinterbetesmarkema.

10.4.2 Vilken har renantalet?

betydelse

Under utredningens arbete har från olika håll framförts kritik mot hur rennäringen bedrivs. Det har bl.a. sagts att antalet renar överskrider det tillåtna och att strövrenarna blir fler och fler. Kritikerna har gjort gällande att en näring som på detta sätt expanderar inte behöver ytterligare skyddsregler. I detta sammanhang vill vi anföra följande. Vår målsättning i frågor som rör markanvändningen kan kortfattat sägas vara att skapa en långsiktig balans i relationerna mellan å ena sidan markägare, nyttjanderättshavare etc. och å andra sidan rennäringen. De förslag som vi lägger fram om att stärka rennäringens ställning i intressekonflikter med i första hand det s.k. storskogsbruket (se avsnitt 10.6) bygger på de analyser av renskötselrättens civilrättsliga ställning som HD redovisat i domen i skattefjällsmålet. Den starka ställning som renskötselrätten har enligt domen kommer i dag inte till uttryck i lagstiftningen. Enligt vårt förmenande bör den emellertid göra det. Våra förslag bygger således främst på rent rättsliga överväganden. Rennäringen skall naturligtvis - liksom andra näringar - bedrivas i överensstämmelse med de lagar och förordningar som reglerar dess utövande. Självklart förutsätts också att de myndigheter som har att vaka över att bestämmelserna iakttas fullgör de kontrollfunktioner som åvilar dem och tar de initiativ som kan vara nödvändiga för att rennäringen skall utövas på föreskrivet sätt. Givetvis skall myndigheternas beslut följas. Att lantbruksnämndernas beslut om högsta renantal för samebyama skall efterlevas är alldeles klart. Expanderar rennäringen på ett otillåtet sätt och detta inte kan rättas till med hjälp av det befintliga regelsystemet, bör åtgärder vidtas för att komma till rätta med bristerna i lagstiftningen. Rennäringens kan därexpansion emot inte anföras som skäl mot att vi i våra förslag tar konsekvenserna av renskötselrättens civilrättsliga ställning.

- och

276 Rennäringen överväganden förslag

tveklöst så att rennäringslagen har brister Det är enligt vår uppfattning att komma till rätta med för höga renantal. Detta vad gäller möjligheterna är en brist i lagstiftningen som bör avhjälpas alldeles oavsett om antalet renar för närvarande är för högt eller inte. Vi redogör i avsnitt 4.3.4 för de möjligheter som lagen i dag ger myndigheterna för att åstadkomma en reducering av för stora renstammar. Vi redovisar vid lantockså det förslag till åtgärder som rennäringsgruppen bruksstyrelsen nyligen lagt fram. föreslår utökade sanktionsmöjligheter för att komma Rennäringsgruppen till rätta med otillåtet höga renantal. Vi delar rennäringsgruppens uppfattning att, om uppgörelse inte kan nås på frivillig väg, myndigheterna måste ha möjlighet att genom vite tvinga fram reduceringar av övertaliga renstammar. Vi vill emellertid, liksom gruppen, fästa uppmärksamheten på de andra faktorer som kan verka styrande på renantalet så som utform- Skatteregler, produktionsrådgivning etc. ningen av prisstöd, En förutsättning för att det av rennäringsgruppen föreslagna sanktionssystemet skall leda till eftersträvat resultat år att det skapas förutsättningar för de myndigheter som administrerar rennäringen att på något sätt kunna kontrollera med verkligheten. I att de uppgivna renantalen överensstämmer denna viktiga del har rennäringsgruppen inte kommit med något förslag. En i bestämmelse som gör det möjligt att kontrollera de uppgivna renantalen bör att vid den fortsatta behandlingen i enligt vår mening skapas. Vi förutsätter regeringskansliet av rennäringsgruppens förslag och våra förslag en sådan bestämmelse arbetas fram. Avsaknaden av en sådan kontrollmöjlighet innebär svårigheter när det att bland breda befolkningsgrupper i de områden där rennäring gäller bedrivs få förståelse för våra förslag om stärkt samiskt inflytande i frågor utformas i om markanvändningen. Vi utgår från att kontrollbestämmelsen samverkan med de samiska organisationerna. Avslutningsvis vill vi fästa uppmärkamheten på att de högsta renantal datum och som är föreskrivna för samebyarna inte sällan är av gammalt m.m. En därför inte svarar mot vad som i dag är känt om betestillgång av de beslutade renantalen synes angelägen allt efter som den uppdatering pågående betesinventeringen m.m. slutförs.

10.5 De skyddsreglerna

generella

Vi föreslår att det folkrättsliga skyddet för rennäringen skrivs in i rennäringslagen, NRL och expropriationslagen. Vidare föreslår vi att bestämmelsen i 30 § rennäringslagen om förbud i vissa fall mot ändrad markanvändning kvarstår. Slutligen föreslår vi en generell regel

om hänsynstagande till renskötselrätten.

-

Rennäringen överväganden och förslag 277

10.5.1 Rennäringens ställning har stärkts genom NRL

NRL har införts sedan vi inledde vårt utredningsarbete. Lagen innehåller bl.a. de grundläggande bestämmelserna om avvägningen mellan olika intressen i fråga om användningen av mark och vatten. NRL gäller vid i stort sett all tillståndspliktig markanvändning. Med tillkomsten av NRL blev skyddet för rennäringens viktigaste intresseområden ett riksintresse. Dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringen. Men även andra områden av betydelse för rennäringen har fått ett särskilt skydd i lagen. I motiven till NRL (prop. 1985/86:3 s. 57) uttalas bl.a. följande. Rennäringens markanspråk har ofta fått träda tillbaka för andra viktiga markanvändningsintressen. Skyddet i rennäringslagen mot ändrad markanvändning är begränsat till åretruntmarkerna och gäller i stort sett med samma styrka, oavsett hur de olika markområdenas betydelse för rennäringen varierar. Dessa variationer kan vara stora. - Det måste finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen inom i princip varje sameby, nämligen en säker tillgång till sådana områden inom både åretruntmarkema och vinterbetesmarkerna som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva renskötsel. Det kan gälla bl.a. flyttningsleder och viktiga kalvningsland. De viktigaste delarna av renskötselmarkema måste därför ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering. Det är därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig. I NRL bör därför föreskrivas att dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Härigenom kan staten också ingripa i den kommunala planeringen om den skulle strida mot denna föreskrift. - Vid bedömningen av vilka områden som skall vara av riksintresse bör beaktas näringens behov av sammanhängande betesområden och tillgång till alternativa betesområden inom de olika årstidsmarkerna samt alternativa Vinterbeflyttningsbehov. tesmarkernas särskilda betydelse för renskötseln bör särskilt beaktas. En närmare redogörelse för NRL och tillhörande lagstiftning finns i avsnitt 7.2. NRL och rennäringen behandlas särskilt i avsnitt 7.2.3.

10.5.2 Det för

folkrättsliga skyddet rennäringen bör framgå av NRL och rennäringslagen, expropriationslagen

I avsnitt 10.3 har vi redovisat vår syn på rennäringens folkrättsliga skydd. Enligt vår mening är det angeläget att det i författning slås fast att det finns ett absolut skydd mot intrång som hotar rennäringens existens. Det folkrättsliga skyddet bör därför komma till uttryck i rennäringslagen. I bestämmelsen bör anges att åtgärder som äventyrar förutsättningarna för det fortsatta utövandet av rennäringen inte får vidtas. Som sagts i avsnitt 10.33 torde folkrättsligt skydd mot markförluster kunna endast påräknas vid sådana ingrepp som äventyrar rennäringens

278 - och

Rennäringen överväganden förslag

fortbestånd inom ett område. Det går inte att generellt uttala sig om hur stort detta område skall vara eftersom känsligheten för ingrepp varierar från område till område. Vi hänvisar i denna del till nyssnämnda avsnitt. Det är inte rimligt och inte heller meningsfullt att ålägga enskilda markatt tillämpa en folkrättslig skyddsregel. Den bör därför ägare eller brukare utformas så att den endast avser beslut av myndighet vid planläggning eller tillståndsprövning. För att rennäringen skall garanteras skydd mot sådana intrång som äventyrar dess fortbestånd måste den folkrättsliga skyddsregeln på något sätt knytas till NRL. Skälet till detta är att rennäringen i de avvägningar som skall göras vid tillståndsprövning enligt NRL inte kan få ett starkare skydd än bestämmelserna i den lagen ger den. För att den folkrättsliga skyddsskall kunna beaktas vid tillämpning av NRL fordras regeln i rennäringslagen därför att det i NRL görs en hänvisning till rennäringslagens bestämmelse eller att en bestämmelse med motsvarande innebörd tas in i NRL. Eftersom NRL i övrigt inte innehåller hänvisningar till skyddsregler i andra lagar är det från systematisk synpunkt mest ändamålsenligt att föra in den folkrättsliga skyddsregeln i NRL. Det bör lämpligen ske genom ett tillägg till avvägningsregeln i 2 kap. 10 § NRL. I bestämmelsen bör anges att ett område inte får användas på sådant sätt att det fortsatta utövandet av rennäringen äventyras. Självfallet bör dock försvarsintresset ytterst ha företräde. Det intresset betingas ju av vämet om vårt nationella oberoende och kan sägas ge uttryck åt den folkrättsliga principen om vårt territoriums okränkbarhet. Vad gäller markanvändningskonflikter med storskogsbruket föreslår vi i avsnitt 10.6 särskilda skyddsregler för renskötseln. Tillämpningsområdet för den folkrättsliga skyddsregeln i rennäringslagen blir därför begränsat. Vi ser huvudsakligen regeln i den lagen som en garanti mot framtida författningsändringar som kan förta effekten av den folkrättsliga skyddsregeln i NRL. Det folkrättsliga skyddet bör också komma till uttryck i expropriationslagen. Vi redogör närmare för våra överväganden härvidlag i avsnitt 10.7.2.

10.5.3 i 30 § bör vara kvar

Förbudsregeln rennäringslagen

Vi har i avsnitt 7.1.2 ingående redogjort för bestämmelsen i 30 § rennäringsmot ändrad markanvändning på åretruntmarkerna och lagen om förbud dess tillämpning. Bestämmelsen är avsedd att utgöra ett skydd för rennäringen mot markvidtar åtgärder som gör värdefull renägare så att dessa inte ensidigt betsmark oanvändbar för renbete. Av hänsyn till markägarens legitima rätt att utnyttja sin mark har regeln försetts med diverse inskränkningar. Den gäller endast på åretruntmarkerna och avser endast mark som faktiskt används för renbete. Regeln omfattar endast åtgärder som innebär väsentliga olägenheter för renägarna och, framför allt, den avser inte tillståndspliktiga åtgärder. av förhållandet mellan de båda rättighetsinnehavarna, mark- Regleringen

- och 279

Rennäringen överväganden förslag

ägaren och utövaren av renskötselrätten, är en grannlaga uppgift. Å ena

sidan kan det inte accepteras att markägaren genom ensidigt handlande

förstör renbete, å den andra kan alltför stora restriktioner inte läggas på äganderätten. Det bör noteras att såväl äganderätten som den samiska bruksrätten åtnjuter en form av grundlagsskydd i det att ersättning vid expropriativt ingrepp skall utgå. Svårigheten med att söka precisera bestämmelsen är uppenbar. Att konkret ange arten och graden av det intrång som bör träffas av förbudet vore önskvärt men är dessvärre inte möjligt. Med hänsyn till alla de olika former av intrång i renskötselrätten som kan ifrågakomma, markemas olika värde för rennäringen etc. måste bestämmelsen vara allmänt hållen. Även allmänt hållna bestämmelser kan emellertid så småningom få ett konkret innehåll genom att uppkomna frågeställningar hänskjuts till domstol eller annan myndighet varigenom en praxis i rättstillämpningen skapas. Som vi redovisat föreligger en mycket sparsam rättspraxis beträffande tolkningen av 30 § rennäringslagen. Samtidigt som det får anses klart att 30§ inte medfört det skydd för renbetesmarkerna som avsetts vore det enligt vår bedömning olämpligt att nu upphäva regeln. Det kan nämligen inte uteslutas att den har viss preventiv betydelse när det gäller att förhindra intrång på åretruntmarkerna. Regeln är väl känd och åberopas i skilda sammanhang. Härtill kommer att regeln genom vår analys av renskötselrättens karaktär av särskild rätt till fastighet kan få en ökad tyngd. Grunden för att markanvändningen inte får ändras genom ensidigt handlande från markägarens sida blir med vårt synsätt inte hänsynstagande till ett allmänt intresse utan respekt för ett enskilt intresse. Vi föreslår i avsnitt 10.6 bestämmelser om samrådsskyldighet och tillståndsplikt i vissa fall vid större skogsawerkningar. Förbudsregeln i 30 § äri nuvarande utformning i och för sig tillämplig på skogsbruk. Enligt vår mening är det inte rimligt att en dubbelprövning skall kunna ske. I motiven till 30 § andra stycket (prop. 1971:51 s. 130) sägs att en grundläggande princip bör vara att dubbelprövning undviks så långt som möjligt. De lagar som åsyftas med undantagsbestämmelsern i 30 § andra stycket (prop. s. 169 f) reglerar olika slag av tvångsförfoganden som är av exprokaraktär.

priativ övervägande skäl talar för att de samrådspliktiga skogs-

bruksåtgärder som kan bli föremål för tillståndsprövning behandlas på motsvarande sätt och undantas från förbudsregelns tillämpningsområde. Paragrafen bör ändras i detta hänseende.

*280 - och

Rennäringen överväganden förslag

10.6 De särskilda

skyddsreglerna gentemot storskogsbruket

Vi föreslår att den som äger eller brukar mark inom renskötselområdet inte får vidta mer omfattande skogsbruksåtgärder utan att påkalla samråd med berörd sameby. På åretruntmarkerna föreslås samrådsdärutöver omfatta avverkningar som rör för renskötseln särplikten skilt känsliga områden. Träffas inte överenskommelse vid samrådet får enligt förslaget åtgärden vidtas på vinterbetesmarkema om en månad förflutit från det samråd påkallades, på åretruntmarkerna om en månad förflutit från det samråd påkallades och skogsägaren därefter hos skogsvårdsstyrelsen sökt och erhållit tillstånd till åtgärden. Tillstånd skall enligt förslaget ges såvida åtgärden inte medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar. Våra förslag om samråd m m gäller om parterna inte kommit överens om annat.

10.6.1 storskogsbruket Rennäringens ställning gentemot

bör stärkas Som tidigare nämnts är skogsvårdslagen inte anknuten till NRL. Det enda skydd som rennäringen för närvarande har gentemot skogsbruket utgörs därför av bestämmelsen i 30 § rennäringslagen om förbud mot ändrad markanvändning. Av vår redovisning av den bestämmelsen (se avsnitt 7.1.2) framgår att den har en begränsad användbarhet. Det finns i huvudsak tre skäl för detta. För det första fordras det mycket genomgripande skogsbruksåtgärder för att man skall kunna säga att användningen av marken har ändrats. För det andra är bestämmelsen endast tillämplig på åretruntmarkerna. För det tredje är bestämmelsen genom sin konstruktion inte ägnad att förhindra att en skogsavverkning påbörjas, trots att tvist råder om dess tillåtlighet, vilket ju är till stor nackdel för renskötseln. Den folkrättsliga skyddsregel som vi föreslår (se avsnitt 10.5.2) är endast avsedd att tillämpas vid tillståndsprövning och vid planläggning. Från rennäringens sida har det vid upprepade tillfällen påtalats att det är just skogsbruket och dess effekter som för närvarande åsamkar rennäringen de största skadorna. Man har därför funnit det svârbegripligt att rennäringen gentemot skogsbruket i realiteten står helt utan skydd. De skador som skogsbruket kan orsaka rennäringen kan i de allra flesta fall läkas med tiden - skogen växer ju upp igen och betet återkommer. En skogsawerkning är alltså inte exploatering av marken i vedertagen mening

- och

Rennäringen överväganden förslag 281

utan utgör vanligen ett led i en pågående markanvändning. Som tidigare påpekats behöver skogsbruket och dess slutavverkningar på sikt inte vara till skada för rennäringen. Det är främst det storskaliga skogsbruket med dess markberedningsmetoder som orsakar rennäringen skada. Vi har tidigare (avsnitt 10.2.5) redovisat vår syn på renskötselrätten som en särskild rätt till fastighet inom renskötselområdet. HD har uttalat att renskötselrätten är en särskilt skyddad bruksrätt av speciellt slag. Enligt vår mening är det mot den redovisade bakgrunden rimligt att den som utövar renskötselrätten på något sätt skall få komma till tals när ägaren eller brukaren av en fastighet som är belastad med renskötselrätt avser att vidta sådana åtgärder med marken att de naturliga förutsättningarna för att utöva rätten på fastigheten omintetgörs. Att innehavaren av en så stark rätt som renskötselrätten skulle stå utan reell möjlighet till inflytande när underlaget för hans näringsverksamhet påtagligt förändras anser vi vara otillfredsställande utifrån såväl civilrättsliga som näringsrättsliga utgångspunkter. Skogsbruksåtgärder kan vidtas av antingen fastighetens ägare eller dess brukare. För enkelhetens skull kallas skogsbruksparten i den fortsatta framställningen genomgående för skogsägaren.

10.6.2 Ett sambruk av markerna förutsätter samråd Riksdag och regering har vid flera tillfällen uttalat att det är önskvärt med ett sambruk av markerna inom renskötselområdet mellan skogsbruket och rennäringen. Ett sambruk av markerna förutsätter i första hand utbyte av information mellan företrädarna för de båda näringarna, dvs. någon form av samråd. Därigenom skapas bättre förutsättningar för att bedriva näringarna effektivt och dessutom motverkas en polarisering av motstridiga intressen. En ömsesidig förståelse för de båda näringarnas villkor torde därför också i ett djupare perspektiv komma att gynna relationerna mellan samerna och den övriga befolkningen i området. Det finns enligt vår bedömning en god tradition vad gäller samråd mellan skogsnäringen och rennäringen som man bör bygga vidare på. Vi vill härvid erinra om samrådsgruppen skogsbruk-rennäring som tillsattes år 1971 och som nu har funktionen av central samrådsinstans samt om den s.k. Jokkmokksmodellen för lokala samråd (se kap. 8). Skogsstyrelsen utfärdade år 1982 allmänna råd om skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen (SKSFS 1982:1). I de allmänna råden poängteras behovet av fasta årliga samråd. Vidare understryks vikten av tidiga samrådskontakter. Skogsstyrelsen har vidare år 1985 utfärdat föreskrifter om samrådsförfarande i samband med tillståndsprövning enligt 19 § skogsvårdslagen (svårföryngrad skog). Föreskrifterna innebär enkelt uttryckt att den som söker tillstånd till avverkning på åretruntmarkerna skall visa att samråd ägt rum med berörd sameby innan tillstånd kan ges. För att utröna hur de frivilliga samråden har fungerat och samtidigt kartlägga eventuella övergripande samrådsproblem har samrådsgruppen

282 - och

Rennäringen överväganden förslag

genomfört en enkätundersökning av de frivilliga samskogsbruk-rennäring råden under åren 1984 och 1985. Utvärderingen presenteras i Meddelande från skogsstyrelsen Nr 3, 1987. Av redovisningen framgår bl.a. följande. svar hade ca 90 % av domänverksreviren, ca 80 °/o av Enligt skogsbrukets allmänningarna och ca 70 °/o av bolagsförvaltningarna inbjudit till samråd. har svarat att ca 75 % av byarna har inbjudits till samråd av Samebyarna domänverket, ca 60 % av allmänningarna och ca 65 % av bolagsförvaltningarna. domänverket och allmänningarna har samebyarna kommit till Enligt samråden i ca 80 % av fallen och enligt bolagsförvaltningarna ungefär varannan gång man kallats. Samebyarna har uppgett att man kunnat ställa upp ungefär tre gånger av fyra. svar har 90 % av de skogsbruksåtgärder som om- Enligt skogsbrukets fattats av samråd godtagits av sameparten utan invändningar. I 7 °/o av fallen har man funnit en kompromisslösning. Endast vad gäller 3 % av samtliga skogsbruksåtgärder har någon uppgörelse inte kunnat träffas. Resultatet av samråden vid olika slag av skogsbruksåtgärder, enligt skogsbrukets svar, framgår av tabell 4.

Tabell 4 Resultat av samråden. Skogsbrukets svar i procent och inom parentes antal objekt ställningstagande Avverk- Mark- Väg- Göds- Övrigt Samtliga

Objekt där man kompromissade (61) (55) (20) (44) (3) (183) 1 2 6 1 63 3 Objekt där uppgörelse inte kunde träffas (15) (22) (20) (2) (20) (79) Summa objekt 100 100 100 100 100 100 (1212) (827) (320) (260) (32) (2651)

Vad gäller resultatet av samråden redovisat objektsvis anger såväl skogsbruket I som Samebyarna att 70 % av objekten godtagits utan invändning. 10 % av har man kompromissat och i 20 °/o av objekten har

objekten

uppgörelse inte kunnat träffas. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att de frivilliga samråden på det stora hela taget har fungerat tämligen väl. Den omständigheten att det beror på skogsägarens gottfinnande om samråd skall komma till stånd eller inte kan naturligtvis inte accepteras av rennäringen. Vi delar uppfattningen att det måste finnas garantier för att samråd verkligen kommer till stånd när det rör sig om mer omfattande eller för rennäringen särskilt ingripande skogsbruksåtgärder. För dessa fall bör samrådsförfarandet lagstadgas. Ett regelsystem för samråd mellan det mer omfattande skogsbruket och bör naturligtvis skapas med hänsynstagande till båda intresserennäringen na. Skogsbrukets befogade krav på att utan onödig byråkrati och tidsutdräkt få bedriva ett rationellt skogsbruk måste beaktas. Den erfarenhet som

- och 283

Rennäringen överväganden förslag

vunnits genom det obligatoriska samrådet på åretruntmarkerna och de samråden frivilliga i övrigt bör tas till vara. Det finns därför anledning att bygga vidare på de samrådsförfaranden som redan etablerats. För att leda till objektivt sett godtagbara överenskommelser förutsätter samråd i allmänhet att parterna har ungefär lika stark ställning. Detta torde gälla såväl i formellt hänseende som när det gäller möjligheten att lägga fram underlag för argumentationen. Om den ena partens ställning är betydligt starkare finns det uppenbar risk för att samrådet utvecklas till en ensidig information och att beslut fattas efter den starkare partens önskemål. Vi återkommer till detta spörsmål i avsnitt 10.6.5. Någon påföljd måste rimligen drabba den skogsägare som inte bryr sig om att samråda. Vi föreslår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot samrådsskyldigheten skall kunna dömas till böter. Skall man kunna tala om ett verkligt samråd måste givetvis skogsägaren vara förhindrad att vidta den åtgärd som samrådet avser före samrådet och under den tid som samrådet pågår. För att skogsbruket skall kunna bedrivas utan onödig tidsutdräkt bör emellertid avverkningsförbudet inte gälla längre tid än en månad, såvida inte kommer parterna överens om annat. Den månad som enligt Skogsstyrelsens föreskrifter har avsatts för skogsvårdsstyrelsens hantering av skogsägarens awerkningsanmälan bör lämpligen kunna användas för samrådet. I sammanhanget är det viktigt att återigen understryka nödvändigheten av att det påbörjade arbetet med att upprätta markanvändningsplaner för samebyarna fullföljs. Utan möjligheter att redovisa sitt behov av mark kommer samebyn i underläge såväl i samrådssituationen som i andra sammanhang. Överenskommelser torde knappast kunna komma till stånd om parterna inte har erforderligt underlagsmaterial till sitt förfogande. Vi vill därför med skärpa framhålla vikten av att arbetet med kartering av renbetesmarkerna och planredovisningen påskyndas.

10.6.3 Vad skall omfattas av

samrådsskyldigheten?

Vår utgångspunkt är att parterna själva skall kunna bestämma omfattningen av samrådsskyldigheten. De bestämmelser vi föreslår skall därför kunna sättas ur spel om parterna så önskar. Vi har tidigare sagt att det från rennäringssynpunkt påtalats att det är storskogsbruket, främst de stora skogsbolagen och domänverket, som orsa› kar problem för renskötseln. Från samisk sida har understrukits att kontakterna med det mindre privatskogsbruket generellt sett är mycket goda och att dess avverkningar inte vållar några nämnvärda olägenheter. Dessutom har det mindre skogsbruket, genom den begränsade flexibiliteten, inte samma möjligheter att avverka alternativa skogsområden. Det lagstadgade samrådet bör därför utformas så att det s.k. småskogsbruket i görligaste mån hålls utanför regleringen. Vi har diskuterat olika sätt att lösa detta rent lagtekniskt. Man kan tänka sig begränsningar vad gäller brukningsenhetens storlek, och/eller awerk-

284 - och

Rennäringen överväganden förslag

ningens storlek. Ett annat sätt kan vara att låta samrådsskyldighet endast föreligga för juridiska personer. Det sistnämnda alternativet har vi avstått från bl.a. av det skälet att riksdagen vid flera tillfällen när skogliga frågor diskuterats uttalat sig mot lösningar som bygger på att skilda ägarkategorier behandlas olika. Vid bedömningen av vilka avverkningar som bör omfattas av samrådskan en lämplig utgångspunkt vara de arealbegränsningar vad skyldigheten gäller brukningsenhetens storlek, hyggesstorlek etc. som anges i skogsstyrelsens föreskrifter (SKSFS 1986:6) om samråd med rennäringen vid avverkning av svårföryngrad skog. Enligt föreskrifterna gäller beträffande slutawerkning inom renskötselns åretruntmarker som villkor för tillstånd att berörd sameby har beretts tillfälle till samråd. Inom brukningsenheter som år mindre än 500 ha är samråd dock inte nödvändigt för slutavverkningar som är mindre än 20 ha produktiv skogsmark. Det sistnämnda undantaget gäller dock inte om avverkningen berör hänglavsbärande skog, nattbetesplats, rastställe, arbetshage eller flyttled. l sådana fall gäller alltså samrådsskyldigheten oberoende av avverkningens storlek. Om hygget är mindre än 20 ha men ansluter till kalmark eller plantskog som sammanlagt med den planerade awerkningstrakten överstiger 20 ha inom brukningsenheten gäller också samrådsskyldighet enligt föreskrifterna. Samrådet omfattar slutawerkning med efterföljande skogsvårdsåtgärder samt byggande av skogsbilväg. För att kunna bedöma om de i nämnda föreskrifter angivna arealerna i rimlig mån tillgodoser vårt krav att småskogsbruket skall hållas utanför regleringen är det nödvändigt att skaffa sig en bild av skogsbruket inom renskötselområdet. Den skogliga statistiken är emellertid inte så utformad att man särskilt kan få fram uppgifter om förhållandena inom renskötselområdet. Genom att redovisa de siffror som gäller för Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län kan man dock skapa sig en ganska bra uppfattning om vad som gäller inom renskötselområdet.

Ågandeförhållanden

I Norrbottens län finns i runda tal 4 miljoner ha skogsmark. Drygt hälften av den ägs av staten, ungefär en tredjedel av det s.k. privatskogsbruket och ca 10 % av det s.k. bolagsskogsbruket. I Västerbottens län finns det ca 3,3 miljoner ha skogsmark. Där äger staten drygt en tredjedel av skogsmarken, privatskogsbruket ungefär 40 % och bolagsskogsbruket drygt 20 %. I Jämtlands län är den totala skogsmarksarealen ungefär 2,7 miljoner ha. Staten med övriga allmänna intressen knappt 15 %. Av återäger tillsammans stoden äger privatskogsbruket och bolagsskogsbruket ungefär hälften vardera.

- och 285

Rennäringen överväganden förslag

Inom de tre länen äger staten tillsammans med övriga allmänna intressen 40 % av skogsmarken, privatskogsbruket 37 % och bolagsskogsbruket 23 °/o. (Källa Skogsstatistisk årsbok 1988, tab. 3.1 - bearbetad.)

Brukningsenheternas storlek Enligt den allmänna fastighetstaxeringen år 1981 fanns det i Norrbottens län 278 taxeringsenheter med 500 ha skogsmark eller mer. I Västerbottens län fanns det 209 och i Jämtlands län 392. Tillhopa fanns det alltså i de tre länen 879 sådana taxeringsenheter. Av lantbruksräkningen samma år framgår att det inom företagarekategorierna enskild person, enkelt bolag och dödsbo i Norrbottens län fanns 246 skogsföretag som hade en skogsmarksareal som översteg 400 ha. I Västerbottens län och Jämtlands län var motsvarande tal 140 resp. 301. Det totala antalet enskilda skogsföretag av denna storlek var sålunda 687.

Avverkningarnas storlek Av tabell 5 framgår antalet anmälda slutavverkningar och medelhyggenas storlek fördelade på ägarkategorier.

Tabell 5 Anmälda slutavverkningar större än 0,5 ha per län och ägarkategori under budgetåret 1986/87 (Källa: Skogsstatistisk årsbok 1988, tab. 6.1) Län Skogar under Övriga allmänna Bolagsskogar Privatskogar Samtliga domänverkets för- skogar valtning Antal Medel- Antal Medel- Antal Medel- Antal Medel Antal Medel byggen bygge byggen bygge byggen bygge byggen bygge byggen bygge

För slutavverkningar inom områden med svårföryngrad skog och skyddsskog krävs tillstånd enligt 19 § skogsvårdslagen. I tabell 6 redovisas antalet medgivna avverkningstillstånd och hyggenas genomsnittliga storlek.

286 - och

Rennäringen överväganden förslag

Tabell 6 Medgivna avverkningstillstånd inom svårföryngrad skog och skyddsskog enligt 19 § skogsvårdslagen under budgetåret 1986/87 (Källa: Skogsstatistisk årsbok 1988, tab. 6.3 bearbetad)

Län Skogar under Övriga allmänna Bolagsskogar Privatskogar Samtliga domänverkets för- skogar valtning Antal Genom- Antal Genom- Antal Genom- Antal Genom- Antal Genomsnitts- hyggen snitts- hyggen snitts- hyggen snitts- hyggen snitts hyggen bygge bygge bygge bygge bygge St Ha St Ha St Ha St Ha St Ha Nbtn Nedan SO2l2 26,9 28 30,8 61 22,3 260 10,1 561 18,8 Ovan so 19 24,9 - - 4 34,0 16 13,0 39 21,0 Vbtn Nedan so 74 31,5 5 19,2 43 36,4 373 8,7 495 14,6 Ovan so 58 29,8 - - 6 36,3 89 11,3 153 19,3 Jmtl Nedan so 74 5,3 5 8,2 43 53,8 373 7,4 495 11,1 Ovan so 58 - - 6 204,7 89 6,1 153 12,5 2,5 SO = domänverkets f d skogsodlingsgräns.

Vid som fordrar tillstånd enligt 19§ skogsvårdslagen beslutavverkning höver inte någon avverkningsanmälan göras till skogsvårdsstyrelsen. För att få en uppgift om det totala antalet awerkningar måste därför uppgifterna i tabellerna 5 och 6 läggas samman. Vi anser oss kunna dra den slutsatsen av det statistiska materialet att den i skogsstyrelsens föreskrifter angivna avverkningsgränsen 20 ha i och för sig skulle kunna vara tillräcklig för att i rimlig mån hålla småskogsbruket utanför till detta kravet att den aktuella bruksamrådsordningen. Läggs skall vara större än 500 ha kommer privatskogsbruket endast i ningsenheten rena undantagsfall att omfattas av samrådsskyldigheten. Vi föreslår därför att den som äger eller brukar mark inom renskötselområdet skall påkalla samråd med berörd sameby om han vill slutavverka skog på en brukningsenhet som är större än 500 ha och awerkningen

avser mer än 20 ha produktiv skogsmark. Samrådet skall även avse de

skogsbruksåtgärder som sammanhänger med awerkningen t.ex. markberedningsåtgärder samt byggande av skogsbilväg. Det bör noteras att enligt skogsvårdsstyrelsens föreskrifter omfattas alla awerkningar på brukningsenheter som är 500 ha eller större av samrådsskyldigheten oavsett avverkningens storlek. Enligt vårt förslag måste däremot såväl kravet på brukningsenhetens storlek som kravet på awerkningens storlek var uppfyllt för att samrådsskyldighet skall föreligga enligt huvudregeln. Alla fastigheter som är belastade med renskötselrätt bör i princip omfattas av samrådsskyldigheten. Denna bör således gälla även på de för renskötseln viktiga vinterbetesmarkerna. Enligt skogsstyrelsens föreskrifter gäller samrådsskyldigheten på åretruntmarkerna även vid slutavverkning av hänglavbärande skog, nattberastställe, arbetshage eller flyttled oavsett awerkningens storlek. tesplats,

- och 287

Rennäringen överväganden förslag

Även den samrådsskyldighet vi föreslår bör omfatta dessa känsligare områden på åretruntmarkerna. Att införa en motsvarande samrådsskyldighet på vinterbetesmarkerna skulle emellertid stöta på alltför stora praktiska svårigheter, då det finns anledning räkna med att ett stort antal privatskogsbruk skulle komma att beröras. Det finns emellertid mycket som talar för att skogsbruket och samebyarna bör träffa frivilliga överenskommelser om samrådsförfarande även beträffande sådana mindre men särskilt känsliga områden på vinterbetesmarkerna. Ett särskilt problem sammanhänger med de fall då mindre skogsavverkningar görs i anslutning till varandra så att den sammanlagda avverkningsytan ändå blir relativt omfattande. Enligt skogsstyrelsens föreskrifter föreligger som nämnts samrådsskyldighet på åretruntmarkerna om det planerade hygget ansluter till kalmark eller plantskog som sammanlagt med den planerade avverkningstrakten överstiger 20 ha inom brukningsenheten. Vi föreslår att samrådsskyldigheten enligt föreskrifterna i denna del lagfästes och även görs tillämpliga på vinterbetesmarkerna. För att lyckas i vår ambition att i görligaste mån hålla småskogsbruket utanför regleringen fordras att endast awerkningar på den aktuella brukningsenheten beaktas. Flera skogsägare på angränsande brukningsenheter bör, t.ex. i samband med att en skogsbilväg anläggs, kunna gå samman och avverka ett område som väsentligt överstiger 20 ha utan att behöva samråda med samebyn. Någon yttre gräns för renskötselområdet har aldrig dragits upp. På en del områden, främst i Härjedalen, råder oenighet i frågan om sedvanerätt föreligger. Samebyarnas rätt att bedriva renskötsel på dessa områden bestrids av fastighetsägarna. Renskötsel bedrivs under mycket olika förutsättningar olika år. Vilka betesmarker som utnyttjas bestäms av flera faktorer, t.ex. väder och betestillgång. Det kan följaktligen gå flera år mellan de vintrar då ett visst område Detta är typiskt för renskötseln utnyttjas. i Sverige. Sedvanerätten till ett område kräver inte årligt utnyttjande. Detta konstaterades också vid införandet av den första renbeteslagen. Någon annan uppfattning har inte heller framförts vid senare lagstiftning. Sedvanemarkerna omfattar stora områden. På det stora hela är det klart vilka dessa områden är. Det finns dock som nämnts områden där rätten satts i fråga eller gränserna är omstridda. Det bör i detta sammanhang påpekas att en statlig utredning inte med rättsverkan kan fastslå sedvanemarkernas omfattning. Det kan endast göras av allmän domstol.

10.6.4 Parterna får förfoga över samrådet.

Det bör naturligtvis ankomma på den som avser att avverka skog att bereda berörd sameby tillfälle till samråd. En begäran om samråd kan behöva ske i skriftlig form och tillställas sameparten i ett rekommenderat brev för att undvika tvist om när samråd har begärts.

288 - och

Rennäringen överväganden förslag

För att skogsägarens samrådsskyldighet skall anses uppfylld behöver ett verkligt samråd inte komma till stånd. Det räcker att samebyn har beretts tillfälle till ett sådant. Det bör givetvis stå samebyn fritt att avstå från samråd i en viss fråga eller generellt. Vill byn samråda måste den erbjudet meddela detta till skogsägaren. Underlåter samebyn att svara är det rimligt att skogsägaren skall kunna påbörja avverkningen när en månad förflutit från den dag han beredde samebyn tillfälle till samråd. Skogsägaren är enligt 17 § skogsvårdslagen skyldig att anmäla vissa avtill skogsvårdsstyrelsen. Enligt Skogsstyrelsen föreskrifter skall verkningar avverkningar av visst slag anmälas en eller i vissa fall två månader innan en Avsikten med denna bestämmelse är att planerad avverkning påbörjas. skogsvårdsstyrelsen skall kunna gå in med föreskrifter eller förbud, om strider mot skogsvårdslagen. Denna anmälningsskyldighet för avverkningen enligt 19 § skogsvårdslagen inte skogsägare gäller alltid när krav på tillstånd föreligger. Det kan vara lämpligt att utforma det blankettset, på vilket kan riva av en avverkningsanmälan görs på ett sådant sätt att skogsägaren kopia av sin avverkningsanmälan och skicka den till den berörda samebyn. Uppgift om vilken eller vilka samebyar som berörs av en planerad avverkning torde kunna erhållas från skogsvårdsstyrelsen i länet. Detsamma gäller uppgift om vem som äger företräda samebyn och dennes adress. Parterna bör få stor frihet att själva komma överens om hur samrådet skall gå till. Som tidigare sagts kan ju parterna bestämma omfattningen av samrådsskyldigheten. Det är rimligt att parterna också får förfoga över de tidsfrister vad gäller awerkningsförbud som vi föreslår. Plan- och bygglagstiftningen förutsätter att ett utförligt planeringsundermåste - som har berörts i annat sammanhang - ha lag tas fram. Samebyarna markanvändningsplaner för att det samråd som PBL förutsätter skall kunna bli meningsfullt. Skogsägarna måste, i varje fall om de har mera betydande arealer, arbeta med mera långsiktiga awerkningsplaner. Även etableringar som förutsätter prövning enligt sektorslagstiftningen kommer in i det av PBL förutsätta planeringsunderlaget. Allt detta sammantaget talar för att vi till mötes som förutsätter att berörda intressenter och går en utveckling informationsmaterial och har fortlöpande kontakter med sakägare utväxlar varandra. Detta kan i sin tur få som en naturlig konsekvens att berörda parter är intresserade av att etablera någon form av mer eller mindre fasta samrådsrutiner eller t.o.m. förhandlingsordningar. Det kan vara lämpligt och i linje med PBL att en sameby eller en grupp årligen återkommande, samråds- och förhandsamebyar har regelbundna, lingsträffar med kommunerna inom sitt område, var kommun för sig eller flera gemensamt. På motsvarande sätt kan byn/byarna ha sådana möten med de större Skogsägarna - eventuellt med en sammanslutning av skogsä- - En liknande gare antingen med var och en eller med flera gemensamt. ordning kan också tänkas med andra markbrukare, t.ex. vattenfall, LKAB, vägverket osv. Vid dessa möten vilka man kan ha närmare reglerade i någon form av förhandlingsordning, tar man upp de frågor som kommer att aktualiseras under tiden till nästa möte såsom redovisning av projekt, behov

-

Rennäringen överväganden och förslag 289

av utredningar etc. I förlängningen på detta kan man naturligtvis tänka sig

att den eller de samebyar som går in i en sådan förhandlingsordning utser en

delegation att representera dem och som kan biträdas av någon sakkunnig, t.ex. en ombudsman från SSR. Kan en ordning liknande den nu skisserade etableras, torde också den statliga, regionala rennäringsadministrationen kunna avlastas i motsvarande mån som frågorna kan få sin lösning genom direkta samråd och förhandhngar

10.6.5 endast

Tillståndsprövning på åretruntmarkerna

I de senaste avsnitten har vi angett att ett lagstadgat samråd är det lämpligaste sättet att få för båda parterna acceptabla lösningar på markanvändningskonflikter. Vi har vidare sagt att ett verkligt samrådsförfarande förutsätter att parterna är något så när jämställda. Om skogsägaren efter avslutat samråd kan awerka skogen trots att samebyn motsatt sig det, har detta naturligtvis betydelse för hans benägenhet att söka

samförståndslösningar

som innebär kompromisser. Ett verkligt samrådsförfarande kan därför sägas fordra att frågan om den aktuella skogsbruksåtgärden skall få vidtas prövas av ett särskilt organ i de fall parterna inte kan komma överens i samrådet. På sikt bör också, såvitt nu kan bedömas, en sådan ordning eftersträvas inom hela renskötselområdet. Inom stora delar av åretruntmarkerna (området för svårföryngrad skog) gäller för närvarande tillståndsplikt för all

skogsawerkning. Denna pröv-

ning skall göras utifrån skogliga utgångspunkter, men samråd med rennäringen måste hållas vid mer omfattande eller för rennäringen särskilt ingripande avverkningar. Att låta de avverkningar inom åretruntmarkerna som omfattas av vårt förslag till samrådsskyldighet prövas av ett särskilt organ i de fall Överenskommelse inte nås kan därför sägas innebära att man bygger vidare på ett beprövat system. Vi föreslår en sådan tillståndsprövning. På vinterbetesmarkerna är förhållandena emellertid annorlunda. Här

finns över huvud taget ingen tillståndsprövning av skogsbruksåtgärder. Till

detta kommer att ägarbilden är mer av en mosaik med större inslag av privatskogsbruk, ofta med mindre brukningsenheter. Detta i förening med att olika markanvändningsintressen här konkurrerar med varandra betydligt mer intensivt än på åretruntmarkerna medför - samtidigt som det ger - att det är erforderligt upphov till ett påtagligt skyddsbehov för renskötseln med ett differentierat och väl underbyggt underlag för en tillförlitlig till-

ståndsprövning.

Ett sådant underlag bör kunna erhållas då samebyarnas markanvändningsplaner tagits fram och kan stämmas av mot skogsbruksplanerna och övriga markanvändningsplaner framtagna enligt PBL. Att samebyarnas

markanvändningsplaner forceras fram vad gäller vinterbetesmarkerna är

därför synnerligen angeläget. Mot denna bakgrund har vi funnit det i dagsläget vara lämpligast att låta

- och sou 198941

290 Rennäringen överväganden förslag

i hägnet av ett lagstadgat samrådsförfarande som obligatoriskt parterna att bilda sig en uppfattning om föregår en viss skogsawerkning få möjlighet bör värdefull invarandras utgångspunkter och bedömningar. Härigenom formation och erfarenhet kunna samlas till gagn för sambruket skogsbrukoch för det fortsatta Samtidigt erhålls nödvänrennäring planeringsarbetet. för att i framtiden införa en tillståndsprövning, om det med de digt underlag erfarenheter som då föreligger bedöms som erforderligt. - Utredningens förslag för vinterbetesmarkerna obligatoriskt lagstadgat men utan tillståndsprövning - kan i samråd före större skogsawerkningar då närmast ses som ett arrangemang för en prövotid, ljuset av det anförda avsett att utvärderas då erforderligt underlag föreligger.

10.6.6 blir tillståndsmyndighet

Skogsvårdsstyrelsen

skall ges kan Vad gäller frågan vilket organ som skall pröva om tillstånd man tänka sig flera olika lösningar: Ett partsammansatt organ, en särskild

tillståndsprövningsmyndighet eller ett skiljemannaförfarande.

av vilket bör följande om- Vid bedömningen organ som är att föredra Förfarandet bör vara förhållandevis enkelt, snabbt ständigheter beaktas. kostnader hålls nere. och billigt. Särskilt angeläget är det att parternas Vidare skall beslutet kunna överklagas. Det är också viktigt att det i det bl.a. för rådprövande organet kontinuerligt byggs upp en sakkunskap, frågning. Mot den bakgrunden anser vi det lämpligast att lägga uppgiften på en att eftersom etablerad förvaltningsmyndighet. Vi har gjort bedömningen bör skogsvårdsstyrelsen vara tillfråga är om tillstånd till skogsawerkning ståndsgivande myndighet. Skogsvårdsstyrelsens beslut bör kunna överklagas till Skogsstyrelsen och

vidare till regeringen. Mot detta kan invändas att det bör ankomma på en domstol att pröva mellan enskilda. Det förekommer frågor som ytterst rör rättsförhållandet Lantbruksnämndens emellertid att sådan prövning anförtros myndigheter. prövning av förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen (1979:230) är ett sådant exempel.

(1988:205) om rätts-

Det bör dessutom påpekas att prövning enligt lagen av vissa förvaltningsbeslut kommer att kunna ske av regeringens prövning beslut. Mot förslaget kan också riktas invändningen att skogsvårdsstyrelserna och Skogsstyrelsen är myndigheter som i första hand har att tillgodose skogsbrukets intressen och därför inte är lämpade att göra awägningar mellan skogsbruk och rennäring. en be- Den tillståndsprövning som det här är fråga om avser ytterst dömning av vilka hänsyn markägaren är skyldig att ta till renskötselrätten som en särskild rätt till fastighet. Vad det gäller att ta ställning till är med andra ord vilka skogsbruk och rennäring har att i rimlig utmöjligheter sträckning ta hänsyn till och anpassa sig till varandra. En sådan bedömning

-

Rennäringen överväganden och förslag 291

som det här gäller ställer stora krav på kunskaper om både skogsbruk och rennäring. Skall skogsvårdsstyrelsen och Skogsstyrelsen kunna anförtros prövningen måste då kunskap om rennäringen tillföras dessa myndigheter. Enligt våra förslag får Sametinget till uppgift bl.a. att bevaka rennäringens intressen. Avsikten är att det inom Sametinget skall samlas kunskaper som olika myndigheter kan få ta del av när de har att göra awägningar mellan rennäringens intressen och motstående intressen. Härigenom bör man kunna förebygga att beslut fattas med utgångspunkt i ett sektorstänkande som går ut över rennäringen. Vi föreslår att skogsvårdsstyrelsen tillförs kunskap om rennäringen genom att skogsvårdsstyrelsen åläggs att inhämta yttrande från sametinget. Yttrande bör emellertid inte inhämtas när skogsvårdsstyrelsen avser att lämna en ansökan om tillstånd utan bifall. I yttrandet bör på ett objektivt sätt redogöras för intrångets långsiktiga konsekvenser och sambanden med andra intrång som drabbat samebyn. Innan skogsägaren får hänskjuta den tvistiga frågan om skogsawerkning eller därmed sammanhängande frågor till skogsvårdsstyrelsen måste samrådet ha avslutats. Om samrådet alltså inte inom viss tid, en månad eller den längre tid parterna kommer överens om, har lett till någon överenskommelse får skogsägaren begära tillstånd hos skogsvårdsstyrelsen. Vid bedömningen av vilken tid som normalt bör åtgå för skogsvårdsstyrelsens prövning måste följande omständigheter beaktas. Viss tid kan erfordras för fortsatt samråd och förhandlingar. Det ligger i sakens natur att skogsvårdsstyrelsen och Sametinget bör söka finna alternativa lösningar. Tid erfordras också för att införskaffa och utlåtanden och för att få utredningar en allsidig belysning av förhållandena. Årendena får å andra sidan inte dra ut på tiden. I vissa fall kan även små förseningar innebära problem. Vi förutsätter också att sådana åtgärder som här avses och som kan bli föremål för i allmänhet

tillståndsprövning planeras ganska lång tid i förväg.

