Ekonomi och rätt i kyrkan : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

EKONOMI OCH RÄTT

I KYRKAN

slutbetänkande BRK-utredningen av Sfülülå

O:

Statens

offentliga utredningar

ww 199219

?§33 Civüdepartementet

.å

Ekonomi och rätt

i

kyrkan

slutbetänkande av

LLRK-utredningen

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också av på uppdrag rcgeringskanslicts förvaltningskontor ombesöxjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/739 96 30 Telefax: 08/7 39 95 48

Publikationema kan också köpas i Informationsbokhandcln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

ISBN 91-38-10968-9 Systems AB, Göteborg 1992 ISSN 0375-250X Graphic

Till

statsrådet och chefen för Civildepartementet

Den 16 februari 1989 bemyndigade regeringen chefen för Civildepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att närmare klargöra Svenska ekonomiska och rättsliga förhållanden och att besluta om kyrkans sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Med stöd av förordnade chefen för den bemyndigandet Civildepartementet 16 februari 1989 hovrättspresidenten Carl Axel Petri till särskild utredare.

Den 24 februari 1989 förordnades dåvarande departementsrådet Göran Göransson och generalsekreteraren Sören Ekström att som sakkunniga biträda utredaren.

Som sekreterare åt utredaren har tjänstgjort nuvarande rådmannen Anders Forsbäck.

Utredningen har antagit benämningen HRK-utredningen.

Utredningen har tidigare publicerat delbetänkandet (SOU 1991:102) Svenska kyrkans medlemmar och kyrka-statfrágan.

Härmed fâr utredningen överlämna sitt slutbetänkande Ekonomi och rätt

i kyrkan. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Särskilt yttrande har lämnats av Sören Ekström.

Jönköping i januari 1992

Carl Axel Petri

Anders Forsbäck

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid. SAMMANFATTNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

1. INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 1.1 Våra direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 1.2 Vart arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30

BAKGRUND . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

2. SVENSKA KYRKANS NUVARANDE ORGANISA- TION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 2.1 Inledande synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 2.1.1 Historisk bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . 35 2.1.2 1980-talets förändringar . . . . . . . . . . . . . 37 2.1.3 Normgivningen på det kyrkliga omrâdet . . . . 40 2.1.4 Det nuvarande regelsystemet för Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 2.1.5 Svenska kyrkans nuvarande organisation i huvuddrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 2.2 Den lokala organisationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 2.2.1 Församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 2.2.2 Kyrkoråd, kyrkofullmäktige, kyrkostämma och församlingsdelegerade m.m. . . . . . . . . 63 2.2.3 Pastor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66 2.3 Den regionala organisationen . . . . . . . . . . . . . . . . 67 2.3.1 Stiften . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 2.3.2 Stiftsfullmäktige . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70 2.3.3 Stiftsstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 71

2.3.4 Egendomsnämnden . . . . . . . . . . . . . . . . 73 2.3.5 Domkapitlet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 2.3.6 Hovkonsistoriet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 2.3.7 Biskopsämbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 2.3.8 Domkyrkorådet i Lund . . . . . . . . . . . . . . 79 2.4 Den centrala . . . . . . . . . . . . . . . . 80 organisationen 2.4.1 Kyrkomötet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 2.4.2 Svenska . . . . . . . . . 84 kyrkans centralstyrelse 2.4.3 Kyrkomötets besvärsnämnd . . . . . . . . . . . 86 2.4.4 Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet och utrikesstiftelsema . . . . . . . 87

2.4.5 Övrig rikskyrklig verksamhet . . . . . . . . . . 91

SVENSKA KYRKAN OCH STATEN . . . . . . . . . . . . . 95 3.1 Riksdagen och dess . . . . . . . . . . . . . 95 myndigheter 3.1.1 Riksdagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 3.1.2 ombudsmän . . . . . . . . . . . . . . 95 Riksdagens 3.1.3 Riksdagens revisorer . . . . . . . . . . . . . . . 96 3.1.4 . . . . . . . . . 97 Riksdagens valprövningsnämnd 3.2 Regeringsmakten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.2.1 Statschefen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.2.2 Regeringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 3.2.3 Justitiekanslern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 3.3 Centrala åmbetsverk m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 3.3.1 Kammarkollegiet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 3.3.2 Kyrkofondens . . . . . . . . . . . . . . . 105 styrelse 3.3.3 Byggnadsstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 3.3.4 Statens . . . . . . . . . . . 106 tjånstebostadsnämnd 3.3.5 Riksantikvarieämbetet . . . . . . . . . . . . . . . 107 3.3.6 Skatteförvaltningen . . . . . . . . . . . . . . . . 108 3.3.7 Riksrevisionsverket . . . . . . . . . . . . . . . . 110 3.3.8 Statskontoret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110

3.3.9 Statens arbetsgivarverk . . . . . . . . . . . . . . 111 3.3.10 Statens löne- och pensionsverk . . . . . . . . . 112 3.3.11 Ansvarsnämnden för biskopar . . . . . . . . . . 112 3.3.12 Riksarkivet och landsarkiven . . . . . . . . . . 113 3.3.13 Universitets- och högskoleämbetet . . . . . . . 114 3.3.l4 Statistiska centralbyrån . . . . . . . . . . . . . . 114

3.3.15 Överstyrelsen för civil beredskap . . . . . . . . 115

3.3.l6 Länsstyrelserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 116 3.3.17 Domstolsväsendet . . . . . . . . . . . . . . . . . 117

4. SVENSKA KYRKANS NUVARANDE EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 4.1 Den kyrkliga egendomen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 4.1.1 Allmänt om den kyrkliga egendomen . . . . . 119 4.1.2 Den kyrkliga egendomens rättsliga ställning . 121 4.1.3 Den kyrkliga egendomens rättsliga reglering . 128 4.1.4 Den kyrkliga egendomens förvaltning . . . . . 129 4.1.5 Den kyrkliga jorden . . . . . . . . . . . . . . . . 130 4.1.6 Kyrkobyggnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136 4.1.7 Kyrkogärdar och begravningsplatser . . . . . . 138 4.1.8 Den lösa egendomen . . . . . . . . . . . . . . . 138 4.2 Svenska kyrkans beskattningsrätt . . . . . . . . . . . . . 140 4.2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 4.2.2 Det nuvarande skattesystemet i huvuddrag . 141 4.2.3 Påföljder vid underlåten skatteinbetalning . 145 4.2.4 Avrälcning mellan stat och församling . . . . . 146 4.2.5 Beskattningsregler för Svenska kyrkan . . . . . 147 4.3 Svenska kyrkans ekonomi på lokal och regional nivå . 147 4.3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 4.3.2 Svenska kyrkans ekonomi i sammanfattning . 149 4.3.3 Församlingamas och pastoratens ekonomi . . . 157 4.3.4 Särskilt om Samfälligheten Gotlands kyrkor . 168

4.3.5 Stiftsamfállighetemas ekonomi . . . . . . . . . 169 4.4 Svenska kyrkans ekonomi på central nivå . . . . . . . . 178 4.4.1 Den centrala verksamheten . . . . . . . . . . . . 178 4.4.2 Svenska kyrkans utlandsverksamhet . . . . . . 180

4.4.3 Övrig rikskyrklig verksamhet . . . . . . . . . . 181

4.4.4 Insamlade medel . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186 4.5 Den kyrkliga ñnansförmögenheten . . . . . . . . . . . . 187 4.6 Kyrkofonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189

SVENSKA KYRKANS PERSONAL . . . . . . . . . . . . . 193 5.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 5.2 Svenska kyrkan som arbetsgivare . . . . . . . . . . . . . 196 5.3 Den kyrkliga personalen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198 5.3.1 Den prästerliga tjänsteorganisationen . . . . . . 198 5.3.2 Den övriga personalen . . . . . . . . . . . . . . 200 5.3.3 Fackliga organisationer m.m. . . . . . . . . . . 201 5.3.4 Pensionsfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202

UTLÄNDSKA FÖRHÅLLANDEN . . . . . . . . . . . . . . . 205 6.1 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .206 6.2 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .209 6.3 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .214 6.4 Tyskland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .216

6.6 Italien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . .226 6.7 Sammanfattande synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . 228

NÅGRA UTREDNINGAR OM KONSEKVENSERNA AV ÄNDRADE FÖRHÅLLANDEN MELLAN STAT

7.1 Svenska medlemmar och kyrkans kyrka statfrågan (SOU 1991:102) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .232

7.2 Förvaltning av kyrkans kulturhistoriska arv (bil. l) . 239 7.3 Skattekonsekvenser för Svenska kyrkan vid förändrade relationer med staten (bil. 2) . . . . . . . . . . . 240 7.4 Kyrkoavgift för Svenska kyrkans medlemmar (bil. 3) . 242 7.5 Svenska kyrkans pensionsskuld (bi1.4) . . . . . . . . . . 244

ÖVERVÄGANDEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .245

SVENSKA KYRKANS RÄTTSLIGA STÄLLNING . . . . 247

PRINCIPIELLA ÖVERVÄGANDEN . . . . . . . . . . . . . 253 9.1 Allmän bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253 9.2 1982 års kyrkomötesreform och kyrka-stat-frågan . . 255 9.3 Våra utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257 9.4 Religionsfrihetens betydelse för relationerna mellan staten och Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . 258 9.4.1 Religionsfriheten enligt 1968 års beredning om stat och kyrka . . . . . . . . . . . . . . . . . 260 9.4.2 Vår bedömning av religionsfrihetens betydelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 9.5 Andra skål för friare relationer mellan staten och Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 266 9.6 Konstitutionella utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . 267 9.6.1 Olika kyrkliga organisationsformer . . . . . . . 268 9.6.2 En ökad självständighet för Svenska kyrkan vid oförändrade relationer . . . . . . . . . . . . 270 9.6.3 Mer långtgående förändringar mellan staten och Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . 272 9.7 Medlemskapet i Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . 276 9.7.1 Inledande synpunkter på frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . 276 9.7.2 Gällande rätt . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 277

9.7.3 Medlemskapets konsekvenser . . . . . . . . . . 280 9.7.4 Tidigare ställningstaganden . . . . . . . . . . . . 282 9.7.5 Medlemskapet i Svenska kyrkan från konstitutionell synpunkt . . . . . . . . . . . . . . . . . 284 9.7.6 Principiella synpunkter på de nuvarande bestämmelserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 286 9.7.7 Dop och kyrkotillhörighet . . . . . . . . . . . . 289 9.8 Begravningsverksamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . 291 9.8.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 291 9.8.2 Den rättsliga regleringen . . . . . . . . . . . . . 294 9.8.3 Tidigare ställningstaganden . . . . . . . . . . . . 297 9.8.4 Tänkbara lösningar . . . . . . . . . . . . . . . . 301 9.8.5 Andra frågor av betydelse för begravningsverksamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 308 9.9 Skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 309

10. TÄNKBARA PARTIELLA REFORMER I DAGS- LÄGET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313 10.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .313 10.2 Konstitutionella frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314 10.3 Kyrkofondens styrelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 316 10.4 Domkapitlen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .318 10.5 Ansvarsnämnden för biskopar . . . . . . . . . . . . . . . 321 10.6 Regeringens utnämningsrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . 322

11. MER GRUNDLÄGGANDE FÖRÃNDRINGAR I FÖRHÅLLANDET MELLAN SVENSKA KYRKAN OCH STATEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 325 11.1 Några principiella frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 325 ll.1.1 Rättsliga identitetsfrågor . . . . . . . . . . . . . 325

ll.1.2 Det kyrkliga ämbetet och den folkligt föranlcrade självstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . 327 11.2 Ett nytt regelsystem för Svenska kyrkan . . . . . . . . . 331 11.2.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 331 ll.2.2 Tånkbara lösningar . . . . . . . . . . . . . . . . 335 11.3 Regelsystemets uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . . . 338 l1.3.l Ramlagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . 339 l1.3.2 Kyrkoordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . .342

11.3.3 Övergångsfrágor . . . . . . . . . . . . . . . . . .347

11.4 Den framtida organisationen . . . . . . . . . . . . . . . . 351 1l.4.1 Kyrldiga indelningsfrågor . . . . . . . . . . . . 352 11.4.2 Församlingsorganisationen . . . . . . . . . . . . 353 1l.4.3 Stiftsorganisationen . . . . . . . . . . . . . . . . 355 l1.4.4 Den centrala organisationen . . . . . . . . . . . 358 11.5 Personalfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .364 11.5.1 Arbetsgivarsidan . . . . . . . . . . . . . . . . . . 364 1l.5.2 Personalsidan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 366 11.5.3 Pensionsfrágor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 368 11.6 Den kyrkliga egendomens framtida rättsliga ställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 369 11.6.1 Tidigare ställningstaganden . . . . . . . . . . . . 370 l1.6.2 Våra överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . 373 l1.6.3 Olika lösningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . .376 11.6.4 Lagstiftningsmodellen . . . . . . . . . . . . . . . 378 l1.6.5 Stiftelsemodellen . . . . . . . . . . . . . . . . . .379 l1.6.6 Sammanfattande synpunkter . . . . . . . . . . . 384 11.7 Ett framtida uppbördssystem . . . . . . . . . . . . . . . . 385 1l.7.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 385 11.7.2 Utformningen av uppbördshjâlpen . . . . . . . 390 11.7.3 Avräkning mellan stat och kyrka . . . . . . . . 393 ll.7.4 Statlig uppbördshjälp till andra trossamfund än Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . 394

11.8 De kyrkliga arkiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 398 12. NÅGRA SAMMANFATTANDE MODELLER . . . . . . . 401 SÄRSKILT YTTRANDE . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 411

Bilagor

Bilaga 1 Förvaltning av kyrkans kulturhistoriska arv . 415 Bilaga 2 Skattekonsekvenser för Svenska vid förkyrkan ändrade relationer med staten . . . . . . . . . . . . . 443 Bilaga 3 Kyrkoavgift för Svenska kyrkans medlemmar . 473 Bilaga 4 Svenska kyrkans pensionsskuld . . . . . . . . . . . . 481

SAMMANFATTNING

Enligt utredningens direktiv har uppdraget varit att redovisa ett underlag för en bedömning av vilka ekonomiska och rättsliga betingelser kyrkan i dag lever under och hur dessa låter sig anpassas till förändringar av relationerna inom ramen för nuvarande samband mellan stat och kyrka eller förändringar med mer långtgående innebörd. Utredningens uppgift år således att ta fram ett underlag för vidare ställningstaganden.

Betänkandet är disponera: på följande sätt. Efter ett inledande avsnitt, där utredningens uppdrag och arbete redovisas, behandlas i kapitel 2 - 5 organisatoriska, ekonomiska och ett antal därmed sammanhängande frågor. I kapitel 6 beskrivs förhållandena i några andra länder. I kapitel 7 presenteras några utredningar om konsekvenserna av ändrade förhållanden mellan stat och kyrka. Utredningens överväganden finns i kapitel 8 - 11. I kapitel 12 skisserar utredningen några tänkbara modeller för framtiden.

Bakgrund

I kapitel 2 Svenska kyrkans nuvarande organisation tecknas inledningsvis i korthet en historisk bakgrund och huvuddragen i det betydelsefulla reformarbete som bedrivits inom det kyrkliga lagstiftningsområdet under 1980talet. Utredningen redogör också för det regelsystem som styr Svenska kyrkan. Därefter behandlas Svenska kyrkans nuvarande organisation på lokal-, regional- och riksnivå. I avsnitt 2. l .5 finns en sammanfattande översikt över

den kyrkliga organisationen. Av skäl har tonvikten de naturliga lagts på offentligrättsligt reglerade delama.

Ett utmärkande drag för Svenska förhållande till staten är att kyrkans riksdag, regering och ett antal statliga såsom förvaltningsmyndigheter, Kammarkollegiet, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna har viktiga befogenheter i kyrkliga ärenden, såväl inom som I lagstiftning förvaltning. kapitel 3 Svenska kyrkan och staten har därför valt att närmare utredningen redovisa dessa organs befattning med ärenden som är av för betydelse kyrkan.

Frågor som rör den kyrkliga ekonomin behandlas i 4 Svenska kapitel kyrkans nuvarande ekonomiska förhållanden. inleds med en Kapitlet redogörelse för den kyrkliga egendomen. Med kyrklig egendom menas sådana förmögenhetstillgångar av fast och lös natur, som med olika rättsgrund disponeras av Svenska kyrkan med dess eller av andra till församlingar Svenska kyrkan anknutna organ. I avsnittet bl.a. för den redogörs kyrkliga egendomens rättsliga ställning och dess förvaltning.

Beskattningsrätten är av avgörande betydelse för Svenska kyrkans ekonomi. I avsnitt 4.2 beskrivs det nuvarande i sina skattesystemet huvuddrag.

På uppdrag av kyrkofonden, Svenska och BRKkyrkans förvaltningsnämnd utredningen har Statskontoret i samarbete med Statistiska centralbyrån kartlagt och analyserat kyrkokommunemas och stiftssamfällighetemas ekonomi samt Svenska kyrkans ekonomi på riksnivä. Statskontorets arbete har publicerats i en rapport

(Statskontoret 1991:12), Svenska kyrkans

ekonomi. Den refereras i allt men med 1990 väsentligt, års siffror, i avsnitt 4.3 - 4.6. Svenska verksamhet omslöt är 1990 för landet kyrkans som helhet och med i stort sett alla nivåer, organisationer och verksamheter inräknade ca 10,5 miljarder kronor (drift och Därav kan ca investeringar). 8,9 miljarder kronor hänföras till den kyrkokommunala ekonomin, dvs.

och stift. De totala kostnaderna uppgick till något mer församlingar, pastorat än 9 kr och de samlade inkomsterna till drygt 9,7 miljarder kr. Av miljarder inkomsterna svarar för 67 procent. Den samlade nettoförmökyrkoskatten minus skulder) är bokförd till 22 miljarder kr. genheten (tillgångar

I 5 behandlar utredningen frågor som rör Svenska kyrkans personal. kapitel Efter en där tecknar en kort historik över den inledning utredningen behandlas arbetsgivaransvaret inom kyrkan. I kyrkliga tjänstestrukturen avsnitt 5.3 för den prästerliga tjänsteorganisationen och övrig redogörs kyrklig personal.

I 6 Utländska förhållanden redogör utredningen för kyrkomas kapitel ställning i några olika länder.

direktiven skall också ange alternativ till nuvarande för- Enligt utredningen hållanden mellan stat och kyrka. Det är då viktigt att så långt det är möjligt belysa vilka ekonomiska konsekvenser dessa får. På utredningens begäran har Statskontoret till att utreda detta. Arbetet har redovisats i olika hjälpt av vilka som bilagor till detta betänkande. Utredpromemorior, fyra fogas har också låtit en grupp forskare knutna till den religionssociologiska ningen sektionen vid Svenska kyrkans forskningssekretariat (tidigare Religionssocioen attitydundersölaiing beträffande Svenska logiska institutet) genomföra medlemmar. som har titeln Svenska kyrkans medkyrkans Rapporten, lemmar och kyrka-statfrågan, har publicerats som ett delbetänkande (SOU 1991:102). I kapitel 7 Några utredningar om konsekvenserna av ändrade mellan stat och nämns något om vad de olika utförhållanden kyrka innehåller. För ett närmare studium hänvisas till dem. redningarna

överväganden

En av Svenska rättsliga ställning görs i kapitel 8. Det analys kyrkans framhålls att man inte bör överskatta värdet av olika försök att inledningsvis

inordna Svenska kyrkan i någon nu given rättslig form. Den låter inte sig utan vidare föras in i någon som en del av rättsñgur; statsverksamheten, som en offentligrättslig korporation, som en stiftelse eller rent av som en förening. Enligt utredningen måste en analys av kyrkans rättsliga ställning i dagens samhälle utgå dels från dels från vem som reellt kyrkans uppgift, fattar beslut i kyrkliga angelägenheter och dels från gällande synsätt på kyrkan. Från dessa grundläggande utgångspunkter konstaterar utredningen sammanfattningsvis att Svenska kyrkan - även om den intar en speciell ställning och har vissa speciella uppgifter i samhället - är ett trossamfund. Den är ett sammanfattande begrepp för en mängd olika delar, som alla ytterst har samma ändamål. Det är i nuvarande en ordning lagstiftningsuppgift att tillse att den kan fullgöra sina uppgifter. Härvid måste utgångspunkten vara att kyrkan kan arbeta i enlighet med sin bekännelse och sin tradition, med demokratisk uppbyggnad och rikstäckande verksamhet.

I kapitel 9 diskuterar Principiella överväganden utredningen olika skäl som kan tala för en i mot friare relationer mellan staten och utveckling riktning Svenska kyrkan. 1982 års kyrkomötesreform är här av central betydelse. Genom denna och Övriga reformer som under de senaste åren genomförts har betydande förändringar åstadkommits i förhållande till staten. kyrkans Även om inte har varit att förändra syftet det grundläggande sambandet mellan stat och kyrka har reformarbetet medfört att kyrkliga organ tillerkänts en ökad självständighet och beslutanderätt i ärenden. kyrkliga Enligt utredningen kan utvecklingen sägas ha lett dithän att de samfundsmässiga dragen hos kyrkan efter hand kommit att förstärkas och kyrkan allt mer kommit att framstå som ett trossamfund. Denna utveckling har i allmänhet uppfattats som både och önskvärd. nödvändig

Det har ofta hävdats att om principen religionsfrihet bör vara vägledande för frågan om statens relation till Svenska kyrkan och övriga trossamfund. I avsnitt 9.4 Religionsfrihetens betydelse för relationerna mellan staten och Svenska kyrkan behandlar utredningen närmare dessa Med frågor. hänsyn

till svårigheterna att ge begreppet religionsfrihet ett entydigt innehåll framstår det dock enligt utredningen från såväl sakliga som principiella synpunkter som mindre lämpligt att grunda frågan om Svenska kyrkans framtida relation till staten enbart på detta begrepp. Det konstateras att ett eventuellt ställningstagande i denna fråga måste grundas på en samman- Vägning av även andra faktorer, såsom den fortgående sekulariseringen och den ökande religiösa pluralismen som präglar vår tid samt principen om statens neutralitet i livsåskådningsfrågor.

I avsnitt 9.6 Konstitutionella utgångspunkter diskuterar utredningen skilda rättsliga frågeställningar som ett krav på ökad självständighet för Svenska kyrkan kan föra med sig. Om man väljer att bevara det konstitutionella sambandet mellan staten och kyrkan kan kravet på ökad självständighet för kyrkan i frågor som får anses vara av intern kyrklig karaktär främst tillgodoses genom organisatoriska reformer av olika slag. Vid en mer långtgående relationsändring gäller det att ñnna organisationsformer som inte är främmande för kyrkan och som kan trygga den kyrkliga verksamheten för framtiden.

I kapitel 9 behandlar utredningen också vissa principiella frågor som kan lösas oberoende av relationen kyrka-stat. En redogörelse för medlemskapet i Svenska kyrkan finns i avsnitt 9.7. Det konstateras att de nuvarande bestämmelserna i 1951 års religionsfrihetslag om medlemskapet i Svenska kyrkan strider mot regeringsforrnens skydd för den negativa religionsfriheten. Enligt utredningen bör det naturligtvis i första hand ankomma på Svenska kyrkan själv att ange formerna för medlemskapet. Så länge nuvarande ordning råder måste dock regeringsformens bestämmelser om den negativa religionsfriheten följas. Om man väljer dopet som förutsättning för medlemskap i Svenska kyrkan, uppfylls utan tvekan kravet på att kyrkotillhörigheten skall vara en följd av en aktiv viljeyttring, i detta fallet av den döpte eller - i fråga om barn - vårdnadshavaren, och inte en följd av

automatiskt verkande regler. Utredningen framhåller dock att man även kan tänka sig andra aktiva åtgärder för inträde.

En annan principiellt viktig fråga är frågan om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten. Denna behandlas i avsnitt 9. 8. Huvudmannskapet tillkommer idag Svenska kyrkans pastorat. Enligt utredningen kan begravningsverksamheten inte sågas vara en primärt kyrklig uppgift. Detta är för övrigt en åsikt som delats av tidigare utredningar i ämnet. En allmän kommunalisering av begravningsverksamheten torde dock vara förenad med stora svårigheter. Man får därför försöka lösa frågan på ett annat sätt. En möjlighet vore att huvudmannaskapet fördelades mellan de borgerliga kommunerna och pastoraten, dvs. ett delat huvudmannskap. Ett alternativ skulle kunna vara en modell som innebar att ett överflyttande av verksamheten i princip begränsades till att avse utdebiteringsrätt och viss planering. Vården och förvaltningen av begravningsplatsema skulle därmed kunna ligga kvar hos de kyrkliga huvudmännen.

I avsnitt 9.9 behandlar utredningen frågan om skattskyldigheten för ickemedlemmar i Svenska kyrkan. Denna har under lång tid varit föremål för kritik. Det har ansetts orimligt att skatt till kyrkan måste betalas av personer som utträtt ur kyrkan. Utredningen delar denna åsikt. Enligt utredningens mening bör således Svenska kyrkans beskattningsrâtt av icke-medlemmar upphöra.

En av utredningens utgångspunkter för dess arbete har varit att söka finna lösningar som kan bereda kyrkan en ökad frihet i inomkyrldiga frågor. I

kapitel 10 Tdnkbara partiella reformer i dagsläget redovisar utredningen

olika reformer son1 skulle kunna gynna en sådan utveckling utan att det grundläggande sambandet mellan staten och kyrkan förändras. Tänkbara reformer skulle sålunda kunna vara att överföra styrelsefunktionen för kyrkofonden från Kyrkofondens styrelse till Svenska kyrkans centralstyrelse och att ge domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar ställning av

statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet, dvs. samma statsrättsliga ställning som centralstyrelsen och Kyrkomötets besvärsnämnd har idag. Härigenom skulle man bereda kyrkan en ökad frihet i inomkyrkliga frågor. En ökad för kyrkan som trossamfund aktualiserar också självständighet frågan om inte utnämningsrätten av biskopar och domprostar bör överföras från till organ inom kyrkan. En möjlig lösning skulle vara att regeringen utnämningsrätten tillkom Svenska kyrkans centralstyrelse.

En mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan svåra ställningstaganden av såväl principiell som praktisk art. Enligt rymmer utredningens direktiv skall en grundläggande utgångspunkt för utredningens vara att Svenska kyrkan även i framtiden skall behålla sin överväganden särskilda karaktär med rikstäckande verksamhet och av öppen folkkyrka demokratiska arbetsformer. Det gäller således att finna organisationsformer som kan uppfylla dessa förväntningar men som samtidigt inte är främmande för I 11 Mer grundläggande förändringar i förhållandet kyrkan. kapitel mellan Svenska och staten behandlar utredningen olika frågeställkyrkan ningar som dessa kan ge upphov till.

inleds med en diskussion om rättsliga identitetsfrágor. Om man Kapitlet en mer mellan staten och kyrkan är överväger långtgående relationsändring en av om efter denna skall anses vara densamma eller huvudfrågoma kyrkan om en ny kyrka skall anses bildad. Det torde vara en allmänt accepterad att Svenska behåller sin identitet även om dess formella uppfattning kyrkan förhållande till staten ändras. Enligt utredningen kommer Svenska kyrkan att förbli samma trossamfund som förut. Mot denna bakgrund talar överskäl för att en relationsändring inte heller bör påverka kyrkotillvägande hos medlemmar. Den som är medlem vid tidpunkten för hörigheten kyrkans relationsändringen bör därför förbli medlem.

I avsnitt 1l.1.2 behandlas det kyrkliga ämbetet och den folkligt förankrade En i svensk tradition är

gâlvstyrelsen. grundläggande princip kyrkorättslig

kombinationen av prästerlig ämbetsförvaltning och folldigt förankrad självstyrelse. Annorlunda uttryckt innebär denna den dubbla ansvarslinjens princip, att en demokratiskt uppbyggd församlingsorgartisation kombineras med ett prästerligt ämbetsansvar som inte är underställt de demokratiskt valda organen. Om man överväger en förändring av är statskyrkosystemet en framtida kyrkoorganisation principiellt en intern kyrklig angelägenhet. Enligt utredningen är den dubbla ansvarslinjen en grundläggande princip som under mycket lång tid präglat Svenska kyrkan. Denna ansvarsfördelning mellan präster och förtroendevalda utgör en omistlig del av Svenska kyrkans identitet. Allt talar därför för att principen måste finnas kvar även i en framtida kyrkoorganisation.

Av väsentlig betydelse är givetvis också frågan vilken rättslig ställning Svenska kyrkan skulle komma inta efter en mer relationsängrundläggande dring. Man kan här tänka sig i huvudsak två En är lösningar. möjlighet naturligtvis att helt upphäva den nuvarande offentligrâttsliga regleringen av kyrkans organisation och verksamhet och ersätta dem med ett av kyrkan själv antaget inomkyrkligt regelsystem. Regleringen av kyrkans förhållanden skulle därmed föras över till privaträttens område. En annan möjlighet är att låta vissa grundläggande bestämmelser om organisation och kyrkans verksamhet komma till uttryck i en av riksdagen stiftad ramlag, medan all övrig reglering sker i form av inomkyrkliga stadgar. Kyrkan skulle därmed inte komma att framstå som ett privaträttsligt subjekt. I avsnitt 11.2 Ett nytt regelsystem för Svenska kyrkan diskuterar utredningen de olika skäl som kan anföras för och emot de båda lösningarna. I det följande avsnittet skisserar utredningen hur en ramlagstiftning och ett internt kyrkligt regelsystem skulle kunna tänkas vara uppbyggt.

Om det nuvarande sambandet mellan staten och kyrkan skulle upphöra är frågan om den framtida kyrkoorganisationen som tidigare sagts i första hand

en intern kyrklig angelägenhet. övervägande skäl talar emellertid för att

kyrkan i ett sådant läge vill knyta an till nuvarande organisationsformer. I

avsnitt 11. 4 Den beskriver i korthet hur

framtida organisationen utredningen

en sådan skulle kunna vara utformad.

I avsnitt 11.5 behandlar utredningen olika frågor som rör den kyrkliga Arbetsgivaransvaret inom Svenska kyrkan är uppsplittrat på personalen. olika enheter. och enhet är arbetsgivare för Varje lokal, regional rikskyrklig sin utredningen borde man kunna utgå från att arbetspersonal. Enligt efter en eventuell relationsändring kan komma att vara givarfunktionema utformade på i huvudsak samma sätt som idag. Med undantag för prästerna, vilkas är statligt reglerade, är personalen på på lokal och regional tjänster nivå anställd. För personalen på riksnivå gäller i huvudsak kyrkokommunalt Bakom särställning, som privatråttsliga anställningsvillkor. prästtjänstemas innebär att de inte är underställda församlingens organ, ligger en lång historisk tradition. är det av vikt att denna särställning Enligt utredningen kan behållas även i en framtida kyrkoorganisation.

Frågor rörande den kyrkliga egendomens framtida rättsliga ställning

behandlas i avsnitt 11.6. Enligt utredningen bör en naturlig utgångspunkt vara att den skall stå till kyrkans förfogande även vid kyrkliga egendomen En stor del av den egendomen en längre gående relationsändring. kyrkliga är bunden till olika ändamål, s.k. specialreglerad kyrklig egendom. kyrkliga Staten är ägare till en del av denna. Vid en eventuell relationsändring gäller det att ñnna som först och främst tryggar den kyrkliga rättsliga lösningar bestånd för avsedda ändamål, men som också medger att egendomens tas till vara på ekonomiskt bästa sätt samt egendomens avkastningsförmåga slår vakt om de kulturhistoriska värden som är knutna till en stor del av Man kan här till på olika sätt. Den lämpligaste egendomen. gå väga torde vara att grunda kyrkans rätt till lösningen enligt utredningen stiftelseinstitutet. Det naturliga är att dela in stiftelsema i egendomen på olika allt efter de ändamål egendomen tjänar, såsom kyrkostiftelse, typer boställsstiftelse, domkyrkostiftelse och kyrkofondsprästlönejordsstiftelse, stiftelse. torde inte av en relationsändring.

Övrig kyrklig egendom påverkas

Församlingsskatten är den utan jämförelse viktigaste inkomstkällan för kyrkan. Om kyrkan till följd av en skulle förlora sin relationsändring beskattningsrätt uppkommer frågan om inte staten bör biträda kyrkan med uppbörd av kyrkoavgiftema i samband med Hithörande skatteuppbörden.

frågor diskuteras i avsnitt 11.7 Ett framtida uppbördrsystem.

Enligt utredningen skulle det i ett sådant vara fullt läge möjligt att låta uppbördssystemet stå öppet även för andra trossamfund som önskar det.

I avsnitt 11.8 behandlar vissa som rör den utredningen slutligen frågor kyrkliga arkivbildningen.

Enligt direktiven skall utredningen överväga olika modeller för förändringar i förhållandet mellan stat och kyrka. Dessa redovisas i avsnitt 12 Några

sammanfattande modeller. Utredningen har valt att presentera tre olika

modeller som alternativ till nuvarande är ordning. Variationsmöjlighetema betydande och ytterligare modeller kan arbetas fram med av de olika hjälp komponenter som redovisas i I modell tidigare kapitel. l ges Svenska kyrkan en så självständig ställning som inom ramen för ett bevarat möjligt konstitutionellt samband med staten. Modell 2 ger en stor frihet för mycket Svenska kyrkan, men innehåller ändå viss Modell 3 innebär att lagstiftning. all lagstiftning awecklas. Modellerna innebär i korthet följande.

Modell 1

Utredningen har i kapitel 10 beskrivit olika delreformer som skulle kunna tillgodose kyrkans behov av självständighet och identitet som trossamfund. Förändringarna är framförallt av organisatorisk art. Sålunda skulle styrelsefunktionen för kyrkofonden kunna placeras hos Svenska kyrkans centralstyrelse. Domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar kan ges ställning av statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet. Utnämningsrätten beträffande biskopar och domprostar kan tillkomma kyrkliga organ.

om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten kan lösas på Frågan olika sätt. En allmän kommunalisering av begravningsverksamheten torde som vara förenad med stora svårigheter. Utredningen har tidigare sagts som kan både och därför valt att presentera två lösningar tillgodose kyrkliga ett mellan och borgerlig kommun samhälleliga intressen, nämligen pastorat delat och en modell där verksamheten ytterst finansieras huvudmannaskap av borgerligt primärkommunala medel men med kyrklig förvaltning.

I modell 1 förutsätts Svenska kyrkan vara bibehållen sin beskattningsrätt. Allt talar således för att ekonomi bör kunna vara tryggad i denna kyrkans modell. Skattskyldigheten för icke-medlemmar bör dock av skäl som anförts ovan kunna upphävas.

Modell l innebär inga förändringar beträffande den kyrkliga egendomens nuvarande rättsliga ställning eller förvaltning.

Som framhållit står det helt klart, att den nuvarande utredningen tidigare av medlemskapet i Svenska kyrkan strider mot regeringsformens regleringen skål talar därför för

skydd för den negativa religionsfriheten. övervägande

att en aktiv bör vara det som konstituerar medlemskapet i viljeyttring Svenska kyrkan.

av kyrkolagstiftningen finns i Övergångsbestämmelser- Grundlagsregleringen na till är således provisorisk. Ett bevarat regeringsformen. Placeringen samband mellan staten och förutsätter därför att regeringsformen kyrkan

med ett särskilt kapitel om kyrkolagstiftning m.m.

kompletteras

Modell 2

Modell 2 innebär att är mer fristående från staten än i modell l. I kyrkan modell 2 kommer struktur och verksamhet till kyrkans grundläggande i en av stiftad medan all övrig reglering meddelas uttryck riksdagen ramlag,

i av kyrkan själv antagna interna Den stadgar. föreslagna ramlagstiftningen skall ange endast de för grundläggande principema kyrkans organisation och verksamhet. I övrigt bör kyrkan vara fri att utforma sitt själv regelsystem.

I modell 2 saknar Det kyrkan beskattningsrätt. förordas dock att staten eventuellt mot avgift ställer skattsedeln till för via förfogande uppbörd skattesystemet. Utredningens bedömning år att det finns mycket goda förutsättningar att trygga kyrkans ekonomi genom en sådan lösning. Även andra trossamfund bör sådan erbjudas hjälp.

Eftersom det i denna modell inte finns för Svenska någon beskattningsrått kyrkan är det rimligt att den får stöd för vården av kulturhistoriskt statligt värdefulla byggnader.

Utredningen har tidigare framhållit att man kan lösa om huvudfrågan mannaskapet för begravningsverksamheten olika sätt och oberoende av på relationen stat-kyrka. I modell 2 förordas dock att verksamheten finansieras med kommunala medel, men att de huvudmännen behåller förvaltkyrkliga ningsansvaret.

Kyrkan bör även i denna modell ha till den tillgång kyrkliga egendomen. För att lösa de många gånger komplicerade äganderättsförhållandena samt trygga egendomens bestånd för avsedda ändamål föreslår att utredningen egendomen hänförs till olika stiftelser.

Modell 3

Modell 3 är uppbyggd med från att utgångspunkt kyrkans organisation och verksamhet styrs av ett helt kommer

inomkyrkligt regelsystem. Kyrkan

således att inta i huvudsak samma som de fria samfunden rättsliga ställning gör idag.

Modell 3 skiljer sig främst i ekonomiskt hänseende från modell 2. Medan staten i modell 2 förutsätts medverka vid uppbörd av kyrkoavgifter innebär modell 3 att kyrkan själv får ombesörja detta. Kyrkan blir därför nödsakad att bygga upp en egen uppbördsorganisation, vilket kan medföra både ökade kostnader och en påtaglig risk ñr att uppbörden inte blir lika effektiv som vid en statlig medverkan. Detta innebär att kyrkan kan komma att bli i högre grad beroende av andra ñnansieringskällor, t.ex. avgifter för förrättningar. Mot denna bakgrund kan det vara svårt att göra några säkra uttalanden om den ekonomiska situationen i modell 3.

Med undantag för den rättsliga regleringen av kyrkan och uppbördsfrâgoma föreligger inga väsentliga skillnader mellan modell 2 och 3. Pastoraten har också i denna modell att mot ersättning förvalta begravningsplatsema. Staligt eller kommunalt stöd för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m.m. bör utgå. Kyrkan tillförsäkras också rätt till den kyrkliga egendomen.

l. INLEDNING

1 .l Våra direktiv

Vid regeringssammanträde den 16 februari 1989 utfärdades direktiven för utredningsarbetet. Dåvarande chefen för civildepartementet, statsrådet Margot Wallström, anförde därvid bl.a. följande.

Bakgrund

1988 års kyrkomöte har med anledning av väckta motioner hos regeringen begärt en expertutredning med inriktning på att närmare klargöra svenska kyrkans ekonomiska och rättsliga förhållanden (mot. 1988:2, 19 och 28, KL 5, kskr. 3).

Jag vill inledningsvis nämna något om det mångåriga och omfattande utredningsarbete som föregick regeringens skrivelse (l979:l) till 1979 års allmänna kyrkomöte om ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan.

Såväl 1958 års utredning kyrka-stat som 1968 års beredning om stat och kyrka och de statliga och kyrkliga arbetsgrupper som är 1978 lade fram sina förslag i betänkandet STAT-KYRKA, Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan med bilagor (SOU 1978:1-3) har redovisat ett omfattande material som bl.a. belyser svenska kyrkans ekonomiska förhållanden och de rättsliga och organisatoriska frågor som har samband med stat-kyrkarelationema. En senare utredning om vissa sidor av den kyrkliga ekonomin gjordes av kyrkofondsutredningen och finns redovisad i dess slutbetänkande Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan (SOU 1981:88 och 89).

Utvecklingen under de senaste decennierna har emellertid lett till att det föreliggande utredningsmaterialet till stor del är föråldrat i de delar som berörs här.

Den ekonomiska utvecklingen har medfört betydande förändringar av kostnadsläget och av avkastningen av kyrkans egendom och värdet av olika egendomsslag. Detta motiverar redan i och för sig att en ny kartläggning och redovisning sker av svenska kyrkans totala ekonomi på olika nivåer, riks-, stifts- och lokalplanet. Det har i många olika sammanhang upplevts som en brist att en samlad och aktuell sådan redovisning inte har funnits tillgänglig.

De förutsättningar som tidigare utredningar har byggt på ser i dag annorlunda ut på grund av de förändringar som svenska kyrkan har genomgått i organisatoriskt och rättsligt hänseende under de senaste åren. Sedan 1979 års allmänna kyrkomötet avvisade förslaget om radikalt ändrade relationer mellan stat och kyrka, har det likväl genom olika delreformer åstadkommits betydande ändringar i de inbördes förhållandena. Den kyrkomötesreform som trädde i kraft 1983 innebar bl.a. att svenska kyrkan utrustades med nya beslutande och verkställande organ på riksplanet. Kyrkofonden fick samtidigt en egen styrelse och en delvis ny funktion som allmän skatteutjämningsfond för pastorat och församlingar. Under år 1989 träder slutligen betydande reformer av den kyrkliga organisationen på lokal- och stiftsplanet i kraft. Sammantaget innebär reformema att svenska alla har kyrkan på plan utrustats med egna demokratiskt utsedda beslutande och verkställande organ, till vilka större delen av de ärenden som tidigare har i handlagts regeringskansliet har kunnat delegeras. Statens inflytande över kyrkan utövas i fortsättningen huvudsakligen genom riksdagens lagstiftningsmakt och regeringens beslut i fråga om kyrkofondens styrelse och budget samt i vissa utnämningsärenden.

Uppdraget

De motioner som låg till grund för kyrkomötets framställning tog alla sin utgångspunkt i den diskussion om relationerna stat-kyrka som åter väckts till liv under den senaste tiden. Enligt kyrkomötet skall dock en utredning inte ses som ett initiativ i kyrka-statfrägan. Men om en meningsfull diskussion om relationerna stat-kyrka skall kunna föras, måste det göras ldart i vilka avseenden och på vilka sätt förutsättningarna för kyrkans verksamhet påverkas av eventuella ändringar i dessa relationer. Om det skall vara någon mening med den utredning som kyrkomötet har begärt, så måste den bidra till att skapa klarhet kring de ekonomiska och rättsliga förutsättningarna för kyrkan, inte bara vid mindre förändringar inom de nuvarande relationerna mellan staten och kyrkan utan även vid längre gående relationsförändringar.

I likhet med kyrkomötet anser jag att det är angeläget att få ett aktuellt underlag för en bedömning såväl av svenska kyrkans situation i nuläget som av dess ekonomiska och rättsliga framtidsfrågor. Ett sådant material behövs

som bakgrund för varje fortsatt diskussion om ökad frihet för kyrkan att råda i sina egna angelägenheter. Jag vill erinra om att detta är en diskussion som från skilda förs också i de andra nordiska förutsättningar länderna, som ju alla har ett bevarat statskyrkosystem.

Mot denna bakgrund föreslår att en särskild utredare tillkallas för att jag klargöra och analysera svenska ekonomiska och förkyrkans rättsliga hållanden. Utredarens uppdrag bör vara att redovisa ett för fylligt underlag en bedömning av vilka ekonomiska och rättsliga betingelser kyrkan i dag lever under och hur dessa låter anpassa sig till förändringar av relationerna inom ramen för nuvarande samband mellan stat och eller kyrka förändringar med mer långtgående innebörd.

I sitt arbete bör utredaren kartlägga svenska kyrkans nuvarande ekonomiska förhållanden och ge en överblick över de faktiska kostnaderna för den kyrkliga verksamheten på olika plan, kyrkans inkomster av olika dess slag, finansförmögenhet och hur denna är placerad. I dessa delar bör utredaren kunna hämta visst i det som underlag utredningsarbete kyrkofondens styrelse för närvarande bedriver för att bl.a. utreda att öka avmöjligheterna kastningen av den kyrkliga egendomen. I bör också att kartläggningen ingå belysa ansvaret för och nyttjandet av kyrkobyggnadema.

Utredaren bör sedan, mot bakgrund av den överblick man sålunda skaffat sig, överväga vilka alternativa ekonomiska modeller som kan för erbjuda sig svenska kyrkan. Utgångspunkt skall hela tiden vara den i lagen (1982:942) om svenska kyrkan uppställda att sina försammålsättningen kyrkan genom lingar skall upprätthålla en på demokratisk grund uppbyggd riksomfattande verksamhet. En granskning av hur den kyrkliga verksamheten finansieras i andra länder med folkkyrkor kan kanske ge att arbeta med. uppslag

På motsvarande sätt bör utredaren, när det de gäller rättsliga förhållandena, klargöra vad som i dag utgör grunden för svenska kyrkans offentligrättsliga ställning. Utredaren bör sedan studera vilka ändringar i som regelsystemet behövs, om man vill göra andra awägningari fråga om ansvarsfördelningen mellan statliga och kyrkliga organ. Olika alternativ bör redovisas med utgångspunkt i skilda bedömningar av vad som från statligt respektive kyrkligt håll kan framstå som att ändra i nuvarande relationer. angeläget på Resultatet av den av pågående utvärderingen kyrkomötesreformen kan kanske ge uppslag till förändringar. Jämförelser med andra kan folkkyrkor också vara av värde för att belysa frågan. Utredaren bör redovisa de olika politiska respektive teologiska principer som utgör bakgrund till de alternativ som presenteras. Däremot förväntas utredaren inte ta själv ställning till de olika tänkbara modellerna.

Utredningsarbetet bör i alla dess delar utgå från svenska kyrkans särskilda karaktär av öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet och demokratiska arbetsreformer.

1.2 Vårt arbete

av de som omfattas av utredningsuppdraget har behandlats i Många frågor äldre utredningar. Det material som redovisats i dessa är emellertid i delar föråldrat och har därför fått aktualiserats och kompletterats. betydande

Som framgår av direktiven har det ingått i utredningsuppdraget att söka ge en så bild som möjligt av Svenska kyrkans ekonomiska förhållanden på god olika inom kyrkan. Utredningen har därför med hjälp av Statskontoret plan och Statistiska låtit genomföra en omfattande undersökning av centralbyrån Svenska ekonomi. För detta arbete har en särskild referensgrupp kyrkans funnits knuten till Statskontoret. Den har - förutom företrädare för Statskontoret- bestått av representanter för Statistiska centralbyrån, Svenska Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförkyrkans förvaltningsnämnd, bund och kyrkofonden. Utredningsmannen och sekreteraren har också i arbete. Statskontorets arbete har publicerats i en deltagit referensgruppens

rapport Svenska kyrkans ekonomi, (Statskontoret 1991:12). Utredningen

har även i andra ekonomiska frågor biträtts av Statskontoret och referens- Resultatet av Statskontorets arbete har redovisats i promemorior, gruppen. av vilka flertalet lagts som bilagor till detta betänkande.

Under arbetets gång gjordes den bedömningen att det skulle vara värdefullt att genomföra en attitydundersökning bland Svenska kyrkans medlemmar. Syftet med denna har främst varit att studera kyrkomedlemmamas till sitt medlemskap och hur denna inställning skulle kunna inställning påverkas av förändrade relationer mellan staten och kyrkan. Utredningen har därför låtit en forskargrupp med anknytning till den religionssociologiska sektionen vid Svenska kyrkans forskningsselcretariat genomföra en sådan undersökning. Resultaten har publicerats som ett delbetänkande, Svenska kyrkans medlemmar och kyrka-statfrågan, (SOU 1991:102).

Utredningen har också haft möjlighet att studera några utländska kyrkor. Studiebesök har gjorts i Finland, Norge, Tyskland och USA. Under sina besök har utredningen sammanträffat med ledande företrädare inom de olika kyrkorna.

I enlighet med direktiven har utredningen på olika sätt haft kontakt med företrädare för Svenska kyrkan. Utredningen har också haft kontakter med företrädare för andra trossamfund.

Under utredningsarbetet har remissvar avgivits över Riksgåldskommitténs slutbetänkande (SOU 1989:95) Riksgåldskontoret - en ñnansförvaltning i staten samt kammarkollegiets skrivelse angående aweckling av vissa rättsinstitut m.m. (ST 2119/89).

BAKGRUND

2. SVENSKA KYRKANS NUVARANDE

ORGANISATION

2.1 Inledande synpunkter

2.1.1 Historisk bakgrund

Svenska kyrkan var från sin begynnelse en del av den romersk-katolska kyrkan. I denna fattades besluten om organisation och verksamhet ytterst av påven och curian. Men också biskopama och synoder av olika slag träffade viktiga avgöranden som åtlyddes i kyrkan. Lokalt hade både prästen och sockenmännen visst inflytande.

Den omständigheten att Svenska kyrkan var en kyrkoprovins inom den katolska kyrkan innebar ingalunda att statens organ lämnade kyrkliga frågor oreglerade. I landskapslagama fanns det kyrkobalkar där man ganska detaljerat reglerade frågor om biskopens, prästens och sockenmånnens befogenheter och ansvar, ibland med tillämpning av det germanska bondesamhällets principer i strid mot kyrkans anspråk, grundade på den kanoniska rätten. För kyrkan viktiga avgöranden träffades också genom överenskommelser mellan kyrkan och kungamakten, t.ex. biskopsutnâmningar.

Refonnationen innebar en kraftigt förändring när det gällde vem som fattade beslut och hade ansvaret i kyrkliga frågor. Påvens makt över den svenska

lcyrkoprovinsen bröts helt och ersattes successivt med kungens, även om biskopama länge behöll ett självständigt inflytande på utvecklingen i stiften. Under det första århundradet efter reformationen hade också alltjämt synoder i stiften eller för hela riket ett reellt möte år inflytande. Uppsala 1593 var sålunda av avgörande för den lutherska reformationens betydelse befástande i Sverige. De för de olika däribland privilegier stånden, prästerståndet, som utfärdades vid olika regenters trontillträden kunde också innefatta reglering av förhållanden. Sockenmännens rätt att fatta kyrkliga vissa beslut på kyrkoståmma fastslogs sålunda i 1650 års för privilegier prästerskapet.

1686 års kyrkolag bars helt upp av synsättet att det var statsmaktemas uppgift att reglera de kyrkliga organen. Konungen uppfattade sig inte bara som statens främste företrädare utan också som främste ansåg sig kyrkans medlem ha ansvar för denna. Det har inte hindrat att haft kyrkliga organ spelrum för egna avgöranden. Reellt spelade biskopama en betydande roll när det gällde att träffa avgöranden i kyrkliga frågor. Riksdagen, där prästerståndet naturligen hade ett stort inflytande i fick med kyrkliga frågor, tiden ökad makt. När var samlad också riksdagen avgjorde prästerskapet på egen hand en del kyrkliga ärenden.

Tillskapandet av de borgerliga kommunerna 1800-talet innebar på principiellt ett skiljande av och funktioner borgerliga kyrkliga på lokalplanet. Det var emellertidi realiteten samma människor som hade att fatta besluten på kyrkoståmma och allmän rådstuga. Det som inrättades i kyrkomöte samband med representationsreformen 1866 var i viss mån arvtagare till prästerståndet i ståndsriksdagen. Dess blev att medverka vid uppgift privilegie- och kyrkolagstiftningen.

Besluts- och maktstrukturen i Svenska har varit i stort sett oförkyrkan ändrad fram till 1980-talet. Konstaterandeti 1951 års att religionsfrihetslag Svenska kyrkan är ett trossamfund var en viktig markering av synsättet men

tog sig inte i någon mer väsentlig ändring i den lagstiftning som uttryck reglerade beslutsfunktionema i kyrkan.

2.1.2 1980-talets förändringar

Under det långvariga utredningsarbetet om förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan, som inleddes år 1958, rådde i awaktan på utredningsresultatet nästan totalt stopp för reformer inom den statligt reglerade kyrkliga sektorn. Författningsregleringen av kyrkan kom därför till stora delar att bestå oförändrad. Endast i fråga om förvaltningen av kyrklig jord genomfördes vissa mer genomgripande förändringar 1972. Det fanns således ett uppdämt behov av partiella reformer på det kyrkliga området.

Efter det att 1979 års kyrkomöte hade avvisat ett av regeringen framlagt förslag om förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan tillsattes på grund av det uttalade reformbehovet utredningar för ett antal kyrkliga frågor. Utredningsarbetet ledde under 1980-talet fram till en rad viktiga reformer. Det gäller framför allt kyrkomötet och formerna för den kyrkliga lagstiftningen samt Svenska kyrkans organisation på församlings- och stiftsnivå. Kyrkofonden har fått en utvidgad funktion som organ för en allmän skatteutjämning mellan kyrkokommunema och fick i samband

därmed en egen styrelse. Därutöver kan nämnas att det föreligger ett förslag

till ny kyrkolag, som innebär en genomgripande systematisering av den hittills mycket svåröverskådliga kyrkliga lagstiftningen. Så gott som all kyrklig lagstiftning har därigenom kunnat samlas i en för kyrkan egen sammanhållen lag.

Den 1 januari 1983 trädde kyrkomötesreformen ikraft. Den innebar väsentliga nyheter i fråga om dels formerna för beslutande av lag på det kyrkliga området, dels fördelningen mellan riksdagen, regeringen och kyrkomötet av befogenheten att meddela föreskrifter i vissa kyrkliga ämnen.

Till grund för kyrkomötesreformen en överenskommelse mellan låg politisk de fyra största riksdagspartierna. En ledande tanke i denna var att riksdagens ställning som lagstiftande organ skulle få det genomslag på kyrkliga området samtidigt som förhållandet mellan staten och totalt

Svenska kyrkan

sett inte skulle förändras.

Genom kyrkomötesreformen ändrades således lagstiftningsförfarandet väsentligt på det kyrkliga området och anpassades till den nya regeringsformens huvudprinciper om vilka innebär att ensam normgivning, riksdagen - efter kyrkomötets hörande - stiftar även det området. På lag på kyrkliga en punkt har kyrkomötets medbestämmande dock behållits, i nämligen fråga om medlemskapet i Svenska För sådan krävs att kyrkan. lagstiftning kyrkomötet lämnar sitt samtycke.

Den omständigheten att riksdagen i princip all övertog lagstiftningsmakt uppvägdes dock av andra förändringar. En viktig nyhet i kyrkomötesreformen var nämligen att det öppnades en för att till möjlighet riksdagen kyrkomötet delegera rätten att meddela föreskrifter i vissa inomkyrldiga angelägenheter. Detta innebär att kyrkomötet har fått en betydelsefull självbestämmanderätt i en rad frågor.

Kyrkomötet genomgick också väsentliga organisatoriska förändringar. Det fick en bredare förankring och en mer demokratisk än uppbyggnad tidigare. En nyhet var också att ñck kyrkomötet ett permanent beredande och verkställande organ, Svenska kyrkans Reformen innebar centralstyrelse. således att Svenska kyrkan ñck en samlad och ett samlat styrelse kyrkokansli på riksplanet.

1980-talets reformarbeten har inneburit betydande förändringar också på församlingsnivå. Syftet har varit att stimulera en samverkan mellan församlingama för att stärka deras möjligheter att bedriva praktiskt församlingsarbete. Iden nya församlingslagen (1988: 180) är så grundpxincipen angiven

att församlingarna har det direkta ansvaret för församlingsverksamheten, såsom gudstjänstliv och evangelisation, och allt som i övrigt har ett direkt samband med denna verksamhet. De angelägenheter som har ett indirekt samband med församlingsverksamheten och som är särskilt ekonomiskt - och lönekostbetungande kyrkobyggnadema, begravningsverksamheten nadema för de anställda - skall däremot vara angelägenheter som församlingarna i flerförsamlingspastoraten regelmässigt samverkar om i en obligatorisk kyrklig samfällighet (pastoratssamfällighet). Man har således kunnat skapa mer ekonomiskt bärkraftiga enheter på det lokala planet och därigenom kunnat ta tillvara resurserna på ett mer rationellt sätt än tidigare, samtidigt som församlingarna kan inrikta sin verksamhet på det traditionella församlingsarbetet. Det bör i detta sammanhang nämnas att den kyrkomusikaliska verksamheten numera är organiserad pastoratsvis.

Även på stiftsnivå har förändringarna varit betydelsefulla. Den tidigare splittrade och till viss del på frivillig väg bildade stiftsorganisationen har ersatts av obligatoriska stiftssamfålligheter. I dessa samverkar de i stiftet ingående territoriella församlingarna för ett antal gemensamma församlingsangelägenheter. Det finns alltså på stiftsplanet en obligatorisk kyrklig kommun, stiftssamfälligheten. Dess verkställande organ, stiftsstyrelsen och övriga nämnder, är kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter. Genom tillskapandet av demokratiskt utsedda beslutande och verkställande organ i stiften har dessa också fått möjlighet att själva besluta om fördelningen av resurserna för den kyrkliga verksamheten i stiften. Stiften har

därigenom

fått en starkare ställning inom kyrkan. Stiftsreformen har även gjort det

möjligt att till de olika stiftsorganen föra över förvaltningsuppgifter

statliga

som tidigare handhafts av regeringen eller statliga myndigheter på olika nivåer.

Man kan i korthet säga att fyra principer ligger bakom 1989 års för-h

samlings- och stiftsreform. - Det är som är i Svenska församlingarna grunden kyrkan.

- En demokratiskt uppbyggd församlingsorganisation kombineras med ett självständigt prâsterligt ämbetsansvar som inte är underställt de demokratiskt valda organen. - Ökad frihet för att besluta kyrkan genom egna organ. - Decentralisering. Besluten fattas närmare dem som berörs av dem. Kyrkans organ i pastorat och stift får själva besluta i det som staten tidigare styrt.

reformeiingen

Sammantagna har alltså kyrkomötesreformen och av organisationen på församlings- och stiftsnivå inneburit en långtgående decentralisering av beslutanderätten i olika frågor samt en ökad frihet för kyrkan att själv besluta om sina egna angelägenheter. Det gemensamma syftet med förändringarna har varit att söka underlätta för Svenska kyrkan att bedriva det arbete som är dess ett huvuduppgift, nämligen livaktigt gudstjänstliv, ett aktivt evangelisationsarbete och en bred diakonal verksamhet. Ett led i denna utveckling har också varit folkbolföringsref0rmen, som innebär att en av de sista av kyrkans borgerliga uppgifter, överflyttats till rent statliga organ. Reformema kan som neutrala uppfattas i förhållande till kyrka-statfrâgan. De har som sagts givit kyrkan en ökad frihet och större ansvar. Fortfarande kvarstår dock det grundläggande sambandet mellan staten och kyrkan.

2.1.3 Normgivningen på det området kyrkliga

Den nya regeringsformen (RF) trädde i kraft den 1 januari 1975. I förhållande till 1809 års regeringsform innehåller den betydelsefulla förändringar bl.a. när det gäller normgivningsmaktens fördelning.

Enligt den grundläggande principen för vårt statsskick, som behandlas i regeringsformens inledande kapitel, utövas all offentlig makt under lagarna. I fråga om maktfördelningen fastslås att stiftar att riksdagen lag, regeringen styr riket och att den är ansvarig inför riksdagen.

I 1809 ärs regeringsform fanns inte men termen något entydigt lagbegrepp lag användes för att beteckna den samfällt stiftade lagen, dvs. lag som tillkommit genom samfällt beslut av riksdag och regering. I om fråga stiftande eller ändringar av kyrkolag gällde efter det allmänna kyrkomötets tillkomst att även _dettas samtycke krävdes. var inte Kyrkolagsbegreppet klart definierat, men med kyrkolag avsågs - utöver 1686 års kyrkolag allmänt uttryckt sådan lag som omfattade bestämmelser om grundläggande kyrkans väsen, egendom, organisation och verksamhet.

Normgivningsmakten behandlas huvudsakligen i 8 RF. Som nämnts kap. stiftas lag av riksdagen ensam. I av de regeringsformen görs en uppräkning ämnen där föreskrifter måste meddelas

princip

i form av lag. I gäller dock att riksdagen kan lagstifta i vilket ämne som helst.

I viss utsträckning kan riksdagen överlämna sin normgivningsmakt åt andra organ. Sålunda kan riksdagen t.ex. bemyndiga regeringen att genom förordning meddela föreskrifter i vissa särskilt angivna ämnen. I samband därmed kan riksdagen i vissa fall medge att överlåter åt regeringen förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet. Regeringen har emellertid enligt regeringsformen också ett eget normgivningsområde, den s.k. restkompetensen. Enligt 8 kap. 13 § regeringsformen kan nämligen regeringen utan särskilt från bemyndigande riksdagen - med vissa - i besluta dels föreskrifter om begränsningar förordning ,verksställighet av lag, dels föreskrifter som inte i grundlag har förbehållits riksdagen. Inom detta område kan regeringen överlåta åt en underordnad myndighet att meddela bestämmelser.

För Svenska kyrkans verksamhet, och villkor i ett organisation övrigt gäller omfattande system av offentligrättsliga av olikartad konstitutionell regler natur. En del av bestämmelserna är av natur och återfinns i grundlags övergångsbestämmelsema till regeringsformen. Andra bestämmelser är av

lags natur. Regeringen har vidare inom ramen för sin normgivningskompetens utfärdat åtskilliga föreslaifter för kyrkan.

Grundlagsreglema om kyrkolagstiftningen ñnns i punkt 9 övergångsbestämmelsema till regeringsformen. Bakgrunden till att de fick denna placering var att de utredningar som förberedde grundlagsreformen ansåg att reglerna om kyrkolagstiftningen borde behållas i avvaktan på ett slutligt ställningstagande i frågan om förhållandet mellan stat och Skulle de kyrka. nuvarande banden mellan staten och kyrkan i allt väsentligt bestå uttalades att regeringsformen borde kompletteras med ett avsnitt om kyrkolagstiftning. I awaktan på detta slutliga ställningstagande framstod en placering av kyrkolagstiftningsreglema bland övergångsbestämmelsema som den mest praktiska lösningen.

Enligt de regler som gällde fram till år 1983 stiftades kyrkolag genom samfällda beslut av regering, riksdag och kyrkomöte. Den år 1982 beslutade reformen om kyrklig lagstiftning och om kyrkomötet innebar väsentliga nyheter i fråga om dels formerna för beslutande av det lag på kyrkliga

området, dels fördelningen mellan riksdagen, regeringen och kyrkomötet av

befogenhetema att meddela föreskrifter i vissa kyrkliga ämnen.

Genom reformen anpassades reglerna om det lagstiftning på kyrkliga området till regeringsformens huvudprinciper om normgivning. Enligt de nya bestämmelserna i punkt 9 övergångsbestämmelsema till regeringsformen gäller att riksdagen ensam stiftar lag på det kyrkliga området. Svenska kyrkan har genom kyrkomötet tillförsâkrats vissa möjligheter att påverka normgivningen genom att det i viss utsträckning skall medverka i en del lagstiftningsärenden. Denna medverkan består i att kyrkomötets yttrande skall inhämtas innan riksdagen beslutar i vissa ämnen. I om lag fråga lagstiftning om medlemskap i Svenska kyrkan gäller dock att kyrkomötet skall samtycka till lagstiftningsåtgärden. De särskilda formkraven för stiftande av lag på det kyrkliga området enligt 9 punkten första-tredje

styckena övergångsbeståmmelsema till regeringsformen framgår av följande sammanställning.

Författningens innehåll Formkrav

1. Grundläggande föreskrifter om I lag som stiftas samma sätt på Svenska kyrkan och kyrkomötet som huvudbestâmmelsema i riksdagsordningen efter yttrande av kyrkomötet

2. Föreskrifter om medlemskap i Ilag med samtycke av kyrkomötet Svenska kyrkan

3. Grundläggande föreskrifter om I lag efter yttrande av kyrkomötet prästtjänster i Svenska kyrkan och om biskopar och domkapitel

4. Andra föreskrifter om kyrkomötet än som avses under 1

5. Grundläggande föreskrifter om organisationen av myndigheter under kyrkomötet och om kyrklig egendom

6. Föreskrifter om ändring av I lag som stiftas på samma sätt kyrklig egendoms ändamål som huvudbestämmelsema i riksdagsordningen efter yttrande av kyrkomötet

Huvudbeståmmelsema i riksdagsordningen stiftas, ändras eller upphävs genom två likalydande beslut med mellanliggande val eller genom ett beslut

under förutsättning att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet. Den närmare regleringen framgår av 8 kap. 15 och 16 §§ RF. De grundläggande bestämmelserna om Svenska kyrkan och kyrkomötet åtnjuter således ett starkt konstitutionellt skydd.

Norrngivningsreglema på det kyrkliga området innebär också att riksdagen har möjlighet att delegera normgivningskompetens till kyrkomötet i vissa kyrkliga ämnen. En sådan delegation skall ske genom föreskrifter i lagen om svenska kyrkan. Kyrkomötets föreskrifter i delegerade ämnen skall ske genom kyrklig kungörelse. De delegeringsbara ämnena är enligt punkt l0 övergångsbestämmelsema följande

- Svenska kyrkans lära, - det kyrkliga ämbetet, - Svenska kyrkans böcker, - Svenska och kyrkans sakrament, gudstjänst övriga handlingar, kollekter, - central verksamhet för mission och utlandsevangelisation, övrigt arbete samt diakoni, - arbetssätt samt verksamheten hos under kyrkomötets myndigheter kyrkomötet.

Riksdagen har i lagen (1982:942) om svenska kyrkan begagnat sig av den

förut angivna möjligheten att delegera normgivning till kyrkomötet. Med

stöd av 7 § lagen om svenska kyrkan får kyrkomötet meddela föreskrifter i alla de ämnen som grundlagsreglema ger möjlighet till.

Riksdagen får också - om den bemyndigar kyrkomötet att meddela föreslcifter i ett visst ämne - medge att kyrkomötet överlåter åt myndigheter under kyrkomötet att i kyrklig kungörelse meddela bestämmelser i ämnet. I fråga om Svenska kyrkans böcker, Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst

och övriga handlingar samt kollekter får riksdagen också medge att kyrkomötet genom kyrklig kungörelse överlåter åt domkapitel, kyrkliga kommuner eller kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter att meddela bestämmelser i ämnet. I 7 § andra stycket lagen om svenska kyrkan har riksdagen lämnat kyrkomötet befogenhet att överlåta åt Svenska kyrkans centralstyrelse att meddela föreskrifter om kollekter. Kyrkomötet får vidare enligt bestämmelsen genom kyrklig kungörelse överlåta åt domkapitel, kyrkliga kommuner och kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter att meddela föreskrifter om Svenska kyrkans böcker, Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och övriga handlingar samt kollekter.

Regeringsformen löser också i 10 punkten sista stycket Övergångsbestämmelsema frågan om riksdagen eller regeringen kan besluta föreskrifter i de ämnen som kan delegeras till kyrkomötet. Bestämmelserna innebär att riksdagen i lag som stiftas på det sätt som anges i 9 punkten första stycket övergångsbestämmelsema kan besluta föreskrifter i dessa ämnen. Detta gäller även om kyrkomötet har bemyndigats att meddela föreskrifter i ämnet. Regeringen kan däremot inte meddela föreskrifter i de ämnen som kan delegeras till kyrkomötet. I detta sammanhang bör dock noteras att regeringen på det kyrkliga området med stöd av 8 kap. 13 § RF kan meddela föreskrifter om verkställighet av lag och andra föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas av riksdagen.

Av punkt 13 övergångsbestämmelsema följer vidare att grunderna för

ändringar i rikets indelning i kyrkliga kommuner samt grunderna för de

kyrkliga kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen skall bestämmas i lag. I lag meddelas också föreskrifter om de kyrkliga kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden (jfr 8 kap. 5 § RF). Kyrkomötets medverkan behövs inte i dessa lagstiftningsårenden. Naturligtvis utgör detta förhållande inget hinder mot att ett yttrande från kyrkomötet inhämtas innan riksdagen fattar beslut.

För ändring eller upphävande av lag som avse i 9 punkten Övergångsbestämmelsema gäller samma formkrav som är föreskrivna för stiftande av sådan lag.

I fråga om upphävande av äldre lag gäller enligt en lag (1985:864) om ändring i regeringsformen följande. Äldre författningar och föreskrifter som har tillkommit i den förut for dvs. kyrkolag stadgade ordningen, genom samfállt beslut av Konungen eller regeringen och och med riksdagen samtycke av kyrkomötet, skall enligt 2 punkten första i meningen gälla fortsättningen trots att de inte har beslutats i den ordning som nu gäller för lagstiftning på det kyrkliga området.

Enligt andra meningen i samma punkt kan sådana äldre författningar eller föreskrifter upphävas endast efter beslut av riksdagen. Genom en hänvisning till 8 kap. 17 § första mening RF har nämligen den formella lagkraftens princip gjorts tillämplig på sådana bestämmelser. I den utsträckning äldre bestämmelser i kyrkolag eller annan lag hör till den typ av som lagstiftning avses i första - i 9 skall tredje styckena punkt övergängsbestämmelsema, enligt tredje meningen i punkt 2 de formkrav som gäller enligt dessa stycken iakttas även vid ändring eller upphävande.

Fjärde meningen tar sikte på sådan äldre lag som har trätt i kraft före den i januari 1983 och som reglerar ämnen vilka enligt punkt 10 Övergångsbestämmelsema kan delegeras till kyrkomötet. För ändring eller upphävande av sådan äldre lag gäller att tredje meningen i bestämmelsen inte är tillämplig. Detta innebär att t.ex. bestämmelserna i 1686 års om kyrkolag Svenska kyrkans lära, om gudstjänster, om dop, om nattvard, om biskopsoch prästvigning m.m. kan upphävas av riksdagen utan att de formkrav som första - i 9 gäller enligt tredje styckena punkt övergängsbestämmelsema behöver iakttas.

2.1.4 Det nuvarande regelsystemet för Svenska kyrkan

I detta avsnitt skall i huvuddrag redogöras för den nu gällande lagstiftningen för Svenska kyrkan. Syftet med framställningen är att ge en allmän bild av det offentligrättsliga regelsystemet och de väsentligaste bestämmelserna som ñnns.

De senaste årens reformarbete inom det kyrkliga lagstiftningsområdet har som tidigare sagts för Svenska kyrkans del inneburit att kyrkliga organ tillerkânts en Ökad självständighet och beslutanderätt i kyrkliga ärenden. Fortfarande är emellertid ett utmärkande drag för det svenska statskyrkosystemet att beslutanderätten i kyrkliga ärenden i åtskilliga fall tillkommer statliga organ. Från rättslig synpunkt framträder det nuvarande sambandet mellan staten och Svenska kyrkan i att kyrkans organisation och verksamhet i stora delar är författningsreglerad.

Svenska kyrkans verksamhet lyder under ett omfattande system av offentligrättsliga regler. Regelsystemet har med tiden blivit komplicerat och svåröverskådligt. Grunden för den svenska kyrkorätten utgörs fortfarande av 1686 års kyrkolag. I princip har den svenska kyrkolagstiftningen utformats med utgångspunkt från denna lag. Det återstår numera bara ett fåtal i huvudsak grundläggande bestämmelser om bl.a. kyrkans egendom, tjänster och ämbeten i 1686 års kyrkolag. Lagen har från systematisk synpunkt varit en grundstomme till vilken författningsregleringen av Svenska kyrkan under lång tid knutits av. Denna bundenhet vid lagens systematik har bidragit till att kyrkolagstiftningen aldrig fått en självständig systematisk uppbyggnad och är i dag i många delar ålderdomlig och onödigt splittrad. Kyrkoförfattningsutredningen, som tillsattes år 1983, har i sitt slutbetänkande En ny kyrkolag m.m. (SOU 1987:4) lag fram förslag till en ny kyrkolag som innebär att 1686 års kyrkolag och ett flertal andra författningar skulle kunna upphävas. Förslaget har efter remissbehandling

bearbetats i Civildepartementet och har i skrivelse 1990:1 regeringen inhämtat över bl.a. kyrkomötets yttrande förslag till ny kyrkolag.

Som tidigare sagts återfinns vissa bestämmelser som rör grundläggande Svenska kyrkan i övergångsbestämmelsema till Detta regeringsformen. medför att viss grundläggande kyrkolagstiftning kommit att ett starkt åtnjuta konstitutionellt skydd. Reglerna har kommenterats i utförligt föregående avsnitt varför de förbigås här.

I kan 1686 års övrigt kyrkolag anses utgöra grundvalen för den svenska kyrkorätten. Som nämnts har flertalet bestämmelser i lagen satts ur kraft eller, utan att formellt ha ändå förlorat sin upphävts, giltighet. Kyrkolagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om kyrkans bekännelse, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar. Lagen innehåller också bestämmelser om kyrkans egendom och om ämbeten och kyrkans tjänster. Ett flertal författningar till I första hand bör här anknyter kyrkolagen. nämnas lagen (1982:942) om svenska som får anses kyrkan, grundläggande för kyrkan som trossamfund. meddelas bestämmelser om Svenska lagen kyrkans församlingar och stiftsmyndigheter samt om kyrkomötet. Vidare regleras i lagen vissa frågor som rör de prästerliga tjänsterna. Som framgått i föregående avsnitt skall vissa av de ämnen som i stiftas regleras lagen på

samma sätt som huvudbestämmelsema i riksdagsordningen, dvs. genom två

likalydande beslut med mellanliggande val eller genom ett riksdagsbeslut som fattats med kvalificerad Innan stiftas skall majoritet. lagen kyrkomötet yttra sig. I detta sammanhang bör noteras den som normgivningsrâtt tillkommer kyrkomötet i en rad interna kyrkliga ämnen. I finns övrigt särskilda författningar om helgdagar, av upplåtelse kyrkorum, kyrkliga inventarier och kyrklig egendom samt tillsåttandet av och biskopsprästtjänster.

I religionsfrihetslagen (1951:680) regleras om i Svenska frågor medlemskap kyrkan. Sådana föreskrifter meddelas genom lag, som stiftas av riksdagen

med samtycke av kyrkomötet. Beträffande inträde i Svenska kyrkan gäller bl.a. att barn, vars föräldrar tillhör Svenska kyrkan, skall anses ha inträtt i kyrkan vid födelsen om inte föräldrarna anmäler att barnet inte skall tillhöra kyrkan. För utträde gäller att medlem som inte längre vill tillhöra skall göra en anmälan om utträde hos pastor i den Församling där kyrkan han är kyrkobokförd.

Enligt lagen (1982:942) om svenska kyrkan utgör församlingarna organisatoriskt sett grundvalen för Svenska kyrkans verksamhet. Närmare bestämmelser om församlingar och kyrkliga samfälligheter inom Svenska kyrkan återfinns i församlingslagen (1988:180). Lagen gäller i första hand de territoriella församlingarna, men skall i tillämpliga delar även tillämpas på icke-territoriella församlingar under förutsättning att dessa inte har beslutat att den ordning som tidigare har gällt i stället skall tillämpas. Församlingarna och de kyrkliga samfällighetemas kompetens, organisation och verksamhet regleras genom församlingslagen. Församlingamas beskattningsrätt grundas också på församlingslagen. Denna stiftas på vanligt sätt av riksdagen, vilket dock inte utesluter att kyrkomötet bereds tillfälle att yttra sig.

Rikets indelning i territoriella församlingar och pastorat samt kontrakt och stift regleras i den kyrkliga indelningslagen (1988:185), s0n1 stiftas i vanlig ordning av riksdagen. Lagen gäller även förfarandet vid bildandet av kyrkliga samfálligheter. Indelningsändringar beslutas av regeringen, kammarkollegiet och i vissa fall av länsstyrelsen.

Stiftens och organisation och verksamhet regleras främst i stiftsorganens lagen (1982:942) om svenska kyrkan, församlingslagen (1988:180), den (1988:185) och domkapitelslagen (1988:181). I kyrkliga indelningslagen förordningen (1989:6) med instruktion för domkapitlen har regeringen meddelat närmare föreskrifter för domkapitlens verksamhet. I lagen (1988:183) och förordningen (1989:88) om förvaltning av kyrklig jord har

meddelats bestämmelser om egendomsnämndema, som är obligatoriska kyrkokommunala nämnder med statliga förvaltningsuppgifter stiftsnivå. För på stiftsorganen gäller i varierande utsträckning åtskilliga som rör regler statsförvaltningen i stort, t.ex. verksförordningen (1987:1100), förvaltningslagen (1986:223) och arldvlagen (1990:782). Grundläggande föreskrifter om stiftsmyndigheter meddelas i lagen om svenska kyrkan eller i annan lag som stiftas av riksdagen efter av I kan i yttrande kyrkomötet. övrigt riksdagen form av lag och regeringen med stöd av sin besluta restkompetens ytterligare författningar.

Regleringen av organisationen på riksplanet har samband med Svenska kyrkans särskilda ställning. Ärenden som rör den offentligrättsliga reglerade verksamheten handläggs av regeringen och vissa centrala förvaltningsmyndigheter. Det bör i detta sammanhang dock påpekas att det lagstiftnings-

arbete som pågått inom det kyrkliga regelområdet till stor del inneburit att

regeringen i allt mindre utsträckning ärenden. Behandlägger kyrkliga slutanderätten har i stället i allt högre grad överlåtits centrala förpå valtningsmyndigheter och kyrkliga organ.

Grundläggande bestämmelser om kyrkomötets sammansättning , arbetsformer m.m. återfinns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan. Närmare föreskrifter har meddelats i lagen (1982:943) om I samma kyrkomötet. lagar regleras även Svenska kyrkans centralstyrelses verksamhet. är en Centralstyrelsen

statlig myndighet under kyrkomötet. Ytterligare bestämmelser om centralsty-

relsens verksamhet finns i instruktion för Svenska kyrkans centralstyrelse (SKFS 1989:9). Som framgått av avsnittet om normgivningen på det kyrkliga lagstiftningsområdet skall grundläggande regler om som kyrkomötet en församling av valda ombud för Svenska meddelas i som kyrkan lag stiftas på samma sätt som huvudbestâmmelsema i riksdagsordningen efter yttrande av kyrkomötet. Andra föreskrifter om kyrkomötet kan meddelas i annan lag som stiftas av riksdagen efter av Detsamma yttrande kyrkomötet. gäller grundläggande föreskrifter om centralstyrelsen.

Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten tillkommer Svenska kyrkans pastorat. Fr.o.m den 1 januari 1993 åligger det också stiftssamfälligheterna att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Bestämmelser om begravningsverksamheten ñnns i begravningslagen (1990: 1144). Begravningsverksamheten kan betraktas som den sista allmänt samhälleliga uppgift som kyrkan handhar. I detta sammanhang bör också nämnas föreskriftema om vigsel i 4 kap. äktenskapsbalken. För de författningar som reglerar dessa uppgifter saknas ett förstärkt konstitutionellt skydd. Bestämmelserna stiftas i vanlig ordning av riksdagen i form av lag. De förordningar som finns är utfärdade av regeringen.

För den kyrkliga personalen finns författningar som rör olika kategorier av kyrkliga befattningshavare. Behörighetslcraven för inträde i prästämbetet regleras bl.a. i 19 kap. 1686 års kyrkolag och i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1991:15) om prästexamen. Förfarandet vid tillsättandet av prästerliga tjänster regleras i lagen (1963:633) om biskopsval, i prästanställningslagen (1988:184) och i prästanställningsförordningen 0989:84). Ytterligare bestämmelser om de prästerliga tjänsterna finns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan. Grundläggande bestämmelser om kyrkomusiker återfinns i (198928) om kyrkomusiken i svenska kyrkan. Den kyrkliga lagen personalens anställningsförhållanden regleras delvis i lagen (1976:600) om offentlig anställning. Vidare är lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet delvis tillämplig i förhållandet mellan den kyrkliga personalen och dess arbetsgivare. Den religiösa verksamhetens mål och inriktning är

från lagens tillämpningsområde.

naturligtvis undantagen Noteras bör också att lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet är tillämplig i Svenska kyrkans verksamhet. Utöver nu nämnd lagstiftning finns speciella bestämmelser i andra författningar. Regeringsformen ger prästtjänstema ett förstärkt skydd. Enligt övergångsbestämmelsema gäller att grundläggande föreskrifter om prästerliga tjänster i Svenska kyrkan skall

meddelas i som stiftas av lag riksdagen efter yttrande av kyrkomötet. För övriga kategorier av anställda gäller inga särskilda föreskrifter i författning.

I fråga om den kyrkliga 1686 års och egendomen gäller förutom kyrkolag församlingslagen (1988:180) främst lagen (1988:183) och förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord samt kyrkofondslagen (1988: 182) och kyrkofondsförordningen (1988:1148). För och kyrkobyggnader dess inventarier finns grundläggande regler i 1686 års och i kyrkolag lagen (1988:950) och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.. För den kyrkliga egendomen gäller enligt övergångsbestämmelsema till regeringsformen följande. Grundläggande föreskrifter om den som kyrkliga egendom är avsedd för Svenska kyrkans verksamhet meddelas i som stiftas av lag riksdagen efter yttrande av kyrkomötet. Föreskrifter som innebär ändring av det ändamål för vilket det är avsedd meddelas dock kyrkliga egendomen genom lag, som stiftas på samma sätt som huvudbestämmelsema i riksdagsordningen efter yttrande av kyrkomötet.

Som framgått är det som rör Svenska och regelsystem kyrkans organisation verksamhet av varierande konstitutionell art. En del av bestämmelserna är av grundlags natur och åtnjuter därför ett starkt konstitutionellt skydd. Andra regler är av lags natur och stiftas av i eller riksdagen vanligt ordning i den kvalificerade form som gäller för huvudbeståmmelsema i riksdagsordningen. För vissa bestämmelser gäller att kyrkomötet skall medverka vid lagstiftningsåtgärder. Härigenom har Svenska kyrkan tillförsäkrats ett visst inflytande på normgivningen. Kyrkomötet har dessutom tillerkänts en egen normgivningsmakt, dvs. rätt att utfärda bindande föreskrifter inom vissa ämnesområden. I regelsystemet ingår slutligen bestämmelser som regeringen utfärdat inom ramen for sin normgivningskompetens enligt regeringsformen.

I samband med denna bör till genomgång avslutningsvis förslaget ny kyrkolag beröras något närmare. Förslaget innebär en genomgripande systematisering av den kyrkliga lagstiftningen. Hela den centrala offenlig-

av Svenska och verksamhet har rättsliga regleringen kyrkans organisation samlats i en enda lag. Kyrkomötet har yttrat sig över lagförslaget. I korthet kommer den nya kyrkolagen att omfatta följande ämnesområden.

- bestämmelser om Svenska som trossamfund. Grundläggande kyrkan - om i Svenska konstitutionella skäl

Regler medlemskapet kyrkan. (Av

innehåller dock inga bestämmelser i ämnet utan kyrkolagsförslaget hänvisar endast till religionsfrihetslagen (1951:680). - om den Regler kyrkliga indelningen. - om Svenska lokal-, Regler kyrkans organisatoriska uppbyggnad på stifts- och riksplan. - Bestämmelser om det ämbetet samt om för den kyrkliga tystnadsplikt som har vigts till det kyrkliga ämbetet. - Föreskrifter om och om i Svenska prästtjänster kyrkomusiken kyrkan. - om den Regler kyrkliga egendomen. - Bestämmelser om val. kyrkliga

innebär att ett mycket stort antal författningar kommer att lagförslaget upphävas. Förutom 1686 ärs kyrkolag är främst följande centrala lagar av särsldlt intresse.

- om lagen (1963:633) biskopsval, - om lagen (1972:229) kyrkliga indelningsdelegerade, - om svenska lagen (1982:942) kyrkan, - om lagen (1982:943) kyrkomötet, församlingslagen (1988:180), domkapitelslagen (1988:181), kyrkofondslagen (1988:182), - om av lagen (1988:183) förvaltningen kyrklig jord, prästanställningslagen (1988:184), kyrkliga indelningslagen (1988:185), - om i svenska lagen (l989:8) kyrkomusiken kyrkan.

I den nya kyrkolagen samlas således sådana nu gällande lagregler som i princip bara riktar till Svenska sig kyrkan och dess organ. Lagen avses träda ikraft den 1 januari 1993.

2.1.5 Svenska kyrkans nuvarande organisation i huvuddrag

Svenska kyrkan kan rättsligt och ekonomiskt sågas vara tre organiserad på plan, nämligen lokalplan, regionalplan och riksplan. En stor del av den kyrkliga verksamheten är reglerad i lag eller annan allmän författning. Denna del av verksamheten kallas i bland bedriver emellertid legal. Kyrkan en omfattande verksamhet i former som inte kommit till i uttryck lagstiftning eller andra offentligrättsliga regler. I den mån denna s.k. fria verksamhet är har det i allmänhet reglerad skett genom föreningsrättsliga stadgar av samma slag som allmänt förekommer inom ideella föreningar.

Grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans offentligrättsliga organisation återfinns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan.

Lagen om svenska kyrkan inleds med en grundläggande bestämmelse om Svenska kyrkans identitet. Det slås fast att Svenska kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Lagen innehåller vidare grundläggande föreskrifter om Svenska kyrkans organisationsstruktur, såvitt den offentgäller ligrättsligt reglerade delen av verksamheten, och om som en kyrkomötet församling av valda ombud för Svenska kyrkan samt om Svenska kyrkans centralstyrelse som dess verkställande och beredande organ.

Församlingama utgör Svenska kyrkans basenheter på det lokala planet och är de grundläggande elementen i den Från kyrkliga organisationen. rättslig synpunkt har församlingen ställning som kommun. kyrklig Församlingens angelägenheter som sådan är bl.a. främjande av och kyrkans gudstjänstliv undervisning samt diakoni och evangelisation, vidare anskaffande och underhåll av kyrkobyggnad, och samt annan församlingshus församlingslokaler

för kyrkliga ändamål avsedd egendom, ävensom frågor om avlöningsförmåner för arbetstagare hos församlingen.

En eller flera församlingar kan bilda ett pastorat. Utgör församlingen ett s.k. enförsamlingspastorat sköter den själv alla sina församlingsangelägenheter. Består pastoratet av flera församlingar skall de i form av en pastoratssamfållighet samverka för vissa ekonomiska angelägenheter. Detta innebär att pastoratet är den tunga ekonomiska enheten med ansvar för bl.a. och begravningsverksamhet. Pastoraten svarar också byggnader, personal för den kyrkomusikaliska verksamheten. Det finns även utrymme för andra samverkansformer.

Pastoratet är också tjänstgöringsområde för församlingsprâstema. Den

prästerliga verksamheten inom pastoratet leds av kyrkoherden. I pastorat

som omfattar en domkyrkoförsamling är domprosten kyrkoherde. Beroende invånarantal, tenitoriella omfattning m.m. kan utöver på pastoratets kyrkoherdetjänsten även inrättas komministertjänster.

De församlingar som ingår i en samfállighet upphör inte att existera som självständiga enheter. Även om samfálligheten får hand om samtliga ekonomiska har församlingarna kvar sitt ansvar för angelägenheter, församlingsarbetet.

Förutom territoriella församlingar finns det i Sverige fem icke-territoriella församlingar. De icke-territoriella församlingarna är Karlskrona amiralitetsförsamling, Göteborgs Tyska församling, Tyska Szta Gertruds församling i Stockholm, Finska församlingen i Stockholm och Hovförsamlingen. De icke-territoriella församlingamas existens grundas allt väsentligt på en personell gemenskap inom ett begränsat territoriellt område som omfattar flera Den gemenskapen består för de nationella församlingar. personella församlingamas del i det gemensamma språket eller härstamningen och för

Karlskrona amiralitetsförsanrlings del i den gemensamma För anställningen. hovförsamlingen grundas gemenskapen på härkomst eller anställning.

Regionalt är riket indelat i 13 stift. Stiftet är ämbetsområde. Han biskopens är ordförande i domkapitlet och Det ankommer stiftsstyrelsen. på honom bl.a. att genom visitationer utöva över stiftets och att uppsikt församlingar förrätta t.ex. prästvigning. Stiftet är också ett område där de ingående församlingarna samarbetar om vissa frågor.

Stiftens verksamhet är fr.o.m. den 1 1989 ett delvis juli organiserad på nytt sätt genom obligatoriska stiftssamfálligheter som utgörs av de territoriella församlingarna inom stiftet. Stiftssamfálligheten har till att uppgift främja församlingslivets utveckling inom stiftet, att främja församlingsarbete bland finskspråkiga, samer och teckenspråkiga, vård vid och andra andlig sjukhus större vårdinrâttningar samt kriminalvårdsanstalter och militära förband i fredstid. Stiftssamfälligheten får även ha hand om andra ekonomiska angelägenheter om de är gemensamma för församlingarna inom Stiftet, s.k. utvidgad stiftssamfállighet. Det åligger också stiftssamfálligheten att svara för avlöningsförmåner för arbetstagare hos Stiftsamstiftssamfälligheten. fällighetens beslutande organ är stiftsfullmäktige, som skall bestå av minst 51 ledamöter och Dessa utses av suppleanter. församlingarna genom indirekta val. Stiftssamfällighetens förvaltande och verkställande är organ stiftsstyrelsen och de nämnder i övrigt som stiftsfullmäktige inrättar. Antalet ledamöteri stiftsstyrelsen skall vara minst nio och är som nämnts biskopen självskriven ordförande.

Domkapitlet har behållits som en statlig stiftsnivå. Inom myndighet på domkapitlets kompetensområde faller framför allt ärenden som har samband med kyrkans lära, utövande av det kyrkliga ämbetet, gudstjänstlivet och kyrkorummets utformning. Domkapitlet består av biskopen och domprosten som självslcriven ordförande vice ordförande respektive samt en präst - som tillsammans med en suppleant väljs av stiftets präster. Tre lekmannaleda-

möter och suppleanter för dem utses av stiftsfullmäktige. Den prästerliga ledamoten är vald för att tillsammans med biskop och domprost företräda det kyrkliga ämbetet och inte som representant för sin yrkeskår.

Några ord bör också sägas om egendomsnämndemas verksamhet. I varje stiftssamfállighet skall det finnas en egendomsnämnd. Denna är en kyrkokommunal nämnd och består av minst fem ledamöter och suppleanter för dessa, samtliga utsedda av stiftsfullmälctige. Det åligger egendomsnämnden att förteckna och ha tillsyn över den kyrkliga jorden i stiftet. Därutöver har egendomsnâmnden bl.a. att förvalta löneboställenas skogsinnehav, prästoch samt hand-

lönefondsfastigheter, domkyrkans fastigheter biskopsgården

lägga ärenden om tillstånd till köp, försäljning och byte av kyrklig jord.

Varje stift är indelat i kontrakt under ledning av en kontraktsprost, som utses av biskopen. Kontraktsprosten är biskopens medarbetare inom kontraktet. Kontraktens formella roll är liten. De utgör dock Valkretsar vid val till stiftsfullmåktige om inte länsstyrelsen beslutar annat. Kontraktet utgör också bas för en mer eller mindre utvecklad frivillig samverkan mellan de ingående församlingarna. De fungerar också som forum för överläggningar mellan präster och i viss mån också andra grupper av ansállda i församlingarna.

Innan Svenska kyrkan genom 1982 års kyrkomötesreform fick sin nuvarande organisation saknade den ett eget organ som i egentlig mening kunde sägas

vara ett centralt styrelseorgan på riksplanet. Den centrala förvaltningen av

kyrkliga angelägenheter ombesörjdes i stor omfattning av statliga organ, nämligen regeringen och vissa statliga ämbetsverk. För Svenska kyrkans icke lagreglerade verksamhet på rikspianet svarade bl.a. fyra centrala kyrkliga styrelser vars stadgar fastställdes av regeringen.

Kyrkomötesreformen innebar en genomgripande förnyelse av Svenska kyrkans organisation på riksplanet. Omfattande förändringar av formerna för

den kyrkliga lagstiftningen ingick också i reformen. I korthet innebar kyrkomötesreformen följande. Kyrkomötet skulle bestå av 251 fritt valda ledamöter och sammanträda årligen. Härigenom ñck kyrkomötet en bredare förankring och en mer demokratisk uppbyggnad än tidigare. Reforrnen innebar också att kyrkomötets medverkan vid den kyrkliga lagstiftningen anpassades till regeringsformens principer om normgivning. Kyrkomötet ñck också utökade uppgifter genom att normgivningen i vissa kyrkliga ämnen delegerades till kyrkomötet. Detta gällde i stor utsträckning inomkyrkliga ärenden som tidigare krävt kyrkomötets medverkan men där regeringen ensam utfärdat förordningar. Kyrkomötet ñck också ett permanent verkställande och beredande organ i fråga om ärenden som skall avgöras av kyrkomötet, i den mån uppgiften inte ankommer på eller har överlämnats till annat organ som tillsätts av kyrkomötet. Ledamöter i centralstyrelsen är ärkebiskopen samt högst 14 andra ledamöter och ersättare

för dem, vilka för varje valperiod väljs av kyrkomötet. Ärkebiskopen är

styrelsens ordförande. Bland de valda ledamöterna utser kyrkomötet en eller två vice ordförande.

För att få en så fullständig bild som möjligt av Svenska kyrkans organisa-

tion är det nödvändigt att något beröra den del av verksamheten som inte

äger rum i författningsreglerade former. Som framgått ovan svarar kyrkomötet och centralstyrelsen för den offentligrättsliga delen av kyrkans verksamhet. Dessa organs offentligrättsliga ställning medför att de inte kan sköta andra uppgifter än sådana eller annan

som anges i grundlag lag.

Kyrkomötesreformen innebar att Svenska kyrkan själv ñck bestämma om formerna för och innehållet i den del av verksamheten som inte är reglerad i i lagar förordningar. För att en samlad för den fria

_och skapa ledning

verksamheten inrättades vid 1984 års kyrkomöte Svenska kyrkans stiftelse

för rikskyrklig verksamhet.

Stiftelsens högsta beslutande organ är ombudsmötet. Det består av samma personer som kyrkomötet och sammanträder år inom ramen för varje kyrkomötets session. Stiftelsens styrelse är beredande och verkställande organ åt ombudsmötet. Även mellan stiftelsestyrelsen och centralstyrelsen råder personalunion. På detta sätt har man formellt hållit isär den lagreglerade verksamheten och den fria verksamheten som den samtidigt nödvändiga samordningen kommit till stånd.

Stiftelsestyrelsen har det samordnande och planerande ansvaret för arbetet inom stiftelsen. För stora delar av verksamheten svarar ombudsmötets på uppdrag två nämnder, församlingsnämnden och utbildningsnämnden. Förutom stiftelsen för rikskyrklig verksamhet finns tre fristående ytterligare rikskyrkliga stiftelser nämligen stiftelsen för Svenska kyrkans mission, stiftelsen för Lutherhjälpen och stiftelsen för Svenska i utlandet. kyrkan

I detta bör nämnas Svenska och sammanhang kyrkans församlingspastoratsförbund som i första hand år en arbetsgivarorganisation men även kyrkokommunemas intresseorganisation. Samtliga kyrkliga kommuner är medlemmar i förbundet. Förbundets ändamål är att såsom en sammanslutning av församlingar samt flerförsamlingspastorat och övriga kyrkliga samfälligheter tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen, främja samverkan mellan dem, biträda dem i deras verksamhet och som arbetsgivarorganisation företräda dem i förhandlingar med de anställdas fackliga organisationer.

Svenska kyrkan har sammanfattningsvis under 1980-talet begenomgått tydande organisatoriska förändringar på i första hand stifts- och riksplanen. Kyrkomötesreformen innebar att kyrkomötet demokratiserades och blev mer representativt.

tillkomsten av Svenska

Genom kyrkans centralstyrelse fick kyrkomötet ett

permanent beredande och verkställande organ. Svenska fick kyrkan

härigenom ett centralt styrelseorgan på riksnivå. En mycket betydelsefull följd av kyrkomötesreformen var också att Svenska kyrkan genom kyrkomötet har fått rätt att genom normgivning själv besluta i en rad inomkyrkliga frågor.

Kyrkomötesrefonnen sammantagen med de under 1989 genomförda förändringarna på lokal- och stiftsplanet innebär att Svenska kyrkan på alla plan har utrustats med egna demokratiskt utsedda beslutande och verkställande organ, till vilka större delen av de ärenden som tidigare handlagts i bl.a. regeringskansliet har kunnat delegeras. Det grundläggande sambandet mellan staten och Svenska kyrkan är i och för sig oförändrat. Det har på ett sätt blivit ännu tydligare genom att riksdagen ensam kan stifta lag om kyrkan. Reformema har ändå inneburit betydande ändringar i de inbördes förhållandena och en ökad självständighet för kyrkan på vissa områden.

Det sätt, på vilket Svenska kyrkan är organiserad, ger upphov till terminologiska problem - främst när det gäller begreppen kyrkligt och statligt. Den verksamhet som bedrivs i enlighet med privaträttsliga regler kan väl alltid betecknas som kyrklig. När det gäller de organ som styrs av offentligrättslig lagstiftning gäller att de i viss mening alltid är statliga. Det är ju statens organ som bestämmer över deras organisation. Samtidigt känns det främmande att inte beteckna kyrkomötet och de organ som

t_.ex.

lyder under detta eller församlingarna som kyrkliga. Det gäller också domkapitlen, som ju lyder under regeringen.

2.2 Den lokala

organisationen

2.2.1 Församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter

Den kyrkliga indelningen på det lokala planet omfattar församlingar och pastorat. Församlingen är den grundläggande enheten inom Svenska kyrkan.

Från rättslig synpunkt har som församlingarna ställning kyrkliga kommuner. Denna bestämning utesluter inte att även givetvis församlingarna kan beskrivas utifrån och historiska teologiska synpunkter.

Ett pastorat kan bestå av en eller flera församlingar. Tidigare var pastoratet huvudsakligen ett led i den Pastoratet pråsterliga tjänsteorganisationen. utgjorde kyrkoherdens tjânstgöringsområde. Numera har pastoraten fått en betydligt mer omfattande roll.

Församlingar kan samverka i form av Flerförsamkyrkliga samfalligheter. lingspastoraten är obligatoriska för vissa samfalligheter församlingsândamål. Dessa samfálligheter kan till att omfatta alla utvidgas ekonomiska församlingsangelägenheter. Den kan också omfatta i flera församlingarna pastorat. Liksom församlingarna har de kyrkliga samfállighetema getts ställning av kyrkliga kommuner.

Den kyrkliga i den indelningen regleras kyrkliga indelningslagen (1988: 185).

Grundläggande bestämmelser om Svenska förkyrkans organisation på samlingsnivå finns i församlingslagen (1988:180), som trädde i haft den l januari 1989 och ersatte lagen (1982:1052) om och församlingar kyrkliga samfálligheter. Följande genomgång skall behandla huvuddragen i församlingsorganisationen.

Ett uttalat i år att söka underlätta syfte församlingslagen en samverkan mellan församlingarna. Denna samverkan skall ske pastoratsvis. Kompetensen när det vilka gäller församlingsangelågenheterna, beskrivs närmare i l

kap. 3 § församlingslagen, fördelas i ett flerförsamlingspastorat på följande

sätt. Församlingen svarar för av underfrämjande kyrkans gudstjänstliv, visning, diakoni och evangelisation. får också anskaffa och Församlingen ha hand om den lösa egendom som inte år byggnadstillbehör i församlingens

kyrka och i övriga lokaler för församlingsverksamheten. Det ankommer också på församlingen att godkänna ändringar av kyrkorummets utseende.

Pastoratssamfâlligheten skall ha hand om anskaffning och underhåll av församlingskyrkan och dess fasta inredning och annat byggnadstillbehör, liksom anskaffning och underhåll av övriga lokaler för församlingsverksamhet samt deras fasta inredning och byggnadstillbehör. På samfálligheten faller också kompetensen när det gäller anläggande och underhåll av kyrkogårdar och andra begravningsplatser samt personal och personaladministration. Pastoratssamfälligheten skall också sköta de angelägenheter som enligt lag eller annan författning ankommer på pastoratet. Som exempel kan nämnas den kyrkomusikaliska verksamheten.

Naturligtvis sköter i ett enförsamlingspastorat församlingen själv samtliga församlings- och pastoratsangelägenheter.

Pastoratssamfälligheten är obligatorisk. Det är emellertid inte säkert att denna samverkan räcker för att uppnå en effektiv ekonomisk förvaltning. Församlingarna i ett pastorat kan då enligt 1 kap. 6 § församlingslagen bilda en total pastoratssamfällighet för alla ekonomiska församlingsangelägenheter. Det är att märka att det endast är de ekonomiska angelägenhetema som samfälligheten får ta hand om. Utformningen och innehållet i den församlingsverksamhet som anges i l kap. 3 § andra stycket l p. församlingslagen ankommer alltjämt på församlingen att själv bestämma inom ramen för de ekonomiska resurser som står till buds.

I l 6 § finns de grundläggande bestämmelserna om kap. församlingslagen vilka andra kyrkliga samfálligheter som får bildas. Från ekonomisk synpunkt kan det vara lämpligt att flera pastorat samverkar för att sköta en eller flera av de ekonomiska församlingsangelågenheter som anges i 1 kap. 3 § andra En sådan samfällighet kallas flerpastostycket församlingslagen. ratssamtällighet. En förutsättning för att en flerpastoratssamfállighet skall

få bildas år att samtliga i deltar i pastoraten ingående församlingar samfálligheten. Bildas en samfällighet för alla ekonomiska församlingsangelägenheter föreligger en total tlerpastoratssamfällighet. Samverkan inom kyrkliga samtälligheter kan således endast ske pastoratsvis.

I 5 kap. kyrkliga indelningslagen hur (1988:185) regleras samiälligheterna bildas, ändras och upplöses. Det är endast de totala pastoratssamtälligheterna som kräver särskilda beslut för sin tillkomst. Om alla församlingar i ett pastorat är överens kan de enligt 5 kap. 2 § indelningslagen besluta att bilda en total skall då bara pastoratssamfällighet. Samfallighetsbildningen fastställas av stiftsstyrelsen.

Som framgår av 5 kap. 2 § andra och 3 § har stycket indelningslagen stiftsstyrelsen möjlighet att besluta om en total pastoratssamtällighet eller en flerpastoratssamfállighet även om det inte föreligger enighet mellan församlingarna. Förutsättningen år att den föreslagna samfállighetsbildningen år till och fördel övervägande varaktig för pastoraten. Stiftsstyrelsen beslutar också om ändring och av upplösning samfälligheter.

Stiftsstyrelsens beslut vad gäller samfállighetsbildningar får till överklagas kammarkollegiet av en församling eller ett pastorat som berörs av beslutet.

2.2.2 Kyrkoråd, och förkyrkofullmäktige, kyrkostämma samlingsdelegerade m.m.

I l kap. 9-12 §§ hur beslutanderätten i församlingslagen regleras utövas

församlingar och kyrkliga samfalligheter. utövas be-

Enligt huvudregeln slutanderâtten i en församling av kyrkofullmäktige eller i med församlingar högst 500 röstberättigade kyrkomedlemmar Om en förpå kyrkostämma. samling med över 500 röstberättigade i en total kyrkomedlemmar ingår pastoratssamfállighet eller en total flerpastoratssamfállighet kan beslutanderätten i församlingen i stället få utövas av ett direktvalt En sådan kyrkoråd.

ordning är enklare mot bakgrund av att kyrkofullmäktige i en församling som ingår i en total samfällighet i princip endast har att utse ett kyrkoråd. För pastorats- eller flerpastoratssamfälligheter, som icke är totala samfälligheter, gäller att beslutanderätten utövas av s.k. församlingsdelegerade. Föreligger en total kyrklig samfállighet utövas beslutanderâtten av ett för sam-

falligheten gemensamt valt kyrkofullmäktige.

Kyrkorådet utgör församlingens eller samfällighetens styrelse. Det skall ha omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling samt leda förvaltningen av församlingens angelägenheter. Kyrkorådet skall vidare bereda de ärenden som skall avgöras av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman samt ha hand om den ekonomiska förvaltningen. Dess uppgifter regleras närmare i 7 kap. 2 § församlingslagen. Kyrkorådet har även andra uppgifter än de strikt kyrkokommunala. Som exempel kan nämnas beslut enligt lagen (1982:377) om tillfällig upplåtelse av kyrka. Kyrkorådet har också rätt att fatta beslut om vissa gudstjänstfrågor samt om församlingskollekter.

Det kan också finnas särskilda nämnder för vissa sakområden t.ex. kyrkogårdsnämnd, personalnämnd och fastighetsnämnd. Dessa nämnder, som tillsätts av kyrkofullmäktige, övertar då kyrkorådets roll som fullmäktiges beredande och verkställande organ inom det område det gäller. Kyrkorådet har dock alltid ett visst samordnande ansvar. Vid sidan av det obligatoriska kyrkorådet finns dock möjlighet för två eller flera församlingar att utse ett gemensamt kyrkoråd för en eller flera angelägenheter.

är självskriven ledamot i kyrkorådet. Övriga ledamöter väljs

Kyrkoherden enligt 7 kap. 4 § församlingslagen av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman. Valförfarande vid val till kyrkofullmäktige i en församling eller i en total kyrklig samfállighet samt till direktvalda kyrkoråd är direkt liksom vid de borgerligt kommunala valen och riksdagsvalen. Närmare bestämmelser om ñnnsi om kyrkofullmäktigeval samt kyrkofullmäktigevalen lagen (1972:704) i vallagen (1972:620).

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige och vid val av direktvalda kyrkoråd har den som är medlem av Svenska kyrkan och folkbokförd i församlingen samt myndig på valdagen. Utländsk medborgare har rösträtt under den ytterligare förutsättningen att han varit folkbokförd i riket under de tre senaste åren närmast före valåret.

Antalet ledamöter i kyrkofullmäktige i församling och direktvalda kyrkoråd bestäms av fullmäktige resp. kyrkorådet. För kyrkofullmäktige i en kyrklig samfällighet gäller dock att antalet ledamöter bestäms av stiftsstyrelsen.

Den som har rösträtt vid val till kyrkofullmäktige och vid val av direktvalda kyrkoråd är också valbar. Det finns dock vissa inskränkningar ivalbarheten, såsom att biskop och kyrkoherde inte är valbara.

