Psalmbok för Svenska kyrkan förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1936:36 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

PSALMBOK FÖR

S V E N S K A KYRKAN FÖRSLAG AVGIVET DEN 29 FEBR. 1936, ÖVERARBETAT AV INOM ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 3 6

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1936 Kronologisk

1 B e t å n k a n d e n 1 r ö r a n d e serafimerlasarettets ekon o m i s a m t 2 r ö r a n d e lasarettets ställning och v e r k s a m h e t . Hseggström. 187 s. E . 2. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om e r k ä n n a n d e och verkställighet av d o m a r och skiljedomar m. ni. Norstedt. 55 s. U. 3. B e t ä n k a n d e m e d förslag om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 s. J o . 4. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om b e h a n d l i n g av förbrytare, hemfallna åt a l k o h o l m i s s b r u k , m. m. Marcus. 56 s. J u . 5. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e revision av lagstiftningen r ö r a n d e tillverkning, b e s k a t t n i n g och försäljning av m a l t d r y c k e r . Marcus. 397 s. F i . 6. U t r e d n i n g m e d förslag r ö r a n d e b i d r a g åt b a r n till ä n k o r och vissa invalider s a m t åt föräldralösa barn. Beckman. 93 s. S. 7. Socialiseringsproblemet. Allmänna s y n p u n k t e r . Tiden, viij, 99 s. F i . 8. Ur socialiseringens »europeiska» idékrets. Tiden, viij, 210 s. F i . 9. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetu n i o n e n . 1. Tiden, iv, 206 s. F i . 10. Statligt kaffemonopol. Marcus. 192 s. F i . 11. Förslag till p s a l m b o k för svenska k y r k a n . Uppsala, Almqvist & Wiksell 58*. 319 s. E . __ 12. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e förlossningsvården och b a r n m o r s k e v ä s e n d e t samt förebyggande m ö d r a - och b a r n a v å r d . Norstedt. 120 s. S. 13. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e familjebeskattningen. Marcus. 147 s. F i . 14. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e dels planmässigt s p a r a n d e och dels statliga bosättningslån. Norstedt. 55 s. S. 15. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e m o d e r s k a p s p e n n i n g och möd r a h j ä l p . Norstedt. 78 s. S. 16. Utredning r ö r a n d e förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel. Hseggström. 183 s. K. 17. Förslag till lag om ä n d r i n g i vissa delar av sjölagen m. in. Norstedt, viij, 418 s. J u . 18. U n d e r s ö k n i n g a r rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet. Marcus, viij, 308 s. F i . 19. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning a n g å e n d e s k y d d s s k o g a r m. m. Marcus. 172 s. 1 karta. J o . 20. B e t ä n k a n d e ined förslag i a n l e d n i n g av verkställd g r a n s k n i n g av 1932 års trafikutrednings förslag till förordning a n g å e n d e allmän automobiltrafik. Hwggs t r ö m . 54 s. K. 21. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. Marcus. 274 s. 1 karta. S.

förteckning

22. Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk u n d e r s ö k n i n g . Norstedt. I l l s. H. 23. Betänkande a n g å e n d e å t g ä r d e r för a v h j ä l p a n d e av de inom vissa delar av Norrbottens läns l a p p m a r k y p p a d e missförhållanden s a m t r ö r a n d e de kostnader som d ä r a v k u n d e föranledas m. m. Luleå, Länstryckeriet. 318 s. 1 bilaga. S. 24. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om internationella rättsförhållanden r ö r a n d e arv, testamente och bou t r e d n i n g m. m. Norstedt. 62 s. J u . 25. Betänkande m e d förslag tiil lag angående ä n d r i n g i vissa delar av lagen den 29 j u n i 1923 (nr 286) om s p a r b a n k e r m. m. Marcus. 163 s. F i . 26. Sociala j o r d u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d förslag till revision av lagstiftningen a n g å e n d e a v s t y c k n i n g in. m. Marcus. 79 s. J o . 27. Angående kontrollen över elektriska s t a r k s t r ö m s a n läggningar. Hteggström. 185 s. H. 28. Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge u n d e r dansk tid. Marcus, xxxj, 405 s. E. 29. B e t ä n k a n d e om socialstyrelsens organisation. Beckm a n . 151 s. S. 30. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning a n g å e n d e skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län. Marcus. 108 s. J o . 31. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e å t g ä r d e r för särskild u n d e r v i s n i n g och u t b i l d n i n g av psykiskt efterblivna i b a r n - och u n g d o m s å r e n . Hteggström. 164 s. E . 32. Svensk arbetslöshetspolitik å r e n 1914—1935. Norstedt. 122 s. S. 33. Förslag till vissa ä n d r i n g a r i kungl. byggnadsstyrelsens normalförslagtill g a t u k o s t n a d s b e s t ä m m e l s e r enligt 49 § stadsplanelagen. Marcus. 7 s. K. 34. Utredning r ö r a n d e de svenska universitets- och h ö g s k o l e s t u d e n t e r n a s sociala och e k o n o m i s k a förhållanden. Av S. Wicksell och T. Larsson Bilaga till b e t ä n k a n d e med u n d e r s ö k n i n g a r och förslag i a n l e d n i n g av tillströmningen till de intellektuella yrkena. Lund, Ohlsson, ij, 381 s. E . 35. P r o m e m o r i a a n g å e n d e ä n d r i n g av b e s t ä m m e l s e r n a r ö r a n d e k o m m u n e r n a s underställningsfria lånerätt. Marcus. 38 s. F i . 36. Psalmbok för svenska k y r k a n . Förslag avgivet den 29 febr. 1936, överarbetat av inom ecklesiastikdep a r t e m e n t e t tillkallade s a k k u n n i g a . Uppsala, Almqvist & Wiksell. xxiv, 98 s. E .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag m e d enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1936:36 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

PSALMBOK FÖR

SVENSKA KYRKAN FÖRSLAG AVGIVET

DEN

Ö V E R A R B E T A T AV INOM

29 F E B R .

1936,

ECKLESIASTIK-

DEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 3 6

4MM> «ciovOv

UPPSALA 1936 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 36M7

INNEHÅLL. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet v Särskilt yttrande x I förslaget använda förkortningar xvi Tabeller: Tab. 1: Psalmer i 1819 års psalmbok, vilka föreslås skola utgå xvn Tab. 2: Psalmer i Nya Psalmer, vilka föreslås skola utgå xix Tab. 3: Psalmverser, vilka föreslås skola utgå ur från W bevarade psalmer xix Tab. 4: Psalmverser, vilka föreslås skola utgå ur från NPs bevarade psalmer xx Tab. 5: Psalmer och psalmverser, i vilka de sakkunniga föreslå återgång från F 36 till den ursprungliga lydelsen i W xx Tab. 6: Psalmer och psalmverser, i vilka de sakkunniga föreslå återgång från F 36 till den ursprungliga lydelsen i NPs . . . . xx Tab. 7: Psalmer och psalmverser i W, vilka uteslutits i F 36 men återupptagits av de sakkunniga xxi Tab. 8: Psalmer och psalmverser i NPs, vilka uteslutits i F 36 men återupptagits av de sakkunniga XXT Tab. 9: Psalmer och psalmverser i W, som F 36 men ej de sakkunniga medtagit xxn Tab. 10: Psalmer och psalmverser i NPs, som F 36 men ej de sakkunniga medtagit xxn Tab. 11: Psalmer i F 36, vilka av de sakkunniga föreslås skola utgå . . xxni Tab. 12: Samtliga av de sakkunniga medtagna psalmer, vilka icke ingå i F 36 xxiv Psalmtexter (n:r 1—582) Liturgiskt bihang (n:r 583—591) Psalmtexter som föreslås överförda till En liten bönbok Alfabetiskt register över i förslaget ingående psalmer Psalmer med ändrad begynnelserad

1 77 79 83 98

Till Herr

Statsrådet

och Chefen

för

Kungl.

Ecklesiastikdepartementet.

Undertecknade, jämlikt nådiga bemyndiganden av den 12 och den 26 juni 1936 tillkallade sakkunniga, vilka blivit utsedda att, efter tagen kännedom om inkomna utlåtanden, överse och granska det år 1936 avgivna förslaget till psalmbok för svenska kyrkan, få härmed vördsamt framlägga resultatet av sin granskning. Med allt erkännande av det grundliga, sakkunniga och pietetsfulla arbete som h a r blivit nedlagt på n ä m n d a förslag — uppställningen och anordningen av psalmerna må härvid icke förglömmas — kunna de sakkunniga icke förorda att det i sitt föreliggande skick blir antaget. Samtliga inkomna utlåtanden äro också därom eniga, a t t förslaget, sådant det nu framträder, är oantagbart. De sakkunnigas granskningsarbete h a r u t m y n n a t i framläggandet av ett förslag till psalmbok, vilket enligt sakens n a t u r bygger på 1936 års förslag, men i fråga om psalmbeståndet och för övrigt i en mängd detaljer liksom i fråga om vissa principer i icke ringa mån skiljer sig från detsamma. Det h a r icke ingått i de sakkunnigas uppgift att ånyo inventera förhandenvarande psalmförråd. De i de sakkunnigas förslag intagna psalmerna härröra, med ett par undantag, från de psalmer som finnas i den wallinska psalmboken, i tillägget av år 1921 till nämnda psalmbok, s. k. Nya Psalmer (NPs) samt i 1936 års förslag. F ö r de grundsatser som de sakkunniga vid sitt granskningsarbete ha följt, i den mån dessa i ett eller a n n a t avseende avvika från dem, som 1936 års förslag bygger på, lämnas här nedan en kort redogörelse. Den svenska psalmboken h a r i v å r a d a g a r på sitt sätt en vidsträcktare användning än på Wallins tid, beroende bl. a. på differentieringen av det kyrkliga arbetet. Samtidigt h a r den just på grund av denna differentiering, särskilt innan tillägget av år 1921 antogs, blivit skjuten åt sidan,

VI

enär den icke innehöll det psalmmaterial man hade behov av. E r i n r a s bör vidare om att olika religiösa riktningars och samfunds sångböcker, u p p t a g a n d e den s. k. väckelsetidens diktning, på många håll helt eller delvis ha t r ä n g t undan psalmboken. De sakkunniga ha ansett, a t t den svenska psalmboken i första hand ä r avsedd för kyrkobruk inom svenska k y r k a n och att den icke kan och bör, genom a t t giva alltför stort utrymme åt väckelsetidens diktning, upptaga en för övrigt utsiktslös och icke åsyftad konkurrens med andra samfunds sångböcker inom dessa samfund själva. Å andra sidan står väckelsens folk mycket ofta innanför kyrkans gudstjänstliv, liksom väckelsens sånger kommit a t t i flera fall bliva uppskattade av det gamla kyrkofolket. Det v a r därför en stor förtjänst hos tillägget av år 1921, att det upptog n å g r a av väckelsediktningens mest kända och älskade sånger eller psalmer. De sakkunniga ha ansett, att 1936 års förslag icke i tillbörlig utsträckning beaktat det legitima behov som här föreligger. Av inkomna utlåtanden framgår, a t t man ganska allmänt kräver återinförande av en del genom 1936 års förslag uteslutna hithörande psalmer. De sakkunniga ha i flera fall funnit detta k r a v på återinförande berättigat. Vad differentieringen av kyrkans arbete angår, så h a r man numera att r ä k n a med sådana verksamhetsformer som söndagsskola och ungdomsvård. Man samlas vidare omkring arbetet för den yttre missionen icke blott vid gudstjänst i kyrkan, u t a n också vid andra tillfällen. I många församlingar anordnas s. k. församlingsaftnar. Vid arbetet på dessa verksamhetsområden föreligger behov av för resp. områden särskilt lämpade psalmer. Avsaknaden av dylika psalmer i psalmboken skulle föra med sig, a t t m a n anlitade sångböcker, där sådana psalmer vore till finnandes, och a t t psalmboken skulle skjutas undan. Å andra sidan måste det med s t y r k a framhållas, a t t det i psalmboken finnes psalmer, som äro i hög grad lämpade a t t användas vid ifrågavarande tillfällen, ehuru dessa psalmer ha mera allmän k a r a k t ä r . Men då man icke har psalmboken, u t a n endast sångboken till hands, komma de icke till användning. Det har, med hänsyn till vad nu h a r anförts, synts de sakkunniga riktigt, a t t en svenska kyrkans psalmbok, såsom också sker i 1936 års förslag, upptager särskilda avdelningar av psalmer för b a r n och ungdom, resp. för söndagsskolan och ungdomsvården. E n delvis annan måttstock måste läggas på psalmer, som höra till dessa avdelningar, än den som för övrigt användes. Men det är de sakkunnigas uppfattning, att dessa psalmer icke få betraktas såsom angivande typen för psalmerna i allmänhet eller få t r y c k a sin stämpel på psalmboken över huvud taget. De sakkunniga fasthålla vid psalmbokens hittillsvarande huvudsakliga k a r a k t ä r av gudstjänstbok, upptagande psalmer som äro avsedda a t t sjungas av församlingen i k y r k a n .

vn

Normen för en svensk psalm, en psalm som kan och bör sjungas vid högmässan i kyrkan, har blivit satt genom Wallin och hans psalmbok. Den därmed givna nivån är otvivelaktigt hög. Man har — med rätt eller orätt — klagat över att den wallinska psalmtypen utmärkes av en viss högtidlig stelhet och saknar det innerliga och personliga drag som utmärker väckelsetidens diktning. Å andra sidan stämmer den överens med svenskt kynne och representerar otvivelaktigt ett dyrbart arv, som icke får förloras. Det har stått för de sakkunniga klart, att nya tider kunna kräva nya uttrycksformer, och att den wallinska traditionen icke får vara en tvångströja, som lägges på en ny tids psalmdiktning. De sakkunniga ha, såsom förut nämnts, funnit det vara i sin ordning, att väckelsetidens diktning blir representerad i psalmboken, och de ha också upptagit psalmer av nyaste datum, som äro stämda i en annan ton än den wallinska psalmen. Men det har varit de sakkunniga angeläget att tillse, att svenska kyrkans psalmbok icke förlorar den särprägel den har haft i jämförelse med andra kyrkors psalmböcker. De sakkunniga ha därför uteslutit en del av de nyaste, i 1936 års förslag upptagna psalmer, vilka enligt de sakkunnigas uppfattning påtagligt skulle ändra psalmbokens hittillsvarande karaktär. De sakkunniga kunna därvid stödja sig på inkomna utlåtanden. De sakkunniga ha i sitt förslag väsentligt reducerat antalet psalmer. Motivet härtill har icke blott varit att giva psalmboken en önskvärd överskådlighet, som går förlorad vid ett högt psalmantal. De sakkunniga ha också ansett, att vid ett lägre psalmantal det verkligt goda och värdefulla mera kommer till sin rätt och lever ett starkare liv än vid ett högre. Icke blott framhäves det värdefulla genom bortskärandet av det umbärliga, utan det värdefulla bibehåller sin friskhet genom att icke alltför mycket upprepas genom varianter. Av skäl, som nu ha anförts, ha de sakkunniga uteslutit en del i 1936 års förslag nyupptagna bearbetningar av i och för sig goda äldre psalmer, för det mesta av tyskt ursprung. De sakkunniga kunna icke finna, att de ha någon uppgift vid sidan av liknande psalmer, sedan gammalt insjungna i församlingen och älskade av denna. Av samma skäl ha de sakkunniga uteslutit några den wallinska psalmboken tillhörande, i 1936 års förslag medtagna psalmer, vilka, så vitt de sakkunniga ha kunnat förstå, sällan eller aldrig brukas i församlingen och vartill på resp. avdelning finnas varianter, psalmer som behandla samma motiv, men göra detta på ett lyckligare sätt än de uteslutna. Vid gallringen av psalmmaterialet ha de sakkunniga tagit hänsyn till behovet av psalmer i resp. avdelningar. Vissa avdelningar ha varit svagare representerade, och detta har fört med sig, att stundom psalmer, som i och för sig ha varit svagare i jämförelse med av de sakkunniga uteslutna, ha måst medtagas, under det att nämnda uteslutna psalmer ha

vm uteslutits med hänsyn till den rikliga förekomsten av v a r i a n t e r på resp. avdelning. Vid sovringen av psalmmaterialet ha Nya Psalmer erbjudit speciella svårigheter. P å grund av tillgängligt material, såsom frekvenstabeller, vilka dock måste användas med stor försiktighet, och inkomna utlåtanden ha de sakkunniga fått den uppfattningen, att Nya Psalmer förvånande snabbt blivit insjungna i församlingen, delvis på bekostnad av psalmer i den wallinska psalmboken. Den utgallring bland Nya Psalmer, som 1936 å r s förslag h a r företagit, h a r väckt utbrett motstånd. I flera fall ha de sakkunniga för sin del ansett, a t t denna opposition h a r v a r i t berättigad, och därför föreslagit återinförande av en del av de uteslutna psalmerna. Emellertid anse de sakkunniga, att en sovring av psalmmaterialet bland Nya Psalmer är nödvändig, en sovring som uppenbarligen kommer a t t stöta på allt större svårigheter, ju längre det nuvarande provisoriet med tillägg till psalmboken räcker. Vid gallringen av Nya Psalmer h a r hänsyn tagits till a t t många av dessa kommit att bliva av församlingen högt skattade, v a d a n ett återinförande i psalmboken i flera fall föreslås, även där man k a n göra berättigade anmärkningar mot psalmens kvalitet. Full enighet mellan de sakkunniga h a r på denna punkt icke k u n n a t uppnås. Utöver vad som redan h a r blivit anfört angående uteslutandet av nydiktade och n y u p p t a g n a psalmer må tilläggas, att de sakkunniga vid uteslutningen också ha tagit hänsyn till att vissa psalmer haft en sådan s t r u k t u r och uppbyggnad, att deras sångbarhet över huvud h a r kunnat sättas i fråga. I detta sammanhang må också nämnas, a t t de sakkunniga äro fullt medvetna om de svårigheter som torde uppstå, n ä r det gäller val av melodier till vissa psalmer, som upptagits i de sakkunnigas förslag. I fråga om textbehandlingen ha de sakkunniga icke i allo k u n n a t ansluta sig till de grundsatser, som ha blivit i a k t t a g n a i 1936 års förslag. I detta upptagas en del äldre psalmer från den wallinska psalmboken i en textversion, som n ä r m a r e ansluter sig till 1695 års psalmbok. F ö r sin del anse de sakkunniga, a t t pieteten för det historiskt givna i allmänhet kräver ett fasthållande av den wallinska versionen. E n återgång till 1695 bottn a r snarast i ett antikvariskt intresse. De sakkunniga k u n n a icke dela den uppfattning, som göres gällande i motiveringen till 1936 års förslag, att hithörande ändringar erbjuda påtagliga företräden u r innehållets och formens synpunkt. F a s t m e r äro de sakkunniga av den uppfattningen, att såväl ä n d r i n g a r n a i ifrågavarande psalmer som textutformningen på ett flertal a n d r a ställen röja en viss fallenhet för reflekterande abstraktion på bekostnad av de poetiska valörerna och konkretionen i uttrycket. I många fall y r k a de sakkunniga därför återgång till Wallin, likasom de på ett flertal ställen ä n d r a t den givna textformen i n y i n t a g n a psalmer. I 1936 års förslag ha, i många fall på ett lyckligt sätt, u r psalmer som

IX

äro bibehållna, verser blivit uteslutna av skäl, som n ä r m a r e angivas i motiveringen till nämnda förslag. I en del fall ha de sakkunniga återinsatt uteslutna verser. Å andra sidan ha de sakkunniga här och v a r gått vidare på den väg som 1936 års förslag beträtt. De ha därvid anlagt den gudstjänstliga synpunkten, och deras syfte har varit att, genom att förkorta ifrågavarande psalmer, göra dem i sin helhet sångbara och användb a r a vid gudstjänst. U t a n tvivel k u n n a psalmer på denna väg, genom att s. k. döda verser avlägsnas, göra även formella och språkliga vinster och över huvud väckas till n y t t liv. P å grund av den synnerligen korta tid, som h a r stått de sakkunniga till buds, ha de i n å g r a fall icke i förslaget kunnat införa psalmerna i en textgestalt som har tillfredsställt dem. Det ä r de sakkunnigas förhoppning, a t t de skola kunna till vederbörande utskott inom kyrkomötet inlämna förslag till förbättrad text. De psalmer, varom det här är fråga, äro följande: 51 (NPs 515 och F 36 n:r 52). 221 (E 513 och F 36 n:r 578). 316 (F 36 n:r 356).

339 (E 388 och F 36 n : r 379). 341 (E 304 och F 36 n : r 381). 562 (E 688 och F 36 n : r 630).

Stockholm den 23 september 1936.

Edv. Rodhe Torsten Fogelquist

Manfred Björkquist

SÄRSKILT YTTRANDE. Då j a g i stort sett delar de synpunkter, som mina medkommittenter i granskningsnämnden givit uttryck åt, och i detaljfrågorna endast på vissa p u n k t e r hyst en avvikande mening, finns det ingen anledning för mig a t t l å t a divergenserna u t m y n n a i en reservation. Det särskilda yttrande, som j a g h ä r bifogar, avser endast att angiva de förutsättningar, under vilka j a g k a n biträda granskningsnämndens beslut, samt att framhålla några fall och omständigheter, om vilka tvekan kan råda. Min mening om lämpligheten av en ny psalmbok och möjligheten att på ett enhetligt sätt lösa psalmboksfrågan redan nu sammanfaller helt med det allmänna yttrande, som avgivits av Svenska Akademien. I ett avseende har jag själv något reviderat den ståndpunkt jag tidigare intagit i denna fråga. Det gäller behövligheten av en psalmboksrevision. Uppfostrad och förtrogen med den Wallinska psalmboken, anser jag den fortfarande v a r a ett storstilat och betydande byggnadsverk, som icke godtyckligt eller trångsynt bör kalfatras och restaureras. Huvudförtjänsten i 1936 års psalmboksförslag är, a t t detsamma gjort ett slut på vissa n ä r s y n t a och n ä r g å n g n a restaureringssträvanden, som i tidigare förslag kommit till synes och som yttr a t sig i en banaliserande eller ortodox rådbråkning av gamla psalmtexter. Å andra sidan finner jag den uppfattningen ohållbar, a t t den Wallinska psalmboken skulle v a r a ett sacrosanct monumentum perenne. Även om vår tid icke på egen grund förmått att skapa ett tillnärmeligt motstycke, är dock 1819 års verk en tidsskapelse, som i åtskilliga stycken äger sin tidsbegränsning. Där saknas vissa utrymmen för en senare tids behov, medan a n d r a äro upptagna av mycket, som måste betraktas som dött gods, otjänligt för nutida andakt och gudstjänstbruk. Ställer man sig h å r t och obevekligt på den ståndpunkten, a t t en utvidgning å ena sid a n och en utrensning å den andra äro obehövliga och pietetsstridiga, hemfaller man åt ett alltför historiskt och litterärt betraktelsesätt, som kanske ligger n ä r a till hands för dem, som blott se saken utifrån. Av detta medgivande följer emellertid icke, a t t man h a r r ä t t att tillämpa behovsprincipen hur som helst och i t r å n g utilistisk anda. Ensidigt utnyttjade frekvenssiffror få icke läggas till måttstock för utmönstringen av det gamla, om det h a r höghet och värde i sig självt. Ej heller får det nya, för vilket plats beredes, i stil och ton störa och draga ner det gamla,

XI

som kvarstår. I det hänseendet uppvisar 1936 års psalmboksförslag vissa blottor av alltför stor undfallenhet och kritiklöshet. Den granskning, som förslaget nu underkastats, har tagit sikte på detta och sökt »utrensa överflödigt, likgiltigt och sånglöst stoff» (Svenska Akademien). Av 148 nyföreslagna psalmer har granskningsnämnden utmönstrat i det n ä r m a s t e hälften. Enligt min mening hade m a n i detta avseende till båtnad för det hela kanske kunnat gå ännu längre. Framför allt hade man kunnat sovra strängare i psalmbokstillägget av år 1921, v a r a v en del medtagits m e r a på den grund, att det insjungits, mindre på grund av dess sakliga oumbärlighet. Mycket av det vin, som gjutits på n y a läglar, har i tillräckligt m å t t funnits i de gamla läglarna, och många av de nya l ä g l a r n a äro endast reproduktioner av gamla. Varje medelmåttig psalm, som endast varierar ett känt tema och som uteslutande h a r speciella smaktycken a t t tacka för sin tillvaro, försvagar det helhetsintryck, som psalmboken bör göra. Kvantiteten är här som annorstädes ofta kvalitetens fiende. E n kvalitativt god psalmbok på 500 a 550 psalmer är a t t föredraga framför en utspädd och förtunnad, som innehåller 100 nummer mer. Då emellertid genom den verkställda gallringen ett väsentligt gott resultat vunnits, har jag icke velat reservera mig till förmån för status quo. Men min anslutning sker under den uttryckliga betoningen, att psalmboken icke genom kyrkomötets behandling ytterligare sväller ut. Gränsen u p p å t för det nya, liksom gränsen nedåt för det gamla, synes mig v a r a nådd. Skulle dessa gränser än en gång m ä r k b a r t förskjutas, avsäger jag mig delaktigheten i detta och förordar den nuvarande ordningen. I detta samband måste jag beröra en mycket ömtålig och allvarlig fråga, på vars prövning varken tid eller andra omständigheter medgivit granskningsnämnden att ingå. Utsikten a t t åstadkomma en reviderad psalmbok är i hög grad förknippad med möjligheten att förse de n y a psalmtexterna med lämpliga melodier. H ä r ha föreslagits n y a psalmer, om vilkas musikaliska möjligheter man ingenting vet. Kena melodifabrik a t äro lika litet tillfredsställande som rena psalmfabrikat. Av A. S. P : s remissyttrande framgår, att åtskilliga kretsar »fästat uppmärksamheten på den mångenstädes förekommande oroliga och till synes nyckfulla rytmen, som säkerligen medför stora svårigheter för en koralisk omklädnad. Psalmerna ha då visserligen sitt värde, då de läsas eller föreläsas, men deras egentliga uppgift ä r a t t församlingsmässigt sjungas.» J a g kan helt instämma i detta omdöme och måste beteckna det som en av huvudbristerna i 1936 års psalmboksförslag, a t t det tagit alltför liten h ä n s y n till denna omständighet och väl sorglöst skjutit den musikaliska delen av psalmboksfrågan på framtiden. För min personliga del måste j a g därför ge uttryck åt den uppfattningen, att ingen ny psalmbok bör slutgiltigt stadfästas, u t a n a t t däri ingående n y a psalmer försetts med lämplig

XII

melodi. H a r man i det stycket inte kunnat åstadkomma ens en anvisning, bör psalmen i fråga antingen utgå eller tillföras tillägget. J a g vill i detta s a m m a n h a n g även fästa uppmärksamheten vid ett yttrande av lektor Löw i Strängnäs, som synes mig förtjäna nogsamt beaktande. H a n framhåller, »att den andliga visan bör kunna tolereras även i en psalmbok», men med ett svagt exempel för ögonen, vars »räddning förmodligen v a r i t melodien», v a r n a r h a n för att låta melodien »få spela roll av ambulans». Det är en motsatt synpunkt, som också har sitt berättigande. Melodien till de nuvarande psalmerna 3, 55, 102, 104 och 383 ha u t a n tvivel fått tjänstgöra på detta sätt. Vad psalmbokstillägget angår, borde enligt min mening den avdelning, som kallats »En liten bönbok», förses med vidare rubrik, så a t t däri kunde införas icke blott böner, u t a n jämväl andra värdefulla ting, om vilkas psalmton tvekan kan råda, men som på andra grunder anses omistliga. Som exempel kunna anföras psalmerna 71 och 579 av N a t h a n Söderblom, den förra en typisk läsepsalm, den senare en hymn, som väl kan tänkas sjungen av en kör, men knappast av en enkel församlingsmenighet. Till samma kategori vill jag räkna biskop E. Billings psalm n : r 411, vars värde som enkel och sångbar menighetspsalm starkt torde kunna ifrågasättas och beträffande vilken jag kan instämma såväl med h r r Thölén och Norborg i Göteborgs domkapitels utlåtande som med hovpredikanten Åhfeldt. Det fördelaktiga med en tilläggsavdelning av antydd a r t vore, a t t den kunde bilda en rörlig beståndsdel av psalmboken, vari religiös nydiktning kunde införas i mån av tillgång och värde. J a g kan även i detta avseende hänvisa till lektor Löw, som på goda grunder föreslår en särskild kyrkans »hymnbok» att komplettera psalmboken »vid enskild a n d a k t och gudstjänster av tillfällig karaktär». Lägger man huvudvikten vid, a t t en psalmbok i främsta r u m m e t ä r avsedd för gudstjänstbruk, uppstår bl. a. det kravet, a t t brukliga bibeltexter äga motsvarighet i psalmboken. Detta krav bör naturligtvis tillgodoses, så långt sig göra låter. Men det kan knappast anses önskligt, a t t psalmboken för den skull fylles med rimmad text, som helt eller delvis saknar inspiration. Kedan i den Wallinska psalmboken existera åtskilliga psalmer, som bära alltför tydliga spår a t t v a r a hopkomna för speciella ändamål, u t a n att därför äga religiös lyftning. Man kan också iakttaga, a t t just dessa psalmer förlorat livskraft. De beskärningar, som granskningsnämnden i detta stycke gjort, ha u t a n tvivel ökat värdet och livskraften av det som kvarstår. J a g skulle i detta hänseende vilja beg a g n a en materialistisk bild och likna den kyrkliga sångskatten vid en skog, som måste gallras för att det levande och livsdugliga måtte få utr y m m e och luft att växa i. Detta bör också utgöra en v a r n i n g mot a t t i en reviderad psalmbok införa nya psalmer med hel eller halv k a r a k t ä r

xm av behovsfabrikat. Särskilt ömtålig blir saken, om den till psalm omskrivna bibeltexten i sig själv är unik och högt stämd. Den kan i så fall endast banaliseras genom en nödtorftig poetisk bearbetning. Som exempel vill jag framhålla den paulinska hymnen till kärleken i l:sta Korintierbrevets 13:de kapitel, som enligt min mening endast kan motsvaras av en verkligt stor och inspirerad psalm. Med all erkänsla för translatorns intentioner k a n detta knappast sägas om psalm 450 i det föreliggande förslaget (NPs 609). Där saknas den stora och sköna spegelbilden av Guds skådande, åt vilken Wallin givit ett oförgängligt uttryck i sin psalm 484. Och om det, som icke saknas, gäller, a t t det knappast står i nivå med författarens bästa tolkningar, än mindre med den text som utgör grundvalen. Samma sak gäller om översättningen av främmande psalmer. Ligger den alltför långt under originalets nivå, bör den hellre utgå än kvarstå, h u r värdefull psalmens tillgång än skulle vara. Särskilt n å g r a översättningar u r den danska psalmboken utgöra h ä r p å ett talande exempel. A t t psalmboken i huvudsak är avsedd för kyrkligt gudstjänstbruk h a r av psalmbokens granskningsnämnd betonats, men borde enligt min åsikt ännu starkare understrukits, särskilt vid den praktiska tillämpningen av den motiverade principen. A t t psalmboken icke bara är avsedd för k y r k a och tempeltjänst, u t a n även bör komma till användning extra muros — i skolorna och föreningslivet, vid möten och fria religiösa sammankomster — är naturligt. Kyrkdörren bör varken förses med galler eller göras för t r å n g , allraminst i en tid, då ekumeniska strävanden mellan kyrkor och trosriktningar ha sin stora enhetsmission. Men trots detta existerar det en given gräns, som icke bör suddas ut. Det har framhållits, a t t den andliga visan eller den mer otvungna sången också bör ha en plats i psalmboken. Skillnaden mellan kyrklig psalm och andlig sång har tidigare överbetonats. Men det ligger också en uppenbar fara i att upphäva alla distinktioner. I psalmboken ha endast sådana sånger inträdesrätt, som äro med psalmen närbesläktade i anda, r y t m och ton. Framför allt bör man icke i psalmboken införa sådana sånger, som sällan eller aldrig komma till användning vid gudstjänsten. Inte heller bör k y r k a n u p p m u n t r a någon språkförbistring eller begreppsförvirring. I det fallet synes det mig, a t t man i n å g r a fall bort förfara strängare vid urvalet. Det är ett misstag a t t tro, att psalmboken kan och bör r y m m a allt som är brukbart och sångbart och att den skulle kunna göra a n d r a religiösa sångsamlingar överflödiga. Det högtidliga rummet och den högtidliga riten innebära ett visst veto mot alltför lösa och ohämmade utflöden av religiös känslosamhet. Denna anmärkning avser inte a t t resa någon oöverkomlig b a r r i ä r mellan statskyrka och friare trosriktningar, ej heller att utdöma de väckelsesånger, som från friare menigheter vunnit gehör och burskap bland kyrkomenigheten. Det har med r ä t t a gjorts anmärkning på, a t t i 1936

xrv års psalmboksförslag en del uttryck för en fri och folklig fromhet uteslutits. De representera en religiös erfarenhet, som haft stor betydelse och ej får undertryckas. Som exempel kunna anföras några av författarinnan Lina Sandells mycket använda sånger, mot vilka inga berättigade anmärkningar kunna göras vare sig i fråga om formkultur eller musikalisk ton. Men här existera åtskilliga gränsfall. Och för den, som lärt sig a t t skatta och värdera tempelstämningen och orgeltonen i den Wallinska psalmboken, är det en skyldighet att v a r n a för ett alltför frikostigt låt-gå-system. A t t placera Rosenii sång »Med Gud och hans vänskap» som en psalm i den avdelning av psalmboken, som gäller K y r k a n , är väl ändå att utsträcka den ekumeniska tanken över dess naturliga gränser. Granskningsnämnden har med fog flyttat den till annan plats. Enligt min mening hade den bl. a. på grund av uppenbara formella brister kunnat och bort utgå. Ännu mer kritisk måste man ställa sig mot psalm 408, införd som n:r 589 i psalmbokstillägget av år 1921. Den infördes där under trycket av en suggestiv ekumenisk vältalighet och tolkningsskicklighet. Den har fortfarande trots sin ögonskenliga brist på vanlig formkultur och klarhet sina eldiga förespråkare. Den har blivit en modesak och blir väl allt djupsinnigare och djupsinnigare. Men statistiken över dess kyrkliga förekomst utgör ett kraftigt vittnesbörd om dess oanvändbarhet och dess ytterligt svaga förankring i kyrkomenigheten, som tycks jäva de entusiastiska experternas omdöme. Den gör det med den goda smakens och det sunda förnuftets rätt. Exemplet är kanske icke alldeles enastående, men det är det mest m a r k a n t a . Man utdömer icke väckelsefromheten, därför a t t man r i k t a r sig mot det stillösa, hoppande och sentimentala. Då man uppställt behovsprincipen som den grundläggande för kravet på en ny psalmbok, kan det icke undgås, att kritiken fäster sig vid det förhållandet, att vissa avdelningar i psalmboken, som varit både rikligt och väl försedda, ansetts kräva ytterligare förstärkning. Redan i psalmbokstillägget av å r 1921 skedde på vissa punkter en överfyllnad, som endast resulterade i upprepning. Samma kritik drabbar 1936 års psalmboksförslag. Så är t. ex. förhållandet med passions- och nattvardspsalmerna. Särskilt de förra ha tillsatts med gammalt 1600-tals översättningsmaterial, som väl i det enskilda fallet kan anses acceptabelt, men som med hänsyn till beståndet i dess helhet icke fyller n å g r a som helst n y a ändamål och behov. Detsamma gäller avdelningen morgon- och aftonpsalmer. Granskningsnämnden h a r h ä r gjort n å g r a uteslutningar, men det är min åsikt, att saken endast skulle vinna på en ytterligare begränsning. Begränsningens konst tycks h ä r som annorstädes v a r a den svåraste. Men då man h a r en fullgod psalmparafras på vissa bibelställen, k a n det icke anses nödvändigt, att dubblering sker. Wallin har i psalm 7 (592 i

XV

förslaget) gjort en storstilad och gripande parafras av Davids 90:e psalm. Skall det då v a r a nödvändigt att översätta och införliva W a t t s ' i och för sig u t m ä r k t a psalm »O God, our help in ages past» (n:r 507), där verserna 3—5 utgöra en direkt parallell till den Wallinska psalmen? Sak samma gäller om P a u l Gerhardts parafras över Romarbrevet 8: 31—39, till vilken redan fullgoda motsvarigheter finnas i den Wallinska psalmboken, särskilt nummer 213 och 224. E t t religiöst intresse, som väsentligen utvecklat sig efter å r 1819, ä r missionsintresset. Dess tillgodoseende har därför varit en naturlig sak och verkställdes i rikt m å t t redan i 1921 års psalmbokstillägg. Man skulle t. o. m. k u n n a ifrågasätta, såsom skett i ett av de yttranden, på vilka Härnösands domkapitel stödt sitt remissutlåtande, om icke »en gallring bland tilläggets missionspsalmer måste ske». Granskningsmännen av 1936 års förslag ha också företagit en sådan. A t t upptaga två missionspsalmer av en och samme författare måste anses onödigt. Till detta skulle jag blott vilja foga, att den verklighetsmålning, som här och där skett i dessa missionspsalmer och som också v a r i t föremål för granskning, knappast s v a r a r mot förhållandena. Det är svårt att i överspända ordalag teckna det hopplösa tillståndet i den utomkristna världen, då tillståndet inom kristenheten måste ge både den kristna och humanistiska idealismen anledning till reflexioner, som i lika hög grad tyda på behovet av en inre mission. E n ytterligare granskning och sovring av denna avdelning synas mig därför v a r a av behovet påkallade. Vad slutligen angår det n y a psalmmaterialet, ha granskningsmännen förfarit med tillbörlig stränghet. Och jag kan för min del icke anse, a t t det ger något klart besked om någon verklig religiös nydiktning. Men ansatser finnas, som kanske i sinom tid mogna. Och jag måste beklaga, a t t m a n både av formella och a n d r a skäl icke kunnat tillgodogöra sig mer därav. Vad som främst brister är en säker stilkänsla, öra för nyanser och öga för bildspråkets enhet och sammanhang. Man kan i samma psalm finna verkligt goda anslag och uppslag, som plötsligt fördärvas av hopp i tankegången eller bilder och uttryck, som falla alldeles ur ramen. Som ett exempel skulle jag vilja anföra den föreslagna psalmen 582 med sitt i samtliga verser genomförda förträffliga slutmotiv. E n sådan psalm, oantaglig i sitt nuvarande skick, borde kunna omarbetas och bli värdefull. Det blir i så fall kyrkomötets sak a t t därtill ge nödigt anstånd u t a n a t t frågan därför ånyo kastas ut i det ovissa. De reservationer jag utöver detta haft anledning göra i fråga om särskilda psalmer meddelas i promemorian till det kyrkomötesutskott, som kommer a t t behandla psalmboksfrågan. Torsten Fogelqvist.

I förslaget

använda

förkortningar:

W = 1819 års psalmbok; NPs = Nya Psalmer; E = 1934 års psalmboksförslag; F 36 = psalmboksförslaget av den 29 febr. 1936; S 36 = de sakkunnigas förslag av september 1936.

