Religionsfrihet

\)N 0 < ,

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964:13 Ecklesiastikdepartementet

1958 års utredning kyrka-stat: I I I

RELIGIONSFRIHET

Stockholm

1964 M-;i3A

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Kronologisk förteckning

1. Indexlån. Del I. Kihlström. 96 s. Fi. 2. Indexlån. Del II. Kihlström. 526 s. Fl. 3. Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. Esselte. 212 s. I. 4. Effektivare konsumentupplysning. Esselte. 111 s. H. 5. Bättre åldringsvård. Esselte. 121 s. S. 6. Alkoholreklamen. Norstedt & Söner. 278 s. Fl. 7. Statens skogar och skogsindustrier. Svenska Reproduktions AB. 144 s. Fi. 8. Kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket. Esselte. 88 s. Jo. 9. Arbetstidsförkortningens verkningar. Esselte. 216 s. S. 10. Företagsintecknlng.Tiden-Barnängen Tryckerier AB. 149 s. Ju. 11. Älgfrågan. Norstedt & Söner. 188 s. Jo. 12. Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del II. Esselte. 302 s. J o . 13. Religionsfrihet. AB Wilhelmssons Boktryckeri. X X V I I I + 594 s. E.

A n m . o m särskild tryckort e] angives, är tryckorten Stockholm,

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1964:13 Ecklesiastikdepartementet

1958 års utredning kyrka-stat: III

RELIGIONSFRIHET

AB W I L H E L M S S O N S B O K T R Y C K E R I STOCKHOLM 1964

Innehåll Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet VII—XXVIII

RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN

I S V E R I G E . Historik och kritik

Av docenten,fildr Sture Waller Inledning

3 Avd I. H I S T O R I K

Kap.

I.

Religionsfrihetsfrågan i Sverige intill 1873 års dissenterlag a) Från reformationen till konventikelplakatet b) De första eftergifterna c) 1809 års RF d) Debatten vid 1800-talets mitt e) Under den första dissenterlagen f) Tillkomsten av 1873 års dissenterlag

7— 25 7 8 10 11 17 19

Kap.

11. Från dissenterlag till religionsfrihetslag. Striden om det fria utträdet 26— 97 a) Den nya lagens innebörd och verkningar 26 b) Förslag till lagändring från kyrkligt håll 29 c) Förslag till lagändring från frikyrkligt och politiskt liberalt håll 35 d) Riksdagens begäran om utredning 1909 43 e) Domkapitlens remissyttranden 1911. Motioner 1912—1913 om partiella reformer 45 f) 1918 och 1925 års religionsfrihetssakkunniga 50 g) 1929 års kyrkomöte 55 h) Frågans behandling under 1930-talet 60 i) 1943 års dissenterlagskoiiiiuitté 66 j) Dissenterlagskommitténs betänkande inför press och remissinstanser 70 k) Regeringens proposition 1951 75 1) Religionsfrihetsfrågan i riksdagen 1951 79 m) Religionsfrihetslagen och 1951 års kyrkomöte 88 n) Inför den nya religionsfrihetslagen 92 o) Religionsfrihetsfrågan efter 1952 95

Kap.

III.

Frågan om formerna för utträde ur svenska kyrkan 98—115 a) Äldre bestämmelser och förslag 98 b) 1951 års religionsfrihetslag 99 c) Det första ändringsförslaget 1953 103 d) De nya förslagen 1958 106 e) Frågans behandling vid 1958 års kyrkomöte 108 f) Förnyade motioner 1959 111 g) Justitiedepartementets PM och remissuUåtandena 1960 . . . . 112

IV Kap.

IV.

Frågorna om inträde i kyrkan och automatisk a) Äldre bestämmelser och förslag b) Dissenterlagskommitténs förslag c) 1951 års religionsfrihetslag d) Den senare debatten

anslutning

..

116—130 116 121 123 126

Kap.

V.

Frågorna om icke-kyrkomedlemmars kyrkoskatt och kyrkliga rösträtt 131—150 a) Debatten under 1800-talets senare del 131 b) Debatten under 1900-talets första år intill 1908 års dissenterskattelag 135 c) Den fortsatta debatten intill mitten av 1940-talet 139 d) Dissenterlagskommitténs och dissenterskatteutredningens förslag 143 e) De nya bestämmelserna 1951 146 f) Den senare debatten 148

Kap.

VI.

Frågan om vigsel av frånskilda 151—200 a) Den första kyrkomötesmotionen 1868 151 b) 1883 års kyrkomöte 153 c) Vigselfrågan inför riksdagen 1885—1886 156 d) 1888 och 1898 års kyrkomöten 158 e) Vigselfrågan inför kyrkomötet och riksdagen 1903 och 1908 . . 160 f) 1915 års riksdag och kyrkomöte 163 g) 1929 års kyrkomöte 166 h) Vigselfrågor vid kyrkomötena 1936—1941 och riksdagen 1937 169 i) Vigselfrågan och dissenterlagskommittén 172 j) Vigselfrågan och religionsfrihetslagen 174 k) Åtal för vigselvägran 184 1) 1953 års kyrkomöte 187 m) Vigselfrågan inför 1957 och 1958 års kyrkomöten 193 n) Vigselfrågan vid 1959 års riksdag 194 0) Ytterligare JO-ingripanden i vigselfrågan 196 p) Förslag till ändrad lagstiftning 199

Kap. VII.

Debatten om skilsmässa mellan stat och kyrka, särskilt med hänsyn till religionsfrihetens princip 201—432 a) Debatten under 1800-talets senare del 201 b) Waldenströms första kyrkomötesmotion (1908) 205 c) Riksdagsmotionen år 1909 211 d) Waldenströms andra motion (1909) 214 e) Frikyrkomötet 1910 221 f) Waldenströms tredje motion (1910) 222 g) Debatten om förhållandet kyrka-stat i litteraturen i ämnet 1908—1918 229 h) Socialdemokratien och statskyrkan före 1918 254 i) Riksdagsmotionerna 1918 266 j) Det tredje frikyrkomötet och statskyrkan 281 k) Den socialdemokratiska partikongressen och statskyrkan 1920 289 1) Debatten om kyrkomötets vetorätt 1920 292 m) Riksdagsmotionerna 1923 296 n) De frikyrkliga och statskyrkoproblemet i mitten av 1920-talet 304

v o) Kyrkomötesmotionen 1925 och ett samtida debattinlägg i litterär form p) Religionsfrihetssakkunnigas betänkande och statskyrkan . . . q) Riksdagsmotionerna 1930 och 1932 r) Statskyrkoproblemet blir mindre aktuellt s) Statskyrkofrågan vid de socialdemokratiska partikongresserna 1936 och 1944 t) Statskyrkofrågan får ökad aktualitet u) Riksdagsmotionerna år 1950 v) Statskyrkofrågan och religionsfrihetslagen 1951 x) Riksdagsmotionerna år 1955 y) Riksdagsmotionerna år 1956 z) De senaste riksdagsdebatterna å) Några ytterligare inlägg i diskussionen efter 1956 Kap. VIII. Aktuella uttalanden om religionsfrihet och statskyrka programmatisk natur a) Uttalanden av politiska organisationer b) Uttalande av Förbundet för religionsfrihet c) Frikyrkliga uttalanden d) Kyrkliga uttalanden

305 307 308 316 318 329 338 362 378 389 416 418

av 433—462 433 441 441 451

Avd. II K R I T I K Kap.

IX.

Begreppbestämningar a) Inledning b) Religionsfrihet c) Statens religiösa neutralitet d) Statskyrka — folkkyrka e) Sammanfattning

465—510 465 466 495 505 509

Kap.

X.

Religionsfriheten

för dem, som ej vill tillhöra svenska kyrkan

511—516

Kap.

XI.

Religionsfriheten

för svenska kyrkan

517—523

Kap. XII.

Sammanfattning

och dennas medlemmar

524—527

Källor och litteratur Personförteckning

528—534 535—542

SAMMANFATTNING OCH REDOGÖRELSE AV UTREDNINGEN Inledning Religionsfrihetsdebatten i Sverige a) Historik b) Religionsfrihetsbegreppet Individens religionsfrihet i samhällslivet Trossamfundens religionsfrihet a) Vissa allmänna frågor b) Utan statskyrkosystem c) Med statskyrkosystem Individens religionsfrihet inom det samfund

han tillhör

545 547—559 547 554 560 569—591 569 575 583 592

VI Förkortningar AB Ad AK AKP

= = = =

AP Arb. Arb.bl. AT Bd Bg DD DN EFS

= = = = = = = = =

EK Expr. FK GHT

= = = =

GP KT KU KP L*U MB MT Norrk.T. NS

= = = = = = = = =

Aftonbladet Adelståndets protokoll Andra kammaren Allmänna kyrkomötets protokoll Aftonposten Arbetet Arbetarbladet Aftontidningen Bondeståndets protokoll Borgarståndets protokoll Dala-Demokraten Dagens Nyheter Evangeliska fosterlandsstiftelsen Eskilstuna-Kuriren Expressen Första kammaren Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning Göteborgs-Posten Karlstads-Tidningen Konstitutionsutskottet Kvällsposten Första lagutskottet Morgonbladet Morgontidningen Norrköpings Tidningar Nya Samhället

NSD NWT Pr. Prop. RF SDS SJ Sk.D. SKT SmF SmP SocD SOU ST STK Sv.D Sv.L Sv.M UNT VD VF VP ÖF

=

Norrländska Socialdemokraten = Nya WermlandsTidningen = Prästeståndets protokoll = Proposition = Regeringsformen = Sydsvenska Dagbladet Snällposten = Societas Jesu = Skånska Dagbladet == Svensk Kyrkotidning = Smålands Folkblad = Smålands Posten = Social-Demokraten = Statens offentliga utredningar = Stockholms-Tidningen = Svensk teologisk kvartalsskrift = Svenska Dagbladet = Svenska Landsbygden = Svenska Morgonbladet = Upsala Nya T i d n i n g = Västgöta-Demokraten = Värmlands Folkblad = Vecko-Posten -— Östergötlands Folkblad

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet

Den 10 januari 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att utföra en första etapp av en utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen, statsrådet Edenman, den 27 januari 1958 såsom sakkunniga hovrättspresidenten Ivar Wieslander, sekreteraren hos Landsorganisationen i Sverige j u r . kand. Bertil Bolin, dåvarande läroverksadjunkten numera rektorn Olle Engström, dåvarande docenten numera biskopen Ruben Josefson och dåvarande kyrkoherden numera pastor primarius, ledamoten av riksdagens andra kammare Åke Zetterberg. Ät Wieslander uppdrogs att vara utredningens ordförande. Genom beslut den 30 november 1962 entledigade departementschefen Wieslander från uppdraget att vara ledamot och ordförande i utredningen och utsåg jämlikt bemyndiganden den 10 januari 1958 och den 30 november 1962 justilierådet Erik Tammelin alt vara ledamot i utredningen och såsom ordförande leda dess arbete, dock att Wieslander alltjämt skulle vara ledamot och ordförande i vad avsåg arbetet inom utredningen med att färdigställa belänkanden angående dels religionens betydelse såsom samhällsfaktor, dels kyrkors och samfunds omfattning och verksamhet i Sverige. Detta arbete har numera slutförts. De sakkunniga har antagit benämningen 1958 års utredning kyrka-stat. Till sekreterare ål utredningen förordnades den 12 februari 1958 numera hovrättsrådet i Hovrätten för Västra Sverige, sekreteraren i riksdagens första kammare K.-G. Lindelöw. Till sekreterare har vidare förordnats, bl. a., den 18 februari 1963 revisionssekreteraren Lars Wilhelmson. Att såsom experler biträda utredningen har, utom andra, förordnats den 17 april 1959 numera docenten i praktisk teologi med kyrkorätt vid Lunds universitet Per-Olov Ahrén samt den 30 november 1961 docenten i kyrkohistoria vid Uppsala universilel Arne Palmqvisl och docenten i historia vid Lunds universitet Sture Waller. Ahrén har den 30 november 1961 entledigats från del honom lämnade expertuppdraget. Utredningen får härmed vördsamt överlämna ett betänkande om religionsfriheten. Däri framlägger utredningen en av Waller verkställd undersökning samt en av utredningen gjord sammanfattning därav. Vidare upp-

VIII t a r utredningen i betänkandet till egen behandling vissa mera allmänna religionsfrihetsfrågor. Inom den närmaste tiden kominer utredningen att överlämna jämväl ett betänkande med en historisk översikt rörande förhållandet mellan stat och kyrka i Sverige samt en undersökning om de aktuella kyrkobegreppen i Sverige med särskild hänsyn till förhållandet kyrka-stat. Med framläggandet av belänkandena om religionsfriheten och kyrkobegreppen har utredningen i stort sett avslutat de undersökningar som avser att lämna en allmän bakgrund till huvudfrågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Arbetet med huvudfrågan har inom utredningen bedrivits jämsides med det arbete, varav resultatet hittills framlagts. Utredningen har funnit det lämpligt all i detta skede översiktligt redogöra för sina planer för det arbete som ej ännu redovisats och för de frågor utredningen avser att upptaga till behandling i kommande betänkanden. Först vill utredningen emellertid i korthet erinra om de direktiv som lämnats för utredningens arbete. Utredningen tillsattes efter hemställan därom av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t nr 381 år 1956. Till grund för skrivelsen låg konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1956. I direktiven för utredningen — anförande av statsrådet Edenman till statsrådsprotokollet den 10 januari 1958 anslöt sig statsrådet i allt väsentligt till de uttalanden om utredningens syfte och planläggning som gjorts av konstitutionsutskottet i nämnda utlåtande. Konstitutionsutskottet uttalade att utredningen bör vara förutsättningslös i den meningen, att den icke lar sikte på vare sig fortsatt organisatoriskt samband mellan staten och kyrkan eller upplösning av detta samband. Utskottet underströk alt utredningens huvudsyfte borde vara att framlägga material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställningstagande till frågan hur förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan i framtiden bör gestaltas. Då utskottet framhöll önskvärdheten av en utredning, dikterades detta av en förhoppning att en svårbedömd sida av samhällslivet därigenom så långt möjligt skulle belysas och kartläggas. I direktiven för utredningen framhölls vikten av att utredningsarbetet rörande den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan från början noga förbereddes och planlades. Förberedelse- och planläggningsarbetet borde utgöra en första etapp av utredningen. Sedan arbetet fullgjorts i sådan omfattning att det utgjorde en lämplig grundval för utredningens fullföljande i andra former, borde ärendet ånyo prövas av Kungl. Maj :t för beslut om det fortsatta utredningsarbetet. I förberedelsearbetet bör enligt direktiven ingå en grundläggande inventering av hittills verkställda undersökningar och en kartläggning av före-

IX liggande problem och reformförslag. I detta sammanhang har utredningen ej blott att beakta förhållanden i vårt eget land utan också alt anskaffa och sammanställa uppgifter om relationen mellan kyrka och stat i främmande länder. Utredningen har att ägna särskilt intresse åt frågan, i vad mån det fortsatta arbetet kan begränsas till principiellt betydelsefulla avsnitt. Del material utredningen har att framlägga är av mycket stor omfattning. Detta sammanhänger såväl med att den nuvarande utformningen av sambandet mellan kyrka och stat växt fram under lång tid och under påverkan av skilda idéer och inlressen som också med att detta samband berör många skilda rättsområden. Förhållandet i stort bär liksom relationerna på särskilda områden spår av olika, ofta motstridiga inflytanden och uppvisar kompromisser mellan olika statliga och kyrkliga intressen. Det kan i sammanhanget nämnas att efter utredningens tillsättande nya yrkanden framförts, även av innebörd att på vissa områden ett närmare samband än nu skulle etableras mellan stålen och kyrkan. Vidare skiljer sig det material utredningen har att analysera från vad i statliga utredningar är vanligt genom att det, såsom nyss berörts, hänför sig till en rad olika områden — religionsfrihet, lagstiftning, rättskipning, förvaltning genom en rad olika organ med blandade statliga och kyrkliga uppgifter, kyrklig beskattning, kyrklig jord, m. fl. Åtskilliga av dessa områden är var för sig av betydande omfattning och inrymmer frågor som under årens lopp väckt livliga diskussioner. För en saklig behandling med beaktande av såväl principiella aspekter som intresseavvägningar föreligger behov av objektiva utredningar och förutsättningslös granskning. Att utredningen enligt direktiven skall vara förutsättningslös innebär att de sakkunniga har att för snart sagt varje område bearbeta ett flertal möjliga lösningar. Härvid möter till en början svårigheten alt, ehuru kravet på en upplösning av banden mellan kyrka och stal aktualiserats i skilda sammanhang, undersökningar och förslag rörande den närmare innebörden härav för olika rättsområden i stort sett saknas. De undersökningar inom berörda rättsområden som utredningen har att fullgöra kommer i allmänhet att inriktas på dels den historiska utveckling som fört fram till dagens läge, dels gällande rätt och dels tänkbara reformer. Vad gäller historiken framlägger utredningen, som ovan nämnts, i betänkandet om kyrkobegreppen en allmän översikt över hur förhållandet mellan stålen och kyrkan gestaltats under skilda tider. Utredningen komm e r vidare att i senare betänkanden för varje rättsområde lämna en närm a r e redogörelse för det historiska material som i sammanhanget är av betydelse för förståelsen av gällande rätt och framkomna reformförslag. Särskilt beaktas de statliga utredningar som tidigare gjorts inom området och undersökes de mera principiella synpunkter som därvid eller eljest framkommit på förhållandet kyrka-stat.

X Innebörden av gällande ratt är inom många områden svår att fastställa och det är icke uteslutet att utredningen på en del områden kan nödgas all med ett belysande av föreliggande problem föreslå särskilda undersökningar eller stanna vid all konstatera all rättsläget är oklart. I samband med redogörelsen för gällande rätt i vårt land kommer utredningen all ange hur motsvarande förhållanden reglerats i en del andra länder. För en närmare undersökning av vissa utländska förhållanden har i en del fall anlitats särskilda experter. I övrigt införskaffas material för genomgången av utländsk räll under medverkan av ulrikcsdepartementel. Ulredningen har även upptagit frågan om studieresor till en del länder för att få en närmare inblick bl. a. i hur den rättsliga regleringen fungerar i praktiken. Av inlrcsse är exempelvis alt i Finland studera lagstiftningen och dess praktiska tillämpning saml kyrkans centrala ledning och att i England och Tyskland granska bl. a. beskattningsrätt och andra ekonomiska frågor. Atl USA med sina fria kyrkor ofla betraktas som elt föregångsland i fråga om ordnandet av relationen kyrka-stat gör all elt studium av vissa förhållanden där bör vara av stort värde. En del reformer har redan aktualiserats i den offentliga debatten och andra blir aktuella vid studiet av den historiska utvecklingen och gällande rätt i vårt och andra länder. Av principiellt intresse är ej minst de reformförslag som har sin grund i kravet på religionsfrihet eller i uppfattningen om kyrkan och dess väsen, kyrkobegreppet. Reformer som aktualiseras inom ett rättsområde drar ofta med sig följdändringar inom andra områden. Härigenom kan en icke omedelbart avsedd förändring uppkomma av relationen i stort mellan kyrka och stat. Reformer måste därför ofta övervägas med beaktande av såväl de i och för sig önskvärda ändringarna som återverkningarna därav i övrigt. De olika alternativ Ulf lösningar som utredningen upptager till behandling kan, som nyss antytts, bedömas från olika utgångspunkter, såsom utifrån vad de aktuella kyrkobegreppen kräver, från religionsfrihetssynpunkter, med utgångspunkt i ekonomiska spörsmål eller med hänsyn Ull olika praktiska synpunkter. Del har för utredningen i dess arbete hittills framställ som ur arbelssynpunkt rationellt att vid behandlingen av alternativa lösningar på skilda områden var för sig liksom vid försök till en enhetlig lösning närma sig spörsmålen från huvudsakligen fyra utgångspunkter, valda med hänsyn Lill berörda aspekter. De hypotetiska lägen ulredningen lill ledning för silt arbete uppställt har betecknats A-, B-, C- och D-lägena. För nämnda lägen har uppställts vissa givna förutsättningar. Dessa har valts så, att möjligheter skall föreligga all belysa relationerna mellan staten och Svenska kyrkan saml olika tänkbara reformer därav och de skilda förhållanden som påverkas av ändringarna. Ulredningen är medveten om all icke minst D-läget kräver långtgående lagstiftnings- och andra åtgärder för sill genomförande.

XI Som ytterlighelslägen har utredningen räknat med å ena sidan en i det väsentliga oförändrad relation mellan stålen och kyrkan — A-läget — och å andra sidan en från stålen hell fristående kyrka utan beskattningsrätt och utan tillgång till den kyrkliga jorden D-läget. För A-lägct avser utredningen all upptaga reformer som ej ändrar grunderna för relationen mellan staten och kyrkan. Del förutsattes all i della läge elt nära samarbete alltjämt förekommer mellan stat och kyrka. Detta innebär bl. a. att kyrkans religiösa verksamhet skall regleras på likartat sätl som nu sker samt atl beskattningsrätten skall beslå och tillgången till kyrklig jord lämnas orubbad. Viss gemenskap mellan borgerliga och kyrkliga organ förutsattes alltjämt förekomma, särskilt på riksplanet. De reformer som i detta läge aktualiseras, inriktas emellertid i betydande utsträckning på organen. Yrkanden har i debatten framförts å ena sidan om närmare gemenskap främst på det lokala plancl och a andra sidan om större åtskillnad särskilt på riksplanet med ökat kyrkligt självstyre i inre kyrkliga frågor. Som ytlerlighelsläge å andra sidan D-lägel — har ulredningen räknal med en fri kyrka, skild från slateu såväl i organisatoriskt avseende som eljest, utan beskattningsrätt och nian tillgång till den kyrkliga jorden; kyrkobyggnaderna förutsattes dock kvarstå i kyrklig disposition. I ett sådant läge kan spörsmålen om frihet lör kyrkan och om likställighet med de övriga trossamfunden renodlas. Delsamma gäller rcligionsfrihetsproblemen. Hänsyn behöver här icke tagas till de speciella spörsmål om kompelens och kontroll m. in. som uppkommer då någon form av särskill statligt stöd föreligger. Kyrkan torde liksom de fria trossamfunden bli juridiskt likställd med ideella föreningar. Som mellanlägen har utredningen uppställt ett B- och ett C-lägc. 1 båda dessa lägen förutsattes kyrkan i princip vara i organisatoriskt hänseende friställd från slalen. Lägena skiljer sig till en början från varandra när del gäller ekonomiska förhållanden. Della kan därjämte få konsekvenser för andra områden, såsom statlig uppsikt och kontroll. I B-läget förutsattes kyrkan bibehålla någon form av beskattningsrätt eller i varje fall en förenklad form för exekution av medlemsavgifter genom statliga organ. Vidare förutsältes kyrkan ha kvar ratten till kyrklig jord. För C-lägct utgår utredningen från atl kyrkan liksom i B-läget har kvar rätten till den kyrkliga jorden. Däremot förutsältes här, i motsats till vad som gäller i Isläget, alt beskattningsrätten icke består. Vid sidan av den närmare utformningen av de ekonomiska förhållanden, som är lägenas utgångspunkter, blir undersökningen av olika konsekvenser därav en viktig uppgift för utredningen. I de lägen där kyrkan förutsältes vara organisatoriskt fri (B—D-lägena) kan det komma ifråga att gestalla förhållandel mellan slalen och kyrkan efter en grundläggande överenskommelse mellan dem. Utredningen är medveten om att med andra utgångspunkter, exempel-

XII vis om man utgår från kyrkobegreppen eller religionsfriheten, anledning kan finnas att räkna med andra lägen än de nu angivna. Beaktande av olika aspekter kan vidare föranleda alternativ där för lösningen på visst område en aspekt får dominera medan annan aspekt blir avgörande inom ett annat område. Utredningen kan, efter genomgången av allt material, finna anledning till sådana kombinationer eller eljest till komplettering av A-, B-, C- och D-lägena. Utredningen vill i det följande först erinra oin de belänkanden utredningen hittills framlagt. I direktiven anförde departementschefen i fråga om ett av riksdagen uttalat önskemål om ett klarläggande av religionens betydelse som samhällsfaktor, att del borde undersökas vilka möjligheter som förelåge och vilka metoder som kunde komma till användning för att tillgodose detta önskemål. Efter hemställan av utredningen bemyndigade Kungl. Maj:l genom beslut den 24 maj 1960 utredningen att utföra en sådan undersökning som berörts i direktiven och ställde för detta ändamål ett belopp om 90 000 kronor till utredningens förfogande. Utredningen uppdrog undersökningen åt ett för ändamålet särskilt bildat forskningsteam under ledning av docenten i kyrkohistoria vid Lunds universitet Berndt Gustafsson. Resultatet av teamets undersökning har utredningen den 9 maj 1963 framlagt i ett betänkande om Religionens betydelse som samhällsfaktor. Möjligheter och metoder för en sociologisk undersökning (SOU 1963: 26). Betänkandet är nu, efter remissbehandling, föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Det av riksdagen framförda önskemålet om en kartläggning av religionens roll har synts utredningen innefatta även, att den verksamhet som i vårt land utövas av Svenska kyrkan och andra trossamfund borde belysas i sina olika former. Det framstod därför som angeläget att ge en bild avarten och omfattningen av de olika samfundens verksamhet samt av de religiösa brukens utbredning. Efter att ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd därtill genomförde utredningen vissa särskilda statistiska undersökningar rörande Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Dessa redovisades i ett den 12 september 1963 avgivet betänkande om Kyrkor och samfund i Sverige. Omfattning och verksamhet (SOU 1963:39). Härefter vill utredningen något beröra de betänkanden som avhandlar religionsfriheten och kyrkobegreppen. Såsom konstitutionsutskottet anfört är det nuvarande förhållandet mellan stat och kyrka i vårt land resultatet av en lång historisk utveckling, som i hög grad präglats av spänning mellan motstridiga idéer, krafter och intressen.

XIII De principiella synpunkter på förhållandet mellan stat och kyrka som framförts under de senare årens debatt, bör enligt utskottet redovisas och granskas. Utredningen har uppdragit åt Ahrén som expert åt utredningen att göra en kortfattad historik rörande utvecklingen av förhållandet mellan kyrka och stal i vårt land. Denna historik framlägges som ovan nämnts i betänkandet om kyrkobegreppen. Vad gäller de principiella synpunkterna under senare år på förhållandet mellan kyrka och stat har utredningen sökt belysa dessa från två olika utgångspunkter. Utredningen har sålunda till en början granskat den debatt som förts i religionsfrihetsfrågan. Avgränsningen av denna undersökning, vilken utförts av Waller efter vissa anvisningar av utredningen, framgår av det inledande avsnittet i Wallers framställning i det nu framlagda betänkandet. Även vad gäller utredningens egen behandling av ämnet får utredningen hänvisa till betänkandet. Därav framgår att utredningen nu granskat religionsfriheten från historiska och mera allmänna synpunkter och att religionsfrihetsproblem som äger samband med särskilda frågor om religion eller religiös verksamhet kommer att framdales närmare behandlas vid utredningens redovisning av dessa frågor. Av betydelse i sammanhanget har vidare synts vara att söka få klarlagt, vilka olika kyrkobegrepp som är aktuella i dagens Sverige och att granska dem särskilt med hänsyn till relationen kyrka-stat. På uppdrag av och efter vissa anvisningar av utredningen har Palmqvist som utredningens expert gjort en undersökning i ämnet. Till en början granskas olika kyrkliga gruppers syn på kyrkan, varigenom möjlighet erhålles till slutsatser om vilka relationer mellan staten och Svenska kyrkan som är förenliga med resp. kyrkobegrepp. Vidare har undersökts vilka kyrkobegrepp som är aktuella inom övriga samfund och inom grupper som står utanför samfunden. Att kvantitativt bestämma anslutningen till de olika kyrkobegreppen har i sammanhanget icke varit möjligt. Resultatet av undersökningen framlägges som inledningsvis nämnts i ett betänkande inom den närmaste tiden. Utredningen övergår härefter till alt redogöra för sina planer för det övriga arbete som ännu ej redovisats. Det är anledning att i detta sammanhang inledningsvis erinra om att Konungen alltsedan reformationen innehaft de främsta maktbefogenheterna inom Svenska kyrkan. Den makt Konungen personligen utövat har växlat. I våra dagar handlägger Kungl. Maj :t kyrkliga frågor i statsrådet, Högsta domstolen och Regeringsrätten. I statsrådet handlägges dels frågor om lagstiftning i kyrkliga ämnen och dels en rad kyrkligt administrativa ärenden. Kungl. Maj :ts befattning med kyrkliga ärenden är mycket omfattande. Allmänt kan sägas att Kungl.

XIV Maj :t i fråga om den "yttre kyrkostyrelsen" intar samma ställning som till statsförvaltningen, dock att församlingarna har en vidsträckt självstyrelse av samma art som den kommunala självstyrelsen. Ett myckel stort antal kyrkliga ärenden handlägges av de centrala ämbetsverken. Något särskilt ämbetsverk för sådana ärenden finns ej. Om en fråga är av kyrklig eller borgerlig art är ej avgörande för vem som skall handlägga den. Fördelningen på de olika verken av kyrkliga ärenden sker efter samma grunder som gäller för borgerliga ärenden, d. v. s. efter frågans sakliga innehåll i övrigt. I redogörelsen för sina arbetsplaner upptager utredningen i fortsättningen först var för sig frågor som är att hänföra till lagstiftning, rättskipning och förvaltning. Därefter beröres vissa särskilda spörsmål med anknytning främst till församlingen, frågor om uppgifter för extraparokialu (icke till församling anknutna) organ och några frågor av rikskyrklig art, särskilt sådana av renl kyrklig natur. Vidare behandlas problem rörande kristendomsundervisningen, de leologiska fakulteterna och kyrkans ekonomi. Slutligen beröres frågor som uppkommer vid en övergång till en fri kyrka, bl. a. personalproblem. I viss lagstiftning deltar Svenska kyrkan nu genom eget organ. Kyrkolag stiftas nämligen av Kungl. Maj:t och riksdag samt allmänt kyrkomöte. Legala bestämmelser av direkt betydelse för kyrkan, dess organisation och verksamhet återfinnes emellertid ej endast i kyrkolag utan också i grundlag eller annan av Kungl. Maj:l och riksdag ulan kyrkomötets medverkan eller av Kungl. Maj:l ensam beslutad författning. Grundlagens fördelning av lagstiftningsmakten innebär såvitt angår Svenska kyrkan, förutom att kyrkomötet deltar i stiftande av kyrkolag, bl. a. följande. Vem som skall stifta kyrkolag regleras —- ulan kyrkomötets medverkan — i grundlag. Av Kungl. Maj:l och riksdag stiftas lagen om församlingsstyrelse med regler om bl. a. församlingsskatt samt församlingens kompetens och organisation. Kungl. Maj:t beslutar med stöd av sin förordningsmakl ensam vad som brukar kallas "kyrkostadgar". Till förordningsmakten hör även rätt att fastställa kyrkans böcker — bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och kalekes. Att kyrkomötet ej deltar i beslutet om sådana författningar innebär dock ej all kyrkan skulle sakna inflytande på utformningen. I vårt land inhämtar Kungl. Maj:t i alla viktigare frågor yttrande av remissinstanser. I kyrkliga frågor höres regelmässigt företrädare för kyrkan. Med den skildrade ordningen följer uppenbarligen att gränsdragningen mellan kyrkolag och t. ex. kommunallag eller av Kungl. Maj:t utfärdad ekonomisk lagstiftning är av väsentlig betydelse för gestaltandet av förhållandet mellan slalen och kyrkan. Utredningen har på lagstiftningens område att beakta bl. a. de förslag

XV 1951 års kyrkomöleskommitté saml författningsutredningen framlagt och har därvid särskilt alt ställa förslagen i relation till hur förhållandel i övrigt mellan staten och kyrkan bör utformas. Kyrkomöteskommittén har i sitt betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955:47) gjort en ingående undersökning av begreppet kyrkolag enligt gällande rätt. I samband därmed har kommittén också framlagt utkast till en ny kyrkolag och Ull en kyrkoordning samt för den sistnämnda och för kyrkans böcker föreslagit en ny form för kyrkans deltagande i lagstiftningen, nämligen med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som beslutande instanser. Statsmakterna har ej tagit ställning till förslagen. Författningsutredningen föreslår i sitt slutbetänkande, Sveriges statsskick (SOU 1963: 16 och 17), alt de nu gällande bestämmelserna om kyrkomötets deltagande i lagstiftningen, överförda till övergångsbestämmelserna, skall bestå i avvaktan på att utredningsarbetet rörande förhållandet mellan stal och kyrka slutföres och ställning tages till de förslag som kan komma att framläggas. Bibehålies de nuvarande banden mellan stat och kyrka i allt väsentligt, bör enligl författningsutredningen den nya regeringsformen kompletteras med bestämmelser om kyrkolagstiflning, därvid grundsatsen atl riksdagen ensam stiftar lag bör avse även kyrkolag. Författningsutredningen finner det dock naturligt alt kyrkomötet avger yttrande över förslag till sådan lag. Skulle åter banden mellan siat och kyrka lösas, bör enligt författningsutredningen begreppet kyrkolag utgå. Enligt författningsutredningen hör alltså kyrkomötets medbestämmanderätt vid stiftande av lag under alla förhållanden upphöra. I det av författningsutredningen först angivna läget med en i det väsentliga icke ändrad relation kyrka-stat blir uppenbarligen, om den av författningsutredningen angivna lösningen i fråga om lagstiftningen godtages, uvgränsningen av begreppet kyrkolag av vikt. Relationen kan ej sägas vara i det väsentliga oförändrad, om kyrkans medbestämmanderätt beträffande kyrkolag upphör och kyrkolagsbegreppet kvarstår oförändrat. Mera betydelsefulla ändringar av kyrkolagen — diskuterade gång efter annan sedan dess tillkomst år 1686 men knappast på någon punkt genomförda innefattar såsom erfarenheten visat stora principiella och praktiska problem. Redan tolkningen och innebörden av den nuvarande gränsdragningen för begreppet kyrkolag är omstridd. 1 viktiga frågor rörande denna gränsdragning bryter sig meningarna, såsom angående kyrkligtekonomisk lagstiftning, prästlönefrågor och den kyrkliga egendomens förvaltning, t. ex. om kyrkogårdar och begravningsplatser, den kyrkliga jorden och kyrkofonden. Vidare är att beakta, all vissa yrkanden framkommit om överförande till kyrkolag av sådant som nu ostridigt ej är att hänföra till sådan lag, t. ex. frågor om församlingsstyrelsen och om indelningen i församlingar och pastorat.

XVI Ett genomförande av författningsutredningens förslag ined all lagstiftning samlad i riksdagens hand öppnar nya aspekter, och avgränsningen av begreppet kyrkolag måste övervägas med utgångspunkt från att kyrkomötets samtycke ej längre erfordras. En sådan genomgripande ändring kan ytterligare aktualisera kyrkomöteskommitténs förslag om annan form för kyrkans deltagande i beslut om författningsfrågor. Utöver kommitténs förslag om gemensamt beslut av Kungl. Maj:t och riksdag synes anledning kunna föreligga att, även för utredningens A-läge, upptaga fråga om en kyrkomötets egen förordningsmakt. Särskilt kan dessa problem emellertid förtjäna att belysas utifrån ett D-läge. En fullständig upplösning av banden mellan stat och kyrka medför givetvis, att merparten av det som nu är föremål för gemensam lagstiftning eller faller inom Kungl. Maj:ts förordningsmakt blir att hänföra till interna kyrkliga stadgar med beslutanderätt för kyrkan ensam på sätt den genom egna organ bestämmer. I ett sådant läge kan dock den hittills många gånger utan resultat utredda frågan om lagstiftning angående ideella föreningar komma att ånyo aktualiseras. Andra lägen, med visst kvarstående samband kyrka-stat, kräver övervägande från sina särskilda utgångspunkter. Bibehållen beskattningsrätt eller rätt till den kyrkliga jorden kan föranleda behov av särskilda rambestämmelser för kyrkan och dess verksamhet. Även i ett A-läge kan det, såsom nyss berörts, anses ligga nära till hands att kyrkan beredes ett ökat inflytande i vissa mera interna kyrkliga frågor. Det har ifrågasatts om icke, för det fall att författningsutredningens förslag genomföres och kyrkomötet alltså mister sin medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor, en ändrad gränsdragning för kyrkolagsbegreppet bör kompletteras med bestämmelser som ger kyrkomötet egen beslutanderätt i vissa frågor som nu regleras genom lagstiftning. Oberoende av författningsutredningens förslag har ett ökat kyrkligt inflytande aktualiserats, främst beträffande fastställande av kyrkans böcker, ordningen för gudstjänsters och andra kyrkliga handlingars förrättande, vissa föreskrifter om t. ex. vigningsakter, samt vissa stadganden i inomkyrkliga ämnen, t. ex. frågor rörande kyrkans diakoni, mission och sjömansvård. Gränsdragningsspörsmål uppkommer här på nära nog varje punkt, och såväl statliga som kyrkliga intressen kräver beaktande. Utredningen har vidare att upptaga frågor om det lagstiftande kyrkliga organets — kyrkomötets — sammansättning och arbetsformer m. m. I nära samband med lagstiftningen står även frågan om upphävande av § 1 1 4 regeringsformen och ståndsprivilegierna. Detta spörsmål har efter hemställan av riksdagen i ämnet överlämnats till utredningen att tagas i beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag. Frågor om rättskipningen i tvister av kyrklig art har i vårt land under senare tid kommit att, med vissa undantag, tilldraga sig mindre principiellt

XVII intresse. Medan katolska kyrkan även i vårt land under medeltiden gjorde anspråk på särskild kyrklig domsrätt inom vissa rättsområden, gäller spörsmålet numera närmast frågan, om världslig domstol skall anses lämplig att avgöra vissa mål om tjänstefel av präst. Domstolen, i sista hand Kungl. Maj:t genom Högsta domstolen, kan i sådana mål nödgas taga ställning till interna kyrkliga frågor. Även den verksamhet som utövas av riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern är av intresse i detta sammanhang. Löses banden mellan stat och kyrka helt, torde frågor som rör den kyrkliga rättskipningen förlora sin särart. Till avgörande i sista instans av Kungl. Maj :t i Regeringsrätten har från statsrådet överförts åtskilliga frågor där huvudvikten ligger vid det rättsliga bedömandet, såsom om olika kyrkliga val, kyrklig skatt, utarrendering av jord, kyrkobokföring, medlemskap i kyrkan, vigsel, disciplinär bestraffning och avstängande av präst från tjänstgöring. Vissa av dessa frågor är av borgerlig natur och torde även i ett D-läge böra handläggas på sätt som nu sker. I fråga om andra spörsmål har utredningen att för olika lägen behandla möjligheten att lägga avgörandet hos kyrklig instans. Såsom ovan berörts är en följd av den historiska utvecklingen i vårt land, att klar åtskillnad ej föreligger mellan statlig och kyrklig förvaltning. Kyrkliga uppgifter handhaves i stor utsträckning av statliga myndigheter, och allmän förvaltning har utövats och utövas alltjämt i viss mån genom kyrkliga organ. Utvecklingen under de senaste hundra åren har dock klart gått i riktning mot att kyrkliga och borgerliga uppgifter särskiljes. Skolväsendet liksom sjukvården och allmänt socialvårdande uppgifter handhaves sålunda nu av det borgerliga samhället. Vid sin undersökning av den historiska utvecklingen och gällande rätt i fråga om den kyrkliga förvaltningen särskiljer utredningen i görlig mån de tre regionala plan på vilka förvaltningen i vårt land kan uppdelas, d. v. s. såvitt gäller kyrkan lokalplanet med församlingar, pastorat och kontrakt, stiftsplanet och riksplanet. På alla tre planen föreligger inom kyrkan en grundläggande skillnad mellan s. k. legal verksamhet med lagstiftningsvägen reglerade uppgifter och former samt s. k. fri verksamhet. På motsvarande sätt särskiljes legala och fria organ. För att klargöra hur förhållandet mellan staten och kyrkan är utformat på förvaltningens område och ange vilka reformer som här är tänkbara h a r utredningen att närmare undersöka, dels vilka kyrkliga ärenden som redan nu handlägges av kyrkliga organ, dels vilka ärenden av kyrklig natur som handlägges av statliga organ och dels vilka civila förvaltningsuppgifter som handhas av kyrkliga organ. Olika meningar kan härvid göras gällande om vilka frågor och vilka organ som skall betecknas som statliga respektive kyrkliga. Här möter en rad spörsmål av såväl principiellt som praktiskt intresse. Vidare har utredningen att granska såväl på vilket 2 — Kyrka-stat III

XVIII plan handläggningen bör äga rum, d. v. s. frågor om centralisering och decentralisering, som också gränsdragningen mellan legal och fri verksamhet och därmed fördelningen av ärendenas behandling på legala och fria organ. 1 fråga om de olika organen har ulredningen att kartlägga vem som bestämmer vederbörande organs uppgifter och sammansättning exempelvis fördelningen mellan lekmannarepresentanter och präster — vem som tillsätter och avsätter förtroende- och tjänstemän, hur avlöning och andra kostnader för organets verksamhet bestrides, vad som gäller om lydnadsförhållande och om kontroll av hur uppgifterna utföres, av vem, till vem och på vilka grunder överklagande lär ske, ra. m. På det lokala planet har utvecklingen under det senaste seklet präglats av att borgerlig och kyrklig verksamhet i allt större utsträckning skiljls åt. Ur den gamla socknen har utvecklats särskilda borgerliga och kyrkliga kommuner med skilda uppgifter och egna organ. En skilsmässa mellan borgerligt och kyrkligt kan nu sägas vara i väsentliga delar genomförd på lokalplanet. Ekonomiskt är den borgerliga kommunen och församlingen särskilda enheler med beskattningsrätt var lör sig. Alltjämt handhar emellertid församlingen vissa väsentligen borgerliga uppgifter, främst folkbokföringen och begravningsväsendet. Vigsel kan ske genom såväl borgerligt som kyrkligt organ. Vad gäller folkbokföringen har utredningen alt behandla frågan, om den på det lokala planet skall bibehållas hos kyrkan eller överföras till borgerligt organ. Om församlingarna i stort sett bibehåller sin nuvarande medlernsstoek nödvändiggör medlemsregistrering och anteckning av olika kyrkliga handlingar en omfattande bokföring, och det har för sådant fall hävdats att etl överförande av folkbokföringen skulle medföra betydande dubbelarbete. Om kyrkan skal) ha kvar folkbokföringen uppkommer frågan om detta, med upphävande av beskattningsrätten gentemot utträdda, kan ske mot särskild ersättning till kyrkan av allmänna medel. Överföres folkbokföringen till borgerlig! organ får bedömas, om befintliga enheter och organ lämpligen bör överlaga den, eller om särskilda folkbokföringsområden med egna organ skall tillskapas. Spörsmål uppkommer här bl. a. om enheternas storlek och organisation samt huruvida borgerliga organ kan lämna service åt församlingarna. överföres begravningsväsende! till borgerlig kommun aktualiseras till en början frågor om ägande- eller dispositionsrätt till nuvarande begravningsplatser med särskilda komplikationer för de vanliga fall där begravningsplats jämväl utgör tomt för kyrkan. En delning av begravningsplatserna får här aktualitet. Även vid nyanläggning kan uppkomma fråga om upprättande av särskilda borgerliga och kyrkliga begravningsplatser. Erfarenheterna från andra länder visar att kyrkor som slår fria från staten ofta ställer krav på egna begravningsplatser. Uppkommer här en dualism med

XIX för detta särskilda spörsmål om rätt till begravningsplats, om tillträde till sådan plats och om statlig kontroll från hälsovårds- och andra synpunkter. Vad gäller vigseln har utredningen atl upptaga frågor om den vigselplikt som nu föreligger lör kyrklig men ej för frikyrklig vigselförrättare, om obligatoriskt civiläktenskap, lokaler och vigselförrättare för borgerlig vigsel, möjlighet till borgerlig vigsel på sön- och helgdagar, m. fl. frågor. Församlingens legala organ samt dessas ekonomiska och församlingsvårdande uppgifter ävensom deras arbetsformer regleras nu i kommunallag, d. v. s. genom beslut av Kungl. Maj:l och riksdag. Den borgerliga kommunens styrelse har efterbildats. Församlingen utser dock själv sina organ: fullmäktige samt kyrkoråd och andra kyrkokommunala nämnder. Den s. k. fria verksamheten är ej på motsvarande sätt statligt reglerad. Utredningen har att granska uppdelningen på legalt och fritt arbete från synpunkten av del statliga inflytandets omfattning. Den statliga kontrollen över församlingarnas ekonomiska förvaltning med avseende å utdebiterade medel, fondbildning m. ni. kommer att behandlas. Närliggande frågor, sammanhängande också med beskattningsrätten, gäller besvärsrätten för utträdda och för juridiska personer. Vidare kominer utredningen att granska förslag om att beslutanderätten i kyrkligt-ekonomiska angelägenheter skall överföras till den borgerliga kommunen. Redan för A-läget har utredningen emellertid främst att undersöka, om större frihet kan beredas församlingarna. Därvid får beaktas bl. a. framkomna förslag att vissa kvalifikationer skall få krävas för valbarhet till förtroendeposter. För B-lägel har utredningen att undersöka om beskattningsrätten bör medföra reglering av församlingens kompetens saml statlig insyn och kontroll. Rätten till den kyrkliga jorden medför likartade frågeställningar för C-lägel. En lösning genom vissa rambestämmelser framstår i dessa båda lägen som möjlig. I D-läget, där sådana särskilda skäl för regk.-ing som beskattningsrätten och rätten till den kyrkliga jorden ej föreligger, ar utgångspunkten att staten ej bör reglera församlingens organisation i annan mån än så kan komma att ske för de s. k. ideella föreningarna över huvud taget. Även på stiftsplanet föreligger ett flertal spörsmål av betydelse för relationen kyrka-slal. Olika meningar har framförts redan i frågan, om kyrkomötets medverkan erfordras vid ändring i stiftsindelningen. Sedan en ny lag om biskopsval antagits år 1963 torde utredningen ej behöva upptaga frågan om biskopsval. Däremot kvarstår frågor om domkapitlets liksom om stiftsnämndernas uppgifter, sammansättning och finansiering. Förslag har väckts bl. a. om att den nuvarande finansieringen över riksstaten av domkapitlen skulle omprövas. Ekonomiska problem av annat slag föreligger i fråga om prästmötet. Ehuru detta har legalt reglerade uppgifter saknas bestämmelser om dess bekostande. Ett större problem utgör finansieringen av den fria verksamheten på stiftsplanet med dess organ i form

XX av stiftsmöte och stiftsråd. Utredningen har att för A- och B-lägena dryfta frågan om stiftsskatt eller eljest någon legal form för tillgodoseende genom kyrkoavgift av de ekonomiska behoven på stiftsplanet för såväl den legala som den växande fria verksamheten. För riksplanet föreligger motsvarande spörsmål. Den kyrkliga förvaltningen på riksplanet sker som redan berörts främst genom Kungl. Maj :t i statsrådet samt de centrala ämbetsverken. Vissa rent kyrkliga organ utövar i praktiken också viktiga funktioner på riksplanet, men de handlägger endast i begränsad utsträckning ärenden inom det legala området och deras ställning är ej närmare reglerad. Sådana organ är ärkebiskopen, biskopsmötet och kyrkomötets utredningsnämnd. Ärkebiskopen har, ehuru formellt endast primus inter pares, kommit att i praktiken få en viss ledande ställning, särskilt i mer representativa sammanhang, såväl utåt som inåt. Biskopsmötet fungerar som ett samrådsorgan för biskoparna men har ej officiellt reglerats. Icke minst för den kyrkliga remissverksamheten är mötet av växande betydelse. Kyrkomötets utredningsnämnd har som framgår av namnet begränsade uppgifter. Lekmannamedverkan saknas, bortsett från utredningsnämnden, i de på riksplanet fungerande kyrkliga organen inom det legala området. Vad gäller kyrkans s. k. fria verksamhet är läget något annorlunda. Diakoni-, sjömansvårds^ och missionsstyrelserna, med ärkebiskopen som ordförande, är riksorgan för en omfattande fri verksamhet på en rad olika områden. Inom den gör sig också lekmannainflytande! gällande. Frågor om förhållandet mellan dessa centrala kyrkliga styrelser och kyrkomötet har vid olika tillfällen aktualiserats och torde få upptagas av utredningen. Förvaltningen genom Kungl. Maj:t och ämbetsverken karakteriseras som förut nämnts av att ärendena fördelas på olika organ efter sitt sakliga innehåll, oberoende av sin kyrkliga karaktär. Dock finns i ecklesiastikdepartementet en särskild kyrkobyrå och även eljest förekommer inom verken viss uppdelning mellan kyrkliga och andra ärenden. Behandlingen sker genom ämbets- och tjänstemän, i regel dock ej tillsatta för rent kyrkliga uppgifter. Utredningen har att redan för A-läget undersöka spörsmål som sammanhänger med om uppdelningen av förvaltningen på olika statliga organ efter sakinnehåll skall bibehållas eller om någon form av gemensam handläggning på riksplanet av kyrkliga ärenden skall upprättas. Frågan om en central kyrklig styrelse med därtill anknytande spörsmål av skilda slag måste här upptagas. Till utredningen har av Kungl. Maj:t, efter hemställan av 1963 års kyrkomöte, överlämnats en vid kyrkomötet väckt motion, n r 45, om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan, att tagas under övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet. Utredningen kommer i berörda syften att närmare granska de ärenden som nu handlägges av kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,

XXI kammarrätten, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen och universitetskanslern. På nästan varje område av den legala kyrkliga verksamheten råder ett i gemensamma organ manifesterat nära samband mellan stat och kyrka. Beträffande den fria verksamheten gäller däremot att den — samtidigt som den alltmer ökat i omfattning och betydelse — kommit att utvecklas fristående från statliga organ. Ehuru den har sin tyngdpunkt i församlingarna har den, på sätt som är utmärkande för annan fri verksamhet i vårt land, alltmer blivit i behov av central ledning. Detta har tagit sig vissa konkreta uttryck, om än hittills mest på stiftsplanet. Det kan synas naturligt, att behov av samordning mellan legal och fri verksamhet uppkommer i ökad omfattning och att den fria verksamhetens utveckling så småningom påverkar också den legala verksamhetens organisation. Även bortsett från de spörsmål angående riksorganen, som kan uppkomma till följd av den fria verksamhetens utveckling, har utredningen som en av sina främsta uppgifter att undersöka h u r de organisatoriska banden mellan stat och kyrka kan ändras. I det av utredningen uppställda D-läget är utgångspunkten att inga särskilda organisatoriska band kvarstår. Kyrkan blir jämställd med andra fria organisationer. Kungl. Maj:ts och ämbetsverkens befattning med kyrklig förvaltning upphör och kyrkan har att själv ordna sin organisation även på riksplanet. Någon form av central kyrkoledning blir därvid erforderlig, om ej kyrkan skall upphöra att fungera som riksenhet. I B- och C-lägena förutsattes likaså, att stat och kyrka skall vara klart åtskilda i fråga om organen. Särskilda frågor uppkommer här som en följd av att kyrkan har beskattningsrätt (i B-läget) och av rätten till den kyrkliga jorden (i båda lägena), t. ex. angående församlingarnas kompetens och om anförande av besvär hos statliga organ i vissa ämnen. Även för A-läget kommer utredningen som ovan berörts att undersöka, om handläggningen av de kyrkliga ärendena kan sammanföras. Därvid bör undersökas om fördelarna med nuvarande ordning kan bibehållas genom någon form av samarbete mellan en central ledning och ämbetsverken m. fl. myndigheter. Decentraliseringsfrågan kommer också att upptagas, överflyttning av vissa grupper av ärenden till andra befintliga organ eller till nyinrättade kyrkliga organ skall prövas. Av betydelse i sammanhanget är även om besvärsrätten kan begränsas och om en ändring av besvärsrätten kan ske så att besvär anföres hos särskilda kyrkliga organ, allt i syfte att minska sambandet med de statliga organen. Utredningen berör härefter några särskilda spörsmål med anknytning främst till församlingen. Regleringen av församlingens kompetens sker nu i kommunallag, d. v s. genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdag; kyrkomötet deltar alltså ej i beslutet. Mellan statlig och kommunal verksamhet å ena och

XXII kyrklig å andra sidan har dragits en bestämd gräns i syfte bl. a. att undvika att lika verksamhet bedrives genom både borgerliga och kyrkliga organ. I C- och D-lägena utan beskattningsrätt för kyrkan och alltså utan möjlighet för denna att driva med det borgerliga samhället konkurrerande verksamhet med skattemedel, kommer kompetensfrågan i ett hell nytt läge. Kyrkan torde ej kunna hindras att med sina frivilligt insamlade medel driva t. ex. skolor och verksamhet av social natur. Vad en utveckling här kan komma alt medföra i form av kyrkliga anstalter för sjukvård, åldringsvård etc. — efter hand kanske också med anspråk på bidrag av allmänna medel — lorde utredningen få något belysa med material från andra länder, men närmare lärer utredningen ej komma all ingå på frågan. Den kyrkliga indelningen av rikel i församlingar, pastorat, kontrakt och stift synes utredningen ej behöva närmare granska. En pasloratsreforni har nyligen genomförts och de ytterligare ändringar som kan aktualiseras i ett A-läge beror mindre av hur relationen kyrka-stat utformas utan sammanhänger mer med den fortgående folkomflyttningen och med en kommunreform. Vad gäller beslulanderälten i hithörande frågor torde denna i D-läget få ankomma på kyrkan själv. För A-läget har fråga väckts om lagfäst inedinflytande för kyrkan i dessa och liknande angelägenheter. Andlig vård har nu i en del fall ankommit på kyrkliga organ som ej är knutna till viss församling, extraparokiala organ. Det har ansetts vara ett statligt intresse att möjliggöra, alt de religiösa behoven tillgodoses för människor som på grund av sjukdom el. dyl. lämnal sin vanliga miljö och kanske måste vistas på avlägsen ort. Del gäller här främst andlig vård på sjukvårdsinrättningar, vid krigsmaklen och på vissa utbildningsanstalter samt i fängelser m. fl. anstalter som drives av stal eller kommun. Förhållandena säges här försvåra för församlingarna all tillhandahålla de kyrkliga förrättningar och den personliga själavård som de från församlingen avskilda är vana vid eller eljest kan önska; den andliga vården vid sjukhusen har dock nyligen anknutits till församlingarna. Om vid en mera radikal upplösning av banden mellan kyrka och siat möjligheterna för kyrkan av ekonomiska och andra skäl minskar att ge andlig vård ål berörda kategorier, kan här vara elt område där stålen - såsom konstitutionsutskottet uttalat — ej bör frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter. Härmed sammanhänger frågor om tillträde till allmänna, särskilt militära anläggningar och om ulrymme för fria organisationers verksamhet där. Utredningen kommer att för olika lägen granska förutsättningar och former för nu berörd andlig vård. Ett lösande av banden mellan kyrka och stal med vidgat kyrkligt inflytande har ansetts i första hand naturligt i fråga om uppgifter av rent kyrklig natur. Hit hör främst gudstjänster och kyrkliga handlingar, såsom dop,

XXIII konfirmation, nattvard och jordfästning, samt enskild själavård. Vissa allmänna intressen, såsom angående avvägningen mellan prästernas och lekmännens inflytande, kan dock, särskilt i A- och B-lägena, föranleda krav på statliga åtgärder. Såsom nyss berörts, kan vidare ett statligt intresse föreligga att giva personer, som på grund av sjukdom, militärtjänstgöring el. dyl. måste lämna sin vanliga uppehållsorl, tillgång till andlig vård. I A-lägel har frågan, om grunden för medlemskapet skall vara dop, anmälan eller föräldrars kyrkotillhörighet, viss aktualitet liksom t. ex. frågor om anpassning mellan konfirmationsundervisningen och skolans krislendomsundervisning. överföres begravningsväsendet till de borgerliga kommunerna kan frågor om kyrklig jordfästning vid begravning kräva beaktande. Den enskilda själavården och kyrkolukten utgör, från de utgångspunkter utredningen har all beakta, i allmänhet mindre problem. Även i etl helt nytt organisatoriskt läge kan dock, med utgångspunkt i konstitutionsutskottets utlalandc, all staten ej kan frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter, även frågor om tillgång till kyrkliga förrättningar har aktualitet. Av särskilt kyrkligt intresse är frågorna om kyrkans bekännelse och kyrkans böcker. Även i elt A-läge kan skäl anföras för att just i dessa frågor ge de kyrkliga organen etl ökat inflytande. Härmed sammanhängande spörsmål har berörts i samband med lagstiftningen och Kungl. Maj:ls förordningsmakt. Här må endast erinras om all även vid en mera radikal upplösning av banden mellan slal och kyrka staten kan i vissa avseenden ha elt intresse också i en del hithörande frågor. Skall kristendomsundervisning bedrivas i de allmänna skolorna kan exempelvis föreligga ett allmänt intresse av en auktoriserad bibelöversättning. EU viktigt spörsmål i A-lägel gäller tillsättningen av ämbeten och tjänster, särskilt Kungl. Maj:ts utnämningsrätt. Kyrkans fria verksamhet har under senare lid kommit att få allt större omfattning och betydelse. Olika spörsmål i samband med denna verksamhet, såsom om dess organisation och finansiering, kräver uppmärksamhet. I D-läget torde det få ankomma på kyrkan själv att lösa hithörande frågor. I A-lägel uppkommer bl. a. frågorna, i vad mån legal och fri verksamhet skall hållas åtskilda sam» om reglering skall ske även av den fria verksamheten eller om den legala verksamheten i större utsträckning än vad som nu är fallet skall friställas från statligt inflytande. Detta har betydelse bl. a. för frågan om lokala och ej minst centrala organs uppbyggnad och dimensionering. Oavsett hur de organisatoriska frågorna löses kvarstår frågan, om det växande behovet av medel för den fria verksamheten, ej minst på stiftsplanet, skall tillgodoses genom kyrkoskatt. Den yttre missionen drives nu ined frivilliga medel och även eljest är förhållandena sådana, alt utredningen synes ha mindre anledning att i detta avseende närmare granska organisation och verksamhet.

XXIV Sjömansvården kan däremot kräva uppmärksamhet. Ej minst gäller detta, om kyrkans ekonomi ändras och de frivilliga medlen i större utsträckning åtgår för verksamhet inom den egna församlingen. Vad som sagts om sjömansvården kan gälla även om verksamheten vid soldathem. Nära samband med mera interna kyrkliga spörsmål men med ett väsentligt allmänt intresse har frågor om sön- och helgdagar. Att göra någon ändring i fråga om uppdelningen å söndagar och vardagar är ej aktuellt. Det statliga skyddet för söndagarnas helgd kan däremot komma i ett nytt läge. Förekomsten av helgdagar berör såväl kyrkliga som allmänna, exempelvis arbetsmarknadsmässiga intressen. Även i fråga om tidpunkten på året för helgerna och därmed vilka helger som firas kan kyrkliga och allmänna intressen vara olika. I fråga om utredningsarbetets omfattning framkom i konstitutionsutskottets utlåtande på en punkt skiljaktiga meningar. Majoriteten uttalade att kristendomsundervisningen vid en eventuellt förändrad gestaltning av förhållandet mellan staten och kyrkan vore ett problem som borde undersökas. I en reservation ansåg däremot herrar Weiland, von Friesen och Svensson i Ljungskile, att frågan om kristendomsundervisningen i skolorna vore fullt fristående från utredningen rörande kyrkan och staten och att utredningen ej borde behandla frågan. Riksdagen godtog utskottsmajoritetens uppfattning. Utredningen har sålunda att behandla frågan om kristendomsundervisningen i skolorna vid en eventuellt förändrad gestaltning av förhållandet mellan staten och kyrkan. Utgångspunkten har av utskottsmajoriteten angivits vara att staten, hur än de fortsatta relationerna mellan staten och kyrkan kan komma att utformas, ej bör frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter. I olika sammanhang har hävdats alt allmänna intressen talar för att kristendomsundervisningen i skolorna bibehålles. Enighet synes föreligga om att förutsättningen härför är att undervisningen är objektiv. Skiljaktiga meningar har emellertid framkommit om tolkningen av begreppet objektiv kristendomsundervisning liksom i frågorna, på vilka stadier och i vilken omfattning undervisningen skall bedrivas. Utredningen har undersökt dels hur de nuvarande förhållandena på området historiskt vuxit fram och debatten i samband härmed, dels hur förhållandena gestaltat sig i andra länder, och har ägnat särskilt intresse åt om en annan utformning av förhållandet mellan stat och kyrka kan komma att medföra konsekvenser för kristendomsundervisningen i skolorna. Att det organisatoriska sambandet mellan skola och kyrka i vårt land redan upphört och att undervisningen skall vara objektiv kan — såsom också reservanterna menat — utgöra skäl för att ändrade relationer

XXV mellan kyrka och stat ej behöver påverka kristendomsundervisningen. Mot bakgrund av förhållandena i andra länder kan det emellertid synas, som om ett mera fullständigt upplösande av banden kan medföra krav på en statlig neutralitet som utesluter kristendomsundervisning på skoltid av statliga lärare. Om i samband med ett upplösande av banden sker en väsentlig ändring av undervisningens omfattning kan å andra sidan kristna grupper, som redan nu är missnöjda med vad de betraktar som en kompromisslösning, aktualisera önskemål om en konfessionell undervisning. Utredningen kommer att mot bakgrund av förhållandena i andra länder upptaga frågor om särskilda kyrkliga skolor och om meddelande av konfessionell undervisning inom skolans ram. I sistnämnda fall kan viss schemabunden skoltid friställas eller också kan skolans lokaler upplåtas för konfessionell undervisning, bedriven genom samfundens försorg. Utredningen avser att inom kort framlägga sina undersökningar i frågan i ett särskilt betänkande. Nära samband med kristendomsundervisningen har också frågan om morgonsamlingar i skolorna. Detta spörsmål upptages av utredningen i samma betänkande. Visst samband med kristendomsundervisningen har spörsmål om de teologiska fakulteterna samt i anslutning därtill lärarutbildningen och den teologiska forskningen. Dessa ämnen upptager utredningen av praktiska skäl för sig i senare sammanhang. Vid de teologiska fakulteterna bedrives nu, utom forskning, utbildning främst av Svenska kyrkans prästerskap samt av lärare i kristendomskunskap. Även de fria samfunden använder sig i någon utsträckning av universitetsutbildade teologer. Deras pastorer utbildas dock nästan uteslutande vid samfundens egna teologiska seminarier och liknande utbildningsanstalter. En ändrad gestaltning av relationerna kyrka-stat kan k o m m a att påverka de teologiska fakulteterna dels av mera principiella skäl och dels till följd av ett minskat behov av universitetsutbildade präster och kristendomslärare, särskilt om beskattningsrätten upphör och om större nedskärningar göres i fråga om kristendomsundervisningen i skolorna. Fråga kan uppkomma, om mer än en teologisk fakultet då behövs. Ytterligare kan resas spörsmålet, om självständiga teologiska fakulteter överhuvud erfordras eller om ej de ämnen där behov av teologisk forskning ovedersägligen kvarstår — såsom rörande religionens historia och uttrycksformer samt dess kulturhistoriska och sociala betydelse — kan förläggas till annan fakultet, eventuellt också samordnas med annan professur. Även för ett i huvudsak oförändrat läge föreligger i vart fall fråga om ej den praktisk-teologiska övningskursen för präster bör överflyttas från universiteten till särskilda prästerliga utbildningsanstalter. De frågor rörande kyrkans ekonomi som vid ändring av förhållandet mellan stat och kyrka främst tilldrager sig intresse är att hänföra till bl. a.

XXVI den kyrkliga jorden, kyrklig lösegendom, kyrkofonden och beskattnings rätlen. Den kyrkliga jordens rättsliga ställning är svårbedömd. Jorden har tillförts kyrkan under skilda lider och under olika omständigheter. En viss rättslig särställning har den jord som härleder sig från staten. Här är fråga om främst jord som fr. o. m. slutet av IGOO-lalel ställts till kyrkligt förfogande som komministerboställen. Ekonomiskt är denna jord emellertid av mindre betydelse. Till en början kan resas spörsmålet, om äganderättsfrågan över huvud behöver lösas, lagstiftningsvägen eller på annat sätt; en lösning som avser allenast dispositionsrätten är också länkbar. Utredningen kommer dock alt undersöka rättsgrunden för kyrkans disposition av olika slag av kyrklig jord och att behandla frågan om äganderätten. En svår gränsdragning avser vilken jord som är att hänföra till den s. k. lokalkyrkan som stiftelse och vilken som tillkommer församlingen. Frågans lösning sammanhänger bl. a. med när församlingen i stad och på land kan sägas ha blivit juridisk person och därmed falt möjlighet att äga eller disponera jord. Upplöses banden mellan stat och kyrka mera radikalt kan fråga uppkomma, om den fria kyrkan skall äga på det sätt överlaga den nuvarandes ställning, att därmed skall följa rätt till jorden. Frågan kan länkas bli olika lösl för olika slag av kyrklig jord. Utredningen räknar med lägen, där — såsom varit fallet utomlands — den kyrkliga jorden ej bibehålles under kyrklig disposition, och har atl undersöka de grunder som kan åberopas för ett överförande av jorden Ull stal, kommun eller annan. I fråga om detaljspörsmålen är alt beakta, atl rätlen atl avyttra kyrklig jord kan komma att få omprövas. Frågan om förhållandet jordägare-arrendator kräver också beaktande från delvis nya utgångspunkter. Utredningen utgår från alt kyrkobyggnaderna skall tillkomma också en fri svensk kyrka. Frågan om Ullgång Ull kyrkorna för andra samfunds församlingar, t. ex. för jordfästning i annan än kyrklig ordning, kan härvid komma i ett delvis nytt läge. Oavsett hur ägande- eller dispositionsrätten till kyrklig jord löses, måste garantier skapas för atl kulturhistoriskt värdefulla kyrkor och byggnader bevaras. Särskilt i ett D-läge kan detta komma alt kräva ökade ställiga insatser. De problem som rör kyrkliga inventarier och annan lös egendom är likartade med dem som avser den kyrkliga jorden. Kyrkofonden erbjuder åtskilliga problem hänförliga Ull såväl dispositionsrätt som förvaltning, men dessa frågor är dock av mindre omfattning och ekonomisk betydelse än vad gäller den kyrkliga jorden. Beskattningsrätten har kommit att i den allmänna debatten tilldraga sig avsevärd uppmärksamhet. Delvis sammanhänger delta med att kritik rik-

XXVII tats mol lösningen av vissa detaljspörsmål, såsom om skyldighet for den som utträtt ur Svenska kyrkan att betala viss, reducerad skatt, motiverad av hänsyn till att kyrkan omhänderhar folkbokföring och begravnmgsvasende. Ett detaljspörsmål gäller också beskattningen av bolag. Utredningen upplager i första hand frågan om beskattningsrätten skall bestå eller ej i ett läge där de organisatoriska banden upplösts och behandlar, som ovan nämnts, lägen med och utan beskattningsrätt (B- resp. Coch D-lägena). Utredningen arbetar med utgångspunkt från alt exekution för utbekommande av kyrklig avgift skall kunna ske genom borgerlig myndighet. Beskattningsrätten kan sägas närmast gälla formerna härför. Andra lösningar än den nuvarande, med exekution via skattcsedel eller på annat sätt kan härvid vara förljänla av en undersökning. För det fall att den nuvarande ordningen bibchålles har utredningen att med utgångspunkt i andra trossamfunds krav på likställighet utreda möjligheterna att ge dem likvärda förmåner. En svårighet är därvid, alt övriga samfund ställt sig avvisande Ull uttagande av obligatoriska avgifter av sina medlemmar. Frågor om andra skatlemässiga förmåner, såsom om avdragsrätt för gåvor, kommer därvid in i bilden. Utredningen har genom särskild skatteexpert undersökt hithörande frågors behandling även i ett antal främmande länder. I A-lägel synes, såsom förut berörts, uppmärksamhet böra ägnas frågan om användande av kyrkoskatten för verksamhet på stifts- och riksplanet. Utredningen vill här erinra om att beskattningsrätten nära sammanhänger med församlingarnas kompetens m. fl. frågor. (ienomföres mera genomgripande ändringar i relationen kyrka-stat uppkommer viktiga övcrgängsproblem. Sålunda har ställts frågan, om de nuvarande medlemmarna i Svenska kyrkan vid en radikal upplösning av banden med stålen skall anses kvarslå i kyrkan eller om särskild anmälan cl. dyl. skall krävas för medlemskap i den fria kyrkan. Formerna för tillskapandet av de organ som skall bestämma om kyrkans uppgifter och organisation i det nya läget kräver beaktande ej minst med hänsyn till hur en eventuell statlig medverkan i själva övergångsskedet skall kunna utformas. Övergångsproblem uppkommer vidare exempelvis på del ekonomiska området. Här vill utredningen närmare beröra endast del övergångsproblem som gäller (/f/i nuvarande personalens ställning. "" Redan antalet av de befattningshavare som är anställda i den legala verksamheten och de skiftande former som förekommer för anställningarna antyder arten och omfattningen av de personalproblem som uppkommer vid en radikal omgestaltning av förhållandet kyrka-stat, såsom i D-lägel, där befattningshavarna blir privalanslällda och kyrkans ekonomiska möjligheter kan tänkas leda Ull personalinskränkningar. Befattningshavarna utgöres

XXVIII av omkring 2 500 präster, 2 300—2 400 kyrkomusiker, varav dock flertalet är endast deltidsanställda, 2 600—2 700 kyrkovaktmästare varav betydligt mer än hälften deltidsanställda, ytterligare cirka 1 000 för skötseln av kyrkogårdarna anställda samt ett antal biträden på pastorsexpeditioner med varierande anställningsförhållanden. Problemen är av såväl rättslig som ekonomisk art. Särskilt uppkommer svårlösta spörsmål i fråga om personal med huvudsakligen ordinarie tjänst enligt statliga reglementen med tillförsäkrad anställningstrygghet samt med särskild utbildning, såsom präster och kyrkomusiker. Fråga uppkommer om dessa befattningshavare kan åläggas tjänstgöringsskyldighet i icke-statlig tjänst i en fri kyrka och om vilka löne- och pensionsgarantier staten åtagit sig, m. m. Ett eventuellt överförande av begravningsväsendet till den borgerliga kommunen eller upprättande av särskilda borgerliga begravningsplatser aktualiserar omflyttnings- och anställningsfrågor för hithörande personal. Även de rent ekonomiska problemen kan bli stora. Församlingarnas möjligheter att i sin tjänst behålla nuvarande befattningshavare av skilda kategorier kan bli väsentligt försämrade. Ekonomiska problem kan givetvis uppkomma också för personal anställd i de fria organens tjänst, cirka 2 000 heltids- och några hundra deltidsanställda. De utgöres bl. a. av diakoner och diakonissor, ungdomssekreterare, församlingssekreterare och församlingsassistenter samt lärare, socialvårdspersonal och administrativ personal på folkhögskolor, stifts- och ungdomsgårdar, vårdhem och stadsmissioner ävensom missionärer. Omfattningen av de arbetsuppgifter som åvilar utredningen gör det lämpligt att det material utredningen sammanställer även i fortsättningen framlägges efter hand i olika betänkanden. Det är utredningens avsikt att i ett slutbetänkande sammanställa de olika reformförslag som framkommit på skilda områden och att därvid, med omprövande av de olika lägen, A-, B-, C- och D-lägena, med vilka utredningen arbetat, söka ge en samlad bild av h u r förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan kan gestaltas från olika utgångspunkter och med beaktande av skilda intressen. Stockholm den 14 maj 1964 Erik

Tammelin

Bertil Bolin

Olle

Engström

Ruben Josef son

Åke

Zetterberg / K.-G. Lars

Lindelöw Wilhelmson

RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN I SVERIGE Historik och kritik Av docenten, fil. dr Sture Waller

Inledning

Följande framställning är ej avsedd all vara uttömmande, utan den har av flera skäl måsl begränsas på olika sätt. Huvudsyftet har varit att behandla den offentliga debatten och utvecklingen under 1900-talet och då alldeles särskilt med hänsyn till frågan om statens och kyrkans förhållande till varandra ur religionsfrihetssynpunkt. Det har dock varit nödvändigt alt som en bakgrund relativt utförligt redogöra för vissa delar av debalten i religionsfrihetsfrågan i allmänhet och det även under 1800-talets senare del. Av liknande skäl har vissa delar av den internationella debalten redovisats i kapitel IX (.Begreppsbestämningar). Åtskilliga delproblem har lämnats mer eller mindre obeaktade, särskilt sådana som numera saknar egentlig aktualitet. I stället har några frågor som alltjämt är föremål lör debatt blivit tämligen utförligt behandlade. Framställningen bygger principiellt endast på tryckt material. En av numera docenten P.-O. Ahrén pä uppdrag av utredningen utarbetad P. M. rörande religionsfrihetsfrågan har begagnats ifråga om remissvaren på justitiedepartementets P. M. i januari 11)60 om formerna för utträdet ur svenska kyrkan och, med viss komplettering, ifråga om de politiska partiernas aktuella inställning Ull förhållandet mellan stat och kyrka. Främst har riksdags- och kyrkomötestryckel utnyttjats för framställningen. Andra källor och annan litteratur har begagnats utan någon systematisk bibliografisk efterforskning. För tidskriftslitteraturen har Svensk tidskriftsindex från 1940 utnyttjats. Härav följer all endast en del artiklar i de många kyrkliga och frikyrkliga tidskrifterna har kunnat beaktas. Etl speciellt problem har tidningsmaterialet varit. En självständig bearbetning utom på någon enstaka punkt har synts ligga utom det möjligas gräns. I huvudsak har framställningen fått byggas på materialet i Sigtunastiftelsens klipparkiv rörande religionsfrihet, förhållandet mellan kyrka och stat samt vigselfrågor, vilket benäget ställts Ull förfogande. Detta börjar först 1918 och är åtminstone för de första årtiondena ganska ofullständigt. En mikrofilmkopia av det på Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala upplagda klipparkivet liar utnyttjats för komplettering i fråga om 1950talet. Särskilt i fråga om landsortspressen har emellertid det tillgängliga materialet på det hela laget varit relativt begränsat. Den första, historiska avdelningen avser att ge en översikt av fakta, medan den kritiska kommentaren i huvudsak sparats till den senare, mer systematiska avdelningen.

4 Uppgifter om frikyrklig orientering eller samfundstillhörighet har hämtats dels från Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867—-1911, dels från en av författaren utarbetad, ännu opublicerad kompletterande uppsats avseende tiden 1867—1953. Då framställningen i stort sett avslutades hösten 1962 har vad som senare förekommit endast i korthet kunnat beaktas i samband med en under loppet av 1963 och början av 1964 utförd överarbetning. Motsvarande gäller om en av docenten Arne Palmqvist på utredningens uppdrag utarbetad framställning om de aktuella kyrkobegreppen i Sverige, som utarbetats i stort sett samtidigt med den här föreliggande. Utredningens sekretariat har biträtt vid utredigeringen av manuskriptet i stilistiskt avseende och svarat för korrekturläsning samt har upprättat personregister.

AVDELNING I

Historik

3 — Kyrka-stat III

KAPITEL I Religionsfrihetsfrågan i Sverige intill 1873 års dissenterlag

a) i ran reformationen

till

konventikelplakatet

Religionsfriheten var länge ett löga aktuellt problem i Sverige. Härtill bidrog, all enheten i religiöst hänseende syntes vara större än i de flesta andra länder. Reformationen sprängde visserligen den medeltida enheten även i Sverige, men redan efter Uppsala möte 1593 framstod landet på nytt som enat i religiöst avseende, nu på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund och i kamp mot en katolsk konung. Den på samma gång religiösa och politiska motsättning, som efter dennes avsättning några år senare uppstod mellan del protestantiska Sverige och det katolska Polen, kom för visso att påverka den svenska lagstiftningen tor religiös enhet och sålunda mot religionsfrihet, även om religiös enhet redan förut hade ansetts h ö r a till det som krävdes för att ge ett rike styrka och för att bevara också den statliga enheten. Då en ny arvförening antogs för att för alltid utestänga Vasaättens katolska gren från Sveriges tron, inskärptes det, att ingen som tillhörde en annan religion än den evangelisk-lutherska "här uti riket skall bliva liden eller i något kall och ämbete brukad". Den som avföll från den rätta läran, skulle mista sin egendom och landsförvisas. I fråga om den s. k. Örebro stadga 1617 är sambandet ined den politiska situationen än tydligare. Den stadgade arvlöshet och biltoghet för alla som avföll till katolicismen samt föreskrev att alla katoliker, som funnes i riket, skulle inom tre månader lämna detta. Ständerna hade ansett, att alla av villfarande lära borde behandlas lika, medan prästerna hade funnit biltoghet vara ett alltför strängt straff för avfall. Gustav II Adolf ville dock ej alls ge efter i någotdera avseendet. Däremot medgav han, att stadgan blott skulle gälla tills fred slutits med Polen. Efter konungens död stadfästes stadgan dock av ständerna (Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning, s. 139, 310; Cronholm, Sveriges historia . .., III: 422 ff.). Att de stränga bestämmelserna uteslutande riktades mot de politiskt farliga katolikerna torde ligga i linje med Gustav II Adolfs konungaförsäkran 1611, där det (§ 2) uttryckligen säges, att "ingen överhet är mäktig att råda och regera över ens samvete", varför enskilda utlänningar utan hinder av sin religion skulle få vistas i landet, så länge "de sig stilla och roligen förehålla" och ej sökte utsprida sin villfarelse. Prästerskapet däremot ville

8 ej behandla kalvinister och andra lindrigare än katoliker (Hj. Holmquist i Sv. kyrkans historia IV: 1, s. 131). Den strängare uppfattningen kom ock alt dominera i stormaktstidens Sverige. I 1634 års regeringsform fastslogs i den första paragrafen, som upprepades i de följande regeringsformerna till och med 1772 års, alt "enighet i religionen och den rätta gudsljänsten är den kraftigaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente". Både konung, ämbetsmän och undersåtar- i allmänhet skulle därför förbliva vid den evangelisklutherska läran. 1686 års kyrkolag, som i förslå hand är elt uttryck för det karolinska enväldets likriktningsslrävanden men åtminstone i fråga om "enighet i religionen och den rätta gudstjänsten" också för den lutherska ortodoxiens uppfattning, sammanfattade tidens strävanden efter religiös enhet genom att (§ 1) påbjuda, att alla i det svenska riket skulle bekänna sig till den rena evangeliska läran. Såväl villfarande meningar som avfall skulle straffas med landsförvisning. Endast utländska diplomater hade rätt till en begränsad religionsutövning. Andra utlänningar måste avstå därifrån och låta döpa sina barn i den svenska kyrkan. Praxis synes dock ha varit betydligt tolerantare, främst av politiska skäl (Pleijel, Karolinsk k y r k o f r o m h e l . . . , s. 14 ff., 164, 168). Från slutet av 1600-talet framträdde ock ett nytt hot mot enheten i religionen genom den från Tyskland kommande s. k. pietismen, som med sitt betonande av den personliga omvändelsen bröt med den härskande samfundskristendomen. Den enväldiga konungamakten och majoriteten av prästerskapet bekämpade energiskt den nya riktningen. Denna tycktes bliva gynnad av förändringen i statsskicket 1719, men 1726 förnyades tidigare utfärdade bestämmelser genom det s. k. konventikelplakatet, som förbjöd enskilda sammankomster för andaktsövningar, husandakter dock undantagna. Partipolitiska motsättningar synes ha bidragit till denna seger för ortodoxien (jfr Pleijel, a.a., s. 301 ff.). b) De första

eftergifterna

Innan konventikelplakatet tillkom hade emellertid det pietistiska inflytandet bidragit till att en första bräsch slagits i den religiösa enhet, som gällande lag krävde. År 1724 hade de reformerta hantverkarna vid Jonas Alströmers fabriker tillerkänts en viss, begränsad religionsfrihet. Även om skälen närmast var ekonomiska, är detta en betydande händelse i den svenska religionsfrihetens historia. Den följdes ock av en likaledes ekonomiskt motiverad förordning om religionsfrihet för alla anglikaner och reformerta 1741, något som ju definitivt bröt med enhetstanken, om ock blott på ett begränsat område (Pleijel, a.a., s. 294 f., 415 f.). Nästa steg togs först 40 år senare. Vid 1778—79 års riksdag väcktes för-

9 slag om en vidgad religionsfrihet. Motiveringen var alltjämt närmast ekonomisk, men också religiösa skäl anfördes. Urkristendomen hade varit tolerant och intoleransen var ett uttryck för kyrkans förfall och maktlystnad. Prästeståndet, där endast motståndare till förslaget kom till orda, avvisade det eftertryckligt. I en sammanfattning av debatten med den något missvisande titeln Preste-Ståndets Extractum protocolli uti den väckta frågan angående religionsfriheten . . den 19 januari 1779 bemöttes både de ekonomiska och de religiösa argumenten som ogrundade. Först gjordes en åtskillnad mellan tolerans och religionsfrihet. Den förra innebar att personer med främmande religion fick vistas i ett land "utan samvetstvång" och hålla gudstjänst i sina kapell. Detta var medgivet i Sverige. Religionsfrihet innebar rätt för främmande trosbekännare att få bilda församlingar, bygga kyrkor samt "öva en allmän och uppenbar gudstjänst". Detta kunde leda till lika rättigheter även i borgerligt avseende. Vad frågan nu gällde var om religionsfrihet i angiven mening skulle införas i riket. Med historiska exempel sökte man i stället visa vådan av att dissenters kunde få politiskt inflytande. Religionstvister skulle komma att störa samhällets lugn och prästerna skulle hindras ägna sig åt sina väsentliga uppgifter för att bemöta en arglistig katolsk propaganda, som skulle förföra många. Under debatten hänvisades ock till att den religiösa enheten var stadgad både i regeringsformen och i prästerskapets privilegier. Däremot tycks man ha lagt föga vikt vid det ur religiös synpunkt nödvändiga i att förbli vid den sanna läran (jfr G. Schauman i Hist, tidskr. 1898, s. 491 ff.); Odhner, Sveriges politiska historia, 1:573; Palmqvist, Die römisch-katolische Kirche in Schwed e n n a c h 1781, I: 76 ff.). De tre andra stånden biföll dock förslaget med vissa förbehåll och Gustav III utfärdade så 1781 den kungörelse, vilken kallats Sveriges första religionsfrihetslag eller toleransediktet (tryckt i bl. a. Palmqvist, a. a., I: 449 ff.). Motiveringen var både ekonomisk och ideell. Sedan den rätta läran blivit så befäst som den numera var i Sverige, kunde den blott befordras av en fri religionsutövning. Samvetsfriheten vore en ära för mänskligheten. Påpekas bör dock att trots vissa generella uttryck, var det blott fråga om rätt för främmande kristna trosbekännare att bilda egna församlingar, bygga egna kyrkor och h a egna präster. Genom 1782 års judereglemente fick mosaiska trosbekännare liknande, mer begränsade rättigheter. Det bör även observeras att de beviljade rättigheterna endast gällde invandrade utlänningar. De sades uttryckligen ha givits blott till det omfång som var möjligt "utan skada för vår sanna religion". Svenska kyrkans medlemmar förbjöds vid vite att besöka de främmandes gudstjänster. Det principiellt nya var alltså föga betydande. Närmast kan reformen sägas ha inneburit att 1741 års bestämmelser utsträckts till nya grupper. (Om religionsfrihetsfrågan under den gustavianska tiden se Palmqvist i Kristendomslärarnas förenings årsbok 1963, s. 122 ff.)

10 c) 1809 års RF Idéutvecklingen gick dock hastigt i slutet av 1700-talet. De franska 1790talsförfattningarna, som för visso ej var obekanta i Sverige, gav obestridligen medborgarna valfrihet mellan olika religioner (jfr S. Waller, Rutger Maclean, s. 71 f., 95). När den nya svenska regeringsformen utarbetades 1809 ströks den 1779 åberopade passusen om enhet i religionen. Detta skedde redan i det mer konservativa s. k. Håkansonska förslaget och i den slutgiltiga texten infördes i stället (§ 16) de bekanta orden om att konungen bör "ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer". I mitten av 1800-talet fördes en häftig debatt om den egentliga innebörden av den nya bestämmelsen. Sedan dess har det länge allmänt antagits, att den avsett att i princip ge alla svenskar rätt att ha vilken religion de önskade och således även att utträda ur svenska kyrkan med de undantag som särskilt stadgades för konungen och ämbetsmännen. År 1956 publicerades emellertid en undersökning av professor C.-A. Hessler, enligt vilken syftet med R F § 16 blott varit att åt envar, även den svenska k y r k a n s medlemmar, trygga frihet i religionsutövningen, dvs. frihet från allt tvång t. ex. att deltaga i gudstjänster och nattvardsgång. Detta säges ha varit det egentligen nya utöver 1781 års toleransedikt. Däremot anses en frihet att utträda u r svenska kyrkan ännu 1809 ha varit något så verklighetsfrämmande, att den ej ens var föremål för diskussion (Hessler, Stat och religion . . . , särsk. s. 154 ff.). Den nya tolkningen tycks allmänt ha godtagits, men en forskare (Arne Palmqvist) har hävdat, att problemet är högst komplicerat och den rätta tydningen åtminstone diskutabel. Att man önskade större frihet inom kyrkan behöver enligt denne forskare ej betyda, att man i princip var motståndare till en utvidgad allmän religionsfrihet. Någon katolsk fara räknade ej ens de ortodoxa med 1809. Redan 1784 hade en övergång till katolicismen ansetts tillåtlig. Det förefaller ej uteslutet, att man 1809 åtminstone har velat hålla möjligheten till en friare tolkning öppen. (Palmqvist a.a., II: 88 ff.) Frågan om den rätta tolkningen av RF § 16 får här lämnas öppen. F r a m hållas m å dock att avfall från den svenska kyrkan till och med utan någon påföljd var i varje fall varken inaktuella eller verklighetsfrämmande omkring 1809. Exempel anfördes under debatten i prästeståndet av talare, som var kritiska mot den nya grundlagsbestämmelsen, och 1806—09 övergick åtminstone tre lutheraner bevisligen till den romerska kyrkan samt 1810— 12 ytterligare tre (Pr. 1809—10, 1: 210 f.; Palmqvist, a.a.. T: 386 f.). Om innebörden av RF § 16 skulle ha varit att utträde ur svenska kyrkan kunde få ske, skulle den alltså faktiskt blott ha lagfäst praxis. I detta sam-

manhang bör nog också observeras vad som säges i det förslag till ny kyrkolag vilket avgavs av en kommitté 1828. Avsikten säges inledningsvis vara (s. VII) att reformera den stränga lagstiftningen som ej längre efterlevdes och bringa den i bättre överensstämmelse med tidsandan, som krävde "fördragsamhel och evangelisk frihet". Del föreslogs (§ 5) för första gången uttryckligen rätt att utträda ur den svenska kyrkan samt frihet för dissenters att bilda egna kyrkosamfund. I motiveringen (s. 1 f.) anfördes att allt samvetstvång stred mot kristendomens anda och att det ej kunde "vara rätt att neka egne från rätta vägen avvikne trosförvanter" samvetsfrihet, då främmande trosbekännare redan åtnjöt sådan. Då "lidsandan" ej minst inom kyrkan utvecklat sig i konservativ riktning under de närmaste 20 åren efter 1809 (se t. ex. Westin, George Scott, I: 11 ff.; Palmqvist, a.a., I: 408 ff.) synes reformer som 1828 ansågs överensstämmande med lidsandan, ha varit det än mer 1809. Även en författare som godtar Hesslers tolkning av den ursprungliga innebörden av RF § 16 (N. Andrén i Nord. administrativ tidskrift, 1956, s. 282 f.) framhåller för övrigt, att bestämmelsen är allmänt hållen och att varje lid därför har rätt och möjlighet att ge bestämmelsen den innebörd som passar dess egen syn. Formuleringen säges "sannolikt omedvetet" ha varit "etl verkligt lyckokast". Bestämmelsen har sedan 1850-talets slut uppfattats som "liktydigt med allmän religionsfrihet" och det ifrågasattes, om "icke en missuppfattning med hundraårig hävd" har "större helgd än en historiskt riktig tolkning av bestämmelsens ursprungliga syfte". Ingen forskare tycks f. ö. ha hävdat att religionsfriheten ej numera skulle få anses grundlagsskyddad. Uppfaltningen att så varit fallet redan från 1809 torde ock tidigt under debatten om religionsfriheten från omkring 1840 och senare under 1800-talet ha spelat en betydande roll som inspiration och stöd för reformkraven. å) Debatten vid 1800-talets mitt Förslaget 1828 om frihet att utträda ur svenska kyrkan väckte helt naturligt stark kritik och någon ny kyrkolag blev det lika litet då som senare (Hippel, Kyrkolagskommittén . .., s. 115 ff.). Det skulle f. ö. dröja ännu ett årtionde innan religionsfrihetsfrågan fick större aktualitet i Sverige. Det skedde då närmast genom den engelske metodistpastorn George Scotts verksamhet i Stockholm. Den häftiga debatt, som därvid kom att föras både i pressen och ända upp i statsrådet, visade hur förvirrade åsikterna var om det rättsliga läget. Rättsväsendets högsta representant, justitiestatsministern Rosenblad, stämplades i konseljen som lagöverträdare, emedan han besökt den engelska gudstjänsten (Westin, George Scott, I: 407 ff.). Den tilltagande lekmannaverksamheten inom den religiösa väckelsen runt om i landet, den begynnande baptismen och några uppseendeväckande pro-

cesser mot avfällingar från svenska kyrkan gjorde debatten om religionsfriheten verkligt akut under 1840- och 1850-talen. Argumenten för en större frihet hämtades i stor utsträckning från tidens allmänna liberala idéer men också från de faktiska förhållandena i andra länder. Främst Förenta staterna men även Norge och Danmark kom snart att framstå som föregångsländer liksom Skottland, särskilt när det gällde att skapa en av staten mer oberoende kyrka. Detta var dock, åtminstone i den på omedelbara reformer inriktade riksdagsdebatten, ett föga betydande inslag. Det största problemet, i varje fall kvantitativt sett, var vid denna tid behovet av vidgad frihet inom kyrkan. Gällande lagstiftning var sådan, att det kunde hända, att en lekman som en söndag läst högt ur Bibeln för ett par tiotal människor dömdes till böter för sabbatsbrott (se bl. a. H. Gladh, Lars Vilhelm Henschen och religionsfrihetsfrågan, s. 121 ff., 135 ff.; Newman. Svensk högkyrklighet..., s. 210 f.; densamme, Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt fromhetsliv 1809—1855, s. 141 ff.; Palmqvist, a.a., II:364ff.). Framför allt riktades kritiken mot konventikelplakatet, som på nytt åtminstone på vissa håll och under vissa perioder strängt tillämpades efter att länge ha varit närmast bortglömt. Mer uppseende och det långt utom landets gränser väckte emellertid de landsförvisningsdomar som 1845 och 1851 drabbade en till katolicismen respektive en till baptismen avfallen man. Att en lag som ej tillämpats på minst 60 år sålunda återupplivades var ju påfallande nog, även om blott enstaka personer drabbades. År 1858 dömdes emellertid på en gång sju kvinnor till landsförvisning för avfall till den romerska kyrkan. Däremot hade man redan då av praktiska skäl måst uppge tanken att tillämpa nämnda lag på de allt talrikare baptisterna. Reformvännernas program var dock långtifrån enhetligt. Blott ett fåtal önskade en mer fullständig religionsfrihet, medan företrädarna för den inomkyrkliga väckelsen med C. O. Rosenius och Peter Fjellstedt i spetsen ville nöja sig med att avskaffa konventikelplakatet och andra hinder för lekmannaverksamheten, låt vara att de närmast anförde taktiska hänsyn för denna begränsning. De flesta väckta önskade alls ingen rätt att avfalla från den lutherska läran utan fastmera, att denna utan några modifikationer skulle följas. Den gamla oviljan mot och skräcken för katolicismen hade på nytt blossat upp, så att den som önskade ge denna vidgade möjligheter riskerade att mista anseende och inflytande. En till Förenta staterna utvandrad prästman fann rentav förhållandena där vara ett avskräckande exempel (Newman, Gemenskaps- och frihetssträvanden, s. 254 ff.; jfr S. Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik, s. 41 ff., 82 ff.). Reformkraven i riksdagen kom ock från början att främst rikta sig mot konventikelplakatet. Den första motionen om dettas upphävande väcktes rid 1840—41 års riksdag av den småländske prosten A. Sandberg, och han

13 återkom vid 1847—48 och 1850—51 års riksdagar. Förslaget ansågs emellertid äventyra både världslig och kyrklig ordning. Vid 1853—54 års riksdag framfördes det dock i motioner i alla de tre världsliga stånden. Lagutskottet tillstyrkte en modifierad lagstiftning men åsikterna i stånden var så splittrade att intet positivt beslut kunde fattas (Newman, a.a., s. 274 ff., 425 ff.). Det är då lättbegripligt att försöken att mildra lagstiftningen rörande avfall från svenska kyrkan helt och ännu eftertryckligare misslyckades. Är 1847 föreslog en diplomat, greve L. E. von Stedingk, under intryck av det för Sverige ogynnsamma intryck landsförvisningsdomen 1845 gjort i utlandet, att straffet för avfall skulle upphävas som stridande mot RF § 16 och "den tolerans som ägnar ett fritt och upplyst folk". Lagutskottet kunde med rätta, under hänvisning till remissdebatten i de olika stånden, förklara, "att den allmänna meningen är emot den föreslagna reformen". Det vore intet samvetstvång, om lagen visade aktning för den lära staten åtagit sig att skydda. I bondeståndet, som ju hade det mest folkliga underlaget, kom denna allmänna mening till starkt uttryck hos de båda smålänningar som ensamma tog till orda i frågan. Den gällande lagstiftningen sades vila på den heliga skrift och intet skäl finnas att rubba den. Bönderna och deras söner skulle hellre vilja "stupa på slagfältet än tillåta några främmande religioner införas på vår nuvarande statskyrkas bekostnad". Motionen föll i alla stånden. Vid 1853—54 års riksdag väcktes både på riddarhuset och i borgarståndet förslag om att den norska dissenterlagen skulle införas även i Sverige, dvs. avfall till andra kristna religioner skulle tillåtas. Motionären i borgarståndet, L. V. Henschen, som främst torde ha ömmat för baptisterna, sökte dämpa motståndet genom att tillägga att avfall ej skulle tillåtas till de romerska och grekisk-ortodoxa kyrkorna eller till sekter, som ansågs skadliga för det borgerliga samhället. Lagutskottet avstyrkte emellertid helt, på nytt under hänvisning till allmänna opinionen. Då präste- och bondestånden instämde häri, föll reformförslagen (Newman, a.a., s. 289 ff., 413 ff.). Trots att utsikterna således måste ha tett sig mindre ljusa beslöt den 1856 ombildade regeringen likväl att framlägga förslag till den detta år sammanträdande riksdagen icke blott om konventikelplakatets upphävande utan även om antagande av en dissenterlag. Enligt dennas första, av Högsta domstolens majoritet avstyrkta lydelse, skulle det rent av ha stadgats fritt utträde ur svenska kyrkan, en reform som ju först genomfördes nära 100 år senare. Propositionen kom emellertid blott att avse rätt att övergå "till annat kristet religionssamfund som i riket finnes eller framdeles med Konungens tillstånd bildas", sedan "förmaningar och undervisning" ej gjort åsyftad verkan. Efter långa och häftiga debatter föll förslaget till dissenterlag, medan konventikelplakatet däremot upphävdes 1858 (jfr SOU 1927: 13, s. 293 ff.).

14 De synpunkter som framkom vid riksdagen särskilt i fråga om förbudet mot avfall torde förtjäna all något närmare omtalas. Motståndet kom nu främst från prästerligt håll men åsikterna var ej helt överensstämmande. Den främste representanten för den s. k. lundensiska högkyrkligheten, domprosten E. G. Bring, utgick från den konservativa uppfattningen om staten som en organism. Ja, den var rent av en person och som varje annan sådan behövde den en religion. Staten måste för all få en gemensam grundval för det sedliga livet kräva all medborgarna delade statens religiösa tro. I)c föreslagna reformerna vore ej blott principiellt betänkliga ulan även ur praktisk synpunkt onödiga. Katolikerna borde ej gynnas och om baptismens spridning visste man ännu för lilcl (Pr. 1856 —58, 7: 280 ff.; jfr Palmqvist, a.a., 2:423 ff.). Den gamla tanken att enhet i tron vore nödvändig för statens bästa liksom att den lutherska kyrkan var den historisk! givna formen för svenskarnas religion underströks kanske ännu kraftigare av andra talare såsom domprosten C. O. Björling, vilken betecknade del som en helig plikt atl bekämpa falska läror (Pr. 7: 291 ff.; jfr 7: 173 ff., 9: 207 f.). Flera andra talare i prästeståndet underströk, att den lutherska läran var den enda rätta och att det därför var orimligt atl den skulle lida intrång av villfarandc (Pr. 7: 184 f., 250). Starkast torde dock denna synpunkt hit betonats av en prästerlig adelsman, hovpredikanten C. W. Tham, som försvarade landsförvisningsslraffel som en sisla utväg. Påståendet att lävlan mellan olika religioner verkade stärkande på det andliga livet fann han vederlagt av erfarenheten. Det var likgiltiga, läsare och katoliker som ivrade för religionsfrihet och de borde ej få sådan, allra minst de sistnämnda (Ad. 1856—58, 6: 426 ff., 9: 261 ff., 329 ff.). Kafolikfaran var ett argument som gick igen hos många talare, även ganska liberala (jfr Palmqvist, a.a., 2:431 ff.). Under debatten om det av lagutskottet avstyrkta kungliga förslaget uttalade sig likväl många ledamöter som 0111 deras motstånd mer gällde bestämmelsernas utformning än själva saken. Till och med en så liberal man som kyrkoherden H. Schönbeck klagade över atl propositionen inbjöd till avfall (Pr. 7:306). Många andra var missnöjda med att det föreföll som om det skulle bli en förmån för avfällingar att formellt få övergå till annat samfund. I stället borde det vara en kyrkans rättighet alt få från sig skilja dylika personer. Eljest var det att befara, all många t. ex. baptister skulle anse sig ha större möjligheter att sprida sina villoläror och undergräva kyrkan, om de formellt kvarstod inom henne. I denna riktning yttrade sig ined olika nyanser åtskilliga talare i prästeståndet bl. a. biskopen i Skara, Butsch, som gick så långt att han ville medge möjlighet atl utträda för var och en som hade en ärlig övertygelse, och biskopen i Göteborg, Björck, som sade sig i princip vara för enhetens bevarande men nödsakad foga sig efter de faktiska förhållandena (Pr. 7: 220

15 ff., 188 ff., jfr bl. a. 7: 250, 239, 275 ff.). Domprosten Björling framhöll, att religonsfrihet kunde finnas inom staten men ej inom kyrkan (Pr. 7: 291). Detta torde vara första gången som del i riksdagen åtminstone mera utförligt hävdats, atl del vore en förmån för kyrkan att kunna från sig få skilja faktiska avfällingar. Det kan emellertid ifrågasättas, hur allvarlig eller djupt rotad denna åsikl var. Genom en sannolikt oväntad vändning saltes nämligen de ultalade meningarna redan före riksdagens slut på prov. Sedan frågan återremitterats till lagutskottet framlade detta etl helt omarbetat förslag (betänkande nr 61). Här var ej tal om någon rätt till utträde, men om någon avföll från kyrkans lära och ej lät rätta sig, skulle han av domkapitlet förklaras skild från kyrkan. Detta skulle gälla oavsett om man önskade övergå till något av staten erkänt samfund, och utskottets förslag var således i detta avseende radikalare än det framlagda kungliga förslaget. Utskottet hävdade emellertid, atl om landsförvisningsstraffet borttogs, kunde kyrkan eljest ej upprätthållas samt all propositionen var inkonsekvent. Om del stred mot samvetsfriheten alt inom kyrkan kvarhålla någon som omfattade annan kristen troslära, så måste detta gälla också om dem som hade en icke-krislen religiös uppfattning. Kyrkan skulle annars få behålla sina bittraste fiender, vilket måste leda till svår splittring och väcka allmänt förakt. Om man ville värna kyrkan måste man sälta henne i stånd "atl från sig skilja dem, vilka söndra sig från henne". Både samvetsfriheten och kyrkans bäsla gjorde det nödvändigt, all staten erkände, atl medborgare funnes, som ej tillhörde någol kristet samfund. Förslaget antogs överraskande nog oj blott av borgarna utan även av bönderna men förkastades av adeln med 2 rösters övervikt och av prästerna med stor majoritet. Del anmärkningsvärda är att de som sagt sig vara emot propositionen på grund av dess formulering teg i debatten med undantag av en östgötsk prost, Emauuelsson, som betonade att det kunde verka som om inan ej menat allvar förra gången, ifall man nu ej yrkade bifall (Pr. 9: 196 f.). Riksdagens skrivelse om avslagel (ur 236) var dock ej hell avvisande. Det negativa beslutet motiverades med all propositionen ej utformats sä att den förebyggde förhastade avfall och alt den ej innehöll tillräckliga föreskrifter om dissenters förhållanden och rättigheter. Regeringen kunde alltså finna sig uppfordrad all återkomma med ett omarbetat förslag. Den sökte ock genom kontakt ined ledande kyrkomän bättre förbereda frågan (Palmqvist, a.a., 2:436 ff.). Då riksdagen 1859 på nytt samlades, framlades en ny proposition (nr 38) vari föreslogs upphävande av straff för övergång till annat kristet samfund. Motståndet mot det nya förslaget blev oväntal lamt. Vid remissdebatten i prästeståndet förekom visserligen skarpa protester från några talare såsom den förut nämnde prosten Sandberg, som undrade om religionslöshet ur statens synpunkt var att föredraga framför skrymteri, och kyrko-

herden J. Ternström, som ansåg att det kristna arvet var i fara att förspillas och att propositionen dåligt stämde med regeringsformen (Pr. 1:69 ff.). Lagutskottets majoritet (nr 21) fullföljde i ännu radikalare form tankegången i utskottets andra betänkande i frågan vid föregående riksdag. Det sades visserligen, att det nödvändiga erkännandet av religionsfriheten, som låge i protestantismens väsen, skulle genomföras försiktigt, men kyrkan borde ej utesluta någon. Det vore däremot både stridande mot samvetsfriheten och skadligt för kyrkan själv att kvarhålla någon mot hans vilja. Utträdet borde alltså bli helt fritt. Utskottets prästerliga ledamöter och i vissa delar två lekmän reserverade sig för bifall till propositionen. Ingen yrkade således längre på bevarande av gällande ordning, även om prästerna framhöll, att religiös enhet och trohet mot fädernas tro var protestantiskt. Frågan var alltså blott hur vittgående reformerna skulle bli. Borgarståndet var som vanligt radikalast. Icke en enda röst höjdes för propositionen men många ville gå längre än utskottsmajoriteten, och ståndet beslöt att återremittera ärendet. Också i bondeståndet höjdes åtskilliga röster för mer långtgående reformer men här antogs propositionen med stor majoritet. Detsamma var fallet även på Riddarhuset, där nu också gamla motståndare till utvidgad religionsfrihet yrkade bifall, medan gamla förespråkare för större frihet reserverade sig mot beslutet som icke nog långtgående. Påfallande är att ett par "läsar"-vänliga talare, främst Evangeliska fosterlandsstiftelsens förste ordförande, friherre J. Alströmer, tog avstånd från såväl proposition som utskottsförslag såsom för långtgående (Bg. 4: 242 ff.; Bd. 6: 122 ff.; Ad. 6: 283 ff., 307 ff.,342 ff.). Mest överraskande var debatten i prästeståndet. Där tillstyrkte kyrkoherde Ternström propositionen medan han betecknade utskottsförslaget som vulgär rationalism och avfall som något vilket hörde till de yttersta tiderna. Kyrkan behövde statens skydd nu liksom förr. Biskop Björck ansåg däremot, att det snarare var staten som behövde skyddas. Kyrkan måste vara exklusiv men staten kunde medge religionsfrihet. Om denna vore så begränsad som det föreslogs i propositionen vore den av godo. Många andra talare, bl. a. den blivande ärkebiskopen A. N. Sundberg, hävdade däremot, att den på sin höjd kunde vara ett nödvändigt ont. Den föreslagna lagstiftningen hade numera opinionens stöd, och det vore bättre, att dissenters finge bilda egna samfund än att de kvarstod inom kyrkan. Knappast någon talare yrkade direkt avslag även om flera uttalade starka betänkligheter och en (doktor .T. R. Falck) sade sig ej vilja legalisera avfall. Den blivande biskopen, prosten C. H. Rundgren anmärkte på den märkbara opinionsförskjutningen inom ståndet. Orsakerna fann han dels i ett tal av Oskar I 1856, vilket släppt lös religionsfrihetstanken och påverkat sinnena, dels i fruktan för än radikalare förslag. Propositionen blev så helt naturligt bifallen och det utan votering utom på någon enstaka punkt (Pr. 1859—60, 5: 176 ff.).

17 Omsvängningen inom prästeståndet och i viss mån även inom adeln är påfallande. Rundgren hade nog rätt uppfattat ett par av huvudorsakerna. Därtill kom att regeringen som ovan antytts sökl gå den prästerliga kritiken till mötes och att den frihet som beviljades, såsom slrax skall omtalas, var mycket begränsad. De mest belänksamma lorde ha hört till de åtminstone enligt egen åsikt bekännelselrogna läsarna. Även bland dem var dock meningarna delade och den principiella grunden vacklande. Redan vid 1856—58 års riksdag hävdade i borgarståndet en av de s. k. norrlandsläsarnas ledare, J. Bodell, att sammanblandningen av andlig och världslig makt stred mot Augsburgska bekännelsen och atl villfarelser blolt skulle bekämpas med Guds Ord, även om man ej skulle uppmuntra indifferent ism och främmande trosläror. Även i religionsfrihetsvänliga kyrkliga kretsar utanför riksdagen framhölls alt Augsburgska bekännelsen ej hade något att säga om överheten som en väktare i religiöst avseende (Bg. 1856—58, 7: 212 ff., 242 ff.; Palmqvist, a.a., 2: 400 fl'.).

ej Under den första dissenter lagen 1 enlighet med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 23 oktober 1860 två förordningar (SFS I860, nr 45, 46). Den ena gällde ändring i bestämmelserna "om ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära". Tidigare gällande stränga straff för avfall upphävdes helt utom för präst, medan den som till andras förledande utspred villfarande lära skulle straffas med fängelse eller böter samt därefter utvisas, om han ej var svensk medborgare. Den andra förordningen gällde främmande Irosbekännare och deras religionsutövning samt stadgade (J 14), all den som avföll från den rena läran skulle förmanas av sin själasörjare. Om detta ej hjälpte skulle han varnas av domkapitlet. Om han ändå framhärdade och önskade övergå till främmande religionssamfund, skulle han göra personlig anmälan hos vederbörande kyrkoherde. Han skulle dock ej anses skild från svenska kyrkan förrän han efter fyllda 18 år blivit upptagen i annat erkänt religionssamfund. Sådana samfunds religionsfrihet var dock i olika avseenden begränsad särskilt när det gällde spridningen av deras läror. Det har sagts, att regeln hade tagits bort från statskyrkans dörr, men springan "var mycket smal och tämligen väl bevakad" (Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i Andra kammaren . . . , s. 258). Det är således lätt begripligt, att anhängarna av religionsfrihet omedelbart började arbeta på att få de nya lagarna ändrade. Den första framgången kom dock att gälla de grundlagsstadgade hindren för främmande trosbekännare att inneha statliga ämbeten och att bli riksdagsmän. Redan den sista ståndsriksdagen 1865—1866 antog som vilande ett ändringsförslag ifråga om de statliga ämbetena med vissa undantag. Konstitutionsut-

18 skottets majoritet hade funnit goda skäl för all slalen skulle söka ulnyltja alla medborgare, som ej omfattade rent slalsfienlliga uppfattningar, men flera adelsmän och präster reserverade sig, utförligast biskop Bring, som bl. a. fann förslaget strida mol statens kristliga karaktär (KU mem. n r 10). Filosofiprofessorn S. Ribbing invände under debalten i prästeståndet, all denna statens karaktär ej bestod i alt alla medborgare vore kristna, vilket de f. ö. ej vore, ulan i all lagstiftning och ordningar präglades av eii kristen anda. Därför var del mer betänkligt all låta icke-krislna bli riksdagsmän än atl antaga dem såsom ämbetsmän. Borgar- och bondestånden antog förslaget som vilande eller korta debatter. Adeln gjorde detsamma men först efter en läng diskussion och med knapp majoritet, 37 röster mol 34. Prästeståndet förkastade utan rösträkning efter en starkl kritisk debatt, men förslaget förklarades vilande av förslärkl konstitutionsutskott med 46 röster mot 33 (Ad. 4: 292 ff.; Pr. 3: 454 ff.; 5: 244 ff.; Bg. 3 : 105 ff.; Bd. 4 : 129). Vid 1867 ars riksdag förkastades visserligen del vilande grundlagsförslaget, men ett nytl sådant antogs grundat på principen att främmande trosbekännare skulle ha tillträde Lill de flesta ämbeten men ej ha rätt handlägga ärenden, som rörde svenska kyrkans inre angelägenheter. F ö r riksdagsmän föreslogs ej någon motsvarande inskränkning. Kyrkoherden, sedermera biskopen L. Landgren betecknade del förslå förslaget som ett övergrepp mot svenska kyrkan men fann del senare grundat på en sä klar princip att han ej vågade avvisa del. Del komme då att bli en toleransfråga och i så fall skulle de konservativa lida oupphörliga nederlag. Också den konservative ledaren, greve Henning Hamilton, yrkade bifall under hänvisning till alt det allmänna länkesällel fordrade större tolerans. Den närmast lågkyrklige biskopen A. F. Beckman fann däremot ett vidgat tillträde till ämbeten för dissenters strida mol den svenska stålens karaktär. 1 andra kammaren var motståndet mot del första förslaget i huvudsak inskränkt till frågan om rätten all bli riksdagsman, vilkel förslag efter en korl debatl avvisades utan votering. Om del andra var meningarna pä denna punkl alltjäml högsl delade. En av väckelsens främsta män, godsägaren O. G. Hedengren, lalade mot dissenters rätt atl i riksdagen dellaga i kyrkliga frågor och likaså hans Irosfrände, lantbrukaren G. Kolmodin. Flera bönder, bl. a. Liss Olof Larsson, yrkade hell avslag. Stadsrepresentanterna var däremot i allmänhet för bifall och förslaget antogs till slul med 106 röster mot 44 som vilande. Märkligt nog hade motståndet mot vidgad rätt för dissenters all inneha ämbeten ökats så all det nya förslaget först efter återremiss antogs som vilande men då ulan omröstning. (KU 1867 nr 1, 2, 11, 13; FK I: 212 ff., 287 ff., III: 483 ff.; AK I: 250 ff„ IV: 355 ff., 381 ff., 642). Då ärendet 1870 skulle definitivt avgöras uppstod på nytt långa debatter i båda kamrarna utan atl några väsentliga nya synpunkter tycks ha fram-

19 kommit. I förslå kammaren hävdade emellertid juslitiestatsministern Louis De Geer, all RF § 28 ej gav dissenters eller någon annan några rättigheter utan blott avsåg konungens befogenheter. 1 andra kammaren talade ej blott den högkyrklige biskop Rundgren utan också den lågkyrklige väckelsemannen G. Jonsson i Skeppnelorp liksom flera andra bönder emot. Kamrarna antog det vilande förslaget, men röstsiffrorna visade att motståndet var starkast i den kammare som hade del mest folkliga underlaget. I första kammaren antogs förslaget med 93 röster mot 18, men i den andra stannade majoriteten vid 116 mot 58 (KU 1870 nr 1; FK I: 205 ff.; AK I: 200 ff.). f) Tillkomsten

av 187 ii års dissenter lag

Frågan om revision av 1860 års lagstiftning väcktes emellertid, som ovan anlytls, redan vid 1862—63 års riksdag genom en motion i borgarståndet av L. V. Henschen (nr 240). Den avstyrktes av lagutskottet (nr 42) samt förkastades av adeln och prästeståndet, medan de båda andra stånden beslöt återremiss (Ad. 5: 562 ff.; Pr. 5: 382 ff.; Bg. 5: 378 ff.; Bd. 6: 244 ff.). Vid 1868 års riksdag återupptogs frågan genom motioner av etl par radikalt liberala ledamöter av andra kaminaren (nr 204, 220), av vilka den ene t. o. m. ville tillåta kloster. Främst gällde dock ändringsförslagen föreskriften alt den som ville utträda skulle varnas och all man ej fick utträda ulan att ansluta sig till ett erkänt samfund. Lagutskottets betänkande (nr 52) innehöll en mycket måttfull omarbetning av dissenlerlagen. De flesta hade därför något all anmärka. Biskop Beckman fann det kränka samvetsfriheten, om föräldrarna skulle få bestämma om sina barns utträde ur svenska kyrkan, sedan dessa blivit gamla nog att ha en egen uppfattning. Efter att först ha talat om konfirmationen som en åldersgräns flyttade biskopen denna tillbaka ända till 7—8-årsåldern. Greve E. J. Sparre underströk det meningslösa i de offentliga förmaningarna. Resultatet av de ganska långa debatterna blev all båda kamrarna återremitterade ärendet, vilket på grund av den framskridna liden i praktiken var detsamma som avslag (FK 1868 IV: 394 ff.; AK IV: 492 ff.). Så snart riksdagen på nytt samlades 18(H) väcktes ånyo två motioner i andra kammaren (nr 1, 2). Lagutskottet utarbetade nu i sitt betänkande (nr 34) ett nytt lagförslag mer genomgripande än det förra. Man skulle kunna få ulträda ur svenska kyrkan inte bara utan förmaningar och varningar utan även utan alt ha fått inträde i annat erkänt trossamfund. Utskottets framställning förefaller dock ej vara alldeles konsekvent. Visserligen ströks bestämmelserna om förmaning och varning, men prästen sades ändå ej böra sakna tillfälle "att genom undervisning och varning söka förhindra" etl förhastat utträde. Denna synpunkt tycks ock ha legat bakom bibehållandet av bestämmelserna om ett personligt besök och en betänketid av två månader.

20 I utskotlels motivering (s. 19 t.) tycks iörulsällas aLt envar som omfattade främmande lära i både samvetsfrihetens och k y r k a n s eget intresse skuile få utträda efter en betänketid av två månader. 1 lagtexten (§ 3) talas dock om främmande kristen lära ocli om uppgift till vilket trossamfund man ämnar övergå. Åtskilliga andra bestämmelser uppmjukades, bl. a. om entledigande från ämbeten och om åldersgränsen för utträde, så att sådant medgavs för ungdomar, som hade för konfirmation nödvändiga kunskaper. Flera bestämmelser, som föreföll besvärande för främmande trossamfund, föreslogs reviderade. Dessutom framlades ett förslag om en helt ny författning om ansvar för den som sökte förleda annan till avfall. Förslaget upptog sänkta minimistraff och upphävande av bestämmelsen om landsförvisning av utlänning. Många reservationer hade fogals till betänkandet och debatterna blev långa, särskilt i första kammaren (FK IV: 295 ti.; AK IV: 365 ff.). Med få undantag förordade dock talarna reformer, även om meningaina bröt sig om h u r långt dessa skulle sträcka sig, särskilt ifråga om rätten till utträde. I första kammaren underströk hovrättsrådet von Gegerfelt att förslaget var ett "korollarium" till RF § 16. Det vore en rent borgerlig lag, då det tidigare varit missgärningsbalken som hindrat utträde och ej någon kyrkolag. Han betonade även, att den som var konfirmerad var religiöst myndig. Biskop Beckman framhöll, att det var riktigt att ej tvinga någon att kvarstå i svenska kyrkan, som fastmer borde befrias från fientliga element. Detta sades dock, efter kritik av en annan talare, ej innebära att kyrkan skulle utesluta någon, som önskade kvarstå. Det vore i statens intresse, att alla tillhörde något samfund, men någon kontroll borde ej utövas. Paragrafen borde f. ö. omformuleras, så att man ej fick intrycket, att den som anmält önskan att övergå till annat samfund officiellt räknades som medlem av detta, även om han ej beviljats inträde. Beckman vände sig ock något överraskande emot att den som ej fyllt 18 år skulle k u n n a få utträda ur svenska kyrkan. Detta sades förutsätta mycket större mognad än en önskan att få förbliva vid den religion vari man uppfostrats, även om föräldrarna övergick till en annan. Biskopen talade här också direkt om kyrkans och statens intressen. — Vad Beckman året förut hävdat om angelägenheten av barnens samvetsfrihet framstår på detta sätt i en något egendomlig dager. I andra kammaren uttryckte prosten G. W. Gumaelius sin glädje över den vidgade friheten, och Hedengren betonade, att den nya lagen skulle bli av betydelse särskilt för baptisterna och att dessa syntes nöjda med den. Kolmodin talade ock för bifall och hävdade, att det skulle strida mot den kristna kyrkans grundbegrepp att förmena henne rätt att utesluta. En annan väckelserepresentant vände sig mot talet att den nya lagen skulle befordra religionslöshet. Tvärtom skulle den sanna kristendomen tillväxa på grund av den ökade friheten. Statskyrkan hotade att bli "en pöl, dit man kastade allt vad andra inte vill behålla", om alla som ej tillhörde något

annat samfund skulle räknas dit. Den motsatta uppfattningen hävdades av professor Ribbing, medan några bönder, främst L. O. Larsson, yrkade blankt avslag. Detta krav kom dock aldrig under omröstning. Vid voteringen om den paragraf ( § 3 ) som gällde utträdet ur svenska kyrkan ställdes i båda k a m r a r n a utskottets förslag mot Beckmans förslag, som segrade. I övrigt antogs utskottsförslaget; de flesta paragraferna utan omröstning. Då de medlemmar av regeringen som uppträtt i debatten uttalat sig positivt kunde man ha väntat sig att en ny dissenterlag skulle h a utfärdats, men i första kammaren fäste justitiestatsminister De Geer och i andra kammaren sedermera civilministern P. A. Bergström uppmärksamheten på att lagförslaget innehöll bestämmelser, som nog måste anses vara av kyrkolags natur. Då kyrkomöte ej skulle hållas detta år, kunde lagen då ej stadfästas. En representant för lagutskottet, Gegerfelt, förklarade att detta stått klart för lagutskottet och att riksdagens beslut blott kunde anses som ett principuttalande. Andra talare ställde sig tveksamma, och en sådan auktoritet som statsrättsprofessorn H. L. Rydin var närmast böjd att förneka lagförslagets karaktär av kyrkolag. På sin höjd kunde saken vara diskutabel. Det blev kyrkolaguppfattningen som segrade, vilket kunde verka nog så förbryllande, då 1868 års kyrkomöte vägrat uppta en motion om ny dissenterlag till saklig prövning, emedan lagen fölle utom kyrkomötets kompetensområde (Palmqvist, a.a., 2 : 4 5 0 ) . Anledningen var uppenbarligen att lagförslagen kommit att blanda bestämmelser av civilrättslig och kyrkorättslig natur, vilket bl. a. De Geer under debatten i första kammaren påtalat som otillfredsställande. Regeringens ställningstagande har säkert i hög grad påverkats av Högsta domstolen, där åtskilliga hade ej blott formella utan även sakliga betänkligheter. Att man kunde utträda ur kyrkan utan att inträda i något annat samfund sades varken vara förenligt med statens intressen eller i sedligt avseende nyttigt eller påkallat av förhandenvarande giltiga orsaker (SOU 1927: 13, s. 50). Kungl. Maj :t överlämnade emellertid riksdagens skrivelse till 1869 års kyrkolagkommitté för beaktande och utredning om vad som borde hänföras till kyrkolag av lagförslagets innehåll (KM:ts skriv. 1870, nr 6). Däremot utfärdades den begärda nya förordningen om ansvar för den som förledde till avfall från kyrkans lära (SFS 1869 nr 60). Redan detta väckte förargelse på konservativt håll, då man ansåg även denna förordning vara av kyrkolags natur (Lydia Svärd, a.a., s. 225; jfr S. Waller i Statsvet. tidskr. 1955, s. 329 not 46). Då kyrkomötet 1873 skulle samlas, framlade regeringen för detta års riksdag ett på grundval av ett yttrande från kyrkolagkommittén utarbetat förslag till dissenterlag uppdelat på två förordningar, en av civilrättslig och en av kyrkorättslig natur (prop, nr 15). 4 — Kyrka-stat

III

22 Den senare stadgade endast om vigsel mellan främmande trosbekännare och medlem av kyrkan ävensom om främmande trosbekännares rätt att begravas på allmän begravningsplats samt hänvisade ifråga om utträde ur k y r k a n till den civilrättsliga förordningen. I stort sett var denna en avskrift av 1869 års förslag. Den något dunkla bestämmelsen om utträde (§ 3) återkom oförändrad. Anmälningsplikten för främmande församling som mottagit medlem av svenska kyrkan hade dock strukits. Det hade tilllagts (§ 6), att den som fyllt 15 år eller blivit konfirmerad ej följde föräldrarna vid utträde. Rätten för dem som utträdde ur kyrkan att behålla offentlig tjänst gjordes till föremål för en skälighetsprövning (§ 15). Även på ett par andra punkter förekom skärpningar till dissenters nackdel. Som framgår av det till propositionen fogade protokollet från Högsta domstolen (s. 18 ff.) var dock flera justitieråd betänksamma särskilt mot utformningen av utträdesparagrafen men även mot undervisningsförbudets upphävande. Endast en ledamot, justitierådet Almqvist, ville gå längre. Han utgick från motiveringen för riksdagens beslut 1869 att det ej vore i kyrkans intresse att behålla dem som hade en avvikande uppfattning och hävdade, att konsekvensen hade fordrat att man då ej ställt några villkor som syftade till inträde i annat samfund. Så hade dock skett. Kravet på uppgift om till vilket samfund man ämnade övergå strede enligt riksdagens skrivelse mot religionsfriheten, som var "lika helig och oantastlig som till sitt väsende obegränsad", då den endast angick människans inre angelägenheter. Formuleringen förefölle ha tillkommit genom bristande uppmärksamhet från riksdagens sida. Uppgiftens sanningsenlighet skulle ej bli kontrollerad och den vore även värdelös. Man borde därför ej tala om övergång till annan kristen lära utan om avfall från den rena evangeliska. Lagutskottet tillstyrkte (nr 17) i stort sett det framlagda förslaget. Man borde emellertid ta all den hänsyn till den religiösa enheten som var förenlig med religionsfriheten och därför begränsa propagandamöjligheterna. Fadern skulle alltid ha rätt bestämma att barnet skulle uppfostras i hans religion. Greve O. Mörner ensam reserverade sig för strängare bestämmelser. I riksdagsdebatterna vände sig de konservativa talarna särskilt mot utformningen av utträdesbestämmelserna. Riksarkivarien J. J. Nordström, som i första kammaren var huvudtalare mot propositionen, tycktes mena att det varit nog om bestämmelsen om varning och förmaning hade slopats. Särskilt bekymrad var han för utformningen av utträdesvillkoren. De skulle leda till att m a n fick ej mindre än fyra grupper av utträdande personer, nämligen 1) sådana som tillhörde annat av staten erkänt samfund, 2) sådana som tillhörde annat av staten ej erkänt men tolererat kristet samfund, 3) sådana som tillhörde ett icke-kristet samfund och 4) sådana som ej tillhörde något samfund alls, "andliga vagabonder". Förre justitiestatsministern De Geer replikerade att redan 1860 års förordning öppnade lik-

23 nande möjligheter till utträde. Man kunde nämligen först övergå till annat samfund och sedan lämna detta. Nordström och hans meningsfränder framhöll ock vådorna för barnens uppfostran, om föräldrar finge vara religionslösa. Religionsfriheten var genom gällande lagstiftning redan tryggad. Gegerfelt framhöll att man ej mot kyrkans intresse att bli kvitt faletiska avfällingar kunde hävda statens kontrollintresse. En lösdrivare som ej oroade någon borde lämnas i fred. Även andra talare betonade kyrkans intresse av ett friare utträde, bl. a. justitiestatsministern Adlercreutz, som också framhöll, att gällande lagstiftning medförde ohållbara praktiska konsekvenser främst för baptisternas barn. Ehuru det av Adlercreutz' yttrande torde kunna utläsas, att utträde skulle vara tillåtet i större utsträckning än som egentligen framgår av lagens direkta ordalydelse, gavs dock ej någon närmare precisering av utträdesbestämmelsernas innebörd. Förre justitiekanslern von Koch antog f. ö., att biskop Beckman, som ursprungligen formulerat passusen, nog menat, att den som ville avfalla från all kristen tro ej borde få göra det. När man bedrev mission bland hedningar i andra världsdelar, borde man i första h a n d ta vård om hedningarna i sitt eget land. De Geer hävdade, att det var omöjligt stifta lagar som förhindrade att den som så önskade ställde sig utanför varje samfund, men Nordström genmälde, att detta kunde förhindras genom att alla som ej styrkte tillhörighet till annat samfund ansågs som medlemmar av svenska kyrkan. Han betvivlade också, alt baptisterna skulle begagna den nya möjligheten att utträda. Den gamla oron för katolsk propaganda framträdde särskilt vid behandlingen av de paragrafer, som avsåg främmande trossamfunds möjligheter att förvärva fast egendom. Debatten i andra kammaren gav i stort sett inga ytterligare synpunkter, Det starkaste motståndet kom här från några bönder, främst Liss Olof Larsson, som önskade helt avslå förslaget. Konsul P. Olsson framhöll att man borde få följa sin övertygelse i religiösa frågor och civilministern Bergström hävdade att religionsfrihet borde ges helt och ej i små portioner. Den stora debatten kom i denna kammare att stå om de främmande samfundens rätt att i sina skolor motta elever, som tillhörde svenska kyrkan (§ 12). Denna rätt försvarades främst av den radikale S. A. Hedin och väckelserepresentanter som Kolmodin och P. Olsson. Med undantag för ändringen om faderns rätt att bestämma om barnens religiösa uppfostran, där propositionen segrade, godtogs emellertid utskottets förslag. Den första paragrafen antogs i första kammaren med 61 röster mot 34, i den andra med 131 röster mot 39. Paragrafen om villkoren för utträde bifölls av båda k a m r a r n a utan votering. I andra kammaren godtogs utskottets förslag rörande inskränkning i rätten att meddela undervisning med 108 röster mot 37. På denna punkt dominerade alltså oron

24 för den romerska faran. Övriga inskränkningar i lagen som man med hänsyn till katolikerna från olika håll önskat i lagen vann ej gehör (FK 2: 212 ff., 4: 573 f.; AK 3: 3 ff., 4: 325 ff.). Enligt en andrahandsuppgift (se Lydia Svärd, a.a., s. 227 f.) skall Oskar II rent av ha hyst betänkligheter att underskriva propositionen, emedan han befarade, att den skulle ge jesuiter och andra romerska katoliker för stora möjligheter. Det återstod att se hur kyrkomötet skulle reagera. Konservativa talare som H. Hamilton och Nordström hade befarat, att det skulle finna förslaget till dissenterlag alltför radikalt och därför avslå den förordning som var av kyrkolags karaktär. De menade fördenskull, att Kungl. Maj:t först borde ha framlagt förslaget inför kyrkomötet. Det skulle vara i strid med den svenska författningens grundprinciper, om någon korporation skulle förkasta ett av konung och riksdag antaget lagförslag. Adlercreutz ansåg den begagnade proceduren vara den normala men medgav, att en motsatt ordning varit möjlig. Han sade sig dock ej vara så pessimistisk beträffande kyrkomötets ställningstagande, men i ett inlägg i andra kammaren varnade han med hänvisning till kyrkomötet för att gå för långt i eftergifter åt dissenters. Kyrkolagsutskottet tillstyrkte emellertid under ordförandeskap av Henning Hamilton utan någon egen motivering den korta förordningen av kyrkolags natur (betänkande nr 7). Fyra ledamöter reserverade sig, Nordström och greve J. O. Mörner blankt, professor H. G. Lindgren kortfattat mot att bestämmelsen om utträde ur svenska kyrkan ej skulle vara av kyrkolags natur, medan biskop L. A. Anjou framförde en utförligt motiverad reservation. Ett samfund som ej själv finge bestämma villkoren för utträde hade enligt Anjous mening uppgett sin självständighet. Någon anmärkning mot den av riksdagen antagna dissenterlagen sade han sig däremot ej ha. Striden i kyrkomötets plenum (prot. s. 175 ff.) kom ock i första hand att stå om gränserna för den kyrkliga lagstiftningen och berörde endast mera flyktigt dissenterlagens sakliga innehåll. Många talare befarade att kyrkomötet skulle komma i konflikt med statsmakterna, men ecklesiastikministern Wennerberg betonade att kyrkomötet hade full frihet även att pröva om dissenterlagen innehöll något som kyrkomötet ansåg vara av kyrkolags natur. De prelater som uttalade sig mot att staten skulle få bestämma om villkoren för utträde ur kyrkan uttryckte emellertid i allmänhet ej farhågor för att porten skulle öppnas för mycket utan för att kyrkan skulle påtvingas personer som den önskade bli kvitt. I denna riktning yttrade sig biskoparna Rundgren och Annerstedt. Pastor primarius Fallenius underströk, att det var olidligt för kyrkan att ha kvar öppna motståndare. Sedermera biskopen A. Th. Strömberg tolkade lagen så att de som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan men ej anslutit sig till annat erkänt sam-

25 fund skulle anses fortfarande tillhöra kyrkan. Han var upprörd över att i sin tjänst som luthersk präst behöva betjäna sådana som hade offentligen avsvurit sig den lutherska läran. Professor Hultkrantz replikerade att de, vilka antecknats som utträdda, ej rimligen kunde räknas till kyrkan och att lagstiftningen blott gällde dem, som önskade utträda. De som allra mest önskade utträda och som kyrkan helst önskade bli av med kunde ej komma ut ur kyrkan utan ändrad lagstiftning. Konsul Olsson ironiserade över dem som nu var så misstrogna mot statens lagstiftning men eljest vore så angelägna om statens stöd. Det vore för kyrkan angeläget att bli av med dem som avfallit, ty ett splittrat samfund kunde ej bestå. Ett par präster vände sig dock direkt mot dissenterlagens bestämmelser och likaså de båda bekanta förstakammarledamöterna Mörner och Nordström. Hamilton hävdade däremot att frågorna låg utanför kyrkomötets kompetens. På samma ståndpunkt ställde sig flera prästerliga talare, bl. a. biskop Bring, vilka antydde att de ogillade åtskilligt i lagen. En något egendomlig ställning intog professor Ribbing, som hävdade att den nya lagen skulle leda till religionslöshet, vilket i sin tur skulle medföra statens upplösning. Kyrkan kunde dock ej hindra staten att upplösa bandet med kyrkan. Även andra talare var oroliga för en legaliserad religionslöshet. Biskop Björling framhöll att detta kunnat bli följden redan av 1860 års förordning fastän på en omväg och Kolmodin påpekade, att man ej var religionslös därför att man ej tillhörde något av staten erkänt samfund. På religionslöshet kunde för övrigt ingen lagstiftning råda bot. Prosten Lyth betonade det fördelaktiga i att sådana som faktiskt skilt sig från kyrkan också formellt gjorde det. Några talare, särskilt från Västerås stift, framhöll emellertid att det var osannolikt, att baptisterna skulle vilja bilda något erkänt samfund. Trots de både formella och reella betänkligheter som ganska många av kyrkomötets ledamöter anfört bifölls propositionen med ej mindre än 43 röster mot 13 (s. 252). Åtskilliga nejröster berodde dessutom att döma av yttranden i debatten på missförstånd. Det var makten att bestämma om deras utträde vilka ej ville kvarstå i kyrkan som överläts åt staten. Däremot var det ej alls tal om någon lagstiftning rörande kyrkans makt att från sig skilja icke önskvärda medlemmar. (Jfr om hela debatten i utträdesfrågan 1856—1873 O. Hassler, Ordningen för utträdet ur kyrkan, 1: 19—82.)

KAPITEL II Från dissenterlag till religionsfrihetslag Striden o m det fria utträdet

a) Den nya lagens innebörd och verkningar Av det förut sagda torde framgå, att man vid tillkomsten av 1873 års dissenterlag (förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning) trodde sig ha öppnat en ganska bred, enligt somliga alltför bred, väg ut ur kyrkan. Det har ock framgått, att meningarna likväl var delade både om lagens rätta tolkning och om dess praktiska verkningar. Diskussionen i samband med lagens tillkomst torde visa att åtminstone många av deltagarna avsåg att ge en mycket vidsträckt frihet. Lagens ordalydelse begränsade emellertid möjligheten att uträda ur kyrkan till dem som omfattade annan kristen lära. Den som önskade utträda skulle uppge det samfund, vartill han avsåg att övergå. Frågan om lagens rätta tolkning visade sig ock vara föremål för nog så delade meningar, vilket framgår av ett par av Kungl. Maj :t i statsrådet avgjorda besvärsmål. År 1879 fastställdes en skånsk kyrkoherdes vägran att anteckna en person som utträdd. Motiveringen varierade dock. Kyrkoherden avslog begäran emedan sökanden ej kunnat uppge trossamfund med främmande kristen lära, till vilket han ville övergå och då han inför kyrkorådet förnekat all kristen tro och bekännelse. Lunds domkapitels majoritet avvisade anförda besvär endast med hänvisning till att klaganden ej uppgett något trossamfund med främmande kristen lära, till vilket han ämnade övergå. Två reservanter, av vilka den ene var biskop Wilhelm Flensburg, hävdade alt besvären borde bifallas, då klaganden fullgjort föreskrivna villkor för utträde ur svenska kyrkan. (Reservanterna synes alltså ha ansett, att lagen borde tolkas så, att envar som två gånger med föreskrivet mellanrum anmält önskan att utträda, också skulle få göra det.) Kungl. Maj :t med ecklesiastikministern C. G. Malmström som föredragande åberopade utöver skälet att klaganden ej uppgett något redan tillåtet trossamfund, vartill han ville övergå, att han ej heller begärt tillstånd att med liktänkande personer bilda särskild församling. Däremot undanröjde Kungl. Maj :t 1884 med ecklesiastikministern C. G. Hammarskjöld som föredragande vederbörande kyrkoherdes och domkapitels beslut att vägra utträde för en kvinna, som uppgivit att hon önskade

övergå till baptistsamfundet, emedan detta ej var av Kungl. Maj :t erkänt. (Annat baptisttrossamfund var av Kungl. Maj:t legaliserat.) Det fastslogs genom detta utslag, att det ej nödvändigtvis behövde vara fråga om ett av Kungl. Maj:t erkänt samfund. Om så ej varit fallet skulle ju dörrspringan ha varit lika smal som 1860 (Utslag 28/11 1879 nr 13, 7/11 1884 nr 15; jfr SOU 1927: 13, s. 51). — Under mellantiden hade lagutskottet uttalat, att dissenterlagen blott torde avse hindra att någon ställde sig utanför varje kristet inflytande (se nedan s. 35). I varje fall begränsade lagtolkningen möjligheterna till utträde för dem som önskade utträda utan att ansluta sig till något inom landet befintligt samfund och som ej ville hyckla sådan avsikt, något som man vid lagens tillkomst ej tycks h a velat göra något för att förebygga. Det fanns emellertid omständigheter som gjorde både att samfund underlät att söka erkännande och att enskilda ej önskade utträda. Visserligen hade ej bara föreskrifterna om förmaning och varning ulan även uttryck som avfällingar och villfarande borttagits men kvar stod beteckningen "främmande trosbekännare". För att dissenterlagen skulle bli tilllämplig på ett samfunds medlemmar krävdes ock att detta ansökte hos konungen om erkännande. Detta ledde dock till att medlemmarna utestängdes från kyrkostämman där t. ex. skolfrågorna behandlades, och att de efter skönsmässig prövning kunde berövas innehavda offentliga tjänster. Skattskyldigheten till kyrkan kvarstod däremot utom beträffande vissa efter hand alltmera betydelselösa avgifter (jfr Westin, Religionsfriheten, s. 48.) De förmåner, t. ex. rätt till offentlig gudstjänst, som ett erkännande av nyss angivet slag medförde, var å andra sidan i praktiken ganska betydelselösa. Möjligheten till borgerlig vigsel var dock åtminstone för baptisterna ett värdefullt resultat av lagens bestämmelser. I den offentliga debatten tycks man från frikyrkligt håll gärna ha anfört särskilt orättvisa ifråga om beskattningen som skäl att man ej utträdde (se t. ex. Lydia Svärd, a.a., s. 258 f., 278). En andrakammarledamot, J. A. Westerberg, själv baptist och utträdd ur Svenska kyrkan, anmärkte att skattskyldigheten visserligen var en orättvisa och att den borde undanröjas, men att den var ett högst obetydligt lidande som en kristen lätt kunde bära för sin tros skull (AK 1892, 24: 19 ff.). Det torde vara ganska säkert, att beskattningen ej var det verkliga skälet till att man ej utträdde ur Svenska kyrkan. Det fanns emellertid religiöst sett starkare motiv. Waldenström framhöll i ett enskilt brev år 1882, att han ej kunde förstå vad det skulle tjäna till att snärja in den fria verksamheten i den borgerliga lagen (Lydia Svärd, a.a., s. 238). I fråga om Waldenströms mening må anmärkas, att om en rätt kristen församling skulle vara en förening av alla på Kristus sant troende på orten (se t. ex. Handlingar vid frikyrkomötet 1910, s. 45 f.), måste det väl även te sig rätt meningslöst att formellt organisera ett nytt sam-

28 fund, som uppenbarligen ej skulle uppfylla kravet. Om den av staten understödda kyrkan drog gränserna alltför vitt, skulle de fria samfunden göra det alltför snävt. Den enligt Waldenströms uppfattning ideala nytestamentliga församlingen skulle då i intetdera fallet vara förverkligad. Åtminstone baptisterna, för vilkas skull lagen närmast synes ha tillkommit, irriterades för övrigt av själva de i lagen angivna formerna för samfundsbildning. I en 1875 ingiven petition hävdade baptisterna, att det var orimligt att staten krävde en ansökan med en hel rad uppgifter som skulle vinna konungens gillande, innan ett samfund ansågs lagligen existera. Det var över huvud taget oförsvarligt att staten hade något med den religiösa verksamheten att göra. (SOU 1927:13 s. 59.) Den kommitté av s. k. fria lutheraner som under Waldenströms ledning 1876 utarbetade den bekanta nattvardspetitionen hävdade ock, att man ej ville "av världslig myndighet begära rättighet till sådant som man på religiösa grunder menade sig äga" (Bredberg, P. P. Waldenströms verksamhet, s. 341 f., 409). Man ansåg det alltså tydligen allmänt på mera frikyrkligt håll oförenligt med sin religiösa övertygelse att behöva hos världslig myndighet ansöka om erkännande av en kristen församling. Ett särskilt skarpt uttryck har denna åsikt fått av en enskild baptist, A. Fernholm, som förklarade, att den kristna församlingen existerade oberoende av alla kungliga tillstånd och att ansökan om ett sådant skulle vara majestätsbrott mot konungarnas konung som ensam skapade församlingen (Wittnet 1880, s. 11 ff.). Utöver de från frikyrkligt håll anförda skälen mot utträde enligt dissenterlagen har förmodligen också andra funnits. I den mån man uppfattade svenska kyrkan som en ren statsinstitution behövde saken ej bli aktuell. En ledande nutida frikyrkoman har å andra sidan hävdat, "att frikyrkoidén aldrig blivit av någon större betydelse för flertalet av de s. k. frikyrkliga församlingarnas medlemmar", utan att statskyrkan rent av framstått som "någonting finare och värdigare" (A. Eeg-Olofsson i Julén-Eeg-Olofsson, Frikyrkotanken, s. 5 f.). I en uppsats i samband med ikraftträdandet av 1951 års religionsfrihetslag framhöll samme författare, att man kunde tillhöra frikyrkorörelsen utan att ha en frikyrklig åskådning. För många medlemmar av de frikyrkliga samfunden, var frågan om utträde alltså ej aktuell. "De är i hög grad bundna av den makt som traditionen äger" (EegOlofsson i I kyrkan eller utanför?, s. 39 f., 54, där ock andra skäl anföres). I annat sammanhang har förhållandena på 1870-talet jämförts med dem på 1950-talet: "Allvarliga religiösa betänkligheter kunde således finnas, men det förefaller troligt att även taktiska hänsyn spelat in. Flertalet samfundsmedlemmar skulle väl då ha varit föga mer villiga än nu att följa paroller om utträde ur svenska kyrkan" (S. Waller i Statsvet. tidskr. 1955, s. 329 not 47). Det fanns alltså många, delvis i den egna religiösa övertygelsen starkt

29 grundade skäl till att de frikyrkliga ej begagnade sig i större utsträckning av 1873 års lag. Metodistkyrkan sökte och erhöll registrering som erkänt trossamfund, men icke en enda baptistförsamling ansökte om tillstånd enligt den nya lagen; åtminstone en hade dock gjort det enligt 1860 års förordning. Både principiella och praktiska skäl kan sålunda sägas ha talat för att de frikyrkliga i allmänhet skulle sätta in sina krafter såväl på att vidga friheten inom kyrkan som på att uppnå gynnsammare villkor för dem som önskade utträda, helst som det konservativa motståndet tycks ha blivit starkare efter 1873. En lång rad tvångsbestämmelser kom så efter hand att avskaffas. Genom beslut 1880 och 1898 uppmjukades gällande bestämmelser om rätten att få borgerlig resp. kyrklig vigsel och 1908 fick alla medlemmar av svenska kyrkan full frihet att välja mellan dessa former. Kraven på fullgjord nattvardsgång för inträde vid vissa läroanstalter mildrades något 1894 och slopades helt för sökande till folkskoleseminarium år 1916; dock kvarstod kravet på tillhörighet till svenska kyrkan till 1951. År 1926 infördes möjlighet även till borgerlig jordfästning. Beträffande diskussionen i dessa frågor liksom de ända till 1951 fruktlösa försöken att få 1868 års till sist helt obsoleta förordning med inskränkningar i rätten till gemensamma andaktsövningar formellt upphävd må här vara nog att hänvisa till Lydia Svärds avhandling Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867—1911 (s. 204 ff.), som visserligen behandlar problemen ur en bestämd synpunkt och blott helt kort omtalar händelser efter 1911. I stället skall debatten om rätten till fritt utträde närmare följas. Den kom åtminstone efter hand att framstå som den egentliga religionsfrihetsfrågan. b) Förslag till lagändring från kyrkligt

håll

Som nyss antytts hade de frikyrkliga många och ur sin egen synpunkt goda skäl att ej utträda ur kyrkan. På kyrkligt håll hade man, som framgår av kap. I, uppenbarligen i många fall ställt sig välvillig till den nya dissenterlagen, emedan man hoppades, att de som reellt avfallit från kyrkan — till gagn för dennas enhet — också skulle göra det formellt. Det är begripligt, att åtskilliga företrädare för kyrkan, då ingenting skedde utom ifråga om metodisterna, kände sig besvikna och irriterade. Därifrån var steget ej långt till att misstänka orena motiv för att kvarstå, såsom större möjligheter att skada kyrkan. Den första motionen om ändring av dissenterlagen kom så, vilket ej alltid observerats, från en kyrkans man, överhovpredikanten, sedermera ordensbiskopen Th. F. Grafström, som vid 1877 års riksdag (I: 9) närmast i kyrkligt intresse sökte draga en klar gräns mellan dem som verkligen anslöt sig till kyrkans lära och de som hade andra åsikter. Många av Graf-

ströms synpunkter erinra om vad som redan i slutet av 1850-talet hade sagts i prästeståndet, ehuru i viss mån modifierat med hänsyn till förhållandenas utveckling. Grafström hävdade att verklig religionsfrihet krävde icke blott oinskränkt rätt för den enskilde att dyrka Gud som han behagade "utan därtill fordras även att de särskilda religionssamfunden få fullständig frihet att okvalda av sina vedersakare röra sig efter sin egen uppfattning och sina egna lagar". Som exempel anfördes förhållandena i Förenta staterna. Den enskilde hade där full frihet att tillhöra samfund som ville mottaga honom eller att stå utanför alla, men om han tillhörde något, "måste han underkasta sig dess lagar, sådana det själv givit sig dem". Så borde det också vara i Sverige, då det ej torde "kunna nekas, att den svenska kyrkan är ett religionssamfund som varje annat". Det var en brist i dissenterlagen, att den blott talade om den som omfattade annan kristen lära. Avfall från all kristendom vore dock numera möjlig. Det skulle strida mot religionsfriheten att vägra en förnekare att utträda och det vore dessutom "föga överensstämmande med den svenska kyrkans välförstådda intresse att inom sig behålla en sådan medlem". Utträde borde bli tillåtet utan uppgift om till vilket samfund man ville ansluta sig, och ordet kristen borde strykas i första meningen av dissenterlagens § 3. Det originella i motionen var förslaget, att man skulle anses ha anmält utträde ur kyrkan ej blott genom formlig ansökan utan även genom brytande av väsentliga kyrkliga ordningar. Den som ej lät döpa sina barn, ej ville låta konfirmera sig eller som begick nattvarden i strid med kyrkans lagar borde därmed anses ha begärt sitt utträde. Någon bestraffning enligt 1868 års förordning borde därför ej förekomma. Konfliktanledningarna mellan kyrkan och dem som hade en från kyrkan avvikande trosuppfattning skulle därmed undanröjas och full religionsfrihet för alla tryggas. Det visade sig, att motionären satt sig mellan två stolar genom att försöka på en gång tillgodose såväl de enskildas som kyrkans intressen, såsom han uppfattade dem. Det förra utmanade de mer högkyrkliga, det senare de mer frikyrkliga. Lagutskottet medgav visserligen i sitt betänkande (nr 16), att det medförde stora olägenheter, att avfallna kvarstod inom kyrkan, men en statskyrka hade utom sina religiösa uppgifter också statliga. Samvetsfriheten måste därför vara en av dess grundprinciper. Kyrkan borde därför ej skilja någon från sig mot dennes vilja utan med fördragsamhet undervisa och rätta för att undgå yttre och inre splittring. Enskilda borde ej heller tillåtas övergå till en icke-kristen lära. Så länge statskyrkan bestode, vore det en borgerlig ordning, som skulle skyddas med borgerliga straff. Utskottets utlåtande åtföljdes dock av två reservationer. Professor Ribbing hävdade att kyrkan ej finge försättas i en sämre ställning än dissentersamfunden. Den måste kunna skydda sig mot underminerande verksam-

31 het och slippa bli beroende av icke-kristna medlemmar. Det vore en stor vinst, om åtskillnaden mellan kyrkan och staten som ordningsmakt klart 'ramträdde. Den lågkyrklige v. häradshövdingen S. Wieselgren förklarade med instämmande av sin trosfrände rådmannen A. F. L. Torpadie att full religionsfrihet ännu ej införts men att sådan enligt RF § 16 borde tillkomma även icke-kristna. Också om kyrkan ansågs som en statsinstitution, måste hon ha möjlighet att rätt fylla sin uppgift, vilket krävde befogenhet att utesluta dem som motverkade hennes syften. Reservanterna kunde dock ej instämma i motionen men ville ha en skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan. Vid debatten i andra kammaren kritiserades motionen av den frikyrkligt orienterade konsul Olsson snarast i strid med hans tidigare uttalanden, emedan den gav prästerna för stor makt och skulle leda till uteslutning på grund av samvetstrohet. Det var alltså ej längre fråga om att ett söndrat hus ej kan äga bestånd. Den kyrkligt konservative biskop Rundgren ville ej vara med om vare sig rätt för kyrkan att utesluta eller vidgade möjligheter för den enskilde att utträda. Han hävdade att det måste vara något fel på motionen, då den angreps från så motsatta synpunkter. Wieselgren talade för sin reservation men kammaren godtog utskottsutlåtandet utan votering (AK 1877, 35: 33 ff.). På samma sätt gick det i första kammaren efter en ganska livlig debatt. Grafström framhöll att uppfattningen av kyrkan var det avgörande. "Att kyrkan är ett samfund torde av ingen bestridas." Den måste ha en synlig yttre gestalt och en bestämd skillnad hade alltid funnits mellan kyrka och stat. Även en statskyrka måste ha gränser, fastän de skulle vara vida. Rådande förhållanden vore oefterrättliga. Gällande lagar som gav kyrkan stora befogenheter borde dock ej anlitas utan i stället borde man välja de utvägar som angetts i motionen. Om man kunde fortfara att sätta sig över kyrkans ordningar och likväl anses tillhöra den, "skulle det monstruösa inträffa", att odöpta personer skulle vara medlemmar av den svenska kyrkan. Man borde akta sig för att ta den engelska kyrkan till förebild i dennas anomalier. Grafström fann det tydligen hopplöst att yrka bifall till sin motion utan yrkade i stället begäran om utredning angående dissenterlagens lämplighet. Ärkebiskop Sundberg instämde i att kyrkans läge var mörkt, "ja det var ännu mörkare i verkligheten". Kyrkan kunde dock ej blott yrka på sin rätt, utan den måste vara en kärleksfull moder och ej förkasta något av sina barn. Genom kärlek och tålamod kunde villfarelser övervinnas. Det vore f. ö. formellt orimligt att införa bestämmelser om uteslutning ur svenska kyrkan i dissenterlagen. Den var j u ej heller av kyrkolags natur. Andra företrädare för kyrkan såg ljusare på dennas läge och ställde sig av detta skäl än mer avvisande till motionen. Domprosten Sjöbring fann visserligen mycket gott i denna men ansåg den vara alltför teoretisk. Man

borde se tiden an. Lektorn och kyrkoherden J. Widén hävdade, att staten var "allt igenom byggd på kristlig grund". Det vore orimligt, att riksdagen skulle medverka till att staten finge icke-kristna medlemmar. För sedlighet och rätt krävdes en religiös grund. Motionen var till sin anda sekteristisk och okristlig. Kyrkan måste liksom sin Herre finna sig i att bli missförstådd och misshandlad. Greve O. Mörner menade, att kyrkan ej lede någon skada av om personer med avvikande åsikter stannade kvar utan då hade hopp att de skulle ändra sig. Förföljelser vore ej att önska. Professor Ribbing framhöll, att gällande lag i praktiken medgav utträde utan anslutning till annat kristet samfund. Nu var den väsentliga frågan, huruvida ett samfund kunde bestå, om dess medlemmar fritt finge motverka dess syfte. Svaret måste bli nekande. Det var dock ej kyrkan utan de medlemmar, som ville handla i överensstämmelse med dennas ordning, vilka blev lidande av att k y r k a n nödgades behålla sådana, som ej gjorde det. Om man skulle vänta tills upplösningen gjort kyrkan till "ett balsamerat lik" stode ej mycket att uträtta. Enligt kyrkans lära räckte det ej att vara en redbar människa för att vara en kristen. Man måste vara döpt. Nu tycktes man förväxla det borgerliga och det kyrkliga samhällets krav. Ett samhälle kunde ej sträcka sig så långt i mildhet att det riskerade sin existens. Då uppoffrade man för några fås skull både samfundet och flertalet av dess medlemmar. Sedan överstelöjtnant von Geijer sagt att uteslutning efter 1873 ej längre var omöjlig, men att kyrkomötet borde ta initiativ till en lagändring, förkastades motionen också i första kammaren utan votering (FK 23: 15 ff.). Vid 1878 års riksdag återkom Grafström med en motion (I: 7) med mer begränsade syften men med samma tendens. De som ej döpts, konfirmerats eller gått till nattvarden enligt svenska kyrkans ordning skulle sakna rösträtt i kyrkliga sammanhang. Å andra sidan skulle de liksom dissenters ha rätt till borgerlig vigsel. Denna gång tillstyrkte lagutskottet (nr 22) i huvudsak, men första kammaren avslog helt, ehuru Grafström ej bara i kyrkans utan även i religionsfrihetens intresse vädjat om jämkning i gällande lagstiftning. I andra kammaren uppträdde bl. a. förre justitiestatsministern Adlercreutz mot motionen men påyrkade åtgärder, som möjliggjorde vigsel av okonfirmerade. Blott detta yrkande bifölls av kammaren, ehuru flera talare bl. a. en av lantmannapartiets ledare, Emil Key, och väckelserepresentanten O. B. Olsson talat för utskottets förslag (FK 18: 18 ff.; AK 25: 35 ff.). Även 1879 väckte Grafström en motion (I: 19), men också den avvisades (FK 20: 32 ff.; AK 30: 2 ff.). Denna blev den sista motionen i riksdagen från kyrkligt håll i syfte att på något sätt skilja mellan dem som efterlevde kyrkans ordningar och dem som ej gjorde det. Däremot gjorde 1885 kontraktsprosten P. Pettersson (I: 27) ett försök att skärpa villkoren för utträde ur svenska kyrkan, vilket om det lyckats skulle ha inneburit en återgång till ungefärligen 1860 års bestämmelser

33 ifråga om skyldigheten att tillhöra legaliserat samfund. Motionen avstyrktes av ett enhälligt lagutskott (nr 38) och förkastades av båda kamrarna utan annan debatt än ett anförande av motionären (FK 26: 27; AK 39: 25). Redan 1878 hade emellertid frågan om vidgad rätt till utträde ur kyrkan tagits upp i kyrkomötet genom en motion (nr 41) av dåvarande kontraktsprosten C. V. Charleville, som för att undgå falska uppgifter, ville slopa kravet på uppgift om vilket samfund den utträdande önskade övergå till. Kyrkolagsutskottet hävdade (nr 21), att det ej kunde vara kyrkans sak att föreslå, att staten skulle som medborgare erkänna personer som offentligen tagit avstånd från all kristen tro. Efter en debatt, där motionens förespråkare framhöll att de som önskade utträda utan att ansluta sig till annat kristet samfund ej önskade bli hedningar och att det var i kyrkans intresse alt bli kvitt dem som önskade utträda, förkastades motionen utan rösträkning. Tre prästerliga ledamöter, biskop Beckman, som tycks ha ändrat mening sedan 1869, och två blivande biskopar, motionären och professor M. Johansson, reserverade sig till protokollet (s. 617 ff.). När kyrkomötet åter samlades 1883 väckte en lekman, f. lantbruksskoleföreståndaren Hj. Hazelius, två motioner (nr 23, 24) i nära anslutning till Grafströms i riksdagen 1877. Den nye motionären ville dock bibehålla ordet kristen i dissenterlagen § 3. Det betonades likväl bl. a. att det stred både mot kyrkans värdighet att behålla någon mot hans vilja och mot religionsfriheten att kyrkans medlemmar fick "vidbliva" väsentligt avvikande läror. En annan lekmannarepresentant, folkskoleinspektören J. Kjellin, yrkade i två motioner (nr 39, 40) på att sådana som utan att begagna sig av möjligheten att utträda likväl levde som dissenters skulle efter varning uteslutas ur kyrkan och därefter anses som jämnställda med dem som frivilligt utträtt. Kyrkolagsutskottet avstyrkte med en närmast formell motivering (nr 9) motionerna om uteslutning. Då något beslut om uteslutning ej förelåg, sade sig tillfälliga utskottet (nr 10) redan av delta skäl böra avstyrka. Däremot fann utskottet det ligga i både samvetsfrihetens och kyrkans intresse, att alla som omfattade annan kristen lära och ville utträda fick göra det och tillstyrkte därför ändring i dissenterlagen, om vilken kyrkomötet sades berättigad yttra sig (nr 9). Biskoparna Bring och Anjou reserverade sig. Enhälligt tog utskottet avstånd från att "låta religionsfrihetsbegreppet därhän uttänjas" att uppenbart avfall från kristendomen tillätes. Frågan om uteslutning ur kyrkan debatterades i samband med kyrkotukt i allmänhet och kom aldrig under votering (s. 191—232). Konsul Olsson förklarade, att Kristi församling ej finge förväxlas med en statskyrka, som ej borde ha rätt att utesluta någon. Professor G. Billing fann innebörden av en uteslutning oklar och ville ej vara med om längre gående åtgärder än avstängning från nattvarden. Kjellin hävdade däremot, att kyrkan numera var ett trossamfund som andra och ej statskyrka i samma mening som

34 förr. Blott biskop Beckman och ett par lekmän (friherre Rappe och major Toll) stödde motionärerna. Kyrkan finge ej bli en sopbacke, vilket ledde till att den kallades Babel och Sodom. Under kyrkomötets debatt om dissenterlagen (s. 559—575) ägnades dennas civilrättsliga karaktär ganska liten uppmärksamhet. Motionens förespråkare underströk i viss strid med motiveringen men i likhet med utskottet, att det icke var fråga om att medge avfall från kristen tro överhuvudtaget utan blott om befrielse från att uppge samfund. Redan nu saknades kontroll över att man verkligen inträdde i annat samfund, varför skillnaden ej skulle bli så stor. Professor Johansson fann det betänkligt att Kungl. Maj :t 1879 uppställt krav på anslutning till ett erkänt trossamfund men ansåg, att även om lagen tolkades annorlunda skulle den dock ej tilllåta lutherska separatister att utträda. Det kränkte religionsfriheten att kvarhålla sådana. De som efter att ha fått en kristen uppfostran helt ville avfalla borde däremot betraktas som ej fullt normala och därför, om så behövdes, med våld kvarhållas inom kyrkan. Hazelius framhöll liksom Charleville, att det stadgande som föreslogs upphävt var praktiskt betydelselöst. Den lågkyrklige klockaren S. Rosenberg framhöll med instämmande av O. B. Olsson, att gällande lagstiftning skapade lögnaktighet. Det kunde blott skada kyrkan att behålla sådana som öppet tog avstånd från den. Huvudtalare mot förslaget var Bring, som hävdade, att dissenterlagen gav frihet åt samfund, ej åt individer. Den föreslagna strykningen av bestämmelsen om skyldighet att uppge annat trossamfund skulle helt ändra lagens innebörd. Man kunde då lika gärna ta bort ordet kristen. Biskoparna Rundgren och Anjou anförde liknande synpunkter samt hävdade, att religionsfriheten redan var väl tillgodosedd. Ginge man längre skulle det leda till religionslöshet. Förre statsrådet Bergström upplyste något överraskande med hänsyn till hans tystnad på denna punkt i riksdagen 1873, att syftet med dissenterlagen § 3, då den avfattades 1869, blott varit att göra utträde ur kyrkan möjligt, trots att man ej omfattade samma troslära som något inom landet existerande kristet samfund. Man borde tillse, att ingen bleve isolerad i religiöst avseende. Filosofiprofessorn C. Y. Sahlin menade, att det hörde till statskyrkans väsen att staten skulle tillse att medborgarna hörde till något religiöst samfund. Särskilda bestämmelser borde dock finnas om deras ställning inom kyrkan, vilka tagit avstånd från dennas lära. De kunde ej betraktas som icke-normala. Det var en i hög grad auktoritativ kritik som framfördes och den av utskottet med 4 röster mot 2 tillstyrkta motionen förkastades i plenum med 32 röster mot 18. Då kyrkomötet 1888 samlades, väcktes en ny motion (nr 38) om fritt utträde, denna gång av pastor primarius Fredrik Fehr, som föreslog, att varje myndig person utan hinder skulle äga utträda ur kyrkan. Det enda förbe-

hållet var, att barn av föräldrar som ej tillhörde något erkänt samfund skulle vara skyldiga att deltaga i religionsundervisningen i statens skolor. Kyrkolagsutskottet avstyrkte (nr 25) med endast professor M. Johansson som reservant och kyrkomötet avslog efter debatt men utan votering. Professor W. Rudin hävdade, att kyrkans ära krävde en reform och ett par jurister instämde i kravet på lagändring. Professor H. L. Rydin fann hela dissenterlagen otillfredsställande men ville ej, att kyrkomötet skulle ta något initiativ. Biskop E. H. Rodhe ansåg det som en välgärning och icke som en kränkning av religionsfriheten att hindra fullständig emancipation från kristendomen (s. 461—478). Vid nästa kyrkomöte 1893 återkom Fehr med en motion (nr 7) enligt vilken envar som fyllt 18 år och omfattade en okristen åskådning fritt skulle få utträda ur kyrkan, enär gällande ordning skadade denna. Kyrkolagsutskottet (nr 20) avstyrkte enhälligt och kyrkomötet avslog motionen med 39 röster mot 15, som avgavs för bifall men med åldersgränsen höjd till 23 år (s. 450—464). Detta förslag hade framställts av professor Norrby, som fann det kyrkan ovärdigt att kvarhålla den som på allt sätt strävade efter att komma ut. Biskop von Scheele och ännu mer f. d. statsrådet von Ehrenheim uttryckte tvekan men yrkade dock avslag. Mot kyrkomötets beslut reserverade sig landshövding C. Treffenberg. Detta var för lång tid framåt det sista försöket från kyrkligt håll att i samvetsfrihetens eller kyrkans eget intresse vidga möjligheterna till utträde. c) Förslag till lagändring från frikyrkligt

och politiskt liberalt håll

Redan tidigare hade frågan emellertid tagits upp av politiskt radikala riksdagsmän, främst frikyrkliga men även andra. Den första motionen från detta håll väcktes vid riksdagen 1882 (II: 24) av en stockholmsrepresentant, redaktören K. P. Arnoldson, som närmast torde få betecknas som fritänkare. Han yrkade samma ändring i dissenterlagen § 3 som Grafström hade gjort 1877 och dessutom några andra ändringar. Icke-kristna skulle bli likställda med kristna dissenters. Lagutskottet (nr 11) fann de föreslagna ändringarna alltför genomgripande, då de skulle medföra, att Sverige upphörde att vara en kristen stat och svenska kyrkan att vara en statskyrka eller folkkyrka. Detta kunde leda till fullständig religionslöshet och vore farligt ur samhällets synpunkt. Det hänvisades också till den allmänna opinionens motvilja mot en sådan reform. Lagen torde böra tolkas så, att den blott åsyftade, att kyrkan skulle kunna kontrollera, att den som ville utträda bekände någon kristen tro. Eljest borde hon bevara möjligheten att öva åtminstone något inflytande. Endast en ledamot reserverade sig. Första kammaren avslog motionen utan debatt (FK 13: 2) medan det i

36 den andra blev en livlig diskussion (AK 1 3 : 2 ff.). Prosten Lyth betecknade motionen som ett försök att "legalisera religionslöshet". Jonsson i Skeppnetorp menade, att den var lättsinnig och öppnade dörren för "såväl antikrist som den mörka hedendomen". Redaktören för Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning S. A. Hedlund framhöll, att samma förslag väckts i kyrkans intresse fem år tidigare. Wieselgren hävdade samma uppfattning som då och anförde, att de kristna hade frihet men ej de andra, som dock borde få sådan. Om detta skulle leda till kyrkans undergång, vore kyrkan blott "en kolossal lögn" och kunde då gärna försvinna. Just den som ville bevara sin kristna tro borde vara angelägen ge andra samma rättighet ifråga om sin tro. Motionen avslogs med 130 röster mot 61. Påfallande nog teg flertalet väckelserepresentanter, vilket ansetts möjligen ha berott på att de hade samma uppfattning som Jonsson i Skeppnetorp (Lydia Svärd, a.a., s. 260). Efter tre år återkom Arnoldson med sin motion (1885, II: 118). Samtidigt väcktes en annan av en nybliven frikyrklig riksdagsman från Stockholm, metodistpastorn J. M. Erikson, som begärde, att envar efter anmälan skulle äga rätt att utträda ur svenska kyrkan. Det vore i och för sig berömvärt, att lagen sökte tillse, att alla svenskar skulle bli föremål för kristet inflytande, men detta stred mot religionsfriheten och bestämmelserna vore dessutom lätta att kringgå. Erikson betonade också, som åtskilliga företrädare för kyrkan tidigare gjort, att det ej kunde vara gagneligt för denna att ha medlemmar, som ogillade dess lära. Det befordrade endast skrymteri. Lagutskottet (nr 41) avstyrkte båda motionerna under hänvisning till sin motivering 1882 och Kungl. Maj :ts avgörande från 1884 (se ovan s. 26). Icke mindre än 9 ledamöter reserverade sig. Första kammaren avslog motionerna utan votering (FK 26: 25 ff.). I den andra framhöll motionären Erikson, att han ej ville skada kyrkan utan blott bidraga till att den grundlagsstadgade religionsfriheten skulle bli mer tillämpad. Svenska missionsförbundets förste missionsföreståndare E. J. E k m a n förklarade, att det förskräckliga icke var, att man ville medge religionsfrihet, utan att det fanns svenskar "som verkligen vilja övergiva den kristna läran". Häradshövding F. J. E. Berglöf föreslog skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om en omarbetning av dissenterlagens § 3 i enlighet med Arnoldsons motion och de förändringar som blev följden härav. Sedan både Erikson och en rad andra frikyrkomän, bl. a. Ekman och P. P. Waldenström, talat för detta förslag, bifölls det med 122 röster mot 70. Efter denna halva framgång återkom Erikson redan 1886 med en motion (11:63) likalydande med andra kammarens beslut föregående år. Lagutskottet (nr 74) vidhöll sin tidigare uppfattning om innebörden av att Sverige var en kristen stat men ville för att underlätta för kyrkan att bli kvitt personer med en fientlig inställning slopa kravet på uppgift om samfund, till vilket man önskade övergå. Det förutsattes alltså, att alla alltjämt skulle vara kristna. Sju ledamöter reserverade sig för avslag. Detta blev också

första kammarens beslut, men den andra biföll motionen med 89 röster mot 84 (FK 7: 18 f.; AK 7: 8 ff.). Efter fem år återkom Erikson 1891 med en motion (11:72), vari han nöjde sig med vad lagutskottet föreslagit 1886. Också E. J. Ekman ingav en motion (11:5) med liknande innehåll, men dessutom yrkade han, att utträde ur svenska kyrkan ej skulle medföra förlust av några medborgerliga rättigheter. Det var ett både gudomligt och mänskligt rättvisekrav, att den i RF § 16 utlovade religionsfriheten verkligen tillämpades i praktiken. Det vore ock till statens gagn, att envar fritt kunde få följa sin övertygelse och det vore för kyrkan skadligt att nödgas behålla medlemmar, som helt förkastade dess lära och ordning. Då ingen lag kunde hindra någon att ha vilken religiös uppfattning som helst, borde den ge frihet åt alla. Det förefaller nästan som om den radikalt frikyrklige Ekman i denna motion velat tillerkänna kyrkan egenskaper som tillkom Kristi församling. I varje fall anknöt han nära till vad som ända sedan 1857 i detta avseende sagts av en del företrädare för kyrkan. Lagutskottet (nr 15) hänvisade till sina tidigare utlåtanden men framhöll, att starkare skäl nu anförts för ett fritt utträde, även för icke-kristna. Ett sådant vore blott en följd av den religionsfrihetsprincip, varpå hela den svenska lagstiftningen byggde. För första gången sedan 1860 godtog utskottet också uppfattningen, att det var skadligt för kyrkan att ha fientliga medlemmar och att hon fördenskull rentav borde ha rätt att skilja sådana från sig. Utskottet tillstyrkte skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag, att envar som fyllt 18 år fritt skulle få utträda ur kyrkan. På frågan om de medborgerliga rättigheterna ansåg sig utskottet ej kunna ingå, då dessa kunde vara av grundlagsnatur och motionären ej närmare angett vad han åsyftade. Fem reservanter ville helt avstyrka motionerna, medan två ej ville gå längre än 1886. Det var tydligt att den avgörande debatten skulle komma att stå i första kammaren. Här uppträdde ärkebiskop Sundberg som huvudlalare mot utskottsförslaget, vilket framställdes som helt undermåligt. Han sade sig lita på första kammaren att den skulle förkasta utskottsförslaget. Den rådande religionsfriheten betecknades som tillfredsställande. Varken stat eller kyrka kunde medge vilka friheter som helst. Man menade ej allvar med talet om alt det fria utträdet skulle gagna kyrkan, ty då skulle man yrka på rätt för denna att utesluta avfällingar. E n så despotisk makt ville kyrkan ej ha, ty hon vill vara en moder för alla och önskade därför också få veta, vart de tog vägen, som av egen vilja lämnade henne. Efter ett kritiskt uttalande om "sekterismens många småpåvar" slutade ärkebiskopen med att förklara, att "en försåtligare anläggning än här är gjord för underminerande av den svenska kyrkomuren kan icke göras" och att beklaga lagutskottets medverkan. Häradshövding Claesson fann 1886 års kompromiss lika oantaglig som årets utskotlsförslag. Rätten till utträde utan uppgift om det samfund man 5 — Kyrka-stat

III

38 önskade övergå till kunde ej begränsas till en kristen trosåskådning utan måste, om den medgavs, omfatta alla, ty de anförda argumenten vägde lika tungt, när det gällde icke-kristna. För bifall talade blott två representanter för det starkt väckelsebetonade Jönköpings län. Häradshövding Berg framhöll, att uppriktighet var det ur religiös synpunkt väsentliga. Individualismen hade ej lett till förminskad religiositet i andra länder. Till sist protesterade han mot talet om försåtlig underminering av kyrkan. Bruksägare Spånberg tryckte på att det fria utträdet ej skulle skada kyrkan. Utskottsförslaget förkastades så utan rösträkning (FK 1891, 11: 34 ff.). I andra kammaren uppträdde prosten Redelius som huvudtalare mot utskottsförslaget. Kyrkan skulle vara tålmodig och det strede mot Kristi vilja att i denna tidsålder söka skilja mellan goda och onda. Även två lantmannarepresentanter, Peterson i Boestad och Jansson i Carlshed, yttrade sig för avslag. Huvudtalare för förslaget var Ekman. Det bifölls med den förkrossande röstövervikten 105 mot 13 (AK 1891, 14: 47 ff.). Erikson återkom 1893 med sin motion (II: 27), nu med instämmande av den radikale stockholmsadvokaten John Olsson. Starkare än förut betonades kyrkans eget intresse av det fria utträdet. Detta var en förutsättning för att den kyrkotukt skulle kunna övas, som Kristus själv anbefallt. Det må anmärkas, att detta var ungefär raka motsatsen till vad konsul Olsson, den ene motionärens far, hade sagt i kyrkomötet 1883 om statskyrkan, samt att någon risk ej fanns för barnens kristendomsundervisning, då blott barn till föräldrar som tillhörde något erkänt samfund hade rätt till befrielse. Lagutskottet var lika välvilligt som 1891, och reservanterna hade minskat till sex (nr 31). Förslaget segrade på nytt i andra kammaren fastän med reducerad majoritet, 118 mot 70, men förkastades i den första med 57 röster mot 26 (FK 29: 13 ff.; AK 30: 50 ff.). Redan nästa år återkom Erikson (1894, II: 44), nu med instämmande av fem av de andra mer radikala stockholmsrepresentanterna, bl. a. E. J. Ekman och J. Olsson. Det nya i motionen var, att man vände sig mot argumentet att fritt utträde kunde leda till alt så många utträdde och sedan yrkade på befrielse från skatt till kyrkan, att denna komme i ekonomiska svårigheter. Omfattningen av utträdet vore oviss och de ekonomiska frågorna måste behandlas för sig. De finge aldrig bli ett hinder för någon att följa sitt samvete. Lagutskottet (nr 50) vidhöll sin uppfattning från 1893, nu med sju reservanter. I båda kamrarna hade motståndet ökat. I andra kammaren kom det till en ganska skarp debatt, där den väckelsen närstående prosten Hazén hävdade, att religionsfrihet skulle bli religionslöshet och prosten Grundell fann en ändring alldeles obehövlig. Ekman uttryckte sin förvåning över att prästerna hellre ville ha hedendomen inom kyrkan än utanför. Herr Hammarström, själv baptist, framhöll skapelsens mångfald och att det ej heller på det religiösa området fanns någon enhet. Tvång ledde blott till skrym-

39 teri. Sedermera ecklesiastikministern Å. H. Hammarskjöld talade för en reform i ärlighetens intresse, då den ohederlige redan lätt nog kunde vinna utträde. Generaldirektören von Krusenstierna och riksarkivarien Odhner betonade vinsten för kyrkan. Majoriteten för bifall krympte dock till 117 röster mot 88. I den första hade majoriteten för avslaget ökat till 74 röster mot 22 ( F K 3 : 2 8 f f . ; AK 36: 1 ff.). År 1896 återkom Erikson för sista gången med sin motion (II: 50), nu med instämmande av Ekman och en tredje stockholmsrepresentant, förre statsministern Themptander. Åldern för utträde utan angivande av samfund föreslogs höjd till 21 år, då många 1894 sagt sig rösta för avslag emedan den då föreslagna åldersgränsen var alltför låg. Lagutskottet (nr 32) följde samma linje som det gjort alltsedan 1891 men fann nu starka skäl tala för den föreslagna högre åldersgränsen. En skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om förslag till lagändring i överensstämmelse härmed tillstyrktes. Sju reservanter avstyrkte helt. Under debatten i andra kammaren förutsade lektor M. Höjer, också han stockholmare, att den föreslagna höjningen av åldersgränsen ej skulle påverka första kammaren, emedan man där "ej vill själva saken". Den skånske godsägaren, friherre Barnekow, själv närmast frikyrklig, ironiserade över en kristen omsorg som sträckte sig längre än vad Kristus fordrat. Om följden bleve ett ganska omfattande utträde, skulle ej detta behöva skada kyrkan utan tvärtom kunna leda till en välbehövlig väckelse. Ekman instämde i det sistnämnda uttalandet och Waldenström ironiserade över kyrklig inkonsekvens. Krusenstierna framhöll, att den föreslagna lagändringen blott var en konsekvens av att man 1873 upphävt kontrollbestämmelserna. Redelius vidhöll däremot, att staten hade rätt få veta vart de utträdande tog vägen. Kyrkan skulle däremot vinna på, att dissenters miste "en käpphäst" i agitationen, om motionen bifölls. Hazén fruktade alltjämt för hedendomen och tycktes mena, att en lagändring var obehövlig så länge en sådan ej begärdes från icke-kristet håll. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med ungefär samma majoritet som förra gången, 110 röster mot 80. Höjers förutsägelse om första kammarens hållning slog helt in. Där steg nu t. o. m. majoriteten för avslag till 95 mot 16 (FK I: 12, 30 ff.; AK 18:50 ff., 19: 1 ff.). Nästa motion väcktes 1898 (II: 15) av den moderatliberale handlanden K. G. Karlsson i Göteborg, som själv var unitarier (dvs. företrädare för en religiös meningsriktning som avvisar treenighetsläran) och vägrats utträde ur kyrkan, emedan han ansågs omfatta en icke-kristen troslära. Om religionsfrihet för icke-kristna betydde att Sverige upphörde att vara en kristen stat, hade detta skett redan när mosaiska trosbekännare fick full frihet att utöva sin religion i landet. Riskerna vore nog ej så stora men samvetstvång tycktes strida mot kristendomens anda. Vederbörande skolråd hade att tillse, att bekymren för barnens religionsundervisning bleve överflödiga. Att

en reform vore behövlig framgick av att unitarierna vägrats bilda en församling i Göteborg. Motståndet mot större frihet tycktes bottna i en ovärdig fruktan på kyrkligt håll att ej med andens och kärlekens makt kunna hålla samman kyrkan. Nu inträffade något ganska oväntat. Lagutskottets utlåtande (nr 85) blev avstyrkande. Utskottet anförde, att begränsningen i det fria utträdet ur statskyrkan ej innebure något samvelstvång, då inga krav ställdes på dennas medlemmar ifråga om bekännelse eller yttre handlingar. I en statskyrka vore de troendes samfund att betrakta som en "kärna", men också många andra medlemmar måste finnas såsom föremål för kyrkans omvårdnad. Det vore en missuppfattning om ett sådant medlemskap uppfattades som samvetstvång. Delta fann utskottet styrkt av alt inånga samvetsömma personer, som var berättigade att utträda, kvarstod. Det medgavs att gällande bestämmelser kunde kännas som ett tvång för den enskilde och borde därför ändras liksom av hänsyn till kyrkans bästa. Detta vore emellertid ett så stort avsteg från statskyrkans princip, alt man kunde ifrågasätta, om det ej innebar ett förnekande av denna. Statens uppgift som statskyrka vore att sörja för medborgarnas religiösa omvårdnad. För ett utträde måste därför krävas garantier för annan tillfredsställande religionsvård. Att gällande lagstiftning ej innebar sådana garantier förnekades. Någon risk för falska uppgifter funnes ej. Det medgavs att värdet av en statskyrka var diskutabelt, men så länge en sådan fanns, måste man hålla på principen. Denna gång var det sju ledamöter som reserverade sig för bifall. Stämningen i k a m r a r n a var ock mer avvisande än på länge. Första kammaren avslog motionen utan rösträkning. T. o. m. i andra kammaren, där prosten Hazén vidhöll sin avvisande uppfattning, trots att han fått sin önskan om en motion från icke-kristet håll uppfylld, segrade utskottet med 80 röster mot 77 (FK 39: 14 ff.; AK 39: 53 ff.). Som orsak till utgången har anförts just att motionen kom från icke-kristet håll, emedan man uppriktigt "tycks ha varit rädd för att befrämja hedendom genom bifall" (Lydia Svärd, a.a., s. 264). Vid 1899 års riksdag upptogs frågan om det fria utträdet i en motion (II: 149) av M. Höjer, som hävdade, att lagutskottet 1898 ådagalagt en ytlig uppfattning om samvetsfriheten. Den religiöst likgiltige led ej av något tvång utan kunde vara med om ungefär vad som helst i yttre avseende. För en allvarligt tänkande och samvetsöm person kunde det däremot bli alldeles olidligt att officiellt gälla för något som stred mot hans övertygelse. Genom att tvinga människor att leva under lögnaktiga förhållanden, skapade staten bitterhet och ökat trots. Det vore orimligt att identifiera stat och statskyrka i ett land, där tusentals medborgare stod utanför kyrkan. Det gällde nu att dra konsekvenserna av redan fattade beslut till förmån för dem som vore för ärliga för att begagna den bakväg som fanns för mindre nogräknade. Det skulle sannolikt ej skada kyrkan att ge sanningen rätt.

41 Lagutskottet (nr 44) medgav, att uttalandet om staten och statskyrkan i föregående års utlåtande var mindre välbetänkt men vidhöll innehållet i övrigt. Blott sex ledamöter reserverade sig denna gång för bifall och första kammaren förkastade motionen utan rösträkning. I den andra kom det till en ganska livlig debatt med bl. a. ett mycket ironiskt inlägg av Waldenström om den osynliga kyrkan. Om statskyrkan blott ville vara en statsinstitution för folkets religiösa fostran, kunde den ha stora uppgifter, men då skulle den öppet säga ifrån, att den ej ville vara något annat. Ett bilall till motionen skulle ej skada kyrkan, som bleve tvungen gnugga sömnen ur ögonen. En lång rad andra talare, både frikyrkliga och andra, bl. a. Hj. Branting, yrkade bifall, medan uppsalaprofessorn S. J. Boethius och Hazén talade emot. Kammaren gick ånyo på avslagslinjen och det med större majoritet än föregående år, 96 röster mot 89 (FK 18: 66 ff.; AK 22: 23 ff.). Det dröjde fyra år innan en motion åter väcktes (1903 II: 32) om det fria utträdet, även denna gång av Höjer. Lagutskottet (nr 14) fann det nu liksom 1891—96 åter otillfredsställande, att den som ej kunde uppge något samfund han önskade övergå till ej finge utträda ur kyrkan. Det stred mot religionsfriheten och vore till skada för kyrkan, att sådana personer tvingades kvarstå. Utskottet talade t. o. m. om kyrkans rätt att värna sig mot angrepp från sina egna medlemmar. Även kyrkan behövde enhet i övertygelse och handlingssätt. Som ytterligare skäl för en lagändring anfördes, att det stundom var svårt avgöra om en lära vore kristen eller ej. Utskottet föreslog därför på nytt, att riksdagen skulle hemställa om förslag till lagändring, så att alla som fyllt 21 år fritt kunde få utträda ur kyrkan. Blott två ledamöter reserverade sig denna gång. Motsättningen mellan k a m r a r n a framträdde denna gång särskilt skarp. Första kammaren avslog motionen utan rösträkning, medan den andra antog den på samma sätt. Även prosten Redelius talade denna gång för bifall. Han sade sig ha trolt, att friheten var stor nog, men om han misstagit sig ville han nu göra den större. Man borde göra även sina motståndare rättvisa och Redelius hade nu också kommit till den uppfattningen, att det ej kunde gagna kyrkan att ha förnekare bland sina medlemmar. Den verkliga orsaken till prostens omvändelse tycks dock ha varit, att han, som han själv uppgav, kommit till insikt om att sanna lutheraner en dag kunde behöva utträda ur kyrkan (FK 15: 48 ff.; AK 15: 14 ff.). Sannolikt som följd av första kammarens hållning dröjde det ända till 1908 innan en motion (II: 90) åter väcktes om fritt utträde ur den svenska kyrkan. Förslagsställare var denna gång en av de främsta både politiskt och religiöst moderata väckelserepresentanterna, vice ordföranden i Jönköpings missionsförening disponenten E. Räf, vilken framlade samma förslag som lagutskottet 1903. Han betonade behovet av att tillse, att reformen ej ledde till avkristning utan att Sverige förbleve en kristen stat. Särskilt gällde det att trygga barnens kristendomsundervisning. Närmare bestämmelser borde

42 utfärdas ej blott om utträde utan även om inträde och om jordfästning av sådana, som ej tillhörde någon kyrklig gemenskap. Lagutskottet (nr 11) tillstyrkte nu enhälligt med åberopande av sin motivering 1903. I första kammaren härskade dock alltjämt den gamla uppfattningen, även om majoriteten reducerades till 59 röster mot 42. Helt avvisande hade dock blott ett par talare varit, nämligen häradshövding af Ekenstam, som fruktade för religionslöshet, och Stockholms-kyrkoherden Heiiman, som även betonade följderna för skolundervisningen. Hovrättsassessor K. J. Ekman från Jönköping var betänksam för följderna för statskyrkan, som dock kunde ha olika karaktär, och ville ha uppskov. Det starkaste intrycket av dem som yttrade sig gjorde troligen biskop Billing, som i ett långt anförande bl. a. ansåg en lagändring onödig och varnade för den religonsfientliga propagandan, särskilt från det socialistiska ungdomsförbundet. Om man såge saken utifrån kyrkans värdighet, kunde det vara gagneligt att bli kvitt religionsfientliga medlemmar. Den svenska kyrkan vore emellertid svenska folket självt. Efter dissenterlagens tillkomst hade den visserligen upphört att vara en enhetskyrka, men alltjämt gällde principen att det svenska folket var ett kristet folk. Då biskopen ej kunde gå emot denna princip, var han ur stånd att förorda utskottets förslag men slutade något överraskande med att han ej hade något yrkande. Justitierådet Trygger hävdade att i praktiken skulle det ej bli någon ändring, men man skulle kunna få utträda utan att vara oärlig. Han yrkade därför bifall liksom landshövding Sjöcrona, som menade, att det väsentliga var att prästen hade tillfälle samtala med den, som ville utträda. Wieselgren menade som 1877, att det fria utträdet var till gagn för kyrkan (FK 15: 46 ff.). I andra kammaren tog debatten en något oväntad vändning genom att Karl Staaff under massinstämmanden från vänsterhåll förklarade, att det ej rådde religionsfrihet, om man väl hade rätt att utträda ur kyrkan men med förlust av medborgerliga rättigheter, utan först om man fick utträda med bibehållandet av dessa. Han nämnde särskilt rösträtten på kyrkostämma. Staaff föreslog att kammaren skulle i mer allmänt hållna ordalag begära förslag till sådan lagstiftning, att envar som fyllt 21 år finge utträda ur svenska kyrkan utan att uppge till vilket samfund han ville ansluta sig. Borgmästare Lindhagen menade, att förslaget ej skulle gagna religionsfriheten, utan att det vore bättre att överföra icke "rent statskyrkliga angelägenheter", varmed närmast tycks ha avsetts skolfrågor, till den borgerliga kommunen. Staaff förklarade då, att han önskade, att Kungl. Maj :t skulle pröva olika utvägar. Prosten Hazén sade sig numera vara benägen att gå med på det fria utträdet. Det skulle kunna bli till stor välsignelse genom att bli en drivkraft för inre mission, alltså vad som redan länge sagts från frikyrkligt håll. Prosten hyste dock oro för den kristna folkundervisningen och just med hänsyn till denna yrkade den likaledes lågkyrklige brukspredikanten P. Pehrsson i österby på en allsidig utredning. Branting framhöll

43 däremot, att folkundervisningen var en allmänt medborgerlig angelägenhet, ej en kyrklig. Trots att formella betänkligheter anförts mot Staaffs förslag segrade detta över utskottets med 103 röster mot 62 (AK 15: 13 ff.). d) Riksdagens begäran om utredning 1909 Än en gång hade k a m r a r n a fattat olika beslut, men det torde ha varit uppenbart, att motståndet i den första vacklade. Vid 1909 års riksdag väcktes ej mindre än tre motioner, som hade samband med frågan om fritt utträde, varav för första gången sedan 1870-talet en i första kammaren ( 1 : 8 ) . Motionär var där den föregående år betänksamme Ekman, själv en av de kyrkligt mest aktiva lekmännen. Han anknöt nu till den redan på 1850-talet i prästeståndet framförda tanken att ett friare utträde vore i kyrkans eget intresse. Då kyrkomötet 1908 fattat beslut, som avsåg att öka lekmannainflytandet inom kyrkan, kunde meningen ej vara att detta också skulle gälla för kyrkan likgiltiga eller fientliga element. Tiden sades ej vara mogen för några direkta åtgärder mot dem, vilket ju Grafström yrkat 1877, men de som ville utträda borde åtminstone få göra det. I motionen anfördes vidare i huvudsak: Förslaget skulle visserligen medföra en principiell förändring av förhållandet mellan kyrka och folk i Sverige. Hittills hade de ansetts sammanfalla, men verkligheten var redan en annan. Kravet på åtminstone någon kristen trosbekännelse kunde därför rimligtvis ej längre upprätthållas, då en mängd människor som räknades som kristna faktiskt var kristendomens uppenbara fiender. Att vara medborgare i en stat och att vara medlem av en kristen kyrka, även en statskyrka, vore f. ö. två skilda saker. I fortsättningen betonades de svårigheter vari kyrkan råkat genom rådande förhållanden, bl. a. i sina relationer till staten. Den ville ej själv utan vidare räkna som sina rätta medlemmar alla som ej tillhörde något annat samfund, men staten gjorde det. Om kyrkan skulle vara en kraftkälla i samhället, kunde den som sina medlemmar blott r ä k n a dem som i sanning ville tillhöra den. Den enskilde finge själv bestämma sin ställning, men kyrkan måste ha full frihet så att de som stod främmande för dess lära ej fick inflytande över hennes innersta livsfrågor. Även den i RF § 16 utlovade religionsfriheten krävde borttagande av tvångsanslutning till kyrkan. Staten skulle ej upphöra att vara kristen, därför att en del medborgare upphörde att räknas som kristna, utan det avgörande var, att lagstiftning samt offentligt och enskilt liv åtminstone i allt väsentligt präglades av kristen anda. En förutsättning för fritt utträde vore dock en grundlig utredning av alla hithörande problem. I första hand gällde det att principiellt omgestalta förhållandet mellan stat och kyrka, som visserligen borde förbli intimt förbundna men likväl vara relativt självständiga i förhållande till varandra. Röst-

44 rätt ifråga om rent kyrkliga angelägenheter och också om religionsundervisningen borde blott tillkomma kyrkans egna medlemmar. Förhållandet mellan den svenska kyrkan och de utanför henne stående medborgarna måste närmare regleras. Särskilt behövdes nya bestämmelser om återinträde, om familjemedlemmars konfessionella ställning och om religionsundervisningen för barn, vilkas föräldrar ej tillhörde något religiöst samfund. Det borde även övervägas om ej "borgerlig civilregistrering" skulle införas, åtminstone i städerna. Det fria utträdet borde även medföra en omgestaltning av förhållandet mellan kyrkan och dennas medlemmar. Under de nya förhållandena skulle kyrkan utveckla långt mera liv och kraft. Det skulle bli möjligt att utöva kyrkotukt med andliga medel, vilket var en förutsättning för att kyrkan skulle kunna vara sin Herre verkligt trogen. Det kunde ej ske så länge varje medborgare ansågs som "en rätt kyrkans medlem". Räf upprepade sin motion (II: 9) men tillfogade en kritik av Staaffs av andra kammaren antagna formulering. J. Byström, ledande baptist och politiskt ansedd som vänsterliberal, väckte en motion (II: 65), som dock närmast avsåg just rösträtt för dissenters på kyrkostämma i mer borgerliga ärenden och skolfrågor. I sitt utlåtande rörande de tre motionerna (nr 3) hänvisade lagutskottet ånyo till sitt yttrande från 1903 och instämde dessutom i den av andra kammaren 1908 antagna formuleringen, som i huvudsak överensstämde med Ekmans och Byströms motioner, vilka betecknades som synnerligen beaktansvärda. Utskottet instämde i att det fria utträdet måste medföra flera andra reformer särskilt rörande kyrkan, bl. a. i fråga om dissenters rösträtt på kyrkostämma i ärenden av ej rent kyrklig art. Det var därför all anledning fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på problemet. Denna gång bifölls utskottets förslag av båda kamrarna utan votering, i den andra även utan debatt (FK 11:30 ff.; AK 16:29 f.). I den första kammaren förekom däremot ganska många inlägg, ofta välvilliga, om Ekmans motion men kritiska mot Byströms och än mer mot utskottets framhävande av denna, vilket ansågs innebära, att man satte det frikyrkliga intresset före det kyrkliga. I denna riktning yttrade sig bl. a. biskop Billing i ett ganska pessimistiskt anförande. Utvecklingen var sådan, att det kunde bli nödvändigt med skilsmässa mellan kyrkan och staten. Han hade liksom föregående år intet yrkande. Mest kritiska var f. d. överståthållaren friherre Tamm och överkammarjunkaren greve von Rosen. Ingendera framförde något direkt yrkande, men den senare sade direkt, att han avstod, emedan ingen företrädare för kyrkan yrkat avslag. Kontraktsprosten Sörensson yrkade tvärtom bifall och Trygger försvarade utskottets skrivning, som alls icke avsågs innebära något värdeomdöme om motionerna. Historieprofessorn Sam Clason yrkade återremiss för att få Ekmans och Byströms motioner skilda, så att man kunde bifalla den förra och avslå den senare.

45 Detta var det enda alternativet som framställdes till bifall och det avvisades som nämnts utan rösträkning. (Jfr om debatten 1877—1909 O. Hassler, Ordningen för utträdet ur svenska kyrkan, I: 83—150.) e) Domkapitlens remissyttranden partiella reformer

1911. Motioner 1912—1914 om

Trots enstämmigheten i riksdagen föranledde dennas skrivelse av den 9 m a r s 1909 (nr 26) ingen som helst åtgärd från regeringens sida på över två år. Den 16 juni 1911 remitterades emellertid skrivelsen till rikets domkapitel och Stockholms stads konsistorium. Remissvaren togs alltså i arv av den nya regering under Staaff, som tillträdde på hösten samma år. Trots att regeringschefen var upphovsmannen till den formulering, som godtagits av andra kammaren 1908 och i viss mån tagits med i riksdagsbeslutet 1909, företogs icke några vidare åtgärder. Orsakerna förefaller dunkla och har troligen varit flera. Måhända bidrog de mycket skiftande remissvaren. Visserligen var nio av dem tillstyrkande och blott fem avstyrkande, men motiveringarna var högst skiftande och kunde delvis nog verka förvirrande. Redan grupperingen kunde te sig ganska förbryllande. Avstyrkande yttrade sig icke bara de konservativa biskoparna E. H. Rodhe i Göteborg och Ullm a n i Strängnäs utan även den närmast ungkyrklige biskop Eklund i Karlstad, biskop Lönegren i Härnösand samt de teologiskt liberala ledamöterna av Stockholms stads konsistorium, bl. a. S. A. Fries. Tillstyrkande yttranden kom från eljest konservativa biskopar som Billing i Lund, Lövgren i Västerås och Daneli i Skara, lika väl som från den liberala teologiens mest kända företrädare såsom professorerna Stave i Uppsala, Pfannenstill och Herner i Lund och från den radikale lektorn Petrini i Växjö. Motiven måste ha varit växlande och detta framgår åtminstone i viss utsträckning av remissvaren. Biskopen och domkapitlet i Göteborg anförde som skäl för sitt avstyrkande främst att Sverige, om riksdagens framställning godtoges, skulle upphöra att vara en kristen stat, något som nog stred mot folkets vilja. Biskopen och domkapitlet i Karlstad fann kravet på fritt utträde bottna i en ensidigt individualistisk åskådning, som skulle leda till ytterligare krav på samhällets lösgörande från kristen åskådning. Särskilt var man orolig för följderna om en del barn skulle ställas utanför all kristen och kyrklig fostran. En folkkyrka hade både rätt och plikt att söka nå alla, även dem som hade avvikande åsikter. Samhället borde ej medverka till att någon lagligen kunde ställa sig utom kristendomens råmärken. Biskoparna och majoriteten inom domkapitlen i Strängnäs och Härnösand ansåg, att behovet av reformer visst kunde diskuteras, men då borde själva statskyrkans existens ifrågasättas. De föreslagna reformerna kunde

46 i och för sig vara berättigade men skulle, om inga andra åtgärder vidtogs, bli till förfång för kyrkan, särskilt för dess ställning som folkkyrka. Domkapitlet i Härnösand hävdade därjämte, att riksdagen missuppfattat såväl kyrkans karaktär som den faktiskt existerande tros- och samvetsfriheten. Då den allmänna opinionen ej tycktes önska övergiva den hittillsvarande kyrkliga grunden, måste riksdagens framställning avstyrkas. I varje fall krävdes först en allsidig utredning. Majoriteten i Stockholms stads konsistorium nöjde sig med att helt kort konstatera, att ett bifall skulle medföra komplikationer för statskyrkan och få oöverskådliga följder. — Ett par ledamöter avgav särskilda yttranden. Kyrkoherde Fries hävdade sålunda, att något tvång ej mera fanns inom statskyrkan. Friheten kunde ej bli större genom en anteckning om utträde. Däremot skulle det medföra de betänkligaste följder för både kyrka och samhälle. Statskyrkan var i detta sammanhang blott "det kristna statssamhällets verksamhet för ordnandet och uppehållandet av sina religiösa funktioner". I likhet med domkapitlet i Göteborg ansåg han, att Sverige skulle upphöra att vara en kristen stat om fritt utträde medgavs. Hedendomen skulle efter 600 år åter bli lagligen tillåten. Om kyrkan ägde bestånd skulle den blott bli en privilegierad privatkyrka, vilket förutsades medföra mångahanda bekymmer med krav på bekännelsetvång och ständigt ökad splittring. Detta skulle leda till religiöst kaos, vilket antyddes skola öppna dörren för katolicismen. Borgerlig jordfästning och hedniska kyrkogårdar måste införas. Rätt till fritt utträde skulle även kunna utnyttjas "i agitatoriskt syfte mot det kristna samhället". Vådorna härav framhävdes. Denna antikristliga agitation skulle mångfaldigt uppväga det gagn kyrkan kunde ha av att bli av med öppna motståndare. Under rådande förhållanden kunde kyrkan motverka, j a rentav förbjuda dylik agitation. — Kyrkoherde H. E. Hallberg framhöll i sitt yttrande, att den svenska statskyrkan främst borde uppfattas som en "sedligt religiös uppfostringsanstalt". Den krävde ej, att de enskilda medlemmarna skulle bekänna evangelisk-luthersk tro, utan blott att Sveriges folk var bundet vid denna. I likhet med Fries betonade han, att full frihet rådde inom den svenska kyrkan. Detta vore en förutsättning för en statskyrkas existens i vår tid. Intet samvetstvång fanns. Den som ville vara hedning fick vara det, men han kunde ej få omintetgöra det svenska folkets vilja att vara ett evangeliskt-lutherskt folk och bestämma att någon ställde sig utanför kristet inflytande. Det kunde ej heller vara till gagn för kyrkan att de religiöst vilsegångna fick utträda, ty det var hennes plikt att vårda sig om dem. Riksdagens uttalande vore mera tillämpligt på en frikyrka och borde i sina konsekvenser leda till krav på statskyrkans avskaffande. Riksdagens skrivelse var alltså grundad på en oriktig uppfattning om statskyrkans väsen. Åsikterna bland dem som avstyrkte förslaget varierade alltså från å ena sidan ett totalt avståndstagande från varje förändring i yttrandena från

47 Göteborg och Karlstad samt doktor Fries' votum till å andra sidan framkastande av tanken på en vida mer genomgripande reform, som kunde sätta själva statskyrkans existens i fråga, främst i yttrandet av biskopen och majoriteten i Strängnäs domkapitel. Motiveringen i de tillstyrkande yttrandena varierade om möjligt nästan ännu mera. De var oftast försedda med förbehåll eller var så betänksamt formulerade, att de nästan lika gärna synas ha kunnat utmynna i ett avstyrkande. Oreserverat tillstyrkande var strängt taget endast domkapitlet i Linköping. Något egentligt förbehåll gjorde väl ej heller domkapitlet i Växjö, men det tycks blott ha tänkt sig ett tillägg till dissenterlagen § 3. Visby domkapitel gjorde ej heller några formella förbehåll men tillstyrkte en utredning huruvida fritt utträde skulle tillåtas, alltså ej om de närmare villkoren. Detta innebar ju närmast ett indirekt avstyrkande av riksdagens framställning. Två ledamöter reserverade sig ock direkt därför. Det enda förbehåll domkapitlet i Skara gjorde var, att alla barn skulle få obligatorisk kristendomsundervisning, något som f. ö. underströks även av domkapitlen i Uppsala, Västerås och Luleå, vilka jämväl hyste andra betänkligheter. Domkapitlet i Lund önskade en förberedande grundlig undersökning, då en så omfattande reform krävde omarbetning av kyrkolagen och dithörande författningar. Övriga fyra domkapitel anförde mer principiella betänkligheter och grundade sina mer eller mindre tveksamma tillstyrkanden på religionsfrihetens idé. Domkapitlen i Kalmar och Luleå fann båda reformen svårförenlig med tanken på en kristen stat. Ett genomförande vore allvarligt, j a ödesdigert, men kyrkan borde undvika till och med skenet av att vilja kvarhålla någon med tvång. Religionsfrihetens princip, som syntes ha varit avgörande för riksdagen, borde vara det även för kyrkan, som ej hade något intresse av att kvarhålla likgiltiga eller fientliga element. Dessa skulle vara föremål för missionerande verksamhet. En grundlig utredning borde föregå reformen, som kunde komma att lossa banden mellan stat och kyrka. Domkapitlet i Kalmar ansåg sig dock kunna anvisa vägar till fortsatt fruktbärande samarbete. Kyrkans medlemmar borde få vidgad självstyrelse, men de som utträtt borde få deltaga i kyrkostämma ifråga om vissa ärenden. Som en sorts förebild framställdes de självstyrande kyrkor under statskontroll, som funnes i t. ex. Preussen och Sachsen. Domkapitlet i Västerås förklarade däremot, att tanken att det skulle vara förmånligt att bli av med fientliga element ej hörde hemma i en statskyrka. Icke heller en sådan borde dock med tvång kvarhålla någon, allra minst den som drevs av sitt samvete. Utträdet borde därför vara fritt men formerna vara sådana, att de manade till "samvetsgrann och självständig prövning". Domkapitlet i Uppsala framhöll, att olägenheter ur praktisk-organisa-

48 torisk synpunkt av att likgiltiga eller fientliga element finge kvarstå inom kyrkan måste väga mindre tungt än "den ideella tanke", som låg bakom den rådande ordningen att kyrkan borde ha omsorg om alla och att staten önskade, att alla medborgare skulle stå under religiöst inflytande. "Ej utan smärta" kunde domkapitlet tänka sig, att skaror av medborgare skulle kunna komma att stå utanför varje kristen gemenskap. Då det borde vara otvetydigt klart, att kyrkan blott vädjade till det fria personliga avgörandet, borde dock en utredning verkställas om villkoren för fritt utträde. För att förebygga lättsinne och förhastande borde dissenterlagens bestämmelser i stort sett bibehållas. Skyldighet borde "redan från statistisk synpunkt" finnas att uppge vilken åskådning som föranledde utträdet (remissyttrandena har återgivits SOU 1927: 13, s. 319 ff.). Uppfattningen om det allmänna läget var alltså i vissa tillstyrkande yttranden snarlik den i ett par avstyrkande. Det synes vara särskilt värt att observera, att på båda sidor fanns sådana som räknade med eller rentav önskade, att det fria utträdet skulle medföra att banden mellan kyrka och stat lossades. De inånga förbehållen i de tillstyrkande yttrandena torde även böra beaktas. Det torde kunna sägas att de skiftande och delvis motsägande synpunkterna i remissyttrandena gav föga ledning för Kungl. Maj:ts ställningstagande och riksdagens skrivelse lades tydligen åt sidan. Först den 21 maj 1918 föredrogs den i konseljen (SOU 1927: 13, s. 60). Under det att man väntade på åtgärder med anledning av riksdagens skrivelse 1909 väcktes några motioner med förslag till partiella reformer inom den bestående ordningens ram. Ett par av dessa från åren 1912 och 1913 synes vara värda att särskilt omnämnas. På 1890-talet hade lekmans rätt att döpa varit en mycket omstridd fråga och vid 1910 års riksdag hade Byström väckt motion att även annan än präst i svenska kyrkan eller i av staten erkänt trossamfund skulle få förrätta jordfästning, något som avslogs av första kammaren (Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i Andra kammaren, s. 237 f.). År 1912 väckte tre liberala riksdagsmän, predikanten A. V. Gullberg, grosshandlaren F. Hamrin och förrådsförvaltaren A. Modig, alla medlemmar av Svenska missionsförbundet, två likalydande motioner (I: 14, 11:47), som sammankopplade de båda problemen. Utredning begärdes om rätt för föreståndare för friförsamling att förrätta såväl dop som jordfästning. Lagutskottet tillstyrkte men ville ej inskränka den föreslagna rätten till endast församlingsföreståndare. Blott tre högermän med förre justitieministern hovrättspresidenten G. A. Petersson i spetsen reserverade sig, men förslaget mötte ett kompakt motstånd på kyrkligt och på konservativt håll, även hos de lågoch frikyrkliga högerriksdagsmännen samt till och med hos Waldenström, som ju ej var församlingsföreståndare. Trots att även en socialdemokrat,

49 dåvarande komministern H. Hallen, yrkat avslag, enär vidgade rättigheter för de frikyrkliga inom kyrkans ram var något principiellt oriktigt och kunde medföra faror ur kulturell synpunkt, biföll andra kammaren utskottets hemställan med 76 röster mot 70. Första kammaren, där bl. a. den liberale kyrkoherden Sam Stadener och biskopen G. Billing talade för avslag, följde däremot, ehuru med knapp majoritet, 59 röster mot 56, reservanterna (FK 12: 7 ff„ AK 13: 52—79). Vid 1913 års riksdag avgav emellertid Stadener och Gullberg, med instämmande av landshövdingen F. Holmquist, en gemensam motion (I: 68), vilken väcktes även i andra kammaren av tre liberala riksdagsmän, av vilka en var präst och åtminstone en medlem av Svenska missionsförbundet (II: 194). Motionärerna fann det inkonsekvent, att territorialförsamlingens princip vidmakthållits, trots att konventikelförbud och liknande tvång hade avskaffats. Följden hade blivit för lagen okända fria sammanslutningar inom svenska kyrkan av sådana som i stort sett höll fast vid sina fäders tro men på enstaka punkter hyste en särmening. Det kunde ej vara önskvärt för en kyrka som ville vara en folkkyrka i verklig mening, att dessa grupper, som blott strävade efter frihet inom kyrkan, skulle drivas att utträda för att få en av lagen erkänd ställning. I Danmark hade ända sedan 1868 minst tio medlemmar av en församling varit berättigade att bilda en s. k. Valgmenighed som hade rätt att välja sin egen präst och att under vissa förutsättningar utnyttja territorialförsamlingens kyrka för sina gudstjänster. I Norge hade 1911 av en statlig utredning framlagts ett än mer vittgående förslag. (Detta har dock aldrig förverkligats.) Problemet sades vara svårlöst men det hade i viss mån lösts i andra länder och under medeltiden då t. ex. Birgitta hade fått grunda en särskild klosterorden i stället för att drivas ut ur kyrkan. Luther hade ej heller varit obekant med tanken på personalförsamlingar inom territorialförsamlingens ram. Om man håller sig endast till motionens ordalydelse förefaller det som syftet närmast skulle ha varit att tillfredsställa de frikyrkliga grupper, som stod kvar inom svenska kyrkan och ej hade visat något större intresse för utträde. Yttranden av huvudmotionären Stadener såväl under riksdagsbehandlingen av motionen som i annat sammanhang (se nedan s. 240 f.) visar dock, att denne för sin del framför allt önskade ge olika icke frikyrkligt orienterade grupper inom kyrkan möjlighet att bilda egna församlingar. Majoriteten inom första kammarens första tillfälliga utskott (nr 12) ställde sig positiv och underströk, att det var ett gammalt problem som var aktuellt även i andra länder samt att andra kammaren då den 1911 på yrkande av Byström förkastade ett förslag till lag om ideella föreningar uttalat sig för särskild lagstiftning rörande religiösa organisationer. Tre

50 högermän, som alla kunde sägas företräda svenska kyrkan, reserverade sig (biskop O. Bergqvist, regementspastor P. V. Olsson samt f. ecklesiastikministern och kyrkomötesledamoten Å. H. Hammarskjöld). Andra kammarens första tillfälliga utskott (nr 12) avstyrkte däremot enhälligt. Det betonade svårigheterna att förverkliga förslaget och hävdade att den hittillsvarande utvecklingen med allt större frihet inom svenska kyrkan utan någon lagligt reglerad ny församlingsbildning hade gett goda resultat och borde tillåtas fortsätta. Utgången var därmed given. Efter korta debatter förkastades motionen av båda kamrarna, av den första med så knapp majoritet som 53 röster mot 50 men av den andra utan votering. Utgången berodde tydligen främst på en ganska ovanlig allians mellan konservativa företrädare för kyrkan, vilka ej ville gå med på någon ändring av gällande ordning, och radikala frikyrkomän, som misstrodde alla från prästerligt håll kommande förslag och hävdade att motionen ej angav någon tillfredsställande lösning (FK 23: 35—56, AK 34: 51—58). f) 1918 och 1925 års

religionsfrihetssakkunniga

Först den 21 maj 1918, då de liberala åter var i regeringsställning, denna gång i koalition med socialdemokraterna, föredrogs riksdagsskrivelsen i religionsfrihetsfrågan från 1909 i konselj (SOU 1927: 13, s. 60). Tidpunkten tycks emellertid tyda på en alldeles speciell orsak till frågans upptagande. Den 22 maj 1918 skulle nämligen i andra kammaren debatteras två motioner om kyrkans skiljande från staten (varom mera i kap. VII), vilka ej väckt någon entusiasm på liberalt håll. Antagandet av ett sammanhang synes bestyrkas av att den första uppgiften om att en utredning skulle tillsättas lämnades under andra-kammardebatten av huvudtalaren mot motionerna, sedermera prosten H. Hallen (AK 1918, 5 9 : 8 9 ) . Behovet av fritt utträde ur kyrkan betonades för övrigt även i första kammaren av en företrädare för dennas konservativa majoritet (FK 1918, 54: 38). Föredraganden, justitieministern Eliel Löfgren, ansåg angeläget, att frågan togs upp i hela sin vidd och att erforderliga förslag snarast utarbetades. Dessa borde då ej blott avse villkoren för utträde ur kyrkan utan även att ett sådant ej medförde förlust av medborgerliga rättigheter, särskilt rätten att inneha statstjänst, samt dessutom frågan om s. k. borgerlig begravning. Till ledamöter av 1918 års religionsfrihetssakkunniga utsågs professor Knut Kjellberg, ordförande, 1921 efterträdd av fil. dr Karl Nordlund, dåvarande komminister Hallen, läroverksadjunkten O. Olsson och predikanten V. Gullberg, 1920 efterträdda av fil. dr E. Hedén och fil. dr J. Julen, samt dåvarande revisionssekreteraren A. E. Rodhe, som redan 1919 ersattes av hovrättsrådet V. Petrén, vilken i sin tur 1921 efterträddes av revisionssekreteraren H. Kylander.

51 Av de ursprungliga ledamöterna företrädde två vartdera av de dåvarande regeringspartierna (Kjellberg och Gullberg det liberala, Hallen och Olsson det socialdemokratiska). Av de senare tillkomna var tre (Nordlund, Petrén och Kylander) liberaler, en (Hedén) socialdemokrat. De frikyrkliga företräddes av Gullberg (medlem av Svenska missionsförbundet) och sedan av Julen (medlem av Metodistkyrkan). Det enda resultatet av kommitténs arbete blev emellertid ett förslag rörande borgerlig begravning (SOU 1923: 23), då kommittén därefter vid den allmänna Thorssonska kommittéslakten "förpuppades" och 1925 definitivt upplöstes (SOU 1927: 13, s. 60). Nästan omedelbart därefter tillkallades emellertid 1925 års religionsfrihetssakkunniga som först bestod blott av Kylander, Hallen och den frisinnade rektor G. Mosesson (medlem av Svenska missionsförbundet), men sedan kompletterades för behandling av skolfrågor och skattefrågor med teol. dr Adolf Ahlberg, undervisningsrådet G. Björklund och statskommissarien E. Baehrendtz. Föredragande departementschefen T. Nothin framhöll, att alla ej redan behandlade frågor borde upptagas och att särskilt borde beaktas följderna av att fiktionen att alla svenskar, frånsett mosaiska trosbekännare, tillhörde ett kristet samfund icke längre upprätthölls (SOU 1927: 13, s. 60 f.). Nu fann ock dissenters anledning att framföra sina synpunkter, ehuru de liksom 1911 ej anmodats göra det. I en skrivelse till justitieministern den 18 april 1925 framhöll sålunda Frikyrkliga samarbetskommiltén, att lagstiftningen borde bygga på grundlagens stadgande om religionsfrihet. Rätten till fritt utträde vore nu ganska allmänt erkänd, men den vore tämligen illusorisk så länge de utträdande ej befriades från sina skyldigheter mot svenska kyrkan — frånsett skattenedsättningen för dem som tillhörde erkänt trossamfund — men förlorade flera medborgerliga rättigheter. Inom de frikyrkliga samfunden funnes hundratals personer med vederbörlig lärarutbildning, vilka genom att utträda ur svenska kyrkan skulle bli utestängda från läraryrket. Så länge dylika bestämmelser kvarstod kunde sådana personer svårligen begagna sig av rätten att utträda, hur stor friheten i detta avseende än blev. Samarbetskommittén vände sig så mot skyldigheten för de utträdda att betala skatt till kyrkan såsom stridande mot religionsfrihetens idé (se närmare kap. V). Det vore även stridande mot denna, att kyrkan men ej andra samfund finge förrätta vigsel med laga verkan. Det yrkades därför på obligatoriskt civiläktenskap, vilket yrkande dock kan förefalla något egendomligt, då det samtidigt sades, att många ansåg en borgerlig akt följd av en religiös var en otillfredsställande dubblering. Till sist anhölls, att den nya utredningen skulle avse ej blott det fria utträdet utan "alla de religionsfrihetsspörsmål, som hörde samman med ett slutgiltigt ordnande av förhållandet mellan staten och k y r k a n " ävensom att frikyrkosamfunden skulle få tillfälle att framföra sina synpunkter (SOU 1927: 13, s. 336 ff.).

Även företrädare för de romersk-katolska församlingarna framförde sina önskemål i en skrivelse till konungen, vari RF § 16 också lades till grund. De hade speciella klagomål med anledning av att de katolska församlingarna sedan 1911 i allt väsentligt varit berövade dem förut tillkommande kyrkobokföringsrätt, varigenom deras medlemmar underordnades ett annat samfunds prästerskap, något för Sverige enastående. Den romerskkatolska kyrkan borde även fritt få bilda nya församlingar, besitta fast egendom, använda utländska medarbetare och anlägga kloster. I övrigt vände man sig liksom de frikyrkliga mot att de som utträdde förlorade rätten till vissa statstjänster och var skyldiga att betala kyrkoskatt. Religionsfrihet måste numera betyda, att alla medborgare oberoende av konfession fick åtnjuta samma medborgerliga rättigheter. Från frikyrkligt håll hade man tidigare uttryckt sin förundran över att religionsfrihetsfrågan trots två socialdemokratiska regeringar ej avancerat (Sv. M. 5/11 1924). När den tredje så tillkallade nya sakkunniga hälsades detta med tillfredsställelse (Sv. M. 18/6 1925). Redan i augusti 1927 var de nya religionsfrihetssakkunniga färdiga med sitt betänkande (SOU 1927: 13). I detta anfördes bl. a., "att ingen borde behöva känna sitt samvete kränkt av att vara förbunden med en kyrka som icke är en bekännelsekyrka utan samhällets organ för sedligt-religiös fostran". Friheten inom kyrkan var ock i tilltagande. Det formella medlemskapet kunde dock te sig som en personlig deklaration och därför kännas som ett samvetstvång. Då det ej tycktes strida mot det allmännas intresse, att envar officiellt fick gälla för vad han verkligen var i religiöst avseende, borde alla som nått mogen ålder få fritt utträda ur kyrkan. Det framhölls vidare, att växelverkan mellan kravet på fritt utträde ur kyrkan och anspråk på större frihet inom kyrkan framträtt vid flera tillfällen. Om de som kände medlemskapet som ett tvång finge utträda skulle detta, som det flera gånger hävdats, bli till gagn för kyrkans inre liv och styrka. Kyrkans förhållande till staten gjorde det dock omöjligt att anse kyrkomedlemmarnas ställning till samvets- och frihetsfrågor som interna kyrkliga angelägenheter. Anledningar till utträde borde undanröjas, varför utvecklingen mot större frihet inom kyrkan ej finge avbrytas. Det räckte emellertid ej med att bevilja fritt utträde, om inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna motverkade detta. Trots att uppdraget ej gällt religionsfrihetsfrågan i hela dess vidd, hade utredningen därför blivit mycket omfattande och mångskiftande (s. 61 ff.). Utträde skulle få ske utan uppgift om vilken åskådning man omfattade. För att undvika förhastande skulle liksom förut en dubbel anmälan ske, nu med 2—4 månaders mellanrum. Däremot borde den personliga inställelsen slopas (s. 66 f.). Några föreskrifter om barnens kristna fostran i allmänhet syntes ej

53 lämpliga utan vårdnadshavaren borde ha bestämmanderätt i detta som i andra avseenden. Några förhandsöverenskommelser mellan föräldrarna borde ej vidare tillåtas (s. 74 f.). I fråga om religionsundervisningen måste man ta hänsyn både till barnen och till föräldrarnas rätt (s. 115). Judars och katolikers barn borde liksom hittills frikallas, men de religionslösas barn kunde ej lämnas utan kunskap om en historiskt så viktig företeelse som kristendomen. Rätlen till befrielse borde inskränkas i jämförelse med gällande bestämmelser (s. 130 ff.). Inskränkningarna i rätten atL inneha offentlig Ijänsl för dem som uttrält ur kyrkan borde i stort sett upphävas utom för sådana, som hade att handlägga kyrkliga ärenden. Av statsrådets ledamöter skulle konfessionella krav blott ställas på cheferna för juslitie- och ecklesiastikdepartementen. Endast de som tillhörde samfund, vilkas medlemmars barn Inkallades från kristendomsundervisningen, skulle vara obehöriga som kristendomslärare (s. 142 ff., 175). Teologie professorer skulle däremot tillhöra svenska kyrkan. De sakkunniga behandlade även frågor om inträde i kyrkan, om skattskyldighet och rösträtt på kyrkostämman, vilket kommer att behandlas senare i förevarande redogörelse (kap. IV och V). Den frikyrklige sakkunnige, Mosesson, reserverade sig och avgav ett särskilt yttrande. Han anförde, att direktiven hade så begränsat utredningens uppdrag, att han helst skulle ha avstått från att medverka. Främst vände han sig mot statskyrkosystemets bestånd. (Se vidare härom i kap. VII). Det fria utträdet botade ej det onda. Om det skulle bli ett pailiativ berodde på i vilken utsträckning det utnyttjades. Om det fick föga omfattning, skulle del ej få någon verkan alls eller leda Lill döden för kyrkan. Om alla som verkligen stod utanför den kyrkliga gemenskapen även formellt lämnade den skulle detta leda till statskyrkans fall. Det var egendomligt att ledande kyrkomän i det fria utträdet såge något som gagnade statskyrkoidén. Effekten av det fria utträdet skulle sannolikt bli mycket liten, men det skulle gagna individerna som ej längre behövde bli skrymtare för att få utträda. De sakkunniga hade nog under rådande förhållanden gjort det bästa möjliga. Inga statliga åtgärder inverkade dock i religiöst avseende. I fråga om detaljerna förklarade sig reservanten i stort sett enig med majoriteten. Han ansåg dock, att strängare krav ej skulle ställas på teologie professorer än på skolornas kristendomslärare i konfessionellt avseende (SOU 1927: 13, s. 286 ff.). Betänkandet utsändes omedelbart på remiss. Någon översikt av svaren finnes icke, men så mycket torde vara säkert, att det ej blev särskilt entusiastiskt mottaget av remissinstanserna, liksom ej heller hos den intresserade allmänheten. Att konservativa kretsar var kritiska är ju ganska naturligt. Den åldrige Göteborgsbiskopen Rodhe säges ha betecknat betän6 — Kyrka-stat

III

54 kandet som ett led i den pågående avkristningen, och domkapitlets majoritet avstyrkte det (GHT 16/11, 29/12 1927). Detsamma gjorde domkapitlet i Visby (SKT 1/1928). Frikyrkliga samarbetskommittén intog en ståndpunkt liknande Mosessons. Den ställde sig kritisk men ville ej avstyrka partiella reformer. I en tidningsartikel antydde emellertid kommitténs sekreterare, baptisten rektor N. J. Nordström, att de frikyrkliga, så länge statskyrkosystemet bestod, ej skulle komma att begagna sig av det fria utträdet; detta för att ej beröva sig själva inflytande på det kyrkliga området, som borde vara en hela folkets angelägenhet, så länge statskyrkan bibehölls (Sv. M. 13/12 1927). Den apostoliske vikarien var nöjd med de allmänna principerna men fann, att katolikernas önskemål om skattebefrielse, oinskränkt rätt att förvärva fast egendom och klosterförbudets upphävande ej tillgodosetts. Därjämte ansåg han att katoliker borde få bli folkskollärare, dock utan att få undervisa i kristendom (Credo 1927, s. 314 ff.). Mest förvånande förefaller kanske att den gamle radikale lektor H. Petrini i ett par artiklar i den konservativa tidningen Nya Dagligt Allehanda (7/9, 13/9 1927) tog bestämt avstånd från det framlagda förslaget. Det låge intet samvetstvång i att formellt tillhöra kyrkan och det fanns ur samvetssynpunkt intet skäl att utträda, om man ej ville övergå till ett annat samfund. Uttalandet i bekännelseskrifterna om Bibeln som enda norm för kyrkans lära tolkades — något påfallande — så, att statskyrkans lära skulle vara vad som överensstämde med den vetenskapliga forskningens resultat. Alla svenskar hade den mest fullständiga religionsfrihet. Intet var väl fullkomligt, inte heller statskyrkan, men den skulle bli alltmera statskyrklig, ett organ i folkupplysningens tjänst. I Social-Demokraten (21/12 1927) förklarade Arthur Engberg, att kyrkan var "staten själv organiserad för sina åtagna religiösa uppgifter". Alla medborgare måste därför bidraga till den och alla genom riksdagen ha inflytande över den. Först när statsreligionen avskaffats kunde verklig religionsfrihet uppnås. Bland remissinstanser som avstyrkte var även länsstyrelsen i Östersund och Allmänna svenska prästföreningen (SKT 47/1927, 13/1928), medan i princip tillstyrkande yttranden av ärkebiskopen och av domkapitlet i Lund var försedda med allvarliga förbehåll och krav på ytterligare utredning. Remissyttrandena och andra uttalanden var alltså föga uppmuntrande för framläggande av reformförslag på grundval av den gjorda utredningen. Ett sådant hade ock tidigast kunnat framläggas för 1929 års riksdag och då hade den frisinnade regeringen ersatts av en högerministär.

55 g) 1929 års kyrkomöte Redan under debatten om den kommunistiska motionen om kyrkans skiljande från staten 1923 (se nedan kap. VII), förklarade prosten Pehrsson i Göteborg (förr i Österby), som var sekreterare i Allmänna svenska prästföreningen, att prästerna i allmänhet och många kyrkligt aktiva lekmän önskade ett fritt utträde. Emellertid framstod den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte (nr 1) med yrkande om utredning i olika, nedan angivna avseenden som ett ganska oväntat steg från kyrkligt håll. Den hade undertecknats av rikets samtliga tjänstgörande biskopar, utom ärkebiskopen, samt av pastor primarius. Även de två ännu kvarstående, som 1911 avstyrkt utredningen, Eklund och Lönegren, deltog alltså. Den egentlige författaren var biskopen i Västerås, Einar Billing. Utgångspunkten togs i religionsfrihetssakkunnigas betänkande och de därav föranledda yttrandena. Härav framginge hur komplicerade problemen var och behovet av "ytterligare och allsidigare utredning". I huvudsak anförde motionärerna: Kyrkan måste utgå från den religiöst motiverade folkkyrkans idé, vilket betydde att den religiösa synpunkten alltid måste vara den högsta och att kyrkan byggde på Guds förekommande nåd. Hennes uppgift var att nå så många som möjligt med budskapet härom, men man finge ej pruta av på det religiösa för att få förmånliga yttre förhållanden. Dessa synpunkter måste också avgöra relationerna mellan kyrka och stat som kunde växla med olika tidsförhållanden, medan folkkyrkotanken aldrig kunde uppges och ej heller komma i konflikt med de religiösa synpunkterna. I polemik mot de sakkunniga hävdades att kyrkan var "ett rent religiöst samfund", "en utpräglad bekännelsekyrka". Den religiösa synpunkten måste bli avgörande också för ställningstagandet till det obegränsade fria utträdet. Det tvång som fanns fördunklade kyrkans rent religiösa karaktär. Det var framför allt dessa synpunkter som man åberopade, när det i den allmänna debatten hävdades att den svenska kyrkan var "en blott statsinstitution" och då man strävade efter att göra den till en sådan. Samma argument brukade anföras mot kyrkans religiösa frihetskrav. Dessa tendenser skulle ej försvinna med skenet av tvång, men kyrkan skulle befrias från ett "hämmande och försvagande moment". Vinsten i inre styrka skulle ersätta den eventuella yttre förlusten i omfånget. Det helt fria utträdet var alltså ej något som kyrkan motvilligt måste medge utan något som hon av rent religiösa skäl borde biträda. Till skydd mot förhastade beslut borde emellertid ej blott den dubbla anmälningen utan också den personliga inställelsen hos prästen bibehållas, dock utan vare sig plikt eller rätt för denne att göra någon prövning.

56 Motionärerna granskade så frågorna om kristendomsundervisningen, rätten till offentliga tjänster och skattskyldigheten. I fråga om den förstnämnda borde staten rimligtvis ta hänsyn till kyrkliga önskemål. Blott medlemm a r av evangeliska samfund borde ifrågakomma som kristendomslärare, alla svenska barn borde få krislendomsundervisning och denna fick ej stå i strid med kyrkans tros- och livsåskådning. Missnöje uttrycktes över alt blott cheferna för de departement som hade att handlägga kyrkliga frågor skulle vara skyidiga alt tillhöra kyrkan. önskemål framfördes om ett mer självständigt kyrkodepartemenl. Motionärerna kom så fram tiil det som de egenlligen yrkade. En så genomgripande reform som ett helt fritt utträde skulle medföra många problem för kyrkan. Det krävdes därför reformer ifråga om församlingarnas förhållanden, domkapitlens organisation och kyrkomötets befogenheter. Kyrkostämman borde liksom den väntade nya kyrkofullmäktigeinstitutionen klart framstå som församlingens organ. Inga utomstående borde få deltaga i den förra och medlemmarna i den senare såvitt möjligt väljas utan partipolitiska hänsyn. En närmare samverkan borde ske mellan församlingens legala och frivilliga organ. Församlingen borde få otvetydig rätt att bevilja anslag till de senare. Det fria utträdet borde medföra "en kraftigare sammanhållning av alla krafter", som verkade inom kyrkan. Domkapitlens organisation måste ändras, så att man ej riskerade få bisittare som utträtt ur svenska kyrkan. Domkapitlen måste ock få möjlighet "utöva en verklig stiftsvård". Deras viktiga ekonomiska funktioner måste ock beaktas. De borde även få disponera medel för "av särskilda förhållanden påkallade åtgärder i själavårdens tjänst". Kyrkomötet borde få rätt att direkt vända sig till vissa kyrkliga centralorgan som diakoni- och missionsslyrelserna. Kyrkomötet borde även få större möjligheter ta initiativ men ej erhålla en sådan maktställning som i Finland. Motionärerna hemställde, alt kyrkomötet skulle anhålla om utredning om dessa kyrkoorganisatoriska frågor. Motionen kom tydligen ovänlat och ansågs svårförståelig. Tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Morgonbladet och Social-Demokraten misstänkte skumma syften och taktiska manövrer. Det talades om att man ej kunde utträda ur svenska kyrkan, antingen emedan man ej inträtt (pastor A. Rosén i Sv. M.) eller därför att den var en statsinstitution (S.-D.). Häremot hävdade tidningen Upsala (10/10 1929) att kyrkan ej tillkommit genom något statligt beslut och att den skulle tjäna Gud, ej staten. N. J. Nordström hävdade (Sv. M. 30/12 1929), att biskoparna förväxlat k y r k a n som organism och som organisation. En statskyrka vore en statsinstitution. Det fria utträdet fick då en annan karaktär än om det var fråga om en relativt självständig folkkyrka.