Som tidigare nämnts skall i pastoratssamfälligheter eller flerpastoratssamfálligheter som inte är totala utses församlingsdelegerade.

Ledamöterna i församlingsdelegerade väljs av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman. Valen är således indirekta. Antalet ledamöter bestäms första av och därefter av församlingsdelegerade själva. Kan gången församlingarna församlingarna inte enas bestämmer länsstyrelsen antalet ledamöter. Det ankommer också på länsstyrelsen att bestämma hur många ledamöter varje församling skall utse.

Församlingarna och de samfállighetema har rätt att utdebitera kyrkliga skattemedel för de angelägenheter de har hand om. I totala pastoratssamfälligheter ligger utdebiteringsrätten helt på samfälligheten. Bestämmelser om att finns i församlingslagen och skyldigheten erlägga församlingsskatt kommunalskattelagen (1928:370). Skatteuttaget bestäms enligt de grunder som anges i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m.m.

Beslut fattade av församlingar och kyrkliga samfálligheter överklagas enligt de regler som gäller för kommunalbesvär. Ett får alltså endast överklagande grundas på omständigheter som innebär att beslutet inte tillkommit i laga ordning, står i strid mot lag eller annan författning, annat sätt överpå skrider kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans befogenhet, kränker klagandes enskilda rått eller annars vilar på orättvis grund. Kammarrätten är den instans som överprövar ett beslut. Berättigad att överklaga ett beslut är den som är folkbokförd i församlingen. Beträffande beslut fattade av en kyrklig samfällighet år även en i att samfälligheten ingående församling berättigad överklaga.

2.2.3 Pastor

Gällande rätt innebär att pastor, dvs. församlingens har ett kyrkoherde, självständigt ämbetsansvar men också en självständig myndighetsutövning. Han ansvarar först och främst för förkunnelsen, sakramentsförvaltningen och annan själavård. För skull bör här att ett ämtydlighetens påpekas betsansvar åvilar givetvis samtliga inom pastoratet verksamma präster, även om kyrkoherden har en ledande roll i Pastor har även andra sammanhanget. uppgifter.

Enligt religionsfrihetslagen (1951:680) åligger det pastor att pröva frågor om medlemskap i Svenska (6-12 Pastors beslut eller kyrkan §§). åtgärd enligt lagen får överklagas hos domkapitlet. Enligt religionsfrihetslagen avses med pastor kyrkoherde i en församling i Svenska kyrkan eller någon annan präst som domkapitlet har förordnat att sköta de som uppgifter ankommer på pastor enligt religionsfrihetslagen (16 § första stycket).

Den nyligen innebar att huvudgenomförda folkbokföringsreformen mannaskapet för folkbokföringen från pastor överflyttades (pastorsämbetet) till de lokala skattemyndighetema. ansvar för Något folkbokföringen kvarligger således inte längre på pastor. Däremot ansvarar pastor för

förandet av ministerialböckema, dvs. dopbok, konñrmationsbok, vigselbok och begravningsbok.

I samband med omorganisationen av folkbokföringen aktualiserades frågan hur kyrkobokföringsarkiven skulle förvaras i framtiden. Från arkivrättslig synpunkt skulle formellt sett arkiven överflyttas till de lokala skattemyndigheterna eller till lands- och stadsarkiven. Av inte minst praktiska skäl förvaras arkivmaterialet emellertid övergångsvis på pastorsexpeditionema. Pastor har också ansvaret för kyrkoarkiven i övrigt. I detta sammanhang bör nämnas att det enligt kungörelsen (1970:469) om kungörande i kyrka åligger pastor att föra förteckning över kungörelser och tillkännagivanden som upplâsts i kyrkan. Förteckningen skall enligt kungörelsen förvaras i kyrkoarkivet.

Pastor eller kyrkoherden har också en arbetsledande roll bland medprästema inom ramen för de tjänstgöringsföreskrifter domkapitlet meddelar samt för Han ansvarar också tillsammans med övrig församlingsvårdande personal. en kyrkvârd för de kyrkliga inventarierna.

2.3 Den regionala organisationen

2.3.1 Stiften

Riket är indelat i 13 stift. Dessa är Svenska kyrkans regionala enheter och utgör åmbetsomrâden för biskoparna. I Uppsala stift, årkestiftet, är ärkebiskopen stiftschef men han har vid sin sida en biträdande biskop till hjälp med stiftsgöromålen, eftersom ärkebiskopen alltmer tas i anspråk för rikskyrkliga och internationella ekumeniska uppgifter.

- och Stiftsorganen stiftsfullmâlctige, stiftsstyrelsen, egendomsnâmnden andra nämnder i stiftssamfallighetema samt domkapitlet och biskopsämbetet

- som kommer handlägger, att framgå av det följande, ett stort antal administrativa och ekonomiska frågor av kyrklig art. Kostnaderna för stiftsorganens verksamhet bestrids genom kyrkofondsmedel och skattemedel från stiftssamfällighetema.

Grundläggande regler om stiften och stiftsorganens verksamhet återfinns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan, församlingslagen (1988: 180), kyrkliga indelningslagen (1988: 185) och domkapitelslagen (1988: 181). I förordningen (l989:6) med instruktion för domkapitlen har meddelat närmare regeringen föreskrifter om domkapitlens verksamhet. I och förlagen (1988:183) ordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord har meddelats bestämmelser om egendomsnämndema, som är obligatoriska kyrkokommunala nämnder med statliga förvaltningsuppgifter på stiftsnivå.

Innan den nya församlingslagen trädde i kraft den l 1989 det januari ålåg domkapitlen att främja församlingslivet inom stiften. hade Domkapitlen emellertid starkt begränsade personella och ekonomiska varför resurser, behovet av gemensamma insatser för stiftens i stället församlingar tillgodosågs på frivillig väg genom bildandet av stiftsting med stiftsråd som verkställande organ.

I syfte att ge Svenska ett och sammanhållet kyrkan lagreglerat organ på regional nivå, som kan tillgodose församlingamas behov, föreskriver församlingslagen att de territoriella församlingarna inom ett stift skall utgöra en kyrklig samfällighet (stiftssamfállighet).

Stiftssamfällighetens uppgifter regleras närmare i 1 kap. 8 § församlingslagen. I punkt 1 stadgas att av främjandet församlingslivets utveckling inom stiftet är en angelägenhet för stiftssamfálligheten. Stiftssamfälligheten fär alltså kompetens som över hela stiftet och som motsvarar den som griper församlingarna har inom sina att förgeografiska områden, nämligen främja samlingslivet genom att ha omsorg om detsamma och verka för dess utveck-

ling. Med formuleringen främjande av församlingslivets utveckling inom stiftet anges den stödjande funktion som stiftssamfálligheten därigenom kan ha gentemot församlingarna. Det är fråga om för församlingarna gemensamma insatser som kan stimulera församlingsarbetet och på speciella områden komplettera det med resurser som en enskild församling inte förfogar över. Syftet är att utveckla församlingarnas möjligheter att verka inom sitt område och i enlighet med de mål som församlingen själv ställer upp för sin verksamhet.

I punkt 2 behandlas stiftssamfällighetens kompetens i fråga om församlingsarbete bland finskspråkiga, samer och teckenspråkiga och i punkt 3 församlingsarbetet vid sjukhus och andra större vårdinrâttningar samt vid kriminalvårdsanstalter och militära förband i fredstid. Även här markeras med ordet främjande att stiftssamfállighetens uppgift är att stödja den verksamhet som församlingarna bedriver på dessa områden, inte att ta över eller begränsa församlingarnas ansvar för verksamheten.

I punkt 4 anges det slutligen som en angelägenhet för stiftssamfálligheten att avlöna arbetstagare hos stiftssamfálligheten. Stiftssamfálligheten har således, liksom församlingarna, kompetens att avlöna såväl präster, som har statligt reglerade tjänster, som annan personal som är kyrkokommunalt anställd.

Enligt paragrafens andra stycke får en stiftssamfállighet ha hand om andra ekonomiska frågor än de som räknas upp i första stycket. En förutsättning är att frågorna år gemensamma för församlingarna inom stiftet. Som exempel kan anges fritidskyrkans arbete, kyrkomusik, skol- och högskolearbete, vissa typer av diakonal verksamhet, invandrar- och flyktingarbete och viss domkyrkoverksamhet.

Stiftsamfálligheten beslutar själv om verksamheten skall utvidgas. Eftersom det här kan bli fråga om att överföra kompetens från församlingarna till

stiftssamfálligheten, varefter de inte längre själva får ha hand om uppgiften, finns bestämmelser om minoritetsskydd vid sådana beslut. I bestämmelsen stadgas att även icke-territoriella församlingar får ingå i stiftssamtälligheten I om de beslutar det.

Från och med den l januari 1993 ankommer det att på stiftssamfálligheten anordna och hålla allmänna för dem som inte tillhör begravningsplatser något kristet trossamfund (2 kap. 2 § begravningslagen (1990:1144).

2.3.2 Stiftsfullmäktige

Stiftssamtällighetens beslutande organ är stiftsfullmäktige, som skall bestå av minst 51 ledamöter och Närmare bestämmelser om hur suppleanter. stiftsfullmäktige utses meddelas i 6 kap. församlingslagen.

Stiftsfullmäktige utses genom indirekta val. Församlingar-na utser elektorer

som i sin tur väljer ledamöter i stiftsfullmäktige.

För val till stiftsfullmälctige är stiftet indelat i Valkretsar. Normalt utgör varje kontrakt i stiftet en valkrets. I varje valkrets skall väljas minst en ledamot. I övrigt gäller att det återstående antalet ledamöter i fullmäktige skall fördelas mellan valkretsama i relation till antalet röstberättigade kyrkomedlemmar i respektive valkrets. Det ankommer riksskatteverket på att göra mandatfördelningen.

För elektorsvalen är varje valkrets indelad i valdistrikt och varje församling i stiftet utgör ett sådant distrikt. Elektorema av väljs församlingsvis kyrkofullmäktige eller av kyrkorådet, om kyrkofullmäktige inte finns.

Valet av stiftsfullmäktige sker således i två etapper. Först utses elektorema och därefter sker deras val av ledamöter. för samma Stiftsfullmäktige väljs

tid som kyrkofullmäktige, dvs. för tre år räknat från den 1 året efter januari det år då allmänna val av kyrkofullmäktige har ägt rum.

2.3.3 stiftsstyrelsen

Stiftsstyrelsen är stiftssamfällighetens beredande och verkställande organ. Antalet ledamöter skall vara minst nio och biskopen är självskriven ordförande. Domprosten skall vara ersättare för i hans biskopen egenskap av ledamot. Vice ordförande utses däremot bland de valda ledamöterna i stiftsstyrelsen.

För stiftsstyrelsen gäller i övrigt i tillämpliga delar samma som för regler kyrkorådet i församling (9 kap. 7 § församlingslagen). Som stiftssamfállighetens beredande och verkställande organ ankommer det således på stiftsstyrelsen att leda förvaltningen av stiftssamfállighetens angelägenheter.

I likhet med vad som gäller på församlingsnivån kan det vid sidan om stiftsstyrelsen inrättas särskilda nämnder för olika ändamål, såsom för personalfrågor. Även om dessa nämnder har en viss ledningsfunktion ligger dock tyngdpunkten i det stiftsledande arbetet hos stiftsstyrelsen.

Som framgått är stiftsstyrelsen en kyrkokommunal förvaltningsmyndighet på stiftsplanet. Stiftsstyrelsen har övertagit ett flertal förvaltningsuppgifter som förut handlagts av statliga myndigheter på central och regional nivå. Som exempel kan nämnas följande.

- Yttranden över ansökningar om extra utjämningsbidrag; 9 § kyrkofondsförordningen (1988: 1 148). - i den territoriella

Ändringar pastorats- och kontraktsindelningen;

3 kap. 1 § och 4 kap. l § kyrkliga indelningslagen (1988:185). - Bildande av kyrkliga samfálligheter; 5 kap. 2 och 3 §§ kyrkliga indelningslagen.

- Yttranden i samband med förändringar i törsamlingsindelningen; 2 kap. 4 och 7 § kyrkliga indelningslagen samt 7 § lagen (1970:991) om ändringar i kommunal och ecklesiastik indelning.

I detta sammanhang bör också nämnas att stiftsstyrelsen har att fördela strukturbidrag enligt 17 § 6 p. kyrkofondslagen (1988:182) samt yttra sig över ansökningar om kyrkobyggnadsbidrag enligt 14 § kyrkofondsförordningen (1988:1148).

Stiftsstyrelsen handlägger därutöver ett stort antal ärenden som rör den prästerliga tjänsteorganisationen såsom - inrättande av som tjänster kyrkoherde, komminister, stiftsadjunkt, kontraktsadjunkt och pastorsadjunkt; 24 § prästanställningslagen (1988:184), - och av vakantsâttning indragning prästtjänster; 25 § prästanstâllningslagen, - av som och tillsättning tjänster stiftsadjunkt kontraktsadjunkt; 15 § prästanställningslagen och - av vikarie som tillsåttning på tjänster domprost, kyrkoherde, komminister, stiftsadjunkt och kontraktsadjunkt; 16 § prästanställningslagen,

Som exempel på ytterligare uppgifter för stiftsstyrelsen kan nämnas att det ankommer på styrelsen att förordna domkapitlets sekreterare enligt 3 § domkapitelslagen (1988:181) samt att utse musiksakkunniga i domkapitlet enligt 18 § lagen (l989:8) om kyrkomusiken i svenska kyrkan.

För vissa i kyrkofondslagen angivna ändamål utgår stiftsbidrag. I övrigt skall stiftssamfällighetens behov av ekonomiska medel täckas av skatt. Skattesatsen bestäms enligt de grunder som anges i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m.m.

Hur man överklagar ett beslut av stiftsfullmäktige eller stiftsstyrelsen framgår av 13 kap. församlingslagen. Reglerna om kommunalbesvär är därvid tillämpliga. Detta innebär att överldagandet endast får grundas på vissa i 1 § angivna förutsättningar, såsom att beslutet inte har tillkommiti laga ordning eller kränker klagandens enskilda rätt. Kammarrätten är den instans som handlägger kommunalbesvär.

2.3.4 Egendomsnämnden

Före stiftsreformen 1989 hade regionalt stiftsnämndema och boställsnämnderna uppsikt över förvaltningen av den kyrkliga jorden. Stiftsnämndema förvaltade dessutom löneboställenas skog samt prästlönefondsfastigheter, kyrkofondsfastigheter m.m. Båda nämnderna var statliga myndigheter. I och med inrättandet av de obligatoriska stiftssamfállighetema fick Svenska kyrkan en kyrkokommunal organisation på stiftsplanet som representerade församlingarna. Den nya organisationen ansågs kunna sköta de frågor som stiftsnämndema och bostållsnämndema svarade för. Genom stiftsreformen avskaffades stiftsnämndema och boställsnämndema och ersattes av egendomsnämndema som är obligatoriska kyrkokommunala nämnder.

Egendomsnämndemas sammansättning och verksamhet regleras närmare i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord. Enligt 5 § skall ledamöter och suppleanter väljas av stiftsfullmälctige till det antal fullmäktige bestämmer, dock minst fem.

Egendomsnämnden skall förvalta prästlönefondsfastigheter, domkyrkas fastigheter och biskopsgårdar samt skogen på löneboställen. Beträffande

domkyrkoma gäller dock den särregleringen attLunds domkyrkas fastig-

heter förvaltas av domkyrkorädet i Lund.

Egendomsnämndens viktigaste uppgifter är följande.

- Förteckna och ha tillsyn över den kyrkliga jorden i stiftet; 5 § förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord och 20 § lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord. - Förvalta prästlönefondsfastigheter, domkyrkas fastigheter och biskopsgården (dock ej Lunds domkyrkas fastigheter) samt skogen på löneboställena; 7 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord. - Företräda den kyrkliga jorden i ärenden som rör upplåtelse av andra nyttjanderåtter än jakt och fiske; 16 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord. - Godkänna dispositionsåndringar i fråga om lönebostâllen; 18 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord. - Bestämma arrendevillkor när löneboställen eller församlingskyrkas fastighet skall upplåtas på jordbruksarrende; 13 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord. - Pröva som rör frågor köp, försäljning eller byte av kyrklig jord i vissa fall; 32, 50 och 51 §§ förordningen om förvaltningen av kyrklig jord. - Bevilja undantag från skyldigheten att fondera medel i vissa fall; 40 § förordningen om förvaltningen av kyrklig jord. - Godkänna av användningen prästlönefonder och församlingskyrkomas fastighetsfonder i vissa fall; 42 och 45 §§ förordningen om förvaltningen av kyrklig jord.

Egendomsnämndens förvaltningsbeslut överklagas hos kammarkollegiet. Skulle ärendet vara av principiell betydelse eller annars av särskild vikt får kammarkollegiet lämna över ärendet till regeringen.

I en nyligen avlämnad utredningspromemoria (Ds 1992:2) Svenska

kyrkans ñnansförmögenhet har förslag lagts fram om betydande regelförenklingar i fråga om förvaltningen av den kyrkliga jorden m.m.

2.3.5 Domkapitlet

I samband med omorganisationen på stiftsplanet betonades att den sedan gammalt tillämpade dubbla ansvarslinjen i Svenska kyrkan skulle bevaras, dvs. kombinationen av ett folkligt förankrat ansvar och en prästerlig ämbetsförvaltning. Grundtanken med den dubbla ansvarslinjen är att frågor som rör Svenska kyrkans lära och prâstemas ämbetsförvaltning inte beslutas i vanlig kyrkokommunal Av denna att ordning. anledning ansågs domkapitlen alltjämt borde bestå som en med ansvar för statlig förvaltningsmyndighet frågor som har samband med kyrkans lära, utövandet av det ämbekyrkliga tet, gudstjänstlivet och kyrkorummets utformning.

Grundläggande bestämmelser om domkapitlen återfinns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan, domkapitelslagen (1988: 181) och förordningen (198926) med instruktion för domkapitlen.

Som framgått är domkapitlets uppgifter begränsade främst till att avse frågor som rör den för Svenska och av kyrkan gällande ordningen förvaltningen det kyrkliga ämbetet. Domkapitlet skall ha uppsikt över hur i stiftet anställda präster fullgör sin ämbetsförvaltning.

Domkapitlet består av biskopen såsom ordförande, domprosten, en präst vald av stiftets präster samt tre lekmän valda av stiftsfullmälctige. Det starka prästerliga inslaget motiveras av domkapitlets inriktning på frågor om kyrkans lära och gudstjänst samt utövandet av det kyrkliga ämbetet.

Vid handläggningen av vissa disciplinärenden rörande pråstema skall även domkapitlets sekreterare, som skall vara en jurist, ingå som ledamot i kapitlet.

Det ankommer på stiftsstyrelsen att tillhandahålla domkapitlet sekreterare och annan personal, kontorslokaler, inventarier, material samt det som i

övrigt behövs för att domkapitlet skall kunna sina fullgöra uppgifter. Bakgrunden är att kansliresursema på stiftsplanet är integrerade i ett enda stiftskansli och att stiftssamfálligheten anställer den personal m.m. som behövs där.

Val av prästledamot och lekmannaledamöter i domkapitlet överklagas hos kammarrätten. För val av lekmannaledamöter gäller att valen får överklagas genom kommunalbesvâr enligt 13 kap. församlingslagen (1988:180).

Domkapitlets förvaltningsuppgifter framgår ej närmare av domkapitelslagen. Där sägs endast att domkapitlet skall utföra de uppgifter som enligt lagen om svenska kyrkan eller annan författning ankommer på det. De uppgifter som åsyftas härvidlag är i huvudsak följande.

- om inträde i det Frågor prâstkandidats kyrkliga ämbetet; 12 § lagen (1982:942) om svenska kyrkan och kyrkliga kungörelsen (SKFS 1991:15) om prästexamen. - om att från det ämbetet eller för viss tid Frågor skilja någon kyrldiga förklara någon obehörig att utöva ämbetet; 16 § lagen om svenska kyrkan. - vid av och Behörighetsprövning tillsättning stiftspräster pastoratspräster; 4, 5, 9, 15 och 16 §§ prästanställningslagen (1988:184). - av Tillsättning kyrkoherde i pastorat var tredje gång tjänsten är ledig; 8 § pråstanstållningslagen. - av som och komminister i sam- Tillsättning tjänster pastorsadjunkt arbetskyrka mellan Svenska kyrkan och något annat samfund; 15 § prästanställningslagen och 25 § prästanställningsförordningen (1989: 84). - Förordnande av tjänstebiträde åt präster; 54 § prâstanställningsförordningen. - Fastställande av tjänstgöringsföreskrifter för präster; 32 §prästanstâllningsförordningen.

Utfärdande av tjänstgöringsbetyg och tjänstgöringsintyg för präster; 16 § andra stycket och 46 § prästanställningsförordningen. Beslut i frågor om disciplinansvar m.m. för präster; 42 § prästanställningslagen. Befrielse för en präst från skyldigheten att bebo tjänstebostad; 49 § andra stycket prästanställningslagen. i svenska - Ärenden enligt lagen (1989:8) om kyrkomusiken kyrkan behörighetsprövning (4 och 10 §§), yttranden vid tjänstetillsättningar (12 §) och över reglementen för den kyrkomusikaliska verksamheten (14 §). Förordnande av Vigselförrättare i vissa fall; förordningen (1975: 1047) om Vigselförrättare i vissa fall. Utseende av en kyrkoherde att vara ledamot i en flerpastoratssamfällighets kyrkorâd; 8 kap. 2 § 2 p. församlingslagen (1988:180). Ärenden rörande kulturminnen - samråd med riksantikyrkliga kvarieåmbetet och 18 § förordningen (1988:1188) om länsstyrelsen; kulturminnen m.m.. Vissa ärenden som rör kyrkliga val; domkapitelslagen, lagen (1963: 633) om biskopsval och lagen (1982:943) om kyrkomötet. Ärenden rörande gudstjänster och kollekter; kyrkliga kungörelsen (SKFS 1986:3) om antagande av ny kyrkohandbok för svenska 1988:2) om firande av nattvard, kyrkan, kyrkliga kungörelsen (SKFS m.m. och kyrkliga kungörelsen (l983:2) om kollekter. i Tillsyn över hur pastor för anteckningar om kyrkliga handlingar ministerialböcker; 16 § kungörelsen (SKFS 1990:5) om kyrkliga ministerialböcker. och lagen

Överklaganden enligt religionsfrihetslagen (1951:680)

(1982:377) om tillfällig upplåtelse av kyrka. rörande lagen (1981: 1216) om kyrklig be- Frågor kyrklig beredskap; redskap.

Utöver nämnda ärenden handlägger domkapitlen ett stort antal ärenden som rör prästerna och deras anställningsförhällanden.

I några stift med från medeltiden är också domkyrkor domkapitlet styrelse för domkyrkan i enlighet med bestämmelser i 1686 års kyrkolag.

2.3.6 Hovkonsistoriet

I Stockholm skall det finnas ett hovkonsistorium. Detta består av överhovpredikanten och de ordinarie hovpredikantema samt två lekmän. Hovkonsistoriet har samma befogenheter med avseende som på hovförsamlingen domkapitlen har i fråga om församlingarna. utser de två lek- Konungen männen efter förslag av hovförsamlingens kyrkostämma. Konungen förordnar också överhovpredikant och Närmare behovpredikanter. stämmelser om Hovkonsistoriet finns i 20 och 2l §§ domkapitelslagen.

2.3.7 Biskopsämbetet

En biskop har vid sidan av sina inom och uppgifter stiftsstyrelsen domkapitlet också vissa rent dvs. som episkopala ämbetsuppgifter, uppgifter följer uteslutande av hans biskopliga befattning.

Biskopen är förman för stiftets präster. Prästvigning skall alltid förrättas av biskop. Dessutom får biskopen meddela s.k. venia concionandi, dvs. tillstånd för icke prästvigd att predika och förrätta viss altartjänst. Installation av kyrkoherde skall förrättas av eller den som biskop biskopen förordnar. Biskopen har också att förrätta visitationeri bl.a. församlingarna, som ett led i sin tillsyn över stiftets Vidare skall pråsterskap. biskopen förordna kontraktsprost efter hörande av kontraktets präster. eller Biskopen den han förordnar skall dessutom inviga kyrka eller för dess ändamål. kapell

Enligt lagen (1982:942) om svenska kyrkan åligger det biskopama att närvara vid kyrkomötets sammanträden. De får delta i kyrkomötets överläggningar och framställa förslag, men delta i besluten endast om de är ledamöter av kyrkomötet.

I Uppsala stift finns en biträdande biskop, som fullgör de uppgifter som ärkebiskopen delegerat till honom.

2.3.8 Domkyrkorådet i Lund

För förvaltningen av Lunds domkyrka och domkyrkans egendom gäller en särskild ordning. Denna sldljer sig från vad som gäller för övriga äldre domkyrkor i landet. Skillnaden består främst i att det finns ett särskilt - som har hand om sådana upp- - i Lund förvaltningsorgan Domkyrkorådet gifter som annars ankommer på domkapitlen eller särskilda domkyrkostyrelser och egendomsnämndema.

Regler om Domkyrkorådeti Lund finns i lagen (1988: 183) och förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrldig jord samt i förordningen (SKFS 1989: 1) med instruktion för domkyrkorådet i Lund.

Domkyrkorådet i Lund, som består av fem ledamöter, har till huvudsaldig uppgift att vårda och bevara domkyrkobyggnaden i Lund samt förvalta Lunds domkyrkas fastigheter. Domkyrkorådet svarar också för löpande underhåll och skötsel av biskopshuset i Lund.

Konstitutionellt sett är Domkyrkorådet i Lund en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen.

De beslut som i Lund fattar enligt lagen (1988:183) och Domkyrkorådet förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord får överklagas hos kammarkollegiet.

2.4 Den centrala

organisationen

2.4.1 Kyrkomötet

Grundläggande föreskrifter om kyrkomötet finns i 3-7 §§ lagen (1982:942) om svenska kyrkan.

Kyrkomötet är ett statligt centralt riksnivä. Det är organ på samtidigt Svenska kyrkans högsta beslutande består av valda organ. Kyrkomötet ombud för Svenska kyrkan. Antalet ledamöter är 251, och utses genom indirekta val. Val till förrättas vart är. kyrkomötet tredje

Kyrkomötet sammanträder varje år. Förutom de valda ledamöterna skall de som har tjänster som biskopar i Svenska närvara vid kyrkan kyrkomötets sammanträden. Som tidigare sagts får delta i biskopama kyrkomötets överläggningar och framställa förslag, men delta i besluten endast under förutsättning att de är ledamöter i kyrkomötet.

I lagen om svenska också kyrkan klargörs kyrkomötets arbetsuppgifter. Kyrkomötet skall behandla ärenden som eller överlämriksdagen regeringen nar till kyrkomötet samt ärenden som väcks motion kyrkliga genom av någon av kyrkomötets ledamöter eller av eller av som biskopama organ enligt lag har tillsatts av kyrkomötet.

Kyrkomötet får besluta i frågor som anges i eller i annan I grundlag lag. övrigt får besluta kyrkomötet om yttranden och framställningar till regeringen. För kyrkomötets befattning med har i kyrkolagstiftningen redogjorts avsnitt 2.1.3.

Med stöd av till övergängsbestämmelserna regexingsformen har riksdagen i 7 § lagen om svenska kyrkan till kyrkomötet delegerat rätten att genom kyrldiga kungörelser meddela föreskrifter i ämnen som rör Svenska kyrkans

lära, det kyrkliga ämbetet, Svenska kyrkans böcker, Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och övriga handlingar, kollekter, central verksamhet för evangelisation, mission och övrigt utlandsarbete samt diakoni, kyrkomötets arbetssätt samt verksamheten hos myndigheter under kyrkomötet. Kyrkomötet får också genom kyrklig kungörelse överlåta åt Svenska kyrkans centralstyrelse att i sådan kungörelse meddela föreskrifter om kollekter. Kyrkomötet får i vissa hänseenden delegera sin normgivningsrätt till domkapitel, kyrkliga kommuner och kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter. Kyrkomötet har sålunda rätt att i kyrklig kungörelse överlåta åt dessa organ att meddela föreskrifter om Svenska kyrkans böcker, Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och övriga handlingar samt kollekter.

Närmare föreskrifter om kyrkomötets arbetssätt och organisation har meddelats i lagen (1982:943) om kyrkomötet samt i den kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:4) om arbetsordning för kyrkomötet.

För val till kyrkomötet är riket indelat i valkretsar. Enligt huvudregeln utgör varje stift, med några undantag, en valkrets. Antalet mandat i kyrkomötet är bestämt till 251. Dessa fördelas proportionellt i förhållande till antalet röstberättigade kyrkomedlemmar. Valbarheten är inte beroende av tillhörighet till viss valkrets. Riksskatteverket fastställer antalet valkretsmandat i varje valkrets.

Ledamöterna i kyrkomötet, som skall vara myndiga och medlemmar av Svenska kyrkan, utses genom indirekta val av elektorer. För val av elektorer är varje valkrets indelad i valdistrikt. Varje pastorat utgör ett distrikt och icke-territoriella församlingar bildar distrikt för sig. Det antal elektorer som skall utses beräknas med utgångspunkt från antalet röstberättigade kyrkomedlemmar.

Val av ledamöter av och ersättare för dessa får överklagas hos kyrkomötet Riksdagens valprövningsnâmnd.

Kyrkomötet skall sammantråda en gång varje år med den början tredje tisdagen i augusti. Ett sammanträde skall vara avslutat inom 15 dagar. Kyrkomötet får dock inte under samma sammanträda mer än valperiod sammanlagt 39 dagar.

För varje valperiod skall kyrkomötet utse en ordförande samt en förste och en andre vice ordförande. Det inte krav att dessa skall uppställs något på väljas inom kyrkomötet. Det föreligger således inte hinder mot att något välja t.ex. årkebiskopen till ordförande, även om han inte är ledamot av kyrkomötet.

Vad beträffar närvaro- och i De yttranderätten kyrkomötet gäller följande. statsråd som inom regeringen är i och föredragande förvaltningsärenden lagstiftningsârenden rörande Svenska kyrkan samt ledamöterna i Svenska kyrkans centralstyrelse har rått att närvara och delta i kyrkomötets överläggningar. De har däremot ej rätt att delta i besluten såvida de inte är ledamöter av kyrkomötet. Som förut i detta hänseende samma sagts gäller regler för biskopama.

Ärenden som skall behandlas vid skall innan kyrkomötet de avgörs beredas av Svenska kyrkans centralstyrelse eller i utskott. Dessa utskott kyrkomötets kan också efter kyrkomötets sammantrâda mellan godkännande kyrkomötena. För närvarande finns följande utskott.

- Särskilda beredningsutskottet. - Första kyrkolagsutskottet. - Andra kyrkolagsutskottet. - Gudstjänstutskottet. - Församlingsutskottet. - Utbildningsutskottet. - Ekumenikutskottet. - Organisationsutskottet.

- Ekonomiutskottet. - Kulturutskottet.

Vart och ett av utskotten skall bestå av 15 ledamöter och lika många ersättare.

Det särskilda beredningsutskottet är föreskrivet i lag. Bakgrunden är att det för varje valperiod skall finnas ett utskott som har att pröva om ett förslag rör Svenska kyrkans lära. Som kommer att framgå nedan finns för avgörande av lärofrågor ett särskilt beslutsförfarande. Det ñnns därför behov av ett särskilt organ som prövar om detta beslutsförfarande är tillämpligt. De övriga utskotten har kyrkomötet själv beslutat om. Enligt praxis bereds alla ärenden som skall behandlas av kyrkomötet i utskotten.

Kyrkomötet kan dessutom tillsätta tillfälliga utskott.

Vid beredningen av ett ärende eller en viss grupp av ärenden i ett utskott kan det finnas behov av att en eller flera biskopar deltar i överläggningarna. Kyrkomötet får därför besluta att en eller flera biskopar, även om de inte är ledamöter i kyrkomötet, får delta i ett utskotts överläggningar men inte i besluten. Om de har en awikande mening har de rått att få denna antecknad i utskottets betänkande. Biskopama deltar inte som allmänt sakkunniga utan som företrädare för läroämbetet.

Vid sidan av nämda utskott finns det en valberedning och en läronämnd.

Valberedningen består av sexton ledamöter. Den har till uppgift att bereda val av ledamöter till Svenska kyrkans centralstyrelse, kyrkomötets besvärsnämnd och kyrkomötets utskott samt läronämnden. I detta sammanhang bör nämnas att kyrkomötet också utser tre ledamöter i kyrkofondens styrelse (4 § tredje stycket kyrkofondslagen 1988:182).

Kyrkomötets läronämnd består av den som innehar som eller tjänst biskop biträdande biskop samt åtta av kyrkomötet valda ledamöter. Dessa kan väljas inom eller utom Nämndens kyrkomötet. uppgift är att avge yttranden i ärenden som avser Svenska Svenska kyrkans lära, det kyrkliga ämbetet, kyrkans böcker eller Svenska kyrkans sakrament, och gudstjänst kyrkliga handlingar. I kyrkomötesärenden som gäller något av dessa ärenden skall yttrande alltid inhämtas frän läronämnden innan den vanliga beredningen sker i Svenska kyrkans centralstyrelse eller i något av utskotten.

De ärenden som har att fatta beslut kyrkomötet i avgörs efter öppen omröstning där varje ledamot har en röst. För kyrkomötets avgörande av vissa lärofrågor gäller emellertid ett särskilt beslutsförfarande, som syftar till att vara ett skydd mot förhastade beslut. Detta förfarande med s.k. minoritetsbordläggning, som bygger på den ordning som gäller för rättighetsbegränsande lagstiftning i 2 kap. 12 § regeringsformen, innebär att ett förslag skall vila om det yrkas av minst tio ledamöter. Utan hinder härav kan kyrkomötet dock anta förslaget om minst fem sjättedelar av de röstande enar sig om beslutet. Det särskilda beslutsförfarandet omfattar förslag som gäller Svenska kyrkans lära eller avser bibelöversättnin g, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok eller katekes. En förutsättning för att det särskilda förfarandet skall kunna tillämpas är att ett avser en sådan Detta förslag verkligen fråga. skall för kyrkomötets vidkommande prövas av det särskilt tillsatta beredningsutskottet.

2.4.2 Svenska kyrkans centralstyrelse

Svenska kyrkans centralstyrelse är en statlig myndighet under kyrkomötet. Detta innebär i korthet att regeringen inte utan kyrkomötets kan medgivande delegera förvaltningsuppgifter till centralstyrelsen. Grundläggande regler om centralstyrelsen finns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan och i lagen (1982:943) om kyrkomötet samt i instruktionen för svenska kyrkans central-

1989:9). Centralstyrelsen har dessutom utfärdat en intern styrelse (SKFS arbetsordning.

Ledamöter av är ärkebiskopen, som också är styrelsens centralstyrelsen samt av valda ledamöter. Bland dessa ordförande, högst fjorton kyrkomötet utser en eller två vice ordförande. För de valda ledamöterna kyrkomötet skall utses lika ersättare. Enligt lagen om svenska kyrkan kan endast många den som är och tillhör Svenska utses till ledamot eller myndig kyrkan ersättare för ledamot.

har till uppgift att Enligt 8 § lagen om svenska kyrkan centralstyrelsen verkställa beslut. skall vidare bereda de ärenden som kyrkomötets Styrelsen skall i den mån uppgiften inte ankommer på eller avgöras av kyrkomötet, har överlämnats till annat organ som tillsätts av kyrkomötet. All beredning har emellertid kommit att äga rum i kyrkomötets utskott.

har enligt sin instruktion också till uppgift att Centralstyrelsen

- förbereda sammanträden, kyrkomötets - anställa all till sammanträden utom sekreterare personal kyrkomötets i utskott och valberedning, vilka utses av kyrkomötets presidium, - betala ut till ledamöter, ersättning kyrkomötets - och årsbokslut för kyrkomötet, upprätta anslagsframställning - sköta diarium, och arkiv. kyrkomötets tryck

har även andra Som exempel kan nämnas Centralstyrelsen viktiga uppgifter. följande.

- Yttranden i samband med överklagande av beslut om ändrad pastoratsoch kontraktsindelning; 3 kap. 15 § andra stycket och 4 kap. 4 § andra stycket kyrkliga indelningslagen (1988:185).

- Yttranden över ansökningar om bidrag från till kostnader kyrkofonden för viss rikskyrklig verksamhet; 8 § kyrkofondsförordningen (1988: 1148). - Yttranden över ansökningar om stiftsbidrag; 10 § kyrkofondsförordningen. - Yttranden efter samråd med Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer över ansökningar om 14 § kyrkobyggnadsbidrag; tredje stycket kyrkofondsförordningen. - Beslut om rikskollekter; Kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om kollekter. - Utfärdande av allmänna råd om förande av ministerialböcker; Kyrkliga kungörelsen (SKFS 1990:5) om ministerialböcker. - Förande av centralt dop- och konfirmationsregister; Kyrkliga kungörelsen (SKFS 1990:6) om centralt dop- och konñrrnationsregister.

Enligt 17 § religionsfrihetslagen (1951:680) ankommer det också på centralstyrelsen att föra register över medlemmarna i Svenska kyrkan.

I praktiken ägnas också en stor del av arbete åt att mycket centralstyrelsens avge remissvar och att utarbeta skrivelser till kyrkomötet.

Om inte annat följer av särskilda föreskrifter får beslut centralstyrelsens överklagas hos Kyrkomötets besvärsnâmnd.

2.4.3 Kyrkomötets besvärsnämnd

Grundläggande bestämmelser om Kyrkomötets besvärsnåmnd finns i lagen (1982:943) om kyrkomötet och i den för besvärsnämnden gällande instruktionen (SKFS 1989:10).

I fastslås att Kyrkomötets besvärsnämnd är en myndighet kyrkomöteslagen under Besvärsnämnden har härigenom fått samma statsrättsliga kyrkomötet. som Nämnden väljs av kyrkomötet för varje ställning centralstyrelsen. valperiod.

Besvärsnâmnden består av en ordförande och en vice ordförande, som skall vara eller ha varit ordinarie domare, en biskop och tre andra ledamöter.

besvärsnämnd har till uppgift att pröva överklaganden av vissa Kyrkomötets av beslut. Av 17 § andra stycket lagen (1982:942) om centralstyrelsens svenska kyrkan framgår vidare att besvårsnämnden också har att pröva av domkapitlens och Ansvarsnämndens för biskopar beslut överklaganden i om att från det ämbetet eller att frågor skilja en präst eller biskop kyrkliga för viss tid förklara vederbörande obehörig att utöva ämbetet.

om och lagen om svenska kyrkan gäller att be- Enligt lagen kyrkomötet svärsnämndens beslut inte får överklagas.

2.4.4 Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet och utrikesstiftelserna

En del av Svenska verksamhet på riksplanet bedrivs i former och kyrkans inom områden som ej är offentligrättsligt reglerade. För denna verksamhet svarade fram till år 1985 bl.a. fyra centrala styrelser. Styrelsemas

kyrkliga

och organisation framgick av stadgar som fastställdes av regeringuppgifter en.

Som en av 1983 samt i syfte att samordna främst följd kyrkomötesreformen inrikesdelen av den fria verksamheten och Svenska kyrkans arbete med och ekumeniska beslöt 1984 års kyrkomöte att godmellankyrkliga frågor känna bildandet av en stiftelse. Denna rikskyrkliga stiftelse ñck nya Svenska stiftelse för rikskyrklig verksamhet. benämningen kyrkans

Stiftelsens ändamål är att bedriva eller Svenska stödja kyrkans rikskyrkliga verksamhet inom eller utom samt förvalta som ställts till Sverige egendom dess förfogande för sådana ändamål. Till av följd stiftelsebildningen har regeringen upphävt stadgarna för de fyra centrala kyrkliga styrelserna.

Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet stiftades av åtta rikskyrkliga organ. Fyra av stiftama finns inte längre kvar som utan självständiga organisationer deras verksamhet har helt av stiftelsen. Tre av övertagits stiftama, Svenska kyrkans mission, Svenska kyrkan i utlandet och finns visserli- Lutherhjälpen gen kvar som självständiga stiftelser, men deras har förändrats i ställning och med att ombudsmötet fastställer deras instruktioner. För Lutherhjälpen kommer därtill som något utser nämndledamötema. nytt att kyrkomötet Den åttonde stiftaren, Svenska kyrkans och församlings- pastoratsförbund, är fortfarande en helt självständig organisation. I och med tillkomsten av den nya rikskyrkliga organisationen förändrades förbundets profil så att rollen som arbetsgivarorganisation blev den mest framträdande.

Stiftelsens högsta beslutande är ombudsmötet. Det består av samma organ ledamöter som kyrkomötet och samlas år inom ramen för varje kyrkomötets session. Ombudsmötet har samma utskott som med för kyrkomötet undantag särskilda beredningsutskottet och vilka inte kyrkolagsutskotten finns i ombudsmötet. Den direkta av stiftelsen utövas av en ledningen styrelse som består av samma personer som är ledamöter av Svenska kyrkans centralstyrelse. Genom denna av den organisation rikskyrkliga verksamheten har man skapat en parallellorganisation med en del - och offentligrättslig kyrkomöte centralstyrelse - samt en civilrättslig del - Svenska stiftelse för kyrkans rikskyrklig verksamhet med ombudsmöte och Mellan och styrelse. kyrkoombudsmöte samt mellan och centralstyrelse stiftelsestyrelse råder fullständig personalunion. Syftet med denna arbetsfördelning och personal-

och

union har varit att dels göra en boskillnad

mellan lagreglerad frivillig

verksamhet, dels trygga en samordning mellan de båda typerna av verksamhet.

Den för ombudsmötet gällande arbetsordningen ansluter i stora delar till den arbetsordning som gäller för kyrkomötet. Arbetsfördelningen mellan kyrkomötet och ombudsmötet innebär att ombudsmötet äger göra uttalanden och framställningar i frågor av kyrklig karaktär, vilka inte behandlas av kyrkomötet. Grånsdragningen mellan kyrkomötets och ombudsmötets kompetensområden skall göras med ledning av vad som enligt lag ankommer på kyrkomötet eller annat legalt organ att behandla.

Inom stiftelsen har styrelsen det samordnande och planerande ansvaret, men en stor del av verksamheten bedrivs också av särskilda nämnder. Dessa nämnder är:

- Svenska som arbetar inom en rad områden kyrkans församlingsnämnd,

av betydelse för församlingslivet i Svenska kyrkan, t.ex. gudstjänstliv,

evangelisation och undervisning, diakoni och samhållsansvar, fritidskyrkans verksamhet, invandrarfrâgor, ñnskspråkigt församlingsarbete och kvinnofrågor. - Svenska som arbetar med och kyrkans utbildningsnämnd, utbildningsrekryteringsfrågor inom kyrkan. Nämnden har huvudansvaret för pastoralinstituten och prästutbildningen. Den har också ett ansvar för pedagogiskt utvecldingsarbete. - Nämnden för Svenska mission skall samordna Svenska kyrkans kyrkans församlingars missionsengagemang. Detta sker bl.a. genom missionsinsatser i samverkan med kyrkor i olika länder i tredje världen. - Nämnden för Svenska för Svenska kyrkan i utlandet, som ansvarar kyrkans verksamhet bland svenskar utomlands. _ - Svenska nämnd för internationell som kyrkans diakoni/Lutherhjälpen, skall samordna Svenska och dess församlingars arbete för kyrkans internationell diakoni, exempelvis olika former av biståndsarbete.

De tre utrikesnämndemas ledamöter utgör också i de tre motsvastyrelser rande utrikesstiftelsema. Det är dessa stiftelser som anställer personal - med undantag för direktorema - och har det ekonomiska och administrativa ansvaret för utrikesarbetet.

För varje nämnd har utfärdats en instruktion. nämnder har nio Samtliga ledamöter och lika många ersättare. utser ledamöter Kyrkomötet ordförande, och ersättare i nämnderna. har rätt att utse en Biskopsmötet adjungerad ledamot och ersättare vardera till och församlingsnämnden utbildningsnämnden .

Den nya organisationen har möjliggjort inrättandet av ett nytt samlat kansli för Svenska arbete Personalen i detta anställs kyrkans på riksplanet. av stiftelsen.

Varje nämnd förfogar över en egen i form av tjänstemannaorganisation avdelningar. Varje avdelning leds av en direktor. Direktörerna utses av Stiftelsens

styrelse. Övrig personal tillsätts av respektive nämnd.

Utöver det övergripande ansvaret för ekonomi och adpersonalfrågor, minsitration har styrelsen också det direkta ansvaret för arbetet med kommunikations- och mediefrågor, kyrkliga samt för förvaltningsfrågor mellankyrkliga och ekumeniska förbindelser.

Enligt den för styrelsen gällande instruktionen bedrivs av planeringen verksamheten inom styrelsens sekretariat som leds av generalsekreteraren. I selcretariatet ingår också bl.a. teologisk sakkunskap genom kyrkosekreteraren. Till styrelsen hör också ett ekumeniskt sekretariat, Svenska kyrkans information och en administrativ har inrättat Svenska avdelning. Styrelsen kyrkan forskningsråd till vilket är knutet ett särskilt forskningsselcretariat. Under styrelsen finns också Svenska kulturråd. kyrkans

Svenska kyrkans riksmöte - som inte skall förväxlas med kyrkomötet - har hittills arrangerats vart tredje är. Det kallades tidigare för Allmänna kyrkliga mötet (AKM). Riksmötet är inriktat pä information och upp-

rikskyrklig

byggelse. Svenska kyrkans stiftelse för verksamhet ansvarar för riksmötet.

2.4.5 Övrig rikskyrklig verksamhet

Biskopsmötet år ett inofñciellt organ för samråd mellan biskopama.

Ärkebiskopen år som primus inter pares, den främste bland likar,

ordförande i biskopsmötet. Biskopsmötet utgör ett forum överläggningar i frågor av gemensamt intresse för stiftsledningama. Det har också en betydelse genom att biskopama samfállt utger biskopsbrev i vissa aktuella frågor. Biskopsmötet har rätt att utse en adjungerad ledamot i församlingsnämnden resp. utbildningsnämnden.

Med hänsyn till ärkebiskopens särskilda uppgifter på riksplanet inom

Svenska kyrkan har i anslutning till Ärkebiskopsämbetet inrättats ett

självständigt kansli.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (SKFP) är en sammanslutning av församlingar, flerförsamlingspastorat och övriga kyrkliga samfälligheter. Dess uppgift är att tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen, främja samverkan mellan dem, biträda dem i deras verksamhet och företräda dem i förhandlingar med de anställdas organisationer. Förbundets beslutande organ är fullmäktige och förbundsstyrelse. Förbundet är indelat i stiftsförbund. De regionala organen har till uppgift att tillsammans med riksförbundet inom sina områden verka för uppfyllandet av förbundets ändamål samt att vara kontaktorgan mellan medlemmarna och riksförbundet och i Övrigt tillvarata deras gemensamma intressen. Pastoratsförbundet har kommit att utgöra en tung instans vid behandling av olika frågor av betydelse för Svenska kyrkan.

Inom kultur- och utbildningsområdena finns och S:ta Sigtunastiftelsen Katharinastiftelsen, som arbetar med bl.a. kurser och konferenser. Svenska kyrkans utbildningscentrum, som är beläget i Sigtuna, är en fristående stiftelse som också bedriver en omfattande kursverksamhet. Huvudmän för denna stiftelse är Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet, Sigtunastiftelsen och Riksförbundet kyrkans ungdom. Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS) svarar för den helt dominerande delen av studiecirkelarbetet och andra studieaktiviteter inom kyrkan.

Inom det diakonala området finns stora och självständiga institutioner. Ersta i Stockholm är kyrkans största enskilda Vid Ersta bedrivs arbetsgivare. såväl sjukvård som utbildning. Andra diakoniinstitutioner med likartad inriktning år Stora Sköndal i Stockholm, Samariterhemmet i Uppsala, Vårsta i Härnösand och Bräcke i Göteborg. Andra diakoniinstitutioner är stadsmissionema. Ãldst och i särklass störst är den i Stockholm.

För barn- och ungdomsarbetet svarar bl.a. Ansgarsförbundet och Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU). är i över Ansgarsförbundet organiserat 200 lcretsar med omkring 13 000 medlemmar. RKU, som vänder sig till de äldre bamen och ungdomarna, har cirka 30 000 medlemmar i mer än 500 lokalavdelningar. Ansgarsförbundet och RKU har inlett bildandet av en ny, sammanslagen barn- och ungdomsrörelse, avsedd att börja sitt arbete den l januari 1993.

Svenska kyrkans Lekmannaförbund har cirka 500 avdelningar med cirka 15 000 medlemmar. Sveriges Kyrkliga Kvinnoråd är ett samarbetsorgan för i första hand de olika stiftskvinnoråden. Andra organ med särskilda uppgifter inom olika områden av det kyrkliga arbetet är Riksförbundet svensk kyrkomusik (RISK), Kyrkfrämjandet, Riksförbundet Sveriges kyrkvårdar och Svenska Kvinnors Missionsförening.

Inom Svenska kyrkan har under åren olika vuxit fram. fromhetsriktningar Vissa av dem har utvecklats i organiserade former. Som kan exempel

nämnas Evangeliska-Fosterlandsstiftelsen (EFS). Stiftelsen leds av en egen

styrelse och det högsta beslutande organet är stiftelsens årsmöte.

Flera kyrkliga aktiviteter är organiserade i bolagsform. Där finns bl.a. det med Svenska Missionsförbundet samägda Verbum AB vari ingår Verbum Förlag AB, som ger ut böcker och annat material för församlingamas verksamhet. Inom koncernen finns också bl.a. Verbum Gothia som svarar för den profana utgivningen, Verbum Data samt inriktat främst Libraria, på kyrkliga textilier.

Ett annat kyrkligt bolag är Svenska Kyrkans Press AB som ger ut Kyrkans Tidning. I ett annat bolag inom samma koncern, Svenska kyrkans Media AB, arbetar man också med produktion och annan service inom media- och informationsområdet.

För att stimulera framförallt församlingar och samfälligheter och andra kyrkliga organ att placera en del av sina medel i aktier och vissa andra värdepapper har Svenska kyrkans värdepappersfond bildats. Sparbanksrörelsen är numera majoritetsägare i fonden. SFRV är De minoritetsägare. som placerat medel i fonden får och del i i avkastning vårdestegringen förhållande till den andel man har i fonden. Man att bilda planerar ytterligare en fond med Föreningsbanken och SFRV som delägare.

Utöver Kyrkans Tidning spelar de båda Svensk veckotidningama Kyrkotidning och Svensk Pastoraltidskrift stor roll i den debatten. kyrkliga Veckoutgivning har också Kyrka och Folk, som ges ut av Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro. Kulturtidskriften Vår Lösen har också kyrklig förankring. Därutöver finns slutligen tidningar som är inriktade på familj och barn samt organisationstidslcrifter, t.ex. Församlings- och

pastoratsförvaltning, utgiven av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

3. SVENSKA KYRKAN OCH STATEN

3.1 Riksdagen och dess myndigheter

3.1.1 Riksdagen

Riksdagen tar en betydande befattning med kyrkliga frågor. De kyrkliga frågor som riksdagen handlägger avser dels lagstiftningsfrågor, dels anslagsoch av olika En har emellertid skett från beskattningsfrågor slag. delegering riksdag till kyrkomöte. I avsnitt 2.1.3 har utredningen närmare redogjort för riksdagens befattning med kyrkliga lagstiftningsfrågor.

3.1.2 Riksdagens ombudsmän

Riksdagen svarar inte enbart för lagstiftningen. Den har också en kontrollmakt, vilken innebär en över att de som utövar verksamhet tillsyn offentlig efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Denna tillsyn utövas av riksdagens ombudsmän, JO.

Enligt den för JO gällande instruktionen (1986:765) omfattar JO:s tillsyn bl.a. statliga och kommunala myndigheter och inrättningar, tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa och inrättningar samt annan myndigheter som innehar tjänst eller varmed följer myndighetsutövning, såvitt uppdrag, avser denna hans verksamhet. Med kommun avses - förutom borgerlig

- och kommun. Utanför tillprimärkommun landstingskommun kyrklig synsområdet faller fullmäktige och andra beslutande kommunala församlingar och dess ledamöter. Den offentligrättsligt reglerade delen av den kyrkliga verksamheten omfattas sålunda av JO:s tillsyn.

JO kan utöva sin tillsyn dels på enskilds begäran, dels på egna initiativ. Finner JO att en åtgärd av en myndighet eller tjänsteman strider mot lag eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig är det i det stora flertalet fall tillräckligt med ett uttalande från JO:s sida. Vid allvarligare fall av överträdelser kan emellertid JO som särskild åklagare väcka åtal mot tjänsteman som åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten. JO kan också anmäla en tjänsteman till den myndighet som är behörig, vanligen anstållningsmyndigheten, och begära att tjänstemännen åläggs disciplinpåföljd, avstängs eller avskedas i anledning av tjänsteförseelsen. För präster och biskopar gäller att sådana frågor skall prövas av domkapitel resp. ansvarsnämnden för biskopar (42 § prästanställningslagen (1988: 184)).

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att både präster och alla andra som är anställda i de kyrkliga kommunerna är underkastade IO:s tillsyn.

3.1.3 Riksdagens revisorer

Det åligger riksdagens revisorer att på riksdagens vägnar granska den statliga verksamheten. Revisorernas verksamhet kan således omfatta statliga myndigheter som fullgör uppgifter som är av betydelse för Svenska kyrkan.

Närmare bestämmelser om revisorernas verksamhet finns i lagen (1987:518) med instruktion för riksdagens revisorer, i regeringsformen och i riksdagsordningen samt annan lagstiftning.

Förutom den statliga verksamheten granskar revisorerna även regeringens

av Regeringens s.k. administrativa praxis är dock

ledning förvaltningen.

undantagen. I viss utsträckning kan riksdagens revisorer också granska statsunderstödd verksamhet. Har statsmedel utgått till visst ändamål får nämligen revisorerna granska hur dessa medel använts. En förutsättning härför är dock att redovisningsskyldighet föreligger mot staten för medlen eller att särskilda föreskrifter angetts för deras användning.

Den av revisorerna bedrivna granskningen skall främst ta sikte på förhållanden med anknytning till statens budget men kan även avse en bedömning av statliga insatser i allmänhet.

Revisorerna granskar alltså inte den kyrkokommunala verksamheten som sådan men kan väl ta upp frågor som rör delar av den centrala kyrkliga förvaltningen.

3.1.4 Riksdagens valprövningsnämnd

Vissa frågor som rör de kyrkliga valen, dvs. val till och inom kyrkomötet samt kyrkokommunala val, får överklagas hos en särskild myndighet under riksdagen, Riksdagens valprövningsnämnd. Nämndens sammansättning och verksamhet regleras i lagen (1974:1037) med instruktion för

valprövnings-

nämnden samt i regeringsformen, riksdagsordningen och i vallagen (1972:620).

Valprövningsnämndens uppgifter år såvitt avser de kyrkliga valen i korthet följande.

-

Överklaganden av val till kyrkofullmäktige; l och 50 §§ lagen

(1972:704) om kyrkofullmäktigeval. -

Överklaganden som avser församlingamas representation vid val till

kyrkofullmäktige i kyrkliga samfálligheter och i församlingsdelegerade; 4 a § lagen om kyrkofullmäktigeval och 4 kap. l § sista stycket församlingslagen (1988:80).

-

Överklaganden av val un stiftsfullmäktige; 6 kap. 19 § försam-

lingslagen. -

Överklaganden av val till kyrkomötet; 23 § lagen (1982:943) om

kyrkomötet. -

Överklaganden av vissa val inom kyrkomötet; 40 § lagen om

kyrkomötet. V - av Prövning kyrkomötesledamots och ersättares behörighet; 21 § lagen om kyrkomötet. -

Överklaganden av mandatfördelningen mellan valkretsama vid val till

kyrkomötet; 3 § lagen om kyrkomötet.

Regeringsmakten

3.2.1 Statschefen

I 14 p övergångsbestämmelsema till 1974 års regeringsform stadgas att den nya regeringsformen ej gör ändring i vad som tidigare gällt enligt 2 § i den äldre regeringsformen. Där stadgades att konungen alltid skulle vara av den rena evangeliska läran, sådan den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är. I bestämmelsen anges förutsättningen för att vara eller konung drottning. Den definierar också - på ett från awikande kyrkolagen något sätt - den Svenska kyrkans lära samt beskriver förhållandet mellan stat och kyrka.

I 4 § successionsordningen föreskrivs att också prinsar och prinsessor av det kungliga huset skall uppfödas i samma lära. Bekännelse till lära är kyrkans en förutsättning för successionrått.

Det kan här nämnas att 1979 års att kyrkomöteskommitté föreslog bekännelsekravet skulle tas bort men att så inte blev fallet.

1809 års regeringsform tanken att konungen personligen skulle byggde på utöva en betydande makt. Med avseende på kyrkans styrelse hade konungen alltsedan reformationen innehaft de främsta maktbefogenhetema. Stegvis ökades dock regeringens makt och fördjupades demokratin. I den nya regehar den monarkiska statsformen visserligen behållits men ringsforrnen statschefen har fått endast representativa och ceremoniella uppgifter. I den mån konungen tidigare kan ha ansetts inneha någon ställning som kyrkans överhuvud så har den i varje fall upphört med den nya regeringsformens tillkomst.

Konungen har dock vissa legala uppgifter inom det kyrkliga området. Enligt 21 § domkapitelslagen (1988: 181) utser Konungen de två lekrnannaledamöterna i Hovkonsistoriet samt förordnar överhovpredikant och hovpredikanter. Hovkonsistoriet har närmare beskrivits i avsnitt 2.3.6.

3.2.2 Regeringen

Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen står regeringen i spetsen för den statliga förvaltningsorganisationen, med undantag för de förvaltningsorgan som lyder under riksdagen och kyrkomötet. Iden statliga förvaltningsorganisationen ingår ett antal kyrkliga organ. Regeringen intar allmänt sett samma till dessa som till statsförvaltningen i övrigt, varvid dock bör ställning beaktas den kyrkokommunala självstyrelsen. Regeringen tar numera efter en omfattande delegation av ärenden under 1980-talet endast i begränsad utsträckning befattning med administrativa ärenden inom den kyrldiga förvaltningens område.

För regeringen finns ej längre annat krav beträffande religiös samfundstillhörighet än att det statsråd som är föredragande i ärenden som rör Svenska kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövande av prästämbetet eller befordran, åmbetsansvar eller tjänsteansvar inom kyrkan prästtjänster, skall tillhöra Svenska kyrkan.

Enligt 7 kap. 1 § regeringsformen skall för av beredning regeringsârendena finnas ett regeringskansli, i vilket för skilda ingår departement verksamhetsordningar. Departementens uppgift är att bereda och expediera de ärenden som skall avgöras av regeringen.

Fördelningen av ärenden mellan de olika departementen av framgår departementsförordningen (1982:1177). Enligt förordningen handläggs kyrkliga ärenden huvudsakligen inom Civil- och J Inom ustitiedepartementen. Civildepartementet sker det direkta arbetet med kyrkliga frågor i departementets rätts- och Inom denna arbetar man bl.a. kyrkoenhet. med propositioner, budget- och anslagsârenden, av och utnämningar biskopar

domprostar. Vidare behandlas - om än numera i mycket begränsad

omfattning - ärenden som rör kyrkofonden, av förvaltningen kyrklig jord, den pråsterliga tjänsteorganisationen, begravningsvâsendet, kyrklig beredskap samt statligt stöd till de fria trossamfunden.

Justitiedepartementet har att handlägga förvaltningsärenden som gäller bl.a. lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval samt och andra grundlagsfrágor konstitutionella ämnen, frågor om religionsfrihet och i Svenska medlemskap kyrkan samt frågor rörande och äktenskap vigsel.

Även andra ärenden som är av intresse departement handlägger för kyrkan. Så handlägger t.ex. ärenden som berör den Finansdepartementet kyrkokommunala beskattningsråtten. Inom ansvarar man för Utbildningsdepartementet den teologiska och och kyrkomusikaliska utbildningen forskningen vid universitet och högskolor liksom för vilken nära berör kulturminnesvården, arbetet med kyrkobyggnader och samt Som kyrkogårdar, arkivfrågor. ytterligare exempel kan nämnas Jordbruksdepartementet som handlägger förvaltningsärenden rörande jordbrukets och skogsbrukets rationalisering samt lagstiftningsârenden i vissa rörande dessa frågor näringar.

i 3.2.3 Justitiekanslern

Av ll kap 6 § regeringsforrnen framgår att Justitiekanslern (JK) lyder under regeringen. JK har bl.a. tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Närmare bestämmelser har meddelats i lagen (1975: 1339) om justitiekanslems tillsyn.

Under JK:s tillsyn står bl.a. statliga och kommunala myndigheter samt anställda, uppdragstagare och andra som år knutna till sådana myndigheter. Tillsynen omfattar dock inte regeringen eller statsråd. Ej heller står ledamöter av riksdagen, kyrkomötet eller beslutande kommunal församling under JK:s tillsyn. Med kommun avses bl.a. kyrklig kommun.

I likhet med vad som gäller för J O får JK som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshavare som begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten eller uppdraget. Kan av befattningshavare begånget fel beivras genom disciplinärt förfarande, får JK göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd. Motsvarande gäller om JK anser det påkallat att befattningshavare avskedas eller avstångs från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov upprepad tjänsteförseelse; jfr 42, 43 och 52 §§ prästanstâllningslagen (1988:184).

Sammanfattningsvis gäller således att den del av Svenska kyrkans verksamhet som är offentligrâttsligt reglerad står under JK:s tillsyn.

3.3 Centrala ämbetsverk m.m.

Når det den centrala kyrkliga förvaltningen är karaktäristiskt för gäller Svenska kyrkans förhållanden att ett ärendes karaktär som kyrkligt eller borgerligt inte alltid är avgörande för vem som skall handlägga det. De

centrala kyrkliga funktionerna har alltsedan reformationen ansetts som en del av statsförvaltningen och det har framstått som att fördela självfallet ärendena efter deras reella innebörd. Det har därför framstått som naturligt att statliga ämbetsverk handlagt ärenden som berört både och statliga kyrkliga institutioner. I fortsättningen skall något nämnas om den befattning, som olika centrala ämbetsverk för närvarande tar med ärenden. kyrkliga

3.3.1 Kammarkollegiet

Sedan gammalt har Kammarkollegiet intagit en särställning bland centrala statliga myndigheter i fråga om kyrkliga ärenden. den nu Enligt gällande instruktionen (1988:913) är Kammarkollegiet central förvaltningsmyndighet i fråga om statlig och kyrklig egendom samt Sveriges indelning. Kollegiet svarar dessutom för medels- och bl.a. och fondförvaltning, kyrkofonden, bevakar i vissa ärenden statens rätt och allmänna intressen samt handlägger permutationsärenden rörande bl.a. stiftelser. På begäran av statliga eller kyrkliga myndigheter gör Kammarkollegiet utredningar rörande fastighetsrättsliga förhållanden. Kammarkollegiet har att se till att kyrklig egendom inte disponeras mot givna föreskrifter samt därvid i som inte avser frågor, uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning, bevaka rätten till egendomen och föra talan för denna.

Den kyrkliga indelningslagen (1988:185) gäller rikets i territoriella indelning församlingar och pastorat samt kontrakt och stift. Lagen gäller också förfarandet vid bildande av kyrkliga samfálligheter. De indelningsärenden som det ankommer på Kammarkollegiet att handlägga är följande.

- Beslut om ändringar i den territoriella församlingsindelningen; 2 kap. 1-3 §§. - initiativrätt i sådana ärenden; 2 kap. 4 § andra stycket, utredningsskyldighet i vissa fall; 2 kap. 6 §,

- beslut i vissa fall att skall företrädas av införsamling kyrkliga delningsdelegerade; 2 kap. 22 §, - av vissa om ändrad församhandläggning överklaganden (beslut lingsindelning; 2 kap. 25 §, beslut om ändrad pastoratsindelning; 3 kap. 15 §, beslut om ändrad kontraktsindelning; 4 kap. 4 § och beslut om samfällighetsbildning; 5 kap. 11 §).

Svenska kyrkans markinnehav är betydande. Frågor om kyrklig jord är därför en betydande ärendegrupp hos Kammarkollegiet. Grundläggande bestämmelser om den kyrkliga jorden finns i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord. Tillämpningsföreskriftema återfinns i förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord. Kammarkollegiet handlägger följande ärenden som rör förvaltningen av den kyrkliga jorden.

- av Förvaltning kyrkofondsfastigheter; 7 § fjärde stycket lagen om förvaltningen av kyrldig jord, - utfärdanden av föreskrifter om egendomsnämndens förvaltning av biskopsgårdar; 10 § andra stycket lagen samt 55 § förordningen om förvaltningen av kyrklig jord, - beslut om undantag i vissa fall av egendomsnämndens tillsyn; 7 § femte stycket lagen samt 29 § förordningen om förvaltningen av kyrldig jord, - av rätt till och fiske samt annan tomträtt upplåtelse jakt nyttjanderätt, och servitut i kyrkofondsfastigheter; 14-16 §§ lagen om förvaltningen av kyrklig jord, - av rätt till vattenkraft i upplåtelse kyrklig jord; 17 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord, - av frågor rörande försäljning eller byte kyrklig jord i vissa fall; 22 § lagen samt 30 § förordningen om förvaltning av kyrldig jord, - om frågor köp av fast egendom eller tomträtt för medel ur prästlönefond, prästlönejordsfond eller församlingskyrkas fastighetsfond

samt ur kyrkofonden eller domkyrkas fastighetsfond; 28 § samt lagen 51 och 52 §§ förordningen om förvaltningen av kyrklig jord, beviljande av undantag från skyldigheten att fondera medel; 23 § lagen samt 41 § förordningen om förvaltningen av kyrklig jord, - som rör frågor användningen av församlingskyrkomas fastighetsfonder i vissa fall samt domkyrkomas fastighetsfonder; 26 § fjärde stycket lagen samt 46-48 §§ förordningen om förvaltningen av jord, kyrklig - utfärdande av föreskrifter om hur pastoratens andelar i prästlönefondsfastigheter och boställsskog skall beräknas; 19 § andra stycket lagen samt 55 § förordningen om förvaltningen av kyrklig jord, - av handläggning överklaganden enligt lagen och förordningen om förvaltningen av kyrklig jord.

Enligt sin instruktion svarar Kammarkollegiet för statens medels- och fondförvaltning. Detta innebär att svarar för Kammarkollegiet förvaltningen i av kyrkofonden.

Kyrkofondens verksamhet regleras i kyrkofondslagen (1988:182) och kyrkofondsförordningen (1988:1148). Fonden företräds av en styrelse vars befogenheter regleras i nämnda författningar. I förvaltas fonden av övrigt Kammarkollegiet, som även utför kansligöromâl åt fondens styrelse (3 § förordningen (1988:1149) med instruktion för kyrkofondens styrelse).

Frågor om län ur kyrkofonden prövas av Kammarkollegiet (15 § kyrkofondsförordnin gen) .

I förordningen (1987:778) om placering av fondmedel under kammarkollegiets förvaltning anges hur fondmedel, däribland skall kyrkofonden, placeras.

Kammarkollegiet har vidare att pröva frågor enligt förordningen (1937:540) om försäljning av vissa kyrkolågenheter i Skåne, Halland och Blekinge samt överklaganden enligt förordningen (1937:591) angående upphörande av det

från viss jord i Skåne, Halland och och Blekinge utgående landgille lagen (1988: 1555) om landgille och städja för vissa församlingskyrkors fastigheter i Lunds och Göteborgs stift.

Kammarkollegiet prövar slutligen överklaganden i fråga om skyldighet för präst att bo i tjänstebostad enligt prästanstâllningslagen (1988:184).

3.3.2 Kyrkofondens styrelse

Enligt kyrkofondslagen (1988:182) skall kostnader för Svenska kyrkans verksamhet fördelas genom kyrkofonden. Regeringen har med stöd av kyrkofondslagen i kyrkofondsförordningen (1988:1148) meddelat närmare föreskrifter om hur kyrkofonden skall förvaltas.

Kyrkofonden företräds av en styrelse, bestående av en ordförande och sex andra ledamöter. Regeringen utser ordföranden och tre av de övriga ledamöterna. Kyrkomötet utser de återstående tre ledamöterna. Ersättare utses på samma sätt som de ordinarie ledamöterna. Kyrkofondens styrelse utför de förvaltningsuppgifter som den enligt kyrkofondslagen, kyrkofondsförordningen eller särsldlda regeringsbeslut skall utföra.

Regeringen fastställer årligen kyrkofondens budget. Senast den 15 oktober skall Kyrkofondens styrelse ge in ett budgetförslag för nästkommande år till regeringen.

Kyrkofondens verksamhet finansieras huvudsakligen genom den allmänna kyrkoavgiften och de särskilda kyrkoavgiftema. Till kyrkofonden skall även föras avkastning och ersättning från fondens tillgångar och från andra kapitaltillgångar enligt regeringens bestämmande. Regeringen kan även medge kyrkofonden att ta upp lån för sin verksamhet.

I kyrkofondslagen och kyrkofondsförordningen anges hur och till vilka ändamål kyrkofondens medel används. I huvudsak är det Kyrkofondens styrelse som fattar beslut i dessa frågor. Regeringen har emellertid rätt att besluta att medel ur kyrkofonden skall tas i anspråk för t.ex. förvaltningskostnader för departement eller myndigheter där kyrkliga frågor handläggs.

3.3.3 Bygguadsstyrelsen

Även tar med ärenden som rör Svenska Byggnadsstyrelsen befattning kyrkan. Enligt sin instruktion (1989:774) är Byggnadsstyrelsen central förvaltningsmyndighet för civila statliga myndigheter i fråga om lokalföru sörjning, fastighetsförvaltning och byggproduktion.

Äganderätten till den kyrkliga egendomen uppvisar en splittrad bild; Staten

kan vara ägare till fast egendom som är avsedd för kyrldiga ändamål. Förvaltningen av den kyrkliga jorden är emellertid specialreglerad och ankommer på andra organ än Byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen är dock såsom företrädare för fastighetsägaren staten byggnadsansvarig när det gäller andra biskopsgårdar än de i Lunds, Visby, Luleå och Stockholms stift. Enligt kammarkollegiets föreskrifter om biskopsgårds förvaltning m.m. (1989:671) har Byggnadsstyrelsens regionkontor viss uppsikt över biskopsgårdarna i dessa fall.

3.3.4 Statens tjänstebostadsnämnd

Statens tjänstebostadsnämnd är en central myndighet under regeringen. Av 1 § förordningen (1988:1105) med instruktion för Statens tjänstebostadsnämnd framgår att nämnden har till uppgift att handlägga frågor om tjänstebostadshyra som enligt 21 § förordningen (1989:89) om tjänstebostäder för präster hånskjutits till nämnden samt att på begäran av regeringen eller ett departement avge yttranden eller förslag i frågor som rör upplåtelse av tjänstebostäder.

3.3.5 Riksantikvarieämbetet

Enligt förordningen (1988: 1131) med instruktion för Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer är Riksantikvarieämbetet central förvaltningsmyndighet för frågor om b1.a. kulturmiljövård.

Grundläggande föreskrifter om statens uppsikt över kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier fanns tidigare i 1686 års kyrkolag. Dessa bestämmelser är nu upphävda och ersätta av lagen (1988:950) och förordningen (1988: 1188) om kulturminnen m.m. Enligt lagen utövar Riksantikvarieämbetet tillsyn över att de kulturhistoriska värdena skyddas när det gäller kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser. Beträffande begravningsplatser utövas dock den huvudsakliga tillsynen av länsstyrelsen.

Såvitt avser kyrkliga kulturminnen är Riksantikvarieämbetets uppgifter i huvudsak följ ande (paragrafhänvisningama avser 4 kap. kulturminneslagen).

- av ärenden som avser av Prövning väsentliga förändringar kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som är anlagda före år 1940; 3 §. - beslut att tillkommit kyrkobyggnad och kyrkotomt som efter år 1939 skall stå under statlig tillsyn; 4 §, - av ärenden som avser prövning avyttring, reparation, förändring eller förflyttning av kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde; 9 §, - av besiktning kyrkliga inventarier; 10 § första stycket, - beslut att ett föremål är av kulturhistoriskt värde och därmed skall förtecknas; 10 § andra stycket, - av inventarier omhändertagande i vissa fall; 10 § tredje stycket, - beslut att begravningsplats som anlagts efter år 1939 skall stå under tillsyn av länsstyrelsen; 14 §.

Riksantikvarieämbetets beslut enligt kulturminneslagen får överklagas. Beslut enligt 3 och 9 §§ skall överklagas hos kammarrätten och beslut enligt 4, 10 och 14 §§ hos regeringen.

Kulturminneslagen föreskriver också att Riksantikvarieämbetet skall samråda med berört domkapitel om det behövs.

Det ankommer också på Riksantikvarieämbetet att efter samråd med Svenska kyrkans centralstyrelse yttra sig till Kyrkofondens styrelse över pastorats ansökan om kyrkobyggnadsbidrag enligt kyrkofondsförordningen (1988:1148).

3.3.6 Skatteförvaltningen

Skatteförvaltningen, dvs. Riksskatteverket och skattemyndighetema, handhar frågor som rör beskattningen och de kyrkliga valen och är därför av stor betydelse för Svenska kyrkan. Den kyrkliga beskattningsråtten behandlas ingående i avsnitt 12 varför skatteförvaltningens verksamhet kan beskrivas mer översiktligt i detta avsnitt.

Enligt förordningen (1990: 1293) med instruktion för skatteförvaltningen är Riksskatteverket central förvaltningsmyndighet för frågor om skatter, socialavgifter, folkbokföring och val samt utövar även tillsyn över skatteförvalmingen i övrigt. Genom sina vilka betraktas som

församlingar,

kyrkliga kommuner, har Svenska beskattningsrâtt enligt p. 13 i övergångsbestâmmelserna till regeringsformen och kommunalskattelagen (1928:370). Bestämmelser om utövandet av beskattningsrätten finns i 12 kap. församlingslagen (1988:180).

Församlingsskatten utgår som allmän kommunalskatt. Detta innebär att bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272) är tillämpliga vid uppbörd av församlingsskatt, dvs. det ankommer på arbetsgivaren att verkställa avdrag

för betalning av anställdas preliminära A-skatt. Det ankommer vidare på arbetsgivaren att ombesörja inbetalningen av skatten till skattemyndigheten. Obetald skatt, både preliminär och kvarstående, restförs, vilket innebär att beloppet kan bli föremål för indrivning genom kronofogdemyndighetens försorg.

Utbetalning av församlingsskatten till församlingarna sker enligt 4 a § fjärde stycket lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och andra menigheters utdebitering av skatt m.m. genom Skattemyndigheten varje månad med en tolftedel av det belopp församlingen har att fordra.

Avräkningen mellan staten och församlingarna sker enligt 12 kap. 4 § församlingslagen senast den 8 mars då Skattemyndigheten till kyrkorådet skall överlämna en redovisning för det föregående året över skatt som tillkommer församlingen och som har betalats ut till denna. För stiftssamfällighetema gäller dock enligt 12 kap. 6 § församlingslagen vissa särskilda regler.

Grundläggande bestämmelser om val av kyrkofullmäktige med avseende på bl.a. indelning i valdistrikt, valdag, röstlängd, förrättande och avslutande av val finns i om kyrkofullmäktigeval m.m. Enligt förlagen (1972:704) ordningen (1985:953) om central valmyndighet är Riksskatteverket central valmyndighet vid dessa val.

Det ankommer på Riksskatteverket att utfärda tillämpningsföreskrifter för Riksskatteverket har också bl.a. att på lämpligt sätt kyrkofullmäktigevalet. kännedom bland allmänheten om tid och sätt för röstning och om de sprida bestämmelser i övrigt som gäller för valet. Riksskatteverket skall dessutom tillhandahålla valsedlar och kuvert.

Riksskatteverket har även vissa vid val av stiftsfullmäktige och val uppgifter till kyrkomötet. Enligt 6 kap. 4 § andra stycket församlingslagen (1988: 180)

fastställer Riksskatteverket det antal ledamöter i som stiftsfullmâlctige varje valkrets skall utse. Vid val till kyrkomötet ankommer det 2 § andra enligt stycket lagen (1982:943) om kyrkomötet på Riksskatteverket att fastställa antalet valkretsmandat i varje valkrets. Riksskatteverkets beslut får överklagas hos Riksdagens valprövningsnâmnd.

Det ankommer att upprätta allmän slutligen på Skattemyndigheten röstlângd (4 kap. 1 § vallagen 1972:620). Denna ligger till grund också för kyrkofullmâktigevalet.

3.3.7 Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket år enligt sin instruktion (SFS 1988:80) central förvaltningsmyndighet för statlig revision och redovisning. Riksrevisionsverket har att granska bl.a. de medeltida I den mån andomkyrkornas räkenskaper. märkningar framställs mot räkenskapema, avgörs dessa ärenden av verket som första instans. Talan mot verkets beslut förs i i anmârkningsmål kammarrätten.

3.3.8 Statskontoret

Enligt sin instruktion (SFS 1988:959) är Statskontoret central förvaltningsmyndighet för administrativ utveckling inom statsförvaltningen. Statskontoret verkar för att statlig verksamhet bedrivs under med god hushållning tillgängliga resurser. Verket utför och medverkar på uppdrag av regeringen i utredningar och kommittárbete samt vid av genomförande förändringar. Bl.a. skall Statskontoret verka för ändamålsenlig ansvars- och uppgiftsfördelning för den offentliga sektorn.

1 1 1 3.3.9 Statens arbetsgivarverk

Statens arbetsgivarverk är enligt sin instruktion (1989:517) central förvaltningsmyndighet för förhandlingar i och samordning av frågor som rör reglering av förhållande mellan offentlig arbetsgivare och arbetstagare när det gäller anställnings- och arbetsvillkor som fastställs under medverkan av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Av l § prästanstâllningslagen (1988:184) framgår att biskopar och andra präster i Svenska kyrkan som har anställning i territoriella pastorat och stiftssamfälligheter har statligt reglerade tjänster, vilket innebär att avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Biskoparna har numera förts till den s.k. undantagskretsen, vars löner fastställs av regeringen.

För närvarande sluts kollektivavtal om lön m.m. för övriga präster i Svenska kyrkan av Statens arbetsgivarverk. Detta sker med stöd av lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m. Med kommun likställs i lagen församling och kyrklig samfällighet.

Har Statens arbetsgivarverk fört förhandlingar på kommunens vägnar ger ställföreträdarlagen befogenhet att meddela beslut om arbetsgivarverket lockout eller annan stridsåtgård. Arbetsgivarverket får också utfärda föreskrifter och om hur kollektivavtalet skall tillämpas. I anvisningar händelse av tvist om avtal angående anstållnings- eller avtalsvillkor eller om påföljd för otillåten stridsåtgärd vid konflikt om sådant villkor företräds kommunen såväl vid som utom domstol av Statens arbetsgivarverk.

är besvärsinstans i som i kollektivavtal lämnats till Arbetsgivarverket frågor

arbetsgivarens avgörande; 58 § prästanställningsförordningen (l989:84).

3.3.10 Statens löne- och pensionsverk

Enligt förordningen (1988: l 13) med instruktion för Statens löne- och pensionsverk är verket central för bl.a. den

förvaltningsmyndighet statliga

tjänstepensioneringen och den statliga grupplivförsäkringen. Verket är också sedan 1980 huvudman för det SLÖR och det statliga löneuträlcningssystemet personaladministrativa informationssystemet PI.

Av de kyrkliga befattningshavarna år det numera endast prästerna som har statligt reglerade tjänster. Prästemas pensioner regleras i allmänt pensionsavtal för statliga och vissa andra Statens löne- och tjänstemän. pensionsverk betalar bl.a. ut pensioner till präster. Kostnaderna ersätts årligen ur kyrkofonden.

3.3.ll Ansvarsnämnden för biskopar

Frågan om att skilja en biskop från det ämbetet eller för viss tid kyrkliga förklara denne att utöva ämbetet obehörig prövas enligt 16 § lagen (1982:942) om svenska kyrkan av Ansvarsnämnden för Nämnden biskopar. prövar i övrigt i enlighet med 42 § prästanställningslagen (1988:184) frågor om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning och läkarundersökning.

Ansvarsnämnden för biskopar är en myndighet under regeringen. Enligt 44 § prästanställningslagen består ansvarsnâmnden av fem ledamöter, som skall vara medlemmar av Svenska Ordföranden skall vara kyrkan. lagfaren och erfaren i domarvärv. Av de ledamöterna skall en vara övriga biskop och de återstående lekmän, som är med det förtrogna kyrkliga församlingslivet. I övrigt regleras nämndens organisation och verksamhet i dess instruktion (l989:7).

Ansvarsnämndens beslut att skilja en biskop från det kyrkliga ämbetet eller för viss tid förklara denne obehörig att utöva ämbetet överklagas hos Kyrkomötets besvärsnåmnd. För beslut enligt 42 § prâstanstâllningslagen gäller dock att talan skall väckas hos tingsrätten eller Arbetsdomstolen enligt bestämmelser i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (50 § prästanställningslagen).

3.3.12 Riksarkivet och landsarkiven

De kyrkliga arkiven är kvantitativt mycket omfattande och har från forsknings- och kulturhistorisk synpunkt mycket stor betydelse.

Den arkivbildningen regleras i arkivlagen (1990:782) och i kyrkliga arkivförordningen (1991:446). Arkivlagen gäller för arkiv hos alla typer av kyrkliga myndigheter, dvs. både myndigheter som konstitutionellt sett är statliga myndigheter under regeringen eller kyrkomötet och hos kyrkokommunala myndigheter.

För tillsynen av att myndigheterna fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen skall det finnas arldvmyndigheter. För de kyrkliga arkiven, som regleras av de statliga arldvföreskriftema, är Riksarkivet och landsarkiven tillsynsmyndigheter samt s.k. arkivdepáer.

Riksarkivet har sin instruktion (1988: l 187) det högsta inseendet över enligt den offentliga arkiwerksamheten och är chefsmyndighet för landsarkiven. Riksarkivets tillsynsansvar gäller dock inte kyrkomötet och de kyrkokommunala beslutande församlingarna.

l 14 3.3.13 Universitets- och högskoleämbetet

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) är ett centralt ämbetsverk för universitets- och högskoleväsendet. UHÄ tar således med befattning frågor som rör utbildningen av kyrkomusiker och präster.

Behörighetskraven för kyrkomusiker anges i 8 och 9 §§ om lagen (198918) kyrkomusiken i svenska kyrkan. att anställas en Behörig på tjänst som organist är den som har avlagt högskoleexamen pä kyrkomusikerlinjen. För kantorstjänster gäller att sökanden skall ha kantorsexamen eller avlagt högskoleexamen för musiklärare tillval eller är med_ kyrkomusikaliskt behörig att anställas som organist.

Prâstämbetet är ett livsvarigt uppdrag som ges av kyrkan genom prästvigning. Den som söker inträde i prâstämbetet skall inför avlägga prästexamen domkapitlet i det stift inom vilket sökanden vill bli anställd. att Behörig avlägga prästexamen är den som bl.a. har gått igenom religionsvetenskaplig linje enligt högskoleförordningen (1977:263) och fått utbildningsbevis eller har avlagt teologie kandidatexamen.

3.3.14 Statistiska centralbyrån

Statistiska centralbyrån (SCB) är sin instruktion enligt (1988:137) central

förvaltningsmyndighet för den statliga statistikproduktionen.

Varje år insamlar och utger SCB statistik över de kommunernas kyrkliga befolkning, ekonomi och finanser. Till grund för den uppgifterna ligger skyldighet församlingar, pastorat och andra kyrkliga samtälligheter har att avlämna finansstatistiska uppgifter om enligt kungörelsen (1962:330) skyldighet för kommun att avlämna finansstatistiska uppgifter.

SCB har även att i med 3 § (1988:182) fastställa enlighet kyrkofondslagen den s.k medelskattelcraften, dvs. skatteunderlaget för riket per kyrkobokförd invånare vid ingången av året före det s.k. bidragsåret.

SCB insamlar och utger även lönestatistik för statlig och kyrkokommunal

Denna statistik bl.a. för avtalsförhandlingar mellan personal. utgör underlag Statens och samt berörda

arbetsgivarverk pastoratsförbundet personalorgani-

sationer.

SCB vidare valstatistik över antalet röstberättigade samt publicerar och valresultaten i kyrkofullmäktigevalen. valdeltagandet

3.3.15 Överstyrelsen för civil beredskap

för år den centrala förvaltningsmyndig-

Överstyrelsen civilberedskap (ÖCB)

het som svarar för om ledning och samordning av beredskapsförbefrågor redelsema inom den civila delen av totalförsvaret.

För Svenska del hithörande frågor i lagen (1981: 1216) om kyrkans regleras om överföring i krig av vissa kyrklig beredskap, förordningen (1984:288) av till och i lagen (1988:97) om domkapitlens uppgifter kontraktsprostama förfarandet hos kommunerna, och domstolarna

förvaltningsmyndighetema

under eller för lagstiftningen är att den krig krigsfara. Utgångspunkten verksamheten under kris och skall bedrivas i samma former kyrkliga krig som i fred så långt detta år möjligt.

har varit föremål för ett omfattande reforrnarbete. Civilförsvarslagstiftningen oklart när den om civilt försvar kan träda i Det är f.n. föreslagna lagen kraft. omfattar även Svenska kyrkans funktion under beredskap lagförslaget och ÖCB har hittillsvarande regler varit ansvarig för funktionen krig. enligt skall Svenska kyrkans centralstyrelse kyrklig beredskap. Enligt lagförslaget överta detta ansvar från ÖCB.

l 16 33.16 Länsstyrelserna

Länsstyrelserna svarar för den statliga förvaltningen i länen. Ett flertal lagar och förordningar ålägger länsstyrelserna uppgifter som är av betydelse för kyrkan. Som exempel kan nämnas följande.

- Ärenden som rör ändringar i församlingsindelningen, (beslut om ändring i vissa fall; 2 kap. 2 § andra stycket kyrkliga indelningslagen (1988:185), initiativrätt till ändringar; 4 § andra och utstycket redningsskyldighet; 6 och 9 §§), - beslut att kyrkliga indelningsdelegerade skall sammanträda; 6 § lagen (1972:229) om kyrkliga indelningsdelegerade, - bestämmande av antalet ledamöter i församlingsdelegerade i vissa fall samt bestämmande av hur många ledamöter i församlingsdelegerade varje församling skall utse; 4 kap. 1 § andra och femte styckena församlingslagen (1988:180), beslut om ändrad vid val av valkretsindelning stiftsfullmåktige; 6 kap. 3 § församlingslagen, - ärenden enligt lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval m.m. (bestämmande av ny valdag i vissa fall; 3 § andra stycket, fastställande av det antal ledamöter i en kyrklig som samtällighets fullmäktige varje församling skall utse; 4 a §, förändring av valdistriktens indelning; 5 §, förordnande av valnämnd i vissa fall; 6 §, frågor som rör rättelser i röstlängd; 8 § och av röster vid slutlig sammanräkning valet; 43 §), - ärenden enligt förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord (yttranden i vissa fall beträffande kulturhistoriskt värdefulla prästgärdar; 7 § andra stycket samt samråd med egendomsnämnden i frågor som rör naturvård och 25 § andra kulturminnesvård; stycket), - av ärenden prövning som rör vissa förändringar av begravningsplats som anlagts före år 1940; 4 13 § kap. kulturrninneslagen (1988:950),

- av vissa ärenden om prövning enligt begravningslagstiftningen (frågor överlåtelse och nedläggning av begravningsplats m.m; 2 kap. 14 § (1990:1144), överklaganden av kyrkogärds- eller begravningslagen krematoriemyndighets beslut samt pastors beslut om intyg för eller kremering enligt 4 kap. 10 § eller anstând enligt 5 gravsättning kap. 10 § samt prövning av frågor om vite; 9_ kap. 2 §).

3.3.17 Domstolsväsendet

De domstolar som utan jämförelse tar störst befattning med ärenden av karaktär är kammarrättema. Beslut som har fattats av kyrkliga kyrklig kan i allmänhet hos kammarrätten. De mål och ärenden organ överldagas som kammarrättema handlägger år i huvudsak följande.

- av beslut av och

Överklaganden församling kyrklig samfällighet

(kommunalbesvär); 13 kap. 1-7 §§ församlingslagen (1988:180), - av beslut av s.k. dess arbetsutöverklaganden indelningsdelegerade, skott eller kommittéer; 21 § lagen (1972:229) om kyrkliga indelningsdelegerade, - av val av ledamöter till 17 och 18 §§ överklaganden domkapitlet; domkapitelslagen (1988:181), - av och stiftstyrelses överklaganden kyrkoråds, tillsättningsnämnds tjänstetillsåttningsbeslut beträffande prästtjänster; 56 § pråstanställningslagen (1988:184), - av 16-18 §§ om överklaganden biskopsval; lagen (1963:635) biskopsval, - av Ansvarsnämndens för ersättningsbeslut; överklaganden biskopar 11 § andra (1989:7) med instruktion för ansvarsstycket förordningen nämnden för biskopar, - som avser om i Svenska överklaganden frågor medlemskap kyrkan; 6-11 §§ och 15 § religionsfrihetslagen (1951:680),

överklaganden av vissa av länsstyrelsens beslut som rör begravningsverksamheten; 9 kap. 7 § begravningslagen (1990:1144), överklaganden av Riksantikvarieämbetets och länsstyrelses beslut i vissa fall i frågor som rör 4 kyrkliga kulturminnen; kap. 16 § första stycket lagen (1988:950) om kulturminnen.

Mot bakgrund av att Svenska har kyrkan beskattningsrått och att församlingsskatten debiteras och uttas tillsammans med de allmänna skattema bör i denna genomgång skattemålen nämnas. Dessa en stor och utgör mycket betydelsefull målgrupp hos länsrätter, kammarrâtter och regeringsratt.

De allmänna domstolarna och arbetsdomstolen har ett intresse i begränsat detta sammanhang. Naturligtvis kan ett organ inom Svenska kyrkan vara part i ett allmänt tvistemål, men från det fallet bortses helt i detta sammanhang. Det bör dock nämnas att föreskriver prästanställningslagen (1988: 184) att vissa arbetsrättsliga tvister skall vid eller Arbetshandläggas tingsrätt domstolen enligt bestämmelser i om lagen (1974:371) rättegången i arbetstvister.

4. SVENSKA KYRKANS NUVARANDE

EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN

4.1 Den

kyrkliga egendomen

4.1.1 Allmänt om den kyrkliga egendomen

Med menas sådana förmögenhetstillgångar av fast och lös kyrklig egendom som med olika av Svenska kyrkan med dess natur, råttsgrund disponeras eller av andra till Svenska kyrkan anknutna organ. församlingar

En del av den är på grund av det historiska sambandet kyrkliga egendomen mellan staten och underkastad särskilda rättsregler till skydd för kyrkan intresset att bevaras och används för de ändamål som de urtillgångarna har varit avsedda för. Med hänsyftning på de olika rättsregler sprungligen som brukar denna egendom kallas för specialreglerad kyrklig egengäller dom. I den ingår såväl fastigheter med tillspecialreglerade egendomen

hörande som lös av olika slag. Den specialreglerade

byggnader egendom fasta dels av församlingskyrkor och domkyrkor, kyrkoegendomen utgörs och andra dels av vad som i lagstiftningen har gårdar begravningsplatser, fått den sammanfattande kyrklig jord. Till denna hör lönebeteckningen bostâllen, prästgärdar, församlingskyrkors och domkyrkors fastigheter, och Den specialreglerade lösa egen-

biskopsgårdar kyrkofondsfastigheter.

domen av inventarier, framförallt i församlingskyrkor, domkyrkor utgörs

och Till biskopsgårdar. den lösa egendomen hör också fonderade medel och

kassor, tillhöriga församlingskyrkor och domkyrkor, samt

penningmedel, fordringar m.m. som ingår i prästlönefonder, och prästlönejordsfonder kyrkofonden.

Förutom den specialreglerade finns kyrkliga egendomen andra förmögenhetstillgångar, som på skilda sätt är knutna till den verksamheten. kyrkliga Bland dessa märks främst den kyrkokommunala egendomen. Denna ägs av en församling eller en Den kyrklig samfällighet. kyrkokommunala egendomen är egendom som tillförts törsamlingama sedan dessa under 1800-talet kom att framstå som självständiga juridiska personer. Den kyrkokommunala egendomen utgörs bl.a. av församlingshem, från pråstgårder skilda pastorsexpeditioner, kyrkokommunala kanslibyggnader och tjänstebostäder för andra anställda än präster. För en del av den kyrkokommunala egendomen

gäller specialreglering, t.ex. för sentida forsamlingskyrkor och begravnings-

platser. Den mesta kyrkokommunala egendomen är dock inte specialreglerad utan fri kyrkokommunal egendom som förvaltas och disponeras enligt kommunalrättsliga regler.

Bland den kyrkliga egendomen finns också och snjielse- föreningsegendom. Denna har liksom den fria kyrkokommunala egendomen tillkommit under senare tid. Den kan bestå av fastigheter eller fonder som har tillkommit genom donationer eller insamlingar och bildar självständiga förmögenhetsmassor. Egendomen tjänar olika ändamål inom fria verksamhet. För kyrkans förvaltningen av denna egendom gäller vanliga civilrâttsliga regler.

Vad som utmärker denna av den uppdelning kyrkliga egendomen är att den utgår från egendomens ursprung och rättsliga reglering. De senare årens reformarbeten inom det kyrkliga lagstiftningsområdet har inte förändrat denna En princip. uppdelning kan också göras utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Den kyrkliga kan egendomen nämligen delas upp i finansfönnøgenhet och

förvaltningyömzøgenhet. Finansförmögenheten utgörs av egendom

som normalt ger avkastning. Prâstgårdar och löneboställen kan nämnas som exempel på tillgångar som ingår i fmansförmögenheten. Förvaltningsförmögenheten består av egendom som inte ger någon nämnvärd avkastning men som tjänar kyrkan genom sitt bruksvärde. Till förvaltningsförmögenheten räknas församlingskyrkor, domkyrkor, småkyrkor och kapell samt begravningsplatser, församlingshem och lilmande lokaler.

Den följande framställning kommer i huvudsak att behandla den specialreglerade egendomen. De rättsliga förhållandena beträffande denna egendom är mycket komplicerade. Detta beror främst på att egendomen tillkommit under mycket lång tid och under skiftande samhällsförhållanden anvisats för att tjäna särskilda ändamål inom Svenska kyrkan vilket lett till en mycket detaljerad författningsreglering.

4.1.2 Den kyrkliga egendomens rättsliga ställning

Med specialreglerad kyrklig egendom avses som framgått sådan egendom som är underkastad särskilda rättsregler.

Frågan om äganderâtten till den kyrkliga egendomen är invecklad. Uppfattningarna om äganderätten har växlat under tidernas lopp. Eftersom fångeshandling i allmänhet saknas uppstår stora svårigheter att avgöra när egendomen i det enskilda fallet blivit kyrklig och till vilket kyrkligt subjekt äganderätten privaträttsligt kan hänföras.

I den rättsvetenskapliga litteraturen och i olika domstolsavgöranden har emellertid utvecklats vissa principer för hur äganderättsfrågan till den kyrkliga jorden skall bedömas. Enligt den rådande uppfattningen anses fast egendom som tillkommit kyrkan som prästlöneboställe under medeltiden, men om vars uppkomst ingenting är närmare känt, ha upplåtits av enskilda markägare och därmed icke av kronan. Konsekvenserna av detta synsätt är att kronan måste styrka den eventuella äganderätt som den kan vilja hävda,

vilket i praktiken knappast låter sig göra. således Egendomen presumeras privatxättsligt tillhöra kyrkliga subjekt. För fastigheter, som tillfallit kyrkan efter reforrnationen, är fångeshandlingama ofta bevarade. Av dessa kan framgå om fastigheten upplåtits av kronan eller Saknas ej. fångeshandlingar och är det inte heller i övrigt möjligt att klarlägga åtkomsten torde samma presumtion som gäller för den medeltida egendomen få tillämpas. Kronans markupplåtelser är nämligen av ålder väl dokumenterade.

Beträffande den del av den kyrkliga jorden, som bevisligen av upplåtits kronan råder den uppfattningen att kronan inte överlåtit âganderätten till jorden utan endast anvisat den för kyrkliga ändamål. Staten är alltså fortfarande formell ägare tilljorden. En fråga i sammanhanget är om staten kan återta egendomen eller om den skall anses vara upplåten med ständig besittningsrätt. Skäl talar för att staten inte kan återta jord som anslagits av kronan så länge de kyrkliga ändamål består, till vilka jorden har anslagits.

Under medeltiden ansågs sockenkyrkoma ha karaktär av särskilda rättssubjekt, närmast av stiftelsekaraktär. Socknen var nämligen att karakterisera som en menighet, dvs. en icke rättskapabel som gemenskap utgjorde objekt för kyrkans verksamhet. Först under den hälften av 1800-talet vann tidigare församlingarna rättslig ställning som juridiska personer och kunde därmed inträda som ägare till fast och lös egendom. Detta anses ha blivit fallet med landsbygdsförsamlingama år 1817 och med stadsförsamlingama senast år 1843. Till grund för 1817 års reform låg förordningen den 26 februari 1817 angående sockenstämmor och kyrkoråd. 1817 års förordning ersattes av tre

förordningar av-den 29 augusti 1843, nämligen förordningen om socken-

stämmor i riket, förordningen om kyrkoråd (vilka båda författningar gällde såväl för städerna, med undantag av Stockholm, som för landet) samt förordningen om sockennämnder å landet.

Sammanfattningsvis gäller således att sådan egendom, som tillfallit kyrkan innan församlingarna vann och som inte av rättssubjektivitet upplåtits

kronan, anses tillhöra lokalkyrkan i dess egenskap av särskilt rättssubjekt. Den lokala kyrkan anses således själv vara ägare till kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, dvs. i de flesta fall den omgivande kyrkogården. Enligt samma uppfattning anses också denna kyrkostiftelse vara ägare till den fasta egendom som anvisats till kyrkans underhåll eller som boställe till försarnlingsprästen.

Församlingamas ändrade rättsliga ställning kan inte anses ha medfört att församlingarna så att säga konsumerade det äldre rättssubjektet, kyrkostiftelsen, och övertog dess egendom, utan kyrkan och församlingen kom att stå som självständiga rättssubjekt vid sidan av varandra med möjlighet att var för sig förvärva äganderätt till egendom. En församlingskyrka som uppförts efter det att församlingen vunnit rättssubjektivitet bör däremot inte betraktas som en särskild kyrkostiftelse utan som kyrkokommunal egendom.

I likhet med flertalet församlingskyrkor får domkyrkoma - med undantag för domkyrkan i Luleå, som uppfördes som församlingskyrka under senare hälften av 1800-talet - betraktas som särskilda stiftelser. De är således självständiga juridiska personer och som sådana ägare till kyrkobyggnader och kyrkotomter. De sex under medeltiden uppförda domkyrkoma står dessutom under egen förvaltning enligt bestämmelser i kyrkolagen. Vissa av domkyrkoma är också ägare till andra fastigheter.

Kyrkofonden och pråstlönejordsfonderna är andra kyrkliga subjekt som kan vara ägare till kyrklig egendom.

Med undantag för den egendom som anslagits av honan framstår äganderättsförhållandena till den kyrkliga egendomen som splittrade och svåröverskådliga. Det kan därför i det enskilda fallet vara svårt att fastställa vilket kyrkligt subjekt som formellt skall betraktas som ägare till en viss fastighet.

I det föregående har frågan om den formella äganderätten till den kyrkliga egendomen behandlats i ett sammanhang och utan närmare åtsldllnad vad beträffar skilda slag av egendom. Nedan skall lämnas en översiktlig beskrivning av rättsläget i fråga om äganderätt och lagfart beträffande olika slag av kyrklig jord.

Vad först angår de äldre församlingskyrkoma liksom domkyrkoma med undantag för domkyrkan i Luleå anses dessa som förut nämnts i egenskap av särskilda kyrkostiftelser vara ägare till såväl kyrkobyggnader med tomter som till andra fastigheter vilkas avkastning är avsedd för kyrkans underhåll. Detta fastighetsbestánd har till största delen inte varit föremål för lagfart.

Under senare tid tillkomna församlingskyrkor betraktas som församlingskommunal egendom och inte som kyrkostiftelser. För dessa kyrkor är i allmänhet församlingarna lagfarna ägare. I vissa fall kan det emellertid vara svårt att avgöra till vilken kategori en församlingskyrka skall hänföras.

Det är framför allt på landsbygden vanligt att församlingens begravningsplats är belägen på kyrkotomten som alltså har karaktären av kyrkogård. Rättsläget för begravningsplatsen är i dessa fall naturligen detsamma som för kyrkotomten. Andra begravningsplatser har oftast tillkommit under senare tid och innehas i allmänhet av församlingen med äganderätt eller nyttjanderätt. Innehas begravningsplatsen i dessa fall med äganderätt utgör den församlingskommunal egendom, låt vara att den med till sitt hänsyn ändamål är specialreglerad egendom.

Löneboställen och prästgårdar utgör den största och värdefullaste delen av det kyrkliga fastighetsbeständet. Vad som utmärker lönebostället är att dess avkastning är avsedd för en kyrkoherde eller komminister i ett visst pastorat. Prästgården är kyrklig jord på vilken en tjänstebostad är anvisad åt en kyrkoherde eller komminister. En prästgård som blivit övertalig övergår enligt lag till att bli löneboställe.

Äganderätten till lönebostâllena är, såsom framgått av det

föregående, blandad. För det medeltida beståndet av löneboställen gäller att äganderätten anses tillkomma kyrkostiftelsen i den församling där bostället är beläget. Motsvarande torde gälla dels för boställen som tillkommit före det att församlingen blivit ett eget rättssubjekt, dels i de fall där en församling efter vunnen rättssubjektivitet förvärvat bostället för medel som influtit vid försäljning av stiftelseägd boställe- eller kyrkojord. Det bör dock erinras om att främst under 1600-talet kronan i områden upplät mark till prästbosällen där man bröt ny mark. Till sådana boställen får staten anses ha alltjämt äganderätten. I det fall att församlingen under senare tid med egna medel förvärvat ett boställe, torde äganderätten tillkomma församlingen.

För de fastigheter som tillhör det äldre boställsbeståndet gäller att de inte varit föremål för Bostållen som ägs av lagfart. församling eller pastorat har däremot regelmässigt lagfarits för församlingen eller pastoratet. Fram till år 1942 brukade boställen som inköpts för fondmedel för kronan lagfaras oavsett från vilket bostâlle fondmedlen kom. Med stöd av föreskrifter i lagen (1942:232) ang användandet i vissa fall av prästlönefonder, upphåvd år 1972, beviljades i motsvarande situationer lagfart för det pastorat eller den samfällighet som förvaltade medlen. lagfart har även efter år 1972 beviljats för dessa organ. Enbart lagfarten utgör sålunda inte bevis om åganderättsförhållandet.

Prästgârdama kan uppdelas i två kategorier, nämligen sådana som anlagts på löneboställen och sådana som särskilt anskaffats i syfte att utgöra bostad åt präst. Eftersom den förstnämnda kategorin är uppförd på redan befintliga fastigheter redovisas de inte som särskilda fastigheter i jordregistret. Prästgårdar av det senare slaget redovisas dock som särskilda fastigheter och ägs i allmänhet av en församling eller ett pastorat, sällan av staten. Lagfart kan ha beviljats för ägaren.

En fastighet som har inköpts för medel från en prästlönejordsfond bildad av prästlönefondsmedel från flera pastorat i Stiftet, utgör prästlönefondsfastighet. Såväl prästlönejordsfonden som prästlönefondsfastigheten förvaltas av

egendomsnämnden i stiftet. Ägare till en prästlönefondsfastighet är

respektive prästlönejordsfond. Fonderna år i allmänhet lagfama ägare för prâstlönefondsfastighetema även om de pastorat som tillskjutit fondmedlen får anses vara andelsâgare i fastigheterna och får del av deras avkastning.

Även biskopsgårdama uppvisar en bild i om splittrad fråga äganderättsförhållandena. I Luleå ägs biskopsgården numera av stiftssamfalligheten. I Visby är domkyrkoförsamlingens pastorat ägare. Staten anses vara ägare till flera biskopsgårdar. En del av dessa har också lagfarits för kronan medan andra saknar lagfart. Biskopsgården i Skara förvärvades enligt beslut år 1937 för kronans räkning, även om den liksom den år 1990 nyförvärvade biskopsgården i Göteborg har anskaffats för medel ur kyrkofonden. För vissa av biskopsgårdarna är rättsläget oklart. Helt klart är emellertid att biskopshuset i Lund ägs av domkyrkan. En del av tomten är dock biskopshemman.

Enligt definitionen år kyrkofondsfastigheter fast egendom eller tomträtt vars avkastning tillfaller kyrkofonden. Denna kategori kyrklig jord omfattar fastigheter av skiftande ursprung och natur. Man kan indela dem i allmänna kyrkohemman, före detta klockarboställen och före detta biskopshemman. Till viss del torde kyrkofondsfastighetema ha anslagits av lcronan. I senare tid inköpta kyrkofondsfastigheter har i allmänhet lagfarits för kronan eller staten för kyrkofondens räkning.

Som framgått uppvisar de privaträttsliga ägarförhållandena till den kyrkliga jorden en splittrad bild. Lagfartsförhållandena är många gånger också oklara. Detta sammanhänger till stor del med att den kyrkliga jorden var undantagen från lagfartsplikt fram till år 1972 då den nya jordabalken trädde i kraft. Undantaget från lagfartsplikt har medfört stora tillämpningsproblem.