P å grund av den korta tid, som stått till buds för redigering och tryckning av detta förslag, ha en hel del psalmer icke införts in extenso. Sålunda h a r i alla de fall, då en psalm oförändrad upptagits från W och N P s , psalmen endast angivits genom begynnelseraden. Endast de psalmer, upptagna från W och NPs, i vilka de sakkunniga själva eller i överensstämmelse med F 36 uteslutit eller omställt verser, ha avtryckts i sin helhet. Sådan å t g ä r d har dessutom alltid angivits i rubriken. Alla de psalmer, som i förhållande till W och N P s representera nytt material, ha tryckts i sin helhet. Det h a r icke ansetts nödvändigt att i sin helhet avtrycka de psalmer från W och NPs, i vilka ändringar företagits, u t a n endast den eller de verser, som v a r i t föremål för ändring. Dock ha, för större överskådlighets skull, de övriga verserna angivits genom begynnelserad. F ö r e t a g n a ä n d r i n g a r mot i rubriken angiven källa (W, NPs, E, F 36) h a u t m ä r k t s genom kursivering. Därvid ha alltid ä n d r i n g a r n a mot den i rubriken först angivna källan kursiverats. Däremot ha icke, såsom önskv ä r t hade varit, genom särbeteckning k u n n a t u t m ä r k a s sådana ändringar, som gjorts av de sakkunniga, till skillnad från dem som tillkommit i F 36. De fall, då de sakkunniga i motsats till F 36 anslutit sig till texten i W och NPs, ha dock angivits genom en asterisk (*) framför psalmens nummer. Asterisk h a r även utsatts framför de psalmer, där de sakkunniga genom återinförande av en eller flera verser, uteslutna av F 36, återställt psalmen till dess nuvarande lydelse och form. De fall, där de sakkunniga genom omställning av versrader eller genom sammanslagning av verser åstadkommit en ny vers, ha alltid behandlats såsom textändringar, och versen i fråga har alltså återgivits helt med kursiv. I sådana fall har åtgärden angivits i rubriken. De tabeller, som uppställts, äro icke uttömmande. Av särskild betydelse h a r ansetts v a r a a t t genom tabeller angiva de sakkunnigas förhållande

xvn till F 36, detta för att man hastigt må kunna överblicka, i vad m å n de sakkunniga tagit hänsyn till kritiken av detta förslag. Sålunda ha redovisats de psalmer i F 36, vilka de sakkunniga uteslutit (tabell 11), de psalmer och psalmverser ur W och NPs, vilka uteslutits i F 36 men av de sakkunniga återupptagits (tabell 7 och 8), ävensom de psalmer och psalmverser i W och NPs, vilka medtagits i F 36 men av de sakkunniga uteslutits (tabell 9 och 10). Genom tabell h a r även redovisats de fall, där de sakkunniga i motsats till F 36 anslutit sig till texten i W, resp. N P s (tabell 5 och 6). Det h a r icke ansetts nödvändigt a t t genom tabell redovisa det u p p t a g n a materialets proveniens, då denna redan blivit angiven i rubriken till varje psalm ävensom i registret. F . ö. hänvisas till respektive tabeller.

II — 36547.

XVIII

TABELL 1. Psalmer i 1819 års psalmbok (W), vilka föreslås skola utgå. Halvfet siffra angiver, att ifrågavarande psalm jämväl uteslutits i F 36.

2 4 10 13 15 18 19 27 30 37 38 39 40 42 43 44 70 71 79 81 82 83

278 280 282 283 284 286 287 290 293 296 300 301 304 308 310 311 312 314 322 333 334 336

95 126 142 159 166 169 177 179 180 181 185 218 232 233 234 236 240 244 246 249 255 256

338 339 340 342 349 350 351 353 354 355 356 358 361 363 371 372 374 375 379 380 381 382

390 395 398 403 405 409 445 446 447 453 457 462 463 464 465 466 468 472 475 482 485

Härjämte ha följande psalmer överförts till En med F 36):

liten bönbok

162 343

344 346

347 357

365 368

(i likhet

XIX

TABELL 2. Psalmer i Nya psalmer (NPs), vilka föreslås skola utgå. Halvfet siffra angiver, att ifrågavarande psalm jämväl uteslutits i F 36.

508 517 521 524 527 530 535 538 543

544 545 546 550 552 554 555 556 564

565 573 578 585 586 590 599 600 601

602 606 608 610 611 613 618 629 630

632 633 637 640 655 657 659 663 672

N:r 586 uteslöts jämväl av förslaget 1934 (E). Härjämte ha följande psalmer överförts till En liten bönbok: 554

627 TABELL 3. Psalmverser, vilka föreslås skola utgå ur från W bevarade psalmer. Halvfet siffra angiver, att ifrågavarande vers jämväl uteslutits i F 36.

6:6, 7 8:2, 3,4 12: 3, 4 31: 5, 6 41: 2, 4 47: 2—6 74: 4, 5,9 78:1, 2,4, 6 91:2—6 109: 4, 5 110: 3—6 130: 1—7 148:4, 5, 7 152:6 W 373: 5 och 6 byta plats.

158: 3, 4,6, 8 163: 1—3 165: 2, 3 168:3 174: 2, 5 175:3 189: 2 — 4 199:7 202: 5 211:3 219: 5 238: 2, 4,8 245:3 289:4

291: 1—3 292: 2-^L 294: 2, 4 317: 3 327:2 359:2, 4 364: 1, 6, 7 366: 2 384: 8, 9 391: 5 458: 2—6 460: 4, 7

XX

TABELL 4. Psalmverser, vilka föreslås skola utgå ur från NPs bevarade psalmer. Halvfet siffra angiver, att ifrågavarande vers jämväl uteslutits i F 36. 537:3 607: 2, 4, 6 615:4

636:5 639: 5 645: 6

652:2 668:3

TABELL 5. Psalmer och psalmverser, i vilka de sakkunniga föreslå återgång från F 36 till den ursprungliga lydelsen i W.

w

F 36

S 36

W

F 36

S 36

17: 3 49: 3 84: 1 86: 2 99: 7 137: 8 158: 10 167: 9 194: 3 204: 5 207: 7 208: 3

25 39 84 86 99 137 208 281 311 431 433 371

27 39 80 82 95 130 185 248 273 381 383 331

223: 10 230: 1 270: 1 298: 5 325:4 394: 4 412:2

295 300 13 305 198 454 446 533 541 542 543

467 469: 4, 8

470 471: 2, 5, 8

340 13 345 225 511 502 600 607 608 609

TABELL 6. Psalmer och psalmverser, i vilka de sakkunniga föreslå återgång från F 36 till den ursprungliga lydelsen i NPs. NPs 501: 5 503: 1, 2, 4 506: 2 509: 2,8 510: 6 514: 2 519: 2 520: 3,4, 6 522: 1--3 523: 2 528: 2--4

F 36

S 36

NPs

F 36

S 36

29 17 275 31 262 51 83 87 27 144 168

30 17 244 32 233 50 79 83 28 134 155

557: 1—3 563: 2 569: 3, 4 572:2 583: 1, 2 584: 2, 3 587: 2 595:4 651:3

176 193 230 225 289 290 294 309 488 560 574

661 665: 1

220 259 253 328 332 334 349 546 628 645

XXI

TABELL 7.

Psalmer och psalmverser i W, vilka uteslutits i F 36 men återupptagits av de sakkunniga. W

S 36

w

S 36

6:4, 5

6 21 318 35 93 110 185 249 287 292 352 359

259 266 288

328 22 405 406 215 519 522 373 536 540 542

20 41: 1, 3,5 74: 6—8

87 117 158: 5, 9,14, 15 163: 6 220: 6

222 235 243:4

291: 4, 5 317: 1, 2

348 359: 6 364: 2, 3, 4, 5

456 461: 4—6 470:3

TABELL 8.

Psalmer och psalmverser i NPs, vilka uteslutits i F 36 men återupptagits av de sakkunniga. NPs

S 36

NPs

S 36

526 529 540 548 549 551 561 571 603

142 162 242 243 152 153 208 226 222

511 503 512 520 418 500 579 580 581

622:4 624:4

625 635 650 666 669 670

XXII

TABELL 9. Psalmer och psalmverser i W, som F 36 men ej de sakkunniga medtagit. W

F 36

W

F 36

8:2, 3 12: 3, 4 31: 5, 6 44 74: 4, 5 109: 4, 5 110: 3—6 142 158:8 159 174: 2, 5 175:3 177 180

5 8 344 157 34 109 110 182 208 209 291 298 300 302

211:3

373 394 398 400 404 406 375 376 460 566 575 417 158 619

234 238: 2, 4, 8

240 244 256 292: 2—4 294: 2, 4

340 342 349 363 384: 8, 9

485 TABELL 10. Psalmer och psalmverser i NPs, som F 36 men ej de sakkunniga medtagit. NPs

F 36

NPs

F 36

517 521 530 543 544 552 556 564 578 599 602

505 129 170 269 270 178 194 245 282 395 409

606 607: 2, 4, 6 610 615:4 618 630 633 637 645: 6 652: 2 657

365 364 451 456 459 589 467 476 515 557 625

XXIII

TABELL 11.

Psalmer i F 36, vilka av de sakkunniga föreslås skola utgå. 26 37 40 (E 54) 72 81 (E 89) 95 114 117 129 (NPs 521) 130 139 (E 141) 141 143 151 (E 160) 153 (E 159) 154 157 (W 44) 165 (E 285) 170 (NPs 530) 173 (E 176) 178 (NPs 552) 182 (W 142) 187 189 190 191 194 (NPs 556) 197 209 (W 159) 213 216 217 243 245 (NPs 564)

246 (E 265) 249 254 (E 280) 255 (E 267) 263 269 (NPs 543) 270 (NPs 544) 273 277 280 282 (NPs 578) 283 (E 408) 300 (W 177) 302 (W 180) 315 329 330 331 365 (NPs 606) 367 368 383 385 (E 370) 394 (W 234) 395 (NPs 599) 400 (W 240) 404 (W 244) 406 (W 256) 409 (NPs 602) 410 (E 412) 412 417 (W 363) 421 (E 420) 423 (E 533)

451 (NPs 610) 454 459 (NPs 618) 460 (W 340) 463 (E 546) 467 (NPs 633) 476 (NPs 637) 481 484 489 493 494 505 (NPs 517) 519 550 (E 655) 552 555 561 (E 656) 563 566 (W 342) 574 575 (W 349) 580 582 583 585 586 589 (NPs 630) 590 (E 540) 619 (W 485) 625 (NPs 657) 632 633 641

XXIV

TABELL 12.

Samtliga av de sakkunniga medtagna psalmer, vilka icke ingå i F 36. S 36

S 36

21 ;w 20) 22 (W 266) 93 (W 87) 110 (W 117) 142 (NPs 526) 152 (NPs 549) 153 (NPs 551) 162 (NPs 529) 208 (NPs 561)

352 (W 235) 373 (W 364: 2—5) 374 (ny) 405 (W 288) 406 (W 291: 4, 5) 412 (E 544) 417 (NPs 635) 500 (NPs 650) 501 (Sions toner n:r 64) 511 (NPs 621) 519 (W 348) 520 (NPs 625) 521 (E 462) 536 (W 456) 579 (NPs 666) 580 (NPs 669) 581 (NPs 670)

215 (W 317: 1, 2) 222 (NPs 603) 226 NPs 571) 242 (NPs 540) 243 NPs 548) 292 ;W 222) 318 ;W 41: 1, 3, 5) 319 ^Sions toner n:r 430) 328 [W 259)

INGANGSPSALM. 1 (W 1 och F 36 n:r 1). 1. Upp, psaltare och harpa!

A. GUDS MAJESTAT: OCH HÄRLIGHET. 1. Guds lov. 2 (W 406 och F 36 n:r 2). 1. Du som härlig ställde 3 (W 3 och F 36 n:r 3). 1. Höga Majestät, vi alla 4 (E 21 och F 36 n:r 4). 1. H e l i g , h e l i g , h e l i g , Herre Gud allsmäktig! ATär den nya dagen gryr, vår lovsång till dig går. H e l i g , h e l i g , h e l i g , nådefull och mäktig, dig vi tillbedja, Gud och Fader vår. 2. H e l i g ,

h e l i g , h e l i g sjunga helgon alla, sänka sina gyllne kronor för din härlighet. Ned för dig keruber och serafer falla. Du var och är och blir i evighet.

3. H e l i g , h e l i g , h e l i g ! Hög och otillgänglig är din glans den klara, som ej syndigt öga ser. Evig är din nåd, din kärlek oförgänglig. Allgod till stoftets barn du skådar ner. 1 — 30547.

4. H e l i g ,

h e l i g , h e l i g , Herre Gud allsmäktig! Över himlar, jord och hav ditt herravälde når. H e l i g , h e l i g , h e l i g , nådef ull och mäktig, dig vi tillbedja, Gud och Fader vår. R. Eeier

(1826).

Eklund

(1934)

m. fl.

5 (W 8, v. 1, 5, och F 36 n:r 5). 1. Dig allena vare ära, världars Konung, härars Gud. Från din tron, den himlar bära, evigt klädd i ljusets skrud du din allmakts spira sträcker till ett rike utan gräns. I din höghet, som förskräcker, dock din mildhet ses och känns. 2. Giv, o Gud, mig ljus och styrka att i tron dig hålla kär, att med heligt hjärta dyrka dig som Gud och Fader är. Låt mig nöjd din kärlek skåda, lik din sol, var morgon ny, och i all min nöd och våda till din makt med glädje fly. ödmann

(1798).

6 (W 6, v. 1—5, 8, 9, och F 36 n:r 6). 1. Gud, du av inga skiften vet, av ingen tidens skranka. Du är och blir i evighet, högt över mänskotanka.

2 Den svindlar, då den vågar sig på djupet till att fatta dig, som v a r , som ä r och b l i v e r . 2. Förr än din sol från fästets höjd en blick till jorden skickat, förr än till skyn med tacksam fröjd ett mänskoöga blickat, förr än i himlars paradis en ljusets ängel sjöng ditt pris, du var, du Gud allena. 3. Och vad du var du evigt är, och vad du är du bliver. För dig ej tiden åldrar bär, ej rymden gränser skriver. Av ingen du ditt ursprung har, du alla väsens Gud och Far. Du ä r, allt annat v a r d e r . 4. Du är dig nog, du är dig allt. Ej höjs, ej sänks din ära utav den värld, som du befallt att dig sitt offer bära. Om än hon trampar dina bud, du är dock Gud och bliver Gud, uti ditt väsen lika. 5. Du, över tingens skiften höjd, dock dem, o Herre, leder, och mänskans sorger, mänskans fröjd med samma hand bereder. I bägge samma kärlek rår; evad jag saknar eller får, din godhet är dock lika. 6. Min själ av dig en tanke är, och vad du tänkt, det bliver. Det hopp som livar dess begär du säll fullbordan giver. När stoftets världar bliva grus, skall själen, upphöjd till ditt ljus, i dig, o Herre, leva. 7. Giv, Fader, med din Ande giv, jag detta så betänker, att jag må komma till det liv som du i Kristus skänker. Låt under alla skiften mig ståndaktigt vandra på den stig som upp till himlen leder. B. Munter

(1772).

Åström

(1816).

7 (W 11 och F 36 n:r 7). Psalt. 139. 1. Du, Herre, ser och känner mig, 8 (W 12, v. 1, 2, 5, 6, och F 36 n:r 8). Psalt. 139. 1. I det djupa, i det höga råder en osynlig hand, och ett aldrig slutet öga vakar över minsta grand. Intet valv dig innestänger, dit den handen icke når. Ingen natt omkring dig står, dit det ögat icke tränger. Vart du flyr, och var du är, före dig är Herren där. 2. Dig han möter allestädes: blir du ej av häpnad stum? Rummet som av dig beträdes, är det ej ett heligt rum? Ingen är dig mera nära än den Gud som skrev sin lag, skrev sitt heliga behag i ditt hjärta och sin lära, och som själv dig döma skall: syndare, i stoftet fall. 3. Höga tanke, ljuv att tänka: ö v e r a l l t b o r H e r r e n Gud, icke blott där stjärnor blänka och där åskan bär hans bud. Han i mörkret mig betäcker, gläder mig i dagens ljus, svalkar mig i vindens sus och i källan vederkvicker. Jag i allt som är och sker honom hör och honom ser. 4. Gud, jag lever och jag röres blott i dig och genom dig. Av din fadershand jag föres över tidens dunkla stig. Under ditt beskärm jag vilar uti själva gravens famn, tills du ropar mig vid namn och jag vaknar glad och ilar, Fader, att evinnerlig skåda och lovsjunga dig. Wallin

(1817).

9 (W 264 och F 36 n:r 9). Psalt. 28: 6—9. 1. Lova vill jag Herran, Herran, 1 0 (W 267 och F 36 n:r 10). Psalt. 99. 1. Lovsjungen Herren, 1 1 (W 268 och F 36 n:r 11). Psalt. 100. 1. Hela världen fröjdes Herran 1 2 (W 269 och F 36 n:r 12). Psalt. 145. 1. Ditt namn, o Gud, jag lova vill » 1 3 (W 270 och F 36 n:r 13). 1. Lovad vare Herran, 1 4 (W 271 och F 36 n:r 14). Psalt. 150. 1. Lover Gud i himmelshöjd.

genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång. 2. Tidevarv komma, 3. Änglar den sjöngo Ingemann

(1850).

Svensk övers.

1894?

2 1 (W 20. Ej iF 36). 1. O Evige, o Gud, till dig 2 2 (W 266. Ej i F 36). Dav. 95. 1. Lovs jimgom Herren, låtom oss med fröjdeljud 2. Trefaldighetspsalmer. 2 3 (W 21 och F 36 n:r 21). 1. O Fader vår, barmhärtig, god, 2 4 (W 22 och F 36 n:r 22). Gud trefaldig, statt oss bi OJ

1 5 (W 272 och F 36 n:r 15). Syr. 50: 24—26. 1. Nu täcker Gud, allt folk, med hjärtans fröjd och gamman . 1 6 (W 16 och F 36 n:r 16). Psalt. 103. 1. Min själ skall lova Herran, * 1 7 (NPs 503 och F 36 n:r 17). 1. Herren vår Gud är en konung i makt och i ära: 1 8 (W 28 och F 36 n:r 18). 1. Dig skall min själ sitt offer bära, 1 9 (W 29 och F 36 n:r 19). Psalt. 146. 1. Lova Herren Gud, min själ:

2 5 (W 23 och F 36 n:r 23). 1. O Herre Gud, oändelig, 2 6 (W 24 och F 36 n:r 24). 1. Allena Gud i himmelrik * 2 7 (W 17 och F 36 n:r 25). 1. Vi tro på en allsmäktig Gud, * 2 8 (NPs 522 och F 36 n:r 27). 1. Vi tro på Gud, som himmel, jord 2. Sin Son han gav oss i vår nöd, 3. Hans Helge Ande, ordets tolk, oss samlar till ett heligt folk, i dom och nåd fullkomnar han Guds råd. H e l i g , h e l i g , h e l i g är Herren Gud. Bengt Jonzon

2 0 (NPs 504 och F 36 n:r 20). 1. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång

(1919).

2 9 (NPs 562 och F 36 n:r 28). 1. Helige Fader, kom och var oss nära,

2. Jesu, var när oss, du som dog för alla. Frälsning beskär oss; hör, vi dig åkalla. Led oss och för oss, att vi ej må falla: du är vår starkhet. 3. Helige Ande, som i sanning leder, •T. Th. Jacobsson

(1889).

* 3 0 (NPs 501 och F 36 n:r 29). 1. Tränger i dolda djupen ner 3. Guds härlighet i Kristus. 3 1 (W 147 och F 36 n:r 30). Joh. 3: 16—18. 1. Så högt har Gud, oss till stor fröjd, * 3 2 (NPs 509 och F 36 n:r 31). 1. Hell morgonstjärna, mild och ren, 2. Du pärla skön av himmelrik, 3. Uti mitt hjärta lys och skin, 4. Pris vare Gud, min hjälp och fröjd, 5. Långt förr än världen grundlagd var, 6. Högt skall då klinga cittrans ljud, och lovsång höja sig till Gud med harpotoner rena, när jag får med min Frälserman, min Konung och min Brudgum sann, för evigt mig förena, sjunga, sjunga, jubilera, triumfera, honom lova, som mig vill så rikt begåva. 7. Avtorkas skola då i frid 8. Det är min enda tröst och ro, Ph. Nicolai (1599). Petrus Jones Angermannus (1604). Runeberg (1857). Bearb.

3 3 (W 72 och F 36 n:r 32). 1. På krubbans strå man lade dig,

3 4 (W 146 och F 36 n:r 33). 1. När världens hopp förtvinat stod 3 5 (W 74, v. 1—3, 6—8, och F 36 n:r 34). 1. Kriste, som ditt ursprung leder evigt från din Faders sköt, och från himlen stigen neder, dig i jordisk skepnad slöt, o Guds Son och mänskors like, hör ett stoft som lyfter sig, trängtande att nalkas dig. 2. Av en ringa jordisk moder, Herre, du dig födas lät och blev människornas broder, döljande ditt majestät. Ack må du ock i mitt hjärta födas och förbliva där, du som Gud och evig är. 3. Vishet strålar i din lära, helighet i dina bud. Dina läppar till oss bära fridens ord från nådens Gud. Värdes ock min själ upplysa och mitt hjärta böja så, att jag ordet göra må. 4. Livets kval och dödens smärta du för mina synder led; kärleksblodet ur ditt hjärta rann för mig på korset ned. A l l t ä r inför Gud f u l l k o m nat. Ljude ock uti mitt bröst samma himmelskt ljuva röst. 5. Ljude den vid dödens möte, ljude den vid gravens port. Du ock nedsteg i dess sköte och har helgat vilans ort. Även dit jag dig skall följa för att ock med dig uppstå och till nya livet gå. 6. Dödens makt är kuvad vorden, mörkret du besegrade, och din Ande gav åt jorden segerns frukt, välsignelse: gav oss ljus och tröst i kvalen, styrka under livets lopp och i döden fridens hopp. / . Åström

(1814).

5 3 6 (W 73 och F 36 n:r 35). 1. Vänligt över jorden glänser

3 8 (W 48 och F 36 n:r 38), Jesu, lär mig rätt betrakta

* 3 7 (W 46 och F 36 n:r 36, v. 17—9). 1. Var man må nu väl glädja sig:

* 3 9 (W 49 och F 36 n:r 39). 1. O Jesu Krist, som mandom tog

B. KYRKANS HÖGTIDER. 1. Adventstiden. 4 0 (W 51 och F 36 n:r 41). Matt. 21: 1—9. 1. Gläd dig, du Kristi brud, 4 1 (W 52 och F 36 n:r 42). 1. Gör porten hög, gör dörren bred 4 2 (W 53 och F 36 n:r 43). Jes. 40: 3. 1. Bereden väg för Herran:

Min Herre Kristus hämtar mig snart hem till sig i himlens höga salar. Snart segerrik, en ljungeld lik, han komma skall till fröjd, till fall, när domsbasunen talar. 2. När min förlossning närmar sig, 3. När fikonträdet skjuter blad, 4. Vid världens undergång och fall 5. Ny skapas himmel då och jord. Landstad

4 3 (W 54 och F 36 n:r 44). 1. Jerusalem, häv upp din röst, 4 4 (W 45 och F 36 n:r 45). 1. Huru länge skall mitt hjärta 4 5 (NPs 511 och F 36 n:r 46). 1. När vintermörkret kring oss står, 2. I dag densamme som i går, 3. Guds folk, inför din Konung träd, 4. Han kallar oss till helig strid 5. Snart denna världens tid förgår: då gryr Guds kyrkas jubelår. Av nåd oss då, o Herre, giv med allt ditt folk ett evigt liv. Evers

(1914).

4 6 (NPs 512 och F 36 n:r 47). Luk. 4: 16—19. 1. Han kommer i sin kyrka 4 7 (NPs 513 och F 36 n:r 48). 1. Jag höja vill till Gud min sång ännu en gång ur dessa jordens dalar.

(1861). Evers Eklund (1910,

(1902). 1917).

4 8 (F 36 n:r 49). 1. Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, skänker sin kraft och frid: himmelriket är nära. 2. Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår. Själ som var bunden och trött och tom frihet och glädje får: himmelriket är nära. 3. Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds Son emot, tro evangelium: himmelriket är nära. 4. Hastigt vi nalkas den tysta värld som vi ha kommit från. Klockorna snart kring vår sista färd ringa med mäktigt dån: himmelriket är nära. A. Frostenson

(1935).

6 2. Jultiden. 4 9 (W 50 och F 36 n:r 50). 1. Förlossningen är vunnen: * 5 0 (NPs 514 och F 36 n:r 51). Jes. 11: 1. 1. Det är en ros utsprungen 5 1 (NPs 515 och F 36 n:r 52). 1. Stilla natt, heliga natt! 5 2 (NPs 516 och F 36 n:r 53). 1. O du saliga, 5 3 (F 36 n:r 54). 1. Ringen, I klockor, ja ringen i midnattens timma. Glimmen, I stjärnor, som änglarnas stjärnögon glimma. Frid till vår jord kommer med himmelens ord. Ära ske Herren i höjden. 2. Julen är kommen med ljusning till hjärtan som bäva. Ned över barnet i krubban nu änglarna sväva. Barnet från Gud bringar oss saliga bud. Ära ske Herren i höjden. 3. Sjungen och spelen och leken och klappen i händer, mänskobarn alla i jordens mångtaliga länder. Fött är i dag barnet, till Faderns behag. Ära ske Herren i höjden. Grundtvig

(1856).

Beskoiv

(1936).

5 4 (W 55 och F 36 n:r 55). 1. Var hälsad, sköna morgonstund, 5 5 (W 56 och F 36 n:r 56). 1. Si, natten flyr för dagens fröjd, •56 (W 57 och F 36 n:r 57). 1. Lovsjungen Herrens nåd och makt:

5 7 (W 58 och F 36 n:r 58). 1. Världens Frälsare kom här: 5 8 (W 59 och F 36 n:r 59). 1. Gläd dig, du helga kristenhet, 5 9 (W 60 och F 36 n:r 60). Luk. 2. 1. En jungfru födde ett barn i dag, 6 0 (W 61 och F 36 n:r 61). 1. Var kristtrogen fröjde sig utav hjärtat innerlig: Gud är oss miskundelig; han är oss när, hans härlighet vi sågo. Här vi skådat vad oss bådat Gabriel. Eja! Eja! Guds ord är nu vordet kött. Av en jungfru är det fött. Halleluja! Oss är född Förlossaren, Förbarmaren i Israel. Gud blev man: själv Herren, han blev här en träl. Ljuvlig hamn är oss hans namn: Immanuel. Han oss bjuder frid och fröjd och evigt väl. 2. Utav Jesse rot en gren, 3. Priser Herran, kvinnor, män, 4. Sion, nu med själ och röst lova Gud, din enda tröst, som dig haver återlöst: Han är oss när, hans härlighet vi sågo. Här vi skådat vad oss bådat Gabriel. Eja! Eja! Guds ord är nu vordet kött. Av en jungfru är det fött. Halleluja!

7 Oss är född Förlossaren, Förbarmaren i Israel. Gud blev man: själv Herren, han blev här en trål. Ljuvlig hamn är oss hans namn: Immanuel. Han oss bjuder frid och fröjd och evigt väl. Latinsk sång från 1300-talet. Svensk övers. 1586.

när min prövodag är all och jag far i frid: ty han är den, som avplanat all min skuld och mig möter evigt huld i himmelen. Wallin

(1819).

6 5 (W 66 och F 36 n:r 66). 1. Si, Jesus är ett tröstrikt namn 4. Trettondedagstiden.

6 1 (W 62 och F 36 n:r 62). 1. Lov vare dig, o Jesu Krist,

6 6 (W 67 och F 36 n:r 67). Matt, 2: 1—11. 1. En stjärna gick på himlen fram,

6 2 (W 63 och F 36 n:r 63). Luk. 2. 1. Av himmels höjd oss kommet är

6 7 (W 68 och F 36 n:r 68). 1. Statt upp, o Sion, och lovsjung

3. Jesu namn (Nyårsdagen). (Se ock n:r 441—450.) 6 3 (W 64 och F 36 n:r 64). 1. Välsignat vare Jesu namn 2. All knä sig böja sannerlig 0. Oss kristna bjuder Skriften all 4. Gud haver lovat salighet till evig tid åt alla som Jesu namn med trofasthet anamma och åkalla. När Guds basuner skälla, i Jesu namn de tröstligt gå för domen fram och trygge stå, när jord och himmel falla. 5. Så upp, min själ, att Jesu namn Svensk förf. (Laurentius Petri d. å.1) Åström (1814). Wallin

(1567). (1816).

6 4 (W 65 och F 36 n:r 65). 1. Jesu namn begynna skall 2. Jesu namn bevara skall 3. Jesu namn bemanna skall 4. Jesu namn betrygga skall 5. Jesu namn besegla skall livets kamp och strid,

6 8 (W 69 och F 36 n:r 69). 1. Nu segrar alla trognas hopp:

5. Passionstiden. 6 9 (F 36 n:r 70, v. 1, 2, 4). 1. Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider, att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider. 2. Se vi gå upp till Jerusalem: vem går att med Herren vaka och såsom vår himmelske Fader vill den smärtfyllda kalken smaka? 3. Se vi gå upp till Jerusalem, till staden den evigt klara. Oss Frälsaren sagt att där han är vi skola med honom vara. Paul Nilsson

(1906).

7 0 (F 36 n:r 73, v. 1—5, 7, 8). 1. Herre, jag har hört din stämma lik en vårvind, stark och sval: Samlen ej i världen skatter, men i själens dolda sal. Herre, jag var med vid berget, lyddes gripen till ditt tal.

2. Jag var ock i örtagården med, då full av kval du var, då din bön från skyhöljd himmel fick sitt stora mörka svar. Jag var med bland dem som sovo, då du dödens ångest bar.

ty ännu täckelser dölja hans pina och död för mig. Min traktan till jordiska ting jag vänt, men sällan himlarnas Herre en helgad hugkommelse sänt.

3. Vankelmodig, såg jag, Herre, dig beträda smärtans stig. 0 jag gömde mig i hopen, då ditt öga sökte mig. Gång på gång jag, full av feghet, Herre, har förnekat dig. 4. Korset, själens segertecken, du på dina skuldror bar. 1 det tecknets djupa skugga med vid Golgata jag var. Konung, krönt med blodigt törne, hur din panna glänste klar!

3. I världen hjärtat omsider förhärdat mister sin tro. Med fruktan och knot jag lider det kors, som kväljer min ro. Men, Herre, du skrev ju i sten din lag, så värdes i mig ock skriva din vilja, ditt hårda behag.

5. Du som allt Guds stora budskap med ditt blod har översatt, hur din kärlek härligt frambröt genom hån och smädeskratt! Hur din kränkta godhets vemod lyste över världens natt! 6. Herre, hur dig världen hädat, hur de dina dig förrått, väldig, hög och majestätisk över tiderna du stått. Jordens riken störtat samman, dina ord ha ej förgått. 7. Herre, hur jag ljuset söker, i mitt bröst är mörkret stort. Vad jag älskat ej jag vågat, vad jag hatat har jag gjort. Dock mitt hjärta ödmjukt klappar vid din strålbeglänsta port. R. Jändel

(1921).

* 7 1 (E 86 och F 36 n:r 74). 1. Min själ, du måste nu glömma all världenes lusta snöd och intet annat berömma än Frälsarens kors och död. Du måste förgäta all timlig fröjd, som ändå så snart försvinner, och vara i Jesus förnöjd. 2. Ack, Minde jag bättre följa min Frälsares törnestig,

4. Blott du, o Jesu, kan lära vad intet förnuft förstår, att oskuld får straffet bära, där brottslingen strafflös går, att Gud sin helighet lämnat till hän, då ogärningsmän han friar, men fäller sin enfödde son. 5. När ögat jag låter dröja vid purpurmanteln du bär, dess blodiga färger röja, vem rätte syndaren är. Mig tvådde du ren med ditt rena blod och plånade ut den handskrift, vars vittnesbörd mot mig stod. 6. Och när jag skådar dig bära en krona av törne gjord och sådana skördar skära på dömd och förbannad jord. jag vet, att förbannelsens ok, o Krist, på dig du tagit och skänkt oss välsignelsens nåd, som vi mist. 7. Gud själv med sig oss försonat, det skedde i Jesu blod. Att icke sig själv han skonat, förklarat på korset stod. Så måste jag låta hans helga död all synd i mig dämpa och döda och leva som han mig bjöd. 8. Ack, värdes, Jesu, bevara mitt hjärta som dig hör till, att frestaren med sin snara ej lockar mig dit han vill.

9 Ja, hjälp mig att leva, från synden död, och dö såsom den där levat av eviga livets bröd. Spegel (1686).

Bearb.

7 2 (W 75 och F 36 n:r 75). 1. Jesu, lär mig rätt betänka 7 3 (W 76 och F 36 n:r 76). 1. Jesu, du mitt liv, min hälsa, 7 4 (W 77 och F 36 n:r 77). 1. Jesu, djupa såren dina, 2. Vill då sig i vällust göda 3. Ville världen hjärtat föra 4. Ja mot allt vad helst mig kränker 5. Jag på dig min tröstan ställer: 6. Har jag dig i hjärtat inne, du all godhets källa vid, ingen sveda når mitt sinne, ingen oro stör min frid. Herre, när jag haver dig, intet mer kan fattas mig. Den sitt allt i dig har funnit, han har lyckligt övervunnit. / . Eeermann

(1644).

É. Norenius

(1675).

7 5 (W 78, v. 3, 5, och F 36 n:r 78). 1. Syndaskulden att försona Jesus steg från himlen ned,

ej att syndalustan skona livets Herre döden led. Hat till allt som orätt är, strid mot brottsliga begär, hjärtats renhet, andens lydnad vare, frälsta själ, din prydnad. 2. Dyra kors, de trognas ära, djupet av Guds hemlighet, vid din fot skall hjärtat lära sanning, kärlek, ödmjukhet. Världslig vishets tomma prakt, tvivlets skugga, otrons makt för den kärleksblick försvinner, som i Jesu öga brinner. C. J. Lundvall

(1814).

7 6 (NPs 518 och F 36 n:r 79). 1. Det går ett tyst och tåligt lamm, och på den tunga färden det bära får all synd och skam, all dom som tynger världen. Det sänkes djupt i vanmakt ner, dess vånda ökas mer och mer, där offrets väg det skrider; det utstår outsäglig nöd, hån, gisselslag och kval och död, och allt det stilla lider. 2. Det lammet är Guds rena Lamm, 3. Han frambär, klädd i helig skrud 4. Jag stanna vill min levnads dag 5. Min lovsång om din kärlek blid 6. Mitt trånga hjärta, vidga dig, att i ditt djup förvara en skatt mer hög och kostelig än alla stjärnor klara. Förmer än jordens lust och prakt, dess ära, rikedom och makt är skatten som jag funnit: min skatt är du, o Jesu god, du offrat har ditt dyra blod, som ock för min skull runnit. 7. Det blodet städse vara skall mitt värn i strid och fara, mot frestelse och syndafall det mitt beskärm skall vara, den djupa källan till min fröjd, min tröst, när jag av sorg är böjd, min hugnad under färden, min svalka, när min törst är het, min tillflykt i min ensamhet, när allt jag mist i världen. 8. Vad skadar mig den bittra död? 9. När jordelivet är förbi Paul Gerhardt (1647).

C. D. af Wirsén Eklund (1910,

(1889). 1917).

7 7 (W 80 och F 36 n:r 80). 1. Vilken kärlek oss bevisad, 2. Dig, min Jesu, nu jag skådar 3. När du med din ankomst gläder

10 * 8 0 (W 84 och F 36 n:r 84). 1. Min Frälsare, vad själave 2. Ack käre Fader, sade du, om det dock möjligt vore nu att dessa kval så många, den bittra kalk, den djupa nöd, som bränner med sin avgrundsglöd, mig kunde undangånga, ber jag: borttag denna kvida, dock så vida, Gud, din vilja täckes henne från mig skilja.

4. Du som mänskohjärtat känner 5. Då i nåd på oss du tänker 6. Giv, när du oss vill bespisa 7. Att försonlighet oss lära, 8. När du är så djupt bedrövad 9. Petrus sig i faran kastar, tror sig fast som klippan stå, lovar att i döden gå. Giv att ej som han jag hastar oförvägen på en stig där jag lätt kan glömma dig. 10. Giv att jag dig ej försakar, Svensk förf. (1765).

Dahl Wallin

(1807). (1819).

7 8 (E 353 och F 36 n:r 82). 1. Den kärlek du till världen bar ett evigt kors dig gav. Din kärleks smärta bar du än ut ur din öppna grav. 2. Men korset, där ditt liv förbrann i helig offerglöd, dock vittnar evigt att du vann oss livet med din död. 3. Den kärlek du till världen bär en evig tron dig ger. Envar som själv av kärlek är böjs djupt vid korset ner. 4. Din kärleks aldrig sluttia famn oss evigt drar till sig. Och namnet över alla namn har korset givit dig.

i 3. Du svettas blod uti din nöd, emedan dig Guds vredes glöd så jämmerliga plågar. Alltsom en mask så ömkelig på marken våndas du, och dig en ängel trösta vågar. Ack se, vad ve! Ack vad smärta i ditt hjärta, vad för pina du utstår för synder mina! 4. Jag har förskyllt och mig har bort, 5. Så hjälper du min arma själ, I 6. Dig vare därför lov och pris. J. Qvirsfeld

(1682).

A. P. Amnelms

(1690).

8 1 (W 85 och F 36 n:r 85). 1. Jesu, dig i djupa nöden

* 8 2 (W 86 och F 36 n:r 86). I 1. Du går, Guds Lamm, du milda, 5. O du som världens synder bär och allas ve förstår, ! 2. Du såg de hårda banden, giv oss din kärleks eld, och gör de fasansfulla öden, din offerväg till vår. bedrövad var dig anden, bedrövad intill döden. 6. O du som vann på korsets stam, Dock rörd av vårt elände vinn oss på nytt var dag, du dina, kval ej kände. till dess din kärlek, o Guds Lamm, Pris vare dig, o Jesu. blir vår och världens lag. 3. Att kunna oss välsigna G. Robson (f 1911). Siri Dahlquist (1924). 4. Fast änglars legioner * 7 9 (NPs 519 och F 36 n:r 83). 5. Men Gud, som dig ej skonat, 1. Han på korset, han allena C. C. Sturm (1780?). Wallin (1816).

11 . Jag vill hos dig förbliva, som återlöste mig, och dig ett hjärta giva, som evigt älskar dig. När du mig innesluter uti din kärleks famn, jag lugn och trygghet njuter i denna sälla hamn.

* 8 3 (NPs 520 och F 36 n:r 87). 1. O huvud, blodigt, sårat, 2. 0 ansikte du höga, vars blick har dömt en värld, din makt nu gäller föga, din fägring är förtärd, din glans till intet vorden! 0 vem har släckt den blick vars ljus allt ljus på jorden i klarhet övergick? 3. Den börda du har burit 4. Dig tackar allt mitt hjärta, 5. När jag skall lämna världen, o lämna du ej mig, och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig. När vånda trycker anden i sista kampens nöd, kom då och lossa banden, o Jesu, för din död. 6. Ja, i min sista timma Arnxdf av Löwen (f 1250). Paul Gerhardt (1656). C. A. Torén (1889). Eklund (1910). E. Linderholm (1918, 1920) m. fl.