57 Ganska nyligen förklarade kyrkohistorikern G. Westin (D. N. 23/5 1961), att det var den radikala makttillväxten som 1929 kom biskoparna att yrka på helt fritt utträde, tydligen i avsikt att bli kvitt vissa kristendomsfientliga grupper. Vid bedömningen av motionen måste säkert beaktas dels att kravet på fritt utträde ur kyrkan i dennas eget intresse var gammalt, ehuru meningarna tidigare varit högst delade, dels att motionen uppenbarligen var en kompromissprodukt och formellt endast yrkade på utredning om organisatoriska förbättringar. Dessa framställdes som naturliga och nödvändiga konsekvenser av det fria utträdet och framstod således som den andra sidan av detta, ehuru de tydligen under alla förhållanden ansågs vara i och för sig önskvärda. I vilken utsträckning undertecknarna delade Billings folkkyrkoideologi och det på denna grundade principiella ställningstagandet till förmån för helt fritt utträde, torde det vara säkrast att ej närmare uttala sig om. I varje fall biskop Block, vilken liksom pastor primarius Widner blott undertecknat som instämmande i motionens syfte, förklarade öppet, att han ej ur principen om Guds oförskyllda nåd kunde draga slutsatsen, att kyrkan skulle rentav med glädje påyrka rätten till fritt utträde utan snarare motsatsen. Kyrkan borde ej medverka till att bygga murar mellan sig och individerna. Endast i en nödsituation, som ej nu förelåg, borde kyrkan själv yrka på fritt utträde. Motiveringens utformning hade lett till missuppfattningar, men det var ej fråga om en motion om fritt utträde utan "om snar lösning av vissa organisatoriska frågor" (AKP 1929, 8: 11 ff.). Biskop Bergqvist deklarerade också i debatten, att några biskopar, bland dem han själv, varit tveksamma, om kyrkan borde göra något för att främja det fria utträdet. Enighet rådde emellertid om att man ej borde motsätta sig ett kungligt förslag därom. Vad motionärerna ville var att sambandet mellan kyrka och stat skulle bevaras samt att förhållandena skulle ordnas så att kyrkan finge nödig rörelsefrihet. Även Billing framhöll, att åsikterna bland motionärerna var delade (1929, 8: 36 f., 2). Kyrkolagsutskottet underströk i början av sitt utlåtande, att motionen ej avsåg något omedelbart införande av ett helt fritt utträde utan innebar en hemställan om ytterligare utredning. Det framhölls dock, att sympatier uttalats för ett friare utträde. Omedelbart därefter angavs, att det var framhävandet av kyrkans rent religiösa sida, som främst legat motionärerna om hjärtat. Utskottet delade uppfattningen, att det fria utträdet djupast sett skulle bli kyrkan till gagn genom att starkare framhäva dennas religiösa karaktär, men man måste också räkna med svårigheter och risker främst för kyrkans ställning som folkkyrka, varmed förstods en kyrka, som faktiskt

58 omspänner hela folket, alltså något annat än i Billings terminologi. Man trodde dock ej på något mera omfattande utträde och ej heller på att det fria utträdet skulle i större utsträckning befria kyrkan från likgiltiga eller fientliga element, så länge denna förbleve en stats- och folkkyrka, vilket man önskade, att den skulle förbli. Kyrkan måste dock ha största möjliga frihet i rent religiösa och interna angelägenheter och det var i detta syfte motionen väckts. Med vissa reservationer instämde utskottet i motionärernas mer detaljerade anmärkningar och önskemål om utredningar. Utskottet slutade med att föreslå hemställan om allsidig utredning av "de i motionen berörda frågorna med beaktande av huvudsynpunkten i denna", dvs. att kyrkan måste vara helt religiöst bestämd. Detta innebure, enligt vad som sagts omedelbart förut, att kyrkan måste ha ökad rörelsefrihet för att ej förvandlas antingen till en "i religiöst avseende tämligen obestämd statsfunktion" eller till "en förening med tämligen trånga och snäva gränser". Utlåtandet var enhälligt, men av debatten i kyrkomötet (1929, 8: 2—48) framgår att det var resultatet av ännu en kompromiss. Detta visade sig klart redan i Billings stora inledningsanförande, där det ock betonades, att syftet ej främst var att få till stånd ett uttalande om det fria utträdet utan att "draga upp vissa grundlinjer för ett kyrkligt handlingsprogram", så att man ej skulle stå överrumplad, när olika problem senare aktualiserades. Utskottets framställning hade bidragit till att befästa missuppfattningar om syftet. Talaren utvecklade så närmare sin tanke om den religiöst motiverade folkkyrkan, som innebar både att man ej fick ta några politiska hänsyn och att man måste sätta kyrkans religiösa uppgift före allt annat. Detta låg bakom allt, som yrkades i motionen. Efter att ha betonat den svenska kyrkans karaktär av folkkyrka utvecklade biskopen närmare innebörden härav och av den förekommande nådens princip. Det var fel att påstå, att kyrkan ej var en bekännelsekyrka utan ett statens organ, även om hon ej var en bekännelsekyrka i samma mening som en föreningskyrka, men det var kyrkan, ej staten, som hade avgörandet i alla bekännelsefrågor. Det fanns enligt Billing all anledning att nu ta ställning till det fria utträdet, vilket enligt vad alla var eniga om borde godtagas i stället för att man väntade tills frågan aktualiserades från annat håll, då läget åtminstone i så måtto skulle vara sämre, att kyrkan skulle synas h a nödtvunget fogat sig. För egen del hade han dock framför allt velat förebygga en utveckling, som alltmera gjorde kyrkan blott till en statsinstitution. Sympatier härför fanns ej blott bland socialdemokrater och frikyrkliga utan även inom högern. Man ville ha kyrkan kvar men ville ej bli oroad av den. Det gällde även att motverka tendensen till sekularisering. Därför hade han personligen varit särskilt angelägen att utträdet skulle bli fritt. Det skulle

59 stärka medvetandet om att kyrkan var "ett rent religiöst samfund". Utskottet hade yttrat sig väl betänksamt. Motionens syfte var dels att klargöra, att man inom kyrkan ej hyste någon fruktan för framtiden, dels att hemställa om ökade resurser, icke för att kyrkan skulle få större makt utan för att den bättre skulle kunna tjäna svenska folket. Ett bifall till utskottets hemställan skulle blott betyda, att man önskade, att en kommande utredning toge hänsyn till kyrkans karaktär av evangelisk folkkyrka och till de frågor som angivits i motionen. Biskop Hj. Danell tycktes däremot mena, att utträdesfrågan redan var aktuell och att kyrkan därför borde ta ställning. Det väsentliga var, att kyrkomötet skulle ta ställning till den syn på svenska kyrkan som utvecklades i motionen och till dennas betydelse för kyrkoorganisatoriska frågor. Ett bifall till utskottets förslag betydde främst att folkkyrkotanken skulle beaktas vid kyrkliga reformer. Biskop Lönegren framhöll den stora betänksamheten bland kyrkans vänner inför motionen men just detta visade enligt hans mening, att den kommit i rätta ögonblicket. Den hade en programmatisk karaktär och syftade ej till några omedelbara åtgärder. Det väsentliga var icke de olika detaljerna, ej ens det fria utträdet, utan helhetssynen. Folkkyrkans bestånd berodde ej av vilken omfattning utträdet fick. Även de som utträdde måste kyrkan söka nå. Även biskop Bergqvist betonade motionens karaktär av programförklaring. Ytterligare några präster och åtskilliga lekmän talade för bifall till utskottsförslaget. Sedermera biskopen Jonzon underströk folkkyrkans förpliktelser även mot den som formellt utträtt. Högerriksdagsmannen E. W. Ljung ansåg — i motsats till motionärerna — att ställningstagandet till det fria utträdet var det centrala i motionen, något som synes förebåda den bedömning som senare tycks ha blivit gängse. Avlägsnandet av allt tvång innebure en stor vinst. Dåvarande folkhögskolerektorn M. Björkquist underströk att biskoparnas i och för sig berömvärda motion inneslöt risker. Det gällde ej så mycket att en del kunde komma att utträda som att ett minskat inflytande för kyrkan kunde bli följden. Detta skulle dock motverkas genom ett uppbjudande av kyrkans inre resurser. Kyrkan skulle här bli ställd på ett prov. Av de prästerliga ombuden var det blott prosten Nordberg, som tillkännagav tveksamhet inför utskottets förslag. Även han yrkade dock bifall ehuru med instämmande i biskop Blocks tidigare redovisade uttalande. Bland lekmännen var den uttalade tveksamheten betydligt större. Ett par av dem som yrkade bifall betonade de svårigheter, särskilt i ekonomiskt avseende, som det fria utträdet kunde komma att medföra. Rektor C. E. Göransson förklarade sig fullt beredd rösta ja till utredningskravet, om detta ej också innebar ett instämmande i ställningstagandet till det fria utträdet. Man riskerade, att det kunde få stor omfattning,

60 men man sökte förgäves efter sakliga skäl till att det måste medgivas. Risk funnes att folkkyrkan skulle förblöda. Han bekände sig också ha svårt för att fatta innebörden i motionens folkkyrkobegrepp. Han stod mycket undrande till om kyrkan genom att förorda fritt utträde skulle bidraga till avkristningen men hade intet yrkande. Det hade däremot överläkaren C. Holmdahl, som började med att säga, att den av samtliga biskopar framlagda motionen övade ett starkt tryck på kyrkomötet, emot vilket uttalande ett par andra lekmän protesterade. Holmdahl stod tveksam inför det framlagda programmet och menade att kyrkomötet ej redan nu borde binda sig i en rad sakfrågor. Någon risk funnes ej om kyrkomötet avsloge motionen och han yrkade därför härpå. Förre statsministern Hj. Hammarskjöld förklarade sig ej kunna bestå det prov herr Björkquist talat om. Han kunde därför ej medverka till ett beslut i enlighet med utskottets hemställan. Ett bifall avsåge enligt vanliga regler ej blott klämmen utan hela betänkandet. Det skulle vara alldeles för riskfyllt att på detta sätt binda kyrkomötet. I detta yttrande instämde sex lekmän främst från Göteborgs och Luleå stift. Utskottets hemställan antogs dock utan rösträkning. Efter de olika meningar som framförts å ena sidan av Billing och Daneli, å den andra av Hammarskjöld, bör det dock ha varit ganska oklart för kyrkomötets medlemmar hur mycket de samtyckt till, endast huvudprincipen och klämmen eller hela utlåtandet. Sannolikt var kyrkomötets majoritet dock beredd att acceptera vad som sades om det fria utträdet ur kyrklig synpunkt att döma av uttalandena i debatten. Åtminstone på kort sikt saknade dock innebörden i kyrkomötets beslut praktisk betydelse. h) Frågans behandling under 1930-talet Trots att de frisinnade 1930—32 åter innehade regeringsmakten föranledde religionsfrihetssakkunnigas betänkande ej någon åtgärd och sedan en ny socialdemokratisk regering tillträtt lade denna den 27 januari 1933 betänkandet till handlingarna (LXU 1938 nr 44). Därmed bortföll väl i praktiken förutsättningen för kyrkomötets skrivelse. Denna överlämnades sedermera till de år 1943 tillkallade sakkunniga (dissenterlagskommittén) och anmäldes därefter i statsrådet 1951 i samband med propositionen angående religionsfrihetslagen (se F ö r t e c k n i n g . . . , AKP 1946, s. 5 och 1951, s. 3). Beslutet 1933 kom tydligen ej överraskande. Under kyrkomötesdebatten 1929 framhöll biskop Billing att det sagts, att det ej fanns något intresse för frågan inom något parti (1929, 8: 10). För högerns och bondeförbundets del är detta nog ganska begripligt. Socialdemokraternas talesmän blev vid denna tid alltmer statskyrkliga (se kap. VII) och några år senare (1937) förklarade Engberg som ecklesiastikminister offentligt, att han ej kunde

61 förstå talet om brist på religionsfrihet i Sverige, då den här i praktiken var större än i något annat land i världen (Engberg, Tal och skrifter, 3: 282). De frisinnades inställning är kanske mest svårförklarlig. En anledning till återhållsamhet kan ha varit det politiskt utsiktslösa läget. En annan valval, att de frikyrkliga var så föga nöjda med sakkunnigbetänkandet, att de hade ringa intresse av att tjäna som pådrivare. I Frikyrkliga sainarbetskommilténs rapport till frikyrkomölet 1929 anlogs de frikyrkliga allmänt anse "att den föreslagna reformen icke innebär någon tillfredsställande lösning av religionsfrihetsspörsinålet". Det sades även vara "av synnerlig vikt" alt de frikyrkliga med uppmärksamhet följde frågans vidare behandling (Frikyrkomötet 1929, s. 12 f.). Vid det sjätte allmänna frikyrkomötet 1934 underkastades "den obilliga dissenterlagen" en skarp kritik i ett föredrag av förutnämnde Julen, vilken som metodist tillhörde ett samfund, som likväl ställt sig under denna lag. Frikyrkans negativa inställning till staten hade blivit "en nästan nödvändig följd av en förvänd lagstiftning". Om en frikyrklig ville påverka statens verksamhet på det sedligt-religiösa området hade han "ingen annan väg än att kvarstå i statskyrkan". All verkligt religiös verksamhet borde beskyddas av staten men ej vara beroende av denna. En ny lag om fria trossamfund och församlingar borde reglera dessas ställning "oberoende av om deras medlemmar tillhörde statskyrkan eller e j " . Den allmänna inställningen till staten skulle bli en annan. Predikanternas "kapacitet och inflytande" skulle till hela samhällets gagn medföra att de kunde ulnyttjas som "vigselförrättare, folkundervisare och socialarbetare". (Här krävdes alltså i motsats till 1925 en frikyrklig vigselrätt.) Dessa reformer skulle ej direkt beröra själva statskyrkosystemet. Frikyrkligheten hade emellertid förutsättningar för att bidraga till "demokratiens räddning och förnyelse". (Frikyrkosamfunden och tidsläget, s. 144 ff.). Partiernas inställning och religionsfrihetsfrågans läge mot slutet av 1930talet illustreras klart nog av en riksdagsdebatt 1938 och dennas följder eller rättare sagt brist på följder. Den 17 juni 1935 anhöll Frikyrkliga samarbetskommittén i skrivelse till Kungl. Maj :t om en ny utredning, som skulle avse icke blott de s. k. främmande trosbekännarna utan också de inom statskyrkans ram existerande fria trossamfundens rättsliga ställning. Det var uppenbarligen framför allt dessa senares intressen man ville värna om, medan det fria utträdet betecknades som en detalj och knappast den viktigaste, när det gällde statens ställning till religionen. Om religionsfrihetssakkunnigas förslag förverkligades skulle sannolikt den praktiska verkan bli mycket liten. Utträde ur svenska kyrkan hade blivit allt ovanligare. I skrivelsen uppräknades så en rad frågor av betydelse för de inom kyrkan kvarstående samfundens medlemmar bl. a. rörande skattskyldighet och vigselrätt (Hassler, Ordningen . . ., 1: 196 ff.).

62 Vid 1938 års riksdag väckte rektor Mosesson med instämmande av tre andra folkpartister och en socialdemokrat, möjligen med ett undantag alla frikyrkliga, en motion (II: 104) om de inom statskyrkans ram verkande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning i nära överensstämmelse med nyssnämnda skrivelse. Efter en ganska allmänt hållen motivering, där betydelsen ur kyrklig synpunkt av att de frikyrkliga kvarstod inom kyrkan och de svårigheter som följde med de inomkyrkliga samfundens rättsligt helt oreglerade ställning framhölls, utmynnade motionen i en hemställan om utredning av behovet av en lagstiftning för dessa samfund med beaktande även av dissenters ställning (II: 104). Jämfört med Mosessons reservation 1927 var kraven mycket modesta. Det var ej längre fråga om statskyrkans avskaffande, knappast ens om de frikyrkligas utträde, även om också dissenters ställning berördes, utan om bättre villkor för fri verksamhet inom statskyrkans ram och med udden åtminstone delvis vänd mot den på de äldre samfundens bekostnad framträngande pingströrelsen, även om denna ej namngavs. Även frågan om beskattning och andra detaljfrågor togs upp. Syftet var i varje fall jämförelsevis begränsat. Däremot erinrar motionen om flera synpunkter som var aktuella i samband med den av Stadener m. fl. 1913 väckta motionen (se ovan s. 49 f.). Första lagutskottets majoritet bestående av högernlän (bland dem två medlemmar av EFS), bondeförbundare, 1 folkpartist och 2 socialdemokrater avstyrkte emellertid, närmast av formella skäl. Man hade ej kunnat få full klarhet om vad som önskades. Likställighet med statskyrkan ifråga om skattebefrielse och vigselrätt vore otänkbar. En del av klagomålen berodde på brist på lagstiftning om ideella föreningar överhuvudtaget, men sådan höll på att förberedas i justitiedepartementet. Minoriteten, som bestod av 2 folkpartister och 5 socialdemokrater med utskottets ordförande och vice ordförande, hovrättspresidenten Karl Schlyter och dåvarande borgmästaren Th. Bergquist, i spetsen, ansåg det lyckligt. att de frikyrkliga ej utträtt och fann del redan med hänsyn till deras antal befogat med en utredning, då bristen på lagstiftning blivit alltmer besvärande, även om det var svårt att ange riktlinjer, då det gällde ett hittills oreglerat område. Även dissenterlagen behövde ändras. I kammardebatterna utvecklades reservanternas synpunkter. I första kammaren förklarade Schlyter att det fanns tre alternativ för att lösa den situation som uppstått genom statskyrkans sönderfall: 1. Skilsmässa mellan kyrka och stat med principiell likställighet mellan samfunden; 2. En ny dissenterlag som gjorde det möjligt för de fria samfunden att skilja sig från svenska kyrkan; 3. Införande av en särskild lagstiftning för fria samfund inom kyrkans ram. På frikyrkligt håll hade man funnit religionsfrihetssakkunnigas förslag otillfredsställande, varför tillkomsten av nya dissentersamfund var lika litet aktuell i Sverige som en skilsmässa mellan

63 stat och kyrka. Det återstod alltså blott det tredje alternativet. Det vore för övrigt i statens intresse att förhållandet mellan kyrkan och de fria samfunden reglerades. Så länge utträde ur statskyrkan medförde förlust av medborgerliga rättigheter var det ej i strid med någon rättsprincip att reglera de frikyrkligas ställning inom statskyrkans ram. Dessa önskade alldeles ej något förstatligande ulan att få skattskyldigheten reglerad, erhålla vigselrätt, nya bestämmelser om religionsundervisningen i skolorna, lagstiftning om förhållandet mellan samfund och församlingar etc. Ytterligare två socialdemokrater yttrade sig i reformvänlig anda. Sedermera landshövdingen Ruben Wagnsson framhöll de konsekvenser ett utträde ur svenska kyrkan medförde. I praktiken rådde knappast något tvång men en utredning om de fria samfundens rättsliga ställning var påkallad. Redaktören Rickard Lindström hade mer långtgående krav och yrkade på religionsfrihet även för ateister efter finländsk förebild. Utträdet ur kyrkan borde alltså bli helt fritt. Utskottsmajoritetens talan fördes främst av högermannen direktör Knut Ewerlöf, som underströk de formella synpunkterna men också rent sakligt tog avstånd från tanken på speciella förmåner åt organisationer inom kyrkans ram. Skattefrågan borde tas upp i annal sammanhang. En lagstiftning om ideella föreningar i allmänhet var påkallad men en framställning till Kungl. Maj :t var onödig. Han ironiserade också över att Schlyter så nära anslutit sig till det yttrande som avgivits av rektor Nordström, vilken såsom frikyrklig expert hörts av utskottet. En annan högerman, biskop Bergqvist, talade om det förbättrade förhållandet mellan kyrka och frikyrka. Detta var glädjande, men nu började de fria samfunden på att framställa anspråk, t. ex. på vigselrätt, som skulle göra dem till kyrkor inom kyrkan. Detta var lika oriktigt som en stat i staten. Det oriktiga var, att de frikyrkliga ej utträdde ur kyrkan, vilket emellertid berodde på de följder detta medförde. Lagstiftningen borde därför ändras så att utträdet blev helt fritt. Schlyter tycktes blott tänka på staten och frikyrkorna, ej alls på kyrkan. Biskopen var gärna med på en utredning om dissenters statsrättsliga ställning, men vore det fråga om intrång i den kyrkliga verksamheten var han betänksam. Det kunde leda till slitningar mellan kyrkan och samfunden. Också en lekman, lantbrukaren och bondeförbundaren John Gustafsson, framhöll det ur kyrkans synpunkt betänkliga med motionen. Han klagade för övrigt över att de mest motsatta reformkrav restes och vände sig särskilt emot Lindström. Därefter biföll emellertid kammaren reservationen med 58 röster mot 46 och 8 nedlagda (FK 1938, 35: 55—67). Om debatten hade varit tämligen kort och lugn i första kammaren, blev den så mycket livligare i den andra. Som huvudmotståndare till motionen uppträdde här de båda socialdemokrater, som anslutit sig till utskottsma-

joritelen, herrar Verner Hedlund i Östersund och Axel Lindqvist i Halmstad. Motionen vore alltför svävande för att kunna ge anledning till en skrivelse. Det enda konkreta var kravel på vigselrätt, men det berodde väl på prestigebegär, menade Hedlund. Frikyrkligheten var på tillbakagång och vigselrätt skulle ej bota denna. Det verkade tvärtom som en frikyrklig självuppgivelse all ropa på en statlig reglering och att få bli liksom "någon slags kontrahenter till statskyrkan". Det var fåfänglighet, som drivit fram motionen. För 25 år sedan hade del funnits missförhållanden att avskaffa men icke nu längre. Det medgavs att vissa civilrättsliga förhållanden behövde regleras och Lindqvist fann, att man också kunde ha anledning all aktualisera dissenterlagens reformering, sedan det tidigare förslaget lagts till handlingarna på grund av det bristande intresse som visals för saken. Han ansåg emellertid alt det förelåg en påfallande motsägelse mellan innehållet i motionen och motionärens reservation 1927. Bondeförhundaren lantbrukaren ./. .4. Gustafsson i Lekåsa vände sig mot påståendet att en utredning skulle befordra samförståndet mellan kyrka och frikyrka. Statskyrkan var grunden för all religion i landet och därmed också för frikyrkan. Det kunde väl ej vara meningen att helt skilja dem åt. Huvudtalare för motionen var borgmästare Bcrgquist, som anförde ungefär samma synpunkter som Schlyler i första kammaren, och motionären Mosesson, som utförligt sökle exemplifiera behovet av en ny lagstiftning. Av hänsyn till kyrkan hade han ej i motionen eller hos JO gjort några anmärkningar mot enskilda prästers uppträdande. De oklara frågorna var visserligen obetydliga i jämförelse med den frihet att förkunna Guds Ord som fanns, men man borde ej avvisa någon grupps klagomål med att den hade så mycket annat att vara tacksam för. De frikyrkliga vore lojala och skötsamma medborgare. Om deras önskemål nu bifölls, skulle sannolikt de som utträtt utan att vara främmande trosbekännare återinträda och betala full kyrkoskatt. "Förhållandena äro sådana, att vi räkna med att statskyrkan kommer att bestå och ha sin uppgift att fylla", men det hade också de frikyrkliga samfunden. Mosesson förnekade, att hans nuvarande ståndpunkt stred mot den han intagit 1927 och undrade, om inte de socialdemokrater som talade mot motionen i varje fall befunne sig i större motsättning till sitt eget partis program. Folkpartisten distriktsföreståndaren J. Nilsson i Eskilstuna, som instämt i motionen, vände sig mot tvivelsmål om att de frikyrkliga i allmänhet stödde denna. Han protesterade skarpt mot Hedlunds uttalanden. De frikyrkliga begärde den likställighet som hittills förvägrats dem. Någon ekonomisk hjälp önskade man icke och fruktade då ej heller någon statskontroll. Frikyrkornas existens berodde ej av den begärda utredningen men denna var berättigad. De kompletterade statskyrkan, som ej kunde nå alla. Folkpartisten hemmansägaren O. E. Sandberg, själv baptist, betonade att

65 en utredning borde gälla både det fria utträdet och de fria samfundens exislens inom statskyrkans ram. Ett bifall till motionen skulle kunna motverka den religiösa splittringen. Farhågorna för att samfunden skulle bli beroende av staten syntes överdrivna. Även några socialdemokrater uppträdde Lill förmån för motionen. Herrar C. P. Olsson i Mellerud och Edvin Gustafsson i Bogla vände sig direkt mot sin partivän Hedlund. Den förre menade, att del varit Lill gagn för samhället alt de frikyrkliga ej som man från början avsett begagnat sig av dissenlerlagen. Det vore ej orimligt att söka reglera deras ställning inom kyrkans ram och att de finge större likställighet. Det hade klart framgått av debatten att missförhållanden fanns. Vad de frikyrkliga önskade, var en myndighetsförklaring i den lagliga författningens form och detta var en naturlig konsekvens av regeringsformens religionsfrihetsprincip. Bristen på lagbestämmelser ökade riskerna för framlida förtryck. — Gustafsson i Bogla, själv missionsförbundare, förklarade, alt begäran om vigselrätt berodde på både religiösa och principiella skäl. Det vore ur religionsfrihetssynpunkt värdefullt, om de frikyrkliga finge förrätta vigsel med laga kraft. Avsikten var ej alls att komma statskyrkan till livs. EU bifall litl motionen skulle tvärtom befordra samarbetet genom att medföra ökad likställighet. Kontraktsprosten Carl Hoppe önskade att statsmakterna skulle visa de frikyrkliga sin uppskattning genom att gå deras önskemål till mötes. Detta var med hänsyn till samverkan mellan de kristna samfunden än mer angelägel, liksom att man från kyrkligt håll räckte ut en brodershand. Det vore all hoppas, att både de olika kristna samfunden och demokratien skulle bli medvetna om att alla satt i samma båt. För motionen talade också bondelörbundaren J. E. Andersson i Ovanmyra, som framhöll sina personliga erfarenheter av den frikyrkliga verksamhetens betydelse. Även om motionen var oklar visade debatten, att ej allt var som det borde. Betydelsen av samarbete framhävdes starkt. Andra kammaren biföll så reservationen med 78 röster mot 77 och 15 nedlagda (AK 1938, 35:49—73). Högermän och bondeförbundare hade Lydligen med få undantag gått emot en utredning, folkpartisterna i stort sett röstat för en sådan, medan socialdemokraterna torde ha varit mest splittrade. Detta kom att få återverkningar på regeringsplanet. Enligt senare uppgifter av Mosesson (bl. a. i Mitt livs mosaik, s. 198 f.) avsåg justitieminister K. G. Westman, själv bondeförbundare, att tillsätta den begärda utredningen, men då han av ecklesiastikministern Engberg önskade förslag på en lämplig representant för kyrkan undandrog sig denne att medverka. I varje fall föranledde riksdagens skrivelse ingen åtgärd. Stämningen på frikyrkligt håll synes ha varit ganska pessimistisk. Professor G. Westin inledde ett föredrag vid det sjunde allmänna frikyrkorna-

66 tet 1939 med att säga: "Nu är ej tid för krav utan för tjänande, icke för anspråk på andra utan på oss själva." I det följande betonades det svenska samhällets karaktär av kristligt, vilket bl. a. tog sig uttryck i att alla i folkbokföringen betraktades som kristna, också odöpta. Även om detta ur frikyrklig synpunkt verkade sällsamt, visade en jämförelse med lagstiftningen i länder där kristendomen förföljdes, alt den svenska innebar en positiv uppskattning av den historiska kristendomen. Den svenska staten bedrev en positiv "verkligt kyrkligt uppbyggande och främjande verksamhet". Detta tog sig ock uttryck i kravet att vissa befattningshavare skulle bekänna den rena evangeliska läran. De frikyrkliga borde liksom de kyrkliga glädja sig över att samhället var kristligt och inta en positiv hållning till staten. Några konfessionella krav ställdes emellertid icke, utom inkonsekvent nog, på dem som ville utträda. De frikyrkliga samfunden utgjorde en viktig del av den kristliga staten. De borde ock få ett statligt erkännande. Något understöd för sitt arbete önskade man icke men hjälp rörande vissa rättsliga frågor. Staten borde erkänna atl det fanns mer än "en form av gudsdyrkan" i landet. I den följande debatten förklarade rektor Nordström, att ett utträde ur statskyrkan i praktiken skulle medföra ett utträde ur den "kristliga staten". Han ansåg detta tydligen ej lämpligt. Mosesson fann Westins föredrag representativt för den frikyrkliga uppfattningen. De frikyrkliga önskade ej utträda men att få vissa icke orimliga krav tillgodosedda. Pastor Aug. Rosén betecknade Westins uppfattning som något delvis nytt men likväl acceptabelt. Frågan var om frikyrkan alltjämt representerade en större andlighet än kyrkan. Rektor Ernestam tyckte alt de frikyrkliga skulle vara rätt belåtna men undrade liksom en annan lalare, direktör Olof Nilsson, om man skulle uppge kravet på kyrkans skiljande från staten. Metodisten rektor Julen hävdade, att den kristna staten kunde bevaras genom samarbete mellan fristående kyrkor och alltså var oberoende av tillhörighet till statskyrkan. Weslin replikerade, att han ej heller ansåg det nödvändigt att tillhöra statskyrkan, men det funnes ej anledning till utträde under de förhållanden som staten nu hade ordnat för de frikyrkliga (Frikyrkosamfunden och dagens frågor, s. 12 ff., 130 ff.). i) 1943 års

dissenterlagskommitté

År 1942 aktualiserades emellertid riksdagsskrivelsen från 1938. I en skatteproposition (nr 134) hade finansministern förklarat, att han ej kunde ta upp frågan om de fria samfundens skatteplikt, emedan riksdagen begärt en utredning om dessa samfunds rättsliga ställning och denna fått anstå på grund av angelägnare uppgifter. Bevillningsutskottet framhöll då angelägenheten av att utredningen utan dröjsmål igångsattes (nr 21, s. 13). Denna gång gjordes inga invändningar i kamrarna, fastmera underströks

67 utskottets begäran av den frikyrklige herr Sandberg (FK 1942, 17: 58 ff.; AK 17:98 ff.). Några åtgärder från regeringshåll förspordes dock icke förrän borgmästaren Bergquist på sensommaren 1943 blivit justitieminister. I oktober tillkallades så den s. k. dissenterlagskommittén bestående av t. f. presidenten i kammarrätten friherre H. J. Nordenskiöld, ordförande, biskop Y. Brihoth och sekreteraren G. Sundqvisl som representanter för kyrkan samt rektor Mosesson och professor Westin för frikyrkan. Senare ersattes Brilioth av biskop G. Ljunggren 1944 och Sundqvist av herr Hedlund i Östersund 1946. Dessutom tillkallades 1945 bevillningsutskottets ordförande A. J. Bärg och efter hans död 1947 kammarrättsrådet N. Bodin att delta i utredningen, när det gällde skatterättsliga frågor (SOU 1949: 20, s. III). I motivering för tillkallande av utredningen framhöll departementschefen, att religionsfrihetens princip sedan länge var allmänt erkänd i Sverige men att lagstiftningen på flera punkter stämde mindre väl överens därmed. Detta gällde främst dissenlerlagen och särskilt bestämmelserna om rätten till utträde ur kyrkan. Dessa vilade på förutsättningen att alla svenskar skulle tillhöra något religiöst samfund, något som ej längre motsvarade de faktiska förhållandena. En mycket representativ kyrklig opinion hade ej heller funnit del ur religiös synpunkt gagneligt att kvarhålla någon med tvång inom kyrkan. De största frikyrkosamfunden kvarstod för övrigt inom kyrkan, varför deras ställning rättsligt sett var helt oreglerad. Vidare erinrades om inskränkningarna i rätten att bekläda ämbeten och tjänster, om bestämmelserna rörande vigsel, jordfästning, dissenters skattskyldighet m. m. Hela lagstiftningen på dessa områden behövde omprövas, en ny dissenterlag skapas och övriga därmed sammanhängande spörsmål lösas. Hänsyn borde tas till tidigare framställningar och till olika Irosbekännares önskemål (SOU 1949:20, s. 1 f.). Det sedermera framlagda betänkandet innehöll i här aktuella frågor i huvudsak följande: Kommittén tog sin utgångspunkt i den bekanta passusen i RF § 16. Del betonades att utvecklingen gått mot allt större frihet inom kyrkan, så att det ej längre kunde talas om något tvång mot dennas medlemmar (s. 3 f.). Biskopsmotionen 1929 framhölls som ett representativt uttryck för den kyrkliga uppfattningen om religionsfriheten, varvid det väsentliga sades vara betonandet av det fria utträdets betydelse ur religiös synpunkt. (Som framgår av det ovan sagda rådde dock just på denna punkt delade meningar bland motionärerna och än mer inom kyrkomötet.) För flertalet trossamfund var emellertid det fria utträdet ej det väsentliga utan den fulla likställigheten i medborgerliga rättigheter och skyldigheter oberoende av samfundstillhörighet och religiös uppfattning. Mot ett fritt utträde hade anförts att det kunde få en sådan omfattning att statskyrkan undergrävdes. Dennas

68 existens berodde dock av lidsomständigheterna. Man måste därför ta risken, men den synles vara ringa (s. 7 ff.). Ett uppgivande av det principiella kravet på tillhörighet till ett kristet samfund kunde synas innebära en förändring i statens inställning till kyrka och religion. Del fanns dock redan inånga som faktiskt var konfessionslösa. De kristna samfunden skulle alltså i realiteten ej lida någon förlust genom en lagändring. Del var dock av vikt, alt bestämmelserna utformades så, att de icke uppmuntrade till utträde. Den svenska slaten var på många sätt knuten "vid den evangeliska trosåskådningen och moralen". Den erkände religionsfrihetens princip men det innebar ej, att den var religiöst neutral eller likgiltig för alt medborgarna ulan allvarligt övervägande lämnade den kyrka, som var så nära förknippad med del svenska samhället. Vad det gällde var att avlägsna allt som syntes ha karaklären av tvång på den enskildes samvete. Envar som nått en viss ålder, enligt förslaget 18 år, borde fritt få utträda ur kyrkan under iakttagande av vissa formaliteter (se härom följande kapitel). Ungdomar mellan 15 och 18 år borde få utträda med vårdnadshavarens tillstånd. De nya utträdesbestämmelserna borde inlagas i en ny lag kallad religionsfrihetslag. Uttrycket "främmande Irosbekännare" borde försvinna liksom 1869 års förordning om ansvar för den som förledde annan till avfall från svenska kyrkan. Den nya lagens första tre paragrafer skulle i stället fastslå religionsfrihetsprincipen (s. 11 f.). Den religiösa förenings- och mötesfriheten borde även uttryckligen fastslås (s. 31 f.). I fråga om behörigheten till ämbeten och tjänster ansågs skäligt att av statsråden endast cheferna för justilie- och ecklesiastikdepartementen och eventuellt särskilt föredragande i kyrkliga ärenden skulle vara skyldiga att tillhöra svenska kyrkan. Kristendomslärare borde ej ha en åskådning i strid med grunderna för den undervisning de skulle meddela. Endast den som tillhörde svenska kyrkan eller samfund med liknande åskådning skulle anses behörig. Liknande regler föreslogs rörande de teologiska fakulteternas lärare (s. 83 f., 91 ff., 97 ff.). Handläggningen av ärenden rörande svenska kyrkan borde fortfarande ombesörjas av dennas egna medlemmar med det undantag som följde av att blott ett par av statsrådets ledamöter behövde tillhöra kyrkan. Handläggningen av ärenden rörande kristendomsundervisningen skulle vara underkastad samma regler som föreslogs för behörighet att meddela sådan undervisning (s. 101 ff.). I fråga om tjänster för vilka särskilda behörighetsvillkor med hänsyn till religionen fortfarande ansågs skola gälla borde även bestämmelser om skyldighet att avgå vid förändring i religionen alltjämt finnas. För lärare med undervisning i kristendom borde dock förflyttning till tjänst utan sådan skyldighet prövas (s. 105 f.).

oy I motsats till tidigare utredningar kom kommittén att ganska utförligA behandla religiösa sammanslutningars rättsliga ställning, ett problem som j u i hög grad legat bakom Mosessons motion 1938 och Frikyrkliga samarbetskommitléns framställning redan 1935. Härvid gjordes skillnad mellan sammanslutningar utanför svenska kyrkan, trossamfund, och organisationer inom kyrkans ram, trossainmanslutningar. Från kyrkligt håll hade med anledning av riksdagsskrivelsen 1938 framhållits vikten av att de fria samfunden fick behålla sin oberoende ställning (Uppsala domkapitel), svårigheLerna att draga en gräns mellan kyrka och frikyrka så flytande som de faktiska förhållandena var (Strängnäs domkapitel) samt motsättningen mellan kraven på full frihet och önskemålen om statligt erkännande, som torde medföra statlig kontroll (Växjö domkapitel). Allmänt tycks man på kyrkligt håll ha menat, att en särskild rättslig reglering var oförenlig med de fria samfundens traditionella karaktär. Baptistsamfundet hade däremot funnit en speciell lagstiftning angelägen, som gåve frikyrkliga handlingar samma rättskraft som statskyrkliga. Örebro missionsförening hade däremot understrukit riskerna för religionsfriheten och hävdat, att inga bestämmelser finge tillskapas som gynnade samfunden på församlingarnas bekostnad. Svenska Alliansmissionen hade önskat lagstiftning för de inom kyrkan kvarstående fria samfunden. Kommittén ansåg, att religiösa sammanslutningar borde ha största möjliga frihet, men då de var bärare av synnerligen viktiga intressen även ur samhällets synpunkt, måste de uppfylla vissa krav på organisatorisk fasthet för att kunna betraktas såsom självständiga rättssubjekt och lämnas rättsskydd. Den rådande åtskillnaden mellan fristående trossamfund och trossammanslutningar inom svenska kyrkan vore ej längre berättigad. Vissa rättsregler avseende båda typerna borde alltså införas men de kunde dock blott bli mycket allmänt hållna. I stor utsträckning finge praxis vara vägledande. Ingen sammanslutning skulle dock få ha strängare villkor för utträde än svenska kyrkan och ingen medlem skulle vara skyldig att betala några avgifter efter ullrädesdagen. Förbudet mot utträde ur de mosaiska församlingarna skulle upphöra. Varje fristående församling skulle anses som ett trossamfund eller trossammanslutning. Rätt till offentlig religionsövning skulle ej bero av något erkännande (s. 107 ff.). Kommittén fann även religionsfrihetens princip kräva, att klosterförbudet upphävdes. Vissa restriktioner ansågs dock nödvändiga för att trygga klostermedlemmarnas frihet och tydligen även till skydd mot utländsk verksamhet. Kloster skulle få grundas blott med Kungl. Maj :ts medgivande. Denna fråga var den enda som föranledde en reservation. Den avgavs av ordföranden som ansåg, att restriktionerna borde gälla även ordnar och kongregationer, vilkas medlemmar ej levde i kloster. Religionsfrihet vore en rättighet som "i första rummet tillkommer, ej organisationerna utan individerna" (s. 121 ff., 375 f.). 7 — Kyrka-stat

III

70 Då kyrklig vigsel på grund av sin starka förankring i opinionen borde bibehållas föreslogs under vissa förutsättningar vigselrätt för frikyrkopastorer utan något tvång att viga (s. 131 ff.). Utförligt behandlades olika iordfästningsfrågor, bl. a. s. k. borgerlig begravning (s. Kil ff.). (Jfr O. Hassler, Ordningen för utträdet . . ., s. 201 ff.). j) Dissenterlagskommitténs

betänkande inför press och remissinstanser

På frikyrkligt håll följde man tydligen kommitténs arbete med intresse och förväntningar (se t. ex. Sv. M. 2/11 1943, 18/3, 28/3, 30/3 1944). Tidigt framhölls att det enklaste vore all avskaffa statskyrkan, men att detta ej vore att vänta (18/3 1944). Då flertalet frikyrkliga stannat kvar i kyrkan gällde del att reglera deras ställning inom denna (28/3 1944). Senare framhölls att de frikyrkliga önskade likställighet med statskyrkan och att ett gott resultat kunde väntas av dissenlerlagskommitléns arbete (15/3 1947). Professor Weslin belönade att både kyrka och frikyrka önskade sådana bestämmelser, att de ej framtvingade ulträde (9/2 1948). På en del håll hade man tyckt, att dissenterlagskommitténs arbete drog alltför långt ut på tiden (t. ex. GHT 18/1 1948). Resultatet vann ej heller allmänt gillande i pressen. Dagens Nyheter klagade (29/f) 1949), att de frikyrkliga givit efter alltför mycket ifråga om likslällighetskravet. Aftontidningen kritiserade både slatskyrko- och folkkyrkosystemet (3/6). Stockholms-Tidningen befarade skärpta bekännelsekrav (31/5). Svenska Morgonbladet talade om en milstolpe i utvecklingen och om tacksamhet mot kommittén, även om del klagade över vissa avvikelser, som berodde på statskyrkosystemet. Man hade fåll en ny grupp medborgare i de konfessionslösa (30/5). Flera frikyrkliga ledare uttalade sig ock positivt, även om man betonade atl slutmålet ej nåtts (31/5). Metodistbiskopen Th. Arvidsson ansåg proceduren för ulträde alltför omständlig. Avgörande för om de frikyrkliga skulle stå kvar i kyrkan eller ej, borde vara vilket som bäst gagnade Guds rike (Sv. M. 5/8, 8/8, 11/8, 10/8). I Stockholms-Tidningen förekom på senhösten 1949 en serie artiklar av olika författare, som mer eller mindre kritiskt kommenterade dissenterlagskommitténs belänkande, främst kanske med hänsyn lill förhållandet mellan kyrka och stal (se därom nedan s. 363 f.). Professorn Halvar Sundberg betonade förslagels karaktär av kompromiss ulan någon klar princip. Omfattningen av del fria utträdet och deltas konsekvenser kunde ej på förhand överblickas. Det fria ulLrädel markerade emellertid alt kyrkan ej var någon statsinstitution, ty ur en sådan kunde man ej utlräda. Detta kunde leda till ett mer personligt ställningstagande för kyrkan, så att det fria utträdet för kyrkan blev porten till en uppgångstid (ST 8/11). Lektor L. Johannesson framhöll all kyrkans ställningstagande till det fria utträdet visade hennes ställning till frihet och Ivång på det andliga om-

71 rådet överhuvudtaget (ST 9/11). Sedermera partisekreteraren i folkpartiet O. Dahlén, tillika medlem av Svenska missionsförbundet, framhöll att kyrkan själv nu uppgett kravet på att vara en statsinstitution och undrade om ej detta skulle få konsekvenser för hennes privilegierade ställning, då det ju fanns andra samfund (ST 17/11 1949). Med hänsyn till uttalandet av 1929 års kyrkomöte och än mer till det sätt varpå man från kyrkligt håll velat tolka detta, borde man ha kunnat vänta att åtminstone huvudpunkterna i kommittébetänkandet allmänt skulle godtas av kyrkans företrädare. Motstånd saknades dock icke och det även utanför speciellt gammalkyrkliga kretsar. Mosesson har senare uttryckt sitt missnöje över atl biskoparna slällde sig så kritiska, trots att de liksom Frikyrkliga samarbelskommittén informerats i förväg och då förklarat sig nöjda (Mitt livs mosaik, s. 211). Vid ett möte med Västerås pastoralsförbund i april 1950 höll kyrkoherden Chr. Duhne ett föredrag, som tydligen väckte genklang och i utvidgad form publicerades i en broschyr kallad Kyrkan och religionsfriheten. Duhne ansåg del vara självklart, atl religionsfrihet skulle råda i en demokratisk stat. Den skulle dock ej bli större genom rätten till fritt utträde ur kyrkan, då denna ej utövade något tvång. Om kommittéförslaget bleve lag, skulle medborgarna bli uppdelade i fyra grupper: 1) medlemmar av svenska kyrkan, 2) medlemmar av särskilda trossamfund, 3) medlemmar av trossammanslulningar och 4) sådana som ej tillhörde något samfund. Detta skulle blott öka den religiösa splittringen och friheten skulle snarast minskas genom att det fastslogs i lag, att svenska kyrkan var ett trossamfund, att svenska medborgare i regel var tvångsanslutna till denna, att de blott på visst angivet sätt kunde lösas härifrån och atl i regeringsformen infördes begreppet medlem av svenska kyrkan. Det fria utträdet befarades ock undergräva kyrkans ställning, vilket kunde få konsekvenser även för den religiösa friheten. Den obligatoriska krislendomsundervisningen vore en följd av att Sverige är en kristen stat. Därest lalet om att välja livsåskådning skulle ha någon mening, måste de uppväxande få veta, vad kristendom innebar. Undervisning utan bekännelsetvång kunde ej kränka religionsfriheten. Kommittéförslagel skulle ej leda Lill större religiös frihet utan till frihet från religion. Duhne tolkade den religiöst motiverade folkkyrkans princip rakt motsatt Einar Billing så att utträde ur svenska kyrkan skulle vara oförenlig med denna princip. Del medgavs visserligen att så icke principiellt behövde vara fallet men väl i praktiken. Det slogs fast, att det fria utträdet var obehövligt och skulle skada den värdefulla folkkyrkoidén. Allt tal om in- och utträde förutsatte en föreningskyrka eller ett trossamfund "men det är ju just detta hon icke är". Det gällde att värna den faktiska religionsfrihet som rådde och att hävda kyrkans samhörighet med hela folket.

72 Liknande synpunkter anfördes av kyrkoherde Alfred Wihlborg i en Lidningsartikel (Sv.D. 10/8 1949), där kommittén beskylldes för att ej ha förstått vad kyrkan är. Man tillhörde svenska kyrkan, därför att man var bosatt i Sverige. Det var omöjligt atl vare sig inträda eller utträda. Sådant måste avse ett föreningssamfund. Så länge staten insåg behovet av religionsvård, kom den att erbjuda sådan genom svenska kyrkan. Ingen remissinstans vare sig kyrklig eller icke-kyrklig tycks emellertid ha haft något att invända mot det fria utträdet i och för sig. Tvärtom hävdade domkapitlet i Linköping under hänvisning till biskopsmotionen 1929 detta vara ett gammal! kyrkligt önskemål. De teologiska och juridiska fakulteterna i Uppsala ville emellertid tillfoga bestämmelser om rätt för kyrkan att utesluta medlemmar, vilket ju var ett gammalt önskemål inom en del kyrkliga kretsar. Däremot var meningarna något mer delade om behovet av en ny lagstiftning över huvud taget. De allra flesta remissinstanserna ansåg visserligen att en sådan behövdes och att det framlagda förslaget, om ock efter överarbelning, kunde godtagas. Samtliga domkapitel uttalade sig i denna riktning under betonande av att kommittén sökt åstadkomma en kompromiss mellan den faktiska kyrkligt-religiösa situationen och det ur svenska kyrkans synpunkt önskliga. Detta vore förslagets både styrka och svaghet. Bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län underströk karaktären av en kompromiss, medan länsstyrelsen i Örebro län betonade att religionsfriheten tillgodoselts så långt det var rimligt och möjligt med ett bibehållande av den svenska kyrkans nuvarande ställning till staten. Frikyrkliga samarbetskommittén betonade visserligen, alt religionsfriheten ej kunde tillfredsställande tillgodoses, så länge ingen klar skillnad gjordes mellan kyrka och stat, men ansåg dock förslaget i stort acceptabelt under rådande förhållanden. Del var i motsats till vad som var fallet 1927 ett direkt positivt ställningstagande med uttryck för belåtenhet över att gamla frikyrkliga önskemål tillfredsställts. Statskontoret hävdade att införandet av en fullständig religionsfrihet enligt RF § 16 krävde vida mer radikala åtgärder och ett upphävande av kyrkans privilegierade ställning. Detta kunde dock ej ske i en hast, varför förslaget ansågs godtagbart som ett provisorium. Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, vars ledare var Axel B. Svensson, avstyrkte helt både förslaget och tanken på en förändrad lagstiftning rörande "vårt lands ställning till religionen" över huvud taget. Det torde dock ha varit ensamt om denna ståndpunkt. En mycket kritisk inställning företräddes emellertid också av kammarkollegiet, som utgick från en speciell uppfattning om kyrkans karaktär, nämligen att den blott vore en gren av den statliga verksamheten. Det var då ej fråga om medlemskap i något samfund, ur vilket man kunde utträda.

73 Om förslaget, som byggde på förutsättningen att kyrkan var ett självständigt rättssubjekt, upphöjdes till lag, skulle mycket av den bestående ordningen raseras. Kollegiet förordade en reform i rakt motsatt riktning, varigenom uttryck som "medlem av svenska kyrkan" eller "utträde ur svenska k y r k a n " avlägsnades. Detta hindrade ej att andra än "de kyrkliga kommunernas präster" kunde få vigselrätt och att klosterförbudet upphävdes. Kommitténs förslag rörande de religiösa samfundens rättsliga ställning föranledde åtskilliga erinringar. Både kyrkliga och juridiska instanser ifrågasatte behovet och lämpligheten av en speciell lagstiftning, ej minst ur frikyrklig synpunkt. Domkapitlen i Linköping och Göteborg fann det dock lämpligt att de särskilda trossamfunden erhöll statligt erkännande (prop. 100/1951, s. 38 ff.). Särskilt stark blev kritiken mot de inomkurkliga trossammanslutningarna. Domkapitlen fann förslaget ohållbart. Den svenska kyrkan kunde som folkkyrka inom sig hysa enskilda, som hade en avvikande uppfattning, men tillvaron av hela samfund med en dylik uppfattning skulle på ett otillbörligt sätt fördunkla kyrkans karaktär av trossamfund med sin särpräglade bekännelse och samfundsordning, förklarade t. ex. domkapitlet i Visby. Domkapitlet i Växjö menade, att man finge söka andra vägar för alt tillfredsställa de frikyrkliga, som önskade kvarstå inom kyrkan. Flertalet domkapitel synes ha varit angelägna om att hindra en brytning mellan kyrkan och de frikyrkliga. Endast domkapitlet i Göteborg tycks direkt ha hävdat den gamla uppfattningen, att de faktiskt existerande trossamfunden också formellt borde uppträda som sådana samt att ett fiktivt medlemskap, väl närmast av kyrkan, borde motarbetas. Även Frikyrkliga samarbetskommittén tog avstånd från förslaget beträffande uppdelningen i trossamfund och trossammanslutningar, men orsaken därtill var att det i religiöst avseende ej fanns någon skillnad mellan dem samt att de flesta samfund hade medlemmar både inom och utom k y r k a n (prop. 100/1951, s. 44 ff.). Den 1938 av Mosesson (sid. 64) framförda tanken att de frikyrkliga som utträtt ur svenska kyrkan efter en rättslig reglering av de inomkyrkliga samfundens ställning skulle återinträda i denna, var tydligen ej aktuell för kommittén. De ändrade behörighetsvillkoren för statsrådets ledamöter gillades i allmänhet. En länsstyrelse och metodistkyrkan ville avskaffa konfessionskravet även för justitieministern, medan Frikyrkliga samarbetskommittén ansåg som det bästa, att de kyrkliga ärendena samlades till ett särskilt departement, vars chef ensam skulle vara skyldig att tillhöra kyrkan. Flera kyrkliga och juridiska instanser ansåg det emellertid oriktigt att statsråd, som ej tillhörde kyrkan, mot den allmänna regeln skulle få deltaga i handläggningen av de kyrkliga ärendena. Juridiska fakulteten i Uppsala menade, att dessa ärenden skulle kunna behandlas i särskild ordning liksom tidigare ministeriella mål och alltjämt kommandomål.

74 Förslaget om villkoren för behörighet som kristendomslärare ansågs allmänt tillfredsställande, ehuru åtskilliga ansåg definitionen för vag. Några instanser fann kravet på anslutning till viss trosåskådning ologiskt, då undervisningen skulle vara objektiv. Skolkommissionen ville blott utesluta dem som hade en starkt avvikande åskådning men däremot ej samfundslösa. I fråga om de teologiska fakulteternas lärare motsatte sig däremot åtskilliga remissinstanser en ändring av kravet på tillhörighet till svenska kyrkan. Å andra sidan ville en länsstyrelse avskaffa alla konfessionella villkor både i fråga om dessa och beträffande övriga lärare ävensom i fråga om rätten att handlägga kyrkliga ärenden (prop. 100/1951, s. 68 ff.). Den frikyrkliga vigselrätten ansågs av flera remissinstanser, bl. a. fyra domkapitel, ej vara någon religionsfrihetsfråga. Den avstyrktes också av åtskilliga ej blott kyrkliga instanser utan även av åtminstone en länsstyrelse. Både praktiska och mer principiella olägenheter anfördes (prop. 100/1951, s. 86 ff.). Även de föreslagna bestämmelserna rörande jordfästning föranledde på ett par punkter åtskillig kritik. Främst gällde det frågan om kyrkas upplåtande för jordfästning i annan än kyrklig ordning. Juridiska faktulteten i Uppsala ansåg en borgerlig begravning kränka kyrkorummets helgd (prop. 100/1951, s. 99 ff.). I fråga om kloster och ordnar anslöl sig flertalet remissinstanser till den av dissenterlagskommitténs ordförande framförda uppfattningen, medan överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Örebro, Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Missionssällskapet Bibeltrogna vänner avstyrkte förbudets upphävande. Juridiska faktulteten i Uppsala var i denna del myckel tveksam. Å andra sidan fann de romerska katolikernas företrädare kommittéförslaget alltför restriktivt (prop. 100/1951, s. 111 ff.). Under tiden gick debatten om kommittéförslagel vidare i tidningspressen. Svenska Morgonbladet, som ansåg att meningarna var delade beträffande kommitténs förslag, innehöll flera kritiska artiklar (3/9, 7/9, 8/9). Teol. lic. I. Wennfors menade, att betänkandet gjorde kyrkan till organ för statens religionsvårdande verksamhet. Då den alltså ej blott var ett trossamfund medförde allmän samhällssolidaritet att de frikyrkliga stode kvar (14/9). Professor Westin protesterade mot denna framställning. Ur ett statsorgan kunde man ej utträda. F r å n kyrkligt håll hävdades att kyrkan, om religionsfrihet skulle råda, också skulle ha rätt ge uttryck åt vad den är: ett verkligt kyrkosamfund med egna ordningar (kyrkoherde O. Nivenius i SDS 18/9 1949). I Sydsvenska Dagbladet Snällposten (2/10) förklarades också, att de som önskade gå längre än betänkandet önskade ej religionsfrihet utan religionslöshet. Då den väntade propositionen till 1950 års riksdag uteblev, blev kritiken

75 från frikyrkligt och liberalt håll mycket stark. Särskilt framhölls att man ej fick lägga ekonomiska synpunkter på religionsfrihetsfrågan (Sv. M. 11/1, 21/1 1950, St.-T. 15/1, DN 16/1). Svenska Morgonbladet skrev något senare (10/3), att många, ej minst socialdemokrater, tycktes anse, att det var bra som det var med religionsfriheten. Sådan kunde dock ej råda utan rätt till frill utträde ur statskyrkan så länge en sådan bibehölls. Till slut måste denna försvinna och alla samfund få samma rätt att själva bestämma om sig. Man finge ej tvinga in någon i ett religiöst samfund eller anlägga politiska synpunkter. k) Regeringens proposition 1951 Vid 1951 års riksdag framlade justitieminister Zetterberg det väntade förslaget i religionsfrihetsfrågan (prop. 100/1951), medan skattefrågorna behandlades i en särskild proposition av finansminister Sköld (prop. 175/ 1951). Justitieministern förklarade i huvudsak: Religionsfriheten i ett demokratiskt rättssamhälle hörde till de fundamentala medborgerliga rättigheterna. Ett principiellt ullryck för denna frihet fanns redan i 1809 års RF § 16. Denna religionsfrihetsprincip innebar enligt nutida uppfattning ej bara rätt att ansluta sig till en annan religion utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap utan förlust av några medborgerliga rättigheter. Även religionsövningen måste vara fri, om den ej störde allmän ordning. En sådan religionsfrihet borde enligt gängse uppfattning skyddas av lagstiftning och rällslillämpning. Däremot innebar religionsfrihet ej att svenska kyrkans särställning behövde upphävas (jfr nedan s. 364). Behovet av en ny lagstiftning var uppenbart, men på grund av den kritik, som riktats mot dissenterlagskommitténs förslag, hade detta omarbetats i justitiedepartementet. Försöken alt bestämma kyrkans rältsliga natur bedömdes skeptiskt. Den kunde i viss mening sägas vara en statsinstitution men ej på samma sätt som andra. Den hade ej tillkommit som "ett led i den statliga verksamheten och dess huvuduppgift är ej att handhava statliga angelägenheter". "Kyrkan är en andlig gemenskap, etl trossamfund", som härstammade från de äldsta kristna församlingarna. Bekännelsen var avgörande för dess karaktär och verksamhet. Om kyrkan är ett självständigt rättssubjekt eller ej vore i detta sammanhang ovidkommande. Del var kyi'kans karaktär av trossamfund som gjorde "ett från statstillhörigheten skilt medlemskap i kyrkan" nödvändigt. En sådan åtskillnad hade redan länge iakttagits i lagstiftningen. Denna kunde mycket väl ändras, då den principiella grunden var oförändrad. Medlemskapet i kyrkan borde få en mer enhetlig behandling än i dissenterlagskommitténs förslag. En ny lagstiftning måste vara förenlig med religionsfrihetens princip.

76 Den enskilde måste själv få bestämma om sitt medlemskap i kyrkan. Enligt kyrkomötets uttalande 1929 borde den stå öppen för alla utan hänsyn till religiösa kvalifikationer. Detta stämde även med rådande förhållanden och det fanns därför allt skäl fasthålla den angivna principen. Åtgärder som avsåg att förmå människor till etl mer bestämt personligt ställningstagande till religionen kunde få konsekvenser "som ej med säkerhet skulle stämma väl överens med religionsfriheten". Konsekvensen måste också bli att kyrkan ej kunde få någon rätt att utesluta medlemmar. Då tillhörighet till två trossamfund nu var vanlig, kunde det ej bli fråga om att genom lagstiftning tvinga någon alt lämna kyrkan eller att neka någon inlräde, därför alt han tillhörde ett frikyrkosamfund. Medveten dubbelanslutning kunde dock blotL tänkas förekomma, när det gällde svenska kyrkan och andra evangeliska samfund. För att den enskildes religiösa frihet skulle vara tryggad måste också de religiösa organisationernas vara det. Envar borde ha rätt att anordna offentlig gudstjänst. Någon närmare rättslig reglering av de olika slagen av religionssamfund borde emellertid ej förekomma, bl. a. emedan det kunde uppfattas som en kränkning av religionsfriheten. Blott den svenska kyrkans ställning skulle vara i lag reglerad. Samfundens frihet finge dock ej inkräkta på frihelen för den enskilde som måste vara det primära. Envar skulle när som helst kunna utträda ur vilket samfund som helst (prop. 100/1951, s. 47 ff.). Statens tjänstemän ägde rätt till samma religionsfrihet som andra medborgare. Bortsett från präster borde konfessionella villkor blott komma ifråga för vissa lärartjänster och för befattningshavare, som skulle handlägga ärenden rörande kyrkans religiösa förhållanden. I det senare fallet borde jävsbestämmelsen bibehållas men ej gälla statsrådets ledamöter utom föredragande av kyrkoärenden. Kristendomsundervisningen skulle bygga på den kristna tradition som utbildats inom landet. Härvid kunde man bortse från skillnaden mellan kyrkan och de större frikyrkosamfunden, då de hade en gemensam grundåskådning. Vissa villkor måste dock ställas för behörighet som kristendomslärare, såsom tillhörighet till vissa samfund eller en personlig försäkran. Ingen borde dock skiljas från sin tjänst annat än för tjänstefel. I fråga om de teologie professorerna vore förhållandena annorlunda, men åtminstone professorerna i praktisk teologi borde tillhöra svenska kyrkan (prop. 100/1951, s. 75 ff.). Då obligatoriskt civiläktenskap allenast hade teoretiskt intresse, var det praktiska spörsmålet blott om man genom vidgad vigselrätt för andra trossamfund kunde öka likställigheten mellan dem. Ur religionsfriheten kunde dock ej härledas någon rätt att förrätta vigsel med laga verkan. Hänsyn måste tas till behovet av garantier för att lagens bestämmelser om vigsel efterlevdes. Om ett samfund skulle få vigselrätt måste bero av vilken ut-

bildning dess präster eller predikanter hade (prop. 100/1951, s. 90 ff.). I fråga om jordfästningsproblemen underströks, att omformuleringen av bestämmelsen (i jordfästningslagen § 8) om kyrkas upplåtande för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans — tidigare bestämmelse innehöll att kyrka ej fick upplåtas för sådan begravning med mindre särskilda skäl vore därtill och i propositionen föreslogs att kyrka kunde upplåtas för sådan begravning, om särskilda skäl vore därtill — ej avsåg någon saklig förändring (prop. 100/1951, s. 105). När det gällde kloster och ordnar framhölls, att ett religiöst motiverat förbud ej längre kunde upprätthållas. Frågan var, om klostren gav tillräcklig personlig frihet, vilket efter en del överväganden ansågs vara fallet. Kloster borde alltså få förekomma, men då detta i Sverige var något nytt och ovant, borde kontroll utövas. Kungl. Maj:t skulle därför ha rätt att pröva, när kloster fick grundas och vissa villkor för verksamheten skulle fastställas (prop. 100/1951, s. 113 ff.). Både sakligt och formellt hade dissenterlagskommitténs förslag alltså ganska grundligt bearbetats i justitiedepartementet. Lagrådet instämde i sitt utlåtande i de allmänna synpunkter som anförts av justitieministern. Beteckningen religionsfrihetslag och rubrikerna i denna föreföll emellertid majoriteten missvisande, enär dess innehåll och syfte ej var så vittomfattande, som rubrikerna syntes giva vid handen. Begreppet trossamfund borde definieras. Rätten att återkalla tillstånd för kloster borde uttryckligen nämnas. Justitierådet Strandberg ansåg att gällande bestämmelser om upplåtelse av kyrka för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans måtte bibehållas (prop. 100/1951, s. 174 ff., 191 f.). Vid föredragningen i statsrådet av lagrådets utlåtande betonade justitieministern med anledning av invändningarna om lagens rubrik betydelsen av de inledande paragraferna, som angav om ock ej fullständigt vad som ingick i religionsfriheten, och framhöll de principiella nyheterna såsom friheten att stå utanför varje religiös sammanslutning. De nu berörda bestämmelserna borde därför stå kvar och beteckningen religionsfrihetslag bibehållas. Däremot godtogs anmärkningar om definitionen av trossamfund och rätten att återkalla tillstånd för kloster (prop. 100/1951, s. 193 ff.). Högertidningar som Svenska Dagbladet (31/1) och Sydsvenska Dagbladet Snällposten (25/3) hälsade regeringsförslaget med närmast oinskränkt tillfredsställelse. En artikelförfattare i den senare, jur. kand. Fredrik Swartling, framhöll emellertid alt del ej var fråga om någon mera genomgripande reform eller konsekvent religionsfrihet. Lagen var en kompromissprodukt utan klara linjer men torde tillfredsställa de aktuella praktiska behoven (SDS 1/4 1951). De mer kritiska tongångarna i sistnämnda artikel återkom, ofta i skärpt form, i de liberala och socialdemokratiska tidningarna. Stockholms-Tid-

78 ningen fann, att väsentliga principfrågor lämnats olösta och att man kunde ha röjt upp grundligare (20/3). Något senare medgavs dock, att propositionen i praktiken löste religionsfrihetsfrågan, så långt det var möjligt "utan ett fullständigt upphävande av . . . sambandet mellan stat och kyrka". Det medgavs rent av atl man kunde ha skilda meningar därom och att en skilsmässa mellan stat och kyrka saknade aktualitet i Sverige. Ej ens socialdemokraterna troddes vilja medverka därtill. Att så många medlemmar av detta parti vänt sig mot klosterförbudels upphävande visade, att man ej ville förverkliga religionsfriheten (31/3). Expressen fann det intressantaste med regeringsförslaget vara, att det öppnade perspektiv mot statskyrkans avskaffande (25/1 1951). Det löste dock ej religionsfrihetsfrågan, faslän departementschefen ansåg så vara fallet. Det var ej religionsfrihet, när ett samfund privilegierades framför andra och då man måsle begära utträde. Också här berördes den socialdemokratiska inställningen (16/3). Aftonbladet tycktes däremot ganska nöjt och benäget anse det som principrytteri all vilja gå längre (30/3). Dagens Nyheter anmärkte på kraven för behörighet som kristendomslärare (1/4). Morgon-Tidningen, som var språkrör för regeringen, betonade, alt det ej skulle bli någon radikal förändring men alt del ej var oväsentligt, all lagen ändrades (26/1 1951). Aftontidningen hävdade, att fullständig religionsfrihet krävde statskyrkans avskaffande, men lagstiftningen finge ej löpa för långt före opinionen (26/1). Behovet av ytterligare reformer underströks senare med större skärpa (20/3). Del frikyrkliga Svenska Morgonbladet uttalade sig först ganska positivt men de fria samfunden stod fortfarande utanför lagstiftningen (27/1 1951). Senare konstaterades att rubriken religionsfrihetslag var ganska anspråksfull, då förslaget ej gav full religionsfrihet. Del var dock ett viktigt steg på vägen mot en sådan och dess antagande skulle bli av historisk karaktär (30/3). Följdriktigt varnade man för atl avvisa förslaget under åberopande av att det ej ginge långt nog. Politik vore del möjligas konst och mer vittgående krav hade ej utsikter till framgång (12/4). I en artikel av rektor B. J:son Ernestam beklagades att varken utredningen eller regeringen haft den fulla religionsfriheten i blickpunkten. Del var ett minimum av frihet, att man fick utträda ur något som inan automatiskt anslutits till, men man fick vara tacksam för den förbättring som skell. Vissa inskränkningar i religionsfriheten sades rentav vara "naturliga och nödvändiga". Det ansågs ha kunnat vara lämpligt all bibehålla klosterförbudet (26/4). En särställning bland presskommentarerna intar en artikel av kammarrådet Tom Wohlin, som i anslutning till kammarkollegiets remissyttrande framlade ett direkt alternativ till regeringsförslaget. Kyrkan kunde i rättsligt avseende knappast anses som något annal än en statsinstitution. Förekomsten av en statsreligion betydde emellertid ej ofrihet i trosfrågor. Vissa

79 lagbestämmelser var dock i behov av ändring. Behörighetsvillkor av religiös art borde avskaffas och obligatoriskt civiläktenskap införas. Det borde likväl få ingås inför både präst och borgerlig myndighet. Inskränkningen i rösträtten inom den kyrkliga kommunen för dem som utträtt ur kyrkan föreslogs avskaffad, då medborgerliga rätligheler ej borde bero av trosuppfattning. Till sist förklarades allt tal om in- och utträde i kyrkan meningslöst, då det ej existerade någon vägg, vari en dörr kunde anbringas (Ny Tid 2/3 1951). t) Religionsfrihetsfrågan

i riksdagen 1951

Propositionens mottagande i riksdagen svarade nära till reaktionen i tidningspressen. Den ullösle visserligen en ganska strid motionsflod men denna gällde mestadels detaljer och blott på en punkt — klosterförbudets upphävande — en inskränkning av den föreslagna friheten. På denna punkt var reaktionen desto kraftigare. Motioner om avslag väcktes dels av högermannen fältläkaren P. G. Lundgren, dels av sammanlagt 36 socialdemokrater i båda k a m r a r n a (I: 373, 379; II: 494), vilket kom Morgon-Tidningen att konstatera, att religionsfrihetsbegreppet tydligen även var oklart bland dem som sade sig företräda det (19/4). Ett tjugutal, huvudsakligen frikyrkliga motionärer i båda kamrarna (1:375; 11:490) önskade en vidsträcktare vigselrätt för frikyrkopastorer än som föreslagits. Andrakaminarmotionärerna ville även uppmjuka bestämmelsen om kyrkas upplåtande för icke-kyrkliga jordfästningar. Två frikyrkliga, byråinspektör 1). Wiklund och godsägare A. Widén, samt en tredje folkpartist, f. borgarrådet Yngve Larsson, fann att alla vigselfrågor bäst skulle lösas genom införande av obligatoriskt civiläktenskap (11:487, 496). I båda kamrarna vände sig socialdemokratiska motionärer mot de föreslagna särskilda behörighetsvillkoren för kristendomslärare, i första kammaren fru Ulla Lindström och TCO-direktören Valter Åman och i den andra nio Ledamöter med chefredaktör Rolf Edberg i spetsen (I: 374; 11:493). Även Y. Larsson samt kommunisterna i en partimotion (II: 492) vände sig mot bestämmelserna rörande behörighet som kristendomslärare. Ombudsmannen John Lundberg i Uppsala ansåg, all religionsfriheten ej tilllämpats, då det gällde kristendomslärare (II: 488). Något starkare principiell belöning hade en motion av redaktören Ture Nerman (1:376). Han underkände i anslutning till lagrådet beteckningen religionsfrihetslag och ville omformulera de första paragraferna. Envar skulle fritt få utöva sin religion, dvs. silt medlemskap av organiserat trossamfund, såvitt han ej därigenom störde samhällets lugn eller åstadkom allmän förargelse. Han sökte också något närmare definiera begreppet

8(1

trossamfund. Nerman klagade även över att propositionen endast intresserade sig för organisationernas frihet. De som ej tillhörde någon sådan betraktades blott som "utträdda eller utomstående". De miste genom utträdet vissa medborgerliga rättigheter men hade kvar ekonomiska förpliktelser mot statskyrkan. I överensstämmelse med kravet på respekt för individernas åsikter yrkade Nerman i två andra motioner (I: 377, 378), att rättsskyddet för vad inom riket verksamt trossamfund hölle heligt skulle utsträckas till "sådant som av medmänniskor hålles heligt". Mer vittgående var en del av motionerna i andra kammaren. Y. Larsson hade inledningsvis framhållit, att det framlagda förslaget ej förverkligade religionsfriheten. I den kommunistiska partimotionen underkändes propositionen ur denna synpunkt (se nedan s. 366). Längre gick herr Lundberg i Uppsala som yrkade i första hand avslag på propositionen och ny utredning med beaktande av vissa angivna synpunkter. En kyrka, som vore "ett erkänt yttre rättssamfund", strede mot religionsfriheten, varför den nya lagen blott var en revision av gällande kyrkolag och alls ingen religionsfrihetslag. En statskyrka vore en del av den statliga samhällsorganisationen. Alternativt yrkade motionären dock att förslaget skulle antas i överarbetat skick. Utom ifråga om kristendomslärarkompetensen gällde kravet en överarbetning av bestämmelserna om den automatiska anslutningen till kyrkan samt skattskyldighet och rösträtt. (Se närmare nedan, kap. IV och V.) I två motioner yrkades emellertid blankt avslag. I den ena, som undertecknats av de båda socialdemokraterna sekreteraren A. Wallentheim och fru Elsa Johansson samt bondeförbundaren lantbrukaren K. E. Hansson i Skediga, den sistnämnde medlem av Svenska missionsförbundet, yrkades helt kort, att propositionen ej skulle bifallas, då den ej innebar "någon religionsfrihet i ordels verkliga betydelse" (11:491). Samma yrkande, men med en mycket utförlig motivering, anfördes av folkpartisten chefredaktören M. Ståhl (II: 495). Propositionen sades vara otillfredsställande ur både kyrklig, frikyrklig och individuell synpunkt, då den utgjorde ett hot mot både samfundens och individernas religionsfrihet i "egentlig mening". Respekt krävdes för varje samfunds egenarl. För den svenska kyrkans del hade denna bäst ultryckts i folkkyrkotanken sådan den utformats av Einar Billing. Ur en dylik övervärldslig gemenskap kunde man ej anmäla sitt utträde. En sådan frihet måste principiellt uppfattas som en eftergift åt föreningskyrkotypen och skulle komma att uppfattas av allmänheten som en brytning med själva folkkyrkotanken, även om denna rent teoretiskt skulle kunna hävdas. Efter en längre argumentering blev slutsatsen, att man måste antingen vägra fritt utträde eller också avskaffa statskyrkan,

81 vilket sistnämnda (se nedan, kap. VII) var motionärens egentliga önskemål. För frikyrkosamfunden och deras medlemmar skulle visserligen den nya lagen medföra en förbältring på korl sikl, vilket antogs vara orsaken till att man på detta håll uppgivit kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka, ett krav som tidigare ansetts såsom en samvetssak. Det beroende av staten och den gradering av predikantkåren som skulle följa med den frikyrkliga vigselrätten vore emellertid så stridande mol de fria samfundens traditioner, att en splittring inom dem måsle bli följden. Frågan om utträde ur statskyrkan skulle dock ännu mer verka så. Del var en samvetsfråga som kunde bli explosiv i både rättsligt och religiöst avseende. Spänningen mellan den andliga friheten och lydnaden under staten skulle i framtiden komma att ligga inom de fria samfunden. Genom att utträda ur kyrkan skulle de frikyrkliga beröva sig inflytande på de kyrkliga angelägenheterna, av vilka de var mer intresserade än de flesta. Blott om de i allmänhet utträdde, skulle dock de fria samfunden bli likställda med kyrkan. Del skulle bli en olöslig konflikt för vakna samveten. De frikyrkosamfund, vilkas medlemmar i allmänhet ej utträdde, skulle förvandlas till inomkyrkliga rörelser. För den som ansåg, att mångfalden i andligt avseende var ett omistligt värde, vore det omöjligt att medverka till en lagstiftning sådan som den föreslagna. Alla svårigheter för de frikyrkliga skulle dock försvinna, om kyrkan skildes från staten. För de konfessionslösa vore rätten till fritt utträde en förmån, men bland dem fanns knappast någon förespråkare för den föreliggande kompromissen. Ett bifall till propositionen skulle ej vara ett steg på vägen till fullständig religionsfrihet utan tvärtom befästa statskyrkan och göra det religiösa livet alltmer beroende av staten. All opposition skulle nedtystas med att de missnöjda ju kunde utträda. Propositionen var skickligt anpassad till de "odeciderade andliga och kyrkopoliliska" förhållandena, men detta var ytterligare ett skäl att yrka avslag. För att behandla propositionen och de många motionerna tillsattes ett särskilt utskott, som fick socialdemokraten landshövding R. Sandler till ordförande och rektor Mosesson till vice ordförande. Det har omvittnats både i kammardebatterna och i Mosessons memoarer (Mitt livs mosaik, s. 212), att motsättningarna inom utskottel var betydande och att det främst var ordförandens skicklighet som möjliggjorde ett i stort sett enhälligt utlåtande, vilket alltså var följden av nya kompromisser. Särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 1) i huvudsak: Den nya lagstiftningens syfte var ej att väsentligen omgestalta den religiösa frihet som faktiskt redan fanns utan endast att anpassa föråldrade bestämmelser till nutida åskådningar. Departementschefens definition av

82 religionsfriheten återgavs med instämmande och det förklarades, att den så definierade friheten måsie utgöra grunden även för framtida lagstiftning, vilket med hänsyn till den senare debatten kan vara värt atl observera. Så långt ansåg utskottet rentav enighet råda men däremot ej om hur vittgående förändringarna borde vara, vilkel förhållande tycktes ligga bakom motionerna om avslag (s. 60 1'.; jfr nedan kap. VII). Kyrkans medlemskap sammanfölle sedan länge ej med medborgarskapet. I detta avseende skedde enligt förslaget ingen principiell förändring, men kyrkans faktiska ställning kunde förändras genom ett mer omfattande utträde. Avsikten med de nya bestämmelserna var dock atl möjliggöra ett sådant (s. 61 f.). På de flesta punkter tillstyrktes propositionen. I fråga om behörighet som kristendomslärare ströks vad regeringen föreslagit och ersattes för de blivande folkskollärarna med ett stadgande atl dessa före avslutandet av lärarutbildningen skulle erhålla en allvarlig erinran att de genom atl taga anställning som lärare med undervisningsskyldighet i kristendom förpliktade sig att lojall följa gällande undervisningsplan (s. 65). På högre stadier borde själva grundlagsbestämmelsen ge nog vägledning (s. 63 ff.). Klosterförbudet syntes oförenligt med ett oreserverat anlagande av konventionen om de mänskliga rättigheterna. Trots allt som kunde tala för förbudets bibehållande ansågs skälen för elt upphävande väga tyngre. Riksdagen borde dock förslå gången frågan om tillstånd atl inrätta kloster förekom få yltra sig över de villkor Kungl. Maj:l ämnade föreskriva (s. 69 f.). Blott socialdemokraten fru Nancy Eriksson i Stockholm och högermannen lantbrukaren E. Staxäng reserverade sig för förbud (s. 100). Utskottet fann, all åldern för barns egen medverkan vid ulträde ur kyrkan borde höjas från föreslagna 12 till 15 år (s. 72). Bloll två socialdemokrater reserverade sig för regeringens förslag (s. 101). I fråga om vigselrätten följde utskoltel regeringens förslag under framhållande av all denna ej var en religionsfrihetsfråga (s. 74 ff.). Fem ledamöter reserverade sig för utredning om obligatoriskt civiläktenskap (s. 103 f.). Fru Eriksson reserverade sig också för rösträtt inom den kyrkliga kommunen för dem som utträtt ur kyrkan (s. 103). Det bör kanske också nämnas att två högermän reserverade sig i fråga om de allmänna synpunkterna på konfessionella behörighetsvillkor. Detta var jämte reservationen för klosterförbud del enda uttrycket för tveksamhet inför reformerna. Alla andra avvikande meningar berodde på att inan ville gå längre än propositionen i fråga om utvidgande av religionsfriheten. Enigheten inom det särskilda utskottet var således betydande, men likväl blev del långvariga debatter i båda kamrarna. Dessa kom emellertid bortsett från allmänna deklarationer att mest gälla vissa detaljfrågor. Utom

83 de frågor, som behandlas i följande kapitel, var det särskilt klosterfrågan som debatterades, där främst socialdemokrater men även högermän som herrar Lundgren och Slaxäng lalade för förbudets bibehållande. Klosterlöftena var oförenliga med demokrati och verklig religiös frihet. Regeringens förslag gav f. ö. ingen obegränsad frihet och det var alltså blott fråga om elt större eller mindre mått av restriktivitet. Den katolska faran betonades också. Justitieministern talade å andra sidan om "reminiscenser från Fältskärns berättelser". En lång rad talare framhöll i anslutning Lill utskottsutlåtandet, att del i praktiken ej gällde några större ändringar. Många betonade också, att det ej var fråga om någon fullständig religionsfrihet men ett steg mot en sådan. I första kammaren betecknade Nerman förslaget som "ganska hyfsat" med hänsyn till omständigheterna, medan hans partivän assistenten Boo betecknade lagen som en religionsutövningslag, ej en religionsfrihetslag. Detaljerna kunde därför bedömas ur lämplighetssynpunkt och utan hänsyn till principer. Högermannen byråchefen Lundqvisl instämde i att religionsfriheten ej blev fullständig. En tredje socialdemokrat, kyrkoherde Mogård, ville som den ende prästen i kammaren betona, alt kyrkan ej motsatt sig religionsfrihet. Särskilt hänvisade han till biskopsmotionen 1929. Man borde observera både denna kyrkliga inställning och alt regeringen ansett, att propositionen ej skulle motverka kyrkans egentliga religiösa uppgift. Det var ur lokalförsamlingen man utträdde och någon statskyrka existerade ej. Präster och församlingar hade ansvar också för de utträdda. Socialdemokraten redaktör Nils Elowsson hävdade, att kyrkan efter reformationen haft en dubbel uppgift, dels alt söka skapa sådana moralvärden på vilka staten kunde byggas upp, dels att tillfredsställa medborgarnas religiösa behov. Numera löste den ej tillfredsställande någondera uppgiften, men statens oavvisliga plikt att bevara de moraliska värdena måste beaktas i samband med religionsfrihetsfrågan. Del moraliska problemet tilltog samtidigt som del religiösa inflytandet avtog. Med udd mot katolicismen uttalade Elowsson, att man ej borde inskränka religionsfriheten men ej tillåta vilka metoder som helst. Några talare ullalade sig om den redan existerande religionsfriheten. Högermannen professor Herlilz menade, all den var så fullkomlig att. det fria utträdet var oväsentligt. Vad som givit frågan betydelse var, att uttrycket medlemskap i svenska kyrkan, vilket saknade reell innebörd, ställt till förvirring. Det vore önskligt alt kyrkan ej räknade någon avskild grupp som medlemmar, då det strede mot folkkyrkans nalur att draga breda skiljelinjer mellan människor. Om kyrkan nu släppte hela medlemsbegreppet och alla rättsliga olikheter mellan medlemmar och icke-medlemmar avlägsnades, borde det ej vara något kränkande i att höra kyrkan till som föremål för dess omsorger. Den borde dock anses som en självständig orga-

84 nisation helt skild från staten, ej som ett statsorgan. Socialdemokraten landshövding K. J. Olsson hävdade, att trosfrihet redan fanns inom den svenska kyrkan, varför den nya lagen ej skulle bli revolutionerande. En annan socialdemokrat, f. d. LO-ordföranden Albert Forslund, intog den mest konservativa ståndpunkten. Religionsfriheten var redan tillräckligt stor, varför del hade varit bäst, om propositionen hade uteblivit. Den religiösa enheten inom landet var ett värde som man borde söka bevara. Han avstod dock från alt yrka avslag, då detta blott skulle bli en tom demonstration. Utskottsförslagels karaktär av kompromiss underslröks från olika håll, ej minst av Sandler. Bondeförbundaren direktör Bror Nilsson framhöll, att ingen var riktigt nöjd med en sådan, men alt de frikyrkliga hade mest anledning alt vara nöjda. Starkare betonades detta av Nerman, som rentav antydde att de frikyrkliga vunnit en alltför stor seger på kyrkans bekostnad. Då de nu fått så stor frihet var del oegentligt, att de stannade kvar inom kyrkan. Man ville kvarstå för att stödja denna, men fråga kunde ställas om man ej hade ett eget intresse av att skilja sig från allt samband med statskyrkan i en lid av byråkratisering. Prästerna skulle i varje fall få en del bekymmer, men det skulle kanske verka sporrande. Den frikyrklige folkpartisten chefredaktören Weiland betygade också de frikyrkligas tacksamhet över förslaget, ehuru det ej gick så långt man önskade och således icke gav full religionsfrihet. Justitieministern medgav i ett slutanförande, att det kanske låge något i påståendet att förslaget ej gick långt nog, men andra hade ju menat, att man gått för långt. Förslaget vore en kompromiss, vilket var en styrka, när det gällde en sådan fråga som religionen. När det gällde denna, borde man visa så stort tillmötesgående och så stor förståelse mot oliktänkande som möjligt. Beträffande lagens praktiska konsekvenser förutsade Nerman, att varken de frikyrkliga eller kyrkans verkliga fiender, de politiska, skulle utträda. De senare önskade väl en statskyrka liknande den som höll på att växa fram "i deras andliga fosterland till den världsliga diktaturens stöd". Det skulle bli ett fåtal som utträdde, men det skulle innebära en kvalitativ förlust. I detta sammanhang stämplade Nerman såsom "humbug" sina partivänners inkonsekventa hållning när det gällde att efterleva partiprogrammet i religionsfrihetsfrågan. Efter en, frånsett ett par inlägg i klosterfrågan, lugn debatt biföll första kammaren utskottsförslaget över hela linjen. Endast på tre punkter behövde rösträkning tillgripas. Reservationen för fortsatt klosterförbud avvisades med 81 röster mot 41, reservationen för propositionens åldersgräns för barns eget samtycke för ändring av samfundstillhörighet med 77 röster mot 45 och reservationen för utredning om obligatoriskt civiläktenskap med 78 röster mot 45 (FK 20: 16 ff.).

85 I andra kajnmaren varnade Mosesson för att förkasta förslaget därför att detta ej gick långt nog. Religionsfriheten hade gått långsamt framåt och inte ens mycket vittgående reformer skulle skapa full jämställdhet. Socialdemokraten folkskolläraren W. Sundström hörde till dem som framhöll reformens begränsade karaktär. Han underströk emellertid att det i religionsfrihetsfrågan fanns skäl att skynda långsamt. Utskottet hade sökt göra det bästa möjliga i förhandenvarande läge. Socialdemokraten fru Nancy Eriksson menade också att den nya lagstiftningen var föga uppseendeväckande. Skillnaden mellan dem som yrkade avslag, emedan den ej gick långt nog, och många som önskade bifalla den som ett steg på vägen var ej stor. Full religionsfrihet kunde ej nu införas, men det var symptomatiskt, att lagen kallades religionsfrihetslag. Andra vice talmannen, folkpartisten redaktör Anders Olsson i Mora, menade också, att det väsentliga var att religionsfrihetens princip nu skrevs in i lagstiftningen. Det var i varje fall ett steg framåt, även om förslaget kunde ha varit mindre räddhågat och ganska stor religionsfrihet redan rådde. Också socialdemokraten Rolf Edberg framhöll förslagets karaktär av kompromiss. I huvudsak var det en anpassning efter rådande förhållanden, men detta var ej oväsentligt. Dagens beslut skulle bli en milsten på vägen till den fulla religionsfriheten. Förslagets ofullkomligheter vore en förtjänst, ty de skulle framtvinga nya reformer. Det fria utträdet ställde kyrkan som ett samfund bland andra sådana. Dess privilegierade ställning skulle framstå bjärtare än tidigare, och det skulle så bli lättare att förverkliga den fulla likställigheten. Nöjd även på längre sikt var bondeförbundaren lantbrukaren Onsjö. Religionslagstiftningen måste utformas med största försiktighet under hänsynstagande till olika meningar. Man kunde nog ej komma längre än som skett ifråga om frihet. Den gemensamma religionen vore en av de främsta orsakerna till att Sverige vore ett så lyckligt land. Det gällde att vårda detta dyrbara värde. Bondeförbundaren lantbrukaren Pettersson i Norregård betonade liksom partivännen Onsjö, att religionsfriheten redan förut var vidsträckt, men de nya bestämmelserna kunde bidraga till ökat samarbete mellan kyrkan och de fria religiösa organisationerna. Han betonade även förslagets karaktär av kompromiss. Både prosten Hallen och folkpartisten pastor J. W. Johnsson framhöll, att kyrkomötet redan 1929 uttalat sig för religionsfrihet. Båda ansåg denna fråga för lång tid avförd från det aktuella planet genom det förestående beslutet. Johnsson betonade prästernas glädje över att ingen tvingades 1 stå kvar i kyrkan. Det var "en verklig befrielse", att medlemskap i kyrkan ej längre var förutsättning för ämbeten eller tjänst utom i rent kyrkliga sammanhang. Kyrkan skulle ock få större självförtroende. Den kunde ej 8 — Kyrka-stat III

86 utesluta någon men numera uppfordra till utträde. Klyftan mellan kyrkan och de fria samfunden skulle också minska bl. a. genom de senares vigselrätt. Mindre belåtna var de frikyrkliga talarna i denna kammare. Folkpartisten, pastorn i Svenska missionsförbundet A. Gustafson i Borås betonade visserligen det allmänna intresset och enigheten om en lösning i frihetens tecken och hans partivän baptistpastorn R. Swedberg medgav, att det fanns anledning till viss tillfredsställelse bl. a. över justitieministerns positiva syn på religionsfriheten, men det skulle bli mycket olyckligt, om departementschefens yttrande finge bestämma den kommande utvecklingen. Alla förhoppningar om att tiden vore mogen för skilsmässa mellan kyrka och stat i Sverige hade grusats av det föreliggande utskottsutlåtandet. Missionsförbundaren Daniel Wiklund fann reformen så föga genomgripande, att han för sin personliga del var tveksam, om han skulle utträda ur svenska kyrkan eller ej. Utgångspunkten var religionsfrihet utan att rubba "statskyrkosystemet". De framlagda förslagen var goda ansatser men kunde blott bli "dellösningar och antydningar". Blott som en inledning till fortsatta reformer kunde de nya bestämmelserna anses "ganska goda". Wiklund anförde de fria samfundens vigselrätt som en av de egenartade följderna av det orubbade systemet. Det var inkonsekvent att göra dessa samfund till det borgerliga samhällets tjänare. Det stred mot frikyrkoprincipen och skulle medföra att statens inflytande på det religiösa området komme att öka i stället för minska. I motsats till de många talare, som betonat hur obetydliga de förändringar var som den nya lagstiftningen medförde, hävdade högermannen Staxäng, som bekant företrädare för den västsvenska kyrkofromheten, att den skulle bli en vändpunkt i den svenska kyrkans historia. Den för dess författning tusenåriga förutsättningen att överheten skulle vara kristen komme att raseras. Statsrådets tillhörighet till svenska kyrkan hade dock i mycket blivit en död bokstav. Kyrkan var intel statsorgan ulan ett trossamfund, vilket justitieministern i motsats lill kammarkollegiet klart insett. (Underligt nog uppfattades detta av Edberg som om Staxäng delade kollegiets uppfattning om kyrkans karaktär.) Kyrkan kunde gagnas av statens skydd men ock kvävas av dess famntag. En närmast motsatt kritisk ståndpunkt intogs av herr Lundberg i Uppsala, som sade sig med förundran ha hört alla lovord över förslaget, då detta ej fyllde de krav som borde ställas på en religionsfrihetslag. Reellt skulle det ej bli någon ändring, och ingen part skulle bli nöjd. Då hans motion ej beaktats och förslaget ej medförde full religionsfrihet, måste han yrka avslag. Två andra socialdemokrater instämde. Detta var dock det enda direkta avståndstagandet från hela utskottsförslaget. Detta segrade så över hela linjen utom ifråga om utredningen om obligatoriskt civiläktenskap, där den av första kammaren redan förkastade

reservationen antogs med 75 röster mot 71, medan 45 avstod. Klosterförbudet avvisades med 113 röster mot 63 och 11 nedlagda (AK 20: 20 ff.). Den allmänna reaktionen inför riksdagsbeslutet var sådant, att redaktör O. Terning ansåg sig kunna konstatera (Sv. M. 15/6 1951), att allmän belåtenhet tycktes råda. Full religionsfrihet hade visserligen ej uppnåtts, men de frikyrkliga var tacksamma för vad som skett. I polemik mot KarlstadsTidningen, herr Ståhls organ, hade Svenska Morgonbladet hävdat, att det var bättre att ta vad som stod att få än att stå och stampa på samma fläck. Tidningen tycktes dock befara, att utskottets försök att förenkla propositionen lett till en uttunning. Det var emellertid angeläget att få ett så enigt beslut som möjligt (16/5). Efter riksdagsbeslutet betonades att glädje rådde i alla läger. Religionsfriheten var alltjämt i växande. Segern för civiläktenskapet i andra kammaren var en framgång för ett gammalt frikyrkligt krav (21/5). I en artikel av missionssekreteraren Richard Larsson framhölls att religionsfriheten visserligen ej genomförts men man hade tagit ett storl steg framåt, vilket kunde bli utgångspunkten för nya reformer (1/6). Expressen konstaterade atl utskottsförslaget medfört förbättringar. Mycket återstod dock att göra innan religionsfriheten förverkligats. Nya delreformer skulle krävas tills så skett (9/5). Efter riksdagsbeslutet framhöll tidningen det som särskilt inkonsekvent att pålägga dem som utträtt 60 % av kyrkoskatten men beröva dem allt inflytande på beskattningen (20/5). Dagens Nyheter konstaterade, alt utskottet hyfsat förslaget (16/5) och att allmän glädje rådde efter antagandet (21/5). Stockholms-Tidningen fann framstegen om ej små så dock självklara. Den nya lagen var dock en viktig milstolpe på vägen mot en mer fullständig religionsfrihet (15/5). Aftonbladet betonade nu starkare kravet på mer vittgående reformer (20/5). Morgon-Tidningen, regeringsorganet, uttryckte under rubriken "Reform i h a m n " sin tillfredsställelse (20/5 1951). LO-organet Aftontidningen framhöll däremot, att religionsfriheten hade vidgats men ej blivit fullständig. Tvånget hade dock redan före reformen ej varit besvärande. Detta ansågs ha många orsaker såsom prästerskapets bildning, vetenskapens framsteg och svenska folkets ringa fallenhet för fanatism, som tidningen ytterst tycks ha ansett bero på religiös indifferentism (18/5). Skånska Dagbladet beskyllde kyrkan för att ha förhalat reformen. Arbetartidningen hävdade under rubriken "Ingen religionsfrihet", att kyrkans samhälleliga maktställning lämnats orubbad och att det fria utträdet försetts med så många "spärrhakar", att det knappast kunde få någon större betydelse. Särskilt påtalades förlusten av rösträtt inom den kyrkliga kommunen trots skattskyldighet, låt vara en begränsad sådan (21/5). Mera originella synpunkter möter även i Karlstads-Tidningen, som vände

88 sig mot de frikyrkligas hållning. Särskilt klagades över att Mosesson mer strävat efter avspänning mellan kyrka och frikyrka än en principiell lösning av de kyrkopolitiska frågorna. Resultatet skulle sannolikt bli att frikyrkligheten närmast bleve ett bihang till kyrkan och därmed till staten. Samtidigt som frikyrklighelen urholkades, tillvällde sig staten allt större makt över kyrkan som prästlöneförslaget visade. Folkkyrkotanken hade fördärvats genom det fria utträdet. Det skulle bli svårt att få nya reformer genomförda, då krav härom skulle mötas med uppmaningar att utträda. m) Religionsfrihetslagen

och 1951 års kyrkomöte

Innan den nya lagstiftningen kunde träda i kraft måste väsenlliga delar av den godkännas av kyrkomötet. I motsats till uppfattningen 1873 ansågs nu även bestämmelserna om utträde ur kyrkan vara av kyrkolagsnatur. Då kyrkomötet samlades i september 1951, föranledde Kungl. Maj :ts skrivelse (nr 2) om den nya lagstiftningen en lång rad motioner. Blott i en av dem (nr 80) avgiven av ordföranden i Missionssällskapet Bibeltrogna vänner Axel B. Svensson yrkades avslag på lagen i förefintligt skick. Orsaken var dock ej, att den var överflödig eller att den gick för långt utan tvärtom att den ej gick långt nog, när det gällde att tillförsäkra svenska kyrkan samma frihet i inre angelägenheter, vilken tillkom andra trossamfund. Kyrkomötet borde därför nöja sig med att förklara sig i princip vara för full religionsfrihet. Ingen motion gällde direkt huvudfrågan om ut- och inträde i kyrkan, men kyrkoherdarna S. Danell och G. Elving vidrörde den (nr 29). Frågan gällde dock närmast, vilka barn som borde döpas. Kyrkolagen förutsatte identitet mellan nationen och kyrkosamfundet, men den nya religionsfrihetslagen gav den svenska kyrkan en starkare bekännelsekaraktär, och försatte den i en situation liknande den på missionsfälten. Föräldrarna borde vid dopet avlägga ett löfte om all bereda barnet kristen fostran. Professor H. G. F. Sundberg önskade, alt lysningen skulle ombildas till obligatoriskt civiläktenskap (nr 31). Två motioner gällde jordfäslningslagen. En, undertecknad av 10 ledamöter (nr 55), önskade sådan ändring, alt den som tillhörde kyrkan skulle få kyrklig jordfästning, om ej önskemål om annan ordning hade uttryckts. Fru Nancy Eriksson ville i denna del ha en ulredning om omarbetning med hänsyn närmast till de ur kyrkan utträdda (nr 56). Ett par motioner (nr 27, 54) gällde ändringar av närmast formell natur. Två andra avsåg däremot sakliga sådana. Folkhögskolläraren M. Danell ville (nr 8) bevara klosterförbudet, emedan klosterlivet motverkade "individens tanke- och åsiktsfrihet" samt alltså stred mot religionsfriheten. Häradshövdingen E. G. Leijonhufvud önskade (nr 28), att blott samfund, som fått Kungl. Maj :ts erkännande, skulle äga rättsskydd för vad det höll he-

89 ligt, så att det ej bleve straffbart t. ex. att påstå att Mormons bok är en förfalskning. Ytterligare några motioner väcktes i mer eller mindre direkt anknytning till den nya lagstiftningen och skall behandlas i kap. VI och VII. Kyrkolagsutskottel förklarade i sitt betänkande (nr 20, s. 13 ff.), att religionsfrihetslagen för kyrkan var av djupt ingripande betydelse. Grunderna för medlemskapet måste påverka kyrkans möjligheter att fylla sin uppgift. Syftet var att genom ändringar anpassa en föråldrad lagstiftning, men detta hade ej ansetts erforderligt för kyrkans egen del. Det för kyrkomötet enda avgörande måste vara lagförslagets förenlighet med kyrkans religiösa uppgift och samfundskaraktär. Detta hade varit den ledande principen redan 1929. "Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk folkkyrka. Den ser som sin uppgift att förkunna evangelium för Sveriges folk, att till tjänst åt detta folk vara ett instrument för det kristna budskapet. . . Del ligger i kyrkans på evangeliets egen universalilet grundade historiskt givna samfundskaraktär, att den vänder sig utan undantag till alla." Inga hinder finge resas härför. Kyrkan måste alltjämt få "bjuda sin tjänst och gemenskap åt alla som önska få del därav". Den religiösa splittringen och sekulariseringen hade skapat ett nytt läge där det var svårt för kyrkan att extensivt fylla sin uppgift. Då lagstiftningen drog konsekvensen av utvecklingen, tedde sig framtiden än mörkare. Förutsättningen för kyrkomötets ställningstagande 1929 hade varit att det fria utträdet kunde klart motiveras "utifrån kyrkans syn på sin religiösa uppgift" och att det ej medförde någon ändring i kyrkans "principiellt folkkyrkliga samfundskaraktär". Utskottet hade utgått från samma förutsättningar och funnit att inga invändningar kunde göras på den principiellt avgörande punkten. De nya reglerna för utträde vore en följd av religionsfrihetsprincipen och innebar ej, att kyrkan tog avstånd från någon, men "evangeliets anbud är ett fritt erbjudande". Det var därför självklart, att kyrkan anslöt sig till religionsfrihetens princip. Samvetsfriheten hade kommit med reformationen, och tvångslagstiftningen hade varit politisk) betingad. Att religionsfriheten också uppfattades som samfundsfrihet var riktigt, men ingen ändring skedde i kyrkans förhållande till staten. Det var intet nytt, att tillhörighet till kyrkan och medborgarskap ej sammanföll. Kyrkan var ej identisk med staten, men de allra flesta skulle under överskådlig tid komma att tillhöra den. Genom sin offentligrättsliga ställning hade kyrkan långt bättre möjligheter än en privat sammanslutning att fylla sin uppgift. Det låge även i statens intresse att ge kyrkan möjlighet göra detta. Den enda motion vari avslag yrkats utgick från skäl som ej gällde frågor vilka behandlades i det framlagda förslaget och vilka det ej fanns anledning att nu ingå på.

90 Utskottet sade sig särskilt vilja understryka, vad justitieministern sagt om kyrkans karaktär av trossamfund, vilket var en konsekvens av dess bekännelse. Detta innebar dock icke krav på någon personlig bekännelse av medlemmarna, utan endast att den evangelisk-lutherska bekännelsen bestämde dess förkunnelse och samfundsordningar. Om hänsyn ej togs till kyrkans bekännelsekaraktär, kunde man ej rätt uppfatta "dess rättsliga natur och ställning i samhället". Enligt folkkyrkoprincipen skulle kyrkan stå öppen för alla utan krav på personlig bekännelse. Inga barndop borde avböjas, ej heller löften avkrävas föräldrarna. Klosterförbudets upphävande vore ej av kyrkolagsnatur och då riksdagen redan fattat sitt beslut, vore en hemställan från kyrkomötet meningslös. Inte heller häradshövding Leijonhufvuds motion kunde föranleda någon åtgärd, då den avsåg bestämmelser, som ej krävde kyrkomötets samtycke. Utskottet fann, att den som tillhörde svenska kyrkan borde begravas enligt dennas ordning om ej annat önskemål direkt framställdes, och underströk med skärpa kyrkorummets speciella karaktär, som gjorde, att det näppeligen kunde upplåtas för jordfästningar av icke-kristen natur. Likväl tillstyrktes det framlagda förslaget, då det redan antagits av riksdagen och en utredning om en helt ny jordfästningslag ställts i utsikt. Två lekmän, professor Å. Hassler och häradshövding S. E. Turen, reserverade sig. Debatten i kyrkomötet upptar i det tryckta protokollet 60 sidor (7: 52— 112). Kyrkolagsutskottets ordförande, landshövdingen friherre Hamilton, framhöll det förestående beslutets stora betydelse i den svenska kyrkans historia och dess överensstämmelse med det redan 1929 gjorda uttalandet. Särskilt betonades kyrkans karaktär av trossamfund och folkkyrkliga struktur. Den nya lagen skulle befordra friheten till gagn för både k y r k a och stat. Justitieminister Zetterberg framhöll de stora svårigheter lagens utarbetande medfört, då det gällde frågor, som för många var "det djupaste eller det enda väsentliga i livet", och då bland dem som hade en bestämd uppfattning på detta område åsikterna var "mycket starkt divergerande". Man hade sökt ta hänsyn till olika meningar. Enigheten om det väsentliga både nu i utskottet och tidigare i riksdagen var glädjande. Debatten om den egentliga religionsfrihetslagen kom framför allt att gälla vad kyrkans karaktär av trossamfund innebar. Professor Hj. Lindroth ansåg utskottets motivering på denna punkt alltför knapphändig. Man kunde därför ej förstå, hur begreppen folkkyrka och trossamfund kunde förenas. I yttre juridisk mening funnes ingen skillnad mellan kyrkan och andra religiösa samfund. Annorlunda var det i religiöst avseende. Det som skilde folkkyrkan från andra samfund var att den byggde på Guds förekommande nåd, ej på den enskildes tro och bekännelse. Kyrkan kunde därför ej

91 samordnas med andra trossammanslulningar; den hade en annan grund. Folkkyrkan uteslöt dock ej frikyrkans princip utan liksom inneslöt denna, då den byggde på en högre och mer omfattande. Folkkyrkan hade alltså rum för de frikyrkliga. De som utträdde begick en förnekelsehandling. De förnekade att Guds nåd är större än deras personliga tro. Också för ateisten var utträdet f. ö. "en religiös akt och hans ställning utanför kyrkan är en religiös position". Biskoparna Björkquist och Runestam uttryckte sin tacksamhet över denna Lindroths utredning, som ansågs högst behövlig. Utträdet borde enligt Björkquist vara en samvetssak blott för dem, som ville ställa sig utanför allt kristet inflytande. Ur den högsta principiella synpunkten skedde ingen förändring i kyrkans ställning. Biskop Runestam, som närmast vände sig mot en motion av Axel B. Svensson, vilken skulle behandlas först senare, betonade mycket starkt Guds förekommande nåd som folkkyrkans princip. Svensson framhöll att den förekommande nåden gällde alla människor, även hedningarna, men de tillhörde ej alla kyrkan. I ett senare inlägg (7: 115) förklarade han, att man naturligtvis kunde ändra på kyrkobegreppel och ge det sådan innebörd att alla som var föremål för gratia universalis var medlemmar av kyrkan, ty "det är ingen ände på vad galenskaper en människa kan ta sig för alt tänka". Svensson sade sig ej skola yrka bifall till sin motion. Hans huvudanmärkning var, att de förändringar i andra lagar, som blev följden av religionsfrihetslagen vore så ofullständiga. Man borde räkna med möjligheten, att majoriteten i regering och riksdag en dag kunde bestå av personer som utträtt ur kyrkan och i tid förbereda sig för en sådan situation. Frånsett bestämmelserna om inträdet vore intet direkt att anmärka på den nya lagen, men det vore egendomligt, atl kyrkan försattes i sämre ställning än andra samfund. Så långt borde ej kärleken till nästan sträcka sig. Religionsfrihetslagen godkändes utan votering. Jordfäslningslagen vållade livlig debatt. De föreslagna ändringarna angreps livligt från juristhåll, främst av häradshövding Turen, som menade att de innebar en försämring, och av professor Sundberg, som framhöll att kyrkan nu skulle svälja tre principer, vilka stod i strid med dittillsvarande uppfattning, nämligen 1) alt medlem av svenska kyrkan ej hade rätt att begravas enligt kyrkans ordning, om han ej gjort testamentariskt förordnande därom, 2) att dödfödda barn ej skulle jordfastas och 3) att kyrka skulle kunna upplåtas för jordfästning av icke-kristen karaktär. Också byråchefen Lundqvist yttrade sig starkl kritiskt. För bifall talade däremot den ende i debatten deltagande biskopen, Nygren, som visserligen sade sig förstå betänkligheterna och skarpt tog avstånd från kyrkas upplåtande för jordfästning i strid med kyrklig åskådning men varnade för att genom att förkasta ett av riksdagen redan god-

92 känt förslag avbryta samarbetet mellan kyrkomötet och statsmakterna. Utskottets tillstyrkande bifölls så genom uppresning. Fru Eriksson fick sedan enhälligt beröm för sin motion, som enligt vad hon själv sade avsåg att trygga kyrklig begravning för dem "som mena sig ha stigit miste, då de en gång togo steget ut ur kyrkan". Biskop Nygren sade att detta var "en god konkret lektion i vad det betyder, att den svenska kyrkan är en folkkyrka" och tackade härför. Efter överläggningarnas slut framhöll ärkebiskopen betydelsen av dagens beslut. De närmaste följderna bleve kanske ej så stora men de praktiska verkningarna kunde ej överblickas. Kyrkans karaktär och förhållande till staten hade ej ändrats men dess ställning i samhället berördes "på ett ganska djupgående sätt". Ärkebiskopen hoppades, att den nya lagstiftningen skulle göra kyrkan mera medveten om sin egenart och uppgift samt befordra samförståndet med andra kristna samfund. På kyrkligt håll hade man alltså accepterat den nya lagstiftningen om ock icke utan oro och med starkt betonande av den svenska kyrkans folkkyrkliga karaktär, som egentligen gjorde ett utträde överflödigt. Denna uppfattning tycks innebära en viss motsägelse till motiveringen i den bekanta biskopsmotionen 1929. Också det frikyrkliga ställningstagandet kom att präglas av en viss motsägelse mot hållningen under 1930- och 1940-talen. n) Inför den nya

religionsfrihetslagen

Som framgår av del förut sagda, hade Mosesson 1938 bl. a. motiverat sin motion med alt de frikyrkliga skulle kunna kvarstå inom kyrkan eller återinträda, sedan de önskade reformerna vidtagits. Dissenterlagskommitténs förslag med bestämmelser om trossammanslutningar inom kyrkan hade tydligen ett liknande syfte. Emellertid underkändes gränsdragningen mellan dessa och trossamfunden icke blott av domkapitlen utan även av Frikyrkliga samarbetskommittén, vilket ledde till att den nya lagen ej kom att nämna något om inom kyrkans ram verksamma trossammanslutningar. Av uttalanden under riksdagsbehandlingen framgår att åtminstone enskilda riksdagsmän fattade saken så, att trossamfunds rätt att förrätta vigsel med laga verkan skulle bero av utträde ur svenska kyrkan, ehuru något sådant ej alls slår i lagen och direkt strider mot definitionen på trossamfund, "sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst". Det kan dock ifrågasättas, om missförstånd om lagens innebörd kan ha påverkat stämningen på frikyrkligt håll. Det bör dock märkas, att det redan 1946 framhölls, att fronterna mellan kyrka och frikyrka höll på att dragas upp på nytt efter ett par årtionden av samarbete (R. Larsson, Frikyrkoperspektiv, s. 130 f.).

93 Det framgick av riksdagsdebatterna, att man på frikyrkligt håll likväl ännu ej kommit till klarhet om vilka konsekvenser man skulle draga av den nya lagen. Av tidningsdebatten framgår klart nog, att meningarna var delade både inom samfunden och mellan dessa. I Svenska Morgonbladet fördes en viss polemik mot pingstvännerna och dessas ledare Lewi Pelhrus, som hävdade, alt pingströrelsen var en väckelserörelse inom kyrkan och att ett utträde ur kyrkan blott skulle gagna gudlösheten (31/8, 26/9 1951). Tidningen oroades emellertid av att ateisterna strävade efter att organisera sig (18/9). Skånska Dagbladet hade då redan anmärkt, att det måste kännas besvärande för de frikyrkliga, att uppmaningar till utträde kom även från ateistiskl håll (26/8). I en diskussion i Uppsala förklarade professor Gunnar Westin, att Tolkkyrka och medlemskap var begrepp, som ej kunde förenas med varandra (KT 13/10 1951). En gallupundersökning, som publicerades i pressen i början av september 1951, gav till resultat att 200 000 personer var beredda att utträda, främst sådana som helt ville la avstånd från all krislen verksamhet men också baptister och, något överraskande, pingstvänner. Ännu hade dock de frikyrkliga organisationerna ej tagit ställning. Först den 8 november offentliggjordes ett uttalande av Frikyrkliga samarbetskommittén (tryckt bl. a. i Religionsfrihetslagen och därmed sammanhängande lagar . .., s. 57 ff.), i vilket den nya lagen sades kräva ett ställningstagande av den enskilde medlemmen av ett frikyrkosamfund. Envar måste få göra det fritt efter sitt eget samvete. I fortsättningen lämnades emellertid en klar rekommendation för ulträde. Svenska kyrkan var ett trossamfund men kunde enligt frikyrklig uppfattning ej godtas som en församling i Nya testamentets mening. Från kyrkligt håll hävdades ofta motsatsen, och inan borde visa sådan respekt för denna uppfattning, alt man utträdde ur kyrkan, då man tillhörde ett frikyrkligt samfund. Man borde ej tillhöra två församlingar, allra minst då de hade så olika uppfattning just i församlingsfrågan. Man visade mest aktning också för det egna samfundet genom att utträda. Eljest kunde man bli orsak till att detta nedvärderades. Ett utträde skulle skapa klara gränser och därmed bättre förutsättningar för ekumenisk samverkan. Kyrkan var ock alltjämt beroende av staten. Del kristna inflytandet på samhällslivet skulle ej försvagas genom de frikyrkligas utträde, då dessa kunde påverka förhållandena på andra vägar. Ingen risk förelåg för en försvagning av skolornas kristendomsundervisning, då denna ej hade något samband med svenska kyrkan. Dennas verksamhet kunde blott försvåras på orter, där prästen behövde stöd av de frikyrkliga. Kyrkofullmäktiges sammansättning kunde även de som utträtt påverka, då kandidatnomineringen i regel sker inom de politiska partierna.

94 Till sist betonades i uttalandet, att de frikyrkliga genom atl stå kvar inom kyrkan skulle bidraga till bevarandet av en kyrkoform, som de ej ansåg rätt bibliskt grundad. Omedelbart därefter försäkrades del emellertid, att man hyste respekt för svenska kyrkan och kände samhörighet med den. Faslän ej blott samarbetskommittén utan också styrelserna för sex samfund undertecknat denna förklaring var meningarna tydligen alltjämt delade, enligt Svenska Morgonbladet särskilt på grund av olika uppfattning om vad svenska kyrkan är. Mosesson förklarade, att om någon ansåg denna som en kristen kyrka i biblisk mening var del svårt att förstå, varför vederbörande var frikyrklig. Ansåg man atl svenska kyrkan ej var en sådan församling kunde man slå kvar eller utträda efter behag (Sv.M. 12/12, 17/12 1951). Som redan antytts utgick uppmaningar till ulträde ur kyrkan också från konfessionslöst håll. Som en samlingspunkt bildades Förbundet för religionsfrihet med Ture Nerman som ordförande. Synpunkter på utträdet utvecklades av företrädare för både konfessionslösa, frikyrkliga och kyrkliga i skriften "I kyrkan eller utanför?". Som företrädare för den förstnämnda gruppen utgick rektor Stellan Arvidson från att utträdet skulle bli mer omfattande än gallupundersökningen givit vid handen. De flesta svenskar var dock religiöst likgiltiga och hade ansett sitt medlemskap i kyrkan som betydelselöst. Nu innebar kvarståendet dock ett personligt ställningstagande. Detta skulle öka anlalet utträden, liksom en agitation som man dock borde undvika. Redan biskopsmotionen 1929 hade förutsatt, att de som stod främmande för kyrkan skulle utträda. Icke bloti ateister utan även andra som stod främmande för kyrkans lära borde utträda. Det var oärligt av dessa att stå kvar (s. 12—17). Den frikyrklige talesmannen, rektor A. Eeg-Olofsson, uppmanade ej så direkt till utträde men refererade och kompletterade Frikyrkliga samarbetskommitténs uttalande. Samtidigt framhöll han alt utträdet ej var aktuellt för många medlemmar i de frikyrkliga samfunden, då de ej hade någon principiell frikyrkouppfaltning och var starkt bundna av traditionens makt. Ett utträde skulle uppfattas som befrämjande av sekulariseringen. Även den principiellt frikyrklige kunde kvarstå, emedan han ej uppfattade svenska kyrkan som församling i biblisk mening och då han ansåg att den utövade ett gott inflytande, som han ville understödja (s. 54 ff.). Den kyrklige medarbetaren, numera biskop R. Josefson, avvisade däremot talet om att de frikyrkliga borde utträda för att undvika en dubbelanslutning. Kyrkan vore nämligen ej att likställa med andra trossamfund (s. 68). Ett kvarstående innebar dock etl ställningstagande till förmån för kyrkan. Tillhörigheten till denna hade emellertid i och för sig ingen reli-

95 giös innebörd. En dubbellillhörighet medförde en konfliktsituation först om det andra samfundet i centrala trosfrågor avvek från evangelisk-luthersk bekännelse (s. 71 f.). Synpunkterna på den nya lagen och dess konsekvenser var alltså nog så motsägelsefulla, och det bör här erinras om att det var ett i äldre tid ofta återkommande önskemål från kyrkligt håll, att de frikyrkliga skulle ta konsekvensen av sin avvikande uppfattning och utträda ur kyrkan, en ståndpunkt som återfanns åtminstone i ett domkapitels, Göteborgs, yttrande över dissenterlagskommitténs betänkande 1949, som förut nämnts. (Jfr om 1951 års lagstiftning och debatten därom O. Hassler, Ordningen för u t t r ä d e t . . ., s. 234—272.) o) Religionsfrihetsfrågan

efter 1952

När den nya lagstiftningen trädde i kraft nyåret 1952 visade sig verkningarna långt mindre än man allmänt antagit. Utträdet det första året begränsades icke till några procent utan till på sin höjd några promille. En undersökning avseende tiden t. o. ni. 1958 tycktes visserligen visa en fortgående ökning, ehuru det totala utträdet för hela riket låg vid ca V2 procent (Hassler, a.a., s. 346 ff.). Diskussionen visade att många felkällor låg bakom den skenbara ökningen, vilket torde böra beaktas även vid bedömningen av senare föreliggande uppgifter. Det ringa utträdet vållade på ett tidigt stadium förvåning och diskussion om orsakerna. Det förorsakade uppenbarligen irritation i de kretsar där man hoppats på ett kraftigare avståndstagande från kyrka och kristendom. De påfallande belåtna uttalandena i Dagens Nyheter (12/8 1961) över de 1961 publicerade siffrorna om ett fortgående utträde, torde i detta sammanhang vara symptomatiska. Mot bakgrunden av dessa förhållanden torde man få se den diskussion som tidigt uppstod om formerna för utträdet och som sedan fortgått. Frågan hade visserligen nämnts redan före 1952 men då spelat en underordnad roll. I delta fall kan den nya lagstiftningen sägas ha skapat ett tämligen nytt ämne i religionsfrihetsdebatten. (Se närmare kap. III.) Många frågor, som ansågs vara av religionsfrihetsnatur, kvarstod f. ö. från den äldre debatten och redan i samband med den nya lagens ikraftträdande framförde vissa grupper ytterligare olika krav. Inom katolska kretsar synes man ha varit relativt tillfredsställd. En uppsats i den katolska tidskriften Credo (1/1952, Om religionsfrihetslagen av P. Hornung, SJ) inledes med att den nya lagen förverkligade den princip, som uttalats redan i 1809 års RF. Svenska staten "har — åtminstone principiellt och juridiskt — blivit en religiöst indifferent apparat". Alla krav hade dock ej uppfyllts. När det gällde leologiprofessorer och kristendomslärare hade religionsfrihetsprincipen ej genomförts. De bestämmelser som

96 framför alla framkallade missnöje var de som gällde kloster, i synnerhet att det ställdes villkor för att grunda sådana och att tillstånd kunde upphävas. Del befarades, att detla skulle göra det omöjligt att inrätta kloster. Detta har ju visat sig icke vara fallet, men då tillstånd för ett kloster för första och hittills enda gången gavs, utlöste detla både i riksdagen och i tidningspressen en livlig diskussion, på vilken Morgon-Tidningens omdöme om motionärerna 1951 myckel väl skulle kunna tillämpas (sid ). (Jfr om klosterfrågan alltifrån dissenterlagskommitténs förslag G. Inger, Klosterförbudel i Sverige och dess upphävande, Statsvet. tidskr. 1962, s. 133—173.) I Frikyrkliga samarbetekommitténs uttalande i november 1951 heter del, att religionsfriheten ej kunde helt förverkligas förrän kyrka och stat skilts (Religionsfrihetslagen..., s. 57). Till den av kommittén utgivna kommenterade upplagan av religionsfrihetslagen hade även fogats några korta uppsatser, bl. a. en av baptistpastorn R. Swedberg, med detaljerade anmärkningar. Det stred mot religionsfriheten att man blev medlem av kyrkan utan tillfälle till personligt ställningstagande. De utträdda förlorade allt inflytande på de kyrkliga organen trots att dessa hade att handlägga vissa rent borgerliga angelägenheter, som borde överföras till borgerliga organ. Någo! liknande gällde folkbokföringen. Bristerna i religionsfriheten efter den nya lagens ikraftträdande skulle kanske bli mest kännbara för kyrkan själv (a.a., s. 63 ff.). I motsats till katolikerna fann metodistbiskopen Th. Arvidson, att alla ämbeten och tjänster stod öppna för envar utan hänsyn till samfundstillhörighet utom när det var fråga om svenska kyrkans inre förvaltning (s. 75). En liknande men ännu utförligare förteckning framställdes från konfessionslösl håll av S. Arvidson (I kyrkan eller utanför?, s. 23 ff.). Det gällde formerna för utträdet ur kyrkan och det automatiska inträdet samt de obligatoriska morgonbönerna i skolorna, vilka i folkskolan hotade lärarnas religionsfrihet och överhuvudtaget var ett tvång på eleverna. Varje individ borde ha rätt till fritt sanningssökande utan auktoritativ påverkan. Morgonbönernas avskaffande vore kanske det väsentligaste religionsfrihetskravet. Allt kyrkligt inflytande på skolundervisningen borde f. ö. avskaffas. I detta sammanhang talas så om att kyrkorna borde få användas av olika samfund och upplåtas för alla begravningar. Det utsäges dock ej direkt alt detta är en religionsfrihetsfråga. — Kyrkofullmäktiges rätt att i viss utsträckning beskalta de utträdda, som saknade rösträtt, var ej tillfredsställande ur demokratisk synpunkt och ej heller i full överensstämmelse med religionsfrihetsprincipen. I praktiken saknade frågan i regel betydelse, men det enda rimliga var, att kyrkans väsentligen "världsliga" uppgifter överfördes till borgerliga institutioner. Sedan funnes ingen anledning att lägga kyrkoskatt

97 på andra än kyrkans egna medlemmar. Till sist framhölls att själva "statskyrkosystemet" innebar en inskränkning i religionsfriheten. Också från kyrkligt håll kunde man, som Swedberg anförde, peka på inskränkningar i den religiösa friheten såsom prästs skyldighet att viga och statens makt över den kyrkliga organisationen, som aktualiserades bl. a. av frågan om ny pastoratsindelning. (Jfr nedan kap. VIII.) Frågan om formerna för inträdet i den svenska kyrkan, beskattningen av utträdda, vigsel av frånskilda och förhållandet i övrigt mellan kyrka och stat skall nedan närmare behandlas i kap. IV—VIII. De av Arvidson framställda kraven om total skilsmässa mellan kyrka och skola ha åtminstone formellt uppfyllts genom den nya skollagsliftningen, ehuru meningarna i debatlen varit delade om så skett även i praktiken. Den rätt till befrielse som medgivits från deltagande i, som det numera heter, morgonsamling har ock varit avsedd att i princip undanröja vad som i detta avseende ur religionsfrihetssynpunkL varil att anmärka. Det problem som återstår gäller väl närmast frågan om eleverna själva eller föräldrarna skall ha rätt att välja. Detta torde dock mer sammanhänga med föräldrarnas rätt att bestämma angående sina barn i allmänhet än speciellt med religionsfrihetsfrågan (jfr nedan kap. X). Då kravet ej sällan ställts på fullsländig religionsfrihet kan del vara skäl att nämna en tidningsartikel av metodistpastorn Th. Kallstad (MB 5/6 1957), där som de väsentliga inskränkningarna i denna frihet i Sverige anges, att religionsövning enligt regeringsformen kan förbjudas, om den stör ordningen eller väcker allmän förargelse, en bestämmelse som kan missbrukas av en totalitär regim. Ytterligare namnes här inskränkningarna i rätten att grunda kloster och att inträda i sådana. I jämförelse med dessa inskränkningar anses tydligen de som vanligen bruka debatteras som oväsentliga. Dagens Nyheter hade f. ö. redan tidigare (22/3 1952) klagat över att den med regeringsformen överensstämmande formuleringen i religionsfrihetslagen ( § 1 ) tycktes riktad mot dem som ta sin religion på allvar.

KAPITEL III Frågan om formerna för utträde ur s v e n s k a kyrkan

a) Äldre bestämmelser och förslag Som redan (kap. I) omtalats kringgärdades utträdet ur svenska kyrkan, då ett sådant 1860 för första gången tilläts, med mycket restriktiva bestämmelser om förmaning, varning, personlig anmälan och intyg om upptagande i annat erkänt samfund. Enligt 1873 års förordning skulle den som önskade utträda ur kyrkan anmäla detta samt vilket samfund han ville tillhöra till kyrkoherden i sin församling och, om han framhärdade, efter minst två månader personligen infinna sig och bekräfta sin önskan. Det framhölls flera gånger under debatterna om den nya lagstiftningen, att såväl betänketiden som framför allt det personliga besöket avsåg att ge kyrkoherden möjlighet att göra föreställningar. I ett debattinlägg sades rentav, att om detta ej var avsikten med det personliga besöket, kunde anmälan om utträde lika gärna göras hos borgerlig myndighet. En annan talare menade dock, att då föreskrift saknades om skyldighet för dem som ville utträda att ingå på någon diskussion skulle de vägra att göra det. I silt remissutlåtande 1911 angående riksdagens skrivelse 1909 om vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan yrkade domkapitlet i Uppsala på att den som ville utträda skulle ange vilken åskådning han omfattade. Formerna borde vara sådana, att betydelsen av elt utträde inskärptes och förhastade steg förebyggdes. Dessa senare synpunkter anfördes också av domkapitlet i Västerås, medan övriga domkapitel ej hade något särskilt att säga om utträdets form (SOU 1927: 13, s. 329 f.). Religionsfrihelssakkunniga förklarade 1927, alt utträdet borde vara helt fritt. Någon motivering behövdes ej och därmed bortfölle motivet för kravet på personlig anmälan. Det vore tillräckligt med en skriftlig sådan. För att undvika förhastande och överilning borde däremot den dubbla anmälningsskyldigheten bibehållas. En betänketid om 2—4 månader skulle också motverka riskerna för "otillbörligt inflytande av annan eller andra" (SOU 1927: 13, s. 66 f.). Dissenterlagskommittén ansåg i sitt betänkande 1949, att betydelsen av den personliga anmälan hade underskattats av religionsfrihetssakkunniga. Den motverkade utträde i överilning, på grund av "akut antikyrklig propaganda" eller som följd av otillbörlig påverkan. Det personliga besöket mar-

99 kerade också utträdets allvar. En blott skriftlig anmälan skulle förringa detta. Däremot borde ingen förnyad anmälan behövas utan utträdet få gällande kraft efter 30 dagar, om ej anmälan dessförinnan återkallats (SOU 1949:20, s. 12 f.). Flertalet remissinstanser, särskilt de kyrkliga, synes ha ansett dessa bestämmelser tillfredsställande. Länsstyrelsen i Jönköping ville skärpa kraven såtillvida, att den som önskade utträda skulle underteckna en försäkran, alt han kände det som ett samvetstvång att kvarstå. Länsstyrelsen i Malmö ville också motverka icke allvarligt övervägda utträden, men fann ej det personliga besöket utan snarare den dubbla anmälan utgöra en garanti. En skriftlig anmälan borde vara tillräcklig, om den åtföljdes av en skriftlig förklaring av två ojäviga personer att det var fråga om en allvarligt grundad önskan. Chefen för statskontoret ansåg, att det var ovärdigt av stålen att uppställa villkor, som vållade praktiska svårigheter. Christian Science-samfundet befarade påtryckningar vid det personliga besöket. Den aposloliske vikarien anknöt till att den utträdande ej behövde uppge något motiv, varför del personliga besöket var onödigt. Det kunde däremot påverka del fria utträdet. På frikyrkligt håll tycks missnöjet mera ha riktat sig mot den föreslagna karenstiden (prop. 100/1951, s. 152 t.). b) 1951 års

religionsfrihetslag

Justitieministern framhöll i propositionen om religionsfrihetslag 1951, att formerna för utträdet borde vara sådana alt de å ena sidan ej hindrade detta, men å den andra såvitt möjligt gav garantier för att anmälningarna vore allvarligt menade och grundade på fritt avgörande. Personlig anmälan tycktes därför lämpligast. En skriftlig anmälan kunde man underteckna utan att ha kommit fram till en personlig uppfattning. Någon karenstid behövdes ej (prop. 100/1951, s. 153). Frågan om formerna för utträdet hörde knappast till de mer uppmärksammade i propositionen varken i tidningspressen eller i riksdagen. Ingen motion berörde frågan. Särskilda utskottet konstaterade (s. 71), att vägande skäl anförts för anmälan vid personligt besök. Någon påverkan från prästens sida på sådana, som ej själva önskade samtal, borde ej få förekomma. Utträdesärendena måste handläggas med grannlagenhet och takt samt stiftscheferna vaka däröver. Del framhölls dock även, att prästerna hade full frihet alt verka för sin åskådning, vilket kan verka något motsägande men väl får antas avse andra tillfällen än då någon kom för att anmäla utträde. Fem socialdemokratiska ledamöter reserverade sig emellertid. Den som önskade utträda visste säkert, vad han ville göra. Det personliga besöket var alltså överflödigt och en skriftlig anmälan tillräcklig (s. 101).

100 Under kammardebatterna var det närmast ett par av reservanterna, som framförde kritik. I första kammaren hävdade hemmansägaren A. Hermansson, att de föreslagna bestämmelserna innebure onödig formalism, som kunde medföra förlust i tid och pengar. Detta skulle uppfattas som om kyrkan ville ge ett litet nålsting som sista hälsning. Det kunde f. ö. ej vara Lill någon glädje att behålla medlemmar som var så likgiltiga, alt de skrev på en utträdesanmälan utan att tänka på vad de gjorde. Det kunde i många fall säkert vara behagligast för prästen att slippa personliga besök. Man kunde ej heller hindra t. ex. en friförsamlings medlemmar alt komina i samlad trupp (FK 20: 161). I andra kammaren medgav fru Nancy Eriksson, all en gemensam skriftlig anmälan av en klubbs eller förenings medlemmar kanske ej innebar något personligt ställningstagande, men det för henne väsentliga var tydligen risken för påverkan från prästens sida vid det personliga besöket. Risken för massansökningar sades ha överdrivits. Herr Sundström menade, att det var skillnad att skriva på en petition och att underteckna en anmälan om utträde ur kyrkan. Ett återhållande för att ej säga avskräckande moment hörde ej hemma i en religionsfrihetslag. En annan socialdemokrat, R. Edberg, förklarade också, att det var verklighetsfrämmande att anta, att man skulle komma alt gå omkring med listor om utträde ur svenska kyrkan (AK 20: 51, 24, 46). Utskottets ordförande, Sandler, närmast bagatelliserade frågan. Ur religionsfrihelssynpunkl vore del rimligt att ha lika villkor för in- och utträde. Det skulle innebära, att man kunde få inträda först genom personlig anmälan efter fyllda 18 år. En så radikal förändring skulle aktualisera frågan om skilsmässa mellan siat och kyrka, men härpå hade utskottet ej kunnat gå in (FK 20: 45). (Det kan dock i detta sammanhang erinras om att föräldrar har rätt anmäla sina barn till utträde. Jfr kap. IV.) Det blev justitieministern själv som genom anföranden i båda kamrarna främst fick försvara propositionen. Han betonade, att avsikten alldeles ej varit att ge prästen tillfälle att påverka. Man hade velat förhindra utträde genom slentrianmässiga påskrifter på listor. Var och en som hade erfarenhet från domstolar och ämbetsverk, visste hur lätt det var att få underskrifter på sådana. Den personliga anmälan kunde ej anses som något tvång utan som en garanti mot obehörig påverkan (FK 20: 63 f.; AK 20: 31 f.). Det var i övrigt främst ett par bondeförbundare som talade för propositionen. Riksombudsmannen T. Bengtsson framhöll, att om man var rädd för påverkan från prästernas sida, måste man också tänka på de risker i motsatt riktning som förelåg, om det räckte med en skriftlig anmälan. E n tillfällig stämning skulle göra det lätt att samla namn. I vissa fall skrev en del människor på en lista utan att veta vad det var fråga om. Så hade varit fallet t. ex. med den så kallade stockholms-appellen (en proklamation som antagits vid en från kommunistiskt håll arrangerad s. k. fredskongress i

101 Stockholm). Den som önskade utträda borde ha en så bestämd uppfattning och så mycket kurage, att han kunde göra en personlig anmälan (FK 20: 53 ff.). Liknande synpunkter framfördes av herrar Onsjö och Pettersson i Norregård (AK 20:43, 63). Då intet yrkande om ändring väckts, kunde del ej bli fråga om votering. Det kan vara anledning observera, att inga uttalanden under riksdagsdebatten gjordes från frikyrkligt håll om formen för utträdet. Tystnaden tycks ha varit lika stor i de programmatiska uttalandena under hösten. Däremot anmärkte, som förut nämnts, S. Arvidson på att utträdet ej fick anmälas skriftligt, vilket sades vara. en inskränkning i religionsfriheten. Det tycks också närmast ha varit Expressen (2/1 1952) och Dagens Nyheter (3/1), som förargades över att ärkebiskopen i radio manat dem som övervägde att utträda ur kyrkan att allvarligt betänka innebörden häri. Karl Vennberg klagade över att den nya lagen var otillfredsställande ur alla synpunkter utom prästernas (AB 8/1), medan Olof Lagercrantz hävdade, att det verkade löjligt att begära utträde ur'något så betydelselöst som kyrkan (DN 17/1). Afton-Tidningen ansåg däremot, att det obetydliga utträdet tydde på att lagstiftningen var före den allmänna meningen (AT 4/1 1952). Vid denna tidpunkt, cirka 14 dagar efter lagens ikraftträdande, utfärdade biskopsmötet ett cirkulär Lill kyrkans prästerskap om handläggningen av utträdesärenden. De måste handläggas laktfullt. Försök till påverkan eller krav på motivering "bör givetvis icke förekomma". Denisom ville utträda men av långvarig sjukdom var förhindrad inställa sig personligen borde pastor besöka. Det var angeläget, att inga onödiga irritationsmoment uppstod, "så att kyrkans lojalitet och välvilja jämväl mot dem som lämna henne icke kan dragas i tvivelsmål". Kyrkans ansvar gällde även dem som utträtt. Frågor om jordfästning av sådana borde behandlas i generös anda (skrivelsen tryckt i bl. a. Hassler, Ordningen för u t t r ä d e t . . ., s. 340 f.). Detta cirkulär tycks ha passerat ganska obeaktat i den allmänna debatten, men desto mer uppseende väckte en broschyr som distribuerades av Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag och som innehöll uttalanden av frikyrkomän, som tog avstånd från utträde ur kyrkan, som Mosesson och L. Pethrus, och en del pressklipp ur frikyrkliga tidningar med samma tendens. Svenska Morgonbladet och Vecko-Posten klagade över missvisande citering, efter vad det synes icke utan skäl. Det ansågs vara fråga om en mer eller mindre officiös kyrklig cirkulärskrivelse avsedd att motverka de frikyrkligas utträde ur kyrkan (Sv.M. 18/1 1952). En representant för förlaget förklarade, att det var ett på enskilt initiativ tillkommet reklamprospekt för G. Forkmans och D. Svenungssons arbete om den nya religionsfrihetslagen, vilket var avsett ge underlag för prästerna vid samtal med sådana som önskade diskutera utträdesfrågan. Avsikten 9 — Kyrka-stat III

102 med prospektet hade blott varit att visa, att åsikterna bland de frikyrkliga var delade. Citaten påstods vara korrekta (insändare av direktör R. Runmark, Sv.M. 22/1, Expressen 25/1). Svenska Morgonbladet uttryckte sin glädje över alt Diakonistyrelsen ej hade något med prospektet att göra men uttryckte sin förundran över dess påstådda syfte, då det uteslutande beslod av frikyrkliga uttalanden och citat, i ett fall helt missvisande; "så gör man icke" (23/1). Expressen framhöll att förlagets försvar ej var något försvar. Det hade ej alls framhållits, att cirkuläret ej fick användas på pastorsexpeditionerna. Det hade tvärtom enligt flera vittnesmål lagts ut på sådana "inför deras ögon, som kommit för att begära utträde". Sättet att citera erinrade om fördomsfri filmreklam. Även den skrift som reklamen avsåg vore f. ö. tendentiös (25/1). Det heter bl. a. i denna, att den som ställde sig utanför den kristna gemenskapen avsade sig "den påtagliga delaktigheten i det andliga liv, som varit och är vårt folks slyrka". Man fjärmade sig också "djupast sett från det västerländska kultursammanhanget". All ställa sig utanför kyrkans gemenskap betydde "hemlöshet i ordets egentligaste mening". Föräldrar borde tänka på sina barn och deras framlid, den demoralisering som följde med materialismen och på värdet av att leva i ett kristet samhälle, där "undervisning i kristen tro och livsföring" gavs i alla skolor (ForkmanSvenungsson, Den nya religionsfrihetslagen, s. 33 f.). Metodistbiskopen Arvidson förklarade (Sv.M. 30/1), att man på kyrkligt håll borde vara nöjd med den ökade klarhet som de frikyrkligas utträde skapade men att så ej alls var fallet. Man ville måhända ha frikyrklig hjälp mot kommunisterna, men man borde hålla fast vid principerna. Fullt riktiga upplysningar framställdes agitatoriskt. Han belönade även (2/2), att vad som skett ej kunde befordra samverkan. I tidningspressen återgavs uppgifter om olämpligt uppträdande från prästerskapets sida (så AT 1/2 1952). Påståenden om olustig propaganda föranledde kyrkoherden i Bollnäs att i en insändare i Svenska Morgonbladet förklara, att saklig upplysning ej kunde kallas så. Som exempel på sådan bifogade han ett cirkulär, som han lämnade till de församlingsbor som önskade utträda. I detta hette det, att den som utträdde förlorade den närmare gemenskapen med kyrkan. Man visste ej vad följderna av ett mer allmänt utträde skulle bli för kristendomen. Man förlorade rätten till kyrkorummet och till klockringning vid jordfästning. Vinsten av den nedsatta kyrkoskatten bleve obetydlig. Svenska Morgonbladet replikerade i en ledare (4/3 1952), att insändaren just givit exempel på olustig propaganda. Försök till övertalning blev ej lämpligare, därför alt det gjordes skriftligen. Innehållet i cirkuläret var så ensidigt och ofullständigt, att det måste anses tendensiöst. Tidningen hänvisade ifråga om klockringningen till det svar justitieministern givit på en

103 fråga av herr Ståhl i Karlstad i andra kammaren, vilken sagt sig känna tre fall, där pastor för personer som önskade utträda ur kyrkan framhållit, att de då miste rätten till kyrkklockorna (AK 1952, 6: 10 f.). Del kunde ha tillagts, all dylika påpekanden var så mycket mer anmärkningsvärda som enligl biskoparnas ovannämnda cirkulär klockringning ej borde vägras vid någon krislen jordfästning. Del kunde kanske också ha sagts, att påtryckningar särskilt tycktes förekomma i Karlstads stift, vars biskop i kyrkomötet starkt vänt sig emot, att någon som ville vara kristen utträdde. Baptistpastor S. Öberg sade sig i en tidningsartikel förstå irritationen bland prästerna över atl de frikyrkliga utträdde, då dessa ofta varit ett gott stöd åt församlingskärnan, men vädjade om respekt för en ärlig övertygelse (Sv.M. 31/3). En vägran atl upplåta en kyrka för frikyrklig begravning ökade misstämningen, så att del i Svenska Morgonbladet (18/4) rentav hette, att de frikyrkliga ej behövde låta sig "hunsas". Om kyrkan ej förstod att skicka sig, finge staten lära den det. Missionssekreteraren Rich. Larsson var dock snarast benägen atl avstå från en förmån som kyrkan ej helhjärtat ville ge (Sv.M.18/7). I Stockholms-Tidningen förklarade Per Helin (19/5), att kravet på personlig inställelse vid ulträdesanmälan åtminstone på mindre orter motverkade lagens syfte. Denna hade blivit en halvmesyr, som knappt tillfredsställde någon. Svenska Dagbladet hävdade å andra sidan (28/7), att det var lättare få utträde ur kyrkan än ur en fackförening. En ombudsman var ej lagligen förhindrad att söka påverka medlem, som ville utlräda. De låga utträdessiffrorna måste vara en besvikelse för de frikyrkliga. c) Det första ändringsförslaget 1953 Då riksdagen samlades 1953 väcktes så motioner av Nerman (I: 86) samt fru Nancy Eriksson och herr Wallentheim (II: 116), alla tre socialdemokrater och representanter för stockholmsregionen, om att anmälan om utträde lika väl som om inträde skulle kunna ske vid personligt besök eller genom av två personer bevittnad skriftlig framställning. Avstånd och ohälsa kunde hindra ett personligt besök. Man kunde också draga sig för ett sådant av blyghet och därför underlåta alt följa sitt samvete. Innan första lagutskottet avgav sitt betänkande (nr 23), inhämtades ett antal remissullåtanden. På kyrkligt håll fann man gällande lagstiftning tillfredsställande. Några olägenheter hade ej förmärkts under det gångna året. Frikyrkliga samarbetskommitlén fann, att den personliga anmälan ej var förenlig med full religionsfrihet. En del som velat utträda hade dragit sig för att göra det, emedan de varit rädda att prästen skulle känna sig för-

104 olämpad, eller emedan de varit rädda att på tillfrågan ej klart kunna redogöra för sina motiv. Även Förbundet för religionsfrihet betonade det personliga obehag elt besök kunde medföra. Risk för massutträde fanns ej. Utskottet fann för egen del, att intet nytt tillkommit sedan 1951. Prästerna hade ej veterligen gjort några övertalningsförsök och de som allvarligt önskade utträda ur kyrkan övervann nog sin blyghet. Var man rädd att såra prästen drog man sig nog också för atl skriva. Den personliga anmälningsplikten torde ej stå i strid med religionsfriheten. Bevittning vore ingen garanti mot massutträden. Två reservationer avgavs. En blank av den frikyrklige bondeförbundaren lantbrukaren V. Lodenius. I en annan reservation av folkpartisterna överdirektör H. Göransson och möbelsnickaren M. Larsson i Stockholm samt socialdemokraterna advokaten Georg Branting, fru Sjöström-Bengtsson och metallarbetaren S. Hedqvist ansågs svårigheten för vissa grupper att besöka pastor för att göra personlig anmälan svårförenlig med religionsfriheten. För många blev det ett stort hinder av psykologisk art. Bevittning skulle hindra massanmälningar om utträde. Samtliga reservanter, utom en göteborgare, representerade Stockholms stad och län. Debatterna blev ganska utförliga i båda kamrarna (FK 12: 25 ff.; AK 12: 50 ff.). Nerman hävdade att något nytl tillkommit. Man visste, att del ej skulle bli någon agitation eller massutträde. Göransson anförde samma synpunkt och att många var knäsvaga, när de skulle uppsöka myndighetspersoner. Fru Nancy Eriksson framhöll, att hon och hennes meningsfränder aldrig uppmanat någon att utträda ur kyrkan, därför att de ej omfattade dennas tro, utan endast den som kände medlemskapet som ett personligt tvång. Snävare kunde lagen ej tolkas. Då ingen agitation hittills förekommit var det ingen risk att det skulle bli någon. Från frikyrkligt håll uttryckte herr Weiland sin förundran över prästernas inställning och begärde lagändring av hänsyn till de stilla i landet, vilka ej ville opponera sig utan fogade sig, även när de hade en annan mening. Större uppseende vållade baptistpastorn Swedbergs inlägg. Denne talade nämligen ej blott om praktiska och psykologiska svårigheter utan även om att åtskilliga fall av direkta "ganska hårda påtryckningar från prästernas sida" inträffat. Han var förvånad över att utskottet ej kände till detta och lovade att dess ordförande, folkpartisten borgmästaren Rylander, skulle få ta del av det material han förfogade över.1 Till försvar för utskottets ståndpunkt uppträdde främst Rylander, som ej tyckte att blyghet var så utmärkande för nutida människor, även om 1 Rylander har för utredningen uppgivit, att avsett material icke ställts till hans förfogande.

105 varje besök hos en myndighet kunde vara nervpåfrestande för en del, men de finge väl taga någon med sig. Alt försök till påverkan från prästers sida förekommit var en överraskning, då intet stått därom i tidningarna. (Detta var, som framgår av det ovan sagda, ej riktigt.) Den som ansåg sig ha bevis borde göra anmälan till vederbörande stiftsledning. Bevittning var ingen garanti för självständigt handlande. Socialdemokraten herr Ahlkvist instämde och menade att intet skett sedan 1951 som föranledde en omprövning. Prosten Hallen framhöll, att åtminstone i de sekulariserade storstadsförsamlingarna kunde det ringa utträdet ej bero på rädsla för prästen. Det fanns många ytterst aktningsvärda motiv som gjorde, att flertalet stod kvar inom kyrkan, fastän de ej omfattade dennas bekännelse. Det var vanligt, att man i andra ärenden måste inställa sig personligen på pastorexpeditionen, även om det gällde "en så banal sak som ett åldersbetyg". Högermannen herr Lundqvist framhöll, att de frikyrkliga ändrat uppfattning sedan 1951, då Mosesson tillhört utskottsmajoriteten. Weiland hävdade, att detta berodde på kompromissen i utskottet (det borde väl då ha varit redan i dissenterlagskommittén). Nittio procent av frikyrkopastorerna var redan 1951 mot personliga besök. Högermannen bankdirektör Björnberg fann del otroligt, att de frikyrkliga av rädsla för prästen ej skulle utträda ur kyrkan. I storstadsförsamlingarna kände man honom ju icke ens. De flesta kände däremot gemenskap med kyrkan och ville ej bryta banden. Vad de gamla och sjuka beträffade, brukade dessa söka sig till kyrkan, ej ifrån den. Båda kamrarna avslog motionerna med knapp majoritet; den första med 61 röster mot 59 och 3 nedlagda, den andra med 89 röster mot 79 och 11 nedlagda. I riksdagen hade partibanden brustit bland såväl socialdemokrater som folkpartister. Deras ledande tidningsorgan synes överlag ha stött motionerna om också med olika starkt eftertryck (se t. ex. DN 27/3, ST 1/4, Expr. 2/4, AB 4/4, AT 2/4, 21/4). Ett par liberala tidningar fann dock anledning undra över konsekvensen i socialdemokraternas hållning med hänsyn till fackföreningarnas kollektivanslutning till partiet (GHT 20/4, ST 23/4). Svenska Morgonbladet hade givit motionen elt särskilt starkt stöd. Det personliga besöket var synnerligen allvarligt; prästerna uppträdde på mer än ett håll hotfullt och ändringsförslaget var "synnerligen starkt motiverat" (28/1). Senare betonades att det var ett religionsfrihetskrav, att utträdet fick så bekväma former som möjligt. Swedberg borde delge utskottet sina erfarenheter (9/4).

106 d) De nya förslagen 1958 Det skulle emellertid dröja i fem år innan en ny motion väcktes i riksdagen, vilket verkar något påfallande med hänsyn till det bevismaterial som utlovats. Vid 1958 års A-riksdag väcktes emellertid åter motioner om ändring av formerna för utträde ur svenska kyrkan av 12 socialdemokrater med två göteborgsrepresentanter fru Sjöström-Bengtsson och doktor Elisabeth Sjövall som första namn (I: 39; II: 45). Då propaganda och massutträde ej förekommit, borde formerna förenklas, så att skriftlig anmälan blev tillåten. De kyrkliga instanser som hördes avstyrkte. Luleå domkapitel ansåg. att propaganda förekommit och befarade, att den skulle intensifieras. Växjö domkapitel ville blott tillstyrka skriftlig anmälan för personer som av sjukdom eller dylikt var förhindrade göra personliga besök. Svenska Prästförbundet ansåg, att en lagändring skulle medföra större risker för den personliga friheten än den bestående ordningen. Frikyrkliga samarbetskommittén hävdade, att någon obehörig påverkan för utträde ej förekommit, medan enskilda präster uppträtt klart olämpligt mot sådana som ville utträda. Både kommittén och Förbundet för religionsfrihet hävdade, att det riktiga vore, att man finge anmäla sitt inträde, men så länge detta ej var fallet borde utträdesanmälan ske så enkelt som möjligt. Rätt att göra den skriftligen skulle underlätta utträdet för en del men ej leda till massutträde hävdade Förbundet för religionsfrihet. Första lagutskottet (nr 13) fann det numera sannolikt, att präster uppträtt olämpligt. På en del håll hade överlämnats en tryckt skrift, som innehöll uttalanden om följderna i religiöst avseende av ett utträde, vilket var ägnat att framkalla obehag och verka återhållande. För att undanröja detta och de praktiska olägenheter som kunde vara förenade med personliga besök syntes en skriftlig anmälan lämplig. Om det föreskrevs, att den skulle göras enskilt och vara bevittnad av två personer, vore det garanli nog mot obehörig påverkan eller förhastande. Utskottet föreslog lagändring i överensstämmelse härmed. Sju ledamöter reserverade sig. Fyra folkpartister och centerpartister, Rylander, baptisten direktör E. A. Lindblom, Lodenius och Onsjö, instämde ett långt stycke med majoriteten men hyste större farhågor för organiserade massutträden. Det vore lämpligt att departementet skyndsamt gjorde en utredning i saken. Utskottets tre högerledamöter avstyrkte helt. Den kontroversiella frågan om kvinnliga präster hade vållat mycken irritation inom kyrkan. Det vore olämpligt att i en sådan situation underlätta utträdet. Påståendena om olämpligt uppträdande från prästernas sida borde ej tillmätas avgörande betydelse.

107 Under debatten i riksdagen hävdade socialdemokraten rektor Alemyr, att det som påtryckning på kyrkomötet var lämpligt att riksdagen först fattade beslut och att ett bifall till utskottets hemställan ej blott skulle vara etl steg mot fullständig religionsfrihet utan även gagna kyrkan genom att göra medlemskapet mera meningsfyllt och bidraga till att de som stod kvar blott av slentrian utträdde. Motionären doktor Sjövall klagade över att kyrkan sökte försvåra utträdet för passiva medlemmar som kommit med utan att själva få ta ställning. Såväl hon som fru Sjöström-Bengtsson hävdade, alt en skriftlig anmälan skulle ge anledning till väl så grundlig eftertanke som ett personligt besök. Upprättandet av sådana handlingar rymde många "psykologiska spärrmekanismer" hävdade den förra. Herr Larsson i Stockholm tyckte att center- och folkparlireservanterna blott krånglade till saken. Banden mellan kyrkan och de enskilda vore så starka, att de skulle hålla inför yttre påverkan. Den frikyrklige socialdemokraten socialvårdsotnbudsmannen E. Svensson i Kungälv ansåg också frågan enkel men fann det egendomligt, atl riksdagen skulle besluta om en fråga om ett kristet trossamfund. Så länge kyrka och stat var förenade, var det slatens skyldighet atl värna om kyrkan men därtill hörde ej den personliga anmälan om ullräde. Folkpartisten och missionsförbundaren redaktör A. Keijer framhöll, atl det nyligen hållna frikyrkomötel hade antagit en resolution om att "en bevittnad skriftlig anmälan" borde vara nog vid utträde ur kyrkan. Flera av reservanlerna gick ivrigt till försvar för sin uppfattning. Herrar Lindblom och Rylander vände sig med skärpa mot något så ovanligt som att första lagutskottet skrev en lagtext. Del borde Kungl. Maj:t under medverkan av lagrådet göra. De fick starkt stöd av sin partivän häradshövding E. Alexanderson. Rylander betonade också betydelsen av garantier mot obehörig påverkan. Denna synpunkt framhölls av högerreservanten lantbrukaren J.-A. Arvidson som ett huvudargument mot en lagändring över huvud taget. De som ville propagera för ett utträde skulle få det betydligt lättare. Medreservanten häradshövding N. Fröding fann anklagelserna mot prästerna obestyrkta. Högermannen kyrkoherde D. Svenungsson sade sig ej tro, att en lagändring skulle få någon större verkan, men han fann det skadligt för riksdagens auktoritet, om den genom att nu ändra lagen desavuerade sig själv. Centerpartisten lantbrukaren G. E. Elofsson i Vä undrade om man från andra Irossamfunds sida var så ivrig att få människor att utträda ur kyrkan, därför att man själv ej kunde få så många medlemmar som man önskade. Högerrepresentanten fru Märta Boman, själv f. d. frälsningsarméofficer, sade att frikyrkomötets uttalande gjort henne ont. Det borde vara ett gemensamt kristet intresse, att alla ensamma och splittrade människor

108 finge höra hemma någonstans. Det var förståeligt, att man på vissa håll ville underlätta utträdet ur kyrkan men ej att sådana krav framfördes av frikyrkliga organisationer. Flertalel människor önskade kyrkans stöd. Denna hade liksom sin Herre en öppen famn för alla. Sedan högerreservationen slagits ut i en förberedande votering bifölls utskottsförslaget i första kammaren med 75 röster mot 47 och 8 nedlagda och i den andra med 116 mot 79 och 12 nedlagda (FK 11: 115 ff.; AK 11: 184 ff.). Då riksdagsbeslutet förföll genom andrakammarupplösningen, framlade regeringen till den nya riksdagen 1958 en proposition (nr 25) med samma innehåll som de godtagna motionerna. Denna tillstyrktes av första lagutskottet (B nr 2) med reservation av högerledamöterna samt bifölls av båda kamrarna utan egentlig debatt eller votering (1958 B, FK 3:85 f.; AK 3: 156 f.). Efter den första riksdagsbehandlingen talade Expressen (28/3) om en "glädjande seger" och uttryckte sitt missnöje med de folkpartister som reserverat sig och därigenom visat misstro till medborgarna i ett demokratiskt land. Kyrkan hånades, som behövde sådana "småtterier" för atl kvarhålla sina medlemmar. Stockholms-Tidningen ansåg den personliga anmälan sakna större betydelse. Den var ett onödigt irritationsmoment, som utnyttjats av en kyrkofientlig propaganda. Beslutet var en utmaning till omprövning inför folkkyrkans existensvillkor i det demokratiska samhället. Det överväldigande flertalet skulle säkert stå kvar av fri vilja. Det ombildade Morgonbladet medgav senare (18/7), att möjlighet till påtryckning fanns, men atl man borde undvika onödigt krångel. En socialdemokratisk tidningsman, chefredaktör Axel Bråland, själv vald till ledamot av kyrkomötet, förklarade utan närmare ställningstagande, att det föreföll möjligt, att såväl muntlig som skriftlig utträdesanmälan kunde vara förenad med särskilda olägenheter (Sm F 1/9 1958). e) Frågans behandling vid 1958 års

kyrkomöte

Det återstod att inhämta kyrkomötets samtycke. Ärendet framlades i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 3 till 1958 års kyrkomöte. Professor Å. Hassler motionerade (nr 7) om avslag. Riksdagsbeslutet var anmärkningsvärt, då del ej föregåtts av någon utredning, utan första lagutskottet hade byggt på lösa påståenden och underlåtit redovisa, att intet massutträde skett. Det var lyckligtvis sällsynt, att man lagstiftade "på så lösa boliner här i landet". Man brukade ej frångå en tidigare uppfattning utan fullgoda skäl och sådana förelåg ej nu. Det krävdes en verklig utredning och stred mot svensk rättsuppfattning att döma på obestyrkta påståenden. Av dessa skäl borde kyrkomötet, oavsett det sakliga innehållet, avvisa lagändringen.

109 Kyrkolagsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande till Hasslers framställning (nr 3). Det saknade kännedom om olämpligt uppträdande av präster. Det ansåg sig dock böra ingå på en saklig prövning av lagförslagets innehåll. Gällande lagstiftning skapade full frihet både att utträda och att kvarstå. Vid politiska val måste man inställa sig personligen. Det kunde dock övervägas om andra former också skulle ge garantier för friheten. En skriftlig anmälan ansågs ej göra detta, men personlig anmälan hos en borgerlig myndighet kunde övervägas som ett alternativ. Det krävdes "en allsidig och omsorgsfull utredning". Kyrkomötet borde alltså förklara sig ur stånd godkänna det framlagda lagförslaget. Biskop Anderberg och häradshövding Turen reserverade sig. I kyrkomötesdebatten (2: 31—46) uppträdde justitieminister Lindell till försvar för regeringens förslag. Intet massutlräde hade ägt rum, och ingen hade veterligen tubbats. Någon ändring häri vore ej att befara. Prästerna hade nog å andra sidan i stort sett också uppträtt korrekt. Gällande lag vållade emellertid svårigheter, praktiskt särskilt för gamla och sjuka, principiellt genom att tvinga den som ville utträda ur kyrkan att infinna sig hos en representant för denna kyrka. En sådan situation kunde lätt bli påfrestande och några skulle fördenskull kunna låta bli att utträda. Genom inställelse hos borgerlig myndighet, snarast landsfiskalen på landsbygden, skulle den principiella invändningen till en del bortfalla, men en sådan bestämmelse skulle blott "understryka det konstlade och tämligen meningslösa i en sådan här spärregel". Då lagrådet enhälligt godtagit förslaget måste utredningen anses tillfredsställande. Herr Turen ansåg däremot utredningen otillfredsställande. Lagrådels granskning var i detta avseende betydelselös. Riksdagens motivering var olycklig, men det fanns bättre skäl. Då man borde låta människor såvitt möjligt välja den form de själva fann bekvämast och då erfarenheten visade, att det ej var risk för något massutträde, borde skriftlig anmälan tillåtas. Kyrkans och statens intresse av att medborgarna kvarstod inom kyrkan fick ej ta sig uttryck som stod i strid med den proklamerade religionsfriheten. Kyrkan skulle utsättas för stark kritik, om den nu höll på tvång. Det vore ovisst, om skriftligt utträde medförde större risker för obehörig påverkan, men även om så vore, måste man ta denna risk hellre än att någon som verkligen ville utträda av formella skäl skulle hindras göra detta. Ovederhäftig propaganda finge mötas med saklig upplysning. Individen borde ha rätt att göra misstag och i delta fall kunde det lätt rättas. Kyrkan hade intet att vinna på att behålla dem som ej ville ha med den att göra. En utredning nu skulle vara som att kasta jästen i ugnen efter brödet. Han yrkade därför bifall. Biskop Anderberg ansåg, att kyrkan skulle vara generös. De flesta människor nådde i de väsentligaste livsfrågorna ej fram till något personligt

tio ställningslagande utan var beroende av tradition och i viss mån av miljö. Den gamla lagen gav anledning till samtal mellan prästen och den utträdessökande. Nu ansågs det vara propaganda, om man sökte inleda ett sådant. Prästen skulle dock ej vara en stum figur utan Herrens härold. Det var därför bätlre med möjlighet till skriftlig anmälan. De som då infann sig personligen kunde antas önska samtala. Han yrkade därför bifall. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten fru Lisa Johansson i Skövde, medlem av Svenska missionsförbundet, sade sig vid årets riksdag i motsals till tidigare ha röstat för förslaget, emedan hon ansett detta vara till störst gagn för kyrkan. Genom att vara generös skulle den vinna flera anhängare. Ett avslag skulle verka irriterande. Utskottets talan fördes främst av dess ordförande, den blivande ärkebiskopen Hultgren. Formerna för utträde var en viktig detalj. Mot bakgrunden av vad som tidigare förevarit ledde sig beslutet vid årets riksdag överraskande. Del var beklagligt, alt kyrkomötet försatts i en sådan situation som skett. Det var angelägel, atl möjliga orsaker till irritation undanröjdes. Därför borde en utredning begäras och olika alternativ prövas, då hänsyn till pastor kunde verka återhållande. Professor Hassler betonade, atl del ej var fråga om alt kvarhålla någon som ville utträda och atl någon risk för massutträde inte fanns. Religionsfriheten måste dock innebära ej bara frihet all lämna kyrkan för den som så önskade men också frihet att kvarstå för dem som ville göra detta. En oförändrad lagstiftning gav de bästa garantierna för båda delarna. Det var den som hindrat ett organiserat massutträde. Första lagutskottet hade ej heller näinnl den lugna utvecklingen som skäl. Om prästerna verkligen uppträtt olämpligt hade del säkert blivit både anmälningar till domkapitlet och tidningsartiklar om saken. Till talarens förvåning hade Morgon-Bladet instämt i att "en rejäl utredning" vore påkallad, då ärendet ej brådskade. En utredning kunde visst ge nya synpunkter. Det var statsmakterna som borde vara generösa genom att företa en sådan utredning. Sedan var det kyrkomötets lur att vara det. Redaktör Stefan Oljelund fann det olämpligt att tala om generositet, då det gällde krav på kyrklig anpassning. Det var felaktigt att tala om tvång därför att anmälan måste göras personligt. Del kunde istället hända, all en skriftlig anmälan skulle leda till ett verkligt tvång. Man borde akta sig för att skapa nya tillfällen för påverkan. Kyrkomötet avslog regeringsförslaget genom uppresning. I detta sammanhang må nämnas, atl leol. dr O. Hassler under debatten i kyrkomötet omtalade, att Svenska Prästförbundel vänt sig till Frikyrkliga samarbetskommittén och begärl få ta del av det material som låg till grund för de enligt förbundets mening mycket allvarliga men "i det väsentliga grundlösa anmärkningar" som framförts mot prästerskapets sätt att

Ill handlägga utträdesanmälningar. 1 skrivelsen hade ock betonats att personliga påtryckningar "i ena eller andra riktningen" icke vore "förenliga med religionsfrihetslagens anda" (skrivelsen av den 22/5 1958, Iryckl i O. Hassler, Ordningen för utträdet . .., s. 341 f.). Trots atl fyra månader förflutit hade intet svar ingått. Nu kom omgående ell svar, daterat den 29 september (tryckt i Hassler, a.a., s. 342 f.), där Frikyrkliga samarbetskommiltén först beklagade att skrivelsen på grund av sekreterarens utlandsvistelse och bristen på sammanträden under sommaren ej tidigare besvarats men samtidigt uttryckte sin förvåning över att saken omtalats i kyrkomötet, så att det verkade som om kommittén saknade möjlighet lämna exempel på olämpligt uppträdande av präster. Den protesterade på del bestämdaste häremot. Ett icke ringa antal personer ansåg sig kränkta. Del medgavs emellertid, all en juridisk prövning kunde bli svär och tidsödande ulan all ge entydigt utslag. Del funnes ingen anledning all utpeka enskilda präster, då det tydligen ej var fråga om någon uttömmande redogörelse. (Detta synes dock vara en misstolkning av den framställda begäran.) Blott en lagändring kunde skapa garantier. Till dess borde särskilda utskottets uttalande 1951 beaktas. f) Förnyade motioner 1959 Vid 1959 års riksdag väcktes ej mindre än sju motioner ifråga om utträdet ur kyrkan. Socialdemokraterna fru Johansson i Skövde och pastor primarius Zelterberg samt prosten B. Mogård begärde (11:5; I: 6) skyndsam utredning om formen för utträde ur svenska kyrkan. Många företrädare för kyrkomötesmajorileten hade ej haft något att invända i princip ulan hetänksamheten hade gällt remissförfarandet och risken för obehörig påverkan. Tre frikyrkliga folkpartister, socialsekreterare E. Rimmerfors, agronom W. Svensson i Ljungskile och bankkamrer E. Dannians (11:7; 1:6) begärde, att frågan om skriftlig utträdesanmälan åter skulle föreläggas kyrkomötet. Äkta makar skulle få göra gemensam anmälan. Socialdemokraten seininarielärarc J. Blidfors yrkade jämte åtta av 1958 års motionärer utan närmare motivering, att riksdagen skulle upprepa si ti beslut föregående år (II: 52; I: 38). Ett. liknande yrkande framfördes av socialdemokraterna S. Arvidson och Alemyr (11:426). som dessutom ville ha utrett om frågan verkligen var av kyrkolags natur och, om så vore fallet, utredning om upphävande av kyrkomötets vetorätt. (Chefredaktör Bråland hävdade i en cirkulärartikel bl. a., VF 27/2 1959. att enighet om formerna för utträdet troligen kunde nås, i fall den ovan först redovisade motionen bifölls. Tidningen Folket hävdade att medgivan-

112 det av skriftlig anmälan troligen ej skulle medföra att flera utträdde ur kyrkan. Folket 17/3 1959.) Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet tog avstånd från utredning om de konstitutionella frågorna (utlåtande nr 2). Enhälligt föreslogs anhållan att Kungl. Maj: t efter utredning skulle framlägga nytt förslag om formerna för utträdet ur kyrkan. Många olika förslag hade framlagts och även om någon form av skriftlig anmälan syntes böra införas vore det ej lämpligt att riksdagen nu bunde sig. Detta förslag antogs utan debatt av första kammaren och efter en kort sådan, som främst gällde frågan om utlrädesbeslämmelsernas natur av kyrkolag, av den andra (FK 8: 38; AK 8: 121 ff.). g) Justitiedepartementets

PM och remissutlåtandena

1960 På grund av riksdagens hemställan utarbetades inom justitiedepartementet en PM, som i januari 1960 utsändes på remiss. Efter en historisk översikt av ärendets behandling framhölls, att motiveringen för personlig anmälan främst varit att en sådan skulle ge garanti för ett fritt och allvarligt menat ställningstagande. PM anslöt sig så helt till vad dåvarande departementschefen anfört om praktiska och principiella olägenheter med den personliga anmälan vid 1958 års kyrkomöte. Det fanns därför ingen anledning att närmare undersöka påståendena om otillbörlig påverkan från prästerligt håll. Promemorian utmynnade i ett förslag om att skriftlig anmälan skulle tillåtas och lagen formuleras i enlighet med 1958 års riksdagsbeslut. I enlighet med justitieministerns uttalande under kyrkomötesdebatten avvisades tanken på personlig anmälan hos en borgerlig myndighet som en konstlad ordning (PM tryckt i Hassler, Ordningen för utträde, I, s. 324 ff.). Denna promemoria utsändes på remiss till 38 olika myndigheter och organisationer, av vilka åtskilliga hade kritiska synpunkter att anföra, ehuru blott ett tiotal var direkt avstyrkande, nämligen sex domkapitel, hovrätten över Skåne och Blekinge, justitiekanslersämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, teologiska fakulteten i Lund och Svenska pastoratens riksförbund. Att döma av tillgängliga referat är de instämmande remissvaren i allmänhet kortfattade. Frikyrkliga samarbetskommittén tycks närmast ha hänvisat till sitt uttalande 1958, medan Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Frälsningsarmén tillstyrkte utan närmare motivering. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm fann gällande bestämmelser oförenliga med en konsekvent genomförd religionsfrihet och tillstyrkte på denna grund en ändring, som dock ansågs praktiskt betydelselös och ur denna synpunkt tämligen likgiltig. Också Förbundet för religionsfrihet ansåg ändringen ganska betydelselös ehuru välmotiverad. De tillstyrkande kyrkliga remissinstanserna tycks allmänt ha betonat,

113 att gällande bestämmelser väl tillgodosåg religionsfrihetens princip och strävan att skydda för obehörig påverkan, men att de kommit att uppfattas som ett hinder för religiös frihet och därför borde ändras. På detta sätt yttrade sig bl. a. domkapitlen i Uppsala och Härnösand samt Diakonistyrelsen. Den sistnämnda ansåg dock alt det borde utredas om ej garantier för frivilligheten borde skapas liknande dem som gäller för valsedelsförsändelser. De båda reservanterna i Göteborgs domkapitel, herrar Oljelund och Freden, uttalade sig på samma sätt. Teologiska fakulteten i Uppsala, som ej ville molsätla sig lagändringen, fann att i extrema fall kunde religionsfriheten komma i fara fastän från motsatt håll, vilken formulering man än valde (SKT 23/1960). Domkapitlet i Skara tycks ha anlagt mer principiella synpunkter. Kyrkan vore ett trossamfund och hade bekännelsekaraktär samt borde alltmer få detta. Därför borde allt som gav sken av att försvåra utträdet avskaffas (GHT 11/7 1960). Domkapitlen i Väslerås och Karlstad framhöll, att utredning alltjämt saknades. Domkapitlet i Luleå ville införa en respittid för införande av skriftlig anmälan i kyrkoböckerna, så att den som skrivit på under tillfällig påverkan skulle hinna återta sin anmälan. Pastorsämbetet borde också bekräfta mottagandet med angivande av den tid, efter vilken utträdet trädde i kraft. Av de tillstyrkande borgerliga myndigheterna avvisade länsstyrelsen i Kronobergs län jämförelsen med förfarandet vid allmänna val. Vid dessa behövde man ej muntligen uppge sin åsikl. (Denna anmärkning drabbade ju dock ej jämförelsen med valsedelsförsändelser.) överståthållarämbeLet fann tanken på personlig anmälan hos borgerlig myndighet svår att förverkliga, bl. a. på grund av organisatoriska problem, men synes ha varit ensamt om denna uppfattning. Ämbetet ville i stället skaffa vissa garantier mot ett förhaslat utträde genom att anmälan skulle göras på en särskilt fastställd blankett med uppgifter om rättsverkningar av utträdet. Bevittning vore i och för sig ingen garanti utan det borde införas bestämmelser liknande dem som gällde för valsedelsförsändelser före poströstningens införande. Svea hovrätt ansåg, att inga större olägenheter vållats av gällande ordning och att ärendet lämpligen kunde överlämnas åt 1958 års utredning kyrka-stat. Statistiska centralbyrån fann formföreskrifterna så oklara, att de måste förtydligas för att ej tolkningstvister skulle uppstå och pastorsämbetena ställas inför ömtåliga, sannolikt ej avsedda, uppgifter. Av de avstyrkande domkapitlen framhöll de i Växjö och Göteborg, att promemorian ej uppfyllde begäran om en allsidig och omsorgsfull utredning. Det förra ville särskilt ha haft en redogörelse för tyska erfarenheter från de senaste fyra årtiondena. Alternativet med personlig anmälan hos

114 borgerlig myndighel tycktes ej ha allvarligt prövats. Vanan att besöka olika slags expeditioner torde vara så allmän, att man ej behövde räkna med några psykologiska svårigheter av betydelse. Blott den som av ålder och sjukdom var förhindrad göra personlig anmälan borde tillåtas göra skriftlig sådan. Detta ansåg även domkapitlen i Linköping och Lund samt Svenska pastoratens riksförbund. Domkapitlet i Lund fann f. ö., att de skäl som godtagits av riksdagen 1951 ej hade vederlagts, icke ens på nytt granskats. De kunde ej frånkännas betydelse, utan skälen för personlig anmälan kvarslod orubbade. Om skriftlig anmälan tilläts, skulle det bli lättare att öva otillbörlig påtryckning, vilket kunde bli vida farligare för den personliga friheten än den bestående ordningen. För tillfället kunde väl riskerna synas obetydliga, men ingen visste hur länge nuvarande förhållanden bestod. Domkapitlet fann, liksom de i Växjö och Skara, att ingen utredning förebragts om prästernas påstådda försök till påverkan. Inga bevis hade förebragts från någol håll. Nu lämnade promemorian motiveringen för det första riksdagsbeslutet helt därhän. Ur prästerskapets synpunkt vore en undersökning att önska. Del undrades även över varför anmälan hos borgerlig myndighet ansågs konstlad, då vederbörande tjänsteman i intetdera fallet hade rätt kommentera ställningstagandet. Samma ståndpunkt intog domkapitlen i Linköping och Göteborg. Domkapitlet i Linköping ansåg f. ö., all erfarenheten av gällande lagstiftning var god och att den bidragit till utjämning mellan samfunden. En lagändring skulle menligt påverka dessa förhållanden. En ny utredning av hela frågan vore önskvärd, vilkel även domkapitlet i Göteborg ansåg. Teologiska fakulteten i Lund åberopade som skäl för sitt avstyrkande bl. a., att den skriftliga anmälan skulle underlätta t. ex. en agitation från Kyrklig samlings sida för uti rade ur kyrkan. Någon sådan hade visserligen hittills ej förekommit men vore "fullt tänkbar och ej helt otrolig". Skälen för ändringen var f. ö. svaga. De gamla och sjuka hade ej klagal (SKT 23/1960). Svenska pastoratens riksförbund beklagade särskilt atl påståendena om prästerliga missgrepp ej utretts och fann det anmärkningsvärt, att tanken på anmälan hos borgerlig myndighet avfärdades utan saklig motivering. Detta tycktes stå i strid med dåvarande departementschefens uttalande 1958, att det gällde en principiellt viktig fråga. Den utförligaste kritiken kom emellertid från hovrätten över Skåne och Blekinge, där hovrättspresidenten B. Kjellin fungerat som föredragande. Genom sitt arbete med 1951 års religionsfrihetslag var han särskilt förtrogen med problemen. I detta yttrande hävdas, alt man måste utgå från de skäl som 1951 var avgörande och pröva om de alltjämt var bärkraftiga. Vad som anförts i departementspromemorian var intet nytt utan hade bedömts redan 1951. Man hade då underkänt dissenterlagskommitténs motivering och be-

115 tonat, att utträdet måste vara helt fritt. Man hade velat underlätta för de frikyrkliga, som så önskade, att stå kvar i kyrkan. Det fanns risk för att samfundsledningar och predikanter skulle finna del vara i samfundens intresse att agitera för utträde ur kyrkan. Det gällde alltjämt att skydda den personliga religiösa friheten, så alt ingen lubbades atl ullräda. Risken var kanske ej så stor just nu, men förhållandena kunde ändras genom konkurrens om själarna särskilt från kyrkor och rörelser, som f. n. ej spelade någon större roll. Det var ej så lält alt undgå påverkan, om det blott gällde alt skriva på elt papper. Innan en lagändring gjordes, borde det i varje fall ordentligt utredas om prästerna verkligen gjort några försök att otillbörligt påverka dem, som önskade utträda. Detla var det ur religionsfrihetssynpunkt allvarligaste som anförts till stöd för en ändring. En skriftlig anmälan skulle medföra många tekniska svårigheter. Detaljbestämmelserna var meningslösa som skydd mot otillbörlig påverkan. Man kunde lika väl gå omkring med blanket ler för "enskild anmälan" som med en lista. Man skulle även riskera atl få anmälningar från icke-identifierbara personer och falska anmälningar. För kontrollens skull måste meddelande om vidtagen åtgärd utsändas vid skriftlig anmälan om utträde. Del föreföll därför vara bättre med personlig anmälan hos en borgerlig myndighet. På så sätl bevarades också skyddet mol obehörig påverkan. Länsstyrelser och häradsskrivare borde vara närmast till, men man kunde golt låta även t. ex. föreståndare för ålderdomshem och sysslomän vid sjukhus mottaga anmälningar. (översikten över remissvaren bygger på en av P. O. Ahrén upprättad promemoria och O. Hassler, Ordningen för utträdet . . ., s. 326 ff., där ej annan källa angivits.) Sedermera har frågan om utträde ur svenska kyrkan icke aktualiserats förrän 1963, då kyrkoinötel skulle samlas. I proposition till 1963 års riksdag (nr 146) har justitieministern i överensstämmelse med departementspromemorian från 1960 föreslagit rätt till skriftlig utlrädesanmälan. Första lagutskottet (nr 33) tillstyrkte propositionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (FK 24: 118, AK 25: 41). Vid kyrkomötet 1963 godkändes förslaget till ändring av religionsfrihetslagen i förevarande avseende (Kyrkolagsutskoltets betänkande nr 12, kyrkomötets beslut 25/9 1963).

K A P I T E L IV

Frågorna om inträde i kyrkan och automatisk anslutning

a) Äldre bestämmelser och förslag Under den gamla enhetskyrkans tid var det självklart, att alla svenskar skulle tillhöra den svenska kyrkan, och det torde ej ha varit något egentligt problem att upptagandet skedde genom barndop. Den frihet för främmande trosbekännare, som tillstaddes på 1700-talet, innebar ett avsteg, då det medgavs, att barnen fick uppfostras i föräldrarnas tro (jfr kap. I ) . I berörda 1700-talsbestämmelser möter alltså begynnelsen till nu gällande föreskrifter, att föräldrarnas samfundstillhörighet skall vara avgörande för barnens. Redan på 1700-talet uppstod emellertid tydligen svårigheter atl förmå föräldrarna att döpa barnen, trots att föräldrarna tillhörde svenska kyrkan. Åren 1733 och 1740 utfärdades kungliga brev om handräckning av kronabetjäningen för verkställande av tvångsdop. I en på "Kongl. Maj:ts nådiga befallning" 1813 utgiven samling av författningar och stadgar, som kompletterade kyrkolagen, upptages dessa brev (s. 23) som generellt giltiga. Enligt uppgifter i litteraturen har de också flitigt åberopats för tvångsdop av baptisters barn långt in i 1800-talets senare hälft (Newman, Svensk högkyrklighet, s. 248; Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk, s. 222). Då E. J. Ekman 1886 (II: 7) motionerade om att de kungliga breven skulle upphävas, förklarade lagutskottet (nr 15), att dessa aldrig avsett andra än de aktuella fallen. Ekman sade då, att detta alltid varit också hans uppfattning, men att han var tacksam för förklaringen, då breven i visserligen privata men flitigt använda utgåvor av kyrkolagen framställdes som gällande rätt (AK 1886, 7: 28). (Breven är intagna t. ex. i Lilienberg: Svensk lagsamling, III, 1885, s. 858.) Av det förut sagda framgår, att även utgivarna av den 1813 publicerade lagsamlingen av officiell karaktär hade samma uppfattning som de enskilda utgivarna senare under århundradet. Vilken tolkning som är den rätta må i detta sammanhang lämnas därhän. Så länge breven åberopades betraktades tydligen ej anslutningen till kyrkan som en omedelbar, automatisk följd av födelsen, utan dop var förutsättningen för medlemskap. Möjligen skulle man kunna tala om en indirekt automatik. Vid debatten om överhovpredikanten Grafströms motion 1877 (se kap. II, s. 31), yttrade denne bl. a., att "det monstruösa" skulle kunna inträffa, "att odöpta personer, således sådana vilka i alla tider och länder ansetts icke

117 i något avseende tillhöra den kristna kyrkan komma att räknas som kyrkomedlemmar" (FK 23: 19). Trots den myckna kritiken i övrigt var det ingen som hade något att invända på denna punkt. När lagutskottet 1879 (nr 15) talade om "inom svenska kyrkan kvarstående medlemmar som icke blivit döpta . . . " framkallade detta skarpa protester både från den högkyrklige biskopen C. H. Rundgren och den lågkyrklige lekmannen S. Wieselgren (AK 3 0 : 4 ff.). Troligen var det blott P. P. Waldenström och en del av honom påverkade, som vid denna tid ville godtaga församlingstillhörighet utan dop (se W. Bredberg, P. P. Waldenströms verksamhet till 1878, s. 308 ff.). När Kungl. Maj:t 1880 skulle framlägga proposition om borgerlig vigsel för odöpta, ändrades rubriken så att den ej talade om "inom kyrkan stående medlemmar", tydligen för att ej utmana den kyrkliga opinionen (Lydia Svärd, a.a., s. 245, not 62). Då en motionär vid 1888 års kyrkomöte ville beröva de grupper som Grafström 1877 hade velat utesluta ur kyrkan rösträtt på kyrkostämma tillstyrkte ett enhälligt kyrkolagsutskott (nr 7) detta ifråga om odöpta, då dessa saknade "en av de nödvändigaste förutsättningarna för rättigheten att deltaga i vården av en kristen kyrkas angelägenheter". Under debatten i kyrkomötet betonade biskop G. Billing med skärpa, att den evangelisklutherska kyrkan ej kände någon annan väg att bliva kristen än genom dopet. Odöpta vore alltså icke kristna. Liknande synpunkter framfördes av en rad talare, bl. a. biskoparna Rundgren och Andersson. Mot utskottsförslaget uppträdde blott ett par av väckelsen påverkade lekmän samt den för sin anslutning till den tyske teologen Ritschls 1 kände pastor primarius Fehr, som ensam uttryckligen tog avstånd från uppfattningen att odöpta är hedningar, ehuru med en såvitt kyrkomötesprotokollet utvisar delvis något egendomlig motivering. Det avgörande argumentet var likväl, att även döpta faktiskt kunde vara hedningar. Avslagsyrkandet förkastades utan rösträkning, varpå utskottets förslag segrade över en längre gående reservation med 26 röster mot 22 (AKP 1888, s. 90—115). I början av 1900-talet begynte meningarna att bli delade på kyrkligt håll. Vid 1910 års kyrkomöte väcktes på nytt en motion riktad mot odöptas rösträtt på kyrkostämma (nr 17). Den tillstyrktes visserligen av andra tillfälliga utskottet (nr 5) med förre ecklesiastikministern Hammarskjöld som ende reservant, men i kyrkomötesdebatten understöddes motionären blott av fyra biskopar (Ullman, Rodhe, Danell och Lövgren) samt en lekman. En lång rad talare däribland flera biskopar tog avstånd från motionen, många med rena lämplighetsskäl och med kringgående av principfrågan. Biskop Bergqvist förklarade visserligen att det fanns visst teoretiskt fog för motionen och att de odöpta ej tillhörde kyrkan, om man betraktade 1

Angående dennes teologi, se Svensk Uppslagsbok, 2 uppl., band 24, spalt 239 f.

10 — Kyrka-stat

III

118 denna som "en andlig gemenskap omkring en viss konfession". Det vore annorlunda med kyrkan som ett yttre samfund, särskilt när den var en folkkyrka. Detta måste den vara, då den var förenad med staten. Då sedan åtskilliga lämplighetsskäl anfördes för avslag kan det måhända sägas, att denne talares principiella inställning är något oklar. Biskop Eklund kom med en mera rent principiell motivering. Han medgav att det kunde synas underligt, att odöpta skulle få deltaga i avgörandet av kyrkliga angelägenheter, men det var betänkligt att knyta kyrklig kompetens vid dop och nattvardsgång. Dessa skulle säkert i framtiden få mycket stor samfundsmässig betydelse, som dock ej finge bli kyrkorättslig utan borde (ligga på det mer personliga planet. Biskop Lönegren förklarade att de odöpta ej kunde räknas som kyrkans egentliga medlemmar men de tillhörde ändå denna och borde dragas närmare, ej stötas bort. Det bör dock märkas att alla dessa biskopar, särskilt Lönegren, underströk, att det u r principiell synpunkt likväl kunde ha sitt berättigande att utesluta de odöpta från rösträtt. Detta betonades ännu mer av biskop Tottie som för sitt avslagsyrkande anförde uteslutande lämplighetsskäl. Med honom instämde ytterligare två ämbetsbröder medan en tredje instämde med Bergqvist. Då Billing fungerade som ordförande tycks alla biskopar, som hade tillfälle därtill, ha deklarerat sin uppfattning. Majoriteten av biskoparna tog således i princip klart avstånd från att kyrkan kunde ha odöpta medlemmar, men en minoritet hade närmat sig en motsatt ståndpunkt. Domprosten A. H. Lundström fann det direkt betänkligt säga om alla odöpta, att de ej i någon mening tillhörde kyrkan. De protestantiska frikyrkorna i Frankrike räknade f. ö. med även odöpta medlemmar, ehuru dessa saknade rösträtt vid prästval inom den lutherska kyrkan och ej ägde tillträde till nattvarden. Kontraktsprosten Ch. Meurling hävdade, att då svenska kyrkan var en folkkyrka hörde också de odöpta till den. "Ty hvart skulle de eljest h ö r a ? " En särpräglad mellanställning intogs nu av Waldenström, som med allt eftertryck deklarerade, att en odöpt omöjligen kunde vara medlem av en kristen församling, men statskyrkan var ingen sådan. Den existerande orimligheten var oskiljaktig från statskyrkosystemet. På grund av detta och andra skäl av närmast lämplighetskaraktär yrkade han avslag. Ehuru kyrkomötet avslog motionen utan votering men uppenbarligen med minst tvåtredjedels majoritet, bör man likväl tydligen vara försiktig med omdömen om majoritetens principiella inställning till dopets betydelse. Det skulle dröja nära 20 år, innan kyrkomötet åter hade att ta närmare ställning till frågan om icke-döptas medlemskap och nu hade tydligen under inflytande av folkkyrkotanken allt motstånd försvunnit.

119 Religionsfrihetssakkunniga konstaterade i sitt betänkande, att principen, att alla som ej tillhörde a n n a t samfund tillhörde svenska kyrkan, ansetts gälla. Då doptvånget upphört, hade kyrkan i rättsligt avseende fått odöpta medlemmar, ehuru m a n i dogmatisk mening ej kunde räkna därmed (SOU 1927: 13, s. 83). I rättsligt avseende ansågs bestämmelserna om kyrkobokföringen vara av intresse. Enligt en förordning från 1894 skulle alla som tillhörde svenska kyrkan antecknas i församlingsboken och övriga i en särskild avdelning för främmande trosbekännare. Som sådana skulle dock enligt anvisningarna för församlingsbokens förande blott antecknas personer som lagligen tillhörde främmande trossamfund. "Alla andra" skulle alltså bokföras såsom tillhörande svenska kyrkan. Icke blott odöpta utan även sådana som utträtt utan att inträda i annat erkänt samfund skulle alltså bokföras som -medlemmar av svenska kyrkan. "Härav följer till en början att inga konfessionslösa innevånare officiellt finnas" konstaterade de sakkunniga. Utlänningar, som ej tillhörde annat kristet eller mosaiskt trossamfund, borde också bokföras som medlemmar av svenska k y r k a n . Omedelbart därefter konstaterades dock att det faktiskt fanns konfessionslösa, dels sådana som utträtt u r svenska kyrkan utan att inträda i något annat samfund, dels sådana som tillhört ett annat samfund men utträtt ur detta utan att ansluta sig till något nytt. Deras ställning ansågs dock vara tillfällig, ehuru den kunde bestå hela livet, och de kunde efter anmälan när som helst upptas i svenska kyrkan (SOU 1927: 13, s. 84 f.). Den kyrkobokföringskommitté, vars förslag låg till grund för 1894 års förordning, ansåg dock uppenbarligen ej, att man blott genom en bokföringsåtgärd skulle kunna bli medlem av svenska kyrkan. Kommittén föreslog i stället, att bestämmelser därom skulle utarbetas, vilket ock skedde. Dessa godkändes av 1893 års kyrkomöte men förkastades av andra kammaren 1894, emedan som villkor för medlemskap fordrades oförvitlig vandel och förståndsmognad, vilket krav ansågs stötande (SOU 1927: 13, s. 85 ff.). På detta sätt uppstod eller bestod en lucka i lagstiftningen, som gjorde att en inflyttad, som tillhörde annat än kristet eller mosaiskt trossamfund, enligt kyrkobokföringsförordningen skulle antecknas som medlem av svenska kyrkan, åtminstone om han blev svensk medborgare, ty en sådan kunde lagligen knappast tillhöra någon annan konfession eller vara konfessionslös. Den som i laga ordning utträtt ur svenska kyrkan eller tillhört ett främmande trossamfund måste väl lagligen anses som främmande trosbekännare i enlighet med sin egen uppgift, huru vilseledande denna än stundom kunde vara. Något avsiktligt försök att tillföra kyrkan odöpta medlemmar har det uppenbarligen ej varit fråga om. De faktiska förhållandena kom dock att utveckla sig så.

120 Detta berodde åtminstone delvis på att m a n alltsedan 1700-talet ansett att barn hade samma religion som fadern med undantag för de fall, då överenskommelse träffats, att de skulle uppfostras i den lutherska läran. 1873 års dissenterlag stadgade ( § 6 ) , att om en av föräldrarna tillhörde svenska kyrkan, skulle barnen uppfostras i dennas lära, om ej annat skriftligen avtalats före vigseln. Vid föräldrars utträde ur kyrkan skulle barn under 15 år automatiskt följa dem. Religionsfrihetssakkunniga konstaterade, att med rätten till fritt utträde måste den gamla skyldigheten för föräldrarna att normalt uppfostra sina barn i den evangelisk-lutherska läran upphöra. Det låg dock i statskyrkosystemets n a t u r att bestämmelser funnes om barnens ställning till den svenska kyrkan (SOU 1927: 13, s. 74 ff.). Barn födda inom äktenskapet borde anses följa föräldrarna. De skulle dock ej automatiskt göra detta, om föräldrarna ändrade samfundstillhörighet. Om blott en av föräldrarna tillhörde kyrkan, finge barnets tillhörighet till denna bero på överenskommelse mellan föräldrarna. Om dessa ej kunde enas, finge frågan bero tills barnet bleve gammalt nog att själv bestämma. Avtal före vigseln borde ej vidare få förekomma. Barn utom äktenskap skulle i regel följa modern (SOU 1927: 13, s. 79 f.). Den i lag fastställda automatiken var alltså här inskränkt till barn, vilkas båda föräldrar tillhörde kyrkan. Dessa barn skulle göra det genom födelsen, alltså oberoende av dop. Detta var första gången en sådan bestämmelse formellt föreslogs. Reservanten Mosesson framhöll, att kyrkan borde bygga på frivilligt inträde och kyrkogemenskapen byggas på frivillighetens grund, men detta gjorde inte statskyrkoväsendet och kunde inte göra det (SOU 1927: 13, s. 288). Remissinstanserna synes emellertid närmast ha klagat över att automatiken ej gjorts mera omfattande. Åtta domkapitel yrkade således, att om en av föräldrarna tillhörde svenska kyrkan, så skulle även barnen göra det, om ej annat överenskommits. Intet enda av domkapitlen direkt tillstyrkte förslaget. Sju länsstyrelser avstyrkte, medan övriga ej yttrade sig i denna del (SOU 1949:20, s. 38). (Till undvikande av missförstånd bör det kanske betonas, att det samband mellan föräldrarnas religion och barnens, varom stadgades i äldre lagstiftning, gällde de senares religiösa fostran och ej direkt samfundstillhörigheten. Från och med religionsfrihetssakkunnigas betänkande är det däremot fråga om den sistnämnda.) I fråga om vuxnas inträde i kyrkan tycks remissinstanserna framför allt ha framhållit, att det ej fick göras svårare än utträdet. Dopfrågan, som normalt blott kunde gälla sådana vilka ej förut tillhört något kristet samfund och alltså var praktiskt betydelselös, tycks ej närmare ha beaktats (SOU 1949:20, s. 19 f.).

121 Dissenter- och frikyrkosamfunden underströk däremot helt naturligt föräldrarnas rätt att själva bestämma om barnens uppfostran, vilket åtminstone i en del yttranden tyckes ha avsett avskaffandet av all automatik (SOU 1949:20, s. 39). I den bekanta biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte (nr 1) möter icke heller någon invändning mot att kyrkan skulle få odöpta medlemmar även om man ville något skärpa kraven på vuxna odöpta, som önskade inträde. Icke heller i debatten om motionen synes någon invändning ha gjorts. Enligt uppgift i en tidningsartikel av Åke V. Ström (Sv. D. 7/5 1938) var det att den svenska kyrkan erkände odöpta som medlemmar dock något så enastående, att man vid det ekumeniska mötet i Edinburgh 1937 måste för den svenska kyrkans skull göra en särskild formulering angående medlemskapet i den kristna kyrkan. Detta framgår dock varken av den av mötets sekreterare publicerade redogörelsen (The second World Conference on Faith and Order . ..) eller av den svenskspråkiga sammanfattningen (Oxford och Edinburgh. Aktstycken). I konferensens rapport heter det emellertid i kapitlet V: 5, att den förenade kyrkan skall "iakttaga den regeln, att alla medlemmar i den synliga kyrkan skola i denna upptagas genom dopet". I en not heter det också, att de flesta kyrkor anser dopet som "det enda och nödvändiga medlet för att bli upptagen i kyrkan" (Oxford och Edinburgh, s. 175).

b) Dissenterlagskommitténs

förslag

Dissenterlagskommittén framhöll, att det "principiellt och ur rent kyrklig synpunkt" syntes rimligt, att "ett dop enligt svenska kyrkans ordning" skulle "grundlägga medlemskapet i denna kyrka". Många — anförde kommittén — ansåg, att "utan dop medlemskap i en kristen församling icke kan föreligga". Kommittén sade sig emellertid i likhet med religionsfrihetssakkunniga anse de faktiska förhållandena avgörande. Omkring 8 7 W av kyrkans medlemmar över 15 år var odöpta. Det vore därför mest konsekvent anse dopet "icke grundlägga något medlemskap i rättsligt avseende". Det sades ock ur folkkyrklig synpunkt vara av betydelse, att dopet hade samma ställning som nattvarden (SOU 1949: 20, s. 20 f.). I fråga om barns religiösa fostran framhölls att det fria utträdet måste medföra, att föräldrar ej kunde vara skyldiga att ge någon sådan. Religionsundervisning borde dock meddelas i skolan eller i annan form (SOU 1949:20, s. 40 f.). Föräldrarnas samfundstillhörighet ansågs i allmänhet böra vara bestämmande för barnens, även så att då föräldrarna tillhörde olika samfund barnen skulle tillhöra ettdera. Föräldrar, som tillhörde annat samfund än

122 svenska kyrkan, borde dock få bestämma, att barnen skulle tillhöra denna. De skulle också kunna bestämma, att om de ändrade samfundstillhörighet skulle barnen ej göra det. Om föräldrarna tillhörde olika samfund och överenskommelse ej träffats, skulle barnen följa fadern. Om båda föräldrarna var konfessionslösa, vore det ett statsintresse, att barnen ansågs "som medlemmar av den kyrka, imed vilken staten är förbunden". Detta vore även ett religiöst och moraliskt stöd för barnen. Om föräldrarna hade rätt att besluta om utträde syntes friheten tillgodosedd. Om en av föräldrarna tillhörde ett trossamfund, skulle också barnen göra det (SOU 1949: 20, s. 42 f.). Utomäktenskapliga barn borde följa modern med samma förbehåll som gällde barn födda inom äktenskap (s. 45). Dissenterlagskommittén hade alltså föreslagit bestämmelser både om medlemskap i svenska kyrkan och om automatiska regler för barns samfundstillhörighet, vilka dock kunde sättas u r kraft genom överenskommelse mellan föräldrarna i vissa fall. Bestämmelserna var så utformade, att de tydligen utgick från att den svenska kyrkan var hela folkets kyrka, vilket också direkt utsädes. Man kunde därför vänta invändningar från olika remissinstanser. Domkapitlet i Göteborg ville ställa bestämmelser am inträde i svenska kyrkan på framtiden. De borde ytterligare utredas och bringas i överensstämmelse med kyrkans bekännelse. Domkapitlet i Uppsala fann det otillfredsställande, att vuxna kunde bli medlemmar av kyrkan utan dop, men med hänsyn till att det ej kunde komma ifråga att utesluta de odöpta medlemmar som redan funnes, vore förslaget likväl acceptabelt. Det borde dock uttryckligen sägas, att dop var "det för tillhörighet till svenska kyrkan normala villkoret". Nio andra domkapitel yttrade sig på liknande sätt. Juridiska fakulteten i Uppsala förklarade däremot direkt, att medlemskap utan dop stred mot kyrkans bekännelse. Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Sveriges yngre prästers förbund hävdade, att dop borde vara en ovillkorlig förutsättning för inträde. Sistnämnda organisation framhöll särskilt, att sedan fritt utträde medgivits borde anan ej vara bunden av att kyrkan på grund av hittills gällande tvångslagstiftning för närvarande räknade med odöpta medlemmar. Principen att föräldrarnas samfundstillhörighet skulle avgöra barnens godtogs i allmänhet, men domkapitlen i Västerås och Göteborg framhöll, att barndop enligt kyrkans ordning och bekännelse var det normala. Förslaget att barn skulle följa fadern, om föräldrarna tillhörde olika samfund, mötte däremot många invändningar. Svea hovrätt föreslog, att de skulle tillhöra svenska kyrkan, medan juridiska fakulteten i Lund i första hand förordade, att de skulle anses samfundslösa, tills de blev gamla nog att själva bestämma.

123 Domkapitlen i Växjö och Göteborg fann det betänkligt, att föräldrar, som ej tillhörde svenska kyrkan, skulle få bestämma, a t t deras barn skulle göra det. Det borde istället heta, att de skulle kunna bestämma, att barnen skulle uppfostras i svenska kyrkans lära. Domkapitlet i Linköping fann det stridande mot religionsfriheten, att barn till konfessionslösa föräldrar skulle tillhöra svenska kyrkan. Sveriges yngre prästers förbund hade en närmast motsatt uppfattning. Det strede mot sann religionsfrihet, att föräldrar kunde bestämma, att barn ej skulle tillhöra kyrkan, sedan dessa döpts. Domkapitlet i Göteborg ansåg, att den föreslagna bestämmelsen om konfessionslösas barn skulle befordra ett fiktivt medlemskap av kyrkan. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasatte, att Kungl. Maj :t på vårdnadshavares begäran skulle kunna bestämma om barns samfundstillhörighet (prop. 100/1951, s. 41 ff.). Flera tidningar uttalade betänkligheter över den automatiska anslutningen till svenska kyrkan (se t. ex. Expr. 2 3 / 1 , NSD 17/1, VD 26/3 1950). c) 1951 års

religionsfrihetslag

I sin proposition (nr 100, s. 51 ff.) till 1951 års riksdag framhöll justitieminister Zetterberg, att det krävdes en principiell grund för medlemskap av svenska kyrkan. Någon sådan hade dissenterlagskommittén ej lagt. Inträde ägde nu vanligen rum genom födelsen, vilket kom till uttryck genom formerna för kyrkobokföringen. Inträde vid mer mogen ålder var ej närmare reglerat utom vid inflyttning. Den som var av evangelisk-luthersk trosbekännelse liksom den som ej tillhörde något i Sverige företrätt trossamfund betraktades som medlem av svenska kyrkan. Om dem som utträtt u r denna utan att inträda i något annat samfund sades blott, att de torde kunna återinträda genom en anmälan. Justitieministern fann det otillfredsställande, att tekniken för kyrkobokföringen fick bestämma vilka som tillhörde svenska kyrkan. Härför behövdes grundläggande regler, som måste utformas med hänsyn såväl till religionsfriheten som till kyrkans karaktär av trossamfund. Enligt svenska kyrkans traditioner kunde ej några speciella kvalifikationer fordras av medlemmarna. För barns medlemskap kunde man tänka sig olika regler. De kunde antingen automatiskt följa föräldrarna eller också vinna anslutning genom "en på barnets vägnar av dess legala ställföreträdare avgiven viljeförklaring". I det senare fallet kunde det eventuellt även krävas dop. Genom automatisk anslutning skulle generation efter generation komma att kvarstå inom kyrkan "så länge någon positiv åtgärd för utträde ej vidtoges". Departementschefen framhävde här liksom i andra sammanhang betydelsen av att så mycket som möjligt följa hävdvunna grundsatser och åberopade dessutom att flertalet remissinstanser godtagit dissenterlagskommit-

124 tens härmed överensstämmande förslag. Då rätt till fritt utträde fanns, kränkte automatisk anslutning ej friheten. Det fanns därför ej skäl att avvika från gällande ordning, att barn, vilkas föräldrar tillhörde kyrkan, också från födelsen ansågs göra det. Dopet skulle betraktas som en rent religiös angelägenhet. Barn borde alltid principiellt följa föräldrarna. Det förklarades dock senare (s. 59), att inga bestämmelser skulle fastställas om andra samfund. Tanken att barn, vilkas båda föräldrar var konfessionslösa, skulle tillhöra svenska kyrkan avvisades. Principen borde vara att barnen följde föräldrarna "enligt i stort sett automatiskt verkande regler". Barn utom äktenskapet skulle följa modern. Vårdnadshavare skulle ha att bestämma om förändringar i samfundstillhörigheten. Det egentliga problemet var frågan om de inomäktenskapliga barn, av vilkas föräldrar blott den ena tillhörde kyrkan. Tanken att de alltid skulle följa fadern, eventuellt modern, avvisades. Då den övervägande delen av befolkningen tillhörde svenska kyrkan, vore det rimligt, att barnen följde den av föräldrarna som gjorde detta, vilket även bäst stämde med folkkyrkotanken. Om föräldarna finge rätt att inom en viss tid anmäla, att barnet ej skulle tillhöra kyrkan, ansågs religionsfriheten tillgodosedd. Makar i blandade äktenskap skulle alltjämt i förväg kunna avtala, att barnen ej skulle tillhöra svenska kyrkan (prop. 100/1951, s. 143 ff.). Vid lagrådets behandling av propositionen uttalade justitierådet Strandberg, att det uttryckligen borde anges att dop var ett sätt för vinnande av rättsligt medlemskap av svenska kyrkan (prop. 100/1951, s. 184). Några av de riksdagsmotioner, som väcktes med anledning av propositionen, berörde automatiken. Herr Lundberg vände sig mot den som han ansåg orimliga anslutningen till svenska kyrkan, i de fall då blott en av föräldrarna tillhörde denna. Förhållandet kunde blott motiveras, om statskyrkan ansågs tjäna statsnyttan (II: 488). Herr Ståhl framhöll, att det var obegripligt, att barn skulle födas in i kyrkan, därför att föräldrarna ej utträtt (II: 495). Den kommunistiska partimotionen (II: 492) vände sig mot tvångsfostran i viss religion. Herr Y. Larsson ville emellertid att begäran om inträde i kyrkan av den som ej var döpt även skulle få ske genom skriftlig förklaring i viss form (11:487). Särskilda utskottet förklarade enhälligt i sitt utlåtande (nr 1, s. 62), att det hade så mycket mindre att invända mot den föreslagna automatiken som principen var konsekvent tillämpad även då det gällde barn, vilkas föräldrar icke tillhörde kyrkan. Barns inträde i kyrkan vore för övrigt ej blott en lämplighetsfråga utan även en religiös fråga, vilken ej borde bedömas lagstiftningsvägen. Detta var ytterligare ett skäl att låta barn automa-

125 tiskt följa föräldrarna, vilket ej alls var något som hade med förhållandet mellan kyrka och stat att göra. Automatisk anslutning kunde förekomma även i en frikyrka. I kammardebatterna märktes knappt något intresse för automatiken. Herr Staxäng fann det dock uppenbart stridande mot Augsburgska bekännelsen, att kyrkan kunde ha odöpta medlemmar. Han hade avstått från att anföra reservation, då en sådan blott skulle bli en tom demonstration, men han hoppades på framtida rättelse (AK 20: 27). Herr Edberg anmärkte i förbigående på att man föddes in i kyrkan men måste begära utträde. Frågan om automatik och inträdesbestämmelser hade således passerat riksdagen oväntat smärtfritt, särskilt med hänsyn till de många anmärkningar som senare gjorts på denna punkt. Trots att de flesta domkapitel haft betänkligheter mot att odöpta skulle anses tillhöra kyrkan lämnade också kyrkomötet frågan nästan obeaktad. I kyrkoherdarna S. Danells och Elvings motion (nr 29) sades, att de odöpta som framdeles komme att kvarstå inom kyrkan ej som hittills skulle göra det av formella orsaker "utan av mer eller mindre klart kända religiösa skäl". De var att jämföra med fornkyrkans kalekumener och missionskyrkornas dopklasser. Kyrkolagsutskottet betonade i sitt utlåtande (nr 20, s. 16 f.), att kyrkans folkkyrkokaraktär gjorde, att kyrkan skulle stå öppen för alla och principiellt vända sig till hela folket. Härav följde att barn skulle följa föräldrarna utan någon särskild åtgärd. Mot religionsfrihetslagens bestämmelser vore så mycket mindre att invända som de byggde på de grunder kyrkomötet självt tidigare framlagt. I kyrkomötesdebatten var Axel B. Svensson den ende som uttryckligen kom in på frågan. Han fann det anmärkningsvärt, ja obegripligt, att lagen tycktes räkna med möjlighet att bli medlem av kyrkan utan dop. Detta hörde till de brister som kommit honom att motionera om avslag. De talare, som närmare utvecklade den kyrkouppfattning som låg bakom såväl den s. k. biskopsmotionen 1929 som kyrkolagsutskottets utlåtande 1951, främst professor Lindroth, gav dock utskottets tillstyrkande ett indirekt stöd. Icke heller i pressdebatten i samband med religionsfrihetslagens antagande blev automatiken mera utförligt diskuterad, även om man ibland snuddade vid den (se t. ex. Expr. 16/3, Sv. M. 2 6 / 4 ) . I de programförklaringar som avgavs från frikyrkligt och konfessionslöst håll berördes saken. Pastor R. Swedberg hävdade, att rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan borde kompletteras "med rätten till fritt inträde i kyrkan för alla". Nu upptogs barnen enligt luthersk lärouppfattning "naturligtvis utan eget samtycke och till och med utan att själva veta om det" genom

126 barndop i kyrkan. "I praxis" upptogs barnet redan vid födelsen i kyrkan. (Detta kunde ha sagts om förhållandena före den nya lagens ikraftträdande men därefter är det ju ej praxis utan lag.) Swedberg konstaterade så, att den ordning som tillämpades kränkte "individens rätt att själv bestämma ifråga om sin tillhörighet till den religiösa gemenskapen" (Religionsfrihetslagen och därmed sammanhängande lagar . . . . s. 63 f.). Rektor S. Arvidson ansåg det häpnadsväckande, att man ej ansåg inträdet i kyrkan som en lika allvarlig, ja "i grunden långt allvarligare sak än utträdet". Det var den som ville kvarstå eller inträda i kyrkan som borde anmäla sig. Ett trossamfund borde endast bestå av dem som anslutit sig genom en personlig viljeakt. Det var en svår brist i den nya lagstiftningen och en nedvärdering av kyrkan att denna princip ej följts (I kyrkan eller utanför?, s. 24). I en tidningsartikel (AT 27/1 1952) har samme författare hävdat, att den nya lagens bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan utformats under påverkan av kyrklig maktsträvan och att man måste akta sig för att upprepa misstaget, när nästa steg, kyrkans skiljande från staten, togs. d) Den senare debatten I vissa kretsar hade en kritisk inställning till den nya lagens bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan varit aktuell redan vid tiden för dennas ikraftträdande. Detta skulle ännu mera bli fallet i det följande. I de likalydande motioner som 1955 väcktes om folkomröstning om skilsmässa mellan kyrka och stat (II: 48 av herrar Helén och Swedberg; I: 41 av herrar Weiland och Osvald) sades att ett upplösande av de organisatoriska banden skulle innebära, att ingen automatiskt bleve medlem av svenska kyrkan. Detta förhållande skulle dock ingalunda utesluta möjligheten för föräldrar som så önskade att exempelvis genom dop låta sina minderåriga barn bli medlemmar av svenska kyrkan. Under debatten i andra kammaren underströk motionären herr Helén, att en skilsmässa skulle skärpa kravet på ett personligt ställningstagande till kyrkan (AK 17:52 ff.). I herrar Edbergs och Osvalds m. fl. motioner om en allsidig utredning om skilsmässa mellan kyrka och stat år 1956 (11:214, 1:163) återkom synpunkten att "en i princip obligatorisk anslutning från födseln till ett bestämt samfund" var oförenlig med religionsfrihetens princip och att det föregrepe det personliga ställningstagande, som tillkom den mogne medborgaren. Konstitutionsutskottet gick i sitt utlåtande (nr 17) ej in på denna fråga, som däremot beröres i några av de till utlåtandet fogade remissyttrandena. Skara domkapitel fann det ej stämma med bekännelseskrifterna, när gällande bestämmelser var sådana, att det kunde sägas, att man "föds i n " i

127 kyrkan. Det var dopet som skulle avgöra kyrkotillhörigheten och här borde en ändring övervägas. Kyrkan hade dock en helt annan uppfattning om sitt väsen än motionärerna. Strängnäs domkapitel hävdade, att konsekvensen av de senares uppfattning skulle bli, att "frihet till religion och i religion" skulle försvinna, när det gällde "föräldrarnas rätt att bestämma om sina barns religiösa fostran". Det var fråga om "en frihet från religion", ett religionslöshetens tvång . . . " i uppenbar strid med religionsfriheten fattad som frihet till och i religion". Växjö domkapitel förklarade, att gällande lag värnade om både dem som ville utträda ur kyrkan och dem som ville tillhöra den. Göteborgs domkapitel protesterade mot talet om en i princip obligatorisk anslutning från födelsen. Principen att barnen följde föräldrarna var självklart berättigad. Hinder för barndop skulle kränka kyrkans frihet att följa sin tro. Också Luleå domkapitel fann att motionärernas uppfattning ledde till konsekvenser i strid med "kristna föräldrars tro och samvete" (KU nr 17, s. 35 f., 38, 40, 45). Med den uppläggning utskottsutlåtandet fått, kom frågan om formerna för inträdet i kyrkan helt naturligt i skymundan i kammardebatterna. Blott den frikyrklige folkpartisten herr Kilsmo gick något närmare in på saken. Han tyckte att det för präster med känsligt samvete och tro på bekännelseskrifterna måste te sig egendomligt, att kyrkan i strid med dessa skrifter medverkade till en ordning, enligt vilken alla oberoende av dop upptogs i den (AK 3 1 : 4 7 ) . I anslutning till riksdagsdebatten om formerna för utträdet 1958 kom också inträdet på tal. Frikyrkliga samarbetskommittén och Förbundet för religionsfrihet framhöll båda, att det naturliga vore, att man fick anmäla sitt inträde i kyrkan (Hassler, Ordningen för u t t r ä d e t . . . , s. 291 ff.). I den redan 1956 publicerade skriften "Vården om kyrkan" (s. 54) kom ärkebiskop Brilioth in på frågan om uppfattningen av kyrkotillhörigheten. Då det icke var människors sak "att dra gränser för andens verkningsområde", borde det vara dopet som "konstituerade medlemskap i kyrkan". I radioserien "Skall kyrkan skiljas från staten?" (december 1958) var det närmast de konfessionslösa som förde frågan om inträdet i kyrkan på tal. Författaren P. A. Fogelström hävdade, att emedan "vi har en statlig tro så ställs inga som helst krav" på personlig avgörelse. "Man smusslar bort människans möjlighet och förpliktelse att själv tänka över sin situation och göra sitt val." Detta visade "hur demoraliserande den statliga tron är". Den 99-procentiga anslutningen till kyrkan erinrade om valen i diktaturländerna (s. 39 f.). Rektor Ingegerd Granlund betecknade automatiken som barock och något av åsiktsförtryck, ja "ett ingrepp i den personliga friheten". Livsåskådning borde man få välja själv (s. 58 f.).

128 Också den frikyrklige talesmannen fil. lic. E. Sundström framhöll fastän mera i förbigående, att förhållandena vore otillfredsställande "så länge individer utan eget åtgörande inlemmas i en religionsgemenskap" (s. 62). Docent G. Hillerdal replikerade, att föräldrarnas rätt att ge barnen religiös uppfostran hörde till "den allra mest elementära religionsfriheten". Det måste innebära rätt att döpa dem, varigenom de inlemmades i en kyrkogemenskap (s. 64 f.). Rektor Granlund genmälde, att det aldrig varit hennes avsikt förmena föräldrar att döpa sina barn, men det behövde ej ske statligt (s. 68). Det förefaller således av rektor Granlunds uttalande som om kritiken egentligen blott skulle drabba den automatiska anslutningen, men det synes diskutabelt, om man så kan i allmänhet tolka kraven på personlig avgörelse. Också i tidningsdebatten har formerna för anslutningen till kyrkan emellanåt dragits fram, kanske särskilt av Stockholms kvällstidningar. Expressen framhöll redan 1951 (16/3), att det ej kunde anses som religionsfrihet, att man anslöts automatiskt och måste begära utträde. Samma synpunkt återkom åtta år senare men nu betonades även särskilt, att medlemskapet medförde skattskyldighet (10/11 1959). År 1961 framhölls att den enskilde själv måste bestämma om medlemskapet (3/6 1961). I samband med riksdagsmotionen om utredning av förhållandet mellan stat och kyrka pekade några tidningar på den omständigheten att man födes in i kyrkan som särskilt otillfredsställande (S. A. Essle i Ny Tid 16/10, ÖF 28/11, Arb.-Bl. 29/11 1956). Aftonbladet fann det odemokratiskt, att barn föddes in i kyrkan och oförenligt med dennas värdighet att ha rena ateister som medlemmar (28/10 1957). Vuxna människor borde själva fatta beslut i denna fråga (4/7 1961). I Morgonbladet (5/6 1957) nämnde pastor Källstad den automatiska anslutningen till kyrkan som en inskränkning i religionsfriheten, men tydligen en mindre väsentlig sådan. Pastor Bo Swedberg ansåg i ett tidningsuttalande den kyrkliga ståndpunkten inkonsekvent. Antingen borde man hålla sig till dopet eller också låta människor söka inträde. Samtidigt hävdade Ture Nerman, att inga barn borde uppfostras i en religion som den enda rätta (DN 1/3 1960). Dala-Demokraten vände sig i samband med den väntade utredningen om förhållandet mellan stat och kyrka mot den i debatten väl främst från konfessionslöst håll framförda uppfattningen att vid en eventuell skilsmässa alla skulle anses ha utträtt ur kyrkan och vara tvungna begära återinträde. En sådan åsikt visade blott brist på historiska insikter om det nära förhållande, som alltid rått mellan kyrka och samhälle (DD 15/5 1957). Stockholms-Tidningen har framhållit, att det som konstituerar kyrkotillhörigheten, då dop uteblir, hör till de "intressanta och betydelsefulla frågor", som borde studeras och diskuteras (27/12 1959).

129 Å andra sidan har det hävdats, att kravet på anmälan om inträde ej beror på någon omtanke om religionsfriheten utan på förhoppningar om att kunna skada kyrkan. Man är på konfessionslöst håll missnöjd över att de ljumma och likgiltiga står på kyrkans sida. Man anser sig själv ha större rätt till dessas stöd (SDS 7/8 1960). Från kyrkligt håll har det emellertid nyligen framhållits, att kravet på särskild anmälan om inträde kan vara motiverat under nuvarande förhållanden "då man automatiskt tillhör kyrkan, om man fötts i detta land". Om dopet ensamt vore grund för tillhörigheten till kyrkan, skulle det vara meningslöst att diskutera en inträdesanmälan. Då vore nämligen den döpte "anmäld att tillhöra svenska kyrkan genom ett föräldrarnas förmyndarhandlande och åtagande" (domprosten S. Hellsten i Kyrkhelg 3/1963). Den gamla uppfattningen om dopet som grund för medlemskapet i kyrkan tycks emellertid ha fått ny aktualitet i de senaste årens debatt. En studiegrupp inom folkpartiet för kultur- och religionsfrihetsfrågor under ordförandeskap av fil. lic. Håkan Berg och med bl. a. kyrkoadjunkt Ingvar Glemme och metodistpastorn Th. Källstad som ledamöter och förlagschefen J. E. Wikström som sekreterare föreslog således dop som grund för medlemskap (artikel i ST 25/7 1961), ehuru intet härom finnes i partiets nyantagna, nedan (kap. VIII) återgivna program, där det endast talas om att den "enskildes rätt att själv avgöra medlemskap i trossamfund" icke får "genom tvingande lag" omintetgöras. Detta villkor kan väl sägas uppfyllt av gällande lag, men det förefaller möjligt att formuleringen i viss mån kan vara riktad mot automatiken. I en diskussion i Uppsala i början av 1960 påtalade professor K. Stendahl det egendomliga i att dop ej krävs för medlemskap i svenska kyrkan (SKT 7/1960). Domprosten Stig Hellsten har ock nyligen hävdat, att det "under principiellt fasthållande av folkkyrkotanken" måste krävas att tillhörighet till svenska k y r k a n "vinnes endast genom dopet". Eljest skulle kyrkan ej framstå som en religiös storhet utan "endast som en folkbokföringsenhet eller som en kyrkoskattebetalarförening" (Kyrkhelg 3/1963). Bakom detta krav torde numera stå en ganska omfattande kyrklig opinion, åtminstone inom prästerskapet (se bl. a. även diskussionsinlägg av domprosten G. A. Daneli, SKT 7/1960, samt artiklar av docenterna C. H. Martling och B. Gustafsson i Fri kyrka?, s. 134, 222). På frikyrkligt håll torde man ock i allmänhet anse det rimligt och riktigt att folkkyrkan skulle grunda sitt medlemskap på dopet (se t. ex. Th. Källstad i Expressen 29/3 1963, som dock senare tillagt [Expr. 8/6], att samhället i så fall skulle k u n n a kräva, att medlemskapet borde bekräftas när vederbörande blir 18 år — den ålder som nuvarande religionsfrihetslag räknar som religiös myndighetsålder). Baptister och konfessionslösa torde som framgår av ovan refererade utta-

130 landen i allmänhet ta avstånd från ett medlemskap som ej beror av ett personligt ställningstagande, ehuru stundom även företrädare för dessa riktningar medger, att föräldrarna bör ha rätt att bestämma om barnens samfundstillhörighet och t. ex. genom dop låta upptaga dem i svenska kyrkan. Vid 1963 års kyrkomöte väcktes en motion av pastoratsadjunkt Carl Strandberg jämte tolv medmotionärer — av dessa var tio präster, bland dem biskoparna Giertz och Herrlin, och två lekmän — med begäran om utredning att åvägabringa sådan ändring i religionsfrihetslagen, att medlemskapet i kyrkan konstitueras av dopet. — Kyrkolagsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 11), att motionen berörde en för den svenska kyrkan central fråga, att detta spörsmål självfallet måste uppmärksammas av utredningen kyrka—stat och att det icke var lämpligt att kyrkomötet tog ställning, innan utredningsresultatet i denna del redovisats, varför hemställdes att motionen icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd, vilket också blev kyrkomötets beslut. I den korta debatt, som förekom i kyrkomötet, framfördes en i tidigare diskussion inte framförd synpunkt av tjänstemannen Josef W. Nilsson i Linköping, som varnade för att införa stadgande, som skulle anknyta medlemskapet i kyrkan till dopet. Genom sådana bestämmelser skulle i många fall frikyrkliga, som inte delade kyrkans uppfattning om dopet och inte döpte sina barn i Svenska kyrkans ordning men ville vara medlemmar i både k y r k a och frikyrka, icke kunna bli medlemmar av Svenska kyrkan. Frågan om det automatiska medlemskapet i kyrkan har således i olika sammanhang förts på tal i kritiskt syfte. Den har dock knappast som en isolerad fråga haft en framskjuten plats i diskussionen beträffande religionsfriheten utan fått stå tillbaka för frågorna om den kyrkliga beskattningen och rösträtten samt än mer för frågan om själva den privilegierade samfundsformens existensberättigande. Kritiken från kyrkligt håll tycks dock h a tilltagit under de allra senaste åren.