Dessa sammanhänger med den inom inskrivningsrätten gällande principen att den som förvärvat en fastighet inte kan få lagfart om inte hans fångesman (dvs. den som han förvärvat fastigheten från) har lagfart. lagfart utgör också en förutsättning för möjligheten att erhålla inteckning och andra inskrivningar. Den erforderliga legitimationen utgjordes tidigare i stället av jordeböckemas redovisning med jordnaturen laono under allmän disposition vilket man tog hänsyn till i rättstillämpningen.

Det torde allmänt ha antagits att inñrandet av nya jordabalken inte innebar någon ändring av dessa regler. Genom ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1981 s. 978) fastslogs emellertid att införandet av nya jordabalken innebar ett upphävande av undantagsregeln för vissa äldre förvärv.

Rättsfallet gav upphov till osäkerhet hos domstolarna och det uppstod problem när det gällde försäljning av kyrklig jord som i fastighetsböckema upptagits som lcrono under allmän disposition. Köpama fick svårigheter att erhålla lagfart enär säljaren själv inte hade lagfart.

För att råda bot på dessa förhållanden hemställde kammarkollegiet om kompletterande lagstiftning för de äldre fången. Denna framställning ledde till införandet av en ny paragraf i jordabalkens promulgationslag, 60 a §, som innebär att undantag från det inskrivningsrättsliga kravet på lagfart får göras beträffande vissa fastighetsförvärv som har skett före år 1876. I motiven till bestämmelsen uttalas bl.a. följande (prop. 1982/8354 s. 8-9). Det bör i princip lcrävas av den som att han kan åberopar undantagsregeln visa att hans fångeskedja leder tillbaka till ett lagfaret förvärv (laga fasta). Denna princip torde dock i praktiken inte kunna upprätthållas så ofta. Undantagsregeln torde nämligen bli tillämplig främst när det är fråga om fast egendom som av ålder ansetts tillhöra staten eller kyrkliga organ. Beträffande sådan egendom kan det inte krävas att statens eller kyrkans åtkomst styrks. Det ankommer på den som påyrkar tillämpning av undantagsregeln att styrka äganderätten. När det gäller fastigheter som av ålder

tillhör ett allmänt organ är det därvid många gånger av värde att visa hur fastigheten har redovisats i de gamla jordeböckema. Av för att betydelse styrka äganderätten till en fastighet som tillhör ett allmänt organ är även en redogörelse för hur egendomen använts samt en uppgift i frågan om någon annan gör anspråk på äganderätten till fastigheten. När det gäller kyrklig jord torde ifrågavarande redogörelse kunna utarbetas med ledning av den förteckning över den kyrkliga jorden som egendomsnämndema för enligt 5 § förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord.

I de fall där lagfartsförhållandena är oklara torde det mot denna bakgrund inte längre föreligga några hinder mot vidareförsäljning av kyrklig jord. Det bör således vara tillräckligt att egendomsnämnden, som är det organ som träffar avtal om försäljning av kyrklig jord, dels förklarar att fastigheten finns upptagen i nämndens förteckning över kyrklig jord, dels visar att fastigheten disponerats för kyrkliga ändamål sedan före år 1876 samt anger om någon annan gjort anspråk på äganderätten till fastigheten.

4.1.3 Den kyrkliga egendomens rättsliga reglering

För den specialreglerade kyrkliga egendomen och då särskilt den kyrkliga jorden gäller i fråga om förvaltning, disposition och kontroll ett omfattande system av rättsregler.

Bestämmelser om den kyrkliga jorden finns i lagen (1988: 183) och förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord. För kyrkobyggnader och begravningsplatser ñnns särskilda bestämmelser i lagen (1988:950) och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. Dessa regler är i motsats till lagstiftningen om den kyrkliga jorden inte avsedda att garantera att egendomen används för sitt bestämda ändamål utan syftar endast till att tillgodose kulturminnesvårdens intressen.

Kyrkobyggnadema vårdas och underhålls enligt församlingskommunala principer. Underhåll av kyrkobyggnad är enligt församlingslagen (1988: 180) en församlingsangelägenhet. I ett flerförsamlingspastorat svarar dock fr.o.m. år 1989 pastoratet för kyrkobyggnadens vård och underhåll, medan församlingen alltjämt svarar för den lösa egendomens förvaltning. Församlingskyrkans lösa egendom utgörs främst av kyrkokassan och kyrkoinventariema. I egenskap av församlingens styrande och verkställande organ åligger det kyrkorådet att ha hand om den ekonomiska förvaltningen och därvid själv förvalta kyrkans och församlingens egendom. Det saknas särskilda regler för

vad kyrkokassans medel får användas till. Medlen är emellertid av stiftel-

sekaraktär och därav följer att de civilrâttsligt sett inte får användas till annat ändamål än de är avsedda för. Till kyrkans medel hör också avkastningen från olika slag av fonder. För de medel som härrör från försäljning av kyrklig jord finns bestämmelser i lagen om förvaltningen av kyrklig jord. _ För de kyrkliga inventarier, som ar av kulturhistoriskt intresse, finns särskilda regler i lagen och förordningen om kulturminnen m.m. I likhet med vad som gäller för kyrkobyggnader syftar bestämmelserna om de kyrkliga inventariema endast till att tillgodose de kulturhistoriska intressena.

Det utmärkande för lagstiftningen om kyrklig egendom är de detaljerade bestämmelserna om förvaltningen av egendomen. Bestämmelserna är delvis olika för de olika slagen av egendom. I den följande framställningen skall de olika förvaltningsbestämmelsema och egendomsslagen behandlas.

4.1.4 Den kyrkliga egendomens förvaltning

Som nämnts kan man rent allmänt beskriva den kyrldiga egendomen som sådana förmögenhetstillgångar av fast eller lös natur som med olika rättsgrund disponeras av Svenska kyrkan med dess församlingar eller av andra till Svenska kyrkan knutna organ.

Det råder i allmänhet inte något direkt samband mellan till och äganderätten förfoganderätten över den kyrkliga egendomen. En kan förvaltas prästgård av ett pastorat, som tillgodogör sig hyresavkastningen, oavsett om prästgården ägs av en kyrkostiftelse, församling eller undantagsvis staten.

I den följande framställningen skall redogöras närmare för de olika egendomsslagen och deras förvaltning.

4.1.5 Den kyrkliga jorden

En legaldeñnition av lämnas begreppet kyrklig jord i 1 § lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord. Enligt bestämmelsen är sådan kyrklig jord fast egendom eller tomträtt

l. vars avkastning är avsedd för åt eller komminister avlöning kyrkoherde i visst pastorat (lönebostålle), 2. där tjänstebostad är anvisad åt en eller komminister kyrkoherde (prästgård), 3. vars avkastning är avsedd för en behov församlingskyrkas (församlingskyrkas fastighet), 4. som förvårvats för medel ur pråstlönefonder från flera pastorat och vars avkastning är avsedd för avlöning ät kyrkoherde eller komminister i dessa pastorat (prästlönefondsfastighet), 5. vars avkastning tillförs kyrkofonden (kyrkofondsfastighet), 6. vars avkastning är avsedd för en domkyrkas behov (domkyrkas fastighet), eller 7. där tjânstebostad år anvisad åt en biskop (biskopsgård).

Begreppet kyrklig jord kan lätt missförstås. Det finns nämligen fast egendom som tillhör rättssubjekt inom Svenska men som inte kan kyrkan hänföras till någon av de i ovannämnda Som lag upptagna kategorierna. exempel kan nämnas kyrkogårdar och begravningsplatser, all den kyrko-

kommunala egendomen men också sådana fastigheter som donerats till en kyrka av stiftelsekaraktär med villkor att avkastningen skall gå till annat än kyrkans behov. Sådan fast egendom är inte kyrklig jord i lagens mening. Det bör också framhållas att lagen inte reglerar äganderätten till den kyrkliga jorden utan endast dess förvaltning.

Lonebostdllen och prästgdrdar

Enligt lagen definieras löneboställen som kyrldig jord vars avkastning är avsedd för avlöning åt kyrkoherde eller komminister i visst pastorat. Prästgårdar är kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt kyrkoherde eller komminister.

Boställena härrör huvudsakligen från jordbruksfastigheter som församlingsprästerna före 1910 års prästlöneform innehaft på lön. Genom prästlönereforrnen avskildes i regel på dessa fastigheter ett särskilt område med erforderliga åbyggnader, prästgården, såsom tjänstebostad åt prästen. Återstoden kom att bilda ett löneboställe.

Huvuddelen av den fasta kyrkoegendomen utgörs av löneboställen. Av dessa beräknas ca 80 procent och därtill de största, bästa och mest välbelägna ha donerats av enskilda till kyrkan eller församlingarna eller i några fall vara inköpta av församlingarna. Återstoden härrör från kronan till följd av donation, förlåning eller anslag. Till största delen utgörs dessa fastigheter av komministerbostâllen belägna utanför Skåne, Halland och Blekinge.

Fram till och med år 1982 användes avkastningen från löneboställena till att avlöna pastoratets präster och kyrkomusiker. Det eventuella överskottet överfördes till kyrkofonden. Detta direkta samband mellan lönetillgångar och församlingsprästemas löner har att kyrkofonden har fått upphört genom en vidgad funktion när det gäller att utjämna kostnaderna för församlingar, pastorat och kyrkliga samfalligheter. Pastoraten betalar numera, utöver den

allmänna kyrkoavgiften en särskild till Den särkyrkoavgift kyrkofonden. skilda avgiften beräknas utifrån värdet av däribland lönetillgångama, löneboställena. Vad som därefter återstår av avkastningen förfogar pastoraten fritt över. Det åligger dem dock att betala pastoratsprästemas löner.

Löneboställe, med undantag för dess skog, och prästgård förvaltas av pastoratets kyrkoråd eller, om pastoratet ingår i en total flerpastoratssamfállighet,

av det samfällda kyrkorådet. Ägare till löneboställe och kan vara

prästgård staten, kyrkostiftelsen, pastorat, församling och kyrklig samfällighet.

Församlingskyrkas fastighet

Enligt lagen definieras församlingskyrkas fastighet som fastighet vars avkastning är avsedd för en församlingskyrkas behov.

Av bestämningen följer att en som lämnar kyrklig fastighet ej någon avkastning ej är att betrakta som kyrklig jord i lagstiftningens mening. Här-av följer att lagens bestämmelser inte är tillämpliga på själva kyrkotomten med tillhörande kyrkobyggnad, kyrkogård eller annan begravningsplats. Denna regel är dock inte undantagslös. Enligt l § sista stycket lagen om förvaltningen av kyrklig jord gäller att vid försäljning eller som berör byte en fastighet där en kyrka av stiftelsekaraktär är uppförd skall denna anses som församlingskyrkas fastighet. Samma regler gäller för domkyrkotomter. Genom denna bestämmelse har man gjort det att ta i mark möjligt anspråk från en kyrkotomt för en fastighetsreglering e.d.

Som nämnts att de äger gäller för äldre kyrkor sig själva, de utgör självägande kyrkostiftelser. Detta torde gälla kyrkor som är uppförda på landet före år 1817 och i städerna senast år 1843 eftersom församlingarna först då kunde uppträda som självständiga juridiska I den mån en försampersoner. ling därefter uppfört en kyrka och anskaffat annan får kyrklig egendom, församlingen anses vara ägare till denna. Det förekommer också att kronan

i några fall anslagit mark till kyrkotomt. Inom doktrinen råder den uppfattningen beträffande kronoanslag i allmänhet att kronan i dessa fall inte överlåtit äganderätten utan endast anvisat egendomen för visst kyrkligt ändamål. Den formella äganderätten skulle således fortfarande tillkomma staten.

Ägare till en kyrkotomt kan således vara staten, kyrkostiftelse, församling

och kyrklig samfállighet. Beträffande kyrkobyggnad gäller samma ägarförhållanden, dock att staten, när det gäller församlingskyrkor, endast räknas som ägare till ett par förutvarande klosterkyrkor, vilka vid reforrnationen drogs in till kronan samt till gamisonskyrkan i Karlsborg.

Av de nu redovisade principerna följer att en modern församlingsägd kyrka inte är en juridisk person. En donation av en fastighet till en sådan kyrka kan aldrig leda till att fastigheten blir att karakterisera som kyrklig jord eftersom kyrkan i detta fall aldrig själv kan äga någonting. Donationen får i stället betraktas som en stiftelse som får förvaltas enligt vanliga civilrättsliga regler.

Utöver kyrkotomten kan däremot en äldre församlingskyrka av stiftelsekaraktär också äga annan jord vars avkastning disponeras för församlingskyrkans behov. Sådana fastigheter förekommer främst i de förutvarande danska Halland och Blekinge. Lokalkyrkans dispositionsrätt till landskapen Skåne, en del av dessa fastigheter är inskränkt därigenom att fastigheterna antingen har upplåtits till prästerskapet eller skall innehas och brukas under ett visst hemman mot avgift (landgille) till kyrkan. Vidare finns en del kyrkoskogar, främst i Karlstads stift.

Församlingskyrkornas fastigheter förvaltades länge av församlingarna själva.

Sedan år 1989 gäller dock att i flerförsamlingspastorat pastoraten svarar för förvaltningen av församlingskyrkornas fastigheter med undantag för deras som skall förvaltas av församlingarna. Eftersom skogsavkastskog alltjämt

ningen skall behov skall den redovisas tjäna församlingskyrkans till och som regel tas om hand av pastoratet, som svarar för kyrkobyggnadens underhåll.

Prästlönefondrfastighet

Ersättning som inflyter för av kyrklig jord på grund försäljning, expropriation, upplåtelse av naturtillgång eller liknande skall om enligt lagen förvaltningen av kyrklig jord fonderas. Medel som kommer från ett löneboställe eller en prästgård skall därvid utgöra prästlönefond för pastoratet. Även andra fonder vars avkastning är avsedd för avlöning åt en kyrkoherde eller komminister utgör pråstlönefond.

Prästlönefondema förvaltas av pastoraten. Medlen skall göras räntebärande enligt samma regler som gäller för omyndigs medel. En del av fondemas medel kan dock placeras i aktier, aktiefonder och förlagsbevis om egendomsnämnden medger det.

Med medel från flera pastorats prästlönefonder kan en prästlönejordsfond bildas för inköp av fast egendom. Dessa s.k. fastigheter utgör prästlönefondsfastigheter. Avkastningen från dem tillfaller de pastorat som tillskjutit medel till fonden. Egendomsnämnderna förvaltar prästlönefondsfastigheter och prästlönejordsfonder. till en

Ägare prästlönefondsfastighet

är respektive pråstlönejordsfond.

Kyrkofondsfastighet

Enligt definitionen utgörs en kyrkofondsfastighet av fast eller egendom tomträtt vars avkastning tillfaller kyrkofonden. Kyrkofondsfastighetema förvaltades tidigare av de förutvarande stiftsnämndema men förvaltas numera av Kammarkollegiet. Kollegiet har dock att över möjlighet flytta förvaltningen till egendomsnämnden eller annan. I praktiken förvaltas idag samtliga kyrkofondsfastigheter av egendomsnämnder.

Kyrkofondsfastighetema utgörs av fastigheter av skiftande ursprung och natur. Man kan emellertid särskilja tre huvudgrupper.

Inledningsvis finns vissa fastigheter som med stöd av 1862 års prästlöneförordning frånslcildes de prästerliga tjänsterna. Avkastningen från dessa fastigheter tillförs numera kyrkofonden. Fastigheterna brukar benämnas allmänna kyrkohemman.

En annan huvudgrupp utgörs av före detta klockarboställen. Som framgår av benämningen utgjorde dessa fastigheter tidigare löneboställen för klockama. Under 1930-talet awecklades det ålderdomliga jordavlöningssystemet och det blev i stället församlingarna som skulle ansvara för kyrkomusikernas löner. I de flesta fall överlåts fastigheterna till vederbörande församling och blev därigenom församlingskommunal egendom. Vissa i regel större fastigheter ställdes emellertid under stiftsnämndens förvaltning för kyrkofondens räkning.

Bland kyrkofondsfastighetema märks slutligen före detta biskopshemman. I likhet med vad som gällde för församlingsprästema skulle avkastningen från dessa fastigheter bekosta biskopamas löner. Biskoparna hade emellertid blivit olika lottade när det gällde jordinnehav varför man från statsmaktemas sida försökte åstadkomma en jämnare fördelad avlöning. Under 1930-talet överfördes de tillgångar som var avsedda för biskopamas avlöning till kyrkofonden, som också övertog betalningsansvaret for biskopslönema.

Biskopsgárdar

Ett biskopshemman som används som tjänstebostad åt biskopen benämns biskopsgård. En biskopsgård är sålunda fast egendom eller tomträtt på vilken tjänstebostad är anvisad åt en biskop. Det organ som förvaltar biskopsgården är egendomsnämnden. Ersättning som inflyter på grund av försäljning, expropriation, upplåtelse av naturtillgång eller liknande skall

tillföras kyrkofonden. För biskopsgården i Lund gäller dock särskilda regler.

Domkyrka.: fastighet

I varje stift finns en domkyrka, som fungerar som både och stiftskyrka församlingskyrka. Därutöver finns domkyrkor i Kalmar och Mariestad. Dessa har emellertid inte längre ställning av utan är uteslutande stiftskyrkor församlingskyrkor.

I likhet med församlingskyrkor kan en vars domkyrka äga fastigheter avkastning är avsedd för domkyrkans behov. Detta är i fallet med synnerhet Lunds domkyrka.

Domkyrkas fastighet förvaltas av egendomsnâmnden. För Lunds domkyrkas fastigheter gäller dock att de förvaltas av det särskilda domkyrkorådet i Lund. I övrigt gäller för vad som anförts i om domkyrkas fastighet fråga församlingskyrkas fastighet.

4.1.6 Kyrkobyggnader

I varje församling finns i allmänhet minst en som har karaktären av kyrka församlingskyrka, vilket sedvanerättsligt innebär att år församlingen skyldig att hålla den i stånd och använda den, för Det församlingens gudstjänster. kan dessutom finnas andra kyrkobyggnader i såsom församlingen, kapell och stadsdelskyrkor.

I varje stift finns en domkyrka, som tjänar som både och stiftskyrka församlingskyrka. Av de 13 stiftskyrkoma har 7 varit redan stiftskyrkor under den katolska tiden. Dessa äldre förvaltas med stöd av domkyrkor 1686 års av särskilda som i flertalet kyrkolag styrelser, fall utgörs av biskop

och domkapitel, eller domkyrkorâd.

Begreppet kyrkobyggnad innefattar fast inredning och annat som utgör tillbehör till byggnaderna enligt jordabalkens bestämmelser. Om är byggnaden fast eller lös egendom, dvs. om den tillhör markägaren eller ej, spelar härvidlag inte någon roll. Till kyrkobyggnaden hör också den fasta inredningen och annat som byggnaden försetts med och som är avsett för stadigvarande bruk för byggnaden. Genom att jordabalkens bestämmelser är vägledande för bestämningen av begreppet hör även kyrkobyggnad altarrund, predikstol, orgel och bänlcinredning till den fasta inredningen.

Kyrkobyggnaderna - med undantag för de sju äldre domkyrkoma - vårdas och underhålls enligt törsamlingskommunala Underhåll av principer. kyrkobyggnad är nämligen enligt församlingslagen (1988:180) en församlingsangelägenhet. Mot bakgrund av att underhållskostnadema många gånger torde vara betydande poster i församlingarnas ekonomi har ansvaret för underhållet av kyrkobyggnaden placerats på den obligatoriska pastoratssamfälligheten. För mera kostnadslcrâvande arbeten på kulturhistoriskt värdefulla församlingskyrkor kan pastorat som behöver det söka bidrag ur kyrkofonden.

De äldre domkyrkoma som står under egen får bekosta förvaltning byggnadsunderhållet med domkyrkans egna medel. För större byggnadsåtgärder kan statsbidrag utgå. Domkyrkoförsamlingen eller samfálligheten som den

ingåri svarar för de löpande kostnaderna i samband med att kyrkan används

som forsamlingskyrka och får också tillskjuta medel för och byggnadsunderhållsåtgärder på domkyrkan i den mån dess egna resurser inte räcker till.

Statens tillsyn över kyrkobyggnadema är numera till att begränsad tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Närmare bestämmelser har meddelats i lagen (1988:950) och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. Med kyrkobyggnader avses enligt lagen byggnader som invigts för Svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun samt domkyrkor

som står under egen förvaltning. är ett område en Kyrkotomt kring kyrkobyggnad som hör samman med byggnadens funktion och och som inte miljö är begravningsplats.

De statliga intressena bevakas av Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Denna statliga skall främst att kulturtillsyn garantera historiska värden inte gär till spillo vid förändringar av kyrkobyggnadema. Det är i första hand de kulturhistoriskt mest värdefulla kyrkobyggnadema som behöver skyddas. Enligt lagen gäller ett generellt krav på godkännande av byggnadsåtgärder för och som tillkommit kyrkobyggnader kyrkotomter före år 1940. För åtgärder på kyrkobyggnader och som kyrkotomter tillkommit efter år 1939 krävs godkännande endast om Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer för särskilda objekt beslutar det.

4.1.7 Kyrkogårdar och begravningsplatser

Begravningsplatsema kan vara allmänna eller enskilda. Med allmän begravningsplats förstås sådan begravningsplats som är anordnad av pastorat eller kyrklig samfällighet inom Svenska kyrkan, av kommuner eller annars av det allmänna. De ensldlda begravningsplatsema tillhör annat trossamfund än Svenska kyrkan eller någon enskild. Allmänna begravningsplatser är antingen belägna pä kyrkotomtema i anslutning till kyrkobyggnadema, kyrkogårdar, eller friliggande. Bestämmelser om finns i begravningsplatser begxavningslagen (1990: 1144), begravningsförordningen (1990:1147) samt i lagen (1988:950) och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.

4.1.8 Den lösa egendomen

Församlingskyrkans lösa egendom utgörs främst av kyrkokassan och kyrkoinventariema.

Enligt församlingslagen (1988:180) åvilar det den kyrkliga församlingen att anskaffa och underhålla lös egendom som är avsedd för ändamål. kyrkliga Denna egendom är av två slag, nämligen församlingens egna för kyrkliga ändamål avsedda egendom dels den egentliga kyrkoegendomen.

I egenskap av och verkställande församlingens styrande organ åligger det kyrkorådet att ha hand om den ekonomiska förvaltningen och därvid själv förvalta kyrkans och församlingens skall vidare ha egendom. Kyrkorådet hand om medelsförvaltningen. Det är således som skall handha kyrkorådet den ekonomiska förvaltningen av såväl som kyrkans församlingens egendom.

För varje församling finns en kassa av karaktär. kyrkokommunal Dispositionen av dessa medel regleras i För av församlingslagen. dispositionen lokalkyrkans egendom, den egentliga kyrkokassan, följer emellertid av medlens stiftelsekaraktär att de inte får användas till annat ändamål än de är avsedda för, dvs. för behov och ändamål. kyrkans

Lokalkyrkans medel utgörs av avkastningen dels av kyrkans fasta egendom dels avkastningen av fonder bildade av från försäljningsmedel kyrkans fastigheter. Till kyrkans medel hör också medel som kyrkan fått genom gåva, testamente eller på annat sätt samt ränteinkomster härav. kan Kyrkan också erhålla inkomster på annat sätt, t.ex. genom kollekter eller insamlingar.

Närmare bestämmelser om nämnda försäljningsfonder har meddelats i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord.

För de kyrkliga inventariema, som är av kulturhistoriskt intresse, gäller särskilda regler i lagen (1988:950) och om kulförordningen (1988:1188) turminnen m.m. Till kyrkoinventarier räknas föremål som hör till åtskilliga

begravningsplats.

kyrkobyggnad eller Som kan nämnas exempel slcrudar,

rökelsekar, kärl, böcker, ältar-tavlor, kors och knrciñx, dopfuntar m.m. Den statliga tillsynen, som utövas av Riksantikvarieämbetet, är inriktad på att tillgodose kulturhistoriska intressen.

I varje församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning skall det finnas en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde. Förteckningen skall föras av kyrkoherden och en av kyrkorådet utsedd kyrkvärd, vilka har ansvaret för att föremålen förvaras och vårdas väl. Ett föremål som tagits upp i förteckningen får inte överlåtas utan tillstånd av Riksantikvarieâmbetet. Det får inte heller utan vidare repareras eller flyttas. Kontraktsprosten skall minst vart sjätte år samt vid byte av kyrkoherde eller ansvarig kyrkvärd inventera att alla föremål i förteckningen finns kvar.

4.2 Svenska kyrkans beskattningsrätt

4.2.1 Allmänt

Beskattningsrätten är av avgörande betydelse för Svenska kyrkans ekonomi. Kyrkans verksamhet finansieras nämligen till stor del genom församlingsskatten. Denna är en kommunal skatt som åvilar samtliga fysiska personer och dödsbon med den begränsningen att den som ej tillhör Svenska kyrkan erhåller en skattelindring som anses motsvara den del av församlingsskatten som används för uteslutande kyrkliga ändamål.

De offentliga inkomsterna kan delas upp i skatter och avgifter. Med skatter förstås tvångsbidrag utan direkta motprestationer från det allmännas sida. Det utmärkande för avgifterna är att de formellt sett utges som ersättning för utförda prestationer.

Man brukar vidare skilja mellan allmänna och speciella skatter. De allmänna skatterna skall tillgodose allmänt samhälleliga behov och åvilar i princip alla

samhällsmedlemmar. Speciella skatter erläggs däremot endast av vissa med den motiveringen att dessa drar särskild nytta av en verksamhet som förorsakar det allmänna särskilda kostnader. Som exempel kan nämnas vägtrafikskatten.

Det utmärkande för skatterna är att de utgör tvångsbidrag till offentligrättsliga tvångssammanslutningar. Dessa sammanslutningar utgörs av staten, landstingen samt de borgerliga och kyrkliga kommunerna. För den enskilde är anknytningen till dessa sammanslutningar obligatorisk, i fråga om de kyrkliga kommunerna så tillvida att ett utträde ur Svenska kyrkan ej leder till en fullständig befrielse från bidragsskyldighet. Som en följd av skattskyldigheten har även den som inte är medlem i Svenska kyrkan rätt att överklaga beslut av församling eller kyrklig samfällighet. Skattemas karaktär av tvängsbidrag framträder också däri att tvångsåtgärder tillgrips enligt automatiskt verkande regler för att ta ut obetalda skatter.

4.2.2 Det nuvarande skattesystemet i huvuddrag

Med utgångspunkt från skattemas konstruktion brukar man indela dessa i två huvudgrupper, nämligen direkta skatter och indirekta skatter. De viktigaste av de direkta skatterna är skatterna på inkomst och förmögenhet. Som exempel på indirekta skatter kan nämnas mervärdeskatten och skilda punktskatter. Skattemässigt viktiga skatter till staten är den statliga inkomstskatten och den statliga förmögenhetsskatten. För kommunala ändamål uttas allmän kommunalskatt.

I den mån en församlings eller en kyrklig samfállighets medelsbehov inte kan fyllas på annat sätt skall det enligt 10 kap. 2 § församlingslagen (1988:180) täckas med skatt. Skattskyldiga fysiska personer och dödsbon har att erlägga församlingsskatt för de angelägenheter som ankommer på församlingarna. För dem som inte tillhör Svenska kyrkan gäller viss lindring i skattskyldigheten. De betalar bara 30 procent av församlingsskatten, vilket

har beräknats svara mot kostnaderna för och folkbokföringen begravningsverksamheten. Närmare bestämmelser har lämnats i om lagen (1951:691) viss lindring i för den som inte tillhör skattskyldigheten Svenska kyrkan. Till följd av att fr.o.m. den l kyrkan juli 1991 inte längre svarar för folkbokföringen har i budgetpropositionen för 1992/93 budgetåret föreslagits att andelen skall sänkas till 25 procent. Församlingsskatten utgår enligt kommunalskattelagen (1928:370) såsom allmän kommunalskatt, i vilken ingår förutom församlingsskatten, kommunal inkomsskatt och landstingsskatt. Av skattsedeln för slutlig skatt hur stor del som framgår belöper på församlingsskatten.

Församlingsskattens storlek för den enskilde grundas dels den av på vaije församling beslutade utdebitering för året, dels den enskildes på kommunalt beskattningsbara inkomst i församlingen. Den enskilde betalar församlingsskatt till inom vilken han varje församling taxeras för inkomst eller garantibelopp för fastighet. Hemortsförsamling är den i vilken församling man är mantalsskriven för inkomståret.

Före oktober månads utgång skall i och kyrkorådet församlingar kyrkliga samfälligheter upprätta ett förslag till budget. Samråd med kommunstyrelsen skall ske innan budgetförslaget görs upp. I skall budgetförslaget kyrkorådet föreslå den skattesats som skall för den som gälla församlingsskatt ingår i preliminär skatt för inkomst under det året. Före november följande månads utgång skall kyrkostämman eller kyrkofullmäktige respektive församlingsdelegerade fastställa skattesatsen.

För stiftssamfállighetema gäller i stort sett samma Det regler. åligger stiftsstyrelsen att upprätta förslag till budget för stiftssamfálligheten före oktober månads utgång. Den skattesatsen skall föreslagna därvid anges. Stiftsfullmåktige skall därefter fastställa skattesatsen före november månads utgång.

Den sammanlagda skattesatsen för församlingen, en eventuellt samkyrklig fallighet, samt stiftssamfálligheten utgör den skattesats enligt vilken en enskild församlingsmedlem har att betala församlingsskatt.

Beskattningssystemet är så konstruerat att debitering och uppbörd av skatt samt indrivning av restförd skatt äger rum under en av flera år. tidsperiod I de följande avsnitten skall skatteproceduren beslaivas närmare.

Preliminär skatt

Under inkomståret uttas preliminär skatt i form av A-skatt eller preliminär preliminär B-skatt. För A-skatten är karaktäristiskt att den icke debiteras av myndighet utan regelmässigt uträknas med ledning av skattetabeller samt vid löneutbetalningama innehålls av vederbörande arbetsgivare. A-skatt erläggs således för inkomst av tjänst. B-skatt utgår alltid efter debitering och skall erläggas om tjänsteinkomst alls inte förekommer eller utgör endast en mindre del av den sammanlagda inkomsten. Merparten av alla skattskyldiga fysiska personer erlägger A-skatt. Vid övergång från anställning till eget företag och tvärt om förändras skattskyldigheten.

För uttagande av preliminär A-skatt fastställer riksskatteverket fore ingången av inkomståret skattetabeller som tillställs envar i A-skatteskyldig person samband med skattsedeln. I tabellerna anges med vilket belopp den preliminära A-skatten skall utgå. Beträffande kommunalskatten tabellerna bygger på uppgifter om utdebiteringen för församlingsskatt, kommunalskatt och landstingsskatt. När kyrkofullmäktige, kyrkostämman eller församlingsdelegerade samt stiftsfullmâktige har fastställt församlingens eller den kyrkliga samfállighetens budget skall kyrkorådet respektive stiftsstyrelsen genast underrätta ifrågavarande kommun om den skattesats som därvid har bestämts för det följande året. Den borgerliga kommunen har därefter att vidarebefordra uppgifterna tillsammans med uppgift om kommunens debite-

ring till Skattemyndigheten och statistiska centralbyrån. Skattetabell är inom församling densamma för kyrkomedlem och icke kyrkomedlem.

Den preliminära B-skatten alltid Härvid två utgår enligt debitering. tillämpas olika metoder. Enligt den ena bestäms skatten av senaste på grundval årliga taxering. Enligt den andra sker en särskild preliminär taxering på grundval av en preliminär sjâlvdeklaration.

För uttagande av preliminär A-skatt och preliminär B-skatt utfärdas skattsedel för varje skattskyldig.

Uppbörd av preliminär skatt

Enligt uppbördslagen (1953:272) ankommer det på arbetsgivaren att vid utbetalning av lön göra avdrag för betalning av de anställdas preliminära Askatt. Det ankommer vidare att av på arbetsgivaren ombesörja inbetalning skatten till vederbörande skattemyndighet. Den som är att skyldig erlägga debiterad preliminär B-skatt får själv ombesörja att skatten betalas in.

All skatt förfaller till under en eller flera Med betalning uppbördsmånader. uppbördsår avses tiden från och med februari månad ett år till och med januari månad efterföljande år. Varje månad under uppbördsåret utgör uppbördsmånad. I den preliminära skatt som inbetalas månad till skattevarje myndigheten ingår således församlingsskatten som en Ospecificerad post.

Taxering och slutlig debitering

Taxeringen för inkomståret fastställs året efter inkomståret. Den slutliga skatten fastställs på grundval av den upprättade och självdeklarationen avräknas därefter mot den erlagda preliminära skatten. Genom avräkningen framgår om det för den skattskyldige uppkommer kvarskatt eller överskjutande skatt. Skattsedel på slutlig skatt tillställs den skattskyldige per post

senast den 15 december under taxeringsåret. På skattsedeln anges församlingsskatten. skattskyldig som betalt in mer preliminârskatt än vad han är skyldig att betala enligt den slutliga skattsedeln, är berättigad att återfå skatt. Denna utbetalas i allmänhet omedelbart ett till överskjutande genom skattsedeln fogat återbetalningskort. Eventuell kvarstående skatt återbetalas beträffande A-skattebetalare genom löneavdrag under tiden januari-april och beträffande B-skattebetalare genom egna inbetalningar i mars och maj året efter taxeringsåret.

4.2.3 Påfölider vid underlåten skatteinbetalning

När skatt ordning inträder vissa påföljder. Till en ej erlagts i föreskriven början skall restavgift utgå. Denna utgår med en viss procentsats av den skatt som inte erlagts.

Till förekommande av försumlighet beträffande arbetsgivares inbetalning av innehållen skatt har införts en särskild tillåggsavgift, som stiger i mån av dröjsmålets längd.

För det fall en arbetsgivare inte vederbörligen fullgör sin skyldighet att verkställa skatteavdrag gäller dessutom att han jämte den anställde är ansvarig för den mot det uteblivna avdraget svarande skatten. Krav på betalning kan således riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren. Om arbetsgivaren verkstâllt skatteavdraget, men inte i vederbörlig ordning inbetalat det innehållna beloppet får detta indrivas. Arbetstagaren år fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

Om skatt ej erläggs frivilligt vid anfordran kan indrivning äga rum genom utmâtning eller införsel i lön hos den skattskyldige.

Vid bristande betalning kan också avkortning eller avskrivning av skatt äga rum. Avkortning - som äger rum då fordran på skatt ej längre föreligger,

såsom vid beslut om i eller befrielse från - är av nedsättning taxering definitiv natur, medan avskrivning - som inträder då skatten inte kan utfås från den skattskyldige, t.ex. obestånd eller på grund av dennes därför att han vistas på okänd ort - medför att ej skattskyldigheten som sådan faller bort.

4.2.4 Avräkning mellan stat och församling

En församling eller kyrklig har rätt att av staten erhålla samfállighet förskott på församlingsskatten. Förskottet utgår med en tolftedel den 18 i varje kalendermånad. Uträkningen av förskottet för grundas på skatteunderlaget sist förflutna taxering och den som beslutats för utdebitering inkomståret, dvs. förskottsåret. Skattemyndigheten utanordnar direkt till förskottsbeloppet ifrågavarande församling eller kyrkliga samfáJlighet. Det bör här erinras om att den allmänna och särskilda kyrkoavgift som pastoraten har att utge enligt kyrkofondslagen (1988:182) avräknas från förskottet varje gång det betalas ut. Utjämningsbidragen tillgodoräknas och tillförs motsvarande pastoraten på sätt. Närmare bestämmelser om har meddelats i avräkningsförfarandet

kyrkofondsförordningen ( 1988: l 148).

mellan staten och sker en

Avräkningen församlingarna gång per år. Senast

den 8 mars året efter taxeringsåret erhåller och av kyrkorådet stiftstyrelsen Skattemyndigheten en redovisning för det föregående året över skatt som

tillkommer församlingen eller samfälligheten och som har betalats ut. Fram

till år 1985 gällde att ändringar av tidigare års taxeringar skulle beaktas vid avråkningen. Genom prop. (l984/85:l50) infördes ett system som innebar att den avräkning som sker på grundval av beslut skall taxeringsnämndens . vara definitiv och att således senare av ändringar taxeringen inte skall föranleda någon ny avräkning. Detta innebär att staten bår de ekonomiska konsekvenserna av senare gjorda ändringar av Staten bär också de taxeringen. ekonomiska konsekvenserna om utebliven skatt inte kan drivas in. Närmare bestämmelser om avräkningsförfarandet har meddelats i lagen (1965:269)

med särslcilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m.m.

4.2.5 Beskattningsregler för Svenska kyrkan

Svenska kyrkan år till följd av sin offentligrâttsliga ställning till stor del befriad från skatt. Statskontoret har i bilaga 2, avsnitt 4, gjort en genomgång av de nuvarande beskattningsreglema för kyrkan. Vi vill därför i detta sammanhang hänvisa till denna bilaga.

4.3 Svenska kyrkans ekonomi lokal och

på regio-

nal nivå

4.3.1 Inledning

Liksom för de borgerliga kommunerna publiceras inom den officiella statistiken ekonomiska uppgifter om Svenska kyrkans verksamhet. Fram till räkenskapsåret 1971 gjordes totalundersölcningar av kyrkokommunema. Fr.o.m. år 1972 t.o.m. år 1985 gjordes årliga urvalsundersökningar. Därefter var det meningen att kyrkokommunema enbart skulle undersökas vartannat år, varför det inte gjordes några undersökningar år 1986 och 1988. Fr.o.m. redovisningsåret 1989 är dock undersökningen åter årlig tack vare ett samarbete mellan Statistiska centralbyrån (SCB), Kyrkofonden och Svenska Undersökningen är dessutom utbyggd kyrkans förvaltningsnämnd.

till att omfatta alla kyrkokommuner med arbetsgivaransvar. Övriga kyrko-

kommuner med ekonomisk verksamhet kommer att undersökas urvalsvis och med vissa intervall.

På uppdrag av Kyrkofonden, Svenska kyrkans förvaltningsnâmnd och BRKutredningen och i samarbetemed Statskontoret har SCB utfört en undersökning av den kyrkokommunala ekonomin, först avseende år 1989 och där-

efter avseende år 1990. Som ett till denna komplement kartläggning har Statskontoret genomfört detaljstudier av åtta olika men representativa kyrkliga kommuners ekonomier år 1989 samt sammanställt och analyserat materialet. I Statskontorets har även en av uppdrag ingått kartläggning stiftssamfällighetemas ekonomi samt Svenska ekonomi riksnivå. kyrkans på Statskontorets arbete avseende år 1989 har publicerats i rapporten Svenska

kyrkans ekonomi (Statskontoret

1991:12). På grundval av SCB:s enkätundersökning och viss egen datainsamling har Statskontoret uppdaterat de flesta tabellerna i sin rapport med värdena för år 1990. Dessa tabeller redovisas, med några undantag, i det följande (avsnitten 4.3 - 4.6).

Den officiella statistiken har i och för det att även sig gjort möjligt tidigare studera de kyrkliga kommunernas och inkomster. Det har däremot utgifter inte funnits någon uppdelning av kostnader och intäkter för de kyrkliga kommunernas olika verksamhetsgrenar såsom gudstjänster, kyrkomusikalisk verksamhet, diakoni och övrigt församlingsarbete samt begravningsverksamhet, folkbokföring (inkl. kyrkobokföring) och central förvaltning. Den nu genomförda undersökningen tillgodoser detta behov. Det är nämligen nödvändigt att dessa uppgifter redovisas för att det skall vara att möjligt bedöma vilka effekter olika reformer kan få. De ger ett kvantitanämligen

tivt mått på olika verksamheter och en bild av resursanvändningen.

Med undantag för uppgifter från Statskontorets fallstudier samt för vissa

sidoorganisationer avser de i det följande redovisade ekonomiska upp-

gifterna år 1990. Det bör observeras att folkbokföringen fr.o.m. den l juli 1991 inte längre är en är kyrkokommunal uppgift. Undersökningsresultaten således missvisande i detta hänseende.

Den följande framställningen baseras i Statskontorets på huvuddragen rapport men här redovisas i flertalet fall 1990 års värden.

Kostnader och intäkter âr de delar av utgifterna och inkomsterna som avser ett verksamhetsår, dvs. som skall tas med i resultatredovisningen för året i fråga.

4.3.2 Svenska kyrkans ekonomi i sammanfattning

Svenska bedriver en omfattande verksamhet över hela landet. Den kyrkan 24 000 anställda medarbetare, varav 3 100 präster och engagerar drygt 2 300 samt uppskattningsvis 60 000 förtroendevalda. kyrkomusiker, aktiva medlemmar därtill i ett stort oavlönat Kyrkans engagerar sig som inte registreras i ekonomiska Översikter. frivilligarbete

Det finns mer, än 3 000 kyrkor i landet, varav de allra flesta har ett stort kulturhistoriskt värde. Ett tusental härstammar från tiden före kyrkor I en strikt ekonomisk kommer detta värdefulla arv att reformationen. analys synas inte som en tillgång utan bara som en belastning på resultaträkningens Andra i verksamheten, som t.ex. prästgârdar och kostnadssida. fastigheter har däremot ett finansiellt värde som bör kunna sättas förvaltningslokaler, på tillgångssidan i kyrkans balansräkning. upp

verksamhet omslöt 1990 för landet som helhet och med i stort sett Kyrkans och verksamheter inråknade ca 10,5 miljarder alla nivåer, organisationer kronor och Därav kan ca kronor hänföras (drift investeringar). 8,9 miljarder till den ekonomin, dvs. församlingar, pastorat och stift.

kyrkokommunala

Var uppstår kostnaderna?

har helt dominerande verksamhet lokalt i sina församlingar, som

Kyrkan sin*

i fall samverkar i större Men den har också

många pastoratssamtälligheter.

och en central verksamhet. Därutöver finns en stiftsverksamhet rikskyrklig - mission, flera sidoorganisationer för särskilda uppgifter utlandskyrka, bam- och socialt arbete, utbildning m.m. Så här bistånd, ungdomsarbete, fördelar sig kostnaderna för driften:

organisationerna endast riksnivå) Diakonistiftelser och stadsmission 771 8,5 (1989) Kyrkofondens externa kostnader 113 l Totalt 9 025 100 ) Inkl. extra avsknvmng 2) Utgifter

Svenska kyrkan investerade genom kyrkokommunema för närmare 1,3 miljarder kronor 1990 i fastigheter, kyrkor, församlingshem, begravnings-

platser, maskiner, kontorsutrustning m.m. De helt dominerande

investeringarna sker lokalt. hälften kan

Drygt uppskattas vara nyinvesteringar, resten

återanskaffningar och renoveringar. I de ovan redovisade driftskostnaderna

ingår avskrivningar som motsvarar behovet av De

âteranskaffningar.

bokförda avskrivningama hos och församlingar pastorat har därför fördubblats. Avsâttningar för nyinvesteringar ligger däremot utanför.

Hur fördelar kostnaderna

sig på verksamhetsgrenar?

Dnftskostnadema för församlingar och pastorat som

uppgick framgått till drygt 7 miljarder kronor.

(Med pastorat avses enförsamlingspastorat och

pastoratssamfälligheter.) Av detta faller, efter avräkning av verksamhetsintäkter och vissa gemensamma kostnader, ca 5,9 miljarder kronor på

kyrkans huvudverksamheter, med följande fördelning:

[i 1513. Erkofioñonng

En innebörd av detta år att den del av kyrkoskatten, 30 procent, som den som inte är medlem i Svenska kyrkan betalar för begravningsverksamhet och folkbokföring, varit relativt väl avvägd i förhållande till verldiga kostnader. Folkbokföringen överfördes till skattemyndighetema den 1 juli 1991. Medlemsregistreringen i Svenska kyrkan, förandet av ministerialböcker och hela arkivhållningen ligger dock kvar på pastorsexpeditionema, varför delar av kostnaderna kvarstår.

Hur finansieras verksamheten?

För Svenska som helhet (alla nivåer och organisationsdelar) kan kyrkan intäkterna 1990 fördelas på följande sätt:

kr. Procent Församlingsskatt 6 853 .l . netto till kyrkofon- 6 369 65 den 484

Övrigt

Totalt 9 763 100

som år den dominerande intäktskâllan, tas 1990 ut med för

Kyrkoskatten,

riket 1,15 kronor skattekrona men varierar lokalt från

genomsnittliga per

0,56 till 2,64 lcronor. De lägsta skattesatserna har i Stockholm församlingar där den kommunen borgerliga har ansvar för begravningsverksamheten. Höga skattesatser har b1.a.

många Gotlandsförsamlingar. Skillnaderna har

sin främsta förklaring i att den stora mängden kyrkokommuner ger mycket stor spridning i skattekraft. Räknat i

lcrontalsbelopp är fördelningen

väsentligt jämnare. En

riksgenomsnittlig kyrkomedlem med 120 000 kronor

taxerad inkomst betalade 1990 1 380 kronor i kyrkoskatt, icke-medlemmen med samma inkomst betalade 414 kronor. Det kommunala skattestoppet 1991 och 1992 gäller även kyrkokommunema.

Cirka 400 milj. kr. av verksamhetsintäktema är ersättningar från främst landsting men i viss mån även storstadkommunema för sjukvård, habilitering och äldrevård vid diakoniinstitutionema.

Sedan 1991 utgår inga allmänna till statsbidrag Svenska kyrkan. Vissa statsbidrag kan dock ges till särskilda verksamheter, t.ex. vid diakoniinstitutioner. Samtidigt tillkommer att kyrkan får nya statsbidrag för drift av daghem och fritidshem enligt samma villkor som kommunerna. I totalsammanhanget små statsbidrag för av vissa medeltida renovering domkyrkor och klosterkyrkor kvarstår. För och katastrofhjälp biståndsarbete i u-länder kommer från SIDA. statsbidrag Storleken av indirekta statsbidrag, t.ex. bidrag till lönebidragsanstâllda, kan härledas ur ej underlagsmaterialet. De ingår i posten verksamhetsintäkter.

Intäkter vid sidan av är i flera kyrkoskatten fall avsedda för bestämda ändamål, i enstaka fall för bidrag till verksamheter utanför kyrkan. Så går flera rikskollekter till samkristna organisationer.

Det finns en risk för att i en dubbelräkna

totalsammanställning vissa belopp.

Uppställningen ovan har så långt möjligt rensats från sådana poster som är inkomster hos någon del av Svenska men kyrkan samtidigt utgifter hos

någon annan. Det är framförallt kyrkofonden som omfördelar utgifter och inkomster inom kyrkan.

Hurdan är kyrkans ekonomiska ställning?

Kyrkan har en solid ekonomi men är ändå, som framgått, mycket starkt beroende av sina skatteinintäkter.

Kyrkans samlade nettofönnögenhet (tillgångar minus skulder) är bokförd till 22 miljarder kronor vid utgången av 1990. Marknadsvärdet av förmögenheten, som till stor del utgörs av fastigheter av olika slag, är svårberäknat. Det kan med en försiktig bedömning uppskattas till totalt 30 miljarder kronor vid utgången av 1990. I beloppet ingår bokförda värden på kyrkor och begravningsplatser som saknar marknadsvärde. Samtidigt torde marknadsvärdet på andra fastigheter vara större än det bokförda värdet. Kyrkokommunemas pensionsskuld och långsiktiga åtaganden inom begravningsverksamheten på ca 2 miljarder kronor ingår heller inte i beloppet. Marknadsvärdet av nettoförmögenheten, som till stor del utgörs av fastigheter av olika slag, är mycket svårberälcnat.

Svenska kyrkans likviditet är mycket god. Pastoraten har ett genomsnittligt rörelsekapital som täcker närmare hälften av årsutgiftema. Den goda likviditeten möjliggör att pastoraten i stor utsträckning kan skatteñnansiera sina investeringar istället för att ta upp lån.

Skillnaderna i lokala ekonomiska förutsättningar är dock avsevärda, vilket bl.a. återspeglas i den stora spännvidden i kyrkoskattesatser. Lunds stift avviker från andra stift genom en särskilt stor ñnansförmögenhet, som härrör från medeltiden men bevarades vid reformationen då Skåne fortfarande var danskt och inte berördes av förmögenhetsindragningarna till den svenska kronan.

Årsbokslut för Svenska kyrkan

Statskontoret har tagit fram en sammanfattande för 1990. resultaträkning

Även en utfallsredovisning måste dock vissa bygga på uppskattningar. Det följer av att Svenska har haft kyrkan aldrig någon samlad ekonomisk redovisning och att församlingar och delvis olika pastorat tillämpar

redovisningsprinciper.

Trots ambitionen att undvika dubbelrâkningar av pengar som omfördelas inom kyrkan är de svåra att helt undvika. Pastoraten debiterar t.ex. varandra för vissa tjänster, bl.a. för och jordfásmingar begravningar och vissa andra förråttningar. Även andra

intemdebiteringar förekommer, t.ex. mellan stift

och pastorat. Totaleffekten i det konsoliderade bokslutet blir en, sannolikt liten, overskattning av både kostnader och intäkter.

Det förekommer att församlingar och pastorat nettoredovisar vissa kostnader och intäkter som har samband med varandra, t.ex. lön/bidrag för lönebidragsanställda eller för

lön/försäkringskasseersâttning sjukledig personal.

Det har inte varit möjligt att klarlägga omfattningen av detta, men effekten i det konsoliderade bokslutet blir en av såväl verksamanders/coming hetskostnader som verksamhetsintäkter.

Eftersom kvarstående således innebär dubbelrâlcningar samtidiga överskattningar och underskattningar i de redovisade och eftersom de beloppen, sannolikt år relativt små, torde de inte slutresultatet påverka på något avgörande sätt.

Sammanfattande resultaträkning for Svenska kyrkan 1990, Mkr

Prästgårdar och lönebostâllen - Räntor 153 638 - inkl. extra avskr. 258 516 Avskrivningar,

Stiñsamfálligheter 364 454 - Verksamhet 357 34 - Skatt 220 - netto 182 Kyrkofondsbidrag, - Finansiella kostnader/intäkter p-a 18 - Avskrivningar

Äldre domkyrkor (utgifter och inkom- 274 20 ster)

Kyrkofonden (exkl. bidragen) 113 297 - Netto från förs. och pastsamfållighet. ./. bidr. till stiñssamf. och rikskyrkl. organ 115 - Pensioner och arlxgivaravgifter 83 - 50 Kapitalinkomster - 59 statsbidrag - kostnader/intäkter 30 73

Övriga

Kyrkomötet, centralstyrelsen, stiftelsen 109 110 för rikskyrklig verksamhet

Ãrkebiskopsâmbetet

Kyrkans ungdom och Ansgarñrbundet

(1989) Svenska kyrkans törs.- och pastoratstör- 11 13 bund (1989) Totalsumma 9025 9 772

En balansräkning som visar Svenska finansiella vid kyrkans ställning utgången av år 1990 kan på det befintliga underlaget tas fram för kyrkokommunema och delar av den rikskyrkliga och frivilliga verksamheten. Här visas en sammanställning för kyrkokommunema inkl. vissa fonder samt kyrkofonden.

Balansräkning för Svenska kyrkans församlingar, pastorazssamfälligheter

ânkl. vissa fonder), snfissamfälligheter samt kyrkofonden vid utgången av

1990, miljoner kronor.

Kyrkokommunerna Omsättningstillgångar 5 164 Anläggningstillgångar 15 154 Pråstlönefonder 856 FörsamLkyrkors fastighetsfonder 63 21 237 skulder - 847 Kortfristiga långfristiga skulder -1 285 -2 132 Eget kapital inkl. ñnansförmögenhet 19 105 Kyrkofonden Eget kapital 761 Summa eget kapital 19 866

Betydande tillgångar finns därutöver hos sidoorganisationer, t.ex. i stiftsgårdar och diakoni- och utbildningsanstalter. Minst 2 miljarder kronor i bokförda värden torde läggas till sammanställningen för att få en totalsiffra. Därmed skulle det bokförda värdet av kyrkans tillgångar kunna beräknas till 22 miljarder kronor.

Tillgångar och skulder upptagna till bokförda värden ger emellertid till resultat ett samlat eget kapital som är missvisande lågt. Det år framförallt

fastighetsvârdena, och då särskilt jord- och skogsegendomama, som kraftigt undcrskattas, men också i någon mån värdepappersinnehavet.

4.3.3 Församlingamas och pastoratens ekonomi

Under 1991 fanns det i Sverige 2563 territoriella församlingar och 1 131 pastorat. Omkring 2200 kyrkokommuner hade egen ekonomisk redovisning. Den kan omfatta en församling, ett pastorat eller en kyrklig samfállighet med två eller flera församlingar.

Från och med 1989 har pastoraten från församlingarna övertagit ansvaret för begravningsverksamheten och de delar av fastighetsförvaltningen som tidigare sköttes av församlingarna. Dessa lämnade också ifrån sig arbetsgivaransvaret till pastoraten. Som redovisats i avsnitt 2.3 ligger numera endast

ansvaret för den egentliga församlingsverksamheten samt för lös egendom

på församlingen medan all övrig ekonomisk verksamhet ligger på pastoratsnivå.

Från SCB:s skrift Kommunernas finanser 1990 kan följande uppgifter inhämtas. Kyrkokommunemas utgifter (inkl. stiftssamfållighetema) uppgick till 9,2 miljarder kronor, vilket är nästan lika mycket som Malmö kommuns utgifter. Detta motsvarar ungefär 2 procent av den kommunala sektorns utgifter eller 0,7 procent av den totala svenska ekonomin. Av kyrkokommunemas utgifter svarar 48 procent för personalkostnader. Detta är den största utgiftsposten. Utgiftema för administration och tjänster utgör 25 procent. Den allmänna och särskilda kyrkoavgiften motsvarar lO procent. Utgiftema för material är 6 procent och övriga utgifter 12 procent av de totala utgifterna.

Av inkomsterna på drygt 9,2 miljarder lcronor svarar församlingsskatten för 76 procent. Räntor och aktieutdelningar m.m. utgör 7 procent, bidrag från

kyrkofonden 6 procent, försäljningsmedel, avgifter m.m. 6 procent samt övriga inkomster 4 procent.

Som framhållits ovan har syftet med den nu genomförda undersökningen varit att bl.a. söka belysa olika verksamhetsgrenars kostnader och intäkter. Kyrkokommunemas ekonomi kan därför inledningsvis beskrivas utifrån fyra urskiljbara huvudverksarnheter, nämligen församlingsverksamhet, folkbokföring (inkl. kyrkobokföring), begravningsverksamhet och central förvaltning. Kostnaderna för och intäkterna inom dessa verksamhetsområden framgår av tabell 1.

Ti Inkl. Eirkoükfönng

Enligt SCB:s lokalkostnadema 1990 till undersökning uppgick 18 procent av de totala kostnaderna. Detta tal kan med Statskontorets falljämföras studier år 1989 där lokalkostnaden

_den genomsnittliga är 20 procent.

De utan jämförelse största kostnadspostema är och församlingsverksantheten begravningsverksamheten, vilket framgår av följande procentuella fördelning av nettokostnadema för huvudverksamhetema.

Om central förvaltning uppdelas på de tre första, operativa verksamheterna i proportion till deras andelar erhålls talen respektive 67% 25% 8%

För att få en så fullständig bild som av kostnaderna möjligt på lokalplanet kan församlingsverksamheten brytas ned i ett antal delfunktioner, se tabell 2. Man kan härigenom få en om den absoluta och den relativa uppfattning storleksordningen på dessa poster.

Tabell 2.. Delfunktioner inom Mkr församlingsverksamheten 1990, Kostnader %

ñrmation

Statskontoret har i tabell 3 gjort en jämförelse mellan resultaten från SCB:s undersökning och fallstudiema.

Tabell 3. Delfunktioner inom församlingsverksamheten 1989 i procent

SCB- Göte- Botk. Kalmar Stora Svedala Floby Sorsele enkät borg Tumba Kil Präster 19 15,5 11 15 15,5 15 19,5 18 (21.5) Gudstjänsteroch tör- 5 6 8 14,5 8,5 9,5 8,5 12 rinningnr (6) Kyrkomusikalisk verk- 12 13 12 14,5 10,5 10,5 17,5 10 samhet (13,5) Bam- och ungdoms- 1l,5 26,5” 19 12 15 12 14 14,5 verksamhet (12) Vuxenverksamhct 4 1 6 5,5 4 (3) Diakoni 3,5 3 10,5 4,5 5 (4) Verksamhetpå institu- 0,5 4,5 tioner Finskspråkig verksam- 0,5 1 6 het Lokaler 31,5 22 27 21 27 34,5 28 29 (25) Övrigt 12,5 16 13 a 13 s 12,5 5,5 (14) Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 1 Simuna inom parentesavser IW års varden. 2) Avser barn- och ungdomsverksamhet,vuxenverksamhetoch diakoni. 3) Sjukhuskyrkan.

I vissa hånseenden skiljer sig SCB:s procenttal från de tal som redovisas i

fallstudiema. Detta år främst fallet med procenttalen för präster och lokaler

samt gudstjänster och förrättningar. Anledningen härtill är att prästernas

arbete med folkbokföring och central förvaltning i fallstudiema förts till

dessa huvudverksamheter, något som inte skett i SCB-enkäten. Vidare har

i fallstudiema gjorts en uppdelning av kyrkvalctmästarnas arbete så att

kostnaderna för tjänstgöring vid gudstjänster och förrättningar samt, i

förekommande fall, kostnaderna för kyrkogârdsarbete förts till försam-

lingsverksamhet resp. begravningsverksamhet. Detta har skett i SCB-enkäten

i mindre utsträckning. Där torde lönekostnadema för kyrkvaktmästama i

större utsträckning ingå i lokalkostnadema.

Genom att ställa samman summoma för verksamheternas intäkter och kost-

nader, skatter, bidrag från resp. avgifter till kyrkofonden, intäkter och

kostnader från prästgårdama och lönebostållena, intäktsräntor och kostnads-

räntor samt avskrivningar erhålls en resultaträkning för kyrkokommunema

(tabell 4).

Tabell 4. Resultaträkning 1990, lVIkr

nettoavgift Pråstgårdar och löneboställen:

- 258 Avskrivningar Förändring av eget kapital 725

[)_Exkl. strukturbidrag som ingår i verksamhetens intäkter.

2) Varav från prâstlönefonder 76 Mkr.

Resultaträkningen visar ett betydande överskott, närmare en miljard kr. före avskrivningar. Detta överskott bör ställas i relation till investeringsutgiftema som redovisas i tabell 5.

Tabell 5. Investeringsutgifter 1990, Mkr

ställen Totalt 1 025 100 1 232 100

l) Inklusive inköp av fastigheter och anläggningar.

Vid en jämförelse av tabell 4 och S attöverskottet i resultaträkframgår ningen, 983 milj. kr. är nästan lika stort som de lokala investeringsutgiftema exkl. inköp av fastigheter och anläggningar, 1 025 kr. I och milj. för sig skulle den slutsatsen kunna dras att inkomster nästan räcker kyrkans till både driften och och investeringarna (driftutgiftema kapitalutgiftema). Som Statskontoret framhåller är detta inte fallet i alla Det kyrkokommuner. torde inte vara att behöver nämligen ovanligt kyrkokommunema låna pengar vid större investeringar. Som framgår av i tabell 7 ñnansieringsanalysen upptogs nya lån på 154 milj. kr. under år 1990.”

Investeringar kan indelas i reinvesteringar, som är ersättningsanskaffningar av byggnader, inventarier och maskiner, samt som är nyinvesteringar, nettoökningar av nämnda realkapitaJ.

Enligt denna definition bör renoveringar av inte betraktas som kyrkor investeringar, något som dock sker ibland. Med en mer strikt tillämpning av investeringsbegreppet skulle ha varit och investeringsutgiftema lägre verksamhetskostnadema i motsvarande mån högre.

Statskontoret beräknar att med en striktare av tillämpning investeringsbegreppet skulle investeringsutgiftema har varit ca 200 kr. och milj. lägre verksamhetskostnadema i resultaträkningen ca 200 milj. kr. Efter en högre. justering med 200 milj. kr. skulle resultatet efter skatteintäkter och finansnetto ha varit 783 milj. i stället för 983 kr. milj. Investeringarna

exkl. inköpav fastigheter och anläggningar hade då minskat till 825 milj.

kr.

Slutsatsen från analysen i anslutning till tabell 5 står sig emellertid, nämligen att resultatet efter skatteintäkter och finansnetto i resultaträkningen är nästan lika stort som de lokala exkl. av investeringsutgiftema inköp fastigheter och anläggningar.

Enligt statskontoret ger det bokförda avskrivningsbeloppet i resultaträkningen (tabell 4), 258 milj. kr., inte en rättvisande bild av investeringsbehovet eftersom långt ifrån alla kyrkokommuner redovisar avskrivningar. Avskrivningama borde nämligen, för alla kyrkokommuner sammantagna, uppgå till samma belopp som utgifterna för reinvesteringama. Även om det inte är möjligt att mer exakt ange summan för reinvesteringama visar uppskattningar att nuvarande avskrivningar åtminstone borde fördubblas för att motsvara reinvesteringama. I avsnitt 4.3.2, den sammanfattande resultaträkningen och tabell över kostnaderna, har avskrivningama fördubblats.

Av resultaträkningen i tabell 4 framgår vidare att församlingsskatten är den dominerande intäktskällan. Enligt Statskontoret blir vid en sammanrälming av de fyra intäktsslagen verksamhetsintäkter, församlingsskatt, nettointâkt av prästgåxdar och lönebostållen samt räntenetto resultatet att församlingsskatten svarar för 87 procent av intâktema, verksamhetsintåktema för 6,5 procent, räntenettot för 6 procent och nettot av pråstgårdar och lönebostâllen för 0,5 procent. Det bör här påpekas att anledningen till att Statskontoret beräknat församlingsskattens procentuella storlek till ett betydligt högre belopp än SCB gjort beror på skilda berâloiingssâtt. Förutom att Statskontoret grundar sin beräkning på verksamhetens intäkter (dvs. periodiserade inkomster) bortses helt från bidragen från kyrkofonden eftersom nettot från kyrkofonden är negativt på den lokala nivån.

Procenttalen för intäktsslagen avseende hela riket ställs i tabell 6 bredvid motsvarande procenttal för de åtta fallstudiema. Observera att det här är 1989 års värden som uppges. 1990 års värden för hela riket anges dock inom parentes.

Tabell 6. Finansieringskällomas relativa storlek (procent) 1989 SCB- Göte- Botk. Kalmar Stora Svedala Floby Sorsele Oster-

(100) ) Simorna inom parentes avser 19W års värden.

Verksamhetsintâktema enligt SCB:s undersökning visar ett större värde än för någon av fallstudiema. Detta beror på att intäkterna år bruttoredovisade i SCB:s undersökning medan de i vissa fall nettoredovisats i fallstudiema.

Med undantag för de olika verksamhetsintäktema, som i realiteten inte skiljer sig så mycket, råder det enligt tabell 6 en betydande överensstämmelse mellan fallstudiemas värden för Göteborg, Botkyrka-Tumba, Kalmar, Stora Kil, Svedala och SCB-studiens värden för hela riket vad gäller finansieringskällomas relativa betydelse. Som framgår av tabellen svarar församlingsskatten för cirka 90 procent av inkomsterna medan räntenettot ger 5 procent eller något mer. Bland de ovan nämnda finns endast i SCB-studien ytterligare en ñnansieringskälla, nämligen pråstgårdar och löneboställen, som har en nettoavkastning på endast 0,5 procent av intäktema.

För lands- och glesbygdsomrâdena minskar församlingsskattens andel, i vart

fall för de tre fallstudieortema Floby, Sorsele och Östergam, även om den

fortfarande är den dominerande intäktskällan. Dess andel för Floby är 75 procent medan kyrkofonden bidrar med 13 procent. Skattens andel i Sorsele

är 66,5 procent och kyrkofondens andel 15 procent. I Östergam år skatte-

andelen 47,5 procent och kyrkofondsbidraget 27 procent. I Östergam till-

kommer att räntenettot är 18 procent av inkomsterna, vilket är ovanligt

i

stort. I Floby och Sorsele ligger räntenettot på eller nåra riksvârdet 5,5 procent.

I tabell 7 görs en ñnansieringsanalys. Genom denna år det möjligt att följa penningströmmama in och ut.

Tabell 7. Finansieringsanalys 1990, Mkr Tillförda medel Resultat efter skatteintäkter och finansnetto 983 Försäljning av anläggningstillgångar 86 av långfristiga fordringar 10

Iviinskning

Okning av långfristiga skulder (nya lån) 154 Summa tillförda medel 1 233 Använda medel inkl. inköp av fastigheter och an- 1 232 Nettoinvesteringar

låggningar

Okning av långfristiga fordringar (Utlâmnade lån) 14 av skulder (Amorteringar) 133 Minskning långfristiga Summa använda medel 1 379 av rörelsekapitalet - 146 Förändring

I denna tabell framgår det att de nya lån som vissa kyrkokommuner tagit upp uppgick till 154 milj. kr. medan amorteringama av lånen var något mindre eller 133 milj. kr.

Svenska balansräkning på lokalplanet framgår av kyrkans kyrkokommunala tabell 8. I tabellen ingår bokförda värden för prâstgårdar och löneboställen, dock inte donationsfonder, gravfonder och församprästlönefonder, lingskyrkas fastighetsfond, vilka återfinns i tabell 10.

Tabell 8. Balansräkning, Mkr

1989 1990 Kassa, bank, pg 3 849 3 627 Värdepapper, obligationer 742 859 Avräkningskonton 276 274

Övrigt 258 230

Summa omsättningstillgångar 5 125 5 000

Fastigheter och anläggningar 12 504 13 450 Maskiner, inventarier 1 171 1 318 andelar

Yärdepapper, 60 155

Ovrigt 129 156

Summa anläggningstillgångar 13 863 15 079 Summa tillgångar 18 988 20 079 Tillfälliga lån 36 97

êvrâkningskonton 302 279

Ovrigt 381 414

rörelsekapitalet är i procent av de externa drifts- och investeringsutgiftema

ett enslcilt år. Rörelsekapitalet är minus de kortfrisomsättningstillgangama tiga skuldema. Det ger följande tabell.

Tabell 9. Rörelsekapitalet i procent av de externa utgifterna

Botkyrka-Tumba kyrkliga samtällighet

Av tabellen kan utläsas den del av årets kostnader och investeringar som rörelsekapitalet räcker till. Enligt Statskontoret skulle för Svenska kyrkans del således rörelsekapitalet räcka till för drifts- och kapitalutgifterna i nära ett halvt år. Det har dock minskat från år 1989 då det uppgick till 59 av de externa var 146 kr. tabell procent utgifterna. Minskningen milj. enligt 7. För de borgerliga kommunerna och landstingskommunema är rörelsekapitalet mycket lägre eller inget alls. För fallstudiekommunema varierar rörelsekapitalet avsevärt.

Med hänsyn till att pastoraten och församlingarna tillförs skattemedel varje månad år den andelen rörelsekapital onödig ur likviditetssynpunkt. Vid höga större investeringar och vid tillfälliga engångsutgifter, såsom vid lokalanskaffning och anläggning av begravningsplats, är emellertid ett högt av stor eftersom utgifterna då ofta kan täckas utan rörelsekapital betydelse upplåning.

I tabell 10 redovisas slutligen tillgångar och avkastning i fonder och donationer. Tillgångarna i dessa fonder ligger utanför den kyrkokommunala balansräkningen. Avkastningen utgör dock intäkt i den kyrkokommunala ekonomin.

Tabell 10. Fonder och donationer 1990, Mkr

Tillgångar Avkastning

inkl. avkast-

ning

kyrkan gravrättsinnehavare för underhåll av gravar.

Prästlönefonderna, på över 850 milj. kr. i bokfört värde, medel från hyser försäljning av prästlönefastigheter.

I församlingskyrkors förvaltas medel från fastighetsfonder försäljning av fastigheter, vilkas avkastning varit avsedda för behov. församlingskyrkas

Donationer, på mer än 800 milj. kr., avser ett stort antal donationsfonder, vilkas avkastning går till olika ändamål, inte enbart och som förkyrkliga, valtas av kyrkoråden.

4.3.4 Särskilt om Samfälligheten Gotlands kyrkor

För att särskilt belysa det för många kostnadslqävande pastorat mycket underhållet av kyrkobyggnader ingår i Statskontorets en studie av rapport Samfälligheten Gotlands kyrkor. Gotland är i detta hänseende unikt. På Gotland finns nämligen 92 församlingar med 93 kyrkor, vilka nästan uteslutande är uppförda under medeltiden. Att underhållet av alla dessa kyrkor, som är kulturminnen, torde vara en kostnadslcrävande står klart. uppgift Antikvariskt underhåll är i vissa avseenden dyrare än underhåll. vanligt

Som framgått av avsnitt 3.4.5 är riksantikvarieämbetet (RAÄ) den statliga myndighet som samordnar kulturminnesvården i landet, däribland de kyrkliga kulturminnena. Särskilt för församlingskyrkoma på Gotland gäller att RAÄ svarar för en del av restaureringskostnadema. Under budgetåret 1989/90 bestred RAÄ 3 milj. kr. av dessa.

Under 1980-talet bildades två organisationer för att effektivisera underhållet av Gotlands församlingskyrkor. Den ena organisationen är Samfälligheten Gotlands kyrkor som är en partiell ekonomisk samfállighet för samtliga församlingar i Visby stift. Utdebiteringen till samfälligheten är 15 öre per skattekrona. Samfálligheten svarar för vård och underhåll av de 93 församlingskyrkoma och deras fasta inredning medan pastoraten svarar för i huvudsak den lösa egendomen i kyrkorna samt för och uppvärmning städning. Den andra organisationen är stiftelsen Gotland Byggnadshyttan på med uppgift att bl.a. svara för själva underhålls- och restaureringsarbetet avseende Gotlands kyrkor. Stiftelsen har ett tjugotal hantverkare anställda.

Samfälligheten Gotlands kyrkor hade under år 1990 en omslutning på 8,1 milj. kr. Härtill skall läggas de 3 milj. kr. som RAÄ svarade för 1989/90. De sammanlagda underhållskostnadema för Gotlands kyrkor som tas av samfålligheten Gotlandskyrkan och RAÄ uppgår således till drygt ll milj. kr. För de enskilda pastoraten och församlingarna år således samfällighetsbildningen från ekonomisk synpunkt av mycket stor betydelse.

4.3.5 Stiftsamfállighetemas ekonomi

I avsnitt 2.4 har utförligt redogjorts för Svenska kyrkans organisation och verksamhet på stiftsnivå. Dessa frågor kan därför förbigås här.

Stiftsamfállighetemas verksamhet finansieras dels genom stiftsskatt, dels genom stiftsbidrag och andra bidrag från kyrkofonden. Stiftsbidraget baseras på kyrkofondens tidigare kostnader för stifts-, kontrakts- och pastoratsad-

junkter, vikarierande präster, personalkonsulenter, åt bisbitrâdeshjâlp koparna samt statens och kyrkofondens tidigare kostnader för domkapitlen och de tidigare stiftsnâmndema.

Stiftsbidraget får användas för betalning av följande kostnader:

domkapitlets, stiftsstyrelsens och egendomsnämndens förvaltningskostnader - lönekostnader för sekreterare till biskopen

- lönekostnader för stiftsadjunkter, kontraktsadjunkter, pastorsadjunkter, gamisonspastom i Boden och kyrkoherdar för samer

- arvoden till kontraktsprostar samt till och handledare för dessa praktikanter

- kostnader i samband med möte med stiftets präster.

Utöver nämnda bidrag utgår till ett s.k. stiftsamfällighetema strukturbidrag från kyrkofonden. Detta bidrag skall fördela vidare till stiftsstyrelsen pastoraten efter särskilda behov.

Stiftssamñlligheterna tillkom under år 1989.

Följande ekonomiska redogörelse avser år 1990 som var stiftssamfállighetemas första verksamhetsår med stiftsskatt. Tabellema SCB:s bygger på undersökning av år 1990, som även omfattade stiftssamfällighetema.

I tabell l redovisas stiftssamfallighetemas verksamhetskostnader och verksamhetsintâlcter. Tabellen bygger på följande uppdelning av stiftssamfällighetemas verksamhet

förtroendemannaorganisation, dvs. stiftsfullmåktige och övriga valda organ

- stiftskansli. Häri ingar kansliets kyrkokommunala anställningar, stiftsadjunktema samt vissa övriga kostnader och intäkter hörande till kansliet

- av Till detta hör främjande församlingslivet. kontraktsprostar (arvoden och resekostnader), kontraktsadjunkter, pastoratsadj unkter, pastorsadjunkter, praktikanter och handledare, konñrmandkonsulenter och verksamhetsbefrâmjande åtgärder

- stiftsverksamhet. Här kostnader för förupptas stiftssamfállighetens samlingsarbete bland ñnskspråldga och samer, andlig vård vid speciella institutioner, eventuellt övertagna församlingsangelägenheter, bidrag till externa verksamheter, information, domkyrkoverksamhet och stiftsgårdsverksamhet

- vilket avser extern och intern inkl. utbildning, utbildning prâstmöten

- vilket fastigheter, här avgränsas till övriga fastigheter (domkyrka, biskopsgårdar, administrationsfastigheter, hyresfastigheter och begravningsplatser). Här redovisas även bidrag till stiftsgårdar. Egendomsnämndens skogsförvaltning m.m. ingår inte.

Tabell 1. Stiftsamfällighetemas verksamhetskostnader och verksamhetsintäkter 1990, Mkr Kostnad Intäkt Netto 14 - 14 Förtroendemannaorganisation

Med verksamhetens totala kostnader och intäkter samt skatteintäkter, bidrag från kyrkofonden, finansnetto m.m. som ingångsvärden kan en resultaträkning visas.

Finansiella intäkter 18 Finansiella kostnader l

Som framgår uppvisar resultaträkningen ett betydande överskott.

Under stiftssamfällighetema finns en egendomsförvaltning, där skogsawerkningarna på lönebostâllena, prästlönefondsfastighetema samt kyrkofonds-, församlingskyrko- och domkyrkofastighetema år den helt dominerande intäktskällan. Kostnaderna för denna egendomsförvaltning ingår inte i ovan redovisade tabeller. De dras i stället av från motsvarande förvaltningsintäkter. Överskottet fördelas till ågama/förvaltama och tas med i deras redovisning, dvs. till pastorat avseende lönebostâllen och prästlönefondsfasügheter, till kyrkofonden avseende samt till kyrkofondsfastigheter församlingar avseende församlingskyrkor.

Under är 1990 var bruttointäktema i egendomsförvaltningen avseende löneboställen och 366 milj. kr., kostnaderna 202 pråstlönefondsfastigheter milj. kr. och överskottet 164 milj. kr.

I om redovisas enligt SCB:s undersökning fråga investeringsutgifter följande:

Tabell 3. Investeringsutgifter för stiftssamfálligheterna år 1990, lVIkr Stiftskansli 13 av församlingsliv 2 Främjande 30 Fastigheter Totalt 45

Detta innebär att för år 1990, som var stiftssamfällighetemas första verksamhetsår efter uppbyggnadsåret 1989, var överskottet av driften enligt tabell 2 mer än dubbelt så stort som investeringarna. Lät oss närmare följa penningströmmarna i tabell 4.

Tabell 4. Finansieringsanalys för stiftssamfällighetema år 1990, Mkr Tillförga medel Resultat efter skatteintäkter och finansnetto 96 av 0 Försäljning anläggningstillgångar av O

ltgiinslcning långfristiga fordringar

av skulder 25 Okning långfristiga (nya lån) Summa tillförda medel 121

Använda medel inkl. inköp av fast och anläggning 45

Ijlettoinvesteringar

av fordringar (Utlämnade lån) 0 Okning långfristiga av skulder (Amorteringar) 1 Minskning långfristiga _ Summa använda medel 46 av 75 Förändring rörelsekapitalet

Finansieringsanalysen visar att det under år 1990 skett en stark uppbyggnad

av i rörelsekapitalet stiftssamfállighetema. Trots detta har nya lån upptagits med 25 milj. kr., vilka avser stora i byggnadsprojekt nâgra stiftssamfálligheter.

Information om rörelsekapitalet samt om och skulderna i alltillgångarna mänhet kan erhållas från i tabell balansräkningen 5.

Tabell 5. Balansräkning år 1990 för stiftssamfälligheterna, Mkr

Summa

Det rörelsekapitalet, som är omsåttningstillgångama minus de sammanlagda kortfristiga skulderna, uppgår till 107 milj. kr., vilket motsvarar 23 procent av de externa utgifterna.

De äldre domkyrkoma

För var och en av de äldre domkyrkoma (Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund) finns särskild förvaltning eftersom fastigheter och kapitaltillgångar samt förvaltar fonder, domkyrkoma äger vilkas skall användas till respektive domkyrkas underhåll. I en avkastning särklass står Lunds domkyrka i fråga om omfattningen på tillgångarna. Med för Lund till mer omfattande underhålls- och undantag utgår statsbidrag som överstiger respektive domkyrkas och domkyrkoförrestaureringsarbeten resurser. För 1989/90 det statliga anslaget härför till drygt samlings uppgick 1,8 la. För 1990/91 var anslaget 1,35 milj. kr. milj.

fastställer stat för de äldre domkyrkoma och ziksrevisions- Kammarkollegiet verket granskar deras räkenskaper.

Underhållet av de övriga domkyrkoma finansieras helt av respektive domkyrkoförsamling eller kyrkliga samfállighet.

i Lund förvaltas av ett domkyrkoråd, som har ställning som en Domkyrkan statlig myndighet under regeringen.

Domkyrkan i Lund innehar fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde om ca 75 kr. och kapitaltillgångar på drygt 30 milj. kr. Tillgångama milj. 9,5 milj. kr. varav 6,4 milj. kr. utgör ger en årlig bruttoavkastning på för lantgods. Återstoden är huvudsakligen arrendeavgifter domkyrkans av stadsfastighetema. Ett bidrag från Lunds kyrkliga hyresinkomster om 0,7 kr. för ingår. Härtill kommer samfällighet milj. kyrkvaktmästama ränteinkomster ca 3,3 milj. kr. Avkastningen används uteslutande till på

underhåll av och i investeringar domkyrkan och dess egendom. Bland utgifterna ingick en ombyggnad av södra tornet i domkyrkan för 9,8 milj. kr.

Domkyrkan i Lund erhåller vare skattemedel eller sig statsbidrag, däremot erläggs statlig inkomstskatt för rörelsefastighetema samt statlig fastighetsskatt.

Inkomster och utgifter samt ekonomisk för ställning domkyrkan i Lund framgår av följande sammanställningar. Det skall observeras att i verksamhetsutgifter i sammanställningen ingår både driftskostnader och investeringsutgifter.

Inkomster och utgifter för Lunds år Mkr domkyrka 1990, Verksamhetens inkomster 9,5 Verksamhetens utgifter -l6,7 Verksamhetens nettoutgifter 7,2 Räntor 3,3 Skatt - 1,3 Årets netto - 5,2

Balansräkning för Lunds domkyrka år 1990, Mkr

Omsättningstillgångar 27,9 Anlåggningstillgângar 94,7

Summa tillgångar 122,6 Kortfristiga skulder 5,0 Långfristiga skulder 4,1 Eget kapital 113,5 Summa skulder och eget kapital 122,6

För övriga äldre redovisas domkyrkor gemensam inkomst- och utgifts63 räkning samt balansräkning.

Inkomster och för äldre

utgifter övriga domkyrkor år 1990, Mkr

Årets netto -1,3 Balansräkning för övriga äldre domkyrkor år 1990, Nlkr Omsättningstillgångar 4,7 Anläggningstillgångar inkl. förv. fonder 24,1

Summa tillgångar 28,8 Kortfristiga skulder 1,7 Långfristiga skulder 5,9 Förvaltade fonder 20,0 Eget kapital 1,2 Summa skulder och eget kapital 28,8

Under perioden utfördes en inre av restaurering Strängnäs domkyrka för 3,6 milj. kr. varav staten bidrog med 1,5 milj. kr. och med Strängnäs pastorat återstoden. Tak på domkyrkan i och hus renoverades Uppsala intilliggande för 1,3 milj. kr. För detta erhölls med la. och lika statligt bidrag 0,3 milj. mycket från domkyrkoförsamlingen. Det är med och vanligt statsbidrag

bidrag från domkyrkoförsamling vid restaurering av övriga äldre domkyr-

kor. Av de förvaltade fonderna lcr. och avsåg 11,4 milj. Uppsala domkyrka 7,4 milj. kr. Strängnäs domkyrka.

4.4 Svenska kyrkans ekonomi central nivå

på

4.4.1 Den centrala verksamheten

Som tidigare sagts (avsnitt 3.4) innebar 1983 års kyrkomötesreform från

organisatorisk synpunkt att man på central nivå inom Svenska kyrkan skapa-

de en med en del - och parallellorganisation offentligrättslig kyrkomöte centralstyrelse - samt en civilrättslig del - Svenska stiftelse för kyrkans rikskyrklig verksamhet (SFRV) med ombudsmöte och styrelse. Mellan kyrko- och ombudsmöte samt mellan centralstyrelse och stiftelsestyrelse råder fullständig personalunion. Härigenom har man åstadkommit en formell boslcillnad mellan lagreglerad och frivillig verksamhet, samtidigt som man tryggat samordningen mellan de båda typerna av verksamhet.

Kyrkofonden spelar en mycket betydelsefull roll i de centrala kyrkliga organens ekonomi. Kyrkomötet är helt beroende av anslag från kyrkofonden. Ombudsmötet får inga egna anslag utan dess kostnader betalas genom kyrkomötets kyrkofondsanslag. SFRV år också till allra största delen beroende av anslag från kyrkofonden även om stiftelsen också har vissa egna verksamhetsintåkter. Numera bår SFRV även centralstyrelsens verksamhetskostnader. De tre inrikes kyrkliga nåmndema finansieras också via SFRV.

Från statskontorets rapport hämtas följande resultat- och balansråkningar, som är ihopslagna räkningar för de centrala organen. (tabell 1 och 2)

Tabell 1. Resultaträkning 1990 för de centrala kyrkliga organen, Mkr

Tabell 2. Balansräkning 1990 för de centrala kyrkliga organen, Mkr bank, postgiro 24,6

lçassa,

Över 80 procent av omslutningen enligt resultaträkningen och 90 procent av tillgångarna och skulderna hör till rikskyrkostiftelsens ekonomi.

SFRV:s egna inkomster härrör till största delen från egen verksamhet. Den egna verksamheten (17,9 milj. kr. 1990) utgörs av kurs och konferensverk-

samhet, försäljning av egna och inköpta produkter, sålda tjänster till i första hand centralstyrelsen och samt Vidare har kyrkomötet pastoratsförbundet. man intäkter i form av hyra från bl.a. riksförbundet centralstyrelsen, Kyrkans ungdom/ Ansgarsförbundet och pastoratsförbundet samt ersättningar för konsulenters resor m.m.

För närvarande pågår en aweckling av rikskollekter som är avsedda för SFRVs egen organisation. De ersätts med I kyrkofondsanslag. övrigt fördelas kollektema mellan de tre inrikesnämnderna efter sina ändamål.

Kyrkomötet och centralstyrelsen har under 1990 haft obetydliga egna inkomster utan nästan helt och hållet levt de som på anslag regeringen tilldelat ur kyrkofonden.

Utöver här nämnda centrala organ finns ett särskilt kansli, årkebiskopsâmbetet, för ärkebiskopens rikskyrkliga uppgifter. Dess verksamhet bekostas av medel ur kyrkofonden. År 1990 uppgick åmbetets kostnader till knappt 1,7 milj. kr.

4.4.2 Svenska kyrkans utlandsverksamhet

Svenska kyrkan bedriver en omfattande utlandsverksamhet. Ansvaret för denna verksamhet âvilar de tre utrikesnämndema, dvs. Nämnden för Svenska kyrkans mission, Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet och Svenska kyrkans nämnd för internationell Dessa diakoni/Lutherhjälpen. nämnder utgör samtidigt styrelser i var och en av de rikskyrkliga stiftelsema Svenska kyrkans mission, Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) och Lutherhjälpen. I sin rapport har statskontoret även kartlagt dessa organisationers ekonomi.

Svenska kyrkans mission bedriver missionsarbete i större delen av tredje världens länder. Under 1990 uppgick de totala kostnaderna till 99,6 milj.

kr., varav 74 milj. kr. avsåg den ordinarie verksamheten, 20,1 milj. kr. särskilda ändamål samt 5,5 milj. kr. extraordinära kostnader. Till de särskilda ândamålen hade motsvarande gåvo- och bidragsmedel inkommit. Av dessa utgjorde 19,1 milj. kr. av SIDA-medel för projekt i Asien, Afrika och Latinamerika. Sammanlagt inbringade kollekter och gåvor 54,6 milj. kr. och bidragen från SIDA och andra organisationer 25,6 milj. kr. Finansiella intäkter uppgick till 7,6 milj. kr. och extraordinära intäkter till 7 milj. kr. Dessutom tillkom verksamhetsintäkter om 2,8 milj. kr.

Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) är sedan 1989 huvudman för hela Svenska kyrkans utlandsverksamhet bland svenskar. Av de totala kostnaderna på 50,6 milj. kr. år 1990 gick 6,1 milj. kr. (12 procent) till administrationskostnader i Sverige. Intäkterna balanserade kostnaderna. De största intâktskålloma för SKUT är de lokala inkomsterna från utlandsverksamheten (18,6 milj. kr.) samt bidraget från kyrkofonden (21,2 milj. kr.). Man är i mindre mån än de andra två utrikesstiftelsema beroende av kollektmedel och gåvor (9,2 milj. lcr.). Härtill kommer försäljningsintäkter 0,3 milj. kr., övriga bidrag 0,6 milj. kr., finansiella intäkter 0,6 milj. kr. samt extraordinarie intäkter, 0,2 milj. kr.

Lutherhjälpen är Svenska kyrkans biståndsorgan. Under 1990 fördelade man 195,6 milj. kr. på följande områden: Utvecklingsbistånd (46 procent), katastrof- och tlyktinghjälp (44 procent), informationsarbete (4 procent). Administrationskostnadema uppgick till 12 milj. kr. (6 procent). På intäktssidan kom 123 milj. kr. genom kollekter och gåvor från enskilda eller genom testamenten. Bidrag från SIDA och andra organisationer täckte ytterligare 62 milj. kr. Rånteintåkter gav 12 milj. kr.

4.4.3 Övrig rikskyrklig verksamhet

I avsnitt 2.4.5 har utredningen i korthet behandlat en mångfald organisationer som är mer eller mindre nära knutna till Svenska kyrkan. I sin rapport

har Statskontoret tagit en del av upp ungdomsorganisationema, utbildningsorganen, diakoniinstitutionema, Svenska kyrkans och församlingspastoratsförbund samt Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Ungdomsorganisationer

Ansgarsförbundet och Kyrkans ungdom utgör tillsammans barn- och ungdomsrörelsen inom Svenska De bedriver en hel del arbete kyrkan. tillsammans och har också ett gemensamt Ett samrådsorgan. principbeslut har fattats om att gemensamt bilda en ny organisation. Organisationerna är inte formellt knutna till av de centrala något organen.

De två organisationerna år likartade även vad mycket gäller finansieringen av verksamheten. Den stora inkomstkâllan vilka utgörs av kollektmedel, 1990 lcr. En annan utgjorde 3,5 milj. viktig ñnansieringskâlla är statliga bidrag. Dessa uppgick samma år till 2,3 lcr.

milj. Övriga inkomstposter är

medlemsavgifter (1,3 milj. lan), varuförsâljning och gåvor (0,8 milj. kr.) och ränteintâkter (0,3 milj. kr.). Kostnaderna till uppgick sammanlagt 7,9 milj. kr. Av dessa utgjorde personalkostnadema den största posten med 4,5 milj. kr.

Utbildningsorganen

Yrkesutbildning för kyrkliga befattningshavare sker vid olika kyrkliga utbildningsinstitutioner.

Pråstutbildning sker vid pastoralinstituten i och Lund samt vid Uppsala Johannelunds teologiska institut. vid SFRV år Utbildningsnämnden huvudman för pastoralinstituten, fosterlandsstiftelsen för Evangeliska Johannelunds teologiska institut. SFRVs kostnader för pastoralinstituten uppgick till 8 milj. lcr.

Det finns 12 kyrkliga folkhögskolor, vilka i varierande utsträckning får ekonomiskt stöd från stiftssamfällighetema och genom stiftskollekter. Församlingsassistentutbildning bedrivs vid Sigtuna folkhögskola, Jämshögs folkhögskola samt, för finskspråkiga, Axvalla folkhögskola. Vid Sigtuna folkhögskola finns även församlingsselcreterarutbildning;

Statskontoret redovisar särskilt ekonomiska uppgifter för Kyrkans ut-

bildningscentrum med Sigtuna folkhögskola. Kostnadema uppgick till 22,1 milj. kr. 1989. Finansieringen skedde genom verksamhetsintäkter om 9,1 milj. kr., myndighetsanslag om 8,8 milj. kr., anslag från stiftare, bl.a. SFRV, om 2,1 kr., en rikskollekt om 0,7 milj. kr., övriga gåvor och milj. bidrag om 0,9 milj. kr. samt realisationsvinst om 3,6 milj. kr.

För kyrkomusikerutbildning vid diakonistiftelsen Stora Sköndal och Geijerskolan utgick kyrkofondsanslag med 1,6 respektive 0,5 milj. 10. Geijerskolan erhöll därutöver en kvarts rikskollekt om knappt 0,2 milj. kr. Till orgelspelarutbildning utbetalades 0,2 milj. kr. i statsbidrag.

Diakoniinstitutiøner

Under denna rubrik behandlas diakonisüftelserna och stadsmissionema. Dessa organisationer arbetar inom ramen för Svenska kyrkan men är juridiskt fristående från denna.

De fem diakonisällskapen eller diakonistiftelsema, Ersta och Stora Sköndal Samariterhemmet i och Värsta i i Stockholm, Bräcke i Göteborg, Uppsala Härnösand, har en gemensam nämnare i utbildning av diakoner och diakonissor samt värd av äldre och sjuka. Verksamheterna har stor omfattning, vilket framgår av följande sammantagna resultaträkning.

Tabell 1. Resultaträkning 1989 för Mkr diakoniststiftelsema,

Verksamhetens intäkter 554,4 -

Uppskattad ersättning från landsting 384

- kommuner 16 Verksamhetens kostnader -546,6 Verksamhetens nettointäkter 7,8

Rikskollekter 2,2 Gåvor 9,2

Statliga bidrag 3,8

Ifyrkofondsanslag 1,9

Ovriga kostnader -

24,3 - intäkter 23 Finansiella kostnader - 25,3 intäkter 50,1

Resultat efter bidrag och finansnetto

48,4

Avskrivningar -

32,6 Extraordinâra intäkter 3,2 Skatt - 0,4

Förändring av eget kapital 18,6

Diakonistiftelsemas sammanlagda tillgångar till 850 10. i uppgick milj.

bokfört värde.

Stadsmissionema ägnar sig åt socialt arbete i framförallt storstäderna.

Varken rikskollekt eller tillfaller stadsmissionema

kyrkofondsanslag däremot

uppbär dessa såväl stiftskollekter som De erhåller församlingskollekter.

också gåvor från syföreningar och arbetskretsar.

Statskontoret redovisar följande för stadsmissionema i resultaträkning

Stockholm, Göteborg och Malmö.

Tabell 2. Resultaträkning 1989 för Stadsmissionen, Mkr

Verksamhetens intäkter 81 i Verksamhetens kostnader -116,9 Verksamhetens nettokostnader - 35,9

Gåvor 16,8

Kyrkliga bidrag 5,1 Kommunala bidrag 6,8

Statliga bidrag 0,1

intäkter -

Ovriga 0,5

De tre stadsmissionemas tillgångar uppgick till 240 milj. kr. i bokfört värde.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratyörbwtd

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund är arbetsgivar- och intressentorganisation för församlingarna med arbetsgivaransvar och de kyrkliga samfállighetema. Som centralt förbund för kyrkokommunema har detta nåra samverkan med Svenska kommunförbundet. Dess kostnader på 10,5 milj. kr. 1989 finansierades huvudsakligen med medlemsavgifter.

Evangeliska fosterlandssnftelsen

Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) är en självständig missionsorganisation inom Svenska kyrkan. Samverkan mellan Svenska och EFS har kyrkan stärkts under senare år.

EFS har totalt 23 000 medlemmar i 676 missionsföreningar. Av dessa har 30-35 föreningar ett reglerat samarbete med Svenska kyrkan. Församlingarna ger EFS-föreningama ersättning härför. Ersättningen täcker 75 procent av de totala kostnaderna. Totalt uppgick denna ersättning till 11,5 milj. kr. år 1989 som kan jämföras med EFS totala intäkter om 85,5 milj. kr. detta år.

4.4.4 Insamlade medel

Ytterligare inkomstkällor för den kyrkliga verksamheten är kollekter och andra insamlade medel.

Kollekter inom Svenska kyrkan tas upp på såväl församlings-, stifts- och riksplanet. Rikskollektema upptas för gemensamma kyrkliga ändamål som ligger utanför stiftens och församlingamas kompetens. Svenska kyrkans centralstyrelse avgör när och för vilka ändamål rikskollekter skall insamlas. Under 1990 uppbars rikskollekter vid mer än hälften av sön- och helg-

dagarna. Övriga sön- och helgdagar under året tas stifts- och försam-

lingskollelcter upp. Det är domkapitlen som bestämmer tidpunkt och ändamål för stiftskollekter medan församlingskyrkoråden beslutar om församlingskollekter. Stiftskollekterna är i huvudsak avsedda för regionala verksamheter som folkhögskolor, sommargårdar och diakonalt arbete och församlingskollektema för lokal församlingsverksamhet. Inte sällan tas dock församlingskollekter upp för något av de rikskyrkliga insamlingsändamålen.

Under 1990 insamlades 73,7 milj. kr. i rikskollekter. De organisationer som erhöll mest var Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission med 32 resp. 17 milj. kr. Stiftskollektema och församlingskollektema samma år uppgick till 11,2 milj. kr. resp. 43,8 milj. kr.

I nedanstående tabell visas hur kollektema utvecklats under den senaste 12års perioden. Någon beräkning av inflationseffekten är Siffrorna ej gjord. anges i milj. kr.

1979 1987 1988 1989 1990

Det genomsnittliga kollektgivandet per år och innevånare var ñljande: 8:46 13:73 13:47 14:61 15:01

Utöver kollekter sker omfattande insamlingar inom ramen för det övriga församlingsarbetet. Som exempel kan nämnas den verksamhet kyrkans syföreningar bedriver till förmån för organisationer som Lutherhjälpen, Svenska kyrkans mission, Svenska kyrkan i utlandet och Rädda barnen. Under 1990 samlade syföreningama in 58 milj. kr. Även i många andra sammanhang sker betydande insamlingar. Över 33 milj. kr. redovisas som andra insamlade medel.

4.5 Den kyrkliga

finansförmögenheten

Det är lämpligt att i detta sammanhang närmare beröra den finanskyrkliga förmögenheten. Begreppet fmansfönnögenhet kan användas som en sammanfattande benämning på den specialreglerade förmögenhetsmassa som under tidernas lopp tillförts för att med sin kyrkan avkastning understödja dess verksamhet. I dag definieras och regleras denna förmögenhet huvudsakligen i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord.

Från Statskontorets rapport samt Kyrkofondens styrelses betänkande Jorden, skogen och fonderna (s. 29 ff) kan följande uppgifter inhämtas beträffande

den kyrkliga ñnansförmögenheten. I tabellen redovisas marknadsvårdena på den specialreglerade fasta egendomen uppdelad på de olika egendomslagen. Egendomarnas marknadsvärden 1989, lVIkr

Härtill kommer prästlönefondema och församlingskyrkomas fastighetsfonder, som enligt SCBs undersökning hade ett värde på 833 resp. 5l milj. kr. vid utgången av är 1989. År 1990 var motsvarande tal 856 resp. 63 milj. kr. Då dessa medel huvudsakligen är placerade i bank är det uppgivna värdet nära marknadsvärdet. Sammantaget skulle detta innebära att ñnansförmögenheten hade ett värde på närmare 8 miljarder kr. vid utgången av är 1989. Enligt betänkandet Jorden, skogen och fonderna uppgår dock inte avkastningen till mer än ca 250 milj. kr. Detta kan preciseras på följande sätt. Vinsten i egendomsnämndemas förvaltning av löneboställen och pråstlönefondsfastigheter uppgick till 164 milj. kr. år 1990. Nettot av kyrkofondsfastighetema var 5 milj. kr. samma år. Avkastningen av prästlönefondema och församlingslcyrkomas fastighetsfonder uppgick till 90 milj. kr.

Den största delen av ñnansförmögenheten utgörs av jordbruks- och skogsfastigheter. Enligt en uppskattning hade dessa vid utgången av år 1989 ett värde av drygt 6,5 miljarder kr. Detta motsvarar ca 84 procent av finansfönnögenhetens sammansättning. Resterande delar utgörs av prästlönefonder (9 procent), småhusfastigheter (3 procent) och övrig egendom (4 procent). Inom prästlönefondema dominerar som sagt placering i bank. Mer än 73 procent av prästlönefondema är placerade på detta sätt. Värdet av placering-

ar i aktier och aktiefondsandelar har dock ökat under 1980-talet och uppgår till ungefär 18 procent av det totala fondkapitalet.

Kyrkofonden

Grundläggande bestämmelser om kyrkofonden, om ekonomisk utjämning mellan pastorat genom kyrkofonden och om hur medel i kyrkofondens övrigt används finns i kyrkofondslagen (1988:182). I kyrkofondsförordningen (1988:1148) har lämnats närmare tillämpningsföreskrifter.

Kyrkofonden intar en central ställning inom den kyrkliga ekonomin. För kyrkofonden finns en styrelse. Dess verksamhet regleras i förordningen (1988:1149) med instruktion för kyrkofondens styrelse. Kyrkofonden förvaltas av Beslut om Kammarkollegiet. utbetalning av anslag och bidrag av kyrkofonden fattas av Kyrkofondens styrelse inom ramen för en av kyrkomötet beslutad och av regeringen fastställd budget.

Genom kyrkofonden sker i första hand en ekonomisk mellan utjämning pas-

toraten. Systemet bygger på en skattekraftsgaranti som syftar till att utjämna

de olika pastoratens och stiftssamfállighetemas skattekraft. Det bidrag som betalas på grund av skattekraftsgarantin kallas allmänt utjämningsbidrag. Detta skall utgå till alla pastorat och stiftssamfälligheter som inte uppnår den garanterade skattekraften. Dessutom kan ett extra utjämningsbidrag beviljas. Härutöver beviljar s.k. Kyrkofondens styrelse stiftssamfállighetema stiftsbidrag för särskilda kostnader, främst den centrala administrationen i stiften. Pastoraten kan få s.k. kyrkobyggnadsbidrag till mera omfattande byggnadsâtgärder på kulturhistoriskt värdefulla kyrkor.

Utöver utjämningsbidragen betalas ur bl.a. kostnader för avkyrkofonden löningsförmáner till biskopar, kostnader for vissa pensionsförmåner till

präster och deras efterlevande, kostnader för kyrkomötet och kostnader för den rikskyrldiga verksamheten.

Den största intäktsposten för är den allmänna kyrkofonden kyrkoavgiften, vilken fastställs i och för närvarande kyrkofondslagen utgör 16 öre per

skattekrona. Avgiften betalas av pastoraten och beräknas skatteunderla-

på get. En annan intäktspost är den särskilda Denna kyrkoavgiften. avgift betalas av pastorat som har lönetillgångar, dvs. löneboställen och prästlönefonder samt andelar i och prästlönejordsfond prästlönefondsfastigheter. Avgiften, som utgår efter vissa bestämda beräknas värdet procentsatser, på av de olika egendomsslagen i pastoratet. Av större för övriga intäktsposter kyrkofonden kan nämnas och från fondens avkastning ersättning tillgångar och andra kapitaltillgångar. Tidigare har ocskå som statsbidrag utgått ersättning för bortfallet av olika inkomster för fonden. Fr.o.m. budgetåret 1991/92 betalas inte till svenska längre några statsbidrag kyrkan.

Under år 1990 uppgick kyrkofondens intäkter till l 155 sammanlagt milj. kr. och dess kostnader till 972 milj. kr. Härutöver särskilda gjordes avsättningar om sammanlagt 129 milj. kr. Det bokförda värdet av fondens egna kapital var vid utgången av år 1990 761 kr. medan dess markmilj. nadsvärde uppgick till närmare 1,2 kr. miljarder

Nedanstående ñgur visar kyrkofondens intäkter och kostnader.

Kyrkofondens redovisade intäkter och kostnader år 1990 Övrigt 73 mkr Övrigt 10 mkr Rikakyrkliga ändamål [07 mkr Kapitalinkomster50 mkr statsbidrag 59 mkr Biakopalönernun. 20 mkr

Särskild kyrkoavgik 152mkr Stiftsbidrag 228 mkr

Pensioneroch arbetsgivaravgiñer 83 mk:

Allmän utjimningsbidrag 406 mkr

Allmän kyrkoavgih 821 mkr

Extra utjñmningsbidrag62 mkr Kyrkorestaureringsfond55 mkr Avsättning till tickande av tidigare underskott29 mkr Avsättning (är pensionsskuld 100 mkr Överskou 54 mkr Summa intäkter Summa kostnader 1 155 mkr 1 155 mkr

Uppgifterna i figuren kan sammanföras för att visa hur av inbemycket talningama från pastoraten som kom tillbaka i form av bidrag. Vidare kan beräknas hur mycket som gick till stiftsnivån och till den centrala nivån.

Kyrkofonden erhöll sammanlagt 973 milj. kr. från pastoraten i allmän kyrkoavgift och särskild kyrkoavgift. Av dessa och andra intäkter till kyrkofonden återgick ca 590 milj. kr. till pastoraten i form av olika bidrag. Hårutöver betalade kyrkofonden pensioner och arbetsgivaravgifter om 83 milj. kr. som till större delen avsåg pensionerade församlingsprâster.

Kyrkofondens utgifter för stiftsniván uppgick till ca 180 milj. lcr. och för den centrala nivån 117 milj. kr.

5. SVENSKA KYRKANS PERSONAL

5.1 Inledning

Den nuvarande tjänstestrukturen inom kyrkan vilar på en lång historisk tradition. Historiskt sett har det alltid i församlingarna funnits tjänster i syfte att i olika avseenden betjäna församlingarna.

I skulle det finnas en präst. eller socknen varje församling Församlingen kom härvid att utgöra prästens ämbetsomräde. Under 1700-talet började begreppet pastorat som liktydigt med en prästs ämbetsområde att komma i bruk. Det var inte ovanligt att ett pastorat kom att omfatta flera församlingar. I samband med denna utveckling tillkom en biträdande ordinarie pråsttjänst, komminister. Extra icke-ordinarie präster tjänstgjorde som

adjunkter när kyrkoherden hade nedsatt arbetsförmåga eller pastoratet var

vidsträckt och svårskött.

Det fanns förutom prästtjänster även andra tjänster i församlingen. Av dessa är klockartjänsten den äldsta. Klockarens uppgifter var att biträda prästen i olika sysslor, svara för klockringningen och kyrkans yttre vård. Med tiden kom klockartjânsten att förenas med kyrkomusikaliska uppgifter. Han kom också att delta i skolundervisningen.

Organisttjänstema tillkom i främst stadsförsamlingarna under 1600-talet. Med tiden uppstod också ofta behov av särskilda för t.ex. kyrkväktare kloclcringningen och kyrkans yttre värd.

I dagens svenska finns vid sidan om flera med kyrka prästtjänstema tjänster församlingsvärdande inriktning. Som exempel kan nämnas diakoner/ diakonissor, församlingsselcreterare, församlingsassistenter, förskollärare m.fl. Inom församlingarnas och samfällighetemas administration och fastighetsförvaltning samt inom begravningsverksamheten finns också ett stort antal anställda.

Tjänsterna pä församlings- och stiftsnivå är organiserade i två olika tjänstesystem. Det är dels prästtjänstema som är statligt reglerade, dels de kyrkokommunalt reglerade tjänsterna, dvs. tjänster för kyrkomusiker, diakoner/diakonissor, församlingsassistenter och -sekreterare, ungdomsledare, bamtimmeledare, kyrkogärdschefer, vaktmästare m.fl. De skilda tjänstesystemen innebär att man arbetar under delvis olika Skillnader förutsättningar. finns bl.a. då det gäller vem som fullgör olika hur arbetsgivarfunktioner, tjänster inrättas och tillsätts och i det att man tillhör olika avtalsområden. Det bör också nämnas att av de kyrkokommunalt är reglerade tjänsterna vissa kyrkomusikertjänster lagstadgade, medan inrättandet av övriga kyrkokommunala tjänster helt ankommer på pastoraten eller en pastoratssamfällighet att själv besluta om.

Bakom pråsttjänstemas särställning ligger en läng historisk tradition. Som framhållits i ett tidigare avsnitt är en grundläggande princip i Svenska kyrkans uppbyggnad den s.k. dubbla ansvarslinjen. Den innebär en kombination av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrad självstyrelse. Biskopar och präster har således inte enbart ställning som tjänstemän eller funktionärer inom den kyrkliga organisationen. Med det religiöst bestämda prästämbetet i kyrkan följer ett nämligen självständigt ansvar för kyrkans lära, undervisning och sakramentsförvaltning. Motive-

ringen är att evangeliet och kyrkans lära inte är framsprungna ur en demokratisk process eller kan ändras genom beslut i vanlig demokratisk ordning. Prästtjänsten ar således i många hänseenden ett självständigt ämbete som inte är underkastat kyrkokommunala regler.