8 4 (W 88 och F 36 n:r 88). Hans blod komme över oss. Matt. 27: 25. 1. Jerusalem, i överdåd 8 5 (W 89 och F 36 n:r 89). Och han bar sitt kors. Joh. 19: 17. 1. Du bar ditt kors, o Jesu mild, 8 6 (W 90 och F 36 n:r 90). 1. Din synd, o värld, besinna. 8 7 (W 91, v. 1, 7, och F 36 n:r 91). 1. Ditt huvud, Jesu, böjes: ditt verk fullbordat är. Till dig mitt hjärta höjes och än en blick begär. Till korset dig jag följer, dit kärleken dig bragt, där du din höghet döljer och dör uti förakt.

Ödmann (1793), fritt efter Paul Gerhardt (1656).

8 8 (W 92 och F 36 n:r 92). . Skåder, skåder nu här alle 8 9 (W 93 och F 36 n:r 93). . O du vår Herre Jesu Krist, 9 0 (W 94 och F 36 n-.r 94). Guds rena Lamm, oskyldig 9 1 (W 96 och F 36 n:r 96). \ 1. Vi täcke dig, o Jesu god, 9 2 (W 97 och F 36 n:r 97). j 1. Med rört och tröstat hjärta

i 9 3 (W 87. Ej i F 36). Joh. 19: 5. 1. Se människan, ack, vilken lott Jesu

begravning.

9 4 (W 98 och F 36 n:r 98). 1. Ack hjärtans ve, * 9 5 (W 99 och F 36 n:r 99). 1. Så är fullkomnat, Jesu kär, 9 6 (W 100 och F 36 n:r 100). 1. Ditt lidande har nått sitt slut: 9 7 (W 101 och F 36 n:r 101). 1. Den mun är tyst, som bad så ömt 6. Påsk. 9 8 (W 102 och F 36 n:r 102). 1. Vad ljus över griften:

9 9 (W 103 och F 36 n:r 103). 1. Sitt öga Jesus öppnat har, 1 0 0 (W 104 och F 36 n:r 104). 1. Nu kommen är vår påskafröjd: 1 0 1 (W 105 och F 36 n:r 105). 1. Du segern oss förkunnar, 1 0 2 (W 106 och F 36 n:r 106). 1. Upp, min tunga, 1 0 3 (W 107 och F 36 n:r 107). 1. Sig f röj de nu var kristen man, 1 0 4 (W 108 och F 36 n:r 108). 1. Han lever! O min ande, känn 1 0 5 (W 109, v. 1—3, 6—8, och F 36 n:r 109). 1. Låt oss fröjdas, gladligt sjunga, låt oss nu med själ och tunga prisa Gud på denna dag för vår oväns nederlag. Låt oss lova Herran, Herran, låt oss fröjdas när och fjärran. 2. Mäktigt från i dag regerar och i ära triumferar hjälten vår, Immanuel. Försten över Israel månde, fri ur dödens vånda, segerfull i dag uppstånda. 3. Han som gick för oss att strida och den grymma döden lida haver så, på segerns fält, oss vår arvsrätt återställt. Han som led förakt och häddes så med segerprakt bekläddes. 4. Kristus döden har fördrivit: oförgängligheten, livet haver han i ljuset fört och allt syndens våld förstört. Samvetskval och avgrundslåga skall de trogna aldrig plåga. 5. Jesu, dig ske tack och heder, att du slog vår ovän neder

och förstörde med din död vad oss gjorde kval och nöd. För din kamp, o Jesu käre, dig nu hela världen äre. 6. Giv, o Jesu, mig din nåde, fräls mig från en evig våde; giv mig kraft att här uppstå av min synd, på det jag må dig i himlen evigt lova, evigt glädjas av din gåva. E.Homburg (1694).

(1659). Åström

Brask (1690). Svedberg (1814). Wallin (1819).

1 0 6 (W 110, v. 1, 2, 7—10, och F 36 n:r 110). 1. Låt oss nu Jesus prisa, som är vår högsta tröst. Låt oss vår fröjd bevisa med hjärta och med röst. Ty han är nu uppstånden ur gravens djup, och vånden är nu i seger vänd. 2. Det Lejon har nu vunnit, som är av Juda stam; det dyra blod har runnit, och offrat är Guds Lamm. Av det är döden dräpen och avgrunds makt gjord häpen och arma världen frälst. 3. Nu är den stora dagen som Herren själv har gjort: vår fiende är slagen och Kristi rike stort. Låt oss med fröjdfull tunga om sådan seger sjunga och prisa Herren Gud. 4. Nu kan en kristen fråga: »Var är din udd, o död?», och frälsning hoppas våga ifrån en evig nöd. Guds namn stads vare lovat, att han oss så begåvat med segerns rika frukt. 5. Vår själ har han uttagit från död, från fall vår fot, och sorgens tår avtvagit och hämmat lagens hot.

13 och ingen synd, ej heller död nu kan oss mer fördärva. Halleluja!

För Gud vi vilja vandra, vår syndaart förändra och så till livet gå.

Luther

6. Med dopets flod rentvagna i Kristus äro vi, och synderna borttagna; vår själ är frälst och fri. Gud själv hos oss nu verke och med sin Ande starke i tron vårt nya liv. Spegel (1694).

Svedberg Wallin

(1524). Evers Eklund (1919).

(1902). Bearb.

1 1 0 (W 117. Ej i F 36). 1. Upp att Kristi seger fira 7. Tiden efter Påsk. (1694). (1819).

1 0 7 (W 111 och F 36 n:r 111). 1. Jesu, du dig själv uppväckte, 1 0 8 (W 112 och F 36 n:r 112). 1. Denna är den stora dagen 1 0 9 (E 128 och F 36 n:r 113). 1. I dödens band låg Herren Krist, för syndens skull utgiven. Uppstånden är han nu förvisst och är vår frälsning bliven. Därför nu med lust och fröjd vi prisa Gud i himlens höjd och Kristi namn lovsjunga. Halleluja! 2. Ej fanns på jorden någon man som kunde döden tvinga, ty över oss låg syndens bann, och rena funnos inga. Därför döden fått stor makt och hade oss sig underlagt. Nu har dess våld en ände. Halleluja! 3. Ty Jesus är det påskalamm som blev för oss utgivet. Hans offerdöd på korsets stam för oss blev väg till livet. Ingen rätt nu döden har, blott dödens skugga än är kvar, dess udd har Kristus brutit. Halleluja! 4. Så fira vi med gott behag vår påskhögtid och sjunga: Pris vare Gud för nådens dag, förbi är natten tunga; Kristus lever, ingen nöd

1 1 1 (W 128 och F 36 n:r 115). 1. O min Jesu, dit du gått, 1 1 2 (F 36 n:r 116, v. 1, 4). 1. Om Kristus döljes nu för dig, så är han dock ej borta. Om mörk och enslig är din stig och glädjens dagar korta, han är dig när med evig tröst, det vare vår, det vare höst. Din sorg han bär, ty själens Herde trofast är. 2. Kom, Herde, du som tar dig an vad sårat är och brutet. Om varje hjärta stängt jag fann, ditt hjärta är ej slutet. Omistlige, som trösten räckt, bliv hos oss i vår aftonväkt: vår sorgetid skall fly, men ej din ljusa frid. O. Arbman

(1927).

1 1 3 (W 118 och F 36 n:r 118). 1. Din spira, Jesu, sträckes ut 1 1 4 (W 119 och F 36 n:r 119). Joh. 10: 1—6. 1. Den korta stund jag vandrar här, 1 1 5 (W 213 och F 36 n:r 120). Rom. 8: 31—39. 1. Jesus är min vän den bäste, 1 1 6 (W 214 och F 36 n:r 121). 1. Jesus är mitt liv och hälsa, Jesus är min nådastol, Jesus är min sköld och sol. Han allena kan mig frälsa, mig hans kärlek nåd beskär; han mitt högsta goda är.

14 1 2 8 (W 135 och F 36 n:r 135). 1. Dig, Helge Ande, bedja vi

2. Utan Jesus jag fördärvas, 3. Har jag Jesus i mitt hjärta, 4. Därför jag ock mig förlåter 5. Jesu, hjärtats glädjekälla, 6. Din, min Jesu, vill jag bliva

1 2 9 (W 136 och F 36 n:r 136). 1. Helge Ande, hjärtats nöje,

7. Jesus är mig allt i alla, J. Gerdessen (1664).

S. Larsson Murams

(1674).

1 1 7 (W 215 och F 36 n:r 122). 1. Jesus allt mitt goda är, 1 1 8 (W 216 och F 36 n:r 123). 1. Jesus är min hägnad 1 1 9 (W 124 och F 36 nrr 124). Psalt. 46. 1. Vår Gud är oss en väldig borg, 1 2 0 (W 125 och F 36 n:r 125). 1. Hav i ditt minne Jesus Krist, 8. Kristi himmelsfärds dag. 1 2 1 (W 113 och F 36 n:r 126). 1. Till härlighetens land igen 1 2 2 (W 114 och F 36 n:r 127). 1. Du som oss frälst ur syndens band, 1 2 3 (W 115 och F 36 n:r 128). 1. Uppfaren är vår Herre Krist, 9. Pingst. 1 2 4 (W 131 och F 36 n:r 131). 1. Helige Ande, sanningens Ande, 1 2 5 (W 132 och F 36 n:r 132). O du Helge Ande, kom till oss in, 1 2 6 (W 133 och F 36 n:r 133). 1. Kom, Helge Ande, Herre god, 1 2 7 (W 134 och F 36 n:r 134). 1. Kom, Helge Ande, Herre Gud,

* 1 3 0 (W 137 och F 36 n:r 137). 1. Ande, full av nåde, 1 3 1 (W 138 och F 36 n:r 138). 1. Kom, Helge Ande, till mig in, 1 3 2 (E 143 och F 36 n:r 140, v. 1, 2, 3 a, 5 a, 6). 1. Livets Ande, kom från ovan, kom och bär från himlen bud. Du kan ge den stora gåvan: tron på ordet, tron på Gud. Till Guds människor du talar än i dag kring all vår jord. Folk och själar du hugsvalar än i dag med Skriftens ord. 2. Oförgänglig sanning strålar än i dag från bibelns blad; än i klara drag den målar heliga gestalters rad. Ifrån fäder och till söner genom tidevarven går än ett heligt arv av böner, än profetens röst oss når. 3. Giv att vi för Gud må vandra såsom Abraham, i tro, till välsignelse för andra och till egen själaro. Oss med Stefanus låt skåda Mänskosonens härlighet; oss med Paulus än benåda rikt med trons rättfärdighet. 4. Livets Ande, du som danar Kristi kyrka på vår jord, kraftens Ande, du som banar henne väg med Herrens ord, nådens Ande, du som renar själar och i dem vill bo, fridens Ande, du som enar Herrens trogna, giv oss tro. Eklund

(1934).

15 Jungfrun Marias kyrkogångsdag. Se n:r 36 och 545.

1 3 3 (F 36 n:r 142). 1. Som sol om våren stiger i makt mot himlens höjd och all naturen viger till livets nya fröjd, i själens riken Anden går fram med vårens bud: nu brista alla banden, nu skapar livets Gud. 2. Som elden guldet renar, så Andens helga glöd med själen sig förenar, att synden varder död. O salighet och fruktan, när Anden kommer när! O nåderika tuktan, o eld, som allt förtär! 3. Vad intet öga spanar, vad intet öra hör, vad ingen tanke anar, när Anden hjärtat rör, ur djupen uppenbaras, från höjden stiger ner: Guds hemlighet förklaras, och tvivel är ej mer. 4. Du höga kraft, jag längtar åt dig att giva mig; min ande törstar, trängtar att varda ett med dig. Din kärleks eld låt tändas, skriv i mitt bröst din lag. Min död i liv låt vändas, min natt bli salig dag. 5. Guds Ande, du allena värt släkte fria kan, från självisk lust oss rena och lösa hatets bann. Blott du kan folken lära med skilda tungors ljud ett enigt lov hembära åt allas Far och Gud. 6. Du klara gudomslåga, du sol, som vår vigt in, Guds svar på livets fråga, i våra själar brinn. O kom att nu oss viga till liv som död ej vet, men utan gräns skall stiga mot okänd härlighet. Beskow

Jungfrun Marias bebådelsedag. Se n:r 35 och 44. Heliga Trefaldighets dag. Se n:r 23—30. 10. Kristi förklarings dag. * 1 3 4 (NPs 523 och F 36 n:r 144). 1. Vår blick mot helga berget går, 11. Den helige Mikaels dag. 1 3 5 (W 34 och F 36 n:r 145). 1. Förr än mänskostämmor hördes, 1 3 6 (W 35 och F 36 n:r 146). 1. Gud låter sina trogna här 1 3 7 (W 36 och F 36 n:r 147). 1. Gud vare tack och ära 12. Alla helgons dag. 1 3 8 (W 486 och F 36 n:r 148). 1. I himmelen, i himmelen, 1 3 9 (NPs 671 och F 36 n:r 149). Upp. 7: 9—17. 1. O se den stora, vita här, j 2. De voro en föraktad släkt, nu är dem livets krona räckt, i prakt de få för tronen stå i himmelsk tem.peldräkt. Här livet ofta sorg dem gav, men Gud var tår har torkat av. Nu vid hans bröst de finna tröst. Ej mer är död och grav. Den del de utvalt, som är bäst, nu få de fira glädjefest, och Lammet själv vid livets älv är både värd och gäst. 3. Dig, hjälteskara segersäll, Brorson (1920).

(1765).

E. Linderholm

(1909,

1920). Bearb.

16 1 4 0 (NPs 525 och F 36 n:r 150). | 3. Oss, som dina lagar brutit, skona, milde Herre Gud. 1. För alla helgon, som i kamp för För det blod din kärlek gjutit tron hjälp oss, milde Herre Gud. Från de brott som dig bedröva, 1 4 1 (E 460 och F 36 n:r 152). då vi trampa dina bud, 1. O Herre Gud, vi bedja dig: från de lustar som oss söva Till alla dem se nådelig, oss bevara, Herre Gud. som lida marter, kval och hån för tron på dig och på din Son. 2. O stärk dem i den svåra strid de kämpa i vår hårda tid; hugsvala dem och var dem när, och med din Ande frid beskär.

J 4. Från allt ont som hjärtat leder till begärens villostig, från försåt som fall bereder, hungerns fasa, pest och krig, uppror, tvedräkt, brand och lågor, hagel, storm, din vredes bud, och från evighetens plågor oss bevara, Herre Gud.

3. Den tårars sådd de bära ut låt bli en glädjeskörd till slut, och dem förlös från jordens tvång till salig fröjd och segersång. | 5. Du som föddes mänskors like / . Johansson (1934). och ditt liv för världen gav, du som öppnade ditt rike, 1 4 2 (NPs 526. Ej i F 36). då du uppstod ur din grav, och beseglade din lära, 1. Vem är den stora skaran där då du, klädd i segerskrud, återgick till himlens ära: 13. Botdagen. hjälp oss, milde Herre Gud. 1 4 3 (W 25 och F 36 n:r 155). 6. Skydda, styr och fräls din kyrka, 1. O Skapare, o gode Gud, samla själv din spridda hjord, giv dess herdar mod och styrka rätt att lära livets ord. 1 4 4 (W 26 och F 36 n:r 156). Räck din hand åt dem som falla, 1. Vi på jorden leva här, och med nådens milda ljud de förförda återkalla: 1 4 5 (W 384, v. 1—7, 10, 11, och F 36 hör oss, milde Herre Gud. n:r 158). 7. Sprid ifrån palats till hydda 1. Herre, dig i nåd förbarma. fridens sällhet med din hand. Hör ditt folk, som hjälp begär, Sträck till oss din arm och skydda du som ömmar för de arma konung, folk och fosterland. och vår enda tillflykt är. Dig i nåd och makt förklara, Kom att från vår hjässa vända Gud, då krigsbasunens ljud våra synders svåra lön samlar dem som oss försvara: och ditt ljus från höjden sända: hör oss, milde Herre Gud. fräls ditt folk och hör dess bön. 2. Du som med en faders hjärta bär en faders ljuva namn, du som under dödens smärta öppnat oss en broders famn, du som världens väl bereder, söker oss på villans stig, kallar, väcker, styr och leder: över oss förbarma dig.

8. Låt vår bön och arbetsmöda öppna väg till ditt förråd, bergens malm och jordens gröda tacksamt nyttjas med din nåd. Dig förbarma över alla. Dig med ödmjukt böneljud, Fader, dina barn åkalla: hör oss, milde Herre Gud.

17 9. Du som världens synd borttager, över oss förbarma dig. Du som världens synd borttager, för ditt folk från villans stig. Du som världens synd borttager, avvänd våra synders lön. För det blod som dem avtvager giv oss nåd och hör vår bön. Ödmann

(1798).

J 1 5 1 (NPs 636, v. 1—4, 6, 7, och F 36 n:r 164). \ 1. När vi i högsta nöden stå, i världen råd och tröst ej få, när allt är natt och mörker här och hjälp av mänskor ute är, | 2. vår enda tröst det vare då att med vår sorg till Herren gå. Han är den Herren som till slut oss hjälpa skall ur nöden ut.

1 4 6 (W 385 och F 36 n:r 159). 1. O du som alla hjärtan ser 2. Ack, fjärran gångna från det liv \ 3. O Gud, vår Gud, miskundelig, vi lyfta upp vår blick till dig: 3. Vi vilja ej med fagert sken du bäst vår nöd och fara vet; 4. Men utan bättring ingen tro så gör med oss barmhärtighet. och utan ånger ingen nåd 4. Du lovat haver nådelig skall skänka våra hjärtan ro: att höra dem som bedja dig: så är din vilja och ditt råd. vi komma nu med ödmjuk bot O Gud, med heliga beslut och falla neder för din fot. vår myckna synd begråta vi. För Kristi skull oss ej förskjut, 5. Förlåt vår synd, vårt överdåd. och med din Ande stå oss bi. O Herre, tänk på oss i nåd. Till vårt elände värdes se 5. Lyft upp vår själ ur jordens mull, och skynda att din hjälp bete. C. Ack gör oss, Herre, till ett folk 6. Då skola vi av hjärtans grund 7. Så, Gud, med oss du vara skall, med fröjd dig tacka varje stund Wallin (1818). och lyda dig, som var oss blid, 1 4 7 (W 386 och F 36 n:r 160). och prisa dig till evig tid. 1. Hör ditt Sions bittra klagan, P. Eber (o. 1560). Svensk övers. 1614. 1 4 8 (W 387 och F 36 n:r 161). 1. Vänd av din vrede, 1 4 9 (W 388 och F 36 n:r 162). 1. Store Gud, med skäl du klagar 1 5 0 (W 389 och F 36 n:r 163). Hos. 6: 1—3. 1. Vänder om, I sorgse sinnen,

Finl.-sv. bearb.

(1857).

14. Reformationsdagen. 1 5 2 (NPs 549. Ej i F 36). 1. Framfaren är natten 1 5 3 (NPs 551. Ej i F 36). 1. Vida kring jorden

C. KYRKAN OCH NÅDEMEDLEN. 1. Kyrkan. 1 5 4 (W 139 och F 36 n:r 167). 1. Vi lova dig, o store Gud: :

1 5 5 (NPs 528 och F 36 n:r 168). 1. Gammal är kyrkan, Herrens hus, 2 — 30547.

2. Icke i hus av händer bor den, som seraferna tjäna. Templet här av hans stjärnors kor är ju en skuggbild allena. Själv dock en boning underfull reste han sig ur jordens mull, byggde i oss sig en boning.

18 3. Vi äro Herrens kyrkohus, 4. Rummet likväl, som bär hans namn 5. Dit ha med far och mor vi gått, där lyfte barnabön vingen, där ha för Herren Gud vi stått samman vid altarringen, där var vår första nattvardsgång, där har vid jul och påsk vår sång med våra fäders sig enat. 6. Give då Gud, att var vi bo, Grundtvig

(1837).

Evers Bearb.

(1906). (1936).

1 5 6 (E 170 och F 36 n:r 169). 1. Guds kyrkas grund är vorden vår Herre Jesus Krist. Hans skapelse på jorden hon är trots all sin brist. Han sin församling danat i lidande och död av alla folk, som anat hans frälsning i sin nöd. 2. Han knöt en syskonkedja, så långt som mänskor bo, av själar, som tillbedja en Gud i samma tro, som himmelriket skåda i ljuset av hans lag och höra Anden båda hans klang- och jubeldag. 3. Men var är nu den enhet, som världen vittne bär, att Kristi kärleks renhet, att Andens kraft är när? Bland själviskt skilda hopar har hatet äskat ljud. Och dock: Guds kyrka ropar var dag till fridens Gud. 4. Sänd, Gud, din eld, som renar och hatets brodd förtär, din lösen, som förenar din kyrkas spridda här. Låt kalla hjärtan brinna i hopp om löftets tid. Den kyrka, som skall vinna, är den som stiftar frid.

5. Slut samman dem, som strida på jorden för sin tro, med dem, som vid din sida för evigt funnit ro, att skapelsen, som lider och längtar enighet, må bli, o Gud, omsider din stora menighet. S. J. Stone (1S66).

Eklund Bearb.

(1911). (1936).

1 5 7 (NPs 531 och F 36 n:r 171). 1. En Fader oss förenar, 1 5 8 (W 123 och F 36 n:r 172). Jes. 49. 1. Sion klagar med stor smärta, 1 5 9 (NPs 533 och F 36 n:r 174). 1. Fädernas kyrka i Sveriges land, 2. Allt fick sin vigning i kyrkans famn: 3. Kristet och fritt ville Sverige bo, 4. Fädernas Sverige sig kämpat fram, 5. Kristus har vunnit vår bästa gärd 6. Minnen från templet och klockors malm 7. Ädel är skaran, sen tusen år 8. Komme nu åter till strid för Gud 9. Kristnade ungdom, dig gånge väl. Strid för Guds ära i Norden. Kämpa för frihet åt bunden träl. Gud bringe friden till Sveriges själ; Gud bjude frid över jorden. Eklund

(1909).

1 6 0 (F 36 n:r 176, v. 1, 3, 1). 1. Hjärtan, enigt sammanslutna, söken i Guds hjärta ro. Lågor, ur Guds väsen flutna, brinnen klart i Kristi tro. Han vår hövding, vi hans svurna, solen han, och vi dess glans, lemmar av hans livskraft burna, han är vår, vi äro hans.

19 2. Gud ske ära. Vilka höjder, vilka djup av idel nåd, vilka osägbara fröjder, oss beredda i hans råd! Gud, som var och är och bliver, Unders Under är hans namn, sig i Kristus åt oss giver, sluter oss i fadersfamn.

4. Liksom ett fadershem i samma kärlek samlar de barn som hemma bo och det som ute famlar, så för envar som tror och på Guds vägar går, men ock för vilsen själ Guds kyrka öppen står.

3. Kriste, du som oss förenat till en helig brödrarund, lär oss, såsom du det menat, älska till vår sista stund. Tänd i oss den helga flamman, som all själviskhet förtär. I din sanning bind oss samman, du som själv Guds sanning är.

5. Vårt hem hon vara vill i livets glädjedagar, och när i sorgens tid bekymrat hjärta klagar, där redes oss ett rum vid Herrens nattvardsbord, där vigas vi till ro i våra fäders jord.

Zinzendorf (1725). Chr. Gregor O. Mannström (1913). Bearb.

(1778). (1936).

1 6 1 (NPs 532 och F 36 n:r 177). 1. Tack, o Gud, att i din kyrka, 1 6 2 (NPs 529. Ej i F 36). 1. Med pelarstoder tolv står Herrens helga kyrka, och Jesus Kristus är dess grundval och dess styrka. Där fogas sten vid sten, där bygges år från år, till dess vid tidens slut Guds hus fullkomnat står; 2. Därinne

Anden

bor. Han steg i

lågor neder, med honom livets eld från själ till själ sig breder. Han är i ordets ljus, i sakramentens tröst, av malmen bärs hans bud, i psalmen hörs hans röst. 3. En ny och kostbar sten ined kyrkans mur förenas var gång ett mänskobarn i dopets källa renas; när andras sorg och fröjd vi känna såsom vår, då spännas nya valv och Herren ära får.

6. Blott

som

en flyktig dröm är mänskans dag i tiden, och snarligt lyktad är för varje släkte striden; all jordisk glans förgår, all makt slås ned i grund: Guds kyrka skall bestå i tidens sista stund. E. Evers.

Bearb.

2. Ordet. 1 6 3 (NPs 553 och F 36 n:r 179). 1. En dyr klenod, en klar och ren, 1 6 4 (W 110 och F 36 n:r 180). Psalt. 19. 1. Av himlens här den Högstes makt 1 6 5 (W 141 och F 36 n:r 181). 1. Dig, ljusens Fader, vare pris: 1 6 6 (W 143 och F 36 n:r 183). 2 Mos. 19, 20. 1. På Sinai stod Herren Gud: 1 6 7 (W 145 och F 36 n:r 184). 1. Om, Jesu, på min vandringsstig 1 6 8 (W 120 och F 36 n:r 185). 1. Ack bliv hos oss, o Jesu Krist,

20 1 6 9 (W 121 och F 36 n:r 186). Psalt. 12. 1. Hjälp, Gud, de trogne äro få 1 7 0 (F 36 n:r 188). 1. Från tidevarv till tidevarv ditt rike, Gud, skall stå. Din lära som ett heligt arv från far till son skall gå. I nya tiders morgonväkt din kyrka för den unga släkt din nåd förkunna skall. 2. Allt klarare må varje tid förstå ditt helga ord. Allt djupare må Kristi frid i varje släkt bli spord. Då mäktigare brusa skall de frälsta hjärtans jubelsvall i högre kyrkovalv. 3. Ditt bud är övermåttan vidt, det är mitt hjärtas fröjd. Ditt frälsningsråd är stort och fritt som stjärnevalvets höjd. Din skaparviljas fasta lag, ditt fadershjärtas varma slag har ingen tanke mätt. 4. O vilket djup av rikedom och vishet är hos Gud! Hur outgrundlig är hans dom, hans viljas väg och bud! Vem mätte vidden av hans nåd? Vem bistod honom med sitt råd, när världens grund blev lagd? 5. Av honom allting är och var: han bjöd, och det blev till. Och genom honom står det kvar, så länge han det vill. Till honom varje väsen trår, som flodens våg mot havet går. All äran är ock hans. Sam. Gabrielsson

(1929).

3. Dopet. 1 7 1 (W 148, v. 1—3, 6, och F 36 n:r 192). 1. Helge Ande, du som samlar, lyser, tröstar med ditt ord en förvillad släkt, som famlar kring en olycksalig jord,

sanningens och nådens tolk, som av jordens alla folk gör en kyrka, där de alla Gud, i Kristus, Fader kalla, 2. vittna städse med min anda att ock jag av samme Gud är ett barn, som vågar blanda rösten med de frälstas ljud, att till mig han även såg, när jag i det tysta låg, att till mig hans famn ock sträcktes, när jag ur det tysta väcktes. 3. När du fordom lik en duva sänktes till Jordanens brädd, hördes orden, sälla, ljuva, ned ur molnens delta bädd: »Se min Son, till vilken jag evigt har ett gott behag.» Ack ännu med dessa orden öppnas himlen över jorden. 4. Rörande och dyra minne av det sällaste förbund, sväva heligt för mitt sinne under varje livets stund. Tala på min skumma stig om en Far som leder mig; bland besvären, plågan, bristen säg mig att jag är en kristen. Wallin

(1807).

1 7 2 (W 149 och F 36 n:r 193). 1. »Låt barnen komma hit till mig», 1 7 3 (F 36 n:r 195). 1. Fader, du som livet tänder, tag i dina goda händer detta späda mänskoliv. Kristen tro, som allting vinner och det ljusa målet hinner, åt ditt barn till gåva giv. 2. Detta barnet skall som andra genom sorg och glädje vandra; ingen vet sin morgondag. Barndoms lek och ungdoms drömmar, mandoms liv, som mäktigt strömmar, i din hägnad nådigt tag.

3. Ut det måste i den vida A7ärld, där starka makter strida. Strid dess strid, och var dess ro. Låt det kämpa till din ära, segerrikt sin fana bära: kristet namn och kristen tro. 4. Namnet som vi barnet giva värdes i din livsbok skriva, Fader, du all världens liv. Mot allt ont som vill förstöra, fläcka, skända och förgöra, dess försvar på färden bliv.

1 7 7 (W 150 och F 36 n:r 200). 1. O Jesu, än de dina 11 7 8 (W 151 och F 36 n:r 201). 1. Jag kommer, Gud, och söker dig, 1y> 1 7 9 (W 152, v. 1—5, 7—12, och F 36 n:r 202). 1. Jesus Kristus är vår hälsa, som oss alla ville frälsa. Med sin pina och sin död han oss förlöst ur dödens nöd.

5. Dunkla äro mänskors öden, livet ryms i dem, och döden; släkte följer släktes spår. Ej vi frukta, ej vi famla: du oss leder, du vill samla i din famn oss, Fader vår. Beskow

4. Nattvarden.

(1920).

1 7 4 (F 36 n:r 196, v. 1, 3, 4). 1. Gud, hos dig är livets källa: mer än liv är dock din nåd. Hur vår färd vi skola ställa står ej i vårt eget råd. Men du ej ditt verk förgäter, du förgäter ej de små: de ditt hjärta närmast stå.

2. Att vi Herren ej förgäte, har han, i det bröd vi äte, i det vin vi dricke här, själv lovat att oss vara när. 3 A^id sitt bord han vill oss trösta, 3. ' att vi äro återlösta; vi därom försäkran få, när vi till Herrens nattvard gå.

ij 4. Nådens kraft vi då erfara, endast vi vår tro bevara, att för oss han blivit död, så visst vi äte detta bröd. 2. In i kyrkans hägn du för oss, 5, 5. Ingen har han vägrat kalla, förrän själva dit vi gå; kärleksfull han bjuder alla dold din milda hand berör oss, till sitt helga nådehord: innan vi ditt ord förstå. det är så skrivet i hans ord. Nya släkten du välsignar: i 6. Dock skall man sig själv betrakta över späda huvun spanns och uppå sitt hjärta akta; nådens himmel utan gräns. ty den hit ovärdig går, 3. Här den ström går fram, vars flöden för livet han här döden får. giva glädje åt Guds stad. 7. Därför ömt din nöd begrunda, Jesu Kristi dop till döden och sen tvivla ingalunda är det nya livets bad. att hans nådeord är sant; Nya mänskor, Sonen lika, du finner här dess underpant. klädda i hans renhets skrud, vill du dana av oss, Gud. 8. Han vår sveda på sig lade. E. Liedgren (1911). »Kom till mig», han mildrik sade, »kom, du som betungad är; 1 7 5 (W 341 och F 36 n:r 198). din syndaskuld på mig jag bär.» 1. Du som var den minstes vän ;j 99. Detta löfte tillhör alla som här ödmjukt nederfalla. 1 7 6 (NPs 557 och F 36 n:r 199). Den som känner synden svår 1. Glad jag städse vill bekänna till detta bordet värdig går.

10. När sig syndarn vill besinna och till bättring krafter vinna, äter så i en sann tro, så får han i sitt hjärta ro.

6. Ack nej, du nådig är, o Gud, dig täckas mina läppars ljud: du redan salighetens makt i mitt försagda hjärta lagt.

11. Herre, dig vi skola prisa, som oss vill så huld bespisa. Tack ske dig i evighet för en så stor barmhärtighet.

7. Jag känner mig uti ditt hus klart omvärvd utav nådens ljus och smaka får en härlig spis av frukter från ditt paradis.

T. 1—2 Buss

(f 1415). Luther Olaus Petri

(1524). (1530).

1 8 0 (W 153 och F 36 n:r 203). 1. Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör! 1 8 1 (W 154 och F 36 n:r 201). 1. Vår Herres Jesu Kristi död 1 8 2 (W 155 och F 36 n:r 205). 1. Du livets bröd, o Jesu Krist, 1 8 3 (W 156 och F 36 n:r 206). 1. Jag vill i denna stund, 1 8 4 (W 157 och F 36 n:r 207). 1. Säll den som haver Jesus kär * 1 8 5 (W 158, v. 1, 2, 7, 5, 9—18, och F 36 n:r 208). 1. Av helig längtan hjärtat slår: min Jesus jag till mötes går. Min själ skall se och smaka här hur ljuvlig du, o Herre, är. 2. Jag hörde rösten av ditt bud och följde nådens glada ljud; och fram jag träder nu för dig: förskjut ej mig, förskjut ej mig. 3. Du fordom högt mig älskat har: har än du samma kärlek kvar? Ja, tillgift syndaren ju får, som full av ånger till dig går. 4. Du haver mig ditt budskap sänt, och jag min släckta lampa tänt och klappar rädd, med blygd och kval på dörren av din bröllopssal. 5. Fast jag så mycket ont har gjort, har du likväl min ånger sport och känner, att jag älskar dig. Förskjut ej mig, förskjut ej mig!

8. Så vet jag då hur allt mitt ve jag skall i fröjd förvandlat se: när till ditt helga bord jag går, en himmelsk tröstedryck jag får. 9. Där får jag ock ett himmelskt bröd, som giver kraft i själanöd. Jag fruktar ej för fattigdom: din kärlek är min rikedom. 10. O kom, min Jesu, då till mig: jag reder till mitt bröst åt dig. Dig hopp och kärlek möta där och trones lampa brinner skär. 11. Och när du nattvard hålla vill, ditt hjärta jag mig tryggar till liksom Johannes vid ditt sköt' om natten, då du brödet bröt. 12. Vad båtar mig en jordisk glans? Mig fröjdar mer den törnekrans som flätad är kring dina hår och uti evig blomning står. 13. Vad båtar gunst och rikedom? Förutan dig är världen tom; förutan dig, vad jordiskt väl från döden frälsa kan min själ? 14. Vid dig jag evigt bliva skall: du är mitt liv, min glädje all, mitt ljus, mitt hjärtas dryck och bröd, min salighet uti min död. Eedborn

(1811).

1 8 6 (W 160 och F 36 n:r 210). 1. Hur kan och skall jag dig, o Jesu. nogsamt prisa? 1 8 7 (W 161 och F 36 n:r 211). 1. Dig, Jesu, vare evigt pris

23 1 8 8 (E 227 och F 36 n:r 212). 1. Gud, vår lösta tunga dig sitt offer bär: trefalt h e l i g sjunga vi med änglars här. Full är himlen vorden av din härlighet, vida når kring jorden din barmhärtighet. Med serafer alla vi ditt namn åkalla och i stoftet falla. 2. Kriste, du som stiger till de trogna ner och till frälsning viger varje själ som ber, du som bjöd oss spisa fritt av livets bröd, dig vi ödmjukt prisa för din bittra död. Värdes själv oss rena, och ditt folk förena, Jesu, du allena. 3. När du kommer åter till din stora dom och inför dig låter kalla ond och from, värdes då oss föra till din nattvardssal, att oss saliggöra bland de frälstas tal. Dig, vår Herre kära, må vi evigt bära tack och lov och ära. Sam. Gabrielsson

1 9 0 (E 432 och F 36 n:r 215). Joh. 15. 1. Du sanna vinträd, Jesu kär, som dina trogna liv beskär och himmelsk näring giver, giv mig, du ädla, friska stam, att allt mitt liv ur dig går fram och fast vid dig jag bliver. Som grenen vissnar utan saft, är dig förutan ingen kraft; förutan dig är själen död och bidar dom och evig nöd. O Jesu Krist, :,: bevara mig, :,: att jag förbliva må i dig. 2. O Fader, sanne vingårdsman, som trädets grenar rensa kan, att de må rikligt bära, du göre mig från lustar ren, att jag må bli en ädel gren, min vårdare till ära. Du hålle mig i ans och tukt, att jag må bära mera frukt och sist uti ditt rike bär en frukt som oförgänglig är. Förläna liv :,: ur Kristi liv, :,: och evig nåd och hägnad giv. Eklund

(1911).

1 9 1 (W 265 och F 36 n:r 218). 1. Dig vare lov och pris, o Krist, 5. Helg och gudstjänst. (1929).

1 8 9 (F 36 n:r 214). 1. Som spridda sädeskornen från åkrar, kullar, fält församlats och i brödet till ett ha sammansmält: 2. så må din kyrka samlas, o Gud, från världen vid, och vi till ett förenas i himmelrikets frid. A. Frostenson, efter en bön från fornkyrkan (1936).

1 9 2 (NPs 560 och F 36 n:r 219). i 1. Så skön en väg ej finns på jord, * 1 9 3 (NPs 563 och F 36 n:r 220). 1. Herre, samla oss nu alla 1 9 4 (W 321 och F 36 n:r 221). På söndagens morgon. 1. Hur härlig, Gud, din sol uppgår! 1 9 5 (E 437 och F 36 n:r 222). 1. Gud är här tillstädes: låt oss nederfalla och hans höga namn åkalla. Gud är mitt ibland oss:

allt i oss må tiga och vår själ till andakt viga. Den han här kommer när slår sitt öga neder, tystnar och tillbeder. 2. Gud är här tillstädes med sin tjänarskara, Kerubim med röster klara. Helig, helig, helig änglakörer sjunga till hans lov med himmelsk tunga. Hör, o Gud, sångens ljud, när ock vi vårt ringa lovsångsoffer bringa. 3. Villigt vi försaka allt, som är fåfängligt, allt, som jorden ger förgängligt, att i dig få vila, dig allén tillhöra med vårt hjärta, öga, öra som en from egendom, vilken återvänder i sin Herres händer. 4. Majestät i höjden, kunde jag dig prisa, dig i anden tjänst bevisa, se, vad änglar skåda, och ej fåfängt spana, men i allt din närhet ana. Giv då mig, att jag dig alla mina dagar mer och mer behagar. 5. Allt du genomtränger. Låt ock mig förnimma av ditt sköna ljus en strimma. Och som vårens blomma sig mot solen vänder, låt mig i det ljus du sänder stilla stå, att jag må växa, värmas, väckas och ditt öga täckas. 6. Gör mig tyst i anden, inåtvänd och stilla, oberörd, av världens villa.

Skapa nytt mitt hjärta. Gör mig ren och värdig att få se och vara när dig. Kraft som bär mig beskär, att med örnens vingar jag till dig mig svingar. 7. Herre, tag din boning i min ande, vorden dig ett tempel re'n på jorden. Du, som allestädes är och så skall vara, dig i mig alltmer förklara. Var jag går, dväljs och står, mig i tron benåda att din närhet skåda. Tersteegen

(1729).

Maria Arosenius (1931). Beskow (1934). Bearbein.

1 9 6 (W 323 och F 36 n:r 223). När det ringer till gudstjänst. 1. Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder; 1 9 7 (W 324 och F 36 n:r 224). 1. O Gud, det är en hjärtans tröst * 1 9 8 (W 325 och F 36 n:r 225). Psalt. 84. 1. O huru ljuvlig är 1 9 9 (W 326 och F 36 n:r 226). Psalt, 92. 1. Hur fröjdar sig i templets famn : 2 0 0 (W 327, v. 1, 3, och F 36 n:r 227). 1. Kom, frälsta hjord, och hör det ord som kan ditt hjärta nära. Församlens, folk, där fridens tolk förkunnar Jesu lära. Den lärans röst är nåd och tröst åt varje själ som blöder. Dess enkla bud är: frukta Gud, och älska dina bröder.