Skogsbolagen torde ha en framförhållning i sina planer som sträcker sig betydligt längre än den tidsperiod det här gäller. För att underlätta skogsbolagens planering föreslår vi att ett tillståndsbeslut skall gälla i fem år. Att de planerade skogsbruksåtgärderna i vissa fall inte får genomföras erfordrar enligt vår bedömning särskilda sanktionsbestämmelser. Vi föreslår därför att en straffbestämmelse införs i skogsvårdslagen och sammanförs med övriga bestämmelser om när böter skall utdömas (27 §). Enligt 10§ skogsvårdslagen får skogsvårdsstyrelsen förordna att dess beslut får verkställas även om det har överklagats. Vi föreslår att ett beslut om tillstånd till skogsavverkning inte skall få verkställas förrän det har vunnit Bestämmelsen laga kraft. är naturligtvis betingad av att överprövningen från samepartens sida annars skulle bli illusorisk. I de fall samepartens talan saknar grund föreslår vi dock att den prövande myndigheten skall kunna förordna att tillståndsbeslutet skall gälla utan hinder av att talan förs mot det. Det bör i sammanhanget erinras om att tillståndsprövning enligt 19§ skogsvårdslagen i många fall föreligger för de awerkningar som omfattas av

- och

292 Rennäringen överväganden förslag

de bestämmelser vi föreslår. Det kan därför bli nödvändigt med en samav bestämmelserna. för omordning vid tillämpningen Samrådsskyldighet råden med svårföryngrad skog enligt de regler som bygger på 19 § skogsbör bibehållas även sedan våra förslag genomförts. Även här är vårdslagen det lämpligt med en samordning. Under år 1987 lämnade skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 1943 tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog. Endast sex fall överklagades till Skogsstyrelsen och endast i två av dessa fall kom genom samebys överklagande frågan om avverkningstillsaknas skäl att tro att stånd att prövas av regeringen. Enligt vår bedömning frekvensen av till regeringen överklagade ärenden blir påtagligt större när det gäller prövningen av nu aktuella skogsbruksåtgärder.

10.6.7 När skall tillstånd ges?

Vi har som tidigare redovisats föreslagit generella bestämmelser till skydd för renskötseln. Dessa bestämmelser är av naturliga skäl allmänt hållna. För att de skulle kunna utgöra underlag för skogsvårdsstyrelsens tillståndsprövinnehåll särskilda föreskrifter av ning måste de ges ett konkret genom skogsstyrelsen. Föreskrifter om enskildas och ekonomiska förhållanden inpersonliga bördes skall emellertid enligt 8 kap. 2 § RF meddelas genom lag. En särskild lagregel för skogsvårdsstyrelsens prövning bör därför tillskapas. skogsbruket måste givetvis - liksom rennäringen - även i fortsättningen kunna bedrivas rationellt och utvecklas. En utgångspunkt för en prövningsregel bör därför vara att skogsbruket, på det stora hela taget, skall kunna behålla nuvarande awerkningsvolymer. är att en prövningsregel inte kan utformas så att En annan utgångspunkt tillämpningen av den skulle kunna leda till socialt oacceptabla konsekvenser för enskilda Det bör i detta sammanhang erinras om att beskogsägare. utformats så att tillståndsprövning i stämmelserna om samrådsskyldighet stort sett endast kan komma i fråga vad gäller avverkningar på domänverkets och de stora skogsbolagens marker. natur att olika markområden Som tidigare sagts ligger det i renskötselns mer eller mindre intensivt och att renskötseln i viss mån är flexibel utnyttjas Eftersom våra förslag avser storskogsbruket kan i sitt markutnyttjande. man också räkna med en viss flexibilitet från skogsbrukets sida. En prövningsregel bör dock inte utformas så att det blir fråga om att väga de båda intressena mot varandra för att bedöma vilket som har den starkaste rätten till eller det största behovet av det aktuella markområdet. bör i stället vara att en awerkning skall få ske, såvida Utgångspunkten den inte rubbar för att bedriva renskötsel i den grundförutsättningarna berörda samebyn. Grundförutsättningarna för att renskötsel skall kunna bedrivas är tillgång till naturbete och möjlighet att flytta mellan olika betesområden. Prövningsregeln bör alltså utformas så att den värnar dessa grundförutsättningar.

- och

Rennäringen överväganden förslag 293

Vi har tidigare sagt att renskötseln i viss mån är flexibel i sitt markutnyttjande. En planerad skogsavverkning bör inte kunna förhindras om det finns alternativa beten att tillgå inom samebyn. Som ersättningsbeten kan naturligtvis endast räknas beten som utgör realistiska alternativ för renägaren, med hänsyn till betesslag, tillgänglighet, arrondering etc. Vi utvecklar detta närmare i specialmotiveringen. Det bör understrykas att resonemanget om alternativa beten bygger på en renskötsel som omfattar högst det av lantbruksnämnden fastställda renantalet för samebyn. Att alternativa beten saknas kan ju bero på att ett alltför högt renantal hålls inom byns område. Detta innebär att en sameby med övertaliga renar många gånger kan få svårt att hävda att alternativa beten saknas. Fastställandet av högsta tillåtna renantal för samebyarna kommer sålunda att få avgörande betydelse för vilket skydd renskötseln kommer att få. De fastställda högsta renantal som gäller i dag är ofta av gammalt datum. Det är angeläget att dessa uppdateras efter hand som renbetesinventeringama färdigställs. Vid fastställande av de högsta renantalen får givetvis beaktas att alternativbeten, i rimlig utsträckning, måste finnas. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att renskötseln till följd av tidigare ingrepp trängts bort från traditionella betesområden. Tillstånd bör heller inte kunna ges i de fall den planerade awerkningen och därmed sammanhängande skogsbruksåtgärder omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar. Att själva flyttningsleden måste geografiskt justeras kan inte anses innebära att sedvanlig flyttning omöjliggörs. Det måste emellertid också i dessa fall röra sig om för renskötseln realistiska alternativ. Detta utvecklas också närmare i specialmotiveringen.

10.7 -

Upphävande av renskötselrätt

expropriationslagen

Vi föreslår att bestämmelsen om upphävande av renskötselrätt i 26 § rennäringslagen ersätts med en hänvisning till reglerna i expropriationslagen.

10.7.1 Renskötselrätt skall endast kunna

upphävas genom expropriation

Vi gör gällande att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet, en bruksrätt som i vissa avseenden liknar äganderätten men som också företer likheter med nyttjanderätt och servitut. Renskötselrätten har enligt HD i skattefjällsmålet en civilrättslig grund, ytterst ockupation i förening med urminnes hävd. Rättigheten att bedriva

294 - och

Rennäringen överväganden förslag

renskötsel har alltså inte upplåtits till samerna genom avtal eller på annat sätt. Den bygger inte heller på allemansrätt. Vi har i avsnitt 7.1.1 redogjort för den nuvarande bestämmelsen i 26 § rennäringslagen om upphävande av renskötselrätt samt för bakgrunden till bestämmelsen och för dess tilllämpning. Renskötselrätten är enligt HD grundlagsskyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. Det betyder att samerna har rätt till ersättning när rättigheten helt eller delvis går förlorad för dem. Vi återkommer till ersättningsfrågan i avsnitt 10.9. Här skall vi endast uppehålla oss vid de fall då renskötselrätten helt eller delvis bör kunna bringas att upphöra. Det förhållandet att upphävande av renskötselrätt kan ske för flera ändamål än de som uppräknas i expropriationslagen har kritiserats av justitierå-

det Bertil Bengtsson i uppsatsen Samernas egendomsskydd (Statsmakten

och åganderätten, Bjärnum 1987). Han anför (s. 27 f) att reglerna om förutsättningarna för renskötselrättens upphävande kan framstå som en viss diskriminering av samerna; de har inte fått samma rättsliga garantier som andra jämförbara brukare av mark. Särbehandlingen är delvis grundad på oriktiga förutsättningar, och den är inte motiverad av tekniska skäl”. Vi delar den av Bengtsson framförda principiella uppfattningen. Vi anser för övrigt att det inte kan anses föreligga behov av en speciell reglering för att upphäva renskötselrätt. 26§ har som nämnts i avsnitt 7.1.1 använts mycket sällan. Behovet av en särskild reglering torde också ha minskat, genom att en ny expropriationslag införts efter tillkomsten av rennäringslagen. Den nu gällande expropriationslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1973, medger nämligen expropriation för fler ändamål än tidigare lagstiftning. Vi anser alltså att renskötselrätten inte skall kunna tvångsvis bringas att upphöra av andra skäl än dem som gäller för upphävande av annan rätt till fastighet. Upphävandet av renskötselrätt skall med andra ord kunna ske endast om något av expropriationsändamålen är för handen. Det saknas då anledning att ha en särskild bestämmelse i rennäringslagen om upphävande av renskötselrätt. Vi föreslår därför att möjligheten att upphäva renskötselrätten enligt 26 § rennäringslagen avskaffas och ersätts av expropriationslagens regler om expropriation av särskild rätt till fastighet. I expropriationslagen undantas uttryckligen renskötselrätten från lagens bestämmelser vad gäller särskild rätt till fastighet. Lagen måste därför ändras i denna del.

10.7.2 Utformningen av de nya reglerna

Vid prövningen av ett expropriationsärende har regeringen att ta ställning till de allmänna expropriationsändamålen och till regeln i 2 kap. 12 § expropriationslagen att expropriationstillstånd inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Expropriationslagen är inte knuten till naturresurslagen. Motivet för det-

- och 295

Rennäringen överväganden förslag

ta är att de ändamål för vilka expropriation kan ske som regel kräver att tillstånd söks enligt någon av de lagar som är anknutna till naturresurslagen (prop. 1985/86:3 s. 148 och 149). De markanvändningsförändringar som expropriationen leder till kommer därför att mera i detalj prövas enligt de lagar som reglerar själva verksamheten. De grundläggande hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen om skydd för bl.a. rennäringen blir därmed inte tillämpliga vid just den tillståndsprövning som skall ske enligt expropriationslagen. Mot bakgrund av det särskilda skydd som renskötselrätten åtnjuter på grund av Sveriges folkrättsliga förpliktelser anser vi emellertid att expropriationens effekter för rennäringen måste bedömas vid regeringens tillståndsprövning. I och för sig är regeringen skyldig att tilllämpa skyddsreglerna i rennäringslagen av vilka det folkrättsliga skyddet framgår. Vi har emellertid funnit det angeläget att detta skydd också kommer till uttryck i expropriationslagen. Vi föreslår därför att expropriationslagen ändras på så sätt att expropriationstillstånd inte får meddelas om förutsättningarna för det fortsatta utövandet av rennäringen äventyras. Frågor om tillstånd till expropriation bereds av länsstyrelsen. I sådana frågor åligger det länsstyrelsen att inhämta yttranden från kommuner och myndigheter som kan ha intresse i saken. Vi anser att yttrande också bör inhämtas från sametinget. Sametinget avses föra fram mer övergripande synpunkter på expropriationens konsekvenser för rennäringen. Den allmänna regeln om upphävande av renskötselrätt finns som nämnts i 26 § rennäringslagen. Att fråga jämväl kan vara om begränsning av renskötselrätten framgår av 26 § andra stycket. Vi föreslår att även detta lagrum utgår och ersätts med en regel som hänvisar till expropriationslagen. I 26 § första stycket punkt 2 stadgas: För område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande meddelas när området behövs för allmänt ändamål. Upphävandet av 26 § i dess nuvarande lydelse får till följd att även denna regel försvinner. Regeln har för övrigt inte heller kommit att tillämpas. De fall då renbetesmark tagits i anspråk för allmänt ändamål har generellt sett prövats av domstolar och myndigheter i särskild ordning enligt särskild lagstiftning. Vi anser att det inte finns skäl att ändra på denna ordning. Även fortsättningsvis kommer därför expropriation att vara ett institut som i praktiken ytterst sällan kommer att tillämpas vad gäller renskötselrätt. Expropriation skall alltså inte heller enligt vårt förslag krävas när frågan om en verksamhet skall tillåtas prövas enligt särskilda lagar. Vi återkommer härtill i avsnitt 10.8. Expropriation bör givetvis ifrågakomma först när det visat sig att överenskommelse med samebyn inte kunnat åstadkommas.

10.7.3 Faktiskt förfogande och renskötselrätten

Vi har i avsnitt 7.1.3 redogjort för principen om s.k. faktiskt förfogande av statlig mark. Enligt bestämmelserna i rennäringslagen 32-34 §§ skall upp-

296 - och

Rennäringen överväganden förslag

låtelse ovanför odlingsgränsen prövas av lantbruksnämnden. Bestämmelserna innehåller också regler om hänsynstagande till rennäringens intressen och om ersättning. Enligt ett regeringsbeslut (se bil. 1 nr 90) är bestämmelserna i 32-34 §§ ”inte tillämpliga i sådana fall som nu förevarande, då annan statlig myndighet än den som förvaltar staten tillhörig mark önskar ta marken i anspråk för visst ändamål. Detta innebär att statliga myndigheter utan prövning enligt bestämmelserna 32-34 §§ rennäringslagen kan få ta sådan mark i anspråk och disponera den för t.ex. parkerings- och rastplatser, fritidsbebyggelse m.m. Dispositionsrätten begränsas dock enligt beslutet av bestämmelserna i 30 § rennäringslagen samt av de anvisningar lantbruksstyrelsen utfärdat på grund av beslutet (5502900/77). Enligt dessa anvisningar skall ifrågavarande myndighet samråda med lantbruksnämnden innan mark kan disponeras. Om myndigheterna inte kommer överens i frågan skall den underställas regeringens prövning. Lantbruksnämnden skall enligt anvisningarna yttra sig om den ifrågavarande markanvändningen är tillåten enligt 30§ rennäringslagen eller i övrigt bör tillåtas. Den materiella prövningen skall därigenom omfatta fråga om markanvändningen innebär avsevärd olägenhet för renskötseln. Det är således fråga om samma prövning som enligt 32 § första stycket, där ”avsevärd olägenhet för renskötseln också är det avgörande rekvisitet. När lantbruksnämnden prövar om markanvändningen i övrigt bör tillåtas, torde även 32 § andra stycket bli tillämpligt. Den bestämmelsen avser god jaktvård eller fiskevård samt hänsynstagande till rennäringens behov. Bestämmelserna i 34§ är ersättningsregler. Med vår syn på renskötselrätten som en särskild rätt till fastighet torde ersättningsfrågan alltid aktualiseras vid markanspråk. Något undantag för det fall att statliga intressen skall tillgodoses torde inte kunna ske. Enligt vår uppfattning har alltså lantbruksnämnden att i vart fall indirekt tillämpa de materiella skyddsreglerna och ersättningsreglerna i 32 och 34 §§ rennäringslagen när yttrandet skall avges till den statliga myndighet som vill disponera marken. Om den myndighet som vill ta mark i anspråk inte nöjer sig med lantbruksnämndens yttrande skall frågan som nämnts enligt anvisningarna underställas regeringen. Regeringen torde därvid ha att tillämpa samma materiella regler och ersättningsregler som lantbruksnämnden. Det bör påpekas att det faktiska förfogandet begränsas av skyddsregeln för rennäringen i NRL i den mån den aktuella åtgärden omfattas av den lagens prövning. Av våra överväganden i avsnitt 10.9 framgår att samebyn under alla omständigheter bör ha rätt till ersättning för ett intrång på grund av faktiskt förfogande. Sammanfattningsvis är reglerna om det faktiska förfogandet enligt vår mening närmast att se som förfaranderegler för det fall mark ovan odlingsgränsen behöver tas i anspråk av statlig myndighet. De materiella reglerna om när intrång i renskötselrätten får ske bör rimligen vara densamma för statliga myndigheter som för andra intressenter.

-

Rennäringen överväganden och förslag 297

10.8 Renskötselrätten i annan

lagstiftning

Frågan om ianspråktagande av mark och vatten inom renskötselområdet för olika ändamål prövas inte bara enligt rennäringslagen utan också enligt andra lagar som reglerar särskilda verksamheter, t.ex. vattenlag, väglag och torvlag. Vi har redogjort för de från rennäringssynpunkt viktigaste av dessa lagar i kap. 6. Ett utmärkande drag är att den verksamhet som regleras i är beroende av prövning lagarna hos viss myndighet. Som framgår av framställningen i kap. 6 rör det sig om flera olika myndigheter, t.ex. vattendomstol, länsstyrelse och bergmästare. Resp. myndighet har att vid sin prövning beakta de avvägningsregler som finns i NRL. Det är viktigt att myndigheterna får kunskap om rennäringens förhållanden i den aktuella samebyn. Särskilt betydelsefullt är det att känna till vilka intrång som har drabbat samebyn samt vilka betesmarker som finns och det funktionella sambandet mellan dem. Det är därför, som vid upprepade tillfällen påtalats, angeläget att samebyarnas markanvändningsplaner färdigställs. Skogsvårdslagen omfattas inte av NRL:s Skälet till tillämpningsområde. det är i första hand att skogsvårdslagen främst är en s.k. skötsellag. Lagen innehåller emellertid regler om att hänsyn skall tas till naturvårdens och andra allmänna intressen vid skötseln av skogsmark. Rennäringen sägs i motiven vara ett sådant allmänt intresse. Vid av riksdagsbehandlingen frågan om skogsvårdslagen skulle anknytas till NRL uttalade bostadsut-

skottet bl.a. (BoU 1986/87:3 s. 14) att det inte fanns skäl till annat an-

än att innehållet i NRL kommer tagande att vägleda tillämpningen av skogsvårdslagen utan en formell koppling till NRL. Skogsstyrelsen får enligt skogsvårdsförordningen meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att avverka slutavverkningsbar skog som inte har uppnått viss ålder eller som är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt. Starka skäl talar för att Skogsstyrelsen också skall kunna meddela sådana föreskrifter vad gäller skog som är av särskild betydelse för rennäringen. Vi föreslår att en sådan bestämmelse tas in i skogsvårdsförordningen (13 §). Det bör därför inte kunna bli någon konflikt mellan bestämmelserna i skogsvårdslagen om avverkningsskyldighet och de av oss föreslagna bestämmelserna om tillståndsplikt i vissa fall. För övrigt kan redan i dag undantag från avverkningskravet medges för skog av särskild betydelse för rennäringen (SKSFS 1986:6 s. 30). Enligt skogsvårdslagen (21 §) får hänsynen till naturvärden inte leda till föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning försvåras”. Genom en analog tolkning har hävdats att inte heller hänsynen till rennäringen får försvåra skogsbrukets Efterpågående markanvändning. som renskötselrätten, till skillnad från naturvårdsintresset, även är ett enskilt intresse och en särskild rätt till fastighet torde en sådan tolkning inte vara helt korrekt. En annan sak är att det inte ankommer på skogsvårdsstyrelsen att i sin tillsynsverksamhet beakta enskilda intressen.

298 - och

Rennäringen överväganden förslag

Det förhållandet att renskötselrätten är att anse som en särskild rätt till fastighet har betydelse i flera olika sammanhang. I vissa lagar av betydelse för utövandet av renskötselrätten finns bestämmelser om vilka särskilda som enligt lagen skall anses utgöra särskild rätt till fastighet. rättigheter Sådana bestämmelser finns i expropriationslagen, gruvlagen, minerallagen, som torvlagen och väglagen. I dessa lagar nämns dock inte renskötselrätten en sådan särskild rätt. Vi föreslår att dessa lagar ändras i detta avseende. I PBL finns bestämmelser om samrådsskyldighet, bl.a. när förslag till skall Samrådet enligt PBL kan avse mycket stora detaljplan upprättas. i renskötselrätten, t.ex. vid av turistanläggningar. De intrång byggande samiska intressena kan alltså åsamkas betydande skador. Skadorna är i och

för sig ersättningsgilla. För att minimera skadorna är samrådet enligt PBL därför värde inte bara för utan också för exav mycket stort samebyn

ploatören. Vid samrådet skall den ifrågavarande planen kunna sättas in i ett större där de funktionella sambanden mellan de berörda samesammanhang olika betesmarker kan klargöras. Det är därför lämpligt att låta byarnas planen fastställs. Vi föreslår att det i 5 kap. 20 § Sametinget yttra sig innan PBL tas in en bestämmelse enligt vilken Sametinget skall höras om berörd det. innebär givetvis inte att Sametinget skall översameby begär Regeln kommer pröva detaljplanen, men vi utgår från att sametingets synpunkter att väga tungt i sammanhanget. Det bör nämnas att vi övervägt att införa renskötselrätten i slutligen Renskötselrätten kan dock inte utan betydande svårigheter jordabalken. inordnas i balkens systematik. Vi föreslår därför inte någon sådan ändring.

för i renskötselrätten m.m.

10.9 Ersättning intrång

Vi föreslår införs särskilda bestämmelser om att det i rennäringslagen i mål om ersättning av fördelning av rättegångskostnader på grund skada på renskötselrätten.

10.9. 1 Gällande rätt

Samerna är enligt rennäringslagen berättigade till ersättning för skada eller

olägenhet när renskötselrätt upphävs helt, för viss tid eller såvitt avser vissa i renskötselrätten (28 §). Detsamma gäller rätt till ingående befogenheter som inte drabbar bestämd tillfaller jakt och fiske. Sådan ersättning person till hälften berörd och till hälften samefonden om inte särskilda skäl sameby föreligger för en annan fördelning. Även när renbetesmark tas i anspråk enligt andra lagar är samerna till ersättning för skada eller olägenhet. Sameby anses i vart fall berättigade med innehavare av särskild rätt till fastighet och har alltså rätt till jämställd ersättning efter samma normer.

-

Rennäringen överväganden och förslag 299

I rennäringslagen finns regler om möjlighet för regeringen att föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln när renskötselrätt upphävs helt eller delvis (27 §). Även i andra lagar kan uppställas villkor för att motverka skada i samband med intrång eller ingrepp. I fråga om ersättning med anledning av upphävande av renskötselrätt enligt 26 § rennäringslagen gäller för närvarande i tillämpliga delar expropriationslagens bestämmelser om expropriation av särskild rätt till fastighet (29 §). Det innebär bl.a. att den för vars skull renskötselrätten upphävs har att på samma sätt som vid expropriation fullfölja saken genom att väcka talan vid fastighetsdomstolen varvid ersättningsfrågan prövas där. Det innebär också att den som får renskötselrätten upphävd får svara för samtliga rättegångskostnader i fastighetsdomstolen och för sina egna kostnader i högre rätt liksom motpartens kostnader där genom att den exproprierande” fullföljt talan. I de särskilda lagar enligt vilka tillåtligheten prövas i särskild ordning” prövas ersättningsfrågor enligt två olika modeller. I exempelvis gruvlagstiftningen prövar den tillståndsgivande myndigheten (bergmästaren) ersättningsfrågor i samband med s.k. Den tillstånds-

markanvisningsförrättning.

givande myndigheten är således första instans i ersättningsfrågan. Den som är missnöjd med sådana beslut får väcka talan vid fastighetsdomstol. I dessa fall finns regler om att sökanden skall betala alla kostnader vid den första prövningen. I fastighetsdomstolen gäller samma regler som enligt expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader i högre rätt (12 kap. 6 § gruvlagen). I torvlagen och väglagen förutsätts att överenskommelse träffas med andra intressen om ersättning för skada. Kan uppgörelse inte nås, får talan väckas vid fastighetsdomstolen. I dessa fall är fastighetsdomstolen första instans och då gäller samma regler om kostnaderna som i expropriationslagen. När det gäller åtgärder i övrigt med mark och vatten som inte föregås av eller

prövning tillståndsgivning finns inte några regler om ersättning för det

intrång som åtgärden kan innebära för renskötseln. Det betyder emellertid i och för sig inte att rätt till ersättning inte skulle föreligga.

10.9.2 Rätten till

ersättning

Vi anser att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet. En sådan rättighet kan i princip varken helt eller delvis tas ifrån innehavaren utan ersättning. Detta gäller oavsett genom vilket förfarande eller i vilka former som intrånget i renskötselrätten kommer till stånd. Vid införandet av rennäringslagen övervägde departementschefen en längre gående ersättningsregel än den nu gällande. Han uttalade (prop. 1971:51, s. 136): Jag har övervägt huruvida det är möjligt att i lagen ta in en bestämmelse som anger att förhållandet mellan fastighetsägare eller nyttjanderättsha-

- och

300 Rennäringen överväganden förslag

vare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å andra sidan bör på principen om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende av bygga uppsåt eller vårdslöshet. Det är emellertid tveksamt om en sådan regel bör gälla utan inskränkningar. Så t.ex. kan ifrågasättas om regeln bör gälla fullt ut inom hela renbetesområdet. Att i lag närmare ange några principer är svårt. Några oskrivna allmänna regler finns mig veterligen inte. Mycket talar för att frågor av detta slag överlämnats åt rättspraxis. Frågan om ersättning har inte ännu lösts i rättspraxis. Denna omständighet har medfört risk för rättsförluster för samerna. Det finns därför i och för sig skäl för att i rennäringslagen generellt reglera ersättningsskyldigheten. Vi har också övervägt att föreslå sådana bestämmelser. Under våra överväganden har vi emellertid funnit att det möter stora svårigheter att utforma giltighet för hela renskötselområdet, särskilt som renregler med generell skötselrätten olika sårbarhet på olika områden och toleransnivån uppvisar gentemot motstående intressen också med nödvändighet ligger olika. Det naturliga är då att de olika situationer som kan uppstå får sin belysning 4 genom rättspraxis. Vi föreslår därför inte några särskilda ersättningsbestämmelser. För att underlätta har vi i stället valt att föreslå ändring av rättsliga prövningar bestämmelserna om fördelning av rättegångskostnader.

10.9.3 av rättegångskostnader Fördelning

Enligt expropriationslagen skall tvist om expropriationsersättning prövas av fastighetsdomstol. Vidare gäller att kostnaderna för förfarandet skall ersättas av den exproprierande, i vart fall i första instans. Motivet till den regeln är att den som blir föremål för expropriation inte av kostnadsskäl skall behöva hindras att låta domstol pröva saken. Reglerna i expropriationslagen är enligt gällande rätt (29 §) tillämpliga vid upphävande av renskötselrätt. Anledning saknas att göra någon ändring i detta. Vi föreslår alltså att de nämnda reglerna skall gälla när ersättningsfrågor till följd av upphävande eller begränsning av renskötselrätt prövas. Det kan finnas skäl för att dessa regler generellt bör gälla vid intrång i renskötselrätten. Vissa omständigheter talar emellertid mot en sådan lösning. De fall då ersättningsfrågan har aktualiserats rör inte alltid exproutan frågor som skulle falla inom ramen för markägarens dispriation positionsrätt över sin egendom om renskötselrätt inte förelegat. Att vid sådant förhållande lägga hela kostnaden för rättegången på markägaren oavsett om samebyn har fog för sin talan skulle framstå som orimligt betungande för markägaren. Vi föreslår därför en regel som innebär större flexibilitet. Vi har haft 15 kap. 6 § PBL som förebild: Ogillas i mål enligt 1 § talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen förordna att han skall bära sina egna kostnader, om han befinns ha inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig

- och

Rennäringen överväganden förslag 301

grund, får domstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Bestämmelsens slutliga lydelse föreslogs av bostadsutskottet (jämför BoU 1986/87:1 s. 158 f). Som motivering för bestämmelsen anfördes bl.a. att expropriationslagens bestämmelser bör bilda utgångspunkten för regleringen av ansvaret för rättegångskostnaderna. Rena okynnesmål borde emellertid inte föranleda att en kommun skulle bära oskäliga rättegångskostnader. Viss spärr häremot fanns i rättegångsbalken men eftersom denna inte helt täckte de fall där en sakägare väcker talan utan tillräckliga skäl var en särskild reglering enligt utskottet motiverad. I frågan om tillämpningen av regeln anförde bostadsutskottet (s. 160):

Man bör vid bedömning av om okynne förelegat eller inte kunna ställa det kravet på en sakägare att han i förhandlingar med kommunen preciserat sina anspråk och angett sådana omständigheter till stöd för sina yrkanden att förhandlingarna kan grundas på detta material. Ett beslut av sakägaren att inleda rättegång mot kommunen bör vidare grundas på kommunens ställningstagande till hans yrkanden och åberopade omständigheter, såvida kommunen inte undandragit sig att svara. Om skillnaderna mellan parternas ståndpunkter under förhandlingarna varit små eller om det eljest varit övervägande sannolikt för sakägaren att ingen väsentlig vinst skulle kunna uppnås genom en rättegång, bör en sakägare som förlorar målet kunna förpliktas att svara för sin egen kostnad. Om det måste ha varit uppenbart för sakägaren att hans anspråk saknade skälig grund, bör han kunna förpliktas betala båda parters kostnader.

Motsvarande synpunkter kan anläggas på tillämpningen av en bestämmelse om fördelning av rättegångskostnader i ärende om intrång i renskötselrätten. Regeln i 15 kap. 6 § PBL är även tillämplig vid fördelningen av rättegångskostnader i högre instans. Detsamma bör gälla i detta fall. Som framgått av det tidigare resonemanget bör särskilda regler gälla för fördelning av rättegångskostnader vad gäller tvister mellan rennäring och skogsbruk. Det är inte rimligt att samebyn skall kunna processa på skogsägarnas bekostnad. Vi anser det vara skäligt att vardera parten får stå för sina kostnader i sådana mål.

10.10 Upplåtelsefrågoma

Vi föreslår att yttrande från Sametinget i vissa fall skall inhämtas innan upplåtelsefrågor avgörs.

Vi har i avsnitt 4.3.5 redogjort för bestämmelserna om upplåtelse av nyttjanderätt till mark och vatten m.m. ovanför och nedanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Upplåtelsefrågor har också berörts i andra sammanhang, t.ex. vid redogörelsen för skattefjällsmålet.

302 - och

Rennäringen överväganden förslag

Företrädare för samebyarna har i skilda sammanhang framfört krav på att rätten att upplåta nyttjanderätt till mark och vatten på statens marker ovan och på renbetesfjällen skall överföras till samebyarna. Det odlingsgränsen gäller upplåtelse såväl av jakt och fiske som andra nyttjanderätter. Argumentationen har i första hand grundats på den av samerna omfattade principiella uppfattningen att samerna har ensamrätt till jakt och fiske på områdena Men och att de därför själva har rätt att upplåta dessa rättigheter. samerna har också åberopat att vissa upplåtelser varit till förfång för dem. I skattefjällsmålet diskuterades upplåtelsefrågorna ingående. I den skilji det målet sägs att vissa principiella skäl talar för att aktiga motiveringen som rör renbetesfjällen och den samerna själva bör handha upplåtelsefrågor kronomark som står under statens omedelbara disovan odlingsgränsen Vi delar position (jfr Bertil Bengtssons uppsats Samernas egendomsskydd). i och för sig den uppfattningen. Handhavandet av upplåtelsefrågorna fordrar emellertid tämligen omfattande resurser av administrativt slag. Erforderliga administrativa resurser torde i allmänhet Vi finner det därför vara ett saknas inom samebyarna. avgjort bättre alternativ att lägga upplåtelsefrågorna på sametinget. Tinget avses få de administrativa resurserna och därtill särskild sakkunskap i dessa frågor. Dessutom kan ju sametinget på ett helt annat sätt än en enskild sameby bedöma de Övergripande konsekvenserna av olika upplåtelser. handha upplåtelsefrågorna bör emellertid Frågan om att låta sametinget ses i ett lite längre tidsperspektiv. Sametinget kommer i ett inledningsskede att stå inför en rad svåra uppgifter innan tinget och dess olika organ har hittat sina arbetsformer. Upplåtelsefrågorna är inte sällan av känslig natur och kan orsaka spänningar mellan samerna och den övriga bosatta be- Vi menar att det med tanke på alla parter vore oklokt att folkningen. sametinget från starten betungades med dessa uppgifter. Frågan om att överföra arbetsuppgifter från rennäringsadministrationen till sametinget bör för övrigt bedömas i belysning av en mer omfattande av rennäringsadministrationens verksamhet än den vi har haft översyn anledning att göra. i upplåtelsefrågorna bör emellertid komma ren- Sametingets kompetens till del. Sametinget skulle i vissa fall kunna vara ett näringsdelegationerna stöd för samebyarna och samerna i rennäringsdelegationerna genom att i konkreta upplâtelsefrågor föra in mer övergripande principiella argument. Vi har därför stannat för att föreslå att sametinget, som högsta samiska att yttra sig över de upplåtelseärenden i vilka organ, skall beredas tillfälle samernas representanter i rennäringsdelegationen motsätter sig upplåtelsen. Samernas inflytande stärks genom att frågan belyses i ett större perspektiv. Det är emellertid inte avsikten att sametinget skall göra någon egen mer grundlig undersökning i den särskilda frågan. Vi föreslår därför att i förordningen (1967:425) med instruktion för lantoch lantbruksnämnderna införs bestämmelser om inhämtanbruksstyrelsen de av sametingets yttrande. Det bör i sammanhanget erinras om att markupplåtelser av större om-

- och 303

Rennäringen överväganden förslag

fattning i allmänhet förutsätter detaljplan. Vid detaljplans skall

upprättande

samråd ske med berörda samebyar. Enligt våra förslag (avsnitt 10.8) kan detaljplanen på begäran av en sameby komma under sametingets bedömning.

y r ?än ,w w , A , . áwavwm, w Dálvadis teater Foto: Per-Ola Utsi

SOL 1989:41

V i

Samefrågorna regeringskansliet

Vi föreslår att samordningen av samefrågor inom regeringskansliet får fastare former. Ett särskilt samordningskansli för samefrågor bör övervägas.

11.1 Våra

utgångspunkter

För att samerna skall kunna behålla och utveckla sitt eget kultur- och samfundsliv fordras särskilda insatser från samhällets sida. Samhället har också tagit på sig ansvaret för att se till att sådana insatser kommer till stånd. Vi har i kap. 2 konstaterat att utformningen av samhällets åtgärder för att främja samiskt kultur- och samfundsliv måste bygga på en helhetssyn. Regeringen är ytterst ansvarig för den svenska samepolitiken. En framgångsrik samepolitik fordrar att arbetet med samefrågorna inom regeringskansliet organiseras på ett sådant sätt att regeringen kan få underlag för denna helhetssyn. I regeringskansliet handläggs samefrågor inom flera olika departement. Sedan år 1979 finns en interdepartemental arbetsgrupp för samefrågor. Arbetsgruppens huvuduppgift är att samordna departementens arbete och att fortlöpande följa utvecklingen. Arbetsgruppen är däremot inte något organ för handläggning av samefrågor. Det kan enligt vår mening ifrågasättas om arbetsgruppen är ett tillräckligt instrument för att åstadkomma en effektiv samordning av arbetet med samefrågor i regeringskansliet.

11.2 Vilka i

samefrågor handläggs

regeringskansliet?

Handläggningen i regeringskansliet av frågor med samisk anknytning kan avse dels förvaltningsärenden, t.ex. ärenden där regeringen som högsta förvaltningsmyndighet prövar överklaganden av olika myndighetsbeslut, dels lagstiftningsärenden. Till detta kommer departementens roll i budgetarbetet. Det är inte endast ärenden som direkt rör samiska angelägenheter, som exempelvis rennäringsfrågor, som är av betydelse för den samiska be-

306 i

Samefrågorna regeringskansliet

folkningen. Även andra spörsmål av mer allmän karaktär, såsom planläggningsfrågor och miljöfrågor, kan ha påtagligt samiskt intresse. 7 kap. 1 § RF är det regeringen som bestämmer hur regerings- Enligt ärendena skall fördelas mellan olika departement. Fördelningen mellan av förvaltningsärenden och lagstiftningsärenden regleras i departementen departementsförordningen ( 1982:1177, omtryckt 1988:1575). Om ett ärende faller inom flera departements verksamhetsområden, skall det, enligt 4 § inom det departement till vilket ärendet huvudförordningen, handläggas hör. Ärendet skall då beredas i samråd med övriga berörda statssakligen m.fl. som råd. I departementsförordningen anges också vilka myndigheter ingår i varje departements ansvarsområde. i utbildnings- och Den övervägande delen av samefrågoma handläggas jordbruksdepartementen.

Utbildningsdepartementet handlägger en rad ärenden som rör samisk kul-

tur och utbildning. Ett särskilt anslag Bidrag till samisk kultur finns upp- Medlen fördelas av samefondens kulturdelegation. taget i statsbudgeten. Till departementet hör vidare frågor som rör sameskolorna och samernas folkhögskola i Jokkmokk samt högre utbildning och forskning som rör bl.a. det samiska språket och kulturen. Statens kulturråd, som via olika bitillhör också departementets andragssystem ger medel till samisk kultur, svarsområde. Detsamma styrelsen för Sveriges författarfond och gäller konstnärsnämnden. Länsmuséerna har också uppgifter som berör den samiska kulturen. Jordbruksdepartementet handlägger bl.a. förvaltningsärenden som gäller fiske samt jakt och viltvård. Departementet svarar rennäring, skogsbruk, också för lagstiftning inom dessa områden. Lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna, Skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna och styrelsen för samefonden finns bland de myndigheter som ingår i departementets ansvarsområde. Vad gäller statsbudgetärenden ansvarar jordbruksdepartementet för bl.a. anslagen Främjande av rennäringen, Ersättningar för viltskador m.m. och Ersättningar på grund av radioaktivt nedfall. I övrigt är det främst i följande departement som frågor med särskild samisk anknytning handläggs. Utrikesdepartementet handlägger bl.a. förvaltningsärenden som gäller rikets förhållande till och överenskommelser med mellanfolkliga organisationer, såsom FN och dess organ. Samefrågorna aktualiseras främst i samband med behandlingen av urbefolkningsfrågor i dessa organisationer. Socialdepartementet handlägger bl.a. förvaltningsärenden som gäller samt förskole- och fritidshemsverksamheten. Medel har avsatts barnomsorg till försöksverksamhet på flera orter med samisk barnomsorg m.m. Inom ansvarsområde berörs samerna kommunikationsdepartementets främst av frågor som rör planering av vägar etc. i de områden som samerna använder för sina näringar. handlägger bl.a. förvaltningsärenden och Arbetsmarknadsdepartementet lagstiftningsärenden som gäller etnisk diskriminering och regionalpolitiska Inom ansvarsområde finns bl.a. ombudsmannen frågor. departementets

Samefrågorna i 307 regeringskansliet

mot etnisk diskriminering, nämnden mot etnisk diskriminering och ILOkommittén. Inom

arbetsmarknadsutbildningen ges återkommande yrkesut-

bildning med inriktning mot samernas speciella näringsgrenar. Bostadsdepartementet handlägger bl.a. förvaltningsärenden och lagstiftningsärenden som rör markanvändning och hushållning med naturresurser. Plan- och bostadsverket tillhör ansvarsområde. departementets Industridepartementet handlägger bl.a. förvaltningsärenden som rör hantverk och hemslöjd (t.ex. sameslöjden) samt mineralfrågor. Lagstiftningsärenden som gäller gruvor och vissa mineralfyndigheter handläggs på departementet. Nämnden för hemslöjdsfrågor, Sveriges geologiska undersökning och bergsstaten tillhör departementets ansvarsområde. Civildepartementet har hand om stödet till ungdomsorganisationerna, t.ex. till Saminuorra. Miljö- och energidepartementet handlägger bl.a. förvaltningsärenden och lagstiftningsärenden som rör naturvärden och ener-

(nationalparkerna)

giområdet. Statens vattenfallsverk tillhör departementets ansvarsområde.

11.3 Arbetsgruppen för samefrågor

Sameutredningen föreslog i betänkandet Samema i Sverige (SOU 1975:99)

att en särskild arbetsgrupp skulle bildas inom statsrådsberedningen. Det var

enligt utredningen nödvändigt med ett betydande stöd till samisk kultur från samhällets sida och samtidigt viktigt att samhällsinsatsema samordnades och att utvecklingen kunde följas fortlöpande. Den särskilda arbetsgruppen skulle planlägga och leda utvecklingsarbetet i syfte att åstadkomma den önskvärda utbyggnaden av stödet åt samerna.

Sameutredningens förslag om en arbetsgrupp mottogs positivt av flertalet

remissinstanser. uttalade Departementschefen i prop. 1976/77:80 att åtgärder som vidtogs för att förbättra den samiska minoritetens livsvillkor måste samordnas och utvecklingen Detta förutsatte följas fortlöpande. ett förstärkt samarbete mellan berörda departement och myndigheter. Departementschefen fortsatte:

Arbetsgruppens huvuduppgift skall vara att samordna den fortsatta utbyggnaden av statens stöd för samerna och samekulturen. Verksamheten skall vara inriktad på att söka lösa frågor som berör skilda samhällsområden, t.ex. frågor om samiska näringar och sysselsättning i sameområdena och fortsatt utveckling av en utbildningsväg för samer. Jag vill särskilt betona att avsikten inte är att hos gruppen samla alla samefrågor oberoende av nuvarande departementstillhörighet. Syftet är att åstadkomma en effektivare samverkan vid beredningen av sådana samefrågor som berör flera departement och myndigheter. Jag vill särskilt understryka nödvändigheten av att arbetsgruppen för samefrågor skaffar sig en överblick över de samiska frågoma i hela deras vidd. Detta förutsätter kontakter med såväl de samiska organisationerna som myndigheter, institutioner och organisationer på central, regional och lokal nivå. Det bör också vara möjligt för arbetsgruppen att genomföra undersökningar och andra projekt i syfte att skaffa sig underlag i de frågor som samerna bedömer som väsentliga.

308 Samefrågorna i regeringskansliet

vidare borde till

Departementschefen uttalade att arbetsgruppen knytas

Regeringen beslutade i enlighet med departeutbildningsdepartementet. inom statsmentschefens förslag. Det blev således inte någon arbetsgrupp

rådsberedningen. sammansättning anförde departements- När det gäller arbetsgruppens Gruppen skulle chefen att den skulle vara ett renodlat tjänstemannaorgan. med samerna i enligt uttalanden i propositionen regelbundet överlägga Verksamheten borde enligt departementschefen inte binkonkreta frågor. das i stela former utan präglas av flexibilitet och smidighet. är numera sammansatt av representanter för statsrådsbe- Arbetsgruppen utom finansdepartementet. Utbildredningen och samtliga departement är för närvarande arbetsgruppens ordförande. Sekreterare ningsministern

är en departementssekreterare på utbildningsdepartementet.

Arbetsgruppen överlägger vanligen två gånger om året med de samiska varvid samerna informeras om aktuella propositioner, organisationerna, budgetarbete etc. Samerna å sin sida lägger fram sina åsikter i olika aktuella

frågor. Några beslut i formell mening fattas inte vid dessa överläggningar. Inte heller vid arbetsgruppens interna sammanträden fattas några egentliga beslut. Ledamöterna i gruppen informerar sina kollegor om ärenden på

som rör samiska intressen och ibland diskuteras gemenresp. departement samma frågor. till några utredningar. År 1978 utredde Arbetsgruppen har tagit initiativ en särskild arbetsgrupp, i vilken ingick företrädare för samerna, det samiska

över undervisningen (Administration och ledning av en samisk

inflytandet Ds U 1978:5). Året därpå utarbetades inom kommundeparutbildningsväg, som belyser samemas kontakter med kommunerna tementet en rapport

(Samerna och kommunerna, Ds Kn 1979:8). Samma år kartlades skogs-

utfördes av Nils Arell vid den geografiska samernas problem. Uppdraget institutionen vid universitetet i Umeå (Skogsrenskötsel, Ds U 1981:10). för arbetsgruppen brukar närvara vid SSR:s och RSÄ:s Representanter sekreterare är statens representant i samelandsmöten. Arbetsgruppens fondens kulturdelegation.

i

11.4 Handläggningen av samefrågor

i och Finland

regeringskansliema Norge

inom med

I Norge och Finland finns särskilda enheter regeringskansliema

ett samordningsansvar för samefrågorna. ansvar för I Norge har en enhet vid kommunal- og arbeidsdepartement Enheten har också samordningen av samiska frågor vid olika departement. mellan centraladministrationen och de sahuvudansvaret för kontakter Ett miska organisationerna i Norge. På enheten arbetar tre handläggare. år 1980. Utvalget beinterdepartementalt samordningsutvalg upprättades står av statssekreterama i de tyngsta samedepartementen. Samordningsutmed samisk som berör flera behandlar större frågor anknytning valget

i

Samefrågorna regeringskansliet 309

departement. Sameenheten vid kommunal- og arbeidsdepartementet är utvalgets sekretariat. Det Norska samekulturutvalget har föreslagit (NOU 1987:34) att ansvaret för samefrågorna, i syfte att höja deras status och för att förbättra samordningen inom regeringskansliet, förs över från kommunal- og arbeidsdepartementet till den norska motsvarigheten till statsrådsberedningen. I Finland finns sedan år 1960 en samedelegation knuten till regeringen. Delegationen som numera sorterar under inrikesministeriet har till uppgift att verka för en enhetlig beredning av ärenden som rör samebefolkningen. I delegationen ingår företrädare för olika ministerier och representanter för samerna. Samedelegationens juridiska utskott kallas ibland för den finländska samerättsutredningen.

11.5 Ett för

samordningskansli samefrågor bör

övervägas

Vi har tidigare redovisat vår syn på behovet av en samordnad svensk samepolitik som präglas av en helhetssyn på hur olika frågor skall lösas. Behovet av samordning inom regeringskansliet påvisades redan av sameutredningen. Den av den utredningen föreslagna interdepartementala arbetsgruppen torde i och för sig väl svara mot de krav som i dag kan ställas på en arbetsgrupp, vars huvuduppgift är utbyte av information och överläggningar i samordningsfrågor. Som vi ser saken fordras emellertid en fortlöpande bevakning av samefrågorna utifrån ett övergripande perspektiv för att den nödvändiga helhetssynen skall kunna erhållas. Därför bör lagförslag, propositioner, kommittédirektiv etc. inom förhållandevis vida områden inom regeringskansliet granskas av tjänstemän som kan göra bedömningar utifrån samiska utgångspunkter. Självfallet måste vid den slutliga beredningen de samiska synpunkterna ställas mot samhälleliga synpunkter i övrigt. Det är viktigt att sådana förändringar inom och utom det samiska samhället som kan ha betydelse för regeringens samepolitik snabbt kan komma under bedömning inom regeringskansliet. Det förutsätter att samefrågoma följs på fältet och att en nära kontakt etableras med i första hand Sametinget och de samiska organisationerna. När sameärenden avgörs av regeringen måste Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot samerna beaktas. Eftersom det folkrättsliga skyddet tar sikte på de totala effekterna av ingrepp, stödåtgärder etc. är behovet av en kontinuerlig överblick över samefrågorna särskilt i detta avangelägen seende. Ett annat område där ett övergripande ansvar för samefrågorna gör sig gällande är urbefolkningsrätten. Som vi har betonat i folkrättsbetänkandet pågår både nationellt och internationellt i FN-organ m.m. ett aktivt arbete för att stärka urbefolkningarnas rättsliga ställning. De redovisade omständigheterna talar för att det bör övervägas att här,

310 Samefrågorna i regeringskansliet

liksom i Norge och Finland, tillskapa någon form av samordningskansli eller en särskild sameenhet. Det är sannolikt att det nordiska samarbetet i samefrågor skulle komma att underlättas om man också i Sverige har tjänstemän inom regeringskansliet som har till uteslutande uppgift att ägna sig åt samefrågor.

