Samernas folkrättsliga ställning : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

sausages FOLKRHTTS LIGG sTäLLNING

Delbet kande a_V “ samerä utrednmgen

Statens offentliga utredningar EW 1986:36 @ Justitiedepartementet

Samernas f

olkrättsliga ställning

Delbetänkande av

gameréittsutredningen

Stockholm 1986

ISBN 91-38-09392-8 ISSN 0375-250X Liber Tryck AB Stockholm 1986 612847

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 2 september 1982 chefen för justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter för att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Den 2 maj 1983 förordnade den dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Rainer, följande ledamöter i kommittén: nuvarande hyresrådet och chefen för hyres- och arrendenämnden i Stockholm Hans-Åke Wängberg, ordförande samt dåvarande riksdagsledamoten Karl-Erik Häll och riksdagsledamoten Martin Olsson. Sakkunniga i kommittén är för närvarande socionomen Ulla Barruk-Sunna, förbundsjuristen Jörgen Bohlin, jur.kand. Lars-Nila Lasko, renägaren Nikolaus Stenberg, rektorn Per Mikael Utsi, kulturchefen Ingwar Åhrén och renägaren Tage Östergren. Nuvarande chefsrådmannen Sigurd Heuman, hovrättsassessorn Hans Petterson och departementssekreteraren Gunnel Stenqvist är experter. Hovrättsassessorerna Tore Ljungkvist och Robert Östberg är sekreterare.

Vi har tagit namnet samerättsutredningen.

Föreliggande delbetänkande behandlar samernas folkrättsliga ställning. En genomgång av denna står i överensstämmelse med våra direktiv där man erinrar om att

samerna utgör en urbefolkning som är i minoritet i sitt

eget land och att frågor rörande sådana urbefolkningar under senare år uppmärksammats internationellt i olika sammanhang.

Det finns flera skäl för oss att behandla de folkrättsliga frågorna i ett särskilt betänkande. Samerna har själva alltmer kommit att fästa avseende vid det folkrättsliga regelsystemet. De har betonat att de utgör ett eget folk och att det som sådant är berättigat till en särställning i det svenska samhället. Samerna har också på det internationella planet sökt kontakter med urbefolkningar världen över, med vilka de organiserat ett samarbete. I Norge har en statlig kommitté, samerettsutvalget, nyligen avgett ett delbetänkande med en grundlig genomgång av folkrättens betydelse för samerna.

Den uppmärksamhet som frågan alltså rönt och behovet av att informera och ge en samlad bild av det folkrättsliga regelsystemet, såvitt det kan vara av betydelse för samerna, motiverar utgivningen av detta betänkande. Det kommer att utgöra en betydelsefull bakgrund till de överväganden och förslag som vi senare kommer att lämna.

Stockholm L maj 1986

Hans-Åke Wängberg

Karl-Erik Häll Martin Olsson

/Tore Ljungkvist

Robert Östberg

INNEHÅLL

SAMMANFATTNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . SAMMANFATTNING PÅ SAMISKA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 SUMMARY . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25

1 INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 35

SAMERNA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 .1 Populationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 41 2.2 Historisk återblick på samernas bosättningsområden i Sverige m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 42

2.4 Samernas språk och skolor . . . . . . . . . . . . . . . . .. 50 2.5 Nordiska samerådet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 54 2.6 Nordiskt samiskt institut . . . . . . . . . . . . . . . . .. 56 2.7 Vad är en urbefolkning? . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 57 2.8 Den officiella synen på samerna i Sverige .. 60

3 FOLKRÄTTSLIGA BEGREPP OCH RÄTTSKÄLLOR . . . . .. 65 3.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 65 3.2 Rättskällor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 66 3.3 Internationella överenskommelser m.m. . . . . .. 66 3.4 Traktater och svensk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . .. 68 3.5 Folkrättsliga subjekt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 70

4 LAPPKODICILLEN OCH RENBETESKONVENTIONERNA MELLAN SVERIGE OCH NORGE . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 73 4.1 Lappkodicillen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 74 4.1.1 Rättigheter och skyldigheter vid uppehåll i det andra landet . . . . . . . .. 76 Särskild samisk förvaltning och domsrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77

SOU,1986:36

Traktatsverkets giltighetstid . . . . . . . . . . . . . .. 78 Kodicillens räckvidd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 79 Samernas rätt till land och vatten enligt kodicillen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 80 4.4.1 Tillerkänner kodicillen samerna en rättsligt skyddad nyttjanderätt till land och vatten i grannlandet? . . . . .. 80 4.4.2 Ger lappkodicillen samerna en äganderätt? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 81 4.4.3 Gäller lappkodicillen för samerna i sitt hemland? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 85 4.4.4 Gäller lappkodicillen för alla samer? 85 4.4.5 Tillerkänner kodicillen samerna en rättsordning? . . . . . . . . . . . . . . .. 87 egen Senare överenskommelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 89 Slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 91

SKYDDET AV URBEFOLKNINGAR OCH MINORITETER FÖRE ANDRA VÄRLDSKRIGET . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 93 Upprinnelsen skydd i historisk .. 96 Urbefolkningsrätten belysning NF:s av urbefolkningar och minoriteter 98 skydd NF:s för minoritetsskydd . . . . . . . . . . .. 99 system Artikel 23 B . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 100

SKYDDET AV URBEFOLKNINGAR OCH MINORITETER EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 103 .1 FN:s tillkomst och förklaringen om de mänsk- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 103 liga rättigheterna Konventionen folkmord . . . . . . . . . . . .. 106 angående ILO-konventionen (K 107) . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 107 6.3.1 Konventionens innehåll . . . . . . . . . . . . .. 108 6.3.2 Konventionens betydelse . . . . . . . . . . . .. 110 UNESCO-konventionen angående diskriminering i . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 111 utbildningen Konventionen (1965) om avskaffande av alla former av . . . . . . . . . . . . . . .. 112 rasdiskriminering 1966 års FN-konventioner . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 115

6.6.1 Principen om folkens självbestämmanderätt . . . . . . . . . . . . . . . . , . . . . . . . . . . . .. 116 6.6.2 Människorättskommittén . . . . . . . . . . . . .. 121 6.7 Artikel 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 122 6.7.1 Bakgrunden till artikel 27 . . . . . . . . .. 123 6.7.2 Rättighetsbärare enligt artikel 27 .. 125

6.7.4 Kulturbegreppet i artikel 27 . . . . . . .. 131 6.7.5 Urbefolkningsskyddet . . . . . . . . . . . . . . .. 133 6.8 Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 138 6.9 Traktater till skydd för minoriteter . . . . . .. 140

7 PÅGÅENDE ARBETE MED URBEFOLKNINGSFRÅGOR . . . . 143 7.1 Indianerna i USA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 144 7.2 Indianer och inuiter i Canada . . . . . . . . . . . . .. 145 7.3 Inuiter på Grönland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 147 7.4 Aboriginals i Australien . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 148 7.5 Maoris på Nya Zeeland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 149 7.6 Nordiskt samarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 151 7.6.1 Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 151 7.6.2 Pågående utredningsarbete m.m. . . . . .. 153 7.6.3 Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor . . . . . .. 153 7.7 FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor ... 154 WCIP m.m. . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 156

8 SYNPUNKTER PÅ SAMERNAS STÄLLNING ENLIGT FOLKRÄTTEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 159 Positiv särbehandling m.m. . . . . . . . . . . . . . . . .. 160 Historiska perspektiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 162 8.3 Självbestämmanderätten och utvecklingen inom urbefolkningsrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 164 8.4 Svensk samepolitik och folkrätten . . . . . . . . .. 165

BILAGOR Bilaga 1 Första Bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige

Bilaga 2 Konvention (nr 107) angående skydd

för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 177 Bilaga 3 Konvention mot diskriminering inom undervisningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 187 Bilaga 4 Internationell konvention om avskaffande

Bilaga 5 Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter . . . . .. 209 Bilaga 6 Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter . . . . . . . . .. 219 Bilaga 7 Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna . . . . . . . . . . . . . . .. 239 Bilaga 8 Utdrag ur Coborapporten, dvs. FN:s specielle rapportör José Martinez Cobos rapport, Study of the problem of discrimination against indigenous populations . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 257 Bilaga 9 Ur FN-stadgan Kapitel XI. Förklaring angående icke självstyrande territorier 261 Bilaga 10 Declaration of principles (WCIP) . . . . . . .. 265

SAMMANFATTNING

Folkrätten har kommit att tillmätas en allt större besåväl nationellt som internationellt när det tydelse arbetet på att förbättra urbefolkningars och etgäller niska minoriteters ställning inom de stater där de har sitt hemvist. Samerna utgör en minoritet och urbefolki Detsamma är förhållandet i våra norning Sverige. diska grannländer Norge och Finland samt i Sovjetunionen. Samerna ser sig själva som ett folk i fyra länder.

I detta betänkande redogör vi kortfattat för folkrätten, såvitt den från nu angivna utgångspunkter kan ha betydelse för samerna. Vi presenterar inte några förslag nu, men folkrättens motiverar utgivningen av ett betydelse särskilt delbetänkande avsett som bakgrund till de och förslag vi senare kommer att lägga fram. överväganden

Samerna

En allmänt definition av vem som skall räkvedertagen nas som same saknas. I allmänhet anses den som same som har samiska som modersmål och/eller uppfattar sig själv som same. Samernas antal kan uppskattas till mellan 45 000 och 65 000 i världen, varav 15 000 - 20 000 i - 30 000 - 50 000 i Sverige, 4 000 5 000 i Finland, Norge och ca 2 000 i Sovjetunionen. Någon folkräkning har utförts i Norge och Sverige. Samernas traditioej nella är den nordliga delen av de bosättningsområden nordiska länderna och angränsande delar av Sovjetunionen. I dessa områden är samerna den äldsta kända folkomnämnd redan av Tacitus (Germania år 98 e. Kr.). gruppen

W 10 Sammanfattning

Samerna är således ett av de folken i Norursprungliga den.

Det finns olika uppfattningar omvarifrånsamerna kommer. Enligt en teori som bygger på arkeologiskt material var ursamerna för 2 000 år sedan huvudfolk i bl.a. Finland, där de sedermera av invandrande finska stammar fördrevs norrut. Här har de enligt vissa forskare smält samman med ett okänt jägarfolk och blivit samer samt etablerat sig i ett område som omfattar den nordliga delen av de nordiska länderna och angränsande delar av Sovjetunionen.

Samerna hade kontakter med övriga nordbor redan under vikingatiden. Under medeltiden sålde samerna skinn till nordborna och de tvingades erlägga skatt till Sverige, Danmark - och vilka Norge Ryssland, gjorde anspråk på nationell överhöghet över det traditionella samiska bosättningsområdet. Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i vedertagen mening. Det samiska samhället var uppbyggt kring den s.k. siidan som var en sammanslutning av familjer som flyttade mellan olika jakt-, fiskeoch fångstområden alltefter årstidernas Senare växlingar. kom siidan att arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan de olika årstidsbundna betesområdena.

Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500-talet, då företrädesvis i kustlandet. Allteftersom jordbrukskolonisationen växte fram trängdes samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot samernas områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen till nuvarande Lappland, fastlades år 1751. Syftet med gränsen var inte att hindra kolonisationen, utan att skydda samernas tillgång till jakt och fiske. Kolonisationen uppmuntrades av staten ända fram till mitten av 1800-talet då bestämmelser till skydd för samerna började utfärdas. De viktigaste är bestämmelserna om en odlingsgräns år 1867 och den första

renbeteslagen år 1886. Syftet med odlingsgränsen var att

trakterna norr och väster därom skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. Gränsen fick emellertid inte så stor betydelse. Samerna erkänns dock i dag ha sina

Sammanfattning 11

starkaste rättigheter ovanför gränsen. Förhållandena är emellertid något annorlunda i Jämtland.

Med följde en uppdelning av sarenbeteslagstiftningen merna i i renskötande och icke renskötande sa- Sverige mer, en uppdelning som fortfarande har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby får utöva Dessa samer som i dag uppgår till ca 2 500 rennäring. har också vissa andra rättigheter, t.ex. vad gäller och fiske. övriga samer, som är i klar majoritet, jakt har däremot inga särskilda rättigheter enligt gällande De har haft svårare att upprätthålla sin samiska lag. identitet och har assimilerats i det svenska sammånga hället. Det omrâde inom vilket rennäringen utövas i sträcker från Idre i Dalarna i söder Sverige i dag sig till Treriksröset i norr och från riksgränsen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta område är i Härtill kommer vissa princip uppdelat på 43 samebyar. områden i Norge i anslutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer har rätt att driva renskötsel sommartid. Inom det nämnda svenska området finns vissa enklaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete vintertid.

samerna har ett språk, präglat av deras levnadseget sätt nära naturen, t.ex. med särskilda ord för nyanser i olika naturföreteelser som svenskan saknar motsvarighet till. Det samiska språket inrymmer flera språk eller dialekter. Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att samer från olika områden inte kan förstå varandra. samiskan hade under en lång period en svag ställi den svenska skolan, vilket har haft negativa konning sekvenser för språket.

Genom sitt ursprung och språk känner samerna gemensamma i Norden som ett folk. Riksgränserna upplevs som sig samerna i de nordiska länderna samarbenågot påtvingat. tar bl.a. i Nordiska samerådet vad gäller olika samepolitiska och i Nordiskt samiskt institut beträfspörsmål fande olika kulturfrågor. samerna känner också stor

12 Sammanfattning

samhörighet med urbefolkningar i andra länder. Ett stort antal urbefolkningar är organiserade i ett internationellt organ, World Council of Indigenous People (Världsrådet förurbefolkningañ i vilket samerna ingår.

Någon allmängiltig definition av begreppet urbefolkning finns inte, kanske främst beroende på att olika urbefolkningar lever under så skilda förhållanden. Gemensamt för dem är t.ex. att de fanns i ett visst område före det att den nu dominerande befolkningen bosatte sig där och att deras utnyttjande av naturresurser och deras kulturella traditioner skiljer sig från den nu dominerande befolkningens.

1751 års kodicill

Riksgränsen mellan Sverige och Norge som fastställdes år 1751 kom att skära rakt igenom de områden som samerna av ålder nyttjat. De nomadiserande samernas sommarland kom att ligga i Norge, medan deras vinterland låg i Sverige/Finland. De båda staterna kände sig därför förpliktade att träffa särskilda överenskommelser för att trygga samernas möjligheter att i princip oberoende av riksgränsen leva och utöva sin näring på samma sätt som skett av ålder. Dessa överenskommelser intogs i en särskild bilaga till gränstraktaten som brukar kallas lappkodicillen.

Lappkodicillen är i första hand ett folkrättsligt dokument som reglerar frågor om medborgarskap, rätt till land och vatten, neutralitet i krig, intern förvaltning och rättsordning. Staterna har i kodicillen gått mycket långt i att sätta egna nationella intressen tillbaka till förmån för samerna och deras näringsutövning. Samerna fäster stort avseende vid lappkodicillen som ibland kallas samernas Magna Charta.

Lappkodicillen har senare ersatts av modernare konventioner mellan Sverige och Norge. Den nu gällande är från år 1972 och gäller i 30 år. Kodicillen har emeller-

Sammanfattning

tid aldrig sagts upp och kommer därför, om ingen ändring sker i rättsläget, att alltjämt gälla om 1972 års konvention utlöper år 2002 utan att då bli ersatt av någon ny.

Skyddet av urbefolkningar och minoriteter

Lappkodicillen är unik genom den bredd med Vilken den behandlar samernas situation. Det skydd som samerna erhöll genom lappkodicillen har dock vissa motsvarigheter i andra staters överenskommelser med sina urbefolkningar och minoriteter.

Redan i början av 1500-talet började rättslärda diskutera vilka rättigheter som kunde tillkomma de folk som bebodde områden somkolonialiseradesav Spanien och Portugal. I den spanska lagstiftningen tillförsäkrades urbefolkningarna så småningom rätt till marken, till inre självstyre m.m. Men verkligheten för de kolonialiserade folken var en annan.

I engelsk kolonisationshistoria utvecklades tidigt en fast praxis att ingå traktater med urbefolkningarna genom vilka dessa gav upp sin suveränitet och genom vilka markköpen från urbefolkningarna reglerades. Dessa traktater har haft stor betydelse för urbefolkningsrättens utveckling, särskilt i Nordamerika.

Efter första världskriget bildades flera nya nationalstater under âberopande av principen om folkens självbestämmanderätt. I många fall, då nya stater inte kunde tillskapas, tillförsäkrades minoritetsfolk rättigheter i särskilda traktater där Nationernas förbund stod som en slags garant. Dessa traktater fick en sådan omfattning att man kan tala om att de tillsammans bildade ett särskit minoritetsrättssystem. Vad gäller urbefolkningar infördes ett s.k. mandatsystem för de områden som bedömdes ha förutsättning att så småningom bli självständiga stater. Vidare infördes en regel i NF-pakten enligt vilken NF:s medlemsstater ålades att säkra

14 Sammanfattning SOU l986;36

rättfärdig behandling av urbefolkningar i sina kolonier.

Efter andra världskriget fokuserades intresset på att stärka de enskilda individernas fri- och rättigheter. Särbehandlingen av folkgrupper förlorade under en period sin aktualitet. Inom ILO (International Labour Organization) fortsatte emellertid arbetet med urbefolkningsfrågor, vilket ledde fram till en särskild konvention år 1957, konvention angående infödda och i stammar levande folkgrupper.

Enligt konventionenhar staten ett ansvar för att det genomförs ett program som skall skydda den ifrågavarande folkgruppen och främja dess välstånd. På sikt skall programmet syfta till att integrera folkgrupperna i samhället. Sverige har inte ratificerat konventionen och samerna har numera inte något Önskemål om att detta skall ske.

, FN:s konventioner om skydd för mänskliga rättigheter

FN antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringskonventionen) och år 1966 dels konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, dels konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I konventionerna finns regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratificerat dessa även för samerna viktiga konventioner.

Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhindra alla former av diskriminering på grund av bl.a. etniskt ursprung. Samerna är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen ålägger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Konvensionsstaterna skall således vidta särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska, kulturella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill

Sammanfattning 15

(

hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat åtnjutande av mänskliga rätoch friheter. Den positiva särtigheter grundläggande konventionen kan upphöra först när behandlingen enligt syftet med åtgärden uppnåtts.

Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för om folkens självbestämmanderätt. samerna i principen Sverige utgör förmodligen ej ett folk i konventionens Genom artikel 27 i 1966 års konvention om mening. och medborgerliga rättigheter ges emellertid politiska åt sådana minoriteter - som ej ett skydd folkgrupper kan åberopa artikel 1. Artikel 27 har följande lydelse:

I de stater där det finns etniska, religiösa eller minoriteter skall de som tillhör sådana minospråkliga riteter rätten att i gemenskap med andra ej förvägras medlemmar av sin ha sitt eget kulturliv, att begrupp känna till och utöva sin egen religion eller att sig använda sitt eget språk.

Artikel 27 bör vår uppfattning tolkas så att den enligt uppställer krav på positiv särbehandling av minoriteter och Den innebär också ett skydd för räturbefolkningar. ten att ha ett kulturliv. Kulturbegreppet bör häreget vid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förutsättningar för kulturen, t.ex. samernas rennäring. Det är svårt att närmare ange vilket skydd artikel 27 för t.ex. Den torde dock i vart fall ger rennäringen. mot ingrepp, vilka påtagligt skulskydda allvarligare le försvåra näringens bedrivande. Artikel 27 kan möjliockså tolkas som ett stöd för att viss kulturell gen autonomi tillkommer minoriteten.

Våra slutsatser

Det svenska samhället erkänner samerna som minoritet och Enligt svensk grundlag skall bl.a. urbefolkning. etniska minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt till skall kulturbegreppet även förarbetena stadgandet innefatta samernas renskötsel.

16 Sammanfattning .

Den svenska officiella inställningen till samerna stri-

der inte mot Sveriges folkrättsliga åtaganden såvitt vi

kan bedöma på det material som vi redovisar i betänkandet. Det måste emellertid understrykas att det inte går att bestämma exakt vilka krav som folkrätten uppställer t.ex. när det gäller skydd för minoriteter. Orsaken härtill är att folkrätten ständigt är under utveckling. Härtill kommer att folkrätten, i vart fall vad gäller de s.k. människorättskonventionerna, enligt vedertagen praxis är föremål för en mera dynamisk tolkningsmetod än som är brukligt för den nationella rätten. Skyddet av urbefolkningar aktualiseras nu i olika internationella sammanhang och den pågående utvecklingen av urbefolkningsrätten måste givetvis följas med uppmärksamhet från svensk sida. De förslag som vi senare kommer att redovisa kommer att grundas bl.a. på gällande folkrätt i vad den avser skydd för urbefolkningar och minoriteter. Den samtida folkrättens innehåll, enligt de olika konventioner till vilka Sverige gett sin anslutning, får en särskild betydelse för Sverige när den sammanställs med de förpliktelser Sverige erkänt ha sig gentemot samerna alltsedan tillkomsten av 1751 års kodicill.

Sammanfattningsvis hävdar vi att Sverige på folkrättslig grund har förpliktelser gentemot samerna på olika sätt. Sverige måste avstå från sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd äventyras. Sverige måste vidare sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det sagda kräver beaktande i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också beaktas inom förvaltning och administration, centralt och regionalt.

SAMMANFATTNING PA SAMISKA

COAHKKAIGEASSU

Albmotrjevtti árvu lea Joktanan ja oåion iosit deattu. riikkalaá ja maid gaskariikkalaå dásis. barggus ahte buoridit nu gohéoduvvon eamiálbmogiid ja éearddalaå unnitlogu álbmogiid dili aain riikkain gos sji orrot. Ruotas leat sápmelaééat unnitiohkun ja eamiálbmogin. Seammá diili lea davvirjikkain Norggas ja Suomas ja maid Ruoäéas. Sápmelaééat atnet ieiaset ovtta álbmogjn njeaiji rjikkas.

Dán árvalusas mii oanehaééat éilget álbmotrievtti bjrra. jos addon vuoddoéuoggájd geaiil sáhttá leat ávkin sápmelaééaide. Mii eat dál buvtte evttohusaid. muhto dat go álbmotriekti lea nu mávssolaå de lea vuogas almmuhit sierra oasseárvalusa duogááin daidda árvalusaide ja evttohusaide maid mannil boahtit almmuhit.

Sápnelaééat

Sápmelaávuhtij váilu almmolaöéat dohkkehuvvon mihttomearri. Almmolaå oainnu mielde lea son sápmejaé. gens lea sámigiella eatnjgiellan ja/ dehje dovdá ieias sápmelaizan. Sápmelaééaid ol- Jes iohku máilmmis lea juostá 45 000 ja 65 000 - 20 000 dain 4 000 — gaskkas. 15 000 Ruotas. 5 000 Suomas. 30 000 - 50 000 sullii Norggas ja 2 000 Ruoéâas. Albmotrehkenastin ii leat leamaå Norggas ja Ruotas. Sápmeiaééaid árbevirolaå orrunguovllut leat nuortan dain davviriikkain ja lahkarádjeguoviluin Ruoåáas. Dain duovdagjin leat sápmelaééat dat boarráseamos álbmot maid diehtá. namuhuvvon juo Tacitusis (Germanias jagi 98 m kr ). Sápmelaéöat leat okta dain eamiáibmogijn Davviriikkas.

18 Sammanfattning på samiska

Gos lea sápmelaééaid gietkka? Das leat mánga oainnu. Ovtta oainnu mielde. mii lea vuoddu* duvvon arkeologalaá bázáhusaide, ledje álgoáiggisápmelaöéat váldeálbmogin e i Suomas, gos de åadde báhtarit nuorttas sirdolaéöaid ovddas eret. Dáppe leat de soabahan muhtin bivdiálbmogiin ja áaddan sápmelazzan ja orron guvlui mii lea ráddjon nuortaguovlluide Davviriikkas ja lahkarádjeguovlluide Ruoáéas.

Sápmelaééain ledje oktavuodat iezá davviriikkalaéöaiguin juo vikingaáiggis. Gaskaáiggi (medeltiden) sápmelaééat vuvde duljiid daidda ja bákkuhuvvoje máksit vearu Ruttii. Dénmér~ kui-Norgii ja Ruáåii, gear maid hálededje mearridanvuoigatvuoda. riikkalaä dásis. sápmelaééaid árbevirolaé orrunguvlui. Almmolaå oainnu mielde eai sápmelaöéat ieia goassege cegge— goahtán stáhta. Sámi-servvodat lei ráhkaduvvon siidda vuodul. gos veagat ovttas johte bivdin~ ja guolástanguovlluid gaskkas jagi molsaåumi mielde. Magjt ájggiid siida éadnui barggustis ealuide ja éuovui daidda sierra guohtuneatnamiidda jagi molsaéumi mielde.

1500 vuodalogus álggahuvvui nuortaeatnamiid kolonisaéuvdna. álggus mearraguovlluin. Dadi mielde go eatnandoallu viidánii äadde sápmelaé- Cat sirdit. äattai dárbu ráddjet sámj-eatnama vuostá. Sámi-eatnama rádji, d 0 rádji otnábeaivvi Lapp-iandii. dárkkistuvvui 1751. Jurdda rájiin ii lean hehttet koionisaäuvnna. muhto suodjalit sápmelaéöaid mátolaävuodaid bivdimii ja guolásteapmái. Stáhtta árvvosmahtii kolonisaäuvnna gitta 1800 vuodalogu gaskamud~ dui. Dalle áváiuhuvvogohte njuolggadusaid sápmelaéöaid suodjaleami dihte. Deahálepmosat leat njuolggadusat gilvinrádjái jagi 1867 ja dat vuosttaé boazoguohtunláhka jagi 1886. Gilvinráji jurdda lei ahte guovllut nuortalis ja davvelis dán ráji gaiget_ leat vérrejuvvon sápmelaééaide. Muhto rádji ii äaddan dan veardde ávkin. Sápmelaééaide goitge otne duoda§tuv— vojit nanumus rievttit davvelis - nuortaráji lis. Jämtlanddas lea dilli veaháå ieåálágán.

Boazoguohtunláhka sirrii sápmelaééaid Ruotas boazodoalljn ja eai boazodoaili sápmelazian. sirremus mas ain otne lea stuora váikkuhus. Beare sápmelaöéat geat leat mjellahtut ovtta éearus ozzot huolahit boazodoalu. Dain sápmelaéêain. geat leat sullii 2 500. leat maid muhtin iezá vuoigatvuodat. o m d áâéit guoskivaééat bivdui ja guolásteapmái. Iezá sápmelaé- Cain, geat leat eanatlogus. eai leat sierra vuoigatvuodat otnábeaivve fámolaå lágas. Sis lea leamaá váigadeabbu doalahit ieñaset sápme-

Sammanfattning på samiska 19

laå ieédovddu ja olus leat njammasan dan ruota oktasaågoddái. Dat guovlu gos ctnábeaivve lea boazodoallu Ruotas lea oarján Idre rájis golmmariikkat dihkkái (Treriksröset) nuortas ja davvin Norgga rájis mearragáttiide luksa. Guovw lu lea. prinsiippalaöéat. juhkkojon 43 Öerrui. Dasa iassjn leat duovdagat Norgga ráji lahkosiin. gos ruotabeal sápmelaééain lea geasiáiggi riektj bohccuiguin bargat. Namuhuvvon guovllus ruotabeal leat muhtun duovdagat gos norggabeale sápmeiaééain leat njulgosat dálveguohtumiidda.

Sápmelaééain lea ieâaset giella, nannojun eallinvugiineaset luonddu lahkosis. 0 m d sierra sánit luonddu dáhpáhusain, maidda ruotagielas eai leat namahusat. Sámigielas leat många glela dehje suopmana. Erohusat sáhttet leat dakkárat ahte sápmelaöéat gudetge guovllus eai gulahala gaskaneaset. Sámigielas lei guhkes áiggi heajos dilli ruota skuvllas. mii diedusge lea hehtten giela ovdáneami.

Sápmelaöéat atnet iezaset ovtta álbmogin oktasaé duogáia ja giela bokte. Riikarájit dovdojit bággun sjdjiide. Sápmelaééain davviriikkain lea oktasaäbargu e i barggus Sámirádis mágggalágán sámipolitiikkalaå ááäjin ja Sámi Instituhtas gaitlágán kultuvraáééiin. Sápmelaüéat dovdet maid nanu oktavuoda eamiáibmogjin iezá riikkain. Stuora lohku eamiálbmogiin leat olis ovtta gaskariikkalaá orgánas. World Council of Indigenous People (Eami-álbmogiid Máilmmirádaj), gas sápmelaöéat leat miellahttun.

Almmolaééat dohkkehuvvon mihttomearri eamiálbmot sátnái ii gávdno. sáhttá leat danjn go eamiálbmogiin ieat nu sierralágán dilálaåvuoant. Sis lea oktasaééat 0 m d dat. ante sii ledje ovtta vissis guovllus ovdal daid, geat dá] leat eanetlogus orrume doppe ja sin geava~ heapmi luondduriggodagain ja sin kultuvrralaä árbevieruc ieat iezálágánat go otnábeaivvj eanetlogu orruin.

Kodicilla jagi 1751

Ruota ja Norgga gaskasaå rádji, mii dárkkistuvvui 1751. botkji duovdagiid maid sápmelaéöat doloiis ledje geavahan. Johttisápmelañéaid geasseguohtuneatnamat åaddc Norgga beallái ja sin dálveguohtuneatnamat ledje Ruotas /Suomas. Goabbáge stáhtta dovddai geatnegaåvuoda dahkat sierra soahpamuäaid, mat dorvvastit sápmelaééajde mátojaávuoda eallit ja bargat boazodoa~ luin seammáláhkái go dolin beroäkeahttá riikarajis. Dát soahpamuäat bohte sierra lasseéé11a~

20 Sammanfattning på samiska

gii rádjesoahpamuäåii mii láve gohöoduvvot lappkodicillan.

Lappkodicilla lea vuosttazettiin álbmotvuoigatvuoda láhkaéála mii stivre stáhttii gullivaåvuoda jearaldagaid. vuoigatvuoda eatnamiidda ja éáziide. ráfáiduhttima suaais. siskkálaä hálddaáeami ja vuoigatvuoda málle. Stáhtat leat kodicillas ollu hilgon iezaset sisriikkalaä beroätumiid ja ovdal miedihan sápmelaééaid dárbbuide ja sin ealáhusbargui. Sápmelaééat dorvvastit duodalaééat lappkodecillii. mii muhtumin gohöoduvvo sápmelaééaid Magna Charta.

Magit áiggiid leat Ruota ja Norgga gaskkas dahkkon odaaáigásaå soahpamuéat Lappkodicilla sadjái. Otnábeaivvi soahpamuå lea 1972 rájis ja lea fámus 30 jagi. Kodicilla ii leat goassege loahpahuvvon ja boahtá dan dihtii, jos vuoigatvuoda áååis ii mihkkige mukto, fas leat fámus jos 1972 jagi soahpamuå áaddá fámoheapmi jagi 2002 ja ii dahkko odda soahpamuå dan sadjái.

Eali- ja unnitlogu-álbnogiid suodjaleapli

Lappkodicilla lea mearkkalaé go viiddes oainnuinis bilge sápmelaééaid dili. Dan suoji maid sápmelaöéat 0220 iappkodiciilas sáhttá muhtin muddui buohtalastit soahpamuäaiguin maid iezé stáhtat leat dahkan eami- ja unnitlogu-álbmoø giiddisetguin.

1500 vuodalogu álgogeaåis juo láhkaöeahpit sáw gastallegohte makkár vuoigatvuodat sis galggale leat. geat orro dain guovlluin maid Spanien ja Portugal ledje koloniseren. Láhkaéállagis dáhkiduvvui eamjálbmogiidda Spanies loahpalaéöat vuoigatvuohta eatnamiidda. siskkálaå ieåstivrejupmáj jna. Duohtavuohta daidda kolonjserejuvv von álbmogiidda lei iezálágán.

Engalaé kolonisaåuvnna historjjas ovddiduvvui árrat vuohki ahte girjjálaéöat soahpat eamiálbmogiiguin nu láhkái ahte sii luhpe érbenjuo]g~ gadusasteaset. Soahpamuéat maiguin de lonistedje eatnamiid eamiálbmogiin. Dáin soahpamuáajn lea leamaé stuora válkkuhus eamiálbmotrievtti ovdáneapmái. eareliiggánit nuorta Ameriikkas. Maggil vuosttaé máilmmisoadi ceggejuvvoje máuga stáhta Cujohettiin álbmogiid ieåmcarridanvuoih gatvuhtii. Mángii. dalle go oåda stáhtaid ii sáhttán cegget, dáhkjduvvui unnit10gu»áJbmogiid riekti sierra soahpamuåain gos Náéuvnnaid Lihttu lei muhtinládje loahpaiaê dáhkjdeaddjin. Soahpamuéat lassánedje dan muddui ahte sáhttá ságastit sierra unnit10gu»áibm0gjid systema birra.

Sammanfattning på samiska 21

Mii guoská eamiálbmágiidda de álggahuvvui n g mandatsystema guovlluide main lei boahtteáiggis doaivu äaddat oktonaá stáhttan. NL-pákta dohkkehii maid njuolggadusa mas NL:a miellahttostáhtat dáhkidedje eamiálbmogiiddiset koloniajn ánssáâuvvon meannudeami.

Nuppi máilmmisoadi maqnil lei stuora huolla nannet oktonaå olbmuid friddja- ja vuoigatvuodaid. Muhtin áigái ii lean åat áigeguovdil sirret álbmotjoavkkuid meannudeamjs. Barggustis ILO (International Labour Organisation) goitge jotkkil eamiálbmotáééiiguin, bohtosin almmuhuv— vui sierra soahpamuå 1957, soahpamuå mii guoská eamiorruide ja boaresmáttuin ealli álbmotjoavkkuide. Soahpamuäa mielde lea stáhtas ovddasvástádus ráhkadit áigumuåa mii galgá suodjalit guoskivaå álbmotjoavkku ja ovddidit sin birgenlágiid. Aiggi nala galgá áigumuå leat heivehit álbmotjoavkkuid oktasaågoddái. Ruotta ii leat dohkke— han soahpamuéa ja sápmelaééain ii leatge dat gáibádussan otne.

0N:n soahpanuåat ollloálaårivttiid suodjaleapnái

1965 dohkkehii ON soahpamuäa mas daddjo ahte gaitlágán nálivealaheamit galget gildojuvvut (nálivealaheami soahpamuä) ja 1966 soahpamuå politiikkalaå ja stáhttii gullivaä vuoigatvuow daid birra, maid soahpamuä ekonomalaä. sosiálakultuvrralaé birra. Soah- » laä ja vuoigatvuodaid pamuåain leat njuolggadusat unnitlogu-joavkkuid suodjaleami dihte. Dáid soahpamuåaid. deahálaöbat maid sápmelaééaide, lea Ruotta dohkkehan.

Nálivealaheami soahpamuäa oaivejurdda lea eastadit gaitlágán vealahemiid e i éearddalaå máttu djhte. Sápmelaöéat. åearddalaå joavkun, suodjaluvvojit soahpamuéas. Soahpamué maid geatnegahtté stahtaid posjtlivvalaé sirrenmean~ nudeapmél. Soabadeaddji stáhtat galget dan dihte bjdjat ”eareliigganis ja duoaalaå barganávccaid sosiálalaå, ekonomalaé, kultuvrralaå ja iezá doajmmaide val oaizu buori ovdáneami ja suoji vissis álbmotnáliide dehje daidda gulljvaé oktonaá olbmujde dainna ulbmjliin ahte dáhkldit sidjiide dievas ja seammádássásaå ávkki olmmoälaärivttjide ja vudolaå friddjavuodaide. Soahpamuäa positiivvalaå sirrenmeannudeapmi sáhttá easka loahpahuvvot dalle go barggu jurdda lea menestuvvan.

Vuosttaé ártihkkal goappáá soahpamuéain 1966

22 Sammanfattning på samiska

éilgesta prinsiippa álbmogiid ieämearridanvuoigatvuhtii. Sápmelaéöat Ruotas eai oro leat álbmogin soahpamuäa mielde. 1966 jagi soahpamuäas, politiikkalaä ja stáhttii gullivaä vuoigatvuodaid birra, addo 27 ártihkkalis suodji daidda unnit-10gu- ja álbmotjaovkkuide geat eai oaééo dan 1 ártihkkalis. 27 ártihkkal lohká éuovvovaééatz Stáhtain gos gávdnojit éearddalaå, jáhkolaä dehje glelalaå unnitlogu-álbnogat eai galgga dat geat gullojit dakkár unnit1ogu-álbIogiidda gildojuvvot oktasaåeallinii jovkoset gullivaééaiguin. eaige gildojuvvot dovddastit ja eallinis duodaátit ieiaset jáhku dehje geavahit ieiaset giela.

Min njela mjelde galggalii 27:t ártihkkala ipmirdit nu láhkái ahte dat geatnegahttá positiivvalaä sirrenmeannudeami unnitlogu- ja eamiálbmogiid dihte. Iezas kultuvraeallima riektái dat maid duodaéta suoji. Kultuvranamahusas galggalii dan oktavuodas leat viiddes sisdoallu ja maid oaivvildit materiálalaå dárbbuid kultuvrii o m d sápmelaéöaid boazodollui. Lea váigat dárkileappot éilget makkár suoji 27:t ártihkkal addá o m d boazodollui. Dat goitge galggalji leat suodjin stajidemiid vuostá. mat duodas livöée hehttet boazodoalu. 27:t ártihkkala sáhttá maid ipmirdit doarjan dasa ahte unnitlogu-álbmot oazzu muhtin muddui kultuvrralaä ieêstivrejumi.

Hin loahppajurdagat

Ruota oktasaågoddi duoaaåta sápmelaééaid unnit~ 1ogu- ja eamiálbmogin. Ruota vuoddolága mielde galget e i éearddalaé unnitlogu—élbmogiid mé~ tolaåvuodat movttiiduvvot ahte seailluhit ja ovddidit iezaset kultuvrralaä ja servvodatealn lima. Njuolggadusaid ovddidanbarggu mielde galgá kultuvranamahus maid siskkildit sápmelaééaid boazodoalu.

Ruota almmolaä oaidnu sápmelaééain ii leat min mielas Ruota álbmotrievtti áigumuåaid vuostá nugo mii máhttit ipmirdit daid áååebáhpiriid maid mii éilget dán árvalusas. Ferte goit deattuhit ahte ii leat mátolaä jur juste mearridit makkár gáibádusat álbmotrievttis leat 0 m d mii guoská unnitlogu-álbmogiid suodjaleapmái. Siv_ van lea diedusge ahte álbmotriekti mukto dadistaga. Lassin lea vel ahte álbmotrievtti dulkonvuogit, goit n g olmmoälaä-vuoigatvuoda soahpamuåain, leat dohkkehuvvon vugiid mielde muktiw

Sammanfattning på samiska 23

leapput go dábálaééat lea dan riikkalaå rievttis. Eamiálbmogiid suodjaleapmi lea áigeguovdilazzan gaskariikkalaå dásis ja ruotabeale fertejit diedusge rabas éalmmiiguin éuovvut eamiálbmogiid vuoigatvuoda ovdáneami. Evttohusaid maid magnil buktit leat vuodåuduvvon e i otnábeaivvi fámolaå álbmotriektái gokko suodjala eami~ ja unnjt1ogu~é1bm0giid. Dan áiggi fámolaå álbmotriekti, daid soahpamuáaid mielde maidda Ruotta lea mielastis leamaå. oaziu eareliiggánis váikkuhusa Ruttii go ovttastahttá daiguin geatnegasvuodaigujn maid Ruotta lea duodaåtan ahte sis leat sápmelaééaide dan rájis go jagi 1751 kodicilla dárkkistuvvui.

Mii éuoééuhit ahte Ruotas leat mágggalágán geatnegasvuodat sápmelaééaide álbmotrievtti vuodul. Ruotta ferte luohpat dakkár luonddu bilidemiin, mat hehttejit boazodoalu beaivválaâ dárbbuid ja boahtteáiggi. Ruotta ferte maid huolahit ahte sámikultuvra oaziu dárbbaålaå návccaid vai beassá eallit ja ovdánit. Dát dás daddjon gáibida vuhtiiváldojumi láhkaéállimis ja maid vuoigatvuoda meannudeamis. Ferte maid leat vuhtiiváldojupmi sihke guovddáå ja guovllu hálddahusain ja doaimmahagain.

A :sou 1986:36 , 25

SUMMARY

has come to be attached, both na- Growing importance and internationally, to international law in tionally the process of improving the status of indigenous poand ethnic minorities in the states where pulations aredomici1ed.The Saami constitute a minority and they an in Sweden. The same applies in indigenous population two of our neighbouring Nordic countries — Norway and Finland - and the Soviet Union. The Saami regard themselves as one people living in four countries.

The present report is a brief account of international law, in so far as it can be of importance to the Saami on the terms now stated. We have refrained at the present from recommendations, but the imstage making any portance of international law justifies the publication of interim intended to furnish a backa special report to the deliberations and recommendations which ground we will be presenting in due course.

The Saami

There is no universally accepted definition of the Saami. a person the Saami language as As a general rule, having his mother and/or regarding himself as a Saami is tongue considered to be one. The world Saami population can be estimated at between 45 000 and 65 000, including - 4 000 - 5 000 in Finland, 15 000 20 000 in Sweden, 30 000 - 50 000 in and about 2 000 in the Soviet Norway Union. No census has been taken in Norway and Sweden. The traditional habitats of the Saami comprise the northern

26 Summary

part of the Nordic countries and areas of the adjoining Soviet Union. In these areas the Saami constitute the oldest known ethnic group, having already been mentioned by Tacitus (in his Germania, 98 A.D). Thus the Saami are one of the original Nordic peoples.

Opinions differ as to where the Saami originally came from. One theory, based on archeological finds, is that 2 000 years ago the Saami were the principal of people Finland, among other places, until they were pushed further north by invading Finnish tribes. Certain scholars maintain that at this point they merged with an un— known hunting people to become Saami, in an area settling comprising the northern part of the Nordic countries and adjoining parts of the Soviet Union.

The Saami already had dealings with other northerners during the Viking era. During the Middle Ages sold they skins to the northerners and were forced to tribute pay to Sweden, Denmark—Norway and Russia, all of which claimed national sovereignty over the traditional Saami territory. The Saami themselves never formed any state in the accepted sense. Their society was based on the siida, a community of families which migrated seasonally from one hunting, fishing and trapping area to another. Later on the siida came to work with and follow a particular, selfcontained herd of reindeer between the various seasonal grazing areas.

The colonisation of Norrland (the far north of Sweden) beganduring the 16th century, mainly along the coast. As agricultural colonisation expanded, the Saami lost ground. A boundary now had to be drawn with the Saami territories, and this Lappmark frontier, marking the boundary of present—day Lappland, was fixed in 1751. Its purpose was not to prevent colonisation but to protect the hunting and fishing rights of the Saami. Colonisation was encouraged by the state until as recently as the mid—nineteenth century, when regulations to began be issued for the protection of the Saami. The most im-

Summary 27

portant of these are the provisions of 1867 setting a boundary for land cultivation and the First Reindeer Act of 1886. The purpose of the farming limit Grazing was to ensure that the regions to the north and west of it would be reserved for the Saami. The actual effect of the fell short of this, but the strongest boundary acknowledged rights of the Saami are located above this somewhat different conditions apply in boundary, though the province of Jämtland.

The reindeer legislation had the effect of digrazing viding the Saami population of Sweden into reindeer—her— and nonreindeer—herding Saami, a distinction which ding remains important today. Reindeer herding is reservery ved for Saami who are members of Saami villages. These Saami, numbering about 2 500, also have certain today other rights, e.g. as regards hunting and fishing. Other Saami, however — the great majority — have no special as the law now stands. They have found it more rights difficult to maintain their Saami identity and many of them have been assimilated by the Swedish communities. The within which reindeer—herding is practised region in Sweden extends from Idre in Dalarna in the today south to Treriksröset in the north and from the border with in the west to the coastal region in the Norway east. In principle this region is divided into 43 Saami To it are added certain areas in Norway, clovillages. se to the national boundary, where Swedish Saami are entitled to herd their reindeer during the summer season. The Swedish area includes certain enclaves where Nor- Saami are entitled to graze their reindeer in wegian winter.

The Saami have of their the ima language own, bearing of close to as witnessed for press a lifestyle nature, the words for nuances of vaexample special existing rious natural which can not be expressed in phenomena Swedish. The Saami language includes several languages or dialects, some of which differ to such an extent

‘ 28 Summary sou 1986:36

that Saami from different areas are unable to understand one another. For a long time the Saami language was at a disadvantage in Swedish schools, and it suffered as a result.

Because of their common origin and language, the Saami of the Nordic countries feel themselves to be one people. The national boundaries are experienced as something forced on them from outside. The Saami of the Nordic countries co-operate e.g. through the Nordic Saami Council on various issues of Saami policy, and within the Nordic Saami Institute regarding various cultural issues. The Saami also have a powerful sense of community with indigenous populations of other countries. A large num— ber of such populations, the Saami among them, are represented on the World Council of Indigenous Peoples.

There is no universal definition of an indigenous people, perhaps mainly because living conditions vary such a great deal from one indigenous population to another. One thing they all have in common, for example, is that they were living in a particular region before the now dominant population settled there and that their use of natural resources and their cultural traditions differ from those of the present-day majority population.

The 1751 Codicil

The boundary between Sweden and Norway as defined in 1751 cut clean through the areas which the Saami have been living on from time immemorial. As a result, the summer territory of the nomadic Saami came to be located in Norway, and their winter territory in Sweden/Finland. The two states therefore felt obliged to conclude special agreements to secure the ability of the Saami, in principle regardless of national boundaries, to continue their traditional way of life. These agreements were made part of a special schedule to the frontier treaty, commonly known as the Lapp Codicil.

Summary 29

The Lapp Codicil is primarily a document of international law governing matters of citizenship, title to land and water, neutrality in war, internal administration and justice. In it the participating states have gone to very great lengths in making their own national interests defer to the Saami and their economic life. The Saami attach great importance to the Lapp Codicil, which is sometimes referred to as the Saami Magna Carta.

The Lapp Codicil has been superseded by more recent conventions between Sweden and Norway. The latest of these dates from 1972 and is valid for 30 years. The Codicil has never been revoked and, unless there is a change in the law, will therefore continue to apply if the 1972 Convention expires in 2002 without being replaced. The protection of indigenous populations and minorities

The Lapp Codicil is unique by virtue of the breadth of treatment it gives the situation of the Saami. But the safeguards of which the Saami derive from the Lapp Codicil do have certain counterparts in agreements concluded by other states with their indigenous populations and minorities.

Already in the early 16th century, lawyers began discussing the rights which could be ascribed to the peoples inhabiting landscolonised by Spain and Portugal. Spanish law eventually guaranteed the indigenous populations title to land, internal autonomy and other rights. But the actual living conditions of the colonialised peoples were very different.

In British colonial history, the firm practice soon evolved of concluding treaties with indigenous populations whereby the latter relinquished their sovereignty and of land from them were made subject to purchases controls. These treaties have played a very important

A30 Summary sou 1986:36

part in the evolution of law relating to indigenous peoples, especially in North America.

After the First World War, several new nation states were formed with reference to the principle of national self-determination. In many cases where new states could not be created, the rights of minority peoples were assured by special treaties having the League of Nations as a species of guarantor. These treaties were framed in such a way that, together, they can be said to have constituted a special system of minority rights. Where indigenous populations were concerned, a system of mandates was introduced for regions which it was believed could eventually develop into independent states. Furthermore, the Covenant of the League of Nations was made to include a rule requiring member states to guarantee equitable treatment of the indigenous populations of their colonies.

After thesecondworld war, interest came to focus on strengthening the rights and liberties of individual persons and the specific treatment of ethnic groups ceased for a time to be relevant. Work on questions relating to indigenous populations continued, however, within the ILO (International Labour Organization) resulting in 1957 in a special convention the Indigenous and Tribal Populations Convention.

This Convention makes it a state responsibility for implementing a programme designed to protect the ethnic group in question and promote its wellbeing. The ultimate aim of the programme must be to integrate these ethnic groups with society. Sweden has not ratified the Convention and the Saami no longer wish the Swedish Government to do so.

U.N. Conventions for the Protection of Human Rights

In 1965 the United Nations adopted a convention (the International Convention on the Elimination of All Forms

sou 31 1986:36: Summary

of Racial Discrimination) abolishing all forms of racial discrimination, and in 1966 it adopted the International Covenant on Civil and Political Rights and the International Covenant on Economic, Social and Cultural These Conventions lay down rules for the pro- Rights. tection of minority groups. Accordingly, they are also of to the Saami and they have been ratified importance by Sweden.

The main purpose of the Racial Discrimination Convention is to prevent all forms of discrimination on account of ethnic origin and on other grounds. The Saami are an ethnic group protected byxthe Convention, which also imposes on the participating states a duty of discrimination. Thus the participating stapositive

tes are required to take in the social, economic, cul-

tural and other fields, special and concrete measures to ensure the adequate development and protection of certain racial or individuals belonging to them, groups for the of them the full and equal purpose guaranteeing of human rights and fundamental freedomsL enjoyment

The Convention does not sanction the termination of positive discrimination until its aims have been achieved.

Article 1 of the two Conventions adopted in 1966 expresses the of national self-determination. The principle Saami in Sweden do presumably not constitute a people for the of the Convention. But Article 27 of the 1966 purposes Covenant on Civil and Political Rights lays down safefor minorities - ethnic groups - unable to plead guards Article 1. Article 27 reads as follows: In those States in which ethnic, religious or linquistic minorities to such minorities shall not be exist, persons belonging denied the in community with the other members of right, their to their own culture, to profess and group, enjoy their own religion, or to use their own practise language.

32 - S ~ Summary sou 1986:36

As we see it, Article 27 should be taken to require positive discrimination of minorities and indigenous populations. It also implies safeguards for the right to separate cultural identity. The term culture should be broadly interpreted in this context, so as also to include the material foundations of culture, e.g. the reindeer—herding activities of the Saami. It is hard to say more exactly what protection Article 27 affords, for example, for reindeer—herding, but it should at all events furnish a safeguard against serious encroachment which would substantially impede the conduct of this activity. Article 27 may possibly also be construed as entitling the minority to a certain measure of cultural autonomy.

Our conclusions

Swedish society acknowledges the status of the Saami as a minority and indigenous population. The Swedish Constitution, for example, stipulates measures to enable ethnic minorities to preserve and to develop their own cultural and social life. The travaux préparatoires make it clear that the cultural concept is also to include the reindeer—herding activities of the Saami.

The official Swedish attitude to the Saami is not at variance with Swedens commitments at international law, as far as we can tell from the material presented in our report. It must be emphasised, however, that the demands posed by international law, e.g. concerning safeguards for minorities, are not amenable to exact definition. This is because international law never stands still. What is more,internationallaw, at all events z where the Human Rights Conventions are concerned, is customarily a subject to a more dynamic method of interpretation than is usually applied to national law. Safeguards for indigenous populations are now being discussed in many international contexts and the ongoing development of indigenous rights must of course be kept under close observation by Sweden. The recommendations

Summary

we will be presenting in due course will be partly founded on current international law regarding the protection of indigenous populations and minorities. The substance of existing international law, as expressed in the various conventions to which Sweden has acceded, will hold particular implications for Sweden when combined with the obligations which Sweden has acknowledged vis a vis the Saami ever since the framing of the 1751 Codicil.

Summing up, we maintain that under international law, Sweden incurs obligations towards the Saami in a variety of ways. Sweden must refrain from interfering with the natural environment in such a way as to jeopardise the natural prerequisites for the survival of reindeerherding. Furthermore, Sweden must take steps toguaranteethe necessary resources for the survival and development of the Saami culture. These are points which will have to be borne in mind both in the framing of legislation and in the administration of justice. They will also require due consideration in government and administration, both centrally and regionally.

1 INLEDNING

Samerättsutredningen (Ju 1983:05) påbörjade sitt arbete hösten 1983. Enligt direktiven (1982:71) skall behovet av att stärka samernas rättsliga ställning i vad gäller rennäringen utredas. Vidare skall undersökas om ett samiskt folkvalt organ behöver inrättas. Slutligen skall behovet av insatser för att stärka det samiska språkets ställning behandlas.

I direktiven beaktas att folkrätten kan ha betydelse för samerna. Direktiven pekar således på att samerna utgör en etnisk minoritet och i tilläggsdirektiven (1983:10) framhålls att samerna intar en särställning i sin egenskap av urbefolkning i sitt eget land. I tillläggsdirektiven anges som en primär uppgift för oss att klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning. Det resultat som vi kommer fram till vid denna grundläggande genomgång bör enligt direktiven utgöra utgångspunkten för våra övriga undersökningar och överväganden. I sammanhanget påpekas att frågor rörande urbefolkningar som är i minoritet i sitt eget land under senare år har uppmärksammats internationellt i olika sammanhang bl.a. inom FN. I direktiven erinras vidare om ILO-konventionen år 1957 varom mer i det följande. Det sägs härefter:

Vidare har FN:s kommission för främjande av mänskliga rättigheter år 1982 bemyndigat underkommissionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter att tillsätta en arbetsgrupp som skall granska url befolkningars rättigheter. Arbetsgruppen har tillsatts och påbörjat sitt arbete.

Inledning sou 1986:36

Frågor om urbefolkningar diskuteras också inom ramen för det nordiska samarbetet av en särskild ämbetsmannagrupp, som brukar sammanträda ett par gånger om året.

Att folkrätten på detta sätt särskilt uppmärksammats i våra direktiv står i samsvar med att Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Riksorganisationen Same Ätnam (RSÃ) och Landsförbundet Svenska Samer (LSS), i olika sammanhang såväl inför utredningens tillsättande som även se-

nare framhållit vikten av att samerättsutredningen beak-

tar folkrätten i sitt arbete. För oss har det således varit av fundamental betydelse att närmare studera frågorna om samernas folkrättsliga ställning i deras egenskap av minoritet och urbefolkning. I Finland har samedelegationen - ett organ som är underställt statsrådets kansli - inrättat en sektion med uppdrag att utreda vilka rättigheter som bör tillförsäkras samerna beträffande naturtillgångar som staten förfogar över. Den skall vidare ge förslag till nödvändiga bestämmelser om dessa rättigheter och om hur de skall administreras. Sektionen, som ibland kallas samerättsutredningen, beslöt under våren 1982 att utreda huruvida man i rättshistoriska källor kan finna grund för de rättigheter till land och vatten, som samerna gör anspråk på och vilka dessa grunder i så fall är. Även i Finland har folkrätten beaktats. Samedelegationen har således uppmärksammat behovet av att granska samernas rättsskydd i belysning av folkrättsliga normer och Nordiska rådets utlåtanderxochrekommendationer.

I Norge tillsattes år 1980 en utredning, samerettsutvalget, med långtgående direktiv. Utredningens huvuduppgift är att utreda frågor om rättigheterna till naturresurserna i områden med samisk bosättning. Utredningen har därutöver haft i uppgift att utreda frågorna om en särskild grundlagsbestämmelse om samernas rättsställning och om ett eget representativt organ för samerna. Utredningen har år 1984 avgett ett delbetänkande, Om samenes rettsstilling (NOU 1984:18) där förslag avgetts beträf-

Inledning 37

fande en grundlagsbestämmelse och om ett representativt organ. Betänkandet innehåller därutöver en mycket grundlig genomgång av folkrättens betydelse för samernas rättsliga ställning. Betänkandets folkrättsavsnitt är utarbetat av en särskild arbetsgrupp. Denna är ensam . ansvarig för nämnda avsnitt. Samerettsutvalget har således uttryckligen förklarat sig icke ha tagit ställning till de förda folkrättsliga resonemangen. När vi i detta betänkande hänvisar till samerettsutvalget eller dess betänkande är det i de folkrättsliga sammanhangen -arbetsgruppens framställning som avses.

Detta betänkande bygger bl.a. på material som tagits fram och analyserats av denna arbetsgrupp inom samerettsutvalget. Dess analys av artikel 27 i FN-konventionen år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter har varit av särskilt stort intresse.