25 2. Låt, store Gud, din sannings ljud av oss med andakt höras; låt varje bröst av nådens röst i dag till bättring röras; på det vår tid i dygd och frid må trones frukter röna, och salighet i evighet vår tro med seger kröna. Wallin

2. Vi gå hem, var till sitt bo, 3. Gud, vår utgång salig gör, 3. Schenk

P. Lagerlöf

(1694).

2 0 8 (NPs 561. Ej i F 36). 1. Hur ljuvt det är att komma 6. Invigning av kyrka och kyrkogård.

(1813).

2 0 1 (W 328 och F 36 n:r 228). 1. Hit, o Jesu, samloms vi 2 0 2 (W 329 och F 36 n:r 229). 1. O Gud, som hörer allas röst, 2 0 3 (W 330 och F 36 n:r 230). 1. O Jesu Krist, dig till oss vänd, 2 0 4 (NPs 559 och F 36 n:r 231). 1. Salig är den stilla stunden, 2 0 5 (W 130, v. 8, och F 36 n:r 232). O gode Ande, led du mig till sanningen och livet. Skriv i mitt hjärta vad av dig i livets ord är skrivet. Styrkt av din kraft, ledd av din nåd, jag vill ditt kärleksfulla råd med helig vandel prisa. Åström

(1680).

(1816).

2 0 6 (W 331 och F 36 n:r 233). Efter predikan. 1. Tack, o Jesu, för det ord 2 0 7 (W 332 och F 36 n:r 234). Vid gudstjänstens slut. 1. Såleds är vår kyrkogång denna stunden väl förfluten; i Guds ord, i bön och sång är hans nåd bland oss utgjuten. Gud, han vare evigt prisad: härligt är vår själ bespisad.

2 0 9 (W 320 och F 36 n:r 235). 1. Se, milde Gud, i nåd ett samfund dig till ära 2 1 0 (NPs 574 och F 36 n:r 236). 1. En handsbredd är vår levnads mått, 7. Prästämbetet. 2 1 1 (W 313 och F 36 n:r 237). 1. O gode Herde, du 2 1 2 (W 315 och F 36 n:r 238). 1. O Herre, ho skall bo 2 1 3 (W 316 och F 36 n:r 239). 1. Av dig förordnad, store Gud, 2 1 4 (W 318 och F 36 n:r 240). Prästval. 1. Du som din församling vårdar, 2 1 5 (W 317, v. 1, 2. Ej i F 36). 1. O Gud, ditt folk dig beder i hopp och ödmjukhet. Du ser i hjärtat neder och våra tankar vet: utav din hand i dag en herde vi begära, som kan oss troget lära ditt bud och ditt behag. 2. Oss värdes den beskära, som delar ordet rätt, så ren uti sin lära som i sitt levnadssätt: en våra själars vän, som, from och mån om likar, gör själv vad han predikar: Gud, lär oss välja den. Svensk förf. (1700-talet).

Dahl Wallin

(1807). (1816).

2 1 6 (W 319 och F 36 n:r 241). Biskopsvigning. 1. Väktare på Sions murar, 8. Konfirmation. 2 1 7 (W 352 och F 36 n:r 242). 1. Kom, o Jesu, väck mitt sinne, 2 1 8 (NPs 604 och F 36 n:r 244). 1. Räds ej bekänna Kristi namn, 2. Blygs ej vid Kristi ord, ty vet att i det ordet bor Guds kraft till frid och salighet för var och en som tror. 3. Vik ej från Kristi kors. Det är 4. Bevara som din högsta skatt E. N. Söderberg

(1911).

2 1 9 (F 36 n:r 247).

3. Den som din vilja gärna gör får mening i sitt liv; sitt mål han ser, din röst han hör. Vår man, vår hövding bliv. 4. Väck kärlek till de höga ting, gör oss i tron till män; och vackla vi, i sluten ring oss för till kamp igen. 5. Hos dig vi leva bröders liv. Din kärlek är dess lag. Ditt namn åt oss till lösen giv för varje arbetsdag. L. F. Benson

1. Jesu, låt din kärleks låga brinna mäktig i min själ. För ditt rike lär mig våga ära, liv och timligt väl. Du som älskat in i döden, tänd hos mig den helga glöden. Du som gav dig helt för mig, hjälp mig leva helt för dig. 2. Jag är svag och obeprövad men har valt att följa dig. Hjälp mig, av din Ande övad, gå med fasta steg din stig. Låt en glad och villig lydnad bli min andes bästa prydnad. Du som gav dig helt för mig hjälp mig leva helt för dig. A. Bohman

2 2 1 (E 513 och F 36 n:r 578). 1. Du som har kommit till vår jord och gått de ungas väg, giv oss, o Segrare, ditt ord, och oss din sanning säg. 2. Din sak det är: på kallets stig du ensam leda kan. Sann visdom finnes blott hos dig, som mörkret övervann.

(1894). Eklund E. Åkesson

(1934). (1934).

2 2 2 (NPs 603. Ej i F 36). 1. Jesus för världen givit sitt liv 2. O vilken kärlek, underbar, sann! 3. Tag mig då, Herre, upp till ditt barn, lös mig från alla frestarens garn. Lär mig att leva, leva för dig, glad i din kärlek, offrande mig. Lina

Sandell-iierg.

9. Vigsel. 2 2 3 (W 335 och F 36 n:r 251). 1. Gud, välsigna dessa hjärtan, (1920).

2 2 4 (W 337 och F 36 n:r 252). 1. Nu blott för världen t v å ,

2 2 0 (F 36 n:r 250). --225 (NPs 572 och F 36 n:r 253). Giv mig den tro som skådar dag, j 1. Gud, se i nåd till dessa två där världens ögon blott se natt, ! 2. De slutit nu i denna stund den tro som söker Guds behag och på hans vägar vandrar glatt, i 3. Här levs ej stads i rosengård, och mången prövning kan bli hård: den tro som offrar världens glans behåll dem då, o Herre god, för äran av att vara hans. i kärlek, som ger tröst och mod. Vr Frälsningsarméns sångbok.

27 4. Din Ande blid ledsage dem och blive gäst i deras hem, att stilla fröjd och ljuvlig ro med honom där må bli och bo

2 3 1 (NPs 570 och F 36 n:r 260). Jak. 1: 22, 27. 1. Får ej i vårt hjärta bo

5. O Gud, vi böja oss för dig, som är vår Gud evinnerlig, vårt hopp, vår fröjd, vår frid, vårt råd. Välsigna oss och giv oss nåd.

2 3 2 (F 36 n:r 261). 1. Tung och kvalfull vilar hela världens nöd på Jesu hjärta; och han kallar oss att dela denna bördas tyngd och smärta,

Runeberg

(1857).

2 2 6 (NPs 571. Ej i F 36). 1. Vi önska nu vår brudgum och brud Jordfästning. Se avdelningen De yttersta

tingen.

10. Diakoni. 2 2 7 (NPs 566 och F 36 n:r 256). 1. Herrens röst i Sion ljuder: 2 2 8 (NPs 567 och F 36 n:r 257). 1. Din kärlek, Jesu, gräns ej vet: 2 2 9 (NPs 568 och F 36 n:r 258). 1. Kärlek av höjden * 2 3 0 (NPs 569 och F 36 n:r 259). 1. Konung och Präst, träd in i denna skara. 2. Du som för oss har burit syndanöden, Helige, värm oss' med den starka glöden, att vi dig älska, trofast intill döden, Jesu, vår Herre. 3. Giv oss ditt milda och ödmjuka sinne; 4. För oss den väg som fram i stillhet drager, 5. Var oss i döden med din Ande nära, låt oss en gång med jubel säden skära och för ditt anlet våra kärvar bära, Jesu, vår Herre. J.A.G.Disselhoff(18601). Paid Nilsson (1908).

R.T.Kihlberg(1890?). E. Åkesson (1934).

2. ej att dela glädjen bara, utan lidandet tillika. Vi som ville kristna vara, må vi icke Kristus svika. 3. Inför Kristus äro alla ett, och allas nöd gemensam. Falska skiljemurar falla, när jag står för korset, ensam. 4. Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder, som på jorden bo och bygga. 5. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar, osedd, vid vår sida, A. Frostenson

(1936).

11. Mission. * 2 3 3 (NPs 510 och F 36 n:r 262). Psalt, 72. 1. Gud, vår Gud, för världen all högt din nåd förkunnas skall, att på oss du nådigt tänkt, oss en evig Konung skänkt. 2. Se han kommer, full av frid, såsom solen ljus och blid. Såsom regnet törstig jord vederkvicker oss hans ord. 3. Med rättfärdighet hans hand 4. Lika långt som dagen går, 5. ty han rädda skall ur död 6. Han skall vara alla god, 7. Därför, liksom vårlig dal 8. Bäre bergen fröjd och frid Spegel (1694).

A. F. Runstedt

(1911).

28 2 3 4 (NPs 536 och F 36 n:r 264). Psalt. 87. 1. Herrens stad har fasta grunder, den går i storm och flod ej under; på hälleberget byggd den står. Intet hot Guds folk förfärar, om världen all med sina härar mot murarna till anfall går. Ty Gud med all sin makt i trohet håller vakt kring de sina. Han skänker ro åt dem som tro och låter dem i trygghet bo. 2. Stora ting i dig predikas, 3. Folk som förr ej kände Herran 4. Herrens stad är folkens moder. F r å n Sion strömma livets floder, i Sion växer livets träd. Du Guds folk, du evigt unga, dig öva att din lovsång sjunga, dig saligt i din Konung gläd. Du höja skall en gång det nya livets sång, Gud till ära, som i vår nöd, mot synd och död, sitt liv, sin salighet oss bjöd. K. J. Ph. Spitta

(1843).

S. Oavallin Eklund

(1882). (1910).

2 3 5 (NPs 537, v. 1, 2, 4, och F 36 n:r 265). 1. Så långt som havets bölja går, så vitt sig solen tänder, varhelst ett mänskohjärta slår, till alla folk och länder skall ordets ljud med fridens bud om Kristi rike föras och hosianna höras. 2. Hans ära stråla skall så ren kring Jafets berg och lunder, Sems hyddor skola se hans sken, Hams land skall se hans under: all jordens rund av hans förbund skall varda helt omsluten, av nåden övergjuten.

3. Han inför Gud rättfärdighet har åt de sina vunnit, och frid av hans barmhärtighet i tron de hava funnit. För Jesu skull är Gud oss huld. All världen när och fjärran lovsjunge, prise Herran. O. W. Skarstedt

(före 1868).

Bearb.

2 3 6 (NPs 539 och F 36 n:r 266). 1. Upp, var ljus, ty ljuset lyser 2 3 7 (NPs 541 och F 36 n:r 267). 1. Lyssna, Sion! Klagan ljuder 2 3 8 (NPs 542 och F 36 n:r 268). 1. Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud, 2 3 9 (NPs 547 och F 36 n:r 271). 1. Du för vars allmaktsord 2 4 0 (F 36 n:r 272). 1. Låt nya tankar tolka Kristi bud och nya själar flamma av hans brand. Låt nya stämmor prisa Kristi Gud, på nya tungomål, i nya land. Ijåt nya släkten stamma Fade r v år och nya folk utur sitt ödes natt stå väckta upp att söka Jesu spår och vinna andel i hans smärtas skatt. 2. O Frälsare, hur outtömligt rik än efter sekler står din offerbragd ! Vi av din sanning gripa blott en flik: ditt väsens fullhet än är outsagd. Du är oss evigt ny och dock dig lik. Till enad fullklang än ditt lov ej når, men nya röster runt kring jorderik med oss förenas: Kristus, du är vår. Siri Dahlquist

(1934).

Bearb.

2 4 1 (NPs 534 och F 36 n:r 274). 1. Ack saliga dag, som i hoppet vi bida,

29 2 4 2 (NPs 540. Ej i F 36). 1. I makt utan like är Herren vår Gud 2 4 3 (NPs 548. Ej i F 36). 1. Vattuströmmar skola flyta 12. Evangelisk väckelse. * 2 4 4 (NPs 506 och F 36 n:r 275). Joh. 3: 16. 1 Joh. 4: 9—11. 1. Så älskade Gud världen all, 2 4 5 (NPs 576 och F 36 n:r 276). 1. Ingen hinner fram till den eviga ron,

och kors och krona tag emot, som Frälsaren dig giver. O djup av nåd, min Gud, hos dig, att porten öppen står för mig, för mig, för mig, står öppen ock för mig. 4. Då vi på andra stranden stå, läggs korset av, det tunga, och livets krona vi då få och Jesu nåd lovsjunga. O djup av nåd, min Gud, hos dig, att porten öppen står för mig, för mig, för mig, står öppen ock för mig. Lydia Baxter

(1872).

E. Nyström

(1875).

2 4 6 (NPs 581 och F 36 n:r 278). j2 4 7 (NPs 507 och F 36 n:r 279). 1. Det finns en port som öppen står, i 1. \ Här en källa rinner: där från de gyllne salar säll den henne finner! en klarhet som från korset går Hon är djup och klar, om Kristi kärlek talar. gömd, men uppenbar. O djup av nåd, min Gud, hos dig, j att porten öppen står för mig, • 2. Andens törst hon släcker och i hjärtat väcker för mig, för mig, står öppen ock \ hopp och stilla tro; för mig. i dess djup blir ro. 2. Den öppen står för varje själ j 3. Ja uti dess flöden som nådens ord anammar, gives bot mot döden: för rik och fattig, kung och träl, j Jesu kraft där bor för alla folk och stammar. underfull och stor. O djup av nåd, min Gud, hos dig, att porten öppen står för mig, ' 4. Du Guds kärleks källa, för mig, för mig, står öppen ock du skall evigt välla, för mig. evigt hälsosam skall din flod gå fram. 3. Så skynda fram trots oväns hot, E. Linderholm (1920), efter en äldre säng. förrn porten sluten bliver, Bearb.

D. DET KRISTNA LIVET. 1. Kallelse och upplysning. * 2 4 8 (W 167 och F 36 n:r 281). 1. En syndig man, som låg i syndens dvala, 2 4 9 (W 163, v. 4—7, och F 36 n:r 284). 1. Till den himmel som blir allas, vilka Kristus höra till,

ingen är som icke kallas, ingen han borttappa vill. Till hans hjärta en och var lika öppen tillgång har. Samma röst till alla ljuder, samma frälsning han dem bjuder. 2. »Kommen, alla som arbeten; allt är redo», ropar han. »Nåden, friden, saligheten jag åt sorgsna själar vann.

30 Och du vilseförde, kom; vill du leva, o vänd om, övergiv den breda vägen.» Så han ropar huld och trägen. 3. Men den hjärtat framgent sluter för hans kallelse och nåd, den hans salighet förskjuter, fräck i lastens överdåd. Den ej bättrar sig och tror men i synden säker bor, han sin dödsdom själv har skrivit, han, blott han, förkastad blivit. 4. Jesu, gör mig angelägen om vad evigt gagnar mig. Du till himlen visat vägen: värdes dit ock leda mig. Du mig frälst från synd och last: gör min kallelse ock fast, att jag, skyddad för all fara, din i liv och död må vara. Åström

(1816).

2 5 0 (W 164 och F 36 n:r 285). 1. Allt är redo, fallna släkte; 2 5 1 (W 165, v. 1, 4, och F 36 n:r 286). 1. Vak upp! Hör vakten ljuder från Sions murar än. Se nådens sol dig bjuder en bättringsdag igen. Men snart skall budet fara från livets Furste ner och i hans namn förklara att ingen tid är mer. 2. Vak upp! Hör ropet skallar: Nu är behaglig tid, nu gå dit Herren kallar, med bön och bot och strid. Vill du den nåd förnimma, som syndarn bjuds ännu, så tänk var dag, var timma, att nu är tid, blott nu. Franzén

(1812,

och mig med din Ande väckte, då jag låg i synden död, värdes ock min själ upplysa, att hon rätta vägen ser och ej vrångvis irrar mer. 2. Giv att jag må kunna skåda vidden av mitt överdåd, djupet av min själavåda, höjden av din dyra nåd. Låt den rätta morgonstjärnan stråla klar, på det min själ må förstå sitt sanna väl. 3. Skingra, Gud, all tvivlans dimma, låt mig ljus i ljuset se, låt i trone mig förnimma att blott du kan frälsning ge, att den väg som Jesus banat är den enda jag kan gå för att liv och räddning få. 4. Var mitt ljus på livets bana, var mitt ljus i dödens dal. Låt mig, fri från syndens vana, lagens hot och ångerns kval, mer och mer det landet nalkas, där allt mörker skingrat är, ty du själv är solen där. Åström

(1S16).

2 5 3 (W 170 och F 36 n:r 288). Luk. 18: 13. 1. Vart flyr jag för Gud och lians eviga lag? 2 5 4 (W 172 och F 36 n:r 289). 1. Tiden flyr: när vill du börja, 2 5 5 (W 173 och F 36 n:r 290). 1. I dag om Herrens röst du hör,

1816).

2 5 2 (W 168, v. 1, 2, 4, 5, och F 36 n:r 287). 1. Store Gud, som handen räckte mig till räddning i min nöd

2 5 6 (W 174, v. 1, 3, 4, 6, 7, och F 36 n:r 291). Rom. 7. 1. Jag arma mänska, vem skall skilja min själ från denna dödens kropp? Jag löfte gav, jag hade vilja att bryta av mitt syndalopp; men ack, min trohet var ej lång: jag föll, jag föll ock denna gång.

31 2. Jag vet, o Herre, vad mig felar: jag tvenne herrar tjäna vill; åt världen jag det hjärta delar, som dig bör odelt höra till. Ack jag är lika varm och kall för Kristus och för Belial. 3. O Jesu, kunde jag allenast dig över allting hava kär, med himmelsk kraft jag skulle genast bemannas mot allt ont begär. O kunde jag dig älska rätt, då bleve segern viss och lätt. 4. Med misstro till min egen styrka, med vaksamhet och bön till dig, i dig jag hjälparen skall dyrka och ledaren på livets stig; och när jag möts av syndens nät, jag trotsar ej, men undflyr det. 5. Så skall min själ alltmera lugnas, alltmera stärkas i all strid; så skall mitt hjärta framgent hugnas med din välsignelse och frid, och kristlig tro i nådens skygd bekröna mig med kristlig dygd. B. Munter

(1774).

Wallin

2. Jag vet ett vatten, friskt och klart; var afton kan jag höra det sorla djupt och underbart, när andra ljud ej störa. Jag kunde nå det med min hand, men törstar än vid källans rand. 3. Jag vet en gammal väg att gå, när morgon åter randas: den leder upp mot höjder blå, där lätt och fritt jag andas. Från kraft till kraft den vägen bär, men sällan, sällan går jag där. 4. O Herre, led mig i din vård den väg jag gått så sällan; för in mig i din örtagård och släck min törst i källan. Du vet ju allt vad i mig är, du vet ock att jag har dig kär. E. Liedgren

(1919).

(1816).

2 5 7 (NPs 575 och F 36 n:r 292). 1. Tanke som fåfängt spanar, 2 5 8 (NPs 577 och F 36 n:r 293). 1. Två väldiga strida om människans själ, att helt i sin lydnad den taga: den ene vill hennes eviga väl

och kommer med tuktan och aga; den andre vill se henne fången och snärd, han villar med smicker, han lockar med flärd och tänker blott på att bedraga. 2. Den ene den gode Guds Ande är, 3. Så välj nu, o människa, välj, medan tid 4. Men salig är den som hörer Guds ord A. T. Strömberg

Den lockar med sin enslighet, när dagen börjar svalkas. Därinne dväljs min bäste vän, men jag vid porten dröjer än.

(1883?).

2 5 9 (E 293 och F 36 n:r 294). 1. En dunkel örtagård jag vet, vars port jag ofta nalkas.

2 6 0 (F 36 n:r 296). 1. I mörker sjönko ungdomsdrömmens länder, mot hägringar jag sträckte mina händer, på idel flärd jag allt mitt arv förspillt, från Gud och mänskor har min synd mig skilt. 2. Den värld, som frihet lovat, bojor givit; dess glädje bitterhet och leda blivit. Det hem jag lämnat vill jag åter nå: jag vill stå upp och till min Fader gå. 3. Ett liv i frihet, kraft och ljus jag anar, en röst ur fjärran kallar mig och manar. Jag vill den följa, vart den föra må: jag vill stå upp och till min Fader gå. A. Frostenson

(1936).

32 2. Bättring och omvändelse. 2 6 1 (W 47, v. 1, 7—11, och F 36 n:r 297). 1. O Jesu Krist, du nådens brunn, du livets rena källa, en bön som går av hjärtats grund låt, Herre, för dig gälla. Din stora nåd, ditt ljuva namn mig locka till din öppna famn, min nöd för dig att ställa. 2. Omkring ditt kors, o Jesu kär, jag sträcker mina händer och mot det livsbaner du bär ett hoppfullt öga vänder. Det ve förbjudna trädet bar på korsets träd du lidit har: det mig till tröst nu länder.

2 6 2 (W 175, v. 1, 2, 4—9, och F 36 n:r 298). 1. Bönhör mig, Gud, bönhör den svaga anden, som sviktande i striden till dig beder. Min Frälsare, om du ej räcker handen, lik Petrus jag i djupet sjunker neder. 2. Betungad jag det kors ifrån mig kastat, det du mig gav att bära och att vörda. Dock sjunker jag: ack hjärtat är belastat av egen tyngd, av syndens svåra börda.

3. Så giv mig nåd för ditt namns skull att rätt min synd begråta och älska dig, som evigt huld mig vill och kan förlåta. Jag sedan får i världen här vad dig, min Gud, behagligt är och mig kan evigt båta,

3. Jag ropet hört: »Vak upp, du blir förgången!» Jag vaknar upp, vill slita syndabanden, förmår det ej: ack, jag är blind och fången. Varkunna dig, o Jesu, räck mig handen.

4. Jag usle mask och vandringsman på tunga levnadsvägen, jag söka vill mitt rätta land, i bön och möda trägen. Här har jag ingen säker ort, men bortom mörka gravens port min fristad är belägen.

4. Giv mig min syn, att jag må se mitt bästa, slit syndens band: du det förmår allena, och visa mig det helande Betesda, det Siloa som kan mitt hjärta rena.

5. Mitt rätta hem i himlens höjd och icke här jag finner; ty världen med dess falska fröjd som blomstret snart försvinner. Mitt liv en skugga är, en dröm, bortlöper hastigt som en ström, som regn i jorden rinner. 6. När kroppen blir i döden kall och ögat läggs tillsamman, mig tag från sorg och oro all till evig ro och gamman. Gud, Fader, Son och Helge And, dig vare pris i alla land nu och för evigt. Amen. Okänd svensk förf. (1656).

G. Stolpe

(1819).

5. Det är ditt blod som mina brister helår, när jag dess kraft med otro ej förskjuter. Det är din nåd som ljus och tröst mig delar, när jag mitt bröst ej för din Ande sluter. 6. Jag tror: o Gud, min otro värdes hjälpa. Jag bättras vill: ack styrk min matta vilja. Låt köttets makt ej mer i synd mig stjälpa, ej världens lust mig från din kärlek skilja.

7. Rannsaka mig, förnim hur jag det menar. Mig uppehåll, att jag ej modet fäller, men vandrar from förbi de stötestenar och de försåt dem frestarn för mig ställer. 8. Då vet jag visst, att när med blygd och smärta jag ser min synd och ångern hjärtat gnager, är du, o Gud, dock större än mitt hjärta och än till nåd för Jesu skull mig tager. Wallin

(1816).

2 6 3 (W 176 och F 36 n:r 299). 1. Varthän skall jag dock fly 2. O Jesu, rik av nåd, 3. Jag, ditt sorgfulla barn, 4. Med ditt menlösa blod, 5. Du är min enda tröst: 6. Den ondska är väl stor, 7. Mig mycket fela kan, 8. Om värld och ont begär 9. Min Jesu, uppå dig förlitar jag stads mig. Vem kan mig nu fördärva? Ditt rike skall jag ärva, som du mig skaffa månde, när du led dödens vande. 10. Skriv i mitt hjärta in J. Jleermann

(1630).

L. Springer

(1676).

2 6 4 (W 178 och F 36 n:r 301). 1. Är jag allén en främling här på jorden? 2 6 5 (NPs 579 [W 181] och F 36 n:r 303). Psalt. 51. 1. O Herre Gud, gör nåd med mig för den miskund som är i dig; fräls mig från syndens våda. 3 — 36547.

Från min missgärning två mig väl och rena från all synd min själ, låt än din mildhet råda, 2. Jag syndens smitta i mig bär, 3. Ej offergåvor du begär, 4. Vänd bort ditt ansikte, o Gud, 5. Din glädje i mitt hjärta tänd; mig villighetens ande sänd, att jag må lydnad lära. Min frälsnings Gud, mig giv att jag må i min vandel dag från dag dig lovets offer bära. 6. Gör väl mot Sion i din nåd, M. Greiter (1525).

S. Alm Eklund

(1903). (1911).

2 6 6 (W 182 och F 36 n:r 304). Psalt. 130. 1. Av djupets nöd, o Gud, till dig 2 6 7 (W 183 och F 36 n:r 305). Psalt. 130. 1. Till dig av hjärtans grunde 2 6 8 (W 184 och F 36 n:r 306). 1. Hjälp mig, min Gud, ack fräls min själ: 2 6 9 (W 186 och F 36 n:r 307). 1. Min högsta skatt, o Jesu kär, 2 7 0 (W 187 och F 36 n:r 308). 1. Min synd, o Gud, 2 7 1 (W 188 och F 36 n:r 309). 1. O Jesu Krist, min högsta tröst, all nåds och godhets källa, ack hör min bittra klagoröst, den bön jag nu vill fälla. Mitt hjärtas jämmer är nu stor, ty synden så mångfaldig bor i mig och mig förskräcker. 2. Hon trycker mig till jorden ned 3. I sådan nöd förbarma dig 4. När jag med allvar tänker på 5. Men si, det ljuva livets ord

6. Ty kommer jag nu usle fram 7. Men ack, mitt blod och all min gråt 8. Förlåt fördenskull, gode Gud, 9. Har David funnit nåd hos dig, har du Manasse sparat, har du till Petrus mildelig vänt dig, och tröstligt svarat den rövarn som sin tillflykt tog till dig, som för vår frälsning dog, så hoppas jag detsamma. 10. Styrk mig allenast i den tro Spegel

(1686).

2 7 2 (W 189, v. 1, 5, 6, och F 36 n:r 310). 1. Mitt skuldregister, ack, när jag det vill beskåda, ser jag att synden mig har sänkt i evig våda; ty jag densamme är, som tiotusen pund betala skyldig blev. Men, Gud, bete miskund. 2. O Herre Sebaot, vart skall jag taga vägen? Vart skall jag usle fly? J a g är om hjälp förlägen. Jag vet ej annat råd, jag faller dig till fot: o Gud, du ej försmår ett krossat hjärtas bot. 3. Tag an det dyra blod som ymnigt är nedflutet från korsets helga stam och för min skuld utgjutet, som rikt betala kan de tiotusen pund. Ty var, o store Gud, mig nådig, gör miskund. S. Liscovius (1683).

J. Petrceus

(1693).

* 2 7 3 (W 194 och F 36 n:r 311). 1. Till dig allena, Jesu Krist, 2 7 4 (W 373, v. 1—4, 6, 5, och F 36 n:r 312). 1. O Gud, vem skall jag klaga den sorg jag måste draga,

så arm och syndafull? Ack vad jag har bedrivit kan endast bli tillgivet för Jesu Kristi skull. 2. J a g är en fattig fånge i denna världen vrånge, som fåret på en ö. Jag kan ej hädankomma, min frihet ej bekomma, förrn Gud mig låter dö. 3. J a g är från honom viken, av syndens lust besviken, som fisken uti nät. Nu vill mig sorgen stjälpa: Guds ord blott kan mig hjälpa; må jag anamma det. 4. I nätter som i dagar mitt hjärta mig anklagar, och av dess dom jag fälls. O Gud, du mig bevara från satans falska snara; mig från förtvivlan fräls. 5. O Gud, i dina händer, evart min värld sig vänder, förtror jag liv och själ. Ack jag ej kunde tänka hur djupt sig allt kan sänka, så länge allt gick väl. 6. J a g beder dig, o Kriste, ack låt mig ej gå miste om arvedelen min. Hjälp mig så väldigt strida, att jag må kronan bida en gång i glädjen din. Svensk förf. (1572).

Wallin

(1819).

2 7 5 (NPs 580 och F 36 n:r 313). 1. O Gud, giv oss din Andes nåd, att vi vår synd, vårt överdåd rätt ångra och begråta och på din Son av hjärtat tro, som kan ge våra själar ro och all vår synd förlåta. 2. Hjälp ock att vi på denna jord Tysk förf. (1636).

J. Tolpo

(1720).'

2 7 6 (F 36 n:r 314). 1. Nämn mig Jesus, han är livet, han är min rättfärdighet;

35 han sitt liv för mig har givit, mig förvärvat salighet. 2. Egen fromhet intet gäller inför den som hjärtat ser, mänsklig visdom icke heller tröst och frid i själen ger. 3. Intet annat än allena Jesu nåd, förtjänst och blod kan från all min synd mig rena, göra saken för mig god. 4. Milde Jesu, nådens källa, du mitt liv, min salighet, låt i domen för mig gälla din förtjänst och helighet. 0. Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av dig; och när tiden är förliden, i ditt domslut fria mig. Syréens sångbok (1826).

O. Norborg

(1928).

3. Tro, förlåtelse, barnaskap. 2 7 7 (W 144 och F 36 n:r 316). 1. Gud har av sin barmhärtighet 2 7 8 (W 195 och F 36 n:r 317). 1. O Jesu Krist, till dig förvisst 2 7 9 (W 196 ock F 36 n:r 318). Psalt. 32. 1. Säll den vars överträdelse 2 8 0 (W 197 och F 36 n:r 319). 1. Väl mig i evighet! Nu känner själ och sinne 2 8 1 (W 198 och F 36 n:r 320). 1. Jag tackar dig, min högste Gud, 2 8 2 (W 199, v. 1—6, 8, och F 36 n:r 321). 1. O Gud, ditt rike ingen ser, och ingen blir därinne, åt vilken ej din Ande ger ett menlöst barnasinne. Vad köttsligt vett ej hört och sett du har åt den förvarat,

som from och ren, i nådens sken ser himlens råd förklarat. \ 2. Ett jordiskt sinne tryckes ner av egen tyngd till jorden; och den i Gud ej lever mer är död i synden vorden. Begärens brand tar överhand där Andens liv ej väekes; den bryter ut och blir till slut en eld som aldrig släckes. 3. Jag vill; men Gud, vad mäktar jag, så oren och så bräcklig? Ack, utan dig är kraften svag och viljan otillräcklig. Det som är fött av kött är kött; men det, så själv du säger, är ande, som av Andanom sitt liv allena äger. 4. Mig då, o Gud, din Ande giv, som syndens lust kan döda och till evinnerligit liv på nytt min ande föda. För tro och hopp han låter opp de himlaportar klara; för övermod, för kött och blod de skola slutna vara. 5. Men alla äro barn av dig, som av din Ande drivas; och är jag barn, så skall ock mig det goda arvet givas. Bland sorg och brist jag då förvisst min tröstekälla finner, min själaro uti den tro som världen övervinner. 6. Som dagg, av morgonrodnan född, skall trones frukt ock flöda; naturen skall, av nåden stödd, sig för allt gott bemöda. Med hågen bytt, med hjärtat nytt,

36 allt vad gott jag ägt och njutit av din nådes brunn har flutit. Skulle jag ej älska dig, som så högt har älskat mig?

ny hörsamhet och lydnad förbliva skall mitt barnakall, och helighet min prydnad. 7. Välsignad vare Gud, som har oss fött på nytt till livet och oss en evigt mildrik Far i Jesus Kristus blivit. Med honom vi ock skola bli medarvingar i hoppet till himlens ro, när i sann tro vi här fullborda loppet. Wallin

4. Jesu blod, som för mig runnit, ljuset, livet i min själ, barnaskapet som jag vunnit, hoppet om ett evigt väl, Anden som rättfärdiggörer och på livets väg mig förer; allt ju ropar högt till mig: Älska Gud, som älskat dig.

(1816).

2 8 3 (W 200 och F 36 n:r 322). Rom. 8: 31—39. 1. Tvivlan ur min själ försvinne: 2 8 4 (W 209 och F 36 n:r 323). 1. Nu skall ej synden mera 2 8 5 (W 224 och F 36 n:r 324). 1. Befall i Herrens händer 2 8 6 (W 219, v. 1—4, 6—8, och F 36 n:r 325). 1. Gud, fullkomlighetens källa, du som idel kärlek är och kan ensam tillfredsställa själens trängtande begär, värdes själv mitt hjärta rena, lär mig bliva vid det ena att i kärlek dyrka dig, du som först har älskat mig. 2. Ej min tanke djupet hinner av din kärlek, ej dess höjd, men mitt hjärta rört den finner i välgärningarna röjd. Vart mitt öga sig ock vänder, varje verk av dina händer denna sköna påskrift bär: G u d en e v i g k ä r l e k är. 3. Gud, i dig jag lever, röres, är av dig allt vad jag är. Tanken som till himlen föres, hjärtat som dess frid begär,

5. Liva själv mitt kalla sinne att dig älska över allt. Världens retelser försvinne för det goda du befallt. Vare kärlek, tro och lydnad evigt själens sanna prydnad. Vare du min själs begär, du som idel kärlek är. 6. Jord och himmel må försvinna, må försmäkta själ och kropp, salig dock jag mig skall finna, om du är min del, mitt hopp. Dubbel salighet sig gjuter i det goda som jag njuter, då i tron jag älskar dig, du som först har älskat mig. 7. Gud, att jag dock älska kunde dig så rent, så högt jag bör. Snart, ack snart den dagen stunde, då jag dig, blott dig tillhör; då jag, lyftad över gruset, ser ditt ansikte i ljuset och ej skiljes mer från dig, du som evigt älskar mig. B. Munter

(1774).

Åström

(1816).

^ 2 8 7 (W 220 och F 36 n:r 326). 1. Jag vill dig prisa, Gud, min styrka, 2 8 8 (W 221 och F 36 n:r 327), 1. Av hjärtat haver jag dig kär: --289 (NPs 583 och F 36 n:r 328). 1. Jag nu den säkra grunden vunnit, 2. Det finnes En som sig förbarmar

3. O djup av nåd, som synder våra i Kristi död begravit har! Nu läkas såren, djupa, svåra, fördömelsen ej finnes kvar, ty Kristi blod i evighet högt talar om barmhärtighet. 4. När syndens minne hjärtat kränker, 5. Om än till jorden ned jag tryckes 6. När i vad bäst jag velat verka 7. Mig gånge efter Herrens vilja, 8. På denna grund jag vill förbliva, J. A. Rothe

(1726).

G. D. af Wirsén Eklund

(1889). (1911).

* 2 9 0 (NPs 584 och F 36 n:r 332). 1. Fader, du vars hjärta gömmer 2 9 1 (NPs 594 och F 36 n:r 175). 1. Med Gud och hans vänskap, 2 9 2 (W 222. Ej i F 36). 1. Till dig som hjärtat gläder 4. Trons glädje och förtröstan. 2 9 3 (W 33 och F 36 n:r 333). Psalt. 121. 1. Jag lyfter mina händer * 2 9 4 (NPs 587 och F 36 n:r 334). Psalt. 23. 1. Herren är min Herde god, * 2 9 5 (W 223 och F 36 n:r 335). Psalt. 116. 1. O Gud, det är min glädje, 2. Du nådigt värdes höra min suckan, då jag dig ett offer tänker göra, o Gud, som hulpit mig. 3. Mig hade dödens snara 4. Men då jag sökte Herran 5. I makt tillbedjansvärdig, 6. Han kan oss snart uppdraga 7. Mig är slikt vederfaret,

8. Min själ har Gud uttagit 9. Hur skall jag vedergälla 10. För Herren vill jag vandra 11. Jag vill med glädje taga 12. Jag städse dig vill tjäna Spegel

(1688).

2 9 6 (W 225 och F 36 n:r 336). Psalt. 91. 1. Säll du som dig åt Gud betror 2 9 7 (W 227 och F 36 n:r 337). Psalt. 46. 1. Gud är vår starkhet och vårt stöd 2. Likväl den helgedom består, 3. De vrängas hopp skall nederslås 4. O kommen, skåden Herrens verk, 5. »Förskräckens ej för våldets bud», 6. Med oss är Herren Sebaot, oss Jakobs Gud bevarar. Ho är som oss kan stå emot, när han oss själv försvarar? Vi äro då vid gladligt mod, ty han är stark och han är god. Hans namn ske pris och ära. S. Heyd (15371).

Svensk övers. 1614. Wallin (1818).

2 9 8 (W 228 och F 36 n:r 338). Psalt. 62. 1. Mitt fasta hopp till Herren står, 2 9 9 (W 229 och F 36 n:r 339). Psalt. 71. 1. Min Gud, på dig förtröstar jag * 3 0 0 (W 230 och F 36 n:r 340). 1. Var glad, min själ, och fatta mod: 2. Det Josef visst, den fromme man. 3. Trots bjuder jag den värld som mig från min Gud söker draga; mitt hopp vid Herren fäster sig: hans hand skall mig ledsaga. Han hjälpen har beredd och snar; ty vill jag honom prisa.

38 Den honom tror, han trygger bor: ho vill mig annat visa? 4. När människor bespotta mig 5. Ändock det stundom tyckas må 6. Var glad, min själ, hav Herren kär, 7. Nu dig, min Gud, jag hör er till, 8. Den hjälp hos världen söker här, K. Schmucker

(1578).

Brask

arbetsam, måttlig, from och nöjd, och fylla upp mitt kall med fröjd, Då vet jag att i liv och död du är min hjälp, mitt hopp och stöd. B. Munter

(1773).

Wallin

(1816).

* 3 0 5 (W 298 och F 36 n:r 345). Matt, 6: 24—34. 1. Oss kristna bör tro och besinna

(1682).

3 0 6 (NPs 592 och F 36 n:r 346). 1 Petr. 5: 7. 1. Sörj för mig, o Fader kär; jag vill icke sörja för den dag som än ej är 3 0 2 (NPs 588 och F 36 n:r 342). och förveten spörja. 1. Från Gud vill jag ej vika, Du, som har förbarmat dig och mig frälst från döden, 3 0 3 (W 212 och F 36 n:r 343). dag från dag vill skänka mig 1. Har jag nåd hos Gud i höjden, vad jag har av nöden. 3 0 4 (W 31, v. 1—4, 7, och F 36 n:r• 2 . Hjälp mig att jag kropp och själ 344). ; 3. Skydda, Herre, hus och hem; 1. Du, Herre, i din hägnad tar ; 4. Sörj för dem, o själavän, allt vad som liv och anda har, 1 5. När du lägger bördor på, och allas ögon vända sig Ludämilie Elisabet av Schivarzburg-Rudolstadt med bön och stilla hopp till dig, (1687). 77. L. Ullman (1902). till dig som allas Fader är och åt envar sin del beskär. 3 0 7 (W 247 och F 36 n:r 347). 2. Du på din hand dem tecknat grant , ; 1. Glädje utan Gud ej finnes, och ingen är dig obekant. Och när du låter upp din hand, 3 0 8 (W 248 och F 36 n:r 348). då flöda över hav och land Psalt, 63. välsignelser av alla slag, i 1. Gud, min Gud, till dig jag ser, och allting mättas med behag.