11.6 arbetsformer

Samordningskansliets

Inom regeringskansliet finns det historiskt flera exempel på arbetsenheter som har haft ansvar för frågor som spänt över flera departements ansvarsområden. Grovt sett kan två olika organisatoriska lösningar urskiljas vad gäller samordnings- och ansvarsfördelningsfrågorna. Den ena är att beredningen av vissa frågor stannat i de olika fackdepartementen, men att det samlade ansvaret återfunnits inom ett departement. Den andra lösningen är att beredning och ansvar samlats till en enda enhet, dvs. ärenden och ärendegrupper har förts över från de fackdepartement där de tidigare haft hemvist. I båda fallen gäller att vid hanteringen av mer komplicerade problem, t.ex. större propositioner, har ett slags projektorganisation i beredningsarbetet tillgripits. Arbetsmarknadsdepartementets enhet för regionalpolitik är ett exempel med ett samordningsansvar för ett politikområde som rör på en arbetsenhet flera departements ansvarsområden. En tänkt sameenhet kan antas komma att ställas inför i stort sett samma problem vad gäller arbetsformer etc. som den regionalpolitiska enheten på arbetsmarknadsdepartementet. Den arbetsmodell som gäller för de regionalpolitiska frågorna skulle därför i och för sig kunna vara ändamålsenlig också för samefrågoma. Fackdepartementen måste emellertid ha ett ansvar för att frågor som berör samerna behandlas i anknytning till de politikområden som samefrågorna hänger samman med. Utbildningsdepartementet har t.ex. ett generellt ansvar för skola, lärarutbildning och forskning. De för samepolitiken på dessa områden måste beaktas inom ramen för de speciella aspekterna allmänna mål som ställs upp och den utveckling som tecknas med utgångspunkt i dessa mål. Vi vill därför inte förorda att sameärenden förs över från de fackdepartement där de ligger i dag till en särskild sameenhet. Överblicken över de samiska frågorna kräver också att samiska intressen naturligt vägs samman med andra vid fackdepartementens ärendeberedning. Såväl principiella som praktiska skäl talar i stället för att sekretariatet för regeringens nuvarande arbetsgrupp för samefrågor byggs ut till ett särskilt samordningskansli för samefrågor. Den grund som lagts och de erfarenheter som vunnits genom arbetsgruppens hittillsvarande verksamhet bör därigenom bäst komma till nytta. För den kvalificerade form av gemensam

i 311

Samefrågorna regeringskansliet

beredning mellan fackdepartementen som alltjämt är nödvändig - även efter inrättandet - kvarstår behovet av av ett permanent samordningskansli någon form av interdepartemental arbetsgrupp eller delegation. Staten har åtagit sig ett speciellt ansvar när det gäller frågor som rör samerna, det samiska samfundslivet och de samiska näringarna. Detta har bl.a. lett till att frågor som på andra områden avgörs av kommunala eller regionala organ i betydande utsträckning blir regerings- eller departementsärenden. Initiativ som i andra fall tas lokalt vilar i samefrågoma på regeringskansliet. Dessa förhållanden påverkar i naturligtvis arbetsbelastningen ett samordningskansli. Vi menar därför att det är motiverat att det inrättas två tjänster vid kansliet.

11.7 i

Samordningskansliets placering regeringskansliet

Det är regeringens ensak hur ärendena fördelas inom regeringskansliet. Vi anser det emellertid ändå vara motiverat att vi kort redovisar några reflexioner i frågan var ett samordningskansli kan placeras. I en resolution som antogs vid SSR:s landsmöte i Lycksele år 1988 uttalas att det är naturligt att ett samordningskansli eller en sameenhet knyts till statsrådsberedningen. En sådan lösning har, som nämnts, i Norge föreslagits av samekulturutvalget. Statsrådsberedningen har tid efter annan tagit över vad man med en mycket tänjd definition kan kalla löpande ärenden. Detta har haft sin huvudsakliga förklaring i att regeringen har velat markera en ärendegrupps politiska betydelse. Efter ett inledande skede som innefatta! en utredningsfas och en opinionsförankring har ärendet gått över till det fackdepartement där det till sin natur hör hemma. Någon personal utöver enstaka utredare har inte knutits till statsrådsberedningen. har skötts av Beredningsarbetet tjänstemän från fackdepartementet. Detta mönster kan man iaktta för invandrar-, jämställdhets-, bam- och ungdoms-, miljö- och framtidsstudiefrågor. Statsrådsberedningen är i första handen stabsorganisation för statsministern och är inte konstruerad för operativa funktioner. Att föra in en

linjeorganisation för samefrågor i statsrådsberedningen skulle skapa svårig-

heter både för den och för den stabsorganisation där den vore en artfrämmande företeelse. Vi anser det därför inte vara motiverat att förlägga ett

eventuelltsamordningskansli till statsrådsberedningen.

För närvarande handläggs flertalet samefrågor, som tidigare nämnts, i utbildningsdepartementet och i jordbruksdepartementet. Även i andra departement handläggs emellertid frågor med särskilt samiskt intresse. Enligt vårt synsätt talar övervägande skäl för att ett samordningskansli för samefrågor förs till det departement som får ansvaret för sametinget.

Strimasund Foto: Gun Margret Utsi

sou 1989:41 313

VI Kostnaderna för

förslagen

12.1 Kostnaderna för

Sametinget

Kostnaderna för Sametinget är avhängiga av vilka arbetsuppgifter det nya organet erhåller. Med de uppgifter som vi föreslagit har vi utgått från att det behövs nio kanslitjänster. En kanslichef, en ekonomichef, två näringssekreterare, en kultursekreterare, en språksekreterare, en tolk och translator samt två assistenter. Den totala årliga lönekostnaden har vi beräknat till 2,5 milj. kr. Lokalkostnader, administrativa kostnader samt resekostna-

der för kansliet kan uppskattas till 1 milj. kr.

Vid beräkningen av kostnaderna för förtroendemannaorganisationen har vi utgått från följande. De 31 fullmäktigledamöterna sammanträder två gånger per år. Styrelsen med nio ledamöter sammanträder åtta gånger per år och tre nämnder med vardera fem ledamöter sammanträder sex gånger per år. Kostnaden per ledamot och sammanträde har beräknats till 6 000 kr. och arvodet till 1 000 kr. På grund av de stora avstånden måste man räkna med övernattningar i samband med varje sammanträde. Kostnaderna för förtroendemannaorganisationen har sammantaget beräknats till 3 milj. kr. Valsystemet har av flera skäl, bl.a. ekonomiska, fått en förhållandevis enkel utformning - dock utan att kravet på representativitet och rättssäkerhet eftersatts. Valkostnaderna kan hållas relativt låga eftersom valet i olika avseenden är anpassat till allmänna val i Sverige. Valorganisationen med central valnämnd och sex valnämnder kan beräknas kosta 1 milj. kr, information, material m.m. 0,5 milj. kr, dvs. tillhopa 1,5 milj. kr. Eftersom val föreslås hållas vart tredje år blir årskostnaden för valet 0,5 milj. kr. T illhopa kan de årliga kostnaderna för Sametinget beräknas till ca 7 milj. kr. Att inrätta en ny myndighet ger naturligtvis också upphov till engångskostnader. Dessa kostnader hänför sig främst till anskaffande av lokaler och utrustning. Även kostnaderna för information före det första valet till Sametinget är av denna karaktär. Underlag saknas för att nu tillförlitligt bedöma kostnaderna för att erhålla ändamålsenliga lokaler på kansliorten. Vi anser det emellertid rimligt att uppskatta investeringskostnaderna för lokaler och utrustning till ca 1,5 milj. kr. Informationen före det första valet bör vara relativt omfattande. Kostnaden kan uppskattas till ca 2 milj. kr.

314 Kostnaderna

för förslagen

På kort sikt medför vårt förslag att inrätta ett sameting betydande kostnader vilka inte kan förväntas motsvaras av kortsiktiga besparingar. Däremot kommer inrättandet av Sametinget att ge långsiktiga besparingseffekter. I ett vidare perspektiv kommer inrättandet av tinget att leda till ökad effektivisering vad gäller handhavandet av frågor med samisk anknytning. Detta kommer på sikt att leda till kostnadsbesparingar inom administration och förvaltning. Vi har i folkrättsbetänkandet redogjort för Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot samerna och bl.a. konstaterat att samerna på folkrättslig grund kan ställa anspråk på viss kulturell autonomi”. Inrättandet av Sametinget - som ju för övrigt blir att anse som en statlig myndighet - är därför en nationell angelägenhet. Kostnaderna för det bör sålunda i sin helhet belasta statsbudgeten.

kostnader

Övriga

12.2 Vi förordar ett särskilt samordningskansli för samefrågor. Inrättandet av ett sådant, med två tjänstemän, skulle i viss utsträckning medföra en avlastning av arbetsuppgifter för annan personal inom regeringskansliet. Vi uppskattar merkostnaden till kostnaden för en chefstjänsteman. I övrigt bör våra förslag om obligatoriskt samråd vid större skogsavverkningar kommenteras i detta sammanhang. Det ligger i alla parters intresse att ordna samrådet så att kostnaderna hålls nere. Våra förslag utgör inget hinder härför. De kostnader som ändå uppstår torde mer än väl motsvaras av fördelar - såväl ekonomiska som andra - av att missförstånd och konfliktanledningar kan undanröjas på ett tidigt stadium. Den föreslagna tillståndsprövningen av skogsvårdsstyrelsen enligt 21b § skogsvårdslagen kommer naturligtvis att medföra merarbete för skogsi Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. De ervårdsstyrelserna farenheter som finns av det frivilliga samrådet mellan skogsbruk och rennäring talar emellertid för att ett förhållandevis litet antal av de samrådspliktiga skogsbruksåtgärderna kommer att bli föremål för tillståndsprövning (se avsnitten 10.6.2 och 10.6.6). Vi menar att det finns rimlig anledning att anta att det fåtal ärenden det kan bli fråga om på varje skogsvårdsstyrelse kan klaras utan ytterligare personalkostnader. Detsamma torde gälla skogsstyrelsen. Vi har i avsnitt 10.6 redovisat vår syn på konsekvenserna för skogsbolagen m.fl. av vårt förslag till tillståndsprövning i vissa fall.

sou 1989:41

VII

Specialmotivering

Vi föreslår ett tillägg till 1 kap. 2 § fjärde stycket RF i syfte att betona den särskilda ställning som samerna intar bland minoriteterna i vårt land. Den allmänna motiveringen till det förslagna tillägget redovisas i avsnitt 2.2 och specialmotiveringen i avsnitt 13.1. Vi föreslår vidare en ny lag, samelagen, som dels innehåller vissa allmänna bestämmelser om stöd till samisk kultur dels bestämmelser om m.m., Sametinget. Den allmänna motiveringen till samelagen finns i kap. 2 och till Sametinget i kap. 3. Specialmotiveringen redovisas i avsnitt 13.2. I kap. 10 har vi lämnat den allmänna motiveringen till våra förslag om ändringar i rennäringslagen. Specialmotiveringen till dessa ändringar är intagen i avsnitt 13.3.

I avsnitt 13.4 finns specialmotiveringen till övriga författningsändringar.

13.1 till

Förslaget lag om ändring i regeringsformen

Vi föreslår ett särskilt stadgande om främjande av samiskt kultur- och samfundsliv i 1 kap. 2 § fjärde stycket RF.

kap.

2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Samema intar härvid i egenskap av urbefolkning en särskild ställning.

Den allmänna till bestämmelsen finns i avsnitt 2.2. motiveringen

Stadgandet innebär att riksdagens enhälliga uttalande år 1977 (KrU 1976/

77:43, rskr. 289) om samernas särskilda ställning som etnisk minoritet och

316 sou 1989:41

Specialmotivering

ursprunglig befolkning i Sverige manifesteras i grundlag. Riksdagen har i nämnda uttalande slagit fast att denna samernas särskilda ställning innebär att det vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Innebörden av begreppet urbefolkning framgår av specialmotiveringen till 1 § samelagen.

13.2 till samelag Förslaget

1 kap. Inledande bestämmelser

l § Samerna är en urbefolkning och en etnisk minoritet i Sverige. Samerna har en egen kultur, med eget språk och egna näringar. Med samerna avses i denna och i övriga paragrafer i samelagen samerna i Sverige. menar vi för det första att När vi säger att samerna är en urbefolkning samerna har funnits inom vissa delar av vad som i dag utgör det svenska territoriet innan den svenska befolkningen i övrigt bosatte sig där. För det andra menar vi att samernas utnyttjande av naturresurserna och deras kulturella traditioner skiljer sig från den övriga befolkningens. Begreppet kultur avser samekulturen i vid mening och överensstämmer med bl.a. kulturbegreppet i 1 kap. 2 § fjärde stycket RF. Med samisk kultur avses sålunda, som framgår av paragrafen, också det samiska språket och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen.

2 § Staten har det yttersta ansvaret för att samernas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur främjas.

I samefonden finns medel för samiska ändamål. Om rennäringen finns bestämmelser i rennäringslagen (1971:437).

i sameskolan bestämmelser i

Om rätten att fullgöra skolplikt finns

skollagen (1985:1100). Den allmänna motiveringen till bestämmelsen i första stycket finns i avsnitt 2.3.3. Begreppet kultur ges samma betydelse som i föregående paragraf. Det bör emellertid påpekas att stadgandet tar sikte på de samiska näringarnas kulturbärande funktion. Det är inte fråga om något generellt skydd för de samiska näringarna gentemot andra näringar. samefondens centrala för finansie- I andra stycket understryks ställning av samisk kultur m.m. Vi har berört detta i avsnitt 3.5.1. Sameringen fonden kommer även fortsättningsvis att spela en viktig roll i samiskt kulturoch samhällsliv. Föreskrifter om samefonden finns i rennäringsförordningen. Vi föreslår som för närvarande kulturatt de arbetsuppgifter ligger på samefondens delegation övertas av sametinget. Vi föreslår vidare att Sametinget utser tre

Specialmotivering 317

av de sex ledamöterna i samefonden, bland dem ordföranden och vice ordföranden. I tredje stycket hänvisas till rennäringslagens bestämmelser. Våra närmare överväganden och våra förslag vad gäller rennäringen redovisas i kap. 10. Fjärde stycket rör rätten att fullgöra skolplikt i sameskolan. I 8 kap. 2 § skollagen föreskrivs att Samernas barn får fullgöra sin skolplikt i sameskolan i stället för i grundskolan. Detsamma gäller enligt bestämmelsen andra barn, om det finns särskilda skäl. I samband med 1962 års nomadskolereform (prop. 1962:51) infördes möjligheten för alla samers barn att fullgöra sin skolplikt i nomadskolan. Dessförinnan hade nomadskolan varit förbehållen de renskötande, nomadiserande, Samernas barn. 1957 års nomadskoleutredning (SOU 1960:41 Samernas skolgång) på vilken reformen förkastade tanken byggde, på att förbinda rätten att utnyttja den särskilda nomadundervisningen med något objektivt kriterium såsom kunskaper i samiska eller anknytning till renskötseln. Utredningen förordade i stället att alla som påstod sig vara samer skulle få rätt att sända sina bam till nomadskola. Departementschefen anslöt sig till denna princip. Senare reformer av sameskolan har inte inneburit någon förändring i detta avseende. I 1 kap.4§ samelagen anges vem som skall anses som same vid tillämpning av samelagen. Därvid anges anknytningen till det samiska språket som ett objektivt kriterium. Eftersom definitionen av same i nämnda bestämmelse endast gäller vid tillämpningen av samelagen innebär inte vårt förslag någon inskränkning i rätten att fullgöra skolplikt i sameskolan med stöd av bestämmelserna i skollagen.

3 § Samerna företräds av en fullmäktigeförsamling som väljs av dem.

Den benämns sametinget. Närmare bestämmelser om Sametinget

finns i 2 och 3 kap.

Sametingets ställning som högsta samiska organ och som företrädare för samiska intressen motiverar en särskild paragrafi samelagens första kapitel. Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.3, är sametinget att anse som en statlig förvaltningsmyndighet.

I paragrafen definieras sametinget som dess valda fullmäktigeförsamling.

kommer att agera i olika skepnader, Sametinget kanske främst genom sin styrelse. Det ytterst ansvariga organet inom myndigheten sametinget är dock

fullmäktigeförsamlingen.

4 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och som gör sannolikt I. att han lärt sig samiska som första språk, 2. att någon av hans föräldrar, far- eller marföräldrar lärt sig samiska som första språk eller 3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i sameröstlängd.

I paragrafen definieras begreppet same. I avsnitt 2.3.4 har redovisats de överväganden som ligger bakom bestämmelsen. Det bör understrykas att definitionen inte är allmängiltig. Exempelvis

Specialmotivering

använder man, som tidigare nämnts vid tillämpningen av skollagen en rent subjektiv definition. av bestämmelsen ankommer i första hand på sameval- Tillämpningen nämnden, se 3 kap. 6 §. I specialmotiveringen till nämnda bestämmelse anges några riktlinjer för tillämpningen. Med föräldrar föräldrar i paragrafens mening avses inte bara biologiska däremot inte vad som förr kallades fosterförutan också adoptivföräldrar, äldrar.

2 kap. Sametinget

sametingets uppgifter

samfundsliv bevaras

1 § Sametinget skall verka för att samiskt kultur- och och utvecklas. Till sametingets uppgifter hör att

I. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur samefonden

till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande, 2. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov tilltillse att rennäringens intressen beaktas vid utgodoses samt särskilt nyttjande av mark och vatten, 3. och samernas i sam-

informera om samiska förhållanden ställning

häller, 4. ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar samisk kultur samt 5. samverka med andra myndigheter och samhällsorgan och yttra sig i frågor som rör samiska intressen. l paragrafen redovisas sametingets uppgifter. Dessa uppgifter har beskrivits i de allmänna övervägandena, avsnitt 3.5. I paragrafen inte närmare det sätt på vilket sametinget skall regleras Verksamhetens inriktning och utformning inom de i fullgöra uppgifterna. därför i stor utsträckning att utformas lagrummet angivna ramarna kommer av sametinget självt. Det bör noteras att sametingets uppgifter närmare kan regleras i andra författningsbestämmelser. Ett sådant exempel är 21 d § första stycket förslaget till ändring i skogsvårdslagen. Enligt den bestämmelsen skall sametinget höras i vissa ärenden angående tillstånd för skogsavverkning. 2 § Regeringen kan uppdra ât sametinget att utse de samiska ledamöterna i statliga myndigheter.

Sametingets möjlighet att fungera som ett centralt organ och en bas för samiska verksamheter i bygger till stor del på att tinget får utse ledamöter får utse de samiska ledamöterna i olika organ. Vi föreslår att sametinget samefondens styrelse och i sameskolstyrelsen (se avsnitt 3.5.1 och 3.5.2). På sikt bör även de samiska ledamöterna i rennäringsdelegationerna och rennämnden utses av sametinget. ledamöter när Regeringen bör låta sametinget ge förslag på samiska rätten att utse dessa inte kan delegeras till sametinget.

Specialmotivering 319

Sametingets sammansättning m.m.

3 § Sametinget skall bestå av 31 ledamöter. För ledamöterna skall det

finnas suppleanter. Regeringen förordnar till ledamöter och suppleanter

de personer som valts till sametinget enligt bestämmelserna i denna lag. Sametinget väljer sin ordförande och vice ordförande bland ledamöterna. Skälen för en folkvald med 31 ledamöter har redovisats församling i avsnitt 3.7.1. I avsnitt 3.6.3 har vi redogjort för våra överväganden vad gäller same-

tinget som en statlig förvaltningsmyndighet. Sametingets ställning som stat-

lig myndighet framgår bl.a. av att det är regeringen som förordnar ledamöterna och suppleanterna. Ledamöterna och utses suppleanterna enligt 3 kap. i princip i överensstämmelse med bestämmelserna i vallagen. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten bestämma för vilken period som ordföranden och vice ordföranden Man torde dock väljs. kunna utgå från att de väljs för hela mandatperioden.

4§ skall sammanträda Sametinget två gånger om året på tider som Sametinget fastställer. Sametingets ordförande eller dess styrelse kan besluta om extra sammanträde.

Den allmänna motiveringen till stadgandet finns i avsnitt 3.6.1. Det kan vara lämpligt att i sametingets arbetsordning lägga fast under vilka månader som de båda sammanträdena skall hållas. Med tanke på tidpunkten för valet till Sametinget kan det vara lämpligt att ett sammanträde hålls i december månad. Det bör endast bli aktuellt med extra undantagsvis sammanträden. Ett extra sammanträde kan behövas om Sametinget innan nästa ordinarie sammanträde måste ta ställning till en fråga av övergripande betydelse för samiska intressen. Det kan t.ex. röra sig om remissyttranden över lagförslag som behandlar för samerna centrala förhållanden.

Styrelse ocn nämnder

5 § Sametinget skall utse en styrelse som skall sköta den löpande verksamheten för sametinget. Styrelsen skall I. bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av sametinget, 2. handha den ekonomiska förvaltningen, 3. verkställa sametingets beslut om verkställigheten inte uppdragits åt någon annan och 4. fullgöra de uppdrag som sametinget överlämnat till styrelsen.

Styrelsens huvuduppgifter redovisas i punkterna 1-4 i förevarande paragraf. De uppdrag som avses under punkt 4 kan avse såväl enskilda frågor som en viss grupp av ärenden. Lagförslaget innehåller bestämmelse ingen om hur stor styrelsen skall vara, hur ordförande och vice ordförande skall utses etc. Här kan dock kommunallagens bestämmelser tjäna som förebild. Antalet styrelseledamö-

320 Specialmotivering

ter får enligt kommunallagen inte vara mindre än fem med lika många Om styrelsen blir större än nio ledamöter behövs förmodligen suppleanter., ett särskilt arbetsutskott. Som nämnts i den allmänna motiveringen bör ledamöterna och suppleanterna i styrelsen vara ledamöter i fullmäktigeförsamligen. 6 § Sametinget skall tillsätta en central valnämnd som skall ansvara för valet till sametinget enligt bestämmelserna i 3 kap. Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs för beredning, förvaltning och verkställighet.

Enligt första stycket skall en central valnämnd tillsättas av sametinget. Behovet av en särskild central valnämnd följer av förslaget att samerna själva får huvudansvaret för valet till sametinget. I flera frågor måste emellertid den centrala Valnämnden samråda med den centrala valmyndigheten dvs. riksskatteverket. Det gäller t.ex. utfärdande av anvisningar om posthanteringen av röstkort, valsedlar röstning men också råd om den praktiska m.m. och mandatfördelningen finns behov Vid den slutliga sammanräkningen av ADB-stöd. Det bör kunna tillhandahållas av någon länsstyrelse. Förutför att få ett sådant stöd kan vara att länsstyrelsen får avsluta sättningen kyrkofullmåktigevalet innan arbetet med samevalet påbörjas. kommer centrala Som framgår av förslagen till Övergångsbestämmelser Valnämnden att tillsättas innan Sametinget första gången har valts. I andra stycket sägs att Sametinget kan tillsätta andra nämnder. Vi räknar utöver kan behöva särskilda nämnder, t.ex. med att sametinget styrelsen kulturnämnd, språknämnd och valberedning. Det kan vidare finnas behov i ärenav en särskild näringsnämnd. Sametingets uppgift som remissinstans i den om tillstånd till skogsavverkning (se avsnitt 10.6) bör dock, åtminstone skötas av styrelsen. Om sameslöjdfrågorna förs över från inledningsskedet, RSÄ:s ansvarsområde till Sametinget kan sådana frågor delegeras till en kan också bli beroende av samarbetsformernämnd. Nämndorganisationen na med andra organ t.ex. med sameskolstyrelsen. Det är angeläget att nämndernas arbetsuppgifter klart framgår av arbetsordningarna så att ingen tvekan om deras kompetens kan uppstå.

Ärendenas handläggning m.m. ärenden endast om mer än hälften av 7 § Sametinget får handlägga ledamöterna är närvarande. Varje ledamot har en röst. av ärenden som En ledamot i Sametinget får inte delta i handläggningen hans make, föräldrar, barn eller syskon personligen rör honom själv eller eller annan honom närstående. Inte heller får en ledamot delta i handläggningen av ärenden som rör en sameby i vilkens styrelse han ingår. Vid sammanträde i sametinget skall föras protokoll. Vad som i första, andra och tredje styckena sägs om sametinget gäller även dess styrelse och nämnder. En grundtanke i vårt förslag är att sametinget i görligaste mån självt skall Vissa centrala bestämmelser om ärendenas besluta om sina arbetsformer.

Specialmotivering 321

handläggning m.m. bör emellertid av principiella skäl regleras i författning. Vi har redogjort för våra överväganden härvidlag i avsnitt 6.4. I första stycket stadgas om sametingets beslutsförhet. Vidare fastslås att varje ledamot har en röst. Andra stycket innehåller jävsbestämmelser. De har utformats med kommunallagens bestämmelser som förebild. Därutöver har särskilt stadgats om jäv för ledamot vid handläggning av ärende som rör sameby i vilkens styrelse han ingår. För att bestämmelsen skall vara tillämplig fordras att ärendet särskilt avser den sameby i vilkens styrelse ledamoten vid tid-

punkten för handläggningen ingår. Eftersom fullmäktigeförsamlingen i hu-

vudsak skall ägna sig åt övergripande frågor torde bestämmelsen i realiteten endast få betydelse vid handläggning i sametingets styrelse (jfr fjärde stycket). Den som är suppleant i en samebys styrelse får anses ingå i styrelsen och därmed omfattas av jävsbestämmelsen. Självfallet kan det ibland bli aktuellt för en ledamot av sametinget att avstå från att delta i handläggningen av ett ärende när han av andra skäl än de i paragrafen angivna anser sig jävig, s.k. delikatessjäv. I tredje stycket sägs att det vid sammanträde i sametinget skall föras protokoll. Vad protokollet skall innehålla bör anges i arbetsordningen. Enligt 25 § kommunallagen, som kan vara till ledning vid utformningen av arbetsordningen, skall av protokollet framgå vilka ledamöter som varit närvarande. Protokollet skall vidare, för varje ärende, innehålla en kortfattad redogörelse för ärendets beskaffenhet, uppgift om de förslag och yrkanden i ärendet som inte har återkallats samt beslutet i ärendet. Har omröstning ägt rum skall protokollet innehålla en redogörelse för pro-

positionsordningen och uppgift om hur omröstningen har utfallit. När om-

röstning har skett öppet, skall i protokollet anges hur var och en har röstat. Om reservation har anförts, skall detta redovisas i protokollet. Bestämmelserna i paragrafen gäller enligt fjärde stycket även sametingets styrelse och nämnder. 8 § sametingets, dess styrelses och nâmnders beslut får överklagas endast

om särskilda föreskrifter finns om det.

Inom förvaltningsrätten är huvudregeln att beslut av statliga eller kommunala myndigheter får överklagas. Detta gäller både förvaltningsbeslut och beslut om föreskrifter. I fråga om statliga myndigheter gäller denna regel även om det saknas författningsföreskrifter om besluten och möjligheten att överklaga. För att ge sametinget en stark ställning som samernas högsta organ bör rätt att överklaga besluten föreligga endast när särskilda bestämmelser finns om det.

3 kap. Val till sametinget

1 § Val till sametinget skall hållas vart tredje år (valâret), den dag då val till

kyrkofullmäktige hålls i hela riket enligt 3 § lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval.

322 Specialmotivering

Vi har i avsnitt 3.7.3 redovisat skälen för att Sametinget skall väljas samtill omval har inte betidigt med kyrkofullmäktige. Möjlighet nyval eller dömts nödvändig.

Valkretsar och mandat

i sex valkretsar. Dessa är 2 § För val till Sametinget är Sverige indelat Kiruna, Överkalix och Övertorneå kom- I. Haparanda, Kalix, Pajala, muner, 2. Bodens, Gällivare, Jokkmokks och Luleå kommuner,

3. Arjeplogs, Arvidsjaurs, Piteå och Älvsbyns kommuner,

4. Västerbottens län, Västernorrlands och Jämtlands län samt 5. Kopparbergs, Gävleborgs, 6. övriga riket.

Vi om valkretsarna bl.a. med utgångspunkt har gjort våra överväganden och bedömningar av var den samfrån sameutredningens undersökningar iska befolkningen är bosatt (se avsnitt 3.7.2). som nämnts på osäkra siffror och antagan- Valkretsindelningen bygger den. Det kan inte uteslutas att indelningen behöver justeras efter något eller

då man har bättre kännedom om de röstberättiga-

några val till Sametinget des hemorter.

Valnämnden det antal ledamöter som skall väljas 3 § Centrala fastställer

från varje valkrets i förhållande till antalet röstberättigade enligt sameräst-

skall Dock längden. Därvid 2 kap. 10 § vallagen (1972:620) tillämpas. skall från varje valkrets väljas minst två ledamöter.

valkrets skall enligt vårt förslag ha mindre än två mandat. I övrigt Ingen Centrala Valnämnden bör redovisa skall 2 kap. 10§ vallagen tillämpas. för valkrets före valet. Däremot kommer antalet antalet mandat varje mandat att vara okänt när kandidaterna skall anmälas den 1 maj. 3.7.2 mandaten kan komma att Vi har i avsnitt gett exempel på hur fördelas.

Samevalnämnder

skall det en samevalnämnd som utses av

4§ I varje valkrets finnas

centrala valnämnden. Samevalnämnden utser valförrättare och förbereder valet i valkretsen.

i stort Vi har som nämnts i avsnitt 3.7.3 utgått från att valet till sametinget skötas av samerna samevalnämnsett bör kunna själva. Det skall finnas sex som utses av centrala valnämnden. Organisatoriskt der, en i varje valkrets, ingår samevalnämnderna i myndigheten sametinget. i samevalnämnden. Med I de flesta fall bör det räcka med tre ledamöter hänsyn till nämndens viktiga uppgift att avgöra om en person är att anse är det att urvalet av de personer som skall ingå i som same angeläget nämnden sker med stor omsorg. i samevalnämnden bör givetvis inte kandidera i valet till Ledamöterna Detsamma ledamöterna i den centrala valnämnden. sametinget. gäller

Specialmotivering 323

Samevalnämnden bör kunna få hjälp med förberedelsearbetet till valet av medlemmar i sameföreningar och samebyar.

Rösträtt m.m.

5 § Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd. För att tas upp i sameröstlängd får same som är röstberättigad i val till kommunfullmäktige anmäla sig till samevalnämnd i den valkrets som

omfattar den kommun där han skall mantalsskrivas för valåret. Anmälan

skall ske senast den I mars valåret.

I paragrafen anges vem som har rösträtt till Sametinget. För att ha rösträtt till erfordras kommunfullmäktige enligt 2 kap. 3§ kommunallagen att vederbörande är kyrkobokförd i kommunen och har uppnått 18 års ålder senast på valdagen. Den som inte är svensk medborgare har rösträtt endast om han varit kyrkobokförd i riket den 1 november de tre åren närmast före valåret. Inför det första valet till Sametinget måste de samer som vill rösta anmäla sig till samevalnämnden. I efterföljande val behövs det ingen ny anmälan. Mer om detta i specialmotiveringen till 3 kap. 7 §. Anmälningstiden måste förläggas till valårets två första månader för att det valtekniska förberedelsearbetet skall hinnas med. Kyrkobokföringsorten den 1 juni valåret avgör var en person skall rösta i allmänna val. Detsamma bör för val till Anmälan till gälla sametinget. röstlängd skall emellertid göras till samevalnämnden i den valkrets som omfattar den kommun där han skall mantalsskrivas för valåret, dvs den ort där kyrkobokföring skett den 1 november året före valåret.Det kan alltså tänkas att anmälan och val inte sker i samma valkrets av mellanpå grund kommande flyttning. Förfarandereglema vid röstlängdsanmälan bör göras så enkla som möjligt. I normalfallet bör det vara tillräckligt att den som vill anmäla sig fylleri en blankett och där anger vilka omständigheter som åberopas för att han skall anses vara same. För att samevalnämnden skall hinna fullgöra sitt uppdrag inom den i 6 § angivna tiden, dvs. senast den 25 mars, bör information rörande valet och blanketter skickas ut redan under december månad året före valåret. Det bör i informationen att anmälan påpekas till röstlängden bör göras snarast efter årsskiftet.

6 § Samevalnämnden beslutar om den person som anmält sig enligt 5 § skall tas upp i förslag till sameröstlängd. Samevalnämnden skall ha upprättat förslag till sameröstlängd för valkrets senast den 25 mars valåret. Den som anmält sig men inte upptagits i förslaget till sameröstlängd skall genast underrättas om beslutet. Han har rätt att överklaga beslutet hos centrala Valnämnden senast den 15 april valåret.

Samevalnämnden skall alltså fatta beslut om den som anmält sig till samevalnämnden skall anses vara same. Vi har i förslaget knutit detta beslut till upprättandet av röstlängden. De närmare anvisningarna om hur anmälan

324 Specialmotivering

och kontroller som erfordras etc. utfärdas skall göras, vilka undersökningar av centrala Valnämnden. Enligt 1 kap. 4 § erfordras endast att den om anser sig vara same gör sannolikt att han uppfyller något av de objektiva rekvisiten. Han behöver alltså inte kunna styrka sin uppgift. Det är viktigt att detta förhållande från valnämnden. Information jämte blantydligt framgår av informationen ketter bör skickas ut under december månad året före valåret. Som nämnts bör i normalfallet uppgifterna på den ingivna anmälnings- Om samevalnämnden undanblanketten vara till fyllest för bedömningen. tagsvis skulle finna att ytterligare undersökning är nödvändig bör den infrån den som gjort anmälningen och evenfordra kompletterande uppgifter i ärendet. I tveksamma fall bör tuellt från annan som kan lämna upplysning samevalnämnden upprätta ett protokoll. Valnämndens i beslut kan på begäran av den som inte blivit upptagen av centrala Valnämnden. Klagorätt tillkommer alltröstlängden överprövas så inte den som anser att någon felaktigt blivit antecknad på röstlängden.

7 § Centrala valnämnden skall granska samevalnämndemas förslag till sameröstlängder och besluta om rättelse. Centrala valnämnden skall senast den I juli valåret upprätta en sameröstlängd som skall uppta eller centrala valnämndens 1. samer som på grund av samevalnämnds beslut skall tas upp i röstlängd och 2. samer som tidigare varit upptagna i sameröstlängd, om de får rösta i val till kommunfullmäktige valåret och om de inte begärt att bli avförda ur sameröstlängden. Den som är upptagen i sameröstlängd skall genom centrala valnämndens försorg erhålla ett röstkort. Centrala valnämndens av röstlängderna innefattar bl.a. en kongranskning troll av att samma person inte upptagits på flera förslag till röstlängder. Vidare skall de röstberättigade räknas för att mandatfördelningen enligt 3 § skall kunna fastställas. Vid det andra valet och påföljande val kommer den centrala valnämnden att ha tillgång till register i form av tidigare röstlängder och uppgifter om hur dessa förändrats dödsfall etc. Det är också möjligt att genom flyttningar, att han skall strykas från registret. Registret kommer att någon begärt i de nya röstlängderna, men det måste kompletteras med utgöra stommen de samer som inför valet anmäler sig till röstlängd enligt 5 §. Vi har kallat de av samevalnämnderna upprättade röstlängderna förslag och centrala valnämndens för samerösttill röstlängder slutliga röstlängder Det bör emellertid noteras att samevalnämndens beslut att en längder. person skall anses vara same är slutligt och alltså inget förslag. Som framgår av 6 § är det endast beslut att någon inte antecknats på förslag till samerösttill centrala valnämnden. längd som kan överklagas Som nämnts i specialmotiveringen till 5 § är kyrkobokföringen den 1 juni valåret avgörande för var en person skall rösta i valet till sametinget. Den slutliga sameröstlängden bör därför kunna färdigställas till den 1 juli.

Specialmotivering 325

De slutliga sameröstlängderna skall översändas till samevalnämnderna. Varje röstberättigad skall erhålla ett röstkort av samevalnämnden. Det är lämpligt att den röstberättigade samtidigt får valsedlar samt information om valet m.m. Röstkortet bör sändas ut till senast väljarna 30 dagar före valdagen. Röstlängder m.m. måste som nämnts databehandlas för att förfarandet vid sammanräkning efter valet, etc. skall mandatfördelning gå smidigt.

Kandidater

8 § Den som har rösträtt till sametinget är valbar till sametinget. Kandidater till Sametinget skall anmälas till centrala Valnämnden senast

den I juli valåret. Anmälan skall i form av en valsedel uppta namn på

minst tre kandidater i bestämd ordningsföljd. Kandidaterna, som skall ge sitt tillstånd till anmälan, får anmälas i endast en valkrets och till endast en valsedel.

Pâ valsedel får finnas partibeteckning.

Centrala Valnämnden beslutar om registrering av kandidater och om valsedlar.

I första stycket anges vem som är valbar till sametinget. Anmälan av kandidater skall andra enligt stycket ske senast den 1 juli. Vid denna tidpunkt har samevalnämnden fattat sitt beslut om vederbörande är att anse som same (25 mars). Om kandidaten inte ansetts vara same av nämnden måste han den 15 april ha överklagat det beslutet. Centrala valnämndens beslut i den frågan skall ske senast den 1 juli, dvs. då sameröstlängden skall vara färdigställd. Det kan dock finnas särskilda skäl för centrala Valnämnden att redan tidigare, t.ex. före riksorganisationemas landsmöten, fatta beslut om de kandidater som inte ansetts vara samer av Valnämnden. Det är främst tekniska skäl som motiverar att en kandidat endast får ställa upp i en valkrets. Det är därvid att märka att något krav på bostadsband inte sätts upp i vårt förslag. Det är alltså möjligt att kandidera i en valkrets där man inte är bosatt. Av valtekniska skäl föreslår vi vidare att en kandidat endast får ställa upp på en valsedel. När anmälningstiden gått ut bör centrala Valnämnden inte godkänna att kandidaterna drar tillbaka sin kandidatur om inte särskilda skäl föreligger. I tredje stycket sägs att valsedel får uppta partibeteckning. Det finns emellertid inte någon skyldighet att använda Det kan vara partibeteckning. en fördel om valsedlarna har någon form av beteckning för att de skall kunna särskiljas från varandra. Vid räknas sammanäkningen varje valsedel som ett ”parti när bestämmelserna i vallagen skall tillämpas (se 11 §). Det är lämpligt att valsedlarna utformas i samarbete mellan centrala valnämnden och riksskatteverket.

326 sou 193941

Specialmotivering

Röstningen

9 § I varje valkrets skall det finnas minst en vallokal.

Röstning på postanstaler får ske fr.0.m. den 24 dagen t.0.m. torsdagen om centrala valnämnden inte bestämmer annat. Bestämföre valdagen melserna om i 30-35 §§ lagen (1972:704 om röstning på postanstalt skall Postanstaltens röstmøttagare skall kyrkofullmäktigval tillämpas. till samevalnämnden i valkretsen. dock sända mottagna ytterkuvert

Bestämmelserna om röstning anknyter till reglerna i vallagen. Som tidigare nämnts torde bli den vanligaste formen för röstning. poströstning av 4 §, samevalnämnden som utser valförrättare och Det är, som framgår valet. Samevalnämnden skall därvid tillse att valet kan i övrigt förbereder sätt. Det är givetvis inget som hindrar att genomföras på ett tillförlitligt nämndens ledamöter själva är valfunktionärer. med vallokalens så Samevalnämndens adress bör i princip överensstämma att röstsedlarna från poströstningen utan dröjsmål sammanförs med övriga valsedlar. Det bör observeras att röster översänds till Valnämnden före

valdagen. att ge de närmare anvisningarna om hur Det åligger centrala Valnämnden skall Anvisningarna bör utfärdas i samråd med röstningen organiseras. riksskatteverket. Ledamöterna i samevalnämnden och övriga funktionärer bör ingående informeras om sina ansvarsfulla uppgifter. Det bör framhållas att anvisningarna bör vara relativt detaljerade. Valet val. I vissa till sametinget bör tillgå på i stort sett samma sätt som allmänna fall krävs överensstämmelse för att kostnaderna skall kunna fullständig

hållas nere, t.ex. vad gäller bestämmelserna om poströstningsförfarandet.

Sammanräkning

10 § När röstningen är avslutad skall rösterna räknas av samevalnämnskall därefter tillsammans med valden. Resultatet av sammanräkningen översändas till centrala Valnämnden som verkstälsedlar och röstlängder ler slutlig sammanräkning.

har samevalnämnden bl.a. att ta ställning till om röstsed- Vid rösträkningen lar skall av att de inte uppfyller föreskrifterna i ogiltigförklaras på grund avseende. om hur dessa bedömningar skall göras något Anvisningarna måste vara relativt För tveksamma fall kan det föreskrivas att detaljerade. beslut skall fattas av centrala Valnämnden. slutligt Samevalnämnden har i övrigt att kontrollera t.ex. om dubbelröstning skett, dvs. om någon röstat såväl på posten som i vallokal. Efter skall röster och röstlängder översändas till censammanräkningen trala valnämnden. Detta bör ske senast en vecka efter valet. Vid den slutliga sammanräkningen bör centrala Valnämnden få hjälp av från någon länsstyrelse. sammanräkningen underlättas av att varje experter kandidat endast står på en valsedel och i endast en valkrets.

11 § Sedan centrala valnämnden fördelat mandaten i sametinget skall resultatet av valet offentliggöras. Vid mandatfördelningen skall reglerna i

Specialmotivering

14 kap. 15 d, 17, 19 och 20-23 §§ vallagen (1972:620) tillämpas. Som parti skall härvid räknas varje valsedel i valkretsen. Som nyss nämnts bör centrala valnämnden anlita hjälp från någon länsstyrelse vid mandatfördelningen. Detsamma gäller när ledamot avgår under mandatperioden eller när ny suppleant skall utses. Paragrafen hänvisar till vallagens bestämmelser. Eftersom partibeteckningar saknas måste valsedel räknas som parti. Det bör obserseras att ledamöter och suppleanter formellt utses av regeringen enligt 2 kap. 3 §. Under förutsättning att val hållits, sammanräkning skett etc. enligt bestämmelserna skall de som valts också utses. Regeringen har således ingen möjlighet att utse andra än de som valts. Sammanräkningen bör vara avslutad i vart fall inom en månad efter valet och regeringens förordnanden bör komma kort tid därefter så att sametingets första sammanträde efter valet kan hållas i början av december. Tidschemat för valåret blir enligt våra förslag följande.

Viktigare tidpunkter under valåret (3 kap. samelagen) l januari Röstlängdsanmälan får ske (5 §) 1 mars Sista dag för röstlängdsanmälan (5 §) 25 mars Samevalnämndens till röstlängd förslag (6 §) 15 april Sista dag för att överklaga förslaget till sameröstlängd (6 §) 1 juli Anmälan av kandidater (8 §) 1 juli Beslut om sameröstlängd m.m. (7 §) Mitten av Röstkort och information sänds ut till väljare september Omkring 25 Poströstning får ske (9 §) september Tredje sön- Valdag (1 §) dagen i oktober

Ikraftträdande och Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. 2. Det första valet till Sametinget hålls år 1991 i enlighet med bestämmelsema i denna lag. Sametingets första sammanträde hålls i november 1991. Eftersom valet till sametinget skall samordnas med kyrkofullmäktigevalet kan det första valet till sametinget hållas i oktober 1991. Sametinget skall enligt lagen själv bestämma tiderna för sammanträde men för det första sammanträdet erfordras en särskild bestämmelse. 3. Regeringen utser vid lagens ikraftträdande för tiden fram till sametingets första sammanträde en provisorisk central valnämnd med fem

Specialmotivering

ledamöter som har att fullgöra de uppgifter som ankommer på centrala Valnämnden enligt denna lag. 4. Den provisoriska centrala valnämnden skall organisera och förbereda sametingets första sammanträde.

Sametingets funktioner kan enligt vår mening i princip inte övertas av andra organ. Sålunda kan de bestämmelser i rennäringslagen och vissa andra lagar som förutsätter ett sameting inte träda i kraft förrän den 1 januari 1992. Vad gäller förberedelsearbetet för valet, genomförandet av detta och organiseringen av det första sammanträdet krävs emellertid ett särskilt organ, en provisorisk valnämnd. Utöver de uppgifter som ankommer på centrala Valnämnden enligt samelagen bör det särskilda organet förbereda sametingets första sammanträde. I detta ligger främst att anställa viss personal. För att sametinget redan vid årsskiftet 1991/92 skall kunna fungera som en myndighet erfordras att åtminstone några tjänster är besatta redan dessförinnan. Detta krävs för också för att centrala valnämndens egentliga arbetsuppgifter skall övrigt kunna fullgöras under valåret. Den provisoriska centrala Valnämnden bör utses av regeringen efter förslag från SSR och RSÄ.

13.3 till om i

Förslaget lag ändring rennäringslagen

Vi föreslår bl.a. nya regler om skydd för renskötseln, såväl materiellt som när det gäller det formella förfarandet vid ianspråktagande av renbetesmark för andra ändamål än renskötsel. innebär, förutom att några bestämmelser tas bort och andra Förslagen tillkommer, att vissa begrepp ges en ny innebörd och preciseras samt att rubriksättningen ändras. Det bör noteras att den nya rubriken över 31 § inte motiveras av något ändrat innehåll i påföljande paragrafer, utan endast av ökad överskådlighet. 1 § Samerna har en på urminnes hävd grundad rätt att inom de områden som anges i 3 § använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt). Renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet. Renskötselrätten regleras i denna lag. I rennäringslagen används omväxlande begreppen renskötsel, renskötselrätt och rennäring. I begreppet renskötselrätt i dess nuvarande betydelse finns det såväl näringsrättsliga som fastighetsrättsliga inslag. Det finns därför behov av ett begrepp som endast avser den särskilda fastighetsrätten som i skattetjällsmålet benämns bruksrätt av speciellt slag. Vi har valt renskötselrätt eftersom det begreppet väl svarar mot rättens begreppet innehåll och vi funnit det mindre lämpligt att införa ett helt nytt begrepp. Det bör noteras att termen renskötselrätt i andra sammanhang alltjämt kan tänkas förekomma för att beteckna näringsrätten. innehåller definition av Paragrafen i första stycket en grundläggande

Specialmotivering 329

renskötselrättens art och ursprung. Som framgår av den allmänna motiveringen grundar sig samernas rättigheter vad gäller renbete, jakt och fiske inte på lagstiftning eller på upplåtelse. Enligt domen i skattefjällsmålet, som inte förelåg vid rennäringslagens tillkomst, bygger samernas särskilda bruksrätt till renbetesmarkerna på urminnes hävd. Det är av stor betydelse för samerna att det i lag slås fast att rätten har detta ursprung eftersom okunskap om rättens ursprung kan vara till förfång för samerna. Enligt nuvarande tillkommer renskötselrätt rennäringslag endast de personer med samisk härkomst vars föräldrar eller far- och morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Vårt förslag innebär att renskötselrätten tillkommer det samiska folket i Sverige. Motiveringen till förslaget finns i avsnitt 10.2.3. I andra stycket slås fast att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet. Härigenom anknyts renskötselrätten till det fastighetsrättsliga systemet. Renskötselrätten belastar således de fastigheter där den får utövas på samma sätt som nyttjanderätt, servitut och annan liknande rätt även om den inte som dessa grundar sig på upplåtelse genom avtal. Bestämmelsen får till följd att renskötselrätten skall behandlas på samma sätt som annan särskild rätt till fastighet när det gäller intrång i rätten. Expropriationsförfarande enligt expropriationslagen kan således behöva tillgripas när renskötselrätt måste upphävas eller begränsas. Expropriation behöver emellertid tillgripas endast när möjligheterna till överenskommelse rörande ett visst intrång saknas. Expropriation erfordras givetvis inte när mark tas i anspråk enligt bestämmelser i särskild lagstiftning, t.ex. vattenlagen. Den allmänna motiveringen till andra stycket finns i avsnitt 10.2.5. I tredje stycket sägs att renskötselrätten regleras i rennäringslagen. Renskötselrätten grundar sig på ockupation i förening med urminnes hävd och inte på lagstiftning eller upplåtelse. Genom renbeteslagarna och numera rennäringslagen är dock renskötselrättens utövande uttömmande preciserat och reglerat. Detta förhållande som också diskuterades i skattefjällsmålet är av så grundläggande betydelse att det bör framgå av lagtexten.