KAPITEL V Frågorna o m icke-kyrkomedlemmars kyrkoskatt och kyrkliga rösträtt

a) Debatten under 1800-talets senare del Äldre svensk rätt hade i stort sett ej känt några särbestämmelser rörande främmande trosbekännares kommunala rättigheter och skyldigheter (se översikten SOU 1927: 13, s. 180 ff., 215). Enligt 1781 års religionsfrihetsförordning var dock de som ej anlitade prästernas tjänster befriade från de härför stadgade särskilda avgifterna. Skatteplikten drabbade f. ö. framför allt jordägare på landet och hade alltså närmast karaktär av grundskatt. Den första dissenterlagen 1860 (SFS 1860 nr 46) utgick i fråga om beskattningen från dittills gällande rätt. Medlemmar av erkänt främmande trossamfund, vilka ej anlitade svenska kyrkans präster för olika förrättningar, var befriade från de för dessa stadgade särskilda avgifterna (jfr Dissenterskattekommitténs utlåtande, s. 58). Däremot infördes 1860 ( § 1 5 ) förbud för dem som ej tillhörde svenska kyrkan att deltaga i behandlingen av frågor som gällde kyrkan och den offentliga undervisningen. När en uppdelning i kyrkliga och borgerliga kommuner infördes 1862 kom detta förbud att gälla för deltagande i kyrkostämma (SOU 1927: 13, s. 182). Olikheten mellan rättigheter och skyldigheter skärptes när samtidigt nya grunder infördes för prästerskapets avlöning (Dissenterskattekommitténs utlåtande, s. 36 ff.). Redan i slutet av 1860-talet gjordes de första försöken att avhjälpa olikheterna. Man kunde uppenbarligen gå två vägar, antingen åter öka rättigheterna eller också minska skyldigheterna. Förslag enligt båda alternativen framfördes, ehuru länge utan framgång. Första försöket gjordes 1869 och gällde återställande av dissenters rösträtt, varom doktor Ch. Dickson motionerade (I: 16). Lagutskottet (nr 21) och flertalet talare, bland dem väckelserepresentanter som Kolmodin och Rosenberg, fann förslaget fullständigt oberättigat. Då kunde statskyrkans medlemmar lika gärna få rösträtt i dissenterförsamlingar. Den frikyrkligt orienterade konsul P. Olsson protesterade häremot under hänvisning till dissenters skattskyldighet. Därtill var enligt hans mening ärendena på kyrkostämman i regel mer kyrkligt kommunala än rent religiösa. Båda kamrarna avslog motionen (FK I I : 374 ff.; AK 111: 45 ff.). Tre år senare, 1872, gjorde tidningsmannen och godsägaren W. Walldén

132 ett dubbelsidigt försök. Främmande trosbekännare skulle befrias från skattskyldighet till svenska kyrkan för kapital och arbete samt om möjligt för fast egendom men få rösträtt ifråga om folkskoleärenden med undantag för religionsundervisningen (1872 11:34). Lagutskottet (nr 19) avstyrkte förslagen. Så länge statskyrkan bestod, var det statens skyldighet att tillse, att hon fick erforderliga medel. Därtill kom, att prästen även fyllde borgerliga uppgifter. Det kunde vara rimligt, att prästerskapet avlönades direkt av staten, men det som betalades därtill avsåge dock tydligt vidmakthållande av en statsinstitution. Till stor del var det dessutom en pålaga på fast egendom och kunde därför ej bero av ägarens samfundstillhörighet. En skattebefrielse kunde också medföra en lockelse att utträda ur svenska kyrkan samt dessutom ersättningskrav från prästernas sida, vilka kunde bli betungande nog för kyrkomedlemmarna i vissa församlingar. Båda kamrarna avslog motionen utan votering, sedan bl. a. Kolmodin talat för avslag. Man borde börja med att befria dissenters från tvång, icke från avgifter. Det vore bättre att överflytta skolärendena till den borgerliga kommunen än medge främmande trosbekännare någon rösträtt inom den kyrkliga (FK II: 238 ff.; AK III: 228 ff.). Vid utformningen av 1873 års dissenterlag togs ingen som helst hänsyn till de framförda reformkraven. De kom ej heller att på lång tid upprepas. Tvärtom föreslogs i motioner 1878 (I: 7; II: 140) och 1879 (I: 19), att okonfirmerade skulle jämställas med dissenters, vilket dock ej vann någon genklang inom riksdagen (jfr kap. II). Först 1885 togs frågan om dissenters kyrkoskatt upp på ny':t, nu av stockholmspublicisten S. A. Hedin (II: 140). Medlemmar av lagligen erkända församlingar av kristna eller mosaiska trosbekännare i städerna borde befrias från s. k. personella avgifter till statskyrkan. Som ett nytillkommet skäl anfördes, att dessa medlemmar genom en ny förordning 1883 berövats sin rösträtt vid prästval. Genom statsskatten betalade de tillräckligt till statsinstitutionernas upprätthållande. Då staten erkände även andra församlingar, hade den indirekt medgivit det oberättigade i skatt också till statskyrkan. Lagutskottet (nr 29) åberopade sitt utlåtande från 1872 och tillade, att då den föreliggande motionen blott gällde städerna, kunde dess antagande ej befordra större rättvisa. Baptisten hemmansägaren F. Andersson i Helgesta reserverade sig. I andra kammaren uppstod en ganska livlig debatt. Hedin avvisade tanken att låta dissenters få rösträtt inom kyrkan. Borgmästaren E. Thomasson hävdade, att så länge det fanns en statskyrka, vore alla medborgare skyldiga att bidraga till dess underhåll liksom till varje annan statsinstitution. Metodistpastorn J. M. Erikson framhöll, att det ej främst gällde en penningfråga utan frågan om det var rimligt eller rättvist att dissenters

133 skulle bidraga till att underhålla den lutherska kyrkan. Att dennas prästerskap också vore statens tjänare var oriktigt och borde ändras. De främmande trosbekännarnas församlingsföreståndare borde kunna få sköta folkbokföringen för sina medlemmar. Missionsföreståndaren E. J. Ekman beklagade att motionen blott gällde städerna, vilket gjorde det omöjligt att yrka bifall. Waldenström förklarade att motionen var grundad på en riktig princip. Det kunde aldrig vara rätt att ett kyrkosamfunds medlemmar tvingades betala skatt för att upprätthålla en gudstjänst som de ogillade. Utskottets motivering var alldeles ohållbar. Statskyrkan borde själv vara den första att betacka sig för beteckningen statsinstitution. Det var sant att prästerna också hade borgerliga uppgifter och att det vore rättvist att även dissenters betalade skatt härtill. För dessa uppgifter borde dock ersättning utgå från staten, så att prästen fick lön från två håll för sina skilda uppgifter som församlingens respektive statens tjänare. Konsekvenserna av tankens förverkligande vore visserligen hisnande, men följderna av det rätta var att föredraga framför följderna av det orätta. Andra kammaren förkastade motionen med 137 röster mot 52, den första utan votering (FK 24: 10 ff.; AK 36: 4 ff.). Redan 1886 återkom Hedin med en motion (II: 46) som nu avsåg även landsbygden och vari framlades tre alternativa förslag till utformning av bestämmelser avseende befrielse för främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkan. Även Ekman väckte nu en motion (II: 125), som med hänsyn till existerande överenskommelser om prästernas löner föreslog en successiv avveckling. Orättvisor borde på alla områden undanröjas. Om man ansåg att religionen var av särskild vikt för staten, var en skatt till dess upprätthållande lika berättigad som andra skatter. Medlemmar av erkända trossamfund befordrade emellertid detta syfte genom sitt understöd till det egna samfundet. Det var orimligt att kräva dubbla skatter. Skattebefrielsen borde även gälla fast egendom. Om det behövdes finge staten bistå statskyrkan. Lagutskottet hänvisade (nr 42) på nytt till tidigare utlåtanden. Staten hyllade alltjämt den evangelisk-lutherska läran som den rätta. Dennas upprätthållande var alltså ett statsintresse som alla vore skyldiga att bidraga till. Detta rubbades ej av att samfund av främmande trosbekännare legaliserats. Man kunde lika litet bevilja undantag för dessa som befria dem som utnyttjade privat undervisning från skatten till skolväsendet. Därtill betonades på nytt prästernas borgerliga uppgifter. Utskottet fann emellertid, att beskattningen genom nya förordningar faktiskt skärpts på ett sätt som stod i strid med I860 och 1873 års dissenterlagar. Medlemmar av sådan församling, som hade rätt till egen kyrkobokföring, borde befrias från denna skatteökning och Kungl. Maj :t borde överväga, h u r prästerskapet skulle få gottgörelse. 11 — Kyrka-stat III

134 Båda kamrarna avslog emellertid alla reformförslag, den andra efter livlig debatt och t . o . m . den första efter rösträkning (FK 19: 31 ff.; AK 25: 4 ff.). Det kan nämnas, att en missionsförbundare, doktor E. W. Wretlind, sade sig anse prästernas borgerliga uppgifter vara skäl nog yrka avslag, medan en annan frikyrkoman, fil. d r E. Nyström, varnade för allt understöd till religionen ur "allmänna k a s s o r . . . såsom en, må vara gyllene kedja". Även vid 1888 års kyrkomöte kom frågan om beskattningen upp till diskussion i samband med motionen om odöptas rösträtt på kyrkostämma (se ovan kap. IV). Två frikyrkligt orienterade lekmän, baron Barnekow och konsul Olsson, framhöll, att det ej blev någon balans mellan rättigheter och skyldigheter, då de som var uteslutna från rösträtt ändå måste betala skatt till kyrkan. Det fick ej vara så att man blott tillhörde kyrkan på det sättet, att man betalade till den. Biskop Rundgren medgav, att det kunde synas betänkligt med skyldigheter som ej motsvarades av rättigheter, men tycktes anse det vara i sin ordning, enär principen redan länge hade tillämpats. Biskop Billing hävdade, att dissenters skaffade kyrkans prästerskap mera arbete än några andra gjorde och att det därför var rimligt, att de fick bidraga till dettas avlönande. Det fanns dock något berättigat i talet om likhet i fråga om rättigheter och skyldigheter. I ekonomiska frågor borde en mer vidsträckt rösträtt tillåtas, dock närmast blott för sådana som icke begått nattvarden inom svenska kyrkan men i övrigt fyllde villkoren för rösträtt. Vid riksdagen 1889 väckte hemmansägaren G. Jansson i Krakerud, själv medlem av Svenska Missionsförbundet, motion (11:96), att främmande trosbekännare skulle få deltaga i kyrkostämma i fråga om skolärenden och ekonomiska angelägenheter. Lagutskottet (nr 33) avstyrkte och båda kamrarna avslog, även den andra med stor majoritet (FK 24: 44 ff.; AK 27: 2 ff.). Under en riksdagsdebatt år 1892 om en motion av prosten Redelius (II: 112), som bl. a. avsåg statsbidrag till frikyrkopastorers avlöning, framhöll en baptist, byggmästaren J. A. Westerberg, att prästens arbete borde uppdelas i det rent kyrkliga och det övriga arbetet vilket senare även dissenters borde bidraga till. Waldenström menade däremot denna gång, att problemet blott kunde lösas genom statskyrkans avskaffande. Samma uppfattning hade den radikale redaktören Chr. Biilow (AK 24: 19 ff.). Vid riksdagen 1893 uppträdde Westerberg som motionär (II: 103, 104). Han föreslog dels att dissenters och j u d a r skulle betala högst halv avgift för statskyrkoprästers avlöning, dels att desamma, om de hade egna gudstjänstlokaler, helt skulle befrias från bidrag till underhåll av statskyrkans byggnader. Lagutskottet (nr 64) vidhöll, att det var fråga om statsutgifter. Att anse hälften av prästens verksamhet allmänt gagnelig var helt godtyckligt. Ett bifall till motionen skulle medföra frestelser att utträda av ekonomiska

135 skäl. Några ledamöter reserverade sig. Första kammaren avslog utan votering eller ens debatt. I den andra segrade utskottet efter debatt med 127 röster mot 77 för en reservation med begäran om förslag att dissenters under vissa förutsättningar helt skulle befrias från bidrag till prästerskapets avlöning och till underhåll av kyrka och prästgård (FK 35: 42 f.; AK 42: 14 ff.). År 1896 återkom stockholmsrepresentanterna Hedin, Ekman, J. M. Erikson och John Olsson med en motion (II: 197), som gick ut på att alla främmande trosbekännare, oberoende av om de tillhörde ett erkänt samfund eller ej, i fråga om inkomst av kapital och arbete skulle befrias från alla bidrag till statskyrkan. Som det viktigaste skälet anfördes, att dylik beskattning alltid måste kännas som ett samvetstvång. Det hänvisades även till förhållandena i andra länder. Lagutskottet (nr 68) avstyrkte, men sex ledamöter reserverade sig för utskottets förslag från 1886. Båda kamrarna avslog såväl motionen som reservationen. Den senare förkastades dock av andra kammaren med så knapp majoritet som med 97 röster mot 93 (FK 22: 29 ff.; AK 40: 47 ff.). Vid 1897 års riksdag förnyades motionen av en baptist, redaktör J. Byström (II: 113). Det sades lika mycket kränka många prästers samvete att ta emot pengar av dissenters som dessas att betala dem. Många frikyrkliga skulle också säkert utträda, om de därmed sluppe kyrkoskatten och klarare förhållanden således skapas mellan de frikyrkliga och statskyrkan, något som för båda parter var högst önskvärt. Lagutskottets majoritet avstyrkte på nytt (nr 68), och båda k a m r a r n a följde denna. I den andra samlade motionen dock 79 röster (FK 13: 38 ff.; AK 17: 2 ff.). b) Debatten under 1900-talets första år intill 1908 års dissenter skattelag Är 1902 återkom Byström med sin motion (II: 73). Lagutskottets majoritet var alltjämt avvisande (nr 36). Frågan vore ej blott ekonomiskt betydande utan gällde även på det närmaste hela problemet om förhållandet mellan kyrka och stat. Ett bifall till motionen skulle innebära ett bestämt avsteg från hittills förhärskande uppfattning och draga med sig många andra förändringar. Några ledamöter reserverade sig. En av dem, den liberale rådmannen T. Zetterstrand från Norrköping, ansåg dissenters skattskyldighet obillig, ehuru de ej kunde göra anspråk på en fullständig skattebefrielse, då prästerna hade en del borgerliga uppgifter. Fastighetsskatten vore dock tillräcklig ersättning härför. Befrielse borde för övrigt blott medges dem som tillhörde annat erkänt samfund. Materiella fördelar finge ej locka till utträde ur kyrkan. En omedelbar ändring kunde leda till förluster för prästerskapet eller oskälig skatteökning för de inom kyrkan kvarstående. Riksdagen borde därför begära en utredning av frågan. Denna utredning borde avse både

136 frågan om en statlig gottgörelse till de kyrkliga kommunerna och möjligheten att alternativt göra dissenters rättvisa genom statsbidrag till deras församlingar efter medlemsantal. I andra kammaren yrkade bl. a. biskop von Schéele på utredning, medan j)rosten Redelius sade sig ej vilja vara med om att premiera utträdet ur statskyrkan. Zetterstrands reservation segrade med 97 röster mot 96. I första kammaren talade både lagutskottets ordförande häradshövding C. B. Hasselrot och biskop Billing för utredning men lagutskottets avstyrkande segrade med 87 röster mot 38 för en reservation överensstämmande med lagutskottets betänkande 1886 (FK 22:36 ff.; AK 3 1 : 41 ff.). Vid 7905 års riksdag återkom Byström med sin motion, i vilken nu fyra andra baptister instämde (II: 173). Det betonades att i religionsfriheten ingick, att man ej fick tvinga någons samvete. Detta innebar, som den danska grundlagen uttryckte det, att "ingen är pliktig att betala personliga bidrag till någon annan gudsdyrkan än den som är hans egen". Hänsyn borde emellertid tas till i vad mån prästerna utförde rent borgerliga uppgifter, liksom till att redan fattade beslut av ekonomisk karaktär ej komme att oskäligt betunga dem som kvarstod inom kyrkan. I sitt åter avstyrkande utlåtande (nr 17) underströk lagutskottet, att så länge den evangelisk-lutherska kyrkan var en statsinstitution, vore varje medborgare skyldig att bidraga till den liksom till alla andra sådana institutioner. Prästerna vore både kyrkans och statens tjänare. Endast från ersättning för särskilda förrättningar kunde dissenters med något fog begära befrielse, men detta gällde så små belopp, att en lagändring ej syntes rimlig. Fem ledamöter reserverade sig för bifall till motionen. Första kammaren följde denna gång utskottet utan debatt eller votering. I den andra uppstod däremot ett ganska långt meningsutbyte, varunder biskop von Schéele betecknade den svenska lagstiftningen ifråga om beskattning av dissenters som reaktionär och enastående i världen. Reservationen segrade med 89 röster mot 83, men frågan hade ju ändå på nytt fallit (FK 14: 28; AK 16:27 ff.). Under tiden hade också den förslå frikyrkokonferensen i februari 1905 behandlat frågan om dissenters' skattskyldighet till svenska kyrkan med J. M. Erikson som inledare (Handlingar. . ., 9 ff.). Denna framhöll, att gällande lagstiftning länge ansetts orättvis och att Finland var det enda land i Europa som tillämpade bestämmelser liknande de svenska. Det var förtryck av en obetydlig minoritet. I andra länder kunde erkända samfund få statsbidrag. Det var obestridligt, att skattefrågan kunde bli en samvetsfråga. Det väsentliga var ej beloppens storlek utan rättvisan. Måhända borde de som utträtt ur kyrkan helt enkelt vägra att betala skatten till denna. Den kunde ej motiveras med att det var fråga om en statsinstitution, ty till underhållet av sådana betalade man statsskatten. Då staten erkände andra samfund,

137 hade den också erkänt att dessa för sina medlemmar fyllde statskyrkans uppgifter. Man borde då ej behöva betala till två samfund. Om den svenska kyrkan vore så oluthersk, att den blandade samman andligt och världsligt, så vore detta intet skäl till att dissenters skulle betala skatt till kyrkan. Dissenterförsamling kunde lagligen åläggas att föra kyrkoböcker och så skedde i grannländerna. Erikson slutade med att föreslå konferensen att begära, att alla medlemmar av erkända samfund skulle befrias från skattskyldigheten till kyrkan för kapital och arbete samt understödja de fem baptisternas motion. Under den följande debatten visade sig en påfallande meningsskiljaktighet råda mellan metodister och baptister å ena sidan samt missionsförbundare å den andra. Medan de förra enhälligt instämde med inledaren, uttalade de senare betänkligheter. Waldenström hävdade, att frågan ej var så enkel, då prästen utförde mycket socialt arbete, som kom alla tillgodo. Om skattebefrielse skulle införas, borde den gälla även fast egendom. Kärnpunkten var, om det skulle finnas en statskyrka eller ej. "Skola vi ha en, då böra alla medborgare betala skatt till den." Om det vore ett samvetstvång, "skulle man vägra betala skatt till statskyrkan, men så gjorde man ej". Predikanten J. P. Norberg betonade kyrkans borgerliga uppgifter och sade sig därför ej kunna riktigt förstå talet om samvetsbetänkligheter. Ärendet remitterades till mötets beredningsutskott, som föreslog, att mötet skulle instämma med de fem baptisternas riksdagsmotion. De tre missionsförbundarna i utskottet reserverade sig och föreslog, att en kommitté skulle tillsättas för en allsidig utredning, ägnad att föra frågan framåt till slutligt avgörande på sätt kommittén kunde finna lämpligt. Majoritetens förslag tycks emellertid ha godtagits utan debatt (Handlingar . .., s. 59). Då det största och politiskt mest inflytelserika frikyrkosamfundet intagit en så reserverad hållning till kravet på skattebefrielse för dissenters, till vilka missionsförbundarna knappast själva önskade räknas, kan det te sig något påfallande att Kungl. Maj :t den 19 oktober 1906 på föredragning av den nye ecklesiastikministern Å. H. Hammarskjöld tillkallade tre sakkunniga för att utreda dissenters' skattskyldighet, nämligen biskopen i Kalmar H. W. Tottie, ordförande, kammarrådet K. Rydin och redaktör J. Byström med sedermera hovrättsrådet K. J. Ekman som sekreterare (Dissenterskattekommitténs utlåtande, s. 128, VI, VIII). Anledningen var ett uttalande i prästlöneregleringskommitténs betänkande IV, att frågan om skattskyldighet till statskyrkliga ändamål var för omfattande att av denna behandlas, och kanske särskilt en reservation av nyssnämnde Rydin, att gällande lagstiftning syntes obillig. Efter att ha hört domkapitlet i Kalmar och sex länsstyrelser, vilka alla, utom länsstyrelsen i Västmanlands län, uttalade sig för åtgärder för skattelindring, anslöt sig

138 kammarkollegium till detta krav och hänvisade till domkapitlets i Kalmar motivering. Enligt denna borde medlemmar av dissenterförsamlingar med egen kyrkobokföring i viss mån frikallas från bidragsskyldigheten till svenska kyrkan. Detta var så mycket skäligare som den lindring dissenterlagen medgav blivit illusorisk genom 1862 års bestämmelser om prästerskapets avlöning. (Det var alltså ungefär samma synpunkter som lagutskottet anlagt 1886 men riksdagen aldrig velat godtaga.) Föredragande departementschefen anslöt sig till dessa synpunkter. Under hänvisning till de motioner, som väckts i riksdagen, underströks att nedsättning i fastighetsskatten ej kunde komma i fråga, liksom ej heller total skattebefrielse, då prästerskapet hade "åtskilliga rent borgerliga bestyr". Det gällde även att tillse att skattskyldigheten för dem som kvarstod inom statskyrkan ej i väsentligare grad ökades (Dissenterskattekommitténs betänkande s. 124 ff.). Kommittén angav i sitt betänkande, daterat den 29 augusti 1907, att religionsfriheten krävde lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan. Frågan måste dock ses u r både borgerlig och religiös synpunkt samt hänsyn tagas såväl till de religiösa känslorna som till kyrkans ställning såsom statskyrka och till prästernas borgerliga uppgifter. De senare omständigheterna uteslöt fullständig skattebefrielse till och med för medlemmar av annat erkänt samfund. Att skatteplikt och rösträtt ej svarade mot varandra var dock ytterligare ett skäl för skattelindring. En betydande olägenhet av rådande förhållanden var för övrigt, att många som faktiskt anslutit sig till ett annat samfund formellt kvarstod inom kyrkan. Denna kunde därför ej med tillräcklig auktoritet hävda sin ställning och även de andra samfunden kom i en skev situation (Dissenterskattekommitténs utlåtande , s. 135 ff.). Skattelindring borde sålunda medges men endast för den som rättsligen tillhörde ett lagligen erkänt samfund av främmande trosbekännare. Sådana samfund behövde dock ej vara skyldiga att föra kyrkoböcker (s. 143 f.). Efter en lång utredning om prästernas borgerliga uppgifter (s. 147 ff.) ansåg sig kommitterade kunna fastslå att minst hälften av prästernas arbetstid ägnades åt dylika. Kostnader för pastorsexpeditioner och begravningsplatser var även till gagn för alla (s. 162). Till nu nämnda uppgifter borde alla bidraga. Varje kyrklig kommun borde få bestämma h u r stor lindring i skatten som i övrigt kunde medgivas (s. 168). Det ansågs dock skäligt med 50 % nedsättning och med 75 % för medlemmar av dissenterförsamling som förde egna böcker (s. 173). Man måste emellertid även tillse att de inom kyrkan kvarstående ej bleve alltför mycket betungade. Om skattebefrielsen minskade en församlings inkomster med mer än 100 kronor borde statsverket ersätta halva beloppet (s. 176 f.). Byström hävdade i ett särskilt yttrande (s. 205 ff.), att prästernas borgerliga uppgifter hade överbetonats, och anmärkte på att man lämnat åt församlingarna att besluta om den skattelindring, som man dock förklarat

139 rättvis, skulle medges eller ej. Byström ansåg även (s. 211), att främmande trosbekännare borde ha rösträtt på kyrkostämma i fråga om ärenden rörande åtgärder, till vilka de skulle förbli skyldiga att ekonomiskt bidraga. Kungl. Maj :t följde i proposition 1908 (nr 88) såtillvida Byström, att medlem av erkänd församling av främmande trosbekännare föreslogs att bli befriad från halva utdebiteringen för inkomst av kapital och arbete till prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning. Det särskilda utskottet (nr 4) tillstyrkte och båda kamrarna biföll efter korta debatter, varunder en av de ledande liberala lantmannarepresentanterna, D. Persson i Tallberg, t. o. m. förordade nedsättning för fast egendom (FK 57: 37 ff.; AK 66: 56 ff.), något som dock icke blev riksdagens beslut. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1910 (SFS 110/1908). I särskild kungörelse stadgades, att församling ägde erhålla ersättning av allmänna medel för den lindring i skatten, som dissenters kommit i åtnjutande av, därest det sammanlagda inkomstbortfallet för församlingen uppgick till minst 50 kronor. Som förut (kap. II, s. 42) nämnts förekom i annat sammanhang ett meningsutbyte 1908 i andra kammaren om de utträddas rösträtt på kyrkostämma. Från socialdemokratiskt håll framhölls 1909 (E. Hedén i Tiden 8/1909, s. 22), att prästernas löner borde delas i två delar, en för de borgerliga uppgifterna, vilken borde betalas av staten, en för de rent kyrkliga, vilken endast borde betalas av dem som efter det att fritt utträde medgivits kvarstod inom svenska kyrkan. Hittillsvarande borgerliga uppgifter borde prästerna få behålla, i den mån de skötte dem lika bra och billigt som några andra skulle göra. c) Den fortsatta debatten intill mitten av 1940-talet Redan 1909 återkom Byström med en motion (II: 65), denna gång avseende rösträtt på kyrkostämma för dissenters när det gällde mer borgerliga frågor och skolärenden (se sid. 44). I sitt förut nämnda utlåtande (nr 3) framhöll lagutskottet, att detta var en fråga, som redan under rådande förhållanden var behövlig att lösa men som skulle bli ännu mera angelägen i händelse av fritt utträde u r kyrkan. I första kammaren förmärktes ett visst missnöje på denna punkt, men båda kamrarna följde utskottet utan votering (FK 1 1 : 3 0 ; AK 1 6 : 2 9 ) . I de remissyttranden som 1911 avgavs med anledning av riksdagsskrivelsen från 1909 (se sid. 45 ff.) var blott domkapitlen i Uppsala, Kalmar och Luleå klart tillstyrkande rörande dissenters rösträtt i vissa frågor å kyrkostämma. Andra, som domkapitlen i Växjö och Västerås, var betänksamma om än ej avstyrkande (SOU 1927: 13, s. 331 ff.).

140 Endast ett par domkapitel berörde frågan om skattelättnadens utsträckning. Domkapitlet i Uppsala framhöll, att en lindring för konfessionslösa ej kunde komma i fråga "utan en av staten godkänd kompensation" och att m a n i allmänhet fick bidraga till de ändamål staten fann nödvändiga oberoende av personlig uppfattning. Liknande synpunkter anfördes av en ledamot av domkapitlet i Strängnäs, vilken reserverat sig för fritt utträde. Domkapitlet i Luleå uttryckte sig något oklart men tycktes vara benäget medge samma nedsättning som för medlemmar av erkänd dissenterförsamling. Minskningen i kyrkans inkomster borde ersättas av allmänna medel (SOU 1927: 13, s. 334 f.). Byström hade också 1910 (II: 259) yrkat att skattelindringen skulle gälla även utskylder på grund av fastighetstaxering. Särskilda utskottet (nr 4) fann, att samvetsfriheten i detta fall ej kunde åberopas och avstyrkte. Båda kamrarna avslog också motionen, som ej ens i den andra samlade mer än 39 röster (FK 3 1 : 45; AK 47: 7 ff.). Under debatten vid 1910 års kyrkomöte om odöptas rösträtt på kyrkostämma kom också frågan om förhållandet mellan skatteplikt och rösträtt på tal. Prosten Meurling hävdade bestämt att ett samband däremellan förelåg och hänvisade till regeringsformens ord om svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta (AKP 1910, 6: 21). I en ny förordning om grunderna för den kommunala beskattningen 1920 (SFS nr 763) inflöt emellertid bestämmelser, vilka medförde sådan rätt till nedsättning av utskylder för fast egendom, något som riksdagen 10 år tidigare med stor majoritet avvisat. Religionsfrihetssakkunniga föreslog i sitt betänkande (SOU 1927:13, s. 186 ff.), att alla skulle få deltaga i avgörandet av frågor rörande skol- och biblioteksväsendet, religionsundervisningen dock undantagen. Även ärenden rörande begravningsplatser skulle anses som rent kyrkliga, såvida icke förvaltningen av dessa överförts till den borgerliga kommunen. Å andra sidan föreslogs att alla som ej tillhörde svenska kyrkan blott skulle betala hälften så mycket till denna som kyrkans medlemmar. Rätten till fritt utträde sades sakna mening, om man ej befriades från de skyldigheter som åtföljde medlemskapet. Samma hänsyn borde tas till de konfessionslösas samveten som till deras, vilka tillhörde något annat samfund. Bestämmelserna om rösträtten på kyrkostämma kunde annars förorsaka, att personer som önskade utträda underlät att göra det (s. 228 ff.). Då kyrkan vore ett statsändamål kunde dock ingen undandraga sig att ge sitt bidrag via statsskatten. Det förhölle sig annorlunda med den särskilda kyrkoskatten. Risken för utträde av ekonomiska skäl bedömdes ej vara så stor och det vore av ringa vikt för kyrkan att behålla personer, som endast av sådant skäl sökte utträde (s. 234 ff.). Skattelindringen skulle ej avse juridisk person, ej heller avgifter för fast egendom (s. 238 f., 241).

141 Då inkomstbortfallet kunde bli betydande för enskilda församlingar, borde ersättning härför ges. Den föreslogs böra utgå u r kyrkofonden (s. 256 ff.). Mosesson uttalade i särskilt yttrande, att religionsfriheten krävde, att alla utanför kyrkan stående fysiska personer befriades från skatt till kyrkan oberoende av inkomstens art. Om skattebördan bleve för stor för de kvarvarande, finge staten träda emellan, eftersom det gällde en statsinstitution (SOU 1927: 13, s. 290). Just frågan om ersättningen till kyrkan framkallade eljest kritik icke minst från kyrkligt håll. I den bekanta biskopsmotionen (nr 1) vid 1929 års kyrkomöte, som betonade att skattelagstiftningen varken fick uppmuntra till utträde eller ge intryck av trakasseri, protesterades mot att ersättning för inkomstbortfall skulle utgå ur kyrkofonden eller direkt av statsmedel. En tredje, tydligen mer tilltalande, utväg vore, att samtliga kyrkans medlemmar solidariskt ersatte det felande genom uttaxering (s. 10). Även kyrkolagsutskottet (nr 25) betonade att starka betänkligheter kunde resas mot religionsfrihetssakkunnigas förslag (s. 4). Synpunkten att kyrkans medlemmar solidariskt skulle ersätta förlusterna på grund av skattelindringarna, underströks i kyrkomötesdebatten (8:12 f.). Remissinstanserna var i stor utsträckning mer kritiska mot de av religionsfrihetssakkunniga föreslagna skattelindringarna. Främst kammarkollegium men även fem domkapitel, överståthållarämbetet och tio länsstyrelser avstyrkte sådana för andra än dem som anslöt sig till annat samfund. Kammarkollegium anförde, att alla medborgare drog nytta av att leva i ett samhälle med i religiöst avseende ordnade förhållanden. Upprätthållandet av svenska kyrkan var ett statsintresse, som alla måste bidraga till. Religiös likgiltighet borde ej gynnas genom skattelindring åt konfessionslösa. Det kunde även leda till utträde av ekonomiska skäl. Tanken på en ersättningsskatt framfördes av ett par instanser. Länsstyrelsen i Stockholms län fann att skattenedsättningen borde gälla även fastighetsbevillningen. Ett stort antal remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet och nio domkapitel, vände sig mot det föreslagna utnyttjandet av kyrkofonden. Ersättning av statsmedel eller genom uttaxering på kyrkans kvarvarande medlemmar ansågs bättre (SOU 1949: 20, s. 317 f.). Såväl Frikyrkliga samarbetskommittén som den romersk-katolska kyrkans företrädare hade, redan som förut (kap. II) nämnts, i samband med religionsfrihetssakkunnigas tillsättande framfört sina synpunkter på förhållandet mellan den kyrkliga beskattningen och religionsfriheten. Frikyrkliga samarbetskommittén framhöll, att det var principiellt oriktigt, att någon av staten tvingades bidraga till ett religionssamfund, som han ej tillhörde. Om blott de, som ville bidraga, skulle göra det, vore dock statskyrkan realiter avskaffad, ty det skulle innebära, att staten upphörde att

142 ekonomiskt stödja kyrkan. Att prästen hade borgerliga uppgifter var en olycklig sammankoppling och det var knappast förenligt med religionsfrihetens princip att medge fritt utträde men behålla skattskyldigheten. Det var dock svårt att lösa denna pliktkollision, så länge statskyrkan bestode. Från romerskt-katolskt håll framhölls att även en begränsad skattskyldighet framstod som en anomali, vilken borde försvinna. Om detta ej var möjligt, borde dissenters åtminstone få rösträtt i icke rent kyrkliga frågor (SOU 1927: 13, s. 337 f., 343). Dessa synpunkter gick nu igen i vederbörandes remissyttranden. Frikyrkliga samarbetskommittén anslöt sig till Mosessons reservation men framhöll, att ersättning av statsmedel var rent spegelfäkteri. Skattefriheten var för de frikyrkliga en principfråga, ej en ekonomisk fråga. Det rådande systemet var principiellt oförenligt med vad de ansåg vara rätt (DN 23/12 1927; jfr artikel av N. J. Nordström i Sv. M. 13/12 1927.) Apostoliske vikarien fann, att det framlagda förslaget tyvärr ej medförde någon saklig förbättring för katolikerna. Även en begränsad skattskyldighet till ett annat konfessionellt samfund måste anses stå i strid med modern uppfattning om religionsfriheten. Den var så mycket mer orättvis som svenska kyrkan på andra sätt gynnades av staten. De ur kyrkan utträdda skulle för övrigt blott få begränsat inflytande på användningen av de skattemedel som de själva bidragit till. Skatt till betalning av prästens borgerliga uppgifter blev även ett bidrag till hans religiösa. För katolikerna måste detta kännas svårare än för protestantiska dissenters. Då förslaget ur religionsfrihetssynpunkt var otillfredsställande, borde i stället total skattebefrielse medges eller nedsättningen åtminstone gälla skatt på all inkomst (Credo 1927, s. 316 f.). Den ersättning av statsmedel som till följd av skattelindring för främmande trosbekännare utgått enligt riksdagens beslut 1908 upphörde fr. o. m. budgetåret 1942/43. Förslag därom hade framlagts av Besparingsutredningen. Statens utgifter i detta avseende under budgetåret 1940/41 hade uppgått till 86 300 kronor. Motiveringen i propositionen (113/1942) tycks visa en förändrad uppfattning om kyrkans förhållande till staten. Det sades bl. a. att församlingarnas utgifter för kyrkliga befattningshavare och institutioner i stort sett icke torde påverkas av tillvaron av dissenters. (Till detta uttalande må anmärkas att detta väl aldrig hade påståtts men väl att vidmakthållandet av den kyrkliga verksamheten var ett statsintresse, vilket det tydligen ej längre ansågs vara.) Det framhölls emellertid även i propositionen att ersättningarna i allmänhet hade kommit att utgå till sådana församlingar, för vilkas ekonomi beloppen icke hade någon större betydelse. Sedan dissenterlagskommittén tillsatts 1943, inkom flera frikyrkoorganisationer med krav på utvidgad eller total skattebefrielse. Om borgerlig myn-

143 dighet ej kunde överta folkbokföringen, borde åtminstone avlöningen härför utgå från den borgerliga kommunen, hävdade Fribaptistsamfundet. Den romerska kyrkans företrädare hävdade på nytt eftertryckligt, h u r oförenlig med moderna religionsfrihetsbegrepp en beskattning till förmån för ett annat samfund var. Kyrkobokföringen avsåg främst kyrkliga uppgifter och ersättning härför kom även den religiösa verksamheten till godo. Katolikerna önskade för övrigt få rätt till egen kyrkobokföring. Franska reformerta församlingen ansåg däremot ingen anledning finnas att befria dess medlemmar från någon del av kyrkoskatten. Plymouthbröderna — en sammanslutning av väckelsekaraktär med starkt eskatologisk inriktning —• menade, att envar för kristendomen nitälskande borde vara beredd på denna lilla uppoffring i vittnesbördets tjänst, för att ekonomisk vinning ej skulle locka till utträde ur svenska kyrkan (SOU 1949:20, s. 319 ff.). d) Dissenterlagskommitténs

och dissenterskatteutredningens

förslag

Dissenterlagskommittén framhöll, att man redan 1860 hade haft klart för sig att religionsfrihetens princip måste medföra skattelindring för dissenters. 1908 års lag hade till stor del motiverats av billighetsskäl. Motiveringen var ej helt tillfredsställande för nutida religionsfrihetsuppfattning. Att den som utträtt ur svenska kyrkan och anslutit sig till ett annat samfund ej skulle betala något som helst till kyrkans religiösa verksamhet var "en ofrånkomlig konsekvens av religionsfrihetens princip". Samma hänsyn skulle ej behöva tagas till religionslösas samveten. Religiös verksamhet vore ett allmänt intresse, och alla borde därför kunna anses vara pliktiga att i någon form bidraga därtill. Skattelindringen skulle kunna bli en förmån för samfundslösa, vilket ej var skäligt. Det fria utträdet måste dock medföra befrielse från understöd till den kyrkliga verksamheten, i synnerhet som de utträdda saknade rösträtt i kyrkliga sammanhang. Eljest skulle utträdet ej bli fullt fritt och den som utträdde skulle komma i ett sämre läge än dessförinnan. De som utan att utträda tillhörde någon trossammanslutning kunde däremot ej få nedsättning (SOU 1949: 20, s. 324 f.). Lindringen i skattskyldigheten för dem som icke tillhörde svenska kyrkan föreslogs begränsad till hälften. Icke heller kunde någon nedsättning i statsskatten komma ifråga, då denna avsåg alla statliga ändamål. Bestämmelserna måste även utformas så, att de ej uppmuntrade till utträde av ekonomiska skäl. Tanken på att av personer, som utträdde utan att ansluta sig till annat trossamfund, uttaga en ersättningsskatt — nämligen en avgift till annat allmännyttigt ändamål — var i och för sig riktig, om man ansåg, att de religiösa samfunden utförde en samhällsnyttig gärning. Allmänheten skulle dock uppfatta en sådan skatt som stridande mot religionsfriheten (s. 328 ff.).

144 Objektskatter borde emellertid erläggas liksom bidrag till den kyrkliga kommunens borgerliga uppgifter genom betalning av viss del av kyrkoskatten. Det föreslogs oförändrat 50 % (s. 336 ff.). Det var ej rimligt, att förlusten genom skattelindringen stannade på församlingarna (s. 352 f.). Man kunde liksom i biskopsmotionen 1929 tänka sig en utjämning av förlusten genom en för alla inom kyrkan kvarstående personer i riket lika uttaxering på kommunal grund (s. 356). Då det gällde ett intresse för hela landet borde dock utdebiteringen ske på statsbeskattningens grund. Man måste räkna med utträde av icke-religiösa skäl. Det var då orimligt att låta blott de kvarvarande kyrkomedlemmarna stå för kostnaden. Religionsfriheten var i hög grad ett statligt intresse. Ersättning borde därför ske av statsmedel (s. 359). Frågan om skattebefrielsen visade sig vara en av de mest svårlösta i samband med den nya religionsfrihetslagens tillkomst. Kammarkollegium avstyrkte den föreslagna skattebefrielsen, emedan alla svenska medborgare måste tillhöra en kyrklig kommun. Det funnes lika litet skäl att medge skattebefrielse till kyrkliga ändamål för den som av religiösa skäl utträdde ur kyrkan som att medge sådan till militära ändamål för personer som av samvetsskäl befriats från militär utbildning. Åtminstone borde det ej ske i större omfattning än som redan var fallet, dvs. för personer som tillhörde annat trossamfund och hade utgifter för detta. Två ledamöter av kollegiet förklarade under åberopande av Bibeln att skatt till stat och kommun ej kunde vara något samvetstvång. Om alla skulle utträda ur kyrkan, måste kostnaderna för denna bestridas av statsmedel och alla så bli tvungna att betala. Statskontorets majoritet ansåg också att det i princip var oriktigt att befria dissenters från skatt men ville ej återkalla den befrielse som redan givits. Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län ansåg, att skattebefrielse ej var någon religionsfrihetsfråga och avstyrkte befrielse för konfessionslösa. Flera domkapitel ställde sig tveksamma. Domkapitlet i Uppsala ville medge lindring blott för den som av övertygelseskäl utträtt ur kyrkan, så att man ej för ekonomisk vinning skulle lämna denna. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Allmänna svenska prästföreningen avstyrkte också skattebefrielse för konfessionslösa. Det förra betonade, att kyrkan alltjämt var ett statsintresse, som alla var skyldiga att bidraga till. Juridiska fakulteten i Uppsala hävdade däremot, att "en konsekvent tilllämpning av religionsfrihetens princip ovillkorligen måste medföra, att de som utträtt u r svenska kyrkan befrias från alla ekonomiska skyldigheter mot henne". Religionsfriheten måste innebära frihet från att "personligen underhålla ett samfund, som man icke tillhör", och det oavsett om man tillhör något annat samfund eller ej.

145 Apostoliske vikarien och den grekisk-ortodoxa församlingen i Stockholm yrkade på fullständig skattebefrielse. Ett par instanser, kammarrätten och Linköpings domkapitel, önskade införa en ersättningsskatt (prop. 175/1951, s. 64 ff.). På nyåret 1950 tillkallades en dissenterskatteutredning bestående avlandshövding K. S. Levinson, teol. dr O. Hassler, uppbördsdirektör T. Josefson, assessor C. A. Norgren och läroverksadjunkten A. Eeg-Olofsson för att ytterligare överväga en eventuell skattelindring. Enligt direktiven borde både principiella synpunkter och skälighetssynpunkter beaktas (SOU 1950: 41, s. 5, 8 f.). Utredningen anslöt sig i sitt betänkande samma år till dissenterlagskommitténs uppfattning att befrielse för dem som av samvetsskäl utträdde ur kyrkan från bidrag till dennas rent religiösa uppgifter var en konsekvens av religionsfriheten. Det var dock många, kanske flertalet av dem som komme att utträda utan att ansluta sig till annat samfund, vilka önskade utträda av oklara skäl. För deras del kunde då hänsyn till religionsfriheten åberopas som orsak till skattebefrielse. Skattebefrielsen ansågs därför ej böra knytas till själva utträdet ur kyrkan. Om ett sådant medförde skattelättnad kunde det också innebära frestelser att lämna kyrkan av ekonomiska skäl. Utredningen föreslog därför, att det ej skulle bli någon individuell skattelindring utan att i stället ett belopp motsvarande 40 % av de utträddas kyrkoskatt skulle gå till en fond, som skulle lämna bidrag till andra trossamfund och med hänsyn till de konfessionslösa i viss mån även till sociala och kulturella ändamål ("kollektiv skatteåterbäring"). På detta sätt skulle utträde av ekonomiska skäl ej kunna komma ifråga. Huruvida svenska kyrkan skulle få någon ersättning för skatteförlusten borde tills vidare lämnas öppet (SOU 1950: 41, s. 15 f., 48 ff., 53 f.). I remissyttranden över det nya betänkandet förordade en lång rad instanser, bl. a. fyra domkapitel, skattelindring för alla som utträtt u r svenska kyrkan. Närmast motiverades sådan med religionsfrihetens princip, även om också skälighetssynpunkter framhölls. Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län samt Svenska pastoratens riksförbund vidhöll, att konfessionslösa ej borde få någon lindring, medan Kammarkollegium, Föreningen Sveriges kronokamrerare samt Filadelfiaförsamlingen i Stockholm motsatte sig all skattelindring. Den sistnämnda angav, att kyrkan som statskyrka utförde en kristen kulturgärning, som alla hade intresse av. De båda andra instanserna hävdade, att det ej kunde strida mot religionsfriheten, att man fick betala skatt till någon allmännyttig verksamhet, även av religiös art. Frikyrkliga samarbetskomrnittén fann det däremot oriktigt, att utträdda personer skulle beskattas av en kommunal myndighet, på vilken de ej hade något inflytande (prop. 175/1951, s. 71 ff.).

146 Åtskilliga remissinstanser tillstyrkte den kollektiva återbäringen eller lämnade den utan anmärkning, bl. a. den apostoliske vikarien, Vännernas samfund (de s. k. kväkarna), Frälsningsarmén, två domkapitel och Allmänna svenska prästföreningen. Kammarrätten tillstyrkte också förslaget men fann grunden för medlens fördelning teoretiskt otillfredsställande. Majoriteten av remissinstanserna var dock mycket tveksam eller direkt avvisande. Flera domkapitel och även länsstyrelsen i Malmöhus län menade, att den föreslagna ordningen skulle göra de fria samfunden beroende av staten. Det var högst ovisst om de önskade detta. Många praktiska problem skulle också uppstå. Några domkapitel fann det även orättvist, att konfessionslösa skulle särbeskattas för kulturella och sociala ändamål. Metodistkyrkan fann det rättsstridigt, om dess medlemmar skulle tvingas lämna skatt till ett annat kristet samfund eller till en organisation, som hade en mot kristendomen indifferent eller fientlig inställning. Frikyrkliga samarbetskommittén underströk i första hand de praktiska svårigheterna men även att en beskattning för de fria samfundens räkning stred mot den grundsyn dessa hade. Filadelfiaförsamlingen, som vidhöll att skattelindring ej borde ifrågakomma, menade att vid en kollektiv sådan borde medlen gå till allmänna arvsfonden. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner framhöll, att det var rättvist, att de som utträtt ur kyrkan befriades från avgifter till denna i så stor utsträckning som möjligt. Kammarkollegium uttalade, att den kollektiva återbäringen skulle bli orsak för samfundsledningarna att förmå sina medlemmar att utträda ur svenska kyrkan och bli till förfång för denna. Statskontoret föredrog dissenterlagskommitténs förslag (prop. 175/1951, s. 84 ff.). I tidningspressen blev reaktionen mot dissenterskatteutredningens förslag uppenbarligen starkare än bland remissinstanserna. Morgontidningen fann detta så tillkrånglat, att det vore bättre att avstå från skattelindring men ansåg å andra sidan att skattetekniska skäl ej finge hindra ökad religionsfrihet (28/11 1950). Stockholms-Tidningen hävdade likaså, att det gällde en religionsfrihetsfråga, som ej kunde lösas på enbart skattetekniska grunder (5/12). Även Svenska Morgonbladet (15/12) och Svenska Dagbladet (29/12) yttrade sig kritiskt. e) De nya bestämmelserna 1951 I propositionen om skattefrågorna framhöll finansminister Sköld i anslutning till justitieministerns uttalande om svenska kyrkans karaktär och ställning, att inga hinder funnes för en skattelindring utan förändring av kyrkans principiella ställning. Man behövde ej avgöra, om religionsfriheten innefattade en "rätt" till skattebefrielse. Det var tillräckligt att konstatera

147 att befrielse från bidrag till kyrkans rent konfessionellt betonade verksamhet tedde sig skälig i fråga om alla medlemmar av andra trossamfund. Även de konfessionslösa borde, som i allmänhet tillstyrkts, få skattelindring. Även praktiska skäl talade därför, övervägande skäl talade mot en ersättningsskatt. Då principen om kollektiv återbäring av principiella skäl ej kunde godtas av de sammanslutningar det gällde och då det tekniska förfaringssättet för en individuell skattelindring kunnat avsevärt förenklas, tillstyrkte finansministern det senare i och för sig mest rättvisa sättet. Skattelindringen, som skulle avse 40 % av skatten, skulle dock ej gälla juridiska personer eller avgifter av fastighet. Skattelindringen finge ej heller bli större än vad som motsvarade kostnaderna för kyrkans religiösa verksamhet. Frågan om ersättning åt församlingarna för skatteförlusten borde t. v. lämnas öppen, men det syntes knappast finnas anledning ge någon sådan (prop. 175/1951, s. 74 ff., 93 ff., 121 ff., 143). Särskilda utskottet (nr 2) tillstyrkte i allt väsentligt propositionen, som även avsåg en långtgående skattebefrielse för religiösa sammanslutningar, och denna hemställan bifölls av båda kamrarna utan någon särskild debatt och utan votering (FK 20: 66; AK 20: 84). Regeringsförslaget tycks i pressen ha mötts med tämligen allmän tillfredsställelse, ej blott av Morgontidningen, som hävdade att regeringen nu undanröjt alla hinder för ökad religionsfrihet (16/4 1951), utan även av t. ex. Aftonbladet (14/4) och Stockholms-Tidningen (15/4). Under riksdagsdebatten i religionsfrihetsfrågan vållade ej heller skattelindringen några bekymmer, även om herr Pettersson i Norregård framhöll, att den ej finge bli anledning till utträde ur kyrkan (AK 20: 62). Flera talare fann det däremot betänkligt, att de utträdda ej skulle ha någon rösträtt i kyrkliga sammanhang trots att de skulle betala 60 % av kyrkoskatten. Så gjorde herrar Mogård, Herlitz och Olsson i Mora samt fru Eriksson, som även ansåg det värdefullt att bevara sambandet mellan alla sorters människor inom församlingen i en tid av splittring (FK 20: 27, 3 1 ; AK 20:57, 53). Herr Sandler ansåg det däremot vara bakvänt att återinföra ett samband mellan rösträtt och fullgjord skatteplikt, vilket man avskaffat på andra områden. Rösträtten borde uteslutande bero av medlemskapet i kyrkan och de ärenden, som var av intresse även för andra skulle nog så småningom komma att överflyttas till den borgerliga kommunen (FK 20: 44). Några direkta religionsfrihetssynpunkter synes ej ha anlagts av någon talare. Ej heller tidningspressen tycks ha ansett skattefrågorna av större intresse.

148 I pastor Ruben Swedbergs uppsats i den av Frikyrkliga samarbetskommittén utgivna kommenterande upplagan av religionsfrihetslagen (s. 64) framhölls, att den som utträdde ur kyrkan förlorade sitt inflytande på vissa borgerliga angelägenheter, vilka borde överflyttas till borgerliga organ. Detta borde även gälla beträffande folkbokföringen. Liknande synpunkter anlades av rektor Arvidson. Ärenden rörande begravningsplatser, sociala angelägenheter och dylikt borde överföras till den borgerliga kommunen. Sedan skulle kyrkofullmäktige blott ha att behandla kyrkliga frågor, varför valen komme att avpolitiseras. Om även folkbokföringen överfördes till borgerlig myndighet, funnes ingen anledning pålägga andra än kyrkans medlemmar kyrkoskatt. Dessa reformer sades önskvärda ur både demokratiens och religionsfrihetens synpunkter; i det senare avseendet därför att en höjning av kyrkoskatten på grund av ökade utgifter för rent religiösa ändamål också medförde skattehöjning för dem som ej tillhörde kyrkan (I kyrkan eller utanför?, s. 20 f., 28 f.). f) Den senare debatten Liksom på flera andra punkter innehöll Swedbergs och Arvidsons nyssnämnda uppsatser även i fråga om den kyrkliga beskattningen och rösträtten de synpunkter, som har dominerat i den senare debatten, där dock den ekonomiska sidan kanske ändå spelat en större roll. I riksdagsdebatten 1955 upprepade Swedberg sina tidigare uttalanden om att alla borgerliga angelägenheter borde överflyttas från den kyrkliga kommunen till den borgerliga (AK 17: 53). I den liberala och socialdemokratiska pressen har frågorna om kyrkoskatten för dem som utträtt och de borgerliga uppgifternas skiljande från kyrkan upprepade gånger varit på tal. En artikelförfattare i Stockholms-Tidningen, Nic Nilsson, h a r särskilt skarpt kritiserat, att man måste tillhöra kyrkan för att ha rösträtt i kyrkliga sammanhang och att uttaxeringsprocenten för de utträdda var för hög. Det var orimligt att de som utträtt skulle betala någon del av kyrkoskatten (ST 15/2 1959, 13/8 1961). Vanligen har kritiken inriktats på att de borgerliga uppgifterna borde skiljas från den kyrkliga kommunen, varigenom åtminstone de praktiska skälen till att de som utträtt ur kyrkan skulle bära en del av kyrkoskatten bortfölle (t. ex. GHT 21/3 1952, Expr. 25/6 1952, 31/5 1953, Sv. M. 8/7 1953, DN 26/8 1954 (P. E. Brolin), AT 12/7 1953, AB 4/7 1961). Ibland h a r man dock mera direkt vänt sig mot principen att de som utträtt ur kyrkan betalade kyrkoskatt (t. ex. S. Arvidson i MT 21/4 1953, ÖF 24/1 1955, Expr. 30/12 1957, 3/6 1961). Ny Dag har särskilt hävdat, att principen ifråga ur såväl religionsfrihetens som demokratiens synpunkt är

149 otillfredsställande, varför även de som icke är religiösa nödgas att kvarstå för att motarbeta kyrkligt slöseri (17/10 1958). Å andra sidan har det hävdats, att det är förmånligt för både staten och kyrkan, att den senare får behålla folkbokföringen (Chr. Duhne i DD 25/5 1957; referat av föredrag av G. Prawitz SDS 9/4 1958). En mera personlig synpunkt har hävdats av den ekonomiske experten hos LO Nils Kellgren, som förklarat icke blott att han ej ville utträda ur kyrkan, emedan han på detta sätt skulle förlora inflytandet på en beskattning, som han ändå delvis skulle vara underkastad, utan även att bestående ordning vore ekonomiskt förmånligare än någon form av skilsmässa mellan stat och kyrka (se t. ex. radioserien Skall kyrkan skiljas från staten?, s. 59 f., 66). Detta uttalande åsyftar väl framför allt den kyrkliga beskattningsrätten över huvud taget, ett problem som väl mera sammanhänger med frågan om kj'rkans förhållande till staten än med individens till kyrkan. Vid 1961 års riksdag väcktes motioner dels av ombudsman F. Wirmark och kommunalkamrer A. Hellebladh (I: 43), dels av pastor primarius Zetterberg m. fl. (II: 51), alla socialdemokrater, rörande principerna för skattenedsättningen för dem som ej tillhörde svenska kyrkan, varvid yrkades att det procenttal varmed nedsättning beviljades regelbundet rutinmässigt skulle omprövas. Bevillningsutskottet (nr 13) avstyrkte, då frågan u r ekonomisk synpunkt var betydelselös. Blott två ledamöter (herrar Kärrlander och Sven Gustafson i Göteborg) reserverade sig. Båda k a m r a r n a avslog utan votering efter korta debatter, varunder bl. a. motionären Zetterberg framhöll, att, då det gällde en religionsfrihetsfråga, var sakens ekonomiska vikt betydelselös (FK 13: 67—68, AK 13: 132—135). I detta sammanhang bör dock kanske nämnas, att i den mån man ansett likställigheten mellan svenska kyrkan, å ena, och andra trossamfund, å andra sidan, som en religionsfrihetsfråga, den kyrkliga beskattningen blivit till ett problem oberoende av kyrkans borgerliga uppgifter, ett problem som man från kyrkligt håll ibland velat lösa genom statligt understöd åt den frikyrkliga verksamheten. Ur likställighetssynpunkt finns det emellertid också skäl att anmärka att kyrkoskatten som annan kommunal skatt är avdragsgill vid den statliga beskattningen, detta i motsats till vad som gäller om bidrag till andra samfund. Upprepade gånger under det senaste årtiondet har motioner väckts i syfte att åtminstone i viss utsträckning göra gåvor till bl. a. religiösa ändamål avdragsgilla (se översikter Bev.utsk. 1959 nr 29, 1960 nr 33, 1961 nr 42, Allm. b e r . u t s k . 1962 nr 2). Vid debatten 1960 framhöll pingstvännen och högermannen stadsmissionären Ove Gansmoe, att man borde ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör, medan missionsförbun-

1 2 — Kyrka-stat

III

150 dåren och folkpartisten Rimmerfors betonade olikheten mellan kyrkoskatten och gåvor till frikyrklig verksamhet. Socialdemokraten herr E. Svensson i Kungälv, även han medlem av Svenska missionsförbundet, framhöll att religionsfriheten krävde lika behandling, ehuru han ej fann avdragsrätten för gåvor vara en tillfredsställande lösning (AK 1960 17: 170—195). Sedan riksdagen 1960 avslagit motionen hävdades från frikyrkligt håll, att olikheten var en kränkning av den religiösa friheten, ett förgripande på Herrens tionde, vilket ur kristen synpunkt vore något oerhört (E. Carlén i Dagen 25/8 1960). Kravet på större likhet i beskattningsavseende för bidrag till kyrka och frikyrka underströks i de 1961 förnyade motionerna (I: 144, II: 173). De avvisades av bevillningsutskottet (nr 42) med hänvisning till kyrkoskattens karaktär av kommunalskatt. Vid debatten om 1962 års motioner (1:507, II: 592) underströk den frikyrklige folkpartisten disponenten M. Berglund på nytt att "kejsaren" ej fick ta så mycket att det ej blev något över åt Gud, medan högerrepresentanten f. frälsningsarméofficeren fru Boman hävdade, att man fick offra av det som blev över efter skattebetalningen (AK 1962 10: 127—141). Motionerna avslogs liksom tidigare. Däremot bifölls ett par socialdemokratiska motioner om utredning rörande statligt stöd till de fria samfunden särskilt i fråga om byggandet av lokaler (1:88, II: 116, Allm. beredn.utsk. nr 15, FK 14: 111—113, AK 14: 189). Från frikyrkligt håll framhölls emellertid att utredningen borde bli mer allsidig (se särskilt yttrande vid anförda utskottsutlåtande). — En utredning, benämnd Frikyrkolokalsutredningen, tillsattes sommaren 1962.

KAPITEL VI

Frågan o m vigsel av frånskilda

a) Den första kyrkomötesmotionen

1868 Ett av de äldsta och ännu efter religionsfrihetslagens tillkomst helt olösta religionsfrihetsproblemen är frågan om vigsel av frånskilda. Denna har gällt både den enskilde prästens rätt att följa sitt samvete och samfundets frihet att utan hinder av borgerliga lagar följa sin egen tro och bekännelse. Den första motionen i frågan väcktes vid 1868 års kyrkomöte av den unge P. P. Waldenström (nr 35). Kyrkan kunde ej erkänna något äktenskap, som strede mot Jesu tydliga ord (Matt. 19: 9). Staten gjorde detta och förgrep sig därjämte "på kyrkans rätt att fullgöra sin gudomliga plikt, det är att vara Guds ord och sin bekännelse trogen", då den tvingade kyrkan "att såsom över kristligt äktenskap uttala den kyrkliga välsignelsen över en förbindelse, som hennes Mästare förklarar för hor". "Detta må väl kallas samvetstvång", särskilt mot den präst som "i samvetet bunden av Guds ord . . . står i valet mellan att lyda Gud och lämna sitt ämbete eller lyda människor och stanna kvar". Man strävade med all rätt efter att befria främmande trosbekännare från samvetstvång. Det borde vara kyrkomötets plikt att söka avlägsna också det som vilade över kyrkan själv och blev desto mer tryckande för kyrkans tjänare ju mer trogna dessa ville vara. Kyrkomötet borde därför begära åtgärder, så att kyrklig lysning och vigsel ej skulle tillkomma kontrahenter, som enligt Guds ord (Matt. 19:9) vore förhindrade ingå äktenskap. Anledningen till motionen skall ha varit, att en präst i Småland nödgats nedlägga ämbetet, då han vägrat viga en frånskild, och Waldenström lär ha påverkats av en av den småländska väckelsens mest kända män, hovrättsrådet T. H. Odencrants (Tomson, Lekmän, präster och prelater, s. 140, 303 f.). Kyrkolagsutskottet fann (nr 13), att samhället ej kunde ändra sina lagar blott därför "att någon av samvetsbetänkligheter anser sig förhindrad att lyda en eller annan av deras bestämmelser". Under kgrkomötesdebatten yttrade Waldenström sig så frispråkigt, att det närmast ansågs oanständigt, då han gjorde jämförelse med ett legaliserat bordellväsen som prästerskapet ålades att välsigna. Utskottet hade underlåtit att närmare undersöka i vilken mån samvetsbetänkligheter förelåg och h u r berättigade de var. Prästen lovade i sin ed att rätta sig efter

152 Bibeln men kyrkolagsutskottet ansåg, att kyrkomötet skulle ge honom en vink, att han förr borde avgå. Ett bifall till motionen skulle leda till civiläktenskap, men detta var ett mindre ont än tvegifte. Konsekvenserna av kyrkans förhållande till staten skulle bli fruktansvärda, om staten på detta sätt kunde stifta lagar för kyrkan i uppenbar strid med Guds ord. Riksarkivarien Nordström hävdade, att prästerna lika litet som andra medborgare kunde begära, att staten i sin lagstiftning skulle ta hänsyn till deras samvetsskrupler. Motionären hade gjort sig skyldig till andligt högmod genom att sätta sin uppfattning över allting annat. Tolkningen av det åberopade bibelstället var omdiskuterad. Det var en orientalisk uppfattning att sammanblanda den högsta religiösa urkunden och den borgerliga lagen. I protestantiska länder ansågs alla lagligen frånskilda berättigade till nytt äktenskap. Det var okristligt att neka att upplösa olyckliga äktenskap och orimligt att befria präst från skyldigheten att förrätta ny vigsel på grund av samvetsskrupler. Ansvar kunde ej drabba den som följde gällande lag. Den som ej ville göra detta kunde nedlägga ämbetet. Det var närmast oförsynt att begära, att lagen skulle ändras vederbörande "till behag". Syftet bakom motionen var att helt skilja kyrka och stat samt att fördenskull få civiläktenskapet infört. Konsul Olsson ville ej instämma i motionen, emedan han ansåg civiläktenskapet som ett värre ont. Biskop Annerstedt medgav, att vigsel av frånskilda var något smärtsamt, men då frånskilda ej ville lyda kyrkans råd, måste man rätta sig efter lagen. Biskop Bring fann, att ett bifall till motionen skulle leda till en förändring av hela äktenskapslagstiftningen. Även biskoparna Anjou och Beckman yrkade avslag. Greve A. L. R. Stackelberg fann däremot motionen helt överensstämmande med Bibeln, vid vilken hans samvete på äktlutherskt sätt var bundet. Icke så få, särskilt yngre präster hyste stora betänkligheter och då de i allmänhet hade föga sympati för statskyrkan, var det risk, att de av en ringa anledning skulle känna sig nödsakade att utträda och möjligen bilda friförsamlingar. I vissa stift skulle allmogen i tusenden följa dem. Det gällde att förebygga separation. Med 37 röster mot 12 avvisades motionen (Ph. Hierta, Allmänna kyrkomötet 1868, s. 389 ff.; Bredberg, P. P. Waldenströms v e r k s a m h e t . . . s. 92 f., särskilt not 7; Tomson, a.a., s. 141 ff; Johansson, Waldenström i kyrkomötet, s. 31 ff.). Tidningspressen betecknade motionen som uttryck för de pietistiska tendenserna, medan "prelaterna" sades ha tagit avstånd. Att "läsarna" stödde motionen framgår också av tidningen Wäktarens instämmande. Staten kunde legalisera ett äktenskap som stred mot Kristi föreskrift, men om den tvingade kyrkan välsigna ett sådant, var det samvetstvång, eljest "lär väl intet samvetstvång givas". Kyrkan måste följa tydliga Guds ord och ej tidsandan, vilka följderna än bleve. Å andra sidan uppgives den konservative

153 biskop Rundgren ha författat utskottets kärva avstyrkande, medan riksarkivarien Nordström, som 1869 och 1873 uppträdde som huvudtalare mot ny dissenterlag, i debatten om Waldenströms motion framstod som dennes främste motståndare (Tomson, a.a., s. 155 f.). Det tycks likväl ha funnits en inom episkopatet som sympatiserade med Waldenströms motion, nämligen biskopen i Göteborg E. D. Björck, som, emedan denna motion ej syntes skola ha framgång inom överskådlig tid, med hänsyn till prästernas samvetsfrihet själv i en motion föreslog, att präst ej skulle vara skyldig medverka vid ingående av äktenskap, som han ogillade. Vid lysning skulle ett alternativt formulär få brukas, där det ej sades något om "den tilltänkta förbindelsens kristlighet". Denna motion (nr 55), som i allmänhet tycks ha blivit obeaktad, avstyrktes av kyrkolagsutskottet (nr 17), då vigsel enligt lag var nödvändig och kyrkomötet avslog utan debatt (AKP 1868, s. 125). b) 1883 års kyrkomöte Efter femton år återkom frågan vid 1883 års kyrkomöte. Då ingavs två skarpt formulerade motioner om upphävande av prästerskapets skyldighet att viga frånskilda av professor W. Rudin (nr 30) och lektor N. Lövgren (nr 38), vilken tillade "utom den oskyldiga parten vid äktenskapsbrott". Rudin förklarade, att kyrkan genom att medverka till sådana äktenskap dragit synd över sig och att många prästers samvete lidit. Lövgren fann det vara "rent av syndigt att den kristna kyrkan giver sin välsignelse åt en förbindelse, som hennes Herre förklarat för brottslig". Kyrklig vigsel vore för statens syften ej nödvändig, då möjlighet till borgerlig vigsel nu fanns. Kyrkolagsutskottet menade (nr 11), att motionärerna från sina premisser borde ha kommit till mer långtgående slutsatser. Man hade alltför ensidigt behjärtat enskilda prästers samvetsnöd. Dylika hänsyn kunde en lagstiftare ej ta, utan frågan måste bli om kyrklig vigsel av frånskilda borde förbjudas. Detta kunde ej tillstyrkas, ty en sådan åtskillnad mellan statens och kyrkans äktenskapsuppfattning måste leda till civiläktenskap. Den fordrade tillämpningen av Bibeln ansågs ej "från synpunkten av den heliga skrifts betydelse för kyrkans yttre ordning oeftergivlig". Landshövding Treffenberg reserverade sig. Det blev en lång debatt i kyrkomötet. Biskop Björck begärde införande av ett stadgande, att präst ej skulle ställas till ansvar, "om han i vissa fall finner sig vara av fortfarande samvetsbetänkligheter förhindrad att avkunna lysning till äktenskap eller förrätta vigsel". Man borde aldrig tvinga någons samvete, allra minst prästernas. Det var svårt att förstå, att en präst kunde bedja om välsignelse över en förbindelse, som Herren själv förklarat brottslig. Sådana präster fanns dock, så det var ingen risk, att någon som önskade kyrklig vigsel skulle förvägras sådan efter en lagändring. v.

154 Biskop Landgren avvisade farhågorna för att ett positivt beslut skulle skada kyrkan eller leda till allmänt civiläktenskap. Det var bäst att förbliva vid bokstaven, när man ej hade klara skäl för motsatsen och det gällde att förebygga grov osedlighet. Att nöja sig blott med protester mot den bestående ordningen men i handling medverka till den, vore som att under oupphörliga protester deltaga i en stöld. Om kyrkan talade rent ut, skulle folket väckas. Biskop Beckman som ändrat uppfattning såg ej heller någon fara för förhållandet mellan kyrka och stat i att kyrkan befriades från att välsigna sådant som enligt Guds ord är äktenskapsbrott. Fastmer skulle kyrkan stärkas genom att hålla på ordet. Det vore "ett bedrövligt fattigdomsbevis", om kyrkomötet ej kunde ange i vilken riktning lagstiftningen borde ändras. Professor Martin Johansson hävdade, att Jesu ord om äktenskapsbrott borde fattas bokstavligt, då intet talade häremot i fråga om sammanhanget eller den allmänna bibliska åskådningen. Hjärteställningen kunde prästen ej rannsaka. Då många präster hade samvetsbetänkligheter och dessa syntes ha fog för sig, borde kyrkomötet beakta denna nöd. Det skulle dock vara laglöshet, att låta prästerna göra som de ville eller, som i Norge, bara se genom fingrarna med en lagstridig vigselvägran. Civiläktenskap borde stadgas för frånskilda. Professor Rudin anslöt sig nära till sin kollega. Han hade räknat med att flertalet präster skulle vägra viga frånskilda, om sådan vägran blev tillåten, men att det kunde finnas ömmande fall, där det skulle vara obarmhärtigt att neka vigsel. Därför borde man ej införa kategoriskt förbud. Det väsentliga var, att kyrkan kunde få behålla sina bästa och samvetsgrannaste tjänare. Man skulle ej söka lära dessa "att lyda en annans samvete" utan "att lyda Gud och sitt eget samvete". Ett avslag skulle väcka jubel bland separatisterna, ty ett sådant skulle skjuta "en ofantlig bräsch" i kyrkan. Lektor Lövgren framhöll, att han närmast velat skydda den enskilde prästens samvete och ej begära något därutöver. Man borde skilja mellan att människor fela och att kyrkan skulle välsigna något som den anser vara synd. Ett fel kan förlåtas men ej sanktioneras. Lövgren slutade med att yrka på hemställan om förbud mot kyrklig vigsel under den tidigare makens livstid för den som "självvilligt och utan att vara föranledd av horsbrott å den andra partens sida vållat ett föregående äktenskaps upplösning". Samma formulering utan tillägget om den tidigare makens livstid framställdes av landshövding Treffenberg, som dock ej hade något yrkande. Generalkonsul Berg hävdade, att kyrkan måste rätta sig efter sin Herre och ej efter staten. "I alla samvetsömma prästers n a m n " vädjade han till kyrkomötet att på det allvarligaste pröva frågan. Kyrkan måste lyda Gud mer än människor och ha förbarmande med den präst, som ville hålla sin ed. Den, som menade att bibelordets tolkning vore diskutabel, kunde med okränkt samvete viga, men om man menade att Kristus angivit en princip, ehuru

155 icke ett lagbud, för ett kristet äktenskap, borde man ej välsigna något, som stode i uppenbar strid med denna. Man finge ej söka borttolka, vad som vore svårt att efterleva. Efter en ironisk kommentar till att utskottet dels avstyrkt motionerna, emedan de begärt för litet, dels motsatt sig att begära mera, anslöt sig Berg till Treffenbergs formulering. Herr Hazelius menade, att mellan kyrklig och statlig lagstiftning måste ibland motsättningar föreligga. Kyrkan skulle blott begära, att dess tjänare ej tvingades välsigna "en enligt kyrkans lagar uppenbar synd". Kyrkan borde ej av fruktan för missnöje undandraga sig att vittna om sin Herres vilja. Hovrättsrådet Odencrants ville representera en kyrka, som verkligen lydde sin Herre. Med hänsyn till samvetsnöden bland inånga präster vore det kyrkomötets plikt att göra något, så att de befriades från vad som syntes dem såsom rent gäckeri. överträdelse av Herrens ord måste kallas brott. Många talare, som ej ansåg sig kunna biträda något av de framställda ändringsförslagen, uttryckte djupa bekymmer över rådande förhållanden. Professor G. Billing fann förhållandena på väg att bli allt värre, men prästernas samvetsnöd borde vara lika stor antingen de vigde eller ej, då kyrkan tillät vigsel av frånskilda. Ett förbud skulle dock blott flytta problemet till själavårdens område. Skulle en omgift frånskild tillåtas gå till nattvarden? Ett under debatten framlagt förslag kunde vara värt att prövas men i förhandenvarande läge yrkade han avslag. Det gällde främst att skapa en bättre äktenskapsmoral. Biskop Flensburg befarade, att ett bifall till motionerna skulle leda till en åtskillnad mellan samvetsömma och mindre samvetsömma präster. Vore vigsel av frånskilda synd, borde den helt förbjudas. En öppen motsättning mellan statlig och kyrklig äktenskapsuppfattning skulle leda till allvarliga svårigheter. Motionärerna ansåg en principiell meningsskillnad föreligga men åsikterna var delade om den rätta tolkningen av de åberopade bibelorden. Innehållet i Bergspredikan var höga principer att sträva efter, ej enskilda lagbud. Intet äktenskap uppfyllde helt Herrens krav. Synden skulle motverkas genom kyrkans förkunnelse och välsignelse. Det vore därför ej något gäckeri med kyrklig vigsel av frånskilda. Biskop Rundgren hävdade, att Jesu ord ej kunde uppfattas som för alla tider givna lagstadganden. Det var därför ej alldeles nödvändigt att lämna avgörandet åt den enskilde prästens samvete utan denne hade att följa kyrkans lagar. Det vore mycket olyckligt, om m a n skulle få rätt att på en annan skjuta över vad man ej själv ville göra. Man kunde ej pröva hjärtats tillstånd och man borde ej befordra civiläktenskapet. Biskop Bring klagade också över missförhållandena men ville ej vara med om någon skillnad mellan staten och kyrkan ifråga om äktenskapslagstiftningen. En uppenbar sådan skulle uppstå, om vissa förbindelser som kyrkan ogillade hänvisades till borgerlig vigsel. Att enskilda tjänstemän skulle få handla efter eget godtycke vore än orimligare.

156 Lektor Widen menade, att kyrkan ej genom vägran att förrätta vigsel skulle försumma något tillfälle att förkunna att "äktenskapsförbundet är oryggligt". Ej heller staten borde ge laga helgd åt äktenskap, som enligt Guds ord är brottsliga. F. d. statsrådet von Ehrenheim framhöll, att den föreliggande frågan var av allra största vikt, då det gällde om "en ordagrann tolkning av i den Heliga skrift förekommande sederegler jämväl ovillkorligen skola vara en vägledning för kyrkans yttre lagar". Det gällde om kyrkan skulle kunna fortsätta att samverka med staten eller blott inverka på "det rent individuella området". Det var orimligt och inkonsekvent att lämna avgörandet åt de enskilda prästerna. Det var ej meningen att Bibelns sedeläror av vare sig stat eller kyrka skulle omsättas i positiva lagbud utan de skulle verka på människornas hjärtan. Då ingen tvingande nödvändighet fanns, ville han ej vara med om att fjärma stat och kyrka från varandra. överläkaren J. F. Liedholm fann det orimligt, att den som inträtt i kyrkans tjänst sedan ville göra sitt samvetes krav gällande mot kyrkans ordning. Om en präst ej kunde finna sig i sin ställning, finge han ta avsked. Även om svårigheter funnes, borde man ej lossa på banden mellan kyrka och stat. Häradshövding Rudebeck sade sig förstå de enskilda prästernas problem, men så länge kyrkan ej tagit ställning mot vigsel av frånskilda, måste de foga sig. Det skulle vara till skada för kyrkan, om den ene kunde vägra och den andre medge vigsel. Han ville ej medverka till civiläktenskapets införande och trodde att kyrkans välsignelse alltid skulle vara till gagn. Vid voteringen segrade Lövgrens under debatten framställda formulering med 29 röster mot 27 för utskottet (AKP 1883, s. 322—367). Kungl. Maj :t remitterade frågan till domkapitlen, vilkas flertal avstyrkte den begärda reformen, varpå kyrkomötets skrivelse den 18 april 1884 lades till handlingarna (Kyrkolagsutskottets betänkande 18/1898). c) Vigselfrågan inför riksdagen 1885—1886 Frågan kom så närmast att upptagas i riksdagen 1885 och det från frikyrkligt håll. Fil. dr E. Nyström väckte en motion (II: 123), enligt egen uppgift på prästerligt initiativ, om att präst ej skulle vara skyldig viga frånskilda. Borgerlig vigsel för frånskilda skulle också befordra åtskillnaden mellan andligt och världsligt. Lagutskottet (nr 34) avstyrkte under hänvisning bl. a. till Kungl. Maj :ts ställningstagande föregående år, vilket gjorde en reform osannolik. Ej heller hade motionen innehållit något förslag till formulering av en lagbestämmelse. I debatten hävdade Nyström, att svenska kyrkan slog "en spik i sin egen

157 likkista" genom att motsätta sig motionärens krav. Syftet med motionen var att åt kyrkan rädda så mycket som möjligt av kristligt liv. Blott vid kyrklig vigsel förekom välsignelse. Frikyrkomännen dr Wretlind och smeden J. Nyqvist instämde. Både Waldenström och E. J. Ekman menade däremot, att motionären varit inkonsekvent. Ett bifall skulle innebära erkännande av äktenskap, som vore obibliska. Nyström borde i stället ha yrkat på förbud mot vigsel av frånskilda. Waldenström hävdade, att bibelordet vore alldeles tydligt och att det fordrats århundraden av teologiskt arbete, världsliga makthavare till behag, för att omtolka det. Han yrkade därför bifall till 1883 års kyrkomötes förslag. Det gällde även samvetsfrihet för kyrkans prästerskap. Det var förfärligt att tvinga en präst läsa välsignelsen över något som han visste Frälsaren kallat äktenskapsbrott. Vore det rätt eller ens ur statens synpunkt nyttigt att man gav samvetsfrihet åt dissenters och lekmän men vägrade präster den? Andra kammaren borde stödja det frihetsvänliga förslag, som framställts av kyrkomötet, vilket eljest ej var känt för sådana strävanden. Ekman ansåg för övrigt, att de präster som kände samvetstvång borde ta avsked, som han själv gjort. Så länge man stod kvar, var man skyldig följa gällande lag, vilket även andra talare betonade. Lektor C. J. Blomberg ansåg, att den knappa majoriteten i kyrkomötet och domkapitlens hållning visade, att det ej fanns behov av någon lagändring. Motionären hade missuppfattat såväl kyrkans och prästens ställning till staten som kyrkans, prästernas och statens förhållande till äktenskapet. Vid vigsel uppträdde ej prästen som förkunnare av ordet eller förvaltare av sakramenten. Om han led samvetsnöd, skulle detsamma därför gälla en förrättare av borgerlig vigsel. En kristen stat kunde ej heller ställa lägre krav än kyrkan. Därtill var tolkningen av de åberopade bibelorden omstridd. Då staten måste erkänna äktenskap av frånskilda, kunde ingen lagändring komma i fråga. Båda kamrarna avslog motionen (FK 23: 4; AK 39: 1 ff.). Nyström följde Waldenströms anvisning och återkom 1886 med en motion om förbud mot kyrklig vigsel av frånskilda, som varit vållande till skilsmässan (II: 130). Lagutskottet (nr 25) avstyrkte med betonande av att statens lagar tillät vigsel av frånskilda. I debatten i andra kammaren talade prosten Redelius mot frihet för den enskilde prästen men för förbud. Borgmästaren E. Thomasson sade sig förstå, att man från kyrkligt håll kunde anlägga sådana synpunkter som i den föreliggande motionen, men det vore att gå för långt att begära, att statens funktionärer skulle få slippa att på det sätt staten önskade stadfästa en förening, som staten gillade. Båda kamrarna avslog motionen även denna gång utan votering (FK 9 : 1 8 ; AK 1 1 : 19 ff.).

158 d) 1888 och 1898 års

kyrkomöten

Redan vid 1888 års kyrkomöte återkom frågan om vigsel av frånskilda så till vida att en lekman redaktör G. Torelius ville ställa som villkor för kyrklig vigsel av "självvilligt frånskild", att vederbörande undergått kyrkotukt (motion nr 53). Kyrkolagsutskottet (nr 27) tog bestämt avstånd från denna tanke och kyrkomötet avslog motionen utan votering eller — i denna punkt — ens debatt (AKP 1888, s. 520—523). Vid 1898 års kyrkomöte återupptogs det 1883 fattade beslutet i en motion (nr 36) av domprosten J. Personne. Kyrkolagsutskottet (nr 18) konstaterade, att ett bifall skulle medföra en motsättning mellan kyrkans och statens lagar samt leda till civiläktenskap. Bibelns grundsatser vore ej avsedda att förvandlas till positiva lagbud. Kyrklig vigsel innebar blott att äktenskapet ställdes under kristet inflytande. Utom principiella betänkligheter talade mot ett bifall svårigheter att bestämma vilken av makarna som vållat det tidigare äktenskapets upplösning och den inkonsekventa tillämpningen av bibelordet. Endast dåmera biskop M. Johansson reserverade sig. Personne förklarade sig ej ha något emot obligatoriskt eller fakultativt civiläktenskap för alla, men det skulle nog dröja. Därför hade han väckt sin motion. Det var ju ej alls fråga om att stifta civillag med förbud mot nytt äktenskap. Påståendet att Jesu ord ej vore avsedda som positiv lag, träffade därför ej saken. Att säga att ett äktenskap, som Kristus betecknat som äktenskapsbrott, skall ställas under kristendomens helgande inflytande, var en motsägelse. Det måste finnas divergenser mellan kyrka och stat, då de hade olika grund. Kyrkan finge ej i strid med sig själv tvingas gå statens ärenden på grund av svaghet eller förkastlig opportunism. I en framtid skulle det förefalla besynnerligt, att kyrkan en gång tvingat sina tjänare att stadfästa förbindelser, vilka Kristus betecknat som äktenskapsbrott. Kyrkoherde K. E. Strandeli hävdade, att kyrkan måste ha rätt beteckna som brott det som stred mot Herrens tydliga ord. Att detta ej skulle betraktas som lagparagrafer finge ej betyda, att det som stod i uppenbar strid därmed skulle betecknas som kristligt. De heliga principer om vilka utskottet talat skulle bäst befordras genom bifall till motionen, då människornas samveten eljest kunde förslöas. Kontraktsprosten Bobeck menade, att dåvarande ordning snarare än den föreslagna reformen skulle leda fram till obligatoriskt civiläktenskap. Andra äktenskap, som kunde synas ogudaktiga, borde däremot ställas under kristet inflytande. Biskop Johansson fann, att det blott förelåg två möjligheter, antingen att en smula vidga rätten att ingå civiläktenskap eller att låta många av de bästa prästerna lida samvetsnöd. Det var under rådande förhållanden ej orimligt påstå att prästerna i sina ämbetshandlingar spelade komedi. Biskop Keijser ville gärna lätta prästernas börda. Man kunde tänka sig

159 obligatoriskt civiläktenskap för alla frånskilda eller åtminstone möjlighet därtill. Rudin framhöll, att ett avslag nu skulle göra "ett obeskrivligen nedslående intryck" på många av de allvarligaste prästerna. Det var ej fråga om en fullständig åtskillnad mellan statlig och kyrklig äktenskapslagstiftning och en partiell sådan fanns redan, när det gällde okonfirmerade. Kristus hade själv gjort åtskillnad mellan den mosaiska och den kristna lagen. På många områden måste man tolerera en åtskillnad mellan vad staten och kyrkan tillstadde. Om hänvisning till borgerlig vigsel skulle innebära, att en pariasklass skapades, så vore de okonfirmerade redan en sådan. Här skulle det vara fråga om människor som genom eget förvållande försatt sig i en oetisk situation, vad man så än kallade det. Kontraktsprosten Unger ansåg, att frånskilda, som gifte om sig, begick ett brott, men han kunde ändå viga dem med gott samvete, ty hela vigselritualen blev i dessa fall en dom över deras handlingssätt, vilken kunde tjäna till väckelse. Obligatoriskt civiläktenskap i dylika fall kunde dock också bli en varning. Att det uppstod en viss skillnad mellan kyrkans och statens ställningstagande kunde ej vara farligt. Så var det på många områden. Lagen borde emellertid vara lika för alla frånskilda. Biskop Ullman hade intet yrkande men framhöll, att det från äldsta tid hade funnits två olika uppfattningar om huruvida frånskilda kunde gifta om sig. Då så många svenska präster tydligen omfattade den strängare av dessa och följaktligen måste kränkas av gällande lag samt då konungen enligt regeringsformen ej skall tvinga någons samvete, borde prästerna kunna få frihet att i sådana fall undandraga sig vigsel. Att det då bleve åtskillnad mellan två slags präster syntes ej betänkligt, då båda kunde stödja sig på en uppfattning, som ej med skäl kunde stämplas som okristlig. I fråga om kremation gav lagen redan prästerna en sådan frihet. Ett kommande kyrkomöte borde söka utverka sådana bestämmelser, att prästernas samvete ej oroades. Biskop Rundgren hävdade, att det inom kyrkan fanns många andra än de frånskilda, som levde okristligt, och att det var oriktigt att då blott stämpla en viss grupp som särskilt syndiga. Det var även oriktigt att bruka civiläktenskapet som ett slags straff. Domprosten Rosell menade, att man måste foga sig efter gällande lagar, hur påkostande detta än kunde vara. Det verkade för övrigt ej särskilt samvetsömt att skjuta över på andra det ens eget samvete förbjöd. Även staten var av Gud och det vore högst betänkligt, om stat och kyrka skulle gå olika vägar i en fråga som den om äktenskapet. Vid vigsel av frånskilda välsignades ej den begångna synden utan kontrahenternas personer, att de måtte kunna börja ett nytt liv. Kyrkan borde ej göra något för att befordra civiläktenskapet. Det var blott tre lekmän som oförbehållsamt tog den bestående ordningen

160 i försvar. Professor Ribbing hävdade, att ingen utomstående kunde veta vilka förhållanden, som låg bakom en skilsmässa, och att många äktenskap måste anses okristliga, fastän ingen av kontrahenterna var frånskild. Kyrkan borde ej heller verka för civiläktenskap. Statsrådet von Ehrenheim hävdade, att motionen utgick från "ett fullkomligt missförstånd av förhållandet mellan stat och kyrka". Om dessa skulle samverka, kunde de ej ha olika samveten. Det var omöjligt att göra evangeliets etiska föreskrifter till normer för statlig och kyrklig lagstiftning, så länge dessa skulle vara gemensamma. Landshövding Sjöcrona hävdade, att om Bibeln förbjöd vigsel av frånskilda, borde de vägras även civiläktenskap. Om det var förnedrande för prästen att förrätta vigsel i sådana fall, gällde detsamma för en civil ämbetsman. Ehuru uttalandena till förmån för motionen hade något övervägt i debatten segrade utskottets avstyrkande med 35 röster mot 16. Motionären, professor Rudin och seminarierektor S. Nygren anmälde reservation (AKP 1898, s. 339—363, 508). e) Vigselfrågan inför kyrkomötet

och riksdagen 1903 och 1908

Redan vid 1903 års kyrkomöte återkom frågan om vigsel av frånskilda genom nya motioner av Rudin (nr 18), Personne (nr 28) och av biskopen Tottie (nr 2). Den förstnämnde fann motsättningen mellan statlig och kyrklig äktenskapsuppfattning oövervinnelig. Den bästa lösningen var, att alla frånskilda hänvisades till borgerlig vigsel. En rätt för präst att vägra kyrklig vigsel kunde uppfattas som godtycklig och kränkande. Däremot vore det möjligt, att präst kunde lämnas frihet att välsigna ett äktenskap, som ingåtts genom borgerlig vigsel, om han fann det lämpligt. Personne ville antingen införa obligatoriskt civiläktenskap för alla eller också fakultativt civiläktenskap för alla men obligatoriskt för frånskilda. Den åtskillnad mellan olika frånskilda, som Guds ord gjorde, skulle bli för svår för lagstiftningen att göra. Kyrkan måste draga gränserna för sin medverkan enligt sin Herres ord. Då man ej kunde räkna med att staten skulle vilja införa borgerlig vigsel som någon sorts straffvigsel för frånskilda finge man påskynda utvecklingen mot allmänt civiläktenskap. Kyrkolagsutskottet (nr 5) avstyrkte dessa motioner men tillstyrkte Totties motion, som innebar hemställan till Kungl. Maj :t om en sådan revision av äktenskapslagstiftningen att skilsmässa ej tilläts på grunder som ur kristen synpunkt vore förkastliga. Landshövding C. F. Holmqvist reserverade sig för fakultativt civiläktenskap och befrielse för kyrkan att medverka i sådana fall, där dess ordning och värdighet skulle lida därav. Under kyrkomötesdebatten yrkade en av väckelsens mest prominenta företrädare, godsägaren H. Tamm, att kyrkomötet skulle kräva, att staten

161 förbjöd alla frånskilda att ingå nytt äktenskap, då detta var detsamma som äktenskapsbrott. Därmed skulle ju också problemet om prästernas samvetsbetänkligheter ha varit ur världen. Flertalet talare gick dock på en annan linje. Många, som Personne och Holmqvist, menade att en skillnad måste finnas mellan statens och kyrkans uppfattning av äktenskapet. Personne och Bobeck ville befria kyrkan från att medverka, medan Holmqvist, universitetskanslern Gilljam och professor Hj. Danell ville lämna åt den enskilda prästen att avgöra, om kyrkan kunde ge sin välsignelse. Flera talare motsatte sig detta. Biskop Lindström hävdade, att kyrkan som samfund aldrig kunde gå med därpå. Biskop Billing framhöll, att det ur religiös och etisk synpunkt ej fanns något att invända mot civiläktenskap, men upprepade, att samvetsbetänkligheterna ej främst borde gälla kyrkans medverkan utan det förhållandet att så många skilde sig och gifte om sig. Han följde därför utskottsförslaget liksom Lindström. Vid voteringen segrade emellertid Holmqvists förslag med 32 röster mot 24, vilket alltså innebar en avsevärd åsiktsförskjutning sedan föregående kyrkomöte (AKP 1903, s. 529 ff.). År 1908 föreslog Kungl. Maj:t fakultativt civiläktenskap för alla, men någon lättnad i prästernas vigselskyldighet ansågs ej möjlig. Den enskilde prästen kunde ej få avgöra, när vigsel skulle vägras. Dylika fall måste anges i lagen men en sådan olikhet i åskådning skulle fordra en fullständig åtskillnad mellan kyrka och stat ifråga om äktenskapslagstiftningen. Tvärtom fastslogs uttryckligen prästens skyldighet att viga sina församlingsbor (prop. 2/1908). I andra kammaren väckte ej mindre än 37 ledamöter, däribland kammarens samtliga prästerliga ledamöter och ett tiotal missionsförbundare med den politiskt moderate och lågkyrklige dåvarande brukspredikanten P. Pehrsson i österby i spetsen en motion (11:214), att präst ej skulle vara tvungen att viga frånskild, så länge den andre maken var i livet. Kontrahenterna skulle nu få möjlighet att välja mellan borgerlig och kyrklig vigsel. Det var då rimligt, att även den enskilde prästen skulle få samvetsfrihet. En viss skillnad måste finnas mellan borgerlig och kyrklig äktenskapsuppfattning, och det var omöjligt att i en lag exakt ange i vilka fall kyrklig vigsel borde vägras. Lagutskottet (nr 30) fann motiveringen övertygande och tillstyrkte motionen, då ingen enskilds rätt kränktes, eftersom man, om en präst vägrade, kunde vända sig till en annan. Icke mindre än sju av utskottets sexton ledamöter reserverade sig. Alla reservanterna tillhörde första kammaren, bl. a. utskottets ordförande justitierådet Trygger, utom den radikale borgmästaren C. Lindhagen, som ensam avgav en utförligare motivering. Under debatten i första kammaren uppträdde Trygger till försvar för vig-

162 seltvånget. Det var ej kyrkan som hyste betänkligheter, ty då hade man begärt, att alla frånskilda skulle hänvisas uteslutande till borgerligt äktenskap. Man kunde ej ta större hänsyn till prästernas samvete än till värnpliktigas och vittnens, vilka tvingades foga sig efter lagen. Man skulle eljest uppoffra kontrahenternas rätt och plikten för statens tjänare att lyda statens lagar. Biskop Billing medgav, att det fanns principiella betänkligheter mot den föreslagna friheten och att enligt hans mening någon samvetsnöd ej behövde uppstå på grund av vigseltvånget. Han kunde dock ej undgå att förstå, att prästerna i vissa fall måste känna det som en svår plåga att vara tvungna förrätta vigsel. Det var ingen konst att emancipera sig från bokstaven, om man icke lägger stor vikt vid Herrens ord, men om man lade större vikt vid det än något annat, kom man ej så lätt ifrån ordalagen. Alla var eniga om att man borde ha respekt för människors samveten. Om man nu medgav frihet för prästerna, riskerade man ingenting. Det fanns alltid präster, vilka liksom han själv kände sig obundna av orden i Bergspredikan. Sannolikt skulle fallen av vigselvägran bli få. Alla övriga talare, två präster och tre lekmän, yrkade också bifall till utskottsförslaget. Historieprofessorn Clason sade sig önska en fortsatt samverkan mellan kyrka och stat. Detta fordrade ett ömsesidigt hänsynstagande. Man finge ej glömma, att prästerna icke blott vore statens tjänstemän. Dissenters präster hade rätt men ej plikt att viga. Många präster hade samvetsbetänkligheter och de hade fått stöd av kyrkomötets majoritet. Om riksdagen ställde sig avvisande, skulle kraven på en skilsmässa mellan stat och kyrka tilltaga. Kyrkan och religionen måste ställa strängare krav än staten. Om ej så vore fallet, behövdes ingen annan religion än lagboken. Första kammaren biföll utskottsförslaget med 68 röster mot 32 men det oväntade inträffade att andra kammaren avslog med 107 röster mot 99, sedan Lindhagen hävdat, att det gällde vissa personers samvetsfrihet på bekostnad av andras. Medborgarens samvetsfrihet måste gå före ämbetsmannens. Flertalet liberala talare gick på samma linje med något skiftande motiveringar, bl. a. hänvisade partiledaren Staaff till statskyrkosystemet. Han bemöttes av Byström, men även några frikyrkliga yttrade sig för avslag. Lagutskottet (nr 37) föreslog som sammanjämkning, att första kammaren skulle biträda andra k a m m a r e n s beslut, ehuru det nu utan reservationer medgavs, att enstaka fall funnes, där det syntes motiverat, att kyrklig vigsel vägrades. I första kammaren uppstod på nytt en ganska livlig debatt, som speglade missnöjet över att utskottet uppmanat kammaren att foga sig, trots att det sammanlagt fanns en klar majoritet för första kammarens ståndpunkt. Bl. a. biskop Billing yrkade på återremiss för en verklig sammanjämkning, så att prästerna åtminstone i vissa särskilt angivna fall ej skulle vara tvungna

163 att viga, men till sist bifölls dock utskottets hemställan (FK 26: 36 ff., 3 5 : 3 6 f f . ; AK 36: 4 ff., 4 1 : 4 ) . Ärendet hänsköts så till 1908 års kyrkomöte. I Kungl. Maj:ts skrivelse (nr 2) upprepades argumenten från den av riksdagen bifallna propositionen, att man ej kunde låta den enskilde prästen avgöra, när vigsel skulle vägras. Under kyrkomötesdebatten framhöll dåmera biskop Lövgren och kontraktsprosten E. G. Ljungqvist, att samvetsfrihet för den enskilde prästen skulle vara till gagn för både staten och kyrkan. Personne, som redan 1903 (AKP, s. 577) varit nog optimistisk att tro, att frånskilda, om de finge möjlighet till civiläktenskap, ej skulle söka kyrklig vigsel, var naturligtvis tillfredsställd. Det enda som skedde var, att kyrkohandbokens formulering för kungörelse av lysning begärdes ändrad så, att det ej mer talades om "ingående av ett kristligt äktenskapsförbund" (AKP 1908, s. 225—248, 152). Andra kammarens avvisande hållning kommenterades 1909 i Tiden (nr 8, s. 22 f.) av sedermera fil. dr Erik Hedén. Majoriteten sades ha varit tveksam men ej kunnat bifalla motionen, så länge kyrkan fortsatte att öva förtryck. Så snart allt kyrkligt tvång försvunnit, vari ej inbegreps statskyrkans avskaffande, borde prästerna liksom alla andra få samvetsfrihet. f) 1915 års riksdag och

kyrkomöte

Frågan om vigsel av frånskilda kom upp på nytt 1915 vid behandling av förslaget till ny äktenskapslag, som på denna punkt överensstämde med gällande rätt. I en PM upprättad av sedermera riksmarskalken Birger Ekeberg för att bemöta kritiken mot lagförslaget heter det, att prästens plikt som själasörjare att undervisa sina församlingsbor och att för dem som önskade ingå äktenskap utveckla sina religiösa betänkligheter mot t. ex. vigsel av frånskilda "på intet sätt kunde strida mot h a n s förpliktelser mot den världsliga överheten". På detta sätt antogs konflikten mellan olika plikter kunna undvikas. Om någon präst gjort våld på sitt samvete hade det väl förr berott på att han tyckt synd om kontrahenterna ä n att dessa med lagen tvingat honom. (O. Sundby, Luthersk äktenskapsuppfattning, s. 177, 181). I riksdagen hade en lågkyrklig väckelserepresentant kronofogden C. H. von Mentzer yrkat ( 1 : 7 0 ) , att präst skulle befrias från skyldigheten att viga, när det gällde frånskilda, vilkas tidigare äktenskap upplösts av annan orsak än den andra makens äktenskapsbrott. Lagutskottet (nr 32, s. 33) avstyrkte med hänvisning till frågans behandling 1908 och båda kamrarna avslog utan votering eller ens egentlig debatt. Motionären hävdade dock i ett anförande under hänvisning till RF § 16, att samvetsfriheten borde respekteras liksom när det gällde värnpliktsvägrare (FK 64: 55—56, AK 7 1 : 72).

164 Vid kyrkomötet motionerade biskop Personne åter (nr 27) om obligatoriskt civiläktenskap, då det föreliggande förslaget visade, h u r stor skillnaden var mellan statens och kyrkans syn på äktenskapet. Detta vållade allvarliga samvetsbetänkligheter hos många präster, som såg sig nödsakade stadfästa förbindelser, som Jesus tydligt betecknat som äktenskapsbrott. Kyrkoherde V. Larsson önskade (nr 46) ett tillägg till lagen av innebörd, att präst ej skulle kunna tvingas viga frånskild, enär många präster på grund av enligt deras mening klara bibelord kände stora samvetsbetänkligheter mot att göra detta. Det kunde ej vara kyrkans skyldighet att följa staten i en utveckling bort från kristna ideal. Hovrättsrådet K. J. Ekman ville (nr 30) ha skilda lagar om borgerligt äktenskap och om kyrklig vigsel på grund av skillnaden i äktenskapsuppfattning. För den som på allvar ansåg Jesu ord som uttryck för den höga sedliga uppfattning han ville inskärpa hos sina efterföljare, var det omöjligt viga frånskilda "i den treeniga Gudens n a m n " utan att på det allvarligaste kränka samvetet. I en senare motion (nr 49) tillade Ekman orden "utom då det tidigare äktenskapet upplösts på grund av äktenskapsbrott av den andre maken". Femton ledamöter med professor O. Holmström i spetsen yrkade avslag på hela lagen bl. a. på grund av vigseltvånget (nr 48). Kyrkolagsutskottet (nr 19) avstyrkte på nytt ett kyrkligt initiativ till obligatoriskt civiläktenskap. Det kunde med hänsyn till den oskyldiga parten ej heller tillstyrka förbud mot vigsel av frånskilda. Någon ändring av prästs vigselskyldighet ville man ej heller vara med om, men prästernas samvetsbetänkligheter skulle lättas, om de efter anhållan därom kunde få förrätta borgerlig vigsel. Under debatten i kyrkomötet ändrade Ekman sitt yrkande till att präst, som hyste samvetsbetänkligheter mot att viga i visst fall, skulle efter ansökan av vederbörande domkapitel kunna befrias därifrån. Han underströk den svåra samvetskonflikt som uppstod, när man var tvungen att välja mellan att överträda vad man ansåg vara Herrens bud och att bryta mot borgerlig lag, då man var pliktig att lyda båda. Också biskop Rodhe, kontraktsprosten Åkerblom och kyrkoherde Larsson underströk lydnaden för bibelordet. Friherre C. J. Rappe undrade, om det var staten värdigt att tvinga sina trognaste tjänare att bryta häremot. De, som ej ville gå med på några särskilda regler för vigsel av frånskilda, utgick ofta ifrån att det enda alternativet var ett obligatoriskt civiläktenskap, och ett sådant alternativ ville man ej ta initiativ till. Både kyrkolagsutskottets majoritet och bl. a. biskop Billing i mötesdebatten menade, att en rätt att vägra vigsel blott skulle öka samvetsnöden, då prästerna om sådan rätt tillerkändes dem skulle vara skyldiga att pröva om de kunde viga. Billing hade alltså nu åter ändrat mening och hävdade, att man ej skulle ta hänsyn till omotiverade samvetsbetänkligheter.

/ 165 Förbud mot vigsel av andra frånskilda än den oskyldiga parten vid äktenskapsbrott fann man vara en alltför stelt juridisk utväg, som skulle leda till många absurditeter och inkonsekvenser. Biskop Lindström hävdade, att samvetsbetänkligheter ej kunde undanröjas genom någon lagstiftning, då ingen sådan kunde ge uttryck åt en hel bundenhet vid Herrens ord. Man var icke utan synd, därför att man iakttog yttre former. "Lagar stiftas för denna ofullkomliga värld och kunna icke grundas på Jesu undervisning om vad som är synd." Liknande synpunkter framfördes av biskoparna Billing, Danell och Eklund. Alla fyra var dock också ense om att det, såsom Lindström sade, i vissa fall tycktes vara stridande mot Herrens ord att förrätta vigsel. Att en viss motsättning måste råda mellan kristna ideal och den borgerliga lagstiftningen underströks både av fil. dr E. N. Söderberg och domprosten Pfannenstill. Justitieministern Hasselrot hävdade däremot, att det borgerliga samhället varken kan eller får "ha en sämre moral än kyrkan". Det som ej passade kyrkan anstode ej heller staten. Han hävdade, att prästerna så länge kyrkan var statskyrka såsom statstjänstemän vore skyldiga att ställa sig den borgerliga lagen till efterrättelse. Nya testamentet var ingen lagbok framför allt ingen missgärningsbalk. Justitieministern förklarade dock också, att han var övertygad att ingen präst någonsin skulle tvingas förrätta en vigsel. Det skulle strida mot "svenskmannasinne" att tvinga någon att välsigna, vars hjärta måhända var färdigt att göra motsatsen. Den långa kyrkomötesdebatten (AKP 1915 nr 7—10) slutade med att den nya lagen på alla punkter godtogs. Med mycket knapp majoritet, 27 röster mot 26, antogs dock på yrkande av biskop Lövgren även en hemställan till Kungl. Maj :t om åtgärder så att kyrkans medverkan ej påfordrades vid ingående av äktenskap i sådana fall, då "god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle därpå lida". Detta ledde dock ej till någon åtgärd. I en tidskriftsuppsats i anslutning till kyrkomötets behandling av den nya äktenskapslagen framhöll dåvarande professorn i praktisk teologi Edvard Rodhe, att det endast var i fråga om villkoren för kyrklig vigsel som kyrkan borde kräva inflytande på äktenskapslagstiftningen. I fråga om dessa medförde lagförslaget ingen förändring, men det aktualiserade frågan om vigsel av frånskilda, en punkt där man länge känt behov att reagera. Det vore dock ej tillfredsställande att förvägra alla frånskilda kyrklig vigsel, då en del av dem vore skuldlösa och andra hade ångrat sig. Kyrklig vigsel borde komma så många som möjligt till del, men problemet var, hur kyrkan skulle förfara i de fall, då sådan vigsel skulle innebära "en Guds ords försmädelse blott förhärdande dem, som begära den". Obligatoriskt civiläktenskap skulle endast leda till en oerhörd "sekularisering och det borde vara tillåtet för kristna medborgare att genom en akt avsluta sitt äktenskap". Om det ej bleve tillåtet, borde prästerna enligt anglosachsisk sedvänja få rätt att verk13 — Kyrka-stat

III

166 ställa även den borgerliga akten. En samvetsklausul skulle medföra lagiskhet eller alltför stor subjektivitet. En förändring av vigselritualen förefölle vara den bästa lösningen, dvs. prästen skulle bli behörig att välja mellan att förrätta kyrklig eller borgerlig vigsel. De flesta vigselsökande skulle nog då, om prästen klargjorde att han hade samvetsbetänkligheter mot att viga dem kyrkligt, nöja sig med borgerlig vigsel. I annat fall bleve prästen nödsakad ställa saken på sin spets genom vigselvägran, varvid han "sannolikt inte skulle löpa någon risk". Det vore ej inkonsekvent av prästen att förrätta borgerlig vigsel, då sådan ur samhällssynpunkt måste accepteras, varför vigselförrättaren icke hade "samma position till kyrklig vigsel som till den borgerliga". Det vore för övrigt ur allmän synpunkt en stor fördel, att borgerlig vigsel kunde erhållas i varje församling (E. Rodhe i Vår lösen 1915, s. 301 ff.). g) 1929 års kyrkomöte Först vid 1929 års kyrkomöte blev frågan om vigsel av frånskilda åter verkligt aktuell. Då väckte dåvarande komministern Bengt Jonzon motion (nr 24) om att präst skulle befrias från skyldigheten att viga frånskilda. Motiveringen var dock närmast att man på så sätt skulle motverka en allt lösligare äktenskapsuppfattning. Prästerna ansågs i praktiken redan kunna undandraga sig att viga i de fall, då deras samveten bjöd dem att ej göra det. Ett direkt förbud mot vigsel av frånskilda kunde komma i konflikt med kärleksbudet, varför den enskilde själasörjaren måste få träffa avgörandet. Det särskilda utskottet (nr 5) avstyrkte trots sympatier för motionen, emedan ett bifall skulle leda till obligatoriskt civiläktenskap, vilket kyrkomötet säkert ej önskade befordra. Prästens ställning bleve också svårare, om han skulle bli tvungen att pröva varje fall, då frånskild önskade bli vigd. Dessutom skulle det nog ej dröja länge om prästerna finge prövningsrätt i ett fall, förrän krav restes, att de skulle få det i flera. (Denna förmodan tycktes dock strida mot påståendet om de stora bekymmer en prövningsrätt skulle vålla.) Biskop Block, kontraktsprosten Stenström och handlanden J. B. Jansson reserverade sig för hemställan att präst skulle befrias från vigselplikten, när en av kontrahenterna var frånskild. I debatten fann biskop Block det vara orimligt att prästen som Kristi tjänare skulle stadfästa det som Kristus sagt vara äktenskapsbrott. Det var icke förvånande, att detta vållade samvetsnöd. Den enskilde kunde möjligen trösta sig med att han blott följde kyrkans lag och gällande stadgar, men därmed kunde ej kyrkomötet låta sig nöja. Danmarks exempel visade, att obligatoriskt civiläktenskap ej behövde bli följden av vigseltvångets upphävande. Yrkandet skulle återkomma, så länge människor läsa Bergspredikan, och kunde ej bringas ur världen genom några juridiska utredningar. Biskop Eklund betonade motsättningen mellan juridisk och kristen upp-

167 fattning. Även om han ej ville göra Jesu ord till något lagbud, fann han det kränkande, att en församlingspräst under inga förhållanden fick neka viga. Biskop Lönegren hänvisade till kyrkomötets hemställan 1915 och de tilltagande skilsmässorna. Att man hade juridiska betänkligheter var begripligt, men på samvetslivets område kunde man ej draga gränser efter linjal. Det var ej fråga om att förbjuda kyrklig vigsel utan om att freda samvetena, och detta kunde ej ske utan att de enskilda prästerna fick prövningsrätt. Lönegren ansåg även, att yrkandet överensstämde med principerna i biskopsmotionen samma år, att förbindelsen med staten ej fick hindra kyrkan att hävda sin karaktär av religiöst samfund. Biskop E. Billing ville rösta för reservationen av hänsyn mer till statens behov av en bättre äktenskapsmoral än till prästernas samvetsbetänkligheter. Domprosten Söderlind tryckte på att man ej fick tvinga någons samvete. Kyrkans vigselformulär kunde i vissa fall bli en parodi eller något ännu värre. När det gällde värnpliktiga och dissenters togs hänsyn till samvetsbetänkligheter, men när det gällde kyrkans prästerskap ansågs ingen anledning finnas därtill. Man borde dock ej tvinga ens en prästs samvete. Motionären bemötte utförligt utskottets argumentering. Någon prövning ifråga om vigsel av andra än frånskilda kunde ej med samma skäl begäras. Vad dessa andra felat kunde vara ångrat och förlåtet, men om den frånskilde ångrat sig, skulle det nya äktenskapet aldrig komma ifråga. Att prästen genom en prövningsrätt kunde komma i svårigheter medgavs, men det var värre att vara tvungen välsigna uppenbart "upprörande och skandalösa ting". Bara risken att få närmare redogöra för sina förhållanden skulle avhålla många frånskilda från att begära kyrklig vigsel. Skillnaden mellan präster som viga och präster som icke viga frånskilda fanns redan. Motionen hade ej väckts för att göra det lättare för den enskilde prästen utan för att kyrkan ej skulle bli delaktig i sådant som strider mot kristlig anständighet, något som borde vara också i statens intresse. Risken för att frånskilda, som borde få kyrklig vigsel, skulle vägras sådan torde ej existera. Kyrkan borde ej tvingas medverka till något som klart stred mot hennes lära om äktenskapet. Förhållandena i Danmark och Norge visade, att prästerna kunde få frihet att neka viga utan att obligatoriskt civiläktenskap blev följden. Kärnpunkten vore frågan om samverkan mellan kyrka och stat för äktenskapets helgd. Om staten önskade kyrkans medverkan, finge ej lagar stiftas som droge ned denna helgd. Om statsmakterna ej ville tillåta en sådan lagstiftning i Sverige som i andra länder, var det att befara, att detta berodde på att man hade en annan äktenskapsuppfattning än den kristna. I så fall vunnes intet på att dölja denna skillnad, och det obligatoriska civiläktenskapet bleve oundvikligt. Kyrkan kunde ej rätt motverka skilsmässornas tilltagande, om den genom sin praxis bidrog till att försvaga äktenskapsmoralen.

168 Kyrkoherde Larsson förklarade, att hänsyn till prästernas samvete ej var den främsta orsaken till att han yrkade på en lagändring, även om han även åberopade risken för straff vid vigselvägran. Hans yrkande var främst dikterat av en önskan att det skulle finnas någon enda punkt i lagen som visade, att äktenskapet enligt kyrkans uppfattning borde vara oupplösligt. Därför kunde man ock pålägga prästerna bördan att pröva de enskilda fallen. Att prövningsrätt skulle begäras i andra fall än då det gällde frånskilda avfärdades som en konstruktion. Hovrättsrådet Ekman framhöll, att det främst gällde en samvetsfråga, men utskottet hade i första hand anlagt juridiska synpunkter. Lagstiftningen var redan inkonsekvent, då präst i dissenterförsamling ej var tvungen viga. En frånskild katolik kunde aldrig få kyrklig vigsel, även om han genom svensk lag kunde tyckas berättigad därtill. Mot präster i svenska kyrkan utövades alltså ett samvetstvång, som ej kom ifråga, när det gällde andra samfund. Detta var en mer skriande inkonsekvens än den, varom utskottet talat. Det var egendomligt, att man tog all hänsyn till samvetsnöd hos sådana, som ej tillhörde kyrkan, men struntade däri, när det gällde dennas medlemmar. Det var kyrkomötets plikt att protestera mot denna skriande orättvisa, även om man f. n. ej kunde hoppas på en lagändring. Rektor M. Björkquist betonade också starkt prästernas samvetsnöd. Även om man skulle riskera obligatoriskt civiläktenskap, vilket föreföll ovisst, vore det bättre, att kyrkan följde sitt samvete än "med hänsyn till andra omständigheter" ej gjorde det. Det var nämligen ej blott den enskilde prästens samvete utan kyrkans eget, som reagerade. För utskottets avslagsyrkande talade främst några av kyrkomötets jurister. Landshövding Hasselrot, ordförande i särskilda utskottet, fann det underligt, att man från kyrkligt håll velat väcka motion om något som liknade bannlysning. Det var ej önskligt med en uppdelning av prästerna i två grupper eller att man skulle behöva gå från den ene till den andre. G. Billings yttrande 1915 åberopades. Ett bifall skulle också leda till att lagstiftningens principer helt sönderbröts och kunde bli en farlig demonstration, ett vapen i händerna på dem som ville införa obligatoriskt civiläktenskap. Åtta ledamöter, bl. a. biskop Daneli och fyra jurister, instämde. Hovrättsrådet Lagerbielke hävdade också, att bifall till motionen skulle leda till obligatoriskt civiläktenskap. Pliktkollisioner kunde uppstå även för andra än präster men alla måste följa lagen. Liknande synpunkter framfördes av vattenrättsdomaren K. H. von Sydow, som även menade, att den religiösa motiveringen var inkonsekvent och att den religiöst motiverade folkkyrkan måste ta hänsyn till hela folket. En oskyldig part i ett upplöst äktenskap borde ej behöva riskera bli nekad kyrklig vigsel. Även kontrahenterna kunde komma i samvetsnöd, om de nekades vigsel. Biskop Stadener ansåg, att gällande bestämmelser var en följd av det rådande förhållandet mellan stat och kyrka. Då detta medförde så inånga

169 fördelar, fick man ta de olägenheter vigseltvånget innebar. Vad som gick för sig i Danmark och Norge var ej fördenskull möjligt i Sverige på grund av olikheter i folklynnet. Det vore dock att hoppas, att Kungl. Maj :t skulle beakta kyrkans svårigheter. Domprost Norberg tyckte, att motionens motivering var oklar och ville ej vara med om att skapa nya pliktkollisioner. Vid voteringen segrade utskottet med 31 röster mot 26 över reservationen (AKP 1929, 5:22—53). h) Vigselfrågor vid kyrkomötena

1936—1941 och riksdagen 1937

Vid 1936 års kyrkomöte framförde Jonzon sin motion (nr 11) på nytt, denna gång understödd av biskop G. L. Ljunggren och dåvarande professorn A. Nygren. Det framhölls särskilt, att det stigande antalet skilsmässor ökat prästernas samvetsnöd. I många fall var förhållandena sådana, att kyrkans medverkan vid vigsel av frånskilda måste te sig som osannfärdighet. Ett upphävande av vigselplikten kunde visserligen göra det svårare för den enskilde prästen, men detta vore att föredraga, då avsikten ej var att befria denne från ansvar men väl från tvånget att handla mot sin övertygelse. Närmast yrkade motionärerna på en utredning. Kyrkolagsutskottet (nr 15) ställde sig avvisande. Den kyrkliga välsignelsen var ej avsedd som någon garanti för äktenskapets religiösa eller etiska berättigande, men vigseln var ett utomordentligt tillfälle att hävda kristen äktenskapsuppfattning. Om man följde motionen skulle slutresultatet nog under alla omständigheter bli obligatoriskt civiläktenskap. Det medgavs dock, att om tendensen till en löslig uppfattning av äktenskapet bleve än mer markerad, måste kyrkans medverkan vid äktenskaps ingående upptas till prövning i ett större sammanhang. Biskop E. Billing och motionären Nygren reserverade sig. De betonade, att om kyrkans handlande ej stämde med kristendomens grundsyn, finge prästens samvetsnöd ökad betydelse. Huvudsynpunkten måste vara kyrkans plikt att hävda äktenskapets helgd. I kyrkomötesdebatten hävdade Billing, att man kunde kräva, att prästerna skulle foga sig efter kyrkans uppfattning, om denna överensstämde med den evangeliska kyrkans översta principer, men eljest fick den enskildes samvetsnöd ökad betydelse. Biskopen avvisade dock både bokstavstroheten mot Bibeln och den påstådda naturliga motsatsen mellan statlig och kyrklig äktenskapsuppfattning. Stat och kyrka borde samverka men ej under alla förhållanden. Det funnes situationer, där kyrkan för statens egen skull måste säga ifrån, att den ej kunde vara med. Det gällde ej så mycket "god kyrklig ordning" som kyrkans folkuppfostrande gärning. Folkkyrkotanken kunde ej motivera, att kyrkan välsignade en uppenbar synd. En ändrad lagstiftning behövdes främst för att man bättre skulle kunna hävda den kristna ståndpunkten.

170 Avgörandet borde dock ej lämnas åt den enskilde prästen utan kyrklig vigsel i regel vägras frånskilda. Det skulle då bli de eventuella undantagen, som prästen, möjligen i samråd med sin biskop, fick ta ställning till. Man borde även räkna med allmänt obligatoriskt civiläktenskap som ett alternativ och utan att förskräckas. Biskop Ljunggren ville skilja mellan rent subjektiva samvetsbetänkligheter och objektiva sådana grundade på kyrkans äktenskapsuppfattning. Motionen avsåge närmast det senare slaget och dem måste man ta hänsyn till. Kyrkan kunde ej välsigna en förbindelse i rak motsats till sin egen äktenskapsuppfattning. I stället måste kravet på sinnesändring förkunnas. Professor Nygren framhöll, att vigseltvånget ledde till att kyrkan måste vittna emot den kristna synen på äktenskapet som en gudomlig institution. Detta förorsakade prästernas samvetsnöd. Kyrkan borde förr avstå från all befattning med äktenskaps ingående än offra den kristna synen på äktenskapet. Kyrkan finge ej bli ett salt som mist sin sälta, ej heller riskera sin själ. Kyrkoherde Jonzon underströk hänsynen till den andra parten i det tidigare äktenskapet och befarade, att rådande ordning gav allmänheten uppfattningen, att det var kristligt att skiljas utan vidare. Professor Runestam framhöll, att en ur kristen synpunkt legitim skilsmässa var ett undantagsfall. Den bästa om också ej den helt tillfredsställande lösningen var att hänvisa alla frånskilda till civiläktenskap. De omistliga objektiva värden kyrkan företrädde måste väga tyngre än enskildas känslor. Också rektor Manfred Björkquist talade för att prästerna skulle få befrielse från skyldigheten att förrätta kyrklig vigsel men menade, att de borde få både rätt och plikt att förrätta borgerlig vigsel, då de i detta fall hade en uteslutande statlig ämbetsuppgift. Biskop Bergqvist hävdade däremot, att kyrkan ej kunde klassificera syndare och att det ej var tillrådligt låta prästerna få hävda en annan mening än kyrkan. Generaldirektör O. Holmdahl fann, att just vigselakten gav kyrkan tillfälle att hävda sin äktenskapsuppfattning. Kyrkoherde G. Ankar uttalade sig på liknande sätt. En prövning av de enskilda fallen vore omöjlig att genomföra i praktiken och ett allmänt förbud mot vigsel av frånskilda kunde blott motiveras utifrån en legalistisk bibeluppfattning. Det skulle dock kunna vara möjligt att göra den kyrkliga välsignelsen villkorlig liksom avlösningen i skriftermålet. Biskop E. M. Rodhe underströk, att ritualens formuleringar av flera skäl borde ändras och befarade, att kyrkan ofrivilligt medverkat till den lösligare äktenskapsuppfattningen. Man borde dock tillgripa positiva åtgärder, ej negativa som motionärerna önskade. Motionen avslogs med 38 röster mot 19 (AKP 1936, 4: 46 ff.).

171 Vid 1937 års riksdag kom vigselfrågan att behandlas i viss anslutning till föregående års kyrkomötesdebatt. Två socialdemokrater, redaktör R. Lindström och kyrkoherde Karl Sandegård begärde under åberopande av denna en utredning om införande av obligatoriskt civiläktenskap (I: 172). Denna form sades vara ej blott den principiellt riktiga utan även enda sättet att befria prästerna från samvetsnöd. Första lagutskottets majoritet (nr 34) avstyrkte, men frågan sades skola komma i ett annat läge, om det från kyrkligt håll skulle krävas, att präst befriades från skyldigheten att viga frånskilda. Tre ledamöter (en högerman och två bondeförbundare, alla lantbrukare) reserverade sig mot denna motivering och ännu en som varit frånvarande vid justeringen (högerman, lantbrukare och medlem av Evangeliska fosterlandsstiftelsen) instämde under kammardebatten. Tre socialdemokrater, fru Agda östlund, ombudsman Carl Lindberg och överlärare E. Berglund reserverade sig för bifall till motionen. Under kammardebatterna anförde flera talare som ett skäl för bifall till motionen, att prästerna på så sätt skulle kunna befrias från samvetsnöd. Socialdemokratens chefredaktör Z. Höglund betonade, att det gällde en religionsfrihetsfråga av principiell betydelse. Reservanten Berglund befarade, att kyrkan ej själv skulle orka lösa problemet samt hävdade, att man ej kunde jämföra domare och andra statstjänstemän med prästerna, så länge kyrkan hade kvar sin gamla äktenskapsuppfattning. Domarna trodde ej heller att lagarna var skrivna av Gud, men kyrkan hävdade att det var ett Guds bud, att människor ej får åtskilja vad Gud sammanfogat. Detta gjorde prästernas hållning begriplig. Även reservanten Lindberg och professor G. Myrdal åberopade prästernas samvetsbetänkligheter. En frikyrklig folkpartist, herr Nilsson i Eskilstuna framhöll, att statens tjänstemän ej tvingades att begagna "heliga ord", när de förrättade borgerlig vigsel och att de ej på samma sätt som prästerna vore Guds tjänare. Rektor Mosesson framhävde ock prästernas särställning. Högermännen friherre I. Lagerfelt och biskop Bergqvist framhöll däremot, att obligatoriskt civiläktenskap ej löste problemet med sådana frånskilda som likväl önskade också en kyrklig akt, medan herr Olsson i Staxäng menade, att kyrkan själv borde ta initiativ till en eventuell ändring. Kyrkoherde Hallen tog avstånd från varje uppmjukning av vigselplikten. Kraven i sådant avseende berodde på en felaktig teologi och man borde vara tacksam för lagutskottets uttalande om vilka konsekvenser som kunde väntas. Den reform som behövdes var av helt annat slag, varmed tydligen avsågs ett slags modernisering av vigselritualen (FK 24: 67—113, AK 24: 10—34). Svenska Morgonbladet fann (13/4 1937) andrakammardebatten beklämmande, då utom två frikyrkomän blott Höglund visat förståelse för prästernas samvetsnöd. Skarp kritik riktades mot Hallen. De som kände samvetsnöd var sannolikt kyrkans bästa tjänare.

172 Vid de närmast följande kyrkomötena 1938 och 19M kom vigselritualet att behandlas. De formuleringar som därvid föreslogs med särskild hänsyn till prästernas samvetsbetänkligheter vann ej beaktande, men det hävdades, att det antagna förslaget i sak hade samma innebörd (Sundby, a.a., s. 230 ff.). Ett par kvinnliga motionärer vid 1941 års kyrkomöte (nr 23) hade f. ö. anslutit sig till uppfattningen, att kyrkans medverkan vid täta omgiften hade bidragit till att upplösa äktenskapsmoralen. De önskade dock närmast motverka "otillräckligt motiverade skilsmässor". Starka betänkligheter uttalades mot att genom lagstiftningsåtgärder söka höja moralen, men motionen bifölls med ett av biskop Brilioth under debatten gjort tillägg (Sundby, a.a., s. 234 ff.). i) Vigselfrågan och

dissenterlagskommittén

Vid 19U6 års kyrkomöte väcktes på nytt en motion (nr 37) av professor Nygren, biskop Jonzon och kontraktsprosten A. Norberg om prästernas vigselskyldighet. Som särskilt betänkligt framhölls, att prästen stundom tvingades handla i uppenbar strid med kyrkans äktenskapsuppfattning. Det gällde alltså ej blott samvetsfriheten utan också äktenskapets helgd. Det föreslogs, att frågan skulle hänskjutas till dissenterlagskommittén, som hade att behandla önskemål om vigselrätt från flera frikyrkosamfund. Då dessas predikanter ej torde kunna åläggas vigselplikt vore det orimligt, att kyrkans prästerskap skulle vara sämre ställt. Motionen bifölls utan större betänkligheter av kyrkomötet (AKP 1946, 5 : 9 f.). Svenska Morgonbladet (9/5) och Dagens Nyheter (14/8) pläderade för obligatoriskt civiläktenskap, medan Aftonbladet ansåg det vara beklagligt för kyrkan själv, om denna på grund av en "föråldrad" etisk uppfattning skulle visa vigselsökande ifrån sig ( 9 / 5 ) . Dissenterlagskommittén konstaterade, att den förda debatten visade en betydande opinion för ändrade bestämmelser. Problemet bleve snarast mera aktuellt på grund av det stigande antalet skilsmässor. Då ett "icke obetydligt antal präster" hyste samvetsbetänkligheter, syntes det skäligt ta hänsyn härtill, "om detta icke medför, att samhällets intresse eller annans rätt därigenom kränkes". Hela frågan ansågs ha kommit i nytt läge genom att de fria samfunden föreslogs få vigselrätt utan någon vigselskyldighet. Det var troligt, att i dessa samfund vigsel av frånskilda sällan eller aldrig skulle medgivas. Svenska kyrkan komme då att framstå som ett samfund med mindre etiskt allvar och mindre sinne för äktenskapets helgd än andra samfund. Att k y r k a n vigde alla frånskilda utan undantag måste motverka dess egen förkunnelse om äktenskapet. En del fall var så flagranta, att vigseltvånget måste medföra samvetsnöd för prästerna.

173 Ett generellt förbud mot kyrklig vigsel av frånskilda skulle förhindra subjektivt godtycke men utesluta även sådana fall, där intet religiöst hinder fanns. Det ansågs emellertid omöjligt att i en lag draga gräns mellan de olika fallen. Avgörandet måste därför lämnas åt den enskilde prästen. Så var fallet i Danmark och Norge utan att några olägenheter försports. I Finland hade kyrkomötet med överväldigande majoritet uttalat sig mot vigsel av frånskilda utom i undantagsfall. (Någon lagändring kom dock ej till stånd i Finland på grund av statsmakternas hållning.) Dissenterlagskommittén sade sig endast ha att bedöma frågan med hänsyn till prästernas samvetsfrihet. Ur denna synpunkt var ett upphävande av vigseltvånget tillräckligt. Det var att vänta, att rätten att vägra skulle begagnas varsamt med hänsyn till kyrkans karaktär av folkkyrka. Man borde dock beakta, att prästerna i första hand var kyrkans tjänare. En viss olikhet mellan statens och kyrkans uppfattning av skilsmässa skulle kanske framträda, men förbindelsen mellan stat och kyrka kunde ej "rimligtvis innebära att kyrkan på alla punkter skulle vara skyldig att rätta sig efter staten". Det kunde rent av vara av värde för staten, att kyrkan klarare hävdade det kristna äktenskapsidealet. Hänsyn till prästens samvetsfrihet tycktes således ej göra intrång på något väsentligt samhällsintresse. Det kunde visserligen synas betänkligt, att en statens ämbetsman bleve i stånd att befria sig själv från vissa tjänsteåligganden. Hänsyn måste dock tagas till prästernas särställning och deras kall som kyrkans tjänare. Då den borgerliga vigseln alltid stode till buds och hänvisning till denna numera ej kunde anses för nedsättande, skulle ingen enskilds rätt kränkas. Sannolikt skulle prästerna slippa från att ta ställning till många fall, då vägran skulle vara motiverad, emedan kontrahenterna, hellre än att utsätta sig härför, skulle söka borgerlig vigsel. Rätt till vägran att viga frånskilda skulle dock vara begränsad till den tidigare makens livstid (SOU 1949: 20, s. 150 ff.). Remissinstanserna hade högst delade meningar om detta förslag. Domkapitlen i Växjö och Härnösand var nöjda liksom Missionssällskapet Bibeltrogna vänner. Domkapitlet i Luleå hade helst velat ha förbud mot vigsel av frånskilda. överståthållarämbetet ville begränsa rätten att vägra vigsel till de fall, då prästen på grund av sin kännedom om skilsmässans orsaker fann det strida mot sitt samvete att förrätta ny vigsel. Sveriges yngre prästers förbund klagade över att frikyrkopastorerna fick större frihet än kyrkans prästerskap men ville dock ej lämna avgörandet åt den enskilde prästen. Kyrkan borde fastställa i vilka fall vigsel kunde ske. Liknande synpunkter anfördes av domkapitlet i Lund och juridiska fakulteten i Uppsala. Domkapitlet i Uppsala föredrog gällande bestämmelser men ville ej motsätta sig den föreslagna ändringen.

174 Domkapitlet i Västerås avstyrkte, emedan prästerskapet skulle komma i en mycket vansklig ställning, och framhöll, att många andra fall funnes som var minst lika motbjudande som vigsel av frånskilda. Länsstyrelsen i Jönköpings län hade liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Örebro län fann att rättstillämpningen skulle bli mycket ojämn. Statskontoret hävdade, att präster lika litet som andra statstjänstemän själva kunde få bestämma sina tjänsteuppgifter (prop. 100/1951, s. 89 f.). Frågan om vigsel av frånskilda hörde knappast till de mest uppmärksammade i pressdebatten om dissenterlagskommitténs betänkande, men då en kyrkoherde i Göteborg hävdat, att ingen samvetskonflikt kunde uppstå, enär staten tillåtit skilsmässa, bemöttes denna uppfattning utförligt i en tidningsartikel av docenten i idé- och lärdomshistoria H. Sandblad (GHT 4/6 1949). Mycket längre i religiös självuppgivelse kunde man knappast komma än att hävda, att det staten beslutat också ur religionens synpunkt skulle anses riktigt. Det innebar, att staten skulle härska över kyrkan, vilket liknade de tankar Arthur Engberg en gång utvecklat. Kyrkoherde Gunnar Rosendal betecknade förslaget som en halvmesyr. Kyrkan borde förklaras oförmögen viga frånskilda. Kyrkan kunde ej förlora något på obligatoriskt civiläktenskap, då det gällde att hävda sanning och rätt (SDS 28/8). j) Vigselfrågan och

religionsfrihetslagen

I proposition till 1951 års riksdag godtog justitieministern vigselrätt utan vigseltvång för de fria samfundens funktionärer men ville ej acceptera detta för prästerskapets del. Det antogs blott vara ett mindre antal präster som hyste betänkligheter. Kyrkans medverkan vid vigseln avsåge ej någon prövning ur religiös eller etisk synpunkt, och den kyrkliga välsignelsen borde ej nekas någon. Jämförelsen med de fria samfundens ställning var missvisande, då blott svenska kyrkans ställning var reglerad i lag. Den av dissenterlagskommittén föreslagna formuleringen av ifrågavarande bestämmelse i giftermålsbalken skulle ge den enskilde prästen frihet att handla helt efter gottfinnande, ehuru kommittén tycks ha menat, att ställningstagandet skulle bero av en allmän ehuru ej i lag fixerad kyrklig uppfattning. Vid varje begäran om vigsel av frånskild skulle prästen alltså vara skyldig pröva, om sådan kunde medgivas. Det var ej gärna möjligt att låta prästen handla efter gottfinnande, men några allmänna prövningsgrunder vore ej ens antydda. Lika litet gavs några anvisningar om h u r prästen skulle få objektiv kunskap om de fakta, varpå hans bedömning skulle bero. Prövningen skulle bli synnerligen ömtålig och det skulle ej vara rätt pålägga prästerna denna börda, som kunde leda till allvarliga samvetskonflikter och orättvisa omdömen. Någon prövning av de enskilda fallen kunde således ej komma ifråga. En möjlighet vore att hän-

175 visa alla frånskilda till borgerlig vigsel, men detta hade ansetts i vissa fall strida mot den kristliga kärleken. Dessutom skulle det strida mot rätten att välja mellan kyrklig och borgerlig vigsel, vilka borde vara "i p r i n c i p . . . jämställda". "Vad som i det ena fallet anses som ett otillbörligt äktenskap bör icke gärna godtagas i det andra". Om man skulle utestänga vissa frånskilda från kyrklig vigsel, kunde det synas rimligt, att detsamma gjordes ifråga om vissa andra kontrahenter. I så fall måste antalet borgerliga vigselförrättare ökas. Till sist framhölls att vigselformuläret 1942 omarbetats med hänsyn till prästerliga samvetsbetänkligheter (prop. 100/1951, s. 90 ff.). Vid lagrådets behandling gjorde majoriteten icke något uttalande angående departementschefens förslag i denna del. Justitierådet Strandberg däremot framhöll, att det var många präster som av allt att döma uppriktigt ansåg, att vigsel av frånskilda stred mot kristen anda. Att tvinga sådana präster viga vore "ett obehörigt intrång i samvetsfriheten", vilket var "i hög grad stötande". Jämställdheten tycktes kräva, att kyrkans präster finge samma frihet som de fria samfundens funktionärer. Påpekandet i lagförslaget att blott prästernas skyldigheter var i lag reglerade, var ju riktigt men detta innefattade i och för sig icke något hinder mot att i ena eller andra hänseendet stadga inskränkningar i vigselskyldigheten. Problemet var svårlöst, fortfor Strandberg, men man borde söka finna en utväg som beredde minsta möjliga olägenheter samtidigt som den tryggade samvetsfriheten. Obligatoriskt civiläktenskap för alla eller blott för frånskilda var ej att förorda. De skäl kommittén anfört för att överlämna avgörandet åt den enskilde prästen syntes däremot övertygande. Justitieministerns uppfattning om vad kommittén skulle ha ansett tycktes ej få stöd av betänkandets innehåll. Avsikten hade ej varit att pålägga prästen en prövning under tjänsteansvar u r allmän kyrklig synpunkt utan att befria honom från skyldigheten att handla i strid med sitt samvete. De betänkligheter som kunde anföras borde vika för hänsynen till samvetsfriheten. "Den nuvarande situationen på detta område torde i längden vara ohållbar" (prop. 100/1951, s. 188 ff.). I de motioner som följde på propositionen om religionsfrihetslagen, berörde två vigsel av frånskilda. Herrar Wiklund och Widén uttalade i sin motion om obligatoriskt civiläktenskap (II: 496), att ett sådant skulle lösa problemet om statskyrkoprästernas vigselskyldighet, som sades vara mycket betänklig ur religiös synpunkt. Herr Staxäng ville upphäva vigseltvånget men behålla den kyrkliga vigseln (II: 489). Särskilda utskottet förklarade (nr 1, s. 76 f.), att om vigselskyldigheten skulle uppmjukas måste det bli uttryckliga bestämmelser om undantagen. Det kunde ej vara riktigt att lägga avgörandet på de enskilda prästerna. Där-

176 igenom skulle vållas allvarligare samvetskonflikter än de nuvarande. Herrar Staxäng och Mosesson krävde i en reservation (s. 102) samvetsfrihet även för prästerna. Kyrkan borde också få tillfälle att i handling visa, att talet om äktenskapets oupplöslighet var allvarligt menat. Det var även stor skada, om teologie studerande skrämdes bort från prästkallet. Präst borde därför ej vara skyldig att viga, om någon av kontrahenterna förut varit gift och den tidigare maken var i livet. Under kammardebatterna kom frågan om vigsel av frånskilda att uppmärksammas u r något olika synpunkter. Herr Nerman som under åberopande av professor Sundberg tyckte, att det kunde vara nog med de tre lysningarna, framhöll, att på detta sätt skulle prästerna också befrias från samvetsbetänkligheterna. Det var orättvist mot statskyrkans prästerskap, att icke det men väl de frikyrkliga finge vägra viga frånskilda "så som bibeln ofrånkomligt påbjuder" (FK 20: 21 ff.). Herr Olsson i Mora var inne på liknande tankar men hävdade, att den som blev präst visste, vad han gav sig in på (AK 20: 57 f.). En frikyrkoman (D. Wiklund) ville lösa problemet genom bifall till hans motion om obligatoriskt civiläktenskap (AK 20:73). Herr Staxäng framhöll, att frågan om vigsel av frånskilda diskuterats ända sedan det första kyrkomötet 1868 och att det var orimligt att prästerna försattes i en sämre ställning än de frikyrkliga vigselförrättarna. Det gällde också här en religionsfrihetsfråga, men utskottet hade nonchalant avfärdat den. Danmarks och Norges exempel visade, att avgörandet kunde överlåtas åt den enskilde prästen. Läget började närma sig bristningsgränsen och det skulle bli till allvarlig skada för kyrkan, om en del unga teologer för vigseltvångets skull ansåg sig ej kunna bli präster (AK 20: 29 ff.). Endast några frikyrkliga talare stödde Staxäng. Chefredaktör Hj. Weiland (FK 20: 61), som f. ö. yrkade på obligatoriskt civiläktenskap, hävdade, att de som i allt ville följa sitt samvete vore en sådan tillgång för både stat och kyrka, att de ej borde vägras få göra detta. Missionsförbundspastorn A. Gustafsson i Borås sade sig främst för frågan om vigsel av frånskilda ha tagit till orda i debatten. Det var sannerligen ej någon hastigt påkommen samvetsnöd, då frågan varit aktuell sedan 1868. Flera uttalanden hade sedan gjorts av kyrkomötet och 1908 även av lagutskottet och första kammaren. Ett generellt förbud mot vigsel av frånskilda stred mot evangelisk kristendomsuppfattning. Det gällde dock ej blott den enskilde prästens samvete utan även respekten för kyrkans förkunnelse om äktenskapet. Den övergivna parten måste få en egendomlig uppfattning om kyrkans allvar. Det vore "en underlig art av religionsfrihetslagstiftning", om prästen så helt skulle göras till statens tjänare, att han i strid med sitt samvete skulle vara skyldig att rutinmässigt utföra en ämbetsplikt. Man kunde ej bortför-

177 klara prästens religiösa ansvar utan frågan var, om han skulle lyda Gud mer än människor. Plikten att viga följde ju ej med prästämbetet som sådant. Det vore en vacker gärd åt samvetsfriheten om samma ordning kunde införas i Sverige som i Danmark och Norge. Det var föga hedrande för det svenska rättssamhället, att en ung präst 1951 hade ställts till ansvar för att ha följt sitt samvete. Om staten hade råd att handla så, måste man fråga om kyrkan hade det. Samvetsmänniskor fanns det ej överflöd på. Baptistpastorn Swedberg ansåg (AK 20: 70 ff.) det rimligt, att man i en religionsfrihetslag tog hänsyn till prästernas samvete och avskaffade vigseltvånget. Om prästen som tjänsteman ej kunde befrias från vigseltvånget, vore detta ytterligare ett bevis för att statskyrkosystem och religionsfrihet vore oförenliga. Möjligheter att avlägsna vigseltvånget borde dock finnas, då ingen enskilds rätt kränktes. Ordföranden i Svenska Missionsförbundet, lantbrukaren J. Ahlsten, liksom alla de föregående frikyrkomännen folkpartist, fann det ock egendomligt att behålla vigseltvånget, när man skulle öka religionsfriheten. Att ett avskaffande skulle få vådliga följder hade man på sin tid sagt också om konventikelplakatet. Man borde godta religionsfriheten i hela dess vidd. Borgerlig vigsel stode alltid till buds (AK 20: 78 f.). Några talare uttryckte förståelse för prästernas samvetsnöd men fann ingen praktisk lösning. Herr Onsjö menade, att kyrkan själv först måste bestämma sig. Ännu var det blott en minoritet av prästerna som hade betänkligheter, och med litet smidighet och gott omdöme kunde de nog slippa att handla mot sitt samvete. Herr Sundström fann det beklagligt, att statskyrkoprästerna försattes i en sämre ställning än sina frikyrkliga kolleger, och menade, att vigseltvånget ur religionsfrihetssynpunkt var otillfredsställande. Han såg dock ingen annan utväg än obligatoriskt civiläktenskap. Pastor J. W. Johnsson sade sig förstå motionären, men prästens samvete kunde betungas även i andra fall. Om man skulle befria prästerna från alla tjänsteförrättningar, som kränkte deras samveten, skulle det leda till upplösning inom kyrkan. Denna borde dock handla som den himmelske Fadern och låta sin sol lysa över både onda och goda. Obligatoriskt civiläktenskap vore intet att oroas inför, men det var orimligt att införa det, då 95 % av svenska folket önskade kyrklig vigsel (AK 20: 43, 25, 76 f.). Statsrådet Zetterberg, som fann att tekniska skäl kunde tala för men praktiska emot obligatoriskt civiläktenskap, medgav att vigsel av frånskilda var en allvarlig sak, då den vållade samvetsnöd hos en del präster. Huvudskälet till att ingen ändring föreslagits var, att en prövningsskyldighet för flertalet skulle bli en större börda än vigseltvånget. Prästerna borde blott betrakta detta som en av staten pålagd skyldighet och därmed anse sig befriade från egen prövning (AK 20: 35). Herr Lundqvist sade sig också ha förståelse för prästernas svårigheter,

178 men skulle det bli någon ändring, måste det i lag fastslås, när kyrklig vigsel ej fick äga rum. Allmänheten skulle ej vara nöjd med att den enskilde prästen fick avgöra. Herr Bror Nilsson hade ungefär samma uppfattning som justitieministern om vigseltvånget men hyste sympatier för att förvandla lysningen till ett civiläktenskap (FK 20: 33, 41 ff.). Också utskottsordföranden Sandler menade, att en lagändring skulle skapa större samvetsnöd. Jämförelsen mellan den frikyrkliga friheten och det statskyrkliga tvånget var missvisande. Man kunde ej på samma gång ha en frikyrkas frihet och en statskyrkas förmåner och skyldigheter (FK 20:44 f.). Folkpartisten överdirektör H. Göransson ansåg, att folkkyrkan borde utan prövning betjäna alla som önskade det. Om något skulle göras för den minoritet som var i samvetsnöd, borde kyrkan ta initiativet till åtgärder, som gjorde att åtal kunde undgås. Högermannen redaktör fil. lic. J. Braconier undrade, varför kyrkan ej vägrade att viga frånskilda, om vigsel av sådana stred emot Guds ord. Ett sådant handlingssätt skulle dock vara kärlekslöst, och det skulle ej gagna kyrkan, att den enskilde prästen finge rätt att vägra (AK 20: 66). Två kvinnliga socialdemokrater, fruarna Sjöström-Bengtsson och Nancy Eriksson (FK 20: 52 f.; AK 20: 52) undrade över att prästerna blott reagerade mot vigsel av frånskilda, då det fanns så många andra bekymmersamma fall. Den senare menade, att det var orimligt, att en frånskild skulle nekas kyrklig vigsel "bara för att prästen är så bunden av bibelordet". Egentligen var vigsel dock ingen religiös angelägenhet och borde därför skiljas från kyrkan. Praktiska skäl kunde likväl tala för att ha den inom kyrkan. Prosten Hallen fann (AK 20:37 f.) bibehållandet av vigseltvånget höra till framstegen i propositionen jämfört med kommittébetänkandet. Samvetsnöden föreföll något hastigt påkommen. I andra frågor om tidigare politiska och sociala orättvisor hade prästernas samveten ej reagerat. Frågan hade aktualiserats av en grupp yngre teologer, av vilka många vore extremt högkyrkliga. Detta borde de frikyrkliga betänka. Herr Ahlsten replikerade (AK 20: 78) med skärpa, att han hoppades, att de frikyrkliga aldrig skulle så vansläktas från sina föregångsmän, att de i en religionsfrihetsfråga skulle anlägga taktiska synpunkter. Herr Gustafsson i Borås menade, att de unga teologernas resonemang var riktigt, om de än var aldrig så högkyrkliga (AK 20: 48). Motionen avslogs i första kammaren utan votering och i andra kammaren med 127 röster mot 38 och 23 nedlagda (AK 20: 81). I anslutning till riksdagsbehandlingen av frågan hävdade professor H j . Lindroth, att det var kyrkans sak att lösa problemet med vigsel av frånskilda och att de enskilda prästerna ej borde gå händelserna i förväg (Sv. D.

179 17/4 1951). I en replik (9/5) hävdade han, att kravet på frihet för den enskilde prästen ej gick till botten med frågan och var principiellt olyckligt. Ur den synpunkten hjälpte det ej att den av många förordade ordningen utan praktiska olägenheter tillämpades i andra länder. Samvetsnöden måste kvarstå tills kyrkan löst problemet. Stockholms-Tidningen (29/4) och Svenska Morgonbladet (21/5) hävdade samvetsfrihet även för präster. I en artikel i den sistnämnda tidningen framhölls dock, att det även gällde, om kyrkans lära om äktenskapets helgd och orygglighet skulle direkt motverkas i handling ( 5 / 4 ) , medan teol. lic. Ivar Wennfors uttalade sig med stor försiktighet och missionssekreterare Richard Larsson förfäktade, att religionsfriheten krävde vigselrätt utan vigselplikt men att prästerna som statstjänstemän kanske ej kunde befrias från vigselplikten (Sv. M. 18/5, 10/7). Göteborgs Handelstidning pläderade för obligatoriskt civiläktenskap (19/4) liksom Stockholms-Tidningen (30/4) och Expressen (13/6) som även betonade skillnaden mellan Sverige och länder utan statskyrka. Då kyrkoherden i Hudiksvall på sommaren framförde ett förslag att präst skulle få förrätta borgerlig vigsel, uttalade sig tidningspressen kritiskt (se t. ex. Sv. D. 10/8, Expr. 7/8). Vid 1951 års kyrkomöte väcktes ej mindre än sex motioner rörande frågan om vigsel av frånskilda. Herr Magnus Daneli ansåg, att prästerna borde överhuvud taget befrias från skyldigheten att viga, så att ingen nödgades handla mot sitt samvete (nr 9). Professor Halvar Sundberg hävdade en motsättning mellan statlig och kyrklig äktenskapsuppfattning och att den kyrkliga vigseln ej blott var en borgerlig akt. Kyrkomötet borde därför anhålla om åtgärder, så att präst ej riskerade åtal för att han i sin ämbetsutövning följde kyrkans lära (nr 30). Lagman G. Nilsson framhöll, att allt fler präster tycktes få samvetsbetänkligheter då det gällde att viga frånskilda och att det ej var riktigt att tvinga dem. Varken samhällets eller den enskildes rätt kränktes genom en lindring av vigseltvånget. Prästerna skulle på det sättet jämställas med vigselförrättare inom andra trossamfund. Inga olägenheter hade förmärkts i Danmark och Norge. Kyrkomötet borde därför anhålla om att äktenskapslagen skulle få den formulering som dissenterlagskommittén föreslagit (nr 62). I en motion (nr 63) av biskoparna Jonzon och Anderberg samt sju andra ledamöter sades det bland svenska folket finnas två vitt skilda äktenskapsuppfattningar. Det var u r statens synpunkt önskvärt, att den uppfattning som hävdade äktenskapets livsvaraktighet blev gällande. Härtill bidrog den kyrkliga vigseln. Staten måste ta hänsyn till att det fanns två uppfattningar. Det var verklighetsfrämmande att hävda, att vad som måste sanktioneras också var kristligt. När kyrkan utan reservationer vigde frånskilda fick allmänheten den uppfattningen att sådana återvigslar var helt i sin ordning.

180 Situationen blev allt värre för prästerna och skulle bli helt ohållbar, om en präst i högsta instans dömdes för tjänstefel "till följd av sin i Guds ord grundade vägran att meddela kyrklig vigsel". Bäst vore om frånskilda endast under vissa i lag angivna omständigheter skulle ha rätt till kyrklig vigsel, medan det i övriga fall finge bero av prästens prövning. Vad som sagts om att kyrkan borde välsigna alla berörde ej vad det här gällde. Vigselformulärets böner avsåg en välsignelse "till det som de nu företagit". "Är detta enligt Guds ord synd, är det en hädelse att bedja om välsignelse därtill." Motionen utmynnade i en begäran om utredning om villkoren för kyrklig vigsel. Kontraktsprosten A. Qvarnström ansåg, att frågan blev alltmer brännande och att den ej kunde avfärdas med att prästen skulle följa gällande lag och då vara fri från moraliskt ansvar. Det gällde knappast obetingat för någon ämbetsman och allra minst för en präst, som måste lyda Gud mer än människor. Lagen kunde ej avgöra, h u r det skulle förfaras i varje särskilt fall, utan det måste den enskilde prästen göra. Det var ej att pålägga en alltför tung börda, ty den fanns där redan och varken staten eller kyrkan kunde avlyfta den. Kyrkan kunde dock ge prästen sitt moraliska stöd. Om staten gjorde det, skulle detta ej blott befordra samvetsfriheten utan också äktenskapets helgd. I giftermålsbalken borde införas en bestämmelse, att präst ej var skyldig viga, då han fann äktenskapet uppenbart strida mot Bibeln (nr 79). Fem företrädare för Lunds stift och den teologiska fakulteten i Lund med professor R. Bring och biskop Nygren i spetsen (nr 78) menade, att frågan krävde en grundligare utredning med hänsyn till såväl Bibelns syn på äktenskapet som till spörsmålet vilken kyrkorättslig ordning ifråga om vigsel som vore mest önskvärd. Gällande lag medförde olägenheter för kyrkan. De olika skäl som anförts mot vigsel av frånskilda var ej helt överensstämmande men några moraliska synpunkter anlades ej alls. Det gällde att tillse, att kyrkan ej hemfölle till någon sekteristisk uppfattning. En utredning borde avse både möjligheten att ge den enskilde prästen frihet och att skilja det civilrättsliga och det religiösa momentet vid vigseln. Prästens formella vigselskyldighet kunde då kvarstå men i så fall kom problemet att gälla, när den religiösa akten finge förekomma. Härom finge väl kyrklig myndighet utfärda direktiv. Denna utväg vore bättre än obligatoriskt civiläktenskap, som skulle lämna en del av de kyrkliga problemen olösta. Hänsyn borde även tas till förhållandena i grannländerna, till det ökade antalet skilsmässor och till den frikyrkliga vigselrätten. Man borde även beakta i vad mån evangeliets budskap kunde skadas genom gällande ordning och om denna risk var större än olägenheterna vid en lagändring. Kyrkolagsutskottet konstaterade (nr 20, s. 20 ff.), att motionerna föranletts av allvarliga svårigheter och därav vållad oro bland präster och bli-

181 vande präster på grund av rådande ordning. Frågan var av vittgående principiell betydelse. Den hade flera gånger diskuterats och meningarna var alltjämt starkt delade. Om kyrkomötet skulle kunna göra någon hänvändelse till statsmakterna måste därför först större klarhet skapas. Någon enighet om Bibelns tolkning kunde nog ej uppnås, men en utredning skulle dock kunna bli värdefull. Villkor för vigseln kunde ej direkt härledas ur Bibeln. Hänsyn måste bl. a. tagas till om äktenskapet blott var en borgerlig institution eller också en kyrkorättslig. Prästen finge ej bli någon sorts domare. Om man kunde nå fram till en mer enhetlig kyrklig uppfattning och denna ej överensstämde med gällande rätt borde olika alternativ för en ändring övervägas. Ingen lagändring borde göras, som försvårade kyrkans uppgift eller försvagade den kyrkliga seden. Oavsett villkoren för kyrklig vigsel borde prästens vigselskyldighet och hänsyn till hans samvetsbetänkligheter utredas. Utskottet slutade med att föreslå, att frågan överlämnades till kyrkomötets utredningsnämnd. Mot detta förslag reserverade sig f. justitierådet N. Gärde, prosten Hallen och riksdagsmannen Hj. Svensson i Grönvik. Frågan föranledde en ganska lång debatt i kyrkomötet. De flesta var bekymrade över rådande förhållanden, men meningarna om vad som vore att göra var mycket delade, något som redan vid debattens början framhölls av landshövdingen, friherre C. F. Hamilton, kyrkolagsutskottets ordförande. Reservanternas talan fördes främst av Gärde, som fann att motionerna framställde tre alternativ: 1) Präst skulle alltid ha rätt att neka viga, 2) Präst skulle ha rätt neka viga frånskilda, 3) Frågan bör utredas, vilket utskottet föreslagit. Samvetsfriheten vore grundlagsfäst, men en ämbetsman måste i sin ämbetsutövning följa lagen och en präst, som avföll från kyrkans lära, var pliktig att avgå. Vore vigsel i vissa fall stridande mot Bibeln, vore det lika betänkligt för en borgerlig vigselförrättare som för en präst att förrätta den. En skillnad i samvetsfrihet vore knappast förenlig med evangelisk uppfattning. Justitieminister Hasselrots uttalande 1915 åberopades (se sid. 165). Äktenskapet vore även enligt borgerlig uppfattning livsvaraktigt men kunde ej upprätthållas med tvång. Prästen skulle ej vara någon domare och hänsyn måste tas även till kontrahenterna, som lätt kunde drivas bort från kyrkan. Man fick ej samvetsfrid blott genom att neka viga. Vigsel av frånskilda behandlades ej i bekännelseskrifterna och var följaktligen ej en bekännelsefråga i svenska kyrkan. Utskottets utlåtande tycktes gå i katolsk riktning. Rätt för präst att vägra viga saknade stöd både i Bibeln och i kyrkans lära och skulle klart strida mot borgerlig uppfattning. Detta hindrade dock ej att t. ex. präst som varit medlare skulle kunna anses jävig förrätta ny vigsel. Om kyrkan därutöver ville ge den enskilde prästen rätt att neka viga 14 — Kgrka-stat

III

182 skulle en konfliktsituation uppstå, som komme att leda till obligatoriskt civiläktenskap. Utskottet hade kringgått problemen i stället för att söka lösa dem. Det hade visat "alltför mycket av kompromissens och den världsliga klokskapens anda". Två präster och tio lekmän instämde i detta anförande. Det gjorde i huvudsak även professor Ä. Hassler, som ansåg, att Gärde uttryckt "en bred lekmannaopinion och som jag hoppas även den övervägande meningen bland prästerna". Han tog emellertid utskottet i försvar och underströk den rådande oron, som gjorde en grundlig utredning naturlig. Herr Hj. Svensson menade, att åsikterna var så delade, att det vore omöjligt att göra något uttalande och att kravet på ett sådant hade blivit en prestigefråga. Professor Bring utvecklade de teologiska reflexioner som låg bakom hans motion. De som ville ge präst rätt att vägra vigsel utginge ofta från en kyrkosyn främmande för den svenska kyrkan. Det fanns dock fall, där vigsel även efter evangelisk-luthersk uppfattning borde vägras, men den stora faran var, att en befrielse från vigselskyldighet motiverades oriktigt. Kristendomen fick ej omtolkas till fariseisk moralism ej heller enstaka bibelord göras till civila lagar. Kyrkan finge ej avgränsa sig. Inställningen i vigselfrågan sammanhängde nära med spörsmålet om förhållandet mellan kyrka och stat. Det var att ha en sekulariserad uppfattning att mena att kyrkan ej skulle kunna samverka med en sekulariserad stat. Det vore en falsk bibeltolkning att vilja fastställa "en viss i Bibeln grundad, för alla kristna såsom allmängiltig regel gällande lag angående äktenskap och skilsmässa". Man måste ta hänsyn till de faktiska förhållandena. Förbindelsen med staten var av värde för kyrkan, men den förutsatte förståelse från statens sida och lagändringar för att undanröja samvetsbetänkligheter. Det borde även prövas, om ej även de präster som ur evangelisk-luthersk synpunkt icke reagerade objektivt riktigt kunde befrias från ansvar eller åtminstone dömas milt. Biskop Nygren framhöll, att även de talare som yrkat avslag givit belägg för att någonting måste göras. Det kunde i och för sig finnas skäl att bifalla lagman Nilssons motion, men det var ej säkert att denna skulle vinna gehör på andra håll. Därför vore en utredning att föredraga. Till och med ett par av de motionärer som yrkat på omedelbart beslut om lagändring, herrar M. Daneli och H. Sundberg, instämde i förslaget om utredning. Den förre fann obligatoriskt civiläktenskap så stridande mot allmänna opinionen att denna utväg att lösa problemet var helt otänkbar. Gärde hade förbisett, att en stor grupp präster ansåg vigsel av frånskilda oriktig eller också ville han tvinga dessa till vidsynthet. Tvång var i ett sådant fall den sämsta möjliga metoden. Det gällde här en praktisk ej en juridisk eller teologisk fråga. Ett tvång som i minst 83 år irriterat svenska

183 präster var "helt enkelt moget för avskrivning". Lagen borde utformas så att den ej sårade någon. Professor Sundberg betonade, att det förelåg en motsats mellan borgerlig och kyrklig rätt och att det därför var helt missvisande att jämföra prästens ställning i detta fall med en borgerlig vigselförrättares. Den senare vore ej bunden av kyrkans bekännelse och kunde ej råka ut för någon pliktkollision. Vad som var kyrkans lära kunde vara diskutabelt, men man borde ej med straffhot söka tvinga en präst att avvika från vad han ansåg vara kyrkans lära. Om man gjorde det, skulle man driva in en kil mellan stat och kyrka. Att konstatera ett äktenskapshinder var i varje fall ej en dömande funktion. Assessor S. Lampers önskade helst en utredning men med hänsyn till det åtal som väckts mot en vigselvägrande präst, något som tidigare förefallit uteslutet, skulle han vid en votering kanske rösta för lagman Nilssons motion. Om den åtalade bleve dömd, måste kyrkan ingripa. Det borde ej komma i fråga, att de präster som inte ansåge sig böra viga skulle lämna sina tjänster. Det skulle vara en förlust för både kyrka och samhälle samt en orättvisa mot de enskilda. Man kunde ej genom en uttolkning häva samvetsbetänkligheter, men mycket vore ändå vunnet, om det kunde visas, att prästen i vigselfrågan ej var bunden av kyrkans bekännelse. Kontraktsprosten Boiling hade intet direkt yrkande men ansåg, att obligatoriskt civiläktenskap var en utväg, som borde prövas. Det hade sagts vara kärl ekslöst att vägra alla frånskilda kyrklig vigsel, men Kaj Munk hade i en predikan undrat vad man skulle ha borgerlig vigsel till, om den ej skulle tillämpas för frånskilda. Eljest skulle det alltid finnas "ett kräk till präst som är villig att förlöjliga sin helgedom genom att så ofta herr Hansen finner det lämpligt av honom ta ett löfte om evig trohet mot den nya partnern . . . " . Lagman Nilsson höll fast vid sin motion under framhållande av att prästerna liksom alla andra vore skyldiga att följa gällande lag, men att denna borde ändras, då den ej uppbars av det allmänna rättsmedvetandet. Inemot hälften av prästerna hade redan 1915 uttalat sig mot vigsel av frånskilda och de vore troligen ännu flera nu. Man kunde även befara menliga följder för prästrekryteringen. Biskop Anderberg och prosten Qvarnström yrkade också bifall till lagman Nilssons motion. Den förre framhöll, att han själv hörde till de präster som borde åtalas, men att han ansåg det som sin plikt som själasörjare att söka väcka samvetena. Om prästernas samvetstvång ej kunde lättas på annat sätt, hade han blivit alltmer benägen för obligatoriskt civiläktenskap. Ett uppskov för utredning vore olyckligt. Qvarnström ansåg det som en förbisedd men väsentlig sak, att äktenskapet enligt vigselritualen var av Gud instiftat. Kyrkan kunde ej nöja sig med att se på det med statens ögon. När en del präster vägrade viga, berodde detta på att en av kontrahenterna enligt

184 kyrklig upppfattning redan var gift. De skulle svika sin Herre, om de välsignade en sådan förbindelse. Kyrkan måste, som E. Billing sagt, även i handling hävda sin äktenskapsuppfattning, så att evangeliets innebörd ej fördunklades. Det var skillnad mellan prästens ställning och den civile ämbetsmannens. Herr Axel B. Svensson antog, att de präster som led samvetsnöd skulle anse det som en karikatyr om kyrkomötet godkände något som kallades religionsfrihetslag men ålade dem "ett olidligt samvetstvång". Han önskade därför, att kyrkomötet skulle bifalla både Nilssons och Sundbergs motioner. Kyrkomötet antog emellertid genom uppresning utskottets utredningsförslag (AKP 1951, 7:86—112). Tidningspressen observerade i samband med kyrkomötet på nytt vigselfrågan. Svenska Morgonbladet framhöll, att problemet kyrka—stat genom den blev klart belyst. Tanken på en skilsmässa dem emellan aktualiserades men innan den förverkligats måste varje ärlig övertygelse respekteras. Aftonbladet trodde, att frågan skulle återkomma i form av förslag om obligatoriskt civiläktenskap (13/10), medan Morgontidningen befarade godtycke, om den enskilde prästen skulle få bestämma (18/10). GöteborgsPosten var frapperad av mängden ståndpunkter i vigselfrågan. Gärdes anförande framhävdes särskilt, men hans försök att jämställa villkoren för kyrklig och borgerlig vigsel ansågs ej tillfredsställande. Den kyrkliga äktenskapsuppfattningen sammanfölle ej med den statliga och det vore därför orimligt att straffa präst, som råkade i samvetsnöd. Den enda verkliga lösningen vore obligatoriskt civiläktenskap (GP 14/10). Svenska Landsbygden förklarade sig däremot ej kunna acceptera vigselvägran, då prästen i viss mån även vore statstjänsteman. Om det ej funnes någon statskyrka, skulle det ej heller föreligga någon vigselskyldighet (Sv. L. 16/10). k) Åtal för vigselvägran Beträffande det i debatten omnämnda åtalet mot en församlingspräst för vägran att förrätta vigsel av frånskild må här följande redovisas (för utförligare referat hänvisas till JO:s ämbetsberättelser 1952 s. 51 ff. och 1953 s. 12 ff.): Ett inom en församling kyrkobokfört par hade inställt sig på pastorsexpeditionen för att begära lysning. De hade där mottagits av en t. f. komminister N. i församlingen. På begäran av mannen att N. skulle förrätta vigseln, hade denne, som i kyrkoboken sett att mannen var frånskild och vid förfrågan fått detta bekräftat, förklarat, att han icke önskade förrätta vigseln, vilket uttalande hade avsetts och uppfattats som en vägran. Vid det fortsatta samtalet hade N. angivit, att han enligt giftermålsbalken var skyldig att viga men förklarat, att hans samvete bjöd honom att ej göra så, enär Guds ord förbjöde det.

185 Sedan justitieombudsmannen med anledning av vad sålunda förekommit förordnat om åtal mot N. för tjänstefel, handlades målet vid rådhusrätten i Göteborg. I dom den 18 september 1951 uttalade rådhusrätten bl. a.: "Genom sin vägran att viga har N. åsidosatt den tjänsteplikt, som åvilat honom jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 3 § giftermålsbalken. I princip böra samvetsbetänkligheter icke föranleda till befrielse från påföljd för lagbrott. Rådhusrätten anser emellertid — med beaktande av vissa i domen tidigare återgivna uttalanden samt i målet i övrigt förekomna omständigheter — att det skulle utgöra ett obehörigt intrång i samvetsfriheten, därest präst, som hyser samvetsbetänkligheter med anledning av förefintligt, på svenska kyrkans bekännelse grundat vigselhinder icke skulle vara berättigad vägra viga frånskild utan att därigenom ådraga sig straffansvar. Särskilda skäl tala sålunda för att N:s vägran att viga icke bör föranleda till straff för tjänstefel." — N. frikändes sålunda från ansvar. Justitieombudsmannen fullföljde talan mot domen till hovrätten för Västra Sverige, som i dom den 8 april 1952 fastställde rådhusrättens frikännande domslut. I sin motivering, som avvek ganska starkt från rådhusrättens, uttalade hovrätten efter redovisning av tidigare uttalanden vid lagstiftning m. m.: "Den ovan lämnade redogörelsen för vad vid omförmälda kyrkomöten förekommit utvisar enligt hovrättens mening att det lagstiftande kyrkliga organet godtagit att det i enlighet med vad Kungl. Maj :t och riksdagen för sin del beslutat skall åligga präst i församling, av vilken endera av de trolovade är medlem, att utan rätt till prövning av förekomsten av andra vigselhinder än de som uttryckligen angivits i giftermålsbalken förrätta kyrklig vigsel. Vigselförrättares medverkan vid äktenskaps ingående med kyrklig vigsel innefattar således i dylika fall icke något bedömande av det tillämnade äktenskapet ur religiösa eller etiska synpunkter. N:s invändning att han på grund av kyrkans bekännelse varit förhindrad att i ett fall som förevarande viga frånskild saknar därför grund. Hovrätten finner förty N. ha förfarit felaktigt då han vägrat viga mannen och dennes trolovade. Med hänsyn till den oklarhet, som rått rörande prästs skyldighet att viga frånskild, finner hovrätten emellertid N:s felaktiga förfarande icke skäligen kunna tillräknas honom såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Hovrätten fastställer förty rådhusrättens domslut såvitt talan däremot fullföljts." I fråga om motiveringen förekom skiljaktiga meningar inom hovrätten. Två av hovrättens fyra ledamöter avgav var sitt skiljaktiga yttrande. En av dessa ledamöter uttalade bl. a., att med hänsyn särskilt till yttrande av statsrådet Hasselrot vid 1915 års kyrkomöte och till den i hovrättens dom lämnade redogörelsen för vad som förekommit vid flera kyrkomöten viss

186 o k l a r h e t r å t t r ö r a n d e p r ä s t s s k y l d i g h e t a t t viga f r å n s k i l d , v a r f ö r det fela k t i g a f ö r f a r a n d e t d ä r f ö r s k ä l i g e n i c k e b o r d e t i l l r ä k n a s N. s å s o m f ö r s u m melse, o f ö r s t å n d eller o s k i c k l i g h e t . En ledamot —• hovrättens president — yttrade bl. a.: "Då präst förrättar vigsel, utför han en handling i det borgerliga samhällets tjänst, men han upphör icke därför att samtidigt vara i utövning av prästämbetet. Undersökas bör då vad i detta sammanhang kan anses hava ålegat N. såsom innehavare av prästämbetet. Av regeringsformen § 28, jämförd med § 2, framgår att präst skall vara av den rena evangeliska läran, sådan den är antagen och förklarad i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593. Enligt 1686 års kyrkolag, kap. 1 § 1, skall präst vid ordinationen förplikta sig till denna lära och trosbekännelse. I sitt prästlöfte, som till lydelsen är stadfäst av Kungl. Maj:t, förpliktar sig prästkandidaten, innan han erhåller prästämbetet, bland annat, att troget efterleva kyrkans lag och ordning. Vad som utgör kyrkans lära och bekännelse kan icke tillkomma domstolen att avgöra, utan får avgörandet i princip anses tillkomma kyrkliga myndigheter. Någon sådan myndighet med behörighet att enhetligt för hela riket uttala sig om lära och bekännelse, finnes icke. Tolkningen måste, med stöd av 1686 års kyrkolag, kap. 24 §§ 1 och 2, anses ankomma på biskoparna, var för sitt stift. Efter vad som framgår av uttalanden i målet av biskopen i Göteborgs stift böra kyrkans lära och bekännelse så tolkas, att skillnad i äktenskap utgör hinder för präst att förrätta vigsel till senare äktenskap utom för två särskilda fall, av vilka intetdera förelåg då N. vägrade vigsel. Vid dessa förhållanden måste N., då han anmodades viga, anses ha befunnit sig i en konfliktsituation. Borgerlig lag ålade honom att viga. Men enligt kyrkans lära och bekännelse, som han jämlikt kyrkolag, jämförd med regeringsformen, hade att följa, ägde han icke viga. Det skulle kunna göras gällande att, med hänsyn till den medverkan kyrkomötet lämnat vid tillkomsten av gällande giftermålsbalk, kyrkans lära och bekännelse nu icke kunde åberopas till stöd för vägran att viga. Enligt min uppfattning ha de åsyftade kyrkomötena, vid vilkas beslut för övrigt lekmännens röster kunnat bliva avgörande, icke haft behörighet att auktoritativt tolka kyrkans lära och bekännelse; de ha, såvitt nu är fråga, endast varit en instans vid stiftande av kyrkolag. Vad vid dessa kyrkomöten förekommit kan därutöver blott tjäna till belysning av tolkningsfrågan. Det är skäl att h ä r än en gång framhålla, att någon bestämmelse av kyrkolags karaktär, som har direkt avseende å äktenskapshinder, icke finnes. I betraktande av den pliktkollision, som efter vad förut sagts, förelegat för N. då han vägrade att viga, finner jag denne icke hava genom sin vägran gjort sig skyldig till rättsstridigt förhållande, än mindre till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten." I tillägg till utveckling av sin mening anförde presidenten bl. a., att han fäst avgörande vikt vid att N:s uppfattning stått i överensstämmelse med den auktoritativa uttolkning av läran, som enligt kyrkolagen stode till buds. Man fäste sig emellertid då genast vid den möjligheten, som funnes, att därest ett alldeles analogt fall som det förevarande skulle inträffa inom annat stift, det stiftets biskop skulle vid tolkning av läran komma till motsatt resultat mot det föreliggande. Det vore en betänklig brist, att, om bedömningen av en prästs handling var beroende av en auktoritativ tolkning av läran, intet för hela riket gemensamt organ funnes för att verkställa tolkningen. Det vore en viktig och brådskande lagstiftningsupp-

187 gift att för framtiden undanröja anledningen till en sådan konflikt mellan prästens plikt i det borgerliga samhällets tjänst och hans plikt såsom innehavare av prästämbetet. I händelse av slutlig fällande dom i målet syntes en lagändring vara minst lika nödvändig. Talan fullföljdes icke mot hovrättens dom. Såväl åtalet som domstolarnas utslag uppmärksammades i pressen genom mängder av insändare och genom redaktionella kommentarer. På ett tidigt stadium förklarade Skånska Dagbladet (18/4 1950), att frågan om vigsel av frånskilda var ett allvarligt problem för kyrkan "i skilsmässoraseriets tid". Vigselvägran kunde dock bli ett hinder för den kyrkliga verksamheten och tidningen undrade, varför de samvetsömma prästerna ej blev också t. ex. värnpliktsvägrare. — Svenska Morgonbladet menade (5/4 1951), att åtalet berodde på statskyrkosystemet men att man trots detta borde finna en lösning som ej klavband prästernas samveten. Göteborgs Handelstidning hänvisade till obligatoriskt civiläktenskap som en sådan (19/4). Svenska Morgonbladet återkom (31/8) till att rättegången berodde på statskyrkosystemet. Så länge det bestod borde det oaktat en ärlig övertygelse respekteras. De vigselsökande borde ta hänsyn till prästens samvete. Rådhusrättens frikännande dom tycks allmänt ha väckt förvåning (se AB 19/9, Expr. 19/9, Sv. M. 22/9, Arb. 5/10). Arbetet fann det alldeles ohållbart att fria prästen med hänsyn till religionsfriheten, då det skulle leda till godtycke och personliga trakasserier. Svenska Morgonbladet framhöll däremot, att frikännandet ur kristen synpunkt var tillfredsställande, då man ej kunde lösa samvetskonflikter med böter (22/9). Stockholms-Tidningen hävdade, att även en statskyrkopräst borde ha samvetsfrihet och att många som ej delade den åtalades uppfattning skulle ha funnit en fällande dom pinsam (20/9 1951). Medan Svenska Morgonbladet (21/9) till prästens förmån åberopade RF § 16 — det vore underligt, om han skulle vara skyldig lyda staten mer än Gud —, ogillade Göteborgs Handelstidning, att regeringsformen under rättegången åberopats till förmån för den åtalade (19/5 1952). Tidningen hävdade ock (26/5), att inga teologiska argument kunde rubba gällande rätt. Efter hovrättens dom förekom i Svenska Dagbladet ett livligt meningsutbyte mellan de båda juristprofessorerna Halvar Sundberg och Åke Hassler om behovet av en förändrad lagstiftning. Medan Sundberg kraftigt betonade detta, avvisade Hassler tanken, emedan den skulle leda till obligatoriskt civiläktenskap (Sv. D. 24/5, 30/5, 9/6, 4/7, 26/7 1952). 1) 1953 års

kyrkomöte

Då 1953 års kyrkomöte samlades förelåg utredningsnämndens betänkande (nr 5). Enligt en särskild utredning av professor O. Linton var äktenskapet enligt Nya testamentet "ett monogamt, oupplösligt förbund" och en skilsmässa alltså stridande mot äktenskapets idé. Detta var dock ej avsett som

188 någon lag utan som ett ideal. Kyrkan kunde ej med stöd av enskilda bibelord avgöra i vilka fall en skilsmässa vore legitim, men den skulle i ord och handling uttrycka "Guds avsikt med äktenskapet". Enligt en utredning av dåvarande docenten R. Josef son var äktenskapet enligt reformatorisk uppfattning en borgerlig angelägenhet och skilsmässa i vissa fall tillåtlig. Enligt kyrkans lära var äktenskapet i princip oupplösligt men på grund av människohjärtats hårdhet vore skilsmässa och nytt äktenskap möjligt. Det radikala kravet, som gjorde även ögats begärelse till äktenskapsbrott, kunde ej förvandlas till rättssatser. Restriktioner rörande vigsel av frånskilda vore inom den lutherska kyrkan ej principiellt motiverade utan tillhörde närmast kyrkotuktens område. Kyrkan kunde ej välsigna äktenskap som uppenbart stred mot den kristna äktenskapsuppfattningen. Utredningsnämnden fann det följaktligen omöjligt att med stöd av Bibeln och bekännelseskrifterna ange generella normer för vigsel av frånskilda. En prövning av de enskilda fallen måste ske. Så var fallet i Danmark, Norge och England, ehuru i de norska och anglikanska kyrkorna vigsel av frånskilda ej brukade förekomma. Andra trossamfund i Sverige hade också vigselrätt utan vigseltvång. Rådande förhållanden vore högst otillfredsställande. Förbud mot vigsel av alla frånskilda vore en "lagisk ståndpunkt" stridande mot "evangeliets anda". Hänsyn måste tagas till det särskilda fallet, mtn avgörandet kunde ej helt anförtros åt den enskilde prästen, då praxis skulle bli alltför skiftande. Bäst vore, att biskoparna utfärdade riktlinjer, som skulle bli avgörande för prästens ställningstagande efter ett personligt samtal med kontrahenterna, vilket skulle bli obligatoriskt vid vigsel av frånskilda. På detta sätt skulle troligen i de flesta fall konflikter kunna undvikas. Kyrkan borde ha rätt att kräva, att staten sedan ärendena handlagts i denna ordning skulle respektera kyrkans uppfattning och ej tillgripa åtal. Man hoppades, att saken skulle kunna ordnas på detta sätt ulan lagändring. Om detta ej vore möjligt, ansågs rM bästa vara att den enskilde prästen fick rätt vägra vigsel av frånskilda, »i länge den tidigare maken var i livet. Även i detta fall borde biskoparna uppställa normer. Det kunde då ej sägas, att prästen uppträdde som domare utan blott som övervakare av att kyrkans ordning och värdighet respekterades. Man skulle därmed också kunna hoppas få en enhetlig praxis. På grund av vissa bibelord hade just vigseln av frånskilda fått en särskild aktualitet. Denna fråga måste därför ovillkorligen lösas, även om det också fanns andra fall, där kyrklig vigsel kunde synas anstötlig. Rektor Göransson, som f. ö. fann det väl starkt att säga, att förbud mot vigsel av frånskilda stred mot evangeliets anda, uttalade, att rätt att vägra vigsel borde bero på biskopens medgivande i varje särskilt fall. I övrigt var nämnden, där även prosten Hallen ingick, enhällig.

189 Expressen betecknade förslaget, då det publicerades, som märkligt och orimligt. Det skulle ej leda till något resultat. Obligatoriskt civiläktenskap vore enda lösningen (16/12 1952). Svenska Morgonbladet var också kritiskt och ansåg vad dissenterlagskommittén föreslagit vara att föredraga. Den enskilde prästen borde få följa sitt eget samvete utan någon biskopskontroll (22/12 1959). Lagman Nilsson fann i en ny motion (nr 13) till kyrkomötet ej möjligt nå önskade resultat utan ändrad lagstiftning. Man borde alltså tillgripa alternativet med en lagändring som gav den enskilde prästen frihet. Också professor Bring m. fl. återkom (nr 28). Vigselvägran borde blott förekomma, då en "otvetydigt okristen betraktelse av äktenskapet föreligger". Avgörandet måste falla inom den enskilda själavården. Biskopen borde, som reservanten i utredningsnämnden föreslagit, få avgörandet. Även rätten till förstagångsvigsel borde prövas; eljest hade man hemfallit åt en oriktig lagisk uppfattning. Om en del präster på grund av en sådan råkade i samvetsnöd, måste det sägas ifrån, att detta ej var kyrkans uppfattning utan att de var att jämföra med värnpliktsvägrare. Utredningsnämnden tycktes ha sammanblandat principiellt helt skilda ting. Endast praktiska skäl kunde få motivera att blott vissa vigslar efter skilsmässa bleve föremål för prövning. Kyrkomötet borde göra en hemställan enligt reservanten Göranssons förslag. Häradshövding A. Ramfors utgick (nr 71) från dissenterlagskommitténs förslag men ville inskränka rätten att vägra vigsel till vissa angivna fall. Kyrkolagsutskottet (nr 24) betonade, att kyrkans handlande och förkunnelse måste överensstämma och att det var orimligt, att en präst, som ville hävda kyrklig ordning, skulle riskera åtal. Större hänsyn måste tas till kyrkans speciella uppgifter än till jämställdheten mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Stora svårigheter förelåg för att genomföra de kyrkliga önskemålen. Svårigheterna hade ökats genom att de enskilda prästernas samvetsbetänkligheter skjutits i förgrunden i stället för kyrklig ordning. Obligatoriskt civiläktenskap skulle blott minska tillfällena till förkunnelse av kyrkans uppfattning och borde ej komma ifråga. Olika förslag hade prövats men funnits otillfredsställande. Mot det av lagman Nilsson understödda alternativet anmärktes, att det skulle leda till en så långt gående subjektivism, att den ej stämde med evangelisk kyrkosyn, till en splittring bland prästerskapet och till brist på hänsyn till de vigselsökande. Om avgörandet gavs ål biskoparna, rådde risk för olikhet mellan stiften. Om man gåve Kungl. Maj :t rätt att medge dispens från vigselplikten i fall som befanns strida mot god kyrklig ordning, skulle man undgå de mera principiella och allmänna brister som vidlåder andra förslag. Biskopen borde fungera som mellaninstans. Kyrkomötet borde hemställa om en utredning

190 om befrielse från vigselplikten. Detta uttalande var enhälligt trots att i utskottet fanns såväl herrar Gärde, Ä. Hassler och Hj. Svensson som Nilsson och Staxäng. Debatten visade emellertid, atl meningarna var ganska skiftande. Ingen yrkade direkt på avslag, även om redaktör S. Oljelund förklarade sig ej kunna medverka till införande av någon sorts dispensförfarande, som på grund av allmänhetens reaktion kunde bli till skada för kyrkan. Ett åtal verkade däremot i motsatt riktning och en fällande dom nog ännu mer. Det var dock ej så säkert, att det blev några sådana. Landshövding K. J. Olsson framhöll att även andra än präster kunde ha samvetsbetänkligheter, ehuru det för dem ej var en trosfråga. Liksom chefredaktör Bråland menade han, att vigselfrågorna nog i regel med litet gott handlag kunde ordnas i godo och utan lagändring. Olsson var tveksam inför dispensförfarandet och menade, att resultatet av en utredning kanske blev obligatoriskt civiläktenskap. Herr Bråland tyckte frågan råkat in i en återvändsgränd. Å andra sidan ansåg några talare, att utskottet alltför ensidigt betonat en viss form av dispensförfarande. Detta gäller främst biskop Cullberg, som ville ändra klämmen, så att det blev fråga om en förutsättningslös utredning. Det var en omständlig procedur som föreslagits för dispensförfarande, ja så omständlig att man kunde förmoda, att utskottet avsett, atl frågan skulle förfalla, innan den hunnit formellt avgöras, genom att de vigselsökande vänt sig åt annat håll. Även ett par andra talare antydde sig tro på en sådan avsikt. Kontraktsprosten Ekmark fann, att man borde ändra lagen i stället för att ge dispenser, vilka skapade förakt för den och dessutom medförde praktiska olägenheter. Det borde ej speciellt talas om vigsel av frånskilda. Det var den skillnaden mellan de civila ämbetsmännen och prästerna, att de senare var förpliktade att ha Guds ord som högsta rättesnöre, medan detta för de förra var lagen. Han önskade en mer allsidig utredning och trodde, att riksdagen ej nu skulle ställa sig så avvisande som tidigare. Som ett stöd härför åberopades namnen under utredningsnämndens utlåtande. Även bland dem som yrkade bifall till utskottets förslag var dock meningarna nästan överraskande delade och motiveringarna mycket skiftande. Justitierådet Gärde hade biträtt förslaget, emedan det överensstämde med de grundläggande principerna i svensk äktenskapslagstiftning, medan förbud mot vigsel av frånskilda skulle införa ett främmande element. Det var av vikt, att det nu var fråga om äktenskap över huvud taget, om äktenskapslöftets sannfärdighet, icke om vigsel av frånskilda. Det fanns inga etiska eller religiösa skäl att förbjuda andragångsäktenskap som vore avsedda att bli varaktiga. Varken präster eller ämbetsmän kunde få handla efter något subjektivt samvete. Också prästerliga talare som prosten Qvarnström och komminister Hög-

berg framhöll, att det måste vara kyrkans ordning och ej den enskilde prästens samvete som skulle avgöra, när vigsel borde vägras. Nu hade det sagls ifrån, att kyrkan ej ville medverka vid alla vigslar och en väg för befrielse hade anvisats, som nog i praktiken skulle täcka de förekommande fallen. Biskop Anderberg framhöll utskottsförslagct som den enda framkomliga vägen, även om han från början föredragit en direkt ändring av äktenskapslagen. Huvudtalare för utskottsförslagct var professor Bring, som framhöll alt detta i första hand krävde frihet för kyrkan och därnäst en begränsad sådan för prästen, medan förslag om ändring av äktenskapslagen främst åsyftade prästens frihet. Detta var en avgörande skillnad, emedan talet om samvetsfrihet för prästen var dubbeltydigt. Del populära individualistiska begreppet avsåg, att var och en skulle få göra som han ville. Delta vore dock omöjligt både i statens och i kyrkans tjänst. 1 det senare fallet var man bunden vid kyrkans lära. dvs. vid skriftens ord, "så som de binda våra samveten, sedan de tolkats genom bekännelseskrifterna". Kyrkan hade ett objektivt budskap, vars tjänare prästen skall vara. Att låta varje präst själv ta ställning t. ex. till vigsel av frånskilda utan hänsyn till kyrklig ordning "skulle vara att införa en frikyrklig princip". Detta hade föreslagits av dissenterlagskommittén, men det skulle spränga "vår kyrkosyn", vilket utredningsnämnden ej klart insett. Man kunde ej ulan vidare göra som i England, Tyskland och Danmark, där en mer eller mindre avvikande kyrkosyn rådde. Frihet för den enskilde skulle också Hill kunna loda Lill splittring inom kyrkan. Detta undveks genom utskottets förslag som också innebar en ur evangelisk-luthersk synpunkt tillfredsställande lösning. "Kyrkan får principiell frihet att vägra en vigsel, som skulle bryta dess ordning." Samtidigt sattes spärr för prästerligt godtycke och främmande uppfattningar. En legalistiskt grundad vigselvägran skulle blott återuppliva den gamla bitterheten mot "svartrockarna". Icke enskilt godtycke eller en dömande inställning utan ödmjuk hänvisning till kyrkans ordning samt förkunnelsens allvar och sanning skulle motivera vigselvägran. Detta skulle ej innebära, att kyrkan undgick förtal och förföljelse, men den skulle då lida för en rättfärdig sak. Det vore enligt Brings mening även till fördel för prästerna själva att slippa handla på eget ansvar. Kyrkan skulle svika sin uppgift att förkunna ordet, om den yrkade på obligatoriskt civiläktenskap. Det skulle kunna leda till en klar skillnad mellan en statlig och en kyrklig äktenskapssyn. Förhållandena hade varit annorlunda på 1500-talet, då reformatorerna förde äktenskapet till det civila området. Professor Hassler betonade del betydelsefulla i alt man fick en lagstiftning som ej specielll vände sig mot de frånskilda. Man måste ställa en uppriktig önskan om ett livsvaraktigt äktenskap som villkor för kyrklig vigsel.

192 Eljest skulle en spänning mellan vigselritualen och den föreliggande situationen uppstå. Denna spänning skulle kännas särskilt besvärande för prästen. Härtill borde hänsyn tas men ej till individuella samvetsbetänkligheter, vilket principiellt skulle vara ytterst betänkligt. Ingen borde tvingas till oärligt tal allra minst vid en vigsel. Utskottet hade anslutit sig till en tanke som utformats redan 1903 och på nytt framförts 1915 som ett nödvändigt komplement till den nya äktenskapslagen. Den föreslagna lagen skulle säkert sällan behöva begagnas, då den skulle öka möjligheterna till en uppgörelse i godo. Liksom andra talare menade Hassler, att frihet för den enskilde prästen t. v. ej heller kunde tänkas, emedan statsmakterna 1951 hade avvisat detta. Ett par andra jurister, som stödde förslaget, främst assessor Sven Lampers, menade att åtalseftergift i någon form var en framkomlig väg men också att Kungl. Maj:t säkert aldrig skulle i något motiverat fall vägra dispens. En lekman, överlärare D. Estborn, fann utskoltsförslaget tillfredsställande, emedan det medgav befrielse från vigselskyldigheten av samvetsskäl, men endast då dessa hade sin grund i kyrkans lära och personligt godtycke alltså var uteslutet. Kyrkan skulle också få möjlighet att säga ifrån, att vissa äktenskap stred mot dess förkunnelse, och detta ej blott i fråga om andragångsvigslar. Också häradshövding Turen betonade, att samvetsbetänkligheterna måste ha sin grund i kyrkans lära för att befrielse från vigselplikten skulle kunna komina ifråga. Det skulle alltså ej vara fråga om samvetsbetänkligheter i egentlig mening utan om dissonanser som uppstod på grund av motsatserna mellan borgerlig lag och kyrkans lära. Detta förhållande gjorde, att allt tal om en inkonsekvens i lagstiftningen, ifall man ändrade lagen, förlorade sin slagkraft. Biskop Nygren ansåg, att vad som föreslagits visserligen ej var någon definitiv lösning men ett stort steg framåt och undanröjde de mest anstötliga fallen. Han gjorde ej en så skarp skillnad mellan de olika motiveringarna utan menade, att dessa visade, att del fanns "en inre varhärd", som på olika sätt gav sig till känna. Läget hade nu blivit alldeles ohållbart och något måste göras. Utskottets förslag avsåg att alla utvägar borde prövas, varför biskop Cullbergs m. fl. önskemål var uppfyllt i förväg. — Man borde beakta, att betänkligheterna gällde vigsel av frånskilda. Det visade, att det ej gällde något fariseiskt moraliserande utan att grunden var kyrkans syn på äktenskapet som principiellt oupplösligt. Bibelns ord härom var ej avsedda som någon lag. Lika litet fanns något skriftord om att kyrkan skulle befatta sig med vigsel. Denna var enligt Luther en borgerlig angelägenhet. Det som skapade svårigheten var, att den kyrkliga vigseln ej blott var en samhällsfunktion utan även en kyrkans förkunnelse. En vigsel i strid med den senare borde därför ej få förekomma. Det gällde ej kyrkans värdighet utan tro-

193 värdighet. "Kyrkan får inte genom sitt handlande slå ihjäl sin förkunnelse." Gällande lag medgav inga undantag. Om utskottsförslaget antogs skulle en nyttig osäkerhet skapas. De vigselsökande skulle ej tvärsäkert kunna pocka på sin lagliga rätt och prästen skulle ej frestas uppträda bryskt. Han skulle också slippa ta det personliga ansvaret. Lagman Nilsson var så betänksam att hans anförande sades i realiteten vara en reservation till utskottsförslaget, vilket han dock förordade som en första etapp. Om Kungl. Maj :t skulle vägra dispens, bleve läget dock snarast värre än förut. Om vissa vigslar strede mot kyrkans ordning borde man ej begära befrielse från att förrätta sådana utan direkt förbud. Till sist bifölls utskottets förslag utan votering (AKP 1953, 6: 193—241). Morgon-Tidningen fann (20/10 1953), att kyrkomötet hamnat i en formell tolkning av vissa bibelställen, men att man borde visa förståelse för andra människors samveten än prästers. Kyrkan borde visa tolerans och samarbetsvilja mot de människor, som hon skulle uppsöka. I Svenska Dagbladet (6/11) kommenterade däremot professor Hassler kyrkomötesbeslutet i starkt positiva ordalag. Före kyrkomötet hade Norrländska Socialdemokraten betecknat vägran att viga frånskilda som en medeltida fördom och jämfört "de bibliska budorden" med hälsingelagen. Tidningen avvisade först, att det principiellt kunde vara någon samvetsfråga men slutade med att medge, att det kunde vara lämpligt att ändra lagen så att man slapp samvetsbetänkligheter (NSD 6/8, 8/8). Två år senare, 1955, vållade den engelska prinsessan Margarets giftermålsfråga en ny pressdebatt i Sverige. Kyrkoherde Allan Svantesson ansåg att världen blivit hälsosamt chockerad av att den engelska prinsessans giftermål med en frånskild man ej blev av. Det vore dock inkonsekvent av svenska präster att vägra viga frånskilda, då de ej gett någon undervisning om äktenskapets oupplöslighet (Expr. 18/4 1955). Senare på året hälsade Svenska Morgonbladet (6/12) med tillfredsställelse, att Karlstads Stiftsblads redaktör G. Rudérus hade skrivit, att kyrkan ej borde viga frånskilda men att detta förutsatte en undervisning om kyrkans syn på äktenskapet, så att den som begärde kyrklig vigsel, visste vad detta innebar. Så länge undervisning ej gavs, var det ej överraskande att vigselvägran uppfattades som intolerans. Tidningen tillade, att, om några krav ställdes, skulle de kyrkliga vigslarna minska i antal men i gengäld bli meningsfyllda. m) Vigselfrågan inför 1957 och 1958 års

kyrkomöten

Då ingen åtgärd hade vidtagits när kyrkomötet samlades på nytt 1957, väckte sju motionärer med domprosten G. A. Daneli i spetsen en motion (nr 55) med begäran om förnyad hemställan till Kungl. Maj:t om utred-

194 ning, då läget alltmer skärpts, dels genom det ökade antalet skilsmässor, dels därigenom att allt flera präster ansåg vigsel av frånskilda strida mot Guds ord. Kyrkolagsutskottet (nr 14) ville ej helt biträda motionen men tillstyrkte under hänvisning till ett uttalande av JO om att vigselskyldigheten var ovillkorlig (se JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 247 ff., se nedan s. 196), alt kyrkomötet skulle framhålla "den synnerliga angelägenheten" av omedelbar utredning och förslag till kyrkomötet snarast möjligt till förhindrande av vigsel i strid med kyrkans ordning. Efter en rekordkort debatt biföll kyrkomötet detta förslag. Blott häradshövding Turen yttrade sig och del närmast om tolkningen av gällande lag (AKP 1957, 4: 42 ff.). Då kyrkomötet 1958 åter sammanträdde, begärde domprosten Daneli och kyrkoherde R. Ekström en förnyad hemställan till Kungl. Maj :t överensstämmande med föregående års. Samvetstvånget mot prästerna sades strida mot regeringsformen. Kyrkolagsutskoltel (nr 13) sade sig ha samma uppfattning som förut men ansåg det för snart, att redan efter ett år göra en ny hemställan. I kyrkomötesdebatten betonades denna synpunkt av biskop Nygren. En ny hemställan skulle bli en antiklimax. Motionären Daneli menade, att om saken brådskade för etl år sedan, gjorde den det än mera nu. Ett avslag på motionen kunde uppfattas som uttryck för ett minskat intresse. Fru Lidman-Frostensson undrade, om det kunde vara rätt att neka viga frånskilda, som aldrig fått någon kunskap om kristen äktenskapsuppfattning, men hade intet yrkande. Det hade ej heller distriktsföreståndaren inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen J. Nygren, som framhöll, all det fanns andra hänsyn än de sociala och mänskliga. Skriften satte sig över det mänskliga tänkandet. Samvetet måste också ha sin funktion och det fanns präster som fördenskull på grund av vigseltvånget måste ta avsked. Utskottets avstyrkande bifölls så utan votering (AKP 1958, 3: 76—80). n) Vigselfrågan vid 1959 års riksdag År 1959 fördes vigseltvånget inför riksdagen genom likalydande motioner av herr Gustafsson i Borås (11:53) och lantbrukaren A. E. Johansson i Borås (I: 37), båda frikyrkliga folkpartister. Häri framhölls, att den ovillkorliga vigselskyldigheten medförde en pliktkollision för prästen, om han fann en begärd vigsel strida mot "kyrkans lära och ordning". Det var orimligt, att vigselvägran i ett sådant fall kunde medföra åtal. Motionärerna begärde en utredning huruvida gällande bestämmelser vore förenliga med

195 grundlagens stadgande om samvetsfrihet och påyrkade sådana åtgärder, att ovillkorlig skyldighet att viga ej längre skulle föreligga. Första lagutskottet (nr 16) inhämtade yttranden från domkapitlen i Västerås och Luleå samt Svenska prästförbundet, vilka tillstyrkte bifall till motionen, ävensom från justitiekanslersämbetet, som tillstyrkte en allsidig utredning. Det skulle vara svårt att åstadkomma en ordning som tillfredsställde alla, men olägenheterna skulle kanske i praktiken ej bli så stora, som det befarades. Det berodde i viss mån på i vilken utsträckning prästerna skulle komma att åberopa samvetsskäl. En tänkbar utväg vore en form av partiell tjänstebefrielse, så att annan präst förordnades att som vikarie förrätta vigseln. Utskottet tog först avstånd från tanken på någon form av åtalseftergift. En ändring av lagstiftningen syntes betänklig så länge nuvarande förhållande mellan kyrka och stat ägde bestånd. Man skulle ej kunna ge den enskilde prästen frihet, då det ej blott kunde leda till en alltför subjektiv bedömning utan även vålla prästerna "allvarliga svårigheter och samvetskonflikter". Det föreföll också omöjligt att i lag ange de fall, då vigsel ej borde ske. Ej heller ett dispensförfarande som det vid 1953 års kyrkomöte föreslagna tycktes tillfredsställande, då det skulle leda till en sådan tidsutdräkt, att kontrahenterna hellre skulle vända sig åt annat håll än avvakta resultatet av en dispensansökan. I samband med ordnandet av de framtida relationerna mellan kyrka och stat finge frågan tas upp på nytt, men tills vidare borde inga åtgärder vidtas. Motionären Gustafsson och chefredaktör P. O. Hanson, ävenledes medlem av Svenska missionsförbundet, ansåg i reservation, att det faktiska rättsläget var så oklart, att redan det behövde utredas. Det vore även stötande och i dålig överensstämmelse med respekten för den personliga samvetsfriheten att prästerna tvingades att viga i strid med sin övertygelse om vad som var kyrkans lära och ordning. Reservanterna hänvisade ock till förhållandena i Danmark och Norge. Den nuvarande nära förbindelsen mellan kyrka och borgerligt samhälle förutsatte ömsesidig respekt för varandras egenart. Samhällets krav på kyrkan måste därför ta rimlig hänsyn till dennas karaktär av "religiös organism". En hemställan borde göras om vigselpliktens avskaffande. I kamrarna betonade reservanter och motionärer samvetsfriheten samt förhållandena i Danmark, Norge och England med avvisande av debatt om samvetsnödens objektiva berättigande. Alla övriga talare uttalade sig emot motionerna, bl. a. tre präster herrar Hallen, Svenungsson och Zetterberg, vilket kom herr Gustafsson i Borås att önska, att någon från kyrkligt håll skulle instämma med de kyrkliga remissinstanserna. Tre högerrepresentanter, herrar Svenungsson och Gansmoe (som tillhörde pingströrelsen) samt fru Kristensson, ansåg, att saken borde lämnas åt kyrkomötet som en inre

196 kyrklig angelägenhet eller att någon framställning i varje fall ej skulle göras av riksdagen så kort efter kyrkomötet. Herrar Hallen och Zetterberg betonade folkkyrkoprincipen, som i många fall kunde medföra problem. Den präst som hade verkliga samvetsbetänkligheter torde ha möjligheter att ordna saken i godo. I värsta fall kunde han hota att hålla en inledande betraktelse, menade herr Hallen, som f. ö. vände sig på nytt mot unga högkyrkliga teologer, medan herr Zetterberg betonade att det skulle bli en börda för prästerna att vara tvungna ta ställning till om de borde viga eller ej samt att vigsel i flertalet fall borde äga rum. Ytterligare ett par socialdemokrater talade för avslag. Herr Ahlkvist fann vigselvägran på biblisk grund omotiverad, då synden i så fall måste vara skilsmässan, ej själva det nya äktenskapet. Fröken Bergegren menade, att den som hade samvetsbetänkligheter ej borde bli präst och att den som senare fick det borde avgå. Det vore rimligare än att "kyrkan skall göra avkall på sin uppfattning om vad som är riktigt och tolerant och överlämna åt den enskilde prästen att utöva dömande m a k t . . .". Första kammaren avslog motionen utan votering, den andra med 168 röster mot 22 och 7 nedlagda (FK 9: 5 ff., AK 9: 15 ff.). o) Ytterligare JO-ingripanden i vigselfrågan I två år 1957 och 1959 av JO avgjorda ärenden uppkom vissa spörsmål sammanhängande med prästs vigselplikt i samband med utredning huruvida vigselvägran förekommit. I det ena ärendet (redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 247 ff.) hade en prästman på telefon mottagit begäran om vigsel och därvid på fråga upplysts om att den ene av kontrahenterna var frånskild. Prästen hade då uttalat, att han hade vissa betänkligheter mot vigsel (av frånskilda) men att han vore villig att diskutera saken vid ett personligt besök. Vid ärendets avgörande uttalade JO, som icke fann anledning föranstalta om någon rättslig åtgärd mot prästmannen, att ett behörigt fullgörande av åtagen tjänsteförpliktelse — genom mottagande av en allmän befattning — enligt JO:s mening krävde, att befattningshavaren avhöll sig från att yppa betänkligheter att fullgöra de funktioner, som enligt lag följde med allmän befattning, om betänkligheterna kunde uppfattas som stötande av den, som genom att påkalla tjänsteförpliktelsen icke begärt annat än vad som enligt lag tillkom honom. Det andra av ärendena (redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 263) rubricerades sålunda: "Vigselskyldig präst har om trolovade — vilka fått barn före äktenskapet — fällt uttalanden, som föranlett dessa att vända sig till annan vigselförrättare. Vid ärendets avgörande uttalade JO som sin mening, att det stått i mindre god överensstämmelse med prästmannens ställning såsom vigselskyldig präst att om kontrahenterna fälla de uttalan-

197 den, som enligt hans egna uppgifter förekommit och som föranlett kontrahenterna att vända sig till annan vigselförrättare." Båda fallen framkallade en livlig pressdebatt, där samvetsfriheten som regel betonades, även om i några fall de präster som hade betänkligheter uppmanades ta avsked. Tidningar som redan tidigare uttalat sig till förmån för obligatoriskt civiläktenskap eller för skilsmässa mellan stat och kyrka hänvisade emellertid ofta till att förverkligandet av detta önskemål var förutsättningen för att prästernas samvetsnöd skulle kunna avhjälpas. Stockholms-Tidningen (14/8 1957), Expressen (11/9 1957, 21/3 1959) och Ny Tid (29/7 1957) pläderade bl. a. för obligatoriskt civiläktenskap, medan t. ex. Dagens Nyheter (15/7 1959), Göteborgs Handelstidning (15/7 1959), Folket (2/8 1957), Eskilstuna-Kuriren (1/8 1957), Västgöta-Demokraten (29/12 1959) och Dala-Demokraten (4/2 1960) fann vigseltvånget oskiljaktigt från statskyrkosystemet. De präster som under rådande förhållanden ej ville viga alla som önskade vigsel uppmanades mer eller mindre öppet av Eskilstuna-Kuriren (1/8 1957, 29/6 1959), Skånska Dagbladet (24/6 1959), Dagens Nyheter (15/7 1959), Dala-Demokraten (15/12 1958) och Stockholms-Tidningen (26/3 1959) att ta avsked. Eskilstuna-Kuriren fann det upprörande att stämpla frånskildas vigsel som äktenskapsbrott och ansåg, att ett sådant handlingssätt visade vilka krafter som var verksamma inom kyrkan (1/8 1957). Kritiken riktades något senare ej blott mot de vigselvägrande prästerna utan även mot evangelisten Matteus, emedan de alla vållade samvetsnöd hos vigselsökande (10/8). Kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka framfördes med särskild kraft av Dagstidningen Arbetaren, som hävdade att det var kyrkans uppgift att hävda och utbreda en lära och att kyrkan prostituerade sig, om den av ekonomiska skäl tege. "Så sant som religionsfrihet måste vara frihet att förkunna religion, blir det alltmera nödvändigt för kyrkan att lösgöra sig ur statens famntag" (11/9 1957). Västgöta-Demokraten medgav, att situationen kunde bli olidlig för en präst, om han ej fick uttala sin åsikt och följa sitt samvete men citerade Dagstidningens yttrande vilket betecknades som skarpt men värt att begrundas (VD 12/9 1957). En del tidningar vägde dock närmare olika argument mot varandra. Folket fann det svårt att tjäna både samvetet och en statskyrka, "eftersom kännetecknet för denna närmast är och måste vara en tolerans intill formlöshet". Medlemmarna måste behandlas på annat sätt än i en sekt. En konversation mellan den världsliga lagen och det troende samvetet påminde om "goddag-yxskaft" (2/8 1957). Senare har klarare begrepp om när präst skulle kunna tänkas slippa viga sagts vara önskvärda (7/7 1959). Ny Tid framhöll, att man i kyrkan lovade att hålla samman i nöd och lust och att det löftet väl borde vara heligt men att det bröts vid en skilsmässa. Den vigselvägrande prästen tolkade Bibeln efter bokstaven men kanske också 15 — Kyrka-stat

III

198 efter andan (29/7 1957). Smålands Folkblad uttalade sig ironiskt om dem som ville ha lön av staten utan att behöva lyda statens lagar men fann, att straffbestämmelser ej löste några samvetsfrågor utan blott skapade martyrer. Då det var lätt att finna präst som var villig att viga, borde det väl kunna gå att befria dem som ej ville viga frånskild (28/3 1959). 1 en senare artikel gjordes en ironisk jämförelse mellan prästernas formalistiska och "stelbenta" sätt att tolka Bibeln och andras att tolka världsliga lagar, då vigselvägran föranledde anmälan och åtal (30/6 1959). Norrländska Socialdemokraten hävdade, att tolerans borde finnas inom kyrkan för olika riktningar, även om de s. k. bekännelsetrogna eljest ej gillade sådan och ehuru det ej var tillfredsställande med fri tolkning av ämbetsplikter (16/7 1959). Göteborgs-Posten hävdade, att om ingen skulle tvingas följa kyrkans ordning borde heller ingen tvingas avvika därifrån. Det vore svårare nu än tidigare för prästerna att betrakta sig som samhällets tjänare (22/3 1959). Norrbottens-Kuriren hänvisade till RF § 16 och jämförde med journalisternas avtalsfästa rätt att ej kunna tvingas skriva mot sin övertygelse samt fann det märkligt, att journalister trots detta kunde anse, att en präst skulle tvingas viga (17/7 1959). Svenska Dagbladet uttalade sig ett par gånger för en ändrad lagstiftning, som gav ökad samvetsfrihet. Det borde dock ej gälla enbart vigselvägrare (3/8 1957, 12/9 1957). Sydsvenska Dagbladet Snällposten uttryckte däremot sympatier för riksdagens avvisande hållning (29/3 1959). Även tidningar som var kritiska mot vigselvägran innehöll emellertid artiklar som visade större förståelse. I Stockholms-Tidningen hävdade pastor Rune Pär Olofsson, att rådande förhållanden vore abderitiska och att prästen borde ha samvetsfrihet i kyrkan (6/8 1957). I Aftonbladet avvisade visserligen direktor Olov Hartman vigselvägran som en utebliven förkunnelse men han vände sig bestämt emot JO:s uppfattning, att prästen ej skulle fä utveckla sin och kyrkans syn på äktenskapet. Det sämsta av allt vore att tiga eller tala människor till behag. "En kautschukkyrka, professionellt leende" hade ingen verklig tröst att ge, och anstöt vore att föredraga (AB 14/5 1959). Å andra sidan tog docenten G. Hillerdal åtminstone delvis JO:s åtgärder i försvar. De åsyftade ej någon inblandning i kyrkans lära utan blott en nyttig offentlig kontroll (Kv.-P. 3//7 1959). 1 Expressen ifrågasatte metodistpastorn Ernst Bjerkerot, om det ej var tjänstefel av prästen att viga i strid med Bibeln, så som det var i metodistkyrkan. En tänkbar lösning sades vara, att prästen finge välja mellan två vigselformulär, ett kyrkligt och ett rent borgerligt för prästen som statens tjänare (22/12 1958). År 1960 väcktes på nytt åtal mot en präst — det var f. ö. densamme som varit föremål för prövning i det av JO 1959 avgjorda ärendet — för vägran att förrätta vigsel av frånskild. JO anförde därvid bl. a. att efter hovrättens avgörande 1952 (se ovan s. 185) — vilket torde vara väl känt i prästerliga

199 kretsar — kunde icke som skäl för straffrihet åberopas, att oklarhet fortfarande skulle råda angående innebörden av prästs vigselskyldighet. Häradsrätten, vars dom vann laga kraft, dömde prästen för hans vägran till böter för tjänstefel (målet redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1961, s. 233—246). Det nya åtalet föranledde nya presskommentarer, som i stort sett ej torde ha givit nya synpunkter. Docent Olof Sundby framhöll emellertid i en tidningsartikel, att läget var utomordentligt allvarligt och att en ändring av något slag var en ofrånkomlig nödvändighet som hovrättspresidenten framhållit redan 1952 (se ovan s. 186). Man kunde dock ej utan vidare vägra viga frånskilda (ST 5/1 1960). I en senare insändare förklarade Sundby, att det upprörande var, att prästerna över huvud taget var skyldiga att viga (Sv. D. 22/1 1961).

p) Förslag till ändrad

lagstiftning

På sensommaren 1961 ägde så en biskopsuppvaktning i vigselfrågan rum hos justitieministern (Sv. D. 1/9 1961) och i början av 1963 förelåg en utredning i form av en inom justitiedepartementet av hovrättspresident Björn Kjellin utarbetad promemoria. I denna föreslogs sådan ändring av giftermålsbalken (4 kap. 3 §), att skyldigheten att förrätta kyrklig vigsel ej skulle åvila den enskilde prästen utan den kyrkliga organisationen, så att de trolovade skulle "äga erhålla vigsel i församling endera tillhör av präst som därtill förordnas". Denna formulering skulle göra det möjligt att på det allmännas bekostnad tillkalla präst från annan församling, om ingen präst i vederbörande församling i ett visst fall skulle vilja förrätta vigsel. Promemorian utsändes på remiss. De inkomna svaren uttryckte högst skiftande meningar. Flertalet remissinstanser tillstyrkte visserligen förslaget men ofta med mer eller mindre starka reservationer. Nästan alla domkapitel och Svenska prästförbundet framhöll, att förslaget ej gav någon principiell lösning av frågan om "rätten till kyrklig vigsel i de fall, då en sådan kan anses strida mot kyrkans ordning eller aktens värdighet". (Sammanställning av yttrandena.) I tidningspressen torde meningarna likaledes ha varit starkt delade. Svenska Dagbladet fann det framlagda förslaget vara en tillfredsställande kompromiss (12/2 1963), medan Expressen betecknade det som en för Kyrklig samling behaglig gärning och uppmanade justitieministern att stoppa förslaget i skrivbordslådan (12/2). I en pressöversikt några dagar senare hävdades, att de socialdemokratiska tidningarna allmänt var betänksamma, medan högerpressen och några andra särskilt kulturkonservativa tidningar var positiva (Expr. 16/2). I en ledare i tidningen Dagen tog även< Lewi Pethrus avstånd från vigselskyldighetens upphävande med den motiveringen, att den som tillhörde ett samfund borde ha rätt erhålla 'vigsel inom detsamma. Att vägra vigsel var att förlägga kyrkotukten till fel tid-

200 punkt. "Har man samvete att ha den frånskilde som medlem i kyrkan så bör man också ha samvete att viga honom" (Dagen 7/3). Till de mer påfallande inläggen i debatten hörde också ett uttalande av domprosten G. A. Danell, som undrade varför man inom kyrkan var så rädd för obligatoriskt civiläktenskap, vars införande skulle göra det möjligt att helt slopa prästernas vigselplikt (Sv. D. 16/2 1963). Docenten Per-Olov Ahrén framhöll i ett senare tryckt föredrag, att Kjellins förslag tillfredsställde kraven dels på rätt för den enskilde prästen att följa sitt samvete i enlighet med det faktiska förhållandet att olika bibeltolkningar förekom inom Svenska kyrkan, dels på skydd för den enskilde vigselsökandens rätt. Det för Einar Billing enda väsentliga — hävdandet av kyrkans äktenskapsuppfattning — hade däremot ej tillgodosetts. Det berodde dock ej på likgiltighet för denna aspekt utan på att någon klarhet ej kunnat nås om de konkreta konsekvenserna av en biblisk äktenskapsuppfattning på vigselns område. En vägran från kyrkans sida att viga i vissa bestämda fall skulle lätt bli till dom över människors liv och någon sådan borde ej förekomma. (P.-O. Ahrén, Debatten om vigselskyldigheten i den svenska kyrkan, Ny Kyrklig tidskrift 1963, s. 65 ff., särsk. s. 80 ff. I uppsatsen ges även en historisk översikt av debatten kring vigselskyldigheten.) Någon proposition i frågan framlades ej för 1963 års riksdag. Vid kyrkomötet 1963 väcktes motioner i ämnet av biskop Lindström m. fl. (nr 2) och av pastoratsadjunkt Carl Strandberg m. fl. (nr 58). Kyrkomötet beslöt — med bifall till den förstnämnda motionen — för sin del antaga det av hovrättspresidenten Kjellin framlagda förslaget (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 7, beslut i kyrkomötet 25/9).

KAPITEL VII

D e b a t t e n om skilsmässa mellan stat och kyrka, särskilt med hänsyn till religionsfrihetens princip

a) Debatten under 1800-talets senare del När den svenska religionsfrihetsdebatten på allvar började i mitten av 1800-talet, förefanns en hel rad problem som var eller snart blev akuta: konvenlikelplakalets upphävande, frihet att utträda ur svenska kyrkan, frihet från olika slag av kyrkligt tvång, vidgade rättigheter för dissenters samt rätt till borgerlig vigsel och jordfästning. Mindre omedelbar betydelse hade frågan om kyrkans förhållande till staten. Tvärtom hävdade på 1840-talet religionsfrihetens liberala talesmän, att staten ägde att bestämma om kyrkans yttre former och det i enlighet med vad som bäst gagnade slatens syften och i enlighet med den allmänna utvecklingen. Religionsfriheten skulle tryggas genom frihet inom kyrkan. Det blev alltså till en början främst mer konservativa, lutherskt-konfessionella kretsar, som önskade en mer självständig ställning för kyrkan, eventuellt en fullständig skilsmässa från staten. Särskilt oroades man på detta håll av förbindelsen mellan liberal statskyrklighet och rationalistisk teologi, något som i Tyskland lett till att lutherskt-konfessionella teologer måst lämna sina ämbeten (S. Göransson, Folkrepresentationen och kyrkan, s. 43, 52 ff., 64, 73; se även Hj. Holmquist i Karlstads stifts julbok 1918, s. 49 f.). Tanken på ett upphörande av det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat möter dock tidigt även på religiöst radikalt håll. Den faktiska situationen i andra länder, främst Förenta staterna, från 1843 också grundandet av den skotska frikyrkan och från början av 1860-talet förhållandena i Italien var välkända i Sverige och utgjorde jämförelse- och utgångspunkter för en inhemsk debatt. Det uttryck, en fri kyrka i en fri stat, vilket tillskrives den italienske statsmannen Cavour, blev ett slagord i den inhemska debatten. Redan 1846 hade den radikale rådmannen L. V. Henschen i översättning publicerat en skrift av en dansk-tysk teolog, som pläderade för en klar åtskillnad mellan kyrkans och statens områden (H. Gladh, Lars Vilhelm Henschen . . ., s. 120, 133 ff.). Vid det andra s. k. allmänna reformmötet i Örebro 1850 höll en skånsk präst, kyrkoherden i Vinslöv C. A. Bergman, ett långt anförande om reli-

gionsfriheten, vari han även yrkade på kyrkans skiljande från staten. Statskyrkan ledde till religiöst förfall. Förenta staternas exempel visade däremot, att dess avskaffande befordrade del religiösa livet. Detta var även ett villkor för religionsfrihetens genomförande. En radikal skilsmässa sades vara bäst, men ett mer eller mindre långvarigt övergångsstadium vore dock tänkbart. Religionsfriheten framställdes närmast icke som ett mål i och för sig utan som ett medel att främja den medborgerliga friheten, som mötet ju främst avsåg att befordra. Bergman betonade emellertid också, att det vore otro att betvivla, att kyrkan kunde reda sig själv utan statens direkta stöd (Protokoller hållna vid Andra allmänna reformmötet, s. 76 ff.). Innan året 1850 hunnit gå till ända, gav dessa radikala tankar eko i Sveriges riksdag. En ledamot av borgarståndet, bokbindaren och rådmannen P. E. Winge, väckte nämligen då motion, att "alla de paragrafer i kyrkolagen, vilka binda oss vid en statskyrka" skulle avskaffas och den i BF § 16 utlovade religionsfriheten förverkligas. Som stöd för yrkandet hänvisades till Bergmans anförande (Bg 1850—51, 1: 341 f.). Denna första riksdagsmotion om statskyrkans avskaffande har av både samtid och eftervärld föga beaktats. De tre stånden avslog den utan debatt. Endast i borgarståndet uppstod en sådan. Där krävdes statskyrkans avskaffande i såväl religionsfrihetens som den medborgerliga frihetens intresse av ett par av den liberala oppositionens ledare, brukspatronen Th. Petre och göteborgsrådmannen A. W. Björck. Motionen förkastades dock även här, med 21 röster mot 10. Winge reserverade sig men icke för sin motion utan, i enlighet med Bergmans alternativ om en utvidgad religionsfrihet som ett första steg, för att den norska dissenterlagen av 1845 skulle införas även i Sverige (Newman, Gemenskaps- och frihetssträvanden . . ., s. 294 f.; Palmqvist, Die römisch-katholische Kirche . . ., 2: 384; Th. Freeman, Kring den första motionen, GHT 14/7 1951). Försöket att avskaffa den svenska statskyrkan hade lidit ett så fullständigt nederlag, att det skulle dröja nära 60 år, innan en ny riksdagsmotion i sådant syfte väcktes. Nyevangelismens kyrkokritik (senast utförligt behandlad i S. Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik) gällde väl även beroendet av staten men ännu mer den folkkyrkliga karaktären. Evangeliska fosterlandsstiftelsens förste ordförande, friherre ./. Alströmer, hävdade i en skrift 1858, att reformatorerna ej tagit steget fullt itt. Lösningen av problemet ansåg han ligga i en åtskillnad mellan kyrka och församling så att kyrkan blott uppfattades som ett skal omkring församlingen. Kyrkan omfattade alla människor, församlingen i princip blott de troende. Statskyrkan var en "övergångsformation" avsedd för döpta icke-troende. Den skulle därför bestå lika länge som otron, så framt den ej kom att upp-

lösas i en mångfald sekter. Del vore otillbörligt att smäda statskyrkan (man skulle väl nu hellre säga folkkyrkan), då den var ett uttryck för Guds outgrundliga nåd. Förvaltningen av nattvarden tillhörde församlingen, ej statskyrkan. Församlingen måste i sina inre angelägenheter vara oberoende av borgerliga lagar, men den erkände de kyrkliga ordningar som ej hindrade dess utveckling. Dess medlemmar skulle ej undandraga sig att ekonomiskt understödja statskyrkan och hade därför rätt att så långt deras samvete tillät begagna sig av dennas tjänster (J. Alströmer, Hvad är k y r k a n . .., särskilt s. 3 f., 10, 25 f., 40, 43, 56 ff.; jfr S. Gustafsson, a.a., s. 70 ff., som överhuvudtaget tycks benägen att tolka kritiken av kyrkan såsom buren av fientlighet mot denna). I radikalt frikyrkliga kretsar kunde man väl stämpla kyrkans förbindelse med staten som äktenskapsbrott mot hennes rätte Herre, men man ansåg nog ej att en skilsmässa skulle vara räddningen. Titeln på en uppsats 1881 av en f. d. präst, A. Fcrnholm, "Werldskyrkan, hennes uppkomst, utveckling och stundande dom" (Förbundet 1881), torde vara betecknande. Även om det i och för sig är rikligt att t. ex. baptisterna var motståndare till statskyrkan (N. .T. Nordström, De frikyrkliga och statskyrkoproblemet, s. 96 f.), tycks knappast kyrkans skiljande från staten ha varit ett aktuellt problem. Snarare var "statskyrkans avskaffande" ett framtidsmål. Det förefaller att vara något tidstypiskt i den förskjutning, som kan spåras i C. A. Bergmans åsikter. I en 1866 utgiven skrift (Fri kyrka i en fri stat) vände han sig direkt mot sitt gamla krav på statskyrkans avskaffande. Den skulle bevaras som en statlig institution och en yttre ram. Inom denna skulle så de personligt troende sluta sig samman, ungefär som Alströmer föreslagit, i mindre föreningar. Dessa skulle ta hand om hela sakramentsförvaltningen, alltså även dopet. Inte ens Förenta staterna ansågs nu sakna en viss statlig ordning på det religiösa området, och den skotska frikyrkan hade närmast blivit ett avskräckande exempel. När ett möte i Stockholm 1868 framställde långtgående krav på religionsfrihet, omfattade dessa blott frihet för den enskilde från statskyrkan ej att denna i och för sig skulle avskaffas (Bredberg, En frihetskämpe, s. 86 f.). Än mindre framställdes, som redan nämnts, några direkta krav i riksdagen på avskaffande av statskyrkan, trots alt de frikyrkliga blev allt talrikare företrädda där och särskilt från 1880-talets mitt utgjorde en betydande grupp i andra kammaren (se Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867—1911). Däremot kunde det alltemellanåt hända, all någon i en debatt riktade kritik mot den bestående ordningen och förordade en skilsmässa mellan stat och kyrka. De kritiska rösterna kom f. ö. icke blott från väckelserepresentanter.

204 Under debatten om ny dissenterlag 1869 förklarade det blivande statsrådet, hovrättsassessorn P. A. Bergström, att stal och kyrka borde vara "två väsentligen olika och skiljda samfund", medan i Sverige många kyrkliga handlingar hade viktiga "borgerliga verkningar" (AK IV: 374). T. o. m. en så ivrig försvarare av den bestående ordningens alla konsekvenser som borgmästare E. Thomasson medgav 1885, att själva statskyrkosystemet kunde vara diskutabelt (AK 1885, 36: 9). När den lågkyrklige generaldirektören S. Wieselgren vid riksdagen 1885 (II: 77) föreslog en synodalförfattning för den svenska kyrkan, antydde han, att en sådan kunde underlätta en eventuell framlida skilsmässa mellan stat och kyrka. Förslaget fick dock högst ringa stöd (FK 32:33; AK 44:3 ff.). Just Wieselgrens motion gav emellertid några ledande frikyrkomän som E. J. Ekman och E. Nyström tillfälle att i riksdagsdebatten demonstrera sin principiella ovilja mot statskyrkan som sådan. Partiella reformer var meningslösa. Blott en skilsmässa kunde medföra någon verklig bot. I en annan debatt samma år yttrade Waldenström, att svenska kyrkan själv borde vara den första att reagera mot att bli ansedd som en statsinstitution. I en tredje riksdagsdebatt förklarade metodistpastorn J. M. Erikson, "att om religionsfrihetens grundsats skall bliva fullt tillämpad, så bör stat och kyrka helt och hållet åtskiljas" (AK 1885, 36: 16, 42: 18; jfr Tomson, En politisk vilde, s. 84 f., 106). Under riksdagsdebatten om prosten Redelius' motion om statsbidrag till löner åt både präster och frikyrkopredikanter 1892 (jfr Kap. V sid. 134) betonade Waldenström, att det fastmera gällde att skilja kyrka och stat. Den bestående ordningen hindrade bådas fria verksamhet. Det vore i längden omöjligt att låta den svenska kyrkans lagstiftning handhavas av riksdagen, vars medlemmar var "icke blott lutheraner utan även katoliker, baptister, metodister och andra dissenters", ja t. o. m. en jude. Den kyrkliga tillhörigheten kunde ej heller i längden få vara ett villkor för några borgerliga förmåner. Även den radikale lundaredaktören Chr. Bälow yrkade i denna debatt på "statskyrkans" avskaffande (AK 1892, 24: 11 ff.). Av särskilt intresse är Waldenströms uttalande som en bakgrund för hans motioner vid 1908, 1909 och 1910 års kyrkomöten. Det bör därför observeras, att Waldenström i första hand tryckte på olägenheterna för kyrkan själv, blott i andra hand på dem för dissenters. Något principiellt förnekande av statskyrkans kristna karaktär förekom ej alls. (S. Gustafsson har, a.a., s. 199 ff., ensidigt framhävt mot kyrkan kritiska uttalanden, medan frikyrkomannen N. P. Ollen i sitt arbete Paul Peter Waldenström, s. 166 ff., nästan lika ensidigt framhävt positiva yttranden.)

205 b) Waldenströms första kyrkomötesmotion

(1908)

Enligt en senare uppgift (VP 1/10 1908) hade man på missionsförbundshåll ställt sig avvisande mot att frågan om statskyrkans avskaffande upptogs på det första frikyrkomötets program 1905. Den hållning som Svenska Missionsförbundets företrädare, både Waldenström och andra, intog under debatten om dissenters kyrkoskatt (se ovan Kap. V s. 136 f.) synes också bekräfta, att man på detta håll ej utan vidare var beredd att yrka på en skilsmässa mellan kyrka och stal. När Waldenström år 1908 efter 40 år åter valdes till ledamot av kyrkomötet väckte han emellertid en molion (nr 45) med en begäran om "utredning genom kunniga samt för statens och kyrkans sanna väl nitälskande män, dels på vad sätt det nuvarande bandet mellan kyrkan och staten lämpligen må kunna upplösas, dels i vad form staten efter en sådan upplösning må kunna kläda sitt. . . intresse för religionen". Som huvudsakligt motiv för motionen brukar anses att statskyrkan enligt Waldenströms uppfattning ej var någon kyrka i biblisk mening (se t. ex. KU 1956 nr 17, s. 3; Nordström, a.a., s. 111 ff.). Detta hade han hävdat i andra sammanhang (se t. ex. Waldenström, Biblisk troslära, s. 120; Folkkyrkan och den frikyrkliga församlingsprincipen, s. 35) och något sådant stod även i motionen. Påståendet framfördes dock ej som skäl för att en reform vore nödvändig utan som en utgångspunkt för nyordningen. Detta kan synas som en betydelselös nyans, men förhållandet tycks bli mera beaktansvärt på grund av vad som i övrigt stod i motionen. Statskyrkans betydelse för folkets religiösa liv i gångna tider betonades. Statskyrkosystemet hade dock nu överlevat sig självt. Det hade varit avsett att ge yttre skydd och trygghet, men det hade lett till kyrkans vanmakt. Statskontrollen hindrade kyrkan att hävda sin egen bekännelse och att öva kyrkotukt. Prästen kunde förneka nästan allt i den andra trosartikeln, ja till och med underkänna "den lutherska reformationens grundprincip, den heliga skrifts gudomliga auktoritet", och kyrkan stod totalt vanmäktig. Det värsta var dock att förbindelsen med staten tvingade kyrkans tjänare att förrätta handlingar "i uppenbar strid med Kristi lära" och att de få som vågade vägra bestraffades. Som motionen formulerats var det nu nämnda omständigheter som motiverade kravet på en skilsmässa mellan stat och kyrka. Detta synes kunna vara en förklaring till att Waldenström under sin långa tid som riksdagsman (1885—1905) ej gjorde något för att aktualisera skilsmässotanken och att han ännu 1905 ej velat vara med om att göra det, men att han likväl 1908 gjorde så, låt vara att kyrkomötet kunde synas honom vara rätt forum för ett sådant initiativ. En förklaring kan vara att det var först under de allra senaste åren den liberala teologien fått en sådan ställning att risk kunde synas föreligga för att vad som i Waldenströms ögon tedde sig som

rena lörnekelsen skulle komma till väldet inom svenska kyrkan. Del kan ock förtjäna nämnas att Waldenströms motion 1908 och senare motioner 1909-1910 till tiden nästan helt sammanföll med den kris inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som ledde till denna organisations sprängning på frågan om bibelkritiken. Del kan också vara anledning erinra om att striden mellan den nya s. k. liberala teologien och den äldre i Norge just 1908 stod som hetast och att den där ledde ej blotl till tillkomsten av den s. k. menighelsfakullelen 1 utan även till slarka krav på kyrkans skiljande från staten (se t. ex. E. Berggrav i Vår Lösen 1915, sid. 291). T motionen polemiserade Waldenström mot en vanlig argumentering för skilsmässa mellan kyrka och stat, nämligen at I religionen var en privatsak, som staten ej borde befatta sig med, varav man ofta drog slutsatsen, all statskyrka och religionsfrihet var oförenliga. Påståendel oin religionen som privatsak stämplades av Waldenström som "icke annat än ell slagord". Det var tvärtom statens icke bl o 11 rätt ulan även plikt atl bruka alla medel som befordrade "folkels lyftning och sunda utveckling". Med religionens förfall följde ock sedernas. Motionens kläm slutade i överensstämmelse härmed med att den begärda utredningen även skulle beakta, hur staten "med hänsyn till sill egel ändamål" skulle kunna tillgodogöra sig del fria kyrkliga arbetets frukter för "folkets lyftning och sunda moraliska utveckling". I fråga om sambandet mellan folkmoral och religion var alltså Waldenström ense med statskyrkosystemets försvarare. Någol gehör för motionen stod dock ej atl få inom kyrkomötet, även om en av dettas prästerliga ledamöter, kontraktsprosten E. G. Ljungqvist, i en motion (nr 48) yrkade på åtgärder för att trygga kyrkans ställning främst i ekonomiskt avseende, vilka dock på längre sikt skulle kunna leda Ull kyrkans lösgörande från staten. Generaldirektör Wieselgrcn väckte också en motion (nr 41) liknande den han redan 1885 väckt i riksdagen (se sid. 204). Kyrkolagsutskottci (nr 4) avstyrkte Waldenströms motion utan annan motivering än att det var av annan mening. Det blev främst om detta knapphändiga yttrande debatten i kyrkomötet kom att stå. Icke ens motionären själv yrkade nämligen bifall till sitt förslag ulan blott all utskottets motivering för avstyrkandet skulle ogillas. Detta hindrade dock ej, att Waldenström i icke mindre än tre anföranden vidare utvecklade och försvarade sin ståndpunkt mot kritiken från en lång rad talare. Om kyrkan ej själv toge initiativ till en förmånlig och fredlig uppgörelse, skulle motståndarna med tiden framkalla en revolutionär brytning. Han ansåg sig av debattens förlopp ha fått bekräftat, atl valet stod 1 Menighetsfakulteten, som grundades 1907, fick e x a m e n s r ä t t 1913, och a l l t j ä m t ä r i verksamhet, tillkom på privat väg med h j ä l p av insamlade medel för att ge de teologie studerandena en mer bekännelsetrogen utbildning än den universitetets teologiska fakultet ansågs ge.

mellan dessa alternativ. De liberala beskylldes för att "fromt och snällt" böja sig för socialdemokraterna i fråga om avskaffandet av allt kristel inflytande på skolundervisningen. Efter den stundande rösträtlsreformen skulle del vara risk för kyrkomötets avskaffande. Kyrkans författning vore visserligen ej det vitala, men den kunde hindra en fri utövning av det som var vitalt, så l. ex. det "inom vår kyrka döpta släktets religiösa uppfostran i våra skolor". Denna fråga vore lika vital som förkunnelsen från predikstolarna. Staten lade under sig det ena området efter det andra men kyrkan nöjde sig med verkningslösa protester. I förkunnelsen kunde man under rådande förhållanden förneka allt i den andra artikeln, men den präst, som vägrade utdela nattvarden till dem som han fann uppenbart ovärdiga, blev däremot bestraffad. Statens intresse för religionen borde stärkas, ej minskas, och det vore en ren vantolkning av motionen att den avsåg en skilsmässa mellan kyrka och folk. Syftet var att man, som prosten Ljungqvist yrkat, först skulle reformera förhållandet mellan kyrka och stal och sedan stärka banden mellan kyrka och folk. Waldenström sade sig ej ha förnekat, atl en statskyrka kunde vara kristen, utan han hade tvärtom framhållit, att tiderna var föränderliga. Han gjorde även ett något motsägelsefullt uttalande om att han ej yrkat på statskyrkans avskaffande utan blott på ett övervägande av vad som på längre sikt skulle vara bäst ur kyrkans synpunkt. En reform skulle ta lång lid. Det vore riktigt, att kyrkan hade större frihet i förbindelse med stålen, om man med kyrkan menade prästerna, men om kyrkan vore fri, skulle hon få större möjligheter atl hävda sina grundprinciper samt ingripa mot gudlöshet och sedeslöshel. En viss bekännelse borde ej sätla gräns för kyrkan utan denna skulle omfatta alla på Kristus sant troende. Förhållandena i Förenta staterna, där man höll morgonbön i kongressen, vilket vore olänkbart i Sveriges riksdag, visade, atl en skilsmässa mellan stat och kyrka ej skadade kristendomen. Del vore kyrkomötet värdigt atl ta initiativet. Biskop G. Billing log i deballen utskottet i försvar men medgav, atl mycket av vad motionären sagt i och för sig var riktigt. De flesta olägenheterna skulle kanske dock bestå även efler en skilsmässa. Del var lätt att komma på den tanken, att kyrkan var alltför bunden av stålen och att den kunde bli det ännu mera. Ansåg man kyrkoförfattningen vara det väsentliga, borde man yrka på skilsmässa. Ur luthersk synpunkl vore dock evangeliets förkunnelse det centrala. Den form som gav största möjligheten härtill vore "om än icke i alla avseenden den bästa formen, så åtminstone dräglig". Det rådande systemet var därför i varje fall t. v. att föredraga. Kyrkan finge ej fly från sin uppgift, men om staten begärde skilsmässa, skulle hon ej göra svårigheter. I grunden var det dock fråga om en skilsmässa mellan kyrka och folk. Tre andra biskopar instämde.

208 Biskopen von Schéele däremot förklarade, att en skilsmässa i framtiden syntes sannolik. Det vore gott att i tid bereda sig och att svenska folkets representanter fick se, att kyrkans företrädare vore "ad u t r u m q u e " (dvs. beredda för båda delarna). Motionen vore dock för tidigt väckt och hade fått en form som var föga värdig eller lämplig. Huvudtanken hade framtiden för sig och marken borde beredas för en fri nationalkyrka som en gång måste komma, vilket även ärkebiskop Sundberg hade ansett. I ett senare inlägg trubbade biskopen av det positiva i sitt tidigare yttrande. Det var med sorg och oro som han emotsåg en nyordning. Man borde avvakta Guds ledning och ej begära en utredning utan ett positivt syfte. Biskop Eklund ansåg, att kravet på frikyrka var tidspräglat och beroende av den redan avtagande liberala strömningen. Ingen var så fri som en präst i svenska kyrkan. Det gällde att stärka förbindelsen mellan kyrka och folk. Kontraktsprosten Lindstedt hävdade, att flertalet präster ej önskade någon ändring, medan hans kollega Odin ansåg det bra, att en motion i frågan väckts. Framställningen var dock alltför överdriven för att göra gynnsam verkan. Det vore bättre att avvakta en revolution, som kunde leda till väckelse, än att själv ta initiativ. Prosten Ljungqvist var ej nöjd med utskottets motivering, men han ville ej heller instämma i motionen. Statskyrkosystemet var i och för sig det bästa, men rådande förhållanden vore ej tillfredsställande och man borde som han föreslagit söka få dem reformerade. Först om detta ej lyckades, fanns anledning yrka på skilsmässa. Mest kritisk mot motionen bland de prästerliga ombuden var lundaprofessorn F. A. Johansson, som tyckte, att Waldenström visade sympatier för den romerska kyrkan, vilken ju var en frikyrka och som skulle få vidgade propagandamöjligheter. Förbindelsen med staten bidrog till en sund utveckling inom kyrkan, så att denna ej blev efter sin tid. Förbindelsen tryggade vidare lärofriheten inom de teologiska fakulteterna. Det vore lyckligt, om stat och kyrka fick samverka till hela folkets bästa. Uppsalaprofessorn W. Rudin ansåg rentav, att de s. k. världsliga behövdes i kyrkan som en motvikt mot de trångbröstade och fanatiska. Lekmännen var genomgående kritiska och önskade ej alls, att kyrkomötet skulle ta något initiativ. Enligt landshövding Holmquist förutsattes för ett sådant att en opinion härför fanns inom folkkyrkan, men en dylik existerade ej. Kyrkan gav andlig frihet åt både lekmän och präster. Waldenström tycktes önska, att den svenska kyrkan skulle få "något slags påvisk ofelbarhet". En frikyrka skulle troligen splittras i många samfund liksom i Förenta staterna. Generaldirektören Wieselgren protesterade mot att Waldenström tagit så lätt på saken. Genom statskyrkan hade kristendomen fått ett välsignelsebringande grepp om svenska folket. Avkristningen kunde en gång göra en skilsmässa mellan stat och kyrka nödvändig, men nu gällde det se till att kyrkan blev en verklig folkkyrka.