Vårt betänkande inleds med en kortfattad redovisning av samerna som svensk minoritetsgrupp och urbefolkning. I samband härmed har vi försökt göra en närmare analys av urbefolkningsbegreppet. I samiska kretsar har som nämnts pågått en diskussion om folkrättens betydelse för det samiska folket. B1.a. på grund härav har vi funnit skäl att i ett kapitel (3) beskriva förhållandet mellan folkrätten och svensk nationell rätt. Samernas Magna Charta, 1751 års kodicill, är ett folkrättsligt dokument som inte minst av samerna bedömts ha stor betydelse för samiska rättigheter. Kodicillen behandlas i kap. 4. I kap. 5 redogör vi för den historiska utvecklingen av urbefolkningsskyddet och för minoritetsskyddet under mellankrigstiden, allt i ett internationellt sammanhang. Kap. 6 innehåller bl.a. en redogörelse för vissa av de konventioner som tillkommit efter andra världskriget och som utgör viktiga grundelement i gällande folkrätt när det gäller skydd för minoriteter och urbefolkningar.

i 3a Inledning sou 1986:36

Arbetet med att förbättra urbefolkningarnas ställning pågår på olika plan för närvarande, såväl nationellt som

internationellt. Urbefolkningsrätten är under stark ut-

veckling. I kap. 7 redogör vi därför för utvecklingsten- . denserna. Slutligen drar vi i kap. 8 vissa slutsatser om samernas rättsliga ställning enligt folkrätten.

” sou 1986:36 39

2 SAMERNA

De första skriftliga källor som omnämner samerna är från 100-talet e. Kr. De förekommer bl.a. hos den romerska historieskrivaren Tacitus i hans verk Germania. samerna anses i dag vara den äldsta kända folkgruppen i de nordligaste delarna av de nordiska länderna och angränsande delar av Sovjetunionen. De är alltså ett av de ursprungliga folken i Norden.

Det finns emellertid olika uppfattningar om varifrån samerna kom och när de kom hit. Enligt en teori, som bygger på nytt arkeologiskt material, var ursamerna bosatta i Finland för 2 000 år sedan. När finska stammar från Estland började befolka Finland drevs ursamerna norrut till norra Finland och norra Skandinavien. Vissa forskare hävdar att ursamerna här smält samman med ett okänt jägarfolk och blivit samer.

Redan under vikingatiden inleddes handelsförbindelser mellan samerna och svenskar och övriga nordbor. Den viktigaste handelsvaran var skinn. Under medeltiden

sköttes handeln av s.k. birkarlar.1 Dessa delade in sa-

mernas land i handelsdistrikt som kallades lappmarker. Birkarlarna tog för svenska kronans räkning upp skatt av samerna. I vissa områden betalade samerna skatt även till Danmark/Norge eller Ryssland. Birkarlarnas inflytande upphörde på 1500-talet då Gustav Vasa tillsatte särskilda lappfogdar. Sverige, Danmark/Norge och Ryssland gjorde anspråk på nationell överhöghet över det 1 Om birkarlar se närmare bl.a. Israel Ruong, samerna i historien och nutiden, fjärde upplagan, Stockholm 1982, s. 47.

40 Samerna sou 1986: 36

traditionella samiska bosättningsområdet. samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i vedertagen mening.

Mötet mellan samerna och deras grannfolk innebar en kulturkontakt som fick stor menlig inverkan på samernas möjligheter att fortleva som en etnisk grupp. samerna har ständigt stått i underläge och har därigenom sett sig som den förlorande parten, både territoriellt, ekonomiskt, befolkningsmässigt och i fråga om sin kulturella identitet. Såväl samerna själva som deras bosättningsområden blev på detta sätt tidigt föremål för en form av exploatering av mäktiga grannar som efter hand delade deras bosättningsområden mellan sig.

Samerna och svenskarna i övrigt kan alltså ses som två olika folk, vilka utgör varandras motparter under histo-

riens gång.2 Enligt detta synsätt är alltså samerna ett

särskilt folk eller en folkgrupp. Vi har inte tagit ställning till vilket uttryckssätt som kan vara det riktigare och beskriver i denna promemoria samerna som såväl folk som folkgrupp.

Samerna själva anser sig vara ett folk vilket uttrycks i Nordiska Samekonferensens kulturpolitiska program på följande sätt:

Vi är samer och vill vara samer, utan att därför vara varken mer eller mindre än andra folk i världen. Vi är ett folk med ett eget bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur- och samhällsstruktur.

På samma sätt kräver urbefolkningar världen över att bli erkända som folk (people) och inte endast betraktas som folkgrupper (populations). Orsaken härtill är bl.a. den betydelse som tilläggs principen om folkens självbestämmanderätt, varom mer i det följande (6.6.1).

Avsikten med detta kapitel är att kortfattat belysa samernas förhållanden såvitt detta kan ha betydelse för 2 Jämför sameutredningens betänkande Samerna i Sverige, SOU 1975:99 s. 43.

samerna 41

att bedöma deras ställning i folkrätten. Det är således inte fråga om att ge någon fullständig bild av samernas historia, kultur, språk, näringar etc.

2.1 Populationen

samerna är i minoritet i de nordiska länderna och Sov- Sammanlagt finns i världen förmodligen meljetunionen. lan 45 000 och 65 000 samer, men uppgifterna är mycket osäkra. Det beror bl.a. på att någon allmänt vedertagen definition på vem som skall anses vara same saknas i Norge och Sverige samt att någon folkräkning av den samiska befolkningen inte genomförts i dessa länder under senare tid. Även uppgifterna om samerna i Sovjetunionen är osäkra.

Antalet samer i Sverige kan uppskattas till 15 000 - 20 000. Den senaste svenska gefolkräkningen nomfördes år 1945. Den var emellertid begränsad till de av

nordliga länen. Sameutredningen3 uppdrog i början

1970-talet åt Umeå universitets pedagogiska institution att utföra befolkningsstudier. De beräkningar institutionen gjorde grundade sig på renlängderna för åren 1965 - 1971. med rensköt- Renlängderna upptar personer selrätt. i renlängderna kompletterades med Uppgifterna data från församlingsböckerna. Institutionen uppskattade med ledning härav samebefolkningen till ca 17 000 personer. Den renskötande delen av befolkningen uppgick till ca 2 500 personer. De flesta samer, ca 47 %, var enligt undersökningen bosatta i Norrbottens län. Motsvarande andel var för Västerbottens län 17 %, Stockholms län 9 % och Jämtlands län 7 %.

En svårighet vid beräkningen av samebefolkningen är som nämnts avsaknaden av en officiell definition. I Finland har man däremot vid folkräkningen etc. utgått från ett kriterium. Same är då en person som själv lärt språkligt samiska som första språk eller en person med föräldsig rar av vilka den ena lärt sig samiska som första språk 3 Jamfor bil. 1 och 2 till betänkandet samerna i Sverige, SOU 1975:100. ,

42 Samerna

eller en person med far- eller morföräldrar av vilka den

ena lärt sig samiska som första språk. Härutöver brukar

man i allmänhet uppställa ett krav på att personen själv skall uppfatta sig som same. Vid en folkräkning i början av 1970-talet kom man fram till ca 4 400 personer, varav nära 90 % var bosatta inom fyra kommuner i nordligaste Finland. I en av dessa kommuner, Utsjoki, är samerna i

majoritet. Numera förs kontinuerlig statistik över samer-

na.

I Norge saknas en officiell definition på vem som skall räknas som same. I en undersökning från år 1978 (Aubert) heter det:

Antakelig er det i Norge minst 40.000 personer hvis livsvilkår på et eller annet vis er noe preget av at de har et innslag av det samiske i sin bakgrunn. Hvor mange samer det bor er et spørsmål som ingen folketelling Ä Norge, kan avgjøre.

Antalet personer som talar samiska är betydligt lägre. I nordligaste Norge finns emellertid en samisktalande majoritet i ett sammanhängande område som omfattar huvuddelen av inre Finnmark och som sträcker sig i ett bälte mot gränsen till Finland. Dessutom finns sådan samisktalande majoritet på ytterligare några platser.

I Sovjetunionen finns enligt uppgift ca 2 000 samer. Samerna finns nu främst på Kolahalvön, men de har tidigare befolkat ett större område. År 1959 utgjorde de 0,3 % av

Kolahalvöns befolkning.5

2.2 Historisk återblick på samernas bosättningsområden i Sverige m.m.

samerna är - till skillnad från vad som är fallet i Norge Finland - i minoritet i alla kommuner och i Sverige och kan således som folkgrupp inte få något avgörande inflytande på kommunala beslut. Det kan finnas skäl att något 4 Efter samerettsutvalget a.a. s. 86. 5 Jämför Kerstin Eidlitz ur(Svonni, red) Samerna, ett folk i fyra länder (Lund 1976).

sou 1986:36 Samerna 43

beröra den utveckling som lett fram till detta förhål- 6 lande.

Samernas traditionella markutnyttjande baserade sig på

siida-systemet. Senare tids forskning har visat att sa-

meområdet har varit indelat i ett nät av avgränsade siida-områden, inom vilka medlemmarna fördelat fångstoch betesmarker sinsemellan. Detta arealutnyttjande har bevarats längst - fram till andra världskriget - bland skoltsamerna i nuvarande Sovjetunionen.

Den svenska kolonisationen av Norrland sökte sig först utmed kusten norrut och sedan upp i älvdalarna. Vid mitten av 1500-talet fanns det ca 15 500 invånare i dåvarande Västerbottens län (ungefär motsvarande Västerbottens län plus Norrbottens län). Av dessa var ca 2 500 samer. De svenska kolonisterna fanns i allmänhet i kustlandet och samerna i inlandet.

Redan under 1500-talet uppstod ett behov av att reglera gränserna mellan de svenska nybyggarna och samerna. Den första kända officiella handlingen angående en sådan gränsreglering är ett kungligt brev av år 1584 som rörde Songamuotka rå i nordligaste Norrland. I brevet förklarades att samerna hade urminnes hävd ovanför denna gräns och att tornebönderna inte fick göra intrång ovanför denna.

Under 1600-talet ökade statens intressen av att stimulera jordbrukskolonisationen i samernas bosättningsområden. År 1673 utfärdades det första lappmarksplakatet vilket vissa fri- och rättigheter i samernas bogav nybyggare sättningsområden, vilket ledde till ett ökande antal fasta bosättningar. Staten, som ville främja sameexistensen, den s.k. parallellteorin enligt vilåberopade ken samer och använde helt olika slag av nanybyggare och därför inte behövde konkurrera med turtillgångar 6 Uppgifterna är främst hämtade från Rolf Sjölin, Samer och samefrågor i svensk politik (Vänersborg 1981) s. 16 ff samt betänkandet Samerna i Sverige a.a. s. 43 f.

44 samerna

varandra. Staten var emellertid väl medveten om konflikterna mellan nybyggare och samer. Bl.a. innebar svedjebruket stora olägenheter för samerna.

Samtidigt med kolonisationens framväxt genom uppodlingen steg intresset för assimilation av samerna. Man ansåg att samerna borde bringas till stadigvarande hemvist för att bli mer gagneliga för samhället och åtkomliga för missionsarbetet.

Lappmarksgränsen år 1751 skulle avskilja lappmarkerna (Lappland) från kustlandskapen och skydda samerna mot konkurrensen om jakt och vilt från kustbönderna. Avsikten torde emellertid inte ha varit att förhindra nybyggare att slå sig ner ovanför gränsen. Nybyggarna kom så småningom i majoritet även här.

År 1799 angavs antalet samer i lappmarken till 5 113 och antalet nybyggare i samma område till 6 049. Samerna utgjorde då ca 7 % av Västerbottens 78 869 invånare (1805).

År 1751 fastställdes också gränsen mot Norge, vilket hade vissa konsekvenser för samerna, varom mer i kap. 4.

Samerna har sedan länge varit i minoritet även i Jämtlands län. Under 1600-talet beräknas det ha funnits ca 200 samer motsvarande 2 % av befolkningen. År 1950 var antalet ca 800.

Mitten på 1800-talet utgjorde en vändpunkt i statens lappmarkspolitik. Från att ensidigt ha gynnat jordbrukskolonisationen började statsmakterna utfärda bestämmelser till skydd för samerna. Denna nya linje i kronans politik gentemot samerna resulterade efter hand i bestämmelserna om en odlingsgräns år 1867 i Norrbottens och Västerbottens län och i renbeteslagarna åren 1886 och 1898, allt i avsikt att reglera förhållandet mellan rennäringen och jordbrukskolonisationen. I Jämtland avsattes år 1841 de s.k. renbetesfjällen för samernas ute-

I sou 1986:36 Samerna 45

slutande begagnande. Området utvidgades år 1887 genom att ett antal av kronan inköpta hemman uppläts för renskötsel.

Syftet även med odlingsgränsen var att trakterna ovanför gränsen skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kom att ligga ovanför gränsen. Några ytterligare nybyggen skulle dock inte få anläggas där. Denna bestämmelse har inte kunnat göras effektiv. Under årens lopp har ett stort antal bosättningar förekommit även i trakterna ovanför odlingsgränsen. lappmarksgränsen och odlingsgränsen har Renbetesfjällen, aktualitet genom vissa bestämmelser i den nu alltjämt rennäringslagen (1971:437). De renskötande sagällande merna har fortfarande sina starkaste rättigheter ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Gränserna framgår av bilden, fig. 1.

46 samerna

Fig.

d44$ x 0 - o : ” 2 v ,

_///Jog-ynouuq

Gräns för renbetesfjäl 1/ odlingsgräns Lappma rksgräns Vinterbetesmarker Aretruntmarker

88888888 Område för koncessions- -C renskötsel

Efter lantbruksstyrelsens och statens planverks rapport 44 del 5 (1978)

Samerna 47

2.3 Renskötande och icke renskötande samer

Rennäringen är av nära nog avgörande betydelse för den samiska kulturen. Under historiens gång har emellertid

renskötselformerna växlat.7 Den nomadism som man bru-

kar med samer - med renarna över förknippa flyttningar mycket vidsträckta områden - är av relativt sent datum - Den förr tamrensköt- (1600 1700-talet). så vanliga seln där renar användes som dragdjur,mjölkadesetc. har numera nästan helt försvunnit.

Det område inom vilket rennåringen utövas i Sverige i dag sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Treriksröset i norr och från riksgränsen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta område är i princip uppdelat på 43 samebyar. Härtill kommer vissa områden i Norge i anslutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer har rätt att driva renskötsel sommartid. Inom det nämnda svenska området finns vissa enklaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete vintertid.

Rennäringen är organiserad så att enskilda rennäringsutövare är medlemmar i samebyar, vars form och befogenheter regleras i rennäringslagen. Byindelningen bygger på de gamla siidorna som utgjorde grunden för den traditionella samiska samhällsindelningen. Siidan bestod av en grupp av familjer eller släkter som flyttade med en sammanhållen renhjord eller flyttade inom ett visst område för att utnyttja dess årstidsbundna jakt-, fiske- och fångstresurser. Som ovan nämnts är i dag endast en mindre del samer renskötare. Enligt gällande renbeteslagstiftning, 1971 års rennäringslag, tillkommer renskötselrätten i princip sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa att någon av deras föräldrar eller far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Renskötselrätten som sådan medför ingen rätt att bedriva renskötsel. En-

7 Jämför Ruong, a.a.

48 Samerna sou 1986:36

dast den renskötselberättigade person som är medlem i en sameby får bedriva renskötsel. Med medlemskapet följer jakt- och fiskerätt inom samebyns område samt rätt till visst skogsfång m.m. Det är i princip samebyn som beslutar om medlemskap.

Uppdelningen av samerna är historiskt betingad. Den har

haft och har stor betydelse för den samiska folkgruppens

ställning i Sverige i det att minoritetsskyddet nästan

uteslutande tagit sikte på de renskötande samerna. Det kan därför finnas anledning att något uppehålla sig vid bakgrunden till uppdelningen och vid hur förhållandena är i dag.

Nybyggarkolonisationen av samernas bosättningsområden hade vid slutet av 1800-talet i stort sett avslutats. När kolonisationen hotade att helt utplåna den samiska befolkningen vidtog statsmakterna efter hand åtgärder till stöd för renskötseln och dess utövare.

Före renbeteslagarna, den första tillkom år 1886, fanns i princip ingen uppdelning av samer med och samer utan renskötselrätt. Renbeteslagen införde vissa bestämmelser som kollektiviserade renbetet. Endast de samer som hade till en - sedermera - t.ex. anknytning lappby sameby genom bosättning eller födsel, fick delta i renskötseln. I senare renbeteslagstiftning har man fortsatt på den inslagna vägen. Den som inte är medlem i en sameby kan i dag enligt rennäringslagen inte utnyttja sin renskötselrätt. För de renskötande samerna kom renbeteslagarna att utgöra ett viktigt skydd mot motstâende intressen.

Många samer tvingades över i andra näringar. Dessa samer blev enligt renbeteslagen utan rätt att bruka den mark som de själva ansåg sig ha rätt att bruka. De blev nu för sin existens beroende av att marken upplåts till dem av kronan.

Statsmakterna borde enligt samernas mening i stället ha beaktat att den samiska kulturens urform var en ärje-

Samerna 49

markshushållning, en fångstkultur där några tama renar hölls, t.ex. för transporter och att utvecklingen senare gått i två riktningar dels mot nomadism med stora renhjordar, dels mot bofasthet med jordbruk i kombination med jakt och fiske.

Flertalet av de bofasta samerna - de som inte var medlemmar i någon lappby - kom så småningom att inlemmas i nybyggarkolonisationen. Många förlorade snabbt sin samiska identitet och kom att assimileras med den svensktalande befolkningen. Man kan alltså konstatera en rättssociologisk verkan av lagstiftningen som inneburit att många blivit ställda utanför den samiska gemenskapen.

Av ålder har de renskötande samerna varit indelade i skogslappar och fjällappar. Detta lever kvar i uppdelningen mellan fjällsamebyar och skogssamebyar vilket dock inte återspeglas i lagstiftningen. I fjällsamebyarna kännetecknas renskötseln av de långa flyttningarna mellan sommarbetet i fjälltrakterna och vinterbetet i skogstrakterna. Skogssamebyarnas rennäring är som regel mer stationär. Dessa byar ligger i princip nedanför odlingsgränsen. Samer som icke är medlemmar i har - oavsett om samebyn de är eller inte - särskilrenskötselberättigade inga da rättigheter enligt gällande svensk lag såvitt avser rennäring, jakt, fiske, etc. utan är helt jämställda med den övriga svenska befolkningen. Bland dessa samer bör här särskilt omnämnas en liten grupp som huvudsakligen försörjer sig på fiske, s.k. fiskesamer. Eftersom de inte är medlemmar i samebyar är de för sitt fiskeutövande beroende av upplåtelser från lantbruksnämnd eller av annan.

De sameslöjdare, som inte är medlemmar i någon sameby, har en motsvarande situation. Enligt rennäringslagen är de endast medlemmar i sameby som har rätt att ta slöjdvirke inom samebyns område.

50 Samerna

I Finland har enligt uppgift omkring 1 500 samer rennäring som huvudsaklig sysselsättning. Till skillnad från förhållandena i Norge och Sverige är renskötselrätten i Finland inte förbehållen samerna.

I Norge visar en undersökning från år 1982 att 2 000 personer har renskötsel som huvudnäring och 450 som binäring. Troligtvis var ytterligare personer t.ex. familinvolverade i samer - i jemedlemmar, rennäringen. Många Finnmark ca 2 200 - är sysselsatta inom andra primärnäringar dvs. jord- och skogsbruksamtjakt och fiske.

2.4 Samernas språk och skolor

Samerna har ett eget språk som hör till den finsk-ugriska språkgruppen. Språket är präglat av samernas levnadssätt nära naturen med särskilda ord som svenskan saknar motsvarighet till, t.ex. för nyanser i olika naturföreteelser.

Det samiska språket inrymmer flera språk eller dialekter. Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att samer från olika områden inte kan förstå varandra. Huvudindelningen är i östsamiska, centralsamiska och sydsamiska.

Dialekternas ungefärliga utbredning framgår av bilden, fig. 2.

samerna 51

Fig.

Samiska språk och dialekter. Efter Elina Helander Om trespråkighet, Umeå 1984

FlNLAND

SOVJETUNIONEN

Förkortningar: Ö = - Östsamiska nordsamxska Centrallulesamiska samiska f pilesamxska xO 100 200 300 km umesamiska .___._.å__.. Sydsamxska . Skala1:7 500000 sydsamiska - i vidasle utom umesamiska bemaxkclse‘.

52 samerna

Som framgår av bilden följer språkgränserna inte riks-

gränserna. Enligt uppgifts talar uppskattningsvis 9 O00

av de svenska samerna samiska.

Nordsamiskan har den klart dominerande ställningen. Enligt uppgift talar 70 % av den samisktalande befolkningen i Norden nordsamiska.

De flesta samerna i Finland hör till den nordsamiska gruppen. Där finns också skoltsamerna, ca 700 personer, som har eget språk och en särpräglad kultur. De kommer ursprungligen från Petsamaområdet, men blev efter andra världskriget evakuerade till Sevettijärviområdet i den östra delen av Enare kommun.

Samerättsutredningen skall enligt direktiven utreda möjligheterna att stärka det samiska språkets ställning. Vi återkommer härtill i vårt fortsatta utredningsarbete. Det kan emellertid finnas anledning att här något beröra det samiska språkets ställning i skolan under 1900-talet.

År 1913 inrättades s.k. nomadskolor. Syftet angavs vara dels att åstadkomma en så god undervisning som möjligt för flyttsamernas barn, dels att finna undervisningsformer som inte avvänjde barnen från nomadlivet. Efter hand blev den vandrande skolan en fast skola belägen i närheten av flyttningsvägarna. Barnen var först inackorderade hos den fasta befolkningen, så småningom bodde de i särskilda internat.

Fram till 1900-talet hade undervisningen getts på samiska, finska eller svenska eller på flera språk alltefter omständigheterna. Men genom 1913 års skolreform infördes svenska som enda Detta överensstämde

undervisningsspråk.

egentligen inte med den grundsyn på sameundervisningen som då rådde bland myndigheterna och som gick ut på att samerna genom sin skolgång inte skulle fjärmas från sitt samiska liv. Fjällsamerna var skyldiga att sända sina

8 Jämför Elina Helander Om trespråkighet (Umeå1984) s. 21.

samerna 53

barn till nomadskolan. Andra samebarn hade möjlighet, men inte obetingad rätt eller skyldighet att gå där.

Genom 1962 års nomadskolereform (jämför prop. 1962:51) kom nomadskolan emellertid att stå öppen för alla samebarn. Alla som påstod sig vara samer skulle få utnyttja rätten att sända sina barn till nomadskolan. samerna fick också rätt att välja den ordinarie grundskolan. Reformen innebar i övrigt att nomadskolan så långt möjligt skulle stå i paritet med den samtidigt beslutade nioåriga grundskolan. Nomadskolan skulle följa grundskolans läroplan, dock med vissa inslag av samiska ämnen. I riksdagsbeslutet fastslogs att nomadskolan skulle bestå som en särskild skolform så länge samerna själva önskar det. Senare har nomadskolorna fått beteckningen sameskolor.

Elevantalet i sameskolorna minskade markant fram till 1970-talet. I vissa fall integrerades sameskolorna med grundskolorna.

Hemspråksreformen i det svenska skolsystemet ledde till att undervisningen i samiska stärktes i grundskolan. Genom reformen ges elever med annat hemspråk än svenska rätt till undervisning i och på sitt hemspråk.

Det samiska språkets ställning stärktes genom beslut av riksdagen i anledning av prop. 1976/77:80 om insatser för samerna. Departementschefen framhöll där att man i princip bör eftersträva inslag av samiskt språk och kultur på alla utbildningsstadier och i den omfattning som motsvarar samernas berättigade önskemål.

Sedan år 1980/81 finns inrättad en särskild sameskolstyrelse för sameskolorna med kansli i Jokkmokk. Sameskolstyrelsen skall bl.a. samråda med kommunala skolstyrelser för att främja samiska undervisningsinslag i det övriga skolväsendet.

54 samerna i sou 1986-36

Samernas upprättades år 1942 för att befolkhögskola driva bland samerna. Skolan är befolkbildningsarbete i Jokkmokk. Sedan år 1972 drivs skolan av en lägen där Svenska Samernas Riksförbund och riksstiftelse, organisationen Same Ätnam ingår.

En samisk avdelning, med en professur i samiska m.m., finns inrättad vid Umeå universitet sedan år 1975. Vid i Luleå tas samisktalande studenter in lärarhögskolan på särskild kvot.

Man kan ett kärnområde bei dag urskilja språkligt stående av i stort sett, vad gäller Norge, Kautokeino, Tana och kommuner i Finnmark samt Ut- Karasjok, Nesseby kommun i Finland. I detta område talar majoriteten sjoki av samiska. Den skriftliga användningen av befolkningen är däremot begränsad. I de till kärnområdet språket angränsande delarna av Sverige är samiskan i dagligt

bruk som talspråk.

V 2.5 Nordiska samerådet

Genom sitt ursprung och språk känner samerna gemensamma som ett folk. Riksgränserna upplevs som i Norden sig samerna initiativet till ett nornågot påtvingat. tog diskt samarbete att anordna en internordisk kongenom i samiska kultur- och näringsfrågor år 1953 i ferens Jokkmokk. Vid en senare konferens beslutade man att

bilda ett nordiskt sameråd.

för Nordiska samerådet framgår av dess Målsättningen första stadgar:

intressen - Rådets uppgift är att tillvarata samernas kulturella - med samerekonomiska, sociala och på ett nas resp. medborgarskap förenligt sätt.

var att förutom rådsmedlemmar och samiska or- Meningen även kommunala och statliga myndigheter ganisationer att ta till behandling i skulle ha möjlighet upp frågor rådet. Rådet skulle också besluta om rekommendationer

till kommunala och statliga organ.

Samerna 55

Nordiska samerådet skulle arrangera öppna nordiska konferenser med jämna mellanrum för att främja samhörigheten mellan olika samegrupper och göra samefrågor allmänt kända.

I 8 § i Nordiska samerådets nuvarande stadgar fastslås att rådet är de nordiska samernas gemensamma organ genom att rådet är samarbetsorgan för de norska och svenska samernas huvudorganisationer och sameparlamentet i Finland. sameparlamentet (egentligen delegationen för sameärenden) är ett folkvalt samiskt organ i Finland.

De samiska riksorganisationerna i Sverige (Svenska Samernas Riksförbund och Riksorganisationen Same Ãtnam) och i Norge utser var sin delegation vid den vart tredje år återkommande nordiska samekonferensen. Den finska delegationen utgörs av sameparlamentet. Dessa tre delegationer väljer vid konferensen de tolv ledamöter som skall ingå i Nordiska samerådet.

Nordiska samerådets ställning i det samiska administrativa och organisatoriska systemet kan illustreras med följande organisationsskiss.

Fig. 3 AMI-KONI

l I-‘RFNSI

S/\Ml-RADFI

[ ]—-{NnRI»mIsA.\1I<K:Iwsnrw]

HAM]-P/\Rl,\MFN‘|F.T

\ IEKALA ORGANISATIONER/ENSKIUMÅSAMR NSR Norske Samers Riksforbund NR; Norske Reindriftsamers Landsforbund RSA Riksorganisationen Sane-Ätnam SSR Svenska Samernas Riksförbund Same Parlamentet: Valt organ för samerna i Finland

56 samerna sou 1986:36

Som framgår av bilden är samerna i Sovjetunionen inte representerade i Nordiska samerådet. Sovjetiska samer har inbjudits till varje samekonferens men med något undantag inte deltagit.

Samerådets sekretariat finns i Utsjoki, Finland. Medel för samerådets administrativa kostnader beviljas av För samerådets tre sektioner - Nordiska ministerrådet. en från land - från land. varje utgår bidrag resp. Samerådet är organ till Nordiskt samiskt inrådgivande stitut i Kautokeino.

2.6 Nordiskt samiskt institut

Tanken att skapa ett för alla samer i de tre nordispå ka länderna gemensamt organ till stöd för samisk kultur och samiskt språk går långt tillbaka i tiden. Genom anordnandet av nordiska samekonferenser och genom tillkomsten av det nordiska samerådet skapades möjligheter till gemensamma överläggningar rörande olika sameproblem över gränserna.

Det var inom dessa samarbetsorgan som frågan om ett Nordiskt samiskt institut väcktes och närmare utvecklades. Men det var först sedan Nordiska rådet i rekommendation (33/1968) rekommenderat regeringarna i Norge, Finland och Sverige att vidta åtgärder för inrättande av ett nordiskt sameinstitut samt utreda frågan om institutets verksamhet och placering som frågan fick större aktualitet .

Nordiska ministerrådet fattade så i mars 1972 principbeslut om upprättande av ett nordiskt sameinstitut och

âret därpå fastställdes statuter.9

Nordiskt samiskt institut har enligt statuterna som mål att tjäna den samiska befolkningen i de nordiska länder-

9 Institutets tillkomsthistoria beskrivs t.ex. i betänkandet Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska (Ds U 1973:14).

Samerna 57

na i att förbättra befolkningens ställning socisyfte alt, kulturellt, rättsligt och ekonomiskt bl.a. genom att - förståelse för, befästa och vidareutveckla saskapa miskt språk och kulturliv, byggt på samiska traditioner och värderingar, - arbeta med näringsfrågor, ekonomiska och rättsliga frågor samt miljöfrågor, - arbeta med utbildningsfrågor, undervisning och information.

Institutet skall göra utredningar inom olika områden. Det skall vidare ha viss konsulent- och rådgivningsverksamhet. Det skall samarbeta med universitet, högskolor och andra institutioner.

Nordiskt samiskt institut är förlagt till Kautokeino i Institutet leds av en styrelse och en insti- Norge. tutschef. består av tolv ledamöter med sup- Styrelsen vilka utnämns av Nordiska ministerrådet. Fem pleanter, utnämns efter av regeringarna i av ledamöterna förslag Finland, Island, Norge och Sverige och övriga Danmark, efter förslag av Nordiska samekonferensen. sju

Institutet har tre sektioner, en för näringsliv, miljö och en för samiska språket och kulturen rättsfrågor, samt en för utbildning och information.

2.7 Vad är en urbefolkning?

Samerna brukar kalla sig och en del andra folkgrupper för urbefolkningar. Uttrycket används som en överav de indigenous peoples och insättning engelska och får nog anses vedertaget. Bedigenous populations används även i denna framställning. En greppen synonymt mer exakt till svenska är infödda folk Översättning och kanske också Uttrycket infödda är infödingar. av så allmän karaktär att det knappast kan beskriva en Infödingar är väl ett mer eller speciell folkgrupp. mindre nedsättande som i vart fall tidigare anbegrepp

\ 58 samerna

vänts om en del kolonialiserade folk. Det motsvaras i engelskan av uttrycket native. I Sverige används ibland uttrycket urfolk.

Att generellt kalla urbefolkningar för minoriteter är omöjligt eftersom de ofta är i majoritet i sitt land. I vetenskapliga sammanhang benämns ibland inhemska, ursprungliga minoriteter för autoktona minoriteter.

När man benämner en folkgrupp urbefolkning leder detta - till skillnad från det engelska indigenous people väl närmast tanken till att den skulle utgöra avkomlingar till den grupp människor som först befolkat ett område. Även för sådana folkgrupper finns ett engelskt uttryck, aborigenes, en term som även i Sverige används för urbefolkningen i Australien.

Med uttrycket urbefolkning avses inte med nödvändighet den folkgrupp som kom först till ett område, jämför vidare nedan. Avgörande är i stället att folkgruppen bebott området under längre tid och har en långvarig och fast anknytning till detta.

Att åstadkomma en närmare definition av indigenous people eller urbefolkning har visat sig vara förenat med stora svårigheter. Det finns därför i dag ingen bindande eller allmänt erkänd definition.

Av de internationella konventionerna är det troligtvis bara ILO-konventionen nr 107 av år 1957 som använder uttrycket indigenous, vilket i prop. 1958:46 översatts med infödda. I ILO-konventionen finner man en definition: Medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder, vilka betraktas såsom infödda, emedan de härstamma från folkgrupper, som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet tillhör, vid tiden för erövring elgler kolonisation och vilka, oavsett vilken rättslig ställning de intaga leva mer i överensstämmelse med ifrågavarande tids sociala, ekonomiska och kulturella

Samerna 59

institutioner än med institutionerna i det land, till

vilket de höra.

Definitionen tar alltså i första hand sikte på förhållandena under vilka folkgruppen lever. Detta har lett till stora skillnader i tolkningen om vilka grupper som faller under konventionen. I det internationella arbete som pågår för att åstadkomma en definition har man inte

utgått från ILO-konventionens bestämning.

Det för närvarande viktigaste internationella arbetet pågår inom ramen för FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor, varom mer i det följande (7.7). Till arbetslämnar FN:s specielle rapportör José R Martinez gruppen Cobo sina rapporter (Study of the problem of Discrimination against indigenous populations). September 1983 framlade han ett utkast till beskrivning av vad som

kännetecknar en urbefolkning10:

Urbefolkningssamhällen, urbefolkningar och urbefolkningsnationer har en historisk kontinuitet från de samhällen som utvecklats på ett markomrâde innan invasion och kolonialisering ägde rum, och de betraktar sig som helt skilda från andra sektorer i det samhälle som nu härskar över markområdet eller delar av det. De utgör nu icke-dominerande delar i samhället och är fast beslutna att bevara, vidareutveckla och överföra till kommande sina förfäders landområden och sin etniska generationer identitet som grund för sin fortsatta existens som folk, i överensstämmelse med sina egna kulturmönster, sociala institutioner och rättssystem.

Denna historiska kontinuitet kan bestå av ett sammanhang som sträcker in i nutiden på ett eller flera av fölsig jande områden:

a) av förfädernas markområden, i vart fall Besittning till en del. b) Gemensamt ursprung med de tidigare innehavarna av markområdet. c) Generella eller speciella manifestationer (såsom restamförhållande, tillhörighet till ett urbeligion, kläder, levnadssätt, livsstil etc.). folkningssamfund, d) (vare sig detta brukas som det enda språket, som Språk som det vanligaste språket hemma eller i modersmål, familjen, eller som det man helst använder, som det vanliga eller som det allmänna eller normala språket). - 10 E/CN.4 Sub. 2/1983/21/Add. 8 paragraf 379 382.

r 60 samerna

e) Bosättningar i särskilda delar av landet eller i särskilda regioner i världen. f) Andra relevanta faktorer. På individuell bas är en urbefolkningsperson en person som tillhör dessa urbefolkningsgrupper genom självidentifikation som medlem och som är godkänd och accepterad av dessa folkgrupper som en av deras medlemmar (godkännande av gruppen). Det ger dessa samfund en suverän rätt och myndighet att avgöra vem som tillhör samfundet utan yttre inblandning. (Den engelska originaltexten finns bifogad som bil. 9).

Vid arbetsgruppens sammankomst sommaren 1984 framhölls två grundläggande kriterier som borde gälla vid en definition och som rätt väl sammanfattar diskussioner. Folkgruppen (urbefolkningen) fanns i området före det att den befolkning som nu är dominerande bosatte sig där. Folkgruppens (urbefolkningens) utnyttjande av naturresurser och dess kulturella traditioner skiljer sig från den nu dominerande befolkningens.

Så länge några bestämda rättsverkningar inte är knutna till begreppet urbefolkning finns det kanske inte något större behov av en mer precis rättslig definition. Den nu lämnade framställningen torde kunna utgöra en tillräcklig bakgrund för förståelsen av vad som i det föl-

jande avses med begreppet. Samerna kommer i denna fram-

ställning liksom hos samerettsutvalget att betraktas som en urbefolkning. Detta torde för övrigt överensstämma med den officiella synen på samerna i Sverige.

2.8 Den officiella synen på samerna i Sverige

I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna sägs det (s. 5) att samerna har urgammal hemortsrätt i de nordliga delarna av nuvarande Sverige, Norge och Finland. Det sägs vidare: Enligt den historiska forskningen torde samerna ha kommit i kontakt med nordborna redan i början av vår tideräkning. Under 1600-talet fick det svenska våldet i norr en allt starkare organisation. Bl.a. ägde skatteuppbörd rum på de fasta kyrk- och tingsplatserna.

Samerna 61

År 1632 inrättades skolan i Lycksele. Sko- Skytteanska lan kom att en mycket stor roll för den svenska spela och kristna kulturens utbredande bland samerna. Tanken att samerna skulle assimileras med den svenska bevar aktuell redan under första hälffolkningen mycket ten av 1700-talet. Man vill göra samerna bofasta för att de skulle bli mer åtkomliga för missionen. I samma takt som odlingen framskred trängdes emellertid samerna tillbaka av de svenska kolonisterna. Särskilt under 1800-talet blev nybyggarkolonisationen mycket mäktig. När kolonisationen hotade att helt utplåna den samiska statsmakterna efter hand åtgärder befolkningen vidtog till stöd för renskötseln och dess utövare. År 1886 och år 1898 tillkom de första renbeteslagarna.

I ovannämnda proposition anförde föredragande statsrådet (s. 107) att det klart borde uttalas att samerna en etnisk minoritet i Sverige, som, i egenskap av utgör befolkning i sitt eget land intar en särursprunglig skild ställning bâde gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. Riksdagen anslöt sig till detta och det värdefullt att det uttalades så ansåg klart. Riksdagen anslöt sig också till föredragandens uttalande att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme åt även andra beän de som kan göras beträffande övriga minodömningar ritetsgrupper i Sverige.

statsrådet uttalade också att han delade Föredragande att samernas minoritetsställning motiuppfattningen verar att särskilda tas för att säkerställa dehänsyn

ras över undervisningen såväl centralt som

inflytande och lokalt (s. 133). En särskild sameskolregionalt - med samisk majoritet - har numera inrätstyrelse tats.

kulturutskott (KrU 1976/77:43) betonade att Riksdagens för den samiska kulturens en avgörande förutsättning fortbestånd är att rennäringen kan fortleva som samisk

62 Samerna

näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde som av ålder varit samernas. Det konstaterades att rennäringen därför även i fortsättningen måste få statligt stöd samtidigt som åtgärder måste vidtas för att skapa arbetstillfällen för samerna i näringar som kan anslutas till och komplettera rennäringen.

Utskottet underströk också ett uttalande i propositionen att bedömningen av vilka åtgärder som bör vidtas bör göras i samarbete med samerna själva. Det borde därvid beaktas att rennäringen inte är den enda grunden för den samiska kulturen och att som ett motiv för ett stöd till samiskt språk och kultur inom andra områden på goda grunder kunde anföras att detta är en angelägenhet av betydelse för alla samer.

Samerna är ej direkt omnämnda i den svenska grundlagen. I regeringsformen 1 kap. 2 § fjärde stycket stadgas:

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

Av förarbetena till stadgandet (prop. 1975/76:209) framgår dock att paragrafen har betydelse för den samiska folkgruppen. Föredragande statsrådet uttalar:

Det bör framhållas att ordet kultur i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning. Det innefattar sålunda den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt.

En annan i sammanhanget viktig grundlagsbestämmelse finns i regeringsformen 2 kap. 15 §:

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet.

Bestämmelsen prövades i ett avseende i det s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) som i första hand rörde frågan om samisk äganderätt till vissa fjällområden i

~ Samerna 63

Jämtland, men där också andra frågor behandlades. Högsta domstolen (HD) fann därvid att rennäringslagens bestämmelser om upplåtelse av nyttjanderätt inte stod i strid med diskrimineringsförbudet, vilket påståtts av samerna i målet.

I domen uttalade sig HD också om samernas ställning som ursprunglig befolkning i norra Skandinavien (s. 175): Otvivelaktigt förhåller det sig så att samer har funnits i stora delar av norra Skandinavien långt innan andra folkgrupper sökte sig dit upp och att samerna sedan genom expansion från svensk och norsk sida har trängts undan från områden som de brukat. Även i övrigt har de fått sin näringsutövning försvårad på olika sätt. De har varit i ett underläge bl.a. från ekonomisk synpunkt, vilket i viss utsträckning utnyttjats av andra grupper. Tidigt har de blivit utsatta för skattekrav, delvis som led i staternas strävan att utvidga sina territorier. Så småningom har de blivit undersåtar i resp. stater, underkastade rättsordningen i dessa. De har då också kunnat göra anspråk på rättsordningens skydd.

I prop. 1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser (NRL) diskuteras skyddet för rennäringen (s. 57).

Rennäringen är en förutsättning för den samiska kulturen. Riksdagen har i olika sammanhang uttalat att den samiska kulturens fortlevnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen inom i princip varje sameby, nämligen en säker tillgång till sådana områden inom både åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva renskötsel. Det kan gälla bl.a. flyttningsleder, särskilt sådana avsnitt där på grund av terränghinder m.m. alternativa framkomstvägar saknas. Det kan också gälla viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda betesförhållanden. De viktigaste delarna av renskötselmarkerna bör därför ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering. Som påpekas i promemorian är det därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig och samekulturens fortbestånd därmed garanteras.

64 Samerna

Med hänsyn till vad jag nu har sagt får sådana områden som har avgörande betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby anses vara av riksintresse. I NRL bör därför föreskrivas att dessa områden skall skyddas mot åtgärder somkan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Härigenom kan staten också ingripa i den kommunala planläggningen om den skulle strida mot denna föreskrift.

Propositionen har ännu inte lett till lagstiftning (april 1986).

Om man över huvud taget kan tala om en officiell svensk inställning till samerna, kan denna knappast sammanfattas i några citat. Man kan givetvis också finna andra auktoritativa uttalanden om samhällets förhållande till samerna än de här redovisade. De nu återgivna uttalandena av regering, riksdag och HD speglar nog ändå rätt väl den svenska synen på samerna.

överensstämmer då den officiella svenska inställningen till samerna som minoritet och urbefolkning med den som folkrätten ger uttryck för? Vi belyser frågan något i kap. 8.

. 65

3 FOLKRÄTTSLIGA BEGREPP OCH RÄTTSKÄLLOR

3.1 Allmänna synpunkter

Traditionellt brukar folkrätt definieras som sammanfattningen av de rättsregler som gäller för staterna i deras inbördes offentligrättsliga förhållanden. Att folkrätten gäller för staterna innebär emellertid inte att den dessutom inte kan gälla även för andra subjekt, t.ex. minoriteter eller individer.

Jämfört med den nationella rätten står folkrätten på ett primitivt utvecklingsstadium. Det saknas sålunda egentliga motsvarigheter till de lagstiftande, dömande och exekutiva organen, som utmärker den inomstatliga rättsordningen i en civiliserad stat. Lagstiftningens funktion fylls visserligen i någon mån genom internationella överenskommelser, som dock blir bindande enbart för de avtalsslutande staterna. De internationella domstolar som existerar har domsrätt endast i förhållande till de stater som frivilligt underkastar sig jurisdiktion. Domsverkställighet blir i första hand beroende av att vederbörande stat frivilligt rättar sig efter domen. Man får dock inte härav dra slutsatsen att folkrätten saknar betydelse för staternas handlingssätt. De flesta stater strävar nog efter att efterleva sina folkrättsliga förpliktelser, om inte annat så på grund av trycket från internationella opinioner. Det finns också vissa tendenser till att folkrätten utvecklas mot allt fastare former. Här spelar FN och de olika FN-organen en viktig roll. Men folkrätten utvecklas

66 Folkrättsliga begrepp och rättskällor

också i andra sammanhang t.ex. genom Europarådets verksamhet.

3.2 Rättskällor

Folkrätten består av två regelkomplex, sedvanerätt och traktatsrätt. Sedvanerätten kallas också allmän folkrätt eftersom den anses binda alla stater oberoende av deras samtycke, medan traktatsrätten, som tillkommit genom avtal, i princip endast binder de avtalsslutande staterna.

Folkrättsliga rättskällor i vid mening finns omnämnda i artikel 38 av stadgan för den internationella domstolen i Haag:

a) allmänna eller speciella internationella överenskommelser, vilka fastställa av de tvistande parterna uttryckligen erkända regler b) internationell sedvänja, utgörande bevis för en allmän praxis, godtagen såsom gällande rätt c) allmänna, av de civiliserade folken erkända rättsgrundsatser d) rättsliga avgöranden och de olika ländernas mest sakkunniga författares lärosatser, såsom hjälpmedel för fastställande av gällande rätt.

I p. c talas om erkända rättsgrundsatser. Härmed har man velat ge domstolen möjlighet att utfylla luckor i folkrätten genom att låna rättsprinciper som är gemensamma för de civiliserade staternas interna rättsordningar. Med rättsliga avgöranden i p. d avses internationella domstolars domar.

3.3 Internationella överenskommelser m.m.

Den vanligaste form i vilken en stat åtar sig skyldigheter eller tillförsäkras rättigheter i förhållande till en annan stat är en överenskommelse. överenskommelser kan ingås mellan två eller flera stater eller mellan stater å ena sidan och mellanstatliga organisationer å den andra. En internationell överenskommelse kan betecknas på många sätt: traktat, konvention, stadga, fördrag, statut m.m. Vissa överenskommelser blir bindande för staten ge-

Folkrättsliga begrepp och rättskällor 67

nom undertecknande, andra kräver ratifikation, dvs. slutligt godkännande, av behörigt statsorgan.

En stat kan också ådra sig förpliktelser eller tillförsäkras rättigheter till följd av beslut som fattas av en mellanstatlig organisation som staten tillhör. Bundenhet för staten uppkommer dock endast om den uttryckligen godtagit sådana procedurregler.

Beslut av mellanstatliga organisationer är dock ofta ej av bindande karaktär utan endast s.k. rekommendationer. Organisationer kan emellertid i vissa fall utöva en moralisk eller politisk press på staterna för att se till att rekommendationerna tillämpas.

Ett särskilt slag av beslut är avgöranden som fattas av internationella domstolar eller liknande organ, vilka har tillskapats genom internationella överenskommelser och vilkas jurisdiktion Sverige har underkastat sig. Exempel på sådana organ är den internationella domstolen i Haag och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Om ett sådant organ finner att svensk lagstiftning eller ett avgörande av svensk domstol eller myndighet står i strid med Sveriges folkrättsliga förpliktelser kan man normalt räkna med att erforderliga ändringar i den svenska lagstiftningen vidtas.

Trots att konventioner endast binder de stater som godkänt dem kan deras verkan bli mer vidsträckt. Konventio-

nerna innehåller i stor utsträckning endast en kodifie-

ring av gällande sedvanerätt, som binder även

utanför-

stående stater. Det kan vara svårt att urskilja huruvida bestämmelserna i en konvention är nyskapelser, särskilt som ovisshet ofta råder om sedvanerättens exakta innehåll. Man måste därför räkna med att konventioner som slutits av ett större antal stater kan påverka den allmänna uppfattningen om vad som är gällande folkrätt och därigenom bidra till den allmänna folkrättens - sedvanerättens utveckling.

68 Folkrättsliga begrepp och rättskällor

Ett exempel på en konvention som ej tillträtts av Sverige men som ändå kan ha viss betydelse på sätt som nu nämnts är International Labour Organizations (ILO) konvention nr 107. Denna konvention är för övrigt den enda som direkt tar sikte på urbefolkningarnas situation.

3.4 Traktater och svensk rätt

En överenskommelse som en stat ingår med en annan stat eller mellanfolklig organisation blir vad gäller flertalet europeiska stater och USA vanligen utan vidare rättsligt bindande inom landet. Så är inte fallet i

Sverige.11 För att överenskommelsen skall kunna tilläm-

pas av svenska myndigheter krävs normalt att överenskommelsen genom ett beslut här i landet införlivas med vår interna rättsordning. Ett vanligt sätt att åstadkomma detta är att överenskommelsens bestämmelser ges motsvarighet i en svensk lag eller annan författning (transformationsmetoden). Ett exempel härpå är lagen om straff för folkmord som är en transformation av bestämmelser i konventionen den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av folkmord.

Ett annat sätt att införliva en internationell överenskommelse med vår inhemska rättsordning är att det i en lag eller annan författning föreskrivs att den internationella överenskommelsen skall gälla som svensk rätt (inkorporationsmetoden). I detta fall brukar den inter-

nationella överenskommelsen kungöras tillsammans med

den svenska författningen. Ett exempel på inkorporation finns i lagen (1972:114) med anledning av konventionen mellan Sverige och Norge om renbetning. Lagen innehåller ett stadgande att vissa kapitel i konventionen, som fogats till lagen som bilaga, skall gälla som svensk lag. Ett skenbart undantag från regeln att konventioner normalt införlivas med svensk rätt genom lagstiftning före- 11 Jámfor betänkandet Internationella överenskommelser och svensk rätt, SOU 1974:100, s. 44.

Folkrättsliga begrepp och rättskällor 69

ligger när redan existerande lagregler och rättsprinciper är tillräckliga för att Sverige skall kunna fullgöra sina förpliktelser som konventionsstat. Det är ju då inte nödvändigt att lagstifta. Denna situation förelåg t.ex. när Sverige tillträdde 1966 års FN-konventioner om de mänskliga rättigheterna.

Genom Sveriges tillträde till en konvention begränsas handlingsfriheten för framtiden. Man måste tillse att ny lagstiftning inte strider mot någon konventionsbestämmelse. Ett särskilt problem när det gäller konventioner om mänskliga rättigheter utgörs av det förhållandet att dessa är mycket allmänt hållna och att tolkningen av dessa kommer att skifta efter tidsförhållandena. Vad som vid konventionens tillkomst tedde sig som en tillåten inskränkning i en rättighet kan med tiden komma att framstå som otillåten och stridande mot kon-

ventionen.12

Det kan t.ex. nämnas att före Sveriges anslutning till Europarådskonventionen år 1950 om de mänskliga rättigheterna utreddes frågan om svensk lagstiftning stod i överensstämmelse med konventionens krav. Detta ansågs vara fallet varför konventionen ratificerades år 1952. Likväl har under senare år i ett antal fall svenskars klagomål mot svenska myndigheter vunnit beaktande inom den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Kontrollorganens rättspraxis kan sålunda medföra en tolkning av konventionsåtagandena som ter sig som en utvidgning av rättsskyddets tillämpningsområde. Om eller när FN-konventionerna och deras kontrollapparater träder i verksamhet är det inte otänkbart att även stadganden, som efter ordalagen i första hand inte ter sig som tillämpliga på en grupp inom ett lands befolkning, kan komma att tolkas på ett för denna grupps intressen mer förmånligt sätt än man tidigare haft anledning utgå ifrån. Man brukar här tala om en dynamisk tolkningsmetod. 12 Jamfor Hans Danelius, Mänskliga rättigheter, Lund 1975, s. 45.

70 Folkrättsliga begrepp och rättskällor

En bestämmelse som kan antas ha utvecklats på ett sådant sätt är artikel 27 i 1966 års FN-konvention om de politiska och medborgerliga rättigheterna. Artikeln behandlas närmare i avsnitt 6.7.

Internationella konventioner, brukar som ovan nämnts, inte anses utgöra direkt tillämplig rätt i sverige. De kan emellertid ändå få viss betydelse när det gäller att bestämma innebörden av gällande svensk rätt. Om en konvention transformerats till svensk lag är det naturligt att domstolar och myndigheter tillämpar lagen med beaktande av de värderingar på vilka konventionen bygger. Även i andra fall brukar man presumera att svensk rätt är förenlig med Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Möjligen är förhållandena något annorlunda i Norge.

Den norska högsta domstolens dom i målet angående regle-

ringen av Altaälven13 är i detta sammanhang av intresse.

I målet hävdades att folkrättsliga regler som Norge var bundna av samerna mot det ingrepp i samiska inskyddade tressen som en utbyggnad av Altaälven skulle medföra. Domstolen uttalade i frågan:

Reglene om domstolenes adgang till å prøve gyldigheten av forvaltningsvedtak er ikke till hinder att domstolene fullt ut prøver om reguleringsvedtaket er i strid med folkerettslige regler. Det råder i Norge ingen enighet om hur uttalandet skall tolkas, men det har gjorts gällande att domen innebär ett genombrott för principen att folkrättsliga regler i vissa fall har företräde framför den inhemska rättsordningen.

3.5 Folkrättsliga subjekt

Som ovan nämnts är det inte endast stater som kan vara folkrättsliga subjekt. Genom de regelsystem för skydd av de mänskliga rättigheterna som successivt vuxit fram har individerna och minoritetsgrupperna fått en allt 13 Se Norsk Retstidende 1982 s. 241.

Folkrättsliga begrepp och rättskällor 71

starkare ställning i folkrätten. I flera konventioner finns t.ex. regler som begränsar staternas möjligheter att kränka medborgerliga rättigheter. Individerna har i vissa fall tillagts rätten att framföra klagomål på den egna regeringen inför ett internationellt forum etc.

I detta betänkande är det framför allt det kollektiva skydd och de rättigheter som tillagts vissa minoritetsgrupper och urbefolkningar som skall behandlas. Det skydd och de rättigheter som direkt tillagts individer kan emellertid också vara av betydelse för gruppen och tas därför upp till behandling i vissa sammanhang.

4 LAPPKODICILLEN OCH RENBETESKONVENTIONERNA MELLAN SVERIGE OCH NORGE

Sverige och Norge har särskilda folkrättsliga förpliktelser samerna på grund av de traktater som gentemot alltsedan år 1751 föreligger mellan staterna. Dessa traktater har slutits för att trygga flyttsamernas rätt att överskrida riksgränsen och utnyttja sin renbetesrätt i bägge rikena.

Gränsen mellan Sverige och Norge blev fastställd i sin september och den 2 okhelhetgenomdeni.Strömstadden21 tober 1751 ingångna gränstraktaten. Den härigenom bestämda riksgränsen är alltjämt gällande och den är den näst äldsta i Europa. I och med att gränsen blev fastställd uppstod behov av att bl.a. reglera de av ålder förekommande renflyttningarna mellan det norska sommarlandet och det svenska vinterlandet. Till gränstraktaten knöts därför ett särskilt avtal härom. Detta avtal Första Bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten --- beträffande kallas vanligen lapp- Lappmännerne kodicillen (se bil. 1). Den föregicks av ett omfattande förberedelsearbete.

kom att gälla oförändrad i drygt 130 år14

Lappkodicillen eller till år 1883 då den s.k. gemensamma svensk-norska - i realiteten ett bilateralt avtal - unlagstiftningen der den tid den skulle gälla ersatte kodicillen.

Den kompletterades med den gemensamma lagstiftningen som ett led i avtalen om unionsupplösningen år 1905 i Karlstad ingångna konventionen angående flyttlapparnas 14 Jämför not 18 s. 89.

74 Lappkodicillen ... SOU 1986=36

rätt till renbete m.m.. I denna bekräftades uttryckligen lappkodicillens fortsatta giltighet. Dessutom förklarades den vara ej ensidigt uppsägbar (artikel 1).

Efter utrednings- och mellan förhandlingsarbete ingicks de båda länderna en renbeteskonvention ny år 1919. Genom denna sattes lappkodicillen och Karlstadskonventionens artikel 1 ur kraft för den tid 1919 års konvention skulle gälla men de upphävdes inte. Genom en konvention år 1949 vidtogs vissa i det ändringar gällande traktatsverket.

Efter långvarigt utrednings- och avförhandlingsarbete löstes 1919 års konvention av den nu gällande renbeteskonventionen av den 9 februari 1972. för- Lappkodicillen blev genom denna konvention försatt ur kraft men den upphävdes inte heller nu. Däremot upphävdes Karlstadskonventionen. Därmed bortföll den uttryckliga garantin mot ensidig av kodicillen. uppsägning

4.1 Lappkodicillen

Gränsdragningen år 1751 berörde samerna i ett stort sammanhängande område från Jämtland/Femunden till Norra Ishavet. Det inre landomrâdet från Finnmarksvidda och på båda sidor om Kölen söderut till Jämtland/Tröndelag var nästan uteslutande bebott av samer. Samefolket hade som ovan nämnts i stor bebott och utsträckning brukat detta område redan innan de nordiska staterna bildades. Samefolket bildade aldrig någon stat. Det hade sin siidaorganisation (se ovan s. 43) med dess många lokala varianter under det att svenskar, norrmän och utveckryssar lade centraliserade, permanenta statsbildningar under tiden ca1100 - 1350. Under denna tid blev samernas omrâde - Finnmarkerna i sin medeltida betydelse i allt högre grad ett konkurrensområde för de expanderande staterna.

I förhållandet mellan (med riksdelen Sverige Finland), å ena, och Danmark-Norge, å andra sidan, var tiden mogen

Lappkodicillen ... 75

en definitiv gränsreglering efter det stora nordis-

för

ka krigets slut år 1720. Det som härefter skedde genom gränstraktaten år 1751 var att de båda staterna gjorde upp om suveränitetsförhållandena sig emellan. Genom det samiska bosättnings- och bruksområdet drogs för första gången en entydig riksgräns. I och med det måste också förhållandet till den samiska befolkningen regleras.