2 § Renskötselrätt

får utövas av den som är medlem i sameby efter vad i

11-14 §§ sägs.

Om koncessionsrenskötsel finns särskilda bestämmelser i 85-89 §§.

Frågan om renskötselrättens utövande har behandlats i den allmänna m0tiveringen, avsnitt 10.2.3. Vårt förslag att renskötselrätten tillkommer alla samer får konsekvenser för bestämmelserna i 2§ som för närvarande reglerar rättigheterna för make/maka till renskötselberättigad same. Det nya synsättet förutsätter också en bestämmelse om vilka som har rätt att utöva renskötselrätten. I första stycket anges vilka samer som får utöva renskötselrätten, dvs. vilka samer som innehar näringsrätten. Denna rätt tillkommer same som är medlem i sameby. Den person som utan att vara same är gift med renkötselberättigad same eller efterlevande make till sådan same har visserligen, till

Specialmotivering

skillnad från gällande rätt, inte någon renskötselrätt enligt 1 §, men får likväl utöva sådan rätt i egenskap av medlem i sameby på grund av stadgandet i 2 § jämfört med 11 § punkt 3. Enligt sistnämnda bestämmelse skall den som är gift med renskötselberättigad antas som medlem i samebyn. Vi gör ingen ändring i detta förhållande. Möjligheten i gällande rätt att upphäva rätten att bedriva renskötsel för sådan genom äktenskap får ingen motsvarighet i vårt person som förvärvat förslag eftersom bestämmelsen torde sakna praktisk betydelse. Vi har övervägt att införa termen rennäringsrätt för rätten att utöva En sådan förändring skulle emellertid leda till ett stort antal näringen. följdändringar i lagen utan att större klarhet kan sägas ha vunnits. Vi har i stället stannat för att utmönstra termen renskötselberättigad utan att ersätta denna med något annat begrepp. Vi beskriver näringsrätten som rätten att utöva renskötselrätten. Detta leder till följdändringar i 11, 12, 14, 85 och 86 §§ där termen renskötselberättigad förekommer. I andra stycket pekar vi på de särskilda bestämmelserna i rennäringslagen som avser koncessionsrenskötseln. Motiveringen till detta är att det är nödvändigt att tydligare markera de särskilda regler som gäller för denna form av renskötsel eftersom den vilar på en annan rättslig grund än renskötselrätten.

Renskötselområdet m.m.

3 § Renskötsel får bedrivas inom följande områden (renskötselområdet) l. hela året (åretruntmarkerna) i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför oddels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten lingsgränsen, (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten, på renbetesfjällen i Jämtlands län, inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete, 2. den 1 oktober-30 april (Vinterbetesmarkerna) i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

Vi föreslår att begreppen åretruntmarkerna och vinterbetsmarkerna förs in i lagen. Det ökar överskådligheten och underlättar när hänvisningar skall göras. Vinterbetesmarkerna kallas ibland sedvanemarkerna. Enligt vår mening bör emellertid detta uttryck förbehållas den del av Vinterbetesmarkerna som i paragrafen trakter utanför lappmarkerna och anges som sådana renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Vi har inte funnit det nödvändigt att nu ändra i alla de paragrafer i

Specialmotivering

rennäringslagen som för närvarande hänvisar till 3 § punkt 1 resp. 3 § punkt 2. 11 § Sameby skall till medlem anta 1. den som deltar i renskötseln inom byns betesområde, 2. den som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete, 3. den som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem. 12 § Sameby kan som medlem antaga annan än den som anges i 11 §, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde. Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om särskilda skäl föreligger. 14 § Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är dödsbodelägare under 18 år, räknas tiden från det han fyller 18 år.

Ändringarna i 11, 12 och 14 §§ följer av att vi föreslår att begreppet

renskötselberättigad skall utgå. I 14§ har termen ”renskötselberättigad dödsbodelägare ersatts av dödsbodelägare. Vi har också gjort den ändringen att det i lagen sägs att samebyn skall anta vissa personer till medlemmar. I den gällande bestämmelsen är medstadgas att vissa personer lemmar i sameby. Det är enligt vår mening rimligt att byn prövar om villkoren för medlemskap är uppfyllda. Så sker redan i dag men detta förhållande bör framgå av lagtexten. Någon möjlighet för samebyn att neka den person medlemskap som uppfyller villkoren föreslås däremot inte. Av 1 § framgår att renskötselrätten tillkommer samerna. Det är alltså endast den som är same som kan komma i fråga som medlem i sameby. Vi har inte ansett det befogat att göra samedefinitionen i förslaget till samelag tillämplig på rennäringslagen.

Skyddet for renskötseln 26 § Vid användandet av mark och vatten inom renskötselområdet skall renskötselrätten beaktas.

Åtgärder som äventyrarförutsättningarna för det fortsatta utövandet av

rennäringen får inte tillåtas. I första stycket sägs att renskötselrätten - dvs. den samiska rätt till mark och vatten som HD i skattefjällsmålet betecknade som en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag - skall beaktas vid användande av mark och vatten inom renskötselområdet. Att renskötselrätten måste beaktas av markanvändaren gäller redan i dag utan lagstiftning. Vi har emellertid funnit det angeläget att vid en översyn av skyddsreglerna i rennäringslagen lagfästa denna grundläggande regel. I den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2.6) har vi närmare redovisat vilken

Specialmotivering

vid användningen av mark och hänsyn som bör tas till renskötselrätten vatten. Paragrafens andra stycke ger uttryck åt det folkrättsliga skydd som renskötseln åtnjuter. Vi anser att folkrätten, främst artikel 27 i konventionen 1966 om med- borgerliga och politiska rättigheter, ger ett skydd för renbetesmarkerna såväl åretruntmarker som vinterbetesmarker - mot ingrepp som är av så att fortsätta med renskötsel inom ett så allvarligt slag att det kan bli omöjligt stort område att samekulturens förutsättningar kan sägas vara äventyrade. Att generellt ange hur långt skyddet sträcker sig är inte möjligt. att notera att vissa betesområden kan vara Det är i sammanhanget viktigt värdefullare än andra och att olika betesområden har funktionella samband. Detta av den regeln förutsätter kunskap om förutgör att tillämpningen sättningarna för den aktuella samebyns renskötsel.

26 a § Den som äger eller brukar mark inom åretruntmarkerna får inte ändra användningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för rennäringen. Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Detsamma gäller skogsbruksåtgärd som avses i 28 § första stycket. motsvarar i allt väsentligt den gällande 30 § rennäringslagen. En Paragrafen ingående redovisning av bakgrunden till paragrafen och av vissa tolkningshar lämnats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 7.1.2 och problem 10.5.3). Det bör noteras att inskränkningen ”där renskötsel bedrivs, som finns i

nuvarande bestämmelse, har tagits bort. Ändringen sammanhänger med

vår syn på renskötselrätten. Renskötselrätten utgör en särskild rätt till inom renskötselområdet belägen fastighet. Rätten består oavsett om renskötsel bedrivs på platsen för närvarande. Som i olika sammanhang har påpekats ligger det i renskötselns natur att det kan gå mycket lång tid mellan de tillfällen då ett område används för renskötseln. Det framstår då som missvisande att ha den nämnda inskränkningen i lagtexten. För att undvika dubbelprövning har i andra stycket tillagts att prövning med stöd av 26 a § inte får avse en skogsbruksåtgärd som är samrådspliktig enligt 28 § första stycket. Det gäller även om parterna enligt 28 § üärde stycket har avtalat om att inskränka samrådsplikten.

27 § Den som avser att slutavverka skog inom vinterbetesmarkerna på en brukningsenhet som år större ån 500 ha skall bereda berörd sameby

tillfälle till samråd, om avverkningen omfattar mer än 20 ha skog eller

ansluter till kalmark eller plantskog som sammanlagt med den planerade överstiger 20 ha på brukningsenheten. Samrådet skall även avverkningen avse de skogsbruksåtgärder som sammanhänger med avverkningen.

Åtgärd för vilken samrådsskyldighet föreligger får vidtas endast

1. om samebyn medger det eller 2. om en månad förjlutit den dag samebyn bereddes tillfälle till från samråd. Vad nu sagts skall gälla om annat inte överenskommits med samebyn.

sou 1989:41 333

Specialmotivering

Paragrafen innehåller bestämmelser om skogsbrukets hänsyn_stagande till renskötseln på vinterbetesmarkerna, dvs. på de områden som avses i 3 § punkt 2. Första stycket innehåller bestämmelser om samrådsskyldighet. Samrådsskyldighet åvilar den som avser att slutawerka skogen, dvs. antingen ägaren eller brukaren. En avverkning kan beröra flera samebyar. Skyldigheten att samråda gäller naturligtvis gentemot samtliga berörda byar. Samrådsplikt gäller endast om awerkningen avser en brukningsenhet som är större än 500 ha. Vad som avses med en brukningsenhet framgår av 15 § skogsvårdslagen och 17 § skogsvårdsförordningen. Som ytterligare villkor för samrådsskyldighet gäller att awerkningen skall omfatta mer än 20 ha skog eller ansluta till kalmark eller plantskog som sammanlagt med den planerade awerkningen överstiger 20 ha på samma brukningsenhet. Förhållanden på angränsande brukningenheter saknar alltså relevans i detta sammanhang. De aktuella arealerna avser produktiv skogsmark som den definieras i 2 § skogsvårdslagen. Med plantskog avses skog vars huvudträdslag har en medelhöjd som är lägre än 1,3 m. Samrådet skall även avse de skogsbruksåtgärder som sammanhänger med den samrådspliktiga awerkningen såsom föryngringsåtgärder och anläggande av skogsbilväg. I avsnitt 10.6.4 har redogjorts för hur samrådet praktiskt kan gå till. Av tredje stycket framgår att särskilda avtal kan träffas om vad samrådet skall avse och hur det skall gå till. Det är angeläget för skogsägaren att se till att han kan styrka när samebyn bereddes tillfälle till samråd. Samråd påkallas därför lämpligen genom ett rekommenderat brev till samebyn. Det bör av brevet givetvis tydligt framgå vilken avverkning eller vilka avverkningar som avses. Det är vidare en fördel om omfattningen av avverkningen är så preciserad att samebyn utan ytterligare undersökningar kan ta ställning till om samråd erfordras. Om även efterföljande åtgärder i form av markberedning etc. anges underlättar detta ett snabbt ställningstagande från samebyns sida. När brevet nått samebyn måste byn omgående ta ställning till om samråd skall inledas eller om markägaren skall få besked om att samråd inte erfordras. Det kan härvid bli nödvändigt att införskaffa kompletterande upplysningar om omfattningen av skogsavverkningen, om eventuellt anläggande av nya skogsbilvägar och om andra åtgärder. V Vi föreslår inga särskilda former för samrådet. I vissa fall torde ett telefonsamtal vara tillräckligt, i andra kan diskussioner på platsen för åtgärden bli nödvändiga. Om flera samebyar berörs kan det finnas skäl för en samordning av samråden. I den allmänna motiveringen har vi redogjort för att använda möjligheten avverkningsanmälningarna till Skogsstyrelsen för att underlätta samrådsförfarandet. Ett uppdrag att ingå överensskommelser på samebyns vägnar kan ges i form av en fullmakt från samebyns styrelse. Det vanligaste torde emellertid bli att samebyn beslutar att en uppgörelse måste godkännas av byns styrelse för att bli bindande.

Specialmotivering

För att undvika tvist om vad som har överenskommits bör resultatet av samrådet dokumenteras på lämpligt sätt. Ibland kan ett särskilt protokoll behöva upprättas med en karta som bilaga. Enligt andra stycket får samrådspliktig skogsbruksåtgärd vidtas, sedan en månad förflutit från det samråd påkallades om inte samebyn dessförinnan medgett att åtgärden får påbörjas. för båda Det bör understrykas att det många gånger kan vara värdefullt parter att fortsätta samrådet ytterligare någon tid för att nå en uppgörelse. Det gäller inte minst för skogsägaren som ju i och för sig står inför risken att samebyn kan komma att rikta ersättningsanspråk mot honom om åtgärden medför skada på renskötselrätten. 28 § Den som avser att slutavverka skog inom åretruntmarkerna skall i till

fall som avses i 27 § första stycket bereda berörd sameby tillfälle

samråd. Därutöver skall, oavsett brukningsenhetens storlek, samebyn berör beredas tillfälle till samråd när en slutavverkning 1. hänglavbårande skog 2. nattbetesplats 3. raststålle 4. arbetshage eller 5. flyttled. Samrådet skall även avse de skogsbruksåtgärder som sammanhänger med avverkningen.

Åtgärd för vilken samrådsskyldighet föreligger får vidtas endast

1. om samebyn medger det den dag samebyn bereddes tillfälle till 2. om en månad förflutit från samråd och samebyn inte låtit sig avhöra eller 3. om tillstånd erhållits enligt 21 b § andra stycket skogsvårdslagen (1979:429). Tillstånd som avses i andra stycket 3 får sökas hos skogsvårdsstyrelsen, om överensskommelse inte träffats med samebyn inom en månad från den dag samebyn bereddes tillfälle till samråd. Vad nu sagts skall gälla om annat inte överenskommits med samebyn.

innehåller bestämmelser om skogsbrukets hänsynstagande till Paragrafen renskötseln på åretruntmarkerna, dvs. på de områden som avses i 3 § punkt 1. samrådsskyldigheten, utöver de fall som Enligt första stycket omfattar som rör för renskötseln säravses i föregående paragraf, slutavverkningar med vad som skilt känsliga områden. I denna del överensstämmer förslaget föreskrifter 1986:6) gäller för samråd vid enligt skogsstyrelsens (SKSFS avverkning av svårföryngrad skog. Enligt fjärde stycket gäller, liksom på vinterbetesmarkerna, att parterna förfogar över samrådet. En samrådspliktig åtgärd får enligt andra stycket vidtas om parterna kommer överens om det eller om samebyn inte hörts av en månad från den bereddes tillfälle till samråd. Kommer parterna inte överens dag samebyn får tillstånd sökas hos skogsvårdsstyrelsen. inte Sådan ansökan får enligt tredje stycket göras om överenskommelse träffats inom en månad. Skogsägaren kan givetvis välja att fortsätta sam-

Specialmotivering 335

rådet ytterligare någon tid för att få en uppgörelse i godo. I övrigt hänvisas till specialmotiveringen till 27§ samt till 21 b-d §§ skogsvårdslagen.

Intrång i renskötselrätten efter myndighets beslut

29§ Om upphävande eller begränsning av renskötselrätten finns be-

stämmelser i expropriationslagen (1 972: 71 9).

Expropriation erfordras inte när mark eller vatten skall användas för

företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

Renskötselrätt är enligt vårt förslag en särskild rätt till fastighet. Renskötselrätten belastar således fastigheter servipå samma sätt som nyttjanderätt, tut, rätt till elektrisk kraft och annan likvärdig rätt. En följd av detta synsätt är att renskötselrätten skall kunna tvångsvis bringas att upphöra endast på samma sätt som andra fastighetsanknutna rättigheter, dvs. genom expropriation. Vi föreslår därför att möjligheten att upphäva renskötselrätten enligt 26 § rennäringslagen avskaffas och ersätts av en bestämmelse som hänvisar till expropriationslagens regler om exproav särskild priation rätt till fastighet. Förslaget innebär att den nuvarande möjligheten att få renskötselrätten upphävd inte bara för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen utan också för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt faller bort. Bestämmelsen, mot vilken kan riktas har principiella invändningar, såvitt bekant lär inte

aldrig tillämpats. Ändringen få någon praktisk be-

tydelse. Förslaget innebär vidare att andra i nuvarande stycket 26 § utgår. Det saknar emellertid eftesom betydelse det enligt 1 § expropriationslagen är möjligt att upphäva eller begränsa en rättighet. En sådan begränsning torde kunna innefatta såväl viss tid som vissa i rättigheten ingående befogenheter. Ianspråktagande av renbetesmark för andra ändamål än renbete kan också ske genom att frågan prövas av någon myndighet som har att ge tillstånd till verksamheten särskild enligt lagstiftning. Systematiskt är myndigheternas beslut att ianspråkta renbetesmark olika att jämenligt lagar ställa med expropriation av del av rättighet. Myndigheterna övertar i första instans i princip roll när det gäller att ge tillstånd regeringens till intrång i renskötselrätten. Det införandet sagda har beaktats genom av paragrafens andra stycke. Härigenom undviks också en dubbelprövning. Lagar som innehåller bestämmelser om prövning av tillåtligheten av företag är bl.a. följande: vattenlagen (1983:201), naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1963:367), väglagen (1971:948), gruvlagen (1974:372), minerallagen (1974:890), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, lagen (1902 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska ledningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, ledningsrättslagen (1973:1144) och anläggningslagen (1973:1149). Nuvarande 27 § rennäringslagen innehåller en bestämmelse att regering-

Specialmotivering

en kan föreskriva för att förebygga skada eller olägenhet för åtgärder renskötseln när renskötselrätten skall upphävas enligt 26 §. Som en följd av skall tillämpas när renskötselrätten skall vårt förslag att expropriationslagen upphävas bör 27 § utgå. Härigenom blir bestämmelsen om skadeförebyggande åtgärder i 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen tillämplig. bestämmelsen skall i princip hänsyn tas till överenskommelser om Enligt skall bestämmas. åtgärd för att minska skada när expropriationsersättning Sådana överenskommelser ligger i allmänhet i båda parters intressen. Dessutom kan det finnas ett allmänintresse härav. Det finns därför anledning anta att ett upphävande av 27 § rennäringslagen inte leder till färre åtgärder eller minska skador i nu ifrågavarande fall. för att förebygga

30 § I mål om ersättning för skada på renskötselrätten gäller, i den mån rätt till ersättning inte bestäms enligt annan lag, 5-7 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. För samebyn talan som ogillas kan domstolen förordna att byn skall

bära sina egna kostnader om samebyn befinns ha inlett rättegången utan

tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund får domstolen dessutom förplikta samebyn att ersätta motparten dennes rättegångskostnader. I mål om ersättning för skada till följd av skogsavverkning eller annan skogsbruksåtgärd gäller dock att vardera parten skall bära sina kostnader.

Skälen för den särskilda av rättegångskostnaderna har lämnats i regleringen den allmänna motiveringen, avsnitt 10.93. Genom till bestämmelserna i expropriationslagen blir fashänvisningen tighetsdomstol inom vars domkrets fastigheten är belägen första domstol. De ifrågavarande kapitlen i expropriationslagen avser rättegången i exproav expropriationsersättning och fullbordanpriationsmål (5 kap.), betalning de av expropriation m.m. (6 kap.) samt särskilda bestämmelser (7 kap.).

bestämd person tillfaller till

30 a § Ersättning för skada som inte tillfaller

om särskilda skäl inte hälften berörd sameby och till hälften samefonden, föreligger för en annan fördelning. Bestämmelsen överensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt. Motsvarande bestämmelse finns i nuvarande 28§ andra stycket. Enligt sin ordalydelse syftar den regeln närmast på ersättning på grund av upphävande av renskötselrätt, ovanligt. Regeln har emellertid i något som är mycket praxis getts en vidare tolkning och torde omfatta all ersättning som innebär skada och olägenhet för renskötseln. Med undantag får sådan ersättning samefonden sålesom utgår i form av skadeförebyggande åtgärder erhåller des i princip hälften av all skadeersättning. och Vi har inte funnit anledning att gör någon ändring i detta förhållande föreslår en utformning av paragrafen som är anpassad till de förhållanden som gäller enligt praxis. Lokutionen ersättning för skada eller olägenhet har ersatts med ersättning för skada”. Anledningen är främst att ersätten eventuell minskning i rättens ningen enligt vår mening även bör omfatta värde. I övrigt är ändringarna i bestämmelsen redaktionellt motiverade.

Specialmotivering 337

85 § Den som har renskötselrätt kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör 1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, om han är bosatt på fastigheten eller inom området, 2. den som tidigare har haft koncession inom området, om han är bosatt där och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete, 3. efterlevande make eller efterlevande barn till koncessionsunderårigt havare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande är bosatt inom koncessionsområdet. Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt. Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

86§ För renskötseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är

koncessionshavare, dennes make och hem-

mavarande barn, annan person med renskötselrätt som biträder koncessionshavare i renskötseln och som inte har annat huvudsakligt förvärvsarbete samt ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet. Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikelser:

1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande

medlem. 2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 59 § 2 en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. 3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.

Det förändrade innehåll som vi genom våra förslag gett begreppen renskötsel och har inneburit

renskötselberättigad behov av en följdändring i para-

graferna. Genom att för koncession införa kravet på renskötselrätt, något som tillkommer varje same i Sverige enligt 1 §, har kretsen av personer som kan komma i fråga för koncessionsrenskötsel utvidgats. I praktiken innebär dock förslaget ingen större förändring med hänsyn till den prövning som lanbruksnämnden har att utföra.

94 § Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtar åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen

försämras, 2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel är tillåten, 3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel är tillåten eller hindrar renar från att beta på sådant område, 4. bryter mot 27 § andra stycket, 5. bryter mot 73 § tredje stycket, 6. i andra fall än som avses i 81 eller 82 § vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat för honom,

sou 1939:41

338 Specialmotivering

7. utför ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot 81 §, 8. märker renkalv i strid mot 83 § första eller andra stycket, 9. bryter mot 93 § första eller tredje stycket.

bestämmelsen kan den dömas till böter som uppsåtligen eller av Enligt oaktsamhet avverkar skog eller vidtar annan sampå vinterbetesmarkerna rådspliktig skogsbruksåtgärd innan åtgärden enligt 27 § tredje stycket får

påbörjas. Motsvarande straffbestämmelse för åretruntmarkerna finns i förslaget till

ändring i skogsvårdslagen.

Ikraftträdande m.m.

Vi föreslår i rennäringslagen träder i kraft den 1 januari att ändringarna torde inte erfordras. Av allmänna

1992. Någon övergångsbestämmelse

att den nya lagstiftningen blir tillämplig endast på rättsgrundsatser följer markintrång etc., som påbörjas efter ikraftträdandet.

13.4 Övriga författningsförslag

Väglagen

att 55 § Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad och ersättning för annan skada till av väghållaren få intrångsersättning av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller följd till uppenbarligen förutsätts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild ersättning

rätt till fastighet som fanns på fastigheten innan marken togs i anspråk.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid till-

(1972:719)

lämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio

år före det talan väcktes vid domstol. På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den till och med den dag då betalning skall ske dag då marken togs i anspråk och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

om vilka särskilda rättigheter som Paragrafen innehåller en bestämmelse medför rätt till ersättning till följd av vägs byggande. Enligt nuvarande regel sådan ersättningsrätt innehavare av sådan särskild rätt till fastigtillkommer marken Härigenom utesluts het som ”upplåtits innan togs i anspråk. innehavare av renskötselrätt eftersom denna rätt inte är upplåten. till särbehandling av renskötselrätten vad gäller ersättning Anledning motiverar vårt ändringsförslag. enligt väglagen saknas. Detta

Expropriationslagen

l kap.

I denna lag förstås med särskild rått till fastighet nyttjanderätt, 2§ och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. servitut, renskötselrätt av att tomträtt enligt 13 kap. 26 § jordabalken vid expro- Utan hinder

Specialmotivering 339

är likställd med fast egendom får sådan rätt upphävas eller priation begränsas genom expropriation. Bestämmelsen i 1 § om särskild rätt gäller ej vågrätt. Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning i fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark. Paragrafens första stycke innhåller en definition av vilka rättigheter som enligt expropriationslagen skall räknas som särskild rätt till fastighet. Vi har i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2.5) redogjort för vår uppfattning att renskötselrätten är en sådan rätt.

2 kap.

12 § Expropriationstillstånd skall icke meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Expropriationstillstånd skall inte meddelas om expropriation äventyrar

förutsättningarna för det fortsatta utövandet av rennäringen.

till förmån för annan än staten, kommun, landstings- Expropriation kommun eller kommunalförbund får ske endast om den exproprierande på betryggande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen används för avsett ändamål. Vi föreslår ett nytt andra stycke. Skrivningen anknyter till vårt förslag till skyddsregel i 26 § andra stycket rennäringslagen. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5.2) uttrycks genom bestämmelsen Sveriges folkrättsliga skyldigheter gentemot samerna. Eftersom rennäringen är en

förutsättning för samisk kultur är det samhällets skyldighet att se till att

förutsättningarna för denna näring bevaras. För den närmare innebörden härav hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 10.3).

Gruvlagen (13 kap. 1 §), minerallagen (51 §) och torvlagen (42 §)

Paragraferna innehåller definitioner av vilka rättigheter som enligt gruvlaoch torvlagen skall räknas som särskild rätt till fastighet. gen, minerallagen Vi har i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2.5) redogjort för vår uppfattning att renskötselrätten är en sådan rätt.

Skogsvårdslagen

Renskötselrätten

21 b § I 27 och 28 §§ rennäringslagen (1971:437) finns föreskrifter om

samråd med berörda samebyar vid vissa skogsbruksåtgärder inom renskötselområdet. I skog på renskötselns åretruntmarker får sådan åtgärd som avses i 28 § första stycket rennäringslagen inte vidtas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, utom i

fall som avses i andra stycket 1 och 2 samma paragraf.

I första stycket erinras om de skyldigheter som åvilar den som avser att inom renskötselområdet vidta sådana skogsbruksåtgärder som anges i 27 och

340 Specialmotivering

om- 28 §§ rennäringslagen. I 3 § samma lag sägs vad renskötselområdet fattar. åretrunt- Av andra stycket framgår att den som avser att på renskötselns marker vidta en samrådspliktig skogsbruksåtgärd måste ha skogsvårdsstyhörts relsens tillstånd om samebyn inte medger åtgärden. Har samebyn inte bereddes tillfälle till samråd får av inom en månad från det samebyn åtemellertid, som anges i 28 § andra stycket punkt 2 rennäringslagen, gärden alltid vidtas. får tillstånd sökas om över- Enligt 28 § ñärde stycket rennäringslagen enskommelse inte träffats inom en månad från det samebyn bereddes tillfälle till samråd. att kontrollera att samråd har påkallats Det åligger skogsvårdsstyrelsen undersöka och att samrådsmånaden löpt ut. Vidare bör skogsvårdsstyrelsen kommit till stånd och om denna tid i så fall om någon förlängd samrådstid löpt ut. Prövningen kan i vissa fall komma att avse endast någon eller några av de för samråd. Överenskommelse kan ha träffats i frågor som varit föremål övriga delar och skogsägaren kan ha valt att begära tillstånd för endast en

begränsad awerkning. Tillstånd andra inte av- 21 c§ enligt 21 b§ stycket skall ges såvida verkningen och därmed sammanhängande skogsbruksåtgärder av renbete av sådan art eller omfattning att det inte kan

1. medför bortfall

ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas eller 2. omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

skall tillämpa vid I paragrafen finns de regler som skogsvårdsstyrelsen tillståndsprövningen. Två fall kan urskiljas. Det första fallet avser förlust av bete som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden tas i anspråk. Det kan röra sig om bete som till sin art är särskilt värdefullt t.ex. hänglavsbete eller särskilt värdefulla rastbeten. Det kan också röra sig om förlust av så omfattande av det skälet inte står att finna inom betesarealer att ersättningsbeten samebyns betesområde. avses beten som kan utnyttjas någorlunda ratio- Med ersättningsbeten nellt. Att det inom byns område enligt en renbetesinventering i och för sig är alltså inte tillräckligt. De alternativa finns outnyttjad beteskapacitet betesområdena bör med avseende på arrondering, tillgänglighet etc. utgöra

realistiska alternativ för att de skall kunna räknas som ersättningsbeten. Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.7) bygger resonebeten på en renskötsel som omfattar högst det av manget om alternativa lantbruksnämnden fastställda högsta renantalet för samebyn. En sameby kan inte ställa krav på alternativbeten åt de som har fler renar än tillåtet renarna. Dessutom kan det göras gällande att den uppkomna övertaliga använt bristen på bete delvis har sin grund i att fler renar än tillåtet

samebyns betesområde. som närmare Fastställandet av högsta renantal för samebyarna kommer, utvecklas i den allmänna motiveringen, att få avgörande betydelse för vilket

skydd som prövningsregeln kommer att ge rennäringen.

sou 1989:41 Specialmotivering 341

En förutsättning för att tillstånd skall kunna ges är att renbetet kan ersättas genom att alternativa betesområden kan tas i anspråk inom samebyn. Det kan således inte bli fråga om alternativbeten på annan samebys mark. Tillstånd kan inte heller ges i de fall awerkningen och därmed sammanhängande skogsbruksåtgärder omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord. Med uttrycket sedvanlig avses samling och flyttning med traditionella metoder. Har en sameby eller en renskötargrupp av annan orsak än skogsbrukets åtgärder börjat flytta med hjälp av nya tekniska hjälpmedel, såsom lastbil, kan man inte längre hävda ett skydd mot skogsbruksåtgärder

som omöjliggör flyttning längs den traditionella flyttningsleden. Det är

endast när sedvanlig samling och flyttning omöjliggörs som tillstånd kan vägras. Det räcker således inte att samlingen eller flyttningen försvåras. Begreppet sedvanlig avser, som nämnts, den traditionella metoden som sådan. Att exempelvis själva flyttningsleden geografiskt måste justeras till följd av den aktuella skogsbruksåtgärden innebär inte att sedvanlig flyttning omöjliggörs. Det måste emellertid röra sig om realistiska alternativ. Skulle en flyttningsled behöva ändras så mycket att det framstår som helt orationellt från renskötselsynpunkt att använda flyttningsleden, kan man inte längre tala om en sedvanlig flyttning. Det begreppet kan endast avse flyttningar som i rimlig mån framstår som realitiska med avseende på flyttningens längd och sträckning. Självfallet kan skogsvårdsstyrelsen bifalla en tillståndsansökan delvis. Avser en ansökan en slutawerkning på 100 ha kan sålunda skogsvårdsstyrelsen, om en sådan awerkning inte skulle kunna tålas av samebyn med hänsyn till betessituationen, besluta att tillåta att t.ex. 75 ha awerkas. 21 d § Tillstånd enligt 21 b § andra stycket får inte ges utan att sametinget beretts tillfälle att avge yttrande. I tillståndsbeslutet får föreskrivas särskilda villkor för att begränsa eller motverka olägenhet för renskötseln.

Tillståndet gäller i fem år från dagen för beslutet.

Bestämmelsen i första stycket har tillkommit för att se till att tillståndsärendet tillförs ett sakkunnigt utlåtande vad gäller renskötselns villkor i den aktuella samebyn. Sametinget är en statlig myndighet med särskild sakkunskap i renäringsfrågor och alltså inte en företrädare för samebyn. Som statlig myndighet har sametinget att iaktta objektivitet. Det bör påpekas att det inte är sametingets fullmäktigeförsamling som skall yttra sig utan myndigheten som sådan. Det ankommer på sametingets styrelse att sköta sametingets löpande verksamhet. Sametingets yttrande kommer givetvis att beredas av tjänstemän på tingets kansli. Inget hindrar att behörigheten att yttra sig på sametingets vägnar i vissa ärenden eller generellt delegeras till exempelvis kanslichefen. Sametinget bör skyndsamt avge sitt yttrande. Naturligtvis måste den tid tas i anspråk som är nödvändig för att få fram relevanta sakuppgifter i

Specialmotivering

ärendet. Yttranden i tillståndsärenden bör emellertid regelmässigt behandlas med förtur. Enligt 19 § andra stycket skogsvårdslagen kan skogsvårdsstyrelsen i samband med att tillstånd ges till awerkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog besluta om åtgärder för att begränsa eller motverka olägenhet. I andra stycket föreslås motsvarande bestämmelse för renskötseln. Skogsvårdsstyrelsens villkor kan avse val av markberedningsåtgärd, sträckning av skogsbilväg etc. I tredje stycket sägs att ett tillstånd gäller i fem år. Tiden skall räknas från den dag tillståndsbeslutet vann laga kraft. Bestämmelsen har tillkommit bl.a. för att skogsägaren skall kunna iaktta en viss framförhållning i sin verksamhet. 27 § Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8§ första stycket eller 20 § första stycket, 2. bryter mot 12 § eller 13 § första stycket, 3. bryter mot den awerkningsbegränsning som avses i 14 §, 4. bryter mot 19 § första stycket eller 21 b § andra stycket eller mot föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 § andra stycket eller 21 d § andra stycket, 5. bryter mot awerkningsförbud som avses i 25 §, 6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 17 §, 7. underlåter att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift enligt 21 § skall efterlevas. . I ringa fall döms ej till ansvar. Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken. Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Enligt 22 § skogsvårdslagen är skogsstyrelsen och - regionalt- skogsvårdsstyrelserna tillsynsmyndigheter vad gäller efterlevnaden av skogsvårdslagen. Tillsynsmyndighetema kan bl.a. meddela de förelägganden eller förbud som erfordras för att lagen skall efterlevas. Denna möjlighet gäller även i förhållande till nu föreslagna bestämmelser. Skogsvårdsstyrelsen har alltså möjlighet att vid vite förelägga någon att upphöra med en tillståndspliktig skogsbruksåtgärd för vilken tillstånd inte erhållits. Dessutom finns i 27 § skogsvårdslagen ansvarsbestämmelser för den som bryter mot föreskrifter om avverkning. Till exempel finns i punkt 4 bestämmelser om ansvar för den som bryter mot tillståndsplikten för avverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog. Det finns enligt vår bedömning anledning till samma överväganden om behov av ansvarsregler när det gäller renskötseln. Vi föreslår därför att punkt 4 även skall innehålla ansvarsregler för den som bryter mot 21 b § andra stycket och 21 d § andra stycket.

Specialmotivering

30 § Myndighet får förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan. Vid prövning enligt 21 b § andra stycket får sådant förordnande meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

Det är angeläget att ett tillståndsbeslut vinner innan de får laga kraft utnyttjas av skogsbruket. I annat fall blir samebyarnas rätt att överklaga skogsvårdsstyrelsens och skogsstyrelsens beslut enligt 29 § i allmänhet meningslös. Genom 30 § öppnas emellertid en möjlighet för myndigheten att tillåta åtgärden trots att beslutet har överklagats. Denna bör möjlighet begränsas vad avser tillståndsprövning enligt 21 b §. Vi föreslår att beslut som avses i förevarande endast får meddelas paragraf om det föreligger särskilda skäl för det. Särskilda skäl får anses föreligga endast i rena undantagsfall, t.ex. om det rör sig om uppenbara okynnesbesvär.

Plan- och bygglagen

5 kap.

20 § När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med

länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som be-

rörs av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutoch enskilda ningar i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Inom område som avses i3 § I rennäringslagen (1971:437) skall sametinget höras om sameby som berörs av detaljplanen begär det. Som framgått av den allmänna har motiveringen vi uppfattat samrådet enligt 5 kap. 20 § plan- och bygglagen som mycket betydelsefullt för samebyarna. Den särskilda sakkunskap som Sametinget besitter i frågor som rör bl.a. bör kunna tillföras rennäringen underlaget för planbeslutet om berörd sameby begär det.

Naturresurslagen

2 kap.

10 § Om ett område 5-8 §§ är av riksintresse enligt för flera oförenliga ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Ett område får inte användas på sådant sätt att det

fortsatta utövandet av rennäringen Behövs området eller en

äventyras. del av detta för en anläggning för totalförsvaret skall dock försvarsintresset ges företräde. Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbestämmelsema i 3 kap.

Ändringen av paragrafen innebär att rennäringens folkrättsliga skydd också

kommer att beaktas vid den prövning som skall ske enligt NRL.

Ändringen har kommenterats i den allmänna

motiveringen, avsnitt 10.5.2.

Specialmotivering

Sameskolförordningen

Vårt ändringsförslag motiveras av att Sametinget föreslås inrättat. Förslaget avser endast rätten att tillsätta ledamöter i sameskolstyrelsen. Vi föreslår ingen ändring i antalet ledamöter i styrelsen eller dess sammansättning.

Rennäringsförordningen

Ändringarna i förordningen föranleds i huvudsak av att vi föreslår att

Sametinget skall överta kulturdelegationens uppgifter och att samefondens samiska ledamöter, däribland ordföranden och vice ordföranden, skall utses av sametinget. Med hänsyn till samefondens stora betydelse för rennäringen bör minst två av dess ledamöter vara medlemmar i sameby. Detta bör framgå av rennäringsförordningen. Det är lämpligt att beslutande myndighet, samefond resp. sameting, övervakar att de bidrag de beslutar om används för avsett ändamål. Detta motiverar ändringsförslaget i 22 §. Vi anser det också lämpligt att ansökan om bidrag ges in till resp. myndighet, vilket föranleder ändringsförslag i 28 §.

Skogsvårdsförordningen

13§ får Skogsstyrelsen meddela föreskrifter om Enligt skogsvårdslagen undantag från skyldigheten att avverka slutawerkningsbar skog som inte har uppnått viss ålder eller som är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt. Det finns anledning att ge skogsstyrelsen motsvarande befogen- Vi het när det gäller skog som är av särskild betydelse för rennäringen. föreslår därför att 13 § kompletteras i detta avseende. Föreskrifter som avser naturvärden skall meddelas efter samråd med statens naturvårdsverk. Sametinget är enligt vårt förslag det organ som har att bevaka rennäringsintresset. Vi föreslår därför att föreskrifter enligt 13 § skogsvårdsförordningen som avser skyddet för rennäringen skall meddelas efter samråd med sametinget.

med instruktion för lantbruksstyrelsen och Förordningen

lantbruksnämnderna Vi föreslår en ny paragrafi förordningen enligt vilken yttrande i en fråga om i upplåtelse skall inhämtas från Sametinget om någon av rennäringsutövama rennäringsdelegationen motsätter sig upplåtelsen och begär att Sametinget hörs. Vi har, som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.10) funnit skäl för att stärka samemas ställning i dessa frågor. Genom vårt förslag att sametinget i vissa fall skall höras kan en fråga om upplåtelse bli mer allsidigt och de samiska i rennäringsdelegationen få en belyst representanterna starkare ställning.

Särskilda

yttranden

Av ledamoten Hans-Åke Wängberg

För att lösa uppgiften att inom ramen för givna direktiv söka stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen har utredningen tagit som utgångspunkter dels de folkrättsliga principer till vilka Sverige givit sin anslutning, dels de konstateranden rörande renskötselrättens rättsliga status som högsta domstolen gjort i skattefjällsmålet. Nämnda principer och konstateranden har bedömts böra komma till uttryck i lagstiftningen. I ljuset av skattefjällsdomens konstateranden har det vidare framstått som synnerligen angeläget att vad gäller renskötselns förhållande till storskogsbruket - med vilket intressekonflikter ofta uppstått- utforma instrument för konfliktlösning som förutom att vara enklare och snabbare än domstolsprocesser är ägnade att föra parterna närmare varandra och skapa samförstånd. För utredningen har det varit naturligt att knyta an till de - på många håll framgångsrika - strävanden i nyssnämnd riktning som redan föreligger i form av satsningar på samråd mellan skogsbruk och rennäring. Det är således utredningens uppfattning att ett utbyggt och institutionaliserat samrådsförfarande är det konfliktlösningsinstrument som är bäst ägnat att lösa

de problem som uppstår mellan skogsbruk och rennäring. Det är emellertid

så att dylika samråd för att bli framgångsrika förutsätter att parterna är någorlunda jämställda. Utredningen har därför byggt upp ett system med -i och för sig dispositiva - regler om samråd för större eller för renskötseln

särskilt känsliga skogsavverkningar med efterföljande myndighetsprövning

om samrådet inte lett till överenskommelse, allt i förening med ett förbud att avverka innan överenskommelse träffats eller tillstånd givits. Materiella regler har utarbetats för tillståndsprövningen utifrån den utgångspunkten att här inte är fråga om en intresseawägning vid markexploatering i vanlig bemärkelse utan om ett skydd för renskötselrätten som en särskild bruksrätt, en särskild rätt till fastighet. Hela detta system får ses som ett sätt att omsätta skattetjällsdomens konstateranden rörande renskötselrättens civilrättsliga status i ett praktiskt användbart regelverk. Utredningens bedömningar innehåller rättspolitiska värderingar. Systemet är avsett som ett smidigare alternativ till att genom domstolsprocesser få renskötselrättens omfattning och skydd klarlagda i det enskilda fallet. Mot bakgrund härav framstår det enligt min mening som beklagligt att

346 Särskilda yttranden

det inte visat sig möjligt att inom utredningen få majoritet för att genomföra systemtet fullt ut, alltså inte blott på åretruntmarkerna utan även på vinterbetesmarkerna. Renskötselrätten har här det mest framträdande skyddsbehovet - vinterbetet är ofta som flaskhals dimensionerande för samebyns renhjord. Samtidigt har renskötselrätten här emellertid en jämfört med på åretruntmarkerna generellt sett - markutnyttjande besvagare ställning kommer att flera olika intressen gränsat till blott en del av året. Härtill konkurrerar om markutnyttjandet och att vinterbetesmarkernas yttre avgränsning på sina håll är tvistig. Det är emellertid enligt min mening i och som för sig önskvärt att införa samma skyddssystem på vinterbetesmarkerna det vi föreslår för åretruntmarkerna. Detta skulle verksamt förbättra renbehov skötselns ställning på dessa marker, något som det tveklöst föreligger skulle med en systematisk helhet i av. Samtidigt det vara bäst förenligt uppbyggnaden av ett stärkt skydd för renskötselrätten. Vad nyss påpekats om skillnaderna innehåll och förhållandena i vad gäller renskötselrättens övrigt på vinterbetesmarkerna jämfört med hur det är på åretruntmarkerna är enligt min mening inget hinder för att införa systemet med samråd och även på vinterbetesmarkerna särskilt som det endast är myndighetsprövning de allra största avverkningarna som är aktuella. Tvister rörande vinterbetesmarkernas yttre avgränsning måste vidare i vilket fall som helst avgöras av domstol. För tillståndsprövningen nödvändigt underlag i form av markanvändningsplaner m.m. bör, i den mån de inte redan finns, kunna tas fram parallellt med att systemet införs och börjar tillämpas. Samtidigt som jag vill framföra denna uppfattning är jag emellertid medveten om de uppenbara svårigheter som i dagsläget möter då det gäller att hos skogsbrukets företrädare och hos dem som i övrigt är knutna till eller beroende av denna näring skapa förståelse för nödvändigheten av och det i att genom positiva lagregler och konkreta åtgärder stärka berättigade renskötselrättens rättsliga ställning. Skall åtgärder för renskötselrättens stärkande bli välsignelsebringande, måste berörda befolkningsgrupper komma inte den föruttill insikt om åtgärdernas berättigande. Föreligger sättningen i dag är nödvändigt att nu skapa denna insikt. Ett sätt att nå dithän är då att nu genomföra utredningens förslag, som vad gäller vinterbetesmarkerna, innebär enbart ett lagstadgat samråd. Förhoppningsvis uppnås då den effekten att parterna i samrådets hägn finner ett gemensamt intresse av att få fram utredningar och närma sig varandra. Härigenom bör man i varje fall på litet sikt hos berörda befolkningsgrupper skapa sådan insikt om renskötselrätten och sådan förståelse för dess behov av skydd att ett genomförande av åretruntmarkernas tillståndssystem skall visa sig politiskt möjligt för vinterbetesmarkernas del. Efter en tid - som närmast bör betraktas som en prövotid - bör då frågan om skyddet för vinterbetesmarkerna tas upp till förnyat övervägande, lämpligen på initiativ från regerings sida. Med dessa uttalanden finner än utjag mig nu inte böra gå längre vad gäller förslag för vinterbetesmarkernas del. redningens majoritet

Särskilda yttranden 347

Av

sakkunniga Jörgen Nikolaus

Bohlin, Stenberg, Per

Mikael Utsi och Ahrén

Ingwar

Utredningen har enligt direktiven i uppgift att klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning och att lämna underlag för en helhetssyn på samerna som folk. Här återstår visst bl.a. skall språk- och kulturfrågor få en vidare behandling utredningsarbete, i utredningen inför ett senare slutbetänkande. Vi vill understryka att vi i stort är eniga med utredningens bedömningar, men vi kan inte ansluta oss till alla de förslag som utredningen lämnar. Främst gäller det förslagen som är avsedda att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen, där vi anser att utredningen lämnar förslag, som inte är tillräckligt omfattande för att gagna rennäringen utifrån det uppdrag utredningen givits i direktiven. Utredningen tillsattes efter och krav härom beslutade

framställning av

Samernas landsmöte 1981 och den därpå grundade framställningen till regeringen, som överlämnades till statsministern den 21 september 1981. I berördes

framställningen kravet på en helhetssyn på samerna som folk,

behovet av en särskild samlad samelag innebärande förstärkt skydd mot exploateringar i sameområdet, garantier för språkets befästande och utveckling m.m. I övrigt anfördes bl.a. följande. Nuvarande lagstiftning och andra förhållanden som är bestämmande för den samiska minoriteten är inte tillräckliga garantier för det fall att Sverige skall leva upp till lämnade förpliktelser till samerna. Det är därför nödvändigt att en ny rättslig och annan ordning tillskapas för det fall att samerna skall kunna finnas kvar som etnisk minoritet i Sverige. Vid jämförelse med andra

urbefolkningsminoriteter har samerna inte utsatts för det nakna våld

och förtryck som gäller för exempelvis Sydamerikas indianer. Det hindrar inte att den statliga samepolitiken i Sverige får till resultat att förutsättför samerna som folk gradvis och i tysthet hela tiden försämras till ningarna den punkt då det samehälleliga och kulturella underlaget är så uttunnat att samefolket inte längre är ett folk på denna jord.” Som ett alternativ till fortsatt rättslig prövning av de grundläggande samiska rättigheterna

anges i framställningen att samerna är beredda att

tillsammans med företrädare för

majoritetsbefolkningen lägga fast de sam-

iska rättigheterna och de övriga grunder som måste finnas för att vidta konkreta åtgärder och på så sätt forma den framtida samepolitiken. Dessa krav har därefter bl.a. följts upp av beslut av senare landsmöten och då senast år 1988 genom den då antagna resolutionen.