209 Generalen A. Rappe, ordförande i Evangeliska fosterlandsstiftelsen, ansåg, att Guds ord genom statskyrkan nådde flera människor än det eljest skulle göra och ville ej alls höra talas om någon ändring. Debatten slutade så med alt kyrkomötet med 54 röster mot 6 godkände utskottets motivering (AKP 1908, s. 56 ff.; se även O. Johansson, P. P. Waldenström i kyrkomötet, s. 201 ff.). Den hade dock visat, att tron på de rådande förhållandenas orubbade bestånd icke var så stor bland kyrkans ledande män och att många var missnöjda med de band som förbindelsen med staten medförde. Detta kom än starkare till synes vid debatten och omröstningen om Ljungqvists motion (se sid. 206), som avslogs med hjälp av den förseglade sedeln (AKP, s. 800 ff.). Enligt motionären berodde utgången rentav på fungerande ordförandens, Billings, sätt att leda förhandlingarna (SKT 48/1908). Femton ledamöter, däribland 5 biskopar med von Schéele i spetsen, och kyrkomötets samtliga (5) teologie professorer reserverade sig mot beslutet (AKP, s. 1014 f.). Waldenströms motion väckte ganska slorl uppseende i den dåtida pressen. Den kyrkliga pressen var emellertid återhållsam i sina uttalanden. Den konservativa Göteborgs stiftsledning nöjde sig med alt referera debatten i kyrkomötet, varvid man särskilt tycktes vilja framhäva Billings kritik av rådande missförhållanden (2/10, 9/10), vilket väl får tolkas som ett uttryck för atl man ej stod helt oförslående för motionen. Svensk Kyrkotidning nöjde sig med att konstatera, att debatten hörde till de stora och att om utskottet varit kortfattat, så blev debatten desto längre (41/1908). På frikyrkligt håll mötte däremot direkta instämmanden. Den baptistiska Vecko-Posten förklarade, all alla krafter borde sättas i rörelse för att förverkliga den märkliga motionens syften, även om man ej helt kunde gilla motiveringen. Den hade väckts i rätta ögonblicket men kunde ej förverkligas utan långvariga och allvarliga strider (24/9 1908). I en följande artikel yrkades på ett allmänl uppvaknande ifråga om religionsfrihetslagstiftningen (1/10) och ännu en vecka senare betonades kyrkans undfallenhet för den liberala teologien. Det var utskottets skuld, att Waldenströms motion enhälligt avslagits (8/10). Den gamla konservatismen inom kyrkan hade ersatts med en ny rationaliserande, som var farligare. Kyrkan var nu bunden till händer och fötter, men del var så den ville ha det av fruktan för en skilsmässa (29/10). Svenska Morgonbladet, som vid denna tid var Waldenströms eget språkrör, betecknade motionen som "uppseendeväckande" och "synnerligen viktig" (19/9). Kort före debatten i kyrkomötet förklarade tidningen, att det väsentliga måste vara, vilken form som mest gagnade svenska folket och den evangeliska verksamheten. Det var ej formen av en statskyrka. En sådan kyrka var andligt svag ehuru ekonomiskt stark (30/9).

210 Efter debatten säges denna ha haft en klarläggande betydelse. Av Waldenströms många kritiker behandlades Billing med störst aktning. Professor Johansson och landshövding Holmqvist betecknades som företrädare för den "strängt statskyrkliga" bibelkritiken. Dagen hade varit Waldenströms (2/10). Både Svenska Morgonbladet (21/9) och Jönköpings-Posten (21/9) återgav motionen in extenso. Den försikliga kyrkliga reaktionen hade sin motsvarighet i den rent politiska pressen. De kyrkan mesl närstående konservativa tidningarna var myckel sparsamma på kommentarer. Vårt land, som redan i förväg publicerat en artikel av professor A. Kolmodin, riktad mot tanken på skilsmässa mellan stat och kyrka (Bilaga för kyrkan och skolan 18/9 1908), betecknade Waldenströms motion som märklig (19/9) men tycks i övrigt ha nöjt sig med referat (1/10, Bilaga 6/11). Även Nya Dagligt Allehanda betecknade motionen som märklig och del med hänsyn till såväl syfte som motivering. Den antogs skola ge anledning till mycken debatt både inom och utom kyrkomötet (19/9). Senare framhölls, att frågan hört till de mesl uppmärksammade vid kyrkomötet, ehuru utgången var på förhand given; "det kunde naturligtvis ej bliva annat än avslag" (24/10; upprepat i SDS 26/10). Det moderal-konservaliva Stockholms Dagblad, innehöll efter debatten en ganska välvillig kommentar. Frågan var värd att diskuteras och kyrkan var på många områden vanmäktig. Waldenström hade angripits från både "höger och vänster", emedan han ville införa ett ortodoxt lärotvång, men han hade bland myckel av tvivelaktigt värde kritiserat några svaga punkter i den svenska kyrkan. Helhetsintrycket sades vara att en kris nalkades men att statskyrkosystemets anhängare ännu hoppades kunna få till stånd en nyordning på den gamla grunden. Förespråkarna för en skilsmässa ville ej reformer utan tvång. Det moderata Svenska Dagbladet fann, alt kyrkomötesdebatlen givit mycket av intresse, särskilt Waldenströms anföranden om statskyrkans brister. Det var en straff- och väckelsepredikan, som alla hade anledning att noggrant begrunda, oavsett hur man ställde sig i övrigt. En del av det sagda var lika "oundkomligl i sin beviskraft som hotande till sin innebörd", även om mycket var demagogi. Debatlen hade förts på en låg nivå och kunde ej förringa intrycket av Waldenströms varningar. Del var obestridligt att stora faror hotade, men de kunde ej avvärjas genom inskränkt lärofrihet (2/10). Även den liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning betecknade motionen som märklig (19/9), och i en kåserande skildring av kyrkomötesdebatten sades, liksom i Stockholms Dagblad, att dagen varit Waldenströms. Man trodde att kyrkomötet hade velat i tysthet begrava motionen, som i ett

211 olämpligt ögonblick uttryckte tankar, som var "ganska starkt gällande inom det kyrkliga lägrets högra flygel" (2/10). Också den liberala Dagens Nyheter fann motionen märklig och framhöll, att om Waldenström ej sultit i kyrkomötet hade detta troligen ej observerats av allmänheten (20/9). Rubriken "Statskyrkan räddad" var dock den enda kommentar som beslods debatten (2/10). Något större intresse visade den likaledes liberala Stockholms-Tidningen, som medgav, alt Waldenström på sätl och vis haft en stor dag. Hans yttranden kommenterades dock ironiskt. Det framhölls, atl även prosten Ljungqvist ansåg en skilsmässa länkbar. Både han och Waldenström ville alltmera göra kyrkan till en stal i stålen och öka dess inflytande (2/10). Det socialdemokratiska huvudorganet, Social-Demokraten, som fann kyrkomötet moget atl avskaffas (24/10), betecknade debatten om statskyrkan som en stor slridsdag. DeL framhölls, alt inan sagt, atl Waldenström ville utbyta den rådande friheten mol påvisk ofelbarhet. Det sades dock även, att "hr Billing och hans stallbröder" nu kunde vara obekymrade för kyrkomötet i fem år, men "hur del blir ined riksdagen kan man aldrig veta" (2/10). I den politiska pressen rönte Waldenströms motion alltså föga förståelse, kanske minsl i de vänsterkretsar, där man principiellt önskade skilja stat och kyrka. Det förefaller som om anledningen varit den strängt kyrkliga motiveringen, som måhända särskilt avsåg att göra ell gott intryck i kyrkomötet, men vars uppriktighet knappast någon tycks ha betvivlat. Kyrkliga kretsar synes ha varil mera förstående än okyrkliga. Motionens syfte var dock för radikalt för de förra, medan dess motivering var för konservativ för de senare. c) Riksdagsmotionen

år 1909

Social-Demokratens antydan om atl frågan kunde komma att tas upp i riksdagen visade sig väl befogad. Vid 1909 års riksdag väckte — i samband med frågan om prästlöneregleringen — den liberale baptisten lantbrukaren A. Jansson i Bråten molion (II: 217) om en utredning om och på vad sätl en skilsmässa mellan stat och kyrka borde genomföras. En dylik vore en självklar konsekvens av de frikyrkligas allmänna åskådning, men tanken sades nu hävdas även av många bland kyrkans präster, som alltmera kände beroendet av staten som ett tvång. En skilsmässa framstode alltså ur kyrklig synpunkt som önskvärd. Ur statlig synpunkt vore den det också. Riksdagen skulle slippa att ägna sig åt kyrkliga frågor och att pålägga skatt för kyrkliga ändamål, vilket vore en högst önskvärd besparing. Ur rent religiös synpunkt vore en frikyrka en så stor fördel, all den aldrig kunde överskattas. Föreningen med staten var "minst sagt en oegentlig-

212 het". En skilsmässa skulle minska risken för avkrislning, ge kyrkan frihet att följa Bibelns föreskrifter och göra den till en andlig stormakt. Vinsterna i andligt avseende skulle uppväga de ekonomiska förlusterna. Då kyrkan ej velat ta första stegel borde riksdagen göra det. Waldenströms motion och behandlingen av denna åberopades direkt. Det särskilda utskottet för prästlönefrågan avstyrkte motionen (nr 1, s. 113), "även om del kyrkopoliliska lägel gjorde skilsmässa önsklig eller nödvändig", något som man tydligen ej ville la direkt ställning till. Två ledamöter, båda enligt uppgift frikyrkliga, reserverade sig. Den socialdemokratiske folkskolläraren J. Forssell fann, att samhällsförhållandena hade ändrat sig och med dem kyrkans ställning. De borgerliga uppgifterna började alltmera överflyttas på andra myndigheter, t. o. m. folkbokföringen i Stockholm. Utredning borde därför göras. Krav restes på att staten skulle övertaga de kyrkliga boställena (s. 165). Den andre reservanten, den blivande ordföranden i Svenska baptistsamfundet Byström ansåg det vara i både statens och kyrkans intresse, att saken utreddes och det alldeles oberoende av del ärende, prästlöneregleringen, som närmast föranlett motionen (s. 167). Redan under huvuddebatlen om löneregleringen förklarade en liberal talare, häradshövding G. Kronlund, att statskyrkan måste reformeras eller avskaffas, då den ej fyllde folkels religiösa behov, som del förefaller emedan han ansåg den vara för gammalmodig (AK 1909, 57: 14 f.). Själva debatten om den begärda utredningen blev mycket kort. De båda reservanterna försvarade sin uppfattning. Byström började med att säga, att riksdagen knappast var ett lämpligt forum för religiösa frågor. Han hänvisade till att olika företrädare för statskyrkan utlalat sig kritiskt om rådande förhållanden och hävdade, att en fri kyrka i en fri stat säkert var det bästa. Forssell hänvisade till förhållandena i Förenta staterna och framhöll, att man fick se till att en övergång ej blev för våldsam. Statskyrkosystemet var orättvist, då dissenters var så många och, sedan utträdet blivit fritt, säkert skulle bli flera. Särskilt betonades del orättvisa i att alla måste betala skatt till statskyrkan. Ur statens synpunkt vore den kyrkliga bokföringen överflödig, varför ingen ersättning borde utgå för denna. Blott ytterligare en talare uppträdde, nämligen biskop von Schéele, som nog överraskade med att tillstyrka en utredning. Han sade sig vara oroad av att prästerna alltmera började betraktas enbart som statens tjänare, vilket var oförenligt med begreppet en kristen kyrka. Å den andra sidan skulle en utredning visa de stora praktiska svårigheterna vid en skilsmässa och, som biskopen sade sig hoppas, de breda folklagrens kärlek till Sveriges

213 kyrka. Om detta ej skulle bli fallet, måste en skilsmässa ske, ty folkets förtroende var en nödvändig förutsättning för en gemenskap mellan kyrka och stat. Då ingen talade emot utredning och en biskop tillstyrkt en sådan, var det knappast överraskande, att andra kammaren biföll Byströms reservation med 115 röster mot 98. Första kammaren avslog den däremot utan debatt eller votering (FK 4 1 : 47 ff.; AK 57: 42 ff.). Något riksdagsbeslut om utredning blev det alltså icke. Av de kyrkliga tidningarna fann Svensk kyrkotidning (nr 20) andra kammarens beslut märkligt och betydelsefullt. Alla som röstat för en utredning var ej fiender till kyrkan. Denna skulle kanske kunna klara sig utan staten men samhället skulle förlora mycket på en skilsmässa. Göteborgs stiftstidning uttryckte sig även denna gång mycket försiktigt och liksom medgav att det kunde finnas ett ärligt krav på skilsmässa (14/5). På frikyrkligt håll hade motionen naturligtvis balsals med tillfredsställelse. En frikyrklig samarbetskommitié hade redan efter kyrkomötets slut i november 1908 uppvaktat Waldenström och uppmanat honom att ej förtröttas i att arbeta på skilsmässa mellan stat och kyrka (Sv. M. 21/11 1908). Vecko-Posten hade i början av 1909 framhållit, att statskyrkosystemet skapade religionsfientlighet och oordning (25/2 1909). Kort innan Jansson väckte sin motion hade Vecko-Posten i anslutning till Waldenströms framhållit nödvändigheten av en snar utredning, innan de religionsfientliga fick överhanden. Ur rent religiös synpunkt var saken ganska likgiltig för baptisterna, som ej ville ha något med staten att göra, men ej ur kyrkopolitisk. Det gällde att hindra, att samhällsutvecklingen helt spårade ur. En del präster och biskopar var beredda till vilka eftergifter som helst för att rädda statskyrkosystemet. Efter valreformen kunde det bli en öppen konflikt mellan kristendomen och dennas motståndare. En statskyrka skulle då befinna sig i ett svårt läge (18/3). Någon direkt kommentar till utgången i riksdagen finns ej i Vecko-Posten, men det betonades att förslaget om utredning väckts i redligt syfte och att debatten i frågan stimulerats av Waldenströms motion. I en demokrati var en fri församlingsgemenskap med fritt in- och utträde grundläggande (12/5). Olägenheterna av det rådande systemet var sannolikt större än fördelarna (19/5). Svenska Morgonbladet hävdade i samband med Jansons motion, att den av Waldenström väckta frågan ej kunde tystas ned utan skulle återkomma gång på gång. Det var ej troligt att ens andra kammaren skulle bifalla motionen, då en del socialdemokrater börjat visa statskyrkan "ett förut okänt intresse". Motionen skulle dock föranleda en "gagnelig debatt" och dess "symptomatiska betydelse" sades vara "omisskännlig" (24/3). — Andra 16 — Kyrka-stat III

214 kammarens beslut betecknades sedan som ett viktigt principuttalande. Det var märkligt, att en biskop tillstyrkt en utredning. Statskyrkan hade haft och kunde ännu ha en stor uppgift i Sverige, om den ej gav sig den moderna bibelkritiken i våld. Utvecklingen mot dess avskaffande skulle dock bli till stort gagn. Man kunde vänta en svår strid, men utgången var given (10/5). Jönköpings-Posten betecknade andra kammarens beslut som uppseendeväckande och som ett märkligt tecken på hur långt utvecklingen redan framskridit. Det föreföll dock, som om tidningen ansåg, att socialdemokrater och andra radikala åtminstone delvis stött motionen för att komma ifrån frågan om reglering av prästernas löner. Denna fråga gjorde ett beroende av kyrkans bittraste fiender obehagligt även för prästerna. Kyrkan skulle kunna leva bättre som fri folkkyrka. Ingen kristendomsundervisning alls vore bättre än den s. k. objektiva undervisning som föreslagits från liberalt håll (11/5). Den politiska pressen i övrigt lycks i stort setl ej ha haft något direkt att säga om andra kammarens överraskande beslut. Blott på socialdemokratiskt håll möter några egentliga kommentarer. I Social-Demokraten skrev Hj. Branting, att andra kammarens beslut var ett hårt slag för biskop Billing och att det visade, h u r omöjligt det var att framställa kyrkan som tidsenlig. Ingen hade protesterat mot påståendet att prästerna var överflödiga t. o. m. som folkbokförare. Majoriteten sades emellertid bestå av personer med mycket olika utgångspunkter, dels socialdemokrater, dels frikyrkliga, dels högkyrkliga, som hoppades på en renässans för sin åskådning vid en skilsmässa. Detta gjorde att problemet kunde komma att tas upp från flera synpunkter än den individuella religionsfrihetens, som i "ett utvecklat samhälle" självklart måste tillgodoses. Religionsfriheten kunde dock vara förenlig med flera lösningar av själva huvudfrågan. Efter andra kammarens beslut var statskyrkans bestånd ej självklart och statskyrkan var sannerligen ingen "ljusels ängel" (10/5). Arbetet betecknade voteringsresultalel som ett tidens tecken men trodde ej, att statskyrkan skulle bli avskaffad på de närmaste 50 åren. Prästerna uppträdde under religionens täckmantel som konservatismens och de rikas försvarare. Svenska folket kunde därför ej ha något intresse för dem (10/5).

d) Waldenströms andra motion (1909) När kyrkomötet på senhösten 1909 åter samlades, återkom Waldenström med sin motion (nr 8). Han betonade nu särskilt samhällsförändringarna, som gjorde, att statskyrkosystemet numera var föråldrat, vilket dock ej betydde, att staten skulle vara avkristnad. Kyrkan borde emellertid av fri

215 vilja anpassa sig för att "rädda mycket som behöver bevaras men som går förlorat ifall man sparar till den tid då saken genomföres på i viss mening revolutionär väg". De flesta såg nog situationens allvar men vågade ej tänka tanken ut. Andra kammarens beslut åberopades som en ny faktor. Kyrkans vanmakt mot teologisk villfarelse och omoraliskt leverne bland prästerna behandlades ej så utförligt som 1908. Hur förhållandena borde gestaltas efter en skilsmässa var omöjligt att nu närmare angiva utan måste noggrant utredas. Kyrkolagsutskoltet var i sitt betänkande (nr 6) något mindre kortfattat än föregående år. Någon allmän övertygelse om det gagneliga i en skilsmässa ansågs ej finnas. Det syntes även betänkligt, att motionären ej angivit, hur de framtida förhållandena borde gestaltas. Skäl för en genomgripande förändring fanns icke. Debatten i kyrkomötet blev mycket långvarig, vilket enligt Waldenström var ett glädjande bevis på att frågan ansågs värd att uppmärksammas. Han hävdade f. ö., att varken statskyrka eller kyrkosamfund hade något stöd i Bibeln och att statskyrka i princip stred mot Augsburgska bekännelsen. Det som var principiellt fel kunde dock under vissa förhållanden vara försvarligt, men den katolska kyrkans oberoende av staten framställdes som ett föredöme. Det var bättre att avstå från ekonomiskt understöd än underkasta sig statskontroll. Staten borde dock ej vara religionslös utan förhållandena ordnas på samma sätt som i Förenta staterna. Omröstningen i andra kammaren visade, att det fanns en bred opinion för statskyrkans avskaffande. Den allmänna utvecklingen i världen gick mot frikyrka. Waldenström återkom så till statskyrkans vanmakt mot förnekelsen. Sådana som brutit mot kyrkans ordning hade man (jfr t. ex. Graf ströms motion 1877, sid. 29 f.) däremot velat utesluta. Vigseltvånget och kyrkans minskade inflytande på skolundervisningen anfördes som exempel på hur kyrkans åsikter sköts åt sidan. Socialdemokraterna påstods vara emot en skilsmässa, emedan de hoppades att en gång kunna förvandla kyrkorna till Folkets hus. Det var ej motionärens sak utan den begärda utredningens att framlägga förslag angående den framtida ordningen. Waldenström skisserade dock ett personligt program, som starkt liknade det som Bergman framlagt 1866 (se ovan sid. 203). Reformen skulle likväl ej genomföras på en gång. Ett beslut om skilsmässa just då vore nog olyckligt. Waldenström hade sagt och han upprepade det, atl om ett sådant beslut skulle bero av hans underskrift så skulle han förr hugga av sig handen än skriva under. Man borde emellertid utreda frågan i tid för att undgå en hastig förändring framdeles. Waldenström betonade, att han aldrig varit radikalt frikyrklig. Statskyrkan vore en statsinstitution, medan en biblisk kyrka var en frikyrka. Waldenström hade inga sympatier för den katolska kyrkan och man

216 måste ha en teologiprofessors öra för att uppfatta honom så, men en kyrka kunde vara stark utan att vara statskyrka. Svenska Missionsförbundets exempel visade, att det gick bra även ekonomiskt att reda sig utan statens hjälp. För Waldenström själv och för frikyrkligheten sades det vara tämligen likgiltigt h u r det blev med svenska kyrkan. För dennas egen och svenska folkets skull önskade han dock en reform och sade sig vara optimistisk. Även en frikyrkas famn var öppen för alla, men uppenbara förnekare skulle ej där kunna få vara förkunnare eller ha en ansvarig ställning. Såtillvida rådde större frihet i en statskyrka, men en dylik frihet vore av föga värde. Det lät bra att säga, att tron var del centrala, men man måste veta, vad man skall tro. En del av kritiken mot motionen berodde på okunnighet om frikyrkorörelsen i Sverige. Syftet var ej att skilja kyrka och folk utan det motsatta. En stor del av debatten kom att röra sig just om friheten inom statskyrkan och den blev i detta avseende en uppgörelse mellan konservativa statskyrkomän med G. Billing i spetsen och som liberala ansedda teologer, främst professorerna Pfannenstill och Erik Stave. Pfannenstill medgav, att själva formen för kyrkan ej var det väsentliga och att staten började bli alltmer okyrklig. Kyrkan behandlades så förödmjukande, att man måste börja tänka på skilsmässa. Vigseltvånget innebalen kränkning av samvetsfriheten. Motionärens kyrkoideal var emellertid sekten och måste avvisas. En sekterisk kyrka skulle ej kunna verka folkuppfostrande. Det kunde däremot en folkkyrka. Waldenström tycktes visserligen kunna tänka sig en sådan, men han ville ha ett övervakningssystem och ett undertryckande av olika meningar och ståndpunkter. I en statskyrka fanns bättre utrymme för sådana. Det förbindande i bekännelseskrifterna var blott deras anda. Det centrala i reformationens idé var det som hörde samman med tron, men det fanns en grupp inom kyrkan, som förgrep sig härpå. Tiden var f. ö. ej lämplig för en reform. Kyrkan borde först anpassa sig till de nya sociala och intellektuella förhållandena. Naturvetenskapen hade givit en ny världsbild, men det religiösa behovet var evigt. Professor Stave hävdade, att om det fanns en Guds församling inom statskyrkan var det ej anledning att misströsta. Han anklagade Waldenström för "förunderlig sympati" för den romerska kyrkan. I Skottland var teologien trots frikyrkan lika avancerad som i Sverige. Icke heller här i landet skulle kanske en frikyrka kunna utestänga sanningen. Vid en social och politisk omvälvning skulle denna ej göra halt för frikyrkan, men Gud rådde även över utvecklingen. Den allmänna opinionen gav folkkyrkan sitt stöd på grund av dess folkuppfostrande betydelse, men vad skulle en Axel B. Svenssons typ av frikyrka (jfr ovan sid. 88) kunna öva för inflytande på Sveriges folk i stort.

217 Friheten vore också större i en statskyrka. Om Waldenström bleve överhuvud för en frikyrka, skulle denna få många medlemmar, som hade andra åsikter än han själv. Dessa skulle få vara med som åhörare och bidragsgivare men ej ha något inflytande eller frihet att yttra sig. Den stora faran var likgiltigheten. Det gällde att väcka de sovande. (Stave menade tydligen, att en folkkyrka i förbindelse med staten hade störst möjligheter att göra detta). Biskop Billing vände sig närmast mot Pfannenstill och hävdade, att kyrkans bestånd berodde av att den rent och klart förkunnade Guds ord samt rätt förvaltade sakramenten. De farligaste motståndarna var de, som ej öppet framträdde. Den dag prästerna allmänt förkunnade sådana åsikter som Pfannenstill återgivit var det ute med kyrkan. Biskop Danell hävdade, att troheten var det avgörande. Det gällde, att kyrkan fyllde sin uppgift i kampen mellan Gud samt ondskan och gudlösheten. Domprosten Lundström fann den föreliggande frågan synnerligen allvarlig, särskilt för staten. Statskyrkans avskaffande skulle få svåra följder, men det var ej oväsentligt vad man trodde eller förkunnade. Man måste hålla fast vid den fulltoniga bekännelsen. Prosten Ljungqvist tyckte, att hela utvecklingen pekade mot en konflikt mellan stat och kyrka. Staten syntes alltmera överge den kristna ståndpunkten. En skilsmässa kunde bli en tvingande nödvändighet och man borde bereda sig men handla endast i nödfall. Även en frikyrka kunde vara en folkkyrka som i Skottland. En del av samhällsinflytandet måste dock nog offras. Ännu var statens och kyrkans intressen gemensamma. Det gällde att göra kyrkan mer självständig och levande samt få bättre samverkan med de frikyrkliga. Andra kammarens beslut uttryckte ej någon fiendskap till kyrkan. Prosten Lindstedt medgav, att Waldenström sagt mycket behjärtansvärt. Prästerna kände sig dock ej så bundna av staten, men läget var allvarligt. Kyrkan hade stora uppgifter men kunde ej fylla dem som sig borde. En skilsmässa skulle vålla svåra problem. Det vore därför bättre att begära en utredning om större frihet för kyrkan ifråga om lagstiftning och ekonomiska angelägenheter. Kontraktsprosten Odin framförde liknande synpunkter och fann en skilsmässa mellan stat och kyrka särskilt vansklig för den senare under rådande svaghetstillstånd. Ett initiativ till en sådan skulle tolkas som att allt hopp om gagnelig samverkan var ute. Starkt kritisk mot Waldenström var biskop Bergqvist, som visserligen sade sig ej tvivla på dennes goda avsikt men hävdade, att en frikyrka aldrig skulle kunna verka effektivt t. ex. i övre Norrland. En begäran om utredning skulle uppfattas som om kyrkomötet ansåg, att statskyrkan överlevt sig själv. Risken för avkristning skulle bli stor. Om man önskade att staten

218 även i fortsättningen skulle stödja den kristna verksamheten, hur skulle man då kunna undgå statlig kontroll. Även en signatur i Svenska Morgonbladet hade varnat för att riva ned Sveriges kyrka och för att det andliga förfallet kunde bli ännu värre inom en fri folkkyrka, som den romerska kyrkans exempel visade. Det vore motsägelsefullt, att signaturen slutade med att rekommendera Waldenströms motion. Kontraktsprosten Ekedahl beskyllde rent av Waldenström för att vilja ge kyrkan nådastöten. I stället för statskyrkan skulle komma en rad föreningskyrkor. Prästerna skulle bli beroende av församlingen. Splittringen komme att gynna både katoliker och ateister. Prosten vände sig ock mot påståendet att statskyrkan var en klasskyrka. Den var tvärtom det minst klassbetonade samfundet i Sverige. Även de lekmän som deltog i debatten var starkt kritiska mot motionen. Landshövding Sjöcrona klagade över att motionären ej velat ange hur långt man skulle driva skilsmässan. Han befarade, att en frikyrka skulle sönderfalla i en rad små samfund och att många skulle k o m m a att slå utanför alla sådana. Kyrkan kunde var stolt över att hennes famn var öppen för alla. Hon skulle vara som en mor. Medicinprofessorn S. Ribbing menade, att den bestående ordningen hade avgjorda fördelar. Kristen undervisning nådde hela folket och en skilsmässa kunde befordra avkristningen. Det var en styrka för ett samfund, att trosfrågor ej spelade så stor roll. Kyrkomötets medlemmar borde ej handla i strid med sin övertygelse. Rektor F. Lundgren medgav, att risk för skilsmässa fanns, men han ville ej påskynda utvecklingen. Man borde utan fruktan avvakta de angrepp som kunde komma men ej själv påskynda en brytning. Generaldirektören Wieselgren fann också, att en statskyrka var till fördel. Om staten ej önskade någon utredning kunde man intet göra. Kyrkan var en stridande kyrka och den skulle med Guds hjälp segra. Det väsentliga var tron på Kristus, och man borde undvika teologiska debatter om oväsentligheter. Han skulle dock gärna stödja en begäran om utredning om ökad frihet för kyrkan. Statskunskapsprofessorn S. J. Boethius fann liksom sina teologiska kolleger, att statskyrkan gav utrymme för olika uppfattningar. De flesta lekmän föredrog nog en statskyrka, som bäst gav staten möjligheter befordra kristet liv. En frikyrka skulle utöva ett "förtryckande regemente". Efter en skilsmässa skulle staten sannolikt ej alls stödja kyrkan. General Rappe fann alltjämt statskyrkan vara det bästa, men man borde hålla fast vid fädernas tro och ej följa den väg en lundaprofessor (Pfannenstill) anvisat. Landstingsmannen J. Ocklind menade, att del ej var oriktigt med en statskyrka i en kristen stat. En skilsmässa skulle vara till skada och man borde i stället söka förbättra kyrkans förhållanden.

219 Utskottets avstyrkande hemställan bifölls utan någon votering (AKP 1909, 8: 2—60; se även Johansson, P. P. Waldenström . .., sid. 226 ff.). Waldenströms motion och kyrkomötesdebatten väckte helt naturligt ej samma uppmärksamhet 1909 som 1908. Svensk Kyrkotidning (47/1909) fann dock debatten betydelsefull ej minst därför, att ingen lekman understött Waldenström. Stave hade slående visat motionens brister och den hade "naturligtvis" avslagits utan votering. Senare (49/1909) medgavs, att motionen vunnit i aktualitet genom andra kammarens beslut. Detta hade gjort, atl debatten blev längre, men ingen enda hade röstat för motionen i år medan sex röstat för motionen 1908. (Detta var, som framgår av det ovan sagda, missvisande.) Göteborgs stiftstidning nöjde sig med att först referera debatten (19/11) och sedan återge rektor Lundgrens anförande i dess helhet (26/11). (Detta har väl ansetts särskilt beaktansvärt med sitt avvisande av ett kyrkligt initiativ och sin förtröstan på kyrkans möjligheter att bestå en från annat håll framkallad kris.) Vecko-Posten hade blott en kort notis, där det antogs, att utvecklingen trots motståndet gick mot statskyrkosystemets avskaffande (18/11 1909). I en artikel i samma tidning under rubriken "Religionen och staten" (9/12 1909) klagades det över att en del som ville skilja kyrka och stat ej ville göra det konsekvent, då de önskade, att staten skulle vara kristen, men Kristi rike var icke av denna världen. (Detta var tydligen riktat mot Waldenström.) Den religiösa friheten innebure frihet att söka sanningen och vore en naturlig rättighet. Bibeln och ej kyrkan måste vara den högsta normen. I en statskyrka vore det ytterst regering och riksdag som bestämde om tron, men något mera bakvänt kunde knappt tänkas. Ju längre en skilsmässa dröjde, desto sämre för kyrkan. Svenska Morgonbladet visade givetvis större intresse för motionen och debatten. I flera anföranden, särskilt prosten Lindstedts, sades resonans ha funnits för Waldenströms tankegång. Kritik riktades främst mot Pfannenstill och Stave. Frågan skulle tvinga sig fram, tills den fick en lösning (17/11). Det var "statskyrkomötet" som hade avslagit motionen (27/11). Jönköpings-Posten menade, att det ej var någon omedelbar fara för statskyrkan. Att socialister och förnekare börjat kasta blickar på den hade bidragit till Waldenströms motion. Billings välvilliga hållning betonades (22/11). Nya Dagligt Allehanda fann i sin slutkommentar till kyrkomötet, att Waldenström ej varit oäven där men att hans motion om kyrkans skiljande från staten skulle få farliga följder (28/11). Svenska Dagbladet tycks ha avstått från alla egna kommentarer men publicerade omedelbart före kyrkomötets början en mot detta och dess bristande reformvänlighet starkt kritisk artikel av konsistorienotarien A. Carl-

220 gren, som bl. a. hävdade, att Waldenströms motion 1908 och andra kammarens beslut 1909 bebådade, att det kunde bli en skilsmässa mellan stat och kyrka, när tiden var mogen. Kyrkan skulle falla av sig själv, då den ej kunde förnya sig (30/10). Dagens Nyheter innehöll däremot under rubriken "Den religiösa trosfriheten. Kyrkan föregår staten med gott exempel" en rätt utförlig kommentar. Det framhölls, att den starkaste kritiken mot motionen kom från dem, som menade, att prediko- och forskningsfriheten var störst i en statskyrka. För Waldenström var däremot bristen på dogmatisk fasthet en huvudbrist hos statskyrkan. Han bekämpade uppfattningen att kristendomen måste anpassa sig efter kulturens krav. Billing och Waldenström var eniga gentemot den liberala teologien. Den förre var mer optimistisk, men tidningen ansåg att det nog ej gick att återställa den gamla ortodoxa uppfattningen. Kyrkoherde S. A. Fries hade bevisat, att lärofriheten inom kyrkan var praktiskt taget obegränsad. Staten tycktes mindre upplyst, vilket exemplifierades med åtalet mot professor K. Wicksell för hädelse. Om förbindelsen mellan stat och kyrka skulle beslå, måste stålen avstå från metoder som kyrkan redan upphört att bruka (18/11). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning vände sig mot den nya konservatismen, som ej ville kännas vid namnet, men som tog hand om reformer för att förfuska dem. Denna nya konservatism sökte frikyrkligt stöd. Det handslag som under kyrkomötesdebatten växlats mellan Waldenström och Billing och som tidigare skulle ha varit otänkbart ansågs betecknande. I en mer kåserande artikel framhölls, att tanken på skilsmässa mellan stat och kyrka nog hade framtiden för sig, fast ingen i kyrkomötet vågade tänka därpå. Man borde hålla sig borta från samverkan med frikyrklig och statskyrklig kulturfientlighet (17/11). Social-Demokraten fann, att debatten börjat i begravningsstämning, och vände sig mot Waldenströms försvar av de kyrkliga dogmerna och hans misstänkliggörande av socialdemokraternas syften. Professorerna Stave och Boethius behandlades ganska ironiskt och även Pfannenstill kritiserades. Den matta stämningen under debatten vore betecknande för situationen inom kyrkan. Det hade öppet medgivits, att statskyrkan befann sig i själatåget. Det sades även vara märkligt, att det talats så mycket om friheten inom kyrkan. Det var egendomligt, att de som så gjorde ej märkte, att de befann sig på ett sluttande plan. "Med obarmhärtig konsekvens" hade Waldenström visat att tro utan dogmer vore "nonsens". Allt hade varit kaos och panik (17/11). Det förefaller som om man på vänsterhåll fattat kyrkomötesdebatten som ett förebud till det som man önskade, statskyrkans avskaffande. En granskning av protokollet tycks dock knappast ge stöd härför, även om stämningen på flera håll uppenbart var bekymrad, när det gällde statskyrkosystemets bestånd.

221 e) Frikyrkomötet

1910 Ett par månader efter kyrkomötet samlades det andra allmänna frikyrkomötet, nämligen i februari 1910, och här stod kyrkans förhållande till staten som första ämne i diskussionen. Den inleddes av en baptist, redaktören för Vecko-Posten J. A. Borgström, som väsentligen gav en kort historisk översikt. Kristendomen var en personlig religion och innebar därmed något nytt. Kristi lära hade emellertid varit för hög för att kunna rätt begripas och hade förvanskats till en nationalreligion (Handl. . . ., s. 36 ff.). Därefter talade Waldenström om kyrkans skiljande från staten. Först ett uppvaknande andligt liv och sedan otron hade stört den svenska kyrkans lugn. Religionen var visserligen främst den enskildes sak men ingen privatsaik i den meningen, att staten ej alls skulle befatta sig därmed. Staten måste begagna alla medel som befordrade moral och rättvisa. Med religionens men ej med statskyrkans fall följde statens. Individerna levde ej isolerade som Robinson och det var ej likgiltigt för staten h u r människorna växte upp. En statskyrka behövde dock ej finnas. Den var liksom alla kyrkosamfund obiblisk samt därtill principvidrig och oluthersk. Staten omfattade alla medborgare men kyrkan blott de på Kristus troende. Mycket som var principiellt oriktigt kunde på grund av förhållandena vara nödvändigt och gagneligt. Så länge en statskyrka omfattades av folkets flertal, och så var ännu fallet i Sverige, kunde den vara till välsignelse. Även tillvaron av flera kyrkosamfund var principvidrig, men det sämsta av allt var att slå sönder kärlen och låta vinet strömma ut. Alla former måste förändras, så ock statskyrkan. Till kyrkans väsen hörde, att hon måste vara fri att lyda Gud. Varje statens inblandning måste därför avvisas. Den romerska kyrkan hade visat, att den kunde existera utan staten. Det var svårare för staten att existera utan kyrkan. I Sverige var kyrkan emellertid statens träl. Statsmakterna stiftade ytterst lag för den och bekännelseskrifterna frågade ingen längre efter. Prästerna nödgades ofta förrätta handlingar, som de visste stred mot Kristi ord, men de vågade ej neka. Om de som var missnöjda med förhållandena i kyrkan utträdde ur denna, ledde detta ej till målet, vilket Skottlands och Neufchåtels exempel visade, men i Basel hade en skilsmässa mellan kyrka och stat lyckligt genomförts. En förändring skulle medföra faror, men det gjorde allt i livet, och den största faran låg i att vänta för länge. Därför hade Waldenström väckt sina motioner. Förr hade han trott, att statskyrkan hade en lång framtid, men nu gick utvecklingen så snabbt, att det föreföll allt osäkrare om så skulle bli fallet. Frikyrkan skulle ej direkt arbeta på att störta statskyrkan, så länge denna uppbars av den allmänna meningen, men på att förändra opinionen. Det gällde att bygga upp det nya, fria kristna församlingar i socknarna, innan man rev det gamla.

222 Hur staten i fortsättningen skulle visa sitt intresse för religionen var en mycket komplicerad fråga. I Förenta staterna skyddade staten alla religiösa samfund och dessa hade vissa rättigheter, t. ex. att förrätta vigsel. Vördnaden för religionen var större där än i något protestantiskt land i Europa. Ingen ateist hade någon utsikt att få en hög befattning. I Sverige hade prästerna viktiga civila uppgifter, främst folkbokföringen. De kunde fortsätta härmed efter en skilsmässa mellan stat och kyrka som rena statstjänstemän. Som sådana kunde de även ha andliga uppgifter, hålla predikningar och uppbyggande föredrag, tillse fattiga och sjuka. Däremot skulle ingen i egenskap av statstjänsteman ha något med sakramentsförvaltning och kyrkotukt att skaffa. Prästerna skulle slippa utföra ämbetshandlingar i strid med silt samvete. Äktenskaps ingående skulle bli en rent borgerlig handling. På så sätt skulle den svenska staten ej blott göra lika mycket för religionen som förut utan mycket mera (Handlingar . . ., s. 24 ff.). Efter de båda föredragen hänsköts frågan utan diskussion lill beredningskommittén, som lade fram ett resolutionsförslag, vilket också utan debatt antogs. I detta betonades, att statskyrkan hade haft stor betydelse, men den var obiblisk och uppbars ej längre av den allmänna opinionen. Banden mellan siat och kyrka måste därför upplösas. De kyrkliga myndigheterna borde snarast vidlaga åtgärder för att det skulle kunna ske i lugn. Staten skulle i andra former ge religionen sitl stöd. Kristi kyrka borde emellertid fritt få utveckla sig i enlighet med Bibelns föreskrifter (Handlingar . . ., s. 10, 28).

j) Waldenströms tredje motion (1910) Så fort kyrkomötet åter samlats på hösten 1U10 väckte Waldenström på nytt motion om utredning om kyrkans skiljande från staten (nr 2). Han upprepade, att många, kanske de flesta, av kyrkomötets medlemmar nog trodde, att en skilsmässa förr eller senare skulle bli ofrånkomlig. Som skäl anfördes andrakammarbeslutet om "kyrkornas öppnande för s. k. kulturella föreläsningar" * och "det märkliga s. k. reformatoriska mötet i Örebro" 2 , där man bara varit enig i en punkt, nämligen "att reformera bort själva hörnstenen för den lutherska reformationen, den heliga Skrifts gudomliga auktoritet". 1 Härmed åsyftades en motion vid 1910 års riksdag av en väl närmast kulturradikal, liberal riksdagsman, lektor Karl Starbäck, om utredning angående kyrkornas öppnande för folkbildningsarbete, föredrag och konserter samt ändrade regler för bestämmanderätten rörande kyrkors upplåtande. Motionen väckte stor förargelse på kyrkligt håll och betecknades som en kränkning av religionsfriheten (se Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, sid. 269 f.). 2 Det s.k. kyrkligt teologiska mötet i Örebro 1910 arrangerades av de dåtida s. k. nyteologerna, förespråkare för historisk bibelforskning och för vad man kallade reformationens kristendomsuppfattning med kyrkoherde Fries samt professorerna Söderblom och Pfannenstill i spetsen. Se t. ex. artiklar av Pfannenstill och A. Bruhn i Kristendomen och vår tid, 1910, sid. 286 ff. och 414 ff.

223 Kyrkan stod värnlös inot de olika angreppen. En dag skulle stalskyrkobandet brista och det gällde att i tid bereda sig så att Sverige ej då bleve en religionslös stat. Det skulle hedra kyrkomötet alt ta första steget och förekomma en revolutionär omstörtning. Kyrkolagsutskottet konstaterade i sitt betänkande (nr 3) helt kort, att motionen redan två gånger avslagits av kyrkomötet och att inga nya synpunkter tillkommit. Debatten blev ej heller så långvarig som föregående år men myckel livlig och i högre grad än förut en direkt uppgörelse mellan Waldenström och företrädare för den liberala teologien, vilken debatt tydligen starkt irriterade motionären, som lämnade sammanträdel före dess slut. Debatten kunde naturligtvis ej heller ge så mycket nytt i sak, och då de mer konservativas tro på den bestående ordningen ej rubbats, var utgången på förhand given. Waldenström betonade frågans vikt och risken för atl försitta tiden för en gynnsam uppgörelse. Statskyrkan hade ingen grund vare sig i Bibeln eller i bekännelseskrifterna. I praxis var den ett kaos, som ej kunde definieras. Ingen stat var mäktig nog att i längden vidmakthålla en sådan kyrka. Frikyrkligheten var också på frammarsch både i Sverige och annorstädes. Professor Stave, som ansåg sig representera en teologi bättre än Waldenströms, kände sig ej alls övertygad om en sådan frammarsch men medgav, att Waldenströms motion var föranledd av elt religiöst intresse att förebygga, att staten skulle bli religionslös. Just en statskyrka var dock del bästa förebyggande medlet. Det vore f. ö. ej kyrkan värdigt att offra sin ideella uppgift att förkunna evangelium för hela Sveriges folk för atl rädda vissa timliga förmåner. Detta sknlle vara elt skamligt svek. Med statskyrkan skulle också kristendomsundervisningen försvinna liksom i Förenta staterna. En upplösning av banden mellan kyrka och stat skulle förutsätta att statens representanter ej längre var kristna, vilket var en allvarlig anklagelse. Man borde låta staten ta initiativet. Professor Pfannenstill försvarade såsom den rätta reformatoriska den riktning som stod bakom örebromölet och klagade över Waldenströms ringaktning för vetenskapen och hans olämpliga debattmetoder. Professor Herner medgav, att örebromötets arrangörer och Waldenström hade olika uppfattning om Bibelns auktoritet, men det var de förras uppfattning som stämde med Luthers. Den var också numera flertalet prästers. Frikyrkopredikanterna stod däremot kvar på den ståndpunkt, som representerades av 1686 års kyrkolag. Denna olikhet berodde nog på att kulturen var högre inom kyrkan men också på atl lärofrihelen där var större. Så länge frikyrkorna ej gav lika stor sådan, ville Herner icke vara med om att avskaffa statskyrkan. "I läro- och yttrandefrihetens n a m n " yrkade han därför avslag på motionen. Billing deltog denna gång ej direkt i debatten om den liberala teologien

224 men uttalade sin tillfredsställelse över atl Waldenström nu yttrat sig mer positivt om folkkyrkan. Kyrkliga och frikyrkliga borde emellertid alldeles upphöra att tala illa om varandra. Svenska kyrkans svagheter berodde delvis just på den frikyrkliga utbrytningen. De högsta synpunkterna för mänskligt samliv var frihetens och kärlekens. Statskyrkan svarade bäst till den evangeliska friheten. För att motverka missbruk av friheten behövdes en viss bundenhet och denna tillgodosågs bäst av frikyrkorna. Den borde bli större inom den svenska kyrkan, men man måste akta sig för att förlora den frihet, som måste finnas i en folkkyrka. Denna framhävde även kärleken till hela folket, vilket Frälsaren ville nå. Statskyrkan vore därför bäst. Waldenström fann att Pfannenstill bekräftat vad han sagt om örebromötet. Stave hade tillvilat motionären avsikter rakt motsatta dem han verkligen hade. Waldenström hade önskat, att kyrkan för alt fylla sin ideella uppgift skulle avstå från de timliga fördelar förbindelsen med staten medförde. Förenta staterna vore ej i alla avseenden något föredöme. Att kyrkan var kaotisk och vanmäktig kunde ej bortresoneras. De frikyrkliga rörelserna — Svenska Missionsförbundet var enligt Waldenströms mening ej något frikyrkosamfund — drevs av lika stor kärlek till svenska folket som den svenska kyrkan gjorde. Det var klart, att friheten var större inom den senare, men det var en sådan frihet som ej kunde råda i en kristen kyrka i biblisk mening. Man skulle söka göra människor till lärjungar men ej räkna uppenbara Kristusfiender som lärjungar. Om någon hade bundit kyrkan vid Bibelns auktoritet, var det Luther. Blott två lekmän deltog denna gång i debatten. Landshövding Sjöcrona fann, att Waldenström kommit med en ny motivering. Att en religionslös stat var dömd till undergång ville han helt instämma i. Bristen på religion kunde dock ej botas genom statskyrkans avskaffande. Följden skulle antagligen bli en stor splittring och många komme att stå utanför varje församling. Statskyrkans avskaffande komme även att snarast befordra den teologiska riktning Waldenström ville bekämpa, då dennas företrädare skulle befrias från de band, som deras ställning såsom statskyrkans tjänare pålade dem. Regeringsrådet Thulin fann av flera skäl tiden ej lämplig alt begära en utredning. En sådan förutsatte även en bestämd folkmening och troligen också ett mer preciserat program. Det hade dock sin betydelse, att motionen framställts och förnyats. En omläggning av förhållandet mellan kyrka och stat i enlighet med tidsförhållandena behövdes. Kyrkan borde dock ej ta första steget till att avskära bandet med staten. Vad man borde göra var att bereda sig för alla eventualiteter, men härför behövdes ej någon allmän utredning. Efter slutad överläggning biföll mötet vad utskottet i föreliggande betänkande hemställt (AKP 1910, 3: 1—32; se även Johansson, P. P. Waldenström, sid. 255 ff.).

225 Ekot i pressen blev på det hela lägel snarast starkare 1910 än föregående år. Svensk Kyrkotidning berörde frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka i flera artiklar. Dess redaktör, E. Meurling, vände sig mot alla tankar på en förändring, som blott skulle leda till alt kyrkan ej längre skulle kunna nå ut till hela folket med sitt budskap (10/10, 41/1910). I en följande starkt kritisk artikel förebråddes Waldenström att ej ha betänkt följderna av den skilsmässa han påyrkat. Då det begärdes att staten även i fortsättningen skulle ge bidrag till religiös verksamhet komme även Svenska Missionsförbundet att få sådant (24/10, 43/1910). Ytterligare kritiska kommentarer återgavs efter kyrkomötets slut, bl. a. kyrkoherde S. A. Fries' nedan nämnda mycket fräna artikel i Svenska Dagbladet (14/11, 28/11, 46/1910, 48/ 1910). — Svensk Kyrkotidning hade alliså nu tagit klar ställning mot tanken på en skilsmässa mellan stat och kyrka. Göteborgs stiftstidning undvek liksom tidigare atl ta någon direkt egen slåndpunkt. Referatet av Waldenströms synpunkter är hållet i ganska sympatisk ton och tycks påverkat av gemensam oro över den liberala teologien (21/10). Vecko-Posten konstaterade, att frågan om kyrka och stat ej gällde statskyrkan utan kristendomens bestånd. Kampen avsåg egentligen ej kyrkoformen utan dennas utnyttjande för okristliga syften. Detta uttalande måste ses mot bakgrunden av en tidigare artikel, där det hette, att skälen för statskyrkans avskaffande var av tre slag: 1) önskan att bevara den heliga Skrifts auktoritet, 2) Kyrklig intolerans, kanske främst på nyprotestantiskt håll, 3) Rent gudsfientliga tendenser hos vissa vetenskapsmän. Ju starkare gudsföraklel blev, desto ivrigare måste de frikyrkliga arbeta för en skilsmässa. Den borde ske gradvis och utan revolution (17/2 1910). Särskilt uppmärksammades motionen av Svenska Morgonbladet som just befann sig i livlig polemik mot tidens radikalism på både det politiska och det teologiska området (se bl. a. 1/10, 5/10, 7—8/10, 14—15/10). Utskottets avstyrkande ansågs torftigt motiverat (18/10), och debatten kommenterades utförligt (20/10). Den skarpa motsättningen mellan Waldenström och den liberala teologiens företrädare betonades. Det framhölls, att den förut sjukledige ärkebiskopen infunnit sig så att Billing, vice ordföranden, kunde deltaga i debatten. Dennes och Waldenströms inlägg berömdes. I några av J. M. Ollen signerade synpunkter på kyrkomötet efter dettas slut ansågs debatten om kyrka och stat ha visat, att man ej ville se sanningen (3/11). Därpå följde en serie om fyra artiklar av Waldenström själv rörande kyrkomötet. I den första framhölls, att den svenska kyrkan ej var någon kyrka i biblisk mening. Den mycket demokratiska ordning som fastställts för prästval innebar därför en stor fara (5/11). Senare framhöll Waldenström, att han ej hade begärt någon omedelbar skilsmässa och sköt

226 risken för en religionslös stat i förgrunden, när det gällde motiven. Han trodde att även kyrkomötets ledamöter insåg, att statskyrkans tid var förbi, men de ville att staten skulle ta initiativet till skilsmässa. Det skulle då bli en upplösning i religionslöshetens tecken, vilket skulle vara det sämsta av allt. Waldenström redogjorde så för sitt eget program, varom ytterligare något skall sägas nedan (7/11). Jönköpings-Posten nöjde sig med referat (13/10, 20/10). Inom den renl politiska pressen uppmärksammade Nya Dagligt Allehanda Waldenströms motion mera än föregående år. I samband med kyrkomötesdebatten framhölls, alt denna haft del goda med sig, att ståndpunkterna klarlagts. Särskilt framhölls Billings inlägg (20/10). Senare hävdades att också många frikyrkliga torde vara tveksamma om nyttan av en skilsmässa, även om de rent principiellt höll på en sådan. Statens intresse för religionen måsle ha en viss organisation. Till sist sades att Waldenströms motion i olika frågor nog skulle påskynda en lösning men att denna ej skulle bli precis vad denne hade avsett (30/10). Svenska Dagbladet nöjde sig först med ett referat av kyrkomötesdebatten (20/10) men återkom, som förut antytts, med en artikel av kyrkoherde Fries (3/11). Denna hade karaktären av en återblick på hela kyrkomötet, som ansågs ha visat sin vanmakt och förloral i prestige. En allvarlig brytningstid gjorde det dock förståeligl att man sökte gå balansgång. Störst intresse hade Waldenströms "attack mot den svenska statskyrkan". Att avsikten var att ge Missionsförbundets predikanter samma ställning som kyrkans präsler insågs lätt, hävdade Fries, "när man besinnar den godtycklighet och maktfullkomlighet" med vilken man redan uppträdde på frikyrkligt håll. Kyrkans vid universiteten av "Örebroteologer" utbildade präster behövdes ej mera. "Lidingömissionärer kunna ju övertaga allts a m m a n s ! " De skulle så sätta sig i besittning av svenska kyrkans egendom, som lösgjorts från allt beroende av staten. På detta sätt skulle ett "rent" samfund med lårotukt bildas, där alla som ej följde Waldenströms teologi utstöttes. Det vore ej underligt att denne med sådana intentioner icke ville skilja sig från statskyrkan. — Många hade haft oklara begrepp om denna, men Waldenströms motion hade nog öppnat deras ögon, även om några i kyrkomötet velat ge denne sin välsignelse av rädsla för den religiösa utvecklingen. Vilja att beträda reaktionens väg hade ej saknats, men det hade motverkats genom örebromötet. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som oroades av att frikyrkofolkel politiskt drogs åt höger (21/10, 24/10), liknade "biskop Waldenström" vid den rika arvtagerskan, som gör vad som faller henne in. Han och Billing hade i kyrkomötesdebalten gnabbats som ett hemligt älskande par (24/10). I ett kåserande referat sades, alt det var som sig borde att kyrkomötets första drabbning gällde förhållandet mellan kyrka och stat, vilket intresse-

227 rade ledamöterna, kanske mera än de öppet visade, och som för varje år blev alltmera brännande. Billings tal och välvilliga hållning mot Waldenström framhölls liksom den senares "vanliga impertinens", när han uppmanade kyrkomötet att ej säga nej till atl befria kyrkan från statens kontroll för att skydda renlärigheten. Del var sant all Waldenström — såsom Pfannenstill sagt — som debattör stod på en låg nivå. Detta var beklagligt, då han hade många sanningar all säga om "biskop Billings statskyrka" och kanske även om de moderna teologernas oklara ställning (20/10). I en ledande artikel betonade Handelstidningen samtidigt, att Billing och Waldenström alltmer tycktes närma sig varandra. Det var hatet Ull den fria forskningen vilket förenade hög- och frikyrklighelen. Hela Waldenströms strävan att skilja stal och kyrka bottnade i en önskan alt göra slut på tankefriheten inom kyrkan. För varje gång motionen upprepades vann den större förståelse, fastän den "disciplinmässigl" enhälligt avslogs. Det allvarligaste motståndet kom från de liberala teologerna. Det var märkligt, att det gamla radikala yrkandet på skilsmässa mellan stat och kyrka nu framfördes från motsatt håll och med motsatt motivering. Det var visserligen även för Waldenström fråga om frihet men en frihet att förkväva all tankefrihet inom svenska kyrkan. "1 valet mellan statskyrkan ined alla dess brister och romerskt eller Waldenströmskt kulturhat kan från svensk och frisinnad synpunkt knappast någon tvekan råda" (30/10). Stockholms-Tidningen förklarade, att Waldenström åtminstone hade rätt i att statskyrkobegreppet var oklart och hela läget därför kaotiskt. Om man fasthöll vid att statskyrkan blott var en mänsklig institution genom vilken staten avsåg att fylla människornas religiösa behov, blev dess ställning både bättre och sannare. Kyrkan kunde då ej vara någon stat i staten och kyrkomötet kunde då ej ha någon vetorätt. Icke heller vore det då önskvärt, att statskyrkan ersattes med en eller flera frikyrkor (21/10). Dagens Nyheter anförde synpunkter liknande Göteborgs Handelstidnings. Waldenström ville avskaffa statskyrkan främst för den "ogudakliga teologiska vetenskapens" skull. Han och Billing närmade sig alltmer varandra (20/10). Social-Demokraten omtalade Waldenströms framträdande i kyrkomötet ytterst ironiskt. Detta var så förblindat, att det ej kunde inse förmånen av att träda under "Waldenströmska affärsbankens spira i stället för under den liberala svenska statens". Han hade blivit illa tilltygad i debatten. Del skulle således ännu dröja, innan han och hans meningsfränder fick bestämma om den rena läran i Sverige. Det var alltid något, om än ej mycket, att fröjda sig ål (20/10). Hela den ledande politiska pressen slöt alltså av olika skäl upp mot Waldenström och oviljan mot denne var i allmänhet så stark, att den helt tog överhand över den principiella inställningen till förmån för en skilsmässa

228 mellan stat och kyrka. BloLt Dagens Nyheter synes i någon mån ha hållit fast vid att en sådan i och för sig var eftersträvansvärd. Waldenström hade uppenbarligen genom sitt frispråkiga och fräna uppträdande i högsta grad retat upp sina motståndare i olika läger. Spår härav synes finnas ännu i E. Rodhes framställning (Svenska kyrkan omkring sekelskiftet 1930, s. 267 ff.). Waldenström sades här ha visat "en alldeles märklig oförmåga" att fatta den frihet som rådde inom svenska kyrkan. Stave och Pfannenstill hade däremot "med talang och styrka" fört "den evangeliska frihetens talan". Det belönades emellertid av Rodhe att Waldenström och de frikyrkliga hade för vana att tala rent ut och ansåg detta som en religiös plikt. Även ett ärligt slagord sades dock kunna "sätta just ärligheten och samvetsgrannheten på övermänskliga prov". "Slagordet innebär alltid en viss andlig härsklystnad —. Det andliga tvånget kunde uppenbara sig under många former." Det var ej alla aspekter av religionsfriheten som de frikyrkliga var lika känsliga för. (Omedelbart efteråt riktades kritik mot de liberala för att de vid 1910 års riksdag "i frihetens n a m n " kränkt religionsfriheten. Jfr ovan sid. 222 not 1.) Vid en bedömning av debatten bör beaktas, atl det sannolikt bidrog till att skapa missförstånd och misstro, att Waldenström till en början ej alls gav några upplysningar om hur den önskade nyordningen konkret skulle utformas. De synpunkter som han så småningom framlade, utförligast efter 1910 års kyrkomöte, har t. o. m. av en välvillig bedömare betecknats som "en halvmesyr", vilken led av oklarhet och ej skulle ha medfört någon verklig lösning av statskyrkoproblemet. Särskilt anmärktes på att den kristna undervisningen i statskyrka och skola på detta sätt mycket väl kunde komma att utlämnas åt rationalister (Ollen, Waldenström, s. 178 f.). Detta stred j u helt mot allt vad Waldenström eljest kämpade för och den rätt till bekännelsetrohet för kyrkans del som han i kyrkomötet hävdat. Enligt Waldenströms eget uttalande avsågs med den ordning han föreslog att avskaffa prästernas samvetstvång och att nedbryta den "mellanbalk" som dittills sades ha skilt "den troende prästen och den kristna församlingen" (Sv. M. 7/11 1910). Den s. k. fria församlingens av allt att döma independentistiska utformning inom en statskyrklig r a m kan nog förklaras med Waldenströms förut omtalade ganska ekumeniska församlingsbegrepp. Det stora inflytande han alltjämt ville ge staten på det religiösa området sammanhängde tydligen också nära med grundläggande synpunkter. Staten ansågs, som ovan nämnts, ej kunna existera utan religion och måste alltså ha både rätt och skyldighet att medverka till dennas bestånd. Intrycket att det direkta kravet på en skilsmässa mellan kyrka och stat för Waldenströms och honom närstående kretsars del 1908—1910 var för-

229 anlett av vissa då speciellt aktuella förhållanden tycks stärkas av den avmattning i intresset som åtminstone skenbart följde. I en bekant debatt om "folkkyrkan och den frikyrkliga församlingsprincipen" i Uppsala 1912 yttrade den Waldenström närstående predikanten J. P. Norberg (s. 13 ff.), att statskyrkan icke var något ont som man borde arbeta på att avskaffa, ehuru den ej var Kristi församling. Den hade varit Lill mycken välsignelse och hade alltjämt en uppgift att fylla som statsinstitution. Man borde låta folkkyrkan bestå, så länge den kunde uträtta något gott. Ogudaktiga ansågs tydligen kunna vara passiva medlemmar även av "Kristi församling" (s. 59), men det förefaller som om Norberg ytterst skulle ha önskat en ordning liknande den Waldenström 1909—1910 skisserat, vilken ju dock ej innebar statskyrkans totala avskaffande. Att döma av kyrkomötesdebatten och den icke-frikyrkliga tidningspressen torde frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka omkring år 1910 ej alls ha varit aktuell annat än i vissa frikyrkliga kretsar. Den samtida litteraturen i ämnet ger dock — som torde framgå av följande avsnitt — en annan bild och synes närmast bekräfta Waldenströms påstående, att det inom kyrkan fanns många, som delade hans uppfattning om en förestående skilsmässa.

g) Debatten om förhållandet kyrka—stat i litteraturen i ämnet 1908—1918 Som redan inledningsvis framhållits avser föreliggande framställning ej att vara uttömmande. Någon fullständig, systematisk genomgång av materialet har ej k u n n a t ske. Dessa reservationer gäller för visso förevarande avsnitt, som måst byggas på ett något slumpmässigt urval självständiga skrifter, vilket kompletterats med en genomgång av några tidskrifter, främst Kristendomen och vår tid samt Vår Lösen, som dock började utkomma först 1910. De enda politiska riktningar som något närmare debatterade de nu aktuella frågorna vid den i rubriken angivna tiden synes ha varit de socialdemokratiska och ungsocialistiska, vilka behandlas 1 i följande avsnitt. I november 1907 höll biskop G. Billing ett följande år i tryck utgivet föredrag "Om kyrka och stat" inför Uppsala kristliga studentförbund. Han förordade förvisso ingen skilsmässa, men föredraget bör på grund av sitt påfallande moderata ställningstagande här uppmärksammas. Redan inledningsvis framhölls, att förhållandena under olika perioder måste gestaltas olika i enlighet med de yttre omständigheterna (Billing. a.a., s. 3 ) . I en kortfattad historik sades, att det förhållande mellan kyrkfi och stat, vilket skapades genom reformationen, lätt kunde leda till statens övermakt (s. 9). När man på 1800-talet började hävda, att "religiositet är det mest individuella av allt" och att fullständig religionsfrihet krävde rätt för indivi17 — Kgrka-stat III

230 den att tillhöra vilket samfund han ville eller intet alls, var detta en konsekvens av satsen "att kyrkan ej är annat än en av människor gjord sammanslutning". Ingen kyrka borde då ha större förmåner än andra och följaktligen icke heller någon statskyrka finnas. Religiös splittring hade bidragit till att befordra dessa tankar (s. 10). Enligt luthersk uppfattning funnes ingen av Gud instiftad kyrkoordning utan denna berodde av de yttre förhållandena. Det avgörande var vilken form som under rådande omständigheter bäst befordrade kristendomen. Då kyrkans uppgift var att söka nå hela folket, var statskyrkan i allmänhet bäst (s. 19 f.). Religionen var ingen privatsak och staten kunde aldrig vara likgiltig inför religionen eller existera utan en sådan. En skilsmässa mellan kyrka och stat skulle i Sverige verka sönderslitande. Ett förtroendefullt samarbete vore ur kyrkans synpunkt ovärderligt (s. 15 f.). Vilken organisationsform man än hade, medförde den faror. Frikyrkoformen gav samfundet större frihet, men individen mindre. Ledarna fick större makt och frihet, men på "de ledda" sattes tvångströjor. En frikyrka blev lätt en stat i staten med egen politik såsom den romerska kyrkan (s. 17 f.). Det fanns emellertid tecken som tydde på att förbindelsen mellan stat och kyrka i Sverige skulle bli lösare i framtiden. Religionsfrihetskravet hade gjort, att det ej mera fanns någon verklig statskyrka, d. v. s. enhetskyrka i de protestantiska länderna. Strid mellan stat och kyrka var till skada för folket och skadligt var även om den ena parten sökte trälbinda den andra. Situationen kunde bli sådan, att en skilsmässa bleve nödvändig men först om k y r k a n ej eljest bleve i stånd att fylla sin uppgift som frälsningsanstalt. Vem som stiftade kyrkolag eller bestämde om de s. k. kyrkliga böckerna vore ej avgörande (s. 18 f.). Statskyrkans bestånd berodde av folkets kärlek. Socialdemokraterna ansågs utgöra den största faran, men man borde ej överdriva vad som hotade. Med Guds hjälp skulle det rådande kyrkosystemet bestå och befästas (Billing, a.a., s. 20 f.). I en likaledes 1908 publicerad skrift Statskyrka eller frikyrka? framhöll sedermera domprosten Emil Berglund, att en oklar terminologi bidrog till att förvirra debatten (s. 8, 14). Kyrkan måste vara en folkkyrka, men en sådan kunde antingen vara en statskyrka eller en frikyrka. Svaret på frågan vilketdera som vore att föredraga berodde delvis på ur vilken synpunkt man såg den. Den ekonomiska och politiska liberalismen ville förverkliga sina ideal även på det kyrkliga området. "Statskyrkans avskaffande" ansågs som en konsekvens av erkännandet av samvetsfrihetens princip. Andra hade åsyftat att isolera kyrka och kristendom från folk och samhälle (s. 14 f.). Förhållandet mellan stat och kyrka kunde betraktas dels ur det religiöst-

231 sedliga livets synpunkt, dels ur andra synpunkter. I det senare fallet måste m a n skilja mellan de åsikter, som gick ut på att religionen var en vidskepelse som måste övervinnas vilket ledde till krav på statskyrkans avskaffande, samt de uppfattningar enligt vilka religionen fyllde en uppgift, i vilket fall m a n ofta var rädd för att låta religionen växa fritt utan statlig uppsikt. Som representant för denna sistnämnda inställning anfördes den danske filosofen H. H0ffding, som förklarat, att de religiösa problemen ej löstes därför att staten droge sig tillbaka från kyrkan. Det var ej prästerskap och kyrka som gav upphov till religionen, utan folkets religiösa behov som var orsak till att kyrka och prästerskap kunde existera. Berglund antog att man på detta håll menade att "staten måste hålla styr på kyrkan", så att den gjorde så liten skada som möjligt, eftersom det var omöjligt att avskaffa den (s. 15 f.). Ur sedligt-religiös synpunkt ansåg Berglund varken statskyrka eller frikyrka vara under alla förhållanden det enda riktiga. Under åberopande av Billings nyss refererade framställning förklarades, att vilket som vore bäst berodde av varje tids och varje lands särskilda omständigheter. En fullständig självständighet för kyrkan kunde dock aldrig förverkligas, då staten hade möjligheter att inverka "måhända ganska kännbart" (s. 16). Under de förhållanden som rådde i Sverige talade mycket för statskyrkoformens bevarande, främst att kyrkan därigenom hade så många tillfällen att nå människorna. Med gillande citerades vad Billing sagt om att frikyrkoreformen gav samfundet större frihet men individerna mindre. Det tvång som statskyrkan tidigare övat låg ej i dess natur (s. 17 ff.). Två omständigheter, den obligatoriska skolundervisningen och skyldigheten att betala skatt till kyrkliga ändamål, brukade anföras som främsta bevis för att statskyrkosystemet kränkte samvetsfriheten. Tvånget att inhämta kunskaper om kristendomen vore dock intet samvetstvång. Om undervisningen lade grunden till en kristen tro berodde detta på "den levande sanningens egen övertygande makt". Med religionsfrihet för barn och ungdom tycktes man ofta mena "frihet från all beröring med det religiösa". Samtidigt tycktes man önska "så verkningsfullt som möjligt vaccinera denna ungdom emot kristendomen". I fråga om beskattningen åberopades ett uttalande av sedermera ärkebiskopen N. Söderblom, att det avgörande var, om statskyrkan skulle anses som ett statsändamål, ty till sädana måste alla bidraga och detta innebure intet samvetstvång. Samvetsfrihet betydde, att ingen finge med yttre medel hindras att efter egen övertygelse sammansluta sig med andra till värn av gemensamma religiösa intressen. Förutsättningen vore dock att religionen ej tjänade som täckmantel för andra syften vilket Berglund ansåg att den gjorde t. ex. i fråga om mormonerna. En monopolställning kunde vara till skada för kyrkan själv, ehuru den religiösa splittringen i och för sig var sorglig (s. 19 ff.).

232 Statskyrkan var naturlig så länge "folkanden" var kristlig, men om många medvetet vände sig mot kristendomen kunde ur kyrkans egen synpunkt en skilsmässa vara att föredraga. En sådan skulle bli obetingat önskvärd om man av hänsyn till kristendomens sedligt fostrande och kulturella betydelse ville ha statskyrkan kvar men statens makthavare samtidigt ville tillse att kyrkan verkligen tjänade staten, d. v. s. den för tillfället inom landet förhärskande åskådningen. En korrektare uppfattning av religionens betydelse kunde snart komma socialdemokraterna att hävda en sådan ståndpunkt. Programpunkten "religionen en privatsak" var en fullständig inkonsekvens "av ett parti som eljest såg allt ur samhällssynpunkt". Kyrkan måste likaväl som vetenskapen fritt få verka efter sin art. Om staten ville bestämma över kyrkans inre angelägenheter, måste en skilsmässa äga rum. En fri kyrka finge sedan så långt det vore möjligt söka förverkliga sin uppgift, men det komme att ske under försämrade förhållanden (s. 24 ff.). Avgjort mer kritisk till den bestående ordningen ställde sig, i ett föredrag inför Västernorrlands prästkonferens 1909, kyrkoherden C. Hasselberg, som förklarade, att mycket tydde på en förändring i förhållandet mellan kyrka och stat, särskilt andra kammarens samma år fattade beslut om utredning. All beröring kunde dock ej upphöra och den närmare kontakten borde ej göra det. I likhet med Billing och Waldenström betonade kyrkoherden religionens betydelse för statens existens och därjämte för de enskilda medborgarna. Att lagstiftningen i kyrkliga angelägenheter berodde av riksdagen, vars medlemmar ej ens behövde vara kristna, måste kännas som "ett outhärdligt tryck" ju mera mot kyrkan fientliga element fick inflytande. Kyrkan var en statsinstitution och prästernas borgerliga uppgifter "ett gammalt ont". Bestående ordning var värdefull för staten, som behövde kyrkan. Motsatsen gällde däremot icke. Kyrkan borde förtrösla på sin Herre och ej stå som supplikant. Statskyrkosystemet kunde vara till gagn för kristendomen, men man måste beakta olägenheterna. Kyrkan måste få rätt att besluta i sina egna angelägenheter och kyrkans egendom borde skiljas från statens. Bristen på självständig egendom gjorde kyrkan ofri och försatte den i sämre ställning än den minsta sekt. Statskyrkosystemet hindrade även kyrkan att ställa större moraliska krav än staten gjorde. Kyrkan fick ej utesluta någon, ej ens bevilja frilänkare begärt utträde. Lärofriheten var nästan obegränsad, då statliga myndigheter ej gärna såg ingripanden mot dem som avvek från bekännelsen. Allt mera betraktades staten som en blott mänsklig institution och de maktägande hade allt mindre förståelse för kyrkliga frågor. Den dag socialdemokraterna finge makten, skulle banden mellan stat och kyrka våldsamt slitas.

233 Mycket kunde synas tala för att kyrkan själv skulle ta initiativ till en skilsmässa. En plötslig förändring skulle dock kunna medföra många svårigheter. Förhållandena i Amerika var så skilda från dem i Sverige, att de ej utan vidare kunde imiteras. En frikyrka kunde lättare indragas i politiken, hade svårare att nå ut till alla människor och innebar ingen garanti för sedligt liv. Bristen på medel gav lätt rika församlingsmedlemmar en privilegierad ställning. Prästutbildningen kom att stå på en låg nivå. I Sverige kunde man befara en splittring av folkkyrkan och ett virrvarr, som satte oersättliga värden på spel. Man borde därför ej som Waldenström räkna med en framtida skilsmässa som ofrånkomlig utan sätta in alla krafter på de ur kyrkans synpunkt nödvändiga reformerna. Förhållandena i en del katolska länder framställdes som något att efterlikna. "Ett sådant fritt förbund", tydligen ett slags konkordat, vore den naturligaste lösningen. Man kunde dock tänka sig flera alternativ bättre än de rådande förhållandena (Hasselberg, Kyrka och stat, särskilt s. 3 f., 17 ff., 31 ff.). I en prästmötesavhandling från Härnösands stift 1911 framhöll sedermera domprosten P. Söderlind, att ej blott folkkyrkans fiender utan även många av dess uppriktiga vänner yrkade på en frigörelse från statens ok. En frikyrka troddes råda bot på alla brister. Kyrkan skulle troligen kunna hålla samman även efter en skilsmässa från staten, och många missförhållanden skulle säkert försvinna men andra komma i stället. Den fria folkkyrkan skulle ej kunna nå så många och med tiden upphöra att vara en verklig folkkyrka. Man borde ej ta något initiativ från kyrkligt håll men ej heller frukta för ett statligt. Friheten kunde inom en frikyrka vara stor nog för de ledande men tvånget på enskilda medlemmar kunde bli olidligt. Statskyrkan gav den största friheten åt den enskilda personligheten och det var bättre att friheten var för stor än att den var för liten. Tvånget att ekonomiskt bidraga till statskyrkan hade ej med samvetet att göra utan följde med allt samhällsliv. Genomförande av lämpliga reformer inom den gamla ordningens ram var det bästa. Även andra samfund borde kunna få statligt understöd. Det var barnsligt att hoppas på statligt understöd åt frikyrkor, sedan statskyrkan avskaffats. Utan statsuppsikt var statsunderstöd en ren orimlighet. En skilsmässa var farlig för både kyrka och stat. Det var ej troligt att banden helt skulle upplösas men sannolikt skulle kyrkan få större frihet (Söderlind, Vår kyrkas uppgifter såsom folkkyrka, s. 95 ff., 111 f.). Ar 1912 torde den publicistiska debatten om förhållandet mellan kyrka och stat ha nått sin höjdpunkt. I samband med prästmötet i Linköping detta år var frågan högst aktuell. Redan i mötesavhandlingen, som författats av kyrkoherden, förre docenten J. Sjöholm, och som närmast var ett — ganska moderat — försvar för folkkyrkotanken, berördes frågan något. Man kunde, sades det, mycket väl tänka, att situationen bleve sådan, att

234 kyrkans väsen skadades genom statskyrkosystemet. Om staten skulle fordra en annan förkunnelse eller utrymme för olika meningar, måste förbindelsen med staten brytas. "Får icke en folkkyrka vara och leva såsom Jesu Kristi samfund . . . så måste hon upphöra att vara f o l k k y r k a . . . för att kunna förbliva kyrka." Då även folkkyrkan skulle vara en bekännelsekyrka, bleve en brytning med staten nödvändig, om denna förmenade kyrkan att framträda som sådan. Även när det gällde kyrkopolitik, kunde det f. ö. vara bättre att förekomma än att förekommas. Om den antireligiösa och den indifferentistiska stämningen, som redan var stark, bleve dominerande i landet, kunde folkkyrkan ej heller bestå, men en reaktion kunde snabbt vända utvecklingen. Splittringen inom kyrkan genom de frikyrkliga rörelserna ansågs farligast men antogs vara på tillbakagång. Trots de delvis allvarliga påpekandena slutade framställningen så med ljusa förhoppningar för framtiden (J. Sjöholm, Kyrka och folk, s. 127 ff., 138 f., 156 f., 200). Betydligt mörkare såg mötets orator (högtidstalare), kontraktsprosten G. Svensson, på läget. Han klagade över att staten av gammalt sökte göra kyrkan till ett lydigt redskap. Forskningens frihet var sådan, att den ur kyrkans synpunkt tedde sig högst betänklig. Det kyrkliga inflytandet trängdes på olika områden allt mer tillbaka. För kyrkans existens kunde en sådan utveckling ej få fortgå. Om missförhållandena ej i tid kunde avhjälpas, måste bandet mellan kyrka och stal brista. I flera andra länder hade statens politik lett till skilsmässa. Waldenströms motioner berodde väl ej uteslutande på omsorg om kyrkan, men de hade haft en innebörd som ej kunde "genom någon votering skaffas ur världen". Frågan om skilsmässa blev alltmera aktuell och kyrkans vänner borde bereda sig därpå. Man borde dock ej från kyrkans sida y r k a på skilsmässa. En uppgörelse i godo på den gamla grunden vore det bästa. En skilsmässa skulle medföra större vådor för staten än för kyrkan, som måste bryta bandet, om dess verksamhet inskränktes. En sådan brytning skulle kanske leda till en verklig folkkyrka (G. Svensson, Kyrkan i statens våld, särskilt s. 7, 10, 14 f., 18, 20). År 1912 publicerade docenten E. Linderholm en översättning av den tyske kyrkohistorikern A. Haucks skrift om "Skilsmässa mellan kyrka och stat". översättaren förklarade i ett förord, att frågan i denna skrift klarlades bättre än någon annanstans. Visserligen var statskyrkans ställning ej så vansklig i Sverige som i Tyskland, men i längden skulle en skilsmässa ej kunna undgås. Kyrkan borde i tid förbereda sig i olika avseenden. Då kunde den med lugn se mot framtiden. Hauck betonade, att det ur kristen synpunkt varit naturligt, att stat och kyrka levat sida vid sida och att det statskyrkosystem, som uppstod i samband med reformationen, berodde på yttre omständigheter (s. 6, 9 f.). Kra-

235 vet på kyrkans frihet från staten hade först rests av religiösa skäl, sedan av politiska och till sist på grund av fiendskap mot kristendomen (s. 11 f.). Uttrycket "kyrkans skiljande från staten" var ett begrepp utan sakligt innehåll (s. 19). Staten gagnades av den kristna åskådningen, medan den största vinsten för kyrkan av statskyrkosystemet var att kristen undervisning nådde ut till hela folket. Den enhetliga åskådning som utmärkt äldre tider existerade ej mer. Följden blev, att religionsfriheten blev allt större, åtminstone i praktiken. Icke ens folkkyrkan existerade längre i verkligheten, då barndopet ej medförde en kristen uppfostran. Det allvarligaste felet med statskyrkosystemet var att kyrkan hade glömt bort att handla som kyrka eller församling. Den måste åter bli en handlingskraftig organisation. Formell självständighet och synodal organisation måste därför eftersträvas (Hauck, a.a., s. 29 ff.). Ett så klart ställningstagande för skilsmässa möter ej någon annanstans, men även författare som ej alls önskade en sådan begynte räkna därmed. Professor A. Kolmodin förklarade sålunda, att situationen började bli betänklig och att kyrkan ej finge sitta med armarna i kors (Kyrkliga riktlinjer, s. 8). Pastor Carl Kihlén framhöll, att statskyrkotanken förlorat sin betydelse, när alla samfund beviljades samma förmåner och att statskyrkan förutsatte, att staten särskilt vårdade sig om ett visst samfund (Svenska kyrkoförbundets tidskrift 1912, s. 66). Ett ivrigt försvar för statskyrkan eller folkkyrkan möter däremot hos den förut nämnde kyrkoherden S. A. Fries i uppsatsen "Statskyrka eller frikyrka" (här citerad efter omtryck i Kyrkopolitiska riktlinjer 1915). Socialdemokraterna sades önska en skilsmässa av "den ej så illa grundade förhoppningen", att detta skulle vara ett av de säkraste medlen att avkrislna landet. De frikyrkliga hoppades däremot på så sätt lättare vinna anhängare eller kunna sätta sig i besittning av statskyrkans egendom. Det hade dock varit mera konsekvent om socialdemokraterna hade hållit på statskyrkan. De borgerliga partierna hade av partitaktiska skäl intet kyrkopolitiskt program. Ett upphävande av statskyrkan skulle leda till ekonomisk misär för kyrkan med bl. a. brist på utbildade präster som följd. Lekmannaverksamheten skulle däremot tillta, vilket i och för sig skulle uträtta mycket gott. Livaktigheten kunde dock bli stor även inom en statskyrka, medan en frikyrka ej vore i stånd att få samma folkuppfostrande betydelse. Även inom statskyrkans ram kunde man sammansluta sig i föreningar (Fries, a.a., s. 27 ff.). Det var ej heller sant, att statskyrkans avskaffande skulle medföra större frihet. Den kunde ej vara större än den var utan att slå över i självsvåld. Vad man åsyftade på frikyrkligt håll var dock något annat, nämligen att det skulle bli lättare avlägsna "s. k. irrläriga präster". Icke ens detta skulle

236 dock bli följden av en skilsmässa, ty ju större en frikyrka blev desto svårare vore det att genomdriva några "gudaktighetskrav". Intolerans och läroförtryck skulle blott leda till splittring och omöjliggöra en nationalkyrka. Förenta staterna utgjorde ett sorgligt bevis härpå. Den förmenta större friheten där hade också lett till att förmögna församlingsmedlemmar fått ett otillbörligt inflytande. Det var där ännu mer omöjligt än i en statskyrka att utöva vad de frikyrkliga avsåg med kyrkotukt (Fries, a.a., s. 32 f.). Frikyrkan skulle alltså ej medföra de väntade fördelarna men däremot många nackdelar. "Både romersk-katolska sedvänjor och annan vidskepelse skulle frodas", vilket liksom i Frankrike skulle medföra regeringsåtgärder, som fick karaktären av religionsförföljelse. Många kyrkor skulle komma att stå öde eller användas för profana ändamål. Det kyrkliga inflytandet på olika områden och religionsundervisningen i skolorna skulle försvinna. Av staten underhållna teologiska fakulteter och skattefrihet för kyrkan var i princip oförenliga med ett frikyrkosystem (Fries, a.a., s. 34 ff.). De ekonomiska svårigheter och de risker för sammanblandning av religion och partipolitik som skulle följa med statskyrkans avskaffande betonades starkt under hänvisning till förhållandena i Holland och Förenta staterna. Att man ej i sistnämnda land infört en statskyrka berodde dels på vanans makt, dels på att frikyrkan blivit en ny dogm, dels på de protestantiska sekternas inbördes avund. Sistnämnda förhållande hotade också den svenska statskyrkans bestånd (Fries, a.a., s. 36 f.). Om yttre förhållanden skulle leda till statskyrkans fall, borde man arbeta på dess återställande. Fries polemiserade i detta sammanhang i viss mån mot Hauck och hävdade, att det som gjorde det nödvändigt att avskaffa statskyrkosystemet i Tyskland var den religiösa splittringen. Det var i längden ohållbart med två eller flera statskyrkor. Den religiösa enheten vore alltså en förutsättning för statskyrkosystemet. De ivrigaste motståndarna till ett sådant i de protestantiska länderna var därför helt naturligt katolikerna, som hade sin styrka i den internationella organisationen, den dragningskraft munkar och nunnor utövade på sinnena samt den makt själamässorna och den enskilda bikten gav (Fries, a.a., s. 38 ff.). Kyrkan skulle vara nådemedelsanstalt i första hand och härför var statskyrkan den bästa formen. Kyrkomötet måste konsekvent säga nej till varje utträde ur statskyrkan "d. v. s. ur staten själv" och till rättsverkan av frikyrkopredikanters sakramentala handlingar. I annat fall skulle präster och statskyrka så småningom bli överflödiga med ödesdigra följder. A andra sidan finge ingen tvingas till religiösa handlingar, men så skedde numera ej i Sverige (Fries, a.a., s. 42 f.). Kyrkan borde ej i onödan polemisera mot de frikyrkliga men ge ökade möjligheter till lekmannaverksamhet. Därmed skulle den frikyrkliga verk-

237 samheten så småningom försvinna av sig själv. I fråga om socialismen borde man beakta, att statskyrkoidén hade mycket mer gemensamt med dennas statsuppfattning än frikyrkoidén hade. Statskyrkan skulle kunna tryggas, om man blott funne lämpliga lösningar på de aktuella problemen (Fries, a.a., s. 44 ff.). Den mest uppmärksammade skriften om kyrka och stat 1912 var dock ej författad av någon teolog utan av en historiker, Harald Hjärne, vars arbete "Stat och kyrka" från de mest skilda håll betecknats som grundläggande. En grundtanke hos Hjärne var, att en fullständig skilsmässa var omöjlig, hur de yttre förhållandena än ordnades. Då kyrkan berodde av något irrationellt, tron på Kristi uppståndelse, måste den alltid komma i en viss motsats till rent rationella åskådningar och på dem grundade samfund (s. XII). Spänningen mellan stat och kyrka ginge genom hela kristendomens historia, och det fanns ej någon möjlighet att skapa ett harmoniskt tillstånd en gång för alla. Om ömsesidig god vilja fanns, kunde man däremot få en efter tidsförhållandena avpassad, relativt god samverkan (Hjärne, a.a., s. 3, 176 f.). Religionen vore ej uteslutande en privatsak utan en samfundsbildande makt. Då den sekulariserade statsmakten krävde full suveränitet i rättsligt avseende inom hela sitt område, fordrade en avgränsning "mellan rättens och andra livsmakters områden" ett ställningstagande till religionen. Statsmakten måste därför vara "på något sätt religiöst bestämd". En fullständig neutralitet vore omöjlig. En skenbar sådan innebar ett partitagande för en uppfattning, som underkänner religionen som samfundsbildande makt (Hjärne, a.a., s. 188 f.). Särskilt när det gällde skolundervisningen måste staten ta ställning, då en obegränsad lärofrihet var otänkbar. I Frankrike hade religionsfriheten kränkts genom den moralundervisning som i skolorna påtvingades alla barn. Varje i kristendomens namn utövat tvång kunde emellertid ej anses okristligt. Man måste underkasta sig ett samfundslivs givna villkor, och utan tvång kunde intet jordiskt samfund existera (Hjärne, a.a., s. 191 ff.). Tvånget hade blivit alltmer begränsat och religionsfrihet hade proklamerats som ledande princip. I praktiken var dess förverkligande dock ett mycket svårt problem. Ingen medborgerlig frihet kunde anses obetingad, icke ens friheten till enskild religionsutövning (Hjärne, a.a., s. 198 f.). Enkla slagord som "en fri kyrka i en fri stat" eller "bekännelsernas likställighet" hindrade ofta rimliga uppgörelser. Man kunde aldrig "i själva verket" skilja kyrka och stat åt på sådant sätt, att de sedan vore i stånd att leva obekymrade om varandra. På sin höjd kunde en vacklande jämvikt uppnås (Hjärne, a.a., s. 204 f.). Om en statsmakt blivit starkt sekulariserad kunde dess ingripande i en statskyrkas inre teologiska angelägenheter vara en orimlighet och det offent-

238 liga undervisningsväsendet kunde vara så utformat, att en verklig kristendomsundervisning förhindrades. Även om staten bröt förbindelsen med kyrkan, måste den likväl ha en norm för sitt förhållande till de faktiskt existerande kyrkosamfunden (Hjärne, a.a., s. 204 ff.). Hjärne tog alltså ej någon bestämd ställning till frågan om statskyrka eller frikyrka. Tvärtom hävdade han ju att det ej fanns någon definitiv lösning av problemet utan att man fick anpassa sig efter omständigheterna. I en 1913 i tidskriften Vår Lösen publicerad uppsats återkom Hjärne till frågan om förhållandet mellan kyrka och stal. Han förklarade här, att en genomförd religionsfrihet torde kräva, att alla samfund likställdes inför staten samt att alla medborgerliga rättigheter frigjordes från samband med religiösa samfundsvillkor. Staten måste dock intaga "en bestämd religiös ställning vid utövandet av sina egna funktioner". Den kunde därför ej "obetingat böja sig för religionsfrihetens till det yttersta utdragna konsekvenser". Konflikter kunde därför uppstå även mellan staten och en av denna beroende kyrka. För avgörandet av sådana konflikter kunde man ej vädja till religionsfriheten, "som aldrig kan till fullo genomföras". En skilsmässa mellan stat och kyrka gåve ej heller någon "fullt tillfredsställande lösning", då även en frikyrka kunde komma i strid med staten. Det vore sannolikt omöjligt att formulera lagbestämmelser, som fullständigt och för alltid förebyggde konflikter mellan kyrka och stat. Religionen vore så att säga "inkommensurabel med rätten". Man finge söka nå den för varje särskilt tillfälle bästa lösningen. I Sverige höll statsmakten på alt utbilda en egen religiös åskådning. Banden mellan stat och kyrka var så på väg att försvagas men ännu utgjorde statskyrkan en viss garanti för ungdomens kristna fostran. Det fanns ännu möjligheter att bevara den kristna karaktären "hos de för staten bestämmande religiösa åskådningarna, som finna sina praktiska uttryck i det offentliga livet". I strävandena att tillvaralaga dessa möjligheter borde alla kristna kunna förenas oavsett skiljaktiga åsikter om hur förhållandet mellan stat och kyrka borde ordnas. Statskyrkans bevarande var dock av största betydelse för en samhällsutveckling i kristen anda. Ett av de främsta villkoren härför var dock att "statsmaktens överhandtagande utvidgning", som även ur andra synpunkter hotade folkets frihet och välfärd, motverkades (H. Hjärne i Vår Lösen 7/1913). Den livliga debatten om förhållandet mellan kyrka och stal under 1912 framkallade i viss mån även ett ungkyrkligt ställningstagande i en osignerad redaktionell artikel, Folkkyrka och statskyrka, i Vår Lösen, där prosten Svenssons och kyrkoherde Fries' åsikter ställdes vid sidan av varandra. Deras program sades "gå långt i sär", men båda önskade bevara folkkyrkan. För att rätt bedöma de motsatta praktiska slutsatser de båda författarna kommit till, måste man ha klart för sig vad en folkkyrka vore så att

239 man ej som en stockholmstidning trodde, att det var detsamma som statskyrka. Motsatsen till folkkyrkan vore frikyrkan, men motsatsen till folkkyrkan vore sekten. (I en skrift från 1909, Kyrkotanken, s. 5, hade sedermera biskopen M. Björkquist dock ställt folkkyrka och frikyrka mot varandra.) Något för alla tider och förhållanden korrekt principiellt svar kunde ej ges på frågan om folkkyrkan skulle vara statskyrka. Den yttre organisationen var ett medel som måste bero av olika situationer. Under de i Sverige rådande förhållandena tycktes dock allt tala för att man bevarade den bestående ordningen. Med gillande citerades G. Billings uttalande, att det först var när förbindelsen med staten blev till hinder för förkunnelsen, som kyrkan borde begära, att denna skulle upphöra. Tiden manade "långt mindre till klagan än till frimodigt arbete". Troheten i uppgiften under rådande förhållanden vore den bästa förberedelsen för framtiden hurudan denna än bleve (Vår Lösen 18/1912). För "de ungkyrkliga" tycks av det genomgångna materialet att döma problemet om förhållandet mellan kyrka och stat eljest ha saknat direkt aktualitet. I den förut nämnda debatten om folkkyrkan och den frikyrkliga församlingsprincipen (se ovan s. 229), var det egentligen endast den frikyrklige huvudtalaren som kom in på frågan. Däremot tog Vår Lösen i en ledande artikel Statskyrka och religionsfrihet direkt avstånd från tanken att staten skulle vara religiöst neutral. En genomförd religionsfrihet skulle leda till strid mellan olika grupper av ieligiösa och icke-religiösa. Utgången av dessa strider kunde aldrig vara likgiltig för staten (Vår Lösen 7/1912). Mera klart och konsekvent statskyrkliga åsikter möta i tidskriften Kristendomen och vår tid, vilken utgavs i Lund av bl. a. professorerna M. Pfannenstill och S. Herner samt själv angav sig vara språkrör för en liberal teologi. Tidskriftens gynnsamma inställning till den bestående ordningen framgick klart redan av en berömmande recension av G. Billings skrift 1908. Anmälaren, kyrkoherden O. Lewan, som var en av tidskriftens utgivare och närmast synes ha skött redigeringen, slulade med att säga, att man ej borde klaga över att Billing var mer optimistisk än de flesta präster (Kristendomen och vår tid 1908, s. 141 f.). Vid det kyrkliga mötet i Örebro 1910 hävdade Lewan, att statskyrka var att föredraga, då en frikyrka bleve mera kulturellt efterbliven. Den måste dock bli alltmer folklig (se artikel av A. Bruhn i Kristendomen och vår tid 1910, s. 286 f.). År 1913 publicerade tidskriften dåvarande kyrkoherden Sam Stadeners artikel Kyrkopolitiska riktlinjer som i utvidgad form återgav ett föregående år i Lunds teologiska sällskap hållet föredrag. (Artikeln föreligger även i särtryck, vilket avses vid de följande hänvisningarna). Inledningsvis varnade Stadener för en kyrkopolitik efter utländska förebilder. Utlandets kyrkopolitik var i allmänhet frikyrkopolitik på grund av

240 frikyrkosystemet och främst bedriven av den romerska kyrkan, "den stora frikyrkan framför alla andra". Följden blev en ömsesidig misstro mellan stat och kyrka. Kyrkopolitiken fick "en negativ och steril prägel". Läget var ett annat i ett land där folket utgjorde "en någorlunda osöndrad religiös enhet" och där "från samhällsrättslig synpunkt kyrkan är detsamma som staten i dess verksamhet för nationellt religiösa ändamål". Påståendet om en splittring mellan kyrka och stat i Sverige var överdrivet. Här var staten i motsats till i Förenta staterna "en viljestark storhet med befogenhet att ingripa på alla områden". Det vore meningslöst att ej beakta denna skillnad liksom de olikheter som rådde med hänsyn till andra länder (s. 1 f.). Stat och folkrepresentation borde besluta i nationens religiösa frågor. Det vore olutherskt att vilja upprätta "från folksamhället fristående kyrkor". Det kunde ej heller ligga i statens intresse att avhända sig beslutanderätten på detta viktiga område av folkets liv. Någon från staten skild institution benämnd svenska kyrkan existerade ej (s. 3 f.). Kyrkopolitiken måste bedrivas av staten och utvecklingen i demokratisk riktning bejakas även på det kyrkliga området (s. 6). Den statliga kyrkopolitiken måste avse hela nationen men utan att förvägra andra samfund rätt att verka och den måste i första hand åsyfta att utnyttja de former statskyrkan erbjöd. Staten borde själv utan att efterfråga olika religiösa riktningars åsikter besluta om kyrkopolitikens mål, "åtgärder för religiös kultur inom vårt folk". Två förutsättningar var dels det sakkunniga intresset för folkets religiösa liv, dels vidmakthållandet av full samvetsfrihet (s. 7 f . ) . Möjligheterna till ett kyrkopolitiskt handlande från statens sida berodde av de politiska partiernas ställningstagande vilket var mångtydigt och oklart. Den socialdemokratiska uppfattningen om religionen som privatsak var både orealistisk och inkonsekvent, då man eljest önskade en vittgående statskontroll. När socialdemokraterna blev mer direkt engagerade i statliga värv skulle de inse att staten behövde kyrkan som redskap, när det gällde att "etisera medborgarelivet". De liberala hävdade religionsfriheten men var samtidigt övertygade om religionens värde. Någon enighet rådde ej bland dem om vilka konsekvenser man borde draga härav med hänsyn till den framtida utvecklingen. Partiet kunde därför tills vidare ej väntas uppta kyrkopolitiska problem. När det blivit mera konsoliderat kunde delta däremot bli fallet. Då man uppgivit den gammalliberala åskådningen vore det "en egendomlig inkonsekvens" om man undantoge de religiösa behoven från de områden på vilka staten borde ingripa ledande och kontrollerande. De moderata hade sinne för religionens samhällsvärde men saknade uttalad reformvilja. Även om förutsättningarna för en statlig kyrkopolitik för tillfället var ogynnsamma, kunde de snart förändras, särskilt om de förslag som fram-

241 lades var avpassade efter de möjligheter det faktiska läget erbjöd (s. 8 ff.). Lagstiftningsproceduren vore emellertid så omständlig att följden blivit passivitet. Detta gjorde att en så radikal åtgärd som kyrkans skiljande från staten kunde vinna genklang hos riksdagsmajoriteten. Någon genomtänkt övertygelse om det riksnyltiga häri fanns dock icke. Frankrikes exempel visade f. ö., att om staten avstod från sin rätt att lagstifta om religionens inre angelägenheter skärpte den i stället sin rätt att kontrollera de yttre förhållandena, något som ej kunde vara "lockande för de frikyrkoföreningar, som nu under statskyrkosystemet" levde sitt liv i "så gott som oinskränkt frihet". Frankrikes exempel visade också att skolväsendet skulle komma att splittras. Lekmannainflytandet var f. ö. större i en statskyrka. Hur nian än organiserade en frikyrka, bleve den "klerikal, präststyrd, dominerad av ämbetet". Kyrkans skiljande från staten befordrade dessutom alltid "de direkt reaktionära krafterna". Slagordet "en fri kyrka i en fri stat" vore därför "ingenting annat än en chimär, vars innehållslöshet historien klart och oemotsägligt uppvisat". Om man önskade religiös utveckling under full samvetsfrihet och folklig bestämmanderätt, måste man fasthålla statskyrkosystemet, "varmed följer riksdagens beslutanderätt, vilken är lekmannainflytandets enda fullt säkra värn" (s. 16 f.). Stadener kom så in på olika reformkrav. Kyrkomötet behövde reformeras för att kunna fylla sin viktiga uppgift som rådgivare åt statsmakterna i religiösa frågor. Ett sätt vore att införa ett valsystem som läte olika kyrkliga riktningar bli representerade (s. 17 ff.). Kyrkobyrån inom ecklesiastikdepartementet borde tillföras kyrklig sakkunskap (s. 19 ff.). Domkapitlen borde ock omorganiseras (s. 28 f.). Som en särskilt viktig reformuppgift nämndes skapandet av möjligheter att inom territorialförsamlingens ram bilda personalförsamlingar. Problemet var ej nytt. Den medeltida kyrkan hade kunnat lösa det som birgittinklostrens exempel visade. Också Luther hade beaktat frågan och tänkt sig en liknande lösning. Det kunde bli svårt att finna en lämplig form, men kyrkan borde vidga sina gränser, så att den fria rörelsen fick "sin uppgift och sin plats i kyrkan". En ensidig och snäv statskyrkopolitik kunde aldrig lösa frågan men den friare rörelsen måste erkänna, att också kyrkan och territorialförsamlingen hade sitt existensberättigande (s. 23 ff.). En förutsättning för tillkomsten av personalförsamlingar vore att lärofriheten bevarades inom folkkyrkan. Det gällde dock blott för protestanter. Katoliker, buddhister, ateister och andra finge ha samvets- och lärofrihet utanför kyrkan. En splittring av kyrkan i olika protestantiska grupper skulle leda till en utarmning av den religiösa kulturen. Det vore ej lärofriheten utan konfessionalismen som vållade lärostrider (s. 25 ff.). Till sist förklarades en aktiv statlig kyrkopolitik förutsätta, att prästerna samlades kring ett praktiskt genomförbart program (s. 29 ff.).

242 (Stadener gjorde som liberal förstakammarledamot vid 1913 års riksdag ett misslyckat försök atl genom ett par motioner (I: 36 och 68) förverkliga sill reformprogram; jfr ovan s. 49 f.). År 1913 publicerade också docenten i ekonomisk historia, Karl Petander, som hörde till medarbetarna i Vår Lösen, en skrift Stat och kyrka. Som orsak angavs den pågående debatten huruvida en sökande (Torgny Segerstedt), som öppet tagit avstånd från vissa av kyrkans läror, kunde anses behörig till professur inom teologiska fakulteten. Närmast vände sig Pelander dock mot Hjärnes ovannämnda framställning från 1912. Denna sades ha gett "en smula magert" resultat, vilket främst tycktes bero på "en viss svaghet ifråga om sträng vetenskaplig precisering och analysering" samt "framställningens synnerligen abstrakta karaktär". Grundtanken att spänningen mellan stat och kyrka aldrig kunde upphävas var så vagt framställd, att den verkade tämligen intetsägande. Uttalandet komme även att tolkas som stöd för den bestående ordningen, då Hjärne även med skärpa betonade, att staten ej kunde undgå att ta parti, och då han ej visade något sinne för kravet på ökad religiös frihet och pä religionens förinnerligande. Tvånget betraktades som nödvändigt för allt samfundsliv, varför den religiösa friheten blev till en lämplighetsfråga. En politik som blott avsåg att befordra lugnet kunde befaras undergräva religionens makt (s. 12 ff.). I motsats till Hjärne hävdade Petander, att det ej fanns någon principiell grund för en oförsonlig strid mellan kyrka och stat. Den ökade religiösa friheten var något som religionen själv behövde. Religionen finge ej förorenas så att den brukades för främmande syften eller förvanskades "genom att erbjudas i opersonliga falska former" eller genom att påtvingas människorna. Statens främsta uppgift var rättssamhällets upprätthållande. Rättsidén var emellertid i den västerländska kulturkretsen genomträngd av kristna tankar. Endast om staten upptoge "ett annat motstridande idéinnehåll" eller kyrkan sveke sin uppgift, skulle en principiell motsättning kunna uppstå. Statsmakten skulle ock alllmer komma att känna sin begränsning i förhållande till "ett övergripande växande andeliv" (s. 16 ff.). Ett problem låg i att religionens innersta väsen krävde, att den religiösa synpunkten ej förorenades av lägre synpunkter, men att så skedde där en statsreligion fanns. Lösningen var att avgränsa rätten och moralen från religionen. Detta borde vara möjligt så länge ej uppfattningen om de olika grundproblemen ginge alldeles i sär (s. 19 f.). Om kyrkorna framträdde som omfattande andliga realiteter skulle staten ej k u n n a undgå att erkänna dem som sådana. Envar måste behandlas efter sin egenart och diskussionen bli fri (s. 21 f.). Skolans kristendomsundervisning borde främst vara historisk men den mer konfessionella tillkomma hem och kyrka. Huruvida konsekvensen skulle bli "statskyrkans grad-

243 visa upphävande" och kyrkans "så småningom skeende fullständiga övergång till en självstyrd, fri folkkyrka" kunde ej närmare prövas, men en sådan utveckling vore ej omöjlig. Avgörande finge ej vara att statskyrkan ansågs ha ett mera bildat prästerskap. Ett försvar för statskyrkan ur för kyrkan främmande eller indifferenta synpunkter kunde bli till skada för kyrkans sanna idé och den folkkyrka som bäst ansågs överensstämma härmed. Fries' kyrkopolitiska program hörde därför till de "mindre rekommendabla". Det bevisade för mycket och saknade det enda nödvändiga, en utifrån direkt sedligt-religiösa synpunkter genomförd motivering (s. 23 ff.). Det funnes flera alternativ än den frikyrka som Waldenström rekommenderade och den statskyrka som hade folkkyrklig anknytning. Om den högre bildningen, toleransen och lärofriheten berodde av statskyrkoformen hade de måhända köpts för dyrt genom uppoffrande av andra väsentliga förmåner, något som tyvärr alltför litet undersökts. Dylika problem skulle alltid kunna lösas, om man blott hölle läst vid de allmänna religiösa och moraliska principer på vilka den evangelisk-lutherska kyrkan som fri andekyrka kunde sägas vara grundad. Frihet borde råda både inom och utom kyrkan. Denna finge aldrig sönderfalla i en rad sekter utan måste förbli en folkkyrka omfattande alla kyrkliga riktningar likaväl som alla sociala klasser och grupper. Vad som främst behövdes var ett djupare församlingssinne och "ett självverksamt deltagande i den levande traditionens mäktiga liv", den tradition som den lutherska teologien betänkligt försummat (Petander, Stat och kyrka, s. 28 ff.). Vid prästmötet i Visby 1913 förklarade mötesavhandlingens huvudförfattare, domkyrkokomministern Karl Thelander, att statskyrkan var att föredraga. En frikyrka skulle ej få större andlig kraft. Den skulle blott medföra, att katolicismen blev en verklig fara i Sverige (S. JacobssonK. Thelander, Statskyrka eller frikyrka, s. 21 ff.). Statens makt över kyrkan behövde dock begränsas. Betänkligast var att ett förvanskat evangelium fick predikas i kyrkorna. Man borde dock ej misströsta om framtiden (a.a., s. 30 ff.). Den andre avhandlingsförfattaren, kontraktsprosten S. Jacobsson, hävdade, att statskyrkan gav de bästa arbetsmöjligheterna. En skilsmässa var därför ej att önska, trots alt det var oroande att kyrkan blev allt mer beroende av riksdagsmajoriteten, samtidigt som denna blev allt mer likgiltig för kyrkliga frågor för att ej säga avog (Jacobsson-Thelander, a.a., s. 47 ff.). Kyrkan måste dock bryta förbindelsen i den stund det blev fråga om att välja mellan att lyda Gud eller att rätta sig efter människor. Den skulle då visa, att den kunde bestå utan statens stöd (Jacobsson-Thelander, a.a., s. 53). Betydligt större krav för kyrkans räkning restes samtidigt av en lekman, hovrättsrådet K. J. Ekman (Om riktlinjerna för en ny kyrkoförfatt-

244 ning, särskilt s. 21 f.). Den borde vara "fullt självständig gent emot staten, dock så att alllid ett intimt samband dem emellan bevaras". Var kyrkan en statskyrka betydde detta, att den var den kyrka som staten speciellt ville upprätthålla och vars åskådning låg till grund för den statliga lagstiftningen. Lagstiftaren borde därvid tillse att icke något "tryckande band lägges på kyrkans inre liv". Under alla omständigheter var det ett livsvillkor för kyrkan, att dennas styrelse och författning ordnades så att k y r k a n ej i sin verksamhet led något obehörigt intrång av staten. En kritisk syn på statens makt över kyrkan möter också i den avhandling (O. Bensow, Kyrka och s t a t . . . ) som ventilerades vid ärkestiftets prästmöte 1915. Statskyrkan var enligt denna framställning ej en följd av reformationens grundåskådning utan av yttre omständigheter. Den kristliga staten hade varit en förutsättning, men den världslige härskaren skulle ej h a någon makt i andliga ting. Det var som församlingsmedlem fursten i nödfall kunde få gripa in (Bensow, a.a., s. 5 ff.). Nu ville man, att staten skulle vara religiöst neutral och religionen en privatsak. Det var då orimligt, att staten skulle ha något inflytande över k y r k a n s inre angelägenheter. Då en regering "i religionsfrihetens n a m n " velat skjuta åt sidan kyrkans bekännelse var detta ett osedligt förfarande. Den liberala teologien tycktes vilja utnyttja statsmakten för att utrensa misshagliga åsikter. Den dag vänstern bleve herre i landet utan hjälp av de frikyrkliga, kunde man befara "en föga behaglig Caesaropapism av modernaste slag". Kyrkoledningen skulle då bestämmas av "för kyrkan fullkomligt främmande synpunkter" (Bensow, a.a., s. 12 ff.). Kristendom och politik finge ej sammanblandas, men socialismen var mer än ett politiskt parti, nämligen en världsåskådning. Denna var dock som öppen fiende mindre farlig än "trosliberalismen", som ville modernisera kristendomen och ta bort dennas kraft. Därför omhuldade den politiska liberalismen den teologiska, som i sin tur såg statskyrkan som enda medlet för obehindrad spridning av en negativ förkunnelse. I en frikyrka kunde den präst, som förnekade Kristi uppståndelse, riskera att bli avsatt (Bensow, a.a., s. 21 ff.). Genom hävdandet av religionsfriheten var statskyrkan redan principiellt avskaffad, och det var konsekvent att man ville avskaffa många ännu formellt gällande bestämmelser. Kyrkotukt kunde ej mera övas, vilket var ett allvarligt missförhållande (Bensow, a.a., s. 26 ff.). Så visst som det fanns olika religioner, var olika kyrkor och samfund grundade på olika bekännelser. Det var därför orimligt med lärofrihet inom kyrkan. Lärofrihet var ingen allmänmänsklig rättighet och den som fått ett avlönat uppdrag för att förkunna en viss lära var ej berättigad att förk u n n a någon annan, kanske motsatt. Bristen på kyrkotukt mot villolärare var "ett tecken på förfall" (Bensow, a.a., s. 30 f., 34).

245 Man måste kräva "obetingad självstyrelse för kyrkan i dess inre angelägenheter utan någon som helst inblandning från statsmakternas sida". Detta gällde bl. a. tillsättningen av präster och biskopar samt olika lärare. Ingen kristendomsundervisning alls vore bättre än en kristendomsfientlig sådan (Bensow, a.a., s. 36 ff., 62). Om man som S. A. Fries menade att staten borde ha samma makt på det kyrkliga området som på alla andra, var man "slarrblind för kyrkans egenart". Kristi kyrka kan ej i sina inre angelägenheter vara beroende av mer eller mindre avkristnade statsmyndigheters lagstiftning. En ökad självstyrelse skulle ej medföra mindre tolerans eller mindre forskningsfrihet, men kyrkans förkunnelse måste vara ett oavkortat evangelium, "icke rationalistisk människovishet". ö k a d självstyrelse behövde ej betyda att alla band med staten skars av, om ej denna själv gjorde det. I ett sådant fall finge man ej av ekonomiska hänsyn offra kyrkans vitala intressen. Att en fri folkkyrka skulle leda till att prästerna proletariserades, var ett grundlöst påstående. Som stöd för åsikten, att staten även efter en skilsmässa kunde ge kyrkan ekonomiskt och annat stöd liksom för uppfattningen att inre självstyrelse ej var detsamma som skilsmässa åberopades den tyske juristen Karl Rothenbucher (Die Trennung von Staat und Kirche, särsk. s. 438 ff.). Om svenska kyrkan skötte folkbokföringen var det rimligt, att den erhöll ersättning härför av staten. Den spänning mellan stat och kyrka, varom Hjärne talat, berodde nog främst på en olycklig sammanblandning av deras "relativt olika intressesfärer". Förenta staterna var ett exempel på skilsmässa till båda parters bästa. En fullständig sådan var dock ej nödvändig utan en samverkan det bästa, om den ägde rum under ömsesidigt hänsynstagande (Bensow, a.a., s. 64 ff.). En mycket avvikande uppfattning om förhållandet mellan kyrka och stat möter i den avhandling som ventilerades vid det likaledes 1915 hållna prästmötet i Göteborgs stift. Författaren, domprosten J. N. Rexius hävdade, att statskyrkosystemet var det ur kristen synpunkt önskvärda och normala. En folkkyrka som ej var statskyrka betecknades som en självmotsägelse. De faror för kyrkan vilka en förbindelse med staten medförde berodde ej på själva principen för denna samverkan utan på "skevheter och missbruk" vid den praktiska tillämpningen. Statskyrkan skulle ej vara någon tvångsanstalt. Det väsentliga i denna kyrkoform var att kyrkan därigenom tillförsäkrades en tryggad ställning och att hela samhällsordningen ställdes under kristet inflytande. I många avseenden hade banden mellan stat och kyrka lossats. Staten sökte i vissa avseenden vara neutral samtidigt som den genom att bevara statskyrkoinstitutionen intog en positiv hållning. En sådan dubbelställning 18 — Kyrka-stat

III

246 torde i längden bliva ohållbar men skilsmässa mellan stat och kyrka utgjorde ej den rätta lösningen. Förhållandena i Frankrike anfördes som avskräckande exempel. De som rådde i Förenta staterna kunde ej importeras, då de historiska förutsättningarna var så olika. Den protestantiska kyrkan behövde i högre grad än den romerska samverkan med staten. En skilsmässa mellan kyrka och stat skulle sannolikt i stor utsträckning medföra, att den kyrkliga seden bröts. Den ökade frihet man i en del kyrkliga kretsar hoppades på, kunde bli nog så illusorisk, då staten otvivelaktigt ville ha något att säga även om en frikyrkas yttre författning. Banden på kyrkans frihet kunde så bli hårdare än i en statskyrka. Man kunde ock befara att en skilsmässa skulle befordra splittring och tillkomsten av flera religiösa samfund. Särskilt det samfund som ville fasthålla kyrkans bekännelse i dess renhet kunde befaras råka i ekonomiska svårigheter på grund av ett ringa antal medlemmar. Att tro att en frigörelse från staten skulle medföra en kyrklig förnyelse vore att lägga alltför stor vikt vid rent yttre förhållanden. Till sist framhölls emellertid att bevarandet av statskyrkoformen icke under alla förhållanden kunde förordas. E n förutsättning var att staten ej försökte bestämma om nådemedlens förvaltning, "Herrens egna stiftelser". Samverkan mellan kyrka och stat förutsatte "statens kristlighet". Den världsliga makten skulle ej godtyckligt härska utan vilja tjäna kyrkan, ehuru ej "utan eget omdöme". Kyrkan måste dock ha sin egen representation, som skulle ha rätt att deltaga i beslut ej blott om kyrkans innersta angelägenheter såsom fastställandet av de kyrkliga böckerna utan även i frågor som gällde t. ex. äktenskapet och den kyrkliga administrationen (Rexius, Världsmakten och Guds rike, s. 53—70). År 1915 återkom f. ö. Linderholm med en skrift "Det svenska kyrkolivets reorganisation", som dock ej alls sysslade med frågan om förhållandet till staten, bortsett från att den reorganisation, som krävdes med hänsynstagande både till väckelsens krav på personlig avgörelse, ej minst för prästernas del, och till den moderna teologiens lärdomar, också sades vara nödvändig för kyrkans bestånd, om en skilsmässa från staten plötsligt skulle genomdrivas (s. 55 f.). Skarp kritik riktades mot de frikyrkliga för samverkan med förnekare mot statskyrkan (s. 18 f.). En förskjutning tycks ha skett i författarens uppfattning sedan 1912. Med året 1915 tycks åtminstone inom k y r k a n den ända sedan 1908 livliga debatten ha mattats och kritiken från kyrkligt håll mot statskyrkosystemet för en tid nästan ha upphört. En huvudorsak var väl de världspolitiska händelserna och deras återverkningar, som kom att skjuta andra frågor åt sidan. En mer speciell anledning k a n måhända också spåras. I Norge hade den skarpa motsättningen mellan den moderna och den konservativa teologien lett till att den senares företrädare rest krav på kyrkans skiljande från staten, emedan den sistnämndas representanter gyn-

247 nade den moderna teologiens talesmän. Häftigast synes denna strid ha varit 1908, men en då tillsatt kommitté hade 1911 framlagt förslag till reformer inom den bestående ordningens ram. En minoritet önskade vittgående sådana. Dessutom vidhöll många som deltog i debatten kravet på en verklig skilsmässa. En folkomröstning vintern 1914—1915 visade emellertid att majoritet fanns blott för de mindre omfattande reformer som utskottsmajoriteten förordade. I ett par mot den fria folkkyrkan starkt kritiska artiklar av sedermera biskopen E. Berggrav framhölls likväl som en starkt bidragande orsak till denna utgång att de religiöst likgiltiga fruktade intolerans och brist på kultur om kyrkan fick en demokratisk styrelse, varför man, då det ej var möjligt undgå en kyrka, ville hålla den under kontroll. Det antogs dock att många som varit missnöjda blivit betänksamma när frågan om en skilsmässa på allvar blivit aktuell och därför röstat emot en större förändring (E. Berggrav, Den kirkelige overraskelse i Norge, Vår Lösen 1915, s. 291 ff., 326 f.). Det torde väl i varje fall kunna sägas, att utgången i Norge ej kunnat verka stimulerande på de kyrkliga kretsar i Sverige, vilka sympatiserade med tanken på en skilsmässa mellan stat och kyrka, utan sannolikt haft en motsatt effekt. I Vår Lösen möter visserligen 1916 en insänd artikel av litteraturhistorikern docenten Hilma Borelius, som med hänvisning till att kyrkorna i Tyskland och England välsignade "den i krig uttryckta statsviljan", hävdade att stat och kyrka måste skiljas, då förbindelsen dem emellan var verkliga grunden för detta skamliga uppträdande. Många sades sedan länge ha insett det principiellt oriktiga med ett statskyrkosystem men nu hade frågan blivit verkligt aktuell, "en fråga av vitalt kristet intresse" (Hilma Borelius, Statskyrkofrågan, Vår Lösen 1916, s. 323 f.). I en kommentar medgav tidskriftens redaktör, M. Björkquist, att förbindelsen mellan stat och kyrka ofta haft för kyrkan nedsättande följder. Det behövdes ett självständigt kyrkomedvetande vid sidan av statsmedvetandet, men detta behövde ej medföra en skilsmässa. Om man önskade kristna ej blott individerna utan även folken och staterna, tycktes statskyrkan vara den bästa formen. Kyrkan borde dela statens lott likaväl som Kristus levat såsom en människa bland människorna. Om Kristi Ande verkade inom kyrkan skulle samlivet med staten bli ett martyrium, men då skulle kyrkan i sin kallelse fullkomna Kristi lidande och vandra i hans efterföljd. Kyrkans medvetande skulle vara "ett syskonmedvetande till staten". "Sådan är statskyrkans farliga, smala väg." Björkquist ifrågasatte ock, om frikyrkorna under kriget "stått friare och mer kristna till sina stater". Efter detta som det förefaller klara ställningstagande till förmån för statskyrkosystemet tillade dock Björkquist att en annan fråga var hur förhållandet mellan stat och kyrka i ett visst läge skulle gestaltas. Statskyrka och frikyrka vore inga "fixa gestaltningar" utan "snarare två poler" mellan

248 vilka många olika samfundsbildningar fanns och ännu flera kunde tänkas. Frågan var i vilken riktning ett visst samfund skulle utveckla sig. Om bundenheten vid staten var så hård, att den hindrade uppkomsten av ett självständigt kyrkomedvetande, måste den minskas "jämt upp så mycket som i det förevarande läget är nödigt" (Vår Lösen 1916, s. 324). Vår Lösen behandlade på nytt förhållandet mellan kyrka och stat i en osignerad ledarartikel i början av 1917. Anledningen var närmast kritik mot ungkyrkligheten för brist på nationell anda framförd i den av författaren Sven Lidman redigerade ultranationalistiska, aktivistiska tidskriften Svensk Lösen. I anslutning till Hjärne betonades i Vår Lösen att kyrkan hade sitt eget ursprung och aldrig kan begripas "såsom blott en funktion av staten". Därför kunde förhållandet mellan kyrka och stat ej en gångför alla definitivt ordnas. Det skulle dock med glädje erkännas, att förbindelsen mellan stat och kyrka i Sverige "på mångfaldiga sätt" varit till gagn för båda parter. Det fanns skäl tro att förbindelsen alltjämt hade en framtid. Tidskriften yttrade sig sedan kritiskt om prosten Svenssons och doktor Bensows ovan refererade åsikter. Statsmaktens sekularisering gjorde dock en kyrklig samfundskänsla nödvändig. Staten saknade dock ej all känsla av ansvar för den evangeliska kristendomens befrämjande inom landet. Statskyrkan kunde därför äga bestånd men den behövde frihet att bruka "andens vapen och nådens medel" (Svensk kyrkopolitik, Vår Lösen 4/1917). I tidskriften Kristendomen och vår tid diskuterades statskyrkoproblemet år 1916 på nytt i två artiklar av en professor i medicin, C. G. Santesson, som betonade lärofriheten i statskyrkan samt statens och kyrkans "synnerligen viktiga gemensamma intressen". Statskyrkans avskaffande skulle också leda till stor splittring på det religiösa området samt till ett bakåtsträvande renlärighetsnit. Till fördelarna med en statskyrka hörde att kraven på prästernas utbildning ställdes högre, samtidigt som prästerna fick en mer tryggad ställning. Tidigare hade många av dem varit olämpliga men en förbättring hade nu skett. Till nackdelarna hörde att prästerna fått alltför många borgerliga uppgifter. Att de hade en del sådana var dock blott till fördel. I en andra artikel framhölls att statskyrkan gick en medelväg mellan ytterligheter. Då kyrkan nu i god mening sökte följa med sin tid borde den få behålla inflytande över religionsundervisningen. Om denna avskaffades skulle en ödesdiger okunnighet uppstå. Särskilt på det religiösa området var okunnighet farlig. Personer med verklig religiös bildning hemföll ej åt tungomålstalande och dylikt. Santesson varnade ock för att en skilsmässa mellan kyrka och stat skulle gynna den romerska kyrkan. Han ansåg det även vara av vikt att kyrkoorganisationen var sådan att den med tillgivenhet kunde omfattas av de bildade. Dessas åsikter genomsyrade så småningom hela folket. Det rå-

249 dande statskyrkosystemet borde bevaras (C. G. Santesson, Statskyrka eller kristendomen en privatsak, Kristendomen och vår tid 1916, s. 251 ff., 283 ff.). År 1918 publicerade så den då relativt nyblivne ärkebiskopen N. Söderblom ett inlägg i debatten om förhållandet mellan stat och kyrka (avsnittet "Rikskyrka och frikyrka" i uppsatssamlingen "Religionen och staten", s. 81—111). Det framhölls inledningsvis att problemet ej hade någon slutgiltig lösning utan att ställning måste tas i varje särskilt fall. Utvecklingen i Skottland ansågs visa, att kyrkan ville vara en folkkyrka, som nådde hela folket, och att statskyrkan bäst tjänade detta ändamål. Man kunde ej jämföra förhållandena i länder med så olika historiska förutsättningar som Sverige och Förenta staterna. Både frikyrka och statskyrka hade sina för- och nackdelar. Frikyrkan företrädde främst den ena sidan i kristendomen, den enskildes avgörande, statskyrkan den andra, Guds oförskyllda nåd. Frikyrkan hade som organisation stor frihet men dess tjänare hade mindre självständighet än statskyrkans, vilket kunde vara "en stundom hälsosam sporre till religiös livaktighet". Statskyrkan tvangs till större ansvarskänsla inför hela folket och nådde längre med sin förkunnelse. Ekonomiskt skulle svenska kyrkan säkert kunna klara sig som frikyrka, då offervilligheten skulle öka. Förbindelsen med staten gav beskydd åt ämbetsutövningen och man borde ej klaga över statligt förtryck. Statskyrkan lade hinder i vägen för kotteriväsen och kyrklig maktfullkomlighet. De frikyrkliga sades anse förbindelse med staten strida mot Skriften, men kyrkans bekännelse var friare. Ingen kyrkoförfattning var idealisk. Statskyrkan tycktes vara den bästa, då den nådde längst. Dess avskaffande skulle på ett ödesdigert sätt minska det kristna inflytandet. Staten behövde utnyttja religionen till det helas gagn. Religionen måste emellertid liksom vetenskap och konst ha frihet att följa sitt eget väsen. Staten måste inse delta men ej lämna den andliga hygienen "vind för våg". Den borde kontrollera kyrkans verksamhet och prästutbildningen. Detta vore även till gagn för kyrkan, medan lössläppt kyrklig maktfullkomlighet var till skada. Historiska omständigheter bestämde, att ett visst samfund skulle vara statskyrka i Sverige. Andra samfund borde få ett motsvarande stöd "under den självklara förutsättningen", att deras tjänare hade akademisk utbildning och att de i statens tjänst utförde samma arbete som prästerna. Ingen kyrka och inget samfund hade monopol på evangelium, men detta skulle ha ensamrätt till kyrkan. Till sist förklarades, att statskyrkan hade en svår uppgift, men dess avskaffande skulle vara till skada för både "statens, religionens och bildningens välförstådda intressen".

250 Inläggen i debatten om förhållandet mellan kyrka och stat från frikyrkligt håll tyckes åren närmast efter 1910 ha varit betydligt färre än från kyrkligt håll. Här skall blott nämnas tre inlägg av två författare. Läraren vid Svenska missionsförbundets missionsskola S. Wisborg framhöll i ett föredrag "Kyrka och stat" vid ett studentmöte 1913 (tryckt 1914), att det rådde ganska stor enighet om att förändringar behövdes, men att meningarna var mycket delade om vad som skulle komma istället. Frågan var både politiskt och religiöst så betydelsefull, att det var begripligt att oro rådde. Det gällde att förekomma en hotande kristendomsfientlig lösning (s. 3). Den folkkyrkliga organisationen påskyndade förvärldsligandet (s. 12). Alla betraktades som formellt goda kristna och kyrkan begagnade världsliga medel. Det medgavs dock, att statskyrkan just som statsinstitution förmått uträtta åtskilligt gott, särskilt som folkuppfostrare. Omedelbart efteråt hävdades dock, att mycket av det goda som uträttats berodde på den anda av levande kristendom, som fanns bland medlemmarna och som troligen skulle ha varit än mer fruktbärande i en samfundsform som bättre stämde med kristendomens eget väsen (s. 14 ff.). Förutsättningen för en statskyrka var en enhetlig kristen åskådning. En sådan fanns nu ej mera. Både från irreligiöst och kristet håll hade man därför yrkat på skilsmässa. Kulturutvecklingen hade ett demokratiskt drag, men statskyrkan var avgjort aristokratisk. Framtidens kyrka måste vara demokratisk, ett mål som bäst kunde nås om kyrkan byggde på den "nytestamentliga församlingsprincipen". Även staten hade f. ö. ändrat natur. Den ansågs ej längre ha religiös karaktär och statsreligionen hörde nog snart till det förgångna. Nu hävdades istället religionsfrihetens princip. Allt pekade hän mot statens sekularisering. Statskyrkan var redan nu i Sverige en kvarleva från det förflutna (s. 19 ff.). Även om Hjärne hade rätt i att stat och kyrka alltid måste leva i en viss spänning, borde man dock söka göra denna så liten som möjligt, vilket bäst förverkligades, ju mindre stat och kyrka grep in i varandras arbete. Den stora frågan var nu, om staten skulle bli religiöst neutral. Ur kristen synpunkt gällde det att se till, att skilsmässan ej fick kristendomsfientlig karaktär utan att de religiösa samfundens berättigade krav beaktades. Religionen var samhällsnyttig och kulturfrämjande samt nödvändig för statens existens (s. 22 f.). Staten borde dock ej begagna yttre medel för att främja kristendomen utan blott ge denna frihet. Den skulle då utveckla sina inre krafter, vilket Förenta staternas exempel visade. Det var också statskyrkans formväsen som befordrade katolicismen. Det gällde emellertid att bevara kristendomsundervisningen, som dock blott kunde bli kunskapsmeddelande. De frikyrkliga borde arbeta på en snar skilsmässa och ej lämna detta ål de irreligiösa. Man borde också bereda sig på den ökade verksamheten

251 efter statskyrkans avskaffande. Farhågor för att en fri folkkyrka skulle bli mer liberal än statskyrkan sades falla på sin egen orimlighet. Skild från staten måste kyrkan förr eller senare acceptera frikyrkliga principer (s. 29 ff.). År 1917 uttalade sig en annan yngre frikyrklig akademiker medicine kandidaten E. Laurentz om statskyrkofrågan. Den svenska statskyrkan var så förvärldsligad, att den ej kunde anses som någon Kristi församling. Både i dogmatiskt och etiskt avseende hade den avfallit från Nya testamentets lära. Statskyrkan vore blott en statsinstitution, "visserligen för religiöst arbete", och kunde som sådan uträtta mycket gott, men den vore ingen kristen kyrka (E. Laurentz, Det religiösa lägets krav på Sveriges frikyrkliga, s. 10 ff.). Skriftens syfte vore närmast att mana till större frikyrklig enighet och att verka för skapandet av en permanent samarbetskommitté (s. 42 ff.). Till dennas uppgifter sades skola höra att inför statsmakterna frambära de frikyrkligas önskemål, bland annat upphävandet av allt statskyrkligt tvång (s. 43). Däremot nämndes i detta sammanhang intet om själva statskyrkosystemets avskaffande, ehuru det längre fram hävdades att läget bland de politiska partierna var sådant att kyrkans skiljande från staten kunde väntas äga r u m inom "ej alltför många årtionden" (s. 48). Det vore angeläget, att de frikyrkliga dessförinnan enat sig, så att de åtminstone i viss mån kunde överta det kyrkliga arbetet från den förvärldsligade folkkyrkan. Laurentz hoppades rent av att de troende inom folkkyrkan så småningom skulle sammansmälta med den enade frikyrkan (s. 49 f.). I en större skrift från 1918 (Kyrkans skiljande från staten) framhöll Wisborg, att förhållandet mellan kyrka och stat i högsta grad skiftat under olika tider (s. 3 f.). Individualismens och frihetsprincipens frammarsch antogs skola leda till seger för frikyrkotanken, som hävdade "demokratiens och frihetens berättigande i religiöst och kyrkligt hänseende" (s. 21). Frikyrkan segrade i allt flera länder och den skulle göra det även i Sverige, så snart första kammaren hade demokratiserats. Waldenströms motion 1908 hade varit skickligt motiverad (s. 22 ff.). För skilsmässa talade främst den religiösa nödvändigheten. Den kristna förkunnelsen gällde de enskilda. Man fick ej anpassa sig så mycket, att något omistligt gick förlorat (s. 26). Statskyrkan måste ock avskaffas såsom stridande mot den frihetens ande, som utmärkte all sann kristendom (s. 28 f.). Kritik riktades mot alltjämt bestående krav på formell anslutning till svenska kyrkan för behörighet till vissa tjänster. Ateister, som ej fick utträda ur kyrkan, var därför behöriga att vara t. ex. kristendomslärare men det vore ej frikyrkliga, vilka hade utträtt. Det visade vad statskyrkan var värd som skydd för kristendomen (s. 31).

252 Tvångssystemet drog smälek över kristendomen och statskyrkosystemet medförde otillbörlig undfallenhet för världsliga maktkrav, så t. ex. ifråga om vigsel av frånskilda och godtagandet av en man "fri från positiv kristendom" som kyrkans högste styresman näst konungen. Ärkebiskopen och andra företrädare för kyrkan sades vara så blinda att de berömde sig av kyrkans brister. Formerna för Brantings återinträde i kyrkan visade att det var ett formellt krav, när denna påstod sig vara Kristi kyrka. (Branting hade en gång utträtt ur svenska kyrkan, förebärande sig skola övergå till metodistkyrkan för att kunna slippa kyrklig vigsel. Då han 1917 skulle inträda i regeringen, ansågs han efter en kyrkoboksanteckning därom ha återinträtt och därmed vara behörig att bli statsråd.) Då staten betalade kyrkan var det dock begripligt, att den blott betraktades som en tjänare (s. 33 ff.). Prästernas ställning som statstjänstemän hade också förlett dem att alltför deciderat ta partipolitisk ståndpunkt, vilket vållat ovilja mot kristendom och kyrka. Frikyrkans frivillighets- och frihetsprinciper väckte däremot aktning, som Förenta staternas exempel visade. Det ekonomiska osäkerhetstillståndet var nyttigt för kyrkan (s. 37 ff.). Allt vad som rörde religionen var en individens sak. Samhället som sådant kunde ej ha någon religion. Full religions- och samvetsfrihet var nödvändig för andlig välfärd. Detta förutsatte även skilsmässa mellan stat och kyrka, ty om det skulle vara någon mening med en statskyrka, måste staten befordra dennas åskådning och privilegiera dess prästerskap, vilket ofta ledde till att andra samfund sköts åt sidan och att dessas medlemmar ej åtnjöt fulla medborgerliga rättigheter. Man kunde som i Sverige även bli tvungen alt betala skatt till samfund, som man ogillade (s. 40 f.). Stat och kyrka borde i princip vara skilda, eftersom de hade olika natur, men det var nu desto nödvändigare som kulturutvecklingen ytterligare fjärmade dem från varandra. Dessutom hade frikyrkligheten fått stor spridning i Sverige. I längden skulle det bli omöjligt att upprätthålla "ett statskyrkodöme mot folkmajoritetens mening". Alla kyrkliga privilegier måste "te sig som en orättvisa så länge de frikyrkliga rörelserna inte äga likvärdiga förmåner". Detta gällde, som förhållandena utvecklat sig, även själva statskyrkans bestånd (s. 41 ff.). En statskyrka kunde visserligen göra staten och i all synnerhet "det samhällsbevarande partiet" stor nytta. Även om ett annat parti komme till makten skulle kyrkan av gammal vana foga sig. En del hade menat, att staten borde behärska kyrkan för att hindra, att den bleve en politisk maktfaktor. Detta berodde på missförstånd, bl. a. om frikyrkans karaktär. Staten kunde ej undvara kyrka och religion, men statskyrkan var ej till gagn (s. 45 ff.). Wisborg granskade så de skäl som brukade anföras till försvar för statskyrkan, såsom dennas ålder, folkuppfostrande betydelse och prästerskapets

253 högre bildning, samt sökte vederlägga dem, åtminstone deras allmängiltighet (s. 47 ff.). Det var icke statskyrkans utan kristendomsundervisningens avskaffande som kunde bli skadlig för folkmoralen. Med skärpa avvisades Söderbloms tal om att staten borde sörja för den andliga hygienen. Det vore upprörande att utlämna det andliga livet till kontroll och vård av kyrkofientliga element, som ibland var statsmaktens företrädare. En statskyrka var ingen garanti mot andliga villfarelser, och förhållandena i Förenta staterna visade, rätt bedömda, att frikyrkosystemet var ett bättre skydd mot katolicismen (s. 55 ff.). Statskyrkans avskaffande skulle medföra "full och hel" religions- och samvetsfrihet. Staten skulle förlora all religiös karaktär, men religionsfriheten kunde ej sträcka sig längre än vad som var förenligt med statens lagar och samhällsordningen. Samvetslagen stode dock över den borgerliga lagen (s. 66 f.). En konsekvens av religions- och samvetsfriheten var, att alla samfund jämställdes, vilket dock ej var farligt ur kristen synpunkt. Detta skulle medföra inånga förändringar på undervisningsväsendets område, bland annat den dogmatiska kristendomsundervisningens upphörande, men ej de teologiska fakulteternas avskaffande, då teologien var jämställd med andra vetenskaper. Kristendomskunskap krävdes för allmänbildning (s. 67 f.). En skilsmässa skulle medföra obligatoriskt civiläktenskap och borgerlig begravning samt upphörande av prästerskapets befattning med folkbokföringen. Den lutherska kyrkan skulle förlora möjligheten att för sina behov beskatta alla medborgare. Den del av kyrkans egendom som hade ställts till förfogande av stat och kommun måste återställas, eventuellt mot någon ersättning. Äganderätten till kyrkobyggnaderna måste utredas. De som främst var kulturminnesmärken borde bliva statens egendom. De övriga borde utnyttjas för religiösa ändamål, men det var ej självklart, att de skulle bli den lutherska frikyrkans egendom. De borde av kommunen försäljas till det största samfundet inom denna (s. 73 ff.). För att hindra en våldsam, för kristendomen skadlig omstörtning, borde man arbeta för en snar och fredlig uppgörelse. Det gällde att de troende finge bestämma villkoren för kyrkans skiljande från staten. Efter statskyrkans avskaffande skulle de tre större frikyrkosamfunden — varmed torde åsyftas Svenska missionsförbundet samt baptist- och metodistsamfunden — "få bära huvuddelen av arbetet för kristendomens seger". De frikyrkliga måste bl. a. skapa ett eget undervisningsväsen och vinna arbetarklassen för evangelium (s. 77 ff.). I en efterskrift daterad i december 1918 hävdade Wisborg, att utvecklingen nu gick snabbt mot en skilsmässa och att även många hittills siatskyrkliga var beredda medverka därtill. Detta gav hopp om en lösning

254 i samförståndets tecken liksom formerna för den beramade skilsmässan mellan stat och kyrka i Tyskland (Wisborg, a.a., s. 81 ff.). Den ovan refererade debatten rör sig, Wisborgs senare inlägg undantaget, väsentligen kring de vådliga följderna för det samfund som var beroende av staten samt kring frågan om en sådan förbindelse ur kristen synpunkt var principiellt berättigad och om de praktiska fördelarna och olägenheterna av olika organisationsformer. Statskyrkosystemets nackdelar för dem som hade andra religiösa åsikter var ett problem som på sin höjd skymtade. Waldenströms uttalande i kyrkomötet, att för frikyrkligheten och honom själv kunde kyrkans organisationsform vara tämligen likgiltig, förefaller i detta sammanhang betecknande. Wisborgs senare inlägg präglas av en annan anda med starkt framhävande av statskyrkosystemets olägenheter för utomstående, närmast de frikyrkliga. Kravet på att medlemsantalet i de olika samfunden skulle bli avgörande för vilket av dem som skulle få överta den gamla församlingskyrkan liksom antagandet, att det skulle bli de gamla frikyrkosamfunden, som komme att dominera efter en skilsmässa mellan stat och kyrka, synes betecknande för den skärpta kampanjen mot statskyrkan just 1918 och åren närmast därefter. Wisborgs skrift 1918 tycks av efterskriften att döma ha tillkommit i samband med de riksdagsmotioner, som detta år väcktes från socialdemokratiskt och vänstersocialistiskt håll och som just betonade själva statskyrkosystemets oförenlighet med religionsfriheten. En dylik uppfattning var på detta håll ej ny, varför en kort översikt av den tidigare socialdemokratiska uppfattningen skall givas före behandlingen av motionerna 1918. h) Socialdemokratien

och statskyrkan före 1918

Inom socialismen har, som H. Tingsten framhållit (Den svenska socialdemokratiens idéutveckling, 2:281 f.), framträtt flera uppfattningar om religion och kristendom. Religionen har av somliga betraktats som ett medel att skapa likgiltighet för förbättringar i de materiella förhållandena och kyrkan har då ofta kommit att betraktas som ett instrument för den härskande klassens intressen. Enligt den materialistiska historieuppfattningen är kristendomen liksom andra ideologier ej ett avsiktligt bedrägeri "utan en samling på ett visst utvecklingsstadium med nödvändighet framträdande illusioner". Den hade emellertid blivit statens och den härskande klassens främsta propagandainstrument. Med socialismens seger skulle följa kristendomens undergång. En annan riktning har hävdat, att kristendom och socialism vilade på samma förutsättningar och hade samma praktiska konsekvenser. Den ursprungliga kristendomen hade varit radikal, j a revolutionär.

255 En tredje riktning har velat lämna religionen utanför politiken och förklara den för privatsak. Staten skulle vara religiöst neutral. Inställningen till en statskyrka blir här lika avvisande som inom den radikalt antikristna uppfattningen. Även inom den kristna socialismen har dock rests krav på skilsmässa mellan stat och kyrka, medan å andra sidan företrädare för den antireligiösa uppfattningen stundom, åtminstone som ett provisorium, accepterat en statskyrkas fortvaro. Här skall frågan om den svenska socialdemokratiens inställning till religionen på det hela lämnas därhän och blott dess inställning till statskyrkan beaktas. Som bekant fick den svenska socialdemokratien starka impulser från Tyskland, där man i det s. k. Gothaprogrammet 1875 hade förklarat, att religionen ur statens synpunkt var en privatsak (jfr nedan s. 496 f.) och att statskyrkan borde avskaffas. Liknande synpunkter möter i de äldsta svenska organisationernas program. I ett sådant för den socialdemokratiska föreningen i Stockholm 1885 talades det om "Fullständig religionsfrihet, d. ä. kyrkans skiljande från stat och skola. Religionen förklaras för privatsak" (Tingsten, a.a., 2: 284). I detta sammanhang synes det vara av ett visst intresse, att den unge Hjalmar Branting i mitten av 1880-talet var mycket aktiv i den då verksamma Föreningen för religionsfrihet, som enligt sina stadgar skulle verka "för fullständig religionsfrihet samt fullständigt särskiljande av kyrka och stat" (Nerman, Hjalmar Branting — fritänkaren, s. 17 ff.). I ett föredrag 1886 hade Branting hävdat, att statskyrkans avskaffande var "en nödvändig följd av grundsatsen om individens rätt till fullständig religionsfrihet". Statskyrkan hade också varit fientlig mot alla framsteg och "en av överklassens bästa stödjepelare" genom att "försoffa och förfäa folket" (Nerman, a.a., s. 47). De frikyrkliga rörelserna bedömdes dock ej mildare. Frälsningsarmén omtalades 1890 som ett "folkförfäande sällskap". I ett samhälle som skänkte "en god tillvaro åt alla" skulle allt tal om religion försvinna (Nerman, a.a., s. 93, 99; jfr även Tingsten, a.a., 2:286 f.). Branting delade dock ej oron för sekternas ökade inflytande om statskyrkan avskaffades. Han avvisade ett förslag om att statskyrkan skulle bevaras men fullständig lärofrihet införas. Det tycktes bero på en förväxling mellan lärofrihet inom samhället och inom kyrkan, där den syntes vara "en komplett självmotsägelse". "I samma stund är kyrkan icke längre k y r k a " (Nerman, a.a., s. 120). Liknande synpunkter hade, som ovan (kap. I, II) nämnts, framförts tidigare av företrädare för kyrkan. Under debatten om den s. k. utilismen och dess religionsfientliga agitation förklarade Branting, att den socialistiska världsåskådningen i grunden var antireligiös. Syftet var dock ej att direkt bekämpa den utan att skapa likgiltighet (Soc.-D. 24/11 1888, Branting, Tal och skrifter, 1, s. 137 f.). Senare framhölls att i politiken kunde ej frågan om Gud bli det centrala utan frågan om de nödvändiga samhällsförändringarna. Religionen var

256 uppenbarligen på retur utan att den direkt bekämpades (Soc.-D. 10/11 1890, Branting, a.a., 1, s. 145). I ett par artiklar 1893 kritiserade Branting skarpt vad han ansåg vara ett de liberalas svek mot religionsfriheten. Alla partier ville anses som den sanna religionsfrihetens vänner, men endast den som höll sig till den "rena" läran hade någon religionsfrihet. Blott socialdemokratin förde "i alla väder obrottsligt och oförskräckt" den hela och sanna frihetens talan. Kravet på att religionen skulle vara privatsak icke blott medförde statskyrkans fall utan förhindrade även, att "de lika intoleranta och upplysningsfientliga sektcheferna" tog arvet. Folkets uppfostran skulle bli rent världslig samt stat och samhälle avklädas "den nu vidhäftande religiösa eller kvasireligiösa maskeraddräkten" (Soc.-D. 12/6 1893, Branting, a.a., 3, s. 96 ff.). En artikel i Aftonbladet om en viss demokratisering av statskyrkan så att denna blev en folkkyrka, föranledde Branting att förklara, att detta kunde vara "hugget som stucket". De liberala hade en gång yrkat på statskyrkans avskaffande och därmed menat något mera än "en surt medgiven tolerans". Sedan hade bourgeoisien gjort "sin Canossa-gång tillbaka till den samhällsbevarande tron" och fritänkarnamnet var ej längre en hederstitel utan tvärtom nedsättande (Soc.-D. 28/12 1893, Branting, a.a., 3, s. 102 ff.). Vid den första socialdemokratiska partikongressen 1889 nöjde man sig med att hänvisa till Gotha-programmet i fråga om religionen (Tingsten, a.a., 2 : 2 8 3 ) . Vid partikongressen 1897 infördes i det då antagna första egentliga svenska partiprogrammet en punkt (nr IV) så lydande: "Religionen förklaras för privatsak. Statskyrkans och kyrkobudgetens avskaffande." Den antogs av det kortfattade protokollet att döma åtminstone utan nämnvärd diskussion (Protokollet över . . . Sveriges socialdem. arbetarepartis fjärde kongress 1897, s. 35; Tingsten, a.a., 2: 285). De debatter, som fördes vid partikongresserna 1905, 1908 och 1911, gällde egentligen ej frågan om statskyrkan utan förhållandet till religionen. I ett uttalande 1908, som inskärpte att envar borde få sin personliga uppfattning respekterad, framhölls emellertid, att partiet ville bekämpa allt tvång på det religiösa området. En skilsmässa sades bli alltmera aktuell, men icke mellan kyrka och stat utan mellan kyrka och skola (Tingsten, a. a., 2: 299 f. och i noterna anförda källor). Mot bakgrunden av Brantings ovan citerade uttalande i Social-Demokraten i maj 1909 (sid. 214) kan det synas som om tystnaden om statskyrkans avskaffande ej berodde på en slump. Intrycket förstärkes av flera omständigheter. År 1907 omformulerades den sammanfattning av det socialdemokratiska programmet som sedan 1886 återfunnits i tidningen Social-Demokratens vinjett. Istället för punkten "Religionen förklaras för varje människas ensak. Fullständig religions-

257 frihet." sattes "Religionen privatsak. Skolan frigöres från kyrkan". I en kommentar förklarade Branting, att grundsatsen om religionen som privatsak varit ovärderlig för arbetarnas samling ehuru den mycket förargat "våra speciella religionssmädare". Skolans frigörande från kyrkan vore "den för tillfället mest aktuella följdsatsen, den på vilken de närmaste ansträngningarna väl borde samlas" (Soc.-D. 13/2 1907, Branting, Tal och skrifter, 1, s. 296, 298, 307 f.). Det officiella partiprogrammets krav på statskyrkans avskaffande lyste alltså med sin frånvaro såväl i vinjetlen som i kommenLåren till denna. Det kan ju dock mycket väl hända att statskyrkans avskaffande hörde till de mindre aktuella följdsatser som avsågs att förverkligas senare. Meningarna inom svensk socialdemokrati hade dock tydligen vid denna tid börjat bli delade i frågan om statskyrkans avskaffande verkligen var något eftersträvansvärt. I Norge hade programpunkten om slopandet av bidrag till kyrkliga och religiösa ändamål strukits redan 1901. I en tre år senare utgiven skrift som 1906 också utkom på svenska under titeln "Kyrkan sedd från socialistisk synpunkt" utvecklade en av den dåtida norska socialdemokratiens främsta män redaktören Olav Kringen synpunkter som han ansåg i det närmaste sammanfalla med dem som låg bakom programförändringen. Inledningsvis framhöll Kringen att socialismen av sina motståndare från början beskyllts för att vara religionsfientlig och att många socialistiska agitatorer bekämpat religion och kyrka, då de funnit, att de kyrkligt intresserade i regel hört till deras motståndare. Kyrkan framträdde dock i många former och i de nordiska länderna hade det lyckats att lägga den "under folkets eget inflytande såsom en statsorganisation". Andens frihet bleve alltid stor i en av staten styrd kyrka (s. 5 f.). Kyrkan var till sitt yttre alllid konservativ, men utvecklingen gick ändå sin gång och själva kyrkan var ännu "ung och stark och livskraftig". Det gällde att genomsyra och förvandla den så att den blev socialismens vän. Kyrkan hade förr överlevat stora förändringar och skulle säkert göra det även nu, då människan behövde religion (s. 7 f.). Kristendomens centrala läror vore oförändrade men den moraliska förkunnelsen hade anpassats efter den för varje tid gällande moralen (s. 9 f.). De religiösa känslorna och åsikterna måste alltid vara privata men det för religionsövningen utmärkande var det offentliga, det gemensamma. Då socialdemokratien ville organisation och ordning kunde den rimligtvis ej lämna åt sig själv "den starkaste av all mänsklig organisation". Att undertrycka den vore omöjligt. Kristendomens ideal hade präglat Europas kultur och dessa ideal, broderskärleken och rättfärdigheten, var själva socialismens grundval (s. 10 f.). Uttrycket "religionen en privatsak" vore tvetydigt och det avgörande vore ej något politiskt program utan det religiösa behovet (s. 13 ff.).

258 Kyrkan, vare sig den var statskyrka eller frikyrka, inrättade sig efter det förefintliga samhället och uppfattade därför varje angrepp mot detta som ett angrepp mot sig själv. Så snart en ny grund lagts försonade sig dock kyrkan med denna (s. 18). Det gällde att så mycket som möjligt hålla kyrkan borta från världsliga ting. Den skulle som statskyrka styras och ej styra i dylika (s. 19). Politiken var lika litet befogad att fastställa religiösa dogmer som kyrkan var befogad uppställa socialekonomiska dogmer. Socialdemokratien skulle ej se som sin huvuduppgift att protestera utan att skapa nytt (s. 21 f.). Kyrkan var f. ö. den mest socialistiska av alla institutioner. Nådemedlen var lika tillgängliga för både fattiga och rika. "Alla äro lika inför Gud. Detta är ren och oförfalskad socialism" (s. 23 f.). Under religionsövningarnas yttre likformighet fanns i en kyrka som ej förföljde någon "det största rådrum för privata åskådningar". Detta gjorde statskyrkans dogmbörda så lätt att bära. Den stod fri mot alla hänsyn och gav rum åt äkta frisinne. Folkets representanter hade ock tillfälle att öva inflytande. Under demokratien blev statskyrkan ett värn för den andliga friheten (s. 25 f.). Så visst som kyrkan motsvarade ett samhällsbehov skulle den vara en samhällsinstitution, ej en privat organisation, som med propagandans hjälp skulle kunna konservera behovet. Privatkyrkan var på ett helt annat sätt än statskyrkan "kapitalismens tjänarinna". Det mål som avsågs med programpunkten "religionen en privatsak" kunde troligen endast uppnås genom att staten samlade den religiösa kulten i en statskyrka och så gradvis gjorde denna konfessionslös. Det skulle ta generationers arbete att få privatkyrkan genomförd i Norge, även om man fick de konservativa kyrkliga gruppernas hjälp. Det arbetet borde hellre nedläggas på att förverkliga socialismen (s. 27 ff.). Förhållandena i Förenta staterna visade, att frikyrkosystemet ledde till intolerans och tyranni, splittring och upprivande religiösa strider. Det blev odemokratiskt då organisationen blev dyrbar och beroende av de rika medlemmarna. Lärofrihet förekom ej (s. 30 f.). Hela samhället måste vara med och betala kyrkornas utgifter. Skillnaden mellan de nordiska länderna och Förenta staterna var att i de förra samhället också hade kontrollen och kyrkan var tvungen att följa med utvecklingen, medan i Förenta staterna prästerna hade kontrollen och förhindrade alla framsteg. Om statskyrkan avskaffades måste man vara beredd på att det religiösa behovet tillfredsställdes på privat väg. Staten måste medla i de strider som skulle bli följden och kyrkan bli en stat i staten (s. 32 ff.). Det var konsekvent socialism att ta ställning för en statskyrka som följde med utvecklingen (s. 36 f). Skolan borde självklart vara konfessionslös men barnen lika givet få kännedom om religionens grundsatser och kyrkans historia. Icke ens fritänkaren var betjänt av att h a n s barn lämnade skolan utan sådana kunskaper. På grund av egen erfaren-

259 het sade sig Kringen föredraga dylik konfessionslös undervisning framför den i Förenta staterna rådande ordningen. Allsidigt utbildade lärare skulle mer försona kyrkan med framåtskridandet än om kristna agitatorer ensamma finge hand om religionsundervisningen (s. 38 ff.). Till sist förklarades att den kristna religionen aldrig varit så blomstrande och att kyrkan alltid traktat efter makt. De som främst önskade avskaffa de protestantiska statskyrkorna var de som önskade öka kyrkans och prästernas makt. I Norge insåg dessa att om kyrkan skildes från staten skulle de k u n n a lägga helt andra bördor på samhället. Så länge kyrkan existerade kunde religionen ej bli en privatsak. Om det vore möjligt att göra religionen till privatsak, skulle man ha avskaffat den. Kyrka och religion vore som kropp och själ. När statskyrkan styrdes av de världsliga myndig heterna finge alla inflytande på den (Kringen, s. 40 ff.). Redan den norska upplagan av Kringens skrift blev föremål för anmälan i den svenska Social-Demokraten (1/8 1905) av Fredrik Ström, som var mycket förstående, ehuru han underlät att göra något eget ställningstagande. Ett klart sådant möter däremot i en artikel av redaktören Anton Andersson i det a n d r a provnumret av tidskriften Tiden 1908. Andersson framhöll, att i Norge var det stortinget, d. v. s. folket självt som bestämde i alla kyrkliga frågor, vilket gjorde att kyrkan måste anpassa sig efter de nya tidsförhållandena. De norska prästerna var missnöjda härmed och ville ta kyrkfolket med sig samt bygga upp en kyrka som skulle bli en både andlig och världslig makt inom staten. Om den svenska staten hade varit lika demokratisk som den norska skulle biskop Billing sannolikt ej ha uppträtt mot Waldenströms motion. Andersson åberopade så Kringen och framhöll särskilt att kyrkan om den skildes från staten skulle bli okontrollerad. Om man bibehölle statskyrkosystemet kunde kyrkorna upplåtas för allehanda vederhäftiga framställningar i olika filosofiska, moraliska och religiösa ämnen. Uppsatsen slutade med en uppmaning till socialdemokraterna att ej känna sig bundna av partiprogrammet utan överväga en ändring av detta (A. Andersson, Statskyrkofrågan i Sverige och i Norge, Tiden 2/1908, s. 49 ff.). Något senare yrkade den för sin radikalism kände och för hädelse straffade professor Knut Wicksell, att statskyrkan skulle bevaras men fullständig lärofrihet införas, så att det skulle vara lika tillåtet att förkunna ortodox kristendom, grekisk filosofi och radikal fritänkarlära. Som ett speciellt skäl att bevara statskyrkan anfördes, att fortsatt klassisk bildning så kunde tryggas. Erfarenheten från de länder där kyrkan skilts från staten sades f. ö. ej vara tillfredsställande (K. Wicksell, Statskyrkans framtid, Tiden 3/1909, s. 18 ff.). Av större betydelse och mer representativa för den dåtida socialdemokratiska uppfattningen var kanske två artiklar av dåvarande fil. lic. Erik Hedén, som först framhöll, att kravet på statskyrkans avskaffande från början

260 var självklart ur socialdemokratisk synpunkt. Enligt Marx vore staten ett redskap för den härskande klassen och detta gällde även om statskyrkan. Kyrkans män framstod även i praktiken som förtryckarnas tjänare. Nu var läget ett annat. Man ville göra staten till ett redskap för socialismens förverkligande. Hedén framhöll så under hänvisning till Kringens skrift all inånga ansåg, att då även statskyrkan borde bevaras. Att högern och "frikyrkans höger" börjat samverka hade ökat sympatierna för statskyrkan. Waldenström hade insett att en skilsmässa senare skulle komma att ske på sämre villkor för kyrkan och alt det var risk för att den i fortsatt förbindelse med staten skulle råka under inflytande av demokratien. Frågan var om statskyrkan skulle kunna godtagas av socialdemokratien. Statskyrkligt tvång kunde givetvis ej gillas men det höll i stor utsträckning på att försvinna. Ett huvudproblem var vilken kyrklig organisation som gav störst frihet. Något hinder för kristen verksamhet kunde med hänsyn till samvetsfriheten ej komma i fråga. Ehuru själv klassiker var Hedén ej särskilt gynnsamt inställd till Wicksells tanke på att kyrkan skulle utnyttjas för att bevara den klassiska bildningen. Hedén fann i en följande artikel att förhållandena mycket växlade både mellan olika frikyrkliga riktningar och mellan olika kyrkliga grupper. Den fråga som borde ställas var ej principiell utan praktisk. Borde statskyrkan avskaffas under rådande förhållanden. Den religiösa upplysning som behövdes för att ett sådant beslut skulle få gynnsamma följder förefanns ännu icke. Först en demokratisk stat kunde åstadkomma den behövliga upplysningen. I en frikyrka nu skulle den konservativa majoriteten inom Svenska missionsförbundet känna sig "som fisken i vattnet". Så länge statskyrkan bestod hade staten däremot uppsikt över den största religiösa organisationen och kunde utan att kränka religionsfriheten förhindra fanatism och religionens utnyttjande för partipolitiska syften. Genom att staten skyddade företrädarna för mer frisinnade teologiska riktningar skulle dessas åsikter så småningom få spridning inom kyrkan. Det kunde diskuteras vilken religiositet, statskyrklig eller frikyrklig, som var minst frisinnad men den frikyrkliga var utan tvekan farligast genom sin trosfanatism och sitt grepp över sinnena. Ett skäl mot statskyrkans avskaffande var även riksdagsmajoritetens och liberalernas respekt för privilegielagstiftningen och äganderätten. En frikyrka skulle under dessa förhållanden få disponera en alltför stor egendom. Än ofördelaktigare vore att "i blind programtrohet" understödja Waldenströms och hans meningsfränders önskemål att staten skulle understödja all mer omfattande frikyrklig verksamhet. I stället för en kontrollerad statskyrka skulle man på detta sätt få flera okontrollerade. Ehuru andrakammarbeslutet om en utredning om förhållandet mellan kyrka och stat i och för sig var glädjande och självklart hade understötts av de socialdemokratiska riksdagsmännen, var det oklokt att f. n. genomföra

261 en skilsmässa. Andan inom kyrkan kunde dock ej reformeras av den politiska demokratien utan blott inifrån. Om en sådan reformation hade Hedén emellertid just inga förhoppningar. Icke ens den liberala teologien kunde förenas med utvecklingsläran, som var nära förbunden med demokratien. Närmast måste demokratiens gamla kamp mot allt statskyrkotvång fortsättas, skolväsendet och de teologiska fakulteterna göras helt oberoende av kyrkan. Utträdet ur kyrkan finge ej medföra förlust av medborgerliga rättigheter. Kyrkostämman skulle därför blott handlägga rent kyrkliga frågor. Principiellt var det oegentligt, att prästerna skulle vara "sockenskrivare". Av praktiska skäl kunde i en del fall nuvarande ordning böra bibehållas. För de borgerliga uppgifterna skulle prästerna i så fall avlönas med allmänna medel. Lönen för de religiösa uppgifterna skulle betalas med hjälp av en särskild skatt som fastställdes av kyrkans medlemmar och blott drabbade dem själva. Samvetsfriheten på det religiösa området skulle så vara helt genomförd och när kyrkan så upphört att bruka tvångsmedel, skulle den ock själv få njuta den samvetsfrihet som borde tillkomma alla. Då men först då borde t. ex. vigselplikten avskaffas. Kyrkomötet borde ej ha vetorätt i frågor som gällde kyrkans förhållande till staten men väl i inre angelägenheter och i frågor rörande kyrklig ordning. Staten skulle dock i sista hand tillsätta kyrkliga tjänster och ha tillsyn över den kyrkliga egendomen. Om kyrkan ej var nöjd med denna ordning kunde den gärna få skiljas från staten, som då skulle vara i en vida fördelaktigare ställning än om den själv tog initiativet till en skilsmässa (Hedén, Statskyrkan ur socialdemokratisk synpunkt, Tiden 6/1909, s. 16 ff., 7/1909, s. 19 ff.). Hedén synes således principiellt och på lång sikt ha varit anhängare av en skilsmässa men av politiska skäl och på kort sikt, d. v. s. tills en enligt hans mening frisinnad anda blivit rådande, föredragit fortsatt statlig kontroll under det att allt religiöst tvång avskaffades. För att finna bestämda krav på statskyrkans snara avskaffande bland socialistiska författare vid denna tid får man vända sig till företrädare för den radikala s. k. ungsocialismen och t. o. m. bland dem möter stundom en viss vacklan. I en skrift från 1906 hävdade Algot Ruhe, att den socialistiska kampen mot kyrkan var ofrånkomlig i första hand av politiska skäl. Kyrkan och den härskande klassen hade förbundit sig mot arbetarna. De kristna lärorna var också så undergrävda att de ej längre kunde göra anspråk på att bli trodda. Religionsfriheten krävde f. ö. att staten ej beskyddade någon viss lära utan ställde sig neutral. Först då kunde var livsåskådning, religiös eller icke-religiös, få det inflytande som dess egen inneboende kraft rätteligen gav den. I starkt ironiska ordalag bemötte Ruhe de, som han skrev, frisinnade teologernas argumenteringar för statskyrkosystemet. De önskade "en statsmakts alla företräden" för en religion "vars fasta kärna 19 — Kyrka-stat

III

262 är det lösaste som finns: samvetets röst". Fritänkarnas själar kunde man släppa ifrån sig men inte "fritänkarnas sekiner" (s. 8 ff.). Vad som kunde accepteras av de liberala teologernas argumentering var kravet på poliskontroll över religiöst ofog. Man behövde dock ej ha en statskyrka för att förhindra "allehanda religiöst ogräs". Det var nog ingen risk att det skulle frodas så som det sagts. De moderna statskyrkomännens månhet om att de fattiga skulle få sina religiösa behov tillgodosedda på statens bekostnad tedde sig egendomlig då man ej bekymrade sig om de materiella behoven och då sekterna just icke rekryterades bland de mer välsituerade. Då de första kristna kunde klara sig utan understöd från staten borde väl även de sista kristna kunna göra det. Kringens skrift betecknades som ett egendomligt undantag från den allmänna socialdemokratiska uppfattningen. Den franske socialisten historikern A. Mathiez åberopades till stöd för uppfattningen att det ej funnes någon medelväg mellan att jämställa alla "sekter" eller att göra en kyrka till den härskande och förfölja annorledes tänkande ehuru "på nutidens älskligt reformerade sätt". Yrkandet på en statskyrka bottnade i otro på Guds existens som redan C. J. L. Almqvist sagt. Skriften slutar dock med att det närmaste målet var avskaffandet av allt statskyrkligt tvång, ej av statskyrkan själv. Det senare sades vara att börja i fel ända. Det mest kännbara var ej den kyrkliga beskattningen utan kyrkans inblandning i privatlivet. Man borde därför närmast söka bryta den kyrkliga seden, i första hand dopet (A. Ruhe, Kampen om religionsfriheten, särsk. s. 26 ff.). (I en skrift "Töm kyrkan" år 1908 fortsatte Ruhe sin kamp mot de kristna bruken utan att direkt kräva statskyrkans avskaffande.) Hos den kände ungsocialistiske agitatorn Hinke Bergegren framfördes kravet på statskyrkans avskaffande utan några reservationer och under skarp kritik av vad han ansåg vara ett socialdemokratiens svek. I en skrift från 1908 säges det socialdemokratiska partiet genom sitt kompromissande ha gjort bankrutt i religionsfrågan (H. Bergegren, Jakten efter själar, s. 5 ff.). De "religiösas enfald och himmelsdröm" betecknades som kapitalistsamhällets säkraste värn (s. 13). De religiösa hade fått övertaget genom att statskyrkan tagit "läsarnas agitation" till mönster. Det värsta var att de "andliga mörkmännen" hade att vaka över undervisningen (s. 17). Föreningen mellan stat och kyrka gav den religiösa vidskepelsen ett visst anseende. Denna förening var "ett oting, en obegriplig inkonsekvens" och gjorde prästerna till motståndare till alla reformer. Därefter riktades ett häftigt angrepp mot s. k. frisinnade teologer som var så ohederliga att de tog betalt av en k y r k a vars grundvalar de höll på att undergräva (s. 19 f.). De tidigare så religionsfientliga socialdemokraternas försök att vinna röster bland troende kristna betecknas som vederstyggligt (s. 23). Kristendom och socialism var varandra helt motsatta åskådningar (s. 24).

263 Bergegren manade till kamp mot "kyrkans välde, skolans skrockundervisning, mot mörkmännens himlablängande oförnuft", ehuru utan att formligen nämna statskyrkans avskaffande (s. 29). I en senare skrift (1915) upprepades kritiken mot socialdemokratien men utan några speciella krav på det kyrkliga området (H. Bergegren, Allarm, s. 17 ff.). Samma år publicerades på Frams förlag en skrift av den tidigare redaktören i Social-Demokraten, C. N. Carleson, som var en mer direkt uppgörelse med statskyrkosystemet (Kyrkan som klassinstitution). Sedan tre sekler hade knappast någon framstående tänkare understött statskyrkan, r,om helt tjänade världsliga ändamål och närmast jämnställde religionen med tradition i allmänhet (s. 6 f). Kyrkan var till sitt väsen reaktionär men sökte nu genom en viss anpassning vinna ny popularitet (s. 8 ff.). Som moralens och religionens stödjepelare i statens tjänst hade kyrkan fått sitt moraliska och religiösa inflytande alltmer förminskat. Sekternas utbredning hade skapat en opposition på kristen grund ehuru "Waldenströmianismen" numera tycktes medvetet arbeta i "kyrkligt konserverande riktning" (s. 13). Prästlöneregleringen 1910 borde ha begagnats för att *'på allvar komma till tals med statskyrkan". Resultatet hade blivit, att kyrkan knutits än fastare till staten. Utvecklingen kunde tänkas bli sådan att kyrkan själv tvingades begära skilsmässa från staten, varvid all hennes egendom överfördes till en världslig kulturfond. Kyrkorna skulle få användas också för utbildningsändamål (s. 13). Även om den religiösa livaktigheten var i tilltagande som en del påstod behövde man ej för den skull ha en statskyrka. De frikyrkliga sekternas tillväxt visade att en statskyrka var oförenlig med moderna människors frihetslust i andliga ting (s. 16). På trons område var den fria gruppen den enda möjliga. Redan Förenta staternas författning, som är "klart okristlig och irreligiös" på toleransprincipens grund hade proklamerat religionens oberoende av kyrkan. Förenta staterna var ungefär ett lika religiöst land som stater med statskyrka. Den religiösa splittring som varit orsaken till att Förenta staterna ej fick någon statskyrka härskade nu i de europeiska länder som hade statskyrka. Den tredje franska republikens storverk var statskyrkans avskaffande och skolans sekularisering. Däri låg demokrati i bästa mening. Striden hade förts i antiklerikal men ej antireligiös anda. En liknande reform skulle kunna genomföras i Sverige. Till förmån för statskyrkan hade ansetts tala att den verkade svalkande på den religiösa fanatismen men nu hade man fått en aktiv stridande kyrka som konkurrerade med de frikyrkliga. Detta borde få ske på fri och jämlik grund utan att staten på något sätt var inblandad (s. 20 ff.). Tanken att inifrån omforma kyrkan betecknades som utopisk. Det krävdes radikala åtgärder. I första hand borde kyrkans inflytande över skolväsendet avskaffas och en rent historisk religionsundervisning införas. Kyrko-

264 möte, biskopar och domkapitel var helt överflödiga. Prästerna hade kanske högre bildning än frikyrkopredikanterna men den var dock jämförelsevis låg. Det var därför tvivelaktigt om obildningen inom sekterna kunde motverkas av en "reformerad" statskyrka. För folkupplysningen var statskyrkan värdelös eller skadlig. Därtill kom att man fått se kyrka, sekter och kapitalistisk unghöger samverka mot "utveckling och förnuft". Man borde ej genom statligt stöd åt "en uppfiffad och därför synförvändande statskyrka" ge "denna folkfientliga konstellation" ett tillskott till sin propaganda (s. 25 ff.). Om alla de skiftande meningar och kotterier som fanns inom kyrkan berövades det statliga stödet skulle kyrkan upplösas i särgrupper. Religionen vore en privatsak men kyrkan en politisk sak och en reaktionär makt. Därför måste den krossas (s. 30). År 1917 publicerade dåvarande ungsocialisten Frans Severin en skrift som var starkt kritisk inte blott mot kyrka och kristendom utan även mot socialdemokratiens hållning (Statskyrka eller frikyrka). Inledningsvis framhölls, att kyrkan var konservativ varför socialismens kampställning från början var markerad, vartill kom den världsåskådningsmässiga motsättningen (s. 4 ff.). För att vinna röster proklamerade emellertid socialdemokratien religionen som privatsak. Den kristna religionsvidskepelsen var dock lika farlig för folkets andliga utveckling som kapitalismen för dess ekonomiska säkerhet. Både andlig självständighet och ekonomiskt oberoende vore nödvändigt för "ett samhällsliv i frihet och harmoni" (s. 8 f.). En praktisk konsekvens av programpunkten religionen en privatsak måste vara statskyrkans avskaffande och införande av en objektiv undervisning i religions- och kyrkohistoria, ty så länge alla medborgare måste bidraga till kyrkans upprätthållande och barnen i skolan "fullproppas med bibliska legender under intryck av att det är heliga sanningar" var religionen föga privat. Kravet var för övrigt vida äldre än socialdemokratien (s. 11 f.). Numera bottnade emellertid kravet på kyrkans skiljande från staten ej i önskemål om fri religionsutövning utan i avskaffande av hela den religiösa vidskepelsen, vilken genom "vetenskapens oerhörda framsteg" framstod som löjeväckande (s. 13). Denna skillnad gjorde även att en tidigare sympati för frikyrkan ersatts av ovilja mot de "för upplysta människor allt mer vidriga former under vilka den utövade sin dyrkan" (s. 14). Det var sant att statskyrkan var mindre fanatisk och dess präster mer bildade. Dess anpassningsförmåga gjorde den emellertid vida farligare (s. 15 ff.). Det värsta var att det kyrkliga inflytandet över skolväsendet gjorde att barnens sinnen förgiftades. Den lärofrihet som rådde inom statskyrkan kunde när den utsträcktes till skolan göra barnen alldeles förvirrade. Toleransen var eljest statskyrkans styrka. Dess makt vilade på den stora indifferenta massan (s. 22 f.). Statskyrkan tillfredsställde knappast det religiösa

265 behovet hos människorna, utan de sant troende tillhörde i allmänhet frikyrkosekterna. Att "det okultiverade religionsbehov" som dessa tillfredsställde alltjämt fanns hos en del människor berodde till stor del på statskyrkan, som genom sin makt över folkskolan lade grunden till "det religiösa vansinne som sedan odlas inom frikyrkorna". Om man avskaffade kyrkor och kristendomsundervisning, skulle det religiösa behovet upphöra av sig själv "det vill säga det religiösa behov som kristendomen fyller". Därför ville även frisinnade präster bevara kyrkans makt över skolan (s. 23 ff.). Statskyrkans styrka låg i att den blivit en hörnsten i det borgerliga samhället. Den behövde ej agitera då den genom skolan och de kyrkliga förrättningarna ändå nådde människorna. Frikyrkan måste däremot "kämpa förtvivlat" för varje ny själ. Dess fanatiska agitation och vidskeplighet var farlig men ej farligare än statskyrkan, åtminstone då denna ej utgjorde ett hinder för all frikyrklig verksamhet. Statskyrkans inflytande, ja själva dess existens var till förfång för arbetarrörelsen, ej minst genom att den höll folkbildningen nere (s. 26 ff.). Statskyrkans avskaffande skulle säkert ej medföra den oordning på det religiösa livets område som man befarade. Detta visade händelserna i Frankrike. Prästerna skydde emellertid en skilsmässa då den i hög grad skulle försämra deras levnadsvillkor (s. 32 ff.). Om man hade att välja mellan statskyrka och frikyrka kunde det aldrig bli någon verklig tvekan. Det stora flertalet människor skulle förbli religiöst likgiltiga och likgiltigheten skulle tillta efter en skilsmässa mellan stat och kyrka. I Sverige hade utvecklingen framskridit så långt, att religionen kunde anses som en kvarleva från äldre tider. Det var ej statskyrkans tolerans utan den allmänna upplysningen som befordrade avkristningen. Icke ens den mest fanatiska frikyrka skulle kunna förhindra den, även om den skulle kunna fördröja den. Alla reformatorer av kristendomen bidrog blott till att hålla liv i den. Det fanns därför ingen anledning att känna tacksamhet mot dem eller mot statskyrkan för hennes tolerans utan tvärtom. "Mörkmannaväldet och den kristna fördummelsen" måste krossas (s. 36 ff.). Vid 191b års socialdemokratiska partikongress förekom emellertid en motion vari yrkades att partiets riksdagsgrupp kraftigt skulle arbeta på såväl skolans sekularisering som kyrkans skiljande från staten. Partistyrelsen avstyrkte med motivering att riksdagsgruppen förväntades göra detta utan någon särskild uppmaning. Motionen förkastades så (Tingsten, a.a., 2:301). Något försök att aktualisera frågan om kyrkans skiljande från staten gjordes dock ej av riksdagsgruppen före nästa kongress år 1917. Från Kiruna arbetarkommun förelåg då en motion, vari yrkades icke blott att partistyrelsen borde överväga verksamhet inom kommunerna för att motarbeta det kyrkliga inflytandet och sålunda förbereda statskyrkans avskaffande utan även att riksdagsgruppen skulle ta initiativet till reformer som

266 kunde leda till uppnående av detta mål. Den förra delen av motionen tillstyrktes av partistyrelsen men den senare delen avstyrktes emedan riksdagsgruppen redan hade sin uppmärksamhet riktad på frågan och en 1915 tillsatt kommitté arbetade med den. (Det var vanligt att den socialdemokratiska riksdagsgruppen tillsatte kommittéer för att mellan riksdagarna bereda olika frågor och i varje fall ej ovanligt att motion uteblev åtminstone vid närmast följande riksdag. Se R. Edenman, Den socialdemokratiska riksdagsgruppen, s. 34 f., 107). Efter en kort debatt och utskottsremiss bifölls partistyrelsens förslag. (Protokoll 1917, s. 191 f., 218; Tingsten, a.a., 2: 301). Nu kom emellertid ett socialdemokratiskt initiativ samtidigt med ett vänstersocialistiskt. i) Riksdagsmotionerna

1918 Det brukar ofta uppgivas, att det vid 1918 års riksdag väcktes två socialdemokratiska motioner om kyrkans skiljande från staten. Detta är dock ett misstag, då den ena (II: 289), som redan nämnts, är av vänstersocialistiskt ursprung, undertecknad av 8 av den vänstersocialistiska gruppens 12 medlemmar och med folkskolläraren S. Berglund som första namn. Reformationsjubiléet sades i den vänstersocialistiska motionen ej kunna firas värdigare än genom nya former för det andliga livet. Prästerna hade en gång fört de förtrycktas talan, men nu hade de liksom andra ämbetsmän helt tagit överklassens parti. Därtill kom, att de på grund av kulturutvecklingen kände sig sakna fotfäste utanför den gamla konservativa staten. Det gamla tvånget kändes nu alltmera som ett samvetstvång, men samtidigt utövades det allt flitigare, ju starkare motståndet mot kyrkan syntes vara. Då den religiösa oppositionen samverkade med den politiska och sociala, skärptes den kyrkliga konservatismen. Kyrkan blev på samma gång en statsunderstödd organisation för högerpropaganda med anspråk på gudomlig auktoritet och ett förkroppsligande av samvetstvångets princip. Man borde, som Kant gjort, skilja mellan kyrka och religion. Riktigheten därav bekräftades av förhållandena i England och Förenta staterna, där religiositeten var mycket större än i Tyskland och Sverige. Det fanns ett religiöst behov, men detta kände sig ej tillfredsställt inom kyrkan. Kyrkan var ej heller något värn mot osund religiositet. Tvärtom nade sekterna byggt på den grund som kyrkans mot förnuftet stridande förkunnelse lagt. Prästernas akademiska bildning betydde mindre än den moderna bibelkritiken, som var oberoende av statskyrkans existens. En konfessionslös religionsundervisning skulle sprida vetenskapens resultat. När det gällde att tillgodose massornas sociala och rättsliga krav hade t. o. m. de liberala teologerna varit föga liberala. Statskyrkosystemet medförde således inga verkliga fördelar men svåra nackdelar. Här nämndes särskilt den obligatoriska kyrkliga jordfästningen,

267 olika slag av officiella gudstjänster, bl. a. riksdagspredikningarna och predikningarna vid statliga institutioner samt kravet på tillhörighet till svenska kyrkan för att kunna bli t. ex. statsråd. Det värsta vore dock den konfessionsbundna religionsundervisningen, som kränkte både föräldrarnas och barnens rätt. Rätten att utträda ur k y r k a n var begränsad och även den som fått utträde var skyldig att betala skatt. Sådan borde dock blott betalas till borgerliga uppgifter, så länge kyrkan hade dylika. Den tvångsmakt kyrkan ägde var under alla omständigheter oriktig och psykologiskt felaktig. Motionärerna ägnade därefter stor uppmärksamhet åt de ekonomiska frågor, som skulle bli aktuella vid en skilsmässa mellan stat och kyrka. Den senare hade blott rätt till vad som skänkts av enskilda, men ingen ägde en obegränsad rätt till landets jord. Statens rättsliga ställning var så stark, att kyrkan borde kunna förmås till en skälig uppgörelse. Staten skulle behålla jorden och kyrkobyggnaderna men upplåta de senare åt kyrkan, som även skulle garanteras vissa ränteinkomster. Den år 1909 begärda utredningen borde nu igångsättas men allt tvång skulle omedelbart avskaffas. Den socialdemokratiska motionen (II: 293) var undertecknad av fyra av partiets riksdagsmän med herrar Gustav Möller och P. E. Sköld som första namn. Den började med att hänvisa till andrakammarbeslutet 1909. Om man med religionsfrihet menade "fullständig frihet för varje människa att välja den religion hon ville stödja och frihet att vara religionslös om hon så ville", var Sverige ingen mönsterstat. Numera måste religionen vara vars och ens privatsak, om religionsfrihet skulle anses råda. "I själva verket råder naturligtvis ingen verklig religionsfrihet, så länge statskyrkan bibehålles." Hittills hade alla varit tvungna att understödja luthersk propaganda. Många voro alltså nödsakade att bidraga till bekämpandet av sin egen åskådning, vilket var en kränkning av religionsfriheten. Endast om "alla bekännelseriktningar och alla åskådningar" ställdes på "alldeles lika grund" rådde full religionsfrihet. Först då skulle alla riktningars ställning komma att bero av deras inre andliga styrka. Statskyrkans avskaffande skulle emellertid medföra många praktiska problem. En allsidig utredning borde därför göras om "på vad sätt det nuvarande sambandet mellan kyrkan och staten lämpligen må varda upplöst". Båda motionerna var alltså åtminstone i formen och i sin bedömning av religionen hovsamma. Andra kammarens första tillfälliga utskott (nr 14) var dock kritiskt särskilt mot att man nu i motsats till 1909 utgått från att en skilsmässa skulle vara en given sak. Problemet ansågs vara så invecklat, att det var omöjligt ta ställning utan en helt förutsättningslös utredning, som även borde avse den allmänna opinionens inställning. Motionerna avstyrktes därför. Utskottets fyra socialdemokratiska ledamöter med dettas ordförande, dåvarande redaktören A. Engberg, i spetsen reserverade sig för bifall.

268 Motionen kom att behandlas en sen majkväll i en glest besatt andra kammare. Debatten fördes, kanske något oväntat, huvudsakligen mellan två socialdemokrater, Engberg och dåvarande komministern H. Hallen. (Engbergs anförande publicerades i något mer systematiserad form i en broschyr om "Statskyrkans avskaffande".) Engberg beskyllde utskottet för att ha rört ihop begreppen. En statskyrka innebar ej, att statens högsta styrelseorgan skulle vara vårdare av folkets religiösa angelägenheter utan att "medborgarskap i staten presumerar medlemskap i kyrkan, med andra ord, att staten är religiöst organiserad i form av en kyrka". Engberg anförde som främsta huvudargument för bifall till motionen sitt partis grundsyn på samhällsfrågorna. (Därmed avsågs som av det omedelbart följande framgår den marxistiska historeuppfattningen, enligt vilken alla samhällsinstitutioner, även kyrkan, blott är överbyggnader på den ekonomiska grundvalen och redskap för den härskande klassen.) Då produktionsordningen ändrades, rubbades även förutsättningarna för den kyrkliga organisationen. Detta hade nu skett på flera sätt. Alltmer skildes samhällslivet från kyrkan. Statskyrkan sökte nu samförstånd med den framträngande arbetarklassen, men förgäves, ty "statskyrkotanken godkännes ej i den klassens medvetande". Även den religiöst betonade moralen var klasspräglad. "Borgarnas livssyn och moral äro icke proletärens." Staten kunde ej ha någon religion, då den ej var en person. Engbergs andra huvudargument var religionsfriheten, som emellertid härleddes ur själva samhällsutvecklingen. Den tilltagande motsättningen mellan klasserna gjorde en enhetlig ideologisk överbyggnad otänkbar. Varje kyrka måste vila på en bekännelse. En kyrka utan en sådan vore lika orimlig som ett politiskt parti utan ett politiskt program. Den religiösa individualismen hade sprängt grunden för statskyrkan. Ju större den religiösa splittringen blev och ju mer irreligiositeten tilltog, dess oförenligare blev statskyrkan med religionsfriheten. I Sverige var läget nu sådant, att religionsfrihet ej kunde finnas, så länge statskyrkan bestod. Rätten för medborgarna att själva bestämma sin samfundstillhörighet var blott ett annat uttryck för kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka. Att binda det religiösa sanningssökandet vid en för länge sedan utstakad väg, var "en grov drift med det heligaste". Några menade, anförde Engberg, att en statskyrka var ett värn för en tolerantare religiös uppfattning och ett lämpligt medel att främja den radikala teologiens seger även i förkunnelsen. Man ville, som det sagts, låta statskyrkosystemet "träda i avkristningens tjänst". Hur detta än lyckades, skulle kyrkan likväl på det moraliska området förbli de härskande klassernas advokat. Religionsfriheten gick f. ö. på detta område före allt annat. "Statskyrkosystem och verklig religionsfrihet äro som eld och vatten." Engberg sade

269 sig därför utan tvekan välja frikyrkan. Religionsfrihet hade alltid ansetts som det mest elementära kravet i allt verkligt frisinne, kanske därför att människorna kände en kränkning av de religiösa värdena djupare än en kränkning av andra värden. Det var därför överraskande, att många liberaler var direkt avvisande till den begärda utredningen. Frågan "huruvida" var redan besvarad av livet självt, då statskyrkosystem och religionsfrihet ej kunde motsägelsefritt förenas. För alla frihetsvänner borde frihetsprincipen vara självklar och dess fullständiga genomförande "den enda lösningett verkligt demokratiskt parti bör kunna acceptera". Den historiska traditionen kunde ej respekteras, då den kommit i strid med sina egna förutsättningar. En skilsmässa mellan stat och kyrka vore emellertid ej detsamma som en skilsmässa mellan stat och religion. Staten skulle fortfarande ha att ta ställning till frågor rörande det religiösa livet och till undervisningsfrågor. Engberg betonade starkt, att undervisning om kristendomen av allmänbildningsskäl alltjämt borde förekomma i de offentliga skolorna. I ett senare inlägg beskyllde Engberg sin partivän Hallen för att överraskande illa ha uppfattat de socialistiska idéerna. Dennes uppfattning att det ej skulle vara socialistisk politik att frånhända sig kontrollen över kyrkan strede mot partiprogrammet. Engberg ironiserade också över att Hallen även missuppfattat motionens innebörd och tecknat en missvisande bild av det andliga livet inom kyrkan. Engberg instämde med Hjärne i dennes uttalande, att spänningen mellan stat och kyrka nog ej skulle upphöra genom en skilsmässa, men religionsfrihet skulle då råda, något som ej tycktes intressera dem, som tog avstånd från motionen. Utvecklingen gick dock ej att hindra. Den prästerlige partivännens anförande sades ha en fläkt av "förtvivlat begravningstal" (AK 1918, 59: 76 ff., 100 ff.). Endast ytterligare en talare yrkade bifall till utredningskravet, nämligen motionären Berglund, som sade sig uteslutande ha utgått från principen om religionsfrihet. Staten borde anse alla medborgare lika goda oberoende av deras religiösa övertygelse. Avsikten var ej att religionsundervisningen i skolorna skulle avskaffas, men att den skulle bli konfessionslös. Om en sådan form av undervisning ej kunde finnas, vore även religionsfrihet omöjlig. Det gällde tre parters intressen, föräldrarnas, barnens och lärarnas. Berglund ömmade emellertid tydligen särskilt för de sistnämndas samvetsfrihet. Motionärerna sades ej ha vänt sig mot religionen som sådan, och dennas betydelse för samhället var oberoende av statskyrkosystemet. Rättfärdigheten krävde full religionsfrihet och det betecknades som beklämmande att utskottsmajoriteten och vissa talare hade så föga förståelse härför. Det var nog sant, att opinionen för en skilsmässa mellan stat och kyrka ännu ej var så stor bland arbetarna, men den var i tilltagande och skulle snart bli synbar (AK 59: 98 ff.).

270 Huvudtalare för avslagsyrkandet var, som förut nämnts, komministern Harald Hallen, vars första anförande fyller ej mindre än 13 sidor i riksdagsprotokollet. Han var enig med Engberg i kritiken mot den kyrkliga konservatismen på de politiska och sociala områdena men hävdade att en nyorientering pågick. Hallen kritiserade även kyrkans konservatism i teologiskt avseende. Kyrkans oförmåga att möta tidens krav hade framkallat fiendskap, men det fanns ingen bred opinion för en skilsmässa mellan kyrka och stat och den tidigare antiklerikala propagandan hade avtagit mycket. En skilsmässa kunde även ur kyrklig synpunkt te sig lockande. Det var obestridligt, att beroendet av staten kunde vara förnedrande och större frihet önskvärd. I de krigförande länderna hade dock även frikyrkorna fallit för chauvinismen. Detta visade, att en skilsmässa ej löste alla problem. Kyrkan hade alltför länge hållit på yttre tvång. Redan gällande dissenterlag betydde dock i princip en brytning härmed och vidgad frihet var att vänta. Det var denna frihetslinje, som borde fullföljas, så att t. o. m. skuggan av tvång försvann inom kyrkan. Om statskyrkan avskaffades skulle man i stället få sekter. Detta var ej till gagn för en sund utveckling. Förhållandena i Förenta staterna visade, hur lätt kapitalismens anda kunde komma att dominera en frikyrka, som snart nog kunde bli en plantskola för reaktion och ljusskygghet samt en stat i staten. Religionen var ett mänskligt behov och dess försvinnande ingen tidsfråga. Den kunde givetvis existera även i en frikyrka, men där bleve den lätt okontrollerad och kunde missbrukas för reaktionära syften. En rent kunskapsmässig religionsundervisning skulle lämna känslan oberörd och ej vara någon garanti mot allehanda religiösa förvillelser. Folket var andligt fattigt och staten borde ej ställa sig främmande för dess sedliga och religiösa utveckling. Det föreföll tvivelaktigt, om det var klok socialdemokratisk politik att lämna det religiösa livet helt åt sig självt. Det behövdes ej bara yttre reformer. En ny, mer förnuftsenlig religion vore att vänta. Staten borde ej ställa sig likgiltig för denna utveckling och låta mörkrets makter ostört driva sitt spel. I en slutreplik förnekade Hallen, att han åsyftat en statskontroll av det religiösa livet. Han önskade blott, att vetenskapens framsteg skulle utnyttjas, och beklagade, att kyrkan ej ville ändra sin bekännelse. Någon verklig kyrklig frontförändring hade ännu ej skett, men det verkade "dogmatisk ödestro" att hävda att en sådan under alla förhållanden var utesluten. Inom den engelska högkyrkan fanns en s. k. socialistisk liga av präster. Då motionerna ej gav någon anvisning om hur den religiösa folkuppfostran i fortsättningen skulle ordnas, var detta skäl nog att yrka avslag (AK 5 9 : 8 3 ff., 106 ff.). Utskottets vice ordförande, den liberale överläraren E. Berggren, förkla-

271 rade det teoretiskt riktigt, att religionsfrihet och statskyrka ej kunde förenas. I praktiken hade det dock gått ganska bra, och man kunde fortsätta med partiella reformer. En skilsmässa mellan stat och kyrka skulle verka djupt ingripande och medföra många problem; särskilt nämndes kristendomsundervisningen och prästutbildningen. Den begärda utredningen kunde därför ej tillstyrkas. En lågkyrklig högerman, ordföranden i Östra Smålands missionsförening A. V. Isaksson, förklarade, att så länge statskyrkan hölle sig till Ribeln och bekännelsen gjorde den den största nytta, men om den akademiska undervisningen fortsatt på samma sätt som för några år sedan (härmed avsågs den s. k. liberala teologien) skulle han ha instämt i kravet på skilsmässa (AK 59: 96 ff.). Med 54 röster mot 48 bifölls så den socialdemokratiska reservationen (AK 59: 108). Denna utgång kunde verka något överraskande, men om man beaktar, att hela antalet avgivna röster ej var mer än 102 samt att socialdemokrater och vänstersocialister tillsammans var 98 och med enstaka undantag, som Hallen, få antagas ha stött motionerna (jfr dock nedan sid. 290 f.), blir utgången ej särskilt anmärkningsvärd. Mest påfallande skulle väl vara det ringa intresset för frågan på borgerligt håll, särskilt att de frikyrkliga ej alls deltog i debatten och sannolikt ej heller i större utsträckning i omröstningen. En av dem (Bengtsson i Norup) uppgav senare, att det varit omöjligt att rösta för bifall till den reservation som förelåg i andra kammaren (Statskyrka och religionsundervisning, s. 58; Frikyrkofrågor . . ., s. 37). Det förefaller som om Svenska Morgonbladet uttryckt en allmän uppfattning på frikyrkligt håll, då det hävdade att kristendomen till hela sitt väsen var det friaste av allt och att en skilsmässa mellan stat och kyrka snart kunde bli aktuell. Det var ej i kristendomens intresse att med hjälp av ett minoritetsparti motsätta sig en sådan, om den krävdes av en stadgad opinion. En dylik ansågs tydligen dock ej finnas. Motionärerna sades också ha tagit upp frågan på ett felaktigt sätt, varför inga positiva reformer var att vänta nu. Man kunde dock ej komma ifrån problemet, vilket borde ägnas en positivt reformvänlig och opartisk behandling. Man borde ej samverka med kristendomsfiender (22/5 1918). Påfallande är att den frikyrkliga tidningen ej ger uttryck för något egentligt eget intresse för en skilsmässa. Lika kylig ställde sig Vecko-Posten. Frågan sades ej vara fullt aktuell för de kristna, "enär den i vårt land ännu är för ny". Ännu var det närmast en kyrkopolitisk fråga, men det kunde bli en rent religiös sådan. Då skulle den bli mer angelägen (30/5). En enskild baptist, sedermera rektor N. J. Nordström, ställde sig mer positiv till motionerna. Syftet, ehuru ej motiveringarna, sades stämma med frikyrkliga önskemål. De frikyrkliga borde därför understödja motionerna, då det vore en kristen plikt att stödja alla rättvisa krav. Om kyrkan i tid

272 betänkte saken, skulle många värden kunna räddas vilka komme att gå förlorade den dag statsmakterna dikterade en skilsmässa. I en senare artikel beklagade Nordström att debatten skett i en så glest besatt kammare. Eljest hade man kunnat få höra andra och mer intressanta synpunkter. De frikyrkliga hade funnit sig "föranlåtna att avhålla sig från deltagande i debatten". Skarp kritik riktades mot Hallen, som sades höra till de socialdemokrater, som ville, att statsmakterna skulle öva kontroll över de kyrkliga och religiösa angelägenheterna samt att kyrkan följaktligen skulle vara statens lydiga tjänarinna och verktyg. Nordström fann det obegripligt, att en kristen kyrka kunde finna sig i en sådan beroendeställning "utan att känna sig hava förlorat en av de viktigaste betingelserna för sin mission i världen". I samma mån som staten avkristnades, minskades kyrkans möjligheter att fylla sin religiösa uppgift. Tiden borde redan vara inne för kyrkan att hysa de största betänkligheter inför ett fortsatt beroende av statsmakterna. En luthersk kyrka skulle verka fullt ut lika bra oberoende av staten. Det funnes ej mera av obskurantism i en frikyrka än i en statskyrka, även om motsatsen ibland påstods. Nordström slutade med att på nytt betona skillnaden mellan socialdemokraternas och de frikyrkligas motiv för statskyrkans avskaffande men framhöll, att många skäl som anförts var helt berättigade, t. ex. att stora delar av folket ej längre omfattade den kyrkliga åskådningen. Det vore önskligt, att nästa motion finge en sådan motivering, att de frikyrkliga obetingat kunde stödja den. En frikyrklig motion antogs kunna väntas "inom en icke alltför avlägsen framlid" (Frikyrklig tidskrift 1918, s. 126 f., 186 f.). Den kyrkliga pressen tycks i allmänhet ej ha gjort några kommentarer liksom ej heller en högertidning som Nya Dagligt Allehanda (23—24/5). Kristendomen och vår tid klagade emellertid över att kyrkan mötte likgiltighet och fientlighet. Ibland framstod "den rena" religionsfriheten som något eftersträvansvärt. Målet tycktes vara folkets avkristnande. Demokratien ansåg sig kompetent att bedöma allting och nu hade man kommit till kristendom och kyrka. Religionsfrihet vore dock ej i och för sig något eftersträvansvärt slutmål, då den som mången annan frihet blott innebar en negering av all auktoritet. De framförda reformkraven skulle leda till "religiös ofördragsamhet och subjektiv godtycklighet", alltså till motsatsen till vad man eftersträvade. Angreppens häftighet visade kyrkans tilltagande styrka som måste framkalla motstånd. Genom ett uppoffrande arbete skulle kyrkan göra sig oumbärlig för folket och så avväpna motståndet (Kristendomen och vår tid 1918, s. 182 f.). Svenska Dagbladet hävdade, att motionerna utgjorde en direkt attack mot samverkan mellan regeringspartierna. Beslutet skulle ofelbart komma att rättas av första kammaren (24/5). Av de liberala tidningarna framhöll Stockholms-Tidningen, att betydelsen av ett beslut som fattats av en så glest besatt kammare "liksom av en slump" vore "i själva verket ganska ringa" (24/5). Dagens Nyheter visade

273 ej heller någon entusiasm utan nöjde sig med ett allmänt konstaterande, att en statskyrka var principiellt felaktig (23/5). Göteborgs Handelstidning sade rentav, att det varit fråga om en föga givande debatt. Hallens inlägg framhävdes dock (24/5). Icke ens de socialdemokratiska tidningarna visade någon förtjusning över partivännernas framgång utan nöjde sig mest med att notera det inträffade (se t. ex. Social-Demokraten 23—24/5). E n anledning kan vara den inställning till statskyrkan, som möter t. ex. i den radikale lektor H. Petrinis broschyr "Kyrkans oskadliggörande" och som åtminstone i Ny Tid (15/5) omtalades med sympati, ehuru med tvekan om möjligheterna att praktiskt tillämpa den. Petrini hävdade, att kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka var så gammalt, att det nu blivit reaktion ä r t och att förhållandena i Förenta staterna, där fariseismen blivit en olidlig maktfaktor i samhällslivet, ej var något att stå efter. — I Sverige gav statskyrkan skydd mot kristen intolerans. Den nöjde sig med en rent formell förklaring och då fanns det ingen logisk grund för kravet på dess avskaffande. Den väsentliga frågan var, om de kyrkliga skulle komma att göra mera eller mindre ont om de slapp statens hämmande hand. Petrini ansåg, att en frikyrka skulle medföra större ofördragsamhet. Statskyrkan borde i stället för att avskaffas få till uppgift att utrota vidskepelsen (Petrini, a.a., särskilt s. 11 ff., 22, 30). Ett annat skäl att ej lägga så stor vikt vid andra kammarens beslut kunde vara, att man med Svenska Dagbladet tog för givet, att första kammaren skulle fälla förslaget. Denna kammares första tillfälliga utskott (nr 26) återgav först ordagrant, vad andrakammarutskottet hade anfört och framhöll sedan, att det var fråga om att bryta en månghundraårig tradition, vilket skulle få djupt ingripande följder. Ett ställningstagande måste föregås av en mångsidig och grundlig utredning. Motionerna kunde därför ej tillstyrkas, i all synnerhet som de ej understöddes av någon allmän opinion, vilket var en väsentlig förutsättning. Utskottet hänvisade även till det allvarliga tidsläget, som gjorde stora förändringar mindre lämpliga. Bakom utskottets skrivelse stod endast dess fyra högermän. De båda liberalerna, lektor J. Bergman och hovrättsrådet K. J. Stenström, samt socialdemokraten lektor Oscar Olsson förklarade däremot, att tanken på en skilsmässa ej var ny eller främmande för kyrkans män. Som bevis anfördes biskopen von Schéeles hållning 1909. Man framhöll dock skillnaden mellan utredningens syfte då och i de nu aktuella motionerna, däremot ej att biskopen sagt sig hoppas, att en utredning skulle visa att skäl för en skilsmässa ej fanns. Att både troende och icke-troende önskade utredning antogs bero på strävan efter "klarhet och sanning i de religiösa förhållandena". Detta tycktes öppna väg till samförstånd i den "svåra och ömtåliga frågan". En sådan ut-

274 redning som begärts av andra kammaren 1909 och av Waldenström 1908— 1910 borde snarast verkställas. I nära anslutning till då begagnade formuleringar begärde reservanterna därför utredning "i vad mån och på vad sätt det nu förefintliga sambandet mellan kyrkan och staten må kunna lösas och huru i händelse av en skilsmässa de religiösa och etiska värdena må kunna, i vad på staten ankommer, för framtiden lämpligast och verksammast till folkets båtnad vårdas". Debatten blev i första kammaren livligare än i den andra. Reservanten Bergman hävdade, att denna kammares beslut ej kunde sägas uttrycka dess mening. Man borde i stället följa det beslut som andra kammaren fattat 1909. Full frihet för kyrkan skulle kunna tänkas gagna även kristendomen. Det var anmärkningsvärt, att socialdemokraten Engberg ville avskaffa statskyrkan, då han ansåg den som en statsinstitution. Herr Hallens ståndpunkt hade varit vida konsekventare. Religiös indifferentism låg eljest vanligen bakom motståndet mot statskyrkosystemets avskaffande. Reservanterna ville gå längre än andra kammaren 1909, när det gällde att tillvarataga de religiösa värdena. Deras yrkande var alltså ej kyrkofientligt. I ett andra inlägg hävdade Bergman, att statskyrkan var okristlig och att dess avskaffande skulle befordra de kristna värdena. Den förföljde visserligen ej längre någon men hade oerhört många synder på sitt samvete. Statskyrkosystemet försatte prästerna i en ofrånkomlig inre motsägelse, t. ex. när de nödgades medverka vid förbindelser, som enligt kyrkans stiftare var äktenskapsbrott. Kritiken mot statskyrkan på kristet håll hade alls icke avtagit och statskyrkosystemet var nog nu i upplösningstillstånd. Påvens uttalande mot kriget visade betydelsen av kyrkans oberoende av staten. Även efter en eventuell skilsmässa måste staten utöva en viss kontroll, bl. a. för att hindra att ett samfund, som tog order utifrån, t. ex. den katolska kyrkan, bedrev statsfientlig verksamhet. Om en kyrka var byggd på den gudomliga sanningen, var det ej någon risk för att den skulle omstörtas genom andra samfunds propaganda. Det var alldeles riktigt som det sagts, att riksdagen ej borde debattera sådana frågor som den föreliggande, men debatten var en ofrånkomlig följd av att man hade en statskyrka. En skilsmässa behövde ej leda till avkristning, vilket Förenta staternas exempel visade. Den statliga kontrollen skulle blott gälla kyrkans yttre former. Staten borde ha rätt kräva viss utbildning av prästerskapet, särskilt om bidrag gavs till dess avlönande. Den nuvarande ordningen kunde leda till en sådan orimlighet som att huvudtalaren mot kyrkan i andra kammaren kunde bli ecklesiastikminister. (Det blev han j u också, men först 1932.) Frågan om skilsmässa vore alltså ur kyrklig och religiös synpunkt väl värd att övervägas. Reservanten Oscar Olsson hävdade, att försvararna av statskyrkan brukade samma argument som statsreligionens företrädare, t. ex. de romerska kejsare som förföljde kristendomen, alltid åberopat. Först genom en skils-

275 mässa mellan stat och kyrka skulle kristendomen återfå sin ursprungliga karaktär. Staten borde kunna medge religionsfrihet så långt att kristendomen fick verka fritt, om den blott brukade andliga medel. Det vore självklart, att statskyrkans präster skulle vara den härskande klassens tjänare. Det hade alltid varit så, utom då de härskande angripit den religiösa institutionen. Statskyrkans prästerskap skulle säkert anpassa sig även efter ett socialdemokratiskt samhälle, men det var orimligt påstå, att en statskyrka skulle vara en konsekvens av socialismen. Denna hade alltid hävdat den fulla religionsfriheten. "Så länge bekännandet av statens religion medför vissa världsliga fördelar" och motsatsen vissa världsliga nackdelar, stod förhållandena ej i överensstämmelse med kristendomens innersta principer. Under kristendomsförföljelserna i det gamla Rom hade man ej fordrat mera än den svenska kyrkan gjorde nu, "en formell tillslutning till statens religion". Talaren ironiserade så över vad han kallade dubbelheten i den kyrkliga förkunnelsen. Just på grund av statskyrkans religiösa uppfostran var människorna så förhärdade, att de icke ens förargades häröver. En religion som behövde statens stöd för att hålla sig uppe kunde ej bli en livsbestämmande makt. De argument som användes mot frikyrkan visade, hur svag tro man hade på kraften i sin egen religiösa uppfattning. Om katolicismen skulle segra vid en fri tävlan, betydde detta, att den borde segra. Om statskyrkosystemet var ett hinder härför, måste det i den religiösa sanningens och den andliga frihetens namn avskaffas. På grund av ursprungliga kristna principer sade sig talaren därför yrka bifall till reservationen. En annan socialdemokrat, läroverksadjunkten Olof Olsson, utgick ifrån, att det ej finns några eviga sanningar och att religionsfrihet därför borde råda. Om detta ej kunde ske på annat sätt, borde kyrkan skiljas från staten. Man borde t. ex. vid domstolarna slippa svärja vid en gud, som man ej tror på. Då det påståtts, att en stat ej kunde bestå utan religion, berodde detta på att man felaktigt antog, att en fritänkare måste sakna moral. En skilsmässa mellan kyrka och stat skulle förvisso bli svår att genomföra, men då den en gång skulle bli nödvändig, borde man nu sätta igång en utredning. En tredje socialdemokrat, kyrkoherden E. A. Klefbeck, hade intet yrkande. Han förstod mycket väl, att kravet på en skilsmässa kunde uppstå. Kyrkan hade i olika avseenden förbrutit mycket. Religionsfrihetssynpunkten vägde ock mycket tungt, men statskyrka och intolerans var ej oskiljaktiga. Förutsättningarna för tolerans och frihet var nog större inom svenska kyrkan än i något annat samfund. Tidigare hade en del av kyrkans män dels av individualistiska, dels av hierarkiska skäl hyst sympatier för en skilsmässa. Man hade känt de världsliga bestyren tyngande, men nu började man i luthersk anda fatta dem som en uppgift och en gåva. Varken staten eller folket skulle bli utan religion, om bandet mellan stat

276 och kyrka avskars, men det komme att bli en farlig religiös splittring, som skulle gynna katolicismen. Om en frikyrka skulle bli dominerande, bleve friheten inom denna säkert mindre än nu inom statskyrkan. Även den vetenskapliga friheten skulle beskäras. Kyrkoherden ansåg sig även i sin egenskap av socialdemokrat tvungen hålla på statskyrkan. Om denna skulle bestå, krävdes det dock reformer i olika avseenden. Utskottsmajoritetens talan fördes av ordföranden, häradshövding Th. Borell, som fann, att det var tre huvudskäl, som åberopades för statskyrkans avskaffande, nämligen att den var ett hinder för religionsfriheten, att den saknade kontakt med den religiösa utvecklingen och att den var en klasskyrka. Sistnämnda skäl ansågs minst väsentligt. Klagomål över bristande religionsfrihet hade varit och var tyvärr ännu välbefogade, men sedan alla hade fått rätt att fritt utträda, skulle klagomålen ej längre ha något berättigande. Ett samfund kunde oberoende av sin organisation komma vid sidan om utvecklingen och det var orätt att beskylla statskyrkan för särskild efterblivenhet. De frikyrkliga kraven på dennas avskaffande tycktes också ha avtagit. Historikern H. Hjärne, som betecknade medkammarens beslut som "i hastigheten tillkommet", instämde helt med utskottsmajoriteten. Riksdagen hade annat att syssla med än att begära en utredning i denna fråga. I längden kunde förändringar visserligen ej undvikas, men man borde ej ta upp saken i förtid, vilket regeringen ej heller skulle vara betjänt av. Ingen kyrka vore idealisk och det funnes skäl att bevara den bestående ordningen så länge svenska folket ej var öppet kristendomsfientligt. Medborgerliga rättigheter och religionsfrihet kunde givas även andra samfunds medlemmar. Varje stat måste ha en sedlig grundval. Om man avskaffade kristendomen, måste man finna på en annan sådan grundval. Då staten hade ett obestridligt behov av kyrkan, ville Hjärne ej medverka till en skilsmässa. En annan historiker, riksarkivarien Sam Clason, vände sig mot de socialdemokratiska talarnas historieskrivning. Kristendomens införande hade varit ett stort kulturellt framsteg, som betytt oändligt mycket. Hur skulle det gå med religionsfriheten, om det skulle övas kontroll över vad som sades i kyrkorna? Så länge svenska folket vore kristet, borde sambandet mellan kyrka och stat bevaras. Biskop O. Bergqvist betecknade frågan som en av de mest ingripande. Kyrkan skulle ej ta skada av en skilsmässa utan kunde tvärtom komma att leva upp. Stora delar av svenska folket skulle säkert stå frivilligt kvar inom kyrkan. Påståendet om statskyrkans beroende av den härskande klassens intressen avvisades. Det fanns ingen skillnad i inställningen till kriget inom statskyrkor och inom frikyrkor.

277 För många svenskar skulle kyrkans skiljande från staten te sig som en nationell olycka. Sverige skulle upphöra att vara en kristen stat och staten sluta att sörja för religionsundervisningen, vilket komme att få följder för folkmoralen. Kyrkan skulle själv få sörja för prästutbildningen. Ett flertal frikyrkor skulle k o m m a att kämpa om själarna. Toleransen skulle bli mindre istället för större. Tvånget på medlemmarna komme att öka. Inom statskyrkan var friheten däremot i tilltagande. Det var alltså orimligt att i religionsfrihetens namn yrka på dennas avskaffande. Det var sant, att kyrkan ej lyckats i sin fostrargärning men hur skulle det ha varit utan den? Hänsyn måste tas till att man levde i en brytningstid. De flesta präster skulle nog ej gripas av djupare vemod över en skilsmässa, men de ansåg den ej till gagn för staten och folket, som kyrkan ville tjäna. Vid voteringen segrade utskottets avstyrkande över reservationen med 68 röster mot 22 (FK 54: 35 ff., 55:1 ff.). Första kammarens beslut tycks ej alls ha blivit föremål för kommentarer i tidningspressen. Resultatet av riksdagsbehandlingen var ju också, att frågan på nytt hade fallit. Då kammaren räknade 17 socialdemokrater och 45 liberaler tycks endast en bråkdel av de senare ha stött utredningskravet. Påståendet av, bland andra, Wisborg att första kammarens demokratisering skulle leda till statskyrkans avskaffande förefaller därför redan mot bakgrunden av de 1918 föreliggande fakta mindre väl grundat. Ingen enda liberal hade ju direkt uttalat sig härför, och det måste väl åtminstone ha kunnat anses som en öppen fråga i vilken utsträckning de framdeles skulle göra det. Stadener hade 1912 framhållit att det fanns många olika uppfattningar på liberalt håll i fråga om kyrkopolitiken, men han hade förmodat, att i den mån de konsoliderades, detta skulle ske till förmån för en statlig kontroll och ledning på detta liksom på andra områden (Stadener, Kyrkopolitiska riktlinjer, s. 12 ff., jfr ovan s. 240). Detta synes knappast kunna tolkas annorlunda än att Stadener i varje fall hoppades att hans partivänner så småningom skulle komma att enas om ett statskyrkligt program. Hallen antog på hösten 1918, att de liberala var splittrade i kyrkofrågan i två ungefär jämnstarka grupper. Norrlandsliberalerna och en del frikyrkliga önskade en skilsmässa mellan stat och kyrka, medan andra frikyrkliga av hänsyn till kristendomsundervisningen motsatte sig en sådan och partiledningen fann frågan alltför ömtålig för att vilja aktualisera den (Statskyrka och religionsundervisning... s. 62 f.). Det kan i detta sammanhang vara av intresse att beakta frågans behandling i den av Torgny Segerstedt 1914 grundade liberala kulturtidskriften Forum. Före 1918 hade statskyrkoproblemet endast berörts mera i förbigående dels i en artikelserie om skolans religionsundervisning av 20 — Kyrka-stat III

278 rektor Nils Hansson, som ansåg en framtida skilsmässa önskvärd, och i en mot kristendomen starkt kritisk artikelserie av Knut Wicksell, som dock slutade med att en av staten kontrollerad kyrka var önskvärd, icke för att sprida kristen förkunnelse utan för att vara en härd för filosofisk och klassisk bildning (Forum 1916, s. 328 ff., 1917, s. 560). (Wicksell tycks sålunda nu i motsats till 1909, se ovan s. 259, ha önskat se den kristna förkunnelsen helt avlägsnad från den institution han likväl kallade kyrka.) Inför andrakammardebatten i maj 1918 innehöll Forum en artikel av lektor H. Petrini med ett innehåll liknande det i hans ovan (s. 273) nämnda broschyr, alltså gående ut på att religionsfriheten var så vidsträckt, att en av staten kontrollerad kyrka vore att föredraga framför en okontrollerad (Forum, 1918, s. 232 f.). Vid en tidpunkt, då statskyrkoproblemet var direkt aktuellt, innehöll den liberala tidskriften alltså endast en artikel mot en skilsmässa. Senare på året kom dock en motsatt uppfattning till uttryck ehuru högst vagt formulerad. I en recension av Söderbloms skrift Religionen och staten framhöll fil. lic. Hj. Montelin, att det var oriktigt att tro att en statskyrka kunde bidraga till att lösa kulturstatens frihetsproblem. Staten var ett medel och en garanti för rättsordningens och solidaritetens bevarande. Vid dissonanser mellan det statliga tvånget och individernas sinnelag hade religionen en uppgift att fylla. En statskyrka kunde dock ej göra detta, då dess nära förbindelse med staten stred mot en alltmer vaken rättsuppfattning. Statskyrkan ingick för övrigt själv i den statliga tvångsorganisationen och utgjorde för visso ett orättmätigt tvång. Kyrkan blev dessutom genom sin förbindelse med staten utsatt för tvång. Statskyrkans tvångsmakt höll likväl på att försvinna. Det betydde emellertid att stats u kyrkan höll på att förvandlas till ett av staten privilegierat samfund. Kulturstatens fullkomning krönte kyrkans skiljande från staten, som dock måste vårda sig om den andliga hygienen (Forum 1918, s. 435 f.). I en kortare artikel, som närmast var ett diskussionsinlägg, återkom Montelin vid slutet av året till frågan, som han nu ansåg böra lösas i samband med en närmare konfrontation med det religiösa sanningsproblemet. En kunskaps- och värdeteoretisk diskussion vore ej nog för att bedöma statskyrkoproblemet. Rättskravet och kulturnyttan kunde komma i konflikt med varandra. Trots religionsfrihet måste en statskyrka medföra tvång, som måste motiveras. Statskyrkan var ett uttryck för religionen som samhällsintresse och det var detta som nu var satt ifråga. Det var emellertid risk för att den religiösa sektfloran kunde förvildas om ej en kulturell standard vidmakthölls. Andlig ödeläggelse följde och med den en naturalistisk religionsfientlighet. Tvånget inom statskyrkan var på avskrivning. Endast ett av staten privilegierat samfund kunde därför tänkas för framtiden. Det kunde fylla uppgiften som en härd för religiös personlighetskultur. En monopolkyrka betydde dock en orättvisa. Montelin framförde

279 därför ehuru påfallande tveksamt tanken på statsunderstöd till alla samfund som uppfyllde vissa villkor, närmast beträffande präst- eller predikantutbildningen. Detta sades vara ett sätt att lösa motsättningen mellan sanningskravet, rätten och kulturnyttan (Forum 1918, s. 583 f.). Då Montelin samtidigt i en artikel i Tiden, f. ö. den första rörande statskyrkofrågan i den tidskriften sedan 1909, direkt och utan reservationer förordade en skilsmässa mellan stat och kyrka såsom varande i kyrkans eget intresse i en tid då religionen blivit en individens sak, tycks de försiktigare formuleringarna i Forum närmast böra förklaras av hänsyn till den hållning denna tidskrift i övrigt intagit. Att tidskriften följande år, 1919, s. 217 f., skulle innehålla ett så radikalt individualistiskt uttalande, att ej bara statskyrkan utan all religiös samfundsbildning fördömdes, kunde ju ej förutses och var uppenbarligen ej i överensstämmelse med den hållning som tidskriften tidigare och samtida liberalism i allmänhet intagit. I en recension av Söderbloms skrift Religionen och staten uttalade sig sedermera professor John Landqvist direkt till förmån för en statskyrka. (J. Landqvist, Nathan Söderblom, Litteraturen 1918, s. 568 f.). Med hänsyn till vissa senare uttalanden kan det vara skäl betona, att A. Engberg 1918 framträder som statskyrkosystemets radikale och konsekvente motståndare. De fördelar det kunde medföra vägde lätt mot nackdelarna med hänsyn till religionsfriheten. Vad Engberg hade att säga till statskyrkans förmån, nämligen att den befordrade en radikal teologi, kommer i en särskild belysning om man betraktar hans ungefär samtidiga uttalanden om de teologiska motsättningarna. De verkliga alternativen sades vara, antingen "rejäl dogmatisk kristendom", vilken förkastades som materialistisk och ofilosofisk, eller ingen kristendom alls. Den liberala teologien framställdes som ett symptom på upplösning, ja uttryck för en "systematisk intellektuell korruption" (Engberg i Arbetet 14/6 1919, Engberg, Tal och skrifter III, 228 f.; jfr B. Gustafsson i En verklig folktidning, s. 105 ff.). Det starkaste ekot av riksdagsmotionerna icke blott om statskyrkosystemet utan även om kristendomsundervisningen under senare delen av år 1918 var kanske de föredrag i dessa frågor som då hölls i Lunds teologiska sällskap och som publicerades dels i Kristendomen och vår tid under vintern 1918—1919, dels separat under titeln Statskyrka och religionsundervisning inför 1918 års riksdag. (Hänvisningarna i det följande avser sistnämnda tryck.) Medan Pfannenstill och Stadener uttalade sig starkt kritiskt om en konfessionslös kristendomsundervisning (s. 3 ff., 24 ff.), te sig inläggen i fråga om kyrkans förhållande till staten mindre eftertryckligt formulerade; ett var principiellt frikyrkligt. Kyrkoherden F. Hallgren, en av utgivarna av Kristendomen och vår tid, framhöll, att stat och religion alltid varit förbundna med varandra. Alt skilja dem åt skulle leda till splittring i människornas sinnen. Förbin-

280 delsen kunde dock ha skiftande former och ett idealtillstånd kunde icke uppnås. En beständig spänning måste råda (s. 45 f.). Kyrkan vore enligt Luther ej bunden till någon viss statsform eller kyrkoförfattning. Genom sin självbegränsning till ordets förkunnande hade lutherska kyrkan undanröjt en väsentlig anledning till konflikt med staten och var därför mer skickad till fruktbärande samverkan med denna än något annat samfund (s. 51 f.). Sedermera prosten H. Hallen framhöll att vårens motioner gett en gammal stridsfråga skärpt aktualitet, ej minst genom att de påmint om "demokratiens växande suveränitet inom statslivet". Den socialdemokratiska uppfattningen berodde ej på principiell religionsfientlighet utan dels på den föråldrade officiella kyrkoläran, dels på det klasstänkande kyrkan ådagalagt vilket framkallat en antiklerikal inställning hos arbetarna. Kyrkans män hade saknat det förtroende för folket "vilket är den demokratiska åskådningens kriterium". Det gällde att åstadkomma ett närmande mellan kyrka och demokrati genom att man på kyrkligt håll började söka se frågorna "så att säga nerifrån, från de fattigas, de utstängdas håll". Partiställningen var ej så entydig som det ofta påstods. Högern röstade visserligen för kyrkan men av mycket blandade motiv. Liberalerna var splittrade, och bland de socialdemokratiska riksdagsmännen önskade åtminstone en tredjedel revidera partiprogrammet. Man hade insett att det var en av de viktigaste samhällsuppgifterna att vaka över folkets religiösa fostran och de vägar den religiösa känslan använde, då religionen var "en allmänmänsklig och samfundsbildande realitet". Då religionen alltid var konservativ måste den ha organ som försåg den med "utvecklingsfrämjande krafter och dem kunde endast samhället skapa". I en frikyrka bleve för övrigt det kapitalistiska trycket starkare och farligare än i en statskyrka. Man hade även på socialdemokratiskt håll börjat inse att det var ej blott samhället som behövde omskapas utan även människohjärtat, och man började i någon mån undra, om kristendomen icke skulle kunna bidraga härtill. I riksdagen fanns knappast någon majoritet för "kyrkans avskrivning". (Tydligen menades att det ej ens fanns någon sådan i en fulltalig andra kammare.) Kyrkan måste emellertid fyllas av "en ny Anda" för att kunna räkna med en framtid. Demokratien och kyrkan behövde emellertid varandra (s. 59 ff.). Riksdagsman S. Bengtsson i Norup framhöll, att både kyrkliga och frikyrkliga kretsar börjat visa större förståelse för varandra, men det fanns dock alltjämt mycken ofördragsamhet ej minst på statskyrkligt håll. Tidigare hade kraven på kyrkans skiljande från staten kommit från "kristendomsvänligt" håll. Det framstod därför som särskilt påfallande att m ä n som professor K. Wicksell och lektor H. Petrini ville bevara statskyrkan. Det skedde för visso ej av nitälskan för kristendomen. De frikyrkliga vore av principella skäl motståndare till statskyrkosyste-

281 met. "Fallet Branting" var betecknande nog för vart detta kunde leda. De frikyrkliga hade också svårt att glömma den oförståelse och förföljelse som de tidigare mött från kyrkan. Nu hade de frikyrkliga dock nått likställighet ifråga om medborgerliga rättigheter. Det talade även mot kyrkans förbindelse med staten, att det ständigt var kyrkan som måste ge efter för staten. Kyrkomötet vågade ej sätta sig upp emot riksdagen, t. ex. i fråga om vigsel av frånskilda. De frikyrkligas arbete komme emellertid ej att bero av förhållandet mellan kyrka och stat. En skilsmässa dem emellan skulle ej betyda avkristning utan sannolikt en uppryckning för kyrkan. De politiska strömningar som stod bakom årets riksdagsmotioner kunde kanske snart nog bli bestämmande i landet, varför det vore klokt om kyrkan själv handlade i enlighet med reservation i första kammaren om en förutsättningslös utredning som måste utföras pietetsfullt, så att ej en tusenårig kristen kultur spolierades. Ett väsentligare spörsmål än det om statskyrkan var dock frågan om kristendomsundervisningen. Dess avskaffande skulle vara "ett helgerån" som alla goda krafter gemensamt borde bekämpa (s. 53 ff.). (Ungefär samtidigt klagade Kristendomen och vår tid, 1918, s. 342 f., över den frikyrkliga agitationen mot kyrkan, en agitation som tilltagit på sistone, kanske i en känsla av att tiden var kort, då kyrkan höll på att återvinna sin ställning.) Debatten vid 1918 års riksdag blev på det praktiskt-politiska planet utan resultat, men den torde jämte tidsläget ha bidragit till att stimulera en allmän diskussion under de närmaste åren. j) Det tredje frikyrkomötet

och statskyrkan

Vid det tredje frikyrkomölet i mars 1919 kom just förhållandet mellan kyrka och stat i hög grad att stå i förgrunden. Redan i mötets inledningsanförande, som hölls av ordföranden såväl i den nybildade Frikyrkliga samarbetskommittén som i Svenska Missionsförbundet riksdagsmannen S. Bengtsson i Norup, berördes frågan. Stora omstörtningar hade skett i världen. I de demokratiskt styrda länderna som Sverige kunde man hoppas få behålla religionsfriheten, ja t. o. m. få den något vidgad. Man fick dock räkna med angrepp från kristendomens fiender, vilka kanske i första hand skulle komma att rikta sig mot statskyrkan. Om den avskaffades, "måste alla kristna i detta land i enighet slå vakt om de kristna intressena". De frikyrkliga måste hålla sig redo att i ett sådant läge göra sin plikt, och än mera vara det, om försök gjordes att avskaffa skolornas kristendomsundervisning ( F r i k y r k o f r å g o r . . . , s. 6). Av detta anförande att döma ansåg Bengtsson såväl statskyrkans som kristendomsundervisningens avskaffande som kristendomsfientliga åtgärder. Åtminstone i fråga om statskyrkans avskaffande delade dock ej flertalet deltagare hans åsikt.

282 I ett anförande om kristendomsundervisningen hävdade rektor Mosesson, att skilsmässa mellan stat och kyrka förestod, oberoende av vad man önskade. Man måste göra allt för att hindra den katastrof som det skulle betyda, att kristendomsundervisningen i skolorna avskaffades. En försämring skulle ej kunna undgås, men om alla kristna höll ihop, borde den kunna bli relativt begränsad (Frikyrkofrågor, s. 84). Under den följande debatten framträdde stark oro för följderna av statskyrkans avskaffande. Pastor Aug. Rosén tryckte hårt på konsekvenserna för kristendomsundervisningen och ställde frågan, om man var beredd att taga dem. Mosesson underströk svårigheterna för de fria samfunden att effektivt sörja för kristendomsundervisningen. Andra talare var mer optimistiska. Grosshandlaren F. Hamrin menade, att en skilsmässa var föga aktuell, vida mindre än för ett år sedan. "Den nya tidens män måste nämligen räkna med den styrka och makt som ligger däri att genom att ha hand om religionen kunna de öva inflytande över folket." En inflytelserik person hade sagt, att om det skulle finnas religion i Sverige, så skulle givetvis statskyrkan bevaras. Det socialdemokratiska partiprogrammet kunde nog anses "i ganska stor utsträckning såsom en död bokstav". Endast metodistpastor G. Wagnsson uttalade i denna debatt direkt tillfredsställelse över tanken på statskyrkans avskaffande (Frikyrkofrågor . . . , s. 8 ff.). Vid ett följande sammanträde höll baptisten, fil. kand. N. J. Nordström föredrag om "De frikyrkligas ställning till frågan om kyrkans skiljande från staten" (Frikyrkofrågor, s. 140 ff.). Förändringar förklarades förestå. De frikyrkliga hade alltid avvisat statskyrkosystemet men nu arbetade även för kristendomen främmande eller fientliga element på dettas avskaffande. De demokratiska idéerna ansågs även kräva det, och t. o. m. en del av statskyrkans egna tjänare hade börjat tvivla på denna. Å andra sidan ville en del socialister och kulturradikala behålla kyrkan som en allmän kulturinstitution, en lösning som ej kunde tillfredsställa några kristna (s. 140 f.). En konsekvent frikyrklig ståndpunkt måste medföra ett förkastande av statskyrkotanken såsom oförenlig med principerna om "personlig kristendom och nytestamentligt församlingsliv" (s. 142). Därefter utvecklades närmare detta och ytterligare tre skäl för statskyrkans avskaffande. Religionsfrihet kunde icke "helt och fullt tillämpas i ett land med privilegierad statskyrka". Endast om praktiskt taget hela folket hade samma trosåskådning skulle detta vara möjligt, men denna förutsättning existerade i varje fall ej numera. Att ett samfund gynnades, måste, när det fanns flera, bli en orättvisa mot de övrigas medlemmar och mot alla icke frivilligt anslutna. Även om all tvångsanslutning avskaffades, skulle statskyrkosystemet vara oförenligt med religionsfriheten, emedan alla dock måste ekonomiskt underhålla statskyrkan. Att dennas präster utförde ett visst arbete åt staten

283 "ändrar naturligtvis icke detta sakförhållande". Man kunde näppeligen tänka sig ett statskyrkosystem, som gjorde alla trossamfund likaberättigade eller medgav en konsekvent religionsfrihet. Endast hänsyn till statens eller folkets välfärd borde få vara skäl till inskränkning i denna frihet. Fall då sådana hänsynstaganden erfordrades antogs dock vara sällsynta. Staten borde visserligen stödja religionen, men detta måste ske i former som ej kränkte religionsfriheten, främst genom en god men icke dogmatisk kristendomsundervisning. Hellre än att man godtoge en ordning, som kränkte religionsfriheten, finge samfunden själva överta kristendomsundervisningen. Statskyrkorna hade alltid varit intoleranta och brukat världsliga medel. En skilsmässa mellan stat och kyrka var således ur religionsfrihetens synpunkt nödvändig. Det var även högst betänkligt med ett system, som lät världsliga myndigheter besluta i kyrkans mest vitala frågor. (Det förefaller som om Nordström ansåg detta vara ett särskilt argument, skilt från religionsfrihetsfrågan.) Man kunde ej fordra, att staten utan att statskyrkan avskaffades skulle avstå från all rätt att bestämma i kyrkliga angelägenheter. Skydd för ämbetsutövningen kunde staten ändå ge. Församlingens rätt att besluta i alla religiösa frågor finge ej uppoffras för eventuellt ökade möjligheter "att nå vida omkring med evangelium". Som ett ytterligare skäl till statskyrkosystemets avskaffande anfördes dock, att det var ett hinder för "det religiösa livets utveckling". Svenska kyrkan representerade stora andliga värden, men dessa ägde den icke såsom en följd av att den var statskyrka. De frikyrkliga drevs ej alls av någon strävan att bli kyrkans arvtagare utan ville tvärtom stödja denna, när det gällde att bevara religiösa och kulturella värden (Frikyrkofrågor, s. 142 ff.). I det följande avvisade Nordström olika farhågor för följderna av statskyrkans avskaffande som ekonomiska svårigheter för kyrkan, en ökad katolsk fara, risken för att en del trakter skulle bli utan kristen verksamhet och för en lägre bildningsnivå (s. 148 ff.). Sättet för statskyrkans avveckling skulle bli av största betydelse för följderna. Det bästa vore därför, om kyrkan såsom Waldenström yrkat själv tog initiativet. Det var dock knappast att vänta, men intet skulle ur religiös synpunkt vara farligare än ett envist kyrkligt motstånd. E n allsidig utredning med beaktande även av det kristna folkets intresse borde snarast komma till stånd. De frikyrkliga borde få ha "ett ord med i laget". Utredningsmännen måste ha positivt kristna intressen och "en verklig vilja att finna en från kristlig och etisk synpunkt tillfredsställande lösning". De frikyrkliga borde ock omedelbart själva bereda sig på den situation,

284 som skulle uppstå vid statskyrkans avskaffande och tillsätta en egen utredning (s. 153 ff.). En lång diskussion följde. Den är något svåröverskådlig ej minst därför, att några talare ville förklara eller bortförklara vad de sagt under debatten om kristendomsundervisningen. Knappast någon ville nu stå för att han hade några betänkligheter inför en skilsmässa. En pastor, G. W. Gillen, menade dock, att de frikyrkliga hade angelägnare uppgifter än att aktivt verka för en skilsmässa. När pastor Rosén förklarade, att han var beredd att ta konsekvenserna av en sådan för kristendomsundervisningen, tillade han, att han gjorde detta "av principiella skäl mer än av praktiska". Redaktör C. F. Törnblom från Växjö varnade för att ett uttalande från mötets sida skulle kunna försvåra det frikyrkliga arbetet i bygder, där det ännu ej fått stadigt fäste. Pastor J. Nilsson i Eskilstuna framhöll, att de frikyrkliga i första hand borde tänka på att rädda så mycket som möjligt av de andliga värden statskyrkan representerade. Detta var ej att slå vakt om statskyrkan men att handla kristligt och förståndigt. Riksdagsman W. Gullberg trodde ej att frågan var aktuell men den kunde bli det, när utträdet blev fritt. Bäst skulle den lösas, om kyrkans eget folk började finna bandet alltför tryckande och självt tog initiativ. Distriktsföreståndare L. W. Nordqvist var inställd på att statskyrkan borde avskaffas men undrade, om det stämde med de frikyrkliga principerna att vända sig till statsmakterna i frågan. Man borde kanske snarare "arbeta på att framkalla nytt vin" som skulle spränga "de gamla flaskorna". Redaktör J. Hellström avstyrkte av liknande skäl bestämt en hänvändelse till regeringen. Ordföranden, Bengtsson i Norup, betonade också vid debattens slut, att det viktigaste för de frikyrkliga ej var att få till stånd en skilsmässa utan att stå redo, "då den dagen kommer". Det vore önskligt, att en liknande inställning fanns på kyrkligt håll. De frikyrkliga var oberoende av statens stöd och kunde fortsätta sitt arbete vilken ställning denna än intog till kyrkan, något som var en mycket stor fördel. Alla dessa talare tillhörde Svenska Missionsförbundet. Detta gjorde även en del talare, som mer reservationslöst gav tanken på en skilsmässa sitt stöd. Herr Hamrin hade en speciell motivering. Statskyrkans präster önskade såvitt möjligt behålla sin makt och skulle anpassa sig efter den politiska utvecklingen. Då borde de frikyrkliga vara beredda att handla, men det var risk att de ej var det. Distriktsföreståndare O. Olofsson beklagade också att vissa politiska intressen försvårade statskyrkans avskaffande. Det räckte ej med en formell rätt att fritt utträda. Riksdagsman O. Olsson i See befarade också, att det redan var för sent att söka skilja stat och kyrka, emedan man numera på socialdemokratiskt och t. o. m. vänstersocialistiskt håll ansåg, att en statskyrka måste finnas, därför att folket behövde något ideellt. Det farliga härmed var, att man krävde att få påverka "denna statsreligions beskaffenhet". De fri-

285 kyrkliga kunde ej medgiva, att staten skulle ha något inflytande på inre religiösa förhållanden. Om staten ej ville medgiva frihet i detta hänseende vore det bäst, att banden med kyrkan brast. Om religiösa förhållanden skulle ordnas av personer, som icke själva var kristna, måste detta bli till skada för kristendomen. Rektor Mosesson betonade statens behov av moral och religion och därav följande intresse för att befordra kristendomen. Statskyrkan var en form härför men ej den bästa. Missionssekreteraren Axel Andersson hävdade, att det avgörande var vad som gagnade kristendomen. Emedan han trodde, att kyrkans skiljande från staten skulle göra det, yrkade han därpå. Baptister och metodister tycks i allmänhet ha varit mer ivriga att genomföra en skilsmässa. Doktor Byström hyste ingen oro för följderna även sådan. En pastor Lundin hävdade, att om en skilsmässa vore det riktiga, borde man yrka därpå, även om det skulle gälla livet. Det var "vanvettigt", att man skulle födas in i ett samfund. Kyrkans egen ställning skulle också bli bättre, om hon frigjordes från staten. Pastor Säther gladde sig över de klara tonerna och menade, att det var fråga om ett kristligt demokratiskt krav, som tidshändelserna gjorde i högsta grad aktuellt. Det var en vacker tanke, att man skulle låta kyrkans företrädare ta initiativet, men det var ej att vänta att dessa skulle vilja avstå från samvetstvånget. De frikyrkliga borde därför frimodigt gripa sig verket an att bekämpa "ett mot kristendomen stridande system". Distriktsföreståndare G. Wagnsson hävdade, att både en skilsmässa och gynnsamma verkningar därav ur kristen synpunkt var självklara. Pastor K. A. Wik fann det eget, att man var rädd för att avskaffa något som var obibliskt och motverkade Guds rike bland Sveriges folk. De frikyrkliga skulle gå Guds ärenden genom att arbeta för en förändring. En annan metodistpastor, E. Lindström, anförde liknande synpunkter. Man borde ej rädas strid med statskyrkans anhängare. Båda de sistnämnda talarna och sedermera biskop Th. Arvidsson underströk, att det nu framkom klarare tongångar än tidigare. Arvidsson ironiserade över dem som ville skynda långsamt. Man borde medverka till det som ur frikyrklig och nytestamentlig synpunkt var principiellt riktigt. Man borde emellertid räkna med att statskyrkan hade en tämligen stark ställning på grund av att dennas ledare hade "en utomordentlig förmåga att anpassa sig efter tidens vindar". Därigenom kunde kyrkan dock blott bli mindre skickad att företräda sann kristendom. De frikyrkliga borde ta klar ställning, även om de skulle komma att verka revolutionära. Kravet på skilsmässa motiverades således i regel med att bestående ordning var obiblisk och skadlig för kristendomen över huvud taget, stundom med tillägg att den var särskilt skadlig för den lutherska kyrkan själv.