Det var särskilt två problem som krävde sin lösning. För det första måste flyttsamerna ges medborgarskap i endera landet. För det andra måste man ge regler för renflyttningarna över riksgränsen. Det gällde alltså livsviktiga förutsättningar för den samiska näringsutövningen. Ingen av staterna önskade ingripa i denna på ett ödeläggande sätt. I överensstämmelse med den tidens folkrättsliga uppfattning ansåg traktatsparterna att de förhållanden under vilka näringen utövades borde ges ett rättsligt erkännande.

Gränstraktaten med lappkodicillen är det grundläggande dokumentet i det samerättsliga traktatförhållandet mellan Sverige och Norge.

I själva gränstraktatens artikel 3, andra stycket, görs på grund av samernas särskilda behov ett undantag från principen om gränsens okränkbarhet:

Men som ömse sidors Lappar behöfwa bägge Rikens Land till deras Rendjurs uppehälle; så har man i anseende till dem öfwerenskommit om sådane inrättningar, som uti denne Gränsse Tractats förste Bihang eller Codecill innehållas.

Lappkodicillens syfte anges närmare i dess inledning. Det gällde att ordna “Lapparnes wanlige öfwerflyttningar så att det i framtiden inte skulle vara någon anledning till oenighet och missförstånd vad gäller flyttningarna över gränsen eller flyttsamernas medborgarskap. Lappkodicillen innehåller detaljerade regler om medbor- (3 - 9 §§), rätt till land och vatten (2, 10 garskap

76 Lappkodicillen ...

och 12 - 14 §§), neutralitet i krig (10 och 11 §§), intern förvaltning (15 - 21 §§) och om en domsrätt (22 - 27 §§).

Kodicillens regler karakteriseras avslutningsvis (30 §) som en tolerance och reciproque fogelighet som var nödvändig om samerna på bägge sidor om riksgränsen skulle kunna leva vidare och vad gäller förvaltningen (in politicis) hållas i tillbörlig skick och ordning. Mot den bakgrunden kan man se kodicillen som en ömsesidig garanti från staternas sida vad avser förutsättningarna för samernas fortsatta existens.

4.1.1 Rättigheter och skyldigheter vid uppehåll i det andra landet

Vad gäller rättigheterna i grannlandet är främst 10 § av intresse.

Aldenstund Lapparne behöfwa Bägge Rikens Land, skall det dem efter gammal sedwane wara tillåtit höst och wår att flytta med deras Rhenhjordar öfwer Gränssen in uti ett annat Rike, och hädanefter såsom tillförene lika med Landets undersåtare, undantagande på sådane ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af Land och strand till underhåld för deras djur och sig sjelfwa, då de wänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta, äfwen uti Krigstider, hwilka uti Lappwäsendet aldeles ingen förändring skola göra, och aldraminst skola de främmande Lappar warda exponerade för plundring eller något slags twång eller öfwerwåld som Krigstiderne medbringa, utan altid blifwa såsom egne undersåtare ansedde och handterade på hwilken sida de då sig såsom främmande uppehålla.

I denna bestämmelse motiveras gränsbetestrafiken dels med samernas behov, dels med att flyttningarna sker enligt gammal sedvana. Vidare framgår att huvudregeln är att de inflyttade samerna har samma rättigheter som landets egna samer vad gäller nyttjandet av land och strand. I 12, 16 och 29 §§ ges tillämpningsföreskrifter rörande huvudstadgandet i 10 §.

Genom kodicillen infördes den ordningen att vartdera landets samer hade att betala ett kontant vederlag,

Lappkodicillen ... 77

“lega“, för renbete i det andra landet. Detta vederlag bestämdes vid varje inflyttning efter antalet till inflyttning anmälda djur enligt i kodicillen fastställda taxor, 13, 14 och 17 §§. Taxan var högre för betesrätt med rätt till jakt och fiske än för enbart betesrätt. Dessa avgifter kan betraktas som en motsvarighet till vardera statens beskattning av de egna samerna. Före år 1751 var samerna i stor utsträckning föremål för dubbelbeskattning. 4.1.2 Särskild samisk förvaltning och domsrätt

§ 15 Uti hwart district, hwarest öfwerflyttande Lappar äro, skall förordnas en Lappelänsman och twänne Nämndemän, som för deras öfwerflyttningar intet skola betala.

Som lapplänsman och nämndeman förordnades alltid samer. Dessa befattningshavare skulle lägga förhållandena till rätta för flyttsamerna under uppehållen i grannlandet, jämför 16 §. Vidare skulle de kräva in betesavgifter och hålla reda på antalet renar i den andra sta: ten. De skulle också ha hand om den dömande verksamheten i lapprätten och även biträda sina landsmän vid de ordinarie domstolarna i det andra landet.

Lapplänsmannens och nämndemännens domsrätt regleras i kodicillens 22 §. Den domstol de bildar benämns i 25 § Lapperätt. Domstolens sakliga kompetens preciseras i 22 §. Lapprätten var inte någon obligatorisk första instans. Endera eller båda parterna kunde föra saken direkt inför häradsrätten.

Domstolen har antagligen sin förebild i siidaordningen hos östsamerna och/eller i den svenska nämnden. Lapprätten innebar emellertid också en viss nyskapelse år 1751. Den var i verksamhet i Sverige in på 1800-talet och

till

upplöstes formellt i och med att den gemensamma lagstiftningen år 1883 avlöste kodicillen.

78 Lappkodicillen ...

Lapprätten gav samerna en möjlighet att snabbt, enkelt och billigt få mindre tvister eravgjorda. Lapprätten bjöd således en förenklad process. Till dess inrättande torde också ha bidragit att det fanns få ordinarie domare i de samiska områdena och att de svenska flyttsamerna bara kunde nå fram till i sommartinget juni juli. Under höst- och vårtinget var de på flyttning. Slutligen bidrog lapprätten till att institutionalisera den samiska sedvanerätten och låta den leva vidare inom rättsordningens ram.

Andra ärenden än de som anges i 22 § skulle enligt 23 § handläggas av den ordinarie underrätten. Detta gällde såväl när parterna kom från samma land som när de kom från var sitt land. Men i sistnämnda fall skulle två nämndemän tillkallas från den främmande samens hemland. Dessa hade samma ställning som de skulle ha haft i sitt eget land. Att norska medborgare sålunda gavs rätt att tjänstgöra i svensk domstol och vice versa är anmärkningsvärt men måste anses vara följden avaf¢.samerna betraktades som ett särskilt folk för vilka särskilda regler gällde.

4.2 Traktatsverkets giltighetstid

Genom lappkodicillen sökte man förebygga och lösa de konflikter som kunde tänkas uppstå genom att det ena landets undersåtar skulle utöva en väsentlig del av sin näring på det andra landets territorium. Dessa konflikter berörde ett stort område och kunde bli av betydande omfattning. Det hade i och för sig varit naturligt om traktaten eller lappkodicillen hade innehållit bestämmelser om tillvägagångssättet för en uppsägning av traktatsverket eller om en spärrning av gränsen eller om förbud för det andra landets samer att gå över gränsen. Vid förhandlingarna behandlades inte en sådan möjlighet. Varken traktaten eller kodicillen innehåller någonting om det. Det finns mycket som tyder på att traktatsparterna år 1751 hade den uppfattningen att kodicillen inte kunde sägas upp ensidigt.

Lappkodicillen ... 79

4.3 Kodicillens räckvidd

En djupare tolkning av kodicillen aktualiserar en rad obesvarade rättsfrågor. Samerettsutvalget har utförligt uppehållit sig vid en analys härav. Vissa frågeställningar behandlas i det följande.

När man ser på förhållandet mellan kodicillens regler och rättsordningen före år 1751 avtecknar sig en rad problemställningar. En fråga är om kodicillen i vissa hänseenden endast innebär en hänvisning till redan tidigare rådande rättstillstånd. Kodicillens 10 § hänvisar t.ex. uttryckligen till samisk sedvana vad gäller flyttningen över gränsen. Om samerna på grund av lokala sedvänjor, hävd eller alders tids bruk m.m. hade förvärvat en rätt till land och vatten på nordkalotten i tiden före år 1751 blir en tolkning av kodicillens regler om detta i och för sig otillräcklig. Arten och omfattningen av de rättsregler eller rättigheter sonxhar sin grund i de samiska bruksmönstren i tiden före år 1751 framgår inte entydigt av kodicillen. Frågan om de samiska rättigheterna i tiden före år 1751 har berörts i den s.k. Altevanndomen år 1968 från nors- 15 ka Høyesterett. I domen tillerkändes svenska samer ersättning för skada och intrång på grund av att de inte kunde fortsätta sin renskötsel som tidigare till följd av regleringen av den norska sjön Altevann. I domen uttalar den förstvoterande domaren med instämmande av övriga ledamöter:

Når det gjelder saksforholdet, legger jeg som overskjønnsretten til grunn at slekt etter slekt fra det distrikt hvor byene ligger, i hvert fall ett hundreår før grensen ble fastlagt i 1751, har hatt boplasser ved Altevann med stabbur, skillegjerder, båter og annen redskap de trengte, og att lappene senere årvisst har brukt området med beite og fiske. Man må da som överskjønnsretten kunne fastslå at fra historisk tid har lappene i dette bestemte område etablert og festnet en nødvendig bruk i naring. 15 Jämför Norsk retstidende 1982 s. 241.

80 ... - Lappkodicillen

4.4 Samernas rätt till land och vatten enligt kodicillen

4.4.1 Tillerkänner kodicillen samerna en rättsligt skyddad nyttjanderätt till land och vatten i grannlandet?

Det har diskuterats om kodicillen grundar en nyttjanderätt som är rättsligt skyddad i likhet med andra rättigheter till fast egendom eller om här bara är fråga om att få nyttja naturresurserna så länge det inte uppstår någon konflikt med av lagen skyddade rättigheter, på norska tålt bruk.

Utgångspunkten är ordalydelsen i 10 och 12 §§. Bägge bestämmelserna använder ordet tillåtit. Detta innebär att flyttsamerna i varje fall skulle ha frihet att överskrida gränsen och bedriva jakt och fiske i grannlandet. Ordalydelsen innebär att kodicillen åtminstone erkänner ett tålt bruk. Frågan är då om den härutöver tillerkänner samerna en nyttjanderätt.

När denna fråga skall analyseras måste beaktas att det under förarbetet till kodicillen på 1740-talet lades stor vikt vid att kodicillen syftade till att bevara rådande förhållanden. Uttalanden av den dansk-norska gränskommissarien Johan Mangelsen visar vilken vikt man under förarbetet tillmätte att den samiske nasjon skulle skyddas mot skadeverkningar av gränsdragningen. Om det skyddet skulle bli effektivt måste Danmark-Norge och Sverige ömsesidigt erkänna den samiska näringsutövningen som en nyttjanderätt. Det faktiska nyttjandet måste ges en rättslig status. Om samernas gränsöverflyttningar (10 §) och deras jakt och fiske i grannlan- /det (12 §) bara betraktadessom ett tålt bruk enligt kodicillen kunde vardera staten ensidigt ha inskränkt eller ändrat samernas näringsutövning. En sådan innebörd av kodicillen harmonierar inte med syftet enligt förarbetena att säkerställa Lappernes reciproque Op-

Hold og Conservation. Skulle traktatsparterna uppfylla

Lappkodicillen ... 81

sin målsättning effektivt måste de erkänna samernas rättigheter som nyttjanderätter.

Här skall bl.a. nämnas att den norska Høyesterett i en dom den 21 juni 1862 slagit fast att samerna kan åberopa kodicillen som grund för en nyttjanderätt. Målet frågan om samerna ägde fälla träd och ta näver i gällde privatägd skog 1 Nordland men Høyesterett gjorde ett principiellt uttalande i domen. Det kan också noteras att HD i skattefjällsmålet anförde att kodicillen utgår från att samer skulle ha en stark rätt till fjällmarken i det egna landet lika väl som i grannlandet.

Man måste nog i likhet med samerettsutvalget dra den slutsatsen att övervägande skäl talar för att kodicillen statuerade en rättighet för flyttsamerna och inte bara gav anvisning om tålt bruk.

4.4.2 Ger lappkodicillen samerna en äganderätt?

Det har också diskuterats om kodicillen tillerkänner samerna icke blott en nyttjanderätt utan även en äganderätt till land och vatten i Sverige och/eller Norge.

är flertydigt. Det kan bl.a. be- Begreppet äganderätt individuell eller kollektiv äganderätt. Storsamtyda hällets och samernas rättsuppfattningar om äganderätten kan också ligga på olika plan eftersom den relaterar till olika kulturmönster.

I domen i skattefjällsmålet tar HD i domskälen upp till behandling frågan om vad som ligger i uttrycket äga Skatteland i kodicillens 2 §. HD hade att ta ställning till om uttrycket hade tagits in i kodicillen för att ge samerna äganderätt till land och vatten.

Under förarbetet med kodicillen sändes utkastet till traktatstexten till lagmannen Malmerfeldt för yttrande. Denne hävdade då att uttrycket äga Skatte-land borde strykas då det knappast kunde vara författarnas mening att tillerkänna samerna äganderätt land och vatten.

till

82 Lappkodicillen ...

Kanslikollegiet följde emellertid inte Malmerfeldts påpekande utan behöll uttrycket äga Skatte-land.HD fann

emellertid att kodicillens ordalydels och förarbeten inte kan tas till intäkt för att samerna getts någon äganderätt i kodicillen. HD intar den ståndpunkten att uttrycken hafwa Skatteland, äga ... Städjeland och äga ... byxel Land antagligen använts utan att någon skillnad i betydelse varit avsedd. I varje fall ger ordalagen i och för sig ingen anledning till några slutsatser om hur man såg på arten av samernas rätt (NJA 1981 avd. I s. 203). HD diskuterar i domen vilken betydelse det kan ha för tolkningen av kodicillen att Malmerfeldts ändringsförslag inte godtogs av kanslikollegiet. HD uttalar härom:

Kanslikollegiets uttalanden om Malmerfeldts anmärkningar får uppfattas så, att dessa i vart fall inte ansågs vara av sådan art att de kritiserade formuleringarna måste tas upp vid fortsatta förhandlingar om den preliminärt överenskomna kodicilltexten. Det bör här understrykas att kodicillen utgjorde ett folkråttsligt dokument, som inte avsåg att reglera samernas civilrättsliga ställning enligt nationell rätt. Från denna synpunkt är det naturligt, om man i kollegiet ansåg sättet att beskriva samernas förhållande till marken ha underordnat intresse för de underhandlingar som pågick och som Mörner ansett - sökte undvika att in gå på denna fråga. Detta bör ha legat så mycket närmare till hands som kodicilltexten, med sitt varierande ordval i fråga om samernas rätt till marken, inte behövde uppfattas som ett ställningstagande i frågan (a.a. s. 204).

HD avvisar också tanken att man från den danska juris- 16 ten Henrik Stampes uttalanden i förarbetena om Grotius och Pufendorfs ockupationslära kan dra några slutsatser i frågan om kodicillen tillerkänner äganderätt:

Också den anknytning, som under förarbetena gjordes till Grotius och Pufendorfs ockupatioslära får bedömas med hänsyn till att det var lärans folkrättsliga konsekvenser man hade för ögonen. Med all sannolikhet sågs läran, i den mån den alls tillmättes betydelse, närmast som ett stöd för norska pretentioner på vissa områden (a.a. s. 204 och 205).

16 Erklaring den 16 september 1750 avgiven i Köpenhamn.

Lappkodicillen ... 83

Den slutsats HD drar i frågan om samerna genom kodicillen tillerkänns någon äganderätt är följande:

Med hänsyn till det anförda kan varkenkodicillensordval eller vad som förekom vid dess tillkomst tillmätas den väsentliga vikt som sameparterna gjort gällande. Det är visserligen uppenbart att, såsom sameparterna framhållit, kodicillens författare betraktade samerna som fullvärdiga medborgare med samma anspråk på rättsskydd som andra svenskar och att kodicillen utgår från att samer skulle ha en stark rätt till fjällmarker i det egna landet lika väl som i grannlandet. Men arten av denna rätt kan inte utläsas av materialet; den kan för övrigt ha varit olika i skilda delar i Sverige. Det är att märka att Malmerfeldt, som av de svenska agerande torde ha haft bästa kännedomen om de lokala förhållandena i lappmarkerna, förnekade att det var fråga om äganderätt. Mot sameparternas ståndpunkt talar också, att samer som enligt kodicillen tvingades välja mellan att tillhöra antingen Norge eller Sverige, fick finna sig i att utan ersättning mista rätten till särskilda områden i det land de inte valde (§ 5) — låt vara att de där behöll en allmän rätt till renskötsel (§ 10) (a.a. s. 205).

Genom domen i skattefjällsmålet har flera rättsfrågor fått en närmare belysning. Samerättsutvalget anser att HD:s överväganden är av betydelse även i Norge när domstolen som i detta fall uttalar sig om tolkningen av en traktat mellan de båda länderna. Norges Høyesterett har i flera sammanhang nyttjat utländska nationella rättsliga avgöranden som argument för en viss lösning enligt norsk rätt. Detta gäller i synnerhet när det är fråga om tolkning av en gemensam rättskälla.

Vad gäller en uttolkning av kodicillen för norsk vidkommande anför samerettsutvalget bl.a. följande. Om kodicillens syfte var att antingen erkänna samerna som ägare eller göra dem till ägare skulle det sannolikt ha kommit till ett otvetydigt uttryck i själva kodicillen eller i varje fall påpekats i dess förarbeten. Några sådana uttalanden finns inte i kodicillen. När det gäller förarbetena har man på dansk-norsk sida inte gjort någon sådan granskning som den lagmannen Malmerfeldt gjorde i Sverige. Det är möjligt att man i Köpenhamn inte hade klart för sig betydelsen av det norska

84 Lappkodicillen ...

begreppet bygsel. Det utgör i så fall ett stöd för HD:s uppfattning att uttrycket äga Skatte- eller Bøxel-Land (sv. Städjeland) inte kan betyda att samerna tillerkänns äganderätt till land och vatten. Möjligen har språket varierats av stilistiska skäl.

Ett annat förhållande av betydelse för tolkningen och som framförs av samerettsutvalget är att kodicillen förutsätter att flyttsamerna avstår från anspråk på skatteland/bygselland i det rike där de inte har medborgarskap. Om fråga vore om äganderätt, skulle detta generellt sett innebära avstående av sådan rätt utan ersättning. Vad gäller bygselland också att jorddrotten skulle fråntas sin egendom utan att få expropriationsersättning. Detta har presumtionen mot sig. Svenska bönder fick ersättning för den skog de förlorade till Norge på grund av gränsdragningen. Det är knappast troligt att de svenska bönderna var de enda som skulle skyddas om egendom måste avträdas på grund av gränstraktaten eller lappkodicillen. Sannolikheten talar för att även norska jorddrotter skulle ha ett motsvarande skydd. Även om statsstyrelsen år 1751 inte var bunden av konstitutionella rättsregler om ersättning vid expropriation är det osannolikt att man då var beredd att ta ifrån någon hans egendom utan ersättning. I detta sammanhang måste man emellertid ha i minnet att de rättsliga förhållandena längs gränsen i de nordliga delarna av rikena i varje fall var långt mer osäkra än i jordbruksområdena längre söderut. Det är därför svårt att dra några direkta paralleller från förhållandena som gällde för bönderna. Även om kodicillen syftade till att klara upp även egendomsförhållandena för samerna och även om det medförde att tidigare rättigheter i viss utsträckning fick avstâs, så kan man inte se på detta på samma sätt som på en expropriation av en väl

Lappkodicillen ... 85

etablerad och klart avgränsad äganderätt i en jordbruksbygd. Som samerettsutvalget funnit är det med den nu angivna bakgrunden svårt att finna hållpunkter för att kodicillen skall tolkas på annat sätt än HD har gjort.

4.4.3 Gäller lappkodicillen för samerna i sitt hemland?

HD uttalar i skattefjällsdomen att kodicillen utgår från att samer skulle ha en stark rätt till fjällmarker i det egna landet lika väl som i grannlandet (a.a. s. 205).

Samerettsutvalget redovisar ett antal norska förvaltningsbeslut - vilka det skulle föra för långt att här gå närmare in på - vilka visar attmani norskförvaltningspraxis använt kodicillen som en vanlig norsk rättskälla som fastslår rättigheter och skyldigheter i förhållandet mellan norska rennäringsutövande samer och andra norska medborgare.

Vidare redogör man för två høyesterettsdomar vilka ger klart för samma rättsuppfattning - domar den 21 uttryck 1862 och den 7 april 1892. I den sistnämnda bejuni handlas kodicillen såsom en del av Lovgivningen i Almindelighed. Vad här ovan återgetts synes närmast ge vid handen att kodicillen gäller för samerna även i hemlandet.

4.4.4 Gäller lappkodicillen för alla samer?

Det är oklart om lappkodicillen gäller alla samer oberoende av om de är nomadiserande eller fast boende, om de över gränsen eller om de har renskötsel som flyttar huvudnäring. Kodicillens regler ger inga entydiga hållpunkter för att lösa dessa tolkningsproblem. I kodicillen används

86 Lappkodicillen ...

uttryck som lapperne, ingenlapw etc., utan närmare precisering. På motsvarande sätt talas i förarbetena om den lappiske Nationutan reservationer. Ser man på kodicillen i dess helhet framgår det dock klart att omsorgen om renskötseln står i centrum.

Å ena sidan framgår klart av kodicillens 30 § och förarbetena att den samiska befolkningen skulle skyddas. Att till --- conservation så starkt hänsyn lappernes underströks av Mangelsen under förarbetena kan tyda på att man ville värna om själva grundlaget för samernas existens, deras materiella kultur. Renskötseln var bara en av flera näringar inom det samiska bruksområdet, som blev uppdelad av gränser. Skulle samerna ges ett fullständigt skydd och möjlighet att överleva som nation måste deras utnyttjande av naturresurserna ses som en helhet. Slutsatsen härav skulle då bli att hela den gränsöverflyttande befolkningen värnades, inte endast de som livnärde sig av renskötsel.

Å andra sidan finns också hållpunkter för den tolkningen att kodicillen enbart avsåg att skydda renskötselsa-

merna. I kodicillens förarbeten17 understryks dess nä-

ringsmässiga aspekter. Den lappiske Nations Conservation sammankopplas här med renens behov av sommar- och vinterbete.

Här kan nämnas en tvist om fisket i Tana som var före- I mål för åren 1799 - 1808. Samer från Karahandläggning sjok hävdade att kronolänsmannen och två samer från Utsjoki hade spärrat Tana vid Storfossen så att laxen inte gick upp till Karasjokka.Må1et handlades på tinget i Utsjoki år 1801, där utgången blev att de instämda blev frikända. Härutinnan gjorde hovrätten ingen ändring. Handläggningen gav emellertid upphov till en notväxling mellan den svenska och den danska regeringen. Från dansk sida gjordes gällande att underrätten inte iakttagit kodicillens bestämmelser om rättens sammansätt- 17 Se not 16.

Lappkodicillen ... 87

ning och målets handläggning. Dettaxnedgavs från svensk sida och hovrätten suspenderade underrättens ordförande i enlighet med kodicillens 23 § in fine. Här tillämpades således kodicillens bestämmelser av såväl de svenska som dansk-norska myndigheterna i ett ärende som inte direkt gällde nomadiserande renskötsel.

Det trots allt inte att utan särskild forskning med går säkerhet fastställa om kodicillen gäller alla samer. Det kan inte heller uteslutas att vissa bestämmelser i kodicillen gäller alla samer medan andra endast gäller de renskötande samerna.

4.4.5 Tillerkänner kodicillen samerna en egen rättsordning?

Kodicillen ger särregler för samerna inom en rad väsentliga områden av livet. Några är till sin karaktär regler för renbete över gränsen, andra är av praktiska mera principiell karaktär.

Neutralitetsbestämmelserna i 10 och 11 §§ ger ett särskilt klart uttryck för den särställning kodicillen gav i förhållande till de båda staternas övriflyttsamerna ga medborgare. Neutralitetsreglerna visar att de rennäsamerna betraktades som en folkgrupp, även ringsidkande om de tillhörde två nationaliteter. Ett eventuellt krigstillstånd mellan Danmark-Norge och Sverige omfattade inte flyttsamerna. De skulle i varje hänseende vara neutrala och stå utanför striden och krigets regler. De var i fiendeland att betrakta som egna undersåtar (10 § i.f.). Detta gällde oaktat samerna på grund av samma traktatsverk uttryckligen gjorts till medborgare i det eventuella fiendelandet.

Neutraliteten hade stor betydelse. Medborgarnas skylatt ställa sin person och sinegendom till förfodighet gande för rikets försvar var en av statens viktigaste stöttepelare. Denna gav staterna avkall på när det samerna. Kodicillens 10 och 11 §§ visar att gällde

88 Lappkodicillen ... sou 1936:35

traktatsparterna erkände att flyttsamerna hade vissa grundläggande intressen som inte nödvändigtvis sammanföll med staternas.Neutralitetsreglerna innebar en folkrättslig förpliktelse att respektera samernas särintressen - även om staternas egna intressen stod på spel.

Kodicillens regler om intern samisk förvaltning - 21 §§) och domsrätt (22 - 27 §§) har också sitt (15 givna intresse i detta sammanhang. Som tidigare nämnts var lapprättens sakliga kompetens begränsad (22 §). Den skulle bara avgöra civila tvistemål av mindre betydelse. Alla andra saker löd under de allmänna domstolarna ( 23 §). Den principiella utgångspunkten var därför att flyttsamebefolkningen i sin helhetned vissa bestämda undantag var underkastad staternas allmänna rättsväsen. Det framgår likväl av 22 § att detsakområde som innefattades i lapprättens kompetens i stort sett täckte alla de tvister och rättsfrågor som kunde bli aktuella för flyttsamerna. Lapprätten gav således samerna en domstol som var behörig på många av de livets områden som var av betydelse för samerna. Detta gäller än mera den förvaltningsmyndighet som lapplänsmännen och nämndemännen utövade i kraft av kodicillens 15 § o.f. Kom— petensen omfattade allt som hade att göra med överflyttning, arealfördelning, betalning av betesavgifter m.m.

Långt före medeltiden hade samerna utvecklat en viss rättsordning genom siidaordningen. Det är möjligt att kodicillens tillskyndare syftade till att bevara och föra vidare siidaordningens samiska rättsordning. Både kodicillens 30 § såframt annars lapparna på båda sidor skola blifwa wid magt och förarbetena (den lappiske Nations Conservation) tyder på att kodicillens ändamål var att värna om såväl samerna som deras rättstradition. Kodicillen innebar en särordning för samisk förvaltning, domsrätt och neutralitet. Detta ändrade dock inte de båda rikenas suveränitet över sina resp. territorier. Ef-

Lappkodicillen ... 89

ter år 1751 var alla samer medborgare i endera av de två rikena. Samisk självförvaltning och domsrätt var underställd staternas ordinarie förvaltningsorgan och domstolar. Kodicillens regler innebar inte någon samisk rättsordning i den meningen att samerna fick någon form av oavhängigt självstyre. Genom kodicillen etablerades emellertid en särskild rättsordning i den betydelsen att samerna fick ett komplex av rättsregler som gällde tvärs över riksgränsen.Dessaregleromfattade också så stora delar av livets områden för den samiska folkgruppen i varje fall för dem som bedrev renskötsel - att samerna i stor utsträckning praktiskt sett hade en form av - låt vara - inre begränsad självstyrelse.

4.5 Senare överenskommelser 8 Lappkodicillen gällde oförändrad i drygt 130 år. så småningom uppstod emellertid behov av nya bestämmelser. Främst restes norska krav på mer detaljerade och restriktiva regler för flyttsamerna till förmån för den fastboende jordbrukarbefolkningen. Särskilt i Troms fylke hade uppstått konflikter mellan renskötande samer och jordbrukare. Förhandlingar mellan staterna inleddes redan år 1843.

År 1883 genomfördes därför den s.k. gemensamma norsksvenska lagstiftningen, som i princip begränsade svenska samernas rätt till renbete i Norge till tiden - och norska samers rätt till renbete i maj september Sverige till övriga månader. Dock ägdelapparne i de trakter der de efter gammal sedvana plägat under hvilken årstid som helst beta sina renar å fjellen på ömse sidor af riksgränsen, än fortfarande utöfva denna rätt i samma utsträckning som hitintills (3 §). Vidare kunde samernas betesrätt upphävas i vissa områden där be- 18 Här bortses från den förändring i dess giltighetsområde som av att gränsen mellan Norge och Finföljde land stängdes för överflyttningar den 15 september 1852.

90 Lappkodicillen

tesrätten var den jordbrukande befolkningen i synnerlig mån betungande mot att erforderlig betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes tjenlig och som tillhör staten (27 §). Sådan betesmark fick till den utsträckning som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom röjning, odling säterbruk eller betande af hemdjur (27 §).

På grund av unionen mellan länderna avfattades överenskommelsen inte som ett folkrättsligt avtal. Den trädde, under den tid den var gällande, i stället för lappkodicillen. När den upphörde att gälla skulle man falla tillbaka på kodicillen.

Den gemensamma lagstiftningen får anses ha haft som huvudregel att den samiska sedvanerätten alljämt skyddades, vilket är i överensstämmelse med kodicillen. Detta rättstillstånd överensstämmer med andra staters praxis vad gäller urbefolkningar och med förhärskande folkrättslig praxis och traktatsrätt. Den härskande staten kan väl underkasta folkgrupperna regleringar som är betingade av samhälleliga hänsyn, men inte på ett sådant sätt att det inkränktar på de materiella förutsättningarna för gruppens existens.

Den gemensamma lagstiftningens första giltighetsperiod var 15 år, men den förlängdes vid upprepade tillfällen, sista gången till utgången av år 1922.

Som ett led i avtalen om nionsupplösningen år 1905 enades länderna om en konvention i Karlstad samma år angá- A ende flyttlapparnas rätt till renbete m.m. Karlstadskonventionen innehöll bestämmelser om att den gemensamma lagstiftningen från år 1883 alltjämt skulle gälla, dock med vissa inskränkningar b1.a. vad gällde betesområden och tiden för renbete i Norge. Enligt konventionens artikel 1 var kodicillen ensidigt ouppsägbar.

sou 1935:35 Lappkodicillen ... 91

Genom konventionen år 1913 inleddes nya förhandlingar och genom renbeteskonventionen år 1919 fastställdes i mer än 200 paragrafer mycket detaljerade bestämmelser om renbetet.

1919 års konvention innebar att de svenska samernas rätt till bete inom vissa delar av Norge beskars. Detta ledde till att renskötande samer från de nordligaste samebyarna i Sverige tvångsförflyttades söderut. Också den s.k. ändringskonventionen år 1949 innebar minskningar av rätten till renbete i Norge för de svenska samerna .

Efter flera års förhandlingar träffades ny uppgörelse mellan länderna, 1972 års renbeteskonvention, som är giltig fram till år 2002. Bestämmelsen i Karlstadskonventionen om att kodicillen inte är ensidigt uppsägbar bortföll. Kodicillen blev emellertid inte uppsagd och gäller alltså alltjämt subsidiärt. Det är också en diskuterad fråga om lappkodicillen över huvud taget kan sägas upp ensidigt av endera landet. Den emellanåt aktualiserade frågan, om det rättsskydd som samerna eventuellt har enligt de mer privaträttsliga bestämmelserna i kodicillen ger dem ett längre gående skydd än det som följer av rennäringslagen och annan lagstiftning, faller utanför ramen för detta betänkande.

4.6 Slutsatser

Vi kan för vår del i allt väsentligt instämma i de bedömningar rörande lappkodicillens räckvidd och betydelse som gjorts i det norska samerettsutvalgets betänkande och som här delvis återgetts. Enligt vår mening förtjänar särskilt framhållas att kodicillen framstår som unik genom den bredd med vilken den tar upp samernas situation. Det synsätt och de värderingar, på vilka kodicillen bygger, får en särskild betydelse genom att de kommit att prägla även senare regleringar av samernas ställning i förhållandet mellan Sverige och Norge. Härtill kommer att kodicillens betydelse får en än skarpa-

92 Lappkodicillen ...

re relief när man tar i betraktande att dess giltighet aldrig gjorts tidsbegränsad och att den således efter mer än 200 år är - i fall formellt alltjämt varje gällande om nu löpande renbeteskonvention upphör utan att avlösas av någon ny. Mot bakgrund av det här anförda framstår Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot samerna i en historisk belysning som ger sitt återsken pá de åtaganden som kan härledas till de olika nutida konventioner, till vilka Sverige gett sin anslutning.

- 93

5 SKYDDET AV URBEFOLKNINGAR OCH MINORITETER FÖRE ANDRA VÄRLDSKRIGET

Vi har i avsnitt 2.7 något diskuterat vad som avses med begreppet urbefolkning. Någon allmängiltig definition finns inte i folkrätten. Vissa kriterier kan dock uppställas, t.ex.: En urbefolkning skall ha funnits i ett område före det att den befolkning som nu är dominerande - politiskt eller antalsmässigt - bosatte sig där. Urbefolkningens kultur skall skilja sig från den nu dominerande befolkningens.

I detta avsnitt behandlas urbefolkningsskyddets utveckling och Nationernas förbunds minoritetsskyddssystem. Delar av materialet är hämtat ur samerettsutvalgets betänkande.

5.1 Upprinnelsen till en urbefolkningsrätt

När de europeiska kolonialmakterna från 1400-talet och framåt kom i kontakt med infödda folk, urbefolkningar, i de nyupptäckta områdena, uppstod många problem, religiösa, moraliska, rättsliga m.m. Skulle urbefolkningarnas områden anses utgöra självständiga statsbildningar eller kunde de utan vidare ockuperas.

I den första stora kolonialmakten, Spanien, gjorde den rättslärde Francesco de Vittoria i början av 1500-talet gällande att urbefolkningarna var rätta ägare till sina områden. De skulle också, enligt de Vittoria, behålla sin suveränitet och rätt till marken om inte kolonialmakten kunde sluta särskilda avtal om en annan ordning.

94 Skyddet ... före andra världskriget

Bland dem som påverkades av de Vittorias läror var påven Paul III, som år 1537 i en bulla fastslog att indianerna var med de vita likvärdiga människor som inte kunde göras till slavar eller fråntas sin egendom.

Rapporterna om indianernas situation ledde till lagstiftning i enlighet med de uppställda principerna om skydd för urbefolkningar, bl.a. med förbud mot slaveri. Och under hela den spanska kolonialtiden höll den spanska lagstiftningen fast vid de grundläggande principerna om indianerna som likställda med vita och med rätt att behålla sina traditionella markomrâden, sin sedvanerätt och sin rätt till inre självstyrelse under spansk suveränitet.

Verkligheten för de av Spanien kolonialiserade folken var emellertid en annan. Den spanska lagstiftningen saknade genomslagskraft inom kolonierna. Förhållandet var för övrigt likartat i de andra kolonialväldena. Ingen stat tog avstånd från de Vittorias av påven sanktionerade läror, men i praktiken tillämpades de inte.

5.2 Traktater som skydd för urbefolkningar

Engelsk rätt har, på grund av Englands dominerande ställning flera århundraden, haft stor betydelse

under

för utvecklingen av urbefolkningsrätten.

I motsats till förhållandena i andra länder utvecklades tidigt i engelsk kolonisationshistoria en fast praxis att ingå traktater med urbefolkningarna. Även den engelska urbefolkningsrätten byggde på de Vittorias läror om vissa grundläggande rättigheter för de erövrade folken. Den kom emellertid att anpassas så att den tillgodosåg kolonisatörernas praktiska behov av infödda allierade och lugna förhållanden för handel etc. Härigenom blev överensstämmelsen mellan officiellteori och kolonisatörernas praxis större än vad den varit för t.ex.

spanskt vidkommande. Ett viktigt undantag från denna

engelska praxis utgör relationerna med urbefolkningen i

Skyddet ... före andra världskriget 95

Australien, med vilken avtal inte slöts.Dethar sagts att detta berodde på att urbefolkningen där ansågs vara för primitiv, för fåtalig eller för dåligt organiserad.

De traktater och övriga avtal som engelsmännen ingick med urbefolkningarna avsåg för det första att få urbefolkningen att ge upp sin suveränitet och dra gränsen för det engelska kolonialväldet. För det andra reglerade avtalen köp av land i områden över vilka engelsmännen ansåg sig ha överhögheten.

Avtal om markköp slöts även sedan territorierna i Nordamerika frigjort sig från England och bildat självständiga stater. Dessa avtal, Indian treaties, kom att utgöra grunden för USA:s och Canadas erkännande av urbefolkningarnas egendomsrätt och rätt till självstyre.

Engelsk praxis att teckna avtal av detta slag med urbefolkningarna fick stor betydelse för övriga koloniserande länder. För svenskt vidkommande kan här hänvisas till de avtal om markköp som de svenska kolonisatörerna i Delaware ingick med indianerna.

Även fransk urbefolkningsrätt kom i ett senare skede att bygga på avtal om köp av land. Den första franska kolonisationen var emellertid mindre formaliserad än

den engelska. Det har påståtts att detta berodde på att

fransmännen mindre ofta kom i konflikt med urbefolkningen. Frankrike hävdade att de indianska folken utgjorde oavhängiga stater intill dess de blev underkuvade genom erövring eller gav upp sin suveränitet genom att ingå en traktat. När Frankrike vid freden i Utrecht år 1713 avstod sina kolonier i Amerika till England blev inget avtalat om indianerna. Frankrike hävdade senare att avtalet inte innebar att England fick överhöghet över de indianska folken, eftersom Frankrike aldrig haft sådan _ överhöghet själv och indianerna inte var parter vid fredsavtalet. Detta ledde till att England ingick en

96 Skyddet ... före andra världskriget

traktat med vissa indianfolk år 1725 i vilken engelsk

suveränitet och jurisdiktion erkändes.

Traktater som blivit betydelsefulla för utvecklingen av urbefolkningsrätten är särskilt de som under slutet av 1700-talet slöts mellan Irokeserförbundet (the Iroquois Confederacy) Qch USA. Irokeserna försvarade länge framgångsrikt sitt territorium mot fransmännen och senare mot engelsmännen och uppnådde erkännande som oavhängig stat. En irokesisk ambassadör fanns under en period i Versailles. Irokeserförbundet splittrades delvis under amerikanska frihetskriget. I de ovannämnda traktaterna med USA erkändes formellt irokesernas inre självstyre och rätt till land och vatten.

Innehållet i traktaterna med irokeserna har påverkat USA:s och Canadas sätt att behandla indianerna under expansionen västerut. över 300 traktater har ingåtts i USA, helt säkert efter påtryckningar i många fall, men mera sällan genom militär erövring. I och för sig an-

sågs vid denna tid erövring genom krig tillåtet.19

Folkrättsligt har traktatsmaterialet ansetts ha bety- 20 delse i två hänseenden. För det första för frågan om infödda folks suveränitet då USA ansåg sig skyldigt att skaffa sig urbefolkningarnas samtycke till sin överhöghet. För det andra har materialet ansetts vara av betydelse för frågan om det föreligger en folkrättslig förpliktelse för den stat som har överhögheten över ett område att ge urbefolkningen där rättigheter till mark och vatten och till inre självstyre.

5.3 Urbefolkningsrätten i historisk belysning

Enligt de europeiska kolonialmakternas läror om för-

hållandet till urbefolkningarna vid slutet av 1800-ta-

let utgjorde urbefolkningarnas samhällen folkrättsliga 19 Jämför Hilding Eek, Folkrätten (Stockholm 1975) S. 58. 20 Jämför samerettsutvalget s. 298.

Skyddet ...-före andra världskriget 97

subjekt med suveränitet över sina områden, i vart fall om de kunde identifieras som organiserade enheter med kontroll över ett bestämt geografiskt område. Områdena ansågs inte vara terra nullius, herrelöst land. De europeiska kolonisatörerna ansåg sig ha rätt att överta suveräniteten genom erövring eller genom traktater med urbefolkningen. Som ovan nämnts ansågs erövring genom krig vid denna tid tillåtet.

Nomadiska folkgruppers områden behandlades möjligen på ett för dem mindre fördelaktigt sätt. Det fanns förmodligen flera orsaker till detta. Nomadernas bruksområden utnyttjades ofta i konkurrens med andra folkgrupper. Detta gjorde gränserna något flytande och svårare att identifiera. Ett annat skäl för att nomadiserande folks rättigheter kanske respekterades sämre kan vara att de var fåtaligare. Ytterligare ett skäl kan möjligen vara att nomadernas samhällsstruktur var mer artskild från kolonisatörernas än andra urbefolkningars.

Nomaders rättigheter har aktualiserats under senare tid i ett ärende vid Internationella domstolen i Haag. Frågan gällde om Västsahara vid tiden för spansk kolonisation på 1880-talet utgjorde terra nullius eller om ett nomadfolk, Bilad Shinguitti, hade rättigheter till det land där de uppehöll sig. Domstolen uttalade i oktober

1975 att landet ej varit terra nullius.21

För svenskt.vidkommande kan erinras om samhällets nedlåtande attityd och förmynderskapsmentalitet gentemot samerna vid slutet av 1800-talet. Ur 1883 års betänkande med förslag till renbeteslag kan t.ex. i fråga om rätten att upplåta marken inhämtas: Betänker man huru föga ägnat ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och att ingå avtal samt till samfällt gagn använda inflytande medel, så torde finnas lämpligast att åt Konungens Befallningshavande uppdraga ärenden av §T_§Tt§?Öordon Bennet, Aboriginal Rights in International Law (occasional Paper no 37 of the Royal Anthropological Institute of Great Britain and Ireland).

Skyddet .;. före andra världskriget SOU 1986: 36

dylik art; och synes Konungens befallningshavandes rätt i förevarande fall böra sträcka sig därhän att, även om samtliga lappar kunde finnas villiga medgiva upplåtelse, Befallningshavande dock må pröva, huruvida så- Konungens

dan må äga rum.22

Suveränitet för de euoropeiska kolonialmakterna medförde inte utan vidare att urbefolkningarnas samfund upphörde som rättsliga enheter. Urbefolkningarna ansågs ofta ha rätt att behålla sitt inre självstyre. Deras emellertid som en följd av kolorättssystem begränsades nialmaktens behov av kontroll och styrning.

Privaträttsliga rättigheter till mark och vatten överfördes mindre ofta till kolonialmakten. Vanligare var särskilda köpeavtal etc. till markområden. Kolonialmakten erkände i allmänhet urbefolkningens exklusiva bruksrätt. Ofta infördes någon form av central förvaltning eller kontroll av markköpen.

I de fall urbefolkningens exklusiva rätt till bruksområden inte erkändes var det vanligt att urbefolkningen tillerkändes kollektiva bruksrätter såsom jakt och fiske.

5.4 NF:s skydd av urbefolkningar och minoriteter

Nationernas förbunds s.k. minoritetsrättssystem varom mer i det följande,byggde på en princip om folkens Principen kom till uttryck i NF:s självbestämmanderätt. försök att införa en internationell nyordning där gamla stater och nationalstater bildades. Beomskapades nya stämmelser om minoritetsskydd tillkom som subsidiära regler för de folkgrupper för vilka nationalstater ej kunde skapas. Principen om folkens självbestämmanderätt och den den fick inom Nationernas förbund bebetydelse skrivs något i avsnitt 6.6.1.

22 Se professor Svante Bergströms utlåtande i skatte— fjällsmålet, referat i NJA 1981 s. 1, s. 93.

Skyddet ... före andra världskriget 99

Någon regel som innebar en plikt för NF:s medlemsstater att säkra minoriteternas rättigheter togs inte in i NF- Minoriteternas rättigheter skulle i stället pakten. säkras i de särskilda fredstraktaterna.Vad gäller urbefolkningar infördes dels ett s.k. mandatsystem för de områden som bedömdes ha förutsättning att så småningom bli stater, dels en subsidiär regel, arsjälvständiga tikel 23 B, vilken NF:s medlemsstater ålades att enligt säkra behandling av urbefolkningar i sina rättfärdig kolonier. Till skillnad från minoritetsrättssystemet och gällde artikel 23 B inte endast de mandatsystemet stater som besegrats i första världskriget.

5.5 NF:s system för minoritetsskydd

Även om man före tillkomsten av NF kan finna bestämmelser för minoriteter i skilda sammanhang kan om skydd man knappast tala om ett folkrättsligt minoritetsrättspå sådana bestämmelser är 1751 års kodisystem. Exempel cill om samerna (se ovan avsnitt 4), och vissa bestämmelser i Wientraktaten från år 1815 om rätt för den minoriteten i Ryssland, Österrike och

polska Preussen

att ha vissa nationella institutioner.

som ovan nämnts fanns det i NF-pakten inga minoritetssom generellt var gällande för alla medskyddsregler lemsstater. reglerades i stället i Minoritetsskyddet bestämmelser i fredstraktaterna med de stater som förlorat kriget och med de nybildade staterna. Dessutom fanns motsvarande bestämmelser i vissa bilaterala minoritetstraktater och ensidiga förklaringar till NF från vissa medlemsstater. Bestämmelserna kom att bilda ett system som byggde på tre generella huvudpunkter:

1. likabehandling och icke-diskriminering, allmänna mänskliga rättigheter, rätt att få använda eget språk och egna garanterad institutioner.

Skyddet ... före andra världskriget

I vissa fall tillkom garantier för fullständigt eller begränsat självstyre eller för att vidmakthålla traditionella rättigheter.

Gemensamt för bestämmelserna var också att de med något undantag ej kunde ändras utan NF:s samtycke.

Som kommentar till p. 3 ovan kan sägas att den ansetts innefatta en plikt för staterna att antingen upprätta allmänna skolor för minoriteten eller finansiera privata sådana.

För att få bestämmelserna generellt gällande antog NF resolutioner i vilka staterna uppmanades följa NF:s minoritetssystem. För senare tillkommande medlemsstater blev för övrigt systemet generellt bindande. Tillhopa 18 stater, bland dem Finland med den åländska minoriteten, anslöts på olika sätt till systemet.

Minoritetssystemet skulle innebära mer än likabehandling. Det skulle, enligt Internationella domstolen i Haag, vara en effektiv och äkta lika ställning, vilket i många fall måste innebära en positiv särbehandling av minoriteten.

Till NF:s minoritetssystem hörde den viktiga petitionsrätten för minoriteter. Representanter för minoriteten hade rätt att klaga till Nationernas förbunds råd, som kunde föra saken till Internationella domstolen. Några tvångsmedel mot staterna fanns inte. Att minoritetssystemet ändå hade viss betydelse tyder det relativa stora antalet petitioner på.

5.6 Artikel 23 B

NF-paktens artikel 23 B innehöll alltså en skyldighet för medlemsstaterna till att säkra rättfärdig behandling av infödda folk, urbefolkningar. Regeln tillkom på initiativ av USA och England som grundade sitt förslag på erfarenheter från Indian treaties, samt på en teori om trusteeship eller guardianship, dvs. en form

Skyddet ... före andra världskriget 101

av förmyndarskap. Denna teori innebar en med kolonialmaktens överhöghet förenad skyldighet att förvalta urbefolkningens områden till folkgruppens bästa med hänsynstagande till dess samfundsordning och traditionella nyttjande av områdena.

Avsikten med artikeln var att åstadkomma en bindande internationell norm för staternas förhållanden till de primitiva folkgrupper som enligt då gällande uppfattning inte kunde få en egen stat. Det var alltså fråga om en generell minimistandard för dessa folk. Det har

hävdats23 att teorin aldrig var avsedd att

begränsas till folk i kolonierna, utan att den också urbegällde folkningssamfund inom oberoende stater.

Artikeln fick inte samma betydelse som minoritetssystemet (jämför ovan). Som exempel kan nämnas att klagomål från irokeser i Canada och maorier på Nya Zeeland aldrig kom upp till verklig behandling, eftersom ingen medlemsstat ville främja klagandenas sak.

Artikel 23 B fick betydelse för ILO:s arbete med urbefolkningsfrågor och för dess urbefolkningskonvention, varom mer i ett följande avsnitt (6.3). Det har gjorts gällande att artikeln var ett uttryck för gällande folkrättslig sedvanerätt vid sin tillkomst. Bestämmelsen har vid sådant förhållande inte bortfallit ur folkrätten trots att NF upplösts.

Detta gäller framför allt teorin om guardianship som alltjämt har aktualitet. Den kan t.ex. återfinnas i FNstadgans kap. XI som enligt rubriken innehåller en Förklaring angående icke självstyrande territorier. Artiklarna under kap. XI finns intagna som bil. 10 till denna promemoria. På samma sätt som för artikel 23 B

har det hävdats24 att kap. XI var avsedd att gälla alla

urbefolkningar, oavsett om dessa levde i oberoende stater eller i kolonier. FN:s generalförsamling fann dock 23 Jämför Gordon Bennet a.a. s. 10. 24 Bennet a.a. s. 12.

102 ... före andra världskriget Skyddet

att så inte var fallet och gjorde gällande att vad som avsågs var territorier som är geografiskt åtskilda, separate, från det land som administregeographically rar det.

. 103

SKYDDET AV URBEFOLKNINGAR OCH MINORITETER EF-

TER ANDRA VÄRLDSKRIGET

FN:s tillkomst och förklaringen om de mänskli-

ga rättigheterna

FN-stadgans inledning uttrycker organisationens grund-

läggande principer:

VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, BESLUTNA att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden, att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika för män och kvinnor samt för stora och rättigheter små nationer, att skapa de villkor, som äro nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten, att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,

OCH ATT I DESSA SYFTEN öva och leva tillsammans i fred med fördragsamhet varandra såsom goda grannar, förena våra krafter till upprätthållande av internationell fred och säkerhet, godtaga grundsatser och införa metoder, som giva säkerhet för att vapenmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse, samt anlita internationella verksamhetsformer för att främja sociala och ekonomiska framsteg för alla folk,

HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT FÖRENA VÅRA ANSTRÄNGNINGAR FÖR ATT FÖRVERKLIGA DESSA SYFTEMÅL I enlighet härmed hava våra regeringar genom sina i San Francisco församlade ombud, vilka företett fullmakter, som befunnits i god och behörig form, enats om föreliggande Förenta nationernas stadga och upprätta härmed en internationell organisation, som skall bära namnet Förenta nationerna.

104 Skyddet efter andra världskriget

Den dominerande inställningen inom FN var under organisationens första år, att det i första hand gällde att stärka de enskilda individernas fri- och rättigheter. Detta var ju en följd av de övergrepp mot de klassiska frihetsrättigheterna som man erfarit före och under andra världskriget. Särbehandling av människor som tillhörde viss ras hade dålig klang och ställdes mot kravet på alla människors lika värde och rätt till lika behandling. Den under mellankrigstiden framförda uppfattningen att minoriteter har rätt till positiv särbehandling och aktivt stöd förlorade alltså tillfälligt sin aktualitet. Vad gäller urbefolkningar utgör, som ovan nämnts (SJO1), kap. XI visst skydd. Detta ansågs dock ej gälla urbefolkningar inom alla stater.

Enligt FN-stadgan skall det ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) framlägga förslag i syfte att främja aktning och respekt för de mänskliga rättigheterna. Rådet tillsatte därför år 1946 en särskild kommission för att utarbeta ett förslag till allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna (människorättskommissionen). Förslaget som utarbetats av en särskild redaktionskommitté godkändes av generalförsamlingen år 1948.

Den särskilda minoritetsproblematik som är knuten till urbefolkningsfrågorna behandlas i dag av en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor varom mer i det följande (7.7). Arbetsgruppen är knuten till underkommissionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter (nedan kallad underkommissionen). Underkommissionen är i sin tur underordnad människorättskommissionen.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna består av 30 artiklar som framställs som gemensamma riktlinjer för alla folk och alla nationer. Artiklarna skall befordra respekten för de uppräknade fri- och rättigheterna. Genom framstegsfrämjande inhemska och internationella åtgärder skall deras allmänna och fullständiga erkännande och tillämpning säkerställas såväl

Skyddet efter andra världskriget 105

bland folken i medlemsstaterna som bland folken i områden under deras överhöghet. Även om hänsyn främst tas till de enskilda människornas förhållanden, beaktas även intressen som kan hävdas av grupper av individer, t.ex. i artikel 20 som gäller föreningsfriheten.

Vad gäller skyddet för minoriteter kan sägas att artikel 22 har viss relevans, även om begreppet minoritet ej omnämns i artikeln. Den brukar anges som ett paraplystadgande som ger en allmän inledning till de följande artiklarna om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter:

Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som äro oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser.

Den ovannämnda redaktionskommittén föreslog en artikel 25 om minoritetsskydd av följande lydelse

I stater, där ett väsentligt antal människor lever vid sidan av befolkningens majoritet och skiljer sig från denna i fråga om ras, språk eller religion, skall personer som tillhör sådana etniska, språkliga eller religiösa minoriteter ha rätt att i den mån det är förenligt med allmän ordning upprätta och vidmakthålla sina skolor och kulturella eller religiösa institutioner och att använda sitt språk i pressen, inför offentligheten och hos domstolar och andra statliga myndigheter.

Det är intressant att jämföra den föreslagna artikeln med artikel 27 i konventionen år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter, varom mer i det följande (6.7). Artiklarna har påtagliga likheter men också väsentliga olikheter, främst genom att artikel 27 saknar de preciseringar av kulturyttringarna som finns i den föreslagna artikeln. FN:s generalförsamling beslöt att inte ha någon artikel om minoritetsskydd i förklaringen, trots förslag härom från Danmark, Jugoslavien och Sovjetunionen. §§“TKtEt_efter SOU 1975:99, samerna i Sverige, s. 62.

106 Skyddet ... efter andra världskriget

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är inte ett för staterna juridiskt bindande instrument. Detta hindrar emellertid inte att förklaringen har stor betydelse som uttryck för en världsopinion och som en moralisk måttstock för de enskilda staterna.

Det var redan från början klart att arbetet inte var avslutat i och med antagandet av förklaringen. Avsikten var att man också skulle ta fram en konvention. I själva verket påbörjades konventionsarbetet redan innan förklaringen antagits. Så småningom kom man fram till att det lämpligaste var att föreslå två konventioner. Dessa konventioner, om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter resp. om medborgerliga och politiska rättigheter antogs först år 1966, dvs. 18 år efter förklaringen. Konventionerna behandlas nedan i avsnitt 6.6. Vissa andra i sammanhanget betydelsefulla konventioner som antagits dessförinnan skall också behandlas.

6.2 Konventionen angående folkmord

Tillkomsten av 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord skall naturligtvis ses mot bakgrund av Nazitysklands övergrepp mot judar och andra minoriteter. Genom konventionen förpliktar staterna sig att bestraffa åtgärder av underordnade myndigheter, organisationer och enskilda som innebär utrotande av nationella etniska eller religiösa grupper. Detta gäller även förberedelse eller medverkan till sådana åtgärder.

Under förarbetena till konventionen framkom även förslag om att det i konventionen skulle tas in bestämmelser mot s.k. kulturellt folkmord, varmed avsågs utplånandet av en folkgrupps kulturella särart genom förintandet av gruppens bibliotek och historiska minnesmärken etc. Någon bestämmelse om kulturellt folkmord kom emellertid inte att inflyta i konventionen, enligt uppgift på grund av uppfattningen att stadganden av ifrå-

efter andra världskriget 107 Skyddet

borde hänföras till en särskild konvengavarande slag

tion angående skydd för minoriteter.26

artikel 2 i konventionen förstås med folkmord Enligt ett antal som förövats i envar av upptagna gärningar att helt eller delvis förinta en nationell, etavsikt nisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Exempel i artikeln är att döda medlemmar av på sådana gärningar och att medlemmar av gruppen svår gruppen tillfoga eller själslig skada. kroppslig

konventionen den 30 december 1949. Sverige undertecknade den 9 maj 1952 (jämför prop. 1952:71) Den ratificerades och ledde till en om straff för folkmord (1964:169). lag ratifikation nämns samerna som I propositionen angående som är en gång etniskt och rasexempel på en grupp på mässigt bestämbar.

6.3 ILO-konventionen (K 107)

Labour (ILO) arbete medur- International Organizations som en uppföljning av Natiobefolkningsfrågor började bestämmelser om skydd för urnernas förbunds generella ovan avsnitt 5.6). Man ägnade sig befolkningar (jämför åt rörande arbetare från ursprungligen särskilt frågor Efter andra världskriget utvidgades urbefolkningar. med dessa och fick en mer allmän ILO:s arbete frågor karaktär. Orsaken härtill var, har det sagts, FN:s pas- ILO en expertkommission som utforsivitet. upprättade made konventionsförslag m.m.

sammanträde år 1957 antogs en konvention Vid ILO:s 107) och en rekommendation (nr 104) angående skydd (K av infödda och andra stammar eller för och integration förhållanden levande folkgrupper i självi stamliknande bil. 2). De svenska regerings- och styrande länder (se röstade därvid för ett antagande, arbetstagarombuden röstade mot konventionen och medan arbetsgivarombudet nedlade sin röst beträffande rekommendationen. I propo-

26 Samerettsutvalget s. 235.

108 Skyddet ... efter andra världskriget

sition (1958:46) med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av ILO:s allmänna konferens år 1957 fattade beslut ansåg chefen för socialdepartementet att konventionen inte borde ratificeras av Sverige och att inte heller rekommendationen borde föranleda någon åtgärd. Riksdagen följde förslaget.