- vetorätt (framställningen 1. Medbestämmande och direktiven)

Vid samernas landsmöten har fastslagits i de resolutioner som antagits att samerättsutredningen som övergripande uppgift skall ha att arbeta fram förslag som stärker samernas rättsliga ställning som folk. Det har framställts krav om att det är av särskild vikt att utreda och fastslå bl.a. den grund-

Särskilda

348 yttranden

medbestämmande i lagstiftläggande rätten till land och vatten innefattande ningsfrågor. Det har även uttryckts krav på vetorätt i frågor som berör nyttjande av mark och vatten över vilka samerna förfogar (bruksrätt). Genom att det i direktiven sägs dels att varken ett eventuellt nytt organ beeller något annat samiskt organ bör tilläggas några konstitutionella fogenheter, t.ex. medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor, och dels att det inte heller bör införas någon ordning med vetorätt för samiska organ vad gäller förvaltningsbeslut har, som vi ser det, frågan om ett reellt samiskt inflytande blockerats. Vi vill betona att frågan om medbestämmandelvetoär lika aktuella. rätt är grundläggande krav för samerna och som fortfarande

2. Individuell contra kollektiv rätt till mark och vatten (kap. 2.2.5)

I utredningen återges beslutet från landsmötet 1988 där det bl.a. ställdes krav på grundlagsskydd för våra hävdvunna rättigheter, som skulle ge ett förstärkt skydd mot exploateringar i Sapmi, garantier för språkets befästande och samiskt i beslutsprocessen. Kravet på grundlagsinflytande har av utredningen framställts som i första hand skydd för rättigheterna avvisats. gälla rätten till mark och vatten och har Utredningen återger mycket riktigt att vad vi samer önskar få reglerat är inte den enskilda individens rätt utan det samiska folkets kollektiva rätt till mark och vatten. Mot detta framhålls att Sverige anser att mänskliga rättigheter är individuella, varför det av principiella skäl inte går att grundlagsskydda samernas hävdvunna rättigheter. behöver dock, som vi ser det, Att Sverige håller sig till denna tradition inte innebära att en minoritetsgrupp, som utgör en urbefolkning i landet, inte skall kunna ges kollektivt ägande till den mark de brukar och bebor. Då urbefolkningar i andra delar av världen getts kollektivt ägande vill vi föreslå att samerna i grundlag ges denna rätt.

3. Sametinget (kap. 3)

a) Erkännande av samernas status som ett eget fok och sametingets befo-

genheter Tillsammans med förslaget om grundlagsbestämmelse och inrättandet av ett sameting får samerna ett erkännande och status av att vara ett eget folk. Sametinget måste ge samerna möjlighet att själva få bestämma över sin kulturella och därmed näringsmässiga utveckling. funnit att inhemska mi- Utredningen har tidigare i folkrättsbetänkandet noriteter och urbefolkningar i andra länder, som liksom samerna omfattas av artikel 27 i 1966 års konvention om medborgerliga rättigheter, i stor utsträckning har egna beslutande organ. I Norge har inrättats ett sameting, där val till tinget sker för första gången i höst. I Finland finns sedan 1976 ett samiskt folkvalt organ. Vid en internationell bedömning kommer, med rätt eller orätt, de norska och finländska samernas rättsliga ställning att framstå som betydligt starkare än de svenska samernas, såvida inte ett sameting inrättas i Sverige. Det

Särskilda 349

yttranden

vore även ur nordisk synvinkel olyckligt om samernas ställning skulle bedömas olika i de tre länderna. Hur samernas krav på representation i Nordiska rådet kan komma att bemötas kan bli avhängigt om samerna i Sverige har ett eget folkvalt organ. I varje fall måste det vara svårt för de nordiska regeringarna att avvisa samerna när de kan uppvisa att de är ett folk med egna folkvalda parlament. I landsmötesresolutioner har uttalats att Sametinget måste få reella befogenheter att besluta i frågor då mark och vatten skall användas för andra ändamål än samiska. En av hörnstenarna i samernas rätt till mark och vatten är skyddet av rennäringens vinterbetesmarker. Sametinget föreslås få varken inflytande eller medbestämmande när det gäller skyddet av vinterbetesmarkerna mot skogsbruksåtgärder. Direktiven har här inte lagt hinder i vägen för utredningen att föreslå en befogenhet för Sametinget - och samebyarna sakägare - att utöva medbestämmande. Samerna föreslås inte heller få reellt inflytande genom rennäringsdelegationerna över sin näringsutveckling. Det kan därför mot denna bakgrund och särskilt när utredningen på så sätt skyggar för samisk rätt till mark och vatten när den ställs mot svenska intressen vara befogat att noga granska införandet av ett sameting. Sametinget föreslås i övrigt få sådana befogenheter som samiska organisationer i stort sett har redan i dag eller kan tilläggas.

b) Statlig förvaltningsmyndighel (3. 6.3) Utredningen framhåller att sametingets uppgifter ger vid handen att det får karaktären av förvaltningsmyndighet. Detta stärks också av att det är regeringen som formellt kommer att förordna de valda ledamöterna. För statliga myndigheter gäller att regeringen har rätt att ge direktiv för verksamheten och att myndigheten i princip har att verkställa regeringens politik. Utredningen påpekar dock att då sametinget genom sin organisation och sitt ändamål får en särskild ställning bör man kunna utgå från att regeringen iakttar återhållsamhet när det gäller att utöva sin direktivrätt gentemot sametinget. Vi skulle emellertid önska att sametinget finge formen av en samernas riksdag, men p.g.a. de kringskurna direktiven har detta inte varit möjligt att uppnå. Vi har därför fått acceptera konstruktionen och att sametinget närmast kan ses som regeringens organ före ett samiskt.

4. Domänverkets upplåtelser (kap. 7.1.3) Då statens marker nedanför odlingsgränsen förvaltas av domänverket innebär detta att upplåtelser av skogssamebyarnas åretruntmarker görs utan att samerna har möjlighet att påverka besluten. Det är fråga om nyttjanderätter av olika slag som mark för sportstugor etc., men även upplåtelser av jakt och fiske. Upplåtelseavgifterna behålls dessutom av domänverket. Mot bakgrund av den analys utredningen gör av den samiska rätten kan vi inte finna att det saknas skäl att nu förändra rennäringslagen så att åretrunt-

350 Särskilda yttranden

markerna nedanför odlingsgränsen i lag ställs i paritet med åretruntmarkerna ovanför odlingsgränsen. Även om det finns möjlighet för utredningen att komma tillbaka till frågan i slutbetänkandet ser vi den så viktig och i tiden angelägen att vi finner att frågan måste bli föremål för särskilda överväganden inom regeringskansliet i samband utarbetande av propositionen i anledning av utredningens nu framlagda förslag.

5. De särskilda skyddsreglerna gentemot storskogsbruket (kap. 10.6) a) Åretruntmark - vinterbetesmark Utredningen föreslår att den som äger eller brukar mark inom renskötselområdet inte får vidta mer omfattande eller för renskötseln ingripande skogsbruksåtgärder utan att berörd sameby bereds tillfälle att samråda. Utredningen lämnar emellertid olika förslag på vad som skall gälla för samrådet om det inte leder fram till överenskommelse. Gäller samrådet som skall vidtas på åretruntmarkerna fordras åtgärder tillstånd om parterna inte blir ense, men om samrådet gäller vinterbetesmarkerna behövs däremot inte något tillstånd om parterna är oense. Det innebär att det på samma sätt som tidigare kommer att vara möjligt att göra ingrepp på vinterbetesmarkema utan att samebyn kan göra något för att freda markerna annat än att hos domstol pröva skogsbruksåtgärdens laglighet. Vi awisar därför det förslag som lämnats beträffande vinterbetesmarkerna, 27 §. Utredningen har ingående redogjort för de problem skogsbruket åsamkar rennäringen och påvisat att problemen är störst på vinterbetesmarkerna. Det framstår härför som ologiskt och verkningslöst att ge vinterbetesmarkerna ett svagare skydd än vad som ges åretruntmarkerna. Således bör råda, varför det även för vinterarbetesmarkerna bör införas ingen skillnad tillståndsplikt såvida inte överenskommelse kan träffas om skogsbruksåtgärden.

b) Särskilda områden Inom åretruntmarkerna skall enligt 28 § ägare eller brukare av mark oavsett brukningsenhetens storlek bereda sameby tillfälle till samråd när en slutavverkning avser vissa särskilda områden. Om samebyn inte medger att avverkning får ske skall skogsvårdsstyrelsen pröva tillståndsfrågan. En sådan ordning föreslås för övrigt i samband med översynen av skogsbruket i och inte direkt förestavat av fjällnära skogar, dvs. då från skoglig synpunkt analys av bruksrätten. Vi vill här påtala att förslaget, som anger åretruntmarkerna som gräns för samråd, för rennäringen i Jämtlands län och Idre sameby kommer att i det närmsta sakna värde. Det som bestämmelsen avser att skydda, dvs. hänglavsskog, flyttled, nattbetesplats m.m., finns i dessa områden belägna utanför renbetesfjällen, som är gräns för åretruntmarkerna.

sou 1989:41 Särskilda yttranden 351

De för rennäringen så betydelsefulla hänglavsskogarna, nattbetesplatserna m.m. blir således inte skyddade. Det förslag som lämnas av utredningen har i denna del för rennäringen i Jämtlands län uppenbara brister.

6. Rennäringsdelegationen (kap. 10.8.4) Utredningen medger att rätten att upplåta nyttjanderätten till mark och vatten ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör överföras till samerna. Ändock lämnas inte något förslag till lagreform. Vi vill mot bakgrund av att högsta domstolen bl.a. funnit att samernas rätt till jakt och fiske har sådan styrka att det kan ifrågasättas om staten har rätt att upplåta rätten ge följande förslag: Fråga om upplåtelser beslutas i dag av rennäringsdelegationen, i vilken samiska representanter ingår. Vi anser att delegationens sammansättning bör förändras så att samerna från att vara i mindretal får majoritetsställning. Som det redovisats i utredningen har samerna i dag tre ledamöter av delegationens åtta. För att inte göra några andra förändringar i delegationens sammansättning föreslås att samerna får ytterligare två ledamöter och att ordföranden skall utses bland de samiska ledamöterna. Utredningen anför att samerna som minoritet och urbefolkning enligt folkrätten har rätt att bestämma över sin kulturella utveckling. Helt logiskt bör gälla att samerna även skall ha rätt att bestämma över sin näringsutveckling. Då rennäringsdelegationen - och motsvarande organ inom länslän - utöver upplåtelsefrågor även beslutar i frågor styrelsen i Norrbottens som direkt berör näringens utveckling är det uppenbart att folkrätten och artikel 27 om mänskliga fri- och rättigheter ger stöd för att samerna skall ha reellt inflytande på de beslut rennäringsdelegationen har att fatta.

Tillsättande av samerättsutredningen är att se som ett politiskt alternativ till fortsatt - nationellt

domstolsprövning och internationellt - av de rättsliga

och andra grunderna för att samerna skall få kulturella och materiella förutsättningar att vara ett folk med egen kultur. De förslag utredningen framlägger uppfyller inte de krav som måste ställas, för att dessa förutsättningar skall uppfyllas; perspektivet är kort och insikten begränsad! Det erbjudande Samernas landsmöte lämnade år 1981 efter högsta domstolens dom i skattefjällsmålet har inte följts upp med konkreta förslag till reformer i de delar där samiska intressen ansetts stå mot svenska. Detta har lett till bl.a. direkta inkonsekvenser som ifråga om skyddet för vinterbetesmarkerna och hänsyn i skogsvårdslagen till renskötselrätten som enskild rätt samt frågan om det samiska inflytandet i rennäringsdelegationen och när det gäller skogssamebyarnas rättsliga ställning. Utredningens förslag i här berörda avseenden ändrar därför inte grundläggande brister i statens samepolitik och motverkar på så sätt inte den situation som leder till fortsatt uttunning av det kulturella och samhälleliga underlaget för samerna som folk.

Särskilda

352 yttranden

Av Ulla Barruk-Sunna och Lars-Nila Lasko

sakkunniga

Enligt direktiven skall samerättsutredningen utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen och samtidigt behovet av ett samiskt organ som kan företräda den samiska överväga folkgruppen. Eftersom direktiven inskränker till ett utredningsbehandlande innebär detta att utredningen, liksom de av endast en samisk basnäring i Sverige om samerna, mycket kommit att flesta av statliga utredningar handla om rennäringen. Det är viktigt att stärka rennäringens rättsliga ställning. Dock borde det i utredningens direktiv ingått att även se över de övriga samiska basnäringarnas rättsliga ställning och lägga fram förslag hur de samiska näringamas ställning kan förbättras och stärkas. Som bekant är fiskesamernas situation så kritisk att samiskt fiske som huvudnäring troligen ej kommer att överleva, samt deras rättsliga ställning är mycket svag. Bland de samiska har även sameslöjden en stor betydelse, vilket basnäringrna framgår av sameorganisationernas nyligen framlagda sameslöjdsutredning. Även rättigheterna inom sameslöjden är svaga och bör ses över. Utred- Samernas folkrättsliga ställning SOU ningen har i sitt första betänkande 1986:36 konstaterat att, förutom rennäring, har fiskesamernas näring och som materiell förutsättning för samekulturen, ett starkt folksameslöjden, Utifrån dessa konstateranden från utredningen bör det rättsligt skydd. bör tillkomma vad avser stärkandet av de övervägas om inte tilläggsdirektiv samiska rättsliga ställning eller att en särskild utövriga basnäringarns redning bör tillsättas för dessa frågor. Avseende förslag om stärkandet av rennäringens ställning har vi velat gå avsevärt längre än vad utredningen har gjort. Man kan i och för sig inte urskilja någon kulturfaktor som är helt avgörande för den samiska kulturen. en särställning i samisk kultur. Det Dock, intar de samiska basnäringarna finns därför all anledning att se över ett kraftigt utökat skydd för rennäringen. Vi har härvidlag, såsom påpekats, velat gå avsevärt längre i förslagen om stärkandet av rennäringens ställning än vad utredningen gjort. Således borde en reellare möjlighet för Sametinget tillskapas för att kunna påverka och besluta om markanvändningen i renskötselområdet i form av bl.a. vetorätt. skydd tillkomma för Enligt vår mening borde vidare ett förstärkt renskötselns vinterbetesområden, som är renskötselns mest betydelsefulla betesområden och som i dag har ett mycket svagt skydd. Bland rennäringsfrågorna borde särskilt utsatta renskötselgrupper såsom bl.a. skogssamerna och skyddet för skogsrenskötseln uppmärksammas särskilt. Behovet för tillkomsten av ett samiskt folkvalt organ är stort. Som framfinns redan ett sameting i Finland sedan början av gått av utredningen 1970-talet. Även i Norge tillkommer ett sameting inom kort. Sametingen i Finland och Norge har tillkommit efter krav från de norska och finska samerna och samiska organisationerna. På nordisk nivå har samernas högsta gemensamma organ, Nordiska samerådet, uttalat om inrättande av same-

Särskilda yttranden 353

ting. I Sverige har framförallt Riksorganisationen Same Ätnam (RSÄ) arbetat för tillkomsten av ett sameting. Utifrån de motiveringar utredningen lämnat och utifrån huvuddelen av de samiska organisationernas ståndpunkt i frågan ställer vi oss därför helt bakom förslaget om att inrätta ett sameting och ser det som en nödvändighet för att tillvarata och framföra gemensamma samiska intressen. Vi har därvidlag inte funnit något skäl som tillräckligt starkt för att inte inrätta ett sameting. Det finns i dag inte heller något alternativt representativt samiskt organ eller organisation till ett sameting. Redan inrättandet av ett sameting är ett steg framåt för samerna. Ett representativt samiskt organ för samerna i Sverige bör således tillkomma. Sametinget har i förslaget för rennäringen getts en viss beslutanderätt som vi anser vara otillräcklig. Även viss annan beslutanderätt har tillagts Sametinget i förslaget. Beslutanderätt i frågor för övriga samiska näringar har ej behandlats av utredningen. Enligt vår mening borde sametinget redan i inledningsskedet tillagts en hög status genom en kraftigt beslutanderätt för samerna. Vi utgår härvidlag från att Sametinget utvidgad allt eftersom kommer att få en sådan utvidgad beslutanderätt, vilket också framgår av utredningen. Det är vidare viktigt att Sametinget ges tillräckliga resurser för att kunna fullfölja uppställda mål. Sålunda borde bl.a. antalet handläggare vid Sametinget utökas på så vis att en handläggare finns för varje samisk basnäring samt tillräckligt antal handläggare för övriga delar av samisk kultur. Angående placeringsort för samertinget anser vi det viktigt med tanke på sametingets betydelse för hela den samiska folkgruppen i Sverige att sametinget placeras centalt inom sameområdet. Hävidlag torde de samiska huvudorganisationernas ståndpunkt i frågan vid yttrande över betänkande utredningens ha en avgörande betydelse. Vi avser därför inte ge ett särskilt förslag om placeringsort för sametinget. Utöver direktiven har utredningen fått vissa särskilda frågor att se över såsom tillkomsten av en grundlagsförändring. Utredningens förslag innebär att statens folkrättsliga förpliktelser i grundlagen endast skall framgå som

ett tillägg i målsättningsparagrafen i regeringsformens första kapitel. Det är

viktigt att staten markerar den samiska folkgruppens och samiska kulturens betydelse i grundlagen enär folkrätten ger ett så starkt stöd till samerna. Vi anser det viktigt att samernas rättigheter och ställning, utifrån det starka folkrättsliga skydd som samerna har, manifesteras i grundlagen. Därvidlag har vi sett det som viktigt att statens förpliktelse mot samerna intas i ett särskilt grundlagsstadgande och som får ett reellt innehåll. Så har skett i många stater varför vi här har ansett att Sverige i internationellt och nordiskt hänseende inte bör lägga sig på en lägre nivå i den rättsliga statusen för urbefolkningen.

354 Särskilda yttranden

Av sakkunnige Tage Östergren

för Landsförbundet Svenska Samer (LSS) kämpar för ”små samer viktiga samekulturen. Det finns 8.000 samer i norr, som ej är med i sameby. har blott 2.000 medlemmar totalt. Samebyarna som SSRs landsmöte antagit LSS följer 1968 års samepolitiska program,

(Israel Ruongs politik).

SSR och Same Monopolsverige styr genom sina anslag till Samefolket, Ätnam. Misshagliga som LSS (364 medlemmar) vägras anslag. I princip folk av 51 som överröstar 49 av 100 varav ingen är same styrs samemas Detta trots att samerna har stöd av inter- (demokratisk lagstiftning”). nationella konventioner, de viktigaste av 1950 och 1966, och av regeringsforrnen 2:15 samt 1:2. Dessa grundlagsregler slås dock ut av regeringsformen 11:14. Se Bertil Bengtssons votum i NJA 1981 s. 1. Avgörande på

sitt område är 2:18 RF (expropr) SOU 1983:67 s. 67.

om samernas

I. Bestämmelsen i 1971 års lag, övergångsbestämmelserna,

uteslutande rätt till begagnande av bl.a. de awittrade skattefjällen, tillkom allierade renbetesfjällen, genom att vpk genom John Takman sig med all övrig opposition mot propositionens förslag. Tomas Cramér

hade SSRs uppdrag att främja detta. riksdagsman i motion II. Cramér lyckades i praktiken, genom behjärtade 1982/83:54 och få fram lagutskottet 30 om 137, stoppa proposition sameallmänningarna, data som år senare än 1971 års lag och tolkar 1981 Domstolsverket lade års dom i riksdagen, ej minst i kammardebatten. detta till grund för att officiellt varna inskrivningspå SSRs anhållan myndigheterna vid domstolarna mot att bevilja köpare lagfart när säljaren staten saknade lagfart. Efter 1981 var Cramér invald i LSS styrelse.

Målen Altevatn 1963-68 och skattefjäll 1966-81 bidrog liksom det av Gautomålet, som det gällde att försvara, se Cramér igångsatta viktiga riksdagstrycket samt Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 23 vol, 1966- Cramér m.fl.: Studier i renbeteslagstiftning Norstedt 1987. Jämför 1970.

skulle 1988 vara omöjlig. Den

Utan I-II (långsiktigheten) förlikningen

Hans Stark personligen, varvid tillkom vid konferens med justitiekansler Cramér för det fall staten skulle få lagfart ingav PM, för att säkra samerna på skattetjällen men gäller givetvis redan nu och Jörgen Bohlin överväger Det är Bohlin att biträda förlikningen, som är gynnsam för huvdmännen. och Cramér - - som har fullmakter i målet med det ansvar inför ej annan huvudmännen som därmed Förlikningen innebär att staten har en följer. under det att ”lappallmogen” dvs.

blott nominell (innehållslös) äganderätt

till de allmänna undantag i avsamerna har den fulla dispositionsrätten Detta är likvärdigt med ett lantmäteriservivittringen som kallas skattefjäll. som finns, en civilrätt som tut, en av de starkaste juridiska rättigheter erkändessutom stödes på civilrätten urminneshävd, som högsta domstolen de 1981 i skattefjällsmålet och som endast kan fråntas en ägare av denna

sou 1939:41 Särskilda yttranden 355

civilrätt genom expropriation. På detta har skatteljjällsmålet, som startades efter ingående förarbeten under Israel Ruoungs ordförandeskap 1966, åren 1981 och 1988 medfört ett starkt värn för samerna, och parterna i förlikningen är ense om att detta värn gäller redan nu och att det gäller även om staten skulle få lagfart på skattefjällen. Riksdagen har antytt att staten skulle kunna få sådan lagfart. Därför har 1988 års garanti för samerna mycket stor betydelse om kronan, som nu, saknar lagfart och med samma kraft om kronan nu eller senare skulle få idéen att skaffa sig lagfart på samernas urgamla skattefjäll, där samerna enligt 1646 års frihetsbrev satt och hade jakrätt redan under norsk tid före 1645. Se akten i skatteliällmålet, såväl Östersundsmålet i HD avgjort 1981 efter sju månaders huvudförhandling, som Svegmålet, med tre PM om avvittringen och 40 sidor kritik av 1981 års HD-dom. - Ovan odlingsgränsen av 1873 i Lappland råder utanför enskild mark - samma förhållanden som enligt skattefjällsmålet dvs. även där är marken ett allmänt undantagi awittring- 1966-1981-1988, en som innebär disposition av marken till samerna, stödd av urminneshävd. Ej heller där kan enskild same utanför sameby berövas sin civilrätt, urminneshävd, på annat sätt än genom expropriation. Detta framgår av professorn, excellensen m m Östen Undéns verk Svensk Sakrätt, där urminnes hävd behandlas. Hans Stark har också uttryckligen förklarat sig välvillig till förlikning i Gautomålet (Lappland ovan odlingsgränsen) på awittringens bas 1841-1873. 1988 års förlikning med JK bilägges. Vad parterna undertecknat gäller och skall av tingsrätten genom dom fastställas (RB 17:6). Eventuell tolkning får ske i senare rättegång, om konkret behov uppstår. - 1971 års lag antogs provisoriskt, riksdagen uttalade att om behov därav uppstod vid lagakraftvunnen dom ”får lagen självfallet ändras”. 1981 års HD-dom om urminneshävd samt 1988 års förlikning måste just på sådant sätt respekteras. Den oriktiga föreställningen, att en samisk ägare av t.ex. jakt- och fiskerätt på grund av urminneshävd, skulle kunna regleras bort” från sin rätt genom vanlig lag utan expropriation, vilar på det av HD 1981 bortdömda falsariet lapprivilegium (privilegium odiosum som judarna fick av Gustaf III - endast bo i fyra städer, ej gå ed, ej äga fast egendom etc). 1886 och 1898 års lagar vilade på urminneshävd, sedvanerätt, för urbefolkningen samerna och denna princip förklarade HD 1981 vara den princip som alltid gällt och nu gäller. Däremot tog HD ej ställning till ”awittringens lantmäteriservitut till lappallmogens förmån i form av allmänna undantag - endast formellt ägda av kronan - i avvittringen”. Här finns både kameralrättsliga (avvittringsutslagen m.m.) och offentligrättsliga inslag som HD trots yrkanden med sin enbart privaträttsliga syn på målet (se akten i Svegmålet). förbigick 1988 års förlikning tar upp detta i Svegmålet - ett självständigt mål. Lagtexten måste otvetydligt garantera Samernas, lappallmogens, uteslutande rätt till sitt eget område, och enskild sames okränkbara rätt enligt avvittring och urminneshävd, som ovan sagts.

sou 193941

356 Särskilda yttranden

1 till Östergren.: särskilda yttrande

Bilaga

J USTITIEKANSLERN

1988-12-09 1308-81-5

Svegs tingsrätt

Angående målet om renbetesfjällen

får vi - i målet - meddela nedanstående.

Efter överläggning partsombud

beaktande av vad som förekommit vid Cramér uttalar följande. Under 137; lagutskottet nr 30 avsnitt behandlingen av prop. 1982/83:54 (motion samt kammardebatten) hävdar samerna att det alltid sameallmänningama och handläggning att skattefjälskall läggas till grund för statens handlande

len avsatts till samernas (lappallmogens) uteslutande begagnande genom

1841 om bestämmande av avvittringsutslag enligt kungl brev den 20 april renbetestrakter. Awittringen avsåg att för säkra gränser för lappallmogens I Jämtlands län har därvid

all framtid slutligt reglera jordfördelningen.

moderna lantmäteribestämda fastigheter, som tillägnats lappalluppkommit allt framgent framför alla andra och mogen, som alltså har första rätten renbetesfjällen och de till detta skall städse beaktas i alla frågor beträffande Gällens utvidgning inköpta fastigheterna. att staten icke har någon erinran mot detta uttalandes Knös förklarar även har att beakta innehåll men vill påpeka att man i angivna frågor bestämmelserna i 1971 års rennäringslag, jämförda med vad högsta dom-

stolen anfört i sin dom den 29 januari 1981 i det s.k. skattefjällsmålet. av staten återkallar Cramér sina huvudmäns talan i Efter denna förklaring målet. är ense om att staten skall till Cramérs huvudmän utge 10 000 Parterna kronor i ersättning för utlägg i målet. Parterna måtte fastställa denna förlikning. begär att tingsrätten

Tomas Cramér Gustaf Knös

Särskilda yttranden 357

Bilaga 2 till Östergrens särskilda yttrande

1989-02-01 1308-81-5

Svegs tingsrätt Ang. målet om renbetesüällen (T 96/88)

Det är uppenbart att betydelsen och innebörden av överenskommelsen den - vilket bl.a. framgår av framställningen 9 december 1988 innesluter om att tingsrätten måtte fastställa förlikningen följande lydelse av fjärde stycket. Efter denna förklaring av staten, varigenom 17:6 RB är förlikning enligt träffad mellan parterna, återkallar Cramér sina huvudmäns talan i målet i övrigt. Emot återkallelsen har staten ingen erinran.

Tomas Cramér Gustaf Knös

sou 1989:41 359

1 Bilaga

Beslut och som rör mellan

avgöranden avvägningen rennäringens intressen och motstående intressen

sou 1989:41 1

Bilaga 361

Innehåll

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 364

Upphävande av renskötselrätt 365 enligt 26 § rennäringslagen (1971:437) 1. Regeringsbeslut 1975-12-18, nr 570/75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 365 2. Regeringsbeslut 1981-06-11, nr 713/81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 366 3. Regeringsbeslut 1986-10-09, nr 384/86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367

Otillåten ändring av 30 § markanvändningen, rennäringslagen (1971 .437) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367 4. Hovrättens för Övre Norrland beslut 1986-02-05, SÖ 2020 . . . 367 4a. Hovrättens för Övre Norrland dom DB 1126 . . . . 1988-10-27, 368 5. Justitieombudsmannens beslut 1973-11-01, nr 2589/1972 . . . . . 368

Tillstånd

enligt skogsvårdslagen (1979:429) till avverkning av svårför-

yngrad skog m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 369 6. Regeringsbeslut nr 29/85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1985-04-18, 369 7. Regeringsbeslut 1985-04-18, nr 31/85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 370 8. Regeringsbeslut nr 1488/83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1983-10-06, 370 9 Regeringsbeslut 1985-04-18, nr 2618/83, 256/84, 340/84, 1723/ 84, 2416/84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 370 10. Skogsstyrelsens beslut 1985-04-25, nr 1821/84. . . . . . . . . . . . . . 371 11. i Norrbottens Skogsvårdsstyrelsens län beslut 1985-04-22, nr 21-03/84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 371

Tillstånd enligt lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 371 12. Skogsstyrelsens beslut 1984-08-03, nr 1060-1062/84 . . . . . . . . 371 13. i Norrbottens Skogsvårdsstyrelsens län beslut 1985-04-29, nr 164 och 165/85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 372 14. i Norrbottens Skogsvårdsstyrelsens län beslut 1985-04-29, nr 166/85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 373

Fastställande av detaljplan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 373 15. Regeringsbeslut 1974-05-10, Pl 520 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 373 16. Regeringsbeslut nr 25, Pl 2437 . . . . . . . . . . . . . . .. 1979-08-30, 373

362 Bilaga

17. 1980-01-24, nr 15, Pl 2058/78 . . . . . . . . . . . . . 374 Regeringsbeslut 18. 1981-01-29, nr 61, Pl 1584/79 . . . . . . . . . . . . . 375 Regeringsbeslut 19. 1982-05-06, nr 36, Pl 929/81 . . . . . . . . . . . . . . 375 Regeringsbeslut 20. 1982-05-06, nr 33, Pl 2371 . . . . . . . . . . . . . . . . 376 Regeringsbeslut 21. 1982-02-04, nr 18, Pl 3186 . . . . . . . . . . . . . . . . 376 Regeringsbeslut 22. 1983-10-06, nr 26, Pl 1348/82 . . . . . . . . . . . . . 377 Regeringsbeslut 23. 1984-11-15, nr 20, Pl 920/84 . . . . . . . . . . . . . . 377 Regeringsbeslut 24. 1980-12-18, nr 63, Pl 2717/78 . . . . . . . . . . . . . 378 Regeringsbeslut 24a. 1987-06-25, nr 39, Pl 1927 . . . . . . . . . . . . . . . . 378 Regeringsbeslut 25. i Vilhelmina kommun beslut 1982-04- Kommunfullmäktiges . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 379 13, nr 1978.408, 634.312 26. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 379 Flygplatsen i Arvidsjaur

Tillstånd . . . . . . . . . . . . 381 till vattenföretag enligt vattenlagen (1983:291) 27. 1979-03-08, nr 30, 2838/77 . . . . . . . . . . . . . . . . 381 Regeringsbeslut 28. 1980-06-26, nr 91, 2015/76 . . . . . . . . . . . . . . . . 382 Regeringsbeslut 29. 1980-11-06, nr 18, 1315/80 . . . . . . . . . . . . . . . . 383 Regeringsbeslut 30. 1980-12-18, nr 33, 1548/79, 1051, 2650/80 . . 383 Regeringsbeslut 31. 1981-03-26, nr 26, 2317/74 . . . . . . . . . . . . . . . . 384 Regeringsbeslut 32. 1981-04-09, nr 51, 1735/78 . . . . . . . . . . . . . . . . 384 Regeringsbeslut 33. 1986-01-30, nr 15, 831/85 . . . . . . . . . . . . . . . . . 385 Regeringsbeslut

Beslut om ersättning enligt gruvlagen (1974:342) och minerallagen

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 386 (I 974.890) 34. i norra distriktet beslut 1969-10-08 vid utmåls- Bergmästarens i Gällivare malmfält . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 386 förrättning 35. i norra distriktet beslut 1971-10-28 vid utmåls- Bergmästarens i Gällivare malmfält . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 387 förrättning 36. i norra distriktet beslut i ärende nr 405, 137/80 387 Bergmästarens 37. Kammarrättens i Sundsvall dom 1982-08-21 nr 2820/1981 . . . 388

38. i norra bergmästaredistriktet beslut i ärende nr Bergmästarens 406-223/83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 388

39. i norra bergmästaredistriktet beslut i ärende nr Bergmästarens 406-99/82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 388

40. dom 1984-05-17, DF 21 388 Umeå tingsrätts, fastighetsdomstolen, 41. Hovrättens för Övre Norrland dom 1985-11-04, DT 1037 . . . 389

Koncession torv . . . . . . . . . . . . . . . . . . 389 enligt minerallagen (1974:890), nr 11, 835/81, 1947/81 . . . . . . . . . 390 42. Regeringsbeslut 1982-04-15, nr 8/82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 390 43. Regeringsbeslut 1981-06-17, 44. 1981-10-08, nr 925/81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 390 Regeringsbeslut nr 1983/81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 391 45. Regeringsbeslut 1981-11-05, nr 780/82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 391 46. Regeringsbeslut 1981-06-03, 47. i Västerbottens län beslut 1983-05-24, nr Länsstyrelsens

1 363

Bilaga

48. Länsstyrelsens i Jämtlands län beslut 1982-12-28, nr 11.1293- 1330-82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 392 49. Länsstyrelsens i Jämtlands län beslut 1984-11-12, nr 11, 1293- 702, 703-84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 393

Tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen (1 969.387) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 393 50. Koncessionsnämndens för miljöskydd beslut 1975-11-12, nr 127/75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 394

Fastställande av arbetsplan enligt väglagen (1971:984) . . . . . . . . . . . . 394 51. Statens vägverks beslut 1976-12-22, nr D 342, 76:1173 . . . . . . 395 52. Regeringsbeslut 1977-06-09, nr I 260 och 267/77 . . . . . . . . . . . 395

Ersättning enligt väglagen (1971:948) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 396 53. Luleå tingsrätts, fastighetsdomstolen, dom 1983-09-29, nr DF 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 396 54. Hovrättens för Övre Norrland dom 1984-11-15, nr DT 1042 . 396

Undantag från terrängkämingsförbudet i terrängkör ningslagen (1975:313) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 397 55. Länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1987-11-29, nr 11.112-1348-78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 397 56. Regeringsbeslut 1979-04-05, nr 2465/78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 397 57. Länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1980-11-24, nr 11.1291-1009-80. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 397 58. Regeringsbeslut 1981-09-19, nr 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 398 59. Länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1982-05-14, nr 11.1291-245-81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 398 60. Länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1983-02-28, nr 11.1291-1740-82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 398 61. Regeringsbeslut 1982-05-19, nr 24 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 398 62. Regeringsbeslut 1984-12-13, nr 8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 399

Upplåtelser enligt 32 § rennäringslagen (1971:437), mark . . . . . . . . . . 399 63. Lantbruksstyrelsens beslut 1984-01-18, nr 551, 4899/83 . . . . . 400 64. Regeringsbeslut 1985-02-14, nr 10, 2288/84 . . . . . . . . . . . . . . . . 400 65. Regeringsbeslut 1984-02-23, nr 21, 2373/83 . . . . . . . . . . . . . . . . 400 66. Regeringsbeslut 1984-06-07, nr 15, 692/84 . . . . . . . . . . . . . . . . . 400 67. Regeringsbeslut 1984-09-20, nr 36, 223/84 . . . . . . . . . . . . . . . . . 401 68. Regeringsbeslut 1981-04-30, nr 13, 509/81 . . . . . . . . . . . . . . . . . 401 69. Lantbruksstyrelsens beslut 1981-12 nr 551, 3386/81 . . . . . . . . . 401 70. Lantbruksstyrelsens eslut 1979-02-20, nr 551, 2222/78 . . . . . . 402 71. Lantbruksstyrelsens beslut 1980-07-30, nr 551, 4606/79 . . . . . 402 72. Lantbruksstyrelsens beslut 1985-04-01, nr 551, 2191/84 . . . . . 402 73. Regeringsbeslut 1984-12-06, nr 7, 1755/84 . . . . . . . . . . . . . . . .. 403

364 1

Bilaga

74. 1986-11-27, nr 17, 2166/86 . . . . . . . . . . . . . . . . 404 Regeringsbeslut

Upplåtelse av jakt och fiske . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 404

75. 1984-03-22, nr 24, 140/84 . . . . . . . . . . . . . . . . . 405 Regeringsbeslut 76. 1984-06-07, nr 46, 2104/83 . . . . . . . . . . . . . . . . 406 Regeringsbeslut 77. Regeringsbeslut 1982-05-06, nr 15, 557/82 . . . . . . . . . . . . . . . . . 406 78. beslut 1980-07-09 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 406 Lantbruksstyelsens 79. Regeringsbeslut 1982-09-16, nr 31, 944/82 . . . . . . . . . . . . . . . . . 407 80. 1983-08-25, nr 19, 1135/83 . . . . . . . . . . . . . . . . 407 Regeringsbeslut 81. 1984-04-05, nr 18, 2131/83 . . . . . . . . . . . . . . . . 407 Regeringsbeslut 82. 1985-02-14, nr 11, 2150/84 . . . . . . . . . . . . . . . . 408 Regeringsbeslut 83. 1985-02-14, nr 9, 2404/84 . . . . . . . . . . . . . . . . . 408 Regeringsbeslut 84. Lantbruksstyrelsens beslut 1983-06-28, nr 552, 5135/82 . . . . . 408 85. Lantbruksstyrelsens beslut 1983-06-09, nr 552, 4926/82 . . . . . 408 86. beslut 1983-06-09, nr 552, 4013/82 . . . . . 408 Lantbruksstyrelsens 87. Lantbruksstyrelsens beslut 1983-06-09, nr 552, 240/83 . . . . . . 408 88. beslut 1985-04-01, nr 552, 1079/85 . . . . . 408 Lantbruksstyrelsens

Domänverkets upplåtelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 409 89. J ustitieombudsmannens beslut 1979-06-14, nr 643/1978 . . . . . 409

Faktiskt förfogande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 410 90. 1977-02-17, nr 862/76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 410 Regeringsbeslut

Inledning

Enligt våra direktiv skall vi undersöka i vilken utsträckning rennäringens intressen har fått träda tillbaka för andra samhällsintressen vid markanvändning av olika slag och i vilken utsträckning hänsyn har tagits till den samlade effekten för rennäringen av olika exploateringar. Vi skall enligt direktiven göra en översiktlig genomgång av sådana beslut i markanvändningsfrågor som är av särskild betydelse för rennäringen. Syftet med undersökningen skall vara att få en uppfattning om hur intresseawägningen utfaller mellan å ena sidan rennäringens intressen och å andra sidan andra samhällsintressen vid prövning av markanvändningsfrågor. Vi har gjort en översiktlig genomgång av olika beslut i markanvändningsfrågor som på ett eller annat sätt berör rennäringen. Resultatet redovisas i denna bilaga. Arbetet med sammanställningen slutfördes i december 1987. Därefter har komplettering gjorts med ett par avgöranden som är särskilt intressanta. Sammanställningen gör inte anspråk på att vara fullständig.

sou 1989:41 1 365

Bilaga

Upphävande av renskötselrätt enligt 26 § rennäringslagen

m.m.

1.

1973 års riksdag beslöt att ett fredsförband skulle lokaliseras till Arvidsjaur. Sedan fortifikationsförvaltningen inkommit med förslag till erforderlig markanskaffning, beslöt 1975 års riksdag att ett övnings- och kasernområde om ca 7 000 ha skulle anskaffas för förbandet. Det föreslagna området låg söder om Arvidsjaurs samhälle och omfattade sådan mark där renskötsel enligt rennäringslagen fick bedrivas hela året. Området var i sin helhet beläget inom Mausjaure samebys betesområde. Dess norra del användes också som flyttningsled för Svaipa, Semisjaur-Njarg och Västra Kikkesjaure samebyar. Försvarsministern anförde i samband med propositionen om markförvärvet (prop. 1975:75) beträffande förbandets inverkan på rennäringen att det borde prövas närmare om inte delar av övningsfältet kunde användas för renbete även sedan förbandet hade satts upp. Försvarsministern anmodade därför i juni 1975 numera justitierådet Lennart Persson att som sakkunnig i samråd med fortifikationsförvaltningen verkställa utredning om inverkan på renskötseln av det nya förbandet. Regeringen upphävde år 1975 renskötselrätten inom kasern- och övningsområdet med stöd av 26 § rennäringslagen (regeringsbeslut 1975-12-18, nr 570/75). I beslutet anfördes vidare bl.a. att, sedan den ovannämnda utredningen redovisats, regeringen kunde komma att dels föreskriva i vilken omfattning området alltjämt skulle få användas för renskötseln, dels meddela föreskrifter om de åtgärder som skulle vidtas för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln. Regeringen erinrade också i beslutet om skyldigheten för arméchefen att bevaka att förbandet aktivt medverkade till att underlätta rennäringens fortsatta bedrivande. Beslutet innehöll slutligen ett åläggande för fortifikationsförvaltningen att väcka talan vid fastighetsdomstolen om den ersättning som skulle utgå för skada eller olägenhet för renskötseln som upphävandet av renskötseln medförde. Den sakkunnige avlämnade i september 1979 sitt betänkande. I detta konstaterades att renskötseln skulle påverkas främst genom att betesmark direkt och indirekt togs i anspråk och att flyttningar försvårades. Den med fredsförbandet sammanhängande utbyggnaden av Arvidsjaurs samhälle mot Arvidsjaursjön skulle medföra en försvårad flyttning norr om samhället. Höstflyttningen på Arvidsjaursjön kunde endast ske vid gynnsamma isförhållanden och sjön var därför en osäker flyttningsled. När sjön inte kunde användas, återstod möjligheten att flytta landvägen mellan samhället och sjön. (Frågan har varit föremål för prövning genom fastställande av förslag till utvidgning av stadsplan för Arvidsjaur, se beslut nr 24.) Det skulle inte längre bli möjligt att, som tidigare skett, låta renarna förflytta sig under betning förbi Arvidsjaur, utan kravet på flyttning med samlad hjord skulle bli ofrånkomligt. Härigenom skulle merarbete uppstå för vissa byar. Därutöver fick man räkna med en ökad press på området för fritidsändamål. Den

366 Bilaga 1

sakkunnige föreslog vissa tekniska anordningar för att eliminera eller minska olägenheterna för renskötseln. Sålunda föreslogs byggandet av nio rastbeteshagar och ett renstängsel om ca 13 km. Avsikten var att därigenom underlätta flyttningarna och medverka till bättre utnyttjande av betesmarkerna. I betänkandet förordades vidare ett intimt samarbete i framtiden mellan renskötarna, förbandsledningen och kommunen. Vissa olägenheteri form av merarbete, betesbortfall och ökad fritidsaktivitet kunde dock de skadeförebyggande åtgärderna inte eliminera. Särskilt Västra Kikkejaure och Mausjaure samebyar skulle drabbas av en del kvarstående olägenheter. I samband med att utbyggnaden av förbandsområdet igångsattes bildades en samrådsgrupp med representanter för byggledningen, entreprenörerna och berörda samebyar. Gruppens uppgift var att söka lösa de praktiska problem som uppstår vid flyttningarna av renar och vid annat renskötselarbete. Enligt den sakkunnige fungerade detta samråd väl. I beslut den 24 januari 1980 överlämnade regeringen betänkandet till fortifikationsförvaltningen för fortsatt handläggning och förordnade att fortifikationsförvaltningen skulle i samråd med lantbruksstyrelsen i första hand söka träffa frivillig överenskommelse med samebyarna i fråga om nödvändiga åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

2. Samebyarna framställde senare hos regeringen vissa yrkanden beträffande tekniska anläggningar utöver den som omfattades av den sakkunniges förslag. Kostnaderna för anläggningarna framgår av nedanstående uppställning.

Östra Kikkejaure 2362000 1163000 3525000

I ett beslut år 1981 förordnade regeringen (regeringsbeslut 1981-06-11, nr 713/81) i enlighet med 27§ rennäringslagen att 2 362 0()0 kr. skulle av fortifikationsförvaltningen utbetalas till lantbruksnämnden i Norrbottens län för uppförande av de anläggningar som den sakkunnige föreslagit jämte viss stängselförlängning. Fortifikationsförvaltningen skulle vidare bekosta det framtida underhållet av dessa anläggningar. Frågan om finansiering av och uppförande av övriga anläggningar fick enligt regeringsbeslutet prövas i annan ordning.

Bilaga I 367

I enlighet med föreskriften i beslutet om upphävande av renskötselrätten pågår alltjämt prövning enligt expropriationslagen av resterande ersättningsfrågor vid fastighetsdomstolen i Luleå.

3. Domänverket ansökte i februari 1986 om regeringens tillstånd att till Kiruna kommun försälja ett ca 220 ha stort område av staten tillhöriga fastigheten Kiruna 1:1, belägen ovanför odlingsgränsen i Kiruna kommun. Marken skulle användas för tätbebyggelse. Kiruna kommun och Laevas sameby hade träffat överenskommelse om att kommunen skulle betala ersättning för betesförlust med 157 275 kr. och vidta vissa åtgärder för att underlätta renflyttningen. Samebyn hade därefter medgivit försäljningen och att renskötselrätten upphävdes. Regeringen godkände försäljningen och upphävde med stöd av 26 § rennäringslagen renskötselrätten inom den fastighet som kunde komma att bildas av det försålda området (regeringsbeslut 1986-10-09 nr 384/86). Regeringen föreskrev dock att renar fick hållas på bete inom fastigheten i den mån detta inte förhindrades genom bebyggelse. Regeringen påtog sig också ansvaret för den avtalade ersättningen.

Otillåten ändring av markanvändningen, 30 §

rennäringslagen

4. Sedan regeringen avslagit Jåkkåkaska samebys besvär i ett tillståndsärende enligt 19 § skogsvårdslagen (se beslut nr 7) har samebyn väckt talan mot staten vid Bodens tingsrätt med yrkande att tingsrätten fastställer att domänverkets avverkning i det aktuella fallet står i strid med bestämmelsen i 30 § rennäringslagen om förbud mot ändrad markanvändning. Samebyn har vidare yrkat att avverkning inte får ske innan lagakraftägande dom föreligger. Samebyn uppgav i stämningsansökan att ifrågavarande områden

utgjorde huvuddelen av det i dag enda kvarvarande samlade betesområdet i

denna del av byns totala betesområde. Byn underströk att talan fördes i självförsvar och som enda återstående möjliga väg för byn att kunna driva en rationell renskötsel. Tingsrätten fann i ett beslut den 20 maj 1985 att samebyn inte visat sannolika skäl för sin fastställelsetalan och lämnade begäran om avverkningsförbud utan bifall. Beslutet fastställdes av hovrätten. Hovrätten uttalade att samebyn inte visat sannolika skäl för påståendet att de aktuella avverkningarna innebar ändrad markanvändning enligt 30 § rennäringslagen. Hovrätten påpekade att ”nya avverkningar eller awerkningsmetoder i och för sig kan innebära ändring av markanvändningen i rennäringslagens mening. I detta fallet var dock avverkningarna, i förhållande till samebyns sammantagna betesarealer, av mycket

368 Bilaga 1

begränsad storlek. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd. Målet är i huvudsaken ännu inte avgjort i tingsrätten.