Svenska kyrkan år sammantaget en betydande arbetsgivare. Om man räknar in även den rikskyrkliga organisationen var det totala antalet anställda i november år 1990 drygt 24 000. Av dessa var den helt övervägande delen eller omkring 20 183 anställda med kommunalt reglerade villkor i församlingar och kyrkliga samfilligheter. I denna summa har inte den säsongsanställda personalen, som beräknas uppgå till omkring 5 000 personer, räknats in. Sedan den 1 juli 1990 är inte kyrkomusikema längre statligt reglerade utan kyrkokommunala. Antalet prästtjänster som fick ñnnas 1990 var ca. 3 600 men antalet vakanser uppgick drygt 400. I stort torde antalet inrättade prästtjänster vara lika många som antalet tillåtna även om prästemas antal var mindre. Deltidsarbete är mycket vanligt främst bland de kyrkokommunalt anställda och bland kyrkomusikema varför en omräkning till heltidstjänster innebär en avsevärd minskning. Räknar man bort tjänstlediga från de kyrkokommunalt anställda och dessutom räknar om till heltidstjänster blir antalet nära 12 000.

Omkring hälften av dem som är kyrkokommunalt anställda arbetar inom församlingarnas och samfállighetemas administration, fastighetsförvaltning samt inom begravningsverksamheten. Stora och viktiga personalgrupper är kyrkovaktmästare, kyrkogårdspersonal, kanslister och lokalvårdare. Även den personal som är inriktad på församlingsvårdande uppgifter är kyrkokommunalt anställd. Ovan har nämnts exempel på sådan personal. Stiftsadjunkter, kontraktsadjunkter och den personal som är anställd vid stiftskansliema är också kyrkokommunalt anställd hos stiftssamfälligheten.

5.2 Svenska kyrkan som arbetsgivare

Organisatoriskt sett saknar Svenska kyrkan ett samlat arbetsgivarorgan. Arbetsgivaransvaret är således uppsplittrat olika enheter inom på kyrkan. Med undantag för de i pastoraten anställda pråstema är all personal på lokal och regional nivå anställd. För denna kyrkokommunalt personal utövas arbetsgivaransvaret av pastorat eller stiftssamfálligheter. På riksplanet är varje kyrklig styrelse eller riksorganisation var för sig arbetsgivare för sin personal.

Med stöd av den kommunala församdelegationslagen (1954: 130) företräds lingar, pastorat och stiftsamfálligheter vid löne- och och avtalsförhandlingar därmed sammanhängande av Svenska frågor kyrkans församlings- och pastoratsförbund (SKFP). Förbundet är och de församlingamas, pastoratens övriga samfällighetemas service- och intresseorganisation. Det arbetar bl.a. genom stiftsförbund på det regionala planet. En av de viktigaste uppgifterna för församlings- och pastoratsförbundet är att vara arbetsgivarorganisation för pastoraten. På det kyrkokommunalt lönereglerade området föreligger på det centrala ett samarbete mellan planet församlings- och pastoratsförbundet och Svenska kommunförbundet. På det lokala förekommer visst planet samarbete mellan den kyrkliga och borgerliga kommunens personalorgan.

Det råder i viss mån delade meningar om vem som är för de arbetsgivare i pastoraten anställda prästerna. Tidigare framhölls att domkapitlet var arbetsgivare, men genom den nya stiftsorganisationen har ardomkapitlets betsgivarfunktion till viss del förts över till Det har också stiftsstyrelsen. håvdats att den arbetsrättsliga lagstiftningen såsom lagen om (1976:580) medbestämmande i arbetslivet och lagen om (1976:600) offentlig anställning medfört att pastorat eller år Det torde kyrklig samfällighet arbetsgivare. emellertid vara klart att arbetsgivaransvaret för är delat mellan prästerna bortsett från och Statens regeringen arbetsgivarverk domkapitlet, stiftsstyrelsen, kyrkorådet/tillsättningsnämnden och kontraktsprosten.

Pastoratsförbundet saknar förhandlingsrätt beträffande prästtjänstema. För närvarande bestäms vissa löne- och allmänna anställningsvillkor efter förhandling mellan Statens arbetsgivarverk och vederbörande personalorganisation. Arbetsgivarverket företräder härvid pastoratens och de kyrkliga samfallighetemas intressen på grund av bestämmelserna i lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m., den s.k. ställföreträdarlagen. Genom de av arbetsgivarverket med berörda personalorganisationer slutna kollektivavtalen blir kyrkokommunema på grund av ställföreträdarlagen formellt kollektivavtalsbundna gentemot personalorganisationema. Som ersättning för en formell kyrkokommunal representation inom arbetsgivarverket vid dess förhandlingar förekommer bl.a. underhandskontakter mellan verket samt församlings- och pastoratsförbundets förhandlingsdelegation och dess kansli. Några lokala kollektivavtal om löner avseende prästerna träffas således inte mellan pastoratsförbundet och personalorganisationema. I de lokala förhandlingarna har arbetsgivarverket delegerat till en av domkapitlet och Pastoratsförbundets stiftsförbund utsedd förhandlingsdelegation att sluta avtal om prästernas löner.

Ställföreträdarlagen ger arbetsgivarverket också vissa andra befogenheter än att sluta kollektivavtal, bl.a. rätt att företräda en kyrklig kommun i tvist om ett kollektivavtal som arbetsgivarverket slutit.

På stiftsnivå finns jämte stifts- och kontraktsadjunktema annan kyrkokommunalt anställd personal. Arbetsgivaransvaret för denna personal åvilar och egendomsnämndema.

stiftssamfallighetema

Vid avtals- och löneförhandlingar biträder pastoratsförbundet arbetsgivarna. De fyra rikskyrldiga stiftelsema är numera medlemmar i Arbetsgivarföreningen SFO, vilket kan komma att påverka framtida avtalskonstruktioner inom den rikskyrkliga verksamheten.

5.3 Den kyrkliga personalen

5.3.1 Den prästerliga tjänsteorganisationen

Den prästerliga tjänsteorganisationen är och uppdelad på pastoratstjänster stiftstjänster. Därutöver finns personliga prästtjänster och i s.k. prästtjänster samarbetskyrkor. Den närmare utformningen av prästtjänstorganisationen i stiftet görs av stiftsstyrelsen.

Ett pastorat kan bestå av en eller flera församlingar. Pastoratet år kyrkoherdens tjânstgöringsområde. I det pastorat där stiftets är domkyrka belägen skall det i stället finnas en tjänst som om inte bedomprost, regeringen stämmer annat. är Domprosten kyrkoherde i pastoratet. Förutom kyrkoherden kan det i pastoratet finnas en eller flera komministrar anställda. Pastoratet ansvarar för kyrkoherdens och komministramas avlöningsförmåner. Tjänsterna tillsätts numera med förordnande.

I varje stift skall det ñnnas en som I stift är tjänst biskop. Uppsala ärkebiskopen biskop. Där finns också en tjänst som biträdande Kostbiskop. naderna för biskopamas avlöningsförmåner betalas ur Hos kyrkofonden. stiftssamfälligheten kan det finnas stiftsadjunkter och kontraktsadjunkter. Dessa avlönas av stiftssamfálligheten. I stiften finns det också som tjänster pastorsadjunkt. Dessa tjänster är utbildningstjänster avsedda för nyvigda präster.

Stiftsadjunktema fullgör arbetsuppgifter som i allmänhet griper över hela stiftet. Kontraktsadjunktema utgör ett till komplement tjänsteorganisationen på pastoratsplanet, särskilt för uppgifter som det enskilda pastoratet har för litet underlag för att kunna bära. Som kan nämnas det exempel finskspråkiga församlingsarbetet.

De nyprästvigda anställs på utbildningstjänster i stiftet. Innehavarna av dessa tjänster, pastorsadjunktema, placeras som regel ipastorat där tjänstgöringen kan bedrivas under handledning av en erfaren präst. Ett års erfarenhet av tjänstgöring på en sådan utbildningstjänst eller annan tjänstgöring som präst inom Svenska kyrkan krävs för rätt att erhålla en annan prästtjänst.

Prästtjänstema tillsätts i huvuddrag på följande sätt. När en kyrkoherdetjänst

eller komministertjänst är ledig ankommer det på domkapitlet att pröva vilka sökande som är behöriga till tjänsten. Domkapitlet skall också yttra sig över de sökandes meriter. Tjänsten tillsätts därefter i ett enförsamlingspastorat av kyrkorådet och i ett flerförsamlingspastorat av en särskild tillsåttningsnämnd med företrädare för kyrkorâden i de församlingar som ingår i pastoratet. Var tredje gång en kyrkoherdetjänst är ledig tillsätts den dock av domkapitlet. Innan tjänsten tillsätts skall kyrkorådet i varje församling ges tillfälle att yttra sig över de behöriga sökandena.

Mot bakgrund av att domprosten är vice ordförande i domkapitlet och även i många andra situationer är ersättare för biskopen tillsätts domprosttjänsterna av regeringen. Domkapitlet skall pröva vilka sökande som är behöriga till tjänsten och ge kyrkoräden i varje församling i pastoratet tillfälle att yttra sig över dessa.

Regeringen inrättar tjänster som biskop och domprost. När en tjänst som ärkebiskop, biskop eller biträdande biskop blir ledig skall regeringen förordna om biskopsval. Biskopsvalen förrättas av en valkorporation som bestar av domkapitlets ledamöter, flertalet av stiftets präster och ett motsvarande antal särskilt utsedda elektorer för stiftets lekmän. Vid val av ärkebiskop gäller särsldlda regler. Vid sidan av Uppsala stifts valkorporation uppträder här övriga domkapitel som särskilda valkorporationer. Även ledamöterna i Svenska kyrkans centralstyrelse deltar vid val av ärkebiskop. Regeringen utnämner till biskop en av de tre som erhållit högsta röstetalet vid biskops- eller ärkebiskopsvalet.

Stifts- och kontraktsadjunktema är anställda av stiftssamfálligheten. Dessa tjänster tillsätts därför av stiftsstyrelscn. Domkapitlet skall dock pröva sökandenas behörighet och yttra sig till stiftsstyrelsen över de sökandes meriter.

Tjänster som pastorsadjunkt inrättas av stiftsstyrelsen men deras placering i pastoraten beslutas av domkapitlet. Dessa tjänster är avsedda som utbildningstjänster och därför undantagna från ett fonnellt ansökningsförfarande. En behörighetsprövning till dessa tjänster skall dock göras av domkapitlet. Som regel sker detta i samband med att domkapitlet beslutar anta prästkandidaterna till präster i stiftet efter det att de har avlagt prästexamen. Därefter sker prästvigningen genom biskopen.

Domkapitlets tjänstetillsättningsbeslut får överklagas hos regeringen. Beslut av kyrkorådet, tillsättningsnämnden eller stiftsstyrelsen får överklagas enligt bestämmelsemai 13 kap. församlingslagen (1988: 180), dvs. genom kommunalbesvär. För överklagande av biskopsval gäller särskilda regler.

5.3.2 Den övriga personalen

För den övriga personalen på lokal- och regional nivå, dvs. kyrkomusiker, diakoner/diakonissor, församlingsassistenter, kontorspersonal och vaktmästare m.fl. gäller att den är kyrkokommunalt anställd. Tjänsterna inrättas normalt av pastoratets fullmäktige resp. stiftsfullmäktige och tillsätts av kyrkorádet resp. stiftsstyrelsen.

Vissa speciella regler gäller dock för kyrkomusikema. Enligt lagen (1989: 8) om kyrkomusiken i svenska kyrkan ansvarar pastoraten för den kyrkomusikaliska verksamheten i församlingarna. I regel skall det i varje pastorat finnas minst en tjänst som organist. Domkapitlet får emellertid under vissa förutsättningar medge undantag från denna regel. Domkapitlet har också ålagts ett visst tillsynsansvar över hur pastoraten fullgör sina uppgifter.

Tjänster som kyrkomusiker tillsätts i ett enförsamlingspastorat av kyrkorådet. I ett flerförsamlingspastorat är det samma tillsättningsnämnd som nämnts beträffande vissa prästtjänster som tillsätter kyrkomusiker. Innan en tjänst som kyrkomusiker tillsätts skall domkapitlet pröva vilka sökande som är behöriga samt yttra sig över deras kyrkomusikaliska skicklighet.

Varken Svenska kyrkans centralstyrelse eller de centrala kyrkliga nåmndema

har egen anställd personal utan denna är anställd av Svenska kyrkans stif-

telse för rikskyrklig verksamhet och de tre utrikesstiftelsema. För denna personal samt den personal som är anställd hos övriga organ inom Svenska kyrkans frivilliga verksamhet gäller att anställningsförhållandet styrs av privaträttsliga regler.

5.3.3 Fackliga organisationer m.m.

I stort sett all kyrkligt anställd personal som är fackligt organiserad tillhör förbund som ingår i någon av organisationerna LO, TCO och SACO/SR.

Svenska kyrkans personalförbund tillhör SACO/ SR. Tidigare hette det Prästförbundet, men nu omfattar det också andra kyrkligt anställda, framför allt inom församlingsvården. Till SACO/SR hör också Lärarnas Riksförbund (LR), som organiserar kyrkomusiker och IUSEK (Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer). Stiftsj ägmästama tillhör Sveriges jägarmåstares och forstmåstares förbund. Även Sveriges Socionomers Riksförbund (SSR) har medlemmar inom kyrkan. Statstjänstemannaförbundet (ST) inom TCO har ett litet antal präster organiserade hos sig. Till TCO hör också den relativt stora grupp främst administrativ men även annan personal som är fackligt organiserad i Svenska Kommunaltjânstemannaförbundet (SKTF). Viss diakonal personal finns därtill i Svenska Hälso- och sjukvårdens Tjånstemannaförbund (SHSTF), som ingår i TCO. Ett stort antal anställda, t.ex. i vaktmåstar- och kyrkogårdsarbetartjänst, är organiserade i Svenska Kommunalarbetarförbundet inom LO. Inom egendomsnämndema finns

skogsarbetare tillhöriga Svenska Skogsarbetarförbundet i LO. Det finns

naturligtvis mindre grupper eller enskilda anställda som tillhör också andra

fackliga organisationer.

Hos kyrkan finns dessutom oorganiserad personal. Det rör sig i första hand om kyrkogårds-, kyrkvaktmâstar- och Städpersonal med låg sysselsättningsgrad och anställda i små församlingar.

5.3.4 Pensionsfrågor

Närmare bestämmelser om de statsanställdas pensioner finns i allmänt pensionsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän. De statliga pensionema handhas av Statens löne- och pensionsverk (SPV).

För de statliga pensionema gäller i korthet följande. Pensionema är värdesåkrade genom anknytning till basbeloppet. De finansieras som löpande utgifter för staten. De statliga pensionema är inte längre samordnade med pensionsförmåner från den allmänna försäkringen på så sätt att en viss bruttopensionsnivå alltid år garanterad. Numera gäller ett nettopensionssystem som innebär att en kompletteringspension läggs ovanpå det som folkpension och ATP ger.

Av befattningshavama inom Svenska kyrkan är det prästerna som följer det statliga pensionssystemet och få: sin pension--utbetald genom SPV. Präster-

nas pensioner betalas dock med medel ur kyrkofonden som finansierar dessa

genom den allmänna kyrkoavgiften.

Tjänstepensioneringen för kommunalanstâllda har stora likheter med pensionssystemet för statsanställda. I princip tillämpas ett bruttopensionssystem men det utbetalas normalt en kompletterande nettopension utöver folkpen-

sion och ATP.

Gällande regler finns samlade i pensionsbestämmelser för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA-KL). Detta pensionsavtal omfattar även den kyrkokommunalt anställda personalen.

Utgående pensioner är värdesäkrade genom anknytning till gällande basbelopp. Kyrkokommunema har i mycket ringa utsträclming förhandsfinansierat sina pensionstörpliktelser utan dessa betraktas som löpande månatliga utgifter. Pensionsavgiftema betalas in till kommunernas pensionsanstalt som är det organ som administrerar och utbetalar de kommunala pensionema.

Principema bakom det statliga och det kommunala tjänstepensionssystemet innebär att kyrkan och i vissa fall även staten har en s.k. ackumulerad pensionsskuld. Denna består dels av kostnaden för framtida pensioner för dem som redan har avgått med pension, dels av det belopp som kan räknas vara erforderligt för att svara för pensionskostnaden för redan intjänad pensionsgrundande anställningstid för dem som alltjämt är i tjänst och för deras efterlevande. Svenska kyrkans pensionsskuld för den kyrkokommunalt anställda personalen har av Statskontoret uppskattats till 1 641 milj. kr. Till detta skall läggas prästemas pensionsskuld, som i dag uppgår till 511 milj. kr. för de redan pensionerade prästerna samt ett okänt belopp för de nu verksamma prästerna. Kyrkofonden avsätter numera medel för att täcka prästemas pensionsskuld. I bilaga 4 behandlas pensionssystemet ytterligare.

6. UTLÄNDSKA FÖRHÅLLANDEN

i

i

För att en beskrivning av och diskussion om Svenska kyrkans nuvarande och framtida ekonomiska och rättsliga förhållanden skall bli så meningsfull som möjligt år det naturligtvis mycket värdefullt att studera kyrka-stat relationerna i andra länder och ta del av de erfarenheter man vunnit där inom detta område. Utredningen har därför valt att företa studieresor till Finland, Norge, Tyskland och USA.

Givetvis är förhållandena i våra nordiska grannländer av största intresse. Finland, Norge och Danmark kan nämnas som exempel på länder med mer eller mindre utpräglade statskyrkosystem. Relationema mellan stat och kyrka skiljer sig emellertid markant åt i dessa båda länder. Den finska evangelisk-lutherska kyrkan åtnjuter en i både rättsligt och ekonomiskt hänseende större självständighet än den norska och danska kyrkan.

Tyskland och USA år å andra sidan intressanta exempel på länder där kyrkorna står helt fria från staten. I Tyskland har kyrkorna oaktat detta emellertid konstitutionellt sett en offentligrättslig ställning med beskattningsrätt. Kyrkorna i USA kan däremot i huvudsak karakteriseras som privaträttsliga associationer och enligt amerikanskt synsätt får staten i princip inte i någon form understödja religiös verksamhet. Det finns således även bland länder som salmar statskyrkosystem klara skillnader i förhållandet kyrkastat.

I detta avsnitt skall utredningen översiktligt redogöra för kyrkomas ställning i förhållande till staten i Finland, Norge, Danmark, Tyskland och USA. Naturligtvis måste en sådan redogörelse begränsas högst avsevärt. Tonvikten kommer av naturliga skäl därför att läggas på de evangelisk-lutherska kyrkorna. Vi skall också avslutningsvis i korthet beskriva hur man i Italien valt att utforma det statliga stödet till bl.a. den katolska kyrkans verksamhet.

6.1 Finland

Den finska evangelisk-lutherska kyrkan är av särskilt intresse eftersom den finska och Svenska kyrkan har en gemensam historia fram till år 1809. De

båda kyrkorna hade också en gemensam kyrkorättslig grund, nämligen 1686

års kyrkolag. På grund av den finska evangelisk-lutherska kyrkans särskilda ställning under den tsarryska tiden och tillkomsten av 1869 års kyrkolag har den finska lutherska kyrkan kommit att få en självständigare ställning till staten än vad förhållandet är i Sverige. Den finska kyrkan har mer karaktär av ett inom staten verksamt offentligrättsligt trossamfund än en statskyrka i egentlig mening. Det bör här nämnas att den i Finland verkande ryskortodoxa kyrkan också har en offentligrättslig ställning.

Medlemskap i den finska kyrkan grundar sig på dopet. Barndop praktiseras allmänt. Om barnet inte blivit döpt inom sex veckor från barnets födelse skall kyrkoherden anmoda bamets föräldrar eller vårdnadshavare att låta döpa barnet. Sker det ej, blir barnet inte kyrkobokfört utan förs in i civilregistret över dem som icke är medlemmar av kyrkan. I den finska religionsfrihetslagen finns också bestämmelser om rätt att utträda ur kyrkan.

Liksom i vårt land stiftas kyrkolag under medverkan av såväl stat som kyrka. Denna särskilda ordning för stiftande av kyrkolag är grundlagsfást. Initiativrätten i Iagstiftningsfrågor som rör den finska kyrkan tillkommer dock kyrkomötet ensamt. Riksdagen har således ej möjlighet att ta initiativ

i frågor som rör kyrkolagstiftningen. Kyrkans ställning kan endast påverkas genom grundlagsändringar.

Om kyrkomötet antar ett inom kyrkomötet väckt lagförslag överlämnas detta till presidenten som har att förkasta eller oförändrat godta förslaget. Biträder presidenten förslaget överlämnas det till riksdagen. Även riksdagen kan endast godta eller förkasta lagförslaget. Vid riksdagsbehandlingen får endast delta ledamöter som är medlemmar av den finska kyrkan. Enligt ett framlagt förslag kan denna bestämmelse dock komma att upphävas.

Församlingama är de grundläggande enheterna inom den finska kyrkan. Liksom i värt land omhänderhar församlingarna i princip sina egna angelägenheter och svarar även ekonomiskt härför. Församlingamas beslutande organ är kyrkofullmäktige och kyrkostämma. Kyrkorädet år församlingens verkställande organ. Den finska kyrkan har liksom den _ ortodoxa kyrkan i Finland genom sina församlingar beskattningsrâtt. skattskyldig är dels kyrkomedlem dels juridiska personer. Icke medlemmar betalar ingen kyrkoskatt. För den statliga uppbördshjälpen betalar den finska kyrkan en viss procentuell avgift till staten. Församlingama handhar folkbokförings- och begravningsverksamheten. På sikt kommer dock folkbokföringen att överföras till staten som redan för civilregistret över icke kyrkomedlemmar.

Regionalt är den finska kyrkan indelad i åtta stift. De främsta företrädarna för stiftet är biskopen och domkapitlet. Biskopen leder förvaltningen i stiftet och övervakar församlingamas och prästemas verksamhet. Utnämning av biskop sker genom presidenten efter föregänget val. Domkapitlet består av biskopen och tre valda prästerliga ledamöter samt en jurist. Domkapitlet är fortfarande en förvaltningsdomstol och har bl.a. att pröva kompetensöverslcridanden från församlingamas sida.

Den finska kyrkans centrala organ är kyrkomötet, biskopsmötet och kyrkostyrelsen.

Kyrkomötet består av biskopama i stiften, en fältbiskop samt 96 valda ombud av vilka 1/3 är präster och 2/3 lekmän. Även är regeringen representerad vid kyrkomötet genom kyrkoministem. För att tillgodose behovet av inom juridisk sakkunskap kyrkomötet utser högsta domstolen och den högsta förvaltningsdomstolen var sin ledamot. De ombuden prästerliga väljs stiftsvis av prästerna inom stiftet. Lekmannaombuden utses av kyrkofullmäktigei församlingarna. I och för sig har en viss politisering ägt rum inom kyrkomötet, men de politiska i partierna styr inte utvecklingen någon nämnvärd utsträckning. De grupperingar som finns är mer religiöst och geografisk betingade.

Kyrkomötet handlägger ärenden som rör kyrkans lära och arbete samt kyrklig lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Det ankommer således på kyrkomötet att handlägga frågor vilka förutsätter principiella ställningstaganden som rör kyrkans tro och lära samt att t.ex. godkänna ny bibelöversättning, psalmbok och kyrkohandbok. Kyrkomötet avger också utlåtanden till regeringen i frågor som hänskjutits till och som kyrkomötet avser bl.a. kyrkans förhållande till staten eller s.k. blandade angelägenheter t.ex. äktenskaps- och familjefrågor, mänskliga rättigheter och religionsundervisning. Det ankommer slutligen på kyrkomötet att fastställa budgeten för kyrkans centralfond.

I Finland är biskopsmötet ett officiellt Det består av organ. samtliga biskopar, fältbiskopen samt en ledamot från varje domkapitel. Biskopsmötet är främst ett rådplågningsorgan i ärenden som förgäller kyrkans liv, kunnelse och arbete samt stiftens förvaltning och vård. har Biskopsmötet även rätt att göra framställningar till kyrkomötet och kyrkostyrelsen.

Kyrkostyrelsen är det centrala administrativa organet inom den finska kyrkan. Styrelsen består av 15 ledamöter med ärkebiskopen som ordförande. Av ledamöter utser övriga kyrkomötet en representant från varje stift. Kyrkostyrelsen är inte politiskt sammansatt. Kyrkostyrelsens huvuduppgift

är att handha kyrkans gemensamma förvaltning och ekonomi samt förvalta kyrkans centralfond.

centralfond är en central fond för hela den finska kyrkan. Kyrkans är fondens styrelse. Fonden får sina inkomster huvud- Kyrkostyrelsen från församlingarna som genom olika avgifter är skyldiga att bidra sakligen till kyrkans behov. Avgifterna bestäms på grundval av

gemensamma

församlingarnas skatteintäkter. I samband med att kyrkomötet fastställer centralfondens budget bestäms avgiftemas storlek. Fondens medel tas bl.a. i anspråk för att stödja församlingar i svår ekonomisk ställning samt att betala pensioner för alla anställda inom kyrkan - med undantag för biskopar och vissa personalkategorier vid domkapitlen - samt familjepensioner. I övrigt skall fonden finansiera den kyrkliga förvaltningen.

Beträffande den kyrkliga jorden har rättsutvecklingen i Finland intill 1809 varit densamma som i Sverige. Därefter har dock de kyrkliga organen fått en i jämförelse med Sverige vidsträckt självständighet i fråga om egendomens förvaltning och disposition. Enligt den finska kyrkolagen består den kyrkliga jorden av kyrkans jordagods, boställen och andra fastigheter. Den kyrkliga jorden förvaltas av församlingarna, men beslut om försäljning skall underställas kyrkostyrelsen för fastställelse.

6.2 Norge

evangelisk-lutherska

För den kyrkan i Norge gäller, att det statliga inflytandet är mer markant än vad som gäller för den Svenska kyrkan i dess förhållande till staten. Den norska kyrkan framstår därför som en mer än den svenska. Eftersom den norska kyrkan saknar utpräglad statskyrka beskattningsrätt är den också ekonomiskt starkt beroende av det allmänna. Utan att det grundläggande sambandet mellan staten och kyrkan är ifrågasatt pågår dock en utveckling mot en allt mer ökad självständighet för kyrkan.

Enligt den norska grundlagen är den läran statens evangelisk-lutherska offentliga religion. Det nära sambandet mellan staten och kommer kyrkan också till uttryck att den

genom kyrkliga förvaltningen är direkt underställd

kungen. Den huvudsakliga administrationen sker och genom kyrkoundervisningsdepartementet. Viss delegation av beslutanderåtten har dock skett till kyrkliga organ.

Kungens myndighet utövas i statsrådet (regeringen). Minst hälften av ledamöterna i regeringen måste vara medlemmar i Endast dessa kyrkan. ledamöter får närvara vid handläggning av ärenden som rör kyrkliga frågor.

Genom sin ställning som kyrkans högsta administrativa organ har regeringen ett grundlagsfäst företräde framför i rörande den stortinget frågor kyrkorättsliga normgivningen. I praktiken har dock stortinget som lagstiftande organ kommit att få ett avgörande inflytande över kyrkans organisation. Sålunda har lov av 29. april 1953 om den norske kirkes som är ordning, den grundläggande författningen för den norska utfärdats av kyrkan, stortinget. Regleringen av interna kyrkliga frågor är dock exklusivt förbehållen regeringen.

I motsats till vad som gäller för inte den norska regeringen uppställer grundlagen något bekånnelsekrav för stortingsledamötema. Även stortingsledamöter som inte är medlemmar av den norska får därför delta i kyrkan behandlingen av kyrkliga ärenden.

Den norska kyrkan är lokalt indelad i sokner (församlingar) och

prestegjeld (pastorat) och regionalt i bispedömmer och (stift) prostier (kontrakt). Indelningen i bispedömmer fastställs i medan lag, indelningen i sokner, prestegjeld och prostier bestäms av centrala regeringen. Kyrkans organ består av ldrkemötet (kyrkomötet), lcirkerådet och (centralstyrelsen) bispemötet (biskopsmötet).

socknen är den territoriella och administrativa enheten inom grundläggande den norska kyrkan. Flera socknar kan bilda ett prestegjeld, som är tjänstför prästerna. Även om socknens rättsliga ställning är något göringsområde oklar, anses den i vara ett självständigt rättssubjekt. socknen är t.ex. princip ägare till sockenkyrkan och kan motta gåvor.

Karakteristiskt för församlingsplanet är att utgifter för den kyrkliga verksamheten bestrids av den kommunen, som därför kan komma borgerliga att fatta beslut i frågor av ekonomisk natur. Församlingslivet kan kyrkliga mot denna bakgrund till viss del sägas ha blivit en kommunal angelägenhet. Sålunda svarar kommunen för lön till klockare, organist och kyrkotjänare. Det är också kommunens skyldighet att underhålla kyrka och prästgård samt ekonomiskt svara för Kommunen är däremot inte begravningsverksamheten. men kan åta sig att på annat sätt understödja det frivilliga skyldig frivilligt församlingsarbetet. I detta sammanhang bör nämnas att staten är arbetsför prästerna och biskopama och svarar för deras avlöning. De givare betraktas som statstjånstemän.

I varje socken skall finnas menighetsråd (närmast motsvarande kyrkoråd) och Menighetsrådet består av soknepresten, menighetsmöte (kyrkostämma). som är självskriven ledamot, och enligt menighetsmötets bestämmande mellan 4 och 10 valda medlemmar. De politiska partierna har inget sammansättning. Förutom frågor som avser inflytande på menighetsrådens

verksamhet ankommer det på rådet, att bl.a. ha tillsyn

kyrkans religiösa över och samt efter eget gottñnnande förvalta beviljade och kyrka kyrkogård medel. Socknamas självñnansiering är ofta på frivillig väg insamlade och lika stor som det kommunala stödet. När betydande många gånger handhar ärenden, som skall avgöras av den borgerliga menighetsrådet kommunen, ingår i rådet även en representant för kommunen. Menighetsrådet tillsätter också som organist, klockare och kyrkotjänare och tjänster utövar arbetsgivarfunktioner gentemot dessa och andra av församlingen själv avlönade medarbetare.

Menighetsmötet består av alla i socknen som har rösträtt. kyrklig Menighetsmötet skall yttra sig t.ex. om eller av uppförande nedläggande kyrka, om flyttning av prästgård, om antalet om antalet prästtjånster, gudstjänster och om delning eller av socken eller sammanslagning pastorat. Menighetsmötet också vissa avgör liturgiska frågor. Biskop och prost äger ta del i överläggningarna men har inte rösträtt.

Sammanfattningsvis kan sägas om menighetsrådet och att menighetsmötet deras uppgifter väsentligen är till som avser begränsade frågor kyrkans religiösa verksamhet. De saknar dock helt över inflytande prästemas ämbetsförvaltning.

Regionalt är den norska kyrkan indelad i elva stift. De ledande organen på stiftsnivå är biskopen och bispedömmerådet (domkapitlet). Bispedömmerådet skall bestå av biskopen, en präst inom stiftet samt fem lekmän. Till V bispedömmerädets uppgifter hör bl.a. , att främja samarbetet mellan menighetsråden och andra lokala arbetsgrupper inom stiftet och att olika på sätt främja kyrklig verksamhet och liv inom stiftet. kristligt Bispedömmerådet medverkar också vid samt tillsätter biskopsval på delegation tjänster som församlingspräst och andra kyrkliga tjänster och utfärdar instruktioner för dem. Under vissa förutsättningar äger även fylkesmarmen (landshövdingen) rätt att vara närvarande vid bispedömmerädets Staten svarar överläggningar. ekonomiskt för stiftens verksamhet.

Regeringen umälnner efter föregående val Före valet skall biskop. bispedömmerådet i stiftet som lämpliga kandidater till utse biskopsämbetet 3 - 5 personer, som uppfyller de lagliga villkoren för att bli utnämnd till biskop. Förslaget är inte bindande för dem som är att delta i berättigade valet, nämligen präster inom stiftet, prostar i övriga stift, teologie professorer vid erkända fakulteter, rektorer vid erkända praktisk-teologiska seminarier och övriga ledamöter i samtliga i stiftet. Efter det menighetsråd att valet förrättats skall biskopama uttala om vilken av de tre, som sig

erhållit högst röstetal, de anser mest lämpad. Vid utnåmningen är regeringen inte bunden vid utgången av valet eller biskoparnas förslag.

Den norska centrala är kirkemötet, kirkerådet och bispemökyrkans organ tet.

Kirkemötet, som tillkom 1984, består av ledamöterna i bispedömmerådene och de medlemmar i kirkerådet som är valda utanför bispedömmerådene. Kirkemötet sammanträder en gång om året. Förutom frågor som rör kyrkans religiösa verksamhet ankommer det bl.a. på kirkemötet att avge utlåtanden om ändringar inom det kyrkliga lagstiftningsområdet. Kirkemötets viktigare medverkan vid kyrklig lagstiftning är således begränsad. I interna kyrkliga frågor har dock kirkemötet tillagts en viss egen normgivningsmakt. och kan också ålägga kirkemötet vissa uppgifter. Regering departement

Kirkerådet är kirkemötets beredande och verkställande organ. Det består av tio lekmän och fyra präster, samtliga valda av kirkemötet, och en av bispemötet utsedd biskop. Alla bispedömmeråd skall vara representerade i kirkerådet. Till kirkerådet är knutet ett kansli. Kirkerådet är ett utpräglat åt vars huvudsakliga uppgifter hänför sig till liturgi, serviceorgan kyrkan, undervisning och diakoni samt frågor rörande personal och gudstjänstliv, utbildning samt information. Därutöver handlägger kirkerådet vissa Sålunda har kungens förordnandemakt delegerats till kyrkorättsliga frågor. kirkerådet t.ex. i liturgifrågor.

Liksom i Finland år bispemötet ett offentligrâttsligt reglerat organ. Bispemötet består av samtliga biskopar. Det är främst ett organ för samråd mellan biskopama men kan därutöver åläggas uppgifter av regeringen.

i den norska dopet. Barn som inte Medlemskapet kyrkan uppkommer genom blir anses höra in under om föräldrarna tillhör den. Om döpt kyrkan barnet inte döps före arton års ålder upphör det att höra in under kyrkan. Den som är över femton år kan besluta om utträde eller anmälan om själv

inträde i kyrkan. Det bör här att ett utträde ur inte påpekas kyrkan påverkar skattskyldigheten till stat och kommun, som svarar ju för merparten av kyrkans kostnader. Av offentliga medel står kommunerna för ca. två tredjedelar och staten för en tredjedel.

Det bör slutligen också nämnas att trossamfund och även s.k. registrerade livssynssamfund i Norge får bidrag från stat och kommun med belopp beräknat efter medlemsunderlaget, som motsvarar vad som per capita utbetalas till den norska kyrkan.

6.3 Danmark

Den danska år evangelisk-lutherska kyrkan enligt grundlagen Danmarks folkkyrka och skall som sådan understödjas av staten. Även för den danska kyrkan gäller, att det är mer statliga inflytandet påtagligt ån i den Svenska kyrkan. Staten utövar den högsta myndigheten både i om fråga lagstiftning och kyrkostyrelse. beslutas av samma sätt som Kyrkolag folketinget på borgerlig lag. Kyrkoårendena handläggs i ett särskilt departement, kyrkoministeriet. Den danska folkkyrkan betraktas dock inte som en statsfunktion utan som ett trossamfund. i vinns Medlemskap folkkyrkan genom dopet.

Den danska folkkyrkan år i korthet sätt. organiserad på följande

Den lokala enheten inom är I kyrkan församlingen (sognet). varje församling skall det finnas ett menighetsråd, vilket kan motsvara vårt sägas kyrkoråd. Menighetsrådet består av församlingens präster och minst sex av kyrkomedlemmarna valda lekmän. Menighetsrådens självständighet är starkt begränsad. Församlingama saknar beskattningsrâtt och har ett mycket begränsat ekonomiskt ansvar. Under vissa förutsättningar kan den borgerliga kommunen påverka församlingamas ekonomi. saknar också Menighetsråden inflytande över församlingsprâstemas ämbetsförvaltning. Enligt huvudregeln

är tenitoriell, men det finns möjligheter att under vissa församlingen förutsättningar inom denna inrätta en organisatorisk personlig gemenskapsbildning som kallar egen präst,

Flera bildar provstier, vilka kan jämföras med kontrakten i församlingar vårt land. Det är provstiudvalget (ung. kontraktsråd). Det styrande organet består av prosten och högst 4 av menighetsråden valda lekmän. Provstiudvalgen utövar en viss kontroll av menighetsrådenes budgetar och räkenskaper. Deras godkännande skall också inhämtas om olika åtgärder skall vidtas med t.ex. kyrkobyggnader, kyrkors inventarier och kyrkogårdar.

Regionalt är den danska folkkyrkan indelad i stift med en stiftsstyrelse (stiftsövrigheden) bestående av biskopen och landshövdingen (stiftamtmanden). Det finns således valt representativt på stiftsnivå inom inget organ den danska Kompetensmässigt anses biskopen och landshövdingen kyrkan. likställda. Det ankommer på stiftsövrigheden att utöva tillsyn över stiftets och samt över menighetsrådens skötsel av prästgårdar kyrkor kyrkogårdar och därtill hörande jord. Stiftsövrigheden utövar också tillsyn över menighetsrådens personal- och löneförvaltning. Biskopen fullgör därutöver av mer kyrklig natur, såsom att utöva tillsyn över det kyrkliga uppgifter ämbetet.

Även på central nivå saknar den danska folkkyrkan ett valt representativt centralt organ. Genom det s.k. mellankyrldiga rådet finns dock en antydan

till en organisation. Staten utövar annars kyrkans högsta ledning

rikskyrlclig både i om och Den lagstiftande förfråga lagstiftning kyrkostyrelse. kan i princip bestämma alla förhållanden i kyrkans samlingen, folketinget, inre och yttre liv. Enligt grundlagen skall den danska kyrkans författning regleras i lag. I praktiken har dock folketinget utnyttjat sin makt med stor och inskränkt till att endast kyrkans yttre förförsiktighet sig reglera hållanden.

Kungen skall enligt grundlagen tillhöra folkkyrkan. Han - eller rättare regeringen - har en vidsträckt makt över kyrkans inre förhållanden. Det ankommer således på regeringen att t.ex. stadfásta och bibelöversättning psalmbok samt godkänna ritualer för gudstjänst och andra kyrkliga förrättningar. Regeringen har också att inrätta prästtjänster och utnämna biskopar, domprostar, prostar och församlingspräster. Landets kyrkliga indelning beslutas också av regeringen.

På central nivå handläggs, såsom redan nämnts, ärenden i ett kyrkliga särskilt departement, kyrkoministeriet. Det uppställs krav att inget på kyrkoministem skall tillhöra folkkyrkan. utarbeta: Kyrkoministeriet lagförslag och fastställer allmänna föreskrifter inom det förkyrkliga valtningsområdet. Ministeriet har tillsyn över olika kyrkliga angelägenheter såsom kyrkor, kyrkogårdar, och olika prästgårdar, präster kyrkliga funktionärer. I kyrkliga ärenden inhämtas sedvanligt biskopamas mening.

Den kyrldiga verksamheten finansieras främst och genom kyrkoskatt statsbidrag. Kyrkoskatten utgör den största inkomstposten. Kyrkoskatt erläggs endast av kyrkomedlemmar. Utdebitering sker efter samma regler som för kommunalskatten. Uppbörden sker av kommunen utan ersättning. Betydande statsbidrag utgår till prästernas löner och Statspensioner. bidragen kan också motiveras med att folkkyrkan fullgör vissa samhälleliga uppgifter, av vilka den viktigaste är begravningsverksamheten.

6.4 Tyskland

I motsats till vad som är fallet i de nordiska länderna finns det ingen statskyrka i Tyskland. De tyska kyrkorna intar dock från offentligrättslig synpunkt en särställning.

Weimarförfattningen från år 1919 om en skilsmässa byggde på principen mellan stat och kyrka. I författningen fastslogs att staten skulle vara neutral

i religiöst hånseende. De olika kyrkorna i landet - den romersk-katolska, de evangeliska samt motsvarigheter till olika frikyrkliga samfund hos oss skulle själva få ordna och förvalta sina angelägenheter inom ramen för den för alla gällande lagstiftningen. Dessa principer gäller än i dag.

Grundsatsen om en skilsmässa mellan stat och kyrka innebar inte att man förde över den rättsliga regleringen av de tyska kyrkorna till privaträttens område, utan de ñck snarare ställning av offentligrättsliga korporationer (Körperschaften des öffentlichen Rechts). De samfund som tidigare haft denna status förklarades behålla denna. Det öppnades även en möjlighet för andra trossamfund och vissa sammanslutningar av bestående art att under vissa förutsättningar få denna ställning. Dessa frågor regleras av den delstatliga lagstiftningen.

Med tiden kom de evangeliska landskyrkoma att bygga upp egna av statsmaktema godtagna rättsordningar. Statsmaktemas syn på de evangeliska kyrkorna har naturligtvis påverkats av den katolska kyrkans ställning och verksamhet. Vatikanstaten har ju sedan gammalt erkänts som ett folkråttsligt subjekt och har genom s.k. konkordat kunnat i avtalsväg reglera sina relationer till de olika delstaterna. I likställdhetens intresse talade därför starka skäl för att de evangeliska kyrkorna skulle få en motsvarande ställning.

Statens neutralitet i religiösa frågor innebär inte att de tyska kyrkorna är avskårmade från det offentliga livet i övrigt. Staten ger nämligen utrymme för religionsundervisning i skolorna samt religiös verksamhet vid fängelser och inom krigsmakten. De tyska kyrkorna har också givits rätt att bedriva en omfattande social verksamhet i form av t.ex. sjukhus och vård av gamla.

Med ställningen som Körperschaften des öffentlichen Rechts följer för kyrkorna bl.a. rätten att ta ut skatt av sina medlemmar. Kyrkoskatten utgör ett procentuellt påslag, vanligen mellan åtta och tio procent, på den statliga inkomstskatten. Kyrkoskatten administreras helt av de statliga myndig-

hetema. Den uppbärs av arbetsgivarna tillsammans med den vanliga inkomstskatten. Kyrkorna betalar dock en viss ersättning för uppbördshjälpen. Bland de förmåner som kyrkorna som åtnjuter offentligrättsliga korporationer kan också nämnas att de själva är befriade från skatt.

Förhållandet kyrka-stat regleras, förutom i som slutits grundlag,.av fördrag mellan delstatema och de inom dessa verkande lutherska och reformerta landskyrkoma (Landesldrchen). Det fördrag som kommit att stå som förebild för senare träffade överenskommelser år det s.k. Loccumer Vertrag

som ingicks 1955 mellan Niedersachsen och de inomndelstaten verksamma

evangeliska landskyrkoma.

Fördraget är innehållsmässigt mycket omfattande. Det bl.a. reglerar frågor som rör prästtjänster, religionsundervisning och vård vid andlig offentliga anstalter, församlingsindelningen, beskattningsrättens utformning, kyrkornas egendom och vården av historiskt värdefulla samt för byggnader statsbidrag bl.a. kyrkoorganisatoriska ändamål. anses bindande Fördraget ömsesidigt och kan ej ensidigt uppsägas eller ändras av vare staten eller sig kyrkan.

De tyska kyrkorna åtnjuter inom en sådan en stor fördragsram självständighet. De kan genom egna författningar, som har en viss offentligrättslig karaktär, självständigt bestämma om sin organisation och förvaltning. Den kyrkliga beskattningsrätten medför således inte att statsmakterna i ingriper kyrkornas självstyrelse.

De olika landskyrkomas organisation och förvaltning skiljer sig åt. Vid studiebesöket i Tyskland sammanträffade utredningen med företrädare för den evangelisk-lutherska landskyrkan i Hannover. Det är därför att lämpligt beskriva denna kyrka närmare.

De grundläggande enheterna inom är landskyrkan församlingarna (Kirchengemeinden). Dessa är från rättslig synpunkt offentsjälvständiga ligrättsliga korporationer med en vidsträckt självbestämmanderätt. För-

samlingen består av döpta kyrkomedlemmar som är bosatta inom denna. Det ledande organet i församlingen är kyrkorådet (Kirchenvorstand). Varje kyrkomedlem som är 18 år gammal har rösträtt vid val av kyrkoråd. Församlingsprästema är medlemmar av kyrkorådet.

Varje församling tillhör en kyrkokrets (Kirchenlcreis), närmast motsvarande kontrakten i Svenska kyrkan. Även kyrkokretsen år en offentligrättslig korporation och en administrativ del av beslutande kyrkan. Kyrkokretsens organ är der Kirchenkreistag, som bl.a. behandlar Der budgetfrågor. Kirchenkreisvorstand är kyrkokretsens verkställande organ och företräder denna i olika sammanhang. Dess främste företrädare är superintendenten. Det ankommer också på der Kirchenkreisvorstand att ha en viss övervakande funktion i förhållande till församlingarna.

De olika kyrkokretsarna bildar stift Inom den hannoveranska (Sprengel). landskyrkan finns åtta stift. Dessa kan ej karakteriseras som offentligrättsliga korporationer utan år snarare ämbetsområden för de biträdande biskopama (die Landessuperintendenten). De åtta biträdande biskopama och landskyrkans biskop bildar tillsammans biskopsrådet, som har en rådgivande funktion.

Landskyrkans lagstiftande organ är synoden (die Landessynode), vilken kan jämställas med kyrkomötet i vårt land. Synoden består av 100 ledamöter av vilka 3/4 är valda. Förutom lagstiftningsfrågor ankommer det på synoden

att fastställa den årliga budgeten samt att utse biskop. Till synoden är knutet

ett utskott (der som består av av Landessynodalausschuss), sju synodens ledamöter. Det åligger utskottet bl.a. att lämna råd till andra styrande organ inom landskyrkan samt att tillse att synodens beslut blir verkställda.

Das Landeskirchenamt är administrativa Det landskyrkans högsta organ. företräder landskyrkan i rättsliga frågor och har att övervaka underlydande organ. Det ankommer också på das Landeskirchenamt att utfärda bestämmelser i frågor av mindre vikt.

Ett annat centralt organ, som dock är sidoordnat synoden, ar der Kirchensenat. Senaten är sammansatt av representanter från alla styrande organ inom kyrkan. Bland dess uppgifter märks främst att framlägga förslag till lagstiftning i synoden, utse biskopskandidater samt förordna biträdande biskopar.

Kyrkoskatten är den utan jämförelse viktigaste inkomstkâllan för landskyrkan. Omkring 80 procent av inkomsterna utgörs av kyrkoskatt. Andra viktiga inkomstkällor år bidrag av olika slag, räntor samt hyres- och arrendeintåkter. Det utgår även vissa statliga bidrag som kompensation för tidigare konfiskationer av kyrklig jord. landskyrkan erhåller dessutom statligt stöd för den religionsundervisning präster och andra bedriver i skolorna. Till de viktigaste utgiftsposterna hör kostnaderna för personal och byggnadsunderhåll.

Medlemskapet i kyrkan konstitueras genom dopet. rörande Frågor medlemskap betraktas som en inomkyrklig angelägenhet. Rätten till utträde regleras däremot av den statliga lagstiftningen.

6.5 USA

Den religiösa situationen i USA år splittrad. Ytterst beror denna splittring på att den tidiga invandringen till USA skedde från en rad olika länder med olika kyrkor och att invandrarna i fall bevarat en nationell anmånga knytning till dessa. De olika amerikanska kyrkorna - särskilt de evangeliska samfunden - har dessutom varit föremål för och sammanutbrytningar slagningar.

Det religiösa livet i USA domineras av katolska, ortodoxa, episkopala (dvs. anglikanska), lutherska och calvinska kyrkor samt metodister och baptister. Nära 80 procent av de kyrkoanslutna amerikanerna tillhör något av dessa samfund. Det torde inte vara möjligt att ange hur många självständiga

kyrkor som finns inom samfunden. Antalet skiftar ständigt genom nya utbrytningar och sammanslagningar liksom genom och upplösning nybildning av samfund.

De olika kyrkorna står fria från staten. Detta är en av samtliga följd religionsfriheten såsom den forrnuleratsi konstitutionen och dess tilläggsartiklar, s.k. amendments, samt i utslag meddelade av Förenta Statemas högsta domstol. Av den konstitutionella att de olika regleringen följer kyrkomas organisation och formerna för deras verksamhet m.m. bestäms av kyrkorna själva. De är således inte underkastade någon federal eller delstatlig lagstiftning i vidare mån än andra civilrâttsliga subjekt, t.ex. och bolag föreningar. Utrymmet för lagstiftning i kyrkliga ämnen år således mycket begränsat.

Som en följd av den åtskillnaden mellan stat och skarpa kyrka utgår inga statliga bidrag till den kyrkliga verksamheten. saknar också helt Kyrkorna beskattningsrâtt och år därför i huvudsak beroende av från sina bidrag medlemmar. Kyrkorna åtnjuter emellertid en vidsträckt skattebefrielse som naturligtvis är av stor betydelse. betalar inte arvsskatt och Kyrkorna gåvoskatt och ej heller inkomstskatt eller förmögenhetsskatt. De är också befriade från den delstatliga fastighetsskatten om egendomen används för kyrkliga ändamål. Av mer väsentlig betydelse för är också den kyrkorna avdragsrâtt den enskilde har vid inkomstbeskattningen för till gåvor religiösa och andra välgörande ändamål.

Vid sidan av det egentliga bedriver de olika församlingsarbetet kyrkorna många gånger socialt arbete bland t.ex. gamla, sjuka och bam. Ålderdomshem, sjukhus och liknande institutioner drivs ofta i För denna kyrklig regi. verksamhet kan ibland bedriver också ofta utgå statliga bidrag. Kyrkorna undervisning på olika stadier. Den teologiska utbildningen äger i stor utsträckning rum vid läroanstalter som är direkt inriktade på att betjäna ett visst trossamfund.

De kristna kyrkorna, de flesta med ursprung i Europa, har av historiska och religiösa skäl olika organisation och förvaltning. De är i allmänhet organiserade med beslutande och förvaltande organ samt tjänstemän av olika slag. Prästemas ställning är stark men lekrnännen har dock ett betydande inflytande. Den romersk-katolska kyrkan företer i huvudsak samma mönster som i Europa, medan de protestantiska kyrkorna kommit att uppvisa vissa särdrag.

En redogörelse för kyrklig organisation och förvaltning i USA måste naturligtvis begränsas. Det lämpligaste är därför att här beskriva två stora, den Svenska kyrkan närstående protestantiska kyrkor, nämligen the Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) och The Episcopal Church, något närmare.

77:e Evangelical Lutheran Church in America (ELCA)

Med sina drygt S miljoner medlemmar är ELCA den största lutherska kyrkan i USA. Den tillkom genom en år 1987 skedd sammanslagning av The American Lutheran Church (ALC), The Association of Evangelical Lutheran Church (AELC) och The Lutheran Church in America (LCA). Den sistnämnda kyrkan är från svensk kyrkohistorisk synpunkt av intresse eftersom den har en viss anknytning till Sverige. Den av svenska emigranter bildade lutherska Augustanasynoden var en av de tidiga lutherska kyrkor i USA som sedermera tillsammans med andra närbesläktade kyrkor, bl.a. den finska, bildade LCA. ELCAs högkvarter är beläget i Chicago.

De grundläggande enheterna inom ELCA är församlingarna (congregations) . Dessa är territoriella och består av döpta medlemmar som är bosatta inom

församlingen. Det ledande organet inom församlingen är kyrkorådet (the

Congregation Council) som utses av kyrkostämman (the Congregation Meeting). Församlingens präst är självslqiven ordförande i kyrkorâdet. Kyrkorådet utser också församlingens tjänstemän (the Officers), som skall bestå av en president, vanligen församlingens präst, en vice president, en

sekreterare och en skattmästare. Församlingen kan också tillsätta kommittéer för skilda ändamål.

Församlingen skall anta en egen konstitution. Denna skall underställas synoden, som är kyrkans regionala enhet, för godmnnande. Varje därefter gjord ändring eller tillägg i konstitutionen skall också av godkännas synoden för att bli gällande. får också anta Församlingarna följdförfattningar (bylaws) under förutsättning att de inte strider mot konstitutionen.

Församlingarna åtnjuter en stor självständighet. De ansvarar själva för sin ekonomi. En församling har makt att t.ex. eller under upplösa sig själv vissa förutsättningar lämna är emellertid kyrkan. Församlingarna skyldiga att följa den för ELCA gällande konstitutionen och kan vid överträdelser av denna bli föremål för disciplinära av olika Den åtgärder slag. allvarligaste påföljden är uteslutning ur kyrkan som kan tillgripas om en t.ex. församling awiker från kyrkans lära. Vid mindre överträdelser kan man allvarliga tillgripa suspension eller varning.

En relationsförändring mellan en församling och har kyrkan naturligtvis betydelse för den församlingsägda egendomen. Enligt huvudregeln får en församling behålla sin egendom. Om församlingen emellertid väljer att inträda i ett icke lutherskt trossamfund eller att vara oberoende får väljer den endast behålla sin egendom efter tillstånd av synoden.

Regionalt är ELCA indelat i 65 stift Den främste företrädaren för (synods). stiftet är biskopen. Denne utses för fyra år av stiftets beslutande högsta organ, the Synod Assembly, vilket kan jämföras med stiftsfullmälctige i vårt land. Stiftsfullmâlçtige består av stiftets präster, vissa andra befattningshavare inom kyrkan samt lekmän utsedda av församlingarna. Stiftsfullmäktige sammanträder vartannat år. Stiftets styrelse utgörs av the Synod Council. I stiftsstyrelsen ingår bl.a. vice sekreteraren och biskopen, presidenten, skattmästaren, som tillsammans utgör de hösta tjänstemännen inom stiftet

(the Officers). Stiftet får dessutom inrätta kommittéer o.d. för skilda ändamål.

De högsta organen inom ELCA är the Churchwide Assembly, the President och the Church Council.

The Churchwide Assembly kan sägas motsvara kyrkomötet i Svenska kyrkan. Det år kyrkans högsta lagstiftande myndighet. Det sammanträder vartannat år. Förutom stadgefrågor och valärenden ankommer det på kyrkomötet att anta den centrala kyrkoorganisationens budget. Ledamöter i kyrkomötet år dels valda representanter för synodema och synodemas biskopar dels presidenten, vice presidenten, sekreteraren och skattmåstaren (the Officers).

Presidenten är kyrkans högsta ledare. Han utses av kyrkomötet för en period av fyra år. vice presidenten, sekreteraren och skattmästaren är

Presidenten,

de ledande tjänstemännen inom ELCA.

The Church Council kan sägas utgöra kyrkans styrelse och fullgör viktiga funktioner av samordnande och verkställande art mellan kyrkomötets sammanträden. Styrelsen består av de ledande tjänstemännen och ett antal av kyrkomötet utsedda ledamöter. Styrelsen sammanträder minst två gånger om året. Det huvudsakliga arbetet äger dock rum inom olika kommittéer som år knutna till styrelsen. Inom ELCA finns i övrigt ett stort antal administrativa organ för skilda uppgifter, såsom ekumenik, finanser, personal, församlingsliv och utbildning. Det bör i detta sammanhang också nämnas att ELCA driver flera universitet och colleges samt en omfattande hâlso- och sjukvård.

Som de amerikanska kyrkorna beskattningsrâtt. De är tidigare sagts saknar således helt beroende av bidrag från sina medlemmar och till de andra eventuella inkomstkällor som kan stå till buds. För ELCA är bidrag och andra gåvor från enskilda medlemmar den utan jämförelse viktigaste

inkomstkâllan. Andra inkomstkällor år avkastningen från donationer och fonder. Det är den enskilde medlemmen som bestämmer när och hur mycket han vill skänka till kyrkan. Det finns inga möjligheter att tvinga den enslcilde att betala. Man tillgriper aldrig uteslutning från kyrkan som påtryckningsmedel. En medlem skänker i allmänhet omkring tio procent av sin inkomst till kyrkan. Av de medel som insamlas i församlingarna brukar något mer än tio procent avsättas för synodemas och den nationella kyrkans behov.

77:e Episcopal Church

En kort redogörelse bör också lämnas om huvuddragen i Episkopalkyrkans organisation.

Episkopalkyrkan, som tillhör den anglikanska kyrkogemenskapen, omfattar nära 1,5 miljoner medlemmar. Församlingarna (congregations) är de lokala enheterna inom kyrkan. Två eller flera församlingar kan betjånas av en präst och bildar då närmast ett pastorat (parish). Församlingarna åtnjuter en stor självständighet och svarar själva för sin ekonomi. Om en församling lämnar kyrkan tillfaller dock församlingens egendom kyrkan.

De olika församlingarna bildar stift (diocese). Biskopen är stiftets främste

företrädare. Stiftets högsta beslutande organ är stiftskonventet (Diocesan

Convention) som består av stiftets präster och lekmannarepresentanter från

de olika församlingarna. Stiftskonventet sammanträder årligen och en av

dess uppgifter är att välja biskop och biträdande biskop. Biskopen väljs för livstid. De olika stiften bildar provinser. Inom episkopalkyrkan finns åtta nationella provinser och ett antal utländska. Provinsens högsta organ är synoden, vars uppgifter dock är begränsade.

Kyrkans högsta lagstiftande och beslutande organ är konventet (the General Convention) som sammanträder minst en gång vart tredje år. Konventet är i the House of Bishops och the House of Deputies. House of uppdelat

Bishops består av samtliga biskopar inom En av dess är kyrkan. uppgifter att välja presiding bishop. House of Deputies består av präster och lekmän utsedda av stiften. För att ett beslut skall bli gällande krävs samstämmiga beslut från House of och House Bishops of Deputies. Det högsta verkställande organet inom kyrkan är kyrkostyrelsen (the Executive Council).

För de kyrkliga befattningshavama finns i stift och särskilda provinser kyrkliga domstolar. Biskopama kan dock dömas endast av en särskild domstol inrättad av konventet.

I likhet med ELCA bedriver en omfattande episkopalkyrkan yttre mission och har en rikt utvecklad verksamhet inom landet med högre och lägre skolor och en rad sociala institutioner.

6.6 Italien

I samband med denna orientering om de evangelisk-lutherska kyrkomas ställning i Finland, Norge, Danmark, och USA bör Tyskland slutligen förhållandena i Italien beröras något närmare. Vad som från utredningens synpunkt främst är av intresse i Italien är hur man där valt att utforma det statliga stödet till bl.a. den katolska kyrkan. Det kan emellertid vara lämpligt att inledningsvis i korthet redogöra något för den katolska kyrkans organisation, verksamhet och ställning i förhållande till den italienska staten.

organisatoriskt är den katolska kyrkan uppdelad i stift och församlingar, kyrkoregioner. Det centrala och ledande organet inom är kyrkan biskopskonferensen. Utöver det traditionella bedriver den församlingsarbetet katolska kyrkan en omfattande social och verksamhet. Skolhjälpande undervisningen är betydande och framförallt förskoleverksamheten intar en framträdande plats. En annan viktig är den Verksamhetsgren naturligtvis sociala och välgörande verksamheten. Det bör också nämnas att den katolska kyrkan driver ett stort antal och sjukhus läkarmottagningar.

I likhet med vad som är fallet i Tyskland regleras förhållandet mellan den italienska staten och den katolska kyrkan i konkordat. Det nu gällande konkordatet slöts år 1984 och innebär en radikal förändring av det statliga stödet till kyrkan.

Fram till år 1984 kan man säga att den katolska kyrkans ñnansieringskällor i huvudsak var av tre slag, nämligen gåvor och andra bidrag från enskilda, indirekt statligt stöd till avlöning av vissa präster samt statligt stöd till uppförande av nya kyrkor och församlingshem samt prästlöner.

Genom 1984 års konkordat ersattes det gamla systemet för offentlig finansiering av kyrkan med ett helt nytt system. I sina huvuddrag innebär det nya systemet att staten för vissa bestämda ideella ändamål årligen avsätter åtta promille av den sammanlagda inkomstskatten till fördelning mellan staten, katolska kyrkan och två mindre kristna trossamfund. Påpekas bör att promillesatsen inte beräknas på den enskildes inkomstskatt utan på de samlade statliga skatteintäktema. Det stöd som utgår är således inte att karakterisera som skatt i egentlig mening. Den närmare fördelningen mellan mottagarna styrs ytterst av de skattskyldiga, som genom en markering i deldarationsblanketten kan ange vem som skall vara mottagare. Man kan således närmast beskriva systemet som ett röstningsförfarande bland de skattskyldiga.

Enligt konkordatet får de medel som tillförts den katolska kyrkan användas för prästemas uppehälle, tillgodoseende av människors religiösa behov genom gudstjänst- och församlingsverksamhet inklusive uppförande och underhåll av kyrkor samt för hjälpverksamhet i Italien och i u-ländema. Även för statens del är avändningsområdena begränsade. Staten får använda medlen för flyktinghjälp, naturkatastrofer, svält samt underhåll av kulturminnen, av vilka merparten utgörs av främst kyrkor. För de två andra trossamfunden, som är anslutna till systemet, gäller att de får använda medlen till samma ändamål som staten.

I systemet ingår också att enskilda skattskyldiga i deklarationen får göra avdrag för gåvor upp till ca 10 000 kr och som är avsedda för prästerskapets uppehälle. En förutsättning för skattefrihet är att lämnats till gåvoma ett centralt kyrkligt institut för prâsterskapets uppehälle.

Det nya systemet har varit i bruk i drygt ett år. Knappt 60 procent av deklarantema utnyttjade sin rätt att åtta Av påverka promille-potten. dessa valde en klar eller majoritet 76 procent den katolska kyrkan, 22 procent staten och knappt 2 procent av de andra två samfunden. något

6.7 Sammanfattande synpunkter

För utredningen ger denna internationella utblick två upphov till framförallt frågeställningar. Av intresse år naturligtvis först och främst i vilka rättsliga former de olika folkkyrkoma verkar. En annan är hur betydelsefull fråga man valt att lösa finansieringen av den verksamheten. kyrkliga

Man kan inledningsvis konstatera att relationen i olika lcristna stat-kyrka länder är långt ifrån Även där enhetlig. evangelisk-lutherska kyrkor har den största utbredningen finns ej endast utan även helt fria statskyrkor kyrkor.

Ett utmärkande drag för de nordiska länderna är att där råder ett alltjämt system med ett tydligt samband mellan och stat. De nordiska kyrka folkkyrkomas konstitutionella ställning får vid en internationell jämförelse anses vara unik. Det förekommer andra håll kristna med knappast på kyrkor en så stark anknytning till staten. Det finns emellertid vissa principiella skillnader mellan dem. Vid en att i jämförelse framgår, statskyrkoma Danmark och Norge i flera hånseenden har en starkare till stat och bindning kommun än den svenska och finska kyrkan.

Om den framtida i vårt land i mot friare utvecklingen går riktning relationer mellan staten och Svenska är förhållandena i kyrkan naturligtvis Tyskland

och USA av stort intresse. Av vår redogörelse framgår att man kan reglera även fria kyrkors rättsliga ställning på olika sätt. De amerikanska kyrkorna framstår som i huvudsak privaträttsliga subjekt, i princip endast underkastade allmän civilrättslig lagstiftning. I Tyskland, där kyrkorna också står fria från staten, har man emellertid valt en annan väg. Där intar nämligen bl.a. de evangeliska landskyrkoma i konstitutionellt hänseende en vad som närmast kan betecknas som offentligrättslig ställning (Körperschaften des öffentlichen Rechts). I Tyskland har med andra ord skapats en för de olika kyrkorna speciellt anpassad rättslig form.

Också i ekonomiskt hänseende är skillnaderna mellan de olika folkkyrkoma påtagliga. De nordiska kyrkorna har med ett undantag beskattningsrâtt. Till framförallt den danska och norska kyrkan utgår även statsbidrag i betydande omfattning. För de amerikanska kyrkorna gäller däremot att de för sin verksamhet främst är hänvisade till att själva ta upp sina medlemsavgifter, ta ersättning för kyrkliga tjänster, såsom dop, vigsel och jordfástning, eller vädja om gåvor. De måste därför utnyttja sina eventuella förmögenhetstillgångar på ett ekonomiskt givande sätt.

Även här utgör Tyskland ett undantag. De kyrkor som vunnit offentligrättslig status har möjlighet att efter begäran få sina medlemsavgifter uppbuma tillsammans med de allmänna skatterna. Detta stöd från den tyska statens sida lämnas utan att för den skull ingrepp görs i kyrkomas rätt till självstyrelse. Det föreligger alltså ingen skillnad i relationen till staten mellan kyrkor som utnyttjar och kyrkor som inte utnyttjar möjligheten till uppbördshjälp. I detta sammanhang bör Italien också nämnas som exempel där det utgår ett förhållandevis omfattande statligt ekonomiskt stöd till kyrklig verksamhet.

Man kan således inte spåra något enhetligt mönster för relationen kyrka-stat i andra kristna länder. Förhållandena skiljer sig markant åt från land till land. Kyrkorna verkar också i ekonomiskt hänseende under skilda förutsättningar och villkor. De olika lösningarna utgör emellertid en god

utgångspunkt för en diskussion om Svenska framtida relation till kyrkans staten och hur man kan lösa avgörande ekonomiska och rättsliga frågeställningar.

7. NÅGRA UTREDNINGAR OM KON-

SEKVENSERNA AV ÄNDRADE FÖR-

HÃLLANDEN MELLAN STAT ocn

KYRKA

direktiv skall vi ange alternativ till nuvarande för- Enligt utredningens hållanden mellan stat och kyrka. Det är då viktigt att så långt det är möjligt belysa vilka konsekvenser dessa får. På vår begäran har Statskontoret hjälpt oss med att utreda detta. För detta arbete har en särskild referensgrupp funnits knuten till statskontoret. Den har - utom företrädare för Statskontoret - bestått av representanter för Statistiska Centralbyrån, Svenska kyrkans Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och förvaltningsnämnd, kyrkofonden. Referensgruppens arbete har enbart varit rådgivande. Utredningsmannen och sekreteraren har också kontinuerligt haft kontakter med Statskontoret i frågan.

De som framkommit av detta arbete i särskilda utredningar presenteras av vilka tre redovisas som bilagor till detta betänkande. En promemorior, som utförts av en forskargrupp med anknytning till den undersökning religionssociologiska sektionen vid Svenska kyrkans forskningsselcretariat och har publicerats i en särskild slcrift, Svenska kyrkans medlemmar kyrka 1991:102). Här nedan skall endast i största korthet nämnas statfrågan (SOU om vad de olika utredningarna innehåller. För ett närmare studium något hänvisas till dem.

(2

något om vad de olika utredningarna innehåller. För ett närmare studium hänvisas till dem.

7.1 Svenska medlemmar och -

kyrkans kyrka

statfrågan (SOU 1991:102)

Undersökningen har genomförts av en grupp forskare knutna till den religionssociologiska sektionen vid Svenska kyrkans forskningssekretariat (tidigare Religionssociologiska Institutet). Dessa är professorema Göran Gustafsson och Thorleif Pettersson och forskningsassistenten Jonas Alwall.

Intervjudelen av undersökningen har genomförts av SIFO. 2 001 personer har intervjuats per telefon. Intervjupersonema är medlemmar i samtliga Svenska kyrkan och mellan 18 och 60 är gamla.

Frågeställningarna i undersökningen från en tänkt framtida situation utgår där Svenska kyrkan inte längre är en Den har här statskyrka. primära frågan varit hur kyrkomedlemmarna kommer att göra med sitt medlemskap (dvs. om de kommer att stanna kvar som medlemmar eller om begära utträde) kyrkan skiljs från staten. Andra viktiga frågor i detta sammanhang gäller

hur man ser på själva den organisatoriska förändringen - skilsmässan -

samt hur man anser att en från staten fri kyrka bör ta upp sin medlemsavgift. Frågor har även ställts om vad kyrkans funktion i samhället bör vara och i vilken mån man anser att också icke-medlemmar bör ha rätt till exempelvis kyrklig begravning.

har haft en

Svenska

kyrkan mycket stabil medlemsutveckling. Trots stora samhällsförändringar och en i många avseenden vikande sed har den kyrklig fortfarande närmare 90 procent av Sveriges befolkning som medlemmar. Eftersom organisatoriska förändringar och lagändringar rörande Svenska kyrkan varit aktuella vid flera tillfällen, har man också tidigare undersökt

utträdesbenägenheten , dvs. hur stor andel av kyrkomedlemmama som haft för avsikt att lämna kyrkan vid det aktuella tillfället. Från dessa undersökningar vet man att raka frågor om sällan ger utträdesbenågenhet något tillförlitligt resultat: På direkt fråga om man tänker lämna vid en kyrkan viss given organisatorisk eller har människor alltid förändring lagändring uppgivit en högre utträdesbenägenhet än vad som sedan faktiskt blivit fallet. Av detta skäl har den nu aktuella undersökningen sett det som nödvändigt att komplettera de direkta frågorna om med mer utträdesbenägenhet indirekta frågor, nämligen i första hand sådana som behandlar den bindning de enskilda kyrkomedlemmarna har till Svenska kyrkan. Syftet har varit att utifrån de mått man här får fram göra en av bedömning kyrkomedlemmens avstånd från kyrkan och därmed vilken sannolikheten är att han/hon skulle begära utträde om kyrkan och staten skildes åt.

Svarsfördelningama

När det gäller de frågor som har direkt till anknytning frågeställningen bakom undersökningen, âr det viktigaste resultatet det som kommer fram vid frågan om hur man tror att man skulle göra med sitt i medlemskap Svenska kyrkan efter en skilsmässa från staten: Mer än hälften är övertygade om att de skulle stanna kvar som medlemmar och om man till dessa lägger dem som förmodligen skulle stanna kvar kommer man upp till tre fjärdedelar (77 procent) medan en sjundedel (6+8 procent) är övertygade om eller tror att de skulle begära utträde ur Svenska i en sådan kyrkan situation.

Majoriteten (55 procent) av de tillfrågade anser att om en skilsmässa mellan kyrkan och staten skulle komma till stånd så borde ändå kyrkomedlemmamas avgifter till kyrkan betalas tillsammans med skatten, dvs. man förordar den modell som sedan används i En länge Tysldand. fjärdedel (24 procent) tycker att Svenska kyrkans medlemsavgifter i en ny situation skulle samlas in på samma sätt som medlemsavgiftema i andra föreningar, dvs.

genom personliga inbetalningar. Svaren på frågan om hur medlemsavgiftema skulle samlas in sammanhänger mycket klart med hur man själv tänker göra med sitt kyrkomedlemskap: Inom den majoritet som inte tror att en skilsmässa skulle påverka deras medlemskap är flertalet for uppbörd tillsammans med skatten, medan de flesta av dem som tror att de skulle utträda förespråkar uppbörd via egen inbetalning.

Också i andra sammanhang framkommer att det är många som anser att Svenska kyrkan även efter en skilsmässa från staten skulle ha en särställning jämfört med andra samfund men också skyldigheter även gentemot ickemedlemmarna. Endast en tredjedel (30 procent) svarar ett klart nej på en allmän fråga om kyrkan skulle ha sådana Omvänt: Två skyldigheter. tredjedelar (64 procent) tycker inte att Svenska kyrkan skulle neka dem som inte är medlemmar en kyrklig begravning.

Med det urval som undersökningen bygger på är det inte möjligt att säkert säga vartåt opinionen i skilsmässofrågan lutar inom hela Svenska folket. Man kan konstatera att inställningen i frågan är mycket delad och att många är osäkra. Bland dem som - i åldrarna 18-60 år som är tillfrågats personer medlemmar av Svenska kyrkan - är de som är positiva till en skilsmässa något flera än de som år negativa (46 mot 34 procent).

På grundval av svaren på frågan om man tror att man skulle utträda ur Svenska kyrkan efter en skilsmässa från staten och svaren på frågan om hur man ställer sig till en sådan sldlsmässa mellan kyrka och stat, har följande typologi utarbetats:

Positiva till skilsmässa och Behåller = l) medlemskapet

Solidariskt: refomxister (44 procent);

Positiva till skilsmässa och Fråntrâder = 2) medlemskapet

Uttrâdande reformister (13 procent);

3) Negativa till skilsmässa och Behåller = medlemskapet Kvarstannande traditionalister (39 procent);

4) Negativa till skilsmässa och Frånträder medlemskapet Protesterande zraditionalister (4 procent);

- som utgör den största gruppen De solidariska reformistema - har en optimistisk syn på kyrkan inför framtiden och tror inte stora på några negativa förändringar om kyrkans skulle skiljas från staten. De kvarstarmande traditionalistema har en mera men de pessimistisk hållning verldiga pessimistema finns inom den lilla grupp som beskrivs som protesterande traditionalister. Deras ställningstagande förefaller bero att de tror att på förhållandena inom kyrkan vad gäller kostnader och service blir sådana att de inte kan stanna kvar som medlemmar fastän de önskar att det vore möjligt. Gruppen framträder här som helt obetydlig men är i verket själva något större, eftersom många av dem som inte ger klara svar på frågorna om inställning till sldlsmåssa mellan och stat eller beträffande kyrka eget medlemskap (tveksamma, vet ej) förefaller företräda liknande uppfattningar.

Grupp och snyftsskillnader

Då man ser på svaren inom olika framträder förvånansvärt små grupper skillnader. Kvinnorna är som man kunde förvänta mer något kyrkovänliga än männen och man företräder mer traditionella i uppfattningar glesbygden än i storstäderna. Arbetama är mer tveksamma till stora något förändringar och mer benägna att framhålla de konsekvenserna av en möjliga negativa sldlsmåssa mellan kyrka och stat än vad tjänstemännen

I flera sammanhang framkommer däremot åldersskillnader. De är i yngre större utsträckning positiva till en sldlsmåssa: I alla svarar det åldersgrupper stora flertalet att de säkert eller åtminstone skulle stanna kvar förmodligen som medlemmar i även om den skildes från staten. Minst kyrkan benägna

(en tiondel) att lämna kyrkan är de som hör till åldersgruppen 50-60 år och mest benägna (en femtedel) är de som hör till åldersgruppen 30-39 år.

De skillnader som brukar beskrivas i termer som det gammalkyrkliga Småland och det folkkyrkliga Mellansverige och liknande får mycket litet utslag i materialet, dvs. de svarandes stiftstillhörighet har förvånansvärt liten betydelse. Svaren från dem som bor i Skara stift är mer traditionella och svaren från dem 50m bor i Strängnäs stift och i viss mån också i Stockholms stift är mer föråndringspositiva.

Intervjumaterialet ger möjlighet att sldlja ut de medlemmar av Svenska kyrkan sorti inte är konñrmerade och/eller döpta. I de åldersgrupper som undersökningen omfattar är det 8 procent av kyrkomedlemmama som inte är döpta och 18 procent som inte är konñrmerade. De som varken är döpta eller konfirmerade skiljer sig knappast på något avgörande sätt från övriga kyrkomedlemmar i sin inställning till de aktuella frågorna med undantag för inställningen till en skilsmässa mellan kyrka och stat. Att man inom den gruppen är mer positiv till en skilsmässa än övriga medlemmar torde mera sammanhänga med att man ofta har sin bakgrund i frikyrklighet än med att man inte är döpt. De som är döpta men inte konñrmerade visar däremot en mer kyrkonegativ inställning än den stora massan av döpta och konfirmerade kyrkomedlemmar.

Sex kategorier kyrkomedlermnar

Undersökningen jämför hur sex grupper av kyrkans medlemmar ser på kyrkan och en eventuell skilsmässa mellan kyrkan och staten. Indelningen i de sex grupperna bygger både på medlemmarnas inre känslomässiga bindning till kyrkan och deras yttre praktiska kontakter med kyrkan.

Amiwérvvw m.

.. 237 i, .. De sex grupperna är:

kan... l) den inre församlingskânzan (= 18 procent av medlemmarna)

som har en hög nivå för både den praktiska och känslomässiga bindningen till kyrkan; 2) den yttre jörsamlingskanzan (= 19 procent av medlemmarna) som har en hög nivå på den ena och en medelnivå för den andra av de båda bindningskomponentema; 3) de kyrkliga .sympatisorenta (= ll procent av medlemmarna) som visar medelnivå för både praktisk och känslomässig bindning till kyrkan; 4) de konventionellt kyrkliga (= 12 procent av medlemmarna) som visar hög praktisk och låg känslomässig bindning till kyrkan; 5) de delvis kyrlgiâmmande (=2l procent av medlemmarna) som visar låg nivå för den praktiska bindningen och medelnivå för den lénslomâssiga bindningen; 6) de helt kyrlçfiâmmande (= 18 procent av medlemmarna) som visar låg nivå för både den praktiska och känslomässiga bindningen.

De sex grupperna skiljer sig åt när det gäller den sociala sammansättningen. Tillspetsat kan man såga att den inre och yttre församlingskäman tillsammans med de kyrkliga sympatisörema utmärks av äldre kvinnliga lågutbildade glesbygdsbor som är lägre tjänstemän inom den offentliga sektorn. Däremot omfattar de konventionellt kyrkliga och de kyrkfrämmande i större utsträckning de yngre manliga högutbildade storstadsboma.

När det gäller synen på en eventuell skilsmässa mellan kyrka och stat är de kyrkfrâmmande mer positiva än församlingskäman. Bland församlingskärnan är 39 procent positiva och 44 procent negativa till en skilsmässa; bland de helt kyrkfrämmande är 54 procent positiva och 20 procent negativa.

Bland de 14 procent som säger att de säkert eller troligen kommer att lämna kyrkan vid en skilsmässa har merparten två kännetecken; De tillhör någon av de tre minst kyrkliga grupperna och de har tänkt att lämna tidigare på kyrkan. De som säger att de kommer att lämna kyrkan vid en skilsmässa utgörs alltså framför allt av sådana som redan tidigare har befunnit sig i riskzonen för ett utträde. En åtskillnad mellan och stat skulle alltså kyrka främst kunna innebära en tillfällig ökning av sådana utträden som utan en skilsmässa skulle ha blivit utspridda över en Resultaten längre tidsperiod. visar också att denna tillñlliga ökning främst borde gälla dem som befarar negativa konsekvenser av en skilsmässa. Den begränsade andel av kyrkans medlemmar som skulle vara benägna att lämna skulle således kyrkan framför allt utgöras av de kyrkfrämmande som redan tänkt på att lämna kyrkan och som samtidigt befarar negativa konsekvenser av att och kyrkan staten sldljs åt, t.ex. att medlemsavgiften kommer att öka, att i kyrkan mindre utsträckning blir en kyrka för hela folket eller att får svårt kyrkan att bedriva samma verksamhet som nu i glesbygdsområdena.

När det gäller formerna för att betala medlemsavgiften förordar församlingskäman tydligt skattealtemativet. Ungefär tre av fyra inom kärnan (72 procent) förordar detta alternativ jämfört med en tredjedel (36 procent) bland de kyrlcfrämmande. I hela materialet finns ett ldart förord för skattealtemativet och detta förord är särskilt märkbart bland kyrkans kämtrupper och bland dem som avser att stanna kvar som medlemmar efter en eventuell skilsmässa.

När det gäller kyrkans skyldigheter mot dem som inte är medlemmar i kyrkan är de i kyrkans periferi mer skeptiska mot tanken på att kyrkan har sådana skyldigheter. Man kan med andra ord inte säga att de som är inställda på att lämna kyrkan skulle resa omfattande krav gentemot den kyrka de avser att lämna. Däremot är de som befinner sig i kyrkans centrum mer benägna att till dela kyrkan ansvar för dem som befinner sig utanför kyrkan.

7.2 Förvaltning av kyrkans kulturhistoriska arv

(bil.1)

De svenska har ett oskattbart kulturhistoriskt värde. Det är inte kyrkorna enbart en för Svenska att bevara detta. Här har hela angelägenhet kyrkan svenska folket ett ansvar. För att belysa omfattningen av detta har Statskontoret undersökt kostnaderna för våra kyrkor och gjort en bedömning av hur stort det samhälleliga stödet behöver vara. Sammanfattningsvis framgår följande av promemorian.

Underhållet av Sveriges kyrkor kostade 1990 1 100 milj.kr. , ett belopp som i allt finansierades av medlemmar via kyrkoskatten. Om väsentligt kyrkans bör samhället ta det ekonomiska ansvaret för beskattningsrätten upphör underhållet av de kulturhistoriska värdena via stats- eller kommunalskatten. I dessa l 100 milj.kr., som kan delas upp i löpande underhållskostnader på 619 samt kostnader för större och renoveringar på 481 miljJq. byggnationer dock inte endast kostnader för kyrkomas kulturella värden milj.la., ingår utan även kostnader för deras användning för församlingsverksamhet. Den del av kostnaden som kan beräknas täcka de kulturhistoriska värdena och därmed utgöra basen för ett samhällsstöd uppgår till 400 milj.kr.

Om och ett bidrag från samhället behöver kyrkans beskattningsrätt upphör införas krävs en modell for hur bidragspengama ska administreras och fördelas. Av de två tänkbara lösningarna med en kommunal eller statlig talar flera skäl för den sistnämnda. Ett statsbidrag kan finansiering administreras av någon statlig myndighet till vilken pastoraten får vända sig med Den som i så fall naturligen skulle bidragsansökningar. myndighet komma i är Riksantikvarieämbetet som besitter stor kompetens fråga (RAÄ) inom området och i dag har tillsynsansvaret for kyrkans kulturhistoriska värden Denna lösning skulle dock innebära såväl enligt kulturminneslagen. en centralisering som en kraftig utökning av RAÃs resurser, något som att

dagens

är önskvärt i läge. En bättre lösning kan därför vara knappast

bygga upp erforderlig kompetens inom Svenska kyrkans organisationer. Det förslag som presenteras har lånat drag från den modell för kyrkoförvaltningen man praktiserar inom samfálligheten Gotlands kyrkor.

Förslaget innebär att det inom varje stiftssamfállighet bildas en kyrkobyggnadsnämnd vars ledamöter utses av För att stiftsfullmäktige. tillgodose kompetensbehoven inrättas inom varje stift en tjänst som stiftsbyggmästare för att handlägga löpande bidragsärenden och som i fungera föredragande nämnden. De stift som så önskar kan även inrätta med byggnadshyttor ansvar för visst praktiskt genomförande av nämndernas planer. Statsbidraget på 400 milj.kr. fördelas till stiften via den rikskyrkliga organisationen genom någon schablonmetod. Kyrkobyggnadsnâmndema åtar att ansvara sig för upprättandet av underhållsplaner för stiftets kyrkor samt att handlägga och besluta om mer akuta och reparationer underhållsåtgärder avseende kyrkor och inventarier. RAÄ får dock en övergripande i nämndernas insyn arbete genom att länsmuséema granskar underhållsplaner och projekt varvid man avgör vilka ärenden som är av sådan betydelse att de ska hanteras av RAÄ centralt. RAÄ får detta sätt att på möjlighet prioritera ansökningama utifrån en kulturhistorisk bedömning. Ansvaret för det driftsunderlöpande hållet ligger kvar på pastoraten. avseende rena försam- Investeringar lingsändamål utan tydlig koppling till bevarande undantas. kyrkobyggnadens Primärt gäller ansvaret de som under RAÄs kyrkor går skyddsbestämmel- SGI.

7.3 Skattekonsekvenser för Svenska vid kyrkan

förändrade relationer med staten (bil.

2)

Om Svenska kyrkan skulle få en förändrad rättslig ställning uppstår frågan om vilka skattekonsekvenser detta får för Statskontoret kyrkan. har upprättat en promemoria för att denna belysa fråga. Sammanfattningsvis framgår följande av promemorian.

En åtslcild från staten innebär i princip att Svenska kyrkan i kyrka skattelagstiftningen jämställs med övriga trossamfund. Så kommer t.ex. församlingar och stiftssamfälligheter att utgöra självständiga skattesubjekt och i skattelagstiftningen bli jämställda med ideella föreningar som utövar verksamhet och därigenom mista en del av dagens skattebefrielse. kyrklig Delar av den specialreglerade egendomen kan dock utgöra undantag. Vid en eventuell förändring av relationerna med staten ñnns dock möjligheter att ge Svenska kyrkan en annan ställning.

I promemorian visas på ett antal alternativa associationsformer för en fri De olika formerna får skilda konsekvenser för Svenska kyrkan i kyrka. beskattningshânseende jämfört med i dag. För det första år det möjligt att behålla Svenska kyrkan som ett särskilt skattesubjekt. Som sådant ges den en speciell status i skattelagstiftningen. Ett exempel på detta år att låta i en grupp av höggradigt allmännyttiga institutioner. För det kyrkan ingå andra kan Svenska ombildas till ideella föreningar. En tredje kyrkan associationsform är att organisera kyrkan som stiftelser.

En av Svenska kyrkans inbetalda skatt tyder på att man som uppskattning helhet betalade drygt 14 milj. kr. i skatt under 1990. De största inbe-

talningama

härrör från skogsvårdsavgifter, 51 procent. Fastighetsskatten står for och skatt inkomst av annan för 9 procent. 40 procent på fastighet Dessutom tillkommer efter en försiktig uppskattning ca 39 milj. kr. i mervärdeskatt. Personalförsälcringar på l 210 milj. 10. är ej medtagna.

Beräkningarna av skattekonsekvensema för tre tänkbara associationsformer att Svenska kyrkan kan få betala mellan 13 och 350 milj. kr. i tyder på skatt, moms och undantagna, beroende på framtida arbetsgivaravgifter associationsform och de undantag som görs i lagstiftningen. Av de alternativ som undersökts framgår att mest gynnsamt för kyrkan år att organiseras som ideella föreningar. Minst gynnsam är stiftelseforrnen.

7.4 för Svenska

Kyrkoavgift kyrkans medlemmar

(bil. 3)

Av stort intresse när man skall bedöma olika modeller är vilka självfallet avgifter Svenska kyrkans medlemmar skulle få betala till vid ett kyrkan förändrat läge i förhållandet mellan stat och För att kyrka. belysa detta har Statskontoret upprättat en där

promemoria, förutsättningen år att be-

gravningsverksamheten finansieras över skatten till den borgerliga kommunen och att till statsbidrag utgår kyrkan för vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Det bör att Statskontoret i sin påpekas utredning icke utgått från att några andra skall statsbidrag utgå, t.ex. sådana som föreslogs 1978 och som och ett fritt avsåg utjänming, pension bidrag.

I promemorian beräknas kyrkoavgiften per medlem beroende på hur många medlemmar som kommer att ñnnas och med utgångspunkt från de ekonomiska förhållanden som finns i Två alternativa dag. beräkningar har gjorts. I alternativ A har man låtit resultatet vara detsamma som kyrkokommunemas resultat 1990 efter skatteintäkter och finansnetto. Detta resultat på 983 milj. kr. täcker nästan 80 procent av 1990 års totala investeringsutgifter (inkl. inköp av fastigheter och l 232 anläggningar) på milj. kr. Alternativ A kan ses som ett ytterlighetsmått där församlingarna och pastoraten tillåts ha samma överskott som i dag.

I alternativ B har man låtit resultatet efter och finansnetto kyrkoavgift precis täcka behovet av dvs. till

ersättningsanskaffningar, uppgå samma belopp

som de 516 sammanlagda avslcrivningama på milj. kr. Detta medför att det egna kapitalet blir oförändrat. Man kan se detta alternativ som ett ytterlighetsläge där församlingarna och pastoraten endast tillåts ett överskott stort nog att upprätthålla verksamheten.

Den del av kostnaderna som täcktes av kyrkoskatten, i resultatbetidigare benämnd motsvaras i båda dessa alternativ av den räkningen kyrkoavgift, som krävs för att åstadkomma dessa resultat. restpost

har redovisats i nedanstående tabeller. Berâlcningama

medlem med oförändrat resultat Genomsnittlig kyrkoavgift per (alternativ A)

Medlemmar i Antal med- Sammanlagd Kyrkoavgl- Sv i % av lemmar medlem (kr)

ky kyrkoavgift

invånarant. (Mkr) 7 560 522 4 924 650 kr 89,5

Genomsnittlig kyrkoavgift per medlem utan förändring av eget kapital (alternativ B) Medlemmar i Antal med- sammanlagd Kyrkoavgli % av lemmar medlem (kr)

Sv ky kyrkoavgift

invånarant. (Mkr) 7 560 522 4 367 580 kr 89,5

Kyrkoavgiften kommer enligt de föreliggande beräkningarna att bli lägre än den nuvarande kyrkoskatten.

7.5 Svenska

kyrkans pensionsskuld (bil. 4)

Statskontoret har också gjort en av Svenska beräkning kyrkans pensions-

skuld. Promemorian har betänkandet som bilagts bilaga 4.

ÖVERVÄGANDEN

s. SVENSKA KYRKANS RÃTTSLIGA

STÄLLNING

av avsnitt 2.1.1 har besluts- och organisationsstrukturen i Som framgått Svenska varit i stort sett oförändrad fram till 1980-talet. Konstatekyrkan randet i 1951 års att Svenska kyrkan är ett trossamfund religionsfrihetslag av men tog inte i någon mer var en viktig markering synsättet sig uttryck i den som beslutsfunktionema i väsentlig ändring lagstiftning reglerade kyrkan.

reformarbete som redovisats i avsnitt 2.1.2, inneburit 1980-talets har, har med undantag för reglerna om medbetydande förändringar. Riksdagen rätt att ensam om ekonomi etc. I lemskap lagstifta kyrkans organisation, vissa skall kyrkomötet dock först få yttra sig. principiellt viktiga frågor får vidare efter från riksdagen själv bestämma om Kyrkomötet delegation inre förhållanden. har förändrats och ett i lag kyrkans Stiftsorganisationen har åt demokratiskt valda Svenska reglerat inflytande givits organ i Stiftet. som har inrättats som en statlig myndighet under kyrkans centralstyrelse, har blivit ett centralt för har fått kyrkomötet, organ kyrkan. Kyrkofonden i vilken utser hälften av ledamöterna och en egen styrelse kyrkomötet den andra hälften jämte ordförande. regeringen

tvekan om att 1980-talets reformer Svenska kyrkan en Det råder ingen givit som trossamfund. Det finns nu demokratiskt utsedda klarare egen identitet

organ pä alla plan inom Svenska kyrkan. De politiska partierna utgör dock den huvudsakliga basen för nomineringen till dessa organ men det finns även andra grupperingar.

Under förarbetena till

religionsfrihetslagen framhöll föredragande departe-

mentschefen att värdet av olika försök att beskriva kyrkans rättsliga ställning icke borde Överskattas. Dylika uttryck var endast allmänna talesätt som ungefärligt och ofullständigt ätergav vissa bakomliggande faktiska förhållanden. kan i viss män dela denna Utredningen uppfattning. Det är ett alltför enkelt sätt att beskriva Svenska kyrkans rättsliga ställning bara genom att föra in den i någon rättsfigur; som en del av staten, som en offentligrättslig korporation, som en stiftelse eller rent av som en Det förening. hindrar inte att det är och belysande nödvändigt att föra ett resonemang runt frågan. Om inte annat visar det hur komplex frågan år.

En av Svenska analys kyrkans rättsliga ställning i samhälle mäste dagens enligt utredningens uppfattning utgä dels från kyrkans uppgift, dels frän vem som reellt fattar beslut i kyrkliga angelägenheter och dels frän gällande synsätt pä kyrkan.

När det i gäller kyrkans uppgift dagens samhälle bör man först framhålla att det är som kyrkan själv bör ange denna. Bekännelsen

fastlagd

rimligtvis är redan i mötes beslut. Uppsala Kyrkomötet anger själv efter hörande av sin läronämnd den närmare av den. uttolkningen Självfallet måste man utgå frän att förkunnelsen,

sakramentsförvalmingen och annan församlingsvärdande

verksamhet är det centrala för Det är vidare kyrkan. naturligt för Svenska kyrkan att engagera sig i humanitära uppgifter av olika Den omslag. ständigheten att kyrkan anförtrotts och fortfarande har vissa borgerliga uppgifter kan knappast ändra synen på kyrkans väsentliga inriktning och rättsliga ställning.

När det sedan gäller vem som fattar beslut i kyrkliga frågor bör först framhållas att lokalt och numera regionalt fattar kyrkans egna organ alla avgörande sådana. Det är först på riksplanet som det finns en blandning av beslut av statliga och kyrkliga organ. Den omståndigheten att riksdagen själv - må vara efter kyrkomötets hörande - stiftar och annan för kyrkolag kyrkan central lagstiftning begränsar naturligtvis starkt kyrkans självständighet. Det gäller också regeringens rått att - låt vara efter föregånget kyrkligt val respektive yttrande - utse biskopar och att utnämna domprostar. De övergripande besluten om kyrkans ekonomi fattas också av riksdag, regering och âmbetsverk. I dessa fall får kyrkan dock genom egna organ ge sin mening tillkänna. Även om kyrkan inte äger fatta beslut i alla frågor har den numera organ som väl skulle kunna fatta dem.

Synsättet på Svenska kyrkan har hos teologer, jurister och vanliga kyrkomedlemmar varierat starkt under årens lopp. Den allmänna uppfattningen inom kyrkan är nu att den är en öppen folkkyrka - låt vara att den närmare av detta

innebörden begrepp inte är riktigt entydigt. Från

lagstiftarens sida har 1951 uttalats att Svenska kyrkan är ett trossamfund. Den utveckling som skett hårefter har grundat sig på den uppfattningen. Diskussionerna om ett förändrat förhållande mellan stat och kyrka under 1970-talets senare del skedde helt med denna utgångspunkt. Denna har man också haft under 1980-talets reformarbete.

Man måste alltså fastslå att Svenska kyrkan har en från statens verksamhet skild och också till sin natur annorlunda uppgift. Den har egna organ, låt vara att de inte kan fatta alla beslut rörande kyrkan.

Av det sagda följer att Svenska kyrkan i sin helhet i dag icke kan ses som en del av staten, även om den delvis omhänderhas av statliga institutioner. Den kan knappast ses som en stiftelse och framförallt inte som en förening. Från rättslig synpunkt är den en realitet som inte låter sig inordnas i vanliga juridiska kategorier trots att den är styrd av offentligrâttslig lagstiftning.

Man kan naturligtvis beteckna den som en eller offentligrâttslig korporation anstalt men detta säger inte mer än en närmare beskrivning om vem som fattar besluten och vem som bestämmer om organisationen.

Svenska kyrkan har ofta betecknats som en statskyrka. Innebörden av detta begrepp är långt ifrån klar. Alla trossamfund har ju någon slags relation till staten. Staten tar ställning till sådana frågor som vigselrått, statsbidrag och kyrkans beskattning. Religionsundervisningen i de allmänna skolorna och trossamfundens medverkan i denna brukar i många länder vara en kontroversiell fråga som staten får ta ställning till. Frågan är egentligen inte om man har en relation till staten utan vilken relationen skall vara för att en statskyrka skall anses föreligga.

Om man närmare vill definiera statskyrkobegreppet får man granska olika element där staten medverkar i kyrkans verksamhet. Ibland betecknar man en kyrka, vars organisation och ekonomi styrs av lagstiftning och där statens organ fattar betydelsefulla beslut rörande kyrkan, som en statskyrka. I Tyskland, där enligt grundlagen någon statskyrka inte får finnas, har emellertid kyrkorna en viss offentligrâttslig ställning.

Beskattningsrätten är en annan omständighet som brukar betraktas som utmärkande för en statskyrka. Det âr inte givet att så är fallet. I Tysldand ger staten- som framgått av avsnitt 6.4 - betydande hjälp med uppbörd av avgifter och skatt till kyrkor utan att dessa därför betraktas som statskyrkor. Church of England, som ofta anses som en statskyrka, saknar egen beskattningsrätt.

Begreppet statskyrka utesluter inte att mer än en sådan kan finnas i ett land. I Finland har t.ex. både den evangelisk-lutherska och den rysk-ortodoxa kyrkan fått en konstitutionellt likartad behandling.

Om staten behandlar trossamfunden olika och fattar beslut långt viktigare om något av dem än vad den gör beträffande är detta som är övriga något typiskt för ett statskyrkosystem. Detsamma gäller om staten känner ett särskilt ansvar för detta samfund.

I flera av de avseenden som nämnts kan Svenska anses vara en kyrkan statskyrka. På ett sätt blev det genom 1982 års kyrkomötesreforrn ännu mera klarlagt att Svenska kyrkan är en sådan. Då i allt fråntogs kyrkomötet väsentligt rätten att besluta i lagstiftningsprocessen. om är Frågan kyrkan en statskyrka eller ej är emellertid ett ointressant ganska deñnitionsproblem. Kyrkans ställning bestäms av de faktiska förhållandena. Hur denna skall betecknas har föga intresse.

Kyrkan består i rättsligt hänseende av många olika delar kyrkokommuner, egna stiftelser, såsom t.ex. de medeltida och domkyrkoma statliga organ. Det är alltså fråga om flera olika har slags juridiska personer. Naturligtvis många av dessa organ râttssubjektivitet, dvs. de kan vara bärare av rättigheter och skyldigheter. Men de är alla på visst sätt bundna. Kyrkokommunerna är till sina former och bundna av De kan uppgifter lagstiftning. t. ex. inte fatta beslut som går utanför den s.k. kyrkokommunala kompetensen. Domkyrkor och andra stiftelser är bundna av sitt ändamål och av den lagstiftning som reglerar deras förvaltning. De kyrkliga är myndigheterna likaså bundna av Alla lagstiftning. är delar i den enhet som utgör Svenska kyrkan. Ingen del kan lämna kyrkan utan beslut av riksdagen. Samtidigt måste man konstatera att det inte finns något centralt - för kyrkan gemensamt - organ_som kan fatta beslut som tar över delarnas uppgifter. En kyrkokommun behöver t.ex. inte rätta sig efter vad Svenska kyrkans centralstyrelse eller ens kyrkomötet beslutar om detta inte är särskilt föreskrivet. Klart står att är kärna församlingarna kyrkans och grunden för kyrkans verksamhet. De olika delarna av är kyrkan sammanfogade i ett normsystem som närmare reglerar deras och och uppgifter, befogenheter skyldigheter som ytterst bestäms av riksdagen.

Som en sammanfattning kan man säga att Svenska kyrkan - även om den har en speciell ställning och vissa speciella uppgifter - är just det religionsfrihetslagen säger - ett trossamfund. Den år ett sammanfattande begrepp för en mängd olika delar, som alla ytterst har samma ändamål. Det är i nuvarande ordning en lagstiftningsuppgift att tillse att den kan fullgöra sina uppgifter. Härvid måste utgångspunkten vara att kyrkan kan arbeta i med sin bekännelse och sin tradition - med demokratisk enlighet uppbyggnad och med hela landet som sitt arbetsfält.

9. PRINCIPIELLA ÖVERVÄGANDEN

9.1 Allmän

bakgrund

I det föregående har sökt och utredningen klargöra analysera Svenska kyrkans rättsliga och ekonomiska förhållanden. våra direktiv vårt Enligt syftar arbete även till att skapa klarhet de ekonomiska och förutsättkring rättsliga ningarna för kyrkan, inte bara vid mindre inom de nuvarande förändringar relationerna mellan staten och kyrkan utan även vid relationslängre gående förändringar.

Utredningens uppdrag innebär således inte att förbereda en relationsåndring mellan staten och utan att och kyrkan, förutsättningslöst allsidigt och utan att själv ta ställning i sak fram material för ett eventuellt lägga senare ställningstagande till hur förhållandet mellan staten och kyrkan skall vara gestaltat i framtiden. Det understryks i direktiven att vi i vårt arbete i alla delar skall utgå från Svenska särskilda karaktär av kyrkans öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet och demokratiska arbetsformer.

Frågan om Svenska kyrkans skiljande från staten har varit föremål för en livlig debatt sedan länge. Redan i av 1900-talet kom allt oftare början frågan upp i den allmänna debatten. Tanken om statskyrkosystemets avskaffande vann tidigt stöd hos och liberala samt inom den framfrikyrkliga grupper

växande socialdemokratin. Slutligen har det under senare tid också inom Svenska kyrkan rests krav på förändrade relationer.

Förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan har utretts i olika etapper sedan mitten av 1950-talet. Den första utredningen tillsattes år 1958 och arbetade under tio år. Under denna tid lade utredningen fram tio delbetänkanden, vilka behandlade särskilda ämnesområden med anknytning till stat-kyrka problematiken. Slutbetänkandet Svenska kyrkan och staten (SOU 1968:11) lades fram år 1968.

Vid sina analyser utgick kyrka-stat utredningen från fyra hypotetiska lägen, betecknade A-, B-. C- och D-lägena. A-läget innebar en i det väsentliga oförändrad relation mellan staten och kyrkan medan D-låget innebar en från staten helt fristående kyrka utan beskattningsrätt och utan tillgång till den kyrkliga jorden. B- och C-lâgena var mellanlägen som i väsentliga hänseenden skilde sig från A- och D-lägena.

En annan utredningsetapp påbörjades år 1968 genom att regeringen tillkallade den parlamentariskt sammansatta 1968 års beredning om stat och kyrka. Beredningen lade år 1972 fram sitt slutbetänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36). Dess förslag gick ut på bl.a. att det offentligrättsliga regelsystemet för kyrkan borde upphävas och ersättas av inomkyrkliga stadgar av privaträttslig natur. Beredningen presenterade en detaljerad tidsplan för reformens genomförande. Förslaget vållade starka meningsskiljalctigheter inom kyrkliga grupper. Möjligheterna att nå en bred lösning över partigränserna bedömdes också som små varför förslaget aldrig ledde till någon lagstiftning.

Ytterligare en utredningsetapp tog sin början år 1975 genom de överläggningar i stat-kyrka frågan som då inleddes mellan företrädare för staten och Svenska kyrkan. Deltagarna i överlåggningama avlämnade gemensamt sitt förslag år 1978 (SOU 1978:1), avsett att ligga till grund för ett

principbeslut i stat-kyrka frågan. Utgångspunkten var, att Svenska kyrkans offentligrättsliga ställning skulle upphöra och att det dittillsvarande organisatoriska sambandet med staten skulle brytas. I två bilagedelar redovisades underlaget för deltagarnas ställningstaganden. Bilagedel 1 (SOU 1978:2) innehöll de kyrkliga företrädamas till framtida förslag kyrkans organisation. I bilagedelama 2-12 (SOU 1978:3) redovisades de gemensamma arbetsutskottens förslag samt vissa expertutredningar.

Efter remissbehandling av stat-kyrka förslaget beslöt regeringen att inhämta kyrkomötets yttrande över förslaget och remissyttrandena. skri- Regeringens velse till kyrkomötet innebar ett direkt från ställningstagande regeringens sida till förmån för en relationsändring mellan staten och 1979 års kyrkan. allmänna kyrkomöte uttalade sig emellertid för ett bevarat samband mellan staten och kyrkan. Mötet förordade i stället att det skulle inomgenomföras kyrkliga reformer och tillsatte en utredningsnämnd som skulle utarbeta och lägga fram förslag om kyrkans organisation stifts- och på riksplan.

9.2 1982 års kyrkomötesreform och kyrka-stat-

frågan

Mot bakgrund av att kyrkomötet förkastade 1978 års och till de förslag

uttalade behoven av inomkyrkliga reformer beslöt regeringen att tillkalla en

kommitté med uppdrag att utreda frågor om kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning m.m. Kommittén, som antog namnet 1979 års kyrkomöteskommitté, avlämnade i början av är 1981 betänkandet Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. (SOU 1981:14). Kommitténs förslag, som i allt väsentligt kom att genomföras, medförde som utredningen redovisat i de inledande avsnitten väsentliga ändringar beträffande normgivningsförfarandet på det kyrkliga området, vilka trädde i kraft den 1 januari 1983.

1982 års kyrkomötesreform kan till viss del sägas ha varit en kompromiss i kyrka-statfrågan. Det bör dock framhållas, att reformen inte innebar att man enades om att genomföra kyrkomötesreformen i stället för en mer grundläggande förändring av relationerna mellan stat och kyrka. Av den politiska överenskommelse som låg till grund för kyrkomötesreformen framgår nämligen att avsikten var att inte föregripa den principiella frågan om förhållandet mellan staten och kyrkan. Det betonades att det långvariga utredningsarbetet i kyrka-stat frågorna hade varit helt inriktat på att nå samlade principiella helhetslösningar på komplexet kyrka-stat, varför angelägna reformer på det kyrkliga området inte hade varit möjliga att genomföra.

Det finns skilda tolkningar av kyrkomötesrefonnens betydelse för den långsiktiga utvecklingen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Kyrkomötesreformen har inte förändrat det grundläggande sambandet mellan stat och kyrka. Vid en formell granskning av reformen från konstitutionell synpunkt skulle man till och med kunna hävda att statskyrkosystemet snarare har förstärkts. Kyrkomötets tidigare medverkan i den kyrkliga lagstiftningen har nämligen försvagats. Kyrkomötet skall numera endast yttra sig i lagstiftningsärenden. På en punkt har kyrkomötets medbestämmande dock behållits, nämligen i fråga om lagstiftning om medlemskap i Svenska kyrkan. För sådan lagstiftning krävs att kyrkomötet lämnar sitt samtycke. All lagstiftning ligger i övrigt, helt i enlighet med regeringsformens beatt den

stämmelser, ytterst hos riksdagen. Det bör också understrykas

delegation av beslutsrätt som skett från riksdagen till kyrkomötet i fråga om vissa kyrkliga angelägenheter kan upphävas av riksdagen.