3 0 1 (W 231 och F 36 n:r 341). 1. Ack min själ, hav gladligt mod

3. På mig i nåd du även tänkt * 3 0 9 (NPs 595 och F 36 n:r 349). och min beskärda del mig skänkt • i Rom. 8: 31—39. I dag och alla mina dar ! 1. Är Gud i himlen för mig, du gav mig föda och försvar. Ej är en far så faderlig i 2. Min tillförsikt jag grundar mot något barn som du mot mig. ! 3. En boning han bereder 4. Jag är ock viss, o Gud, att du | 4. Hans Ande i mitt hjärta skall sörja för mitt väl ännu med tröst och kraft skall bo, och höra vad min själ begär. fördriva sorg och smärta Ack giv mig då vad nyttigt är: och giva själen ro. ej fattigdom, ej överflöd, Om sig bekymmer hopa, men sinnesfrid och dagligt bröd. han ger de rätta råd; jag får mitt Abba ropa 5. Dig vill jag älska över allt i barnaskapets nåd. och leva som du mig befallt,

39 5. När stum är hjärtats trängtan ii. Ej lidandet och nöden, 7. Min själ av fröjd må sjunga Paul Gerhardt

(1653).

Eklund

(1911).

3 1 0 (W 250 och F 36 n:r 350). 1. Uti din nåd, o Fader blid, 3 1 1 (W 251 och F 36 n:r 351). 1. Vad min Gud vill, det alltid sker, 3 1 2 (W 252 och F 36 n:r 352). 1. På Gud, och ej på eget råd, 3 1 3 (W 253 och F 36 n:r 353). 1. Som dig, Gud, täckes, gör med mig 3 1 4 (W 254 och F 36 n:r 354). 1. Vad Gudi täckes är mig täckt, 3 1 5 (NPs 582 och F 36 n:r 355). 1. Den rätt på dig, o Jesu, tror, 3 1 6 (F 36 n:r 356, v. 1, 3—7). 1. O liv som blev tänt i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt. Men ljuset som jordiska ögon ej tålt en gång icke längre skall vara fördolt. Gud råder: allt skall under honom bli lagt med kärlekens makt. 2. O ljuvliga land, där gråten ej rinner som timglasets sand, där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör, där lyckan är klar som kristall, men ej skör, där d e t blott skall fattas, som gjort oss för när och plågat oss här. 3. O väldiga tro, som slår över djupen din svindlande bro

och leder vår färd, utmed avgrunders rand, från dödsskuggans värld till de levandes land, dröj kvar hos oss ringa; här trivs du ju bäst, du högborne gäst. 4. Du levande hopp, som lyftes med barnet ur dopfunten opp, o räck mig de vingar som Anden dig gav, att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav, dit bort där Guds sol lyser evig och stark på paradismark. 5. O kärlek, som har en sprudlande källa av liv för envar, du fyller, i kraft av vår Frälsares ord, välsignelsens kalk på hans heliga bord ; din hälsodryck bjud oss härnere, och bliv vårt eviga liv. 6. O kärlek, som är det eviga livet i växlingen här, smält om våra hjärtan i altarets glöd och rena vårt stoft från all krankhet och död, att glada vi känna, som eld i vårt blod, de levandes mod. Grundtvig

(1824).

E. Liedgren

(1985).

3 1 7 (NPs 591 och F 36 n:r 357). 1. Pris vare Gud; allena han 3 1 8 (W 41, v. 1, 3, 5. Ej i F 36). 1. För tidens korta kval och fröjd jag är ej ämnad vorden, ej blott en mask till jorden böjd och genast gömd i jorden. Till dig, o Gud, jag skådar opp, till dig på tankens vingar jag mig uppsvingar och, full av saligt hopp, dig känslans offer bringar.

2. Du ställde icke målet här, vartill mitt hjärta strävar. Mitt aldrig vilande begär mot andra rymder svävar. En liten tid vid jorden fäst, min själ för himlen övas, uppfostras, prövas: du känner medlen bäst, som för mitt väl behövas. 3. Så går jag stilla och förnöjd mot obekanta dagar och tror, att du i sorg och fröjd till målet mig ledsagar. När jag min vallfart lykta t har, min själ i dina händer jag glad uppsänder. Din Andes fläkt hon var: till dig hon återvänder.

Ja, i allt vi se beständigt samma nåd och tålamod. : 4. Se vi framåt, samma kärlek oss härefter följa skall, bära oss på herdearmar och bevara oss för fall. Hur vår dag sig än gestaltar, hur all kraft oss än förgår, hur det skiftar under färden och vår strid blir het och svår, i Guds trofasthet allena all vår hjälp och välfärd står.

! 5. O, så må vi ej förtvivla trots all egen skröplighet; Gud är mäktig, Gud är trofast, må vi ej förgäta det! Ej vår vaksamhet, vår trohet räcker till, allena hans; Wallin (1816). i vår egen kraft ock ännu aldrig någon seger vanns. Han har lovat med oss vara; 3 1 9 (Stops toner n:r 430. Ej i F 36). större trygghet aldrig fanns! 1. Alla Herrens vägar äro I 6. Varje skiljeväg i livet godhet, sanning, trofasthet. har sin löftesstjärna fått: Även där vi intet veta, nya plikter, nya strider, han vårt bästa vill och vet. men ock ökat nådesmått. Han, som räknat våra dagar, Så var Herrens sätt av ålder, innan någon kommen var, känt av mången Jesu vän, han, som i all nöd och fara och uti hans vida rike oss på starka armar bar, samma sätt ju gäller än; han allt framgent vill oss hjälpa, led oss blott, du käre Herre, som han hittills hulpit har! som du vill var dag igen! 2. Kasta vi en blick tillbaka Lina Sandelllierg. på de flydda åren, se, samma kärlek uppenbarad uti både väl och ve, 5. Bönen. samma kärlek, samma trohet, 3 2 0 (W 258 och F 36 n:r 358). när den log mot dig och mig, 1. Att bedja Gud han själv oss bjöd ; samma kärlek, samma trohet, när i moln den svepte sig, när den törnen eller rosor 3 2 1 (W 14 och F 36 n:r 359). strödde på vår levnadsstig. 1. Fader, under detta namn 3. Samma kärlek, när den gav oss, vad vi högst av allt begärt, 3 2 2 (W 260 och F 36 n:r 360). liksom när den tog ifrån oss, 1. O Gud, all sannings källa, vad oss framför allt var kärt; när i nåd den undanröjde, 3 2 3 (W 261 och F 36 n:r 361). vad oss än i vägen stod, 1. Mitt hjärta, fröjda dig, må själ och eller kom vår mun att jubla: sinnen röras, Gud mot Israel är god!

3 2 4 (W 262 och F 36 n:r 362). Fader vår. Matt, 6: 9—13. 1. Herre, du som från det höga 3 2 5 (NPs 593 och F 36 n:r 363). 1. Så tag nu mina händer 2. Ja låt mitt arma hjärta 3. F å r jag ej strax förnimma ditt starka stöd, jag ser dock målet glimma ur natt och nöd. Så tag' då mina händer och led du mig, att saligt hem jag länder, o Gud, till dig. Julia v. Eausmann

(1862).

Eklund

(1917).

3 2 6 (NPs 607, v. 1, 3, 5, 7, och F 36 n:r 364). 1. Lyft, min själ, ur jordegruset dig i bön till himlen opp. Vänd din blick mot fadershuset, målet för din tro, ditt hopp. När dig felar kraft och mod, skynda till din Fader god som ett barn, din nöd att klaga: det skall honom väl behaga. 2. Starka unga män försvagas och av trötthet givas opp, de av vanmakt så betagas, att de falla i sitt lopp; men som örnen uppåt far, den till Gud sin tillflykt tar får i bönen nya vingar och sig fri mot höjden svingar. 3. Vill du smaka dolda friden, ej av världen trodd och känd, men dock redan här i tiden i de trognas hjärtan sänd: då i bönen trägen var, lov och pris ej heller spar; och den frid beskärd dig bliver, som blott Herren Kristus giver. 4. Vill du lyckligt målet hinna och fullborda loppet väl,

seger över döden vinna, få till sist en frälsad själ, lev då i beständig bön, så blir livets afton skön: salig du din ande sänder i din Guds och Faders händer. S. Alin

(1903).

3 2 7 (F 36 n:r 366). 1. Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: »Giv mig, Herre, giv!»; att bedja är att komma Gud så nära, att han blir livet i vårt eget liv. 2. Att bedja är att jaget helt förglömma i bönen: »Ske din vilja, icke min», att låta nådens rika källsprång strömma i egen tomhet, eget armod in. 3. Att bedja, det är kraften att försaka, att mitt i stormen vara trygg och still och visa alla v a r f ö r fast tillbaka, i lugn förtröstan på att G u d s å vill. 4. Gud redo är att nådens port upplåta för varje redlig själ som klappar på, i ödmjuk bön att livets dunkla gåta i evighetens ljus förklarad få. Stina Andersson

(1934).

3 2 8 (W 259. Ej i F 36). 1. Skapare, att nalkas dig 6. Trons vaksamhet och kamp. 3 2 9 (W 226 och F 36 n:r 369). Psalt, 31. 1. På dig jag hoppas, Herre kär, 3 3 0 (W 205 och F 36 n:r 370). 1. Jesu, du som själen spisar

42 3 3 1 (W 208 och F 36 n:r 371). 1. Till dig jag ropar, Herre Krist, 2. Jag beder dig, o Herre Gud, 3. Förlän att jag av hjärtats grund 4. Låt ingen lust, ej heller nöd 5. Här står jag i en andlig strid, som gör mig sorg och vande: kött, värld och satan ingen frid åt hjärtat lämna månde. Ty hjälp och styrk min skröplighet, jag måste eljest falla: med mig och alla, Gud, gör barmhärtighet. Dig vill jag stads åkalla.

och gäck att så mot kött och värld med heligt allvar strida. Den intill döden trofast är, han en gång livets krona bär, som Herren Jesus giver. Åström (1816).

Y. 1—2 fritt efter J. Scheffler (1668).

3 3 4 (NPs 605 och F 36 n:r 374). 1. Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång. 2. Den måste man varsamt, i ödmjukhet gå, 3. Här gäller att kämpa mot djävul och värld, att icke bedåras av högmod och Tysk förf. (1529). Dansk övers. 1544. flärd, Svensk övers. 1567. Wallin (1816). Runeberg (1857). allt själviskt och syndigt försaka i grund och hålla sig redo att lida var stund. 3 3 2 (W 210 och F 36 n:r 372). 1. Vaka, själ, och bed • 4. Bekymmer hav stads om din dyrbara själ och skaffa med fruktan ditt eviga 3 3 3 (W 211, v. 1, 2, 4, 5, och F 36 väl. n:r 373). Hur vill du försvara för Herren din 1. Upp, kristen, upp till kamp och Gud, strid! om du genom synder befläckar din Med Andens kraft dig rusta skrud? mot köttet och en farlig tid, 5. Din klädnad gör vit i din Frälsares mot världen och dess lusta. blod; Den ej med allvar kämpa vill, det styrker till dagelig bättring ditt han hörer ej den Herren till, mod. som seger oss beredde. Låt ej dig besmittas av synd och av 2. Är mödan tung och striden svår, last, dess större lönen bliver. bed Gud att han gör din utkorelse Med varje framgång som du får fast. ny kraft dig Herren giver. ! 6. Gå troget och stadigt i Frälsarens För den till Gud om bistånd flyr spår, blir segern viss, om också dyr, O. Kolmodin (1742). Finländsk och ljuv, ju mer den kostat. bearb. (1869, 1880).

3. Här gäller liv, här gäller död: ; 3 3 5 (W 292, v. 1, 5—7, och F 36 och vill du livet vinna, n:r 375). så strid. I Gud, som striden bjöd, | 1. Gud säger att den salig är, du hjälpen ock skall finna. som är befunnen vorden Men skyr du mödan, feg och svag, i hjärtat helig, kysk och skär så förestår dig nederlag i levnad och i orden. och fångenskap och döden. Han skall en gång i glädje stor få skåda Herren, där han bor 4. Tag trones sköld, bind Andens svärd, med alla helga änglar. o kristen, vid din sida

43 2. En tuktigs kropp och hjärta är den Helge Andes tempel. Ostraffligt bliver hans begär, hans tal och hans exempel. När han betänker Kristi nöd, hans törnekrona, kors och död, de onda lustar vika. 3. Rent hjärta skapa, Gud, i mig, giv mig en ny viss anda, och gör mig bistånd nådelig, evad mig läggs tillhanda. Du är, o Gud, min helgelse; hjälp mig uti all frestelse: min hjälp du lovat vara. 4. Förlåt, o Gud och Fader god, mig alla mina brister. Förstör, o Jesu, med ditt blod all satans makt och lister. O Helge Ande, var mig när, och helga stads min själs begär Gud över allt att älska.

| 4. Upp, min själ, att korset bära, upp att segerprovet giva! Vill du tjäna Gud med ära, red dig till att frestad bliva. Salig den som tåligt lider: han hugsvalelse skall finna. Salig den som manligt strider: han skall livets krona vinna. 5. Upp att helgelsen fullborda och din himlaskatt förvara! Dig med tro och bön omgjorda mot all frestelse och fara. Upp att Herrens lov förklara, o mitt hjärta, o min tunga, • tills du får bland helgons skara h e l i g , h e l i g , h e l i g sjunga. Wallin

(1814).

3 3 7 (W 295 och F 36 n:r 377). 1. O Gud, om allt mig säger 2. Vad båtar det att ärva Tysk förf. (1652). Spegel (1694). I 3. Jag vill mitt väl besinna, 3 3 6 (W 294, v. 1, 3, 5—7, och F 36 4. Jag vill för eget bästa n:r 376). 5. Men gör mig angelägen, 1. Ho är den för Herren träder, honom täck i Sions gårdar? 6. Fast domaren är över Den sin själ i oskuld kläder 7. Så intryck i mitt sinne och sin första kärlek vårdar. din egen bild, din lag, Jordens barn, i fröjd och smärta att jag med dem i minne höre du från himlen ljudet: må helga dig min dag Kärlek av ett menlöst hjärta och gå med salig tro, huvudsumman är av budet. när aftonen är inne, hem till min Herres ro. 2. Tänk på honom som var frestad såsom du i alla stycken, Wallin (1816). honom som vid korset fästad drack för dig den bittra drycken. 3 3 8 (E 430 och F 36 n:r 378, v. 6 Ren och helig, han allena \ [E v. 5], 4 [E v. 3], 5, 8 [E v. 6j). kunde frälsning oss förvärva, 1. Seger giv, du segerrike. att vi, heliga och rena, Konung, till din kamp oss vig. skulle paradiset ärva. Ingen man i provet svike, 3. Fly bespottarenas skara, när du för ditt rikes krig. sitt ej där de fräcka sitta: Lys och led vår trängda skara. deras tunga är en snara, Hör, till dig i bön vi fly: deras anda dödens smitta. låt oss snart ur natt och fara Dig förnöje Herrens lagar; se din frihets morgon gry. Herrens helga bud och rätter give fröjd åt dina dagar, 2. Bryt, o Herre, bräck och krossa give frid åt dina nätter. mörkrets hela våld och makt.

44 Dödens bojor du kan lossa, som har liv till seger bragt. Res oss upp ur stoftet, gör oss lika dig till håg och sinn, och som nya mänskor för oss i ditt frihetsrike in. 3. Ingen vila vi begära för vad köttet håller kärt. Allt som tjänar dig till ära är ock köttets offer värt. Men vår ande, till dig bunden, söker dig och håller fast dig i tro till sista stunden, om ock allt i världen brast. 4. Kärlek, som dig gav i döden, låt oss renas i ditt namn, och förklarade i nöden tag oss sist i salig hamn. Du är trofast. Ja, den skara som på dina vägar går såsom drömmande skall vara, när din frihets timme slår.

. Vi sluta oss tillsamman, och blir än nöden stor, vi följa eldstodsflamman: Gud själv ibland oss bor. Vår blick är stadigt fäst på den oss kosan visar. Han sköter oss och lisor, som vi betarva bäst. . Kom, vänner, låt oss vandra som syskon hand i hand och fröjdas åt varandra i detta främlingsland. Låt oss bli barn och små. När vi som bröder kära varandras bördor bära, Guds änglar med oss gå.

! 6. Det skall ej länge dröja, håll ut en liten tid. Det skall ej länge dröja, så kommer hemmets frid. En liten tid i tro, en liten tid i vaka, G. Arnold (1697). N. Ahnlund (1936). och vi få vilan smaka i evighetens ro. 3 3 9 (E 388 och F 36 n:r 379). 7. Så vilja vi då våga 1. Kom, vänner, låt oss hasta, vad väl är våga värt ty afton är för hand, och det ej efterfråga, och farligt är att rasta som världen håller kärt. i detta ökenland. Förgänglighetens värld, Upp, låt oss fatta mod du är oss alltför ringa, i Andens kraft att vandra du kan vår håg ej tvinga: till himlen med varandra. till hemmet går vår färd. Oss varder änden god. Tersteegen (1738). Svensk övers.

2. Ej skall oss ångra denna vår smala vandringsstig: hans trofasthet vi känna, som kallat oss till sig. Vi tänka på vårt hem och upp med honom draga, som lovat oss ledsaga till Guds Jerusalem. 3. Må andra bördor bära av gods och överflöd: vi intet mer begära än dagligt färdebröd. Med pilgrimsstav i hand vi se oss ej tillbaka. Vi vilja bedja, vaka och längta till vårt land.

Bearb.

(1826,

1741. 1934).

3 4 0 (W 5 och F 36 n:r 380). 1. Ve den som säger: G u d e j ä r. 3 4 1 (E 304 och F 36 n:r 381). 1. Led, milda Ljus, när natten faller på, led du mig fram. Min väg är mörk, och jag har långt att gå. Led du mig fram. Styr du min fot. Jag vill ej se min stig fram till dess mål. E t t steg är nog för mig.

2. Så var ej alltid förr min bön, att du mig ledde fram. Jag ville se och välja själv, men nu: led du mig fram. Jag falska bländverk följt; på farligt spår mig högmod fört. O glöm de gångna år. 3. Allt hittills du mig lett; a-ck vart jag går min färd du styr, hän över myr och fjäll och fors och snår, tills natten flyr och ljuvt i morgonljuset änglar le, som jag i drömmen länge längtat se. J. H. Newman

(1834).

B. D. Assarson

(1922).

3 4 2 (F 36 n:r 382). 1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, o vad tröst, evad som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer: skulle jag, som barn, väl ängslas då? Han som bär för mig ett fadershjärta, o han giver ju åt varje dag hult dess lilla del av fröjd och smärta, så av möda som behag. 2. Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Att sin dyra egendom bevara, denna omsorg har han lagt på sig. »Som din dag, så skall din kraft ock vara», detta löfte gav han mig. 3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla blott vid dina löften, Herre kär, och ej trones dyra tröst förspilla, som i ordet mig förvarad är. Hjälp mig, Herre, att evad mig händer, taga av din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land. Lina Sandell-Berg

(o.

1870).

3 4 3 (E 333 och F 36 n:r 384). 1. O giv oss, Herre, av den tro som sorgerna betvingar, som lyfter oss till ljus och ro på starka örnevingar, som talar mäktigt till envar och bär oss under färden, som härlig tröst i tvivlen har och övervinner världen. 2. O giv oss, Herre, av det hopp som missmod icke hinner, som skådar utur tårar opp och därför styrka vinner, som ej, hur st järnlös natten står, till ängslig bävan bliver, men drömmer om det jubelår som evig sällhet giver. 3. O giv oss, Herre, kärlek ock, som aldrig vänder åter, som, fastän ständigt gäckad, dock sig ej förtröttas låter, den glöd som icke släckes ut av stora vattuflöden, den makt som ej vet gräns och slut, men segrar över döden. Ida Granqvist

(1902).

7. Trons prövning under frestelser och lidanden. 3 4 4 (W 460, v. 1—3, 5, 6, 8, och F 36 n:r 386). Psalt. 42. 1. Såsom hjorten träget längtar efter friska källans flod, alltså ock mitt hjärta trängtar till min Gud, som är så god. Själen törstar innerlig, Herre, Herre, efter dig. När skall det dig dock behaga mig in i din glädje taga? 2. Jag mitt bröd med tårar fuktar; gråt och klagan är min spis i en värld som icke fruktar för Guds ägas skarpa ris. Ja man frågar mig med spe: »Var är Gud? Låt oss det seglat oss se om han dig svarar och i nöden dig bevarar.»

3. När jag nu på sådant tänker, då utgjuter jag min själ: världens hån mitt hjärta kränker, och jag grämer mig med skäl. Ty jag ville gärna gå med mitt folk att hugnad få, gå att Herrens hus besöka och hans högtidsskara öka.

3. Försagda helgon, fatten mod: ur moln där åskor gå skall snart hans rika kärleksflod välsignande er nå. 4. Tro icke ögats matta syn, tro det som tron blott ser: bakom en mulen himmels bryn Guds fadersöga ler.

4. Dock, vi vill du dig bedröva, 0 min själ, och kvälja dig? Gud vill dig allenast pröva: därför hoppas stadelig. Komma skall ännu den dag då jag, honom till behag, skall eft tacksamt offer reda och hans lovord vitt utbreda.

! 5. Blind otro kan blott vilse gå och klandra vad Gud gör. Han själv vill lära oss förstå de vägar han oss för. W. Coivper (1779).

5. Gud har mig försäkran givit om sin godhet, dag från dag. Mina dagars tröst han blivit, och i natten sjunger jag, ropande till Gud med flit: Blott till dig står all min lit. Gud, min klippa, vi förgäter du ditt barn, som sorgen fräter? 6. Men, min själ, var ej bedrövad: lägg din oro nu till ro. Herrens nåd blir åter övad, när man i en stadig tro stilla bidar hans miskund och hans vishets rätta stund. Det skall jag ock visst besinna och min hjälp hos honom finna. Th. Beza (1551).

A. Lobivasser Spegel

Eklund Bearb.

(1934). (1936).

3 4 7 (NPs 598 och F 36 n:r 389). 1 Mos. 28: 11—19. 1. Närmare, Gud, till dig, 3 4 8 (W 190 och F 36 n:r 390). 1. O Gud, jag nödgas klaga 3 4 9 (W 191 och F 36 n:r 391). i 1. Misströsta ej att Gud är god, 3 5 0 (W 192 och F 36 n:r 392). | 1. Bort, mitt hjärta, med de tankar 1

3 5 1 (W 193 och F 36 n:r 393). 2 Tim. 1: 12. | 1. Jag vet på vem jag tror, när mina synders minne (1573). (1694).

3 4 5 (NPs 596 och F 36 n:r 387). 1. Jag ville lova och prisa 3 4 6 (E 419 och F 36 n:r 388). 1. Guds väg i dunkel ofta går, fördold, men underbar. 1 djupa haven stå hans spår, på stormens sky han far. 2. I outgrundlighetens schakt än gömd hans tanke är, men strålar fram med segermakt som solen klar och skär.

| 3 5 2 (W 235. Jfr NPs 599 och F 36 n:r 395). i 1. J u större kors, ju bättre kristen i

3 5 3 (F 36 n:r 396, v. 1, 3—6). i 1. Sorgen och glädjen tillhopa här vandra, löje och lek ändar ofta i gråt. Medgång och motgång tätt följa varandra, solsken och regn skifta om på vår stråt. Jorderiks gull bytes i mull, himlen allén är av salighet full.

2. Välde och visdom och världenes ära, | 2. Min Gud, har du mig då för evigt styrka och ungdom i blomstrande år övergivit ? högt över andra må huvudet bära; Har du från nådens tron till nödens snart de dock tyna och läggas på bår. djup mig drivit? Sist skall också Har du nu så för mig ditt milda anlet gömt? jorden förgå, Har du ditt arma barn, o Fader, så himmelens härlighet ensam bestå. förglömt ? 3. Skönaste rosor bland törnena glöda, fagraste blomster har dödande gift. ; 3. Ack nej, jag vet att du ditt löfte Kind blommar röd, fastän hjärtat aldrig ryggar: det är min fasta borg, därvid min vill blöda; själ sig tryggar. vem läser själarnas lönnliga skrift? Ja, om än himmelen och jorden gå i Farliga skär grund, hota oss här, förgås dock intet ord som går utav himmelen endast oss trygghet bedin mun. skär. 4. Ångest skall föda förblivande lycka, ! 4. Och du har lovat mig att mina bösorgen skall spinna sin rulle till slut. ner höra, Svaghet skall jublande kasta sin och intet är för dig omöjeligt att göra: krycka, du råder över allt, om allt du vårdtrasor mot purpur en gång bytas ut. nad bär. Ondskan skall stå Ho är en sådan Gud, som du, o Fadömd i sin vrå, der, är? himlen allena kan detta förmå. 5. Därför, min själ, må så djupt dig ej 5. Jag flyr alltså till dig i detta mitt kränka elände. motgång, som varar allenast en tid. Jag faller dig i famn; gör på min Allt du behöver vill Gud ju dig nöd en ände. skänka: Hos dig är hjälp och tröst, hos dig kraft till din börda och mod till din är makt och råd, strid. var morgon är ock ny din godhet Jordlivets tvång och din nåd. bytes en gång : 6. Giv mig det nyttigt är och vad dig härligt i himlen till frihet och sång. helst behagar. Kingo (1681). O. Wågman (tr. 1914). Hjälp ock att ingen ting mig från G. Thorsell (1934). din fruktan drager. I motgång styrk min tro, i medgång 3 5 4 (W 237 och F 36 n:r 397). led du mig, 1. I världen är så mörkt och tungt, att jag av övermod ej må förlora dig. 3 5 5 (W 238, v. 1, 3, 5—7, 9, och F 36 B. Carlberg (1694). n:r 398). 1. Den vedervärdighet som mig elända 3 5 6 (W 239 och F 36 n:r 399). trycker 1. Min själ och sinne, låt Gud råda, mitt hjärta tröstlöst gör och hoppet 3 5 7 (W 241 och F 36 n:r 401). undanrycker. Min jämmerfulla själ ej finner nå- 1. Mitt öga, spar nu dina tårar, gon ro, 3 5 8 (W 242 och F 36 n:r 402). min ångest större är än någon det 1. När värld och vänner lämna dig kan tro.

48 --359 (W 243 och F 36 n:r 403). 1. O säg, min själ, vi du förfäras.

3 6 2 (NPs 589 och F 36 n:r 408). 1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!

3 6 0 (W 245, v. 1, 2, 4—6, och F 36 n:r 405). 1. Varför sörja, varför klaga? Se mot höjden och hav tröst. Herren styrker än de svaga, hörer de betrycktas röst. Ur det moln din dag betäcker skall en stråle än gå fram, och den kalk dig sorgen räcker bitter är, men hälsosam.

3 6 3 (E 421 och F 36 n:r 411, v. 1—5, 7—12). 1. Nu gläd dig, min ande, i Herran, upp, jubla, min själ, i din Gud. Låt ängslan och sorg vika fjärran på Guds, den Allsvåldiges, bud. Väl andra må sucka och kvida, men dig, som har Gud vid din sida, dig höves blott lovsångens ljud.

2. Som allting för intet han gav dig, 2. Visserligen har du syndat så allting han ännu dig ger. och därmed förspillt Guds nåd; Den börda du bar tog han av dig, du till egen ofärd skyndat, nu intet kan skada dig mer. när du följt din lustas råd. Så får du ej tveka och dröja: Men den hand som allt förvandlar ditt huvud du dristigt må höja, lönar ej på mänskosätt: och himmelen öppen du ser. Gud med en botfärdig handlar efter nåd, ej efter rätt. 3. Ser ögat Guds himmel den klara, och bär du i hjärtat hans frid, 3. Till din bättring han dig låter då trygghet du har i all fara prövas här en liten tid: och mod för var stundande strid. när du vänt till honom åter, J a villigt ditt liv kan du mista, återkommer ock hans frid. och glad kan du ge till det sista När du hört den röst som varnar din kraft i din kallelses id. och din Faders vink förstått, skall du se hur himlen klarnar, i 4. När friden ett hjärta bevarar, skall du se hur allt är gott. stor rikedom får det och makt: 4. Allt blir gott, när hjärtat vilar fromt och fast vid Herrens nåd. Ingen nöd dig överilar utom hans allvisa råd. Sorg som glädje då skall syfta till ditt eget sanna väl, rena ditt begär och lyfta närmare till Gud din själ. 5. Varför klaga, varför sörja? Bär ditt kors i Jesu spår. Måste du med suckan börja, du med lovsång sluta får. Herren delar fröjd och smärta; tro hans ord och sköt ditt kall och med hoppfullt barnahjärta i hans fadersarmar fall. Wallin

(1817).

3 6 1 (NPs 597 och F 36 n:r 407). 1. När ingen dager ögat skådar,

det räknar ej längre och sparar, står ej om sitt eget på vakt. Det frestaren bjuder att vika och källor att flöda så rika i lidandets brännheta trakt. 5. Men såsom den jagade hinden, som ej äger rast eller ro, men räds för vart prassel av vinden och själv ej sin räddning kan tro, så värnlöst är människans sinne, när icke på djupet därinne Guds frid och hans salighet bo. 6. Vet, hela Guds frid du behöver, om hjärtat skall provet bestå, och hela Guds himmel däröver sitt skyddande valv måste slå. Här duger ej dela och tveka. Hur vågar ditt hjärta du neka att hela sin rikedom få?

49 7. Vi ängsliga gå och betryckta, på vakt kring vårt nedgrävda pund. Vi sitta med dörrarna lyckta, en räddhågad lärjungarund, då Herren oss väntat att finna därute, där striderna brinna, i manligt och troget förbund. S. Som örnar med vingfjädrar unga att stiga mot himmelens höjd, som hjältar att mäktiga ljunga och sjunga om seger med fröjd: till sådana ting har oss alla vår väldige Gud velat kalla: med mindre han icke är nöjd. 9. Kom, himmelske Fader, var när mig: all kraft utav dig är ett lån. Om du icke lyfter och bär mig, var tager jag vingar ifrån? Jag vet ju du aldrig kan svika, men att jag från dig ej må vika, o Fader, sänd till mig din Son. 10. O Jesu, den frid som vi alla begära blott finnes hos dig; i mörker vi famla och falla, så snart du ej lyser vår stig. Min tro är en flämtande gnista, din segrade än i det sista: 0 Herre, så tro du för mig. 11. Din Helige Ande du sände, som allt vad oss felar beskär: han styrke mig i mitt elände, han vise mig dig som du är. 1 ångest, i vanmakt och smärta han säge mitt klentrogna hjärta att, Herre, du än är mig när.

3. Tog han, var det för att ge oförtjänt välsignelse. Vingårdsmannens vassa kniv tuktade till evigt liv. 4. Ljusa visshet, stor och sann: tager han, så giver han. Sorgepost och glädjebud: prisad vare Herren Gud. N. Bolander

3 6 5 (F 36 n:r 414, v. 1, 2, 5, 6). Klagov. 3: 25, 26. 1. Herre, jag vill bida stilla vid din port, tills min själ din blida fadersblick försport. Trött på allt mitt eget, ödmjukt här jag står. Hjälp mig sista steget, du som allt förmår. 2. Intet kan jag taga, som ej du mig ger. Jag förmår ej draga himlen till mig ner. Därför vill jag bida, Herre, vid din port icke fåfängt strida, som jag fordom gjort. i 3. Månne Gud förkastar någon enda själ som till honom hastar? Nej, jag vet det väl: om än världen rämnar, Herrens nåd står kvar; trygg är den som lämnar sig i hans förvar.

3 6 4 (F 36 n:r 413). 1. Herren gav, och Herren tog, solen sken, och blixten slog. Hårda prov och öppen famn: lovat vare Herrens namn.

i 4. Det är gott att bida, Herre, vid din port. Himlar öppnas vida, här är helig ort. Och min själ förnimmer en ny glädjeton, och jag ser ett skimmer från en snövit tron.

2. Gav han, var det salighet, lycka som ej gränser vet. Varje dag som drog förbi var en nåd med hugnad i.

3 6 6 (F 36 n:r 415). 1. Bed för mig, Herre kär. Se till mig ner.

E. Billing

4 — 36547.

(1922).

(1983).

H. Öberg

(1935).

50 Modfälld och trött jag är, orkar ej mer. Jag har blott synd och brist. Bönen sin kraft har mist. Bed för mig, Jesu Krist, bed för mig, du.

att var stund av hjärtans grund dig med ord och gärning lova. Herre, för din gåva. O. Kolmodin

Wallin

(1816).

3 6 9 (W 367 och F 36 n:r 419). 1. O Gud, som skiftar allt, död, sjukdom, liv och hälsa,

2. Nu råder mörkrets makt. Frestelsens här hjärtat i ångest bragt. Jesu, bliv när. Bed att min tro ej släcks, bed att mitt högmod stacks, bed att min kärlek väcks. Bed för mig, Krist.

3 7 0 (NPs 628 och F 36 n:r 420). 1. Tänk, o Gud, på sjuka alla 2. Hjälp att deras själar bliva fria från all synder sin. Värdes dem ock hälsan giva, om det så är viljan din.

3. Såsom för Petrus du bad i hans nöd, bed för mig, Herre, nu, styrk mig, giv stöd, att jag bevarad må genom all fara gå, snart i din skara stå, evigt dig när. A. Frostenson

(1734).

3. Men låt bördan som de bära Bön för krigsinvalider

(1936).

Sjukdom. 3 6 7 (W 362 och F 36 n:r 116). 1. O Jesu Krist, du är min vän den bäste.

1TSU.

3 7 1 (F 36 n:r 422). 1. Vi skulle jag ej möta glad min plåga ? Hon är en ängel, sänd ifrån min Gud. Vi skulle jag den gode Fadern fråga varför han valde henne till sitt bud ? 2. Som fågeln under moderns vingar vilar, intill hans bröst jag lutar mig i ro, och kommer döden än med tusen pilar, jag segrar dock, och segern är min tro. 3. Låt offret av min vilja dig behaga, o du som djupet av mitt hjärta ser. Jag vill av dig min kalk med kärlek taga, liksom du honom utav kärlek ger.

3 6 8 (W 366, v. 1, 3, och F 36 n:r 418). 1. Du all hälsas källa, jag till dig vill ställa, Jesu, allt mitt hopp. Värdes nådigt hela allt vad mig kan fela så till själ som kropp. E. Sjöberg (Yitalis) (1824). Giv att jag, betryckt och svag, 3 7 2 (W 369 och F 36 n:r 424). må, i allt, ditt bistånd finna och förbättring vinna. i 1. Hälsans gåva, dyra gåva 2. Skall jag sjukdom draga, • 3 7 3 (W 364, v. 3, 2, 4, 5. Ej i F 36). ack så låt din aga 1. En fader heter du, du har ett famin förbättring bli. dershjärta ; Men om du mig låter ditt barn det ligger nu uti stor nöd hälsan vinna åter, och smärta; stå mig nådigt bi

51 ty ropar jag till dig, o Fader, mig bönhör, se till min stora nöd och nådigt bistånd gör. 2. Du, Herre, endast du kan både slå och hela, du åt den hjälplös är allena hjälp kan dela. Ack, hela den igen, som du så slagit har, tag bort min stora synd, som därtill orsak var. 3. O Herre Jesu Krist, till dig står all min tanka, förbarmat har du dig utöver alla kränka. Vår sveda och vår värk du, Jesu, på dig bar, fördenskull, Jesu god, mig huld och nådig var. 4. Ack, låt mitt usla liv en salig ände vinna, hjälp, att jag i min död din död må så besinna att jag med frid och fröjd ur detta livet går och evigt liv hos dig uti din himmel får. O. Rudbeck d. y. (1694).

Wallin

(1816).

374. Under sjukdom. 1. Jesu, tänk på mig, medan dagens timmar skrida, När jag sjuk och maktlös är, endast, ett min själ begär: att du hjälper mig att lida. Du som sargades och bar korsets tyngd och tålig var, Jesu, tänk på mig. 2. Jesu, bed för mig, när av smärtan tyngd jag märker all min egen skröplighet och jag själv så ringa vet, vad mig tröttar eller stärker. Jag vill lyssna till din röst. Blott hos dig jag finner tröst. Jesu, bed för mig.

3. Jesu, kom till mig, Ingen jordisk hjälp hugsvalar som din egen starka hand, när den löser plågans band och du själv till hjärtat talar. Genom okänd morgondag av din kärlek bäres jag. Jesu, kom till mig. R.

Zetterquist.

8. Trons bevisning i levnaden. 3 7 5 (W 127 och F 36 n:r 425). Hebr. 12: 2 f. 1. Jesus hav i ständigt minne, 3 7 6 (W 129 och F 36 n:r 426). 1. Jesu, gör mig så till sinnes, 3 7 7 (W 171 och F 36 n:r 427). 1. Bepröva mig, min Gud, förnim hur jag det menar: 2. I dopets helga bad du mig en Fader blivit, 3. Har jag ej spart den kraft, den tid du mig förunnat 4. Har jag med trohet sörjt för dem du mig förtrodde, 5. Har jag mot hämndelust och avund mig bemannat, 6. O Gud, har denna röst ej smickrat, ej förtalat, 7. Har jag med Andens kraft mot köttets lusta kämpat, 8. Var jag i glädjens dag blott glad uti din fruktan? 9. O Gud, ho märka kan hur ofta här han bryter? Gå ej med mig till doms; du skådar vad mig tryter. Allt vad jag syndat- har för Jesu skull giv till: jag på en bättre väg härefter vandra vill. J. A. W. Wcigel (1775).

Wallin

(1816).

52 3 7 8 (W 201 och F 36 n:r 428). Psalt, 51: 12—14. 1. Skapa i mig, Gud, ett hjärta 3 7 9 (W 202, v. 1—4, 6, och F 36 n:r 429). 1. O Gud, som även räckt din hand att föra mig till fridens land, hjälp att jag aldrig, skild från dig, må tappa bort den rätta stig. 2. Lång väg att vandra jag ej har, men viktigt är vart steg jag tar. O Herre, var mitt ljus och stöd: jag ser för mig båd liv och död. 3. E t t är nödvändigt, har du sagt och det uppå mitt hjärta lagt. Hjälp att jag stads betänker det och trofast går i Jesu f jät. 4. Min kraft, o Herre, är för svag att göra efter ditt behag; men om jag gör det jag förmår, jag av din Ande bistånd får. 5. Du gode Gud, uppvärm mitt bröst, bliv mitt beskydd, mitt hopp, min tröst. Om hela världens byggnad brast, du klippan är, som dock står fast. O. A. Kock

(1816).

3 8 0 (W 203 och F 36 n:r 430). 1. Hjälp mig, Jesu, troget vandra * 3 8 1 (W 204 och F 36 n:r 431). 1. Jesu, du min fröjd och fromma, 3 8 2 (W 206 och F 36 n:r 432). 2 Mos. 20. 1. Vad gott kan jag dock göra 2. Lär mig att skild från flärden 3. Lär mig det onda dämpa, 4. Låt mig ej bli förmäten, 5. Lär mig din rena lära rätt fatta och förstå, den i mitt hjärta bära, ej vika därifrå,

att jag med verk och mun rätt helgar sabbatsdagen och så blir styrkt och tvagen i Sions hälsobrunn. 6. Lär mig tillbörligt vörda föräldrar, överhet, ej tynga nästans börda med orätt och förtret. O Herre, värdes mig med dine hjälp utrusta emot all köttslig lusta, som skiljer mig från dig. 7. Från girighetens snara 8. Låt tron uti mig verka Ällon

(1694).