286 Av sammanhanget förefaller det dock som om metodistpastorn Wik då han använde uttrycket Guds rike därmed närmast menade frikyrkosamfunden, och en liknande tanke skymtar hos hans kollega Lindström. En företrädare för Svenska Missionsförbundet, pastor J. Isaksson, förklarade öppet, att statskyrkan var "ett stort hinder för den frikyrkliga verksamheten här i landet". Baptistpastorn A. Söderberg bemötte rentav direkt de talare, som framställt saken så, att de frikyrkliga handlade av omtanke om kyrkan. "Så är ju icke fallet. Jag skulle tänka mig att bakom det hela ligger en strävan efter likställighet." Då man ej ville att frikyrkan skulle bli till statskyrka måste statskyrkan bli frikyrka. Debatten slutade med att de under densamma framställda förslagen till uttalande remitterades till resolutionsutskottet (Frikyrkofrågor . . . , s. 18 ff., 27 ff.). Mötet antog sedan utan ytterligare diskussion två resolutioner. Den ena avsåg tillsättandet av egen utredning om de problem, som sammanhängde med en skilsmässa mellan kyrka och stat i den mån de var av intresse för de frikyrkliga. Den andra började med att erkänna det goda statskyrkan gjort för folkets "religiösa och sedliga fostran". Statskyrkosystemet borde emellertid avskaffas, emedan det stred emot den nytestamentliga församlingsprincipen och mot religionsfriheten samt emedan det gjorde den kristna församlingen beroende av den världsliga makten. Förbindelsen borde dock ej upplösas på sådant sätt, att några religiösa eller kulturella värden äventyrades. En utredning av hela frågan borde därför snarast verkställas "på vederbörande myndigheters initiativ" (Frikyrkofrågor . . . , s. 45). Någon offentlig utredning kom j u ej till stånd. Däremot utvecklade Nordström den frikyrkliga ståndpunkten närmare i en på frikyrkomötets utredningskommittés uppdrag författad och 1922 utgiven skrift "De frikyrkliga och statskyrkoproblemet". I en inledning gick kommittén i god för att framställningen var ett riktigt uttryck för en konsekvent frikyrklig uppfattning. Man hoppades även, att den skulle undanröja oriktiga föreställningar om de frikyrkligas motiv. Nordströms väsentliga synpunkter var helt naturligt desamma som 1919, ehuru framställningen väsentligt utvidgats, särskilt med hänsyn till den historiska bakgrunden. Det betonades, att man genom kyrkans hela historia fruktat, att beroende av staten skulle beröva henne rörelsefrihet och handlingskraft. Ett samarbete, som ej inskränkte friheten, kunde däremot mycket väl förekomma (s. 10, 12). Väckelsen hade på sätt och vis kommit med en ny kristendomstyp, en religiös individualism, för vilken det ej fanns utrymme i den gamla kyrkan (s. 63 ff.). Det för de frikyrkliga grundläggande var livet i Kristus. De ifrågasatte ej heller Bibelns direkta auktoritet i trosfrågor (s. 73 ff.)

287 Baptisterna hade från början kämpat mot statskyrka och för religionsfrihet, emedan de i själva statskyrkosystemet såg orsaken till den rådande intoleransen. De hävdade ock principiellt den religiösa friheten (s. 97). Skälen för den frikyrkliga uppfattningen sådan den kommit till uttryck i föredraget 1919 upprepades (s. 119 ff.). Religionsfrihetsprincipen betonades starkt. Därmed avsågs "varje människas oförytterliga rättighet att i allt som rör hennes religiösa liv . . . följa allenast sitt samvetes bud". Det var ej nog med tolerans, ett nådigt medgivande, utan det gällde en oförytterlig rättighet. Den hade sin grund i religionens väsen och det vore en moralisk plikt att följa sin övertygelse. Staten kunde ej döma i rent religiösa frågor. Så länge religionen var lära och kult kunde statskyrkan vara av betydelse, i varje fall som folkuppfostrare. Nu var det fråga om ett personligt förhållande (s. 131 f.). Det var lika otillbörligt att staten gynnade ett samfund som att den gynnade en klass, när det fanns flera (s. 132). Det var nyttigt för kyrkan att vara en kämpande kyrka och även icke-troende borde ha religionsfrihet. Blott andliga medel skulle brukas mot osunda rörelser. Aktningen för religionen i Förenta staterna berodde på religionsfriheten, splittringen på den skiftande härstamningen (s. 134 ff.). Religionsfriheten var erkänd i de flesta länder, ehuru ej helt förverkligad. Detta var omöjligt där en statskyrka bestod. Kritiken riktades dock i det följande närmast mot folkkyrkan, som ej fyllde kravet på att vara ett de sant troendes samfund. Därefter framhölls att statskyrkan var en statsinstitution och att kyrkan ej hade rätt att klaga över förtryck, då den hade ställt sig under staten (s. 136 ff.). Det konstaterades vidare, att statskyrka och religionsfrihet av fyra skäl var oförenliga. För det första på grund av tvångsanslutningen. För det andra på grund av kravet på tillhörighet till statskyrkan för behörighet till vissa tjänster. För det tredje på grund av alla medborgares skyldighet att betala skatt till statskyrkan, vilket ej kunde försvaras med att kyrkan även hade borgerliga uppgifter, då detta var principiellt oriktigt. Tvångsbeskattning borde ej förekomma för kyrkliga ändamål och de frikyrkliga ville fördenskull ej mottaga något statsunderstöd, vilket även kunde ge anledning till statlig inblandning och medföra risker för samfundens frihet. För det fjärde anfördes att religionsfrihet med logisk nödvändighet ledde till "fria kyrkosamfund likställda med varandra och med staten". Om en statskyrka i någon form finns, var likställighetsprincipen kränkt. Det hjälpte ej ens, om alla samfund skulle få understöd, då det alltid skulle finnas grupper, som ej uppfyllde villkoren härför. Likställigheten var f. ö. även ett rättskrav, nära besläktat med kravet på allas likhet inför lagen (s. 141 ff.). Med stöd av ett citat från en företrädare för statskyrkan hävdades så,

288 att denna var upphävd, om medlemskap ej medför några fördelar. Vad kyrkan behövde var emellertid ej världsliga privilegier utan frihet. Staten skulle ej lagstifta om kyrkan men så skedde med en statskyrka. Staten borde däremot ge skydd åt all religionsutövning (s. 146 ff.). Det framhölls ytterligare att kyrkan ej fick köpa sig ekonomiska och andra fördelar på bekostnad av sin frihet. En luthersk frikyrka skulle säkert få större inflytande än statskyrkan. Man borde ej bli präst för att få levebröd (s. 150 ff.). Nordström betonade emellertid också statens behov av religion. Kristendomens eliminerande skulle leda till statens sammanbrott. Denna borde alltså ej A'ara religiöst indifferent och även socialdemokraterna tycktes enligt vad Nordström funnit börja inse religionens betydelse för samhället (s. 164 f., 171). Konflikter mellan stat och kyrka måste nog alltid förekomma, då den religiösa friheten ej kunde vara så obegränsad, att samhällsfarliga uppfattningar tolererades. Religionsfrihet borde blott tillämpas för sådana som själva erkände den (s. 173 ff.). Religionsundervisning behövdes för moralens skull, men den kunde ordnas så, att den ej kränkte religionsfriheten. Den borde finnas oberoende av en statskyrkas existens (s. 184 ff.). Statskyrkans nackdelar för utomstående betonades alltså ej fullt lika starkt 1922 som 1919, åtminstone ej rent principiellt, utan det var vissa praktiska olägenheter som framhävdes. Nordströms framställning bemöttes ur stats- eller folkkyrklig synpunkt i en serie tidningsartiklar (1922, här refererade efter en senare sammanställning i uppsatssamlingen Kyrka och stat) av docenten O. Hippel. Denne betonade att problemet var svårt och krävde insikt och eftertanke. Den religiösa individualismen var en frukt av den "protestantiska revolutionen". Dess konsekvenser ledde till skilsmässa mellan stat och kyrka samt en religiöst indifferent stat. En helt fri kyrka var säkerligen idealet, men det skulle leda till en religionslös stat, något som skulle få svåröverskådliga konsekvenser. Alla var nu ense om den religiösa friheten. Frågan var, h u r den bäst skulle förverkligas. Den svenska kyrkan hade en så självständig ställning, att det var helt missvisande att beteckna den som en statsinstitution. Huvudargumentet mot statskyrkan eller folkkyrkan var dock, att den skulle stå i strid med religionsfriheten, och detta vore ett mycket svårt problem. Att helt enkelt avskaffa statskyrkan skulle vara att bryta med traditionen och införa den religiöst indifferenta staten. Det avgörande måste bli vad som bäst främjade kristendomen. Till sist framhöll Hippel att den svenska folkkyrkan gav möjlighet till

289 individuell frihet på det religiösa området. Något faktiskt tvång övades knappast men kyrkan bestod av alla "som ej gjort sig mödan att själva skilja sig därifrån". En "frivillighetskyrka" bestod av sådana som "efter ett visst avgörande" anslutit sig. För folket som helhet måste folkkyrkan med sin för alla öppna famn vara lyckligast (O. Hippel, Kyrka och stat, s. 25 ff.). k) Den socialdemokratiska

partikongressen

och statskyrkan 1920

Den skärpning i debatten om statskyrkan som 1918—1919 framträtt bl. a. i riksdagen och vid frikyrkomötet visade sig även vid den socialdemokratiska partikongressen i februari 1920. En programrevision hade föreslagit en av partistyrelsen tillstyrkt omformulering, så att partiets program i frågan (nu nr VI) skulle lyda: Statskyrkan avskaffas. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo. I stället för det tidigare uttalandet om religionen som privatsak infördes i partiprogrammets första punkt ett krav på religiös frihet. I motiveringen förklarades den tidigare formuleringen ha förbisett religionens starkt samfundsbildande roll. Av kravet på religionsfrihet sades egentligen utan vidare följa, att staten ej genom att upprätthålla en statskyrka skulle gynna en viss religiös riktning. Kyrkor och kapell borde vid en skilsmässa "i främsta r u m m e t " ställas till förfogande för de fria samfunden. Det vore "givetvis" samhällets skyldighet att "på ett humant sätt tillgodose den ämbetsmannakårs intressen, som skiljes från sin anställning i samhällets tjänst". (Förslag till 1920 års kongress, s. 35 ff., cit. Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling, 2, s. 301 f.). Engberg förde programrevisionens talan och förklarade att passusen om kyrkans "ofantliga egendomar" medtagits, emedan dessa eljest skulle stanna i dennas ägo, och kyrkan så bli en ekonomisk maktfaktor. Han framhöll, att han visste, att det ej var nog med materiella förbättringar och att andlig egendomslöshet var en större förbannelse än den materiella, men staten borde ej auktorisera en viss religion som den enda riktiga. "Motgiftet mot religiöst kvacksalveri är en ordentlig folkupplysning." Att vilja medge fritt utträde men bevara statskyrkan tydde på sofisteri. Att ej yrka på statskyrkans avskaffande skulle vara ett stort svek mot religionsfriheten. Lektor O. Olsson hävdade, att den religionsfrihet varom partiprogrammet också talade måste förverkligas genom en god folkundervisning och statskyrkans avskaffande. Att staten framställde en viss religion som den rätta måste ovillkorligen bli ett samvetstvång. Alla borde få sina religiösa åsikter respekterade. Vidskepelse måste bekämpas genom god uppfostran. Det var demagogiskt och frihetsfientligt att säga, att statskyrkan var ett gott politiskt medel i statens hand. Socialdemokratien måste hävda sina

290 stolta traditioner, när det gällde religionsfriheten. Man finge ej nöja sig med mindre än en fullständig sådan. I England kunde en arbetarledare uppträda som religiös talare. Den ene av motionärerna från 1918, Möller, framhöll, att kravet på statskyrkans avskaffande ej var något nytt. Liksom nästan alla talare för förslaget gled han däremot över det som var nytt, uttalandet om kyrkans egendom. Enligt fröken Anna Lindhagen borde denna emellertid begagnas till en andligt uppbyggande undervisning. Sedermera landshövdingen R. Wagnsson ville ej ta den kyrkliga nyorienteringen alltför allvarligt. "Prästkapporna vände sig efter vinden." Herr J. Andersson-Berg ansåg frågan aktuell på grund av nyteologernas försök att modernisera kyrkan. I religionsfrihetens namn måste man ta klar ställning mot statskyrkosystemet, särskilt med hänsyn till den orimliga tvångsbeskattningen. Huvudtalare mot den föreslagna programpunkten var Hallen, som menade, att den var uttryck för en överdrivet intellektualistisk och materialistisk uppfattning. Staten borde ej överlämna hela det religiösa området åt de enskilda, vilket skulle leda till att "de religiösa reaktionära strömningarna" bleve starkare och så även de politiska. I Frankrike hade jesuiternas inflytande ökats. Det skulle också bli till skada för partiet att ta upp kamp mot statskyrkan. Om utträdet bleve fritt, finge man se hur stark ställning den hade. I ett andra inlägg varnade Hallen starkt för överskattning av en rent förståndsmässig undervisnings betydelse. En religiös motivering för ett pliktbud stärkte detta, särskilt bland "de djupa lagren". Om punkten antogs, borde man också söka förverkliga den, och då skulle man få se, att tiden ej var mogen. En kvinnlig talare, fru Ruth Gustafson i Stockholm, varnade likaså för följderna för partiet av en kamp mot statskyrkan. Engbergs antireligiösa propaganda hade redan stött bort många särskilt bland kvinnorna. Hon framhöll även, att kyrkan anpassat sig efter förhållandena och att, som det något dunkelt säges i protokollet, man ej helt borde överlämna svenska folket åt "svavelpropaganda", varmed torde åsyftas den frikyrkliga förkunnelsen. Även ett par manliga talare varnade för de praktiska konsekvenserna och manade till större hänsyn för faktiska omständigheter. Man skulle ej avstå från religionsfriheten, men det fick nog vara en frihet med modifikationer. Frågan ställdes också om det var staten eller kommunerna som avsågs skola ta hand om den kyrkliga egendomen. Hallen föreslog, att man blott skulle kräva "statskyrkotvångets avskaffande" och samhällets övertagande av "kyrkans överflödiga egendom". Engberg replikerade ironiskt, att om man nu föll undan för statskyrkan, skulle socialdemokratien ej kunna kallas ett frihetens parti.

291 Partikongressen biföll så utan rösträkning programrevisionens förslag (Protokoll . . . sjunde kongressen, s. 51 ff.). Den skärpning av det socialdemokratiska partiprogrammet, som uttalandet om den kyrkliga egendomen innebar, tycks ha mottagits med förvåning. T. o. m. den kulturradikala Upsala Nya Tidning framhöll, att socialdemokraterna skulle riskera röstförluster, särskilt på landsbygden. Detta gav det socialdemokratiska huvudorganet — Social-Demokraten — anledning till följande något överraskande kommentarer till partikongressens beslut. I den mån man på arbetarhåll lärde sig inse "vad svenska kyrkan är och betyder", skulle man icke blott bli betänksam över det motstånd ett försök att avskaffa den säkert skulle möta utan även inse, "att hon utgör den form av religiös organisation, som ger de säkraste garantierna emot den religiösa ofrihet och okunnighet man vill försäkra sig emot genom hennes avskaffande". Kyrkans enda ofördragsamhet gällde vad som var orätt. Den sökte hålla samvetslivet i folket vaket. Inom kyrkan fanns många former av kristendom, både fördragsamma och ofördragsamma. Det sades vara ett tidens tecken, att Upsala Nya Tidning var betänksam mot kravet på att staten skulle ta kyrkans egendom. Det var "förståndigt", att tidningen tycktes hålla mer på religionsfriheten än på statskyrkans avskaffande. När alla fick rätt att fritt utträda och att slippa bidraga till kyrkans religiösa verksamhet, vore den åtrådda friheten reellt genomförd. För kyrkan själv innebar det nya socialdemokratiska programmet blott "en ny maning till oförtrutet, vidsynt och hoppfullt arbete utan all nervosit e t . . . Intet är så sant som att morgondagen hör henne till, om hon är trogen på sin post" (Soc.-D. 15/2 1920). Vem som än författat den osignerade ledaren — chefredaktör var vid denna tid P. A. Hansson — visar den följande utvecklingen, att denna var ett korrektare uttryck för den dåtida socialdemokratiska politiken än partiprogrammet. Så starkt som kravet på skilsmässa just vid denna tid framfördes är Social-Demokratens uttalande emellertid ganska uppseendeväckande. Om en stor debatt i Uppsala i frågan uppgavs (Dagens Nyheter 25/2 1920), att intet enda direkt inlägg till försvar för statskyrkan förekom. Det socialdemokratiska huvudstadsorganet stod dock ej helt ensamt inom partipressen. Örebro-Kuriren hade redan något tidigare (21/8 1919) förklarat, att i valet mellan två onda ting, d. v. s. statskyrka och frikyrkor, borde man välja statskyrkan, som det minst onda, då den kunde "lagstiftas att hålla sig inom vissa gränser". Arbetarbladet fann det (24/2 1920) ovisst om det skulle finnas en samlande uppfattning inom partiet den dag frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka bleve "dagspolitiskt aktuell". Kort

292 dessförinnan hade samma tidning förklarat, att det ej kunde vara ur statens synpunkt fördelaktigt att driva svenska kyrkan "till den ofördragsamhetens och okunnighetens nivå", där större delen av frikyrkligheter befunne sig (Arb.-bl. 29/12 1919, jfr Tingsten a.a. 2, s. 314 f.). Först 1924 kom någon replik till den socialdemokratiska programförändringen från något av de borgerliga partierna. Högern (Allmänna valmansförbundet) som åtminstone sedan 1919 haft på sitt program "Kyrkans bevarande. Sveriges folk ett kristet folk" men 1920 nöjt sig med att förklara, att strävanden framträtt att upplösa de urgamla banden mellan stat och kyrka (se t. ex. De frisinnades valhandbok 1920, s. 145, 142), hävdade uttryckligen 1924, att sambandet mellan stat och kyrka måste bevaras till ömsesidig båtnad och till bevarande av ett kristet samhälle. Kravet på att kyrkan skulle berövas sin egendom betecknades direkt som rättsvidrigt. Det sades även att försöken från radikalt håll att förkväva kyrkans inre frihet måste avvisas (se bl. a. Meddelande från Sveriges liberala parti 2/1924). Bondeförbundet krävde i sitt grundprogram att religionen skulle bevaras som samhällets grund. Däremot saknas på detta håll uttalanden om det närmare förhållandet mellan stat och kyrka. Ännu mindre möter några sådana i de olika liberala program, vilka nöjer sig med att framhålla den andliga friheten eller religionsfriheten utan att precisera vad för tvång som borde avskaffas. Se t. ex. De frisinnades valhandbok 1920, 1921, 1924.1 På kyrkligt håll väckte den socialdemokratiska programförändringen omedelbart oro och irritation som framgår av uttalanden vid det allmänna kyrkliga möte som hölls några veckor senare (se nedan s. 294 ff.) och där stämningen dessutom tydligen var starkt påverkad av en motion av Engberg om avskaffande av kyrkomötets vetorätt. 1) Debatten om kyrkomötets vetorätt 1920 Vid 1920 års riksdag väckte A. Engberg en motion (II: 316) om avskaffande av kyrkomötets vetorätt, vilken är betecknande för hans dåvarande uppfattning om statskyrkan. Denna var ej ett i förhållande till staten självständigt rättssubjekt utan en viss sida av statens verksamhet på samma sätt som t. ex. skolväsendet. Kyrkomötets vetorätt, som varit till hinder för religionsfriheten, var därför en orimlighet, som borde avskaffas. Konstitutionsutskottet (nr 49) fann, att vetorätten mera varit till skada än till gagn och tillstyrkte en utredning om dess avskaffande. Två reservationer avgavs. 1 Frisinnade landsföreningens arkiv är deponerat hos Kungl. Biblioteket men icke närmare bearbetat. Vid en ytlig granskning av arkivet från utredningens sida har något material, angivande ställningstagande till relationerna mellan kj'rka och stat, icke påträffats.

293 Utskottets högerledamöter hävdade i den ena av dessa, att kyrkan var ett samfund av annan karaktär än statsinstitutioner och att en utvidgad religionsfrihet var aktuell. Kyrkomötet var svenska kyrkans representation och måste få ha medbestämmanderätt om kyrkolagen. Herr Hallen fann i den andra reservationen att kritiken av kyrkomötet ej var objektivt styrkt. Vad som behövde utredas var huru rent civilrättsliga frågor, som möjligen fanns kvar inom kyrkolagen, lämpligen helt skulle k u n n a undandragas kyrkomötets medbestämmanderätt. Däremot borde vid en mer omfattande utredning beaktas om ej kyrkomötet i fråga om rent kyrkliga frågor borde ha fortsatt medbestämmanderätt eller rent av ensamt avgöra dem såsom redan var fallet med vissa ärenden av rent kyrklig natur. Med denna motivering instämde Hallen emellertid i utskottsmajoritetens begäran om utredning. Han framhöll dock även att kyrkan genom religionstvångets avtagande upphört att vara ett statens organ för religiös verksamhet. Huvuddebatten fördes i andra kammaren, där Engberg var huvudtalare för utskottsförslaget. Han gjorde gällande, att det var motsägelsefullt att kräva, dels att kyrkan skulle stå fri från staten, dels att det skulle finnas en statsreligion. Då kyrkans ämbetsmän tillsattes och avlönades av staten, måtte väl kyrkan vara ett statligt organ. Om ett fritt samfund kunde få sådant understöd ville nog även frikyrkosamfunden ha det. Det var märkligt, att högern ville ha statsdrift på religionens område. Blott högermän uppträdde nämligen mot utredningsförslaget. Partiledaren Arvid Lindman ansåg, att detta syftade till kyrkomötets avskaffande och till att undergräva kyrkan, medan lantbrukaren S. Persson i Fritorp talade om förslaget som ett led i strävandet att avskaffa statskyrkan. I första kammaren talade både biskop Bergqvist, som hävdade att kyrkan var ett självständigt samfund och ej längre sammanföll med staten, och frikyrkopredikanten C. Boberg för avslag. Kyrkoherde Klefbeck instämde i Hallens reservation. En liberal frikyrkoman, järnhandlaren K. A. Nilsson i Kristinehamn, hävdade däremot, att kyrkan ej var något samfund i vanlig mening. Båda k a m r a r n a biföll utredningsförslaget. I den första segrade dock den av Klefbeck yrkade motiveringen (d. v. s. Hallens reservation) med 55 röster mot 45 (FK 54: 1 ff.; AK 63: 44 ff.). Motionen och riksdagsbeslutet framkallade en upprörd stämning på kyrkligt och konservativt håll, där röster höjdes för en skilsmässa mellan stat och kyrka. Dåvarande docenten Y. Brilioth förklarade i en understreckare i Svenska Dagbladet (Den kristne och statskyrkoproblemet, Sv. D. 18/3 1920) att kyrkan för statens skull ej borde yrka på ett skiljande, men om statsmakterna inskränkte kyrkans frihet, t. ex. genom att avskaffa kyrko2 1 — Kyrka-stat

III

294 mötets vetorätt, hade kyrkan intet val. Endast om staten handlade så ovärdigt, att den konfiskerade kyrkans egendom, skulle nackdelarna under rådande förhållanden vara större än fördelarna ur kyrklig synpunkt. Något senare förordade kyrkoherde C. Kihlén statskyrkans avskaffande på grund av risken för ett ökat statligt inflytande (Sv. M. 20/10 1920). Vid det tionde allmänna kyrkliga mötet som hölls i Stockholm i mars 1920 gav Engbergs motion också eko, särskilt i ett tal av ärkebiskop Söderblom, som framhöll, att kyrkans ordningar ej var likgiltiga. Självständighet och självstyrelse var den första förutsättningen för att kyrkan skulle kunna fylla sin egentliga uppgift. Den var nu i fara. Söderblom fann det egendomligt, att en och samma person önskade dels skilja kyrkan från staten, dels införa ett statskyrkosystem som aldrig tidigare funnits i Sverige. Riksdagen kunde misstaga sig och kyrkan måste i frihetens n a m n ha medbestämmanderätt. Motionens syfte var emellertid att krossa kyrkan och beröva religionen all självständighet. Staten skulle sluta kyrkan i sin famn "för att ta livet av den". Sedan man på detta sätt dödat eller åtminstone försvagat kyrkan, ville man "sända henne bort från förbindelsen med staten". Man skulle ej komma att lyckas men metoden måste brännmärkas, bland annat som stridande mot vårt lands fria traditioner. I andra länder sökte man ge kyrkorna vidgad självstyrelse, varför motionen även var reaktionär i dålig mening. Det var fråga om "en tyrannisk åtgärd i strid mot frihetens grundsats". Till och med förnekare skulle i riksdagen kunna besluta om kyrkans lära. Söderblom betonade även att Waldenström i riksdagen, "mån om religionssamfundets frihet", försvarat kyrkomötets medbestämmanderätt. Även på det kommunala planet måste församlingens egna organ, ej den borgerliga kommunens, besluta om kyrkliga angelägenheter. I och för sig kunde en reform av kyrkomötets ställning behövas men syftet borde då vara att stärka den och ge kyrkomötet vidgade befogenheter efter finländsk förebild. I fråga om kyrkans böcker kunde det dock finnas skäl att behålla den i Sverige gällande ordningen. Söderblom underströk, att då kyrkan krävde frihet för egen del måste den även själv avstå från allt tvång, ja från allt som hade skenet av tvång. Den borde ej heller ha någon privilegierad ställning, utan andra evangeliska samfund borde få samma understöd av skattemedel om de så önskade och om de fullgjorde samma uppgifter. Ett villkor måste vara att deras tjänare hade lika hög utbildning som kyrkans. Staten borde bidraga till tillfredsställandet av det religiösa behovet, då intet annat var djupare hos människan. Att beröva kyrkan den egendom som den fått för länge sedan, vore "en orimlig förnekelse av religionens rätt i samhället". Kyrkan måste ha frihet att arbeta, vilket bland annat sades innebära att prästerna ej alltför mycket finge betungas med olika borgerliga uppgifter. Kyrkorummets helgd måste respekteras, så att man t. ex. ej tillät sådana

295 akter där som innebar en förnekelse av den kristna tron, exempelvis borgerlig begravning. Kyrkan måste ock få behålla äganderätten till kyrkobyggnaderna. Det socialdemokratiska angreppet mot kyrkans egendom kunde anses som ett rånmordsförsök. Kyrkan skulle dock överleva, även om den orättfärdigt berövades sin egendom. Man var alltså ej nöjd med att staten skulle vara likgiltig för religionen utan den skulle direkt lägga hinder i vägen för den. Kyrkan måste också kräva "frihet från religionsfientligt tyranni". Trots att det bland de kristna fanns olika meningar om "rätta förhållandet mellan religionssamfundet och de borgerliga samfunden", vore det uppenbart att "i botten" på skilsmässokravet låge gammal religionsfientlighet som man sökte blåsa upp till nytt liv. Det vore denna religionsfientlighet som förgiftade debatten. Kristen tro och politisk åskådning vore oberoende av varandra, men den som ville förkväva religionen passade knappast att vara svenska folkets representant. Frågan om förhållandet mellan kyrka och stat borde avgöras genom folkomröstning. Kyrkan kunde ej ha något krav på förbindelse med staten men det funnes skäl att fråga om de andliga värdena skulle förstärkas eller försvagas och om man hade råd att undvara något som manade människorna "till ett högre liv". Till sist sades emellertid de farligaste banden på kyrkans frihet komma inifrån i form av världslighet, tröghet och räddhåga (N. Söderblom i Samtal om Kyrkan, s. 58 ff.). Vid samma möte förklarade även kyrkohistorikern professor Hj. Holmquist, att varje försök "att underminera kyrkans relativa självständighet måste avvisas". Förbindelsen med staten hade så stora fördelar, att den borde bevaras så länge staten ej ginge till direkt anfall. Ett riksdagsbeslut om skilsmässa mellan stat och kyrka borde ej medföra att kyrkan harmset vände sig bort från staten utan att den krävde en folkomröstning, vilken antogs skola ge ett klart utslag till förmån för den bestående ordningen (Hj. Holmquist i Samtal om kyrkan, s. 49 f.). Också vid det kyrkomöte, som samlades på hösten 1920, uppmärksammades Engbergs motion och riksdagsbeslutet om utredning om kyrkomötets vetorätt. Sedermera biskop M. Björkquist väckte med instämmande av sju andra ledamöter, bl. a. Pfannenstill och E. Billing, motion (nr 71) om kyrkomötets vetorätt. Kyrkolagsutskottet (nr 48) tillstyrkte med något ändrad formulering, och kyrkomötet biföll utskottets hemställan efter en kortare debatt som knappast gällde sakfrågan utan lämpligheten av en hänvändelse vilken innebar att man liksom anropade Kungl. Maj:t emot riksdagsmajoriteten. Flertalet delade dock tydligen biskop G. Billings uppfattning, att Kungl. Maj :t alltjämt var en självständig maktfaktor (AKP 1920, 8:52—55).

296 Inom högerpressen stämplade Nya Dagligt Allehanda Engbergs förslag som "en tyrannisk åtgärd" och ett "attentat mot religionens och de religiösa samfundens frihet". Förhållandet mellan kyrka och stat måste antingen förbättras eller upplösas. I det senare fallet skulle kyrkan få större rörlighet och anpassningsmöjligheter. Intet system var idealiskt. Religionsfriheten kunde tryggas genom fritt utträde. Det avgörande borde vara vad som gagnade de andliga och religiösa värdena (7/3 1920). Tidningen Upsala talade om statstvång över kyrkan och citerade med gillande ett uttalande av Svenska Morgonbladet, att det var raka motsatsen till ett religiöst intresse "att ge all makt över kyrkan åt en förvärldsligad stats förvärldsligade organ". Tidningen beklagade om några kristligt sinnade låtit förleda sig till att medverka till beslutet. Det var alldeles icke ett frikyrkligt intresse att religionsfientliga och indifferenta personer fick möjlighet att avkristna kyrkan (31/5 1920). På skilda håll och av skilda orsaker var alltså frågan om kyrkans skiljande från staten aktuell omkring år 1920, men en strömkantring visade sig snart. m) Riksdagsmotionerna

1923 Vid 1923 års riksdag väcktes på nytt två motioner om kyrkans skiljande från staten. Den ena (II: 184) var en kommunistisk partimotion med redaktör Karl Kilbom som första namn. Den omfattade ej mindre än 40 sidor och utgick från "det vetenskapligt oemotsägligt bevisade faktum", att alla idéer "väsentligen och huvudsakligen" avspegla förefintliga ekonomiska förhållanden. Det rådde dock lika ovedersägligen en växelverkan mellan de andliga företeelserna och de materiella. Statskyrkan måste ses mot denna allmänna bakgrund. Den spelade en så stor roll i klassamhället, att åtgärder mot den skulle bli ett ingrepp i hela dettas tillvaro. Statskyrkan var ett medel att utsuga och förtrycka proletariatet. Det måste bli en reduktion eller socialisering av kyrkan och en total frihet på det andliga området, något som tidigare motioner säges ej ha åsyftat. Motionärerna kritiserade så det bestående tvånget, som lett till det "avskyvärdaste religiösa hyckleri", då "principiella statskyrkofiender lögnaktigt" uppgivit sig ämna övergå till visst dissenlersamfund för att sedan med oförändrad uppfattning lika lätt återinträda. (Det var ju ett utfall ej blott mot kyrkan utan även mot den socialdemokratiske partiledaren och dåvarande statsministern Branting såsom framgår av det ovan, s. 252, sagda.) Blott genom indragning av all kyrkoegendom, som ej frivilligt skänkts under de två senaste generationerna, och avskaffande av alla icke absolut frivilliga bidrag kunde karaktären av statskyrka avskaffas och övriga frikyrkor bli fullt jämställda med den lutherska. Statskyrkans hittillsvarande ekonomiska maktställning skildrades utförligt och i grälla färger.

297 Statskyrkan hade ej alls tjänat till att upplysa folket utan tvärtom till alt hålla det nere i okunnighet och fördomar. Den enda samhällsnyttiga uppgift den fyllt var folkbokföringen, men denna kunde bättre och billigare skötas av särskilda tjänstemän. All kyrkans fasta och lösa egendom skulle indragas till staten, till och med prästerskapets änke- och pupillkassas, sedan nuvarande pensionärer avlidit. Kommunerna skulle överta gudstjänst- och församlingslokalerna samt upplåta dem till sammankomster. Full religionsfrihet skulle införas för alla trosriktningar "så långt ej därmed allmän sedlighet och gällande lag kränkes". Alla icke-religiöst troende skulle ha samma rätt till motagitation. De olika samfunden skulle ha rätt att "genom frivillig uttaxering anskaffa sina prästers och övriga betjänters årslöner". All konfessionell undervisning, även de teologiska fakulteterna, skulle avskaffas och skolan helt skiljas från kyrkan. Civilbokföringen skulle ombesörjas av särskilda civilbokförare, obligatoriskt civiläktenskap införas och envar själv få fritt förordna om formen för sin jordfästning. Motionens bakgrund torde åtminstone i viss mån belysas av en år 1920 i det kommunistiska ungdomsförbundets namn utgiven skrift av en f. d. präst i svenska kyrkan H. F. Spak (Kampen mot statskyrkan). Här framhålles att kravet på statskyrkans avskaffande kan resas och förverkligas redan inom det bestående samhället (s. 3 ff.). En del frikyrkliga, främst Svenska Missionsförbundet sades dock ha försonat sig med statskyrkan "mot den gemensamma fienden den revolutionära socialismen" (s. 5). Ur kommunistisk synpunkt avsåg kampen mot statskyrkan att befordra den sociala revolutionen, då statskyrkan vore "den penninginslitution, varigenom överklassen inom klassamhället med en i dess klassintresse utformad religionsforms hjälpmedel" sökte hålla proletariatet nere (s. 10). Kyrkan hade med sin lära alltid anpassat sig efter den vid varje tidpunkt ekonomiskt maktägande samhällsklassens intressen, vilket i och för sig var helt naturligt (s. 16). I första hand var kampen mot statskyrkan en ekonomisk befrielsekamp riktad mot hennes på både beskattningsrätt och väldiga egendomar vilande ekonomiska maktställning (s. 22 ff.). Kampen avsåg dock också det andliga förtrycket, varigenom överklassen sökte hålla proletariatet nere i okunnighet och förtryck (s. 28 ff.). Kampen borde föras både genom personligt avståndstagande från alla kyrkliga handlingar och genom aktivitet från riksdagsgruppens sida, bl. a. demonstrativa motioner om statskyrkans avskaffande (s. 33 ff.). Så långt torde Spaks framställning kunna anses representativ för den kommunistiska uppfattningen. Det starka betonandet av individens rätt till religionsfrihet och av att kampen mot statskyrkan ej alls berodde på religionsfientlighet eller var en kamp mot kristendomen, då statskyrkan fastmera var det största hindret för sann kristendom, torde däremot uttrycka författarens personliga åsikter. (Spak, Kampen mot statskyrkan, s. 33 f., 10 ff.).

298 Den andra motionen (II: 193) härrörde från den liberale baptisten Jansson i Kungsör (förr i Bråten), som hänvisade till sin motion 14 år tidigare och dess behandling. Vad som då sagts var ännu lika om ej mer aktuellt. Det var på hög tid, att en utredning verkställdes "om på vad sätt det nuvarande sambandet mellan kyrkan och staten lämpligen må varda upphävt". I motionen instämde fyra andra liberala frikyrkomän. Andra kammarens första tillfälliga utskott (nr 5) anmärkte att 1909 hade begärts en helt förutsättningslös utredning. Så var ej fallet nu, ehuru de båda föreliggande motionerna syntes vila "på diametralt motsatta uppfattningar ifråga om kyrkans uppgift och betydelse". Redan begränsningen i utredningen var ett starkt skäl att avstyrka den. Man borde i första hand utreda om en skilsmässa överhuvudtaget borde ske. Principiella och doktrinära synpunkter borde ej ensamma få vara avgörande utan även praktiska, folkpedagogiska och ekonomiska sådana beaktas. Frågan sades f. ö. ej synas vara särskilt aktuell. Livaktigheten inom kyrkan vittnade om att denna hade djupa rötter hos folket. Inom kyrkan funnes blott få förespråkare för skilsmässa, och det vore kanske främst sådana som hade minst intresse för religionens frihet. I praktiken fanns större frihet än vad herrar Kilbom m. fl. antog. De frikyrkliga var så oberoende, att det bland dem ej fanns någon enhetlig åsikt om kyrkans skiljande från staten. Allra minst önskade man ett sådant beslut av riksdagen som det vilket nu föreslagits. Det var sant, att läget var sämre för de icke-troende, men även deras ställning höll på att förbättras. En skilsmässa kunde däremot leda till att deras frihet minskades. Lekmannainflytandet inom kyrkan var i tilltagande och vidsträckt lärofrihet på det andliga området rådde för alla svenskar. Mot den begärda utredningen talade även att vissa frågor redan var föremål för utredning, bl. a. kyrkomötets ställning. Tidsförhållandena talade också mot att en ny utredning igångsattes för närvarande. Bakom detta utlåtande stod utskottets samtliga sju borgerliga ledamöter, bland dem åtminstone en liberal frikyrkoman, byggmästaren O. Johansson i Edsbyn, ledamot av Svenska Missionsförbundets styrelse. Utskottets båda socialdemokrater och ende kommunist avgav var sin reservation. Lektor L. Dalgren ansåg sig ej kunna biträda någon av motionerna, ehuru han fann det framförda kravet principiellt riktigt. Problemet var dock aktuellt blott för begränsade grupper inom folket och tidpunkten synnerligen olämplig att begära en ny utredning. Dalgren kunde alltså instämma i utskottsmajoritetens kläm, ehuru ej i dess motivering. Den andre socialdemokraten, lantbrukaren A. Paulsen, förklarade, att motionerna gällde en "stor och brännande fråga". Utvecklingen gjorde, att den skulle återkomma, om man för tillfället avvisade den. En kyrka måste för att kunna bestå ha en bekännelse, men nu fanns ej längre en enhetlig sådan. Statens stöd åt kyrkan blev till ett religiöst partitagande "oförenligt

299 med verklig religionsfrihet". En skilsmässa behövde ej betyda, att staten helt tog sin hand från religionen. Paulsen yrkade så på en sådan utredning som Jansson begärt. Den ende kommunisten, gruvarbetaren J. P. Dahlén, yrkade helt kort bifall till sin partigrupps motion. Debatten i andra kammaren inleddes av motionären Jansson, som med hänvisning till frikyrkomötets uttalande 1919 framhöll, att han ej handlat "i oträngt mål". Waldenström hade redan 1908 ansett det klart, att en skilsmässa borde ske och härom behövdes ej någon utredning. Jansson hade väckt sin motion emedan de frikyrkliga ogillade den kommunistiska. J u s t emedan kyrkan hade så djupa rötter borde den befrias från beroende av staten. Religiös frihet var absolut nödvändig. Om den kyrkliga livaktigheten och om lämplig tidpunkt kunde man ha delade meningar. Om kyrkan finge sin frihet, skulle den bli en verklig andlig stormakt. Den borde få behålla sin egendom. De frikyrkliga ville ej alliera sig med ateister för att undergräva den kristna tron. Ingen frikyrklig eller borgerlig talare instämde emellertid med Jansson. Huvudtalare för utredningskravet blev nu liksom 1918 Engberg, som dock tog till orda först relativt sent och ej anslöt sig så nära till den kommunistiska motionen som man med hänsyn till hans tidigare motivering hade kunnat vänta. Tvärtom sade han sig kunna instämma i mycket av kritiken mot motionen. Engberg underströk, att debatten visade, att frågan väckte större intresse än många andra. Tidpunkten var dock ej riktigt lämplig men ännu mindre borde man avfärda saken med nationalistiska känslosynpunkter. Engberg sade sig själv närmast vara hedning, men han önskade att förhållandena ordnades så, att ingen led intrång i sin religions- och samvetsfrihet. Han hade ej förtroende för frikyrkornas förmåga att slå vakt härom, särskilt när det gällde att bedöma vissa kulturfrågor. En kampanj hade förts mot friare forskning inom de teologiska fakulteterna, vilken dock till och med fått stöd av präster, bl. a. riksdagsmannen prosten Pehrsson i Göteborg. På sådana håll saknades "de elementäraste förutsättningarna för förståelse av en upplyst religionsfrihet". Man borde ej utbyta statskyrkan, som visade tecken till att reformera sin teologi, "mot den sortens obskurantism som dagligen förkunnas" i Svenska Morgonbladets spalter. Frikyrkan måste lära sig att själv tillämpa toleransens bud, som den alltid predikat för statskyrkan. Det gick ej heller att kräva, att staten skulle vara neutral ifråga om kyrkan men vilja behålla konfessionell religionsundervisning i skolorna. Även religionsundervisningen måste anordnas i enlighet med religionsfrihetsprincipen. Huvudfrågan var, om man ur religionsfrihetssynpunkt kunde stå till svars med att statsmakterna ställde sig som garanter för en viss trosbekännelse på bekostnad av övriga. Problemet kunde ej lösas genom fritt utträde,

300 ty så länge statskyrkan bestod, måste alla bidraga till den liksom till andra statsinstitutioner. Statskyrkosystemet gick mot en kris, då irreligiositeten tilltog och bekännelsen vittrade sönder. Det var ej lämpligt att kyrkan, skild från staten, finge disponera en stor förmögenhet. De rättsliga förhållandena måste utredas, men det var ej tacknämligt, att den högerregering som just tillträtt fick hand härom. Engberg manade dock till eftertanke inför en omedelbar skilsmässa. Som orsak åberopades ett argument, som han själv avvisat 1918. Genom radikaliseringen av de teologiska fakulteterna var man på väg att avskriva bekännelsetvånget. Med glädje skulle han se flera radikala teologiprofessorer, och utsikten härtill var ett skäl att önska statskyrkosystemets bevarande. En ny grund skulle då läggas för prästutbildningen och det var tveksamt, om man borde avbryta den radikalisering av "svensk religiös kultur" som påbörjats. (Jfr om Engbergs inställning till den radikala teologien ovan s. 279.) Till sist förklarade dock Engberg, att han fann det klokast att konsekvent följa religionsfrihetens princip. Han yrkade därför en utredning men den borde vara helt förutsättningslös och avse även frågan huruvida kyrkan borde skiljas från staten. (Denna fråga ansågs alltså ej längre besvarad av utvecklingen.) Herr Paulsen framhöll, att staten naturligtvis alltid skulle ha intresse av att tillse, att det religiösa livet ej urartade. Den borde behålla inflytande över prästutbildningen och observera sådana företeelser som pingströrelsen. Han avstod till sist från att yrka bifall till sin reservation och anslöt sig till Engbergs formulering. Sedermera landshövding R. Wagnsson anmärkte på splittringen inom utskottet och underströk, att statskyrkosystemet kränkte religionsfriheten, sedan den sociala utvecklingen sprängt den religiösa enheten. Han klandrade kyrkan, emedan den bedrev konjunkturpolitik; prästkapporna sades svänga som vindflöjlar. Statskyrkan var ej heller någon garanti mot osund religiositet. Erfarenheten visade, att kyrkorna stod tomma, medan missionshusen fylldes. Frikyrka vore att föredraga, varför han yrkade på utredning om statskyrkans avskaffande. Kilbom hävdade, att det bland det lägre prästerskapet fanns sympatier för en skilsmässa mellan stat och kyrka av ekonomiska skäl och emedan kyrkan blivit en klasskyrka. Kyrkan skulle säkert ej kunna leva av frivilliga bidrag, men detta visade, att det blott var maktspråk, som höll den samman. En insändare av en kyrkoherde i Nya Dagligt Allehanda åberopades till stöd för missnöje bland prästerna själva över att deras auktoritet skulle bero av ämbetsställning. Tiden var i hög grad mogen för en skilsmässa. Blott reservanten Dahlén talade i övrigt för bifall till den kommunistiska motionen. Icke utan skäl pekade han på dennas likhet med Engbergs anförande 1918. Kyrkan fyllde ej några nyttiga samhällsuppgifter och dess läror

301 stämde ej med kulturutvecklingen. Även om man ej kunde sympatisera med de frikyrkliga, vore dessa dock att föredraga, då de ej utnyttjade statens ekonomiska resurser för sin propaganda. Reservanten Dalgren menade däremot, att det var de kulturellt mest reaktionära kretsarna inom kyrkan som önskade en skilsmässa. Den framstående frikyrkoledaren herr Bengtsson i Norup sade sig tala som frikyrkoman. Han beklagade, att Waldenströms motioner ej bifallits och att Janssons motion ej hade samma kläm nu som 1909. Förhållandet mellan kyrka och frikyrka hade mycket förbättrats men anslutning till en friförsamling var en demonstration mot statskyrkan. Inga reformer hade genomförts som stärkt kyrkans religiösa frihet. Han kritiserade utvecklingen inom de teologiska vetenskaperna och bad i en slutreplik få konstatera, att Engberg och nog flertalet socialdemokrater önskade behålla statskyrkan för att avkristna svenska folket. Det fanns snart ingen kraft kvar i den svenska kyrkan. Den skulle såsom en mogen frukt falla i katolicismens armar. En utredning var i nuvarande läge i kyrkans intresse. Denna borde få behålla sin rättmätiga egendom. Talaren slutade emellertid med att förklara sig ej ha något yrkande. Omedelbart därefter tog liberalen herr Johansson i Edsbyn direkt avstånd från en utredning som ej syftade till att främja kyrkans egentliga uppgift. Det var omöjligt för kyrkan att tjäna två herrar och försöket att göra det var yttersta orsaken till all sekterism. Historien hade bevisat kristendomens folkuppfostrande betydelse, men härför krävdes, att kyrkan fritt fick utveckla sig. Ju mer likgiltighet och fiendskap tilltog, dess nödvändigare blev detta. Man borde emellertid ej forcera en skilsmässa. Det starkaste skälet att avstyrka motionerna var, att kyrkan själv ej önskade någon ändring, eftersom den ej insåg, vilken välgärning det skulle vara. Då nu så var fallet och så litet andligt liv fanns inom kyrkan, kunde en skilsmässa ej bli till gagn för kristendomen. Kyrkan skulle dock en gång bittert få ångra sin hållning nu. Huvudtalare för utskottsmajoriteten var den liberale ordföranden, redaktör A. Olsson i Mora, som betonade, att utskottet ansett frågan mindre aktuell än tidigare, vilket ej var detsamma som att motionerna väckts i oträngt mål. Hänvisning gjordes till en del frikyrkliga ställningstaganden. En folkomröstning skulle sannolikt ge stark majoritet mot en skilsmässa. Hänsyn måste också tagas till en sådans verkningar på samhällets olika områden. Utskottet hade ej föreslagit utredning härom, då någon sådan ej begärts, och hänsyn måste tagas till den redan pågående utredningen. Staten kunde ej utan vidare ta kyrkans egendom. Olsson ironiserade så över den renlärighet vissa socialdemokrater ådagalade. Man kunde som både utländska och svenska författare visat mycket väl tänka sig en konfessionslös statskyrka. Man borde ha en kyrka med

302 så bred bas, att den omfattade alla och kunde bli en verklig folkuppfostrare. Det var ej förenligt med verklig religionsfrihet, att staten helt skulle ta sin hand från det religiösa livet. Detta borde hållas på en hög nivå. Den kommunistiska motionen utsattes av Olsson för skarp kritik under hänvisning till de samtida förhållandena i Ryssland. De kyrkliga kommunerna kunde ej lämnas å sido, när det gällde den kyrkliga egendomen. Religionsfriheten kunde aldrig vara så obegränsad, att religiösa skäl skulle rättfärdiga samhällsskadliga handlingar. Staten, som hade att sörja för den kroppsliga hygienen, kunde ej lämna den andliga därhän eller avstå från kontroll över utbildningen av religionens tjänare. Frihet att häda hade man ej därför att statskyrka saknades, t. ex. i Förenta staterna. Olsson framhöll även reaktionen bland många frikyrkliga. Det vore osäkert om friheten bleve större, om Kilbom med hjälp av kyrkans mest reaktionära krafter finge sin vilja igenom. Det var ej ens säkert, att kyrkans maktställning skulle brytas. Följderna av en skilsmässa mellan stat och kyrka kunde ej överblickas. Nyttan och behovet av en sådan hade ej styrkts. Därför borde motionerna ej bifallas. övriga talare för avslag var fyra högermän, därav två präster och en lekman från Göteborgs stift. Prosten Wallerius talade om kyrkans samhällsgagnande insatser och om att en skilsmässa ej kunde bli fullständig. Prosten Pehrsson betonade, att det alltid måste bli slitningar mellan kyrka och stat, särskilt i övergångstider. Skilsmässa vore dock ej nödvändig och den av Kilbom åberopade tidningsinsändaren var ej representativ för uppfattningen bland prästerna. Det var ett klart demokratiskt krav, att folkmeningen finge avgöra frågan om statskyrkan. Kyrkan skulle ej förlora på en skilsmässa. Nuvarande ordning befordrade dock mera det religiösa och sedliga livet. Prosten rekommenderade rätt till fritt utträde med befrielse från skatten till direkt religiösa ändamål. Lantbrukaren C. Olsson i Berg anklagade upprörd kommunisterna för att vilja beröva svenska folket dess religion och kyrkan dess egendom. Professor C. Lindskog tyckte sig finna, att två synpunkter var avgörande för motionärer och reservanter, dels religionsfriheten, dels bristen på religiös enhet. Det var svårt att förstå varför religionsfrihet och statskyrka skulle vara principiellt oförenliga. Religionsfriheten rörde de enskilda människornas förhållande till religionen, statskyrkotanken förhållandet mellan kyrka och stat. De faktiska förhållandena både i Sverige och i andra länder visade, att det ej var några oförenliga begrepp. Hädelseparagrafen avsåg just att trygga religionsfriheten. Man måste ta hänsyn till andra och ej tänka blott på sig själv. I Förenta staterna stadgades stränga straff för hädelse. Oavsett personlig uppfattning måste man böja sig för fakta. Det religiösa behovet vore något som man ej kunde komma ifrån. Det vore egendomligt,

303 att staten när den ville lägga handen på allt ej alls skulle bry sig om religionen. Staten hade det allra största intresse av denna, som måste stå i kontakt med kulturen och borde stiga allt högre. Lämnad åt sig själv kunde den däremot, som Förenta staternas exempel visade, få antikulturella drag. Det var alltså rimligt, att alla medborgare fick bidraga till kyrkan liksom man fick göra det till så mycket annat, som man saknade personligt intresse för. Den långa debatten slutade med att utskottets avstyrkande segrade över Engbergs yrkande med 88 röster mot 65 (AK 1923, 29: 32—87). Då frågan således fallit i andra kammaren och ingen motion väckts i den första, kom den ej under behandling i denna. I en artikelserie i Svenska Dagbladet (6/5, 8/5, 13/5 1923) hävdades, att statskyrkan bäst tryggade trosfriheten för både präster och lekmän och att blott få inom kyrkan önskade en förändring. Socialdemokraternas krav härpå stred mot socialismens idé. Omröstningen i andra kammaren gav ej någon tillförlitlig bild av stämningen där, då så många ledamöter ej deltog i dess beslut. Tidningen Upsala fann däremot andra kammarens avslag vara tecken på strömkantring. Engberg sades ha avslöjat sitt program, som ansågs ha gått ut på att inifrån rasera kyrkan (26/4). Upsala Nya Tidning betonade däremot, att så många riksdagsledamöter varit frånvarande vid frågans avgörande, och gjorde gällande att kyrkans ställning ej var stark (28/4). Svenska Morgonbladet underströk, att statskyrkans fall enligt frikyrklig uppfattning skulle innebära, att kyrkan komme att resa sig u r sin förnedring och många bundna krafter bli fria. De som berömde statskyrkan gjorde det oftast på grund av dennas svaghet och som ett medel att genomföra avkristning. Beröm av sådana orsaker borde på ansvarigt kyrkligt håll väcka ej glädje utan harm (1/5 1923). De frikyrkliga hade uppenbarligen förhållit sig mycket reserverade under riksdagsdebatten. Detta gav eko vid baptisternas årskonferens 1923. Pastor Säther klagade över att Frikyrkliga samarbetskommittén försummat göra ett kraftigt uttalande. Dennas sekreterare, N. J. Nordström, medgav, att det var beklagligt, men kommittén hade ej varit i tillfälle att påverka motionens utformning. Denna hade dock fått en ömklig behandling i riksdagen. Den blivande missionsföreståndaren Hj. Danielsson underströk Nordströms uttalande och yrkade på en "aggressivare frikyrkopolitik". Frikyrkoriksdagsmännen borde hålla bättre kontakt med samarbetskommmittén. Jansson ursäktade sig med tidsnöd för att motionen skulle kunna avlämnas samtidigt med den kommunistiska. Nordström beklagade att tiden ej medgivit en utförligare motivering, då yrkandet var det enda principiellt riktiga. En annan talare, sedermera rektor B. J:son Ernestam, menade däremot, att man i första hand bort yrka på utredning huruvida kyrkan skulle

304 skiljas från staten. Då skulle motionen fått bättre gehör. Jansson fann det självklart, att en skilsmässa borde ske. Pastor Hj. Almén ansåg, att ingen skada skett, då man ej var mogen för skilsmässa, vilket väl var orsaken till att intet gjordes. Direktör O. Nilsson fann detta uttalande beklämmande och fordrade enig uppslutning kring religionsfrihetens förverkligande. Ordföranden, redaktör J. A. Borgström, yttrade sig förmedlande och var tydligen tveksam, om tidsförhållandena gjorde det lämpligt att hårt driva skilsmässokravet (SvM 19/7 1923). n) De frikyrkliga och och statskyrkoproblemet

i mitten av 1920-talet

Av de föregående avsnitten framgår, att baptisterna under åren omkring 1920 var mera pådrivande när det gällde statskyrkans avskaffande än Svenska Missionsförbundets medlemmar. Intrycket bestyrks också av en del i Svenska Morgonbladet publicerade artiklar, vilka emellertid ej närmare skola beröras. Intrycket att en avmattning skett 1923 förstärks av förhandlingarna vid frikyrkomötet 192b. Den av Nordström utarbetare redogörelsen föranledde ingen diskussion, men problemet vidrördes i ett föredrag av denne om "Samvetsfrihetens princip och konsekvenser" samt i den därpå följande debatten (Frikyrkomötet 1924, s. 12 ff., 160 ff., 35 ff.). Nordström kunde rimligtvis ej avvinna ämnet några väsentliga nya synpunkter men betonade, att samvets- och religionsfrihet blott kunde få gynnsamma följder för stat, kyrka och medborgare. Varje statligt ingripande skadade statens verkliga intressen. Religionens förstatligande begränsade alltid möjligheterna till utveckling efter dennas egna lagar. En statskyrka innebar alltid ett visst tvång mot alla, som hade en annan åskådning. Det var svårt för att icke säga omöjligt att tänka sig ett statskyrkosystem, där allt tvång, även skattetvånget, var eliminerat. Religionsfrihet vore en "helig rättighet". I den efterföljande debatten var det egentligen blott rektor H. Håkansson, som vidrörde just statskyrkoproblemet, som han ansåg värt både begrundande och faktiska utredningar. I anknytning till ett par inlägg i en tidigare diskussion hävdade han, att det fanns många unga statskyrkopräster, "som äro synnerligen kompetenta att bedriva en andlig verksamhet". Skånes prästerskap hade "säkerligen större förutsättningar för att andligen ge skåningarna något än vad de frikyrkliga predikanterna i Skåne ha". Man borde beakta fakta. Metodistpastorn E. Lindström protesterade mot att välkvalificerade präster skulle anses som något "bevis för statskyrkans berättigande". Han vände sig även emot att doktor Byström bagatelliserat en av de alltjämt bestående inskränkningarna i dissenters medborgerliga rättigheter, nämligen hindret för dem att bli kristendomslärare.

305 Det kan alltså synas som om en viss avmattning skett i den frikyrkliga — även den baptistiska — aktiviteten mot statskyrkan inemot mitten av 1920talet. Detta motsäges dock av den skrivelse som Frikyrkliga samarbetskommittén på våren 1925 ingav till justitieministern. Här yrkades, att utredningen om religionsfriheten skulle avse "ett slutgiltigt ordnande av förhållandet mellan stat och kyrka", varmed tydligen förstods en skilsmässa. Särskilt framhölls att allas skyldighet att ekonomiskt bidraga syntes vara en ofrånkomlig konsekvens av statskyrkosystemet. Om blott de, som själva önskade det, skulle vara skyldiga att bidraga, "torde realiter statskyrkan vara upphävd". Det var oriktigt att ge kyrkan borgerliga uppgifter, då de som hade att betala för dessa därmed också tvingades stödja kyrkans religiösa verksamhet. Problemet syntes olösligt så länge statskyrkan bestod (SOU 1927: 13, s. 336 ff.). Att skrivelsens tankegång påminner om tidigare yttranden av Nordström förefaller högst naturligt, då denne är den ene av de båda undertecknarna och sannolikt den egentlige författaren. Mer påfallande är att Bengtsson i Norup är den andre. Hans inflytande kan måhända spåras i att kravet på skilsmässa framfördes i så moderat form som skedde. o) Kyrkomötesmotionen

1925 och ett samtida debattinlägg i litterär form

Då kyrkomötet samlades 1925 visade det sig, att tanken på en skilsmässa ej helt saknade företrädare inom kyrkan själv men också att denna tanke ej hade någon resonans inom den kyrkliga representationen. Den för sin kamp för katekesundervisningens bevarande bekante kyrkoherden i Bolstad, prosten L. M. Engström, motionerade då (nr 93) om att kyrkomötet skulle begära, att kyrkan skildes från staten och erhöll full självstyrelse i fråga om både yttre och inre angelägenheter. I motiveringen framhölls, att enligt luthersk uppfattning hade den världsliga överheten icke någon rätt att ingripa i rent andliga frågor. På grund av tidsförhållandena befann sig den svenska kyrkan nu i en babylonisk fångenskap. Motionären talade om "värnlöshet, otrygghet i fråga om de viktigaste värdena, hård bundenhet under statsmakterna, en djup förnedring". Om kyrkan fann sig i att påtvingas teologiprofessorer, som förnekade de kristna grundsanningarna, ledde detta till "kyrkans död för egen hand". Nu var det fråga om direkt avkristning. Kyrkan måste därför nu handla, om den ej från frälsningsanstalt skulle förvandlas till kulturanstalt. Många skulle känna saknad, men kyrkan skulle äntligen slå in på den väg Luther önskat. Fördelarna av förbindelsen med staten hade fått betalas för högt. En frigörelse skulle betyda en pånyttfödelse, låt vara genom kamp och lidande. Kyrkolagsutskottet (nr 27) avstyrkte enhälligt. Frågan var så vittomfattande, att det var omöjligt ta ställning till den blott utifrån vad som anförts

306 i motionen. Därjämte hänvisades till ett annat utlåtande (nr 28), som giat ut på att den avbrutna utredningen om kyrkomötets ställning måtte forisättas med beaktande av kyrkans intressen. Motionen avslogs utan någon diskussion (AKP 1925, 1 0 : 8 ) . Om Engströms motion skulle kunna anföras som bevis för att det var di mest konservativa kyrkliga kretsarna som önskade skilsmässa mellan stat och kyrka finns det även från 1925 ett exempel på att en författare som räknade sig själv till "radikala protestantiska kretsar" i motsats till vad son enligt hans egen mening var vanligt i dessa krävde skilsmässa för att kyrkan skulle få ej blott lärofrihet utan även handlingsfrihet. Det var fil. dr Alf Ahlberg, som fann det egendomligt, "att man i allmänhet icke uppfattatkyrkans skiljande från staten såsom en rätt, för vilken kyrkan skall och bör kämpa utan tvärtom i förbundet med och underordnandet under statsmakten ser en förmån, som kyrkan inte utan kamp vill och får uppge". Majoriteten inom kyrkan syntes kämpa "emot sin kyrkas eget livsintresse". Det vore för varje institution förnedrande att mottaga understöd från håll där man ej gillade institutionens "mening och anda". Både kyrkans motståndare och vänner borde kunna enas om kravet på skilsmässa, ty först då skulle kyrkan få frihet att verka utan kompromisser med "världens makter". Statskyrkoproblemet måste för övrigt en gång lösas och det vore då väsentligt för kyrkan, att ej dess fiender bleve de bestämmande. Den borde därför själv ta initiativet. Kyrkan skulle då också fria sig från misstanken, att dess begynnande demokratisering blott berodde av opportunitetshänsyn, d. v. s. var en anpassning "efter den nya statstypen". Kyrkans tjänare skulle kanske förlora i socialt och ekonomiskt avseende, varigenom prästbristen kunde komma att skärpas. Kyrkan kunde rent av komma i öppen konflikt med en icke-kristen stat. Förföljelser hade dock aldrig varit till skada för kyrkan, vilket däremot räddhåga och maktlystnad var. För en kristen kyrka vore det för övrigt ej fråga om vad som vore svårt eller ens omöjligt utan om vad som u r kristen synpunkt vore det riktiga. Även om kyrkan skildes från staten och de teologiska fakulteterna avskaffades borde prästerna kunna få akademisk utbildning inom den filosofiska fakulteten. Om en sak verkligen hade livskraft i sig strandade den inte på ekonomiska svårigheter. Först om statskyrkan avskaffades skulle man kunna kräva en viljeakt för inträde i kyrkan. Även om medlemsantalet skulle reduceras, kunde en kyrka huvudsakligen bestående av levande kristna bli en makt att räkna med. En av staten beroende kyrka bleve allt mera "ett ofruktbart träd i Herrans vingård" (Ahlberg, Kyrkans ställning, s. 27 ff.).

307 p) Religionsfrihetssakkunnigas

betänkande och

statskyrkan

1925 års religionsfrihetssakkunniga ansåg i sitt betänkande, avgivet 1927, att de enligt sina direktiv hade att utgå från att statskyrkan skulle bestå. De förklarade emellertid, att "religionsfrihetskravets tillgodoseende och statskyrkosystemets bibehållande" var olikartade principer (SOU 1927: 13, s. 69 f.). Mosesson avgav ett särskilt yttrande, vari han förklarade, att han på grund av de inskränkande direktiven helst hade velat avsäga sig att medverka men nöjt sig med att på detta sätt närmare utveckla sina åsikter. H a n förnekade, att den frikyrkliga uppfattningen skulle vara fientlig mot statskyrkan. Liksom en gång Waldenström betonade Mosesson, att olika organisationsformer lämpade sig för olika tider. Statskyrkan hade en gång varit till gagn men den kunde ej bestå i ett demokratiskt samhälle utan enhetlighet i den religiösa uppfattningen. Att statskyrkan ej redan avskaffats, antogs bero på ovisshet om vad som skulle sättas i stället. Kyrkan hade allt att frukta av personer, som ville bevara den "för att nyttja henne såsom ett instrument för syften som icke voro kyrkans herres". Ur ren konkurrenssynpunkt borde de frikyrkliga föredraga en statsinstitution framför en fri och energisk folkkyrka, men man var övertygad om att kyrkan ej borde vara ett ämbetsverk med garanterad försörjning för sina tjänare. Den borde ej heller anpassa sig efter "härskarviljan i staten". "Hon borde vara ett lejon, icke en kameleont." Det fria utträdet skulle antingen bliva verkningslöst eller, om det begagnades av de flesta som faktiskt ställt sig utanför statskyrkan, leda till dennas avskaffande. Det sannolika var, att blott få skulle utträda. Till gagn för statskyrkan kunde det fria utträdet aldrig bli. "Inga statliga åtgärder inverka i religiöst avseende." Endast ett samfund med helt frivilligt medlemskap kunde ställa krav på sina medlemmar. Detta vore aldrig möjligt för en statskyrka. Då den svenska statskyrkan förr eller senare komme att rasa, vore det värdefullt, om de som bar ansvaret för stat och kyrka i tid övervägde en sådan situation. En statlig utredning borde därför tillsättas, ehuru ett sådant utredningsuppdrag skulle bli svårare än något annat. Mosesson försvarade också, att han och andra frikyrkliga tog initiativ ifråga om statskyrkans avskaffande. Så länge en sådan bestode, vore det en moralisk plikt för alla nominella medlemmar att ta ställning till dess angelägenheter (SOU 1927: 13, s. 286 ff.). Liknande synpunkter anfördes i ett par tidningsartiklar av A'. J. Nordström i anslutning till Frikyrkliga samarbetskommitténs remissyttrande över religionsfrihetssakkunnigas betänkande (Sv M 1/12, 13/12 1927). Medan man på frikyrkligt håll således ansåg det fria utträdet oförmån-

ligt för statskyrkan, om det överhuvud taget skulle få någon verkan, uttalades en rakt motsatt uppfattning från statskyrkligt håll, bl. a. i den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte (se sid. 55). Här togs även ställning till förutsättningarna för en fortsatt samverkan mellan kyrka och stat. Lika väl som Mosesson betonade biskoparna, att det ej fanns någon för alla tider given naturlig och riktig form för kyrkans organisation. Vad som en gång varit en sådan kunde bli ett hämmande band. Det låge då även i statens intresse, att kyrkan finge en friare ställning. Om förhållandet till staten skulle visa sig vara till hinders för kyrkans rent religiösa verksamhet, måste en förändring ske. Någon anledning till skilsmässa ansågs dock tydligen ej föreligga men däremot utmynnade motionen ju i begäran om en utredning avseende att stärka den kyrkliga självstyrelsen, varom förslag uppenbarligen förväntades samtidigt med förslaget om fritt utträde. Kyrkomötet anhöll ju också härom, men skrivelsen (nr 30) föranledde, som förut nämnts (ovan sid. 60), ingen direkt åtgärd. q) Riksdagsmotionerna

1930 och 1932

Vid 1930 års riksdag avgavs på nytt en kommunistisk partimotion, denna gång med redaktör Nils Flyg som första namn, om kyrkans skiljande från staten (II: 362). De aktuella motiven sades vara starkare än de historiska och det var nu ej så mycket tal om att avskaffa en kvarleva från en äldre samhällsordning som att avvärja den fara som kyrkans livaktighet sades utgöra. Det talades om prakten "på den kyrkliga scenen" i Söderbloms regi, om att prästerna spelade radikala, ja socialister, om radion såsom ett nytt propagandamedel och om pockande kyrkliga anspråk. Att statskyrkan var ett organ i den härskande klassens tjänst upprepades. Kampen mot kyrkan var ingen kamp mot religionen men för religionsfrihet. Religionen skulle vara privatsak i förhållande till staten men icke till partiet. Kyrkan finge ej vara statsunderstödd. Socialdemokraternas hållning sades ej ha något med arbetarklassens faktiska inställning i frågan att göra. Intet understöd av skattemedel borde givas till "detta rent onyttiga, j a skadliga ändamål". All kyrklig egendom borde övergå i statlig eller kommunal ägo. Präst och kyrka borde blott underhållas av dem, som ha behov därav. Civilbokföringen skulle skötas av kvalitativt bättre krafter. Skolan skulle skiljas från kyrkan och kristendomskunskapen ersättas med nyttiga kunskaper. Motionen utmynnade så i begäran om allsidig utredning icke blott om kyrkans skiljande från staten utan även om skolans skiljande från k y r k a n och om kristendomsundervisningens slopande. Ett mer principiellt motiverat ställningstagande mot kristendom och kyrka möter i en föregående år publicerad broschyr av den dåvarande kommunisten skriftställaren Ture Nerman, Klasskamp eller knäfall? Religionen

309 vore en samhällsföreteelse, icke blott en första primitiv världsförklaring och en följd av skräck inför en ofattbar omgivning utan även ett uttryck för de i samhället rådande ekonomiskt-sociala förhållandena. Med ändringen av produktionen och de socialpolitiska förhållandena förändrades också religionens form som en rysk författare framhållit (s. 8 f.). Samhället utnyttjade religionen "för sina allt annat än religiösa syften". Den härskande religionen stode alltid på den härskande samhällsmaktens sida mot de fattiga och statskyrkan vore självklart ett statsorgan (s. 13). Med hänsyn härtill såg den moderna arbetarklassen mer kritiskt på religion och kyrka än någon klass tidigare gjort (s. 16, jfr s. 26). Rent praktiskt hade religionen absolut ingenting att erbjuda arbetarklassen om den ej ville delta i folkets kamp mot kapitalismen (s. 21). Arbetarklassen behövde ej heller livsåskådningsmässigt kyrkan och religionen, då den moderna människan hade en modern naturvetenskap och en social broderskapslära att bygga på. Moral var nödvändig men existerade helt oberoende av kristendomen. Om det bästa i kristendomen var dess broderskapspredikan, vore de revolutionära arbetarna de i gärning bästa kristna (s. 22 ff.). Att man ej kunde låta religionen i lugn smälta bort berodde på att den gjorde motstånd mot arbetarklassens frammarsch (s. 26 f.). Marx hade varit klart antireligiös. Religionsfrihet vore ej nog då den betydde, att religionen i varje form tolererades. Religionen måste bekämpas då den var ett opium för folket. Såväl kyrkan som staten måste krossas, då båda vore organ för förtryck och utsugning. Mot "kapitalistreligioner och utsugarkyrkor" måste en oförsonlig kamp föras medan de i "fördomens bojor smäktande proletärer" borde tålmodigt och vetenskapligt upplysas (Nerman, Klasskamp eller knäfall, s. 28). Andra kammarens första tillfälliga utskott (nr 4) gav först en översikt över vad som tidigare förekommit i frågan och slutade med kyrkomötets nyss nämnda hemställan om utredning 1929. Framförda reformförslag hade haft vitt skilda utgångspunkter. Om förhållandena mellan kyrkan och skolan förelåg redan en utredning, och i övrigt fann utskottet icke skäl föreligga att nu och på grund av den i motionen angivna motiveringen förorda en utredning i ärendet, så mycket mindre som man först borde avvakta de förslag som kunde följa av religionsfrihetssakkunnigas betänkande. Utskottets avstyrkande, undertecknat av Mosesson som ordförande, var enhälligt. I debatten i andra kammaren hävdade motionären Flyg, att frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka var mer aktuell än någonsin. Prästerna sökte anpassa sig för att vinna ökat inflytande och man strävade efter att utvidga den kyrkliga verksamheten även på det sociala området, vilket var en fara för arbetarrörelsen, något som även många socialdemokrater insåg. Flyg fann det anmärkningsvärt, att Mosesson undertecknat det avstyrkande utskottsutlåtandet och att inga socialdemokrater reserverat sig. Det 22 — Kyrka-stat

III

310 senare skulle de breda lagren inom deras eget parti ej kunna förstå. De socialdemokratiska utskottsledamöterna kunde åtminstone ha tillstyrkt en utredning om kyrkans skiljande från staten. Flyg avvisade ock påståenden om en rent religionsfientlig inställning, men motionärerna trodde varken att kristen etik skulle hjälpa de breda lagren eller att religionsfrihetssakkunnigas förslag komme att leda till några tillfredsställande resultat. Motionen skulle återkomma, kanske med utförligare motivering. Endast Kilbom understödde utredningskravet. I ett par anföranden gick han skarpt till rätta med dem som kritiserade motionen, särskilt de socialdemokratiska kritikerna, vilka han beskyllde för att föra debatten på avvägar. Förändringen i Engbergs uppfattning sedan 1923 sades visa den politiska utvecklingen under mellantiden. Att säga att statskyrkan ej kunde skiljas från staten utan blott avskaffas vore att föra debatten på gymnasistnivå. Talet om att kyrkan ej var något rättssubjekt var ej heller relevant. då staten utrustade den med tvångsmedel. Tvångsbeskattningen för religiösa ändamål och övriga ekonomiska förmåner samt kyrkans makt på undervisningens område var skäl nog att yrka på statskyrkans avskaffande. I debatten förekom emellertid enligt Kilbom tre olika uppfattningar, dels den statskyrkliga, som ansåg att kyrkan skulle ha rätt att blanda sig i en mängd saker som ej angick den och att tvångsbeskatta även ateister, vilket ej bara statskyrkopräster utan även den forne rallaren Fabian Månsson ansåg vara riktigt, dels en, som sökte vara mer statskyrklig än de statskyrkliga, d. v. s. Engbergs uppfattning, dels den kommunistiska, som innebar ett fasthållande vid den gamla socialistiska. Den som ville ha "ett själens gyttjebad" en gång i veckan genom att höra prosten Pehrsson predika borde själv få betala därför. De statskyrkliga trodde tydligen ej själva på sin läras livskraft, eftersom de höll på rätten att använda tvång, trots att en tvångsbeskattning tycktes stämma föga väl med den kristna förkunnelsen. Vad den nya regimen i Ryssland gjorde gentemot kyrkan var blott detsamma, som Gustav Vasa utfört i Sverige. Vad sovjetstaten bekämpade var ej religionen, som skulle övervinnas genom upplysning och samhällsutveckling, utan kyrkans kontrarevolutionära verksamhet. När man diskuterade lämplighetsskäl, kunde det vara anledning ta hänsyn till om en reform skulle gynna reaktionära krafter, men kommunisterna ville förverkliga det principiella kravet på religionsfrihet och statskyrkans avskaffande, vilket även socialdemokraterna hade på sitt program. Detta skulle dock tydligen ej tas på allvar, ehuru man ej ville säga, att man av fruktan för att splittra partiet, ej vågade söka förverkliga det. Med alldeles särskild skärpa angreps den socialdemokratiske kyrkoherden B. Mogård, som påstods ha svikit både kristendomen och socialismen samt lita till polishjälp för att få sin lön.

311 Kilbom trodde ej heller på de faror från katolskt och frikyrkligt håll som omnämnts i debatten. Om staten hade makt nog att avskaffa statskyrkan, skulle den nog också kunna bemästra hotet från Rom. De frikyrkliga rörelserna hade en gång varit för sin tid revolutionära och de som nu "med all gevalt" anpassade sig efter dagens makthavare, borde ej sätta sig till doms över dem. Det fanns alltjämt frireligiösa sekter, som vore radikalare än de politiker, som nu ville bruka sådana sekter som förevändning att bevara statskyrkan. Engberg framförde nu en uppfattning som påfallande avvek både från den han tidigare avgivit och från meddebattörernas. Han motiverade utförligt varför han icke kunde instämma vare sig med utskottet eller med motionärerna. Det var fullständigt orimligt att krypa bakom religionsfrihetssakkunnigas betänkande. Den konfessionella kristendomsundervisningen kunde ej heller försvaras, men elementära kunskaper om kristendomen måste ingå i allmänbildningen i den västerländska kulturkretsen. Motionärerna visade å andra sidan stor okunnighet. Man kunde ej i Sverige tala om kyrkans skiljande från staten, då kyrkan, som Hjärne visat, sedan reformationen ej existerade annat än som en gren av den statliga verksamheten, varför 1686 års kyrkolag också följdriktigt talade om kyrkoväsendet. Det var därför korrekt att säga som det stod i det socialdemokratiska partiprogrammet, att den av kyrkan disponerade egendomen "stannar i samhällets ägo". Att uttrycka sig som motionärerna gjort var att sätta vapen i händerna på dem som — oriktigt och ovederhäftigt — gjorde gällande, att statskyrkan var ett rättssubjekt. Det var den lika litet som t. ex. skolväsendet. Stat och kyrka sammanföll så att man ej kunde avveckla sitt kyrkliga medlemskap utan att samtidigt avstå från sitt svenska medborgarskap. Det var också statsmakterna som bestämde om kyrkan och representerade den. Tiden var nog mogen för en förändring, men den riktiga vägen att avskaffa kyrkoväsendet var att helt förverkliga dess idé. Man borde avskaffa biskoparna och prästvalen samt införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör som chef för "kungliga salighetsverket" eller vad man nu ville kalla den. Motionärerna byggde på gamla liberala tankar, som varit aktuella vid dissenterlagens tillkomst men nu voro helt oaktuella, emedan "livets väg pekar åt ett helt annat håll". En kyrka ledd av "Natan" vore att föredraga framför en kyrka ledd av "Norup". Statskyrkans tjänare hade börjat bli rädda för statskyrkosystemets konsekvenser och sökte finna någon utväg att fritt få disponera den kyrkliga egendomen, som var värd en halv miljard kronor. Det vore lätt begripligt att deras tankar med "instinktiv säkerhet" rörde sig kring denna. Alla övriga talare yrkade avslag på motionen, ehuru med skiftande motiveringar och med varierande eftertryck. Dåvarande lundadocenten A. Thom-

312 son förklarade, att man ej kunde på vilken motivering som helst begära en utredning. Då svenska kyrkan ej var ett rättssubjekt, kunde den ej skiljas från staten utan endast avskaffas. Det var även skäl att avvakta, vilka resultaten skulle bli av religionsfrihetssakkunnigas betänkande, även om det på grund av den diffusa uppfattningen om svenska statskyrkan troligen ej skulle bli några nämnvärda resultat. Uppsalaprofessorn V. Lundstedt sade sig som jurist vilja instämma i sina partivänners uppfattning, att svenska kyrkan ej var något rättssubjekt. Ifall statsmakterna beslöt att avskaffa statskyrkan skulle den i varje fall upphöra att vara ett rättssubjekt eller att ha någon äganderätt då den sistnämnda helt berodde av gällande rättsregler. Ett avskaffande av statskyrkan kunde ha vissa olägenheter ur samhällets synpunkt. Professorn kunde därför endast biträda ett förslag om utredning, som omfattade även huruvida så borde ske. Den främst som skriftställare bekante Fabian Månsson trodde, att rådande ordning vore en stor tillgång. Kyrkan hade blivit en helt annan efter Waldenströms hårdhänta upptuktelse. Blott en reaktionär strömning inom kyrkan kunde motivera en skilsmässa. Den romerska kyrkans exempel visade, h u r farligt det var att släppa en kyrka med maktmedel fri. Då man studerat detta exempel, var det svårt att rösta för statskyrkans avskaffande. Gustav Vasa hade fritt förfogat över kyrkans tillgångar och redan under medeltiden hade det hävdats, att kyrkans egendom tillhörde folket. Kyrkoherde B. Mogård hävdade gentemot sin partivän Thomson, .att kyrkan ej endast var ett statsorgan. Så länge den fick fritt bedriva sin religiösa verksamhet, behövde den ej yrka på skilsmässa. Både stat och kyrka sades må bäst så länge de finge leva tillsammans. I en replik till Kilbom sade Mogård sig hoppas, att man inom kyrkan var enig om att vissa förhållanden som denne skildrat vore orimliga, men kyrkans skiljande från staten var en annan sak. Ställningstagandet inom utskottet, där socialdemokraterna och Mosesson utgjort majoriteten, tycktes visa, att någon önskan härom ej fanns hos svenska folket. Så länge det ej var fallet borde ingen förändring ske, men om Kilboms meningsfränder finge majoritet inom församlingarna, måste kyrkan yrka på omedelbar skilsmässa. Frågan om prästernas löner var ett av de mindre bekymren. De var vana att reda sig med inkomster sannolikt mindre än Kilboms. Kyrkfolket skulle nog sörja för dem. Den ende frisinnade eller frikyrklige deltagaren i debatten var Mosesson, som sade sig något närmare vilja motivera utskottets skrivning. Orden "icA-e nu" avsåg, att frågan ej var mer aktuell nu än tidigare. Mosesson sade sig särskilt vilja understryka, att utskottet ej velat förorda utredning "på grund av den i motionen angivna motiveringen". Han kunde ej gå med på att avskaffa en form för statens religiösa och sedliga verksamhet utan att något bättre komme i stället. Den, som medvetet ställde sig utanför, kunde

313 ej erfara om det fanns någon gudomlig kraft. Mosesson ironiserade också över att kommunisterna hade en rakt motsatt motivering nu mot 1923. Nu åberopade man att kyrkan hade blivit så aktiv, medan motiveringen 1923 varit att den vore så gammal och skröplig. Prosten Pehrsson, som gjorde tre inlägg i debatten, började det första med att säga, att det egentligen var onödigt att han som högerman yttrade sig, då partiets inställning på förhand var känd. Han ville dock ej låta Engbergs historieskrivning stå oemotsagd. Den svenska kyrkan hade aldrig helt förlorat sin självständighet, vilket särskilt framgick av Uppsala möte 1593. Den moderna forskningen hade också bekräftat detta. Man borde hålla sig till Hjärnes huvudverk, vars grundtankar Engberg uppenbarligen ej fattat och icke till föråldrade uppsatser. Engberg hade utgått från det socialdemokratiska partiprogrammet istället för från verkligheten. Både Engberg och motionärerna tycktes f. ö. tro, att allt vore klart med kyrkans skiljande från staten, men ett förhållande som måste lagligt regleras komme alltid att finnas dem emellan. Hittills hade till bådas gagn rått ett gott samförstånd. Om all spänning upphörde betydde det, att den ena parten helt fått överhand, vilket vore något mycket farligt. Det statskyrkosystem Engberg ville införa skulle därför komina att verka som ett kraftigt sprängämne och statskyrkans andliga uppgifter komme ej att kunna fullgöras. Förhållandena skulle då framtvinga en skilsmässa. Kyrkans existens berodde ej av den yttre organisationen, men dess skiljande från staten skulle betyda en djupgående förändring av hela samhället. En sådan borde ej göras utan en folkomröstning. Om statskyrkan ej då finge klar majoritet, borde den avskaffas. Pehrsson hävdade, att kyrkan ej på rättslig väg kunde berövas sin egendom, och framhöll, att församlingarna var erkända som rättssubjekt. Lundstedt rörde sig på ett så högt juridiskt plan, att det var omöjligt att följa honom. Konsekvensen var att ingen äganderätt alls fanns och det var skrämmande. Mot motionärerna, som prosten sade sig ej vilja spilla ord på, hävdade han, att syftet var att avskaffa ej blott kyrkan utan även religionen, vilket överensstämde med deras uppdragsgivares program. Av hänsyn till förbindelserna med vänskapligt sinnad makt, vore det omöjligt att "rätt karakterisera Kilboms jämförelse mellan Gustav Vasa och de nuvarande ryska makthavarna". Religionen kunde lika litet som tyngdlagen avskaffas genom riksdagsbeslut och ej ens med våld. Högermannen, fil. dr A. Forssell framhöll, att uttrycket statskyrka hade olika betydelser i olika länder och att man i den svenska debatten måste hålla sig till vad det faktiskt betydde i Sverige. Det som Lundstedt sagt var i princip riktigt men gällde all äganderätt, således även professorns till sina kläder. Statsmakterna måste dock ta hänsyn till en livskraftig opinion.

314 Forssell trodde, att kyrkan alltjämt var levande och att det låg i statens intresse att regelbinda hennes verksamhet. Utskottets hemställan bifölls så utan rösträkning (AK 17:53—83). År 1932 väcktes på nytt en kommunistisk partimotion (II: 311) med Flyg och Kilbom som första namn. Till en början redogjordes för vad som förekommit 1930 och splittringen bland socialdemokraterna betonades. Det undrades, om Engbergs uppfattning stämde med partiprogrammet. Debatten tycktes visa, att riksdagen själv hade behov av en utredning. Efter två år torde det ej kunna sägas, att den "icke n u " var lämplig. Någon tvekan kunde knappast finnas om h u r den kyrkliga egendomen skulle disponeras vid en skilsmässa. T. o. m. rent juridiskt var äganderätten oklar. Ett utlåtande av socialiseringsnämnden åberopades, enligt vilket staten borde anses som ägare till allt vad församlingarna ej kunde styrka äganderätt till, ehuru kyrka och prästgård skulle upplåtas åt församlingarna. De medeltida donationerna hade ofta avsett själamässor och borde ej tillkomma den lutherska kyrkan. Prästerna var folket påtvingade, obehövliga tjänstemän och borde underhållas av dem som ville anlita dem. Motionen slutade med yrkande om utredning dels om statskyrkans avskaffande och dels om kyrkofondens och de kyrkliga egendomarnas fullständiga övertagande av staten. Andra kammarens första tillfälliga utskott (nr 4) konstaterade helt kort, att inga nya omständigheter tillkommit, att frågan ej just nu var aktuell och att tiden ej var lämplig att börja en omfattande och kostsam utredning. Frågan om äganderätten skulle i annat sammanhang delvis behandlas av riksdagen och någon ytterligare utredning kunde ej tillstyrkas. Debatten blev mycket kort. Flyg konstaterade med anspelning på det just fattade beslutet om förvaltningen av den kyrkliga egendomen, varmed avsågs antagande av förslag till ecklesiastik boställsordning m. m., att detta var en triumfdag för statskyrkan och att det ej fanns något hopp om framgång för motionen. Det nu fattade beslutet gjorde dock en skilmässa än mera aktuell än tidigare. Frågan skulle dock återkomma, sedan bredare folklager upplysts om dess betydelse. Sedan Mosesson yrkat avslag, emedan frågan i varje fall ej var aktuell denna natt, biföll kammaren utskottets hemställan (AK 1932, 58: 115 f.). Det märkliga med behandlingen av kommunistmotionerna 1930 och 1932 är ej att de avvisades — så var ju fallet även 1923 — utan att man varken från socialdemokratiskt eller frikyrkligt håll gjorde något för att befordra saken. År 1923 hade ju en särskild motion väckts av en baptist och kravet på att den borde förnyas hade fått starkt stöd på baptisternas årskonferens. Mosesson hade 1927 uttalat sig för statskyrkans avskaffande men 1930 och 1932 yrkade han åtminstone formellt på dess bevarande. Detta måste anses

315 som tecken på en förändrad inställning på frikyrkligt håll, vilken framträdde än tydligare senare under 1930-talet. Med hänsyn till splittringen bland socialdemokraterna 1923 är deras hållning 1930 kanske mindre förvånande. Engbergs åsikter hade dock undergått en påfallande förändring, ehuru prosten Pehrsson förmodade, att syftet med statskyrkosystemets förverkligande var, att statskyrkan skulle avskaffas, sedan den först krossats genom "statens famntag". En sådan tolkning låg nära till hands, då Engberg så sent som 1925 utvecklat ett program, där sammanslagning av de borgerliga och kyrkliga kommunerna samt upphävande av kyrkomötets vetorätt nämndes som förstadier till statskyrkans avskaffande (Soc-D 29/7 1925, omtryckt i Engberg, Tal och skrifter 3 : 278 ff.). Samtidigt hade han dock uttalat sig kritiskt om den svenska frikyrkligheten. I ett annat sammanhang ställde han t. o. m. frågan om dennas krav på statskyrkans avskaffande ej mer berodde på samfundsegoistiska intressen än på iver för religionsfriheten. Samtidigt klagade han över brist på tolerans (Soc-D 11/11 1925). T a n k a r n a från riksdagsdebatten 1930 återkom emellertid i en tidningsartikel (Soc-D 31/1 1931), där det hävdades, att tolerans kunde nås just genom att kyrkan var ett led "i statens organsystem över huvud" och genom att statsmakterna enligt regeringsformen hade att bestämma om statsreligionen. Just genom att ej vara bunden av något slags konkordat eller förpliktelse att för något samfunds räkning övervaka en rätt lära "kan den svenska staten vara tolerant och ge andarna fritt spelrum". Varje tvekan om en verklig åsiktsförändring sedan 1923—1925 synes emellertid undanröjd genom ett anförande av Engberg vid 1932 års kyrkomöte. Efter det han hävdat att talet om svenska kyrkan som en sockenkyrka eller kommunkyrka stred mot grundtanken i biskopsmotionen 1929 och framhållit betydelsen av att staten övervakade den kulturella standarden inom kyrkan, förklarade Engberg uttryckligen, att han förr utvecklat andra synpunkter, "men vi äro ju till för att lära". Som främsta orsak till att han ej längre utan vidare ville "avkyrkliga" den svenska staten anförde Engberg den fara som hotade från den romerska kyrkan. Ur kyrklig synpunkt måste hans nya uppfattning dock ha tett sig föga mera tillfredsställande än den gamla, då han yrkade på att den ecklesiastika egendomen skulle förvandlas till en allmän kulturfond och att en kyrklig överstyrelse efter mönster av skolöverstyrelsen borde inrättas, även om det nu medgavs, att biskopsämbetets bibehållande i alla fall kunde övervägas. Det förefaller, som om Engberg med ett visst undanskjutande av den individualistiska religionsfrihetens princip gjort nyttan av den statliga kontrollen till högsta princip. Denna tankegång hade bl. a. de socialdemokratiska prästerna 1918 hävdat vara mest överensstämmande med partiets allmänna idéer, men detta hade då med förakt avvisats av Engberg.

316 r) Statskyrkoproblemet

blir mindre

aktuellt

Riksdagens snäva avfärdande av Flygs förnyade motion berodde väl delvis på att upprepningen uppfattades som ett visst okynne, men det får nog också fattas som ett bevis för att frågan om statskyrkans avskaffande, som Engberg sade redan 1930, ej längre var så aktuellt. N. J. Nordström, som tidigare så eftertryckligt förordat kyrkans skiljande från staten, uttalade sig 193i påfallande återhållsamt. Han citerade med gillande Söderbloms och Hjärnes uttalanden att problemet aldrig kunde slutgiltigt lösas, även om han samtidigt betonade, att kyrkan främst borde bedöma frågan med hänsyn till sin religiösa uppgift och att statskyrkosystemet motverkade samarbetet mellan folkkyrkan och de frikyrkliga. Med statskyrkans frivilliga organ hade de frikyrkliga dock ett mycket gott samarbete, vilket sades förutsätta att man erkände varandras existensberättigande. (Nordström, Kyrkosamfunden vid skiljovägen, s. 43 ff.). Mera direkt framträder detta, som redan nämnts (Kap. II), 1938 i samband med Mosessons motion om de fria evangeliska samfundens rättsliga ställning (se därom s. 62), vars innehåll var så olikt hans särskilda yttrande 1927. Under debatten uttalade sig motionären också mycket välvilligt om statskyrkan och betonade, att de frikyrkliga ej alls ville utträda. Förhållandena vore sådana, att man hade att räkna med att statskyrkan skulle bestå och ha en uppgift att fylla (AK 1938, 35: 55 ff.). I första kammaren betonade socialdemokraten, hovrättspresidenten Schlyter, att en skilsmässa ej var aktuell, och hans partivän Wagnsson framhöll, att man borde pröva andra medel att avhjälpa rådande missförhållanden, innan man tillgrep en så radikal åtgärd. Däremot förklarade nu biskop Bergqvist, att kyrkoproblemet var mycket svårt och att enda utvägen kanske bleve att upplösa den gamla förbindelsen med staten. Han sade sig dock ej se detta med glädje, då kyrkan haft gagn av statens stöd, men det fanns en tendens till inblandning i kyrkans intimaste angelägenheter, även beträffande frågor som gällde särskilda uppfattningar av kristendomen. Det borde dock vara möjligt att träffa vänskapliga uppgörelser. Anledningen till biskopens oro var antagligen ett par motioner vid 1937 års riksdag, som avsåg intet mindre än att statsmakterna skulle reformera kyrkans lära, något som i varje fall starkt oroade Einar Billing (Kyrka och stat i detta nu, s. 10). I debatten rörande nämnda motioner hade Engberg tagit till orda och bland annat förklarat, att religionsfrihet i praktiken veterligen ej förekom i så stor utsträckning i något annat land som i Sverige, att spänningen mellan stat och kyrka ej upphörde, vilken form av kyrklig organisation man än hade, och att staten aldrig kunde vara utan religion. De verkliga reformationerna kom emellertid ej till stånd på grund av utredningar och riks-

317 dagsmotioner utan som folkrörelser. Stat och kyrka borde fortsätta att samarbeta med hänsyn tagen även till den grundlagsstadgade religionsfriheten (FK 1937, 20: 42 ff.). Sannolikt var oron under 1930-talet större på ledande kyrkligt håll än på de flesta andra, när det gällde följderna av kyrkans förbindelse med staten, en oro som efter 1933 ökades på grund av utvecklingen i Tyskland, vilken bland annat uppmärksammades i ett arbete av sedermera biskopen A. Nygren, Den tyska kyrkostriden, utgivet redan 1934. Redan 1931 hade E. Billing betonat, att kyrkan måste "resa ett bestämt motstånd mot varje steg från statens sida som direkt eller indirekt skulle innebära en inskränkning i kyrkans frihet i dess nådemedelsförvaltning". Billing klagade över, att man på olika håll betraktade kyrkan "såsom helt eller väsentligen ett statens organ" och att en tendens framträdde att "åtstrama dess förbindelse med staten". Dessvärre betraktades kyrkan "även ofta på mer närstående håll" mindre som ett religiöst samfund av samma art som andra sådana än som en "religiöskulturell institution, som är ägnad att bilda ram för mångskiftande religiösa och humanitära strävanden". Det var kyrkans plikt att slå vakt om sin "utpräglat religiösa karaktär". För att kyrkan skulle kunna fylla sin uppgift måste både den legala och den frivilliga organisationen stärkas (Billing, Folkkyrkans livsvillkor). I en ungefär samtidigt publicerad artikel "Vår kyrkoorganisations vara eller icke vara" visade docenten Hippel en förändrad inställning till statskyrkosystemet. Till en början tycks det blott vara fråga om en utveckling som kyrkorättslärde "inom så gott som hela kulturvärlden" ansåg ofrånkomlig i det moderna samhället. Religionsfrihetens idé sades "logiskt och konsekvent" leda till den konfessionslösa staten. Det heter emellertid därefter att kyrkan ej blott av nödtvång utan på grund av sin egen natur borde upphöra att vara en statsinstitution. Man borde dock ej gå brådstörtat till väga men ha blicken öppen, särskilt på ledande kyrkligt håll, för att "religionen och kyrkan kan komma i fara att förkvävas under statens skydd". Före en skilsmässa mellan stat och kyrka måste det "bliva klart, att kyrkan kan leva utan att kopplas samman med för densamma främmande intressen och syftemål". Man måste även komma till insikt om "att det lönar sig att arbeta för en kyrka som står på egna fötter", och finna en sådan organisationsform "att kyrkans inre fasthet icke äventyras". Kyrkan måste få ett självständigt liv och bli oberoende av de politiska konjunkturerna. Så länge den var beroende av staten "måste den kloke kyrkomannen ställa sig väl med dem som makten hava", vilket var "ovärdigt kyrkan, dess höga mål och strävan". I längden vore det för kyrkan skadligt, för att icke säga något ännu värre (Hippel, Kyrka och stat, s. 50 ff.). I en ungefär samtidig artikel "Kyrkans autonomi" hävdades att något

318 uppenbarligen fattades för att kyrkan rätt skulle kunna fylla sin religiösa uppgift och att detta "något" just kunde vara "en ökad kyrklig självstyrelse och större kyrklig myndighet", som skulle ha kunnat skapa ett mer levande intresse för kyrkliga och religiösa frågor (Hippel, a.a., s. 63). I inledningen till den uppsatssamling, vari dessa artiklar 1934 omtrycktes, framhöll Hippel att hans uppfattning påverkats både av den kyrkorättsliga litteraturen och av "praktiska förhållanden". Han hade alltmer kommit fram till att stat och kyrka borde skiljas från varandra, vilket stämde med Augsburgska bekännelsens (art. 28) uttalande att andligt och världsligt regemente ej finge sammanblandas (Hippel, a.a., s. 8). I prästmötesavhandlingen vid prästmötet i Skara 193U uttalade kyrkoherde E. Rudberg starka bekymmer över följderna av att man på socialdemokratiskt håll ville bevara kyrkan som en kulturinstitution, en uppfattning som dock hade gamla rötter. Om den skulle bli allmänt gällande, skulle den hindra kyrkan att fullgöra sin egentliga uppgift. Med djupt beklagande kunde kyrkan då tvingas ta initiativet till lösande av det band, som binder henne samman med staten (Rudberg, Kyrka och stat, s. 144 ff.). Vid sin avgång följande år betecknade biskopen i Skara, Hj. Danell, det som kyrkans största fara, om staten finge för stort inflytande över henne (NDA 24/2 1935). De fåtaliga klippen i Sigtunastiftelsens klipparkiv från åren 1931—1944 utgör dock ett indicium för frågans minskade aktualitet på olika håll vid denna tid. För de frikyrkligas del betygade en baptist, redaktör A. Swärd, att när han 1918 for u t till missionsfältet förekom i Sverige på frikyrkligt håll med skärpa framförda krav på kyrkans skiljande från staten. Då han i slutet av 1930-talet återvände hem, sades frågan ej längre vara aktuell. För egen del fann han detta stridande mot de fria samfundens eget syfte (Sv M 24/4 1944). Missionssekreterare Rich. Larsson har också framhållit, att motsättningen mellan kyrka och frikyrka under 1920- och 1930-talen avtog under inverkan av de ekumeniska strävandena men att på 1940-talet fronterna på nytt började dragas upp (Frikyrkoperspektiv, s. 126 ff.). Utvecklingen under 1930-talet och början av 1940-talet kan närmare illustreras med debatten inom det socialdemokratiska partiet, särskilt vid partikongresserna 1936 och 1944.

s) Statskyrkofrågan 1936 och 1944

vid de socialdemokratiska

partikongresserna

Redan vid partikongressen 1928 hade den dåvarande programpunkten nr VI om statskyrkans avskaffande varit uppe till behandling, emedan en motio-

319 n ä r — som tydligen i viss mån delade den av Engberg och Thomson 1930 hävdade uppfattningen att statskyrkans avskaffande gällde något annat än avskärande av förbindelsen mellan stat och kyrka, ja kyrkans avskaffande "såsom sekt" — önskade en ändring. En sådan ansågs dock ej behövlig, då punkten blott avsåg, att religionssamfunden skulle vara likställda inför staten, något som religionsfriheten just betydde (Tingsten, Den sv. socialdemokratiens idéutveckling 2: 321). Vid partikongressen 1936 förelåg däremot icke mindre än fem motioner som med ganska skiftande motiveringar avsåg ändring av punkten om statskyrkans avskaffande. Sveriges kristna socialisters förbund förklarade, att programpunkten ej visat sig dagsaktuell. Ej heller kunde det sägas, att majoriteten av partiets medlemmar var övertygade om att dess förverkligande skulle gagna vare sig staten eller arbetarrörelsen eller religionsfriheten. Kyrkan hade demokratiserats och uppfattades nu på helt annat sätt än förr. Det var knappast riktigt att behålla en så negativ programpunkt som gav anledning till anklagelser för kristendomsfientlighet. Då religionen i högsta grad vore en samhällsfråga, borde man ej nöja sig med att stryka den hittillsvarande programpunkten utan ersätta den med ett positivt uttalande, som visade samhällsintresset. Tenhults arbetarkommun yrkade i en egen motion bifall till den nyssnämnda motionen. Som ytterligare skäl anfördes närmandet mellan socialdemokratien och "det religiösa folket" samt kyrkans betydelse, när det gällde att försvara det demokratiska samhällsskicket, ävensom att statskyrkans avskaffande ej längre kunde anses önskvärt. Arbetarkommunen i ValboRyr uttalade sig för strykning av programpunkten, emedan den stötte bort många. Ett antal medlemmar av Västerås arbetarkommun ville stryka punkten för att vederlägga talet om partiets religionsfientlighet. Arbetarkommunen fann motiveringen tvivelaktig men ville dock stryka punkten dels på grund av åsiktsförändring inom partiet, dels emedan det ej var likgiltigt, att en så stark maktfaktor som kyrkan förblev underordnad staten, dels emedan statskyrkan rymde kulturvärden som för många var omistliga livsvärden. Stockholms arbetarkommun avstyrkte däremot en av en enskild medlem väckt motion, som i huvudsak överensstämde med de kristna socialisternas. Programkommissionen fann, att den religionsfrihet som vunnits gjort, att kravet på statskyrkans avskaffande ej hade någon särskild aktualitet. Många, både enskilda medlemmar och partiavdelningar, hade aktivt engagerat sig i arbetet inom statskyrkan. Den kritiserade punkten måste ses i samband med kravet på religionsfrihet, som ej kunde "följdriktigt förverkligas, därest icke skilda bekännelser ha frihet och likställighet i förhållande till staten". Att staten gav "privilegierat rättsskydd" åt en viss bekännelse sades däremot vara "icke väl förenligt med fullständig religionsfrihet". Punkt VI var ett konsekvent uttryck för denna uppfattning och ej för någon

320 "kyrko- och religionsfientlig tendens". Motionerna borde därför ej föranleda någon åtgärd. Partistyrelsen medgav, att programpunkten ej stämde med partiets praktiska politik, men underströk sambandet med kravet på religionsfrihet och framhöll att inga hinder lades för partimedlemmarnas deltagande i kyrkligt arbete. Frågan om en ändring borde därför övervägas först i samband med en allmän programrevision. Engberg hävdade som partistyrelsens föredragande i mötesdebatten, att sedan religionsfriheten inskrivits i partiprogrammet gällde det att ta ställning till hur långt den i praktiken skulle sträcka sig. Systemet med en statsreligion innebar "en praktisk motsägelse till själva religionsfrihetsprincipen". Frikyrkorna ansåg, att när det fanns en statsreligion som i Sverige och samfunden ej var likställda, rådde ingen religionsfrihet. Ur den enskildes synpunkt borde religionen vara en privatsak, som staten ej skulle blanda sig i. Religionsfriheten kunde alltså ej "praktiskt och totalt" genomföras utan att statsreligionen avskaffades. Formuleringen kom att avse statskyrkan som den yttre formen för statsreligionen. Huvudfrågan vore alltså ej statskyrkans vara eller icke-vara i och för sig utan huruvida religionsfrihet faktiskt och praktiskt kunde finnas under rådande förhållanden. Friheten vore nu mycket stor, utom möjligen på skolundervisningens område. Demokratiseringen hade lett till att socialdemokrater tog livlig del i arbetet inom den kyrkliga kommunen. Det var dock ett misstag, att detta skulle stå i strid med partiprogrammet, ty det finge bero på omständigheterna, om man skulle draga de yttersta konsekvenserna av religionsfrihetsprincipen. Staten borde ej ställa sig likgiltig till den religiösa kulturens utveckling. Ordets förkunnare borde ha hög utbildning. Så länge statskyrkan bestod, bestämde staten därom. Den nuvarande ordningen var också en värdefull garanti mot katolicismens spridning. Denna synpunkt medgavs dock stå "i viss motsättning till kravet på fullständig religionsfrihet". Så länge någon bättre formulering av programpunkten ej framlagts, borde man behålla den gamla. Herr E. O. Wiklund fann, att något hade inträffat sedan 1920. "Känslans dimma" hotade att lägga sig över de stora mål efter vilka partiet strävade. Religionsfriheten och därmed statskyrkans avskaffande borde alltjämt vara något självklart, och då någon allmänt erkänd definition av religionsbegreppet ej fanns, borde detta ej inblandas i partiarbetet. Partiet borde ej ändra sig vissa sekter eller grupper till behag eller binda sig för någon ensidig uppfattning. Det var ej heller något samhällsintresse att övervaka prästernas utbildning. När det gällde de frikyrkliga tycktes det ej anses nödvändigt. Herr Z. Höglund ansåg, att programändringsförslaget innebar, att partiet skulle övergiva sin neutralitet ifråga om religionen. Om man på några håll

321 trodde, att socialdemokratien var religionsfientlig, kunde detta ej avhjälpas med den begärda programändringen. Statskyrkans avskaffande skulle väl ej få någon aktualitet på mycket länge, i varje fall ej så länge man hade så upplysta kyrkoministrar som Engberg. Det vore bättre "med en upplyst stat som härskare över en oupplyst kyrka än att ha ett okontrollerat oupplyst prästerskap". Man borde alltså vara försiktig med att aktualisera programpunkten, men fullständig religionsfrihet kunde knappast förenas med en statskyrka. Till en neutral ståndpunkt i den religiösa frågan hörde kravet på statskyrkans avskaffande. Herr E. Fast hävdade däremot, att motionärerna ej ville göra socialdemokraterna till ett kristet parti. Frågan var om programpunkten stämde med utvecklingen under det senaste årtiondet. En påverkan "i dubbel riktning" hade skett mellan arbetarrörelsen och kyrkan. En ändring av partiprogrammet skulle ej betyda en sinnesändring, men den var överflödig, då alla visste "precis var de ha att finna oss". Man borde vänta med en allmän revision av partiprogrammet till längre fram. Herr Ture Oskarsson ville ha kvar programpunkten icke bara som en konsekvens av religionsfriheten utan även som ett uttryck för "att kyrkan inte bör stå i alltför starkt beroende av staten". Kyrkan borde ej alltför tydligt "återspegla förhållandena i riksdag och regering" utan kunna kämpa för en motsatt uppfattning. Herr E. Gustafsson (i Bogla) uppträdde ensam till försvar för motionerna. Han hävdade, att frågan egentligen ej gällde statskyrkans bestående utan partiets inställning till kristendomen, vilken av många oriktigt uppfattades som fientlig. En allmän programrevision vore önsklig men egendomligt nog vore många teoretiskt radikala när det gällde samhället men ortodoxa ifråga om partiprogrammet. I avvaktan på en revision vore det bäst stryka punkt VI. Man borde lära av utvecklingen och världshändelserna samt vara villig till samarbete ifråga om den politiska och sociala demokratien. Ur taktisk synpunkt var det önskligt att ej blott folkpartiet hade ett positivt uttalande om kristendomen på sitt program. Kongressen biföll så partistyrelsens avstyrkande av motionerna (Protokoll . . . 1936, s. 103—118). Det har som mera anmärkningsvärt framhållits, att man i regel försvarade programpunkten under förutsättning, att den ej skulle förverkligas och att den speciellt socialistiska kritiken av statskyrkan försvunnit. Dennas avskaffande skulle blott betyda "ett slags formell fulländning av religionsfriheten" (Tingsten, a.a., 2 : 3 2 3 ff.). Inför kommunalvalen 1938 utgav Engberg en skrift "Demokratisk kulturpolitik", som förefaller vara avsedd som en partipolitisk och ej blott personlig programförklaring. Här säges på tal om "kyrkoväsendet" (s. 39 ff.), att den socialdemokratis-

322 ka regeringspolitiken syftat till att "bryta isoleringen mellan religiös och världslig kultur . . . att betrakta och behandla de religiösa livsmakterna som naturliga tillgångar i och för en sund kulturdemokrati", överensstämmelsen mellan evangelisk protestantism och demokratisk livssyn betonades. "Denna faktiska inre principiella frändskap" hade framträtt i den tyska bekännelsekyrkans "hjältemodiga motstånd mot den diktatoriska och totalitära statsmaktens anspråk". "Den protestantiska svenska kyrkan och den demokratiska svenska staten segla här i en och samma båt." Den protestantiska kyrkans frihet berodde av den demokratiska statens existens. Kyrkan borde reformeras genom att gränserna mellan de teologiska och humanistiska fakulteterna utplånades, ej genom direkta statliga ingripanden i lära och förkunnelse. Det sades ej ett ord om religionsfrihet eller statskyrkans avskaffande. Dess bibehållande tycks emellertid vara den självklara förutsättningen för hela framställningen. Tanken att det rådande systemet skulle befordra en radikal teologi levde dock kvar sedan 1918. Den hade då ansetts kunna motivera statskyrkans bevarande, om man bortsåg från religionsfriheten, och så skulle även nu väl kunna vara fallet. I litteraturen har pekats på en ny faktor — den gemensamma kampen mot nationalsocialismen (S. Kjöllerström i Sv. Tidskrift 1945, s. 328; Tingsten, a.a., 2:217) — och denna torde få anses klart bestyrkt, särskilt genom programskriften från 1938. Talet om statskyrkotankens fulla förverkligande hade också nu helt tystnat. Berndt Gustafsson har emellertid hävdat, att Engberg förblev trogen sin gamla avoghet mot den kristliga staten. Det var såsom en kulturinstitution som kyrkan skulle bevaras. Gustafsson framhåller även att Engbergs förändrade inställning kom, när den av honom så illa sedda liberala teologien mist sin dominerande ställning (En verklig folktidning, s. 105 ff.). Den allmänna programrevision, som 1936 ställts på framtiden, företogs vid 19&£ års socialdemokratiska partikongress. En vid 1940 års kongress tillsatt "programrevision" med sedermera landshövdingen K. J. Olsson som ordförande framlade ett förslag, som bl. a. innehöll att den gamla punkt VI helt skulle slopas. En del av revisionens medlemmar ville dock behålla den och så gjorde även partiets programkommission eller väl riktigare dennas majoritet. Blott G. Möller och R. Sandler reserverade sig nämligen, då partistyrelsen beslöt tillstyrka revisionens förslag. A. Engberg, som avled före kongressen, hade avstyrkt hela revisionen. Tjugofem arbetarkommuner i olika delar av landet, dock ej i någon större stad, hade i uttalanden före kongressen hävdat att punkten om statskyrkans avskaffande borde kvarstå. Partiets huvudorgan, Morgon-Tidningen, förklarade också, att misstron mot statskyrkan gått "i märgen på det svenska

323 folket" men att det hade ansetts som ett hyckleri att hålla på programpunkten, då det stora flertalet partimedlemmar i sitt handlande visat, att de ej var mogna för dess genomförande. Om vissa aktuella tendenser inom statskyrkan fick breda ut sig "kommer mognaden utan tvivel ganska snart" (MT 16/1 1944.). Ä andra sidan förelåg två motioner om ändring. En enskild partimedlem i Solna föreslog, att man skulle hävda att statskyrkans förkunnelse skulle vara historisk och "så långt möjligt konfessionslös". Kostnaderna för kyrkans verksamhet skulle betalas av staten men av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo. Kvarnsvedens arbetarkommun framhöll, att kravet på statskyrkans avskaffande fick ses som en följd av kravet på religionsfrihet. Numera var man dock ej viss inom partiet, h u r förhållandet mellan kyrka och stat borde ordnas. Vad som sades om statskyrkan och dess egendom borde därför strykas. Detta betydde dock ej att partiet skulle förklara sig nöjt med bestående ordning, men partiet borde betona att det ej var likgiltigt för det religiösa utan ville stödja detta och alla ideella strävanden. Ett positivt uttalande borde därför göras även om kristendomsundervisningen ( P r o t o k o l l . . . 1944, s. 50 ff.). Vid kongressen förklarade partistyrelsens föredragande, A'. J. Olsson, att en förutsättning för programpunktens bevarande var, att man kunde förklara, att den trots innehav av den politiska makten ej behövde aktualiseras. Det kunde man, men det var svårare påstå, att dess bevarande stöddes av en allmän mening. Åtminstone bland partiets väljare, om icke bland dess medlemmar, fanns säkert en klar majoritet för statskyrkans bevarande och bland svenska folket som helhet en förkrossande majoritet härför. Detta innebure en betydande åsiktsförskjutning mot tidigare. Förståelsen mellan statskyrkan å ena sidan, arbetarrörelsen och frikyrkorna å den andra hade blivit mycket större. Vid debatten inom partiorganisationerna hade de frikyrkliga nästan enhälligt stött programrevisionen. Det vore till gagn för arbetarrörelsen, att den fått större förståelse för de religiösa värdenas betydelse. Avgörande vore, att den demokratiska staten måste ha bredast möjliga förankring och då kunde man ej se bort från det religiösa livet. Det vore ej lyckligt, om detta skulle bli ett av staten okontrollerat område. Statskyrkan, som borde reformeras, moderniseras och demokratiseras, vore t. v. det bästa medlet för en statlig kontroll. Man hade ej tänkt på vad som skulle komma i stället för statskyrkan, men på något sätt måste tomrummet fyllas. Man kunde få en massa egendomliga sekter som i Amerika. Det var ej troligt, att de olika riktningarna inom svenska kyrkan skulle kunna hålla samman, om denna upphörde att vara statskyrka. Särskilt socialdemokraterna på västkusten ansåg det fördelaktigt, att staten kunde öva kontroll över den där förhärskande rikt-

324 ningen inom kyrkan. En schartauansk frikyrka skulle få ett mycket starkare grepp om själarna än en statskyrka hade. Om man drog ut principen om religionsfrihet till sina yttersta konsekvenser, var det riktigt att statskyrkan måste avskaffas. Det fanns dock inga hinder för att behålla statskyrkan och förverkliga religionsfriheten, så långt som man under nuvarande förhållanden var villig att göra det. "Vi vilja inte vara med om vilken religionsfrihet som helst." Religionen kunde mycket väl vara privatsak, ehuru statskyrkan bevarades. Det viktigaste i religionsfriheten var åsiktsfriheten. Man måste ha rätt bilda samfund och utöva sin religion. När man hävdade, att skattskyldigheten till statskyrkan stred mot religionsfriheten, förbisåg man, att statskyrkan även hade världsliga uppgifter. För dem borde alla betala. Hur stort belopp det skulle bli, vore ett rent matematiskt problem. Behövliga reformer skulle mycket väl kunna genomföras utan att statskyrkan avskaffades. Det var ej dagens stämningar eller taktiska överväganden, som bestämt revisionens ställningstagande utan långsiktiga synpunkter. Ur taktisk synpunkt var kravet på statskyrkans avskaffande ofördelaktigt. Det var ingen känslosynpunkt att ha respekt för kristna samfund och kristna individer. Världshändelserna hade också visat kristendomens betydelse för demokratiens bevarande. Det var ej fråga om en bekännelse för alltid till statskyrkan, utan kravet på dennas avskaffande kunde på nytt aktualiseras, när förhållandena gåve anledning därtill. I ett par utförliga repliker bemötte Olsson kritiken mot revisionen. Det var ett underbetyg åt arbetarrörelsen, att man fruktade för den kyrkliga verksamheten i Stockholm och egendomligt, att man ej alls hade några bekymmer för t. ex. pingströrelsen, som mångenstädes ansågs öva en diktatorisk makt över sina anhängare till förfång för socialdemokratien och fackföreningsrörelsen. Om statskyrkan ej funnits, hade antagligen sekterna fått en mycket större utbredning. Att man bokfördes som medlem av kyrkan medförde ej något andligt tvång, men detta kunde medlemskap av en frikyrka göra. Det var sant, att det fanns statskyrkopräster, som önskade statskyrkans avskaffande och deras antal var nog i tilltagande, men anledningen var, att de ville bli av "med statens förmynderskap över kyrkan". Religionen betydde så mycket, att om det ej funnits någon statskyrka, skulle frågan om dess införande ha varit aktuell. Gustafsson i Bogla erinrade om motionerna 1936 och konstaterade så, att det i praktiken nog var ganska likgiltigt vilket beslut kongressen fattade, ty om partiet ej bleve mer aktivt i denna fråga än hittills, skulle sannolikt statskyrkan "bestå till evig tid". Denna hade alltid varit ett stöd för det bestående, vilket lett till motsättning till den framträngande arbetarrörelsen, men om samhället omdanades i socialdemokratisk anda skulle statskyrkau

325 bli ett stöd för detta nya samhälle. Statskyrkans avskaffande skulle befordra sekulariseringen, vilket ej var önskvärt ens ur socialdemokratisk synpunkt. Gustafsson framhöll, ehuru själv frikyrklig, att även frikyrkosystemet hade sina brister. Statskyrkoprästerna hade en mycket friare ställning och kunde mycket lättare än frikyrkopredikanter ta aktiv del i socialdemokratiskt partiarbete. Man borde även ta hänsyn till kyrkans insatser för samvetsfriheten i Tyskland och Norge under krigsåren. Herr Karl Salomonsson fann det föga tilltalande att ha programpunkter, som stod i uppenbar strid med vad man faktiskt gjorde. Att yrka på punktens kvarstående vore att hemfalla åt samma dogmbundenhet som man kritiserat hos statskyrkan. Behöll man programpunkten borde i konsekvensens namn de socialdemokratiska ledamöterna lämna kyrkofullmäktige. Herr E. Ståhl hävdade, att de som trodde, att friheten skulle bli helt förverkligad blott statskyrkan avskaffades, komme att bli mycket desillusionerade, om detta krav förverkligades. Då religionen ej skulle försvinna med statskyrkan, skulle man istället få en frikyrka. Erfarenheten av den frikyrkliga verksamheten i Jönköping gjorde ej talaren benägen att anse detta som ett framsteg. De frikyrkliga var mer intoleranta. Att en biskop, Manfred Björkquist, sökte utbreda de kyrkliga idéerna var hans tjänsteplikt, men de socialdemokratiska kommunalpolitikerna borde ej låta sig toppridas av prästerna. Om de gjorde det, borde de inse, att det var hopplöst att avskaffa statskyrkan. Om så skedde, befarade man f. ö. att bli överlupen av alla möjliga frikyrkopredikanter. Det var ej så att frikyrkorna hade mindre lust än statskyrkan att påtvinga människorna sina åsikter. De hade nu mindre möjligheter, men situationen skulle ändras, om statskyrkan avskaffades. Det var även inkonsekvent att avstå från samhällskontroll på ett så viktigt område som det religiösa livet. Herr J. A. Fagerberg, Göteborg, ville ha överensstämmelse mellan lära och leverne. Hänsyn borde också tas till det starka grepp som statskyrkan hade även över grupper, som stod socialdemokraterna nära. Det vore en olycka " u r rent kulturell synpunkt", om staten, efter det att socialdemokraterna börjat behärska denna, skulle avstå från sin makt över kyrkan. Den skulle då falla sönder och det religiösa livet sjunka ned till en låg nivå. Allmänna opinionen skulle visa sig betydelselös som kontroll över en frikyrka. Den som trodde, att statskyrkan spelat u t sin roll, saknade kontakt med verkligheten. Herr P. E. Brusewitz instämde i att statskyrkan sannerligen ej spelat ut sin roll. Därpå tydde den kyrkliga aktivitet, som man klagade över. Det fanns en missriktad sådan både inom kyrkan och bland ateister. Toleransen hade ökat på olika håll under senare år. Sveriges folk, som ville vara ett kristet folk, hade ej kommit så långt, att det kunde undvara statskyrkan. Enbart morallära vore ej någon hållfast grund för det nya samhället. Det gällde alltså ej en religiös fråga utan en ytterst betydelsefull politisk sådan. 23 — Kyrka-stat

III

326 Samarbete borde råda mellan kyrkan och demokratien och man skulle ej vara rädd för att ändra programmet. övriga talare uppträdde till försvar för reservationen. Herr Z. Höglund framhöll, att kravet på statskyrkans avskaffande var principiellt motiverat och att en sådan kyrka var oförenlig med verklig religionsfrihet. Punkten borde därför bibehållas ej bara av pietet utan för att förverkligas, när tiden var mogen. Då borde ej någonting annat i stället för statskyrkan behövas. Om punkten nu avskaffades, skulle detta ytterligare sporra den ej minst i Stockholm mycket aktiva kyrkan. Socialdemokraternas medverkan i kyrkofullmäktige avsåg att tillvarataga arbetarnas intressen, ej att positivt stödja kyrkan. Herr F. Severin instämde helt med Höglund och underströk det gamla kravet på religionsfrihet. Sådan existerade "strängt taget" icke, om en statskyrka fanns. Medborgarna tvingades in i en viss bekännelsekyrka, även om de hade frihet att välja mellan olika kyrkor. Däremot hade de ej frihet att icke ha någon religion alls. "Full religionsfrihet är alltså uppenbarligen oförenligt med statskyrkosystemet." I motsats till Höglund ansåg Severin dock det allvarligaste vara, att man skulle slopa en gammal programpunkt, vilket skulle uppfattas som en ståndpunktsändring. Kravet på konfessionslös undervisning bleve då även motsägelsefullt. Statskyrkan hade ej kunnat hindra tillvaron av sekter och det var omöjligt att veta i vad mån den påverkat dessas medlemsantal. Medlemskap i en frikyrka var ju f. ö. uttryck för en personlig övertygelse, medan statskyrkans medlemmar till största delen ej alls har någon religiös sådan utan är tvångsanslutna. Även om utträdet bleve helt fritt skulle man dock liksom födas in i kyrkan, då de flesta människor låter döpa sina barn, och blott de som hade en klar, avvikande övertygelse skulle bli färdiga att anmäla sitt utträde. Detta vore oförenligt med "verklig religionsfrihet". Också i skolans religionsundervisning övades tvång. Denna undervisning blev också en god grund för de frikyrkliga. Även om man medgav, att hela vår rättsuppfattning var grundad på kristendomen, måste man säga, att statskyrkan övade andligt tvång. Kyrkans reaktion mot diktaturen hade ej berott av hennes rättsuppfattning utan på att kyrkan själv drabbades av terrorn. Statsrådet Möller, en av de socialdemokratiska motionärerna 1918, fann det ej nödigt bemöta alla skäl som anförts för programändringen, men om det ej funnes annat andligt liv i Sverige än det som representerades av statskyrkan vore detta bra fattigt. Kravet på religionsfrihet hade ej berott på förakt för andliga värden och kravet på statskyrkans avskaffande var blott en logisk konsekvens. Åtminstone i Sverige hade man ingen erfarenhet av kyrkan som en faktor i den andliga frihetskampen. De religiösa hade på senare tid närmat sig socialdemokraterna, som alldeles icke var religionsfientliga. Kristna grupper

327 tilläts t. o. m. kollektivt ansluta sig. Man borde akta sig för att bli överkänslig för motståndarnas anklagelser. Det avgörande vore f. ö. ej vad som vore lämpligt utan vad som vore riktigt. Herr E. Kumm fann, att det var två argument för statskyrkans bibehållande, som var av betydelse. Det ena var, att ett statskyrkosystem gav möjlighet att kontrollera det religiösa livet. Statskyrkan var dock ej något starkt uttryck för detta "inom svensk demokrati". Man borde ej glömma bort, att frikyrkorna var den första folkrörelsen och alltjämt en betydande sådan. Skillnaden i förkunnelse var ofta ej så stor ens mellan statskyrkan och pingströrelsen, när den förra på sätt som nu skedde strävade efter att popularisera sin. Statskyrkan hade ej varit någon garanti mot religiösa avarter utan sådana förekom även inom kyrkan själv, t. ex. schartaunismen. Frikyrklighetens starka ställning på en del håll visade, att statskyrkan spelat ut sin roll. Det andra argumentet var den taktiska synpunkten, men det kunde ej heller ha så stor betydelse, då det främst var de frikyrkliga som socialdemokraterna sökte vinna. I fråga om skolundervisningen hade man redan börjat avveckla statskyrkan och snart vore tiden mogen att låta borgerlig myndighet överta folkbokföringen. Sedan kunde alla samfund likställas. Det stämde bäst med en demokratisk grundsyn, att staten religiöst var neutral. Om statskyrkan ej funnits, skulle man självklart ej ha tänkt på att införa den. Att stryka kravet på dess avskaffande var att gå emot utvecklingen. Punkten kunde dock omformuleras. Den skulle sannolikt på nytt bli aktuell, när man åter kunde gripa sig an med kulturarbetet. Fru Nancy Eriksson instämde med Höglund och framhöll, att man ej riktade sig mot några enskilda utan blott mot en mäktig organisation, som sträckte "sin verksamhet långt utöver. . . det rent andliga området". De kyrkliga hade uppträtt ganska fräckt de senaste åren. Talet om behovet av ökad själavård för gamla och sjuka var bara "dravlet" och "ett ganska oförskämt övergrepp av personer, som borde veta bättre". Ett tillmötesgående mot kyrkan skulle vara en stor framgång för denna och ett svårt bakslag för socialdemokratien. Även om man ej principiellt önskade avskaffa statskyrkan var det "bäst att ha den där punkten i bakfickan", om prästerna ej skulle vara "hyggliga". Ett par göteborgare, herrar E. J ung en och E. Linde, protesterade mot uppfattningen att oviljan mot statskyrkan skulle vara geografiskt begränsad. Den förre fann förslaget om revision högst olyckligt och beroende på känslohänsyn. Det var lyckligt med konservatism i sådana här frågor. Programmet hade ej varit till hinder, när det gällt att föra socialdemokratien till makten. I Västsverige var kyrkan minsann ej tolerant och allmänna opinionen skulle öva en bättre kontroll än domkapitlet. Herr Linde undrade, om det var något socialdemokratiskt intresse att bevara den kyrkliga enheten, som naturligtvis skulle sprängas, om statskyr-

328 kan avskaffades. Om denna skulle bibehållas, måste den i varje fall grundligt reformeras och ett uttalande härom göras i partiprogrammet. En omformulering kunde dock vara lämplig. Herr H. Bark riktade sig mot den kyrkliga ungdomsverksamheten och vad han kallade andlig livsrumsmentalitet. Därför anslöt han sig till reservanterna. Ett par talare, som önskade behålla den gamla programpunkten, framlade emellertid direkta förslag till en omredigering för att undvika skenet av religionsfientlighet. Herr S. A. Stahre sade sig som kristen i religionsfrihetens namn principiellt hålla på statskyrkans avskaffande. Det religiösa livet blomstrade nog friskast bland de frikyrkliga, medan statskyrkan ville blanda sig i allt möjligt annat och på sina håll var en härd för reaktionen. Man borde göra ett tillägg i programmet om uppmuntran av andliga och kulturella strävanden. Herr S. Arvidson hävdade, att oron över den kyrkliga aktiviteten var lika stor i hela landet. De troende var blott en minoritet inom vilken många var frikyrkliga. Även en del statskyrkliga var missnöjda med beroendet av staten. Punktens slopande skulle snarare än dess bevarande leda till missförstånd, men det vore lämpligt, att man ändrade kravet till att gälla statskyrkosystemets avskaffande. Kongressen biföll genom omröstning medelst namnupprop reservationen till partistyrelsens förslag med 240 röster mot 101. För bifall röstade — utom de som yttrat sig för partistyrelsens förslag — även bland andra partiledaren-statsministern, herrar Richard Lindström, Karl Fredriksson och Gustav Vahlberg och åtminstone en klart frikyrklig, baptisten E. V. Norén. Bland dem, som röstade för reservationen, var utom de som talat härför bl. a. herrar E. Wigforss, C. A. Andersson, G. Branting, V. Äman, A. Strand, E. Norrman, Sven Andersson, Rune Johansson, Olsson i Mellerud, J. Eriksson i Kinna och R. Edberg samt fru Ruth Gustafsson, som 1920 uttalade sig mot programpunkten. Påfallande är, att fem sjättedelar av Stockholmsdistriktets ombud röstade för reservationen. Däremot röstade fem av Västerbottens sex och fem av Dalarnas nio ombud för revisionen. (Protokoll . . . 1944, s. 151 ff.). Beslutet att bibehålla kravet på statskyrkans avskaffande synes ha varit den enda egentliga motgången för programrevisionens och partistyrelsens gemensamma förslag. Redan partistyrelsen hade emellertid avvisat förslaget att republikkravet skulle slopas. (Protokoll 1944, s. 141 f.). Programpunktens formulering remitterades emellertid till redaktionsutskottet, som föreslog formuleringen "Kyrkan skiljes från staten", men kongressen antog den av Arvidson föreslagna, alltså "Statskyrkosystemet avskaffas". Meningen om kyrkans egendomar kvarstod oförändrad (Protokoll . . . 1944, s. 358).

329 t) Statskyrkofrågan

får ökad

aktualitet

Utgången av den socialdemokratiska partikongressens debatt om programpunkten om statskyrkans avskaffande kan nog tas som ett tecken på att problemet på nytt höll på att öka i aktualitet. Detta var i och för sig ej överraskande. Liksom vid slutet av första världskriget blev även vid slutet av det andra olika reformkrav av mer eller mindre radikalt innehåll aktuella. Också den debatt som förhållandet mellan kyrka och stat i främmande länder med diktatorisk regim (se utom Nygrens ovan sid. 317 nämnda arbete t. ex. G. Aulén, Kyrkan och nationalsocialismen, 1944) och då alldeles särskilt de mycket uppmärksammade händelserna i Norge (se t. ex. G. Aulén, Den norska kyrkostriden 1942 och artiklar i Vår Lösen 1942, s. 206, 345 ff.) framkallade skulle kunna tänkas ha bidragit till att aktualisera frågan om relationen mellan kyrka och stat även .i Sverige. I den mån oro för kyrkans framtid vid fortsatt förbindelse med staten väckte reformkrav är dessa yttre händelser säkert att anse som en åtminstone bidragande orsak. Man kan tanka på en del artiklar av biskop Cullberg (t. ex. Svensk Tidskrift 7/1947), som dock endast ansåg mer ingripande förändringar erforderliga i ett nödläge. Man kan ock med alla skäl hänvisa till en tidskriftsartikel av A. Engberg (Vecko-Journalen 11/1944), vari författaren i bjärtaste motsats till sin tidigare uppfattning om kyrkan som en statsinstitution krävde en sådan omorganisation av kyrkomötet att detta självständigt kunde företräda kyrkan även mot statsmakterna. Det bör dock beaktas, att kravet på förändrade relationer mellan kyrka och stat i allmänhet ej närmast motiverades av hänsyn till risker för kyrkan. En samtida iakttagare hävdade rentav, att statskyrkofrågan aktualiserats utan synbar yttre anledning. (Lektor L. Johannesson, Bör statskyrkan avskaffas?, NWT 26/2 1947.) I varje fall tycks den socialdemokratiska partikongressens beslut mer eller mindre ha bidragit till att den offentliga debatten om statskyrkan åter kom igång, närmast i tidskriften Tiden. Den inleddes av en företrädare för de konfessionslösa, litteraturhistorikern V. Svanberg, som betecknade statskyrkans verksamhet som en oavbruten realisation, där uppbyggelse vräktes bort till "fabulöst billigt pris". Konfirmationen hade t. ex. från kristen kulthandling förvandlats till profan manbarhetsrit. Kyrkan, som alltid slagit vakt om det bestående, hade först fördömt demokratien som kätteri men slog nu officiellt vakt om den. Ett närmande till socialdemokratien hade skett. Det var dock blott ett stillestånd, som var sämst för kyrkan, den svagare parten. Det hade sagts vara farligt om staten avstod från kontrollen inom kyrkan, men förhållandena i Förenta staterna visade, att det ej var någon risk för kulturen. Om kyrkobyggnaderna efter en skilsmässa ej kunde underhållas, fick staten övertaga dem.

330 Ingen visste om avkristning eller kristen renässans förestode, men prästerna måste med eller mot sin vilja befrias från sina världsliga uppgifter och blott ha religiösa sådana. Stockholmsbiskopens iver att genom besök, till och med vid privata företag, skaffa sig publicitet vore ett slags missbruk av tjänsteställning. Statskyrkans mentalitet utplånade alla skiljelinjer så att alla betraktades som kristna, vilket befordrade intellektuell och moralisk lättja, ja ohederlighet. Den evangelisk-lutherska kyrkans likställighet med andra samfund skulle rena den andliga atmosfären i Sverige (Tiden 3/1945, s. 138 ff.).i Riksdagsman E. Gustafsson i Bogla bemötte vad han kallade Svanbergs raljanta kåseri. Statskyrkoproblemet gällde vad som gagnade samhället bäst. Kyrkan hade ändrat sin inställning till arbetarrörelsen. Det skulle vara mycket fördelaktigt för de kristna socialdemokraternas verksamhet, om kravet på statskyrkans avskaffande ströks. Sedan programpunkten med detta krav antogs, hade bland socialdemokraterna kyrkligt intresse ersatt fientlighet. Även de frikyrkliga ansåg det viktigare att hävda kristendomen i samhällslivet än att avskaffa statskyrkan. Om demokratiska principer skulle beaktas fick det ej förbises, att en överväldigande majoritet trodde på Gud och blott några få procent var övertygade ateister. Det funnes mycket berättigat i Svanbergs artikel men också felaktigheter. Frikyrkopastorerna var mer beroende av sina samfund, vilket var orsaken till att så få av dem var med i de kristna socialdemokraternas organisation. Det fanns ej heller skäl att kritisera Stockholmsbiskopens aktivitet. Frågan om statskyrkan var ej någon religionsfråga. Det kunde hända, att en fri folkkyrka skulle få större livskraft. En ändring i partiprogrammet skulle emellertid uttrycka respekt för kristendomens betydelse för arbetet på ett bättre samhälle (Tiden 4/1945, s. 222 ff.). Ett vida skarpare genmäle fick Svanberg i tidskriften Vår Lösen i en artikel, signerad av den blivande biskopen Helge Ljungberg. Svanberg beskylldes för att med den starkares rätt vilja lägga beslag på kyrkorna. Det var av intresse "att ha svart på vitt på att en dylik ockupationsanda också fanns i en demokrati" (Vår Lösen 1945, s. 158.). Problemet om statskyrkan upptogs samtidigt i en artikel i tidskriften Samtid och framtid av en radikal kommunaltjänsteman, Gunnar Nilsson. Han ansåg det visserligen ej höra till de mer aktuella problemen men antog likväl, att socialdemokraterna förr eller senare skulle tänka på att förverkliga sin programpunkt. Statskyrkans avskaffande kunde motiveras på många sätt. Ur kristen synpunkt vore kyrkans skiljande från staten säkert en riktig reform. Om irreligiositet och sektbildning då skulle öka, skulle detta betyda att kyrkan saknade verkligt grepp om människorna och i så fall vore en skilsmässa än mer i N u m e r a synes Svanberg ha ä n d r a t uppfattning i fråga om statskyrkosystemet. Se Vår Kyrka n r 41/1963.

331 befogad. Mycket tydde faktiskt på att statskyrkan levde på slentrian och likgiltighet, bland annat även den kyrkliga sedens omfattning. Statskyrkans förkunnelse utgjorde ej längre något moraliskt rättesnöre. Prästerna levde, ofta självförvållat, mer eller mindre isolerat. Skattskyldigheten till kyrkan för dem som utträtt ur denna var odemokratisk och kunde ej försvaras med folkbokföringsarbetet, som bättre kunde skötas på annat sätt. En fullständig skattebefrielse skulle antagligen väsentligt reducera kyrkans medlemstal, men då skulle prästerna tvingas till religiös aktivitet och kontakt med människorna. Den ekonomiska tryggheten tycktes vara motsatsen till garanti för andlig standard. Om man trodde, att kyrkan skulle få en starkare ställning, om den skildes från staten, berodde kravet härpå alltså ej på fiendskap mot kristendomen. Samtidigt med en skilsmässa skulle den humbug, som rådande kollektivanslutning innebar, försvinna (Samtid och framtid 4/1945, s. 223 ff.). I en tidningsartikel (AT 14/1 1945) hävdade en känd präst, A. Frostensson, att det var statens skuld, att de som utträtt ur kyrkan ej befriats från skatt till denna. Kyrkan skulle säkert få en bättre ställning skild från staten, men denna komme utan religion att bli ett rövarband. Ett friare organisatoriskt förhållande till staten skulle däremot vara mycket önskvärt. Liknande synpunkter framfördes av en annan präst, S. Kahnlund, några månader senare (AB 15/11). Stockholms-Tidningen menade, att det i Sverige ej var någon risk för "tyranniskt förtryck" från frikyrkornas sida som i Förenta staterna, men ansåg ej statskyrkans avskaffande aktuell (5/7 1945). Docent H. Sandblad ansåg, att kyrkan ej längre fyllde en så väsentlig uppgift, att den borde belasta skattebetalarna. Ur religiös synpunkt vore en skilsmässa från staten till fördel för kyrkan men annat var det ur ekonomisk. Statskontrollens betydelse ur kulturell synpunkt talades det ej så mycket om längre, och det var naturligt med hänsyn till frikyrkornas kulturella nivå. Redan nu tycktes svenska folket önska full religionsfrihet, men då statskyrkans avskaffande skulle bli ett svårt företag, kunde man t. v. reda sig med fritt utträde utan någon skattskyldighet och med religions^ frihet i de statliga undervisningsanstalterna (GHT 12/9 1945). Vid årsskiftet 1945—1946 behandlades önskvärdheten av en skilmässa flera gånger av Svenska Morgonbladet (21/12 1945, 16/1, 17/1, 22/1 1946), som dock underströk, att den ej borde genomföras, förrän kyrkans eget folk och framför allt flertalet präster önskade det. Svenska Dagbladet konstaterade med tillfredsställelse, att den frikyrkliga tidningen Dagen menade, att man ej borde medverka till att avkristna staten (22/1). Missionssekreterare R. Larsson ansåg sig däremot finna att olika tidningar av olika partifärg yrkat på skilsmässa (DN 2/2) och Dagens Nyheter hävdade något senare, att det ej var kyrkan som hade grepp om staten utan staten om kyrkan (7/9 1946).

332 I ett föredrag i Stockholm mot slutet av året hävdade kyrkoherde Kjell Barnekow, att rådande förhållanden nog ej länge kunde bestå. Om kyrkan ej skulle förlora sin karaktär, måste den hävda sin egen linje, vilket sannolikt skulle leda till en brytning med staten. Det viktigaste vore, att trosfriheten bevarades (SvD 28/11 1946). I en diskussion i Stockholm i november 1946 om Religion och kyrka i ett demokratiskt samhälle fann docenten /. Hedenius det orättvist mot andra samfund att ett var privilegierat. Han ville dock behålla statskyrkan i "förtunnad" form, då det i länder med formell religionsfrihet kunde förekomma "ett oerhört religiöst tryck". Skolornas religionsundervisning skulle vara konfessionslös och lärarna i religionskunskap vara utbildade inom den filosofiska fakulteten. Pastor C. G. Hjelm hävdade i samma debatt fördelarna av fria samfund och fri konkurrens (SvD 6/11 1946). En radiodiskussion den 5 februari 1947 tycks i hög grad ha bidragit till att stimulera den allmänna debatten. Pastor /. Ström hävdade att kyrkan för sin egen del ej behövde frukta en skilsmässa från staten, vilket skulle medföra ökad frihet. Den minskade ekonomiska tryggheten skulle snarast verka stimulerande. Den religiösa standarden i landet skulle dock sjunka. Författaren /. Högman menade, att om kyrkan finge rimlig frihet hade den ingen anledning att yrka på en skilsmässa. Yngre präster önskade dock ofta en sådan i religionsfrihetens namn av hänsyn till kyrkans frihet. Om folkets massa bleve sekulariserad skulle de partier som hade detta på sitt program emellertid komma att skilja kyrka och stat. Fil. mag. Gunlög Järhult, som företrädde de frikyrkliga, klagade över att en församling inom svenska kyrkan var ett geografiskt begrepp. Risken var stor, att det som skulle vara en livssak blev en formsak. Statskyrkoformen hörde till en förgången tid. Att den fått bestå berodde närmast på att de flesta var religiöst likgiltiga. Hur långt skulle statens rätt att bestämma över kyrkan sträcka sig, då nationen upphört att ha någon religion? När skulle kyrkans män börja säga nej till staten. Under nazismen hade förbindelsen med denna inneburit en direkt fara för kyrkan. Det var även risk för att rent kyrkofientliga grupper skulle bli dominerande inom församlingen. Det hade hänt, att en kommunist blev ordförande i kyrkofullmäktige. Vore ej tiden snart kommen för kyrkan att lämna de administrativa uppgifterna och bli en kämpande kyrka. Jur. kand. Bo Martinsson hävdade, att en statskyrka var oförenlig såväl med religionsfriheten på grund av den ofrihet den medförde som med demokratien på grund av den bristande likställigheten mellan samfunden (Sv D 6/2, SvM 7/2, 14/2 1947). Biskop M. Björkquist framhöll i en tidningsartikel, att det i och för sig var glädjande att frihetskravet framfördes i debatten om kyrkan. Den sanna friheten bestod dock i att man under ansvar fick välja mellan olika

333 alternativ efter att ha fått kunskap om dem. Kyrkans förbindelse med staten var den bästa garantien för att alla hade möjlighet få sådan kunskap. Den befordrade därför den sanna friheten. Då kyrkan ville nå så många som möjligt hade den ej orsak att önska skilsmässa så länge den åtnjöt rimlig frihet. Om staten ville bruka den för främmande syften eller förhindra Ordets förkunnelse måste kyrkan dock gå sin egen väg. Många menade, att prästerna ej heller alltför mycket finge betungas med expeditionsarbete (SvD 23/2 1947). Lektor L. Johannesson ansåg, att förbindelsen med staten hade både fördelar och nackdelar för kyrkan. Till fördelarna hörde ett större inflytande i samhället, socialt anseende och tryggad ekonomi, vilket var förutsättningar för en hög prästutbildning. Till nackdelarna hörde att staten kunde dirigera kyrkan bland annat genom utnämningsrätten som konsekvent utnyttjad kunde ge viss riktning makten inom kyrkan. Rådande ordning gjorde det även möjligt för personer utan "inre samhörighet med kyrkans lära och ordning" att dominera inom kyrkan och dess församlingar vilket kunde bli ödesdigert i en krissituation. Intet frikyrkosamfund skulle finna sig i ett sådant beroende. Det var svårt att avgöra vilket som vägde tyngst, fördelarna eller nackdelarna för kyrkan. Dennas förbindelser med staten var dock så mångförgrenade att de ej med ett hugg kunde avskäras. Någon förbindelse måste alltid finnas. Det kristna budskapet måste emellertid frambäras oberoende av politiska ideologier. Kyrkan måste akta sig både för undfallenhet i syfte att bli mer populär i en sekulariserad omgivning och för att utnyttja sin privilegierade ställning till att förtrycka andra. Johannesson fann även att en förskjutning av fronterna höll på att ske så att den yttersta kyrkliga högern — namnen Giertz och Rosendal nämndes — och den yttersta politiska vänstern, kommunisterna, tycktes på väg att enas om avskaffande av statskyrka och religionsundervisning i skolan, ehuru de hade rakt motsatta syften. Å andra sidan tycktes socialdemokraterna nu vilja bevara statskyrkosystemet för att kunna kontrollera kyrkan och påverka denna (NWT 26/2 1947). Svenska Morgonbladet innehöll under de närmaste månaderna en rad artiklar. Religionsfrihet var ej frihet att utträda utan frihet från tvångsanslutning. Man borde dock ej gå gudlöshetens ärenden, och det upprepades, att det vore bäst, om kyrkan själv toge initiativet till en skilsmässa (13/2). Friheten var en chimär, så länge staten lade sig i vissa kyrkliga angelägenheter, och de frikyrkliga klarade sig bra utan statligt understöd. Statskyrka och demokrati var skilda begrepp (1/3). Pastor B. Carlsson framhöll, att ovilja mot att befordra religionsfientlighet hållit de frikyrkliga i riksdagen tillbaka, men det gällde nu att hävda religionsfriheten. Påståendet att statskyrkan bättre skulle befordra kristendomen avvisades (SvM 5/3). I en artikel av redaktör A. Lundgren framhölls

334 dock, att många av ren kristendomsfientlighet ville avskaffa statskyrkan (18/3). I en ledande artikel framhölls huru meningarna bröt sig med varandra och att kyrkans präster fruktade för klen anslutning efter en skilsmässa. Staten gjorde också anspråk på att övervaka all opinionsbildning. I praktiken fanns även frihet i Sverige (SvM 9/4 1947). Missionsföreståndaren i Svenska baptistsamfundet Hj. Danielsson hävdade emellertid, att vad de frikyrkliga begärde var vissa rättigheter. Om dessa kunde medgivas, "så är det ingen som ondgör sig över" att banden mellan stat och kyrka bevaras. Det var riktigt, att denna distinktion gjordes. Full religionsfrihet vore principiellt bäst men vore ej att vänta nu. En skilsmässa mellan kyrka och stat borde f. ö. ej betyda, att den senare förlorade allt intresse för religionen. Vidare yrkade Danielsson på att dop utfört av annan än präst skulle erkännas och frikyrklig vigsel legaliseras. Statskyrkan kunde då bibehållas, men de frikyrkliga finge ej draga sig för det ansvar ett nytt läge komme att medföra (SvM 14/4 1947). Missionssekreteraren i Svenska Missionsförbundet R. Larsson konstaterade, att de högkyrkliga prästerna var ivriga att få till stånd en skilsmässa, medan episkopatet ville skjuta frågan på framtiden. Ur frikyrklig synpunkt var statskyrkosystemet förkastligt. Olika skäl hade anförts härför. Viktigast var, att en statskyrka ej stämde med Nya Testamentets framställning av den kristna församlingen. Man hade dock ofta ansett, att kyrkan själv måste ta initiativet. En privilegierad kyrka tycktes emellertid vara till förfång för andra och därmed ge anledning till ständig strid. Man kunde dock anse sig ha större uppgifter än att störta statskyrkan, i synnerhet nu då den ej utgjorde något stort hinder. Om kyrkan ej själv toge initiativet, kunde de frikyrkliga emellertid ej avsäga sig rätten att framdeles göra det (SvM 17/4 1947). I en senare artikel (SvM 22/10) framhöll Larsson, att nu diskuterades kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka i motsats till på Waldenströms tid även av kyrkans egna till följd av sekulariseringen och av oro för den totalitära staten. Man fruktade dock för konsekvenserna i olika avseenden. Larsson betonade i gengäld fördelarna av oberoende, nämligen större möjligheter till anpassning och kontakt med folket. Svårigheterna borde ej heller överdrivas, även om man finge räkna med färre kyrkomedlemmar. Dagens Nyheter klagade över att de frikyrkliga ej längre hade respekt för de icke-religiösas religionsfrihet (22/2 1947). I Stockholms-Tidningen (2/4) framhöll direktor O. Hartman, att kyrkan var ett trossamfund och ej kunde avskaffas och att man borde akta sig för åtgärder, som kunde försvaga kristendomens ställning. I Svenska Dagbladet (4/5) hävdades, att absolut religionsfrihet liksom all absolut frihet skulle leda till självsvåld och allas krig mot alla. Det var omöjligt att verka i en demokratisk stat, kemiskt fri från varje livsåskådning. Man måste välja den bästa, och det var ej en till-

335 fällighet, att det svenska samhället byggts på kristen grund. Göteborgs Handelstidning fann (27/6), att det var statsmakternas skuld att intet uträttats på de senaste 20 åren — d. v. s. efter det att religionsfrihetssakkunniga 1927 framlagt sitt betänkande — för att öka religionsfriheten. I statskyrkliga kretsar tycktes man däremot börja överväga fördelarna av en skilsmässa mellan stat och kyrka. Då missionsföreståndare Danielsson i en intervju i Göteborgs-Posten upprepat sina synpunkter från artikeln i Svenska Morgonbladet och tillagt, att intet hindrade, att staten gav svenska kyrkan sitt ekonomiska stöd, som de frikyrkliga ej önskade få, anmärkte Morgon-Tidningen (13/9 1947) att hans attityd till statskyrkan borde observeras. Icke mindre än tre av kyrkans biskopar yttrade sig i tidskriftsartiklar under 1947 mer eller mindre utförligt om kyrkans förhållande till staten. Mest uppmärksammad blev nog dåvarande biskopens i Växjö, Y. Brilioth, som tycks återgå på ett uttalande vid stiftets prästmöte. Brilioth framhöll, att kravet på skilsmässa restes från tre håll. De kulturradikala krävde den i religionsfrihetens namn och det var självklart, att den som ville avkristna samhället måste ställa ett sådant krav. De frikyrkliga var i princip motståndare till förbindelsen mellan kyrka och stat. Det tyngst vägande av de frikyrkliga argumenten var att kyrkan blott som fullt fri kunde utföra sin uppgift i en förvärldsligad kulturmiljö. Nu var dock många tveksamma inför konsekvenserna av samhällslivets fullständiga avkristnande. Även vissa kyrkliga kretsar framförde kravet med växande styrka. Prästerna togs alltför mycket i anspråk för världsliga uppgifter. Kyrkan blev alltmer beroende av uppenbara kristendomsfiender och tvingades handla i strid med sina egna grundtankar, t. ex. på grund av vigseltvånget. En skilsmässa från staten skulle dock minska kyrkans möjligheter, ta mycken tid i anspråk och kunna leda till splittring. Hur framtiden skulle bli var ovisst och det var klokt att räkna med skilsmässa. Om sekulariseringen fortsatte och en rent hednisk statsmakt ville blanda sig i kyrkans inre angelägenheter, måste kyrkan utan hänsyn till yttre materiella konsekvenser kämpa för sin frihet. Hittills hade statligt maktmissbruk ej förekommit och det vore att hoppas, att kyrkan skulle kunna få större frihet inom ramen för gällande författning, vilket borde bli en konsekvens av fritt utträde, som betydde en principiell förändring av kyrkans ställning till staten. Rent religionslösa medborgare borde ej få ha något inflytande på kyrkans inre angelägenheter. Det vore även att hoppas, att kyrkan utan yttre tvång skulle få besluta om "den ömtåliga frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet". Brilioth betonade, att en skilsmässa under relativt lugna förhållanden, som exempel från andra länder visade, ej behövde medföra alltför omfattande förändringar. Särskilt de ekonomiska verkningarna vore dock omöjliga att förutsäga. Kyrkan skulle säkert ej slippa all statlig kontroll och det

336 var risk för att denna kunde bli rent negativ. I varje fall skulle den svenska kyrkan komma att bestå och förbli den mest betydelsefulla andliga makten i Sverige. Det gällde dock att bevara enheten inom kyrkan (Sv Tidskrift 5/1947, s. 302 ff.). Svenska Morgonbladet betecknade biskopens framställning som intressant och sympatisk. Religionsfrihetsfrågan var dock ej löst med det fria utträdet. Man borde ej behöva begära utträde ur något som man ej begärt inträde i. De frikyrkliga kunde aldrig acceptera en statskyrka. De trodde, att en fri kyrka hade stora möjligheter och förståelsen härför skulle kanske nu växa på kyrkligt håll (28/6 1947). Biskop John Cullberg anknöt till Brilioths framställning samt utvecklade närmare vad sekulariseringen och statsmaktens förändrade karaktär betydde för problemet kyrka—stat. Det var en illusion att tro, att en sekulariserad totalitär stat skulle lämna en frikyrka i fred. Den måste trots skenbar religiös neutralitet bli demonisk. Detta kunde gälla även en urartad demokrati. Utvecklingen på olika områden utgjorde ett hot mot kristendomen, vilket borde mötas med en enig front, men statskyrkan var det starkaste bålverket mot statsmaktens totala sekularisering. Kyrkan borde utan panik avvakta händelseutvecklingen och ej själv yrka på skilsmässa, även om en fri folkkyrka kunde få större andlig slagkraft. Kyrkan borde dock ej förhålla sig passiv utan bl. a. arbeta på förverkligandet av det program, som framlades i biskopsmotionen 1929. Man borde emellertid också i tid genomtänka konsekvenserna av en brytning med staten och åtminstone ha grunddragen av en fri folkkyrkas organisation klara (Sv Tidskrift 7/1947, s. 415 ff.). Biskop G. Ljunggrens artikel är ett återgivande av ett föredrag vid prästmötet i Skara och har "Kyrkan och religionsfriheten" som sitt egentliga ämne. Också statskyrkoproblemet vidröres dock. Ljunggren vände sig med skärpa mot dem, som ville uppfatta kyrkan blott som en statsinstitution och mot att öppna fiender skulle få vara med att bestämma om kyrkans angelägenheter. Det fria utträdet borde råda bot för det senare och det skulle sannolikt ej bli så omfattande att det rubbade statskyrkans grundvalar. Det skulle ske den dag, då majoriteten av folket vände den ryggen. Då vore det till fördel för kyrkan, om det fria utträdet genomförts dessförinnan (Sv Tidskrift 8/1947, s. 477 ff.). Ett vida radikalare debattinlägg från kyrkligt håll möter i en artikel i Samtid och framtid av teol. lic. O. Andrén. Efter att ha framhållit, att en kyrka ej kan avskaffas utan blott skiljas från staten, hävdade författaren, att även en skilsmässa var en svår och invecklad operation. Förutsättningen för att kyrkan skulle kunna vara en nationalkyrka vore, att hennes frihet respekterades och att hon finge vara landets och statens samvete. I Sverige erkändes hon ej längre som sådant av statsmakterna. Staten tilläte nästan vad som helst istället för att vidtaga åtgärder mot antikristna krafter på

337 det sätt, som man gjorde mot antidemokratiska krafter. Därtill hade kyrkan genom splittring urholkats inifrån. Kyrkan hade den mest väsentliga friheten, den att fritt förkunna Guds Ord, "fast det märkvärdigt nog ser ut som om stormaktstidens envåldshärskare hade lättare att böja sig för ett klart Guds Ord än nutida demokrater". Prästens ekonomiskt tryggade ställning var också en stor fördel genom den frihet den skänkte, t. ex. i förhållandet till förmögnare församlingsbor. En allvarlig inskränkning i kyrkans frihet vore, att den ej själv kunde föra sin talan, ej ens besluta om skilsmässa från staten, utan blott anhålla därom. Äktenskapslagstiftningen visade ock kyrkans ofrihet. Prästerna måste i vissa fall välsigna "uppenbar otukt". Kyrkomötets undfallenhet hade dock en dryg del av skulden härför. Expeditionsarbetet hotade allt mera ta prästernas tid och kraft i anspråk. Pastoratsregleringarna vore i många fall "en bedrövlig historia". Därtill kom statskyrkoandan, att man ej borde göra mera än man var skyldig att göra. Kyrkoråd och kyrkofullmäktige vore en parodi på församlingsstyrelse. Då uppenbara kyrkofiender förklarats valbara, hade staten kränkt kyrkans frihet. Någon rättelse vore ej att vänta utan en skilsmässa från staten. Vådorna av en sådan överdreves ofta. Ur ekonomisk synpunkt behövde följderna ej bli så allvarliga, om kyrkans äganderätt respekterades. I Frankrike ansågs friheten från staten vara till fördel, trots att kyrkans egendom konfiskerades. Gud skulle säkert försörja sin kyrka. En skilsmässa behövde ej heller innebära, att kyrkan upphörde att vara folkets samvete eller att kristendomsundervisningen skulle försvinna. En nyorganisering skulle nog ej ta mera kraft i anspråk än folkbokföringen nu gjorde. En skilsmässa skulle också kunna rensa luften, då många vore bittra över att staten gynnade ett samfund. Kyrkans makt, som var en makt att tjäna, och prästens anseende berodde ej av något statligt uppdrag. Svenska kyrkan skulle förbli en folkkyrka och kanske fullgöra sin uppgift som sådan bättre om den vore skild från staten. Oron inför en skilsmässa på kyrkligt håll berodde på farhågor för att en sådan skulle påskynda avkristningen. Det kunde vara diskutabelt, om kyrkan själv skulle ta initiativet till en skilsmässa, men den borde yrka på att banden bleve allt lättare. Utom fritt utträde krävdes bestämmelser om begränsning av expeditionsarbetet, en nyordning ifråga om vigsel av frånskilda och särskilda kvalifikationer för medlemmar av kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Utvecklingen mot en statskyrka i verklig mening måste också upphöra. Om statsmakterna föredroge en radikal skilsmässa "så är det icke Kyrkan som behöver frukta — men staten" (Samtid och framtid 3/1947, s. 165 ff.). Under återstoden av 1940-talet mattades åter debatten för att få nytt liv i samband med behandlingen av dissenterlagkommitténs förslag och nya riksdagsmotioner. Det må dock nämnas, att en teolog, docent G. Lindeskog,

338 1948 framhöll att mycken oklarhet vidlådde det åberopade religionsfrihetsbegreppet och undrade om ej kravet på statens religiösa neutralitet skulle leda till att ateismen sattes i religionens ställe (Finsk Tidskrift 143, 1948, s. 246). a) Riksdagsmotionerna

år 1950

Efter 18 år väcktes år 1950, något oväntat, på nytt motioner om kyrkans skiljande från staten, och det i båda kamrarna. Huvudmotionär var denna gång t. o. m. en ledamot av första kammaren, den konfessionslöse socialdemokraten skriftställaren Ture Nerman (I: 6). Statskyrkosystemet sades ej vara "godtagbart från trosfrihetens och rättens synpunkter". Dessutom vållade det oreda i rättsväsen och samhällsliv. Verklig frihet borde beredas "alla slag av ärlig tro, religiös som ickereligiös". En monopolistisk statskyrka medförde orättvisor mot de frikyrkliga samfunden, något som även var odemokratiskt. Detta exemplifierades så med olika inskränkningar i religionsfriheten men också med den tilltänkta rätten för präst att vägra vigsel av frånskilda och med kyrkomötets vetorätt. Det mest betänkliga vore dock, att den överväldigande majoriteten kyrkomedlemmar vore "religiöst mindervärdiga", rena namnkristna, som alltid skulle bli en black om foten för en statskyrka. Tillhörigheten till denna vore blott "en banal kyrkobokföringsfråga". Först om statskyrkan avskaffades, skulle "verklig religionsfrihet" råda. Då kunde alla föräldrar "döpa sina barn i den kyrka, de eventuellt tillhörde". Då förbindelsen mellan kyrka och stat i Sverige hade så gamla traditioner, vore en skilsmässa ej enkel att genomföra. En grundlig utredning måste först göras och mer önskade ej motionären. Största pietet borde visas mot nedärvda andliga värden och största hänsyn tas till kyrkans tjänstemannakår. Huvudsyftet skulle dock vara "högsta möjliga grad av trosfrihet för all ärlig tro och övertygelse". Det betonades att kyrkans skiljande från staten vore "ett gammalt principiellt krav" för alla frisinnade frihetssträvanden. Under hänvisning till partiprogrammet framhölls att även socialdemokratiens principiella inställning var klar. En likalydande motion väcktes i andra kammaren av en annan socialdemokrat och stockholmsrepresentant, ombudsmannen E. Malmborg (II: 142). I andra kammaren väcktes emellertid även en motion av en folkpartist, föreståndaren för Stockholms stadsmission, pastor J. W. Johnsson (II: 409), som påyrkade utredning angående förhållandet mellan stat och kyrka. I en inledande historik framhöll Johnsson, att förbindelsen mellan kyrka och stat tillkommit genom ett kungligt maktbud av Gustav Vasa. En förut-

339 sättning för detta var dock, att även den världsliga överheten "var underordnad Guds ord och lag och den religiösa enheten hade varit ett allmänt önskemål". Det vore ej klart, om de religiösa frågorna skulle betraktas uteslutande ur individuell synpunkt eller om de även angick hela folklivet. Det kunde därför ej anses mera orätt, att alla måste bidraga till statskyrkan än att de måste göra det till andra ändamål som en del ogillade. Om staten upplöste bandet med kyrkan var det en förklaring, att staten upphört att vara kristen. Den avsade sig även allt ansvar för vården av de religiösa behov, som finns hos de flesta människor. Medan staten vårdade sig om allt möjligt annat, skulle den ställa sig likgiltig till de djupaste andliga behoven och förklara kyrkans verksamhet betydelselös för samhället. Kyrkan måste även pröva vilken organisationsform, som var den lämpligaste. I sekler hade det antagits vara statskyrkan, men kyrkan ville ej stå som en tiggare vid statens dörr. Förhållandena kunde även bli sådana, att den måste hävda sin självständighet för att bli i stånd att fortsätta att verka som kristet samfund. Situationen blev allt mer ohållbar, bl. a. genom att kyrkolagen tolkades så, att uppenbara fiender till kyrkan ansågs behöriga tillhöra församlingsstyrelsen. Det fria utträdet kunde ytterligare förvärra läget, om de frikyrkliga utträdde men kristendomsfienderna stannade kvar. Stelheten i den kyrkliga organisationen på grund av beroendet av staten, den bebådade nya pastoratsindelningen samt först och sist angelägenheten att taga bort varje anledning till påstående om en privilegierad kyrka var andra orsaker för kyrkan att ompröva sin situation. Båda parter borde överväga sin inställning. Om statsmakterna önskade ett religiöst indifferent samhälle, på vilka moralbegrepp avsåge man då att bygga för framtiden? Kyrkan måste pröva, hur den nu och framdeles bäst skulle fylla sin uppgift. En utredning borde därför ur både statliga och kyrkliga synpunkter pröva, om "en helt ny reglering av förhållandet mellan stat och kyrka nu är möjlig och önskvärd". Då motionerna hänvisades till respektive kammares allmänna beredningsutskott får behandlingen skildras för vardera kammaren för sig. Första kammarens allmänna beredningsutskott (nr 10) fann, att Nermans motion vände sig mot dissenterlagskommitténs förslag såsom otillräckligt. Häremot framhölls, att en proposition snart vore att vänta och att denna säkert skulle ge en för de allra flesta tillfredsställande lösning av de mest aktuella frågorna. Även om skäl för en skilsmässa mellan stat och kyrka ur olika synpunkter kunde anföras, vore det ej lämpligt att sätta igång en synnerligen omfattande och tidsödande utredning, innan dissenterlagskommitténs förslag slutbehandlats. Motionen avstyrktes därför. Två ledamöter, folkpartisten professor H. Osvald och socialdemokraten

340 direktör E. Johannesson, reserverade sig. Även om det väntade lagförslaget betydde ett viktigt steg mot fullständig religionsfrihet, återstod dock viktiga problem. Stora grupper ansåg, att blott en skilsmässa mellan stat och kyrka principiellt kunde ge full religionsfrihet. Även på kyrkligt håll fanns intresse för en omprövning. En utredning skulle under alla omständigheter ge en grund för bedömningen, som man hittills saknade. I debatten i första kammaren kan man urskilja åtminstone fyra olika linjer. För det första de som ansåg en förändring gynnsam ur religiös synpunkt, för det andra de som fann status quo bäst för religionen, för det tredje de som önskade skilsmässa för att motverka det religiösa inflytandet och för det fjärde de som ville bevara status quo för att staten skulle kunna kontrollera kyrkan och dennas verksamhet. En del inlägg intog en mellanställning och detta gällde i viss mån motionären, som inledde debatten. Nerman hävdade nämligen, att motionen ej innebar något ställningstagande vare sig för eller emot religionen utan avsåg att förverkliga "den största och mest elementära av alla de mänskliga rättigheterna, trosfriheten", som redan 1809 års RF hade utlovat. Dissenterlagskommitténs förslag innebar ett betydande framsteg, även ur de konfessionslösas synpunkt, men då den väntade propositionen knappast komme att ge full trosfrihet, funnes det skäl att ställa alternativet statskyrkans avskaffande. Det vore enklare att göra statskyrkan oberoende än att genom detaljreformer ge de många fria samfunden samma rättsliga och ekonomiska ställning som statskyrkan. Skälen mot statskyrkans avskaffande vore föga klarlagda och behövde utredas. Nerman nämnde så själv tre stycken. Det första var statskyrkans påstådda högre kultur. Denna hade dock ej varit något skydd mot extrema väckelserörelser och det vore självklart, att en statskyrka ej var någon kämpande kyrka. Någon katolsk fara existerade ej i Sverige. I frikyrkorna där man blev medlem av fri vilja var man nog också mindre orolig därför än inom statskyrkan. Frikyrkornas "förmenta lägre kultur" vore alltså intet skäl att behålla "monopolkyrkan". För det andra brukade det sägas, att statskyrkan måste bestå "för att staten skall kunna kontrollera folkets tanke- och känsloliv". Det låg något häri. Religioner hade olika seder och staten borde uppmuntra det goda, men det kunde ske ändå. Staten kunde ock ha intresse av kontroll, men detta var på det andliga området mycket farligt. Den moraliska fostran staten borde ge skulle ske i frihetens tecken. Det var även kyrkan ovärdigt att underkasta sig staten, som var omoralisk eller amoralisk. Det tredje skälet sades vara traditionen och det vore det mest förståeliga. Man borde förvisso gå försiktigt fram, men statskyrkan och kristendomen vore ej de enda andliga makterna att räkna med. F r u k t a n för följderna av en skilsmässa mellan stat och kyrka var ett

341 underbetyg ål båda. För en sådan talade väsentligen blott ett skäl, men det vore avgörande "nämligen själva principen, själva ärlighetskravet, kravet p å en hel religionsfrihet". Som stöd härför åberopades, vad som sagts i den socialdemokratiska motionen 1918 och Engbergs yttrande i debatten om denna (se sid. 268). Man borde även hindra, att staten, kanske en framtida diktatur, kunde utnyttja kyrkan. En skilsmässa skulle också vara till fördel för kyrkan, då denna skulle bli mer aktiv, bli en starkare och en stridande kyrka. Nerman sade sig som fritänkare ej vara rädd härför. På det ideella området hade kristna och fritänkare ofta haft ett gott samarbete och det behövdes en samling mot "materialistisk nedbusning" och statliga våldsläror. Befarade svårigheter för kyrkan, särskilt på det ekonomiska området, kunde lättas genom en långsam avveckling av förbindelsen med staten. Sin egendom skulle kyrkan naturligtvis få behålla, vad som än stod i det socialdemokratiska partiprogrammet. Samhällsnyttig verksamhet av religiösa organisationer skulle k u n n a få statligt stöd lika väl som annan ideell verksamhet. I andra länder hade en skilsmässa mellan stat och k y r k a ej haft några vådliga följder. Nerman medgav, att man nu i större utsträckning än lör några årtionden sedan godtog statskyrkosystemet. Även de få fritänkarna hade slappnat till. För de ljumma vore det bekvämast i en statskyrka. Religionsfriheten var i praxis så stor att man ej bekymrade sig om saken. Man var så hänsynsfull, att man ej ville oroa med en sådan fråga, allra minst ett valår, ehuru det nog ej skulle skada det parti, som reste frihetskravet. En utredning skulle klargöra, hur stora svårigheterna för en skilsmässa vore. Utskottet tycktes ej ha något emot en utredning senare och Nerman sade sig skola efterkomma denna vink. "Kyrkans frigörelse från staten och därmed en verklig religionsfrihet är en fråga som kommer igen ända tills den får sin rättmätiga lösning." Det kunde hända, att det till sist blev kyrkan som begärde skilsmässa från en omoralisk stat. I en slutreplik framhöll Nerman, att även om en del skäl talade för att svenska kyrkan var en sockenkyrka, var det dock annat, som visade beroendet av staten. Frälsningsarméns exempel visade, att man kunde ta hand om förkomna utan att ha förbindelse med staten. Först om kyrkan bleve fri, kunde den födas på nytt. Uppsala möte 1593 hade varit "en kyrklig frihetsåtgärd", men kyrkan var ung den gången. För egen del hade han mer respekt för de unga prästerna, som ville skilja kyrkan från staten, än för de gamla. Det var de nu unga, både präster och fritänkare, som en gång skulle ordna saken. Utredningen borde ha till uppgift att skapa riktlinjer för förhållandena efter en skilsmässa. När det gällde idédebatt, borde man hålla uppe de stora och tidlösa kraven, även om man så beskylldes för att vara 200 år efter sin tid. Nerman sade till slut, att debatten varit så givande och att h a n blivit 24 — Kyrkastat III

342 "avrättad med så älskvärd liturgi", att han var glad för att den kommit till stånd. Den hade visat, att det fanns intresse i riksdagen också för de djupa livsfrågorna och hade blivit "något av en andaktsstund". Reservanterna Johannesson och Osvald instämde helt i Nermans första anförande. Den förstnämnde betonade, att det var betänkligt, att man skulle födas in i statskyrkan, särskilt när så många vore religiöst likgiltiga. Därigenom blev man faktiskt tvångsansluten till svenska kyrkan, vilket stred mot principen om full religionsfrihet. Tidpunkten var särskilt lämplig fölen utredning, då motsättningarna var så små. Osvald menade däremot, att sympatierna för en skilsmässa var i tilltagande även på kyrkligt håll. Särskilt erfarenheten från Skottland talade för gynnsamma följder också i religiöst och moraliskt avseende. I en replik undrade Osvald, varför man även på statskyrkligt håll yrkade på en ändring, om allt var så väl beställt, som det påståtts i debatten. Orsaken till att frågan diskuterades så myckel, särskilt bland ungdomen, var att det gällde ett principiellt frihetskrav. Man kunde födas till mycket men ej till själva livsåskådningen. Man borde därför ha frihet välja den, som man själv önskade. Det var mycket farligt att godtaga något andligt tvång. En utredning skulle ej framkalla splittring men ge saklig grund för ställningstagandet vid en folkomröstning. Om man antog, att det fanns ideella skäl för att de religiöst likgiltiga kvarstod inom kyrkan, borde man tro lika väl om de unga präster, som yrkade på skilsmässa mellan stat och kyrka. Socialdemokraten fru Ulla Lindström fann utskottels motivering beklämmande och anmärkte på sina partivänner, som var så ointresserade av att förverkliga partiprogrammet, all de ej ens ville vara med om en förutsättningslös utredning. Att förslag framlagts om fritt utträde ur kyrkan hindrade ej, att man kunde utreda "kyrkans utträde ur stålen". Att friheten vidgats inom kyrkan vore säkert riktigt, men yrkandet på konfessionsbunden, obligatorisk kristendomsundervisning visade, att den var begränsad. En avspänning hade skett mellan kyrkan och arbetarrörelsen, men detta innebar ej en mer positiv inställning till de kristna värdena. Utskottets avstyrkande berodde dock nog mest på osäkerhet om allmänna opinionens inställning. Envar borde själv få bestämma om han ville tillhöra kyrkan. Även för denna själv borde det vara av värde att stödja sig på "en aktiv och levande menighet". Utskottets ordförande, bondeförbundaren f. statssekreteraren B. Nusgård, menade, att motionären teoretiseral för mycket och att hans resonemang hörde hemma i en gången tid med en allenarådande kyrka. I de rent principiella frågorna hade meningarna varit delade men ej i fråga om en så fullständig religionsfrihet som möjligt. Man hade varit ense om alt praktiska skäl talade mot utredning. Ingen hade tagit skada av att han "fötts till statskyrkan" och om för-

343 åldrarna fick inregistrera sina barn i religiösa samfund, bleve antalet namnkristna ungefär lika stort som förut efter en skilsmässa. Det vore dock risk för att stora grupper helt skulle komma att stå utanför religiös påverkan och sannolikt påverka samhällsetiken i motsatt riktning mot vad motionären avsett. Fria samfund skulle troligen ej få så stort inflytande i Sverige som i Förenta staterna och bland de frikyrkliga funnes numera ej något större intresse för statskyrkans avskaffande. På statskyrkligt håll växte däremot intresset för större frihet för kyrkan. Del vore dock ovisst, om den skulle bli större efter en skilsmässa. Prästernas lärofrihet skulle sannolikt bli mindre. Vad som möjligen kunde behövas utöver dissenterlagskommitténs förslag vore ett skydd för den religiösa mötesfriheten. Från frikyrkligt håll hävdades, att en skilsmässa skulle vara till direkt gagn för kyrkan. Folkpartisten och missionsförbundaren, chefredaktör Hj. Weiland betonade, att icke blott konfessionslösa utan även frikyrkliga stod bakom kravet på utredning. Det fanns också bland prästerna åtskilliga, som önskade en skilsmässa, därför "att de äro måna om statskyrkan och dess värden". Weiland ville dock ej rösta för skilsmässa förrän kyrkan själv önskade en sådan. Folkpartislen och baptisten, direklör E. A. Lindblom ansåg en skilsmässa mellan stat och kyrka vara en framtidstanke, vars förverkligande skulle gagna kyrkan. Sedan motsättningen till denna minskats, rådde dock knappast någon enhetlig uppfattning på frikyrkligt håll. Tidpunkten vore ej heller lämplig för en utredning och med hänsyn till en del socialdemokraters uttalanden verkade del ovisst, om en skilsmässa skulle k u n n a genomföras. En dylik borde ej försvaga den andliga verksamheten. Om kyrkan verkligen företrädde kristendomen, skulle den med större kraft kunna föra kristendomens talan frigjord från staten. Debatten hade visat en glädjande sympatisk inställning till kristendomen. När Lindblom röstade för avslag sade han sig göra det för att ej stjälpa dissenterlagskommitténs förslag. Man finge ej vara så principfast, "att det bästa blir det godas fiende". Huvudtalare för uppfattningen att den bestående ordningen var bäst, särskilt för kyrkan, var folkpartisten, överdirektör H. Göransson, ledamot av Stockholms domkapitel, vilken påstod, att debatten legat nere i 30 år, och ansåg, att motionären gjort "vårt andliga och kulturella liv en stor tjänst" genom att förnya den. Nu hade kyrkan sprängt sina gamla snäva gränser, och man trodde ej längre, att kristendomen överlevat sig själv. De påtalade bristerna inom kyrkan berodde på att denna var folkkyrka, ej att den var statskyrka. Den sållade alltså ej sina medlemmar, medan frikyrkorna var "principiella bekännelsekyrkor". (I en replik ställdes folkkyrka och bekännelsekyrka mot varandra.) Båda typerna behövdes, då det var ytterst svårt att bedöma en människas innersta religiösa ställning. Det var stötande att tala om mindervärdiga kristna, "ty alla kristna äro dåliga kristna".

344 Den befarade omslörtning, som varit orsaken till att man omkring 1910 hade önskat en utredning, hade uteblivit. Exempel från utlandet, t. ex. Frankrike, visade de stora svårigheter som följde med en skilsmässa. Flertalet gamla demokratier hade behållit det gamla systemet. Skottland var det främsta exemplet på skilsmässa. Där var staten alltjämt kristen och kristendomen ansågs vara på frammarsch. Frågan gällde ej i grunden, om samhället skulle ha någon religion utan vilken religion det skulle ha. Eljest saknade m a n det kitt som höll staten samman. Om man skulle begära en utredning räckte det ej med att tala om en skilsmässa mellan stat och kyrka, ty en sådan kunde utformas mycket olika som en jämförelse mellan Frankrike, Skottland och Förenta staterna visade. Det fanns också en rad särskilda problem såsom kyrkans beskattningsrätt, kristendomsundervisningen, de teologiska fakulteterna. Man borde låta diskussionen fortsätta och avvakta verkningarna av den nya dissenterlagen. Det enda tvång som skulle återstå var att man föddes in i kyrkan, "men det är j u en olycka som kan repareras längre fram". Det hörde f. ö. till den mänskliga tillvarons villkor, alt man föddes in i förhållanden, som man först senare kunde ta ställning till. Full religionsfrihet funnes ej någonstädes och var nog omöjlig att genomföra, j a att ens definiera. Man kunde ej komma längre än till största möjliga mått av frihet utan att andra väsentliga intressen led förfång. Efter den nya religionsfrihetslagens tillkomst skulle en statskyrka ej strida mot J. S. Mills frihetsbegrepp. Påståendet, att statskyrkans avskaffande skulle leda till "större reda och ordning och bättre samhällsetik", tycktes ej väl stämma med verkligheten. En utredning skulle ta minst 15 år och leda till att det kyrkliga reformarbetet avstannade. En sådan skulle också uppfattas som ett angrepp mot kristendomen. Det var diskutabelt, om något annat kunde utgöra det sedliga underlaget för demokratien och man borde ej göra något som kunde splittra de etiska krafterna. I en replik medgav Göransson, att man kunde ha olika åsikter om kristendomens betydelse för demokratien, men hävdade, att sambandet ej kunde avfärdas som "prat". Det religiösa livet inom kyrkan kunde bli intensivare efter en skilsmässa men antalet religionslösa skulle, som utländska exempel visade, bli större, vilket kunde vara en fara för demokratien. Även om det klagades över att kyrkan var passiv och vanmäktig, vore det klokt att låta var och en få sköta sig själv. Detta vore även ett uttryck för religionsfrihet, och de unga präster, som vore missnöjda med folkbokföringsarbetet, borde ge sig till tåls. Liknande tankar med betonande av statskyrkans betydelse för samhället framhävdes även av ett par högermän. Professor G. Andrén sade sig i mycket vara förekommen av Göransson. Motionen innehöll många överdrifter och det var tvivelaktigt, huruvida religionsfrihet och statskyrka vore oförenliga. De frikyrkliga stode till största delen kvar inom statskyrkan och

345 deras ledare hade starkt betonat frihetsprincipen utan att draga slutsatsen, att statskyrkan borde avskaffas. Något tvång på konkreta punkter vore det svårt att upptäcka utom beträffande kyrkoskatten och om denna av dem som utträtt ur kyrkan blott betalas till omkring hälften, vore också det problemet löst. Att tala om monopolkyrka verkade plagiat från konventikelplakatets dagar. Den svenska kyrkan hade en fri ställning i forhållande till staten och utgjorde knappast någon orättvisa mot andra samfund. Den vore dock "i vissa begränsade stycken privilegierad", men detta berodde på att denna kyrka var den äldsta och omfattade största delen av folket. En k y r k a kunde, som det sagts av en engelsk författare, vara så nära förenad med en nations liv, att den ej kunde avböja privilegiet av statligt erkännande. Som exempel hade bl. a. anförts de lutherska kyrkorna i Norden. T pastor Johnssons motion, som enligt Andrén var bättre avvägd, mötte ett väsentligt problem, som även skymtade hos Nerman, nämligen de kyrkliga farhågorna för den sekulariserade staten. Dessa var dock f. n. ej aktuella. Frågan om kyrkoformen vore helt enkelt en lämplighetsfråga. Statskyrkan innebar ej någon belastning för statsmakterna. De teologiska fakulteterna måste i varje fall finnas för forskningens skull. På grund av självstyrelsen var banden med staten ej heller tyngande för kyrkan. Uppsala möte visade, att kyrkan i Sverige ej varit något redskap för de politiska makthavarna. Det svenska systemet innebure knappast heller någon begränsning av den individuella friheten. Det skulle dock finnas vissa problem även efter tillkomsten av en nv religionsfrihetslag, men det vore staten mer än kyrkan, som hotade individens frihet. I en replik framhöll Andrén, att det var ett mycket invecklat problem, vilken kyrkoform som bäst befordrade demokratien. Byråchefen R. TAindqvist, liksom Göransson ledamot av Stockholms domkapitel, framhöll, att kyrkan kanske kunde leva och verka lika bra skild från staten, men ur statens och medborgarnas synpunkt var detta ej att önska. En skilsmässa mellan stat och kyrka kunde lätt bli en skilsmässa mellan stat och religion. Även de som ej hade någon personlig kristen tro borde höra till kyrkan och man skulle vara tacksam över att det fanns ett samfund, som hade plats för dem. Det kunde en gång bli n ö d v ä n d i g med en skilsmässa, men både stat och kyrka borde söka undvika en sådan. Med god vilja skulle det ej vara svårt att ge kyrkan den frihet den behövde. Även utvecklingen inom kyrkan ginge mot allt större frihet. En folkomröstning skulle säkert ge en förkrossande majoritet för den bestående ordningen. Trots att motionen mottagits med allmän sympati inom utskottet, hade man därför tvekat att tillstyrka den. En varm förespråkare för statskyrkan ur både statlig och kyrklig syn-

346 punkt var även socialdemokraten, redaktör H. Sten, som ansåg, att meningsmotsättningarna bottnade i olika åsikter om religionens ställning i samhället. Även vår tids människor behövde religion och denna anginge alla lika väl som ekonomi, politik och kultur. Kristendomen var vår religion och demokratien enligt Thomas Mann dess politiska uttryck. Religionsfriheten tillhörde de elementära mänskliga rättigheterna, men kristendomen var oskiljaktig från västerländsk civilisation. Religionsfriheten hade därför närmast en principiell innebörd. Med denna ställning i samhället var kristendomen ej beroende av statens stöd. Kyrka och stat kunde mycket väl samverka även om de var skilda, men en fullständig åtskillnad mellan politik och kultur, å ena, samt religion, å andra sidan, skulle vara omöjlig att genomföra. Kyrkan kunde således undvara staten men frågan var om staten kunde undvara kyrkan. De flesta skulle nog fortsätta att tillhöra denna. Kyrkan hade visserligen felat i det förflutna, särskilt när det gällde politiska ställningstaganden, men detta kunde gottgöras. Avstyrkandet av motionen stämde bättre med det socialdemokratiska partiets faktiska ståndpunkt än vad partiprogrammet gjorde. De som ansåg, att religionsfrihet betydde frihet från religion vore ej flera bland socialdemokraterna än inom andra partier. Sten ville tvärtom betona sambandet mellan socialism och religion. Kyrkoherde Mogård fann ock alltjämt den bestående ordningen bäst. Själva organisationen vore dock ej det väsentliga utan det uppfostringssyfte den tjänade. 1 Sverige innebar statskyrkobegreppet blott, att staten garanterade kyrkans frihet och tillsåg att prästerna fyllde vissa krav samt att nödiga ekonomiska resurser fanns. Den svenska kyrkan var f. ö. en sockenkyrka. En kyrklig organisation i nära samband med staten skulle man f. ö. aldrig kunna undvara. Intet samhälle hade tolererat en fullständig religionsfrihet, då en sådan skulle medföra "de allvarligaste olägenheter för samhällets lugn och utveckling". Den fullständiga religionsfriheten var f. ö. ej en frihet av vanligt slag utan liknade mera den frihet man avsåg, när man förr brukade säga, att den fattige hade frihet att svälta ihjäl. Statsmakterna måste alltid så vårda religionen, att denna kunde fullgöra sin "goda och nyttiga samhällsuppgift". En mild och tolerant statskyrka vore något gott. Den skulle vårda och gagna allt gemensamt och gott "även i förhållande till dem som icke hysa kyrkans lärouppfattning". Den svenska socialdemokratiens tidigare antikyrkliga inställning hade berott på att partiets ledande intellektuella vore starkt engagerade i den franska kulturkampen, som fördes mot något verkligt farligt, ett klerikalt vanstyre. Denna kulturkamp hade man trott sig böra överföra till Sverige. En utredning skulle ej vålla oro inom kyrkan, men man borde avvakta följderna av dissenterlagskommitténs förslag.

347 Landshövding K. J. Olsson var också förespråkare för den rådande ordningen men ej därför att staten behövde kyrkan utan för att denna borde stå under kontroll. Även han ansåg dock religionen motsvara ett behov hos medborgarna och därför vara en realitet som politikerna måste räkna med. Samhället kunde ej vara likgiltigt för vilka former det religiösa livet tog. Kravet på skilsmässa mellan stal och kyrka hade varit berättigat den lid då motsättningar fanns mellan å ena sidan statskyrkan, å den andra dels de frikyrkliga, dels arbetarrörelsen. Nu hade kyrkan blivit en verklig folkkyrka och kravet på skilsmässa hade ingen resonans. Man borde då ej avbryta en lovande utveckling och lämna tältet fritL för allehanda sekter. Motsättningarna inom kyrkan gjorde det svårt för denna att förvandla sig till en frikyrka. Det var risk för att andra frikyrkor skulle komma att överta dess verksamhet och i varje fall för en försämring. En skilsmässa skulle innebära, alt staten släppte kontrollen över den kyrkliga verksamheten, varmed ej avsågs de religiösa åsikterna "utan en del av de yttringar det religiösa livet tar". Även om detta vore "principiellt vackert", skulle det "ur demokratisk synpunkt vara oklokt". Det låg i demokratiens intresse att bevara ett visst mått av samhälleligt inflytande över den kyrkliga verksamheten. Denna skulle eljest kunna bli en täckmantel för reaktionen, j a för totalitära strävanden. Statskyrkans män vore också att föredraga framför frikyrkans. Den förra krävde mera av sina förkunnare och av själva förkunnelsen. Om dissenterlagskommitténs förslag ej ginge långt nog, kunde man diskutera ytterligare reformer. Trosfrihet vore "ett något tänjbart begrepp", och den kunde aldrig helt förverkligas. Man måste inskrida mot oroande utväxter men medge så stor religionsfrihet som möjligt. En statskyrka behövde ej medföra något tvång. Den var i Sverige friare än inånga frikyrkor och mycket tolerantare. Reellt sett föddes man in ej blott i statskyrkan utan även i frikyrkorna, då barnen aldrig kunde frigöra sig från sambandet med sin familj och så mer eller mindre automatiskt bleve medlemmar av samma samfund som sina föräldrar. I detta avseende vore skillnaden mellan statskyrka och frikyrka ej synnerligen stor. Att inan i den förra skrevs in i en församlingsbok utgjorde ej "något egentligt tvång". Funnes det ej något värre, skulle vi leva i ett idealtillstånd. Det egentliga skälet för statskyrkans avskaffande skulle alltså vara en princip och för sådana borde man ha respekt, men livet bestod också av realiteter. Det vore ej alls säkert att de, som omkring 1910 hade önskat en utredning, skulle ha gjort det nu, och när nutida statskyrkomän önskade en skilsmässa, var det för att slippa statskontroll, men avsikten var, att skattebetalarna ändå skulle svara för underhållet. Detta vore naturligtvis idealiskt ur kyrkans eller åtminstone vissa partiers synpunkt. Olsson sade sig ej vara principiellt emot en skilsmässa, men en sådan

skulle ej bli aktuell under överskådlig framtid och man skulle genom att yrka därpå göra genomförandet av delreformer meningslösa. Motionen borde därför avslås. Folkpartisten, fil. dr E. Englund hävdade däremot, att enligt hans mening en skilsmässa skulle vara fördelaktig ur samhällets synpunkt men även ur kyrkans. Man finge ej reducera frågan till en dogmatisk differens, i vilket fall man kunde säga sig föredraga biskop Aulén framför Lewi Pethrus. Det var även fråga om en väsentlig skillnad i moraliskt avseende. Det var ej kristendomen i allmänhet utan de från kalvinismen härstammande frikyrkorna, som befordrat demokratien. En statskyrka blir också lätt opportunistisk och ej "ett moraliskt salt som en frikyrka, vilken behöver kämpa för sin position". Detta förklarade Amerikas försprång framför Sverige i detta avseende. Förhållandena i Holland var också ett mycket intressant exempel. Där var den katolska kyrkan på grund av konkurrensen praktiskt taget ej samma kyrka som i Italien. Om den svenska statskyrkan tvingades över till en frikyrklig organisation, skulle den sannolikt bli ett välbehövligt moraliskt salt för svenska folket. Vetenskapens maktställning skulle däremot göra förändringen i intellektuellt avseende obetydlig. Motionen borde därför bifallas. En särställning intog socialdemokraten, redaktör R. Lindström, som sade sig vara i en egendomlig situation, då han av principiella skäl ej ville rösta emot motionen, som förvisso hade ett långt perspektiv framåt, men också var mycket skeptisk mot denna, bl. a. emedan den väckts vid en olämplig tidpunkt. Det gällde f. ö. ett problem, som knappast kunde lösas genom riksdagsbeslut. Kyrkotanken var mycket gammal och berodde på människornas religiösa behov. Nu höll dock de religiösa institutionerna på att förvittra, och på det sättet kunde hela frågan lösas "på ett naturligt och smärtfritt sätt", även om det skulle ta lång tid. Därför hade han även velat stryka skilsmässokravet från partiprogrammet. Man skulle ej vara missnöjd med slentrianen, ty upplösningen inom kyrkan befordrade den andliga friheten. Kristendomens betydelse för demokratien var ett obevisat påstående. Statskyrkans försvarare sades visa en egendomlig halvhet, då de framhöll, att inom denna var och en fick göra som han ville. Det vore nog bra för förnekare och likgiltiga, men "det borde vara ganska svårt för bekännarna i denna församling att med någon större entusiasm komma dragande med denna otroligt vida licens". Ironiskt talades så om folkkyrkan som den väldiga sump, vari alla möjliga vattendjur kastades ned. Att detta ansågs som något att skryta med visade hur långt förvittringen framskridit. Ateisterna hade anledning vara belåtna, men "icke är synen uppbygglig"-

349 Första kammaren avslog så Nermans motion med 89 röster mot 24 (FK 10: 32—77; För och mot statskyrkan, s. 27 ff.). F ö r bifall till motionen röstade 18 socialdemokrater, utom dem som direkt talat därför bl. a. herrar G. Branting, R. Lindström och R. Sandler samt fru Sjöström-Bengtsson, 5 folkpartister, däribland två frikyrkomän, h e r r a r Weiland och J. Björck, samt den ende i voteringen deltagande kommunisten. Mot motionen röstade samtliga i voteringen deltagande högermän och bondeförbundare, flertalet folkpartister och inemot hälften av alla socialdemokrater. Av de sistnämnda avstod nio från att rösta, bl. a. statsråden Wigforss och Vougt, medan fjorton var frånvarande, bl. a. utrikesminister Undén, statsråden Möller, Andersson och Sträng samt herrar H. Åkerberg, V. Äman och A. Hermansson (För och mot statskyrkan, s. 117 f.). Då andra kammaren först en dryg vecka senare behandlade frågan hade den genom utgången i första kammaren mist åtskilligt i intresse. Andra kammarens allmänna beredningsutskott (nr 15) konstaterade helt kort, att vida kretsar, även inom kyrkan, nog önskade en omprövning av förhållandet mellan denna och staten, men att tidpunkten var olämplig, då dissenterlagskommitténs utlåtande ännu var under behandling. Motionerna avstyrktes därför. Endast en ledamot, socialdemokraten chefredaktör Rolf Edberg, reserverade sig och det blott i fråga om motiveringen. Han önskade ett bestämt uttalande om behovet av allsidig utredning, då många, ej minst frikyrkliga, ansåg, att religionsfrihetens princip "logiskt måste leda till att stat och kyrka skiljas åt" och detta krav ej i längden rimligen kunde avvisas. Man borde dock av praktiska skäl avvakta förslaget om ny dissenterlag. Under debatten i andra kammaren skiftade åsikterna väl så mycket som i den första. Särskilt kom frikyrkliga talare liksom i viss mån motionären Johnsson att utveckla fördelarna av en skilsmässa med hänsyn till kristendomen och kyrkan själv. Johnsson motiverade i ett ganska långt anförande sin motion och betonade sin tillgivenhet för svenska kyrkan och allt vad den betytt i olika avseenden samt sin önskan att den nya dissenterlagstiftningen skulle förverkligas. Det var ensidigheten i Nermans motion som kommit honom att skriva en egen, ehuru tanken på en sådan motion ej var ny. Prästerna trodde sig göra en samhällsgagnande gärning, men de fick nu höra, att de vore farliga för religionsfriheten. De hade ej själva haft intrycket, att de k r ä n k t någons frihet, men det borde undersökas, om så vore fallet och om kyrkan kvävde religionsfriheten. Med motionen hade h a n velat visa, att kyrkan var lika angelägen som någon annan att skapa klarhet och att den ej var rädd för en nyordning.

350 Man behövde få veta, hur kyrkan kommit i beroende av staten och om en statskyrka stred mot Nya Testamentets församlingsbegrepp. Det behövde utredas på vilka punkter kyrkan verkligen vore bunden av staten, vad som var rent kyrkliga uppgifter och vad som vore statliga uppdrag samt vad som vore kyrkans egendom. Staten kunde ej gärna stjäla den. Prästerna vore lika litet som de kommunalanställda några statstjänstemän. Framför allt behövde del undersökas vad fullständig religionsfrihet innebure och om en sådan kunde förverkligas på denna jord. Frihet atl välja samfund skulle den nya dissenterlagen ge, men frihet från religiös påverkan var omöjlig att uppnå i etl samhälle, som, i 1 000 år påverkats av kristendomen. Slaten kunde f. ö. ej tillåta vilken religionsutövning som helst, utan den måste kräva en viss moralisk standard. Den förbjöd månggifte och fordrade värnplikt. Var det då möjligt att tolerera samfund som predikade månggifte eller värnpliktsvägran? Johnsson undrade så, om det kunde strida mot religionsfriheten att kyrkan fick ekonomiskt statsunderstöd ifall den utförde en samhällsgagnande gärning. Om man införde "ett obligatoriskt inträde i kyrkan", skulle många ställas utanför all religiös påverkan. Det var diskutabelt, om detta var att tillgodose religionsfriheten. Förenia staterna vore enligt en hemvändande frikyrkoman ej ett exempel att efterfölja. Kyrkan behövde klart besked. Den måste också fråga sig, hur den bäst skulle bringa evangeliet till människorna. Folkpartisten och missionsförbundaren, byråinspektör D. Wiklund vände sig först mot den uppfattning som hävdade, att statskyrkosystemet behövdes för kontrollens skull. Statlig kontroll över livsåskådning och religion var något djupt beklämmande. Den borde ej ens avse prästernas utbildning och kompetens. Det ginge ej heller att jämföra värnplikts- och vaccinationstvång med tvång, som gällde tros- och samvetsfriheten. Även om det ej rådde någon stark motsättning mellan kyrka och frikyrka, funnes dock vissa förhållanden, som verkade irriterande, t. ex. alt man mot sin vilja "tillhörde ett stift" inom svenska kyrkan. Det vore en sorts kontroll. Det var ett gammalt liberalt och frikyrkligt krav, att kyrkan skulle befrias från beroendet av slaten och folket fritt få ta ställning till del religiösa livet. Wiklund sade sig därför blott kunna instämma med utredningskravet. Ställningstagandet till statskyrkans avskaffande finge bero av utredningens resultat, då det ur kristen synpunkt tydligen funnes både för- och nackdelar. Religionen borde ha samma fria ställning som konst och vetenskap. De fria kyrkorna borde också kunna erhålla statsbidrag. Det vore för att stärka kristendomens ställning han sympatiserade med tanken på en skilsmässa. Mycket tydde på att en fri folkkyrka skulle bli en stridande kyrka och öva ett starkare inflytande i samhället än statskyrkan gjorde. För kyrkans egen skull, "för dess inre hälsa och utveckling" borde den bli en fri

351 kyrka. "Många yngre realistiskt inställda präster och stora grupper av kyrkofolket" såg saken på detta sätt, även om förhållandena skiftade i olika delar av landet. Det gällde ej att avskaffa kyrkan utan att ge den en oberoende ställning. Folkpartisten och missionsförbundaren, agronom W. Svensson i Ljungskile ville vara försiktig med principdeklarationer. Problemet var olika under olika tider. Den moderna staten hade totalitära tendenser, som kunde bli farliga. Medborgarna måste ha möjlighet att sluta sig samman i fria organisationer och en fri kyrka skulle nog ha större möjligheter i framtidens värld än en statskyrka. Statsmakten kunde komma i rövarhänder som i Norge under andra världskriget. Då måste kyrkan vara fri. En kyrka med större frihet och självansvar skulle troligen ha större dragningskraft på den typ av demokratiska medborgare, som man för framtiden måste räkna med. En utredning skulle ta lång tid och dissenterlagskommilléns förslag borde därför snarast förverkligas. Om Sverige vore kristet eller ej berodde icke på tillvaron av en statskyrka utan på kristendomens ställning i folklivet. I detta avseende och i en del andra kunde Svensson ej instämma med Johnssons motivering, men när en företrädare för statskyrkan begärde utredning om förhållandel mellan kyrka och stat, ville han rösta därför. Folkpartisten och metodisten, lantbrukaren A. Widen ville ej underskatta, vad kyrkan uträttat, men han ifrågasatte, om dess insatser ej skulle bli ännu större om den frigjordes från staten. Han betonade det betänkliga i att personer, som tjänade helt andra intressen än de kristna, invaldes i kyrkans organ. Därför borde en skilsmässa vara aktuell. Kristendomsundervisning och kristna bruk som konfirmation och kyrklig vigsel vore oberoende av statskyrkan. Det var sannerligen ej att leka med andliga värden att överväga dennas avskaffande. Bäst vore, om en skilsmässa från staten genomfördes vid en tidpunkt, då kyrkan hade en relativt stark ställning. Ett par frikyrkliga talare uttalade samma principiella uppfattning som de nu nämnda men ville dock ej instämma i utredningskravet av hänsyn till kyrkan. Folkpartisten, baptistpastorn R. Swedberg framhöll som självklart, att han såsom frikyrkoman önskade en fri kyrka i en fri stat. Samvets- och religionsfrihet vore grundläggande för all liberalism och demokrati. Deras konsekventa tillämpning ledde till skilsmässa mellan stat och kyrka. En konsekvent genomförd religionsfrihet kunde aldrig förenas med en privilegierad statskyrka. Ur religiös eller teologisk synpunkt borde kyrka och stat vara skilda och en sådan skilsmässa skulle säkert komma till stånd även i Sverige. På detta sätt skulle kyrkan bli starkast och mest skickad för sin uppgift. Utifrån sin principiella inställning sade sig Swedberg alltså helst yrka

352 bifall, men två starka skäl talade emot. Dels var tidpunkten olämplig, då man ej borde genom att begära en ny stor utredning skjuta alla reformer på framtiden, vilka reformer eljest väntades bli följden av dissenterlagskommitténs arbete, dels borde kyrkans "egen önskan och vilja" vara "en grundläggande och avgörande betingelse för en så genomgripande reform" för att den skulle bli till verklig välsignelse. Det vore rimligt, att staten visade sin uppskattning av kyrkans långa gagnerika verksamhet genom att ta "en ganska betydande hänsyn" till hennes egen önskan. Om utträdet bleve fritt, borde man åtminstone f. n. ej mot kyrkans önskan yrka något mera. Kyrkan önskade ej nu någon skilsmässa, men betydande krafter inom den arbetade härför. Dessa hölle på att ökas och det vore troligt, att kravet komme att aktualiseras av kyrkan själv, så att det i varje fall skulle bli lättare för staten att handla än under nuvarande förhållanden. Swedberg ville därför av hänsyn till svenska kyrkan och kristendomens framtida ställning inom samhället ej rösta för utredning. Folkpartisten och pastorn i Svenska missionsförbundet A. Gustafsson i Borås menade att flera skål talade för ändrade relationer mellan stat och kyrka, såsom att bandet ibland kändes tryckande för kyrkan, att opinionen höll på att svänga och att tvånget att tillhöra en privilegierad statskyrka var principiellt felaktigt. Det vore även svårt att finna en hållbar motivering för att stat och kyrka skulle vara förenade. Utvecklingen var sådan, att en omprövning behövdes. Kyrkans män borde ha mer förståelse för Nermans åsikter än för de talares, som ville bevara statskyrkan för att påskynda förvittringen. Dessa menade tydligen, att det rådande systemet befordrade antikristliga intressen. Avgörande var, vilken kyrkoorganisation som bäst gagnade kyrkans verksamhet. Många, numera även kyrkomän, trodde, att det var den frikyrkliga. Själv vore talaren övertygad om att kyrkans förbindelse med staten blev alltmer ohållbar, men han ansåg det ej vara någon frikyrklig uppgift att arbeta för en skilsmässa, även om andra gjorde det. Att förhållandena mellan kyrka och frikyrka förbättrats var något som ej hörde till saken. Man borde ej vänta sig snabba framsteg, när det gällde religionsfriheten, utan i första hand tänka på att förverkliga dissenterlagskommitténs förslag. Även rektor Mosesson lät förstå, att han ehuru principiell frikyrkoman skulle rösta mot motionerna, enär frågan ej var aktuell. De talare som mera oreserverat uttalade sig för skilsmässa gjorde det i denna kammare mer ensidigt ur de utanförståendes och ur den principiella religionsfrihetens synpunkt. Motionåren Malmborg upprepade dock mycket av vad Nerman sagt i första k a m m a r e n men i något förenklad och mot statskyrkan mer ovänlig form. Orättvisorna mot de frikyrkliga kunde försvinna först med statskyrkan själv. Dennas tillvaro medförde en avsevärd brist på demokrati. T

353 detta sammanhang pekades särskilt på godtycklig beskattning av dem som utträtt och att dessa saknade inflytande inom den kyrkliga representationen, trots att denna även behandlade andra än rent kyrkliga frågor. Man ansågs mogen att gå till nattvarden flera år innan man hade rätt att utträda, och föreskrifterna rörande formen för utträde var krångligare än motsvarande bestämmelser rörande inträde. I en replik tillades att syftet ej var att skada utan atl befordra andliga värden, som trivdes bäst i frihet. Malmborg klagade också över alt namnkristna men ej de som utträtt ur kyrkan skulle vara behöriga Lill vissa tjänster, över kyrkomötets inflytande, över den av dissenterlagskommilLén föreslagna rätten för präst att vägra viga frånskilda och över statskyrkans inflytande på skolväsendet. Den kyrkliga folkbokföringen tycktes Malmborg anse överflödig. Det mest betänkliga med en statskyrka sades dock vara, att majoriteten av dess medlemmar var "namn- och konvenanskristna". Statskyrkans avskaffande skulle medföra en högre samhällsetik och verklig religiositet. På 1500-talet hade påvekyrkans maktställning gjort, att statsnyttan fordrade en statskyrka. Nu var förhållandet det motsatta. En principiell utredning under hänsynstagande till nedärvda värden vore högst behövlig, men med hänsyn till utgången i första kammaren slutade Malmborg med att instämma i Edbergs reservation. I en replik sade han sig ej vara rädd för en folkomröstning. Socialdemokraten, järnvägsmannen A. Spångberg förklarade sig vilja stå fast vid de utredningsbeslut kammaren fattat 1909 och 1918. Även om arbetarrörelsens inställning till kyrkan berodde på dennas fientliga hållning i det förflutna, var detta ej hela förklaringen. Man måste också ta hänsyn till förhållandet mellan kyrkan och "de fria tänkarna". Staten borde respektera både religion och icke-religion. Det religiösa ställningstagandet borde bero av övertygelse och tron kunde ej tvingas på någon. En del kallade sig religiösa, fastän de ej vore det. I moraliskt avseende funnes ingen skillnad mellan ateister och kristna. Medlemskap i statskyrkan innebure, att man godtoge dennas bekännelse. De flesta hade dock ej någon genomtänkt religiös uppfattning. Den stora frågan vore, om man verkligen kunde godtaga bekännelsen, som innehölle ting, som tänkandet ej kunde acceptera, men som ej bara borde vara en ramsa att rabbla. Spångberg hävdade, att statskyrkoproblemet mycket mer sammanhängde med trosbekännelsen än med normerna för livsföringen. Han hade svårt att förstå, att de senare berodde av statskyrkan. Ett avskaffande av denna utgjorde alltså ej ett ställningstagande mot kristendomen. När staten var som bäst "sätter den tankefriheten i högsätet". Detta tycktes dock ej stämma med Bibeln och kyrkans lära. Friheten inom statskyrkan vore visserligen så stor, att alla finge vara med och ingen riskerade att bli utesluten. Detta kunde vara en tillgång

354 för somliga men vore samtidigt en stor svaghet. Kristendomen kunde nog vara människor Lill hjälp men också skapa svårigheter. Staten borde väl ej bidraga till något som kunde skapa neurotiska tillstånd. Kyrkan var ej heller, som del påståtts, ett fast stöd för demokratien. Spångberg önskade därför, all Malmborgs motion skulle bifallas. Den mest utförliga motiveringen ur den individuella religionsfrihetens synpunkt framfördes av reservanten Edberg, som beklagade att frågan var så illa förberedd, att han ej kunnat reservera sig för omedelbar utredning. Särskilt borde man ha försäkrat sig om frikyrkligt stöd. Liksom alla andra talare var han angelägen om att delreformer ej skulle förhindras. Även om de ej förverkligade trosfriheten, kunde del vara lämpligt att gå fram steg för steg. Man borde emellertid redovisa en principiell ståndpunkt. Trosfrihetens princip ledde logiskt till "att stålen avklädes sin bekännelseskrud". Religionsfrihet betydde ej detsamma som frihet från religion och kravet på religionsfrihet berodde ej på fiendskap mot religionen. Den religiösa känslan var oberoende av bekännelseformen. AU man tillhörde en viss sådan var ingen garanti för religiositet, allra minst medlemskap av statskyrkan, som nöjde sig "anspråkslöst nog med skenhelighet". Statens understöd åt en viss bekännelse måste för alla, som ej kunde godta denna, te sig helt absurd. Det borde vara "fundamentalt självklart", att religionen skulle vara individens privatsak. Del inginge så många element från kristendomen i den västerländska kulluren, att man måste ha respekt för den, men staten gåve sitt stöd blott åt en bekännelsevariant. Här rådde ingen likställighet. Många ville nog fråga, var den djupaste fromheleii fanns, och Edberg sade sig från barndomen ha den djupaste respekt för vissa frikyrkliga riktningar. Den centrala frågan var, hur stålen kunde avgöra icke blott vilken religion utan även vilken bekännelseform som var den bästa. Den saknade uppenbarligen instrument härför. Därför vore det fel att påstå, att samhället blev religiöst indifferent, om statskyrkan avskaffades. Samhället var f. ö. ej detsamma som staten. När en socialdemokrat i första kammaren (K. J. Olsson) hävdat, att staten borde behålla sitt grepp om kyrkan för atl kontrollera religionen, var detta blott ett skenargumenl. Stålen hade ej någon rätt att öva kontroll över religionen, om denna ej störde samhällslugnet. "Tro och tanke äro ting som ligga utanför statens kompelens." "Freemaneriet" 1 levde t. ex. vidare oavsett om man hade statskyrka eller ej. Inom denna var f. ö. "en mörk reaktion" på frammarsch. Det formella ansvaret drabbade riksdagen, då kyrkan var elt stålens organ. 1 Med Freemaneriet avsågs den verksamhet med helbrägdagörelse genom t r o , som en amerikansk pingstpastor W. Freeman bedrivit i Sverige och som vållat mycken diskussion.

355 I en replik betonade Edberg ytterligare de reaktionära strömningarna inom kyrkan. Han fann del egendomligt, att man under hänvisning till dessa gjorde gällande, att statskyrkan borde bevaras för kontrollens skull. Någon faktisk sådan förekom ej såsom det omvittnats i debatlen, men så länge statskyrkan bestod, hade statsmakterna ansvar för den. Något bärande skäl mot ett principuttalande redan nu hade icke anförts. Även den kommunistiske debattdeltagaren, redaktör G. Johansson i Stockholm, talade ganska utförligt om religionsfriheten, som sades innebära ej blott rätt att tillhöra vilket samfund man själv önskade utan även rätt för den icke troende att slå utanför alla trossamfund och slippa betala skatt till något samt frihet från tvångsuppfostran i vissa religiösa dogmer. De etiska grunderna följde "inte längre trosbekännelsen". Del visade Förenta staternas exempel, där kyrkorna hade så stort inflytande och där del oaktat sådan gangstermentalitel rådde. Den kristna tron levde säkert starkare inom frikyrkorörelsen än inom statskyrkan. Denna tog alltjämt gärna skatt av hedningar, då de flesta säkert var religiöst likgiltiga. Folkpartisten, fil. dr Y. Larsson intog i viss mån en mellanställning mellan de båda förut nämnda grupperna. Han betonade nämligen både den enskildes samvetsfrihet och kyrkans behov av frihet, särskilt från en fientlig statsmakt. Kyrkan måste även som folkkyrka vara "en trosgemenskap, en bekännelsekyrka". Om man då ej med sitt förnuft kunde godta de kyrkliga trossanningarna, medförde tillhörighet till kyrkan ett samvelstvång. Detta gjorde kraven på en fri kyrka och religionsfrihet ofrånkomliga, men detta betydde ej någon avkristning eller religionsfientlighet. Johnssons motion, som visade förståelse för de stora svårigheterna att förverkliga religionsfriheten, borde bifallas. En rad talare fann emellertid den beslående ordningen tillfredsställande ur olika synpunkter. De båda socialdemokratiskil prostarna H. Hallen och C. Hoppe gjorde det ur både kyrklig och statlig synpunkt. Hallen berömde andra kammarens beredningsutskott för att det i motsats till första kammarens ej alls tagit upp utredningskravet, som framförts vid en mycket olämplig tidpunkt. Man borde ej la ställning i en stor fråga, som höll på att utredas. Om kammaren godloge Edbergs motivering, skulle man faktiskt göra detta. Även praktiska skäl talade däremot. Väljarna hade ej givil riksdagsmännen någon fullmakt i denna fråga, ulan saken borde hänskjutas till folkomröstning, innan något heslut fattades. Folkmeningen skulle uppfatta lillsällandel av en utredning som ett angrepp mot kristendomen. Det vore mer angeläget alt reformera kristendomsundervisningen, så att den gåve historisk och saklig upplysning. Om kyrkan skildes från staten, skulle även prästutbildningen bli oberoende av denna. Om skolorna då gåve en religiöst neutral undervisning, skulle prästerna meddela egen kristendomsundervisning. Om på så sätt reaktionära strömningar komme att dominera inom den nya frikyrkan, skulle

356 vinsten för den andliga odlingen "bli minst sagt diskutabel". Det kunde då befaras, att kyrkan bleve ej blott dogmatiskt utan även politiskt reaktionär. Hoppe gick något mera in på sakfrågor. Han fann Johnssons motion tänkvärd men hyste inga tvivel om atl statskyrkan alltjämt var den bästa organisationsformen. Den uttryckte bäst kyrkans universalitet, att där fanns plats för alla, både troende och tvivlande. Också en folkkyrka kunde för sin existens ha en religiös motivering, nämligen att vara uttryck för "Guds egen oföränderliga allomfattande kärlek". Då även frikyrkan varit till välsignelse, borde r u m finnas för båda formerna. Folkkyrkan skulle visserligen bestå även efter en skilsmässa men skulle få sämre möjligheter att fylla sin uppgift. Det var nog få inom kyrkan som önskade en skilsmässa. Själv hade han aldrig märkt något statligt tvång. Om sekulariseringen bleve allmän, kunde dock en skilsmässa bli nödvändig. Likaså om statsmakterna på något sätt sökte hindra kyrkan att tjäna människorna. Det lät vackert att tala om fullständig religionsfrihet, men i en modern stat måste friheten alltid vara begränsad. Man kunde därför ej renodla problemet som Edberg gjort. Man finge istället göra det bästa möjliga av den faktiska situationen. Staten kände numera ansvar för alla medborgare och det vore att hoppas, att alla verkliga demokrater skulle inse, att det religiösa behovet var så starkt, att det ej borde nonchaleras av statsmakterna. Den statskyrka som ödmjukt fyllde sin uppgift gjorde stat och folk stora tjänster genom att hävda fasta normer och genom att med sin förkunnelse fostra sådana medborgare som en demokrati behöver. Ännu en socialdemokrat, missionsföreståndaren herr Gustafsson i Bogla, försvarade statskyrkan. Han började med att kritisera sitt partis program och önska att det istället skulle innehålla ett uttalande om den kristna kulturens betydelse för samhället. En sådan förändring av partiprogrammet hade skett i Finland. Alla kyrkoformer hade sina fel. Såväl folkkyrka som frikyrka hade oriktigt bedömt arbetarrörelsen. Till motsättningen hade dock bidragit ett antireligiöst inslag i den äldre socialdemokratien. Utanför de största städerna skilde sig arbetarnas inställning till kyrka och kristendom ej från andra gruppers. Samarbetet mellan kyrka och frikyrka vore också i allmänhet gott. Det stora flertalet frikyrkomedlemmar hade ej något djupare intresse för kyrkans skiljande från staten. Varken kyrkan eller staten skulle f. ö. vinna härpå. Prästerna hade en nästan obegränsad lärofrihet, vilket kunde ha sina risker. Om man önskade full religionsfrihet, finge man dock godta även sådana biskopar som väckte Edbergs ogillande och det också i en frikyrka. En sådan skulle f. ö. ej ändra så mycket på lärofriheten. Det kunde väl vara ett tvång för föräldrarna att skicka barnen till kristendomsundervisning, men fanns det lärofrihet finge man väl finna sig däri. Religionsfri-

357 het hade konsekvenser som de principiella förespråkarna för en skilsmässa mellan stat och kyrka tycktes förbise. Prästerna hade så stor frihet, att det var svårt att förstå pastor Johnssons bekymmer. När en ny dissenterlag trätt i kraft, skulle också det tvång kyrkan formellt sades öva försvinna. Kristen moral behövdes som grund för demokratien och det torde vara föga glädjande, om den vitlrade sönder. I Frankrike hade försöket att ersätta den med något annat misslyckats. I Förenta staterna ökade ständigt antalet religionslösa. Det vore därför tvivelaktigt, om staten borde ta något initiativ till skilsmässa, så länge kyrkan ej gjorde det. Om m a n tog bort tron på Guds faderskap, skulle broderskapstanken h a svag grund. Även andra frikyrkomän uppträdde Lill försvar för status quo. Bondeförbundaren och missionsförbundaren, lantbrukaren S. Norup ansåg, att statskyrkan ännu hade en uppgift att fylla i moraliskt och kulturellt avseende. Det var skäl nog för att bevara den. Statskyrkliga och frikyrkliga borde ägna mer intresse åt vad som förenade än vad som skilde dem. En skils1mässa skulle gynna sekulariseringen och motionerna hade ej väckts för att befordra kristna värden. En annan bondeförbundare och missionsförbundare, lantbrukaren K. E. Hansson i Skediga, anförde liknande synpunkter men skärpte dem genom att uttala farhågor för att dissenterlagskommitténs förslag skulle verka i samma riktning som en skilsmässa mellan stat och kyrka. Dessa uttalanden vittnade onekligen om gott samförstånd mellan kyrka och frikyrka, ett förhållande som ett par talare, utskottets ordförande, socialdemokraten, boktryckaren P. Svensson och högermannen, godsägaren greve T. von Seth, åberopade som skäl mot en utredning. Den förstnämnde anförde även som ett huvudargument däremot den väntade nya religionsfrihetslagen. Detsamma gjorde ett par frikyrkomän och folkpartister, missionsförbundaren bankkamrer S. Gustafsson i Göteborg samt rektorn och baptisten O. Hammar. Den förre ville ej alls ta ställning i sakfrågan, medan den senare liksom herrar Swedberg och Gustafsson i Borås betonade religionsfrihetsprincipen och att skilsmässa var ett gammalt liberalt och frikyrkligt krav. Alla frihetsfrågor var dock problem av djupare art och "en absolut frihet från att understödja det man icke gillade kan aldrig uppnås i ett modernt samhälle". Högermannen, folkskolläraren F. Kyling medgav, att en kämpande kyrka nog hade större möjligheter än en icke kämpande, men anmärkte att man i debatten alltför litet frågat efter vad statskyrkan verkligen betytt. Kristendomsundervisning behövdes och kulturradikalismen var en fara som hotade det västerländska samhällets kristna grund. Flera högermän, bl. a. herr Jarl Hjalmarson, instämde i detta anförande. Lantbrukaren Staxäng hade i ett tidigare yttrande varnat för att skilja stat och kyrka. Vid voteringen avslogs Malmborgs motion med 85 röster mot 15 och 16 25 — Kyrka-stat III

358 nedlagda samt Johnssons med 85 röster mpt 19 medan 12 avstod. Slutligen förkastades Edbergs reservation med 76 röster mot 28 och 9 nedlagda (AK 1950, 12: 22—74; För och mot kyrkan, s. 119 ff.). De som röstade för reservationen var sju folkpartister, bl. a. herrar Olsson i Mora, Y. Larsson och S. Wedén, fjorton socialdemokrater, bl. a. herrar Malmborg, A. Wallentheim, K. Ward, R. Edberg, A. Spångberg, D. Hall och H. Bark, samt samtliga närvarande sju kommunister. De som lade ned sina röster var fyra folkpartister, herrar D. Wiklund, Svensson i Ljungskile, M. Ståhl och Widen, saml fem socialdemokrater, bl. a. herr Lundberg i Uppsala (För och mot kyrkan, s. 211 f.). Redan då motionerna väcktes, gav de eko i tidningspressen. Av störst intresse torde en artikel i Norrländska Socialdemokraten vara, där en översikt gavs av förhållandet mellan socialdemokratien och kyrkan. Socialdemokraterna sades en gång ha varit emot statskyrkan, emedan denna varit emot den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Då en avspänning nu skett hade det ursprungliga motivet till det socialdemokratiska kravet på statskyrkans avskaffande bortfallit. Numera vore det framför allt trosfriheten som föranledde en kritisk inställning till statskyrkosystemet. För många tedde det sig absurt, att man föddes in i kyrkan. Statskyrkosystemet vore även orättvist mot frikyrkorna. Tidningen sade, att det skulle bli intressant att se vilket mottagande Nermans motion skulle få. Bland socialdemokraterna funnes trots partiprogrammet intet bestämt ställningstagande. Det vore mycket möjligt att majoriteten inom partiet önskade bevara statskyrkosystemet, ehuru med större frihet för den enskilde att själv avgöra sitl medlemskap. För egen del tvivlade tidningen på att det var klokt, att skilja kyrkan från staten och "låta den driva på tidens hav utan någon fast anknytning till samhället". Kyrkan skulle nog kunna ta vara på sig själv, men utvecklingen vore oviss. Så länge kyrkan var förenad med staten kunde samhället ställa krav på kyrkan men ej efter en skilsmässa. Ur rent religiös synpunkt kunde det ock ifrågasättas, om ej en fast anknytning till samhället vore fördelaktig. Allt tvång och allt som kunde te sig orättvist mot de frikyrkliga borde emellertid avskaffas. En utredning vore önskvärd just för alt ge klart besked om det ej ändå vore möjligt att behålla själva statskyrkosystemet (NSD 17/1 1950). Den syndikalistiska tidningen Arbetaren tecknade några veckor senare en bild liknande den som Norrländska Socialdemokraten givit av den ursprungliga motsättningen mellan socialdemokratien och kyrkan. Det hade varit en kamp om makten över sinnena. Arbetaren såg emellertid kritiskt på den avspänning som skett, sedan arbetarrörelsen fått makt. Kyrkan hade anpassat sig och socialdemokraterna tog ej längre sitt eget partiprogram på allvar, ty varför skulle man avskaffa en institution som i en framtid

359 kunde bli ett villigt redskap och vad betydde då rättvisesynpunkter. Så kunde en samverkan ske, som vanligt på "de exploaterade massornas" bekostnad. Nerman hade därför ingen möjlighet att få till stånd en skilsmässa mellan stal och kyrka under sin livstid (Arbetaren 17/3 1950). Den liberala pressen visade sympatier för motionerna men med en viss skillnad. Expressen förklarade sig stödja Nermans motion främst av "renlighetsskäl". Även den mest hängivne kristne måste väl reagera mot att man föddes in i ett samfund. Detta stred mot den demokratiska tankefriheten och var en kvarleva från en tid, då staten enväldigt bestämde över medborgarna. Farhågorna att en förändring skulle försvaga kristendomens ställning var nog ogrundade, och det fanns ingen önskan om att kristendomsundervisningen skulle avskaffas (Expr. 23/1 1950). Aftonbladet och Stockholms-Tidningen framhävde båda Johnssons motion, som enligt Aftonbladels mening visade, att olust rådde även på kyrkligt håll. Det vore ej betydelselöst, om kyrkan själv begärde skilsmässa, ty den kunde då få bättre villkor. Dissenterlagsutredningens resultat sades f. ö. visa hur svårt det var att förena religionsfrihet och statskyrka (AB 28/1 1950). Stockholms-Tidningen betecknade Johnssons motion som mer anmärkningsvärd än Nermans. Båda var symptom på att frågan åter blivit mer aktuell. Framträdandet av en maktfullkomlig stat på 1930-talet hade medfört oro för följderna för kyrkan på grund av dess beroende av staten. I ett demokratiskt samhälle måste kyrkotillhörigheten vara frivillig. Det vore självfallet bäst, om kyrkan i tid omprövade sin ställning. De kristna samfunden borde tillsammans tillse att den kristna linjen i samhället bevarades. Det sades emellertid vara ovisst, om socialdemokraterna var belåtna med att Nerman aktualiserat partiprogrammet (ST 31/1 1950). Ett par liberala tidningar reagerade ganska starkt mot det avstyrkande utlåtandet från första kammarens beredningsutskott. Expressen sade sig vara förvånad, icke över socialdemokraternas hållning, även om den var beklaglig, men över att utvecklingen inom partiet gått så långt, samt upprörd över vad man betecknade som ett liberalt svek (8/3 1950). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning betonade, att frågan var så omfattande, att en utredning behövdes (GHT 11/3). Riksdagsdebatterna kommenterades utförligt i tidningspressen, som ganska allmänt påpekade, att förhållandena hade förändrats. Svenska Dagbladet ansåg emellertid, att talet oin trosfrihet blott nödtorftigt kunde dölja, att det var kristendomen man ville åt (18/3). Sgdsvenska Dagbladet Snällposten betecknade debatten i första kammaren som en av de märkligaste på mycket länge. Talare från alla demokratiska partier hade betygat sin djupa förståelse för de värden statskyrkan representerade. Dennas ställning hade stärkts genom motionen och debatten (16/3). Senare framhölls, att debatten i andra kammaren ej legat på ett så högt plan, men Johnssons

360 och Kylings anföranden framhävdes (SDS 24/3). Norrköpings Tidningar ansåg, alt debatlen rätt väl avspeglat stämningen bland folket. Någon majoritet för en skilsmässa torde ej finnas. Oenigheten bland socialdemokraterna framhölls (Norrk. T. 20/3 1950). Svenska Morgonbladet framhöll, att det var bäsl att ta små och säkra steg men att kristendomens ställning i samhället ej berodde av statskyrkan. Tidningen klagade över dennas brister (16/3). Den framhöll efter andrakammardebatten särskilt Swedbergs yllrande. Det hade klart visat, att de frikyrkliga önskade kyrkans skiljande från staten. Man kunde dock få vänta mycket länge, om det ej skulle ske förrän kyrkan själv önskade det. Frågan sades likväl nu ha fått en oväntad aktualitet (24/3). Stockholms-Tidningen tog första kammarens beredningsutskott i försvar samt framhöll skillnaden mellan ren idédebatt och det praktiska utförandet. Åsiktsförändringen bland socialdemokraterna betonades. Det fanns frågor vilka liksom föll bort och det var nu längesedan det förekom religiösa åsiktsförföljelser i Sverige. Staten kunde dock ej i längden stå som garant för en viss religiös uppfattning, en omständighet som på nytt aktualiserade utredningstanken (15/3). I ett senare inlägg togs de frikyrkomän, som ville gå långsamt fram, i försvar (5/4). Göteborgs Handelstidning menade, atl debatterna varit värdefulla och att läget klarnat. Det rådde idépolitisk lågkonjunktur i riksdagen och socialdemokraterna var likgiltiga. Det var naturligt och glädjande att kyrkan accepterat den politiska och sociala utvecklingen, men detta minskade ej statskyrkotvånget. Tills vidare finge man ifråga om religionsfriheten nöja sig med partiella reformer, men om dessa ej blev betydligt mer omfattande än dissenterlagskommittén föreslagit, skulle kravet på statskyrkans avskaffande återkomma med förnyad styrka (27/3). Göteborgs-Tidningen ansåg en fri kyrka i en fri stat vara det bästa för alla parter (26/3). Bland de liberala tidningarna tycks Aftonbladet haft mest förståelse för argumenten till förmån för statskyrkosystemet. Detta system, ansåg tidningen dock ej kunna bevaras, om man ville avlägsna allt tvång (16/3 1950). Tidningen fann, att många överraskande argument använts i debatten, men att prosten Hallens tal om behovet av statlig kontroll var särskilt påfallande för att komma från en präst. Det vore intressant att få veta vad andra präster och för kyrkans religiösa liv nitälskande ansåg därom (25/3). Göteborgs-Posten fann påståendet, att en fri kyrka måste bli reaktionär olämpligt, särskilt med hänsyn till de frikyrkliga. Tidpunkten hade emellertid ej varit lämplig för motionerna (GP 26/3 1950). Expressen hävdade efter omröstningen i första kammaren, att utgången blott ytligt sett var en betryggande seger för statskyrkligheten. I själva verket hade Nerman och det principiella kravet vunnit en välförtjänt framgång. Vad motståndarna till motionen presterat var "en imponerande

361 p a r a d " av opportunistiska argument. Tidningen anmärkte särskilt på K. J. Olssons framhävande av behovet av statskontroll och mot baptisten Lindbloms ställningstagande (16/3). Dagens Nyheter klagade över "statskyrkodebattens förfall" i riksdagen. Ännu på 1920-talet hade man där "ingående och allvarligt diskuterat statsk y r k a n s avskaffande med hänsyn till religionsfriheten". Att de frikyrkliga ej så ofta återkommit berodde givetvis på att de successivt fått sina intressen bättre tillgodosedda och på att de ansåg, att problemet måste lösas "med de kyrkliga och icke mot dem", då de önskade förhindra avkristning. Den socialdemokratiska argumenteringen för avslag i strid med partiprogrammet hade avvaktats med spänning. Man hade tydligen den felaktiga föreställningen, att en fri folkkyrka skulle leda till sänkt kulturell standard (14/3). Morgontidningen, vars artikel signerats av R. Lindström, ansåg däremot, att debatten visade ett stort intresse för religiösa och kyrkliga frågor. Röstsiffrorna var missvisande, då många önskade avvakta den nya dissenterlagen, innan nya initiativ togs. De olika synpunkter, som anlades av olika förespråkare för statskyrkan, betonades, men en redogörelse gavs också för den förskjutning i uppfattningen, som skett inom socialdemokratien, bl. a. därför att statskyrkans makt begränsats. Nerman hade lagt upp motionen "klart och principiellt" men utskottet hade undvikit själva sakfrågan och ej sagt något om de skäl som kunde anföras för en skilsmässa (16/3). Ny Tid konstaterade i en av chefredaktören Edberg signerad ledare, att förstakammardebatten företett en "förnämlig p a r a d " av gamla kända argument. Ingen hade kunnat förneka det principiellt berättigade i Nermans motion. Många ansåg, att frågan borde ha förberetts bättre. Särskilt skulle det vara värdefullt att vinna de frikyrkliga. Frågan skulle komma igen och motståndet uppluckras (Ny Tid 17/3 1950). Om debatten i andra kammaren sades, att den blivit något av ett långdraget uppbyggelsemöte. Tidningen undrade om inte även de som var motståndare till statskyrkosystemet tillhörde och företrådde kyrkan. "Eller h u r graderar statskyrkan sina medlemmar?" (Ny Tid 23/3 1950). Västgöta-Demokraten hävdade ock att riksdagsdebatterna ej gett något principiellt nytt, ehuru de likväl hade haft ett visst värde. I en stat med religionsfrihet komme man aldrig förbli problemet om förhållandet mellan kyrka och stat, men detta existerade även i länder, där kyrkan skilts från staten. Ett samhälle som det svenska kunde aldrig komma att sakna intresse för de religiösa kulturernas och dogmernas utformning, eftersom samhället var en organism av levande och kämpande medborgare. Det var ej den yttre formen som var avgörande för den religiösa friheten. I Sverige var denna garanterad av en klar grundlagsbestämmelse (RF § 16). Frihetsbegreppet var ej åsidosatt men man kunde fråga, om det var tillräckligt tillgodosett. Särskilt framhölls att man genom födelsen blev medlem av kyr-

362 kan men måste begära utträde. En fri konkurrens mellan samfunden vore bäst i överensstämmelse med religionsfrihetens princip. Kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka överensstämde med kravet på största möjliga frihet och borde fullföljas. Därmed följde dock ej att kristendomsundervisningen skulle avskaffas. Medborgarna måste ha kunskap om den i samhället dominerande livsåskådningen och varje kultur måste bygga på en tro. En skilsmässa kunde medföra risker, men de måste tas för frihetens skull (VD 26/3). Nya Samhället framhöll något senare, att det var principiellt oriktigt att man föddes in i kyrkan samt att ett statskyrkosystem bokstavligt ej kunde förenas med den grundlagsstadgade religionsfriheten. Denna vore dock svår att helt tillämpa i praktiken, då det måste finnas gränser för att man skulle undgå kaos. Man borde besinna riskerna av en okontrollerad religiös verksamhet (NS 9/5 1950). Bondeförbundets riksdagsgrupp, även dennas frikyrkliga medlemmar, torde ha varit eniga i sin uppslutning kring de bestående relationerna mellan kyrka och stat, men i partiets största tidning Skånska Dagbladet riktade författaren R. Oldberg något senare kritik mot denna hållning. Partiets ståndpunkt borde ej få bestämmas blott av dess riksdagsmän. Mycket av det som anförts till försvar för den bestående ordningen återginge tydligen på H. Hjärne. Johnssons motion vittnade om att man även på kyrkligt håll ansåg en omprövning önskvärd. Liknande uttalanden hade gjorts av andra företrädare för kyrkan såsom den blivande biskopen A. Anderberg och docenten G. A. Danell (Sk. D 5/4 1950). Då debatten senare under året publicerades i bokform gav den anledning till ytterligare kommentarer. Författaren Sven Stolpe fann statskyrkoprästernas inlägg magra och vände sig särskilt mot Hallen. Däremot framhävdes det försvar för statskyrkan, som presterades av socialdemokratiska lekmän som K. J. Olsson, H. Sten och särskilt Gustafsson i Bogla. Riksdagen tycktes bättre än pressen, som dominerades av små grupper, representera opinionen i landet (AB 26/8 1950). Numera pastor primarius Åke Zetterberg fann del frapperande, att flertalet frikyrkliga uppträtt mot motionerna och varml vitsordat det goda samförståndet mellan kyrkliga och frikyrkliga (MT 23/9 1950). v) Statskyrkofrågan

och religionsfrihetslagen

1951 Propositionen om religionsfrihetslagen år 1951 (se ovan sid. 75) aktualiserade på nytl frågan om förhållandet mellan stal och kyrka, ehuru kanske mindre än vad man kunnat vänta efter den livliga debatten vid 1950 å r s riksdag. Dissenterlagskommittén hade i sitt betänkande framhållit, att många

principiellt ansåg att endast kyrkans skiljande från staten kunde förverkliga "en fullständig religionsfrihet och rättslig likställighet". Det framhölls också, att en del menade att det fria utträdet skulle kunna utplåna grunden för den bestående ordningen (SOU 1949: 20, s. 8 f.). I stort sett tycks statskyrkofrågan föga ha diskuterats i tidningspressen i samband med publicerandet av dissenterlagskommitténs betänkande. Några artiklar i Stockholms-Tidningen kan dock förtjäna att nämnas. Professor Halvar Sundberg, som ansåg att själva uttrycket statskyrka härrörde från frikyrkliga kretsar, hävdade att det ej kunde användas om ett privilegierat samfund, ty då kunde flera statskyrkor finnas i ett land, utan blott om en statsinstitution. Svensk rätt betraktade dock ej kyrkan som en sådan, varpå flera exempel anfördes. Då utredningen föreslog rätt till utträde förutsatte detta ock atl kyrkan ej var någon statsinstitution. Sundberg framhöll så, att man kunde hävda att en konsekvent genomförd religionsfrihet krävde att kyrkan skildes från staten. Kommittén hade stannat vid en kompromiss och halvheten i dess förslag tog en nästan grotesk form i bestämmelsen att de som utträdde ur kyrkan blott skulle befrias från halva kyrkoskatten. För sina borgerliga uppgifter borde kyrkan få ersättning i annan form. Om kyrkan som det föreslagits skulle få ersättning för inkomstbortfall genom utträde, skulle kyrkan bli alltmer beroende av staten, ju flera medborgare som vände den ryggen, vilket varken vore lyckligt eller kyrkan värdigt. Till sist förklarade Sundberg, att en stridande kyrka alltid hade större möjligheter att vinna anhängare än ett i statens skugga vegeterande samfund (ST 8/11 1949). Lektor Lechard Johannesson ställde frågan om förhållandet mellan "statskyrka" och individuell samvetsfrihet. Enligt liberalismens uppfattning fick friheten för en individ blott begränsas i den mån detta var nödvändigt för att skydda andra individers frihet. De frikyrkligas frihetskrav utgick från "det religiösa livets egen dynamiska kraft". Den svenska kyrkan hade lidit skada av att ej helt få själv bestämma normerna för sitt liv. En skilsmässa mellan kyrka och stal måste dock bli relativ. Förbindelsen var så mångförgrenad, att den ej kunde med ett hugg avskäras. Någon förbindelse måste alltid finnas. Det skulle bli intressant att se hur kyrkans ledare skulle ställa sig till frihetskravet både för individernas del och för sin egen del. Rätten att grunda kloster stötte tydligen på motstånd men staten borde lika litet kunna förbjuda någon att gå i kloster som ålägga någon att göra det. Det gällde att hålla de principiella linjerna klara och i detta avseende var klosterförbudets upphävande en prövosten (ST 9/11 1949). En frikyrkomedlem, pol. mag. Olle Dahlén, kommenterade Sundbergs och Johannessons artiklar liksom vissa uttalanden i några domkapitels remissyttranden. Det sades vara tydligt, att kyrkfolket uppgett tanken på kyrkan

364 som en statsinstitution. Då det erkändes att svenska kyrkan var ett samfund bland andra, måste det kännas besvärande för henne själv att inta en privilegierad ställning. Det funnes näppeligen några skäl för att den av svenska kyrkan representerade fromhetstypen skulle speciellt gynnas av staten. Egendomligt nog avsåge man just nu att inordna prästerna i det statliga lönesystemet. De frikyrkliga samfunden och övriga religionssamfund kände nog ej svenska kyrkans förmånsställning besvärande men frågan var om ej kyrkan "ur synpunkten av klar religionsfrihet" borde göra det, då den fick "oerhörda resurser" samtidigt som den miste "en del good-will" på grund av förbindelsen med staten. När en rad andra samfund finge rättskapacitet, skulle frågan bli än mer närgående. Om kyrkan verkligen ville uppge sin gamla ställning som överhetskyrka, borde den ta konsekvenserna och själv söka skilsmässa från staten. Frågan hade även rent religiösa aspekter. En formalistisk kyrkoorganisation som den svenska bidrog till att skapa "en kvasi-religiös allmänning", där slentrian kunde motverka ett personligt ställningstagande. Både ur kyrkans och ur statens synpunkt vore det bäst att draga upp klara gränser (O. Dahlén, Religionsfriheten ännu en gång, ST 17/11 1949). Av remissinstanserna hade särskilt Statskontoret hävdat, att en fullständig religionsfrihet krävde vida radikalare åtgärder än de föreslagna. En statskyrka, vari man blev medlem genom födelsen, sades "illa rimma med ett vidsträckt och okomplicerat religionsfrihetsbegrepp". Ett förverkligande av den i RF § 16 utlovade religionsfriheten syntes ytterst kräva, att kyrkan upphörde "såsom av staten privilegierad institution". Frikyrkliga samarbetskommittén var av liknande uppfattning och en sådan skymtar även i ett par länsstyrelsers yttranden, ehuru länsstyrelsen i Örebro län på samma gång tycktes mena, att all rimlig religionsfrihet medgivits (prop. 100/1951, s. 38 f.). Justitieministern hade däremot inga betänkligheter mot statskyrkoformen. En del påstod visserligen, att svenska kyrkans särställning i förhållande till andra samfund måste upphävas för att full religionsfrihet skulle råda. Religiös verksamhet skulle "icke få betraktas som en samhällets angelägenhet utan få bedrivas endast av enskilda i förhållande till de statliga organen helt självständiga sammanslutningar". Enligt justitieministerns mening kunde det emellertid "icke med fog hävdas, att kyrkans administrativa och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande". Det vore ändock möjligt "att tillgodose den enskilde medborgarens religiösa frihet och de fria samfundens anspråk på att fritt få utöva sin verksamhet". Redan de omfattande utredningar, som måste föregå en skilsmässa mellan stat och kyrka, gjorde f. ö., att denna fråga ej nu kunde upptas (prop. 100/1951, s. 47 f.).