6.3.1 Konventionens innehåll

Konventionen innehåller 37 artiklar och är indelad i åtta delar. Inledningsvis fastslås att det primära ansvaret för att samordnade och systematiska program genomförs till skydd för ifrågavarande folkgrupper och deras fortskridande integration i resp. länders liv skall åvila regeringarna. I artikel 3 poängteras särskilt att de speciella skyddsåtgärder som kan bli nödvändiga inte används som medel för att upprätthålla segregation samt att de skall bestå endast så länge behov av speciellt skydd föreligger. Detta kan nog anses innebära att den grundläggande tanken i konventionen är att urbefolkningens materiella välstånd skall främjas men att minoriteten eller urbefolkningen på sikt skall assimileras med majoriteten, även om konventionen tar avstånd från konstlad assimilation (se artikel 2 p. 2 c).

Att det faktiskt är fråga om assimilation framgår också av artikel 7.2 enligt vilken den etniska gruppen skall tillåtas bibehålla sina egna sedvänjor och institutioner så länge de inte är oförenliga med målsättningarna för integrationsprogrammet. Av artikel 23 framgår vidare att barnen visserligen skall bibringas undervisning på sitt modersmål, men åtgärder skall vidtas för en successiv övergång till officiellt språk. Det sägs dock att lämpliga åtgärder i mån av möjlighet skall vidtas i syfte att bevara modersmålet.

Konventionen och rekommendationen innehåller emellertid ett flertal regler som borde innebära ett reellt skydd för urbefolkningar och ett minoritetsskydd. Hantverk och

Skyddet ..L efter andra världskriget 109

landsbygdsindustri skall uppmuntras både som en faktor i urbefolkningarnas ekonomiska utveckling och som ett medel att bevara deras kulturella arv och konstnärliga värden (artikel 18). Regeringarna skall sträva efter samverkan med urbefolkningen och deras representanter. Urbefolkningen skall beredas tillfälle att utveckla sitt initiativ. Regeringen.skall vidare med alla till buds stående medel stimulera utvecklingen av medborgerliga friheter inom dessa folkgrupper och upprättandet av valda institutioner eller medverkan i sådana institutioner. Åtgärder skall inriktas på att främja den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen etc.

När det gäller äganderätten till marken finns ett mycket påtagligt skydd för urbefolkningen. I artikel 11 stadgas att medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper skall tillerkännas kollektiv eller individuell äganderätt till den jord som dessa folkgrupper traditionellt nyttja. (Citatet är den officiella svenska översättningen i prop. 1958:46. I den engelska originaltexten används uttrycket occupie.) Det är här fråga om fullständig äganderätt i modern rättslig mening. Det är dock något osäkert i vilken grad nomadiserande folks periodiska bruk täcks av bestämmelserna. Det har hävdats (NOU 1980:53 Vern av urbefolkninger) att nomadiserande folk enligt konventionen har samma rättigheter beträffande de markområden som utgör centrum i de periodiska flyttningarna och till vilka gruppen sedvanemässigt återkommer. Andra, t.ex. norska utrikesdepartementet, har gjort gällande att då uttrycket occupie inte borde översättas med nyttja utan närmast med besitte så kan nomadiserande grupper med sin mindre fasta anknytning till marken knappast falla in under konventionens bestämmelser i detta avseende. Det är emellertid klart enligt konventionen att jordbruk och skogsbruk med utgångspunkt i fast bosättning skall kunna grunda äganderätt. Rättigheterna kan därvid också omfatta t.ex. fiske om det rör sig om ett tillräckligt exklusivt utnyttjande.

110 Skyddet ... efter andra världskriget

I avvaktan på att målen för en bosättningspolitik uppnås för grupper som delvis lever som nomader, bör det upprättas zoner inom vilka sådana gruppers boskap kan beta utan hinder (rekommendationen, avsnitt 2). Skydd för nomadiska folks kultur och samhällsliv saknas praktiskt taget i konventionen. Utgångspunkten i denna tycks vara att nomadismen skall försvinna.

Den dåvarande svenska delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrade sig över konventionen och rekommendationen och uttalade att då dessa instrument torde sakna omedelbart intresse för Sveriges vidkommande, det inte torde kunna ifrågakomma för vårt land att förverkliga konventionens innehåll eller rekommendationens anvisningar genom lagstiftning eller på annat sätt. Departementschefen anslöt sig i den tidigare nämnda propositionen (1958:46) till denna motivering.

6.3.2 Konventionens betydelse

Endast 27 stater varav 14 latinamerikanska har ratificerat denna ILO-konvention. Inget av de nordiska länderna har gjort det. samerna i Sverige har i dag inte något krav på att konventionen skall ratificeras.

Konventionen var inte någon fullständig nyskapelse år 1957. Tvärtom framstod den som en sammanfattning av ett omfattande material som ILO samlat in bl.a. på s.k. regionalkonferenser sedan år 1926. Arbetet byggde på bl.a. artikel 23 b i Nationernas förbundspakten och på äldre kolonialrätt (se ovan kap. 5).

ILO-konventionen antogs för mer än 25 år sedan. Sedan dess har stora förändringar skett i urbefolkningarnas situation och i synen på urbefolkningarna. Inom ILO överväger man därför en revision av konventionen.

Skyddet ... efter andra världskriget 111

6.4 UNESCO-konventionen angående diskriminering i

utbildningen

UNESCO antog år 1960 en konventionmotdiskriminering L utbildningen (se bil. 3). Sverige anslöt sig till konventionen år 1967 (jämför prop. 1967:36).

I konventionen förbjuds diskriminering, dvs. varje åtskillnad, uteslutning, begränsning eller fördel på av ras, färg, kön, språk, religion, m.m. Det är grund emellertid tillåtet att inrätta undervisningssystem och läroanstalter på religiösa eller språkliga grunder om deltagandet är frivilligt och undervisningen håller fastställda studiekrav.

Det är enligt konventionen väsentligt att respektera föräldrars frihet att välja sådan alternativ undervisning för sina barn.

Det är vidare, enligt artikel 5 moment 1 p. c:

väsentligt att tillerkänna medlemmar av nationella minoriteter rätt att bedriva egen undervisningsverksaminnefattande upprätthållande av skolor samt, behet, roende på varje stats undervisningspolitik, användning av eller undervisning i deras eget språk, förutsatt emellertid 1. att denna rätt inte utövas på ett sätt, som hindrar medlemmarna av dessa minoriteter från att förstå kulturen och språket hos samhället som helhet eller från att delta i dess verksamhet, eller som sätter _den nationella suveräniteten i fara, . 2. att undervisningens nivå inte är lägre än den allmänna nivå som fastställts eller godkänts av vederbörande myndigheter; samt 3. att sådan skolgång är frivillig.

I denna bestämmelse ligger ett skydd för minoriteter. samma artikels moment 2 förbinder sig staterna Enligt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa av de principer som uppställts i moment tillämpningen 1. Detta tyder på en indirekt skyldighet för staterna att ställa medel till förfogande även om detta inte ut-

Skyddet efter andra världskriget

tryckligen är stadgat.27 Även i kravet att alla medbor-

gare en kvalitetsmässigt likvärdig utbildning

en .Mi

ligger möjligen skyldighet att förse minoritetens _ J_ skolor med erforderliga medel för att minimistandarden _i_ __ skall upprätthâllas.

Slutsatsen är att minoritetsgrupper konventioenligt nen kan inrätta egna skolor och också ha rätt möjligen till stöd från de samma offentliga myndigheterna på grunder som gäller för andra skolor.

Konventionen ålägger staterna att till UNESCO:s generalkonferens rapportera om de åtgärder som företagits för konventionens tillämpning. andra om Några regler kontroll av att staterna sina uppfyller förpliktelser finns inte.

6.5 Konventionen (1965) om avskaffande av alla former av rasdiskriminering

FN:s generalförsamling antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av (Rasrasdiskriminering diskrimineringskonventionen, se bil. 4). Konventionen lades fram för undertecknande år 1966. ratifi- Sverige cerade konventionen år 1971 (jämför prop. 1970:87).

I ingressen till konventionen flera deklaraåberopas tioner och konventioner däribland konventionen (1960) angående diskriminering inom undervisningen.

Sveriges ratificering av konventionen ledde till ändringar i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken. Diskrimineringsutredningen har i ett år 1983 avgivet betänkande föreslagit en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet (SOU 1983:18), varvid konventionen åberopats som ett skäl för ny lagstiftning.

Enligt konventionens artikel 1.1 avses med rasdiskriminering: 27 Jämför Gustaf Petrén, Minoriteternas rättsställning i Sverige; ur David Schwarz, Identitet och Minoritet (Uppsala 1976) s. 35.

, Skyddet ... efter andra världskriget 113

varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.

Konventionen är alltså avsedd att täcka de flesta samhällsområden. Det råder ingen tvekan om att samerna i egenskap av inhemsk minoritet omfattas av samtliga bestämmelser i konventionen. Däremot finns i vissa fall en osäkerhet om i vad mån konventionen tar sikte på minoriteter av utländsk härstamning. Denna problematik behandlas emellertid inte här.

Konventionens centrala bestämmelser finns i artiklarna 4 och 5 vilka innehåller entydiga förpliktelser för konventionsstaterna.

Artikel 4 riktar sig mot all propaganda och alla organisationer som grundar sig på uppfattningar eller teorier att.någon ras eller persongrupp med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat eller diskriminering i någon form.

Artikel 5 består av en rättighetskatalog och föreskriver att envar skall utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung tillförsäkras likhet inför lagen, särskilt i fråga om de i artikeln angivna rättigheterna. I artikeln uppräknas ett stort antal politiska, medborgerliga, ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter, t.ex. rätten till bostad, arbete och rättvisa arbetsvillkor.

Varje konventionsstat skall bedöma vilka medel som skall användas för att genomföra bestämmelserna i konventionen. Staten är skyldig att vidta lagstiftningsåtgärder endast närde faktiska omständigheterna i landet i fråga gör det nödvändigt.

114 Skyddet ... efter andra världskriget

I enlighet med bestämmelserna i konventionen har en ständig kommitté för avskaffande av rasdiskriminering

upprättats av konventionsstaterna. Rasdiskriminerings-

kommittén skall tillställas rapporter från konventionsstaterna om vilka åtgärder som vidtagits för konventionsbestämmelsernas efterlevnad. Staterna kan vidare anmäla varandra för kommittén i fall av överträdelse mot konventionen. Konventionsstat kan förklara att den erkänner kommitténs behörighet att motta klagomål från enskilda personer inom den staten. Sverige har avgett en sådan förklaring (jämför prop. 1971:125).

Även om det huvudsakliga ändamålet med konventionen är att förhindra diskriminering åläggs staterna på vissa punkter en skyldighet till positiv särbehandling. Sålunda sägs i artikel 2.2 att konventionsstaterna, när omständigheterna föranleder därtill, skall vidtaga särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska,

kulturella och andra områden för att åstadkomma till-

fredsställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och lika berättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Den positiva särbehandlingen enligt konventionen kan upphöra först när syftet med åtgärden uppnåtts:

Dessa åtgärder får i intet fall leda till att olikvärdiga eller skilda rättigheter upprätthålles för olika rasgrupper sedan syftet med åtgärderna uppnåtts.

Konventionen syftar till lika behandling av olika etniska grupper. En stat kan alltså tänkas bryta mot konventionen om stödet till en minoritet leder till ett

överläge för denna gentemot majoritetsbefolkningen el-

ler innebär en orättvis behandling av majoritetsbefolkningen.

Det är säkert omöjligt att finna några generella svar på frågan var gränsen uppåt för den positiva särbehandlingen går. Det är ju helt klart att stödet till en

Skyddet ... efter andra världskriget 115

minoritet måste differentieras för skilda områden av

samhällslivet. Det bör understrykas att om en etnisk

minoritet under en längre tid varit eftersatt som grupp, så torde det krävas relativt omfattande åtgärder innan den kommer i nivå med majoritetsbefolkningens standard i olika avseenden.

av de mänskliga rättigheterna har tveklöst ut- Skyddet vecklats i mot större krav på aktiv omsorg om riktning från statens sida. Detta sammanhänger med medborgarna att ett reellt förutsätter särskilda insatser av skydd samhället. konventionsbestämmelserna måste där- Enligt vid den aktiva omsorgen även komma den etniska minoriteten till del. Ett aktivt stöd från statens sida till en majoritetsgrupp i samhället kan göra det nödvändigt att ge ett motsvarande stöd till en minoritetsgrupp för att uppnå likställdhet. Frågor av detta slag behandlas ofta av rasdiskrimineringskommittén.

Sammanfattningsvis kan det sägas att konventionen skulle kunna åberopas för att få den totala situationen för en etnisk minoritet som samerna i med situatioparitet nen för den befolkningen. Samhällets utbud av övriga måste vara så utformat att det kan tillgonyttigheter dogöras av såväl majoritetsbefolkning som minoritet på lika villkor.

6.6 1966 års FN-konventioner

Som ovan nämnts (6.1) var avsikten redan vid antagandet av om de mänskliga rättigheterna, att en förklaringen konvention i ämnet skulle arbetas fram. En särskild arinom den redaktionskommitté som leddes av Mrs betsgrupp Roosevelt och som var underställd människorättskommissionen hade arbetat med detta sedan år 1947.

Man snart att det skulle möta bl.a. tekniska svåinsåg att samla alla rättigheter i en konvention. De righeter och politiska rättigheterna samlades därmedborgerliga för i en konvention medan de ekonomiska, sociala och

Skyddet efter andra världskriget

kulturella rättigheterna fördes till en annan. Konventionerna antogs år 1966 och ratificerades av Sverige år 1971 (jämför prop. 1971:125) med vissa förbehåll (se bil. 5 och 6).

Med hänsyn till konventionernas gemensamma bakgrund och nära samband finns det skäl att vid tolkningen av bestämmelserna se de båda konventionerna som delar i ett regelverk. Artikel 1 i de båda konventionerna - där om folkens är principen självbestämmanderätt intagen är för övrigt likalydande. Även rasdiskrimineringskonventionen kan i vissa avseenden sägas tillhöra detta regelverk om skydd för de mänskliga rättigheterna, stundom benämnt FN:s människorättskonventioner.

Den enda bestämmelse i 1966 års konventioner som direkt syftar till minoritetsskydd är artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Artikel 27 behandlas nedan i avsnitt 6.7.

Urbefolkningar har fäst stort avseende vid principen om folkens självbestämmanderätt. Principen behandlas i följande avsnitt.

Under behandlingen av verkställighetsbestämmelserna i förslaget till konvention om medborgerliga och politiska rättigheter framlades ett förslag om att konventionen även skulle innehålla en artikel med föreskrifter om individuell besvärsrätt. Majoriteten var dock inte beredd att godta en sådan artikel men man kunde ena sig om att ta in bestämmelser om individuell besvärsrätt i ett separat, fakultativt protokoll. Sverige har godkänt det fakultativa protokollet samtidigt med konventionen (jämför prop. 1971:125). Besvärsrätten m.m. behandlas i avsnitt 6.6.2.

6.6.1 Principen om folkens självbestämmanderätt

I artikel 1 i 1966 års båda konventioner stadgas:

Skyddet ... efter andra världskriget ”117

1. Alla folk har självbestämmanderätt. Med stöd av denna rätt äger de fritt bestämma sin politiska ställning och fullfölja sin egen utveckling på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena. 2. Alla folk må för sina egna syften fritt förfoga över sina naturrikedomar och naturtillgångar, dock att detta ej må ske till förfång för förpliktelser, som följer av det på principen om det gemensamma intresset grundade internationella samarbetet på det ekonomiska området och den internationella rätten. I intet fall skall ett folk kunna berövas sina egna utkomstmöjligheter. 3. Konventionsstaterna, däribland de stater som har ansvaret för administrationen av icke-självstyrande områden och förvaltarskapsområden, skall medverka till att folkens självbestämmanderätt förverkligas, och de skall respektera denna rätt i överensstämmelse med bestämmelserna i Förenta nationernas stadga.

Artikeln ger uttryck för principen om folkens självbestämmanderätt, vilken kan betraktas som en av huvudprin- 28 0 . . ciperna i folkrätten. For samerna och andra minoriteter och urbefolkningar är det givetvis av största intresse att få fastslaget om de är ett folk i konventionens mening. Som framställningen nedan skall visa är den rådande uppfattningen att så inte är fallet när det gäller folkgrupper som samerna.

Historisk tillbakablick

Idén om en folkens självbestämmanderätt kan ledas tillbaka till upplysningstiden och den amerikanska och franska revolutionens tankar om folksuveräniteten. Det var principer om folkets suveränitet som legitimerade maktutövningen i de konstitutionella författningar som skapades. Respekten för folkviljan blev grundläggande.

Principen om folkens självbestämmanderätt, selfdetermination, blev framförd av president Wilson efter första världskriget. Innebörden av principen var då närmast att inga framtida gränser mellan staterna skulle dras mot den berörda befolkningens vilja. Men den kom också att innebära en utveckling av minoritetsrätten, vilket beskrivits ovan i avsnitt S. Man ville på olika sätt 28 Eek a.a. s. 403.

118 Skyddet ... efter andra världskriget

ställa nationella gruppers intressen i förgrunden, genom gränsdragningar, nya statsbildningar eller särskilda minoritetstraktater. Exempel pá sådana nya statsbildningar är de baltiska staterna, Finland och Tjeckoslovakien. Principen var framförd som allmän men i praktiken var det närmast fråga om att de besegrade staterna, Tyskland, Österrike-Ungern, Sovjetunionen och Turkiet, fick gå med på att nationella grupper som funnits under deras herradöme skulle få frihet och självbestämmande. Segrarmakterna gjorde inga motsvarande åtaganden. Det var således inte fråga om någon folkrättslig regel. Principen om folkens självbestämmanderätt prövades bl.a. i samband med Ålandsfrågan. I rapporten från den juristkommission som år 1920 bedömde tvisten mellan Finland och Sverige om Ålandsöarna uttalas bl.a. att positiv internationell rätt inte tillerkänner folkgrupper (national groups as such) någon rätt att genom viljeförklaring skilja sig från den stat de tillhör, lika lite som den tillerkänner andra stater någon rätt att påfordra ett sådant avskiljande.

FN och principen om folkens självbestämmanderätt

I FN-stadgans artikel 1.2 sägs det att FN:s ändamål är att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt samt vidtaga andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden.

Även i andra artiklar talas om folkens självbestämmanderätt i liknande formuleringar.

Det har sagts att principen om folkens självbestämmanderätt genom sådana formuleringar blev ett medel för att stärka världsfreden och staternas territoriella integritet. Det var således uteslutet att den kunde åberopas för uppdelning av bestående stater. I så måtto blev tolkningen ett avståndstagande från den tolkning

Skyddet ... efter andra världskriget 119

president Wilson presenterat efter första världskriget. Principen kom så småningom att ges även annat innehåll.

Principen kom även fortsättningsvis att användas för politiska syften. Av öststaterna blev principen utvecklad till en rätt för kolonialiserade länder att få sin frihet. Det var dock inte fråga om att ge en sådan rätt till etniska minoriteter inom bestående staters gränser. Detta är viktigt att hålla i minnet när betydelsen av artikel 27 i konventionen(1966) om medborgerliga och politiska rättigheter skall bedömas - varom mer i det följande (6.7). Östländernas tolkning av principen stöddes av länderna från tredje världen.

För västländerna sammanhängde principen om folkens självbestämmanderätt främst med skyddet av de mänskliga rättigheterna. Detta innebar t.ex. att rätten till demokrati skulle säkerställas. Principen om folkens självbestämmanderätt kom emellertid att i första hand bli ett argument för avkolonialiseringen. Detta kom till uttryck t.ex. i deklarationen år 1960 om kolonialsystemets avskaffande (Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples). Att det inte var fråga om någon frigörelseprocess utöver avkolonialiseringen till förmån för särskilda etniska grupper inom kolonin tyder t.ex. 6 § på:

Varje försök som siktar till delvis eller fullständig uppsplittring av den nationella enheten och territoriella integriteten i ett land är oförenligt med syftena och principerna i FN-stadgan. (Any attempt aimed at the partial or total disruption of the national unity and the territorial integrity of a country is incompatible with the purposes and principles of the Charter of the United Nations.)

När en ny stat har tillskapats eller har uppnått oavhängighet tillåts således ingen ytterligare rätt till statsbildning för en särskild folkgrupp.

120 Skyddet ... efter andra världskriget sou 1986:36.

1966 års konventioner igen

Av vad som sålunda föregick artikel 1 i 1966 års konventioner tycks alltså framgå att den inte var avsedd att användas på minoriteter inom en etablerad nationalstat. Det fanns ett förslag från Sovjetunionen som innebar att artikeln skulle ge ett skydd för minoriteter, men detta förkastades bl.a. med hänvisning till att minoriteternas rättigheter behandlades i annat sam- 29 manhang. Vissa författare har dock hävdat att någon form av självbestämmanderätt faktiskt tillkommer urbe- «fo1kningen. 30 Enligt samerettsutvalget ger materialet emellertid inte stöd för antagandet att artikel 1 kan åberopas ens för en mer begränsad form av inre självstyrelse för etniska minoriteter. Konventionen skall enligt samerettsutvalget läsas så att de etniska grupper som inte erkänts som folk enligt artikel 1 ges ett skydd i artikel 27, varom mer i det följande.

En etnisk minoritet kan alltså, enligt samerettsutvalget, inte anses vara ett folk i konventionens mening. Detta gäller oavsett om minoriteten själv anser sig vara ett folk och faktiskt betraktas som ett folk i andra sammanhang. Samerettsutvalget har också tagit upp slutakten från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa av år 1975, det s.k. Detta avtal går en-

1 Helsingforsavtalet. ligt utvalget inte längre än FN-konventionerna år 1966 när det folkens rätt till

i

gäller självbestämmande.

om Grönlands

1 De danska sakkunniga angående frågan självständighet har_uttalat att reglerna om självbe-

stämmanderätt är tillämpliga inom områden som är geografiskt åtskilda från moderlandet när den övervägande 29 Jämför t.ex. Bennet a.a., och Cobo, Study of the problem of dicrimination against indigenous populations a.a. 30 Samerettsutvalget s. 262.

v,..~—;.a-wy-.-g-p.

... efter andra världskriget 121 Skyddet —.-—

delen av befolkningen där tillhör en annan kultur än den som är rådande i moderlandet. Detta är ju fallet för Grönlands vidkommande. Att Grönland intill år 1953 koloni är - som de danska sakkunhade status som dansk niga hävdade - ett moment som särskilt talar för att man skall anse den grönländska befolkningen som ett folk i de två FN-konventionernas mening.

Det mesta talar för att samerna i Sverige som stöd för inte kan åberopa någon av de gälsjälvbestämmanderätt lande utformningarna av principen om folfolkrättsliga kens Detta hindrar emellertid inte självbestämmanderätt. att i och för sig kan få betydelse på ett inprincipen direkt sätt. Som redovisas i ett följande avsnitt har när räckvidden av arti- (6.7.5) principen betydelse kel 27 skall bestämmas.

Här bör också nämnas att principen om folkens självbestämmanderätt av urbefolkningarna i deras aråberopas bete med en särskild urbefolkningskonvention. Detta behandlas i kap. 7.

6.6.2 Människorättskommittén

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som ovan nämnts om ett kontrollorgan som upptar regler skall efterlevnaden av bestämmelserna i kongarantera ventionen. Denna kontrollfunktion utövas av människorättskommittén (Human rights committee). Människorättskommittén skall inte förväxlas med människorättskommissionen (Commission on Human rights), som är det organ under FN:s ekonomiska och sociala råd som bl.a. arbetat fram om de mänskliga rättigheterna och 1966 förklaringen års FN-konventioner (jämför avsnitt 6.1).

Människorättskommittén är ett övervakningsorgan som består av 18 medlemmar. Konventionsstaterna skall på begäran till kommittén. Rapporterna skall reavge rapporter dovisa de som staterna vidtagit för att genomåtgärder föra de i konventionen inskrivna rättigheterna. De skall

\

122 Skyddet ... efter andra världskriget

också redovisa de som gjorts i framsteg fråga om åtnjutandet av dessa rättigheter.

I konventionen (artikel 41) finns bestämmelser ingående

om förfarandet när en stat anmäler att en annan inte

efterlever bestämmelserna i konventionen. Människorättskommittén är behörig att motta och pröva sådana anmälningar endast om vederbörande stat avgett förklaring att kommittén har en sådan behörighet. har av- Sverige gett en sådan förklaring.

Stater som biträtt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kan ocksâ, som ovan nämnts, biträda ett s.k. fakultativt protokoll. I detta erkänns människorättskommitténs behörighet att motta och pröva framställningar från enskilda personer som påstår ha sig blivit utsatta för kränkningar av av de i konvennågon tionen angivna rättigheterna. Kommittén är endast behörig att motta och pröva klagomål mot stater vilka anslutit sig till det fakultativa protokollet, vilket Sverige som tidigare nämnts har gjort.

6.7 Artikel 27

Som ovan nämnts innehåller artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter av år 1966 en regel om skydd för minoriteter.

Artikeln har i den engelska originaltexten följande lydelse:

In those States in which ethnic, or religous linguistic minorities exist, persons belonging to such minorities shall not be denied the right, in with the community other members of their group, to their own cultuenjoy re, to profess and practise their own religion, or to use their own language.

I propositionen (1971:125) angående av bl.a. godkännande denna konvention har artikel 27 översatts på följande sätt:

Skyddet ... efter andra världskriget 123 y

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

I det följande skall vi kort behandla artikelns tillkomsthistoria (6.7.1), vilka grupper som är rättighetsbärare enligt artikeln (6.7.2), vilka rättigheter artikeln ger (6.7.3) samt artikelns kulturbegrepp (6.7.4). Slutligen diskuteras i avsnitt 6.7.5 i vad mån principen om folkens självbestämmanderätt och urbefolkningsrätten kan medföra en utvidgad tolkning av artikeln. Vad frågan närmast gäller är huruvida urbefolkningar kan göra anspråk på ett längre gående skydd för traditionella - ofta sin näringsutövning somju utgör grunden för deras kultur - än etniska minoriteter i övrigt. Huvuddelen av materialet är hämtat från samerettsutvalgets betänkande.

6.7.1 Bakgrunden till artikel 27

FN:s generalförsamling antog år 1950 en resolution angående minoriteternas framtida situation. Enligt resolutionen skulle FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), människorättskommissionen, och underkommissionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter (nedan kallad underkommissionen) utarbeta en rapport om minoritetsproblem. Avsikten var att FN skulle kunna vidta effektiva åtgärder för att beskydda minoriteter.

Inom underkommissionen övervägde man att föreslå en särskild konvention till skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Man bestämde sig emellertid för att föreslå att särskilda bestämmelser om minoriteter skulle inarbetas i det då föreliggande förslaget till människorättskonvention. Som tidigare nämnts blev något sådant konventionsförslag aldrig framlagt. Arbe-

124 Skyddet ... efter andra världskriget

tet ledde i stället fram mot antagande av de två konventionerna från år 1966 (se ovan avsnitt 6.6).

Det förslag till bestämmelse underkommissionen i sin tredje session arbetade fram och som alltså skulle tas in i en människorättskonvention hade följande lydelse:

Etniska, religiösa och språkliga minoriteter skall inte förvägras rätten till att ha sitt eget kulturliv, att ,bekänna sig till och utöva sin religion samt att använda sitt språk.

Som framgår har förslaget - till skillnad från artikel 27 - minoritet som rättssubjekt. Man menade redan i arbetet i underkommissionen emellertid att minoriteten inte kunde vara rättssubjekt och att det var enklare att definiera personer som tillhör minoriteter. För att understryka att det var fråga om en form av grupprättighet lade man till i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp. En diskussion om vem som skall anses som rättighetsbärare enligt artikel 27 förs i nästa avsnitt.

Människorättskommissionen behandlade underkommissionens förslag år 1953. Man ansåg där att det fanns behov av en särskild bestämmelse som skulle tillförsäkra minoriteterna vissa särrättigheter. Man underströk samtidigt att även om man gav särrättigheter till minoriteterna skulle detta inte förhindra att de tillförsäkrades övriga medborgerliga rättigheter.

Chile föreslog att artikeln skulle inledas: I de stater där det finns ... Orsaken härtill var att man önskade att nya invandrargrupper inte skulle kunna åberopa dessa minoritetsregler. Uruguay hade ett förslag av liknande innehåll. Bestämmelsen fick ju också en sådan inledning. Minoritetsgrupper som uppkommit genom de stora folkomflyttningarna på 1900-talet ville man på detta sätt undanta från regeln om skydd för minoriteter.

Skyddet 2.. efter andra världskriget 125

Människorättskommissionens slutliga förslag överensstämmer i allt väsentligt med den slutligt antagna artikel 27 .

6.7.2 Rättighetsbärare enligt artikel 27

Rubriken inrymmer skilda frågeställningar. Hur definieras en minoritet enligt artikel 27? Vilka individer skall anses tillhöra minoriteten? Är det individen eller kollektivet som är rättighetsbärare? Är samerna en minoritet i artikelns mening?

En minoritet enligt artikel 27 skall vara etnisk, religiös eller språklig. Minoritetsformerna är alternativa, inte kumulativa. Om en grupp kan åberopa ett av kriterierna blir den alltså skyddad av bestämmelsen.

I samisk kultur finns visserligen religiösa inslag, men samerna kan knappast anses utgöra en religiös minoritet, varför denna minoritetsform inte behandlas här.

Uttrycket etnisk minoritet har i konventionstexten valts efter ingående diskussioner. Begrepp som förkastades var rasmässig och nationell minoritet. En orsak till att man valde etnisk som kriterium var att det.uppfattadessom ett mer generellt begrepp.

En etnisk grupp definierades i diskrimineringsutredningens betänkande (SOU 1983:18) som en grupp med ofrivilligt medlemskap som har en gemensam kultur och om vilken det finns föreställningar om ett gemensamt ursprung. Definitionen torde såvitt avser objektiva kriterier överensstämma med vad som är internationellt accepterat. Som ovan nämnts är det dock osäkert om invandrarminoriteter kan åberopa artikeln.

Av central är dessutom individens egen subbetydelse jektiva upplevelse av grupptillhörighet. Minoritetskan ju inte pressas på en individ som helst skulskydd le bli assimilerad i samhället. Ett sådant synsätt vilja

Skyddet ... efter andra världskriget

kan dock - om det drivs för långt - inbjuda till assimileringspolitik från samhällets sida.

Det görs ibland gällande att minoritetsskydd enligt artikel 27 skulle vara avhängigt av att samhället godkän-

de gruppens minoritetsstatus.31 Detta torde vara felak-

tigt och för övrigt ologiskt eftersom det leder till ett cirkelresonemang: De som har rätt till skydd mot t.ex. samhällets assimileringspolitik är de som samhället anser skall ha ett sådant skydd mot en sådan politik.

En fråga är om en grupp måste bestå av minst ett visst antal personer för att kunna utgöra en minoritet. Språk ligt sett kan en minoritet naturligtvis vara hur liten som helst, men i juridisk mening finns nog en nedre

gräns. Man har i diskussionerna, bl.a. i Sverige,32 ut-

talat att gruppen måste kunna bära upp en egen kulturell verksamhet och därför rimligen bestå av något tu-

sental personer innan man kan tala om minoritet.

samerna torde uppfylla alla de kriterier som kan uppställas för att en grupp skall anses vara en etnisk minoritet enligt artikel 27. De har en gemensam kultur, gemensamt ursprung och en levande identitetskänsla. De är tillräckligt många för att uppfylla en eventuell minimigräns för en etnisk minoritet. Vidare utgör de en ursprunglig inhemsk minoritet i Sverige.

Samerna utgör också en språklig minoritet. Omfattningen av det samiska språket, dialekter m.m. har behandlats ovan i avsnitt 2.5. Det kan naturligtvis diskuteras huruvida samer som mer eller mindre saknar kunskaper i

samiska omfattas av detta minoritetsbegrepp. Det torde

dock kunna hävdas att den som önskar återuppta sin samiska kulturidentitet bl.a. genom att lära sig och använda språket uppfyller kraven i artikel 27. En omstän- 31 Jämför t.ex. invandrarpolitiska kommitténs betänkande SOU 1984:58, Invandrar- och minoritetspolitiken s. 57. 32 Invandrar- och minoritetspolitiken, a.a. s. 13.

x sou 1986:36» Skyddet ... efter andra 127 världskriget

dighet som talar för en sådan ståndpunkt är att det svenska samhällets språkpolitik gjort det svårt för många samer att behålla kunskaperna i samiska.

Det är oklart vilken betydelse det har för samerna att de förutom att vara en etnisk minoritet även en utgör språklig minoritet.

Sandra Lovlace-fallet

Flera frågor om vem som har rättigheter enligt artikel 27 blev belysta i ett fall inför människorättskommittén. Målet gällde huruvida en indiansk kvinna, Sandra Lovlace, som på grund av äktenskap med en icke-indian varit borta från sitt indianreservat i några år, skulle ha rätt att flytta tillbaka när äktenskapet hade upplösts. Enligt kanadensisk lag hade hon mist sin rätt till det vid giftermålet och utflyttningen.

Människorättskommittén uttalade i sitt avgörande (30.7.1981) att eftersom Sandra Lovlace etniskt sett var Maliseet-indian och endast varit borta från sitt reservat i några få år medan äktenskapet bestod, så hade hon rätt att betraktas som tillhörande denna minoritet och att hävda sina rättigheter enligt artikel 27. Frågan var nu hur långt dessa rättigheter räckte.

Människorättskommittén medgav därvid det kunde fin-

att

nas ett behov av att lagstiftningen definierade vilken kategori människor som hade rätt att bo i ett reservat med hänsyn till behovet av ett skydd för naturresurserna och för att upprätthålla gruppens identitet.

Men människorättskommittén ansåg det naturligt att Sandra Lovlace nu önskade återvända till den miljö hon växt upp i eftersom hon kulturellt sett huvudsakligen var knuten till indianstammen. Hon hade rätt till ett kulturliv gemensamt med andra medlemmar i gruppen och detta var omöjligt utanför reservatet då det inte fanns något sådant samfund på andra ställen. Staten Canada hade alltså enligt människorättskommittén brutit mot

Skyddet ... efter andra världskriget

artikel 27 när Sandra Lovlace nekats återflyttning, trots att rätten att uppehålla sig inom reservatet i och för sig icke är skyddad enligt artikeln.

Individuell eller kollektiv rätt

Rättigheten att ha sitt eget kulturliv (enjoy their culture) tillkommer enligt artikel 27 individen i gemenskap med andra medlemmar av gruppen.

Som ovan nämnts (6.7.1) tyder förarbetena närmast på att här är fråga om kollektiva rättigheter. Övriga rättigheter i konventionen är i allmänhet individuella. Undantaget är naturligtvis självbestämmanderätten enligt artikel 1.

Däremot är individen själv klagoberättigad vilket framgår av Lovlace-målet. Sandra Lovlaces rätt att klaga inför människorättskommittén blev inte ifrågasatt. Talerätt över huvud taget förutsätter dock att resp. stat ratificerat det frivilliga tilläggsprotokollet till konventionen (jämför ovan avsnitt 6.6.2).

6.7.3 Rättigheterna enligt artikel 27 --- rätten att --- i Formuleringen skall ej förvägras artikel 27 innebär i grunden att samhället ej kräver att den ifrågavarande minoriteten skall assimileras med samhället utan att den skall lämnas i fred. Detta var en nyhet inom FN:s konventionsarbete. I FN hade målet dittills i första hand varit att söka motverka alla former av och Detta hade diskriminering särbehandling. - inneburit att minoriteterna skulle något hårddraget skyddas genom sättas i en särställning, inte attigtg bli diskriminerade. Som ovan redogjorts för hade man alltså inte godtagit Nationernas förbunds form av minoritetsskydd, att minoriteter positivt skulle sättas i en annan ställning än övriga medborgare för att kunna skydda och bevara sin särart.

Skyddet ... efter andra världskriget 129

Positiv särbehandling

Artikel 27 uppställer alltså ett krav på positiv särbehandling av minoriteter. Enligt samerettsutvalget, som studerat förarbetena till bestämmelsen,är detta selve poenget med regelen. En stat, som har en etnisk minoritet i den mening som avses i artikel 27, uppfyller följaktligen inte sin förpliktelse enligt artikeln genom att bara sörja för likabehandling av medborgarna.

Olika former av positiv särbehandling

Den form av positiv särbehandling som blir följden av att man låter en grupp vara i fred genom att ej förvägra den rätten att ägna sig åt sin kultur etc., skiljer sig i princip från en sådan särbehandling som innebär ett aktivt stöd till minoriteten, genom ekonomiska bidrag e.d. Samerettsutvalget talar här om negativa (passiva) resp. positiva (aktiva) rättigheter.

Hur långt skyddet för minoriteter sträcker sig enligt artikeln och om det innebär att samhället är skyldigt att säkra en minimistandard för minoriteten (positiva rättigheter) och inte endast måste låta minoriteten vara i fred (negativa rättigheter) skall närmare behandlas i det följande. Inledningsvis bör det dock poängteras att det inte är en så alldeles klar skillnad mellan frihet från ingrepp och aktivt stöd. Med hänsyn till de styrmedel i t.ex. skattepolitiken som staterna har till sitt förfogande kan ju frihet från ingrepp innebära just ett aktivt stöd. Det kan kanske också ifrågasättas om rätt till aktivt stöd verkligen i alla sammanhang innefattar ett bättre skydd än rätten att vara i fred.

När bestämmelsen formulerades på 1950-talet var den inte avsedd som annat än ett skydd för minoritetens rätt att leva i fred, ett skydd mot assimilering. Förslag som då framlades och som innebar att regeln skulle ge uttryck för ett krav på samhället till aktiv omsorg blev inte godkända. Ekonomiska bidrag till minoriteten skulle

130 Skyddet ... efter andra världskriget

alltså utgå efter principen om likabehandling av alla medborgare i en stat. Utvecklingen har emellertid visat att minoriteter har behov av ett mer aktivt ekonomiskt stöd om de skall kunna bevara sin kulturella särart. Stödet behöver alltså överstiga vad som erbjuds folkflertalet i samhället. Det finns stöd för uppfattningen att detta är den nu gällande tolkningen.

FN:s underkommissions specielle rapportör Francesco Capotorti skrev år 1979 (Study on the rights of Persons belonging to Ethnic, Religious and Linquistic Minorities) att det inte finns något tvivel om det statliga ansvaret för minoriteter. Enligt Capotorti skulle rätten att ha sitt eget kulturliv bli fullständigt meningslös om staterna inte ger ekonomiskt stöd. En rent passiv hållning från staternas sida skulle faktiskt göra de rättigheter som är fastställda i artikel 27 verkningslösa.

De rapporter som länderna insänder till människorättskommittén tyder också på att en sådan tolkning är den förhärskande. Man tar i rapporterna nämligen upp ekonomiska förhållanden, varvid många stater understryker vilka ekonomiska bidrag som utges för att upprätthålla .minoriteternas kultur.

I sammanhanget är handlingsprogrammet från den första Genevekonferensen för att bekämpa rasism och rasdiskriminering av intresse (1978). Programmet innehåller i p. 7 en uppmaning till staterna att vidta bl.a. ekonomiska åtgärder så att alla människor erhåller rättslig och faktisk jämställdhet och att rasdiskriminering i förhållandet mellan flertalet och minoriteten kan elimineras. Sådana särskilda åtgärder bör enligt handlingsprogrammet inkludera stöd till minoritetsgrupper för att ge dem möjlighet att utveckla sin egen kultur.

Handlingsprogrammet från den andra Genêvekonferensen (1983) innehåller bl.a. följande (p. 32): “Regeringar skall skapa gynnsamma förhållanden och vidta åtgärder

... efter andra

, Skyddet världskriget 131

som kan ge personer, som hör till nationella eller etniska minoriteter inom staten, att möjligheter fritt uttrycka sin egenart och att utveckla sitt utbildningssystem, kultur, språk, traditioner och seder ... I p. 36 uttalas: Medel skall hållas av natiotillgängliga nella myndigheter. Genêvekonferenserna behandlas vidare nedan.

Själva ordalydelsen i artikel 27 och den omständigheten att artikeln inte återfinns i konventionen år 1966 om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter kan visserligen tala emot en tolkning som innebär en skyldighet för staterna att mer aktivt, t.ex. med ekonomiska

medel, stödja minoriteterna. Trots detta får det dock antas att den ändrade till inställningen minoriteterna - som t.ex. kommer till i den uttryck tidigare redogörelsen - medfört att artikel 27 numera - med stöd av en dynamisk - skall tolkningsmetod tolkas så att den innebär en skyldighet för staterna att ge ekonomiska bidrag för att faktiskt skall kunna minoritetsgrupperna ha ett eget kulturliv (enjoy their culture).

Det kan diskuteras hur denna långt skyldighet att utge ekonomiskt stöd sträcker sig. menar Samerettsutvalget att förpliktelsen artikel enligt 27 ålägger staterna att genomföra en av resultatlikhet“ rimelig grad mellan minoritetens och det kulturutveckling övriga samhällets.

Detta skulle innebära att en etnisk minoritet kan kräva dels att till viss grad själv, utan statlig inblandning få råda över sina kulturfrágor (passiva rättigheter), dels att få statligt stöd för att sina kulupprätthålla turaktiviteter (aktiva rättigheter).

Men vad innebär då kultur? uttrycket

6.7.4 Kulturbegreppet i artikel 27

Såväl det engelska culture som det svenska kultur kan uppfattas på två sätt, i en snävare betydelse där

132 ... efter andra världskriget Skyddet

kultur är ett ideellt begrepp, och i en vidare. Det vidare innefattar även förutsättningen för kulbegreppet turen och tar mer sikte på kulturen i dess materiella yttringar som t.ex. i uttrycket kulturlandskap.

AV särskilt intresse i sammanhanget är regeringsformen i 1 kap. 2 § fjärde stycket där grunderna för svensk och minoritetspolitik programmatiskt förinvandringsankrats i grundlagen:

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

till (prop. 1975/76:209)- som I förarbetena stadgandet likheter med artikel 27 - sägs det: Det bör har vissa framhållas att ordet kultur i detta sammanhang skall en vidsträckt Det innefattar sålunda den ges tolkning. som är ett centralt inslag i samernas tradirenskötsel tionella levnadssätt.

i artikel 27 framgår det in- Vad gäller kulturbegreppet av förarbetena till artikeln om man avsett den te direkt vidare eller snävare definitionen. Frågan diskuterades, såvitt bekant, inte.

kan man finna genom vad som uttalats _En viss vägledning i artikel 1.1 i samma konvention. I om kulturbegreppet artikeln sägs bl.a.: Alla folk har självbestämmanderätt. Med stöd av denna rätt äger de fritt bestämma sin politisoch fullfölja sin egen utveckling på de ekonoka-ställning miska, sociala och kulturella områdena.

om folkens har diskuterats Frågan självbestämmanderätt Vad som här närmast är av ini ett annat sammanhang. är hur i denna artikel tolkats. tresse kulturbegreppet

FN:s rapportör i fråga om folkens självbespecielle

stämmanderätt, Critescu, skriver år 198133: Kultur är

av människans kreativa verksamhet materiellt resultatet och bör inte reduceras till att vara en aboch ideellt

33 Efter samerettsutvalget s. 274.

Skyddet ... efter andra världskriget 133

strakt företeelse. Critescu ger således för uttryck det vidare kulturbegreppet när han behandlar artikel 1 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Det finns naturligtvis starka skäl för att kulturbegreppet skall tolkas på samma sätt i hela konventionen.

Ett annat stöd för en vidare tolkning av kulturbegreppet är människorättskommitténs uttalanden med anledning av dess genomgång av staternas såvitt avser rapporter, artikel 27. Där aktualiseras nämligen frågor om minoriteternas materiella villkor för att bevaka sin kultur. Flera gånger har minoriteternas mark- och egendomsrättigheter uppmärksammats.

Även människorättskommitténs avgörande av Lovlace-målet (jämför ovan 6.7.2) kan tolkas så att förutsättningen för kulturutövning - att få vistas inom reservatet skyddas av artikel 27.

6.7.5 Urbefolkningsskyddet

Artikel 27 utgör alltså ett skydd för minoriteter mot åtgärder som skulle innebära att gruppen skulle förvägras rätten att ... ha sitt eget kulturliv, varvid kulturliv även kan tolkas som den materiella basen för kulturen.

Olika minoriteter har olika behov av ett sådant skydd. I denna framställning är det särskilt urbefolkningars och då i samernas - rätt till som är av synnerhet skydd intresse.

Uppfattningen att urbefolkningar har rätt till ett särskilt skydd har en lång tradition, vilken beskrivits ovan i avsnitt 5.1. Under efterkrigstiden har det särskilt kommit till uttryck i ILO-konventionen nr 107 som behandlats i avsnitt 6.3. Man torde kunna tala om en särskild urbefolkningsrätt inom folkrätten. Oavsett hur det förhåller sig härmed måste det omfattande materialet tas i beaktande vid tolkningen av t.ex. artikel 27.

134 Skyddet ... efter andra världskriget SOU 1936:36

För är skyddet av de materiella villurbefolkningarna koren av betydelse för att kunna upprätthålavgörande la kulturen. har, som framgår av av- Urbefolkningar snitt 2 ovan, en särskild nära relation till mark och vatten. Skall kunna överleva som folkurbefolkningar måste de ha ett skydd för sitt markutnyttjande. grupper Att artikel 27 fullt ut uppfyller de önskemål som kan ställas sådant är osannolikt. Det finns pá ett skydd internationellt en ökande förståelse för urbefolkningarnas särskilda behov i detta avseende något som på sikt kan leda till ett förstärkt skydd för urbefolk-

ningar.

Genevekonferenserna

FN:s världskonferenser för att bekämpa rasism och rasi Geneve åren 1978 och 1983 är av intresdiskriminering se även i detta sammanhang.

Vid konferenserna antogs principförklaringar och hand- I 1978 års förklaring finns uttalanden (p. lingsprogram. om att konferensen urbefolkningarnas rätt 21) godkänner till att sin traditionella ekonomiska och upprätthålla kulturella struktur, inkl. sitt eget språk. Konferensen erkänner därvid också att det existerar ett speciellt förhållande mellan urbefolkningarna och deras landområden. Man understryker att dessa områden, de rättigheter knutna till dem och naturresurser inte skall som var fråntas Motsvarande formuleringar finns urbefolkningen. i 1983 års principförklaring (p. 22).

I från de båda konferenserna uttahandlingsprogrammet las att staterna skall erkänna och respektera urbefolkrättigheter. Dessa är (enligt ningarnas grundläggande 1983 års p. 34) att kalla vid sitt rätta namn och att fritt uta) sig trycka sina särdrag, b) att ha officiell status och att skapa egna representativa organisationer, inom sina upprätthålla sin c) att bosättningsområden traditionella ekonomiska struktur och levnadssätt; detta skall inte sätt påverka deras rättigpå något

Skyddet ... efter andra 135 världskriget

heter att delta, fritt och på lika villkor, i den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen av landet, d) att upprätthålla och använda sitt eget språk, där det är möjligt, i förvaltningen och utbildningen, e) att åtnjuta religions- och trosfrihet, f) att ha tillgång till mark och naturresurser, särskilt i ljuset av den grundläggande betydelse som rättigheterna till mark och naturresurser har för deras traditioner och strävanden, 9) att skapa, leda och kontrollera sina egna utbildningssystem. I handlingsprogrammets p. 35 sägs vidare:

Urbefolkningar skall vara fria att sköta sina egna angelägenheter i största möjliga utsträckning och skall konsulteras i alla frågor som rör deras intressen och välfärd, där det är möjligt genom formella konsultationer.

Uttalanden sådana som dessa från Genevekonferenserna har begränsad betydelse när det gäller att bestämma gällande rättsskydd för urbefolkningar inom folkrätten. Handlingsprogram är ej rättsligt bindande för staterna. Det är dock fråga om ett uttryck för staternas vilja och attityder i dag. Uttalandena kan därför - tillsammans med annat material - anses visa på en ändrad och för urbefolkningarna mer gynnsam uppfattning om deras reella behov av skydd. Vid tolkningen av artikel 27 torde det vara ofrånkomligt att ta hänsyn till detta.

Altaälvsmålet m.m.

Omfattningen av skyddet enligt artikel 27 aktualiserades och belystes i den norska Høyesterettsdomen i målet angående reglering av Altaälven. Frågan var om de folkrättsliga regler som Norge var bundet av, t.ex. artikel 27, utgjorde ett hinder mot utbyggnad av vattenkraften. Høyesterett fann därvid att det i detta fall inte var fråga om något brott mot folkrättsliga regler. En förutsättning för att det över huvud taget skulle kunna uppstå någon folkrättslig fråga i ett vattenregleringsmål skulle i vart fall vara att regleringen medförde bastante og meget skadelige ingrep i slike interesser.

136 ... efter andra världskriget Skyddet

De ingrepp som var aktuella i målet var enligt domstolen långt ifrån av denna allvarliga karaktär. Detta innebar att domstolen inte fann anledning att närmare gå in på de folkrättsliga spörsmålen.

Detta rättsfall har uppenbarligen intresse även för svenskt vidkommande. Det finns ingen anledning förmoda att svensk och norsk rätt i detta avseende skulle skilja sig från varandra i någon betydande grad. Av rättsfallet framgår inte vilken omfattning ett ingrepp faktiskt skall ha för att betraktas som mycket omfattande. Uppenbarligen måste det vara betydande. Men man vågar kanske dra slutsatsen att även om ett visst ingrepp i sig inte är av detta allvarliga slag så kan det tillsammans med andra ingrepp få en omfattning som strider mot artikel 27. Det kan därför finnas skäl att ej se isolerat på exploateringar av renbetesmarker, utan i stället sätta in sådana ingrepp i ett större sammanhang. För detta erfordras att beslutsfattande organ har en ordentlig överblick över de samlade konsekvenserna av sin och andra Hur detta skall kunna åstadorgans myndighetsutövning. kommas kommer samerättsutredningen att närmare behandla i ett annat sammanhang.

Några slutsatser om tolkningen

Enligt rådande uppfattning skall konventionsbestämmelser om mänskliga rättigheter tolkas dynamiskt. Härmed avses att sådana bestämmelser i praxis efter hand ges en allt vidare En sådan tolkning kan ge intryck av att tolkning. rättsskyddets tillämpningsområde utvidgats (jämför ovan avsnitt 3.4). Minoritetsskyddet i FN:s människorättskonventioner har enligt vår mening utvecklats på ett sådant sätt.

Det är möjligt, men kanske inte nödvändigt, att hänföra denna utveckling till en viss bestämmelse, artikel 27. Man torde också ha rätt att se de tre FN-konventionerna om mänskliga rättigheter som ett enhetligt verk innefattande visst skydd för minoriteter och urbefolkningar.

Skyddet ... efter andra världskriget 137

en sådan skulle emellertid ar- Även vid tolkningsmetod tikel 27 naturligtvis spela en framträdande roll.

följer en svårighet att Med en dynamisk tolkningsmetod ge den exakta innebörden av minoritetsskyddet.

27 innebär i första hand ett skydd mot ingrepp Artikel från staten mot minoritetens rätt till kulturutövning. staten en till ett aktivt Därutöver åläggs skyldighet ekonomiskt stöd. Det är osäkert hur långt denna skyl-

dighet sträcker sig.

tolkas med stöd av be- Artikel 27 kan på denna punkt i rasdiskrimineringskonventionen, som restämmelserna dovisats ovan (6.5). Dessa bestämmelser innebär enligt

vår mening att ekonomiskt stöd till majoritetsgruppens etc. måste motsvaras av ett stöd till minoritetskultur Bestämmelserna innebär också att de personer kulturen. minoriteten skall få ta del av samhällslivet som tillhör på lika villkor med majoritetsbefolkningen.

talar för att kulturbegreppet i artikel 27 Starka skäl så vitt att det de materiella siuppfattas inbegriper kultur. utgör artikeln även dorna av gruppens Härigenom ett visst för de särskilda behov som urbefolkningskydd har i sin kulturutövning; däribland traditionella arna former av t.ex. samernas renskötsel. näringsutövning, detta sträcker sig är svårt att uttala Hur långt skydd om. Den s.k. urbefolkningsrätten - t.ex. sådan den sig kommit till uttryck vid Genêvekonferenserna (jämför - kan ett moment vid tolkningen av artiovan) utgöra keln.

inte kunna att artikeln ger stöd för Man torde påstå form av reellt självstyre. Frågor om självbestämnågon i konventionen artikel 1. Samemanderätt regleras genom har här hävdat att folkrättsreglerna om rettsutvalget inte skall tolkas så snävt att de anses självbestämmande en minoritets rätt till att upprättutan inflytande på hålla en kulturell identitet.

138 Skyddet ... efter andra världskriget

Vi kan i allt väsentligt ansluta oss till de slutsatser som samerettsutvalget har Det finns kanske dragit. stöd för någon form av kulturell autonomi. Vi är emellertid inte beredda att gå så som vissa författare långt som hävdar att artikel 1 är direkt tillämplig på mino-

riteter och urbefolkningar.34

Sammanfattningsvis vill vi hävda den att uppfattningen den ökande internationella förståelsen för urbefolkningarnas situation kan komma att påverka av artolkningen tikel 27 i en för samerna gynnsam riktning.

6.8 Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna

Europarådet upprättades år 1949 som ett led i ansträngningarna att söka förhindra en av sådana upprepning grova kränkningar av grundläggande fri- och som förättigheter rekommit i Europa under 1930- och 1940-talen. Det inskrevs i Europarådets stadga att det rådet att vidålåg makthålla och vidareutveckla de mänskliga rättigheterna.

År 1950 antog Europarådet den konventionen aneuropeiska gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sverige har ratificerat konventionen år 1952 (jämför prop. 1951:165) samt de fem tilläggsprotokollen till konventionen med vissa förbehåll. Senare har Sverige också ratificerat åtta till tilläggsprotokoll konventionen.

Konventionen (se bil.7 ) innehåller bestämmelser om skydd för de traditionella mänskliga berättigheterna. Någon stämmelse om positiv av minoriteter finns särbehandling inte. Konventionen tar främst sikte enskilda indipå de vidernas skydd mot statsmakten.

Den för medlemmar i minoritetsgrupper bestämviktigaste melsen är artikel 14:

34 Jämför t.ex. Bennett a.a. s. 50.

Skyddet ... efter andra världskriget 139

Åtnjutande av de fri- och rättigheter, som anges i denna konvention skall tryggas utan åtskillnad av något slag såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller annan härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

Artikeln innebär förbud mot diskriminering, något som uttryckligen även gäller en nationell minoritet.

Det mest kända fallet rörande en ifrågasatt diskriminering i strid med artikel 14 är det belgiska språkmålet. I detta mål klagade ett stort antal föräldrar till barn i franskspråkiga familjer, som i allmänhet var bosatta i den flamländska delen av Belgien,över att den belgiska lagstiftningen gjorde det svårt eller omöjligt för dessa barn att erhålla skolundervisning på franska.

I målet konstaterade domstolen för de mänskliga rät-

tigheterna att lagen i åtskilligt hänseendegynnadeden

holländskspråkiga undervisningen i den flamländska regionen på bekostnad av den franskspråkiga. Men domstolenansågatt detta inte var diskriminerande, eftersom var att vidmakthålla den språkliga enheten i den syftet flamländska regionen. Motsvarande bestämmelse till för-V mån för den franskspråkiga undervisningen gällde för övrigt i den vallonska delen av Belgien. Det rörde sig alltså om en olikartad behandling som var grundad på oboch godtagbara skäl och som därför inte var dijektiva skriminerande.

På en punkt ansåg domstolen att det förelåg en diskriminering i strid med artikel 14. De diskriminerande bestämmelserna sex kommuner utanför vilka i

gällde Bryssel,

hänseende erhållit en viss särskild status. Enspråkligt dast barn till föräldrar, som var bosatta i de sex kommunerna fick gå i de franskspråkiga skolorna i dessa kommuner till skillnad från de som fick

holländskspråkiga

motta elever även från andra områden. Detta ansågs vara en diskriminerande åtgärd grundad på språk.