* 3 8 3 (W 207 och F 36 n:r 433). I. O Gud, o Gud så from, 3 8 4 (W 217 och F 36 n:r 434). Matt. 5: 3—10. 1. Kom, min kristen, Gud till ära, 2. Salig den som ödmjuk lever, 3. Salig den vars trohet prövas 4. Salig den som i sitt hjärta 5. Salig den sin lust ej finner 6. Salig den som för de arma 7. Salig den som ren och tuktig 8. Salig den som vill befrämja 9. Salig den som tåligt lider 10. Jesu, giv att nådens lära, skriven i ett helgat bröst, blir min levnads ljus och ära, blir mitt hjärtas fröjd och tröst; och med denna salighet, som för tid och evighet i ditt ord de trogna lovas, Jesu, låt ock mig begåvas. I I . Lär mig föra helig vandel, / . Heermann (1636). D. Denicke Svedberg (1694). Wallin m. fl.

(1648). (1816).

3 8 5 (W 257 och F 36 n:r 435). 1. Vad kan dock min själ förnöja vid vår tids eländighet? Vart vi våra sinnen böja, är allt obeständighet.

53 O min själ, betänk och märk att vårt väsen och vårt verk skifta om som månens tider och att allt förgås omsider. 2. Människans beslut och handling, 3. Dock, fastän oss ofta kränker 4. Allt vad vi med ögon skåda, 5. Att vi stiga upp till heder, 6. Att vår tid förnöjsamt skrider, 7. Däremot, när man beklagar 8. När i kroppens alla delar 9. Säll är den som det betänker 10. Säll är den som sina händer 11. Sist, min Gud, jag dig nu beder: Ållon

(1694).

3 8 6 (W 273 och F 36 n:r 436). 1. Anamma from de dyra nådeorden 3 8 7 (W 274 och F 36 n:r 437). 1. Allt mänskosläktet av e t t blod 3 8 8 (W 275 och F 36 n:r 438). 1. Stilla jag på dig vill akta, 3 8 9 (W 276 och F 36 n:r 439). 1. Vem är bland Jesu rätta vänner, 3 9 0 (W 277 och F 36 n:r 440). Psalt. 15. 1. Vem är den, som trött av striden 3 9 1 (W 281 och F 36 n:r 441). 1. Ej guld och rikedom jag har, 2. Hur nåderikt, o Gud, du styr, 3. Håll du min hand till nyttigt verk, fastän jag sent får somna, och mina svaga krafter stärk, närhelst de vilja domna. Den arbetsamme är du blid: än såg jag icke någon tid att den dig trogen blivit du, Herre, övergivit, 4. Jag vet, du vill ej pröva mig 5. Min prövningstid ej evig är: Geijer

(1812).

3 9 2 (W 285 och F 36 n:r 442). 1. I mänskors barn, som alla ägen 3 9 3 (W 289, v. 1—3, 5—7, och F 36 n:r 443). 1. Mitt vittne vare Gud: jag vill till honom hämnden ställa. Förlåta hörer mänskor till, och Gud att vedergälla. Ack huru skall jag själv bestå, om han med mig till doms vill gå? 2. Dock glömmer han sin stränga rätt, en Fader han förbliver mot den som på en broders sätt sin nästas skuld tillgiver. Säll den som lyder fridens bud, ty han skall heta barn av Gud. 3. Med kristligt saktmod, o min själ, ditt barnaskap besanna. Åt dem som hata dig gör väl, välsigna dem dig banna. Försonlig var och kärleksrik, o var den högste Fadern lik. 4. Men synda vi på Herrens nåd, vår dom vi själva vålla: ty låt oss dämpa hämndens råd och vreden återhålla, att över den ej solen må, kanske för alltid, nedergå. 5. Kom, broder, räck mig här din hand till vänskap och försoning. När mänskor knyta fridens band, blir fröjd i änglars boning. Som vi varann förlåta här, så varder oss förlåtet där. 6. O Herre, du vår Fader är, och dina barn vi äre. Ack lär oss hava friden kär, så varda vi dig käre. Välsigna oss i all vår tid, och låt oss mötas i din frid. WaUin

(1816).

3 9 4 (W 307 och F 36 n:r 444). Psalt. 133. 1. Si, huru gott och ljuvligt är

54 3 9 5 (E 489 och F 36 n:r 445). 1. Ditt verk är stort, men jag är svag och lätt till jorden böjes. Mig arme i din tjänst dock tag, om så din kraft upphöjes. 2. Mig ödmjukhet och kärlek giv och trohet intill döden, och låt mig gå med bud om liv bland smärtorna och nöden. 3. Till evig tid jag hör dig till och vill ej mer begära, Så tag mig, led mig som du vill, ditt namn, o Gud, till ära. Beskow

(1887).

3 9 6 (F 36 n:r 446 [v. 2 = F 36 v. 2 och 3J). Luk. 12: 49. 1. Det gick en gång i Juda land en man som Herren sände. Hans själ var eld, hans liv var brand, hans ord var glöd som tände. Guds rikes salighet han bjöd de fattiga och frusna, och för en värld i natt och nöd begynte livet ljusna. 2. Klar brann den eld han jorden bragt, dess gnistor flögo vida. Än värma milt de ord han sagt, än ge de sår som svida. Men där ej hjärtan brinna mer och inga offer bringas, kan otron ej med makt slås ner och tvivlet ej betvingas. 3. Den enda visdom som består är den Guds helgon lärde: den lyser ur den Mästarns spår, som heligt nit förtärde. Och varda vi med honom ett, i kärlek till varandra, då skall den Gud som ingen sett än mitt ibland oss vandra. 4. Du som för evigt livet vann, då du för oss det miste, rätt lysa och rätt värma kan blott du, o Jesu Kriste.

Kom du och tala till oss så, att våra hjärtan brinna, och hjälp oss i din kärlek nå den Gud vår själ vill finna. E. Liedgren

(1916).

3 9 7 (W 297 och F 36 n:r 417). 1. Du som åt människan 3 9 8 (F 36 n:r 448). 1. Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår, det är ett ljus i mörka stunder, en hand, som torkar ögats tår. Ett vänligt ord är änglabud, en hälsning ifrån Herren Gud. 2. När tacksamhet vårt hjärta andas, den tröttes börda lyftes av, i sorgens kalk den glädje blandas, som Kristus åt de sina gav. En hjärtlig blick, ett tacksamt ord välsignar brödet på vårt bord. 3. En bägare med vatten, given för kärleks skull, till Guds behag, den gåvan blir i himlen skriven, den lönar Gud på domedag. Vad här du gav i smått och stort, det har mot Herren själv du gjort. Paul Xilsson

(1933).

3 9 9 (F 36 n:r 449). Mark. 7: 34. 1. Ord av evighet, Mästare, som vet att med Gud och mänskor tala och de stummas nöd hugsvala, lös med mäktig hand våra tungors band. 2. Bryt vår stolthets damm och låt brusa fram all den oro som oss jäktar, allt det kval som tyst försmäktar; giv det form och ljud, bär det upp till Gud. 3. Och när Guds behag ger en solskensdag, när ej längre plågan pinar, men av fröjd vårt hjärta tinar i befriat bröst, giv då glädjen röst.

r>r> 4. Hjälp oss att ej kallt se och tåla allt, men när det blir brott att tiga, kom att våra läppar viga och gör rösten varm av din kärleks harm. 5. Helst dock låt oss få bjuda frid och nå, liksom du, igenom stängda dörrar in till de beträngda, giva dem din ro och din kraft till tro.

bedja varmt för dem som fela, villigt våra fel bekänna, då av Andens röst vi ledas under bön i stilla stunder, genom lydnad vi beredas till att se Guds dolda under. 4. Du som var till döden trofast, fostra oss att bliva trogna. Ingen är på jorden bofast, vi för himlen måste mogna. Lär oss här i timligheten kämpa utan blek förfäran, tills vi se i härligheten dig som makten har och äran.

6. Du Guds starka Ord, skapa om vår jord. Till ditt rikes tjänst bered oss, Herre, gör ett under med oss: lös med mäktig hand våra tungors band. E. Liedgren

G. Thorsell

(1919).

4 0 0 (NPs 609 och F 36 n:r 450). 1 Kor. 13. 1. Är än min röst som änglars tunga, 4 0 1 (NPs 612 och F 36 n:r 452). 1. Verka, tills natten kommer, 4 0 2 (NPs 614 och F 36 n:r 453). 1. Gud gav i skaparorden 4 0 3 (F 36 n:r 455, v. 1, 3—5). 1. Kristus, hjälten, han allena har mig löst ur träldomsbandet, Skulle jag ej honom tjäna all min tid i främlingslandet? Han som verkar min förvandling, Herre över herrar alla, varje tanke, ord och handling vill han styra och befalla. 2. Ensam skall jag ej förbida Herrens dag, som ingen känner. När och fjärran kämpa, lida rikets barn, min Konungs vänner. Får hans saktmods milda ande oss i endräkt sammansluta, skall vår väg i mörko lande himmelsk klarhet övergjuta. 3. Då vi livets goda dela, dela sorgerna som bränna,

(1934).

4 0 4 (F 36 n:r 71). Joh. 12: 1—8, Mark. 14: 3—9. 1. Se kärlet brast, och oljan är utgjuten ; dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus. 2. Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma: var icke snål, bered din själ till fest. Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlek tömma sin bästa gärd för själens höge gäst. Nathan Söderblom

(192S).

4 0 5 (W 288. Ej i F 36). 1. När trygg och mätt du somnar in, 2. Fall, kristen, för din Fader ned och bed för dina bröder, en bön för varje hjärta bed, som under korset blöder. När sen du handlar, som du ber, din tro du rätt bevisar; när du åt nöden bistånd ger, när du en sjukling lisar, du bäst din Fader prisar. 3. Om jag en daglig nödtorft fått, Wallin

(1814).

56 4 0 6 (W 291, v. 4, 5. Ej iF 36). 1. Vak upp, bed Gud om kraft och mod att mot ditt eget kött och blod till manlig strid dig rusta! Låt hjärtat ej betungat bli av dryckenskap och frosseri och denna världens lusta. Se till, att Herrens dag ej må för hastigt komma dig uppå,

2. Förty den dagen komma skall liksom en snara sträckt till fall för alla syndens trälar. Hjälp, Gud, oss därför leva så att vi för evig tid ej må fördärva våra själar. Lär oss med vaksamhet och bön att undfly synden och dess lön. Wallin

(1814).

E. DET KRISTNA SAMHÄLLET. 1. Hemmet.

4. Dig, Gud, vi tacka först och sist att du oss sänt vår Herre Krist och Anden från det höga. Välsigna än ditt folk i nåd, giv din församling kraft och råd och vänd till oss ditt öga, att vi i all vår levnads tid få njuta barnaskapets frid och sist bland helgons skara i frid få hemma vara.

4 0 7 (NPs 615, v. 1—3, 5, och F 36 n:r 456). Jos. 24: 15. 1. Jag och mitt hus för dig, o Gud, nu redo stå att på ditt bud med enig håg dig tjäna. Till trogen gärning dag från dag i villig lydnad för din lag K. J. Ph. Spitta (1833). Eklund (1909, 1914). välsignelse förläna. Kom till vårt hem och var oss när, 4 0 8 (NPs 616 och F 36 n:r 457). och hjälp oss att vi alla här 1. Välsignat är det hem förvisst, dig helt vårt hjärta giva, och dina egna bliva. j 2. Välsignat mer än allt på jord 2. Vår rätta spis vid hemmets bord, det vare livets rena ord, som andens hunger stillar. På ljusastaken ställas må det livets ljus som lyser så, att ingen sig förvillar. Din Ande låt ibland oss bo, som skänker helg och högtidsro, all syndens makt fördriver och helig glädje giver. 3. Hjälp oss som här tillsammans bo att växa till i samma tro; i kärlek oss förena. Den fostran åt oss alla giv, som kan vårt sinne och vårt liv från själviskheten rena, Oss stärk att i barmhärtighet, i saktmod och i ödmjukhet varandras bördor bära, vår Frälsare till ära.

| 3. Välsignat är det stilla bo 4. Välsignad är den hemmets härd där bönens helga offergärd som rökelse mot höjden går och Herren Gud tillbedjan får. | 5. Välsignad är vår gärning all, ] | 6. Välsignat varje folk består, 7. Så sluter jag i denna stund, 8. Ja, du vår Fader, när oss bliv, Ghr. C. L. von Pfeil

(1782).

Eklund

(1911).

4 0 9 (NPs 617 och F 36 n:r 458). Jag vet en hälsning mera kär Måltidspsalm. 4 1 0 (NPs 626 och F 36 n:r 461). 1. I Jesu namn till bords vi gå,

57 2. För mat och dryck du skänkt oss härdig vare pris, o Herre kär. Oss alla av det brödet giv, som skänker världen evigt liv. Gammal bordsbön, tilldiktad

Vi tro, att du i nåd ännu vill folk och kyrka frälsa. E.

1911.

Evers.

3. Fäderneslandet. 2. Skolan. 4 1 1 (NPs 631 och F 36 n:r 462). 1. Sanningens Ande, som av höjden talar,

4 1 3 (W 299 och F 36 n:r 464). Konungaspegel. Psalt. 101. 1. Om nåd och rätt jag tänker sjunga:

4 1 2 (E 544. Ej i F 36). 4 1 4 (W 302 och F 36 n:r 465). 1. Från dig, all nåds och visdoms Gud, 1. Vår konung och vårt fosterland, vi vänta råd och styrka 4 1 5 (W 305 och F 36 n:r 466). att undervisa i de bud, som trygga folk och kyrka. Välsigna, gode Gud, vår konung och I tro och bön vårt land sås livets frön 4 1 6 (NPs 634 och F 36 n:r 468). från ljusets helga länder. Men utan tro 1. Bevara, Gud, vårt fosterland, kan intet gro; 4 1 7 (NPs 635. Ej i F 36). där sås med tomma händer. 1. Du folk av ädla fäders stam 2. Vårt kall är högt, vårt verk är stort; vi själva äro svaga. Lag och rätt. Där vi från himlen hjälp ej sport, vi kunna intet taga. 4 1 8 (W 309 och F 36 n:r 469). O, giv oss nåd, 1. O store Allmakts-Gud, som alltingatt ord och råd ser och dömer, ej från din vilja vike, var barnasjäl 4. Jordens fruktbarhet. bevara väl för dig och för ditt rike. 4 1 9 (W 399 och F 36 n:r 470). 1. Giv oss, o Gud, ett dagligt bröd, 3. Den kunskap du, o Gud, oss gav om världens ting och under 2. Låt upp, o Gud, din milda hand, är strålar från ett ljusets hav, 3. Du föder djurens myckna hop, som flödar alla stunder. du hörer ock korpungars rop. Den ärligt här Ty hör och märk, o Fader kär, har sanning kär, vad barnens mun av dig begär. hans kraft vill du föröka att så i allt, ; 4. Förlåt vår synd, och giv oss nåd N. Hermann (1562). Svedberg (1694). som du befallt, dig och ditt rike söka. 4 2 0 (W 396 och F 36 n:r 471). 4. Välsigna oss, giv ljus och frid, När missväxt hotar. giv fröjd i liv och lära; 1. Du mänskors Fader, himlars Gud, bered vårt folk en sommartid, ditt namn till pris och ära. 4 2 1 (W 397 och F 36 n:r 472). Giv tro och dygd Tacksägelse efter regn. i bo och bygd, 1. Sin suck naturen skickar giv mannamod och hälsa.

58 Skördetiden. 4 2 2 (W 400 och F 36 n:r 473). 1, I nåd du, Herre, på oss tänkt: 4 2 3 (W 401 och F 36 n:r 474). Psalt, 65. 1. Hur ljuv, o Gud, hur säll den lott 4 2 4 (W 402 och F 36 n:r 475). Psalt. 67. 1. Gud över oss förbarmar sig, 4 2 5 (NPs 638 och F 36 n:r 477). 1. Kommen för Herren med tacksamhet, gamla och unga,

i träldom vänts för mänskors släkt, kan helgad av din andes fläkt din rikedom kring jorden bära. Beskow

(1936).

Bearb.

4 2 9 (F 36 n:r 482). 1. Du gav mig, o Herre, en teg av din jord, som jag för min egen får kalla. Du gav mig ett värv och ett bröd för mitt bord. Här lever jag trygg på ditt mäktiga ord, hur tider än växla och svalla. Här reddes mitt bo, här njuter jag ro och får i din hand mig befalla.

I 2. Av framfarna släkten som sentida arv jag mottog den mark som jag plöjer. 4 2 6 (W 306 och F 36 n:r 478). Här bröto de sten, och här går nu min harv Psalt. 127. i åkrarnas mylla sitt fredliga varv. 1. Förgäves all den omsorg är, Dock högre min tanke sig höjer. Ty allt är ett lån 4 2 7 (W 279 och F 36 n:r 479). därovan ifrån, 1. Giv, Gud, att ren och samvetsgrann din kärlek i allting sig röjer. 5. Arbetet.

! 3. Så lär mig att taga, o Gud, ur din 4 2 8 (F 36 n:r 480). hand 1. En dag har börjat. Gud mig kallar. välsignelsens dagliga gåva, Där plogen skär sitt raka spår, att tacka för regnet, som vattnar där hjulen gå i jättehallar, mitt land, och hammarn malm ur berget slår, för solsken och värme i sommarens där forskarn nya världar spanar, brand, där moderskärlek sluter öm för äring och skördar dig lova. sitt. hägn kring barnets lek och dröm. Vad mäktar väl jag? Guds egen skapelse jag anar. Din vilja är lag: 2. Jag ber dig, Fader, låt mig vara det växer ju, medan vi sova. din tankes redskap denna dag, 4. Så lär mig ock, Herre, att dig till en tjänare i bröders skara behag och i ditt stora arbetslag. förvalta det pund mig blev givet, Min ringa gärning kan du lyfta att fylla med frimodig gärning min ur stoftet upp och foga så, dag, att den din gärning tjäna må att hjälpa och omhulda den som är och till ditt rikes fullhet syfta. svag, ^ 3. Låt komma snart den dag då ingen att älska, ty därav går livet. sin börda bär med ofri själ, Och giv mig till sist då anden råder över tingen ett namn, Herre Krist, och allas tjänst är allas väl, som är i din livsbok inskrivet. då mödan, som till Mamons ära G. R. Sundell (1934).

59 4 3 0 (F 36 n:r 483, v. 3—5). 1. Låt av himlens sol en strimma falla över mödans dag. Skänk åt varje dagsverkstimma kraften av ditt välbehag. Fyll vårt hjärta med den tro varur trogen tjänst kan gro. 2. Giv att vi, vadhelst vi verka, tjäna dig, men ock varann, och i samfälld gärning stärka allt som binder man vid man till gemensam ädel strid i en hård och söndrad tid.

4 3 5 (W 376 och F 36 n:r 490). 1. Fridens Gud, oss frid förläna: 4 3 6 (W 377 och F 36 n:r 491). 1. O du som har 4 3 7 (W 378 och F 36 n:r 492). 1. Förfäras ej, du lilla hop,

3. Vare det vår levnads lösen: ej på eget bästa se. Bröder, ur Guds kärlek ösen: kraft till tjänst blott den kan ge. Så blir livets mening skön: kraft till tjänst är tjänstens lön. O. Åhlén

6. Ofärdstider. 4 3 4 (W 122 och F 36 n:r 488). Matt. 23: 34—39. Apg. 7: 54—60. 1. O Gud, vår broder Abels blod

(1936).

4 3 8 (W 32 och F 36 n:r 495). 1. Dig, Herre Gud, är ingen lik 4 3 9 (W 383 och F 36 n:r 496). > 1. Ära ske Herren. Vår hjälpare Herren är vorden:

4 4 0 (E 577 och F 36 n:r 166). Sjöfolk. I 1. Kom, Ande, från höjden, kom ned; 4 3 1 (NPs 639, v. 1—4, och F 36 ty världen är andelös vorden. n:r 485). Dig sank som i skapelsens morgon, och bred 1. När stormen på det vida hav ånyo ditt växande välde kring jorgår fram med bud om död och grav, den. kom till oss du, som hjälpa kan, Kom, Helige Ande, från höjden. och var oss nära, Frälserman. 2. Kom, Ande, från himlen, med ljus 2. Du näpser vädret, när du vill, till nattens förlorade trälar. och lägger vågen lugn och still. Tänd lågan på nytt i Guds helgeSå ger du ock vårt hjärta frid doms hus i tron på dig, o Herre blid. och elden som flammar i vaknande 3. Lät ordets ledfyr lysa klar, själar. att ingen bland oss vilse far Kom, Helige Ande, från höjden. och lider skeppsbrott i sin tro 3. Kom till oss på jorden med frid, till evigt men för själens ro. där hämnande vredesmod glöder. 4. O, Jesu Krist, ditt dyra namn Vi bida med längtan den saliga tid vi lärde i vår moders famn. då kämpande, hatande folk varda Låt det få bli vår ankargrund bröder. i tidens nöd och dödens stund. Kom, Helige Ande, från höjden. Paul Nilsson (1914). Bearb. I 4. Kom, Ande, från Kristus. Han gav sitt liv till en evig försoning. 4 3 2 (NPs 641 och F 36 n:r 486). O kom från hans kors och hans 1. Upptag, Herre, våra böner, öppnade grav och dana vår lidande värld till din Vid resa. boning. 4 3 3 (W 370 och F 36 n:r 487). Kom, Helige Ande, från höjden. 1. I Herrens namn far jag åstad Eklund (1934).

60 F. TIDENS SKIFTEN. 1. Årsskifte. 4 4 1 (W 413 och F 36 n:r 497). 1. Giv, o Jesu, fröjd och lycka: 2. Lär mig nu att rätt besinna 3. Med din kärlek mig hugsvala, 4. Detta året lär mig höra 5. Låt din Ande mig ledsaga alltid på de frommas stig. Låt ej högfärd mig intaga, flärd och svek ej bo hos mig. Giv att jag ont sällskap flyr, girighet och otukt skyr. När jag frestas, hjälp mig strida, lär mig motgång tåligt lida. 6. Jesus vare allt mitt nöje, 7. Jesu, giv att jag väl ändar J. Rist

(1642).

Brask

(1690).

WaUim

(1819).

4 4 2 (W 407 och F 36 n:r 498). 1. Än ett år uti sitt sköte 4 4 3 (W 408 och F 36 n:r 499). 1. Snabbt som blixten de försvinna, 4 4 4 (W 410 och F 36 n:r 500). 1. Din godhet nu vi lova, o Herre Jesu kär, att såsom nyårsgåva vårt hjärta du begär. O må det skänka sig, odelat, fromt och renat i ditt blod, och förenat igenom tron med dig. 2. Oss kan ej vederfaras 3. Fördenskull är dig givet ett namn som härligt är, som salighet och livet allena innebär; ty Jesus kallas du. O Jesu, värdes bliva vår Jesus och oss giva allt vad vi bedja nu. 4. Dig Fadern velat skänka 5. Du nådigt velat frälsa

6. Vår första gärning denna 7. Förnya du vårt sinne 8. Ack låt oss våra dagar Spegel (1686).

Wallin

(1816).

4 4 5 (W 411 och F 36 n:r 501). 1. Det gamla år framgånget är, --446 (W 412 och F 36 n:r 502). 1. Vår tid är ganska flyktig här: 2. O Gud, din Andes fröjd och frid, 3. O Gud, vårt hjärta öppnar sig 4. Tag bort nu med det gamla år vår gamla synd och ondska svår, för Jesu död och pina. Förvissa oss att Jesus Krist har tagit bort vår synd och brist och låtit nåden skina. I nöd, i död han sig givit för att livet oss förvärva, att vi må hans rike ärva. 5. Förnya, Gud, i detta år 6. O Gud, ditt ord och sakrament Tysk förf. (1582).

Svedberg

(1694).

4 4 7 (W 414 och F 36 n:r 503). Luk. 13: 6—9. 1. Ack jordens barn, vår tid är kort, 4 4 8 (W 415 och F 36 n:r 504). 1. Så lyktar än ett år sitt lopp: 4 4 9 (F 36 n:r 506, v. 1^-3). 1. Nu kommer kväll med vilans bud, och bördan lägges av. Nu vill jag tacka dig, min Gud, för allt vad året gav: 2. för hus och hem och dagligt bröd, för jordelivets id, för tröst i nöd, för liv i död, för himmelrikets frid.

61 3. Och gryr för mig en morgondag, så är den dagen din; så är din vilja all min lag, och all din kärlek min. Beskow

(1923).

--454 (W 394 och F 36 n:r 511). [ 1. Den blomstertid nu kommer 4 5 5 (NPs 643 och F 36 n:r 512). 1. I denna ljuva sommartid

4 5 0 (E 630 och F 36 n:r 507, v. 1, 4 5 6 (NPs 644 och F 36 n:r 513). 2, 5, 6). \ 1. En vänlig grönskas rika dräkt 1. O Gud, vår hjälp i gångna år, vår framtids hopp och frid, Hösten. A'årt värn, när storm kring jorden 4 5 7 (W 404 och F 36 n:r 514). går, ; 1. Med hastat lopp och dunkelt sken vårt hem för evig tid: 2. i hägnet av din tron din här 4 5 8 (NPs 645, v. 1—5, 7, och F .36 kring dig du samlat har; n:r 515). din arm mot ondskans makter är 1. Fram skrider året i sin gång; vårt fäste och försvar. nu gulna lund och lid. '•'>. Fort skyndar tiden som en ström Farväl med all din lust och sång, och sköljer alla bort. du korta sommartid. Vår levnad liknar mest en dröm, | 2. Snart suckar vinterstormens röst: förgäten mom kort. allt vissnar och förgår. 4. O Gud, vår hjälp i gångna år, Men vissnar allt, jag vet en tröst vår framtids hopp och frid, som under allt består. du är och blir, när allt förgår, 3. Låt gulna varje blad på kvist, vårt hem för evig tid. låt falna varje strå; I. Watts (1719). Eklund (1934). Guds rika nåd, det vet jag visst, Beskoiv (1934). J den skiftar ej ändå. 2. Årstiderna. | 4. Jag vet var glädjen har sitt hem, när jordens prakt förgår: Våren. ännu som förr från Betlehem 4 5 1 (W 392 och F 36 n:r 508). ett livets bud mig når. 1. Den blida vår är inne, 5. Jag vet ett träd så friskt och grönt, när döden råder här: 4 5 2 (NPs 642 och F 36 n:r 509). på Golgata det blommar skönt, 1. Likt vårdagssol i morgonglöd och evig frukt det bär. 2. Som fåglars kör i lund och mark | 6. Det liv som fram ur graven går skall aldrig mera dö. besjunger våren, blid och stark, Mig Kristus lovar evig vår, och livets alla under, trots död och vintersnö. vi må besjunga med varann O. J. Boye (1833). B. Wadström? (1858). hans liv, som döden övervann Eklund (1911). i påskens morgonstunder. 4 5 9 (NPs 646 och F 36 n:r 516). 3. Snart alla ängar stå i skrud, Grundtvig (1846). Eklund (1909). j 1. Av förgängelsen är färgad Sommaren.

Vintern.

4 5 3 (W 393 och F 36 n:r 510). 1. Naturen åter träder

4 6 0 (NPs 647 och F 36 n:r 517). 1. Hur härligt vittna land och sjö

62 3. Dygnets tider. Morgon. 4 6 1 (W 418 och F 36 n:r 518). 1. Att dig, o Gud, mitt offer bära

4 6 8 (W 426 och F 36 n:r 526). 1. Ljus av ljus, o morgonstjärna, 4 6 9 (W 427 och F 36 n:r 527). ! 1. O Gud, dig vare lov och pris,

4 6 2 (W 420 och F 36 n:r 520). 1. Din klara sol går åter opp:

4 7 0 (W 428 och F 36 n:r 528). ' 1. Varmed skall jag dig lova, 4 6 3 (W 421 och F 36 n:r 521). min Gud och Fader blid, 1. Pris vare Gud, som låter som lät i ro mig sova och vakna upp med frid? 4 6 4 (W 422 och F 36 n:r 522). Se natten är förbi, sin klarhet solen sprider, 1. ,0 Gud, som åter värdes mig och du i alla tider 2. Att ljuv och ostörd ro jag haft mitt hopp och skydd vill bli. 3. att jag, när morgonsolen gryr, I 2. Anamma mina böner 4. det gör din kärlek och din nåd, , 3. När jag nu åter skyndar 5. Giv att jag, tacksam för allt gott i 4. De trogna herdar skicka, 6. Mitt uppsåt styrk, min synd förlåt, 5. Vår konung väl bevara och mig med kraft utrusta och skydda med din hand; mot frestaren och hans försåt, hans livstid länge spara mot världen och dess lusta. till hugnad för vårt land. 7. Gör mig alltmera vis och from, Hjälp honom, Herre god, Wallin (1812). sin spira rättvis bära, ditt folk till värn och ära, 4 6 5 (W 423 och F 36 n:r 523). i tro och manligt mod. 1. Morgonrodnan mig skall väcka 6. För fiender och vänner, 4 6 6 (W 424 och F 36 n:r 524). 7. I medgång lär mig vaka 1. Den signade dag som vi nu här se 8. När jag skall hädanvandra 4 6 7 (W 425 och F 36 n:r 525). 1. Min Gud och Fader käre, 2. I dag jag dig ock beder: O Gud och Fader min, led mig i dina seder, ske hos mig viljan din, att aldrig jag b ort viker ifrån den rätta stig, att aldrig jag dig sviker, du som ej sviker mig. 3. Förlän mig trona rena 4. Mig värdes hoppet giva, 5. Ditt ord vill jag bekänna 6. Lär mig min dag fullända J. Kolros (1535).

Svensk

övers.

1601.

H. Ekman

(1682).

Wallin

(1819).

4 7 1 (W 429 och F 36 n:r 529). ! 1. Vak upp, min själ, giv ära j 2. Jag trygg mig nederlade, j 3. Ja, Fader, vad kan kvälja 4. »Mitt barn», du sade, »vila, när nattens timmar ila. Sov väl, förutan våda: dagsljuset skall du skåda.» 5. Och nu du mig benådat, 6. Jag kan ej rätt dig lova, 7. Försmå ej det jag beder: 8. Du värdes själv fullända

63 | 4 8 6 (NPs 648 och F 36 n:r 544). | 1. O Kriste, du som ljuset är,

9. Min gärning nådigt skåda, 10. Välsigna mig och skydda, Pavl Gerhardt

(1647).

Spegel?

(1682).

4 7 2 (W 430 och F 36 n:r 530). 1. Vak upp, min själ, och var ej sen, 4 7 3 (W 431 och F 36 n:r 531). 1. Vi täcke dig Afton. 4 7 4 (W 432 och F 36 n:r 532). 1. O Gud, som allt med vishet styr, 4 7 5 (W 433 och F 36 n:r 533). 1. När allt omkring mig vilar, 4 7 6 (W 434 och F 36 n:r 534). 1. Så går en dag än från vår tid 4 7 7 (W 435 och F 36 n:r 535). 1. I min stilla hyddas sköte 4 7 8 (W 436 och F 36 n:r 536). 1. Din sol går bort, men du blir när: 4 7 9 (W 437 och F 36 n:r 537). 1. Jag i tysta skuggors timmar 4 8 0 (W 438 och F 36 n:r 538). 1. Den ljusa dag framgången är, 4 8 1 (W 439 och F 36 n:r 539). Nu är en dag framliden, 4 8 2 (W 440 och F 36 n:r 540). 1. Nu haver denna dag 4 8 3 (W 441 och F 36 n:r 541). 1. Nu denna dag förliden är: 4 8 4 (W 442 och F 36 n:r 542). 1. Nu vilar hela jorden, 4 8 5 (W 443 och F 36 n:r 543). 1. Var nu redo, själ och tunga,

4 8 7 (NPs 649 och F 36 n:r 545). 1. Nu dagens sol i glans och prakt --488 (NPs 651 och F 36 n:r 546). Luk. 24: 29. 1. Bliv kvar hos mig; se dagens slut är när. 4 8 9 (F 36 n:r 548). 1. Till natt det åter lider, och solen från oss skrider. Jag sluter mina händer och till min Gud mig vänder. ! 2. O Herre, du som varit min tröst den dag som farit, låt mig din nåd förnimma också i nattens timma. 3. För Jesu blod, som flutit, tillgiv vad jag har brutit, att ej min skuld mig gnager och sömnens frid förtager. 4. När mina sinnen alla i vila sammanfalla, då låt din änglaskara min vakt och hägnad vara. 5. Mig själv och vad i livet mig kärt av dig är givet jag ger liksom tillbaka åt dig att övervaka. 6. O Gud, min bön jag slutar och mot din nåd mig lutar; ej finnes ro i världen som på den huvudgärden. Runeberg

(1857).

4 9 0 (E 654 och F 36 n:r 549). Psalt. 113: 3. ! 1. Den dag du gav oss, Gud, är gången, och mörker sänkes kring oss ned. Ditt lov steg upp i morgonsången, ditt lov skall signa nattens fred. 2. När jorden sig i rymden vänder och ljuset går från trakt till trakt, ditt lov väcks upp i nya länder; din kyrka håller troget vakt.

3. Den sol som oss till vila viger för bröder tänder arbetsdag. Ur andra hjärtan bönen stiger om kraft att vandra i din lag. 4. Pris vare dig, som jordens bana igenom öde rymder sträckt, och som av jordens folk vill dana en enda helig mänskosläkt. J. Ellcrton

(1870).

Eklund Beskow

(1912). (1936).

4 9 1 (F 36 n:r 551). 1. Somnar jag in med blicken fäst på stjärnornas strålande skara, drömmer jag stundom min själ är gäst hos Gud i hans himlar klara, Evige Gud, hos dig är bäst för sorgsna själar att vara. 2. Milt är ditt öga och djupt dess sken, famnar i kärlek världen. Trött är min själ; i din famn så len lyft den, o Gud, och bär den. Lyft den till dig, och söv den sen stilla till ro på färden. 3. Söv den i sömn på den färd som går fram genom dödsrikets dalar, där det isande mörkret rår. Du som vart kval hugsvalar, väck den sedan till ljuvlig vår i dina ljusa salar. / . Tegengren

(före

1919).

4 9 2 (E 657 och F 36 n:r 553). Ett, Jesu, än påminner jag: var du min trogna följeslag; på alla vägar skydda. I mörker var mitt klara ljus, i fattigdom mitt rika hus, i storm min lugna hydda. Var min stav till min grav, spis och föda, ro i möda, allt i alla. Sist min själ till himlen kalla. J. Possieth

(1709).

Bearb.

4 9 3 (NPs 653 och F 36 n:r 547). På söndagens afton. 1. Nu vilans dag förflutit,

4 9 4 (W 444 och F 36 n:r 556). Vid aftonklämtningen. 1. Min vilotimma ljuder 2. Men, Herre Gud, bevara min själ till evig tid för syndasömnens fara, för världens falska frid. Här hjälp mig att fullkomna mitt värv med tro och hopp; sen kan i ro jag somna och stå med glädje opp. Franzén

(1814).

4 9 5 (NPs 652, v. 1, 3—8, och F 36 n:r 557). Vid helg smals ringning en. 1. Det ringer till vila, och veckan går ut, Guds sabbat sig nalkar, och mödan har slut. Tack, evige Fader, för hälsa och frid och nådenes gåvor i nödenes tid. 2. Förlåt mina brister, och giv att alltmer din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser; ack öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord, som bliver, då himlen förgås med vår jord. 3. Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus; i morgon det ljuder ännu i ditt hus. Jag dit med de fromma så gärna då vill, och själen hon längtar och trängtar därtill. 4. Lär mig då besinna mitt eviga väl, upplys du mitt sinne, upplyft du min själ från levernets oro och sorg och besvär till dig och till det som evinnerligt är. 5. Det dröjer ej länge, så är det förbi med färden i världen och tingen däri.

65 Vad bleve då av mig, om, Herre, ej du mig vore barmhärtig och nådig ännu? 6. Ty vill jag till målet så vandra min stig, att synden ej skiljer mitt hjärta från dig. Mitt salighetsverk så förena jag skall med trohet och flit i mitt jordiska kall. 7. Till dette beslut att ej glömma ditt bud välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud. När åter jag börjar min veckas besvär, ett steg jag då närmare himmelen är. Wallin (Jårvsö 1838).

Bearb.

2. Den kommer så stilla, din vilodag, med frid och med helig ro. Ditt krav är så stort och min kraft så svag. Så lär mig, o Herre, att tro, att helga mitt verk åt din kärleks sak och glömma mitt eget liv. Den bördas tyngd som gör ryggen rak, du skördarnas Herre, mig giv. 3. O led mig med enkla och trygga ord var dag i ditt rike in, och lär mig att minnas att denna jord, och icke blott himlen, är din, att här skall det prövas, som värde fått, allt efter din stränghets lag; men mät mig, o Gud, med din mildhets mått en gång på uppståndelsens dag. Bengt E. Nyström

(1936).

Morgon och afton. 4 9 6 (W 416 och F 36 n:r 558). 1. Lov, pris och ära vare dig, 4 9 7 (W 417 och F 36 n:r 559). 1. När jag om morgonen uppstår, 4 9 8 (W 419 och F 36 n:r 560). 1. Jag lever och upphöjer 4 9 9 (F 36 n:r 562). 1. Som sådden förnimmer Guds välbehag i fattig och stenig mull, så prisa din Gud, du min kropp, i dag för vägens och bördornas skull. För kraften och viljan, för stegets svikt, för klara och stränga bud, för jordisk gärning och jordisk plikt jag tackar dig, himlarnas Gud. 5 — 36547.

5 0 0 (NPs 650. Ej i F 36). 1. Bred dina vida vingar 5 0 1 (Sionstoner n:r 64. Ej i F 36). 1. Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt: likt morgonens droppar de falla och glimma likt dessa så skönt. Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt. 2. Likt stjärnornas tallösa skara de hava ej namn eller tal, men stråla likt dessa så klara jämväl i den mörkaste dal. Likt stjärnornas tallösa skara de hava ej namn eller tal. 3. Jag kan icke räkna dem alla, men ack, må jag tacka dess mer! Guds kärleks bevis må jag kalla de under av nåd han beter! Jag kan icke räkna dem alla, men ack, må jag tacka dess mer! Lina

Sandcll-Berg.

66 G. UNGA OCH GAMLA. 1. Barn. 5 0 2 (NPs 619, v. 1, och F 36 n:r 564). Gud, som haver barnen kär, se till mig, som liten är; vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får. Gammal svensk bön för små barn (tr.

1780).

* 5 0 3 (NPs 622 och F 36 n:r 565). 1. Tryggare kan ingen vara 5 0 4 (E 503 och F 36 n:r 567). 1. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer. Till dig, o Gud, som är barnens vän, min håg och tanke jag vänder. 2. Glatt är att prisa och tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst, att du ser på mig och ej försmår att mig höra, 3. Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga. Tack, gode Fader, för mycket mer än jag kan nämna och säga. 4. Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdragen. Jag var knappt till, när i fadersvård av dig jag redan var tagen. 5. Så håll utöver mig än din hand, o Fader förutan like, och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike. Runeberg

(1857).