Denna delegation är emellertid en av de grundläggande principerna i

kyrkomötesreformen. Manltorde kunna förutsätta att det råder en bred

politisk

enighet om nödvändigheten av den och ett återtagande skulle rycka undan hela grunden för reformen.

Som utredningen redovisat i avsnitt 4.1 om normgivningen på det kyrkliga området har riksdagen i betydande omfattning delegerat sin beslutanderätt inom de områden som brukat hänföras till kyrkans egna inre angelägenheter. Kyrkomötet får också besluta om sitt eget arbetssätt och om verksamheten hos de organ som tillsätts av kyrkomötet. Utgår man från att den delegering som skett från riksdagen till kyrkomötet inte kommer att upphävas kan man således hävda att kyrkomötesreformen innebär att kyrkan i praktiken fått en friare ställning i förhållande till staten.

I samma riktning går de organisatoriska förändringar som reformen innebär. Tillkomsten av det nya kyrkomötet och en samordnad och styrelsekansliorganisation ger Svenska kyrkan en samlad ledning. Det finns nu representativa organ som kan företräda och representera Svenska kyrkan. Kyrkomötesreformen har som tidigare sagts inte förändrat det grundläggande sambandet mellan staten och kyrkan, men skulle Svenska kyrkan i framtiden önska en utveckling i riktning mot ökad frihet, så underlättar förekomsten av representativa organ detta.

9.3 Våra utgångspunkter

Som framgått har Svenska kyrkan således genom de senaste årens reformarbeten genomgått stora förändringar i organisatoriskt hänseende. Genom kyrkomötesreformen och olika delreformer har betydande förändringar åstadkommits i Svenska kyrkans förhållande till staten.

Detta reformarbete har inte syftat till att förändra den grundläggande balansen för Svenska kyrkans förhållande till staten, men det har medfört att kyrkliga organ har tillerkånts en ökad självständighet och beslutanderätt i kyrkliga ärenden. Svenska kyrkan har också på alla plan utrustats med egna demokratiskt utsedda beslutande och verkställande organ, till vilka större delen av de ärenden som tidigare handlagts av regeringen har kunnat

delegeras. Statens inflytande över kyrkan utövas numera huvudsakligen genom riksdagens lagstiftningsmalct och regeringens beslut i fråga om kyrkofondens styrelse och budget samt i vissa utnämningsärenden. Regeringens normgivningskompetens enligt 8 kap. 13 § regeringsformen bör också beaktas i sammanhanget. Utvecklingen kan således sägas ha lett dithän att de samfundsmåssiga hos Svenska efter hand fördragen kyrkan stârkts. Svenska kyrkan har allt tydligare kommit att framstå som ett trossamfund.

Denna utveckling har i allmänhet uppfattats som både nödvändig och önskvärd och skål talar för ett fortsatt reformarbete i samma Detta är riktning. en åsikt som också vuxit sig allt starkare bland många aktiva inom kyrkan. Regelsystemet kan också ges en sådan utformning att det - totalt sett innebär en sjålvständigare ställning för kyrkan. I det följande skall utredningen närmare redovisa några av de skål som kan tala för en sådan utveckling och vilka ändringar som är möjliga att göra i det nuvarande regelsystemet. Vi skall också behandla några principiella frågor som kan och bör lösas oberoende av den grundläggande frågan om Svenska kyrkans relation till staten, nämligen medlemskapet i Svenska kyrkan, begravningsverksamheten och skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska kyrkan.

9.4 Religionsfrihetens betydelse för relationerna

mellan staten och Svenska

kyrkan

Det har ofta håvdats att principen om religionsfrihet bör vara vägledande för frågan om statens relation till Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Religionsfrihetsfrågan behandlades utförligt av 1958 års utredning kyrka-stat i betänkandet (SOU 1964:13) och i slutbetänkandet (SOU 1968:11) samt av 1968 års beredning om stat och kyrka i dess slutbetänkande (SOU 1972:36).

Religionsfriheten är en av de i vårt land liksom grundläggande rättigheterna i andra länder i vår kulturkrets. I 2 kap. l § 6 p regeringsformen (RF) anges att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion (positiv religionsfrihet). Vidare föreskriver 2 kap. 2 § RF att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge tillkänna sin

åskådning i bl.a. religiöst hänseende och att tillhöra trossamfund

(negativ religionsfrihet).

Av grundläggande betydelse för religionsfriheten är också religionsfrihetslagen (1951:680). I dess l § sågs, att envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. Det står enligt 2 § envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra. För offentlig gudstjänst gäller enligt 3 § ej andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för sammankomst till vilken allmänheten har tillträde. Vidare föreskrivs i 4 § att ingen är skyldig tillhöra trossamfund och att åtagande i strid med denna bestämmelse är utan verkan; med trossamfund förstås, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att ordna gudstjänst.

Religionsfrihetslagen innehåller därutöver bestämmelser om medlemskapet i Svenska kyrkan. Dessa bestämmelser kommenteras utförligt i avsnitt 9.7 varför de förbigås här.

Några inskränkningar i religionsfriheten utöver vad som framgår av 1 och 3 §§ finns inte i religionsfrihetslagen. Huruvida andra inskränlmingar än dessa föreligger är givetvis beroende på vilken innebörd man lägger i denna frihet. Religionsfrlhetsbegreppet har nämligen växlat från tid till annan, och det har av olika grupper getts skiftande innebörd.

9.4.1 Religionsfriheten enligt 1968 års om stat och beredning kyrka

Enligt 1968 års beredning om stat och skulle om kyrka principen religionsfrihet vara vägledande för hur samhällets relationer till trossamfunden skulle utformas. Beredningen hävdade att begreppet religionsfrihet efter hand hade kommit att ges en allt vidare innebörd. Den nuvarande religionsfrihetslagstiftningen gav främst uttryck åt tanken att den enskilde skall ha rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund. Enligt beredningen borde begreppet religionsfrihet emellertid ges en mer vidsträckt tolkning. I det följande skall i korthet redogöras för beredningens syn på religionsfriheten.

Enligt beredningens mening kunde från religionsfrihetssynpunkt resas vissa

invändningar mot den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan. Invändningarna hänförde sig till såväl grundsatsen om individens religionsfrihet som principen om trossamfundens religionsfrihet.

I det förra hänseendet främst tre pekade beredningen på omständigheter.

Åtskilliga människor upplevde Svenska kyrkans officiella status som en

kränkning av sin åsiktsfrihet. Den kvardröjande nära förbindelsen mellan medborgarskap och kyrkotillhörlghet vidare allmänt bidrog sett till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. I en del speciella sammanhang upplevdes det slutligen av som en av den många inskränkning individuella religionsfriheten att Svenska handhade vissa kyrkan samhälleliga funktioner, t.ex begravningsverksamheten.

Också om man såg saken med i om trossamfundens utgångspunkt principen religionsfrihet kunde enligt beredningen riktas mot den nuvainvändningar rande ordningen. Svenska frihet att bestämma kyrkans själv i organisatoriska frågor var begränsad. Denna inskränkning av kyrkans självbestämmanderätt påtalades ofta från kyrkligt håll. Nuvarande relation mellan staten och

Svenska innebar också att hade en i olika hänseenden kyrkan kyrkan främst ekonomisk - mer i samhällslivet än övriga trossamgynnad ställning fund. Samhället borde ställa sig opartiskt till förekomsten av olika trossamfund. Systemet försvarade strävandena att åstadkomma ökad jämställdhet

mellan trossamfunden beträffande deras arbetsmöjlighet.

Beredningens slutsats var att det inte var förenligt med religionsfrihetens principer att ett trossamfund, Svenska kyrkan, hade en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund. Full religionsfrihet var med andra ord inte genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag. Denna tog hänsyn främst till frihetsbegreppet i dess negativa bemärkelse, alltså frihet från tvång. Denna frihet- närmare bestämt friheten att lämna Svenska kyrkan - var enligt beredningen inte tillräcklig. Man måste beakta friheten till religion i betydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för de olika samfund som individerna har frihet att ansluta sig till.

9.4.2 Vår bedömning av religionsfribetens betydelse

Enligt vår mening år principen om religionsfrihet givetvis en viktig utgångspunkt när det gäller utformningen av statens relationer till Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Härom torde de flesta vara ense. Oenigheten är dock påtagligt större när det gäller den centrala frågan hur begreppet religionsfrihet skall bestämmas och vilken vikt man bör fästa vid principen i detta sammanhang. I det följande skall utredningen i korthet beröra vissa religionsfrihetsfrågor. Ämnet är emellertid alltför omfattande för att det skall vara möjligt att lämna en mer ingående redogörelse.

Begreppet religionsfrihet som sådant är vagt och mångtydigt och dess innebörd har växlat från tid till annan. Det rymmer också känsliga subjektiva moment. Vad som är religionsfrihet för den ene kan upplevas som en inskränkning för den andre. Begreppet kan tolkas från såväl ideella som formella synpunkter.

Den mer vidsträckta tolkning som 1968 års förordade blev vid beredning remissbehandlingen utsatt för kritik från flera instanser. Det hävdades att den innehöll alltför många oklara och faktorer. En risk subjektiva uppenbar med en alltför vidsträckt av tolkning religionsfrihetsbegreppet sades vara, att reformer hârledda ur detta begrepp lätt kunde kollidera med religionsfrihetskrav från andra synpunkter. Bland de kritiska instansema framhölls allmänt att det torde vara näst intill ogörligt att ñnna en och allmångiltig entydig definition. Vissa hävdade också att beredningen fäst alltför stort avseende vid principen. En synpunkt som också framfördes var att beredningen tolkat religionsfrihetsprincipen utifrån reformkraven. Det påpekades att många olika typer av reformer kunde naturligtvis ges ett principiellt stöd med den mångtydiga innebörd beredningen gett religionsfrihetsprincipen. Reformkraven bör givetvis inte bestämma innebörden och tolkningen av religionsfriheten.

Om det således finns starkt skiftande om uppfattningar religionsfrihetsbegreppets innebörd råder emellertid i stort sett om vad detta som ett enighet minimum måste innehålla. Som tidigare sagts innebär religionsfriheten, såsom den bestäms i regeringsformen, att varje medborgare det gentemot allmänna är tillförsälcrad en frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion (positiv samt mot religionsfrihet) skyddad tvång att ge tillkänna sin åskådning i religiöst hänseende och att tillhöra trossamfund (negativ religionsfrihet). På dessa grundsatser vilar religionsfrihetslagens fyra principer, nämligen rätt för envar att utöva sin religion, rätt att delta

i gudstjänst eller liknande sammankomst samt rätt att bilda trossamfund eller

stå utanför trossamfund. Dessa principer är grundläggande för individens och trossamfundens - även Svenska - Det torde inte kyrkans religionsfrihet. råda någon oenighet om att den nuvarande legala bestämningen av religionsfriheten uppfyller i vart fall minimikraven för religionsfrihet.

Enligt vår mening bör den grundläggande huruvida den nuvarande frågan relationen mellan staten och Svenska kyrkan är med förenlig religions-

friheten bedömas formellt mot bakgrund av gällande rätt, dvs. principerna om positiv och negativ religionsfrihet. De uppenbara svårigheter som otvivelaktligen är förenade med en mer vidsträckt bestämning av religionsfrihetsbegreppet visar med all önskvärd tydlighet, att en sådan kan lämna alltför stort utrymme för subjektiva och ibland ovidkommande värderingar, som egentligen inte har med religionsfriheten som sådan att göra. Man måste således försöka klarlägga om och i vad mån nuvarande bestämmelser kan sägas inskränka den frihet som bör tillkomma den enskilde och de olika trossamfunden. Med denna mer inskränkta bestämning av religionsfrihetsbegreppet följer att flertalet frågor som 1968 års beredning diskuterade kommer att ligga utanför den legala religionsfriheten.

Som tidigare sagts bygger den nuvarande regleringen på grundtanken, att

den enskilde har rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund.

Mot denna bakgrund kan man enligt vår mening inte gâma hävda att Svenska kyrkans i dag i olika hänseenden favoriserade ställning innebär ett intrång i friheten för dem som inte tillhör kyrkan att tillhöra andra trossamfund och där utöva sin religion eller att stå helt utanför varje kyrklig gemenskap. Beredningens påstående att det finns människor som upplever Svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet, framstår därför inte som särskilt övertygande. Utifrån denna mer formella bestämning av religionsfrihetsbegreppet kan det principiellt sett ej heller sägas strida mot religionsfriheten att Svenska kyrkan fullgör vissa samhälleliga funktioner såsom begravningsverksamheten.

Med principen om trossamfundens religionsfrihet menar man vanligen att varje samfund - även Svenska kyrkan - i princip skall kunna verka fritt i enlighet med sin bekännelse. Detta innebär att trossamfunden bör ha full frihet att bestämma om sina angelägenheter i religiöst och organisatoriskt avseende - om sin om för medexempelvis religiösa grundsyn, regler lemskap i samfundet, om intagande och uteslutning av medlemmar i

samfundet och om former för den religiösa verksamhetens bedrivande - samt i frågor av ekonomisk art.

Det torde inte råda någon oenighet om att de fria trossamfunden åtnjuter religionsfrihet i nämnda hänseenden. En år däremot om de nuvarande fråga relationerna mellan staten och Svenska kan en kyrkan sägas innebära kränkning av den religionsfrihet som bör tillkomma som trossamfund kyrkan och om detta skulle påkalla en ändrad relation till staten. För Svenska kyrkans del bör innebära att skall nämligen religionsfrihetsprincipen kyrkan ha frihet att besluta om sina egna angelägenheter i religiöst hänseende, liksom också i frågor av organisatorisk art i den mån de är av för betydelse den religiösa verksamheten.

Det är inte alldeles enkelt att ge ett svar denna Den entydigt på fråga. traditionella frikyrkorörelsen har sedan länge karakteriserats av en klart uttalad självständig attityd gentemot staten. Inom Svenska har det, kyrkan liksom i allmänhet inom lutherska av historiska och skäl kyrkor, religiösa däremot varit naturligt att medge staten intlytandei som andra många frågor trossamfund velat förbehålla åt sig själva att avgöra. om trossam- Principen fundens religionsfrihet kan därför inte anses vara helt vägledande när det gäller utformningen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan.

Det har också gjorts gällande att principen om trossamfundens religionsfrihet förutsätter en neutralitet eller opartiskhet från statens sida gentemot de olika trossamfunden. Enligt denna åsikt skulle således den i vissa avseenden privilegierade ställning som Svenska kyrkan kan sägas ha innebära en kränkning av religionsfriheten utifrån de Övriga trossamfundens synpunkt.

I ett samhälle med fri åsiktsbildning i hänseende bör en religiöst naturligtvis grundsats vara att olika trossamfund behandlas på ett likvärdigt sätt. Hur denna grundsats närmare skall formuleras och i är dock tillämpas praktiken förenad med vissa svårigheter.

Kravet på likvärdig behandling av de olika trossamfunden torde inte kunna drivas alltför långt. Konsekvensen får naturligtvis inte bli den att alla trossamfund skall behöva verka i samma former och på samma villkor. Därtill är samfunden alltför olika. Den inom Svenska rådande kyrkan öppna folkkyrkotanken kontrasterar tydligt mot det mer medlemsorienterade synsättet inom den traditionella frikyrkorörelsen. Det bör dock framhållas att vissa frikyrkosamfund fått alltmer folkkyrkliga drag och att såväl den romersk-katolska kyrkan som de ortodoxa kyrkorna, som till följd av invandringen fått stark utbredning i Sverige, har tydlig folkkyrkokaraktär. Som tidigare sagts varierar synen på staten också påtagligt mellan olika trossamfund.

De olika trossamfundens religiösa grundsyn skiljer sig sålunda många gånger åt markant och deras behov och krav kan växla. En alltför strikt tillämpning av principen skulle därför på sina håll kunna upplevas som orättvis och diskriminerande från religionsfrihetssynpunkt. Därtill kommer att samhället kan ha olika krav på samfunden. Som exempel kan nämnas det krav på rikstäckning och öppenhet som samhället även framdeles kan tänkas komma att ställa på Svenska kyrkan. Även om staten skulle vara helt neutral i förhållande till trossamfunden kan således lätt dess lagstiftning bli till förfång för någon religiös grupp.

Det kan således från såväl praktiska som principiella synpunkter vara förenat med stora svårigheter, att på ett konsekvent sätt tillämpa

principen

om likvärdig behandling av trossamfunden. Det i och för sig fullt berättigade kravet på likvärdig behandling skulle kunna tillgodoses genom att i form av ekonomiskt och legalt stöd söka underlätta för de olika samfunden att på någorlunda likvärdiga villkor med Svenska kyrkan kunna erbjuda sina medlemmar och utanförstående samfundens tjänster. Uppenbart är emellertid att det är näst intill omöjligt att uppnå en fullständig rättvisa i dessa hänseenden.

Som framgått är svårigheterna att ge begreppet en så religionsfrihet allmångiltig innebörd som möjligt således betydande. Man torde ej heller enbart på grundval av det formella förhållandet mellan stat och i ett kyrka land utan vidare kunna avgöra, om där råder eller religionsfrihet ej. Enligt utredningen framstår det därför från såväl sakliga som principiella synpunkter som mindre lämpligt, att grunda frågan om Svenska framkyrkans tida relation till staten enbart på detta begrepp. om Principen religionsfrihet är i och för sig av stor vikt i sammanhanget, men ett eventuellt ställningstagande i denna fråga måste gmndas på en av även andra sammanvågning faktorer.

9.5 Andra skäl för friare relationer mellan staten

och Svenska kyrkan

Det har hävdats att synen på Svenska kyrkan bör vara av avgörande betydelse för frågan om kyrkans relation till staten. Religionsfrihetslagen definierar Svenska kyrkan som ett trossamfund, låt vara av en annan karaktär än de traditionella frikyrkosamfunden. I lagens förarbeten anges också uttryckligen, att kyrkan är en andlig gemenskap som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet bestäms av dess bekännelse. Enligt detta synsätt har kyrkan alltså en egen identitet som den behåller oaktat dess yttre villkor ändras. Mot denna kan bakgrund sågas att en relationsändring mellan staten och kyrkan skulle ge ett klarare uttryck för kyrkans identitet som trossamfund. Det bör också framhållas att det från kyrklig synpunkt kan te sig allt mer omotiverat att som frågor på ett avgörande sätt påverkar kyrkans möjligheter att fullgöra sitt evangelisatoriska och diakonala uppdrag ytterst kan av statliga myndigheter. En avgöras relationsändring innebär också en klarare markering av statens och kyrkans slcilda funktionsomxåden.

I den allmänna debatten har även andra skål framförts till stöd för förändrade relationer. Det har framhållits, att vårt land inte längre är en kristen enhetskultur. Den ökade förekomsten av olika livsåskådningar, både kristna och icke-kristna, delvis orsakade av den omfattande invandringen men även av den internationella rörlighet i övrigt som kännetecknar vårt samhälle, innebär att dagens situation med ett trossamfund i särställning i förhållande till staten kan synas otidsenlig. Det har också hävdats, att principen om statens neutralitet i livsåskådningsfrågor och den fortgående sekularisering som präglar vår tid medför att de speciella band, som sedan mycket lång tid förenat staten och kyrkan, inte längre kan uppfattas som naturliga.

Det ligger utanför vårt uppdrag att här ta ställning till de olika meningar som framförts. Vi vill emellertid framhålla som rimligt att Svenska kyrkans egna önskemål och synpunkter bör tillmätas stor vikt vid ett eventuellt ställningstagande till de framtida relationerna mellan staten och kyrkan.

9.6 Konstitutionella utgångspunkter

Det kan sålunda anföras skäl för att regleringen av Svenska kyrkans förhållanden ges en sådan utformning att den kan gynna en utveckling i riktning mot ökad självständighet för kyrkan. En sådan utveckling kan mycket väl äga rum inom ramen för det nuvarande statskyrkosystemet. Naturligtvis har statskyrkosystemet emellertid sina konstitutionella gränser. I det följande skall utredningen behandla slcilda rättsliga frågeställningar som kravet på ökad självständighet för Svenska kyrkan kan föra med sig, dels vid oförändrade relationer mellan staten och kyrkan och dels vid längre gående relationsändringar. - Det kan emellertid vara lämpligt att inledningsvis och i korthet redovisa några olika kyrkliga organisationsformer.

9.6.1 Olika kyrkliga organisationsformer

Begreppet kyrka kan beskrivas på olika sätt och från olika infallsvinklar. Man kan anlägga teologiska och rättsliga Med en grov synpunkter. förenkling kan en kyrka sägas vara en församling, dvs. en sammanslutning av människor, en andlig gemenskap. Vad som skiljer en kyrka från andra sammanslutningar är den gemensamma kristna bekännelsen, trosgemenskapen. En kyrka har alltså egenskapen av att vara ett trossamfund. Detta gäller både Svenska kyrkan och andra trossamfund. Trossamfundets syfte år den gemensamma religionsutövningen. Det är denna som kan sägas vara kyrkans ändamål. En kyrka är således i första hand en realitet grundad på den gemensamma trosbekännelsen och inte en rättslig företeelse skapad av staten och dess rättsordning. Historien visar dock att det har varit nödvändigt att finna rättsliga former för kyrkan.

Förhållandet mellan staten och en inom landets gränser verksam kyrka kan vara utformat på olika sätt. Man kan något schematiskt tala exempelvis om statskyrka, nationalkyrka och konkordatskyrka eller om frikyrka i syfte att beskriva dessa olika relationer. I den kyrkorättsliga doktrinen nämns även andra organisationsformer.

Dessa indelningsformer är naturligtvis inte oomtvistade. Många gånger är gränserna dem emellan också flytande. Enligt en åsikt utmärks den renodlade statskyrkoformen av att staten har fullständig bestämmanderätt över kyrkans både yttre och inre förhållanden och detta även i andliga frågor. Kyrkan erkänns således inte som en självständig realitet utan är en del av staten. Den kyrkliga verksamheten kan därför sägas utgöra en statlig förvaltningsfunktion vid sidan av andra.

Vad som däremot utmärker en nationalkyrka är att den anses ha en i förhållande till staten oberoende av rättsordningen erkänd självständig existens. Kyrkostyrelsen regleras under samverkan av statens och kyrkans

organ. Staten utövar dock inte någon religiös funktion. Organisationsformen torde förutsätta att kyrkan omfattar en majoritet av landets medborgare. Enligt denna bestämning skulle Svenska kyrkan vara att hänföra till nationalkyrkomas krets. Under det senaste århundradet har emellertid Svenska kyrkan snarare beskrivits som en folkkyrka. En sådan kyrka skall vara öppen mot hela folket.

I den kyrkorättsliga litteraturen nämns också konkordatskyrkan som en Organisationsform. Vad som utmärker en konkordatskyrka är att förhållandet mellan staten och kyrkan grundas i en överenskommelse mellan dem. Detta förutsätter att kyrkans rättsliga existens är erkänd av rättsordningen. Formellt framstår staten och kyrkan således som likvärdiga parter.

För frikyrkoma gäller ingen särskild offentligrättslig reglering. Deras ställning styrs således i huvudsak av privaträttsliga regler. I brist på lagbestämmelser kan de i närmast karakteriseras som ideella föreningar.

Det bör i detta sammanhang också nämnas, att bl.a. de katolska och judiska församlingarna tidigare i vårt land hade ställning av vad som närmast kan beskrivas som offentligrättsliga korporationer. Deras ställning reglerades ytterst av statlig lagstiftning. En sådan organisationsform skulle därför kunna kallas korporationskyrka.

Statens förhållande till en kyrka kan således bestämmas på olika sätt. Den här gjorda indelningen har naturligtvis främst sitt intresse vid en rättslig beskrivning av historiska eller nutida förhållanden, men den har även ett visst intresse när det gäller att finna juridiska former för Svenska kyrkans framtida organisation och förhållande till staten.

rdr-tva_ -

9.6.2 En ökad självständighet för Svenska vid oförkyrkan ändrade relationer

Som tidigare sagts har den hittillsvarande för Svenska utvecklingen kyrkans del inneburit att den alltmer har kommit att framstå som ett trossamfund. Om man väljer att bevara det konstitutionella sambandet mellan staten och kyrkan kan kravet på Ökad för i som får anses självständighet kyrkan frågor vara av intern kyrklig karaktär främst tillgodoses genom organisatoriska reformer av olika slag. Ett med sådana reformer skulle också vara att syfte i så stor utsträckning som möjligt söka renodla Svenska funktion av kyrkans trossamfund.

I kapitel 10 redovisar utredningen olika reformer som skulle kunna gynna denna utveckling. Här skall bara i korthet nämnas Genom följande. kyrkomötesreformen har de nödvändiga konstitutionella för förutsättningarna en sådan Tänkbara reformer skulle utveckling skapats. sålunda kunna vara att ge Kyrkofondens och Ansvarsnämnden för styrelse, domkapitlen biskopar ställning av statliga under förvaltningsmyndigheter kyrkomötet. Härigenom skulle man bereda kyrkan en ökad frihet i inomkyrkliga frågor.

En ökad självständighet för Svenska som trossamfund aktualiserar kyrkan också frågan om inte av de bör utnämningsrâtten högsta prästtjänstema överföras från regeringen till organ inom Svenska Det finns också kyrkan. skäl som talar för att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten principiellt sett bör tillkomma de borgerliga kommunerna.

De nu nämnda skulle innebära en klar reformförslagen sammantagna gränsdragning mellan statligt/kommunala och traditionellt kyrldiga uppgifter. Svenska kyrkan skulle också komma att framstå som ett mer renodlat trossamfund. Det bör också framhållas att förslagen väl kan mycket genomföras inom ramen för ett bevarat samband mellan staten och kyrkan,

:mage

any?

pqwrwn,

samtidigt som de också utgör en nödvändig förutsättning för en utveckling i riktning mot en mer gmndläggande relationsändring.

I den allmänna debatten har från sina håll också hävdats att en ökad självbestämmanderätt för kyrkan skulle kunna förverkligas genom att stärka kyrkomötets bestämmanderätt. En sådan reform skulle således inte syfta till att lossa de konstitutionella banden mellan staten och kyrkan.

Enligt den lagstiftning som gällde före år 1983 stiftades kyrkolag genom samfällda beslut av regering, riksdag och kyrkomöte. Som tidigare sagts (avsnitt 2.1.3) var kyrkolagsbegreppet inte klart definierat, men med kyrkolag avsågs - utöver 1686 års kyrkolag - allmänt uttryckt sådan lag som omfattade grundläggande bestämmelser om kyrkans väsen, egendom, organisation och verksamhet. Denna medbestämmanderätt i kyrkliga lagstiftningsfrågor gav kyrkomötet en förhållandevis stark ställning.

1982 års kyrkomötesreform innebar att lagstiftningsförfarandet på det kyrkliga området genomgick en väsentlig förändring och anpassades till den nya regeringsformens huvudprinciper om normgivning. Huvudregeln är sålunda att riksdagen ensam stiftar lag på det kyrkliga området. Samtidigt har dock kyrkomötet genom delegation från riksdagen tillerkänts en egen normgivningsmakt i internt kyrkliga angelägenheter.

Om man enbart ser till riksdagens lagstiftningsmakt inom det kyrkliga området och inte beaktar den normgivningskompetens som numera tillkom-

mer kyrkomötet eller de organisatoriska förändringar som i övrigt ägt rum

inom Svenska kyrkan, innebär kyrkomötesreformen otvivelaktigen att banden mellan staten och kyrkan har förstärkts och att kyrkan kommit att få en mera utpräglad karaktär av statskyrka.

Ett förstärkt inflytande för kyrkan rörande dess egna lagstiftningsangelägenheter föreligger i Finland. Där har nämligen kyrkomötet ensamt initiativrätt

i lagstiftningsfrågor som rör den finska I vissa kretsar kyrkan. kyrkliga framhålls att denna ordning vore värd att efterbilda i vårt land.

Det finska systemet skulle otvivelaktigt innebära en vidgad frihet för kyrkan inom ramen för nuvarande förhållanden. Det finns olika skål som kan tala för denna lösning. Man kan hävda att Svenska alltmer kommit att kyrkan framstå som ett trossamfund och därför bör så stor åtnjuta självständighet som möjligt. Man kan också hänvisa till den allmänt i samhällslivet godtagna principen att kyrkliga och borgerliga angelägenheter bör åt skiljas och att statens inflytande över kyrkliga frågor bör i så stor begränsas utsträckning som möjligt.

Den grundläggande konstitutionella i vårt land är emellertid att principen riksdagen ensam stiftar lag. Att tillerkänna kyrkomötet en exklusiv initiativrätt i kyrkliga lagstiftningsfrågor skulle således innebära en inskränkning av riksdagens befogenheter och framstår därför som förslaget föga realistiskt. En ökad självständighet för Svenska får därför kyrkan tillgodoses på annat sätt.

9.6.3 Mer långtgående förändringar mellan staten och Svenska kyrkan

I det följande skall utredningen behandla olika översiktligt rättsliga frågeställningar, som kan vara av betydelse om man överväger en mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan. En sådan förändring rymmer svåra ställningstaganden av såväl som principiell praktisk art. Enligt utredningsdirektiven skall en grundläggande utgångspunkt för utredningens vara att Svenska även i överväganden kyrkan framtiden skall behålla sin särskilda karaktär av med öppen folkkyrka rikstäckande verksamhet och demokratiska arbetsformer. Det gäller därför att finna organisationsformer som inte är främmande för och som kyrkan kan trygga den kyrkliga verksamheten för framtiden.

Regleringen av Svenska kyrkans förhållanden faller för närvarande under den offentliga rätten. En mer långtgående relationsändring innebär i princip att den offentligrättsliga regleringen av kyrkan upphör. Det torde vara en allmänt accepterad åsikt att en relationsändring inte skulle komma att påverka Svenska kyrkans identitet som trossamfund. Rättsligt sett skulle en sådan förändring dock innebära att kyrkan kommer att övergå till att vara ett rättssubjekt av i huvudsak privatråttslig natur, givetvis under den förutsättningen att man inte tillskapar en särsldld för kyrkan speciellt anpassad rättslig form. I ett följande avsnitt kommer utredningen att mer ingående behandla dessa spörsmål.

En total relationsändring innebär naturligtvis att kyrkan skall vara fri att själv bestämma sin organisation och verksamhet samt vilka regler som skall ersätta den nu gällande lagstiftningen. Allt talar emellertid för att en fri kyrka såväl i organisatoriskt som verksamhetsmâssigt hänseende vill anknyta till förhållandena före relationsändringen. De förändringar som kan förutsâttas bli vidtagna torde främst vara sådana som betingas av att det organisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan upphör.

Även om man utgår från att en fri kyrka själv kan bestämma sin organisation och verksamhet kommer det alltjämt att behövas vissa lagregler som berör kyrkan. De författningsbestämmelser det här är fråga om kan inledningsvis delas upp i bestående lagstiftning och övergångslagstiftning. Den bestående lagstiftningen skall inte bara gälla vid tidpunkten för relationsân-

dringen utan även i framtiden. Övergångslagstiftningen är nödvändig för att

föra över kyrkan till nya relationer med staten. Till denna lagstiftning hör regler som krävs vid upphävandet av olika kyrkliga författningar samt de regler som är nödvändiga i själva övergångsögonblicket eller någon tid dessförinnan eller därefter.

Den bestående lagstiftningen kan i sin tur delas in i följande undergrupperingar, nämligen allmän lagstiftning, speciallagstiftning och organisationslagstiftning.

Vad som är utmärkande för den allmänna lagstiftningen är att den omfattar bestämmelser som rör Svenska kyrkans verksamhet, men som oavsett relationerna mellan staten och kyrkan behövs i ett modernt samhälle. Bestämmelserna tar således inte särskilt sikte på Svenska kyrkan utan på alla trossamfund och organisationer verksamma i landet. Som sådan exempel på lagstiftning kan nämnas de regler i religionsfrihetslagen som rör själva religionsfriheten. Vidare hör till denna grupp allmän lagstiftning av Lex. arbetsrättslig natur. Denna typ av lagstiftning kommer således i princip inte att beröras av att sambandet mellan staten och kyrkan upphör.

Sådan speciallagstiftning för kyrkan som rör ämnen som endast kan regleras genom lag hör också till den bestående lagstiftningen. Med hänsyn till att begravningsverksamheten kan betraktas som en allmän samhällelig uppgift som åvilar kyrkan kan de författningar som i dag reglerar denna verksamhet nämnas som exempel på sådan speciallagstiftning. De särskilda bestämmelser som har meddelats rörande kyrkliga kulturminnen hör också hit. Uppbördsförfattningarna kan vidare komma att behöva särskilda regler om uppbörd av kyrkoavgift för det fall staten i framtiden skall biträda kyrkan med detta.

Slutligen kan till gruppen bestående lagstiftning även hänföras sådana författningsbestämmelser som gäller kyrkans organisation och verksamhet och som med ett sammanfattande begrepp kan benämnas organisationslagstiftning. Denna lagstiftning syftar till att ge kyrkans organisation en viss utformning eller reglera dess verksamhet. Omfattningen av denna lagstiftning är beroende av om och i vilken utsträckning statsmaktema anser det motiverat från allmän synpunkt att kyrkans organisation och verksamhet regleras särskilt. En relationsändring mellan staten och kyrkan utesluter

nämligen inte att grundläggande bestämmelser om kyrkans organisation och verksamhet meddelas i form av t.ex. en ramlag. Det bör här påpekas att en ramlagstiftning kan vara ett önskemål även från kyrkans sida. Om det föreligger behov vore det inte heller otänkbart att en sådan lagstiftning skulle kunna utsträckas till att omfatta även andra trossamfund. Till dessa frågor återkommer utredningen i kapitel ll.

Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att i korthet beröra frågan, om det vore möjligt att som ett alternativ till lagstiftning låta reglera förhållandet mellan staten och kyrkan genom någon form av överenskommelse eller fördrag mellan dem. Som framgått av vår redogörelse för förhållandena i Tyskland regleras bl.a. den katolska kyrkans och de evangeliska landskyrkomas ställning till staten genom olika fördrag (konkordat) av närmast folkrättslig natur.

Vad som främst skulle kunna tala för en avtalsmässig reglering av kyrkans förhållanden är givetvis att ett avtal kan ses som ett uttryck för en samförståndslösning mellan berörda parter. Kyrkan skulle också därigenom erkännas som en fullvärdig avtalspart, vilket skulle vara ägnat att främja ett gott förhållande mellan stat och kyrka.

En fördragsordning efter tyskt mönster skulle dock te sig främmande för den svenska rättsordningen. Den skulle från principiella synpunkter också innebära en påtaglig inskränkning av riksdagens lagstiftningsmalct. Det är i och för sig inte ovanligt att staten inom olika ämnesområden ingår avtal med privaträttsliga subjekt, men dessa avtal blir då av privaträttslig karaktär. Från svensk synpunkt ligger det således närmast till hands att anta att en överenskommelse eller fördrag mellan staten och kyrkan skulle byggas upp och vara att tillämpa enligt de principer som gäller för privaträttsliga avtal.

En avtalsmässig reglering mellan staten och måste bli kyrkan naturligtvis mycket omfattande. Med hänsyn till att en privatrâttslig reglering synes vara den enda form som står till buds framstår det som tveksamt att söka reglera förhållandet i dessa former.

9.7 Medlemskapet i Svenska kyrkan

9.7.1 Inledande synpunkter på frågan om i medlemskapet Svenska kyrkan

Svenska kyrkan kan inte på ett rättvisande sätt beskrivas i föreningsrättsliga termer. Vad som utmärker en ideell förening är att ett antal nämligen personer har gått samman och träffat avtal om att i organiserade former under viss tid eller tills vidare samverka i och genom för en föreningen gemensam målsättning. Med medlemskapet följer olika rättigheter och skyldigheter gentemot föreningen.

Svenska kyrkan är emellertid från religiösa synpunkter något annat än summan av sina medlemmar. I förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag (prop. 1951:100 s. 50) framhölls att Svenska kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna, och vars karaktär och verksamhet bestäms av dess bekännelse.

Svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka innebär också att en föreningsrâttslig beskrivning av kyrkan kan kännas främmande. Svenska kyrkan skall nämligen stå för alla och vända till hela folket. Som öppen sig en följd av detta synsätt förutsätts inte heller någon personlig bekännelse för att få ta del i t.ex. kyrkans gudstjänstliv.

För den fortsatta framställningen är det nödvändigt att något beröra begrepi och tillhörighet till kyrkan. Ibland används begreppen för pen medlemskap att beteckna olika företeelser, men oftast används de för att beteckna samma sak. Ej heller görs från rättslig synpunkt någon skillnad på begreppen.

Det har sedan medeltiden varit principiellt främmande för kyrkan med bestämmelser om medlemskap och tillhörighet. Genom dopet upptogs man i som alla förutsattes tillhöra. Det finns emellertid nu från teologisk kyrkan en skillnad mellan begreppen som i korthet kan formuleras så att synpunkt medlemskap i Kristi kyrka medan tillhörigheten till Svenska dopet ger år en och rättslig fråga som följer andra av historiska kyrkan praktisk tillfälligheter uppkomna regler.

Nu om medlemskap och om inträde och utträde ur Svenska gällande regler infördes religionsfrihetslagen (1951:680). Bakgrunden till 4 kyrkan genom lagstiftningen var bl.a. att Svenska kyrkan alltmer kom att betraktas som ett trossamfund. Bakom diskussionen religionsfrihetsskâl men självständigt låg även skäl talade för att införa ett medlemsbegrepp. Det fanns praktiska behov av att kunna fastställa vilka som hade rättigheter och nämligen kyrkan, t. ex. rösträtt vid kyrkliga val och skyldighet skyldigheter gentemot att betala kyrkoskatt.

9.7.2 Gällande rätt

De bestämmelserna om medlemskap i Svenska kyrkan finns grundläggande i 6-12 §§ (1951:680). I detta avsnitt skall bestämmelreligionsfrihetslagen serna behandlas närmare. huvudregeln gäller att inträde i Svenska Enligt sker vid födelsen om en av föräldrarna tillhör kyrkan. I övrigt gäller kyrkan följande bestämmelser om inträde i kyrkan.

Av 6 § första följer att endast svenska stycket religionsfrihetslagen eller sådana utlänningar som är bosatta i Sverige tillhör Svenska medborgare

kyrkan. Det finns dock en möjlighet för utom riket bosatta att utlänningar vara medlemmar. Enligt om av vissa förordningen (1979:931) prövning ansökningar om medlemskap i Svenska kyrkan prövas sådana ansökningar av domkapitlet i Uppsala.

Inträde i Svenska kyrkan sker i det stora flertalet fall utan särskild åtgärd. Inträdet sker i regel vid födelsen. I viss olika för utsträckning gäller regler barn till föräldrar som är gifta med varandra och för barn där så inte är fallet.

Om barnets föräldrar är gifta med varandra inträder barnet i Svenska kyrkan om båda föräldrarna tillhör kyrkan (7 § första stycket). Enligt paragrafens andra stycke gäller denna även för det fall att endast en av huvudregel föräldrarna tillhör kyrkan. Det finns dock två från sistnämnda undantag regel. Om båda föräldrarna eller, om vårdnaden om barnet tillkommer endast den ene av föräldrarna, vårdnadshavaren, inom viss tid anmäler till i

pastor hemförsarnlingen att barnet inte skall tillhöra kyrkan, vinner barnet

ej inträde i kyrkan vid födelsen. Om föräldrarna före eller i vart giftermålet fall före barnets födelse med vittnen kommit överens om att skriftligen barnet inte skall tillhöra räcker det att endast kyrkan en av dem gör en sådan anmälan även om den andre föräldern har del i vårdnaden.

Barn till föräldrar som inte är med inträder gifta enligt 8 § första stycket vid födelsen i Svenska kyrkan om modern tillhör denna. Skulle barnet inte ha inträtt i Svenska vid födelsen kyrkan och barnet, innan det fyllt tolv år, får äktenskaplig börd genom att föräldrarna gifter sig, gäller enligt lagrummets andra stycke följande bestämmelser. Tillhör en av töräldrama Svenska kyrkan inträder barnet i vid föräldrarnas kyrkan giftermåLSå sker dock inte om båda föräldrarna om vårdnaden tillkommer eller, endast en av dem, vådnadshavaren, inom viss tid anmäler till i pastor hemförsamlingen att barnet inte skall tillhöra kyrkan.

Det finns i religionsfrihetslagen ytterligare ett fall där inträdet i kyrkan sker enligt automatiskt verkande regler. Enligt 9 § skall nämligen en utlänning som är evangelisk-luthersk trosbekännare anses upptagen i Svenska kyrkan om han vinner svenskt medborgarskap. För att detta inte skall ske krävs att han anmäler att han inte vill tillhöra kyrkan.

För den som inte anses ha inträtt i Svenska kyrkan i samband med födelsen eller förvärv av svenskt medborgarskap sker inträde genom ansökan till pastor i hemförsamlingen. Närmare bestämmelser finns i 10 §. För den som visar att han är döpt i Svenska kyrkans ordning eller att han tillhör annat evangeliskt-lutherskt trosamfund gäller att han skall upptas i kyrkan enbart på gmnd av anmälan. Beträffande andra krävs en inför pastor avgiven försäkran att begäran om inträde är grundad på allvarliga religiösa skäl. Det krävs dessutom att pastor skall förvissa sig om att sökanden mottagit den undervisning i Svenska kyrkans lära som med hänsyn till hans ålder och övriga omständigheter kan anses päkallad.

I ll § finns regler om utträde ur Svenska kyrkan. Utträde sker genom anmälan hos pastor. Anmälan skall göras personligen eller enskilt genom en av sökanden egenhändigt undertecknad handling, som skall vara bevittnad av två personer.

Som framgått uppställer religionsfrihetslagen inte dopet som förutsättning för att få tillhöra Svenska kyrkan. Endast i ett fall har dopet betydelse för inträde i kyrkan. I 10 § stadgas nämligen att en person som är döpt i Svenska kyrkans ordning har en ovillkorlig rätt att upptas i kyrkan.

För övrigt ñnns bestämmelser om dop i 3 kap. 1686 års kyrkolag. Till stor del har dessa bestämmelser förlorat sin giltighet. Det tillhör dock fortfarande den kyrkliga ordningen att föräldrar skall låta döpa sina bam. Någon garanti för att kyrkan tillförs döpta medlemmar finns emellertid endast när medlemskap förvärvas av utländsk evangelisk-luthersk trosbe-

kännare som blir svensk Andra medborgare. evangelisk-lutherska kyrkor förutsätter nämligen dop som villkor för i medlemskapet kyrkan.

9.7.3 Medlemskapets konsekvenser

I detta sammanhang bör om frågan kyrkotillhörighetens konsekvenser beröras något närmare. Kyrkotillhörigheten saknar avgörande betydelse för tillgång till kyrkans förkunnelse och verksamhet i Den övrigt. öppna folkkyrkosynen innebär att alla äger tillträde till Kongudstjänstema. firmation och deltagande i förutsätter i och för nattvardsgång sig dop, men det uppställs inga krav på att vederbörande skall tillhöra Svenska kyrkan. Medlemskapet i Svenska kyrkan är ej beroende av att man betalar sin kyrkoskatt. Denna skyldighet följer av att har kommunkyrkoförsamlingen status. Här antyds att således kyrkotillhörigheten för med sig vissa p offentligrättsliga konsekvenser som är hänförliga till det yttre kyrkosamfundet Svenska kyrkan. Dessa skall beröras i det frågor följande.

Sålunda stadgas i församlingslagen att rösträtt vid val av (1988:180) kyrkofullmäktige och på kyrkostämma bl.a. förutsätter i medlemskap kyrkan. Enligt församlingslagen utgör också kyrkotillhörigheten en förutsättning för valbarhet till olika kyrkokommunala såsom församlingar kyrkofullmäktige, kyrkoråd och stiftsfullmäktige samt för de elektorer som skall utse stiftsfullmälctige. Motsvarande krav i uppställs lagen (1982:942) om svenska kyrkan för valbarhet till och Svenska kyrkomötet kyrkans centralstyrelse samt i lagen (1982:943) om för de elektorer som skall kyrkomötet välja ledamöter tiH kyrkomötet. Vidare gäller om enligt lagen (1988:181) domkapitel att lekmannaledamöter och suppleanter för dessa skall tillhöra Svenska kyrkan. Även för ledamöterna i besvärsnämnd och Kyrkomötets Ansvarsnämnden för biskopar gäller om och enligt lagen kyrkomötet prästanställningslagen (1988:184) att de skall vara medlemmar av Svenska kyrkan. Principiellt sett utgör medlemskap i Svenska kyrkan också en grund för Motivet kyrkans beskattningsrätt. för den mer begränsade skattskyldighet

som visserligen även åvilar dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan är att dessa skall bidra till kostnaderna för kyrkans allmänt samhälleliga uppgifter som numera, sedan folkbokföringen förts över till de lokala skattemyndighetema, endast omfattar begravningsverksamheten.

I vissa fall föreskrivs att innehav av befattning förutsätter att befattningshavaren bekänner sig till Svenska kyrkans lära. Ibland skall han tillhöra Svenska kyrkan.

Av övergängsbestämmelserna till regeringsformen framgår att konungen alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är. Av successionsordningen framgår att motsvarande krav på bekännelse till den rena evangeliska läran även gäller för

tronarvingar. Övergängsbestämmelsema till regeringsforrnen föreskriver

också att när regeringen skall avgöra ärenden som angår Svenska kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av pråstämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan, skall föredraganden iregeringen tillhöra Svenska kyrkan.

Även i annan lagstiftning uppställs krav på att befattningshavare som bekänner sig till Svenska kyrkans lära eller tillhör Svenska kyrkan. I lagen (1982:942) om svenska kyrkan finns de grundläggande bestämmelserna om de prästerliga tjänsterna. Där stadgas att endast den som bekänner Svenska kyrkans lära får utnämnas till prästerlig befattning inom Svenska kyrkan. Slutligen kan som exempel på författningar som föreskriver att befattningshavare skall tillhöra

Svenska kyrkan nämnas lagen (1988: 181) om domkapi-

tel och den av kyrkomötet utfärdade kyrkliga kungörelsen (l983z4) med arbetsordning för kyrkomötet i vilka föreskrivs att sekreterare i domkapitlet resp. kyrkomötet skall tillhöra Svenska kyrkan.

9.7.4 Tidigare ställningstaganden

1958 års kyrka-statutredning behandlade i av sina betånkanden fyra frågan om grunden för kyrkotillhörigheten (Religionsfrihet (SOU 1964:13), De aktuella kyrkobegreppen i Sverige, (SOU 1964: 16), Kyrklig organisation och förvaltning, (SOU 1967:45), Svenska och Slutbekyrkan staten, tänkande, (SOU 1968:11).

I betänkandet Kyrklig organisation och förvaltning uppställde utredningen fem olika alternativ i fråga om grunden för medlemskap. Enligt utredningen var en central och betydelsefull fråga om anslutning till endast borde kyrkan få ske av personer som nått sådan ålder att de själva skulle anses mogna att ta ställning till frågan om medlemskap eller om borde kunna ske anslutning även av bam. Utifrån dessa utgångspunkter uppställde utredningen följande alternativ. l. Inträde i kyrkan efter ansökan vid ålder, mogen 2. inträde i kyrkan efter ansökan utan någon bestämd minimiålder, 3. inträde i kyrkan genom dop och 4. nuvarande ordning för inträde samt S. medlemskap utan någon organisationsmåssig reglering.

Utredningen berörde slutligen ett s.k. differentierat medlemskap, vilket skulle tänkas kombinerat med samtliga fem alternativ i fråga om grunden för medlemskapet. Utredningen framhöll att alla alternativ utom det femte var möjliga i ett men förordade att inträdet skulle ske statskyrkosystem, genom dopet. Detta alternativ fann man ha den bredaste förankringen i kyrkan. Uppfattningen att dopet skulle vara grundläggande för kyrkotillhörigheten motiverades genomgående med att var det som dopet enligt Svenska kyrkans lära konstituerade tillhörigheten till kyrkan och som religiöst sett grundlade medlemskap i denna. Kyrka-statutredningens uppfattning delades också av så gott som alla tunga remissinstanser. För lâgena med en framtida fri folkkyrka framhöll utredningen att än starkare

skäl talade för att kyrkotillhörigheten då skulle komma att konstitueras genom dopet.

I 1968 års beredning om stat och diskuterades inte Den kyrka dopfrågan. grundläggande principen för beredningen var att Svenska kyrkan efter den föreslagna förändringen i relationen till staten själv skulle bestämma om inträdet i kyrkan. Det framstod som naturligt att det kyrkliga reformprogram som 1968 års kyrkomöte hade ställt sig bakom skulle utgöra grunden för reformen i denna fråga. I hade förordats att reformprogrammet dopet borde bli den akt som konstituerade i Svenska medlemskapet kyrkan.

Frågan om kyrkotillhörigheten behandlades däremot av kyrka-statutredningen 1978. I betänkandet Stat-kyrka (SOU 1978:1) framhölls att kyrkotillhörigheten skulle bestämmas av kravet på att kunna avgränsa den grupp personer som var avgiftsskyldiga samt hade rått att rösta och rätt att inneha uppdrag inom Det att i de kyrkan. påpekades, kyrkotillhörigheten lutherska kyrkorna i princip var nära knutet till men att den dopet, historiska utvecklingen i Sverige fått till följd att bam följde föräldrarna i fråga om kyrkotillhörighet. Mot bakgrund av underreligionsfrihetslagen strök gruppen att alla som tillhörde kyrkan, när bestämmelserna om ändrade relationer mellan kyrka och stat trädde i kraft, skulle få kvarstå. Dock borde i framtiden större vikt vid läggas dopet och gruppen betonade att det var av avgörande betydelse att tillhörighetsreglema inte kom i konflikt med regeringsformen. Med dessa utgångspunkter föreslogs i betänkandet att det skulle krävas en viljeyttring för inträde i Denna kunde kyrkan. antingen vara lika med en begäran om dop eller, för barn till den som tillhör kyrkan, ske i form av anmälan. För sådant barn, som senare inte blivit skulle döpt, medlemskapet upphöra vid uppnådd vuxen ålder. Till förslaget fogades en reservation som innebar att även i fortsättningen den möjligheten skulle ges att inträda i kyrkan inte endast genom utan också genom anmälan. dop

Remissinstansernas mening var mycket delade. Flera instanser stödde de föreslagna medlemskapsreglema, men nästan lika många uttalade sig till förmån för den nänmda reservationen. Denna stöddes också av ett övervägande antal instanser med anknytning till Svenska kyrkan.

Frågan om dopets betydelse för kyrkotillhörigheten har också under senare år varit föremål för en intensiv diskussion inom Svenska kyrkan. I augusti 1985 lade en arbetsgrupp fram ett diskussionsbetänkande med titeln Dop och kyrkotillhörighet (SKU 1985:1). Efter remissbehandling fortsatte arbetet och år 1988 presenterades ett andra diskussionsbetänkande i frågan med titeln Vägen till kyrkan. Om dopet och kyrkotillhörigheten (SKU 1988:1). I betänkandet presenteras två alternativa lösningar på frågan om kyrkotillhörigheten. Den första innebär att nuvarande regler om kyrkotillhörigheten förblir oförändrade. Den andra innebär principiellt sett inga förändringar beträffande barns kyrkotillhörighet. Förslaget innebär emellertid att kyrkotillhörigheten upphör om barnet inte döps före 18 års ålder. För att på nytt vinna inträde i Svenska kyrkan krävs dop och ansökan. Det har också kommit ett slutbetänkande med titeln Slutbetänkande från en arbetsgrupp inom Svenska kyrkan i frågan om dopet och kyrkotillhörigheten (SKU 1989:1). Någon enighet har emellertid inte uppnåtts utan frågorna kvarstår fortfarande som olösta.

9.7.5 Medlemskapet i Svenska kyrkan från konstitutionen synpunkt

Frågan om dopets betydelse för medlemskapet i Svenska kyrkan har således varit föremål för en intensiv diskussion. I detta avsnitt skall de nuvarande reglerna granskas utifrån regeringsformens bestämmelser i 2 kap. 2 § om skyddet för den s.k. negativa religionsfriheten. Religionsfrihetslagens bestämmelser i 6-9 §§ om förvärv av medlemskap i Svenska kyrkan vid födelsen och vid naturalisation av utländsk evangelisk-luthersk trosbekännare har inte ansetts förenliga med bestämmelserna i regeringsformen. Den

negativa religionsfriheten innebär nämligen att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot bl.a. tvång att ge tillkänna sin i åskådning religiöst hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna mot skyddad bl.a. tvång att tillhöra trossamfund. Dessa har därför nödprinciper vändiggjort en övergångsbestämmelse i regeringsformen där det

föreskrivs

att bestämmelserna om medlemskap i Svenska kyrkan gäller utan hinder av 2 kap. 2 § regeringsformen.

1973 års fri- och rättighetsutredning, vars uppdrag var att utreda om frågor grundlagsreglering av skyddet för enskildas fri- och rättigheter, framlade år 1975 sitt betänkande (SOU 1975:75) Medborgerliga fri- och rättigheter Regeringsformen. Utredningens förslag till skydd för den negativa religionsfriheten innebar skydd gentemot det allmänna mot tvång att tillhöra trossamfund, politisk sammanslutning eller sammanslutning för annan åskådning. Utredningen uttalade i anslutning härtill att skyddet mot tvång att tillhöra trossamfund också avsåg Svenska kyrkan. Utredningen därför ansåg att reglerna om medlemskap i Svenska kyrkan behövde stöd i en övergångsbeståmmelse till regeringsformen, om utredningens förslag genomfördes.

Vid remissbehandlingen uttalade flera remissinstanser bl.a. justitiekanslem och Svea hovrätt att religionsfrihetslagens bestämmelser om i medlemskap Svenska kyrkan inte stod i strid med de föreslagna reglerna till för skydd den negativa religionsfriheten. I propositionen med förslag till ändringar i regeringsformen (prop. 1975/762209 s. 117) uttalade emellertid föredragande departementschefen att han delade utredningensbedömning om behovet av särskilda Övergångsbestämmelser i fråga om i medlemskapet i

Svenska kyrkan. Vid riksdagsbehandlingen godtog konstitutionsutskottet

(KU l975/76:56) vad som i propositionen uttalats angående behovet av Övergångsbestämmelser och riksdagen godtog utskottets betänkande.

Övergångsbestämmelsen är införd som punkt 3 i lagen (1976:871) om

ändring i regeringsformen och innebär att bestämmelserna om medlemskap i Svenska utan hinder av 2 kyrkan gäller kap. 2 § i dess nya lydelse.

Frågan om religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskap i Svenska kyrkan strider mot regeringsformens skydd för den negativa religionsfriheten har varit föremål för diskussioner i den juridiska doktrinen. I två artiklar i Förvaltningsrättslig tidskrift (PT 1978 s. 27 och 1983 s. 241) har professorn Gunnar Bramstång hävdat den uppfattningen att reglerna är fullt förenliga med varandra och att övergångsbestämmelsen till följd härav inte behövs. Samma uppfattning uttalade kyrkomötets särskilda utskott (SäU 1979:1) i sitt av kyrkomötet godtagna betänkande angående regeringens skrivelse med förslag till ändrade relationer mellan stat och kyrka. Det bör dock påpekas att en betydande minoritet var av en annan åsikt.

Det är möjligt att man kunnat gå en annan väg när man tillskapade regeln om den negativa religionsfriheten. Man valde dock att uttryckligen föreskriva att reglerna om medlemskap i Svenska kyrkan gäller utan hinder av bestämmelserna i 2 kap. 2 § regeringsformen. Därmed tog riksdagen definitivt ställning. Frågan har därefter vid flera tillfällen under senare år behandlats av riksdagen utan att riksdagen ändrat sitt tidigare ställningstagande (se bl.a. KU 1988/8914 och l989/90:2). Det råder därför enligt utredningens bestämda mening ingen tvekan om att reglerna om medlemskapet i Svenska kyrkan är oförenliga med regeringsformens bestämmelser om skydd för den negativa religionsfriheten.

9.7.6 Principiella synpunkter på de nuvarande bestämmelserna

Regeringsformens skydd för den negativa religionsfriheten strider således mot religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskapet i Svenska kyrkan. Från denna synpunkt talar således starka skäl för att dessa bestämmelser måste ses över. Även andra skäl talar för en förändring.

Redan i samband med antagandet av 1951 års religionsfrihetslag framfördes från flera håll tanken att dopet borde vara den normala formen för inträde i kyrkan. Denna uppfattning motiveras med att dopet är det som enligt

kyrkans lära konstituerar tillhörigheten till kyrkan och sett religiöst grundlägger medlemskapet. Att välja dopet som grundläggande för kyrkotillhörigheten skulle också innebära att man undvek den nuvarande automatiken i regelsystemet, dvs. att barn i praktiken föds till medlemmar i Svenska kyrkan, och i stället gjorde kyrkotillhörigheten till en från den viljealct enskildes eller, i fråga om bam, från vårdnadshavamas sida. Genom dopet skulle föräldrarna på ett mer uttalat sätt än för närvarande komma att få ta ställning till frågan om barnets skulle också kyrkotillhörighet. Kyrkan tydligare framstå som ett trossamfund.

Kring dessa frågor förs inom Svenska en intensiv debatt. Ett huvudkyrkan argument av teologisk natur mot att göra dopet till en för

förutsättning

medlemskap är, att dopet är ett sakrament och att sakramentsförvaltning inte bör förbindas med rättsliga och ekonomiska förhållanden och krav. Dopet är mer ett Guds nådemedel än en ordning för inträde i Svenska kyrkan. Kravet på att kyrkotillhörigheten skall vara en av en brukar följd viljeyttring i allmänhet awisas som ett av en och utslag föreningsrättslig syn på kyrkan därmed främmande för den öppna svenska och dess folkkyrkan teologiska grund.

I detta sammanhang skulle det föra alltför långt att redovisa de ingående argument av teologisk natur som framförs i frågan om och dop kyrkotillhörighet. Det finns emellertid, utöver de konstitutionella även andra skälen, principiella skål som talar för en omprövning av inträdesreglema.

Det nuvarande har lett till att de som tillhör Svenska regelsystemet kyrkan kan delas upp i två kategorier, nämligen de som är tillhöriga kyrkan i yttre rättslig mening (de icke döpta kyrkotillhöriga) och de som är fullt tillhöriga både i yttre och inre mening (de döpta kyrkotillhöriga). Så länge föräldrarna var skyldiga att låta sina barn ställdes om döpa frågan kyrkotillhörighet aldrig på sin spets. Förhållandena är emellertid sådana idag att ett förhållandevis stort antal barn till kyrkomedlemmar inte döps.

Dessa konsekvenser av medlemskapsreglema gör frågan om innebörd dopets än mer aktuell. Som påpekas i betänkandet Vägen till kyrkan (s. 114), blir följden av de nuvarande reglerna att det ñnns kyrkotillhöriga som är kyrkoskattepliktiga, har rösträtt och som är valbara i kyrkliga val men som inte får vara delaktiga i kyrkans sakramentala liv, dvs. ha tillträde till Herrens Heliga Nattvard. De nuvarande reglerna innebär också att kyrkomöte och kyrkoråd, som har kompetens att fatta beslut i avgörande frågor om kyrkans tro och inre liv, teoretiskt kan komma att bestå av odöpta kyrkomedlemmar. Denna bristande överensstämmelse mellan döpta och kyrkotillhöriga måste från kyrklig synpunkt framstå som ett problem. Den rådande samhällsutvecklingen med en minskande dopfrekvens belyser på ett markant sätt svagheten i systemet.

En annan svaghet är automatiken, som ibland medför att kyrkotillhörigheten konstitueras genom yttre åtgärder. Som exempel nämns i betänkandet följande situation. Enligt gällande bestämmelser inträder bam utom äktenskap ej i kyrkan om modern inte tillhör denna. Att barnet eventuellt döps påverkar i princip inte kyrkotillhörigheten. För att barnet skall upptas i kyrkan krävs nämligen därutöver en anmälan. Skulle föräldrarna gifta sig med varandra och fadern tillhör kyrkan inträder emellertid barnet i denna. Det är att märka att detta gäller oavsett om barnet är döpt eller inte. Det som konstituerar kyrkotillhörigheten är i detta fall föräldrarnas vigsel, även om denna sker i borgerlig form.

Ett ytterligare skäl som talar för en förändring av beståmmelsema år den ökade religiösa pluralismen i vårt land. Som en följd av bl.a. den omfattande invandringen ñnns numera betydande grupper av andra trosbekännare. Vid sidan av Svenska kyrkan och de inhemska trossamfunden finns den romersk-katolska kyrkan med ca 120 000 medlemmar och de ortodoxa grupperna med närmare 100 000 medlemmar. Dessutom finns bl.a. judiska trosbekännare och muslimer. Som påpekas i betänkandet är det mot denna

bakgrund viktigt att tillhörigheten till Svenska kyrkan markeras ett på tydligare sätt.

I betänkandet hänvisas slutligen till internationella förhållanden. Vid en jämförelse med andra lutherska kyrkor är Svenska kyrkans regler om kyrkotillhörighet unika. Bland 104 medlemskyrkor i Lutherska Världsförbundet är Svenska ensam om att inte låta kyrkan dopet vara den avgörande grunden för kyrkotillhörigheten. I kontakt med dessa och i ekumeniskyrkor ka sammanhang också med andra är det besvärande för Svenska kyrkor kyrkan att den rymmer dels medlemmar som från dessa kyrkors synpunkt är fullvärdiga, döpta medlemmar av kyrkan, dels medlemmar, vilkas kyrkotillhörighet ifrågasätts av de övriga lcristna samfunden.

Som framhållits i inledningen till detta avsnitt är det enligt utredningen nödvändigt att anpassa religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskapet i Svenska kyrkan till krav. Även från andra regeringsformens synpunkter torde som framgått en förändring vara ofrånkomlig.

9.7.7 Dop och kyrkotillhörighet

Även om det för Svenska kyrkan är främmande att tala om i medlemskap dess föreningsrâttsliga betydelse är det från rättsliga synpunkter nödvändigt att sammanfatta reglerna om kyrkotillhörigheten i ett medlemskapsbegrepp. Genom ett sådant avgränsas den personlcrets som rent faktiskt har ansvaret för kyrkans verksamhet och dessutom har rösträtt i frågor, är kyrkliga valbar till förtroendeuppdrag inom kyrkan och som är skatt- eller avgiftsskyldig.

Frågan om kyrkotillhörighetens utformning är aktuell oavsett de framtida relationerna mellan staten och Svenska Vid ett bevarat statskyrkan. kyrkosystem nödvändiggör regeringsformens skydd för den negativa föreningsfriheten en förändring av bestämmelserna. Det är däremot viktigt

att notera att grundlagens skydd för fri- och grundläggande rättigheter endast gäller förhållandet till det allmänna. En ensldld sammanslutning är således fri att konstruera sina medlemskapsregler som den önskar. Detta innebär att Svenska kyrkan, om statskyrkosystemet skulle upphöra, har full frihet att utforma sina medlemskapsregler efter eget Det finns gottñnnande. dock skäl att utgå ifrån att Svenska kyrkans förbindelser med staten även efter en eventuell relationsändring torde vara sådana att det skulle vara ohållbart att behålla medlemskapsregler som utpekats som stridande mot grundläggande fri- och rättigheter.

Syftet med att sammanfatta reglerna om kyrkotillhörigheten i ett medlemskapsbegrepp är som nämnts att avgränsa den personkrets som har ett särskilt ansvar för kyrkans verksamhet, men däremot inte att begränsa den krets som verksamheten riktar sig till. Svenska kyrkans karaktär av folkkyrka påverkas därför inte av ett sådant medlemskapsbegrepp.

Det bör naturligtvis i första hand ankomma på kyrkans egna organ att ange formerna för medlemskap. Så länge nuvarande ordning råder måste dock regeringsformens bestämmelser om den negativa religionsfriheten följas. Om man väljer dopet som förutsättning för medlemskap i Svenska kyrkan uppfylls utan tvekan havet på att kyrkotillhörigheten skall vara en följd av en i aktiv viljeyttring. Andra aktiva åtgärder för inträde kan också

Naturligtvis måste man räkna med att Svenska kyrkans sed att tillämpa barndop kommer att leva vidare även i framtiden. Enligt utredningens uppfattning kan någon principiell eller praktisk invändning inte riktas håremot. Den rådande uppfattningen såväl i Sverige som internationellt är att föräldrarna får bestämma om barnens uppfostran i avseende och religiöst att med detta följer en rätt att ansluta hamen till ett trossamfund. För övrigt utgår religionsfrihetslagen från att föräldrarna har bestämmanderätt i detta avseende.

I 1978 års förslag fanns en bestämmelse som till visss del modifierade Det föreslogs nämligen att föräldrar, som själva tillhörde kyrkan, dopkravet. skulle kunna begära att barnen i stället för att döpas, skulle antecknas som tillhöriga kyrkan. Möjligheten att framställa en sådan begäran ansågs mot bakgrund av att det kan finnas kyrkotillhöriga föräldrar som nödvändig underlåter att döpa sina barn. Enligt förslaget skulle dock barnet anses ha utträtt ur kyrkan om det inte döptes före 18 års ålder. I det ovan nämnda betänkandet (SKU 1988:1) Vägen till kyrkan föreslogs i alternativ 2 en liknande lösning. Detta förslag är enligt utredningens uppfattning ett av dem som kan övervägas.

En av förutsätter naturligtvis att det förändring medlemskapsbestämmelsema finns övergångsregler som garanterar att den som nu är medlem utan att vara döpt får tillhöra kyrkan även i fortsättningen. Det är naturligt att samma krav även i det fall det organisatoriska sambandet mellan uppställa staten och Svenska skulle upphöra. För övriga detaljer hänvisar vi kyrkan till 1978 års förslag.

Den nu gällande bestämmelsen i religionsfrihetslagen som stadgar att utländska evangelisk-lutherska trosbekännare skall anses upptagna i Svenska

kyrkan om de vinner svenskt medborgarskap har av principiella skäl blivit

starkt kritiserad av bl.a. J 0 och konstitutionsutskottet. En promemoria från centralstyrelsen i frågan remitteras för närvarande. Eftersom kyrkotillbör vara en följd av en positiv viljeyttring bör regeln upphävas. hörigheten

9.8 Begravningsverksamheten

9.8.1 Allmänna synpunkter

Med avses den verksamhet som har ett uttrycket begravningsverksamhet direkt samband med huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser.

Med huvudmannaskapet följer ett ekonomiskt och administrativt, rättsligt ansvar för verksamheten på en begravningsplats. Uttrycket begravningsverksamhet har därmed en snävare innebörd än begreppet begravningsväsende som omfattar de mest skilda företeelser som har samband med omhändertagandet av stoftet efter en avliden, exempelvis den begravningsakt av religiös eller icke religiös natur som i regel föregår gravsättningen.

Formema för omhändertagandet av stoftet från en avliden har under skilda tider och kulturer en stark uppvisat påverkan av religiösa föreställningar. Med kristendomen kom till vårt land seden att den döde inom begrava kyrkobyggnaden eller Allteftersom på kyrkans gård. de gamla kyrkogårdarna, som var belägna invid kyrkan, blev fullbelagda och inte längre kunde utökas började församlingarna anlägga andra nya begravningsplatser på ställen än i anslutning till Det stora flertalet kyrkan. begravningsplatser ligger emellertid alltjämt kring församlingskyrkan och detta är nästan regel på landsbygden.

Begravningsväsendet präglas i stort sett av enhetlighet eftersom det stora flertalet begravningsplatser ägs och vårdas av Svenska kyrkans församlingar och pastorat. Det förekommer dock även judiska och romersk-katolska samt borgerligt-kommunala begravningsplatser.

Religionen har således spelat en mycket stor roll för begravningsvâsendets utformning. Vid sidan av de religiösa intressena gör emellertid samhälleliga intressen sig gällande. Det är att samhället har ett ansvar för att de naturligt dödas kvarlevor tas om hand ett sätt som är godtagbart från både etiska, på sanitära och andra synpunkter. Samhället måste se till att det finns allmänna begravningsplatser i tillräcklig utsträckning och att de förvaltas ett på ändamålsenligt sätt. Det bör dock framhållas att varje samhällelig uppgift inte måste skötas av samhälleliga organ. ll 6 § Enligt kap. regeringsformen kan nämligen myndighetsuppgifter överlämnas till sambolag, föreningar, fálligheter, stiftelser eller enskilda individer.

Den rena begravningsverksamheten kan mot denna bakgrund inte sägas vara enbart en kyrklig uppgift. Redan för omkring 60 år sedan uttalade kyrkofullmäktigesakkunniga, att begravningsverksamheten i princip år en uppgift för samhället och inte för Svenska kyrkan. Begravningsverksamheten kan därför betraktas som Svenska kyrkans enda kvarstående uppgift av allmänt samhällelig karaktär, sedan bl.a. skolväsendet och folkbokföringen har förts över till borgerligt huvudmannaskap.

Som framgått är således det samhälleliga ansvaret, i motsats till ett trossamfunds, generellt och avser varje medborgare oavsett religiös inställning. Rent principiellt sett gäller ett religiöst samfunds ansvar i första hand dess egna medlemmar och utformningen anpassas främst efter deras önskemål.

Den nuvarande ordningen med pastoraten som huvudmän för begravningsverksamheten torde för Svenska kyrkans medlemmar framstå som naturlig. Vårt samhälle präglas dock inte längre av samma enhetlighet som tidigare i fråga om befolkningens religiösa åskådning. En viktig faktor har varit den omfattande invandringen. Mycket talar för att begravningsverksamhetens nuvarande organisation kan vara ett problem, särskilt för vissa invandrargrupper. För de grupper som står utanför Svenska kyrkan kan det naturligtvis från olika synpunkter i varierande grad upplevas som främmande att organ inom Svenska kyrkan med få undantag år huvudmän för de allmänna begravningsplatsema. Det bör också i detta sammanhang beaktas att varje allmän begravningsplats hittills har måst invigas i Svenska kyrkans ordning och att det stora flertalet av dem år kyrkogårdar. En synpunkt som också kan göra sig gällande år att skyldigheten för Svenska kyrkan att gravsätta alla oavsett religiös tro kan medföra problem för kyrkan i dess egenskap av trossamfund, även om den förhärskande öppna folkkyrkosynen hittills medfört en stark vilja från Svenska kyrkans sida att även stå andra än medlemmar till tjänst.

Som framhållits har vårt samhälle blivit alltmer i heterogent religiöst hänseende. Skäl talar därför för att frågan om för behuvudmannaskapet gravningsverksamheten bör prövas från nya förutsättningar och detta oavsett de framtida relationerna mellan staten och Svenska kyrkan.

9.8.2 Den rättsliga regleringen

Grundläggande bestämmelser om begravningsverksamheten finns i begravningslagen (1990:1144) och begravningsförordningen (1990:1147). Även i andra författningar finns regler som i olika hänseenden berör begravningsverksamheten. Som exempel kan nämnas lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Vidare kan nämnas plan- och bygglagstiftningen och lagstiftningen på områdena för arbetarslcydd samt och miljö- hälsoskydd. Församlingslagen (1988:180) och kommunallagen (1991:900) har också viss naturligtvis grundläggande betydelse för den begravningsverksamhet som pastoraten och de borgerliga kommunerna har att svara för.

För den fortsatta framställningen är det att ange i nödvändigt huvuddragen den gällande begravningslagstiftningen. Vissa måste också begrepp definieras närmare.

Begreppet begravningsplats definieras i l kap. 2 § begravningslagen. Begravningsplats är en sammanfattande områden benämning på eller utrymmen som är behörigen anordnade för av avlidnas stoft eller aska och förvaring som har tagits i anspråk för detta ändamål, främst eller andra kyrkogårdar gravområden, minneslundar, kolumbarier eller ummurar. För att undvika missförstånd bör här framhållas att med kyrkogård avses begravningsplats som är belägen på kyrkotomten. Det finns både allmänna och enskilda begravningsplatser. Med allmän begravningsplats förstås sådan begravningsplats som är anordnad av pastorat eller kyrklig inom Svenska samfállighet

kyrkan, av kommuner eller annars av det allmänna. Enskilda begravnings-

platser år andra begravningsplatser än allmänna.

Huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatsema ligger enligt 2 kap. 1 § på Svenska kyrkans territoriella pastorat. Enligt församlingslagen (1988:186) är det visserligen en församlingsangelägenhet att anlägga och underhålla begravningsplatser, men denna angelägenhet skall skötas av pastoratet. I 2 kap. 2 § föreskrivs att stiftssamtälligheten skall anordna och hålla allmänna begravningsplatser med särskilda för dem som

gravplatser

inte tillhör något kristet trossamfund. Genom denna bestämmelse, som träder i kraft den l januari 1993, blir denna del av begravningsverksamheten en kyrkokommunal uppgift på stiftsplanet. Av 2 kap. l § följer att regeringen har möjlighet att för särskilda fall besluta att en kommun skall anordna och hålla en allmän begravningsplats. Så har också skett beträffande Stockholms och Tranås kommuner. Om en kommun är huvudman för en allmän begravningsplats skall dock kommunen ha ansvaret för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.

Det finns endast ett fåtal enskilda begravningsplatser. Till dessa hör de romersk-katolska och de judiska begravningsplatsema samt ytterligare ett antal anläggningar som har fått anordnas av enskilda familjer enligt regeringsbeslut med stöd av tidigare gällande bestämmelser. Enskilda begravningsplatser får numera anordnas och hållas bara av trossamfund eller stiftelser efter tillstånd av länsstyrelsen.

Med ansvaret för en allmän begravningsplats följer enligt 2 kap. 3 § en skyldighet att bereda gravplats för den som vid dödsfallet var kyrkobokförd inom pastoratet, den kyrkliga samfälligheten eller kommunen. I 2 kap. 4 § fastslås vidare att denna rätt till gravsättning inte skall vara beroende av att den avlidne tillhörde något trossamfund eller visst trossamfund.

För varje begravningsplats föreskrivs i 3 kap. 12 § att den skall hållas i ordnat och värdigt skick. Det skall också tillses att den helgd alltid iakttas som tillkommer de dödas vilorurn. Naturligtvis skall vid skötseln av be-

gravningsplatser de föreskrifter som finns i och miljö- hälsoskyddslagstiftningar iakttas så att Sanitära inte olägenheter uppkommer.

Den nu gällande begravningslagstiftningen saknar regler som rör den ceremoniella delen av begravningen. Enligt gällande rätt ankommer det på kyrkomötet att besluta om de särsldlda regler som man anser bör för gälla begravningsgudstjänsten inom Svenska kyrkan. Andra tros- eller livsåskådningssamfund har samma frihet att utforma ceremonier och tillhandahålla ofñcianter i enlighet med sina önskemål. Samma synsätt bör läggas på frågan om s.k. borgerlig begravning. Den nuvarande är lagstiftningen således begränsad till att reglera de led i begravningen av en avliden som rör kremering och gravsättning av stoft eller aska.

Enligt definitionen i l kap. 2 § avses med av stoft gravsättning placering eller aska inom en bestämd gravplats, eller utströende av aska nedgrâvning i minneslund eller utströende eller av aska annan placering på någon plats än begravningsplats. Av i 5 5 § att huvudregeln kap. följer gravsättning av stoft eller aska får ske bara allmän eller enskild på begravningsplats. Länsstyrelsen kan dock lämna tillstånd till att aska får strös ut på någon annan plats som inte år begravningsplats.

Begravningsplatser åtnjuter enligt 2 kap. 11 § ett särskilt De lagligt skydd. får sålunda inte utmätas och inte heller belastas med pantrátt eller andra rättigheter som kan inskrivas enligt jordabalken. Inte heller får de utan länsstyrelsens tillstånd överlåtas, användas för annat ändamål eller läggas ned helt eller delvis.

Enligt tidigare lagstiftning förutsattes att varje allmän begravningsplats skulle invigas. Denna invigningsakt förrättades i Svenska kyrkans ordning. Enligt gällande rätt har kravet på invigning slopats som en för förutsättning att gravsättning skall få äga rum. Det särskilda som för rättsskydd gäller begravningsplatser anses i stället numera inträda när begravningsplatsen

första gången tas i bruk för sitt ändamål, dvs. när den första gravsåttningen sker inom området. I förarbetena till förutsätts dock att en begravningslagen möjlighet att genom en religiös akt inviga begravningsplatser kan beredas Svenska kyrkan och andra trossamfund.

Gravrätt definieras i 1 kap. 2 § som den rätt som när en beuppkommer stämd gravplats på en allmän till för begravningsplats upplåts någon gravsättning. Sådan upplåtelse får enligt 7 kap. 5 § ske på viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för alltid. Har inte någon upplåtelsetid bestämts, varar upplåtelsen i 25 år.

9.8.3 Tidigare ställningstaganden

Frågan om begravningsverksamheten skulle handhas av eller kyrkliga borgerliga organ har varit föremål för debatt redan innan kom att frågorna behandlas i samband med stat-kyrka utredningarna.

I 1862 års kommunalreform gjordes en mellan och uppdelning borgerliga kyrkliga uppgifter på det lokala planet. Anordnande och vård av begravningsplatser hänfördes därvid till kyrldiga organ.

Efter 1862 har begravningsverksamheten varit föremål för flera olika utredningar. Redan 1886 ställdes i Stockholm vissa begravningsplatser under förvaltning av ett blandat borgerligt och vilket 1924 kyrkligt organ, omvandlades till uteslutande borgerligt.

Frågan om huvudmannaskapet togs också upp av kyrkofullmåktigesalckunniga i deras år 1922 avgivna betänkande (SOU 1923:4). De sakkunniga ansåg att frågan om begravningsverksamheten var av natur. principiellt borgerlig En allmän från till övertlyttning kyrklig borgerlig förvaltning ansågs emellertid möta betydande praktiska svårigheter. Däremot var det de enligt sakkunniga naturligt att i städer med en från kyrkan fristående begravnings-

plats ställa denna under borgerlig kommunal förvaltning. Mot denna bakgrund föreslogs att anskaffande och anordnande av begravningsplats skulle vara en kyrklig angelägenhet om inte Konungen för särskilt fall förordnade att den borgerliga kommunen skulle handha uppgiften.

1925 års religionsfxihetssalckunniga ansåg att en begravningsplats borde kunna överflyttas till den borgerliga kommunen efter framställning hos Konungen. I 1930 års församlingsstyrelselag bibehölls emellertid begravningsverksamheten utanför Stockholm som en kyrklig angelägenhet. Även i 1961 års lag om församlingsstyrelse förklarades frågan om anskaffande och vård av begravningsplats vara församlingens angelägenhet, dock med möjlighet för Konungen att i särskilda fall förordna att begravningsplats skulle anskaffas eller vårdas av borgerlig myndighet.

Enligt 1958 års utredning kyrka-stat var Svenska kyrkans relation till staten inte utan betydelse för frågan om begravningsverksamheten men att denna fråga kunde behandlas fristående från det större komplexet kyrka-stat. Ansvaret för begravningsverksamheten kunde överföras till kommunerna redan under en i huvudsak oförändrad relation mellan staten och kyrkan, och det kunde ligga kvar hos kyrkan även i ett helt fritt läge. Det betonades dock att olika lösningar inte framstod som lika naturliga i alla lägen. Målsättningen för frågans lösning borde enligt utredningen vara att

oberoen-

de av relationen kyrka-stat ordna huvudmannaskapet på ett från praktiska synpunkter så ändamålsenligt sätt som möjligt.

1968 års beredning om stat och kyrka föreslog i sitt slutbetänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36) att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser i princip skulle föras över till de borgerliga kommunerna. En utgångspunkt borde dock vara att kommunerna med hänsyn till skiftande lokala förhållanden själva skulle få avgöra hur de skulle fullgöra sina förpliktelser. Beredningen pekade på möjligheten att nya allmänna begravningsplatser anlades och förvaltades av de borgerliga kommu-

nema och att dessa även snarast tog över förvaltningen av friliggande begravningsplatser men att församlingarna mot ersättning fortsatte att sköta vissa begravningsplatser, främst kyrkogårdar.

I 1978 års betänkande också att Stat-Kyrka (SOU 1978:1) föreslogs huvudmannaskapet för begravningsverksamheten skulle föras över till kommunerna. Församlingar och samfálligheter skulle emellertid ges en lagfast rätt att mot ersättning av kommunerna fortsätta att förvalta begravningsplatser som de hade hand om vid övergångstillfállet. Förslaget utgick från att flertalet församlingar och samfalligheter skulle sin utnyttja rätt till fortsatt förvaltning. Kommunerna skulle genom huvudmannaskapet få ett övergripande administrativt, ekonomiskt och rättsligt ansvar. Det skulle ankomma på dem att avgöra hur förvaltningen av nyanlagda begravningsplatser skulle ordnas.

Den år 1979 tillsatta utredningen om uttalade i sitt begravningsverksamheten betänkande Begravningsverksamheten (SOU 1981:36) att frågorna om begravningsverksamheten på intet sätt var avhängiga relationen stat-kyrka utan både kunde och borde behandlas för sig. Enligt utredningen kunde man kommunalisera begravningsverksamheten även med oförändrade relationer stat-kyrka likaväl som man kunde låta en fri kyrka behålla denna uppgift.

Utredningen framhöll att samhället även på detta område borde välja den mest ändamålsenliga organisationsformen. Ekonomiska och praktiska synpunkter måste bli utslagsgivande. Med dessa utgångspunkter presenterade utredningen tre alternativ: kyrkligt, kommunalt och delat huvudmannaskap för begravningsverksamheten. De olika alternativen innebar i korthet följande.

Det kyrkliga alternativet byggde i princip på rådande förhållanden. Utredningen framhöll dock att den s.k. dissenterslcatten skulle avskaffas. Förslaget innebar att de som inte var medlemmar i Svenska kyrkan skulle

bidra till begravningsverksamheten via kommunalskatten. Denna skulle disponeras av staten för bidrag enligt enkla schablonregler dels till trossamfund som håller enskilda begravningsplatser, dels till huvudmännen för allmänna begravningsplatser för deras insatser för dem som inte tillhör Svenska kyrkan.

Det kommunala alternativet innebar att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten i dess helhet fördes över till de borgerliga kommunerna. Utredningen underströk att en kommunalisering av begravningsverksamheten var förenad med särskilda problem som en följd av den kyrkliga organisationsstrukturen, kyrkogårdamas antalsmässiga dominans bland de allmänna begravningsplatsema och den kyrkokommunala opinion som motsatte sig en huvudmannaskapsreform. Huvudproblemet var att finna former för samverkan mellan de gamla och de nya huvudmännen efter en reform. Församlingar och samfålligheter skulle dock ges rätt att även fortsättningsvis förvalta kyrkogårdama.

Alternativet med delat huvudmannaskap innebar att de borgerliga kommunerna gavs det övergripande ansvaret för att det finns allmänna begravningsplatser med tillräckligt antal gravplatser och därmed ansvaret för nyanläggningar. Denna ordning ansågs naturlig med hänsyn till kommunens allmänna ställning och uppgifter samt verksamhetens allmänt samhälleliga Utredningen framhöll att det inom varje eller så gott som varje borgerlig kommuns område fanns åtminstone någon begravningsplats som var friliggande i egentlig mening. I första hand borde dessa begravningsplatser föras över till de borgerliga kommunerna medan kyrkans huvudmannaskap begränsade sig till sitt naturliga område, dvs. kyrkogårdarna. Härigenom skulle en ekonomisk avlastning för kyrkan kunna åstadkommas, samtidigt som det gavs ett konkret innehåll åt den borgerliga delen i det delade huvudmannaskapet. Utredningen noterade att lösningen av problemen med främmande trosbekännare skulle underlättas i detta alternativ. Sedan de borgerliga kommunerna överlag övertagit ansvaret för begravningsverksam-

heten skulle skälen bortfalla för en motsvarighet till den nuvarande dissenterskatten.

Utredningens förslag ledde aldrig till någon lagstiftning i ämnet. Ett skäl var naturligtvis den starka opinion som uttalade sig för ett fortsatt kyrldigt huvudmannaskap. Även kyrkomötet förordade alternativet fortsatt kyrkligt huvudmannaskap för begravningsverksamheten (TU 1982:4, kskr 1982:7). Det bör här också påpekas att föredragande statsråd i förarbetena till 1982 års lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter (prop. 1982/83:19 s. 70) uttryckligen förordade ett fortsatt kyrkligt huvudmannaskap samt att uttalandet godtogs av riksdagen.

9.8.4 Tänkbara lösningar

Som tidigare sagts innefattar begreppet begravningsverksamhet de olika åtgärder av administrativ, rättslig och ekonomisk karaktär som har ett direkt samband med huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatsema. Religiösa och ceremoniella frågor faller därmed utanför. Det kan därför rent deñnitionsmässigt vara svårt att hävda att begravningsverksamheten skulle vara uteslutande en rent kyrklig uppgift.

Naturligtvis gör även olika samhälleliga intressen sig gällande på detta område. Begravningsplatser behövs för alla oberoende av religiös uppfattning. Det är helt naturligt att samhället har ett grundläggande ansvar för att begravningsverksamheten bedrivs på ett sätt som är godtagbart från både etiska, sanitära och andra synpunkter. Det måste också åligga samhället att se till att det finns allmänna begravningsplatser i tillräcklig utsträckning och att de förvaltas på ett ändamålsenligt sätt. Som exempel kan nämnas att den ökade intlyttningen till tätortema medför starka krav på bl.a. markanvändningsplaner inom kommunerna. Dessa synpunkter har givetvis stor betydelse i detta sammanhang.

Tidigare utredningar i ämnet visar att det är att lösa om möjligt frågan huvudmannaskapet för begravningsverksamheten olika sätt. Det torde på dock råda en allmän enighet om att en av fullständig kommunalisering begravningsverksamheten är förenad med betydande svårigheter. Förutom att det finns en stark kyrklig opinion för ett bevarat kyrkligt huvudmannskap är det främst två omständigheter som komplicerar en reform, de nämligen rena kyrkogårdamas antalsmässiga dominans bland begravningsplatsema samt de stora skillnader som finns mellan den kommunala borgerligt strukturen och den kyrkokommunala organisationen för begravningsverksamheten.

Det stora flertalet är Det finns begravningsplatser kyrkogårdar. i dag omlqing 3 200 allmänna begravningsplatser. Av dessa utgör 2 600 drygt kyrkogårdar och endast omkring 600 friliggande begravningsplatser under kyrklig förvaltning. Förhållandena kompliceras dessutom av att även åtskilliga av de friliggande begravningsplatsema har en nära lokal anknytning till kyrkan. Det är naturligtvis en känslig att föra över fråga förvaltningen av en kyrkogård till den borgerliga kommunen. Den utgör ju också tomt för församlingens kyrka och den närmare och utformningen vården av kyrkogården hör intimt samman med miljön kring sockenkyrkan, för vilken som regel också antikvariska har ett myndigheter tillsynsansvar. Detta gäller även många av de friliggande begravningsplatsema. Till detta kommer de komplicerade äganderåttsförhållandena beträffande begravningsplatsema. Frågan om kyrkogårdamas förvaltning är således långt ifrån enkel.

Den andra svårigheten sammanhänger med den olikartade organisationsstrukturen mellan de borgerliga kommunerna och pastoraten, vilken är en följd av kommunindelningsreformema. Det nuvarande antalet kommuner uppgår till 284. Några motsvarande reformer har inte gjorts beträffande den kyrkokommunala indelningen. Antalet pastorat uppgår till 1 132. Som en följd av pastoratsstrukturen är det stora flertalet begravningsplatser belägna

i pastorat med lågt invånarantal. En kommunalisering av begravningsverksamheten behöver kanske inte vara alltför problematisk i de större städerna, men på landsbygden kan en centralisering av verksamheten till den borgerliga kommunen naturligtvis medföra stora problem.

En annan svårighet är att kommunerna idag har en ansträngd ekonomi. Begravningsverksamheten är en av pastoratens största utgiftsposter och möjligheterna att öka den kommunala utdebiteringen får anses vara mycket små. Varje förslag om att tillföra kommunerna nya uppgifter måste därför förutsätta att kostnaderna kan täckas. De ekonomiska synpunktema har därför stor betydelse för begravningsverksamhetens framtida utformning. Det bör dock beaktas att församlingarna kan minska sin utdebitering i motsvarande mån.

Det finns även andra faktorer - av kanske mer psykologisk karaktär - som har stor betydelse för frågan om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten. Det torde vara en allmän åsikt att Svenska kyrkans församlingar och pastorat vårdar sina kyrkogårdar på ett förtjänstfullt sätt. Den nuvarande ordningen fungerar således mycket väl. På många håll finns en uttalad oro för att ett kommunalt huvudmannaskap skulle kunna leda till en centralisering av verksamheten och att vården av begravningsplatsema kanske inte skulle ske med samma pietet och ekonomiska generositet som hittills. Det bör också framhållas att det for många kyrkomedlemmar är en stark önskan att få vila i vigd jord.

Enligt utredningen torde det mot denna bakgrund knappast vara en framkomlig väg att helt kommunalisera begravningsverksamheten. Man måste därför försöka lösa frågan på ett annat sätt. I det följande skall vi skissera ett par tänkbara lösningar som skulle kunna tillgodose både kyrkliga och samhälleliga intressen. Båda kan i princip genomföras oberoende av relationen stat-kyrka.

En möjlighet vore att för huvudmannaskapet begravningsverksamheten fördelades mellan de kommunerna borgerliga och pastoraten, dvs. ett delat huvudmannaskap. Som tidigare sagts framfördes denna modell i 1981 års förslag om begravningsverksamhetens framtida utformning.

Ett delat skulle kunna innebära huvudmannaskap att pastoratens ansvar omfattade kyrkogårdama och sådana som har friliggande begravningsplatser en nåra anknytning till dessa. Man skulle kunna undvika därigenom flertalet av de svårigheter en huvudmannaskapsreform otvivelaktligen är förenad med. Det borgerliga kommunala ansvaret skulle kunna omfatta de i egentlig mening friliggande begravningsplatsema samt nyanläggningar. Det övergripande ansvaret för att det finns i begravningsplatser erforderlig utsträckning skulle därmed kunna läggas på de vilket borgerliga kommunerna, får anses vara en naturlig av kommunernas ansvar för den följd fysiska planeringen. Inom en och samma kommun skulle det alltså kunna finnas begravningsplatser som antingen står under eller kyrkligt huvudmannaskap borgerligt. Vid en reform kan äganderätten till en som får begravningsplats ändrat huvudmannaskap föras över till den kommunen där det är borgerliga praktiskt möjligt.

Naturligtvis bör det i det enskilda fallet finnas att denna möjlighet frångâ principiella uppdelning. Det kan nämligen finnas fall där den mest praktiska lösningen är den att ett pastorat förvaltar en begravningsplats som anlagts av den borgerliga kommunen. Det år heller inte otånkbart att förhållandena kan vara sådana att det lämpligaste år att en kommun förvaltar en kyrklig begravningsplats. Nyanläggningar skall naturligtvis också kunna göras av en kyrklig huvudman. För att en rationell lokal möjliggöra anpassning bör det därför finnas möjlighet att överlåta av en förvaltningen begravningsplats till den andra parten. Ett delat förutsätter en huvudmannaskap givetvis omfattande samverkan mellan de och kommunerna. borgerliga kyrkliga

Med huvudmannaskapet bör följa ett ekonomiskt ansvar för verksamheten en begravningsplats. Begravningsverksamheten bör - eftersom den är en på angelägenhet för alla medborgare - bekostas av utdebiterade medel. Man kan tänka sig att både kommunen och pastoraten har utdebiteringsknappast rätt till detta ändamål. Man skulle då belasta Svenska kyrkans medlemmar för hårt. Om pastoraten skall ha beskattningsrätt och ansvaret för begravningsverksamheten bör därför även de som uttrâtt betala till pastoraten. Om kommunen har rätten att utdebitera för begravningsverksamheten kan man tänka sig att denna - helt eller delvis - lämnar pengarna vidare till pastoraten som sköter förvaltningen. Skulle pastoraten inte ha beskattningsrätt måste ske till kommunen. Även i detta fall kan dock utdebiteringen kommunen - helt eller delvis - överlåta förvaltningen till pastoraten.

Man kan naturligtvis välja att kommunalisera begravningsverksamheten efter de riktlinjer som utarbetades i betänkandena Stat-Kyrka och Begravningsverksamheten. Vi har emellertid sett som vår uppgift att pröva om frågan kan lösas från andra infallsvinklar. Vår utgångspunkt har varit att söka finna lösningar som tryggar kyrkans rätt, men som samtidigt tillgodoser de allmänna intressen som finns inom detta område. Ett alternativ till en kommunalisering av verksamheten skulle därför kunna vara en modell som innebär att ett överflyttande av verksamheten i princip begränsades till utdebiteringsrätt och viss planering. Vården och förvaltningen av begravningsplatsema skulle därmed kunna ligga kvar hos de kyrkliga huvudmännen. Man skulle därigenom kunna undvika de svårigheter av adminstrativ, ekonomisk och rättslig art som en förändring av huvudmannaskapet otvivelalctligen är förenad med. Samtidigt skulle kyrkan kunna tillförsåkra sina medlemmar möjligheter att få vila i vigd jord och på en som förvaltas enligt kristna normer. Kyrkliga intressen begravningsplats skulle således kunna tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Vi tänker oss att modellen i korthet skulle kunna ges följande utformning.

Det övergripande ansvaret för att det finns i begravningsplatser erforderlig utsträckning fick naturligtvis tillkomma den kommunen. Detta får borgerliga anses vara den mest naturliga i vid mer lösningen synnerhet långtgående relationsändringar mellan staten och kyrkan. I det kommunala ansvaret skulle också kunna ingå att hålla en allmän i kommunen begravningsplats och därmed kunna ge dem som inte vill vila en en bepå kyrkogård gravningsplats utan religiös prägel. För dessa kan den begravningsplatser borgerliga kommunen vara huvudman. Man kan också tänka en sig överenskommelse med pastoraten om att en viss del av en kyrkogård reserveras för icke evangelisk-lutherska trosbekännare.

Vården och förvaltningen av i första hand och kyrkogårdar intilliggande begravningsplatser skulle således kunna kvar ligga hos pastoraten med möjlighet för ett pastorat som så önskar att även förvalta andra allmänna begravningsplatser, dvs. de i egentlig mening friliggande begravningsplatsema. En utgångspunkt bör vara att söka eftersträva en så stor flexibilitet som möjligt. Vi utgår från att den närmare ansvarsfördelningen beträffande dessa begravningsplatser skall kunna lösa lokala genom överenskommelser.

Pastoratens förvaltningsansvar skulle inte endast omfatta den faktiska förvaltningen, dvs. alla de praktiska och administrativa åtgärder, som har ett direkt samband verksamheten en utan även den på begravningsplats, rättsliga förvaltningen, vilken innefattar tillämpning av den nuvarande begravningslagstiftningen. Man skulle i och för sig kunna rikta invändningar mot att efter en mellan staten och längre gående relationsåndring kyrkan tillägga pastoraten den myndighetsutövning det här skulle kunna bli fråga om. Till följd av stadgandet i ll 6 § kap. regeringsformen föreligger emellertid inga konstitutionella hinder mot att tilldela en fri sådana kyrka förvaltningsuppgifter.

Den nu skisserade innebär alltså att den borgerliga kommunen lösningen skall bära det ekonomiska ansvaret för begravningsverksamheten inom kommunen. Pastoraten bör alltså få från den borgerliga kommunen anslag för att täcka kostnaderna för underhåll och förvaltning av de begravningssom de förvaltar. Även kostnader för eventuella nyanläggningar bör platser bäras av den borgerliga kommunen.

Den närmare av är naturligtvis en kompliutformningen ersättningssystemet cerad fråga. En utgångspunkt måste vara att det finns en möjlighet att pröva av kostnaderna och att kunna verka för besparingar. En utjärnskäligheten av kostnaderna i olika delar av kommunen måste också ske. Man får ning sträva efter att söka fastställa en skälig kostnad, där kanske den genomkostnaden inom kommunen kan som riktmârke. Det bör också snittliga tjäna beaktas att t.ex. inte endast är begravningsplatser utan även kyrkogårdarna som det att vårda. Det finns således kyrkotomter åligger församlingarna situationer där pastoraten får stå för sina överkostnader.

En modell som innebär en av ansvaret for ekonomi och föruppdelning leda till Om valtning på olika parter kan naturligtvis meningsmotsättningar. inte kan komma överens bör det därför finnas en möjlighet att parterna till av en för ändamålet särskilt inrättad hänskjuta tvistefrågan avgörande nämnd eller av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

En av det ekonomiska ansvaret for begravningsverksamheten förändring kommer att medföra ökade kostnader för den borgerliga kommunen. bör emellertid kostnaderna minska i motsvarande mån för Samtidigt behöver således inte medföra några ökade pastoraten. Förändringen kostnader för kommunmedlemmama.

Det är inte att här in och ange tänbara lösningar på alla de möjligt gå på olika som kan tänkas vid en omorganisation av beproblem uppkomma Utredningen har endast behandlat de grundläggande gravningsverksamheten.

frågor som kan aktualiseras vid en sådan reform. De närmare lösningarna får övervägas i ett annat sammanhang.

9.8.5 Andra av för frågor betydelse begravningsverksamheten

Hos ett stort antal församlingar finns särskilda där gravunderhållsfonder avkastningen skall användas for vård och underhåll av en viss gravplats. I princip bör dessa fonder förvaltas av den som bär det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Det torde emellertid intet sätt vara uteslutet på att en sådan fond även förvaltas fortsättningsvis av ett pastorat om fonden avser en grav som är belägen på en begravningsplats som pastoratet valt att förvalta. Samma principer bör gälla andra medel som avsatts för framtida vård av gravplatser.

En omorganisation av begravningsverksamheten aktualiserar också vissa personalfrågor. Som framhållits talar skäl för att övervägande många pastorat i praktiken kommer att handha begravningsverksamheten även i framtiden. Om pastoratens kostnader för täcks av begravningsverksamheten kommunala driftbidrag torde personalens inte anställningsförhållanden påverkas. Häri ligger en garanti för att pastoraten kan sina fullgöra ekonomiska förpliktelser gentemot I fall torde det inte personalen. övriga uppstå några problem att bereda den berörda personalen fortsatt anställning hos ifrågavarande kommun.

Det kan framför allt i mindre med församlingar uppkomma problem

kyrkovalctmästarpersonalen. Det år nämligen inte ovanligt att denna svarar

för arbetsuppgifter såväl i som Om kyrkan på kyrkogården. begravningsverksamheten i dessa fall skulle komma att överföras till den undantagsvis borgerliga kommunen skulle arbetsuppgifterna kunna tänkas bli uppdelade på olika huvudmän. Det får förutsâttas att berörda och kommuner pastorat träffar sådana avtal att personalen bibehållen garanteras anställning.

måste människors önskemål om att fâ vila i vigd jord till- Naturligtvis âven om huvudmannaskapet för vissa begravningsplatser skulle godoses överföras till de kommunema. Svenska kyrkan och övriga borgerliga trossamfund måste därför även i framtiden ges rätt att inviga begravningsplatser eller delar därav.

9.9 för icke-medlemmar i Sven-

Skattskyldigheten

ska kyrkan

Oavsett hur de framtida relationerna mellan staten och Svenska kyrkan bör om skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska gestaltar sig frågan beröras i detta sammanhang. Som nämnts utgör denna skatt 30 kyrkan av församlingsskatten. Dess sakliga motivering är att icke-medlem procent i inte bör betala den del av församlingsskatten som hänför sig till princip av religiös natur utan endast den del som avser att täcka kyrkans uppgifter kostnader för allmänt samhälleliga uppgifter, vilka, sedan församlingamas överförts till de lokala skattemyndighetema, numera endast folkbokföringen omfattar begravningsverksamheten.

Fram till år 1974 den del av församlingsskatten som ickeutgjorde medlemmar hade att betala 60 procent. Procentsatsen kom emellertid med tiden att anses för 1968 års beredning om stat och kyrka anförde i sitt hög. slutbetänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36) att beredningens studier av Svenska ekonomi visade att kostnadsandekyrkans församlingars len för och begravningsverksamhet snarare motsvarade ca 30 folkbokföring i betänkandet Kyrkan kostar procent. Undersökningarna publicerades och i bil. 1 till slutbetânkandet av

(SOU 1971:29) (Sammanfattande analys

Svenska ekonomi år 1969, SOU 1972:37). Statsmaktema delade kyrkans beredningens bedömning. Genom propositionen (l973:l84, SkU 65, rslcr bestämdes att skulle utgöra 70 Att 317) skattenedsättningen procent. skattenedsättningen hittills svarat mot den verkliga kostnadsfördelningen

bekräftas av de studier statskontoret låtit göra inom ramen för BRKutredningens arbete. Det förändrade för

huvudmannaskapet folkbokföringen

borde dock i vart fall föranleda en större något skattenedsättning än den nuvarande. Kostnadsandelen för begravningsverksamheten kan genomsnittligt beräknas till 21 procent. I för budgetpropositionen budgetåret 1992/93 har som tidigare sagts viss till denna hänsyn tagits förändring. Där föreslås nämligen att den andel av församlingsskatten som icke-medlemmar har att betala skall sänkas till 25 procent.

Skattskyldigheten för icke-medlemmar har under tid varit föremål lång för kritik. Det har ansetts orimligt att skatt till Svenska måste betalas av kyrkan

av

medlemmar i andra trossamfund och som uttrâtt personer ur kyrkan. Enligt denna uppfattning borde de allmänt

ñnansieringenav samhälleliga

uppgifterna kunna ordnas på ett annat sätt. En synpunkt som också har framförts i detta är att de som inte tillhör sammanhang kyrkan saknar rösträtt i de kyrkliga valen och därför saknar att möjlighet påverka kyrkans sätt att handha de ifrågavarande Kritik angelägenhetema. har också riktats mot att skatten tas ut även där Svenska kyrkan inte de som fullgör uppgifter motiverar skatten. handhas Begravningsverksamheten nämligen i Stockholm och Tranås av den kommunen. borgerliga

Från kan det principiell synpunkt naturligtvis ifrågasättas att Svenska kyrkan uppbär skatt från personer som inte är medlemmar i Svenska Det kyrkan. bör dock å andra sidan framhållas att alla bör bidra skattskyldiga till en verksamhet som ur samhällelig synpunkt är nödvändig och till gagn för alla. Även om för

huvudmannaskapet begravningsverksamheten skulle komma att

ligga kvar hos pastoraten och stiftssamfällighetema talar emellertid starka skål för att bör lösas finansieringen på ett annat sätt än via kyrkoskatten. Den lämpligaste torde därför lösningen vara att kostnaderna täcks med kommunala medel.

i

l 2

i

t Marja-a

31 1 En skattebefrielse för icke-medlemmar i Svenska kyrkan för med fullständig vissa konsekvenser. Svenska församlingar är nämligen på sig kyrkans samma sätt som de kommunerna från rättslig synpunkt att borgerliga karakterisera som tvångssammanslutningar. Om den offentligrättsliga icke-medlemmar av Svenska kyrkan har mot församlingama skattskyldighet skulle torde den uppfattning som råder dessa inte längre upphöra enligt kunna betraktas som tvångssammanslutningar. De skulle således i princip förlora sin kommunala status. För församlingsskattens del skulle förändringen innebära att den förlorade sin karaktär av allmän kommunalskatt.

Om en inte längre är en tvångssammanslutning eller en kommun församling skulle detta - teoretiskt sett - kunna innebära att den inte skulle kunna sina om ett stort antal medlemmar lämnade den. Detta fullgöra åtaganden skulle kunna medföra att och andra krävde säkerhet för förlångivare förpliktelser i en utsträckning som inte behövs idag. Enligt samlingens torde nackdelarna av dessa mer principiella följder kunna utredningen elimineras. förutsätter att man på central nivå inom Svenska Utredningen t.ex. genom eller övergångsvis ytterst från statens sida kyrkan kyrkofonden ställer sådana att utan kan fullfölja sina garantier församlingarna svårighet skuldförbindelser som ingåtts utan säkerhet. Under åtaganden, exempelvis den att kyrkans relation till staten inte undergår några förutsättningen genomgripande förändringar saknas skäl att ändra det regelsystem som styr och de samtällighetemas organisation och församlingamas kyrkliga verksamhet. bör statens medverkan vid Ej heller förändringen påverka uttagandet av församlingsskatten.

talar således sammanfattningsvis starka principiella skäl Enligt utredningen för att för icke-medlemmar i Svenska kyrkan bör upphöra. skattskyldigheten Den som och stiftssamfálligheter kan begravningsverksamhet pastorat komma att bedriva i bör därför finansieras på ett annat sätt fortsättningen än via Vi har i avsnitt 9.8.4 slcisserat tänkbara ñnanskyrkoskatten. för Vi vill också framhålla att ieringsmodeller begravningsverksamheten.

frågan om Svenska av icke-medlemmar kyrkans beskattningsrätt kan lösas oberoende av den grundläggande frågan om statens och framtida kyrkans relationer.

10. TÄNKBARA PARTIELLA REFOR-

MER I DAGSLÄGET

10.1 Inledning

samhällsutvecklingen under de senaste åren har präglats av en medveten strävan att decentralisera viktiga delar av förvaltningen och minska det statliga inflytandet på olika områden. Detta gäller inte minst inom det

kyrkliga förvaltningsområdet. Åtskilliga grupper av ärenden har flyttats från

regeringen till underlydande myndigheter, Kammarkollegiet eller domkapitlen. De kyrkokommunala organens självbestämmanderätt har också vidgats där det varit lämpligt.