140 Skyddet ... efter andra världskriget

Domstolen uttalade i målet beträffande diskrimineringsbegreppet:

Trots den mycket generella formuleringen i den franska versionen (sans distinction aucune) artikel 14 förbjuder icke varje olikhet i behandlingen vid utövandet av de erkända fri- och rättigheterna ... I överensstämmelse med de principer som kan härledas ur rättstillämpningen i ett stort antal demokratiska stater anser domstolen att likabehandlingsprincipen är kränkt, om åtskillnaden icke har en objektiv och godtagbar grund. Domstolen har även i annat sammanhang framhållit att diskriminering mellan människor föreligger om man kan konstatera dels att en grupp eller kategori människor behandlas annorlunda och mindre förmånligt än en annan grupp: dels att denna olikhet i behandlingen grundas på skäl som inte är godtagbara.

6.9 Traktater till skydd för minoriteter

Stora delar av Nationernas förbunds omfattande minoritetsskyddssystem överlevde inte förbundet. Men även efter andra världskriget tillkom flera traktater till skydd för minoriteter. En viktig skillnad mellan dessa traktater och de som tillkommit under NF-tiden var att traktaterna efter andra världskriget inte gavs någon överordnad internationell garanti.

Ett avtal som slöts år 1946 i Paris mellan Italien och Österrike ger visst skydd åt den tyskspråkiga befolkningen i Sydtyrolen. Den tyskspråkiga etniska, kulturella och ekonomiska utvecklingen skall skyddas enligt traktaten. Som exempel anförs i avtalet undervisning i det tyska modersmålet i primär- och sekundärskola, likställighet mellan tyska och italienska språken inför myndigheterna, lika rätt till anställning i offentlig tjänst, rätt att återförtyska familjenamn som tidigare italieniserats samt en viss lokal autonomi i om fråga lagstiftning och förvaltning.

I det avtal som år 1954 ingicks mellan Förenta staterna, Italien, Jugoslavien och Storbritannien om det tidigare

sou 1986:36 Skyddet efter andra världskriget 141

fria området Trieste ingår också bestämmelser till skydd för debefolkningsgrupper som efter områdets delning lever under en främmande regim.

Ett annat exempel är de förklaringar som Förbundsrepubliken Tyskland och Danmark avgav år 1955 och som innebar åtaganden om skydd för den danska minoriteten i Schleswig-Holstein resp. den tyska i Sønderjylland. Här tillförsäkras minoriteterna representation i lokala politiska organ, rätt till egna tidningar, kulturinstitutioner, skolor och radioutsändningar.

I samtliga dessa fall har det varit fråga om minoritetsskydd som förutsätter att förpliktade stater lojalt följer vad de påtagit sig men inte om en internationell garanti av minoriteternas ställning. Traktaterna har trots detta i allmänhet visat sig livsdugliga och har härigenom bidragit till ett generellt sett stärkt minoritetsskydd.

7 PÅGÅENDE ARBETE MED URBEFOLKNINGSFRÅGOR

Arbetet med urbefolkningsfrågor pågår på både ett internationellt och ett nationellt plan. Förutom de internationella organen som FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor och ILO är även urbefolkningarnas egna internationella sammanslutningar av intresse. Till de sistnämnda hör World Council of Indigenous Peoples (WCIP), Världsrådet för urbefolkningar, till vilket de svenska samerna är anslutna genom nordiska samerådet.

Det nationella arbetet med urbefolkningsfrågor i olika länder har ingen direkt betydelse för samernas folkrättsliga ställning. Indirekt kan det emellertid ha betydelse t.ex. genom att påverkaarbetetinom de internationella organen. Dessutom kan i vissa fall nationella lösningar på urbefolkningsfrågor anses beskriva gällande folkrätt. Som nämnts ovan (avsnitt 3.2) är ju allmänna, av de civiliserade folken erkända rättsgrundsatser en folkrättslig rättskälla enligt stadgan för den Internationella domstolen i Haag.

I detta avsnitt skall vi ta upp urbefolkningarnas situation i några länder, USA, Canada, Grönland, Australien och Nya Zeeland. Vi skall också redogöra något för nordiskt samarbete i samefrågor m.m. Vidare behandlas FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor och WCIP. Delar av materialet är hämtat från samerettsutvalgets betänkande.

144 Pågående arbete ...

7.1 Indianerna i USA

USA:s urbefolkningar uppgår till ca 1 miljon personer varav ungefär hälften lever i s.k. Indian Counties.

Politiken gentemot indianerna under de sista 100 åren kan indelas i Perioden 1870 - 1930 fyra epoker. präglades av en assimileringspolitik. Den följdes av en reor- 1930 - 1945 då bl.a. en Indian ganisationsperiod lag, Reorganization Act, antogs med avsikten att garantera indianstammarna fullständigt ekonomiskt oberoende och självstyrelse, self-determination. Den tredje perioden, 1945 - 1960 innebar en till återgång assimileringspolitiken, termination policy. Från Johnsons och Nixons presidentperioder på 1960-talet har man åter inriktat politiken mot self-determination för indianerna.

USA har traditionellt behandlat indianerna som självständiga motparter och har därför som ovan nämnts (avsnitt 5.2) ingått ett stort antal traktater med dem enligt vilka USA övertagit överhögheten. Samtidigt behöll

emellertid indianerna sin rätt till självstyre. Denna

,rätt kan begränsas genom kongressbeslut.

I dag omfattar urbefolkningarnas rätt till självstyre en rätt till egna lagstiftande församlingar, egna domstolar och beskattningsrätt. Rättigheterna utnyttjas inte inom alla områden.

Förhållandet mellan indianstammarna och delstaterna präglas generellt sett av motsättningar på en rad olika områden. Det kan gälla rätten till naturresurser, jaktochfiske men också frågor om jurisdiktion och beskattning.

På federal nivå är det kanske främst högsta domstolen som traditionellt gett ett skydd för indianernas rättigheter. En domare vid högsta domstolen, John Marshall, gjorde på 1830-talet uttalanden är av besom alltjämt tydelse. Kortfattat beskrivet ansåg Marshall att indiana stammarna var folkrättssubjekt med obestridd rätt till

SOU 1936,36 Pågående arbete ... 145

den mark de besitter. Men de var för den skull inte oavhängiga nationer utan stod under USA:s beskydd som en omyndig till sin förmyndare (guardianship, jämför ovan 5.6).

Urbefolkningarnas rättigheter till mark och vatten varierar mellan olika delar av landet. Det vanligaste är att urbefolkningarna har en kollektiv äganderätt som står under statlig förvaltning. Detta är en följd av principen om trusteeship som omnämnts ovan (avsnitt 5.6). En del mark är också individuellt ägd.

Även rätten att utnyttja naturresurserna varierar och är för övrigt ett av de stora stridsämnena i dagens indianpolitik. Allmänt kan sägas att betydande rättigheter tillkommer urbefolkningen, som ofta har ensamrätt eller förstahandsrätt till skogsavverkning, jakt, fiske, vattenkraft, utvinning av mineral och olja m.m. inom sina områden.

I Alaska är förhållandet mellan den vita majoriteten, ca 80 %, och urbefolkningarna, ca 70 000 personer, annorlunda. Främst beror detta på att några traktater inte ingåtts med urbefolkningarna där. Urbefolkningarna i Alaska är förutom indianerna även inuiter och aleuter. Sedan år 1971 gäller en särskild lagstiftning, the Alaska Native Claims Settlement Act of 1971 (ANCSA), vilken innebär att urbefolkningar skall få äganderätt till ca 11 % av Alaskas yta jämte ekonomisk kompensation. Lagen har kritiserats för många oklarheter, bl.a. vad gäller rätten till jakt och fiske utanför de områden som tilldelats urbefolkningen. Effekterna av lagen utvärderas för närvarande av en särskild kommitté, Alaska Native Review Comission.

7.2 Indianer och inuiter i Canada

I Canada finns ca 320 000 indianer, av vilka 230 000 bor i reservat, samt 25 000 inuiter. Reservaten representerar ca 2,7 miljoner hektar mark söder om sextionde

146 Pågående arbete ... SOQ 1986:35

breddgraden. Formellt tillhör denna mark kronan och administreras av ministern för indianfrågor. I praktiken har indianstammarna stort inflytande över besluten. Urbefolkningarna har också tillgång till statens marker norr och söder om reservaten för jakt och fiske.

I nordligaste Canada finns ca 25 000 inuiter. Denna folkgrupp är ofta i majoritet i sina samhällen. Till de kanadensiska urbefolkningarna räknas också métis som är av blandras. Det är mycket osäkert hur många som räknar sig till métis-folket. Själva uppskattar de antalet till ca 1 miljon.

Urbefolkningarnas rättigheter är aktuella i Canada. Enligt gällande rättsuppfattning erkänns urbefolkningarnas äganderätt till de områden som de nu besitter och brukar. I samband med att en ny grundlag antogs år 1982 har frågor om urbefolkningarnas situation grundligt diskuterats.

I den nya grundlagen erkänns förekomsten av speciella rättigheter för urbefolkningarna. Dessa rättigheter skall närmare definieras vid konstitutionella konferenser .

Den första konferensen hölls i mars 1983 vilket ledde till ett tillägg (amendment) tillgrundlagen år 1984. Urskall enligt tillägget konsulteras innan

befolkningarna

grundlagsfrågor som rör dem genomförs. Till den andra konferensen som ännu inte lett till några resultat lämnades år 1984 ett lagförslag från regeringen om bl.a. formerna för självstyrelse för urbefolkningarna och om skydd för urbefolkningarnas kultur och språk (Bill C-52, Indian Self-Government Act).

Vid sidan av dessa konstitutionellafrågor har urbefolkningsfrågor bl.a. aktualiserats i samband med vissa ekonomiska uppgörelser mellan staten och urbefolkningarna. Sålunda har - efter - avtal långvariga förhandlingar träffats mellan the Innuvialuit of the western Arctic

Pågående arbete ... 147›

och staten Canada. Ca 2 500 personer kommer därigenom att få kontroll över 91 000 kvadratkilometer mark. De erhåller vidare 45 miljoner dollar jämte 10 miljoner till en särskild fond samt inflytande över hanteringen av förnyelsebara naturresurser av betydelse för dem.

Yokonindianerna, ca 5 500 personer, har i ett liknande avtal erhållit 190 miljoner dollar och 20 000 kvadratkilometer land inkl. naturtillgångar under markytan.

Man har i Canada under senare tid försökt modernisera sin Indian Act, som ursprungligen antogs år 1876 och reviderades år 1951. Man har härvid mött vissa svårigheter, bl.a. i frågan hur de personer skall behandlas som har förlorat sin urbefolkningsidentitet och sina särskilda rättigheter. Medan somliga hävdar att indianstammen själv skall bestämma om vem som skall återupptas i gemenskapen menar andra att ett mer generellt beslut om återupptagande skall fattas.

I sammanhanget bör också nämnas att inuiterna i Canada har förhoppningar om att ett av deras bosättningsområden, Nunavut, skall få ställning som egen provins.

7.3 Inuiter på Grönland

På Grönland, eller Kalaallit Nunaat som landet kallas av den inuitiska urbefolkningen, bor ca 45 000 personer. Av dessa är ca 40 000 inuiter.

Grönland har betraktats som dansk koloni sedan 1700-talet. Från 1950-talet har Grönlands ställning som koloni gradvis förändrats mot jämställdhet och ökat självstyre.

Sedan den 1 maj 1979 gäller på Grönland en lag om hjemmestyre. Enligt de bestämmelserna skall Grönland vara en del av det danska riket. Självstyret på en debygger legering av det danska folketingets uppgifter till det grönländska landstinget. Det folkvalda landstingetutser i sin tur ett landsstyre, som, i vart fall tills vidare, agerar på landstingets vägnar.

148 Pågående arbete ... sou 1936;36

Kompetensfördelningen mellan landstinget och de danska myndigheterna kan inom vissa områden förändras. När det gäller frågor om författning, förhållandet till utlandet, försvaret och rikets finanser etc. kan delegering emellertid inte förekomma.

För närvarande har landstinget kompetens att besluta i frågor om Grönlands inre administration, skatter och näringsfrågor, planläggningsfrågor m.m. avgifter, På längre sikt kommer landstinget att få beslutanderätt även över vissa andra samhällsområden.

Ett av de större som man varit tvungen att förproblem söka lösa i samband med Grönlands utökade självstyre har varit rätten till naturtillgångarna. Enligt en särskild minerallag från år 1978 skall Danmark och Grönland vara likställda. Offentliga intäkter till därvidlag av råvaruutvinning på Grönland skall komma såväl följd hela riket som Grönland till godo. Primärt skall intäkterna användas för att ersätta kapitalflödet från Danmark till Grönland.

Det språket erkänns som huvudspråk. I ofgrönländska fentliga sammanhang är de danska och grönländska språken jämställda.

7.4 Aboriginals i Australien

I Australien finns ca 160 000 aboriginals, den australiska Antalet motsvarar ungefär 1 % av urbefolkningen. Australiens totala befolkning. Förutom invånarna på fastlandet avses i det följande med begreppet även urstörre ö, the Torres Strait Islanders. befolkningen på en När engelsmännen på 1700-talet upptäckte Australien betraktades landet som terra nullius, herrelöst land, som utan vidare kunde ockuperas. Med landets urbefolksom ovan nämnts inte någon traktat eller ning ingicks, annat avtal. Förhållandena i Australien kom därigenom att skilja sig från de i Englands övriga kolonier.

Pågående arbete ... 149

Den australiska urbefolkningen kom under lång tid att betraktas som icke-existerande och rättslös. Först på 1960-talet avskaffades de sista bestämmelser som varit direkt diskriminerande mot urbefolkningen.

Mot bakgrund härav är det knappast överraskande att urbefolkningen inte ansetts ha rätt till de landområden den brukat. Krav på äganderätt, aboriginal title, på grund av urminnes hävd har avvisats av domstolarna.

Under senare år har emellertid skett en snabb politisk utveckling mot ett erkännande av att urbefolkningarna har vissa särskilda rättigheter.

En av de viktigaste uppgifterna har varit att på olika sätt överföra markrättigheter till urbefolkningen. Från mitten av 1970-talet har i en delstat (Northern Territory) överförts ca 30 % av landarealen till urbefolkningen där. I några delstater har man gett urbefolkningen visst självstyre och skydd mot motstâende intressen inom reservat och traditionella bosättningsområden. Totalt har nu urbefolkningen skilda former av rättigheter (legal title) till ungefär 11,5 % av Australiens yta.

Ett federalt organ, Aboriginal Development Commission, som sorterar under ministern för urbefolkningsfrågor, har sedan år 1980 haft i uppdrag att främja aboriginals ekonomiska och sociala utveckling.

7.5 Maoris på Nya Zeeland

Urbefolkningen på Nya Zeeland, maoris, uppgår till ungefär 300 000 personer eller ca 10 % av den nyzeeländska befolkningen.

Nya Zeeland blev en engelsk koloni år 1840 då den s.k. Waitangi-traktaten ingicks mellan engelsmännen och maorihövdingarna. Traktaten innebar att engelsk överhöghet erkändes. Samtidigt erkände engelsmännen maoriernas rättigheter till de landområden som var i deras besitt-

Pågående arbete Å..

ning, i princip hela Nya Zeeland. Kolonisterna köpte emellertid snabbt upp stora landområden, ofta av enskilda maorier, trots att marken hade brukats kollektivt.

När det gäller markrättigheterna är alltså utgångspunkten den motsatta mot den i Australien. I Nya Zeeland anses markområdena tillhöra maoribefolkningen om inte någon giltig äganderättsövergång kan påvisas. Den traditionella utgångspunkten i Australien har ju varit att urbefolkningen inte har några sådana markrättigheter.

Maorierna har kritiserat Waitangi-traktaten och hävdat att den fulla innebörden av innehållet inte klargjordes när avtalet slöts.

Maorierna har fyra platser särskilt reserverade i parlamentet (av totalt 87). På såväl lokal som nationell nivå finns rådgivande maoriorgan. Dessa har sin utgångspunkt i de traditionella stammarna, som alltså fortfarande har en stark ställning.

Till de lokala organen väljs vart tredje år sju personer som en s.k. maorikommitté. Rösträtt har de

bildar

som bor i ifrågavarande maorikommittéområde (Maori Committee Area). Maorikommittéerna utser en styrelse för en region, en Maori Executive Committee Area, som i sin tur utser maoridistriktsråd, dvs. organ för större regioner. På central nivå finns Nya Zeelands maoriråd, som utses av de åtta maoridistriktsrådena.

Maoriorganen, som alltså har en rådgivande funktion, har till uppgift att behandla och uttala sig om alla saker av betydelse för urbefolkningen. Arbetsuppgifterna finns närmare preciserade i en särskild lag från år 1962.

Spänningen mellan urbefolkningen och den vita befolkningen har ökat under senare år. Orsakerna är flera. Arbetslösheten är större bland maorierna än bland den övriga befolkningen, hälsotillståndet betydligt sämre etc. Gapet mellan maorier och icke-maorier har enligt

Pågående arbete ... 151

uppgift ökat vad avser inkomster och utbildning. Uppgifter om maoriernas svåra sociala situation framkom vid en större konferens hösten 1984. Ministern för maorifrågor har senare lagt fram ett förslag om att inrätta en maorisk ekonomisk utvecklingskommission.

7.6 Nordiskt samarbete

7.6.1 Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet

Alltsedan Nordiska rådet inrättades år 1952 (Finland anslöt sig år 1955) har det varit en naturlig arbetsuppgift för rådet att beakta samernas problem. Rådets inställning har varit att länderna har ett särskilt ansvar för att samerna skall kunna bevara och utveckla

sina gamla kulturf0rmer.35

Nordiska rådet har rekommenderat regeringarna attbevara och i takt med en ytterligare intensifiering av det nordiska samarbetet utvidga de bestående möjligheterna för samerna att uttala sig i ärenden som har s skilt intresse för dem (rekommendation 17/1970).

Vidare har rådet rekommenderat regeringarna att gemensamt och i samråd med samerna ge dem och deras organisationer ekonomiskt stöd i tjänliga former, allt i syfte att understödja samernas ansträngningar att bevara sin ställning som etnisk grupp samt att ställa medel* till förfogande för de ytterligare utredningar som kan erfordras för att finna bestående lösningar på samernas problem (rekommendation 5/1972).

I en rekommendation från år 1974 (24/1974) säger rådet:

Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att utarbeta ett gemensamt program för att skydda och bevara miljön i de samiska kärnområdena, bestående av 1. en samnordisk utredning av frågan om rättslig reglering av användning av naturresurserna i de samiska områdena, syftande till att för framtiden och så snart detta är möjligt åstadkomma ett fastställande av omfånget av samernas rättigheter, -35 Jämför Nordisk utredningsserie NU 1962:8.

152 Pågående arbete ...

2. samordna de regionalpolitiska åtgärder som stöd för samernas näringar, samt 3. ett samordnat nordiskt forskningsprojekt som belyser den samiska befolkningens situation.

Efter det att rekommendationen antagits har utredningar om samernas förhållanden tillsatts i Norge, Finland och Sverige. Mot bakgrund av det nationella utredningsarbetet saknades det - Nordiskaxninisterrådets i enligt uppfattning ett meddelande till Nordiska rådet år 1983 underlag för en samlad nordisk utredningsinsats av det slag som rekommendationen tar sikte på. Ministerrådet hänvisade också till det pågående informella samarbetet mellan de tre utredningarna.

Nordiska rådets juridiska utskott uttalade i februari 1984 i anledning avministerrådetsmeddelande att det fanns behov av mer konkreta långsiktiga initiativ och var bekymrat över att sådana initiativ, som det nuvarande nationella utredningsarbetet var tillrättalagt, icke kunde tas under loppet av kort tid.

Nordiskaxninisterrádet har i olika sammanhang intresserat sig för den samiska kulturens villkor. Bl.a. i ett utredningsbetänkande, Samiskt kulturliv, som utkom år 1981.

Ministerrådet har nyligen (1984) för en försöksperiod anslagit medel för en speciell sakkunnig till utrednings- och utvecklingsarbete inom samiskt kulturliv. Tjänsten är knuten till nordiska samerådets sekretariat i Utsjoki, Finland.

samerna har via nordiska samerådet vid flera tillfällen framställt önskemål om att få bli representerade i Nordiska rådet.

arbete ...’ 153 Pågående

7.6.2 Pågående utredningsarbete m.m.

Som ovan nämnts (avsnitt 1.2) pågår utredningsarbete om samernas förhållanden i Norge, Finland och Sverige. Mellan utredningarna har ett informellt samarbete inletts.

Vad gäller språk- och kulturfrågor kan här nämnas följande.

I Norge har förutom det ovannämnda samerettsutvalget tillsatts ett särskilt samekulturutvalg år 1980. Utvalget skall undersöka samiska kultur- och utbildningsfrågor. Utredningen har avgett betänkandet Samisk kultur og utdanning (NOU 1985:14) i juni 1985.

I Finland tillsattes år 1983 en kommission vars uppgift var att kartlägga samekulturens nuläge i Finland och föreslå nödvändiga åtgärder för att utveckla och stödja samekulturen. Enligt direktiven skall kommissionen utreda vilka uppgifter som kan handhas på nordisk nivå eller på nationell nivåj.samråd med Norge och Sverige. Kommissionen avslutade sitt arbete år 1985.

Frågor om urbefolkningar diskuteras inom ramen för nordiskt samarbete av en särskild tjänstemannagrupp med deltagare från samtliga nordiska länder. Gruppen brukar sammanträda ett par gånger OH! året. Vid sammanträdena brukar representanter för Australien och Canada delta som observatörer.

Ett omfattande utrednings- och forskningsarbete pågår också inom ramen för Nordiskt samiskt institut i Kautokeino (jämför avsnitt 2.6).

7.6.3 Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor Nordiska rådet rekommenderade år 1962 regeringarna i Finland, Norge och Sverige att snarast tillsätta ett nordiskt organ för behandling av gemensamma samespörs-

154 Pågående arbete ... sou 193e;36

mål och renskötselfrågor (rekommendation 13/62). Ett sådant inrättades. Det nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrâgor höll sitt första sammanträde år 1965.

Samarbetsorganet har sex ledamöter från varje land, varav två samerepresentanter_ samarbetsorganet har ett kulturutskott och ett rennäringsutskott. Samarbetsorganets beslut har formen av rekommendationer till regeringarna och det avger årligen en berättelse till Nordiska rådet.

Bland de frågor som samarbetsorganet behandlat märks renforskningsfrågor och renskötselutbildning. På kultursidan har samarbetsorganet b1.a. initierat samelärarmöten och sameslöjdsmöten.

7.7 FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor

Som ovan nämnts (avsnitt 2.7 och 6.1) behandlas urbefolkningsfrågor i FN av en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor. Arbetsgruppen är knuten till underkommissionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter som i sin tur är knuten till FN;s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC).

Arbetsgruppen skall redovisa erfarenheter vad gäller utveckling och skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för urbefolkningar. Information inhämtas årligen från regeringar, organisationer m.m.

Särskilt viktiga är den specielle rapportören José R Martinez Cobos rapporter till arbetsgruppen.

Rapportörens studier sträcker sig över 37 länder men är enligt rapporten långt ifrån uttömmande. Många länder med ingår för övrigt inte alls i studien.

urbefolkningar

Detta gäller särskilt Afrika.

Med förbehåll för denna begränsning i materialet gör rapportören vissa generella iakttagelser. Ländernas grundlagar och författningar innehåller i allmänhet er-

Pågående arbete ... 155

kännanden av allas likhet inför lagen och förbud mot diskriminering. För efterlevnaden härav finns i flera stater ombudsmän, i andra fall kommissioner eller råd till skydd för mänskliga rättigheter.

staternas urbefolkningspolitik skiljer sig av olika orsaker mycket från varandra. Gemensamt är enligt rapportören t.ex. att ingen av de former för självstyre som landets urbefolkning kräver och anser nödvändiga för sin utveckling tillfredsställande har omsatts i praktiken. Regeringarna hävdar ändå ofta att de tillämpar och respekterar självstyre för urbefolkningen.

Enligt rapportören är självbestämmande i sina olika former en grundläggande förutsättning för att urbefolkningarna skall kunna utöva sina rättigheter och påverka sin framtid liksom för att bibehålla och utveckla sin etniska identitet. Rätten till självbestämmande har olika nivåer och innefattar ekonomiska, sociala, kulturella och politiska faktorer som måste studeras i varje särskilt fall så att erforderlig form för självstyrelse kan införas.

Vad gäller språkfrågan hävdar rapportören att politiken i många länder grundats på antagandet att urbefolkningarnas språk skulle försvinna av sig självtoch att detta skulle vara till fördel för urbefolkningen. Även om många språk faktiskt har försvunnit finns ändå flertalet kvar. I många stater har också den tidigare politiken ifrågasatts och man börjar nu angripa språkfrågan med utgångspunkt från kulturell och språklig pluralism.

Om urbefolkningsspråket skall användas måste det utvecklas som ett modernt språk. Detta är enligt rapportören varken tekniskt svårt eller dyrt. Urbefolkningarnas språk måste ges en officiell status (legal status) som står i proportion till antalet personer som talar språket.

156 Pågående arbete ...

Rapportören understryker den speciella relationen mellan urbefolkningarna och marken. Han menar att urbefolkningen har en naturlig och oförytterlig rätt att behålla de områden den besitter och att göra anspråk på mark den berövats. Den har med andra ord rätt till det naturliga kulturarv som ryms inom området. Den har också rätt att bestämma över hur området skall utnyttjas. Urminnes hävd bör vara tillräckligt för att konstituera urbefolkningens rätt till marken om inte särskild lagstiftning eller exekutiva åtgärder uttryckligen utsläckt denna rätt.

Urbefolkningen måste kompenseras för mineralutvinning etc. inom sitt område och den måste tillåtas delta i beslutsprocessen när det gäller tillstånd till sådan utvinning.

Rapportörens omfattande rapport innehåller många analyser och förslag som ej redovisas här. Det kan finnas anledning för oss att återkomma härtill i annat sammanhang.

7.8 WCIP m.m.

WCIP (World Council of Indigenous People — Världsrådet för urbefolkningar) har bildats för att försöka säkerställa sammanhållningen mellan världens urbefolkningar. Världsrådet vill verka för att ett meningsfullt utbyte av kunskaper mellan urbefolkningar underlättas och för att stärka urbefolkningarnas organisationer i de olika länder där sådana finns.

Organisationens syfte är enligt stadgarna att nedbringa möjligheterna till fysiskt och kulturellt folkmord, att bekämpa rasism, att säkerställa politisk, ekonomisk och social rättvisa för urbefolkningar samt att utforma och stärka begreppet rätt för urbefolkningar och kulturell rätt byggd på principen om likställighet mellan urbefolkningar och de folk som bildar deras omgivning.

Pågående arbete ... 157

Vid den nionde samekonferensen år 1976 i Enare, Finland,‘

beslöts att nordiska samerådet skulle bli medlem av WCIP. De regelmässiga samekonferenserna utser de samiska representanterna till WCIP:s generalförsamling.

WCIP är indelat i fem regionala underavdelningar för Nordamerika, Centralamerika, Sydamerika, Stilla havet och Nordeuropa. WCIP har (1984) 76 medlemsorganisationer, vartill kommer 6 organisationer med observatörsstatus. WCIP har ett informationskontor i Geneve. Svenska staten lämnar ekonomiska bidrag till WCIP:s verksamhet.

WCIP anordnar världskonferenser vart tredje år. Den första världskonferensen hölls i Port Alberni, Canada, år 1975 och den senaste i Panama City år 1984. En konferens har hållits i Kiruna år 1977 och en i Canberra år 1981. Vid konferensen i Panama deltog 57 delegater från 19 länder samt ett stort antal observatörer, bland dem ordföranden i FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor.

WCIP har Non-government Organization Status (NGO) inom ECOSOC (FN:s ekonomiska och sociala råd). Som NGO kan WCIP delta i olika FN-konferenser.

Inom WCIP pågår ett arbete med ett förslag till urbe- Som utgångspunkt för detta arbete folkningskonvention. har WCIP antagit vissa principer (se bil. 11).

Andra organisationer med NGO-status och som sysslar med urbefolkningarnas rättigheter är bl.a. The International Indian Treaty Council, Indian Council of South America, Innuit Circumpolar Conference (ICC) Och Four Directions Council.

ICC är en sammanslutning av inuitorganisationer i Canada och Grönland. Denhar observatörsstatus i Alaska,

158 Pågående arbete ... WCIP. De stora indianorganisationerna i Nordamerika, som omnämndes ovan, deltar inte i WCIP:s arbete.

SOU 1986;36 159

8 SYNPUNKTER PÅ SAMERNAS STÄLLNING ENLIGT FOLK- RÃTTEN

Vi har i detta betänkande försökt sätta in samerna som minoritet och urbefolkning i ett folkrättsligt sammanhang. Vi har därvid funnit att folkrättens regler om minoritetsskydd har betydelse för samerna och för den svenska samepolitiken.

Folkrättens generella minimikrav om skydd för minoriteter får ökad tyngd när de sammanställs med de speciella folkrättsliga förpliktelser som Sverige erkänt sig ha gentemot den samiska minoriteten alltsedan tillkomsten av 1751 års kodicill. Som vi redogjort för är dessa historiska folkrättsliga åtaganden alltjämt realiteter 1 som alltså påverkar samernas folkrättsliga ställning.

Även om den särskilda urbefolkningsrätten inom folkrät- - med något ten - inte kommer till i undantag uttryck några konventioner har den betydelse, i vart fall när de generella reglerna om minoritetsskydd skall tillämpas på en urbefolkning som samerna. Urbefolkningsrätten är som vi visat under stark utveckling, såväl nationellt i flera länder som internationellt i olika organ. Det innebär att urbefolkningsrätten på sikt kan komma att få en mer direkt och självständig betydelse för samerna och för utformningen av Sveriges politik.

I detta kapitel skall vi först redogöra för våra slutsatser rörande innehållet i folkrättens generella minoritetsskydd särskilt vad gäller frågan om positiv särbehandling (8.1). Vi skall vidare ta upp betydelsen av Sveriges särskilda, historiska förpliktelser mot den

ä

160 Synpunkter på samernas ställning ...

2l

samiska minoriteten (8.2). I ett därpå följande avsnitt redogör vi bl.a. för vår syn på frågan om självbestämmanderätt för minoriteter och urbefolkningar (8.3). Slutligen tar vi upp vissa frågor om svensk samepolitik (8.4).

8.1 Positiv särbehandling m.m.

Påståendet att minoriteter i vissa avseenden bör särbehandlas kan ytligt sett synas strida mot den allmänt vedertagna uppfattningen att alla människor skall behandlas lika. Att det föreligger ett folkrättsligt stöd för en positiv särbehandling av minoriteter sammanhänger bl.a. med att detta kan vara en förutsättning för att resultatet skall bli att majoritet och minoritet skall komma på samma nivå i olika avseenden.

- Negativ särbehandling diskriminering

Som framgått av det ovan redovisade materialet har samerna i Sverige tidigare utsatts för diskriminerande behandling i vissa avseenden. Som exempel kan nämnas att samerna under vissa perioder inte haft möjligheter att få skolundervisning i sitt modersmål (jämför ovan s. 520. Situationen har emellertid förbättrats. Samernas ställning hotas i dag knappast på grund av förföljelse eller annan diskriminering. Det folkrättsliga regelsystemet om skydd mot sådan negativ särbehandling av etniska minoriteter som vi redogjort för torde därför inte behöva behandlas ytterligare.

Positiv särbehandling

Enligt artikel 27 i 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter uppfyller en stat som har en etnisk minoritet i allmänhet inte sina folkrättsliga förpliktelser bara genom att behandla sina medborgare lika. Staten har ibland t.o.m. en skyldighet , att positivt särbehandla minoriteten. Bestämmelser om positiv särbehandling finns även i andra konventioner, t.ex. rasdiskrimineringskonventionen.

Synpunkter på samernas ställning ... 161

Av ordalydelsen i artikel 27 framgår att staten har en skyldighet att lämna minoriteten i fred, ej förvägras

statlig assimileringspolitik. Denna form av positiv särbehandling är naturligtvis av stort värde för minoriteten. Men artikeln skall enligt vår mening ges en vidare tolkning.

Internationella konventioner, i vart fall sådana som gäller mänskliga rättigheter, skall enligt folkrättslig praxis tolkas dynamiskt. Artikel 27 kan därför antas utgöra ett starkare skydd för minoritetsgrupper än vad som direkt framgår av ordalydelsen i artikeln. Som vi utvecklat ovan innebär enligt vår uppfattning bestämmelsen i artikel 27 att det svenska samhället har en skyldighet att ekonomiskt och på andra sätt stödja den samiska folkgruppen i Sverige så att den får möjlighet att även i framtiden ha sitt kulturliv, sitt språk etc.

Omfattningen av stödet

Omfattningen av det stöd som minoriteten kan vara berättigad till enligt de generella folkrättsreglerna om minoritetsskydd är omöjlig att exakt fastställa. Vi kan endast beskriva den i mycket allmänna ordalag.

Vi har således ovan (6.5) gjort gällande att rasdiskrimineringskonventionen skulle kunna åberopas för att få den totala situationen för en etnisk minoritet som samerna i paritet med situationen för den övriga befolkningen. Samhällets utbud av nyttigheter måste således

vara så utformat att majoritets-ochxninoritetsbefolk-

ning kan tillgodogöra sig det på lika villkor.

Vad sedan gäller artikel 27 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter ansluter vi oss till samerettsutvalgets uttalande att bestämmelsen ålägger staterna att genomföra en rimelig grad av re-

162, Synpunkter på samernas ställning ...

sultatlikhet mellan minoritetens kulturutveckling och det övriga samhällets.

Kulturbegreppet i artikel 27 skall enligt vår uppfattning tolkas i vid mening och även anses innefatta de materiella förutsättningarna för kulturen. Flera skäl talar för en sådan ståndpunkt, i vart fall när det gäller urbefolkningar som samerna (jämför ovan s. 137). Härav följer t.ex. ett skydd för rennäringen, som inte endast innefattar ett ekonomiskt stöd, så att rennäringen kan leva vidare. Artikeln innefattar enligt detta betraktelsesätt också ett skydd mot t.ex. sådana markexploateringar och andra ingrepp i naturen i renbetesområdena som har en så stor omfattning att rennäringen tillfogas skada som kan äventyra dess fortsatta existens. Enligt vår uppfattning skulle samhället bryta mot artikel 27 både när det tillåter enstaka ingrepp av detta slag och när ett antal ingrepp sammantaget får den nämnda effekten. På samma sätt torde även t.ex. tillgången på råmaterial för sameslöjdare vara skyddade enligt artikel 27.

8.2 Historiska perspektiv

En redogörelse för samiska rättigheter, vare sig nationella eller folkrättsliga, är inte möjlig utan ett historiskt perspektiv. Samernas historia har berörts i kap. 2 och 4 utifrån vissa speciella utgångspunkter. Här skall vi endast erinra om lappkodicillens betydelse och ta upp några frågor om kolonialism.

Betydelsen av lappkodicillen

samerna har i ett folkrättsligt dokument från 1700-talet, lappkodicillen, tillerkänts särskilda rättigheter. De avtalsslutande parterna, Sverige och Danmark-Norge, har i kodicillen också visat respekt för samiska rättssedvanor genom att man inrättade särskilda samiska domstolar. Av kodicillen framgår också att samerna har en stark rätt till mark och vatten, även om arten av denna

Synpunkter på samernas ställning ... 163

rättighet inte kan utläsas. Kodicillen skiljer sig

från flertalet andra konventioner från samma tid genom att den berörda folkgruppen ej varit part i avtalet och ej heller deltagit i förhandlingarna.

Kodicillen framstår som unik genom den bredd med vilken den tar upp samernas situation. Det synsätt och de värderingar på vilka kodicillen bygger, får en särskild betydelse genom att de kommit att prägla även senare regleringar av samernas ställning i förhållandet mellan Sverige och Norge.

Dessa särskilda folkrättsliga förpliktelser gentemot samerna måste anses medföra en förstärkning av det generella minoritetsskyddet som vi redogjort för ovan.

Kolonialism?

Det har i vissa sammanhang gjorts gällande att samerna 37 utsatts för kolonialism. I samernas förhållande till svenska staten finns likheter, men också skillnader, vid en jämförelse med koloniala förhållanden i andra världsdelar. Likheten består i att samernas traditionella bosättningsområden blivit exploaterade av mäktiga stater som efter hand delat området mellan sig.

Till skillnad från de relativt snabba förändringar för urbefolkningar som följde med koloniseringen i andra Världsdelar har emellertid det svensk-finska, dansknorska och ryska inflytandet över norra Skandinavien utvecklats stegvis och över en mycket lång tidsperiod. samerna har under lång tid levt sida vid sida med svenskarna. Det svenska inflytandet kom emellertid efter hand att öka. Den svenska staten har under historiens gång på olika sätt gjort gällande en överhöghet över området.

36 Jämför NJA 1981 s. 1, s. 205. 37 Jämför t.ex. professor Douglas Sanders uttalanden, ref. i samerettsutvalgets betänkande a.a. s. 163 f.

Synpunkter på samernas ställning ...

Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att det är

omöjligt att jämställa det svenska inflytandet över de traditionella samiska bosättningsområdena med vad som vanligen kallas kolonialism.

I detta sammanhang förtjänar påpekas att principen om folkens självbestämmanderätt varit grunden för krav på avkolonialisering. Många nya stater har bildats genom att kolonialväldena upplösts. Avkolonialiseringen har emellertid inte inneburit någon form av frigörelseprocess till förmån för särskilda etniska grupper inom bestående stater. Detta framgår t.ex. av 6 § i deklarationen år 1960 om kolonialsystemets avskaffande. Varje försök som siktar till delvis eller fullständig uppsplittring av den nationella enheten och territoriella integriteten i ett land är oförenligt med syftena och principerna i FN-stadgan. Senare antagna konventionsbestämmelser, t.ex. artikel 1 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, har inte inneburit någon förändring i detta avseende.

8.3 Självbestämmanderätten och utvecklingen inom urbefolkningsrätten

Något direkt stöd för självbestämmanderätt för en minoritet och en urbefolkning som samerna torde inte återfinnas i gällande folkrätt (jämför ovan s. 121). Principen om självbestämmande, såsom den kommer till uttryck i artikel 1 i 1966 års FN-konvention är alltså inte tillämplig.

Det sagda torde dock inte innebära att samer och andra urbefolkningar helt skulle sakna folkrättsligt stöd för en rätt att bestämma över vissa egna angelägenheter. Åtskilligt tyder på att urbefolkningar har en rätt till kulturell autonomi. Här kan t.ex. erinras om handlingsprogrammet från Geneve-konferenserna angående bekämpande av rasism och rasdiskriminering (ovan 6.7.5) och om Cobos rapport (ovan 7.7).

Synpunkter på samernas ställning ... 165

I detta sammanhang kan man enligt vår uppfattning inte bortse från att i fall där självbestämmande av olika skäl är uteslutet så kan en form av medbestämmande vara ett realistiskt alternativ som har sin grund i folkrättens regler.

8.4 Svensk samepolitik och folkrätten

Vi har i avsnitt 2.8 redovisat vissa uttalanden och grundlagsstadganden som kan sägas ge en bild av den officiella inställningen till samerna i Sverige. Vi ställde också frågan om denna grundinställning stämmer överens med folkrättens regler om minoritetsskydd. Frå-

gan är alltså dels till vilken grad samerna själva,

utan statlig inblandning, får råda över sina kulturfrågor, vilket statligt stöd samerna får för att upp-

dels

rätthålla sina kulturaktiviteter.

Det svenska samhället erkänner samerna som urbefolkning och minoritet. Samhället erkänner också samernas rätt att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv. I regeringsformen sägs dessutom att minoritetens möjligheter härtill bör främjas. Inrättandet av en särskild sameskolstyrelse och motiveringarna för detta tyder på att en bättre överensstämmelse mellan svensk officiell samepolitik och folkrätten numera eftersträvas.

De viktigaste uttalandena om förutsättningarna för en positiv särbehandling av samerna finns i prop. 1976/77:80 om insatser för samerna till vilka uttalanden riksdagen anslöt sig.

Det särskilda skydd som urbefolkningarna kan göra anspråk på för sina primärnäringar har sin motsvarighet t.ex. i uttalanden om rennäringen i prop. 1985/86:3 angående naturresurslag (jämför 5. 63). Enligt propositionen anses sådana områden som har en avgörande betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby vara av riksintresse. De skall då skyddas mot åtgärder som påtagligt försvårar näringens

166 Synpunkter på samernas ställning ...

bedrivande. Ett sådant skydd som det föreslagna är visserligen ej så heltäckande som kunde vara önskvärt men är ändå i linje med tankarna bakom artikel 27. Skyddet för rennäringen är en fråga som vi återkommer till i vårt fortsatta arbete.

Det samiska språkets ställning har försvagats under en lång följd av år. Under senare tid har åtgärder vidtagits bl.a. på skolans område t.ex. genom utbildning av samiska lärare. I linje med detta ligger att vi fått till uppdrag att stärka det samiska språkets ställning. Vi återkommer härtill i vårt fortsatta arbete.

Sammantaget har vi funnit att de grundläggande värdegringar som kan utläsas ur de i avsnitt 2.8 lämnade exemplen på uttalanden ligger i linje med de krav folkrätten ställer. Detta gäller även riksdagsuttalandet att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme åt även andra bedömningar, än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i Sverige.

Sverige måste alltså sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Detta måste beaktas i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också beaktas inom förvaltning och administration, centralt och regionalt.

Bilaga 1 Första Bihang eller Codecill till Gränsse

Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige,0ch

Norge, Lappmännerne beträffande

\ Bilaga l 169

Första Bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige och Norge, Lappmännerne beträffande

På det att Lapparnes wanlige öfwerflyttningar, samt den derföre betalande leija och jurisdictionen öfwer de främmande Lappar under bemälte öfwerflyttnings tid, hädaneffter icke må gifwa någon anledning till oenighet och miss. förstånd, och man derjämte klarligen må kunna weta hwilka hädanefter såsom Swenske eller Norrskc Lappar blifwa att anse, samt huruledes med dem uti alle tillfällen reciprocé skall omgås, hafwe de uti förestående Gränssetractat nämde och här under teknade Commissarier om wisse härtill hörande puncter förenadt Sig således, som följer:

§: l: Den sedan år 1742. och under denne GränsseCommissions tid de privative Swenske Lappar, på. wisse ställen uti Norrlands Amt, pålagde nye Norrskc Lappeskatt, och dct derigenom införde städjandet af sommarland, samt dess öfwerlemnande till bemälte Swenske Lappar emot årlig skatts erläggande, skall afskaffas och uphöra, såsom stridande mot en del af de nedanstående betingade Articlar, och bidragande till nye oriktighetcr uti Lappwäsendet, hwaremot sådan inrättning som här nedanföre på sine ställen anföres skall sättjas i wärket.

§2 2: Jngen Lapp må hädaneffter äga Skatte- eller Städjeland uti mera än ett Rike, på det all anledning till gemensamhet af undersåtare och Land hädanefter må kunna undwikas.

§: 3: Till underrättelse för närwarande tid betingas, att aldenstund från Börjefjäll

till Bonnäsfjäll, det är, uti begynnelsen af Norlands Amt och för Helge-Lands

fögderi på den Norrskc sidan, men för Ångermanlands och Uhmeå Lappmarker på Swenska sidan, fjällryggen till Gräns är faststäld, och man således på bägge sidor derigenom mister de gamle skatteland och undersåtarc, som man hitintils dersammastädes inöfwer fjällryggen har hafft; så skola de Lappar med deras familler, som nu för tiden hafwa skatteland derstädes på den Swenska sidan af Gränssen, anses för Swenske undersåtare och höra samma sida till, oaktadt af hwilkendera sidan de förut hafwa byxlat Landet och till hwilken sida de deraf betalt skatt, lika som äfwen de Lappar med deras familler, som nu wa-

rande tid hafwa gammalt byxel-Land af Gränssen dersam-

på Norrskesidan

mastädes, skola tillhöra Nor-rige.

170 Bilaga 1 SOU 1986: 36 1

Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .

§: 4: .J fall någon Lapp för nuwarandc tid befinnes hafwa ett på båda sidor af Gränsen liggande gammalt Swenskt eller Norrskt sommarskatte-Land, det är ett sådant Land, hwaraf för år 1742 till Swerige eller Norrige skatt hafwer blifwit betald, då hafwe han frihet att wälja hwilken sidas undersåtare han hädanefter will wåra, så framt han intet winterskattcLand på någondera sidan äger. Hafwer han winterskatteland på någondera sidan, den Swenska eller Norrska, tillhöre då den sidan på hwilkens territorio han sådant winterskatteland äger.

§2 5: J fall någon Lapp på den sträckningen emellan Bonnäsfjäll och Halde, hwarest Koutokeino gräns begynnes, det är på den Norrske sidan för hela Saltens, Senjens och en del af Tromsöns F ögdericr uti Norlands Amt, men på den Swenske sidan för hela Piteå och Luleå samt en del af Torneå Lappmarker, befinnes hafwa ett sådant sommarskatteland på Norrska sidan af Gränssen, hwaraf för år 1742 skatt till Norrige hafwer warit betald, men deremot att äga winterskatteland på Swenska sidan af Gränsen, då hafwe han frihet att wälja antingen han hädaneffter will wara Swensk eller Norrsk undersåte, då han sedermera behåller det skatteland han hafwer på samma sida om gränsen, men mister det skatteland han hafwer haft på den andra sidan om Gränsen.

§: 6: På det man må kunna weta hwilke äro Swenske eller Norrske undersåtare, skall det uti förestående 4zde och 5:te §§: omrörde Lapparnes frie wal ske uti de committerades närwaro wid Rörläggningen, så snart som möijeligit är, utan hinder, låckande eller tubbande, mutors och skänkers gifwande, eij heller medelst löfte af en lindrigare skatt, eller eljest på hwad sätt det wara må och af private jordägare eller andre på någondera sidan försökas kunde, utan komma de att äga ett aldeles fritt och otwunget wal.

§: 7: De lappar som således hädanefter sedan denna convention är i wärket stäld, befinnas hafwa både sommar- och winterskatteland, eller allenast endera delen, nemligen, antingen sommar- eller winterskatteland på den Swenska sidan af Gränsen skola med deras famille, det är barn eller de som äro i barns ställe, såsom fosterbarn och slägtingar uti ett och samma matlag, likaledes tjenare och husmän, anses för Swenske undersåtare. Det samma är ock att förstå om de Lappar med deras famille, som hafwa ett gammalt byxel Land på Norrske sidan af Gränssen, hwarmedelst man hädaneffter kan åtskilja hwilken Sidas undersåte han är, sedan ingen Lapp får äga skatte- eller byxel Land på bägge sidor, eij heller annorlunda kunna komma dertill än som i denna Convention föreskrifwit står.

§: 8: J fall någon Swensk Lapp giffter sig med en Norrsk Lappehustru, som uti No rige har sitt eget skatteland eller flere Renar än han, hafwe han frihet, ut: något hinder eller afgifft af dess egendom, att blifwa en Norrsk Lapp, då h sig derom hos Swenske fogden anmäler och bewislig giör en sådan dess besl

Bilaga 171

Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .

fenhet, hwaruppå Fogden sedemera har att lemna honom dess skriffteliga tillstånd til öfwerflyttningen, och detsamma uti upbördsboken att antekna, sam: honom ifrån Swenske skatten att utesluta. Således förhålles viceversa med en Norrsk Lapp uti lika tillfälle. Uti andre omständigheter följe hustrun mannen.

§: 9: J fall en Lapp will öfwergifwa sitt Land och blifwa ett annat Rikes undersåte, förhålles med honom som med andre Swenske och Norrske undersâtare uti lika tillfällen, nemlzn han betale tjonde och sjette penningen af hwad han äger, till den sidan, hwarifrån han will flytta, samt hafwe bewis med sig till den sidan dit han flytta will, att afgiften riktigt är erlagd, och undfådt tillstånd till afflyttningen.

§: 10: Aldenstund Lappame behöfwa Bägge Rikens Land, skall det dem efter gammal sedwane wara tillåtit höst och wår att flytta med deras Rhenhjordar öfwer Gränssen in uti ett annat Rike, och hädaneffter såsom tillförene lika med Landets undersåtare, undantagande på sådane ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af Land och strand till underhåld för deras djur och sig sjclfwa, då de wänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta, äfwen uti Krigstider, hwilka uti Lappwäsendet aldeles ingen förändring skola göra, och aldraminst skola de främmande Lappar warda exponerade för plundring eller något slags twång eller öfwerwåld som Krigstiderne medbringa, utan altid blifwa såsom egne undersåtare ansedde och handterade på hwilken sida de då sig såsom främmande uppehålla.

§: ll: Jngen Lapp som behöfwer att flytta med sine djur öfwer gränsen, må uti Krigstider begå någon fiendtelig gjerning. Beträdes han dermed, förhålles icke med honom effter Krigsbruk, utan han straffes på lika sätt, som om hans missgerning wore uti fredelig tid begången.

§: 12: Hwarest på Norrska sidan äro fredlyste skälfång och fogelduns samlande, som på Norrska kallas Kobbeweide, Fugle- och Dun Var, för hwilka wisse undersåtare årlig skatt betala, skall det under sådant straff, som Norrske Lagen för Norrske undersåtare stadgar, wara de Swenske Lappame förbudit, att der bruka något skytteri, eller att på annat sätt skada göra. På alle andre ställen blifwer dem sådant och alt annat skytteri och fiskeri lika med Norrske undersåtare tillåtit, Ãfwen njuta de Norrske Lappar en sådan frihet uti Lappmarken på den Swenska sidan.

§2 13: De Swenske Lappar som wäl flytta öfwer Gränsen med deras djur in på Norrsk grund, men dock icke komma till hafwet eller fjordame och derstädes något fiskeri eller skälskytteri bruka, betala uti Leija för hwart tjugonde djur som i deras följe är, stort eller litet, af bägge kjön, undantagandes de kalfwar som

172 Bilaga 1 sou 1986:36

Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .

samma wår äro födde, hwilka icke räknas, en skilling Dansk eller en Swensk styfwer i kopparmynt, mera icke. Men bruka de fiskeri eller skälskytteri uti hafwet eller fjordarne på Norrske sidan, betale då för hwart tjugonde djur dubbelt så mycket som ofwan är förmält, nemligen twå skilling Dansk eller twå Swenske styfwer i Kopparmynt, samma års wår-kalfwar oberäknade. Mera må af dc Swenske Lappar icke tagas under hwad namn eller skjen det wara will, eij heller må de med något personligit arbete eller tjenstgörande beläggas.

§: 14: De Norrske Lappar, som om hösten flytta med deras djur öfwer gränsen in på Swenska sidan betale för hwart tjugonde djur som de med sig hafwa, stort eller litet, af bägge könen, samme års wårkalfwar med inberäknade twå skilling Dansk, eller twå styfwer Swenske i kopparmynt, aldenstund bemälte lappar derstädes den längsta tiden af året förblifwa och wårkalfwarne på den tiden samma underhåld som de andre djuren behöfwa. Wilja de tillika idka fiske och skytteri i Lappmarken, betale då dubbelt så mycket, nemligen fyra styfwer i kopparmynt eller fyra skilling Danske. Mera må af de Norrske Lappar icke tagas, eij heller må de med något personligit arbete eller tjenstgörande beläggas, under hwad namn eller skjen det nämnas kan.

§: 15: Uti hwart district, hwarest öfwerflyttande Lappar äro, skall förordnas en Lappelänsman och twänne Nämdemän, som för deras öfwerflyttningar intet skola betala.

§: 16: Lappelänsmannen och Nämdemännerne skola reciproce besörja, att de öfwerflyttande Lappar för deras djur njuta tillräckeligit underhåld, dock så att Lappen sjelf som för Landet skattar icke af främmande Lappar uttränges och lider brist. För den ordsaken skuld skola Lapparnes Länsman och nämdemän wäl känna beskaffenheten af skattelanden på deras sida, samt weta antal på de djur som den Lappen äger, hwilken skattar för Landet, på det främmande Lappar, om så behöfwes och begäres, till beqwämlige ställen må kunna anwisas. Å ömse sidor skola de främmande Lappar noga akta sig att de icke under deras flyttningar göra Landets egne inwånare någon skada, hwarken winter eller sommar, på skog, åker och äng, Multebärs eller hjortronmyror, eller något annat, wid laga plikt, och bör skadan ersättjas effter mätismanna ordom.

§2 17: Förr än någon Lapp, Swensk eller Norrsk, med sine djur flyttar öfwer Gränssen, skall han för sin egen Lappe-Länsman och Nämdemän angifwa antalet på de djur som i hans följe äro, det är så wäl på hans egne, som på hans barns, tjenares och husmäns, samt Leijan till bemälte Länsman lefwerera emot bewis så wäl på angifwandet, som för leijan. Äfwen skall han då straxt angifwa sig om han will idka fiske och skytteri, hwareffter leijan kommer att proportioneras och betalas, samt på angifwelsen och bewiset att anteknas. Med detta ofwannämde bewis passerar han sedan utan hinder och widare tilltal fram och tillbaka.

sou 1986:36 Bilaga 1 173

Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .

§: 18: Förr än LappeLänsmännerne med deras Lappar flytta öfwer gränssen, skola de tillställa den andra sidans LappeLänsman en af dem och nämdemännerne underskrefwen Specificerad förtekning på de skatteLappar och djur af deras district som samma år wilja flytta öfwer gränsen, då de tillika leijan till bemälte Lappelänsman lefwerera emot bewis på förbemälte förtekning och betalning. J brist af Lappelänsman, som bemälte förtekning och betalning af den främmande sidan kan emottaga, skall den eller de som leijan tillkommer, afsända en fullmägtig, som på ett så beqwämligit ställe som möijeligit är, skall uppehålla sig, nemligen uti närmast intill gränsen liggande Lappesockn på Swenske sidan, och på den Norrske sidan uti en af de närmaste innanfjordar och på fasta landet.

§: 19: Lapparne skola, om det åstundas, liwart år en gång för alla och icke offtare på den sidans territorio som leijan tillhörcr, för bemälte sidas Lappelänsman, eller hwem ägaren af Leijan dertill skriffteligen committerar, wara förpliktade att framwisa alla de djur, som uti deras följe äro, och att låta räkna desamme till bewis på riktigheten af deras angifwande. Neka de sådant, eller bemälte personer med ord eller gerning illa bemöta, böte en Swensk, allenast för sin motsträfwighet, Tålf daler silfwermynt, och en Norrsk Lapp Fyra Riksdaler Danske, hälfften till bemälte oförrättade personer och den andre hälfften till Konungen. För hwar gång sådan förseelse sker, fördubblas straffet. Förgriper Lappen sig på bemelte personer widare, än att det till Simpel upstudsighet kan räknas, straffes han dessutom derföre efter lagen.

§2 20: J fall någon Lapp, Swensk eller Norrsk, befinnes hafwa falskeligen angifwit antalet på sine djur, så att han hafwer tjugu djur flere eller deröfwer, än han anmält, betale han för hwart tjugonde djur uti hela flocken, twänne gånger så mycket som ofwan förmält är. Beträdes han andre gången med sådan oriktighet, betale dubbelt så mycket som förste gången. Tredje gången dubbelt så mycket som andre gången och så widare, så att straffet för hwar gång fördubblas, hwaraf angifwaren tager hälften och andre hälften tillfaller den som Leijan tillhörer. Då ingen annan angifware är, behåller ägaren af Leijan altsammans.

§: 21: J fall Lappelänsmännerne eller nämdemännen befinnas hafwa colluderat med Lapparne uti deras oriktiga angifwande eller deras egen förtekning förfalskat och något innehållit af den leija som de upburit plikte förste gången tre gånger så mycket som wederbörande derigenom blifwit eller kunnat blifwa beswekne, = hälfften till angifwaren och andre hälften till den eller dem som Leijan tillhörer. Andre gången sättes de ifrån deras Ãmbete och straffes såsom tjufwar.

§2 22: Då någon twistighet yppas emellan Lappar från en och samma sida, antingen angående deras öfwerflyttningaroch stället hwarest de under deras öfwerflytt-

174 Bilaga 1 sou 1986:36

Första bihang eller Codecill till Gränsse . . .