365 Som redan förut nämnts (Kap. II sid. 79), väcktes med anledning av propositionen åtskilliga motioner. Några av dessa innehöll uttalanden om att den föreslagna lagen ej skulle förverkliga religionsfriheten. I en motion av fru Elsa Johansson samt herrar Wallentheim och Hansson i Skediga (II: 491) sades dock intet om hur ett sådant förverkligande skulle ske. Påfallande är att Hansson var motionär då ju denne föregående år motsatt sig alla åtgärder, som kunde lossa banden mellan stat och kyrka. Herr Lundberg i Uppsala klagade (II: 488) däremot direkt över att frågan om statskyrkans bibehållande ej utretts, trots att denna fråga var så väsentlig och ej kunde kategoriskt besvaras. Folkpartisten, chefredaktör M. Ståhl utvecklade däremot (11:495) närmare kravet på en skilsmässa och följderna av en sådan. Om statskyrkosystemet avskaffades, skulle folkkyrkotanken både teoretiskt och praktiskt kunna fullföljas. Det skulle då ej bli fråga om något utträde och den yttre organisationen skulle bli en betydelselös lämplighetsfråga. Respekten för folkkyrkotanken krävde antingen avslag på förslaget om fritt utträde eller också statskyrkans avskaffande. Då det förra stred mot elementära rättvisekrav återstod blott det senare alternativet. Ståhl hävdade, att det "allvarligt skadat kyrkans ställning", att företrädare för denna å ena sidan oförfärat talar om skilsmässa från staten, ifall "kyrkans väsentliga frihet" hotades, men å den andra resignerat funnit sig i hela serier av sådana frihetsinskränkningar. De med beroendet av staten följande förmånerna framstod som viktigare för kyrkan än det andliga oberoendet. Nu var tidpunkten läglig ur kyrkans synpunkt, då "klart kyrkovänliga konjunkturer" rådde. Motionären talade även om tvehågsenhet bland de frikyrkliga som genom den nya lagen på längre sikt kunde råka i allvarliga svårigheter. Det hade dock varit behovet av frihet från stat och statskyrka som en gång kommit frikyrkorna att växa fram. Det sades vara begripligt, ja följdriktigt, att de som var religiöst likgiltiga men politiskt aktiva och statstroende ej ville ta konsekvenserna av den i princip erkända nödvändigheten att skilja kyrkan från staten. Detta vore även förståeligt, när det gällde statskyrkans tjänare, som såg "både sin verksamhetskrets och sin ekonomiska trygghet" hotade, men knappast i fråga om företrädare för en folkkyrka, vilka i denna såge en representant för högre intressen men nu måste se, h u r kyrkan anpassades "till ett smidigt redskap i händerna på en allt starkare statsmakt". Ståndpunkten vore helt oförenlig med tillhörighet till ett fritt samfund. För de konfessionslösa var frågan alltför betydelselös för att bland dem skapa en oppositionsrörelse i stor skala. Riksdagen borde begära en allsidig och förutsättningslös utredning med sikte på skilsmässa mellan stat och kyrka under former, som var betryggande för de svenska kyrkosamfundens fortbestånd och utveckling.

366 I en kommunistisk partimotion (11:492) hävdades, att religionsfrihet även innebar, att samfunden skulle stå helt fria emot staten och att intet av dem fick åtnjuta särskilda privilegier; stat och kyrka borde skiljas från varandra. Dessa motionärer ansåg emellertid i motsats till herr Ståhl, att det fria utträdet var ett steg på vägen. Särskilda utskottet (nr 1, s. 60 f.) fann liksom justitieministern, att redan bristen på närmare utredning gjorde det omöjligt alt upptaga frågan om kyrkans skiljande från staten. Först sedan de nu föreslagna reformerna genomförts, kunde man f. ö. ta ställning till vilka som ytterligare behövdes för att skydda friheten. Under kammardebatterna var det i regel endast mera i förbigående talarna berörde frågan om förhållandet mellan statskyrka och religionsfrihet. I första kammaren framhöll herrar Nerman och Osvald, att de vidhöll sin uppfattning, att full religionsfrihet krävde kyrkans skiljande från staten. Som saken nu låg till, kunde de dock blott hoppas på framtiden. Herr Ståhls uppfattning om folkkyrkans konsekvenser fick i viss mån ett stöd av högermannen, professor N. Herlitz (se ovan s. 83). Slutsatsen var emellertid endast, att om man släppte hela medlemsbegreppet kunde det ej ligga något kränkande i att höra kyrkan till som föremål för dennas omsorger. Justitieministern medgav som ovan (s. 84) nämnts, att det möjligen låg något i påståendet att propositionen ej gick långt nog. I andra kammaren sade rektor Mosesson, att det framlagda lagförslaget förverkligade religionsfriheten så långt del var möjligt med bibehållet statskyrkosystem. Det var emellertid en utopi att tro, att alla samfund skulle bli likställda, om detta avskaffades. Den månghundraåriga förbindelsen med staten, etl bättre utbildat prästerskap och den sammanflätning, som ägt r u m mellan stat och kyrka, skulle dock göra, att den fria folkkyrkan hade en prioritetsställning. En del skulle nog därför även efter en skilsmässa mena, att religionsfriheten ej förverkligats. Pastor Swedberg betonade, att en statskyrka var oförenlig med full religionsfrihet, dels emedan den måste stå i ett beroende av staten, vilket var oförenligt med den kristna församlingens sanna intresse, dels emedan de statliga privilegierna åt ett visst samfund försatte de övriga i ett sämre läge. Denna skillnad innebar en orättvisa och det vore beklagligt, om departementschefens uttalande skulle bli bestämmande för framtiden. Den verkliga lösningen på religionsfrihetens problem var "en fri kyrka i en fri stal". Herr Wiklund anknöt till detta yttrande och vad han sagt föregående år. Avsikten med en skilsmässa var ej, att staten skulle bli neutral i förhållande till kristendomen utan blott i kyrkopolitiskt avseende. De nya bestäm-

melserna kunde blott bli en etapp på vägen och de snarast förstärkte statskyrkosystemet såtillvida, att de fria samfundens funktionärer skulle som vigselförrättare uppträda såsom statstjänstemän. Prästlönereformen 1 ökade till på köpet statskyrkans beroende av staten. Herr Edberg förklarade, att man nu hamnat i en serie oklarheter och att det enda konsekventa alternativet till obligatoriskt medlemskap av statskyrkan var kyrkans skiljande från staten. Motsatsen mellan ett privilegierat samfund, i vilket man föddes in, och de fria samfunden, som krävde en viljeakt för inträde, skulle framstå bjärtare än förr. Herr Sundström sade sig vara övertygad om, att statskyrka och religionsfrihet ej kunde förenas, men han hade ej kunnat stödja Ståhls motion, då det var utsiktslöst att nu yrka på ny utredning. Högermannen Staxäng framhöll, att statens skydd kunde gagna kyrkan, men att denna också kunde förkvävas av statens famntag. Han hyste därför större bekymmer för följderna av prästlöneregleringen än för följderna av religionsfrihetslagen. Bondeförbundaren herr Onsjö menade däremot, att kyrkans skiljande från staten ej kunde bli aktuellt efter religionsfrihetslagens antagande. Också prosten Hallen och pastor J. W. Johnsson ansåg, att religionsfrihetsfrågan för avsevärd tid skulle försvinna ur den aktuella debatten. Hallen underströk, att utskottet avvisat motionerna om ny utredning och därmed tanken att staten skulle ställa sig religiöst neutral. Om saken någon gång skulle tas upp, borde det ha varit i föreliggande sammanhang, men ingen inom utskottet hade velat stödja ett så radikalt krav. Staten borde ej släppa ifrån sig omvårdnaden om det religiösa livet och lämna detta viktiga område helt åt det privata initiativet. Man borde ej underskatta den frikyrkliga verksamheten, men när kyrkklockorna ringde, var det även del svenska samhället, som trädde i funktion. Man borde slå vakt både om religionsfriheten och om "samhällets ansvar för att den religiösa livssynen tillbjudes vårt folk". Det gällde alt till nya generationer förmedla "det arv av värderingar och levnadsnormer, som skapats före vår tid och bilda grunden för vårt arbete". Pastor Johnsson medgav däremot, att särskilt den nya prästlöneregleringslagen innehöll så mycket sprängstoff, atl frågan om förhållandet mellan stal och kyrka rätt snart skulle kunna behöva tas upp på nytt. Det 1 Den 1951 samtidigt med religionsfrihetslagen antagna prästlönercformen innebar, alt prästerna inordnades i det statliga lönesystemet, varmed följde samma allmänna förpliktelser som gällde för statstjänstemän i allmänhet, vilket väckte stort missnöje, som även riktade sig mot att bestämmelserna blev lag utan att kyrkomötets samtycke inhämtades. Komminister B. S. Wiking förklarade, att det vore bättre att prästerna förblev vid det gamla lönesystemet än att kyrkan trälbands (Norrk. T 21/5 1951). Ännu flera är senare klagade domkyrkoadjunkten G. Anshetm över att prästerna blivit alltför bundna och att löneförbättringen fått betalas med ett alltför högt pris. Utan en rimlig självständighet kunde kyrkan ej fylla sin uppgift att vara ett samhällets samvete (SkD 18/2 1957).

368 var däremot diskutabelt om den omständigheten att ett samfund var privilegierat stred mot religionsfriheten. Den svenska kyrkan hade varit med om att skapa den svenska staten och det var ej onaturligt, att ett tusenårigt samhand tog sig uttryck också i nutiden och att vissa "privilegier" kvarstod. Som redan nämnts (Kap. II, sid. 87) anmärktes ganska allmänt i pressen, att religionsfrihetsfrågan ej fått någon principiell lösning genom den nya religionsfrihetslagen. I allmänhet var man dock nöjd med denna som ett steg på vägen och ville ej för tillfället fordra något mera. Svenska Morgonbladets avståndstagande från Ståhls motion torde vara ganska betecknande. All politik vore det möjligas konst och skilsmässokravet vore f. n. ej realistiskt. Man borde därför nöja sig med vad som vore möjligt att få och ej sätta också detta på spel genom att begära mera (12/4 1951). I viss anknytning till biskop Anderbergs herdabrev (se nedan s. 375) ställde Svenska Morgonbladet även frågan om svenska kyrkan var ett trossamfund. I så fall borde den själv draga konsekvenserna. Ur principiell synpunkt torde den nya lagen lika mycket sikta på kyrkans utträde ur staten som på individens utträde ur kyrkan. Livet följde dock ej principerna men det var betydelsefullt att kännedom om dem hölls vid liv (Sv. M 26/6). I ett par senare artiklar av missionssekreterare R. Larsson och redaktör O. Terning betonades särskilt svenska kyrkans ofrihet och åtminstone den förre hävdade, att likställighet ej rådde mellan svenska kyrkan och frikyrkorna (Sv. M 12/6, 15/6). Tidningar som Stockholms-Tidningen (15/5), Expressen (9/5) och Aftonbladet (20/5) framhöll, att förhållandet mellan kyrkan och staten ej ordnats efter religionsfrihetens princip. I Göteborgs Handelstidning (21/4) hävdade däremot lektor S. Lönborg, att kyrkan var en statlig institution och varken kunde eller borde skiljas från staten. Denna måste bl. a. om en skilsmässa genomfördes skapa en ny kår av tjänstemän för att sköta vissa uppgifter. Medan t. ex. Svenska Dagbladet fann allt ganska väl beställt ur kyrkans synpunkt efter religionsfrihetslagens antagande (15/5) varnade professor H. Sundberg (Sv. D 10/5) och pastor I. Löfström (SDS 19/5) för följderna av den samtidigt beslutade prästlöneregleringen. Författaren I. Högman förklarade, att värdet för kyrkan av statens sanktion berodde av om staten var välvilligt inställd mot kyrkans verksamhet (ST 21/5). Stockholms-Tidningen talade också om riskerna av de makthavandes godtycke och menade, att kyrkan förr eller senare måste med bibehållen egendom skiljas från staten (1/7). Något senare återkom Högman till frågan om kyrkans skiljande från staten med anledning av att folkpartiets ungdomsorganisation uttalat sig därför (se nedan s. 437). Han ställde sig ganska förstående men framhöll att

369 k y r k a n ej kunde ta initiativet, om den ej var direkt hotad genom en fortsatt förbindelse med staten. Kyrkan skulle mycket väl kunna sköta sig själv och t. ex. själv upptaga skatt av sina medlemmar (ST 21/8). Både Expressen (22/8) och Karlstads-Tidningen (1/9) hälsade Högmans artikel som ett glädjande tecken. Den förra tidningen framhöll därjämte, atl man borde handla rättvist mot kyrkan och ej la dennas egendom. Kort efteråt framhöll Expressen det för kristna och kulturradikala gemensamma. Åsiktsskillnader borde f. ö. ej bestraffas med sanktioner, vare sig ekonomiska eller andra (Expr. 24/8). Karlstads-Tidningen talade ock om "kyrkoradikaler och kulturradikaler". En jämförelse mellan Elsass, där kyrkans förbindelse med staten hade bevarats och det övriga Frankrike, där den hade upphävls, visade att en skilsmässa ej behövde bli till kyrkans nackdel. Det vore en bestämd uppfattning på liberalt håll att kyrkan skulle tyna bort under ett fortsatt statskyrkosystem, där tonvikten nu alltmera lades på "stats-". Man borde söka skapa en gemensam plattform för alla som önskade en förändring. Det skulle kunna få farliga följder för kyrkan, om denna underlät att utnyttja rådande kyrkovänliga konjunkturer för en uppgörelse (KT 1/9 1951). Då rådande förhållanden ur kyrkans synpunkt ansågs vara mindre tillfredsställande i vissa avseenden och kyrkliga uttalanden till förmån för fritt utträde tidigare kombinerats med önskemål om en förstärkning av den kyrkliga självstyrelsen, t. ex. biskopsmotionen 1929, kunde man ha väntat, att denna sida av den religiösa friheten skulle ha aktualiserats av kyrkomötet 1951 i samband med religionsfrihetslagens antagande. Så skedde dock endast i begränsad mån, ehuru flera motioner och yttranden mer eller mindre berörde detta problem. I debatten om vigsel av frånskilda framhöll professor Bring frågans samband med den om förhållandet mellan kyrka och stat. Kyrkan skulle ej vara en sluten grupp och ropet på skilsmässa mellan kyrka och stat stred mot den evangelisk-lutherska åskådningen. Att förneka att en sekulariserad stat kunde vara ett Guds redskap, vore att hemfalla åt en sekulariserad uppfattning (AKP 1951, 7:93, 95 f.). I några vid kyrkomötet väckta motioner berördes frågor som sammanhängde med förhållandet mellan kyrka och stat. Åtta motionärer med kontraktsprosten Qvarnström och teol. dr O. Hassler i spetsen (nr 32) utgick från att svenska staten efter den nya religionsfrihetslagens ikraftträdande "principiellt och legalt" komme att intaga en annan ståndpunkt än tidigare. Hädanefter skulle regeringsmakten vara konfessionellt bestämd, blott när den utövade kyrkostyrelsen. Man finge även räkna med att bestämmelsen, att riksdagsman kunde stå utanför kyrkan, skulle få större praktisk betydelse. Den pågående sekulariseringen skulle starkare än förr prägla statsmakterna.

37U

Den nya situationen krävde en omreglering av förhållandet mellan kyrka och stat. Det tunnes ej anledning att från kyrkligt håll yrka på skilsmässa, men de grundläggande bestämmelserna måste jämkas. Med den religiöst indifferenta karaktär statsmakterna nu skulle få, måste formerna för kyrkolagstiftningen ändras, så att kyrkomötet liksom i Finland finge yttra sig först. Kyrkolagbegreppet kunde också behöva bli klarare fastställt. Inskränkningarna i kyrkans rätt att bestämma i egna inre angelägenheter stämde föga väl med förklaringen att den vore ett trossamfund. Kyrkolag borde vara varje lag som angår svenska kyrkan. I en annan motion (nr 58) med biskoparna Giertz, Malmeström och Anderberg som första namn samt undertecknad av ytterligare 12 präster (bl. a. 4 blivande biskopar) och 8 lekmän yrkades, att kyrkomötet för framtiden borde få medverka i lagstiftningen rörande kyrkans ekonomiska förhållanden på det sätt riksdagen tidigare flera gånger, senast 1936, funnit riktigt, d. v. s. på samma sätt som vid stiftande av kyrkolag, och att kyrkomötet i det nya läge som religionsfrihetslagen skapade även borde få större möjligheter att tillvarata församlingarnas intressen och erhålla vidgat inflytande, när det gällde kyrkans inre styrelse, bl. a. i fråga om pastoratsindelningen och församlingsstyrelsen. För att Guds Ord fritt skulle förkunnas måste även finnas frihet ordna den yttre organisationen. Också herrar Leijonhufvud och af Sillen upptog motionsvis frågan om förhållandet mellan kyrka och stat (nr ,33). Syftet angavs vara ej att skaffa kyrkan mera makt, ty staten kunde nog alltid trumfa sin vilja igenom, ulan att bereda kyrkliga myndigheter möjlighet att deltaga i frågornas utredning och utöva den begränsade självbestämmanderätt som tillförsäkrats dem, vilken i extrema fall vore en vetorätt, som dock närmast skulle vara en suspensiv sådan. Äldre praxis rörande lagstiftningen borde även på nytt tillämpas. Man måste söka verka för att kyrkan fick en så god organisation och ekonomi som möjligt. En skilsmässa mellan stat och kyrka skulle leda till ett ekonomiskt sammanbrott för kyrkan, vilket hårt skulle drabba hela den svenska kristenheten. Det vore ansvarslöst att ödelägga de gynnsamma förutsättningar, som förbindelsen med staten skapade. Man borde dock under fri och öppen debatt bereda sig på att en skilsmässa kunde bli nödvändig och då ej rygga för en sådan, även om den skulle bli till skada för båda parter, och kyrkan aldrig kunde hoppas bli helt oberoende av staten. Kyrkolagsutskottet (nr 22) uttryckte tillfredsställelse över tillkomsten av en utav Kungl. Maj:t i juli 1951 tillsatt utredning om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter och ansåg att motionen nr 58 borde beaktas vid utredningen. Några omedelbara åtgärder begärdes ej och detta utskottets utlåtande bifölls av kyrkomötet utan debatt (17: 112). (Kungl. Maj:t hänsköt kyrkomötets skrivelse till utredningen som 1955

371 avgav sitt betänkande, SOU 1955:47, men detta har hittills ej föranlett någon åtgärd.) Mera omstridd än de nu nämnda motionerna blev en (nr 2) av redaktör Axel B. Svensson om kyrkans rättskapacitet, egendom och förhållande till staten. Det framhölls, att stat och kyrka alltmer gick olika vägar och att kyrkans inflytande blev allt mindre. Kyrkans äganderätt hotades av kamerala tankegångar men värre var, att kyrkans lärofrihet hotades t. ex. genom lagstiftningen om vigsel av frånskilda. Det hade dock alltid betonats, att det fanns en gräns för kyrkans eftergifter tydligt nog markerad av Bibeln och bekännelsen. Allvarliga konflikter kunde därför befaras och man borde göra allt för att undgå en upprivande kulturkamp. Många vill nog bevara den historiskt givna ordningen, men ett växande antal både präster och lekmän önskade vidgad självstyrelse för kyrkan, medan mer extrema åsikter blott hade fåtaliga företrädare. Kyrkan borde nu ta initiativet genom att begära en utredning om hithörande problem "av ett antal för kristligt sinnelag och trohet mot vår evangelisk-lutherska bekännelse kända män". Syftet var att få kyrkan erkänd som rättssubjekt med rätt att själv besluta om alla "interna kyrkliga ärenden". Kyrkans egendom borde ock förtecknas och ett förslag till "en konkordatliknande överenskommelse mellan svenska staten och svenska kyrkan" utarbetas. Kyrkan skulle klart sägas vara folkets andliga hem, "där samvetsfrihet tillerkännes både lekmän och präster". I anledning av den sistnämnda motionen hänvisade kyrkolagsutskottet (nr 23) till de uttalanden om kyrkans samfundskaraktär och ställning i samhället, som utskottet gjort i samband med behandlingen av religionsfrihetslagen och om de nyss refererade motionerna. Ytterligare åtgärder behövdes ej för att trygga den kyrkliga självständigheten. Häradshövding Turen reserverade sig för att även Svenssons motion borde överlämnas till de sakkunniga rörande kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter. Kyrkomötesdebatten om Svenssons motion började, som förut nämnts, redan under diskussionen om religionsfrihetslagen genom ett inlägg av biskop Runestam ( 7 : 6 5 ff.). Formellt hade motionen samma syfte som biskopsmotionen 1929, att kyrkan skulle "se om sitt hus och slå vakt om sin religiösa uppgift". Det fanns dock väsentliga skillnader, framför allt beträffande vad som var kyrkans egentliga väsen. År 1929 hade idén om den religiöst motiverade folkkyrkan varit det enda väsentliga. I Svenssons motion förekom betecknande nog ej ordet folkkyrka. Kyrkan kunde aldrig uppge folkkyrkoprincipen, som "var nödvändig utifrån det allra innersta i kristendomen, Guds förekommande nåd". Det vore denna som förbjöd all gränsdragning. Det var därför ödesdigert, att man nu börjat tala om kyrkan som trossamfund, medan den enligt biskopsmotionen var ett nådessamfund.

372 Motionären önskade en åtstramning. Bekännelsen till en lärolag skulle primärt avgöra kyrkomedlemmarnas kristlighet. En folkkyrka däremot vore universell, men det kunde ej ett trossamfund vara, då tron ej vore universell. Det vore olyckligt för alla parter, om svenska kyrkan blev ett med andra konkurrerande trossamfund. Om folkkyrkotanken bevarades kunde däremot missionshusen uppfattas som församlingshem inom svenska kyrkan och själva mångfalden bli till välsignelse. Det vore farligt att lättsinnigt tala om skilsmässa mellan stal och kyrka, då kyrkans uppgift vore att tjäna, samt även med hänsyn till skolornas kristendomsundervisning och prästernas akademiska utbildning. Det värsta vore dock att, om bandet med stat och samhälle slets av, osannhet skulle komma in i kyrkokroppen och den evangeliska friheten gå förlorad. I den egentliga debatten om Svenssons motion förklarade motionären, att han var förbluffad över allt som man velat läsa in i denna, fastän det ej stod där. Både kyrkoledare och höga jurister hade dock i förväg läst motionen och givit den högt betyg. Syftet hade varit att minska spänningen och tanken på en nyordning av rättsförhållandena hade blott framförts som ett medel härför. Det kunde ej vara otillbörligt att göra gällande att kyrkan skulle hävda sig såsom ett Guds organ. Eljest vore kyrkan ej kyrka. Talaren sade sig dock vara optimist. Någon skilsmässa hade ej begärts. En sådan var f. ö. praktiskt taget omöjlig att åstadkomma, då något avtal aldrig syntes ha slutits. Då svenskarna en gång kristnades, var det ej kyrkan som förstatligades utan snarare staten som "förkyrkligades". Under lång tid hade hela nationen varit kristen. Nu var läget ett annat. Man kunde visserligen ändra på begreppen och säga att alla som vore föremål för Guds allmänna nåd också vore kristna, men verkligheten ändrades ej fördenskull. Svensson refererade en rad instämmanden i motionen, som h a n fått mottaga från präster runtom i landet och även från lekmän samt hävdade, att det skulle vara ett ovanligt stort missgrepp, om kyrkomötet nu skulle vägra bifalla reservationen. Om det svenska episkopatet talat genom biskop Runestam, vore det anledning se mycket mörkt på svenska kyrkans framtid. Professor Hassler berömde däremot det biskopliga anförandet, som enligt hans mening uttryckt de tankar som låg bakom utskottets avstyrkande. Genom ett konkordat skulle kyrkan bli en sektkyrka och tanken på ett kontrakt med staten var helt främmande för den svenska k y r k a n s traditioner. Biskop Anderberg sade sig däremot sympatisera med mycket i motionen, om också ej med dennas kläm. Det var ingalunda självklart, att den nuvarande ordningen skulle bibehållas, då förhållandena nu vore helt andra än då den uppstod. Mycket behövde utredas, varför man borde bifalla reservationen. Ej mindre än 14 ledamöter, därav 8 lekmän, instämde.

373 Sedermera kyrkoherden Svenungsson betonade, att förhållandet mellan stat och kyrka var en aktuell fråga, och häradshövding Leijonhufvud yrkade också bifall till reservationen, ehuru han samtidigt lovordade biskop Runestams anförande. Kyrkan behövde få vidgad rätt till självförvaltning och detta var en så angelägen och allvarlig fråga, att den ej borde få skjutas åt sidan på grund av andra meningsskiljaktigheler. Utskottets avstyrkande segrade emellertid med 44 röster mot 35 medan 11 ledamöter avstod (AKP 1951, 7: 112—120). Svenska Morgonbladet, som något tidigare diskuterat och avvisat uppfattningen, att en skilsmässa mellan stat och kyrka skulle gynna antikristliga strävanden (13/8), ägnade ganska stor uppmärksamhet åt Svenssons motion men menade, att den bort utmynna i krav på skilsmässa. Den utredning, som önskades, var ej förutsättningslös och staten skulle nog ej vilja medverka till en sådan (17/9). Metodistpastorn Th. Källstad varnade i anknytning till motionen för statskyrkosystemets faror. Kyrkan blev allt mer beroende av staten. Socialdemokraterna ville behålla statskyrkan även för att kunna utnyttja den för borgerliga uppgifter. Riskerna ökades genom den nya religionsfrihetslagen, somi dock ej förverkligade likställighet mellan samfunden (Sv. M 1/10). I de skrifter, som utgavs med anledning av den nya religionsfrihetslagen, berördes också själva slatskyrkoproblemet. I uttalandet av Frikyrkliga samarbetskommittén framhölls att svenska kyrkan alltjämt var så beroende av staten, "att kravet på den kristna församlingens frihet i andliga ting icke är tillgodosett". Fullständig religionsfrihet fordrade kyrkans skiljande från staten. Pastor R. Swedberg utvecklade utförligt, vad han avsåg med religionsfrihet. En konsekvent sådan kunde ej förenas med statskyrkosystemet. I alla händelser borde det vara "fritt inträde i kyrkan för alla". (Härmed avsågs tydligen att den enskilde personligen skulle besluta om sitt medlemskap och anmäla sitt inträde.) Själva grundelementet i religionsfriheten vore "allas likhet inför lagen och i samhället i religiöst hänseende". Detta var omöjligt att uppnå, så länge man hade en statskyrka. En sådan förutsatte även, att staten hade auktoritet på det religiösa området och det stred "påtagligen mot religionsfrihetens princip". Den som utträdde förlorade vissa medborgerliga rättigheter, främst ifråga om inflytande inom den kyrkliga kommunen. Ur religionsfrihetens synpunkt borde även folkbokföringen övertagas av borgerlig myndighet. Svårast drabbades dock statskyrkan själv av bristen på religionsfrihet. Vigseltvånget och prästlönereformen anfördes som exempel på kyrkans ofrihet. Missionssekreterare JR. Larsson avvisade tanken på att statskyrkan skulle 26 — Kyrka-stat III

374 vara ett lämpligt medel för kristet inflytande på samhällslivet. Vägarna att utöva sådant var i grunden lika för statskyrkan och de fria samfunden. Kristendomsundervisningen och förhållandena i Förenta staterna åberopades som bevis härför. Kyrkosamfundens uppgift var att förkunna Guds ord och fostra kristna personligheter, i regel ej att direkt lösa samhällsproblem. Det demokratiska samhällsskicket gjorde, att nya vägar måste prövas för det kristna inflytandet. Direkt kunde intet kyrkosamfund få deltaga i samhällsfrågornas lösning (Religionsfrihetslagen . . . jämte kommentarer, s. 59, 63 ff., 68 ff.). Liknande synpunkter som hos Swedberg möter i en artikel av lektor A. Eeg-Olofsson i samlingsverket "I kyrkan eller utanför?" (s. 43 ff.). Den frikyrkliga motiveringen för kravet på en fri kyrka i en fri stat var rent religiös, ehuru den kom att sammanfalla med den klassiskt liberala. I artikeln betonades, att man kunde ha olika meningar om vad som skulle menas med statskyrka, t. ex. om del fanns en sådan i Sverige, där kyrkan hade en viss självstyrelse. Förhållandet mellan kyrka och stat var här sedan länge oklart. Som stöd för uppfattningen, att svenska kyrkan just som statskyrka saknade nödig frihet, åberopades ett uttalande av den ekumeniska konferensen i Oxford 1937 (se sid. 480). Stat och frikyrka borde dock kunna samarbeta, förutsatt alt staten ej blandade sig i samfundens inre angelägenheter, så länge ej dessa vållade allmän förargelse. Statens uppskattning av de fria samfundens verksamhet visade sig nu i en vidsträckt skattebefrielse. Rektor 5. Arvidson hävdade likaså, atl själva "statskyrkosystemet är en inskränkning i religionsfriheten". Detta sades dock ej vara "moget för avskrivning", förrän utträdet ur kyrkan fått stor omfattning. Röster höjdes inom kyrkan för att den skulle skiljas från staten, men man kunde knappast begära, att kyrkan skulle "sälta in all kraft på all försvaga sin egen ställning". De frikyrkliga hade fått sina önskemål uppfyllda så långt, att man ej heller från deras sida kunde vänta någon starkare aktivitet. De som nu led av religionsfrihetens brister var de konfessionslösa, och de finge söka förverkliga friheten (I kyrkan eller utanför?, s. 29, 32 f.). Dåvarande docenten R. Josefson framhöll, atl folkkyrkoprincipen ej nödvändigt behövde medföra en stalskyrka, men del var för en folkkyrka naturligt att ha en nära förbindelse med staten. Det vore även verklighetsfrämmande att tro, alt staten skulle låta etl stort kyrkosamfund sköta sig själv. Om blott en minoritet skulle komma atl kvarstå inom kyrkan, kunde det dock bli fråga om en ny reglering av förhållandena. Den, som ej var nöjd med den nuvarande ordningen, kunde kanske frestas att utträda. Den statliga kontrollen av kyrkan hade ofta uppfattals som en väsentlig inskränkning av den religiösa friheten. Del funnes dock på detta område blott "relativa lösningar". Förhållandet mellan kyrka och stat vore ej en gång för alla givet. De spänningar som nu förekom vore, sedda i ett vidare perspektiv, blott krusningar på ytan.

375 Ibland framställdes den religionslösa staten som ett ideal och religionsfriheten ansågs därför begränsad så länge staten gav ett visst samfund sitt stöd. Detta syntes utgå från en alltför abstrakt religionsfrihetsprincip och "representerar ett ganska ohistoriskt betraktelsesätt". Det kunde ifrågasättas om en religiöst helt neutral stat överhuvudtaget var tänkbar. I Sverige var gemenskapen mellan stat och kyrka så gammal, att den ej plötsligt kunde brytas. Om så skulle ske, utom i samband med en revolution, skulle det nog vara uttryck tor en fientlig eller kritisk inställning till kristendomen från statens sida. Det skulle då bli till skada även för de fria samfunden. Det gällde att motverka en dylik "klimatförändring". Kyrkans historia tycktes även visa, all förbindelsen med staten ej var någon förvillelse ur kristen synpunkt. En skilsmässa mellan kyrka och stal skulle endast påskynda sekulariseringen. Kristendomen kunde visserligen vara värdecentrum utan att det fanns någon statskyrka. Man kunde dock ej jämföra Sverige och Förenta staterna (I kyrkan eller utanför?, s. 74 ff.). Från kyrkligt håll hade frågan om förhållandet mellan kyrka och stat även berörts i den nye Visby-biskopen A. Anderbergs herdabrev. Här sades att alla aktuella kyrkliga frågor ytterst gick tillbaka på detta problem och att det syntes diskutabelt, om det i längden kunde skjutas åt sidan. Rådande ordning härrörde från en tid, då statsmakten på ett helt annat sätt hade en konfessionell prägel och då konfessionell enhetlighet härskade i landet. I första hand gällde del alt få klarlagt vad svenska kyrkan verkligen är. Biskopen hoppades all del skulle bli definitivt fastslaget, att den är ett trossamfund, icke elt statsförvaltningsorgan. Det var dock mycket som gjorde förhållandena oklara. Själva prästämbetet gjorde "sin innehavare till på en gång ämbetsman och själasörjare". Det kunde vara riktigt, att ställningen som ämbetsman var till gagn för verksamheten som själasörjare, men priset härför vore i många fall dyrt. Själasörjargärningen trängdes i bakgrunden av de administrativa uppgifterna. Själva samhällsutvecklingen tycktes aktualisera tanken på en "statskyrka". Om det fria utträdet skulle utnyttjas i större utsträckning, måste hela förhållandel mellan stat och kyrka "självklart bli föremål för grundlig omformning". Finlands kyrka tycktes ha funnit "en gångbar väg". Förändrade och kanske trånga villkor skulle kunna medföra en oväntad förnyelse inom svenska kyrkan (Anderberg, Herdabrev s. 91 ff.). Från katolskt håll ansågs det som tecken på ansvarsmedvetande inför Kristi uppdrag, att röster höj Is inom svenska kyrkan för en skilsmässa från staten. Tiden var dock ej mogen, ehuru det kunde ifrågasättas, om det ej var staten mer än kyrkan som höll fast vid förbindelsen (P. Hornung i Credo 1952, s. 16 f.). Under åren närmast efter religionsfrihetslagens antagande var debatten

376 om kyrkans skiljande från staten mindre livlig, även om, som förut antytts (se sid. 95), missnöjet med det ringa utträdet tycktes sammanhänga med att detta motverkade planerna på alt söka skilja kyrkan från staten. Tidningen Arbetaren anmärkte på att staten alltjämt lät förkunna en viss trosåskådning, ehuru den borde hålla sig borta från religionen (3/1 1952). Aftontidningen framhöll dock, att lagstiftningen tycktes vara före den allmänna meningen, som syntes godtaga statskyrkosystemet. Man kunde i varje fall ej längre skylla på lagbestämmelsernas utformning då man underlät att lämna kyrkan (AT 4/1 1952). I det genomgångna materialet är det närmast några artiklar, vilka behandla problemet med hänsyn till statskyrkans egen frihet, som skulle kunna förtjäna nämnas (H. G. F. Sundberg i SvD 28/10 1952, GHT 23/8 1953, H. G. F. Sundberg i Samtid och framtid 1/1954 och 1/1955, R. Josefson i SKT 1954, s. 65 f.). Biskop Bo Giertz ställde frågan om icke en radikal boskillnad vore den bästa lösningen i Sverige lika väl som i Förenta staterna (GP 23/5 1953). Lektor S. Lönborg upprepade sin åsikt att statskyrkan borde bestå men full lärofrihet inom denna införas (GHT 11/3, 13/3 1954). Kyrkoherde J. Wellhagen försvarade bestående ordning, medan tidningen Upsala utan bestämt eget ställningstagande fann tiden inne för en "hyfsad generaldebatl" (30/1 1954). Dagens Nyheter hävdade, att statskyrkans betydelse minskat och att kyrkans skiljande från staten sannolikt skulle medföra ökat religiöst intresse. Ljummare än det var kunde del i varje fall ej bli (DN 22/8 1954). En artikelförfattare i Expressen, S. Engström, utvecklade också hur fördelaktig en skilsmässa skulle vara för kyrka och kristendom (Expr. 31/5 1953). Ett par teologiska inlägg torde förtjäna något utförligare omnämnande. Biskop G. Aulén anknöt i en längre tidningsartikel till H. Hjärnes framställning och framhöll, atl de totalitära systemen aktualiserade problemet om relationerna mellan kyrka och stat. Förhållandena i Ryssland visade att en skilsmässa ej garanterade religionsfrihet. Statens maktbefogenheter hade f. ö. ökat i alla länder. Man ville sörja för medborgarna, vilket ledde till en allmän dirigering och medförde risker för kyrkan. F r å n att ha varit kristlig höll staten även på att bli religiöst neutral. Då kyrkan ej finge uppfattas som en statsfunktion, vore statskyrka ingen bra benämning, men det var ej heller folkkyrka, då kyrkan ej var skapad av folket. Liksom flera andra författare framhöll Aulén, att kravet på skilsmässa kom från tre håll: de kulturradikala, en del frikyrkliga och en del kyrkliga. Frågan sades vara högst allvarlig. Kyrkan måste vara suverän inom sitt eget område. Blott kyrkan själv kunde, oavsett om regeringsformen ändrades, t. ex. bestämma om kvinnliga präster. Vid organisatoriska förändringar måste stor försiktighet iakttas. Kyrkans karaktär hade ej förändrats genom religionsfrihetslagen. En skilsmässa vore ingen bagatell men i hög grad en illusion, liksom

377 tanken att den skulle leda till större frihet. Ur ren maktsynpunkt vore kyrkan den svagare parten. Dess enda styrka vore den andliga kraften och förankringen i folket. De kristna finge ej bli en sluten grupp för sig själv (EK 4/6 1952). Professor R. Bring tog i en artikel om "Statskyrkoproblemet" (STK 1952, s. 80 ff.) upp frågan om kyrkans samhörighet med staten var religiöst motiverad. Svaret blev, att den var grundad "i själva den fördjupade syn på evangeliet, som reformationen framförde". Beträdde man den väg, som ledde till att kyrkan blev en sekt, skulle mer förloras än man genast insåg. Samhörigheten med staten sades markera, att kyrkan ej var någon sluten organisation. Om staten lade hinder i vägen för kyrkans centrala verksamhet, vilket kunde göra en skilsmässa aktuell, betydde detta ej blott en krissituation utan även att staten förvaltades illa. Att ställa upp kyrkans skiljande från staten som ideal vore att befordra en icke-kristen statsuppfattning och förneka Guds kärleksmakt bakom allt gott samhällsarbete. Kyrkans förbindelse med staten medförde också särskild frihet för den enskilde i religiöst hänseende. Just från religionsfrihetssynpunkt vore stats L kyrkan därför att föredraga. I Förenta staterna utövade samfunden ett mycket starkare tryck på de enskilda att ansluta sig till dem och att anpassa sig till deras normer för livsföringen. Statskyrkan var, om man såg till realiteter och ej till slagord och propagandafraser, religionsfrihetens bästa värn. I ett delvis socialiserat samhälle verkade f. ö. kravet på kyrkans skiljande från staten nästan som en anakronism. Sambandet med kyrkan motverkade även, att staten blev totalitär och förgudligades. Staten borde också ta sig an det religiösa livet, vilket gåve en högre religiös kultur. Kampen för större självständighet för kyrkan finge ej syfta till skilsmässa, om den lutherska trossynen skulle bevaras. Det gällde också att motverka att en skilsmässa framtvingades av andra. Praktiska önskemål finge ej förvandlas till principer. En skilsmässa skulle också lätt k u n n a leda till att kyrkan splittrades. En kyrklig förnyelse behövdes men alla vägar vore ej de rätta. Professor S. Kjöllerström gav i uppsatsen "Kyrka och stat i Sverige efter reformationen" (STK 1953, s. 1 ff.) främst en historisk översikt men slutade med några synpunkter på det aktuella läget. Förhållandet mellan stat och kyrka hade växlat, men kyrkan hade ingalunda varit starkast, när den varit som mest oberoende av staten. För luthersk uppfattning fanns det "ingen författningsdogm vare sig för kyrkan eller staten och ännu mindre för förhållandet dem emellan". Man borde tänka igenom den aktuella situationen och ej överta hundraåriga problemställningar och lösningar. Programmet skulle ej vara att frigöra kyrkan så mycket som möjligt från världsliga uppgifter "utan ökad aktivitet inom alla välfärdsstatens ordningar". Kyrkan skulle söka inspirera opinionen, och frågan vore

378 om detta ej bäst läte sig göra i förbindelse med staten. Hittills hade en sådan förbindelse ej varit till skada och lärdomar borde kanske hämtas från det förgångna. De båda lundaprofessorerna tycktes alltså ha något olika mening om statskyrkans absoluta nödvändighet.

x) Riksdagsmotionerna

år 1955

Är 1955 aktualiserades frågan om förhållandet mellan kyrka och stat på nytt i riksdagen genom två likalydande motioner, denna gång av några folkpartister, dels docenten G. Helén och pastor R. Swedberg (11:48), dels herrar Weiland och Osvald (1:41). De framhöll, att medan man under 1800-talet arbetat för ökad religionsfrihet och minskal statligt inflytande över kyrkorna, hade en tendens från staternas sida att vilja behärska kyrkorna framträtt efter första världskriget. Detta var allvarligt och varje kyrka borde övertänka sin situation. Den svenska kyrkan vore en folkkyrka, ej en bekännelsekyrka i trängre mening. Därav följde dock icke, att den skulle vara en statskyrka lika litet som att staten vid en skilsmässa automatiskt skulle bli ointresserad av religionen. De religiösa strävandena borde liksom andra ideella sådana erhålla stöd i lämplig form. Kyrkan borde ha full frihet i inre angelägenheter och den enskildes ställning, såvitt möjligt, bero av personligt avgörande, ej av statligt eller socialt tvång. Motionärerna framhöll vidare, att meningarna var mycket delade om verkningarna av religionsfrihetslagen. Många likgiltiga kvarstod i varje fall inom kyrkan, t. o. m. i beslutande ställning, och politisk propaganda hade, för att söka stimulera till deltagande i kyrkofullmäktigeval, hos religiöst indifferenta sökt skapa intresse för kyrkans finansiella frågor. Dessa förhållanden tedde sig "ur ärlighetens och klarhetens synpunkter . . . djupt otillfredsställande". Om statliga institutioner ingrep på det inomkyrkliga planet, måste sannolikt kyrkan själv begära skilsmässa. Det hänvisades så dels till kammarkollegiets tidigare uttalande om kyrkan såsom blott ett statens organ för religiös verksamhet, dels till den oro prästlönereglering och pastoratsreform vållat. (Med pastoralsreformen avsågs den redan vid nu ifrågavarande tid aktuella men först 1962 verkställda nyindelningen av pastoraten, vilken väntades medföra indragning av ett antal kyrkoherdebefattningar, kanske t. o. m. en minskning av det totala antalet prästtjänster, omflyttning av många präster samt inställande av den söndagliga gudstjänsten i många mindre landsförsamlingar. Missnöjet gällde dessutom att kyrkomötet liksom i fråga om prästlönereformen ej tillerkändes någon medbestämmanderätt.) Man hänvisade även till att i Sverige hade en biskop dömts och avsatts

379 från ämbetet av världslig domstol och att i Norge en juridisk expert, professor Frede Castberg, hävdat, alt konungen var kyrkans högsta auktoritet även i bekännelsefrågor, vilket framkallat starka protester från kyrkligt håll. Del vore bäst för både kyrka och folk, att kyrkan ej hade någon jordisk herre. Kyrkan borde helst själv ta initiativ till en skilsmässa men andra hade rätt att begära utredning om följderna av en sådan. Det gällde bl. a. den kyrkliga egendomen, den kyrkliga beskattningsrätten, den högsta kyrkliga ledningen, prästutbildningen och de teologiska fakulteterna, in- och utträde i kyrkan, folkbokföringen, helgdagarna, eventuellt statligt understöd etc. En utredning förutsatte dock i viss mån ett principiellt ställningstagande. Att det socialdemokratiska partiprogrammet i fråga om kyrkans egendom skulle förverkligas sades förefalla otänkbart. De organisatoriska banden .mellan stat och kyrka borde lösas på sådana villkor, som vore betryggande för kyrklig verksamhet och kristet kulturliv. I fråga om ekonomiska förhållanden, teologisk forskning och prästutbildning förutsattes generositet från statens sida. Man kunde tänka sig antingen kyrklig beskattningsrätt eller ett statligt understöd. Vigselfrågan kunde lösas genom att det räckte med ett förfarande liknande lysningen för lagligt äktenskap. Då folkmeningen sagts vara oviss, ville motionärerna t. v. dock blott begära en folkomröstning i frågan. Sedan finge man rätta sig efter resultatet av denna. Konstitutionsutskottet, som nu för första gången fick behandla en motion rörande kyrkans skiljande från staten, fann (nr 19, s. 11 ff.), att ingen utredning om förutsättningar för eller konsekvenser av en skilsmässa begärts och att en dylik redan 1950 och 1951 avvisats. Utskottet hänvisade lill gällande bestämmelser och pågående diskussion om folkomröstningsinstitutet, vilket borde utnyttjas i frågor, där folket hade en genomtänkt uppfattning och där partisplittring rådde, men med försiktighet för att ej I. ex. religionsstrider skulle upprivas. Frågorna måste vara grundligt utredda, så att det vore möjligt alt bilda sig en klar uppfattning. Detta villkor ansåg utskottet oeftergivligt och då det i detta fall ej vore uppfyllt, kunde motionen ej tillstyrkas. Frågan om förhållandet mellan kyrka och stat sades vara ytterligt komplicerad och varje delfråga i behov av en grundlig utredning rörande de konsekvenser som kunde beräknas, innan det var möjligt att ta ställning. Det räckte ej med att blott antyda riktlinjer. De båda frikyrkliga folkpartisterna Swedberg och Hammar förklarade däremot i ett särskilt yttrande, att en utredning icke begärts, emedan en sådan brukade ha ett bestämt syfte. En folkomröstning skulle vara värdefull, även om den föregicks endast av en begränsad utredning. De hade

380 dock ej något yrkande, då meningarna visat sig vara mycket delade och enighet helst borde råda i en fråga av detta slag. Någon egentlig kraftmätning kunde alltså ej väntas i kamrarna, som båda utan votering biföll utskottets hemställan. I andra kammaren, som huvudmotionärerna tillhörde, utvecklade dessa dock rätt utförligt sina synpunkter. Herr Helén beklagade, att utskottet behandlat motionen ur rent formella synpunkter och därefter lagt saken åt sidan. Det hade förutsatts av motionärerna, att en mindre utredning skulle föregå den begärda folkomröstningen. Detta underströks ytterligare i ett par repliker. Man kunde ju ej heller i en folkomröstning fråga om alla detaljer. Helén hävdade, att hänsyn till religionsfriheten varit den dominerande synpunkten i alla tidigare debatter. Nu hade en ny synpunkt tillkommit. Det var på livsåskådningens område ett olyckligt system, att en viss åskådning gynnades framför andra. Svårigheter att anpassa en officiell kyrkas former efter samhällets förändringar försämrade också möjligheterna att nå alla medborgare. Religionsutövning borde ock vara en privat angelägenhet oberoende av majoritetsbeslut och "officialitet". En statskyrka bleve alltför beroende för att rätt kunna utföra sin uppgift och det funnes risk för att den svenska kyrkans frihet ytterligare skulle beskäras. Hänsyn borde även tas till att det funnes grupper, d. v. s. de konfessionslösa, som utifrån andra värderingar än de kristnas ville befordra personlighetsutvecklingen. Ett demokratiskt samhälle tycktes ej heller kunna förenas med en auktoriserad åskådning. Fria samfund och enskilda kunde råda andra människor att handla efter vissa mönster, men en kyrka som stod i beroende av staten skulle alltid komma i motsatsförhållande till den ideella demokratien. Det vore därför att hoppas, att svenska kyrkan själv skulle ompröva sin ställning. En skilsmässa på det sätt motionärerna ifrågasatt komme att leda till religiös förnyelse. Kravet på personligt ställningstagande skulle bli större och konkurrensen stimulera frikyrkorna. Från nya utgångspunkter skulle man kunna börja en gemensam kamp. Den folkliga idealiteten skulle öka såsom Förenta staternas exempel visade. Man var i Sverige alltför bunden av sin tradition. Den hade dock ett egenvärde och man finge räkna med en viss osäkerhet under en övergångsperiod. Att kyrkan under alla omständigheter ville förbli folkkyrka utgjorde garanti nog mot att en religiös ortodoxi skulle ta överhanden. Debatten inför en folkomröstning komme att stimulera intresset. Den dag nalkades, då stat och kyrka insåg, att de måste skiljas. Det vore att hoppas, att icke då de religiöst likgiltiga eller direkt kristendomsfientliga skulle bli de bestämmande. I en slutreplik sade Helén, att man väl fick återkomma med ett utredningsyrkande. Pastor Swedberg underströk sin positiva inställning till religionen och

381 framhöll att h a n ej var någon fiende till svenska kyrkan. En allt större uppskattning av dennas arbete rubbade dock ej hans principiella övertygelse. Religionsfrihet var grundläggande för all frihet. Konsekvent tilllämpad ledde den till skilsmässa mellan stat och kyrka. En absolut konsekvent religionsfrihet var dock svår att genomföra och det kunde ifrågasättas, om det lyckats någonstädes. Ett så långt möjligt konsekvent genomförande läte sig dock ej förenas med ett privilegierat samfund. Den utformning statskyrkosystemet fått i Sverige föregrep individens rätt att själv bestämma om sin kyrkotillhörighet. Själva grundelementet i religionsfriheten var allas likhet inför lagen och i samhället. Detta kunde ej förverkligas så länge det fanns ett privilegierat samfund, något som f. ö. förutsatte att staten hade auktoritet på det religiösa området. Detta stred också mot "religionsfrihetens princip och religionens innersta väsen". Det var dock svenska kyrkan själv som starkast led av bristen på religionsfrihet. Som exempel härpå anfördes prästlöne- och pastoratsregleringarna. Kyrkans och kristendomens ställning skulle förbättras vid en frigörelse från staten. Ur religiös synpunkt var kyrkan starkast, när den vore oberoende av världslig makt och själv ordnade sina angelägenheter. Att en skilsmässa från staten skulle leda till ett sammanbrott för kyrkan stred mot erfarenheten från andra länder. Det fanns ett så rikt religiöst liv inom den svenska kyrkan, att intet vore att befara. Han trodde tvärtom på en motsatt utveckling till båtnad för både kyrka och folk. övriga talare ställde sig avvisande till motionen om ock i något olika grad. Dåvarande statssekreteraren R. Edenman sade sig kunna instämma i vad Helén sagt om förhållandet mellan stat och kyrka. Han hade ej sprungit ifrån sitt partis principprogram men stod undrande inför det förhållandet att motionärerna ej begärt en utredning. En folkomröstning utan förberedelse skulle ge till resultat ett nej, som för årtionden avförde frågan från dagordningen. En skilsmässa skulle föra med sig en rad praktiska frågor t. ex. rörande den kyrkliga egendomen. Det var klart, att den lutherska kyrkan skulle få behålla kyrkobyggnaderna, men skulle detta gälla även annan egendom? Äganderätten till kyrkofonden var också oklar. Det fanns även en rad andra frågor, bl. a. folkbokföringen. En skilsmässa måste alltså föregås av en omfattande utredning och denna måste ske före en folkomröstning, då många skulle vilja veta mera om de praktiska konsekvenserna, innan de tog ställning. Motionärerna borde ha sökt skapa opinion för en sådan utredning. En annan socialdemokrat, herr Fast, underströk, alt en folkomröstning var meningslös, så länge man ej ens preciserat vad som behövde utredas. Prosten Hallen hävdade, att en skilsmässa skulle bli till skada för svenskt kulturliv, då staten ställde sig religiöst neutral. Förhållandena i Sverige var annorlunda än i Norge och det var oriktigt att här tala om statens hårdnande grepp om kyrkan. Förslaget att omplacera prästerna berodde

382 på allmänna rationaliseringssträvanden och avsäg ej att begränsa kyrkans möjligheter. Mol en skilsmässa talade bl. a. att religionsundervisningen ej därefter skulle kunna fortsätta som hittills. Om något skulle göras, krävdes i förslå hand en utredning, men formella hinder hade förelegat för utskottet atl föreslå en sådan och del fanns f. ö. ej slörre anledning nu än 1050-1951 att besluta därom. Högermannen professor E. Hastad instämde med Hallen men sade sig gärna se att frågan hänsköls till folkomröstning, sedan den ordentligt utretts. Förhållandena i USA var ej i allt föredömliga, medan den religiösa enheten i Sverige var en styrka. Hela vår kultur vilade på kristen grund. I detla anförande instämde flera högernlän, några bondeförbundare och en socialdemokrat (AK 1955, 17:52 -67). I första kammaren blev debatten än kortare. Herr Weiland framhöll, att man på kyrkligt och frikyrkligt håll ej var nöjd med religionsfrihetslagens resultat. Kyrkan borde i lid se om sitt hus. Respekten för dess äganderätl hade begynt undergrävas och man kunde befara allt mer vittgående ingripanden i den kyrkliga verksamheten. Det fanns risk för att kyrkofullmäktige skulle avskaffas och kyrkoförsamlingarna därmed förlora sin självständighet. Motionärernas syfte var ej atl "avskaffa" statskyrkan utan att ge en fri folkkyrka större möjligheter. I länder utan statskyrka var det kyrkliga inflytandet större än i länder där kyrkan stod i beroende av staten. Det kunde ligga något i anmärkningen, att en utredning borde föregå en folkomröstning, men utskottet borde då ha lagil initiativ, mot vilket uttalande socialdemokraten överlärarc B. Elmgren och bondeförbundaren Näsgård vände sig (FK 1955, 17: 4 1 - 4 5 ) . Pressen torde ha moltagil motionerna med större välvilja än riksdagen gjorde och behandlade dem ganska utförligt. I Svensk Kyrkotidning (5/1955) framhöll kyrkoherde A. Svantesson, alt man ej kunde jämföra Sverige och Förenta staterna, då förhållandena var så olika. Kyrkan måste stå i sådant förhållande till staten, alt den kunde göra en maximal insats. Kyrkan fruktade ej en skilsmässa, men del var tveksamt, om den borde arbeta för en sådan. Den väckta motionen var emellertid så sympatiskt skriven mot kyrkan som en sådan gärna kunde vara. En diskussion var tacknämlig. I Svenska Dagbladet fann biskop Cullberg från början förslaget om folkomröstning dödfött men ansåg, alt en utredning skulle vara värdefull, hur man än såg på problemet, då statskyrkosystemet alls icke längre var självklart. Så länge förhållandena var så tillfredsställande som hittills för kyrkan, borde denna ej ta något initiativ. Men skulle dess andliga frihet hotas, gällde det all handla med "rakryggad beslutsamhet". I en sådan kris skulle en fri folkkyrka växa fram "kanske starkare än någonsin" (26/3 1955).

383 Sydsvenska Dagbladet Snällposten ställde sig dock kritisk och undrade varför Swedberg, som 1950 sagt att kyrkan själv borde ta initiativet, nu hade ändrat sig. (Tidningen hade tydligen förbisett, att del även i motionen talades om ett initiativ från kyrkans sida.) Del sades även vara egendomligt med en motion så kort efter religionsfrihetslagens anlagande (16/2 1955). Senare (7/5) publicerades i samma tidning en artikel av professor S. Kjöllerström, som ansåg, alt enda argumentet till förmån för motionärerna var atl hålla deballen vid liv även därefter. Av högerns övriga landsortspress hävdade tidningen Upsala alt det starkaste skälet mot en skilsmässa mellan stal och kyrka var, all ingen kunde utreda kyrkoegendomens ursprung. I polemik mot Dagens Nyheter framhölls, atl kyrkan ej utan vidare kunde bortopereras. Att ställa krav på inträde var ett förträffligt sätt all slrypa kyrkan. Dennas försvarare borde dock beakta vad som var sanl i Dagens Nyheters kritik, ty det fanns mycket som behövde ändras (Upsala 16/5). Norrköpings Tidningar gick ett steg längre och betecknade motionerna som intressanta. Frågan var lämplig för en folkomröstning. Rådande ordning hade sina svagheter, men även om man gjorde en mammututredning skulle det bli svårl all få klarhet 1. ex. om den kyrkliga egendomen (Norrk. T 1/2). I Smålands-Posten förklarade kyrkoherde G. Linder, atl kyrkan ur rent själviska synpunkter skulle kunna önska skilsmässa från staten, men atl den fyllde sin uppgift som folkkyrka bättre under samverkan med staten, under förutsättning, atl den ej ulsattes för statliga övergrepp (SniP 28/2). Något senare framhöll kontraktsprosten G. Samuelsson de olikartade historiska förutsättningarna i skilda länder i fråga om förhållandet mellan kyrka och stat. En viss spänning måste alllid finnas men Finland framställdes som ett efterföljansvärt exempel (SmP 23/5). I Kalmartidningen Barometern hävdade kyrkoherde H. Westman all det var företrädare för radikalism och frikyrklighel, vilka yrkade på skilsmässa. Det låg något i kritiken mot kyrkans privilegierande men en skilsmässa skulle befordra sekulariseringen. Kyrkan var ej rädd för en skilsmässa men fann en sådan skadlig. Om staten tog kyrkans egendom, hade den övergivit den rättsgrundval på vilken den demokratiska staten vilade (Barom. 27/4 1955). Stockholms-Tidningen fann däremot tanken på en folkomröstning naturlig och ansåg det förnuftigt, alt kyrkan fick behålla kyrkoegendomen. Det var dock mycket som behövde utredas (23/1 1955). Aftonbladet ställde sig från början sympatiskt (21/1) och upprepade senare, att mycket talade för motionerna. Det skulle för ställningstagandet vid en folkomröstning ha varit nog, att vissa riktlinjer hade angivits. Avsikten var väl att folket skulle ge direktiv åt en utredning och ej omvänt (AB 12/5).

384 Dagens Nyheter talade om "spelet om statskyrkan". Tidigare hade andra kammaren flera gånger bifallit förslag om utredning om statskyrkans avskaffande, socialdemokraterna hade detta krav på sitt partiprogram och bland de liberala fanns starka sympatier härför, men läget var dock mycket oklart. Reservationen i konstitutionsutskottet var ett "mönster av ynklighet". Ingen vettig människa kunde tro, att statskyrkan skulle avskaffas i enighet. Utskottsmajoritetens motivering var rena svepskälen, då utskottet kunde ha tagit initiativ. Vänsterpartiernas hållning berodde på att kyrkans ställning försvagats. Man ville därför ej ta upp en fråga som kunde oroa en del väljare. Kyrkan utgjorde en visserligen ganska passiv men likväl effektiv påtryckningsgrupp. Prästerna ville i allmänhet ej lämna den trygga statskyrkopositionen. Utan förbindelsen med staten skulle kyrkan bli till ett samfund som andra "utan pengar och prestige". Partiledarna borde ta ställning och folkpartiet borde hålla på total religionsfrihet, men vågade detta parti draga konsekvenserna och vågade socialdemokraterna säga, att partiprogrammet var ärligt menat (11/5). Dagens Nyheter kritiserade skarpt konstitutionsutskottet och dess ordförande Hallen för att utskottet ej använt sin initiativrätt och kallade det betecknande för debattens nivå, att Håstads inlägg var det sakligaste. Religionsundervisning och statskyrka hade ej med varandra att göra (14/5). I ett par följande artiklar klagades över brist på intresse för andliga frågor i den svenska riksdagen. Många ansåg dem oviktiga. Man var också rädd för debatt i frågor, där meningarna inom partiet var delade. Socialdemokraterna sade sig ej vilja genomföra partiprogrammet i denna del så länge opinionen var emot, men varför arbetade man då ej på att omskapa opinionen (15/5, 22/5). Ett uttalande av tidningen Folket att det kanske var onödigt att för religionsfrihetens skull skilja kyrkan från staten men att det kunde bli nödvändigt för kyrkans egen skull, ehuru denna ännu ej var mogen ta steget, kommenterades med att det var tydligt nog, att socialdemokraterna ej var mogna för ett sådant steg (18/5). Expressen var upprörd över riksdagsbehandlingen av motionerna, särskilt över prosten Hallens inställning, samt framhöll, att kristendomsundervisningen sådan som den nu var ej hade något med statskyrkofrågan att göra (13/5). Ett par dagar senare undrade tidningen, hur en folkopinion skulle skapas, om man ej vinnlade sig därom (15/5). Mest kritisk mot motionerna bland de liberala stockholmstidningarna tycks det frikyrkliga Svenska Morgonbladet ha varit. Motionärerna sades vara inkonsekventa och opraktiska, då de begärde folkomröstning före en utredning i stället för tvärtom. Svaret skulle då bli nej, emedan man ej ville spoliera kristendomen. En rad problem behövde först utredas, bl. a. vilken organisationsform, som bäst gagnade den religiösa välfärden (7/2). Senare förklarade Svenska Morgonbladet, att konstitutionsutskottet med rätta funnit frågan alltför komplicerad för en folkomröstning. Det behöv-

385 des först en förutsättningslös utredning, som kunde påbörjas när som helst, även om det var önskvärt, alt kyrkan själv log initiativet till en skilsmässa. Bl. a. behövde de frikyrkligas uppfattning om svenska kyrkan närmare klarläggas. Många torde kvarstå i kyrkan, helt enkelt emedan de var svenska medborgare (6/5). Tidningen trodde, att de flesla såg problemet mer praktiskt än principiellt. Om olägenheterna av statskyrkan vore ringa, ville man ej avskaffa dem. Emellertid ville tidningen hävda de principiella synpunkterna och avvisade påståenden om att en skilsmässa skulle leda till skada för kristendomen eller kyrkan. Skolundervisningen skulle nog ej påverkas av statskyrkans avskaffande. DeL vore falskt att påslå, att den religiösa friheten skulle bli mindre i en frikyrka. Hårda metoder hade förekommit även i Sverige vid religiösa uppgörelser, men det var statskyrkan som hade brukat dem i sin kamp mot "splittringen", d. v. s. mot religionsfriheten (12/5). Några månader senare förklarade Svenska Morgonbladet att det stred mot religionsfriheten, att den svenska staten ej förklarat sig religiöst neutral utan hade en officiell trosbekännelse (31/8 1955). Den liberala landsortspressen tycks i allmänhet ha varit mera kritisk mot motionerna. Upsala Nya Tidning synes dock ha gillat yrkandena om folkomröstning och generös behandling av kyrkan. Den undrade emellertid om inte en fri folkkyrka som motsatte sig kvinnliga präster skulle utsättas för lika starka påtryckningar som en kyrka förbunden med staten (26/1). Efter riksdagsdebatterna talade tidningen likväl ironiskt om "idépolitik på avvägar" och framhöll att många andra frågor var mer aktuella. Karlstads-Tidningen hävdade nu, att det var kyrkans egen sak att ta initiativ (16/4) och att tiden måste bli mogen. Det fanns ej nu något levande behov av att avskaffa statskyrkan. Frågan vore allt för viktig för atl avgöras genom ett hugskott (16/5). Nerikes Allehanda ville avvakta kyrkomötets ställningslagande i fråga om kvinnliga präster. Läget var komplicerat och konstitutionsutskottet hade knappast haft någon möjlighet att tillstyrka motionerna (9/5). Efter riksdagsbeslutet förklarade tidningen, att det var svårt att känna sig upprörd däröver. T. o. m. Swedberg hade ju avstått från atl yrka bifall till motionerna. Det vore dock att hoppas, att motionärerna skulle återkomma med ett klart formulerat utredningsyrkande. Deras motivering tycks ha ansetts värdefull (16/5). Eskilstuna-Kuriren antog att de flesta svenskar ej hade någon klar uppfattning i frågan, varför en utredning i första hand borde göras. Det kunde frågas, om en fri kyrka skulle ha en lika hög andlig kultur. Först när kyrkan själv vaknade upp, kunde en skilsmässa från staten f. ö. få någon mening (4/2). Jönköpings-Posten befarade, att en skilsmässa skulle sätta för alla kristna gemensamma värden på spel. En folkomröstning skulle f. ö. säkert

386 ge majoritet för rådande ordning (24/1). De flesta måste anse det vara högst olyckligt att under rådande förhållanden "blåsa till strid" angående relationerna mellan kyrka och stat. Den centrala frågan var ställningslagandet till de kristna trossanningarna. Av denna ideologiska kamp berodde svenska folkets framlid. Läget skulle bli radikalt annorlunda, om kyrkan skildes från stålen. Del sades därför vara klokt av motionärerna atl ha backal ut (12/5). Av de socialdemokratiska stockholmstidningarna var Afton-Tidningen nöjd alt motionen väckts men delade den tydligen ganska allmänna uppfattningen, att en utredning måsle gå före en folkomröstning (2/2). I samband med debatten konstaterades atl motionärerna ej tänkt på de formella fallgroparna och att deras motståndare utnyttjat chansen atl undgå en principdebatl. Problemet skulle emellertid aktualiseras på nytt. Statssekreterare Edenman sades väl kunna viska i ecklesiastikministerns öra, att del vore lämpligt med en utredning (13/5). Något senare uttalades, att det ej var statskyrkan utan statsreligionen som var del verkliga problemet (19/7). Av övriga socialdemokratiska tidningar lovordade Ny Tid molionen, även som uttryck för kullurradikal och frikyrklig samverkan utifrån olika utgångspunkter. Tidningen yrkade så på alt del skulle bli "fritt inträde" i kyrkan istället för fritt utlräde, vilket ansågs redan ha uppluckrat statskyrkosystemet. Bekännelsemomenlel kom man ej ifrån. Då de flesta var likgiltiga, vore del rimligt, all kyrkan själv tog initiativ och likaså atl en utredning föreginge en folkomröstning (8/2). Efter kammardebatten klagade Ny Tid över alt andra kammaren ej varit lika frimodig som 1918. Tidningen betonade dock att motionerna lagL upp frågan felaktigt, då en utredning måste föregå en folkomröstning. En skilsmässa måste uppbäras av en klar och genomtänkt folkmening (10/5). Östergötlands Folkblad ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om förhållandel mellan kyrka och stat både i flera ledare, signerade av redaktör H. Farm, och genom andra artiklar. I en ledare tog tidningen ställning mot länken på en folkomröstning före en utredning som behövdes särskilt med hänsyn till de ekonomiska frågorna. Så länge kyrkan var förbunden med slaten vore religionsfrihetslagen blott en halvmesyr. Det vore fullt riktigt att likgiltiga och fientliga personer ej borde tillhöra kyrkan (24/1). Efter riksdagsbeslutet betecknades motionernas innehåll som ett "dumt förslag", vilket antogs ha tillkommit på grund av folkpartiets "flåsiver" efter publicitet. Del skulle vara att göra tanken på en skilsmässa en björntjänst att omedelbart anställa en folkomröstning. Socialdemokraterna hade ej glömt bort sill partiprogram men var sak hade sin tid och även om man höll sig till programmet måste det utredas om den kyrkliga egendomen skulle övertas av staten eller kommunen eller delas dem emellan. Det funnes ej heller nu någon majoritet för en skilsmässa men den kunde skapas och därefter skulle partiprogrammet förverkligas (13/5).

387 I polemik mol Dagens Nyheter hävdade Östergötlands Folkblad, alt det önskade en omedelbar utredning. Om kyrkan skulle få behålla sin egendom, komme många alt rösta emot en skilsmässa. En folkomröstning nu skulle bloll ha skadal den sak man ville främja (17/5). På sommaren innehöll tidningen artiklar där en frikyrklig och en kyrklig författare belyste problemet var och en ur sin synpunkt (ÖF 9/7, 12/7, 14/7, 21/7). Arbetarbladet förklarade alt kravet på kyrkans skiljande från staten var en ofrånkomlig följd av kravet på religiös frihet. Det vore orimligt, att staten hade religiösa propagandister anställda och stod som garant för en viss religion. Man måste hålla på del principiella kravet även om dess praktiska förverkligande medförde svårigheter. Reformen kunde ej genomföras utan stödet av en stark opinion, men borde man ej arbeta på alt skapa en sådan? Ehuru frågan ej hörde till de stora politiska problemen sade sig Tidningen hoppas på en upprepning av 1918 års andrakammarbeslul. En utredning ansågs böra föregå en folkomröstning (11/2). Senare sades uttryckligen alt motionerna utformats så alt de ej kunde gå igenom och all del var alltför optimistiskt att tro, att kravet på skilsmässa skulle segra vid en folkomröstning. Det fanns, såsom Edenman sagt, många svåra problem som behövde utredas och det sades därför vara svårt att ta ställning. Intel parti var moget för att omedelbart göra det och på många håll fanns motvilja mol blotta tanken på en skilsmässa (13/5). 1 Västgöla-Demokralen fann att intet annat varit att vänta än att motionen skulle falla, då utredning ej begärts. Intresset för frågan i riksdagen sades vara påfallande svall och debatterna brukade domineras av plasterna. Tidningen ironiserade över Hallens uttalande och över att ingen annan socialdemokrat haft något atl lillägga (12/5). Arbetet antog, all det skulle dröja länge innan frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka blev verkligt aktuell samt ironiserade över att olika meningsriktningar tycktes samsas "åtminstone något båttre" inom kyrkan än inom folkpartiet (23/1). Folket betecknade en folkomröstning i en så komplicerad fråga som en olycka och höll före, atl en sådan omröstning skulle medföra ett blankt avslag. Problemet stode dock kvar men svenska folket kände i allmänhet ej rådande förhållanden som ett tvång. Även efter en skilsmässa skulle slaten f. ö. ej kunna ställa sig likgiltig till religionen. DeL väsentliga var atl bevara kyrkan som "andligt levande kraft". Kyrkan borde därför själv aktualisera kravet på en skilsmässa från staten men Folkel trodde som förut nämnts ej att den var mogen därför (16/5). Senare betonade 1 I redaktionella artiklar senare på året möter i Arbetarbladet en ganska kritisk syn på kyrkan och dess möjligheter att fylla sin uppgift (19/10). I artiklar av präster och frikyrkopastorer framlades argument för och mot rådande ordning (Arb.-Bl. 25/10, 27/10, 25/11, 1/12). Anmärkas må att kontraktsprosten O. Pontén förklarade sig personligen vara för skilsmässa (25/10).

388 Folket, att problemet ej fick lösas i negativismens tecken. Frågan var, om det vore rimligt med en statskyrka när den hade så liten effekt och om kyrkan var lämpad för sin "ursprungliga och egentliga uppgift" när den var ett ämbetsverk, beroende av det alltmer religiöst likgiltiga samhället. I skarpa vändningar sades det vara både i religionsfrihetens och den religiösa förkunnelsens intresse att kyrkan skildes från staten och att del var obegripligt, atl någon kristen kunde tveka (4/11). Norrländska Socialdemokraten publicerade på våren 1955 en artikel signerad Melvin Bergman om den privilegierade kyrkan, som sades vara en egendomlig företeelse, då religionsfrihet skulle råda. I själva verket funnes ingen verklig frihel utan endast en formell likställdhet. Arbetarrörelsen hade dessvärre svikit sina ursprungliga intentioner. En skilsmässa skulle ej bli till skada för kyrkan utan denna skulle få samma ställning som i Förenta staterna. De flesta skulle nog känna behov av samfundstillhörighet och religionen skulle bli vad den nu ej var, "en naturlig del av högst vanliga människors liv" (12/4). Senare under året utvecklades kyrkliga synpunkter av domprosten S. Perman och komminister D. Skaf te (NSD 21/7, 15/11 1955). Perman framhöll att arbetarrörelsen och ej blott kyrkan hade skuld till den motsättning som rått och hänvisade till att den första socialdemokratiska partikongressen 1889 tog sin början långfredagens förmiddag. Skatte hävdade, att kyrkan befunnit sig i ständig reträtt för staten men att den sista reträtten skulle vara, om kyrkan själv tog initiativet till en skilsmässa. Smålands Folkblad framhöll, att det var mycket som behövde utredas före en folkomröstning. Särskilt framhölls frågan om äganderätten till den kyrkliga egendomen. Det ur religiös synpunkt centrala problemet vore emellertid vilken vinst en skilsmässa skulle medföra för själavården. Det ringa utträdet tycktes visa, att blott få kände sig besvärade av att stå skrivna i den nuvarande kyrkans böcker. En frikyrkopastor vore även mer beroende av sin församling än kyrkans präster (27/1). Senare hävdade tidningens redaktör E. Ståhl i polemik mot Dagens Nyheter, att tjugu års erfarenhet från Sveriges mest frikyrkliga bygd övertygat honom om att det ej skulle gagna den andliga atmosfären, om statskyrkosystemet avskaffades. På sin höjd skulle den bli oförändrad. Därför ville han ej engagera sig i striden, även om en sådan likgiltighet skulle "äckla mäster i DN" (17/5). I Dala-Demokraten tecknade kyrkoherden Chr. Duhne en idealbild av folkkyrkan, som tydligen borde vara förbunden med staten (15/3). Senare på året talade tidningen om en glädjande omsvängning i förhållandet mellan kyrka och arbetarrörelse. Inom den senare funnes ingen tanke på att aktualisera kravet på statskyrkans avskaffande. De flesta önskade bevara sambandet med kyrkan. En äkta kristendom fri från dogmer skulle kunna bli av oskattbart värde (24/11).

389 Motionärernas begäran om folkomröstning före en utredning hade tydligen i viss mån påverkat tidningarna i kritisk riktning men i huvudsak stödde den liberala huvudstadspressen åtgärder för att skilja kyrkan från staten, medan den liberala landsortspressen liksom den socialdemokratiska tydligen var splittrad. Högerpressen ansåg det bra som det var eller åtminstone drägligt, ehuru en del företrädare för kyrkan menade, att en utredning ej skulle skada, då man borde vara beredd för alla eventualiteter.

y) Riksdagsmotionerna

år 1956

Det utredningsyrkande som bebådats under riksdagsdebatten 1955 kom redan följande år, nu från socialdemokratiskt håll. Frågan hade under mellantiden aktualiserats på olika sätt. Det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress på sommaren 1955 hade beslutat hemställa hos partiets riksdagsgrupp, att denna skulle verka för en utredning om kyrkans skiljande från staten. (Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds fjortonde kongress... 1955. Protokoll, s. 298 ff.). Ett par artiklar i den kyrkliga pressen i slutet av året 1955 hade kanske väckt större uppmärksamhet och gett ny fart åt diskussionen. I Karlstads Stiftsblad hade dess redaktör stiftsadjunkten G. Rudérus krävt undervisning om betydelsen av dop och vigsel som förutsättning för dessa kyrkliga handlingar. Kyrkan riskerade att då stå där med de få. Det kunde dock hända att den genom en hårdhänt reformation av sig själv åter skulle komma att fungera som folkkyrka "och inte bara som det svenska folkets ceremonimästarinna" (Karlstads Stiftsblad 11/1955). Mer direkt med frågan om förhållandet mellan kyrka och stat sysslade biskop Giertz i en artikel i Vår Kyrka med rubriken "Är tiden mogen för en kyrka fri från staten?" Man kunde förbli vid det gamla så länge kyrkan fritt fick förkunna ordet och utdela sakramenten. Ur den enskilde prästens synpunkt var förhållandena tillfredsställande men kyrkans organisation var sådan att den ej kunde nå ut till hela folket i det föränderliga samhället. Frågan var om detta problem kunde lösas under rådande relationer till staten. En smidig organisation var livsnödvändig för kyrkan men hittills hade Kungl. Maj :t visat föga förståelse härför. Kyrkan finge ej handla förhastat men än värre vore att hemfalla åt förlamande räddhåga. Man fick ej vara alltför bunden vid det bestående "i första hand de säkra prästlönerna". Räddhågan kunde alltid finna ett teologiskt försvar. Så länge prästen fick predika och lyfta sin lön kunde man alltid säga att kyrkan hade kvar den väsentliga friheten att förkunna ordet, men man måste förstå att det också gällde att nå människorna i de nya bosättningsområdena. Folkkyrkor kunde existera utan samband med staten. Det var dock i första hand Finlands kyrka och därnäst Västtysklands som nämndes med framhävande av att båda hade beskattningsrätt. Det västtyska 27 — Kyrka-stat III

190 systemet tycktes medföra alla det svenska systemets fördelar utan dess nackdelar. Artikeln utmynnade i att man måste noga studera frågan och överväga olika lösningar däribland en omreglering som innebar "en mer eller mindre fullständig skilsmässa från staten" (Vår kyrka 47/1955). Karlstad-Tidningen omtalade båda artiklarna med sympati och hävdade att kyrkan skulle ha allt att vinna av en kamp för friheten (6/12). Värmlands Folkblad framhöll däremot att de problem Rudérus behandlat ej hade något med kyrkans skiljande från staten att göra (13/12). StockholmsTidningen antog, att Giertz ej avsett, att allt samarbete mellan kyrkan och staten skulle uppges (14/12). Ny Tid konstaterade under rubriken "På statens kryckor" att förhållandena var otillfredsställande ur religionsfrihetssynpunkt och refererade Giertz' artikel under kritik av hans önskan om bevarad beskattningsrätt (27/11). Efter 14 dagar upprepade tidningen sina synpunkter och framhöll, att Rudérus ställt saken på sin spets. En kyrka som hävdade, att dess dogmer skulle tas på allvar måste liksom den profane humanisten komma fram till att förbindelsen mellan stat och kyrka måste brytas (11/12). Det var således ingen tillfällighet att just Ny Tids chefredaktör R. Edberg vid 1956 års riksdag uppträdde som huvudmotionär med yrkande om "allsidig utredning om formerna för och de överblickbara följderna av ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan" (II: 214). Samma yrkande framfördes av herr Osvald m. fl. (I: 165). I motiveringen anfördes, att gällande bestämmelser gjorde bekännelseskrifternas regler till en del av svensk rätt. Den svenska kyrkan vore — självklart — en bekännelsekyrka och regeringsformen gjorde därmed en speciell variant av kristendomen till "statsreligion". Denna hade därmed auktoriserats, och det organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka fått legal grund. Allt detta var kvarlevor från en gången tid. Statskyrkosystemet tedde sig oförenligt med en konsekvent genomförd religionsfrihet. Motionärerna anknöt till vad andra kammarens allmänna beredningsutskott 1950 sagt om att vida kretsar önskade en utredning, och menade att religionsfrihetslagen nu varit i kraft så länge, att man kunde bedöma dess verkningar. Man hade även tagit fasta på uttalandena föregående år, att en utredning måste föregå en folkomröstning. Ur trosfrihetens synpunkt sades det starkaste skälet för en utredning vara, "att staten genom sin auktorisation åt en viss bekännelse t a r ställning i så ömtåliga och djupt personliga frågor". "Tro och tänkande ligga utanför statsmaktens kompetens." Det sades vidare vara helt oförenligt med religionsfrihetens princip, att staten föreskrev "en i princip obligatorisk anslutning från födelsen till ett bestämt samfund". Detta föregrepe den mogne medborgarens personliga ställningstagande.

391 När olika livsåskådningar bröt sig mot varandra, vore det även ett grundläggande demokratiskt krav, att dessa blev likställda. Som stöd åberopades ett uttalande av Kant, att staten ej ägde att föreskriva någon viss trosbekännelse eller gudstjänstform och ej heller hade att betala kostnaderna för kyrkoväsendet. Den hade blott att förhindra sådant som vore skadligt för samhället. Den principiella uppfattningen innebure ej någon underskattning av den kulturgärning svenska kyrkan utfört eller något förakt för uppriktig religiositet. Religion och kyrkoform vore ej detsamma, och samhället bleve ej mindre religiöst därför att "staten avklädes sin bekännelseskrud". Uttalanden även från kyrkligt håll åberopades till stöd härför och för att en omprövning av kyrkans ställning behövdes. Kravet på personlig avgörelse borde vara självklart, men då kunde man ej godta ett privilegierat samfund, i vilket alla föddes in. Det ginge ej heller att förena med förbindelsen med en sekulariserad stat. En utredning måste omfatta hela problemkomplexet, bl. a. äganderätten till och vården av kyrkobyggnaderna, allmänna kyrkofondens ställning, prästutbildningen och den teologiska forskningen, kyrkans beskattningsrätt, folkbokföringen och vigselrätten. Konstitutionsutskottet gick denna gång synnerligen grundligt tillväga och infordrade remissyttranden från 24 myndigheter och organisationer, av vilka blott en, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, avstod från att yttra sig. Endast skolöverstyrelsen och en minoritet inom statskontoret, vilken åberopade ämbetsverkets remissyttrande med anledning av dissenterlagskommitténs betänkande samt en ledamot av Uppsala domkapitel tillstyrkte reservationslöst den begärda utredningen. Det gjorde väl även Frikyrkliga samarbetskommittén, som dock ej blott underströk hur komplicerad frågan var utan även tycktes förutsätta en helt förutsättningslös utredning. Den teologiska fakulteten i Uppsala ställde uttryckligen detta villkor, och Filadelfiaförsamlingen förutsatte, att de religiösa samfundens ställning i samhället och skolornas religionsundervisning ordnades på ett tillfredsställande sätt. De religiösa organisationernas ställning och statliga stöd finge ej försämras, utan statens stöd åt den kristna verksamheten borde förr fördjupas. Gåvor till religiös och ideell verksamhet borde kunna bli skattefria intill en viss gräns. En utredning med negativ inställning till kristendomen avstyrktes bestämt. övriga yttranden var helt avstyrkande, ehuru motiveringarna växlade. Av de statliga myndigheterna ansåg kammarkollegiet en utredning alldeles för omfattande och arbetskrävande för att igångsättas, om ej en utbredd folkmening önskade en skilsmässa, men det förefölle tvivelaktigt att så var fallet. Som skäl härför åberopade kollegiet liksom flera andra remissinstanser bl. a. den ringa omfattningen av utträdet ur kyrkan. Det funnes visserligen en grupp, som positivt omfattade kyrkans lära och önskade en skils

392 mässa, men de utgjorde blott en obetydlig del av svenska folket. De principiella skäl som tidigare åberopats sades ha fått minskad betydelse efter religionsfrihetslagens tillkomst. Om många framdeles skulle begagna rätten att utträda, kunde emellertid frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka komma i ett nytt läge. En folkomröstning bleve nödvändig, men dessförinnan måste ej blott en utredning göras utan även statsmakterna ta ställning till en skilsmässas konsekvenser. Diskussionen i samband med en folkomröstning skulle sannolikt uppvisa djupgående meningsmotsättningar, varför saken blott i nödfall borde tas upp. Statskontorets majoritet ägnade större uppmärksamhet åt själva religionsfrihetsprincipen. Denna sades vara sedan länge erkänd i Sverige och den tolkades i enlighet med justitieministerns uttalande i propositionen om religionsfrihetslagen. De hinder mot religionsfrihet som tidigare funnits hade nu avlägsnats. Religionsfrihet och statskyrka hade alltså hittills ej visat sig oförenliga och endast om man ansåg, att de icke var förenliga, borde en utredning i den svåra och invecklade frågan igångsättas. Statskontorets majoritet menade, att de problem som kunde föreligga, t. ex. rörande kyrkoskatten, statliga bidrag och formerna för utträdet, var möjliga att lösa inom det nuvarande systemets ram. Samtliga domkapitel avstyrkte motionerna, men de fann dock i vissa fall en utredning önskvärd. Ställningstagandet betingades nog ofta av farhågor liknande dem Uppsala, Linköpings, Strängnäs och Visby domkapitel uttalade nämligen att beslut om eller redan yrkandet på en utredning kunde leda till att den uppfattningen skulle uppkomma, att statsmakterna redan tagit ställning och att en skilsmässa mellan stat och kyrka blott var en tidsfråga. Allmänt hänvisade man också till att utredningen om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter borde slutbehandlas, innan någon ny utredning igångsattes. I flera fall ifrågasattes också om en verklig skilsmässa var möjlig. Domkapitlet i Uppsala underströk vilken genomgripande betydelse en skilsmässa skulle få samt betonade kristendomens fundamentala betydelse i det västerländska kulturarvet. En brytning borde ske endast om en majoritet inom folket uppenbart önskade det. Det ifrågasattes även om med den moderna statsmaktens utveckling en verklig skilsmässa var möjlig. Det gällde kanske snarare om statens inflytande på de kyrkliga angelägenheterna skulle vara negativt eller positivt bestämt. Kyrkan vore som andligt samfund oberoende av sin ställning till staten. Det väsentliga vore "vilka förhållanden som gjorde det lättast att bringa evangeliet till Sveriges folk". Hittills hade det varit förbindelsen med staten, men om det skulle förbliva så även i framtiden berodde på om staten även i fortsättningen ville främja den kyrkliga verksamheten eller kanske begränsa den. Det kunde vara av intresse att utreda, om svenska kyrkan vore i stånd att existera som fri folkkyrka. Om en utredning skulle komma att ske, borde den avse även

393 denna fråga ävensom skolans religionsundervisning, de teologiska fakulteterna och folkbokföringen. De båda representanterna för den teologiska fakulteten underströk i ett särskilt yttrande, att kyrkan ej hade något att frukta av en opartisk utredning. Linköpings domkapitel önskade, liksom motionärerna 1955, en folkomröstning på ett tidigt stadium för att utröna folkmeningen. Det vände sig också mot motionärernas kyrkosyn. Svenska kyrkan var ej något bekännelsesamfund i samma mening som frikyrkosamfunden och utövade därför ej något samvetstvång. Den var uttryck för folkets gemensamma ansvar för de moraliskt uppbyggande krafterna och för att alla fick kristen kunskap samt avsåg att tillgodose de religiösa behoven hos dem, som ej tillhörde någon frikyrkoorganisation. Det skulle bli till skada för all kristendomskunskap, om statens hållning uppmuntrade till religiös likgiltighet eller skepsis. Endast den som önskade befordra sekulariseringen kunde alltså yrka på skilsmässa. Likställighetskravet kunde te sig tilltalande för de frikyrkliga men berodde dels på en felaktig uppfattning om betydelsen av förhållandet mellan kyrka och stat, vilket var ett uttryck för statens ansvar för medborgarnas religiösa behov, dels på att kravet på likställighet antogs vara ett demokratiskt fundamentalkrav, vilket det i själva verket ej var, då intet åsiktsförtryck fanns. Tvärtom kunde det sägas vara ett demokratiskt fundamentalkrav att staten understödde de fria samfund, som önskade sådant stöd och vilkas verksamhet staten fann för sig värdefull. Det betonades till sist, att en skilsmässa ej kunde vara till gagn för staten, men att förbindelsen med denna ej var något livsvillkor för kyrkan. Frihet från statskontroll kunde också ha fördelar. Skara domkapitel betonade det historiska sambandet mellan kyrka och stat men framhöll också att det fanns åtskilligt som fordrade utredning. Tidpunkten var dock ej lämplig och domkapitlet kunde ej tillstyrka en utredning, som avsåg att göra staten religiöst indifferent, något som de allra flesta svenskar säkert ej önskade. Det betonades vidare, att svenska kyrkan hade ett helt annat kyrkobegrepp än motionärerna och det skulle den ha även efter en skilsmässa. Synen på förhållandet mellan kyrka och stat måste därför bli olika. Strängnäs domkapitel fann, att religionsfrihetslagen ännu varit i kraft alltför kort tid för att dess verkningar med säkerhet skulle kunna bedömas och att vad som sades om att statskyrka och religionsfrihet var oförenliga, ledde till orimliga konsekvenser. Motionärernas religionsfrihetsbegrepp ledde till frihet från religion, "ett religionslöshetens tvång", som stred mot religionsfriheten "fattad som frihet till och i religion". Om staten bröt förbindelsen med kyrkan, måste detta tolkas som ett avståndstagande från de kristna normerna för livsföringen, men vad ville man sätta i stället? "Ty neutral kan staten aldrig stå i livsåskådningsfrågorna." En skilsmässa kunde dock bli nödvändig, om staten hindrade kyrkan att fylla sin uppgift.

394 Liknande synpunkter anfördes av Västerås domkapitel, som även hänvisade till att den begärda utredningen avsåg att förbereda en skilsmässa och att riksdagen så sent som 1951 avvisat en sådan. Svenska kyrkans ställning kunde ej jämföras med de andra trossamfundens och kravet på likställighet blev därför obefogat. En grundlig och förutsättningslös utredning kunde dock behöva göras vid en lämpligare tidpunkt. Domkapitlet i Växjö berömde motionärernas försök till saklig behandling men sade sig nödsakat avstyrka en utredning, emedan varken utgångspunkten eller skälen riktigt angivits. Man måste se problemet historiskt och beakta samfundstanken. Kant var en föråldrad auktoritet. Gällande lag värnade både om deras rätt som ville utträda ur kyrkan och deras som ville ge sina barn kristen fostran. En sådan vakthållning om kristna värden hade hittills ej ansetts som odemokratisk. Motionen hade genom en negativ syn förträngt religionsfrihetsproblemet. — Något samband mellan stat och kyrka skulle säkert alltid bestå, varför man ej borde tala om skilsmässa. Detta förhållande ändrades ständigt och en viss spänning var blott sund. Statens hållning till den kyrkliga verksamheten kunde dock ge anledning till en omprövning från kyrkans sida. Tidpunkten var dock ej lämplig för en utredning. Sistnämnda synpunkt underströks särskilt av Lunds domkapitel, som började med att uppräkna en rad pågående utredningar. Att utreda följderna av en skilsmässa skulle bli mycket svårt. Inga tecken tydde på att en stark opinion önskade en sådan. Åtskilligt som motionen åsyftade kunde ändå tillgodoses och statsmaktenias inställning till "tro och t ä n k a n d e " kunde få en för både stat och kyrka tillfredsställande lösning i samband med avgörandet om kyrkomötets befogenheter. Göteborgs domkapitel hävdade, att det ur religionsfrihetens synpunkt ej fanns något att anmärka på förhållandet mellan kyrka och stat i Sverige efter 1951. Det återstod dock praktiska problem om hur detta förhållande skulle ordnas. När en kyrka omfattade större delen av folket, och det skulle nog den svenska kyrkan göra även efter en skilsmässa, måste alltid någon rättslig reglering finnas. En skilsmässa skulle emellertid medföra, att en massa problem t. ex. om formerna för den kyrkliga beskattningen, folkbokföringen och begravningsväsendet skulle bli aktuella. Liksom domkapitlet i Växjö ansåg Göteborgs domkapitel, att man alltså ej kunde tala om en skilsmässa utan endast om en omreglering. En sådan kunde ur kyrkans synpunkt vara önskvärd, t. ex. när det gällde församlingsorganisationens anpassning, men dylika frågor kunde lämpligen upptas var för sig, närmast den om kyrkomötets ställning. Vid en skilsmässa måste staten också ta ställning till de moraliska grundvärden den själv ville bygga på. Karlstads domkapitel hävdade, att begreppet religionsfrihet tolkades på olika sätt men att den tolkning, som låg till grund för motionen, ej motiverade en skilsmässa mellan stat och kyrka. Motionärerna kunde blott tänka

395 sig en föreningskyrka, men den religionsfrihet, som reformationen åsyftade, gällde en annan sorts kyrklighet. Motionärernas motivering måste därför underkännas av kyrkan. Härnösands domkapitel framhöll, att motionärerna givit religionsfriheten "en annan, vidare innebörd än den som hittills legat till grund för svensk lagstiftning". Kravet på likställighet sades visa brist på insikt om svenska kyrkans natur och betydelse. Den representerade värden, som majoriteten av folket alltjämt ansåg omistliga. Det var därför ej fråga om ett blott yttre organisatoriskt samband. Utvecklingen, som tenderade att minska kyrkans frihet, hade dock skapat problem, som behövde lösas. En allsidig utredning kunde således behövas, men den borde i första hand åsyfta en omreglering. Luleå domkapitel ställde sig mer välvilligt till motionernas religionsfrihetsbegrepp men framhöll, att ingen stat kunde medge obegränsad frihet. Varje stat måste handla som om tro och tänkande låg inom dess kompetensområde. All lagstiftning måsle vila på och ge uttryck åt vissa idéer och trosföreställningar. Människovärdet hade, såsom nutidens historia visat, främst sin grund i kristendomen. Uppfostran måste också bygga på vissa idéer. Etiken var ytterst grundad på tro och detta gällde även om man ej ville erkänna, att så var fallet. Religionen kunde därför aldrig bli staten likgiltig. Utan en gemensam tro fick den lita till den rena makten. — Religionsfrihetstanken kunde behöva beaktas vid reglerandet av förhållandet mellan stat och kyrka, men den kunde ej vara ensamt eller främst avgörande. Att säga, att man ej skulle föregripa mogna människors ställningstagande, var meningslöst, då påverkan ej kunde undgås. Frågan var bara "hur vi inverka". En utredning borde ej ensidigt ta sin utgångspunkt i religionsfrihetstanken utan vara så allsidig som möjligt. Problemets räckvidd och betydelse kunde ej överbetonas och en grundlig utredning kunde behövas, men lösningen vore ej nödvändigtvis en verklig skilsmässa utan snarare en omreglering av förhållandet mellan stat och kyrka till gagn för båda. Förhållandena var så invecklade, att en fullständig skilsmässa tycktes omöjlig att genomföra i rättsliga former. Särskilt nämndes frågorna rörande den kyrkliga egendomen, begravningsplatserna, religionsundervisningen och folkbokföringen. Visby domkapitel gick ännu grundligare in på motionärernas sätt att ställa problemen. Statens auktorisation åt en "bekännelsevariant" avsåg ytterst att slå vakt om det kristna arvet. Ett upplösande av bandet mellan kyrka och stat skulle betyda en förändring av själva den kristna grundinställningen, vilket komme att skapa ett andligt vacuum, som skulle bli värre än "den nuvarande i vissa hänseenden otillfredsställande ordningen". — Det var riktigt, att religionsfrihetslagen präglades av vissa inkonsekvenser, och en del ansåg, att en konsekvent genomförd religionsfrihet måste leda till skilsmässa mellan stat och kyrka. Det gällde dock här som i många andra fall, att "tankens logik icke överensstämmer med livets egen logik",

396 Därför hade lagen sannolikt fått den form den hade. Dess verkningar kunde ej redan nu bedömas, men majoriteten av svenska folket tycktes ej önska någon skilsmässa. — Ur svenska kyrkans egen synpunkt kunde skäl anföras både för och emot den bestående ordningen. Statsmakterna borde främst anlägga ideella synpunkter på frågan. Någon utredning borde ej nu komma till stånd. En eventuell framtida sådan borde även beakta förutsättningarna för kyrkans framtida verksamhet. Domkapitlet i Stockholm ställde sig mest kritiskt av alla mot den bestående ordningen. Om statsmakterna ej visade större generositet och förståelse för kyrkans behov, borde man "ej rygga tillbaka för en organisatorisk skilsmässa mellan kyrka och stat". Ännu kunde man dock hoppas på en sådan reorganisation av den nuvarande kyrkostyrelsen, att inga åtgärder borde vidtagas. Religionsfrihetskravet var redan mycket väl tillgodosett och den överväldigande majoriteten var säkert tillfredsställd. Flertalet domkapitel synes ha varit nästan överraskande positivt inställda till en utredning, även om man helt naturligt tog avstånd från en utredning, som direkt skulle syfta till en skilsmässa och som till på köpet motiverades med stark kritik, som drabbade ej bara statskyrkan utan även folkkyrkan. Att en del av skälen för uppskov ge intryck av att vara svepskäl torde kunna förklaras på detta sätt, även om förklaringen skulle kunna vara att man överhuvudtaget ej önskade någon utredning. Domkapitlen i Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm synes dock ha funnit en utredning ur kyrkans egen synpunkt värd att överväga, medan domkapitlen i Karlstad, Härnösand, Luleå och Visby visade särskilt intresse för religionsfrihetsfrågan. (De tre stiftsnämnder, som beretts tillfälle yttra sig, nämligen stiftsnämnderna i Växjö, Lunds och Härnösands stift, hade inga egentliga synpunkter utöver respektive domkapitels. Stiftsnämnden i Härnösand betonade dock de stora problem, som vid en skilsmässa skulle uppstå, när det gällde såväl äganderätten till som förvaltningen av den kyrkliga egendomen.) Ett direkt, utförligt motiverat avstyrkande av varje allmän utredning rörande kyrkans ställning möter i remissyttrande av teologiska fakulteten i Lund, det längsta och mest ingående av samtliga. I en "historisk återblick" konstaterades först, att de motiv för ett lösande av sambandet mellan stat och kyrka, vilka anförts under de senaste 50 åren, var "ganska olikartade och delvis varandra motsägande". Kyrkans vanmakt och bristande överensstämmelse med den nytestamentliga församlingsprincipen hade varit Waldenströms skäl och den frikyrkliga församlingsprincipen gick igen i en lång rad riksdagsmotioner. Det avgörande felet med den svenska kyrkan ansågs vara att man föddes in i den. En starkt politiskt färgad motivering förelåg i en rad motioner från 1918 till 1932.1 de sista hade bekymmer på grund av den kyrkliga aktiviteten tillkommit (se sid. 266, 308 ff.).

397 En helt annan ståndpunkt hade J. W. Johnsson 1950 (se sid. 338), och M. Ståhl hade 1951 (se sid. 365) utvecklat "en rätt särpräglad motivering". I motionerna 1908—1910 hade det aldrig talats om religionsfrihet, men professor Herner hade i kyrkomötesdebatten 1910 hävdat, att statskyrkan bättre tillgodosåg läro- och yttrandefriheten (se ovan sid. 223). Sedan 1918 hade däremot religionsfriheten direkt åberopats. Fakulteten övergick så till en principiell granskning av de anförda motiven. Den s. k. nytestamentliga församlingsprincipen hade sin bakgrund i den på 1800-talet vanliga uppfattningen, att staten skulle blanda sig i så litet som möjligt. Tanken hade säkert legat nära till hands i ett privatkapitalistiskt samhälle, där det också hade funnits stora möjligheter för olika föreningar att få ett starkt ekonomiskt stöd. Ett sådant samhälle existerade ej längre, och staten hade fått en helt annan betydelse. Frågan var därför, om ej en förbindelse mellan stat och kyrka nu måste te sig "både önskvärd och naturlig". Det var synnerligen befogat, att staten understödde kyrkans verksamhet. Härvid vore att vänta att kyrkan fick den frihet hon behövde för att fullgöra sin uppgift. Svenska kyrkan vore visserligen en bekännelsekyrka, men detta betydde ej, att alla dess medlemmar medvetet måst omfatta bekännelsen. Det förelåge därför ej något samvetstvång. Att kyrkan ej ville utesluta någon berodde icke på slapphet utan på själva kyrkosynen. Kyrkan ville med evangeliet betjäna den som ville låta sig betjänas. Detta gjorde att friheten inom svenska kyrkan sannolikt blev större än inom andra samfund. Anknytningen till staten markerade denna frihet och bidrog till att skydda mot religiöst förtryck. En frigörelse från staten skulle medföra en skärpt tendens till trostvång. Det vore alltså naturligt, att de som ansåge, att kyrkan skulle vara en sammanslutning av personer med en konfessionalistiskt bestämd trosåskådning skulle önska en skilsmässa. Ur statens synpunkt var detta ej önskvärt. Yrkandet på skilsmässa hade ofta berott på ett abstrakt frihetsideal och en sådan syn på kyrkans bekännelsekaraktär som kyrkolagsutskottet hade tillbakavisat vid kyrkomötet 1951 (se sid. 89). Många önskade begagna svenska kyrkans tjänster utan att vilja avge någon bestämd bekännelse eller — än mindre — utsättas för trostvång. Kravet på skilsmässa hade ofta utgått från kretsar med en sekteristisk eller konfessionalistisk kyrkosyn eller med en antikristen åskådning. Det var dock ej något samhällsintresse, att de som ej tillhörde någon bestämd riktning skulle tvingas att ansluta sig till någon. Man toge i debatten alltför liten hänsyn till dem som ej ville ta bestämd ställning, ehuru kyrkan borde ta större ansvar för dessa, vilket skulle motverka sekteristiska tendenser. Det vore önskvärt, att den ideologiska splittringen inom samhället motverkades, men en skilsmässa skulle verka så, att kyrkan alltmer kom att betraktas som "en föreningskyrka för de rättroende".

398 Fakulteten betonade även samhällets intresse av en fri teologisk forskning och av att religionsundervisningen ej blev konfessionalistiskt präglad. Endast en utredning, som avsåge samarbetet mellan kyrka och stat på enskilda punkter, skulle kunna vara önskvärd. Två ledamöter reserverade sig mot motiveringen, professor Wingren blankt, professor Eklund med anförande av att en allsidig utredning skulle ge goda skäl för bevarandet av rådande ordning. Med hänsyn till redan pågående utredningar borde den dock uppskjutas. Det bör kanske här anmärkas, att fakulteten förbigått motionärernas principiella syn på religionsfriheten med tystnad och delvis använt en argumentering, som stod i strid därmed. Konstitutionsutskottet, som tillstyrkte en utredning, konstaterade (nr 17, s. 13 ff.) efter en kort historik samt översikt av remissvaren och förhållandena i andra länder, att situationen i Sverige i hög grad berodde på den historiska utvecklingen. Samhällets verksamhet hade utgått från en moraluppfattning, som direkt eller indirekt vilat på kristen grund. Det sades vidare, att de värden, som kristen verksamhet skapat åt vårt folk, utgjorde en tillgång, som borde tagas väl tillvara. Utskottet kunde därför "icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden". Detta sades dock ej hindra, att relationerna mellan stat och kyrka kunde behöva ändras. Oklarhet rådde om kyrkans och dess organs ställning i förhållande till staten. Frågan om förhållandet mellan kyrka och stat vore så betydelsefull och svår, att den behövde förutsättningslöst utredas. Staten borde dock under inga omständigheter avsäga sig "allt ansvar för religiösa angelägenheter". Efter uppräkning av en rad problem, som borde utredas, underströk utskottet ytterligare, att dess uttalande ej innebure något principiellt ställningstagande till frågan om kyrkans skiljande från staten. Bakom utskottets utlåtande stod i huvudsak dess socialdemokratiska och folkpartistiska ledamöter, ehuru Ire av de senare ville undantaga kristendomsundervisningen från utredningen. Samtliga högermän och bondeförbundare reserverade sig däremot mot en utredning under åberopande bl. a. av att samtliga domkapitel avstyrkt motionerna. Ärendet föranledde ganska långvariga debatter i båda kamrarna. I första kammaren talade motionären Osvald för motionen. Statskyrkans avskaffande borde vara en naturlig följd av religionsfriheten och berörde ej kristendomens inflytande i samhället. Utskoltsbetänkandet kom i sin helhet att försvaras av ett par folkpartister. Fil. dr E. Englund hävdade, att folkopinionens likgiltighet ej var något skäl mot en utredning. Kyrkan spelade ej längre samma roll för moralen som förr, men i länder utan statskyrka var läget ofta ett annat. Rektor S. Ohlon underströk, att utskottets förslag var något helt annat än motionä-

399 rernas. Man borde därför ej åberopa domkapitlens avstyrkanden. Dessa tycktes tvärtom allmänt anse den starka bundenheten vid staten mindre lycklig. Liknande synpunkter anfördes av den frikyrklige chefredaktören D. Ollen, som även underströk kyrkans betydelse och hävdade behovet av en folkomröstning. För utskottet talade också den likaledes frikyrklige chefredaktören Hj. Wetland, som dock började med att protestera mot att skolfrågan inblandats. Han fann det underligt, att många förklarade, att problemet var svårt och därför motsatte sig att det skulle utredas. Det fanns många präster, särskilt yngre, som ansåg kyrkan alltför bunden av staten. En skilsmässa skulle kunna leda till en stor uppryckning på det religiösa området. Holland åberopades som exempel. Man borde ej ta hänsyn till vad som gagnade det ena eller andra samfundet utan till vad som gagnade kristendomen och Weiland sade sig vara säker på att det skulle en fri folkkyrka göra. Högerns partiprogram talade också om en sådan. Den ende socialdemokraten, som yttrade sig, järnarbetaren K. A. Damström, ansåg, att "det ej nu var tid för en principdebatt". Högermannen, folkskoleinspektören M. Bergh inledde debatten med att å utskottsreservanternas vägnar yrka avslag på den föreslagna utredningen, emedan en sådan ej uppbars av någon stark opinion och emedan det var tvivelaktigt om det var ett statligt intresse att frågan diskuterades. I en replik hävdades, att utredningen syftade till skilsmässa och att det var motsägelsefullt tala om att den skulle vara förutsättningslös. Det vore kyrkan som vid behov borde ta initiativet. Det vore tänkbart, att en fullständig religionsfrihet krävde, att kyrkan skildes från staten, men detta vore ej en nödvändig följd av religionsfrihetslagen, varmed ej avsågs, att staten skulle vara religiöst indifferent. Kristendomen var grunden för samlevnaden på de flesta områden och dess utövning borde därför ej lämnas helt åt enskilda. Förutsättningarna vore på olika håll så skiftande att man ej kunde göra jämförelser med andra länder. Någon motsättning till högerns program förelåg ej. Kyrkan kunde nog reda sig utan direkt samband med staten. En annan reservant, bondeförhundaren och egnahemsdirektören Bror Nilsson, underströk också frånvaron av en verklig opinion samt framhöll, att utredningen syftade till skilsmässa och att det svenska samhället hade kristen grund och svårligen kunde undvara kyrkan. Det var beklagligt att de frikyrkliga, som ej skulle gagnas av en skilsmässa, nu gick samman med kristendomsfiender. I en replik underströks ytterligare betydelsen just av en statskyrka. En annan bondeförbundare och reservant, lantbrukaren F. Karlsson, framhöll liksom Nilsson, att det ej längre fanns något tvång i religiöst avseende. Att kyrkan skulle bli mer livaktig efter en skilsmässa var en sanning med modifikation. Den skulle upphöra att vara folkkyrka och stora

400 grupper skulle komma att stå utanför all religiös påverkan. Statskyrkans avskaffande skulle göra många djupt besvikna, men endast om en skilsmässa var åsyftad, borde en utredning företagas. Ur kyrklig synpunkt funnes ingen anledning till skilsmässa, så länge staten ej lade hinder i vägen för den kyrkliga verksamheten. Även Karlsson påtalade samverkan mellan de religionslösa och de frikyrkliga. Hans partivän lantbrukaren G. Elofsson menade, att de senare önskade en skilsmässa till förmån för de fria samfunden, emedan så få utträtt ur kyrkan. Högermannen, kapten A. Mannerskantz framhöll också, att motiven för utredningskravet var mycket skiftande. Det påstådda tvånget borde efter 1951 kunna avföras ur debatten. En del av dem som önskade skilsmässa ville komma åt de ecklesiastika skogarna, medan andra var rent kristendomsfientliga. De frikyrkligas motiv föreföll oklara men tycktes ibland bero av hänsyn till konkurrensen, ehuru en fjärmare förbindelse mellan stat och kyrka knappast skulle gagna de frikyrkliga. Högermannen, lektor E. Arrhén instämde i vad utskottet sagt om de kristna idéernas värde och betydelse, särskilt för demokratiens utveckling. Högerprogrammet avsåg att folkkyrkan skulle ha frihet att fullgöra sin uppgift, ej att den skulle vara skild från staten. Om denna bleve hednisk, måste kyrkan dock gå sin egen väg. En frikyrkligt orienterad folkpartist, lantbrukaren R. Boman, under flera år styrelseledamot i Svenska alliansmissionen, sade sig vara förvånad över att utskottsmajoriteten tillstyrkt en utredning. En sådan var nämligen opåkallad, då kravet på en skilsmässa ej stöddes av någon stark folkmening, vilket framgick av det ringa utträdet u r kyrkan. Första kammaren biföll så utskottets förslag med 84 röster mot 35 (FK 31: 7—30). I andra kammaren, där debatten blev avsevärt längre, inledde konstitutionsutskottets ordförande, prosten Hallen, med att förklara, att han länge varit emot en utredning. Motionärernas uppfattning, att staten kunde vara likgiltig för medborgarnas livssyn var orimlig. Kommunerna sörjde ofta för många skiftande behov, t. ex. skolor, idrottsplatser, kyrkor, ålderdomshem m. m. Staten hade också ansvar i olika avseenden, bland annat att skydda minoriteter mot åsiktsförtryck. Kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka tycktes ej heller ha större aktualitet. Utskottet hade emellertid gått ifrån motionerna och sett frågan ur en positiv synpunkt, då läget var oklart och domkapitlen visat sig angelägna om en allsidig, förutsättningslös utredning. Till stöd härför åberopades också ett uttalande i Svensk Kyrkotidning. I en replik underströk Hallen, att man ej fick sammanblanda motion och utskottsutlåtande samt betonade sin kärlek till statskyrkan. I ett slutinlägg uttryckte prosten sin glädje över frånvaron av kyrko- och kristendomsfientliga inslag i debatten.

401 Liknande synpunkter som i Hallens första inlägg anfördes av en annan känd socialdemokrat, herr Fast. Kyrkan borde få den organisation som bäst gagnade dess verksamhet. I händelse att den skildes från staten, kunde den dock ej få annat ekonomiskt understöd än andra samfund. Många kretsar inom kyrkan, som nu önskade en skilsmässa, skulle nog bli betänksamma, om de fick klarhet om denna följd. Mycket annat bl. a. äganderätten till den kyrkliga egendomen behövde också klarläggas. Någon fullständig religionsfrihet funnes ej i Sverige, och det kunde ifrågasättas, om en sådan i framtiden vore önskvärd. Då en förutsättningslös utredning skulle befordra en lidelsefri debatt, komme han att rösta för en sådan, ehuru han skulle ha röstat emot, om det hade gällt en skilsmässa mellan stat och kyrka. Prosten Hoppe betonade kyrkans och kristendomens betydelse för det svenska samhället och sade, att han ej alls kände sig bunden av det socialdemokratiska partiprogrammet. Ingen fri kyrka skulle få så stora möjligheter som statskyrkan. Han hoppades på ökad frikyrklig förståelse för denna men fann, under hänvisning till samma uttalanden som Hallen åberopat, en förutsättningslös utredning lämplig. Också den frikyrkliga socialdemokraten, fru Lisa Johansson i Skövde ansåg, att båda parter skulle förlora på en skilsmässa mellan stat och kyrka. En förutsättningslös utredning kunde dock vara lämplig, och då utskottets utlåtande överensstämde med ett uttalande av de kristna socialdemokraterna, yrkade hon bifall. Endast en av de socialdemokratiska talarna, folkskolläraren H. Bark, tycktes ha någon sympati för en skilsmässa. Han antog, att folkpartister och socialdemokrater samverkade, emedan de hade en gemensam uppfattning om, att den enskilde skulle ha rätt att ta ställning till livsåskådning och samfundstillhörighet. Han instämde däremot i reservationen att kristendomsundervisningen ej skulle ingå i utredningen, då kyrka och skola nu var skilda. För denna reservation talade de båda av kammarens folkpartister som stod bakom den, den frikyrklige herr Svensson i Ljungskile och doktor B. von Friesen, liksom deras partivänner herrar Gustafsson i Borås och Rimmerfors, båda missionsförbundare, samt fru Ingrid Andrén. Herr Svensson sade sig f. ö. utgå från sin personliga uppfattning, att den religiösa organisationen måste ha största möjliga frihet och staten på det religiösa området minsta möjliga myndighet. För närvarande var staten ganska vänlig mot kyrkan, men förhållandena skiftade och statens allt större makt på olika områden behövde överhuvudtaget balanseras. Statskyrkan var även till hinder för det internationella samarbetet på det religiösa området och för missionen. Inom landet torde frågan ej utan vidare kunna avföras från dagordningen, och en förutsättningslös utredning syntes önskvärd. Utskottets mo-

tivering var mycket positiv mot de kristna värdena och av stor betydelse lör den fortsatta debatten. Det var för kyrkan bättre med en utredning under lugna förhållanden än i ett krisläge och högern borde begagna tillfället att förverkliga frihet för kyrkan. Man kunde ej gå förbi samhällsfrågor blott därför, att de vore stora. I repliker fann herr Svensson innebörden i högerns partiprogram väl mager och hävdade mot herr Fast, att utskottets skrivning lämnade rum för en generös ekonomisk uppgörelse mellan stat och kyrka. Några garantier för framtiden hade man ej, vilka beslut som än fattades. En ovänligt sinnad riksdagsmajoritet kunde strypa statskyrkan. Doktor von Friesen ansåg det ur liberal synpunkt självklart, att stat och kyrka skulle vara skilda. Det var även till nytta att minska statens makt. Frikyrkofolkel var nu i motsats till på 1800-talet splittrat, men märkligare var, att statskyrkans företrädare ej ville ha någon utredning. Särskilt vände han sig mot den teologiska fakulteten i Lund och dess tolkning av statskyrkobegreppet. Kristendomen behövdes som moralbildande kraft i samhället, men det var tveksamt, om ett visst samfund borde få särskilt statligt stöd. Det gällde nu blott en förutsättningslös utredning. Om det sedan visade sig, att folkmajoriteten ej önskade någon skilsmässa, skulle det självfallet icke bli någon sådan. övriga folkpartister, som närmare uttalade sig för utredning, deklarerade samtidigt, att de skulle rösta emot en skilsmässa. Pastor Gustafsson i Borås vidhöll, att hans ställningstagande kom att hero av kyrkans eget. Man finge ej försvaga något samfunds möjligheter att fylla sin uppgift. Det kunde visa sig genom en utredning, att en skilsmässa skulle spoliera oersättliga värden. På grund av yttranden av ledande kyrkomän trodde han den nu föreslagna utredningen ej vara kyrkan emot och därför förordade han den. En annan frikyrkoman, lantbrukaren K. Kilsmo, började med att uttala sig mot skilsmässa, men en utredning behövdes för att skapa klarhet, bl. a. om kyrkans ställning i samhället och om vad svenska kyrkan egentligen vore, en statsinstitution, en kristen församling som andra eller något annat. Särskilt teologiska fakultetens i Lund yttrande gjorde en sådan utredning nödvändig. Där tycktes man ansluta sig till Lenins förklaring av religionen. (Kilsmo åsyftade väl den allmänna s. k. materialistiska historieuppfattningen på marxistiskt håll, vilken i den svenska debatten utvecklats av A. Engberg och i de kommunistiska partimotionerna, särskilt 1923 (se ovan s. 268, 296 i'.). Lenins uppfattning kan studeras i två föredrag, utgivna på svenska i en skrift med titeln Socialismen, arbetarpartiet och religionen, där religionens samband med samhällsförhållandena beröres, s. 10, 18 ff.). Frikyrkoprincipen gavs en sociologisk förklaring, men denna var oriktig, då principen var mycket äldre än 1800-talet. Ur romersk-katolsk synpunkt var lutherdomen en sekt. Denna hade börjat som en frikyrka men tvingats söka statsmaktens skydd. Folkkyrkotanken var nog främmande för

403 Nya Testamentet. Lundafakultetens tolkning av begreppet var betänklig, då den gjorde kyrkan till en serviceinstitution. Det var en beklämmande beskrivning av svenska kyrkan, att den skulle vara "en betjänande kyrka". Det påminde "i allra högsta grad om en restaurangrörelse". Det sades, att man ej skulle påverka människor och att det var "de totalt likgiltiga", som skulle betjänas. Det behövdes en utredning för att klarlägga "det religionsfilosofiska kyrkobegreppet". Lundafakulteten tycktes rekommendera "den hundraprocentigt sekulariserade kyrkan". Lundateologien upplöste även sambandet mellan kristendom och moral. Ytterligare skäl för utredning vore religionsfrihetslagens brister. Prästerna hade för stor makt att bestämma om kyrkobyggnadernas upplåtande, och det vore egendomligt samt i strid med bekännelseskrifterna att man räknade odöpta som medlemmar av kyrkan. En utredning borde även undersöka en komplettering närmast med bibelord ur Bergspredikan av trosbekännelsen vid högmässan. Även folkpartiledaren, professor B. Ohlin, började med att säga, att han skulle ha röstat mot ett förslag om kyrkans skiljande från staten, men det var mycket som behövde utredas, ehuru det kunde ha varit önskvärt att utlåtandet utgått från en mindre ensidig motion. Liknande synpunkter framfördes av herr Olsson i Mora, vilken liksom 1923 sade sig skola rösta emot en skilsmässa. Fru Andrén åberopade med stöd av citat från ärkebiskopen rentav kyrkans beträngda läge som skäl för en utredning, som hon hoppades skulle ge statskyrkan bättre villkor, så att den bleve en stark, kämpande kyrka. Huvudtalare mot utredningsförslaget var en av högerreservanterna, professor E. Hastad, som menade, att en utredning måste ha ett syfte och att dess tillsättande var att liksom öppna dörren på glänt till en skilsmässa mellan stat och kyrka. Problemen var ej lämpade för en utredning och en sådan kunde ej påverka åsikterna i andliga ting, men den skulle förhindra delreformer. Frågan saknade större aktualitet. Hastad hävdade, att kyrkan på det hela skulle förlora på en skilsmässa, om ej statsmakterna höll statskyrkan hårdare bunden än tillbörligt. Kristen uppfattning hade präglat samhället, t. o. m. de socialdemokratiska idealen. De frikyrkliga samfunden byggde visserligen på samma grund som statskyrkan, men inom den senare fanns en större åsiktsfrihet än kanske någon annanstans. Den svenska kyrkan var en folkkyrka även på så sätt, att lekmännen hade ett bestämmande inflytande. I en replik underströk Hastad ytterligare, att en utredning kunde leda till skilsmässa, och avvisade påståendet, att domkapitlen skulle ha tillstyrkt en utredning sådan som den nu föreslagna. Högerns program avsåg att trygga kyrkans rättigheter, ej att skilja den från staten. Att man tog avstånd från en utredning berodde på att denna ej kunde vara så helt förutsättningslös. Folkomröstning borde ej utnyttjas som "ett slags Gallup-

404 institut". Det var oklart, hur stor majoritet som behövdes för att skäl för en skilsmässa skulle anses föreligga. Högerns partiledare, herr Hjalmarson, tog fasta på utskottets positiva uttalande om kyrka och kristendom. Det var ett allmänt intresse, att staten vårdade sig om kyrkan, och det var bättre att ta upp konkreta frågor till prövning än att sätta igång en allmän utredning. Det var f. ö. tvivelaktigt om en verklig skilsmässa kunde genomföras och om en fri folkkyrka var ett statligt intresse. Man borde visa hänsyn för folkkyrkans karaktär. Någon föreningskyrka komme den aldrig att bli. Herr Staxäng hävdade, att en skilsmässa skulle skada både stat och kyrka. Kyrkan borde därför ej yrka därpå, så länge den fritt fick förkunna ordet och förvalta sakramenten. I några länder där en skilsmässa genomförts hade en mycket internationellt politiskt betonad kyrka (varmed tydligen avsågs den romerska) snabbt tagit ledningen bland samfunden. Partiella reformer var däremot önskvärda, men det var tveksamt, h u r förutsättningslös en allmän utredning skulle bli. Religionsfrihetslagen hade inlett en ny epok, som ej så hastigt borde avbrytas. F. d. frälsningsarméofficeren, fru Märta Boman hävdade, att kyrkan behövdes, att man måste värna om den samt att det ej fanns någon stark opinion för skilsmässa. Liksom högerrepresentanterna talade alla i debatten deltagande bondeförbundare mot en utredning. Reservanten Pettersson i Norregård hävdade, att en sådan var omotiverad och skulle bli till hinder för kyrkliga reformer. Det fanns inga garantier för att stämningen i riksdagen, när utredningen blev färdig, var så positiv för kristendomen som nu. Det påtalades, att utskottet tillstyrkt utredning, trots att domkapitlen avstyrkt. Folkkyrkan fyllde ett behov, men socialdemokraterna behövde en utredning för att slippa t. v. aktualisera sitt partiprogram. Lantbrukaren Svensson i Stenkyrka menade, att utredningens syfte var att förbereda en skilsmässa. För en sådan fanns dock icke någon folkopinion. Ett rationellt logiskt tänkande ledde visserligen till att full religionsfrihet var oförenlig med en statskyrka, men verklighetens logik stred, som ett domkapitel sagt, mot tankens. Det utövades nu ej något religiöst tvång av vare sig stat eller kyrka, men just en skilsmässa mellan dem kunde aktualisera de faror förespråkarna för en sådan velat undgå. Tolerans och vidsynthet skulle få det trångt och de kristna värden, som samhället var grundat på, skulle komma i fara. Herr Rubbestad avvisade en utredning, emedan han ansåg en skilsmässa olycklig. Även ett par frikyrkliga folkpartister uttalade sig mot en utredning. Chefredaktör Y. Hamrin, medlem av Svenska alliansmissionens styrelse, fann det egendomligt, att omröstningen i utskottet i en så personlig fråga följt partilinjerna. Liksom flera andra talare åberopade han det "nästan löjligt

405 låga" utträdet ur kyrkan som bevis för att det ej fanns någon folkopinion för skilsmässa. Någon religionsfrihetsfråga i form av tvång för den enskilde förelåg ej nu. Tidsläget fordrade kristen enighet och religiös förnyelse. Kyrkan hade troligen i sin nuvarande form möjlighet att nå människor, som ej eljest kunde nås. Man borde i första hand fråga efter vad som gagnade kristendomen och ej tillsätta en utredning förrän kyrkan själv önskade en sådan. Hennes frihet och självständighet borde garanteras inom den bestående ordningens ram. Stationsskrivaren E. Nelander, medlem av Frälsningsarmén, ansåg, att frågan gällde även statens inställning till de kristna värdena. I likhet med Hamrin menade han, att statskyrkan hade möjligheter som andra samfund saknade och att det väsentliga var, hur kyrkan bäst skulle fylla sin uppgift. Förhållandena komme knappast att bli bättre, om de indifferenta slet alla band med kristendomen. Efter religionsfrihetslagens tillkomst kunde man näppeligen längre åberopa religionsfrihetsprincipen för en skilsmässa. Statskyrkans existens var intet hinder för religionsfriheten. Dess avskaffande kunde däremot leda till en försvagning av den kristna samhällsgrunden. Problem fanns, men kyrkan själv borde ta initiativ. Om staten lade hinder i vägen för den kyrkliga verksamheten, hade kyrkan intet val, men så var ej nu fallet. Man borde främst tillse att förstärka både kyrkans och andra kristna organisationers möjligheter. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med 128 röster mot 57 och 13 nedlagda. Därefter avvisades folkpartireservationen om kristendomsundervisningen med 81 röster mot 53 och ej mindre än 53 nedlagda (AK 1956, 31: 19—79). Även i kamrarna höll alltså i stort sett partilinjerna. De enda undantagen var några frikyrkliga folkpartister. De socialdemokratiska prästerna understödde nu utredningskravet, men det märkliga var, att en stor del av de talare, som gjorde detta, samtidigt tog avstånd från en skilsmässa. Flertalet tycktes eniga om, att kyrka och kristendom borde få så goda villkor som möjligt, och det kunde vid debattens slut med rätta konstateras, att fientliga yttranden ej förekommit. Med hänsyn till de uttalanden, som under debatten gjordes av en del motståndare till yrkandet om utredning och senare av en del förespråkare för statskyrkans avskaffande, ja även av en motståndare härtill (kyrkoherden John Nilsson i Fri kyrka s. 88), kan det vara skäl att framhålla denna positiva inställning till statskyrkan. Religionsfrihetsargumentet, som kommit helt bort i utskottets motivering, spelade även i kammardebatterna en underordnad roll. Vad man beslutat och av allt att döma även menade var en utredning, som skulle vara allsidig och förutsättningslös. Just för att kunna vara detta, måste den väl också uppta alternativet skilsmässa mellan stat 28 — Kyrka-stat III

406 och kyrka. (Det torde dock böra observeras, att konstitutionsutskottet likväl angivit en förutsättning i varje fall för statsmakternas ställningstagande. Intet finge göras som skadade de värden kristen verksamhet skapat.) I pressen debatterades frågan ganska livligt. I Svensk Kyrkotidning kritiserades motionen (13/1956) för sin enkla problemställning, som omöjligen kunde läggas till grund för en utredning. Också en skilsmässa innebar ett ställningstagande. Även en frikyrka kunde räkna odöpta som medlemmar och döpa barn. En religionsfrihetsprincip, som utdömde praktiskt taget alla kyrkor och samfund utom de baptistiska, var knappast lämplig som utgångspunkt för en realistisk bedömning. I Svenska Dagbladet (4/5) förklarade docenten G. Hillerdal, att en skilsmässa ej skulle lösa religionsfrihetsproblemet. Så länge Sverige var genomsyrat av kristna tankar, skulle en folkkyrka finnas. En modern stat kunde ej tänkas vara fullständigt neutral i religiösa frågor. Den absoluta religionsfriheten var omöjlig på det samhälleliga planet. Om folkkyrkan skulle vara statskyrka, var närmast en politisk fråga. Rådande förhållanden var ej tillfredsställande varken för kyrkan eller för samhället. Kyrkomötets befogenheter borde ökas. Det behövdes en förutsättningslös utredning om kyrkostyrelsens organisation. I en artikel i Kvällsposten med anledning av den nye Skara-biskopen S. Daneils herdabrev (jfr nedan s. 458) framhöll Hillerdal, att en av staten genomdriven skilsmässa i en rättsstat stärkte kyrkans ställning, och yrkade på att kyrkan skulle få vidgad självständighet (16/5). Bondeförbundsorganet Kalmar Läns Tidning framhöll, att man på många håll inom kyrkan kände beroendet av staten som "en kvävande, dödande hand". Man borde dock ej söka uppnå skilsmässa utan i stället större samförstånd ( 9 / 5 ) . Av de liberala tidningarna tycktes Stockholms-Tidningen ej anse tiden mogen för en skilsmässa. Det skulle den däremot vara när riksdagen upphörde att ta hänsyn till den samlade kyrkliga representationens önskemål (23/5). Expressen undrade om det var någon mening med en ny motion men motionärerna antogs ha utgått från att konstitutionsutskottet och många talare menat allvar med sina uttalanden om en utredning. I så fall måste motionen bifallas men de frikyrkligas språkrör Svenska Morgonbladet och Jönköpings-Posten hade redan tagit ställning mot den. Då det gällde en rent principiell religionsfrihetsfråga, var det obegripligt att man på frikyrkligt håll anlade nyttosynpunkter (20/2). Något senare förklarade tidningen att om en teknisk utredning borde alla kunna vara ense och att det var överflödigt att höra remissinstanser ( 4 / 3 ) . Svenska Morgonbladet hälsade däremot motionen rent principiellt med tillfredsställelse. Frågan var, om en skilsmässa var för kristendomen gagne-

407 lig. De frikyrkliga var ej längre missgynnade. Frikyrka och statskyrka bekämpade ej heller längre varandra. Det fanns nu anledning att yrka på skilsmässa blott för kyrkans egen skull. Alla kristna borde kunna enas om att det avgörande var, h u r det skulle gå med folkets religiösa välfärd. En utredning borde göras men allsidigt och förutsättningslöst. Först därefter borde ställning tas (15/2 1956). Konstitutionsutskottets beslut om ett omfattande remissförfarande hälsades med tillfredsställelse. Den allmänna meningen skulle så utrönas (3/3). I en artikel av leol. lic. /. Wennfors framhölls, att man särskilt i Förenta staterna var övertygad om att statskyrka och religionsfrihet ej kunde förenas ( 3 0 / 4 ) . Jönköpings-Posten förklarade, att utvecklingen gått i den riktning Waldenström antagit, ehuru långsammare. Den överväldigande majoriteten av svenska folket bekände sig alltjämt till kristendomen. Tiden vore därför ännu ej mogen för en skilsmässa (4/2). I Morgon-Tidningen hävdade dåvarande kyrkoherde Å. Zetterberg, att religionsfrihet i ordets vedertagna betydelse hade förverkligats. Få hade utträtt ur kyrkan men många kvarstod utan att ha något intresse alls för den, vilket ej kunde vara till gagn för någon andlig verksamhet. Det klagades å andra sidan över statens tryck på kyrkan. En förutsättningslös utredning behövdes. Man borde göra klart för sig att det statliga understödet och kontrollen stod i proportion till varandra, men friheten var väl värd ett högt pris. Skattefrihet för bidrag till religiösa, ideella och vetenskapliga ändamål kunde tänkas. Frågan borde omprövas nu (19/7). Rektor P. Lindblom ansåg det däremot välgörande, att Edberg tagit upp religionsfrihetsfrågan, som de flesta ville undvika för att ej såra någons känslor. Sverige var dock troligen det mest sekulariserade landet i den västerländska kulturkretsen. Staten måste bli religiöst neutral (d. v. s. ej ge understöd åt någon religiös verksamhet). Statskyrkosystemet stödde de religiösa. Dessa skulle i alla fall förbli en stark påtryckningsgrupp, men debatten komme att bli renare efter en skilsmässa (20/7). Ny Tid understödde givetvis motionen. Staten hade ej rätt att engagera sig för viss bekännelsevariant, även om det fanns gemensamma värderingar i vår kultur. En skilsmässa mellan stat och kyrka betydde ej ett ställningstagande mot någon religiös tro utan att alla samfund skulle bli jämnställda. Waldenström hade bedömt utvecklingen riktigt men kyrkan stod "lika främmande för utvecklingens trend som för andras t a n k a r " ( 8 / 4 ) . Östergötlands Folkblad betonade likaledes att det ej låg något religionsfientligt i utredningskravet och att riksdagen själv hopat skäl för en utredning. Frågan om kyrkans skiljande från staten sades vara alltför viktig både för den enskilde och för samhället för att kunna avfärdas med "ett lättjefullt avstyrkande av begäran om utredning" (27/2). Arbetarbladet hävdade, att Edberg "med kraft och klarhet" framställt

408 det orimliga i rådande förhållanden. Motiveringen var fri från angrepp på religionen och måste accepteras av alla anhängare av religionsfrihet. Konstitutionsutskottets remissförfarande betecknades emellertid som en realistisk åtgärd. Man skulle därigenom få en mängd synpunkter på frågan. Det vore mycket nog om man fick till stånd en debatt. Det rådande statskyrkosystemet vore ej tolerabelt om man ville beakta religionsfrihetens princip (12/3). Då motionerna vid höstriksdagens början behandlades av konstitutionsutskottet, kom nya uttalanden i pressen. I Svensk Kyrkotidning förklarade dåvarande docenten Ruben Josefson, att en saklig utredning skulle vara av allra största betydelse, men den kunde bli en säck i vilken alla kyrkliga problem stoppades. Det skulle vara glädjande ur kyrkans synpunkt om frågan kunde hållas "ovanför det trångt partipolitiska planet" (46/1956, s. 705 f.). Av högertidningarna fann Norrköpings Tidningar i och för sig ingen anledning att avvisa en utredning, men den nya religionsfrihetslagen hade gjort, att ämnet mist i aktualitet (26/10). Afton-Posten var däremot upprörd över att utskottsmajoriteten föreslagit en utredning. Man måste vilja något därmed, men folket hade ej gett riksdagsmännen någon fullmakt i denna fråga (26/10). Norrbottens-Kuriren ansåg det värdefullt att frågan kommit upp till diskussion men att föga var att vinna på en skilsmässa. Hillerdal förklarade däremot i Kvällsposten, att en förändring måste ske och att det ej fanns anledning frukta för en förutsättningslös utredning (7/11). Medan bland bondeförbundstidningarna Svenska Landsbygden nöjde sig med att i stort sett referera olika synpunkter (26/10) talade Kalmar Läns Tidning om "opåkallad mammututredning" som antogs skola ta minst 10—12 år, men utvecklingen ginge numera fort (30/10). Av de liberala tidningarna betecknade Göteborgs Handelstidning statskyrkan som en kvarleva från äldre tider. Stat och kyrka hade ej med varandra att göra (25/10). Aftonbladet rekommenderade en helt förutsättningslös utredning, så att man finge problemen verkligt klarlagda. Den religiösa likgiltigheten kunde bero på kyrkans förbindelse med staten. Svårigheterna vid en skilsmässa kunde emellertid visa sig vara så stora att man måste söka finna andra vägar (26/10). Dagens Nyheter antydde, att motiven för att man tillstyrkte en utredning var mycket blandade (26/10). Stockholms-Tidningen upprepade, att i princip borde stat och kyrka vara skilda. En statligt godkänd livsåskådning var oförenlig med trosfrihet. I praktiken var förhållandet ett annat. En folkkyrka övade ej något tvång och den borde i varje fall givas fortsatta existensmöjligheter (26/10). Svenska Morgonbladet fann det klokt, att utskottet infordrat remissutlåtanden, som visade, hur invecklat problemet var (18/10), och betonade, att

409 utskottet måste komma med en klart positiv skrivning, om dess utlåtande skulle ha utsikt att bli godtaget. En utredning förutsågs bli mycket långvarig (25/10). Den borde pröva verkliga alternativ till en statskyrka och om "kollektivanslutning" av traditionell typ var rimlig i ett sekulariserat samhälle (27/10). Jönköpings-Posten framhöll, a t t det ej fanns någon folkopinion för en skilsmässa, men att den dag kunde komma, då kyrkan själv önskade en sådan (26/10). Lewi Pethrus hävdade däremot i anknytning till Aftonbladets nyssnämnda artikel, att tidpunkten var lämplig för en utredning, då regeringens sammansättning med representanter för bondeförbundet utgjorde en garanti för att utredningen ej skulle bli kristendomsfientlig. Resultatet finge ej bli att staten gjorde sig urarva i det kristna arvet. Om en skilsmässa mellan stat och kyrka skulle genomföras, måste kristendomen vinna på den (Dagen 30/10). I Ny Tid klagade ordföranden i Göteborgsavdelningen av Förbundet för religionsfrihet S. Essle, över att religionsfrihetslagen knappast minskat kyrkans inflytande över individerna. Skolundervisningen skapade vanekristendom och ett ställningstagande påtvingades redan de nyfödda barnen. Statskyrkan, som var "ett säkert reaktionärt fäste" måste bli ett samfund som andra. Vägen till fullständig religionsfrihet var ännu mycket lång (16/10). Värmlands Folkblad uttalade sig mycket försiktigt. En förutsättningslös utredning skulle väl ej skada, men den komme att ta lång tid, ett tiotal år. Det ringa utträdet vittnade ej om något trängande behov och ingen trodde på en skilsmässa mellan stat och kyrka inom överskådlig tid, även om en utredning skulle föreslå en sådan (27/10). Tidningen Arbetaren vände sig mot att statstjänstemän fick driva propaganda, när det gällde de yttersta tingen, vilket i andra fall vore otänkbart (27/10). Efter kammardebatterna underströks i Svensk Kyrkotidning, att de fått ett "oväntat lugnt och värdigt förlopp". Riksdagsmajoriteten hade betygat sin uppskattning av kyrka och kristendom. Huvudsynpunkten vid utredningen, som väntades bli långvarig, skulle bli vad som bäst gagnade de kristna värdena. Den borde även beakta hur kyrkan skulle kunna fungera utan staten (49/1956). Pingströrelsens organ, den partilösa dagstidningen Dagen framhöll, att en förutsättningslös utredning i en sådan fråga tycktes svår att verkställa. Om den skedde i den anda konstitutionsutskottet angett skulle den bli till gagn för kristendomen så framt den ej medförde stopp för alla reformer under utredningstiden. Kristendomsundervisningen borde behandlas för sig. Tidningen undrade dock, om man satte i gång en stor utredning utan att ha ett bestämt syfte. Dagen återgav också Gustafssons i Borås anförande som artikel (29/11).

410 I en av Lewi Pethrus signerad ledare berömdes konstitutionsutskottet, vars hållning ej troddes bero på taktik. Det betonades, att inga kristendomsfientliga yttranden förekommit under debatten ehuru ateisterna nog ändå hade förhoppningar. Om Hallen hade sitt parti bakom sig, kunde beslutet leda till mycket gott "för vårt folks andliga och etiska framtid" och "en positivt kristen reformverksamhet". Här förelåg en betydelsefull uppgift för alla kristna riksdagsmän. (Dagen 30/11). Svenska Dagbladet betonade också att debatten förts i lugn och vänlig atmosfär och därigenom fördelaktigt skilt sig från många tidigare. Det ansågs dock att det ej fanns någon allmän åstundan om en förändring och att en mot kyrkan riktad motion var en olämplig utgångspunkt för en förutsättningslös utredning. Tidningen tvivlade för övrigt på att utredningen verkligen kunde bli förutsättningslös och ansåg att det funnes skäl till skepsis inför det vittomfattande företaget. En grundlig utredning av bestämda aktuella problem skulle däremot ha varit värdefull och om kyrkan hämmades i sin verksamhet, skulle en skilsmässa mellan stat och kyrka gemensamt, ej som nu ensidigt, kunna övervägas (30/11). I polemik mot Dagens Nyheter framhölls att kristendomens ställning var för stark för att bero av organisationsformer (2/12). En del andra högertidningar var skarpare i sin kritik. Sydsvenska Dagbladet Snällposten betecknade en utredning som onödig, ja farlig. Statskyrkan gav individerna en friare ställning (29/11). Aftonposten befarade att förslaget ej var så oskyldigt som det såg ut. Allt berodde på utredningsmännen och åsikterna inom regering och riksdag den dag resultatet axutredningen förelåg (26/11). Norrbottens-Kuriren ansåg att en utredning ej kunde gagna staten men däremot skada kyrkan. Främst oroade man sig för uppskov med detaljreformer. Resultatet av utredningen kunde man ej ännu förutsäga. Det komme att bero av sammansättningen (3/12). östgötaCorrespondenten ironiserade över att Hallen fann en utredning mer behövlig nu än tidigare och betecknade den som fullkomligt överflödig. Tidningen befarade ogynnsamma följder på grund av uppskov med delreformer (30/11). Helsingborgs Dagblad bagatelliserade snarast ulredningsbeslulet men förutsatte därvid, att det ej kom att förhindra delreformer (29/11). Kvällsposten framhöll, att hur heliga principer än var, fanns det dock skäl att även ta lämplighetshänsyn (1/12). Norrköpings Tidningar ansåg, att kyrkans ställning för flertalet medborgare var självklar trots det socialdemokratiska partiprogrammet, men tog ej direkt avstånd från en utredning. Det sades dock vara bäst, oan den inriktades på vissa aktuella frågeställningar. Tidningen betonade även, att en utredning ej skulle bli förutsättningslös, om den anförtroddes åt personer med förutfattade meningar (29/11). Kalmartidningen Barometern betonade de positiva uttalandena under riksdagsbehandlingen och att utskottet tagit avstånd från den ateistiska

411 tendensen i motionen. Hamrins inlägg i debatten betecknades som vägande. Utredningen antogs komma att dröja på grund av koalitionsregeringen men när den tillsatts borde den studera riksdagstrycket som vittnade om den djupt rotade respekten för kyrkan. En folkomröstning skulle ge än kraftigare bevis härför. Det väsentliga var förkunnelsen, ej organisationen, men frågan var om staten kunde undvara kyrkan (30/11). Av bondeförbundsorganen var Svenska Landsbygden i första hand bekymrad för "koalitionen" mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Kyrkans skiljande från staten måste anses ingå i utredningsdirektiven (30/11). Skånska Dagbladet skrev under rubriken Skilsmässa stat och kyrka, att riksdagsmajoritetens kompromiss dolde stora motsättningar. Motiveringen torde ej komma att avskräcka förespråkarna för en skilsmässa. Redan beslutet om utredning var en framgång för dem. Det tillades dock att det också fanns en del yngre präster ehuru utan större inflytande, som önskade skilsmässa, fastän av helt andra skäl. De ekonomiska frågorna var de svåraste, och det kunde bli strid om kyrkans egendom. Ekonomisk trygghet krävdes som grundval för kyrkans fortsatta verksamhet (28/11). Kalmar Läns Tidning betecknade utredningen som en överflödig mammututredning vilken skulle ta 10—15 år, och framhöll, att majoriteten ej vågat gå så långt som motionärerna och att de socialdemokratiska prästerna ej ville förverkliga partiprogrammet. En stor del av majoriteten syftade dock till skilsmässa medan en lika stor del ej önskade en sådan. Det var obegripligt att den senare gruppen, bl. a. Hallen och Ohlin, kunde rösta för en förutsättningslös utredning, då de ej själva var förutsättningslösa. Det fanns ej någon bestämd folkmening och tidningen befarade, som så många andra kritiker av beslutet om utredning, att denna skulle fördröja det kyrkliga reformarbetet (30/11). Av de liberala Stockholmstidningarna fann Dagens Nyheter det sannolikt, att de flesta ej önskade någon skilsmässa, men "det är för likgiltighetens slappa vind, som det kyrkliga skeppet glider genom tidens hav". Man kunde dock ej låta kyrkan dö i fred, då den förde in i falskhet och fordrade underkastelse av förnuftet (30/11). I en ledare med rubriken "Kyrkan, sanningen och värdena" hävdade Dagens Nyheter att statskyrkan försvarats inte med lärans sanning utan med nyttan av dess moraliska förkunnelse. Ungefär detsamma sade alla ideologiers försvarare runt om i världen. Religionen och kyrkan har i verkligheten anpassat sin förkunnelse efter tidens strömningar. Tidningen ironiserade sedan över att det i riksdagen bl. a. påståtts, att demokratien hade sin rot i kristendomen. Den kristna religionen hade liksom andra ideologier påverkat vår livssyn men kravet på monopol var falskt och skrytsamt. Samma falskhet mötte, när det gällde att förhärliga statskyrkan, som om moralen skulle vara högre i Sverige än i t. ex. Schweiz och Förenta staterna. Kristendomen vore i första hand en troslära, ej en moralåskådning. Sanningsfrå-

412 gan sköts åt sidan i debatten, emedan den var "för hård, för känslig för dessa gemytliga resonörer". Endast ett fåtal i landet och väl även i riksdagen trodde på kyrkans lära. Åsiktsfriheten inom svenska kyrkan hade sagts vara "oerhört stor". Det betydde, att kyrkans tro var "suddig på gränsen till obefintlighet". Att tala om sanningen betraktades tydligen av de flesta, kristna eller icke-kristna, som tecken på "ett naivt och överdrivet intresse för saken". Likgiltighet, ja hyckleri ansågs mera korrekt och prydligt. "Ömkligare kan det inte bli" (2/12). Expressen klagade över, att man i riksdagen sökt sudda ut det principiella. Friheten i livsåskådningsfrågor blev en lämplighetsfråga, t. o. m. för den liberale partiledaren. Om den enskilde själv skall få ta ställning, försvinner grunden för statskyrkan. Alt de svala stod kvar i kyrkan var en förkrossande dom över denna. Om det var något allvar i talet om behovet av moraliska normer, borde man yrka på skilsmässa. Edberg prisades för "rena och oförfärade principiella motiveringar" medan Hastad och särskilt Hallen kritiserades (29/11). Svenska Morgonbladet underströk, att utskottets skrivning uteslöt risk för avkristning (24/11). Intet kyrkofientligt hade förekommit och de frikyrkliga ville ej göra det minsta, som kunde minska den kristna slagkraften. Det gällde att ge svenska kyrkan en friare ställning (29/11). I polemik mot Dagens Nyheter underströks behovet av kristna värden (4/12). I folkpartiels landsortspress framträdde många olika nyanser, ehuru ingen av de tidningar som ingått i det begagnade materialet tog direkt ställning för kyrkans skiljande från staten. Chefredaktör Y. Hamrins organ Jönköpings-Posten var helt naturligt ej nöjd med riksdagsbeslutet. Man finge ej tro att alla i riksdagen hade "gott i sinnet" därför att de godtagit konstitutionsutskottets motivering. I princip var en utredning helt godtagbar men tidpunkten var olämplig. De flesta skulle med oro se att denna fråga nu kastats i stöpsleven (29/11). I polemik mot Dagens Nyheter framhölls, att denna tidning ej saknade meningsfränder i riksdagen, ehuru de ej framträtt i debatten. Den stora uppgörelsen skulle komma när utredningens förslag förelåg, men det komrae att dröja (3/12). Vestmanlands Läns Tidning var ock säker på att det skulle bli en långvarig utredning, trots att den betvivlade att det stod i mänsklig makt att göra allt som utskottet önskade. Tidningen undrade även, om det var möjligt att förutsättningslöst pröva allt, t. ex. traditionernas värde, varom meningarna var delade även bland de kristna (24/11). Senare framhöll tidningen, att beslutet om utredning ej betydde att det fanns majoritet för en skilsmässa i riksdagen. Många hoppades nog att genom en utredning få stöd för den motsatta uppfattningen. Ecklesiastikministern (bondeförbundaren Ivar Persson) ville nog liksom sitt parti slippa hela utredningen. Statskyrkan hade för övrigt en organisatorisk styrka som Organisations-Sveriges politiker ej borde underskatta. Statskyrkan sökte ej påverka politikerna utan

413 snarare politikerna de kyrkliga valen. Efter en skilsmässa kunde kyrkan däremot snart komma att uppträda som politisk maktfaktor. Dylika synpunkter ansågs kanske olämpliga att nämna men borde nog beaktas av politikerna (4/12). Nerikes Allehanda fann utskottets tillstyrkan av en utredning vara "ett smått historiskt steg". Frågan hade behandlats nästan försynt. Skilsmässa framstod blott som ett alternativ. Kyrkan själv kunde ha fördel av en klarare gränsdragning. Utredningen komme att bli långvarig och finge ej hindra partiella reformer (26/11). I en senare artikel av en frikyrklig författare, Aug. E. Lernberg, sades utvecklingen gå mot skilsmässa antingen man önskade det eller ej. Ecklesiastikministern borde tillse att utredningen fick en lämplig sammansättning — tydligen ur kyrklig synpunkt. När resultatet förelåg borde kyrkan själv ta initiativet för att ej förekommas (7/12). Falu-Kuriren framhöll, att ett bifall till utredningskravet knappast kunde undgås efter riksdagens beslut föregående år. Utredningen skulle dock bli förutsättningslös, vilket betydde, att den även skulle avse ökad frihet för kyrkan under bevarad förbindelse med staten (27/11). Efter omröstningen betonades att blott 304 av riksdagens ledamöter deltagit i denna. Att man ville bevara sambandet mellan stat och kyrka borde ej utgöra något hinder för att utreda de lämpligaste formerna härför (29/11). Eskilstuna-Kuriren förklarade, att det skulle ha varit mycket respektabelt att begära en folkomröstning först, om man ej föregående år varit med om att avvisa en motion härom. — En sådan "inkonsekvent oresonlighet" hade varit rimlig, om det hade varit fråga om ett attentat mot kyrkan. Det fanns emellertid numera i motsats till för ett kvartsekel sedan en överväldigande majoritet mot skilsmässa. Många ansåge dock, att en sådan skulle vara till fördel för kyrkan, medan å andra sidan en del av rent politiska skäl motsatte sig en skilsmässa, emedan en fri kyrka kunde bli en stark påtryckningsgrupp. Det fanns skäl till försiktighet med reformer på detta område men ej till att avvisa en förutsättningslös utredning. Reservanterna hade visat ovist nit (28/11). Senare framhölls, att kyrkans företrädare ej blivit upprörda eller ängsliga, varför det ej fanns möjlighet att politiskt utnyttja en opinion mot utredningsbeslutet, något som bondeförbundet påstods ha försökt göra (13/12). Upsala Nya Tidning betonade, att många ville ha en utredning utan att önska skilsmässa (29/11). Karlstads-Tidningen framhöll, att beslutet ej var riktat mot kyrkan. Utredningen avsåg en viktig sida av samhällslivet och det fanns ej skäl att draga sig för en förutsättningslös sådan. Delreformer kunde ske under tiden. Den positiva inställningen till de kristna värdena var glädjande och andan i riksdagen borgade för att utredningen skulle ske med kyrkans och kristendomens bästa för ögonen (3/12). Västerboltens-Kuriren fann att den debatt som förts under senare år gav

414 anledning till en förutsättningslös utredning om förhållandet mellan kyrka och stat. Tidningen hade ungefär samma synpunkter på den positiva inställningen i riksdagen och till möjligheten att genomföra delreformer som Karlstads-Tidningen. Ingen behövde därför vara rädd för utredningen som komme att bli långvarig (13/12). Det tidigare liberala Aftonbladet som just köpts av Landsorganisationen trodde ej så mycket på utredningen. Till slut skulle det i varje fall bli skilsmässa, då staten kunde komma att söka utnyttja statskyrkan (29/11). I det socialdemokratiska huvudorganet Morgon-Tidningen framhölls i en artikel (8/12), att de frikyrkliga gjorde sig alltmera gällande på statskyrkans bekostnad och att denna måste likställas med andra samfund. Det talades ironiskt om att de borgerliga blivit statssocialister, när det gällde kyrkan. Den socialdemokratiska landsortspressen visade en ännu rikare provkarta än den liberala på skiftande åsikter, från sympatier för bestående ordning till krav på en genomgripande förändring. Värmlands Folkblad förklarade att det i och för sig ej fanns skäl gå emot en förutsättningslös utredning, men det vore att hoppas, att inga gengångare från 1880-talet finge dominera denna. Tidningen hyste emellertid liksom borgerliga kritiker av utredningen oro för att denna skulle leda till uppskov med alla kyrkliga reformer. Kyrkan borde få arbetsro och arbetsglädje. En skilsmässa vore ej att vänta (24/11). Något senare sades i en av Hallen signerad artikel, att utskottets motivering var sådan, att "det torde vara uteslutet, att utredningen skulle utmynna i ett förslag om kyrkans avskaffande". Utskottet hade ock uttalat sig mot uppskov med reformer. Flera domkapitel hade ock önskat en allsidig utredning. Hallen sade sig tro på ökat samförstånd, goda reformer och ökad upplysning (3/12). Smålands Folkblad betecknade en grundlig och ganska långvarig utredning som välbehövlig ja nödvändig före ett beslut. Man måste utreda vad som bäst gagnade kristendomen samt ta ställning till en rad praktiska och ekonomiska problem (28/11). Folket betonade, att utredningen skulle vara förutsättningslös. Ingen riktning hade anledning triumfera. Då religionsfrihet kunnat genomföras inom det gamla systemets ram, behövdes ej någon skilsmässa för trosfrihetens skull. Tidningen upprepade emellertid, att en förändring för kyrkans egen skull syntes nödvändig, inte av organisatoriska eller ekonomiska skäl men av andliga. Samhället kunde dock aldrig stå likgiltigt inför de religiösa livsyttringarna utan hade både rätt och plikt att ägna dem nödig omsorg (28/11). Motståndet mot en utredning betecknades som förbluffande och sades bero på att man ej önskade någon omprövning. Utredningen orsakades ej av religionsfientlighet. Tvärtom hade dess tillskyndare djup förståelse för kristen etik (29/11). Dala-Demokraten betonade, att om utredningsförslaget inneburit någon

415 fara för kyrkan eller kristendomen skulle motståndet i riksdagen säkert varit starkare och förslaget hade kanske fallit. Om det skulle bli folkomröstning finge bero av utredningens resultat. Man skulle säkert få god tid att tänka över frågan (29/11). Arbetarbladet sade sig vänta, att utredningen skulle bli en av de mest långvariga i Sverige. Partiella reformer finge därför ej uppskjutas. Det funnes sannolikt ej någon övervägande opinion för skilsmässa, men det var troligen en rätt stor grupp som av principiella skäl yrkade på en sådan. Svagheten med en statskyrka var att man inträdde automatiskt genom födelsen men måste begära utträde. Många uppfattade ock statskyrkosystemet som orättvist, i första hand mot de frikyrkliga grupperna. Förhållandena i Förenta staterna tycktes ock visa att en skilsmässa ej behövde bli till skada för religionen. Tidningen framhöll även, att det fanns en viss spänning mellan kyrka och stat varför en utredning vore behövlig redan av detta skäl (29/11). Senare publicerade tidningen mot talet om skilsmässa kritiska uttalanden från kyrkligt håll (kyrkoherde S. Nilsson och lektor E. Petrén). Prosten Pontén sades denna gång ej ha velat yttra sig (13/12). Norrländska Social-Dcmokraten framhöll, alt trosfrågor ej kunde lösas genom utredningar och riksdagsbeslut. En eventuell skilsmässa skulle därför ej ha en så djupgående betydelse som det brukade antagas. Det avgörande borde vara om en skilsmässa skulle befordra tolerans och humanitet eller inte. Det kunde betvivlas, att en utredning skulle komina att ge svar härpå (29/11). En tid senare publicerade tidningen en artikel av en frikyrklig författare G. Henriksson, som rekommenderade skilsmässa mellan stat och kyrka under framhävande av fördelarna för kyrkan själv, som så skulle bli av med likgiltiga och gudsfientliga medlemmar och vinna ny andlig styrka. Kyrkan borde få behålla sin egendom eller åtminstone större delen därav (20/12). Arbetet belönade all man i utredningsbeslutet ej finge läsa in något förhandsuttalande om skilsmässa. Tidningen fann del emellertid anmärkningsvärt, att de som önskade fortsatt samband mellan stat och kyrka i allmänhet var motståndare till kollektivanslutning i andra fall, t. ex. inom arbetarrörelsen (30/11). Senare publicerades en ironisk artikel av författaren Stig Sjölin om "den svåra skilsmässan". Det verkade som om kyrkan ej trodde att den skulle stå sig i en fri konkurrens, men hade staten rätt att besluta om kyrkotillhörighet kunde den lika gärna bestämma om tillhörigheten till ett politiskt parti (28/12). Östergötlands Folkblad framhöll vikten av att utredningen bedrevs med kraft. En skilsmässa skulle medföra ökad religionsfrihet. Kravet berodde ej på religionsfientlighet. Religionens ställning var säkert lika stark i sådana länder utan statskyrka som Frankrike och Förenta staterna som den v a r i Sverige (28/11). Ny Tid uppmärksammade att en ny koalition bildats i riksdagen vid frå-

416 gans behandling. Något ställningstagande mot kristendomen hade dock ej skett. Tvärtom tycktes konstitutionsutskottet avse, att staten även för framtiden skulle främja den kristna religionen. Debatten skulle alltså inskränkas till att gälla om en skilsmässa gagnade eller skadade kristendomen. Kravet på skilsmässa var dock motiverat av en demokratisk princip. Det var orimligt att staten gynnade en åsikt på bekostnad av andra. En avvikelse härifrån blev ej demokratisk, därför att folkmajoriteten gillade den. Tidningen medgav att det förelåg många praktiska hinder för principens förverkligande och trodde att många röstat för utredning i hopp om att få detta klarlagt. Beslutet var en framgång för motionärerna men en fullständig skilsmässa kunde i varje fall ske först i "en tämligen avlägsen framtid". I riksdagen syntes taktiskt präglade resonemang gå före "grundläggande frågeställningar". Tidningen ironiserade över den betydelse organisationsformen tycktes anses ha för den kristna trons utbredande och över att man trots statens stöd ej lyckats bättre därmed. Om det skulle gå bättre eller sämre efter en skilsmässa mellan kyrka och stat förefölle ovisst (29/11). Kommunistorganet Ny Dag framhöll, att kyrkan alltjämt hade ett starkt grepp och att riksdagens beslut ej lovade någon snabb reform. Kommunisterna stödde dock utredningskravet, emedan detta likväl innebar ett litet steg i rätt riktning och underlättade strävanden att uppväcka folkopinionen till förmån för religionsfriheten (20/11). Även den syndikalistiska tidningen Arbetaren framhöll, att man fick vara glad för det lilla (29/11). Lika väl som under behandlingen i riksdagen kom alltså även i tidningspressen, om än icke lika fullständigt religionsfrihetsaspekten i skymundan. Dagens Nyheters och Expressens kommentarer torde visa, att riksdagens beslut alldeles icke framstod som någon seger för dem som önskade avskaffa statskyrkosystemet. Detta framgår även av prosten Hallens kommentar. Låt vara att några tidningar ansåg, att utredningsbeslutet åtminstone var ett litet steg på vägen till det mål man ville uppnå: kyrkans skiljande från staten. z) De senaste

riksdagsdebatterna

Då tillsättandet av den begärda utredningen dröjde, framställde på hösten 1957 en socialdemokratisk ledamot av andra kammaren, folkskolläraren fru Lena Renström-Ingenäs en interpellation därom, som besvarades av den då nyblivne ecklesiastikministern Edenman, vilken sade sig helt dela önskemålet om att utredningsarbetet snarast påbörjades. Att det ej redan skett berodde på att kyrkomötet ansetts först böra få tillfälle att uttala sina synpunkter, något som det dock ej begagnat sig av. Bakgrunden till interpellationen var den irritation som kyrkomötets avvisande av förslaget om kvinnas behörighet till prästämbetet vållat. Denna

417 fråga kom också att ta stor plats i interpellationsdebatten, men där förekom även uttalanden som mer direkt angick förhållandet mellan stat och kyrka. Å ena sidan hävdade t. ex. prosten Hallen, att detta genom kyrkomötets förvållande försämrats, varför han liksom fru Johansson i Skövde fann en snar utredning nödvändig. Å den andra förklarade herr Staxäng, att han av närmast motsatta skäl numera fann en utredning önskvärd, så att kyrkans ställning i förhållande till staten kunde klarläggas. Kommunisten, f. tullöveruppsyningsmannen K. Senander deklarerade sin principiella övertygelse, att kyrka och stat borde skiljas samt fann det odemokratiskt, att kyrkomötet hade vetorätt mot riksdagen. Högermannen greve Hans Wachtmeister klagade över, att man ville begagna tillfället att komma kyrkan till livs, och hoppades, att det ej skulle bli fråga om att skilja den från staten (AK 1957, 25: 18—29). Svenska Dagbladet upprepade i anslutning till debatten högerns betänkligheter mot en utredning för vars sammansättning man tydligen hyste farhågor och som sades ej skola bli till gagn för kyrkan (15/11). Morgonbladet framhöll (15/11), att ytterlighetsriktningarna grumlade debatten och betonade ecklesiastikministerns stora ansvar samt varnade honom för dåliga eller upprörda rådgivare. Kyrkan sades vara mest betjänt av en förändring. Dagens Nyheter menade, att en reform var behövlig, så att riksdagen slapp att debattera teologiska problem. Det borde vid utformandet av utredningsdirektiven beaktas, att envar finge ha sin tro (15/11). Morgon-Tidningen framhöll att en utredning var värdefull (15/11). Sedan utredningen tillsatts i början av 1958 och hälsats med ganska allmän tillfredsställelse (se t. ex. SvD 2 9 / 1 , SDS 1/2, DN 30/1, ST 29/1, 31/1, AB 28/1 1958) kunde det enligt praxis vara att vänta att riksdagen ej skulle debattera statskyrkoproblemet på nytt, förrän något resultat förelåg. Vid 1962 års riksdag väcktes emellertid en kommunistisk partimotion (II: 630) att utredningens direktiv skulle ändras så, att de direkt tog sikte på en skilsmässa mellan stat och kyrka. Det vore en grundläggande medborgerlig rättighet, att envar finge själv bestämma om sin livsåskådning. Ur religionsfrihetssynpunkt vore rådande förhållanden orimliga. De religionslösa borde åtnjuta samma respekt som de religiösa. Nuvarande samband mellan stat och kyrka vore därför ej förenligt med tros- och religionsfriheten. Det fanns en stark folkmening för en skilsmässa, som skulle medföra stora ekonomiska fördelar. Den principiella sidan av problemet ansågs följaktligen vara klar och ej behöva utredas. Konstitutionsutskottet (nr 3) förklarade helt kort, att någon ändring a^ direktiven ej borde komma ifråga. Endast herr Spångberg reserverade sig.

+ 18 Första kammaren biföll utan debatt utskottets hemställan (FK 1962, 10: 12) men i den andra kammaren förekom en kortare sådan (AK 10: 37— 44). Herr Senander utvecklade i ett längre anförande motionärernas uppfattning, vilken i en replik sammanfattades i att oförenligheten mellan statskyrka och religionsfrihet var så självklar, att den ej behövde utredas. En privilegierad kyrka, som alla måste bidraga till, stred mot religionsfriheten. Det medgavs dock, att arbetarrörelsen från början vänt sig mot kyrkan främst på grund av dennas reaktionära inställning. En förändring hade nu skett, men skillnaden var ej så stor mellan sekelskiftets " m ö r k m ä n " och Kyrklig samling. Om prästerna ej var oavsättliga och oberoende av församlingarna skulle de ej kunna uppträda som de nu gjorde, t. ex. i kyrkomötet. — Staten borde ej beskydda någon tro, då det var vetandet, som skulle härska. De pengar, som nu gick till kyrkan, borde i stället anslås till vetenskapen. Föreningen mellan stat och kyrka stred mot sunt förnuft och medborgarnas intressen. Socialdemokraten herr Spångberg menade, att bakom beslutet om utredning låg väl en bestämd målsättning — kyrkans skiljande från staten — men som utskottet uttalat sig, var det risk att denna ej skulle förverkligas. Upprörande villkor hade ställts för upplåtande av kyrka vid jordfästning. Det visade bristande respekt för olika trosåskådningar och för religionsfriheten. Kyrkans uppträdande hade påskyndat utvecklingen. Socialdemokraten redaktör /. Andersson i Linköping framhöll å utskottsmajoritetens vägnar, att man kunde ha olika meningar i sakfrågan men att man borde hålla fast vid en förutsättningslös utredning av de många svåra problem det här gällde. Sedan ledamoten av utredningen, pastor primarius Zetterberg redogjort för hur utredningens arbete hedrevs, avslogs motionen med 168 röster mot 17, medan 26 avstod. (Efter voteringen anmälde en högerman att han tryckt på fel knapp.) å) Några ytterligare inlägg i diskussionen efter 1956 Åtskilliga uttalanden som ansetts representativa och alltjämt aktuella återfinnas först i kap. VIII, varför redovisningen i här följande avsnitt företer väsentliga luckor. Till kap. VIII har för övrigt även förts några äldre uttalanden, som alltjämt kan anses ha aktuell betydelse. I slutet av 1958 blev frågan om kyrkans skiljande från staten föremål för en serie inlägg i radio, som förut nämnts. Den inleddes av hovrättspresidenten B. Kjellin, som hävdade, att uttrycket "att skilja kyrkan från staten" var innehållslöst, om man ej närmare angav, vilka lagändringar och reformer som man önskade. Man skulle kunna mera konsekvent skilja mellan statliga och kyrkliga ärenden samt finna andra sätt att utse biskop och kyrkoherdar vid s. k.

419 tredjegångstillsättningar. Man borde dock ej avskaffa regeringsrättens domsrätt och än mindre sakkunniga ämbetsverks medverkan rörande kyrkliga frågor. Kyrkan hade närmast en kommunal karaktär och därmed följde en viss uppbyggnad. Det måste ytterst vara riksdagen, som bestämde och kontrollerade den kyrkliga organisationen och grunderna för avlöningssystemet. Om man ville begagna "den samhälleliga apparaten för att få sina inkomster till verksamheten", så var det "ett fåfängt tal" att klaga över den statliga uppsikten. Om den kyrkokommunala beskattningsrätten avskaffades, skulle en större frihet uppnås, men man kunde då ej samtidigt tala om att betingelserna för kyrklig verksamhet och kristet kulturliv måste tryggas. Kyrkan skulle då störta samman, "brytas ned och avskaffas" (Radioserien Skall kyrkan skiljas från staten?, s. 8 f., 14 ff.). Diakonistyrelsens nuvarande direktor, /. Ström, hävdade, att det system som medförde störst trosfrihet för den enskilde ooh störst frihet för kyrkans arbete måste vara det bästa. Han ansåg det nuvarande systemet göra detta. Om kyrkan berövades beskattningsrätten, skulle de enskilda medlemmarna utsättas för påtryckning att ge vissa bestämda bidrag. Kyrkan skulle då bli beroende av de enskilda bidragsgivarna i stället för av staten och känslan av ekonomiskt beroende skulle säkert bli större både för den enskilde och för kyrkan. Det var risk för att skolans objektiva kristendomsundervisning skulle ersättas av samfundens konfessionella. I trosfrågor hade kyrkan mycket stor frihet men brister i organisationen inskränkte friheten att förkunna evangelium. Det skulle emellertid ej bli bättre genom att kyrkan skildes från staten utan snarare värre. En frivillig finansiering komme, som Kjellin visat, att leda till ett sammanbrott. (Jfr däremot ovan s. 332.) Statskyrkans privilegierade ställning i jämförelse med andra samfund hade uppmjukats och kunde ytterligare reduceras. Till sist vore folkmeningen avgörande och den troddes trots allt vara i grunden "evangelisktrefonmatorisk" (Radioserien, s. 17 ff.). Docent G. Hillerdal hävdade, att det var omöjligt att föreställa sig vad en total skilsmässa mellan stat och kyrka skulle innebära och att en formell sådan skulle medföra så små förändringar, att en dylik organisatorisk reform ej lönade mödan. Vissa detaljreformer horde dock ske. Om många människor skulle utträda ur kyrkan bleve läget också ett annat, och om staten ekonomiskt strö]) den kyrkliga verksamheten, kunde en skilsmässa bli nödvändig. I motsats till Kjellin och Ström ansåg Hillerdal, att kyrkan "skulle klara sig mycket bra efter en omställningsperiod" som fri folkkyrka, men att det var "rimligt, att kulturstaten stöder en kyrka, som har en överväldigande majoritet utav svenska folket bakom sig". Ett fortsatt statskyrkosystem förutsatte dock "ett verkligt gott samarbete" mellan stat och kyrka, vilket be-

420 tydde, att åtskilliga brister måste avhjälpas (Radioserien, s. 55 ff., 71, 74 f., 81 ff.). LO-ekonomen och riksdagsmannen N. Kellgren ville av sparsamhetsskäl bevara statskyrkan, då en samfundssplittring skulle bli mycket dyrbarare. En sådan komme även att medföra starka meningsbrytningar inom nationen. Statskyrkans präster var också mer gediget utbildade och det fanns möjligheter att påverka deras utbildning, medan ett frikyrkoväsen troligen skulle hämma den kulturella utvecklingen. Inom trossamfunden fanns egentligen ingen frihet för individerna utan snarare "ett absolut tvång", som kanske gjort en del individer olyckliga. Behovet av att kyrkor och prästgårdar vårdades åberopades också som skäl för statskyrkan liksom den trygghet statskyrkosystemet gav prästerna (Radioserien, s. 59 ff., 66 f., 70, 72 f., 75 f., 79 f.). Doktor Sigrid Nygren ställde frågan om förbindelsen med staten hämmade eller stimulerade kyrkan. Statens inflytande gällde det yttre, särskilt det ekonomiska, vilket gav trygghet åt prästerna. Man kunde dock fråga, om detta möjligen menligt påverkade rekryteringen, så att man blev präst för försörjningens skull. Många hade sagt sig ej kunna stå kvar i en kyrka med kvinnliga präster men knappast någon hade lämnat den för den enligt deras åsikt enda riktiga kyrkan, "utan säkra löner och varma bostäder". Om statskyrkosystemet dragit in i kyrkans tjänst män, som ej vore besjälade av kallets nit, var detta system en svår belastning för kyrkan. Det föreföll som om "de fria samfundens folk hade större framgång i sina aktioner". Det verkliga hindret låg dock i så fall i brister i kyrkans inre liv. Världslig makt kunde ej hindra Guds rike på jorden. Problemet sades vara svårt, men anförandet utmynnade i en förmodan, att statskyrkan hade en uppgift att fylla som förmedlare av gudstron (Radioserien, s. 45 ff.). Pastor Bo Swedberg hävdade, att statskyrkosystemet hotade kyrkans inre frihet, då det gjorde kyrkan beroende av "ickereligiösa instanser" i rent interna frågor. Flera sådana under de senaste åren hade visat, "hur staten fråntagit kyrkan självbestämmanderätten på ganska betydelsefulla punkter". En statskyrka ledde också till sammanblandning av statligt och religiöst. Man kunde ej tänka sig en bekännelsekyrka som var statskyrka. "Detta förtar i praktiken på ett ödesdigert sätt udden i den personliga appellen och skymmer bort allvaret i det personliga religiösa ställningstagandet". Den statliga auktorisationen innebar också en risk, att svenska kyrkan ville uppträda som förmyndare för andra samfund och för enskilda. En tredje olägenhet var, att förhållandena reglerats mellan staten och blott ett av trossamfunden. En skilsmässa skulle ej innebära att alla relationer slopades eller inskränktes till det minsta möjliga. Man borde emellertid ta hänsyn till att samhället förändrats sedan 1800-talet och anpassa sin inställning därefter. Det organisatoriska sambandet mellan staten och svenska kyrkan borde

421 upplösas på för kyrkans fortsatta arbete gynnsamma villkor. Samfunden skulle mer konsekvent likställas och frågan om praktisk samverkan mellan staten och trossamfunden upptas till behandling. Härvid finge samfundens frihet att ordna sina inre angelägenheter ej äventyras. Stat och kyrka borde visa varandra ömsesidig respekt (Radioserien, s. 27 ff.). Fil. lic. E. Sundström framhöll, att kravet på skilsmässa kom från tre håll, nämligen från de konsekvent frikyrkliga, från vissa grupper inom kyrkan och från de religionslösa. För de frikyrkliga vore flera skäl väsentliga. En konsekvent religionsfrihet krävde skilsmässa, så att ingen utan eget åtgörande "inlemmas i en religionsgemenskap, som inte förutsätter någon form av personlig bekännelse". Det vore "ganska groteskt", att man från kyrkligt håll anförde religionsfrihetslagen som en garanti för religionsfriheten. Samtidigt avvisade man förslag om förenklat utträdesförfarande. En skilsmässa vore vidare "nödvändig för kyrkans eget liv och för dess religiösa handlingsfrihet". Kellgrens inlägg i debatten borde om något visa, h u r ohållbart statskyrkosystemet vore ur kyrkans egen synpunkt. Det hade ej heller visat sig vara någon stark motvikt mot fördärvliga ideologier. Förhållandena i Förenta staterna ådagalade däremot, att frikyrkor hade stora möjligheter att påverka samhällslivet. Viktigaste skälet för en skilsmässa var dock, att statskyrkosystemet kunde befordra namnkristendom och avtrubba det personliga kravet. Man borde ej jämföra frivilliga gåvor med en beskattning. Man kunde självfallet tänka u t en ordning för en fri folkkyrkas verksamhet, och det funnes tydligen underlag inom svenska folket för en sådan. Det vore en överdrift att påstå, att de fria samfunden skulle öva ett riskablare tryck på sinnena än statskyrkan, som övade påtryckning genom sin yttre auktoritet. Absolut frihet "existerar väl ingenstädes", men detta var ej något skäl att behålla ett system, "som till sin natur är oförenligt med frihet". Att det privilegierade samfundet hade en högre standard kunde vara ett argument för en frikyrklig ordning, som gåve samma möjligheter. Det vore ett tidens tecken, att en LO-man anlade konservativa synpunkter och ville bevara "det som redan fordom varit haver" samt talade för lugn och ordning, medan m e r radikala synpunkter tycktes komma från håll, som brukat anses särskilt konservativa. Det funnes ur kristen synpunkt skäl nog att avskaffa statskyrkan, och det var glädjande, att det inom folkkyrkan funnes personer, som faktiskt räknade med möjligheten av en fri sådan kyrka (Radioserien, s. 61 ff., 67 ff., 71 f., 78 f., 81). Författaren P. A. Fogelström utgick från det orimliga i en statlig tro. Tron borde vara personlig och kunde då leda till konflikt med staten. Det, som borde vara ett "levande flöde", blev nu lätt en "statligt kontrollerad vattenledning". Livsåskådningen borde bero på personligt val och medlemskap i ett samfund borde förplikta. Att man nu måste ta personlig ställning för att slippa vara med, visade h u r demoraliserande den statliga tron var. 29 — Kyrka-stat III

422 Religionsfriheten vore ofullkomlig, då förbindelsen mellan kyrka och stat medförde sådant som morgonbön i skolan, korum i det militära, massdop på BB samt sammanblandning av kyrkliga och kommunala angelägenheter. De icke-kristna vore bortglömda av staten. Så länge det funnes en privilegierad statskyrka rådde ej full religionsfrihet, "en frihet både till och från religion". De frikyrkliga hade här i stor utsträckning svikit. Detta tycktes vara trons förfall, och en skilsmässa syntes alltså ligga även i de troendes intresse. Idén om en statskyrka stred liksom alla "åsiktskollektivanslutningar" mot demokratiens principer. "Statskyrkan — det är konvention istället för tro." "Huvudsaken är att vi gör som alla andra . . ." Även om folkkyrkotanken vore djupt känd var den opraktisk och gav olyckligt resultat. Det gällde att skapa renare linjer och mer personligt ställningstagande (Radioserien, s. 36 ff.). I debatten förklarade rektor Ingegerd Granlund, att hon instämde med Fogelström. Det var nästan åsiktsförtryck, att man skulle födas in i ett samfund. Varje sådant borde också ha rätt att ordna sina egna angelägenheter och envar få ansluta sig till det samfund han önskade. De som av fri vilja anslöt sig till kyrkan borde kunna antas vara villiga att betala för dennas verksamhet. Risken för splittring och stridigheter tycktes ej vara så stor, då enligt en opinionsundersökning 72 % ville stå kvar i kyrkan (Radioserien, s. 58 f„ 73 f., 76 f., 80). Frågan om kvinnliga präster nämndes i radioserien av pastor Swedberg som ett exempel på att kyrkan ej fick bestämma om sina egna inre angelägenheter. Denna uppfattning torde vara vanlig bland reformens motståndare. Under debatten i andra kammaren 1958 (AK 10: 49) förklarade herr Rubbestad, att om statsmakterna ville tvinga kyrkan att mer rätta sig efter världslig ordning än efter Guds ord, så toredroge han en skilsmässa mellan stat och kyrka, något som han eljest alltid motsatt sig. (Jfr uttalande av herr Staxäng 1957, ovan s. 417). Reformens anhängare brukar däremot i allmänhet förneka att något tvång övats mot kyrkan på grund av förbindelsen med staten. Om någon påtryckning förekommit har det berott på allmänna opinionens intresse för folkkyrkans förhållanden, ett intresse som skulle finnas, även om kyrkan vore skild från staten. Det finnes emellertid några uttalanden som synes visa att det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat ej varit alldeles betydelselöst. Ecklesiastikminister Edenman replikerade Rubbestad i riksdagsdebatten 1958, att Sverige hade en statskyrka. Regeringen måste därför handlägga många världsliga ting rörande kyrkan. Till dessa hörde ur en synpunkt även prästämbetet. Samma behörighetsregler borde därför gälla för detta som för övriga statliga tjänster (AK 1958, 10:50). På liknande sätt yttrade statsrådet sig i kyrkomötet senare samma år (AKP 1958, 4:19). Inför den

423 socialdemokratiska partikongressen 1960 sade ecklesiastikministern, att bakgrunden till det livliga intresset för förslaget om att kvinna skulle kunna bli präst "givetvis" var att man utgått från att statskyrkan skulle äga bestånd. Eljest kunde man ju låta kyrkan göra alla möjliga misstag för att sedan yrka på dess skiljande från staten ( P r o t o k o l l . . . 1960, s. 329 f.). Varken i riksdagen eller i kyrkomötet tycks Edenmans yttrande ha föranlett något uttalande, men en företrädare för folkpartiet i andra kammaren, frikyrkopastorn A. Gustafsson, tog i en tidningsartikel avstånd från att präster och statstjänstemän jämställts. "Ett trossamfund i lag fastställt som sådant" kunde ej klavbindas av statliga regler (Borås Tidning 28/3 1958). Livligare diskussion framkallades av ett mindre direkt uttalande av dåvarande justitieministern /. Lindell vid 1957 års kyrkomöte, att ett avslag på regeringsförslaget medförde risk för djup klyfta mellan kyrka och folk samt mellan kyrka och stat (AKP 1957 5 : 7 ) . Kyrkoherde H. B. Agardh betecknade detta som ett hot mot kyrkans frihet i en artikel i StockholmsTidningen (10/11 1957), som i en redaktionell ingress konstaterade att det gällde en viktig principfråga. I ett genmäle hävdade numera professorn i offentlig rätt S. Jägerskiöld, att statskyrkosystemet "förutsätter ett beaktande av det borgerliga samhällets av staten företrädda opinion". Både kvinnas rätt till prästerlig tjänst och frånskildas rätt till kyrklig vigsel var för det borgerliga samhället väsentliga grundsatser (ST 22/10 1957). Ett par tämligen fristående tidskriftsartiklar från slutet av 1950-talet synes kunna vara värda att något uppmärksammas. I Tiden (3/1958, s. 166 ff.) hävdade historielektorn P. E. Brolin dels att statskyrkan var oförenlig med religionsfriheten, dels att folkmajoriteten alltjämt önskade statligt stöd åt kyrkan. Han menade, att problemet skulle kunna lösas genom en skilsmässa men med kommunala bidrag till prästernas löner. Frånsett den lagstiftning, som kunde bli nödig med hänsyn härtill, skulle kyrkan få sköta sina egna angelägenheter. Brolin synes ha avsett att staten i gengäld skulle få behålla den kyrkliga egendomen. De borgerliga uppgifterna skulle övertas av borgerliga myndigheter. I en artikel i Samtid och framtid (1/1959) hävdade f. d. hovrättsrådet V. Petrén, att religionen åtminstone t. v. behövdes för moralens skull. Om sambandet mellan kyrka och stat skulle kunna bevaras, måste det finnas en verklig folkkyrka, som vann anslutning från folkets flertal. Rent teoretiskt fanns det starka skäl för en skilsmässa, främst därför att religionen borde vara en privatsak. En skilsmässa vore dock mycket svår att genomföra, särskilt ifråga om de ekonomiska förhållandena, och tiden var nog ännu ej mogen för en sådan.

424 Så länge det funnes en statskyrka, måste "statens grundlagsfästa organ besluta i kyrkans angelägenheter". Striden om dogmer och dylikt inom kyrkan var beklämmande och meningslös. Det väsentliga var kristendomens moraliska grundsanningar. Därför var kristendomen en önskvärd ideologisk grundval för det svenska samhället med en demokratisk folkkyrka som sitt organ. I en kritisk kommentar framhöll tidskriftens redaktör, fil. dr Sven Rydenfelt, alt i en demokrati borde den enskilde få fritt välja religion, även sådana former som majoriteten ogillade, och att den häftiga debatten inom kyrkan var ett livstecken. Endast i en kyrka utan religiöst innehåll kunde frågor om bekännelse och bibeltolkning bli likgiltiga. En religion utan dogmer vore knappt länkbar. "Skulle det inte vara som ett hus utan väggar och tak eller en kvadrat utan sidor?" En religion byggd på förnuftet skulle ej förebygga splittring. Att ej vilja skilja kyrkan från staten på grund av traditionen var det stockkonservalivaste av allt. De ekonomiska problemen borde kunna lösas under en övergångsperiod. Då flertalet präster ryggade för kyrkans skiljande från staten "torde de i flertalet fall göra detta av ekonomiska skäl". Att de tvivlade på att svenska folket skulle betala frivilligt, betydde att de gåve sig själva underbetyg. De amerikanska kyrkorna vore dock långt rikare än den svenska. I en demokrati måste givetvis majoritetens vilja vara avgörande, men denna vilja berodde tydligen i stor utsträckning av kyrkans eget ställningstagande. Man måste fråga sig, hur länge statskyrkoprästerna ville "sälja sin frihet till priset av statliga iöner, reglerad befordringsgång och tjänstepension". Rydenfelts skarpa slutord för tanken till författaren B. W. Walls yttrande: "Vad hjälper det den kristna kyrkan, om hon vinner samhällets gillande men förlorar sig själv?" Det föreföll ibland som om fruktan för yttre nöd spelade "en oproportionerligt stor roll för Ordets förkunnare". "De första kristna var beredda att dö som martyrer mellan vilddjurens käftar; vår nuvarande kyrkoledning syntes frukta för att prästrekryteringen skulle äventyras, om de materiella villkoren försämrades. Det var onekligen en viss skillnad" (Vår lösen 5/1960, s. 136). Är 1962 publicerade Frikyrkliga studieförbundet en samling inlägg rörande kyrkans ställning från kyrkligt och frikyrkligt håll under titeln "Fri kyrka?". Kyrkoherde John Nilsson uttalade sig mest kategoriskt för bestående ordning. En förutsättning för fortsatt samverkan vore en allmän religionsfrihet, men i Sverige fanns en radikal sådan. Förbindelsen med staten motverkade en dragning mot bigotteri och fanatism (s. 92 ff.). Det sades dock vara "ett nytt och allvarligt läge" ur kyrklig synpunkt, att det nu inom regering och folkrepresentation fanns direkt kristendomsfientliga attityder. Statens ökade inflytande på olika områden gjorde tanken att i tid skaffa kyrkan en fri ställning fascinerande. Det vore dock tvivel-

425 aktigt, om en frikyrka skulle kunna hävda sig bättre i en krissituation (s. 97 ff.). Verkliga övergrepp mot kyrkan hade knappast förekommit. Uttalanden av enskilda politiker borde man ej fästa sig vid. Läget kunde emellertid snabbt ändras men man finge komma ihåg att kyrkan till sist vore oberoende av sin yttre ställning (s. 104). En kyrklig demokrati innebärande att alla som hörde till kyrkan skulle få vara med och bestämma om hennes liv och ordning, sades vara önskvärd. Lekmännens ökande inflytande vore i Luthers anda. Farhågorna för att det skulle leda till politisering och sekularisering hade åtminstone hittills ej besannats. Det avgörande vore ej lagparagrafer utan andan inom kyrkan (s. 104 ff.). Risken för en avkristning ifall kyrkan skildes från staten borde ej minst beaktas av de frikyrkliga. Därför hade Lewi Pethrus med rätta betonat statskyrkans betydelse för det religiösa livet och dess värde som en symbol. Nilsson hävdade även, att en skilsmässa mellan stat och kyrka befordrade det romerskt-katolska inflytandet. "Fruktansvärda medeltida idéer" skulle leva upp. Om man förnekade en tro, skulle detta leda till sökande efter en annan. Så hade kommunism och nazism fått spridning och man visste ej vad som kunde följa härnäst (s. 113 ff.). Det vore ej fråga om att rädda kyrkan utan om att rädda folket (s. 116 f.). Docenten Berndt Gustafsson framhöll, att reformlagstiftningen på det kyrkliga området ända sedan 1809 präglats av kompromisser. Sannolikt stod man nu inför en ny sådan. "I sämsta fall" skulle det bli status quo. Utsikter fanns, att affektladdningarna skulle bli mindre, vilket tog sig uttryck i att allt flera undvek uttryck som statskyrka och skilsmässa mellan kyrka och stat. Förbindelser måste alltid finnas mellan staten och kyrkosamfunden. Vad saken gällde var om nya former för dessa förbindelser skulle skapas. Sympatierna för en ändring tillväxte snabbt bland kyrkans prästerskap och skulle nog göra det även bland lekmännen, om man fick klart för sig, att statskyrkosystemets avskaffande ej var detsamma som kyrkans avskaffande (s. 48 ff.). Vad som behövdes vore positiva alternativ till rådande ordning. Mycket i debatten skulle då visa sig föråldrat (s. 53 f.). I fråga om religionsfriheten borde man skilja mellan den enskildes frihet och trossamfundens. Många inom svenska kyrkan vore uppenbarligen angelägna om "samfundens frihet gentemot det offentliga" (s. 59). Gustafsson betonade så i anslutning till den för FN:s räkning av indiern Krishnaswami verkställda utredningen (se nedan s. 484 ff.) föräldrarnas rätt att bestämma om barnens religiösa fostran (s. 59 ff.). Gustafsson framhöll även, att den breda opinionen i Sverige i kyrka och kristendom såg omistliga krafter i samhället (s. 62). Talet om kristendomens samhällsnytta var emellertid farligt och hade redan på 1600-talet föranlett kritik. Om kristendomen var samhällsnyttig berodde f. ö. på samhällets beskaffenhet (s. 64 f.).

426 I en särskild uppsats hävdade Gustafsson, att staten ej kunde stadga något om h u r kyrkan skulle ordna sina förhållanden efter en skilsmässa. Att påyrka att kyrkans medlemmar skulle åläggas att anmäla sig till inträde på nytt i en sådan situation vore "ett allvarligt missförstånd av religionsfriheten och av det faktiska förhållandet". Trossamfunden åtnjöt enligt religionsfrihetslagen "fullständig integritet vad gäller medlemskapet". Ett upphävande av tillhörighet till svenska kyrkan vore därför "ett flagrant brott mot religionsfriheten som samfundsfrihet" (s. 215). Gustafsson utvecklade så utan eget ställningstagande tre olika alternativ för en från staten helt frigjord kyrkostyrelse. För "ett restlöst lossande av banden mellan stat och kyrka" funnes emellertid åtskilliga hinder, främst folkopinionen men även åsikterna hos stora grupper inom svenska kyrkan samt socialdemokraternas hållning, inbegripet deras stats- och samhällsuppfattning över huvud. Alla ville ej lämna "ett så stort och för samhället trots allt vitalt område, som kyrkan utan kontroll". En del torde frukta, att en från staten fri kyrka skulle bli en potentiell politisk maktfaktor. Det kunde därför vara skäl att räkna med att det endast skulle bli partiella reformer (s. 220 f.). Man kunde då tänka sig en friare ställning för svenska kyrkan med förstärkning av kyrkomötets befogenheter, en legalisering av biskopsmötet och ett överförande av en del ärenden från Kungl. Maj :t till en kyrkobyrå under kyrko- eller biskopsmötet. Prästernas vigselskyldighet kunde uppmjukas och dop ställas som villkor för medlemskap i svenska kyrkan (s. 221 f.). Det kunde även tänkas en delreform åsyftande antingen svenska kyrkans likställande så långt möjligt med övriga trossamfund eller omvänt övriga trossamfunds likställande med svenska kyrkan. I det förra fallet kunde folkbokföringen skiljas från kyrkan, och den kyrkliga beskattningsrätten avvecklas eller modifieras (s. 222 ff.). Starkt kritisk mot rådande ordning var docenten C.-H. Martling, numera redaktör för Svensk Pastoraltidskrift. De kyrkliga frihetskraven kunde samlas i ett enda, krav på frihet att verka efter sin kallelse och i enlighet med sin bekännelse (s. 125 ff.). Detta innebure frihet till en ändamålsenlig organisation och effektiva arbetsmöjligheter vilket ej var möjligt, om ej antalet prästtjänster finge ökas. Kyrkan borde ock få större frihet att själv bestämma om sina ekonomiska angelägenheter (s. 128 ff.). Kyrkan måste även h a lärofrihet, "dvs. frihet från statligt tvång och påtryckningar i frågor som rör läran och bekännelsen". Sådana påtryckningar hade förekommit ifråga om kvinnliga präster, vilket lett till en djupgående inomkyrklig kris. Vigseltvånget var ett annat aktuellt exempel. I fråga om dopets betydelse för medlemskap i kyrkan hade kyrkans lära avvisats i religionsfrihetslagen. En för kyrkan gemensam högsta myndighet i bekännelsefrågor saknades. Biskopsmötet kunde anförtros en sådan uppgift. Om folkmajoriteten skulle få besluta även i bekännelsefrågor,

427 komme det att bli "outhärdligt trångt" i folkkyrkan för dem som ville lyda Gud mer än människor (s. 131 ff.). Det krävdes därför ock frihet från "ett politiserande demokratiseringsideal", främmande för kyrkans religiösa egenart. Statliga och kommunala organ hade fått allt större inflytande på kyrkliga frågor liksom på så många andra, men samtidigt hade dessa organ blivit allt mer sekulariserade. Detta betydde ej att någon avsiktlig kyrkofientlighet rådde, men det brast i förståelse för kyrkans egenart. Därför komme stat och kyrka att ha delade meningar om vad en rätt vård om kyrkan innebar. Rådande ordning kunde ock medföra, att hela kyrkostyrelsen kom i händerna på en majoritet främmande för kyrkans tro. Även i de kyrkliga representationerna röstade man ej sällan efter politiska linjer, ehuru dessa där borde vara betydelselösa. Det var i och för sig rikligt att aktivera lekmännen, men detta kunde leda till ökad politisering bl. a. av biskopsvalen, vilket skulle ge staten möjlighet att även läromässigt dirigera kyrkan. Om kyrkomötets vetorätt avskaffades, skulle man även "författningsmässigt och teoretiskt få en formell statskyrka i Sverige" (s. 136 ff.). Som ett botemedel mot de risker det ökade lekmannainfrytandet kunde medföra antyddes ett kvalificerat medlemskap. Att ett helt passivt medlemskap utan vidare "medförde oinskränkt medinflytande, innebure stor risk för kyrkans religiösa egenart". Endast den kyrka som hade frihet att vara trogen sin egenart kunde fylla sin uppgift i samhället. I anslutning till ett tidigare uttalande av den nuvarande ärkebiskopen (se nedan s. 453) och under hänvisning till förhållandena i Finland sade Martling sig helst önska "en friare och självständigare kyrka som bibehåller ett visst samband med staten" (s. 125 f.). Av de frikyrkliga medarbetarna i Fri kyrka?, framhöll redaktören för Vecko-Posten B. Franzén, att förhållandet mellan stat och kyrka uppenbarligen höll på att förskjutas. Ingen var helt nöjd med rådande förhållanden. De frikyrkliga var ej längre lika säkra på innebörden i det gamla fältropet" en fri kyrka i en fri stat" (s. 145 f.). Då statsmakten vore så utvecklad som i det moderna samhället, måste även frikyrkorna stå i någon relation till den. Frågan vore om fortsatt frihet och långt gående samverkan med staten i realiteten läte sig förenas. Frånvaron av samverkan under 1800-talet hade närmast berott på samhällets struktur, inte på frikyrklig negativism mot staten. Vad man vände sig emot var statskyrkan. Tidigare hade det även från frikyrkligt håll krävts att staten på grund av sitt ansvar för folkmoralen skulle främja den kristna tron, men man torde snart få vara glad, om staten uppfyllde det oeftergivliga kravet på religiös objektivitet. Statsmaktens inställning berodde f. ö. ytterst på det religiösa läget hos folket. Det hade visat sig lyckligt, att staten alltmer strikt höll sig till sina

428 borgerliga uppgifter (s. 146 ff.), men den var dock alltjämt benägen att vilja bestämma på det religiösa området. Det traditionella statskyrkosystemet hade därvid "spelat den i händerna". Den demokratiska opinionen måste vaka över att statsmakten ej blev så engagerad i de ideologiska motsättningarna att dess möjligheter att hindra respektive främja blev så stora, att församlingsfriheten hotades. Statens strävan att reglera den lutherska kyrkans inre angelägenheter skulle få motsvarande uttryck vid mer omfattande ekonomiskt stöd åt frikyrkorna. Ett ekonomiskt beroende kunde bli lika förödande som "en legal bindning". Det var dock ej blott frihet från kontroll det gällde. Hela samhällsutvecklingen var av betydelse. Det allvarliga var, om den ekonomiska politiken utformades så, "att finansieringen av ideellt och frivilligt religiöst arbete i allt högre grad måste ske via allmänna bidrag". Det gamla förmyndarsamhället skulle då återkomma på en bakväg och hota kyrkans, även frikyrkans, ekonomiska frihet (s. 157 ff.). Om en skilsmässa mellan stat och kyrka skulle ske på för kyrkan rimliga villkor, vilket frikyrkorna även tveklöst ansåg, kunde kyrkan ej på en gång berövas beskattningsrätten. Frikyrkorna borde då akta sig för att hårt driva den i och för sig helt riktiga likställighetsprincipen. Det ekonomiska oberoendet var det väsentliga. Samverkan med staten kunde f. ö. vara vådligt även om det ej gällde ekonomiska frågor såsom när frikyrkopastorer engagerades i den andliga vården inom krigsmakten (s. 162 ff.). Av övriga frikyrkliga bidrag ger rektor O. Engström en översikt över faktiska förhållanden, där det emellertid (s. 34) framhålles, att de frikyrkliga tidigare haft en mera negativ inställning till statsmakten. (Pastor Bo Swedbergs bidrag skall behandlas nedan, s. 448 f., i samhand med en större skrift av samma författare.) Skriften Fri kyrka? framkallade en kritisk kommentar i Tiden av redaktör G. Fredriksson, som inledningsvis framhöll, att religiösa motsättningar ej kunde lösas genom kompromisser. När politiker försökte det, blev följden blott att problemet strax dök upp igen. Gustafsson kritiserades för att ha pläderat för statligt stöd åt kristendomen, emedan denna vore samhällets bärande grund, något som ginge igen hos övriga medarbetare som ett huvudargument, ehuru det ur religiös synpunkt borde vara närmast blasfemiskt (jfr referatet av Gustafssons framställning ovan s. 425). Religionsfrihetssynpunkten hade delvis kommit bort, så t. ex. föräldrarnas rätt att bestämma om barnens religiösa fostran och den enskildes frihet, ehuru båda aspekterna dock nämnts av Gustafsson. Istället hade övriga författare utförligt uppehållit sig vid samfundens frihet, vilken tolkades ej blott som frihet från statligt tvång utan också "som frihet från motstånd från icke-religiöst håll". Nilssons och Martlings artiklar vore typiska för denna "ytterst partiska tolkning av religionsfriheten". Nilsson hade

429 intet intresse för religionsfrihetens princip. Han ville rentav utnyttja statens prestige för att sprida kristendomen. Ett sådant uttalande förklarade kanske, att man på kyrkligt håll godtog så mycken vanekristendom. Ironiskt nämndes att Nilsson också upprepade "de obligatoriska varninga r n a " för katolicismen, nazism och kommunism samt dessutom nationalismen i u-länderna. Martling vore den som klarast hävdade, att religionsfrihet består i frihet för kyrkan att driva propaganda utan motstånd. Det enda som intresserade honom vore "kyrkans frihet". Religionsfrihet tycktes rent av betyda frihet påtvinga andra den religion man själv ansåg vara den enda rätta. (Det må nämnas, att Martlings artikel heter Kyrkliga frihetskrav.) Till sist kritiserade Fredriksson Gustafssons uppfattning om medlemskapet i kyrkan vid en eventuell skilsmässa från staten. Den innebar, att kyrkan i princip skulle få obegränsad makt över de medlemmar, som slappt stannat kvar utan något positivt beslut, då kyrkan i fortsättningen själv skulle bestämma reglerna för utträde och kunde göra dem hur krångliga som helst (G. Fredriksson, Kyrka och religionsfrihet, Tiden 5/1963). I dagspressen har debatten fortgått även efter 1956. Ställningstagandena synes i stort sett har varit desamma som då. Från kyrkligt håll har hävdats, att tanken att en skilsmässa från staten skulle vara till fördel för kyrkan hörde hemma i en värld, där förmögna enskilda var i stånd att ge frikostiga bidrag och där statens ingripande på olika områden var inskränkt till ett minimum, en värld som ej längre existerade (teol. lic. G. Dahmén i SDS 17/10 1959). Det har även sagts att likställighet kunde nås genom att alla samfund finge beskattningsrätt (kyrkoherde H. Ferrmark i Sv. D. 23/1 1960) och att den som påstod, att förbindelsen mellan stat och kyrka medförde samvetsförtryck, ej visste något om vare sig samvete eller förtryck (kyrkoherde /. Kalm i Norrk. T. 28/2 1957). Å andra sidan har tidningen Arbetaren närmare utvecklat, varför statskyrka och religionsfrihet var oförenliga. Alla riktningar måste ha samma rätt att verka för sina värderingar och att göra det under samma förutsättningar. Om morgonbönen skulle bibehållas i skolorna, måste alla andra riktningar få samma möjligheter att där sprida sina åsikter som svenska kyrkan nu hade (19/1 1957). Helt nyligen har Dagens Nyheter på nytt framhållit motsättningen mellan statskyrkan och religionsfrihet. Den svenska kyrkan vore tvångsrekryterad. En verklig religionsfrihet skulle kräva personlig anmälan om inträde ej om utträde. Så länge anslutningen till kyrkan skedde automatiskt var det ovisst, varför de flesta stod kvar i statskyrkan. Prästerna var nu statstjänstemän beroende av en för lärans grunder likgiltig arbetsgivare, den stora massan av namnkristna. En skilsmässa skulle befria dem därifrån och samtidigt aktivera religionsdebatten (5/5 1963).

430 Då en opinionsundersökning i början av 1957 gav till resultat, att blott 18 % direkt önskade en skilsmässa tolkades detta helt olika av förslagets motståndare och förespråkare (se t. ex. Sv. D. 25/2, Falu-Kur. 21/2). Expressen anmärkte, att en skilsmässa ej kunde vara någon fara för tron, då det ju ej var på statskyrkan som man skulle tro (24/2 1957). Falu-Kuriren betonade, alt ett upphävande av kyrkomötets vetorätt skulle betyda avskaffandet av den sista resten av kyrklig självständighet. Kyrkan måste hellre slita banden med staten än att t. o. m. i trosfrågor vara tvungen ta direktiv från världsliga myndigheter (22/11 1957). Ett ganska påfallande drag är belönandet av all en skilsmässa måste genomföras under hänsynstagande lill kyrkans bästa (MB 10/7 1957, AB 30/6 1959, 17/2 1960, 10/12 1961, Th. Källstad i GHT 19/12 1960). Expressen har framhävt, att det borde vara möjligt trygga kyrkans ekonomi även efter en skilsmässa och låta den behålla viss beskattningsrätt (19/1 1961), och Dagens Nyheter har efter betonande av det principiellt förkastliga i rådande ordning hävdat, alt man skulle kunna övervinna mycket av det kyrkliga motståndet mot en skilsmässa, om de praktiska frågorna kunde lösas på ett hyggligt sätt, vilket borde vara möjligt (26/3 1961). Vad som särskilt uppmärksammats torde emellertid vara uttalanden i socialdemokratisk press till förmån för statskyrkans bevarande i strid med det tidigare partiprogrammet (Hessler i Statsvet. tidskr. 1961, s. 101 ff.). Partiets nuvarande huvudorgan Stockholms-Tidningen framhöll 1957, att förutsättningen för rådande ordning var, att den stöddes av folkmajoriteten. Så vore sannolikt fallet ehuru läget syntes oklart. I anslutning till en skrift av numera ärkebiskop Hultgren (se nedan s. 452 ff.) framhölls alt skilsmässa ej var del enda alternativet och att kyrkans verksamhet behövde effektiveras (28/7 1957). Något senare hävdade tidningen att det var betänkligt att isolera det kyrkliga från det kommunala. Kyrkan sades emellertid ha misslyckats hjälpa nutidsmänniskorna till en religiös hållning (15/9 1957). Kort därefter sades kravet på kvinnliga präster ha blivit det verkliga kriteriet på om kyrkan skulle vara en evangelisk folkkyrka. Om ett nytt kyrkomöte ej skulle vara mer reformvänligt vore det tid att överväga förhållandet mellan kyrka och stat (6/10 1957). Mot slutet av året framhöll tidningens medarbetare i kyrkliga frågor N. G. Ekman, att det var naturligt att den sunda folkkyrkoopinionen sökte begagna stålens organ för att genomföra reformer inom kyrkan (28/11 1957). På sommaren 1958 framhöll Slockholms-Tidningen, all kyrkan hade goda arbetsmöjligheter i statens hägn, men att den snabbt måste bli mer realistisk. En livskraftig folkkyrka utan statens stöd vore en verklighetsfrämmande dröm. Den enda utvägen, om man ville hindra en olycklig utveckling till sektkyrka, vore "att följa upp de kyrkliga nyansatser", som väckt intresse hos folkgrupper, som hittills stått främmande för kyrkan (24/8 1958).

431 På våren 1959 skrev tidningen att del från högkyrkligt håll påståtts, att staten hotade kyrkans andliga frihet. Del vore i och för sig en allvarlig religionsfrihetsfråga. Statsmakterna hade dock veterligen aldrig ifrågasatt kyrkans myndighet och frihet i trosfrågor, men det fanns delade meningar även bland prästerna (23/4 1959). På sommaren 1960 förklarade Stockholms-Tidningen, all kyrkan ej skulle behöva ångra sig, om den anpassade sig efter det nya samhället utan kunna räkna med nytt förtroende (ST 21/8 1960). Av de socialdemokratiska landsortstidningarna har kanske särskilt DalaDemokraten visat ett positivt intresse för förhållandet mellan kyrka och stat. På våren 1957 framhölls att man finge hoppas, att den förestående utredningen bleve verkligt förutsättningslös och ej användes som ett medel att till varje pris uppnå en skilsmässa. Det krav som framförts, att i händelse av en sådan alla skulle anses ha utträtt ur kyrkan och vara tvungna att anmäla sitt inträde, måste bero på brist på historisk insikt om det nära förhållande som alltid rått mellan kyrka och samhälle. Kyrkan var en folkkyrka som sökte nå alla och ej blott en statens religiösa funktion (15/5 1957). Ett halvår senare framhöll Dala-Demokraten, atl förbindelsen mellan kyrka och stat förutsatte ömsesidig respekt och förtroende. Staten skulle därför ej påtvinga kyrkan någon ordning, men kyrkan skulle ej heller vidtaga åtgärder i strid med de principer medborgarna allmänt omfattade. Om kyrkan ej ville godtaga en demokratisk grundprincip skulle den bli en stat i staten. Om kyrkan bleve en prästkyrka kunde en skilsmässa bli nödvändig (15/11 1957). Dala-Demokraten talade emellertid för en demokratisering av kyrkan (9/9 1958). Den hävdade senare, att kyrkan skulle klara sig bra vid en skilsmässa från staten, men prästerna borde helhjärtat söka hjälpa människorna och ej gräla om bekännelsen (6/12 1958). I samband med tillsättandet av 1958 års utredning förklarade tidningen Folket, att det ej vore självklart, att friheten var bäsl tryggad i en från staten skild kyrka. Grundproblemet var frågan om svenska kyrkans frihet. Hänsyn måste vid en skilsmässa tas till kyrkan (29/1 1958). I ett par polemiska artiklar framhöll Folket senare, att staten skulle vaka över religionsfriheten men att konsekvensen härav med hänsyn till statskyrkan ej var klar (16/8, 21/8 1958). Norrländska Social-Demokralen krävde visserligen hösten 1957, att riksdagen skulle ompröva statens ställning till kyrkan om denna även i fortsättningen präglades av "bokstavsbunden ortodoxi" (14/11 1957), men framhöll följande år, att en frikyrka sannolikt skulle bli mera dogmatisk (24/8 1958). Värmlands Folkblad varnade rent av på hösten 1957 mot att blåsa till strid mot kyrkan då kyrkomötet blott begagnade sin lagliga rätt, då det avvisade förslaget om kvinnliga präster (14/10 1957),

432 Endast enstaka röster synes ha höjts direkt för ett förverkligande av den gamla programpunkten om statskyrkosystemets avskaffande. När tidningen Nyheterna på hösten 1957 framförde kravet var det dock i samband med kyrkomötets avvisande av förslaget om kvinnliga präsler. Om man hade en statskyrka måste regering och riksdag vara bestämmande (3/10 1957). På sommaren 1958 krävde emellertid Arbetet att statskyrkosystemet skulle avskaffas såsom oförenligt med religionsfrihetens idé. Det vore orimligt att staten stod som garant för en viss religion och avlönade propagandister. Socialdemokraterna hade försummat att förverkliga sitt program. Stat och kyrka borde skiljas men så smärtfritt som möjligt (10/8 1958). Arbetets uppfattning bemöttes som redan antytts av Folket (16/8, 21/8 1958). Uttalandena i tidningspressen, även i samband med den 1960 genomförda programförändringen och själva denna förändring (se nedan s. 437 ff.) har ansetts visa, att om statskyrkan engagerade sig i de konkreta nutidsproblemen komme socialdemokratien ej att göra något för att avskaffa statskyrkosystemet, och att partiet givit upp kampen för en gammal liberal grundsats (Hessler i Statsvet. tidskr. 1961, s. 101 ff.). Mot bakgrunden av den äldre debatten, särskilt omkring 1909 och 1920 som ovan refererats (se s. 256 ff., 291 f.), synes inställningen i den socialdemokratiska tidningspressen under 1950-talet och programförändringen 1960 föga uppseendeväckande. Att socialdemokratien som regeringsparti och statskyrkan skulle finna varandra var ju f. ö. en naturlig konsekvens av den historiefilosofi, som A. Engberg utvecklade 1918. Ture Nerinan satte ock partiets programförändring 1960 i samband med den sociala utvecklingen, varigenom arbetarklassen blivit medelklass (DN 1/3 1960). Det påstådda övergivandet av en gammal grundsats sträcker sig i varje fall långt tillbaka i tiden, och om den äldre socialdemokratiens anslutning till den berodde på den dåtida faktiska motsatsställningen mellan kyrkan och den framträngande arbetarrörelsen, blir den senare förändrade inställningen blott en naturlig följd av de förändrade samhällsförhållandena.

KAPITEL VIII Aktuella uttalanden om religionsfrihet och statskyrka av programmatisk natur

a) Uttalanden av politiska

organisationer

(Sammanställningen bygger på uppgifter från respektive partisekretariat.)

1)

Högerpartiet

I högerpartiets principprogram av den 4 juni 1956 tas i punkt 16 ställning till frågan om religionsfrihet och statskyrka på följande sätt: "Religionsfriheten skall upprätthållas och alla trossamfund aga rätt att verka efter sin egenart. Svenska kyrkan skall som en fri folkkyrka i samverkan med staten verka för svenska folkets kristna fostran. Svenska kyrkans organ skall äga full bestämmanderätt över kyrkans inre liv samt ett avgörande medinflytande över utformningen av sambandet mellan stat och kyrka. Församlingarnas självstyrelse skall bevaras." Den 30 mars 1958 antog Sveriges konservativa studentförbund ett program, vari punkt 3 handlar om slaten och kyrkan: "Religionsfriheten tillhör de värden, vilka den moderna konservatismen obetingat vill slå vakt om. Samtidigt är det av grundläggande betydelse, att det kristna arvet och de kristna traditionerna fortlever. För att så skall ske, måste såväl kyrkan som de fria kristna samfunden beredas största möjliga självständighet. En konsekvens av detta är, att svenska kyrkan organisatoriskt skiljes från staten. Detta bör ske på betryggande rättslig grund." (Den moderna konservatismen, s. 6.) Studentförbundet har den 3 april 1959 också antagit en kommentar till det tidigare antagna programmet. Under punkt 3 heter det häri bl. a. följ ande: "Med religionsfrihet förstår vi bl. a. medborgarnas möjlighet till andlig frihet. Detta innebär, att såväl de som förnekar varje form av religiös tro som de vilka bekänner sig till en viss religion, skall ha rätt att leva i enlighet med sin personliga övertygelse. Men religionsfrihet innebär dessutom, att alla religiösa samfund i ett samhälle skall ha rätt att verka under lika villkor. Detta betyder, att svenska kyrkan icke bör ha en prioritetsställning framför de fria kristna samfunden. Man kan även säga, att det är ett renhetskrav i en modern demokrati, att en kyrka icke erhåller inflytande över världsliga angelägenheter, vilka angår medborgare som icke tillhör kyrkan och vilka icke äger påverka behandlingen av dessa

434 angelägenheter. Så äger exempelvis de utanför svenska kyrkan stående medborgarna icke rätt att delta i val av kyrkofullmäktige, trots att fullmäktige äger att förvalta medel vars användning berör alla medborgare . . . Man bör i detta sammanhang erinra om att i de delar av världen, där förtryck och våld är medlen att kväva människors frihetslängtan, kyrkorna ofta har blivit den naturliga för att icke säga enda motståndskällan. Det är väsentligt, att de religiösa samfunden fritt får utvecklas i vårt land såsom de själva önskar. Det är lika väsentligt, att medborgarna utan inblandning från statsmakterna får delta i det religiösa livet.. . Det synes därför nödvändigt, såväl för hekännare som för förnekare, att svenska kyrkan organisatoriskt skiljes från staten. Man måste emellertid dessförinnan grundligt utreda formerna för skilsmässan. De krav på ekonomisk gottgörelse, som kyrkan rättsligt kan motivera, bör uppfyllas. Varje form av konfiskation måste motverkas." (Den moderna konservatismen, s. 6 1'.). Högerns ungdomsförbund har ej tagit direkt ställning men publicerade 1958 en skrift av tre författare (Ruben Josefson, Carl Hallencreutz och Birger Hagård) "Statskyrka — för och emot", där som framgår av titeln olika synpunkter redovisades. Josef son gav närmast en översikt av rådande förhållanden men slutade med att framhålla, att man kunde tänka sig en omreglering av förhållandet med större självständighet för kyrkan, emedan staten i betydande utsträckning sekulariserats (s. 5). Hallencreutz vände sig mot kravet på en religiöst neutral stat såsom ohållbart. Staten var en organisation, vilken fylldes av liv av de värderingar som präglade folkets rättsarv. Folkkyrkan var en väsentlig inspirationskälla för detta rättsarv. Ur statlig synpunkt var det därför nödvändigt att överensstämmelse rådde, så att stat och kyrka talade samma språk. När krav på skilsmässa restes från kyrkligt håll berodde detta främst på att man ej rätt förstått folkkyrkans egenart. En begränsning av kyrkomötets befogenheter vore ett allvarligt intrång, men kravet på en "modernisering av kyrkan skulle troligen resas även mot en från staten skild kyrka" (s. 6 f f . ) . Hagård, som 1963 valdes till ungdomsförbundets ordförande, förordade däremot en skilsmässa i sämja, varvid han utgick från samhällets förändringar. Då ingen religionsförföljelse förekom var problemet rent principiellt, även om ingen fullständig religionsfrihet förelåg. Enligt demokratisk uppfattning måste frågan främst bedömas ur individens synpunkt. Det överensstämde icke med den andliga frihetens principer att ett kyrkosamfund privilegierades av statsmakterna på sätt som nu sker. Det fanns alltjämt i viss mån en statsreligion, vilket knappast kunde befrämja en helt fri åsiktsbildning. Statsstödet åt den lutherska kyrkan kunde icke historiskt motiveras, blott förklaras. Den demokratiska livsuppfattningen avvisade de betraktelsesätt som en gång lett till statskyrkans uppkomst. Dess bevarande kunde ej heller motiveras med att den formellt omfattade majoriteten av svenska medborgare. Det vore atl förvägra minoriteten de

435 rättigheter, som ansågs tillkomma majoriteten. Statskyrkan mottog ekonomiskt understöd och hade bakom sig den statliga auktoriteten, vilket var oförenligt med verklig andlig frihet. Frikyrkorna hade rätt att kräva full jämställdhet. Både kristendom och religionsfrihet representerade så stora värden att de borde stå i positivt förhållande till varandra. Man borde därför ej födas in i kyrkan och vara tvungen att anmäla utträde ulan i stället genom en positiv handling meddela sin önskan att tillhöra kyrkan. Att den som utträdde ur kyrkan var skyldig betala 60 % av fastställd kyrkoskatt men saknade möjligheter att påverka beskattningen vore odemokratiskt. Statskyrkosystemet medförde dessutom sannolikt religiös passivitet. Kyrkan kom alt betraktas som en del av den statliga byråkratien, varför man ej kom sig för att begagna prästen som själasörjare. Ur kyrkans egen synpunkt borde det därför vara angeläget att slita bandet med staten. Under en lid då staten på grund av samhällsförhållandena fick allt slörre inflytande kunde det ur konservativ synpunkt vara angeläget att rädda så mycket som möjligt undan detta inflytande och då även kyrkan liksom det andliga livet överhuvudtaget. Staten behövde ej därför bli religiöst neutral eller likgiltig. Den kunde ge bidrag till olika kyrkor på samma sätt som till kulturella institutioner. Full religionsfrihet skulle då råda, vilket nog liksom i Förenta staterna skulle bli till gagn för kyrka och kristendom (s. 12 ff.).