Betydelsefulla konstitutionella förändringar har också genomförts. År 1986 gavs Svenska kyrkans centralstyrelse ställning av statlig förvaltningsmyndighet under kyrkomötet. Samtidigt inrättades ytterligare en statlig förvaltningsmyndighet under kyrkomötet, nämligen Kyrkomötets besvärsnämnd. Genom dessa organisatoriska förändringar förverkligades den ökade självständighet för Svenska kyrkan som avsågs med kyrkomötesreformen.

Det torde råda allmän enighet om att denna utveckling varit både önskvärd och nödvändig. Även om det grundläggande sambandet mellan staten och Svenska kyrkan består bör en utgångspunkt kunna vara att man bör sträva

efter att bereda kyrkan en ökad frihet i inomkyrkliga Iden frågor. följande framställningen skall utredningen behandla några tänkbara organisatoriska förändringar som, utan att förändra det grundläggande sambandet mellan staten och kyrkan, skulle innebära en fortsatt utveckling i denna riktning.

10.2 Konstitutionella frågor

Huvuddragen i den statliga förvaltningsorganisationen och de statliga förvaltningsmyndighetemas ställning regleras i ll kap. 6 § första stycket regeringsformen (RF). Enligt denna bestämmelse finns det två typer av statliga förvaltningsmyndigheter, nämligen statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen och statliga förvaltningsmyndigheter under riksdagen. Från denna grundläggande princip finns dock ett mycket viktigt undantag. Enligt 1 punkten tredje stycket övergångsbestämmelsema till RF kan det vid sidan av statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen och finnas riksdagen statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet. Som tidigare sagts är Svenska

kyrkans centralstyrelse och Kyrkomötets besvärsnämnd statliga

förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet.

Det utmärkande för statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen är bl.a. att de i princip har att följa de direktiv för särskilda fall som regeringen meddelar. Sådana direktiv kan avse t.ex. planering, prioritering-

ar eller rationaliseringar. Direktivrätten kan avse också en myndighets

faktiska handlande i ett särskilt fall, t.ex. i fonn av service till den enskilde. Regeringens rätt att meddela direktiv till förvaltningsmyndighetema är emellertid begränsad. Den främsta begränsningen den i 1 1 § liggeri kap. RF fastslagna principen att den offentliga makten utövas under lagarna. Regeringen fär alltså inte till förvaltningsmyndighetema utfärda direktiv som strider mot gällande rätt. En annan begränsning ligger i ll 7 § RF. I kap. denna bestämmelse föreskrivs att ingen myndighet, ej heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, fär bestämma hur en förvaltningsmyndighet

skall i särskilda fall besluta i ärenden som rör myndighetsutövning mot ensldlda eller mot kommuner eller som rör tillämpningen av lag.

Från regeringens möjligheter att ge direktiv för särskilda fall måste skiljas rätten att utfärda generella föreskrifter. Regeringen har nämligen enligt RF ett eget normgivningsomrâde, den s.k. restkompetensen. Enligt 8 kap. 13 § RF kan regeringen utan särskilt bemyndigande från riksdagen - med vissa begränsningar - i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av lag, dels föreskrifter som inte i grundlag har förbehållits riksdagen. Inom detta område kan regeringen överlåta åt en underordnad myndighet att meddela bestämmelser.

Utredningen har övervägt om inte Kyrkofondens styrelse, domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar bör ges ställning av statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet. Den nuvarande ordningen bör däremot behållas beträffande Domkyrkorådet i Lund. Dessa myndigheter är i dag statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen. En statsrättslig förändring skulle i huvudsak medföra följande konsekvenser.

Om Kyrkofondens styrelse, domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar inte längre skall vara förvaltningsmyndigheter under regeringen, påverkas regeringens beslutsbefogenheter beträffande dessa myndigheter. En förändring skulle således komma att innebära att regeringens rätt att för särskilda fall meddela direktiv till myndigheterna försvinner. Regeringen kan sålunda inte kräva av dem att de i ett särskilt fall skall fullgöra en viss uppgift, som t.ex. att yttra sig i ett visst ämne. Vidare kommer regeringens möjligheter att delegera sin normgivningskompetens att bortfalla. Detta torde dock i praktiken sakna betydelse eftersom sådan delegation inte förekommer för närvarande.

Även om ifrågavarande relation till skulle ändras myndigheters regeringen förblir de statliga förvaltningsmyndigheter. Detta får till följd att de

allmänna bestämmelser som finns i RF och i andra lagar också i fortsättningen skulle komma att bli tillämpliga på dem. Som statliga förvaltningsmyndigheter kommer de också att vara underkastade den och kontroll insyn som gäller för annan statlig verksamhet. Sålunda kan JO, Riksdagens revisorer, JK och Riksrevisionsverket utöva tillsyn.

Som tidigare sagts är ett grundläggande skäl för en av den förändring statsrättsliga ställningen för Kyrkofondens styrelse, domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar att en sådan reform skulle öka Svenska kyrkans självständighet i frågor som får anses vara av intern kyrklig I de följande avsnitten skall utredningen diskutera de skäl som i övrigt kan tala för en förändring.

10.3 Kyrkofondens styrelse

Kyrkofonden intar en central ställning inom den kyrkliga ekonomin. Kyrkofondens kapital har alltid förvaltats av statliga myndigheter, först av Statskontoret och fr.o.m. 1973 av Kammarkollegiet. Av ledamöterna i Kyrkofondens styrelse utser kyrkomötet tre och regeringen tre jämte ordföranden. Genom styrelsens sammansättning har Svenska erhållit kyrkan ett visst inflytande över kyrkofondens Det bör dock framhållas förvaltning. att regeringen fastställer kyrkofondens budget.

Det kan med skäl ifrågasättas om staten bör ha det avgörande inflytandet över kyrkofondens förvaltning. Den kyrkliga verksamheten finansieras nämligen helt av kyrkans egna medel. Sá länge statsbidrag till utgick kyrkofonden framstod det statliga inflytandet som naturligt. Så är emellertid inte fallet i dag. Ett fortsatt statligt inflytande på kyrkofondens användning ter sig därför numera svårmotiverat. Mot bakgrund av att Svenska kyrkan står för sina egna kostnader talar enligt utredningen övervägande skäl för att det avgörande inflytandet över fondens tillgångar bör tillkomma Det kyrkan.

statliga inflytandet kan begränsas till att efter förslag från Kyrkofondens styrelse eller något annat kyrkligt organ besluta om storleken av den allmänna kyrkoavgift som pastoraten av utdebiterade medel skall betala till kyrkofonden.

Ett skulle kyrkligt inflytande kunna skapas genom att styrelsefunktionen för kyrkofonden överflyttades till Svenska kyrkans centralstyrelse. Som tidigare sagts år centralstyrelsen en statlig förvaltningsmyndighet under kyrkomötet.

En sådan förändring skulle naturligtvis innebära en ökad för arbetsbelastning centralstyrelsen, men fördelen är den att man undviker tillskapandet av nya administrativa organ. Centralstyrelsen är Svenska adminikyrkans högsta strativa organ och det framstår därför som att följdriktigt knyta kyrkofondens förvaltning till centralstyrelsen.

Om styrelsefunktionen för kyrkofonden skulle tillkomma bör centralstyrelsen det inte längre ankomma på regeringen att fastställa kyrkofondens budget. Detta är en uppgift som kunde tilläggas kyrkomötet. kan behovet Härigenom av en demokratisk kontroll över av fondens medel användningen tillgodoses.

Den direkta förvaltningen av kyrkofonden handhas av Kammarkollegiets fondbyrå som också svarar för kanslifunktionen. Kammarkollegiets förvaltning innebär placering av kyrkofondens kapitaltillgångar. Denna placeringsverksamhet äger rum inom ramen för de placeringsregler som i övrigt gäller för Kammarkollegiets fondförvaltning.

Det finns skäl som talar för att även i bör Kammarkollegiet fortsättningen svara för kyrkofondens placering. Härigenom tas Kammarkollegiets kunskap om och erfarenhet av medelplaceringar och frågor av kyrklig art till vara. Det torde i ett läge där staten fortfarande har det ansvaret för grundläggande kyrkans ekonomi vara mindre lämpligt att Svenska kyrkan bygger upp en egen fondförvaltning.

3 18

10.4 Domkapitlen

En grundläggande princip i Svenska kyrkans uppbyggnad är föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. Detta innebär annorlunda uttryckt att en demolcratisk uppbyggd församlingsorganisation kombineras med ett prästerligt ämbetsansvar som inte är underställt de demokratiskt valda organen. Kyrkans lära år nämligen inte framsprungen ur en demokratisk process och kan inte utan vidare ändras enligt vanliga demokratiska spelregler. Prästen är därför i sin ämbetsutövning som Ordets förkunnare och förvaltare av sakramenten inte heller underställd församlingen och dess organ.

Domkapitlet är som tidigare sagts en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen. Det består av biskopen och domprosten som självslcriven ordförande respektive vice ordförande samt en präst, som jämte suppleant skall väljas av stiftets präster. Genom denna prästerliga representation betonas domkapitlets inriktning på låro- och ämbetsfragor. Därutöver ingår i domkapitlet tre lekmannaledamöter utsedda av stiftsfullmäktige. Härigenom har skapats ett samband med den folkliga representationen på stiftsnivå.

I korthet är domkapitlens uppgifter att övervaka att gällande ordning i fråga om kyrkans lära, sakrament, gudstjänst, kyrkliga handlingar och böcker efterlevs i församlingarna samt att ha tillsyn över prästemas ämbetsförvaltning. Häri inbegrips frågor som rör prästtjänstemas innehåll och funktion, vilka regleras i tjånstgöringsföreslcrifter. Vidare ankommer det på domkapitlen att bl.a. handha frågor om antagning till präst, behörighetsprövning för prästtjänster och tillsättning på vissa prâsttjänster.

Det torde vara oomtvistat att den dubbla ansvarslinjens princip förutsätter att frågor som rör Svenska kyrkans lära och pråstemas ämbetsförvaltning inte beslutas i kyrkokommunal ordning. Domkapitlen bör därför, så länge det grundläggande sambandet mellan staten och Svenska kyrkan består,

förbli statliga förvaltningsmyndigheter. Det gemensamma ansvarstagandet för dessa frågor som den dubbla ansvarslinjens princip förutsätter tillgodoses väl genom den lekmannamedverkan som för närvarande finns i domkapitlet. Som tidigare framhållits finns emellertid skäl som talar för att domkapitlen ges ställning av statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet.

Vad som främst talar för en sådan förändring är naturligtvis intresset av att bereda kyrkan en så stor frihet som möjligt i inomkyrkliga frågor. Detta skäl får särskild tyngd mot bakgrund av domkapitlens huvudsakliga ansvarsområde - - är ämnen kyrkans lära och prästemas ämbetsförvaltning som kyrkomötet får meddela föreskrifter om och som ligger utanför vad som regeringen får besluta om.

I samband med en sådan reform kan övervägas om inte en klarare markering av domkapitlens myndighetsställning skulle ske om åtminstone en av lekmannaledamötema utsågs av kyrkomötet eller av centralstyrelsen. Därmed skulle stiftens samband med rikskyrkan också tydligare framhävas. Tidigare har påpekats biskopens roll i det sammanhanget, men det bör inte ankomma på honom att ensam företräda detta samband. Det bör erinras om att det före 1989 års reform var regeringen som tillsatte två av de tre lekmannaledamötema i domkapitlen och därvid regelmässigt såg till att domkapitlet tillfördes hög juridisk kompetens och annan erfarenhet av allmänna värv.

Ytterligare skäl som talar för en förändring av domkapitlens ställning i förhållande till regeringen är att den nyligen genomförda stiftsreformen gjort domkapitlen oberoende av statlig reglering när det gäller den egna personalen. Denna och de övriga kansliresurser som domkapitlen behöver tillhandahålls nämligen av stiftssamfällighetema.

En särskild fråga som sammanhänger med domkapitlens ställning som statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen är hur domkapitlens beslut

skall överklagas om de blir förvaltningsmyndigheter under Som kyrkomötet. en allmän regel gäller att statliga myndigheters beslut får överldagas av den som berörs av beslutet, om inte annat har föreskrivits. Talan skall föras hos närmast högre instans och i sista instans hos regeringen, om inte andra föreskrifter har meddelats. Denna princip gäller sedan gammalt och anses tillämplig även om uttryckliga regler för överklagande saknas (något som dock är mycket sällsynt). Det är emellertid att märka att den allmänna regeln att statliga förvaltningsmyndigheters beslut skall kunna överklagas till regeringen, om ej särskilda föreskrifter meddelats, endast gäller myndigheter som är underställda regeringen. Den gäller således inte för myndigheter under riksdagen.

Dessa frågor uppmärksammades i samband med att Svenska kyrkans centralstyrelse gavs ställning av förvaltningsmyndighet under kyrkomötet. I propositionen (prop. 1984/85:165) om vissa klargöranden och kompletteringar av kyrkomötesreformen (s. 13 f) uttalade föredragande departementschef, att det kan uppfattas som principiellt tveksamt att ha kvar en rätt att överklaga centralstyrelsens beslut hos regeringen trots att den får en statsrättslig ställning som innebär ett frigörande från regeringen. Enligt departementschefen motiverade detta inrättande av en särskild nämnd, Kyrkomötets besvärsnämnd, som skulle ha till uppgift att överpröva centralstyrelsens beslut.

Om domkapitlens statsrättsliga ställning förändras bör från konstitutionell synpunkt samma princip gälla för överklagande av domkapitlens beslut. Enligt utredningen skulle nämligen domkapitlens självständighet gentemot regeringen kunna försvagas om det fanns en generell möjlighet att överklaga domkapitlens beslut hos regeringen. Principen bör således vara den att domkapitlens beslut får överklagas hos Kyrkomötets besvärsnämnd om inte annat följer av särskilda föreskrifter. Detta bör alltså vara den grundläggande huvudregeln. I övrigt gär utredningen inte in på några förändringar av nu gällande bestämmelser som i skilda författningar reglerar instansord-

ningen. Dessa frågor måste bli föremål för närmare överväganden i annat sammanhang.

10.5 Ansvarsnämnden för biskopar

Ansvarsnämnden för biskopar är liksom Kyrkofondens styrelse och domkapitlen en statlig myndighet under regeringen. Nämnden består av fem av regeringen utsedda ledamöter. Ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Av de övriga ledamöterna skall en vara biskop och de återstående lekmän som år förtrogna med det kyrkliga församlingslivet.

Nämndens uppgift är i korthet att pröva frågor om att skilja en biskop från det kyrkliga ämbetet eller för en viss tid förklara denna obehörig att utöva ämbetet samt frågor om disciplinpåföljd m.m. beträffande biskopar. Nämndens beslut överklagas hos Kyrkomötets besvärsnåmnd.

De uppgifter som i dag ankommer på Ansvarsnämnden för biskopar fullgjordes enligt 1936 års domkapitelslag av Regeringsrätten fram till år 1975. Denna ordning ansågs emellertid mindre lämplig. I samband med reformeringen av ämbetsansvaret för de offentliganställda inrättades därför Ansvarsnämnden för biskopar. I enlighet med vad som gäller för Statens ansvarsnämnd enligt lagen (1975:600) om offentlig anställning ankommer det på regeringen att bestämma hur ledamöterna förordnas.

Som tidigare framhållits har i det genomgripande och omfattande reformarbete som pågått angående Svenska kyrkans organisation en av de bärande tankarna varit att lärofrågor bör behandlas av kyrkan själv och utan inblandning av statliga myndigheter. I likhet med vad som gäller för domkapitlen framstår det i detta perspektiv som tveksamt att låta en myndighet under regeringen besluta i ärenden som gäller kyrkans lära och prästernas ämbetsförvaltning. De skäl som anförts till stöd för en förändring

av domkapitlens statsrättsliga ställning därför i lika gäller hög grad Ansvarsnämnden för biskopar. Till detta kommer att en sådan skulle lösning konstitutionellt sett harmoniera med att ansvarsnämndens beslut överklagas hos Kyrkomötets besvärsnämnd.

Utredningen finner det alltså möjligt att även Ansvarsnämnden för biskopar bör ges ställning av statlig förvaltningsmyndighet under kyrkomötet. Av detta följer att kyrkomötet bör utse ansvarsnämndens ledamöter.

Regeringens utnämningsrätt

En ökad självständighet för Svenska inom det nuvarande kyrkan systemets ram aktualiserar också frågan om inte till utnämningsrätten kyrkliga tjänster bör ankomma på kyrkliga organ. Som av avsnitt utnämner framgått tidigare regeringen efter val ärkebiskop, biskop och biträdande i biskop Uppsala stift. Regeringens är därvid till av de tre utnämningsrätt begränsad någon kandidater som erhållit högsta rösttalen vid valet. Av övriga prästtjänster tillsätter regeringen tjänster som domprost.

Regeringens utnämningsrätt beträffande de högsta prästtjänstema kan ses som en följd av att regeringen från är Svenska statsrättslig synpunkt kyrkans

högsta administrativa organ. Tidigare vilade utnämningsrâtten på konungen

i egenskap av princeps membrum ecclesiae, främste medlem. kyrkans Saldigt kan regeringens utnämningsrätt i dag motiveras med och biskopens domprostens ställning som självskiiven ordförande resp. vice ordförande i domkapitlet såsom statlig myndighet under regeringen.

Regeringens utnämningsrätt kan naturligtvis uppfattas som en del väsentlig i ett statskyrkosystem. Mot ett sådant talar önskvärdheten av att synsätt också inom ramen för ett bevarat samband mellan staten och Svenska kyrkan bereda kyrkan ett ökat inflytande på sina egna En angelägenheter.

av förutsätter emellertid en förändring av förändring utnâmningsrâtten ställning.

domkapitlens konstitutionella

Det bör också beaktas att är av stor vikt för Svenska kyrkan. prästämbetet På pastorats- och stiftsnivå har skapats en väl fungerande tjänstetillsâttningsorganisation genom kyrkliga organ. Ett system med en helt inomkyrklig även beträffande de högsta prästerliga

tjänstetillsättningsorganisation

framstår mot denna bakgrund som konsekvent. tjänsterna

Svenska centralstyrelse kan från vissa synpunkter sägas utgöra kyrkans Svenska En möjlig lösning skulle kyrkans högsta administrativa organ. därför vara att utnämnandet av biträdande biskop i Uppsala stift biskopar, samt tillkommer centralstyrelsen. Vid utnämning av ärkebiskop domprostar kan man dock tänka en annan ordning. Det nuvarande förslagsförsig farandet innebär att har att utnämna en av de tre kandidater som regeringen vid sammanräkning av rösttalen från val som sker fått de högsta röstvärdena dels i stift dels i i övriga stift till ärkebiskop. Enligt Uppsala domkapitlen borde en tänkbar reform vara att låta det för-rättade valet få utredningen direkt som erhållit det högsta röstvärdet skall utses utslag, dvs. den kandidat till Genom den föreslagna ordningen skulle det skapas en helt ärkebiskop. och utnämningsorganisation.

inomkyrklig _tillsâttnings-

Vid val av och biträdande biskop i Uppsala stift bör i ett inombiskop det nuvarande behållas, så att kyrkligt tillsättningssystem förslagsförfarandet har att utse en av de tre som fått högst röstetal. Att inte centralstyrelsen rösttal i stiftets val skall vara kan motiveras med att högsta utslagsgivande det i intresse att dess biskopskollegium får en viss allsidig ligger kyrkans Genom att tillsättning kan ske med en av tre föreslagna sammansättning. kandidater kan detta bättre än om varje stift själv utser en biskop tillgodoses endast med till stiftets Genom sitt förslag begränsar hänsyn egna önskemål. stiftet ändå valfrihet på samma sätt som regeringens ju centralstyrelsens utnämningsrâtt i dag är begränsad.

Tjänster som domprost bör också även i sökas hos fortsättningen domkapitlet, som prövar de sökandes och över dem till behörighet yttrar sig centralstyrelsen.

Avslutningsvis bör nämnas några ytterligare fall där har rätt att regeringen utnämna och tillsätta vissa I prästtjänster. prästanställningslagen (1988: 184) har öppnats en möjlighet att tillsätta i s.k. samarbetskomministertjänster kyrkor mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund. har dock Regeringen i prästanställningsförordningen (l989:84) delegerat sin till utnämningsrått domkapitlet i det stift där kyrkan finns.

Enligt övergängsbestämmelsema till prästanställningslagen kvarstår en viss utnämningsrätt för regeringen beträffande tillsättandet av kyrkoherdetjänster. Bestämmelsen ger regeringen rätt att var tredje gång en kyrkoherdetjänst är ledig i ett pastorat under vissa förutsättningar tillsätta tjänsten genom att till denna förflytta en präst som är anställd med fullmakt. Detta förfarande bör i framtiden kunna få beslutas av Det bör också i detta centralstyrelsen. sammanhang nämnas att domkapitlets s.k. av tredjegångstillsättningar kyrkoherdetjånster nu överklagas hos regeringen. Dessa överklaganden skulle enligt vad som föreslagits i det kunna över till föregående flyttas Kyrkomötets besvärsnämnd.

Regeringen har slutligen kvar en viss utnämningsrätt beträffande prästtjänster inom de icke-territoriella församlingarna. För dessa prästtjänster tillämpas inte prästanställningslagen utan äldre bestämmelser. Det dock ett föreligger förslag som innebär att prästanställningslagen skall göras tillämplig på tjänster i de icke-territoriella församlingarna med undantag för hovförsamlingen, vilket skulle innebära att regeringens utnämningsrätt beträffande dessa tjänster skulle upphöra.

11. MER GRUNDLÄGGANDE FÖRÄND-

RINGAR 1 FÖRHÅLLANDET MEL-

LAN SVENSKA KYRKAN OCH

STATEN

11.1 frågor

Några principiella

11.l.1 Rättsliga identitetsfrågor

en mer av relationerna mellan Om man överväger grundläggande förändring staten och Svenska år en av om Svenska kyrkan efter kyrkan huvudfrågoma en skall anses vara densamma som den nuvarande eller om relationsändring en ny kyrka skall anses vara bildad.

sett, vilket kommer till uttryck i bl.a. religionsfrihetslagen Rättsligt karakteriseras Svenska kyrkan som ett särskilt trossamfund. (1951:680), Även om beträffande Svenska kyrkan upphävs består Svenska lagstiftningen som en och reell enhet i samhället. Det avgörande för kyrkan andlig identitet är inte dess formella förhållande till staten utan dess kyrkans

bekännelse, historiska och egenart samt kontinuiteten alltifrån

uppbyggnad de äldsta kristna har således en egen identitet som församlingarna. Kyrkan ändras. Denna uppfattning har varit den behåller även om de yttre villkoren för tidigare stat-kyrka utredningar och är allmänt accepterad. grundläggande

Den huvudprincip som bör vid en är således att gälla relationsändring Svenska kyrkan kommer att förbli samma trossamfund som förut.

Grundstenama i Svenska kyrkans organisation är församlingarna. En förutsättning för att identitet mellan den nuvarande Svenska kyrkan och en framtida kyrka skall anses föreligga är också att består som församlingarna basenheter i en ny organisation. Den primära effekten av en relationsförändring blir då att församlingarna från att vara övergår offentligrättsligt reglerade och likställda med de borgerliga kommunerna till att vara någon form av i huvudsak privaträttsliga sammanslutningar. En är förutsättning alltså att Svenska kyrkans organisatoriska det lokala uppbyggnad på planet består och inte blir föremål för reformer. några genomgripande Organisationen på stifts- och central nivå måste också bevaras. Ett särskilt krav måste nämligen vara att Svenska kyrkans rikstäckande verksamhet tryggas. Grundläggande för Svenska kyrkans identitet är också att den uppfattar sig själv som en del av den världsvida kyrkan.

Om det organisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan skulle upphöra kommer medlemskapet i kyrkan att bestämmas utifrån privaträttsliga regler och inte i religionsfrihetslagen. Detta förhållande aktualiserar frågan om kyrkotillhörigheten vid själva tidpunkten för relationsändringen. Mot bakgrund av att en relationsändring ej kan anses förändra Svenska kyrkans identitet som trossamfund skulle det te sig främmande om förändringen fick till följd att medlemmarnas kyrkotillhörighet upphörde. Många medlemmar i Svenska kyrkan har också genom ansökan, eller dop på annat sätt belqäftat sin samhörighet med kyrkan. Det står dessutom var och en fritt att sitt utträde. skäl talar därför

begära övervägande för att den

grundläggande principen bör vara att den som är medlem i Svenska kyrkan vid tidpunkten för relationsändringen förblir medlem.

l1.1.2 Det kyrkliga ämbetet och den folkligt förankrade självstyrelsen

En grundläggande princip i svensk kyrkoråttslig tradition är kombinationen av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrad självstyrelse. Annorlunda uttryckt innebär denna den dubbla ansvarslinjens princip, såsom tidigare anförts, att en demokratiskt uppbyggd församlingsorganisation kombineras med ett prästerligt ämbetsansvar som inte är understållt de demolqatiskt valda organen. Motiveringen år att evangeliet och kyrkans lära inte är ur en demokratisk eller kan ändras enligt framsprungna process vanliga demokratiska spelregler. Denna ansvarsfördelning mellan präster och förtroendevalda är grundläggande för Svenska kyrkans uppbyggnad och behandlades i 1978 års förslag. Det är emellertid viktigt att ingående framhålla att den dubbla att beskriva ett

begreppet ansvarslinjen syftar till

gemensamt ansvarstagande, om än med olika roller.

Den dubbla ansvarslinjens princip vilar på en tradition inom Svenska kyrkan som tillbaka i tiden. Prästen har alltid tillerkänts ett självständigt går långt och av församlingens inflytande oberoende ansvar för de i strikt mening funktionerna såsom sakramentsförvaltning, förkunnelse och prästerliga I av sitt ämbete är prästen underställd biskopen och själavård. utövningen underkastad biskopens och domkapitlets kontroll och myndighet. Detta är ett utmärkande drag för Svenska kyrkan son1 en episkopal kyrka.

Å andra sidan bör det framhållas att Svenska kyrkan alltid gett en starkt ställning åt sina lekmän och förtroendevalda. Sockenboma hade nämligen redan under medeltiden ett långtgående inflytande över soclmens ekonomi och förvaltning samt vid t.ex. prästtillsättningar. Detta lekmannainflytande har bevarats under tidernas i de beslutsstmkturer lopp och utgör nu grunden som - och och byggts upp kyrkofullmäktige kyrkoråd, stiftsfullmäktige och centralstyrelse. Den nuvarande församstiftsstyrelse, kyrkomöte

lingsstyrelsen präglas således av ett delat ansvar mellan prästen och de förtroendevalda lekmännen.

Principen om den folkligt förankrade har under senare tid självstyrelsen successivt kommit att i begränsa prästemas ställning församlingamas beslutande och styrande organ. Fram till 1930 hade ett kyrkoherden självskrivet ledarskap på kyrkostämman och i kyrkorådet. Han förlorade då sitt ordförandeskap på kyrkostämman och i och med 1961 års församlingsstyrelselag sitt ordförandeskap i kyrkorådet. Enligt nu gällande regler är kyrkoherden emellertid självskriven ledamot i församlings- och pastoratskyrkorådet. Denna regel avviker från kommunalrättsliga men principer, mot bakgrund av att har till att bl.a. kyrkorådet uppgift främja gudstjänstlivet och församlingsvården har det framstått som att den som har angeläget ansvaret för gudstjänsten och förkunnelsen i också är ledamot. församlingen

En naturlig följd av den dubbla är att inträdet ansvarslinjens princip i prästämbetet förutsätter ett samarbete mellan biskop och i vilket domkapitel, senare lekmännen också är företrädda. ensam beslutar Biskopen om pråstvigning, men denna föregås av prästexamen inför och domkapitlet domkapitlet beslutar också om av blivande antagning präster i stiftets tjänst.

Gällande rätt innebär också att prästen har en självständig myndighet och ett självständigt ämbetsansvar. Som exempel kan nämnas följande. Kyrkoherden har en arbetsledande roll bland inom ramen för de medprästema tjänstgöringsföreslcrifter domkapitlet meddelar. I fråga om gudstjänstens innehåll och gestaltning är prästen till förpliktad kyrkans bekännelse och kyrkohand-

bokens ordningfFörkunnelse, och

undervisning själavård handhar också varje präst på eget ansvar, låt vara under överinseende och kyrkoherdens med den ansvarsfördelning som denne kan besluta. Kontraktsprost, biskop och domkapitel har ett ansvar. Pastor - dvs. övergripande församlingens kyrkoherde - har också vissa legala Han ansvarar för föruppgifter. samlingskyrkan, viss kyrklig egendom, arkiwård och ministerialböcker.

Även bakom en och obruten biskopsämbetet ligger lång tradition. Redan i fomkyrkan framträdde biskopen som övervakare av läran i stiftet. Biskopens arbetsuppgifter behandlas utförligt i 1686 års har kyrkolag. Tidigare biskopen haft en rad uppgifter som idag ligger utanför område bl.a. kyrkans inom skolväsendet. Hans roll är dock helt koncentrerad till ledande idag uppgifter på det rent kyrkliga området. Biskopen företräder den samlade kyrkan och inte endast en regional del inom denna. Detta också understryks av biskoparnas samverkan inom biskopsmötet.

Biskopens tillsyn och ansvar för stiftet tar sig idag många och skiftande uttryck. Hans uppgifter kan i korthet sammanfattas sätt. på följande Biskopen är den främste företrädaren för läroärnbetet i sitt stift och det övergripande ansvaret för den kyrkliga förkunnelsen och i undervisningen stort åvilar honom. och

Biskop domkapitel har det yttersta ansvaret i stiftet

för förvaltningen av sakramenten och för och kyrkans gudstjänstliv förrättningar. Av hävd äger biskopen också disponera stiftets domkyrka och andra kyrkor i stiftet för kyrkliga handlingar av stiftskaraktär. att Uppgiften viga nya präster samt meddela venia för icke förkunnare är prästvigda exklusivt förbehållen biskopen.

Som förman för stiftets präster det att vid fall av åligger biskopen ingripa försummelser och missförhållanden. Han skall också om en ingripa präst överger kyrkans lära. Detta kan ske genom enskild själavård, specialvisitation samt genom disciplinära åtgärder i domkapitlet. Av ålder har biskopen också haft uppgiften att vara pastor pastorum , dvs. prästernas själasörjare. Vid visitationer ute i stiftet utövar också biskopen uppsikt över prästernas ämbetsförvaltning. Han skall vid dessa även ägna särskild uppmärksamhet åt prästernas studier och predikoförberedelser.

Biskopen är ordförande i domkapitlet och handhar en mängd personaladministrativa frågor rörande prästerna. På samma sätt som är kyrkoherden

självskriven ledamot av församlingens och pastoratets kyrkoråd är biskopen också självskriven ordförande i domkapitel och stiftstyrelse.

På det centrala planet kan slutligen nämnas att en biskop i och för sig kan väljas till ledamot av kyrkomötet, men har han inte valts är han likväl att närvara vid kyrkomötets sammanträden och får också delta i skyldig kyrkomötets överläggningar. I besluten får däremot endast den som âr vald ledamot av kyrkomötet delta. En framställning av 1985 års kyrkomöte om att biskopama skulle bli självskrivna ledamöter av kyrkomötet ledde inte till någon åtgärd. Under 1990 års kyrkomöte väcktes också utan framgång om inte borde bli självslcrivna ledamöter. De har däremot frågan biskopama nu fått rätt att ställa frågor och framställa förslag till kyrkomötet. I den av inrättade läronämnden ingår, jämte av kyrkomötet valda ledamökyrkomötet är nämndens ordförande. Ärkebisko-

ter, samtliga biskopar. Ärkebiskopen

pen är vidare självslcriven ordförande i Svenska kyrkans centralstyrelse.

Det kan sålunda konstateras att präster och biskopar tilldelats ett flertal uppgifter som ligger utanför de förtroendevalda lekmännens kontroll. Det bör å andra sidan framhållas att den dubbla ansvarslinjens princip betonar en samverkan mellan präst och förtroendevalda. Dessa olika roller med ett gemensamt ansvarstagande är något som på ett fundamentalt sâtt utmärker Svenska kyrkan.

en av är Om man överväger grundläggande förändring statskyrkosystemet den framtida kyrkoorganisationen principiellt sett en intern kyrklig Det ankommer således inte på utredningen att föreslå hur angelägenhet. Svenska skall vara organiserad i framtiden. Utredningen vill dock kyrkan framhålla följande.

Den dubbla ansvarslinjen är en grundläggande princip som under mycket lång tid präglat Svenska kyrkan. Denna ansvarsfördelning mellan präster och förtroendevalda utgör en omistlig del av Svenska kyrkans indentitet. En

kyrka som skall visa en total öppenhet mot landets hela och inte befolkning uppställer några krav på den enskilda medlemmens tro och personliga bekännelse måste, för att inte förlora sin andliga identitet, uppbåras av ett till kyrkans lära och bekännelse bundet läroämbete som ansvarar för gudstjänstliv, förkunnelse och undervisning i kyrkan. Kyrkans episkopala struktur är här av grundläggande betydelse.

Som framhölls i 1978 års betänkande talar allt för att måste finnas principen kvar även i en framtida kyrkoorganisation. Också för sammanhållningen mellan stiften är kyrkans episkopala struktur av Liksom för betydelse. närvarande bör det således finnas en obligatorisk prästerlig representation i beredande och verkställande organ stifts- och central nivå på församlings-, inom kyrkan. Med pråstämbetet bör också följa ett särsldlt kompetensområde för prästen som inte är underställt de lokala demokratiskt valda organen. Man får utgå från att detta blir de grundläggande när Svenska principerna kyrkan utformar den närmare och de ansvarsfördelningen övriga regler som skall gälla. Att så blir fallet är av avgörande betydelse för bevarandet av Svenska kyrkans identitet som trossamfund vid ändrade relationer till staten.

11.2 Ett nytt regelsystem för Svenska kyrkan

l1.2.1 Allmänna synpunkter

Ett utmärkande drag för det nuvarande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan är att de grundläggande reglerna för kyrkans organisation och verksamhet är givna i form av offentligrättsliga regler av olika slag. Ett ytterligare drag är att beslutanderätten i många ärenden med anknytning üll Svenska kyrkan ankommer på statliga organ (regering, riksdag, centrala ämbetsverk m.fl.).

En längre gående relationsåndring mellan staten och innebär att den kyrkan nuvarande offentligrättsliga regleringen av och kyrkans organisation verksamhet i princip kommer att upphöra och därför måste ersättas av ett inomkyrkligt regelsystem. Detta skulle ha till följd att de kyrkliga organ som för närvarande har ställning av statliga myndigheter kommer att upphöra att ha denna ställning. Församlingama och de kyrkliga samfällighetema kommer också att förlora sin kommunala status. Vidare måste själva beslutsprocessen ombildas, så att de uppgifter som för närvarande tillkommer statliga organ förs över till kyrkliga.

Av grundläggande betydelse är givetvis frågan vilken rättslig ställning Svenska kyrkan skulle kunna komma att inta efter en relationsändring. I 1974 års regeringsform görs en klar gränsdragning mellan å ena sidan statliga och kommunala organ och å andra sidan rättssubjekt som är organiserade i privatrâttsliga former.

Regeringsformens uppdelning är emellertid inte helt uttömmande. Det finns nämligen i grânsområdet mellan den offentliga och den privata sektorn olika rättssubjekt, som har bildats för att handha vissa offentliga förvaltningsuppgifter och som därför har organiserats på ett sätt som awiker från vad som gäller för privaträttsliga juridiska personer i allmänhet. Den offentligrättsliga ställningen kan komma till uttryck på olika sätt. De olika rättssubjektens organisation kan vara bestämd genom speciell lagstiftning eller genom stadgar som är fastställda av regeringen. Det kan vidare vara föreskrivet i lag eller annan författning att de skall finnas och att de sålunda inte kan upphävas genom medlemsbeslut. Inom svensk förvaltningsrätt har dessa rättssubjekt något oegentligt benämnts offentligrättsliga juridiska personer.

Man har traditionellt brukat räkna med offentligrättsliga juridiska personer av tre slag, nämligen korporationer, anstalter och stiftelser. Vad som utmärker korporationen är att den är en personsammanslutning, anstalten en

personiñerad förvaltningsverksamhet och stiftelsen en som juridisk person erkänd förrnögenhetsmassa. Vad som är gemensamt för dessa juridiska personer är att deras verksamhet genom statligt erkännande har fått karaktären av en offentlig förvaltningsfunktion.

Som exempel på offentliga korporationer kan nämnas jämkontoret, handelskammare, hypoteksföreningar och vissa andra lcreditinrättningar, ridderskapet och adeln, studentnationer, akademier och andra vittra och lärda samfund, Svenska röda korset samt icke-territoriella församlingar. Nordiska museet, Nobelstiftelsen och Camegiestiftelsen kan betecknas som offentligrättsliga anstalter. Som ytterligare exempel på juridiska personer med offentligrättsliga särdrag kan nämnas allmänna försäkringskassor, erkända arbetslöshetskassor, Stockholms fondbörs och Sveriges advokatsamfund.

Ett grundläggande gemensamt drag hos de nu nämnda juridiska personerna är att deras organisation är statligt reglerad antingen genom föreskrifter i allmän författning eller genom statlig fastställelse av stadgarna. På grund av den speciella regleringen skiljer sig dessa rättssubjekt från mängden av privatrâttsliga juridiska personer. Den statliga sanktionen innebär också att den juridiska personen inte kan upplösas genom beslut av eventuella delägare eller medlemmar.

Om man därefter övergår till de privatråttsliga subjekten kan man urskilja tre huvudfonner av juridiska personer, nämligen bolag, föreningar och stiftelser. Dessa kan i korthet beskrivas på följande sätt.

Bolag och föreningar skiljer sig från stiftelser genom att de är personsammanslutningar. Vad som utmärker stiftelser är att de uppkommer genom att en förmögenhetsmassa avsätts för att på ett stadigvarande sätt tjäna ett visst ändamål. Stiftelsen saknar i princip således medlemmar. Bolag och föreningar fordrar vidare för sin tillkomst och fortsatta verksamhet samverkan

mellan flera personer, som är i eller medlemmar i föredelägare bolaget ningen.

Den grundläggande olikheten mellan och är att år bolag föreningar bolaget en sluten men föreningen en öppen association. Antalet medlemmar (delägare) i ett bolag är i princip fixerat (vid aktiebolag begränsat till ägare av aktie). En förening däremot står i princip öppen i den meningen att antalet medlemmar kan växla utan i någon förändring föreningens organisation. En god ledning i gränsdragningsfrågoma får man genom att undersöka om samverkansavtalet är sådant, att antalet medlemmar och delägare kan växla utan att stadgarna, avtalet eller bolagsordningen behöver Är justeras. så fallet brukar man anse att det är en förening man har att göra med.

Bland föreningarna kan man två den urskilja huvudformer, nämligen ekonomiska föreningen och den ideella. Den ekonomiska föreningen kännetecknas av att den bedriver ekonomisk verksamhet, som har till ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen. Med ekonomisk verksamhet avses härvid affärsmässigt organiserad och bedriven verksamhet. Det andra rekvisitet innebär att skall ut att öka föreningsverksamheten gå på medlemmarnas materiella resurser genom att nedbringa deras eller utgifter öka deras inkomster. För ekonomiska om föreningar gäller lagen (1987:667) ekonomiska föreningar.

För de ideella föreningarna saknas däremot lagstiftning. Vad som utmärker den ideella är i korthet föreningen att den är en association, som endera har en ideell målsättning, exempelvis och det vare religiös, sig föreningen bedriver eller icke bedriver ekonomisk verksamhet, eller väl har till syfte att sina medlemmars ekonomiska intressen främja men som inte gör det genom ekonomisk verksamhet. Som ideella föreningar anses därför föreningar, som genom icke-ekonomisk verksamhet främjar ideella syften, foreningar, som genom ekonomisk verksamhet främjar ideella syften och före-

ningar, som genom icke-ekonomisk verksamhet främjar sina medlemmars ekonomiska intressen.

11.2.2 Tänkbara lösningar

Som tidigare sagts faller regleringen av Svenska kyrkans förhållanden för närvarande under den offentliga rätten. Med utgångspunkt från regeringsformens gränsdragning mellan den offentliga och privata sektorn skulle - om inte en särskild lagstiftning eller annan åtgärd kommer till stånd beträffande Svenska kyrkan - en mer långtgående relationsändring mellan staten och kyrkan principiellt innebära att regleringen av kyrkan överfördes till område. Svenska torde därvid - sett privaträttens kyrkan rättsligt komma att ingå i den grupp av organisationer som de ideella föreningarna utgör; i varje fall måste de rättsregler, som gäller för ideella föreningar, vara tillämpbara på en fri kyrka. Detta innebär att Svenska kyrkans organisation och verksamhet helt skulle komma att styras av ett inomkyrkligt regelsystem.

Från kan en föreningsråttslig Organisationsform kännas kyrklig synpunkt främmande. Visserligen definieras Svenska kyrkan som ett trossammycket fund i men som utredningen tidigare framhållit är religionsfrihetslagen, någonting mer än ett samfund i bemärkelsen sammanslutning av kyrkan likasinnade. Svenska kyrkan skall nämligen stå öppen för alla och religiöst vända sig till hela folket.

Vad som från kan sågas utmärka den öppna folldcyrkokyrklig synpunkt är i korthet att den bygger på en religiös bekännelse som ger uttryck synen för ett mot hela folket Svenska kyrkan kan därför öppet nådeserbjudande. inte sig själv i föreningsråttsliga termer. Det skulle uppenbarligen uppfatta innebära en om kyrkan omvandlas från en offentdjupgående förändring institution till en privaträttslig ideell förening. Mot denna ligrättslig ett behov av en organisationsform som bakgrund föreligger otvivelaktigt

skulle kunna tillgodose behov av inre frihet kyrkans och som samtidigt innebär en

offentligrättslig reglering. Det bör dessutom framhållas att ett

statligt inflytande i en eller annan form inte behöver som upplevas principiellt främmande för Svenska kyrkan.

För någon form av av offentligrâttslig reglering kyrkans förhållanden talar också följande. En eventuell skulle Svenska lagstifming ge kyrkans organisation en grundläggande stabilitet. Den skulle få en fast rättslig grund utifrån vilken den skulle kunna verka. Det kan te nämligen sig vanskligt att endast stödja sig på allmänna föreningsrättsliga principer när det gäller administrationen av en organisation som i räknar cirka dagsläget 90 procent av befolkningen som medlemmar och som förvaltar och betydande tillgångar fastigheter som utan att ge avkastning utgör en betydande del av vårt nationella kulturarv. Mot bakgrund av att saknas beträffande de lagstiftning ideella föreningarna skulle en viss av förhållanden lagreglering kyrkans framstå som både önskvärd och nödvändig.

En grundläggande skulle även kunna motiveras lagstiftning utifrån samhälleliga synpunkter. Enligt i dag allmänt rådande som också uppfattning, kommit till uttryck i direktiven för denna är en utredning, väsentlig förutsättning för en mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan att behåller sin särskilda karaktär kyrkan av öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet och demokratiskaarbetsformer. Genom en lagstiftning skulle kunna som för förutsättningar skapas möjliggör kyrkan att i framtiden kunna uppfylla de som folket har. förväntningar

Enligt utredningen torde det från konstitutionell inte synpunkt föreligga några hinder mot att man genom olika åtgärder från statens sida ger kyrkan en sådan ställning att den icke är att anse som ett rent privaträttsligt subjekt. De eventuella hinder som finns är snarare av natur. Man kan här principiell tänka sig två En lösningar. möjlighet är att låta de grundläggande bestämmelserna om kyrkans organisation och verksamhet komma till uttryck

i en riksdagen stiftad lag, medan all övrig reglering härav sker i form av inomkyrkliga stadgar. En annan möjlighet är att kyrkan visserligen själv antar sina stadgar men att staten genom fastställelse ger dem särskild stabilitet. ändring som därefter gör i stadgarna måste bli Varje kyrkan föremål för ny fastställelse. Av redogörelsen ovan framgår att det redan i dag förekommer att eller annan statlig myndighet fastställer eller regeringen annat sätt sanktionerar regler för enskilda organisationer med allmännytpå tigt ändamål.

Vilka invändningar skulle då kunna riktas mot en modell som innebär att de grundläggande reglerna om kyrkans organisation och verksamhet läggs fast exempelvis i en ramlagstiftning? Ett tänkbart argument är att den kan vara svår att förena med de skäl som kan tala för en relationsândring som sådan. En lagstiftning skulle nämligen innebära att statskyrkosystemet kom att - - samt att man behåller bevaras visserligen i uttunnad form ett legalt instrument för staten, som kan användas för att påverka kyrkans inre förhållanden. De grundläggande principerna för en från staten fristående kyrka bör därför inte regleras i en lagstiftning. Detta gäller så mycket mer v som senare kan komma att ändras, utan att det längre finns någon lagen lagfást rätt för kyrkan att påverka en sådan ändring.

Man kan också hävda att en skulle strida mot principen om lagstiftning trossamfundens religionsfrihet. Enligt denna princip skall Svenska kyrkan i likhet med andra trossamfund vara fri att bestämma om sin organisation och verksamhet. Som skäl mot en lagregler-ing av de fria trossamfundens och verksamhet har alltid åberopats att en sådan kan uppfattas organisation som ett ingrepp i religionsfriheten. Någon lagstiftning har heller aldrig kommit till stånd. Med till religionsfriheten och det synsätt som hänsyn de övriga trossamfundens rättsliga ställning kan rent principiellt präglat därför sägas att en särreglering av Svenska kyrkan efter en relationsändring i görligaste mån bör undvikas.

En annan tänkbar invändning är att en lagstiftning kan sägas strida mot principen om likvärdig av de olika behandling trossamfunden. Man kan nämligen hävda att Svenska kyrkan efter en skall inta relationsändring samma ställning som de fria trossamfunden. En av legal reglering kyrkans förhållanden innebär att kyrkan efter en inte bara kommer relationsändring att inta en särställning i med andra trossamfund jämförelse utan även i grunden ha kvar sin karaktär av En

statskyrka. principiell utgångspunkt bör

vara att kyrkan intei något hänseende skall framstå som auktoriserad statligt eller mer gynnad än andra trossamfund.

Från rättslig synpunkt kan man således vid en relationsänlängre gående dring mellan staten och Svenska att olika kyrkan välja på sätt reglera kyrkans förhållande till staten samt dess inre och verksamhet. organisation Det ankommer inte på utredningen att ta till de här skisserade själv ställning lösningarna. Skilda synpunkter kan de olika naturligtvis anläggas på förslagen. Oavsett vilket val man än gör bör en grundläggande utgångspunkt dock vara att framtida för _ett regelsystem kyrkan måste vara så utformat, att det ger kyrkan en stabil organisatorisk uppbyggnad som kan stå emot inre störningar och yttre påverkan.

Regelsystemets uppbyggnad

Som utredningen framhållit i avsnitt kan man i händelse av en föregående längre gående relationsändring mellan staten och Svenska att kyrkan välja reglera kyrkans rättsliga ställning på olika sätt. Från konstitutionell synpunkt föreligger inga hinder mot att man låter de för grundläggande principerna kyrkans struktur och verksamhet komma till i en av stiftad uttryck riksdagen ramlag, medan närmare bestämmelser på olika områden av ges i form inomkyrkliga regler eller stadgar. En annan lösning är att kyrkans organisation och verksamhet styrs av ett helt inomkyrkligt regelsystem.

I det ande skall vi mer beskriva hur man skulle kunna följ översiktligt utforma en eventuell och Vi vill framhålla att

ramlagstiftning kyrkoordning.

det inte är att närmare utarbeta ett tänkbart regelsystem utredningens uppgift för Svenska utan detta är en angelägenhet som i första hand ankomkyrkan mer att lösa. Vad vi presenterar skall därför endast ses som tänkpå kyrkan bara lösningar.

11.3.1 Ramlagstiftningen_

kan framhållas att en lagstiftning inte bör vara Inledningsvis grundläggande mer omfattande än vad som kan anses nödvändigt. Regleringen kan ske i form av rambestämmelser, vilka en frihet att inom de givna ger kyrkan ramarna bestämma sin verksamhet. Inom vissa områden kan det vara själv att endast anger att ifrågavarande ämne skall vara tillräckligt lagstiftningen medan det lämnats öppet hur regleringen skall ske. I andra fall kan reglerat, att meddela föreskrifter. En annan fråga av det vara nödvändigt tvingande är vilket konstitutionellt en ramlag bör ha. Skall den kunna betydelse skydd ändras ett enkelt eller skall det krävas ett mer genom riksdagsbeslut kvalificerat beslutsförfarande? Dessa frågor kan inte besvaras i förevarande utan måste bli föremål för Vi tänker sammanhang ytterligare överväganden. oss att kan innehålla bestämmelser om Svenska kyrkan ramlagstiftningen

som trossamfund, grunddragen i den kyrkliga organisationen, kyrkotillhörig-

heten och eventuellt en avslutande bestämmelse om tillsyn och kontroll.

Svenska kyrkan som trossamjiznd

I likhet med vad som i 1978 års betänkande Stat-kyrka skulle föreslogs en kunna inledas med en bestämmelse i vilken anges att ramlagstiftning Svenska är ett trossamfund med den bekännelse kyrkan evangeliskt-lutherskt och den verksamhet som anges i kyrkoordningen. Naturligtvis gör denna definition inte att vara en från teologisk synpunkt fullständig anspråk på av Svenska som trossamfund, men den bör vara beskrivning kyrkan

tillräcklig för att ange dess grundläggande identitet som trossamfund. Det bör däremot ankomma på kyrkan själv att närmare formulera sina trossatser samt ändamålet med och de allmänna riktlinjerna för verksamheten. Ett alternativ som kan är övervägas naturligtvis att i ramlagstiftningen endast föreskriva att närmare bestämmelser i dessa skall intas i frågor kyrkoordningen. I detta fall överlämnar man helt till kyrkan att bestämma sina trossatser.

Den kyrkliga organisationen

I ramlagstiftningen kan anges de grundläggande dragen i den kyrkliga organisationen, såsom att skall vara demokratiskt kyrkan uppbyggd och att verksamheten skall vara rikstäckande. Det kan vidare framgå att församlingar och stift svarar för den lokala och regionala verksamheten samt att kyrkomötet, Svenska kyrkans centralstyrelse och biskoparna utgör kyrkans högsta ledning. I övrigt bör gälla att kyrkan skall vara fri att bestämma sin organisation.

Kyrkotillhörigheten

Vissa grundläggande om principer kyrkotillhörighet kan också anges i lagtexten. För att främja enhet och inom bör det sammanhållning kyrkan framgå att medlemskap i Svenska också innebär kyrkan tillhörighet till en församling och ett stift. Vad gäller inträde, utträde och uteslutning regleras den enskildes rätt att utträda ur trossamfund av religionsfrihetslagen (1951:680). Någon särskild föresla-ift om detta torde därför inte behövas i lagstiftningen. Däremot kan det vara att meddela lämpligt föreskrifter som förhindrar en enskild församling att utträda ur Det kan kyrkan. slutligen också anges att villkoren för en enskild medlems inträde eller uteslutning skall regleras i kyrkoordningen.

34 1 Tillsyn och kontroll

I ramlagstiftningen kan också intas bestämmelser som syftar till att skapa form av för eller kontroll över att det interna någon system tillsyn som antar eller de ändringar som därefter görs verkligen regelsystem kyrkan

överensstämmer med ramlagstiftningen. Det kan vara lämpligt att inta en

sådan reglering i ramlagstiftningen.

Det är en hur ett sådant tillsyns- eller kontrollsynaturligtvis känslig fråga stem skall konstrueras. Formema för kontrollen bör stå i en viss proportion till av den Med en mer begränsad omfattningen grundläggande regleringen. kanske det kan vara fullt tillräckligt att kontrollen utövas av lagreglering i form av klandertalan till domstol. kyrkans egna medlemmar

Vid en mer omfattande kan man däremot tänka sig olika lösningar. reglering vore att låta (JK) utöva tillsyn över En möjlighet exempelvis justitiekanslem efterlevnad. En sådan skulle inte innebära att rambestämmelsemas tillsyn bestämmelser blev föremål för fastställelse utan endast en kyrkoordningens kontroll av att de överensstämmer med den grundläggande lagfortlöpande stiftningen.

Det är fullt tänkbart att kombinera ett sådant tillsynssystem med en rätt för en enskild eller en församling eller ett annat underlydande kyrkomedlem domstol föra klandertalan mot ett beslut om ändring av organ att vid som vederbörande anser ståi strid med rambestämmelsema. kyrkoordningen

torde det däremot inte vara nödvändigt att den faktiska Enligt utredningen av rambestämmelserna och blir föremål för tillämpningen kyrkoordningen utan det bör vara fullt att denna tillsyn utövas en statlig tillsyn tillräckligt av medlemmarna.

11.3.2 Kyrkoordningen

I en grundläggande skulle lagstiftning således endast ramarna för kyrkans organisation och verksamhet läggas fast. Det torde därför behövas ett omfattande system av

inomkyrkliga regler. Denna kyrkoordning bör omfatta

bestämmelser om kyrkan som dess trossamfund, ändamål, lära, ämbete och gudstjänster. En reglering av organisation och verksamhet på församlings-, stifts- och central nivå inom kyrkan kan också vara nödvändig. Kyrkoordningen kan även innehålla bestämmelser om

kyrkotillhörigheten. Det bör

vidare finnas bestämmelser om val till de beslutande organen, finansiering och egendom samt en mängd andra frågor.

Enligt utredningen skulle en kyrkoordning kunna utformas med

utgångspunkt från förslaget till ny och till det kyrkolag förslag till kyrkoordning som är under utarbetande. Det kan därför vara lämpligt att i korthet redogöra för den nya kyrkolagen. Utredningen vill i detta

sammanhang

också hänvisa till det som utarbetades förslag i 1978 års betänkande. Den nya kyrkolagen är indelad i tolv avdelningar och 47 Den innehåller kapitel. föreskrifter om Svenska kyrkan som trossamfund, medlemskapeti Svenska kyrkan, den kyrkliga. den indelningen, lokala, regionala och centrala organisationen, det kyrkliga ämbetet, och biskops- prästtjänster, musiken i Svenska kyrkan, den kyrkliga egendomen och de kyrkliga valen.

Svenska kyrkan som trossamfiøzd

Bland de inledande bestämmelserna i kyrkoordningen kan finnas ett avsnitt som bl.a. behandlar Svenska lära och kyrkans gudstjänster. Avsnittet kan inledas med bekännelsegrunden. Därefter kan följa bestämmelser om

gudstjänstordningen och övriga

kyrkliga handlingar, såsom dop, kon-

firmation, bikt, vigsel och begravningsgudstjänst.

Kyrkotillhörigheten

i behandlar medlemskapet i Svenska Tredje avdelningen kyrkolagsförslaget - rörande i Svenska kyrkan eller kyrkotillkyrkan. Frågor medlemskapet bör också behandlas i en kyrkoordning. Det kan vara hörigheten naturligtvis att innebörden av kyrkotillhörigheten och lämpligt inledningsvis klargöra den med denna till viss församling och visst stift. följande tillhörigheten Därefter kan bestämmelser om hur man vinner inträde i kyrkan samt följa om utträde. Det bör också hur kyrkotillhörigheten och bestämmelser framgå till viss församling och stift registreras. tillhörighet

Den kyrkliga indelningen

I kan den organisatoriska strukturen inom

kyrkoordningen grundläggande

fast. Den nuvarande regleringen i den kyrkliga indelningskyrkan läggas har in i Där lagen (1988:185) tagits kyrkolagsförslagets fjärde avdelning. också om samfálligheter och om kyrkliga behandlas regler kyrkliga Som en finns också föreskrifter om namn på indelningsdelegerade. nyhet kontrakt och kyrkliga samñlligheter. församlingar, pastorat,

Den kyrkliga organisationen

tre i regleras Svenska

I de följande avdelningarna kyrkolagsförslaget

kyrkans organisation.

Den lokala organisationen

behandlar den lokala organisationen. Här regleras Den femte avdelningen och verksamhetsforrner för församlingar och kyrldiga organisation lokal nivå. Dessa bestämmelser finns för närvarande i samfälligheter på och har utan ändring i sak men med en viss församlingslagen (1988:180) förts över till det förslaget till ny redaktionell bearbetning framlagda

kyrkolag. Det bör också nämnas att församlingslagen är föremål för ytterligare bearbetning med hänsyn till den nya kommunallagen.

Den regionala organisationen

Föreskrifter om den regionala organisationen har in i tagits sjätte avdelningen. Här finns således närmare bestämmelser om stiftssamfälligheternas och egendomsnämndemas organisation och verksamhetsformer. I avdelningen har också tagits in föreskrifter om domkapitlen och om biskopens uppgifter, vika för närvarande regleras i 1686 års samt kyrkolag domkapitelslagen (1988: 181).

Den centrala organisationen

De offentligrättsligt reglerade delarna av kyrkans centrala organisation, dvs. kyrkomötet, Svenska kyrkans centralstyrelse och Kyrkomötets besvärsnämnd regleras i den sjunde avdelningen. De bestämmelser om kyrkomötet och dess myndigheter som för närvarande finns i lagen (1982:942) om svenska och kyrkan lagen (1982:943) om kyrkomötet har således förts över till den nya kyrkolagen.

Allt talar för att Svenska kyrkans organisatoriska uppbyggnad och verksamhet efter en eventuell inte behöver

relationsändring bli föremål för några

genomgripande förändringar i förhållande till nuläget. Den nuvarande regleringen skulle därför i allt kunna väsentligt behållas oförändrad och i princip kunna överföras till en kyrkoordning. Bestämmelserna mäste naturligtvis därvid anpassas till som sådan. relationsändringen

Det kyrkliga ämbetet

Bestämmelserna om det kyrkliga ämbetet i om svenska lagen kyrkan samt föreskriftema i lagen (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom Svenska

har samlats i åttonde kyrkan kyrkolagsförslagets avdelningen. Utredningen utgår från att den för Svenska kyrkan grundläggande principen om kombinationen av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrad självstyrelse kommer att bestå även om det organisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan skulle upphöra. Dessa principer bör då avspeglas i en kyrkordning. Tystnadsplikten för präster och andra som vigts till det kyrkliga ämbetet måste däremot även i fortsättningen regleras i lag, vilket naturligtvis inte hindrar att vissa regler även intas i kyrkoordningen.

Kyrkans ämbete och tjänster

I kyrkolagsförslagets nionde avdelning har tagits in bestämmelser om biskops- och prästtjänster. Detta innebär att såväl bestämmelserna i prästanställningslagen (1988:184) som de grundläggande bestämmelserna i lagen (1976:600) om offentlig anställning som nu gäller för dem som har prästtjänster i Svenska kyrkan har förts över till den nya kyrkolagen. Bestämmelserna i lagen (1963:633) om biskopsval har däremot förts över till den tolfte avdelningen som behandlar de kyrkliga valen. - Med hänsyn till att prästtjänstema i många hänseenden intar en särställning kan det vara lämpligt att efter en eventuell relationsändring mellan staten och kyrkan låta prästtjänstemas ställning regleras i kyrkoordningen. I denna kan också den rättsliga regleringen av diakonatet ske, om en sådan önskas.

Den kyrkomusikaliska verksamheten

I likhet med kyrkolagsförslaget skulle i en kyrkoordning också kunna ingå ett avsnitt om den kyrkomusikaliska verksamheten inom Svenska kyrkan. Bestämmelserna i lagen (l989:8) om kyrkomusiken i Svenska kyrkan har förts över till kyrkolagens tionde avdelning. Det tillsynsansvar domkapitlen

har enligt lagen om kyrkomusiken i Svenska kyrkan kan motivera att verk-

samheten regleras i kyrkoordningen.

Den kyrkliga egendomen

Kyrkolagens elfte avdelning behandlar den Här har kyrkliga egendomen. således samlats bestämmelser om förvaltningen av den samt kyrkliga jorden om kyrkofonden. För den specialreglerade torde en kyrkliga egendomen eventuell relationsändring mellan staten och en kyrkan nödvändiggöra särskild i att trygga de ändamål reglering syfte som den egendomen är avsedd för. Det kan dock vara lämpligt att meddela vissa bestämmelser om förvaltningen av den kyrkliga jorden i Det är dock inte kyrkoordningen. nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter beträffande den övriga kyrkliga egendomen eftersom förvaltningen regleras av andra bestämmelser. Kyrkoordningen kan däremot innehålla bestämmelser om hur kyrkofonden förvaltas, dess finansiering och vilka kostnader som betalas ur den. Det kan också vara lämpligt att vissa frågor som rör förvaltningen av och domkyrkor församlingskyrkor regleras i kyrkoordningen.

De kyrkliga valen

Kyrkoordningen kan också innehålla bestämmelser om de valen. kyrkliga Dessa regleras i den nya kyrkolagens tolfte avdelning. Här finns således bestämmelser om val av stiftsfullmâlctige, val av vissa ledamöter i domkapitlet, biskopsval och val till kyrkomötet. De föreskrifter om proportionellt valsätt vid kyrkliga val som nu finns i olika kyrkliga författningar har också tagits in i avdelningen. Noteras bör att bestämmelserna i lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval, m.m. inte tagits med i den nya kyrkolagen.

Kyrkoavgifi

I en kyrkoordning kan slutligen finnas bestämmelser om medlemmarnas skyldighet att betala kyrkoavgift och sättet att betala avgiften. Bestämmelser om uppbörd av avgifterna kan också tas med i detta sammanhang.

Ändring av grundstadganza

Det kan vara lämpligt att vissa föreskrifter i kyrkoordningen ges en särskild stabilitet. Detta gäller framförallt de föreskrifter i lagen (1982:942) om svenska kyrkan som får anses grundläggande för Svenska som kyrkan trossamfund och som tagits in kyrkolagsförslagets andra avdelning, men även andra bestämmelser kan komma i Bestämmelserna naturligtvis fråga. bör således inte få ändras annat än under vissa Med förutsättningar. regeringsformen som förebild kan man tänka sig att de inte får ändras annat än genom två likalydande beslut med mellanliggande val till kyrkomötet, som kommer att vara kyrkans lagstiftande organ, eller genom ett beslut under förutsättning att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av kyrkomötets ledamöter förenar sig om beslutet. Andra bestämmelser bör däremot kunna ändras efter ett beslut i vanlig ordning.

Genom de nu lämnade synpunktema har utredningen försökt skissera hur ett framtida regelsystem för en från staten fristående kyrka skulle kunna tänkas vara uppbyggt. Vi vill understryka att den närmare utformningen av regelsystemet i första hand är en uppgift för Svenska till kyrkan. Förslaget ny kyrkolag innebär som framgått en genomgripande systematisering av regelsystemet inom det kyrkliga lagstiftningsområdet. Det ger en god överblick över de regler, som gäller för hela kyrkan och dess verksamhet. Eftersom kyrkolagsförslaget innebär en reglering av centrala ämnen kyrkliga skulle en kyrkoordning kunna utarbetas med utgångspunkt från detta. Mer detaljerade föreskrifter inom skilda ämnesområden kan däremot ges i separata regelsamlingar.

1l.3.3 Övergångsfrågor

En mera genomgripande relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan innebär att ett stort antal bestämmelser, som i dag finns intagna i lagar och andra författningar och ofta av olikartad konstitutionell natur, skall upphävas

eller ändras. Övergångsbestämmelser kommer också att behövas inom skilda

områden för längre eller kortare tid. Särskilt gäller detta om blir helt kyrkan fristående från staten. Vid sidan av detta lagstiftningsarbete krävs också ett internt kyrkligt arbete med att ersätta de offentligrättsliga med reglerna inomkyrkliga bestämmelser. Relationsändringen förutsätter således en beslutsprocess på både den statliga och den kyrkliga sidan.

För utredningen är det inte möjligt att överblicka alla de övergångsfrågor som måste lösas. Detta förutsätter nämligen en fullständig författningsgenomgång och en analys av de olika problem som kan uppstå när en

författning upphävs eller ändras. Övergångsfrågorna kompliceras ytterligare

av att utredningen har att uppställa olika modeller när det gäller de framtida relationerna mellan staten och kyrkan. En mer ingående undersökning av övergångsfrågoma kan därför inte göras förrän man tagit definitiv ställning till frågan hur förhållandet mellan staten och Svenska skall vara kyrkan gestaltat i framtiden. Vissa övergångsfrågor hänförliga till skilda ämnesområden, såsom organisationsfrågor, uppbördsfrågor, personalfrågor och frågor rörande den kyrkliga egendomen kommer dock utredningen att behandla i den fortsatta framställningen. I korthet kan dock följande framhållas redan här.

För Svenska kyrkans verksamhet, organisation och villkor i övrigt gäller ett omfattande system av offentligrättsliga regler av olikartad konstitutionell natur. Några bestämmelser är att hänföra till grundlag och återfinns i Övergångsbestämmelsema till regeringsformen. Andra bestämmelser är av lags natur. Regeringen har vidare inom ramen för sin normgivningskompetens utfärdat åtskilliga föreskrifter för kyrkan.

Bestämmelsernas olikartade konstitutionella natur komplicerar naturligtvis den beslutsprocess som måste föregå en relationsändring. Beslut om ändringar i grundlagen påverkas av när val till riksdagen äger rum, såvida inte en kvalificerad majoritet av riksdagens ledamöter kan förena sig om

beslutet. Andra ändringar i regelsystemet häver i vissa fall kyrkomötets medverkan och är då beroende av när sammanträder. Det kyrkomötet lagstifmingsarbete som kommer att följa på ett eventuellt principbeslut av riksdag och kyrkomöte om förändrade relationer mellan stat och kyrka kräver således ett ingående och förberedelsearbete både utrednings- på statens och kyrkans sida. Det krävs dessutom en samordnad beslutsprocess i det stegvisa genomförandet.

Om man vill överväga en övergång till friare relationer mellan staten och Svenska kyrkan förutsätter detta att har att förbereda en kyrkan möjlighet sådan övergång, medan det nuvarande sambandet består. måste Kyrkan således ges möjlighet att utarbeta förslag till grundläggande regler för den framtida organisationen och verksamheten. För att kyrkan vid för tidpunkten en relationsändring skall kunna verka i de nya formerna organisatoriska måste den nya organisationen åtminstone i viss utsträckning byggas upp under nuvarande relationer till staten. Det är viktigt att de nya beslutande och verkställande organen om så behövs kan träda i funktion redan under övergångsperioden. Dessa måste nämligen under denna kunna ta period ställning till och planera den framtida verksamheten. Man måste också se till att det finns organ inom kyrkan som kan överta de uppgifter som för närvarande ankommer på statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen, t.ex. Kammarkollegiet och Riksskatteverket. Det bör dock framhållas att den ökade självständighet Svenska vunnit de senaste årens kyrkan genom reformarbeten inneburit att det redan i dag till stor del finns en från dessa synpunkter lämplig organisation.

Inför en eventuell måste således både statens och relationsändring på kyrkans sida fattas en rad grundläggande beslut om framtida kyrkans organisation och verksamhet. På statens sida består de beslutande organen främst av riksdagen och på kyrkans sida kyrkomötet. Förhållandena är emellertid sådana att Svenska kyrkan saknar som har att organ befogenhet fatta bindande beslut som avser tiden efter en relationsändring. Kyrkan

måste därför utrustas med organ som kan fatta sådana beslut. Här kan man tänka sig olika lösningar. Det lämpligaste torde vara, vilket också föreslogs i 1978 års betänkande, att denna befogenhet skall tillkomma kyrkomötet. Detta måste nämligen ändå fullgöra de legala uppgifter som det har i dag fram till tidpunkten för relationsändringen. Det är också lämpligt att ansvaret för det kyrkliga utredningsarbete som måste föregå en relationsändring ytterst åvilar kyrkomötet.

Denna lösning innebär att kyrkomötet under en övergångsperiod kan komma att fylla dubbla funktioner. Kyrkomötet skall dels fullgöra sina nuvarande legala uppgifter, dels fatta beslut rörande kyrkans framtida organisation och verksamhet. För att detta skall vara möjligt är det därför nödvändigt att vidta vissa förändringar beträffande kyrkomötet och dess arbetsformer.

Det kyrkliga utredningsarbete som måste föregå en relationsändring kommer naturligtvis att bli mycket omfattande. Det torde därför vara lämpligt att åt Svenska att sköta samt uppdra kyrkans centralstyrelse utredningsarbetet i övrigt förbereda kyrkomötets beslut när det gäller den framtida organisationen och verksamheten.

Som utredningen framhållit inledningsvis är det inte möjligt att i förevarande sammanhang mer ingående behandla övergångsproblematiken. Här har endast i korthet redovisats de problem som kan aktualiseras vid en mer långtgående relationsförändring mellan staten och kyrkan. Utredningen förutsätter därför att dessa frågor blir föremål för ett fortsatt och fördjupat utredningsarbete i annat sammanhang.

11.4 Den framtida organisationen

Principen om religionsfrihet för trossamfunden innebär en rått för varje samfund att verka fritt i enlighet med sin bekännelse och således ha frihet att bestämma om sina i och angelägenheter religiöst organisatoriskt hänseende samt i frågor av ekonomisk art. Som en av denna följd princip bör det således ankomma på Svenska kyrkan själv att besluta om sin organisation efter en eventuell relationsändring mellan staten och kyrkan. Denna uppfattning har också varit allmänt av accepterad tidigare kyrka-stat utredningar.

Det är naturligtvis svårt att göra bestämda uttalanden om hur några kyrkan i ett fritt läge kan komma att vara uppbyggd eller hur verksamheten i olika hänseenden kan komma att fungera. Rent allmänt framstår det emellertid som mindre sannolikt att en relationsändring skulle medföra någon genomgripande förändring av kyrkans uppbyggnad. Man måste naturligtvis förutsätta att det inom olika områden kan ñrmas behov av organisatoriska reformer.

Den nuvarande organisationen år ett resultat av en historisk lång utveckling, där stat och kyrka sökt tillgodose såväl kyrkliga som allmänna intressen. Tyngdpunkten i kyrkans verksamhet har blivit alltmer att de rent tillgodose kyrkliga uppgifterna. Från organisatorisk synpunkt får därför förutsättningarna för mer långtgående anses mer i

en relationsändring gynnsamma

dag än vad som har varit fallet tidigare. Allt talar således för att de förändringar som kan komma att genomföras i huvudsak år sådana som står i ett direkt samband med eller annat sätt är en relationsändringen på nödvändig följd av denna.

Om det nuvarande sambandet mellan staten och skulle kyrkan upphöra är, som framhållits ovan, frågan om den framtida kyrkoorganisationens utformning i första hand en intern kyrklig angelägenhet, som dessutom

förutsätter ett ingående utredningsarbete. När utredningen i det följande beskriver hur en framtida kyrkoorganisation skulle kunna tänkas vara uppbyggd kan det därför endast bli fråga om kortfattad översikt som syftar till att ge en bild av en möjlig utveckling. På sina håll finns en uttalad oro för att en relationsändring skulle medföra alltför stora förändringar. Vi vill visa att så inte behöver vara fallet. För en fullständig beskrivning av en framtida organisation hänvisas till det omfattande förslag som utarbetades i 1978 års betänkande.

1l.4.l Kyrkliga indelningsfrâgor

Den nuvarande grundläggande kyrkliga indelningen i territoriella församlingar och pastorat samt kontrakt och stift kan bestå även efter en relationsändring.

Frågor om ändringar i den kyrkliga indelningen handläggs för närvarande av regeringen, Kammarkollegiet och i vissa fall av länsstyrelsen. En relationsändring medför att denna statliga kontroll bör upphöra. Indelningsfrågorna bör nämligen inte vara en samhällelig angelägenhet utan en strikt kyrklig. En lämplig lösningen torde därför vara att regeringens befattning med indelningsärenden helt upphör samt att kyrkomötet och centralstyrelsen övertar Kammarkollegiets funktioner enligt den nuvarande lagstiftningen. Den initiativ- och beslutanderätt som tillkommer länstyrelsema skulle kunna överföras till stiftsstyrelserna (se nedan avsnitt 11.43).

För närvarande råder ett samband mellan kyrklig och borgerlig indelning. Efter en eventuell relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan blir grunderna för den borgerliga indelningen i första hand en fråga för stat och kommun att ta ställning till.

11.4.2 Församlingsorganisationen

Församlingama kommer även efter en relationsândring att förbli de primära enheterna för den kyrkliga verksamheten. Det faktum att de förlorar sin offentligrâttsliga ställning som kyrkliga kommuner torde inte påverka deras identitet och anknytning till den rikskyrkliga organisationen.

Pastoratet kan också bestå som tjänstgöringsområde för församlingsprästema samt som en ekonomisk enhet med ansvar för bl.a. byggnader och personal.

Församlingama har i dag ett noga reglerat kompetensområde. Gränserna regleras i 1 kap. 3 § församlingslagen (1988:180). Församlingsverksamhetens intriktning och omfattning kommer efter en eventuell relationsändring att vara en intern kyrklig fråga. Man torde emellertid kunna utgå från att den nuvarande inriktningen i huvudsak kommer att bestå.

Församlingsorganisationen har efter de senaste årens reformarbeten fått en ändamålsenligare utformning. Det får anses viktigt att de samverkansformer i form av kyrkliga samfálligheter som församlingslagen erbjuder församlingarna behålls oförändrade.

De nuvarande bestämmelserna i församlingslagen om beslutanderätten i församlingar och kyrkliga samfálligheter kan också behållas i allt väsentligt oförändrade. Sålunda kan beslutanderätten även i fortsättningen utövas av kyrkofullmäktige eller under vissa förutsättningar av kyrkostämma, direktvalt kyrkoråd eller församlingsdelegerade.

Ledamöterna i kyrkofullmäktige kan även i fortsättningen utses genom direkta val. Det indirekta valförfarandet vid val av församlingsdelegerade bör behållas eftersom det här är om en samverkan mellan förfråga samlingarna.

Kyrkorådets ställning som församlingens eller förvaltande samfállighetens och verkställande organ kan också bevaras i sina nuvarande former. - Som utredningen framhållit i avsnitt 1l.1.2 bör den dubbla ansvarslinjens princip, dvs. kombinationen av ett ansvar och en folkligt prästerligt ämbetsförvaltning, som inte är underställd de demokratiskt valda organen, finnas kvar även i en framtida kyrkoorganisation.

Det torde inte finnas skål att förändra och de församlingamas kyrkliga samfällighetemas ansvar i ekonomiskt hänseende. De som för regler närvarande finns i församlingslagen om ekonomisk och revision förvaltning kan mycket väl bestå. Den kan förvaltas församlingsägda egendomen på samma sätt som idag. För den församspecialreglerade egendomen på lingsplanet kommer även i fortsättningen att gälla särskilda regler.

För närvarande kan med beslut av något undantag församlingar och kyrkliga samfálligheter överklagas i kammarrätten enligt reglerna om kommunalbesvär. Som kommer att av det föreslår framgå följande utredningen att Kyrkomötets besvärsnämnd skulle kunna överta kammarrättemas befattning med dessa ärenden i en framtida kyrkoorganisation.

Om församlingarnas måste den beskattningsrätt upphör kyrkliga verksamheten finansieras genom bidrag från medlemmarna. I avsnitt 11.7 redogör utredningen närmare för hur ett system för av uppbörd medlemsavgifter skulle kunna konstrueras. Utredningen förutsätter att ett ekonomiskt utjämningssystem mellan församlingarna kommer att finnas kvar.

Enligt gällande rätt har alla präster ett självständigt ämbetsansvar. Som utredningen uttalat ovan får man utgå från att detta ansvar består även efter en eventuell relationsändiing.

De offentligrättsliga som för närvarande åvilar uppgifter pastor, främst prövning av frågor rörande i Svenska medlemskap kyrkan enligt religions-

frihetslagen (1951:680), kommer att upphöra vid en relationsändring. om eller kyrkotillhörighet kommer därefter att prövas Frågor medlemskap och det framstår som naturligt att enligt det interna kyrkliga regelsystemet även denna prövning kommer att göras av pastor.

Pastors beslut bör även i kunna överklagas hos domkapitlet. fortsättningen

talar således allt för att en relationsåndring mellan staten Enligt utredningen och kommer att medföra några större förändringar av organisatiokyrkan ej nen Detta får anses vara väsentligt för upplevelsen av på församlingsplanet. och Svenska identitet vid förändrade stat-kyrkarelaförsamlingens kyrkans tioner.

11.4.3 Stiftsorganisationen

Svenska har en karaktär. Man kan därför räkna med att kyrkan episkopal stiften även efter en eventuell relationsändring behållas som ämbetsområden för och som förvaltningsenheter inom kyrkan. biskopama regionala

rätt sköts stiftens förvaltningsuppgifter av biskopama Enligt gällande och I stift bildar församlingarna för (biskopsämbetet) domkapitlen. varje vissa en obligatorisk stiftssamfállighet med en församlingsangelägenheter och en utredningen kan denna stiftsstyrelse egendomsnämnd. Enligt dubbelhet behållas även efter en relationsändring.

i_ stiftsorganisationen

Andra stiftsnivå är Hovkonsistoriet och Domkyrkorådet i Lund. organ på

Som framhållit är en följd av den dubbla ansvarslinjens utredningen tidigare att som rör lära och inte princip frågor kyrkans prästemas åmbetsförvaltning beslutas i Detta innebär att domkapitlen, vanlig kyrkokommunal ordning. med dess inriktning ämbets- och lärofrågor, kan finnas kvar huvudsakliga på i en framtida även om det organisatoriska sambandet

kyrkoorganisation

mellan staten och skulle verksamhet kan kyrkan upphöra. Domkapitlens därför behållas i princip oförändrad.

Enligt nuvarande regler kan domkapitlens beslut till olika överklagas myndigheter, såsom regeringen, Kammarkollegiet och kammarrätten. Som tidigare sagts torde förändrade relationer mellan staten och kyrkan nödvändiggöra en förändring av En tänkbar är att instansordningen. lösning domkapitlens beslut i frågor som rör det ämbetet och kyrkliga medlemskapet i Svenska kyrkan får överklagas hos Kyrkomötets besvärsnämnd och i övrigt hos Svenska kyrkans centralstyrelse.

Stiftssamfállighetema har för närvarande ställning av kommuner. kyrkliga En relationsändring medför att förlorar sin stiftssamfállighetema kyrkokommunala ställning och därmed sin beskattningsrått. Även på stiftsplanet kommer därför den kyrkliga verksamheten att vara beroende av från bidrag

medlemmarna. Som framgått ovan behandlas uppbördsfrågoma närmare i

avsnitt 11.7.

Stiftssamfállighetemas kompetensområde regleras idagi 1 kap. 8 § församlingslagen (1988: 180). Enligt utredningen kan den nuvarande Verksamhetsinriktningen behållas. Man kan således utgå från att stiftssamfällighetema kommer att handha i huvudsak samma som för församlingsangelägenheter närvarande.

Stiftsamfallighetens organisation och Verksamhetsinriktning har fått nyligen sin utformning. Den kan bestå. Sålunda kan beslutanderätten även vid ändrade relationer utövas av i med nuvarande stiftsfullmäktige enlighet bestämmelser. Stiftsstyrelsens ställning som stiftssamfallighetens styrande och verkställande organ kan också bevaras orubbad.

Stiftsfullmälaige utses för närvarande genom indirekta val. Eftersom stiftssamfálligheten är ett organ för samverkan mellan de i samfälligheten ingående församlingarna kan den indirekta valmetoden behållas.

Det saknas skäl att förändra stiftssamfållighetemas ansvar i ekonomiskt hänseende. Den nuvarande regleringen, som i huvudsak överensstämmer med vad som gäller för församlingarna, kan därför behållas i sak oförändrad.

Stiftssamfállighetens beslut överklagas enligt reglerna för kommunalbesvär i kammarrätten. I likhet med vad som framhållits beträffande de framtida tänkbara besvärsreglema för beslut fattade på församlingsplanet bör Kyrkomötets besvärsnämnd kunna vara det organ som överprövar beslut även på stiftsnivå.

Den nuvarande stiftsorganisationen har således i allt väsentligt fått en ändamålsenlig utformning. Förutom att stiftssamfällighetema förlorar sin kommunala ställning med rätt till skattemedel skulle en relationsändring ej heller behöva påverka stiftens organisation och verksamhet i någon nämnvärd mån.

Stifrsstyrelsernas framtida verksamhet

Relationsändringen innebär emellertid att ökade krav kan komma att ställas verksamhet. En följd härav är nämligen att ett stort på stiftsstyrelsemas antal ärenden, som för närvarande handläggs av olika statliga kyrkliga myndigheter, måste föras över till kyrkliga organ. Vissa av länsstyrelsemas nuvarande rörande kyrkliga ärenden skulle med fördel kunna uppgifter övertas av stiftsstyrelsema.

Som exempel kan nämnas - beslut om och initiativ till ändringar i den territoriella församlingsindelningen i vissa fall, - vissa tillsynsuppgifter beträffande kyrkofullmäktige, församlingsdelegerade och kyrkorådet i församling och - vissa ärenden som rör kyrkofullmäktigevalen, såsom bestämmande av ny valdag i vissa fall, fastställande av det antal ledamöter i en kyrklig samfallighets fullmäktige som varje församling skall utse, förändring av valdistriktens indelning, förordnande av valnämnd i vissa fall, frågor som rör rättelser i röstlängd och av slutlig sammanräkning röster vid valet.

Stiftsstyrelsens förvaltningsbeslut torde i huvudsak kunna av överprövas Svenska kyrkans centralstyrelse.

I övrigt fömtser utredningen inte några förändringar i stiftsstyrelsemas verksamhet.

11.4.4 Den centrala organisationen

Den organisation för Svenska kyrkan på riksplanet som skapades genom kyrkomötesreformen 1983 är komplicerad och svår att överblicka. Den lagreglerade kyrkliga verksamheten anförtroddes åt kyrkomötet. För den frivilliga verksamheten bildades Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet med ombudsmötet som högsta beslutande Dubbelheten organ. i organisationen går igen i de båda styrelserna, Svenska kyrkans centralstyrelse och stiftelsestyrelsen. För kyrkomötet och centralstyrelsen gäller ett omfattande offentligråttsligt Stiftelsen och ombudsmötet regelsystem. följer däremot endast civilrättsliga regler. har dock i en Kyrkomötet kyrklig kungörelse (SKFS 1984:1) föreskrivit vilken verksamhet stiftelsen skall bedriva.

En relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan innebär att den regleringen av kyrkans organisation och verksamhet i offentligrâttsliga princip kommer att upphöra. Det kommer således inte att finnas något behov av att sldlja på legal och frivillig verksamhet. Det kommer ej heller att finnas behov av en xikskyrkliga dubbelorganisation. Ombudsmötets uppgifter bör därför kunna övertas av ett icke offentligrâttsligt kyrkomöte, som därigenom kan sågas bli ett samlat representativt organ på central nivå inom trossamfundet Svenska kyrkan med ansvar för den kyrkliga helheten. På samma sätt bör centralstyrelsen kunna överta det samordnande och planerande ansvar som stiftelsestyrelsen har inom stiftelsen.

Den grundläggande strukturen av organisationen på riksnivå kan behållas. Sålunda bör även besvärsnåmnd och Ansvarsnämnden för Kyrkomötets biskopar kunna finnas med i en framtida kyrkoorganisation. Som kommer att framgå nedan kan dock Kyrkomötets besvârsnåmnd få en vidgad funktion och torde därmed bli ett tämligen permanent verkande organ med behov av juridiskt välskolade handläggare för beredning och expediering av egna beslut i överklagade ärenden.

Kyrkomötet

Som utredningen tidigare uttalat år den kyrkliga organisationen och verksamheten efter en eventuell relationsândring mellan staten och kyrkan en intern kyrklig angelägenhet. Det ligger därför utanför utredningens att föreslå några förändringar i kyrkomötets organisation och uppdrag arbetssätt. Vissa grundläggande frågor bör emellertid beröras för att ge en tänkbar bild av utvecklingen.

Det yttersta ansvaret för den kyrkliga verksamheten kommer att .vila på Dess befogenheter kommer att utvidgas i förhållande till dagens kyrkomötet. läge. Kyrkomötets kompetens bör formellt endast inskrânkas på så sätt att i alla som inte skall vara förbehållna fördet äger fatta beslut frågor

samlingar och stift. Den självständighet som kan tillkomma församlingar och stift skulle annars kunna urholkas. Denna inskränkning innebär naturligtvis inte att kyrkomötets beslutskompetens i övrigt skulle vara obegränsad. Kyrkomötets handlingsfrihet begränsas nämligen ytterst av vad som kan anses vara kyrkans uppgift, tro och lära. I dessa hänseenden kan inte ske någon förändring utan att kyrkan mister sin identitet.

I likhet med stiftsfullmâlcüge utses för närvarande kyrkomötet genom indirekta val. Enligt utredningen talar principiella skäl för att man prövar alla möjligheter att i stället tillämpa en direkt valmetod, ett önskemål som också framförts vid flera tillfällen av kyrkomötet.

Enligt nuvarande bestämmelser skall ärenden som skall behandlas av kyrkomötet beredas av Svenska kyrkans centralstyrelse eller i kyrkomötets utskott. Denna ordning kan behållas. I praktiken har all beredning dock kommit att äga rum i utskotten. Som kommer att framgå av det följande talar emellertid mycket för att centralstyrelsens roll som beredande organ till kyrkomötet kan komma att öka.

Efter en eventuell relationsändring skall naturligtvis inte riksdag och regering ha rätt att väcka ärenden i kyrkomötet. Denna rätt torde bli förbehällen biskopama, ledamöter av kyrkomötet och centralstyrelsen.

Kyrkomötets uppgifter skulle ikorthet kunna tänkas bli följande. - Att ändra och det interna för Svenska anta, upphäva regelsystemet kyrkan. - Att ledamöter i Svenska och andra välja kyrkans centralstyrelse centrala organ inom kyrkan, eventuellt också i domkapitlen. - Att fastställa den samt besluta i rikskyrkliga budgeten grundläggande organisations- och indelningsfrågor. - Att ta till verksamhets- och revisionsberättelser för alla ställning centrala styrelser och nämnder.

- Att i övrigt besluta i ärenden som väckts i kyrkomötet.

Svenska kyrkans centralstyrelse

Svenska kyrkans centralstyrelse torde efter en relationsândring bli det främsta beredande, verkställande och administrativa organet inom kyrkan. Till viss del kan centralstyrelsen redan i dag sägas ha denna ställning. Centralstyrelsen kan vara det organ som företräder kyrkan inåt och utåt med ansvar inför kyrkomötet. Centralstyrelsen kan också handha det samordnande och planerande ansvaret av den rikskyrkliga verksamheten.

Med de ökade arbetsuppgifter en relationsändring kan komma att innebära för kyrkomötet blir det en uppgift för centralstyrelsen att bereda kyrkomötets budget för riksverksamheten samt beslut i indelnings- och organisationsfrågor. Centralstyrelsen får också fungera som beredande och verkställande organ för kyrkomötets beslut om eventuella ändringar i det interna kyrkliga regelsystemet. Arbetsgivaransvaret för den centralt anställda personalen bör också tillkomma centralstyrelsen.

Det är emellertid viktigt att framhålla att centralstyrelsen ej endast behöver svara för ekonomiska och administrativa funktioner inom kyrkan utan dess ansvar kan rimligtvis omfatta också för hela kyrkan gemensamma evangelisatoriska och diakonala uppgifter.

Som tidigare sagts innebär en relationsändring mellan staten och kyrkan att en rad uppgifter, som är av betydelse för kyrkan men som för närvarande fullgörs av statliga förvaltningsmyndigheter, måste övertas av kyrkliga organ. Flera av dessa uppgifter år av sådan karaktär att de synes böra handhas av centralstyrelsen. Som exempel kan anges följande. - Att administrera de valen. skulle således kyrkliga Centralstyrelsen kunna överta riksskatteverkets funktioner enligt lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval m.m. och vid val till kyrkomötet samt riks-

skatteverkets och länsstyrelsemas uppgifter vid val av stiftsfullmäktige. - Att handha vissa som rör den frågor kyrkliga indelningen och som för närvarande tillkommer såsom beslut om ändrad för- Kammarkollegiet, samlingsindelning samt vissa överklaganden. - Att utnämna innehavare av de högsta prästtjänstema. Denna uppgift tillkommer för närvarande regeringen. har i avsnitt 10.6 Utredningen närmare redovisat hur en helt och utinomkyrklig tillsättningsnämningsorganisation skulle kunna byggas upp. - Att svara för förvaltningen av kyrkofonden och kyrkans egendom på riksplanet samt se till att kyrklig egendom i inte mot övrigt disponeras givna föreskrifter. Dessa funktioner handhas för närvarande av Kammarkollegiet. - Att utöva över tillsyn tjänstebostadsinstitutet. Detta innebär att centralstyrelsen skulle kunna överta de uppgifter som för närvarande tillkommer regeringen, Kammarkollegiet och Statens tjänstebostadsnämnd i om för fråga tjänstebostäder biskopar och präster. - Att övervaka att uppbörden av kyrkoavgifter fungerar samt tillse att stifts- och församlingsorganisationen erhåller de medel som tillkommer dem. - Att handlägga överklaganden av vissa av stiftstyrelsernas och domkapitlens förvaltningsbeslut.

Det ingår inte i utredningens att närmare uttala om hur uppdrag sig

centralstyrelsen i ett fritt läge skulle kunna komma att fungera. Organisa-

tionsfrågoma faller som framgått också utanför. bör dock Följande framhållas.

En relationsändring kan komma att medföra en ökad för arbetsbelastning centralstyrelsen. För att centralstyrelsen inte skall bli alltför arbetstyngd syns det motiverat att särskilt krävande sakområden administreras av särskilda nämnder. En sådan lösning borde kunna genomföras utan några

större organisatoriska problem. Centralstyrelsen bör dock ha det övergripande ansvaret över verksamheten.

Kyrkomötets besvärsnämnd

En relationsändring torde göra det nödvändigt att bygga upp en intern kyrklig besvärsorganisation. I en sådan organisation kan Kyrkomötets besvärsnämnd komma att få en ökad betydelse.

För närvarande handlägger besvärsnämnden överldaganden av vissa av centralstyrelsens beslut. Därutöver ankommer det på besvärsnämnden att pröva överklaganden av domkapitlens och Ansvarsnämndens för biskopar beslut i frågor om att skilja en präst eller biskop från det kyrkliga ämbetet eller att för viss tid förklara vederbörande obehörig att utöva ämbetet. Dessa uppgifter förutsätts även fortsättningsvis tillkomma besvärsnämnden.

Skäl talar för att besvärsnämnden bör överta kammarrättemas nuvarande befattning med kyrkokommunala mål, dvs. de kommunala besvärsmälen. Med hänsyn till att besvärsnämnden kan sägas vara fristående från de olika planen inom kyrkan skulle inte den självständighet som bör tillkomma församlingar och stift trädas för nära.

Kyrkomötets besvärsnämnd skulle således kunna vara ett specialorgan för

prövning av de nuvarande kommunala besvärsmålen. Därutöver kunde det

ankomma

på

besvärsnämnden att pröva bl.a. - av beslut i som rör det överklaganden domkapitlens frågor kyrkliga ämbetet och medlemskapet i Svenska kyrkan, - av såsom samt val till överklaganden kyrldiga val, biskopsval kyrkofullmäktige, stiftsfullmâlctige och kyrkomöte och vissa därmed sammanhängande frågor, dvs. de uppgifter som för närvarande fullgörs av kammarrätten och Riksdagens valprövningsnämnd samt - av vissa av beslut. överklaganden centralstyrelsens

Ett Övertagande av så många nya arbetsuppgifter motiverar att besvärsnåmnden utrustas med en fastare kansliorganisation.

Personalfrågor

11.5.1 Arbetsgivarsidan

I det följande skall utredningen i korthet beröra vilka tänkbara en följder eventuell relationsändring mellan staten och kyrkan kan få för kyrkans arbetsgivarfunktion och den inom kyrkan verksamma personalen. Dessa frågor har behandlats utförligt av tidigare kyrka-stat utredningar.

Arbetsgivaransvaret inom Svenska kyrkan är uppsplittrat på olika enheter inom kyrkan. Varje lokal, regional och rikskyrklig enhet är var för sig arbetsgivare för sin personal.

Med undantag för prästerna, vars tjänster är statligt reglerade, är personalen på lokal och regional nivå kyrkokommunalt anställd. För den kyrkokommunala personalen är arbetsgivaransvaret i huvudsak uppdelat på församlingar, pastorat och stiftssamfälligheter. På riksplanet är varje kyrklig styrelse eller riksorganisation arbetsgivare för sin personal. För denna personal gäller i huvudsak privatrâttsliga anställningsvillkor, varför den inte annat än indirekt berörs av en relationsändring.

Enligt utredningen torde man kunna utgå ifrån att arbetsgivarfunktionema efter en eventuell relationsändring kommer att vara utformade i huvudsak på samma sätt som i dag. Varje lokal, regional och rikskyrklig enhet inom den kyrkliga organisationen kommer därför även i fortsättningen att vara arbetsgivare i förhållande till anställd personal. En relationsändring innebär således inte att arbetsgivaransvaret för den anställda personalen kommer att övertas av något centralt organ inom kyrkan.

har framhållit vikten av att det kyrkliga ämbetet måste Utredningen tidigare inta en i en framtida kyrkoorganisation. Det torde därför vara särställning att särskilt. En tänkbar lösning vore att nödvändigt prästtjånstema regleras hos arbetsgivaransvaret för prästerna placerades på stiftsnivå, exempelvis som redan idag har arbetsgivaransvar för stifts- och stiftsstyrelsen, kontraktsadjunktema.

Vid löne- och avtalsförhandlingar företräds för närvarande församlingar, och av Svenska församlings- och pastorat stiftssamfálligheter kyrkans som år kyrkans enda arbetsgivarorganisation. pastoratsförbund (SKFP), Visst samarbete äger därvid rum mellan Pastoratsförbundet och Svenska kommunförbundet. Vid förhandlingar om anställningsvillkor för präster företräds de av Statens arbetsgivarverk. När det kyrkliga arbetsgivarna avtal till en av gäller lokala för prästerna har arbetsgivarverket delegerat och stiftsförbundet utsedd förhandlingsdelegation att sluta avtal. domkapitlet På förhandlar de kyrkliga styrelserna själva för sin personal. riksplanet

Det är tänkbart att man i en framtida kyrkoorganisation väljer att behålla Pastoratsförbundet som en arbetsgivarorganisation för församlingar och En av relationsändringen bör däremot bli att Statens pastorat. följd och Svenska kommunförbundet kommer att upphöra att arbetsgivarverk som förhandlingsparter beträffande den nuvarande offentliganställda fungera personalen inom kyrkan.

Det torde göra det nödvändigt att kyrkan även splittrade arbetsgivaransvaret efter en relationsändring får en sammanhållen törhandlingsorganisation. skulle man kunna samordna arbetsgivarfunktionema inom Härigenom samt mellan församlings-, stifts- och kyrkan reglera förhandlingsordningen riksplan.

1l.5.2 Personalsidan

Som tidigare sagts innebär en mellan staten och relationsändring kyrkan principiellt sett att den nuvarande av förhållanden förs regleringen kyrkans över från den offentliga rättens till område. En sådan privaträttens förändring har naturligtvis även betydelse för den personal som är verksam inom kyrkan. För vissa personalgrupper innebär det av byte arbetsgivare, för andra ändringar i anställningsförhållandena på grund av ändrad rättslig ställning för arbetsgivaren.

Den förutsätta relationsändringen kan komma att få naturligtvis betydande personalpolitiska konsekvenser. Personalfrågoma har därför âgnats stor uppmärksamhet av tidigare kyrka-stat utredningar. är det Enligt utredningen således av stor vikt att dessa frågor blir lösta i samförstånd med berörda personalorganisationer. Genom lagen (1976:580) om medbeståmmande i arbetslivet (MBL) torde för övrigt åtskilliga som rör de ändrade frågor relationerna mellan staten och komma att bli föremål för förkyrkan handlingar.

Svenska kyrkans framtida ekonomiska är ställning naturligtvis av grundläggande betydelse för anställningstryggheten. Från är personalsynpunkt därför en avgörande fråga vilken en kan ha för betydelse relationsändring anställningstryggheten och tjänstgöringsförhållandena i övrigt. Det är naturligt att en relationsändring mellan staten och kan komma att kyrkan skapa oro hos den berörda Det är därför av stor vikt att en personalen. relationsändring genomförs på ett sådant sätt att kyrkans ekonomiska ställning blir i huvudsak oförändrad.

Utredningens beslcrivning av hur en mer långtgående relationsändring mellan staten och kyrkan kan tänkas visar att det bör vara att genomföras möjligt tillförsâkra kyrkan en stabil organisation och ekonomi. har Utredningen därvid förutsatt att en fri kyrka såväl i som verksamorganisatoriskt

hetsmässigt hänseende kommer att vilja knyta an till förhållandena före relationsändringen. Härigenom torde de anställdas trygghet så långt det är möjligt kunna tillgodoses.

Även om man således torde kunna utgå ifrån att den nuvarande personalen i stort sett kan komma att beredas fortsatt anställning i en fri kyrka, bör emellertid framhållas att man lika lite för de kyrkliga befattningshavama som för andra kan skapa absoluta garantier för att deras tjänster framgent skall bestå. I likhet med vad som framhölls i 1978 års betänkande framstår därför en för de anställda som mindre lämplig. Man får generell lönegaranti därför med att skapa så goda förutsättningar som möjligt för nöja sig kyrkans fortsatta arbete.

En annan fråga av betydelse är hur övergången från den offentliga sektorns till den sektorns avtalssystem skall ordnas. Denna fråga hänför sig privata framförallt till den del av personalen som har statligt reglerade tjänster, dvs. prästerna.

innebär att den statliga regleringen av prästtjänsterna Relationsändringen Inför övergång till ett fritt läge måste därför innehavare av upphör. kyrkans prästtjänster sägas upp från sina statligt reglerade tjänster. Man får därvid förutsätta att kyrkan bereder dessa befattningshavare fortsatt anställning. Inom den prästerliga tjänsteorganisationen finns det emellertid befattningshavare, som har tillsatts med fullmakt. Dessa kan inte annat än i vissa fråntas sina tjänster arbetsgivarens ensidiga beslut. undantagsfall genom

Det kan tänkas att av dem som här avses inte vill övergå till tjänst i några Här kan eftersom det inte den nya kyrkliga organisationen. uppstå problem kan anses föreligga för befattningshavama att övergå i den någon skyldighet fria Hur dessa övergångsfrågor skall lösas måste därför bli kyrkans tjänst. föremål för förhandlingar mellan stat, kyrka och berörda personalorganisationer.

För den kyrkokommunalt anställda är situationen dock en annan. personalen Som framhållits i ett annat förutsätts sammanhang församlingarna bestå som juridiska personer efter en relationsändring. En relationsändring påverkar ej heller deras identitet. Existerande avtalsförhållanden mellan församlingama och den församlingsanställda personalen berörs därför i och för sig inte av en förändring av det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan.

11.5.3 Pensionsfrågor

Som tidigare sagts syftar utredningens till att tillförsälcra förslag kyrkan en stabil organisation och ekonomi efter en eventuell Detta relationsändring. är av grundläggande betydelse för personalens anställningstrygghet. I vissa hänseenden kan det emellertid vara att med särskilda nödvändigt åtgärder säkerställa kyrkans förmåga att sina ekonomiska fullgöra förpliktelser. Detta gäller främst redan gjorda pensionsutfästelser.

Principerna bakom det nuvarande och kommunala statliga tjänstepensionssystemet innebär att kyrkan och i vissa fall även staten har en s.k. ackumulerad pensionsskuld. består

_Denna dels av kostnaden för framtida

pensioner för dem som redan har avgått med pension, dels av det belopp som behövs för att svara för för redan pensionskostnaden intjänad pensionsgrundande anställningstid för dem som alltjämt är i tjänst.

Vid en relationsändring mellan staten och inte kyrkan påverkas naturligtvis folkpension och ATP. Däremot påverkas den som tjänstepensionering kompletterar pensionsförmånema från den allmänna försäkringen. Vilket pensionssystem som kommer att efter en blir i första väljas relationsändring hand en förhandlingsfråga mellan berörda parter.

Den yttersta garantin för att staten och de kyrkliga kommunerna nu skall kunna fullgöra sina är pensionsåtaganden naturligtvis beskattningsrätten. För

en fri kyrka utan beskattningsrätt bör därför ett där pensionssystem pensionsförpliktelserna är försälcringsbara vara den lämpligaste lösningen. Här kan den s.k. ITP-pensionen tjäna som förebild.

ITP-pensionen gäller for tjänstemän inom den privata sektorn och den torde frän den anställdes synpunkt vara likvärdig med en statlig eller kommunal tjänstepension. ITP-pensionen bygger på principen om nettosamordning, som innebär att pensionen i regel inte påverkas av samtidigt utgående folkpension eller ATP.

ITP-pensionen finansieras genom arbetsgivaravgifter enligt ett premiereservsystem. Pensionema värdesäkras på två sätt, antingen genom försäkring i försäkringsbolaget SPP eller genom avsättning i bokslut av tillräckliga pensionsmedel enligt det s.k. FPG/PRI-systemet (FPG =Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, PRI=Pensionsregistreringsinstitutet).

En förändring av pensionssystemet kommer vid en eventuell relationsändring att innebära en ekonomisk påfrestning för Svenska kyrkan. Det är därför nödvändigt att övergängsvis vidta åtgärder för att skydda kyrkans pensionsförpliktelser. Det bör dock noteras att kyrkokommunemas ansvar för pensionskostnader för viss personal kan försvinna om t.ex. begravningsverksamheten förs över till de borgerliga kommunerna. I bilaga 4 har Statskontoret närmare utrett pensionsskuldens storlek och hur den bör tas om hand.

11.6 Den kyrkliga egendomens framtida rättsliga

ställning

I avsnitt 4.1 har utredningen närmare redogjort för den rättsliga regleringen av den kyrkliga egendomen, såväl fast som lös. I det följande skall vi behandla olika rättsliga frågeställningar som kan aktualiseras vid en längre gående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan.

Ett utmärkande drag för större delen av den kyrkliga egendomen är att den är bunden till kyrkliga ändamål. Det med den huvudsakliga syftet lagstiftning som reglerar den kyrkliga egendomens rättsliga ställning och förvaltning är därför att söka skapa garantier för att egendomen bevaras och används för de kyrkliga ändamål för vilken den donerats av enskilda, anskaffats av församling eller anslagits av kronan. Med utgångspunkt från den ordning som gäller för den kan denna i kyrkliga egendomen uppdelas fri församlingskommunal fri stiftelse- och och egendom, föreningsegendom specialreglerad (ändamålsbunden) kyrklig egendom.

l1.6.1 Tidigare ställningstaganden

1968 års beredning om stat och kyrka föreslog att Svenska kyrkan vid en relationsändring liksom hittills skulle ha tillgång till den kyrkliga egendomen. Därmed avsåg beredningen att Svenska kyrkan på samma sätt som nu skulle disponera över kyrkor och övriga tillgångar för den verksamhet

vilkenäegendomen

till var ändamålsbestämd. Någon förändring av gällande äganderättsförhållanden ansågs inte nödvändig.

Med hänsyn till den specialreglerade kyrkliga egendomens historiska bakgrund föreslog beredningen att intresset av att tillgångarna behölls och användes för kyrkligt ändamål skulle skyddas genom lagstiftning. I denna borde ingå regler om viss statlig prövning av försäljning av fast egendom och om kapitalplacering.

För de olika slagen av kyrklig egendom innebar den föreslagna relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan rättsligt sett i huvudsak följande.

Den fria stiftelse- och föreningsegendomen ansågs inte beröras av en relationsändring utan skulle förbli i de nuvarande rättssubjektens ägo. Eventuellt behövdes beslut om permutation av vissa bestämmelser i fråga

om stiftelser med hänsyn till att dessa är anknutna till Svenska kyrkan i dess nuvarande form.

Som en konsekvens av att beredningen ansåg identitet föreligga mellan nuvarande församlingar och de lokala enheterna i en ny kyrkoorganisationen

fann den naturligt att dessa nya rättssubjekt övertog de församlingskom-

munala tillgångarna och skulderna den dag då relationsförändringen skedde. Eventuellt borde detta komma till uttryck i lag eller annan författning. Det borde hånskjutas till kyrkan själv att bestämma formerna för handhavandet av den specialreglerade församlingskommunala egendomen.

Den kyrkostiftelseägda egendomen ägs av församlingskyrkor eller domkyrkor som stiftelser. Även om en relationsförändring ägde rum mellan staten och Svenska kyrkan bestod de ändamål till vilka egendomen var bunden. Enligt 1968 års beredning borde en frigörelse av Svenska kyrkan inte medföra någon ändring beträffande äganderätten till denna egendom. .Det borde ankomma på kyrkan själv att bestämma vilka organ som skulle företräda kyrkostiftelsema och hur dessa skulle förvaltas.

Enligt beredningens mening medförde kronoanslagens ändamålsbundenhet att det inte framstod som nödvändigt att överföra äganderätten till kyrkliga rättssubjekt för att tillgodose ändamålet med anslagen. Beredningen föreslog därför att staten även i fortsättningen skulle vara ägare till egendomen och att rättssubjekt inom Svenska kyrkan liksom nu skulle ha besittningsrätten.

Beredningen föreslog inte någon förändring av ägandeförhållandena rörande kyrkofonden. Som en följd av ändamålsbundenheten föreslogs att fondens tillgångar även fortsättningsvis skulle få disponeras av Svenska kyrkan.

Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig i egendomsfrågoma var kritiskt inställda till förslagen. En huvudinvändning var att Svenska kyrkan eller dess organ borde ha tillförsäkrats full äganderätt antingen till all den

egendom som den f.n. över eller till vissa förfogar slag av denna egendom. Vissa instanser uttryckte en kritisk till inställning beredningens syn på äganderättsproblemet och förordade att de nya skulle få rättssubjekten samma rätt till egendomen som nuvarande församlingar. Andra att

hävdade

äganderätten till den kyrkliga egendomen borde eller fastställas klarläggas före ett principbeslut i Även andra skäl framfördes. egendomsfrågan.

Även under de överläggningar mellan staten och företrädare för Svenska kyrkan som föregick 1978 års förslag i var en kyrka-statfrågan utgångspunkt att den kyrkliga egendomen efter en skulle stå till Svenska relationsändring kyrkans förfogande.

I likhet med 1968 års beredning om stat och uttalades i 1978 års kyrka förslag att varken den fria församlingskommunala eller den fria egendomen stiftelse- eller föreningsegendomen från skulle komma att rättslig synpunkt beröras av en eventuell relationsåndring mellan staten och kyrkan. Egendomen tillhörde nämligen redan bestämda rättssubjekt. Vissa regler av övergångsnatur och viss permutationslagstiftning kunde dock bli nödvändig.

Enligt 1978 års förslag var det emellertid av stor vikt att det for framtiden skapades ett fullgott râttsskydd för den specialreglerade eller ändamålsbundna egendomen. Det framhölls att detta bäst kunde tillgodoses genom stiftelsebildning. En sådan skulle kunna komma till stånd genom att den specialreglerade egendomen allt efter det ändamål den var avsedd att tjäna fördes samman till i form förmögenhetsmassor av stiftelser, vilka förvaltades och disponerades av motsvarande dem som kyrkliga organ förvaltade den aktuella egendomen i Det vidare att dag. påpekades stiftelseformen skulle göra det möjligt att ordna upp de oklara lagfartsförhållanden som gällde en del av den fasta En specialreglerade egendomen. stiftelse ett särskilt utgör nämligen rättssubjekt och är som sådant ägare till den egendom som ingår i stiftelsen och kan få följaktligen själv lagfart på denna.

Enligt förslaget skulle det bildas en stiftelse av egendom som tjänar visst ändamål. Utifrån denna utgångspunkt kunde följande fem stiftelsetyper uppställas, nämligen kyrkostiftelse, boställsstiftelse, prästlönejordsstiftelse, domkyrkostiftelse och kyrkofondsstiftelse.

Beträffande den fria församlingskommunala egendomen och den fria stiftelse- och föreningsegendomen föranledde utredningens förslag inte några särskilda uttalanden från remissinstansemas sida. De remissinstanser som uttalade sig godtog i huvudsak förslaget. De flesta instanser som yttrade sig över egendomsförslaget beträffande den specialreglerade kyrkliga egendomen ställde sig positiva till att det bildades stiftelser av denna egendom. Ett vanligt motiv för denna inställning var att stiftelsebildningen skulle medföra att de oklara äganderättsförhållandena kunde ordnas upp och lagfart meddelas på egendomen. En del instanser kritiserade att staten avhände sig äganderätten till kyrklig egendom eller inflytande över egendomens förvaltning. Några instanser granskade stiftelsebildningen huvudsakligen från rättsliga synpunkter. I en del fall ifrågasatte man om stiftelseformen

borde utnyttjas för viss del av den specialreglerade egendomen. Frågan om

vad förslaget innebar för struktunationalisering och förvaltning av den berördes av förhållandevis många instanser. En del kyrkliga jorden diskuterade möjligheten att begränsa antalet stiftelser.

11.6.2 Våra överväganden

Enligt vår mening bör en naturlig utgångspunkt vara att den kyrkliga även vid en längre gående relationsändring mellan staten och egendomen Svenska skall stå till förfogande. Denna åsikt har också kyrkan kyrkans varit för tidigare utredningar i ämnet. Det gäller därför att grundläggande finna rättsliga lösningar som först och främst tryggar den kyrkliga bestånd för avsedda ändamål, men som också medger att egendomens tas till vara på ekonomiskt bästa sätt samt egendomens avkastningsförmåga

slår vakt om de kulturhistoriska vården som är knutna till en stor del av egendomen.

Av skäl kommer tonvikten i den naturliga följande framställningen att läggas på frågan hur man i händelse av en längre gående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan skall kunna trygga den kyrkliga egendomens bestånd för kyrkliga ändamål. Det faller således inte inom utredningsuppdraget att söka finna lösningar som syftar till effektivisera förvaltningen av den kyrkliga jorden och därmed höja egendomens avkastningsförmåga. Dessa frågor, som för framtiden i och för sig är av största vikt, har nämligen nyligen behandlats av Kyrkofondens styrelse i betänkandet Jorden, skogen och fonderna. Förslagen behandlas för närvarande i Civildepartementet. Våra lösningar syftar emellertid till att underlätta en effektiv förvaltning av egendomen.

Den kyrkliga egendomen kan som tidigare sagts indelas i fri församlingskommunal egendom, fri stiftelse- och föreningsegendom och specialreglerad kyrklig egendom.

Med fri församlingskommunal egendom menas sådan egendom som inte är specialreglerad. Det är således fråga om fast och lös egendom, som förvaltas och disponeras enligt vanliga kommunalrättsliga Med principer. hänsyn till att en eventuell relationsândring inte torde påverka Svenska kyrkans identitet som trossamfund bör denna egendom förbli i de framtida församlingar-nas och samfällighetemas ägo och detta oavsett om de förblir kommuner eller ej. Någon bestående av denna författningsreglering egendom kan knappast anses vara behövlig. Viss torde övergångslagstiftning dock vara nödvändig.

Den fria stiftelse- och föreningsegendomen torde heller beröras av en ej eventuell relationsändring. Denna egendom tillhör redan i dag bestämda rättssubjekt och för dess förvaltning gäller inte specialreglering utan vanliga

civilrättsliga regler. För ifrågavarande egendom torde ej lcrävas någon särskild författningsreglering vid en relationsändring. Viss perrnutationslagstiftning kan dock bli aktuell.

En mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan torde emellertid kräva särskilda lösningar beträffande _den specialreglerade kyrkliga egendomen. Denna egendom är som framgått underkastad särskilda rättsregler till skydd för intresset att egendomen bevaras och används för de ändamål som den ursprungligen har varit avsedd för. Det är därför nödvändigt att ñnna lösningar som kan trygga egendomens bestånd. Den egendom som här avses är huvudsakligen sådan som av ålder har disponerats för kyrkliga ändamål och det måste därför skapas garantier för att den även i framtiden kommer att tjäna de kyrkliga ändamål för vilka den en gång blivit anslagen. Det är att märka att viss församlingskommunal egendom såsom. sentida församlingskyrkor och begravningsplatser också räknas till denna typ av egendom. Den kyrkostiftelseägda egendomen torde dock ej beröras av en relationsändring. Privaträttsligt får äganderätten till denna egendom anses ligga kvar hos kyrkostiftelsema, vilket talar för att en fri kyrka får behålla besittningsrätten till egendomen.

En annan svårighet när det gäller den specialreglerade egendomen är att äganderättsförhållandena många gånger är oldara. Problemet år inte endast att fastställa om staten eller något kyrkligt organ är ägare till ett visst objekt utan också vilket kyrkligt organ som formellt skall betraktas som ägare. Som kommer att framgå av det följande bör man därför välja en lösning som också kan bidra till att äganderâttsförhållandena kan klaras ut. Samtidigt kan äganderåttsfrågoma till viss del sägas vara av underordnad betydelse. De rättigheter som tillkommer en ägare inskrånks nämligen avsevärt av att egendomen är ändamålsbestâmd och inte minst av att förvaltningen i allmänhet inte år beroende av vem äganderätten i privaträttslig mening kan tänkas tillkomma. Detta förhållande kan högst påtagligt underlätta en ändamålsenlig lösning.

Den nuvarande förvaltningen av den ändamålsbundna egendomen av präglas en detaljerad författningsreglering. Syftet med bestämmelserna är att säkerställa att egendom utnyttjas och bevaras för det avsedda ändamålet.

Vid mindre relationsändringar kan nuvarande i stort sett bestå. I ordning händelse av en mer långtgående mellan staten och relationsförändring Svenska kyrkan uppstår dock frågan om staten bör med ingripa detaljerade föreskrifter rörande förvaltningen av den kyrkliga jorden. om en Principen fri kyrka innebär nämligen att Svenska skall ha att verka kyrkan möjlighet så fritt som möjligt. I-Iärav följer att det vid en endast kan relationsändring bli fråga om vissa allmänna regler for att säkerställa de ändamål, vartill egendomen blivit anslagen. Det finns dessutom behov av regler som tryggar de kulturhistoriska värdena. De mer detaljerade förvaltningsbestämmelsema får kyrkan själv bestämma om. Det bör också beaktas att en framtida fri kyrkas demokratiska uppbyggnad får anses skapa garantier för egendomens bestånd.

1l.6.3 Olika lösningar

Man kan trygga kyrkans rått till den specialreglerade egendomen på olika sätt. En möjlighet är, i likhet med vad som av 1968 års föreslogs beredning om stat och kyrka, att genom lagstiftning tillförsälcra en fortsatt rätt kyrkan att förvalta egendomen utan att därvid förändra gällande äganderättsförhållanden. Som framhölls av flera organ under av remissbehandlingen beredningens förslag är detta emellertid en mindre lämplig De lösning. komplicerade äganderättsförhållandena skulle förbli olösta, vilket kan förväntas vålla betydande olägenheter i framtiden. Ett rationellt utnyttjande av skulle således kunna försvåras. egendomen Det gäller därför att ñnna modeller som kan rådande oldarheter i om den undanröja fråga specialreglerade egendomen och tillgodose allmänna krav på rättstrygghet och god ordning. Som tidigare slagits fast måste en också vara att målsättning

kyrkan skall ha samma möjligheter som i nuläget att utnyttja den kyrkliga egendomen.

En lösning vore därför att söka tillförsäkra olika kyrkliga subjekt full äganderätt till egendomen. En äganderättsöverföring kompliceras emellertid bl.a. av att staten formellt sett fortfarande är ägare till en del av den specialreglerade egendomen, de s.k. lconoanslagen. Dessa utgör dock en mindre del av den kyrkliga egendomen. Det skulle vara en rättsteknisk vinning och en betydande förenkling om äganderätten till kronoanslagen kunde överföras till och förvaltas av organ som i en eller annan form har anknytning till kyrkan. Det finns flera skäl som talar för en sådan lösning.

Statens äganderätt till lcronoanslagen kan med hänsyn till deras ändamålsbundenhet betraktas som mer formell. Kyrkans ställning till denna egendom är däremot mycket stark. Egendomen är för alltid anslagen för kyrkliga ändamål och så länge den behövs för kyrkliga ändamål torde den inte kunna återtas.

Ej heller torde ekonomiska skäl tala mot att staten avhänder sig äganderätten. Som framhållits är egendomen för alltid anslagen för kyrkliga ändamål. Egendomens avkastning har därför på senare tid aldrig kommit staten tillgodo. Från statens synpunkt torde därför egendomens värde vara begränsat.

Lika lite talar hänsynen till de kulturhistoriska intressena mot en äganderättsövergâng. Dessa kan och bör tillgodoses genom särskild lagstiftning. Det får dessutom förutsättas att staten även fortsättningsvis utövar tillsyn över kyrklig egendom av kulturhistoriskt intresse.

Det bör också framhållas att en äganderättsövergäng vid en relationsförändring skulle te sig som ett betydelsefullt led i riktning mot en ökad

självständighet för kyrkan. Äganderättsförhällandena skulle i framtiden inte

skapa något beroendeförhållande mellan staten och Svenska Genom kyrkan. att staten avhânder sig äganderätten skulle förhållandet mellan staten och kyrkan bli definitivt ordnat på denna Man kan här förfara olika punkt. på sätt.

1l.6.4 Lagstiftningsmodellen

Av inte minst praktiska skäl skulle en kunna egendomsöverföring genomföras på så sätt att staten genom en lag generellt avsäger alla sig anspråk på den del av den specialreglerade egendomen, såväl fast sorti lös, som är anslagen av kronan. Det kan nämligen vara förenat med stora svårigheter att klarlägga om exempelvis viss kyrklig jord är kronoanslag eller inte eller att bestämma statens andel i olika fonder. I skulle lagen därför helt allmänt kunna anges att staten avsäger sig all rätt den kan ha till ifrågavarande egendom under villkor att egendomen används för de ändamål den en gång i tiden anslagits. Härigenom skulle staten tillförsäkras ett visst inflytande på kronoegendomens användning. I och för sig kan från principiella synpunkter sägas att äganderättsfrågor inte bör lösas genom lagstiftning. Enligt utredningen överväger dock de praktiska skälen härför. Då statens äganderätt får anses vara endast av formell natur bör något vederlag inte utgå.

Det kan också vara lämpligt att ange till vilka kyrkliga subjekt äganderätten överförs. Man skulle i korthet kunna fördela kronoanslagen på följande sätt. Till den lokala församlingskyrkan i dess av egenskap självägande stiftelse skulle man kunna hänföra den kronojord som är inom belägen församlingen och som disponeras som prästgård eller lönebostålle eller utgör kyrkotomt, kyrkogård eller annan begravningsplats. Ett skäl till att äganderätten bör överföras på kyrkostiftelsen och inte på församlingen eller pastoratet är att kyrkostiftelsen var det enda lokal kyrkliga rättssubjektet på nivå under den tid då kronan anslog egendomen. ett skäl är att Ytterligare äganderätten till huvuddelen av den kyrkliga redan nu anses egendomen

tillkomma kyrkostiftelsen. I de fall där församlingskyrkan inte utgör en särskild stiftelse vore det måhända tänkbart att äganderätten till kronoanslagen överfördes till församlingen eller pastoratet.

I likhet med flertalet församlingskyrkor är de äldre också domkyrkoma självägande stiftelser. Den egendom dessa disponerar kan vara kronoanslag. En skulle därför vara att överföra lämplig lösning den äganderätt som kan tillkomma staten beträffande denna egendom till domkyrkostiftelsema.

Det vore också möjligt att överföra viss egendom till trossamfundet Svenska kyrkan, som efter en relationsändring kan komma att utgöra en fristående juridisk person. Den egendom som här avses är främst kyrkofondsfastigheter och biskopsgårdar i den mån de utgör kronoanslag.

Denna lösning innebär att åganderätten till den kyrkliga egendomen helt skulle tillkomma kyrkliga organ. Genom lagstiftning skulle ändamålsbundenheten garanteras. Av betydelse är att lösningen också skulle innebära en väsentlig förenkling av de nuvarande mycket invecldade rättsförhållandena beträffande egendomen. Den löser dock inte frågan vilka kyrkliga subjekt som i vissa fall kan vara ägare till viss egendom.

ll.6.5 Stiftelsemodellen

En annan lösning, som också innebär en från staten till äganderättsövergång kyrkliga organ, vore att grunda kyrkans rätt till den specialreglerade egendomen på stiftelseinstitutet. Vad som utmärker en stiftelse år i korthet, att den uppkommer genom att egendom avsätts för att på ett stadigvarande sätt tjäna ett visst ändamål utan att överföras till bestående samtidigt något rättssubjekt. En stiftelsebildning är normalt oföränderlig och utan någon tidsbegränsning. Stiftelsens förvaltare kan inte ändra stiftelseändamålet med mindre detta uttryckligen har medgivits i stiftelseurkunden. Olika omständigheter kan emellertid medföra att det är omöjligt eller stridande mot

stiftarens syfte att tillämpa de ursprungliga föreskrifterna. På ansökan kan i sådant fall regeringen eller Kammarkollegiet besluta om ändringar rörande stiftelseåndamålet och dettas fullgörande. En sådan åtgärd kallas permutation och regleras i permutationslagen (1972:205).

Som tidigare sagts innebar stat-kyrka utredningens förslag (SOU 1978:3 bil 3) att den specialreglerade egendomen skulle förvaltas i stiftelseform. Eftersom 1978 års betänkande innehåller en mycket ingående redogörelse för en stiftelsemodell inskränker vi oss här till att endast ange grundprincipema i en sådan lösning.

Den specialreglerade egendomen tjänar olika kyrkliga ändamål. En naturlig utgångspunkt vid en eventuell stiftelsebildning är därför att indela stiftelserna i olika typer allt efter de ändamål egendomen tjänar. En sådan indelning är också nödvändig av inte minst praktiska skäl eftersom man härigenom kan fastställa enhetliga regler för alla stiftelser inom en och samma stiftelsetyp. I 1978 års förslag uppställdes följande stiftelsetyper, nämligen kyrkostiftelse, boställsstiftelse, prästlönejordsstiftelse, domkyrkostiftelse och kyrkofondsstiftelse.

Vad som karakteriserade de skilda stiftelsetypema enligt förslaget kan i korthet sägas vara följande.

Ändamålet med kyrkostijñelsen skulle vara att hålla och för framtiden bevara en befintlig församlingskyrka som gudstjänstlokal för Svenska Den kyrkan. egendom som hänfördes till kyrkostiftelsen var nuvarande och tidigare församlingskyrka byggnad med inventarier och annan lös egendom, kyrkans tomtområde, fastigheter vilkas avkastning var avsedd för kyrkans behov samt kyrkans fastighetsfond och kyrkokassan. I enhetlighetens intresse föreslogs att stiftelsebildningen inte skulle begränsas till att omfatta endast de gamla stiftelsekyrkorna utan i princip omfatta även sentida församlingskyrkor. Begravningsplatser som var belägna inom kyrkans

tomtområde skulle också ingå i kyrkostiftelsen. Friliggande begravningsplatser borde däremot inte ingå. Förvaltningen av kyrkostiftelsen skulle åvila församlingens eller samfâllighetens kyrkoråd.

En stor del av den ändamålsbundna av s.k. egendomen utgörs prästlönetillgångar. Dessa utmärks av att de bildar för underlag avlöningsförmåner åt församlingspräster. består av löneboställen Prästlönetillgängama och prästlönefonder samt prästlönefondsfastigheter och ordsfonder. prästlönej I 1978 års förslag gjordes en uppdelning av i två prästlönetillgångama slag av stiftelsetyper, nämligen boställsstiftelser och prästlönejordsstiftelser.

Ändamålet med vara att bilda för boställsstzjielsen angavs underlag avlöningsförmåner åt Svenska kyrkans församlingspräster med tjänstgöring inom visst pastorat. I andra hand var det tänkt att stiftelsen, i den mån avkastningen förslog, skulle tjäna Svenska kyrkans verksamhet i Till övrigt. boställsstiftelsen hänfördes i första hand lönebostållen och prästlönefonder. Enligt förslaget hänfördes också prästgårdama till denna stiftelsetyp. Boställsstiftelsen skulle förvaltas av Den pastoratskyrkorâdet. föreslagna stiftsstyrelsen skulle emellertid svara för skogsbruket på löneboställena i stiftet.

Prästlönejordssttfelsemas ändamål skulle vara att genom förvärv och förvaltning av fast egendom tjäna samma ändamål som prästlönefondsfastigheterna och prästlönejordsfondema. Avkastningen skulle således användas till avlöning av församlingspräster i flera pastorat efter mellan fördelning pastoraten enligt gällande regler. På samma sätt som boställsstiftelsema skulle prästlönejordsstiftelserna i andra hand Svenska tjäna kyrkans verksamhet i övrigt. Enligt förslaget skulle det finnas en prästlönejordsstiftelse i varje stift och den skulle förvaltas av den tänkta Det stiftsstyrelsen. framhölls att prästlönejordsstiftelsema närmast var en för förordning valtning av vissa lokala prästlönetillgångar än en stiftelse i egentlig mening, men att flera skäl talade för att stiftelseformen trots detta borde användas.

Domkyrkosnjielsens ändamål skulle enligt förslaget vara att hålla och för framtiden bevara en befintlig domkyrka i dess dubbla egenskap av stiftskyrka och församlingskyrka. Den egendom som skulle hänföras till domkyrkostiftelsen utgjordes av domkyrkobyggnaden med inventarier, domkyrkans tomtområde, fastigheter vars avkastning är avsedd för domkyrkans kassa samt domkyrkans fastighetsfond och kassa. Utgångspunkten var att det inte skulle göras någon skillnad mellan äldre och yngre domkyrkor. Domkyrkostiftelsen skulle förvaltas av en särskild styrelse. Enligt förslaget kunde denna uppgift lämpligen läggas på domkapitlet i stiftet. För förvaltningen av Lunds domkyrkostiftelse skulle dock gälla särskilda regler.

Kyrkofondens huvudsakliga uppgift âr att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan pastoraten. Enligt 1978 års förslag skulle kyrkofondsstzf telsens avkastning disponeras på motsvarande sätt. I likhet med vad som föreslogs gälla för boställsstiftelserna och prästlönejordsstiftelsema skulle avkastningen i andra hand tjäna Svenska kyrkans verksamhet i övrigt. Till kyrkofondsstiftelsen skulle hänföras nuvarande kyrkofondsfastigheter och den del av kyrkofondens kapital som utgjordes av ersättning för sålda kyrkofondsfastigheter. Eftersom ändamålsbestâmningen endast omfattade kyrkofondsfastighetema borde stiftelsebildningen inte omfatta kyrkofondens övriga tillgångar. Kyrkofonden har ett ekonomiskt ansvar för biskopsgårdarna. Med undantag för biskopsgården i Lund, som regleras i särskild ordning, hänfördes därför dessa till kyrkofondsstiftelsen. Enligt förslaget skulle kyrkofondsstiftelsen i princip förvaltas av den tänkta kyrkostyrelsen, vilken motsvarar den nuvarande centralstyrelsen.

Enligt förslaget skulle en fördelning av egendomen på dessa fem stiftelsetyper medföra att det skulle komma att finnas omkring 2 250 kyrkostiftelser, omkring l 000 boställsstiftelser, högst 13 prästlönejordsstiftelser, 13 domkyrkostiftelser och en kyrkofondsstiftelse.

Stiftelsemodellen förutsatte att varje stiftelse skulle bli till den ägare egendom som skulle ingå i stiftelsen. Det skulle därför vara att nödvändigt förändra äganderättsförhållandena beträffande en stor del av den specialreglerade egendomen. För den egendom som redan var av stiftelsekaraktär ansågs ingen annan åtgärd behövas än beslut av För permutationskaraktär. den specialreglerade i dvs. egendomen övrigt, den som ägs av staten och kyrkliga rättssubjekt, föreslogs att äganderättsöverföringen skulle ske genom lagstiftning.

Så långt 1978 års förslag. Det finns flera skäl som talar för en stiftelsebildning. I och med att ändamålsbundenheten är det utmärkande för draget stiftelseinstitutet skapas ett för att kommer att fullgott rättsskydd egendomen tjäna avsedda kyrkliga ändamål. De olika intressen som för den gäller specialreglerade kyrkliga egendomen skulle således väl kunna tillgodoses genom en stiftelsebildning. Man skulle härigenom kunna ett i tiden skapa obegränsat fullgott rättsskydd för den ändamålsbundna egendomen. För en sådan lösning talar också det faktum att en del av den specialreglerade egendomen, nämligen de gamla församlingskyrkoma och domkyrkoma, redan nu karakteriseras som stiftelseegendom. Man bör dessutom beakta att den specialreglerade egendomen i också har starka av stiftelseövrigt drag av de egendom på grund regler som styr förvaltnings- och dispositionsrätten. En behöver heller

stiftelsebildning _inte förändra den nuvarande

förvaltningen av egendomen.

Stiftelsen är ett Detta självständigt rättssubjekt. innebär att stiftelsen blir ägare till den egendom som stiftelsen och därför kan erhålla ingåri lagfart på fast egendom. Genom stiftelseformen bör de rådande oklarhetema i fråga om den rättsliga naturen av den därför kunna specialreglerade egendomen undanröjas. Man skulle därmed kunna ordna äganderättsförhållandena på ett någorlunda praktiskt och enkelt sätt. Det torde emellertid vara nödvändigt att och vilken klarlägga precisera fast och lös egendom som kommer att ingå i stiftelsen. Det bör också att det inte tilläggas föreligger några

formella hinder mot att en stiftelse bedriver näringsverksamhet. Förutsättningen är dock att verksamheten har en naturlig anknytning till ändamålet.

Enligt utredningen skulle det i princip vara möjligt att genomföra en stiftelsebildning i enlighet med de riktlinjer som utarbetades i 1978 års betänkande. Den ändamålsbundna egendomen bör således kunna fördelas på

de föreslagna stiftelsetypema. övervägande skål talar för att stiftelsebild-

ningen även bör omfatta prästlönefondsfastigheter och prästlönejordsfonder.

En fråga som blev föremål för kritik under remissbehandlingen av 1978 års förslag var det stora antalet stiftelser, främst boställsstiftelser. Om man kan tänka sig en stiftsvis förvaltning av bostâllsjorden, vore en praktisk lösning att sammanföra denna till en stiftelse i varje stift. Härigenom skulle antalet stiftelser reduceras högst avsevärt samtidigt som man skulle kunna underlätta en rationell förvaltning av jorden.

För närvarande saknas en grundläggande rättslig reglering av stiftelseinstitutet. Den lagstiftning som finns har huvudsakligen tagit sikte på den statliga kontrollen över stiftelseväsendet. Bestämmelser om denna statliga kontroll återfinns i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser. I övrigt får ledning sökas i doktrin och rättspraxis. Inom Justitiedepartementet har emellertid lagts fram ett förslag till lag om stiftelser som publicerats i

departementspromemorian Stiftelser (Ds Ju 1987: 14). Ett något omarbetat

lagförslag skall under våren 1992 remitteras till lagrådet.

11.6.6 Sammanfattande synpunkter

Man kan således på olika sätt tillförsälcra Svenska kyrkan en fortsatt för-

foganderått över den specialreglerade kyrkliga egendomen. Äganderätts-

kan emellertid inte länmas oreglerade. Det är av största vikt att frågorna dessa får en ändamålsenlig och praktisk lösning. Som tidigare sagts skulle

det vara en avsevärd förenkling om staten avsade den sig anspråken på kronoegendom som anslagits till kyrkliga ändamål. skulle man Därigenom också komma ifrån de i många fall påtagliga svårigheterna att få klarlagt om viss kyrklig jord är kronoanslag eller ej. Det skulle också skapa en ökad självständighet för kyrkan. Enligt utredningen talar således övervägande skäl för att den statliga âganderätten till kronoanslagen bör överföras till kyrkliga organ.

Det är också av stor vikt att det för framtiden skapas ett fullgott rättsskydd för den åndamålsbundna egendomen. Enligt framstår en utredningen stiftelsebildning som den naturliga rättsliga formen för att tillgodose ett skyddsintresse av detta slag. Hârför talar även att den ändamålsbundna egendomen redan i dag har drag av stiftelsekaraktâr. En stiftelsebildning torde också vara den enda framkomliga vägen att lösa de problem som vidlåder den specialreglerade kyrkliga egendomen.

Naturligtvis är en stiftelsebildning förenad med betydande svårigheter av såväl principiell som praktisk art. Den kan vara mer eller mindre lämplig för olika slag av egendom. Man måste dessutom finna former som tillgodoser avkastningskraven. Det torde också vara ofrånkomligt med form någon av särlagstiftning för de kyrkliga stiftelsema. Frågorna är komplicerade och lcräver fortsatt utredning. 1978 års förslag kan emellertid tjäna som en god utgångspunkt.

11.7 Ett framtida uppbördssystem

11.7.1 Allmänna synpunkter

Den i detta kapitel förutsatta relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan innebär att Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga samfálligheter skulle förlora sin offentligrâttsliga ställning som kyrkliga kommuner och

följaktligen inte längre ha beskattningsrätt. Församlingsskatten skulle därmed övergå till att bli en privaträttslig som skulle debiteras avgift medlemmarna i kyrkan. Det ligger då närmast till hands att utgå ifrån att en från staten organisatoriskt fristående kyrka, i likhet med vad som gäller för privaträttsliga organisationer i allmänhet, själv får ombesörja debitering och uppbörd av kyrkoavgiftema. Kyrkan skulle därmed bli nödsakad att bygga upp en egen uppbördsorganisation.

Det sagda utesluter emellertid inte andra lösningar. I 1978 års betänkande föreslogs nämligen att staten skulle biträda Svenska kyrkan med uppbörd av kyrkoavgifter via skattesystemet. Förslaget fick ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Enligt utredningen är detta ett förslag som allvarligt bör övervägas. Det bör här också erinras om att ett system med statlig uppbördshjälp har en motsvarighet i Tyskland. Till täckande av sina kostnader för uppbördshjälpen tar staten ut en avgift av kyrkorna.

Frågan om en statlig uppbördshjälp åt Svenska kyrkan bör ses mot bakgrund av den betydelse församlingsskatten har för den kyrkliga ekonomin. Som framgått av vår kartläggning av Svenska kyrkans ekonomi är församlingsskatten den utan jämförelse viktigaste inkomstkällan. Församlingsskatten utgjorde 1990 knappt 6,6 miljarder kr, vilket motsvarar 67 procent av kyrkans samlade inkomster.

Det finns naturligtvis principiella invändningar mot en statlig uppbördshjälp. Man skulle kunna hävda att Svenska kyrkan alltjämt skulle te sig som ett till staten knutet samfund i den meningen att den för sin framtida verksamhet är beroende av statligt stöd. Kyrkan skulle därigenom komma att inta en särställning i förhållande till andra organisationer och samfund. En uppbördshjälp kan därför sägas strida mot principen om Svenska kyrkan som en med andra trossamfund jämställd fri kyrka.

Enligt utredningen väger dessa synpunkter tungt. Som kommer att framgå av det följande skulle det emellertid vara fullt tänkbart att låta uppbördssystemet stå öppet även för andra trossamfund.

Vad som främst talar för att staten bör biträda kyrkan med uppbörden av kyrkoavgiftema är att staten får anses ha ett särsldlt ansvar för att kyrkan inte försätts i en ekonomiskt svår ställning i och med att det månghundraåriga organisatoriska sambandet upphör. En relationsändring bör nämligen inte medföra att Svenska kyrkan får så stora ekonomiska svårigheter, att den kommer att sakna rimliga förutsättningar att fortsätta sin verksamhet.

För en statlig uppbördshjälp åt Svenska kyrkan talar också att staten - såsom framgår av utredningens direktiv - har den förväntan på Svenska kyrkan att den skall bedriva en riksomfattande verksamhet. Om kyrkan alltjämt avses få disponera nuvarande kyrkobyggnader för sin verksamhet tillkommer den omständigheten att den i så fall alltjämt är förvaltare av en icke obetydlig del av det svenska kulturarvet. Det kan erinras om att ca. en tredjedel av kyrkobyggnaderna härrör från medeltiden och att de rymmer inventarier som är av oskattbart värde också med internationella mått.

Från rättslig synpunkt torde det inte föreligga några hinder mot en medverkan från statens sida med uppbörd av kyrkoavgiften. Enligt det numera upphävda andra stycket till l § uppbördslagen (1953:272) fick nämligen regeringen, om särskilda omständigheter föranledde det, föreskriva att även andra avgifter än sådana som enligt uppbördslagen ansågs som skatt fick uttas i samband med skatteuppbörden. Mot bakgrund av att bestämmelsen aldrig kom att tillämpas upphävdes den genom lagen (1990:1137) om ändring i uppbördslagen.

Det har emellertid enligt andra bestämmelser förekommit att sådana avgifter uttagits tillsammans med skatterna. Före källskattereformen år 1945 uttogs nämligen de s.k. riddarhuskapitationsavgiftema och avgifter till hus-

hållningssällskap och vissa försâkringsanstalter i samband med skatteuppbörden. Ett tungt skäl till att denna var att ordning frångicks skattemyndighetemas arbete skulle underlättas.

Med dagens tillgång till nya tekniska hjälpmedel bör emellertid inte heller föreligga sådana praktiska hinder mot en Administatlig uppbördshjälp. strativt torde den inte skilja sig stort ifrån nuvarande uppbördsförfarande beträffande församlingsskatten. De tekniska och som praktiska problem uppbördshjälpen kan ge upphov till torde kunna lösas. Det förefaller också rimligt att staten liksom i Tyskland tar ut en för sin medverkan vid avgift uppbörden.

En förutsättning för att skall kunna kyrkoavgiftema uppbäras tillsammans med skatterna är naturligtvis att känner till vilka som skattemyndighetema är avgiftsskyldiga. Uppgifter om i måste därför tas in medlemskap kyrkan i skatteregistren. Det på intet sätt uteslutet att det kan finnas enskilda kyrkomedlemmar som finner denna registrering kränkande från intigxitetssynpunkt. Som framhölls i 1978 års betänkande bör det därför finnas en att möjlighet erlägga kyrkoavgiften på annat sätt än genom det statliga uppbördssystemet.

Naturligtvis bör kyrkan liksom andra trossamfund ha rätt att utforma själv sina regler om medlemmarnas till verksamheten. Från såväl bidrag principiella som praktiska synpunkter talar emellertid skäl för övervägande att bör beräknas samma kyrkoavgiften enligt grunder som gäller för den nuvarande församlingsskatten, vilken är proportionell mot den beskattningsbara inkomsten. Härigenom skulle komma att beräknas kyrkoavgiften individuellt i förhållande till kyrkomedlemmamas ekonomiska bärkraft.

Man kan i och för sig tänka andra En vore att sig lösningar. möjlighet bestämma en för alla medlemmar Nackdelen med denna enhetlig avgift. lösning är att avgiften måste bli varför den kan låg, knappast tillgodose

kyrkans olika behov. Ett system med en fast avgift kan även innebära att medlemmar utan inkomst blev avgiftsskyldiga. Man skulle också kunna hävda att en fast medlemsavgift kan inskränka den frihet som bör tillkomma församlingar och kyrkliga samfålligheter.

Om man väljer att utsträcka en statliga uppbördshjälp till att omfatta även andra trossamfund än Svenska kyrkan vore också, som framförts på olika håll, en tänkbar möjlighet att utta avgifter inte endast av medlemmar av Svenska kyrkan och berörda trossamfund, utan också av övriga skattskyldiga. Vad som inflyter från dessa skulle kunna tänkas bli använt för något och från religiös synpunkt neutralt ändamål. En tanke bakom en

allmänt

sådan lösning skulle vara att ingen skall kunna undgå att betala avgift genom att träda ut ur ett trossamfund. Avgifterna skulle därmed mer få karaktär av skatt.

Flera invändningar kan anföras mot denna avgiftsform. Man kan bl.a. med skål ifrågasätta varför skattskyldiga som av olika anledningar inte vill understödja någon form av religiös verksamhet i större utsträckning än andra skall bidra till sociala och kulturella ändamål. Gränsdragningsfrågoma kan också bli vanskliga. Det rättmätiga i en sådan reform kan således ifrågasättas.

Som utredningen redovisat i avsnitt 6.6 har man i Italien valt att utforma det statliga stödet till bl.a. den katolska kyrkan på ett liknande sätt. Naturligtvis kan denna lösning vara tilltalande när det gäller att fördela ett statligt stöd mellan olika trossamfund, men den kan knappast ersätta den självñnansiering som den nuvarande församlingsskatten otvivelaktligen ger Svenska kyrkan. Därtill kommer att systemet på ett icke önskvärt sätt kan komma att upphäva de ekonomiska följderna av ett medlemskap för den enskilde. Enligt utredningen gäller det i stället att finna lösningar som i så stor utsträckning som möjligt knyter an till nuvarande ñnansieringsformer.

Den åsikten har också framförts att i likhet med vad som är kyrkoavgiften, fallet i skulle kunna bestämmas Tyskland, som ett procentuellt tillägg till inkomstskatten. Med den utformning det svenska numera har skattesystemet torde emellertid denna lösning vara mindre lämplig.

Det finns således vissa nackdelar och svagheter med de nu nämnda alternativa lösningarna pä hur en kyrkoavgift skall bestämmas. Som tidigare sagts talar därför övervägande skäl för att en framtida bör beräknas kyrkoavgift på samma sätt som den nuvarande församlingsskatten.

I det följande skall utredningen översiktligt beskriva hur ett system för statlig uppbördshjälp skulle kunna tänkas vara uppbyggt. För en mer fullständig redogörelse hänvisas till 1978 års betänkande.

11.7.2 Utformningen av uppbördshjälpen

En grundläggande förutsättning för att kyrkoavgiftema skall kunna tas ut tillsammans med skatterna är att sättet för debitering och av uppbörd avgifterna på ett smidigt och enkelt sätt kan i det nuvarande infogas uppbördssystemet. Av administrativa och ekonomiska skäl bör det därför inte läggas in avvikande rutiner. Avgifterna bör således tas ut i huvudsak på samma sätt som den nuvarande församlingsskatten. Det bör emellertid ankomma på kyrkan att avgöra hur obetalda avgifter skall drivas in. En ytterligare förutsättning för att uttagandet av kyrkoavgiftema skall kunna anknytas till det statliga skatte- och uppbördssystemet är att det skapas rutiner för rapportering till av om Lex. skattemyndighetema uppgifter kyrklig indelning, avgiftsskyldighet och avgiftsuttag.

En kyrkoavgift, vars storlek är mot medlemmarnas i proportionell iomst, bör beräknas med utgångspunkt från den till inko y tskatt bestatlig skattningsbara inkomsten. Den statligt taxerade inkomsten syftar nämligen till att bäst återge en persons betalningsförrnåga.

Som framhållits talar praktiska skäl för att kyrkoavgifterna tas ut på samma sätt som den nuvarande församlingsskatten. Vad som utmärker skattesystemet är att det under inkomståret sker ett preliminärt skatteuttag med en därefter följande taxering och debitering av slutlig skatt. Kyrkoavgiften kommer alltså i likhet med den nuvarande församlingsskatten att tas ut preliminärt under inkomståret.

På grund av att det är den beskattningsbara inkomsten som läggs till grund för beräkningen av kyrkoavgiften, kan omfattningen av den enskilde medlemmens avgiftsskyldighet inte beräknas förrän i samband med taxeringen året efter inkomståret. Vid denna sker en definitiv avräkning mot vad som erlagts preliminärt.

Den skisserade ordningen innebär således att den preliminärt uttagna kyrkoavgiften fram till tidpunkten för slutskattedebiteringen kommer ingå som en Ospecificerad del i preliminårskatten och helt följa uppbördslagens regler. Ett annat system skulle vara administrativt svårgenomförbart. Först när medlemsavgiften har blivit slutligt fastställd övergår den till att bli en privaträttslig avgift.

En grundläggande princip måste vara att kyrkoavgifterna uttas preliminärt endast av medlemmar av Svenska kyrkan. Det är därför av stor vikt att frågan om vilka s0n1 inom en viss församling är avgiftspliktiga måste vara helt klarlagd i god tid före inkomst- eller beskattningsåret för att administrationen av uppbördshjälpen skall kunna fungera.

Enligt gällande rätt är skattskyldigheten till stat och kommun för visst inkomstår beroende av förhållandena på mantalsdagen, dvs. den l november året före inkomståret. Om medlemsavgiftema skall uttas preliminärt måste avgiftsskyldigheten bestämmas till samma tidpunkt som skattskyldigheten. Detta får till följd att förändringar i fråga om kyrkotillhörighet och bostadsort efter den l november året före inkomståret inte kan beaktas.

Principen innebär att personer som Lex. utträder ur Svenska kyrkan efter den l november ett år följaktligen kommer att få betala till kyrkoavgift inkomstårets slut. Anmälan om utträde skulle kunna ske till skattemyndigheterna.

Av praktiska skål är det önskvärt att bestäms ett sådant sätt att avgifterna på befintliga skattetabeller för skatteavdrag på lön kan användas. För den som skall betala kyrkoavgift skulle då kunna användas den skattetabell, som närmast motsvarar den sammanlagda utdebiteringen för kommunalt ändamål och för kyrkoavgift. Det föreslagna systemet förutsätter därför att skattemyndighetema för såväl medlem som icke-medlem beslutar efter vilken skattetabell och kolumn i tabellen en arbetsgivare vid av lön utbetalning skall göra avdrag för skatt. Vid debiteringen av preliminär B-skatt förutsätts Skattemyndigheten beakta skyldigheten att erlägga kyrkoavgift. Uppbörden av preliminär B-skatt och medlemsavgift är dock inte lika som problematisk uppbörden av A-skatt, eftersom B-skatten inte uttas enligt tabell utan vid inkomstårets början debiteras med visst belopp.

Sedan den preliminära avgiften har bestämts till sitt skall den belopp avräknas från den Av påförda slutliga kyrkoavgiften. beräkningen framgår om den avgiftskyldige har betalt in för mycket eller för litet i preliminär avgift. Om avräkningen visar att den preliminärt uttagna kyrkoavgiften överstiger den slutligt debiterade avgiften, skall det överskjutande beloppet återbetalas till den avgiftsskyldige. Den mest praktiska lösningen är att återbetalningen äger rum i samband med återbetalningen av överskjutande preliminär skatt. Skulle avräkningen utvisa att den resterar avgiftsskyldige med någon del av kyrkoavgiften, kvarstår hans skyldighet gentemot kyrkan att betala det resterande beloppet.

De influtna preliminärbeloppen, som inkluderar både skatt och kyrkoavgift, skall gottskrivas den skatt- och att avräknas från den avgiftsskyldige genom slutliga skatten och kyrkoavgiften. l de influtna preliminärbeloppen åtnjuter

skatterna fömiånsrätt i förhållande till andra fordringar. Detta innebär att preliminärbeloppet i första hand tas i anspråk för skatt. Enligt utredningen finns skål att överväga om inte kyrkoavgiften bör likställas med skatt i detta hänseende. Eftersom skatter har bättre förmånsrätt än andra fordringar skulle, som också framhölls i 1978 års betänkande, en annan ordning innebära att kyrkan blir lidande i samtliga de fall preliminäruttaget är för litet.

övervägande skål talar för att kyrkan vill hantera eventuella indrivnings-

åtgärder gentemot enskilda kyrkomedlemmar på ett mer individuellt sätt än som är möjligt genom det förfarande som gäller för indrivning av skatt. Kyrkan bör därför i likhet med andra privaträttsliga organisationer själv få ta in de resterande slutliga avgifter som inte inflyter genom det statliga uppbördsförfarandet. För att undvika att kyrkan belastas med betungande kravrutiner kan man tänka sig att staten tillståller den avgiftsskyldige ett inbetalningskort på den resterande avgiften. Det bör emellertid ankomma på kyrkan själv att bevaka att resterande avgifter betalas.

Vid en mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan skulle en således en möjlig lösning vara att staten biträder kyrkan med uppbörd av kyrkoavgiftema. Den nu lämnade redogörelsen har tagit sikte på att endast översiktligt beskriva hur en statlig uppbördshjälp skulle kunna vara organiserad. Det förutsätts sålunda att det sker ett fortsatt utvecklingsarbete i fråga om detaljer och handläggningsrutiner samt att uppbördslagstiftningen anpassas till systemet för uppbörd av kyrkoavgift.

11.7.3 Avräkning mellan stat och kyrka

Som framgått av ett tidigare avsnitt erhåller församlingarna förskott på församlingsskatt under inkomståret med en tolftedel varje månad. Uträkningen av förskottet grundas på skatteunderlaget för det föregående årets

taxering och den utdebitering som har beslutats för inkomståret (förskottsåret).

Om uppbörden av kyrkoavgifter sker via skattesystemet kommer den preliminärt uttagna avgiften att inflyta till staten varje månad. Under dessa förhållanden ter det sig naturligt att staten liksom för närvarande också utbetalar ett förskott på kyrkoavgifter till kyrkan. Om det nuvarande förskottssystemet bibehålls kommer kyrkans behov av löpande inkomster att tillgodoses. Ett framtida uppbördssystem bör därför innefatta förskottsutbetalningar vid i stort sett samma tidpunkter och motsvarande beenligt rälaiingsgrunder som i dag.

Det nuvarande redovisnings- och avräkningssystemet beträffande församlingsskatten innebär att beslutade ändringar i tidigare års taxeringar inte beaktas. En återgång till den tidigare ordningen skulle innebära en försämring. Den lämpligaste lösningen är därför att av redovisningen uppbuma medlemsavgifter och därmed sammanhängande avräkning mellan staten och kyrkan blir en slutlig uppgörelse vad det aktuella gäller uppbördsåret. Detta innebär att taxeringsnämndens beslut om taxering i princip får utgöra det definitiva underlaget för bestämmande av medlemsavgift. Naturligtvis måste mer betydande ändringar av den beskattningsbara inkomsten rapporteras till kyrkan, som sedan får reglera mellanhavandet med kyrkomedlemmen.

11.7.4 Statlig uppbördshjälp till andra trossamfund än Svenska kyrkan

I avsnitt har för hur föregående utredningen redogjort ett system för uppbörd av kyrkoavgift skulle kunna tänkas vara uppbyggt och därvid i princip förutsatt att uppbördshjälpen endast skulle avse Svenska kyrkan. Som tidigare sagts finns emellertid skäl som talar för att ett sådant system skulle kunna tänkas stå öppet även för andra trossamfund. För dessa gäller

nämligen att de är hänvisade till att själva ombesörja uppbörd och indrivning av medlemmarnas avgifter. Förslaget förutsätter givetvis att trossamfunden har behov av och intresse för en sådan medverkan från statens sida. Det är fråga om erbjudande och inte om tvång.

Av inte minst praktiska skål kan det knappast vara möjligt att erbjuda en statlig uppbördshjälp till alla trossamfund eller religiösa sammanslutningar. Vissa begränsningar torde därför vara ofränkomliga. Dessa är naturligtvis känsliga att göra. En lämplig utgångspunkt skulle kunna vara att uppbördshjälp endast lämnas till sådana trossamfund som uppfyller de i förordningen (1989:271) om statsbidrag till andra trossamfund än Svenska kyrkan uppställda kraven för statsbidrag, nämligen att anordna gudstjänst. En annan möjlighet vore att uppbördshjälpen begränsades till att avse endast de i 3 § nämnda förordning uppräknade trossamfunden.

En ytterligare begränsning skulle kunna vara, att uppbördshjälpen inte kom att omfatta de minsta samfunden. Enligt utredningen borde man kunna knyta an till de principer som tidigare har tillämpats vid beviljandet av statsbidrag till trossamfund, vilket i så fall skulle innebära en gräns vid 3 000 medlemmar.

Det är möjligt att åtskilliga fria samfund skulle avböja en statlig medverkan. Ett skäl skulle naturligtvis kunna vara kostnaderna för uppbördshjälpen. Som tidigare sagts bör denna nämligen avgiftsbeläggas. För små samfund skulle det därför kunna bli ekonomiskt ofördelaktigt att utnyttja systemet. Ett annat skäl skulle kunna vara att vissa samfund inte vill lämna ut uppgifter om sina medlemmar.

Det är också möjligt att vissa samfund kan vara obenägna att underkasta sig statlig kontroll i olika hänseenden. Uppbördsförfarandet bör nämligen regleras genom törfattningsbestämmelser. Närmare bestämmelser torde vara

nödvändiga beträffande grunderna för debiteringen, formerna för uppbörden och sättet för redovisning av influtna belopp.

Det kan också finnas skål att åtminstonei viss formerna utsträckning reglera för inträde och utträde i samfundet, i den mån dessa åtgärder är avgörande för avgiftsskyldigheten. Från allmän är det av vikt att synpunkt naturligtvis tillse att ingen som ej är medlem påförs medlemsavgift. Det saknas däremot skäl för staten att meddela bestämmelser rörande medlemskapet i samfundet.

En uppbördshjälp bör av hänsyn till den personliga intigriteten vara frivillig för de olika medlemmarna i samfunden. Detta år också en nödvändig följd av 2 kap. 2 § regeringsformen, som föreskriver att är

vade medborgare

gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge tillkänna sin i åskådning bl.a. religiöst hänseende. Den som således inte vill betala sin avgift via _ skattesystemet utan på annat sätt måste därför ha möjlighet att stå utanför.

En förutsättning för att det skall vara möjligt att erbjuda andra trossamfund statlig uppbördshjälp är naturligtvis att det inte föreligger några hinder från uppbördsteknisk synpunkt. Uppbördshjälpen bör därför anpassas till det system utredningen funnit tänkbart för uppbörd av kyrkoavgift.

För vissa trossamfund kan en sådan anpassning innebära vissa problem. Medlemsbidragen kan nämligen vara av olika slag. Inom vissa samfund, såsom den romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa församlingarna, utgår regelbundna, fixerade avgifter till samfundet. I de judiska församlingarna tillämpas en ordning där avgifterna är utformade på ett sätt som nära överensstämmer med den nuvarande församlingsskatten till Svenska kyrkan. Inom de fria evangeliska trossamfunden förekommer däremot inte några bestämda medlemsavgifter, eftersom man inom dessa samfund har den principiella uppfattningen att församlingens arbete bör finansieras med frivilliga medel, som intlyter genom att medlemmarna offrar till för-

samlingen. Medlemskapet anses nämligen inte böra vara förknippat med förpliktelser av formell och juridisk art.

Skall det vara praktiskt genomförbart att utta avgifter av olika samfund, torde en första förutsättning vara att avgifterna beräknas efter samma grunder, så att alla samfund antingen uttar enhetliga avgifter eller också, om avgifterna differentieras, lägger en på samma sätt beräknad avgiftspliktig inkomst till grund för debiteringen. Man kan också tänka sig att de olika samfunden får ta ut samma avgift som Svenska kyrkans församlingar. Någon medverkan från statens sida kan däremot knappast ifrågakomma beträffande samfund där medlemmarna endast lämnar frivilliga individuella bidrag. Ej heller bör staten medverka till att uppbära avgifter till flera samfund från en och samma medlem.

En eventuell uppbördshjälp innebär inte att medlemsavgiftema förlorar sin karaktär av privaträttsliga avgifter. De olika samfund som erhåller uppbördshjälp får därför själva driva in de resterande slutliga avgifter som inte intlyter genom det statliga uppbördsförfarandet.

Flera skäl kan naturligtvis anföras för och emot en statlig medverkan vid uttagandet av medlemsavgifter. Till förmån för en sådan medverkan talar främst att staten bör behandla alla trossamfund lika. Svenska kyrkan skulle således inte framstå som privilegierad i ekonomiskt hänseende. Som argument emot en utvidgad statlig uppbördshjälp kan åberopas att hjälpen till Svenska kyrkan är en lösning som är betingad av historiska skäl och de särskilda krav och förväntningar som staten har på Svenska kyrkan. I övrigt kan det göras gällande att den föreslagna ordningen i onödan komplicerar uppbördssystemet.

Utredningen kan inte i detta sammanhang ta ställning till alla de frågeställningar som en statlig uppbördshjälp kan tänkas ge upphov till. Dessa frågor

måste naturligtvis bli föremål för ett fortsatt Det utredningsarbete. föreslagna är emellertid en systemet lösning som bör övervägas.

11.8 De kyrkliga arkiven

Vid en mer långtgående relationsändring mellan staten och kyrkan uppkommer frågan hur man skall behandla de kyrkliga arkiven. Dessa är kvantitativt sett omfattande mycket och utgör från bl.a. forsknings- och kulturhistorisk synpunkt en ovärderlig behandlades tillgång. Arkivfrágoma mycket utförligt i 1978 års betänkande Stat-Kyrka. Eftersom problemen är de samma kan frågorna därför behandlas mer i den översiktligt följande framställningen.

Den kyrkliga arkivbildningen i och i regleras arkivlagen (1990:782) arkivförordningen (1991:446). för arkiv Arkivlagen gäller hos alla typer av kyrkliga myndigheter, dvs. både myndigheter som konstitutionellt sett är statliga myndigheter och kyrkokommunala myndigheter. Bestämmelserna gäller således inte för den arkivbildning som sker hos organ inom Svenska kyrkans frivilliga verksamhet. De grundläggande reglerna i arkivlagen omfattar även kyrkomötet och de beslutande församkyrkokommunala lingarna.

Enligt arkivlagstiftningen är varje kyrklig myndighet och därmed jämställt organ arkivbildare. Det finns därför olika av arkiv. De mest slag kyrkliga betydelsefulla är de egentliga kyrkoarkiven. Dessa intar en särställning eftersom de innehåller både och kommunala kyrkobokföringsmaterial handlingar samt handlingar av administrativ och ekonomisk natur. Ansvaret för kyrkobolcföringsarkiven tillkommer numera Före folkbokpastor. föringsreformen ansvarade pastorsâmbetet för dessa arkiv. De kyrkokommunala myndigheterna svarar för de arkiven. kyrkokommunala

Riksarldvet och landsarkiven är arkivmyndigheter och tillsynsmyndigheter för de kyrkliga arldven. Deras tillsynsansvar gäller dock inte kyrkomötet och de kyrkokommunala beslutande församlingarna. Arkivmyndighetema har rätt att överta arldvmaterial från de myndigheter som står under deras tillsyn. De får även ta emot arkivmaterial från enskilda.

Arlcivlagen innehåller bestämmelser om hur arkiv skall behandlas när verksamheten hos en myndighet upphör. För de kyrkliga arkiven gäller huvudregeln att de skall överlämnas till en arkivmyndighet inom tre månader från det verksamheten har upphört. I förarbetena till arkivlagen (prop. 1989/90:72 s. 78) betonas att ett överlämnade av myndighetsarkiv inte bör ske till enskilda organ. Arlcivlagstiftningen bygger nämligen på principen att myndigheternas arkiv består av allmänna handlingar och att sådana handlingar inte kan förlora denna status.

De kyrkliga arkiven har vuxit fram under lång tid och tillhör de i särklass mest använda arkiven. De är av stort värde för de kyrkliga myndigheterna vid handläggning av t.ex. ekonomiska och administrativa ärenden och inte minst för forskningen inom skilda ämnesområden. Det är således av stor vikt att arkiven bevaras.

En följd av en mer genomgripande relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan kan vara att kyrkans offentligrättsliga ställning upphör. Detta innebär att de nuvarande kyrkliga arkiven skall överlämnas till en arkivmyndighet, dvs. riksarkivet eller landsarkiven, inom tre månader.

De kyrldiga arldvbestånden är mycket omfattande. På grund av bristande resurser hos framförallt landsarkiven torde det vara näst intill omöjligt vid överlämna arkiven inom en så kort tid som tre månader. Även lämplighetsskål talar för att man i vart fall under en övergångsperiod bör lösa ett annat sätt. Det kan nämligen antas att en ny förvaringsfrågoma på åtminstone övergångsvis, kan behöva ha tillgång till de kyrkoorganisation,

äldre arkiven. Frågan i vilken takt de arkiven bör inlevereras kyrkliga till arkivmyndighetema och hur arkiven skall förvaras under denna övergångsperiod bör bli föremål för samråd mellan berörda parter.

En annan fråga som kan aktualiseras vid en eventuell är hur relationsändring Svenska kyrkans framtida arkiv skall behandlas. Enskilda till vilka arkiv, en fri arkiv kan komma kyrkas att hänföras, omfattas inte av arldvlagstiftningen. Det torde dock finnas ett starkt intresse av att det skapas garantier för att de kyrkliga arkiven även i framtiden vårdas lika väl som för närvarande.

Här kan man tänka sig olika lösningar. En âr att låta de möjlighet kyrkliga arkiven även efter en relationsändring omfattas av de arlcivförestatliga slciftema med riksarkiv och landsarkiv som och tillsynsmyndigheter slutdepåer för arkiven. En sådan kan i och för mot lösning sig sägas strida principen om en fri kyrka, men torde vara fullt tänkbar i ett där läge Svenska kyrkans organisation och verksamhet fast i en av läggs riksdagen stiftad ramlag. En annan skulle kunna vara att i samråd med lösning kyrkan riksarkivet bygger upp en egen arkivvård. De båda aktualiserar lösningarna frågan om inte en viss statlig ersättning borde kunna till stöd för den utgå kyrldiga arkivvården.

Det är inte möjligt att här ta till de olika som de ställning frågor kyrkliga arkiven kan ge upphov till om Svenska skulle få en friare kyrkan ställning till staten. Vi har bara kunnat behandla vissa Ekonomiska principfrågor. frågor har exempelvis lämnats utanför. Ett fortsatt torde utredningsarbete därför vara ofrånkomligt. Ett sådant arbete bör bedrivas i samverkan mellan företrädare för Svenska kyrkan och de arkiwårdande myndigheterna.

12. NÅGRA SAMMANFATTANDE MO-

DELLER

Enligt direktiven skall utredningen överväga olika modeller för förändringar i förhållandet mellan stat och kyrka. För att kunna göra detta har i det föregående olika reformförslag i enskilda frågor presenterats och belysts. När man skall föra samman dem till olika modeller konstaterar man att de olika frågorna inte alltid har ett sådant samband att modellerna är givna. Iagstiftningsmakten, beskattningsrätten, makten över ekonomin och vissa utnämningar samt begravningsverksamheten är exempel på frågor som delvis - men inte helt - år beroende av varandra. I själva verket föreligger en glidande skala från nuvarande förhållanden till ett läge där Svenska kyrkan jåmställs med de fria trossamfunden. När utredningen i det följande redovisar olika modeller bör det därför lcraftigt understrykas att det finns betydande variationsmöjligheter. Många kombinationer är möjliga. Utredningens val av modeller är betingat av syftet med utredningen - att ligga till grund för fortsatta diskussioner.

Utredningen har valt att presentera tre olika modeller som underlag för en diskussion om alternativ till nuvarande ordning. I modell l ges Svenska kyrkan en så självständig ställning som möjligt inom ramen för ett bevarat konstitutionellt samband med staten. Modell 2 ger en mycket stor frihet för Svenska kyrkan, men innehåller ändå viss lagstiftning. Modell 3 innebär att all lagstiftning avvecklas. Utgångspunkten för modell 3 är att kyrkan efter

en relationsändring skall inta i huvudsak samma som de rättsliga ställning fria trossamfunden gör. I det följande skall närmare beskriva utredningen modellerna.

Modell 1

Den grundläggande utgångspunkten för vad utredningen benämner som modell l är, att det skall råda ett fortsatt konstitutionellt samband mellan staten och Svenska kyrkan. Det statliga inflytandet över kommer kyrkan liksom hittills att utövas genom riksdagens lagstiftningsmakt. Samtidigt innebär modellen att kyrkan ges en så självständig som ställning möjligt. Den hittillsvarande utvecldingen kan således fullföljas. Kyrkans identitet och funktion son1 trossamfund skulle kunna renodlas och framhävas. Vi förutsätter att Svenska kyrkan genom sina bibehåller sin församlingar beskattningsrätt. Modell l innebär i korthet följande.

Vi har i kapitel 10 beskrivit olika delreforrner som skulle kunna tillgodose kyrkans behov av självständighet och identitet som trossamfund. Förändringarna är framförallt av organisatorisk art. Sålunda skulle styrelsefunktionen för kyrkofonden kunna placeras hos Svenska I kyrkans centralstyrelse. ett sådant läge skulle inte heller regeringen utan i stället kyrkomötet fastställa kyrkofondens budget. Domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar kan ges ställning av statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet. Det vore också följdriktigt att utnämningsrâtten beträffande biskopar och domprostar tillkommer kyrkliga organ.

Den som inte är medlem i kyrkan betalar f.n. 30 av församprocent lingsskatten. Som tidigare sagts har i budgetpropositionen för budgetåret 1992/93 föreslagits att denna andel skall sänkas till 25 procent. Detta har motiverats av att begravningsverksamheten alltjämt är en kyrkokommunal uppgift medan folkbokföringen numera är Överförd till staten. Nuvarande ordning kan upplevas som otillfredsställande av vissa av dem som inte är

medlemmar. Direkt omotiverad år kyrkans beskattning av icke-medlemmar som bor i Stockholm och Tranås, där ansvaret för begravningsverksamheten ligger hos den borgerliga kommunen. Det finns starka skäl för en ordning där den som inte är medlem i kyrkan inte behöver betala till denna.

Som framhållits i avsnitt 9.8.4 kan man lösa frågan om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten på olika sätt. I princip är lösningarna inte beroende av_relati0nen kyrka-stat. Även om det yttersta ansvaret för att det ñnns begravningplatser i tillräckligt antal bör åvila den borgerliga kommunen torde en allmän kommunalisering av begravningsverksamheten vara förenad med stora svårigheter. Vi har därför valt att presentera två tänkbara lösningar som kan tillgodose både kyrkliga och samhälleliga intressen, nämligen ett mellan pastorat och borgerlig kommun delat huvudmannaskap och en modell där verksamheten ytterst finansieras av kommunala medel men med kyrklig förvaltning.

Med som kan Svenska kyrkan behålla sin församlingen kyrkokommun Modell l innebär sålunda inga påtagliga ekonomiska beskattningsrätt. för Skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska förändringar kyrkan. skulle dock kunna upphävas. För det fall huvudmannaskapet för kyrkan skulle komma att ligga kvar hos pastoraten kan begravningsverksamheten den s.k. dissenterskatten som anses svara mot kostnadema för beju tas ut som vanlig kommunalskatt och därefter gravningsverksamheten tillföras huvudmännen.

Modell 1 innebär inga förändringar beträffande den kyrkliga egendomens nuvarande rättsliga ställning eller förvaltning. Eftersom avkastningsfrågoma är föremål för utredning i annat sammanhang kan de förbigås här.

Det ekonomiska ansvaret för vården av kulturhistoriskt värdefulla kyrkom.m. åvilar för närvarande pastoraten, som ju har möjlighet att byggnader genom församlingsskatten uttaxera nödvändiga medel. I den män man kan

hävda att bevarandet och vården av sådana är ett allmänt sambyggnader hälleligt likväl som ett rent kyrkligt intresse, kan principiellt göras gällande att bidrag från stat eller kommun skulle kunna oavsett om har utgå kyrkan beskattningsrätt eller ej. Genom ett sådant skulle man ha bidragssystem möjlighet att skapa garantier för att bevaras och vårdas ett byggnaderna på från allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Å andra sidan kan med fog göras gällande att kyrkan genom sin beskattningsrätt är att svara för skyldig att kyrkobyggnadema hålls i ett också från kulturminnesvårdens synpunkt godtagbart skick. Det är angeläget att hithörande blir föremål för frågor närmare överväganden i samband med ett eventuellt fortsatt utredningsarbete.

När det gäller att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av modell l bör följande beaktas. Om församlingarna får behålla sin och får beskattningsrätt ersättning för kostnaderna för begravningsverksamheten är den enda faktor som kan försämra läget i förhållande till det nuvarande ett minskat antal medlemmar. Den religionssociologiska utredning som icke gjorts tyder på någon dramatisk förändring i detta hänseende. Starka skäl talar således för att kyrkans ekonomi är i modell l. tryggad

En fråga som i och för sig är av mer intern men som kyrklig karaktär, kräver sin lösning vid ett bevarat statskyrkosystem, är religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskapet i Svenska kyrkan. Som utredningen tidigare uttalat är helt ldart, att den nuvarande strider mot regleringen regeringsformens skydd för den En aktiv bör negativa religionsfriheten. viljeyttring vara det som konstituerar i Svenska medlemskapet kyrkan.

Ett bibehållet statskyrkosystem förutsätter också vissa konstitutionella reformer. Grundlagsreglerna beträffande finns i kyrkolagstiftningen övergångsbestämmelsema till regeringsformen. Bakgrunden till att de fick denna placering var att den framstod som den mest i avvaktan lämpliga på ett slutligt ställningstagande i om förhållandet mellan staten och frågan

Svenska Placeringen är således provisorisk. Från principiella kyrkan. förutsätter därför ett bevarat samband mellan staten och Svenska synpunkter att med ett särskilt kapitel om kyrkan regeringsformen kompletteras m.m. I övrigt torde det inte vara behövligt med några kyrkolagstiftningen konstitutionella förändringar.

Modell 2

Modell 2 innebär att Svenska kyrkan är mer fristående från staten än i modell l. I modell 2 är grundläggande struktur och verksamhet kyrkans tänkt att komma till uttryck i en av riksdagen stiftad ramlag, medan all övrig reglering meddelas i av kyrkan själv antagna interna stadgar. Kyrkan kommer i denna modell inte att framstå som ett helt privaträttsligt subjekt utan fortfarande ha offentligrättslig karaktär.

I avsnitt 11.3 har utredningen närmare redogjort för hur ett regelsystem för Svenska kyrkan i denna modell skulle kunna tänkas vara organiserat. Som är vår att den föreslagna ramlagstiftningen bl.a. skall framgått utgångspunkt ange endast de grundläggande principerna för kyrkans organisation och verksamhet. I bör kyrkan vara fri att själv utforma sitt regelsystem. övrigt Som utredningen framhållit i avsnitt 11.3.2 kan ett internt kyrkligt regelsystem med fördel utarbetas med utgångspunkt från förslaget till ny kyrkolag. torde förutsätta en viss statlig kontroll av Enligt utredningen lösningen rambestämmelsemas efterlevnad, exempelvis av IK.

I denna modell kan Svenska i stor utsträckning bestämma sin kyrkan själv organisation. Utredningens förslag innebär emellertid att det i den tänkta fastslås att kyrkan skall vara demokratiskt uppbyggd och ramlagstiftningen att verksamheten skall vara rikstäckande. Det bör också framgå att föroch stift svarar för den lokala och regionala verksamheten samt samlingar att kyrkomötet, Svenska kyrkans centralstyrelse och biskopama utgör kyrkans I övrigt får utformningen av organisationen vara en högsta ledning.

intern kyrklig angelägenhet. De som kan tänkas bli förändringar vidtagna torde vara i huvudsak sådana som av som sådan. betingas relationsåndringen I avsnitt 11.4 har vi kortfattat redovisat hur den kyrkliga organisationen skulle kunna vara uppbyggd. Man har att från att anledning utgå kyrkans struktur skulle till den nuvarande. anknyta

Den mycket viktiga frågan om hur skulle finansieras skulle kyrkan också i viss utsträckning kunna till nuvarande är en anknyta ordning. Visserligen beskattningsrâtt av nuvarande typ inte men i denna modell förordas möjlig, att staten eventuellt mot ställer skattsedeln till avgift förfogande för uppbördshjålp via skattesystemet. I avsnitt 11.7 har närmare beskrivits hur ett sådant system skulle kunna För den enskilde organiseras. kyrkomedlemmen skulle det inte märkas någon stor skillnad mot nuvarande förhållanden. Den största skulle vara att obetalda inte av staten skulle avgifter drivas in tvångsvis.

Om man ger Svenska kyrkan möjlighet till uppbörd via skattesystemet kan även andra trossamfund sådan Modell 2 innebär därför att erbjudas hjälp. dessa också får möjlighet till uppbördshjålp motsvarande villkor. Av på hänsyn till den personliga integriteten bör vara för uppbördshjälpen frivillig den ensldlde medlemmen.

I modell 2 uppkommer naturligtvis frågan om ansvaret för vården av kulturhistorisk värdefulla byggnader. Eftersom deti denna modell inte finns någon beskattningsrätt för Svenska kyrkan är det rimligt att den får stöd för statligt vården av dessa. I den som Statskontoret utredning gjort (se bilaga l) uppskattas detta stöd till 400 milj. kr. om året. I modell 2 därför ett ingår statligt stöd av denna storleksordning. av den totala Någon väsentlig ökning skattebelastningen förutsätts inte ske.

Utredningen avsnitt 9.8.4 framhållit att man kan lösa

hari frågan om

huvudmannaskapet för begravningsverksamheten på olika sätt och i princip

oberoende av relationen kyrka-stat. En allmän kommunalisexing av verksamheten är men torde som framgått vara förenad med svårigheter. Om möjlig kyrkan till följd av en relationsändring skulle förlora sin beskattningsrätt kan en lämpligare lösning vara att de kyrkliga huvudmännen behåller förmen att verksamheten finansieras med kommunala medel. valtningsansvaret, Därigenom skulle man kunna undvika de problem en förändring av huvudår förenad med. Medborgama skulle alltså betala för be-

mannaskapet

gravningsverksamheten till den borgerliga kommunen, som fick skyldighet att ersätta kyrkan dess kostnader.

bör även i denna modell självfallet ha tillgång till den kyrkliga Kyrkan För att lösa de komplicerade äganderättsförhållandena samt egendomen. bestånd för avsedda ändamål föreslår utredningen att trygga egendomens hänförs till olika stiftelser. Med en rationaliserad och mera egendomen koncentrerad förvaltning av den ändamålsbestämda kyrkliga egendomen skulle antalet stiftelser inte behöva bli fullt så stort som man förutsatte i 1978 års utredning. Det torde dock vara nödvändigt med någon form av särlagstiftning för de kyrkliga stiftelsema.

När det att bedöma vilka ekonomiska konsekvenser för kyrkan som gäller skulle i modell 2 bör man ha i minnet att kyrkan inte skulle ha några uppstå kostnader för begravningsverksamheten och att den skulle få betydande statsbidrag. Man har - mot bakgrund av de resultat som redovisats i den - att tro att antalet religionssociologiska undersökningen ingen anledning utträden ur ökar dramatiskt sätt. En majoritet av kyrkomedkyrkan på något lemmarna betala sin över skattsedeln. Incitamentet för att tycks vilja avgift få ett bättre resultat av skulle möjligen öka kyrkans förmögenhetsförvaltning i ett friare Allt talar för att till Svenska kyrkan skulle bli läge. avgiften än vad som i dag utgår i skatt till kyrkan. Sammantaget är betydligt lägre utredningens bedömning att det i modell 2 ñnns mycket goda förutsättningar för att ekonomi skall vara tryggad samtidigt som man kan behålla kyrkans kyrkans karaktär av öppen folkkyrka.

1978 års förslag till förändrade relationer mellan stat och innehöll kyrka statsbidrag till kyrkan för mellan för utjämning församlingarna, pensioner och ett fritt bidrag. Man kan i denna modell diskutera om inte av bidrag motsvarande slag bör utgå.

Modell 3

Utredningens direktiv förutsätter att Svenska kyrkan skall vara demokratisk och rikstäckande. Om staten skall garantera detta fordrar detta lagstiftning och en viss ekonomisk stabilitet. har emellertid också funnit Utredningen det värdefullt att diskutera ett alternativ där lämnas utan kyrkan principiellt statlig reglering. Modell 3 är därför uppbyggd med från att utgångspunkt kyrkans organisation och verksamhet styrs av ett helt inomkyrkligt regelsystem. En av för modell 3 är således att utgångspunktema kyrkan efter en relationsändring skall intai huvudsak samma som rättsliga ställning de fria trossamfunden gör i dag. Statens skulle vara att den utgångspunkt inte har att befatta sig med trossamfundens verksamhet.

I modell 3 är alltså fri att utforma kyrkan sitt eget regelsystem och sin egen organisation. Det finns dock anledningen att räkna med att vill kyrkan knyta an till sin nuvarande organisation och avser att i stort sett behålla samma reglering i sak, som idag återfinns i olika författningar. Förslaget till ny kyrkolag skulle därför även här väl kunna utgöra för mycket utgångspunkt ett internt kyrkligt regelsystem. Beträffande vill vi i organisationsfrågoma övrigt hänvisa till avsnitt 11.4.

Modell 3 skiljer sig i ekonomiskt hänseende från modell 2. Medan staten i modell 2 förutsätts medverka vid av innebär modell uppbörd kyrkoavgifter 3 att kyrkan själv får detta. får således i likhet med vad ombesörja Kyrkan som för andra trossamfund gäller själv ta upp sina avgifter. Man kan dock tänka sig att staten övergångsvis biträder med kyrkan uppbörden.

Med undantag for den rättsliga regleringen av kyrkan och uppbördsfrågoma föreligger inga väsentliga skillnader mellan modell 2 och 3. Kyrkan kan genom sin församlingsorganisation också i denna modell mot ersättning förvalta begravningsplatsema. Statligt eller kommunalt stöd för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m.m. bör utgå. Även i modell 3 kan diskuteras ett statsbidrag utformat i enlighet med de riktlinjer som utarbetades i 1978 års förslag. Kyrkan tillförsäkras rätt till den kyrkliga egendomen. För lösningen av de olika delfrågoma får utredningen därför hänvisa till vad som anförts under modell 2.

Eftersom kyrkoavgiftema torde komma att utgöra den huvudsakliga inkomstkällan kan denna förändring komma att innebära en kännbar ekonomisk påfrestning för kyrkan. Syftet med den föreslagna uppbördshjälpen i modell 2 är givetvis att söka lindra de ekonomiska olägenhetema av att kyrkan förlorar sin beskattningsrâtt. I modell 3 blir kyrkan i stället nödsakad att bygga upp en egen uppbördsorganisation, vilket kan medföra både ökade kostnader och en påtaglig risk för att uppbörden inte blir lika effektiv som vid en statlig medverkan. En sådan uppbördsordning bryter mot hittillsvarande tradition. Man måste räkna med att skillnaden mellan debiterade och faktiskt uttagna kyrkoavgifter kan bli större i denna modell. Någon större ökad skattebelastning torde man inte behöva räkna med i modell 3. Även om utredningens utgångspunkt är den, att en relationsändring inte bör * påverka medlemsanslutningen i någon större omfattning, kan antas att kyrkan i modell 3 kan bli i högre grad beroende av andra ñnansieringskâllor, t.ex. avgifter för förrättningar. Det är naturligtvis mot denna bakgrund svårt att göra några säkra antaganden om den ekonomiska situationen för kyrkan i modell 3.

Med modell 3 anser sig utredningen ha presenterat en ordning som i allt väsentligt likabehandlar de olika trossamfunden. En lång övergångstid erfordras om man väljer modell 3.

Wüâäxâzzâaâáäüåüâlfêmxsmâwâvsxø

naázâuüivgjá” 5;S .iiähám ;zcäøttxâfiiáiäz-?laâitåiiåålfsâåâiig

,i*-.äá!å+

»mä mzmämm iâwømmgmbzt:Müârmâmâmmüáwiâêáüöêkâfêâ ,www

.saawaexgiqzgzciøvsarxgsd nam-v

WWJ3EÃ$1IÅ%Å%Q§$§›ME2;ggámuñiüiüJfrñåis?gåiäâiå

zmraiuizib nya! ä. fia-mm i mvÄ 332:: ma* .m ,m xabsnggagdcráangráL aifuâøbmv

äâhswáwu ma: :øçøxümn ab Emm iadgkåtxaqi :snrxsziiázs gsubâciáztstz m:

16741 .nantebnagø sgibtxxa! usb 122: 11%: aásâaxâawüiiân min?! .garezáiä 210%

:sas-:Miâøtømi *ixiäái

,asmâä?ésssswênasüs *Iâüiøümâäü *m

›

.f=;::«?:.zsr*,.

issfå: rik: ibrzâars-;::ü:-..vg -ex-:rfn _ may. , . 25%;isåliiåå,ááes-,L §,;z§3“s r ,

1363:23: .

:áiüâä géáxxá

gas-ii::eásáésmámømzmáeaøáxwzâmwâøâüszøqgâzâágágüåqsømøsøwvâzâtâzéäs

ns dm *rsäaz-ç-xnecarê

;xxmszâ*aesêâfáâ›ikasmåååzvz.êáägmüázâtüåáiâdücüêáâäøáiâäságâkåámâg

*sazqavd 32333121.

usvzäijzáüzê ;om gninbwaaiyrödqqu :få .imsêxzzurümøns sia hiv

& iåäâåågjçfâQiâgêfåi-?giâw

:urggäøárndgââfâsâåâåiâaükâisümáäraâäüsâiâñâäâ

eâaxiøbmgzé .mar ;üåâäüáqâiüâåx åáäârzcârfsâaáiâiâåáâáäw

/ åuüsâwä

;hmäåfâjüiyåmgabffâxmfzfygfâihâbâân *xâiøfä :mgmnnknfñ záfñ *aañigvs .xaJ J02

16:3 nánøäaauäix âiâtiüêüaiüiâfüâb :ad Ansasâxxzsgmns: Aszgán 336g sm

å 5

Vixâááâäiå sig: ?ssi-.iáaszåigiâä 133.11”. ir>=.:,sxL.::>:›.S få:

3 ?°;.2§a§iiü:i.“-Ål5 zz=earêw=rgts=ê=s^zñ m; i.,::f›:=-i;›e:=-;*i 2430:» 0:135: jáfåätâzfsçq* g.i«s.“=.,§:-T ; film

karm ;mâwáa wâfgâiáäâgøâtâä iäáfââiâiâfl *WM

RwüzgxtââzøvâsVwámâgasáwüuâaøumxzâmáe 55515352 âaâüâzâiáåâ

* väg, w.: ;egg-g gfåáigtv. ambwhs

Wii;

SÄRSKILT YTTRANDE AV GENERALSEKRETERAREN SÖREN EKSTRÖM

För de ställningstaganden som görs i utredningen ansvarar utredningsmannen ensam. Rollen för de sakkunniga har varit att tillföra utredningsarbetet sakkunskap inom för utredningen viktiga områden. Det kan emellertid, trots denna ansvarsfördelning, finnas skäl för mig att i ett särskilt yttrande göra några korta påpekanden.

l. Ett sådant påpekande är att det utredningsarbete som utförts på ett korrekt sätt följer de av regeringen beslutade direktiven, men att dessa direktiv däremot inte överensstämmer med de önskemål som uttalades av 1988 års kyrkomöte då detta begärde en utredning om Svenska kyrkans ekonomiska och rättsliga förhållanden. Kyrkomötet ville inte se en utredning om dessa frågor som ett initiativ i kyrka-statfrågan. Det handlar därför, menade kyrkomötet, inte om att klarlägga grundförutsåttningar för relationen mellan kyrka och stat. Regeringens direktiv, och därmed det utredningsarbete som bedrivits, överensstämmer därför i högre grad med några av de motioner som initierade kyrkomötets diskussion än med kyrkomötets beslut.

2. Ett annat nödvändigt påpekande är att min medverkan i utredningsarbetet inte innebär att Svenska kyrkans centralstyrelse tagit ställning i någon av de frågor som behandlats. Den sakkunnigroll som jag haft har enbart haft det syfte som nyss angetts, avsikten har däremot inte varit att under utredningsarbetets gång förankra utredarens ställningstaganden i centralstyrelsen. Så har heller inte skett.

Det bör också framhållas att det arbete som kan utföras av en statlig utredning inom det kyrkliga området inte kan utgöra ett fullständigt beslutsunderlag för de kyrkliga organ som har att ta ställning till det förslag som framförs. Den utredning som nu lägger fram sitt huvudbetânkande behandlar

för Svenska kyrkan och hennes verksamhet grundläggande förhållanden. Till de ekonomiska, organisatoriska och rättsliga analyser som gjorts måste därför också läggas teologiska och andra inomkyrkliga överväganden. Det ankommer på Svenska kyrkans egna organ att svara för dessa. Arbete pågår redan genom Svenska kyrkans centralstyrelses försorg med sådana kompletteringar. Bl.a. behandlas därvid innebörden i folkkyrkobegreppet. Ett seminarium, vars huvudsyfte kommer att vara att granska utredningen från några olika teologiska utgångspunkter, kommer också att genomföras. Av naturliga skål kan dessa och andra analyser inte fullföljas förrän efter det att utredningens huvudbetänkande offentliggjorts. Det material som nu tas fram av centralstyrelsen kommer emellertid att läggas fram så snart detta är möjligt.

3. Det betänkande som nu läggs fram innehåller ett omfattande ekonomiskt, organisatoriskt och rättsligt material. För den fortsatta diskussionen kommer detta material att bli av utomordentligt stor betydelse. Endast i ett avseende vill jag framhålla att det hade varit värdefullt om utredningsarbetet hade kunnat föras längre än vad som nu skett. Enligt min mening är en fördjupad rättslig analys angelägen inom några grundläggande områden.

Dels behövs en mer omfattande behandling av innebörden i statskyrkobegreppet - inte bara på det praktiska sätt som sker i utan också utredningen, från mer principiella utgångspunkter. Också en historisk av granskning motiven för de svenska stat-kyrkarelationemas utveckling fram till dagens situation, med en betydande frihet för Svenska att genom sina egna kyrkan organ fatta beslut i avgörande inomkyrkliga frågor, vore av värde. Den fördjupning jag efterlyser i detta avseende gäller, vilket bör understrykas, främst statens hållning till Svenska Vilka motiv har under skilda kyrkan. tidsperioder funnits för den statliga regleringen och ansvarstagandet beträffande Svenska - och hur kan denna historiska kyrkan man, mot bakgrund, beskriva statens roll i dag? Dels vore en närmare av de analys rättsliga sambanden mellan å ena sidan församlingen som en gemenskap

inom trossamfundet Svenska och å andra sidan som

kyrkan församlingen

kyrkokommun angelägen. Kan man, som ibland sker i diskussionen, göra en åtskillnad dessa båda funktioner emellan? Kan det ñnnas kyrkokommunala intressen som inte till alla delar överensstämmer med trossamfundets intentioner? Eller är kyrkokommunen en integrerad del av trossamfundet Svenska kyrkan?

Tyngden i dessa anmärkningar skall inte övervärderas. De görs närmast för att stimulera en mer grundläggande diskussion i dessa under den frågor fortsatta behandlingen av utredningens betänkande.

4. En diskussion har redan om det urvalet i den uppkommit åldersmâssiga religionssociologiska undersökning som utredningen låtit genomföra och som redovisas i kapitel 7. omfattade åldrarna 18 - 60 år. Undersökningen Den kritik som förts fram har gällt avsaknaden av svar från åldersgruppema däröver.

Den undersökning som genomförts är min relevant i den enligt mening fråga som varit den viktigaste för utredningen och som motiverade genomförandet av den, nämligen i vilken omfattning nuvarande medlemmar i Svenska kyrkan kan antas begära sitt utträde på grund av ändrade relationer mellan stat och kyrka. Undersökningen visar att en relativt liten del av medlemmarna i en sådan situation skulle vilja lämna Svenska Det finns kyrkan. ingen anledning att anta att utfallet skulle ha förändrats nämnvärt om ytterligare åldersgrupper hade besvarat frågan, snarare kan kanske en sådan utvidgning antas leda till en viss av den bilden. ytterligare förstärkning positiva

Undersökningen omfattar emellertid också en rad andra frågeställningar. Beträffande vissa av dessa kan avsaknaden av åldrarna över 60 år vara av större betydelse. Mot denna bakgrund bör en kompletterande opionsundersökning göras. För en sådan komplettering talar också att man därigenom kan undvika en diskussion som annars skulle kunna den skymma

diskussion som nu förestår beträffande viktiga och grundläggande sakfrågor. En sådan kan enligt vad jag erfarit genomföras under ett par komplettering månader och kostar mindre än 100 000 kr.

5. I behandlas -i kapitel 7 och i kapitel 12, främst i anslutning utredningen till att modell 2 redovisas, men också i bilaga 3 - frågan om storleken på en framtida Därvid tas inte hänsyn till de statsbidrag som kan kyrkoavgift. komma att utgå till Svenska kyrkan, utom de bidrag som avser kulturminnesvårdande Att sådana bidrag kommer att utgå till Svenska kyrkan åtgärder. likaväl som till Övriga trossamfund bör vara en självklarhet i en situation där den kyrkliga beskattningsrätten upphör. Tar man hänsyn till förekomsten av statsbidrag till Svenska kyrkan blir självfallet en framtida kyrkoavgift ännu lägre än vad som anges i kapitel 7 och bilaga 3.

I betänkandet (SOU 1978:1) Stat - kyrka beräknades statens bidrag till Svenska till 275 Av detta hänförde sig 75 kyrkan sammanlagt milj.kr. till 100 milj.kr. till utjåmningsbidrag och 100 milj.kr. pensionsbidrag, till ett fritt I blir självfallet dessa milj.kr. bidrag. dagens penningvärde summor större. Delvis motiverades statsbidraget med de då befintbetydligt liga statsbidragen till Svenska kyrkan. Dessa bidrag har sedermera upphört, något som bl.a. skett med hänsyn till Svenska kyrkans beskattningsrätt. Om, som sker i modellerna 2 och 3, beskattningsrätten upphör är vi tillbaka i en situation där motiv för statsbidrag är giltiga. Inte minst återigen samtliga gäller detta utjämningsbidraget i en situation där staten genom lagstiftning ålägger Svenska kyrkan att bedriva en rikstäckande verksamhet.

FATSKONTORET BILAGA 1

FÖRVALTNING AV KYRKANS KULTUR-

HISTORISKA ARV

Om det blir en åtskillnad mellan och staten är av kyrkan förvaltning kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader m.m. ett område som kan hamna i i ekonomisk kris om fär resurser. kyrkan begränsade Förvaltningen av detta kulturhistoriska arv kräver resurser. En från staten ätskild betydande kyrka måste göra sina egna ekonomiska prioriteringar och det allmänna kan inte kräva att förvaltningen av kulturhistoriska framför byggnader prioriteras kyrkans kämuppgifter. Om dessa värden ska bevaras år ett stöd från det allmänna nödvändigt. Denna PM avser vilka skälen för ett sådant belysa stöd är, hur det kan utformas och hur ston det bör vara.

Den grundläggande tanken är att kulturarvet är en nationell offentlig egendom och en angelägenhet för envar. Det har byggts upp av allmänna medel och av finansieringen förvaltningen sker genom skatter. De äldre kyrkorna tillkomna före 1819 i landsförsamlingama och senast 1843 i stadsförsamlingama samt större delen av deras inventarier ägs formellt inte av församlingama utan är självägande stiftelser. är i Egendomen skyddad lag. Svenska kyrkan är naturligen förvaltare och förmedlare av detta arv som utgör kärnan i det materiella kulturarvet.

Avgränsningar

Begreppet kyrkans kulturhistoriskt värdefulla egendom kan användas som sammanfattande benämning på olika kategorier av byggnader, mark och föremål. Ofta är hela miljöer kulturhistoriskt värdefulla. Däremot innefattas inte jord och skog som är i kyrkans ägo för att ge avkastning. Mellanformer finns, t.ex. där prästgårdsjord gränsar till kyrkotomt och bör brukas på ett sätt så att inte miljövärden går förlorade. Många kyrkomiljöer ingår i de l 700 skyddade naturmiljöema av riksintresse.

Förvaltning av kyrkans kulturhistoriska arv avser alla åtgärder för att vårda och upprätthålla dessa värden. Det finns ca 3 300 församlingskyrkor i landet, varav många medeltida. Det finns också stiftelseägda kyrkor och kapell, t.ex. efter norrlandskusten, med oklar huvudman. Sammanfattningsvis är det totala antalet kyrkor oklart. Inte heller är det fastställt hur många av dessa som har kulturhistoriskt värde. I vid mening får dock praktiskt taget alla kyrkor anses ha ett sådant värde. Det är dock inte alltid hela kyrkan som representerar ett kulturhistoriskt värde. Ibland ligger det i själva byggnaden, ibland i inventariema och ibland i totalmiljön.

Lagen skyddar alla kyrkor byggda före 1940 och de står under Riksantikvarieämbetets (RAÄ) tillsyn. Av de närmare 600 kyrkor som byggts efter 1940 har drygt 80 ställts under statlig tillsyn. Det pågår för närvarande en utredning om övertaliga kyrkor under ledning av domprosten emeritus Clarence Nilsson. Det bör noteras att flertalet av dessa har ett kulturhistoriskt värde.

Utöver detta finns kulturhistoriskt värdefulla prästgärdar. En inventering har gjorts av RAÄ och lânsmuseema. För kulturhistoriskt värdefulla prästgårdar finns skyddsbestämmelser i lagen och förordningen om förvaltning av kyrklig jord. Många prästgårdar är så kvalificerat skyddsvärda att de 1 dessutom kan förklaras för byggnadsminne enligt kulturminneslagen. x l l I 1 n l x l ;i

Församlingshem och administrativa byggnader är oftast inte skyddade av RAÄ. Det finns dock undantag.

Samhällets ansvar för förvaltningen av kyrkorna

Formema för förvaltningen av den kulturhistoriskt värdefulla egendomen blir en central fråga vid en åtskillnad mellan kyrka och stat och nedtrappad eller förlorad beskattningsrätt för Svenska kyrkan.

En från staten fri kyrka kan inte på samma sätt som dagens kyrka med dess valda organ förutsättas representera det allmännas intresse. Pastoratskyrkoråd som i dag fyller en viktig funktion på denna punkt kommer måhända inte att få samma roll i framtiden. Den lokala förankringen är viktig för att behålla dagens breda folkliga engagemang för kyrkan som kulturmiljö. Det ligger också ett värde i att stödja ett bevarande av det sedan medeltiden bestående sockenbegreppet.

Det är möjligt att skilja finansiering av förvaltning från genomförande av förvaltning. I en framtid kan det alltså vara möjligt att kyrkan sköter själva förvaltningen av kyrkobyggnadema medan finansieringen kommer från annat håll. En sådan lösning medger att kyrkan både vårdas och används, vilket innebär de bästa förutsättningarna för att värdena bevaras. Någon avgörande kritik mot kyrkans sätt att sköta förvaltningen har inte framkommit. mellan och

Konflikter bevarandesynpunkter användarsynpunkter

g förekommer, men är inte av så avgörande betydelse att man kan ifrågasätta kyrkans lämplighet som förvaltare.

Om finansieringsansvaret ligger hos någon annan part, t.ex. stat eller kommun, kan en eftersträvansvärd åtskillnad mellan beställar- och genomförarfunktion skapas. Finansiären beställer förvaltning till omfattning och kvalitet och kyrkan utför förvaltningen. Beställaren styr genomföraren genom mål och krav på uppföljning.

Det finns flera olika sätt på vilka samhället kan gå in och ta ett ansvar for de som kan räknas till värt kulturhistoriska arv. kyrkor Som ett grundantagande är det rimligt att hävda att kyrkan inte ska behöva betala för den överkostnad som beror på att en kulturhistorisk är mer kostsam att byggnad förvalta än andra byggnader. Det kan i alla led från gälla fördyringar projektering och ritningsarbete till tillståndsgivning, materialval, lämplig uppvärmning etc. Det är emellertid svårt att fastställa skillnaden i förvaltningskostnad mellan en kulturhistoriskt värdefull och andra byggnad byggnader. I specialfallet med övertaliga som alltsa inte har kyrkor, något brukarvärde för församlingen, bör C enligt utredningen (Ds 1986:11), Kulturhistorisk tillsyn över den alla kostnader anses som kyrkliga miljön överkostnader om en kyrkobyggnad har kulturhistoriskt värde.

Om möjligheterna att beräkna överkostnader således är måste begränsade man finna andra sätt att åstadkomma ett delat ansvar mellan och kyrka samhälle. Det allmänna kan t.ex. finansiera hela för förvaltningskostnaden kulturhistoriskt värdefulla mark och föremål varvid betalar kyrkor, kyrkan sin del av kostnaderna i form av en brukaravgzji, motsvarande en Ett hyra. vanligt hyresförhällande mellan en värd och en kan det av hyresgäst många skäl inte bli om. Det finns fråga ingen värd som äger byggnaden, kyrkan kan inte användas till annat och kan heller inte något hyresgästen välja kyrka på en marknad. Brukaravgiften kan fastställas efter schablon. Utanför det allmännas ñnansieringsansvar faller med detta synsätt de direkta kostnaderna för kyrkans funktion som gudstjänstlokal t.ex. ljus, blommor, psalmböcker och städning.

Man kan diskutera andra lösningar av problemet att fastställa samhällets ansvar inom detta område. Varje kyrka skulle kunna klassas efter av t graden fördyrande skyddsåtgärder som behövs och bidrag utgå efter klassningen. De lokala förhållandena varierar dock varför av detta kraftigt, klassningar slag blir svära att genomföra och får icke avsedda konsekvenser.

Från frikyrkligt håll kan komma att krävas att även deras kyrkor i de fall de kan definieras som kulturhistoriska byggnader bör få samma stöd. Vissa av dessa lokaler är byggnadsminnen. En skillnad år dock att dessa byggnader ej är offentlig egendom. De är byggda av församlingar som har formell ställning som ideella föreningar.

Utanför det allmännas förvaltningsansvar faller sålunda kostnader för byggnader utan kulturhistoriskt värde, dvs. i dagsläget flertalet nyare kyrkor samt övriga församlingslokaler. Den senare gruppen avser t.ex. administrationslokaler och församlingshem. Förvaltningen av dessa måste bekostas av kyrkan själv. I en situation där medlen är knappa finns här vissa möjligheter att sälja eller hyra ut lokaler, särskilt i städerna.

Kostnaderna för kyrkobyggnadernas drift och underhåll

En förutsättning för att kunna skapa en modell för finansieringen av de

ny

kulturhistoriskt skyddsvärda kyrkobyggnadema år att veta vad driften och underhållet av dem kostar. En klumpsumma för kostnaderna för kyrkans totala fastighetsbestånd (exkl. prästgårdar och löneboställen) finns att tillgå i SCBs Någon kunskap om vad själva kyrkobyggnadema, som kyrkoenkäter. tilldrar sig det huvudsakliga intresset ur en kulturhistorisk synvinkel, kostar har det hittills inte gått att få fram.

Enkät till kyrkokommunema

För att lösa detta har en förfrågan om kyrkounderhållets storlek problem skickats ut till 233 kyrkokommuner, vilket innebär vart femte pastorat med ansvar för fastighetsförvaltning. 155 pastorat har inkommit med svar för 391 kyrkor. Genomsnittligt har således varje pastorat redovisat 2,5 kyrkobyggnader. Pastoraten har ombetts redovisa det ekonomiska resultatet

under 1990 för som inte är med andra samtliga kyrkor sammanbyggda verksamhetslokaler, t.ex. församlingshem.

Enkäten har utgått från FK-planens som de flesta kontofördelning kyrkokommuner använder i sin redovisning. Förutom att ange en totalkostnad för underhåll och drift av varje kyrka har pastoraten även fått fördela utgifterna på ett antal olika kostnadsslag. Vissa av dessa har direkt gått att utläsa ur redovisningen medan andra ställt större krav på beräkningar och avvägningar från uppgiftslämnarnas sida. Tillförlitligheten för av de somliga redovisade kostnadsslagen kan därför ifrågasättas. I några fall har vi ringt upp pastoraten och kontrollerat resultaten, men tiden och resurserna har inte medgivit någon efterhandskontroll i större skala. Därför har vissa uppenbart orimliga kostnader tagits bort eller minskats utan föregående kontroll med berörd uppgiftslämnare. Nedan följer en redovisning av de kostnadsslag som kyrkounderhållet delats upp på i enkäten samt en diskussion om deras tillförlitlighet.

Administration. Administrationskostnadema har i frågeformulären delats upp i två typer, dels kostnader som direkt kan hänföras till en speciell kyrkobyggnad och dels en mer övergripande del som gäller flera kyrkor inom pastoratet. Framförallt den senare gemensamma administrationen har inneburit svårigheter att tolka för somliga pastorat, vilka felaktigt tagit upp de totala administrationskostnaderna istället. I dessa fall har vi minskat kostnaderna. Likaså förefaller man ha haft svårt att skilja på de två typerna av administration. Poängen med att dela upp kostnaderna för administrationen har därför delvis försvunnit varför vi valt att slå ihop de två posterna till en.

Personalkostnad. Kostnaderna för kyrkovaktmästama finns vanligtvis sârredovisade i kyrkokommunemas bokföring. Däremot har kyrkovaktmästaren i de flesta pastorat flera sysselsättningar. Förutom att sköta underhållet av kyrkan deltar han även i församlingsverksamheten samt

sköter kyrkogården, vilket inte är av intresse för denna Dessa undersökning. båda senare sysselsättningar tar en större del av arbetstiden. vanligtvis

Åtskilliga pastorat har inte lyckats fördela kyrkovalctmästarens arbetstid utan

har i enkätsvaret Summan angivit hela lösesumman. för personalkostnadema torde därför till viss del vara överskattad.

Material. Detta kostnadsslag innehåller en mängd olika poster, alltifrån rent underhållsmaterial som och el-materiel jord, sten, metallvaror till livsmedel, litteratur och oblater. Det är således inte allt inom detta som kostnadsslag är intressant utifrån denna undersöknings Ett försök att synvinkel. gjordes få uppgiftslåmnama att specificera det rena underhållsmaterialet men det slog inte så väl ut varför hela kostnadsslaget redovisas samlat. Den större delen bör dock rimligen gälla underhållsmaterial.

Främmande tjänster. Kostnader för alla former av reparationer och underhåll som utförs av andra än den egna hör hemma under personalen detta kostnadsslag. De viktigaste posterna, och underhåll av reparation kyrkobyggnaden och inventarierna samt uppvärmningskostnadema, har vi bett pastoraten att särredovisa. Andra viktigare poster under främmande tjänster är el, vatten, städning, vakthållning etc.

Försäkringar. Försäkringskostnaden för kyrkan ingår egentligen under ett kostnadsslag innehållande räntor, skatter och liknande. Eftersom försäkringskostnaden var den enda posten av intresse för denna undersökning bad vi pastoraten särredovisa denna.

Investeringar. Under denna rubrik har vi försökt fånga upp alla kostnader för reparationer och underhåll som är så stora att de kan att förtjäna redovisas separat. Renoveringar, större och av reparationer investeringar olika är detta. Vi har också försökt slag exempel på få pastoraten att specificera vad åtgärden har inneburit. I den mån detta har har vi lyckats försökt klassificera utgiften som tillhörande kyrkobyggnaden, inventariema

eller vara av ett slag som inte torde vara intressant ur en kulturhistorisk synvinkel. Detta är naturligtvis mycket svårt och ansatsen ska inte ses som mer än ett försök att dela upp dessa utgifter. Delar av investeringarna går dock inte att fånga upp på detta vis. De ligger dolda under kontot reparationer och underhåll i kostnadsslaget främmande tjänster. Där det har funnits skäl att misstänka att en större reparation har hamnat under det löpande underhållet har vi valt att flytta över kostnaden till investeringarna utan att kontrollera med pastoratet ifråga. Detta innebär en skillnad gentemot SCBs resultat där motsvarande belopp fortfarande ligger dolda i driftsredovisningen.

Resultat

Kostnaderna för drift och underhåll av kyrkobyggnadema redovisas både per kyrka och som totalkostnader. Värdet för de totala kostnaderna har konstruerats genom att enkâtresultaten räknas upp till en nivå som motsvarar kostnaderna i hela landet. Det är inte självklart vilken siffra för samtliga kyrkor man ska använda. Hår har vi valt att räkna upp enkätresultatet med siffran 3 300 som mått på det totala antalet kyrkor.

Förutom redovisningen av kostnadsslagen har det även varit möjligt att dela in materialet stiftsvis, efter kyrkomas ålder samt i viss mån efter kyrkotyp.

Det kommer senare att diskuteras olika sätt att fördela dessa kostnader inför ett förslag om en framtida finansiering av kyrkounderhållet. Till att börja med kan man dock indela kostnaderna i två kategorier; rena underhållskostnader samt investeringsutgifter typ renoveringar och större reparationer.

Den totala kostnaden för kyrkounderhållet, inkl. investeringsutgifter, uppgår enligt det uppräknade enkâtresultatet till l 100 Mkr. Denna siffra kan jämföras med summan för samtliga fastigheter för församlingsverksamhet,

1 578 Mkr. Denna summa är framräknad på resultat av SCB:s kyrkoenkät. I beloppet ingår investeringsutgifter exkl. inköp av fastigheter. Kyrkornas andel av de totala fastighetsutgiftema för församlingsverksamhet kan med ledning av detta beräknas till 70 procent. Exkluderar man investeringsutgiftema blir motsvarande siffror 619 Mkr resp. 969 Mkr. Kyrkomas andel blir då 64 procent. Skillnaderna i procentsatsema kan antagligen förklaras med att vi vid bearbetningen av enkåtresultaten fört över troliga investeringskostnader från driftsredovisningen till investeringsredovisningen. Kyrkobyggnadema skulle följaktligen utifrån dessa resultat uppta ungefär två tredjedelar av de totala fastighetskostnaderna för församlingsverksamheten.

Investeringsutgzjienta uppgår, som man kan sluta sig till av det ovanstående, till 481 Mkr. Närmare hälften av kostnaderna för kyrkounderhållet består alltså av extraordinära utgifter, typ renoveringar och mer kostnadskrâvande reparationer. Enligt den mycket grova indelning mellan olika typer av investeringar som gjorts går ca 75 procent av utgifterna till åtgärder förknippade med restaurering av kyrkobyggnaden, ca 20 procent kan hänföras till inventarier och resterande 5 procent till åtgärder av mindre intresse ur en kulturhistorisk synvinkel, t.ex. ljudanläggningar, speciella körläktare etc. Med en välvillig tolkning av uppgifterna i enkätema skulle denna senare del av investeringarna kunna tänkas uppgå till 10 - 15 procent av de totala investeringsutgifterna. Det måste betonas att denna uppdelning är mycket schematisk och att det inte klart gått att utläsa vad de faktiska åtgärderna har inneburit i alla enkâtsvaren. Andra definitioner på vad som ingår i dessa mer nutidsinriktade åtgärder skulle dessutom säkerligen förändra den procentuella fördelningen till viss del.

Den genomsnittliga kostnaden för ett års drift och underhåll för en kyrka uppgår till 330 000 kr. , eller 187 000 kr. om man exkluderar investeringarna. Intäkterna år relativt blygsamma. 5 Mkr totalt innebär att varje kyrka har en genomsnittlig intäkt på 1 631 kr., vilken i huvudsak torde bestå av viss försäljning i kyrkan.

I nedanstående tabell redovisas såväl totala kostnader som kostnaden per kyrka för de olika kostnadsslagen i enkäten. Tabell l. Kostnaderna för kyrkounderhållet 1990

varav kostnader för: - 12 211 40 297 000 4 %

kyrkobyggnaden

- inventarier 5 148 16 988 000 2 % - 36 057 118 989 000 11 %

uppvärmning

Av tabellen framgår att det bland de rena driftskostnaderna, dvs. utan investeringar, är personalkostnadema som utgör den tyngsta utgiftsposten. Även uppvärmningen av kyrkorna kostar en hel del.

Kostnaderna för kyrkounderhållet fördelade stiftsvis

Resultatet av enkäten möjliggör även uppdelning av kostnaderna mellan

en

stiften. Att dela upp de 391 kyrkorna i enkäten på 13 stift innebär förstås att osäkerheten i materialet Ökar. Från Visby stift har det endast inkommit

elva enkäter medan resultatet från Göteborg med 55 enkäter blir säkrare. Siffrorna inom parentes efter stiftsnamnen inkomna enkäter. anger antalet

Tabell 2. Genomsnittlig kostnad per kyrka och stift (tkr)

Still Adm. Pers: Matt. Frimm. Färs. Invest. T0kosm tjänst TALT Uppsala (23) 8,1 64,8 13,0 56,3 13,5 195,1 350,8 Linköping (44) 6,1 62,1 13,3 49,1 10,7 154,6 295,8 Skara (45) 5,3 70,7 10,5 42,7 15,8 35,9 181,0 Strängnäs (27) 3,5 70,7 5,1 70,2 13,3 62,3 225,2 Västerås (15) 5,4 114,0 17,4 79,9 20,9 338,8 576,4 Växjö (35) 4,9 151,7 11,0 66,1 16,7 58,0 308,4 Lund (50) 7,0 119,8 13,4 55,7 13,7 235,0 444,8 Göteborg (55) 2,2 59,3 12,9 45,7 12,4 98,3 230,9 Karlstad (22) 2,6 77,9 4,3 45,0 17,5 105,2 252,6 Härnösand (35) 8,4 101,5 27,2 101,4 12,4 261,7 512,7 Luleå (14) 5,4 98,9 28,5 62,8 12,4 230,7 438,8 Visby (11) 9,6 120,0 0,8 58,1 29,5 157,7 375,7 Stockholm (15) 18,9 176,0 17,1 113,7 18,4 113,1 457,2

Som framgår av tabellen är det tämligen stora skillnader mellan stiften.

Inom Västerås stift kostar det drygt tre gånger mer att underhålla en kyrka

än i det billigaste stiftet Skara. Den viktigaste förklaringen till detta år den

stora differensen mellan investeringsutgiftema i de två stiften. Västerås har

också få enkäter till underlag för siffrorna varför en stor investering i en

kyrka får stort genomslag på resultatet. I övrigt kan konstateras att Lund,

Härnösand, Luleå och Stockholm har höga snittkostnader totalt. Noterbart

är att Stockholm dock inte har speciellt höga investeringsutgifter. I

Stockholms fall är det snarare en allmänt hög nivå på driftskostnaderna,

framförallt personal- och administrationskostnaderna, som är förklaringen.

Kyrkounderhållet fördelat efter kyrkornas byggnadsår

Även när man fördelar resultatet efter byggnadsår uppstår en viss skevhet

i materialet. När det gäller medeltida kyrkor är antalet inkomna enkäter

tillfredsställande medan det för övriga grupper ibland blir väl små grupper

för att få helt trovärdiga siffror.

Tabell 3. Genomsnittlig kostnad per kyrka uppdelat på byggnadsår

varav kostnadertär:

S:A DRII-TSKOST-

Tabellen visar upp en något oväntad bild; ju nyare kyrka desto större kostnader. Den naturliga förväntningen torde ha varit att de gamla medeltidskyrkoma skulle ha dragit de högsta kostnaderna, framförallt vad gäller investeringarna. I själva verket visar det sig vara tvärtom. De moderna kyrkorna, byggda efter 1939 och därmed utanför RAÄs naturliga skyddsregler, visar sig ha mer än dubbelt så höga investeringsutgifter som de medeltida kyrkorna. Även uppvärmningskostnadema år högre för de nyare kyrkorna.

Kyrkounderhållet fördelat efter kyrkornas byggnadstyp

Avslutningsvis presenteras en uppdelning av kyrkorna i tre grova grupper efter vilka fasadmaterial de är byggda i. Det har resulterat i en mycket stor grupp på 265 stenkyrkor med putsade fasader och en väsentligt mindre på 46 tråkyrkor. Dessutom har det gått att identifiera en liten grupp på 29

kyrkor med tegelfasad. De senare torde i allmänhet vara större och kyrkor av mer modern karaktär än Kvar har blivit en grupp 51 stenkyrkoma. på kyrkor där det inte gått att fastställa vad de år av. Dessa byggda kyrkor redovisas som en sorts referensgrupp.