5 0 5 (NPs 619, v. 2—6, och F 36 n:r 568). 1. Gode Fader, i din vård tag oss här i denna gård: far, att han får kraft att sträva; gode Gud, att mor får leva. Gud, som haver barnen kär, hjälp ock den som liten är.

Alla hem där mor är död, alla barn som lida nöd, seglare på stormigt vatten, vandrare i mörka natten, käre, gode Fader vår, trösta den som sorgsen går. Fader, som i himlen bor, hjälp du dem som glömt sin mor. alla fattiga och stora, som sin barnasjäl förlora. För dem hem från villsam stig, att bli barn och små hos dig. Alla gamla tag vid hand, led dem till ditt ljusa land genom livets nöd och vimmel. Blinda, som ej se din himmel eller jordens sommarskrud, låt dem se dig själv, o Gud. Tack, att ingen ensam går, som din fadersarm ej når. Tack, att dina milda händer sträckas över folk och länder. Tack för att du hjälper visst. Tack, vår Gud, för Jesus Krist. Siri Dahlquist

(1911).

5 0 6 (F 36 n:r 569). Herre, du har skapat allt som är i världen vida. Åar och älvar har du befallt att brusa och glittrande glida, trädet att växa, molnet att gå, myran att sträva med sitt strå, lärkan att sommardagen lång rymderna fylla med sin sång. Allt som är vill tjäna dig, du Konung utan like. Ett jag dig beder: Giv också mig att växa till tjänst i ditt rike. A. Frostenson

(1934).

5 0 7 (F 36 n:r 570). När Jesusbarnet låg en gång på krubbans halm, vid änglars sång, då tände Gud i himlens hus den första julens stora ljus.

2. I granen tända vi nu snart små ljus, som skina varmt och klart. Och alla barnens tankar gå till barnet där på krubbans strå. 3. Det växte upp och blev en man, så god och vis, så stark och sann, som ingen förr på jorden var, och ingen sedan varit har. 4. Och därför lyser än för oss hans stjärnas underbara bloss. Var gång vi följa glatt hans ord, det lyser bättre för vår jord. 5. Välkommen hit i jul igen, du som blev barnens store vän. Kom, följ oss alltid på vår stig, och lär oss att bli lika dig. Jeanna Oterdahl

(1909).

5 0 8 (NPs 623 och F 36 n:r 571). 1. Gläns över sjö och strand, 5 0 9 (F 36 n:r 572). Matt. 2: 1—12. 1. Härlig är den himmel blå. Det är skönt att se uppå, hur de gyllne stjärnor blinka och med stilla skimmer vinka oss från jorden upp till Gud. 2. Det var mitt i julenatt. Andra stjärnor glimma matt, men med ens på himlens båga synes en i klarhet låga som en sol bland stjärnor små. 3. Denna stjärna, ljus och blid, som går upp i midnattstid, bådar att i Juda rike föds en konung utan like. Så var sagt från forna dar. 4. Vise män av Österland drogo genom öknens sand, att den Kungen känna lära, att den Kungen offer bära, som var född i samma stund. 5. Så han fanns i Davids hem, i det lilla Betlehem. Ingen prakt var där att finna, men där satt en fattig kvinna med ett nyfött barn i famn.

6. Stjärnan troget följde de, tills de fingo Kristus se. Ock för oss går upp en stjärna; om vi henne följa gärna, komma vi till Jesus Krist. 7. Denna stjärna, mild och ljus, strålar fram i Herrens hus. Det är Herrens ord det klara, som han låtit uppenbara att oss lysa på vår väg. 8. Ständigt före oss hon går. Må vi följa hennes spår. Upp till himlen hon oss leder, där i fröjd vi falla neder för vår Herre Jesus Krist. Grundtvig

(1815).

S. Gavallin

(1882).

5 1 0 (E 629 och F 36 n:r 573). 1. I öster stiger solen opp och sprider guld på sky. Hon stiger över bergets topp, bestrålar stad och by. I 2. Hon kommer från den fagra kust där paradiset låg. Hon ger de gamla liv och lust och fröjdar barnens håg. 3. Hon hälsar oss ännu så skönt från Edens morgon klar, där livets träd stod evigt grönt, där livets källa var. 4. Hon hälsar oss från livets hem, där upp en stjärna rann, gudsljuset över Betlehem, som för de vise brann. 5. Och stjärnorna, de buga sig, när österns sol går opp, den sol som oförliknelig har bådat världens hopp. 6. Du solars sol från Betlehem, hav tack och lov och pris för varje glimt från ljusets hem och från ditt paradis. Ingemann

(1837).

Eklund

(1912).

5 1 1 (NPs 621. Ej i F 36). 1. Ett litet ringa barn jag är, men glad jag är ändå; jag vet, min gode Fader kär bär omsorg om de små.

Bearb.

68 2. Han älskar mig, han är mig huld 3. I glädje som i nöd och sorg Okänd svensk

förf.

2. Ungdom. * 5 1 2 (NPs 624 och F 36 n:r 576). 1. Gud, i mina unga dagar 2. Huru skall jag kunna löna 3. Därför jag, o Gud, dig beder: 4. Fåglarna med glädje sjunga 5. Som den unga björk i skogen 6. Intet givs så ljuvt i världen, som du är, o Herre kär; skulle jag väl älska f lär den, då av dig jag älskad är? Re'n i livets morgonstund tog du mig i ditt förbund. Skulle jag dig övergiva, som mitt allt har velat bliva? 7. Låt mig aldrig dig förglömma Finländsk

förf. (1869).

Bearb.

(1911).

5 1 3 (NPs 502 och F 36 n:r 577). 1. O du som ser, o du som vet 5 1 4 (F 36 n:r 579). 1. Ring in gudstjänsttid. Hjärta och hand, tanke och tunga, folket, vårt land, gamla och unga, gärning och kall Gud skola dyrka. Världen all blive Guds kyrka. Glöm misströstan, min själ, vet, oss Gud ej försmår. Sörj, o folk, för ditt väl, ring in gudstjanstår. 2. Sjung in arbetsid. Släktenas rad räcker oss handen, kämpen som bad, skald rörd av anden. Mödornas blod, arbetets tunga kräva sitt mod: tro gör oss unga.

Heliga minnenas här tecknar i dunklet spår. F r a m å t vår lösen är. Sjung in arbetsår. 3. Bed in hjärtefrid. Bröder, i dag, medan vi vandra, vare vår lag: hjälpa varandra. Oförrätt gjord hjärtat belastar, nåden förspord tyngden avkastar. Glöm det tillrygga, min själ. Herre, o var oss blid, se i din hand är vårt väl. Bedjom in evig frid. Nathan

Söderblom

(1910).

5 1 5 (E 514 och F 36 n:r 581). 1. Du unga vakt, stig upp med fröjd mot livets solbelysta höjd. Av Herren tag ditt riddarslag, i from tillbedjan böjd. Gå fram med Gud och Andens svärd emot allt ont i denna värld. Försvara här vad kärast är: Guds hus och hemmets härd. Lägg aldrig dina vapen ned. En ovän finns i egna led: vår veklighet, vår själviskhet; med den slut aldrig fred. 2. O Gud, vår Gud, vad under stort med trogna fäder förr du gjort, hur mörkrets makt du nederlagt, är runt kring världen sport. Se ljus vid ljus en vinterkväll från sunnanhav till nordanfjäll: så livets ord på vardagsbord må lysa i vårt tjäll. I korsets tecken segra vi, ty Kristus gör vår ande fri; vi genom strid gå fram till frid. O Herre, stå oss bi. Paul Nilsson

(1934).

ti!)

5 1 6 (F 36 n:r 584). 1. Låt mig leva, låt mig verka stark och vaken, glad och fri. Låt mig vara rymdens lärka, låt mig skogens psalmsång bli, stumma tankars melodi. 2. Låt mig andras bördor lyfta, låt mig stråla, låt mig ge öppen famn åt dem som snyfta, öppen famn åt dem som le, lika varm för fröjd och ve. 3. Låt mig tacka, låt mig bedja till mitt sista andedrag. Låt mig knyta livets kedja till ditt liv var nyfödd dag. Fader, därtill föddes jag. Jeanna Oterdahl

(1915).

5 1 7 (F 36 n:r 248). 1. Likt en dröm försvinna mina unga år. Herre, hjälp mig finna vägen där du går. 2. Okänd stig förskräcker, allt är farlig mark; men den hand du räcker kännes trygg och stark.

4. Herre, du hör vad hjärtat ber, även när läpparna häda. Högvisa män du sett och ser hemligt din tröskel beträda. Kraft som vart band i vanvett bräckt måste i ödmjuk tjänardräkt, tämd av din röst, sig kläda. i 5. Flockvis vi ryckas hit och dit, om du ej ensam får råda. Sinnenas uppror, viljans split nesa och nederlag båda. Härlige, höge Hövitsman, samla oss du och för oss an, låt oss din seger skåda. 6. Konung, vi ville gärna tro vad om ditt rike förtäljes. Aldrig vårt hjärta finner ro, förrän därinne du dväljes. Därför vi alla söka dig. Själarnas Herde, sök du mig: aldrig jag når dig eljes.

3. Avgrundsdjup oss skilja, om jag ej blir din. Herre, böj min vilja: drag i hjärtat in. R. Zetterquist

3. Mästare, du som vet hur tungt tvivlet kan trycka och tära, möt det som fordom, fast och lugnt, borgesman själv för din lära. Klarna skall livets mål och grund, om endast du en salig stund kommer oss mänskligt nära.

E. Liedgren (1934).

5 1 8 (E 301 och F 36 n:r 295). Mark. 1: 37. 1. Mästare, alla söka dig, uppenbart eller förteget: gamla, som tryggt gå trampad stig, unga, som dröja på steget. Känd eller okänd väg vi gå tidigt och sent till dig ändå, trötta på allt vårt eget. 2. Läkare, du som bäst förstår vad för vår läkedom kräves, hela vårt släktes öppna sår, låt oss ej blöda förgäves. Herre, är allt dig underlagt, säg blott ett ord, ett ord med makt, bjud, och vår krankhet häves.

(1919).

5 1 9 (W 348. Ej i F 36). 1. I blomman av min ungdoms dagar 5 2 0 (NPs 625. Ej i F 36). 1. Pärlor sköna, ängder gröna 5 2 1 (E 462. Ej i F 36). 1. Min Gud är en väldig hjälte, som ej sänder frid, men svärd. Rättfärdighet heter hans bälte, och rättvist han dömer sin värld. När rätt och sanning förjagas, han reser sig upp i harm, och svartaste mörker dagas, när Herren blottar sin arm.

2. O Gud, du densamme förbliver, och ren är din nitälskans glöd. Så låt oss få känna din iver i luttrande smärta och nöd. Låt pröva vårt väsen och skilja från slagget dess rena järn, och härda och stärk vår vilja till sanningens vakt och värn. 3. Låt mig vara en pil på din båge, en pil, som flyger åstad lik en flammande ljungeldslåge mot fiendehärars rad. Låt mig vara en hammare, svingad mot falska gudar av dig, en budkavel, rastlös och vingad, som bådar till Herrens krig. 4. Man söker ej bortskjutna pilar, och hammaren kastas i vrån; förgäten budkaveln vilar: vad mer är en människas son? Att leva är strid och fara, att leva är storm och brand: nog är att allenast få vara ett verktyg i Herrens hand. E. Liedgren

(1915).

3. Ålderdom. 5 2 2 (W 359, v. 1, 3, 5—7, och F 36 n:r 587). 1. Mig dagen flyr, och åldern ögat skymmer, min kraft är tärd av år och av bekymmer. Mång barndomsvän sin vila funnit har; jag ensam snart på jorden vandrar kvar. 2. Du lät mig, trött, o Fader, vilan smaka; jag vilse gick, du förde mig tillbaka; jag hungrade, jag var vid sorgset mod: du mättade, du tröstade så god. 3. Nu önskar jag, om det min Gud behagar, att sluta få de mörka årens dagar och lägga ned mitt huvud uti ro på gravens bädd, mitt sista, lugna bo.

4. Men själen skall uti den sista färden uppstiga lik en gnista utur härden och söka fri sitt helga ursprungs ljus, om askan än man bäddar ner i grus. 5. Långt bättre är en enda dag hos Herran än tusen år i denna öken fjärran; dess morgonsol med längtan bidar jag: dock ske ej mitt, men, Fader, ditt behag. P. A. Sondén

(1813).

5 2 3 (W 360 och F 36 n:r 588). 1. Jag haver en gång varit ung; 2. Bland långa rön av ljuvt och lett min hjässa grå är bliven; men aldrig jag den fromme sett av Herren övergiven. I nödens som i glädjens daghan är förnöjd med Guds behag och på hans händer skriven. 3. Jag släkten fly och komma såg 4. Nu mätt av år och tacksamt rörd 5. Hur ljuvt att från en tid och värld 6. Med Simeon jag far i frid Wallin

(1813).

5 2 4 (E 542, v. 1, 3, 4, och F 36 n:r 591). 1. Skymningstimmen sakta nalkas, solen sig i havet sänker, dagens hets och hetta svalkas i den dagg, som kvällen skänker. Dämpad är den höga färgen, dämpat är det hårda bruset, framför oss på helga bergen skimrar mot oss fadershuset. 2. Bortom tidens dunkla vågor fläkta fridens vindar stilla, Där är svar på alla frågor, inga tvivel där förvilla. Dem som där i ljuset vandra i sitt rådslut Gud inviger. Från en klarhet till den andra där den frie anden stiger.

71 Ljuvlig är Guds helgons vila, deras ro i himlafriden. Stunderna för dem ej ila orofyllda som i tiden.

Evigt dock envar där tjänar, mer och mer en Kristi like. Salig den som Gud förlänar detta liv i himlens rike. A. F. Runstedt

(1934).

H. DE YTTERSTA TINGEN. 1, Livets förgänglighet och evighetens allvar. 5 2 5 (W 7 och F 36 n:r 592). Psalt. 90. 1. Oändlige, o du vare hand 5 2 6 (W 448 och F 36 n:r 593). Psalt. 39. 1. Gud, lär mig dock besinna 5 2 7 (W 449 och F 36 n:r 594). 1. Snart döden skall det öga sluta, 5 2 8 (W 450 och F 36 n:r 595). 1. Ack att i synd vi slumra bort 5 2 9 (W 451 och F 36 n:r 596). 1, Mina levnadstimmar stupa 5 3 0 (W 454 och F 36 n:r 597). 1. I levernets bekymmer sänkt

5 3 1 (W 455 och F 36 n:r 598). 1. Allt vad vi på jorden äga, 5 3 2 (W 391, v. 1—4, 6, 7, och F 36 n:r 599). 1. En jämmerlig och usel ting är livet och tar snarligt slut. Dödsängeln svävar allt omkring och över världen ropar ut: Fåf änglighet! Förgänglighet! 2. Allt som på jorden anda har till jorden faller för hans glav, och sorgen ensam lever kvar

att rista på den vida grav: Fåf änglighet! Förgänglighet! 3. En stark ej tröste på sin makt, och på sin visdom ej en vis. Vad är dock lycka, fröjd och prakt och jordagods och mänskopris? Fåf änglighet! Förgänglighet! 4. När samma jord man famna ser en dagakarls och konungs ben, vad säger mindre eller mer en mullhög eller marmorsten? Fåf änglighet! Förgänglighet! 5. Si, den som nyss på maktens höjd av böjda skaror dyrkan fått, för dödens makt själv nederböjd, bevittnar stum all världens lott: Fåf änglighet! Förgänglighet! 6. O mänskor, mänskor, frukten Gud, som ensam evig spira bär. Hans löften b l i v a och hans bud; allt annat under solen är fåfänglighet, förgänglighet. Wallin

(1816).

--533 (W 467 och F 36 n:r 600). 1. Herre Gud, för dig jag klagar: 5 3 4 (W 489 och F 36 n:r 601). 1. Kom, jordens barn, eho du är, 5 3 5 (NPs 654 och F 36 n:r 602). 1. Jag är en gäst och främling 5 3 6 (W 456. Ej i F 36). 1. Far din väg, du onda värld

2. Det kristna hoppet inför döden. 5 3 7 (W 452 och F 36 n:r 603). 1. Jag går mot döden, var jag går. 5 3 8 (W 458, v. 1, 7—12, och F 36 n:r 604). 1. Du snöda värld, farväl; till himlen far min själ. Där vill hon hamnen hinna, där söker hon att vinna vad evigt månde vara, ibland Guds helgon klara. 2. I himlen är min Vän: dit längtar jag ock hän. Han mig sitt hjärta giver och hos mig trofast bliver; han mig med glädje mättar och alla sorger lättar. 3. Att himlens härlighet är mig beredd, jag vet. Det namn som mig är givet är i Guds bok inskrivet. Min fröjd skall där ej störas, min lovsång evigt höras. 4. O himmels gyllne prakt, du mer av Herrens makt och av hans godhet lyser och högre fägring hyser än alla stjärnor klara. När får jag dit uppfara? 5. O himmels lust så kär, väl den vars lott du är! Mitt bröst för dig blott lågar, ej annat efterfrågar; när dig en gång jag funnit, så är allt ont försvunnet. 6. O himmels rikedom, dig snarligt skynda, kom. Mång ljuvlig, härlig gåva mig Jesus där täcks lova, mång skatter, sköna, stora, dem jag ej skall förlora. 7. Far bort, o värld så svår: min håg till himlen står, det jordiskt är föraktar, det himmelskt är avvaktar.

Farväl, o värld, med alla: jag vill mig Gud befalla. Tysk förf. (1675).

Svensk övers. 167S. Wallin (1816).

5 3 9 (W 459 och F 36 n:r 605). 1. När jag uti min enslighet * 5 4 0 (W 461 och F 36 n:r 606). 1. O hoppets dag, som klarnar opp --541 (W 469 och F 36 n:r 607). 1. O Jesu Krist, sann Gud och man, * 5 4 2 (W 470 och F 36 n:r 608). 1. Ack Jesu Krist, mig nåd bete: * 5 4 3 (W 471 och F 36 n:r 609). 1. O Jesu, när jag hädan skall 2. J a g kläder av förgänglighet 3. Jag kommer av ett brusand hav 4. Min hydda, som här fallen är, 5. Ty detta liv är idel död, 6. O usla liv, o bräcklighet, 7. O död, du är de fromma god och bitter för de vrånga. Åt de betryckta ger du mod, men stolta slår du många; och fattigdom får evigt nog, men allt vad girigheten tog den måste evigt mista. 8. Kom, Jesu, du min Frälserman, M. G. de la Gardie (1694) >.

5 4 4 (W 473 och F 36 n:r 610). 1. Nu vill jag bryta opp, nu vill jag hädanfara 5 4 5 (W 474 och F 36 n:r 611). 1. Älskar barnet modersfamnen, 5 4 6 (W 476 och F 36 n:r 612). 1. I världen är jag blott en gäst, 5 4 7 (W 477 och F 36 n:r 613). 1. Jag längtar av allt hjärta

73 5 4 8 (W 478 och F 36 n:r 614). 1. Så får jag nu med frid och fröjd 5 4 9 (W 479 och F 36 n:r 615). 1. Min jämmer nu en ände har, 5 5 0 (W 480 och F 36 n:r 616). 1. I Kristi sår jag somnar in, 5 5 1 (W 481 och F 36 n:r 617). 1. Var är den Vän som överallt jag söker ? 5 5 2 (W 483 och F 36 n:r 618). 1. En fridens ängel ropar: »Kom!», 5 5 3 (W 488 och F 36 n:r 620). 1. Snart ligger bojan krossad 5 5 4 (W 490 och F 36 n:r 621). 1. Så vandra vi all världens väg, 5 5 5 (W 491 och F 36 n:r 622). 1. »Kommen till en Fader åter, 5 5 6 (W 492 och F 36 n:r 623). 1. Nu tystne de klagande ljuden 5 5 7 (NPs 656 och F 36 n:r 624). 1. Lär mig, du skog, att vissna glad 5 5 8 (NPs 658 och F 36 n:r 626). 1. En dalande dag, en flyktig stund 5 5 9 (NPs 660 och F 36 n:r 627). 1. Saliga de som ifrån världens öden

jag suckar, då sol sig sänker. Jag sjunger om den, när dagens ljus på himlen i öster blänker. 5. När Frälsarens röst de dödas grav 6. De himmelska portarna öppnas då, Landstad

(1869).

O. Wägman

(1911).

5 6 1 (NPs 662 och F 36 n:r 629). 1. Hemlandstoner mäktigt ljuda; 5 6 2 (E 688 och F 36 n:r 630). 1. Det finns ett land där helgons här i evig hugnad bor, där oförgänglig dagen är och glädjen ren och stor. 2. Där växa i en evig vår de blommor som ej dö. Men mellan oss och landet går den mörka, dödens sjö. 3. Som Israel vid floden såg en glimt av löftets land, vi skymta bortom dunkel våg en aning av en strand. : 4. Alltjämt försagda bäva vi för stormig, oviss färd och frukta dödens tyranni på väg till okänd värld. 5. Men Gud vår bävan lugna vill och skingra tvivlens ve: det Kanaan vi längta till vårt öga klart skall se; 6. ty från det berg där Moses stod vi s e den andra strand; då skrämmer oss ej dödens flod på färd till livets land. I. Watts (1707).

Eklund

(1922).

E. Åkesson (1934). *56© (NPs 661 och F 36 n:r 628). 1. Jag vet mig en sömn i Jesu namn, 5 6 3 (F 36 n:r 631). 2. En afton jag vet, vars frid en gång : 1. Att säga världen helt farväl, sent eller tidigt, varje själ 3. En morgon jag vet, som klar och har lika svårt att lära. skär Det lärdes aldrig på vår jord, 4. Den morgonen är mig så ljuv och om, Jesu, du ej i ditt ord kär; som vän oss komme nära. med längtan på den jag tänker. »O komme den snart, o vore den 2. Hur ofta jag hos dig fann tröst, när», när hjärtat skalv i ängslat bröst

och djupens dån jag hörde: vid stoftet hänger dock min själ, och ormen stinger i min häl, fast du hans makt förstörde. 3. O Jesu Krist, vår hjälp i nöd, du känner bäst den bittra död, du har den övervunnit. Du vet att vår natur är svag och bävar, när vi se en dag att ut vårt timglas runnit. 4. Med dina trogna tryggt jag vet att du en gång i härlighet skall sist dig uppenbara, o, finge så jag möta dig, min själ då skyndsamt redde sig till dig i skyn att fara. 5. Men kommer döden före dig, kom då i hemlighet till mig, ty gravens natt förskräcker. Lys kring mig, att jag glömmer den, och hjälp din stackars sjuke vän att se hur morgon bräcker. 6. J a kom i nattens sista vakt i en av mina käras dräkt, och sätt dig vid min sida, och tala såsom vän med vän om hur vi snart få ses igen, där ingen mer skall lida.

Vid ett barns död. 5 6 4 (W 345 och F 36 n:r 634). 1. Så snart for då min fröjd sin kos, 5 6 5 (W 493 och F 36 n:r 635). 1. Säll du som menlös fann din grav Vid en ung människas

begravning.

5 6 6 (W 494 och F 36 n:r 636). 1. Stanna, ungdom, och hör till: 5 6 7 (F 36 n:r 637). 1. Snart bröt du upp, du reste bort. En flyktig gäst, ditt liv blev kort, en vår som blott i blomning gick, en gryning som ej dagas fick. 2. Men intet Gud tillspilloger. Hans mening är i allt som sker. Fullbordan han åt allt beskär, som blott hann bliva början här.

3. Hur rik på liv, på kraft och nåd må han ej vara, som har råd så snart från jorden hämta dem han älskar, till sitt fadershem. 4. Din nåd, o Gud, oss vare nog. För vad du gav, för vad du tog, 7. Kom som du vill; ty, Herre Krist, | för löftet om ditt paradis en gång som förr du skall förvisst dig vare tack och lov och pris. igenkänd bli på rösten, A. Frostenson (1936). den röst vars klang, trots världens i larm, Vid en trogen Herrens tjänares begör själen brinnande och varm gravning. och ger den rätta trösten. 5 6 8 (W 495 och F 36 n:r 638). 8. O låt mig i min sista stund få höra av din egen mun, 1. Så vila i välsignelse, som liv och ande talar, hur gott det är att bo hos dig, och att du rum berett åt mig 3. Uppståndelsen, domen och det i dina ljusa salar. eviga livet. 9. Så, innan dödens kalla hand 5 6 9 (W 484 och F 36 n:r 639). har slitit sönder livets band 1. Så skön går morgonstjärnan fram och hjärtat bragt att domna, skall jag, hugsvalad av din röst, 5 7 0 (W 496 och F 36 n:r 640). som barnet vid sin moders bröst i dina armar somna. Matt, 25: 31—46. Grundtvig (1845). A. E. Friedlander (1925). 1. »Vaker upp!», en stämma bjuder. Beskow (1936).

75 5 7 1 (W 497 och F 36 n:r 642). 1. O mänska, till en Fader kom, 5 7 2 (W 498 och F 36 n:r 643). 1. En dag skall uppgå för vår syn, 5 7 3 (W 499 och F 36 n:r 644). 1. En gång dö och sedan domen

5. Vid evighetens brunnar står livets träd i blom, och Gud de sina unnar sin kärleks rikedom. De Faderns godhet ära och ende Sonens nåd, i Andens ljus de lära att se Guds frälsningsråd.

; 6. Oss Kristus där bereder en evig högtidssal och till sin måltid leder --574 (NPs 665 och F 36 n:r 645). en skara utan tal. 1. En herrdag i höjden är vorden beDå kan oss intet skilja sluten från Kristi kärlek mer; vi skola endast vilja 5 7 5 (NPs 668, v. 1, 2, 4—10, och F 36 att Herrens vilja sker. n:r 646). | 7. Så må Guds vänner alla, 1. Med lust och glädje tänker som lida sorg och ve, jag på den sommartid ej vackla eller falla, då Gud de sina skänker men fasta sig bete, en evig ro och frid, så att de korset bära då skapelsen är vorden med stadigt tålamod Guds viljas återsken och giva honom ära, och himlen ny och jorden som är mot oss så god. från alla synder ren. 8. Välsigna, Gud, de dina 2. När Guds basuner skälla i denna mörka värld; kring all den vida jord, ditt ansikte låt skina skall oss, ur graven kalla till ljus på deras färd. vår Herres Kristi ord. Min själ i nåd bevara Då faller tidens slöja, och hägna all min tid, då flyr all dunkelhet, att jag beredd må vara då skall Guds rike röja för evighetens frid. sin dolda härlighet. 9. Nu vill med fröjd jag ända 3. Hört haver intet öra mitt hjärtas sommarsång; och intet öga sett jag vet att Gud skall vända den fröjd som Gud vill göra i frihet allt mitt tvång dem riket är berett. och nådigt mig förläna De skola ohöljt skåda att utan sorg och brist Guds majestät och ljus; jag må för evigt tjäna oändlig frid skall råda min Herre Jesus Krist. i deras Faders hus. J. Walther (1552). Petrus Johannis Gothus (1604).

4. Ny skall då solen vara, ny månens klara rund och alla stjärnors skara på fästets djupa grund. Guds himlavalv det sköna är nytt i vidd och höjd; i ljus Guds barn få röna Guds rikes nya fröjd.

A. F. Runstedt

(1911).

5 7 6 (NPs 673 och F 36 n:r 647). 1. Eja, mitt hjärta, hur innerlig 2. Med högsta lust jag min Herre Krist 3. Liksom en fågel vid ljusan dag 4. Eja, mitt hjärta med hugnad stor

76 5. När jag mig världens fåfänglighet påminner och hur dess glädje, förrän man vet, försvinner, med tröst jag minnes var livet finnes, som av förgängelsen aldrig hinnes: därovan. 6. Jag all min lit uppå Jesus Krist 7. När synden gör mig ett sorgfullt mod 8. Mig icke dödens och satans makt 9. Ack där jag klarare då än gull, 10. Där får klart skinande silke jag 11. Guds stad med gator av idel gull 12. En stor, oändelig högtidsfröjd 13. Eja, jag fröjdas att mot den dag 14. Beredd mig håll, Herre Jesu Krist, EUc Andersdatter? (1639). Svensk övers. 1673. 1896 års psalmboksförslag. Bearb. (1911).

3. Tänk när en gång är stillad varje smärta, vart sår är läkt, var längtan nått sin hamn, när varje tår avtorkats vid Guds hjärta och varje snyftning tystnat i hans famn. 4. Tänk när en gång med obeslöjat öga jag honom ser, som här jag troddt på. Tänk när jag träder i hans boning höga och får med lov inför hans anlet stå. 5. Tänk när en gång jag utan synd skall vara, 6. Tänk när en gång vart band, som här mig enat 7. Tänk när en gång i himlens gyllne salar 8. O ljuva tanke, sjung du i mitt hjärta, W. A. Wexels (1845).

5 7 7 (W 487 och F 36 n:t 1. I hoppet sig min frälsta själ 5 7 8 (NPs 667 och F 36 n:r 649). 1. Tänk när en gång det töcken har försvunnit, 2. Tänk när en gång vart v a r f ö r blir besvarat,

Elim. Silén

(1920).

5 7 9 (NPs 666. Ej i F 36). 1. Nu upp och redo våren 5 8 0 (NPs 669. Ej i F 36). 1. I djupet av mitt hjärta 5 8 1 (NPs 670. Ej i F 36). 1. Jerusalem, du högtbelägna stad

SLUTPSALM. 5 8 2 (W 500 och F 36 n:r 650). Du som fromma hjärtan vårdar

LITURGISKT BIHANG. 5 8 3 (F 36 n:r 651). Laudamus. Vi prisa dig, vi tillbedja dig, vi tacka dig för dina under, Herre Gud, himmelske Konung, Gud Fader allsmäktig, Herre, den Allrahögstes enfödde Son, Jesus Kristus, Helige Ande, nådens, sanningens och fridens Ande. Amen, amen, amen.

5 8 4 (F 36 n:r 652). Laudamus. (Äldre form.)

5 8 5 (NPs 505 och F 36 n:r 653). Te Deum. O Gud, vi lova dig, o Herre, vi bekänna dig. 5 8 6 (W 263 och F 36 n:r 654). Te Deum. 1. O Gud, vi lova dig. O Gud, vi tacka dig. 5 8 7 (W 9 och F 36 n:r 655). Jes. 6. Esaias såg den Allraheligste, 5 8 8 (F 36 n:r 656). 1. In dulci jubilo sjunger på jorden bo! All vår hjärtans glädje ligger in prassepio och skin som solen vida matris in gremio. Alpha es et O, alpha es et O.

Vi love dig, vi välsigne dig, vi tillbedje dig, vi prise och äre dig, vi täcke dig för din stora ära. O Herre Gud, himmelske Konung, 2. O Jesu parvule, Gud Fader allsmäktig. din nåde mig bete, O Herre, den Allrahögstes en- i trösta mitt hjärta och sinne, födde Son, o puer optime, Jesu Kriste. låt mig din godhet finna, O Herre Gud, Guds Lamm, Faderns o Princeps gloria?. Son, Trahe me post te, du som borttager världens synder, trahe me post te. förbarma dig över oss. Ty du är allena helig, 3. O Patris caritas, du är allena Herre, o Nati lenitas, du är allena den högste, Jesu Kriste, vi vore alle fördärvad med den helge Ande, per nostra crimina, i Guds Faders härlighet. så haver han oss förvärvat Amen. ccelorum gaudia.

78 5 8 9 (W 116 och F 36 n:r 657). Allt fullkomnat är, o Jesu, och du far

Eja, vore vi där, eja, vore vi där. 4. Ubi sunt gaudia i den helga stad, där de änglar sjunga nova cantica och de klockor klinga in Regis curia. Eja, vore vi där, eja, vore vi där. Latinsk-tysk

biandsång Svensk

5 9 0 (W 303 och F 36 n:r 658). Pro pace et principe. 1. Förlän oss, Gud, din helga frid,

(1300-talet). övers. 1582.

5 9 1 (NPs 664 och F 36 n:r 659). Dies ira. 1. Vredens stora dag är nära,

EN LITEN BÖNBOK. SJÄTTE KAPITLET. Sånger ur Skriften. Marias lovsång.

och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus, Luk. 1:46—55. såsom han hade lovat 113. Min själ prisar storligen Herren, genom sina forntida heliga profeters och min ande fröjdar sig i Gud, min mun. Frälsare. Ty han ville frälsa oss från våra ovänTy han har sett till sin tjänarinnas ner ringhet; och ur alla våra motståndares hand, och se, härefter skola alla släkten prisa och så göra barmhärtighet med våra mig salig. fäder Ty den Mäktige har gjort stora ting och tänka på sitt heliga förbund, med mig, vad han med ed hade lovat och heligt är hans namn. vår fader Abraham. Hans barmhärtighet varar från släkte Han ville beskära oss att få tjäna hotill släkte nom utan fruktan, över dem som frukta honom. frälsta ur våra ovänners hand, Han har utfört väldiga gärningar med ja, att göra tjänst inför honom i heligsin arm, het och rättfärdighet han har förskingrat dem som tänkte i alla våra dagar. övermodiga tankar i sina hjärtan. Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt; Och du, barn, skall bliva kallad den hungriga har han mättat med sitt goda, Högstes profet, och rika har han skickat bort med ty du skall gå framför Herren och betomma händer. reda vägar för honom, Han har tagit sig an sin tjänare Israel till att giva hans folk kunskap om och tänkt på att bevisa barmhärtighet frälsning, mot Abraham och mot hans säd till i det att deras synder bliva dem förevig tid, låtna. efter sitt löfte till våra fäder. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, Sakarias' lovsång. som skall låta ett ljus gå upp och skåda (Benedictus.) ned till oss från höjden, Luk. 1: 68—79. för att skina över dem som sitta i mör114. Lovad vare Herren, Israels Gud, ker och dödsskugga som har sett till sitt folk och berett det och så styra våra fötter in på fridens förlossning, väg. (Magnificat.)

80 Simeons

lovsång.

(Nunc dimittis.)

Luk. 2: 29—32. 1 1 5 . Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning,

vilken du har berett till att skådas avalla folk: ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.

SJUNDE KAPITLET. Psalmer för enskild andakt, i särskilda lägen. På födelsedagen.

Vid fromma föräldrars

1 1 6 (W 357). O Gud, som mina steg ledsagar 1 1 7 (NPs 627). Med tacksam röst och tacksam själ För en moder som skall kyrkotagas. 1 1 8 (W 368). Gud, min Gud, som ville än

grav.

1 2 2 . Dessa kära, vilka vila ut här i mullen, tills den gryning bräcker, då ur graven du de döda väcker, Herre, till din kärleks barm dem slut. 2. Ej i livet, ej vid dödens bud fäste de sitt hopp vid jordetankar: Kriste, du allén var deras ankar; därför ljuvligt vile de i Gud. / . Paulson

Vid ett barns bädd. 1 1 9 (NPs 620). Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud. 2. Du ligger mjukt, du sover gott, 3. Du sover här i stilla ro: 4. Och efter han var barn som du, välsigne han din vila nu, att du må växa i hans frid och älska honom all din tid. 5. Han som vårt högsta goda är, 6. Han styrke dig med kraft och råd, 7. Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud. / . Ghr. Rube (1712).

Topelius

(1869).

Vid en faders död. 1 2 0 (W 346). Ack, re'n i unga åren Vid en moders död. 1 2 1 (W 347). Du som för mig

(1904).

Vid en makes död. 1 2 3 (W 344). Ack, döden haver hädanryckt Vid ett barns grav. 1 2 4 (E 719). Nu är du förd, du lilla, till Herrens örtagård. Ej mer dig där gör illa vår vinter, kall och hård. Där får för Gud du träda i klarhet lik hans sol och barnasången kväda för Lammets kungastol. 2. J a g unnar dig din lycka och längtar dit i tro, där inga sorger trycka och inga törnen gro. Där ingen blomma härjas i Edens rosenvår; dit har du nu fått bärgas i stilla barnaår.

81 3. I bättre faderssköte du där beskyddad är. Det blir ett saligt möte, när vi få råkas där och med varandra skåda Guds rikes härlighet och dela hemmet båda hos Gud i evighet. Haligrimur Pétursson (o. 1650, tr. 1755). O. J. Brandt (1854). Eklund (1922).

För blinda. 1 2 5 (W 365). Jag får ej se Guds dag,

Du skall ledsaga mina steg förvisst, fast stigen länkas genom natt och dimma. Du är min sköld och stav i kampens timma och för mig till ditt helga berg till sist. 4. Jag vill stå upp med sångaren och säga: »Vi är du så bedrövad, o min själ?» Emot det ljuva hopp du ärvt, vad väga den dunkla jordens alla sorger väl? Se, snart i jubel bytes suckars ljud, snart får i högtidsdräkten jag mig kläda och säll i dina tempelgårdar träda att tacka dig på harpa, Gud, min Gud.

1 2 6 . Tung är den lott du täcktes mig beskära, mörk är den väg jag vandrar på ditt bud; likväl jag prisar nöjd din makt och ära: D. Holgerson (1934). det är din vilja dock, som sker, o Gud. Ej någon stjärna lyser på min stig, Vid långvarig ohälsa. ej någon morgons ljus för mig sig tänder, 1 2 7 . Jag vill icke grubbla och sörja dock är min tröst att genom skugoch se mot det mörka förflutna. gors länder Jag vill icke räddhågat spörja min vilsna väg till sist för hem till vad plåga som än står mig kvar. dig. Åt honom som ensam kan hela jag lämnar det trasiga, brutna. 2. Och fast din sköna värld med sina Vad honom det täcks åt mig dela under nu nöjd ur hans händer jag tar. du täcks fördölja för min skymda blick, jag hör din röst i hjärtats tysta 2. Det blev mig för tungsamt att bära all sorg, både andras och egen. stunder Jag måste omsider mig lära och ser din vishet i mitt ödes skick. att maktlös i grunden jag är. Och syns mig dunkel än din viljas Bekymren, som hårt mig belastat lag, och hopplöst förtyngde mig stegen, när smärtans bägar fylles mig till jag nu för hans fötter har kastat, randen, som just mina bördor begär. jag vet likväl att det är fadershanden som skiftar sorg och glädje, natt 3. Där själv jag ej härvan kan reda, hans vishet vet vägar att handla. och dag. Så må han då råda och leda 3. Jag vet att du, som kläder markens min vilja, till hörsamhet böjd. lilja Jag lyfter i tro mina händer och ger åt himlens fåglar deras spis, till honom som allt kan förvandla, som tvingar storm och böljor med och beder att allting han vänder din vilja, till sist i fullkomning och fröjd. är lika huld som du är stor och vis. G. Thorsell (1920). t) — 36547.

82 Nattvardspsalmer för sjuka. 1 2 8 (W 162). Här, ensam på mitt plågoläger, 1 2 9 (NPs 558). Till dig, o milde Jesu Krist,

Så lär mig att tjäna så stilla jagkan den heliga kärlekens sak. J a g själv är ju intet, snart vissnar jag ner, och din kraft är så famnande vid. Så tag mig som korn i din åker. ej mer. Gud, giv mig frid!

För en husfader eller husmoder vid ett \ årsskifte. 1 3 0 (W 343). Gode Gud, som lät mig 1 3 2 (F36n:rl31). hinna

Bengt E. Nyström

(1935).

Snabbt jagar stormen våra år som skyar över hav. Knappt tändes, år, din blida vår. så bleknar glansen av. Din sommarblomstring är sin kos, hav tack för vad du gav, om ock du endast gav en ros att lägga på en grav.