Tractapten

ningstid praetendera att uppehålla sig, eller om bortkomne Renar, slagsmål, små skuldfordringar, som icke stiga öfwer tålf daler Silfwermynt eller fyra Riksdaler Danske, alle arfskifften effter de afdöde, eller andre små saker, Lappewäsendet in Specie och Lappames sedwanor beträffande, skola sådane saker, då de icke kunna förlikas, af samma sidas Lappelänsman och hans twänne Nämdemän straxt afgöras, och så framt wederbörande till Häradsrätten icke wilja wädja, dersammastädes exequeras, utan afseende på hwilkens territorio factum är passerat eller saken påtald. Men äro sådane saker emellan parter af åtskild nation, eller emellan en Swensk och Norrsk Lapp, då tillkommer, utan hänseende till jus territorii, kärandens Länsman och nämdemän att straxt deruti döma, och domen, då deremot eij appelleras, att exequera; dock således att rätten tillika med twänne Nämndemän ifrån Swarandens sida besättes, och att Länsmannen å samma sida, såsom dess förswar och ombud skall wara berättigad att wara tillstädes, om så åstundas, altsammans utan betalning för bemälte betjente uti bägge fallen. När en af parterne med denne Lapperätts förrättning är missnögd och med saken will gå widare, skall appellationen ske till den Häradsrätt eller Bögderätt hwarest factum är begångit, eller i fall af arfskiften, der den döde i Lifstiden hänhördt.

§: 23: Alle andre saker emellan Lappar antingen af en och samma nation eller af olika nation höra till de wanlige Böigde eller Häradsrätter samt angifwas, dömas och, i fall de icke till högre rätt instämmas, dersammastädes exequeras, alt på det territorio hwarest gerningen är skedd, allenast med den åtskilnad, som i näst föregående §: är anfördt, nemligen att då en af parterne är en främmande undersåte eller factum på en främmande undersåte eller dess egendom begångit, skall uti Rätten tagas twänne Nämdemän ifrån den främmande sidan, hwilka på alt sätt skola hafwa samma anseende, rätt och myndighet, som de öfrige nämdemännen, och skall den främmande LappeLänsmannen wara berättigad att derwid wara tillstädes såsom förswar och fullmägtig för den parten som är af samma sida. När bewisligit äratt berörde twänne främmande nämdemän äro lagligen tillsagde till bisittjare uti en sådan Rätt, och de dock icke infinna sig, kan i deras ställe twänne andre förnuftige och ärlige lappar ifrån samma sida antagas. Kunna sådane icke erhållas, förblifwer det wid den wanlige Nämden, och skall då dommen på stället afkunnas, och acten deröfwer gifwas wederbörande som äro tillstädes ifrån den främmande sidan, antingen Lappelänsmannen eller nämdemänneme, uti wittnens närwaro eller emot deras bewis, utan betalning; på det man på samma sida kan weta huru Rätten handhafwes. Förser sig någon domare emot någon af de uti denna Convention föreskrefne stadgar, hafwe han förbrutit sitt Ämbete.

§2 24: Wederbörande ifrån den främmande sidan, så wäl parter som wittnen, skola när de lagligen äro kallade och stämde wara pliktige att möta för denne combinerade Rätt och swara till saken eller att aflägga deras wittnesmâl. Comparerar den Swarande icke, eij låter dess oumgängeliga förfall och hinder wid rätten, till samma tid han instämd är, anmäla och bewisa, och dock bewisligit finnes att han lagligen är stämd, förfares likafult med saken, som om han wär-

i Bilaga ‘ 75 sou 1986:36

Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .

keligen wore tillstädes, då efter klagemålet eller stämningen och de förewarande bewis domen afsäges och exequeras. Kan Swaranden wid nästföljande ting bewisligit göra dess förfall både att icke sjelf hafwa kunnat infinna sig, eij heller kunnat detsamma Rätten kundgöra å den dag han sjelf wid rätten comparera bordt; så får saken åter uptagas och afdömas. Men uteblifwa wittnen ifrån första tinget, och saken utom dem eij kan uplysas; då får saken upskjutas till nästa ting, och plikte wittne som förfallelöst uteblifwit tre daler Silfwermynt eller en Riksdaler Dansk för uteblifwandet, till den Crona hwilkens undersâte det är.

§2 25: Jngen execution eller utpantning, undantagandes efter de domar som Lappe. rätten enligit 22: §2 äger att afsäga och exequera, må uti någon främmande Lapps bo företagas, så framt icke skriftelig dom upwises och bewis för den utmätte betalningen till den Lappen uti hwilkens bo executionen eller utpantningen företages, genast på stället aflefwereras. Förser sig någon häremot, straffes som för wåldswärkan.

§: 26: i Rymmer någon Lapp för begången Lifssak öfwer det Rikets Gränsor hwarest gemingen är begången, förhålles med honom som med andre Swenske eller Norrske undersâtare uti like fall.

§: 27: Alle Lappesaker skola på slätt och ostämplat papper afhandlas och beskrifwas, då en främmande Lapp i saken är interesserad.

§: 28: Jnbyggarne uti Utzjocki, som nu genom Gränssens förening äro blefne privative Swenske undersåtare, skola på alt sätt handeln beträffande, så wäl med landets producter, som med de waror som bringas till landet, blifwa behandlade lika med de Kongl. Norrske undersâtarena der i landet, och lika med dem tillgodo njuta så. wäl den nuwarande, som den hädanefter till utgifwandc octroy och annan handels inrättning, så att hwad de till Norrske Köpmännen öfwcrbringa skall dem efter octroyen blifwa betalt, och likaledes efter octroys priset uplåtit hwad de sig tillhandla wilja; men dock skall Compagniet ej wara förbundet att gifwa desse Swenske undersåtare den credit, som det i wisse tillfällen, i följe af Octroyen, böra gifwa de Norrske.

§: 29: Alle wcderbörande Kongl; Betjentc å både sidor, särdeles LandsHöfdingar och Amtmännerne, skola fliteligen efterforska huruledes de främmande Lappar blifwa medhandlade och troligen besörja att dem wederfares hwad rätt är och de efter denne Convention böra njuta. J lika måtto skola de, när de Landet igenomresa och på Ämbetets wägnar besöka, tidigt låta samme Lappar weta på hwilken tid och ställe de komma uti deras granskap, på det de, ifall de hafwa något att klaga, personligen hos dem måge kunna infinna sig och deras åliggandc andraga.

175 Bilaga 1 sou 1986:36

Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .

§: 30: Ändteligen finner man nödigt at härwid förklara, det desse här ofwanföre stipulerade öfwerflyttningar med de deraf dependerande inrättningar, ingalunda således äro att förstå, som skulle KonungaRikeme Swerige eller Norrige derigenom någon jurisdiction eller annan rättighet, af hwad namn den wara må, in öfwer gränssen i det andra Riket tillerkännas, men allenast såsom en tolerance och reciproque fogelighet, hwilken icke wäl kan umbäras, så framt annars lapparne på båda sidor skola blifwa wid magt, och in politicis hållas uti tillbörlig skick och ordning. Altså blifwer den uti den uprättade Gränsetractaten öfwerenskomne GränsseLinea, så wäl i anseende till Lapparne och deras Districter, som i öfrigit beträffande de andre Swenske och Norrske undersåtare och deras Districter aldeles wid sin fulla kraft, så att hwarken tidsens ålder, wederbörande betjenters och undersåtares försummelse, collusioner och ingrep eller någon häfd och bruk inöfwer samma gränts, den blifwe så gammal, samt af hwad art och beskaffenhet, den wara må, häruti någon förändring skall eller kan göra, men hwart Rike skall hädanefter på sin sida om ofwannämde gränsar allena och utan intrång wara berättigat att utöfwa och behålla alla regalia och jura Majestatis så wäl uti andelige som werldslige saker. Detta bihang till Gränsetractaten skall uti alle sine puncter wara af samma kraft, som ofwanberörde Gränsetractat sjelf, aldeles såsom den ord ifrån 0rd deruti wore införd. Till yttermera wisso äro häraf twänne exemplar författade, som af Bägge Deras Kongl. Maijztts Kongl. Maijztts befullmägtigade GränseCommissarier äro underteknade och med deras wanlige Signeten bekräftade, som skedde i Strömstad år effter Christi födelse det Ett Tusende Sjuhundradc Femtionde

21 September. Första den 2 October. J. Mauritz [Klinc]kovström. J. Mangelsen. (Sigill.) (Sigill.)

Bilaga 2 Konvention (nr 107) angående skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder

Bilaga 2 179

Konvention (nr 107) angående skydd för och inte-

gration av infödda och andra i stammar eller i

stamliknande förhållanden levande folkgrupper i

självstyrande länder

internationella arbetsorganisationens allmänna konferens, vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde samman-

trä e, tilldGcnéve

har beslutat antaga vissa förslag angående skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder, vilken fråga utgör den sjätte punkten på Sammanträdets dagordning, samt har beslutat att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention. Med hänsyn till att Philadelphiadeklarationen framhåller, att alla människor äga rätt att i frihet, ekonomisk trygghet och under lika förutsättningar arbeta i det materiella välståndets och den kulturella utvecklingens tjänst; med hänsyn till att det i olika självstyrande länder finnes infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper, som ännu icke äro integrerade i den nationella gemenskapen och som på grund av sitt sociala, ekonomiska och kulturella läge äro förhindrade att till fullo draga fördel av de rättigheter och förmåner, som andra folkgrupper åtnjuta, med hänsyn till att det är önskvärt, såväl av humanitära skäl som ur synpunkten av ifrågavarande länders intressen, att främja fortsatta strävanden att förbättra dessa folkgruppers levnads- och arbetsvillkor genom samtidiga åtgärder i fråga om alla de faktorer, som hittills ha _ hindrat dem att bli till fullo delaktiga i framåtskridandet inom den nationella gemenskap, till vilken de höra, med hänsyn till att antagandet av allmänna internationella normer i detta avseende kommer att underlätta åtgärder för att tillförsäkra ifrågavarande folkgrupper skydd, fortskridande integration i den nationella gemenskapen samt förbättrade levnads- och arbetsvillkor, och med konstaterande av att dessa normer ha utarbetats under medverkan av Förenta Nationerna, Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation, Förenta Nationer-nas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur och Världshålsovårdsorganisationen, på vedcrbörlig nivå och inom deras respektive områden, samt att avsikten är att söka deras fortsatta medverkan när det gäller att främja och trygga tillämpningen av dessa normer,

antager konferensen denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju följande konvention, vilken skall benämnas ›konvention angående infödda och i stammar levande folkgrupper, 19570 (lndigenous and Tribal Populations Convention, 1957).

180 Bilaga 2 sou 1986:36

Del I. Allmänna principer

Artikel 1 1. Denna konvention äger tillämpning på a) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder, vilkas sociala och ekonomiska villkor äro mindre högt utvecklade än de villkor som uppnåtts av övriga grupper inom landets befolkning och vilkas ställning helt eller delvis regleras genom deras egna seder eller traditioner eller genom speciell lagstiftning; b) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande i självstyrande länder, vilka betraktas såsom infödda, emefolkgrupper dan de härstamma från folkgrupper, som bodde i landet eller i ett geoområde, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonigrafiskt sation och vilka, oavsett vilken rättslig ställning de intaga, leva mer i överensstämmelse med ifrågavarande tids sociala, ekonomiska och kulturella institutioner än med institutionerna i det land, till vilket de höra. 2. I denna konvention förstås med ›i stamliknande förhållanden levande folkgrupper» sådana grupper och personer som, ehuru de äro i färd med att förlora sina stamegenskaper, ännu icke ha blivit integrerade i den natio- . nella gemenskapen. 3. De infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper, som omnämnts i mom. 1 och 2 av denna artikel, betecknas i det följande som ›ifrågavarande folkgruppen.

Artikel 2 l. Det primära ansvaret för att genomföra samordnade och systematiska till skydd för ifrågavarande folkgrupper och deras fortskridande program integration i sina respektive länders liv skall åvila regeringarna. 2. Dessaprogram skola innefatta åtgärder för att a) göra det möjligt för dessa folkgrupper att på grundval av jämlikhet åtnjuta de rättigheter och möjligheter, som enligt den nationella lagstiftningen tillkomma andra befolkningsgrupper; dessa folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella utveckb) främja ling och höja deras levnadsstandard; c) skapa möjligheter till nationell integration med uteslutande av åtgärder, som syfta till konstlad assimilation av dessa folkgrupper. av den enskilde indi- 3. Dessa program skola främst syfta till utveckling videns värdighet, hans värde för samhället och hans initiativ. som ett medel att främja dessa 4. Våld eller tvång skall icke förekomma folkgruppers integration i den nationella gemenskapen.

Artikel 3 sociala, ekonomiska och kulturella 1. Så länge ifrågavarande folkgruppers villkor hindra- dem att åtnjuta förmånerna av den allmänna lagstiftningen i det land de tillhöra, skola särskilda åtgärder vidtagas till skydd för dessa folkgruppers institutioner, deras personer, deras egendom och arbete. 2. Det skall tillses att sådana speciella skyddsåtgärder ett tillstånd av a) icke användas som medel att skapa eller upprätthålla segregation; skydd föreligger och enb) bli bestående endast så länge behov av speciellt dast i den utsträckning ett sådant skydd är erforderligt.

Bilaga 2 181

3. Sådana speciella skyddsåtgärder skola icke inskränka åtnjutandct utan diskriminering av de allmänna medborgerliga rättigheterna.

A rlikcl 4 . Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention beträffande ifrågavarande folkgruppers integration al skall vederbörlig hänsyn tagas till de kulturella och religiösa värderingar och de former av social kontroll, som förekomma bland dessa folkgrupper, samt till arten av de problem. som möta dem både såsom grupper och såsom individer. när de utsättas för sociala och ekonomiska förändringar; b x] skall den fara beaktas, som en ruhbning av ifrågavarande gruppers värderingar och institutioner kan medföra. såvida dessa icke kunna ersättas på ett lämpligt och för ifrågavarande grupper godtagbart sätt; c) skola åtgärder vidtagas i syfte att mildra de svårigheter, som uppstå för dessa folkgrupper vid anpassningen till nya levnads- och arbetsvillkor.

Artikel 5 Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention beträffande skydd för och integration av ifrågavarande folkgrupper skola regeringarna a) eftersträva samverkan med dessa folkgrupper och deras representanter; b) bereda dessa folkgrupper tillfälle att till fullo utveckla sitt initiativ; e) med alla till buds stående medel stimulera utvecklingen av medborgerliga friheter inom dessa folkgrupper och upprättandet av valda institutioner eller medverkan i sådana institutioner.

Artikel 6 Förbättringen av ifrågavarande folkgruppers levnads- och arbetsförhållanden och av deras bildningsnivå skall givas hög prioritet i planer för den allmänna ekonomiska utvecklingen inom de av dessa folkgrupper bebodda områdena. Speciella projekt för den ekonomiska utvecklingen inom sådana områden skola även utformas på sådant sätt, att dylika förbättringar främ- Jas. Artikel 7 1. Vid bestämmandet av ifrågavarande folkgruppers rättigheter och skyldigheter skall hänsyn tagas till deras sedvanerätt. 2. Dessa folkgrupper skola tillåtas att bibehålla sina egna sedvänjor och institutioner, när dessa icke äro oförenliga med det nationella rättssystemet eller med målsättningarna för integrationsprogram. 3. Tillämpningen av de föregående momenten av denna artikel skall icke hindra medlemmar av dessa folkgrupper från att i enlighet med sin individuella förmåga utöva de rättigheter, som tillerkännas alla medborgare, eller att åtaga sig motsvarande skyldigheter. Artikel 8 l den mån det är förenligt med den nationella gemenskapens intressen och med det nationella rättssystemet a) skola de metoder för social kontroll, som tillämpas av ifrågavarande folki den mån så är möjligt utnyttjas för beivrande av brott eller grupper, förseelser begångna av medlemmar av dessa folkgrupper; , b) när det icke är möjligt att använda sådana metoder för social kontroll, skola dessa folkgruppers sedvänjor i fråga om bestraffning beaktas av de myndigheter och domstolar, som handlägga sådana angelägenheter.

182 Bilaga 2

Artikel 9

Det skall under straffansvar vara förbjudet att ålägga medlemmar av _ _obligatoriska_ personliga tjänster i någon form, ifrågavarande folkgrupper innehåller vare sig avlonade eller oavlonade, utom 1 de fall då lagstiftningen för alla medborgare gällande bestämmelser härom.

A rtikel 10

1. Personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola åtnjuta speciellt av förebyggande frihetsberövande och ha skydd mot obefogad användning möjlighet att vidtaga rättsliga åtgärder för att effektivt skydda sina grund-

läggande rättigheter. 2. När medlemmar av ifrågavarande folkgrupper ådömas i allmän lagstifttagas till ifrågavarande folkgruppers kultuning stadgat straff, skalLhänsyn rella utvecklingsnivá. 3. Metoder för återanpassning böra föredragas framför frihetsstraff.

Del ll. Jord

Artikel 11

skola tillerkännas kollektiv Medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper eller individuell till den jord, som dessa folkgrupper traditioäganderätt nellt nyttja. Artikel 12

skola icke annorledes än i överensstämmel- 1. ifrågavarande folkgrupper mot sin vilja förflyttas från sina hävdse med den nationella lagstiftningen vunna bosättningsområden av skäl som beröra den nationella säkerheten elintressen eller ler med hänsyn till den nationella ekonomiska utvecklingens till ifrågavarande folkgruppers hälsa. 2. När det i sådana fall som en undantagsâtgärd är nödvändigt att förflyt-

ta dessa folkgrupper, skola de tilldelas jord, som till sin beskaffenhet är minst likvärdig med den av dem tidigare nyttjade och som är ägnad att tillgodose deras aktuella behov och deras framtida utveckling. I de fall då möjligheter folkgrupper föredraga finnas till annan sysselsättning och då ifrågavarande sådan ersättning att få ersättning kontant eller in natura, skola de erhålla under vederbörliga garantier. för 3. Personer som förflyttas på detta sätt skola beredas full ersättning varje uppkommen förlust eller skada.

A rtikel 13

l. De former för överflyttning av ägande- och nyttjanderätten till jord.

som ha vunnit håvd genom ifrågavarande folkgruppers sedvänjor, skola resi den mån de tillgodopekteras inom ramen av den nationella lagstiftningen, och sociala se dessa folkgruppers behov och icke hindra deras ekonomiska

utveckling. som icke tillhöra 2. Åtgärder skola vidtagas för att hindra att personer, eller av bristande ifrågavarande folkgrupper, draga nytta av dessa sedvänjor hos medlemmar av dessa folkgrupper, i syfteatt tillinsikt om lagstiftningen sig äganderätt eller nyttjanderätt till jord, som tillhör sådana med-

försâkra emmar.

Bilaga 2 183

A rlikel 14

Nationella jordbruksprogram skola garantera ifrågavarande folkgrupper med den som kommer andra i samhället en behandling likvärdig grupper till del med avseende å a) tillhandahållande! av ytterligare jord när den jord, som dessa folkgrupöver, icke är tillräcklig för att tillförsäkra dem för ett norper förfoga malt liv erforderliga förnödenheter eller är otillräcklig vid en eventuell

ökning m deras numerär; b) tillhandahållandet av de medel, som erfordras för att främja utnyttjandet av den jord, som dessa folkgrupper redan besitta.

Del lll. Rekrytcing och arbetsvillkor

Artikel 15

1. Varje medlem skall inom ramen av sin nationella lagstiftning vidta särskilda för att säkerställa ett effektivt skydd med avseende å åtgärder och arbetsvillkor för arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkrekrytering grupper, sh länge de icke äro i stånd att åtnjuta det skydd, som lagstift-

ningen bereder arbetare i allmänhet. 2. Varje medlem skall göra allt som står i dess förmåga för att hindra diskriminering mellan arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupvarje särskilt i fråga om möjligheten att erhålla per, och andra arbetare, a) arbete, däri inberäknat kvalificerat arbete;

b) lika lön för arbete av lika värde; och social hjälp, förebyggande av och ersättning vid yrkesc) sjukvård skada, yrkeshygien samt bostadsförhållanden; frihet och rätt d) föreningsrätt, för all lagenlig fackföreningsverksamhet att sluta kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer.

Del IV. Yrkesutbildning, hantverk och landsbygdsindustri

Artikel 16 Personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola åtnjuta samma möj- « ligheter som andra medborgare i fråga om yrkesutbildning.

Artikel 17 1. När allmänt tillämpliga program för yrkesutbildning icke tillgodose de ifrågavarande folkgrupper, skola speciella behoven hos personer, som tillhöra tillhandahålla speciella utbildningsmöjligheter för sådana perregeringarna soner. 2. Dessa speciella utbildningsmöjligbeter skola grundas på ingående unav den ekonomiska miljön, den kulturella utvccklingsnivån dersökningar behoven hos de olika inom ifrågavarande och de praktiska yrkesgrupperna särskilt skola de bereda vederbörande tillfälle att erhålla nödig folkgrupper; traditionellt ha visat falutbildning för yrken, för vilka dessa folkgrupper lenhet. skola tillhandahållas endast så 3. Dessa speciella utbildningsmöjligheter utvecklingsnivå så kräver; i länge ifrågavarande folkgrupperskulturella framskrider skola de ersättas med de utoch med att integrationsprocessen bildningsmöjligheter, som tillhandahållas övriga medborgare.

184 Bilaga 2

Artikel 18 1. Hantverk och landsbygdsindustri skola uppmuntras såsom faktorer i ifrågavarande folkgruppers ekonomiska utveckling på ett sådant sätt. att dessa folkgrupper få möjlighet att höja sin levnadsstandard och anpassa sig till moderna metoder för produktion och avsättning. 2. Hantverk och landsbygdsindustri skola utvecklas på ett sådant sätt, att dessa folkgruppers kulturella arv bevaras och att deras konstnärliga värden och kulturella uttrycksformer förbättras.

Del V. Social trygghet och hälsovård

Artikel 19 Befintliga system för social trygghet skola i mån av möjlighet gradvis utvidgas till att omfatta a) löntagare som tillhöra ifrågavarande folkgrupper; b) andra personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper.

Artikel 20 1. Regeringarna skola åtaga sig ansvaret för att tillhandahålla en tillfredsställande hälsovård för ifrågavarande folkgrupper. 2. Organiseringen av sådan hälsovård skall grundas på systematiska undersökningar av ifrågavarande folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden. 3. Utvecklingen av denna hälsovård skall samordnas med allmänna åtgårder för social, ekonomisk och kulturell utveckling.

Del VI. Undervisning och informationsmedel

Artikel 21 Åtgärder skola vidtagas i syfte att tillförsâkra medlemmar av ifrågavarande folkgrupper möjlighet att erhålla undervisning på alla nivåer under samma villkor som landets befolkning i övrigt.

Artikel 22 1. För ifrågavarande folkgrupper avsedda undervisningsprogram skola med avseende å metoder och förfaranden anpassas efter det stadium, som dessa folkgrupper ha uppnått i fråga om social, ekonomisk och kulturell integration i den nationella gemenskapen. 2. Utarbetandet av sådana program skall normalt föregås av etnologiska undersökningar. Artikel 23 l. Barn som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola bibringas undervisning i läsning och skrivning på sitt modersmål eller, om detta icke är praktiskt möjligt, på det språk som är mest brukligt inom den grupp de tillhöra. 2. Åtgärder skola vidtagas för en successiv övergång från modersmålet eller munarten till det nationella språket eller till ettdera av landets officiella språk. 3. Lämpliga åtgärder skola i mån av möjlighet vidtagas i syfte att bevara modersmålet eller munarten.

Bilaga 2 185

Artikel 24 för ifrågavarande folkgrupper skaIlSyfta till Den primära undervisningen allmänna och färdigheter, som underlätta för att hibringa hamen kunskaper dem att bli integrerade i den nationella gemenskapen.

Artikcl 25 skola vidtagas bland andra grupper inom landets Uppfustrunde åtgärder befolkning och särskilt bland dem som stå i den mest omedelbara kontakten i syfte att undanröja fördomar, som de till med ifrågavarande folkgrupper äventyrs hysa gentemot dessa folkgrupper.

Artikel 26 folkgruppers sociala och 1. Regeringarnzr skola vidtaga efter ifrågavarande kulturella särdrag anpassade åtgärder i syfte att bibringa dem insikt om deras rättigheter och skyldigheter, särskilt i fråga om arbete och social vål-

färd. 2. I mån av behov skall detta ske med hjälp av skriftliga översättningar och genom medel för massinformation på dessa folkgruppers språk.

Del Vll. Administration

Artikel 27 som bär ansvaret för i denna konvention be- 1. Den statliga myndighet, rörda angelägenheter, skall skapa eller utveckla organ för att administrera itrågakonnnande program. 2. Dessa program skola innefatta och verkställande av lämpliga åtgärder för ifråa) planering, samordning sociala, ekonomiska och kulturella utveckling; gavarande folkgruppers b) framläggande av förslag om lagstiftning och andra åtgärder inför vederbörande myndigheter; e) övervakning av dessa åtgärders tillämpning.

Del VIII. Allmänna bestämmelser

Artikel 28 Innebörden och omfattningen av de åtgärder, som skola vidtagas för att skola bestämmas sätt bringa denna konvention i tillämpning, på ett smidigt under hänsynstagande till de speciella förhållandena i varje land.

Artikel 29 av bestämmelserna i denna konvention skall icke påverka Tillämpningeii förmåner, som tillförsäkrats ifrågavarande folkgrupper i enlighet med andra konventioner och rekommendationer.

Artiklar 30-37 artiklar äro likalydande med artiklarna 3-10 av konventionen (Dessa av tvángsarbete, utom såtillvida, att då i (nr 105) angående avskaffande 36 av artikel 9 av konventionen nr 105 hänvisas till artikel 5, detta i artikel konvention motsvaras av en hänvisning till artikel 32.) förevarande

186 Bilaga 2

A rtikel 30 De officiella ratifikzitioncrna av denna konvention skola dclgivas Internationella arlietsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 31 1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören. 2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer registrerats av generaldirektören. 3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

A rtikel 3 2 1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, nppsäga densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den registrerats. 2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrâtten, skall vara bunden för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagandeav de i denna artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande tioårsperiod.

Artikel 3 3 1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar, som delgivits honom av organisationens medlemmar. 2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom, har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen träder i kraft. Artikel 34 Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i föregående artiklar.

Artikel 3 5 Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning

uppfora frågan om dess revision, helt eller delvis.

A rtikeI 3 6 1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revi-

sion,‘ hell eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventio-

nen icke foreskriver annat, Ia) skall en mcdlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av forevarande konvention, utan hinder av vad i artikel32hår ovan stadgas; b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, före-

varande konvention icke läigre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. konvention

Forevarande skall likväl förbliva gällande till form och in-

nehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya, reviderade konventionen.

Artikel 3 7 och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vi sor . ‘De ångelska

3 Konvention mot diskriminering inom undervis- Bilaga ningen

SOU 1986: 36 Bilaga 3 189

Konvention mot diskriminering inom undervisningen

Generalkonferensen för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur, samlad i Paris till sin 11:e session från den 14 november till den 15 december 1960, som erinrar om att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna hävdar principen om icke-diskriminering och förklarar att varje människa har rätt till undervisning, som beaktar att diskriminering inom undervisningen kränker de rättigheter som uttryckts i denna deklaration och som beaktar att Förenta Nationemas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur enligt sin stadga har till ändamål att åstadkomma samarbete mellan länderna i syfte att främja allmän respekt för mänskliga rättigheter och lika tillträde för alla till undervisning, som inser att Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur, samtidigt som den respekterar olikheterna. i de nationella undervisform av diskriningssystemen, följaktligen är skyldig inte bara att fördöma varje minering inom undervisningen utan även att främja lika tillträde och likabehandling för alla inom undervisningen, som fått sig förelagt förslag rörande de olika sidorna av diskriminering inom undervisningen under punkt 17.1.4 på dagordningen för sessionen, som vid sin 10:e session beslutat att denna fråga skulle bli föremål för en internationell konvention ävensom för rekommendationer till medlemsstaterna, antager denna konvention den 14 december 1960.

Artikel l 1. I denna konvention skall uttrycket »diskriminering avse varje åtskillnad, reliuteslutning, begränsning eller fördel på. grund av ras, färg, kön, språk, ekonogion, politiska eller andra åsikter, nationellt eller socialt ursprung, miska villkor eller börd, vars syfte eller verkan är att omintetgöra eller inskränka likställigbet inom undervisningen, i synnerhet när: av vila) en person eller grupp av personer berövas tillträde till undervisning ket slag eller pâ vilken nivå det vara må; b) en person eller grupp av personer hänvisas till undervisning av lägre standard; undervisc) bortsett från innehållet i denna konventions artikel 2, skilda ningssystem eller läroanstalter inrättas eller bibebålles för vissa personer eller grupper av personer; eller d) en person eller grupp av personer påtvingas villkor som är oförenliga med mänsklig värdighet.

190 Bilaga 3

2. I denna konvention skall uttrycket »undervisningr avse alla slag och nivåer av undervisning, dess standard och kvalitet och de villkor under vilka den meddelas.

Artikel 2 Då. de är tillåtna i en stat, skall följande fall inte anses utgöra diskriminering i den bemärkelse som avses i denna konventions artikel 1: a) inrättande eller bibehållande av skilda undervisningssystem eller läroanstalter för elever av motsatt kön, om dessa system eller läroanstalter erbjuder lika tillträde till undervisning och har en lärarstab med lika goda kvalifikationer, ävensom lokaler och utrustning av samma kvalitet samt ger eleverna tillgång till samma eller likvärdiga kurser; b \./ inrättande eller bibehållande, på religiösa eller språkliga grunder, av skilda undervisningssystem eller läroanstalter, vilka erbjuder en undervisning i överensstämmelse med föräldrars eller förmyndares önskemål, om deltagandet i sådana system och närvaron vid sådana läroanstalter är frivilliga och om den undervisning som meddelas svarar mot de standardkrav som må. ha fastställts eller godkänts av vederbörande myndigheter, särskilt för undervisning på samma nivå; c) inrättande eller bibehållande av privata läroanstalter, om ändamålet med dessa inte är att utesluta någon grupp utan att erbjuda utbildningsmöjligheter utöver dem som ges av de offentliga myndigheterna, och under förutsättning att dessa läroanstalter förvaltas i enlighet med nämnda ändamål och den undervisning som meddelas överensstämmer med de standardkrav som må ha fastställts eller godkänts av vederbörande myndigheter, särskilt för undervisning pi samma nivå. Artikel 3 För att avskaffa och förhindra sådan diskriminering som avses i denna konvention förbinder sig fördragsslutande stater att: a) upphäva varje författningsbestämmelse och förvaltningsföreskrift samt avskaffa varje förvaltningspraxis, som innefattar diskriminering inom undervisningen; b) sörja för, genom lagstiftning om så är nödvändigt, att ingen diskriminering förekommer vid intagning av elever till läroanstalter; c) inte tillåta att offentliga myndigheter gör åtskillnad i behandlingen av landets egna medborgare, utom på grund av förtjänst eller behov, i vad avser skolavgifter och beviljande av stipendier eller andra former av studiehjälp och i vad avser erforderliga tillstånd och anordningar för studier utomlands; d) inte, i någon av de stödforrner som utgår till läroanstalter från de offentliga myndigheternas sida, tillåta några inskränkningar eller fördelar som enbart grundar sig på att eleverna tillhör en viss grupp;

Bilaga 3 191

e) giva utländska medborgare, bosatta inom deras territorium, samma tillgång till undervisning som de egna medborgarna.

Artikel 4

Fördragsslutande stater åtager sig vidare att formulera, utveckla och tillämpa en nationell politik som, genom metoder avpassade efter omständigheterna och den nationella sedvänjan, är ägnad att främja jämlikhet med avseende på möjligheter och behandling i fråga om undervisning och särskilt: a) göra den grundläggande skolundervisningen avgiftsfri och obligatorisk; göra undervisningen på gymnasienivå i dess olika former allmänt utbredd och tillgänglig för alla; göra högre undervisning lika tillgänglig för alla på grundval av individuell förmåga; tillse att den i lag föreskrivna skolplikten efterlevs av alla; b) säkerställa att undervisningens standard är likvärdig i alla offentliga läroanstalter på samma nivå och att de villkor som har samband med undervisningens kvalitet också är likvärdiga; c) uppmuntra och intensifiera, med lämpliga metoder, undervisning av personer, som inte fått någon grundläggande skolundervisning eller som inte fullföljt denna, samt giva dem tillfälle till fortsatt utbildning på grundval av individuell förmåga; d tillhandahålla \/ lärarutbildning utan diskriminering.

Artikel 5

1. Fördragsslutande stater är ense om att: a) undervisning skall syfta till full utveckling av den mänskliga personligheten och till stärkande av respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter; den skall främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper eller religiösa grupper och gynna Förenta Nationernas verksamhet för fredens upprätthållande; mâlsmäns frihet, b) det är väsentligt att respektera.föräldrars och andra laga för det första att välja andra läroanstalter för sina_ barn än de som upprätthålles av de offentliga myndigheterna men som motsvarar de minimikrav för undervisning som må ha fastställts eller godkänts av vederbörande myndigheter och, för det andra, att på ett sätt som överensstämmer

med formerna för landets rättstillämpning tillförsäkra hamen en religiös

och moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse; och ingen som inte person eller grupp av personer skall påtvingas en religiös fostran överensstämmer med hans eller deras övertygelse; nationella minoriteter rätt c) det är väsentligt att tillerkänna medlemmar av att bedriva egen undervisningsverksamhet, innefattande upprätthållande

i 192 Bilaga 3

av skolor samt, beroende pä varje stats undervisningspolitik, användning av eller undervisning i deras eget språk, förutsatt emellertid: (i) att denna rätt inte utövas på. ett sätt, som hindrar medlemmarna av dessa minoriteter från att förstå kulturen och språket hos samhället som helhet eller från att deltaga i dess verksamhet, eller som sätter den nationella suveräniteten i fara; nivå som (ii) att undervisningens nivå inte är lägre än den allmänna fastställts eller godkänts av vederbörande myndigheter; samt (iii) att sådan skolgång är frivillig.

2. Föredragsslutande stater förbinder sig att vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa tillämpningen av de principer som uppställts i första momentet av denna artikel.

Artikel 6

Vid tillämpningen av denna konvention förbinder sig fördragsslutande stater för Förenta att fästa största uppmärksamhet vid varje av generalkonferensen härefter an. Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur som skall vidtagas mot olika tagen rekommendation som angiver vilka åtgärder former av diskriminering inom undervisningen och som har till syfte att trygga inom undervisningen. jämlikhet ifråga om tillträde och behandling

Artikel 7

Fördragsslutande stater skall i periodiska rapporter till Generalkonferensen för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur vid de tidpunkter och på det sätt konferensen bestämmer giva upplysning som utfärdats och de andra åtgärder om de lagregler och förvaltningsföreskrifter för att som vidtagits för att tillämpa denna konvention, inbegripet åtgärder i artikel 4 samt formulera och utveckla den nationella politik som beskrivits om de resultat som uppnåtts och de hinder som påträffats vid tillämpningen av

denna politik.

Artikel 8

mellan tvâ eller flera fördragsslutandc Varje tvist som kan komma att uppstå ‘ och som ej löses stater rörande tolkning eller tillämpning av denna konvention om andra sätt att bilägga tvisten genom förhandlingar skall på parternas begäran, domstolen för avgörande. misslyckas, hänskjutas till internationella

Artikel 9

Reservation mot denna konvention kommer inte att tillåtas.

Bilaga 3 193

Artikel 10 Denna konvention skall icke ha den verkan att den inskränker de rättigheter, som enskilda personer eller grupper må åtnjuta till följd av överenskommelser ingångna mellan tvâ eller flera stater, där sådana rättigheter inte strider mot denna konventions bokstav cller anda.

Artikel 11 Denna konvention är upprättad pâ engelska, franska, ryska och spanska, var. vid alla fyra texterna har lika vitsord.

Artikel 12 1. Denna konvention skall bli föremål för ratifikation eller godkännande av med. lemsstaterna i Förenta Nationemas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur i enlighet med vad deras respektive grundlagar föreskriver. 2. Instrument rörande ratifikation eller godkännande skall deponeras hos generaldirektören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur. Artikel 13 l. Denna konvention skall vara öppen för anslutning av alla icke-medlemsstater, som inbjudes härtill av styrelsen för Förenta Nationemas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur. 2. Anslutning sker genom deposition av ett anslutningsinstrument hos general. direktören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur. Artikel 14 Denna konvention skall träda i kraft tre månader efter dagen för deposition av det tredje instrumentet rörande ratifikation, godkännande eller anslutning, men endast i fråga om de stater som deponerat sina respektive instrument på eller före den dagen. I fråga om varje annan stat skall den träda i kraft tre månader efter deposition av dess instrument rörande ratifikation, godkännande eller anslutning. Artikel 15 Fördragsslutande stater erkänner att konventionen är tillämplig inte bara på moderländerna utan även på alla icke självstyrande, förvaltarskaps, kolonial- och andra områden för vars internationella förbindelser de är ansvariga; de förbinder sig, om så skulle befinnas nödvändigt, att rådgöra med regeringarna eller andra behöriga myndigheter i dessa områden vid eller före ratifikation, godkännande eller anslutning i syfte att säkerställa konventionens tillämpning i nämnda områden samt att underrätta generaldirektören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur om vilka områden

194 Bilaga 3

konventionen sålunda är tillämplig på; denna notifikation får verkan tre mir. nader efter den dag den mottagits.

Artikel 16

1. Varje fördragsslntande stat äger uppsäga. konventionen både å. egna vägnar och med avseende på varje område för vars internationella förbindelser den är ansvarig. 2. Uppsägningen skall anmälas medelst ett skriftligt instrument, som deponeras hos generaldirektören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur. 3. Uppsägningen får verkan tolv månader efter mottagandet av uppsägnings. instrumentet. Artikel 17

Generaldirektören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, ve. skall underrätta organisationens medlemsstater, sådana tenskap och kultur icke-medlemsstater som omnämnts i artikel 13 och Förenta Nationerna om alla depositioner av instrument rörande ratifikation, godkännande ochanslutning, som nämnts i artiklarna 12 och 13, samt om notifikationer och uppsägningar enligt artiklarna 15 resp. 16.

Artikel 18

1. Denna konvention kan ändras av genernlkonferensen för Förenta N ationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur. Varje sådan ändring skall emellertid endast binda de stater som ansluter sig till den konvention varmed ändring införes. 2. Om generalkonferensen för Förenta Nationernas organisation för uppfostran. helt eller delvetenskap och kultur skulle antaga en ny konvention som vis ändrar denna konvention, skall konventionen, om inte den nya konventionen föreskriver annat, upphöra att vara tillgänglig för ratifikation, godkännande eller anslutning från och med den dag den nya konventionen träder i_ kraft. Artikel 19

I enlighet med artikel 102 i Förenta Nationernas stadga skall denna konvention registreras hos Förenta Nationernas sekretariat på begäran av generaldirektören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur.

Bilaga 4 Internationell konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering

SOU 1986: 36 Bilaga 4 197

Internationell konvention om avskaffande av alla

former av rasdiskriminering

Konvenliønsstalema, kunnar nödvändigheten av att snabbt vilka beaktar, att Förenta Natio- och förbehållslöst avskaffa kolonianernas stadga grundas på principer- lismen, na om alla människors värdighet och vilka beaktar, att Förenta Natiojämlikhet och att alla medlemsstater nernas deklaration om avskaffande har förbundit sig att tillsammans av alla former av mansdiskriminering och enskilt, i samarbete med Fören- av den 20 november 1963 (Generalta Nationerna, verka för att uppnå församlingens resolution 1904 ett av Förenta Nationernas syften, (XVIID) högtidligt bekräftar nödnämligen att främja och uppmuntra vändigheten av att snabbt avskaffa att mänskliga rättigheter och grund- rasdiskriminering i hela världen i läggande friheter för varje människa alla dess former och yttringar och utan åtskillnad i avseende på ras. att säkerställa förståelse och respekt kön, språk eller religion allmänt re- för människovärdet, spekteras och iakttas, vilka år övertygade om att varje vilka beaktar, att den allmänna lära om överlägsenhet på grund av förklaringen om de mänskliga rät- olikheter mellan raser är vetenskaptigheterna förkunnar att alla män- ligt falsk, moraliskt fördömlig, soniskor är födda fria och lika i värde cialt orättvis och farlig och att rasoch rättigheter och att var och en är diskriminering aldrig kan rättfärdiberättigad till alla de fri- och rättig- gas vare sigi teori eller praktik, heter som uttalas däri, utan åtskill- vilka äter bekräftar, att diskriminad av något slag, särskilt inte i nering mellan människor på grund fråga om ras, hudfärg eller natio- av ras, hudfärg eller etniskt urnellt ursprung, sprung är ett hinder för vänskapliga vilka anser, att alla människor är och fredliga förbindelser mellan nalika inför lagen och är berättigade tioner och kan störa fred och säkertill samma lagliga skydd mot varje het mellan folken liksom samfördiskriminering och mot varje fram- stånd mellan människor som lever kallande av sådan diskriminering, sida vid sida också inom en och vilka beaktar, att Förenta Natio- samma stat, nerna har fördömt kolonialism och vilka år övertygade om att föreallt utövande av rasâtskillnad och komsten av rasbarriärer strider mot diskriminering förbunden därmed i varje mänskligt samhälles ideal, vilken form och varhelst det före- vilka är oroade över de yttringar kommer och att förklaringen angi- av rasdiskriminering som bevisligen ende beviljande av självständighet fortfarande förekommer i vissa de» åt koloniala länder och folk av den lar av världen och över den politik, 14 december 1960 (Generalförsam- grundad på rasöverlâgsenhet eller på lingens resolution 1514 (XV)) ytter- hat - såsom apartheid-, segregaligare bekräftar och högtidligt för- tions- eller separationspolitik - som förs av vissa regeringar, vilka är fast beslutna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att snabbt avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och yttringar och att förhindra och bekämpa rasläror och alla yttringar av sådana läror för att främja förståelse mellan raserna och för att bygga ett internationellt samhälle fritt från alla former av åtskillnad eller diskrimine-

198 Bilaga 4

ring på grund av ras, 3. Intet i denna konvention får tolvilka beaktar konventionen om kas så att det på något sätt inverkar rasdiskriminering i fraga om an- på konventionsstatemas rättsregler ställnings- och yrkesutövning, anta- rörande nationalitet, medborgarskap gen av internationella arbetsorgani- eller naturalisering, under förutsättsationen år 1958. och konventionen ning att dessa regler icke diskrimimot diskriminering inom undervis- nerar någon särskild nationalitet. ningen, antagen av Förenta Nationernas organisation för uppfostran. vetenskap och kultur år 1960, vilka önskar förverkliga de prin- 4. Särskilda åtgärder vidtagna uteciper som uttryckts i Förenta Natio- slutande för att åstadkomma tillnernas förklaring om avskaffande av fredsställande framsteg för sådana alla former av rasdiskriminering och rasgrupper, etniska grupper eller enatt trygga att praktiska åtgärder för skilda personer, som är i behov av att förverkliga detta mål vidtas så skydd för att kunna på lika villkor snart som möjligt, åtnjuta eller utöva mänskliga rättighar överenskommit heter och grundläggande friheter, om följande: skall icke anses utgöra rasdiskriminering, under förutsättning att sådana åtgärder icke leder till att skilda rättigheter vidmakthålles för olika rasgrupper och att de icke bihehålles sedan syftet därmed uppnåtts.

DEL 1 Artikel 2 Artikel 1 1. Konventionsstaterna fördömer 1. I denna konvention avser ut- rasdiskriminering och förbinder sig trycket ›rasdiskriminering› varje att med alla lämpliga medel och utan skillnad, undantag, inskränkning el- föra en politik syftande till dröjsmål ler företräde på grund av ras, hud- att avskaffa rasdiskriminering i alla färg, härstamning eller nationellt el- dess former och till att främja förler etniskt ursprung, som har till ståelse mellan alla raser, i vilket syfte eller verkan att omintetgöra syfte: eller inskränka erkännandet, åtnju- (a) envar- konventionsstat förbintandet eller utövandet, på lika vill- der sig att icke inlåta sig på handkor, av mänskliga rättigheter och eller bruk som innebär raslingar grundläggande friheter på politiska, diskriminering mot personer, grupekonomiska. sociala, kulturella eller per av personer eller institutioner andra områden av det offentliga och att tillse att alla offentliga mynlivet. digheter och institutioner, såväl nationella som lokala, handlar i enlig- 2. Konventionen är icke tillämplig het med denna förpliktelse, .på sådana skillnader, undantag, in- (b) envar konventionsstat förskränkningar eller företräden som binder icke verka för, försig att av konventionsstat göres mellan svara eller stödja rasdiskriminering medborgare och icke-medborgare. från personers eller organisationers sida,

Bilaga 4 199

(c) envar konventionsstat skall slag inom områden under deras juvidtaga effektiva åtgärder för att risdiktion. granska regeringsmaktens samt övrig nationell eller lokal myndighetsutövning och för att ändra. upphäva Artikel 4 eller ogiltigförklara alla lagar och Konventionsstaterna fördömer all bestämmelser som ger upphov till propaganda och alla organisationer, rasdiskriminering eller har till ver- som grundar sig på uppfattningar kan att redan förekommande rasdis- eller teorier att någon ras eller perkriminering vidmakthålles, songrupp av viss hudfärg eller visst (d) envar konventionsstat skall etniskt ursprung är överlägsen nåförbjuda och med alla lämpliga me- gon annan eller som söker rättfärdel, däribland den lagstiftning som diga eller främja rashat och diskriomständigheterna påkallar, göra slut minering i någon form, och förbinpå rasdiskriminering från personers. der sig att vidtaga omedelbara och gruppers eller organisationers sida, konkreta åtgärder syftande till att avskaffa allt främjande eller utövan- (e) envar konventionsstat förbin- de av sådan diskriminering. I detta der sig att, där så är lämpligt, upp- syfte skall konventionsstaterna. med muntra organisationer och rörelser. vederbörligt beaktande av de princisom representerar flera raser och per som omfattas av den allmänna syftar till integrering, att främja an- förklaringen om de mänskliga rätvändandet av andra medel att av- tigheterna och av de rättigheter som skaffa skiljemurar mellan raser och uttryckligen anges i artikel 5 av att motarbeta allt sådant som kan denna konvention, bland annat: få till följd ökad splittring mellan (a) som brottslig straffhandling, raser. bar enligt lag, förklara allt spridan- 2. Konventionsstaterna skall. när de av på rasöverlägsenhet eller rasomständigheterna föranleder därtill, hat grundade idéer, uppmaning till vidtaga särskilda och konkreta åt- rasdiskriminering, varje våldshandgärder pk sociala, ekonomiska, kul- ling eller uppmaning till sådan handturella och andra områden för att ling mot någon ras eller persongrupp åstadkomma tillfredsställande utav annan hudfärg eller annat etniskt veckling och skydd för vissa ras- ursprung och även lämnandet av grupper eller därtill hörande enskil- stöd i någon form åt rasförföljelse. da personer i syfte att tillförsäkra inklusive finansiering därav, dem fullt och likaberâttigat åtnjutande av mânskliga rättigheter och (b) och förbjuda olagligförklara grundläggande friheter. Dessa åtgär- och organiserad och organisationer der får i intet fall leda till att olik- annan propaganda, som främjar och värdiga eller skilda rättigheter upp- till uppmanar rasdiskriminering, rätthålles för olika rasgrupper sedan samt förklara i dylika deltagande syftet med åtgärderna uppnåtts. organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag.

(c) icke tillåta offentliga myndig- Artikel 3 heter eller offentliga institutioner, Konventionsstaterna fördömer sär- vare sig nationella eller lokala, att skilt rassegregation och apartheid och främja eller uppmana till rasdiskriförbinder sig att hindra, förbjuda minering. och utrota alla företeelser av detta

200 Bilaga 4

Artikel 5 (e) ekonomiska, sociala och kul- Till uppfyllande av de grundläggande förpliktelserna i artikel 2 i turella rättigheter, i synnerhet: denna konvention förbinder (i) rätten till arbete, till fritt sig konval av anställning, till rättvisa och ventionsstaterna att förbjuda och avskaffa i alla dess gynnsamma arbetsvillkor, till rasdiskriminering former och att tillförsäkra envar, skydd mot arbetslöshet, till lika utan åtskillnad lön för lika arbete, till rättvis och grundad på ras, hudfârg eller nationellt eller etniskt ur- gynnsam lön för arbete, inför lagen, särskilt i sprung, likhet vad avser av följande (ii) rätten att bilda och ansluta åtnjutandet rättigheter: sig till fackförening, (a) rätten till lika behandling inför domstolar (iii) rätten till bostad. och andra rättsskipan- (iv) rätten till allmän hälsode organ, (b) rätten till säkerhet vård, sjukvård, social trygghet personlig och till skydd från staten mot att bli och allmänna tjänster, utsatt av (v) rätten till undervisning och för våld eller kroppsskada någon myndighetsperson eller av nå- utbildning, gon individ, grupp eller institution, (vi) rätten att deltaga på lika villkor i kulturell verksamhet, (c) politiska rättigheter, i synnerhet rätten att deltaga i val - att (f) rätten att få tillträde till varje rösta och vara valbar ——- för allmänheten avsedd plats eller på grundval av allmän och lika rösträtt, att serviceinrättning, såsom kommunistyrelse och all- kationsmedel, hotell, restauranger, taga del i landets männa angelägenheter på alla plan kaféer, teatrar och parker. och att på lika villkor ha tillträde till Artikel 6 offentlig tjänst, Konventionsstaterna skall tillförsäkra envar under deras jurisdiktion verksamt skydd och verksamma (d) andra medborgerliga rättigherättsliga medel, genom vederböranter, i synnerhet: (i) rätten att fritt röra sig och de nationella domstolar och andra bosätta sig inom statens gränser, statliga institutioner, mot varje rasdiskriminerande handling som kränatt lämna vilket som ker hans mânskliga rättigheter och (ii) rätten friheter i strid mot helst land, också det egna, och att grundläggande denna konvention, äveusom rätten återvända till det egna landet, (iii) rätten till nationalitet, att vid sådana domstolar begära rätt- (iv) rätten till äktenskap och vis och tillfredsställande gottgörelse val av make, eller ersättning för skada liden till (v) rätten att äga egendom en- följd av sådan diskriminering. sam eller tillsammans med annan,

Artikel 7 (vi) rätten att ärva, (vii) rätten till tanke-, samvets- Konventionsstaterna förbinder sig och religionsfrihet, att vidtaga omedelbara och effektiva (viii) rätten till åsikts- och ytt- åtgärder, särskilt på undervisningrandefrihet, ens, uppfostrans. kulturens och upp- (ix) rätten till församlings- och lysningens områden, i syfte att befördomar som leder till rasförcningsfrihet i fredligt syfte, kämpa diskriminering, och att främja för-

Bilaga 201

r ståelse, fördragsamhet och vänskap skall förrättas vid ett av generalsek-

mellan reteraren sammankallat möte mellan stater och mellan rasgrupper eller etniska ävensom att konventionsstaterns i FN:s huvudgrupper. om ändamål och kvarter. Vid sådant sammanträde. sprida kunskap grundsatser i FN:s stadga, den all- där två tredjedelar av konventions-

männa om de mänsk- staterna måste vara företriidda för förklaringen FN:s att beslut skall kunna fattas, skall liga rättigheterna. förklaring om avskaffande av alla former av de kandidater inväljas i kommittén

rasdiskriminering samt denna kon- som uppnår det största antalet rös-

ter och absolut majoritet av de närvention. varande ocb röstande konventions-

slaternas röster.

å. (a) Kommitténs ledamöter vil-

DEL Il jes för en tid av fyra år. För nio av de ledamöter som väljes vid det förs-

Artikel 8 ta valet skall dock tiden löpa ut efter

1. En kommitté för avskaffandet tvi år. Omedelbart efter det första

vald skall namnen på dessa nio leav rasdiskriminering (i det följande benämnd kommittén) skall upprät- damöter utses genom lottdragning

tas och bestå av aderton moraliskt av kommitténs ordförande.

och erkänt (b) I händelse av tillfällig vahögtstäende opartiska De sakkunni- kans utser den konventionsstat, sakkunniga personer. vara att vara ga skall fullgöra sitt uppdrag i egen- sakkunnige upphört De skall ledamot av kommittén, en ann-am skap av enskilda personer. av konventionsstaterna bland sakkunnig bland sina medborgare väljas med förbehåll för kommitténs goddessas medborgare med iakttagande kännande. av en skälig geografisk fördelning

och av att olika slag av civilisation blir 6. Konventionsstaterna skall svasamt de viktigaste rättssystemen företrådda. ra för kommittéledamöternas utgif-

2. Kommitténs ledamöter skall väl- ter när de utför kommittéuppdrag.

jas genom hemlig omröstning från

en förteckning över personer, vilka

föreslagits av konventionsstaterna. Artikel 9 Varje konventionsstat får föreslå en 1. Konventionsstaterna förbinder person bland sina egna medborgare. 3. Det första valet skall fig att för kommitténs granskning äga rum sex månader efter dagen för konven- tillstâlla generalsekreteraren en rap-

ikraftträdande. Senast tre port om de logstiftnings-, domstols-, tionens månader före varje valdag skall förvaltning» och andra åtgärder de

FN:s vidtagit för konventionsbestiimxielgeneralsekreterare skriftligen att ses-nas efterlevnad: a) inom ett år uppmana konventionsstaterna månader inkomma med efter konventionen ikraftträdande inom två sina Generalsekreteraren för vederbörande stat och b) därefter förslag. konventions- vartannat år och närhelst kommittén skall upprätta och till staterna överlämna en förteckning i befir. Konunåzttén äger påfordra yt-

över alla de så- terfgane upplysningar av konvenalfabetisk ordning tionsstatema. lunda föreslagna personerna med an-

givande av vilka stater som föresla-

git dem.

4. Val av kommitténs ledamöter

202 Bilaga 4

2. Kommittén skall genom gene- lan till såväl kommittén som den ralsekreteraren årligen rapportera andra staten. till FNzs generalförsamling om sin verksamhet och kan framställa för- 3. Kommittén skall till behandling slag och allmänna rekommendatio- upplaga ärende som hånskjutits till ner på grundval av sin granskning den enligt punkt 2 i denna artikel av de från konventionsstaterna mot- först sedan den utrönt att alla intagna rapporterna och upplysning- hemska rättsmedel tagits i anspråk arna. Sådana förslag och allmän- och uttömts i fallet enligt folkrätna rekommendationer skall föreläg- tens allmänt vedertagna grundsatgas generalförsamlingen tillsammans ser. Detta skall dock ej gälla om med konventionsstaternas eventuella rättsmedlens utnyttjande är oskäligt kommentarer. tidskrävande.

4. I varje till kommittén hänskju- Artikel 10 tet ärende äger kommittén álägga l. Kommittén antager själv sin de berörda konventionsstaterna att arbetsordning. ställa ytterligare upplysningar av be- 2. Kommittén väljer sitt presidi- tydelse till förfogande. um för en tid av två år. 5. När ärende. som avses i denna 3. FNzs generalsekreterare skall artikel, behandlas av kommittén, sörja för sekretariat åt kommittén. skall berörda stater ha rätt att sända en representant för att utan röst- 4. Kommitténs sammanträden hål- rätt deltaga i kommitténs arbete unles som regel i FN:s huvudkvarter. der ärendets behandling.