4a.

Domänverket hade fått tillstånd av skogsvårdsstyrelsen att inom Sirkas samebys renbetesmarker (åretruntmarker) avverka ca 350 ha skog m.m. Sedan avverkningarna slutförts väckte samebyn åtal för skadegörelse mot domänverkets regionchef, skogsdirektören M, som beslutat om åtgärderna. Samebyn hävdade att åtgärderna skett olovligen eftersom samebyn motsatt sig dem. Skogsvårdsstyrelsens tillstånd saknade enligt samebyn betydelse i detta sammanhang. Samebyn framhöll att skogsbruksåtgärderna tvingat samebyn att i sin planering avstå från att nyttja drygt 35 kmz betesmark beroende bl.a. på att renarna inte ville stanna i marker som plöjts. Enligt samebyn ledde detta till att det blev nödvändigt med stödutfodring och krav på större arbetsinsatser i samband med flyttningarna. Tingsrätten ogillade åtalet. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten uttalade att skogsbruksåtgärder som strider mot förbudsregeln i 30 § rennäringslagen är att betrakta som olovliga. Enligt hovrättens mening får det anses möjligt att skogsbruksåtgärder av ifrågavarande slag skulle kunna innebära en från rennäringssynpunkt sådan ändrad markanvändning som avses i 30 § rennäringslagen. Hovrätten fann emellertid det inte visat att åtgärderna medfört sådan avsevärd olägenhet för renskötseln att 30 § åsidosatts. Vid den bedömningen konstaterade hovrätten att det inte kunde anses utrett att samebyn gått förlustig betesmark utöver den som omfattats av skogsbruksåtgärderna. Däremot ansågs det klarlagt att åtgärderna åsamkat byn visst merarbete vars omfattning, i brist på närmare utredning från samebyns sida, emellertid inte kunde avgöras. Hovrätten noterade dessutom att det inte påståtts att skogsbruksåtgärderna skulle tvinga samebyn att minska renantalet. Det ansågs inte heller rimligt, bl.a. med beaktande av att renantalet i byn ökat. Domen är överklagad till högsta domstolen.

5. Vad som skall anses innebära ändrad markanvändning har i ett fall varit föremål för JO:s bedömning (JO:s beslut nr 2589/1972). Frågan gällde tillåtligheten av moderna skogsbruksmetoder. JO fann därvid att hyggesplöjning kan vara en överträdelse av förbudet i 30 § rennäringslagen. Det avgörande torde enligt JO vara om renbetet förstörs för lång tid framåt”.

Bilaga 369

Tillstånd enligt skogsvårdslagen (1979:429) till av

avverkning

svårforyngrad skog m.m.

6. och 7. Två tillståndsärenden enligt 19 § skogsvårdslagen har under senare år förts upp till prövning av regeringen efter besvär av berörd sameby. Ärendena dels inom gällde awerkningar Tåssåsens sameby i Jämtland, dels inom Jåkkåkaska sameby i Norrbotten. I det förra fallet beviljade skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län tillstånd för en privat att markägare awerka 24 ha granskog. I det senare fallet i medgav skogsvårdsstyrelsen Norrbottens län att domänverket fick awerka ca 278 ha. Båda områdena låg nedanför skogsodlingsgränsen och alltså utanför det område för vilket riksdagen förordat stor restriktivitet vid awerkningar (se nedan under beslut nr 8). Båda ärendena överklagades av samebyarna till Sameskogsstyrelsen. byarna yrkade att tillståndsbesluten skulle upphävas eftersom områdena i båda fallen utgjorde särskilt värdefulla hänglavsmarker. Markema utnyttjades varje år för bete samt för flyttning och samling. En avverkning skulle enligt samebyarna påverka renarnas vandringsinstinkt med en okontrollerad strövning som följd. Skogsstyrelsen, som avgjorde ärendena samtidigt, konstaterade att samråd hade skett mellan partema. Skogsstyrelsen menade vidare att skogsvårdsstyrelsen vid sin prövning skulle beakta den hänsyn som enligt 1 § skogsvårdslagen skall tas till rennäringens intressen men att skogsvårdsstyrelsen därvid inte hade befogenhet att meddela föreskrifter som var så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvårades. Skogsstyrelsen ansåg att ett bifall till samebyarnas yrkande skulle medföra att pågående avsevärt försvårades. Yrkandet om markanvändning upphävande av tillståndsbeslutet kunde därför inte lagligen bifallas. Skogsstyrelsen ansåg emellertid att talan innefattade även ett yrkande om hänsynstagande inom ramen för 1§ skogsvårdslagen. Vid denna prövning konstaterade skogsstyrelsen att koncentration av slutawerkningsytor borde undvikas för att sammanhängande betesområden årligen skulle finnas tillgängliga. Till följd härav gjorde Skogsstyrelsen vissa ändringar och förtydliganden i tillstånden. Skogsstyrelsen undantog i ärendet rörande J åkkåkaska sameby ett område om ca 35 ha från tillstånd till avverkning och förordade bl.a. att vissa hänglavsrika trädstammar skulle lämnas kvar och att markberedning på vissa ställen skulle ske på visst sätt. På andra ställen skulle markberedning inte få ske alls. Ytterligare detaljföreskrifter utfärdades till skydd för rennäringens intressen. Samebyarna besvärade sig i båda ärenden hos regeringen. Regeringen besvären och fann att beslut innebar avslog skogsstyrelsens en lämplig awägning mellan de berörda intressena (regeringsbeslut 1985-04-18, nr 29 och 31). Jämför vidare beslut nr 10.

370 1

Bilaga

8. och 9.

I samband med besluten nr 6 och 7 ovan kan nämnas två regeringsbeslut från åren 1983 och 1985 som berör skogsavverkningen ilåkkåkaska, Sirkas och Tuorpon samebyar.

8.

I det första ärendet (8) hemställde samebyarna att regeringen skulle ålägga domånverket att inte för närvarande verkställa några awerkningar av skog eller vägdragningar i liällnära skogar inom byarnas åretruntmarker inom Jokkmokks revir. Byarna hemställde vidare att domänverket fick instruktioinom berörda områden. ner att omgående stoppa pågående verksamhet hävdade att domänverkets aktuella avverkningsbeslut stod i Samebyarna beslut den 26 maj 1983 rörande och strid med riksdagens awerkningar i de ñällnära skogarna (rskr. 1982/83:361). I nämnda riksvägdragningar uttalades att utredning borde göras angående användningen av dagsbeslut de skogarealer i de nordliga länen som ligger ovanför gränsen för svårföryngrad skog i den fysiska riksplaneringen samt att domänverket och övriga i awaktan av en sådan undersökning borde iaktta skogsägare på resultatet restriktivitet vid utförande av skogsarbeten på berörda arealer. Jordbruks-

utskottet hade i särskilt yttrande (JoU 1982/83:2 y) uttalat sig för uppskov

med mera ingripande skogsbruksåtgärder - inkl. vägarbeten - i de aktuella områdena i avvaktan på att den pågående urskogsinventeringen blev slutförd. Domänverket upplyste i ärendet bl.a. att samråd hade skett med samebyarna men att enighet om föreslagna åtgärder inte hade kunnat ske. framställning (regeringsbeslut 1983-IO- Regeringen avslog samebyarnas 06, nr 1488(83).

9. I det andra ärendet och Same (9) begärde Svenska Samernas Riksförbund Ätnam omprövning av det nyssnämnda regeringsbeslutet såvitt avsåg vissa områden inom Jåkkåkaska sameby under påstående att nya omständigheter framkommit i ärendet. fann klarlagt att de aktuella områdena inom J åkkåkaska Regeringen i den s.k. urskogsinventeringen som särskilt sameby inte fanns upptagna skyddsvärda s.k. urskogsartade områden. Regeringen fann vidare enligt en av lantbruksnämnderna hänglavsinventering att det- även efter genomförd -fanns stora arealer av hänglavsbärande barrden planerade awerkningen skog inom Jåkkåkaska sameby jämfört med vad som fanns i andra same- - som inte ansåg att något hade framkommit som borde byar. Regeringen, föranleda ett ändrat ställningstagande, avslog framställningarna (regeringsbeslut 1985-04-18, nr 2618/83 m.fl.).

I 371

Bilaga

10. I ett avgörande från år 1985 lämnade Skogsstyrelsen Tåssåsens samebys yrkande om upphävande av ett tillståndsbeslut enligt 19 § skogsvårdslagen från skogsvårdsstyrelsen utan bifall (skogsstyrelsens beslut 1985-04-25, nr 1821/84). Det gällde här ett område om 14 ha granskog där en privat markägare begärt tillstånd till avverkning. Området utgjordes av sedvanerättsmarker. Byn framhöll att området, som hade en rik lavförekomst, användes för flyttning och betning. Skogsstyrelsen fann även här att ett upphävande av tillståndsbeslutet skulle innebära att pågående markanvändning skulle avsevärt försvåras. Detta yrkande kunde därför inte lagligen bifallas. Däremot talan även omfatta ansågs samebyns ett yrkande om hänsynstagande till rennäringen inom ramen för 1 § skogsvårdslagen. Därvid fann Skogsstyrelsen att den planerade awerkningen inte kunde anses medföra någon onormal koncentration av slutavverkningsytor. Områdets storlek motiverade inte heller något särskilt hänsynstagande till den flyttning som skedde inom området. Skogsstyrelsen förtydligade endast tillståndsbeslutet på så sätt att minst tre trädsamlingar av hänglavsrika äldre träd skulle kvarlämnas.

11. Ett tillståndsärende enligt 19 § skogsvårdslagen (skogsvårdsstyrelsens i Norrbottens län beslut 1985-04-22, nr 21-03/84) gällde domänverkets avverkningar på Appoudden inom Gällivare revir. Sedan synpunkter inhämtats från Sörkaitums sameby kunde tillstånd inte ges för hela den areal som ansökan avsåg. Av de ca 1 100 ha som ansökan avsåg undantogs på grund av rennäringsintresset 131 ha. Vidare föreskrevs bl.a. att lavrika småträd skulle sparas i bestånd som awerkades.

Kommentar Från samebyarna framförs ofta den synpunkten att det sällan är fråga om något verkligt samråd vid tillståndsprövningar enligt skogsvårdslagen. Ofta har planeringen redan framskridit så långt när samebyn hörs att det för byn inte framstår som meningsfullt att motsätta sig den sökta avverkningen.

Tillstånd enligt lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

12. Domänverket ansökte år 1984 i ett ärende hos skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län om dispens från förbudet mot flygbesprutning av skog. Det gällde tre områden Östra Kikkejaure samebys vinterbetesmarker, Långtjärnsberget om 100 ha, Gräsmyran om 112 ha samt Stenberget om 360 ha.

I

372 Bilaga

Vid de samråd som förekom motsatte sig samebyn kemisk behandling. Skogsvårdsstyrelsen beviljades dispens i enlighet med ansökningarna. Samebyn besvärade sig hos Skogsstyrelsen och hänvisade till de negativa effekterna för renskötseln som besprutningen skulle medföra. Byn anförde vidare att marklavsförekomsten, även om den var ringa, var mycket värdeoch att det avsedda området tillsammans med full ur renskötselsynpunkt tidigare besprutade områden utgjorde en så stor andel av byn att följderna skulle bli mycket negativa. uttalade (skogsstyrelsens beslut 1984-08-03, nr 1060- Skogsstyrelsen 1062/84) att förutsättningarna i och för sig förelåg för att bevilja dispensen. därefter om hänsynen till rennäringens intressen Skogsstyrelsen ifrågasatte helt skulle hindra att ett eller flera av områdena besprutades helt eller delvis. Därvid konstaterade styrelsen att prövningen i ett dispensärende måste vara restriktiv eftersom principiellt förbud råder mot spridning av bekämpningsmedel. Å andra sidan rörde det sig enligt styrelsen om en avsedd användning av medel som i och för sig var godkända av produktkontrollnämnden som enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor i intressen. fann vid sin första hand skulle tillgodose rennäringens Styrelsen avvägning att sprutning borde tillåtas vid Långtjämberget och Gräsmyran där förekomsten av marklavar bedömts vara mycket ringa. Beträffande Stenberget bedömde styrelsen att arealen till ca 20 °/o var täckt av marklav och att området var angränsande till områden där besprutning skett tidigare mellan de olika motstående intressena fann år. Vid en samlad bedömning Skogsstyrelsen att rennäringen detta år borde få väga tyngre än domänverkets intresse av besprutning vilket dock inte uteslöt att dispens kunde komma att ske senare. Skogsstyrelsen upphävde därför beslutet beträffande Stenberget. I beslutet anmodades parterna att uppta förnyade samråd i ett större perspektiv och försöka lösa förekommande intressekonflikter i lagstiftningens anda.

13.

Domänverket ansökte år 1985 på nytt att få utföra kemisk lövslybekämpoch ett annat område, Stor-Blåliden om 147 ha. Vid ning vid Stenberget samråd hade Östra Kikkejaure med mosameby sagt nej till besprutning och kände oro för tivering att byn ville slå vakt om sina betesmarker preparatets skadeverkningar på renarna. (skogsvårdsstyrelsens i Norrbottens län beslut 1985- Skogsvårdsstyrelsen 04-29, nr 164 och 165/85) fann att rennäringens intressen var starka och att risker ur arbetarskyddssynpunkt vid mekanisk röjinga särskilda förelåg av motstående intressen kunde doning. Vid en sammanvägd bedömning mänverkets ansökan inte medges.

Bilaga I 373

14. I ett liknande ärende behandlade skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelsens i Norrbottens län beslut 1985-04-29, nr 166/85) domänverkets ansökan om tillstånd till kemisk lövslybekämpning på ett 48 ha stort område i närheten av Klubbfors inom Västra Kikkejaure samebys vinterbetesområde. Vid samråd hade byn trots tveksamhet och oro för preparatets påverkan på renarna tillstyrkt behandlingen. Skogsvårdsstyrelsen fann dock att inga risker förelåg ur arbetarskyddssynpunkt vid mekanisk röjning och avslog därför ansökan.

Fastställande av förslag till detaljplaner

15.

år 1971 för vissa vid i

Byggnadsplan fastigheter Myrvallen

Hede kommun, Jämtlands län

Hede kommun (numera Härjedalens kommun) antog ett förslag till byggnadsplan för fritidsbebyggelse i vissa delar av Vemdalen-Klövsjöområdet, en dalgång upp mot Myrvallen. Planen redovisade ca 460 tomtplatser, ett område för hotelländamål och ett område för serviceanläggning. Lantbruksnämnden anförde i ärendet att exploateringen skulle menligt inverka på renskötseln på grund av en slaktplats och en flyttled inom exploateringsområdet. I ett särskilt intyg förklarade emellertid Handölsdalens sameby att den inte motsatte sig exploateringen. Länsstyrelsen lämnade ansökan om fastställelse utan bifall och anförde som skäl att planen med hänsyn till lokaliseringen inte uppfyllde de krav som från allmän synpunkt kunde ställas. Länsstyrelsen konstaterade därvid bl.a. att området var av intresse för renskötseln. Regeringen lämnade kommunens besvär över beslutet utan bifall och ansåg att en utredning om disponeringen av hela Vemdalen-Klövsjöområdet borde göras innan man kunde ta ställning till exploatering av det aktuella området (regeringsbeslut 1974-05-10, nr Pl 520 och 539/74).

16.

år 1978 för ett område inom Storumans

Byggnadsplan

kommun, Västerbottens län

Planförslaget avsåg ändring av en tidigare fastställd byggnadsplan för uppförande av 15 fristående bostadshus. Avsikten med ändringen var att öka byggnadsytan och bygga andelshus. Förslaget syftade till ett ökat utnyttjande av ett redan planlagt område. Området var beläget i trakten av Hemavan-Klippen och ingick i det primära rekreationsområdet Täma-Graddis tjällvärld.

374 Bilaga 1

Länsstyrelsen fastställde planförslaget år 1978. Umbyns sameby besvärade sig och yrkade att regeringen skulle upphäva beslutet. Samebyn framhöll att vattenkraftsutbyggnad och exploatering för turist i området redan medfört en hård omställning av renskötseln. En ytterligare exploatering skulle enligt samebyn medföra en betydande ökning av arbetsinsatsen och ekonomiska påfrestningar för rennäringen. Av yttranden från planverket och lantbruksstyrelsen framgick bl.a. att rennäringen inom området redan tidigare drabbats av stora intrång genom Umeälvens vattenkraftsutbyggnad och exploateringar för turism. Vikten av en översiktlig markanvändningsplanering för hela rekreationsområdet framhölls liksom risken för stora marginaleffekter även av små ytterligare intrång. Myndigheterna ville dock inte motsätta sig förslaget eftersom det befintliga planområdet borde utnyttjas så effektivt som möjligt. Olägenheterna för omgivningen ansågs knappast bli av sådan omfattning att ändringen inte skulle få komma till stånd. Regeringen anslöt sig till dessa överväganden och lämnade besvären utan bifall (regeringsbeslut 1979-08-30, nr 25 Pl 2437 och 2502/78).

17.

Byggnadsplan år 1978 för ett område inom Storumans

kommun, Västerbottens län

Planområdet omfattade ca 16 ha vid Övre J ovattnet och ingick i rekreationsområdet Tärna-Graddis fjällvärld. Området utgjorde åretruntmark för Vapstens sameby. Planförslaget angav en utökning av antalet fritidshus från sex till tolv. Länsstyrelsen fastställde planförslaget. Vapstens sameby besvärade sig hos regeringen. Byn ansåg att den utökade exploateringen kunde orsaka störningar för rennäringen i området, särskilt genom ökad snöskotertrafik. Samebyn menade vidare att förslaget inte ingick i någon mer långsiktig plan för turism och fritidsbebyggelse inom fjällområdet. Lantbruksstyrelsen ansåg att byggnadsplanen inte borde fastställas förrän en markanvändningsplan med angivande av konkurrerande intressen redovisats för hela området. Lantbruksstyrelsen hänvisade därvid också till statsmakternas uttalanden att bl.a. rennäringens intressen borde ägnas särskild uppmärksamhet vid framtida utbyggnader inom primära rekreationsområden. - Planverket delade uppfattningen att en markanvändningsplan borde utarbetas men menade att en begränsad utbyggnad av ett redan ianspråktaget fritidsområde inte kunde anses strida mot regeringens riktlinjer för hushållning med mark och vatten inom tjällområdet. Planverket avstyrkte därför bifall till besvären. Regeringen delade planverkets bedömning och avslog besvären (regeringsbeslut 1980-01-24, nr 15, Pl 2058/78).

Bilaga 1 375

18.

år 1979 för ett område inom Kiruna

Byggnadsplan

kommun, Norrbottens län

Planområdet låg ca 60 km väster om Kiruna vid Pirttivuopio. Det omfattade ca 27 ha och var avsett för fritidsbebyggelse. I förslaget hade utlagts 18 tomter varav 8 var bebyggda. Länsstyrelsen i Norrbotten fastställde förslaget. Laevas sameby yrkade hos regeringen att beslutet skulle upphävas och anförde att utrymmet för fler fritidshus var begränsat eftersom renarna betade inom området vår och höst och byn hade uppfört fasta anläggningar för bl.a. slakt och skiljning inom området. Byn efterlyste en samlad och övergripande planläggning av exploatering för turism och rekreation innan olika mindre delprojekt fastställdes. Regeringen avslog besvären och anförde att den nya bebyggelsen på grund av sitt läge inte kunde anses medföra att samebyns intressen otillbörligen åsidosattes (regeringsbeslut 1980-01-29, nr 61, Pl 1574/79).

19.

Byggnadsplan år 1979 för ett område inom Arjeplogs

kommun, Norrbottens län

Planområdet omfattade 15 ha vid J äckvik i Täma-Graddisområdet (Rimobäcken). Området angavs som primärt rekreationsområde. Förslaget redovisade 29 tomtplatser för fritidshus. Länsstyrelsen fastställde förslaget. Semisjaur-Njarg sameby överklagade beslutet och hävdade att planförslaget inte tog hänsyn till rennäringens intressen bl.a. genom att den enda möjliga flyttningsvägen för renar gick genom området. Byn menade också att värdefullt vårarbete gick förlorat samt att den ökade anhopningen av människor och skotrar innebar olägenheter för renskötseln. I ett yttrande från lantbruksnämnden angavs att den föreslagna fritidshebyggelsen visserligen innebar olägenheter för rennäringen och därför inte var önskvärd men att dessa olägenheter - om man betraktade dem separatinte kunde anses vara så omfattande att de utgjorde avsevärd olägenhet för renskötseln. Planverket menade i yttrande att planområdet inte fanns redovisat i någon översiktsplanering i kommunen. Med hänsyn härtill och till olägenheterna för rennäringen ansåg planverket att besvären borde bifallas. Regeringen biföll besvären och upphävde fastställelsebeslutet (regeringsbeslut 1982-05-06, nr 36, Pl 929/81). Regeringen hänvisade till riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten i Norrbottens län, vilka beslutats av regeringen år 1979. Däri uttalades bl.a. att utvecklingen av turismen i fjällområdet borde styras i en sådan riktning att samiska intressen beaktadcs. Regeringen fann att området inte hade blivit föremål för någon

376 Bilaga I

översiktlig planbedömning. Regeringen ansåg att de samiska intressena inte hade tillbörligen beaktats genom planförslaget.

20.

Byggnadsplan år 1980 för ett område inom Arjeplogs

kommun, Norrbottens län

Enligt planförslaget skulle ett område på 35 ha vid sjön Kakel nordost om Arjeplog innefatta 41 tomtplatser för fritidsbebyggelse och 3 hamnområden (Dalveluokta). I sitt beslut fann länsstyrelsen i Norrbottens län inte skäl att fastställa planförslaget. Länsstyrelsen konstaterade bl.a. att området genomkorsades av en renflyttningsväg och användes som rastbete för renar vid flyttning. Vid vissa tillfällen användes området också för vinterbete. Länsstyrelsen anförde vidare att SemLsjaur-Njarg sameby bestämt hade motsatt sig exploateringen samt att lantbruksnämndens rennäringsdelegation hade avstyrkt den. Såväl Arjeplogs kommun som domänverket överklagade beslutet. Kommunen menade att området enligt en kommunöversikt från år 1977 inte var av särskilt intresse för rennäringen och att berörda samebyar tidigare inte haft någon erinran mot kommunöversikten. Kommunen ansåg också att länsstyrelsens beslut helt grundade sig på rennäringsintresset medan planen godtagits av andra berörda expertorgan. Regeringen fann inte anledning att frångå länsstyrelsens bedömning och lämnade besvären utan bifall (regeringsbeslut 1982-05-06, nr 33, Pl 2371).

21.

Byggnadsplan år 1980 för ett område inom Storumans

kommun, Västerbottens län

Planförslaget omfattade ett ca 67 ha stort björkskogsområde 15 km väster om Tärnaby vid Jovattenån. Området ingick i det primära rekreationsområdet Tärna- Graddis och skulle exploateras för fritidsbebyggelse. Vid antagandet av planen undantog kommunen 20 ha av hänsyn till rennäringen. Enligt planen skulle antalet tomter uppgå till 140, varav 6 redan var bebyggda. Länsstyrelsen fastställde planförslaget. Umbyns sameby besvärade sig över beslutet och menade att det föreslagna området utgjorde en viktig del av vår-, sommar- och höstbetesland för byns ca 4 000 renar. Enligt byns uppfattning kunde en fortsatt länsam renskötsel efter genomförandet av planen endast bedrivas genom en minskning av antalet renskötselutövande i området. Byn efterlyste vidare en övergripande markanvändningsplan för att kunna göra en samlad bedömning över intrång och skador för rennäringen.

1 377

Bilaga

Besvär anfördes även av enskilda personer som bl.a. åberopade miljöskäl. Lantbruksnämnden i Västerbotten ansåg att de indirekta skadorna för rennäringen skulle bli betydande om exploateringen genomfördes. Planverket konstaterade att exploateringen inte hade stöd i kommunens översiktliga planeringsunderlag och var ytterst tveksam till en fortsatt utbyggnad i området. Regeringen upphävde fastställelsebeslutet (regeringsbeslut 1982-02-04, nr 18, Pl 3186). Som skäl anfördes att den planerade exploateringen skulle innebära ett stort ingrepp i en ännu orörd och obebyggd del av fjällvärlden. Regeringen konstaterade vidare att exploateringen skulle medföra betydande men för rennäringen.

22.

Byggnadsplan år 1982 för område inom Arjeplogs kommun,

Norrbottens län

Planförslaget omfattade 18 ha mark vid sjön Gautojaure mellan Laisvall och Adolfström. Förslaget hade upprättats i syfte att möjliggöra fritidsbebyggelse för anställda vid Laisvallsgruvorna. Länsstyrelsen i Norrbotten fastställde förslaget. I besvär över beslutet anförde Semisjaur-Njarg sameby att det berörda området årligen utnyttjades av byn för rastbete och för uppsamling av renar. Behovet av översiktsplanering framhölls. Lantbruksnämnden hade inte något att erinra mot planförslaget. Regeringen fann inte skäl att ändra länsstyrelsens beslut (regeringsbeslut 1983-10-06, nr 26, Pl 1348/82).

23.

Byggnadsplan år 1983 för område inom Jokkmokks

kommun, Norrbottens län

Förslaget avsåg fritidsbebyggelse i Porsiedet. Förslaget fastställdes av länsstyrelsen. Serri sameby (skogssameby) besvärade sig och menade att området var ett av de viktigaste renbetesmarkema för byn, särskilt under vårvinterperioden, samt att fritidsbebyggelsen skulle medföra allvarliga störningar för renskötseln. Byn föreslog också lokalisering på annat håll. Regeringen avslog besvären (regeringsbeslut 1984-11-15, nr 20, Pl 920/ 84). Som skäl anfördes att området inte bedömts vara särskilt viktigt för rennäringen och att rennäringsdelegationen vid lantbruksnämnden inte haft något att erinra mot förslaget. Enligt regeringen skulle planförslaget inte heller innebära sådana nackdelar för renskötseln att det inte kunde godtas.

378 Bilaga 1

24.

år 1978 för område inom kommun,

Statsplan Arvidsjaur

Norrbottens län I förslag till utvidgning av stadsplan för del av Arvidsjaurs samhälle var ett område vid Arvidsjaursjön 1 km från samhällets centrum redovisat som allmän plats, park. Planförslaget fastställdes av länsstyrelsen med visst undantag. Västra Kikkejaure och Semisjaur-Njarg samebyar överklagade beslutet och hävdade att vissa delar av parkmarken skulle undantas från stadsplanen eftersom bebyggelsen skulle skära av den enda möjliga flyttningsvägen. Regeringen biföll besvären till viss del genom att utöka det område som skulle undantas från fastställelse (regeringsbeslut 1980-12-18, nr 63, Pl 2717/73).

24 a.

år 1986 för raketskjutfält inom Kiruna Generalplan Esrange

kommun, Norrbottens län

Länsstyrelsen i Norrbottens län fastställde ett förslag till generalplan för Esrange raketskjutfält. Generalplanområdet omfattade 7 000 kmz. Större delen av marken ägdes av staten. Ingen permanent bosättning fanns redovisad inom planområdet. För renskötselns behov fanns ca 100 bostadsbyggnader eller renvaktarstugor koncentrerade till Vuoskojaure, J ärämä och Pulsujärvi. Området ligger huvudsakligen inom Talma sameby. Planförslaget tillkom för att undvika konflikter mellan olika markanvändningsintressen och för att utgöra ett underlag för fortlöpande planmässiga ställningstaganden rörande markanvändningen inom området. De främsta markanvändarna var rymdverksamheten, rennäringen, skogs- och jordbruket samt det rörliga friluftslivet. Avsikten med planförslaget var inte att åstadkomma någon förändring av markanvändningen. Användningen av marken skulle alltjämt ske enligt riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för de obrutna fjällområdena. Planförslaget innebar i huvudsak att ingen ny bebyggelse fick tillkomma inom huvuddelen av planområdet. Inga nya vägar fick anläggas inom generalplanområdet förutom de som var av synnerligen stor betydelse för skogsbruk, rennäring och annat betydelsefullt samhällsintresse. Fastställelsebeslutet överklagades av flera sakägare, bl.a. av Talma sameby, som yrkade att beslutet skulle undanröjas. Samebyn anförde bl.a. att planområdet omfattades av rennäringslagens bestämmelser, vilket innebar att marken är till för samernas begagnande. Samebyn ansåg att rymdverksamheten hade en sådan omfattning och inriktning att möjligheterna att bedriva renskötsel i praktiken hade upphävts för betydande arealer utan att de berörda samebyarna hade kompenserats för detta. Samebyn framhöll att

1 379

Bilaga

de själva med stöd av rennäringslagstiftningen borde besluta i frågor som gäller byggande av vågar av betydelse för rennäringen. Samebyn vidhöll också att det borde upprättas ett avtal mellan rymdbolaget och berörda samebyar som reglerar rätten till ersättning för de skador och intrång som rymdverksamheten medförde. Regeringen avslog överklagandena (regeringsbeslut 1987-06-25, nr 39, Pl 1927). Regeringen konstaterade att huvuddelen av planområdet var beläget inom det obrutna fjällområdet och var till större delen av riksintresse för naturvärden och friluftslivet. Regeringen ansåg också att området var av grundläggande betydelse för rennäringen. Regeringen menade vidare att det var angeläget att de goda förutsättningar som hittills förelegat för Esrange att bedriva sin verksamhet inte försvårades genom oplanerad nybebyggelse och ökad vistelse av enskilda inom skjutområdet. Regeringen ansåg det därför motiverat att markanvändningen inom området reglerades i en generalplan. I fråga om Talma samebys besvär ansåg regeringen inte att planförslaget nämnvärt påverkade pågående markanvändning för rennäringen. Regeringen framhöll att frågor om ersättning för det intrång som rymdverksamheten medförde för samebyarna reglerades i annat sammanhang.

25.

till år 1979 för i

Förslag områdesplan Kittelfjäll/Henriksfjäll

Vilhelmina kommun, Västerbottens län

Ett förslag till områdesplan för Kittelfjäll/Henriksfjäll innebar en omfattande utbyggnad av turistanläggningar. Sålunda föreslogs ett tillskott av antalet bäddar från 800 till ca 3 000 samt hotell och servicebyggnader av olika slag. Vilhelmina Norra sameby ansåg i yttrande över förslaget att kapaciteten för den tilltänkta turismen borde minskas med hälften. Rennäringen i området ansågs enligt byn inte tåla den hårda turistsatsningen. Byn menade att hotell, Skidbackar, spår och liftar vid Borkasjön måste strykas ur planen. Kommunen tog hänsyn till samebyns önskemål på så sätt att hotell och stugby samt lift, pister och skidspår mot Borkan utgick ur förslaget (kommunfullmäktiges i Vilhelmina kommun beslut 1982-04-13, nr 1978.408, 634.312).

26.

i

Flygplatsen Arvidsjaur

Länsstyrelsen i Norrbottens län fastställde den 30 mars 1982 ett förslag till byggnadsplan för en planerad flygplats på Dålpekheden i Arvidsjaur kommun.

380 Bilaga 1

Västra Kikkejaure och Semisjaur-Njarg samebyar besvärade sig över beslutet hos regeringen och hänvisade till de olägenheter för rennäringen som skulle bli följden av flygplatsen. Regeringen har ännu inte avgjort ärendet. Till grund för byggnadsplanen ligger en utredning som framlagts av länsstyrelsens planeringsavdelning på uppdrag av regeringen. En särskild flygplatskommitté har utrett konsekvenserna från försvars- och sysselsättningssynpunkt av en flygplatslokalisering till Arvidsjaurregionen. Av sex tänkbara lägen har kommittén slutligen förordat det aktuella på Dålpekheden som det mest lämpliga, huvudsakligen med tanke på närheten till fredsförbandet i Arvidsjaur som i första hand skulle betjänas av flygplatsen för permittenttransporter. Flygplatsen skulle också användas för civila ändamål. Området omfattar mark för ett banstråk om ca 2 600 x 400 m med taxibana och stationsområde. - Från vägen Arvidsjaur Arjeplog anläggs en ca 2 km lång tillfartsväg. Den planerade flygplatsen ligger inom Västra Kikkejaure samebys område men berör även renskötseln inom Mausjaure, Östra Kikkejaure, Svaipa och Semisjaur-Njarg samebyar. Samernas representanter hade, enligt vad som framgår av remissmaterialet i planärendet, i princip inget emot en flygplats i trakten av Arvidsjaur men ansåg att ett från renskötselns synpunkter bättre läge än Dålpekheden borde väljas. Man motsatte sig därför helt flygplatslokaliseringen. Lantbruksnämnden menade att det ur samebyns synpunkt var oacceptabelt med en flygplats och dess störningseffekter på Dålpekheden. Om vissa föreslagna åtgärder vidtogs menade dock lantbruksnämnden att på längre sikt borde en anpassning av renskötselarbetet vara möjlig utan att rennäringens omfattning behövde minskas. Planverket anförde i yttrande till regeringen i februari 1983 bl.a.: Inom Arvidsjaurområdet har en rad olika intressen konkurrerat med rennäringen. Uppkomna exploateringsanspråk har oftast bedömts medföra marginella intrång för rennäringen. Rennäringen har därför som regel fått avstå marker och tåla andra intrång varvid kompensation oftast skett genom pengar eller anläggningar avsedda att underlätta renskötselarbetet i den uppkomna situationen. Följden av detta torde i allmänhet bli att renskötseln läggs om så att återstående marker utnyttjas intensivare och med större kapitalinsats än tidigare. Om detta upprepas inom samma område borde man någon gång nå ett tillstånd där ytterligare åtgärder av samma slag ter sig orimliga. Rennäringen kan liksom övriga areella näringar inte tillåtas krympa för även relativt marginella intrång om dessa inträffar alltför ofta. Inte heller kan en verksamhet som får vidkännas intrång i längden anpassas till förändringar utan att helt förändra karaktär. - Planverket anser mot bakgrund av föreliggande underlagsmaterial att en lokalisering till Dålpekheden har uppenbara fördelar från användarsynpunkt och att skillnaderna mellan de realistiska alternativen vad gäller störningarna för renskötseln inte är så stora att det leder till en annan bedömning. Verket förordar därför

Bilaga 1 381

den föreslagna lokaliseringen till Dålpekheden på villkor att reella kompenserande åtgärder för rennäringen samtidigt vidtas. Verket utgår även från att de militära övningar som avses ske i flygplatsens närhet inte kommer att äga rum under sådana tider på året då renskötsel bedrivs i trakten. Ärendet har, som ovan nämnts, ännu inte avgjorts av regeringen. Enligt uppgift skall ärendet kunna avgöras under första halvåret 1988.

Kommentar De nu angivna planärendena speglar de högsta beslutande organens praxis under de senaste 10-15 åren. I fyra av de elva redovisade fallen har rennäringens intressen medfört att planförslagen inte blivit fastställda. l två fall har samebyarnas önskemål delvis tillgodosetts. I besluten hänvisas ofta till de för de olika länen uppdragna riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten från år 1979. I dessa uttalas bl.a. att utvecklingen av turismen i fjällområdet bör styras i en sådan riktning att samiska intressen beaktas. Det uttalas vidare att kommunerna bör beakta inverkan på rennäringen av nya eller utvidgade etableringar för turism och friluftsliv. Ett genomgående önskemål från samebyarna och rennäringsadministrationen är en bättre och mer översiktlig planering vid markanvändningsbesluten. Bristen på samlade bedömningar av intrång i renskötseln framhålls ofta.

Tillstånd till vattenföretag enligt vattenlagen

I detta avsnitt redovisas de avgöranden där regeringen under senaste åttanio åren prövat vattenföretags tillåtlighet. Det gälleri samtliga fall den äldre vattenlagens bestämmelser. Dessa överensstämmer dock i nu aktuella hänseenden i huvudsak med nu gällande regler.

27.

Tillstånd till Klippens kraftstation i Ume älv m.m.,

Storumans kommun, år 1979

Statens vattenfallsverk ansökte hos vattendomstolen om tillstånd att i Ume älv tillgodogöra sig vattenkraften mellan sjön Överuman och Hemavandeltat genom byggandet av Klippens kraftstation. Vattenfall ville även bedriva korttidsreglering i Överuman. Företaget skulle bl.a. innebära uppdämning av vattnet till en sjö med en yta av ca 2 kmz. Vattendomstolen hänsköt frågan om tillåtligheten till regeringen och ansåg i sitt yttrande att företaget var otillåtet med hänsyn till dess inverkan på turistnäringen, naturmiljön och närboendes trevnad. Vattendomstolen fann också att hinder förelåg från allmänna planeringssynpunkter. Regeringen inhämtade yttranden från en mängd myndigheter och organisationer varvid kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och Svenska samernas

382 Bilaga 1

riksförbund ansåg företaget otillåtet enligt vattenlagen även med hänsyn till dess inverkan på rennäringen. Regeringen fann hinder mot företaget föreligga (regeringsbeslut 1979-03- 08, nr 30, 2838/77). Som skäl anfördes att företaget, även om det inte berörde något av de vattendrag som undantagits från vattenkraftsutbyggnad, skulle få alltför betydande verkningar på naturförhållandena i området. En byggnad skulle också leda till intrång för rennäringen. Företagets verkningar skulle vidare ur rekreationssynpunkt vara oförenliga med insatserna för turismen i området. Varken den sysselsättning eller den kraftnytta en utbyggnad skulle ge ansågs vara av sådan betydelse att företaget ändå borde medges, varför företaget också enligt regeringen stred mot allmänna planeringssynpunkter.

28.

Tillstånd till av

utvidgad reglering Sädvajaure m.m., Arjeplogs kommun, år 1980

Statens vattenfallsverk m.fl. ansökte hos vattendomstolen i Umeå om tillstånd till dels utvidgad reglering av sjön Sädvajaure, dels anläggande av Sädva kraftstation och dels korttidsreglering vid kraftstationen. Företaget skulle bl.a. innebära att åtta bostäder samt 10 000 ha mark sattes under vatten. 800 ha utgjorde renbetesmark för Semisjaur-Njarg sameby. Företaget skulle också inverka på renskötseln i vissa andra hänseenden. Vidare skulle skador uppkomma för fisket i Sädvajaure och flera andra sjöar. Företaget avstyrktes av bl.a. Semisjaur-Njargs sameby och lantbruksnämnden. Tillåtlighetsfrågan hänsköts till regeringen av vattendomstolen. I sitt yttrande fann vattendomstolen att hinder mötte mot företaget genom att ett avsevärt antal bofasta personer berövades sina bostäder och att befolkningen - till följd av företagets inverkan på fisket - fick sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade. Det sistnämnda hindret kunde dock enligt vattendomstolen undanröjas genom vissa föreslagna bestämmelser. Regeringen konstaterade att regleringen ledde till skador och olägenheter främst med hänsyn till dess inverkan på fisket och besättningen kring sjön. Regeringen anförde att verkningarna på fisket kunde begränsas genom lämpliga villkor så att befolkningen inte fick sina villkor väsentligen försämrade. Regeringen menade vidare att det torde finnas vissa möjligheter att bygga andra bostäder i närheten av de gamla och att intrånget i detta hänseende därför inte kunde hindra företaget. Hinder ansågs heller inte föreligga från allmän planeringssynpunkt. Regeringen gav därför tillstånd till företaget men föreskrev ett antal villkor (regeringsbeslut 1980-06-26, nr 91, 2015/76). För renskötselns del uttalades att, i den mån företagets skada på renskötseln inte förebyggdes genom vattendomstolens åtgärdsföreskrifter eller genom ersättningar, ålåg

sou 1989:41 1 383

Bilaga

det sökanden att efter regeringens bestämmande vidta andra åtgärder för renskötselns som efter omständigheterna främjande kunde anses skäligt.

29.

Tillstånd till Bullerforsens kraftverk i Övre

Åseleälven,

Vilhelmina kommun, år 1980

Graningeverkens Aktiebolag ansökte hos Vattendomstolen i Östersund om tillstånd att bygga ett nytt kraftverk, Bullerforsens kraftstation, i Övre Åseleälven mellan Malgomaj och Volgsjön. Vattendomstolen hänsköt tillåtlighetsfrågan till regeringen och fann i sitt yttrande inte att något hinder enligt vattenlagen förelåg. Svenska samerna.: riksförbund anförde hos regeringen att kraftverket inte berörde rennäringen på ett sådant sätt att det kunde anses otillåtet, men att det ändå skulle påverka rennäringen negativt i Vilhelmina norra och södra samebyar. Krav på villkorsmedel ställdes. Regeringen gav tillstånd till företaget och föreskrev att Graningeverken skulle till länsstyrelsen inbetala 1,5 milj. kr att användas till främjande av näringslivet eller för andra allmänna ändamål i kommunen (regeringsbeslut 1980-11-06, nr 18, 1315/80).

30.

Tillstånd till en till Vietas

ytterligare tilloppstunnel

kraftstation i Stora Lule älv, Gällivare och Jokkmokks

kommuner, år 1980

Vattendomstolen i Luleå lämnade år 1979 statens vattenfallsverk tillstånd att utföra en ny tilloppstunnel till Vietas kraftstation från Suorvamagasinet i Stora Lule älv. Sörkaitums och Sirkas samebyar anförde besvär i vattenöverdomstolen och yrkade att vattenföretaget skulle förklaras otillåtet enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen. I andra hand yrkade Samebyarna att frågan skulle hänskjutas till regeringen. Samebyarna menade att länspumpningen från tunneln under byggnadstiden skulle orsaka bestående skador. Enligt byarna fanns det också risk för att de sammantagna verkningarna av företaget skulle orsaka bestående skador för fisket i sjöarna Suorvajaure och Langas. Byarna ansåg slutligen att en planerad massuppläggning i Suorvamagasinet kunde medföra bestående skador. Vattenöverdomstolen hänsköt tillåtlighetsfrågan till regeringen eftersom företaget inte uppfyllde de ekonomiska tillåtlighetsreglerna i 2 kap. 3§ första stycket vattenlagen. Vattenöverdomstolen yttrade att andra hinder mot företaget inte förelåg enligt vattenlagen samt att skada och intrång av _ företaget inte torde bli av den omfattningen att denna menliga inverkan

384 1

Bilaga

borde vara ett hinder mot företaget, om det ur allmän synpunkt borde komma till stånd. till företaget trots att det inte uppfyllde de Regeringen gav tillstånd ekonomiska tillåtlighetsreglerna i 2 kap. 3§ första stycket vattenlagen. Regeringen fann att företaget fick anses ha synnerlig betydelse från allmän synpunkt (regeringsbeslut 1980-12-18, nr 33, 1548/79).

31.

Särskilda villkor för utförande av i Luleälven,

vattenföretag

år 1981

Genom beslut år 1974 gav regeringen tillstånd till utbyggnad av Harsprångets kraftstation i Stora Lule älv med ett fjärde aggregat. Genom beslut år 1975 och år 1980 gav regeringen tillstånd till dels effektutbyggnad omfattande ytterligare ett aggregat i vardera Porjus, Harsprångets och Ligga kraftstationer, dels ytterligare ett aggregat i Messaure kraftstation. Rege-

ringen skulle senare meddela om och i vad mån särskilda villkor skulle

föreskrivas för företagens utförande. Regeringen fattade år 1981 beslut om särskilda villkor för den nämnda utbyggnaden av Harsprångets och Messaure kraftstationer (regeringsbeslut 1981-03-26, nr 26, 2317). I dessa villkor ålades vattenfallsverket att utge 1 milj. kr till kammarkollegiet för främjande av rennäringen inom Sörkaitum, Sirkas och Serri samebyar. Vidare ålades vattenfallsverket att efter bestämmande vidta andra åtgärder för renskötselns främjande i regeringens bygden, liksom att även i övrigt underkasta sig de ytterligare föreskrifter om bidrag till renskötselns främjande som regeringen efter omständigheterna kunde finna skäliga.

32.

Tillstånd Litsnäsets och Långforsens kraftverk m.m. i

_t_ill

Ostersunds och Krokoms kommuner, år 1981

Långan,

Stensjöns Kraftaktiebolag ansökte hos vattendomstolen i Östersund om tillstånd att uppföra Litsnäsets och Långforsens kraftverk i Långan mellan Landösjön och Indalsälven och att verkställa korttidsreglering i Landösjön. Tillåtlighetsfrågan hänsköts till regeringen varvid vattendomstolen uttalade att hinder inte förelåg mot företagen enligt vattenlagen. Bland de myndigheter och organ som yttrade sig till regeringen anförde

lantbruksstyrelsen att rennäringen för Offerdals sameby skulle påverkas.

Lantbruksstyreslen hade dock ingen erinran mot tillåtligheten om vissa främjande. Flera andra myndigheter hade åtgärder vidtogs för renskötselns invändningar med hänsyn till bl.a. naturvårds-, fisket- och friluftssynpunkt, trots den rätt stora kraftnyttan. Länsstyrelsen i Jämtland anförde bl.a. att företaget ledde till ett inte obetydligt intrång i rennäringen.

1 385

Bilaga

Regeringen förklarade att hinder enligt vattenlagen förelåg (regeringsbeslut 1981-04-09, nr 51, 1735/78). Regeringen anförde som skäl:

Företagets verkningar på naturförhållandena i området är så betydande att de får anses utgöra hinder mot företagen enligt 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. En utbyggnad skulle också leda till intrång för rennäringen, Den skulle vidare medföra en sådan onödig förstörelse av miljövärden att hinder även möter mot företagen från allmänna planeringssynpunkter. På grund härav förklarar regeringen att hinder enligt 4 kap. 18 § andra stycket vattenlagen föreligger mot företaget.

33.

Tillstånd till Skinnmuddselets och Stennäs

regleringsmagasin

kraftverk i Gideälven, Bjurholms, Åsele och Ornsköldsviks kommuner, år 1986

Gidekraft Aktiebolag ansökte hos Vattendomstolen i Umeå om tillstånd att i Gideälven anlägga Skinnmuddselets och Stennäs kraftregleringsmagasin verk. Regleringsmagasinet var av sådan storlek att tillåtligheten skulle prövas av regeringen. Vattendomstolen hänsköt tillåtlighetsfrågan till regeringen och fann i sitt yttrande inte något hinder enligt vattenlagen. Svenska samernas riksförbund och planverket med avstyrkte förslaget hänsyn till viss inverkan på rennäringen inom Vilhelmina norra sameby. Även fiskeristyrelsen, naturvårdsverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrkte med hänsyn till den inverkan på strömvattenfiske, naturen, vattenkvalitén och utterbeståndet. Regeringen gav tillstånd till företaget (regeringsbeslut 1986-01-30, nr 15, 831/85). Regeringen konstaterade att Gideälven inte tillhörde de vattendrag som riksdagen undantagit från vattenkraftsutbyggnad. Regeringen konstaterade vidare att företaget kommer att medföra inverkan på landskapsbilden, fisket och rennäringen, men att inverkningarna kunde begränsas genom lämpliga villkor så att hinder inte förelåg mot förslaget enligt vattenlagen eller från allmänna planeringssynpunkter. Regeringen föreskrev bl.a. att sökanden skulle utge 800 000 kr till främjande av rennäringen inom Vilhelmina norra sameby. Sökanden ålades vidare att även i övrigt underkasta sig de ytterligare föreskrifter om bidrag till renskötselns främjande som regeringen kunde finna skäligt bestämma.