2)

Centerpartiet

Några programuttalanden rörande förhållandet mellan kyrka och stat har ej meddelats.

3)

Folkpartiet

I del nya partiprogram, som antogs vid partimötet sommaren 1962, heter det: "Statens förhållande till trossamfunden skall präglas av följande huvudprinciper: Religionsfriheten är ett omistligt grundvärde. Trossamfunden skall äga frihet att själva bestämma villkoren för medlemskap och att forma sitt inre liv. Den enskildes rätt att själv avgöra medlemskap i trossamfund får icke genom tvingande lag omintetgöras. Vårt lands historia och den rådande gemenskapen kring etiska värden som kristendomen främjat innebär förpliktelser för samhället mot trossamfunden och deras fostrande och ungdomsvårdande insatser. Utredningsarbetet om statens förhållande till svenska kyrkan skall fullföljas med dessa riktlinjer i sikte." Tidigare hade en programkommitté framlagt ett förslag till uttalande, som blott varit tillgänglig! i tidningsreferat (ST 25/7 1961) (jfr ovan s.

436 129.) Enligt detta borde dop vara grunden för medlemskap i kyrkan, de borgerliga angelägenheterna överflyttas till den borgerliga kommunen, konfessionslösa ej betala någon kyrkoskatt, likställighet mellan trossamfunden skapas och statsbidrag kunna utgå till fria samfunds bildande och sociala verksamhet. Folkpartiels ungdomsförbund hade redan ett årtionde tidigare gjort ett radikalare uttalande. Frågan hade varit uppe till debatt på organisationens kongresser ännu tidigare, men det var 1950 som man första gången kom fram till ett positivt beslut. Ett förslag till programuttalande om utredning rörande skilsmässa mellan stat och kyrka stöddes av många talare, även numera kända folkpartipolitiker som Sven Wedén, Gunnar Helén, Olle Dahlén och P. O. Hansson. Herr Gustav Boger varnade däremot för att "rida på en principfråga som är en fälla". Ett uttalande till förmån för en skilsmässa kunde uppfattas som ett angrepp mot religionen. Herr Sixten Lagebrant hävdade, att det främst var kulturradikalerna som önskade en skilsmässa. Herrar M. Söderqvist och U. Nissert önskade, att en utredning skulle avse kyrkans förhållande till staten, ej direkt en skilsmässa, vilket förslag segrade med knapp majoritet. Enligt ett av Wedén framlagt och av konferensen i förväg godkänt förslag skulle hela frågan i ett sådant läge överlämnas till styrelsen för fortsatt utredning, vilket alltså skedde (Protokoll. . . 1950, s. 16 ff.). Den av styrelsen tillsatta utredningen kom uteslutande att bestå av personer som talat för skilsmässa, nämligen fru Gunhild Larsson, ordförande, samt herrar O. Dahlén och N. Gynne. Deras betänkande som trycktes ej blott i ungdomsförbundets kongresshandlingar utan även separat under titeln Staten och kyrkan (1951, ny uppl. 1958) utmynnade i förslag om ett direkt uttalande till förmån för skilsmässa. I motiveringen framhölls att det ur religionsfrihetens synpunkt vore utomordentligt egendomligt med ett av statsmakten ordnat medlemskap i ett religiöst samfund. Den personliga livsformen måste i stället vara avgörande för frågan om medlemskap i ett sådant. De praktiska konsekvenserna av detta sammanfattas i tre punkter: " 1 . Ingen skulle längre komma att automatiskt bli medlem av svenska kyrkan. 2. Vården av den kristna religionen skulle upphöra att vara en statsangelägenhet i egentlig mening; de statliga organens inflytande på kyrkans ledning skulle upphöra. 3. Svenska kyrkans präster skulle inte längre vara statstjänstemän; deras 'civila' förvaltningsuppgifter skulle upphöra, och staten skulle inte längre svara för deras avlöning." (Staten och kyrkan, s. 9.) Det hävdades att en skilsmässa ej skulle komma att skada den svenska kyrkan. Ekonomiskt statligt stöd skulle kunna utgå oberoende av det organisatoriska sambandet. Anledningen till att sådant stöd gavs var att

437 folkmajoriteten var positivt intresserad för den kyrkliga verksamheten och dess syften. Principiellt skulle kyrkan visserligen bli likställd med andra trossamfund men den komme troligen i realiteten att förbli privilegierad, då folkmajoriteten sannolikt skulle anse en folkkyrka vara värd mera stöd än bekännelsekyrkor. Kyrkan borde självfallet få behålla all den egendom den nu disponerade. Problemet med kyrkoskatten och befrielsen därifrån skulle automatiskt bortfalla, då kyrkan skulle få understöd av statsmedel i stället för beskattningsrätt (Staten och kyrkan, s. 14 ff.). Icke heller väntades några allvarliga följder för kristendomens ställning i allmänhet. Det skulle vara allvarligt, om kristendomsundervisning och morgonböner i skolorna, systemet med sjukhus- och fängelsepräster och de religiösa inslagen i samband med åtskillig samhällsverksamhet skulle upphöra, men det fanns ingen anledning att befara på grund av folkmajoritetens inställning till de kristna värdena (Staten och kyrkan, s. 20 ff.). Ungdomsförbundets styrelse föreslog med anledning härav ett programuttalande till förmån för skilsmässa mellan stat och kyrka. En reservant Wedén ville att uttalandet skulle gälla en utredning i detta syfte, medan två andra S. Sandberg och B. Davidson ansåg, att utredningen ej bort föranleda någon åtgärd ( K o n g r e s s h a n d l . . . . 1951, s. 82). Kongressen 1951 biföll utan någon egentlig debatt styrelsens förslag med en av herr N. Hallerby föreslagen ändring av de första orden (Det organisatoriska sambandet. ..) med 90 röster mot 40 ( P r o t o k o l l . . . 1951, s. 17). I Folkpartiets ungdomsförbunds program infördes följaktligen följande passus: De organisatoriska banden mellan stat och kyrka löses under för kyrklig verksamhet och kristet kulturliv betryggande betingelser. Det kan även nämnas, att folkpartiets partisekreterare, O. Dahlén, i en tidskriftsartikel (Liberal debatt 8/1960, s. 23 f.) ställt sig frågande till om det gick att få så klara formuleringar till ledning för de röstande vid en folkomröstning om skilsmässa mellan kyrka och stat, att det stod klart vad man hade att ta ställning till. Han ställde också frågan om icke i ett fall som detta så stor hänsyn borde tas till minoriteten, att en skilsmässa borde verkställas redan om blott 25 % önskade en sådan.

4) Socialdemokratiska

arbetarepartiet

I det vid partikongressen 1960 antagna nya partiprogrammet återfinnes i punkt 2 de gamla kraven på religionsfrihet samt förenings- och församlingsfrihet. Däremot ersattes den gamla punkten (nr 6) om statskyrkans avskaffande med en helt nyskriven (nr 11): "Förhållandet mellan stat och kyrka regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens principer. All religionsutövning på frivillighetens grund." 30 — Kgrka-stat III

438 Den nya lydelsen av punkten om stal och kyrka erhöll i den av partiets programkommission i december 1959 utgivna redogörelsen för motiven till de föreslagna ändringarna följande kommentar: "Den tidigare utformningen av punkten liar föranlett missförstånd, tittrycket 'statskyrkosystemet' kan inge föreställningen att nuvarande system är den enda formen för relationer mellan stat och kyrka. Socialdemokratins principiella inställning är angiven genom hävdandet av religionsfrihet i punkten 2. Denna inställning har också lett till väsentliga förändringar i lagstiftningen under senari' år. En år 1958 tillsatt utredning har dessutom till särskild uppgift alt allsidigt belysa frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan. Satsen om frivillig religionsutövning vill ytterligare markera en av grundinställningens konsekvenser, när det gäller den enskilda människans integritet på detta område." (Program för vår tid, s. 45 f.) Den omedelbara reaktionen i partipressen synes ha varit väsentligen positiv. Smålands Folkblad fann del vara väsentligt, att man nu var beredd alt släppa kravet på kyrkans skiljande från staten. Hur det än förhölle sig rent principiellt hade del i varje fall i praktiken visat sig all statskyrka och religionsfrihet ej var oförenliga. Om det skulle bli skilsmässa eller ej berodde mer av kyrkans egen hållning, t. ex. i fråga om kvinnliga präster, än på vad som stod i ett partiprogram. Då en skilsmässa skulle medföra många problem särskilt ifråga om de ekonomiska förhållandena, varför skulle man då ha kravet på programmet? (17/12 1959.) Norrländska Social-Demokraten uttalade sig kritiskt om den gällande programformuleringen. Det skulle vara rent diktatoriskt att konfiskera kyrkans egendom och det vore åtminstone numera otänkbart, att den demokratiska svenska staten skulle göra sig skyldig till något sådant. Statskyrkosystemet var ett otympligt ullryck. Religionsfriheten skulle ej bli större för alt alla band mellan stal och kyrka avklipptes. Den föreslagna nya formuleringen tycktes bättre uttrycka partiels åsikter i frågan än den gamla gjorde. En svaghet var dock all intet sades om förhållandet mellan statskyrka och religionsfrihet, och här kunde en komplettering behövas (28/12 1959). Värmlands Folkblad framhöll, att yltersl få tycktes känna statskyrkan som något tvång och alt det var ovissl om friheten skulle bli större i en fri kyrka som kunde bli en kämpande kyrka (12/1 1960). (Det mä tilläggas, att i det genomgångna tidningsmaterialet ej påträffats något kritiskt uttalande från socialdemokratiskt håll.) Programförslaget utsändes på remiss till arbetarkommuner och partiets sidoorganisationer (Protokoll 1960, s. 225). I motsats till 1944 föreligger icke någon sammanställning i Iryck av remissyttrandena. Det förefaller emellertid som om strykandet av punkten om statskyrkans avskaffande mött ännu mindre kritik än då. I varje fall återfanns programkommissio-

439 nens nya formulering oförändrad i det för partikongressen framlagda, av partistyrelsen tillstyrkta förslaget. Före programändringens anlagande ägde en debatt rum, varvid ecklesiastikminister Edenman som partistyrelsens talesman betonade, att det var fråga om en mycket känslig punkt och att dess formulering var resultatet av en kompromiss. Det väsentliga i det gamla kravet hade bevarats. Motsättningen mellan kyrkan och arbetarrörelsen hade berott på den förras konservatism. Många värderingar var eljest gemensamma för kristendomen och socialdemokratien. Problemet nu var, om statskyrka och religionsfrihet kunde förenas. Utträdet ur kyrkan hade kanske ännu ej helt tillfredsställande lösts, men kyrka och skola hade skilts från varandra, så att kyrkan nu själv fick svara för den kristna fostran. Bön och andakt borde vara frivilliga, om det skulle vara någon mening i en kristen bekännelse. Det kunde vara chockerande, uti del fanns en statskyrka, som alla måste bidraga till. Förhållandena på 1930-talet hade kommit Engberg och många andra inom partiet att länka om. Samhället kunde ej existera utan någon form av religion och kyrkan representerade således "en statsfunktion som ej kunde undvaras". Förutsättningen för den livliga debatten om kvinnliga präster var, alt kyrka och stat skulle förbli förenade. Om kyrkofullmäktige, som många inom partiet önskade, avskaffades, skulle statskyrkotanken hell ha segrat. Det fanns ingen patentlösning på problemet stat-kyrka, och den utredning, som tillsatts, var i högsta grad behövlig. Personligen trodde talaren ej, att rådande ordning var förenlig med religionsfriheten, men det fanns andra utvägar än att förvandla statskyrkan till "en allmän luthersk frikyrka såsom alla andra". Man borde slå vakt om religionsfriheten och i övrigt avvakta utredningen. Pastor primarius Zetterberg framhöll, att de socialdemokratiska partierna i flera andra europeiska länder antagit nya, mer positiva programpunkter beträffande relationerna mellan stat och kyrka under de senaste 15 åren. Hänsyn borde tas till uppfattningen i kristna kretsar i denna fråga. Man kunde ej komma ifrån något slags förhållande mellan staten och en folkkyrka, men det fanns många former härför. Frågan om kyrkans egendom var så invecklad, att det var orealistiskt att väcka den. Det primära var religionsfriheten och det var, som en arbetarkommun framhållit, ej alls säkert att den främjades genom att statskyrkan avskaffades. Utländska exempel visade, alt religionsfriheten ej var tryggad för att man skilde stat och kyrka. En större åtskillnad mellan dem var dock att vänta i Sverige. Pastor A. Christiernin underströk, att svårigheterna skulle uppstå först när statskyrkan avskaffats. Även han menade, att något slags förhållande måste finnas mellan staten och en fri folkkyrka. Om den senare bleve "en

440 högborg för den politiska ärkekonservatismen", skulle verkliga problem uppstå. Rektor S. Alemyr ansåg, att frågan om formerna för utträdet ur kyrkan visade, att det var svårt att förverkliga religionsfriheten, så länge det fanns en statskyrka. Man borde åtminstone avvakta resultatet av pågående utredning, innan programmet ändrades. Det betydde då ej något definitivt ställningstagande. Breda lager inom partiet torde f. ö. önska behålla den gamla programpunkten. Alemyr föreslog till sist en kompromissformulering. Herr Percy Franzén menade, att programförslaget visade, att socialdemokraterna ej själva riktigt visste, vad de ville. Det förekom ännu ett påtagligt religionsförtryck i landet, bl. a. i det militära och i skolundervisningen, även om den senare formellt skulle vara objektiv. "Religionsfrågan måste vara en privatsak och icke en statsangelägenhet." Den intellektuella anständigheten krävde, att man drog slutsatserna av kravet på religionsfrihet och talade rent ut. Den gamla formuleringen angav grunden för verklig religionsfrihet. Det var ej fråga om att vara opportunistisk för alt vinna anhängare. Fil. kand. R. Morell instämde först med Alemyr men medgav sedan, att Edenman anfört skäl, som vållade betänkligheter. Punkten om kyrkans egendom kunde lämpligen strykas, men kravet om statskyrkosystemets avskaffande bibehållas. Man borde ta hänsyn till de frikyrkliga inom partiet, även om många numera tyckte, att det kunde vara bra att ha statskyrkan kvar som ett skydd för kristna värden. Den nya programpunkten antogs så utan votering ( P r o t o k o l l . . . 1960, s. 327 ff.). Det socialdemokratiska ungdomsförbundet hade, som förut (s. 389) nämnts, 1955 begärt utredning om skilsmässa mellan stat och kyrka. I det handlingsprogram "inför 60-talet", som antogs vid förbundets kongress 1958 krävdes uttryckligen "att kyrkan skiljes från staten" (SSU inför framtiden, s. 29, jfr. P r o t o k o l l . . . 1958, s. 319). 5) Sveriges kommunistiska

parti

Detta parti tycks i sitt program inte ha något direkt uttalande. En förnyad förfrågan med anledning av ett av radions valprogram i september 1962 har besvarats med en hänvisning till den ovan i kapitel VII refererade motionen (II: 630) och till motionen II: 715 angående religionsfrihet i skolundervisningen vid 1962 års riksdag. Av dessa motioner framgår i varje fall klart, att partiet anser, att religionsfrihet och statskyrka är oförenliga samt att statskyrkan bör avskaffas.

441 b) Uttalande av Förbundet för

religionsfrihet

I en broschyr utgiven av Förbundet för religionsfrihet heter det: "Förbundet vill samla alla, som vill verka för en sann religionsfrihet. Förbundet anser, att religionslagstiftningen ännu lämnar mycket övrigt att önska och att mycket återstår att göra, innan religionsfriheten är verklighet. Förbundet vill verka genom att offentligt påpeka orimligheterna i den nuvarande lagstiftningen och komma med positiva förslag till åtgärder, liksom det inom sig arbetar genom upplysning och diskussioner i livsåskådningsfrågor. Förbundet arbetar för fullständig laga likställighet mellan alla religiösa samfund och sekter liksom för fritänkare; ökad tolerans och respekt för andras åskådning; kyrkans skiljande från staten; full tankefrihet — ingen inskränkning i medborgarrätten för dem som lämnar statskyrkan; folkbokföringens skiljande från kyrkan; obligatorisk borgerlig vigsel — religiös ceremoni därefter må vara en privatangelägenhet; avskaffande av morgonbönstvånget i skolorna och omläggning av kristendomsundervisningen, så att den blir objektiv även i praktiken." (Detta program återfinnes även i artikel av P. A. Fogelström, Zenit 1/1958.)

c) Frikyrkliga

uttalanden

De uttalanden, som gjordes av Frikyrkliga samarbetskommitién eller under dess auspicier i samband med religionsfrihetslagens tillkomst och som förut omtalats (se sid. 496, 125 f., 148), äger väl alltjämt en viss aktualitet, men det finnes senare väl så auktoritativa uttalanden, nämligen från nionde allmänna frikyrkomötet 1958. Ett av mötets huvudämnen var "Staten och trossamfunden". Förhandlingarna förbereddes genom några uppsatser, som publicerades under denna titel. Intressantast i förevarande sammanhang är ett bidrag av lektor A. Eeg-Olofsson, i vilket redogjordes (s. 62 f.) för de krav på förhållandet mellan stat och kyrka, vilka uppställdes på den ekumeniska konferensen i Oxford 1937 (se kap. IX). Det betonades, att själva kyrkosynen varit avgörande för det frikyrkliga kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka. Religionsfrihetens princip var en följd av den frikyrkliga församlingssynen. Ingen skulle tvingas att tillhöra "en gemenskap, som förutsätter tro" och envar hade rätt ge uttryck åt sin tro eller brist på tro. En sådan religionsfrihet kunde svårligen förenas med en av staten privilegierad kyrka, "även om det måste erkännas, att vi i vårt land trots ett rådande statskyrkosystem nått en hög grad av religiös frihet" (s. 66). Det vore numera ej ens självklart, att staten skulle visa ett positivt intresse för den kristna religionen, vilken ej främst borde betraktas som ett värn för moralen (s. 67). De kristna samfunden kunde för sin sociala verksamhet och för sina

442 skolor mottaga ekonomiska bidrag, om dessa ej vore förenade med villkor, som förhindrade förkunnandet av evangelium. Del gällde dock alt tillse, att man ej blev ekonomiskt beroende (s. 68 f.). Professor G. Westin gav närmast en historisk översikt men gjorde även en del aktuella uttalanden. "När äntligen religionsfrihetslagen 1951 medgav rätt till fritt utträde ur kyrkan, borde della lett till större frihet också för svenska kyrkan själv" (s. 54). De statskyrkliga banden hade istället stramats åt under tiden efter 1932, särskilt i ekonomiska frågor (s. 56 f.). Då staten numera erkände även andra trossamfund, borde ingen kyrka vara privilegierad (s. 58). Westin betonade vidare, att hela kulturutvecklingen gick mot full frivillighet, när det gällde anslutning till olika gemenskapsformer. "Illusionen om en folkkyrka med döpta eller odöpta spädbarn såsom grundläggande faktor går icke att upprätthålla, när sekularisering och religiös likgiltighet behärska så stora skaror." De frikyrkliga borde ej på något salt missgynnas. Ännu var de dock ofta utestängda från viktiga uppgifler av officiell karaktär, t. ex. från alt predika vid riksdagens öppnande, vid domstolar, sjukhus och militärförband. Det var sant, som del sagts i den socialdemokratiska motionen 1918, "att ingen verklig religionsfrihet existerade, så länge det fanns en statskyrka" (s. 59). I en uppsats om stat och kyrka i andra länder av fil. mag. N. Sundholm sades däremot "full religionsfrihet" råda i Finland, sedan utträdet ur kyrkan blev fritt (s. 39), vilket ju sedan 1952 gäller även i Sverige. Vid själva frikyrkomötet hölls ett inledande föredrag om "Staten och trossamfunden" av redaktören för Örebromissionens tidning E. Sollerman, som bl. a. yttrade, att staten, som Hjärne sagt, ej kunde vara religiöst neutral (Frikyrkan inför framtiden, s. 10). Förhållandet mellan stat och kyrka var ej en gång för alla givet. Etl alltför nära samband kunde begränsa kyrkans rörelsefrihet och neutralisera dess inflytande "just på statsmakten". Svenska kyrkan hade emellertid en speciell karaktär och därför fanns det även på frikyrkligt håll betänkligheter inför en skilsmässa. Också de fria samfunden vore utsatta för risker och ingen kyrka kunde vara absolut oberoende av staten. "En gammal kär frikyrklig dröm är kyrkornas likställdhet inför stat och samhälle. Likhetskravet bör emellertid icke få vara ett argument för kyrkans skiljande från staten. Att staten ger vissa företräden åt en kyrka med månghundraårig tradition i vårt land synes mig rätt naturligt, men samtidigt bör staten givetvis vara konfessionslös, dvs. statsmakten skall icke värdera eller bedöma de kristna samfunden efter deras dogmatiska inställning, alldenstund staten inte alls kan sägas vara expert på teologiska frågor. I själva verket borde det vara naturligt i ett demokratiskt land med religionsfrihet, att staten mer och mer lösgjorde sig från traditionella konfessionshänsyn och i olika avseenden gåve sam-

443 ma möjligheter för frikyrkopastorer som för statskyrkans präster. Vad hindrade t. ex. att en frikyrkopastor anmodades att predika vid riksdagens öppnande eller hölle s. k. tingspredikningar eller engagerades i andra officiella sammanhang. I samhällslivet har detta på många håll redan skett" (Frikyrkan inför framtiden, s. 13 ff.). Staten kunde ej bedöma kyrkan med hänsyn till dess rent religiösa kapacitet ulan efter dess "andrahandsverkningar i samhällslivet". Den frihet kyrkan begärde var "frihet till utveckling i enlighet med sina egna andliga förutsättningar och frihet alt ulan hinder från statens sida få utföra sina rent evangeliska uppgifter och sin kärleksgärning i samhället". Ett ömsesidigt förtroendeförhållande borde råda (Frikyrkan inför framtiden, s. 16 ff.). I den resolution, som så antogs av frikyrkomötet, heter del, att statskyrkosystemet är främmande för Nya testamentets syn på den kristna församlingen. Det statliga inflytandet över kyrkan är dessutom religiöst ogynnsamt och praktiskt riskfyllt . . . Frikyrkomötet vill inskärpa, att ett lösande av bandet mellan stat och kyrka bör ske på för Svenska kyrkan rimliga ekonomiska villkor och för övrigt under former, som ger såväl Svenska kyrkan som de övriga trossamfunden gynnsamma arbetsmöjligheter till gagn för den kristna trons ställning i vårt land (Frikyrkan inför framtiden, s. 18). Av senare uttalanden må först nämnas vad Frikyrkliga studieförbundet skriver som inledning i il 1 sin förut nämnda publikation Fri kyrka? från 1962. Debatten om förhållandel mellan siat och trossamfund hade under de senaste åren fåll nytt liv- Den hade dock i hög grad ändrat karaktär. Man talade ej på samma självklara salt som förr om skilsmässa mellan stat och kyrka eller om statskyrkosystemets avskaffande. Motsättningar mellan statliga krav på Svenska kyrkan och dennas egna intressen samt nya relationer mellan staten och de frikyrkliga samfunden hade bidragit till den nya situationen, som behövde noggrant studeras och övervägas. Enskilda kända frikyrkomän har ock under de senaste åren utvecklat synpunkter på frågan om kyrkans skiljande från staten. I samband med tillsättandet av 1958 års utredning kyrka-stal gjorde numera rektor Olle Engström, frikyrklig ledamot av utredningen, följande uttalande i Kristet forum. Problcinlägcl hade förändrats under de senaste årtiondena. För det förslå hade förbindelsen ined slalen blivit clt allvarligt problem för svenska kyrkan själv genom den moderna slatens maktexpansion och det ej blott i de totalitära staterna med öppen kamp mellan kyrka och stat utan även i demokratiska stater. Folkkyrkolankcns företrädare var dock av naturliga skäl i allmänhet benägna att bevara förbindelsen med staten. Även för de frikyrkliga hade frågan om förhållandel mellan kyrka och stat komplicerats genom vigselrätten och statsbidrag, som vittnade om

444 större frikyrklig samarbetsvilja och känsla för församlingens samhällsansvar. Ordet evangelisering hade fått en ny vidgad betydelse. Ju mer samhällsmedveten en kyrka blev, dess större blev behovet av ordnade relationer till staten. Många frikyrkliga ansåg nu ett samarbete med staten på vissa punkter önskvärt. Saken behövde noga genomtänkas, då ett sådant samarbete medförde risker. Vissa sådana måste dock tas, om man önskade att staten skulle positivt stödja kristen tradition. Uppfattningen att den religiöst neutrala staten var ett eftersträvansvärt ideal, hade numera få anhängare på frikyrkligt håll. Staten borde fast hellre "bekänna kristen färg". Frågan vore då hur staten skulle stödja kristet inflytande. Engström refererade de argument som N. J. Nordström anfört mot ett statskyrkosystem (se ovan s. 287 f.). Skälet att statskyrka och religionsfrihet vore oförenliga syntes efter 1951 föråldrat. Likställighetsargumentet borde ej hårdragas. En viss privilegierad ställning för svenska kyrkan i officiella sammanhang borde av historiska skäl godtas. "Likställighetskravel" vore i varje fall intet skäl för en skilsmässa, även om mycket återstod att göra, innan det förverkligats. Nordströms övriga argument vore alltjämt giltiga och man kunde till dem lägga ett nytt. Statskyrkosystemet i dess folkkyrkliga svenska utformning upprätthöll "den ödesdigra chimären . . . att vårt lands innevånare är kristna". Den identitet som tidigare rått mellan medborgarskap och medlemskap i kyrkan, varav det fortfarande fanns spår, hade "ur religiös synpunkt varit djupt ödesdiger". Svenska kyrkan skulle troligen även efter en skilsmässa från staten förbli en folkkyrka men den skulle då ej ha den officiella sanktion som nu ständigt hotade att fördunkla dess särart. Kyrkan borde ej genom själva sin organisation fördunkla begreppet "de heligas samfund" och kravet på personligt ställningstagande. De frikyrkliga borde söka redan nu överväga ett konkret ställningstagande till ett framtida förslag om skilsmässa mellan stat och kyrka. I England hade en frikyrklig kommitté avstyrkt en sådan, emedan den skulle uppfattas som en brytning med den kristna traditionen och som symptom på en definitiv sekularisering. Möjligheterna att bevara kristendomsundervisningen i skolorna och kristen medverkan vid nationella högtidligheter skulle ock avta. Den frikyrkliga debatten hade ofta varit ensidigt principiell. Den svenska kyrkan var en historisk realitet. De frikyrkliga behövde leva sig in i kyrkans egen problematik, ty här stode för stora värden på spel för att man skulle ha råd att fortsätta en principiell "avståndsboxning". Det förändrade problemläget skulle kunna erbjuda nya möjligheter till konstruktiva samtal (O. Engström i Kristet Forum 1—2/1958). I en uppsats 1961 underströk Engström behovet av att man tänkte över de rent praktiska följderna av en skilsmässa. Han redovisade så de argu-

445 ment av icke principiell natur, vilka brukade åberopas till förmån för rådande ordning för att så ett efter etl bemöta dem. Dessförinnan hade han dock framhållit, att ordet skilsmässa var ett dåligt uttryck då några relationer alltid måste finnas mellan kyrka och stat. Svenska kyrkan komme att under överskådlig framtid förbli det största trossamfundet. Staten borde även efter en skilsmässa stödja kristen verksamhet men då ge sitt stöd åt alla samfund som önskade det och ej privilegiera en kyrka. Det funnes många tänkbara former för ett sådant understöd. Härtill borde hänsyn tas vid bedömningen av de ekonomiska svårigheter som väntades för kyrkan vid en skilsmässa. Då kyrkan skulle slippa sina borgerliga uppgifter skulle den ej behöva så stora inkomster, och det borde ej vara omöjligt att få dem genom frivilliga gåvor. Det betungande underhållet av kyrkor med kulturhistoriskt värde borde kunna få direkt statsunderstöd. Risken för en nedskärning av den kyrkliga verksamheten tedde sig ej så stor, då nya krafter skulle frigöras. Det religiösa läget skulle klarna genom ett mer omfattande utträde ur svenska kyrkan, och behovet av en gemensam kristen missionsinsats skulle framstå i en överväldigande klarhet. Erfarenheten från andra länder talade emot att lekmännen skulle förlora i inflytande inom kyrkan om denna skildes från staten. Enda hindret skulle vara "ett exklusivt romerskt ämbetstänkande". Svenska kyrkan skulle ej förlora sin folkkyrkliga karaktär och alltså behålla en annan struktur än övriga samfund. Möjligheten till anonymitet skulle visserligen bli mindre men viktigare var att uppfordran till avgörelse skulle klart framträda. En statskyrka hade naturligtvis formellt större möjligheter att kollektivt påverka ett folk men verkan härav hade överdrivits som erfarenheten t. ex. från Öst-Tyskland visat. Förhållandena i Förenta staterna visade att fria samfund hade minst lika stora möjligheter att öva samhällsinflytande. Också en fri kyrka kunde biträda vid vigsel och jordfästning, när del var förenligt med kyrkans övertygelse. Att alla svenska medborgare skulle ha rätt till kyrklig vigsel kunde ej vara ett kristet intresse. Krigsårens erfarenheter visade visserligen all en statskyrka kunde verka samlande i oroslider men detta argument smakade väl mycket av militärt beredskapstänkande. Kristendomsundervisningen hade intet direkt samband med statskyrkosystemet. Innebörden av en skilsmässa mellan kyrka och stat skulle ej vara att staten sekulariserades, ty det var ej den yttre formen som var det väsentliga. Om man i andra världsdelar skulle komma till insikl om hur sekulariserade de s. k. kristna länderna i Europa var, vore detta blott en fördel. En skilsmässa skulle medföra risker och i varje fall under en övergångstid betyda svårigheter för svenska kyrkan, men vinsterna vore så stora att riskerna måste tagas. Man skulle få en kyrka med klar religiös profil istället för en "oklar mellanform av stats- och kommunalorgan och kyrka"

446 även om det ej skulle bli "en bekännelsekyrka av nutida frikyrklig typ". Till slut betonades att beskattningsrätten ej var någon kärnfråga. De allra flesta kyrkor i världen existerade ulan någon sådan rätt (Engström i Positioner och perspektiv, s. 81 ff.). I samband med sin avgång från uppdraget som sekreterare i Frikyrkliga samarbetskonunittén publicerade pastor Bo Swedberg i början av 1961 en skrift "Frikyrka på väg", där ett kapitel om stat och kyrkosamfund med underrubriken "Ett religionsfrihetsproblcm" (s. 36—40) ursprungligen hållits som föredrag 1959. Först anfördes, att samhälle) förändrats sä snabbi, alt tidigare åsikter blivit föråldrade. Trols en viss förskjulning "mot mitten" faslhöll dock företrädarna för kyrka och frikyrka i slort sell sina gamla ideal. Det vore riskfyllt alt på detta sätt stå kvar i relativt fastlåsta positioner. Religionsfrihetsfrågan löslcs ej genom att kyrkan skildes från stålen. Inför statskyrkosystemet måste man dock fråga, om del ej låg en religionsfrihetsfråga i att kyrkan för sina inre angelägenheter var "beroende av icke religiösa organs beslut och åtgärder". Man måste även Tråga sig, om del ej var en naturlig förutsättning för att staten skulle ingå förbund med en organisation, att den tillförsäkrade sig "en hög grad av kontrollerande myndighet". "Del borde vara ägnat atl framkalla allvarlig eftertanke, all det finns folk som hävdar, all statskyrkosystemet bör bibehållas, därför att det ger staten bättre möjligheter än någon annan form av relationer alt kontrollera kyrkan." Swedberg ansåg del innebära "en principiellt oacceptabel begränsning av religionsfriheten, när — som fallet är i vårt land — både samvetsfriheten och mötesfriheten kan trädas för när, när kyrkan, som icke kan erkänna någon annan Herre än Jesus Krislus, tvingas alt både erkänna och rätta sig efter den andra parlen i del organisatoriska sammanhanget siat-kyrka". Man borde överväga betydelsen för religionsfriheten av all man inom kyrkan så litet tänkte på "i grunden ändrade relationer till staten", Irots att statsmakterna behandlade frågor rörande kyrkans inre angelägenheter "på ell sä 11 som måste uppfattas som djupt kränkande för henne". Statskyrkosystemet angingc genom sin inverkan på religionsfriheten alla människor, så visst som man måste intressera sig ej blott för den egna gruppens religiösa frihel. Statskyrkosystemet medförde emellertid religionsfrihetsproblcm också för de enskilda, ehuru det mesla avlägsnats. Att den sista resten av tvång försvunnit var ett obevisat påstående, då kyrkan motsatt sig alt fritl utträde skulle ersättas med frill inträde och "i del längsta ställt sig oförstående till önskemål om förenklade former för utträde ur Svenska kyrkan". Kyrkan visade alltjämt en förmyndarinslällning beroende på gammal vana att ha anspråk på bestämmanderätt över individen.

447 Religionsfriheten var en självklar rättighet och en samvetssak. Varje förhållande mellan stal och kyrka, vilket gav endera maktmedel att utöva religiöst tvång, var därför "utomordentligt allvarliga religionsfrihetsproblem". Statens stöd innebar en frestelse och ett hot mot vaksamheten hos den understödda. Svårast, vore atl i praktiken faslhålla religionsfriheten, när tvång tycktes främja kristna intressen. Detta gällde t. ex. frågorna om skolornas morgonböner och mililärförbandcns korum, men också om offentligt ekonomiskt stöd ål kyrkans evangeliska gärning. Det gällde för den kristna kyrkan att beakta, att dels hennes möjligheter "att i maximal omfattning förkunna evangelium främjas", dels individens rätt all fritt och självständigt la ställning tryggades. Svårigheten låge i alt finna en form för relationerna mellan kyrka och stal, som loge båda dessa hänsyn. Ett system med fria trossamfund i positiv samverkan med staten borde prövas. Statens kontroll skulle då bli "väsentligt reducerad och kyrkans möjligheter att nå vidast möjliga sektor av del mänskliga gemenskapslivet" vara säkrad. Också individens frihet skulle vara Iryggad genom att ingen kyrka hade fått speciella befogenheter i förhållande till den enskilde. Samverkan med staten bleve även en garanti för religiös objektivitet. I ett slutkapitel. "På väg - - vart?" (s. 54 ff.), framhöll Swedberg, att man måste räkna med nya relationer mellan slaten å ena samt svenska kyrkan och frikyrkorna å andra sidan. Kyrkans "nesliga beroende av statsmakten" skulle upphöra och ersätlas med samverkan. Det behövdes nu äntligen ett program för den önskvärda förändringen. Den ena problemgruppen gällde hur svenska kyrkan skulle få ökad frihet och förbättrade arbetsmöjligheter samt en starkare ställning för kristen förkunnelse och kristet kyrkoliv överhuvudtaget. Den andra gruppen gällde hur övriga samfund utan övergivande av religionsfriheten skulle få sina önskningar att tjäna i det svenska samhället uppfyllda. Den frikyrkliga kritiken mot statskyrkosystemet berodde främst på att det stred mot Nya testamentet men också på de orättvisor en privilegierad kyrka betydde för övriga samfund, och vilka orättvisor borde avskaffas. Saken vore emellertid komplicerad. Svenska kyrkans direkta ekonomiska statsunderstöd vore obetydligt. Den kyrkliga egendomens ekonomiska betydelse hade också överdrivits. Kyrkoskatten vore det väsentliga. Principiellt förelåge inga hinder för all kyrkan fick behålla beskattningsrätten. Detta skulle dock troligen ej medgivas utan fortlöpande statlig kontroll över medlens utdebitering och användning. Delta tycktes vara en olöslig motsättning, men det funnes kanske en tillfredsställande lösning. Likartade ekonomiska villkor borde erbjudas alla trossamfund. Beskattningsrätt kunde dock knappast komma ifråga, men däremot på längre sikt vidgade statsbidrag. Till slut framhölls på nytt behovet av ett nytänkande, som främst tog

448 sikte på att klargöra vari kyrkans frihet och oberoende faktiskt består och vilka praktiska åtgärder, som i denna tid måste till för att man skall kunna tala om att bandet mellan kyrkan och staten verkligen löstes. Swedberg har senare, 1962, återkommit till problemen i två bidrag i skriften Fri kyrka?. Han framhöll nu, att de frikyrkliga hade blivit mer försiktiga i sin bedömning av förhållandet mellan kyrka och stat och att det kunde finnas anledning fråga, om kravet på skilsmässa väsentligen var en kvarleva från en äldre tid. Debattläget hade förändrats. Särskilt framhölls i anslutning till Engströms uttalande 1958, att religionsfrihetsaspekten efter 1951 ej hade samma betydelse som tidigare, vilket man dock ofta förbisett på frikyrkligt håll (s. 174 ff.). Å andra sidan bleve frikyrkobegreppet ofta vantolkat. Expressens uppfattning därav verkade snarare "som en emotionellt bestämd tro på den privata företagsamhetens fördelar också på religionens område än som en principiellt klar och genomtänkt inställning till frågan om förhållandet mellan stat och kyrka" (s. 177 f.). Värre var att företrädare för svenska kyrkan slundom satte likhetstecken mellan statskyrka och folkkyrka samt oriktigt beskyllde de frikyrkliga för folkkyrkliga tendenser (s. 178 ff.). Swedberg uppställde så tre önskemål som kunde vara gemensamma för alla kristna samfund. Förhållandena mellan staten och svenska kyrkan borde för det första ordnas så, att kyrkans karaktär av trossamfund kom till klart uttryck. En viss förståelse borde visas för folkkyrkotanken men det borde beaktas, att de flesta blivit medlemmar av svenska kyrkan icke därför att den var folkkyrka utan därför att den var statskyrka och att det skedde under en tid då "i praktiken till följd av lagstiftning överensstämmelse förelåg mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet". För att de frikyrkliga skulle kunna godtaga folkkyrkosystemet som tillämpligt på svenska folket måste kyrkan gå med på "någon form av personligt ställningstagande för eller emot ett fortsatt medlemskap". En sådan åtgärd skulle även framhäva kyrkans karaktär av trossamfund. Därtill skulle även bidraga om kyrkan finge sin egen styrelse och i inre angelägenheter slapp att vara bunden av statlig speciallagstiftning (s. 180 ff.). Det andra önskemålet var att rimliga ekonomiska villkor garanterades såväl svenska kyrkan som frikyrkosamfunden. Det skulle snarare vara tecken på bristande historiskt sinne än på radikalism att utan vidare klippa av banden mellan svenska kyrkan och Sveriges folk. Man måste ta hänsyn till kyrkans ställning som andlig maktfaktor, en ställning som alltjämt var enastående. Man måste även acceptera olika utgångspunkter när det gällde kyrkans och övriga trossamfunds ekonomiska förhållanden och ej driva likställighetsprincipen för dess egen skull. Eventuellt framtida stöd åt andra trossamfund borde ej motiveras med kravet på likställighet med svenska kyrkan (s. 183 ff.).

449 För det tredje borde gynnsamma arbetsmöjligheter skapas för alla trossamfund (s. 185 f.). I sitt andra bidrag (s. 189 ff.) utvecklade Swedberg närmare de önskemål man ur frikyrklig synpunkt kunde ha på staten. Ändrade samhällsförhållanden gjorde att man utifrån en oförändrad grundsyn kunde komina Lill nya slutsatser. Statsbidrag kunde vara önskvärda men man borde i praktiken vara försiktig när det gällde att mottaga bidrag av allmänna medel, då dylika kunde medföra risker i olika avseenden (s. 193 ff.). I likhet med Franzén (se ovan s. 428) framhöll Swedberg med hänvisning till frikyrkomötets uttalande 1958, att om kyrkan skulle skiljas från staten "på rimliga ekonomiska villkor", kunde fortsatt beskattningsrätt visa sig vara ofrånkomlig för överskådlig framtid. Det vore dock också möjligt att den så småningom kunde avskrivas. Mot beskattningsrätt kunde i första hand invändas att den medförde statlig insyn och kontroll. Av principiella skäl kunde det vara önskligt att beskattningsrätten avskaffades men att staten överlog vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Ärkebiskopens förslag om vidgad frihet under bevarad förbindelse med staten vore ej något realistiskt alternativ (s. 297 ff.). Ett annat ganska utförligt program för kyrkans skiljande från staten framlades under år 1961 av redaktören, fil. lic. Erland Sundström i tidskriften Kristet forum (3/1961). Han var övertygad om att en skilsmässa skulle komma, och uttalade, att nian borde genomföra den under lugna förhållanden för kyrkans skull. Tidpunkten var därför nu ganska lämplig. En statskyrka fanns i Sverige och en radikal förändring måste ske i olika avseenden. Regering och riksdag finge ej besluta i kyrkans inre angelägenheter, allra minst nu då deras medlemmar ej behövde tillhöra den. Kyrkans ekonomi finge ej bygga på statens understöd och statens medborgare ej mer eller mindre "automatiskt" bli kyrkans medlemmar. Sundström framhöll liksom tidigare Brilioth, att kravet på skilsmässa kom från tre håll, de religionslösa, de principiellt frikyrkliga och en begränsad grupp inom kyrkan själv. Sistnämnda grupp önskade dock ofta blott någon partiell reform, t. ex. vigseltvångets avskaffande, vilken sannolikt ej kunde genomföras med mindre förhållandet mellan kyrka och stat ändrades. De frikyrkliga motiven sades vara, att religionsfriheten krävde att staten var neutral i religiösa frågor, dvs. ej gynnade något visst samfund. Inträdet i svenska kyrkan måste bli fritt, dvs. endast ske genom anmälan. Det personliga i gudsförhållandet kunde blott förverkligas genom frivilligt ställningstagande. Kyrkans välfärd krävde frihet från statlig kontroll, i varje fall i vår tid. En fri kyrka hade större inflytande på samhällslivet. Häremot brukade man på kyrkligt håll anföra, att statskyrkan bättre

450 än någon annan form skulle motverka sekulariseringen och att den gav ekonomiska resurser. Även fiender till kristendomen ville dock ibland behälla statskyrkan, emedan den ställde sig billigare för folkel, då en del krav kunde avvisas, och emedan den lät människorna vara i fred och ej var så påträngande. Genom en högre utbildning lärde sig prästerna vara kritiska mot Bibeln, så att de ej förkunnade något anstötligt. Kyrkans vänner borde starkt reagera mol dylika åsikter men i stället samverkade de ofta, när det gällde "de institutionella elementen", med kyrkans fiender. Många traditionsbundna frikyrkliga stödde också statskyrkan, främst emedan de med orätt fruktade lör oförmånliga följder för krislendomsundervisningen vid en skilsmässa och emedan tie ej såge nägot "övertygande alternativ". Det gällde därför all utveckla ett verkligt frikyrkligt alternativ. Alla medborgare vore berättigade att la ställning till statskyrkoproblemel. Som kristna hade de frikyrkliga stort ansvar för att den kommande uppgörelsen ej finge en kristendomsfientlig prägel utan tvärtom gav en fri folkkyrka sä generösa villkor som möjligt.

Som framgår av det sagda är meningarna bland de frikyrkliga delade och detta gör sig märkbart även i en skillnad mellan olika samfund. Pingströrelsen intar en mer reserverad hållning Lill kravel på statskyrkans avskaffande än de flesta andra. Som exempel härpå kan anföras ett par tidningsartiklar av Lewi Pethrus. I den första av dessa hävdades, att frågan om skilsmässa mellan stal och kyrka kommit i ett nytt läge genom förändrade åsikter såväl på socialdemokratiskt som på frikyrkligt håll, det senare dock främst i England. Man godtog nu även i Sverige offentliga bidrag Lilt frikyrklig verksamhet. Efter en skilsmässa vore del mer sannolikt, alt frikyrkorna skulle bli folkkyrkor och därmed vore intel vunnet. Själv varnade Pethrus för tillkomsten av en gudlös stal och för samverkan med ateister samt för allt som kunde minska det kristna inflytandet. De kristna borde istället samverka för alt befordra detta (Dagen 1/7 1960). I en senare artikel betonades ytterligare, att majoriteten av de frikyrkliga i England nu ansågs vara emot en skilsmässa såsom skadlig för det kristna samhällsinflytandel. Även i Sverige började frågan träda tillbaka för frågan om bätlre relationer överhuvudtaget mellan de kristna samfunden och staten. Tiden för den äldre frikyrkliga inställningen till svenska kyrkan borde nu vara förbi. Man borde avstå från skilsmässokravet för att ej försämra kristendomens ställning. Statskyrkosystemet hade åtminstone från början inneburit, att kyrkan log ansvar för det samhälle, vari den verkade. I länder med formell religionsfrihet förföljdes kristendomen.

451 Man visste vad man hade men ej vad man skulle få, och det kunde bli något i andligt och moraliskt avseende myckel farligare (Dagen 27/7 1960). d) Kyrkliga

uttalanden

Från kyrkligt håll föreligger ej någon programförklaring motsvarande frikyrkomötets uttalande 1958, men flera av kyrkans ledare ha mer eller mindre utförligt tagit ställning till problemet. Redan före riksdagsbeslutet 1956 publicerade dåvarande ärkebiskopen V. Brilioth en skrift om förhållandet mellan kyrka och stat, där det i anslutning till H. Hjärne redan i förordet sades, alt en viss spänning dem emellan närmast var normal och att del ej var säkert, att den skulle försvinna "endast genom ett radikalt avskärande av de band, som förena dem båda" (Vården om kyrkan, s. 5). En utgångspunkt för framställningen blev frågan om den moderna staten var tjänlig och villig att utöva den positiva vård om kyrkan, som varit förutsättningen för statens och kyrkans förbund (s. 29). En översikt gavs av en rad aktuella problem, särskilt prästlöne- och pastoratsregleringarna, vilkas behandling inom kyrkan "vållat stor beklämning och allvarlig oro" med avseende på kyrkans relativa självständighet i ekonomiskt avseende (s. 73). Man hade rentav befarat, att vården om kyrkan förvandlats "till en medveten strävan att beskära kyrkans möjligheter att fylla sin uppgift" (s. 74). Den svenska kyrkan sades vara "en med staten förbunden kyrka, som dock äger en viss självständighet". Krav på skilsmässa hade framförts även från kyrkligt håll. Det var i viss mån begripligt på grund av statsmakternas hållning i vissa avseenden och det rådde "inget tvivel om, att en svensk luthersk frikyrka skulle kunna leva och verka även skild från staten" och att hennes ställning särskilt i förhållande till frikyrkorna då skulle bli starkare. Det funnes dock vissa saker, vilka måste noga övervägas, såsom den stora arbetsinsats som skulle krävas för genomförandet av en fullständig skilsmässa och de problem en sådan komme att medföra. Förbindelsen med staten rymde också posiliva värden. Brilioth citerade Rudins yttrande i kyrkomötet 1908 om att det s. k. världsliga elementet behövdes i kyrkan (se ovan sid. 208). En skilsmässa kunde f. ö. ske under myckel olika former. Om kyrkan skulle få behålla beskattningsrätten berodde av riksdagen. Om man skulle lita till ren frivillighet, skulle det bli svårt att upprätthålla prästerskapets lönenivå och därmed utbildningskraven för att ej tala om verkställandet av kyrkorestaureringar. Äganderätten till den kyrkliga egendomen kunde bli omstridd. Den väsentliga frågan vore dock en annan. Sverige vore ej i samma mening som förr ett kristet land, "men så länge förbindelsen med kyrkan

452 består, innebär dock detta en positiv värdesättning av vårt kristna arv". En skilsmässa kunde lätt leda till en negativ inställning. "Vågar man kanske be våra frikyrkliga bröder överväga, om delta bundsförvantskap [med de kulturradikala] är förenligt med deras kristna övertygelse?" Man borde också fråga: "Skulle Kristi sak i vårt folk främjas, om stålen bleve officiellt religionslös?" Även om nuvarande ordning innebure ett ensidigt understöd åt ett samfund, var det svårt att tänka sig "något alternativ härtill, som kunde ge uttryck åt statens positiva hållning till kristendomen", då "något slags kollektiv statskyrklighet" väl var "ett alltför radikalt brott mot en för frikyrkligheten konstitutiv princip". Det vore även efter en skilsmässa fara för kristendomsundervisningen och de teologiska fakulteterna. Flertalet av svenska folket önskade sannolikt ej någon radikal förändring. Det vore ovisst, om man ginge mot en sådan eller mot "en fortsatt, kanske en ytterligare åtstramad statskyrklighet". Det vore önskligt, att statsmakterna kunde finna en tredje möjlighet (Vården om kyrkan, s. 114 ff.). "Det är vår förhoppning, att en väg måtte finnas till att bevara en sådan förbindelse mellan stat och kyrka, att kyrkans verksamhet, utan att religionsfrihetens princip på något sätt trades för nära, alltjämt får åtnjuta det allmännas stöd men likväl får den större frihet och självständighet, som hon behöver för att rätt kunna framföra sin Herres budskap och för att vara det salt i det borgerliga samfundet, vars behövlighet synes mer än någonsin uppenbar." (Vården om kyrkan, s. 120.) De båda föredrag, som ingår i den skrift, "Om staten och kyrkan skiljes", vilken nuvarande ärkebiskop G. Hultgren 1957 (ny uppl. 1960) publicerade, hade hållits 1956 före riksdagsbeslutet om en utredning. Inledningsvis framhölls, att det ej var en tillfällighet att den aktuella debatten om förhållandet mellan staten och kyrkan i Sverige koncentrerat sig till frågan om kyrkans frihet, då detta alltid varit ett centralt problem (s. 3). Frågan ställdes så, om kyrkan nu hade tillräcklig frihet. I fråga om bekännelsen tycktes den ha det, men problemet fanns där och kunde aktualiseras av frågorna om vigsel av frånskilda och om kvinnliga präster. Prästerna hade frihet att förkunna, men ibland hade det gjorts gällande, att kyrkan på grund av sin förbindelse med staten ej finge kritisera den av statsmakterna beslutade socialpolitiken. Kyrkan hade dock i stort sett tillfredsställande frihet, även när det gällde kallelsen. Sämre vore det i fråga om bestämmanderätten över organisation och ekonomi. Här pekades främst på pastorats- och prästlönereformerna. Den senare innebure, att prästerskapet inordnats "i det statliga lönesystemet med en detaljerad reglering av dess tjänsteförhållanden som följd". Detta hade skett utan kyrkomötets medverkan. "Den allvarliga innebörden härav blir klar, om man tänker på att det här ytterst gäller prästens frihet i sin gärning." Löneregleringen finge ej medföra sådana band på prästen, "som gör det svårare för honom att utöva sitt kall".

453 Sammanfattningsvis sades "att kyrkans frihet redan nu är på ett för hennes andliga verksamhet kännbart sätt begränsad och att statsmakterna har en makt över hennes organisation och ekonomi, som innesluter en ovedersäglig risk för försämrade arbetsvillkor". Detta gjorde "en omprövning av kyrkans gamla förbindelser med staten till en tvingande nödvändighet för henne själv". Om en skilsmässa medförde en fri folkkyrka, som helt själv skulle "ordna sina angelägenheter och klara sin ekonomi", komme den andliga friheten att bli ett problem. Det gällde först inåt, där nya spänningar skulle uppstå. Det kunde "bli trångt för bekännelsens, förkunnelsens och kallelsens frihet". Kyrkan kunde ej heller bli helt skild från staten. Skilsmässotanken kunde dock ej "avfärdas med några frågetecken". Den behövde omsorgsfullt prövas, men "det finns ett alternativ, som har rätt att i första hand uppmärksammas, nämligen en vidgad kyrklig självständighet under bevarad union mellan kyrka och stat". Finland var här det stora exemplet. Man beredde sig bäst för vad som än kunde komma genom att "målmedvetet arbeta på den kyrkliga frihetens och självständighetens linje". Kyrkan måste härvid främst söka göra "insatser med positiv, framåtvisande syftning". Det gällde bl. a. att på olika områden aktivera frivilliga insatser (s. 8 ff.). I det andra föredraget framhöll Hultgren, att frågan om en skilsmässa fått en endast för några få år sedan "ganska otänkbar" aktualitet. Att i ett samhälle i snabb omvandling söka hålla fast vid status quo, skulle blott leda till ett ökat beroende av staten. "I linje med hela vår tradition och i konsekvens med den hittills bestämmande religionsfrihetsprincipen ligger en vidgad frihet och självständighet för kyrkan under bevarad förbindelse med staten" (s. 18 f.). En skilsmässa skulle betyda ej blott brytandet av ett yttre organisatoriskt samband utan även av "ett inre solidariskt". Det framhölls dock, att kyrkan ej längre hade samma möjligheter till direkta insatser i samhällslivet och därmed till inflytande på människolivet i dess helhet. Förhållandet mellan kyrka och folk hade också blivit till ett problem för folkkyrkans både existens och funktionsduglighet. Folkkyrkan saknade det underlag i folket, som hon behövde. Med den bestämmanderätt som folket i sin helhet hade uppkom fördenskull "en menlig inverkan på utgestaltningen av kyrkans egen verksamhet". Rådande ordning förutsatte enhet i religionen, men det fanns ej nu inom det folk staten representerade "en enhetlig positiv syn på k y r k a n och hennes uppgift" (s. 20 ff.). I fall av skilsmässa komme den gamla kyrkan att leva vidare som en fri folkkyrka. Den kunde ock bevara stora delar av sin hittillsvarande organisation, ehuru nya centralorgan måste skapas. Kyrkan skulle bli fri att 3 1 — Kyrka-stat III

454 bestämma i sina egna angelägenheter, men den skulle bli beroende av staten och detta ej blott på samma sätt som alla andra organisationer ulan även på ett särskilt sätt med hänsyn till ekonomien, som näppeligen kunde grundas på frivilliga bidrag. Det mest riktiga och ändamålsenliga vore, all kyrkans medlemmar ålades en kyrkoskatt. Stålens medverkan skulle "dra med sig bestämda villkor och anspråk på kontroll". Det största bekymret vore dock, all kyrkan även efter en skilsmässa skulle få brottas med samma svårigheter som nu, när det gällde alt nå hela folket med Guds Ord och fylla sin uppgift i folk- och samhällsliv. Den senare uppgiften skulle rent av försvåras genom en koncentration på inomkyrkliga uppgifter. Om kyrkan i fortsättningen komme all omfatta även de grupper "som vore mer eller mindre löst bundna vid henne", skulle spänningen mellan kyrka och folk ej bli mindre. Medlemskapet komme dock atl få en ny karaktär efter en skilsmässa. De enskilda skulle slällas i ett val. Politiska och ekonomiska faktorer kunde bli avgörande, även om traditionens makt vore stor. Kyrkan kunde mot sin vilja bli en sekt. Man borde klart se de risker en skilsmässa liksom andra alternativ innebure. Till sist förklarades alt en "vidgad frihet och självständighet för kyrkan under bevarad förbindelse med staten är det alternativ, som erbjuder den bästa möjligheten för en lösning av folkkyrkans problem men att ett ökat beroende av staten skulle vara sä ödesdigert, att det uppväger alla nackdelar med en skilsmässa" (Om staten och kyrkan skiljes, s. 26 ff.), Av övriga ledande personer inom kyrkan har särskilt numera biskop R. Josef son sedan länge ägnal stor uppmärksamheL åt problemet kyrkastat och hans 1956 utgivna arbete "Kyrka och stat" betecknades av Brilioth som mönstergillt och "som representativt lör den kyrkliga synen på problemet" (Vården om kyrkan, s. 5). Även Josefson började med att citera Hjärnes ord om den ofrånkomliga spänningen mellan siat och kyrka. Det framhölls, atl kyrkan enligt luthersk uppfattning kunde ha olika organisatorisk utformning. Den falkkyrkliga blev dock den mest naturliga (s. 23 I'.). Kyrkan som en sammanslutning av personligt troende var en kyrkosyn, som var den svenska kyrkan främmande, och man begagnade den numera sällan som norm för bedömningen av denna kyrka (s. 39 ff.). Kravet på fullständig religionsfrihet hade visat sig vara ett mer livskraftigt argument för en skilsmässa mellan stat och kyrka. Många hithörande skäl hade dock numera förlorat sin betydelse, några, bl. a. likställighetsprincipen, återstod. Tanken att staten skulle vara religiöst neutral (dvs. ej alls gynna någon religiös verksamhet) tycktes vara en konsekvens som svenska frikyrkomäu i allmänhet ej dragit i motsats till företrädarna för den "liberala sekularismen". Stats- och frikyrkliga var i allmänhet

455 eniga om kristendomens sociala karaktär och betydelse för moralen. En gemensam kamp för kristna värden hade gjort, att de frikyrkliga ej längre så ivrigt drivit agitationen för kyrkans skiljande från staten (s. 44 ff.). Del framhölls vidare, alt "den religiöst motiverade frihetstanken" inom svenska kyrkan avlägsnat "praktiskt taget allt tvång" (s. 80). Religionsfriheten var emellertid "en mycket mångtydig företeelse". Vad den konkret innebar kunde man veta endast, när man såg det samhälle, där principen skulle göras gällande. Religionsfrihet kunde betyda frihet från religion och förenas med förföljelser mot kristna. Det sades vara självklart, att den begränsning av friheten, som t. ex. svensk lagstiftning krävde med hänsyn till samhällets lugn, i ett demokratiskt samhälle ej kändes som något tvång. Om de värderingar, som bestämde statsmaktens handlingar, gick stick i stäv mot kristna grundsatser, kunde dock den kristna verksamheten bli beskuren eller omöjliggjord "trots alla religionsfrihetsproklamationer". Det visade, hur viktigt det var "att i religionsfrihetsfrågan tänka konkret och realistiskt och icke bestämmas av abstrakta konstruktioner". Religionsfriheten hängde samman med en rad andra "friheter", och en ekonomisk tvångslagsliftning kunde inskränka den. "Ett byggnadsförbud kan i vår tid och i vårt samhälle praktiskt taget innebära förbud för kristen förkunnelse och verksamhet" (s. 81 ff.). Därefter diskuterades påstått religiöst tvång i det nuvarande svenska samhället, närmast obligatorisk morgonbön i skolan, vilken dock sades ej direkt bero av kyrkans förbindelse med staten. Frågan aktualiserade dock den religionslösa statens ideal, som sades uppenbarligen röna ett ganska kompakt motstånd. Staten förutsatte ett något så när enhetligt och fast rättsmedvetande bland medborgarna. Det demokratiska samhället behövde ett värdecentrum och "därmed förefaller den religionsindifferenta statens ideal vara uppgivet". Det behövde dock ej betyda, att kyrkan skulle vara förenad med staten, men varje statsunderstöd var förenat med "kontroll, uppsikt och — i viss utsträckning — dirigering". Atl svenska kyrkan fått en privilegierad ställning berodde på att den faktiskt intog en särställning genom att den omfattade praktiskt taget hela folket och genom att dess bekännelse ej hindrade en anslutning till staten. Kyrkan fick också göra offer på grund av del påstådda privilegiet. Frågan var dock om den nya religionsfrihetslagen gjort kyrkan till ett samfund vid sidan av andra, i vilket fall en skilsmässa från staten borde bli följden. Denna tolkning avvisades dock, då lagen gjorde en klar skillnad mellan svenska kyrkan och andra trossamfund. Talet om medlemskap i kyrkan hade rättslig, ej teologisk, innebörd. Kyrkan ville ej ha makt utan möjlighet att tjäna. Om denna befordrades eller förhindrades av förbindelsen med staten, berodde på hur staten utövade vården om kyrkan (s. 83 ff.). Kvrkan vore ej en statskyrka utan en nationalkyrka med en norme-

456 rande bekännelse, på vilken statsmakterna ej hade något inflyLande. Riskerna för kyrkan på grund av den statliga maktkoncentralionen framhölls. Möjligheten till en omreglering efter finländskt mönster ansågs dock tvivelaktig. "En fri kyrka med bevarad egendom och eventuellt med rättsligt skydd för nu garanterade förmåner skulle vara en sådan ekonomisk faktor i samhällslivet, att den nuvarande staten inte skulle underlåta all ge reglerande föreskrifter, som begränsade självständigheten." Skillnaden skulle därför "i själva verket bli ganska liten". Det ifrågasattes, om kyrkan ej under rådande förhållanden bättre kunde bevaka sina intressen. Det framhölls dock, att "Guds ords frihet" blev illusorisk "genom en beskuren organisation och en otillfredsställande indelning". Endast staten kunde genomföra en skilsmässa, och det var ej sannolikt, att den skulle göra det, då den tvärtom lade allt fler områden under sig. Någon gång hade från kyrkligt håll yrkats på skilsmässa, emedan endast därigenom den nödvändiga och önskvärda rörelsefriheten kunde vinnas. Spänningen kändes dock i allmänhet ej så stark, att en skilsmässa framstod som en önsklig lösning. Bestående ordning kunde dock komma att rubbas (s. 91 ff.). Om staten bleve alltmer sekulariserad och dess grepp om kyrkan samtidigt hårdnade, bleve faran för kyrkan desto större (s. 106 i'.). De kristna normerna hade ej samma betydelse som förr och kyrkans grepp om folket hade lossnat (s. 109 ff.). Traditionens makt vore dock stor. Likgiltigheten vore både ett värn och en fara för den bestående ordningen. Påståendet att statskyrkosystemet inbjöd till "likgiltighet och passivitet" samt bidroge till att Sverige var "ett av de mest sekulariserade kristna länderna" sades ej kunna bagatelliseras. Man kunde dock ej utan vidare jämföra Sverige och Förenta staterna. Svenska kyrkans beroende av staten vore ej oförmånligare än en frikyrkas beroende av enskilda medlemmar. Den svenske prästen vore förvisso ganska hårt bunden av staten, men denna bundenhet medförde frihet och oberoende i förhållande till församlingsmedlemmarna. Kyrkan tycktes också ha större utsikter än frikyrkorna att "med framgång hävda kristendomens grundsatser i folket". Det frivilliga arbetet inom kyrkan hade ökats och läget tycktes ha ljusnat, när det gällde dennas arbete inom folket (s. 113 ff.). Till sist framhölls att om "välfärdsstaten" bedömde kyrkan ur ensidiga nyttosynpunkter, kunde detta leda till en kris dem emellan. Kyrkan måste också kritiskt pröva vad som avsågs med välfärd. Det funnes en risk för att statsmaktens demoni på nytt kunde visa sig genom att staten ensam löste människornas problem. "Kyrkan göres överflödig av staten, Gud och tron överflödiga genom välfärden." När välfärdsstaten ville ha monopol på social- och människovård riskerade kyrkan att bli förvandlad till enbart en kultförsamling (s. 119 ff.). I en uppsats i Svensk tidskrift (4/1957) sammanfattade Josef son pro-

457 blemen. Den svenska kyrkan hade alltid varit förenad med staten, men förhållandena hade ändå växlat under olika tider. För modernt tänkande kunde denna förbindelse te sig "svårförklarlig och väsensfrämmande för såväl stat som kyrka". Den senare hade dock aldrig varit en ren statsinstitution. Kyrkan hade ej sitt uppdrag av staten. Den svenska kyrkan hade en annan uppfattning om kyrkans väsen och uppgift än de frikyrkliga. Att kyrkliga frågor genom kyrkans förbindelse med staten kunde komma att avgöras av personer, som ej var solidariska med kyrkans uppgift, var ej så väsentligt, om de ej ville skada kyrkan utan oväldigt handlägga ärendena. Förbindelse mellan kyrka och stat kunde religiöst motiveras och svenska kyrkan vore intet trossamfund i betydelsen av personsammanslutning. Allt var dock ej väl beställt. Om med religionsfrihet avsågs frihet från religiöst tvång, kunde man utan överdrift säga, att den var förverkligad i vårt land. Samvetsfrihetens princip var lika respekterad inom svenska kyrkan som inom andra samfund. Det betonades att riksdagsbeslutet 1956 markerade "en anmärkningsvärt positiv inställning till kristendomen", även om de kritiska rösterna "delvis av taktiska skäl ej kommo till tals". Konkurrenssynpunkten mellan kyrka och frikyrka hade ej samma betydelse som förr. Då man talade om vinsten för kyrkan av en skilsmässa, borde man beakta, att ett mycket omfattande frivilligt arbete redan bedrevs av kyrkan. Problemet med folkbokföringen kunde ordnas oberoende av förbindelsen med staten. Taktiska beräkningar om en lämplig tidpunkt för en skilsmässa vore ganska främmande för den kyrkliga verksamheten. Då den moderna staten ingrep reglerande och kontrollerande på skilda områden, var det "självfallet, att även kyrkan har tvingats in under denna allmänna statliga maktkoncentration". Det behövde ej uppfattas som fiendskap mot kyrkan, när man inom den statliga förvaltningen tycktes anse det som nästan självklart, "att kyrkans yttre angelägenheter helt skola handhas av allmänna organ". Krav på skilsmässa skulle kanske blott leda till "en hårdare bundenhet". Man borde i stället energiskt uppställa en gräns för det statliga ingripandet. Striden om kyrkans ställning vore även en del av kampen om det statliga inflytandet överhuvudtaget. Uppgiften borde nu vara "att arbeta för större kyrklig självständighet inom ramen för den nuvarande förbindelsen mellan kyrka och stat". Kyrkomötets inflytande borde tryggas och förhållandena i Finland kunde vara ett föredöme. "Med tanke på samhällets sekularisering och statens ökade maktanspråk synes man på allvar böra räkna med möjligheten av en skilsmässa mellan stat och kyrka." Det vore angeläget, att kyrkan var beredd härpå, men det kyrkopolitiska målet borde vara ökad självständighet inom den nuvarande ordningens ram.

458 I en senare kortare artikel (avtryckt efter Stiftskalendern, Härnösand; SKT 3/1961) framhåller Josefson, att skilsmässotanken väcktes i en tid, då man på alla områden önskade inskränka den statliga verksamheten. Nu var förhållandena de motsatta, men grupper inom kyrkan yrkade dock på frihet från staten. Skillnaden skulle kanske ej bli så stor i välfärdsstatens tid, men kyrkan skulle komma i clt sämre läge. Det framhölls, atl kyrkouppfattningen hade betydelse för ett ställningstagande. Lekmännen krävde också nu mera inflytande. Det var en mycket svår bedöinningsfråga att avgöra vilken organisationsform som bäst gagnade kyrkans verksamhet. Till de företrädare för kyrkan som 1956 yttrade sig närmare om förhållandet mellan stat och kyrka hörde även den nyblivne biskopen i Skara Sven Daneli, som efter en översikt av förhållandena i en rad andra länder, främst väst-europeiska demokratier med reformatoriska folkkyrkor, konstaterade, att termen skilsmässa var föga entydig och dessutom missvisande, då lagligen reglerade inbördes relationer alltid måste finnas. Kyr kan borde tåla "ganska mycket", under två "oundgängliga" förutsättningar. nämligen att staten lämnade hennes bekännelse oantastad och gav "obeskuren möjlighet a t t . . . nå ut till alla landets innebyggare". Frågan om kvinnliga präster var en bekännelsefråga, då del gällde att rätt tolka Bibeln. Den kyrkliga organisationen var, särskilt i städerna, sådan atl kyrkans möjligheter att nå alla med evangelism var "minst sagt hotad". Pastoratsregleringen rymde möjligheter till en kris. Bland kyrkans "trognaste folk" talades vida oftare än förr om en skilsmässa från staten. Allt flera krävde ökad frihet för kyrkan men både vägen dit och själva målet behövde klarare bestämmas. En legalisering av biskopsmötet och en utvidgning av kyrkomötets befogenheter framstod allt tydligare som nödvändiga reformer. E n undersökning av förhållandet i andra länder kunde ge åtskillig ledning (S. Danell, Herdabrev, s. 54 ff.). (Även andra biskopar har mjer eller mindre utförligt yttrat sig, så B. Jonzon i Från bygd och vildmark 1956, s. 21 ff.; ./. Cullberg i Västerås stiftsbok 1961, s. 110 ff.; A. Runestam i Ny kyrklig tidskrift 1960, s. 59 ff.) Representativa för kyrklig uppfattning får väl även de uttalanden anses vara som gjorts om förhållandet mellan stat och kyrka i ett särskilt nummer av Sveriges kyrkliga studieförbunds tidskrift (Kyrkans studiefronl 3—4/1959). Pastor primarius Zetterberg framhöll där, atl debatten behövde befrias från många vanföreställningar såsom att en skilsmässa mellan stal och kyrka skulle vidga religionsfriheten och att stat och kyrka skulle vara så sammanvuxna, att en skilsmässa praktiskt taget skulle vara omöjlig att genomföra. "Ett demokratiskt 'servicesamhälle' kan inte rimligen fattas som någon motpart till kyrkan." En avvägning, som saknade stöd i folkopi-

459 nionen, var i längden omöjlig oavsett traditioner och privilegier men också oavsett kyrkofientliga påståenden. Den demokratiska utvecklingen hade åtminstone på församlingsplanel givit kyrkan en frihet som kanske var större än någon gång tidigare. Den väsentliga frågan gällde förhållandel kyrka- folk. Sedan detta klarlagts, finge man överväga "under vilka organisationsformer den svenska kyrkan bäst kan utföra sitt ärende till vårt folk". Kyrkoherden l\. Barnekow hävdade, att förhållandet mellan kyrkan och staten i Sverige var otidsenligt ordnat, då det alltjämt vilade på samma grund som på 1600-talet. Problemet var dock svårlöst. Prosten G. Forkman sade, att många exempel visade, att en luthersk kyrka kunde existera betydligt mera fri från staten än den svenska kyrkan. Friheten begränsades dock av landets lagar. Det brukade likväl inom rn fri kyrka bli en större iver all bära ul hennes budskap. Ju mer betydelsefull kyrkan blev i ett land desto större intresse fick staten alt skriva lagar för hennes arbele. En absolut skilsmässa var "en orimlig tanke, oförenlig i lika hög grad med kyrkans och statens väsen". Biskop Bo Giertz polemiserade först mot uppfattningen, att kyrkan var en statsinstitution, och redogjorde därefter för vad han ansåg vara det. nuvarande systemets fördelar och nackdelar. Den viktigaste fördelen sades vara, att församlingarna erkändes som kommuner och den därmed följande beskattningsrätten. En allvarlig nackdel var att lagen om församlingsslyrelse betraktades som kommunallag, ej kyrkolag. Värre var dock alt Kung!. Maj:l lade hinder i vägen för en anpassning av församlingsorganisationen, vilkel kanske var del allvarligaste konfliktämnet mellan kyrka och stal i .Sverige. Det kunde leda till en verklig kris. Både siat och kyrka hade många orsaker all forisätta del intima samarbetet, men kyrkan måste göra sig fri, om den ej fick leva och utveckla sig. Biskop Giert/.' uttalande borde även kunna anses representativt för den s. k. Kyrklig samlings åsikter. Meningarna torde dock vara delade. Domprosten G. A. Daneli uttalade sig redan i början av 1950-talet för en skilsmässa (se I. ex. diskussionsreferat UNT 11/5 1950) men fann det tydligen ett årtionde senare orealistiskt atl tänka sig, att en sådan skulle kunna förverkligas (SKT 7/1960). I en skrift från 1961, "Kyrka och stal", hävdar Danell, i motsats till bl. a. Giertz. att svenska kyrkan är icke blott folkkyrka utan även statskyrka hl. a. på grund av regeringsformens bestämmelser om konungens religion, Kungl. Maj:ts utnämningsrätt, statsmakternas delaktighet i kyrkolagstiftningen samt kyrkans beroende i ekonomiskt och i viss mån även administrativt avseende (s. 7 ff.). Atl kyrkan även var folkkyrka, något som i en demokrati i realiteten ej skilde sig myckel från statskyrka, log sig uttryck i alt man ansågs tillhöra den utan att ens vara döpt. I regel var det

460 ej kyrkfolket utan de politiska partierna som nominerade kandidaterna vid de kyrkliga valen (s. 10 f.). Det svåra och komplicerade läget kunde ej lösas genom en skilsmässa mellan stat och kyrka dels emedan en sådan ej var möjlig att få till stånd, dels emedan de verkliga svårigheterna låg djupare. Staten och folket hade så starkt inflytande i de kyrkliga organen att dessa ej skulle vilja genomdriva en skilsmässa. Kyrkan skulle i varje fall på grund av delta förhållande vara i ett mycket ogynnsamt läge. Det verkliga problemet var emellertid att större delen av kyrkans medlemmar ej delade hennes tro eller levde med i gudstjänstlivet (s. 11). Kyrkan hade tre alternativ att välja på. Antingen skulle den bli en verklig bekännelsekyrka eller finge den minoritet, som hölle fast vid "Bibel och bekännelse", utträda, eller komme kyrkan att helt sekulariseras. Folkmajoriteten ägde naturligtvis makt att skapa en sådan kyrka som den önskade. Ingen kunde påtvinga ett folk en viss religion, men en kyrka som främst vore "en serviceorganisation" vore ingen kristen kyrka. Kristi kyrka skulle vara en bekännelsekyrka, men det var ytterst ovisst om en folkkyrka kunde vara en sådan. Mycket tydde på att stats- och folkkyrkornas tid vore förbi (Danell, Kyrka och stat, s. 12 ff.). Vid ett Kyrklig samlings riksmöte i Göteborg 1960 höll pastor Carl Strandberg föredrag om kyrkans frihet. Kampen för denna sades avse att bevara hennes möjligheter att fullgöra sin uppgift, att lyda Gud mer än människor. Det var fråga om både yttre och inre frihet, "yttre så att kyrkan såväl får sådant inflytande över sin egen ekonomi, administration och lagstiftning, att hennes verksamhet ej hämmas eller förlamas, inre så att hon i fråga om sin tro, sin förkunnelse, sina ämbeten och sin gudstjänstordning endast och allenast frågar efter Guds vilja . ..". En fri kyrka behövde dock ej vara en frikyrka. I en stat med kristen majoritet var samverkan naturlig och en skilsmässa var ej till gagn för vare sig kyrka eller stat. Kyrkans frihet vore emellertid mindre i praktiken än i teorien. Den gamla grundvalen för statens inflytande över kyrkan, den kristliga överheten, existerade ej mer. Trots detta hade kyrkans yttre frihet allt mer beskurits. Det fanns starka tendenser att förstatliga och kommunalisera kyrkan. Man respekterade ej ens längre kyrkans bekännelse. En ökad sekularisering av statslivet borde medföra vidgad frihet för kyrkan liksom i Finland. Den svenska staten var dock ej avsiktligt kyrkofientlig. Uppfattningen att det var folkmajoriteten som skulle bestämma om kyrkans tro vore emellertid mycket farlig. Kyrkan hotade att kvävas av staten, men en skilsmässa medförde allvarliga risker för kyrkan och än mer för staten. Om man ej ville acceptera kyrkan sådan hon är och om man ej ville medgiva att hennes "översta riktpunkt" måste vara Guds vilja, icke folkviljan, samt ge henne medbe-

461 stämmanderätt om hennes yttre angelägenheter, då fanns "inga som helst möjligheter för en fortsatt förbindelse mellan stat och kyrka". "Då gäller det livet för kyrkan, då måste hon, kosta vad det kosta vill, göra sig fri." Den punkten kunde snart vara nådd. Det farligaste med sekulariseringen var, att den drabbat kyrkan själv så att hennes styrelse kunde utövas av personer främmande för hennes tro. Hur detta problem skulle kunna lösas utan att kyrkans öppenhet inskränktes, var svårt att säga, men det måste ske, om kyrkans frihet skulle bevaras. Att situationen var sådan den var, berodde delvis på att det inom kyrkan rådde brist på "vilja till frihet, i varje fall på vilja att göra något för att bevara den friheten". "Vi kan nog få lyssna till storordiga deklarationer om faran av det statliga trycket och nödvändigheten av kyrklig frihet. Men ännu väntar vi på verkligt allvarliga försök att göra friheten gällande." Tvärtom hade kyrkan varit på ständig reträtt. "Av rädsla att förlora sin frihet har kyrkan föredragit att frivilligt offra den." Undfallenhet skapade ej respekt och förtroende. Man borde emellertid ej hemfalla åt pessimism eller en steril försvarsställning utan arbeta på att uppbygga levande församlingar, den första förutsättningen för en fri kyrka. Om kyrkan hölle sig till Guds Ord "i obegränsad vilja att hjälpa och tjäna människor", hade den intet att frukta, h u r de yttre förhållandena än skiftade (Guds Ord och kyrkans frihet, s. 29—38). Ett uttalande utan programmatisk karaktär, men som likväl synes böra nämnas här, då det tycks visa skillnaden mellan aktuella åsikter på kyrkligt och frikyrkligt håll, även när dessa tycks komma varandra som närmast, är en av docenten Berndt Gustafsson författad recension av Bo Swedbergs skrift Frikyrka på väg. Den generöst förtroendefulla hållning, som i detta arbete förutsattes från statens sida, när det gällde samverkan med fria samfund, tycktes enligt Gustafsson rimligen kunna gälla även en statskyrka. Förhållandena i Västtyskland sades visa, att beskattningsrätt ej behövde medföra alltför stora risker för kyrkans frihet. "Vi vill alla ha en mot de kristna strävandena generös och uppskattande stat, om samarbete skall kunna äga rum." En enda av staten auktoriserad kyrka framstod som en stötesten och en ny religionsfrihetslag behövdes, men att så många även inom frikyrkorna stod kvar i svenska kyrkan kunde tyda på, att man här ansåg sig ha en "common ground", som man ej ville förlora. Motståndet mot en förändring låge kanske mer här än i "statskyrkliga prestigetankar". Enighet torde råda om att allt ej var väl beställt med gällande ordning, som t. ex. tillät riksdagsmän som utträtt ur svenska kyrkan att vara med och fatta beslut om denna. Tillhörigheten till kyrkan var också numera oberoende av religiösa kriterier. Kyrkan var uppenbart beroende av icke-

462 religiösa organ och statskontrollen riskfull, men förhållandena bleve ej med säkerhet bättre i en fri kyrka i fråga om byråkrati och ekumenik. Det var storartat nog, atl man upptäckt, att de kristna själva måste lösa sina problem, ej staten. Man borde dock grundligt tänka över vad man sade om religionsfrihet och statskontroll, så att det ej dikterades av önsketänkande och prestigehänsyn (Kristet forum 3/1961, s. 63 f.).

AVDELNING II

Kritik

KAPITEL IX Begreppsbestämningar

a)

Inledning

Det ligger nära till hands att tro, att de starkt värdeladdade orden i den offentliga debatten, s. k. honnörsord, är uttryck för en allvarlig ideologisk övertygelse. En närmare granskning kan emellertid snart visa, att så ofta ej är fallet, utan att de är uttryck för högst påtagliga reella intressen, även om de av en del givetvis brukas fullt uppriktigt (se t. ex. S. Waller, "Allmänna opinionen", Hist, tidskr. 1960, s. 121 ff.). Det finnes ingen anledning antaga, att ett begrepp som religionsfrihet skulle intaga en särställning. Ansedda forskare ha tvärtom framhållit, att detta ofta brukats som ett medel att främja den egna gruppens intressen, religiösa eller politiska, men lämnats därhän, när det gällt andra gruppers (se t. ex. G. Westin, Kampen om religionsfriheten, s. 6 ff.; P. G. Lindhardt, Stat og kirke, bl. a. s. 156, 161). Det skulle ock vara lätt att ur svensk historia anföra exempel härpå (Waldenströms motion vid 1910 års kyrkomöte, nr 3, om utvisning av utländska mormonmissionärer tycks snarare föra tankarna till religionstvång än till religionsfrihet; jfr även Waller i Statsvet. tidskr. 1955, s. 329 ff.). Det kan i detta sammanhang även erinras om ett uttalande av S. Arvidson (I kyrkan eller utanför?, s. 32 f.) av innehåll, att då de frikyrkliga nu i stort sett fått sina mer angelägna önskningar uppfyllda, fick de konfessionslösa, som alltjämt kände sig utsatta för Ivång, räkna med att på egen hand fortsätta striden för religionsfrihet. Att olika grupper med skilda intressen vid olika tidpunkter krävt religionsfrihet har därför medfört, att begreppet fått skiftande innehåll. Skall det kunna användas för en analys av debatten under de senaste årtiondena, måste det följaktligen närmare definieras. Som en särskild aspekt av religionsfrihetsfrågan kan kravet på statens religiösa neutralitet betraktas. Även innebörden av detta krav måste därför något analyseras mot en historisk bakgrund. Icke heller statskyrkobegreppet är emellertid entydigt. Om man ställer frågan, huruvida religionsfrihet och statskyrkosystem kan förenas, måste därför också betydelsen av det senare närmare bestämmas. I en historisk framställning kan det emellertid icke bli fråga om att närmare fastställa begreppens "riktiga" innebörd även om vissa avgränsningar

466 kan anges utan huvudsakligen all söka utröna vilken betydelse, som är den gängse. Härvid synes hänsyn i första hand böra lagas till del inhemska språkbruket men därtill i ell sammanhang som det förevarande i viss mån även till det internationella, i den mån della ulan mera tidsödande forskningar kan fastställas. Del vore naturligtvis också möjligt att uppställa en serie definitioner samt analysera dessas innebörd och konsekvenser. En så omfattande undersökning skulle emellertid vida överskrida gränserna för den slällda uppgiften. b)

Religionsfrihet

Del torde redan av hisloriken klart framgå, atl begreppet religionsfrihet ändrat betydelse under loppel av de båda senasle århundradena. Går man ännu längre tillbaka, ler sig förändringarna än slörre. En gång hade begreppet religionsfrihet (toleratio) rentav en nedsättande innebörd. I senare hälften av 1500-talet förklarade en ledande reformert teolog, Th. Beza, som blev Calvins efterIrädare i Geneve, att religionsfrihet betydde, att var och en fick bli "osalig på sin fason" (R. H. Bainton i Church history, X, s. 96). Det har av en kyrkohistoriker sagts, all den, som är övertygad om att han själv har rätt, att den omtvistade punkten är väsentlig och att tvång är effektivt, icke är någon vän av religionsfrihet. Efter hand blev man emellertid, särskilt på protestantiskt håll, allt mindre viss i alla de tre nämnda avseendena. Toleransen blev då allt större. F r å n början var detta dock snarasL en konsekvens av de praktiska svårigheterna att i vissa länder med tvång skapa religiös enhet (R. H. Bainton i Church history, X, s. 99 ff.). Sedan slutet av 1700-talet har religionsfrihet emellertid alltmera betraktats som något gott i och för sig och alltmer blivit etl s. k. honnörsord, ehuru med skiftande innebörd. Som framgår av hisloriken, avsåg full religionsfrihet i 1781 års förordning fri religionsövning för inflyttade utlänningar. År 1809, vid tillkomsten av den nya, ännu gällande regeringsformen, tycks man i första hand ha avsetl slörre frihet inom svenska kyrkan. Under de livliga debatterna i millen av 1800-talel avsåg man med religionsfrihet framför allt dels konvenlikelplakatels upphävande, dels frihet för svenskar att övergå till annan religion än den lutherska. En ganska intressant översikt med internationellt perspektiv möler i en skrift från 1857 av Uppsala-teologen C. A. Hultkrantz (Om olika slag af religionsfrihet) där det inledningsvis framhålles, att religionsfrihet "är ett ganska mångtydigt ord". I framställningen sades uttrycket, utan närmare utredning av olika betydelser, användas om den "frihet, som en stat medgiver personer av olika religioner . . . inom stålens område" (s. 3). Som ett första huvudslag av religionsfrihet nämnde Hultkrantz "religi-

467 onsfrihet i förening med en statskyrka", elt förhållande som måsle föreligga, om de i staten härskande ej var religiöst likgiltiga. Religionsfriheten kunde då bli frihet inom eller utom statskyrkan. I det förra fallet kunde man som kyrkans medlemmar räkna även sådana som öppet avfallit och bildat egna samfund (s. 4 f.). Som exempel på en sådan frihet, latitudinarismens religionsfrihet, nämndes England (s. 6 fl'.). Som exempel på religionsfrihet utom eller bredvid statskyrkan anfördes "den tyska (eller lutherska)". Denna utgick från "atl kyrkan kan icke utan att förneka sig själv . . . såsom sin medlem erkänna någon som är fullt uppenbart och medvetet avfallen ifrån den evangelisk lutherska kyrkans lärosanning". Sådana personer borde icke ens tillåtas kvarstå inom kyrkan. Utan "att fritt få bortkasta lögnen och villfarelsen" kan kyrkan "absolut icke . . . existera såsom en luthersk kyrka" (s. 18). Staten kunde däremot utanför kyrkan medgiva större eller mindre frihet. Full jämlikhet mellan kyrkans medlemmar och personer utanför den kyrkliga kretsen kunde dock blott medgivas vid mycket stor splittring i religiöst avseende eller om de styrande själva var osäkra i sin övertygelse (s. 20 f.). En religionsfrihet av detta slag utom kyrkan, konfessionalismens religionsfrihet, kunde ej skada denna. Det engelska systemet medförde däremot inre upplösning (s. 21). Grundidén när det gällde religionsfrihet utan statskyrka eller med flera sådana kyrkor vore "indifferentism och likgiltighet". Som exempel nämndes Förenta staterna, som dock sades mer präglade av kristendomen än som vore förenligt med den officiella religiösa neutraliteten (s. 23 ff.). Hultkrantz avvisade detta slags religionsfrihet som okristlig (s. 28 f.). Redan vid nu ifrågavarande tid, mitten av 1800-lalet, restes även kravet, alt religionsfrihet skulle innefatta frihet icke blott att välja vilken religion som helst utan även alt stå utanför alla religiösa samfund. Hultkrantz ansåg (s. 63 f.) en sådan frihet för kyrkans egen skull nödvändig. Eljest kunde man vänta att varje god kristen snart skulle begära få lämna den svenska kyrkan. Full frihet att utträda ur svenska kyrkan och alt stå utanför alla trossamfund medgavs ju dock först genom 1951 års religionsfrihetslag. I motiveringen till denna definieras också, som förut nämnts (sid. 75), religionsfriheten av departementschefen i överensstämmelse härmed. Det tillägges dock, att i religionsfriheten även måsle ingå "rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga sammankomster" utan någon annan inskränkning än som gäller för varje sammankomst med hänsyn till den allmänna ordningens upprätthållande (Prop. 100/1951, s. 47 f.). 1 debatten har, som nämnts, hävdats, att denna definition är otillfredsställande och att full religionsfrihet måste innebära, att staten avstår från att privilegiera något samfund framför andra, ja att staten skall vara religiöst neutral (jfr nedan s. 495 ff.).

468 Det har dock å andra sidan hävdats, att varken gällande lag eller begreppet religionsfrihet borde "tolkas som tillåtelse för människor att vara helt utan religion", ehuru om någon ville vara det, detta borde medges honom. Staten måste dock meddela religionsundervisning i skolan, ty utan kunskap om religionen vore ett personligt ställningslagande vid mogen ålder omöjligt. Det har tillagts, atl undervisningen alltid komme att i någon mån färgas av lärarens personliga åskådning och att var och en torde önska, att hans egen uppfattning framställdes som den riktiga (A. B. Svensson, Vad är religionsfrihet?, Nya Väktaren 1/1962). Vänder man sig till de främsta moderna uppslagsböckerna, finner man också alltjämt definitioner, som är snävare än i justitieministerns motivering. I Svensk uppslagsbok (2 uppl., 23:1112 f.) definieras religionsfriheten som frihet att bilda kyrkosamfund och anordna offentlig gudstjänst utan inskränkning i de medborgerliga rättigheterna, förutsatt att samhällsordningen icke stördes. Det säges uttryckligen, att religionsfrihet ej utesluter ett positivt förhållande mellan stat och kyrka och att den ej bäst garanteras av en religionslös stat. I Svenska akademiens ordbok över det svenska språket (21:185) lyder definitionen: (i lag fastställd) rätt för medborgarna i en stat att (utan ingrepp från statens sida) bekänna sig till vilken religion e. religiös riktning de själva önska o. att fritt utöva sin religion, trosfrihet; äv. i inskränktare anv., om rätt för anhängare av visst religionssamfund att fritt utöva sin religion. Någon definition, vidsträcktare än den som förekommer i propositionen angående religionsfrihetslagen, kan alltså ej sägas vara gängse i svenskt språkbruk. Det har därför med rätta kunnat sägas, att religionsfrihet i vedertagen mening införts i Sverige (Å. Zetterberg i MT 19/7 1956). Det är emellertid ingen svårighet om man ser på förhållandena i andra länder att finna en bakgrund för uppfattningen, att en närmare förbindelse mellan kyrka och stat är oförenlig med full religionsfrihet. Ett exempel är förhållandena i Förenta staterna och de där på grundval av dessa förhållanden utbildade åsikterna. En definition överensstämmande med den i Sverige alltjämt vanliga tycks dock åtminstone tidigare ha varit gängse även i Förenta staterna. Ännu i en amerikansk avhandling från 1930 citeras med gillande en definition från 1888: "Den rätt, som i ett lands lagar tillförsäkras varje medborgare att utöva och förkunna vilken religion han än må hylla (may think proper) och erkänner rätten till religiösa sammanslutningar för sådana ändamål" (J. F. Thorning, Religious liberty in transition, s. 3 not 5). Detta torde i sin tur ha till bakgrund, att det, såsom det säges i nyss anförda avhandling, är helt missvisande, att framställa Förenta staterna som

469 ett land, där full religionsfrihet och frikyrkosystem från början rått. Det är visserligen riktigt, när det gäller unionen som sådan, men de religiösa frågorna var från början delstatsangelägenheter och av de 13 första delstaterna hade 9 statskyrkor. Den sista av dessa, i Massachusetts, avskaffades visserligen så tidigt som 1833, men ännu 100 år senare hette det i New Hampshires författning, att samhällets väl bäst befordrades av evangeliska och protestantiska principer. Det framstår som en huvudtes i den anförda avhandlingen, att religionsfriheten ej är betingad av någon speciell ideologi utan är en följd av händelsernas utveckling (Thorning, a.a., s. 1 ff., 90 f., 152 f., 230 f.; jfr M. De Wolfe Howie i Nomos, IV, 1962, s. 267 f.). Åtskilliga stater synes också alltjämt upprätthålla vissa krav på en allmän gudstro (Bates, Religious liberty, s. 532). Likväl har religionsfriheten och skilsmässa mellan stat och kyrka alltmera kommit att framstå som typiskt amerikanska drag och intimt samhörande. I inledningen till ett arbete från 1959 heter det: Ingen princip erkännes av det amerikanska folket mer allmänt, med större övertygelse och mer oförtydbart än den om religionsfrihet och dess konsekvens, skiljandet mellan kyrka och stat. (No commitment of the American people is more widely and deeply held and more articulated than the principle of religious freedom and its corollary, the separation of church and state; D. Fellman, Limits of freedom, s. 3.) I ett annat modernt arbete säges religionsfriheten enligt uppfattningen i Förenta staterna "röra sig inom området för två alltmänt accepterade (broad) uppfattningar, nämligen 1) skilsmässa mellan kyrka och stat, samt 2) skäligt (reasonable) utövande av polismakt". Religionsfriheten höll på att bli något absolut, en total skilsmässa mellan stat och kyrka (tends to declare itself an absolute — total separation of church and state), men det funnes i praktiken gränser för den i djupt rotade traditioner och i förhållanden oåtkomliga för lagstiftningsåtgärder ("beyond effective legal challenge"). Traditioner och sedvänjor betydde, som en medlem av Förenta staternas högsta domstol en gång sagt, mer än logiken (M. R. Konvitz, Fundamental liberties of a free people, s. 40, 43). Innebörden av religionsfriheten enligt amerikansk lagstiftning har i en något äldre framställning, från 1940, sammanfattats så, att ingen religion eller kyrka kan lagligen privilegieras eller diskrimineras, att samvetsfrihet råder i religiösa frågor och att ingen kan tvingas bevista någon religiös akt eller att bidraga till underhållet av någon religiös institution, att inga offentliga medel får användas till det sistnämnda och inga medborgerliga rättigheter bero av religionstillhörighet, att alla religioner åtnjuter samma skydd av lagen, att religionsfrihet garanteras alla som ej kränker samhällets moral, lugn och ordning samt att fullständig skilsmässa råder mellan kyrkliga och statliga institutioner och funktioner (P. G. Russo, Religious liberty in American law, cit. Bates, Religious liberty, s. 538 f.). 32 — Kgrka-statUI

470 En ledande amerikansk kyrko- och universiletsman, presidenten i Federal Council of the Churches of Chrisl in America Yale-professorn /.. ,4. Weigh, förklarade 1942, att religionsfriheten för den enskilde bestod i alt tro, tillbedja och leva i enlighet med bästa förstånd och samvete, att ge uttryck åt sin religiösa övertygelse, även för alt påverka andra, alt uppfostra sina barn i sin tro, att sluta sig samman med andra likatänkande, att byta religion och att få la avstånd från all religion även i tal och handling. Ett samfunds religionsfrihet sades bestå i församlingsfrihet, frihet för samfundet att självt bestämma sin författning och villkor lör medlemskap, trosbekännelse och gudsljänstformer, all bestämma sina prästers utbildning samt att uppfostra barn och ungdom ävensom frihet att predika och sprida sin tro. Samma rättigheter skulle gälla lör sammanslutningar av icke-troende. En amerikansk grupp av protestanter och katoliker föreslog i början av 1940-talet, att en internationell överenskommelse om medborgerliga rättiaheter efter andra världskrigets slut skulle träffas, varigenom skulle fastställas frihet för varje religiös tro och den fria utövningen och spridningen därav, så länge allmän ordning ej stördes. Ingen religionsövning eller lära skulle påtvingas av någon offentlig myndighet. Två ledande ekumeniska organisationer i Förenta staterna krävde 1944 religionsfrihet för alla, däri inbegripet fri religionsövning, frihet alt uppfostra barnen i föräldrarnas tro, frihet att byta religion samt frihet alt predika och missionera och att sluta sig samman med andra likatänkande (Bates, a.a., s. 300 ff.). Som något fundamentalt för modern amerikansk religionsfrihelsuppfattning framstår alltså icke blott den fria religionsövningen ulan även den principiella åtskillnaden mellan stal och kyrka, även om denna i praktiken har sina begränsningar och ej möter i alla definitioner. Den amerikanska ateistorganisationen (American Association for Advancement of Atheism) uppställde redan 1929 tio punkter med krav, som enligt dess mening måste genomföras för atl religionsfriheten skulle bli förverkligad. Kraven gällde beskattning av kyrklig egendom, upphävande av den s. k. kaplaninstitutionen (d. v. s. statsanställda präster vid kongressen och försvarsmakten samt i viss mån vid ställiga sjukhus och fängelser), upphävande av lagar som begränsar ateisternas rättigheter och stödjer kristen moral, avskaffande av edsavläggelse vid domstolar och ämnetsinstallationer, ett upphörande av all personer i officiell ställning utfärdade religiösa proklamationer, utplånande av devisen "in Cod we trust" på mynten, utestängande av Bibeln som helig bok från allmänna skolor och förbud mot ledighet åt elever i sådana skolor för att deltaga i religionsundervisning under skoltid, äktenskapels sekularisering och skilsmässa efter önskan, upphävande av lagar mot evolutionism och födelsekontroll, liksom lagar om censur. (Kraven är i översättning tryckta i Stat och kyrka i skilda länder, 2, s. 160.)

471 Endast på skolväsendels område torde i Förenta staterna en strängare åtskillnad mellan stal och religion senare ha genomförts, särskilt genom några uppmärksammade avgöranden av Högsta domstolen under de allra senaste åren. I ett av dessa, från 1962, föreligger även mer allmänna uttalanden om innebörden av den i författningen stadgade religionsfriheten. Högsta domstolens majoritet förklarade, att inga officiellt påbjudna böner finge förekomma i allmänna skolor, då officiell hallstämpel på ett visst slags bön eller en viss gudstjänstform vore en av de största faror som hotade individens frihet, vilket skulle ha stått klart redan vid författningens antagande. Det vore icke religionsfientligt att hävda att myndigheterna ej skulle befatta sig med böner och andra religiösa uppgifter. Muntligt tilllade en av domarna, att det första amendementet till Förenta staternas författning klart fastslog, att medborgarna hade rätt att bedja som de själva ville oberoende av alla valresultat. Den ende reservanten framhöll, att t. o. m. Högsta domstolens egna sammanträden började med en bön om Cuds beskydd, alt varje president avlade en ed och att kongressen antagit flera beslut som uttryckte en tro på Gud. Intet av allt detta kunde innebära upprätlandel av en officiell religion och då ej heller bedjandet av en fastställd icke-konfessionell bön i offentliga skolor. I samtliga fall hade man blott erkänt och följt nationens djupt rotade och högt värderade andliga tradition (Keesing's Contemporary archives, XIII:19131). Av den anförda redogörelsen framgår atl utslaget framkallade en mycket livlig diskussion och att praktiskt taget samtliga delstatsguvernörer vädjade till kongressen att anta en författningsändring som medgav frivillig bön i allmänna skolor. En universiletsjurist har betvivlat den lagliga grunden t. o. m. för domstolarnas avvisande av frivillig religionsundervisning inom Förenta staternas offentliga skolväsende (M. De Wolfe Howe i Nomos, 4, s. 270). I del moderna standardverket om religionsfriheten, förre Kina-missionären och historieprofessorn M. S. Bates' arbete, Beligious liberty, som 1945 publicerades av Internationella missionsrådet, möter liknande synpunkter som i andra moderna amerikanska framställningar men med vissa icke oväsentliga modifikationer, väl åtminstone delvis sammanhängande med att problemet här ses i världsperspektiv. Bates betonar, att friheten måste innebära ej blott frånvaro av tvång utan också möjlighel atl göra något av värde men även att göra vad som är ont eller dåraktigt. Hänsyn måsle emellertid också tas till andras frihet samt till allmän ordning och moral. Samvetsfriheten, som ej innebär frihet från moraliska förpliktelser, är det centrala. Under åberopande av europeiska auktoriteter hävdas så, att sann frihet innebär likhet inför lagen oavsett om staten är eller icke är förenad med en särskild religion eller kyrka. Ett citat från en ledande amerikansk baptist talar också blott om frihet för den enskilde att ge uttryck åt sin religiösa övertygelse och för samfunden att propagera för sin tro (Bates, a.a., s. 293 ff.).

472 Det framhålles emellertid, att många sociala förhållanden påverkar religionsfriheten. Staten måste trots risken för missbruk ha rätt förhindra vad som allvarligt kan skada samhället. Religionsfriheten är alltså ej absolut. En enskild individ eller ett samfund kan inte påtvinga samhället sin tolkning av begreppet. Innebörden växlar med olika stater, samhällen och moraluppfattningar. Även inom ett och samma samfund kunde rätt motsatta tolkningar finnas. För den ene betyder religionsfrihet ytterlig individualism, för den andre "en mäktig kyrklig organisations oinskränkta makt". För den ene betydde den frihet att trotsa den traditionella religionen, för den andre rätten att skydda denna mot modernism eller ateism. Bates definierar så för egen del religionsfriheten som 1) frihet för individen att i enskildhet öva sin tro, 2) frihet för gemensam kult, 3) frihet för enskilda vittnesbörd, 4) frihet att lära inom samfundet, 5) frihet för offentlig predikan och evangelisering, och det även i främmande länder. Man måste också ha rätt att organisera sig för att på olika områden söka förverkliga sin övertygelse. Bates framhåller uttryckligen, att synpunkterna i hans framställning är gynnsamma för skilsmässa mellan stat och kyrka "såsom i de flesta fall strävande mot en större och tryggare religionsfrihet än en förening mellan kyrka och stat ger". Det framhålles dock omedelbart, att problemet är "varken enkelt eller ensidigt". Särskilt i Storbritannien och Skandinavien säges statskyrkorna finna, att de religiösa samfunden har stor frihet och att statskyrkosystemet ej begränsar den kristna friheten men ger nationen en kristen grund. Skilsmässa framstår som detsamma som sekularisering. Åberopande en italiensk författare förklarar Bales så, att skilsmässa innebär, att kyrkan jämställes med privata sammanslutningar, att den får frihet sköta sina angelägenheter enligt allmän lag, att kyrkans organisation uteslutande kommer att bero av medlemmarnas fria vilja och att förbindelserna mellan kyrka och stat reduceras till ett minimum. Detta behöver dock ej betyda frihet för kyrkan och en total skilsmässa är enligt all erfarenhet omöjlig att genomföra. Skilsmässa mellan stat och kyrka säges emellertid vara motiverad genom deras olika funktioner, som kräver olika organisationer. En gemenskap medför större men för friheten än ömsesidig hjälp. Innehavarna av regeringsmakten är utvalda med hänsyn till andra kvalifikationer än de religiösa. Om ett samfund litar till statens hjälp anförtror det därför i viss m å n sitt öde åt icke-religiösa. Den historiska erfarenheten anses också tala för att en skilsmässa är till fördel för kyrkan. Det finns dock fyra olika anledningar till att man önskar skilsmässa: 1) att frigöra kyrkan från staten, 2) att man vill frigöra staten och individen från kyrkligt tvång, 3) att man vill likställa alla religiösa riktningar inom staten och 4) att man hyser en önskan att angripa kyrka och religion (Bates, a.a., s. 310 ff.).

473 Bates framhåller emellertid, att varken statlig övervakning av kyrkan eller skilsmässa mellan stat och kyrka i och för sig garanterar religionsfriheten. Det gäller att välja det efter omständigheterna bästa och tillse att utformningen ej blir skadlig för friheten. Det betonas, att det aldrig kan bli någon fullständig skilsmässa, så länge religionen har någon betydelse i samhället. Som exempel anföres just Förenta staterna, där samarbete säges råda snarare än skilsmässa. "Detta är en religiös nation" förklarade Högsta domstolen 1892, och detta gäller alltjämt. Det verkliga förhållandet mellan kyrka och stat beror ej av formella lagbestämmelser utan av hela livsåskådningen (Bates, a.a., s. 320 ff.; jfr s. 530 ff.). Denna skillnad mellan religionsfrihet enligt gällande författningsbestämmelser och den faktiska religionsfriheten illustreras senare i framställningen genom två indelningar av världens självständiga länder (på 1930-talet) med fem grupper i varje, där Sverige i den första indelningen återfinnes i den fjärde gruppen, omfattande länder med statskyrkor med betydande privilegier och diskriminering av fria trossamfund, men i den andra indelningen upptages tillsammans med övriga skandinaviska länder redan i grupp II b, som visserligen betecknas som länder med "betydande men i allmänhet ej akut diskriminering". (Detta gäller alltså förhållandena före 1952.) England återfinnes trots förefintligheten av statskyrka i den andra indelningen redan i grupp I, omfattande länder "med en hög grad av frihet från privilegier och diskriminering" tillsammans med bl. a. Frankrike, Förenta staterna, Nederländerna och Schweiz, men i den första indelningen i tredje gruppen, omfattande länder med statskyrka men "tillförsäkrande frihet för andra religioner utan allvarlig diskriminering" (Bates, a.a., s. 504 ff., 546 f.). Till religionsfriheten hör i Bates' framställning självklart föräldrarnas rätt att bestämma om barnens religiösa uppfostran. Om religionsundervisning bör förekomma i de offentliga skolorna anses bero av förhållandena i varje särskilt land. Under alla omständigheter måste det finnas utrymme för konfessionella skolor. Om föräldrarna så önskar bör barn befrias från deltagande i religionsundervisning och religionsövningar. När eleverna nått en viss ålder, förslagsvis 16 år, skall hänsyn tas till deras egna önskningar (Bates, a.a., s. 325 ff.). Bates betonar även att religionsfrihet nära sammanhänger med annan frihet, särskilt politisk. Å andra sidan är statsdirigerad religion en fiende till "verklig religion". Förbindelsen med staten kan medföra, att religionen får politisk färg. En statskyrka blir också lätt benägen att bruka tvång. Det konstateras emellertid, att i länder med en historiskt betingad statsreligion som England och Skottland råder en praktiskt taget fullständig religionsfrihet (Bates, a.a., s. 343 ff., 468 ff., 549 f.). Frågan om hur religionsfrihet skulle kunna förenas med "ett adekvat uttryck för religion i och genom livet i det organiserade samhället — staten",

474 fordrade alltjämt "oförväget tänkande och experiment i olika situationer" (Bates, a.a., s. 550). Religionsfriheten måste i motsats till vad som ofta tidigare varit fallet givas en religiös motivering så alt frihetens värde ur religiös synpunkt klart framstår. Den innebär möjlighet för den enskilde "att fullfölja höga andliga syften". Hänsyn måste härvid las till andras frihel samt även till samhällets lugn och ordning. En begränsning av samvetsfriheten är förödande för personligheten. Religionsfriheten består i individernas och samfundens frihet från tvång från statens eller en religiös organisations sida. Privilegier och förmåner för en viss religion påverkar deras samveten och andliga möjligheter, vilka har en annan tro (Bales, a.a., s. 552 fl"., 573 i.). I allmänhet överensstämmer skilsmässa mellan stal och kyrka med religionsfrihet, men den kan också enbart betyda sekularisering och vara fördärvlig för den religiösa friheten. Där en mäktig religiös organisation visat sig vara en fiende till friheten kan statlig övervakning vara lämplig. Bäst är en vänskaplig skilsmässa med så myckel eller så litet samarbete som man blir enig om. Man bör söka förena religionens behov av spontanitet och full frivillighet med erkännande av religionen som en faktor i samhällslivet (Bates, a.a., s. 373 f.). Religionen är av betydelse för samhället genom att fostra till grundläggande medborgerliga dygder och genom att förena människor i olika samhällsställning. Den skapar laglydnad och motstånd mot totalitära strömningar. Detta innebär dock ej att statens makt får utnyttjas till försvar för någon religiös uppfattning, ej ens om den är majoritetens. Samhället är bäst betjänt av mångfald, när det gäller tanke och tro. Tillbörlig religiös frihet behövs för att förebygga all lolalitära strävanden lager överhanden (Bates, a.a., s. 468 ff.). Bates kommer även in på frågan om samvetsfriheten inom de religiösa samfunden. Samvetet kan ej tvingas av någon kyrklig auktoritet. Försök härtill leder blott till oärlighet. Ett grundläggande skydd häremot är frihet alt utträda respektive rätt för samfundet alt suspendera eller utesluta. Intensiteten i den enhetliga övertygelsen inom en sekt kan dock bli ett tvång övat både mot enskilda medlemmar och mot ett samhälle, där sekten dominerar. Detta säges vara fallet t. o. m. i fråga om baptisterna på flera håll i Förenta staterna, medan toleransen inom vissa statskyrkor tenderar mot frihet inom dessa (Bates, a.a., s. 351 ff.). Av Bates' framställning framgår alltså, alt även om han starkt sympatiserar med en skilsmässa mellan stat och kyrka, anser han likväl icke, att en sådan utan vidare löser alla religionsfrihetens problem. Del förtjänar även framhållas, att han i sin sammanfattning (a.a., s. 549 f.) särskilt starkt understryker farorna för det privilegierade samfundet självt av ett beroende av staten.

475 Harvard-juristen Mark De Wolfe Howe har på religionsfrihetsbegreppel anlagt de tvä aspekter på friheten i allmänhet, vilka särskilt engelsmannen I. Berlin framställt, den negativa och den positiva. Den negativa friheten betyder en frihet från något, en immunitet. De män som skrivit Förenta staternas författning hade haft denna uppfattning, men i den allmänna opinionen och rättstillämpningen hade den slagit igenom först under 1800talels senare del. Dessförinnan hade man i allmänhet utgått från en posiliv uppfattning som innebär en frihet till något, även frihet alt befordra vad man anser vara nyttigt. I del moderna s. k. välfärdssamhället har del åLer blivit vanligt att behandla olika friheter snarare som rättigheter än som immuniteler. Det har visserligen hävdals all religionsfriheten skiljer sig från andra friheter, men Howe finner del vara svårt all utifrån politisk teori och politiskt frihetsbegrepp försvara en dylik åtskillnad, ehuru han säger sig personligen sympatisera med del negativa frihelsbegreppet. Om man skall motivera en dylik Åtskillnad får argumenten sökas i skepticism och jämlikhetsfilosofi. Den troende måste i välfärdssamhället komma atl finna det egendomligt, att den frihet som för honom framstår som den mest betydande av alla till åtskillnad från andra friheter betraktas enbart som en immunitet (M. De Wolfe Howe i Nomos 4, Yearbook of The American Society for Political and Legal Philosophy 1962, s. 262 Tf.). Om man vänder sig till den litteratur som icke har någon speciellt amerikansk bakgrund, framstår det ännu klarare, att skilsmässa mellan stat och kyrka ej allmänt anses som en nödvändig följd av religionsfriheten, även om synpunkterna varierar. I den i Förenta staterna utgivna Eneyclopocdia of social scienses (XIII, 1934, s. 239 ff.) behandlas religionsfriheten (Religious freedom) av den främst som specialist på 1800-talets europeiska liberalism kände italienaren (i. di Ruggiero, som framhåller, all begreppel hör till dem som förlorat exakt betydelse. Han anser emellertid, atl del innebär opartisk behandling från statens sida av alla konfessioner och rätt för individen atl fritt välja sin religion utan Iryck från någon grupp. Religionsfrihelen säges ha tre aspekter: 1) frihet för individen atl välja sin trosbekännelse, 2) frihet för de religiösa samfunden i deras verksamhet och 3) laglig likställighel mellan trosbekännelserna inför staten. Del sistnämnda säges kunna uppnås antingen genom statlig övervakning (jurisdictionalism) eller genom skilsmässa. För båda dessa former anses bärkraftiga skäl kunna anföras. Skilsmässa är alltså för Ruggiero ingen nödvändig följd av religionsfrihelsprincipen. Han hävdar också bestämt, att denna ej har något att göra med samfundens hållning mot sina medlemmar. Intolerans säges höra till "det för varje kyrka utmärkande", vara "en omedelbar följd av dess tro".

476 Graden av intolerans sammanhänger dock med ytlre omständigheter men även med samfundens uppfattning om den mänskliga naturen. De som tror på dennas godhet är mer toleranta än de som hävdar människans syndfullhet. Dylik kyrklig ofördragsamhet strider ej mot religionsfriheten, såvida kyrkan ej söker utnyttja den världsliga makten, utan individen underkastar sig den religiösa auktoriteten av fri vilja och har frihet att utträda ur samfundet. Schweizaren Dr A. Keller, verksam i en ekumenisk hjälporganisation, konstaterade däremot 1936, alt avskaffandet av privilegierade kyrkor är den yttersta konsekvensen av religionsfrihetens princip och av statens neutralitet i religiösa frågor. Han betonar dock, att skilsmässa är ett relativt begrepp, då ingen kyrka, icke ens en frikyrka, kan vara helt oberoende avstatens lagar. Skilsmässans närmare utformning i olika länder har berott av den historiskt givna situationen. Keller framhåller, att liberaler, socialdemokrater, kommunister och fritänkare alla kräver skilsmässa men av olika skäl, t. ex. för att ge alla religiösa grupper lika rättigheter, av ekonomiska hänsyn eller på grund av fiendskap mot kyrkans privilegierade ställning eller mot hela det kapitalistiska samhälle, som kyrkan anses representera. Kravet har också rests av vissa religiösa grupper i syfte att ge kyrkan hennes fulla frihet. Statskyrkans avskaffande säges innebära avskaffandet av vissa privilegier, såsom av staten underhållna teologiska fakulteter, statsbidrag och beskattningsrätt samt speciellt lagligt skydd. Det innebär även, att religionsundervisningen i offentliga skolor avskaffas. Staten uppger å andra sidan sin överhöghet över kyrkan, och religionen blir verkligen privatsak, vilket dock, som Sovjetunionens exempel visar, ej behöver betyda religionsfrihet. En skilsmässa mellan stat och kyrka betyder samtidigt en omfattande sekularisering av samhällslivet, t. ex. ifråga om skolväsen, vigsel och begravning. Det blir svårt eller omöjligt atl driva konfessionella skolor och många gamla sedvänjor blir starkt påverkade. Utvecklingen i Frankrike skildras såsom prototypen för en radikal skilsmässa och typisk för modern uppfattning grundad på religiös likgiltighet och antiklerikala känslor. Friheten blev kyrkan påtvingad med finansiella och andra svårigheter som följd, men den mäktiga staten besegrades av den svaga kyrkan, som stimulerades till en ny religiös ansträngning "i en anda av offer och självuppgivelse" (Keller, Church and slate, s. 243 ff., 247 ff., 259). Den danske kyrkohistorikern J. N0rregaard framhöll 1948, att kravet på religionsfrihet från början hade ett skiftande innehåll, så att det kunde betyda både religionens frihet och frihet från religion. I sin enklaste form betydde kravet, att den enskilde skulle ha rätt att välja vilken religion han

477 ville. Det gick dock även ut på frihet från religiöst Ivång och på rättslig likställighet mellan olika konfessioner. "Som den egentliga konsekvensen kom ofta fordran på skilsmässa mellan stat och kyrka i individernas intresse, men också i statens och kyrkans intresse; kyrkan måste då också få full frihet att organisera sig och göra sig gällande efter sin egenart" (N0rregaard, Stat och kyrka i Europa, s. 9). Allt detta innebure en inskränkning av statens befogenheter, men läget komplicerades, då dessa i andra avseenden tillväxte. Många religiösa riktningar och frikyrkor hävdade emellertid, alt alla statskyrkor måste avskaffas, då deras förhandenvaro stod i strid mot kravet på likställighet mellan samfunden. Många hävdade dock, att staten ej kunde vara religiöst neutral och att en fullständig religionsfrihet var omöjlig att förverkliga. Även radikala politiker vore ibland motståndare till en skilsmässa, då de ville bevara statskontrollen över kyrkan eller fruktade för att släppa lös de religiösa lidelserna (N0rregaard, a.a., s. 10 ff.). Religionsfrihet behövde icke betyda verkligt likaberättigande mellan kyrkorna, men inom de av staten beroende kyrkorna vidgades den inre självstyrelsen. En fullt genomförd skilsmässa medförde i allmänhet, att kyrkan ej längre betraktades som offentligrältslig korporation; dess beskattningsrätt och skattefrihet bortfölle liksom kyrkans inflytande inom skolväsendet. Men kyrkan finge full självständighet att organisera sig utan statlig övervakning. Om skilsmässan genomfördes i en kampsituation, skulle religionen ej längre tillmätas "någon offentlig betydelse" (N0rregaard, a.a., s. 16 ff.). N0rregaard ansåg full religionsfrihet föreligga, när laglig möjlighet gavs att stå utanför varje samfund (a.a., s. 146). I fråga om förhållandet mellan kyrka och stat framhöll han, att man alltid måsle göra klart för sig vilken kyrka och vilken stat det gällde, då den närmare utformningen berodde av den konkreta situationen. Han sade, "att skilsmässa av många betraktades . . . som den logiska följden av religionsfriheten och statens avkonfessionalisering". Utformningen kunde ske på inånga olika sätt, även med fortsatt statligt stöd till kyrkliga ändamål. Att skilsmässa ej allmänt genomförts antas ha berott på att man även i okyrkliga kretsar uppskattade kyrkans folkuppfostrande gärning och befarade, att en religionslös moral lätt "kom att hänga i luften" saml på svårigheten att genomföra en verklig skilsmässa (N0rregaard, a.a., s. 165 ff.). Orsaken till att en skilsmässa genomfördes på initiativ från statligt håll sades ligga antingen däri att ett andligt motsatsförhållande uppstått mellan betydande delar av befolkningen och kyrkan t. ex. på grund av en långtgående sekularisering eller i det förhållandet att kyrkan var en maktfaktor, politiskt eller ekonomiskt, som man ville försvaga, eller i en förening av frikyrklighet och politisk radikalism eller däri att kyrkan hade en klar minoritetskaraktär, så att det speciella statliga stödet verkade orimligt. Ur

478 kyrkans synpunkt kunde en skilsmässa krävas på grund av statliga ingrepp i dess inre liv, vilka tycktes hota dess andliga frihet eller på grund av bristande rörelsefrihet, när del gällde utförandet av kyrkans egentliga uppgift eller en utveckling efler egna linjer (N0rregaard, a.a., s. 172 ff.). N0rregaard betonade, all en skilsmässa icke innebar, alt kyrkan gledc ur statens intressesfär. Statens intresse av fortsatt kontroll blev allt slörre ju större kyrkans inflytande var och ju mer auktoritär staten var. Trots skilsmässa kunde staten blanda sig i kyrkans inre angelägenheter. Det kunde T. ö. också finnas en "negaliv slalskyrklighel". Del hade blivit mindre sannolikt, all en fullständig skilsmässa läte sig genomföras, men från kyrklig sida sades fria folkkyrkor ha blivit en allmän önskan. Förutsättningen för förverkligandet av kyrkans frihet var dock den liberala staten. Kyrkan kunde ge efler i myckel men ej när del gällde alt förkunna evangelium och i en sådan kamp var del enligt Mussolinis ord "alltid slalen som drager del kortaste strået" (N0rregaard, a.a.. s. 175 fl'.). En annan dansk teolog, professor S. Holm, har definierat religionsfriheten som den enskildes frihet alt utöva vilken religion han själv vill eller att ställa sig utanför alla religiösa samfund och förneka alla religiösa sanningar. Sociologiskt säges religionsfriheten förutsätta dels ett samhälle, där elilen ej betraktar dogmatik som en vetenskaplig metafysik, dels en vittgående individualism (Illuslrerel Beligions-leksikon, 3:193). Den franske kaloliken ./. Maritain ger i sitl arbete om de mänskliga rätligheterna ej någon direkt definition av religionsfriheten men synes anse, alt den avser såväl individernas som trossamfundens frihet. Han tycks mena, alt samfundens frihet bättre befordras av likhet inför lagen än av något direkt statligt stöd, ekonomiskt eller annat (Maritain, Les droits de 1'homme, s. 111, 32 f.). Denna inställning anses dominera i den moderna katolska litteraturen (Carillode Albornoz, Boman Catholicism and religious liberty, s. 8 ff.). En annan uppfattning möter dock I. ex. hos österrikaren A. Bordell, som visserligen hävdar att ingen kan eller skall tvingas all tro men all talet om skilsmässa mellan stat och kyrka är meningslöst, då en fullständig sådan ej kan genomföras utan en viss samverkan alllid måste förekomma. Kyrkan måste ha frihet att besluta om sina egna angelägenheter, men religionsfrihet i vanlig mening framstår ej som någol ideal (Dordett, Die Ordnung zwischen Kirche und Staal, s. 128 f., 145, 161, 175 ff.). I England har under 1940-lalel gjorts ell par uttalanden om religionsfrihet, vilka synes värda all beakta. En kommitté med representanter för olika protestantiska samfund och med ärkebiskopen av Canterbury som ordförande förklarade 1942, all religionsfrihet måste betyda frihet för både individer och samfund att fira gudsljänst och att uppfostra barnen i föräldrarnas tro. Den enskilde skulle också ha frihet all tillhöra det samfund

479 han själv önskade och att byta samfund. Inga lagliga förmåner eller nackdelar skulle följa med alt man tillhörde något religiöst samfund. Endast hänsyn till samhällets moral och allmän ordning finge begränsa religionsfriheten. I ell ungelär samtidigt uttalande av brittiska såväl protestanter som katoliker heter del, all full frihet närmast för kristendomen måste betyda frihet till religionsövning, predikan, undervisning och mission. Samfundens frihet och oberoende (constitutional freedom and independence) måste erkännas av staten (Bales, Religious liberty, s. 307 f.). Efler krigsslutet gjorde en ny kommitté, lillsall av de ekumeniska sammanslutningarna The British Council of Churches och de brittiska missionssällskapcns konferens, ell uttalande om religionsfriheten, som sades vara en väsentlig del av den mänskliga friheten. Den innebure rätt alt fritt välja religion och all byta religion. Del vore ej blotl fråga om fri religionsövning i trängre mening ulan även frihet atl undervisa och missionera samt utöva social verksamhet. Församlings- och föreningsfriheten skulle gälla även dessa syften. Religionsfriheten finge liksom annan frihet begränsas blott av hänsyn Lill allmän ordning, säkerhet och moral. Barnen skulle ha rätt lill religiös undervisning, om föräldrarna önskade det. Inga lagliga diskvalifikationer av religiösa skäl finge förekomma (Norlhcotl. Religious liberty, s. 18 f.). Religionsfrihetsbegreppet har också diskuterats i Tyskland vid en sammankomst på hösten 1961 med företrädare för såväl protestantisk som katolsk teologi. Föredragshållarna synes ha varit eniga om alt religionsfrihelen både horde och kunde motiveras utifrån den kristna Iron även om olikheter tycks finnas i bedömningen av det liberala frihelsbegreppel. Den statliga religionsfriheten uppfattas dock närmast som en frihet beroende på likgiltighet eller praktisk nödvändighet av både den protestantiske prästmannen II. Schomerus och Rom-professorn R. Panikkar (Pluralismus Toleranz, Chrislenheil, s. 28, 122, 126 ff.). Den utifrån den kristna tron motiverade religionsfriheten beror enligt Schomerus på vissheten om att det stora avgörandet en gång skell genom Kristus och all det finns en sanning och blott en. I olika trosåskådningar finns en länglan efter sanningen, och denna länglan borde de kristna omfatta med förståelse eftersom sanningen blotl finns i Kristus (Pluralismus, s. 31 ff.). Panikkar understryker all kristendomen bör omfatta och omforma allt. Om kristendom och ortodoxi vore identiska skulle ingen plats finnas för olika meningar. Man kunde dock faktiskt vara en kristen ulan alt ha en i alla delar riktig lärouppfattning, och nåden som var förutsättningen för frälsningen kunde vara verksam även utanför kyrkan. Den kristne skulle visa fördragsamhet (Pluralismus, s. 121, 139 ff.). Också Innsbruck-professorn A'. Rahner, S.J., talade om en anonym kris-

480 tendom inom andra religioner, som de kristna ej borde förkasta. Därför kunde den kristne ge frihet åt andra åskådningar samtidigt som han sökte övervinna dem (Pluralismus, s. 71 ff.). Olika internationella konferenser och organisationer har också uttalat sig om religionsfriheten. Vid den internationella ekumeniska konferensen i Oxford 1937 antogs en rapport om förhållandet mellan kyrka och stat. Inledningsvis framhölls, att detta varierat under olika tider och alltjämt gjorde det mellan olika länder. Kyrka och stat hade olika funktioner. "I en stat som till sin bekännelse är kristen är det självklart, att kyrkan i fullaste utsträckning bör vara fri för att kunna utföra sina funktioner." Minoritetskyrkor borde ha samma väsentliga frihet som en majoritetskyrka och deras medlemmar samma medborgerliga rättigheter som majoritetskyrkans medlemmar. Alla kyrkor borde avstå från att anlita "statens tvångsmedel i religiösa angelägenheter". Därefter uppställdes ett krav om frihet i åtta punkter, som ansågs väsentliga för att kyrkan skulle kunna fylla sin primära uppgift. Det gällde bl. a.: frihet för varje trossamfund att själv bestämma sin tro och bekännelse, sin styrelseform samt sina tjänares och medlemmars kvalifikationer och omvänt frihet för varje individ att förena sig med det kyrkosamfund som han själv önskade tillhöra, vidare frihet för varje samfund att utöva kontroll över sina tjänares utbildning, att meddela ungdomen religionsundervisning och att på lämpligt sätt sörja för dess religiösa livsutveckling. Detta uttalande kan förefalla som ett avståndstagande från en statskyrka, men omedelbart därefter följer en förklaring, att denna "för kyrkan väsentliga frihet kan förverkligas både i sådana kyrkosamfund, som äro organiserade såsom fria sammanslutningar i hägnet av de allmänna lagarna i ett land, och i med staten samverkande kyrkor, vare sig dessa äro statskyrkor eller stå i någon annan relation till staten". Endast om förbindelsen med staten medförde någon "begränsning i kyrkans frihet att utföra sin särskilda uppgift" och denna ej på annat sätt kunde säkerställas ansågs kyrkans tjänare och medlemmar vara skyldiga ta risken av en skilsmässa (Oxford och Edinburgh, s. 46 ff., särsk. s. 53 f.). Denna kommentar till frihetskraven synes ha förbisetts, när rapporten åberopats i svensk diskussion (jfr ovan, kap. VIII, s. 374). Den internationella missionskonferensen i Tambaram 1038 ägnade också speciell uppmärksamhet åt förhållandet mellan kyrka och stal med hänsyn till religionsfriheten, naturligtvis särskilt i de länder där kristen mission bedrevs. Ett minimum av religiös frihet sades vara: fri religionsövning, frihet för varje samfund att bestämma över trosbekännelse och villkor för med-

481 lemskap, frihet att predika och att undervisa ungdom samt frihet att ha ett lämpligt prästerskap ("an adequate ministry"). Härtill kom en rad andra önskemål, bl. a. samma behandling av alla som den vilken vederfors det dominerande samfundet ävensom vigselrätt (Tambaram series, 6: 282 f.). Vid Kyrkornas världsråds första generalförsamling i Amsterdam 1948 antogs en deklaration om religionsfrihet, vari del bl. a. framhölls följande. Religionsfrihet vore ett väsentligt element i en god internationell ordning. Detta överensstämde med den kristna tron och kristendomens universiella karaktär. De kristna var på grund av sin tro angelägna att alla människor skulle ha religiös frihet. Ingen stat kunde bli lidande på att bevilja sådan frihet. Varje människa borde få bestämma om sin egen tro och bekännelse. Detta innebure rätt både att vidbliva och att förändra sin tro, lika väl som rätt att mottaga undervisning och fostran. Varje enskild vuxen skulle ha tillgång till informationskällor "på sätt som tillåter religiös avgörelse och tro. Rätten att bestämma om sin tro begränsas av föräldrars rätt att bestämma om vilka informationskällor deras barn skola ha tillgång till." Varje människa skulle ha rätt att ge uttryck åt sin Iro i gudsdyrkan, undervisning och praktisk utövning samt att offentligt förkunna dess konsekvenser med hänsyn till den inbördes gemenskapen i samhället. Gudsdyrkan måste vara både enskild och offentlig. Frihet måste finnas "att fullfölja sådana företag som samvetet påbjuder", även att ge uttryck "åt de konsekvenser den religiösa övertygelsen har med avseende på samhället och dess styrelse". Rätten att fritt begagna alla till buds stående uttrycksmedel finge ej godtyckligt inskränkas. Uttalad religiös övertygelse finge ej medföra rättslig diskvalificering "så länge allmänt erkända samhällsintressen" ej utsattes för skadeverkan. Utom begränsningen för att skydda allmän ordning och välfärd, moralens fordringar och andras fri- och rättigheter begränsades friheten av föräldrars rätt att bestämma om sina barns religiösa fostran. Laglig myndighet måste alltid respekteras, även när samvetet tvingade att opponera. Varje människa skulle ha rätt att förena sig med andra och med dem organisera sig för religiösa syften. Föreningsrätten ifråga om sådana syften finge ej begränsas utöver vad som gällde för andra ändamål. Varje religiös organisation skulle ha rätt att bestämma "om riktlinjer och tillvägagångssätt för att förverkliga de syften den föresatt sig". De religiösa organisationerna måste ha samma rätt som den enskilde att ge uttryck för sin övertygelse i olika avseenden. Organisationerna måste själva ha rätt att bestämma "om formen för en organisation, dess ledning och villkor för medlemskap, att utvälja och utbilda dess funktionärer, ledare och medarbetare, att utge och sprida religiös litteratur, att fullfölja påtagna uppgifter och bedriva inre och yttre mission, att besitta egendom och

482 samla fonder . . .". Frihet måste finnas alt samverka med andra religiösa samfund inom och ulom landet. Samhället hade rätL alt fordra lydnad för lagar som ej vore diskriminerande och som antagits "i den allmänna ordningens och välfärdens intresse". De religiösa organisationerna måste respektera varandras rättigheter och de i samhället gällande "korporaliva och individuella rättigheterna" (Kyrkorna och lidens kaos, s. 98 ff.). Vid Kyrkornas världsråds tredje generalförsamling i New Delhi 1961 förelåg en I960 publicerad rapport utarbetad av en särskild kommitté om kristet vittnesbörd, proselytism och religionsfrihet (Christian witness, proselytism and religious liberty). Inledningsvis gavs i rapporten först definitioner av begreppen, varvid man ifråga om religionsfriheten angav en religiös utgångspunkt. Guds kärlek gavs frill och krävde ell fritt svar. Mänskligt tvång förintade del fria anbudet och förnekade den respekt för individen som bestyrktes av Guds handlande i Kristus. KrisLi anda vore den kristna religionsfrihetens grund. Alla kristna, såväl individer som samfund, skulle vara likställda inför lagen ifråga om vittnesbörd och tjänst ål Gud. Härav följde att man också måste ha respekt för andras samvele vilka hysle en annan tro eller åskådning. Artikeln om religionsfrihet i Förenta nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna (se nedan s. 483) stod i överensstämmelse ined den kristna tron. En förhärskande kyrkas motstånd mot nya religiösa strömningar horde ej enbart uppfällas som beroende på en önskan alt bevara en privilegierad monopolställning. Den kunde ock bero på uppriktig omsorg om alt bevara den kyrkliga enheten inom landet, på en känsla av ansvar för alla medborgare. Alla kristna borde arbeta för alla kristna samfund och alla dessas medlemmar skulle ha samma frihet, så att ej några gynnades. Ingen kyrka finge locka till sig medlemmar genom materiella eller sociala förmåner (Ecumenical review, XIII, s. 79 IT., sv. (ivers. New Delhi har ordet, s. 86 ff.). Rapporten mottogs av generalförsamlingen och rekommenderades av denna lill medlemskyrkorna. Generalförsamlingen antog också ett uttalande om religionsfriheten, vari infogades en förklaring all denna skulle utövas i enlighet med den just refererade rapporten. I uttalandet (statement) underströks nödvändigheten av att trygga religionsfriheten som vore en konsekvens av Guds skapelseverk, ålerlösning och kallelse av människan samt atl Guds kärlek krävde ell frill gensvar. Den i Amsterdam antagna förklaringen bekräftades och betydelsen av Förenia nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna underströks. Artikeln i denna om religionsfrihet vore "en godtagbar måltslock, under förutsättning, alt den alltid ges en vid tolkning". Religionsfrihet vore en särskild mänsklig rättighet som kunde utövas av alla oberoende av tro.

483 Denna frihet måste komma lill uttryck på samhällets alla områden. Vikten av fri tillgång till tillförlitlig information, av frihet till gudstjänst i enlighet med den form man själv väljer offentligt eller enskilt, frihet att undervisa om och propagera för sin tro samt all utöva den i både ord och handling i olika sammanhang underslröks. Religionsfrihet innebar också rätt att fritt få byta religion ulan förlust av några sociala, ekonomiska eller politiska rättigheter men även all fritt få behålla sin tro eller "icke-lro". Friheten måste även omfatta mötes-, åsikts- och yttrandefrihet liksom företrädesrätt för föräldrarna att bestämma om sina barns uppfostran liksom hl. a. frihet atl välja landets styresmän. Den av Krislus frigjorde måste la ansvar för andras rättigheter och kyrkorna göra sin insats för all trygga religionsfriheten. (The New Delhi Report, s. 151, 159 IT.; sv. övers, i New Delhi har ordet, s. 102 ff.). Vid kyrkornas världsråds exekutivkommittés sammanträde i Odessa i februari t964 beslöts enligt vad som framgått av uttalanden i dagspressen all rikta en vädjan lill Förenta nationerna om atl bland de mänskliga rättigheterna skulle upplagas religionsfrihet. 1 Europarådets konvention 19.10 om de mänskliga rättigheterna säges del fart. 9), alt religionsfriheten innefattar rätt alt byla religion och alt offentligt eller enskilt öva sin religion "genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor". Inga andra inskränkningar får göras än sådana som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till allmän säkerhet och ordning, hälsa och moral samt för att skydda andras fri- och rättigheter (Prop. 165/1951, s. 23; jfr G. L. Weil, The European convention on human rights, s. 25 ff., 63 f.). I ett tilläggsprotokoll från 1952 säges del (art. 2), alt staten skall respektera föräldrarnas rätt atl få barnen undervisade i enlighet med deras religiösa och filosofiska övertygelse (European commission of human rights, Documents and decisions, s. 12, 36; prop. 32/1953, s. 14; jfr Weil, a.a. s. 183 f.). Som förlaga för Europarådets konvention och tillägget till denna hade kunnat utnyttjas en av Förenta nationerna redan 1948 antagen, ehuru för medlemsstaterna icke-förpliklande förklaring (the Universal Declaration of Human Rights) och ett förslå utkasl lill en förpliktande konvention (Weil, a.a., t. ex. s. 63 f., 183 f.). Enligt deklarationens art. 18 har envar rätt att byla religion samt att enskilt och offentligt manifestera sin tro "genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor". Enligt art. 26: 3 skall föräldrar ha företrädesrätt att bestämma om sina barns uppfostran. De enda inskränkningar, som fick göras i de av deklarationen fast-

484 ställda rättigheterna, var de som krävdes av hänsyn till andras rätt och frihet samt till moral, allmän ordning och välfärd (art. 29: 2). Alla skulle vara lika inför lagen (art. 7). (Jfr om deklarationen och särskilt artikel 18 N. Robinson, The Universal Declaration of Human Rights, särsk. s. 128.) I ett utkast till konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som antogs av kommissionen för de mänskliga rättigheterna 1954 (E/CN. 4/705, s. 3 ff., 65) återfinnes (art. 18) samma bestämmelser om religionsfriheten som i deklarationen men här tillägges, att ingen skall bli föremål för tvång, som kan inkräkta på hans religiösa frihet (jfr Krishnaswami, Study of discrimination . . . , s. 13 ff.). Behandlingen av detta konventionsutkasl i generalförsamlingen har emellertid dragit ut på tiden. Först 1960 nådde församlingens tredje utskott (för ekonomiska och sociala frågor) fram till artikel 18. Härvid uppstod debatt särskilt om det uttryckliga erkännandet av rätten att byta religion, vilket ansågs otillbörligt gynna missionsverksamhet och strävanden att sprida icke-religiösa åskådningar. På förslag av Brasilien och Filippinerna ändrades därför ordalydelsen till att avse "frihet att bekänna sig till eller antaga (adopt) en religion eller tro efter eget val". På förslag av Grekland tillades en passus om att respekt skulle visas för föräldrars eller eventuella förmyndares frihet "att tillförsäkra sina barn religiös eller moralisk undervisning i överensstämmelse med föräldrarnas eller förmyndarens egen övertygelse". Tillägget som erinrar om tillägget till Europa-rådels konvention antogs med endast 30 röster mot 17 och ej mindre än 27 nedlagda. Sverige röstade för, det s. k. östblockel emot (U.N. General Assembly 15 th session, Official records, 3 r d committee, 1021—1027; jfr Aktstycken utg. av Kungl. Utrikesdepartementet. Ny serie I: A: 11, s. 152 f.). Utskottsbehandlingen av konventionsutkastet hade icke avslutats ännu vid slutet av den adertonde generalförsamlingen 1963. Generalförsamlingen beslöt den 12 december 1963 bl. a. att bereda nytillkomna medlemsländer tillfälle att taga del av vad som förekommit rörande arbetet med konventionsutkastet samt att rikta en uppmaning om att särskilda ansträngningar måtte göras för att arbetet med resolutionsutkastet skulle kunna avslutas vid den nittonde sessionen, som börjar hösten 1964 [A/Res./1960. (XVIII)]. För världsorganisationens räkning har emellertid även utarbetats en utförlig rapport med förslag till konvention rörande religionsfriheten av en indier Arcot Krishnaswami1 (Study of discrimination in the matter of reli1 Krishnaswami är enligt inhämtade uppgifter j u r i s t och ekonom, h a r tagit doktorsgrad i London på en avhandling The capital development of India — an econometric survey, h a r verkat som advokat i Indien samt blev parlamentsledamot 1952. K. blev 1954 ledamot av FN :s Sub-Commission on Prevention of Discrimination and Protection of Minorities samt blev 1956 kommissionens Special Rapporteur.

485 gious rights and practices, 1960). Syftet säges vara att bidraga till att varje individ får religions- och samvetsfrihet. Olika behandling av grupper och individer betydde dock ej alltid diskriminering (s. VI f.). Tvärtom kunde en mekanisk tillämpning av jämlikhetsprincipen leda till orättvisor, ja diskriminering, då olika religioner ställde olika krav på sina medlemmar (s. 15). Det säges ej strida mot religionsfrihetens princip, att särskilda bestämmelser finnes rörande formerna för in- och utträde i ett samfund, om dessa ej faktiskt inskränker friheten (s. 17). Det finns emellertid en risk för att krav på viss registrering kan nyttjas som medel att avråda från religionsförändring (s. 25). Religionsfriheten är dock ej obegränsad utan inskränkningar måste göras för att trygga ordningen, och religiösa traditioner måste vika för att öka individernas frihet (s. 18 f.). Statsmakterna säges också skola skydda grupper och individer i deras religiösa inställning mot trycket från andra grupper och individer, ehuru detta kan vara svårt att direkt förverkliga, då påtryckningar av denna art kan bero på samhällets hela byggnad (s. 22 f.). Konflikt säges kunna uppstå mellan vissa individers rätt att behålla sin religion och andras rätt att sprida sin. Propagandametoderna kan innebära en indirekt påtryckning (s. 27). Friheten för religionsövning måste ha vissa gränser, ehuru dessa knappast kan bestämmas "in abstracto". Människooffer, stympning, slaveri och prostitution bör dock alltid vara förbjudna. Sådana förbud är ej diskriminerande, då de har sin grund i samhällets högre intresse (the superior interest of society, ett uttryck som icke närmare definierats). Uppror eller störande av internationell fred kan ej tillåtas eller diskriminering av vissa grupper av religiösa skäl. Ingripande mot månggifte är ej heller otillbörligt (s. 29 f.). Alla gruppers religionsövning måste njuta samma skydd av lagen (s. 31). Däremot säges det, om borgerlig vigsel är tillåten, vara av underordnad betydelse ifall alla samfund har vigselrätt (s. 36). Det anses även tillåtet att begränsa missionsverksamhet av kulturella och politiska skäl (s. 39 f.). Myndigheterna är också berättigade framtvinga efterlevnad av hälsovårdsföreskrifter (s. 45). I fråga om förhållandet mellan stat och kyrka säges problemet ej vara så enkelt att avskaffande av statskyrkan är detsamma som frånvaro av diskriminering eller omvänt. Lagar tillämpas olika och numera är det diskutabelt om ett statskyrkosystem är diskriminerande (s. 46). Om i ett land flera religioner finnes men ej alla är erkända av staten, behöver detta ej vara diskriminerande för de icke erkända religionernas medlemmar, om dessa har fulla medborgerliga rättigheter (s. 47). Historiskt sett har en skilsmässa mellan stat och kyrka till ändamål att tillförsäkra medlemmar av olika religioner större likställighet, men i praktiken kan lagstiftningen ändå komma att bero av den åskådning som den 33— Kgrka-stat III

486 mest utbredda religionen företräder. Även efter en skilsmässa kan religiösa organisationer få en speciell ställning genom att uppfylla villkor som ej alla kan uppfylla. Också om staten är religiöst neutral, kan dess lagstiftning bli till förfång för någon religiös grupp, då sådana gruppers behov växlar. Man kan alltså ej på grundval av det formella förhållandet mellan stal och kyrka i ett land avgöra, om där råder religionsfrihet eller ej. "Därför är det omöjligt alt formulera en allmän regel rörande ell bestämt juridiskt förhållande mellan kyrka och stat" (s. 47 f.). Statens makt över statskyrkan säges i praktiken kunna vara starkt begränsad och kyrkan även formellt kunna ha viss självstyrelse. Hur förhållandet mellan kyrka och stal än är ordnat, råder ej full frihet, särskilt ej full föreningsfrihet, då kyrkans organisationsform är dogmatiskt bestämd. Enhetliga statliga bestämmelser kan kränka vissa samfunds religiösa frihet, t. ex. klosterförbud (s. 48 f.). Ej heller i händelse av skilsmässa mellan stal och kyrka kan staten upphöra atl intressera sig för den religiösa sfären, t. ex. när det gäller individens rätt till fritt utträde eller Ivisler mellan grupper inom ett samfund (s. 50). Krishnaswami framhåller, att vissa finansiella åtgärder kan vara diskriminerande, t. ex. en kyrkoskatt som måste betalas av alla medborgare. Detta tycks dock ej anses vara fallet om rätt till utträde finnes och dissenters blott behöver betala en del av skatten, som anses utgöra ersättning för borgerliga uppgifter. Alt staten medverkar till atl indriva avgifter från ett samfunds medlemmar anses ej vara något otillbörligt, Statligt understöd eller skattebefrielse kan förefalla diskriminerande för trossamfund som ej åtnjuter sådana förmåner, men kan ej anses vara det, om del är fråga om ersättning för indragen egendom eller bidrag till underhåll av kyrkobyggnader av historiskt eller konstnärligt värde eller ersättning för uppgifter å samhällets vägnar, som andra samfund ej har. Däremot anses understöd ål social och annan verksamhet, som blott avser den egna organisationens medlemmar, diskriminerande för andra samfund. Även om stat och kyrka är skilda, kan problem rörande förhållandet dem emellan uppstå. Om ett samfund har egna skolor, som ej får understöd, måste dess medlemmar underhålla två skolsystem. De finansiella frågorna säges dock falla utanför religionsfrihetens område i egentlig mening. De har dock en utomordentligt stor betydelse, då finansiella åtgärder lätt kan missbrukas till förfång för något samfund eller dess medlemmar. Det underslrykes sedan på nytt, att staten ej bör behandla olika samfund olika, när det gäller statsunderstöd och skattebefrielse (s. 50 ff.). För att förverkliga deklarationen om de mänskliga rättigheterna föreslås ett antal grundregler för religionsfrihet. Var och en skall ha frihet att enligt sitt samvete omfatta en religion eller ingen alls. Föräldrar

487 skall i första hand bestämma om barnens religiösa uppfostran. Envar bör ha frihet att utöva sin religion eller bekänna sin icke-religiösa uppfattning utan någon diskriminering. All kult skall åtnjuta samma skydd. Inga hinder bör läggas för vigsel- och begravningsceremonier enligt brudparets respektive den avlidnes önskan. Tillbörlig hänsyn skall tagas till varje religions vilodagar. Var och en säges böra ha frihet att sprida sin religion i den mån annans rätt ej kränkes, och ingen skall vara tvungen att mottaga religiös eller ateislisk undervisning mot sin egen eller sina föräldrars vilja. Varje samfund skall ha rätt utbilda sin personal, även utom landet, om så behöves. Undantag för samvetsbetänkligheter bör tillämpas lika för medlemmar av alla samfund. Staten får ej göra andra inskränkningar i religionsfriheten än sådana som står i överensstämmelse med deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Ingen åtskillnad bör göras mellan olika religioner ifråga om statligt understöd eller skattelättnad, vilket ej uteslöte att ett samfund kunde erhålla ersättning för beslagtagen egendom eller hjälp till underhåll av märkliga byggnader. Det framhålles, att staten icke blott själv bör avhålla sig från att öva religiöst tvång utan även bör sörja för en frihetsvänlig opinion inom samhälle! (Krishnaswami, a.a., s. 62 ff., konvenlionsutkast s. 71 ff.). Krishnaswamis rapport hade redan på ett förberedande stadium diskuterats av underkommiltén för förhindrande av diskriminering av och till skydd för minoriteter vid dess sammanträden 1957—1959 (Krishnaswami, s. 77). Av särskilt intresse i här förevarande sammanhang synes vara diskussionen 1959 om betydelsen för religionsfriheten av förhållandet mellan kyrka och stal. I del då föreliggande utkastet till rapport hette det, att man ej kunde tala om en diskriminerande behandling blott därför att staten understödjer en religion eller ger sitt erkännande ål flera (men tydligen ej alla) sådana. Del var därför omöjligt atl formulera någon allmän regel utom i fråga om finansiellt understöd. En del medlemmar av underkommittén ansåg det helt korrekt atl rapportören ej förordade någon särskild form av relationer mellan kyrka och stat samt framhöll, att det i länder med statskyrka och tolerans ofta fanns mindre diskriminering än i länder utan statskyrka. Andra ansåg däremot, att rapportören borde framhålla att det normalt var större sannolikhet för diskriminering i länder, där staten gav en eller flera religioner eller trosåskådningar sitt särskilda stöd än då stat och kyrka var skilda. Varje statskyrka (established church or belief) åtnjöt vissa privilegier och detta faktum var nog för att placera övriga samfund i en sämre ställning ("and this fact alone placed other religions or beliefs in an inferior position"). Den redan nämnda särskilda regeln om finansiellt understöd stadgade

488 att ingen skulle tvingas bidraga till en religion, religiös institution eller tro i strid med sin övertygelse; myndigheterna skulle ej göra skillnad mellan olika religioner eller trosåskådningar ifråga om beskattning eller understöd, vilket dock ej skulle hindra ersättning av skattemedel för av sLaten övertagen kyrklig egendom eller bidrag till underhåll av byggnader av historiskt eller konstnärligt värde. Flera medlemmar av underkommittén (representanterna för Sovjetunionen, USA, Filippinerna och Chile namnges) ville ha klart fastslaget att ekonomiska bidrag till religiös verksamhet ej kunde påläggas någon utan måste bero av frivilligt åtagande (E/CN. 4/778, s. 23 f., 34 f.). Som torde framgå av referatet ovan vidhöll Krishnaswami sin uppfattning att förhållandet mellan kyrka och stat ej i och för sig var avgörande med hänsyn till religionsfriheten. Icke heller upptog han någon bestämmelse om att alla bidrag till religiös verksamhet måste vara frivilliga. Den i utkastet utförliga regeln om formerna för statligt understöd inskränktes till att gälla lika behandling ifråga om beskattning och understöd (jfr. ovan s. 486). Frågan om förhållandet mellan religionsfrihet och statskyrka tycks ha lämnats därhän vid den slutliga debatten 1960, något som kan ha berott på att Krishnaswami hävdade, att kommittén nu borde nöja sig med att behandla de s. k. reglerna, vilka kommittén skulle framlägga inför kommissionen för de mänskliga rättigheterna som sitt eget förslag, medan blott författaren skulle vara ansvarig för den utredande rapporten. Förenta staternas representant önskade dock föra länder med en antireligiös inställning (a militant anti-religious position) till en särskild grupp eller också lill gruppen länder med statsreligion i stället för till gruppen länder, där kyrkan är skild från staten. Kommittébehandlingen ledde till en omfattande omredigering av Krishnaswamis förslag som försågs med en inledning (preamble), där reglerna allmänt motiverades med FN:s ställningstagande till förmån för de s. k. mänskliga rättigheterna, att kränkningar av dessa särskilt av tanke-, samvets- och religionsfriheten bragt otalig sorg över människosläktet och att det därför var både regeringars och enskildas plikt att motverka diskriminering och befordra samförstånd mellan olika grupper. Reglerna indelades så i fyra delar (parts) istället för i tre, närmast för att berättigade inskränkningar i friheten skulle samlas i ett särskilt avsnitt. De sakliga ändringarna synes vara mindre betydande än de formella och stilistiska. Främst märkes det av den amerikanske delegaten formulerade tillägget till regeln 10 i Krishnaswamis förslag (II:8b i underkommitténs), som stadgade att ingen skulle tvingas att mot sin egen eller — ifråga om barn — sina föräldrars eller förmyndares vilja mottaga religiös eller ateistisk undervisning. På ryskt förslag insköts hälsa förutom moral, allmän ordning och väl-

489 färd som motiv för en begränsning av religionsfriheten i Krishnaswamis regel 16 (III:2a enligt kommitténs numrering). Denna regel blev för övrigt grundligt omarbetad och fick utgöra stommen till det slutliga förslagets båda sista delar. I början av den näst sista insköts, att sådana inskränkningar, som eljest finge göras i religionsfriheten ej finge avse innehållet i den första regeln i Krishnaswamis utkast, till vilken gjordes ett av den amerikanske delegaten formulerat tillägg, enligt vilket envar fick bekänna sin religiösa eller icke-religiösa tro utan någon diskriminering. (Ett polskt ändringsförslag avseende endast personer som hade en icke-religiös tro hade dessförinnan återlagits.) Ingen finge heller under några omständigheter tvingas till att avlägga en religiös ed eller bryta av hans tro betingad tystnadsplikt. På amerikanskt och ryskt förslag gjordes ock tillägg i del III för att framhäva, att både begränsningar och bruk av friheten måste överensstämma med Förenta nationernas syften och principer. I del IV insköts "otillbörlig ( u n d u e ) " framför ordet förmåner i bestämmelsen att sådana ej fick ges vissa personer eller grupper med hänsyn till tanke-, samvets- och religionsfrihet (E/CN. 4/800 s. 27 ff., jfr Krishnaswami, a.a., s. 63 ff., 71 ff.). Blott en av kommitténs medlemmar, Förenia staternas representant Ph. Halpern, reserverade sig och detta blott på grund av att hans av den ryske delegaten bestridda uppfattning att det i Sovjetunionen förelåg en diskriminering av religiöst troende som blott hade kultfrihet, medan ateister hade även propagandafrihet, ej kommit till uttryck i kommitténs rapport (E/CN. 4/801). Vid kommissionens för de mänskliga rättigheterna sammanträde i mars 1960 diskuterades rapporten ganska utförligt och med Krishnaswami som deltagare. Han sade sig ha eftersträvat att utforma positiva och konstruktiva principer. Han önskade alt Förenta nationernas generalförsamling vid antagandet av den beramade konventionen om de mänskliga rättigheterna skulle särskilt beakta vad som i rapporten sades om barns religiösa uppfostran, om statens ställning vid en konflikt mellan olika religioners krav och om ekonomiska förmåner. Utvecklingen ginge mot större tanke- och trosfrihet, men det funnes risker för en omkastning. Åtgärder borde vidtas för att förebygga en sådan. Framför allt var det en fråga om uppfostran. Kommissionens ledamöter instämde enhälligt i de lovord underkommittén ägnat Krishnaswami. Hans studie vore objektiv och opartisk, lärd och koncis. Det framhölls i kommissionen att frågan var så viktig att den borde diskuteras närmare efter det att man inhämtat regeringarnas åsikter. I en enhälligt antagen resolution uppmanades generalsekreteraren utsända förslaget till medlemsländerna med anmodan om yttrande senast den 31 oktober 1960. (E/CN. 4/804, s. 18 ff., 31.) Vid kommissionens sammanträde 1962 förelåg yttranden från 53 länder och några organisationer. Omkring hälften av regeringarna förklarade helt

490 kortfattat, att de icke hade några invändningar eller att de föreslagna reglerna stod i överensstämmelse med det egna landels lagstiftning. Även övriga svar var i regel klart positiva, ehuru Sovjetunionen reserverade sitt ställningstagande till den kommande diskussionen i kommissionen för de mänskliga rättigheterna, och flera regeringar hade mer eller mindre utförliga reservationer. 1 den mån dessa gäller delaljbestämmelser får de här lämnas därhän. 1 några fall gjordes dock kommentarer av mer principiell natur eller — i ett större antal fall — rörande förekommande statligt slöd åt någon viss religion eller konfession. Ett par regeringar tog upp frågan om religionens och därmed även religionsfrihetens innebörd. Argentina framhöll, alt religiös övertygelse ej kunde jämställas med åsikter ifråga om världsliga ting. För den religiöse är religionen något fundamentalt samt av transcendent och allomfattande karaktär. Det var att utgå ifrån falska premisser att uppfatta religionsfriheten som blott en av många former för samvetsfrihet. Hänsyn måste även tagas till att religionen icke blott var en individens sak utan också en social företeelse (E/CN. 4/809/ Add. 7, s. 2 f.). Liknande synpunkter framfördes av Frankrike som fann, att de föreslagna reglerna utgick från en alltför ensidigt ritualistisk uppfattning av religionen (E/CN. 4/809/ Add. 9, s. 2 f.). Å andra sidan ville Österrike framhäva, atl reglerna avsåg individernas religiösa rättigheter och bekännande, icke utövandet av en religion (E/CN. 4/809/ Add. 2, s. 4). Argentina vände sig ock emot att man ville jämställa religion med agnosticism, ja kämpande ateism. Då samvetsfriheten åtminstone principiellt ansågs som något självklart, kunde ingen påtvingas en religiös övertygelse, men friheten atl vara utan religion eller atl bekänna en icke-religiös övertygelse skulle anses som beroende på samvetsfrihet, icke religionsfrihet. Med den sistnämnda måste definitionsmässigt förstås frihet att bekänna en positiv religiös övertygelse (E/CN. 4/809/ Add. 7, s. 3). Västtyskland synes ock benägel tolka reglerna som närmast avseende religiösa övertygelser, ej andra livsåskådningar (E/CN. 4/809/ Add. 2, s. 11). Ä andra sidan yrkade Polen att det uttryckligen skulle sägas ifrån, att reglerna avsåg ej blott religiösa åskådningar utan även rationalistiska föreställningar, ateism inbegripen (E/CN.4/809/Add. 4, s. 10). Jugoslavien klagade också över atl samvets- och lankefrihelen ej nog uttryckligt skyddades. Delia land ville också precisera vad som förstods med religionsfrihet genom att införa direkta uttalanden bl. a. om alt bekännandet av en religion var en privatsak, att religionen ej i något avseende fick missbrukas för politiska syften och att religiös intolerans och tvedräkt ej fick uppammas (E/CN.4/809, s. 16 f.). Venezuela fann den föreslagna friheten alltför obegränsad och ville införa preciseringar så all ingen religionsutövning fick vara störande för andra (E/CN. 4/809/ Add. 1, s. 7 f.). Liknande bekymmer framträdde även på andra håll. Kanada var däremot oroligt, att bestämmelser avsedda att

491 trygga tillbörlig balans mellan individens frihet och samhällets ordning skulle bli till nackdel för den förra. Begreppen allmän ordning (public order) och välfärd (general welfare) borde därför närmare definieras (E/CN.4/809, s. 3). Ett stort antal regeringar kom in på frågan om förhållandet mellan en statsreligion eller en privilegierad kyrka och religionsfriheten. Detta gäller även icke-kristna staler som Malaya-federationen och Cambodja som framhöll, att islam respektive buddhism var deras statsreligion, som åtnjöt särskilt skydd och ej kunde behandlas på samma sätt som andra. Endast ined denna reservation kunde de godtaga del framlagda förslaget (E/CN.4/809, 8. 7 f., E/CN.4/809/Add, 1, s. 3). Synpunkten atl särskilt understöd åt ett samfund, som på grund av historiska förhållanden och på grund av anslutning från den överväldigande majoriteten av inedborgare intog en legal särställning, ej borde anses oförenligt med de föreslagna reglerna möter mer eller mindre utförligt i yttrandena från en rad länder med kristna kyrkor hl. a. Spanien, Italien, Österrike, Västtyskland (E/CN.4/Add. 6. s. 2 f., Add. 3, s. 2, f., Add. 2, s. 4, 11). Av de nordiska länderna framhöll Danmark, all del var naturligt, att den evangelisk-lutherska kyrkan såsom statskyrka, omfattande 97 procent av landels befolkning, åtnjöt särskilt understöd. Delta sades dock också kunna motiveras med atl staten reducerat omfattande kyrkliga tillgångar samt alt flertalet kyrkobyggnader hörde till Danmarks värdefullaste historiska minnesmärken, som under alla förhållanden horde erhålla statsbidrag (E/CN. 4/809, s. 6 f.). Den norska regeringen ansåg, all tillfredsställande religionsfrihet rådde, ehuru den evangelisk-lutherska religionen var den norska stålens religion, vilket medförde alt vissa befattningshavare måsle omfatta denna och ehuru dissenlerlagcn blott räknade med kristna och mosaiska trosbekännarc. Den svenska regeringen fann gällande lagstiftning överensstämmande med de föreslagna reglerna. Del tillades atl svenska kyrkans ställning som statskyrka (national church) medförde ell omfatlande ansvar för regeringen vilket gav denna kyrka en särställning (an exceptional position). (E/CN.4/809, s. 10 ff.) Del kan tilläggas all Finland liksom Storbritannien ej hade något alt säga om statskyrkosystemet. (Del kan måhända förtjäna nämnas, all del uttryckligen föreslogs av åtminstone en regering, Thailands, alt bland reglerna skulle upptas, alt det ej var tillåtet fördöma eller föraktfullt behandla andras religion eller tro, E/CN.4/809/Add. 8, s. 12. Några länder påpekade alt deras lagstiftning innehöll särskilda bestämmelser om den ålder, vid vilken barn själva fick bestämma om sin religiösa Uppfostran, i Jugoslavien 10, i Västtyskland 14 och i Schweiz 16 år.) Vid bedömningen av de positiva uttalandena torde höra observeras, alt de regeringar, som överhuvudtaget log ställning till frågan, i allmänhet ej önskade att reglerna skulle utformas som en förpliktande konvention, utan

492 som en av generalförsamlingen antagen deklaration eller rekommendation, ehuru blott undantagsvis en regering (Kamerun) motiverade detta med atl myndigheternas handlingsfrihet borde bevaras (E/CN.4/809/Add. 9, s. 2). Österrike hävdade t. ex. däremot, att en internationell konvention kunde komma att inskränka religionsfriheten i de länder, där den var som mest utvecklad, då i ett sådant sammanhang hänsyn måste tas till så många och skiftande legala system. Västtyskland ansåg åter, att en rekommendation skulle få större faktisk verkan, då den skulle verka som en moralisk förpliktelse för alla, medan de som ej anslöt sig till en konvention skulle känna sig helt obundna (E/CN.4/809/Add. 2, s. 2 f., 11). Av de enskilda organisationer som berelts tillfälle yttra sig må nämnas the International Humanist and Ethical Union, som var påfallande nöjd med de föreslagna reglerna. Organisationen önskade blott att termen tro (belief) skulle definieras så att den ej blott skulle kunna uppfattas som frånvaro av organiserad religion utan som en verklig livsåskådning samt att reglerna skulle rekommendera bruket av lystnad vid offentliga sammankomster vid tillfällen, då man ville åkalla andliga värden, gemensamma för hela mänskligheten (E/CN.4/NGO/95/Add. 1). Det första som kommissionen diskuterade blev just i vilken form de föreslagna reglerna skulle antas av Förenta nationerna men avgörandet uppsköts till efter antagandet av den slutgiltiga texten. Man hann emellertid blott med en mer allmän debatt och detalj granskning av inledningen (preamble). Enighet rådde om att religionsfrihetsfrågan var ett svårt problem men olika åsikter yppades om huvudorsaken härtill. En del menade att det berodde på att det fanns så många motstridiga attityder i fråga om samvets- och religionsfrihet och på religionens absoluta karaktär. Andra menade att svårigheterna ytterst berodde på att religionens ställning så starkt varierade mellan olika länder, överallt fanns icke blott företrädare för olika religiösa åskådningar utan också för icke-religiösa, vilka hade en lika helig (sacred) karaktär för sina anhängare som de religiösa för sina. Man måste därför skapa jämvikt mellan dem som bekände en religiös tro och dem som icke gjorde det. Samvetsfrihet kunde icke råda i en stat, där en religion eller tro hade en privilegierad ställning. Skilsmässa mellan stat och kyrka samt mellan kyrka och skola vore väsentliga garantier för samvetsfriheten. Där en viss åskådning var förbunden med staten antingen officiellt eller genom ideologiska eller ekonomiska band var den blotl ett vapen som staten begagnade vid utförandet av sin politik. En livlig diskussion följde om innebörden av ordet tro (belief). En del fann det i princip oriktigt att jämställa en religion och en icke-religiös livsåskådning, då religion hade en alldeles speciell karaktär. Andra invände att det var orimligt försöka placera religionen högre än en ateistisk åskådning. Åter andra hävdade, att det med hänsyn till statens handlande var helt onödigt att göra någon åtskillnad, då avsikten var att staten skulle behandla alla livsåskådningar lika.

493 Frågan om religionen som socialt fenomen blev även föremål för diskussion. En del menade, att de föreslagna reglerna ensidigt sysslade med individernas frihet och ej lika mycket skyddade gruppernas. Icke ens individernas rättigheter kunde dock skyddas om man ej tog hänsyn till religionens samfundskaraktär, t. ex. ett samfunds rätt att organisera sina medlemmar i grupper, rätten för centrala auktoriteter att ge bindande direktiv ifråga om lära och religionsövning och rätten att fritt stå i förbindelse med grupper i andra länder. Religionen kunde f. ö. ej begränsas till det andliga och rituella. Den gav också ledning i alla offentliga angelägenheter som berörde moralfrågor. Häremot invändes att en sådan ståndpunkt skulle leda till diskriminering av dem som ej omfattade den förhärskande religionen och av ateister. Det sades även vara riktigt att reglerna blott avsåg individens frihet, då det torde vara omöjligt att uppställa allmängiltiga regler rörande förhållandet mellan kyrka och stat. Åtskilliga ledamöter hävdade härvid, att den speciella ställning en religion eller en kyrka kunde ha i ett visst land ej kunde anses diskriminerande, förutsatt att religionsfriheten respekterades. Andra hävdade att samvetsfrihet ej förelåg utan skilsmässa mellan stat och kyrka. En del önskade en uttrycklig förklaring att religionen ej fick brukas för politiska syften och en kyrka ej blanda sig i politiken eller uppvigla sina anhängare mot andra grupper. Häremot invändes att dylika regler skulle ge intoleranta stater nya vapen och att ingen individs politiska verksamhet fick begränsas, därför att hans politiska åsikter berodde av hans livsåskådning. Under detalj granskningen av inledningen önskade Argentina lägga lill en paragraf som särskilt framhävde religionens fundamentala betydelse för alla som bekände en sådan, vilket ansågs kränkande för dem som hade en icke-religiös livsåskådning. Efter en lång debatt och många ändringsförslag antog kommissionen med ganska knapp majoritet en paragraf, vari det helte alt religionen för var och en som bekänner en sådan är en fundamental del av hans livsåskådning varför frihet att utöva en religion liksom att manifestera en tro borde till fullo respekteras och garanteras. Argentina önskade också tillägga en paragraf om att religionen är av social natur och att religionsfriheten även gäller religiösa samfund. Också om detta förslag uppstod en livlig diskussion, varvid argument från den inledande debatten i stor utsträckning upprepades. En av Argentina gjord oinformulering hann man ej diskutera liksom ej heller ett av Sovjetunionen framlagt förslag om ett tillägg att frihet för ateistisk övertygelse var av utomordentlig betydelse för dem som hyste en dylik, varför friheten att hysa och uttrycka en sådan övertygelse borde respekteras och garanteras. Den viktigaste ändringen i den av underkommittén antagna texten synes vara att uttalandet om plikten att befordra samförstånd mellan olika grupper på brittiskt förslag ändrades till att avse en anda av förståelse och vän-

494 skåp i frågor rörande religion och tro, en formulering som den sovjetryska delegaten fann meningslös, då åsikter i trosfrågor ofta var helt oförenliga (irreconcilable). Kommissionen beslöt uppskjuta den fortsatta behandlingen till sitt sammanträde 1963 (E/CN.4/832/Rev. 1, s. 14—21, 38). På grund av brist på tid beslöt kommissionen emellertid 1963 att uppskjuta den fortsatta detaljbehandlingen lill 1964 (E/CN.4/857, s. 15). Allmänt kom problemen att behandlas i samband med en debatt om av generalförsamlingen begärda förslag till såväl en deklaration som en konvention om avskaffande av alla slag av religiös inlolerans, varvid samma olika synpunkter framträdde som i debatten föregående år. Enighet tycks dock i stor utsträckning ha rått om att religionen påverkade alla aspekter av livet. Man synes även allmänt ha önskat alt de dokument, som skulle utarbetas riktade sig mot all diskriminering i religiöst avseende oberoende avom den utövades av staten, av religioner eller av grupper. Oaktat att generalförsamlingen begärt ett förslag till deklaration omedelbart, uppsköt kommissionen den vidare behandlingen till sitt sammanträde 1964 (E/CN. 4/857, s. 74 ff.). Religionsfriheten anses alltså allmänt böra begränsas med hänsyn icke blott till andras frihet utan också med hänsyn till samhällets ordning och moral. (Som synes sammanblandas dock ibland dels religionsfrihet och likställighet, dels religionsfrihet och statens neutralitet på det religiösa området.) Med denna inskränkning kan väl religionsfrihet enligt gängse definitioner sägas betyda frihet för den enskilde och för samfunden alt utan några av staten lagda hinder ulöva sin religion och att medborgerliga rälligheler skall vara lika för alla oberoende av religion. Föräldrarna anses också allmänt skola ha frihel atl bestämma om sina barns religiösa fostran. Den enskilde anses ock ha frihet atl vara ulan religion. Även om blotl någon enstaka författare direkt säger det, framgår av flertalet framställningar, alt religionsfrihet avser förhållandel mellan staten och medborgarna, ej mellan samfund och medlemmar i vidare mån än att rätt lill frilt utträde skall finnas. Vad som här ovan sagts om begreppet religionsfrihet stämmer väl med vad en dansk forskare, Bent Schuher (i Philosophical essays dedicated to Gunnar Aspelin), nyligen anfört om frihetsbegreppet i allmänhet. Man borde ej tala om frihet i allmänhet utan precisera vem som önskar frihet, exakt vad han önskar bli fri ifrån och vartill han önskar nyttja sin frihet. Frihet är alltså något relativt. Man måste räkna med flera frihetsbegrepp. Vad som är frihet för den ene kan kännas som förödmjukande tvång för den andre. Frihet för somliga kan synas omöjlig att förverkliga utan tvång för andra. Det tillägges emellertid att man i praktiken måste införa jämlikhetens absoluta idé. Alla människor måste bli behandlade på lika sätt, d. v. s. alla njuta samma frihet (Philosophical e s s a y s . . . , s. 203 ff., 212).

495 Att frihet för somliga tycks medföra tvång för andra kan förefalla att gälla även ifråga om religionsfriheten. Del sägs ofta i debatten av företrädare lör olika minoriteter, kanske särskilt de konfessionslösa, alt majoriteten ej får påtvinga minoriteten sin uppfattning. Det kan rimligtvis med lika stor rätt sägas att minoriteten ej får påtvinga majoriteten sin uppfattning. Normen att alla skall behandlas lika eller alt friheten för vissa individer ej får utsträckas så långt att den kränker andras ger här ej tillfredsställande ledning. Om en del medborgare omfattar ett religionsfrihetsbegrepp av den art som ovan (s. 475) kallats negativt, andra däremot ett positivt kan, oberoende av om det är en majoritet eller en minoritet som har den ena eller den andra uppfattningen, ingendera parlen förverkliga sitt religionsfrihetsbegrepp ulan atl den andras religionsfrihetsbegrepp trades för nära. Det förefaller svårt all se hur avgörandet i ett sådant fall i ett demokratiskt samhälle skulle kunna träffas annat än genom majoritetsbeslut, även om härvid viss hänsyn kan las till minoritetens uppfattning ocli dess immuniteter respekteras. Stundom menas kanske ock med ullryckel alt majoriteten ej skall påtvinga minoriteten sin uppfattning just all man ej skall nödga mindre grupper alt anpassa sin tro eller religionsutövning efter den allmänna uppfattningen. All individer och grupper skall ha en dylik frihet kan väl sägas vara del centrala i del allmänt gängse religionsfrihetsbegreppet.

r) Statens religiösa neutralitet Som redan anlylls framföres i den moderna debatten den uppfattningen, all en fallständig religionsfrihet förutsätter all slalen är neutral i religiös! avseende. Ännu i mitten av 1800-talel var del dock åtminstone i Sverige tämligen självklart, alt stålen icke skulle vara neutral i religiöst avseende ulan ta parti för kristendomen i dess av svenska kyrkan företrädda form. Under 1800-lalels senare del började dock krav framföras på religiös neutralitet från dels religiöst, dels politiskt radikalt båll. Som i del föregående (s. 2S) nämnts hävdade baptisterna redan på 1870talel, atl det var orimligt, all slalen skulle ha något med den religiösa verksamheten alt skaffa. Inom den största av de frikyrkliga grupperna, Svenska Missionsförbundet, dominerade däremot en annan uppfattning. Som framgår av historiken ville Waldenström visserligen ej, atl slaLen skulle gynna någol enskilt samfund, men han betonade starkt, all staten borde ge sitt stöd åt kristendomen, som gav slalen dess moraliska grundval (se ovan s. 205 ff., 221 f.). T. o. m. den mot statskyrkosystemet slarkl kritiske Wisborg framhöll 1018, att staten ej kunde undvara religion (se ovan s. 252 f.). Diskussionen vid frikyrkomötet 1019, särskilt om kristendomsundervisningen, tycks visa, att man allmänt önskade, att staten skulle inta en posi-

496 tiv hållning till kristendomen. Även baptisten Nordström framhöll i sitt föredrag om statskyrkoproblemet, att staten borde understödja religionen, ehuru på sådant sätt, att religionsfriheten ej kränktes (se ovan s. 282 ff.). Den positiva inställningen på frikyrkligt håll till statliga stödåtgärder till kristendomens förmån tycks ha nått sin höjdpunkt i slutet av 1930talet (se om missionsförbundaren Mosessons motion och riksdagsbehandlingen av denna 1938 samt om baptisten Westins föredrag och diskussionen i anslutning till delta vid frikyrkomötet 1939 ovan s. 62 ff., 65 f.). En likartad utveckling ägde rum på socialdemokratiskt håll, ehuru med annan motivering. Från början hade slagordet "religionen en privatsak" framförts. Då innebörden tolkats olika, synes den böra något närmare diskuteras. Härvid måste i första hand det tyska partiprogrammets historia beaktas, då som förut (s. 256) nämnts det äldsta svenska partiprogrammet var identiskt med det tyska. Uttrycket möter första gången i de förenade tyska socialistpartiernas program från 1875, det s. k. Gothaprogrammet. Det fanns ej med i det ursprungliga förslaget till detta program. Där hade endast talals om samvetsfrihet (Gewissensfreiheit), något som Marx i överensstämmelse med sin allmänna inställning till religionen hade kritiserat. Snarare än att sträva efter tolererande av "alla möjliga slag av religiös samvetsfrihet" borde man sträva efter "att befria samvetena från den religiösa spotten" (Marx, Till kritiken av Gothaprogrammet, s. 33). Vid partikongressen 1875 förelåg emellertid ett från Leipzig framfört ändringsförslag, att man istället för samvetsfrihet skulle kräva religionslösa skolor och att religionen skulle förklaras för privatsak (Erklärung der Religion zur Privatsache). Den både som politiker och tidningsman kände W. Liebknecht, själv bosatt i Leipzig, förklarade på kongressen som föredragande i programfrågan, att denna ändring borde vidtagas. Däremot avstyrkte han ett förslag att kyrkans skiljande från stat och skola direkt skulle krävas. Som skäl anfördes dels att kyrkan borde betraktas som varje annan förening, dels att Förenta staterna, där prästerna befann sig väl under åtskillnad mellan stat och kyrka, var ett varnande exempel. Liebknechts uppfattning godkändes (Die ersten deutschen Sozialisten-Kongresse, s. 75, 99 och 112 f.). Efter en viss omredigering kom det så under punkt 6 av partiets fordringar i fråga om statens grundvalar -— efter krav på allmän, lika, obligatorisk och kostnadsfri folkundervisning — att heta, att religionen skulle förklaras för privatsak. (Die ersten deutschen Sozialisten-Kongresse, s. 116). Innebörden synes vara tydlig nog. Kravet gällde statens grundvalar, icke partiets. Det utsäger alltså intet om partiets eller partimedlemmarnas inställning till religionen. I en redogörelse för den socialdemokratiska riksdagsgruppens verksamhet 1874—1876 heter det, att framsteget är sam-

497 hållets livsprincip samt att kyrka och religion stode i motsats till denna princip. Därför måste de bekämpas, men vad som berodde av rådande samhällsförhållanden kunde ej med våld avskaffas. Därför nöjde man sig med att kräva, att det offentliga stödet åt kyrkan skulle upphöra (enligt referat hos P. Weidmann, Die Programme der Sozialdemokratischen Partei Deutschlands, s. 21 f.). Kravet att religionen skulle förklaras för privatsak belydde alltså egentligen inte heller, som framgår redan av Liebknechts uttalande, att staten skulle förhålla sig neutral utan att den skulle handla så att religionens ställning undergrävdes, något som ej ansågs vara möjligt att genomföra genom direkta tvångsåtgärder. Det är då kanske ej alldeles obegripligt, att en kritisk samtida kom att uppfatta programpunkten om religionen som privatsak såsom uttryck för att i framtidsstaten allt gudstjänstfirande skulle vara uteslutet (F. Mehring, Die deutsche Sozialdemokratie, 3. Aufl., s. 271 f.), ehuru något sådant ej veterligen ingick i motiveringen. Det förefaller emellertid möjligt, att det inom partiet förekom olika uppfattningar om programpunktens innebörd, såsom det tydligen gjorde i fråga om partiets inställning till religionen. Klart framstod dylika meningsskiljaktigheter, då en programrevision i början av 1890-talet blev aktuell. På partikongressen i Halle 1890 hävdade Liebknecht efter att ha förklarat, att diskussionen varit livlig ända sedan 1875, att religion och kyrka i och för sig ej vore i stånd att förtrycka någon utan att om de gjorde detta berodde det på statens och samhällets stöd. Det gällde alltså att erövra staten, medan ett direkt angrepp på religionen blott skulle befästa dennas ställning. Kravet att religionen skulle vara privatsak vore praktiskt och förnuftigt samt hade gjort det lättare att vinna nya väljare, särskilt på landsbygden. Ingen idé kunde nedslås med våld, även om den vore falsk. I motsats till sitt uttalande 1875 betonade Liebknecht samvetsfriheten såsom något, som socialdemokratien under alla omständigheter måste kämpa för och varmed en förpliktelse till religionslöshet skulle stå i strid. Alla tänkande människor visste för övrigt utan någon särskild förklaring i partiprogrammet att vetenskapen, varpå socialdemokratien byggde, var oförenlig med religion. Liksom 1875 betonades att det bästa sättet att nå målet var en bättre folkupplysning (Protokoll. . . 1890, s. 158, 174 ff., 202 f.). En del talare instämde med Liebknecht medan andra hävdade, att partiets vetenskapligt grundade fiendskap mot religionen och dess kamp mot den privilegierade kyrkan måste komma till uttryck i partiprogrammet. Den gällande formuleringen uttolkades som gällande även partiets inställning till religionen (Protokoll. . . 1890, s. 183 ff., 189 ff.). I det programförslag som framlades och utan egentlig diskussion antogs på partikongressen i Erfurt 1891, bibehölls formuleringen om religionen som privatsak, men det hade tillagts, att kyrkan ej skulle få några anslag av allmänna medel och att skolan skulle skiljas från kyrkan samt att kyrkan var en vanlig enskild sammanslutning som helt självständigt fick ordna

4m sina angelägenheter. Enligt Liebknecht, som åter var föredragande i programfrågan, undgick man genom denna formulering både all erkänna kyrkan som en med staten sidoordnad institution, vi I kel däremot ansågs ligga i kravet på kyrkans skiljande från staten, och att utsätta sig för anklagelser, att socialdemokraterna var ateister, som ville beröva människorna deras religion. Liebknecht hävdade på nytt, all del väsentliga var all kunskaperna ökade, vilket skulle ske genom att alla barn måste gå i de allmänna skolorna, där kristendomsundervisningen borde avskaffas. Eftersom religionen vore privatsak, borde intet slöd ges åt kyrkan, ej heller ål någon religiös verksamhet. Envar hade å andra sidan rätt all tro och länka vad han ville. Man borde ej ens håna fördomar, ly det befäste blott dessa. I mindre god överensstämmelse med tidigare uttalanden sade sig Liebknecht ha haft betänkligheter atl i partiprogrammet upplaga en så självklar sak som att religionen vore privatsak. Förklaringen till att man ändå tillstyrkte delta var än mer påfallande. Uttalandet behövdes för all visa, atl socialdemokratien som sådan ej hade något med religionen all göra (Protokoll . . . 1891, s. 323, 343, 350 ff., jfr s. 5). Som förut nämnts gällde kravel atl religionen skulle vara en privatsak statens, ej partiets grundvalar och den omredigering som förelogs 1891 snarast skärpte detta förhållande. Kravet gällde nu ej blotl framtidsstaten utan även direkt den existerande. Liebknechts uttalande bör ha kunnat bidraga till att skapa orikliga föreställningar om del socialdemokratiska partiprogrammets innebörd kanske särskilt hos utomstående (se t. ex. O. Stegmann, Der Ei furier Programm, s. 28). I den kommentar till del nya partiprogrammet som den bekante socialdemokratiske teoretikern K. Kautsky utgav lillsammans med B. Schoenlank ges dock intet slöd åt sammanblandning av kravel på slaten och partiets egen hållning. Slaten finge ej öva något samvetslvång eller tolerera sådant. Förenta staterna åberopades här som exempel pä atl en skilsmässa mellan stat och kyrka ej skadade religionen (Kautsky-Schoenlank, Grundsätze und Forderungen . . ., sid. 42 f.). Ett direkt avståndstagande från Liebknechts tolkning 1891 möter i en senare utläggning av en känd socialdemokratisk tidningsman F. Slampfer, som uttryckligen förklarade, all programpunkten blott innehöll ett kravriktat mot staten under radande samhällsförhållanden och alldeles ej gällde partiets ställning till religionen. I del senare fallet skulle punkten ha statt i partiels stadgar, ej i dess program. Om en religiös uppfattning vore förenlig med en socialdemokratisk berodde på arten av den religiösa åskådningen. Åsiktsfriheten måste gälla i fråga om staten men ej inom ett kyrkosamfund eller ett parti. De sistnämnda måste själva få bestämma om vilka de ville ha som medlemmar (Stampfer, Religion als Privatsache, s. 85 ff.). En viss förskjutning tycks ha skett från 1875 till 1890-talet i motive-

499 ringen för kravet på religionen som privatsak. Ursprungligen hade syftet närmast varit, att avskära religion och kyrka från statligt stöd för att så som man hoppades komma dem alt förtvina. På 1890-talet hade man kommit att tvivla på att de var dömda till undergång på grund av samhällsutvecklingen, och även om man alltjämt talade om en motsättning mellan socialdemokrati och kristendom tycks man da ha fåtl ett, åtminstone av det genomgångna materialet atl döma, tidigare obefintligt intresse för religionsfrihetens idé. Man tycks även ha fått större insikt, om att religionen för sin existens ej berodde av statens stöd. Kravet atl religionen skulle vara privatsak kom så att mera än som ursprungligen varit fallet betyda atl staten skulle vara religiöst neutral, låt vara alt man mer eller mindre öppel medgav, att denna inställning hade samband med valtaktiska hänsyn. När man vid den första socialdemokratiska partikongressen i Sverige 1889 antog det tyska programmet, upptog man alltså i fråga om kravet på religonen som privatsak en formulering som redan i sitt hemland var föremål för olika tolkningar. Så blev också fallet i Sverige. Redan 1889 förekom en diskussion om förhållandet mellan kristendom och socialdemokrati. En betydande minoritet, till vilken bl. a. Branting och Landsorganisationens blivande förste ordförande F. Sterky hörde, önskade ett direkt uttalande mot religionen. Denna minoritet hade tydligen ungefär den uppfattning som dominerade bland de lyska socialdemokraterna på 1870-talet. En knapp majoritet förklarade däremot under hänvisning till partiprogrammet, som man tydligen tolkade på samma sätt som Liebknecht gjorde 1891, att religionen vore "varje människas ensak". Att döma av det av Tingsten sammanställda materialet tycks den socialdemokratiska agitationen under 1880- och 1890-talen i stor utsträckning ha drivits efter klart religionsfientliga linjer, ofta med den marxistiska motiveringen att kyrka och religion var redskap för de härskande samhällsklasserna (Tingsten, Den sv. socialdemokratiens idéutveckling, II: 284 ff.). Om man ändå tog avstånd från en alltför ivrig antireligiös propaganda skedde det — utom av taktiska skäl — på grund av att man ansåg det vara att öda krafter på en sekundär uppgift, då religionens inflytande skulle upphöra med klassamhällets fall. Krav pä religionsfrihet eller religiös neutralitet kunde då blott ha aktualitet med hänsyn till det förhandenvarande samhället (jfr Tingsten, a,a., II: 292). Då en mer positiv inställning till religionen omkring 1910 i många fall framträdde bland socialdemokraterna (se ovan s. 256 ff.), miste formeln "religionen en privatsak" i aktualitet i varje fall som elt mot den bestående staten riktat krav. Norrmannen Kringen betecknade det som tvetydigt och möjligt att förverkliga blott i en konfessionslös statskyrka. Så visst som den religiösa organisationen motsvarade ett samhällsbehov kunde staten ej stå likgiltig inför den, utan den borde vara en samhällsinstitution.

500 Den nyss nämnde Stampfer hade visserligen framhållit, att kravet "religionen en privatsak" ej alls betydde, att religionen skulle vara något ur samhällssynpunkt likgiltigt utan blott atl den ej var en statsangelägenhet (Stampfer, a.a., s. 35 f.), men det uppfattades uppenbarligen i allmänhet ej så. Detta förefaller ock med hänsyn till kravets ursprungliga bakgrund berättigat. Kravet att religionen skulle vara en privatsak restes vid denna tid snarast från ungsocialister och senare vänstersocialister, vilka dock ofta ville gå längre samt bekämpa religionen eller åtminstone kyrkan som enligt C. N. Carleson var en politisk sak. Socialdemokratien beskylldes av F. Severin i varje fall med hänsyn till de ursprungliga förhållandena med orätt för att ha upptagit kravet i sitt program för att vinna religiösa väljare (se o v a n s . 261 ff.). I den socialdemokratiska motionen 1918 hävdades det dock, att religionen måste vara privatsak för att religionsfrihet skulle kunna anses råda. Engberg förklarade däremot, att staten ej skulle bli skild från religionen på grund av en skilsmässa mellan stat och kyrka utan även efter en sådan ha att ta ställning till frågor av religiös natur. (Se ovan s. 267, 269.) När det svenska socialdemokratiska partiet strök den omnämnda punkten ur sitt program 1020 anfördes som motivering religionens samfundsbildande betydelse. De socialdemokrater, som i strid med det dåvarande partiprogrammet önskade bevara statskyrkosystemet, framhöll även religionens betydelse ur samhällssynpunkt och det därmed följande behovet av samhällskontroll (se ovan s. 289 ff., 270, 275 f.). Dessa nu nämnda omständigheter måste te sig som en seger för de kyrkligt orienterade kretsar vilka vänt sig mot talet om religionen som en privatsak och om statens religiösa neutralitet. Lundaprofessorn Pfannenstill hade 1908 hävdat, att religionen ej blott var en privatsak utan även en samfundssak och att den i hög grad påverkade utformningen av samhällsförhållandena. Frikyrkorörelsen anfördes som bevis på kristendomens samfundsbildande kraft. Man kunde betrakta verkningarna som nyttiga eller skadliga men i intetdera fallet kunde staten förhålla sig neutral (Pfannenstill, Religionen en privatsak . . . , särsk. s. 5 ff., 21 f.). Också historikern Hjärne betonade, att religionen ej blott var en privatsak utan även samfundsbildande. Detta gjorde, att en fullständig statlig neutralitet endast skenbart vore möjlig, då neutralitet faktiskt innebar eft ställningstagande för den åsikt, vilken underkänner religionen som samfundsbildande makt. Särskilt i fråga om skolundervisningen måste staten ock ta ställning. Docenten Petander såg visserligen ljusare på möjligheten till statlig neutralitet men medgav, att en konflikt måste uppstå, om staten upptoge ett idéinnehåll som stred mot den av kristendomen präglade västerländska rättsidén (se ovan s. 237 f., 242 f.).

501 Först sedan kravet på kyrkans skiljande från staten från mitten av 1940talet åter blivit mer aktuellt har yrkandet på statens neutralitet i religiöst avseende åter fått betydelse. När en talare vid den socialdemokratiska partikongressen 1944 hävdade, att staten skulle vara neutral i religiöst avseende (se ovan s. 327), tycks han blott ha avsetl, alt staten ej skulle gynna något samfund framför andra. Detta var ej oförenligt med det av Baptistsamfundets missionsföreståndare något senare framförda kravet, att staten även efter statskyrkosystemets avskaffande borde visa intresse för det religiösa livet (se ovan s. 334). Biskop Cullberg framhöll å andra sidan 1947 risken för att en totalitär stat trots skenbar neutralitet skulle bli demonisk, och docenten G. Lindeskog befarade i ett uttalande följande år, att religiös neutralitet i praktiken skulle leda till att ateismen kom att sättas i religionens ställe (se ovan s. 336, 337 f). Vid riksdagsdebatterna 1950 om motionerna angående förhållandet mellan kyrka och stat kom religionens betydelse ur samhällssynpunkt samt möjligheten och lämpligheten av statens neutralitet att livligt diskuteras. Motionären Johnsson hävdade, att religionen hade betydelse för hela folklivet, varför det var naturligt att staten, som ej kunde tolerera vad som helst, inte ställde sig likgiltig. En rad talare företrädande samtliga demokratiska partier (högermännen Andrén och Lundqvist, bondeförbundaren Norup, folkpartisten Göransson samt socialdemokraterna Gustafsson i Bogla och Sten) hävdade ock religionens betydelse för samhällsmoralen och det därav följande behovet av positivt statligt intresse. Socialdemokraterna Hallen och K. J. Olsson framhöll önskvärdheten av statlig kontroll, vilket uteslöt neutralitet. Den frikyrklige folkpartisten Wiklund framhöll, att fria samfund kunde få statligt understöd och även den socialdemokratiske motionären Nerman förklarade, att samhällsnyttig verksamhet av religiösa organisationer liksom annan sådan verksamhet kunde få samhällets stöd. (Nerman torde därvid ha åsyftat annan verksamhet än den rent religiösa.) Socialdemokraten Edberg underströk däremot, att religionen var individens privatsak, men framhöll även att en skilsmässa mellan stat och kyrka ej betydde att samhället blivit religiöst indifferent. Kommunisten Johansson i Stockholm hävdade i motsats till många andra talare, att de eliska grundsatserna var oberoende av religionen (se ovan s. 355 ff.). I tidningspressen framhölls av den socialdemokratiska Västgöta-Demokraten att samhället aldrig kunde stå likgiltigt inför det religiösa livets yttringar, medan den då liberala Stockholms-Tidningen framhöll, dels att samhällets kristna grund borde bevaras, dels att staten ej kunde stå som garant för viss trosuppfattning (se ovan s. 360 f.). I propositionen om religionsfrihetslagen 1951 avvisade justitieministern åsikten att religiös verksamhet icke fick betraktas som en samhällets angelägenhet utan endast skulle få bedrivas av enskilda, från staten självständiga sammanslutningar, i vilket uttalande det särskilda utskottet instämde. 34 — Kgrka-stat III

502 I debatten framträdde olika meningar om vad en skilsmässa mellan stat och kyrka betydde med hänsyn till statens hållning till religionen, men prosten Hallen och missionsförbundaren Wiklund var eniga om att staten ej borde vara religiöst neutral (se ovan s. 364, 366 ff.). Det framhölls emellertid i detta sammanhang från frikyrkligt håll att staten ej fick ha någon auktoritet på del religiösa området, men därmed avsågs knappast alt staten skulle vara i sträng mening neutral. Förenta staterna anfördes samtidigt som förebild. (Se ovan s. 373 f.). En ledande frikyrkoman underströk särskilt att stal och kyrka kunde samarbeta (se ovan s. 374). Från kyrkligt håll talade biskop Aulén om att staten höll på atl bli religiöst neutral, medan numera biskop Josefson ifrågasatte, om staten kunde vara helt neutral (se ovan s. 376, 375). Motionärerna 1955 framhöll emellertid, atl staten ej behövde bli religiöst neutral därför att kyrkan skildes från slalen utan kunde understödja alla samfund. Hallen motsatte sig ä andra sidan alltjämt skilmässa, bl. a. emedan han ansåg att staten därigenom skulle bli religiöst neutral (se ovan s. 378, 381). Motionärerna 1956 gjorde ej något klart uttalande om de syftade till neutralitet i egentlig mening. Av remissinstanserna underströk Filadelfiaförsamlingen, att statens stöd åt den religiösa verksamheten ej fick upphöra utan snarare borde förbättras. Domkapitlen betvivlade i åtskilliga fall, att slaten kunde vara religiöst neutral i vår tid. Domkapitlen i Strängnäs och Luleå framhöll, att staten måste bygga på några gemensamma värderingar. Religionen kunde därför aldrig bli staten likgiltig (se ovan s. 390 f„ 393, 395). Konstitutionsutskottet underströk att staten under inga omständigheter kunde avsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter. I kammardebatterna underströk talare ur olika partier (högermännen Bergh och Hjalmarson, folkpartisterna von Friesen, Hamrin och Nelander samt socialdemokraterna Hallen och Hoppe) religionens betydelse för samhället, varav de i allmänhet drog slutsatsen att staten måste aktivt engagera sig. Ingen talare opponerade (se ovan s. 398 ff.). 1 pressdebatten var meningarna mera delade. Rektor P. Lindblom ansåg i en tidningsartikel att staten borde bli religiöst neutral och ej understödja något religiöst samfund. Dagens Nyheter vände sig mot påståendena om kristendomens stora betydelse för samhällsmoralen. Ny Tid hävdade, att det var orimligt, alt staten gynnade en åsikt på bekostnad av andra (se ovan s. 407, 411, 415 f.). Å andra sidan förklarade docent G. Hillerdal i Svenska Dagbladet, att det var otänkbart att den moderna staten skulle vara fullständigt neutral i religiösa frågor, och Lewi Pethrus vände sig bestämt mot alt staten skulle göra sig, som han sade, religiöst urarva. Tidningen Folket betonade,

503 att det låg i samhällets intresse att vårda sig om de religiösa livsyttringarna (se ovan s. 406, 409, 414). Samtliga borgerliga partier betonar kristendomens betydelse för samhällslivet och detta synes gälla även deras ungdomsorganisationer. Folkpartiets ungdomsförbund utgick ifrån alt kyrkan skulle skiljas från staten i sådana former att den kristna verksamheten ej försvårades (se ovan s. 436 f.). Från socialdemokratiskt håll föreligger intet officiellt ställningstagande. Vid partikongressen 1960 underströk talesmän för de kristna socialdemokraterna, att det måste finnas något slags förhållande mellan kyrka och stat (se ovan s. 439 ff.). Icke heller från det socialdemokratiska ungdomsförbundet föreligger något direkt uttalande. Det gamla kravet på religionen som privatsak tycks dock ej sakna aktualitet (radiouttalande i denna riktning av statsrådet O. Palme den 17 november 1963). Från kommunistiskt håll förklarades under en riksdagsdebatt 1962 att staten borde understödja vetenskapen, inte religionen (se ovan s. 417 f.). Förbundet för religionsfrihet talar i sitt program ej direkt om religiös neutralitet men kräver likställighet mellan alla åskådningar och full tankefrihet (se ovan s. 441). På frikyrkligt håll synes man i allmänhet hålla fast vid att staten borde inta en positiv hållning till kristendomen och de kristna värdena. Detta framgår av frikyrkomötets resolution 1958 och uttalanden av enskilda frikyrkomän såsom O. Engström, som framhållit att den religiöst neutrala staten hade få anhängare pä frikyrkligt håll, samt Lewi Pethrus och Bo Swedberg (se ovan s. 444, 450, 447 f.). Redaktör Sollerman förklarade på frikyrkomölel 1958, att staten ej kunde vara religiöst neutral, ehuru den ej borde gynna något särskilt samfund. Detta lorde också vara avsett av E. Sundström, när han 1961 skrev, att staten borde vara religiöst neutral (se ovan s. 442 1'., 449). Det har dock samtidigt framhållits (A. Eeg-Olofsson, B. Franzén), att det faktiskt ej längre var självklart att staten skulle intaga en positiv hållning till religionen (se ovan s. 441, 427 f). Del har dock även hänt, att frikyrkliga röster höjts till förmån för en statlig neutralitet, i betydelsen neutralitet gentemot alla livsåskådningar. Detta var fallet i ett uttalande av förlagschefen J. E. Wikström i en diskussion om förhållandel mellan stat och kyrka (i Lund 12/4 1962). Han synes därvid särskilt ha tagit hänsyn till den kristna missionens ställning i icke-kristna länder. Nyligen har sekreteraren i Frikyrkliga ungdomsrådet Sven Nilsson hävdal, att den religiöst neutrala staten var en konsekvens av de frikyrkligas gamla krav på religionsfrihet (Expr. 19/10 1963). Från kyrkligt håll har talats om betydelsen av en till religionen positiv statlig hållning (Y. Brilioth) och om omöjligheten av en absolut skilsmässa

504 (G. F o r k m a n ) . Numera biskop Josef son har framhållit, att det är den "liberala sekularismen" som av religionsfrihetskravet dragit konsekvensen, att staten skulle vara religiöst neutral. Stats- och frikyrkliga vore däremot i allmänhet eniga om kristendomens sociala karaktär och betydelse för moralen. Den religionslösa staten vore ett ideal som mötte ett ganska kompakt motstånd. Det demokratiska samhället behövde även ett värdecentrum och därmed tycktes den "religionsindifferenta statens ideal" vara uppgivet (se ovan s. 451 f., 459, 454). Kraven på statens religiösa neutralitet har således uppenbarligen haft olika både innebörd och motivering. Ibland har man blott avsett att staten ej finge priviligiera en viss kristen konfession utan att den skulle behandla alla sådana samfund, i varje fall de protestantiska, lika och på likartat sätt gynna deras verksamhet. Detta torde i allmänhet ha varit innebörden, när man emellanåt på frikyrkligt håll talat om religiös neutralitet. Den innebörd uttrycket vanligen haft i debatten är att staten ej skulle gynna någon religiös eller livsåskådningsmässig verksamhet alls. Då kravet på religiös neutralitet berott på en starkt kritisk inställning till religionen såsom brukat vara fallet på marxistiskt håll, har det ofta fått en rent negativ innebörd och ansetts vara förenligt med statligt understöd åt verksamhet som ansetts kunna motverka vad man kallat religiös vidskepelse. Härvid har man då främst talat om vetenskap och folkupplysning, vilka förutsatts skola undergräva religionen. Det har alltså stundom lätt nog skett en glidning från religiös neutralitet till antireligiös aktivitet. Det är därför redan av detta skäl begripligt att man från kyrkligt håll brukar påstå, att en verklig neutralitet på livsåskådningens område ej kan existera utan att en skenbar sådan leder till upphöjandet av en icke-religiös livsåskådning eller att, som H. Hjärne hävdade, redan själva förklarandet att religionen var likgiltig ur samhällssynpunkt innebar ett negativt ställningstagande. I den mån statens positiva ställningstagande befordrat religionens sak, är det väl även uppenbart, att upphörandet av detta stöd måste få en negativ effekt. Meningarna har dock varit delade om verkan av statens direkta stöd (se ovan kap. VII, VIII, nedan kap. XI). Även om stödet vore väsentligt, skulle det emellertid kunna hävdas att man ej för den skull finge underlåta att avskaffa en principiellt felaktig ordning. Verkan av förändringen skulle ju bero på, att m a n förut avvikit från den riktiga principen. Kärnfrågan synes emellertid vara av mer praktisk natur, nämligen om religionen ur samhällssynpunkt är så betydelselös, att staten kan och vill avstå från varje ställningstagande, det må nu vara positivt eller negativt. Då icke ens de, åtminstone enligt egen uppfattning renlärigaste företrädarna för den materialistiska historieuppfattningen torde anse, att religionen ur samhällssynpunkt är något likgiltigt även om de anse betydelsen

505 negativ, synes de praktiska förutsättningarna för en reell statlig neutralitet i ordets vanliga betydelse knappast kunna anses föreligga. På några punkter ifråga om t. ex. lagstiftning och undervisning måste samhället ta ståndpunkt till frågor, rörande vilka grupper med olika livsåskådning har skilda och motsatta uppfattningar. Varje avgörande på sådana punkter synes oförenligt med en strikt neutralitet. Någon grupp måste känna sin uppfattning kränkt, ty även om i en del fall dispenser kan ges och det i andra kan bero av den enskilde om han vill utnyttja viss lagstiftning eller icke, gäller detta ej i alla fall och icke själva de principiella ställningstagandena. Några principer torde med nödvändighet finnas för varje samhälles handlande. Den livsåskådning som antas befordra och befästa de normer och värderingar som således är förhärskande kommer då rimligtvis att på olika sätt gynnas. Det förefaller svårt att förklara detta såsom oriktigt enligt demokratiska principer. Det torde däremot vara lätt att i den aktuella debatten finna exempel på vilka motsägelser, som uppstår när man kräver neutralitet av staten i religiöst avseende, men samtidigt ej kan underlåta att fordra ingripanden mot företeelser i tiden, som man finner otillfredsställande men som uppenbarligen är religiöst motiverade.

d) Statskyrka —

folkkyrka

Också statskyrkobegreppel är uppenbarligen mångtydigt. Enligt en expert på offentlig rätt professor Halvar G. F. Sundberg skulle statskyrka i egentlig mening blott finnas, om statsöverhuvudet på grund av sin statsrättsliga kompetens har bestämmanderält över kyrkans såväl inre som yttre angelägenheter samt myndighet att förändra kyrkans lära. Kyrkan är då blott en gren av den statliga förvaltningen (Sundberg, Kyrkorätt, s. 40 f.). En kyrka som äger viss självstyrelse och en i statsförfattningen erkänd medbestämmanderätt kan enligt Sundberg snarare kallas nationalkyrka än statskyrka. Redan 1809 års regeringsform säges ha satt en gräns för statens maktbefogenheter över kyrkan genom att godtaga kyrkans bekännelse (§ 2) och att proklamera religionsfrihetens princip (§ 16). (Sundberg, a.a., s. 44.) Det förefaller dock som om det Sundberg kallar statskyrka mera skulle likna vad man i äldre svensk debatt brukade benämna statsreligion (jfr S. Kjöllerström i Festskrift till Arthur Thomson, s. 179 ff.). Vanligen torde man anse, att begreppet statskyrka från början betytt alt stat och kyrka har varit ett, så att den förras medborgare måste vara den senares medlemmar. Så definieras också begreppet ännu 1950 av professor P. G. Lindhardt (Illustreret Religionsleksikon 3 : 331). Det tillägges, att någon sådan kyrka ej längre finnes. I mitten av 1800-talet ansågs däremot allmänt, att en sådan statskyrka

506 fanns i Sverige (se Kjöllerström i Festskrift till Arthur Thomson, s. 183 f.). Det kunde emellertid redan i debatten om 1873 års dissenterlag med rätta sägas, att någon statskyrka icke fanns i Sverige, då utträde efter 1860 var tillåtet. Intill 1952 var ju detta dock ej helt fritt, och man kunde alltså säga, att det gamla statskyrkosystemet vidmakthölls såtillvida, att varje medborgare var skyldig tillhöra ett kristet samfund. Numera är uppenbarligen det gamla begreppet uteslutande av historiskt intresse, och del var tydligen redan när det 1930 åberopades av A. Engberg i hög grad anakronistiskl. I moderna uppslagsböcker gives emellertid vanligen definitioner avpassade efter moderna förhållanden. I Nusvensk ordbok (7: 79) är definitionen "En av staten skyddad och ekonomiskt underhållen, samt under dess organ ställd kyrka", vilket ju kan sägas passa in på den svenska kyrkan, om man anser beskattningsrätten vara detsamma som ett ekonomiskt underhåll, något som kanske kan diskuteras. I Svensk uppslagsbok (2 uppl., 27: 309) möter en något avvikande definition : ett kyrkosamfund, som är förenat med en viss stat på ett sådant sätt, att denna äger ett väsentligt inflytande på dess lagstiftning, ämbetstillsättning och ekonomiska förvaltning. Det tillägges, att utformningen skiftar mellan olika länder. I Sverige säges den statliga myndigheten göra sig starkast gällande genom konungens makt att utfärda förordningar rörande kyrkliga förhållanden. (Då beteckningen statskyrka för svenska kyrkan ofta icke godtages av företrädare för kyrkan, kan det finnas skäl nämna, att artikeln i Svensk uppslagsbok är författad av dåvarande ärkebiskopen Y. Brilioth.) Ibland är det uppenbarligen svårt att avgöra om en statskyrka finnes eller icke. Skottland är väl ett särdeles typiskt gränsfall. Enligt N0rregaard (a.a., s. 143) är den skotska kyrkan ett mönsterexempel på en fri folkkyrka. En skotsk författare betecknar den som både statskyrka och frikyrka (T. Taylor i STK 1955, s. 244), medan Encyclopoedia Britannica ( 5 : 674 f.) betonar, att den skotska kyrkan alltjämt är förbunden med staten (established), även om detta närmast tar sig sådana ytlre uttryck som att kronan är representerad vid kyrkomötet (General Assembly) och att en del präster inom Church of Scotland alltjämt förordnas som hovpredikanter (royal chaplains). Om kyrkan i Västtyskland synes meningarna på något liknande sätt gå i sär. Vanligen tycks den betecknas som frikyrka, men eftersom den äger beskattningsrätt och har vissa andra förmåner, händer det, att nian anser den ha statskyrkonatur (se Brilioth, Vården om kyrkan, s. 100 ff.; N. Sundholm i Staten och trossamfunden, s. 28 f.). Bakom uttrycket statskyrka kan alltså dölja sig de mest skiftande faktiska förhållanden.

507 I svensk debatt har man också från kyrkligt håll gärna under de senaste femtio åren, ja redan under 1800-lalets senare hälft, hellre använt andra termer, framför allt beteckningen folkkyrka, om svenska kyrkan (se Kjöllerström, Festskrift till Arthur Thomson, s. 186 ff. och däri s. 192 anförd litteratur). Även denna term har dock mycket skiftande betydelse (se särskilt R. Ekström, Gudsfolk och folkkyrka, s. 141 ff.). Den från E. Billing stammande definitionen på folkkyrkan såsom grundad på Guds förekommande nåd (jfr ovan s. 55 ff.; Ekström, a.a., s. 164 ff.) behöver i detta sammanhang ej ge anledning till diskussion, men ett par konsekvenser synes vara av intresse ur religionsfrihetssynpunkt. Som framgår av historiken har bl. a. Billing hävdat, att det fria utträdet var en konsekvens av folkkyrkoprincipen, medan andra, både präster och lekmän, förfäktat en rakt motsatt mening. Åtminstone för en lekman måste det nog te sig egendomligt, att man över huvud taget kan utträda ur något som i första hand icke är grundat på den enskilda människans personliga ställningstagande ulan på Guds nåd. Man menar ju ej att erbjudandel om nåd ryggas, därför all människan lackar nej. Vad Billing åsyftade var kanske snarast, alt den svenska kyrkan var något annat än en statskyrka i gammal mening. (Om Billing och statskyrkan se utom kap. II och VII ovan P.-O. Ahrén i STK 1962, s. 41 ff.) Någon större betydelse för ställningstagandet till det fria utträdet fick den motsatta tolkningen av folkkyrkobegreppet emellertid icke och därmed kan detta synas vara ganska betydelselöst ur religionsfrihetssynpunkt. Det kan dock nog ifrågasättas om ej debatten om de frikyrkligas utträde i samband med religionsfrihetslagens ikraftträdande 1952 i viss mån inflammerades av att åtminstone en del företrädare för svenska kyrkan framställde ett utträde ur denna som ett avståndstagande från Guds nåd. Delta var ju i viss mån ett försök att påtvinga andra det egna kyrkobegreppet. Detta har också på konfessionslösl håll kommit att uppfattas som uttryck för kyrklig maklsträvan (S. Arvidson i AT 27/1 1952). Även från kyrkligt håll har viss kritik riktals särskilt mot debatten vid 1951 års kyrkomöte såsom medförande en skärpning av motsatsen mellan begreppen folkkyrka och frikyrka. Denna kritik gäller dock främst tolkningen av begreppet trossamfund i syfte all kunna förena detta med begreppcl folkkyrka (Ekström, a.a., s. 205 ff.). Förhållandel mellan folkkyrka och fritt utträde hör knappast längre till de direkt aktuella problemen. Mer brännbar och mer väsentlig ur religionsfrihetssynpunkt synes vara frågan om vem som har att bestämma inom en folkkyrka. Det har många gånger från frikyrkligt håll sagts, att ett på personlig övertygelse grundat samfund avgjort stode i bättre överensstämmelse med etl demokratiskt samhällsskick än en folkkyrka gjorde. Det förefaller ock som om en demokratisk styrelseform vore naturlig i en bekännarekyrka

508 och där i full överensstämmelse med religionsfrihetens princip. Den av Mosesson m. fl. 1938 väckta motionen och debatten om denna (se sid. 62 ff.) visar dock, att man ej ens ansåg det tillbörligt att låta en enskild församlings majoritet bestämma om dennas samfundstillhörighet utan rentav i religionsfrihetens namn krävde ålgärder häremot. Frågan måste rimligtvis bli än mer brännande i ett samfund, som ej kräver någon personlig avgörelse, utan där majoriteten består av mer eller mindre likgiltiga, och många rent av kunna vara öppet fientliga. Det förefaller troligt, att här kan komma alt fattas majoritetsbeslut som strider mot den bekännelse, som dock även folkkyrkan har, och som kommer att kränka de medlemmars religiösa frihet, som håller fast vid denna bekännelse. Ett demokratiskt folkkyrkobegrepp möter redan hos Viktor Rydberg 1868 men problemet var som den moderna forskningen starkt betonat ej egentligen aktuellt för Einar Billing (se Kjöllerström i Festskrift till Arthur Thomson, s. 187 f.; G. Wingren, Demokrati i folkkyrkan, s. 9 ff.; jfr Ekström, a.a. s. 151 ff., 164 ff.; G. Aulén, Hundra års svensk kyrkodebatt, s. 113 f., Ahrén i STK 1962 s. 50). Sedan mitten av 1950-talet har emellertid alltmer framträtt ett folkkyrkobegrepp där just folkets aktiva medverkan i demokratiska former och det även i trosfrågor framstår som något konstitutivt (se Ekström, a.a. s. 224 ff.). Uttryck för denna syn möter bl. a. i en känd motion vid 1958 års kyrkomöte (nr 27 av redaktör Arndt Johansson) samt i skrifter av Diakonistyrelsens socialetiske expert K. M. Olsson (Kontakt med kyrkan, s. 115 ff.) och av redaktör N. G. Ekman (Kyrkan nollställd, s. 60 ff.), båda från 1960. Att frågan om folkkyrkan och demokratien också rymmer problem ur religionsfrihetens synpunkt ter sig säkert för många som förargelseväckande. Frågan har dock under de senaste åren emellanåt berörts mer eller mindre utförligt. Här kan nämnas ett par artiklar i Vår Lösen 1960 (av Äke Zetterberg i nr 6 och 10 samt av Carl Strandberg i nr 8; jfr Ekström, a.a., s. 229 ff.) samt åtskilliga inlägg under följande år med anledning av framställningen i N. G. Ekman, Kyrkan nollställd. (Se t. ex. artikel i SKT 2/1961, s. 19; rec. av G. Göransson i Vår Lösen 2/1961, s. 58 ff.; artiklar av Anne-Marie Thunberg och I. Ström samt genmäle av den förra i Vår Lösen 2/1961, s. 33 f., 4/1961, s. 135 ff.). Problemet har också berörts vid ell par konferenser i Sigtuna 1959 och 1961. Professor G. Wingren sökle i ett föredrag vid den senare konferensen (avtryckt i Vår Lösen 6/1961, s. 188 ff.) ådagalägga, att demokratiska principer ej skapade en folkkyrka men att de båda begreppen ej heller behövde komma i konflikt med varandra. Diskussionerna vid båda tillfällena (refererade i SKT 15/1959, s. 227 ff., 4/1981, s. 53 f.) visade, hur starkt meningarna bröt sig mot varandra och i vilken dilemma man befinner sig, när

509 det gäller frågan om rätten att bestämma om kyrkans bekännelse. Att som professor Å. Andrén ansåg 1959 experterna skall göra det, går knappast att förena med en demokratisk organisation. Också i en uppsats av biskop R. Josef son har problemet upptagits till behandling. Josef son har framhållit både fördelar och vådor samt särskilt framhävt de "förfärliga ting som kan hända om man sätter folkets vilja i stället för Guds" (R. Josef son i Från ådalar och fjäll, 1962, s. 11 ff.). Kontraktsprosten Ragnar Ekström som i sin prästmötesavhandling för Lunds stift 1963 rätt utförligt refererar delar av den förda debatten framhåller, att om varje kyrkomedlem "s. a. s. utan varje förutsättning individuellt skulle äga kompetens att avgöra vad som är kyrkans lära", komme detta att "leda till upplösning av varje fast lärobegrepp". En förutsättning för att en "genom parlamentarisk metodik" åstadkommen majoritetsmening i kyrkomötet skulle kunna leda till beslut i lärofrågor vore "en åtminstone allmän konformitet med den kyrkliga lärotraditionen och en vilja att s. a. s. ställa sig på Bibelns och bekännelsens grund" (Ekström, Gudsfolk och folkkyrka, särskilt s. 259 f.). Dessa uttalanden tycks liksom vissa refererade yttranden peka på någon form av kvalificerat medlemskap som problemets lösning, men Ekström betonar, "att juridiska krav på detta område är mycket svåra att upprätthålla" (Ekström, a.a., s. 263 f.). Professor G. Wingren har i en nyligen publicerad skrift åter behandlat förhållandet mellan demokrati och folkkyrka. Faran anses ligga i att demokratiseringen motiverades icke utifrån Bibeln utan utifrån det moderna samhället och dess ideologi. En riklig bibelsyn vore etl bältre bidrag till demokrati än hänvisning enbart li 11 en majoritet (Wingren, Demokrati i folkkyrkan, särskilt s. 41 ff., 49). Något bidrag till problemets lösning kan förvisso ej här givas, men det synes dock nödvändigt alt ställa frågan som en erinran om att även folkkyrkobegreppet kan innesluta religionsfrihetsproblem.

e.)

Sammanfattning

Av det ovan sagda torde klart framgå, alt del av mer än ett skäl är ganska meningslöst att allmänt hävda, att en statskyrka är oförenlig med full religionsfrihet, åtminstone om avsikten är att formulera en grundval för etl praktiskt handlingsprogram. (Teoretiskt kan del ju stå envar fritt alt formulera vilka teser han önskar, förutsatt att det angives i vilken mening de olika begreppen brukas.) Religionsfrihet utan någon hänsyn till samhällets ordning, lagar och moral kan näppeligen tänkas existera, och knappast någon av dem, som kräver full religionsfrihet, skulle väl vilja vara med om de yttersta konsekvenserna, t. ex. människooffer. Det har också från både frikyrkligt och kon-

510 fessionslöst håll framhållits, att övriga inskränkningar i religionsfriheten i Sverige är relativt oväsentliga i jämförelse med passusen "såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse" (Th. Källstad i MB 5/6 1957, DN 22/3 1052). Att endast av principiella skäl yrka på statskyrkans avskaffande kan då ej ha någon mening, eftersom religionsfrihetens princip i alla fall icke blir förverkligad. Atl slaten skall vara religiöst neutral framstår knappas! heller som någon i sak praktiskt användbar lösning. Det är dock ej nog härmed. Den påstådda oförenligheten beror uppenbarligen på vad man menar med statskyrka och religionsfrihet. Den förra i gammal mening är klart oförenlig med den senare, men ett av staten privilegierat samfund som den danska folkkyrkan låter sig enligt professor Lindhardt nog förena med religionsfrihet (Illustrerel Religionsleksikon 3: 331). Delta beror naturligtvis på vad man avser med religionsfrihel, men om man utgår från den ovan (sid. 404) angivna definitionen, kan någon principiell motsättning ej sägas föreligga, åtminstone icke i fråga om individens religionsfrihel. Problemet huruvida en viss s. k. statskyrka låter förena sig med religionsfrihet i gängse mening måste alltså avse utformningen av de enskilda gällande lagbestämmelserna. Uppgiften blir då atl granska den kritik, som ur religionsfrihetssynpunkt riklals mot den nu i Sverige gällande lagstiftningen. Härvid måste två olika aspekter anläggas. För det första bör utrönas om och i vad mån gällande bestämmelser inskränker friheten för dem, som hyser en annan åsikt än svenska kyrkans i religiösa frågor, antingen de omfattar en avvikande religiös tro eller förneka] - varje sådan (kap. X). För del andra gäller del alt undersöka om och i vad mån förbindelsen med slaten begränsar den s. k. statskyrkans egen och dess medlemmars religiösa frihet (kap. XI). Till sisl skall en kort sammanfattning göras (kap. XII).

KAPITEL X

Religionsfriheten för dem, som ej vill tillhöra svenska kyrkan

De viktigaste anmärkningar, som framförts beträffande religionsfriheten för dem, som ej vill tillhöra svenska kyrkan, torde vara de, som återgivits ovan (kap. III—V). Vad gäller ullrädcls form, framgår del väl klart, atl den ännu 1963 obligatoriska muntliga anmälningen både kunde utnyttjas och under tiden närmast efter tillkomsten av 1951 års lag också åtminstone någon gång utnyttjats för all påverka dem, som önskade utträda (se ovan sid. 102 f.). Del förefaller dock ovisst, man vågar kanske säga osannolikt, alt sådan påverkan förekommit annal än under den allra första tiden, och fallen av påverkan tycks av tillgängliga uppgifter all döma under inga omständigheter ha varit många. Möjligheten alt en del personer, som uppriktigt önskar atl utträda ur kyrkan, avhålles från all göra detta, därför att de finner besöket hos prästen obehagligt, lär ej kunna förnekas. Även om obehag nog kan uppstå också vid anmälan i annan form, särskilt för personer som i andra sammanhang kommer i beröring med prästen, torde man kunna säga, alt religionsfrihetsskäl har talat för en ändring. Då den personliga anmälan hos prästen enligt de äldre dissenlerlagarna just avsåg alt ge tillfälle Ull personlig påverkan, kan den också anses historiskt belastad. Saken har emellertid två sidor. Den muntliga anmälan fick 1951 kvarstå för all hindra icke blott förhastade utträden utan även obehörig påverkan för all förmå medlemmar atl utträda. Alt hindra utövande av sådan påverkan måste ur religionsfrihetssynpunkt vara fullt ut lika angelägel som att förebygga obehörig påverkan i motsatt riktning. Det synes ej tillfredsställande, all inan såsom leologiska fakulteten i Uppsala slår sig till ro med resonemangel all i extrema fall både muntlig och skriftlig anmälan kan leda till kränkning av religionsfriheten. Man borde rimligtvis ha sökt finna en tredje utväg, vilket också 1958 års kyrkomöte gjorde. Del synes kunna ifrågasättas om icke det i kyrkomötet framlagda förslaget om personlig anmälan hos kyrklig eller borgerlig myndighet bättre än någol annat alternativ skulle trygga friheten både att utträda och att stå kvar och alltså om icke ur religionsfrihetssynpunkt en sådan form av utträdesanmälan vore mest fördelaktig. Del beaktades ju dock ej vid den 1963 beslutade förändringen av religionsfrihetslagen. Med hänsyn till berörda beslut får väl frågan om formen för utträdet åtminstone t. v. anses

512 sakna aktualitet, även om missbruk av den skriftliga formen, t. ex. förfalskade utlrädesanmälningar, kan komma att förnya debatten. Ifråga om formen för inträdet i kyrkan tycks det finnas skäl till kritik emot att ett nyfött barn ulan vidare registreras som medlem av kyrkan, om föräldrarna eller en av dem tillhör den. Att man måste begära utträde, när varken man själv eller föräldrarna begärt inträde, kan förefalla vara om icke något allvarligt tvång så en egendomlig ordning, som uppenbarligen väcker förargelse och irritation. Rådande ordning synes vara så mycket mera diskutabel som gällande bestämmelser tillkommit utan kyrkans aktiva medverkan och av många anses strida mot kyrkans bekännelse, även om folkkyrkoteologiens företrädare försvarar dem. Ärkebiskop Brilioth framhöll dock, att man nu måste skilja mellan ett legalt och etl religiöst medlemskap av kyrkan, vilket han tydligen fann otillfredsställande. Barndopet sades böra konstituera medlemskapet (Brilioth, Vården om kyrkan, s. 54). Det borde alltså vara lätt att ordna saken. Om så ej skulle vara fallet, framstår det närmast såsom beroende på någon form av sfafskyrkligt tvång. (Då folkkyrkoteologernas argumentering tillkommit i efterhand, kan den lätt uppfattas som en efterrationalisering. Jfr E. Sundström i DalaDemokraten 3/12 1957.) Det h a r visserligen sagts, att även en fri folkkyrka skulle kunna på samma sätt registrera alla nyfödda, vilkas föräldrar ej tillhör annat samfund, något som i och för sig är sant, men man förbiser då, att registreringen i detta fall ej rimligen kan ha några rättsliga konsekvenser. Det skulle visserligen vara teoretiskt tänkbart att en sådan registrering skulle kunna få rättsliga följder även i fråga om en fri kyrka, nämligen om en dylik såsom fallet är i Västtyskland har beskattningsrätt. Det förefaller dock osannolikt att så skulle ske i verkligheten, då staten väl skulle ställa sådana villkor, att ingen skulle vara skyldig att betala kyrkoskatt blott på grund av underlåtenhet att begära utträde ur ett samfund, i vilket varken han själv eller laglig företrädare (föräldrar eller förmyndare) begärt inträde. Ibland har det emellertid från frikyrkligt och konfessionslöst håll hävdats, att inträde i kyrkan över huvud taget blott skulle kunna vinnas efter personligt ställningstagande. En sådan ordning skulle dock kränka såväl svenska kyrkans och dess medlemmars frihel att följa sin religiösa övertygelse som de internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna, som också Sverige ratificerat och vilka anser del höra till föräldrarnas rättigheter och religionsfrihet att bestämma om barnens uppfostran även i religiöst avseende. Ett förbud mot upptagande av medlemmar genom barndop synes således mer oförenligt med religionsfriheten än de kränkningar därav, som man klagar över. Det kan givetvis sägas, att ett avskaffande av den s. k. statskyrkan skulle

513 medföra att alla lagbestämmelser om inträde i och utträde ur svenska kyrkan skulle försvinna, men kyrkan själv skulle ju då komma att fastställa villkoren och skillnaden i fråga om antalet medlemmar skulle i sak ej behöva bli så stor, i varje fall ej om dop redan under nuvarande förhållanden fastställdes som villkor för medlemskap i svenska kyrkan. Det har för övrigt ifrågasatts om icke åtminstone vissa övergångsbestämmelser angående medlemskapet i svenska kyrkan i samband med dennas eventuella skiljande från staten skulle erfordras. Man har i religionsfrihetens n a m n krävt, att alla i ett sådant läge skulle anmäla sig till inträde i den fria kyrkan, om de önskade tillhöra denna, men delta har under hänvisning till religionsfriheten bestämt avvisals (se t. ex. ovan s. 126, 426, 429). Om kyrkan i händelse av skilsmässa från staten ej skulle anses ha några medlemmar, tycks detta särskilt med hänsyn till det kyrkobegrepp som synes vara vanligt inom de kretsar som reser kravet, innebära, att man icke yrkar på en skilsmässa utan på "statskyrkans avskaffande" som det hette i äldre debatt (se t. ex. ovan s. 255 ff.). Låt vara alt man nu, åtminstone i allmänhet, är beredd att låta ett nykonslitueral trossamfund överta arvet efter den nuvarande svenska kyrkan. Då svenska kyrkan enligt 1951 års religionsfrihetslag är ett trossamfund, något som dåvarande justitieministern utförligt motiverade (se ovan s. 75), skulle en sådan åtgärd utan tvivel stå i strid med allmänt gängse definitioner av religionsfrihet. Detta skulle även gälla krav om speciella bestämmelser rörande medlemskapet. Däremot synes det vara en helt annan sak om statsmakterna såsom här ovan antytts som villkor för beskattningsrätt kräver atl denna blott får gälla sådana personer som gjort ett direkt positivt ställningstagande, vilkel väl skulle kunna ske i ganska enkel form. (Man skulle väl kunna tänka sig ett kryss i en särskild ruta på mantals- eller självdeklarationsblankett.) För en särskild förmån bör rimligtvis särskilda villkor kunna ställas. Om dessa villkor ej avser medlemskapet i och för sig utan enbart skattskyldigheten kan religionsfriheten näppeligen anses trädd för nära. Å andra sidan synes de som önskar en anmälan om inträde för att hindra att kyrkan i yttre avseende skulle kunna leva högt på medlemmar, som äldre ståtlig-kyrklig tvångslagstiftning eller senare statlig auktoritet tillfört den, kunna vara tillfredsställda om ett positivt ställningstagande krävs för fortsatt ekonomisk bidragsskyldighet. Om ett samfund vill bokföra även andra personer än sådana som önskar ekonomiskt stödja det som ett slags passiva medlemmar, kan det väl vara samfundets ensak, i synnerhet om registreringen beror av den religiösa tro samfundet omfattar. Frågorna om de ur kyrkan utträddas skyldighet att betala en del av kyrkoskatten och samtidiga avsaknad av all rösträtt, när det gäller den kyrkliga representationen, är uppenbarligen nog så irriterande. Det torde

514 dock kunna diskuteras, om del här rör sig om religionsfrihetsfrågor i egentlig mening. Något hinder för religionsövningen är det ju ej fråga om och skyldigheten att bidraga till betalning av de borgerliga uppgifter, som kyrkan har, kan knappast heller i och för sig kränka religionsfriheten. Däremot strider en beskattning utan samtycke av de skattskyldiga eller deras representanter mot en demokratisk rättsprincip, som i Sverige fastslogs första gången redan 1319. En ändring är ur denna synpunkt således rimlig. Olika utvägar finnes uppenbarligen. Atl ge utomstående rösträtt vid val av kyrkofullmäktige vore knappast överensstämmande med religionsfriheten. Att överflytta de kyrkan nu åvilande borgerliga uppgifterna till borgerlig myndighet, som det ofta yrkas, skulle en gång för alla lösa problemen men torde ur religionsfrihetssynpunkt ej vara nödvändigt. Alt all kyrkoskatt avskaffas men kyrkan i ställel får ersättning för kostnader för rent borgerliga uppgifter genom statsmedel respektive borgerligtkommunala medel kan då le sig som den mest framkomliga utvägen. Som framgår av det ovan sagda, anser Krishnaswami sådana bidrag på intet sätt strida mot religionsfriheten. Han lyeks dock förutsätta, att den statliga ersättningen avväges så, att den ej blir någol indirek! understöd av den rent religiösa verksamheten. Emellertid kan det väl ifrågasättas, om ens etl direkt statligt slöd ål ett vissl trossamfunds verksamhet kan sägas kränka andra individers eller samfunds religionsfrihel. Sådant understöd kan i varje fall uppenbarligen ges även där statskyrkan är formellt avskaffad. All kyrkan som i VästTyskland får behålla beskattningsrätten över sina medlemmar bör ännu mindre kränka religionsfriheten. Om, såsom vissa svenska frikyrkomän uttalat (t. ex. N. .1. Nordström, G. Mosesson), statskyrkan principiellt vore alt anse såsom avskaffad, därest rätten all beskalta alla upphävdes, är detta uppenbarligen en definitionsfråga, varom del väl ej finns någon anledning att tvista. Om andra samfund ej önskar slalligl understöd eller beskattningsrätt, kan det ju ej ens ur likställighetssynpunkt vara någol att invända mot att ge etl samfund beskattningsrätt eller understöd. Krishnaswami understryker ju tvärtom, att det verkar diskriminerande, om staten behandlar alla lika utan hänsyn till olikheten mellan olika religionsuppfattningar. Det stämmer väl med baptisten missionsföreståndaren Hj. Danielssons yttrande (se ovan sid. 335), att det ej kunde vara någol alt invända ur frikyrklig synpunkt mot atl staten gav svenska kyrkan ett understöd, som de fria samfunden ej önskade. I den mån andra samfund också önskar statsunderstöd, blir j u läget ett annat. Redan ärkebiskop Söderblom tänkte sig, som (kap. VII) nämnts, att staten på vissa villkor kunde stödja alla samfund. Villkoren borde dock då utformas så, att de ej kränkte någon grupps religiösa frihet, vilket uppen-

515 barligen kunde ske, om samma villkor skulle gälla för alla, vilket Söderblom tycks ha avsett. Värre hinder för religionsfriheten än genom den direkta lagstiftningen rörande kyrka och religion kan, som från flera håll påpekats, vållas på indirekt väg genom statliga regleringar på olika områden. I Sverige har tidigare särskilt byggnadsregleringen, numera snarast stadsplaneringen, varit aktuell i detta hänseende. För närvarande torde frågan om beskattningen vara en i samma avseende aktuell fråga. Det är väl givet, atl ju högre den statliga och kommunala beskattningen är, desto mindre få medborgarna över för alt ge som bidrag till fri religiös verksamhet (jfr Th. Källstad, MB 5/6 1957). En så tyngande beskattning, all den allvarligt försvårar denna verksamhet, är åtminstone teoretiskt länkbar, särskilt när det gäller mera organiserade former. Som framgår av historiken har det också från frikyrkligt håll gjorts gällande, att redan nuvarande skattelagstiftning skulle begränsa religionsfriheten. Att kyrkoskatten liksom annan kommunalskatt är avdragsgill vid taxering för statlig beskattning, medan motsvarande förmån ej gäller för frivilliga gåvor till religiösa ändamål är väl dock snarare en likställighetsfråga än en religionsfrihetsfråga i vanlig mening. Avdragsrätl liksom i Förenta staterna skulle dock kunna undanröja denna olikhet och även det hot mot religionsfriheten eller kanske mer exakt mot en fri religionsövning, som en hög beskattning kan utgöra. (Ett upphävande av avdragsrätten för kyrkoskatten skulle givetvis också medföra likställighet men alldeles icke tillfredsställa dem som i beskattningen ser ett förgripande på "Herrens tionde".) Från både katolskt och frikyrkligt håll har det framhållits, att inskränkningarna i rätten att inrätta kloster strider mot religionsfriheten. Dessa inskränkningar lärer emellertid komma atl bestå eller avskaffas oberoende av hur det går med statskyrkan. Principiellt kan det väl vara lika berättigat all i religionsfrihetens namn klaga över att man skall ha tillstånd att grunda kloster som det en gång var all klaga över bestämmelsen att dissentersamfunden skulle begära statligt erkännande. Religionsfriheten i skolan, vilken särskilt framhållits av S. Arvidson (I kyrkan eller utanför?, s. 24 ff.), torde, sedan kyrka och skola skilts från varandra, ha föga med statskyrkosystemet att göra. Deltagande i en kunskapsmeddelande religionsundervisning kan rimligtvis ej strida mot religionsfriheten och för t. ex. A. Engberg tycks del alltid ha varit självklart, att en sådan undervisning under alla förhållanden skulle finnas. Om föräldrarna kan få barnen befriade från morgonsamling av religiös natur torde enligt internationellt gängse uppfattning om religionsfriheten knappast något vara att invända mot sådan samling.