Artikel ll l. Om en konventionsstat finner Artikel 12 att en annan konventionsstat icke 1. (a) Sedan kommittén mottagit efterlever konventionens bestämmel- och sammanställt alla de upplysser, kan den förra staten anmäla ningar den anser nödvändiga, skall förhållandet för kommittén. Kom- ordföranden utse en förlikningskommittén skall då överlämna medde- mission ad hoc (i det följande belandet därom till den andra staten. nämnd kommissionen) bestående av Inom tre månader skall den motta- fem personer, som kan men icke begande staten skriftligen lämna kom- höver vara ledamöter i kommittén. mittén en förklaring eller ett utta- Kommissionens ledamöter skall utlande med upplysningar i sakenoch ses med de tvistande parternas samuppgift om den åtgärd som eventu- tycke, och dess tjänster skall ställas ellt vidtagits av den staten. till de berörda staternas förfogande i syfte att åstadkomma en reglering av frågan i godo grundad på respekt 2. Om ärendet icke regleras på ett för konventionen. för båda parter tillfredsställande sätt genom bilaterala förhandlingar eller (b) Har de tvistande staterna icke annat för dem tillgängligt förfaran- inom tre månader enats om komde inom sex månader efter det den missionens sammansättning, helt elmottagande staten mottog det ur- ler delvis, skall de kommissionsmedsprungliga meddelandet, har varde- lemmar, varom enighet icke nåtts ra staten râtt att åter hänskjuta mellan de tvistande staterna, väljas ärendet till kommittén genom anmä- av kommittén bland dess medlem-

Bilaga 203

mar med tvåtredjedels majoritet vid sammanhängande faktiska förhålomröstning. landena och innehållande de rekomhemlig mendationer den finner ägnade att :tvägabringa en uppgörelse i godo av 2. Kommissionens ledamöter skall , tvisten. sitt uppdrag i egenskap av 2. Kommitténs ordförande skall fullgöra enskilda personer. De får ej vara överlämna kommissionens rapport i tvistande stat eller i till envar av de tvistande staterna. medborgare stat som icke biträtt konventionen. Dessa skall inom tre månader underrätta kommitténs ordförande hu- 3. Kommissionen skall själv välja ruvida de godkänner rekommendasin ordförande och antaga sin ar- tionerna i kommissionens rapport. betsordning. 4. Kommissionens sammanträden skall som regel hållas i FN:s huvud- 3. När den i punkt 2 i denna arkvarter eller på annan lämplig plats tikel angivna tiden utlöpt, skall komenligt kommissionens bestämmande. mitténs ordförande överlämna kornmissionens rapport och de berörda 5. Det sekretariat som stålles till konventionsstaternas deklarationer förfogande enligt artikel 10 punkt till övriga konventionsstater. 3 skall. när en tvist mellan konventionsstater leder till utseendet av en biträda även denna. Artikel 14 kommission. 1. En konventionsstat kan när som helst förklara, att den erkänner 6. De tvistande parterna skall sins- kommitténs behörighet att mottaga emellan lika fördela kostnaderna för och pröva framställningar från såledamöterna i kommissionen enligt dana enskilda personer eller grupper som ombesörjes av av enskilda inom statens jurisdikberäkningar FNzs generalsekreterare. tionsområde, som påstår sig ha genom den staten blivit utsatta för 7. Generalsekreteraren år bemyn- kränkning av någon av de i denna digad att. om så erfordras. betala konvention angivna rättigheterna. kostnaderna för kommissionens le- Framställning skall icke mottagas av damöter, innan de tvistande staterna kommittén, om den gäller en konersatt kostnaderna enligt punkt 6 i ventionsstat som ej avgivit sådan denna artikel. förklaring. 2. Varje konventionsstat som av- 8. De upplysningar som kommit- ger en förklaring enligt punkt l i tön mottagit och sammanställt skall denna artikel kan upprätta eller utse ställas till kommissionens förfogan- ett organ inom sitt nationella rättsde, och kommissionen kan anmoda väsen, som år behörigt att mottaga de berörda staterna att inkomma och pröva framställningar från såmed ytterligare upplysningar av be- dana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdiklydelse. tionsområde., som påstår sig ha bli- Artikel 13 vit utsatta för kränkning av någon 1. När kommissionen avslutat av de i denna konvention angivna av ärende, skall den upp- rättigheterna och som uttömt andra prövningen rätta och till kommitténs ordföran- tillgängliga inhemska râttsmedel. de överlämna en rapport omfattande dess utredning om de med tvisten

204 Bilaga 4

3. Förklaring som göres enligt framställningar i ljuset av alla de punkt 1 i denna artikel, och uppgift upplysningar som ställts till dess förom namnet på organ, som upprättats fogande av vederbörande konveneller utsetts enligt punkt 2 i denna tionsstat och av klaganden. Kommitartikel. skall deponeras av vederbö- tén får ej pröva framställning från rande konventionsstat hos FN:s ge- klagande såvida den icke utrönt att neralsekreterare, som tillställer övri- klaganden utdömt alla tillgängliga inga konventionsstater kopior därav. hemska rättsmedel. Detta skall dock Förklaring kan återkallas när som icke gälla om rättsmedlens utnytthelst genom meddelande till general- jande är oskäligt tidskrävande. sekreteraren, men sådan återkallelse har ingen verkan vad gäller hos (b) Kommittén skall överlämna kommittén anhängiggjorda fram- sina eventuella förslag och rekomställningar. mendationer till den berörda konvcntiousstaten och till klaganden. 4. Ett register över framställning- 8. Kommittén skall i sin årliga ar skall föras av organ som upprät- rapport intaga en summarisk redotats eller utsetts enligt punkt 2 i den- görelse för mottagna framställningar na artikel, och bestyrkta avskrifter och. där så lämpligen bör ske, för de av registret skall årligen på lämplig berörda konventionsstaternas förklavåg tillställas generalsekreteraren, ringar och uttalanden ävensom för varvid förutsättes att innehållet icke sina egna förslag och rekommendagöres offentligt. tioner. 9. Kommittén är behörig utöva de funktioner som angivits i denna ar- 5. Om klaganden icke får sitt fall tikel endast om minst tio konventillfredsställande reglerat genom or- tionsstater är bundna av förklaringgan som upprättats eller utsetts en- ar enligt punkt 1 i denna artikel. ligt punkt 2 i denna artikel, har han rått att hänskjuta ärendet till kommittén inom sex månader. Artikel 15 6. (a) Kommittén skall konfiden- l. l avvaktan på förverkligandet tiellt delge varje framställning som av målet för den i generalförsamden tagit emot med den konventions- lingens resolution 1514 (XV) den 14 stat som påstås ha brutit mot be- december 1960 intagna förklaringen stämmelse i konventionen men skall angående beviljande av självständigicke röja identiteten hos vederböran- het åt koloniala länder och folk skall de person eller grupp av personer bestämmelserna i denna konvention utan dennes eller dessas uttryckliga på intet sätt begränsa den petitionssamtycke. Kommittén får icke taga rätt som tillerkänts dessa folk genom emot anonyma framställningar. andra internationella instrument eller av FN och dess faekorgan.

(b) Den mottagande staten skall inom tre månader skriftligen lämna kommittén en förklaring eller ett ut- 2. (a) Den enligt artikel 8 punkt talande med upplysningar i saken 1 i denna konvention upprättade och uppgift om den åtgärd som even- kommittén skall erhålla avskrifter tuellt vidtagits av den staten. av samt till vederbörande organ avge yttranden över och rekommendatio- 7. (a) Kommittén skall pröva ner med anledning av framställning-

Bilaga 205

ar från de FN-organ som behandlar som avser eller konventioner som anfrågor, vilka direkt berör denna kon- tagits av FN eller dess facko,rgan. ventions principer och ändamål. vid och utan att hindra konventionsstasina överväganden av hos dem an- terna från att anlita andra förfaranhängiga petitioner, avseende frågor den för lösandet av tvister i översom omfattas av denna konvention, ensstämmelse med allmänna eller från innevånare i förvaltarskapsom- särskilda internationella överensråden och andra områden, på vil- kommelser som är i kraft mellan ka generalförsamlingens resolution dem. 1514 (XV) äger tillämpning.

DEL III (b) Kommittén skall från veder- Artikel 17 börande FN-organ erhålla kopior av rapporter angående lagstiftnings-, 1. Denna konvention står öppen domstols-, förvaltnings- eller andra för undertecknande av varje stat åtgärder som direkt sammanhänger som är medlem i FN eller i något av med denna konventions principer dess fackorgan, av varje stat som anoch syften och som vidtagits av de slutit sig till internationella domstoförvaltande staterna inom de i (a) lens stadga och av varje annan stat ovan nämnda områdena, och skall som av FN:s generalförsamling inavge yttranden och rekommendatio- bjudits att biträda konventionen. ner till dessa organ.

3. Kommittén skall i sin rapport 2. Denna konvention skall ratificetill en ras. Ratifikationsinstrument skall generalförsamlingen intaga summarisk för de fram- deponeras hos FN:s generalsekreteredogörelse den har rare. ställningar och rapporter mottagit från FN:s organ liksom de yttranden och rekommendationer kommittén Artikel 18 avgivit med avseende pâ och rapporter. 1. Denna konvention står dessa framställningar öppen 4. Kommittén skall från FN:s ge- för anslutning av varje stat som omneralsekreterare förmäles i artikel 17 punkt 1. begära alla uppgifter sammanhängande med denna konventions syften som han har till- 2. Anslutning äger rum genom degängliga och som avser de i punkt ponering av anslutningsinstrument 2 (a) nämnda områdena. hos FN :s generalsekreterare.

Artikel 19 Artikel 16 1. Denna konvention träder i kraft Denna konventions bestämmelser på trettionde dagen efter den dag då det tjugosjunde ratifikations- eller om biläggande av tvister och klagomål år tillämpliga utan att medföra anslutningsinstrumentet deponerats inskränkning i tillämpligheten av så- hos FN:s generalsekreterare. dana andra förfaranden för biläggandet av tvister och klagomål pâ diskrimineringsområdet om vilka 2. För varje stat, som ratificerar instrument denna konvention eller ansluter sig stadgats i konstituerande

206 Bilaga 4

till den sedan det tjugosjunde ralifi- Artikel 22 kations- eller anslutningsinstrumen- Varje tvist mellan två eller flera tet deponerats, skall konventionen konventionsstater rörande konventräda i kraft på, trettionde dagen ef- tionens tolkning eller tillämpning, ter det att dess eget ratifikations- vilken icke bilägges genom förhandeller anslutningsinstrument depone lingar eller genom de förfaranden rats. om vilka uttryckligen stadgas i konventionen, skall på begäran av nå- Artikel 20 staterna hin- \ gon av de tvistande 1. FNzs generalsekreterare skall skjutas till internationella domstomottaga reservation, som stat gör i len för avgörande, såvida icke de samband med ratifikation eller an- tvistande enas om annat sätt för tvisslutning, och delge sådan reservation tens biläggande. med alla stater som är eller kan bli konventionsstater. Envar stat som har invändning mot reservationen Artikel 23 skall inom nittio dagar från mottaunder- 1. F ramställning om ändring av gandet av sådant meddelande denna konvention kan när som helst rätta generalsekreteraren att den göras av varje konventionsstat geicke godtager reservationen. nom skriftlig underrättelse ställd till FN:s generalsekreterare.

2. Reservation som år oförenlig 2. FNzs generalförsamling skall med denna konventions ändamål och fatta beslut om de eventuella åtgärsyfte skall icke tillåtas och icke helder som sådan framställning föranler reservation som skulle hindra nåleder. got av de genom denna konvention upprättade organen att verka. Reservation skall anses oförenlig eller hindrande om minst Artikel 24 två tredjedelar av konventionsstaterna har invänd- FNzs generalsekreterare skall hålning mot den. la alla de stater, som avses i artikel 17 punkt 1 i denna konvention, underrâttade om: 3. Reservation kan när som helst genom underrättelse här- (a) undertecknande, ratifikation återtagas om till Sådan eller anslutning enligt artiklarna 17 generalsekreteraren. underrättelse träder i kraft den dag och 18, den mottages.

(b) dagen för konventionens Artikel 21 ikraftträdande enligt artikel 19, Konventionsstat äger uppsäga konventionen genom skriftlig under- (c) meddelande eller förklaring rättelse till FNzs generalsekreterare. mottagen enligt artiklarna 14, 20 och Uppsägning träder i kraft ett år efter 23, den dag då underrättelsen mottagits (d) uppsägning enligt artikel 21. av generalsekreteraren.

Artikel 25 1. Denna konvention, vars engelska, franska, kinesiska, ryska och

Bilaga 4 207

spanska texter äger lika vitsord. skall deponeras i FN:s arkiv. 2. Bestyrkta avskrifter av denna konvenüon skafl av FN:s generab sekreterare tillställas alla stater som tülhör någon av de kategofier son) nämnes i konventionens artikel 17 punktL

sou 1986336 209 Bilaga 5 Internationell konvention om ekonomiska, SO ciala och kulturella rättigheter

«

Bilaga 5 211

Internationell konvention om ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter

E

E å

Konvenlionsstaterna, de fritt bestämma sin politiska ställning och fullfölja sin egen utvecksom anser att, i överensstämmelse ling på de ekonomiska, sociala och med de i Förenta Nationernas stadga kulturella områdena. uppställda principerna, erkännandet 2. Alla folk må för sina egna syfav det inneboende värdet hos alla ten fritt förfoga över sina naturrikemedlemmar av människosläktet och domar och naturtillgångar, dock att av deras lika och oförytterliga rättig- detta ej må ske till förfång för förheter utgör grundvalen för frihet, pliktelser, som följer av det på rättvisa och fred i världen, principen om det gemensamma intresset grundade internationella samsom erkänner att dessa rättigheter arbetet på det ekonomiska området härrör från det inneboende värdet och den internationella rätten. I intet fall skall ett folk kunna berövas hos varje människa, :om erkänner att, i överensstäm- sina egna utkomstmöjligheter. 3. Konventionsstaterna, däribland melse med den allmänna förklaringde stater som har ansvaret för aden om de mänskliga rättigheterna, framtidsmålet med fria människor, ministrationen av icke-självstyrande områden och förvaltarskapsområsom åtnjuter frihet från fruktan och nöd, endast kan uppnås, om sådana den, skall medverka till att folkens villkor skapas att envar må åtnjuta självbestämmanderâtt förverkligas, sina ekonomiska, sociala och kultu- och de skall respektera denna rätt i överensstämmelse med bestämmelrella rättigheter liksom sina medborserna i Förenta Nationernas stadga. gerliga och politiska rättigheter, som beaktar att Förenta Nationernas stadga ålägger staterna att främja den allmänna respekten för och DEL II iakttagandet av mänskliga rättighe- Artikel 2 ter och friheter, som tar hänsyn till att varje män- 1. Varje konventionsstat förpliktar niska har plikter mot andra männi- sig att genom såväl egna åtgärder skor och mot det samhälle han tillhör som internationellt bistånd och samoch att han âr skyldig att medverka arbete, framför allt på de ekonomistill att de i denna konvention inskriv- ka och tekniska områdena, till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser na rättigheterna främjas och iakttaför att säkerställa, att de i denna ges, överenskommer konvention inskrivna rättigheterna om följande artiklar: gradvis förverkligas i sin helhet genom alla därtill ägnade medel, i synnerhet genom åtgärder på lagstift- DEL l ningens område. Artikel 1 2. Konventionsstaterna förpliktar 1. Alla folk har självbestämman- sig att garantera, att de i denna konvention inskrivna får derätt. Med stöd av denna rätt äger rättigheterna utövas utan åtskillnad av något slag på grund av ras, hudfârg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. 3. Utvecklingsländerna må med tillbörligt beaktande av de mänsk-

212 Bilaga 5

liga rättigheterna och sin samhälls- DEL III ekonomi bestämma, i vilken utsträck- A rtikel 6 ning de skall tillförsäkra icke-med- 1. Konventionsstaterna erkänner borgare de i denna konvention inrätten till arbete, vari inbegripes rätskrivna ekonomiska rättigheterna. ten för envar till möjlighet att förtjäna sitt uppehälle genom arbete, som han fritt valt eller antagit, och Artikel 3 de skall vidtaga erforderliga åtgär- Konventionsstaterna förpliktar sig der för att trygga denna rätt. att tillförsäkra män och kvinnor lika rätt att åtnjuta de ekonomiska, 2. De åtgärder konventionsstat sociala och kulturella rättigheter, skall vidtaga i syfte att till fullo som inskrivits i denna konvention. trygga utövandet av denna rätt skall omfatta teknisk vägledning och yrkesvägledning samt utarbetande av Artikel 4 program och fastställande av rikt- Konventionsstnterna erkänner, att linjer, som är ägnade att säkerställa en jämn utveckling på de ekonomisi fråga om átnjutandet av de rättigav stat i en- ka, sociala och kulturella områdena heter, som tillförsäkrats lighet med denna konvention, stat ävensom full sysselsättning på villendast må underkasta kor, som för den enskilde tryggar dessa rättigheter sådana begränsningar som är åtnjutandet av grundläggande politiska och ekonomiska friheter. angivna i lag och då blott i den utsträckning detta är förenligt med rättigheternas natur samt uteslutande i syfte att främja det allmänna väl- Artikel 7 ståndet i ett demokratiskt samhälle. Konventionsstaterna erkänner rätten för envar att åtnjuta rättvisa och Artikel 5 gynnsamma arbetsvillkor, som i syn- 1. Intet nerhet skall säkerställa: i denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat, grupp eller person att a) ersättning vilken som ett miniägna sig åt verksamhet eller utföra mum skall ge alla arbetstagare: handling, som syftar till att tillintet- 1) skälig lön och lika ersättning för arbete av lika värde utan ätgöra någon av de fri- eller rättigheter, som inskrivits i konventionen, skillnad av något slag; i synnereller till att inskränka dem i större het skall kvinnor tillförsäkras arän som däri medgivits. betsvillkor, som ej är sämre än utsträckning de som män åtnjuter, och erhålla lika lön för lika arbete; 2. Inga inskränkningar eller avvikelser skall medgivas i fråga om de grundläggande mänskliga rättigheter, som gäller i en stat på grund av lag eller annan författning, överens- 2) en godtagbar tillvaro för dem kommelse eller sedvänja, av den an- själva och deras familjer enligt att denna konvention bestämmelserna i denna konvenledningen ej erkänner dessa rättigheter eller att tion; den erkänner dem i mindre utsträck- b) trygga och sunda arbetsförhålning. landen; c) samma möjlighet för alla att utan hänsyn till andra förhållanden

Bilaga 213 5

än tjänstgöringstid och duglighet bli 3. Intet i denna artikel skall tillåbefordrade i sitt arbete till en lämp- ta stat, som är ansluten till Internationella arbetsorganisationens konlig högre tjänst; vention år 1948 angående föreningsd) vila, fritid, skälig begränsning frihet och skydd för organisationsråtav arbetstiden, periodisk betald se- ten, att stifta lag som inskränker mester samt lön pä allmänna helg- eller tillämpa lagen på sätt som indagar. skränker det genom sagda konvention tillförsäkrade skyddet.

Artikel 8 Artikel 9 1. Konventionsstaterna förpliktar Konventionsstaterna erkänner rätsig att säkerställa ten för envar till social trygghet, dära) rätten för envar att för att sina ekono- ibland socialförsäkring. främja och tillvarataga miska och sociala intressen bilda fackföreningar tillsammans med and- Artikel 10 ra och att, om annat ej följer av Konventionsstaterna erkänner att: vederbörande förenings stadgar, ansluta sig till en fackförening efter 1. skydd och bistånd skall i största möjliga utsträckning lämnas famileget val. Utövandet av denna rätt får ej underkastas andra inskränkning- jen, som är samhällets naturliga och ar än sådana, som är angivna i lag grundläggande enhet; detta skall i och i ett demokratiskt samhälle är synnerhet ske i samband med familnödvändiga med hänsyn till den na- jens bildande och medan den är antionella säkerheten eller den allmän- svarig för omvårdnaden och utbildna ordningen eller för skyddandet av ningen av barn som ej är självförannans fri- och rättigheter; sörjande. Äktenskap skall grundas b) rätten för fackföreningar alt på de blivande makarnas fria sambilda nationella förbund och rätten tycke. för dessa att bilda eller ansluta sig till 2. särskilt skydd skall lämnas mödinternationella fackföreningsorgani- rar under skälig tidsperiod före och sationer; efter barnsbörd. Under denna period skall yrkesarbetande mödrar åtnjue) rätten för fackföreningar att ta avlönad ledighet eller ledighet, fritt utöva sin verksamhet utan and- under vilken utgår socialförsäkringsra inskränkningar än sådana, som är förmåner i tillräcklig omfattning. angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten eller 3. särskilda åtgärder skall vidtaden allmänna ordningen eller för gas till skydd och bistånd för barn och ungdom utan åtskillnad pä skyddande av annans fri- och rättigheter; grund av härkomst eller andra förd) rätten att strejka under förut- hållanden. Barn och ungdom skall att den utövas i enlighet i ekonosättning skyddas mot att utnyttjas med lagstiftningen i vederbörande miskt och socialt avseende. Det skall stat. vara straffbart att använda dem i 2. Denna artikel förhindrar ej, att arbete, som äventyrar deras moral för medlemmar av de väpnade styr- eller hälsa, sätter deras liv i fara korna, polisen eller den statliga för- eller kan hindra deras normala utinskränkningar lagenligt veckling. Staterna skall även fastvaltningen må göras i utövandet av dessa rättig- ställa de åldersgränser, under vilka heter.

214 Bilaga 5

anställning av barn i avlönat arbete som i psykiskt avseende åtnjuta bäs-

skall vara förbjudet och straffbart i ta uppnåeliga hälsa.

lag. 2. Av konventionsstalerna vidtag-

na åtgärder för att till fullo förverk-

liga denna rätt skall innefatta så-

Artikel 11 dana, som är nödvändiga för att

1. Konventionsstaterna erkänner a) minska foster- och spädbarnsrätten för envar att för sig och sin samt dödligheten främja barnets familj åtnjuta en tillfredsställande däribland att få sunda utveckling; levnadsstandard,

med mat och kläder tillräckligt b) förbättra alla sidor av samsamt en lämplig bostad, ävensom hällets hälsovård och den industri-

att fortlöpande få sina levnadsvillella hälsovården; kor förbättrade. Konventionsstaterc) förhindra uppkomsten av, bena skall vidtaga lämpliga åtgärder handla och kontrollera för att säkerställa att denna rätt för- epidemier, folk- och yrkessjukdomar samt andverkligas, och de erkänner att ett ra sjukdomar; internationellt samarbete på frivil-

lighetens grund har en väsentlig bed) skapa villkor som tillförsäkrar tydelse i detta sammanhang. envar läkar- och sjukhusvärd i hän- 2. Konventionsstaterna, som erdelse av sjukdom. känner den grundläggande rätten för

envar att vara tryggad mot hunger,

skall var för sig och genom interna- Artikel 13

tionellt samarbete vidtaga nödvän- 1. Konventionsstaterna erkänner diga åtgärder, däribland utarbetanrätten för envar till utbildning. De de av konkreta program: är överens om att utbildningen skall

metoderna för syfta till att till fullo utveckla den a) för att förbättra mänskliga karaktären och insikten framställning, förvaring och distriom människans värde, samt att den bution av födoämnen genom att till skall stärka respekten för mänskliga fullo utnyttja de tekniska och vetenrättigheter och grundläggande friheskapliga erfarenheterna, genom att ter. De är vidare överens om att utsprida kännedom om födoämnesläbildningen skall göra det möjligt för rans principer och genom att utenvar att göra en nyttig insats i ett veckla eller omdana jordbruksmeto- fritt samhälle, förståelsen. främja derna pä så sätt att naturtillgängar- och fördragsamheten vänskapen na utvecklas och utnyttjas så effek- mellan alla nationer och mellan alla

tivt som möjligt; rasgrupper, etniska grupper eller reb) för att, med beaktande såväl av ligiösa grupper ävensom främja Förde livsmedelsimporterande som av enta Nationernas verksamhet för fre-

de livsmedelsexporterande ländernas dens bevarande.

problem, säkerställa en med avseen- 2. Konventionsstaterna erkänner. de pi behoven rättvis fördelning av att till säkerställande av att denna

världens livsmedelstillgängar. rätt till fullo förverkligas:

a) grundskoleundervisningen skall Artikel 12 vara obligatorisk och kostnadsfritt

1. Konventionsstaterna erkänner tillgänglig för alla;

rätten för envar att såväl i fysiskt b) den undervisning i olika for-

Bilaga 215

mer, däribland den tekniska och yr- Artikel 14

kesmässiga, som följer efter grund- Konventionsstat, som när den blir skolan, skall göras allmänt tillgänglig bunden av konventionen ännu ej och åtkomlig för alla genom varje inom sitt område eller inom områdärtill ägnat medel och då i synner- den som är understållda dess jurishet genom det successiva införandet diktion kunnat säkerställa obligatoav kostnadsfri undervisning; risk och kostnadsfri grundskolec) den högre undervisningen skall undervisning, förpliktar sig att inom likaledes göras åtkomlig för envar, två år utarbeta och antaga en detalsom år lämpad för sådan undervis- jerad plan över åtgärder, som âr

ning, genom varje därtill ägnat me- nödvändiga för att gradvis under en del och då i synnerhet genom det skälig, i planen angiven tidsperiod successiva införandet av kostnadsfri förverkliga den fulla tillämpningen undervisning; av principen om obligatorisk och d) den grundläggande utbildning- kostnadsfri grundskoleundervisning en skall så långt möjligt uppmuntras för alla. och intensifieras för alla, som ej erhållit någon grundskoleundervisning Artikel 15 eller ej avslutat hela denna; 1. Konventionsstaterna erkänner

rätten för envar: e) utvecklingen av ett system med skolor på alla nivåer skall aktivt lia) att deltaga i det kulturella fullföljas. ett lämpligt system med vet; stipendier skall införas och de mab) att åtnjuta fördelarna av vetenteriella villkoren för lärarkåren skall och av dess tillskapens framsteg fortlöpande förbättras. lämpning, 3. Konventionsstaterna förpliktar c) att åtnjuta det skydd för mosig att respektera föräldrars och, i raliska och materiella intressen, som förekommande fall, förmyndares fri- härrör littefrån all vetenskaplig, het att för sina barn välja andra sko- rär eller konstnärlig produktion till lor än dem som inrâltats av offentvilken han är upphovsman. lig myndighet, såvida lâroplanerna 2. Av konventionsstaterna vidtagtäcker vad som från det offentligas na åtgärder för att till fullo säkersida må ha föreskrivits eller god- ställa denna rätt skall innefatta såkänts som minimistandard, ävensom dana, som är nödvändiga för att trygderas frihet att tillförsâkra sina barn vidga vetenskapens och kulturens den religiösa och moraliska uppfost- makthållande, utveckling och spridran, som står i överensstämmelse ning. med deras egen övertygelse. 4. lntet i denna artikel må tolkas 3. Konventionsstaterna förpliktar såsom medförande inskränkning i sig att respektera den frihet, som år den enskildes eller organisationers oundgänglig för vetenskaplig forskrätt att grunda och driva undervis- ning och skapande verksamhet. ningsanstalter, under förutsättning att de i första momentet av denna 4. Konventionsstaterna erkänner artikel uppställda principerna iaktde fördelar, som följer av att det tages och att kravet uppfylls på att internationella samarbetet och de inundervisningen vid dessa anstalter ternationella förbindelserna på de veskall stå i överensstämmelse med vad områdena tenskapliga och kulturella som från det offentligas sida angivits och utvecklas. uppmuntras som minimistandard.

216 Bilaga 5

DEL IV Artikel 16 l. Konventionsstaterna förpliktar dessa upplysningar utan det skall sig att i enlighet med denna del av vara tillfyllest med en noggrann hänkonventionen avge rapporter röran- visning till ifrågavarande upplysde de åtgärder som vidtagits och de ningar. framsteg som gjorts med avseende på efterlevnaden av de i konventionen inskrivna rättigheterna. Artikel I8 I enlighet med sitt i Förenta Na- 2. a) Alla rapporter skall tillstäl- tionernas stadga inskrivna ansvar las Förenta Nationernas generalsek- inom området för de mänskliga rätreterare, som skall översända kopior tigheterna och de grundläggande av dem till Ekonomiska och sociala friheterna må Ekonomiska och sorådet för dess granskning enligt be- ciala rådet träffa överenskommelse stâmmelserna i denna konvention. med fackorganen rörande deras rapportering till rådet om de framsteg b) Förenta Nationernas general- som gjorts i fråga om efterlevnaden sekreterare skall likaledes översända av de bestämmelser i denna konventill fackorganen kopior av de rappor- tion, som faller inom ramen för deter, eller utvalda avsnitt av dessa, ras verksamhet. Dessa rapporter må som avgivits av konventionsstater innefatta en närmare redogörelse för vilka samtidigt âr medlemmar av beslut och rekommendationer av de ifrågavarande fackorgan, i den mån behöriga instanserna inom fackorgadessa rapporter, eller avsnitt av des- nen som avser efterlevnaden. sa, avser frågor som faller inom vederbörande fackorgans sakområde enligt dess stadga. A rlikel 19 Ekonomiska och sociala rådet äger tillställa Kommissionen för mänskrättigheter de rapporter om liga Artikel 17 mänskliga rättigheter, som staterna 1. Konventionsstaterna skall avgivit enligt artiklarna 16 och 17, avge sina etappvis i enlighet och de rapporter i samma ämne, som rapporter fackorganen avgivit enligt artikel 18; med ett program, som inom ett år trätt i syftet därmed skall vara att bereda efter det att denna konvention Kommissionen tillfälle att granska kraft skall fastställas av Ekonomiska och sociala rådet efter samråd rapporterna och avge rekommendationer av allmän natur beträffande med konventionsstaterna och berördem eller att blott ta del av dem. da fackorgan.

Artikel 20 2. Rapporterna må ange de förhållanden och svårigheter. som hindrat Konventionsstaterna och berörda dessa stater från att helt fackorgan må tillstâlla Ekonomiska fullgöra och sociala rådet kommentarer till förpliktelserna enligt denna konvention. varje rekommendation av allmän na- 3. Om konventionsstat tidigare till- tur, som avgivits enligt artikel 19, ställt Förenta Nationerna eller ett eller till varje omnåmnande av en dyi ämnet skall lik rekommendation i en rapport fackorgan upplysningar från Kommissionen för det ej vara nödvändigt att upprepa mänskliga rättigheter eller i en däri omnämnd handling.

Bilaga 217

Artikel 21 Ekonomiska och sociala rådet må ment anger det ansvar som Förenta alltemellanåt tillstâlla generalför- Nationernas olika organ och tackorsamlingen rapporter med rekommen- gan har med avseende på i denna dationer av allmän natur och en sam- konvention behandlade spörsmål. manfattning av från konventionsstaterna och fackorganen mottagna upplysningar rörande åtgärder som Artikel 25 vidtagits och framsteg som gjorts med avseende på efterlevnaden av de lntet i denna konvention må tolkas i konventionen inskrivna såsom en inskränkning av den innerättigheterna. boende rätten för alla folk att till fullo och utan begränsning dra för- Artikel 22 del av och utnyttja sina naturrike- Ekonomiska och sociala rådet må domar och naturtillgångar. underrätta Förenta Nationernas övriga organ, deras underlydande or- DEL V gan och fackorgan, som sysslar med av tekniskt Artikel 26 frågor rörande lämnande bistånd, om varje spörsmål som ak- 1. Denna konvention står öppen tualiseras i samband med de i denna för undertecknande av varje stat, del av konventionen avsedda rappor- som är medlem av Förenta Nationerterna och som må vara till hjälp för na eller något av dess fackorgan, av dessa organ när de, vart och ett inom varje stat som är ansluten till Intersitt sakområde, beslutar om lämp- nationella domstolens stadga ävenligheten av internationella åtgärder som av varje annan stat, som av Förägnade att bidraga till det effektiva enta Nationernas generalförsamling och successiva genomförandet av be- inbjudits att ansluta sig till konvenstämmelserna i denna konvention. tionen. 2. Denna konvention skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten de- Artikel 23 poneras hos Förenta Nationernas ge- Konventionsstaterna är överens neralsekreterare. om att de internationella åtgärder, som vidtages i syfte att trygga ge- 3. Denna konvention står öppen nomförandet av de i denna konven- för anslutning av stat, som avses i tion inskrivna rättigheterna, skall in- mom. 1 i denna artikel. nefatta framför allt avslutande av konventioner, antagande av rekom- 4. Anslutning sker genom deposimendationer, lämnande av tekniskt tion av ett anslutningsinstrument bistånd samt hållande av regionala hos Förenta Nationernas generalsekoch tekniska möten, vilka skall vara reterare. avsedda för samråd och studier och 5. Förenta Nationernas generalsekskall anordnas i samarbete med in- reterare skall underrätta alla stater, tresserade regeringar. som undertecknat denna konvention eller anslutit sig till densamma, om Artikel 24 depositionen av varje ratifikations- Intet i denna konvention må tol- eller anslutningsinstrument. kas såsom innebärande inskränkning av bestämmelserna i Förenta Natio- Artikel 27 nernas eller stadgorna för 1. Denna konvention träder i kraft stadga fackorganen, i de delar dessa instru- tre månader efter dagen för depositionen hos Förenta Nationernas ge-

218 Bilaga 5

neralsekreterare av det trettiofemte som antagit dem, medan övriga staratifikations- eller anslutningsinstru- ter fortfarande är bundna av bestämmentet. melserna i denna konvention och 2. I förhållande till stat, som rati- eventuella tidigare ändringar, som ficerar eller ansluter sig till konven- de antagit. tionen efter depositionen av det trettiofemte ratifikations- eller anslut- Artikel 30 ningsinstrumentet, träder denna Vid sidan av de underrättelser, konvention i kraft tre månader efter som omnämns i artikel 26 mom. 5, dagen för depositionen av dess ratifi- skall Förenta Nationernas generalkations- eller anslutningsinstrument. sekreterare underrätta alla i mom. 1 i samma artikel avsedda stater om följande: Artikel 28 a) undertecknanden, ratifikatio- Bestämmelserna i denna konven- ner och anslutningar enligt artikel tion skall utan begränsningar eller 26: undantag av något slag gälla i alla delar av förbundsstater. b) dagen för ikraftträdandet av denna konvention enligt artikel 27 Artikel 29 och dagen för ikraftträdandet av var- 1. Konventionsstat må föreslå änd- je ändring enligt artikel 29. ringar av konventionen; texten till sådan ändring skall överlämnas till Förenta Nationernas Artikel 31 generalsekreterare. Denne skall sedan översända 1. Denna konvention, vars engelsändringsförslagen till konventions- ka, franska, kinesiska, ryska och staterna med en begäran om att des- spanska texter äger lika vitsord, skall sa måtte underrätta honom om huru- deponeras i Förenta Nationernas arvida de tillstyrker, att en konferens kiv. av stater sammankallas för försla- 2. Förenta Nationernas generalsekgens övervâgande och ställande un- reterare skall översända bestyrkta der omröstning. Om minst en tredje- avskrifter av denna konvention till del av staterna tillstyrker en sådan alla l artikel 26 avsedda stater. konferens. skall generalsekreteraren sammankalla konferensen i Förenta Nationernas regi. Ändringsförslag, som antagits av en majoritet av de vid konferensen närvarande och röstande staterna, skall underställas Förenta Nationernas generalförsamling för godkännande.

2. Ändringar träder i kraft, när de godkänts av Förenta Nationernas generalförsamling och med två tredjedels majoritet antagits av konventionsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.

3. När ändringar träder i kraft skall de vara bindande för de stater

Bilaga 6 Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

E

Bilaga 6- 221

Internationell konvention om medborgerliga och poli-

tiska rättigheter

Konventionsstaterna, DEL I

Artikel I som anser att, i överensstämmelse 1. Alla folk har självbestämmanmed de i Förenta Nationernas stadga derätt. Med stöd av denna rätt äger uppställda principerna, erkännandet av det inneboende de fritt bestämma sin politiska ställvärdet hos alla ning och fullfölja sin egen utveckmedlemmar av människoslâktet och ling på de ekonomiska, sociala och av deras lika och oförytterliga rättig- kulturella områdena.

heter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen, 2. Alla folk må för sina egna syf-

ten fritt förfoga över sina naturrikedomar och naturtillgångar. dock att som erkänner att dessa rättigheter detta ej må ske till förfång för förhärrör från det inneboende värdet pliktelser, som härrör från det på hos varje människa, principen om det gemensamma insom erkänner att, i överensstämtresset grundade internationella sammelse med den allmänna förklaring- arbetet på det ekonomiska området

en om de mänskliga rättigheterna, och den internationella rätten. I in-

framtidsmålet med fria människor, tet fall skall ett folk kunna berövas som åtnjuter medborgerliga och poli- sina egna utkomstmöjligheter. tiska friheter samt frihet från fruk- 3. Konventionsstaterna, däribland tan och nöd, endast kan uppnås om de stater som har ansvaret för ad-

sådana villkor skapas att envar kan ministrationen av icke-självstyrande åtnjuta sina medborgerliga och poliområden och förvaltarskapsområden, tiska rättigheter liksom sina ekonoskall medverka till att folkens självmiska, sociala och kulturella rättig- bestämmanderätt förverkligas, och heter, de skall respektera denna rätt i Översom beaktar att Förenta Nationerensstämmelse med bestämmelserna i nas stadga ålägger staterna att främ- Förenta Nationernas stadga. ja den allmänna respekten för och iakttagandet av mänskliga rättigheter och friheter,

som tar hänsyn till att varje män- DEL II niska har plikter mot andra männi- Artikel 2 skor och mot det samhälle han tillhör och att han är skyldig att med- 1. Varje konventionsstat förpliktar

verka till att de i denna konvention sig att respektera och att tillför-säkra inskrivna i-envar, som befinner sig inom dess rättigheterna främjas och område och är underkastad dess juiakttages, överenskommer risdiktion, de i denna konvention inom följande artiklar: skrivna rättigheterna utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras,

hudfârg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller

ställning i övrigt.

2. Varje konventionsstat förpliktar

sig att i enlighet med sina konstitutionella bestâmmelser och med be-

stämmelserna i denna konvention

vidtaga erforderliga åtgärder för att genom lagstiftning eller på annat

222 Bilaga 6

sätt förverkliga de i denna konven- färg, kön, språk, religion eller social tion inskrivna râttigheter, som ej re- härkomst. dan fir tillförsäkrade. 2. Inga inskränkningar i artiklarna 6. 7, 8 (mom. 1 och 2). ll, 15, 3. Varje konventionsstat förplik- 16 och 18 må göras med stöd av betar sig: stämmelsen i föregående moment. a) att säkerställa att envar, vars i 3. Konventionsstat, som begagnar denna konvention inskrivna fri- och sig av rätten till avvikelser från konrättigheter krânkts, skall ha effektiv ventionen, skall genom förmedling möjlighet att tala hârå och detta av Förenta Nationernas generalsekäven i det fall att kränkningen för- reterare omedelbart underrätta övövats av ämbetsman i tjânsteutöv- riga konventionsstater om de bening; stämmelser från vilka avvikelse skett och om de skäl som föranlett detta. b) att säkerställa att den som väc- Ett ytterligare meddelande skall lämker sådan talan skall få sina rättig- nas i samma ordning den dag, då staheter prövade av behöriga judiciella, ten upphävt sådana avvikelser, administrativa eller lagstiftande myndigheter eller av annan enligt statens rättsordning behörig myndig- Artikel 5 het, samt att utveckla möjligheterna för att en talan skall kunna prövas 1. intet i denna konvention må tolpå rättslig väg; kas som medförande rätt för någon c) att säkerställa att de behöriga stat, grupp eller person att ägna sig myndigheterna verkställer avgöran- åt verksamhet eller utföra handling, den som avkunnats i sådana fall där som syftar till att tillintetgöra någon talan befunnits ha fog. av de fri- och rättigheter som inskrivits i konventionen, eller till att inskränka dem i större utsträckning Artikel 3 än som däri medgivits. Konventionsstaterna förpliktar sig att tillförsâkra män och kvinnor lika eller avvi- 2. Inga inskränkningar rätt att åtnjuta alla medborgerliga kelser skall medgivas i fråga om de och politiska rättigheter som inskri- rättighegrundläggande mänskliga vits i denna konvention. ter, som gäller i en stat på grund av lag eller annan författning, överenskommelse eller sedvånja, av den an- Artikel 4 icke ledningen att denna konvention 1. Under allmänt nödläge, som ho- erkänner dessa rättigheter eller att tar nationens fortbestånd och som den erkänner dem i mindre utsträckofficiellt kungjorts må konventions- ning. staterna vidtaga åtgärder som innebär avvikelser från deras skyldighe- DEL III ter enligt konventionen i den uter- Artikel 6 sträckning som är oundgängligen forderlig med hänsyn till situatio- 1. Varje människa har en innenens krav, under förutsättning att boende rätt till livet. Denna rätt skall dessa åtgärder ej strider mot landets skyddas genom lag. Ingen skall godövriga förpliktelser enligt den inter- tyckligt berövas sitt liv. nationella râtten och ej innebär åt- 2. I stater, som ej har avskaffat skillnad enbart på grund av ras, hud- dödsstraffet, må dödsdom avkunnas

Bilaga 6 223

endast för de allvarligaste brotten i 2. Ingen må hållas i trâldom. enlighet med den lag, som gällde vid tiden för hrottets begáende. Denna 3. a) Ingen må nödgas att utföra lag må ej strida mot bestämmelsertvångsarbete eller annat honom påna i denna konvention eller konventvingat arbete. tionen om förebyggande och bestraff- b) l stater, där frihetsberövande i ning av folkmord. Detta straff skall form av straffarbete må åläggas som endast kunna verkställas efter slut- för skall mom. bestraffning brott, lig dom av behörig domstol. 3 a) ej utgöra hinder mot verkställande av en dom pá straffarbete, som avkunnats av behörig domstol;

3. När berövande av livet utgör folkmord, skall intet i denna artikel c) Med tvångsarbete eller påtvungkonventionsstat att på nåberättiga et arbete enligt detta moment förstås got sätt avvika från skyldigheter, e : som den åtagit sig enligt bestämmel- 1) arbete eller tjänstgöring, som serna i konventionen om förebyggan- b) ovan och som ej avses under de och bestraffning av folkmord. regelmässigt utkrävs av den som

är berövad sin frihet till följd av ett av domstol i laga ordning meddelat beslut eller av den som är 4. Envar dödsdömd skall ha rätt villkorligt frigiven; att begära nåd eller förvandling av 2) tjänstgöring av militär art straffet. Amnesti, nåd eller förvandoch, i stater där samvetsbetänkligling av dödsstraffet skall kunna be- heter mot sådan beaktas, annan

viljas i alla fall. samhällstjänst som enligt lag utkrävs av den, som hyser samvets- 5. Dödsdom skall ej avkunnas för betänkligheter; brott begångna av personer under 18 3) tjänstgöring som utkrävs. då års ålder och skall ej verkstållas mot nödläge eller olycka hotar samhälhavande kvinnor. lets fortbestånd eller välfärd;

6. Intet i denna artikel skall kun- 4) arbete eller tjänstgöring som na åberopas för att fördröja eller för- ingår i de normala medborgerliga hindra konventionsstats avskaffande skyldigheterna. av dödsstraffet.

Artikel 9 Artikel 7 1. Envar har rätt till frihet och Ingen må utsättas för tortyr eller säkerhet. personlig Ingen må utsätför grym, omânsklig eller förnedran- tas för eller godtycklig arrestering de behandling eller bestraffning. Sär- annat frihetsberövande. godtyckligt skilt må ingen utan sitt fria samtycke utsättas Ingen må berövas sin frihet utom på för medicinska eller vesådana grunder och i sådan ordning tenskapliga experiment. som föreskrivs i lag.

2. Den som arresterats skall vid arresteringen underrättas om skälen Artikel 8 för åtgärden och skall ofördröjligen 1. Ingen må hållas i Slaveri; sla- underrättas om varje anklagelse mot veri och slavhandel i varje form skall honom. vara förbjudna.

224 Bilaga 6

3. Dcn som är arresterad eller el- Artikel 1I

jest berövad sin frihet på grund av Ingen må sättas i fängelse enbart anklagelse för brottslig gärning skall på grund av oförmåga att fullgöra ofördröjligen ställas inför domare el- avtalad förpliktelse. ler annan ämbetsman. som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom Artikel 12 frigivning. Det skälig tid eller till 1. Envar som lagligen befinner sig skall ej vara allmän regel, att perso- på en stats område äger rått att där ner som avvaktar rättegång hålls i röra sig fritt och fritt välja bosättförvar, men för frigivning må krävas ningsort. garantier för att vederbörande inställer sig till rättegången, vid varje an- 2. Envar äger frihet att lämna vilnat tillfälle under det rättsliga förfa- ket land som helst, däribland sitt randet samt, i förekommande fall, eget. för verkställighet av domen. 3. ovannämnda må rättigheter 4. Den som berövats sin frihet ge- icke underkastas andra inskränknom arrestering eller eljest skall ha ningar än sådana. som stadgas i lag rätt att inför domstol påfordra, att och är nödvändiga för att skydda den lagligheten av frihetsberövandet prö- nationella säkerheten, den allmänna vas utan dröjsmål och att hans fri- ordningen (wrdre public»), den allgivning beslutas. om åtgärden ej âr männa hälsovården eller sedligheten laglig. eller andra personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga i 5. Den som utsatts för olaglig ar- denna konvention inskrivna rättigrestering eller annat olagligt frihets- heter. berövande skall ha rätt till skade- 4. Ingen må godtyckligt förvägras stånd. rätten att inresa i sitt eget land.

Artikel 10 1. Envar som berövats sin frihet Artikel 13 skall behandlas humant och med akt- som lagligen befinner Utlänning, ning för människans inneboende vär- sig på en konventionsstats område, de. må avlägsnas från detta endast efter 2. a) Åtalade personer skall, utom ett i laga ordning fattat beslut därunder utomordentliga förhållanden, om. Såvida ej tvingande skäl hänhållas åtskilda från dömda personer förliga till den nationella säkerheten och skall ges särskild behandling, talar däremot, skall han tillåtas som är avpassad efter deras egen- framlägga de skäl, som talar mot avskap av icke dömda personer. lägsnandet, och få sin sak omprövad b) Åtalade unga personer skall av, och för sådant ändamål företrähållas åtskilda från vuxna, och deras das inför, vederbörande myndighet fall skall avgöras så skyndsamt som eller en eller flera av denna myndigmöjligt. het särskilt utsedda personer.

3. Det väsentliga syftet med behandlingen av fångar skall vara de- Artikel 14 ras bättring och sociala rehabilite- 1. Alla skall vara lika inför domring. Ungdomsbrottslingar skall hålstolarna. Envar skall, när det gäller las åtskilda från vuxna och ges en att pröva anklagelse mot honom för efter deras ålder och rättsliga ställ- brott eller hans rättigheter och skylning avpassad behandling. digheter i tvistemål. vara berättigad

Bilaga 6 225

till opartisk och offentlig rättegång sig anvisat, om han saknar erforinför en behörig, oavhängig och opar- derliga medel att betala för sådant; tisk domstol, som inrättats enligt lag. Pressen och allmänheten må ute- e) att förhöra eller låta förhöra stängas från rättegången eller en del de vittnen, som åberopas emot hodärav av hänsyn till sedligheten, den nom, och att för egen räkning få allmänna ordningen (wrdre pu- vittnen inkallade och förhörda unblic») eller den nationella säkerheten der samma förhållanden som vitti ett demokratiskt samhälle eller då nen åberopade mot honom; hänsynen till parternas privatliv så f) att kostnadsfritt åtnjuta bikräver eller, i den mån domstolen så stånd av tnlk, om han icke förstår finner strängt nödvändigt. i fall då eller talar det språk som begagnas på grund av särskilda omständighe- vid domstolen; ter offentlighet skulle skada rättvi- g) att ej tvingas vittna mot sig sans intresse; dock skall domar som själv eller erkänna sig skyldig. avkunnats i brottmål eller tvistemål offentliggöras, utom i fall då minder- 4. I mål mot unga personer skall årigas intressen kräver att så ej sker rättegångsförfarandet ta hänsyn till eller då rättegången gäller äkten- deras ålder och Önskvärdheten av att skapsmål eller förmynderskap för främja deras återanpassning. barn.

5. Envar som befunnits skyldig till och dömts för ett brott skall ha 2. Envar som anklagats för brotts- rätt att få skuldfrågan och det ådömlig gärning skall ha rätt att betrak- da straffet omprövade av högre intas som oskyldig intill dess hans stans i enlighet med lag. skuld lagligen fastställts. 3. Envar skall, när det gäller att 6. Har en lagakraftvunnen dom pröva anklagelse mot honom för varigenom någon dömts för brottsbrott, utan åtskillnad ha rätt till föl- lig gärning senare upphävts eller jande minimigarantier: nåd beviljats på grund av en ny eller nyuppdagad omständighet, som via) att ofördröjligen och i detalj sat att domen var felaktig, skall den på ett språk, som han förstår, bli som undergått straff till följd av dounderrättad om innebörden av och men gottgöras i enlighet med lag, grunden för anklagelsen mot honom; med mindre det visas att det helt eller delvis berott på honom själv b) att åtnjuta tillräcklig tid och att den tidigare ej kända omstänmöjlighet att förbereda sitt försvar digheten icke blivit uppdagad i tid. och att kunna rådgöra med rättegångsbiträde, som han själv utsett; c) att bli rannsakad utan oskäligt dröjsmål; 7. Ingen må rannsakas eller strafd) att bli rannsakad i sin närvaro fas på nytt för ett brott, för vilket och att försvara sig personligen eller han redan blivit slutligt fälld till genom rättegångsbiträde, som han ansvar eller frikänd i enlighet med själv utsett; om han ej har rätte- lagen och rättegångsordningen i vargångsbiträde, att bli underrättad om je land. sin rätt till sådant; samt att i varje mål där råttvisans intresse så kräver A rtikel 15 kostnadsfritt få rättegångsbiträde 1. Ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet,

Bilaga 6

som vid den tid då den begicks ej 3. Envars frihet att utöva sin reutgjorde ett brott enligt inhemsk ligion eller tro må endast underkaseller internationell rätt. Ej heller må tas sådana inskränkningar, som är högre straff utmätas än som var angivna i lag och som är nödvändiga tillämpligt vid den tid då den brotts- för att skydda den allmänna säkerliga gärningen begicks. Om efter heten, ordningen, hälsovården eller brottets begående ny lag stiftas som sedligheten eller andra personers föreskriver ett lindrigare straff, skall grundläggande fri- och rättigheter. den skyldige komma i åtnjutande 4. Konventionsstaterna förpliktar härav. sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn den 2. lntet i denna artikel skall hind- religiösa och moraliska uppfostran, ra rannsakning och bestraffning av som står i överensstämmelse med deden som gjort till en sig skyldig ras egen övertygelse. handling eller underlåtenhet som vid tidpunkten för dess begående Artikel 19 var de allmänna brottslig enligt 1. Envar skall äga rätt till åsiktsrättsprinciper, som erkänns av värl- frihet utan ingripanden. dens nationer. 2. Envar skall till äga rätt yttrandefrihet; denna rätt innefattar Artikel 16 frihet att oberoende av territoriella Envar har rätt att överallt erkän- gränser söka, mottaga och sprida nas som person i rättsligt hänse- uppgifter och tankar av varje slag, ende. i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt ut- Artikel 17 trycksmedel. l. Ingen må utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt 3. Utövandet av de i mom. 2 i privat- och familjeliv, sitt hem eller denna artikel avsedda rättigheterna sin korrespondens, ej heller för olag- medför särskilda skyldigheter och liga angrepp på sin heder och sitt särskilt ansvar. De må därför underanseende. kastas vissa inskränkningar, men en- 2. Envar har rätt till lagens skydd dast sådana som är angivna i lag och mot sådana ingripanden eller an- som är nödvändiga: SWPP a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; Artikel 18 b) för att skydda den nationella 1. Envar skall äga rätt till tanke- säkerheten, den allmänna ordningen frihet, samvetsfrihet och religions- (wrdre pubIic›), den allmänna hålfrihet. Denna rätt innefattar frihet sovården eller sedligheten. att bekänna sig till eller antaga en religion eller tro efter eget val och frihet Artikel 20 att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, l. All propaganda till förmån för utöva sin religion eller tro genom krig skall vara i lag förbjuden. gudstjänst, iakttagande av religiösa 2. Allt främjande av nationalhat, sedvänjor, andaktsövningar och un- rashat eller religiöst hat, som innedervisning. bär uppvigling till diskriminering, 2. Ingen må utsättas för tvång, fiendskap eller våld, skall vara i lag som kan inskränka hans frihet att förbjudet. bekänna sig till eller antaga en religion eller tro efter eget val.

Bilaga 6 227

Artikel 21 2. Rätten för män giftasvuxna Ratten till fredliga sammankoms- och kvinnor att ingå äktenskap och ter skall erkännas. Utövandet av bilda familj skall erkännas. denna rättighet må ej underkastas andra inskränkningar än sådana som 3. Äktenskap skall ej ingås utan föreskrivits i lag och som i ett de- de blivande makarnas fria och fulla mokratiskt samhälle är nödvändiga samtycke. med hänsyn till den nationella säker- 4. Konventionsstaterna skall vidheten eller den allmänna säkerheten, taga lämpliga åtgärder för att säden allmänna ordningen (mrdre kerställa makars likställighet i fråga public»), för skyddande av den all- om rättigheter och ansvar vid äkmänna hälsovården eller sedligheten tenskapets ingående, under äkteneller av andra personers fri- och rät- skapet och vid dess upplösning. Vid tigheter. fall av upplösning skall åtgärder vidtagas för att tillförsäkra barnen er- Artikel 22 forderligt skydd. 1. Envar skall äga rätt till föreningsirihet, däri inbegripet rätten A rtikel 24 att bilda och ansluta sig till fack- 1. Varje barn skall utan åtskillföreningar för att skydda sina innad på grund av ras, hudfärg, kön. tressen. nationell eller social språk, religion, 2. Utövandet av denna rättighet härkomst, eller börd förmögenhet må ej underkastas andra inskränk- äga rätt till sådant skydd av sin ningar än sådana som är angivna i familj, samhället och staten, som lag och som i ett demokratiskt samdess ställning som minderårig krähälle är nödvändiga med hänsyn till ver. den nationella säkerheten. den all- 2. Varje barn skall registreras männa säkerheten, den allmänna 0rd- omedelbart efter födelsen och skall ningen (mrdre public»), för skyd- ha ett namn. dande av den allmänna hälsovården 3. Varje barn har rätt att förväreller sedligheten eller av andra perso- va ett medborgarskap. ners fri- och rättigheter. Denna artikel förhindrar ej att för medlemmar Artikel 25 av de väpnade styrkorna och polisen Varje medborgare skall äga rätt lagliga inskränkningar må görasi de- och möjlighet att utan någon av de ras utövande av denna rättighet. åtskillnader, som angetts i artikel 2, 3. Intet i denna artikel skall tilloch utan oskäliga inskränkningar: låta stat, som biträtt Internationella arbetsorganisationens konvention år a) deltaga i handhavandet av all- 1948 angående föreningsfrihet och männa angelägenheter, direkt eller skydd för organisationsrätten, att valda ombud; genom fritt stifta lag som inskränker, eller tilllämpa lagen på sätt som inskränker. b) välja och bli vald, vid periodet genom sagda konvention tillför- diska och hederliga val, förrâttade säkrade skyddet. av allmän och lika röstpå grundval rätt och hemlig röstning, varigenom Artikel 23 garanteras att väljarnas vilja kommer fritt till uttryck; 1. Familjen är samhällets natur- c) få tillträde villkor till på lika liga och grundläggande enhet och är allmän i sitt land. tjänst berättigad till samhällets och statens skydd.

228 Bilaga 6

Artikel 26 Artikel 29 l. Kommitténs medlemmar skall Alla är lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan väljas genom hemlig omröstning åtskillnad av något slag. I detta av- från en förteckning över personer al] åt- med i artikel 28 föreskrivna kvaliseende skall lagen förbjuda fikationer, vilka för ändamålet föreskillnad och garantera envar ett likvärdigt och effektivt skydd mot var- slagits av konventionsstaterna. je åtskillnad på grund av ras, hud- 2. Envar konventionsstat må föfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller reslå högst två personer. Dessa skall social härkomst, förmögenhet, hörd vara medborgare i den stat som föreslår dem. eller ställning i övrigt.

3. En person skall kunna föreslås för omval. Artikel 27 I de stater där det finns etniska, Artikel 30 religiösa eller språkliga minoriteter 1. Det första valet skall äga rum skall de som tillhör sådana minori- senast sex månader efter dagen för teter ej förvägras rätten att i ge- konventionens ikraftträdande. menskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att 2. Senast fyra månader före dagen bekänna sig till och utöva sin egen för varje val till kommittén, med unreligion eller att använda sitt eget dantag dock för ett val som syftar språk. till att enligt artikel 34 återbesâtta en ledigförklarad plats, skall Förenta Nationernas generalsekreterare skriftligen uppmana konventionssta- DEL IV terna att inom tre månader inkomma Artikel 28 med förslag till medlemmar i kom- 1. En kommitté för de mänskliga mittén. rättigheterna (härnedan benämnd kommittén) skall Den 3. Förenta Nationernas generalsekupprättas. reterare skall upprätta en förteckskall bestå av aderton medlemmar och skall utföra sitt uppdrag i en- ning i alfabetisk ordning över alla de lighet med vad som föreskrivs i det sålunda föreslagna personerna med följande. angivande av vilka stater som föreskall 2. Kommittén skall vara samman- slagit dem. Generalsekreteraren överlämna förteckningen till konvensatt av medborgare i de stater, som tionsstaterna senast en månad före biträtt denna konvention. Dessa personer skall vara moraliskt högtstå- dagen för varje val. 4. Val av kommitténs medlemmar ende och erkänt sakkunniga på området för de mänskliga rättigheterna. skall förrättas vid ett av Förenta Nationernas sam- Värdet av att några av kommitténs generalsekreterare medlemmar erfarenhet mankallat möte med konventionsstahar juridisk skall beaktas. terna i Förenta Nationernas högkvarter. Vid detta möte, där två tredjedelar av konventionsstaterna måste 3. Kommitténs medlemmar skall vara företrädda för att beslut skall kunna fattas, skall de kandidater inväljas och tjänstgöra i sin personliväljas i kommittén, som uppnår det ga egenskap. största antalet röster och absolut ma-

Bilaga 229

joritet av de närvarande och röstan- från dagen för dödsfallet eller den

de staternas röster. dag avsägelsen träder i kraft.