Kommentar

Vattenföretagens intrång i rennäringen har i flertalet av de redovisade besluten således inte ansetts vara så allvarliga att de utgjort hinder för de aktuella vattenföretagen. Det finns dock avgöranden där regeringen ansett ett företag otillåtet med hänsyn till bl.a. olägenhetema för rennäringen, men då har samtidigt skadorna varit stora för andra intressen såsom naturvård, fiske, miljövård etc. I de fall ett företag tillåts, trots att det medför

I

386 Bilaga

svårigheter för renskötseln, har villkor av olika slag som regel uppställts för att så mycket som möjligt minska olägenhetema för rennäringen.

Beslut om ersättning enligt gruvlagen och minerallagen

Fråga om ersättning för intrång och annan skada enligt gruv- och minerallagen prövas av bergmästaren i samband med markanvisningsförrättning. Den som är missnöjd med bergmästarens beslut kan väcka talan vid fastighetsdomstolen. dom kan överklagas i hovrätten. Vid Fastighetsdomstolens bestämmande bestämmelser i ersättningamas gäller expropriationslagens tillämpliga delar. Det finns två metoder att beräkna ersättning för intrång - avkastningsmetoden och intrångsmetoden. Avkastningsmetoden tillämpas i det s.k. Umeälvsmålet (NJA I 1979 s. 1). Beräkningen sker med utgångspunkt från att tillgången vintertid på lavbärande skogsmark är bestämmande för hur stor renhjord en sameby kan det s.k. uthålliga renantalet. Förlusten av hålla sett i ett längre perspektiv, sådant bete medför en minskning av det uthålliga renantalet och därmed en minskad Den minskade avkastningen bestäms i direkt proavkastning. portion till storleken på förlusten av vinterlavbetet. har beskrivits av renbetesmarksutredningen i betänkan- Intrångsmetoden det (SOU 1966:12) Renbetesmarkema. Utredningen fann att de vid tiden för utredningen genomförda vattenkraftsutbyggnadema inte tycktes ha gett av produktutbytet inom renskötseln. Förlusten upphov till någon minskning av mark för renbete borde därför enligt utredningen ersättas genom att man uppskattade kostnaden för det merarbete den förhöjda betningsintensiteten medförde på den kvarvarande betesmarken (a.a. s. 123 ff).

34.

för förlorat renbete Kiruna, år

Ersättning enligt gruvlagen,

1969 I ett beslut från år 1969 angående utmål i Leveäniemi och Svappavaara i Kiruna behandlade frågan om ersättning för förmalmfält bergmästaren lorat renbete. Beslutet ligger före nu gällande gruvlag men ersättningsbestämmelsema var desamma. Det område som var aktuellt för ianspråktaca 1410 ha. Området odlingsgränsen och gande omfattade låg ovanför utgjorde vinterarbete för Kaalasvuoma lappby. Kaalasvuoma lappby yrkade med 75 kr. per ha för förlorat renbete. Sökanden, staten, erbjöd ersättning 35 kr. per ha inlöst mark. för förlorat renbete Bergmästaren slog i sitt beslut fast att ersättningen skulle beräknas efter avkastningsmetoden (bergmästarens i norra distriktet beslut 1969-10-08). Resultatet av denna beräkning blev 75 kr. per ha vilket resulterade i en ersättning för ianspråktagen mark med 105 819 kr. Enligt

1 387

Bilaga

gruvlagens bestämmelser utgick ett tillägg med 50 % på all ersättning, vilket innebar ett totalbelopp på 168 728 kr.

35.

Ersättning för förlorat renbete Gällivare, enligt gruvlagen,

år 1971 I ett likartat beslut från år 1971 användes också avkastningsmetoden. Vid utmålsförrättning i Gällivare malmfält togs ca 527 ha renbetesmark inom Mellanbyns sameby i anspråk. I ersättning för ianspråktagen renbetesmark begärde samebyn 73 878 kr. jämte 50 Va-tillägg Sökanden, LKAB, erbjöd totalt 50 000 kr. Ersättning för ianspråktagen renbetesmark fastställdes till 49 000 kr., eller ca 93 kr. per ha, jämte 50 Yo-tillägg enligt gruvlagen, totalt 73 500 kr. (bergmästarens i norra distriktet beslut 1971-10-28). Ersättningen tillföll till hälften Mellanbyns sameby och till hälften samefonden.

36.

Anvisande av mark enligt minerallagen och för ersättning

förlorat renbete m.m., kommun, år 1980

Arvidsjaurs

Sedan bearbetningskoncession för torv meddelats AB Statens Skogsindustrier (ASSI) i området Saltmyran, Arvidsjaurs kommun, företog bergmästaren markanvisningsförrättning enligt 26 § minerallagen. Den anvisade arealen uppgick till ca 680 ha. Området berörde i första hand Västra Kikkejaures samebys åretruntmarker och Svaipa sameby som flyttade genom omrâdet. Regeringen hade som villkor för koncessionen föreskrivit att erforderlig passage av renar fortfarande skall vara möjlig. Svaipa sameby yrkade att ASSI skulle iordningställa en ny flyttningsled på ett visst sätt och åläggas all framtida underhållsskyldighet. Västra Kikkejaure sameby yrkade ersättning för förlorat renbete med 590 000 kr. Samebyn hade därvid räknat med ett hektarpris på 500 kr. och dessutom begärt ersättning för 500 ha utöver de anvisade 680 ha. Som ersättning för intrång i form av merarbete yrkades 9 O()0 kr. ASSI uppgav att en väg hade iordningställts som kunde användas som flyttningsled på samma sätt som tidigare. ASSI erbjöd vidare 22 000 kr. i ersättning för förlorad renbetesmark. Bergmästaren fastställde att ASSI skulle iordningställa en ny flyttningsled och lämnade vissa föreskrifter om hur denna skulle se ut. I ersättningsfrågan fastställde bergmästaren att ersättningen skulle beräknas enligt avkastningsmetoden med vinterlavbetet som dimensionerande faktor. Vinterlavbetesmarken i det ianspråktagna området uppskattades till 30 %. Ersättningen till Västra Kikkejaure sameby bestämdes till 107 kr. per ha eller till 73 000

388 1

Bilaga

kr. Därutöver tillerkändes samebyn 8 000 kr. i intrångsersättning för visst merarbete (bergmästarens i norra distriktet beslut i ärende nr 405, 137/80).

37. Ärendet fördes efter besvär av Svaipa sameby upp till kammarrättens prövning, såvitt avsåg renflyttningspassagen. Samebyn var inte nöjd med den nya flyttledens sträckning. Kammarrätten konstaterade att den vid bergmästarens förrättning beslutade flyttningsleden inte kunde anses uppfylla regeringens villkor om att erforderlig passage av renar skulle vara möjlig och visade målet åter till bergmästaren för ny behandling (kammarrättens i Sundsvall dom 1982-08-21, nr 2820/1981).

38. Vid den nya förrättningen hos bergmästaren träffades uppgörelse mellan ASSI och samebyama om såväl renflyttningsleden som ersättning för ianspråktagen mark (bergmästarens i norra distriktet beslut nor 406-223/83).

39.

för förlorat renbete i

Ersättning enligt minerallagen

Storumans och Vilhelmina kommuner, år 1982

Sedan regeringen i december 1981 lämnat bearbetningskoncession för vissa inom det s.k. Norrhedenområdet mellan Storuman och torvfyndigheter Vilhelmina, anvisade bergmästaren år 1982 ett område om sammanlagt ca 1990 ha för torvfältet. Fråga uppkom om ersättning till Vapstens och Vilhelmina norra samebyar och till samefonden för intrång och skada_för rennäringen. Sökanden beräknade ersättning efter den s.k. intrångsmetoden och erbjöd tillhopa 50 0()0 kr. Samebyarna yrkade efter den s.k. avkastningsmetoden ersättning med ca 834 000 kr. uppdelat på markförlust samt intrång och merarbete. Bergmästaren ansåg att området hade ringa värde från vinterbetessynav betesområde inte skulle behöva medföra någon punkt och att bortfallet nedskärning av renantalet. Däremot skulle betningsintensiteten på resterande område öka, vilket skulle leda till merarbete. Bergmästaren beräknade med tillämpning av intrångsmetoden ersättningen för detta merarbete till sammanlagt ca 90 000 kr. (bergmästarens i norra distriktet beslut nr 406-99/ 82).

40. Samebyarna förde målet till fastighetsdomstolen och yrkade den högre ersättningen uppdelad på markförlust och intrång för merarbete.

1 389

Bilaga

Fastighetsdomstolen delade bergmästarens bedömningar och lämnade samebyarnas talan utan bifall (Umeå tingsrätts, fastighetsdomstolen, dom 1984-05-17, DF 21).

41. Samebyarna och samefonden överklagade målet till hovrätten och yrkade ersättning enligt avkastningsmetoden med 277 700 kr. för markförlust och 510 000 kr. för annan skada (intrång och merarbete). Vid val av värderingsmetod fäste hovrätten avseende vid tre omständigheter 1) renbetets beskaffenhet, 2) vinterbetesområde eller ej och 3) minskning av renantalet eller ej. Hovrätten prövade bevisningen i dessa frågor och fann utrett, att renbetet inom området borde bedömas som medelgott, att området ingick i byarnas vinterbetesområden samt att tillgången till detta bete mycket väl kunde vara dimensionerande för hur stort renantal som kunde hållas. På grund härav ansåg hovrätten att avkastningsmetoden skulle användas vid beräkningen av ersättningen för förlust av renbetet. Därefter bestämde hovrätten efter prövning av förebringad bevisning det s.k. uthålliga antalet renar och arealen lavmark. Ersättningen för intrång fastställdes därefter till 112 800 kr. Ersättningen för annan skada (merarbete) fastställdes till 20 000 kr. Hovrättens dom vann laga kraft (Hovrättens för Övre Norrland dom 1985-11-04, DT 1037).

Kommentar

Sammanfattningsvis kan beträffande ersättningar enligt gruv- och minerallagen sägas att den s.k. avkastningsmetoden vunnit genomslag när det gäller beräkning av ersättningarnas storlek. Denna leder till förmånligare resultat för samebyarna än den rena intrångsmetoden. Varje fall bedöms dock för sig och de av bergmästaren och domstolarna fastställda ersättningarna ligger i regel under yrkade belopp. Det är också vanligt med överenskommelser i dessa delar mellan sökanden och samebyarna. Under de senaste 20 åren är det ovan återgivna ärendet angående Norrhedenprojektet det enda fall beträffande ersättningens storlek som har prövats av högre rätt.

Koncession enligt minerallagen, torv

Som tidigare angetts finns sedan den 1 juli 1985 en ny särskild torvlag. Någon tillståndsprövning enligt denna lag har dock ännu inte förekommit. Torvkoncession enligt den tidigare minerallagen avsåg undersöknings-

koncesszon eller bearbetningskoncession. Före den 1 juli 1982 avordes

sådana irenden av regeringen. Därefter är länsstyrelsen prövningsmyndighet. Artalet koncessionsansökningar har sedan 1980-talets början varit mycket stort, även om de minskat under de sista åren.

390 Bilaga I

Undersökningskoncession När det gäller undersökningskoncession har regeringen i flera ärenden uttalat det angelägna i att landets torvtillgångar kartläggs även om motstående markanvändningsintressen såsom renskötseln finns. Regeringen har därvid också uttalat att en närmare avvägning mellan torvutvinningsintresset och dessa andra intressen får göras vid den kommande bearbetningskoncessionen. Undersökningskoncessionen har därför regelmässigt meddelats även om motstående intressen motsatt sig detta. Ofta förekommer dock villkor om samrådsskyldighet med berörda samebyar om t.ex. lämplig tidpunkt för arbetenas utförande. Som exempel kan nämnas två regeringsbeslut från år 1982 beträffande undersökningar av torvfyndigheter inom Härjedalens och Norsjö kommuner.

42. Det första ärendet gällde Aktiebolaget Iggesunds Bruks ansökan om undersökningskoncession beträffande fyra områden i Härjedalens kommun. Området berörde Handölsdalens sameby som tillsammans med andra sakägare motsatte sig koncession. Regeringen medgav den begärda koncessionen (regeringsbeslut 1982-04- 15, nr 11, 835/81).

43. Det andra fallet gällde ansökan av Lundkvist & Mörtsells Grävmaskin AB om undersökningskoncession i Norsjö kommun inom Malå samebys område. Samebyn motsatte sig ansökningen med hänvisning till brist på underlag för en awägning mellan skilda intressen, bl.a. avseende hänsynen till rennäringen och naturvården. Regeringen medgav den begärda koncessionen och föreskrev bl.a. samrådsskyldighet med Malå sameby beträffande lämplig tidpunkt för undersökningens utförande (regeringsbeslut 1982-06-17, nr 8/82).

Bearbetningskoncession

44.

Koncession för torvbearbetning inom tre områden i Arvidsjaurs kommun (Saltmyran), år 1981

Aktiebolaget Statens skogsindustrier ansökte om bearbetningskoncession inom tre områden inom Arvidsjaurs kommun. Områdena utgjorde en utvidgning av området Saltmyran, för vilket regeringen tidigare meddelat bearbetningskoncession.

Västra Kikkejaure och Svaipa samebyar motsatte sig koncession med hänyn till bl.a. den flyttled som gick genom området. Regeringen gav tillstånd till bearbetningen med villkor att erforderlig passage av renar skulle vara möjlig och att samråd skulle ske med berörda samebyar om verksamhetens inverkan på renskötseln och därav föranledda skyddsåtgärder (regeringsbeslut 1981-10-08, nr 925/81).

45.

Koncession för inom sex områden i Kiruna

torvbearbetning

kommun, år 1981

AB Kiruna Grus & Stenförädling, LKAB och Kiruna kommun ansökte om bearbetningskoncession inom sex olika områden. Ärendet berörde bl.a. Sarivuoma och Laevas samebyar som avstyrkte koncession för ett visst område. Regeringen uttalade att det var angeläget att utvinning av torv för olika ändamål kom till stånd så att erfarenheter av olika slag av utvinning kunde erhållas. Tillstånd gavs - med undantag för det område som samebyama motsatte sig (regeringsbeslut 1981-11-05, nr 1983/81).

46.

Koncession för torvbearbetning inom ett område i Bräcke

kommun, år 1982

Bräcke Näringslivs AB och Bräcke Energi AB ansökte om bearbetningskoncession. Oñerdals samebys vinterbetesmarker berördes och samebyn avstyrkte därför bifall till ansökningen. Regeringen gav tillstånd (regeringsbeslut 1982-06-03, nr 780/82). Regeringen konstaterade dock att området var viktigt för samebyns betesområde och föreskrev att sökanden -för det fall den minskade betestillgången skulle vålla renskötseln någon skada - skulle svara för stödutfordring.

47.

Koncession för inom ett område

torvbearbetning

(Björkmyran-Fredrika) i Åsele kommun år 1983

Mo och Domsjö AB ansökte om bearbetningskoncession inom ett område benämnd Björkmyran-Fredrika. Vilhelmina norra sameby och lantbmksnämnden motsatte sig torvbrytningen eftersom den innebar ett stort bortfall av vinterbetesland, att lägga

392 Bilaga 1

till tidigare intrång från andra exploateringar skogsbruk, uranbrytning, vattenregleringar och turism. Länsstyrelsen i Västerbottens län avslog koncessionsansökningen och uttalade bl.a.: Samebys markanvändning kan i vissa fall leda till att torvkoncession inte bör lämnas. Så kan exempelvis vara fallet om en hävdad renflyttningsled direkt berörs men även i andra fall kan rennäringens intressen vara så starka att de måste ges företräde. För Vilhelmina norra sameby utgör de aktuella myrama viktiga vinterbetesområden där renarna uppehåller sig särskilt under förvintern. Det är främst markbetet som nyttjas. Området måste därför anses obrukbart för renskötseländamål om torvbrytning påbörjas där. Torvbrytning i det aktuella området skulle innebära så väsentligt intrång för renskötseln att den inte kan medges (länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1983-05-24, nr 11. 1293-1330-82). Beslutet överklagades av sökanden, men besvären återkallades.

48.

Koncession för inom torvområden

torvbearbetning (Älgflon,

Vitmossetlon m.fl.) i Jämtlands län år 1982

Statens vattenfallsverk - Jämtlandskraft AB/Östersunds Fjärrvärme AB ansökte om bearbetningskoncession under 25 år inom tolv olika områden i Bergs, Strömsunds, Åre och Östersunds kommuner. Områdenas sammanlagda areal uppgick till 5 484 ha varav själva produktionsfälten utgjorde ca 1 410 ha. Hotagens och Oñerdals sameby motsatte sig att områdena togs i anspråk. Lantbruksnämnden menade att Offerdals samebys fortsatta existens var i

fara vid torvbrytning på Älgflon, Vitmosseflon och Öjflon. Lantbruks-

nämnden underströk att samebyn var en av de hårdast drabbade byarna i länet när det gällde intrång i driftsformerna. Länsstyrelsen i Jämtlands län biföll ansökan och uttalade bl.a.: Det synes helt uppenbart att torvbrytning av denna omfattning kommer att innebära negativa konsekvenser för renskötseln inte minst för Hotagens sameby. Betesmarker går förlorade, samlingsplatser minskar eller försvinner, flyttleder avskärs, m.m. Riksdagens energipolitiska beslut år 1981 förutsätter dock en väsentligt ökad torvanvändning för att successivt ersätta stora delar av oljan med inhemska bränslen. I det aktuella ärendet ställs särskilt rennäringens intressen mot samhällets intresse i övrigt av att gå över till inhemska bränsleslag. Det bör dock vara möjligt för sökandena och samebyarna att i samråd och på sökandenas bekostnad i inte ringa utsträckning eliminera uppkomna olägenheter genom åtgärder i olika former. Om skadeförebyggande åtgärder vidtas bör rimligtvis rennäringen inte lida någon avsevärd olägenhet (länsstyrelsens i Jämtlands län beslut 1982-12-28, nr 11. 1293- - beslutet 1330-82). Hotagens sameby överklagade till den del det avsåg

områdena Älgflon, Vitmosseflon och Öjflon (ett område om ca 100 ha). Sedan sökandena återkallat sina koncessionsansökningar avseende Ålgflon

sou 1989:41 Bilaga 1 393

och Vitmosseflon och Hotagens sameby återkallat sitt överklagande vad

avsåg Öjflon, upphävde regeringen i februari 1987 bearbetningskoncessionen för Ålgflon och Vitmosseflon och avskrev ärendet vad avsåg Öjflon.

49.

Koncession för torvbearbetning inom ett område

inom år 1984

(Sickelmyren m.fl.) Härjedalens kommun,

Härjedalens Energi Aktiebolag ansökte hos länsstyrelsen om bearbetningskoncession under 20 år inom två områden, Sickelmyren och Stackflon- Stormyren. Områdena omfattade ca 400 ha och berörde Handölsdalens samebys centrala betesområden. Länsstyrelsen i Jämtlands län menade att det var angeläget att torvbrytning i länet kom till stånd så snart som möjligt och att projektet borde realiseras trots erinringar från rennäringsintressen. Länsstyrelsen menade vidare att om sökanden vidtog skadeförebyggande åtgärder så borde rimligtvis rennäringen inte lida någon avsevärd olägenhet (länsstyrelsens i Jämtlands län beslut 1984-11-12, nr 11. 1293-702, 703-84).

Tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen

(1969:387)

Det finns ett tiotal tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen där rennäringens intressen konfronterats med miljöfarlig verksamhet. Det gäller huvudsakligen tillstånd till verksamhet i gruva, malmbehandlingsverk och anrikningsverk. Sökande har i de flesta fall varit LKAB eller Boliden Metall Aktiebolag och verksamheten har varit lokaliserad till Kiruna kommun (Kiirunavaara- Luossavaaraområdena, Svappavaara), Gällivare kommun (Aitikgruvan) eller Vilhelmina kommun (Stekenjokk). Förutom det direkta intrånget i rennäringens verksamhet i form av avskurna llyttningsleder och ianspråktagna betesområden är det främst den miljöfarliga verksamhetens växtbiologiska påverkan som oroat samerna. Utsläpp av svavel, fluor och klor i luft och vatten befaras ha en negativ inverkan på renbetesmarkerna och därmed också på renens biotop. Därutöver uppkommer också olägenheter för renskötseln i form av buller och andra störningar. Samebyarna har därför ofta hemställt om särskilda åtgärder och villkor för att förhindra sådana effekter av den aktuella verksamheten. Samebyarna har exempelvis begärt att sökanden skall utföra särskild växtbiologisk undersökning eller utföra särskild rening av industriavloppsvatten som släpps ut. Det bör påpekas att det finns andra intressen, såsom naturvård m.m., som i dessa ärenden har synpunkter på verksamheten.

394 Bilaga I

Koncessionsnämnden har i sina avgöranden sällan funnit att den sökta verksamheten inte skulle vara tillåtlig. I många fall har nämnden utnyttjat möjligheten att skjuta upp frågan om vilka villkor som skall slutligt gälla tills man fått erfarenheter från verksamheten. Sökanden har därvid ofta ålagts att utreda vissa frågor, exempelvis inverkan av fluor och svavelutsläpp på vegetation. Vid senare prövning är det vanligt med villkor om reningsanordningar och begränsningar av olika utsläpp. Det förekommer också föreskrifter om planering av återställningsarbeten och samrådsskyldighet med företrädare för rennäringsintressena.

50. I ett fall, som gällde tillstånd till brytning och anrikning av malm i Laisvall, fann koncessionsnämnden, mot bakgrund av den begränsning av stoftutsläpp som ålades sökanden, inte skäl att förordna om utredning av skaderiskerna för renar som uppehöll sig i närheten av området. Däremot ålades sökanden att avstängsla vissa delar av området (koncessionsnämndens för miljöskydd beslut 1975-11-12, nr 127/75),

Fastställande av arbetsplan enligt väglagen (1971:948)

Enligt vägförvaltningen i Västerbottens län har under de senaste 10-15 åren endast två vägobjekt varit föremål för handläggning med företrädare för rennäringsintressen. I båda fallen har det handlat om ombyggnad av väg. Mark har därvid tagits i anspråk med frivillig vågrätt utan fastställelse av arbetsplan. I ett fall gällde det ombyggnad av väg 1067 mellan Klimpfjäll och Stekenjokk. Ombyggnaden berörde sommarbetesland i ett ur rennäringssynpunkt känsligt område inom Vilhelmina södra sameby. Samråd skedde med berörd sameby och SSR beträffande släntlutningar, insådd och andra åtgärder. Sedan åtgärderna utförts av vägförvaltningen framfördes inga ytterligare anspråk från rennäringens företrädare. Ett annat fall är ombyggnaden av väg 351 mellan Åsele och Meselefors vid Hundtjärnama. På grund av ett vägras var en mindre ombyggnad av vägen nödvändig. Ombyggnaden berörde vinterbetesland inom Vilhelmina norra sameby. Samebyn tog upp frågan om ersättning för förlust av renbetesmark. Vägverket förklarade i oktober 1984 sig inte ersättningsskyldig eftersom man inte ansåg att renskötselrätt var att jämföra med sådan nyttjanderätt för vilken vägverket kunde bli ersättningsskyldig enligt 55 § väglagen. Frågan har ännu inte nått sin lösning mellan samebyn och vägverket. I Norrbottens län är byggandet av väg 98, den s.k. Norgevägen, mellan Kiruna och riksgränsen det främsta exemplet under senare tid på vägbygge där rennäringsintressen varit inblandade. Vägsträckningen ligger till största delen inom Rautasvuoma samebys område och omfattar en vägsträcka om ca 132 km med en vägbredd av 6 m. Kostnaden för vägbygget beräknades i

Bilaga 1 395

1975 års prisnivå till omkring 172 milj. kr. Vägbygget startade år 1977 och slutfördes i september 1982. I en proposition om medgivande av visst intrång i Abisko nationalpark för anläggande av Norgevägen (prop. 1974:107) uttalade departementschefen att olägenheterna för rennäringen av vägsträckningen inom nationalparken torde vara mycket begränsad. Departementschefen utgick vidare från att nödvändiga kontakter i sedvanlig ordning skulle tas av berörda myndigheter så att åtgärder kunde vidtas för att motverka olägenhetema för renskötseln.

51. Arbetsplanen för vägbygget fastställdes av vägverket (statens vägverks beslut 1976-12-22, nr D 342, 76:1173). I fastställelsebeslutet antecknades att samråd under projekteringen fortlöpande skett med berörda samebyar. Rautasvuoma sameby motsatte sig att vägen kom till stånd och ifrågasatte om vägbygget mot bakgrund av de skador som uppkom för byns del kunde bedömas som tillåtligt enligt väglagen. Olägenheterna uppgavs främst bestå i klyvning av betesmarker och störningar från skotertrafik och annan turism. Vägverket konstaterade i sina skäl att vägen i huvudsak skulle komma att följa järnvägen. Härigenom skulle intrånget i rennäringen begränsas till den utökade kommunikationszonen för väg och järnväg. Vägverket menade sålunda att vägsträckningama fick anses tillgodose ändamålet med vägarna med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

52. Rautasvuoma sameby överklagade fastställelsebeslutet till regeringen och yrkade upphävande av beslutet och återförvisning till vägverket för ny prövning. I samband därmed efterlyste byn en plan för samtliga väganordningar som skulle få komma till stånd längs vägen. Byn framställde i andra hand krav på ersättning för skada och intrång. Regeringen lämnade besvären utan bifall (regeringsbeslut 1977-06-09, nr I 260 och 267/77). Regeringen delade Vägverkets bedömning och fann att vägen borde utföras i enlighet med arbetsplanen. Yrkandena om ersättning lämnades utan åtgärd eftersom sådana frågor inte kunde prövas vid fastställelse av arbetsplanen. I sammanhanget kan nämnas att som en följd av väg 98 till Riksgränsen utreds för närvarande (dec. 1987) på initiativ av rennäringsintressen olika alternativ för en anslutningsväg till en befintlig enskild väg mellan Salmi och Laimoluokta norr om Torne älv. Den planerade vägen berör två samebyar, Talma och Rautasvuoma. Enligt en av Vägförvaltningen upprättad promemoria innebär avsaknaden av en sådan väg olägenheter för samebyn dels genom svårigheten att komma ut till renbetesområdet under vår och höst, dels genom svårigheter att transportera slaktprodukter. Vägförvaltningen beräknar att avsaknaden av väg innebär en årlig intäktsminskning av mellan 130 000 och 160 0()0 kr. för Talma sameby.

396 Bilaga 1

Ersättning enligt väglagen (1971:948)

53. och 54. Frågan om ersättning enligt väglagen har varit föremål för rättslig prövning av allmän domstol i fråga om Norgevägen. Rautasvuoma sameby och samefonden väckte år 1981 talan mot staten genom vägverket vid Luleå tingsrätt, fastighetsdomstolen, och yrkade med stöd av 55 § väglagen ersättning för det intrång och den skada i övrigt som vägen orsakade renskötseln inom samebyn. Fastighetsdomstolen avgjorde målet år 1983 (Luleå tingsrätts, fastighetsdomstolen, dom 1983-09-29, nr DF 157). Målet fördes av samebyn och samefonden vidare till hovrätten för Övre Norrland som meddelade dom i november år 1984 (hovrättens för Övre Norrland dom 1984-11-15, nr DT 1042). Hovrättens dom har av byn och fonden överklagats men HD har ännu inte avgjort frågan om prövningstillstånd. Målet gällde ersättning för betesförlust, ökade ñyttningsbesvär, driftstörningar, ledstängsel samt ökade renförluster. När det gäller ersättning för betesförlust var parterna ense om metoden för denna beräkning. Beräkningen skedde med utgångspunkt från att tillgången på vinterlavbete var avgörande för hur stor renhjord samebyn kan hålla i ett längre perspektiv, det s.k. uthålliga renantalet. Förlust av sådant bete medförde en minskning av det uthålliga renantalet och därmed en minskad avkastning. Den minskade avkastningen bestämdes i direkt proportion till storleken på förlusten av vinterlavbete. Parterna var vidare ense om att förlusten av barmarksbete var proportionsvis större än nedgången av det uthålliga renantalet. Den förhöjda betningsintensitet som detta medförde på kvarvarande barmarksbete medförde en kostnadsökning för vilken särskild ersättning skulle utgå. Domstolarna har således tillämpat den tidigare omnämnda avkastningsmetoden. Domstolarna beräknade förlustarealen till 24 km* varav 4 km* utgjorde vinterbetesmark. Nedanstående sammanställning visar parternas och domstolarnas inställning vad gäller huvudpunkterna i målet.

Samebyn/ Vägverket TR Hovr samefonden Medgiv Dom Dom yrkande Kr Kr Kr Kr Betesförlust 1 438 560 33 450 449 200 526 049 Ökade flyttningsbesvär 1 061 875 100 000 483 500 483 438 Övriga drift-

prövotid. I andra hand 145 875 Summa ersättning före uppräkn. 0 ränta 2 710 473 148 450 948 000 1 061 487 Avgår bâtnad 0 1 551 000 375 000 375 000 Nettoskada 2 710 473 0 573 000 685 487

1 397

Bilaga

Det av hovrätten bestämda skadebeloppet uppgick efter uppräkning till senast kända indextal, KPI 827, till 1 487 855 kr. Nyttan av vägen uppgick efter samma uppräkning till 529 224 kr. Det sålunda utdömda skadebeloppet uppgick till avrundat 959 000 kr.

Undantag från terrängkörningsförbudet enligt

terrängkörningslagen (1975:313)

Med stöd av 3 § terrängkörningslagen har länsstyrelserna i de tre nordligaste länen årligen utfärdat generella förbud mot terrängkörning inom vissa delar av resp. fjällområden.

55. Länsstyrelsen i Västerbotten beslutade år 1978 om terrängkörning i Västerbottens fjällområde (länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1978-11-29, nr 11.112-1348-78). Enligt beslutet råder bl.a. förbud mot körning i terräng med terrängfordon och motorfordon på kronans mark väster om odlingsgränsen från maj och fram till barmarksperioden. Beslutet motiveras med hänsynen till rennäringen och till att fjällnaturen denna tid är i övrigt särskilt känslig för störningar och skador.

56. Länsstyrelsens ovannämnda beslut överklagades av Grans, Rans, Umbyns, Vapstens, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra samebyar. Byarna yrkade att terrängkörningsförbudet skulle gälla från den 20 april. Även representanter för ortsbefolkningen överklagade beslutet och yrkade fri färdselrätt för alla fast bofasta i lappmarken. Regeringen fastställde länsstyrelsens beslut (regeringsbeslut 1979-04-05, nr 2465/78). Regeringen fann att länsstyrelsen gjort en välgrundad och riktig avvägning mellan ”å ena sidan skyddsintressena och å andra sidan allmänhetens önskemål om att få bedriva yrkes- eller fritidsbetonade aktiviteter under så fria former som möjligt. Regeringen menade att det med skäl kunde antas att syftet med färdselrestriktionerna helt skulle förfelas om befolkningen ovan odlingsgränsen undantogs generellt.

57. I ett senare beslut medgav länsstyrelsen vissa undantag från terrängkörningsförbudet, bl.a. för viss ortsbefolkning (länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1980-11-24, nr 111291-1009-80). Vad gäller området väster om odlingsgränsen gällde undantaget den fast bosatta fjällbefolkningen med jakt- och fisketillstånd vid färd i samband med utövande av jakt eller fiske.

398 Bilaga 1

Beslutet innehöll också föreskrift om att färden skulle såvitt möjligt ske efter skoterled och därefter kortast möjliga väg.

58. Företrädare för ortsbefolkningen överklagade det ovannämnda beslutet och yrkade att de som var fast bofasta ovan odlingsgränsen skulle få fri färdselrätt. Regeringen lämnade besvären utan bifall (regeringsbeslut 1981-09-19, nr 27).

59. I ett ärende från år 1982 ansökte företrädare för fritidsfisket, turistnäringen och näringslivet i övrigt i Ammarnäsområdet om dispens från det av länsstyrelsen meddelade terrängkömingsförbudet under maj. Sökandena ville ha dispens under ytterligare en vecka och menade bl.a. att detta skulle ha mycket stor betydelse för sysselsättning och service i området. Inkomstökningen av en utökning av dispensen uppskattades till ca 200 000 kr. Vidare skulle fritidsfiskarna få möjlighet till fiske under en del av den bästa fiskeperioden. Länsstyrelsen i Västerbottens län avslog ansökan och motiverade beslutet med att hänsyn måste tas till rennäringen under den aktuella tiden (länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1982-05-14, nr 111291-245-81).

60. I senare beslut har länsstyrelsen i Västerbottens län förordnat om lättnader i terrängkörningsförbudet till förmån för den fast bosatta fjällbefolkningen ovan odlingsgränsen (länsstyrelsens i Västerbottens län beslut 1983-02-28, nr 11.1291-1740-82). Beslutet innebar att den väster om odlingsgränsen bofasta fjällbefolkningen undantogs från terrängkörningsförbudet på så sätt att de t.o.m. den 15 maj fick köra snöskoter dels inom de områden med förbud mot terrängkörning som årligen tillkommer i och med att majförbudet träder i kraft, dels på tillåtna skoterleder i de fjällområden där skoterförbud gäller hela vintern. De bland den bofasta fjällbefolkningen som hade årsfisketillstånd fick dessutom köra fram till de sjöar där tillståndet gällde. Beslutet togs trots att Svenska samerna.: riksförbund hade motsatt sig en lättnad i förbudet.

61. Länsstyrelsen i Norrbottens län beslutade år 1982 med stöd av 5 § terrängkörningslagen förbud mot skoterkörning inom vissa områden av Sörkaitums samebys kalvningsland väster om Stora Sjöfallets nationalpark mot norska gränsen. Beslutet motiverades av hänsynen till rennäringen. Gällivare kom-

Bilaga 1 399

mun besvärade sig över beslutet. Kommunen ansåg att länsstyrelsens beslut innebar en stor utvidgning av terrängkörningsförbudet jämfört med tidigare vilket skulle få negativa verkningar för friluftsliv och turism liksom för den bofasta befolkningen. Regeringen avslog besvären (regeringsbeslut 1982-05-19, nr 24).

62. Länsstyrelsen i Jämtlands län beslutade år 1984 om undantag från terräng» körningsförbudet inom förbudsområdet Sylarna-Helags-Oviksfjällen och gav tillstånd för ett liftföretag att använda snövessla för transportändamâl inom företagets verksamhetsområde inom Mårsundsbodarna och Västfjället. Tåssåsens sameby överklagade beslutet under påstående att tillståndsområdets omfattning borde minskas av hänsyn till rennäringen. Regeringen fann att hinder inte mötte från renskötselsynpunkt och avslog besvären (regeringsbeslut 1984-12-13, nr 8).

Kommentar Länsstyrelserna har utnyttjat sina möjligheter att förordna om särskilda skoterleder, skoterförbud i vissa områden eller under vissa tider för att minska trafikens skadeverkningar för bl.a. rennäringen. Man har dock försökt att i möjligaste mån tillgodose den bofasta befolkningens behov av att för sin försörjning kunna färdas även där renskötsel bedrivs.

Upplåtelser enligt 32 § rennäringslagen (1971:437), mark

Med markupplåtelse avses här rätten att uppföra och inneha byggnad eller anläggning (sportstugor, kojor, uthus och andra byggnader, skidliftar m.m.). Lantbruksnämnderna är restriktiva vid markupplåtelser. Mycket få ärenden överklagas och någon ändring sker sällan. Berörd sameby får alltid yttra sig i ärendet och i så fall sker upplåtelser mot samebyns önskemål. Upplåtelser för privata fritidshus och byggnader medges i princip numera endast inom områden som särskilt avsatts för detta ändamål. Likaså krävs som regel att byggnadslov har beviljats. Ett beviljat byggnadslov medför dock inte att frågan om upplåtelse är slutligt avgjord. Tidigare erhöll ortsbefolkningen ofta tillstånd till mindre stugor för att kunna utnyttja sin jaktoch fiskerätt. Av såväl renskötsel- som naturvårdsskäl medges i princip inte längre sådana tillstånd. När synnerliga skäl har förelegat har dock tillstånd getts, exempelvis för fjällägenhetsinnehavare som bor inom väglöst område och är beroende av jakt och fiske för sin försörjning. Under år 1983 upplät lantbruksnämnden i Norrbottens län mark för ett stort antal båthus och s.k. arkar åt ortsbefolkningen vid Torne träsk i

Kiruna kommun. Detta skedde mot samebyns önskan (Rautasvuoma same-

by). Båthusen innebar inte något direkt intrång i renbetesmarkerna, men

400 Bilaga 1

samebyn befarade att för många människor skulle dras till markerna och därigenom störa renskötseln. Likaså har upplåtelser av mark för turiststu-

gor längs Kungsleden skett mot samebyns vilja (Laevas sameby). I dessa fall

har nämnden inte funnit att upplåtelserna innebar någon avsevärd olägenhet för renskötseln. Till belysning av praxis i upplåtelsefrågor kan följande avgöranden omnämnas.

63.

Upplåtelse av mark för barack på nedlagd fjällägenhet,

Vilhelmina kommun, år 1984

En ansökan om att få placera en barack på en nedlagd fjällägenhet inom Vilhelmina norra sameby lämnades utan bifall av lantbruksstyrelsen (lantbruksstyrelsens beslut 1984-01-18, nr 551 4899/83). Som skäl anfördes att privata fritidshus på statens mark ovan odlingsgränsen i princip endast ñck uppställas inom område som planlagts för detta ändamål.

64. och 65.

Upplåtelse av mark för fritidshus m.m. inom obrutna fjällområden, Gällivare kommun, år 1985 och Strömsunds

kommun, år 1984

En ansökan om uppförande av fritidshus inom Norrkaitums sameby avslogs av regeringen med motiveringen att ytterligare enskild fritidsbebyggelse enligt antagna riktlinjer inte borde tillåtas inom s.k. obrutna fjällområden (regeringsbeslut 1985-02-14, nr 10, 2288/84). I ett liknande regeringsbeslut från år 1984 uttalades att en kronoarrendator i Strömsunds kommun inte fick markupplåtelse för upprustning av en stuga vid Gatojaure med hänsyn till såväl rennäringsintresset som riktlinjerna för obrutna fjällområden (regeringsbeslut 1984-02-23, nr 21, 2373/83).

66.

Friköp av markområde ovanför

(arrendelägenhet)

odlingsgränsen, Jokkmokks kommun, år 1984

Regeringen uttalade i ett ärende angående friköp av en arrendelägenhet inom Jåkkåkaska sameby, att mark ovan odlingsgränsen inte bör överföras till enskilt ägande, utom när särskilda skäl talar för detta. Undantag kan dock enligt beslutet förekomma exempelvis för att tillgodose ett större allmänt intresse.

1 401

Bilaga

67.

Upplåtelse av mark för fiskestuga på renbetesfjällen, år

Lantbruksnämnden i Jämtlands län upplät mark inom Sösjö sameby åt en person för uppförande av en fiskestuga vid Övre Oldsjön. Regeringen fastställde beslutet och uttalade att vederbörande borde få mark för fiskestuga, eftersom han innehade en stor andel i Övre Oldsjöns skattefiske och att han under lång tid varit delägare i en stuga och haft mark upplåten för denna (regeringsbeslut 1984-09-20, nr 36, 223/84).

68.

Upplåtelse av mark för Storumans hängbro, kommun, år

Regeringen lämnade tillstånd till uppförande av en hängbro inom Artfiällsområdet, trots invändningar från Umbyns sameby om de intrång i renbetesmarkerna som ökade fritidsaktiviteter skulle medföra. Regeringen menade att hängbron hade betydelse för säkerheten vid passage över Umeälven och att markupplåtelse därför borde ske (regeringsbeslut 1981-04-30, nr 13, 509/81). I beslutet uttrycktes den förutsättningen att Artfjället i fortsättningen skulle fredas från leder och andra turistanläggningar, så att intrång inte skulle ske i samebyns renbetesmarker.

69.

Upplåtelse av mark för fritidshus utanför obrutet fjällområde, Kiruna kommun, år 1981

I ett ärende om tillstånd för privatperson att uppföra en fritidsstuga vid Maunajaure inom Rautasvuoma sameby hade byggnadsnämnden tillstyrkt bebyggelsen. Platsen låg utanför obrutet fjällområde. Lantbruksstyrelsen avslog ansökan och anförde att upplåtelse för alla förväntade anspråk inom området skulle kunna leda till avsevärd olägenhet för renskötseln (lantbruksstyrelsens beslut 1981-12, nr 551 3386/81). Det uttalades vidare att omfattningen och lokaliseringen av eventuell bebyggelse borde bestämmas mellan olika intressen genom en avvägning i planeringssammanhang.

402 1

Bilaga

70.

av mark för en för vägverket, Upplåtelse fritidsstuga

kommun, år 1979

Härjedalens

Statens vägverk gjorde en framställning om upplåtelse av mark för en stuga inom Mittådalens sameby. Stugan var redan uppförd och användes numera av vägverkets personal endast för fritidsändamål. Byggnadsnämnden ansåg att helt ny byggnad inte borde tillåtas av hänsyn till renskötseln, men att den aktuella stugan borde få stå kvar, eftersom den sedan lång tid funnits på platsen. Lantbruksstyrelsen medgav inte upplåtelse och uttalade att en oplanerad skulle innebära ett åsidosättande av successiv ökning av fritidsverksamheten för rennäringen (lantbruksstyrelsens beslut 1979-02-20, nr 551, skyddet anställd personal inte borde 2222/78). I beslutet uppgavs vidare att statligt beredas möjligheter som inte tillkom lokalbefolkningen genom att användi statens verksamhet ändrades. ningen av en byggnad som uppförts

71.

Upplåtelse av nyttjanderätt till byggnader på nedlagd fjällägenhet, Jämtland, år 1980

Ansökan om upplåtelse av mark och byggnader på en nedlagd fjällägenhet (Juthatten) inom Offerdal.: sameby lämnades av lantbruksstyrelsen utan bifall (lantbruksstyrelsens beslut 1980-07-30, nr 551, 4606/79). Motiveringen var bl.a. att renskötselns behov av ostörda betesmarker hade ökat genom exploatering av vissa områden för stora allmänna intressen, såsom energiproduktion.

72.

av mark för dels en

Upplåtelse på fjällägenhet

dels för till

övernattningsstuga, fritidsstugor uthyrning

turister, Almdalen, Krokoms kommun, år 1985

En arrendator av fjällägenhet uppförde utan byggnadslov en övernattningsstuga för jakt och fiske och ansökte i efterhand om markupplåtelse. Lantbruksnämnden, lantbruksstyrelsen och regeringen vägrade markupplåtelse. Arrendatom begärde omprövning av beslutet varvid lantbruksnämnden ånyo lämnade ansökan utan bifall och föreskrev att stugan skulle rivas före en viss tid. Samtidigt ansökte arrendatorn om markupplåtelse för uppförande av tre fritidsstugor för uthyrningsändamål. Också denna ansökan avslogs av lantbruksnämnden med motiveringen att lägenhetens framtida disposition skulle avvaktas och att uthyrningsstugorna skulle bli till avsevärd olägenhet för renskötseln.

Bilaga 1 403

Sedan arrendatorn anfört besvär över dessa beslut undersökte lantbruksstyrelsen vid besök förhållandena på fjällägenheten. Lantbruksstyrelsen konstaterade därvid att fjällägenheten borde bestå och att möjligheterna till försörjning på den ensligt belägna lägenheten måste utökas. Lantbruksstyrelsen ansåg vidare att staten borde dels inlösa en uthyrningsstuga som då redan var uppförd, dels uppföra två nya uthymingsstugor på lägenheten. Dessutom borde enligt styrelsen övernattningsstugan också inlösas av staten. Lantbruksnämnden fick i uppdrag att vidta de åtgärder som kunde följa av detta. Lantbruksstyrelsen upphävde i fråga om övernattningsstugan och avskrev ärendet såvitt avsåg uthyrningsstugorna eftersom kraven på markupplåtelse härför numera saknade aktualitet (lantbruksstyrelsens beslut 1985-04-01, nr 551, 2191/84).

Upplåtelse av mark för fritidshus inom gruvsamhälle, Arjeplogs kommun, år 1981

Lantbruksnämnden i Norrbottens län upplät genom arrendekontrakt till Boliden Mineral AB ett för fritidsbebyggelse avsatt markområde som omfattades av ett tidigare fastställt byggnadsplanförslag i Arjeplogs kommun (Blyudden). Avsikten var att uppföra 25 fritidshus för personer bosatta och verksamma inom Laisvalls gruvsamhälle. Semisjaur-Njarg sameby motsatte sig upplåtelsen eftersom området årligen nyttjades av byn för rastbete och uppsamling av renar och var av oundgänglig betydelse för byns renskötsel.

73.

Upplåtelse av mark för fiskebyggnader, kommun, Arjeplogs

år 1984 Lantbruksnämnden i Norrbottens län beslöt att för uthyrning till yrkesfiskare låta uppföra byggnader vid sjöarna Homavan och Riebnes inom Semisjaur-Njarg sameby. Lantbruksstyrelsen lämnade samebyns besvär utan bifall och uttalade bl.a. att det med hänsyn till svårframkomligheten i området var synnerligen angeläget med goda övemattningsmöjligheter för yrkesfiskarna bland glesbygdsbefolkningen långt från hemmet samt att det inte förelåg tillräckliga skäl att neka placering av byggnaderna på ur fiskesynpunkt lämpliga platser, eftersom verksamheten - såväl sommar som vinter - bedrevs på sjön och i omedelbar anslutning till övemattningsställena och därför inte kunde medföra så stora störningar för renskötseln. Regeringen fastställde beslutet (regeringsbeslut 1984-12-06, nr 7, 1755/ 84).

404 Bilaga 1

74.

Upplåtelse av mark för väg, Storumans kommun, år 1986

Lantbruksnämnden i Västerbottens län beslöt att inte upplåta staten tillhörig mark ovanför odlingsgränsen för enskild utfartsväg från fjällägenheten Virisen till Rönnbäck. Sedan länsstyrelsens företrädare i lantbruksnämnden begärt att beslutet skulle underställas regeringens prövning, överlämnades ärendet till regeringen. Av utredningen framgick att fastighetsbildningsmyndigheten i Lycksele lantmäteridistrikt genom anläggningsbeslut enligt anläggningslagen beslutat att gemensamhetsanläggning skulle inrättas avseende vägen. Anläggningsbeslutet hade tillkommit efter ansökan av fjällägenhetsinnehavaren. Någon ansökan om upplåtelse enligt 32 § rennäringslagen förelåg inte. Regeringen fann att upplåtelse av mark för gemensamhetsanläggning kommer till stånd genom fastighetsbildningsmyndighetens anläggningsbeslut. Regeringen fann därvid att upplåtelse enligt 32 § rennäringslagen inte skulle ske och upphävde därför lantbruksnämndens beslut (regeringsbeslut 1986-11-27, nr 17, 2166/86).