516 Det enda som kan ge anledning till tveksamhet skulle väl vara, vid vilken ålder en elev själv kan få rätt att begära bli befriad. Som framhållits i samband med tillkomsten av 1873 års dissenterlag synes det över huvud taget föga konsekvent att anse att man vid en viss ålder skall kunna säga j a till svenska kyrkan såsom sker vid konfirmationen men först vid en högre ålder ha rätt säga nej. Det förefaller som om större likformighet skulle kunna vara önskvärd ur religionsfrihetssynpunkt särskilt i skolsammanhang. En åldersgräns vid 16 år, som Bates föreslår, när det gäller deltagande i konfessionellt präglade morgonsamlingar, skulle med hänsyn till det svenska skolsystemets nuvarande utformning kunna vara praktiskt lämplig. Ifråga om grundskolans elever hade då föräldrarna att bestämma, medan elever i den ickeobligatoriska skolan skulle få samma frihet som sina jämnåriga utom skolan att själva bestämma om deltagande i gudstjänster och liknande. Om den regelbundna morgonsamlingen och över huvud taget obligatoriska samlingar av religiös natur, såsom nyligen föreslagits, avskaffas i den ickeobligatoriska skolan (SOU 1963: 42, s. 405), bortfaller problemet för elever över 16 år. Mer direkt sammanhängande med statskyrkosystemet är anordnandet av offentliga gudstjänster exempelvis korum vid krigsmakten samt riksdags^ och tingspredikningar. Att de anordnas kan väl i och för sig ej strida mot religionsfriheten i vanlig mening men väl tvång att deltaga. I den mån sådant föreligger torde det kunna avskaffas oberoende av statskyrkans bestånd. Svårare kan det bli att tillfredsställa frikyrkliga krav på likställighet, d. v. s. att också de frikyrkliga samfundens pastorer skall anlitas som predikanter. Den gräns, som man i allmänhet vill draga mellan protestanter och icke-protestanter både i dessa och andra sammanhang, lär svårligen kunna motiveras utifrån en konsekvent religionsfrihetssynpunkt. Det synes således förhålla sig så, att de konkreta olägenheter för annorlunda troende, som ännu följer av statskyrkosystemet, mycket väl kan avlägsnas, ehuru detta består, något som t. o. m. S. Arvidson förmodat, medan vissa anmärkta inskränkningar i religionsfriheten uppenbarligen är helt oberoende av statskyrkosystemet.

KAPITEL XI Religionsfriheten för s v e n s k a kyrkan och dennas medlemmar

Svårare kan det vara att undanröja de med statskyrkosystemet förenade inskränkningarna i den religiösa friheten för svenska kyrkan själv och dennas medlemmar utan att avskaffa hela systemet, ehuru detta egendomligt nog ofta ej ens på kyrkligt håll tycks anses som en religionsfrihetsfråga (se bl. a. uttalandet om Waldenströms motion 1908 i teologiska fakultetens i Lund remissyttrande 1956, ovan kap. VII sid. 396 ff.). I den svenska debatten har väl främst framhållits kyrkans bristande inflytande i fråga om sin egen organisation och ekonomi samt den kungliga förordningsrätten bl. a. om de s. k. kyrkliga böckerna. Av speciella skäl har också det s. k. vigseltvånget ådragit sig särskild uppmärksamhet och för somliga nästan blivit till ett bevis för att religionsfrihet och statskyrka är oförenliga. Mot kritiken av att kyrkan ej själv får bestämma om sin organisation, t. ex. om antalet prästtjänster i de olika församlingarna, och att ingen ökning skett motsvarande befolkningsutvecklingen under de senaste hundra åren torde man i allmänhet invända att detta ej borde betraktas som en inskränkning av religionsfriheten, då en fri kyrka med all sannolikhet ej skulle kunna underhålla ett talrikare prästerskap. Kyrkohistorikern och sociologen Berndt Gustafsson har häremot anfört, att lutheranerna i Förenta staterna är färre än i Sverige men har fyra gånger så många präster (Probleme der Religionssoziologie, s. 165). Om det vore så som det ofta sagts i kyrkomötet, att en statskyrka ej finge h a t. ex. en annan äktenskapsuppfattning än staten, då vore tydligen statskyrka och religionsfrihet klart oförenliga begrepp. Det finns dock intet som gör ett sådant beroende av statens åsikter till en logisk följd av statskyrkosystemet, vilket endast enligt en av de (kap. IX) citerade definitionerna innebär, att staten har att bestämma om kyrkans lära. Numera professor S. Jägerskiölds påstående, att frånskildas rätt till kyrklig vigsel är ett väsentligt intresse för det borgerliga samhället, tycks förutsätta, att även existensen av statskyrkan är ett sådant intresse. Utan en sådan kyrka kan ju det borgerliga samhället överhuvudtaget ej sörja för någon kyrklig vigsel, övriga samfund, som tillerkänts vigselrätt, har j u ej ålagts någon vigselplikt, vilket väl knappast skulle ha accepterats. Det är alltså här fråga om en diskriminering till nackdel för den s. k. statskyrkan. 35 — Kyrka-stat III

518 Religionsfriheten för den enskilde prästen skulle givetvis kunna tryggas med en lagändring sådan som den justitiekanslern föreslog 1959 (se sid. 195) och hovrättspresidenten Kjellin 1963 (s. 199), men kyrklig vigsel skulle ändå alltid medgivas, även i sådana fall där allmän enighet råder, att dylik vigsel skulle stå i strid med kyrkans lära och förkunnelse. Alt ell råd sådant som det vilket gavs i riksdagsdebatten 1959 (se ovan sid. 106) överhuvudtaget kan framföras, tycks mer än tillräckligt visa, att gällande lagstiftning i varje fall är högst otillfredsställande. Argumentet att den som har samvetsbetänkligheter alt viga alla ej bör bli präst berör ju ej alls problemet sett ur kyrkans synpunkt. Det tycks ej heller tillfredsställande ur den enskildes synpunkt, då vigselskyldigheten ej är någon del av prästämbetets egentliga uppgift utan en konsekvens av atl det gäller en tjänst i en med staten förbunden kyrka, d. v. s. av att prästtjänsten uppfattas som en statlig tjänst, vilket ur religionsfrihetssynpunkt ej kan vara tillfredsställande, när det gäller att meddela välsignelse. Det tycks alltså vara uppenbart, att vigseltvånget är en följd av statskyrkosystemet och om det vore oskiljaktigt därifrån skulle det vara ett konkret exempel på hur detta system inskränker religionsfriheten. Förhållandena i Danmark och Norge visar dock, att man kan ha en av statsmakterna ännu mera beroende kyrka och likväl intet vigseltvång. Å andra sidan utgör en skilsmässa mellan stat och kyrka intet hinder för att kyrkliga befattningshavare kan få förrätta vigsel med laga verkan, vilket Förenta staternas exempel visar, ehuru motsatsen ofta tycks förutsättas i den svenska debatten. Vigseltvångel kan således ej anföras som bevis för att religionsfrihet och statskyrkosystem är oförenliga. Åtskilliga uttalanden under kyrkomötesdebatterna kan dock ge anledning till bekymmer ur religionsfrihetens synpunkt, då man tycks ha ansett hänsyn till förbindelsen med staten och statens önskemål utgöra hinder för ett mer konsekvent hävdande av kyrkans egen uppfattning. Liknande synpunkter har framkommit även i andra sammanhang, t. ex. i debatten om dissenterlagen 1873 och religionsfrihetslagen 1951. Detta synes särskilt allvarligt, då kyrkans eller rättare kyrkomötets godkännande av olika åtgärder under sådana omständigheter ej är något bevis för att religionsfriheten ej faktiskt kränkts, även om så formellt ej är fallet. I den mån klagomålen över inskränkningar i kyrkans frihet avser, att kyrkan saknar medbestämmanderätt ifråga om viktiga kyrkliga angelägenheter, finnes väl möjligheter att avhjälpa dem genom en utvidgning av kyrkolagsbegreppet, delvis redan genom återgång till äldre praxis. Den konstitutionella oformlighet, som det klagades över redan 1873 och som sedan lett till krav på avskaffande av kyrkomötets vetorätt men som å andra sidan uppenbarligen förorsakat att kyrkomötet i stor utsträckning

519 avstått från att bruka denna rätt, nämligen att kyrkomötets mening ofta inhämtas först efter det att riksdagen redan fattat sitt beslut, skulle kunna undanröjas genom att en motsatt ordning påbjöds såsom skett i Finland. Också den egendomlighet ur religionsfrihetssynpunkt, som består i att riksdagsmän, som ej tillhör svenska kyrkan, har rätt att deltaga i beslut rörande dennas inre angelägenheter, ja att väcka motioner om sådana, skulle kunna avhjälpas genom en lagstiftning efter finländskt mönster. Principen att blott kyrkans egna medlemmar bör få besluta om k y r k a n s inre angelägenheter hävdades, som framgår av historiken, redan under 1800-talets senare del både av biskop Landgren och av Waldenström, men har sedan först i samband med den nya religionsfrihetslagen rönl något egentligt beaktande, dock alltjämt mest i förbigående. Sedan numera statsrådets ledamöter icke ens formellt behöver tillhöra svenska kyrkan utom den eller de som har att föredraga ärenden rörande denna, kan väl starkare betänkligheter än tidigare ur religionsfrihetssynpunkt riktas mot Kungl. Maj :ts förordningsrätt. Hovrättspresidenten Kjellin föreslog också 1958, att man skulle kunna flytta en del ärenden från ecklesiastikdepartementet till någon instans, vilken kunde anses som kyrklig, liksom att man borde finna en annan form för de kyrkliga utnämningar, som nu ankommer på Kungl. Maj:t. De av statskyrkosystemet vållade inskränkningarna i svenska kyrkans och dess medlemmars religiösa frihet, vilka oftast klandras i den svenska debatten, skulle alltså kunna avhjälpas utan rubbning av själva statskyrkosystemet, i väsentliga stycken genom reformer i anknytning till finländsk lagstiftning, som från kyrkligt håll upprepade gånger framställts som föredömlig. Svårare blir det att uppfylla de krav, som uppställts i internationella sammanhang, t. ex. vid mötet i Oxford 1937, där det ju ej blott krävdes medbestämmanderätt utan full frihet för kyrkan att bestämma om sin styrelseform samt sina tjänares och medlemmars kvalifikationer. Det skulle betyda, att viktiga kyrkliga bestämmelser skulle undandragas direkt statligt inflytande. För den rätt att fritt få utbreda sin åsikt, vilken brukar r ä k n a s ingå i religionsfriheten både för enskilda och samfund, måste rätten att bestämma om kompetensvillkoren för kyrkans tjänare vara väsentlig, j a redan för möjligheten att meddela de egna medlemmarna önskad själavård. Med en olämplig utformning av kompetensbestämmelserna kan man riskera, att olämpliga personer kommer att bli kyrkans tjänare. Sättes kraven för högt, kan en besvärande personalbrist uppstå, såsom fallet i viss mån kan sägas vara inom svenska kyrkan, ehuru frågan om orsaken därtill här må lämnas därhän. Kravet på akademisk utbildning kan f. ö. tänkas ha i allmänhet obeaktade konsekvenser av stor betydelse, om de iakttagelser, en ansedd ameri-

520 kansk forskare gjort, skulle äga allmän giltighet. En undersökning av förhållandena i en nordamerikansk industristad har nämligen givit till resultat, att samfund med krav på högre bildning för sina präster har svårare nå kontakt med folkgrupper med låg bildning, så att samfund, som skärpt utbildningskraven, förlorat inflytande till förmån för nya sekter (L. Pope, Millhands and preachers, s. 110 ff.). Mycket i den kyrkliga utvecklingen i Sverige sedan mitten av 1800-talet tycks stämma väl härmed, och även om bristen på ett större antal undersökningar gör ett bestämt ställningstagande omöjligt, måste det i varje fall vara skäl att ställa frågan, om icke den svenska kyrkans höga utbildningskrav, i motsats till vad som brukar antagas, kan ha varit till hinder för den för ett kristet samfund väsentliga uppgiften, att söka nå så många som möjligt med det kristna budskapet. För ett samfund, som starkt betonar sin karaktär av folkkyrka, vore det väl särskilt betänkligt med ett sådant förhållande. I sammanhang med de höga kompetenskraven står också en annan faktor som ibland framhållits i debatten, t. ex. av doktor Sigrid Nygren i radioserien 1958—59, nämligen att den ekonomiska trygghet, som prästtjänsten ger och som vanligen brukar nämnas bland statskyrkans fördelar, skulle kunna locka personer utan inre förutsättningar för sådan tjänst. Någon möjlighet att säkert avgöra, h u r härmed förhåller sig, finnes väl knappast. Man torde dock böra beakta vissa antydningar från ledande kyrkligt håll om farhågor för att försämrade ekonomiska villkor skulle försvåra prästrekryteringen. Detta är väl emellertid ej direkt någon religionsfrihetsfråga, då det torde vara svårt att påstå, att staten påtvingat kyrkan ett alltför förmånligt lönesystem, men det kan vara en olägenhet, som följer med statskyrkosystemet och som i en krissituation skulle kunna förlama kyrkans handlingskraft och därmed menligt påverka den religiösa friheten. Ifråga om villkoren för medlemskap framgår av kap. IV, att bestämmelsen om odöpta medlemmar, vilken ansetts strida mot kyrkans bekännelse, kommit till via av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningar för kyrkobokföringen. På så sätt skapades ett prejudikat från vilket man på kyrkligt håll, trots att många hyst betänkligheter, ej ansett sig kunna bortse. (Jfr även kap. X.) Statskyrkosystemet sådant det faktiskt utformats i Sverige har således en rad allvarliga olägenheter ur religionsfrihetssynpunkt för kyrkan själv och dennas medlemmar, när det gäller att bestämma om samfundets inre angelägenheter. Det krävs tydligen ganska genomgripande reformer, om förbindelsen mellan stat och kyrka i Sverige skall kunna bli förenlig med de krav, som internationellt ställes i fråga om religionsfrihet också för ett med staten förbundet samfund.

521 I detta sammanhang måste också beaktas tendenser i dagens samhälle mot ökad statlig och borgerligt-kommunal bestämmanderätt i kyrkliga angelägenheter. Som statsrådet Edenman framhöll vid den socialdemokratiska partikongressen 1960 skulle ett avskaffande av kyrkofullmäktige och överförande av den kyrkliga kommunens angelägenheter till den borgerliga medföra att bandet mellan kyrka och stat knöles fastare. Den dag "då riksdag och kommunala församlingar ensamma skulle svara för kyrkan skulle statskyrkotanken definitivt ha segrat" (Protokoll . . . 1960, s. 330; jfr ovan s. 439). — Detta skulle j u bli följden om kyrkomötets vetorätt avskaffades, såsom författningsutredningen föreslagit. Dylika reformer skulle uppenbart vara oförenliga med de krav som i internationella sammanhang i religionsfrihetens namn ställts ifråga om ett med staten förbundet kyrkosamfunds oberoende. Det torde ej heller, åtminstone icke ulan vidare kunna invändas att det i ett demokratiskt samhälle är likgiltigt om beslut angående en folkkyrka, som omfattar det överväldigande antalet medborgare, fattas av statliga eller kyrkliga organ, emedan besluten i alla fall skulle bero av medborgarnas majoritet (jfr Ekström, Guds folk och folkkyrka s. 357 f.). Den som av principiella skäl kräver en åtskillnad torde ej bli tillfredsställd, därför att denna i ett visst läge saknar praktisk betydelse. Dessutom kan det ifrågasättas, om så verkligen är fallet. Det har i diskussionen framhållits, att medlemmar av riksdagen och borgerligt-kommunala representationer knappast väljes med hänsyn särskilt till insikter i kyrkliga och religiösa frågor, och det kan väl ifrågasättas, om så i någon större utsträckning är möjligt, då de ju skall handlägga alla slags ärenden, som huvudsakligen gäller helt andra ting. Det är dock ej nog härmed. Det hör till socialpsykologiens elementära lärdomar, att en och samma människa i olika situationer beter sig olika, handlar efter olika normer, "spelar olika roller", något som den vardagliga erfarenheten kan anses bekräfta. Det är alltså ej alls säkert utan snarare mindre troligt att ens samma personer skulle ta ställning på alldeles samma sätt till t. ex. kyrkliga ärenden i en kyrklig representation och i en närmast för allmänna borgerliga angelägenheter vald representation. Både principiella och praktiska skäl kan således anföras mot att särskilda kyrkliga organ berövas bestämmanderätten ens i en allmänt omfattad folkkyrka i ett demokratiskt samhälle. (Jfr även ovan s. 508 f.) Bland skäl för att bevara nuvarande ordning har emellertid å andra sidan anförts, att en statlig kontroll bäst skulle kunna tillgodose individens frihet också på det religiösa området. Man utgår härvid tydligen från ett annat religionsfrihetsbegrepp än det sedvanliga ovan (sid. 494) angivna, och det må erinras om, att i svensk debatt framhållits både av företrädare för kyrkan och av fritänkare (t. ex. Branting och den unge Engberg), att det är ett utslag av begreppsförvirring att tala om religionsfrihet inom kyrkan (jfr ovan s. 30, 244, 255, 268, 467).

522 Man behöver nog i detta sammanhang ej enbart tänka på samfundets intressen som samfund, sådana som dessa utvecklades t. ex. i Grafströms motion 1877 (se sid. 29.), utan även på den religiösa friheten för de enskilda medlemmar, vilkas övertygelse överensstämmer med samfundets bekännelse och lära. Hur det kan stämma med respekt för samfundsmedlemmarnas religionsfrihet, att personer som anställts för att förkunna i enlighet med samfundets bekännelse i stället lär något annat eller rentav motstridande, förefaller särskilt svårförståeligt. All frihet, också religionsfriheten, brukar anses ha den gränsen, att ingen får ha så stor frihet att den kränker andras (jfr ovan sid. 483 f.). Man skulle väl kunna tänka sig en konfessionslös kyrka, men svenska kyrkan har uppenbarligen en bekännelse. (Då man ibland har förnekat att den är en bekännelsekyrka har väl detta berott på att man med bekännelsekyrka menat detsamma som en bekännarekyrka.) Vad som kunde gälla om en konfessionslös kyrka är alltså ej tillämpligt på svenska kyrkan. Likväl förefaller det ibland i den svenska debatten, som om man t. o. m. på kyrkligt håll skulle anse det som en förtjänst att kyrkan står alla till tjänst, när det gäller att ge stämning åt högtidliga tillfällen men utan att oroa med någon uppfordran till personligt ställningstagande (se t. ex. ovan sid. 397). Det förefaller då ganska begripligt, att man från konfessionslöst håll talar t. ex. om den kyrkliga verksamheten som en stor realisation eller att en frikyrkoman efterlyser en religionsfilosofisk analys av universitetsteologernas kyrkobegrepp, ty, även om, dylik kritik ej rymmer hela sanningen, synes en del av den kyrkligt-teologiska argumenteringen i dessa avseenden övergå vad vanligt lekmannaförstånd kan fatta. Att företrädare för det borgerliga samhället önskar ha en statskyrka, som är en "servicekyrka", vilken ej ställer några krav och så åtminstone i praktiken kommer att sakna egentlig bekännelse eller egen lära, förefaller däremot naturligt, men det blir då uppenbarligen en kyrka mer lik den statskyrka, som Bergman och Waldenslröm har skisserat, än den historiskt givna evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Att utan vidare förvandla denna till en blott yttre ram skulle väl vara att kränka deras religionsfrihet, som håller fast vid den evangelisk-lutherska bekännelsen. Det tycks i varje fall vara fråga om ett statskyrkoideal, som avser snarare att motverka än att befordra ett verkligt personligt ställningstagande i den religiösa frågan, något som religionsfriheten brukar anses skola göra möjligt. Den skenbara religionsfrihet man vädjar till blir alltså om icke en frihet från religion så en frihet från religiöst ställningstagande, något som kanske de flesta människor i grunden är mest nöjda med (jfr Waller, rec. av S. Olsson, Olof Hermelin, Hist, tidskr. 1956, s. 475 med not 30). En del inlägg till förmån för statskyrkan har ju ej heller varit fria från att mer direkt anknyta härtill (se t. ex. ovan sid. 54, 178, 301 f.). övriga skäl som anförts till försvar för statskyrkosystemet har ej ens

523 skenbart någol alt göra med religionsfrihetens princip ulan har rentav direkt stridit däremot antingen för kyrkans egen del såsom det påstådda behovet av stalskonlroll eller för utomståendes såsom farhågorna för att katolicism och sekter skall få ökad spridning eller för att kyrkan ej skulle kunna bestå, om nuvarande ordning avskaffades. (Ett undantag skulle dock möjligen kunna anföras. Det har någon gång i debatten sagts, att friheten ej får vara en frihet att svälta ihjäl och att detta borde gälla även om religionsfriheten. Om staten upphör att direkt understödja en hela landet omfattande organisation, uppstår risk, att en del människor ej får den möjlighet till kontakt med och personligt ställningstagande till något religiöst budskap, som nu finnes. Detta förutsätter dock, att statskyrkosystemet icke, som det befarats, motverkar ett personligt ställningstagande. I så fall skulle ju för- och nackdelar mer eller mindre uppväga varandra. En statlig verksamhet på ett område där den privata är otillräcklig skulle i varje fall stämma med Mills någon gång i den svenska debatten åberopade uppfattning, även om han föredrager formen av statligt ekonomiskt stöd åt en av enskilda bedriven verksamhet; Mill, Om friheten, s. 161.) Stora svårigheter kan tydligen uppträda när det gäller att förverkliga friheten för kyrkan. Delvis skulle läget kunna bli delsamma för en frikyrka, men förbindelsen med staten skapar dock särskilda problem. Det förefaller emellertid möjligt att göra en rad väsentliga reformer utan att statskyrkosystemet uppgives. Formellt kan detta anses bevarat t. o. m. i Skottland. Frågan uppstår dock, om den statskyrkoanda, som det ibland klagas över, kan utrotas så länge kyrkans tjänare har ämbetsmannaställning. Stor risk torde i varje fall finnas, att åtminstone allmänheten så länge ett sådant tillstånd råder kominer att mena, att prästen är en statens ämbetsman mer än en religionens tjänare. Att förhållandena är sådana, att prästerna i offentliga uttalanden kunnat jämställas med statstjänstemän måste ur religionens och religionsfrihetens synpunkt te sig betänkligt. Det synes således vara betydligt mer ovisst, om alla väsentliga olägenheter för kyrkan själv kan avlägsnas än när det gäller de ölägenheter, vilka angår dem, som vill stå utanför kyrkan. I varje fall förefaller de nödvändiga reformerna svårare att genomföra. Så länge det ej bevisligen är omöjligt att komma fram på delreformernas väg, synes det dock knappast ur religionsfrihetens synpunkt vara något väsentligt att invända mot, att man söker fortsätta på denna väg. En väsentlig förutsättning måste dock vara, att statsmakterna visar förståelse för de religiösa frågornas speciella art och för behovet av reformer i religionsfrihetens anda samt avstår från sådana som står i strid med denna. Eljest torde frågan om religionsfriheten för kyrkans egen del hastigt kunna ställas på sin spets.

KAPITEL XII Sammanfattning

Av denna framställning torde framgå, att religionsfrihetsbegreppet med tiden fått ett allt vidare innehåll. I slulet av 1700-talet avsågs i Sverige med full religionsfrihet blott full frihet för utlänningar med annan trosbekännelse än den lutherska att fritt få utöva sin religion. Under 1800-talets lopp blev det alltmera fråga om religiös frihet för svenska medborgare att hysa vilken religiös åsikt de själva önskade och att övergå från svenska kyrkan till något annat kristet samfund. Till sist har det kommit att omfatta även frihet att vara utan religion och att slå utanför alla samfund. Hela tiden har det främsl varit grupper som själva känt sig besvärade av gällande lagstiftning, som gått i spetsen för reformkraven. Endast undantagsvis har man dock så öppet som en talare vid 1919 års frikyrkomöte direkt åberopat det egna samfundsintresset (se sid. 286). T regel har man i stället anfört någon allmängiltig ideell motivering om frihetens principiella värde, medan motståndarna i den mån de ej förmått ge frihetsbegreppet ett sådant innehåll, att det kunnat åberopas till försvar för bestående ordning, anfört samhällets eller kristendomens intressen eller bådadera. Att ett överordnande av samhällets intresse kommer i konflikt icke blott med religionsfrihetens princip utan även enligt sakens natur med de hänsyn som för varje troende måste bli de högsta har stundom icke ens påtagligt bekymrat kyrkans företrädare. Att staten enligt sin natur ej är beredd att godta vad som helst på det religiösa området är visserligen sant men även en helt annan sak, som kan vålla svårigheter, icke blott när det gäller att förena religionsfrihet och statskyrka utan även i fråga om förhållandet mellan staten och en fri kyrka. Det starkaste motståndet mot en vidgad religionsfrihet tycks i regel ha kommit från politiskt konservativa grupper. Lydia Svärd synes med all rätt ha framhållit, att under den av henne behandlade perioden (1867—1911) den konservativa första kammaren "gav i regel upp motståndet ganska snart efter det att kyrkomötet gått ined på en reform". Hon vill också till en del tillskriva kyrkomännens motstånd deras politiska konservatism (Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk, s. 281 f.). Det förefaller också att döma av debatten vid 1956 års riksdag om tillsättandet av den nu pågående utredningen, som om även ifråga om statskyrkosystemet högermän och bondeförbundare skulle ha varit konservativare än

525 kyrkans företrädare, då de förra i domkapitlens yttranden överlag sökte inläsa ett avstyrkande också av en sådan utredning som den av konstitutionsutskottet föreslagna. I tidigare debatter har däremot framträtt en påtaglig splittring bland liberaler och socialdemokrater. Partiernas ungdomsorganisationer synes av det redovisade materialet att döma nu allmänt intaga en mer radikal ståndpunkt än partierna själva. En påfallande förändring har emellertid skett såtillvida att den mot kyrkan direkt fientliga tonen icke framträtt vare sig i riksdagsdebatten 1956 eller, i stort sett, i den demokratiska pressens ledarspalter efter mitten av 1950-talet. Kraven på statskyrkans avskaffande åtföljes ej längre av krav på kyrkans ekonomiska krossande utan i stället ofta på att en fri folkkyrkas fortsatta verksamhet skall tryggas, något som även de frikyrkliga vanligen instämmer i. När man i den moderna debatten kräver icke blott frihet för individer och samfund att bestämma över sig själva i religiösa frågor utan även att staten skall vara religiöst neutral, har man gått ännu ett steg längre än tidigare, men även nu uppbäres det nya kravet främst av grupper, i vilkas intresse en sådan reform ligger. Frikyrkliga och konfessionslösa kan enas om kravet, att kyrkan skall skiljas från staten, men de förra avser dock, åtminstone i allmänhet, att staten skall fortsätta att visa intresse för religionen. Kravet på neutralitet uppbäres alltså främst av de konfessionslösa, som finner det orättvist, att staten understödjer religiös verksamhet, något som ej kommer deras åskådning till godo. Ehuru religionsfriheten enligt vedertagen tolkning ej innebär något hinder vare sig för att ett religiöst samfund har närmare förbindelse med staten än andra eller för att statligt stöd ges åt religiös verksamhet i allmänhet, finnes del åtminstone teoretiskt intet som hindrar en ny förskjutning i betydelsen, så att religionsfrihet framdeles kommer att avse också statens religiösa neutralitet. En sådan utveckling skulle sannolikt kraftigt befordras, om antalet konfessionslösa betydligt tillväxte. Det torde dock finnas vissa omständigheter, som motverkar ett realiserande av ett sådant religionsfrihetsbegrepp och som förespråkarna för detta lämnar obeaktade. Man förutsätter, att religionen är en ren privatsak utan betydelse för samhällslivet, varför staten anses ej ha någon anledning att befatta sig därmed. Att så skulle vara förhållandet strider dock mot all historisk erfarenhet och t. o. m. mot den materialistiska historieuppfattningen. Detta framgår bl. a. av den kommunistiska partimotionen 1923, där det hävdas icke blott att religionen liksom all s. k. ideologisk överbyggnad beror av den materiella grunden utan även att den förra återverkar på den senare. I detta sammanhang må också erinras om den socialdemokratiska programändringen 1920 och motiveringen för denna (se ovan sid. 296, 289 f.).

526 Det förefaller därför högsl osannolikt, all staten — allra minst med nutida utvecklingstendenser — skulle kunna eller ens vilja ställa sig helt neutral. Elt religionsfrihetsbegrepp, som kräver detta, synes därför ha föga utsikt att i praktiken bli allmänt antaget, långt mindre förverkligat. Ett s. k. positivt frihetsbegrepp synes vida bättre överensstämma med moderna samhällsförhållanden (se ovan sid. 475). Detta behöver dock ej betyda, att nuvarande ordning kommer att bestå orubbad. Just risken för att staten på olika områden skall önska i detalj reglera förhållandena, kan göra kravet på religionsfrihet alltmera väsentligt. Även om religionsfrihet och ett av staten privilegierat samfund ej enligt vanlig uppfattning står i strid med varandra, kan statens växande lust att mer i detalj ingripa på olika områden i de kyrkliga förhållandena göra gemenskapen hindersam för den religiösa friheten. Detta desto mera, ju mer sekulariseringen tilltar. Man får ej förbise, att en väsentlig förutsättning för att den gamla ordningen skulle vara dräglig med hänsyn till religionsfriheten för det privilegierade samfundets egen del var, att statsmaktens företrädare själva intog en positiv ställning till kyrkans lära och bekännelse samt ansåg sig stå under den auktoritet, som kyrkan förkunnade, ehuru statsmakten var överordnad kyrkan. Denna förutsättning förelåg tydligen trots allt, när 1686 års kyrkolag tillkom, men den kan knappast sägas göra det i dag. Frågan om religionsfriheten blir därför, som det brukar framhållas i den internationella litteraturen mer än i den svenska i hög grad en fråga om frihet icke blott för dem som vill stå utanför det privilegierade samfundet utan även för detta självt och dess medlemmar. Av de båda närmast föregående kapitlen torde framgå, att det synes vara möjligt att genom ett antal detaljreformer avlägsna de inskränkningar, som finnes för de utomstående, troligen ungefär lika fullständigt som genom den s. k. statskyrkans avskaffande, medan det i varje fall är svårare, när det gäller det med staten förbundna samfundet och dettas medlemmar. Det torde f. ö. rentav kunna ifrågasättas, om beroendet av staten ej är så stort att man knappast med skäl kan tala blott om ett privilegierat samfund. Kyrkan är ju på väsentliga punkter direkt beroende av statsmakterna såsom ifråga om organisation, församlingsstyrelse, ekonomi och allt det som faller under den kungliga förordningsrätten. För att kyrkan skall få den frihet, som enligt internationellt gängse uppfattning ur religionsfrihetssynpunkt är nödvändig, kräves i varje fall ganska omfattande reformer. Häremot kan knappast med fog invändas, atl statens maktbegär ej gör halt inför en organisatoriskt oberoende kyrka. Att detta påstående i och för sig är riktigt framgår visserligen tydligt nog av historien, men det blir då fråga om en öppen strid mellan statsmakten och religionen, en strid som statsmaktens företrädare ej ulan vidare brukar ge sig in på, om religionen är levande. Medan en av staten beroende kyrka åtminstone som organisa-

527 tion ofta lätt nog kan förslavas av staten och det utan uppseendeväckande yttre åtgärder, blir en strid mellan staten och en oberoende kyrka ett långt mer iögonenfallande och ovisst företag, även om man ej med Mussolini vågar säga, att statens nederlag — mänskligt alt döma — är säkert. Om man, som vanligen är fallet, med religionsfrihet avser individens och samfundets oberoende av staten i religiöst avseende — ej samfundsmedlemmens av samfundet — kan under förutsättning att möjlighet till fritt utträde finnes, ej större frihet för individen inom en statskyrka åberopas som ett skäl ur religionsfrihetssynpunkt att bevara bestående ordning. (De, som så varmt talat för friheten inom statskyrkan, synes f. ö. mindre konsekventa, då de ej vid något tillfälle, bortsett från Stadener 1912— 1913, tyckes ha visat något intresse för bildandet av fria församlingar inom kyrkan efter mönster av den danska lagen om Valgmenigheder (Illustreret Religionsleksikon, 3:461 f.) eller kanske ännu mer vittgående, efter svenska förhållanden och behov anpassade bestämmelser, som verkligen skulle kunna göra det möjligt för personer med olika uppfattning ifråga om yttre former o. d. att utan samvetstvång kvarstå inom svenska kyrkan. Det förefaller åtminstone som om ett förslag i denna riktning skulle kunna tillföra debatten i Sverige något nytt och ej minst från religionsfrihetssynpunkt intresseväckande.) Den svenska debatten i religionsfrihetsfrågan har emellertid blivit i hög grad förvirrad icke minst på grund av att deltagarna inklätt särintressen i allmänna formuleringar, så att man talat om religionsfrihet i allmänhet, när man i grunden menat ökad frihet för den egna gruppen. (Särskilt debatterna om kloster och om vigseltvånget synes kunna illustrera detta.) Också en annan omständighet bidrager till att fördunkla den förda diskussionen. Man har fortsatt, av allt att döma även oavsiktigt, att utnyttja föråldrade problemställningar och synpunkter. Många inlägg i debatten kommer på detta sätt att te sig högst egendomliga. En närmare utredning av begreppens utveckling och den verkliga meningen med många uttalanden skulle därför vara både önskvärd och sannolikt givande. Härför skulle emellertid krävas både mycket mera tid och mer omfattande samt framför allt mer förtroligt material än det som kunnat utnyttjas för denna framställning. Här har blott kunnat givas dels en sammanställning av uttalandena i den offentliga debatten med de begränsningar som inledningsvis har angivits, alltså främst en materialsamling, dels mot bakgrunden av några definitioner en kritisk granskning av vissa problem, ifråga om vilka nuvarande förhållanden påståtts strida mot religionsfrihetens princip. Detta torde också vara tillräckligt för syftet med denna framställning, då den således ger kunskap om vad som faktiskt sagts och h u r detta motiverats samt i viss mån om argumentens principiella bärkraft. En fördjupad framställning får bli en uppgift för framtida forskning i annat sammanhang.

Källor och litteratur Riksdagstrycket. Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang. United Nations General Assembly, Official records. 15*'' session, Third committee. Resolutions. Economic and social council, Commission on Human rights 10th, 15th—19th sessions. Arbetet 1908—1910. Dagens Nyheter 1908—1910, 1918 (DN). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1908—1910, 1918 (GHT). Jönköpings-Poslen 1908—1910 ( J P ) . Nya Dagligt Allehanda 1908—1910, 1918 (NDA). •Vy Tid 1918. Social-Demokraten 1908—1910, 1918 (SocD). Stockholms Dagblad 1908—1910 (StD). Stockholms-Tidningen 1908—1910, 1918 (ST). Svenska Dagbladet 1908—1910, 1918 (SvD). Svenska Morgonbladet 1908—1910, 1918 (SvM). Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1908—1910 (SDS). Vårt land 1908. Forum 1914—1919. Frikyrklig Tidskrift 1918—1919. Göteborgs Stiftstidning 1908—1910, 1918. Kristendomen och vår tid 1908—1919. Vecko-Posten 1908—1910, 1918 (VP). Vår Lösen 1910—1918, 1940—1945. Svensk Kyrkotidning (SKT). Sigtunastiftelsens klipparkiv, Kyrka och stat. Religionsfrihet. Vigselfrågor. Statsvetenskapliga institutionens i Uppsala klipparkiv, Kyrkliga frågor 1950— 1959 (mikrofilm i Statsvetenskapliga institutionen i L u n d ) . Ahlberg, A., Kyrkans ställning i samtiden. 1925. Ahnlund, N., Ståndsriksdagens utdaning 1592—1672 (Sveriges riksdag, 3). 1933. Ahrén, P. O., Debatten om vigselskvldigheten i den svenska kyrkan (Ny kyrklig Tidskrift, 1963). — Einar Billing och statskyrkan (STK 1962). — PM angående frågan om religionsfrihet (stencil). 1961. Alströmer, .!., Hvad är kyrkan och hvad den christna församlingen? 1858. Anderberg, A., Herdabrev till Visby stift. 1951. Andersson, A., Statskyrkofrågan i Sverige och Norge (Tiden 1908). Andrén, N„ R F § 16 om religionsfrihet i ny belysning (Nordisk administrativt tidskrift 1956). Andrén, O., Frågan om statskyrkans avskaffande (Samtid och framtid 1947). Aulén, G., Den norska kyrkostriden (Världspolitikens dagsfrågor 5/1942). — H u n d r a års svensk kyrkodebatt. 1953. — Kyrkan och nationalsocialismen. Kyrkan och statslivet. 1944.

529 Bainton, R. H., The struggle for religious liberty (Church history, X, 1941). Barnekoiv, K., Stat — folk — kyrka (Kyrkans studiefront, 9, 1959). Bates, M. S., Religious liberty. An inquiry (2nd ed.). 1946. Bensow, O., Kyrka och stat i deras förhållande till varandra. 1915. Bergegren, H., Allarm, 1. 1915. —• Jakten efter själar. 1908. Berglund, E., Statskyrka eller frikyrka? 1909. [Bergman, C. AA En fri kyrka i en fri stat. 1866. Betänkande angående vissa med religionsfrihetslagstiftningen sammanhängande skattespörsmål avgivet av 1950 års dissenterskatteutredning (SOU 1950:41). Betänkande med förslag angående vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan . . . a v g i v e t . . . av 1925 års religionsfrihetssakkunniga (SOU 1927: 13). Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen . . . angående jordfästning m. m. avgivet av därtill utsedda sakkunniga (Religionsfrihetskommittén, SOU 1923: 23). Billing, E„ Folkkyrkans livsvillkor. Teser. 1931. — Kyrka och stat i vårt land i detta nu. 1942. Billing, G., Om kyrka och stat (Sociala spörsmål i kristlig belysning, 3). 1908. Björkquist, M., Kyrkotanken (Sveriges kristliga studentrörelses skriftserie, 43, 1909). Branting, Hj., Tal och skrifter i urval, 1, 3. 1929, 1928. Bredberg, W., En frihetskämpe. D:r Erik Nyström. 1935. — P. P. Waldenströms verksamhet till 1878. 1948. Brilioth, Y., Kyrkan och samhället (Sv. tidskrift 1947). — Vården om kyrkan. 1956. Bring, R„ Statskyrkosystemet (Sv. teologisk kvartalskrift, 28, 1952). Brolin, P. E„ Kan fromma och hedningar enas om att avskaffa statskyrkan? (Tiden 1958). Carillo de Albornoz, A. F., Roman Catholicism and religious liberty. 1959. Carleson, C. N., Kyrkan som klassinstitution. 1915. Cronholm, A., Sveriges historia under Gustaf II Adolphs regering, 3. 1861. Cullberg, J., Kristet eller sekulariserat samhällsliv? (Sv. tidskrift 1947). — Kyrkans frihet (Västerås stiftsbok, 55, 1961). Dahlén, O., Folkomröstning om kyrka och stat (Liberal debatt, 13, 1960). Dahlén, O., Gynne, N. & Larsson, G., Staten och kyrkan. 1951. Danell, G. A., Kyrka och stat — ett urgammalt och högaktuellt problem. 1961. Danell, S., Herdabrev till prästerskapet och församlingarna i Skara stift. 1956. De Wolfe Howe, M., Problems of religious liberty (Liberty, Nomos 4, Yearbook of the American society for political and legal philosophy). Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. (SOU 1949:20). Dissenterskattekommitténs ... utlåtande och förslag angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan . . . 1907. Dordett, A., Die Ordnung zwischen Kirche und Staat. 1958. Duhne, C hr., Kyrkan och religionsfriheten. 1950. Edenman, R., Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1905—1920 (Skrifter utg. av Statsvetenskapliga Föreningen i Uppsala, 23, 1946). Ekman, K. J., Om riktlinjerna för en ny kyrkoförfattning. 1913. Ekman, N. G., Kyrkan nollställd — ett nytt utgångsläge (Kyrkan i 60-talet, 2, 1960).

530 Ekström, R., Gudsfolk och folkkyrka. 1963. Encyclopoedia Britannica, 5. 1956. Engberg, A., Demokratisk kulturpolitik. 1938. —• Statskyrkans avskaffande. 1918. — Svenska kyrkans framtid (Vecko-Journalen 1944). — Tal och skrifter, III. 1945. Engström, O., Skilsmässa mellan stat och kyrka? (Positioner & perspektiv, 1961). — Stat och kyrka (Kristet forum 1—2/1958). Die ersten deutschen Sozialisten-Kongresse. 1906. European commission of human rights. Documents and decisions. 1955—1956— 1957. 1959. Fellman, D., The limits of freedom (The Brown and Hailey lectures, 7). 1959. Fernholm, A., Kongl. förordningen af den 31 oktober 1873 . . . (Wittnet 1880). — Verldskyrkan, hennes uppkomst, utveckling och stundande dom (Förbundet 1881). Fogelström, P. A., Varför jag utträtt ur statskyrkan (Zenit 1958). Folkkyrkan och den frikyrkliga församlingsprincipen. Diskussion . . . 1912. Forkman, G., Hur fungerar en fri kyrka? (Kyrkans studiefront, 9, 1959). Forkman, G. & Svenungsson, D., Den nya religionsfrihetslagen. 1951. Fredriksson, G., Kyrka och religionsfrihet (Tiden 5/1963). FPU:s Kongresshandlingar 1951. Fries, S. A., Kyrkopolitiska riktlinjer. 1915. Fri kyrka? 1962. Frikyrkan inför framtiden. 1958. Frikyrkofrågor. Förhandlingar och föredrag vid tredje svenska frikyrkomötet i Stockholm. 1919. Frikyrkomötet 1924. — 1929. Frikyrkosamfunden och dagens frågor. Föredrag vid sjunde allmänna frikyrkomötet 1939. Frikyrkosamfunden och tidsläget. 1934. F ö r och emot statskyrkan. Motioner och debatter vid 1950 års riksdag. 1950. Förenta nationernas generalförsamlings tredje extra möte New York 1961 och sextonde ordinarie möte New York 1961—62 (Aktstycken utg. av Kungl. Utrikesdepartementet. Ny serie I:A:12, 1962). Förslag till kyrko-lag och ordning för Svenska församlingen . . . af dertill särskildt utsedde Comiterade, författadt. . . 1828. Giertz, B., Kyrka och stat (Kyrklig studiefront, 9, 1959). — Är tiden mogen för en kyrka fri från staten (Vår kyrka 1955). Gladh, H., Lars Vilhelm Henschen och religionsfrihetsfrågan till 1853. 1953. Guds Ord och kyrkans frihet. Predikningar, föredrag och anföranden hållna vid Kyrklig samlings riksmöte i Göteborg 1960. Gustafsson, B., Arthur Engberg och kyrkan (En verklig folktidning. Arbetet 1887 —1962. 1962). — Frikyrka på väg — vart? (Kristet forum 1961). Staatskirche und Entkirchlichung in Schweden. (Probleme der Religionssoziologie, Kölner Zeitschrift fiir Soziologie und Sozialpsychologie, Sonderheft, 6, 1962). Gustafsson, E., De kristna socialdemokraterna och statskyrkan (Tiden 1945). Gustafsson, S., Nyevangelismens kyrkokritik. 1962. Göransson, G., Omkring nollpunkten (Vår lösen 1961).

531 Göransson, S., Folkrepresentation ocli kyrka. 1959. Handlingar vid frikyrkokonferensen . . . 1905. Handlingar vid frikyrkomötet.. . 1910. Hasselberg, C. J. E., Kyrka och stat i deras inbördes förhållande. 1909. Hassler, O., Ordningen för utträde ur kyrkan, 1, 1961. Hauck, A., Skilsmässa mellan kyrka och stat. övers, av E. Linderholm. 1912. Hedén, E., Statskyrkan ur socialdemokratisk synpunkt (Tiden 1909). Hellsten, S., Vem tillhör Svenska kyrkan? (Kyrkhelg 1963). Hessler, C. A., Dagens socialdemokrati och morgondagens kvrka (Statsvet. tidskr. 1961). — Stat och religion i upplysningstidens Sverige. 1956. Hierta, Ph., Allmänna kyrkomötet 1868. Hippel, O., Kyrka och stat. 1934. — Kyrkolagskommittén 1824—1846. 1914. Hjärne, H., Kyrka och stat. Historiska utkast. 1912. Holmquist, Hj., Kyrkoherde A. F. Holmquist (Karlstads stifts julbok 1918). Hornung, P., Om religionsfrihetslagen (Credo 1952). Hultgren, G., Om staten och kvrkan skiljes (Kyrkliga reformfrågor, 1, nv uppl.). 1960. Hultkrantz, C. A., Om olika slag af religionsfrihet.. . 1857. / kyrkan eller utanför? 1952. Illustreret Religionsleksikon, 3. 1950. Ingers, G., Klosterförbudet i Sverige och dess upphävande (Statsvet. tidskr. 1962). Jacobsson, S. & Thelander, K., Statskyrka eller frikyrka? 1913. Johansson, O., P. P. Waldenström i kyrkomötet. 1931. Jonzon, B., Religionsfrihet, stat och kyrka (Från bygd och vildmark, 43, 1956). Josefson, R., Kyrka och stat. 1956. — Om sann och falsk anpassning (Från ådalar och fjäll 1962). — Stat och kyrka (Sv. tidskrift 1957). Josefson, R., Hallencreutz, C. & Hagård, B., Statskyrka — för och emot. 1958. Julen, J. & Eeg-Olofsson, A., Frikyrkotanken. 1930. Kautsky, K. & Schoenlank, B., Grundsätze und Forderungen der Socialdemokratie. Erläuterungen zum Erfurter Programm. 2. Aufl. 1892. Keesing's Contemporary archives. XIII. 1962. Keller, A., Church and state on the European continent. 1936. Kihlén, C, Svensk kyrkopolitik (Sv. kyrkoförbundets tidskr. 1912). Kjöllerström, S., Begreppen statsreligion, statskyrka och folkkyrka (Festskrift till Arthur Thomson den 6 november 1962). —• "Den svenska statsreligionen" (Sv. tidskrift 1945). — Kyrka och stat i Sverige efter reformationen (Sv. teol. kvartalskrift, 29, 1953). Kolmodin, A., Kyrkliga riktlinjer. 1912. Konvitz, M. R., Fundamental liberties of a free people. 1957. Kringen, O., Kyrkan sedd från socialistisk synpunkt. 1906. Krishnaswami, A., Study of discrimination in the matter of religious rights and practices. 1960. Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. Betänkande avgivet av 1951 års kyrkomöteskommitté (SOU 1955:47). Kyrkorna och tidens kaos. (Nordiska ekumeniska institutets skriftserie, 2, 1948). Landquist, J., Nathan Söderblom (Litteraturen, 1, 1918—1919). Larsson, R., Frikyrkoperspektiv. 1946.

532 Laurentz, E., Det religiösa lägets krav på Sveriges frikyrkliga (Fria kristliga studentföreningens skriftserie, 6, 1917). Lenin, N., Socialismen, arbetarpartiet och religionen. 2 uppl. 1925. Linderholm, E., Det svenska kyrkolivets reorganisation. 1915. Lindeskog, G., Statskyrkodebatten i Sverige (Finsk tidskrift, 143, 1948). Lindhardt, P. G., Stat og kirke. 1960. Ljunggren, G., Kyrkan och religionsfrihetskravet (Sv. tidskrift 1947). Maritain, J., Les droits de 1'homme et la loi naturelle. 1943. Marx, K., Till kritiken av det socialdemokratiska Gotha-programmet. 1926. Mehring, F., Die deutsche Sozialdemokratie, 3. Aufl. 1879. Mill, J. S., Om friheten. 1945. Montelin, Hj., Till frågan om stat och kyrka (Tiden 1918). Mosesson, G., Mitt livs mosaik. 1954. Nerman, T„ Hjalmar Branting — fritänkaren. 1960. — Klasskamp eller knäfall? 1929. New Delhi har ordet. 1962. The New Delhi report. 1962. Newman, E., Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt fromhetsliv 1809— 1855. 1939. — Svensk högkyrklighet, lågkyrklighet och frikyrklighet. 1932. Nilsson, G., Statskyrkans avskaffande (Samtid och framtid 1945). Nordström, N. J., De frikyrkliga och statskyrkoproblemet. 1922. —• Kyrkosamfunden vid skiljovägen. 1934. Northcott, C, Religious liberty. 1948. Nygren, A., Den tyska kyrkostriden. 1934. Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42). Nfirregaard, J., Stat och kyrka i Europa under tiden mellan världskrigen. 1948. Odhner, C. T., Sveriges politiska historia u n d e r konung Gustaf III:s regering, 1. 1885. Ollen, N. P., Paul Peter Waldenström, en levnadsteckning. 1917. Olsson, K.-M., Kontakt med kyrkan. 1960. Oxford och Edinburgh. Aktstycken från Världskyrkokonferenserna i Oxford och Edinburgh år 1937. 1938. Palmqvist, A., Die römisch-katholische Kirche in Schweden nach 1781, 1—2, 1954 —1958. — Religionsfrihetsproblemet i Sverige under den gustavianska tiden (Kristendomslärarnas förenings årsbok 1963). Petander, K., Stat och kyrka. 1913. Petrén, V., Stat och kyrka (Samtid och framtid 1959). Petrini, H., Kyrkans oskadliggörande. 1918. Pfannenstill, G. Af., Religionen — en privatsak eller därjämte en samfundssak? (Sociala frågor i kristendomens ljus, 10, 1908). Pleijel, H., Karolinsk kyrkofromhet, pietism och h e r r n h u t i s m (Sv. kyrkans historia, 5 ) . 1935. Pluralismus, Toleranz und Christenheit. 1961. Pope, L., Millhands and preachers (Yale studies in religious education, 15). 1942. Protokoll från Folkpartiets ungdomsförbunds kongress 1950. 1951. Protokoll från Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 4:e, 11 :e, 15 :e, 17 :e, 21 :a kongress. 1897, 1920, 1936, 1944, 1960. Protokoll. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds 14 :e och 15 :e kongresser. 1955, 1958.

533 Protokoll iiber die Verhandlungen des Parteitages der Sozialdemokratischen Partei Deutschlands. Halle 1890, Erfurt 1891. Protokoller hållna vid Andra allmänna reformmötet i Örebro 1850. Radioserien. Skall kyrkan skiljas från staten? 1959. Religionsfrihetslagen. Kommentarer i utträdesfrågan. 1951. Religionsfrihetslagen och därmed sammanhängande lagar, förordningar och kungörelser jämte kommentarer. 1952. Revised report of the Commission on "Christian witness, proselytism and religious liberty" (The Ecumenical review, 13, 1960). Rexius, J. N., Världsmakten och Guds rike. 1915. Robinson, N., The Universal Declaration of Human Rights. 1958. Rodhe, E., Svenska kyrkan omkring sekelskiftet. 1930. Rudberg, £., Kyrka och stat. Historisk återblick och några aktuella problem. 1934. Rudérus, G., Måste kyrkan pröva om? (Karlstads Stiftsblad 1955). Ruggiero, G.di, Religious freedom (Encyclopoedia of social sciences, 13, 1934). Ruhe, A., Kampen för religionsfrihet (Socialdemokratiska ungdomsförbundets agitationsskrift nr 18, 1906). — T ö m k y r k a n ! 1908. Runestam, A., Folkkyrkan (Ny kyrklig tidskrift, 29, 1960). Rydenfelt, S., Folkkyrkan och folket (Samtid och framtid 1959). Samling af författningar och stadgar, hvilka ändra eller förklara kyrko-lagen af år 1686, och ännu äro till efterlefnad gällande; författad och utgifven på Kongl. Maj:ts nådiga befallning år 1813. Samtal om kyrkan. 1920. Schauman, G., Till religionsfrihetens historia vid 1778—1779 års riksdag (Hist. tidskr. 1898). Schultzer, B., Freedom as a relativistic and moral conception (Philosophical essays dedicated to Gunnar Aspelin, 1963). The second world conference on faith and order held at Edinburgh, August 3— 18, 1937. Ed. by L. Hodgeson. 1938. Severin, F., Statskyrka eller frikyrka. 1917. Sjöholm, J., Kyrka och folk. 1912. Spak, H. F., Kampen mot statskyrkan. 1920. SSU inför framtiden. 1960. Stadener, S„ Kyrkopolitiska riktlinjer. 1913. Stampfer, F„ Religion ist Privatsache! 1909. Stat och kyrka i skilda länder, 2. 1958. Staten och trossamfunden. 1958. Statskyrka och religionsundervisning inför 1918 års riksdag. 1919. Stegmann, O., Das Erfurter Programm. 1920. Strandberg, C, Kan kyrkan demokratiseras? (Vår Lösen 1960). Sundberg, H. G. F., Kyrklig vanmakt (Samtid och framtid 1954). — Kyrkorätt. 1948. —• Stat och kyrka i aktuell belysning (Samtid och framtid 1955). Sundby, O., Luthersk äktenskapsuppfattning. En studie i den kyrkliga äktenskapsdebatten i Sverige efter 1900. 1959. Sundström, E., Skilj kyrkan från staten nu! (Kristet forum 1961). Svanberg, V., Statskyrka på avskrivning (Tiden 1945). Swedberg, B., F r i k y r k a på väg. 1961. Svensk uppslagsbok (2 uppl.), 23, 27. 1952—1953. Svenska akademiens ordbok över svenska språket, 21. 1957.

36 — Kyrka-stat 111

534 De svenska katolikernas ställning till religionsfrihetskommitténs förslag (Credo 1927). Svensson, A. B., Vad är religionsfrihet? (Nya Väktaren 1962). Svensson, G., Kyrkan i statens våld. 1912. Svärd, Lydia, Väckelserörelsernas folk i Andra kammaren 1867—1911. 1954. Söderblom, N., Religionen och staten. 1918. Söderlind, P., Vår kyrka och hennes uppgifter såsom folkkyrka. 1911. Tambaram series, 6 (The Church and the state). 1939. Taylor, T., Kyrka och stat i Skottland (Sv. teologisk kvartalskrift, 31, 1955). Thorning, J. F„ Religious liberty in transition. 1931. Thunberg, Anne-Marie, Evangeliet, bekännelsen och folkkyrkan (Vår Lösen 1961). Tingsten, H., Den svenska socialdemokratiens idéutveckling, 2 (Den sv. arbetarklassens historia, 8). 1941. Tomson, R., En politisk vilde i 25 riksdagar. P. P. Waldenström i Sveriges riksdag. 1942. —• Lekmän, präster och prelater. Kring allmänna kyrkomötet år 1868. 1960. Waldenström, P. P., Biblisk troslära. 1914. Wall, B. W., Kyrkan inför staten (Vår Lösen 1960). Waller, S. M., "Allmänna opinionen". Kring ett slagords historia (Hist, tidskrift 1960). —• (Rec. av) Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i Andra kammaren 1867— 1911 (Statsvet. tidskr. 1955). — Rutger Macklean och 1809—1810 års riksdag (Skrifter utg. av Fahlbeckska stiftelsen 39, 1953). — (Rec. av) Sven Olsson, Olof Hermelin (Hist, tidskrift 1956). Weidmann, P., Die Programme der Sozialdemokratischen Partei Deutschlands von Gotha bis Görlitz. 1920. Weil, G. L., The European convention on human rights (European aspects II, C:12, 1963). Westin, G., George Scott och hans verksamhet i Sverige, 1. 1928. — Kampen om religionsfriheten (Skr. utg. av Kristendomslärarnas förening, 1). 1942. Wicksell, K., Statskyrkans framtid (Tiden 1909). Wingren, G., Den "religiöst motiverade" folkkyrkan och den "demokratiska" folkviljan (Vår Lösen 1961). — Demokrati i folkkyrkan. 1963. Wisborg, S., Kyrka och stat (Fria kristliga studentföreningens skriftserie, 1. 1914). — Kyrkans skiljande från staten. 1918. Zetterberg, Å., Behöver kyrkan demokratiseras? (Vår Lösen 1960). — Problemet stat — kyrka (Kyrkans studiefront, 9, 1959). — Vita och svarta lekmän? (Vår Lösen 1960). östergren, O., Nusvensk ordbok, 7. 1953.

Personregister

Adlercreutz, A. G. 23, 24, 32 Agardh, H. B. 423 Ahlberg, Adolf 51 Ahlberg, Alf 306 Ahlkvist, E. 105, 196 Ahlsten, J. 177, 178 Ahrén, P.-O. 200 Alemyr, S. R. 107, 111, 440 Alexanderson, E. 107 Almén, Hj. 304 Almqvist, L. Th. A. 22 Alströmer, J. 16, 202 Anderberg, A. H. 109, 179, 183, 191, 362, 370, 372, 375 Andersson, Anton 259 Andersson, Axel 285 Andersson, C. A. 328 Andersson, F. (i Helgesta) 132 Andersson, I. (i Linköping) 418 Andersson, J. 117 Andersson, J. E. (i Ovanmyra) 65 Andersson, S. 328, 349 Andersson-Berg, J. 290 Andrén, G. 344, 501 Andrén, I. 401, 403 Andrén, O. 336 Andrén, Å. 509 Anjou, L. A. 24, 33, 34, 152 Ankar, G. 170 Annerstedt, Th. 24, 152 Anshelm, G. 367 Arnoldson, K. P. 35, 36 Arrhén, E. 400 Arvidson, J.-A. 107 Arvidson, S. 94, 96, 97, 101, 111, 126, 148, 328, 374, 465, 507, 515, 516 Arvidsson, Th. 70, 96, 102, 285 Aulén, G. 376, 502 Baehrendtz, E. 51 Bark, H. 328, 358, 401 Barnekow, C. F . K. 39, 134

Barnekow, K 332, 459 Beckman, A. F. 18, 19, 20, 23, 33, 34, 152, 154 Bengtsson, S. (i Norup) 271, 280, 284, 301 Bengtsson, T. 100 Bensow, O. 244, 245, 248 Berg, C. O. 154 Berg, G. J. G. A. 38 Berg, H. 129 Bergegren, A. 196 Bergegren, H. 262, 263 Berggrav, E. 247 Berggren, E. 270 Bergh, R. 399, 502 Berglund, E. 171 Berglund, Emil 230, 231 Berglund, M. 150 Berglund, S. 266, 269 Berglöf, F. J. E. 36 Bergman, C. A. 201, 203 Bergman, J. 273, 274 Bergman, M. 388 Bergquist, Th. 62, 64, 67 Bergqvist, O. 50, 57, 59, 63, 117, 118, 170, 171, 217, 276, 293, 316 Bergström, P. A. 21, 23, 34, 204 Billing, E. 55, 57, 58, 60, 71, 80, 167, 169, 184, 200, 295, 316, 317, 507, 508 Billing, G. 33, 42, 44, 45, 49, 117, 118, 134, 136, 155, 161, 162, 164, 165, 168, 207, 209, 210, 214, 216, 217, 219, 220, 223, 225, 226, 227, 229, 231, 232, 239, 259 Bjerkerot, E. 198 Björck, A. W. 202 Björck, E. D. 14, 16, 153 Björck, J. 349 Björklund, G. 51 Björkquist, M. 59, 91, 168, 170, 239, 247, 295, 332

536 Björling, C. O. 14, 15, 25 Björnberg, T. K. E. 105 Blidfors, J. 111 Block, C. E. D. 57, 59, 166 Blomberg, C. J. 157 Bobeck, K. J. 158 Boberg, C. 293 Bodell, J. 17 Bodin, N. 67 Boethius, S. J. 41, 218, 220 Boger, G. 436 Boiling, J. O. 183 Boman, M. 107, 150, 404 Boman, R. 400 Boo, K. G. H. 83 Borelius, H. 247 Borell, Th. 276 Borgström, J. A. 221, 304 Braconier, J. 178 Branting, G. 104, 328, 349 Branting, Hj. 41, 42, 214, 252, 255, 256, 257, 499, 521 Brilioth, Y. 67, 127, 172, 293, 335, 449, 451—452, 454, 503, 506, 512 Bring, E. G. 14, 18, 25, 33, 34, 152, 155 Bring, R. 180, 182, 189, 191, 369, 377 Brolin, P. E. 148, 423 Brunn, A. 222 Brusewitz, P. E. 325 Bråland, A. 108, 111, 190 Butsch, J. A. 14 Biilow, Chr. 134, 204 Byström, J. 44, 48, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 162, 212, 213, 285, 304 Bärg, A. J. 67 Carlén, E. 150 Carleson, C. N. 263, 500 Carlgren, A. 219 Carlsson, B. 333 Charleville, C. V. 33, 34 Christiernin, A. 439 Claesson, O. H. L. 37 Clason, S. 44, 162, 276 Cullberg, J. 190, 329, 336, 382, 458, 501 Dahlén, J. P. 299, 300 Dahlén, O. 71, 363, 436, 437 Dahmén, G. 429 Dalgren, L. 298, 301

Damström, K. A. 399 Danell, G. A. 129, 193, 200, 362, 459 Danell, Hj. 45, 59, 117, 161, 165, 168, 217, 318 Danell, M. 88, 179, 182 Danell, S. 88, 125, 458 Danielsson, Hj. 303, 334, 335, 514 Danmans, E. 111 Davidson, B. 437 De Geer, L. 19, 21, 22, 23 Dickson, Ch. 131 Dulme, Chr. 71, 149, 388 Edberg, R. 79, 85, 86, 100, 125, 126, 328, 349, 354, 358, 361, 367, 390, 501 Edenman, R. 381, 416, 422, 439, 521 Eeg-Olofsson, A. 94, 145, 374, 441, 503 von Ehrenheim, P. J. 35, 156, 160 Ekeberg, B. 163 Ekedahl, E. 218 af Ekenstam, C. Th. 42 Eklund, H. 398 Eklund, J. A. 45, 55, 118, 165, 166, 208 Ekman, E. J. 36, 37, 38, 39, 43, 116, 133, 135, 157, 204 Ekman, K. J. 42, 137, 164, 168, 243 Ekman, N. G. 430, 508 Ekmark, L. O. 190 Ekström, R. 194, 509 Elmgren, B. 382 Elofsson, G. E. (i Vä) 107, 400 Elowsson, N. 83 Elving, G. 88, 125 Emanuelsson, P. J. 15 Engberg, A. 54, 60, 65, 174, 267—270, 274, 279, 289, 292, 293, 299—301, 303, 310, 311, 313, 315, 316, 320, 321, 322, 329, 500, 515, 521 Englund, E. 348, 398 Engström, L. M. 305 Engström, O. 428, 443—446, 503 Engström, S. 376 Erikson, J. M. 36, 37, 38, 39, 132, 135, 136, 204 Eriksson, J. (i Kinna) 328 Eriksson, N. 82, 85, 88, 92, 100, 103, 104, 147, 178, 327 Ernestam, B. J:son 66, 78, 303 Essie, S. A. 128, 409

537 Estborn, D. 192 Ewerlöf, K. 63 Fagerberg, J. A. 325 Falck, J. R. 16 Fallenius, C. M. 24 Fast, E. 321, 381, 401 Fehr, F. 34, 35, 117 Fernholm, A. 28, 203 Ferrmark, H. 429 Fjellstedt, P. 12 Flensburg, W. 26, 155 Flyg, N. 308, 309, 314 Fogelström, P. A. 127, 421 Forkman, G. 101, 459, 504 Forsell, J. 212 Forslund, A. 84 Forssell, A. 313 Franzén, B. 427, 449, 503 Franzén, P. 440 Freden, N. G. 113 Fredriksson, G. 428 Fredriksson, K. 328 Fries, S. A. 45, 46, 220, 222, 225, 226, 235, 236, 238, 243, 245 von Friesen, B. 401, 402, 502 Frostensson, A. 331 Fröding, N. 107 Farm, H. 386 Gansmoe, O. 149, 195 von Gegerfelt, H. G. 20, 21, 23 von Geijer, S. G. A. 32 Giertz, B. 130, 370, 376, 389, 459 Gillen, G. V. 284 Gilljam, G. F. 161 Glemme, I. 129 Grafström, Th. F. 29, 30, 31, 32, 116, 117, 522 Granlund, I. 127, 128, 422 Grundell, C. G. 38 Gullberg, A. V. 48, 49, 50, 51, 284 Gumselius, G. W. 20 Gustafson, S. (i Göteborg) 149, 357 Gustafsson, A. (i Borås) 86, 176, 178, 194, 195, 352, 357, 401, 402, 423 Gustafsson, B. 129, 322, 425, 461, 517 Gustafsson, E. (i Bogla) 65, 321, 324, 330, 356, 501 Gustafsson, J. 63 Gustafsson, .1. A. (i Lekåsa) 64

Gustafsson, R. 290, 328 Gynne, N. 436 Gärde, N. 181, 190 Göransson, C. E. 59, 188 Göransson, H. 104, 178, 343, 501 Hagård, B. 434 Hall, D. 358 Hallberg, H. E. 46 Hallen, H. 49, 50, 51, 85, 105, 171, 178, 181, 188, 195, 196, 268—270, 272— 274, 277, 280, 290, 293, 355, 367, 381, 400, 417, 501, 502 Hallencreutz, C. 434 Hallerby, N. 437 Hallgren, F . 279 Hamilton, C. F. H. 90, 181 Hamilton, H. 18, 24, 25 Hammar, O. 357, 379 Hammarskjöld, C. G. 26, 117 Hammarskjöld, Hj. 60 Hammarskjöld, Ä. H. 39, 50, 137 Hammarström, C. J. 38 Hamrin, F. 48, 282, 284 Hamrin, Y. 404, 502 Hanson, P. O. 195, 436 Hansson, K. E. (i Skediga) 357, 365 Hansson, N. 278 Hansson, P. A. 291 Hartman, O. 198, 334 Hasselberg, C. 232 Hasselrot, B. C. 168 Hasselrot, B. F. E. 165, 181, 185 Hasselrot, C. B. 136 Hassler, O. 110, 145, 369 Hassler, Å. 90, 108, 109, 110, 182, 187, 190, 191, 193, 372 Hazelius, Hj. 33, 34, 155 Hazén, J. G. 38, 39, 40, 41, 42 Hedén, E. 50, 51, 139, 163, 259—261 Hedengren, O. G. 18, 20 Hedenius, I. 332 Hedin, S. A. 23, 132, 133, 135 Hedlund, S. A. 36 Hedlund, V. 64, 65, 67 Hedqvist, S. 104 Helén, N. G. 126, 378, 380, 436 Helin, P. 103 Hellebladh, A. 149 Hellsten, S. 129 Hellström, J. 284

538 Henriksson, G. 415 Henschen, L. V. 13, 19, 201 Herlitz, N. 83, 147 Hermansson, A. 100, 349 Herner, S. 45, 223, 239 Herrlin, O. 130 Heuman, E. D. 42 Hillerdal, G. 128, 198, 406, 408, 419, 502 Hippel, O. 288, 317 Hjalmarson, J. 357, 404, 502 Hjelm, C. G. 332 Hjärne, H. 237, 238, 242, 245, 250, 269, 276, 500, 504 Holmdahl, C. 60 Holmdahl, O. 170 Holmquist, C. F . 49, 160, 161, 208, 210 Holmquist, Hj. 295 Holmström, O. 164 Hoppe, C. 65, 355, 401, 502 Hultgren, G. 110, 452—454 Hultkrantz, C. A. 25, 466—467 Håkansson, H. 304 Hastad, E. 382, 403 H0ffding, H. 231 Högberg, K. R. N. 190 Höglund, Z. 171, 320, 326 Högman, I. 332, 368 Höjer, M. 39, 40, 41 Isaksson, A. V. 271 Isaksson, J. 286 Jacobsson, S. 243 Jansson, A. (i Bråten) 211, 213, 298, 299 Jansson, F . G. (i Carlshed) 38 Jansson, G. (i Krakerud) 134 Jansson, J. B. 166 Johannesson, E. 340, 342 Johannesson, L. 70, 329, 333, 363 Johansson, A. E. (i Borås) 194 Johansson, Arndt 508 Johansson, E. 80, 365 Johansson, F. A. 208, 210 Johansson, G. (i Sthlm) 355, 501 Johansson, L. (i Skövde) 110, 111, 401, 417 Johansson, M. 33, 34, 35, 154, 158 Johansson, O. (i Edsbyn) 301 Johansson, R. 328

Johnsson, .1. W. 85, 177, 338, 349, 367, 501 Jonsson, G. 19, 36 Josefson, R. 94, 188, 374, 376, 408, 434, 454—458, 502, 504, 509 Josefson, T. 145 Jonzon, B. I. J. 59, 166, 167, 169, 170, 172, 179, 458 Julen, J. 50, 51, 61, 66 Jungen, E. 327 Jägerskiöld, S. 423, 517 Jiirhult, G. 332 Kahnlund, S. 331 Kalm, I. 429 Karlsson, F. 399 Karlsson, K. G. 39 Keijer, A. 107 Keijser, E. J. 158 Kellgren, N. 149, 420 Key, E. 32 Kihlén, C. 235, 294 Kilbom, K. 296, 300, 310, 311, 314 Kilsmo, K. G. 127, 402 Kjellberg, K. 50, 51 Kjellin, B. 114, 199, 418, 518, 519 Kjellin, .T. 33 Kjöllerström, S. 377, 383 Klefbeck, E. A. 275, 293 von Koch, N. S. 23 Kolmodin, A. 210, 235 Kolmodin, G. 18, 20, 23, 25, 131, 132 Kringen, O. 257—259, 262, 499 Kristensson, A. 195 Kronlund, G. 212 von Krusenstierna, J. E. 39 Kumm, E. 327 Kylander, H. 50, 51 Kyling, F. 357 Källstad, Th. 97, 128, 129, 373, 510, 515 Kärrlander, H. 149 Lagebrant, S. 436 Lagerbielke, N. G. .1. 168 Lagercrantz, O. 101 Lagerfelt, I. 171 Lampers, S. 183, 192 Landgren, L. 18, 154, 519 Landqvist, J. 279 Larsson, G. 436

539 Larsson, L. O. 18, 21, 23 Larsson, M. 104, 107 Larsson, R. 87, 103, 179, 318, 331, 334, 368, 373 Larsson, V. 164, 168 Larsson, Y. 79, 80, 124, 355, 358 Laurentz, E. 251 Leijonhufvud, E. G. 88, 90, 370, 373 Lernberg, A. E. 413 Lewan, O. 239 Levinson, K. S. 145 Lidman-Frostensson, U. 194 Lidman, S. 248 Liedholm, J. F. 156 Lindberg, C. 171 Lindblom, E. A. 106, 107, 343 Lindblom, P. 407, 502 Linde, E. 327 Lindell, I. 109, 423 Linder, G. 383 Linderholm, E. 234, 246 Lindeskog, G. 337, 501 Lindgren, H. G. 24 Lindhagen, A. 290 Lindhagen, C. 42, 161, 162 Lindman, A. 293 Lindqvist, A. 64 Lindroth, Hj. 90, 91, 125, 178 Lindskog, C. 302 Lindstedt, J. M. 208, 217, 219 Lindström, E. 285, 286, 304 Lindström, M. 200 Lindström, N. J. O. H. 161, 165 Lindström, R. 63, 171, 328, 348, 349, 361 Lindström, U. 79, 342 Linton, O. 187 Ljung, E. W. 59 Ljunggren, G. L. 67, 169, 170, 336 Ljungberg, H. 330 Ljungqvist, E. G. 163, 206, 208, 211, 217 Lodenius, V. 106 Lundberg, J. 79, 80, 86, 124, 358, 365 Lundgren, A. 333 Lundgren, F. 218, 219 Lundgren, P. G. 79, 83 Lundin, C. G. 285 Lundqvist, R. 83, 91, 105, 177, 345, 501 Lundstedt, V. 312

Lundström, A. H. 118, 217 Lyth, A. J. 25, 36 Löfgren, E. 50 Löfström, I. 368 Lönborg, S. 368, 376 Lönegren, E. F. 45, 55, 59, 118, 167 Lövgren, N. 45, 117, 153, 154, 163, 165 Malmborg, E. 338, 352, 358 Malmeström, E. 370 Malmström, C. G. 26 Mannerskantz, A. 400 Martinsson, B. 332 Martling, C. H. 129, 426 von Mentzer, C. H. 163 Meurling, Ch. 118, 140 Meurling, E. 225 Modig, A. 48 Mogård, B. 83, 111, 147, 310, 312, 346 Montelin, Hj. 278, 279 Morell, R. 440 Mosesson, G. 51, 53, 62, 64, 65, 66, 67, 69, 71, 73, 81, 85, 88, 92, 94, 101, 120, 141, 142, 171, 176, 282, 285, 307, 309, 312, 314, 316, 352, 366, 508, 514 Myrdal, G. 171 Månsson, F. 310, 312 Möller, G. 267, 290, 322, 326, 349 Mörner, O. 22, 24, 25, 32 Nelander, E. 405, 502 Nerman, T. 79, 83, 84, 94, 103, 104, 128, 176, 308, 338, 340, 366, 432, 501 Nilsson, B. 84, 178, 399 Nilsson, Gunnar 179, 183, 189, 190, 193 Nilsson, Gunnar 330 Nilsson, .1. (i Eskilstuna) 64, 171, 284 Nilsson, John 424 Nilsson, J. W. 130 Nilsson, K. A. 293 Nilsson, N. 148 Nilsson, O. 66, 304 Nilsson, S. 415 Nilsson, Sven 503 Nissert, U. 436 Nivenius, O. 74 Norberg, A. 172 Norberg, J. O. C. 169

540 Norberg, J. P . 137, 229 Nordberg, J. A. 59 Nordenskiöld, H. J. 67 Nordlund, K. 50, 51 Nordquist, L. W. 284 Nordström, J. J. 22, 23, 24, 25, 152, 153 Nordström, N. J. 54, 56, 63, 66, 142, 271, 272, 282, 283, 286—288, 303, 304, 307, 316, 496, 514 Norén, E. V. 328 Norgren, C. A. 145 Norrby, C. J. 35 Norrman, E. 328 Norup, S. 357, 501 Nothin, T. 51 Nygren, A. T. S. 91, 92, 169, 170, 172, 180, 182, 192, 194, 317 Nygren, J. 194 Nygren, S. 160 Nygren, Sigrid 420, 520 Nyqvist, J. 157 Nyström, E. 134, 156, 157, 204 Näsgård, B. 342, 382 Odencrants, T. H. 151, 155 Odhner, C. Th. 39 Odin, J. P. 208, 217 Ohlin, B. 403 Ohlon, S. 398 Oldberg, R. 362 Oljelund, S. 110, 113, 190 Ollen, D. 399 Ollen, J. M. 225 Olofsson, O. 284 Olofsson, R. P. 198 Olsson, A. (i Mora) 85, 147, 176, 301, 302, 358, 403 Olsson, C. (i Berg) 302 Olsson, C. P. (i Mellerud) 65, 328 Olsson, J. 38, 135 Olsson, K. .1. 84, 190, 322, 323, 347, 501 Olsson, K. M. 508 Olsson, Olof 50, 51, 275 Olsson, O. (i See) 284 Olsson, Oscar 273, 274, 289 Olsson, O. B. 32, 34, 38 Olsson, P. 23, 25, 31, 33, 131, 134, 152 Olsson, P. V. 50 Onsjö, J. 85, 101, 106, 177, 367 Oscar I 16

Oscar II 24 Oskarsson, T. 321 Osvald, K. H. 126, 339, 342, 366, 378, 390, 398 Palme, O. 503 Paulsen, A. 298, 300 Pehrsson, P. 42, 55, 161, 299, 302, 313, 315 Perman, S. 388 Personne, .1. 158, 160, 161, 163, 164 Persson, D. (i Tallberg) 139 Persson, S. (i Fritorp) 293 Petander, K. 242, 500 Petersson, J. (i Boestad) 38 Petersson, G. A. 48 Pethrus, L. 93, 199, 409, 450, 502, 503 Petre, Th. 202 Petrén, E. 415 Petrén, V. 50, 51, 423 Petrini, H. 45, 54, 273, 278 Pettersson, J. W. (i Norregård) 85, 101, 147, 404 Pettersson, P. 32 Pfannenstill, G. M. 45, 165, 216—220, 222, 223, 224, 227, 228, 239, 279, 295, 500 Pontén, O. 387, 415 Qvarnström, A. 180, 183, 190, 369 Ramfors, A. 189 Rappe, A. E. 34, 209, 218 Rappe, C. J. 164 Redelius, O. W. 38, 39, 41, 134, 136, 157, 204 Renström-Ingenäs, L. 416 Rexius, J. N. 245 Ribbing, S. 18, 21, 25, 30, 32, 160, 218 Rimmerfors, E. 111, 149, 401 Rodhe, A. E. 50 Rodhe, E. H. 35, 45, 53, 117, 164, 228 Rodhe, E. M. 165, 170 Roseli, A. 159 Rosén, A. 56, 66, 282, 284 von Rosen, F. T. C. 44 Rosenberg, S. 34, 131 Rosenblad, M. 11 Rosendal, G. 174 Rosenius, C. O. 12

541 Rubbestad, A. 404, 422 Rudberg, E. 318 Rudebeck, G. 156 Rudérus, G. 193, 389 Rudin, W. 35, 153, 154, 159, 160, 208 Ruhe, A. 261 Rundgren, C. H. 16, 19, 24, 31, 34, 117, 134, 153, 155, 159 Runestam, A. 91, 170, 371, 458 Runmark, R. 102 Rydenfelt, S. 424 Rydin, H. L. 21, 35 Rydin, K. 137 Rylander, A. O. E. 104, 106, 107 Räf, E. 41, 44 Sahlin, C. Y. 34 Salomonsson, K. 325 Samuelsson, G. 383 Sandberg, A. 12, 15 Sandberg, O. E. 64 Sandberg, S. 437 Sandblad, H. 174, 331 Sandegård, K. 171 Sandler, R. 81, 84, 100, 147, 178, 322, 349 Santesson, C. G. 248 von Scheele, K. H. 35, 136, 208, 209, 212, 273 Schlyter, K. 62, 63, 64, 316 Schönbeck, H. 14 Segerstedt, T. 242, 277 Senander, K. 417, 418 von Seth, T. 357 Severin, F. 264, 326, 500 af Sillen, E. J. 370 Sjöbring, P. 31 Sjöcrona, C. A. 42, 160, 218, 224 Sjöholm, J. 233 Sjölin, S. 415 Sjöström-Bengtsson, A. M. 104, 106, 107, 178, 349 Sjövall, E. 106, 107 Skafte, D. 388 Sköld, P. E. 75, 146, 267 Sollerman, E. 442, 503 Spak, H. F . 297 Sparre, E. J. 19 Spånberg, J. W. 38 Spångberg, A. 353, 358, 417, 418 Staaff, K. 42, 45, 162

Stackelberg, A. L. R. 152 Stadener, S. 49, 62, 168, 239—242, 277, 279, 527 Stahre, S. A. 328 Starbäck, K. 222 Stave, E. 45, 216, 219, 220, 223, 224, 228 Staxäng, E. 82, 83, 86, 125, 171, 175, 176, 190, 357, 367, 404, 417 von Stedingk, L. E. 13 Sten, H. 346, 501 Stendahl, K. 129 Stenström, A. 166 Stenström, K. J. 273 Sterky, F. 499 Stolpe, S. 362 Strand, A. 328 Strandberg, C. 130, 200, 460, 508 Strandberg, T. 77, 124, 175 Strandeli, K. E. 158 Sträng, G. 349 Ström, F. 259 Ström, I. 332, 419 Ström, Å. V. 121 Strömberg, A. Th. 24 Ståhl, E. 325, 388 Ståhl, M. 80, 103, 124, 358, 365 Sundberg, A. N. 16, 31, 37, 208 Sundberg, H. G. F. 70, 88, 91, 176, 179, 182, 183, 187, 363, 368, 376, 505 Sundby, O. 199 Sundholm, N. 442 Sundqvist, G. 67 Sundström, E. 128, 421, 449—450, 503, 512 Sundström, W. 85, 100, 177, 367 Svanberg, V. 329 Svantesson, A. 193, 382 Swartling, F. 77 Swedberg, B. 128, 420, 422, 446—449, 503 Swedberg, R. 86, 96, 97, 104, 105, 125, 126, 148, 177, 351, 357, 366, 373, 378, 379, 380 Svensson, A. B. 72, 88, 91, 125, 184, 216, 371, 401, 468 Svensson, E. (i Kungälv) 107, 149 Svensson, G. 234, 238, 248 Svensson, Hj. (i Grönvik) 181, 182, 190 Svensson, P. (i Alingsås) 357

542 Svensson, P. (i Stenkyrka) 404 Svensson, W. (i Ljungskile) 111, 351, 358, 401 Svenungsson, D. 101, 107, 195, 373 Swärd, A. 318 Svärd, L. 524 von Sydow, K. H. 168 Säther, A. 285, 303 Söderberg, A. 286 Söderberg, E. N. 165 Söderblom, N. 223, 231, 249, 253, 294, 514 Söderlind, P. 167, 233 Söderqvist, M. 436 Sörensson, P. 44 Tamm, C. G. A. 44 Tamm, H. 160 Terning, O. 87, 368 Ternström, J. 16 Tham, C. W. 14 Thelander, K. 243 Themptander, O. R. 39 Thomasson, E. 132, 157, 204 Thomson, A. 311 Thulin, G. 224 Tingsten, H. 254, 499 Toll, C. F . 34 Torelius, G. 158 Torpadie, A. F. L. 31 Tottie, H. W. 118, 137, 160 Treffenberg, C. 35, 153, 154 Trygger, E. T. 42, 44, 161

Turen, S. E. 90, 91, 109, 192, 194, 371 Törnblom, C. F. 284 Ullman, U. L. 45, 117, 159 Undén, ö. 349 Unger, J. B. 159 Wachtmeister, H. 417 Wagnsson, G. 282, 285 Wagnsson, R. 63, 290, 300, 316 Vahlberg, G. 328 Waldenström, P. P. 27, 28, 36, 39, 41, 48, 117, 118, 133, 134, 137, 151, 153, 157, 204—229, 232, 234, 243, 251, 259, 260, 274, 283, 294, 299, 495, 519, 522 Wall, B. W. 424

Walldén, W. 131 Wallentheim, A. 80, 103, 358, 365 Wallerius, A. T. A. 302 Ward, K. 358 Wedén, S. 358, 436, 437 Weiland, Hj. 84, 104, 105, 126, 176, 343, 349, 378, 382, 399 Wellhagen, J. 376 Vennberg, K. 101 Wennerberg, G. 24 Wennfors, I. 74, 179, 407 Westerberg, .1. A. 27, 134 Westin, G. 57, 65, 66, 67, 70, 74, 93, 442 Westman, H. 383 Westman, K. G. 65 Wicksell, K. 220, 259, 260, 278 Widen, A. 79, 175, 351, 358 Widen, J. 32, 156 Widner, N. 57 Wieselgren, S. 31, 36, 42, 117, 204, 206, 208, 218 Wigforss, E. 328, 349 Wihlborg, A. 72 Wik, K. A. 285, 286 Wiking, B. S. 367 Wiklund, D. 79, 86, 175, 176, 350, 358, 366, 501, 502 Wiklund, E. O. 320 Wikström, J. E. 129, 503 Winge, P. E. 202 Wingren, G. 398, 508, 509 Wirmark, F. 149 Wisborg, S. 250—254, 277, 495 Wohlin, T. 78 Vougt, A. 349 Wretlind, E. W. 134, 157 Zetterberg, H. 75, 90, 123, 174, 177 Zetterberg, Å. 111, 149, 195, 196, 362, 407, 418, 439, 458—459, 468, 508 Zetterstrand, T. 135, 136 Åkerberg, H. 349 Åkerblom, A. .1. 164 Äman, V. 79, 328, 349 Öberg, S. 103 östlund, A. 171

SAMMANFATTNING OCH REDOGÖRELSE AV UTREDNINGEN

Inledning

Enligt de meddelade direktiven är utredningens huvudsyfte att framlägga material för en fortsatt diskussion om och för ett framtida ställningstagande till frågan om gestaltningen av förhållandet mellan Svenska kyrkan och staten. Vid diskussioner om relationerna mellan stat och kyrka i Sverige och om kravet på en ändring i de nuvarande förhållandena i detta avseende har religionsfrihetsfrågan spelat en väsentlig roll, och utredningen har funnit sin uppgift bland annat vara att belysa betydelsen av denna fråga och de olika uppfattningar som framförts i debatten härom. I den av docenten Sture Waller utarbetade framställningen har lämnats redovisning för religionsfrihelsdebatten i skilda frågor, som har aktualitet för den enskilde individens eller trossamfundens religionsfrihet eller för relationerna mellan stat och kyrka. Utredningen har funnit det lämpligt att i denna sammanfattning behandla religionsfriheten ur historiska och mera allmänna synpunkter. Religionsfrihetsproblem, som äger samband med särskilda frågor om religion eller religiös verksamhet, exempelvis begravningsväsendet, den kyrkliga beskattningen, kyrklig och borgerlig vigsel, prästens tjänsteställning, kristendomsundervisningen, morgonsamlingarna i skolorna och frågan om konfessionella skolor kominer utredningen att närmare behandla vid redovisning av dessa särskilda frågor. I de fall då utredningen i nu föreliggande redogörelse behandlar religionsfrihetsfrågor på vissa speciella områden gäller det sådana frågeställningar, som utredningen icke nu anser sig ha anledning att mera utförligt återkomma till i annal sammanhang, exempelvis beträffande skyldighet att deltaga i andaklsövningar inom krigsmakten. Vid försök att klargöra innebörden av religionsfrihetsbegreppet, vilket möter åtskilliga svårigheter, har utgångspunkterna varit av såväl ideologisk som juridisk och praktisk art. Då man med ledning av ideologiska betraktelsesätt fattar ståndpunkt i religionsfrihetsfrågor motiverar man sin ståndpunkt på olika sätt. I vissa fall utgår man från naturrättsliga resonemang av profan eller av teologisk art och bygger således på ett system av rättsliga normer, som tankes grundat i tingens egen ordning och i människans natur samt följaktligen gäller oberoende av varje lagstiftande vilja och statsform. Enligt andra åskådningar förnekas den naturrättsliga skolans lära om förekomsten av ursprungliga rättigheter. Tanken att friheten hör samman med religionen

546 (kristendomen) såsom sådan har även bestämt uppfattningar om vad religionsfriheten innebär. I de fall då man debatterar religionsfrihetsproblemet ur juridiska och praktiska synpunkter rör man sig med ett legalt religionsfrihetsbegrepp av relativistisk karaktär, påverkat av de från tid till annan växlande samhällsförhållandena samt av skilda motiv och intressen. Detta innebär att även ideologiska synpunkter i viss utsträckning inverkat på det legala religionsfrihetsbegreppet. Vid diskussion om ett genom lagstiftning preciserat frihetsbegrepp uppkommer frågan i vilken utsträckning staten skall slå vakt om religionsfriheten. Denna frihet kan nämligen i samhället behöva lagstiftningens skydd mot kränkningar av olika slag. Å andra sidan kan andra individuella och samhälleliga intressen vara så tungt vägande, att statsmakten vid en skälig avvägning kan finna anledning at l taga större hänsyn till dessa intressen än till vissa krav på religionsfrihet. I fråga om lämpligheten av statligt ingripande för att reglera religionsfrihetens omfattning finnes olika uppfattningar, som grundar sig på skilda samhällsåskådningar. Så bör exempelvis enligt gammalliberal åskådning staten i så liten utsträckning som möjligt på förhand uppställa regler även då det gäller hithörande samhällsförhållanden och ingripa endast om det i praktiken visar sig vara oundgängligen nödvändigt. En nyare samhällsideologi har till utgångspunkt att staten bör för att tillgodose individens intressen på förhand genom lagstiftning och annorstädes söka medverka till atl åstadkomma bästa möjliga samhällsförhållanden. Ehuru många skiftande uppfattningar förefinnes om religionsfrihetsbegreppets innebörd, råder dock, såsom av det följande kommer att framgå, såväl i Sverige som även internationellt sett enighet om vad detta begrepp skall såsom ett minimum innehålla. Med föreliggande redogörelse vill utredningen söka mot bakgrund härav belysa den svenska lagstiftningen samt söka utröna i vad mån på olika håll av ideologiska eller andra skäl anledning ansetts föreligga till utvidgning eller inskränkning i den legalt fastställda religionsfriheten och huruvida tillämpningen av föreliggande legala regler uppfattats som tillfredsställande eller icke. Med hänsyn till sitt uppdrag tager utredningen dock i allmänhet icke ståndpunkt till de olika reformförslag som framförts i debatten om religionsfrihetsproblemet.

R e l i g i o n s f r i h e t s d e b a t t e n i Sverige

Utredningen gör i det följande en sammanfattning av Wallers redogörelse för religionsfrihetsdebatten ur historisk synvinkel. Vidare belyser utredningen vad här i landet under olika tider inlagts i begreppet religionsfrihet. Vid redovisning av aktuella uppfattningar rörande sagda begrepp lämnas även viss redogörelse för vad som förekommit i internationella sammanhang rörande religionsfrihetsfrågan. a) Historik I Wallers redogörelse angående religionsfrihetsfrågan i Sverige har närmare redovisats den offentliga debatten och utvecklingen i förevarande avseenden under 1800-talet (mera översiktligt) och 1900-talet (relativt utförligt) med särskild hänsyn till frågan om statens och kyrkans förhållande till varandra från religionsfrihetssynpunkt. Som en sammanfattning därav må redovisas följande. Enheten inom riket i religiöst avseende på den evangelisk-lulherska bekännelsens grund ansågs under tiden alltifrån Uppsala möte år 1593 till i varje fall mitten av 1700-talet vara av största betydelse för statens bestånd. Konung och riksdag enades därför i en strävan att trygga den lutherska enhetskyrkans existens. Ett väsentligt mål var därvid att förhindra, att katolicismen ävensom kalvinistiska och andra från den officiella kyrkoläran avvikande religiösa strömningar vann anhängare i rikel. I 1686 års kyrkolag stadgades att alla skulle bekänna sig till den rena evangeliska läran. Avfall och villfarande meningar straffades med landsförvisning. EU uttryck för strävandena var det år 1726 utfärdade s. k. konventikelplakatet, som förbjöd enskilda sammankomster för andaktsövning, husandakter dock undantagna, och var riktat främst mot pietistiska strömningar. Närmast av ekonomiska skäl tillerkändes år 1724 emellertid invandrade reformerta hantverkare vid Jonas Alströmers fabriker en viss, begränsad religionsfrihet. År 1741 tillkom likaledes av ekonomiska hänsyn en förordning om rätt till fri religionsutövning för alla invandrade reformerta och anglikaner. Genom 1781 års s. k. toleransedikt tillerkändes alla invandrade utlänningar med annan kristen tro rätt att bilda församlingar med egna kyrkor och präster. I 1782 års judereglemente gavs liknande, men något mera begränsade rättigheter för mosaiska trosbekännare. I 1809 års regeringsform intogs i § 16 de bekanta orden att konungen bör

548 "ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer". Den närmare innebörden av stadgandet är omstridd. Åtminstone sedan 1800-talets mitt har allmänt ansetts att stadgandet avsåg att i princip tillåta alla svenska medborgare att ha vilken religion de önskade med rätt att utträda ur kyrkan, dock att konung och ämbetsmän måste tillhöra denna. På senaste tid har emellertid i ett vetenskapligt arbete hävdats att syftet med RF § 16 blott varit att åt envar, även kyrkans medlemmar, trygga frihet i utövningen av den religion man hade och att paragrafen icke avsåg att stadga frihet att helt lämna den lutherska religionen och övergå till annan religion. RF § 16 har emellertid av många kommit att uppfattas som ett grundlagsskydd för religionsfrihet i riket — innebärande även rätt att utträda ur kyrkan — och har verkat som inspirationskälla och stöd för reformkrav, då lagstiftningen i konkreta frågor rörande religionsfriheten icke innehållit stadganden, som gav en frihet motsvarande den, man ansett innefattad i RF § 16. Fastän uppfattningen om religionsfrihet hos de styrande i samhället 1809 och den närmaste tiden därefter var färgad av politiskt liberala strömningar, fick såsom antytts denna inställning icke konkreta resultat i lagstiftningen. Ett av en kommitté 1828 framlagt förslag till ny kyrkolag, i vilket föreslogs bl. a. rätt att utträda ur kyrkan samt rätt för dissenters att bilda egna kyrkosamfund, föranledde icke någon lagstiftning. Rättstillämpningen och i viss mån lagstiftningen utvecklade sig i stället under 1840lalet och större delen av 1850-talet alltmer därhän att åtgärder och föreskrifter riktades mot företrädare för fria religiösa rörelser. Konventikelplakatet, som formellt inte blivit upphävt, åberopades för inskridanden i en del fall mot sammankomster av väckelsekaraktär m. m. Domar å landsförvisning för avfall till katolicismen och även till baptismen förekom i några fall under 1840- och 185 0-talen. De religiösa väckelserörelserna under mitten av 1800-talet gav näring åt religionsfrihetsdebatten. Sedan motioner om konventikelplakatets upphävande avslagits vid olika riksdagar, fattades emellertid år 1858 efter proposition av regeringen beslut om dess upphävande. Ett samtidigt framlagt förslag till dissenterlag fälldes däremot i riksdagen av adeln och prästeståndet under motivering, att propositionen ej utformats så, att den förebyggde förhastade avfall och att den ej innehöll tillräckliga föreskrifter om dissenters förhållanden och rättigheter. Däremot antog den därpå följande riksdagen, 1859—60, en proposition, som resulterade i 1860 års förordning angående främmande religionsutövare och deras religionsövning. Enligt denna tilläts för första gången svensk medborgare att utträda ur kyrkan, dock under förutsättning att han inträdde i annat kristet religionssamfund. Det föreskrivna tillvägagångssättet var dock tämligen omständligt. Sålunda skulle den som avföll från den rena evangeliska läran och icke lät sig rättas av

549 sin själasörjares undervisning och förmaning varnas av domkapitlet eller dess ombud, önskade h a n därefter alltjämt övergå till främmande religionssamfund, skulle han personligen göra anmälan därom hos vederbörande kyrkoherde men ansågs inte vara skild från kyrkan, förrän han upptagits i annat i riket erkänt religionssamfund. I en samtidigt antagen förordning angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära upphävdes bestämmelse om straff för avfall från den svenska kyrkans bekännelse. År 1873 ersattes 1860 års förordning om främmande trosbekännare och deras religionsövning av en ny förordning med samma titel. Den som omfattade annan kristen lära och därför ville utträda ur kyrkan, ägde anmäla sin avsikt till vederbörande kyrkoherde och skulle samtidigt uppgiva till vilket trossamfund han ville övergå. Efter två månader skulle han inställa sig hos kyrkoherden och anmäla sitt utträde, varvid kyrkoherden hade att göra vederbörlig anteckning i kyrkoboken om utträdet. Det förelåg dock, bland annat med hänsyn till en del uttalanden i riksdagsdebatten, viss osäkerhet, om man kunde utträda ur kyrkan utan att angiva att man skulle inträda i något annat religiöst samfund. Genom två av Kungl. Maj :t i statsrådet avgjorda besvärsmål fastslogs sedermera, att sådan rätt icke förelåg, men att det samfund, i vilket den utträdande förklarade sig ämna inträda, inte behövde vara ett av Kungl. Maj :t erkänt trossamfund. Någon kontroll av att den utträdande sökte inträde i det uppgivna trossamfundet föreskrevs inte, varför bestämmelserna kunde kringgås, något som också emellanåt skedde. — 1873 års förordning kom att gälla till den 1 januari 1952, då 1951 års religionsfrihetslag trädde i kraft. I den debatt som fördes under 1800-talet framträdde å ena sidan talesmän för uppfattningen om angelägenheten av religiös enhet inom riket, vilka såg med misstro på framväxande friare religiösa strömningar, samt å andra sidan dels talesmän, som stödde dessa strömningar, dels förespråkare utifrån mera allmänna synpunkter för mera liberalt betonad lagstiftning på området. Statskyrkoformen som sådan diskuterades jämförelsevis litet. En motion om avskaffande av statskyrkosystemet väcktes i riksdagen år 1850 och avslogs; debatt om motionen förekom endast i borgarståndet Motion i ämnet väcktes därefter i riksdagen först år 1909. En intensifierad religionsfrihetsdebatt liksom aktivitet i riksdagen ägde emellertid r u m på 1880-talet samt i ännu högre grad under 1890-talet och i början av 1900-talet, i riksdagen till största delen inspirerad från frikyrkohåll. Framlagda motioner om ändringar i gällande lagstiftning bl. a. om fritt utträde ur kyrkan vann några gånger bifall i andra kammaren men föll i första kammaren. I sådana sammanhang kom emellanåt frågan om statskyrkosystemet upp till debatt. En viss oro förmärktes även för att den s. k. liberala teologien genom kyrkans samband med staten skulle vinna insteg i kyrkan. När P. P. Waldenström vid kyrkomötet 1908 första gången 37 — Kyrka-stat III

550 motionerade om statskyrkosystemets avskaffande, motiverade han sitt förslag bl. a. med att statskontrollen hindrade kyrkan att hävda sin egen bekännelse och att öva kyrkotukt ävensom all det förelåg fara att kyrkan genom sin anknytning till staten kunde förvärldsligas, varemot han log avstånd från en huvudsakligen inom den framväxande socialdemokratien framförd uppfattning, att religionen var en privatsak, som staten ej horde befatta sig med. Vid 1909 års riksdag väcktes — förutom en motion om utredning om statskyrkosystemets avskaffande, vilken bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren lie motioner, i vilka yrkades ändringar i religionsfrihetslagstiftningen. Dessa motioner medförde heslut av riksdagen, utan votering i någon av kamrarna, om en skrivelse till Kungl. Maj.t. Riksdagen uttalade därvid, all del var otillfredsställande, att den, som ej kunde uppge något samfund till vilket han önskade övergå, icke finge utträda ur kyrkan. Sedan sedermera efter remiss domkapitlen yttrat sig över riksdagens skrivelse, förelog den då sittande regeringen, ledd av Karl Staaff, vilken tidigare i riksdagen varit aktiv för reformer på området, dock icke någon vidare åtgärd. En viss avmattning av debatten om religionsfrihetsfrågor, som mera direkt hade att göra med den enskilde, kan iakttagas under 1910-talet. Däremot kom frågorna om kyrkans ställning i samhället och om statskyrkosystemet allt oftare upp i den allmänna debatten. Även i riksdag och kyrkomöte debatterades vid en del tillfällen dessa frågor i anledning av motioner av bl. a. Waldenström samt på grund av socialdemokratiska och vänstersocialistiska (sedermera kommunistiska) uttalanden och initiativ. Från kyrkligt håll förekom under 1910-talet åtskilliga diskussionsinlägg och skrifter om relationerna mellan kyrka och stal, varvid särskilt biskopen G. Billing — därvid understödd av den tongivande kyrkliga opinionen yttrade sig i riksdag, kyrkomöte och annorstädes till förmån för en moderat statskyrkoform. Andra präster uttalade sig i andra riktningar, i några fall för upphävande av del organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat. Riksdagens skrivelse från 1909 föredrogs i konselj först 1918 under den liberala-socialdemokratiska ministären samtidigt som 1918 års religionsfrihetssakkunniga tillkallades. Denna kommitté förpuppades 1923 och upplöstes 1925. Samma år tillkallades emellertid nya sakkunniga, 1925 års religionsfrihetssakkunniga, med uppdrag alt undersöka möjligheterna till vidgad rätt för medlem av svenska kyrkan all utträda ur denna jämte frågor som sammanhängde därmed. Utredningen föreslog i sill betänkande (SOI! 1927:13) bl. a., att alla som nåll mogen ålder skulle fritt få utträda ur svenska kyrkan men, till förhindrande av förhastade beslut, genom dubbel anmälan med 2—4 månaders mellanrum. Åsikterna hos remissinstanserna var emellertid mycket divergerande i fråga om såväl de föreslagna reglerna för utträdet som andra av utredningen framlagda förslag.

551 Vid 1929 års kyrkomöte väcktes av samtliga biskopar en motion — den s. k. biskopsmotionen — med begäran om en ytterligare och allsidig utredning av åtskilliga närmare angivna kyrkliga frågor. I motionen gavs motivering för att envar borde få utträda ur kyrkan och hemställdes om utredning av kyrkoorganisatoriska frågor, sammanhängande med det fria utträdet. Motionen, vars huvudförfattare var biskopen Einar Billing, bifölls av kyrkomötet. Den frisinnade regeringen under åren 1930—1932 vidtog ingen åtgärd med anledning av religionsfrihetssakkunnigas betänkande, och sedan socialdemokraterna övertagit regeringsmakten avskrevs betänkandet från vidare behandling genom beslut av Kungl. Maj:t den 27 januari 1933. Vid sistnämnda tid var Arthur Engberg ecklesiastikminister. Kyrkomötets nyssnämnda hemställan överlämnades sedermera till dissenterlagskommittén och avskrevs av Kungl. Maj:t 1951 efter religionsfrihetslagens antagande. Under 1930-talet kom frågor rörande religionsfriheten och statskyrkosystemet, i varje fall för de socialdemokrater som ledde regeringspolitiken, i viss mån i bakgrunden. Från kommunistiskt håll väcktes visserligen 1930 och 1932 i riksdagen motioner om skilsmässa mellan kyrka och stat, men statskyrkofrågan synes ha förlorat i intresse och aktualitet inom politik och debatt icke blott under 1930-talet utan även i början av 1940-talet. Inom det socialdemokratiska partiet, vars partiprogram innehöll ett principiellt uttalande om kyrkans skiljande från staten, kunde vid nämnda tid iakttagas en ändrad inställning till statskyrkosystemet. Åsikter, som icke överensstämde med den principiella uppfattningen om kyrkans skiljande från staten, framfördes i större utsträckning än som skett tidigare. Arthur Engberg, som tidigare myckel starkt uttalat sig för en skilsmässa, förklarade under 1930-talet all han anslöte sig till tanken på ett bibehållande av statskyrkosystemet. Kyrkans anknytning till stålen ansågs av många socialdemokrater värdefull, bland annal därför att staten på detta sätt hade ett visst inflytande i kyrkliga frågor och att kyrkan genom sitt organisatoriska samband med staten knappast kunde bli en med staten konkurrerande maktfaktor. Meningarna om lämpligheten av ett statskyrkosystem var delade inom det socialdemokratiska partiet; vid partiets kongresser 1928, 1936 och 1944 väckta förslag att programpunkten om statskyrkans avskaffande skulle strykas — 1944 på förslag av en särskild programrevision och med partistyrelsens tillstyrkande — vann dock inte bifall av kongresserna. 1943 tillsattes sakkunniga dissenterlagskommittén — med uppdrag alt överse hela problemkomplexet om religionsfriheten i syfte att åvägabringa en ny dissenterlagsliftning och att samtidigt lösa övriga därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén avgav sitt betänkande 1949 (SOU 1949:20). Från mitten av 1940-talet fick frågan om statskyrkosystemet åter en mer

552 framträdande plats i debatten om religionsfriheten, dock utan att för det praktiska handlandet vara någon mera central fråga. Vid 1950 års riksdag förekom inför den till följande års riksdag väntade propositionen angående religionsfrihetslagen motioner bl. a. av Ture Nerman angående kyrkans skiljande från staten, vilket föranledde en omfattande debatt i riksdag och press. Vid följande års riksdag väcktes i samband med propositionen om religionsfrihetslagen några motioner angående statskyrkosystemets avskaffande men vann inte någon större anslutning. Även frikyrkliga och en del andra riksdagsmän, som principiellt uttalade sig för en skilsmässa, deklarerade att en sådan inte då var aktuell utan att religionsfrihetslagens genomförande var den mest angelägna uppgiften. Betänkandet överarbetades inom justitiedepartementet och framlades 1951 för riksdag och kyrkomöte i proposition med förslag till religionsfrihetslag. Efter förslagets antagande utfärdades lagen samma år och gäller sedan den 1 januari 1952. Religionsfrihetslagen innehåller i de delar som här är av intresse i huvudsak följande. 1 §. Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. 2 §. Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra. 3 §. För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde. 4 §. Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan. — Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. 5 §. Stadganden om inrättande av kloster. 6 §. Endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning må vara medlem av svenska kyrkan. 7 §. Barn i äktenskap inträder vid födseln i svenska kyrkan, om båda föräldrarna tillhöra kyrkan. — Vad nu sagts skall även gälla, då endast den ene av föräldrarna tillhör kyrkan. Därutöver finnes vissa stadganden om att barn icke skall anses ha inträtt i kyrkan därest inom 6 veckor från födseln göres anmälan om att barnet icke skall tillhöra kyrkan. 8 §. Barn utom äktenskap inträder vid födseln i svenska kyrkan, om modern tillhör kyrkan. Därutöver finnes vissa specialstadganden, delvis överensstämmande med dem i 7 §. 9 §. Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan skall, utan särskild ansökan, anses upptagen i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare; dock skall vad nu sagts ej gälla, om han hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd, anmält att han icke vill inträda i kyrkan. 10 §. Vill någon, i annat fall än nu sagts, vinna inträde i svenska kyrkan, göre ansökan hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd. I andra stycket ges några kompletterande bestämmelser. 11 § (gällande lydelse fr. o. m. 1/1 1964). Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan göre anmälan om utträde hos pastor i den församling där han är kyrkobokförd. Anmälan skall göras personligen eller ock enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer bevittnad handling. Samtidigt med religionsfrihetslagens antagande upphävdes eller ändrades en del bestämmelser om konfessionella behörighetsvillkor för innehav av ämbete och tjänst m. m. Sålunda upphävdes tidigare stadganden om att för anställning som folkskollärare, småskollärare och andra lärarbefattningar vid folkskola fordrades medlemskap i Svenska kyrkan.

553 Under de första åren efter religionsfrihetslagens antagande kom frågan om statskyrkosystemet mera i bakgrunden. En motion vid 1955 års riksdag med begäran om anordnande av en folkomröstning rörande frågan om kyrkans skiljande från staten avslogs utan votering i båda kamrarna. Vid 1956 års riksdag väcktes emellertid två likalydande motioner av folkpartisten Hugo Osvald och socialdemokraterna Rickard Sandler och Anna Sjöström-Bengtsson (1:163) samt av socialdemokraten Rolf Edberg (11:214) med begäran om en allsidig utredning om formerna för och de överblickbara följderna av ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan. Riksdagen beslöt på konstitutionsutskottets hemställan efter debatter och rösträkning — med understrykande av att dess uttalande icke innebar något principiellt ställningstagande till frågan om kyrkans skiljande från staten — att anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan. I januari 1958 tillkallades sakkunniga — 1958 års utredning kyrka-stat — med uppgift att verkställa den av riksdagen sålunda begärda utredningen. Från den allmänna debatten under senare delen av 1950-talet och under 1960-talet märkes såsom nya inslag att uttalanden med större sympati för tanken på en upplösning av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat förekommit långt mer än tidigare från kyrkligt håll, varvid man dock vanligen uppställt som en förutsättning att det visade sig att kyrkans ställning gentemot staten inte kunde stärkas inom statskyrkoformen. Dylika uttalanden härrör framför allt från gruppen Kyrklig samling men har också framförts av företrädare för andra riktningar inom kyrkan. Som motiv för en skilsmässa har från kyrkligt håll framförts, att en sådan skulle ge kyrkan större möjlighet att slå vakt om sin frihet och att ordna sina inre organisatoriska förhållanden. Vad angår de politiska partiernas inställning till statskyrkosystemet under 1950- och 1960-talen kan hänvisas till Wallers redogörelse för partiprogrammen m. m. (se sid. 433 ff.). Här må emellertid erinras om att punkten i det socialdemokratiska partiprogrammet om statskyrkans avskaffande vid partikongressen 1960 ersatts av en ny programpunkt av innehåll att förhållandet mellan stat och kyrka skall regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens principer med all religionsutövning på frivillighetens grund. Många inom socialdemokratiska partiet torde dock omfatta den principiella uppfattningen att det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat bör upplösas. Ändringen i partiprogrammet bör därför säkerligen icke tolkas därhän, att partiet helt avskrivit tanken på en sådan upplösning utan i stället på det sättet att det ansetts lämpligt att genom en mera allmän formulering hålla denna fråga öppen för fortsatta överväganden. Av intresse är att inom en del av de politiska partierna ungdomsförbunden i sina program hävdat andra meningar än de som kom-

554 mit till uttryck i partiprogrammen. Ofta har nämligen av ungdomsförbunden framställts yrkanden om upplösning av det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat. b)

Religionsfrihetsbegreppet

Såsom Waller i sin kritik under rubriken Begreppsbestämningar framhållit användes i den offentliga debatten ordet religionsfrihet ofta såsom ett honnörsord ined ganska skiftande innehåll alltefter de utgångspunkter, från vilka talaren eller skribenten utgår, och de konkreta frågor, som avhandlas. När någol anges strida mot religionsfriheten, beror detta oftast på atl enskilda personer eller grupper uppfattar vissa förhållanden eller vissa åtgärder som så ingripande i vederbörandes intresse att få fritt utöva sin religion, atl man finner någon grad av tvång föreligga. Uttrycket "stridande mot religionsfrihet" användes emellertid även när del göres gällande att en grupp inom samhället på någol sätt är framför andra grupper privilegierad för sin religiösa verksamhet eller uppfattning. I begreppet religionsfrihet anses då inbegripet ett krav på likställighet mellan olika trossamfund. Slutligen förekommer begreppet religionsfrihet som liktydigt med individens rätt atl vara fri från varje skyldighet att dellaga i religiös verksamhet och rätt till skydd mot obehöriga försök till religiös påverkan. Religionsfrihet har således — liksom många andra allmänna begrepp — icke någon entydig innebörd och kan ej heller definieras som isolerad företeelse. Vad religionsfrihet innebär kan bedömas endast genom att ställa frihetskravet i relation till olika konkreta förhållanden i samhällslivet. Ställningstagandet kan även influeras av vederbörande persons eller grupps allmänna kyrkouppfattning liksom vederbörandes inställning till statens uppgifter och dessas handhavande. Vissa allmänna uttalanden beträffande innebörden av begreppet kan dock göras, om vilka enighet i stort sett torde råda. I propositionen med förslag till religionsfrihetslag (prop, nr 100/1951, s. 47 f.) gjordes sålunda uttalanden om innebörden av begreppet religionsfrihet, vilka synes ha blivit ganska allmänt godtagna. Religionsfrihet, som i ett fritt och demokratiskt samhälle hörde till medborgarnas fundamentala rättigheter och hade fått ett principiellt uttryck i RF § 16, angavs enligt nutida uppfattning innebära, att det skulle stå den enskilde fritt ej blott att bekänna sig till annan religion än den som omfattades av folkels flertal utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap ulan all detta skulle medföra förlusl av några medborgerliga rättigheter. I religionsfriheten måste vidare inbegripas en rätt alt för religionsövning bilda sammanslutningar och ordna offentliga sammankomster. Sådana hinder mot offentlig religionsövning, som motiverades med innehållet i den religiösa lära som därvid kom till uttryck eller med de religiösa former som

555 därvid iakttogs, kunde icke förenas med religionsfrihet. Endast kravet på upprätthållande av allmän ordning, i lika mån tillämpligt på varje sammankomst oavselt dess syfte, kunde få begränsa rätten till offentlig religionsövning. För ctl upptagande av spörsmålet huruvida det för genomförande av religionsfrihetens princip krävdes upphävande av den särställning, som tillkomme Svenska kyrkan i förhållande till andra religiösa samfund, erfordrades utredningar av helt annan art och omfattning än de dittills verkställda. Det kunde emellertid icke med fog hävdas, anfördes det i propositionen, alt kyrkans nämnda särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande. I varje fall måste del anses opåkallat atl uppskjuta de då aktuella lagstiftningsfrågorna i avhidan på en ulredning om kyrkans ställning i administrativ! och ekonomisk! avseende. — Det särskilda utskottet förklarade i sill ullålande (nr 1, s. 61), alt det för sin del ville ansluta sig Ull den uppfattningen all en religiös frihet för envar av del innehåll som sålunda angivits borde iakttagas och skyddas av lagstiftning och rättstillämpning i vårt land. Den princip om religiös frihet som därigenom uppställdes utgjorde icke endast en grund för de åtgärder, som kom i fråga i det då föreliggande lagstiftningsärendet; den måste också i framtiden iakttagas i alla sådana sammanhang där denna frihet kunde beröras. Den beskrivning av begreppet religionsfrihet, som redovisats i propositionen och utskottsutlåtande!, iorde överensstämma med vad som i Sverige vanligen inlägges i delta begrepp. Det lärer knappast finnas några kretsar som anser att definitionen av religionsfriheten är alltför vid. Exempelvis lorde ytterst få vilja göra gällande all del icke borde vara tillåtet atl stå utanför varje religiöst samfund eller motsättningsvis all det skulle vara förbjudet att utöva religiös verksamhet. Däremot framförs uppfattningar om alt gällande lagstiftning och föreliggande faktiska förhållanden inlc i alla avseenden i tillräcklig utsträckning tryggar religionsfriheten i cnlighcl med den gjorda beskrivningen. Från olika håll göres också gällande, atl även andra moment än de nu angivna måsle innefattas i en fullständig religionsfrihet. Uttalanden alt förefinllighclcn av clt statskyrkosystem kränker religionsfriheten för den enskilde eller för irossamfunden — Svenska kyrkan och de fria samfunden framföres sålunda i religionsfrihetsdebalten. I sådana sammanhang uppkommer emellanåt etl spörsmål om slalen skall slå neutral i religiösa frågor och vad en sådan neutralitet i så fall innebär. Andra väsentliga frågor som kommer in bl. a. i religionsfrihetssammanhang är hur olika uppfattningar om statsmakten och dess ändamål liksom hur det demokratiska samhället återverkar i kyrkligt avseende ("kyrkan och demokratin"). Frågorna om statens neutralitet, slatsbegreppet och demokratin kommer atl beröras nedan av utredningen, huvudsakligen under rubriken trossamfundens religionsfrihet. En annan fråga som också föres in i debatten om religionsfriheten gäl-

556 ler formerna för vinnande av medlemskap i Svenska kyrkan. På sina håll betecknas det sålunda som otillfredsställande att de flesta i och med födseln blir medlemmar i Svenska kyrkan och att därför något direkt personligt ställningstagande till frågan om medlemskapet i allmänhet inte förekommer. Bland de kritiker, som anmärker på nu angivna förhållande, kan man urskilja två olika meningsriktningar. På vissa håll hyser man den uppfattningen att medlemskap i ett trossamfund under inga förhållanden bör vinnas utan personligt ställningstagande, medan man på andra håll gör gällande, att det i varje fall strider mot religionsfrihetsprincipen att staten genom lagstiftning reglerar på vilket sätt medlemskap skall vinnas i ett sådant samfund. Vad här ovan angivits gäller närmast vad som till ledning för bedömandet av religionsfrihetsbegreppet förekommit i lagstiftning och debatt i Sverige. Rörande uttalanden om religionsfrihet, som gjorts i internationella deklarationer m. m., må redovisas följande. I inledningen till Förenta nationernas stadga inskrevs att Förenta nationernas folk ånyo betygade sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde samt på lika rättigheter för män och kvinnor. Förenta nationernas ändamål var bl. a. att åstadkomma internationell samverkan vid befordrande och främjande av aktning för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan avseende på ras, kön, språk eller religion. Förenta nationernas generalförsamling antog den 10 december 1948 en deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilken dock icke grundlägger några rättsliga förpliktelser för medlemsstaterna. I denna anges bl. a. att envar har rätt att byta religion eller tro samt att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor. De enda inskränkningar som finge göras i de fastställda rättigheterna, bl. a. religionsfrihet, var de som blivit fastställda i lag i uteslutande syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter samt att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd (förklaringen finnes i översättning i SOU 1963: 19, s. 290 ff.). Inom Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna har sedan många år behandlats frågan om en konvention för Förenta nationerna om medborgerliga och mänskliga rättigheter, vilken tankes bli förpliktande för medlemsstaterna. I ett utkast till en sådan konvention angives — utöver de ovan angivna, i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna intagna stadgandena — att ingen skall bli föremål för tvång, som kan inkräkta på hans religiösa frihet. På uppdrag av en underkommitté till kommissionen har indiern Ascot Krishnaswami år 1960 fram-

557 lagt en rapport med förslag till konvention rörande religionsfriheten, Study of discrimination in the matter of religious rights and practices. Rörande innehållet må hänvisas till Wallers redogörelse ovan s. 484 ff. Underkommittén diskuterade rapporten vid möte 1960 och antog därvid vissa resolutioner, som redovisades till kommissionen för de mänskliga rättigheterna, vilken sedermera via generalsekreteraren hemställde om medlemsländernas kommentarer till underkommitténs resolutioner. Yttrande avgavs därvid bl. a. av Sverige, varvid anfördes: "De grundläggande principerna om frihet och icke-diskriminering rörande religiösa rättigheter och bruk, uppgjorda av underkommittén angående förhindrande av diskriminering och skydd för minoriteter, synes harmoniera med de grundläggande principerna på detta område i Sverige. Med hänvisning till regeln i Del IV, paragraf 2, om beviljande av bidrag m. m., bör det emellertid nämnas att Svenska kyrkans karaktär av statskyrka (national church) för den svenska regeringen innebär ett omfattande ansvar för denna kyrka, vilket förhållande ger denna kyrka en särskild ställning. Den enskildes religionsfrihet är inte desto mindre tillgodosedd genom rätten till utträde ur kyrkan och genom en konsekvent skattenedsättning." Det angavs vidare att ej heller de grundläggande principerna i konventionsutkastet syntes komma i konflikt med nuvarande lagar och bestämmelser i Sverige, varvid förutsattes, att inskränkningar rörande beviljande av pass, visum eller likartade handlingar kunde grundas på statens säkerhet, kriminalitet eller liknande omständigheter samt att de grundläggande principerna inte innebar att en person, boende i Sverige och tillhörande en viss religiös grupp vars bestämmelser om t. ex. helgdagar avvek från svenskt bruk, måste skyddas genom lagstiftning mot konsekvenser av ekonomisk karaktär, såsom svårigheter att få arbetsanställning med hänsyn till vederbörandes önskan att vara ledig på dagar, som i allmänhet inte är ledighetsdag i Sverige. Vid kommissionens möten 1962 och 1963 diskuterades bl. a. frågor om religiös diskriminering och behandlingen därav skall fortsätta våren 1964. När frågorna om konventioner för de medborgerliga och mänskliga rättigheterna och om religionsfriheten slutligen kan föreligga för behandling i generalförsamlingen synes för närvarande vara ovisst. — Generalförsamlingen diskuterade emellertid senast hösten 1962 bl. a. yttringar av rasdiskriminering samt nationell och religiös ofördragsamhet — varvid bl. a. berördes frågor om förhållandet mellan Israel och arabstaterna, om judarnas ställning i Sovjetunionen och om behandlingen i USA av icke-vita medborgare — och antog enhälligt tre resolutioner. Generalförsamlingen uttalade därvid djup oro för den fortsatta förekomsten av yttringar för nationell och religiös ofördragsamhet i olika delar av världen och upprepade sitt tidigare fördömande av alla sådana företeelser och förklarade sig önska genomföra principen om likhet för alla utan åtskillnad på grund av ras, färg eller religion i enlighet med FN:s stadga. I Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken ratificerades av Sverige den 11 januari 1952, angives i artikel 9 bl. a., att envar

558 skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, vilken rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentlig! eller enskill, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor. Vidare stadgas all envars frihet att utöva sin religion och tro endast finge underkastas sådana inskränkningar, som är angivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratisk! samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållande! av allmän ordning, hälsovården, skyddande av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter (konventionen finnes i översättning bl. a. i prop. 165/1951, s. 10 ff., i Malmgren m. fl.: Sveriges grundlagar, 8 uppl., 1961, s. B 221 ff. och i SOU 1963: 19, s. 296 ff.). f tilläggsprotokoll den 20 mars 1952 till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilket protokoll ratificerats av Sverige, uttalas i artikel 2, all ingen må förvägras rätten till undervisning och atl vid utövandet av den verksamhet staten kan pålaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt atl tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse (tilläggsprotokollet finnes i översätlning i prop. 32/1953, s. 13 ff., Malmgren m. fl., a.a., s. B 241 ff. och SOU 1963: 19, s. 301 f.). Sverige har rörande denna artikel gjort reservation av innebörd atl Sverige icke kan medgiva föräldrar rätt all, under hänvisning till sin filosofiska övertygelse, för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten all deltaga i delar av de allmänna skolornas undervisning samt all befrielse från skyldighet att dellaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas för barn ined annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka barn tillfredsställande religionsundervisning är anordnad. - Som skäl för reservationen anfördes alt kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna i Sverige icke är avsedd alt påtvinga eleverna en viss troslära ulan att under objektiva former bibringa dem kunskap om de religiösa och etiska värderingar som varit bestämmande vid uppbyggandet av det svenska samhället liksom för den västerländska kulturen över huvud taget. Beträffande innebörden av begreppet religionsfrihet och därmed sammanhängande frågor finnes en ganska omfattande internationell litteratur (se härom redovisning av Waller, s. 460 och 4 6 8 - 4 8 0 , varvid särskilt må nämnas Bates: Religious liberty. Kyrkornas Världsråd och Internationella Missionsrådet antog 1948 en deklaralion om religionsfrihet. Vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling 1961 behandlades en rapport om "proselytism och religionsfrihet", vilken rapport, som rekommenderades Ull medlemskyrkorna, innehöll bl. a. en deklaration om religionsfrihet. Rörande dessa deklarationer må hänvisas till redovisning av Waller, s. 481 ff.

559 Vid det pågående Vatikankonciliet har framlagts ett utskottsutlåtande —• ett s. k. schema rörande ekumenik, vars femte kapitel avhandlar religionsfrihet (de libertale religiösa). Utlåtandet, som ännu icke är tillgängligt för andra än deltagare i konciliet, skall behandlas vid kommande session. Redovisning av relationer mellan kyrka och stat i vissa främmande länder återfinnes bl. a. dels i konstitutionsutskottets utlåtande nr 17/1956 (höstsessionen), s. 8 13 (berörande Finland, Norge, Danmark, Island, Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Schweiz, Frankrike, Spanien och Amerikas förenta stater), dels i Slal och kyrka i skilda länder, Del I, 1957 (Finland, Wales, Skollland) och Del II, 1958 (Västtyskland, Östtyskland, Schweiz, Frankrike, USA), utgivna på Diakonistyrelsens bokförlag. Ulredningen vill här erinra om vad som säges inledningsvis Ull detla yttrande, nämligen all i delta sammanhang religionsfrihetsfrågan behandlas ur mera allmänna synpunkter, medan vissa speciella frågor kommer atl upplagas i senare betänkanden. Utredningen behandlar i det följande religionsfrihetsbegreppet och frågor som har nära samband därmed i tre huvudavdelningar. I den förslå avdelningen avhandlas individens religionsfrihet i samhällslivet, i den andra trossamfundens religionsfrihet, varvid bland annat diskuteras relationerna mellan Svenska kyrkan och staten ur religionsfrihetssynpunkt, samt i den tredje individens religionsfrihet inom det samfund han tillhör. Tänkbara reformer för lillgodoseende av olika religionsfrihclskrav i skilda relationer mellan kyrka och stal kommer all behandlas i utredningens slutbetänkande. Innan utredningen ingår på de följande avdelningarna mä några allmänna synpunkter beröras. Begreppel "statskyrka" är icke entydigt, ulan olika uppfattningar finnes också om detta begrepps innebörd. När utredningen i förevarande sammanhang använder orden statskyrka och statskyrkosystem åsyftas därmed en kyrka, som i organisatoriskt hänseende och rörande sin ekonomiska förvaltning liar en närmare anknytning till statsmakten och i huvudsak är av den typ som Svenska kyrkan för närvarande representerar. Däremot avser ulredningen med begreppel icke en kyrka, som tillerkänts beskattningsrätt men i övrigt icke har närmare förbindelse med statsmakten i organisatoriskt avseende. Det bör därjämte framhållas, all den faktiska religionsfriheten i etl land ej kan bedömas endast med utgångspunkt från de i lagar och författningar givna bestämmelserna; den lagfästa religionsfriheten kan i praktiken komma all påverkas i inskränkande eller utvidgande riktning genom konventionella förhållanden av olika slag, I. ex. anhörigas eller omgivningens attityd ("det yttre trycket").

Individens religionsfrihet i samhällslivet

När man talar om religionsfrihet, tänker man i första hand på den enskildes frihet i religiöst avseende. Det må då till en början konstateras, att religionsfrihet för individen legalt föreligger i Sverige såtillvida, att det står envar fritt att — för sig och sina barn — avgöra, om han vill tillhöra Svenska kyrkan eller annat trossamfund eller om han vill ställa sig utanför alla sådana samfund och att hans val när det gäller detta ställningstagande principiellt inte får inverka på hans allmänna medborgerliga rättigheter. Det kan i detta sammanhang erinras om, att den utträdde såsom icke medlem av kyrkan inte har rösträtt på kyrkostämma och inte äger deltaga i val till kyrkofullmäktige, under det storleken av den utträddes kyrkoskatt (för närvarande 60 procent av vad kyrkomedlem har att erlägga) blir beroende av dessa kyrkliga organs beslut. Det har emellanåt i debatten gjorts gällande, att den angivna skillnaden mellan kyrkans medlemmar och de som utträtt ur kyrkan såtillvida är en religionsfrihetsfråga, att de sistnämnda måste anses ha förlorat vissa medborgerliga rättigheter. Häremot h a r invänts att endast de som är medlemmar i ett samfund bör ha rösträtt i detta. Att den utträdde är skyldig att betala viss kyrkoskatt sammanhänger med att kyrkan har en del statliga (borgerliga) uppgifter och att den utträdde skall betala för denna del av kyrkans verksamhet, exempelvis folkbokföring och begravningsväsen. Genom riksdagen bestämmes hur stor del av kyrkoskatten, som skall anses belöpa på kyrkans borgerliga uppgifter. De frågor som sammanhänger med ifrågavarande spörsmål får utredningen anledning återkomma till senare i samband med behandling av frågor rörande folkbokföring, kyrklig beskattning ävensom kyrklig förvaltning på församlingsplanet. Det torde föreligga enighet om att gällande bestämmelser ger den enskilde frihet att förkunna och utöva sin religion liksom rätt att hysa och framföra icke-religiös uppfattning, ävensom att det står envar fritt att taga initiativ till och deltaga i bildande av trossamfund eller andra sammanslutningar av religiös art. Begränsningen i nu angivna hänseenden är att vederbörande "icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer". Här må emellertid framhållas att en lagbestämmelse av angivna innehåll — enligt erfarenheter från vissa andra länder — lämnar möjligheter till en godtycklig tolkning och därför i vissa lägen kan åberopas till stöd för samhällsingripanden, vilka på de flesta håll skulle betraktas såsom kränkande

561 eller otillfredsställande ur religionsfrihetssynpunkt. Detta kan leda till tanken på att en ändring av omförmälda grundlagsbestämmelse borde ske. Då religionsfrihetsproblemet diskuteras kominer bestämmelserna om medlemskap i Svenska kyrkan och dess konsekvenser för den enskilde ofta upp till behandling. Härvid pekas på den regel som innebär, att i allmänhet den enskilde vid födseln inträder i Svenska kyrkan på grund av att båda eller en av föräldrarna tillhör denna och att därför den, som sedermera inte önskar vara medlem i kyrkan, måste anmäla sitt utträde. Vidare må erinras om att den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör Svenska kyrkan skall utan särskild ansökan upptagas i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare. Det göres såsom tidigare nämnts gällande, att berörda regler om inträde är otillfredsställande och stridande mot religionsfrihetens principer. Inträde i kyrkan bör, säges det, ske endast efter en vid mogen ålder gjord ansökan därom. 1 varje fall borde varje trossamfund självt och icke statsmakten giva föreskrifter om hur inträdesbestämmelserna för trossamfundet skall utformas. I anslutning till sistnämnda resonemang har den synpunkten framförts, att då j u alla svenska medborgare tidigare genom statlig lagstiftning förts in i kyrkan redan vid födelsen, det medlemskap som grundar sig på de nuvarande inträdesbestämmelserna, trots de lagliga möjligheterna till utträde, är en kvarleva från en tid då ej som nu individens fria val i fråga om religion betraktades som en självklarhet. I detta sammanhang må framhållas, att därest frågan om medlemskapet i ett trossamfund ses från övervägande religiös synpunkt skilda betraktelsesätt finnes beträffande medlemskapets innebörd, beroende på olika kyrkobegrepp. Dessa olika uppfattningar övar också inflytande på ställningstagandet i religionsfrihetsfrågor. I ett särskilt betänkande kommer att närmare redogöras för kyrkobegreppet och därmed sammanhängande spörsmål. Bestämmelserna om medlemskapet i Svenska kyrkan har undergått en utveckling från stadganden, som innebar att varje svensk medborgare skulle bekänna sig till den evangelisk-lutherska läran och inte ägde övergå till annan religion, till nu gällande bestämmelser i religionsfrihetslagen, enligt vilka medlemskap i kyrkan i legal mening som regel bestämmes av föräldrarnas kyrkotillhörighet. Dessa lagbestämmelser medger rätt för envar medlem att utträda ur kyrkan utan skyldighet att ange sig skola inträda i visst annat religiöst samfund. Utvecklingen har efter hand för Svenska kyrkans del lett till en aktualisering av diskussionen inom kyrk a n om medlemsbegreppet. Beträffande religionsfrihetslagens bestämmelser om inträde i Svenska k y r k a n torde till en början kunna sägas, att de skiljer sig från de regler som numera i allmänhet gäller för medlemskap i föreningar och andra

562 organisationer liksom även från många andra trossamfunds föreskrifter om inträde. De fria samfunden är sålunda uppbyggda på s. k. troendeförsamlingar, som fordrar personligt bekänd tro av sina medlemmar. Utifrån detta synsätt väcker bestämmelserna om medlemskapet i Svenska kyrkan, som utformats under påverkan av den s. k. folkkyrkotanken, på en del håll kritik. Kritiken riktas främst mot del förut omnämnda stadgandet att barn inträder i Svenska kyrkan vid födseln, därest ifråga om barn i äktenskap föräldrarna eller den ene av dem och ifråga om barn utom äktenskap modern tillhör kyrkan, såvida icke föräldrarna inkommer med anmälan atl de har annat önskemål beträffande barnets samfundstillhörighet. Det hävdas därvid, atl anmälan om inträde vid mogen ålder bör vara den aktiva handling, som grundlägger medlemskap. Till bemötande av denna kritik framhålles, all den som vid mogen ålder anser sig icke vilja kvarstå som medlem i kyrkan har full frihet alt utträda. De som kritiserar nu omförmälda inlrädesbestämmelser betecknar emellertid dessa som otillfredsställande ur den synpunkten, att de nödvändiggör för den som vill ställa sig utanför kyrkan atl vidtaga en aktiv handling, anmälan om utträde. Individen borde icke införas i en situation, som kan komma att erfordra en sådan handling från hans sida. Från den motsatta sidan har framhållits atl religionsfrihetslagens stadgande om barns inträde i kyrkan vid födseln bygger bl. a. på den presumlionen all föräldrar Ullhörande Svenska kyrkan önskar även för barnens del vinna sådant medlemskap, varför föräldrarna icke bör underkastas besvär med särskild anmälan. Vidare har invänts all medlemskapet i kyrkan icke innebär någol religiöst tvång, eftersom kyrkan icke på det sätt utövar kyrkotukt atl den vidtager tvångsåtgärder för att förmå sina medlemmar till personlig aktivitet på det religiösa området. Däremot undervisar kyrkan i sin förkunnelse - exempelvis vid dop, vigsel, konfirmation och gudstjänst om vilka krav kyrkans lära uppställer, då del gäller medlemmarnas livsföring. En speciell fråga i förevarande sammanhang är i vilken utsträckning föräldrar i sin egenskap av vårdnadshavare bör äga rätt att bestämma om barns medlemskap i Irossamfund. Ur synpunkten av all individen bör ha full frihet på del religiösa området anses del på en del håll som otillfredsställande att föräldrar då barn är i späd ålder fattar beslut om sådant medlemskap. Emellertid torde del i Sverige råda en allmän uppfallning om all del skall vara föräldrarna som bestämmer om barnens religiösa uppfostran. Ingrepp i detta avseende från statsmaktens, religiösa samfunds eller andra utomståendes sida anses icke vara tolerabelt ur religionsfrihetssynpunkt. Mot bakgrund härav torde del även på de flesta håll i vårt land godtagas, all föräldrar bestämmer, huruvida deras barn skall tillhöra ett visst religiöst samfund eller slå utanför alla sådana samfund, liksom att de beslutar om dop och konfirmation. Det framhålles dock, att tillbörlig

503 hänsyn bör tagas till barnels önskan i dessa avseenden då barnet nått mera mogen ålder. Fråga om alt i lag meddela förbud för föräldrar atl införa barn i något religiösl samfund då barnet ännu icke nåtl sådan ålder lorde icke vara aktuell i vårt land. Från en annan utgångspunkt har gjorts gällande, att därest stålen hindrade elt trossamfund all mottaga barn som medlemmar detta skulle innebära ell icke godtagbart ingrepp i samfundets religionsfrihet. I internationellt sammanhang erkänner man föräldrars rätt att bestämma om barnens uppfostran i religiösl avseende och däri lorde i allmänhet inbegripas en rätt all träffa avgörande om barnets tillhörighet till visst religiöst samfund. Det må här erinras om att, då det gäller barn i äktenskap, fadern och modern är inbördes fullt likställda i fråga om vårdnaden. Någon rättslig möjlighet att vid meningsskilj ak tigheter giva den enas eller andras åsikt företräde finns inte. Detta förhållande kan självfallet medföra praktiska svårigheter beträffande barns religiösa uppfostran. Kan emellertid ena makens förhållande karakteriseras som grovt missbruk eller grov försummelse vid vårdnadens utövande, kan han efter yrkande därom av domstol skiljas från vårdnaden. Om det råder konflikt mellan föräldrar i fråga om ett barns religiösa uppfostran, kan det förhållandel atl barnet vid födseln införes såsom medlem i Svenska kyrkan på grund av all en av föräldrarna tillhör denna, av den andra maken uppfattas såsom slötande ur religionsfrihetssynpunkt, däresl denne har en livsåskådning som icke överensstämmer med Svenska kyrkans lära. Utredningen vill i delta sammanhang —- i anslutning till frågan om föräldrarnas ställning som vårdnadshavare — framhålla, all ålgärder, vilka föräldrar på religiös grund vidtager rörande barns uppfostran m. m. i vissa fall kan komma i konflikt med normer, som samhället genom sin lagstiftning uppställer för barnavård. Dylika åtgärder kan emellanåt föranleda ingripande av samhälleligt organ. Så kan exempelvis enligt 25 § barnavårdslagen, om någon som ej fyllt 18 år i hemmet skulle behandlas på sådant sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsattes för fara, barnavårdsnämnd vidtaga vissa i barnavårdslagen (26—29 §§) angivna åtgärder. 1 förarbetena Lill lagen uttalas, att ingripande av barnavårdsnämnd bör kunna ske, om föräldrarna — kanske på grund av sin religiösa uppfattning — underlåter alt ge barnet erforderlig medicinsk vård och behandling. Som exempel på fall, där barn kan utsättas för psykisk skada eller fara för sådan skada, omnämnes i förarbetena till lagen, att föräldrar — med påtagliga symptom på psykiska egendomligheter eller på elt sjukligt betingat reaktionssätt — fostrar sina barn på ett sätt, som innebär ett slags andlig terror och så småningom kan resultera i en personlighelsutveckling av icke önskvärt slag för barnet. 1 den mån sådan fostran inne-

564 bure fara för barnets psykiska hälsa, kunde barnavårdsnämnd göra ingripande. I nu berörda fall ankommer det på vederbörande myndigheter att med stöd av medicinsk och annan sakkunskap göra en avvägning mellan två kolliderande intressen, nämligen å ena sidan intresset av att barnets hälsa icke utsattes för fara att skadas och å andra sidan föräldrarnas intresse av att åtnjuta religionsfrihet då det gäller barnets uppfostran. En tillämpning av ifrågavarande stadganden i barnavårdslagen kan i viss situation komma att uppfattas som ett icke godtagbart ingripande i religionsfriheten. Uppenbart är att åtgärder med stöd av barnavårdslagens nu oförmälda bestämmelser, i den mån de kan komma att uppfattas såsom stridande mot kravet på religionsfrihet, icke bör tillgripas annat än i extrema fall. Utredningen återgår härefter till bestämmelserna om medlemskapet i Svenska kyrkan. Beträffande dessa framföres numera ofta den uppfattningen, att dopet borde vara det konstitutiva momentet för frågan om medlemskapet. Man framhåller därvid att ur religiös synpunkt dopet alltid ansetts vara grundläggande, då det gäller upptagande av medlem i en kyrka eller i en församling. Det har därför för Svenska kyrkans del också ur denna synpunkt emellanåt talats om ett religiöst och ett legalt medlemskap. — I äldre tider förelåg däremot icke någon sådan motsättning. Det ansågs då vara en plikt för föräldrarna att låta döpa sina barn. I en del fall, då föräldrarna inte ville få sitt barn döpt, lämnades exekutivt biträde för hämtande av barnet och verkställdes tvångsdop. Sedermera företogs ej sådana dop och det blev vanligare, att barn inte blev döpta. För närvarande döpes i Svenska kyrkans ordning under första levnadsåret omkring 85 procent av alla i landet födda barn. Dop förekommer även i viss omfattning — omkring två procent — efter ettårsåldern. I annat sammanhang — vid närmare behandling av frågor om dopet och medlemskapet i kyrkan — återkommer utredningen till ifrågavarande spörsmål. Det må dock här framhållas att om barns medlemskap konstituerades genom dop och icke, såsom nu är det vanliga, genom föräldrarnas tillhörighet till Svenska kyrkan, detta skulle bättre än nu gällande regler tillgodose deras religionsfrihetsuppfattning, vilka hävdar att föräldrarnas kyrkotillhörighet icke ensamt bör vara avgörande för frågan om inträde utan att barns inträde i kyrkan bör ske först efter ansökan av föräldrarna eller någon av dem. Det kan emellertid göras gällande, att frågan om inträde även med ett så utformat medlemskap inte kommer att avgöras genom ett personligt ställningstagande vid mera mogen ålder. — I de fria samfunden sker inträde i församling genom personligt ställningstagande vanligen vid 14—16 år (se utredningens betänkande, Kyrkor och samfund i Sverige, SOU 1963:39, s. 152—153). Inträde som medlem vid betydligt tidigare ålder förekommer dock inom pingströrelsen. Inom Metodistkyrkan

565 finnes ett förberedande medlemskap konstituerat genom dop vid späd ålder. För fullt medlemskap fordras sedermera bekräftelse efter fyllda 16 år genom personligt bekänd tro (a.a., s. 147). För ett bibehållande av dopets icke-konstitutiva natur i fråga om medlemskapet talar å andra sidan alt därigenom utestänges icke personer från Svenska kyrkan, vilka vill låta sina barn tillhöra denna men av ett eller annat skäl icke önskar dop i Svenska kyrkans ordning. För denna kategori av personer skulle däremot ett medlemskap som grundar sig på anmälan vara tillfredsställande. — Det har även från kyrkligt håll, närmast då från vissa av folkkyrkotankens företrädare, gjorts gällande att dopet som nådemedel ej bör förvandlas till en akt, som avgör medlemskapet i Svenska kyrkan i juridisk mening. Rörande utformningen av reglerna om utträde ur Svenska kyrkan må anföras följande. I den enskildes religionsfrihet bör ingå rätt att utan hinder från statsmaktens sida och utan att riskera förlust av någon medborgerlig rättighet stå utanför alla religiösa samfund liksom alt ansluta sig till eller kvarstå i ett sådant samfund. Vidare kan det fordras, att den som önskar utträda skall kunna utan påtagligt besvär göra anmälan därom. Genom de år 1963 av riksdag och kyrkomöte antagna ändrade bestämmelserna, innebärande att anmälan även kan ske i skriftlig, bevittnad handling, som icke får avse mer än en person, har formaliteterna förenklats. Såsom exempel på farhågor, vilka ur religionsfrihetssynpunkt yppats om påtryckningar för att förmå personer att utträda ur Svenska kyrkan kan anföras, att det befaras att en person, som vid sidan om tillhörighet till Svenska kyrkan är medlem även av ett annat trossamfund eller av t. ex. en politisk eller annan förening eller organisation, kan bli utsatt för bestämda påtryckningar av innehåll, att det förväntas att han utträder ur Svenska kyrkan. Agitation för massutträde från någon organisations eller från enskilda personers sida kan tänkas ske i sådana former, att blanketter om utträdesanmälan utdelas till deltagare i ett möte eller till en viss personkrets under mer eller mindre starkt uttalade rekommendationer, att varje person bör underteckna en sådan anmälan. Det kan näppeligen komma på tal att lagstiftningen skulle kunna eller böra utformas så, att den förhindrar att enskild person utsattes för sådana möjliga former av agitation för utträde. Det må framhållas att sådan agitation, förutsatt att den icke sker i påtagligt otillbörlig — mot strafflagens bestämmelser stridande — form, är fullt legitim; frågan om utträde ur Svenska kyrkan bör liksom andra samhälleliga frågor kunna komma under debatt, i vilken den enskilde kan bli indragen. Från statsmaktens sida kan (såsom skett t. ex. i prop, nr 143/1963, s. 35 f.) uttalas att samfundstillhörigheten är var och ens personliga angelägenhet, varför det principiellt tages avstånd från metoder, som icke respekterar individens personliga frihet att taga ställ38 — Kyrka-stat III

566 ning. Det kunde dock ur religionsfrihetssynpunkt knappast resas invändning, därest etl trossamfund, som har en annan syn på frågor om medlemskapet i sitt samfund än Svenska kyrkan för sin del har, skulle bestämma alt dess medlemmar ej får tillhöra Svenska kyrkan. Införande av en sådan bestämmelse lorde emellertid icke ha varit på tal i vårt land. Frågeställningen gäller för övrigt mera ekumenik och tolerans än religionsfrihet. I elt sådant antytt läge får den enskilde, som har s. k. dubbell medlemskap, taga ställning till om han vill tillhöra det fria samfundet eller Svenska kyrkan. Skulle — del gäller bär ett hypotetiskt fall - för medlemskap i organisation av facklig eller ekonomisk karaktär uppställas visst villkor beträffande tillhörighet till Svenska kyrkan eller annal trossamfund, torde person som anser sig kränkt av ett dylikt villkor, kunna väcka talan vid domstol med yrkande om prövning huruvida villkoret kränker den enskildes intresse i fackligt eller ekonomiskt avseende. Vid en sådan prövning bör även religionsfrihetssynpunkter läggas på frågan om villkorens giltighet. Sammanhängande med frågan om tillåtligheten av agitation för utträde ur Svenska kyrkan är spörsmålet, i vilken utsträckning agitation bör få ske för att förmå medlemmar av kyrkan all kvarstå i denna. Del lorde icke med fog kunna göras gällande, att rätlen Ull allmän agitation i sist angivna syfte — exempelvis på offentliga möten, i pressen, inom föreningar och andra organisationer eller genom hänvändelser på annal salt till enskilda personer — bör givas snävare eller överhuvudtaget andra gränser än de som gäller för agitation i motsall syfte. En annan uppfattning i denna fråga skulle föga överensstämma med allmänt vedertagna synpunkter rörande religionsfriheten. I den kritik, som riktals mot tidigare gällande stadgande i religionsfrihetslagen all anmälan om ulträde ur Svenska kyrkan skulle ske vid personligt besök hos pastor i den församling, där vederbörande kyrkobokförts, gjordes bl. a. gällande, alt utträdessökande vid sådana besök kunde utsättas för obehörig påverkan från vederbörande prästs sida i form av övertalningsförsök och påtryckningar i syfte att förmå anmälaren all kvarstå i kyrkan. Olika uppfattningar har förelegal om i vilken utsträckning prästen vid sin kontakt med utträdessökande äger upptaga samtal om de rättsliga konsekvenserna av utträdet ur kyrkan. Vid debatten i 1963 års kyrkomöte om den numera beslutade lagändringen rörande utträdesanmälan gjordes en del uttalanden om prästens rätt och plikt all vid samtal med en ulträdessökande informera denne om dessa konsekvenser. Det framhölls därvid, att sedan den skriftliga formen blivit lagfäst komme en eventuell personlig inställelse hos prästen alt bli en form, som den utträdessökande själv valt. Del kunde i elt sådant läge ifrågasättas, om inte prästens ställning i förhållande till vederbörande församlingsbo kunde få bli

567 mera obunden än som varit fallet vid tillämpning av utträdesstadgandet i dess då gällande lydelse. Måhända kunde det anses lämpligt att prästen muntligen eller genom en trycksak informerade den utträdessökande om de faktiska följderna av utträdet. I den mån utträdessökande framdeles komme att avlägga personligt besök hos präst i sin församling, skulle det som regel bli fråga om religiöst intresserade personer som räknade med att få samråda med prästen och alt beträffande olika religiösa spörsmål få förklaringar och förtydliganden. Det vore då, hävdades det, orimligt att förvägra prästen att svara. Till religionsfriheten anges emellanåt höra frihet från tvång att i skolor deltaga såväl i religionsundervisning som i morgonsamling — vilka ämnen såsom angivils i inledningen till detta yttrande närmare kommer att behandlas i annat sammanhang — liksom att deltagande i gudstjänst eller korum vid krigsmakten samt i själavård vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna inrättningar skall vara frivilligt. Vad angår militära förhållanden gäller i Tjänstereglemente för krigsmakten (kap. 12) intagna bestämmelser. Personalvård, som omfattar bland annat själavård, skall bidra till att stärka och vidmakthålla en god anda inom krigsmakten och att inom krigsmakten företräda allmänna andliga, kulturella, rättsliga och sociala värden (punkt 1). Själavård utövas genom gudstjänster och annan andlig verksamhet, genom upplysning i livsåskådningsfrågor samt genom enskild rådgivning i andliga frågor (punkt 8). I punkt 9 återfinnes följande stadganden: Deltagande i gudstjänst eller korum är i tjänsten enligt vederbörande chefs bestämmande obligatoriskt för i förband (avdelning) ingående meniga jämte erforderligt befäl samt för den personal i övrigt som har uppgifter i samband med förrättningen. När gudstjänst eller korum anordnas under större, för förband gemensam högtid — t. ex. regementets dag — får, om så bedömes lämpligt, även annan än i föregående stycke nämnd personal beordras delta i förrättningen. Den som anmäler att lian med hänsyn till sin inställning i religiöst avseende icke önskar delta i gudstjänst eller korum skall befrias från deltagande om han icke erfordras för bestämd uppgift i samband med förrättningen. Personal, som befrias från att delta, bör under tiden för förrättningen vara sysselsatt i annan verksamhet, så vitt möjligt inom något av personalvårdens övriga organ. Personal, som icke beordras delta, får beredas tillfälle att delta frivilligt. Deltagande i gudstjänst eller korum är på fritid frivilligt. I punkt 12 stadgas vidare att å sön- ocli helgdagar skall, när tjänsten icke lägger hinder i vägen, övningar och utspisning läggas till sådan tid, att tillfälle beredes personalen att delta i gudstjänst eller att i särskild lokal åhöra gudstjänst i ljudradio eller television. Där så lämpligen kan ske utan men för tjänsten, bör den som så önskar få möjlighet att delta i gudstjänst inom eget trossamfund. I fråga om militära förhållanden framstår det ur religionsfrihetssynpunkt som otillfredsställande, om i andra fall än då sådant av organisatoriska skäl icke kan undvikas någon grad av tvång föreligger för att personer skall närvara vid gudstjänster, korum eller motsvarande religiösa inslag i tjänsten. Å andra sidan synes det med hänsyn till religionsfriheten kunna krävas, att

568 möjligheter beredes militär personal att då så önskas deltaga i gudstjänster och liknande andaktsövningar. Under t. ex. beredskaps- och krigsförhållanden kan de yttre omständigheterna också vara sådana, att besök i kyrka eller annan gudstjänstlokal i praktiken är förenat med svårigheter ur tjänstgöringssynpunkt, varför sammankomster av religiös karaktär då bör ordnas för personer, som önskar besöka sådana. Rörande gudstjänster m. m. vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna inrättningar bör ur religionsfrihetssynpunkt gälla att sådana skall förek o m m a för att ge dem som inte kan besöka motsvarande sammankomster i kyrka eller annorstädes tillfälle till religionsutövning, men att deltagande i sådana sammankomster skall vara frivilligt. Dessa principer torde också tillämpas i vårt land. Utredningen bortser här från förpliktelser som kan anses åligga anställd personal i tjänsten. I regeringsformen finnes stadganden om konfessionella behörighetsvillkor för Konungen samt för innehav av ämbete och tjänst m. m. gällande präst i Svenska kyrkan, föredragande statsråd och andra ämbetsmän, som deltager i avgörande av vissa kyrkoärenden. Likaledes finnes där stadgande för Kungl. Maj :t om grunder för tillsättning av befattning, som medför skyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap (att "taga den hänsyn till de sökandes trosåskådning, som därav må påkallas"). Författningsutredningen har i sitt förslag till ny regeringsform intagit nuvarande stadganden under rubriken övergångsbestämmelser, varvid avsikten är att nuvarande regler skall gälla till dess ställning tagits till utformningen av de framtida relationerna mellan kyrka och stat. Det må här framhållas att det kan anses innebära inskränkning i vederbörandes religionsfrihet att på angivet sätt uppställa konfessionella behörighetsvillkor. Utredningen får anledning att i andra sammanhang behandla frågan om kravet på dylika behörighetsvillkor. Bland annat kommer utredningen att i samband med en redogörelse för de teologiska fakulteterna och lärarutbildningen upptaga till behandling villkoren för utnämning till angivna lärarbefattningar.

Trossamfundens religionsfrihet

a) Vissa allmänna

frågor

Som en inledning till detta avsnitt synes det lämpligt att något beröra vissa allmänna spörsmål, vilka ofta har betydelse i förevarande sammanhang såsom grundval till olika uppfattningar i religionsfrihetsfrågor då det gäller relationerna mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund å ena samt staten å andra sidan. Beteckningen trossamfund användes här i samma betydelse som i religionsfrihetslagen och avser således, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna guds1tjänst. Här må till en början erinras om det tidigare berörda förhållandet att skilda kyrkouppfattningar kan utgöra grunden till olika inställning i viss religionsfrihetsfråga. Man har exempelvis — då diskussionen om religionsfrihetsproblemet rört villkoren för medlemskap i ett trossamfund — på en del håll, där den egna självklara utgångspunkten varit att kyrkan skall bestå av personligt troende, velat ställa bekännarekyrkans (troendeförsamlingens) krav på folkkyrkan och dess medlemmar, ehuru vad som gäller samfund med krav på personlig bekännelse för medlemskap mestadels inte kan anses tillämpligt på samfund av folkkyrkokaraktär. Å andra sidan kan ett folkkyrkligt betraktelsesätt försvåra förståelsen för uppfattningen inom frikyrkorna att personlig tro bör uppställas som villkor för medlemskap i ett trossamfund. Frågan vilka krav ett trossamfund från religionsfrihetssynpunkt bör kunna ställa på sina medlemmar kan således besvaras på olika sätt, beroende på uppfattningen om h u r ett trossamfund bör vara uppbyggt. Såsom inledningsvis angivits kan försök att klargöra religionsfrihetsbegreppets innehåll göras antingen från ideologiska eller från juridiska och praktiska utgångspunkter. Det kan här framhållas, att vid ett ideologiskt betraktelsesätt den inställning till statsmakten, som i allmänhet råder inom ett trossamfund, ofta kan påverka samfundets uppfattning i religionsfrihetsfrågor. Omvänt kan en viss uppfattning om innebörden av religionsfrihetsbegreppet leda till en särskild syn på statsmakten och dess ändamål när det gäller kyrkliga frågor. Olika politiska åskådningar — konservativa, liberala eller socialistiska — i fråga om statsmakten och dess uppgifter påverkar otvivelaktigt även ställningstagandet i debatten om relationerna mellan kyrka och stat. Statens inflytande på olika områden av samhällslivet har under de senaste årtiondena alltmera ökat i omfattning,

570 och det anses på en del håll att utvecklingen gått för långt i sådan riktning. Denna åsikt gäller även beträffande kyrkliga frågor. En uppfattning är att staten överhuvudtaget icke bör ha beslutanderätt i kyrkliga frågor. Del anses nämligen från religionsfrihetssynpunkt otillfredsställande att kyrkan icke intar en i förhållande till statsmakten hell fri ställning. Företrädare för en motsatt riktning, vilka numera torde vara ganska fåtaliga, betraktar kyrkans verksamhet endast såsom en statsfunktion och anser, att statsmakten bör vara helt dominerande, då del gäller kyrkliga ärenden. Statens inflytande i sådana ärenden framstår för dessa som riktigt. Ytterligare en åskådning ser det från denna synpunkt som naturligt och tillfredsställande att staten — genom regering, riksdag och statliga förvaltningsorgan — har ett visst ehuru icke oinskränkt inflytande i kyrkliga frågor. Detta motiveras bland annat med all ett sådant inflytande skapar vissa garantier för religiös tolerans. Det kan vidare konstateras, all i diskussionen om "statens" handhavande av kyrkliga angelägenheter man har att skilja mellan å ena sidan statsmakten, representerad av regering och riksdag, och å andra sidan de statliga förvaltningsorganen, ämbetsverken. På vissa håll anses det vara riktigt atl regering och riksdag övar inflytande på kyrkliga frågor men otillfredsställande från religionsfrihetssynpunkl att statliga ämbetsverk handlägger kyrkoärenden. På andra håll är uppfattningen den motsatta. Man gör där gällande, att det icke är förenligt med religionsfriheten utan kan innebära en fara för kyrkans frihet alt den politiska maktens företrädare — regering och riksdag — äger beslutanderätt beträffande kyrkans angelägenheter, exempelvis i fråga om lagstiftning. medan det däremot anses vara i organisatoriskt avseende I il I fördel för kyrkan att förvaltningsärenden som angår denna handlägges i samma ordning som statliga förvaltningsärenden, nämligen av statens ämbetsverk. Av det nu sagda lorde framgå, att ofta när religionsfrihetsfrågor debatteras de deltagande utgår från skilda ståndpunkter i vissa allmänna frågor rörande bland annat kyrkans och statens relationer Lill varandra och att de olika grundinställningarna ytterst kan leda till skilda uppfattningar i viss religionsfrihetsfråga. I detta sammanhang upplages till behandling frågan om stålens (och kommunernas) neutralitet i förhållande till religion och religiösa samfund, Även innebörden av detta begrepp föranleder flera olika frågeställningar. Till en början uppkommer spörsmålet huruvida en demokratisk stal kan eller böra vara neutral i förhållande till varje livssyn eller livsvärdering, religiös liksom icke-religiös. I det svenska samhället torde råda en allmän uppfattning om all demokrati förutsätter att vissa allmänna etiska värderingar — en värdegemenskap — finnes som grund för statens verksamhet. För den fostran skolan ger gäller enligt skolplanen som målsättning, att eleverna skall bl. a. bi-

571 bringas en god uppfattning om de moraliska normer, som måste gälla i sammanlevnaden mellan människor och som bär upp rättsordningen i ett demokratiskt samhälle. Vissa allmänna livsvärderingar utgör också grundval för utformningen av lagstiftning i olika frågor, I. ex. om vad som skall anses såsom straffbara gärningar samt om ändamålet med ingripande eller stödjande åtgärder i olika former av statliga eller kommunala organ. Av olika politiska partier uppställes också motiv av ideologisk art, vilka kan komma att tjäna till ledning för den statliga verksamheten. Statsmakten kan sålunda i inånga frågor, som gäller livssyn eller livsvärdering, inte i praktiken förhålla sig neutral. I fråga om religiösa livsvärderingar hävdas på en del håll, atl den demokratiska livssynen inte kan bestå ulan all bygga på sådana livsvärderingar, medan uppfattningen på andra håll är den motsatta. Hel må beträffande statens neutralitet i förhållande till religiös livssyn här erinras om att religion inte endast lar sig ideologiska och intellektuella uttryck utan även innefattar vissa ytlre företeelser, bl. a. kulthandlingar. Del får ej heller förbises, all religion kan medföra konsekvenser på olika i och för sig icke religiösa livsområden. Vid diskussion om statlig neutralitet i förhållande till religionen framföres även vissa andra synpunkter av principiell art än de ovan angivna. Del hävdas sålunda av företrädare för vissa religiösa uppfattningar, bl. a. på frikyrkligt håll, att religion och statsverksamhet är helt oförenliga; religiös verksamhet måste få bedrivas helt oberoende av staten. Detta utesluter dock i många fall inte uppfattningen all religionen är av sådant värde för staten all religiös verksamhet hör erhålla statligt stöd, därest detta icke inkräktar på den religiösa friheten. Med statlig neutralitet på nu ifrågavarande område förslås vanligen all staten icke skall taga ställning i livsåskådningsfrågor ulan skall förhålla sig passiv lill alla ullryck för religiösa åskådningar — krislendomen eller annan religion liksom till utlryck för icke-religiösa åskådningar. NeuIralitel kan emellertid också ha en mer negativ eller mer positiv prägel än den rent passiva nculralileten. En neutralitet av negativt eller positivt slag torde i egentlig mening inte vara helt neutral, enär den innebär alt staten intager en viss principiell inställning antingen mol eller för viss religion. Alla nu berörda former av statlig neutralitet kombineras vanligen med ett starkt betonande av all den enskildes förhållande till religionen är dennes personliga angelägenhet. En rent passiv neutralitet får anses innebära, all religiösa och icke-religiösa åskådningar och grupper äger all Trill konkurrera på lika villkor. Konsekvent utformad skulle den innebära att stålen lämnade den religiösa verksamheten helt åsido. Avgörande för omfattningen av den religiösa verksamheten skulle bli den anslutning och det stöd, som verksamheten kunde erhålla av enskilda personer och grupper.

572 Den passiva neutraliteten kan emellertid vara mer eller mindre konsekvent utformad. Den kan sålunda vara total eller partiell. I sistnämnda fall kan staten, ehuru den ställer sig helt passiv gentemot alla yttringar av rent religiös verksamhet och kulthandlingar, likväl understödja vissa verksamhetsformer, som bedrives av religiösa samfund, exempelvis åldrings- och ungdomsvård. Grundläggande för en negalivt färgad neutralitet kan vara en principiell uppfattning att staten inte har något intresse av att understödja religiös verksamhet. De enskilda människorna får ulan hinder från statens sida ansluta sig till någon religion om de så önskar. Religiös verksamhet får förekomma men med en viss återhållande påverkan från statsmaktens sida. Religiösa inslag får t. ex. inte förekomma i officiella sammanhang. En positivt präglad neutralitet kan komma till uttryck genom att staten i sin författning eller på annat sätt tillkännager en principiell anslutning till viss religiös lära, såsom kristendomen, eller också på det sätt att religionen ifråga i praktiken stödjes i olika avseenden, enär den framstår som värdefull för staten, och/eller folkets flertal bejakar religionen. Statens positiva inställning till religion och religiös verksamhet kommer till uttryck på det sätt att staten direkt eller indirekt skapar gynnsamma förutsättningar för sådan verksamhet med en i princip lika behandling av alla religiösa samfund. Religiösa inslag får förekomma i officiella sammanhang. I det föregående har frågan om statens neutralitet i förhållande till religion behandlats huvudsakligen från principiell synpunkt. Det finns anledning att härefter beröra frågan huruvida det är möjligt att staten i praktiken alltid kan intaga en neutral — helt passiv — hållning i frågor som gäller religion eller religiösa samfund. Det har i detta avseende framhållits såsom kännetecknande för varje religion — inte minst kristendomen — att den i sig har ett starkt samfundsbildande inslag, som medför att de enskildas religiösa verksamhet till stor del kommer att bedrivas inom olika sammanslutningar, trossamfund. Frågan om den statliga neutraliteten kommer därför ofta att i praktiken gälla statens förhållande till samfunden. Mellan staten och dessa samfund kan uppkomma konflikter. Samfundens medlemmar är också medborgare i staten och olika mot varandra stridande krav på den enskilde kan komma att ställas å ena sidan från vederbörande samfunds och å andra sidan från statens sida. I sådana konflikter rörande enskilda medborgares förhållanden torde staten inte kunna blott under hänvisning till sin religiösa neutralitet godtaga vederbörande samfunds uppfattning. Skulle uppkommen kontrovers inte kunna lösas på annat sätt, torde staten säkerligen genom sin lagstiftningsmakt söka hävda sina intressen. Såsom exempel på områden, inom vilka konflikter av nu antytt slag kan tänkas uppkomma, må nämnas skolundervisning, värnplikt och hälsovård. Trossamfundens ställning beröres också av indirekta relationer till sta-

573 ten. Det kan inte ifrågakomma annat än att de liksom andra jämförbara organisationer får följa vad som gäller i statlig lagstiftning eller i kommunala bestämmelser t. ex. i fråga om villkor för byggnadsverksamhet, om brandskydd och om allmän ordning på offentliga platser. Då lagstiftning i sådana frågor tillämpas gentemot religiösa samfund får avgörande träffas utifrån samma överväganden som göres i fråga om andra organisationer. Av vad här ovan anförts torde framgå alt stat (och k o m m u n ) , även om principen är att neutralitet skall iakltagas i förhållande till religion och religiösa samfund, likväl i praktiken inte kan i alla frågor intaga en totalt sett passiv hållning. Innan ytterligare några synpunkter lämnas på frågan om statens neutralitet synes lämpligt att beröra vilka skäl, som ansetts kunna framföras för att staten bör engagera sig även i frågor om religion och religiösa samfund. Det må i detta sammanhang erinras om att konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17/1956 angående utredning om den framlida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan uttalade att, hur än de fortsatta relationerna mellan staten och kyrkan kunde komma att utformas, det torde vara uppenbart, att staten icke borde frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter, liksom att de värden, som kristen verksamhet skapat ål vårt folk, utgjorde en tillgång, som borde väl tagas tillvara, varför utskottet inte kunde medverka till någon åtgärd, som kunde befaras skada dessa omistliga värden. Ett argument för ett statligt ansvar i vårt land även för religiösa angelägenheter kan vara, att religionen anses ha betydelse för samhällsmoral i vidsträckt mening. Såsom ett annat exempel har anförts, att religionen kan framstå som värdefull från kulturell synpunkt och vidare att den i många fall har ett egenvärde för de enskilda människorna, vilket tagit sig uttryck däri, att de religiösa samfunden statistiskt sett har förhållandevis god anslutning bland medborgarna. Det har vidare framhållits att den religiösa verksamheten i vårt land är av sådan omfattning, att denna sektor av samhällslivet bör stödjas liksom att den — på det hela taget — ej bör stå utanför allt statligt bestämmande och inflytande. Här må även erinras om det faktiska förhållandet att religiösa grupper kan vara viktiga s. k. politiska marginalgrupper för de olika partierna, varför dessa partier kan, i kontakt med viss kristen opinion, finna anledning att ägna nämnda grupper och deras verksamhet ett särskilt intresse. Det kan även framhållas att samhällsutvecklingen — fortgående industrialisering och rationalisering, folkomflyttningar från landsbygd till tätorter, förbättrade kommunikationer m. m. — i Sverige liksom i andra jämförbara länder, ofta oberoende av vilken politisk meningsriktning som innehaft regeringsmakten, lett till att stat och kommun i betydligt större ut-

574 sträckning än tidigare kommit alt laga upp och söka bidraga till att lösa olika frågor i samhällslivet. Utvecklingen för statsmakten har gått från en mera passiv till en mera aktiv inställning och del framstår i våra dagar för inånga människor såsom relativt naturligt, all staten genom ingripande eller stödjande åtgärder bl. a. gör avvägningar i frågor, där konkurrerande intressen framträder. Såsom exempel på samhällets nu berörda expansion må framhållas dess alltmer ökade befattning med frågor, som gäller stadsplanering, jordäganderätt, byggnadsverksamhet och liknande. Även om dessa förhållanden inte till alla delar har betydelse för frågor med religiös anknytning, kan inställningen till en statlig neutralitet beträffande religion och religiös verksamhet påverkas av den samhällsutveckling, vilken här

antytts. Eli statskyrkosystem, innebärande all staten i den ordning som fastställts i Sverige handhar kyrkliga ärenden, är inte förenligt med en principiell statlig neutralitet. Då del gäller en neutralitet, som såtillvida är partiell, att staten lämnar ekonomisk! stöd till religiösa samfund föreligger olika uppfattningar om vad en dylik neutralitet bör innebära. Frågan är huruvida staten — om den tillerkänner sådana samfund beskallningsrätt, vilka godtager dylik rätt beträffande sina medlemmar hör lämna stöd i annan form åt samfund, som icke vill använda sig av beskattningsrätt. Det kan slutligen i fråga om slallig neutralitet på det religiösa området anmärkas, all anledningen Ull atl etl trossamfund i olika former åtnjuter särskilt stöd från statens sida sällan torde vara en objektiv prövning av olika samfunds företräden eller karaktär utan är all finna i historiska förhållanden. En fråga som inte sällan kommer upp i rcligionsfrihctsdebatten berör ämnet kijrkan och demokratin. Utredningen får anledning att framdeles återkomma till delta ämne vid behandling av den kyrkliga organisationen men vill här beröra några allmänna synpunkter. Ämnet är i förevarande avsnitt — avseende trossamfundens religionsfrihet - - av intresse endast såvitt det gäller spörsmålet om och i vad mån spänningsförhållanden finnes mellan trossamfunden å ena och stålen å andra sidan. I vårt land lärer denna fråga närmast gälla Svenska kyrkan och dess av statskyrkosystemet påverkade ställning till staten. Den fortskridande demokratiseringen inom del borgerliga samhället har otvivelaktigt försiggått i snabbare takt än utvecklingen av lekmannainflytande! inom kyrkan, och frågan är här närmast huruvida denna omsländighel skapal spänningsförhållanden mellan kyrka och stat. Vid diskussioner om inträdda förändringar av relationerna mellan kyrkan och staten framhålles emellanåt följande synpunkter. 1 den moderna demokratiska stålen har Konungens befogenheter då del gäller kyrkan kommit atl utövas av regering och riksdag, vilket medfört alt kyrkan kommit

575 in under de statliga myndigheternas bestämmande. Denna utveckling har fortgått under lång tid men accentuerats mer än tidigare efter det demokratiska genombrottet. Understundom framföres från kyrkligt häll den åsikten, all statsmakterna sökt genomföra demokratiska reformer då del gäller kyrkliga förhållanden utan all laga hänsyn till kyrkans egenart. Andra företrädare för kyrkan hävdar, all kyrkan kunnal på ett positivt sätt tillgodogöra sig demokratiseringen i samhället. I den allmänna debatten har emellertid anIvlts, att kyrkan utgör ell konservativ! .inslag i samhällslivet, i del all dess lära icke anpassats efter samhällsutvecklingen. Som exempel har pekats pä del motstånd som på vissa håll inom kyrkan rests mot lagstiftningen om rätt för kvinna all inneha prästtjänst. Från vissl kyrkligt håll har gjorls gällande, all jusl kvinnoprästfrågan är ett helägg för hur allmänna demokratiseringsprinciper schablonmässigt tillämpats på kyrkliga förhållanden. Kyrkomötets beslut 1958 all godtaga propositionen i nämnda fråga har på det la håll uppfattas såsom tillkommel under ett tryck från statsmaktens sida mot kyrkan, utövat bl. a. i den formen all alltför kort lid fick förflyta efter del kyrkomötet 1957 tagit ställning lill och avvisat en proposition av enahanda innehåll. Mot sist angivna uppfattning har emellertid invänts all någon tvångssituation för kyrkan då del gäller all falla boslut i kyrkliga frågor knappast kan anses föreligga, eftersom kyrkan då det gäller avgöranden av nu angivet slag själv lager ställning genom sill högsta representativa organ i lagstiftningsfrågor, kyrkomötet. I fråga om demokratiseringsprocessen har del inom en del kyrkliga kretsar framställ som oroande all vid val av kyrkomötets lekmannaombud, vilka utgör mötets majoritet, politiska synpunkter kan komma all dominera. Den uttalade oron har främst gäll! sådana kyrkomötets beslut, som kan innebära ställningstaganden eller tolkningar i religiösa trosfrågor. Demokratiska värderingar och arbetsformer godlages dock i allmänhet. Frågan om kyrkan och demokratin avhandlas nedan s. 59,'$ från annan synpunkt. Utredningen ingår härefter på frågor, som mera direkt har all göra med I rossamfundens religionsfrihet. Därest ett statskyrkosystem föreligger, uppkommer vissa speciella frågor, som har avseende antingen å den med slalen förbundna kyrkan eller å övriga trossamfund. Dessa spörsmål kommer all avhandlas först ef ler en redogörelse för sådana frågor, som inte sammanhänger med ett slatskyrkosystem. b) Ulan

statskyrkosystem

Då nian vid sidan om individens religionsfrihet talar om trossamfundens religionsfrihet, avses därmed vanligen all varje religiöst samfund i princip skall frilt kunna verka i enlighel med sin bekännelse. Samfunden anses därför böra ha full frihet alt beslämma om sina angelägenheter i religiöst och

576 organisatoriskt avseende — exempelvis om sin religiösa grundsyn, om regler för medlemskap i samfundet, om intagande och uteslutning av medlemmar i samfundet och om former för den religiösa verksamhetens bedrivande — samt i frågor av ekonomisk art. Vidare bör samfunden kunna räkna med att de utan hinder från statlig eller kommunal myndighets sida skall få verka för sin religiösa åskådning och för detta ändamål anordna sammankomster — offentliga eller enskilda, alltefter vederbörande samfunds bestämmande — samt att därvid kunna åtnjuta samhällets skydd, därest fara för kränkning av samfundet och dess religionsutövning skulle uppkomma. Rörande de fria trossamfundens rättsliga ställning i Sverige och därmed sammanhängande frågor må anmärkas följande. De fria samfunden är i allmänhet uppbyggda på lokala församlingar. Såväl samfunden som församlingarna är i privaträttsligt hänseende att betrakta som ideella föreningar. Det saknas i Sverige lagstiftning angående dylika föreningar. Vid några tillfällen har frågan om behovet av sådan lagstiftning upptagits till bedömande. Det slutliga ställningstagandet har då blivit, att lagstiftning om ideella föreningar inte borde genomföras bland annat med hänsyn till de växlande former och ändamål, som föreligger i fråga om dessa föreningar. — Dissenterlagskommittén — i vilkens uppdrag ingick bl. a. att pröva hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar av riksdagen och av frikyrkliga samarbetskommittén om utredning rörande den rättsliga ställningen för de i riket existerande fria samfunden — föreslog i sitt betänkande (SOU 1949: 20, s. 110 ff.), att vissa rättsregler för trossamfund och trossammanslutningar skulle fastställas. I propositionen nr 100/1951 (s. 56 ff.) uttalades emellertid med anledning bl. a. av tveksamhet hos remiss^ instanserna om behovet av sådan lagstiftning, alt en närmare reglering av de olika typer av religiösa samfund som fanns i landet skulle möta svårigheter. Frihet från statligt ingripande inginge i frikyrkorörelsernas grundläggande idéer. Lagbestämmelser angående samfundens organisation m. m. skulle begränsa deras möjligheter att fylla anspråk, som de själva ansåg religiöst motiverade, och skulle därför kunna uppfattas som ett ingrepp i religionsfriheten. Det ansågs därför varken ur religiösa eller andra synpunkter tillräckligt motiverat att genom lagbestämmelser fastställa de religiösa samfundens organisation. Trossamfundens krav på religionsfrihet kan i konkreta frågor komma i konflikt med andra väsentliga intressen. På delta område är det svårare än i fråga om individens religionsfrihel att närmare söka precisera var de yttersta gränserna för religionsfriheten bör gå. Olika intressen, beträffande vilka skilda uppfattningar föreligger rörande deras vikt och företrädesrätt, kan i konkreta frågor komma i konflikt med varandra. Det får därför anses lämpligt att här söka något belysa en del mera ytterlighetsbetonade

577 frågor, där relativt kontroversiella intressen kan komma alt möta varandra, och att till en början se hur intressekollisionerna behandlats i praktiken. Frågan om staten bör ingripa kan uppkomma i fall, då ett trossamfunds regler för medlemskap kominer i konflikt med den enskildes intressen. Det kan gälla den enskildes önskan att få stå ulanför alla samfund. I sådana fall torde det — såsom uttalades i proposition nr 100/1951, s. 59 — kunna hävdas, att den enskildes frihet måste vara del primära och att samfundets anspråk på självbestämmanderätt måste vika. Ett stadgande om inskränkning av medlems rätt att utträda ur ett samfund är därför, även om ett åtagande därom skulle föreligga, utan verkan enligt 4 § religionsfrihetslagen. Nämnda lagbestämmelse får anses återgiva en allmänt godtagen regel. Enligt förarbetena till religionsfrihetslagen har rätten till utträde ur ett religiöst samfund kommit till uttryck i en tvingande lagregel därför att en sådan rätt är av väsentlig betydelse för att religionsfrihetsprincipen skall kunna anses upprätthållen och för att icke någon tvekan får råda om att dylik rätt föreligger. Regeln gäller även medlemskap i Svenska kyrkan. Genom anmälan till utträde upphör omedelbart vederbörandes personliga bundenhet till trossamfundet. Det må här erinras om alt anmälaren däremot enligt allmänna, på ideella föreningar- tillämpliga rättsgrundsatser icke alltid torde omedelbart befrias från alla ekonomiska förpliktelser gentemot samfundet. Sålunda lärer ett samfund äga rätt att i sina stadgar med avseende å sådana förpliktelser föreskriva viss, ej alltför lång uppsägningstid, och medlem som utträder fritages då icke från att gälda periodisk avgift för löpande period eller honom åvilande fast avgift av annat slag. För Svenska kyrkans del gäller, att skattemyndigheterna har att påföra och uttaga full kyrkoskatt för visst kalenderår utan rätt till restitution, såvida icke den skattskyldige före samma kalenderårs ingång anmält utträde ur kyrkan. Eventuellt krav på befrielse från ekonomiska förpliktelser gentemot ett trossamfund redan från den tidpunkt då den personliga bundenheten vid samfundet upphör torde icke vara alt bedöma från religionsfrihetssynpunkt utan närmast såsom en civilrättslig avtalsfråga. Därest ett samfund uteslutit en medlem eller eljest fattat ett beslut, som denne finner kränkande t. ex. för hans medborgerliga anseende, uppkommer frågan om vederbörande kan väcka talan vid domstol mot samfundet med yrkande om undanröjande av beslutet. Från trossamfundets sida kan i sådant fall hävdas, att det skulle vara en kränkning av dess religionsfrihet och rätt till självstyre, om dess beslut kunde prövas av något samhälleligt organ. Å andra sidan k a n det ifrågasättas om det icke är otillfredsställande att giva samfunden så vidsträckt religionsfrihet, att den enskilde medlemmen undandrages möjlighet att, då fråga är om en uteslutning som vederbörande anser obefogad, få denna fråga prövad av domstol. Den enskilde k a n vilja åberopa, att ett beslut av så ingripande natur bör kunna prövas av ett opartiskt samhällsorgan och kan göra gällande t. ex. att mot

r.78 h o n o m till slöd för u t e s l u t n i n g e n å b e r o p a d e förhållanden inte föreligger, alt f ö r s a m l i n g e n s beslut eljest inte vilar p å en objektivt sett riklig g r u n d eller alt b e s l u t e t i n t e s t å r i ö v e r e n s s t ä m m e l s e med s a m f u n d e t s stadgar eller ej h a n d l a g t s i f ö r e s k r i v e n o r d n i n g . F r å n allmän s y n p u n k t kan åber o p a s atl del f r a m s t å r som ell r ä l l s s k y d d s i n l r e s s e , all beslut om I. ex. utes l u t n i n g k a n p r ö v a s av domstol i likhet med beslul av n å g o r l u n d a j ä m f ö r b a r k a r a k t ä r i a n d r a f o r m e r av ideella f ö r e n i n g a r . Frågan om domstol ägde pröva ett sådanl beslut av ell religiöst samfund förekom i ett år 190li avgjort mål (refererat i Nytt juridisk! arkiv s. å., s. 1)17 1'.). I detta falt hade en frikyrkoförsamling å kyrkostämma med slöd av församlingens stadgar fatlat beslut att från sig skilja en av församlingens medlemmar. Denne instämde församlingen till domstol med yrkande om beslutets undanröjande, varvid församlingen bl. a. hävdade, att domstol icke var behörig att pröva tvisten. Högsta domstolen uttalade, alt del tillkom medlemmarna av ifrågavarande, på likställighet i religiös åskådning grundade församling alt själva avgöra, huruvida en medlem, vilken i likhet med den klagande i vissa delar omfattat ocli bekant från församlingens antagna trosbekännelse avvikande åsikter, därigenom kunde anses tia i församlingen säsom det uttrycktes i dess stadgar —• åstadkommit split och förargelse och därför borde skiljas från densamma. Dä den klagande icke ens påstått, att beslutet om hans skiljande frän församlingen inle tillkommit med iakttagande av de former, som föreskrevs i församlingens stadgar, förklarades käromålet icke kunna vinna avseende. Två av domstolens sju ledamöter anförde, att frågan om giltigbeten av församlingens ifrågavarande beslut icke var av beskaffenhet att ensam för sig utgöra föremål för domstols bedömande. — I ett år 1931 avgjort mål (refererat i Nytt juridiskt arkiv s. ä., s. 004 f.) uppkom fråga om uteslutning av medlem i en förening, som inte var av samfundskaraktär men som hade viss religiös anknytning. Det gällde här en kristlig ynglingaförening, vilken enligt stadgarna hade till ändamål att verka lör unga mäns sanna väl i kristligt, moraliskt och, om möjligt, även intellektuellt och fysiskt hänseende ävensom att hålla ett billigt hem lör resande, huvudsakligen för unga män. En medlem, som tillhört loreningen i 35 år och varit ledamot av styrelsen i 27 år varav 1(1 år som kassor, blev vid ett kvartalsmöte utesluten ur föreningen (med 8 röster mot (i). Denne instämde föreningen till domstol med yrkande att beslutet måtte upphävas. I hovrättens av Högsta domstolen fastställda dom uttalades: Det var upplyst att grunden till beslutet om uteslutningen varit visst den uteslutnes uppförande inom föreningen, vilket enligt vad föreningen gjort gällande länt till skada för dess verksamhet och anseende. Då föreningen ined hänsyn Ull arten av sin verksamhet måste anses äga själv avgöra frågan om medlemmen brustit i sina skyldigheter mot föreningen och på grund därav borde uteslutas samt den klagande icke visat, atl beslutet tillkommit annat än i behörig ordning, förklarades den uteslutnes talan icke kunna bifallas. Med a n l e d n i n g av u t g å n g e n av i f r å g a v a r a n d e mål kan del som s a m m a n f a t t n i n g u t t a l a s , a l l d o m s t o l a n s e t t s b e h ö r i g all pröva v e d e r b ö r a n d e förs a m l i n g s b e s l u l u r formell men ej ur materiell s y n p u n k t . A v g ö r a n d e n a ligger visserligen g a n s k a l å n g l tillbaka i t i d e n och före religionsfrihetslagens i k r a f t t r ä d a n d e m e n l o r d e dock f o r t f a r a n d e h a giltighet för frågan i vilken u t s t r ä c k n i n g s a m f u n d s b e s l u t om u t e s l u t n i n g k a n p r ö v a s av d o m s t o l . D o m stolen h a n d l a r d ä r v i d i n l e som ett k o n t r o l l e r a n d e statligt o r g a n u t a n s å s o m

579 en samhällelig institution, som prövar frågan för att tillse att den enskilde individens rättssäkerhet inte kränkes. Då domstol inskränker sig till att pröva giltigheten allenast i formellt avseende av etl uteslutningsbeslut lager den inte ställning till bekännelsefrågor, som kan äga samband med beslutet. Det må i detta sammanhang framhållas, att del som regel ligger i vederbörande trossamfunds eget intresse alt icke på godtyckliga grunder fatta beslut om uteslutning av medlemmar. Om uteslutningsbeslut rörande viss eller vissa personer enligt andra medlemmars uppfattning ler sig mindre väl grundade, kan delta inom samfundet väcka reaktion till skada för samfundet självt sand till och ined föranleda utbrytning av medlemsgrupper. Etl spörsmål, där kontroversiella åsikter kommit att mera påfallande bryta sig mot varandra i frågan om etl samfunds önskemål att få bedriva vissa former av verksamhet i enlighet med sin religiösa lära saml i vilken utsträckning staten bör kunna inskrida mot åtgärder från ett trossamfunds sida, har gällt inrällande av kloster här i landet. Både i samband med religionsfrihetslagens antagande där frågan gällde huruvida kloster skulle få inrättas i landet och särskilt när sedermera år 1961 villkoren för del första klostret enligt religionsfrihetslagen avhandlades förekom mycket intensiva debatter i riksdagen. Å ena sidan uttalades bestämt ogillande av klosterinstitutionen som sådan, vilken ansågs som ett för landet främmande, icke önskvärt inslag i den religiösa verksamheten, å andra sidan anslutning Ull principen all varje samfund borde få bedriva sin verksamhet enligt sin önskan och all därför de av Kungl. Maj:t tilltänkta villkoren för klostret varför slränga. Fnligt 1951 års religionsfrihetslag (5 §) må kloster inrättas endast med Konungens tillstånd och på de villkor Konungen föreskriver. Ingen får upptagas i kloster, förr än han fyllt Ijiiguell år. Om vid klosterverksamhet lag eller författning eller av Konungen föreskrivna villkor åsidosattes eller om klostret drives uppenbart i strid mot vad som förutsatts, då tillståndet gavs, äger Konungen återkalla tillståndet. Då Kungl. Maj:l i juni 1961 efter inhämtande av riksdagens yttrande medgav, atl Theresiastiflelsen i Lund fick inrätta ett kloster för karmelilnunnor inom Glumslövs socken i Malmöhus län, skedde detta under bl. a. följande villkor, beträffande upptagande i klostret skulle — ulöver vad i religionsfrihetslagen stadgas — gälla, att klosterlöfte, som ej är tidsbegränsat, fick avläggas endast av den som fyllt Ijugufem år. Avlagl klosterlöfte fick ej heller utgöra hinder för utträde ur klostret. Offentlig myndighet fick ej förvägras all tråda i omedelbar förbindelse med klostermedlem. Vidare erinrade Kungl. Maj:l om att klosterlöfte icke medförde begränsning av det skydd för personlig frihet, som svensk lagstiftning tillförsäkrar, samt att i fråga om rättshandlingar av den som avlagl klosterlöfte skulle tillämpas vad i civillag är stadgat. — Del må emellertid här anmärkas, att företrädare för Theresiastiftelsen vid till-

580 ståndsärendets behandling upplyst om att var och en som upptages i klostret — oavsett om hon avlagl timliga eller eviga löften — hade full frihet att när hon så önskade lämna klostret. Vidare gällde enligt samma uppgiftslämnare, att befrielse från givna löften undantagslöst erhölles efter hänvändelse till vederbörande kyrkliga myndigheter och att till stiftelsen erlagd s. k. hemgift då återbetalades. De av Kungl. Maj :t sålunda uppställda villkoren ulgör ett exempel på hur staten understundom kan anse skäl föreligga att taga befattning även med ett religiöst samfunds inre förhållanden. Ett annat exempel på problemet i vilken utsträckning staten bör kunna ingripa reglerande, då det gäller frågor som ett trossamfund betraktar såsom sina interna angelägenheter, berör den romersk-katolska kyrkans förfarande i fråga om vigsel mellan en katolik och någon som ej är romersk katolik. Katolska k y r k a n ställer nämligen i dylika fall som villkor för katolsk vigsel förklaring av kontrahenterna, att barnen i det tillämnade äktenskapet skall uppfostras i den katolska läran. Borgerlig vigsel och vigsel inom annat trossamfund har enligt den romerska kyrkans lära icke den verkan att ett från kyrklig synpunkt giltigt äktenskap föreligger, och en katolik som låter viga sig endast på nu angivet sätt kan utsättas för exkommunicering. Äktenskap varom nu är fråga ingås oftast på de villkor nämnda kyrka uppställer. Berörda problem är mest påtagligt i länder där de evangeliska samfunden, å ena, och den romersk-katolska kyrkan, å den andra sidan, medlemsmässigt är mera jämbördiga än i Sverige. Emellertid har även här i landet omnämnda företeelse väckt en viss oro. (En proposition 1898 med förslag om förbud för präst att ställa krav angående barns religion såsom villkor för vigsel avslogs efter motstånd, särskilt från frikyrkligt håll. Lydia Svärd, Väckelserörelsernas f o l k . . . , 1954, s. 268 ff.) Ett trossamfunds önskan att få bedriva sin verksamhet i de former den finner lämpliga kan även i andra avseenden än de nu berörda komma i konflikt med olika intressen i samhällslivet. Stadgandet i regeringsformen (§ 16; likalydande stadgande i 1 kap. 2 § i författningsutredningens förslag till ny regeringsform) om rätt för den enskilde till fri religionsutövning "så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer" torde kunna anses tillämpligt även rörande trossamfunden. Vid sidan av religionsfrihet föreligger församlingsfrihet varmed förstås rätt för medborgarna att fritt sammankomma för gemensam överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmänna eller enskilda angelägenheter. För gudstjänst gäller enligt 3 § religionsfrihetslagen ej andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten äger tillträde. I lag om allmänna sammankomster ges vissa regler för sådan sammankomst för religionsövning, som anordnas för allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde.

581 Sistnämnda lag innehåller i huvudsak följande stadganden. Konungen eller efter Konungens bemyndigande länsstyrelse må, därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga förhållanden eller farsot finnes påkallat, förordna, att allmän sammankomst icke må hållas inom visst län eller del därav (2 §). Sammankomst pä gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats, må icke hållas utan tillstånd av polismyndigheten, vilken vid sin prövning skall beakta vikten ur allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålles (3 §). Rörande allmän sammankomst på annan plats utomhus i stad och vissa andra tätbebyggda samhällen skall anmälan göras till polismyndigheten, som dock kan medgiva befrielse från sådan skyldighet för samfund m. fl. (4 §). Anordnaren har vidare att svara för att god ordning råder vid sammankomsten samt är pliktig att ställa sig till efterrättelse polismyndighetens föreskrifter rörande ordning och säkerhet (7 §). Anordnaren må ej åläggas bekosta ordningshållningen (8 §). Polischef, annan som företräder polismyndigheten eller polisman som beordrats närvara må icke förvägras tillträde, varjämte polismyndigheten äger föreskriva, att den som av annan myndighet därtill utses skall äga närvara vid sammankomsten (9 §). Polischefen äger inställa eller upplösa allmän sammankomst, om den hålles i strid mot 2 § eller om beslut meddelats att sammankomsten ej må äga rum. Rätt att upplösa sammankomst föreligger jämväl, om vid densamma förekommer något som strider mot lag eller om sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de Ullstädesvarande samt andra åtgärder visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande (10 §). Polismyndigheten äger i vissa fall förbjuda förnyande av sammankomster (11 §). Vid allmän sammankomst må ej förekomma hypnoUska eller likartade experiment med mindre medicinalstyrelsen funnit det kunna ske utan våda (12 §). I övrigt stadgas om besvär och om vad som avses med polismyndighet varjämte i lagen upptagits vissa straffbestämmelser. Av lagens bestämmelser framgår att religiös sammankomst inomhus samt därjämte i allmänhet utomhus i icke tätbebyggda samhällen får anordnas utan tillstånd eller anmälan, men i övrigt gäller lagens bestämmelser även för sammankomst av religiös karaktär. I hälsovårdsstadgan ävensom i författningar rörande brandskydd ges vidare vissa bestämmelser rörande samlingslokaler, till vilket begrepp hänföres bl. a. gudstjänstlokal. Emellanåt upptages till diskussion frågan om i vilken utsträckning statliga eller kommunala myndigheter bör kunna ingripa vid vissa extatiskt betonade religiösa möten t. ex. sådana med så kallat tungomålstalande. I sådana sammanhang har hävdats att psykiskt svaga personer — särskilt barn — genom att närvara vid dessa sammankomster utsattes för fara till sin själsliga hälsa. Upplösning av allmän sammankomst kan som tidigare nämnts endast ske om den föranleder svårare oordning eller om avsevärd fara för de tillstädeskomna föreligger, och det är att märka, att sammankomster av nu omförmält slag får anordnas inomhus utan tillstånd eller anmälan. Ifrågavarande bestämmelser kan ej tillämpas för upplösning av sammankomst enbart på den grund att vad som därvid förekommer skulle kunna innebära fara för någon deltagares psykiska hälsa. Huruvida det kan anses påkallat att lagstiftningsvägen bereda myndig39 — Kgrka-stat III

582 heterna möjlighet att av medicinska skäl upplösa religiösa möten av nu angiven karaktär eller meddela generellt förhud för t. ex. barn atl närvara vid sådana möten är obestridligen frågor av myckel ömtålig art. Genomförande av en sådan lagstiftning kan komma alt väcka frågan om ändring av grundlagsstadgandet i RF § 10. Såväl då del gäller lagstiftning på detta område som vid tillämpning av eventuella föreskrifter erfordras en med stöd av bl. a. medicinsk, speciellt psykiatrisk sakkunskap, verkställd noggrann undersökning, varefter vid det konkreta ställningstagandet en avvägning mellan kolliderande, å ömse sidor betydelsefulla intressen får göras. Dels måste del tillses att religionsfriheten så långt som möjligt skyddas, dels är det givelvis av största intresse all mötesdeltagares psykiska hälsa icke utsattes för allvarlig fara alt skadas. Självfallet är det av vikt att vid lagstiftning och rättstillämpning möjligheter icke öppnas atl under föregivande av medicinska skäl ingripa mot religiösa samfund av andra bevekelsegrunder. Det är att märka att del mentalhygieniska problem som nu beröres föreligger även på andra områden av samhällslivet. Sålunda diskuleras numera ofta i vilken utsträckning det bör finnas möjligheter för det allmänna att med hänsyn till tänkbar fara för olika personers psykiska hälsa ingripa reglerande exempelvis i fråga om film, televisionssändningar m. m. Samma spörsmål kan också aktualiseras beträffande sammankomster av annan art än de religiösa. Det må i sammanhanget erinras om de regler som gäller hypnoliska eller därmed likartade experiment. Även i allmänna ordningssladgan har upptagits ovan återgivna bestämmelse att sädana experiment icke får förekomma vid offentlig tillställning, med mindre medicinalstyrelsen funnit det kunna ske utan våda. Utredningen har ovan för att söka fixera gränserna i olika avseenden för trossamfundens religionsfrihet redovisat vissa relativt kontroversiella frågor, där religionsfrihetsintresset kommer i konflikt med elt enskilt eller samhälleligt intresse. Det framgår därav att trossamfundens religionsfrihet inte kan bli helt obegränsad utan all i vissa fall en avvägning måste ske mellan berörda intressen. Vad angår statens och kommunernas ställningstaganden i konkreta frågor rörande olika trossamfunds verksamhet kan del med hänsyn Ull kravet på religionsfrihet fordras, att samfunden i princip skall behandlas på ell såvitt möjligt likvärdigt sätt. Skilda samfund kan emellertid ha olika omfattning eller bedriva sin verksamhet på skilda sätt, varför stat eller kommun i konkreta frågor kan komma att i praktiken falla heslut, som med hänsyn därtill måste innebära en i vissa avseenden olikartad behandling av samfunden. Såsom exempel kan anföras att, dö kommunala anslag utgår till söndagsskolor, dessa anslag givetvis endast kommer sådana trossamfund tillgodo som bedriver söndagsskoleverksamhet. Någon kompensation härför till andra samfund synes icke skäligen kunna krävas.

583 Motsatta uppfattningar kan i konkreta frågor uppkomma mellan trossamfund och stat eller kommun, varvid samfundet kan uppfatta statens eller kommunens ställningstagande som en kränkning av dess religionsfrihet. Det kan t. ex. förhålla sig så att ett samfund eller en av dess församlingar avser alt bygga en kyrka i ett område, där sådan inte finnes, varför kyrkobygget för samfundet framstår som synnerligen angeläget. Från statlig sida kan det då anföras t. ex., att bostadsbristen är så svår, att alla tillgängliga resurser bör insättas på att bygga bostäder, varför vederbörande myndighet med stöd av bestämmelser, som kan föreligga rörande byggnads^ verksamheten i landet, inte lämnar tillstånd till kyrkobygget. Närliggande exempel är om plats för kyrkobyggnad inle skulle beredas i stadsplan, om kommunal mark inte skulle upplåtas för kyrkligt ändamål eller om på grund av andra likartade förhållanden mark inte skulle få disponeras för kyrkobyggnad. Olika intressen kommer i sådana antydda situationer i konflikt med varandra. Frågan huruvida ett trossamfunds religionsfrihet kan anses bli kränkt genom sådana statliga eller kommunala ställningstaganden beror till slor del på faktiska förhållanden, såsom situationen på bostads- eller arbetsmarknaden, angelägenheten av en kyrkobyggnad på platsen m. m. 1 regel torde en avvägning av de stridande intressena kunna ske utan att därmed ställning tages till värdet av ett visst eller vissa trossamfunds verksamhet och förkunnelse. Religionsfrihetssynpunkter kan även läggas pä frågan om statens fastställande av helgdagar, närmast ur den synpunkten att vissa trossamfund, exempelvis mosaiska församlingar och sjundedagsadventister skulle bli mindre gynnade än andra. Utredningen kommer i annat sammanhang att beröra frågan om lagstiftningen på detta område. Det må emellertid här framhållas, att fastställandet av helgdagar grundar sig på en avvägning mellan religiösa och allmänna samhälleliga intressen. De beslut som fattats på detta område har knappast utsatts för kritik från religionsfrihetssynpunkt. Däremot har emellanåt kritik från icke-religiösa grupper framförts mot föreliggande förbud i allmänna ordningsstadgan mot anordnande av offentliga tillställningar å juldagen, långfredagen och påskdagen. Vidare har från en del håll kritik riktats mot bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och strafflagen om brott mot trosfrid under uttalande bl. a. av att med religionsfrihet måste vara förenad full yttrandefrihet och full kritikrätt även mot de samfund och företeelser, som vill verka i skydd av religionsfrihetslagen. c) Med

statskyrkosystem

Religionsfrihet för en med staten förbunden kyrka får anses väsentligen innebära, att kyrkan skall kunna verka i enlighet med sin bekännelse och att frågor av religiös art inte bör avgöras mot kyrkans uppfattning.

584 Innan utredningen närmare går in på religionsfrihetsfrågor, som sammanhänger med statskyrkosystemet, finns anledning att beröra ett par spörsmål, som har visst samband med detta system. Till en början uppkommer med hänsyn till kravet på likställighet mellan trossamfunden spörsmålet huruvida det förhållandet, att Svenska kyrkan står i viss närmare relation till staten, rent faktiskt kan ha betydelse för den enskildes ställningstagande till frågan om samfundstillhörighet. Det kan med andra ord frågas huruvida just kyrkans anknytning till staten leder till uppfattningen om en särskild kvalitet hos denna kyrka och om en rekommendation från statens sida till medborgarna att vara medlemmar däri. Av talesmän för de fria trossamfunden har hävdals, att även om religionsfrihet legalt sett föreligger för dessa samfund i det att de utan hinder får utöva sin religiösa verksamhet enligt eget bestämmande, deras arbetsmöjligheter begränsas till följd av statskyrkosystemet. Mot denna synpunkt har framhållits att för många det förhållandet att Svenska kyrkan fungerar som foLkkyrka och endast i mindre mån dess karaktär av statskyrka påverkat inställningen till medlemskapet i kyrkan. Frågan torde inte generellt kunna besvaras, men säkerligen har hos en del personer medvetet eller omedvetet kyrkans karaktär av statskyrka betydelse för deras inställning, som väl närmast innebär att de såsom medborgare i staten också skall vara medlemmar av den med staten förbundna kyrkan. Måhända kan å andra sidan det förhållandet, att kyrkan står i visst organisatoriskt samband med och därmed i beroende av staten på vissa håll framstå som en svaghet och utgöra motiv för att ställa sig utanför Svenska kyrkan eller att ej deltaga i dess gudstjänstliv. Det må i detta sammanhang även redovisas att en del frikyrkliga talesmän, främst inom pingströrelsen, uttalat, att en skilsmässa mellan kyrka och stat kunde komma att försämra kristendomens ställning i samhällslivet och att därför ett övergivande av statskyrkosystemet inte låg i de frikyrkligas intresse. En förutsättning för förhandenvaro av en statskyrka torde vara, att kyrkan fungerar som en folkkyrka i den meningen att dess tjänster — bl. a. dop, konfirmation, vigsel och begravning — anlitas av en betydande del av befolkningen. Skulle så icke vara fallet torde faktiska förutsättningar för ett statskyrkosystem knappast föreligga. Ett visst inflytande från statens sida i frågor av grundläggande, kanske även religiös natur rörande den med staten förbundna kyrkan torde av många personer anses berättigat vid ett statskyrkosystem, men en sådan uppfattning delas säkerligen inte inom alla kyrkliga kretsar. Att staten utan medverkan från kyrkans sida borde kunna träffa avgöranden i frågor av bekännelsenatur torde icke på något håll h a gjorts gällande. Huruvida och i vilken omfattning staten — utan att k r ä n k a kyrkans religions-

585 frihet inom statskyrkosystemet — kan anses berättigad att fatta beslut i frågor av religiös natur torde inte generellt kunna besvaras. Skilda uppfattningar härom framföres i olika kretsar; frågan om kvinnliga präster har på en del håll framhållits såsom exempel på ett fall, där statsmakten i alltför hög grad påverkat beslut i en religiöst betonad fråga. Ett statskyrkosystem innebär bland annat, att statsmakten handhar lagstiftningen då det gäller organisatoriska och andra mera grundläggande frågor rörande den med staten förbundna kyrkan, eventuellt under medverkan av ett kyrkligt organ — i Sverige kyrkomötet. Det kyrkliga inflytandet på lagstiftningen kan vid ett statskyrkosystem vara mycket stort, såsom i Finland, där av kyrkomötet framlagda och antagna förslag till kyrklig lagstiftning blir gällande om ej presidenten eller riksdagen begagnar dem tillkommande vetorätt, eller mycket ringa, såsom i Norge och Danmark, i vilka länder det saknas kyrkliga organ som medverkar vid lagstiftning i kyrkliga frågor. I Sverige, där statliga organ -— regering och riksdag — i praktiken har ett långt större inflytande än kyrkomötet i lagstiftningsfrågor, som angår kyrkan, har sedan länge omfattningen av och formerna för kyrkomötets medverkan vid kyrklig lagstiftning varit en kontroversiell fråga mellan statsmakten och kyrkans företrädare. Enligt de grunder, som författningsutredningen i motiven till sitt förslag till ny regeringsform angivit rörande förfarandet i berörda lagstiftningsfrågor, bör, därest statskyrkosystemet bibehålies, kyrkomötets medverkan bortfalla vid stiftande av kyrkolag. I förevarande sammanhang behandlar utredningen frågan om fördelningen av lagstiftningsmakten och beslutanderätten i kyrkliga förvaltningsärenden endast från religionsfrihetssynpunkt, under det att praktiska och andra frågor i förevarande avseenden kommer att upptagas till behandling i senare delbetänkanden om kyrkolagstiftning och kyrklig förvaltning. Emellanåt framföres på kyrkligt håll uppfattningen att kyrkans 1 religionsfrihet kränkes eller kan bli kränkt genom att kyrkan är alltför beroende av statsmakten vid lagstiftning och förvaltning. Det pekas i sådana sammanhang på att gällande ordning innebär stora risker för kyrkan, särskilt om en mot kyrkan skeptiskt inställd statsmakt skulle utnyttja föreliggande möjligheter att genom olika från kyrklig synpunkt sett negativa beslut ingripa hinderiigt i kyrkans verksamhet. Ä andra sidan framhålles att staten i regel, då det gäller reformförslag rörande kyrkliga frågor, låter kyrkliga företrädare medverka vid utredningsarbetet och genom remissförfarande eller annorledes införskaffar upplysning om inställningen på ledande kyrkligt håll. Som exempel på frågor vilka statsmakten icke, såsom skett, bort avgöra utan att kyrkomötet fått deltaga i besluten namnes ärendena angående prästlöneregleringen och pastoratsregleringen. Besluten i dessa frågor har

586 bland annat ansetts utvisa, att kyrkan mera påtagligt än tidigare kommit in under den statliga ämbetsutövningen, även om företrädare för kyrkan deltog i förarbetena till regleringarna, och kyrkomötet avgav remissyttranden i berörda ärenden. — Kritiken har i inånga fall riktats såväl mot formerna för statsmaktens beslut som mot deras innehåll. Ett genomförande av vad författningsulredningen i sina motiv föreslagit rörande den kyrkliga lagstiftningen skulle fråntaga kyrkomötet dess befogenhet all fatta beslut i lagstiftningsfrågor av för kyrkan grundläggande natur, t. ex. i fråga om reglerna för medlemskap. Detta har redan av många uppfattats som otillfredsställande från religionsfrihetssynpunkt. Av betydelse för kyrkans inflytande i lagstiftningsfrågor är också i vilken ordning propositioner framlägges för riksdag och kyrkomöte. Den vanliga ordningen att förslag först föfelägges riksdagen och sedermera - efter riksdagens godkännande — kyrkomötet medför atl det i praktiken blir svårt för kyrkomötet att göra sakliga ändringar i de av riksdagen redan antagna förslagen. Kyrkomötets val blir oftast att antingen antaga förslaget i oförändrat skick eller också förkasta hela förslaget. I sådana fall där kyrkomötet fått pröva en proposition före riksdagen — såsom skedde t. ex. år 1963 i fråga om förslaget till biskopsvalslag — har kyrkomötets ståndpunktstagande varit mer obundet. Vid diskussion om relationer mellan kyrka och stal uttalas från kyrkligt håll ganska ofta farhågor för att regering och riksdag skulle fatta beslut eller göra uttalanden i frågor om tolkning av bibeln och bekännelsen ("den rätta läran") eller i andra religiöst betonade ämnen, såsom t. ex. i fråga om kyrkliga ritual. Mot sådana nu uttalade farhågor invändes emellanåt att det knappast framstår som troligt att regeringen skulle bestämma rörande frågor, som kan anses ha enbart religiös karaktär. Emellertid har framhållits att politiska och religiösa ställningstaganden faktiskt kan komma i konflikt med varandra i konkreta frågor, som regering eller riksdag kan finna anledning alt upptaga, varvid statsmaktens ställningstagande mer eller mindre allmänt på kyrkligt håll kan uppfällas som stridande i något avseende mot grundsynen i kyrkans lära. Nu gällande regler att Kungl. Maj :t skall fastställa kyrkans böcker (bibelöversättning, psalmbok, kyrkohandbok, evangeliebok och kalekes) framhålles emellanåt såsom ett konkret exempel på kyrkans ofrihet i religiös! avseende. Mol denna uppfattning invändes på en del håll att det förhållandet att böckerna stadfästes eller gillas av Konungen mest är atl fatta som en formell ordning med historisk hävd och atl det är anledning antaga att regeringen i dessa frågor kommer alt följa kyrkomötets uppfattning. Så har också hittills skett utom vid ell tillfälle, nämligen då regeringen på ärkebiskop Söderbloms rekommendation beslöl atl i stället för att stadfästa en ny psalmbok utfärda ett tillägg till den vid ifrågavarande tid gällande. En troligen ganska allmän uppfattning inom kyrkliga kretsar är, att

587 statsmakten (regering, riksdag och ämbetsverk) avgör kyrkliga frågor i en i förhållande till kyrkan positiv anda och att det kan vara för kyrkan värdefullt atl avgöranden i kyrkliga förvaltningsfrågor träffas utifrån i stort sett samma värderingar som i ärenden berörande andra delar av samhällslivet. I fråga om kyrkliga ärenden har också genom decentralisering eller delegation liksom skett ifråga om andra områden inom förvaltningen —handläggning och avgörande av olika ärenden uppdragils Ull bl. a. domkapitel och stiftsnämnder. Denna tendens synes föga ha uppmärksammats i den kyrkliga debatten. Beträffande statsorganens ingripande i frågor som rör kyrkans lära må erinras om följande uttalande av statsrådet af Geijerstam i ett av honom den 7 maj 1963 avgivet interpellationssvar i riksdagens andra kammare: "Enligt min åsikt bör statsorganen om möjligt inte ingripa i tvister inom kyrkan då det gäller frågor som rör kyrkans lära. Statens intresse bör principiellt inte sträcka sig längre än till ett övervakande av att kyrkan i sin verksamhet inte överskrider de av lagstiftningen uppdragna gränserna eller att handlingar inte förekommer, som strider mot gällande lag. Man bör därvid komma ihåg att vissa av kyrkans lärosatser kommit till uttryck också i lagstiftningen. I debatten vid 1958 års kyrkomöte uttalade också ecklesiastikministern, atl lagstiftningen och statsorganen så litet som möjligt bör ingripa i personliga religiösa förhållanden, och tillade, alt direkta åsiktsförföljelser mellan olika grupper, som är aktivt verksamma inom kyrkan, borde kunna undvikas med inomkyrkliga medel." Del torde också vara lämpligt atl här framhålla, att det överhuvud är svårt atl klargöra vad som avses med begreppet kyrklig opinion. Till stor del torde man därmed avse uppfattningar hos präsler eller andra teologer, vilka innehar viktiga kyrkliga ämbeten och står i spetsen för olika kyrkliga riktningar. Opinionen bland lekmän inom kyrkan torde i långl mindre utsträckning kunna inordnas i kyrkliga riktningar. I inånga fall måste med nödvändighet etl statskyrkosystem medföra att kyrkans möjligheter all falla beslul om ändringar i organisatoriskt avseende blir avsevärl mera begränsade än de möjligheter som i detta hänseende slår etl fritt trossamfund till buds. Likaledes lärer kyrkans organisatoriska anknytning Ull statsmakten medföra att de lokala församlingarnas beslutanderätt blir mera kringskuren än inom en independentistisk församling eller en församling i en fri kyrka. Man kan dock icke utesluta möjligheten av all i en fri kyrka en viss bundenhet i organisatoriskt hänseende kan komma Ull slånd genom centrala kyrkliga organ. Del bör också i detta sammanhang framhållas, att ett statskyrkosystem understundom kan befordra snabbheten och likformigheten vid genomförande av kyrkliga reformer. Såsom exempel härpå har nämnls pastoralsregleringen. Vad beträffar handhavande av religiösa inslag i offentliga sammanhang framföres från frikyrkohåll uppfattningen all företrädare för de fria samfunden borde kunna få officiera i större omfattning än som nu är fallet.

588 Det kan i detta avseende antingen göras gällande, att det vid ett statskyrkosystem av praktiska skäl ligger närmast till hands att statsmakten för sådana religiösa förrättningar vänder sig lill den med staten förbundna kyrkan, eller också att staten för dessa förrättningar bör såvitt möjligt i lika mån anlita företrädare såväl för Svenska kyrkan som för de fria samfunden. I fråga om förstnämnda alternativ har framhållits att det med hänsyn till Svenska kyrkans organisation faller sig naturligt att i omförmälda sammanhang anlita denna kyrkas befattningshavare. Det bör därför i denna del, säges det, knappast talas om en privilegiering av Svenska kyrkan. En synpunkt som framförts i detta sammanhang är emellertid att i den mån för religiösa förrättningar av ifrågavarande slag endast anlitas befattningshavare inom Svenska kyrkan, detta innebär att endast en form av andaktsövningar, nämligen den av kyrkan godtagna, erbjudes dem som vill bevista nämnda förrättningar. Detta innebure ett åsidosättande av önskemål från företrädare för fria trossamfund, vars andaktsövningar hade en annan form än Svenska kyrkans. När frågan om likställighet i nu omförmälda hänseende mellan Svenska kyrkan och de fria trossamfunden diskuterats har debatten huvudsakligen gällt gudstjänst vid riksdagens öppnande och vid s. k. rättegångspredikningar (predikan i samband med domstols första ordinarie sammanträde för året) samt den andliga vården inom krigsmakten ävensom vid fångvårdsanstalter, allmänna sjukhus och liknande offentliga inrättningar. Beträffande riksdagen stadgas i riksdagsordningen § 34, att vid riksdagens öppnande riksdagsmännen skola på en av Konungen bestämd tid sammankomma i rikssalen, "sedan gudstjänst med dem hållen är". Sådana gudstjänster förrättas uteslutande av präster inom Svenska kyrkan. I fråga om gudstjänst vid häradsting stadgas i förordning den 19 juli 1872, att vid underdomstol å landet skall endast å det lagtima ting, som först på året infaller, innan rätten till domsäte träder, gudstjänst förrättas. Liknande bestämmelser för hovrätter och rådhusrätter återfinnes i kyrkolagen kap. 2 § 13 samt lagen den 18 mars 1910 innefattande ändring av sistnämnda lagrum. Vid fångvårdsanstalterna skall enligt stadgande i 30 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. gudstjänster och andra andaktsövningar hållas enligt föreskrifter, som meddelas av fångvårdsstyrelsen och må efter styresmannens prövning intagen mottaga besök av präst eller annan själasörjare. (I proposition nr 76 till 1964 års riksdag har framlagts förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt, vilket skulle träda i kraft den 1 januari 1965, då lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. skulle upphöra att gälla. Enligt 29 § i lagförslaget skall intagen som så önskar, om det kan ske, beredas tillfälle att inom anstalten utöva sin religion, varjämte intagen må medgivas att mottaga besök av präst eller

589 annan själasörjare.) För organisatoriska uppgifter har vid sagda anstalter tillsatts nämnder för den andliga vården, bestående av en företrädare för Svenska kyrkan och en för frikyrkliga samfund. Med ledning av nämndernas förslag anlitas för gudstjänster m. m. i fångvårdsanstalterna företrädare för såväl Svenska kyrkan som de fria samfunden. Inom fångvårdsstyrelsen är bl. a. för inseende över den andliga vården vid fångvårdsanstalterna anställda tre resesekreterare, av vilka en är företrädare för Svenska kyrkan, en för de egentliga frikyrkosamfunden och en för Frälsningsarmén, vilket samfund sedan länge ägnat sig åt s. k. fängelsemission. För den fredsmässiga själavårdsverksamheten inom krigsmakten finnes en fältprost, en stabspastor vid försvarsstaben samt militärpastorer vid militärbefälsstaberna och de militära förbanden, samtliga deltids- eller arvodesanställda. För innehav av befattningarna som fältprost och stabspastor finnes icke uppställda några krav på samfundstillhörighet, övriga befattningar kan endast innehas av präst i SVenska kyrkan. Frikyrkopastorer medverkar i den militära själavården i mindre utsträckning. Samråd med företrädare för de fria samfunden sker i den centrala instansen (fältprosten och stabspastorn) i olika frågor rörande själavården i fred och i krig. I krigsförbanden tjänstgör som (värnpliktiga) fältpräster både präster i Svenska kyrkan Och pastorer från frikyrkosamfund. Vid repetitionsövningar, vilka sker i krigsförband, tjänstgör därför även i fredstid företrädare för de fria samfunden i viss utsträckning inom krigsmakten. Det bör dock tilläggas att det finns företrädare för frikyrkorörelsen, som utifrån en pacifistiskt betonad inställning hävdar att man inte bör verka för att företrädare för de fria samfunden anlitas för själavården inom krigsmakten. — Utredningen har inhämtat, att vid utarbetandet av den senaste utgåvan av den svenska krigsmaktens fältkyrkohandbok samråd ägt rum med företrädare för frikyrkosamfund, tillhörande Sveriges frikyrkoråd, Frälsningsarmén och Pingströrelsen samt att dessa därvid uttalade sig för lämpligheten av att i handboken följa Svenska kyrkans gudstjänstordning. Rörande den andliga vården vid de allmänna sjukhusen — som omfattar andakter, utdelande av nattvard, samtal med sjuka vilka önskar sådant, dop m. m. — är den prästerliga verksamheten inordnad i församlingsvården och ingår i församlingsprästens tjänsteuppgifter. Särskilda befattningar som sjukhuspräst finnes icke längre. Frikyrkliga samfund har möjligheter att utöva andlig verksamhet vid sjukhusen utan annan reglering från samhällets sida än som finnes påkallat av hänsyn till sjukvården. Beslutanderätten i fråga om upplåtande av lokaler inom sjukhus för hållande av and^aktsövning tillkommer i första hand styresmannen för vederbörande sjukhus. Då den legala regleringen av Svenska kyrkans och de fria samfundens medverkan vid berörda religiösa förrättningar skett på förhållandevis skilda

590 sätt, har avgörande för den olika utformningen till stor del varit bedömanden av praktisk art. Något principiellt ställningstagande till de två ovan redovisade uppfattningarna om hur handhavandet av nämnda förrättningar bör ordnas, torde inte ha skett. Tendensen har emellertid gått i riktning mot större likställighet mellan de olika trossamfunden. I vissa fall, exempelvis då del gäller andaktsövningar vid mentalsjukhus, anses del angeläget alt vid tid efter annan återkommande förrättningar anlita en och samma själasörjare. Vid mentalsjukhusen gör man delta huvudsakligast av medicinska skäl. Vid krigsmaklen har det från praktisk synpunkt ansetts vara ändamålsenligt att i huvudsak anförtro den andliga vården ål vissa bestämda befattningshavare, mililärpastorer, och atl således icke växla mellan olika trossamfund och präsler. I boken Fri kyrka? (s. 223 f.) har docenten Berndt Gustafsson som den mest radikala reformen för att i nu berörda avseenden så långt möjligt likställa övriga trossamfund med Svenska kyrkan diskuterat inrättande av en Stålens nämnd för religionsvård, där frågor om riksdagspredikan, rätlcgångsgudstjänsler, andlig vård vid sjukhus, försvarsmakt och fångvård, liksom inom alkoholistvården och kanske också inom åldringsvården, skulle gemensamt handläggas av representanter för samtliga trossamfund i landet, även I. ex. de romerska katolikerna. Redovisning för de religiösa programmen i ljudradio och television har lämnats i utredningens betänkande Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963:39, s. 248 ff.). I sagda betänkande har även behandlats fördelningen av gudstjänstutsändningar m. m. mellan å ena sidan Svenska kyrkan och å andra sidan de fria samfunden (s. 251 f.). 1 Sveriges Radios programverksamhet har använts vissa normer för alt söka få en rättvis fördelning av de religiösa inslagen mellan olika trossamfund. Som regel får vid fördelning av programtider för de religiösa inslagen det lyssnarintresse, som man kunnal utröna, vara avgörande. — Det må här vidare hänvisas till en artikel av Gunnar Dahmén i SKT nr 12/1964 under rubriken Radio-TV och religionen. Därest statskyrkosystemet övergives, så att Svenska kyrkan organisatoriskt blir självständig gentemot statsmakten, men beskattningsrätten för kyrkan bibehålies, torde ändock visst slalligt bestämmande i frågor rörande kyrkan bli erforderligt. Sålunda kan ifrågasättas huruvida regler I. ex. om medlemskap bör meddelas genom statlig lagstiftning. Statlig lagstiftning rörande skattetekniska frågor blir uppenbarligen erforderlig även i angivna läge. Vad här ovan berörts har gällt frågor som gäller religiösa trossamfund. Ibland införes i debatten om religionsfrihet, särskilt från allinänhumanistiskt håll, den synpunkten att i vårt land de samhällsmedlemmar, som

591 står utanför alla religiösa samfund, såtillvida är sämre ställda än de som tillhör sådana samfund, att deras möjligheter att framföra sin livsåskådning är betydligt mer begränsade än då det är fråga om religiös förkunnelse. Om så är fallet, lorde begränsningen mindre bero på lagstiftningen utan vara en följd av andra förhållanden. En orsak är otvivelaktigt den omständigheten all dessa samhällsmedlemmar i regel ej är organiserade såsom fallet är med medlemmar av religiösa samfund. För de samhällsmedlemmar varom nu är fråga kan praktiska svårigheter möta för anordnande på ett tillfredsställande sätt av en del förrättningar motsvarande kyrkliga sådana, exempelvis begravningar.

Individens religionsfrihet inom det samfund han tillhör

Det har ovan i olika sammanhang då det gällt individens, persongruppers och trossamfunds religionsfrihet redan berörts vissa frågor om friheten inom vederbörande samfund. Bland annat har framhållits, att den enskilde alltid måste vara berättigad att utträda ur det trossamfund han tillhör, även om han tidigare förklarat att han underkastade sig en däremot stridande bestämmelse (se sid. 577). Likaså har berörts frågan i vilken utsträckning domstol är behörig alt pröva beslut om uteslutning ur ett fritt trossamfund (se sid. 577 ff.). För Svenska kyrkans del gäller att den inte utesluter någon medlem ur kyrkan (se prop. 100/1951, sid. 54 nederst). Enligt folkkyrkotanken, som uppbäres av en ledande teologisk riktning inom Svenska kyrkan, skall kyrkan inte visa någon ifrån sig utan överlåta åt den enskilde som i något avseende tagit avstånd från kyrkans lära, att själv taga ställning till frågan om sitt medlemskap. Kyrkotukt i den meningen att man utesluter medlem utövas därför icke inom Svenska kyrkan. Endast i fråga om prästerliga befattningshavare uppställes vissa krav rörande deras förhållande till kyrkans lära. Det har på sina håll gjorts gällande, att toleransen i religiöst avseende och därmed även individens frihet är mindre inom en del fria trossamfund än inom Svenska kyrkan. Denna uppfattning har föranlett farhågor för att, därest det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat skulle upplösas, detta kunde komma att leda till en inskränkning av den individuella friheten inom kyrkan. En statlig kontroll utgör enligt samma uppfattning viss garanti för att friheten för individer eller minoritetsgrupper inom kyrkan bevaras. Ett visst samband med nu berörda spörsmål har synpunkten att därest vid en "skilsmässa" mellan kyrka och stat beskattningsrätten för kyrkan bibehålles, det kan anses vara en uppgift för staten att tillse, att de skattebetalande får möjligheter att medverka vid beslut om ekonomiska kyrkliga angelägenheter. I debatten om de sätt på vilka trossamfundens ekonomi på olika håll ordnats har, under hänvisning till förhållandena i Förenta staterna, framhållits att inom fria samfund, som är beroende av ekonomiskt understöd från medlemmarnas sida, de förmögna medlemmarna kan intaga en dominerande ställning, vilket kan medföra otillfredsställande förhållanden (eventuellt också ur religionsfrihetssynpunkt) för mindre välsituerade samfundsmedlemmar.

i

593 Även då det gäller frågan om individens frihet inom ett trossamfund finnes anledning att något beröra det ovan i annat sammanhang behandlade spörsmålet om kyrkan och demokratin. Delta spörsmål gäller här — överfört på det praktiska planet — väsentligen omfattningen av medlemmarnas (lekmännens) inflytande i kyrkliga frågor. Enighet torde råda om att demokratiska principer skall tillämpas vid val till kyrkliga organ, liksom atl det är önskvärt atL lekmän har ett aktivl inflytande inom kyrkan. Dock har det emellanåt framförts den uppfattningen att särskilda kvalifikationer med avseende å vederbörandes religiösa engagemang och positiva intresse för kyrkan borde föreligga för valbarhet till kyrkliga organ. Oavsett om det anses att kyrkan skall vara en folkkyrka eller en bekännarekyrka (troendeförsamling) framhålles värdet av lekmännens insatser och inflytande i kyrkliga frågor. Emellertid finnes beträffande kyrkan och demokratin åtskilliga mot Varandra stridande uppfattningar även då det gäller individens frihet inom kyrkan. På vissa håll brukar framhållas bl. a., att Svenska kyrkans organisation i varje fall på stifts- och riksplanen inte är tillfredsställande från demokratisk synpunkt och att prästerskapet intar en alltför dominerande ställning, varför lekmannainflytandet — även om i många fall möjligheter därtill formellt sett föreligger — inte nått en tillfredsställande omfattning. Det är dock att märka, att utvecklingen på senare tid gradvis gått mot större lekmannainflytande, varvid som exempel kan anföras kyrkofullmäktiges och kyrkoråds ökade befogenheter enligt den nya församlingsstyrelselagen, genom vilken avskaffats den tidigare regeln om kyrkoherdes självskrivenhet till ordförandeskapet i kyrkorådet, den ökade lekmannarepresentationen i kyrkomötet, den nya biskopsvalslagen, enligt vilken lekmän får inflytande vid val av biskop och ärkebiskop, ävensom de år 1963 antagna bestämmelserna angående kyrkorådets bestämmanderätt om kyrkobyggnads upplåtande för andra än religiösa ändamål. Ett uttryck för en strävan att finna former för ett ökat lekmannainflytande även på stiftsplanet är de i några stift inrättade stiftstingen för den s. k. fria verksamheten inom stiften. Slutligen har beträffande kyrkans organisation på riksplanet framförts förslag om inrättande av någon form av en kyrklig riksstyrelse. Givetvis är det icke uteslutet att inom ett trossamfund kan förekomma majoritetsbeslut i frågor av sådan beskaffenhet att en del samfundsmedlemmar eller minoritetsgrupper inom samfundet kan finna beslutet innebära tvång i en betydelsefull trosfråga, vilket dessa finner otillfredsställande ur religionsfrihetssynpunkt. Förutsättningarna för dylika konfliktsituationer borde emellertid vara mindre inom samfund, som bildats av personer med i huvudsak samma religiösa grundsyn. Skulle en samfundsmedlem eller en minoritetsgrupp av någon orsak ej längre vilja tillhöra samfundet finns möjligheten att begära utträde. Det får dock icke förbises, att sådan

594 utbrytning ur samfundet kan då det gäller minoritetsgrupper vara förenad med svårigheter av organisatorisk eller ekonomisk art och då fråga är om enskilda medlemmar leda till viss hemlöshet för dessa i religiöst avseende.

Frågan om medlemskapet för nuvarande medlemmar av Svenska kyrkan vid eventuell övergång till andra relationer mellan kyrka och stat än de nuvarande, inrymmer frågor av religionsfrihetskaraklär, t. ex. om det kan anses påkallat att den enskildes medlemskap i kyrkan under sådana förhållanden på lämpligt sätt blir aktualiserat exempelvis genom uttrycklig anmälan om vederbörandes personliga ställningstagande till sådant medlemskap. Detta spörsmål kommer utredningen att behandla i sitt slutbetänkande i samband med en redogörelse för tänkbara reformer vid de olika hypotetiska lägen i förhållandet kyrka-stat, vilka utredningen uppställt till ledning för sitt arbete (se vidare därom den i detta betänkande intagna skrivelsen till departementschefen).

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen))

Justitiedepartementet Företagsinteckning. [10] Socialdepartementet Bättre åldringsvård. [5] Arbetstidsförkortningens verkningar. [9] Finansdepartementet Värdesäkrlngskommittén 1. Indexlån. Del I. [1] 2. Indexlån. Del II. [2] Alkoholreklamen. [6] Statens skogar och skogsindustrier. [7] Ecklesiastikdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrihet. [13]

Jordbruksdepartementet Kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket. [8] Älgfrågan. [11] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del II. [12] Handelsdepartementet Effektivare konsumentupplysning. [4] Inrikesdepartementet Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3]

AD WILHELMSSONS BOKTRYCKERI STOCKHOLM1964