Vid årsskiftet. 1 3 1 (F 36 n:r 554). 1. Mitt liv rinner bort som var fattig dag; o vad gav du mig livet till? J a g vet ju din vilja, jag känner J din lag, 2. Du makt för vind och skyar, och gör icke själv det jag vill. du makt för liv och år, Allt rör sig omkring mig så svind- | som ständigt allt förnyar lande fort, och allt i spillror slår, jag har intet att hålla mig vid. med öden och med timmar Och nära står döden, en vidöppen i julens aftonbrand port. du står, och sädet glimmar Gud, giv mig tid! i såningsmannens hand. 2. Man flyter ju bort, och man slä- 3. Giv psaltare och lyra, tas ut, då mödan görs oss lång. man har intet att kämpa för. Betag oss ej den dyra, En dag blott om sänder, och livet den ljuva lust till sång. är slut, Låt klinga våra dagar och ingen vet om, att man dör. som vind i gröna hagar, Martyrerna skänkte du smärtorsom hav i böljegång. nas bål 4. Giv oss en härd att njuta vid i segrarnas flammande tid. av vårt beskärda bröd. Jag längtar var dag till en kamp Giv oss ett bröst att luta vid, och ett mål. när glädjen vänds i nöd. Gud, giv mig strid! Giv oss en tro att sluta vid, 3. Jag vet, jag är bara en enkel man tryggt i den mörka död. Earlfeldt under himmelens höga tak.

(1929).

ALFABETISKT REGISTER ÖVER I FÖRSLAGET INGÅENDE PSALMER. 8 1936 betecknar det här föreliggande förslaget, W 1819 års psalmbok, NPs Nya Psalmer 1921, K 1934 års psalmboksförslag, F1936 psalmboksförslaget av febr. 1936, B anger att psalmen föreslås överförd till En liten bönbok.

A.

S 1936

W

NPs

Ack a t t i synd vi slumra bort 528 ! 450 Ack bliv hos oss, o Jesu Krist 168 j 120 Ack, döden haver hädanryckt B ' 344 Ack hjärtans ve, att jag skall se 94 i 98 Ack Jesu Krist, mig nåd bete 542 ! 470 Ack jordens barn, vår tid är kort 447 j 414 Ack min själ, hav gladligt mod 301 | 231 Ack, re'n i unga åren B 346 Ack saliga dag, som i hoppet vi bida . . . . 241 j 534 xilla Herrens vägar äro .319 Allena Gud i himmelrik 26 24 Allt fullkomnat är 589 j 116 Allt mänskosläktet av ett blod 387 i 274 Allt vad vi på jorden äga 531 I 455 Allt är redo, fallna släkte 250 ! 164 A n a m m a from de dyra nådeorden 386 273 Ande, full av nåde 130 137 Att bedja Gud han själv oss bjöd \ 320 258 Att bedja är ej endast att begära 327 Att dig, o Gud, m i t t offer bära S 461 418 Att säga världen helt farväl 563 Av dig förordnad, store Gud 213 i 316 Av djupets nöd, o Gud, till dig 266 182 Av förgängelsen är färgad I 459 646 Av helig längtan hjärtat slår ' 1 8 5 158 Av himlens här den Högstes m a k t I 164 140 Av himmels höjd oss kommet är i 62 63 Av hjärtat haver jag dig kär 288 221

285 436 137 358 366 518 631

239 304 516 208 180 !

63 327 !

B. Bed för mig Befall i Herrens händer Bepröva mig, min Gud Bereden väg för Herran Bevara, Gud, vårt fosterland Bliv kvar hos mig; se dagens slut är när

j 366 i 285 ! 377 42 416 . . 488

224 171 53

324 427 !

634 651

43 468 546

84 S 1936; W

!

NPs

F 1936

I Blott en dag, ett ögonblick i sänder ; 342 j Bort, mitt hjärta, med de tankar j 350 | 192 Bred dina vida vingar j 500 Bönhör mig, Gud, bönhör den svaga anden . . 262 ] 175

382 392

650 298

D. Den blida vår är inne Den blomstertid nu kommer Den dag du gav oss, Gud, är gången . . . Den korta stund jag vandrar här Den kärlek du till världen bar Den ljusa dag framgången är Den mun är tyst, som bad så ömt . . . . Den rätt på dig, o Jesu, tror Den signade dag som vi nu här se . . . . Den vedervärdighet som mig elända trycker Denna är den stora dagen Dessa kära, vilka vila ut Det finns en port som öppen står Det finns ett land där helgons här . . . . Det gamla år framgånget är Det gick en gång i J u d a land Det går ett tyst och tåligt lamm . . . . Det ringer till vila, och veckan går ut . . Det är en ros utsprungen Dies ira3 Dig allena vare ära Dig, Helge Ande, bedja vi Dig, Herre Gud, är ingen lik Dig, Jesu, vare evigt pris Dig, ljusens Fader, vare pris Dig skall min själ sitt offer bära . . . .• Dig vare lov och pris, o Krist Din godhet n u vi lova Din klara sol går åter opp Din kärlek, Jesu, gräns ej vet Din sol går bort, men du blir när . . . Din spira, Jesu, sträckes ut Din synd, o värld, besinna Ditt huvud, Jesu, böjes Ditt lidande har n å t t sitt slut Ditt namn, o Gud, jag lova vill . . . . Ditt verk är stort, men jag är svag . . . Du all hälsas källa Du bar ditt kors, o Jesu mild Du folk av ädla fäders stam Du, för vars allmaktsord

451 392 454 394 490 114 119 78 480 ! 438 97 ! 101 315 466 424 355 238 108 112 B 246 562 i 445 ! 411 396 76 495 50 591 5 128 I 135 32 438 187 161 165 141 28 18 191 265 444 410 462 420 228 478 436 113 118 90 86 91 87 96 100 12 269 395 368 366 89 85 417 239

508 511 654 i 549

119 353

82 ; 538

101 355

i 524 i 398 1 112

B 278

581 688

630 | 501 i 446

518 652 514 664

! 557 51 \ [ 659

i 135 [> i 495 : 211 ; 181

635 547 i

18 218 500 520 257 536 118 90 91 100 12 445 418 89

85 S1936

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord Du går, Guds Lamm, du milda Du, Herre, i din hägnad tar Du, Herre, ser och känner mig Du livets bröd, o Jesu Krist Du mänskors Fader, himlars Gud . . . Du sanna vinträd, Jesu kär Du segern oss förkunnar Du snöda värld, farväl Du som din församling vårdar Du som fromma hjärtan vårdar Du som för mig Du som har kommit till vår jord . . Du som härlig ställde Du som oss frälst ur syndens band . . . Du som var den minstes vän Du som åt människan Du unga vakt, stig upp med fröjd . . .

429 82 304 7 182 420 190 101 538 214 582 B 221 2 122 175 397 515

W

NPs

E

86 31 11 155 ! 396 432 105 458 318 500 347 513 406 114 341 297 514

F1936

482 86 344 7 205 471 215 105 604 240 650 B 578 2 127 198 447 581

E. Ej guld och rikedom jag har . . . Eja, mitt hjärta, hur innerlig . . En dag har börjat. Gud mig kallar En dag skall uppgå för vår syn En dalande dag, en flyktig stund . En dunkel örtagård jag vet . . . En dyr klenod, en klar och ren En fader heter du En Fader oss förenar En fridens ängel ropar: »Kom!» En gång dö och sedan domen . . En handsbredd är vår levnads m å t t En herrdag i höjden är vorden besluten En jungfru födde ett barn i dag En jämmerlig och usel ting . . En stjärna gick på himlen fram En syndig man, som låg i syndens dvala En vänlig grönskas rika dräkt p]saias såg den Allraheligste . Ett, Jesu, än påminner jag Ett litet ringa barn jag är . Ett vänligt ord kan göra under

391 | 281 576 i 428 ! 572 i 498

558 259 163 373 364:3 157 552 483 573 499 210 574 60 59 532 391 66 67 248 167

658 553

441 647 480 643 | 626 293 ! 294 ! 179

531 574 665

456 J 587 ;

492 j

171 618 644 236 645 60 599 67 281 513 655 553

511 398

448 F. Fader, du som livet tänder Fader, du vars hjärta gömmer Fader, under detta namn

! 173 | : 290 321

584 14

195 332 ; 359

86 Far din väg, du onda värld F r a m skrider året i sin gång Framfaren är natten Fridens Gud, oss frid förläna Från dig, all nåds och visdoms Gud . . . Från Gud vill jag ej vika F r å n tidevarv till tidevarv Får ej i vårt hjärta bo F ä d e r n a s kyrka i Sveriges land För alla helgon, som i kamp för tron . För tidens korta kval och fröjd Förfäras ej, du lilla hop Förgäves all den omsorg är Förlossningen är vunnen Förlän oss, Gud, din helga frid Förr än mänskostämmor hördes

S 1936!

W

,536 i 458 152 : 435 .412 302 170 231 159 .140 318 437 426 I 49 [ 590 135

456 NPs

E

F 1936

645 549

( 490

376 544

; 342 188 j 260 | 174 ! 150

588 570 533 525 41 378 306 50 303 34

492 478 50 658 145

G. Gammal är kyrkan, Herrens hus . Giv, Gud, att ren och samvetsgrann Giv mig den tro som skådar dag . Giv, o Jesu, fröjd och lycka . . . Giv oss, o Gud, ett dagligt bröd . Glad jag städse vill bekänna . . . Gläd dig, du helga kristenhet . . Gläd dig, du Kristi brud . . . . Glädje utan Gud ej finnes . . . . Gläns över sjö och strand . . . . Gode Fader, i din vård Gode Gud, som lät mig hinna . . Gud, du av inga skiften vet . . . Gud, fullkomlighetens källa . . . Gud gav i skaparorden Gud har av sin barmhärtighet . . Gud, hos dig är livets källa . . . Gud, i mina unga dagar Gud låter sina trogna här . . . . Gud, lär mig dock besinna . . . . Gud, min Gud, som ville än . . . Gud, min Gud, till dig jag ser . . Gud, se i nåd till dessa två . . . Gud, som haver barnen kär . . . Gud säger att den salig är . . . Gud trefaldig, statt oss bi . . . . Gud vare tack och ära Gud, vår Gud, för världen all . . Gud, vår lösta tunga

k

155 427 220 441 419 176 58 40 307 508 505 B 6 286 402 277 174 512 136 526 B 308 225 502 335 24 137 233 188

168 479 250 497 470 199 59 41 347 571 568 B

528 279 413 399 557 59 51 247 623 619:2 343 6 219 614 144 624 35 448 368 248 572 619:1 292 22 36 510 227

6 325 453 316 196 576 146 593 B 348 253 564 375 22 147 262 212

(iud, välsigna dessa hjärtan Gud är här tillstädes Gud är vår starkhet och vårt stöd Gud över oss förbarmar sig Guds kyrkas grund är Arorden Guds rena Lamm, oskyldig Guds väg i dunkel ofta går Gå varsamt, min kristen Gör porten hög, gör dörren bred

iS 1936!

W

223 195 297 424 156 90 346 334 41

335 NPs

E

F 1936

251 437

227 402

170 94

222 337 475 169 94

374 42 :

47 108 83 343 125 11 192 136 4 131

52 H. Han kommer i sin kyrka Han lever! O min ande, känn Han på korset, han allena Har jag nåd hos Gud i höjden Hav i ditt minne Jesus Krist Hela världen fröjdes Herran Helge Ande, du som samlar Helge Ande, hjärtats nöje Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig . . . Helige Ande, sanningens Ande Helige Fader, kom och var oss nära Hell morgonstjärna, mild och ren Hemlandstoner mäktigt ljuda Herre, dig i nåd förbarma Herre, du har skapat allt Herre, du som från det höga Herre Gud, för dig jag klagar Herre, jag har hört din stämma Herre, jag vill bida Herre, nu låter du din tjänare fara h ä d a n . . Herre, samla oss nu alla Herren gav, och Herren tog Herren vår Gud är en konung i makt och i ära Herren är min Herde god Herrens röst i Sion ljuder Herrens stad har fasta grunder Hit, o Jesu, samloms vi Hjälp, Gud, de trogne äro få Hjälp mig, Jesu, troget vandra Hjälp mig, min Gud, ack fräls min själ . . . Hjärtan, enigt sammanslutna Ho är den för Herren träder Hur fröjdar sig i templets famn Hur härlig, Gud, din sol uppgår Hur härligt vittna land och sjö Hur kan och skall jag dig

46 104 : 108 79 303 ! 212 120 125 11 268 171 ! 148 129 136 4 124 | 131 29 : 32 561 145 384 506 324 262 533 | 467 70 I 365 | B 193 ! 364 17 294 227 234 201 328 169 121 380 203 268 184 160 336 294 199 326 194 321 460 186 160

562 509 662

563 503 587 566 536

28 31 629 158 569 362 600 i 73 414 B 220 413 j

17 334 256 264

228;

186 430 306 176 376 j 226 221 517 210

SS

H u r ljuv, o Gud, hur säll den lott H u r ljuvt det är att komma . . . H u r u länge skall mitt hjärta . . . Hälsans gåva, dyra gåva H ä r en källa rinner Här, ensam på mitt plågoläger . . Härlig är den himmel blå . . . . Härlig är jorden Höga Majestät, vi alla Hör ditt Sions bittra klagan Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder

S 1936

W

423 208 44 372 247 B 509 20 3 147 196

519 255 455 8 580 109 433 138 577 410 550 530 242 477 392 260 422 546 354 510 588 245

348 173

NPs

E

F1936;

474 561 '

45 369

45 424 279 B 572 20 3 160 223

| 507 J

162 504 !

3 386 323

I. [ blomman av min ungdoms dagar . . . t dag om Herrens röst du hör [ denna ljuva sommartid [ det djupa, i det höga [ djupet av mitt hjärta 1 dödens band låg Herren Krist [ Herrens namn far jag åstad [ himmelen, i himmelen [ hoppet sig min frälsta själ förnöjer . . [ Jesu namn till bords vi gå [ Kristi sår jag somnar in [ levernets bekymmer sänkt [ m a k t utan like [ min stilla hyddas sköte [ mänskors barn, som alla ägen [ mörker sjönko ungdomsdrömmens länder [ nåd du, Herre, på oss t ä n k t [ världen är jag blott en gäst [ världen är så mörkt och tungt . . . . [ öster stiger solen opp [n dulci jubilo Ingen hinner fram till den eviga ron . . .

290 512 8

643 12

669 128 370 486 487 626 480 454

113 487 148 648 461 616 597

540 435 285 400 476 237 629 576

535 442 296 473 612 397 573 656 276

J. J a g arma mänska, vem skall skilja J a g får ej se Guds dag J a g går mot döden var jag går . . J a g haver en gång varit ung . . . J a g höja vill till Gud min sång . . J a g i tysta skuggors timmar . . . J a g kan icke räkna dem alla . . . J a g kommer, Gud, och söker dig . J a g lever och upphöjer

256 174 B 365 537 452 523 360 47 479 437 501 178 151 j 498 419 j 498

| 513

291 B 603 588 48 537 201 560

89 S 1936 J a g lyfter mina händer J a g lyfter ögat mot himmelen. . . J a g längtar av allt hjärta . . . . J a g nu den säkra grunden vunnit . J a g och mitt hus för dig, o Gud . J a g tackar dig, min högste Gud . . J a g vet en hälsning mera k ä r . . . J a g vet mig en sömn i Jesu namn J a g vet på vem jag tror J a g vill dig prisa, Gud, min styrka J a g vill i denna stund J a g vill icke grubbla och sörja . . J a g ville lova och prisa J a g är en gäst och främling . . . Jerusalem, du högtbelägna stad . . Jerusalem, häv upp din röst . . . Jerusalem, i överdåd Jesu, dig i djupa nöden Jesu, djupa såren dina Jesu, du dig själv uppväckte . . . Jesu, du min fröjd och fromma Jesu, du m i t t liv, min hälsa . . . Jesu, du som själen spisar . . . . Jesus för världen givit sitt liv . . Jesu, gör mig så till sinnes . . . Jesu, låt din kärleks låga . . . . Jesu, lär mig r ä t t betrakta . . . Jesu, lär mig rätt betänka . . . . Jesu n a m n begynna skall . . . . Jesu, tänk på mig Jesus allt mitt goda är Jesus från Nasaret går här fram . Jesus hav i ständigt minne . . . Jesus Kristus är vår hälsa . . . . Jesus är min hägnad Jesus är min vän den bäste . . . Jesus är mitt liv och hälsa . . . J u större kors, j u bättre kristen

293 504 547 289 407 281 409 560 351 287 183 B 345 535 581 43 84 81 74 107 381 73 330 222 376 219 38 72 64 374 117 48 375 179 118 115 116 352

W

! NPs !

E

F 1936 i

33 1 503

477 ! 583 ! ! 615

198 617 661

333 567 613 328 456 320 458 i 628 ! 393 ; 326 ! 206

193 220 156

B 387 602

596 ; 654 t 670

54 88 85 77 111 204 76 205

44 88 85 77 111 431 76 370

603 129

426 247 38 75 65

48 75 65

122 49 425 202 123 120 121

127 152 216 213 214 235 (599)

(395)

K. Kom, Ande, från höjden, kom ned Kom, frälsta hjord Kom, Helge Ande, Herre god . . . Kom, Helge Ande, Herre Gud . . Kom, Helge Ande, till mig in . . Kom, jordens barn, eho du är . . Kom, min kristen. Gud till ära . .

440 200 327 126 133 127 134 131 138 534 489 217

166 i 227

i

!

'

133 134 138 601 434

90 Kom, o Jesu, väck mitt sinne Kom, vänner, låt oss hasta Kommen för Herren med tacksamhet . . Kommen till en Fader åter Konung och Präst, träd in i denna skara Kriste, som ditt ursprung leder Kristus, hjälten, han allena Kärlek av höjden värdes beskära . . . .

S 19361

W

217 339 425 555 230 35 403 229

352 NPs

E

388 638 491 569 74

568 F 1936

242 379 477 622 259 34 455 258

L. Led, milda Ljus, när natten faller på . . . Likt en dröm försvinna Likt vårdagssol i morgonglöd Livets Ande, kom från ovan Ljus av ljus, o morgonstjärna Lov, pris och ära vare dig Lov vare dig, o Jesu Krist Lova Herren Gud, min själ Lova vill jag Herran, Herran Lovad vare Herren, Israels Gud Lovad vare Herran, våra fäders Gud . . . Lover Gud i himmelshöjd Lovsjungen Herren, som i det höga . . . . Lovsjungen Herrens nåd och makt . . . . Lovsjungom Herren, låtom oss med fröjdeljud Lyft, min själ, ur jordegruset Lyssna, Sion! Klagan ljuder Låt av himlens sol en strimma Låt barnen komma hit till mig Låt mig leva, låt mig verka Låt nya tankar tolka Kristi bud Låt oss fröjdas, gladligt sjunga Låt oss nu Jesus prisa Lär mig, du skog, att vissna glad . . . .

341 517 452 ;

132 468 496 61 19 9 B 13 14 10 56 22 326 237 430 172 516 240 105 106 557

304 ' 381

1 248 509 642 143 140 526 426 558 416 62 62 19 29 . 9 264 B 13 270 14 271 10 267 i 57 57 6 266 364 607 267 541 483: 3

149 109 , 110 656

193 584 272 109 110 624

M. Med Gud och hans vänskap Med hastat lopp och dunkelt sken . . . Med lust och glädje tänker Med pelarstoder tolv Med rört och tröstat hjärta Med tacksam röst och tacksam själ . , . Mig dagen flyr, och åldern ögat skymmer Min Frälsare, vad själave Min Gud och Fader käre Min Gud, på dig förtröstar jag

291 457 575 162 92 B 522 80 467 299

594 404 668 529 97

627 359 84 425 229

175 514 646 97 B 587 84 525 339

91 S 1936

Min Gud är en väldig hjälte Min högsta skatt, o Jesu kär Min j ä m m e r nu en ände har Min själ, du måste nu glömma Min själ och sinne, låt Gud råda Min själ prisar storligen Herren Min själ skall lova Herran Min synd, o Gud Min vilotimma ljuder Mina levnadstimmar stupa Misströsta ej att Gud är god Mitt fasta hopp till Herren står Mitt hjärta, fröjda dig Mitt liv rinner bort som var fattig dag . . . Mitt skuldregister, ack, när jag det vill beskåda Mitt vittne vare Gud: jag vill Mitt öga, spar nu dina tårar Morgonrodnan mig skall väcka Mästare, alla söka dig

521 269 549 71 356 B

W

NPs

E

IF 1936

462 186 479

307 615 86

16 270 494 529 349 298 323 B 272 393 357 465 518

16 187 444 451 191 228 261

! 453 224 j 487 . . . 483 j 363

393 337

74 \

!.

189 289 241 423 301

308 556 596 391 338 361 554 310 443 401 523 295

N. Naturen åter träder Nu blott för världen två Nu dagens sol i glans och prakt Nu denna dag förliden är Nu gläd dig, min ande, i Herran Nu haver denna dag Nu kommen är vår påskafröjd Nu kommer kväll med vilans bud Nu segrar alla trognas hopp Nu skall ej synden mera Nu täcker Gud, allt folk

Nu tystne de klagande ljuden Nu upp och redo våren Nu vilans dag förflutit Nu vilar hela jorden Nu vill jag bryta opp Nu är du förd, du lilla Nu är en dag framliden Nämn mig Jesus, han är livet När allt omkring mig vilar När ingen dager ögat skådar När jag om morgonen uppstår När jag uti min enslighet När Jesusbarnet låg en gång När stormen på det vida hav När trygg och mätt

. . . . . .

482 100 449 68 284 15 556 579 493 484 544 B 481 276 475 361 497 539 i 507 ; 431 405

649 441 421 440 104 69 209 272 492 666 653 442 473 719 439 433 597 417 459 639 288

510 252 545 541 411 540 104 506 69 323 15 623 547 542 610 B 539 314 533 407 559 605 570 485

92 S 1936 När vi i högsta nöden stå . . . När vintermörkret kring oss står När värld och vänner lämna dig När världens hopp förtvinat stod Närmare, Gud, till dig . . . .

151 45 358 34 347

w

NPs

F 1936;

636 511

164 46 402 33 389

242 146 598

0. G du Helge Ande, kom till oss in . . . . O du saliga O du som alla hjärtan ser O du som har ett hult försvar O du som ser, o du som vet O du vår Herre Jesu Krist O Evige, o Gud, till dig . O Fader vår, barmhärtig, god O giv oss, Herre, av den tro O gode Ande, led du mig O gode Herde, du O Gud, all sannings källa 0 Gud, det är en hjärtans tröst 0 Gud, det är min glädje 0 Gud, dig vare lov och pris 0 Gud, ditt folk dig beder 0 Gud, ditt rike ingen ser 0 Gud, giv oss din Andes nåd 0 Gud, jag nödgas klaga 0 Gud, o Gud, så from 0 Gud, om allt mig säger 0 Gud, som allt med vishet styr . . . . 0 Gud, som hörer allas röst 0 Gud, som mina steg ledsagar 0 Gud, som skiftar allt 0 Gud, som åter värdes mig 0 Gud, som även räckt din hand 0 Gud, vem skall jag klaga 0 Gud, vi lova dig, o Gud, vi tacka dig 0 Gud, vi lova dig, o Herre, vi bekänna dig 0 Gud, vår broder Abels blod 0 Gud, vår hjälp i gångna år O Herre Gud, gör nåd med mig O Herre Gud, oändelig O Herre Gud, vi bedja dig O Herre, ho skall bo O hoppets dag, som klarnar opp O huru ljuvlig är O huvud, blodigt, sårat O Jesu Krist, dig till oss vänd

125 132 52 516 146 | 385 j 436 ! 377 j 513 ! 502 89 ! 93 21 ! 20 23 21 343 I 205 !130:8 211 I 313 j 322 260 j 197 324 295 223 469 427 215 317 282 199 275 580 348 190 383 207 337 295 474 I 432 202 329 357 B 369 i 367 464 J 422 379 | 202 274 ! 373 586 | 263 585 \ 505 434 | 122 450 ! 265 (181) 579 25 : 23

141 212 i 315 540 461 198 325 83 203 330

132 53 159 491 577 93

321 313 390 433 I 377 532 229 B 419 522 429 312

654 I 653 |

488 I 630 460

21 384 ! 232 237 360 224 335 527

507 | 303 i 23 ! 152 ! 238 ! 606 ! 225 | 87 230

93 O Jesu Krist, du nådens brunn O Jesu Krist, du är min vän den bäste . O Jesu Krist, min högsta tröst O Jesu Krist, sann Gud och man . . . . O Jesu Krist, som mandom tog . . . . O Jesu Krist, till dig förvisst O Jesu, n ä r jag hädan skall O Jesu, än de dina O Kriste, du som ljuset är O liv som blev t ä n t O min Jesu, dit du gått O mänska, till en Fader kom O se den stora, vita här O Skapare, o gode Gud O store Allmakts-Gud O säg, min själ, vi du förfäras Om, Jesu, på min vandringsstig Om Kristus döljes nu för dig Om nåd och r ä t t jag tänker sjunga Ord av evighet Oss kristna bör tro och besinna . . . . Oändlige, o du vars hand . . . . . . .

S 1936

W

261 367 271 541 39 278 543 177 486 316 111 571 139 143 418 359 167 112

47 362 188 469 49 195 471 150

NPs ! E

297 1 416 i 309

607 39 317 648

! 609 i 200 i 544

356 l 115

128 497 671 25 309 243 145

i! 413 413 299

399 305 525

F19361

298 7

i 642 j 149 i 155 ! i 469 ! 403 ! 184 i 116 ; 464 ! 449 I | 345 ! ! 592

P. Pris vare Gud; allena han . . Pris vare Gud, som låter . . På dig jag hoppas, Herre kär . På Gud, och ej på eget råd . På k r a b b a n s strå man lade dig På Sinai stod Herren Gud . . Pärlor sköna, ängder gröna . .

317 463 421 329 226 312 252 72 33 166 143 520

! 357

521 369 352 32 ! 183

625 R. liing in gudstjänsttid Ringen, I klockor, ja ringen i midnattens timma Räds ej bekänna Kristi namn

s. Salig är den stilla stunden Saliga de som ifrån världens öden . . Sanningens Ande, som av höjden talar . Se kärlet brast, och oljan är utgjuten . Se, milde Gud, i nåd Se människan, ack vilken lott . . . . Se vi gå upp till Jerusalem

514 53 218

204 559 411 404 209 320 93 87 69

559 660 631

579 54 244

231 627 462 71 235 70

94 S 1936

Seger giv, du segerrike Si, huru gott och ljuvligt är Si, Jesus är ett tröstrikt n a m n . . . . Si, n a t t e n flyr för dagens fröjd . . . . Sig fröjde nu var kristen man . . . . Sin suck naturen skickar Sion klagar med stor smärta Sitt öga Jesus öppnat har Skapa i mig, Gud, ett hjärta Skapare, att nalkas dig Skymningstimmen sakta nalkas . . . . Skåder, skåder nu här alle Snabbt jagar stormen våra år . . . . Snabbt som blixten de försvinna . . . S n a r t bröt du upp, du reste bort . . . S n a r t döden skall det öga sluta . . . . S n a r t ligger bojan krossad Som dig, Gud, täckes, gör med mig . . Som sol om våren stiger Som spridda sädeskornen Som sådden förnimmer Guds välbehag . Somnar jag in med blicken fäst . . . Sorgen och glädjen tillhopa här vandra Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud . . Stanna, ungdom, och hör till Statt upp, o Sion, och lovsjung . . . . Stilla jag på dig vill akta Stilla natt, heliga natt Store Gud, med skäl du klagar . . . . Store Gud, som handen räckte . . . . Syndaskulden att försona Så får jag nu med frid och fröjd . . . Så går en dag än från vår tid . . . . Så högt har Gud, oss till stor fröjd . . Så lyktar än ett år sitt lopp Så långt som havets bölja går . . . . Så skön en väg ej finns på jord . . . Så skön går morgonstjärnan fram . . . Så snart for då min fröjd sin kos . . Så tag nu mina händer Så v a n d r a vi all världens väg . . . . Så vila i välsignelse Så älskade Gud världen all Så är fullkomnat, Jesu kär Såleds är vår kyrkogång Såsom hjorten träget längtar Säll den som haver Jesus kär . . . . Säll den vars överträdelse

338 394 65 55 103 421 158 99 378 328 524 88 B 443 567 527 553 313 133 189 499 491 353 B 566 67 388 51 149 252 75 548 476 31 448 235 192 569 564 325 554 568 244 95 207 344 184 279

W

NPs

307 66 56 107 397 123 103 201 259 542 92

408 449 488 253

620 494 68 275 515 388 168 78:3 478 434 147 415 537 560 484 345 593 490 495 506 99 332 460 157 196

95 S 1936 Säll du som dig åt Gud betror . . Säll du som menlös fann din grav Sörj för mig, o Fader kär . . . .

W

NPs

E

|F 1936

296 j 225 ! 565 493 | 306 592

336 635 346

161 532 206 331 257 575 585 505 254 172 249 163:4 273 194 267 183 331 208 B 558 292 222 121 113 489 238 542 503 622 30 501 232 B 283 200 258 577 578 667 370 628

177 ; 233 ! 292 653 ! 289 : 284 311 i 305 i 371 B

T. Tack, o Gud, att i din kyrka Tack, o Jesu, för det ord Tanke som fåfängt spanar Te Deum . . Tiden flyr: när vill du börja Till den himmel som blir allas Till dig allena, Jesu Krist Till dig av hjärtans grunde Till dig jag ropar, Herre Krist Till dig, o milde Jesu Krist Till dig som hjärtat gläder Till härlighetens land igen Till natt det åter lider Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud . . . Tryggare kan ingen vara Tränger i dolda djupen ner Tung och kvalfull vilar hela Tung är den lott du täcktes mig beskära Tvivlan ur min själ försvinne Två väldiga strida om människans själ . . Tänk när en gång det töcken har försvunnit Tänk, o Gud, på sjuka alla

126 ; 548 ; 268 | 565 29 ; 261 B i 322 1 293 i 649 i 420

u. Upp att Kristi seger fira Upp, kristen, upp till kamp och strid Upp, min tunga Upp, psaltare och harpa Upp, var ljus, ty ljuset lyser . . . . Uppfaren är vår Herre Krist . . . . Upptag, Herre, våra böner Uti din nåd, o Fader blid

110 333 102 1 236 123 432 310

117 211 106 1 539 115 641 250

i 373 i 106 1 ! 266 ! 128 486 , 350

T. Vad gott kan jag dock göra . . Vad Gudi täckes är mig täckt . Vad kan dock min själ förnöja . Vad ljus över griften Vad min Gud vill, det alltid sker Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör Vak upp, bed Gud

Vak upp! Hör vakten ljuder

382 206 314 254 385 257 98 102 311 251 180 153 406 291:4 251 165

432 354 435 102 351 203 286

96 Vak upp, min själ, giv ära Vak upp, min själ, och var ej sen Vaka, själ, och bed »Vaker upp!», en s t ä m m a bjuder Var glad, min själ, och fatta mod Var hälsad, sköna morgonstund Var kristtrogen f röj de sig Var man må nu väl glädja sig Var n u redo, själ och t u n g a Var är den Vän som överallt jag söker . . . Varför sörja, varför klaga Varmed skall jag dig lova V a r t flyr jag för Gud och hans eviga lag . . V a r t h ä n skall jag dock fly Vattuströmmar skola flyta Ve den som säger: Gud ej är Vem är bland Jesu rätta vänner Vem är den, som trött av striden Vem är den stora skaran där Veni, Sancte Spiritus Verka, tills natten kommer Vi lova dig, o store Gud Vi love dig, vi välsigne dig Vi prisa dig, vi tillbedja dig Vi på jorden leva här Vi skulle jag ej möta glad min plåga . . . . "Vi täcke dig, o Jesu god Vi täcke dig så hjärtelig Vi tro på en allsmäktig Gud Vi tro på Gud, som himmel, jord Vi önska nu vår brudgum och brud Vida kring jorden Vilken kärlek oss bevisad Vredens stora dag är n ä r a Vår blick mot helga berget går Vår Gud är oss en väldig borg Vår Herres Jesu Kristi död Vår konung och vårt fosterland Vår tid är ganska flyktig här Väktare på Sions m u r a r Väl mig i evighet! Nu känner själ och sinne Välsigna, gode Gud, vår konung och vårt land Välsignat vare Jesu n a m n Välsignat är det hem förvisst Vänd av din vrede Vänder om, 1 sorgse sinnen Vänligt över jorden glänser Världens Frälsare kom här

S 1936

W

471 472 332 570 300 54 60 37 485 551 360 470 253 263 243 340 389 390 142 125 401 154 584 583 144 371 91 473 27 28 226 153 77 591 134 119 181 414 446 216 280 415 63 408 148 150 36 57

429 430 210 496 230 55 61 46 443 481 245 428 170 176

NPs

548 5 276 277 526 132 612 139

26 96 431 17 522 571 551 80 664 523 124 154 302 412 319 197 305 64 616 387 389 73 58

E

IF 1936!

97 S 1936

W

NPs j E

F 1936

A. Älskar barnet modersfamnen An ett år uti sitt sköte Ängsliga hjärta, upp ur din dvala . . . Är Gud i himlen för mig Är jag allén en främling här på jorden Är än min röst som änglars tunga . . Ära ske Herren

36547.

545 442 362 309 264 400 439

474 407

611 589 595 '

178 609 1

i 498 408 349 ! 301 450

PSALMER MED ÄNDRAD

REGYNNELSERAD.

På grund av uteslutning av första versen ell ;r förändring av begynnelseraden 1måste följande psalmer uppsökas under nedan angivna nummer (resp. bokstav). Psalmer

från 1819 års psalmbok

(W):

Ack, huru plågas jag (W 364) Din godhet rätt att lova (W 410) Du som av gudomsskötet går (W 130) Frälsta värld, i nådens under (W 78) Hur mild och nådig är vår Gud (W 291) Mitt skuldregister när jag vill, o Gud, beskåda (W 189) Store Gud, vad skall jag göra (W 163) Psalmer

från

Nya Psalmer

(NPs):

Här: En fader heter du (373) Din godhet nu vi lova (444) O gode Ande, led du mig (205) Syndaskulden att försona (75) Vak upp, bed Gud om kraft och mod (406) Mitt skuldregister, ack, när jag det vill beskåda (272) Till den himmel som blir allas (249) Här:

Ett litet ringa barn jag är (511) Ett litet fattigt barn jag är (NPs 621) Det finns en port, som öppen står (246) Jag vet en port, som öppen står (NPs 581) När stormen på det vida hav (431) När stormen ryter vilt på hav (NPs 639) 0 Herre Gud, barmhärtig var (NPs 579) i O Herre Gud, gör nåd med mig (265) Psalmer

från 1934 års förslag (E):

psalmloksHär:

Den dag du gav, o Gud, är gången (E 654) | Den dag du gav oss, Gud, är gången (490) Seger giv, du segerrike (338) Du som genombrutit banden (E 430) Guds kyrkas grund är vorden (156) Guds kyrkas grund på jorden (E 170) : Gud är här tillstädes (195) Herren Gud är nära (E 437) j I öster stiger solen opp (510) 1 öster träder solen fram (E 629) ; Kom, vänner, låt oss hasta (339) Kom, barn! Vi vilja vandra (E 388) Led, milda ljus, ibland de mörka snår • Led, milda ljus, när natten faller på (341) i (E 304) Ett, Jesu, än påminner jag (492) Sist, Herre Jesu, beder jag (E 657) i Skymningstimmen sakta nalkas (524) Solen sig till nedgång sänker (E 542) Psalmer

från febr.

psalmboksförslaget 1936 (F 36):

av Här:

Livet kallar (F 36 \ En dag har börjat. Gud mig kallar (428)

En dag har börjat. n:r 480) I mörker sjönko drömmens gyllne länder ! I mörker sjönko ungdomsdrömmens länder (260) (F 36 n:r 296) Bed för mig, Herre kär (366) Modfälld och trött jag är (F 36 n:r 415) Mästare, som själv har prövat (F 36 n:r Låt av himlens sol en strimma (430) 483) Snart bröt du upp och rycktes bort (F 36 Snart bröt du upp, du reste bort (567) n:r 637) 1 NPs 619: 'Gud som haver barnen kär» har uppdelats i 502: »Gud som haver» och 605: »Gode Fader, i din vård.»

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1936 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till lag om behandling av för- Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk. [3] brytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, m. m. |4| Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen Sociala jordutredningens betänkande med förslag tillj revision av lagstiftningen ang. avstyckning in. m. [26] m. m. [17] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande om socialstyrelsens organisation. [29] Kommunalförvaltning. Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadsstyrelsens normalförslag till gatukostnadsbestämmelser enligt 49 § stadsplanelagen. (33]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lagstiftning ang. skyddsskogar m. m. [19] Belänkande med förslag till lagstiftning ang. skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län. [30] Industri.

Handel och sjöfart. Statligt kaffemonopol. [10] Statens och kommunernas finansväsen. Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk unUndersökningar rörande det samlade skattetrycket i j dersökning. [22] Sverige och utlandet. [18] Promemoria ang. ändring av bestämmelserna rörande Kommunikationsväsen. kommunernas underställningsfria lånerätt. [35] Utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel. [16] Betänkande med förslag i anledning av verkställd Politi. granskning av 1932 års trafikutrednings förslag till förordning ang. allmän automobiltrafik. [20] Betänkande med förslag angående revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. [5] Bank-, kredit- och penningväsen. Betänkande med förslag till lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparNationalekonomi och socialpolitik. banker m. m. [25] Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn Försäkringsväsen. [6] Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. [7] Ur socialiseringens »europeiska» idékrets. |8] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunioodling i övrigt. nen. 1. [9] Betänkande ang förlossningsvården och barnmorske- Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. [11] väsendet samt förebyggande mödra- och barnavård. Kyrkogodset i Skåne. Halland och Blekinge undei dansk tid. [28] Betänkande ang. familjebeskattmngen. [13] Betänkande med utredning och förslag ang. atgärdei Betankande ang. dels planmässigt sparande och dels för särskild undervisning och utbildning av psykisk! ställiga bosöttningslån. [11] efterblivna i barn- och ungdomsåren. [31] Betänkande ang. moderskapspenning och mödrahjälp. Utredning rörande de svenska universitets- ochjiög. skolestudenternas sociala och ekonomiska förhallar! Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. [21] den. Bilaga till betänkande med undersökningar ocl Betänkande ang åtgärder för avhjälpande av de inom förslag i anledning av tillströmningen till de intellek. vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade tuella yrkena. [31] . . . ii missförhållanden samt rörande de kostnader som Psalmbok för svenska kyrkan. Förslag avgivet den 2fl därav kunde föranledas ni. m. [23] febr. 1936. överarbetat av inom ecklesiastikdepartel Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—1935. [32] mentet tillkallade sakkunniga. [36] Försvarsväsen. Hälso- och sjukvård. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Betänkanden 1 rörande serafimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. [1] Förslag till konvention mellan Sverige och SchweiJ om erkännande och verkställighet av domar ocli skiljedomar in. m. [2] Allmänt näringsväsen. Betänkande med förslag till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och boufl Ang. kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar. [27] redning m. m. [24]

Uppsala 1936. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 36547