Artikel 34

Artikel 31 l. När en plats ledigförklarats en-

1. Kommittén ligt artikel 33, och om mandattiden må ej innefatta mer för den medlem som skall ersättas ej än en medborgare i en och samma stat. utlöper inom sex månader från det platsen ledigförklarats, skall Fören- 2. Val till kommittén skall äga rum ta Nationernas generalsekreterare med iakttagande av en râttvis geo- underrätta konventionsstaterna om grafisk fördelning av medlemskapet och av att olika civilisationsformer att platsen ledigförklarats. Dessa må

inom två månader inkomma med och de viktigaste rättssystemen blir i artiförelrädda. förslag enligt bestämmelserna kel 29 för platsens återbesåttande.

Artikel 32 1. Kommitténs medlemmar skall 2. Förenta Nationernas generalsek-

reterare skall upprätta och till konväljas för en tid av fyra år. De må ventionsstaterna överlämna en för-

återväljas, om de föreslagits till åter- i alfabetisk över teckning ordning val. För nio av de medlemmar, som de sålunda föreslagna personerna. valts vid det första valet, skall tiden Valet för platsens återbesâttande dock utlöpa efter två år. Omedelbart skall sedan äga rum enligt de tillefter det första valet skall namnen lämpliga bestämmelserna i denna del pâ dessa nio medlemmar utses ge- av konventionen.

nom lottdragning av ordföranden vid 3. Medlem av kommittén, som det möte, som avses i artikel 30 valts att bekläda en enligt artikel 33 mom. 4. ledigförklarad plats, skall inneha 2. Val efter det att en mandatpeuppdraget under återstoden av manriod utlöpt skall förrättas enligt bedattiden för den medlem, som frånstämmelserna i föregående artiklar i trâtt kommittéuppdraget enligt bedenna del av konventionen. stämmelserna i sagda artikel.

Artikel 33 Artikel 35 1. Om någon medlem av kommit- Kommitténs medlemmar skall med tén enligt övriga medlemmars enhälatt utföra godkännande av Förenta Nationerliga uppfattning upphört sitt uppdrag av annan anledning ån nas generalförsamling erhålla ersätt-

skall kommitténs ning från Förenta Nationerna. Villtillfällig frånvaro, ordförande underrätta Förenta Na- koren för denna ersättning fastställs

tionernas generalsekreterare därom. av generalförsamlingen med beak-

den tande av vikten av kommitténs upp- Denne skall då ledigförklara plats som innehas av ifrågavarande drag.

medlem.

2. Om någon medlem av kommit-

tén avlider eller avsäger sig sitt upp- Artikel 36

drag skall ordföranden omedelbart Förenta Nationernas generalsekre-

underrätta Förenta Nationernas ge- terare skall tillhandahålla erforderlig

neralsekreterare därom. Denne skall personal och övriga hjälpmedel för

ledigförklara platsen med verkan att möjliggöra för kommittén att ef-

230 Bilaga 6 SOU l 986: 36

fektivt utföra sitt uppdrag enligt ikraftträdande för vederbörande

denna konvention. stat;

b) därefter närhelst kommittén

Artikel 37 det begär. 1. Förenta Nationernas 2. Alla rapporter skall tillställas generalsekreterare skall sammankalla kommit- Förenta Nationernas generalsekreteténs första möte till Förenta Natio- rare, som skall vidarebefordra dem

till kommittén för dess granskning. nernas högkvarter. Rapporterna skall ange de förhållan- 2. Senare möten skall avhållas vid den och svårigheter, som må ha påsom anges i kommitténs verkat genomförandet av bestämmeltidpunkter. serna i denna konvention. arbetsordning. 3. Efter samråd med kommittén 3. Kommittén må Förenta Nationernas generalsekskall som regel sammantrâda i Förenta Nationernas reterare till berörda fackorgan överhögkvarter eller Förenta Nationernas sända kopior av rapporterna i de dekontor i Geneve. lar dessa må falla inom deras verk-

samhetsområden.

Artikel 38 4. Kommittén skall granska de av Varje kommittémedlem skall, inkonventionsstaterna överlämnade nan han börjar fullgöra sitt uppdrag, Den skall tillställas desvid ett rapporterna. avge en högtidlig förklaring tillsammans för allmänheten möte sa sina egna rapporter tillgängligt med de påpekanden den må finna med kommittén, att han skall fullanledning göra. Kommittén må även göra sitt uppdrag opartiskt och samtill Ekonomiska och sociala rådet vetsgrant. översända dessa påpekanden tillsammans med kopior av från konven- Artikel 39 tionsstater mottagna rapporter. 1. Kommittén skall välja sina egna tjänstemän för en tid av två år. De 5. Konventionsstaterna må tillstälkan återväljas. la kommittén kommentarer i anled-

2. Kommittén skall själv antaga ning av påpekanden denna må ha sin arbetsordning; denna skall dock gjort enligt mom. 4 i denna artikel. föreskriva bland annat följande:

a) kommittén är beslutmâssig med Artikel 41

tolv medlemmar närvarande; l. Konventionsstat må när som b) kommittén fattar sina beslut helst enligt denna avge förklaring med en majoritet av de närvarande artikel, att den erkänner kommitténs

medlemmarnas röster. behörighet att mottaga och pröva

framställningar i vilka en stat på- Artikel 40 står, att annan stat ej uppfyller l. Konventionsstaterna sina förpliktelser enligt denna konförpliktar de åt- vention. Framställningar enligt densig att avge rapporter rörande na artikel må mottagas och prögärder som de vidtagit för att genomföra de i denna konvention inskriv- vas endast om de härrör från stat, sqm avgivit förklaring om att den för na rättigheterna âvensom rörande de egen del erkänner kommitténs behöframsteg som gjorts i fråga om åtrighet. Framställning skall ej mottanj utandet av dessa rättigheter: a) inom ett år efter konventionens gas av kommittén, om den gäller en

SOU 1986: 36 Bilaga 231

stat som ej avgivit sådan förklaring. ställa sig till berörda staters förfo- Framställningar som mottagits enligt gande i syfte att uppnå en vänskapdenna artikel skall handlâggas på lig lösning av ärendet grundad på reföljande sätt: spekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna sådana dessa inskrivits i denna konvention. f) I varje till kommittén hänskjua) Om konventionsstat anser att tet ärende äger den anmoda de beannan konventionsstat ej efterlever rörda, i punkt b) avsedda staterna bestämmelserna i denna konvention, att inkomma med kompletterande må den skriftligen fästa den senare upplysningar av intresse i sammanstatens uppmärksamhet på detta för- hanget. hållande. Inom tre månader efter det g) De berörda, i punkt b) avsedda att meddelandet mottagits, skall den staterna skall äga rätt att vara repremottagande staten tillstâlla den stat senterade, när ärendet behandlas i från vilken meddelandet härrör en kommittén, ävensom att muntligen förklaring eller annat skriftligt utta- och/eller skriftligen inkomma med lande, varigenom ärendet klarläggs; i synpunkter. den mån så är möjligt och sakligt motiverat skall däri redogöras för de h) Inom tolv månader efter dagen inhemska processreglerna âvensom för mottagandet av anmälan enligt för de rättsmedel, som redan uttömts punkt b) skall kommittén avge en eller som vid det aktuella tillfället är rapport: tillgängliga eller som i fortsättningen 1) Om en lösning enligt punkt må begagnas. e) uppnåtts, skall kommittén beb) Om ärendet ej reglerats på ett gränsa sin rapport till en kort reför båda parter tillfredsställande sätt dogörelse för de faktiska förhålinom sex månader efter det den mot- landena och den uppnådda löstagande staten erhöll det ursprungli- ningen. ga meddelandet, äger vardera staten 2) Om en lösning enligt punkt hänskjuta ärendet till kommittén ge- e) ej uppnåtts, skall kommittén benom anmälan sâväl till denna som gränsa sin rapport till en kort retill den andra staten. dogörelse för de faktiska förhållandena; synpunkter som berörda stater anfört skriftligen liksom c) Kommittén skall behandla ett protokoll över av dem muntligen till densamma hânskjutet ärende anförda synpunkter skall fogas till först sedan den utrönt att i detsam- rapporten. ma alla tillgängliga inhemska rätts- I varje ärende skall rapporten delmedel tagits i anspråk och uttömts i ges med berörda stater. överensstämmelse med folkrättens allmänt vedertagna grundsatser. Det- 2. Bestämmelserna i denna artikel ta skall dock ej gälla om ianspråkta- träder i kraft, när tio konventionsgandet av rättsmedlen är oskäligt stater avgivit förklaringar enligt tidskrävande. mom.. 1 i denna artikel. Dessa förd) Kommittén skall sammanträda klaringar skall av konventionsstainom stängda dörrar, när den be- terna deponeras hos Förenta Natiohandlar framställningar enligt denna nernas generalsekreterare, vilken det artikel. åligger att översända kopior av dem e) Med förbehåll för bestämmel- till övriga konventionsstater. En förserna i punkt c) skall kommittén klaring må återkallas när som helst

-Mâ

Bilaga 6 sou 1986:36

genom anmälan till generalsekrete- 4. Kommissionens möten skall 1 raren. En sådan återkallelse skall som regel hållas i Förenta Nationerej påverka prövningen av ett ären- nas högkvarter eller Förenta Natiode, som redan föranlett en anmälan nernas kontor i Geneve. De må emelenligt denna artikel; inga ytterligare lertid hållas på sådana andra lämpanmälningar från konventionsstat liga platser, som kommissionen må skall mottagas sedan anmälan om bestämma i samråd med Förenta återkallelse av förklaringen motta- Nationernas generalsekreterare och gits av generalsekreteraren, med berörda stater. mindre berörda konventionsstat avgivit en ny förklaring. 5. Det sekretariat som avses i artikel 36 skall även biträda de enligt denna artikel utsedda kommissio- Artikel 42 nerna. 1. a) Om ett till kommittén en- 6. De upplysningar som mottagits ligt artikel 41 hänskjutet ärende ej och sammanställts av kommittén regleras på ett för berörda stater skall ställas till kommissionens för- .tillfredsställande sätt må kommit- denna må anmoda berörda fogande; tén, sedan dessa stater lämnat sitt stater att inkomma med komplettesamtycke därtill, utse en förliknings- rande upplysningar av intresse i kommission ad hoc (här nedan be- sammanhanget. nämnd kommissionen). Kommissio- 7. När kommissionen har slutbenen skall ställa sig till berörda sta- handlat ärendet, men under alla förters förfogande i syfte att uppnå en hållanden ej senare än tolv månavänskaplig lösning av ärendet grun- der efter det att detta anhängiggjorts dad på respekten för denna konven- hos densamma, skall den avge en tion. till ordföranden i kommitrapport tén för delgivning med berörda stab) Kommissionen skall bestå av ter. fem personer, som godkänts av be- a) Om kommissionen ej är i tillrörda stater. Om dessa stater miss- fälle att slutbehandla ärendet inom lyckas med att inom tre månader tolv månader, skall den begränsa sin enas om kommissionens samman- rapport till en kort redogörelse för sättning, helt eller delvis, skall de läget i fråga om ärendets prövning. medlemmar av kommissionen, om vilka enighet ej uppnåtts, utses av b) Om en vänskaplig lösning kommittén bland dess medlemmar grundad för de i denpå respekten med två tredjedels majoritet vid na konvention inskrivna mänskliga hemlig omröstning. rättigheterna har uppnåtts, skall kommissionen begränsa sin rapport till en kort redogörelse för de faktiska förhållandena och den lösning 2. Medlemmarna av kommissiosom uppnåtts. nen skall tjänstgöra med personligt c) Om en lösning enligt punkt b) uppdrag. De skall ej vara medbor- skall kommissionen ej har uppnåtts, gare i berörda stater eller i en stat, i sin rapport redogöra såväl för sina som ej biträtt denna konvention slutsatser beträffande de faktiska eller i en stat som ej avgivit förkla- förhållanden, som är av betydelse i ring enligt artikel 41. tvisten mellan berörda stater, som för sin uppfattning om möjligheter- 3. Kommissionen skall själv välja na att uppnå en vänskaplig lösning sin ordförande och antaga sin ar- av ärendet. skall även Rapporten betsordning.

Bilaga 233

ventioner. De skall ej hindra koninnefatta de av berörda stater skriftliksom ventionsstaterna från att anlita andligen anförda synpunkterna an- ra förfaranden för lösandet av en protokoll över av dem muntligen tvist i överensstämmelse med allförda synpunkter. kommissionen en männa eller särskilda internationella d) Om avgivit skall be- överenskommelser i kraft mellan rapport enligt punkt c), efter dem. rörda stater inom tre månader

mottagandet av rapporten underrätta Artikel 45

kommitténs ordförande, huruvida de Kommittén skall genom Ekonogodkänner innehållet i rapporten. miska och sociala rådet årligen till-

i denna arti- ställa Förenta Nationernas general- 8. Bestämmelserna församling en redogörelse för sin kel påverkar ej kommitténs åligganverksamhet. den enligt artikel 41.

9. De berörda staterna skall sins- DEL V emellan lika fördela alla utgifter för

medlemmarna i kommissionen en- Artikel 46

beräkningar, som verkställs av Intet i denna konvention må tolligt Förenta Nationernas generalsekrete- kas såsom innebärande inskränk-

rare. ning av bestämmelserna i Förenta

Nationernas stadga och stadgorna

10. Förenta Nationernas general- för fackorganen, i de delar dessa in-

sekreterare äger vid behov betala ut- strument anger det ansvar som Förför medlemmarna i kom- enta Nationernas olika organ och gifterna missionen, innan de berörda stater- har med avseende på i fackorgan na ersatt dem enligt mom. 9 i den- denna konvention behandlade spörs-

na artikel. mål.

Artikel 47

Artikel 43 Intet i denna konvention må tol-

Medlemmarna i kommittén och kas såsom en inskränkning av den

de förlikningskommissioner ad hoc, inneboende rätten hos alla folk att

som må utses enligt artikel 42, skall till fullo och utan begränsning dra

äga rätt till de förmåner och privi- fördel av och utnyttja sina natur-

som till- rikedomar och naturtillgångar. legier samt den immunitet, kommer experter på uppdrag för

Förenta Nationerna enligt tillämpbestämmelser i konventionen DEL VI liga om privilegier och immuniteter för .-lrtikel 48

Förenta Nationerna. 1. Denna konvention står öppen

för undertecknande av varje stat,

44 som är medlem av Förenta Natio- A rtikel nerna eller något av dess fackorgan, Bestämmelserna rörande genomfö- stat som är ansluten till skall av varje randet av denna konvention Internationella domstolens stadga tillämpas utan förfång för förfaranävensom av varje annan stat, som den, som på området för de mänskav Förenta Nationernas generalförrättigheterna beslutats i eller liga inbjudits att biträda konstöd av Förenta Nationernas samling med ventionen. och fackorganens stadgor och kon-

“ut

_. _. 234 Bilaga 6

4.) s-.

._.,_.,_«. 2. Denna konvention skall ratifi- vida de tillstyrker, att en konferens _ (‘eras och ratifikationsinstrumenten av stater sammankallas för försladeponeras hos Förenta Nationernus gens övervägande och ställande ungeneralsekreterare. der omröstning. Om minst en tredjedel av staterna tillstyrker en sådan 8. Denna konvention står öppen konferens, skall generalsekreteraren för anslutning av stat, som avses i sammankalla konferensen i Förenta mom. 1 i denna artikel. Nationernas regi. Ändringsförslag. 4. Anslutning sker genom deposi- som antagits av en majoritet av de tion av ett anslutningsinstrument vid konferensen närvarande och röshos Förenta Nationernas generalsek- tande staterna. skall underställas reterare. Förenta Nationernas generalförsam- 5. Förenta Nationernas general- ling för godkännande. sekreterare skall underrätta alla stater, som undertecknat denna konvention eller anslutit sig till den- 2. Ändringar träder i kraft, när samma, om depositionen av varje de godkänts av Förenta Nationernas ratifikations- eller anslutningsinstru- generalförsamling och med två tredment. jedels majoritet antagits av konventionsstaterna i enlighet med deras Artikel 49 konstitutionella bestämrespektive 1. Denna konvention träder i kraft melser. tre månader efter dagen för depositionen hos Förenta Nationernas ge- 3. När ändringar träder i kraft neralsekreterare av det trettiofemte skall de vara bindande för de stater ratifikations- eller anslutningsinstru- som antagit dem, medan övriga stamentet. ter fortfarande är bundna av be- 2. I förhållande till stat, som rati- stämmelserna i denna konvention ficerar eller ansluter sig till konven- och eventuella tidigare ändringar, tionen efter depositionen av det tret- som de antagit. tiofemte ratifikations- eller anslutningsinstrumentet, träder denna Artikel 52 konvention i kraft tre månader efter Vid sidan av de underrättelser, dagen för depositionen av dess rati- som omnämns i artikel 48 mom. 5, fikations- eller anslutningsinstru- skall Förenta Nationernas generalment. sekreterare underrätta alla i mom. 1 i samma artikel avsedda stater Artikel 50 om följande: Bestämmelserna i denna konvena) undertecknanden, ratifikatiotion skall utan begränsningar eller ner och anslutningar enligt artikel undantag av något slag gälla i alla 48; delar av förbundsstater. b) dagen för ikraftträdandet av denna konvention enligt artikel 49 Artikel 51 och dagen för ikraftträdandet av var- 1. Konventionsstat má föreslå je ändring enligt artikel 51. ändringar i konventionen; texten till sådan ändring skall överlämnas till Förenta Nationernas generalsekreterare. Denne skall sedan översända Artikel 53 åindringsförslagen till kunventions- 1. Denna konvention, vars engstaterna med en begäran om att des- elska, franska, kinesiska, ryska och sa måtte underrätta honom om huru- texter spanska äger lika vitsord,

Bilaga 6 235

skall deponeras i Förenta Nationernas arkiv. 2. Förenta Nationernas generalsekreterare skall översända bestyrkta avskrifter av denna konvention till alla i artikel 48 avsedda stater.

236 Bilaga 6 SOU 1986: 36

Fakultativt protokoll till Internationella

konventionen om medborgerliga och

politiska rättigheter

De sluter som bitrátt medel, göra en skriftlig framställdelta protokoll, ning till kommittén för dess pröv-

ning. vilka anser, att det för att främja syftet med konventionen om medbor- Artikel 3

gerliga och politiska rättigheter (här- Kommittén skall avvisa framställnedan benämnd konventionen) samt ning enligt detta protokoll, som âr genomförandet av dess bestämmelatt be- anonym eller som den anser utgöra ser skulle vara ändamålsenligt ett missbruk av rätten att göra framreda den enligt del IV av konventioför de ställning eller som den anser ej kunnen upprättade kommittén na förenas med bestämmelserna i mänskliga rättigheterna (härnedan konventionen. benämnd kommittén) tillfälle att på

sätt anges i detta protokoll mottaga och pröva framställningar från en- .irlikel 4

skilda personer, som påstår sig ha l. Med förbehåll för bestämmelutsatts för kränkning av någon av de serna i artikel 3 skall kommittén

i konventionen angivna rättigheterdelge framställningar, som gjorts till na, densamma detta enligt protokoll, har överenskommit om följ ande. med den stat som påstås ha kränkt någon bestämmelse i konventionen. Artikel 1

Konventionsstat, som biträder det-

ta protokoll, erkänner kommitténs 2. Den staten skall och mottagande behörighet att mottaga pröva kommitinom sex månader tillställa framställningar från enskilda pertén en skriftlig förklaring eller en soner, som är underkastade dess ju- för ärendet klargörande redogörelse risdiktion och som påstår sig ha utoch den åtgärd, som må ha vidtagits satts för kränkning genom ifrågava- av den staten.

rande stat av någon av de i konventionen angivna rättigheterna. Fram-

ställning skall ej mottagas av kom- Artikel 5 mittén, om den gäller konventions- 1. Kommittén skall frampröva stat, som ej biträtt detta protokoll. ställningar som mottagits enligt detta protokoll i ljuset av alla de skrift- 2 liga upplysningar, som lämnats av Artikel klaganden och av vederbörande stat. Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 1 må enskilda personer. som en 2. Kommittén skall ej pröva påstår sig ha utsatts för kränkning an- framställning från en klagande, med av någon av de i konventionen mindre den utrönt att givna råttigheterna och som har uttömt alla tillgängliga inhemska rättsa) samma ärende ej är föremål för internationell undersökning eller reg-

lering i annan form;

b) klaganden har uttömt alla till-

gängliga inhemska rättsmedel. Detla skall dock ej gälla, om rättsmedlens utnyttjande är oskäligt tids-

krävande. 3. Kommittén skall sammantrâda

Bilaga 6 237

koll eller anslutit sig till detsamma. inom stängda dörrar, när den prövar framställningar enligt detta pro- om depositionen av varje ratifika-

tokoll. tions- eller anslutningsinstrument.

4. Kommittén skall framföra sina stat Artikel 9 synpunkter till vederbörande l. Med förbehåll för ikraftträdanoch till klaganden. det av konventionen träder detta

Artikel 6 protokoll i kraft tre månader efter Kommittén dagen för depositionen hos Förenta skall i sin årliga rap- 45 av konventio- Nationernas generalsekreterare av port enligt artikel det tionde ratifikations- eller anslutnen intaga en kortfattad redogörelse för sin verksamhet enligt detta pro- ningsinstrumentet. tokoll. 2. l förhållande till stat, som ratificerar eller ansluter sig till proto-

Artikel 7 kollet efter depositionen av det tion- I avvaktan av de ratifikations- eller anslutningsinpå förverkligandet målet för den i Förenta Nationer- strumentet, träder detta protokoll i

nas resolution kraft tre månader efter dagen för generalförsamlings 1514 (XV) den 14 december 1960 in- depositionen av dess ratifikationsangående bevil- eller anslutningsinstrument. tagna deklarationen jande av självständighet åt koloniala

länder och folk skall bestämmelser- Artikel 10 na i detta protokoll på intet sätt besom tiller- Bestämmelserna i detta protokoll gränsa den petitionsrätt. känts dessa folk genom Förenta Na- skall utan begränsning eller undan-

tionernas stadga och andra interna- tag av något slag utstråckas till alla tionella instrument, som avslutits delar av förbundsstater.

inom ramen för Förenta Nationerna Artikel 11 och fackorganen. 1. Stat som biträtt detta protokoll må föreslå ändringar i detsamma; Artikel 8 texten till sådan ändring skall över-

lämnas till Förenta Nationernas ge- 1. Detta protokoll står öppet för undertecknande av stat, som under- neralsekreterare. Denne skall sedan tecknat konventionen. översända ändringsförslagen till de må ratificeras stater som biträtt protokollet med 2. Detta protokoll av stat, som ratificerat eller anslutit en begäran om att dessa måtte un- Ratifikations- derrätta honom om huruvida de tillsig till konventionen. skall hos styrker, att en konferens av stater instrumenten deponeras Förenta Nationernas sammankallas för förslagens övergeneralsekreterare. vägande och ställande under omröst- 3. Detta protokoll står öppet för ning. Om minst en tredjedel av staanslutning av stat, som ratificerat el- terna tillstyrker en sådan konferens. skall generalsekreteraren sammanler anslutit sig till konventionen. kalla konferensen i Förenta Nationernas regi. Ändringsförslag, som an- 4. Anslutning sker genom deposiho: tagits av en majoritet av de vid kontion av ett anslutningsinstrument ferensen närvarande och röstande Förenta Nationernas generalsekretestaterna, skall underställas Förenta l11l‘8. Nationernas generalförsamling för ö. Förenta Nationernas generalsekreterare skall underrätta alla sta- godkännande. ter, som undertecknat detta proto- 2. Ändringar träder i kraft, när de

238 Bilaga 6 SOU 1986: 36

godkänts av Förenta Nationernas ge- A rfikel 14 neralförsamling och med två tredje- 1. Detta protokoll, vars engelska. dels majoritet antagits av de stater, franska, kinesiska, ryska och spanssom biträtt detta protokoll, i enligka texter äger lika vitsord, skall dehet med deras respektive konstitu- poneras i Förenta Nationernas arkiv. tionella bestämmelser. 2. Förenta Nationernas general- 3. Nâr ändringar träder i kraft sekreterare skall översända bestyrkskall de vara bindande för de stater ta avskrifter av detta protokoll till som antagit dem, medan övriga sta- alla i artikel 48 av konventionen avter fortfarande är bundna av bestäm- sedda stater. melserna i detta protokoll och eventuella tidigare ändringar, som de antagit.

Artikel 12 l. Stat må uppsäga detta protokoll när som helst genom skriftlig anmälan till Förenta Nationernas generalsekreterare. Sådan uppsägning träder i kraft tre månader efter den dag generalsekreteraren mottog anmälan.

2. Uppsägningen skall vara utan verkan beträffande den fortsatta tilllämpningen av bestämmelserna i detta protokoll vad gåller framställning, som gjorts enligt artikel 2 innan uppsägningen träder i kraft.

Artikel 13 Vid sidan av de underrättelser, som omnämns i artikel 8 mom. 5 i detta protokoll, skall Förenta Nationernas generalsekreterare underrätta alla i artikel 48 mom. 1 i konventionen avsedda stater om följ ande:

a) undertecknanden, ratifikationer och anslutningar enligt artikel 8;

b) dagen för ikraftträdandet av detta protokoll enligt artikel 9 och dagen för ikraftträdandet av varje ändring enligt artikel 11; c) uppsägningar enligt artikel 12.

Bilaga 7 Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Bilaga 7 241

Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Undertecknade regeringar, vilka äro medlemmar av Europarådet hava, i betraktande av att Förenta Nationernas generalförsamling den lO december 1948 proklamerat en universell förklaring om de mänskliga rättigheterna, i betraktande av att denna förklaring syftar till att trygga universellt och verksamt erkännande och iakttagande av de rättigheter, som däri angivits, i betraktande av att Europarådets syfte är att uppnå fastare enhet mellan dess medlemmar och att ett av medlen att fullfölja detta syfte är vidmakthållandet och utvecklandet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i ändamål att bekräfta sin djupa tro på de grundläggande friheterna, vilka utgöra själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst vidmakthållas å ena sidan genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genom samfälldhet i uppfattningen och respekterandet av de mänskliga rättigheterna, till vilka de bekänna sig, samt i egenskap av regeringar i europeiska stater, vilka besjälas av samma anda och äga ett arv gemensamt i sina ideal, sina politiska traditioner, sin frihet och sin rättsordning, beslutna att vidtaga de första åtgärderna ägnade att universellt säkerställa vissa av de rättigheter, som angivits i den universella deklarationen, överenskommit som följer:

A rtikel 1

De höga fördragsslutande parterna skola garantera envar, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter, som angivas i avdelning l av denna konvention.

242 Bilaga 7

AVDELNING I

Artikel 2 l. Envars rätt till livet skall skyddas genom lag. Ingen skall avsiktligen bliva berövad livet utom till verkställande av domstols dom i fall då han dömts för brott, som enligt lagen är belagt med sådant straff. 2. Berövande av livet skall icke anses hava skett i strid mot denna artikel, när det är en följd av våld, som var absolut nödvändigt a) för att försvara någon mot olaglig våldsgärning; b) för att verkställa laglig arrestering eller för att hindra någon som lagligen är berövad sin frihet att undkomma; c) vid lagligen vidtagen åtgärd till stävjande av upplopp eller uppror.

A rtikel 3

lngen må utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

A rtikel 4 l. Ingen må hållas i slaveri eller träldom. 2. Ingen må nödgas att utföra tvångsarbete eller eljest honom påtvingat arbete. 3. Med tvångsarbete eller påtvunget arbete enligt denna artikel förstås icke: a) arbete som regelmässigt utkräves av den som är underkastad frihetsförlust i enlighet med bestämmelserna i artikel 5 av denna konvention eller som är villkorligt frigiven; b) tjänstgöring av militär art eller, i länder varest samvetsbetänkligheter mot sådan beaktas, tjänstgöring som i hithörande fall utkräves i stället för militär värnpliktstjänstgöring; c) tjänstgöring som utkräves, då nödläge eller olycka hotar samhällets existens eller välfärd; d) arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna.

Artikel 5 l. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver: a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig domstol; b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols

sou 1986:36 Bilaga 7 243

lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet; c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta; d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet; e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare; f) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande. 2. Envar, som arresteras, skall snarast möjligt och på ett språk, som han förstår, underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom. 3. Envar, som är arresterad eller berövad sin frihet i enlighet med vad under l. c) sagts, skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning må krävas borgen för att vederbörande inställer sig till rättegången. 4. Envar, som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol pâfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden icke är laglig. 5. Envar, som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna i denna artikel, skall äga rätt till skadestånd.

Artikel 6 l. Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall

avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna

ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt

samhälle,

eller då hänsyn till minderåriga eller till parternas privatlivs helgd så kräva ellerji den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, i fall då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle lända till skada för rättvisans intresse. 2. Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall betraktas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts.

244 Bilaga 7

3. Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall äga följande minimirättigheter: a) att ofördröjligen på ett språk, som han förstår, och i detalj bliva underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom; b) att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar; c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde, som han själv utsett, eller att, i fall då han saknar erforderliga medel för betalning av rättegångsbiträde, erhålla sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar; d) att förhöra eller låta förhöra vittnen, som åberopas emot honom, samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom; e) att utan kostnad åtnjuta bistånd av tolk, om han icke förstår eller talar det språk, som begagnas i domstolen.

Artikel 7 l. Ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må högre straff utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående. 2. Förevarande artikel skall icke hindra rannsakning och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper, som erkännas av civiliserade stater.

Artikel 8 I. Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 9 l. Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor. 2. Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i

sou 1986:36 Bilaga 7 245

ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 10 l. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag. 2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, må det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrandet av att förtroliga underrättelser spridas, eller upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Artikel I l l. Envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. 2. Utövandet av dessa rättigheter må icke underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i lag och i ett demokratiskt

samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den

allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter. Denna artikel förhindrar icke, att för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen lagliga inskränkningar må göras i de nämnda rättigheternas utövande.

Artikel 12

Giftasvuxna män och kvinnor skola äga rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de inhemska lagar, som reglera utövandet av denna rättighet.

A rtikel l 3

Envar, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härâ inför inhemsk myndighet och detta även i det fall, att kränkningen förövats av ämbetsmani tjänsteutövning.

246 Bilaga 7 SOU 1986 : 36

Artikel I 4

Åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som angivas i denna konvention, skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller

social härkomst, tillhörighet till nationell

minoritet, förmögenhet, börd el-ler ställning i övrigt.

Artikel 15

1. Under krig eller i annat allmänt nödläge, som hotar nationens existens, må fördragsslutande part vidtaga åtgärder, som innebära avvikelser från dess skyldigheter enligt denna konvention i den utsträckning, som är oundgängligen erforderligt med hänsyn till situationens krav, under förutsättning att dessa åtgärder icke strida mot landets övriga förpliktelser enligt den internationella rätten. 2. Inga inskränkningar i artikel 2, utom ifråga om dödsfall till följd av lagliga krigshandlingar, eller i artiklarna 3, 4 (mom. l) och 7 må göras med stöd av förevarande bestämmelse. 3. Fördragsslutande part, som begagnar sig av rätten till avvikelser från denna konvention, skall hålla Europarådets generalsekreterare till fullo underrättad om de åtgärder som i sådant hänseende vidtagits och om skälen för dessa. skall Fördragsslutande part likaledes underrätta Europarådets generalsekreterare om när dylika åtgärder hava trätt ur kraft och konventionens bestämmelser åter blivit i allo tillämpliga.

Artikel 1 6

lntet i artiklarna 10, l l och 14 må anses hindra de höga fördragsslutande parterna från att stadga inskränkningar i utlänningars politiska verksamhet.

Artikel I 7

lntet i denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i konventionen, eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.

Artikel 18

De inskränkningar, som i denna konvention medgivits beträffande de däri upptagna fri- och rättigheterna, må icke vidtagas annat än ide syften, med hänsyn till vilka de tillåtits.

Bilaga 7 247

AVDELNING ll

Artikel 19 För att trygga uppfyllandet av de förpliktelser, som de höga fördragsslutande parterna åtagit sig genom denna konvention, skola upprättas: l. en europeisk kommission för de mänskliga rättigheterna, här nedan benämnd kommissionen; 2. en europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna, här nedan kallad domstolen.

AVDELNING III

Artikel 20 Kommissionen består av ledamöter till samma antal som de höga fördragsslutande parterna. Mer än en ledamot av kommissionen må ej vara medborgare i en och samma stat.

Artikel 21 1. Ledamöterna i kommissionen väljas av ministerkommittén med absolut majoritet och från en namnlista, som upprättas av den rådgivande församlingens bureau. Varje grupp representanter för de höga fördragsslutande parterna i den rådgivande församlingen skall föreslå tre kandidater, av vilka minst två skola vara av samma nationalitet som gruppen. 2. l mån av tillämplighet skall samma procedur följas vid komplettering av kommissionen, i händelse andra stater senare tillträda konventionen, samt då ledigblivna platser skola besättas.

Artikel 22 l. Kommissionens ledamöter väljas för en tid av sex år. De må återväljas. Emellertid skall för sju av de ledamöter, som utsetts vid första valet, mandattiden vara tre år. 2. De ledamöter, vilkas mandattid utlöper med utgången av den inledande treårsperioden, skola utses genom lottdragning av Europarådets generalsekreterare omedelbart efter det att det första valet verkställts.

3. Ledamot av kommissionen, som utsetts för att efterträda en ledamot,

vars mandattid icke utgått, skall bekläda uppdraget för återstoden av företrädarens mandattid. 4. Kommissionens ledamöter utöva sitt uppdrag intill dess att de avlösas. Efter det att så skett, skola de fullfölja handläggningen av sådana ärenden, med vilka de redan tagit befattning.

248 Bilaga 7

A rtikel 23 Kommissionens ledamöter taga säte i kommissionen i egenskap av enskilda personer.

Artikel 24 Fördragsslutande part må genom Europarådets generalsekreterare till kommissionen hänskjuta varje påstående om kränkning av bestämmelserna i denna konvention från annan fördragsslutande parts sida.

A rtikel 25 1. Kommissionen må mottaga till Europarådets generalsekreterare riktade framställningar från enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskilda, som påstå sig hava genom någon av de höga fördragsslutande parterna utsatts för kränkning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna, under förutsättning att den höga fördragsslutande part, mot vilken klagan riktas, förklarat sig erkänna kommissionens behörighet att mottaga dylika framställningar. De höga fördragsslutande parter, som avgivit sådan förklaring, förbinda sig att icke på något sätt förhindra ett effektivt utövande av ifrågavarande klagorätt. 2. Förklaring, som nu sagts, må avgivas för viss bestämd tid. 3. Förklaringen skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare, som skall överlämna kopior därav till de höga fördragsslutande parterna och offentliggöra förklaringen. 4. Kommissionen må utöva de befogenheter, som angivits i förevarande artikel, endast om minst sex höga fördragsslutande parter äro bundna av deklarationer, som avgivits i överensstämmelse med vad under 1-3 stadgats.

Artikel 26 Kommissionen må upptaga ett ärende först sedan alla inhemska rättsmedel uttömts, på sätt detta förstås enligt den internationella rättens allmänt erkända regler, samt icke senare än sex månader från den dag, då det slutliga beslutet meddelades.

Artikel 2 7 1. Kommissionen må icke upptaga någon framställning enligt artikel 25 som: a) är anonym; eller b) i det väsentliga innefattar samma yrkande som en framställning, vilken redan av kommissionen eller redan hänskjutits till prövats internationell undersökning eller reglering i annan form och vilken icke innehåller några nya relevanta upplysningar.

sou Buaqa 7 249 1986:36

2. Kommissionen skall avvisa framställning gjord enligt artikel 25, som kommissionen anser icke kunna förenas med bestämmelserna idenna konvention, vara uppenbarligen ogrundad eller utgöra ett missbruk av rätten att göra sådan framställning. 3. Kommissionen skall avvisa framställning, som kommissionen finner icke kunna upptagas på grund av vad i artikel 26 stadgats.

A rtikel 28 Då en framställning upptages, skall kommissionen a) till utrönande av de faktiska omständigheterna i fallet, genomgå framställningen tillsammans med representanter för parterna samt, om det befinnes erforderligt, företaga en undersökning, vars effektiva genomförande de berörda staterna efter utbyte av synpunkter med kommissionen skola i erforderlig grad underlätta; b) ställa sig till parternas förfogande i syfte att nå en reglering av frågan i godo på grundval av respekterandet av de mänskliga rättigheterna, sådana de definierats i denna konvention.

A rtikel 2 9 l. Kommissionen fullgör de åligganden, som angivits iartikel 28, genom en underkommission bestående av sju ledamöter av kommissionen. 2. Envar av de berörda äger utse en ledamot av underkomparterna missionen. 3. Övriga ledamöter skola utses genom lottdragning i enlighet med

bestämmelser i kommissionens arbetsordning.

A rtikel 30 Därest underkommissionen lyckas åvägabringa en uppgörelse i godo enligt artikel 28, skall den utarbeta en rapport som skall tillställas de berörda staterna, ministerkommittén och Europarådets generalsekreterare för offentliggörande. Rapporten skall begränsas till en kort redogörelse för de faktiska omständigheterna och för den lösning, som uppnåtts.

A rrikel 31 l. Om en lösning icke kunnat uppnås, skall kommissionen utarbeta en rapport rörande de faktiska omständigheterna samt angiva, huruvida

kommissionen ansendesamma innebära, att den ifrågavarande staten

brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen. Varje kommissionsledamots mening på denna punkt må komma till uttryck i rapporten. 2. Rapporten skall överlämnas till ministerkommitten. Den skall även delgivas de berörda staterna. vilka icke äga offentliggöra densamma.

250 Bilaga 7

3. l samband med rapportens överlämnande till ministerkommittén äger kommissionen framlägga de förslag, som den anser lämpliga.

Artikel 32 l. Om icke inom tre månader från dagen för rapportens överlämnande till ministerkommitten, ärendet hänskjutes till domstolen enligt artikel 48 i denna konvention, skall ministerkommittén med en majoritet av två tredjedelar av de ledamöter, som äro berättigade att taga säte i kommittén, fastställa, huruvida kränkning av konventionen skett. 2. l händelse denna fråga besvaras jakande, skall ministerkommitten föreskriva en frist, inom vilken den berörda höga fördragsslutande parten har att vidtaga de åtgärder, som bliva erforderliga till följd av ministerkommittens beslut. 3. Därest den höga fördragsslutande parten icke vidtagit tillfredsställande åtgärder inom den föreskrivna fristen, skall ministerkommitten med sådan röstövervikt, som angives under l. ovan, besluta vilken verkan dess ursprungliga beslut skall erhålla samt publicera rapporten. 4. De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att anse varje beslut, som ministerkommittén fattar med tillämpning av vad under 1-3 stadgats, såsom för sig bindande.

Artikel 33 Kommissionen skall sammanträda inom stängda dörrar.

A rtikel 34 För beslut av kommissionen erfordras en majoritet av närvarande och i röstningen deltagande ledamöter; för beslut av underkommissionen erfordras majoritet av dess ledamöter.

Artikel 35 Kommissionen sammanträder när så påkallas av omständigheterna. Den sammankallas av Europarådets generalsekreterare.

Artikel 36

Kommissionen fastställer själv sin arbetsordning.

Artikel 3 7 För kommissionens sekretariat skall sörjas genom Europarådets generalsekreterare.

SOU 1936:36 Bilaga 7 251

AVDELNING [V

A rtikel 38 Den domstolen för de mänskliga rättigheterna skall vara europeiska sammansatt av domare till samma antal som Europarådets medlemmar. Mer än en domare må icke vara medborgare isamma stat.

A rtikel 39 l. Domstolens ledamöter väljas av den rådgivande församlingen med av de röster, som avgivas på en lista över personer, vilka majoriteten föreslås av Europarådets medlemmar; varje medlem skall härvid nämna tre av vilka minst två skola vara medborgare i den kandidater, förslagsställande staten. skall samma ordning komma till användning vid 2. l mån av tillämplighet av domstolen i händelse av nya medlemmars inträde i komplettering Europarådet samt vid besättandet av ledigblivna platser. 3. Kandidaterna skola vara av hög moralisk standard samt skola antingen de villkor, som erfordras för utnämning till högre uppfylla domarebefattningar, eller vara rättslärde av erkänd kompetens.

Artikel 40

l. Domstolens ledamöter väljas för en tid av nio år. De kunna återväljas. l fråga om de ledamöter, som utses vid det första valet, skola dock fyra ledamöters mandat upphöra efter tre år och ytterligare fyra _ledamöters mandat efter sex år. 2. De ledamöter, vilkas mandat skola upphöra efter de inledande om tre och sex år, skola utses genom lottdragning. perioderna verkställd av generalsekreteraren omedelbart efter det att det första valet förrättats. 3. Har ledamot av domstolen valts för att ersätta en ledamot, vars mandattid ännu icke utlöpt, skall han bekläda befattningen under återstoden av företrädarens mandattid.

4. Domstolens ledamöter utöva sitt uppdrag, intill dess att de avlösas.

Efter det att så skett skola de fullfölja handläggningen av sådana mål. med vilka de redan tagit befattning.

Artikel 41 Domstolen väljer ordförande och vice ordförande för en period av tre år. Dessa kunna återväljas..

Artikel 42 Domstolens ledamöter skola för varje tjänstgöringsdag erhålla en ersättning som bestämmes av ministerkommitten.

252 Bilaga 7

Artikel 43

Vid handläggningen av mål, som hänskjutits till domstolen, skall denna utgöras av en avdelning, sammansatt av sju domare. Självskriven ledamot av avdelningen skall beträffande varje stat,som är part i målet, vara den domare, som är medborgare i staten eller, i brist på sådan domare, en person, vilken staten utser att taga säte såsom domare; de övriga domarnas namn utväljas genom lottdragning av presidenten innan målet börjar handläggas.

Artikel 44

Endast de höga fördragsslutande och kommissionen parterna äga hänskjuta ett mål till domstolen.

Artikel 45

Domstolens behörighet omfattar alla tvister rörande och tolkningen tillämpningen av denna konvention, som de höga fördragsslutande parterna eller kommissionen till domstolen hänskjuter i enlighet med bestämmelserna i artikel 48.

A rlikel 46

l. Envar av de höga fördragsslutande parterna må när som helst förklara sig erkänna, att i alla frågor angående tolkning och tillämpning av denna konvention domstolens jurisdiktion är för parten tvingande i och för sig och utan särskild överenskommelse. 2. Förklaringar, som ovan avses, må avgivas utan villkor eller under villkor om ömsesidighet i förhållandet till flera eller vissa andra höga fördragsslutande parter eller för viss tid. 3. Förklaringarna skola deponeras hos Europarådets generalsekreterare, som skall överlämna avskrifter av desamma till de höga fördragsslutande parterna.

Artikel 4 7

Mål må ej hänskjutas till domstolen annat än efter det att kommissionen fastställt, att det icke lyckats att nå en uppgörelse i godo, samt innan den i artikel 32 föreskrivna fristen av tre månader utlöpt.

Artikel 48

Under förutsättning att den berörda höga fördragsslutande om parten, det endast finnes en sådan, eller de berörda höga fördragsslutande

Bilaga 7 253 sou 1986:36

om det finnes flera, obligatoriskt äro underkastade domstolens parterna, jurisdiktion eller, om så ej är fallet, med samtycke av den berörda höga om det endast finnes en sådan, eller av de befördragsslutande parten, om det finnes flera, kan ett mål rörda höga fördragsslutande parterna, hänskjutas till domstolen genom a) kommissionen; b) hög fördragsslutande part, vars medborgare uppges vara förfördelad; c) hög fördragsslutande part, som hänskjutit fallet till kommissionen; d) hög fördragsslutande part, mot vilken klagomålet riktats.

Artikel 49 l händelse av tvist rörande domstolens behörighet skall frågan härom avgöras genom beslut av domstolen.

Artikel 50 Därest domstolen finner, att beslut eller åtgärd av en rättslig myndighet eller annan myndighet hos någon hög fördragsslutande part helt eller delvis står i strid mot de förpliktelser, som härröra ur denna konvention, och därest inhemska rätt endast till en del medgiver att sagda parts lämnas för beslutets eller åtgärdens verkningar, skall domstogottgörelse lens utslag, om så befinnes nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.

Artikel 51 Domskälen skola angivas i domstolens utslag. Om domarena icke äro eniga om utslaget i dess helhet eller till någon del, äger varje domare rätt att avgiva sitt särskilda votum.

Artikel 52 Domstolens utslag är slutgiltigt.

Artikel 53

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att rätta sig efter

domstolens utslag i alla de mål, i vilka de äro parter.

Artikel 5 4 Domstolens utslag skola översändas till ministerkommitten, som övervakar deras verkställande.

Artikel 55 Domstolen skall upprätta sin egen arbetsordning och bestämma sitt rättegångssätt.

254 Bilaga 7 sou 1986:36

Artikel 5 6 l. Det första valet av domstolens ledamöter skall äga rum, sedan du förklaringar av de höga fördragsslutande parterna, som omnämnas l artikel 46, ha uppnått ett antal av åtta. 2. lntet mål kan hänskjutas till domstolen före nämnda val.

AVDELNING V

Artikel 5 7 På anmodan av Europarådets generalsekreterare skall varje hög fördragsslutande part tillhandahålla upplysningar om det sätt, på vilket dess inhemska lagstiftning säkerställer ett effektivt efterlevande av bestämmelserna i denna konvention.

Artikel 58 Kommissionens och domstolens utgifter skola bestridas av Europarådet.

Artikel 5 9 Kommissionens och domstolens ledamöter ha under utövandet av sin verksamhet rätt till de privilegier och den immunitet, som avses i artikel 40 av Europarådet: stadgar och i de avtal som ingåtts i kraft av sagda artikel.

Artikel 60 lntet i denna konvention må tolkas som en begränsning eller inskränkning av någon av de mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter, vilka må vara garanterade i de höga fördragsslutande parternas lagar eller i någon annan konvention, vari de äro parter.

A rtikel 6 1 Intet i denna konvention skall inskränka de befogenheter, som tillerkånts ministerkommittén genom Europarådets stadga.

Artikel 62 De höga fördragsslutande parterna avstå ömsesidigt, utom i händelse av särskild överenskommelse, från att begagna sig av fördrag, konventioner eller deklarationer, som äro gällande mellan dem, för att genom ansökan hänskjuta en tvist, som uppstår rörande tolkningen eller tillämpningen av denna konvention, till reglering i annan ordning än som stadgas i konventionen.

sou 1986:36 Bilaga 7

Artikel 63 l. Stat må vid sin ratificering eller när som helst senare genom en notifikation, ställd till Europarådets generalsekreterare, förklara att denna konvention skall tillämpas på alla eller något av de territorier, för vilkas internationella förbindelser staten i fråga svarar. 2. Konventionen skall tillämpas på det eller de territorier, som angivasi notifikationen, från trettionde dagen, efter det att Europarådets generalsekreterare mottagit notifikationen. 3. lnom de nämnda territorierna skola likväl konventionens bestämmelser tillämpas med hänsyn till vad de lokala förhållandena kräva. 4. Stat, som avgivit förklaring enligt l. ovan, kan när som helst därefter förklara, att staten beträffande ett eller flera av de med förklaringen avsedda territorierna erkänner kommissionen såsom behörig att mottaga ansökningar från enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskilda i enlighet med artikel 25 av denna konvention.

Artikel 64 l. Vid undertecknandet av denna konvention eller deponerandet av ratifikationsinstrument kan en stat göra förbehåll med avseende å någon särskild bestämmelse i konventionen, i den mån lagstadgande, som då äger giltighet inom statens territorium, icke överensstämmer med bestämmelsen. Förbehåll av allmän karaktär tillåtas icke enligt denna artikel. 2. Varje förbehåll, som göres enligt denna artikel, skall innehålla en kort redogörelse för det berörda lagstadgandet.

Artikel 65 l. En hög fördragsslutande part må icke uppsäga denna konvention förrän efter utgången av fem år från dagen för dess ikraftträdande och med iakttagande av en uppsägningstid på sex månader samt genom notifikation, ställd till Europarådets generalsekreterare, som därom skall underrätta de Övriga höga fördragsslutande parterna. 2. Uppsägning får icke till följd, att den ifrågavarande höga fördragsslutande parten löses från sina förpliktelser enligt denna konvention beträffande någon åtgärd, som kan utgöra en kränkning av sådana förpliktelser och som parten må ha utfört före den dag, då uppsägningen blev verkande. 3. En hög fördragsslutande part, som upphör att vara medlem av Europarådet, upphör under enahanda villkor att vara part i denna konvention. 4. Konventionen må enligt bestämmelserna under l.-3. uppsägas beträffande varje territorium, för vilket den förklarats tillämplig enligt artikel 63.

256 Bilaga 7

Artikel 66 l. Denna konvention är öppen för undertecknande av medlemmarna i Europarådet. Den skall ratificeras. Ratifikationerna skola deponeras hos Europarådets generalsekreterare. 2. Konventionen skall träda i kraft, då tio ratifikationsinstrument deponerats. 3. För signatärmakt, som ratificerar sedermera, skall konventionen träda i kraft den dag, då ratifikationsinstrumentet deponeras. 4. Europarådets generalsekreterare skall underrätta alla medlemmar i Europarådet om konventionens ikraftträdande, och namnen på de höga fördragsslutande parter, som ha ratificerat densamma och om deponerande av ratifikationsinstrument, som sker senare.

Bilaga 8 Utdrag ur Coborapporten, dvs. FN:s specielle rapportör José Martinez Cobos rapport, Study of the problem of discrimination against indigenous populations

Bilaga 8 259

Utdrag ur Coborapporten, dvs. FN:s specielle rapportör José Martinez Cobos rapport, Study of the problem of discrimination against indigenous populations

E/CN;4/Sub.2/1983/21/Add.8 page 50

379. Indigenous communities, peoples and nations are those which, having a historical continuity with preinvasion and pre-colonial societies that developed on their territories, consider themselves distinct from other sectors of the societies now prevailing in those territories, or parts of them. They form at present non—dominant sectors of society and are determined to preserve, develop and transmit to future generations their ancestral territories, and their ethnic identity, as the basis of their continued existence as peoples, in accordance with their own cultural patterns, social institutions and legal systems.

380. This historical continuity may consist of the continuation, for an extended period reaching into the present, of one or more of the following factors:

(a) Occupation of ancestral lands, or at least of part of them; (b) Common ancestry with the original occupants of these lands; (c) Culture in general, or in specific manifestations (such as religion, living under a tribal system, membership of an indigenous community, dress, means of livelihood, life—style, etc.); (d) Language (whether used as the only language, as mother-tongue, as the habitual means_of communica-

260 Bilaga 8 sou 1986:36

tion at home or in the family, or as the main, preferred, habitual, general or normal language); (e) Residence in certain parts of the country, or in certain regions of the world; (f) Other relevant factors.

381. On an individual basis, an indigenous person is one who belongs to these indigenous populations through selfidentification as indigenous (group consciousness) and is recognized and accepted by these populations as one of its members (acceptance by the group).

382. This preserves for these communities the sovereign right and power to decide who belongs to them, without external interference.

Bilaga 9 AUr FN-stadgan Kapitel XI. Förklaring angående icke självstyrande territorier

9 263 Bilaga

Ur FN-stadgan Kapitel XI. Förklaring angáende icke självstyrande territorier

Artikel 73

Medlemmar av Förenta Nationerna, som bära eller ikläda sig ansvar för förvaltningen av territorier, vilkas befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse, erkänna grundsatsen, att innevånarnas intressen komma i främsta rummet, och åtaga sig såsom ett heligt värv förpliktelsen att, inom ramen av det system för internationell fred och säkerhet som upprättats genom denna stadga, till det yttersta främja deras välfärd samt att l detta syfte: a) trygga de ifrågavarande folkens framåtskridande i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende samt på uppfostrans område, allt med skyldig hänsyn till deras egen kultur, liksom ock åt dem trygga rättvis behandling och skydd mot övergrepp; b) främja självstyrelse, vederbörligen beakta folkens politiska strävanden samt bistå dem i den fortskridande utvecklingen av deras fria politiska institutioner, i överensstämmelse med varje territoriums och dess befolkning: särskilda förhållanden och skiftande utvecklingsstadier; c) befästa internationell fred och säkerhet; d) befordra uppbyggande och utvecklande åtgärder, uppmuntra forskning samt samarbeta inbördes och, där så är lämpligt, med internationella fackorganisationer för att förverkliga de sociala, ekonomiska och vetenskapliga ändamål, som angivits i denna artikel; e) med de inskränkningar, som må bctingas av säkerhetsskäl eller av konstitutionella hänsyn, regelbundet för kännedom tillställa generalsekreteraren statistiska och andra upplysningar av teknisk natur rörande ekonomiska och sociala förhållanden och uppfostran inom de territorier, för vilka de äro ansvariga, med undantag för territorier på vilka kapitlen XII och XIII äro tillämpliga.

Artikel 74 Förenta Nationemas medlemmar äro tillika ense om att deras politik beträffande de territorier pä vilka detta kapitel äger tillämpning måste, ej mindre än beträffande modcrlandet, grundas på den allmänna principen om god grannsämja i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägenheter, dock med skyldig hänsyn tagen till den övriga världens intressen och välfärd.

sou 1986:36 265 Bilaga 10 Declaration of principles (WCIP)

Bilaga 10 267

Declaration of principles (WCIP)

All indigenous peoples have the right of Principle self—determination. By virtue of this right they may freely determine their political status and freely pursue their economic, social, religious and cultural development. Principle All states within which an indigenous people lives shall recognize the population, territory and institutions of the indigenous people. The cultures of the indigenous peoples are Principle part of the cultural heritage of mankind. Principle The traditions and customs of indigenous people must be respected by the states, and as a fundamental source of recognized . law. All peoples have the right to Principle indigenous determine the person or groups of persons

who are included within its population.

Each indigenous people has the right to Principle determine the form, structure and authority of its institutions. The institutions of indigenous peoples and Principle their decisions, like those of states, must be in conformity with international accepted human rights both collective ally and individual. peoples and their members are Principle Indigenous entitled to participate in the political life of the state.

268 Bilaga 10

Principle 9. Indigenous people shall have exclusive rights to their traditional lands and its resources, where the lands and resources of the indigenous peoples have been taken away without their free and informed conscent such lands and resources shall be returned. Principle10. The land rights of an indigenous people include surface and subsurface rights, full rights to interior and coastal waters and rights to adequate and exclusive coastal economic zones within the limits of international law. Principle11. All indigenous peoples may, for their own needs, freely use their natural wealth and resources in accordance with Principle 9 and 10. Principle12. No action or course of conduct may be undertaken which, directly or indirectly, may result in the destruction of land air, water, sea ice, wildlife, habitat or natural resources without the free and informed consent of the indigenous peoples affected. Principle13. The original rights to their material culture, including archeological sites, artifacts, designs, technology and works of art lie with the indigenous people. Principle14. The indigenous peoples have the right to receive education in their own language or to establish their own educational institutions. The languages of the indigenous peoples are to be respected by the states in all dealings between the indigenous people and the state on the basis of equality and non—discrimination. Principle 15. Treaties between indigenous nations or peoples and representatives of states free-

Bilaga 10 269

ly entered to, shall be given full effect under national and international law. Principle 16. Indigenous peoples have the rigth, in accordance with their traditions, to move and conduct traditional activities and maintain friendship relations across international boundries. Principle 17. The indigenous peoples and theirs authorities have the right to be previously consulted and to authorize the realisation of all technological and scientific investigations to be conducted within their territories and to have full access to the results of the investigation.

1986 07^2 8 STOCKHOLM

Liber ISBN 91 -38-09392-8

Allmänna Förlaget ISSN 0375-250X