Upplåtelse av jakt och fiske

Som villkor för att jakt eller fiske skall få upplåtas gäller liksom för upplåtelser av andra nyttjanderätter att det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Dessutom skall upplåtelsen vara förenlig med god jaktvård eller god ñskevârd och skall kunna ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt eller fiske. Det sistnämnda villkoret innebär att upplåtelsen i princip inte får avse en sådan ensamrätt till jakt eller fiske som utesluter samernas rätt att jaga eller fiska. För jakten gäller regeln utan undantag. Däremot kan hela fisket i ett visst vatten upplåtas om samebyn medger det. För den från ekonomisk synpunkt viktigaste jakten, älgjakten, gäller särskilda regler inom renskötselområdena. J ägarna kan välja mellan att jaga under allmän jakttid, vilket innebärrätt att fälla ett obegränsat antal älgar under ett par dagar, eller jaga på licens, dvs. under en betydligt längre

jakttid fälla ett visst antal tilldelade djur. Älgjakten ovanför odlingsgränsen

och på renbetesfjällen har under senare år väsentligen bedrivits som licensjakt. Lantbruksnämndernas upplåtelse av älgjakt har därför omfattat en viss tilldelning av djur som får skjutas inom ett visst bestämt område av kronomarken inom samebyn. Samerna har mestadels skjutit sin tilldelning inom jaktområden på den återstående kronomarken men i vissa fall har samerna till en del jagat också inom de upplåtna licensområdena. Enligt lantbruksstyrelsens rennäringsgrupp* bör vid upplåtelser av jaktoch ñskerätter den principen gälla att den som har att uppleva fjällvärldens avigsidor även bör ha större del än andra av dess positiva sidor. De som bor

Lantbruksstyrelsen, Översyn av vissa frågor inom rennäringen 1978-10-18.

Bilaga 1 405

ovan odlingsgränsen och i nära anslutning till renbetesfjällen bör därför enligt rennäringsgruppen prioriteras. Gruppen anser därvid att den utpräglade glesbygdsbefolkningen, fjällågenhetsarrendatorer och andra, som är beroende av jakt och fiske för sin försörjning och sitt uppehälle bör ha företräde. Denna politik tillämpas i huvudsak i Norrbottens och Västerbottens län. I

Jämtlands län förekommer upplåtelse av s.k. sportjakt till personer boende

på andra håll i landet. Av tradition har inte Småviltsjakt efterfrågats i någon större omfattning av befolkningen i länets tjällområden. I samtliga tre län ges ortsbefolkningen företräde vid upplåtelse av älgjakt. Berörda samebyar får alltid yttra sig över upplåtelseansökningar. Lantbruksnämnderna går sällan mot byns önskemål. Upplåtelse av fiske för husbehov är i Norrbotten och Västerbotten förbehållen ortsbefolkningen, boende ovan odlingsgränsen, varvid glesbygdsbefolkningen prioriteras. I Norrbotten sker något generösare upplåtelser till icke renskötande samer än till Övrig ortsbefolkning. Detta fiske är av betydande omfattning. Det finns dock stora skillnader mellan olika delar beroende på samebyarnas olika bedömning, tillgång till vatten etc. I Jämtland är husbehovsfisket av liten omfattning och upplåts åt personer bosatta i glesbygd. Vid lantbruksnämnderna i de tre länen träffas årligen principöverenskommelser, varigenom vissa vatten förbehålls samernas eget fiske, s.k. undantagsvatten. Dessa vatten upplåts inte mot samebyns vilja. I Norrbotten har dock nämnden i enstaka fall gått emot samebyn. I Västerbotten och Jämtland har samebyarna ett avgörande inflytande. Vatten som inte är undantagsvatten indelas i sådana där upplåtelse sker efter

ansökanpsom

underställs samebyn för yttrande och s.k. kortfiskevatten, som kan upplåtas utan samebyns hörande. Samebyarna har även här ett avgörande inflytande. I några fall i Norrbotten har upplåtelse av fiskerätt skett genom arrende-

avtal till huvudman för fiskeläger (Kiruna och Arjeplogs kommuner).

Vid nu aktuella upplåtelser debiteras ofta ortsbefolkningen lägre avgifter än Övriga. Följande beslut i besvärsärenden från regeringen och lantbruksstyrelsen belyser de principer som tillämpas vid upplåtelser av jakt- och fiskerätter.

75.

Rätt till älgjakt, Kiruna kommun, år 1984

Ansökan om rätt till jakt efter älg ovan odlingsgränsen under allmän jakttid inom Saarivuoma sameby avslogs av lantbruksnåmnden i Norrbottens län med motivering att sökanden inte var fast bosatt i fjällkommunen och inte själv hade någon anknytning till bygden. Regeringen avskrev ärendet, eftersom den tid som avsågs med beslutet hade förflutit, men uttalade ändå att det var angeläget att den jakträtt som

406 Bilaga I

kunde upplåtas på statens mark i första hand borde tillgodose den fasta ortsbefolkningens möjligheter till jakt (regeringsbeslut 1984-03-22, nr 24, 140/84).

76.

Tillstånd till älgjakt, Krokoms kommun, år 1984

Ansökan om fjällägenhetsinnehavare om rätt till jakt efter älg på renbetesfjäll inom Hotagens sameby avslogs av lantbruksnämnden i Jämtlands län, eftersom området ingick i samebyns licensområde och renägarna själva skulle utöva jakt inom området. Regeringen upphävde beslutet och uttalade att det var angeläget att ge fjällägenhetsinnehavarna möjligheter till jakt på statens mark. Ärendet återförvisades, eftersom underlag saknades att bedöma om ytterligare mark behövde upplåtas åt sökanden (regeringsbeslut 1984-06-07, nr 46, 2104/83).

77.

Tillstånd till Gällivare år 1982

Småviltsjakt, kommun,

Lantbruksnämnden i Norrbottens län avslog en ansökan om rätt till småviltsjakt ovan odlingsgränsen inom Norrkaitum sameby. Inom området bedrev samerna jakt och det ansågs inte lämpligt att utöka jakttrycket i området. Även renskötselskäl talade mot upplåtelser i området. Regeringen fastställde beslutet (regeringsbeslut 1982-05-06, nr 15, 557/ 82).

78.

Tillstånd till Småviltsjakt, Jokkmokks kommun, år 1980

Lantbruksnämnden i Norrbottens län upplät år 1979 ett område norr om Pärlälven för Småviltsjakt till Jokkmokks jakt- och fiskevårdsförening. Området berörde Sirkas, Jåkkåkaska, Tuorpon och Serri samebyar, vilka anförde besvär över beslutet. Området var enligt byarna väsentligt för renskötseln och kunde tåla de störningar som en jaktklubb skulle innebära. Dessutom menade byarna att en upplåtelse till föreningen skulle innebära att nämnden inte skulle ha kvar sitt övergripande ansvar för markanvändningen i området vilket vore olyckligt ur renskötselns synpunkt. Lantbruksstyrelsen konstaterade att det redan förekom ett stort antal upplåtelser för Småviltsjakt inom det aktuella området mot vilket samebyarna inte haft någon erinran eftersom byarna var måna om ett gott samarbete med glesbygdsbefolkningen. Styrelsen fann vidare att föreningar som arrenderar jakt- och fiskerätt under senare år visat allt större förståelse för rennäringens problem varvid detaljfrågor kunnat lösas positivt vid ut-

Bilaga 1 407

formningen av arrendekontrakten. Slutligen konstaterades att ett visst område undantagits av renskötselskäl. På grund härav ansågs nämnden och samebyarna fortfarande ha en tillfredsställande insyn och kontroll över aktiviteterna inom det utarrenderade området och byarnas besvär lämnades utan bifall (lantbruksstyrelsens beslut 1980-07-09).

79.

Tillstånd till nätfiske, Storumans kommun, år 1982

Lantbruksnämnden i Västerbottens län avslog ansökan om tillstånd till nätfiske i Abelvattnet inom Vapstens sameby, eftersom samebyn avstyrkt sådant tillstånd och berörda vatten var avsatta för samebymedlemmarnas fiske. Regeringen fastställde beslutet (regeringsbeslut 1982-09-46, nr 31, 144/ 82).

80.

Tillstånd till fiske, Storumans kommun, år 1983

Lantbruksnämnden i Västerbottens län avslog ansökan om tillstånd till nätfiske i vissa vatten och krokfiske i vissa vatten inom Rans sameby, eftersom samebyn avstyrkt sådant tillstånd. Regeringen uttalade att det var angeläget att den fasta ortsbefolkningens möjligheter till fiske på statens mark tillgodosågs. Regeringen fann dock att

vissa vatten var s.k. undantagsvatten (Nedre Altsvattnet m.f1. sjöar). I

andra vatten kunde nätfiske inte tillåtas av fiskevårdande skäl (Tärnasjön). I

en sjö ansågs dock krokfiske kunna ske (Stor Auron), varför ärendet i

denna del återförvisades till lantbruksnämnden.

81.

Tillstånd till fiske, Arjeplogs kommun, år 1984

Ansökan om tillstånd till yrkesfiske i Sädvajaure inom Semisjaur-Njarg sameby ovan odlingsgränsen avslogs av lantbruksnämnden i Norrbottens län med hänvisning bl.a. till att sjön utgjorde ett viktigt husbehovsfiske för i stort sett samtliga medlemmar i samebyn, och att det redan fanns tillräckligt med fiskare i sjön. Regeringen fastställde beslutet och anförde att den fasta ortsbefolkningens försörjningsmöjligheter skulle bibehållas och att fisket i sjön inte borde upplåtas åt nya kategorier fiskare (regeringsbeslut 1984-04-05, nr 18, 213/ 83).

408 Bilaga 1 sou 1989:41

82.

Tillstånd till fiske, Arjeplogs kommun, år 1985

Tillstånd till fiske med nät i Riebnes inom Semisjaur-Njarg sameby avslogs av lantbruksnämnden i Norrbottens län med hänsyn till de renskötande samernas intressen och det yrkesfiske som bedrevs i sjön. Regeringen fastställde beslutet (regeringsbeslut 1985-02-14, nr 11, 2150/ 84).

83.

Tillstånd till fiske, Storumans kommun, år 1985

Tillstånd till nåtfiske inom Vapstens sameby avslogs av lantbruksnämnden i Västerbottens län, eftersom sjön (Abelvattnet) låg inom ett område där tillstånd bör ges endast om samebyn tillstyrker. Regeringen fastställde beslutet (regeringsbeslut 1985-02-14, nr 9, 2404/ 84).

84. - 87.

Tillstånd till fiske, år 1983

I fyra beslut har lantbruksstyrelsen lämnat besvär över avslagna ansökningar om fiskerätt utan bifall i sjöar inom Vapstens, Umbyns, Hothagens och Vilhelmina Norra samebyars områden. Det gällde bl.a Rödingeträsket, Häbbersflyn, Vojmån och Fättjaure. I samtliga fall hade vederbörande sameby avstyrkt. I besluten uttalas att vissa vatten är förbehållna samebymedlemmama såsom undantagsvatten och att upplåtelser därför ej sker mot samebyns önskan. Det uttalas vidare att upplåtelser för sportfiske skulle vara till avsevärd olägenhet för renskötseln (lantbruksstyrelsens beslut 1983-06-28, nr 552 5135/82 och 1983-06-09, nr 552 4926, 4013 och 240/83).

88.

Tillstånd till fiske i Jämtland, år 1985

på fjällägenhet

Lantbruksnämnden i Jämtlands län avslog en ansökan från arrendator av fjällägenhet om rätt till nåtfiske i sjöarna Trollsvattnet och Trollsflyn inom Hotagens sameby. Motiveringen var att sjöarna utgjorde husbehovsfiskevatten för samerna i byn. Efter besvär av arrendatorn upphävde lantbruksstyrelsen beslutet och

Bilaga 1 409

medgav rätt att fiska även för viss avsalu. Beslutet motiverades med att arrendatorn för sin försörjning hade behov av utökade möjligheter till ñske och att en sådan utökning kunde ske utan besvärande intrång i samemas rätt till fiske (lantbruksstyrelsens beslut 1985-04-01, nr 552 1079/85).

Domänverkets upplåtelser

De flesta av domänverkets upplåtelser har skett för länge sedan. Numera sker få nya upplåtelser. År 1980 fanns inom renskötselområdet ca 1 000 fritids- och perrnanentbostäder och ca 1 800 markarrenden. Staten beslöt år 1980 att aweckla sina permanentbostäder och fritidshus. Till följd härav försvinner årligen ca 75-100 upplåtelser för fritids- och permanentbostäder genom försäljning. Inom en period av 15-20 år kommer enligt domänverket sannolikt dessa upplåtelser att vara awecklade. Vid nya upplåtelser har domänverkets anställda förtursrätt.

89. Domänverket anser sig inte ha någon skyldighet att samråda med berörda samebyar beträffande nya upplåtelser vare sig det gäller jakt, fiske eller markupplåtelser. Detta har enligt många kritiker lett till att behörig hänsyn inte har tagits till renskötselintressena. Frågan behandlas i ett J 0-avgörande (JO:s beslut 1979-06-14, nr 643/1978). I sitt yttrande över JO-anmälan anförde domänverket bl.a. att upplåtelserna ej utgjorde myndighetsutövning utan var exempel på verkets normala affärsverksamhet och egendomsförvaltning. Domänverket var därför ej skyldigt att följa bestämmelserna om att inhämta yttrande enligt förvaltningslagen. Om domänverket skulle åläggas att samråda med sameby i varje enskilt upplåtelseärende skulle detta administrativt och ekonomiskt försvåra eller helt omöjliggöra en affärsmässig hantering av upplåtelsema. JO redogjorde i sitt beslut för de diskussioner om kommunikationsprincipen som föregick rennäringslagen. Olika motivuttalanden gav enligt JO vid handen att lagstiftaren ansett principen om samemas hörande så självklar att uttryckliga regler i ämnet ej erfordrades. Därtill kom att det förväntades att förvaltningslagen - som skulle träda i kraft kort efter rennäringslagen - skulle fastslå principen om myndigheters kommunikationsplikt. I sin undersökning finner emellertid JO något överraskande att några uttryckliga regler som ålägger myndigheterna att höra samerna inte finns i rennäringslagen och att förvaltningslagens kommunikatonsregel formellt inte är tillämplig i sammanhanget. Detta skulle dock enligt JO inte innebära att kommunikationsprincipen inte gällde. Myndighet som handlägger frågor om upplåtelser eller andra markdispositioner inom rennäringsområdet har enligt JO som allmän rättsgrundsats att utgå från att företrädare för samerna har rätt att yttra sig innan ärende avgörs som i något väsentligt hänseende kan tänkas medföra intrång i renskötselrätten. Det var enligt JO svårt att uppställa några generella regler om när

410 Bilaga 1

kommunikation skulle äga rum. Han framhöll dock att samernas intresse av att bli hörda naturligtvis ökade i proportion till de olägenheter en tilltänkt disposition kunde tänkas innebära för renskötseln. och Hyggesplöjning andra anfördes skogsberedningsåtgärder som exempel på när samemas synpunkter skulle inhämtas. Avslutningsvis pekade JO på att i fall där mera ingripande åtgärder planeras - när det kan ifrågasättas att man närmar sig gränsen för ändrad markanvändning - ett samråd uttryckligen förutsattes i förarbetena. Om ett samråd mera allmänt tillämpas vid viktigare nyttjanderättsupplåtelser skulle detta enligt JO uppenbarligen vara ägnat att minska eventuella olägenheter.

Faktiskt förfogande

Statlig mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen förvaltas av lantbruksstyrelsen. Nedanför odlingsgränsen är domänverket förvaltande myndighet av statlig mark. Av ett regeringsbeslut år 1977 framgår emeller» tid att även andra har vissa rättigheter statliga myndigheter vad gäller markutnyttjande.

90.

Regeringsärendet gällde frågan om länsstyrelsen i Norrbottens län utan avgift ñck disponera viss staten tillhörig mark ovan odlingsgränsen för parkerings- och rastplatser efter Graddisvägen i Arjeplogs kommun (regeringsbeslut 1977-O2-17, nr 862/87). Regeringen medgav i beslutet en sådan dispositionsrätt och anförde att upplåtelsereglerna, ”bestämmelsema i 32- 34 §§ RL är inte tillämpliga i sådana fall som nu förevarande, då annan statlig myndighet än den som förvaltar staten tillhörig mark önskar ta marken i anspråk för visst ändamål. Detta ianspråktagande får dock inte stå i strid med bestämmelserna i 30 § RL. Om berörd sameby anser att den ändrade markanvändningen kommer att innebära skada eller olägenhet, kan byn söka åstadkomma en frivillig överenskommelse i ersättningsfrågan med den ianspråktagande myndigheten eller väcka talan härom vid domstol. - Den av regeringen uppställda principen har kallats regeln om faktiskt förfogande. Av beslutet framgår att annan statlig myndighet än den som förvaltar kronomark får ta mark i anspråk inom ramen för vad som är tillåtet enligt 30 § rennäringslagen. En myndighet kan dock vara förhindrad att använda kronomark på annan grund, exempelvis därför att myndigheten inte är behörig att företa viss åtgärd enligt sin instruktion eller därför att markanvändningen strider mot annan bestämmelse i lag eller författning.

2 Bilaga

Kommittédirektiv E8

Di [S201

Vissa om samernas i

frågor ställning Sverige

Dir 1982:71

Beslut vid regeringssammantråde 1982-09-02.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Petri, anför.

Inlednlu

Sedan gammalt har samerna sitt hemland i de norra delarna av Sverige, Norge och Finland samt angränsande delar av Sovjetunionen. Som ett folk med egen historia, eget språk och egen kultur utgör de en ursprunglig etnisk minoritet i Sverige. Den samiska befolkningen i Sverige utgör enligt sameutredningen (SOU 1975:99 och 1(1)) ca 15 000 personer. Av dessa lever ca 2 5(1) av renskötsel. Antalet renskötande samer minskade med 20 % mellan åren 1958 och 1972 och har under den senaste tioårsperioden minskat ytterligare. Om utvecklingen fortsätter i samma takt, kommer de renskötande samerna år 2 (XX) att omfatta endast l 500 personer. Den övriga samiska befolkningen är inte ekonomiskt beroende av remkötseln. En hel del samer är sysselsatta i andra näringar, t.ex. fiske och slöjd. Även for dessa har rennäringen indirekt en ekonomisk betydelse. Av de icke renskötande samerna år ca 213 bosatta i de tre nordligaste lånen. Rennâringen i Sverige är en ursprunglig samisk näring. Den är av avgörande betydelse för att den samiska kulturen och den samiska befolkningens särart skall kunna bibehållas. Fram till år 1971 reglerades rennäringen av lagen (1928:309) om de svenska lapparnas titt till. renbete i Sverige, den s.k. renbeteslagen. Lagen tillerkñnde länsstyrelsens och den särskilda administrationen för rennâringen, lappvisendet, vittgående befogenheter beträffande renskötseln. Samer-

na saknade i åtskilliga fall rätt att själva bestämma även i frågor som rörde

deras inbördes förhållanden. De av länsstyrelserna utfärdade byordningarna

412 Bilaga 2

innehöll ett flertal föreskrifter enligt vilka länsstyrelsen eller lappväsendets tjänstemän hade att besluta även om lappbyarnas inre angelägenheter. 1971 års rennâringslag (1971:437) innebar i detta hänseende en ändring mot vad som hade gällt tidigare. Ett av huvudsyftena bakom lagen var nämligen att i största möjliga utsträckning överlåta åt samerna själva att bestämma om renskötselns organisation och om sina egna ekonomiska angelägenheter. Den gamla ordningen, med tyngdpunkten förlagd till myndighetsavgöranden, avlöstes av en ordning som innebär att rennäringens utövare skall vara organiserade i s.k. samebyar. Den lokala administrationen ankommer enligt rennäringslagen på samebyn som inom vissa ramar själv bestämmer hur renskötseln skall utövas. Samebyns styrelse tillvaratar medlemmarnas gemensamma intressen och företräder medlemmarna gentemot myndigheter och andra utomstående. Medlemmarnas rätt att delta i handhavandet av samebyns angelägenheter utövas på bystämma. Organisa-

tionen bygger°på samverkan mellan de renskötande medlemmarna i byn.

Alla samebyar är anslutna till Svenska Samernas Riksförbund (SSR). SSR bildades år 1950 och leder sitt ursprung från föreningssträvandena bland samerna vid sekelskiftet. SSR:s ändamål är att tillvarata och främja de svenska samemas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen. Särskild hänsyn skall därvid tas till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling. Valda ombud för samebyama och sameföreningama samlas till ordinarie landsmöte en gång om året.

En annan betydande sameorganisation är Same Ätnam. Same Ätnam,

som bildades år 1945, har som mål att tillvarata och befrämja de samiska intressena i kulturellt, religiöst, socialt och ekonomiskt hänseende samt att medverka i samarbetet urbefolkningar emellan. Medlemskap i Same Ätnam kan vinnas av såväl samiska föreningar och sammanslutningar som enskilda samer. Vid sidan av samebyama finns också lokala sameföreningar som främst är inriktade på samiska kulturfrågor som inte har omedelbar till anknytning rennäringsfrågoma. De arbetar för att stärka gemenskapen mellan samer, främja det samiska språkets ställning och utveckla sameslöjden m.m. Så gott som samtliga av dessa föreningar är anslutna till SSR. Många av föreningarna är också anslutna till Same Ätnam. SSR och Same Ätnam står bakom den stiftelse som ger ut tidningen Samefolket samt den stiftelse som driver Samernas Folkhögskola. De samiska ungdomarna är organiserade i föreningen Saminourra. Härutöver finns det en del mindre, samiska regionala sammanslutningar. På det nordiska planet är samerna organiserade i Nordiska samerådet och internationellt i Världsrådet för ursprungsbefolkningar - World Council of lndigenous - WCIP. Peoples Enligt rennäringslagen är renskötselrätten i Sverige förbehållen samerna. I renskötselrätten ingår även rått till fiske och jakt samt visst skogsfång m.m. Renskötsel får bedrivas hela året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen. Dessutom får renskötsel bedrivas nedanför denna gräns på mark som tillhör staten och (kronomark) renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten, dvs. på vissa marker som utnyttjas av skogsrenskötseln. Vidare får renskötsel hela året bedrivas på renbetesfjällen i Jämtland och inom vissa

Bilaga 2 413

andra områden i Jämtlands och Kopparbergs län. Den l oktober - den 31 får renskötsel bedrivas också på de s.k. sedvanerättsmarkerna utanför april dessa områden (3 å). kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst Regeringen markområde, bl.a. när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972:719) eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Inom de områden där renskötsel får bedrivas hela året får enligt rennäringslagen markanvändningen inte ändras på sätt som medför avsevärd för rennäringen (30 å). Bestämmelsen hindrar dock inte att mark olägenhet används i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Något motsvarande inte för de marker där renskötsel får bedrivas endast vintertid. skydd finns Vidare rennäringslagen förbud bl.a. mot att stänga av gäller enligt flyttningsvägar för renar och mot att hindra renar från att beta inom områden där renskötsel är tillåten (94 å). Rennäringslagens förbud mot ändrad markanvändning gäller således inte inom områden med fastställd stadsplan eller byggnadsplan och hindrar inte heller att mark används för företag vars tillåtlighet har prövats i särskild

om stads- och byggnadsplaner finns _i första hand i

ordning. Regler (1947:385). Med prövning i särskild ordning avses prövning byggnadslagen enligt sådan lagstiftning som vattenlagen (1918:523), naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969:387), väglagen (1971:948), expropriationslagen (1972:719), gruvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa Den här avsedda lagstiftningen förutsätter normalt att mineralfyndigheter. den tilltänkta och olika en intresseawägning görs mellan markanvändningen allmänna intressen. Till de allmänna intressena hör bl.a. rennåringens

intressen. Motsvarande intresseawägning måste göras vid prövning av

byggnadslov för glesbebyggelse. i detta sammanhang erinra om tvisten om de s.k. skattefjâllen i Jag vill norra Jämtland. Tvisten, som slutligen avgjordes av högsta domstolen år 1981 (NJA I 1981 s. 1), rörde dels möjligheten att i äldre tider förvärva äganderätt till herrelös mark genom att bruka den för renbete, jakt och fiske, dels de grundema för uppkomst av äganderätt för staten till rättsliga fjällmarkema, dels huruvida samerna - för det fall att staten bedömdes vara till skattefjällen - kunde anses ha rättigheter till dem utöver vad ägare rennäringslagen föreskrev och dels huruvida vissa regler i den lagen stred mot

i 2 kap. 15 å regeringsformen. Utgången av tvisten diskrimineringsförbudet

innebar bl.a. att samerna inte ansågs ha äganderätt till de ifrågavarande skattefjällen och inte heller i övrigt ansågs ha någon rätt till dem utöver vad som följer av rennäringslagen. Förutom renskötseln har de samiska språk- och skolfrågoma intagit en central om den samiska kulturens möjligheter att fortleva plats i diskussionen i Sverige. Samiskan räknas till de finsk-ugriska språken och omfattar nord-, lule- och sydsamiska. Nordsamiskan har den största spridningen såväl inom det nordiska sameområdet som inom den svenska delen. Samema i Norden har numera ett gemensamt skriftspråk. Statligt stöd utgår sedan 1977 till hemspråksträning i bl.a. samiska. Vidare finns en professur i samiska i

414 2

Bilaga

Umeå. Det samiska språket har emellertid inte ställning som officiellt språk i någon form i Sverige och det omfattas inte av den av Sverige år 1982 ratificerade nordiska språkkonventionen.

Insatser för samerna under senare år

Frågan om mera genomgripande åtgärder för samerna behandlades i riksdagen så sent som år 1977. Riksdagen godkände då de riktlinjer som förordades i propositionen l976/77:80 om insatser för samerna. I den propositionen, som byggde på sameutredningens betänkande, betonades bl.a. att samerna en etnisk minoritet utgör i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild både ställning gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. Vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste man ge utrymme även åt andra bedömningar än dem som kan göras beträffande minoritetsövriga i det svenska samhället. Det framhölls grupper att det ligger ett särskilt ansvar i att stödja samiska organisationer och institutioner och i att hävda ett samiskt näringsunderlag, framför allt inom rennäringen, för att den samiska kulturen över huvud taget skall kunna bestå. Med anledning av propositionen beslutade riksdagen om stöd av olika slag bl.a. till samiska näringar, samisk kulturell verksamhet och samernas organisationer. En förutsättning för att man skall kunna uppfylla de mål som statsmakterna har ställt fortbestånd upp för rennäringens är att man skapar trygga sociala förhållanden för rennäringsutövarna och ökar näringens lönsamhet. År 1979 tillkallades därför efter en särskild regeringens bemyndigande utredare (Jo 1979:08) för att utreda rennäringens ekonomiska förhållanden. Ett framträdande syfte med utredningen är att pröva olika förslag i syfte att

skapa förutsättningar för att de som är sysselsatta inom rennäringen skall få

en ekonomisk och social standard som är jämförbar med vad som erbjuds inom andra näringar och som kan ge trygghet i arbetet. År 1980 tillkallades ytterligare två ledamöter. Utredningens också till att uppdrag utvidgades omfatta en nännare av de olika

kartläggning biologiska och ekonomisk-

administrativa faktorer som bestämmer renskötselns och lönutformning samhet. Utredningen har antagit namnet rennäringskommittén. För att samordna de statliga insatserna för samerna och för att följa utvecklingen fortlöpande finns sedan år 1977 i regeringskansliet en permanent arbetsgrupp (U 1977:10) för samefrågor. Arbetsgnippen är knuten till

utbildningsdcpartementet med utbildningsministern som ordförande.

Till ärenden som har tagits upp av arbetsgruppen hör bl.a. frågan om sameskolans ledning och administration U 1978:5). Ärendet

(Ds har fört

fram till ett riksdagsbeslut år 1980 om en särskild samisk skolstyrelse och en för sameskoloma. egen skolledning En annan uppgift för arbetsgruppen har varit att stimulera ökade kontakter mellan kommunerna och samerna. En inom kommundepartementet utarbetad rapport (Ds Kn 1979:8) som innehåller en redogörelse för nuvarande förhållanden inom samekommunema och med rekommendationer om kommunala samrådsorgan kan utgöra underlag för diskussioner mellan kommunerna och samerna. På sikt

Bilaga 2 415

intressena skall komma till i all är målet att de specifikt samiska uttryck kommunal planering och verksamhet (markanvändning, näringsfrågor. kulturell och social service etc). Ett tredje större ärende som arbetsgruppen som har behandlats i en har tagit upp gäller skogsrenskötselns problem.

nyligen avslutad utredning (Ds U 1981:10) .

Framställningar från samerna m.m.

om samernas har under år 1981 aktualiserats genom två Frågan ställning framställningar till regeringen från SSR och Same Ätnam. SSR uttalar önskemål om att man inför föreskrifter som ger samerna Vidare vill man att samerna medbestämmanderätt i vissa lagstiftningsfrågor. beträffande vissa frågor skall ges möjlighet till medinflytande på beslut inom förvaltningen. SSR anser det också angeläget med garantier för att befästa och utveckla det samiska språket. Sammantaget hävdar SSR att man måste få till stånd en helhetssyn på samerna som ett folk med en egen kultur och ett och att det måste införas en samlad lagstiftning - en eget näringsliv samelag. Same Ätnam vill att skall tillsätta en utredning som skall regeringen vilka det finns att inrätta ett s.k. samiskt parlament i överväga möjligheter Sverige. Under den allmänna motionstiden i år har en flerpartimotion (mot. väckts i vilken hemställs att riksdagen beslutar begära att 1981/82:1628) tillsätter en utredning med uppgift att se över samernas hela regeringen situation och i samband med detta även undersöka möjligheterna att inrätta ett sameparlament. Motionen har annu inte behandlats av riksdagen. Vad Same Ätnams framställning kan erinras om att det i Finland gäller för sameärenden, som är underställd regeringens kansli finns en delegation benämnd har 20 medlemmar som

(ibland sameparlament). Delegationen

utses val bland Dess uppgift år att bevaka genom samebefolkningen. samernas intressen genom att ta initiativ, göra framställningar, avge har dock inte utlåtanden m.m. i frågor som angår samerna. Delegationen maktbefogenheter. Vidare kan erinras om att den norska några egentliga har tillsatt en utredning - samerettsutvalget - som har till regeringen nyligen uppgift att utreda frågan rörande den samiska befolkningens rättsliga skall bl.a. ställning när det gäller rätten till mark och vatten. Utredningen också undersöka om det finns behov av ett representativt organ för samerna i

Norge.

En särskild kommitté bör tillsättas

Frågan om samernas situation har under senare tid följts med uppmärksamhet av statsmakterna. Olika insatser till stöd för samerna har också Mot bakgrund av de nyss redovisade framställningarna finns det gjorts. emellertid enligt min mening anledning att nu överväga vissa ytterligare för att stärka samernas ställning. Jag vill också erinra om åtgärder regeringsformens föreskrift (1 kap. 2 §) att etniska minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas (se även

416 Bilaga 2

FN:s konvention om medborgerliga och politiska från år 1966, rättigheter art. 27). Jag föreslår alltså att en kommitté med parlamentarisk sammansättning tillsätts för att överväga dessa frågor. Kommitténs huvuduppgifter bör vara att utreda möjligheterna att stärka samemas rfragor som rör rennäringen, rättsliga ställning att överväga behovet av ett samiskt organ som kan företräda samerna i olika och att sammanhang föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket. Jag vill här framhålla att varken ett ev. nytt organ eller något annat samiskt organ bör tilläggas några konstitutionella befogenheter, t.ex. medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor. En sådan ordning skulle komma i strid med de principer som regeringsformen bygger på. Inte heller bör någon ordning med vetorätt för samiska organ vad gäller förvaltningsbeslut införas.

Rennärlngsfrågor Vad först gäller samemas ställning i frågor som rör rennäringen finns det, som framgår av vad jag tidigare har sagt, inte någon obegränsad rätt för samerna att bedriva renskötsel. I vissa fall får de renskötande samemas intressen stå tillbaka för andra intressen. Rennåringens markanspråk och de markanvändningskonflikter som kan uppstå mellan renskötseln och andra verksamheter inom renskötselområdet har kartlagts i den fysiska riksplaneringen. För en närmare beskrivning av dessa konflikter och av hur bl.a. gruvdrift, vattenkraftutbyggnad, turism och skogsbruk påverkar förutsättningarna för att bedriva renskötsel vill jag hänvisa till rapporten Hushållning med mark och vatten 2 (SOU 1979:55 s. 107 ff). Rennäringen omfattas vidare av den fysiska riksplaneringens s.k. verksamhctsanknutna riktlinjer, som anger hur olika markanvändningsintressen av betydelse från rikssynpunkt bör beaktas i den fysiska planeringen

och vid ställningstaganden till enskilda tillståndsfrågor. Enligt riktlinjerna för rennäringen och övriga areella näringar (prop.

1972:111) skall all möjlig hänsyn tas till dessa näringars krav vid planering och tillståndsprövning. De areella näringarna måste dock ta hänsyn till andra intressen, bl.a. behovet av goda rekreationsmiljöer och vetenskapliga intressen. I samband med behandlingen av propositionen uttalade riksdagen (CU 1972:35, rskr 348) att fritidsbebyggelsens intressen borde vika för de areella näringamas klarlagda behov. I den nämnda propositionen anförs vidare att utvecklingen inom fjällområdet, med bl.a. en ökad turism, bör styras i en sådan riktning att samiska intressen inte skadas och helst på ett sådant sätt att samerna själva får del i utvecklingens positiva sidor. I promemorian som har bifogats regeringens beslut med anledning av program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen

(prop.

l975/76:l, bil. 1 och prop. 1978/792213, bil.2) framhålls att planeringen vad beträffar rennäringen skall utgå från den rätt att utöva renskötsel som läggs fast i rennåringslagen (1971:437) och att samråd med berörda samebyar bör ske i ett tidigt skede av planeringen. Frågan om en lagreglering av riktlinjerna för rennäringen och övriga riktlinjer i den fysiska riksplaneringen övervägs f.n. i regeringskansliet. En grundläggande förutsättning för rennäringens fortlevnad är givetvis att

2 417

Bilaga

samernas rätt enligt rennäringslagen och riktlinjerna i övrigt för rennäringen beaktas vid markanvändning av olika slag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Nordiska rådet i rekommendationer till regeringarna har tagit upp frågan om stöd till samerna. Rådet har bl.a. att uppmanat regeringama samernas att bevara stödja ansträngningar sin ställning som etnisk grupp (rek. 5/1972). Rådet har vidare rekommenderat Nordiska ministerrådet att utarbeta ett program för att skydda och bevara i de samiska miljön kämområdena, omfattande bl.a. användningen av naturresursema i de samiska områdena och samordning av regionalpolitiska som stöd åtgärder för samernas näringar (rek. 24/1974). Med av den sistnämnda anledning rekommendationen har ministerrådet kallat till ett seminarium i Kautokeino hösten 1982 om frågor som rör samerna. Som en utgångspunkt för kommitténs bör kommittén överväganden redovisa de förutsättningar som i dag gäller för rennäringen, särskilt i fråga

om de lagregler och andra föreskrifter som rör rennäringen på olika sätt. I

detta avseende bör kommittén särskilt samråda med rennäringskommittén. En väsentlig uppgift för kommittén bör vara att undersöka i vilken utsträckning rennäringens intressen har fått träda tillbaka för andra samhällsintressen vid markanvändning av olika slag och i vilken utsträckning hänsyn har tagits till den samlade effekten för rennäringen av olika exploateringar. Hur utfaller med andra ord intresseavvägningen mellan å ena sidan rennäringens intressen och å andra sidan andra samhällsintressen? Det är dock inte meningen att kommittén i detalj skall undersöka alla beslut om markanvändning som mer eller mindre rör renskötseln. Avsikten är att kommittén skall göra en översiktlig genomgång av sådana beslut i markanvändningsfrågor som är av särskild betydelse för rennäringen. Vid den kartläggning som kommittén behöver göra bör den beakta vad rennäringskommittén kan komma fram till i sin utredning. Mot bakgrund av sin undersökning bör kommittén om det finns överväga behov av att stärka skyddet för rennäringen och i så fall i vilken utsträckning en förstärkning kan ske. Om kommittén kommer till slutsatsen att skyddet för rennäringen bör utvidgas, bör kommittén föreslå författnödvändiga ningsändringar. En annan uppgift för kommittén bör vara att göra en genomgång av olika författningar som har anknytning till renskötseln för att undersöka i vilken utsträckning det finns regler om att samiska sammanslutningar skall eller bör höras innan beslut fattas som rör rennäringen. Om kommittén anser att det finns behov av kompletterande bestämmelser, bör den lägga fram förslag till författningsändringar.

Behövs ett nytt samiskt organ?

Som tidigare har sagts har samerna redan i dag starka organisationer, som för den samiska minoritetens talan såväl som i det lokala på riksplanet vardagsarbetet. Dessa organisationer har skapats av samerna själva. Det är att samernas intressen naturligt i första hand bevakas av organisationer som de själva har bildat. Eftersom det i dag inte finns något centralt organ som

418 Bilaga 2

kan godtas av hela den samiska folkgruppen bör kommittén överväga om det finns behov av att inrätta ett gemensamt samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang. Om kommittén kommer fram till att ett sådant organ bör inrättas. bör den också överväga vilka och vilken uppgifter sammansättning som det bör ha.

Insatser för att bevara och utveckla det samiska språket. Kommittén bör även utreda möjligheterna att stärka det samiska språkets ställning genom ökad användning av samiskan i olika officiella sammanhang. I samband därmed bör även behovet av utökad tolkservice på samiska undersökas. Kommittén bör också i övrigt överväga vad som kan göras för att stärka det samiska språkets ställning, varvid kommittén bör samråda med invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04).

Utredningsarbetet Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med de samiska intresseorganisationerna. Kommittén bör vidare uppmärksamma vad man i Finland och Norge har gjort eller planerar att göra för att stärka samernas ställning. Kommittén bör också, som jag tidigare har påpekat samråda med rennäringskommittén och med invandrarpolitiska kommittén. Kommittén bör beakta direktiven den 13 mars 1980 (Dir. 1980:20) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer.

Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna för kommittén skall belasta andra huvudtitelns kommittéanslag.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Justitiedepartementet)

sou 1989:41 2

Bilaga 419

ektiV

gg

g

Dir. 1983: 10

Tilläggsdirektiv till kommittén med att utreda uppgift

vissa om i

frågor samernas ställning Sverige

Dir. 1983:10

Beslut vid regeringssammantråde 1983-02-03.

Chefen för justitiedepartementet. statsrådet Rainer, anför. Den dåvarande regeringen bemyndigade den 2 september 1982 chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter för att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Kommittén har ännu inte tillkallats. Enligt direktiven (Dir. 1982:71) bör kommitténs huvuduppgifter vara att utreda att stärka samernas möjligheterna rättsliga ställning i frågor som rör rennâringen, att överväga behovet av ett samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang och att föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket. Även enligt min mening är det angeläget att man från statsmakternas sida tar initiativ till en utredning av frågor som rör samernas situation och att man överväger åtgärder för att stärka deras ställning i olika avseenden. Jag ansluter mig därför till uppfattningen att en kommitté bör tillsättas för att utreda sådana frågor. En utredning av samernas situation år motiverad i första hand av den särskilda ställning som samerna har i det svenska samhället. Samema utgör en etnisk minoritet och tillhör. i motsats till andra sådana minoriteter, den urspnrngliga befolkningen i sitt eget land. Enligt min mening är det naturligt att en utredning av samernas situation i första hand tar sikte på sådana frågor som har samband med samernas i det svenska samhället. Det bör därför särställning vara en primär uppgift för kommittén att klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning. Det resultat som kommittén kommer fram till vid denna grundläggande genomgång bör utgöra utgångspunkten för kommitténs övriga undersökningar och överväganden. Jag vill i detta sammanhang erinra om att frågor rörande urbefolkningar som år i minoritet i sitt land under senare eget år har uppmärksammats internationellt i olika sammanhang. bl. a. inom FN. Redan år 1957 antog Internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna konferens en konvention (nr 107) om urbefolkningars rättigheter (se prop. 1958:46). Konventionen innehåller bestämmelser som är avsedda att

420 Bilaga 2

skydda sådana folkgrupper och att underlätta deras integration i sina resp.

länder. Konventionen har ratiñcerats bara av ett fåtal länder. Till dem hör inte något av de nordiska länderna. Vidare har FNzs kommission för främjande av mänskliga rättigheter år 1982 bemyndigat underkommissionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter att tillsätta en arbetsgrupp som skall granska urbefolkningars rättigheter. Arbetsgruppen har tillsatts och påbörjat sitt arbete. diskuteras också inom ramen för det nordiska Frågor om urbefolkningar samarbetet av en särskild ämbetsmannagrupp, som brukar sammanträda ett par gånger om året. delar att Når det gäller kommitténs övriga uppgifter jag uppfattningen kommitténs arbete bör inriktas på de tre grupper av frågor som nämns i direktiven, dvs. behov av att stärka skyddet för rennäringen, frågan om ett och insatser för det samiska språket. Även när det gäller nytt samiskt organ de närmare riktlinjerna för utredningsarbetet ansluter jag mig till vad som har anförts i direktiven. Kommittén bör, såvitt gäller frågan om insatser för det samiska språket, samråda med språk- och kulturarvsutredningen (U 1981:04). Om kommittén under arbetets gång skulle finna att det föreligger behov av att utreda även andra frågor som rör samerna: situation och som har till dem som omfattas av direktiven, bör kommittén anmäla anknytning detta till regeringen för prövning av frågan om eventuella tilläggsdirektiv. Slutligen vill jag framhålla att det är angeläget att de frågor som kommittén skall utreda blir belysta så snart som möjligt. Kommittén bör därför arbeta med sikte på att avsluta sitt arbete inom två år. att regeringen beslutar om tilläggsdirektiv till kommittén i Jag hemställer enlighet med vad jag har anfört nu.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemstållan. (Justitiedepartementet)

Statens 1989

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning 35. Reformerad mervärdeskatt m.m. av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- - Motiv. Del l. minister Olof Palme. C. - Lagtext och bilagor. Del 2. Fi. . Beskattning av fámansföretag. Fi. 36. Inñationskorrigaad inkomstbeskattning. Fi. . Integriteten vid statistikproduktion. C. 37. Utländska förvärv av Svenska företag - en studie av . Fasta Öresnndsförbindelser. K. utvecklingen. I. . Samordnad länsförvalming. Del 1: Förslag. C. 38. Det nya skatteförslaget- sammanfattning av skatte-

\O®\IO\LIIÅUJIO

. Samordnad länsförvalming. Del 2: Bilagor. C. utredningarnas betänkanden. Pi. . Vidgad etableringsfnhet för nya medier. U. 39. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling. S. . UD:s presstjänst. UD. 40. Datorisering av tullmtinema - slutrapport. Fi. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 41. Samerätt och sameting. Ju. 10. Två nya treåriga linjer. U. 11. Hushâllssparandet - Huvudrapport från Spardelegationens spamndersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del l. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. A. 15. Storstadstrañk 2 - Bakgrundsmaterial. K. 16. Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fo. l8.SÄPO - säkerhets-polisens arbetsmetoder. C. l9.Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20. Tullregisterlag m.m. Fi. 21.Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. ME. 22. Censurlagen - en modernisering av biografförordningen. U. 23. Parkeringsköp. Bo. 7A. Statligt finansiellt stöd? I. 25. Rapporter till finansieringsutredningen. l. 26. Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen. Fi. 27. Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. U. 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29. Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. U. 30. Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. U. 31. Statens mät- och provstyrelse. l. 32.Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskattning - Skatterefonnens huvudlinjer. Del 1. - Inkomst av kapital. Del 2. - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor. expertrapponer. Del 4. Fi. 34. Reformerad företagsbeskattning - Motiv och lagförslag. Del 1. - Expertrapporter. Del 2. Fi.

Statens 1989

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Utbildningsdepartementet

Samerätt och sameting. [41] Vrdgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10] Censurlagen - en modernisering av biografförordningen.

Utrikesdepartementet

[22] UD:s presstjänsL [8] Forslming vid de mindre och medelstora högskolorna. [27] Utbildningar för framtidens tandvård. [28]

Försvarsdepartementet

Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför Risker och skydd för befolkningen. [17] 90-talet. [29]

Professorstillsätrrting. En översyn av proceduren vid

Socialdepartementet tillsättning av professorstjänst. [30]

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling. [39]

Arbetsmarknadsdepartementet

Kommunikationsdepartementet Den regionala problembilden. [12]

Fasta Öresundsförbindelser. [4] Mångfald mot enfald. Del 1. [13] Storstadstrafrk 2 - Bakgrundsmaterial. [15] Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. [14] Regionalpolitikens förutsättningar. [19]

Finansdepartementet Beskattning av fâmansföretag. [2] Industridepartementet

Särskild inkomstskatt för utländska artister mil. [9] Statligt finansiellt stöd. [24] l-lushällsparandet - Huvudrapport frän Spardelega- Rapporter till frnansieringsutredningen. [25] tionens spamndersökning. [11] Statens mät- och provstyrelse. [31] Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. [16] Utländska förvärv av svenska företag - en studie av Tullregisterlag m.m. [20] utvecklingen. [37] Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen. [26]

Refonnerad inkomstbeskattning Civildepartementet

- Skattereformens huvudlinjer. Del l. [33] Rapport av den särskilde utredaren för granskning av - Inkomst av kapital. Del 2. [33] hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. Olof Palme. [l] [33] Integriteten vid statistikproduktion. [3] - Bilagor. expertrapporter. Del 4. [33] Samordnad länsförvaltning. Del l: Förslag. [5] Reformerad företagsbeskattning Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. [6] - Motiv och lagförslag. Del 1. [34] SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. [18] - Expertrapponer. Del 2. [34] Refomierad mervärdeskatt m.m.

Bostadsdepartementet

- Motiv. Del l. [35] - Lagtext och bilagor. Del 2. [35] Parkeringsköp. [23]

Inflationskorrigerad inkomstbeskanning. [36]

Det nya skatteförslaget- sammanfattning av skatte- Miljö- och energidepartementet

utredningarrtas betänkanden. [38] Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. Datorisering av tullrutinerna - slutrapport. [40] [21] Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32]

*l KUNGL. mBL.

1990 - 01 - O 3

STOCKHOLM

““ “härma-u n) anamma-w .u

ä u: Z LD _. do oo .L O CO »a T oo

NSSI

ALLMÄNNA FÖRLAGET

XOSZGLSO

, BESTÄLLNINGARZ ALLMÄNNA FÖRLAGET. KUNDTJÄNST. 106 47 STOCKHOLM, TEL: 08-739 9630. FAx: o8v739 95 48.