Tabell 4. Genomsnittlig kostnad per kyrka uppdelat på byggnadstyp

varav kostnader för

S:A DRIFTSKOSINADER 183 436 345 687 146 186 156 217 Investeringar 136 248 348 028 45 109 170 950 TOTALT 319 684 693 715 191 295 327 167

Denna tabell visar ett mycket tydligt resultat, kanske så tydligt att man kan ifrågasätta värdet av en uppdelning mellan olika fasadmaterial som denna. Avsikten är ju att se om olika material i kyrkan ger olika underhållskostnader. Vad resultatet i stället pekar på är snarare hur underhållskostnadema varierar mellan olika storlek på kyrkorna, något man knappast torde behöva statistiska undersökningar för att räkna ut. Den klart dyraste gruppen är tegelkyrkoma vilka ofta är stora gotilcinspirerade stadskyrkor. Den billigaste gruppen är tråkyrkoma som i allmänhet är tämligen små byggnader, ofta bikyrkor till en större församlingskyrka i sten. Att gruppen med ospecifierade kyrkor ligger på samma kostnadsnivá som stenkyrkoma torde innebära att de flesta av dem är just sådana kyrkor.

Hur stort behöver det samhälleliga stödet vara?

Efter att ha klarlagt hur mycket kyrkounderhållet kostar kvarstår uppgiften att beräkna hur stort ett samhålleligt stöd för vårt gemensamma kyrkliga kulturarv bör vara. Vi har konstaterat att det totala kyrkounderhâllet uppgår till ungefär l 100 Mkr per år. Att låta hela detta i ett sambelopp ingå hällsstöd ägnat att bevara kulturhistoriskt intressanta är kyrkobyggnader dock inte rimligt. Stora delar av utgifterna är direkt hänförbara till kyrkans församlingsverksamhet och har inget att göra med det kulturhistoriska värdet hos byggnaderna verksamheten utförs i.

Enkäten ger möjligheter att bryta ned de totala kostnaderna på ett antal poster. Huvudlinjen går mellan det som vi tidigare benämnde löpande drift och underhåll å ena sidan och investeringsutgifter å den andra. I de löpande kostnaderna ingår pastoratets egna kostnader för drift och underhåll, dvs. kyrkvaktmästarens lön samt materialkostnader. De inkluderar även kostnader för administration, uppvärmning och försäkringar samt en mindre summa för de reparationer och det underhåll som utförs av andra än egen personal. Samtliga dessa poster utgör kostnader som en församling får räkna

med oavsett om man håller till i kulturhistoriskt värdefulla lokaler eller inte.

Man kan inte klara sig undan kostnader för t.ex. eller personal försälaringar även om man skulle hyra lokaler eller bygga nytt.

Däremot kan man inte säga att storleken på kostnaderna är oberoende av vilken lokal man bedriver verksamheten i, särskilt vad gäller kostnaderna för uppvärmning och försäkringar. Här måste vi i stället åter införa

begreppet överkostnader som vi diskuterat tidigare. Åtskilliga församlingar

runt om i landet har i dag lokaler som är dåligt anpassade till verksamhetens storlek. Kyrkan är för stor och man skulle antingen behöva bygga om den för att bättre passa församlingens behov eller flytta till mindre och billigare lokaler. Ombyggnationer förhindras dock ofta av kulturhistoriska hånsynstaganden. Det år möjligt att den överkostnad för uppvärmning och för-

säkringar som uppstår i en lokal som av kulturhistoriska skäl inte kan anpassas till församlingens behov ingår i ett samhållsstöd. Det är rimligt att föra samma resonemang även för andra kostnadsslag under det löpande driftsunderhållet. Att delar av dessa poster utgör överkostnader är dock inte lika självklart som i fallet med uppvârmnings- och försäkringskostnadema varför vi väljer att inte gå närmare in på dessa i våra beräkningar.

Av de löpande kostnaderna kan man alltså peka ut delar av uppvärmningsoch försäkringskostnadema som överkostnader för pastoraten. Sammanlagt uppgår dessa två poster till ca 50 000 kr. per kyrka. Låt oss anta att 10 000- 15 000 kr. av dessa utgör överkostnader på grund av felaktigt anpassade lokaler.

De poster som i denna PM har kallats investeringar består av de större byggnationer, reparationer och renoveringar som inte är att beteckna som löpande drift och underhåll. Det är i huvudsak dessa kostnader som ett samhälleligt bidrag kan tänkas subventionera. Det finns dock vissa punkter att diskutera även här. Som nämnts har större kostnader från driftssidans kostnadsslag, reparationer och underhåll av andra än egen personal, förts över till investeringarna. Denna överföring motsvarar 22 000 kr. per kyrka och kan möjligen innebära en viss överskattning av de kostnader som är att hänföra till investeringar. Låt oss anta att överskattningen uppgår till mellan 5 000 och 10 000 kr. Vidare har framgått att delar av de totala investeringsutgiftema avser inköp eller reparationer som inte har med kyrkobyggnadens kulturhistoriska aspekter att göra. En mycket osäker uppskattning antyder att detta kan röra sig om högst 15 000 - 20 000 kr. per kyrka.

innebär att man kan uppskatta behovet av ett

Ovanstående resonemang

samhällsstöd för bevarande av de kulturhistoriska värdena inom kyrkan på följande sätt:

Beräkning av samhällsstöd per kyrka Genomsnittlig total kostnad (löpande drift samt investeringar) 333 000 kr. driftskostnad enkät - 187 000 kr. Löpande enligt Överkostnad för uppvärmning och försäkringar (del av 50 000) + 10 000-IS 000 kr. överskattad överföring av kostnader för reparation och underhåll från - 5 000-10 000 kr. driftsredovisningen (del av 22 000) Investeringsutgifter som ej har ett kulturhistoriskt värde - 15 000-20 000 kr. TOTALT g 130 000 kr.

Vad blir då detta belopp uppräknat till riksnivå? Tar man de 3 300 kyrkor vi använt oss av tidigare så ger det en rikstotal 430 Mkr. Alla är på kyrkor dock inte klassade som byggnadsminnen av RAÄ. Ungefär 500 av de kyrkor som byggts efter 1940 ligger utanför skyddsreglema. Dessa bör kanske inte räknas med bland de kyrkor som är berättigade till stöd. I så fall skulle det erforderliga samhällsstödet minska till ungefär 360 Mkr. En annan osäkerhetsfaktor, om än av mindre ekonomisk betydelse, är hur de 13 domkyrkoma ska behandlas. De sju äldsta har sin ekonomi och förvaltning separerad från pastoraten. I Lund förvaltas domkyrkan och dess fastigheter av domkyrkorådet som är en statlig myndighet medan de sex övriga förvaltas av domkapitlet. Det är oklart huruvida domkyrkoma i framtiden ska sköta sig själva eller inlämmas i ett stödsystem.

Hur man än resonerar kommer man inte förbi de stora osäkerhetema i underlagsmaterialet. Låt oss avsluta diskussionen med att konstatera att ett samhälleligt stöd i storleksordningen 400 Mkr per år i 1990 års prisnivå kommer att krävas om samhället vill ta ansvar för kyrkomas kulturhistoriska värden i en framtid med åtskillnad mellan kyrka och stat.

Denna nivå för ett samhällsstöd till de kulturhistoriska värdena i kyrkorna kan man jämföra med de belopp samhället lägger ned på att finansiera museieverksamheten årligen. I Sverige finns det i princip tre olika typer av muséer: statliga, kommunala samt lânsmuséer. De statliga är främst lokaliserade till Stockholm medan de 23 lånsmuséema och de 57 kommunala museerna finns spridda över hela landet. Därutöver finns en heterogen grupp övriga muséer, t.ex. hembygdsgårdar och liknande. 1989/90 utgick det statliga bidrag på 443 Mkr till museieverksamhet. De kommunala bidragen uppgick till 313 Mkr och landstingen bidrog med 129 Mkr. Sammantaget utgör detta ett samhällsstöd på 885 Mkr. Denna siffra kan man alltså jämföra med de 400 Mkr som stödet till de kulturella värdena i ca 3 000 kyrkor skulle behöva uppgå till.

En modell för den framtida av

förvaltningen kyrkorna

Vad som nu återstår år att ñnna en modell för finansieringen av det allmännas ansvar samt en lämplig organisation för förvaltningen. Grundfrågan gäller själva finansieringen eftersom organiserandet av förvaltningen beror på hur finansieringen läggs upp. Vad gäller ñnansieringsfrågan finns det ett antal möjligheter att överväga beroende på vilken grad av självständighet den framtida kyrkoorganisationen kommer att få gentemot staten. Nedan presenteras tre modeller som bygger på olika former av samhälleligt ansvar.

Finansieringsmodeller för det allmännas ansvar

Modell 1

Finansieringen sker genom att kyrkan får behålla rätten att ta ut skatt av sina medlemmar. Kyrkan fortsätter att vara organiserad som kommuner. Modellen är ett nollaltemativ där kyrkans och statens relationer i princip är

oförändrade. Det betyder också att det, liksom i dag, endast är kyrkans medlemmar som finansierar kyrkounderhållet via kyrkoskatten.

Modell 2

Om kyrkan förlorar sin beskattningsrätt kan finansieringen ske via kommunalskatten. Det blir således den borgerliga kommunen som får det finansiella ansvaret för kyrkounderhållet. I och med att kommunerna får ta över allt fler uppgifter från den statliga nivån skulle förvaltningen av kulturhistoriska byggnader i denna modell få konkurrera med ett ökande antal kommunala uppgifter. Det kan antas att behoven kommer att utsättas för skiftande prioriteringar i konkurrens med t.ex. barnomsorg och åldringsvård. Det torde dock vara möjligt att i lag fastställa en miniminivå för förvaltningens kvalitet.

Modell 3

En tredje möjlighet är finansiering genom statsbidrag. Det finansiella ansvaret läggs på statsmakterna vilket förutsätter en separation mellan finansiering och förvaltning. Kyrkounderhållet tvingas konkurrera med andra statliga behov, en konkurrens som hittills varit mindre påträngande än motsvarande inom kommunerna. Genom ett statsbidrag skulle alla skattebetalare vara med och betala för det kyrkliga kulturella arvet.

Dessa tre modeller kan ses som grundprinciper för finansieringen av det framtida underhållet av de kulturhistoriska vården som kyrkobyggnaderna representerar. Man kan förstås se möjligheter till variationer och blandformer mellan dessa tre, men beroende på hur förhållandet mellan kyrkan och staten utformas bör någon av dessa grundprinciper kunna väljas.

Om kyrkan får behålla sin beskattningsrâtt enligt den första modellen kommer man liksom i dag att själv få ta på sig ansvaret för finansieringen

och genomförandet av underhåll. Denna modell kommer kyrkobeståndets således inte att medföra större i förhållande till någon förändring dagens situation.

De två övriga modellerna förutsätter att förlorar sin kyrkan beskattningsrätt. Om så sker måste det gemensamma betalningsansvaret kanaliseras antingen via kommunerna eller staten. Detta skulle i sin tur innebära att det inte längre blir självklart att kyrkan har ansvaret för genomförandet av förvaltningsuppgiftema. Om kommunerna övertar det ñnansiella ansvaret kommer detta att ställas problem på sin spets. En möjlighet är att kyrkan får behålla förvaltningsansvaret medan kommunen står för dvs. pengarna, ungefär som man tänker sig att stora delar av begravningsverksamheten kommer att skötas i framtiden. Men det är också fullt att en möjligt kommun kommer att vilja använda egen personal för en verksamhet som man har ett finansiellt ansvar för, vilket kan leda till konflikter och oklarheter. Som nämnts är det också mer än att en kommunal troligt lösning kommer att skapa prioriteringsproblem i trängda kommunala där budgetar kyrkounderhållet kan komma på mellanhand. Dessutom är en oklar relation mellan pastorat och kommuner knappast ägnad att öka RAÄs att möjligheter tillse att det kulturella arv som kyrkorna blir väl omhänrepresenterar dertaget.

En statsbidragssystem är dessa en bättre Det finns ur perspektiv lösning. inga möjligheter för staten att klara av ett totalt ansvar för själva förvaltningsuppgiftema. Här blir i stället ett samarbete mellan och pastoraten ñnansiären - staten - vilket skulle ett visst bmkarannödvändigt, garantera svar. Inte heller är det någon större risk för rollkonflikter eftersom nivåskillnaden mellan aktörerna är så stor. Risken för en orättvis fördelning där rika kommuner sköter medan kommuner kyrkorna exemplariskt fattiga tvingas låta vårt kulturella arv förfalla minskar. En statsbidragslösning förutsätter dock ett väl fungerande fördelningssystem.

Modell 1, som förutsätter en bibehållen relation mellan kyrka och stat, skulle inte på något väsentligt sätt förändra hanterandet av det kulturhistoriska arv som kyrkorna representerar jämfört med i dag. Modell 2, en kommunal lösning, skulle antagligen visa sig vara olycklig ur flera aspekter. Modell 3, en statsbidragslösning, år som visats bättre. I det följande beskriver vi därför mer konkret hur finansieringen och förvaltningen av de kulturhistoriskt intressanta kyrkobyggnadema kan ske i ett statsbidragsñnansierat system.

Finansiering och förvaltning av kyrkorna i ett statsbidragssystem

Statsbidragsñnansiering av det kulturhistoriska arvet innebär, till skillnad från en kommunal eller kyrklig finansiering, att en stor klumpsumma ska fördelas från en enda givare till en mängd mottagare. Detta förutsätter såväl kompetens som resurser för att kunna fatta den mängd fördelningsbeslut som kommer att krävas för att bidragen ska få avsedd effekt. Det finns i dag ingen myndighet som kan uppfylla dessa båda krav. Den statliga myndighet som är bäst lämpad att handha fördelningen av ett statsbidrag är givetvis Dess roll i dag år att granska bygg- och renoveringsplaner för de kyrkor som omfattas av skyddsreglema. Om RAÄ skulle sättas att administrera det nya statsbidraget för kyrkounderhållet innebär det även att myndigheten skulle behöva bedöma resursbehovet och fördela medel vid varje sådan ansökan. Imindre omfattning fattar man denna typ av beslut redan i dag vad gäller det kyrkounderhållsbidrag som delas ut av kyrkofon-

den. RAÄ utgör där remissinstans och kan på så sätt påverka fördelningen

av bidragsmedlen.

Inom RAÄ finns således den kompetens som krävs för att utarbeta strategier och fatta beslut om kyrkounderhållet. Om fördelningsarbetet för ett samlat statsbidrag för kyrkounderhållet skulle läggas på myndigheten behövs dock kraftiga resursförstärlcningar. Lösningen innebär att ansvaret för kyrkounderhållet läggs på pastoraten, dvs. RAÄ delar endast ut pengar efter att

ha fått in ansökningar om bidrag till renoveringar och liknande. Förvaltningens genomförande överlämnas helt till pastoraten. I denna modell med centraliserad medelsfördelning och decentraliserat genomförande ges pastoraten och RAÄ ett gemensamt ansvar för att statens intentioner med bidraget fullföljs.

Ett alternativ till att lägga uppgiften att fördela statsbidragen en på befintlig statlig myndighet är att bygga upp erforderlig kompetens inom svenska kyrkan. Detta innebär att kyrkan ansvarar för såväl som resursfördelning genomförande av förvaltningsuppgiften. Staten agerar som beställare av uppgiften att vårda det kulturella arvet och följer med hjälp av kyrkans redovisning av utfört arbete upp att önskade resultat uppnåtts.

En modell för ett sådant system existerar redan på Gotland, där pastoraten dock står för huvuddelen av finansieringen själva via kyrkoskatt och endast en mindre del utgörs av statsbidrag förmedlat av RAÄ. Där ingår sedan 1984 samtliga 92 församlingar i en partiell ekonomisk Dess samfållighet. syfte är att svara för viss vård och underhåll av kyrkorna på Gotland. Ansvaret är begränsat till själva kyrkobyggnadema inkl. målningar, altare och predikstol samt vissa fasta installationer. Även värme- och elsystemen innefattas. Det förväntas att denna samfállighet kommer att inordnas i stiftssamfálligheten som en särskild nämnd. En annan stiftelse, byggnadshyttan, har till uppdrag att sköta det praktiska underhållsarbetet. Kyrkomas inre underhåll i Övrigt får pastoraten alltjämt själva ansvara för. Nedan visas hur ett system för statsbidragsñnansiering av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader som lånat drag av gotlandsmodellen skulle vara möjligt att införa i hela landet.

Stiftsvisa kyrkobyggnadsnänmder

Ett sätt att hantera ett statsbidragssystem med hjälp av den befintliga

kyrkliga organisationen är alltså att fördela bidragen stiftsvis till en inom

varje stiftssamfällighet inrättad kyrkobyggnadsnämnd. Fördelningen till stiften kan ske schablonmässigt via den rikskyrkliga organisationen efter t.ex. antalet kyrkor, byggnadsyta eller liknande. De stift som så finner lämpligt kan upprätta byggnadshyttor med ansvar för det praktiska underhålls- och restaureringsarbetet.

Kyrkobyggnadsnämndens ledamöter bör utses av stiftsfullmäktige. Eftersom stiftsfullmäktiges representanter i sin tur är valda av församlingarna garanterar detta en demokratisk sammansättning av nämnderna och ett lokalt inflytande. Bidragsgivaren - staten - bör inte vara inblandad i själva fördelningen av bidragsmedlen om man samtidigt vill upprätthålla sin roll som beställare. Kyrkobyggnadsnämndens huvuduppgift blir att fördela den del av statsbidraget som ställts till stiftets förfogande i enlighet med bidragsgivarens intentioner. Pengarna ska användas till planerade ombyggnationer och renoveringar men även räcka till mer kortsiktiga åtgärder som kan krävas utanför de uppgjorda renoveringsplanema. I samverkan med varje pastorat gör kyrkobyggnadsnämnden periodiska besiktningar av stiftets kyrkor och lägger upp restaureringsplaner. Det blir dock inte möjligt att budgetera in hela det årliga statsbidraget i underhållsplanema. En avsevärd del av pengarna måste vikas för arbeten av en mer akut natur,

En förutsättning för att ett system där kyrkan ansvarar för både fördelningen av medel och genomförandet av förvaltningsuppgiftema ska kunna fungera är att man kan knyta nödvändig kompetens till sig. Som kyrkobyggnadsnämnderna här har skisserats kommer de att bestå av representanter från kyrkans verksamhet. Även om det är önskvärt kan det inte förutsättas att nämndledamötema besitter någon expertkunskap inom bygg- och restaureringsområdet. Sådan kompetens måste tillföras utifrån, vilket bör ske på två

sätt; dels genom att RAÄs expertkunskaper tas till vara, dels att det sker en kompetensuppbyggnad inom stiftsorganisationen. Det senare är inte minst viktigt eftersom kyrkobyggnadsnämndema även måste kunna agera i en beställarroll gentemot entreprenörer i de olika bygg- och renoveringsprojekten. Till stiftsorganisationen bör således en en byggteknisk kompetens, stiftsbyggmästare, knytas. Stiftsbyggmästaren bör vara föredragande tjänsteman i kyrkobyggnadsnämnden samt handlägga löpande ärenden

rörande statsbidraget. Med tanke på verksamhetens storlek och på de belopp

som kyrkobyggnadsnämnderna kommer att förvalta är det inte att orimligt tänka sig denna utökning av stiftsorganisationen. En stiftsbyggmästare innebär att den av RAÄ sedan länge önskade kompetensuppbyggnaden inom förvaltningen av kyrklig egendom på stiftsnivå kommer till stånd.

RAÄs roll i denna process är central. Det gäller att utnyttja specialistkompetens hos RAÄ i Stockholm såväl som myndighetens regionala resurser vid länsmuséema. Statsbidragssystemets konstruktion innebär att RAÄ iviss mening får en dubbelroll när man ska agera dels som fackmyndighet i bedömningen av enskilda bygg- och renoveringsprojekt, dels representera staten enligt de målstyrningsprinciper som det moderna statsbidragssystemet fungerar efter. Det senare eftersom det är naturligt att blir den myndighet som uttrycker statens intentioner med stödet samt samlar in och utvärderar mottagamas redovisning av bidragets användning.

RAÄs har också en viktig funktion vid den konkreta fördelningen och prioriteringen av bidragspengama. Som nämnts är det kyrkobyggnadsnämndens uppgift att administrera och fördela statsbidraget samt att upprätta underhâllsplaner och bedöma behovet av mer akuta åtgärder. I denna procedur kommer RAÄ in på två olika nivåer. Samtliga underhållsplaner och konkreta projekt ska granskas av länsmuséema som bedömer om åtgärderna är tillståndspliktiga enligt kulturminneslagen. Av alla de större och mindre arbeten vid kyrkorna som statsbidraget avser att täcka kommer långt ifrån alla att vara i behov av RAÄs specialistbedömningar. Läns-

antikvariens uppgift blir att avgöra vilka av kyrkobyggnadsnämndens ärenden som nämnden kan fortsätta att bereda och vilka som kräver att centrala RAÄ kallas in som remissinstans. Detta bör innebära att en mängd ärenden kan handlåggas direkt på stiftsnivån medan större renoveringar och konserveringsarbeten handläggs under vederbörlig kontroll av RAÄ. I ärenden som bedöms vara av stor kulturhistorisk betydelse ges därmed RAÄ, utöver de styrrnöjligheter kulturrninneslagen ger, även möjlighet att konlqet styra bidragsmedlen till prioriterade åtgärder. Eftersom en del av statsbidraget varje år specialdestineras för icke-planerade åtgärder kan RAÄ utnyttja dessa medel till särskilt motiverade arbeten. Ett alternativ till att ge RAÄ möjlighet att direkt prioritera användningen av delar av statsbidragen

år att varje år lyfta över en del av stiftens bidragsmedel till RAÄ. Detta

skulle innebära att kyrkobyggnadsnåmndema skulle få mindre pengar att röra sig med medan RAÄ tar över hanteringen och helt självständigt förfogar över en del av bidraget.

Oavsett hur man löser detaljerna bör det ovanstående ge flera fördelar. Dels överbelastar man inte RAÃs specialister i onödan, dels undviker man onödig

byråkrati genom att ärendena inte passerar fler instanser än nödvändigt. Att

ett centraliserat beslutsfattande är nödvändigt vid mer omfattande och komplicerade restaureringsârenden framgår av en förstudie avseende decentralisering av RAÄs verksamhet, genomförd av myndigheten själv. l denna framkommer att det knappast kommer att bli möjligt att decentralisera besluten rörande kyrkliga inventarier samt de äldre kyrkobyggnadema eftersom den behövliga specialkompetensen inte kommer att kunna byggas upp i regionerna.

På Gotland har man löst sin kompetensförsörjning genom byggnadshyttan. Gotlandshyttan bygger på det faktum att de gotländska kyrkorna bildar en enhetlig grupp med likartade underhållsproblem. Verksamheten går också ut på att ge RAÄ möjligheter att utveclda material och metoder. Trots att modellen är speciellt avpassad för de gotländska förhållandena kan man inte

utesluta att också andra stift skulle finna den användbar. Det finns fördelar för stiftet att ha en resurs för de och praktiska bygg- restaureringsarbetena. Att bevara kompetens inom de speciella tekniker som kyrkorenovering lcrâver kan vara av värde även inom områden med mindre homogent kyrkobestånd än Gotland. Om inte annat så kan en egen resurs fungera som konkurrensmedel gentemot de privata entreprenörer man annars har att vända sig till. De stift som väljer att upprätta en byggnadshytta med ansvar för genomförandet av åtminstone delar av de som restaureringsplaner kyrkobyggnadsnâmnden utarbetat sätter lämpligen sin som stiftsbyggmästare ordförande i hyttans styrelse. En byggnadshytta bör dock aldrig utgöra mer än ett komplement till andra former för underhållet av t.ex. kyrkorna, entreprenadlösningar.

Oavsett vilket system man väljer för att fördela ett statsbidrag kommer basen för en god skötsel av vårt gemensamma kulturarv alltid att ligga på det lokala planet. Det år församlingarna och pastoraten som kan utöva tillsyn över kyrkan och komma med initiativ till åtgärder. Om ett pastorat har större ambitioner med ett renoveringsprojekt än kyrkobyggnadsnåmnden ska möjligheten att skjuta till egna pengar ñnnas. Så länge människorna i kyrkans närmiljö känner ett ansvar för sin kyrka har man den bästa garantin för att den tas väl om hand. RAÄ har observerat att redan när ansvaret för kyrkornas skötsel har övergått från församlingarna till pastoraten har en viss avmattning av intresset hos människor i kyrkans närmiljö kunnat skönjas. Det år viktigt att man inte glömmer frågan om det lokala engagemanget i framtiden när man beslutar sig för ett nytt ñnansieringssystem för kyrkounderhållet. Ett sätt att ta tillvara det lokala engagemanget år möjligen att upprätta lokala kommittéer med ansvar för den kyrkliga miljön. I dessa kommittéer bör i så fall inte endast kyrkans folk sitta med utan även personer med ett intresse för den lokala kulturen och kommunala representanter.

Denna modell med kyrkobyggnadsnämnder skulle om den infördes i hela landet behöva anpassas till stift som, i Lunds fall, är upp till fem gånger så stora som Visby stift i antal kyrkor räknat. I Luleå stift skulle nämndens arbetsområde täcka en enormt mycket större yta än inom Visby stift vilket exempelvis skulle försvåra upprättandet av underhållsplaner. Trots dessa invändningar bör det vara möjligt att införa modellen med vissa

regionala

justeringar för olika miljöer i landet.

En i viss mån likartad struktur som i dessa tänkta kyrkobyggnadsnämnder finner man hos de befintliga egendomsnämndema inom stiftsorganisationen. Dessa är kyrkokommunala nämnder med uppgift att planera och administrera förvaltning, i det här fallet av stiftets tillgångar i jord och Även skog. vad gäller stiftsbyggmästarfunktionen finns det en existerande föregångare som i någon mån uttrycker samma idé. Till vissa av domkyrkoma, t.ex. Lund, Visby och Stockholm, har man knutit så kallade domkyrkoarldtekter. Dessa har till uppgift att, på samma vis som vi tänker oss stiftsbyggmästaren, utgöra en kompetensförstärlcrting vid vård och underhåll av kyrkobyggnadema.

En uppenbar fördel med modellen är att det bör gå att få till stånd en samordning mellan pastoraten varvid planering och styrning underlättas. Samtidigt kan nödvändig kompetens, som marknaden inte kan erbjuda, upprätthållas. Också stordriftsfördelar bör uppnås. En annan fördel är att modellen också renodlar uppdelningen mellan finansiering och genomförande av underhållet. Detta stämmer väl överens med det moderna synsätt som säger att staten bör styra genom att ange mål för verksamheten och krav på uppföljning medan fördelning och användning av resurserna överlämnas åt genomföraren.

SAIVINIANFATTNING

Om kyrkan och staten i en framtid åt och därmed förlorar sin skiljs kyrkan beskattningsrätt är bevarandet av de kulturhistoriska värdena i kyrkobyggnadema en fråga som måste lösas. Underhållet av kostade Sveriges kyrkor 1990 1 100 Mlcr, ett belopp som i allt väsentligt finansierades av kyrkans medlemmar via kyrkoskatten. Om bör samhället beskattningsrâtten upphör ta det ekonomiska ansvaret för underhållet av de kulturhistoriska värdena via stats- eller kommunalskatten. I dessa l 100 Mkr, som kan delas upp i löpande underhållskostnader på 619 Mkr samt kostnader för större byggnationer och renoveringar på 481 Mkr, dock inte endast ingår kostnader för kyrkomas kulturella värden utan även kostnader för församlingsverksamhet. Den del av kostnaden som kan beräknas täcka de kulturhistoriska värdena och därmed utgöra basen för ett samhällsstöd uppgår till 400 Mkr.

Om kyrkans beskattningsrätt upphör och ett bidrag från samhället behöver införas krävs en modell för hur bidragspengarna ska administreras och fördelas. Av de två tänkbara lösningarna med en kommunal eller statlig finansiering talar flera skäl för den sistnämnda. Ett statsbidrag kan administreras av någon statlig myndighet till vilken pastoraten får vända sig med bidragsansökningar. Den som i så fall skulle myndighet naturligen komma i fråga är Riksantikvarieämbetet som besitter stor inom kompetens området och i dag har tillsynsansvaret för kyrkans kulturhistoriska värden enligt kulturminneslagen. Denna lösning skulle dock innebära såväl en centralisering som en kraftig utökning av RAÄs resurser, som något knappast är önskvärt i dagens läge. En bättre lösning kan därför vara att bygga upp erforderlig kompetens inom Svenska kyrkans organisationer. Det förslag som presenteras har lånat drag från den modell för kyrkoförvaltningen man praktiserar inom samfälligheten Gotlands kyrkor.

Förslaget innebär att det inom varje stiftssamtällighet bildas en kyrkobyggnadsnämnd vars ledamöter utses av stiftsfullmäktige. För att tillgodose kompetensbehoven inrättas inom varje stift en tjänst som stiftsbyggmästare för att handlägga löpande bidragsärenden och fungera som föredragande i nämnden. De stift som så önskar kan även inrätta byggnadshyttor med ansvar för visst praktiskt genomförande av nämndernas planer. Statsbidraget på 400 Mkr fördelas till stiften via den rikskyrkliga organisationen genom någon schablonmetod. Kyrkobyggnadsnämndema åtar sig att ansvara för upprättandet av underhållsplaner för stiftets kyrkor samt att handlägga och besluta om mer akuta reparationer och underhållsåtgärder avseende kyrkor

och inventarier. RAÄ får dock en övergripande insyn i nämndernas arbete

genom att länsmuséema granskar underhållsplaner och projekt varvid man avgör vilka ärenden som är av sådan betydelse att de ska hanteras av RAÄ centralt. RAÄ får på detta sätt möjlighet att prioritera ansökningama utifrån en kulturhistorisk bedömning. Ansvaret för det löpande driftsunderhållet ligger kvar på pastoraten. Investeringar avseende rena församlingsändamål utan tydlig koppling till kyrkobyggnadens bevarande undantas. Primärt gäller ansvaret de kyrkor som går under RAÄs skyddsbeståmmelser.

TATSKONTORET BILAGA 2

SKATTEKONSEKVENSER FÖR SVENSKA

KYRKAN vn) FÖRÄNDRADE RELATIONER

MED STATEN

Inledning

I dag är Svenska kyrkan till den allra största delen skattebefriad. Om kyrkan i en framtid skiljs från staten kan detta få konsekvenser för i kyrkan beskattningshânseende. Framtida beskattning av Svenska beror kyrkan på vilken associationsform kyrkan ges efter en sådan åtskillnad från staten.

Avsikten med denna promemoria är att redovisa en översikt av lagstiftningen på området samt ge en uppfattning om storleken av problemet med skärpt beskattning för Svenska kyrkan vid förändrade associationsformer. Vi har därför försökt ta reda på hur Svenska betalar i skatt mycket kyrkan i dag och jämfört det med hur stor skatt skulle få betala i ett antal kyrkan framtida alternativa associationsformer med i 1990 års utgångspunkt lagstiftning. Beräkningarna är mycket preliminära och avser endast att fästa uppmärksamheten på ett antal problemområden.

I avsnitt 2.1-2.3 redovisas tre huvudaltemativ av förändrade associationsformer för Svenska Avsnitt 2.1 beskriver hur det inom ramen för kyrkan. som särskilt finns tre olika alternativa lösningar. I kyrkan skattesubjekt avsnitt 2.2 beskrivs Svenska kyrkan organiserad som ideella föreningar och i avsnitt 2.3 i form av stiftelser.

Vi har gjort en förfrågan hos Riksskatteverket (RSV) om Svenska kyrkans inbetalda skatt 1990. I avsnitt 3.1 redovisas resultatet. Avsnitt 3.2 tar upp de olika skatter som Svenska kyrkan kan komma att få betala i tre av de beskrivna associationsforrnema. I det följande avsnittet 3.3 beräknas hur stora skatteinbetalningama skulle bli för dessa tre associationsformer. I det sammanfattande avsnittet 3.4 återfinns en tabell över beskattningsreglema för Svenska kyrkan. Avsnitt 4 redovisar mer ingående skattereglema för kyrkan i dag med hänvisningar till relevant lagtext.

Förkortningar på lagar som används i promemorian är:

KSL = kommunalskattelagen SIL = om inkomstskatt lagen statlig PTL = fastighetstaxeringslagen LSF = om lagen statlig förmögenhetsskatt.

2 Skattekonsekvenserna för svenska kyrkan i tre

olika associationsformer

En åtskild från staten innebär vissa som får betydelse i kyrka förändringar Centrala som t.ex. Svenska kyrkans centralbeskattningshänseende. organ och domkapitlen förlorar sin status av styrelse, kyrkomötet, kyrkofonden också sin totala skattebefrielse. Församlingar och statliga organ och därmed stiftelser kommer vid en brytning med staten att utgöra självständiga och blir i jämställda med ideella föreningar skattesubjekt skattelagstiftningen

som utövar kyrklig verksamhet. Detta sker såvida dessa inte organ uttryckligen ges annan associationsform. Den specialreglerade egendomen kan i en framtid komma att bli sammanförd till i form förmögenhetsmassor av stiftelser. Det senare har varit tanken i tidigare utredningar (se SOU 1978:3, bilaga 8). Vi har dock i denna framställning valt att renodla formerna och låta den få samma associationsspecialreglerade egendomen form som övriga delar av men även diskuterat skatteeffektema av kyrkan att låta en del av den specialreglerade egendomen (äldre och lokalkyrkor domkyrkor) förbli speciella stiftelser som i medan delar av dag övriga kyrkan ombildas till andra associationsformer.

Utifrån antagandet om en skild från staten kan kyrka kyrkan ges olika associationsformer. Beroende på om man väljer att behålla Svenska kyrkan som särskilt eller skattesubjekt väljer att organisera kyrkan som ideella föreningar eller stiftelser blir konsekvenserna olika i beskattningshänseende.

2.1 Svenska kyrkan som särskilt skattesubjekt

Nedan redovisas tre alternativ där Svenska ett särskilt kyrkan utgör skattesubjekt i lagstiftningen.

2.1.1 Alternativ A - användandet av 7 § 3 mom. SIL

Vill man i en framtid då är åtskild från staten behålla Svenska kyrkan kyrkan som ett särskilt skattesubjekt med långtgående skattebefiielse finns den lagtekniska att i 7 § 3 mom. SIL till Svenska möjligheten lägga kyrkan och/eller trossamfund krävs en definition av (eventuellt trossamfund). 7 § 3 mom. SIL skulle då kunna som lyda följer:

Staten, landstingskommuner och andra menigheter, allmänna pensionsfonden, pensionsstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfástelse m.m. samt trossamfund som avses i 4 § andra stycket

(1951:680) frikallas från skattskyldighet för all inkomst religionsfrihetslagen enligt denna lag.

Med andra menas i dag b1.a. församlingar och menigheter Genom ovanstående tillägg behåller Svenska kyrkan stiftssamfálligheter. skattebefrielse. Den del av den specialreglerade egendomen som dagens utgörs av äldre kyrkor utgör dock fortfarande ett undantag. Kyrkor byggda innan församlingarna fick kommunal status, 1817 på landet respektive 1843 i stad, anses vara egna av stiftelsekaraktär och nämligen juridiska personer då också egna skattesubjekt. Dessa äldre församlingskyrkor, liksom de äldre med domkyrkorna, anses i egenskap av stiftelser äga såväl kyrkobyggnad tomt som vilkas avkastning går till kyrkans underhåll. Skattesubfastigheter jektet kyrka har därmed olika skatteobjekt, t.ex. dess fastigheter men även Skatteobjektet kyrka dock ingen själva kyrkobyggnaden. genererar inkomstskatt eftersom den inte taxeras Även enligt fastighetstaxeringslagen. vissa äldre löneboställen kan tillhöra dessa kyrkostiftelser. Genom dessa blir Svenska i viss mån skattskyldiga kyrkostiftelser kyrkans församlingar för vissa fastighets- och rörelseintåkter.

Om hela den specialreglerade egendomen i enlighet med tidigare förslag om Svenska kyrkans förhållande till staten (se SOU 1978:3, bilaga 8) förs ihop till stiftelser innebär det en skatteskärpning för församlingarna. Detta kan dock undvikas genom lagändring där dessa stiftelser i beskattningshånseende jämställs med de allmännyttiga ideella föreningarna.

2.1.2 Alternativ B - en speciallag

Vill man fortfarande låta Svenska kyrkan (och andra trossamfund) utgöra ett men inte hel skattebefrielse kan utöver speciellt skattesubjekt medge ovanstående i 7 § 3 mom. SIL en särskild lag för beskattning av tillägg Svenska och andra trossamfund införas. Genom en särskild lag kan kyrkan

det bestämmas om Lex. tillhörande fastigheter trossamfund skall vara skattefria eller beskattas med ett än annars. lägre belopp

Samma modell som används för om lagen avkastningsskatt på pensionsmedel (1990:661) skulle kunna användas för att styra i vilken omfattning Svenska kyrkan och andra trossamfund skall beskattas. Det är en bärande princip att inkomst av fastighet beskattas, enda är undantagen skattesubjekt i 7 § 3 mom. SIL samt avkastningen av fastigheter som används i ideella töreningars verksamhet. Det unika i den nya lagen om avkastningsskatt är att skattesatsen på den taxerade inkomsten är än den som lägre gäller generellt enligt lagen om statlig inkomstskatt.

2.1.3 Alternativ C höggradigt allmännyttiga stiftelser

Ett tredje sätt att åstadkomma en inskränkt för Svenska skattskyldighet kyrkan är att använda sig av 7 § 4 mom. SIL. Under denna paragraf återfinns ett stort antal institutioner vilkas verksamhet anses vara så höggradigt allmännyttiga att skattskyldigheten Dessa stiftelser eller begränsats. andra juridiska personer är frikallade frän för all annan skattskyldighet inkomst än inkomst av näringsverksamhet som hänför till inkomst av sig fastighet. Under denna paragraf återfinns bl.a. Svenska stiftelse för kyrkans rikskyrklig verksamhet (SFRV). Det bör vara möjligt att föra in även andra kyrkliga organ under samma paragraf i samband med en förändrad relation med staten. Vi kallar fortsättningsvis denna form för höggradigt allmännyttiga stiftelser även om stiftelseformen ej är nödvändig för att tas in som begränsat skattskyldigt subjekt i 7 § 4 mom. SIL.

I samband med detta alternativ kommer vilka varit församlingarna, tidigare skattebefriade eftersom de haft samma status som kommuner enligt 7 § 3 mom. SIL, att bli skattepliktiga för inkomst av Det finns fastighet. nämligen inget annat sätt att undgå beskattning pä inkomst av än det som fastighet anges i 7 § 3 mom. SIL och det som gäller för ideella föreningar (se avsnitt

2.2). Den del av den specialreglerade egendomen, församlingskyrkas och domkyrkas fastighet, reglerad genom 7 § 6 mom. SIL, blir i sin nuvarande form dessutom skattepliktig för inkomst av rörelse.

För alla tre alternativa lösningar där Svenska kyrkan behåller status som eget skattesubjekt gäller att prästgårdama även i framtiden kommer att vara fria från fastighetsskatt och inkomstskatt om inte fastighetstaxeringslagen (3 kap. 2 § FTL och 2 kap. 2 § FTL) ändras på den punkten. Om Svenska kyrkan får en särskild associationsfonn genom en ramlagstiftning måste detta skattesubjekt skattebefrias genom ett tillägg till 6 § l mom. LSF för att slippa förmögenhetsskatt.

2.2 Svenska kyrkan som ideella föreningar

Vilka skattekonsekvenser uppkommer om Svenska kyrkan organiseras som ideella föreningar, dvs. församlingarna och stiftssamfállighetema bildar l 145 (l 132+l3) föreningar.

Ökad skattskyldighet

- blir för inkomst av för den del av Församlingama skattskyldiga fastighet som huvudsakligen inte användas för ideell, här församlingens fastigheter verksamhet. Om det t.ex. inte kan anses att inkomsten av den del kyrklig, av den som utgörs av församlingskyrkas och specialreglerade egendomen av hävd använts för finansiering av den kyrkliga domkyrkas fastighet verksamheten blir denna inkomst beskattad. Detta gäller även inkomster av kyrkokommunala fastigheter som inte till övervägande del används i den kyrkliga verksamheten.

- Församlingama blir skattskyldiga för inkomst av rörelse för den del av föreningens rörelse som inte har till anknytning föreningens allmännyttiga ändamål eller av hävd som för ideellt arbete. utnyttjas fmansieringskälla

- blir Församlingarna skyldiga att betala fastighetsskatt för fastigheter som ej huvudsakligen används för kyrklig verksamhet.

Minskad skattskyldighet:

- Vaüe skattskyldig får ett grundavdrag med 15 000 kr. på taxerad inkomst.

Ett problem vid en övergång från till en form där Svenska dagens regler kyrkan betraktas som ideella föreningar är som nämnts att inkomsten av de fastigheter som inte huvudsakligen används för verksamhet blir kyrklig beskattade. Samtidigt är inkomst av tillfälliga realisationsvinster skattefri för ideella föreningar. Det kan därför vara av intresse att den jämföra nuvarande nettoavkastningen av fastigheterna, minus en framtida inkomst» skatt på detta belopp, med en tänkbar skattefri bruttoinkomst av det kapital som erhålls vid en försäljning av fastigheterna.

Om lagstiftningen för ideella blir Svenska föreningar tillämplig på kyrkan uppstår också frågan om det kan anses att avkastningen av den specialreglerade kyrkliga egendomen som lokalkyrkas och domkyrkas fastigheter utgör skall betraktas som sådan inkomst som av hävd har använts för finansiering av den kyrkliga verksamheten. Samma frågeställning gäller inkomst av rörelse, t.ex. av

avkastningen skog. Övrig specialreglerad

egendom är i dag befriad från skattskyldighet 7 § 3 enligt huvudregeln mom. SIL. Svenska blir även i formen av ideella kyrkans församlingar föreningar befriade från förmögenhetsskatt.

2.3 Svenska kyrkan som stiftelser

Vilka förändringar i skattskyldigheten blir aktuella om Svenska kyrkan i framtiden blir organiserad som stiftelser? Vi antar här att Svenska kyrkan organiseras som stiftelser, dvs. församlingarna och stiftssamfálligheterna bildar 1 145 (1 132+l3) st. stiftelser.

Ökad skattskyldighet:

- blir för inkomst av Församlingama skattskyldiga fastighet.

- blir utan för inkomst av rörelse. Församlingarna undantag skattskyldiga

- blir att betala för som Församlingarna skyldiga fastighetsskatt fastigheter ej huvudsakligen för kyrklig verksamhet.

används

- inträder för såvida stiftelsen är kvalificerat skattskyldighet förmögenhet ej allmånnyttig (se vidare avsnitt 4.4).

Stiftelser är enligt 7 § 6 mom. SIL i princip inte befriade från skatt på inkomster av fastighet och inkomster av rörelse. Därigenom kvarstår åtminstone samma skattskyldighet som tidigare för den i 7 § 6 mom. SIL specialreglerade egendomen. Beskattningsreglema är sålunda förmånligare för ideella föreningar med religiös verksamhet än för stiftelser eftersom föreningen kan befrias inte bara från skatt på vissa fastighetsinkomster utan även från skatt på vissa rörelseinkomster.

En övergång till förvaltning i stiftelseform skulle innebära skatteskårpningar för församlingarna både jämfört med i dag och jämfört med en övergång till ideella föreningar. Ett sätt att lindra denna effekt är att genom lagändring jämställa dessa stiftelser med de allmännyttiga ideella föreningarna i beskattningshänseende. De blir därigenom skattebefiiade för inkomst av

fastighet i samma som ideella utsträckning föreningar enligt 7 § 5 mom. SIL.

Beskattningen av stiftelser kan komma att få ändrade väsentligt regler genom stiftelse- och föreningsskattekommitténs om pågående utredning reformerad

företagsbeskattning (Fi 1989:03). Kommittén väntas däremot

inte föreslå av någon ändring beskattningsreglema för föreningar.

Vi har i avsnitt 2 pekat på några tänkbara associationsformer för Svenska kyrkan efter en åtskillnad från staten. I avsnitt 3 kommer endast tre av dessa former att tas upp. Förutom att som ideella organisera kyrkan föreningar och stiftelser behandlas ett av de alternativ där kyrkan utgör ett särskilt skattesubjekt, nämligen där kyrkan antas som organiseras höggradigt allmännyttiga stiftelser. De två övriga varianterna av särskilt skattesubjekt behandlas inte då skattekonsekvensema blir desamma antingen ungefär som i dag (alternativ A) eller beror hur för Svenska på speciallagen kyrkan utformas (alternativ B).

3 Skattekonsekvenserna för Svenska kyrkan i

kronor räknat

I detta avsnitt redovisas resultatet av ett försök att beräkna Svenska kyrkans inbetalda skatt 1990. Vi för vilka skatter Svenska i redogör kyrkan betalar dag och hur dessa kan uppskattas för några framtida associationsformer. Beråkningama sammanställs och jämförs i några räkneexempel. I slutet av avsnitt 3 sammanfattas skattekonsekvensema i en tabell över beskattningsregler för Svenska kyrkan.

3.1 Svenska kyrkans skatteinbetalningar 1990

Genom en förfrågan till RSV har vi försökt klarlägga hur stora skatteinbetalningar Svenska kyrkan har gjort under 1990. Någon total siffra for hela Svenska kyrkan har inte varit möjlig att få fram. Vi har därför undersökt inbetald skatt för ett antal kyrkokommuner, samtliga 13 stiftssamfálligheter och ett antal inkl. Lunds domkyrkoråd. Ungefär var domkyrkostiftelser, tionde kyrkokommun har undersökts, uppdelade på sex olika grupper. Genom att inom varje grupp räkna upp siffrorna får man en uppfattning om storleken av Svenska kyrkans samlade skatteinbetalningar för hela landet. En liknande undersökning har gjorts för mervärdeskatten där skillnaden mellan in- och utgående skatt redovisas (nettomoms). Underlaget har där varit betydligt mindre och får snarare ses som stickprov då endast ett par procent av kyrkokommunema (pastorat, samfálligheter och dispensförsamlingar med ansvar för fastighetsförvaltning) har undersökts. Dessutom redovisas nettomomsen för samtliga stiftssamfälligheter och fyra medeltida inkl. Lunds Mervärdeskatten diskuteras närmare i domkyrkor, domkyrka. avsnitt 3.2.

Osäkerheten i materialet är stor. Någon total siffra på kyrkans skatteinbefinns som nämnts inte att tillgå och det är därför osäkert om alla talningar skatteinbetalningar har fångats upp i vår undersökning. För att kunna göra en av Svenska är materialet dock uppskattning kyrkans skatteinbetalningar tillräckligt. En annan osäker faktor är de speciella kyrkostiftelser som de äldre kyrkorna utgör. De äldre lokalkyrkoma finns med största sannolikhet med i materialet och borde ha blivit i form av skatt för inkomst av synliga fastighet inom grupperna enförsamlingspastorat eller dispensförsamlingar då det endast är dessa speciella kyrkostiftelser som där är skattepliktiga for sådan inkomst. Vi kunde dock endast konstatera ett sådant fall (se nedan avsnitt 3.2, inkomst av fastighet).

Dessa äldre Iokalkyrkors ekonomi redovisas tillsammans med respektive pastorats räkenskaper. De äldre domkyrkoma har däremot i flertalet fall egen ekonomi varför dessa särskilt undersökts. Det har exakt ej klarlagts vilka domkyrkor som har ekonomi. Vi har här räknat med att egen stiftsdomkyrkoma i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund har egen ekonomi då dessa är medeltida. i Lund och Domkyrkan dess egendomar förvaltas av ett särskilt förvaltningsorgan, domkyrkorådet i Lund, vilket är en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen. I beräkningarna särredovisas Lunds domkyrka. Räkenskapema för övriga domkyrkor har förutsatts finnas med i respektive ekonomi. pastorats

Dessa skatteinbetalningar fördelas i tabell 1 tre olika på skatteslag respektive avgifter nämligen, inkomst av fastighet, fastighetsskatt och skogsvårdsavgift. En fördelning görs också på fyra olika skattesubjekt: kyrkokommuner, stiftssamfálligheter, domkyrkor (medeltida) och Lunds domkyrkoråd.

Tabell 1 Beräknad inbetald skatt 1990 fördelad och på skatteslag skattesubjekt, tkr Skattesubjekt: Kyrko- Stiftsamf. Domkyrk. Lunds Summa % kommu- domkyrka ner Skatteslag:

skatteinbetalningen av inkomst av annan fastighet och sammanlagt nästan 10 procent av Svenska kyrkans skatteinbetalningar 1990 då vi exkluderar arbetsgivaravgifterna och mervärdeskatten.

3.2 Svenska kyrkans skatter i dag och i framtiden

I detta avsnitt redovisas för varje skatteslag grunderna för inbetald skatt

1990. Dessutom förs ett resonemang kring de skatter som Svenska kyrkan

i tre framtida associationsformer kan komma att avkrävas. Dessa associationsformer är Svenska kyrkan som höggradigt allmännyttiga stiftelser, ideella föreningar respektive stiftelser. I samband med redovisningen av skattekonsekvensema i dessa olika associationsfonner diskuteras även konsekvenserna av att den del av den specialreglerade egendomen som äldre församlingskyrkor och äldre domkyrkor utgör behåller den kyrkostiftelseforrn de har i dag.

Inkomst av fastighet: Hyror och arrenden

I vår undersökning förekom i fyra fall beskattning av ”inkomst av annan fastighet. Det var i en stiftssamfällighet, två domkyrkor samt i Rödeby församling i Blekinge. Stiftssamfállighetens inbetalning går ej att förklara då stiftet borde vara skattebefriat från denna typ av statlig inkomstskatt. De äldre församlingskyrkoma och domkyrkoma av stiftelsekaraktår kan däremot äga annan fastighet eller jord vars avkastning disponeras för församlings- respektive domkyrkans behov. Skatteplikt kan då förekomma. Församlingskyrkas fastigheter förekommer främst i de förutvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Dessa äldre lokalkyrkors ekonomi redovisas numera tillsammans med respektive pastorats redovisning. Äldre domkyrkors redovisning kan däremot fortfarande föras separat.

Enligt våra uppskattningar betalade Svenska kyrkan 1990 ca 1,3 Mkr i skatt på inkomst av annan fastighet. Lunds domkyrka stod dock för i princip hela denna inbetalning vilket bekräftar att Svenska kyrkan, förutom de speciella kyrkostiftelsema, i princip är skattebefriad från inkomst av fastighet i dag (jfr tabell 1).

Enligt statistiska centralbyrån (SCB) hade kyrkokommuner med arbetsgivaransvar 1990 ca 133,7 Mkr i hyresinkomst och 81,7 Mkr i inkomst av arrenden. Stiftssamfällighetema hade motsvarande 0,14 Mkr i hyresinkomster och 0,68 Mkr i arrendeinkomster. Om kyrkan organiseras som ideella föreningar beror skatteplikten på om inkomsten av kan räknas fastigheter som av hävd använd för att finansiera verksamheten. Trots att t.ex. frikyrkoförsamlingar som har hyresfastigheter för att finansiera den kyrkliga verksamheten betalar skatt för denna hyresinkomst räknar vi inte med någon skatt på inkomsterna av Svenska kyrkans fastigheter, varken kyrkostiftelsernas fastigheter eller församlingamas övriga fastigheter som till övervägande

del används till annat än kyrklig verksamhet. Som stiftelser och höggradigt

allmännyttiga stiftelser skulle Svenska kyrkan dock få betala 30 procent i

skatt på inkomst av fastighet, dvs. ca 65 Mkr. Dessutom tillkommer skatt på inkomsterna av äldre domkyrkors fastigheter. Till skillnad från idag beskattas all inkomst av dessa fastigheter för dessa två associationsformer. Tillsammans med domkyrkomas skatt blir det därför en sammanlagd skatt på minst 66,3 Mkr. Skatten är troligtvis något högre men vi har ej gjort någon närmare uppskattning utan använder oss av denna siffra. \\ Inkomst av rörelse: I huvudsak skoggförsäljning

Skogen på löneboställena och prästlönefondsfastighetema förvaltas av stiftssamfällighetemas egendomsnämnder. Nettointâlctema (försäljningsintäkten minus kostnaden för egendomsförvaltningen) från skogsawerkning tillfaller pastoraten men beskattas inte idag eftersom pastoraten är skattebefriade från all inkomstskatt. Pastoraten tar upp dessa inkomster som driftsintâkt för löneboställen i driftsredovisningen och som en delsumma i försäljningsmedel m.m. under inkomstslag. För 1990 uppgår intäkterna från lönebostâllen till ca 152 Mkr enligt SCBs beräkningar. Vinsten var dock enligt egendomsnåmndemas redovisning 163,7 Mkr vilket kan förklaras av att egendomsnåmndernas årliga vinstutdelning brukar motsvara ett genomsnitt av flera års vinster.

Organiseras kyrkan som ideella föreningar räknar vi skogsinkomstema som av hävd använda till finansieringen av verksamheten och därmed skattebefri-

ade. Høggradigt allmännyttiga stiftelser är skattebefriade från all rörelsein-

komst. I det fall Svenska kyrkan övergår i stifielsefønn räknas vi i värt exempel med att vinsten av skogsawerkningen på 163,7 Mkr kommer att beskattas med 30 procent vilket innebär ca 49,1 Mkr. Vi räknar inte med någon rörelseinkomst för kyrkokommunema då den kan förväntas vara liten.

Inkomst av övrigt näringsverksamhet: (t. ex. realisationsvinster)

Vi räknar inte med någon inkomst av övrig näringsverksamhet i vara exempel.

Inkomst av kapital: Räntor, utdelningar

Idag betalar inte Svenska kyrkan skatt på kapital. Endast i det fall Svenska kyrkan blir organiserad som stiftelser kan skattskyldighet inträda. Det bör nämnas att domkyrko- och församlingskyrkostiftelsema inte betalade någon skatt på inkomst av kapital enligt vår undersökning.

Enligt SCB hade kyrkokommuner med arbetsgivaransvar ca 613,8 Mkr i inkomster av räntor, aktieutdelning o.d. 1990. Motsvarande för stiftssamfällighetema var ca 17,9 Mkr. Med en kapitalbeskattning om 30 procent innebär det en ökad skatteutgift med ca 189,5 Mkr för Svenska kyrkan i stijielsefonn.

Fastighetsskatt:

Kyrkokommunema och stiftssamfállighetema betalar i flertalet fall fastighetsskatt. Det avser fastigheter som till övervägande del inte används i kyrklig verksamhet. Under 1990 uppgick den inbetalade fastighetsskatten till knappt 5,7 Mkr enligt uppräkning av RSVs siffror (tabell l). Fastig-

hetsskatten kan i stora drag förväntas vara oförändrad även i övriga associationsformer då en viss del av Svenska kyrkans fastighetsbestând fortfarande kommer att användas till annat än verksamhet. I kyrklig stiftelseformen kan fastighetsskatten bli större beroende tolkningen av Stiftelsens verksamhet. Vi har i våra beräkningar dock inte räknat med någon förändring av fastighetsskatten.

Fönnögenlzetsskatt:

I dag betalar inte Svenska kyrkan någon skatt på förmögenhet, varken kyrkokommuner, stiftssamfálligheter eller kyrkostiftelsema. Endast i det fall

Svenska kyrkan ombildas till stiftelser kan detta bli aktuellt beroende på

tolkningen av stiftelsemas verksamhet. Som ett mått på Svenska kyrkans samlade förmögenhet kan kyrkokommunemas och stiftsamfállighetemas sammanlagda nettotillgångar inkl. fonder och donationer 1990 användas. Dessa uppgår till ca 19 Mdr kr. Med en skattesats på 1,5 promille skulle förmögenhetsskatten uppgå till ca 29 Mlcr.

Skogsvårdsavgifi:

Alla skogsägare betalar skogsvårdsavgift på 8 promille av skogsbruksvärdet. Svenska kyrkans sammanlagda avgift uppgick 1990 till 7,2 Mkr efter uppräkning av RSVs uppgifter (tabell l). Enligt egendomsnämndemas redovisning för 1990 uppgick det taxerade skogsbruksvärdet till 1 304 Mkr. Skogsvårdsavgiften på detta är ca 10,4 Mkr vilket innebär en differens från

Skogsvårdsavgiftema

vårt uppiäknade material med 3,3 Mkr. kommer att vara oförändrade oavsett Svenska kyrkans framtida associationsform.

Enligt ett förslag från regeringen (prop. 1991/92:60) kommer skogsvårdsavgifterna att halveras från årsskiftet 1991/92 och avskaffas från och med 1 juli 1992.

Mervdrdeskatt:

Till skillnad från primär- och landstingskommuner måste kyrkokommunernas näringsverksamhet drivas i vinstsyfte för att verksamhet yrkesmässig skall anses föreligga och mervärdeskatt Även âr utgå. kyrkostiftelsema mervärdeskatteskyldiga.

Vår undersökning av inbetald mervärdeskatt är som nämnts av stickprovskaraktâr, förutom för stiftssamtällighetema där samtliga 13 stift undersökts. En uppräkning till riksnivå ger en sammanlagd nettomoms på ca 39 Mkr för Svenska kyrkan. Kyrkokommunema ett uppvisar positivt netto för åkerbruk och husdjursskötsel vilket torde avse momspliktig upplåtelse av jorbrulmarrenden. Tillsammans med den domkyrkoma uppgick år 1990 till ca 5,5 Mkr varav Lunds domkyrka stod för ca 25 procent. . av bostäder och lokaler är dock momsfria Med Uthyrning tjänster. positivt netto menas att utgående moms (säljmoms) är större än ingående moms (köpmoms). Vid positivt netto betalar kyrkokommunema moms till staten till skillnad från ett negativt netto då skatt återbetalas till kyrkokommunema.

Ett negativt netto på 8,8 Mio förekommer för bl.a. trädgårdsodling och servering men även för grawård. För samtliga momspliktiga verksamheter uppvisade därmed kyrkokommunema inkl. de medeltida domkyrkoma en negativ nettomoms på ca 3,3 Mkr. Cirka hälften av de undersökta kyrkokommunema inkl. domkyrkoma var dock ej momsregistrerade. Stiftssamtällighetema uppvisade ett stort positivt netto på knappt 42 Mkr för skogsavverlcningen och ett litet positivt netto på drygt 0,3 Mkr för stiftsgårdamas verksamhet. Detta uppvägde mer än väl såväl stiftens negativa netto på ca 0,18 Mkr för bokhandel och litterär verksamhet som kyrkokommunemas och domkyrkomas sammanlagda uppräknade negativa netto.

Enligt lagstiftningen är ideella föreningar till moms i de fall skattskyldiga föreningen taxeras för sina rörelseintåkter. Även i form av eller

stiftelser

allmännyttiga stüielser blir Svenska kyrkan i framtiden mervärdeskatteskyldig. Det faktum att av mervärdeskatten är osäkra beräkningama mycket samtidigt som Svenska skulle betala moms i alla här förekommande kyrkan associationsformer gör att vi utelämnar momsen i avsnitt 3.3.

Arbetsgivaravgift:

Kyrkokommuner och stiftssamtälligheter betalade ca 1 210 Mlcr i personalförsäkringar 1990 enligt SCB. Avgiftema är inte av stor i någon betydelse detta sammanhang då Svenska måste betala dessa oavsett kyrkan avgifter associationsform. Dessa avgifter utelämnas därför i denna redovisning.

3.3 sammanlagd skatt for tre framtida associationsformer

Nedan följer en sammanställning av beräknade för skatteinbetalningar Svenska kyrkan i de tre tidigare redovisade ideella associationsformema, föreningar, höggradigt allmännyttiga stiftelser resp. stiftelser. Beräkningarna är som nämnts av schablonkaraktår där t.ex. till andra ingen hänsyn tagits avdrag än grundavdraget för ideella föreningar. Det är möjligt, kanske till och med troligt, att den del av den som äldre specialreglerade egendomen församlings- och domkyrkor utgör förblir kyrkostiftelser. Vi kommer därför även att diskutera konsekvenserna av en sådan kombinerad associationsform.

Svenska kyrkan som ideella föreningar, Mkr

Skatt på:

I det fall de speciella kyrkostiftelsema kvarstår eller om domkyrkomas inkomster av annan fastighet ej accepteras som inkomster som av hävd utnyttjats som ñnansieringskâlla för verksamheten blir den sammanlagda skattesumman i stället 14,2 Mlcr.

Svenska kyrkan som höggradigt allmännyttiga stiftelser, lVIkr Skatt på:

Hela ökningen av skatteinbetalningama jämfört med i dag beror här på att kyrkokommunema som höggradigt allmännyttiga stiftelser ej längre skattebefrias för vissa fastighetsinkomster. Då de speciella kyrkostiftelsema endast beskattas för inkomst av fastighet som inte till övervägande del används i den kyrkliga verksamheten kan en viss skillnad förväntas i det fall vi behåller dessa kyrkostiftelser.

Svenska kyrkan som stiftelser, Mkr

Skatt på:

främja och uppfostran av barn, hjälpverksamhet bland behövande etc. (se vidare avsnitt 4.2) kommer stiftelsema ej att skatta för inkomst av eller kapital förmögenhet. Den sammanlagda skattesumman blir då 128,3 Mkr. Med bibehållna kyrkostiftelser blir det samma skillnad vad gäller skatt på fastighetsinkomst som i fallet med höggradigt allmännyttiga stiftelser.

3.4 Slutsatser och framtida konsekvenser

Enligt vår uppskattning betalade Svenska kyrkan 1990 drygt 14 Mkr i skatt. 51 procent av detta var skogsvårdsavgifter, 40 procent fastighetsskatt och 9 procent skatt på inkomst av annan fastighet. Dessutom betalades ca l 210 Mkr i arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt på uppskattningsvis 39 Mlcr.

Varken skogsvårdsavgiftema, fastighetsskatten, arbetsgivaravgiften eller mervårdeskatten förändras i någon avgörande mening i det fall Svenska i och med ett från kyrkan skiljande staten fâr en ny associationsform. Det är istället tillkomsten av olika former av inkomstskatt samt förmögenhetsskatt som påverkar resultatet.

I avsnitt 3.2 diskuterades skattekonsekvensema för Svenska i tre kyrkan olika framtida associationsformer. Förutom dessa tre finns ytterligare två

fall beskrivna i avsnitt 2.1 där Svenska kyrkan förblir ett särskilt skattesubjekt. Alla dessa alternativa former innebär olika konsekvenser för kyrkan i beskattningshânseende jämfört med i dag. Mest gynnsamt för kyrkan år att

låta organisera den som ideella föreningar. Med en för Svenska kyrkan

generös tolkning av inkomsterna från fastigheter och av rörelse kan den sammanlagda skatten till och med bli lägre än i dag. Väljer man att behålla Svenska kyrkan som ett speciellt skattesubjekt och antingen skriva in kyrkan i 7 § 3 mom. SIL eller skapa en speciallag för kyrkan blir beskattningen närmast att jämföra med den som föreligger i dag. Med en speciallag föreligger även möjligheten att ge vissa skattelättnader. Att göra kyrkan till höggradigt allmännyttiga stiftelser innebär ökad beskattning för kyrkan både jämfört med idag och med ovanstående alternativ, då inkomst av annan fastighet blir obligatoriskt skattepliktig. Minst gynnsam för Svenska kyrkan i beskattningshänseende är stiftelseformen.

I enlighet med våra räkneexempel i avsnitt 3.1 och 3.2 kan skatteinbetalningarna för kyrkan hamna någonstans mellan 13 Mkr för kyrkan organiserad som ideella föreningar och ca 347 Mkr för kyrkan i form av stiftelser. Vi utelämnar då mervärdeskatt och personalförsäkringar. Enligt våra uppskattningar utgjorde skatteinbetalningama 1990 ungefär 1,3 procent

av det årets resultat efter skatteintäkter och finansnetto, mervärdeskatt och

personalförsâkringar undantagna. Det mest ogynnsamma fallet där Svenska kyrkan ombildas till stiftelser kan innebära en skatteökning med drygt 300 Mkr jämfört med idag eller gynnsammaste fallet med ideella föreningar. 300 Mkr utgör närmare 30 procent av 1990 års resultat. Denna siffra kan också jämföras med de 400 Mkr som statskontoret beräknat att samhällsstöd till vård och underhåll av kulturhistorisk värdefulla kyrkobyggnader behöver uppgå till.

Genom en generös lagstiftning kan dock de flesta ogynnsamma skatteeffekter för Svenska kyrkan vid ett skiljande från staten ändå undvikas.

Tabell 2 visar en sammanfattning av beskattningsreglema för Svenska

kyrkan i dag och i de tre tänkbara framtida associationsformer som vi

tidigare behandlat, Svenska kyrkan som ideella föreningar, stiftelser och

höggradigt allmännyttiga stiftelser.

Tabell 2 Beskattningsregler för Svenska kyrkan

Beskattning 1990 Framtida beskattning Skatteslag: central organ. stift, försam- kyrka - Sv. kyrkan Sv. kyrkan Sv. kyrkan som -r staten ling m.m.= specxegl. som ideella som stilteker allmännyttiga kommun föreningar stiftelser * l Kommunal Nej Nej Nej Nej Nej Nej Statlig inkonmskan Inkomst av fastighet Nej Nej Ja, delvis Ja, delvis Ja Ja inkomst av rörelse Nej Nej Ja Ja, delvis Ja Nej Inkomst av övrig näringsverk- Nej Nej Nej Nej Ja Nej samhet Inkomst av kapital Nej Nej Nej Nej JR Nej Fastighetsaktier Ja, delvis Ja, delvis Ja, delvis Ja, delvis Ja Ja, delvis Fämøgenhersskan Nej Nej Nej Nej 19 Nej Mervdrdeskan Ja Ja, delvis Ja Ja, delvis Ja Ia Arbetsgivaravgift Ja 10 Ja Ja Ja Ja

Ja = i princip skaneplik! Nej = i princip ej skalteplikt Kyrka s självständigträussubjekt,del av den specialregleradeegendomen.Med kyrka avsesen till Svenskakyrkan hörandelokalkyrla domkyrka eller dylikt i dessegenskapav ägaretill viss för Svenskakyrkan avseddegendom. Under förutsättningatt byggnadtill mer än 50 procentanvändstill kyrklig verksamhetföreligger skattefrihet. l annatfall beskaus byggnad med fastighetsskattrespektiveinkomst av fastighet. “ Församling som driver näringsverksamheti vinstlyft blir mervärdeskatteskyldig.Inkomst av näringsverksamhetlör vilken idee förening är frikallad frin skattskyldighetenligt 7 § 5 mom. SIL momabeskauasej. Undantagär det fall dä stiñelsen ägnar sig Lt an främja värd och uppfostra..av barn m.m. (se 7 § 6 mom. SIL). l dessafall bl stiftelsen ej skattskyldig för fånnögenheteller kapital. Viss nedsättningav församlingar: allmännalöneavgift möjlig (1990:912).

4 Dagens beskattningsregler för svenska kyrkan

Avsnitt 4 redovisar mer ingående skattereglema för Svenska kyrkan i dag

med hänvisning till relevant lagtext. Redovisningen är uppdelad efter

skatteslag.

4.1 Kommunal inkomstskatt

Juridiska personer är ej skattskyldiga enligt kommunalskattelagen (53 § 1 mom. KSL).

4.2 Statlig inkomstskatt

Staten, landstingskommuner, kommuner och andra menigheter år enligt 7 § 3 mom. SIL frikallade från skattskyldighet för alla inkomster. Svenska kyrkans församlingar, pastorat, kyrkliga samfálligheter och stiftssamfälligheter räknas som menigheter. De är därför befriade från skattskyldighet för all inkomstskatt.

Svenska stiftelse för rikskyrklig verksamhet betraktas i kyrkans (SFRV) lagstiftningen som juridisk person bedrivande höggradigt allmännyttig verksamhet. Därmed frikallas SFRV från skattskyldighet för all annan inkomst än inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till innehav av fastighet (7 § 4 mom. SIL).

lokal-, stifts- och riksplan, vilka anses som ideella Kyrkliga föreningar på föreningar, frikallas från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller till rörelse (7 § 5 mom. SIL). De är även frikallade från skatt på:

- inkomster av och av som hänför fastighet förvaltningsenhet fastighet sig till innehav av fastigheter som tillhör föreningen och som till övervägande del används i deras verksamhet (7 § 5 mom. SIL samt 3 kap. 4 § FTL)

- inkomst av fastighet och av rörelse som till huvudsaklig del härrör från verksamhet som har naturlig till anknytning föreningens allmännyttiga ändamål eller av hävd som för ideellt utnyttjats finansieringskälla arbete (7 § 5 mom. SIL).

De ideella föreningar varom här är skattar för inkomst av fråga ej kapital och inte heller för inkomst av tillfällig förvårvsverksamhet (7 § 5 mom. SIL). De äger vidare rätt till ett grundavdrag om 15 000 kr. från den taxerade inkomsten Ideella betalar (8 § SIL). föreningar 30 procent i inkomstskatt på den beskattningsbara inkomsten (10 a § SIL).

Inkomst av den specialreglerade kyrkliga egendomen år skattefri då den anses tillhöra pastoratet (7 § 3 mom. SIL). Kyrkor som före 1817 byggdes på landet och 1843 i stad utgör dock särskilda i skattesubjekt lagstiftningen (7 § 6 mom. SIL). Hit räknas en del av den specialreglerade egendomen, närmare bestämt lokalkyrka, domkyrka e.d. i dess av ägare till egenskap viss för Svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. De äldre församlingskyrkoma liksom domkyrkoma äger i egenskap av självständiga stiftelser kyrkobyggnaden med tomt samt fastigheter vilkas avkastning går till kyrkans underhåll. Dessa kyrkostiftelser är idag frikallade från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller till rörelse (7 § 6 mom. skattefrihet SIL). föreligger dock för inkomst av fastighet om fastigheten tillhör stiftelsen och till övervägande del används i dess verksamhet (7 § 7 mom. SIL, jfr med 3 kap. 4 § PTL). Med skattesubjekt menas den som betalar skatten. Skatteobjekt är skattepliktiga föremål. Detta betyder att skattesubjektet i kyrka detta fall kan ha flera olika skatteobjekt, Lex. och själva kyrkobyggnaden fastigheter som subjektet kyr äger. Skatteobjektet kyrka genererar dock

ingen inkomstskatt eftersom den inte taxeras enligt fastighetstaxeringslagen. Skatteobjektet fastighet som används huvudsakligen till kyrklig verksamhet blir också fri från statlig inkomstskatt medan inkomsten från övriga fastigheter som tillhör kyrkan beskattas.

Kyrklig verksamhet som i dag drivs i stiftelseform beskattas för alla inkomster. Ett undantag är om stiftelsens verksamhet huvudsakligen - vård och av bam främjar uppfostran - och understödjer undervisning utbildning - utövar bland behövande hjälpverksamhet främjar vetenskaplig forskning.

Om den huvudsakliga verksamheten kan hänföras till något av de angivna ändamålen frikallas stiftelsen från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller till rörelse (7 § 6 mom. SIL).

4.3 Fastighetsskatt

Följande fastigheter är undantagna från fastighetsskatt enligt 3 kap. 2 § PTL och 2 kap. 2 § FTL:

ecklesiastikbyggnad

Här innefattas kyrka eller annan byggnad som används för religiös verksamhet, prästgård, bärhus, krematorium och byggnad som används för skötsel av begravningsplats.

- allmän byggnad

Här avses byggnad som tillhör staten, kommun eller annan menighet (församling, pastorat, kyrklig samfällighet och stiftssamfállighet) och som används för b1.a. allmän förvaltning, och med styrelse, fritidsgård byggnad likartad användning.

skolbyggnad som används för undervisning (eller forskning) vid skola som anordnats av staten, anordnats med statsbidrag eller skola som står under statlig tillsyn samt elevhem som tillhör sådan skola, undantas från fastighetsskatt (2 kap. 2 §FTL). Även ekonomibyggnader m.m. som tillhör skola frikallas från fastighetsskatt om de till övervägande del används för sådan undervisning som nämns i 2 kap. 2 § FTL.

Kyrkor, stiftelser och ideella föreningar som avses i 7 § 5-6 mom. SIL frikallas också från fastighetsskatt om och mark som tillhör byggnader institutionen till övervägande del används i deras verksamhet (3 kap. 4 § FTL).

Övrig kyrklig specialreglerad egendom såsom löneboställe, församlingskyr-

kas fastighet, prästlönefondsfastighet, domkyrkas fastighet och biskopsgård taxeras och belastas med fastighetsskatt endast om det på dem finns - småhusenhet - eller hyreshusenhet, - lantbruksenhet som vid fastighetstaxeringen betecknas som småhus, hyreshus, tomtmark för småhus eller tomtmark för hyreshus (l984:1052 Lagen om statlig fastighetsskatt). Exempel på detta är arrendatorsbostäder, fritidsbostäder på kyrldig mark och hyreshus i städer vilka belastas med fastighetsskatt.

4.4 Förmögenhetsskatt

Svenska kyrkans församlingar, pastorat, samfälligheter, stiftssamfålligheter och de centrala organen är ej skattepliktiga för förmögenhet (6 § 1 mom. LFS). Vidare är skattskyldiga som avses i 7 § 4-6 mom. SIL, dvs. i detta

sammanhang övriga förekommande juridiska personer; höggradigt

allmännyttiga stiftelser, ideella föreningar, kyrkor och stiftelser i de fall de ägnar sig åt vård och uppfostran av bam etc. (s.k. kvalificerat allmännyttiga stiftelser), frikallade från skattskyldighet för förmögenhet. För förmögenhet i rörelse föreligger skattefrihet dock endast om den skattskyldige är nedlagd frikallad från skattskyldighet för inkomst av rörelse (6 § l mom. LFS).

4.5 Mervärdeskatt

Uttag av moms sker idag på lika villkor för Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Församlingar blir mervärdeskatteskyldiga för inkomst av driven i vinstsyfte. Skattskyldigheten för mervårdeskatt näringsverksamhet år kopplad till yrkesmässig verksamhet. Till yrkesverksamhet i mervärdeskattelagens 2 § räknas ej omsättning av vara eller tjänst i en ideell förenings verksamhet om inkomsten av nâringsverksamheten år frikallad

från skattskyldighet enligt 7§ 5 mom. SIL. Övriga här förekommande

stiftelser etc. år skyldiga att betala mervårdeskatt. organ,

4.6 Arbetsgivaravgifter

Uttag av arbetsgivaravgifter sker i dag på lika villkor för Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Arbetsgivaravgifter utgår generellt på all lön över 1 000 kr/arbetstagare (1981:691). Ett undantag är att staten ej betalar arbetsskadeavgift.

Enligt lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter och allmän nedsätts med 5 eller löneavgift avgiften 10 procent för vissa arbetsgivare i norra Sverige. Arbetsgivarens verksamhet är klart angiven i lagen. torde endast i kunna komma Församlingar begränsad utsträckning .i fråga och då endast för verksamhet som kan betraktas som uppdragsverksamhet, pensionatsverksamhet samt kafé- och restaurangverksamhet som bedrivs i anslutning till sådan verksamhet. Nedsâttning kan därför endast komma att gälla stiftsgårdar samt möjligtvis skolor.

4.7 Gåvo- och arvskatt

I lagen (1941:416) om arvskatt och gâvoskatt skattebefrias enligt 3 § bl.a.:

- staten - trossamfund - och samt dessas församling kyrka samarbetsorgan - stiftelse lmuten till trossamfund eller församling (om verksamheten utgör ett led i trossamfundets eller församlingens verksamhet).

Från gåvoskatt befrias även enligt 38 § bl.a. svensk stiftelse vilken huvudsakligen främjar t.ex. religiösa, välgörande och sociala ändamål.

En relationsåndring mellan kyrkan och staten medför inga av

förändringar

detta.

4.8 Stämpelskatt

Idag år Svenska kyrkan och dess församlingar, i egenskap av kommun eller annan menighet, till viss del befriade från stämpelskatt enligt ståmpelskattelagen (l964:308 4 § 6 p. med hänvisning till 2 kap. 2 § PTL). Stâmpelskatti

kan bli ett problem i det fall den kyrkliga egendomen skall förvârvas av en stiftelse. Detta övergångsproblem kan dock lösas genom lagstiftning.

Sammanfattning

En kyrka åtskild från staten innebär i princip att Svenska kyrkan i

skattelagstiftningen jåmstålls med övriga trossamfund. Så kommer t.ex. församlingar och stiftssamtälligheter att utgöra självständiga skattesubjekt och i skattelagstiftningen bli jämställda med ideella föreningar som utövar kyrklig verksamhet och därigenom mista en del av dagens skattebefrielse. Delar av den specialreglerade egendomen kan dock utgöra undantag. Vid en eventuell förändring av relationerna med staten finns dock att möjligheter ge Svenska kyrkan en annan ställning.

Denna promemoria har visat på ett antal alternativa associationsformer för en fri kyrka. De olika formerna får skilda konsekvenser för Svenska kyrkan i beskattningshänseende jämfört med i dag. För det första är det möjligt att behålla Svenska kyrkan son1 ett särskilt skattesubjekt. Som sådant ges den en speciell status i skattelagstiftningen. Ett detta är att låta exempel på kyrkan ingå i en grupp av höggradigt allmännyttiga institutioner. För det andra kan Svenska kyrkan ombildas till ideella föreningar. En tredje associationsform är att organisera kyrkan som stiftelser.

En uppskattning av Svenska kyrkans inbetalda skatt tyder på att man som helhet betalade drygt 14 Mkr i skatt under 1990. De största inbetalningama härrör från skogsvårdsavgifter, 51 procent. Fastighetsskatten står för 40 procent och skatt på inkomst av annan fastighet för 9 procent. Dessutom tillkommer efter en försiktig uppskattning ca 39 Mkr i mervärdeskatt. Personalförsälcringar på 1 210 Mkr år ej medtagna.

Beräkningama av skattekonsekvensema för tre tänkbara associationsformer tyder på att Svenska kyrkan kan få betala mellan 13 och 350 Mkr i skatt, moms och arbetsgivaravgifter undantagna, beroende på framtida associationsform och de undantag som görs i lagstiftningen. Av de alternativ vi undersökt framgår att mest gynnsamt för kyrkan är att organiseras som

ideella föreningar. Minst gynnsam är stiftelseformen.

TATSKONTORET BILAGA 3

KYRKOAVGIFT FÖR SVENSKA KYRKANS

MEDLEMMAR

Hur stor blir en eventuell kyrkoavgift i framtiden för Svenska kyrkans medlemmar vid en åtskillnad mellan kyrkan och staten? För att svara den på frågan behöver man göra ett antal antaganden.

För det första antar vi att begravningsverksamheten övergår till de borgerliga kommunema. Folkbokföringen har redan övergått till skattemyndigheterna medan en kyrkobokföring finns kvar inom kyrkan. I tabell 1 har vi därför tagit bort kostnaderna för begravningsverksamheten och 60 procent av kostnaderna för folkbokföringen. När dessa funktioner försvinner bör även den centrala förvaltningen kunna minskas i motsvarande Vi grad. räknar därför bort ca 30 procent av central förvaltning, en siffra som avspeglar de nettokostnader som begravningsverksamheten och 60 procent av folkbokföringen uppgår till i förhållande till de tre huvudverksamhetema församlingsverksamhet, folkbokförin g och begravningsverksamhet. Av tabell l framgår de återstående nettokostnadema.

Vi har därmed minskat församlingamas och pastoratens sammanlagda nettokostnader med 1 749 Mkr.

I tabell 2 visas en resultaträkning för församlingar och pastorat. Resultaträkningen är justerad för ett antal antaganden enligt följande:

l) Församlingamas och pastoratens nettokostnader för huvudverksamhetema har minskat med 1 749 M10 till 4 175 Mkr.

2) Vi räknar med ett statligt bidrag på 400 Mkr för vård av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m.m.

Vi har fördubblat - med 258 Mkr - för att få en 3) avskrivningama ökning mer rättvisande bild av investeringsbehovet. Avskrivningama bör nämligen uppgå till samma belopp som utgifterna för ersättningsanskaffningama av byggnader, inventarier och masldner. Dessa torde ha uppgått till mer än 500 Mkr 1990.

I tabell 2 redovisas två alternativa resultaträkningar. I alternativ A låter vi resultatet vara detsamma som kyrkokommunemas resultat 1990 efter skatteintäkter och ñnansnetto. Detta resultat på 983 M10 täcker nästan 80 procent av 1990 års totala investeringsutgifter (inkl. inköp av fastigheter och anläggningar) på 1 232 Mkr. Alternativ A kan ses som ett ytterlighetsmått där församlingarna och pastoraten tillåts ha samma överskott som i dag.

I alternativ B har vi låtit resultatet efter kyrkoavgift och finansnetto precis täcka behovet av ersättningsanskaffningar, dvs. uppgå till samma belopp som de sammanlagda avskrivningama på 516 Mkr. Detta medför att det egna kapitalet blir oförändrat. Vi kan se detta alternativ som ett ytterlighetslâge där församlingarna och pastoraten endast tillåts ett överskott stort nog att upprätthålla verksamheten.

Den del av kostnaderna som tidigare täcktes av kyrkoskatten, i resultaträkningen benämnd kyrkoavgift, motsvaras i båda dessa alternativ av den restpost som krävs för att åstadkomma dessa resultat.

Tabell 2. Justerad resultaträkning 1990, församlingar och pastorat, Mkr

Statligt bidrag för vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader m.m. 400 400

- från 410 Kyrkofonden bidrag - till - 894 avgift - till -484 -484 nettoavgift

Prästgårdar och lönebostållen - intäkter 208

(yrkoavgiñen blir 1 aHemauv A 4 ”måla och 1 alternativ B 4 §37 ME.

Stmssamfällighetenza För att få en så heltäckande bild som möjligt av hur stor en kyrkoavgift skulle tänkas bli bör även stiftssamfállighetemas kostnader och deras finansiering via skatteintäkter tas med i beräkningarna. Vi har på liknande sätt som i tabell 2 redovisat två ytterlighetsaltemativ. Kyrkoavgiften är även här en restpost. I övrigt har inga justeringar gjorts. Tabell 3. J usterad resultaträkning 1990 för stiftssamfálligheterna, Mkr

kyrkofonden: stiftsbidrag allm. utjämningsbidrag 14 14 till personl. prâsttj. strukturbidrag 65 65

Förmedlade stmlcturbidrag - 61 - 61 Finansiella intäkter 18

Finansiella kostnader - l

Finansnetto 17 17

Övrigt

Resultat efter kyrkoavgift och bidragsintålcter och 96 6 finansnetto - 6 - 6 Avskrivningar Förändring av eget kapital i (yrkoavgiften blir i alternativ A 275 Mkr och i alternativ B 130 Mlcr.

Den centrala nivån finansieras huvudsakligen av kyrkofonden och påverkar inte kyrkoavgiftens storlek.

Hur stor blir kyrkoavgijien per medlem?

År 1989 var 89,5 procent av Sveriges invånare medlemmar i svenska kyrkan. Förutom detta medlemstal laborerar vi nedan med tre alternativa medlemsantal på 80, 70 resp. 60 procent av invånarantalet i landet. Uppgifterna om invånar- och medlemsantal härrör från 1989.

Tabell 4. Genomsnittlig kyrkoavgift per medlem med oförändrat resultat (alternativ A)

Medlemmar i Antal med- Sammanlagd Kyrkoavgl-

Tabell 5. Genomsnittlig kyrkoavgift per medlem utan förändring av eget kapital (alternativ B) Medlemmar i Antal med- Sammanlagd Kyrkoavg/-

Vi kan konstatera att medlemsavgiften i dessa räkneexempel i genomsnitt behöver vara 580-970 kr. per medlem och år beroende på antaganden om Svenska kyrkans resultat och medlemsfrekvens.

Det kan vara av intresse att jämföra dagens kyrkoskatt för en skattebetalande medlem med en kyrkoavgift. Kyrkoskatten är i dag den dominerande intäktskällan för Svenska kyrkan. Den genomsnittliga kyrkoskatten 1990 var 1,15 kr. per skattekrona.

Om vi tar förhållandet mellan den sammanlagda kyrkoavgiften i tabellerna 4 och 5 (alternativ A och B) och den sammanlagda kyrkoskatten 1990, vilken var 7 073 Mkr, så blir kvoten 0,70 resp. 0,62. Det motsvarar en tänkt kyrkoavgift på 70 procent av 1,15 kr. per skattelqona vilket är 0,80 kr. per skattekrona i alternativ A. För alternativ B blir det 62 procent av 1,15 kr., dvs. 0,71 kr. per skattekrona.

En kyrkomedlem med 120 000 kr. i beskattningsbar inkomst kommer därmed att få betala en 0,80/ 100 x 120 000 = 960 kr. årlig kyrkoavgift på i alternativ = A resp. 0,71/100 x 120 000 850 kr. i alternativ B.

I tabell 6 visas hur stor den årliga kyrkoavgiften blir i alternativ A resp. B för några olika alternativa beskattningsbara inkomster.

Tabell 6. Några exempel på kyrkoavgifternas storlek

Beskattningsbar inkomst/år, kr. Årlig kyrkoavgift, kr.

Det bör noteras att kyrkoavgiften i tabell 4 och 5 utgår från att alla medlemmar betalar kyrkoavgift. Kyrkoavgiften blir därmed en genomsnittlig avgift per medlem. Vi tar här ingen ställning till vilka av Svenska kyrkans medlemmar som skall betala en eventuell avgift utan konstaterar endast att avgiften varierar beroende på vilka medlemmar som blir avgiftsbelagda.

\

Kwuukømiauslwx ...e

.

48 l LTATSKONTORET BILAGA 4

SVENSKA KYRKAN S PENSIONSSKULD

En viktig del vid ett skiljande mellan kyrka och stat blir att säkerställa redan gjorda pensionsutñstelser. Det som då åsyftas är den s.k. kompletterings-. pensionen, dvs. avtalad pension utöver folkpension och ATP. Svenska kyrkans kyrkokommunalt anställda kan i princip delas upp i två kategorier: präster med statligt avtal samt övriga med kommunalt avtal. Pråstemas pensioner betalas av kyrkofonden. Kyrkomusikema övergick den 1 juli 1990 från statligt till kommunalt avtal. Personalen i domkapitlen och stiftsnåmndema blev kyrkokommunalt anställda 1989. Tidigare hade staten ansvar for pensionerna till såväl kyrkomusikema som domkapitlens och stiftnåmndernas personal. Kyrkan erlade då pensionsavgift till staten for kyrkomusikema (SOU 1978:3, s. 232).

Personal som är statligt eller kommunalt lönereglerad har pensionsförmåner enligt kollektivavtal för statligt anställda resp. för kommunalt anställda. De statsanstâllda har haft ett system med s.k. bruttopensioner vilket innebär att arbetstagaren alltid är garanterad ett belopp motsvarande vad pensionsavtalet berättigar till. Skulle inte socialförsäkringsförmånema uppgå till eller överstiga tjänstepensionens belopp kompletterar arbetsgivaren återstoden. Från och med 1992 ersätts detta system med ett nettopensionssystem vilket innebär att en kompletteringspension då alltid läggs ovanpå det som folkpension och ATP ger. En uppbyggnad av ett premiereservsystem

kommer också att påbörjas. De kommunalt anställda har även de bruttopension men genom ett kollektivavtal 1984 utbetalas normalt alltid en kompletterande nettopension utöver folkpension och ATP (SOU 1990:77, bilaga A, s. 26).

Det ñnns två olika typer av pensionssystem. För det första ett s.k. fördelningssystem som bygger på att varje års utbetalningar täcks av varje års avgifter. För det andra kan pensionema ñnansieras genom avkastningen av ett fonderat sparande, ett s.k. Den prerniereservsystem. kompletteringspension som den statliga och kommunala arbetsgivaren åtagit sig att utge försäkras inte utan arbetsgivaren betalar direkt med pensioner löpande inkomster eller av en egen pensionsfond som byggts upp genom årliga avsättningar. Staten och kyrkokommunema finansierar sina pensionskostnader som löpande utgifter för statsverket respektive kyrkokommunema. Det fungerar med andra ord som ett är inte fördelningssystem. Kyrkan skyldig att avsätta medel till pensionsfonder och några större fonderingar finns inte heller inom kyrkan. Kyrkofonden har dock avsätta börjat pengar för pråstemas pensioner. År 1990 avsatte kyrkofonden 100 Mkr och den har för avsikt att vid kommande bokslut avsätta lika till dess mycket kapital finns uppbyggt för att täcka pråstemas pensionsskuld som i till dag uppgår 511 Mkr för de redan pensionerade prästerna en okänd summa för de plus nu verksamma prästerna, enligt Statens löne- och Även pensionsverk (SPV). vissa kyrkokommuner, t.ex. Norrköpings kyrkliga samfällighet, har börjat avsätta medel för pensioner. Pensionsskulden i till 25 uppgår Norrköping Mkr. Genom att avsätta medel på upp till 4 Mkr per år har en pensionsfond med i dag 21 Mkr byggts upp under ett antal år.

Dagens pensionssystem där pensionskostnadema i princip uppkommer då pensionsutfallet inträffar fungerar tillfredsställande så och länge pastoraten samtälligheterna har ett jämnt och säkerställt tillflöde av inkomster. I dag tillgodoses detta genom beskattningsrätten. En kyrka fri från staten torde liksom andra arbetsgivare utan beskattningsrätt behöva avsätta medel i

pensionsfonder eller teckna pensionsförsäkringar för de anställda. Det blir därför i princip fråga om att övergå från dagens fördelningssystem till ett premiereservsystem av samma typ som t.ex. ITP-systemet, de privata tjänstemännens tjänstepensionssystem. Denna övergång från en direktñnansiering av pensionema till en förskottsñnansiering kommer under en övergångsperiod att innebära en extra ekonomisk belastning för Svenska kyrkan. Anledningen är att kyrkan under denna inledningsperiod kommer att få kostnader både för pensionerad personal och för aktiv personal. En likviditetsmässig extra belastning, en s.k. puckeleffekt, uppkommer därmed genom den ändrade periodiseringen av pensionskostnadema.

Hur stor är pensionsskulden?

Enligt Kommunförbundet kan pensionsskulden för de borgerliga kommunerna schablonmâssigt beräknas till 44,7 procent av årslönesumman för personal inom pensionsavtalets tillämpningsområde jämte ett belopp motsvarande ll gånger utbetald kompletteringspension under året. I stort kan kyrkokommunema använda sig av samma beräkningsgrund. Hår nedan skall vi med denna beräkningsgrund uppskatta Svenska kyrkans pensionsskuld för de anställda med kommunalt avtal.

Tabell l Årslönesummor (exkl. personalförsäkringar) och utbetald kompletteringspension 1990, Mkr, kyrkokommuner med arbetsgivaransvar Pastorat Stift Summa Löner o arvoden exkl. arvoden till förtroendevalda o 2 253 90 2 343* exkl. personalförsäkringar Utbetald kompletteringspen- 54 O 54 sion * I denna summa ingår inte utgifterna för prästerna, ca 57§Vfkr i pastoraten och 79 Mkr i stiftssamtällighetema. Kyrkofonden antas avsätta medel för prästernas pensioner.

Kyrkans totala pensionsskuld för de anställda med kommunalt avtal blir därmed l 047 + 594 = 1 641 Mkr enligt ovanstående beräkningsgrund. Till den sammanlagda pensionsskulden skall läggas 22,2 96 i särsldld skatt på pensioner (SFS 1991:687, lag om särskild löneskatt på pensionskostnader). Kommunförbundets rekommendation är att denna skatt ej skall läggas på pensionsskulden för 1992 års budget i avvaktan på nya direktiv. Vi tar ej med denna skatt i våra beräkningar av pensionsskulden.

Vissa av dessa pensionskostnader kan komma att avlyftas kyrkan. För det första antar vi här att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten vid ett sldljande från staten kommer att övergå till de borgerliga kommunerna. Någon pensionsskuld för begravningsverksamhetens personal skall därför ej medräknas. Från och med juli 1991 sköts folkbolcföringsuppgiften av

skattemyndighetema. Kyrkoboldöringsuppgifter finns dock kvar inom

kyrkokommunema. Vi räknar bort den del av pensionsskulden som avser personal som övergått till skattemyndighetema.

Med hjälp av uppgifter från Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har vi gjort uppskattningar av pensionsskulden för dessa två personalkategorier. Uppgifterna om antalet anställda härrör från 1990-11-01. Lönestatistiken är från 1991 men har kompenserats för att ge approximativa värden för 1990.

Begravningsverksamhet

Inom verksamhetsområdet begravningsverksamhet har vi särskiljt tre typer av tjänster enligt följande:

* ledningspersonal, bestående av kyrkogårdschefer, krematoriemästare, trâdgårdsteloiiker m.m.

* kyrkvalctmästare

* kyrkogårdsarbetare

Totalt i landet finns det 291 personer inom kategorin ledningspersonal och sammanlagt ca 7 000 kyrkvaktmästare och kyrkogårdsarbetare. Dessutom finns ca 5 000 säsongsarbetande vilka visserligen omfattas av pensionsreglerna men vanligtvis arbetar så få säsonger att någon pension ej utbetalas. Fortsättningsvis bortser vi från säsongsarbetama.

Genomsnittslönen för ledningsgruppen var 1990 173 400 kr/år och ledningsarbetar huvudsakligen heltid. Då kyrkogårdsarbetama gruppens personal normalt arbetar heltid och största delen av kyrkvalctmästama också arbetar heltid räknar vi dessa som heltid. Kyrkvaktmästama sköter i flertalet tjänster fall även andra än begravningsverksamhetsuppgifter varför vi här uppgifter endast räknar 50 % av lönen till begravningsverksamhet. Kyrkogårdsarbetama sysslar dock i högre grad med uppgifter inom begravningsverksamhetsområdet varför vi antar att 100 % av kyrkogårdsarbetamas tid avser Vi har vid fördelningen mellan dessa två begravningsverksamhet. att 4 200 (60 %) år kyrkvaktmâstare och personalkategorier uppskattat 2 800 Genomsnittslönen uppskattas till (40 %) är kyrkogårdsarbetare. 134 400 kr/år för båda dessa grupper.

Årslönesumman för begravningsverksamhetspersonalen:

ledningsgrupp 291 st x 173 400 kr = 50,5 Mkr 4 200 st x 0,5 x 134 400 = 282,2 Mkr kyrkvaktmâstare 2 800 st x 134 400 = 376,3 Mkr kyrkogårdsarbetare

Summa 709,0 Mkr

En årslönesumma 709 Mkr motsvarar ca 25 % av de totala utgifterna för på löner 1990 för med arbetsgivaransvar exkl. stiftssamfálligkyrkokommuner heterna. Denna siffra kan med att begravningsverksamhetens totala jämföras

bruttokostnader utgjorde 23,5 % av församlingamas och pastoratens verksamhetskostnader verksamhetsområden. uppdelade på fyra

Kompletteringspensionen för begravningsverksamhetens antas vara personal 25 % av den totala kompletteringspensionen 54 Mlcr. Pensionsskulden på för begravningsverksamhetens personal blir då 465 Mkr samma enligt beräkningsgrund som tidigare.

Folkbokföring

Av de 1 400 som arbetade med folkbokföring räknar vi med att ca 60 % under år 1991 flyttat över till och resterande 40 % skattemyndighetema arbetar kvar i kyrkokommunema med bl.a. kyrkobokföringsuppgifter.

Många avidessa arbetar deltid, vi antar hår 80 se arbetstid. Genom-

snittslönen för kyrkoskrivare och bokföringsassistenter var ca 135 000 lcr/år. Årslönesumman för all folkbokföringspersonal blir då ca 151,2 Mkr vilket var 5 ,4 % av kyrkokommunemas löneutgifter under 1990. Siffran år något lägre än de 6,6 % som folkbokföringens andel av församlingarnas och pastoratens totala bruttokostnader utgjorde 1990.

Pensionsskulden för den del av folkbokföringspersonalen som till övergått Skattemyndigheten blir 73 Mkr med antagandet att folkbokföringens andel av 1990 års utbetalda kompletteringspensioner var 5,4 %. Vi har här inte tagit någon hänsyn till att kyrkan troligen kommer att betala ut ett bidrag till staten för denna pensionsskuld. Denna överenskommelse är i klar. dag ej

Svenska kyrkans totala pensionsskuld för de anställda med kommunalt avtal är uppskattningsvis 1 641 Mlcr. Av detta bortfaller 465 Mkr för personalen inom begravningsverksamheten. Denna skuld övertas enligt sistahandsansvaret inom den kommunala verksamheten av de kommunerna då borgerliga vi här räknar med att ett sådant sker för detta verkhuvudmannaskapsbyte samhetsområde i samband med att kyrkan skiljs från staten. De borgerliga

kommunerna drabbas därigenom ej av någon tillfällig ekonomisk påfrestning. De kan som tidigare betala för dessa pensioner som löpande utgifter i ett fördelningssystem. Däremot ökar antalet anställda och därmed pensionsåtagandena för de borgerliga kommunerna. Vi räknar dessutom bort 73 Mkr i pensionsskuld för den del av folkbokföringspersonalen som övergått till skattemyndighetema oavsett vad som är överenskommet med den nya huvudmannen, staten, ifråga om bidrag för tidigare intjänad tjänstepension.

Den pensionsskuld som återstår att finansiera vid en åtskillnad mellan kyrka och stat är sålunda 1 103 Mkr. Om vi även räknar med kyrkofondens pensionsskuld för de redan pensionerade prästerna ökar Svenska kyrkans pensionsskuld till 1 614 Mkr. Till detta skall läggas kyrkofondens pensionsskuld för fortfarande aktiva präster. Denna är, när detta skrivs, inte beräknad.

En jämförelse mellan pensionsskulden för de pensionerade prästerna och samtliga kommunalt anställda - 511 Mkr resp. l 641 Mkr - tyder på att Kommunförbundets schablon ger ett för lågt värde på pensionsskulden för den senare personalkategorin.

Hur bör tas om hand?

pensionsskulden

När den återstående pensionsskuldens storlek väl är känd återstår att ñnna en lösning på hur denna skuld skall tas om hand vid ett skiljande mellan kyrka och stat.

Vilket pensionssystem bör en fri kyrka utan beskattningsrätt använda sig av? Det ligger nära till hands att använda ett pensionssystem där pensionsförpliktelsen kan försäkras eftersom garantin att klara sina pensionsåtaganden minskar om kyrkans beskattningsrätt upphör. För de privata tjänstemännen inom industri och handel används en s.k. ITP-pension vilken ungetärligen motsvaras av SPR- eller KPR-pension. ITP-pensionen är en nettopension ut-

tryckt i procent av den pensionsgrundande lönen och handhas av för säkringsbolaget SPP. Enligt IIP-planen kan ett företag de anställdas trygga ålderspensionering antingen genom en pensionsförsäkring hos SPP eller genom att varje år redovisa en skuld i bokslutet som svarar mot pensionsutfästelsema.

Det finns i princip två sätt att ta hand om den ekonomiska som påfrestning pensionsskulden innebär vid en övergång till ett prerniereservsystem. Antingen ger staten ett statsbidrag som täcker pensionsskulden eller avsätter kyrkan medel till en pensionsfond under en med övergångstid beskattningsrätt. Därigenom kan kyrkans pensionsåtagande säkerställas även i en framtid utan beskattningsrätt.

Statsbidrag

Staten kan vid ett skiljande från ett som täcker kyrkan ge statsbidrag kyrkokommunemas beräknade pensionsskuld. Detta aktualiserades för kyrkomusikema. Ett bidrag för att täcka kostnaderna för kompletteringsförmånema betalades då ut för de arbetstagare som från övergått statligt reglerade kyrkomusikertjånster till kommunalt reglerade tjänster hos pastorat. Kostnadsbidrag utgick endast för den tid då fortlöpande avgift betalats enligt statliga tjänstepensionsbestämmelser. Överenskommelse om bidrag gjordes även för folkbokföringspersonalen når de från övergick kyrkokommunal anställning till statlig anställning med den skillnad att det då blev kyrkokommunema som fick bidra till folkbokföringspersonalens pensionsskuld.

Huvudreglen vid byte av huvudman är att sistahandsansvar skall gälla. Detta innebär att mottagande huvudman övertar ansvaret för bl.a. personalens pensionering. Sistahandsansvaret gäller såväl interkommunalt som mellan staten och kommunen. För huvudmannaskapsândringar mellan stat och kommun finns dock en överenskommelse från 1981 som innebär att lämnas till bidrag

kostnaderna för kompletteringsförmån, dvs. vad som återstår av bruttopensionsförmån resp. nettopensionsförrnån i förekommande fall (Föreskrifter om statlig tjänstepensionering 1991, s. 139). Den tidigare huvudmannen åtar sig därmed att bidra till pensionsskuldens kostnader för den tid som belöper på anställningstid före huvudmannaskapsändringen. Är bidragsgivaren och mottagaren båda statliga resp. kommunala utgår dock inget bidrag varför bidrag till de borgerliga kommunerna i samband med övertagandet av begravningsverksamhetspersonalen utesluts. Enligt lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader (SFS 1991:687) utgår en skatt om 22,2 % på den tidigare huvudmannens bidrag. Statsbidragets storlek skall därmed ökas med 245 Mkr (undantaget prästemas pensionsskuld) för att kyrkan inte skall drabbas av merkostnader.

Det statliga ansvaret för kyrkans pensionsskuld kan få olika tekniska lös-

ningar. Detta exempliñeras nedan med tre tänkbara lösningar.

* Staten betalar ut hela pensionsskulden som ett engångsbelopp i samband med huvudmannaskapsbytet. Med hela pensionsskulden menas pensioner för den redan pensionerade personalen tillsammans med en beräknad pensionsskuld avseende vad den ännu aktiva personalen tjänat in under den tidigare huvudmannen. Beloppet kan fonderas och vårdesâkras hos ett försäkringsbolag, t.ex. SPP som sedan står för utbetalningarna av pensionema. i * Staten betalar endast ut en pensionsskuld för den nu arbetande personalen och behåller ansvaret för den redan pensionerade personalen. Detta innebär att staten betalar en avgift till exempelvis Kommunernas pensionsanstalt (KPA) som täcker pensionsåtagandena för de redan pensionerade. För dei dag anställda kan ett engångsbelopp betalas ut för den beräknade pensionsskulden.

* Staten kvarstår med hela för pensionema. Själva utbetalningen

ansvaret

kan ske via t.ex. SPP. Den nya huvudmannen, kyrkan, måste dock betala

in en avgift till staten eller SPP för att täcka i ökningen pensionsskulden efter huvudmannasldftet. Lämpligare är kanske att för att bygga upp fonder täcka Ökningen av pensionsskulden. successivt sker då en till ett övergång premiereservsystem.

Fondering inom Svenska kyrkan

Svenska kyrkan kan själv avsätta medel till en för att så sätt pensionsfond på säkerställa tidigare pensionsåtaganden i samband med ändrade relationer till staten. Det finns ingen skyldighet för kyrkokommuner att avsätta medel till en pensionsfond. Trots det sker som nämnts en viss inom avsättning kyrkan i dag. Förutom att kyrkofonden inlett en för att täcka årlig avsättning

prästemas pensioner har vissa kyrkokommuner börjat göra avsättningar för

den kyrkokommunalt anställda personalen. får Kyrkokommunema enligt lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader betala 22,2 % på ökningen av avsatta medel till pensioner.

Det finns egentligen tre intressenter vid en huvudmannaskapsförändring. Förutom kyrkan och staten även personalorganisationema. Det är slutligen förhandlingar mellan dessa intressenter som avgör inte bara vilken teknisk lösning som väljs utan också vilka personalkategorier staten skall ansvara för. Det kan t.ex. tänkas att kyrkofonden, i dag en statlig myndighet, i en framtid som kyrkligt organ åtar sig att svara för prästemas pensioner.

Oavsett om kyrkan skiljs från staten eller ej kan vi utgå från att kyrkan kommer att behålla åtminstone större delen av sin under ett beskattningsrätt antal år framöver. Det framstår därför som en enklare att Svenska lösning kyrkan redan nu börjar göra avsättningar för sina pensionsåtaganden för de kyrkokommunalt anställda än att staten i ett senare skede skall ta på sig detta ansvar. Det är också enklare för betydligt varje kyrkokommun att göra dessa avsättningar än att administrera detta centralt. Detta utesluter dock inte att själva kapitalplaceringen kan göras centralt av de medel som varje

pastorat var för sig avsätter för pensioner. Kyrkofonden förväntas fortsätta med de avsättningar för prästemas pensioner som 1990. påbörjades

Genom sådana avsättningar bereds väg för en övergång till ett premiereservsystem. Den tillfälliga ekonomiska belastning som uppstår vid av byte pensionssystem kan därmed Skulle förebyggas. kyrkans pensionsfonder ej ha uppnått tillräcklig storlek vid tiden för en eventuell av upplösning statskyrkosystemet kan staten ansvara för resterande del. Rent praktiskt kan arbetet läggas upp sä att de kyrkokommuner som är anslutna till Kommunernas pensionsanstalt (KPA) mer exakt tar reda på sin pensionsskuld och med utgångspunkt i denna uppgift lägger upp en för till plan årliga avsättningar en pensionsfond.

Câüâåâf - 1932 O 5 - O 5

Statens 1992

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1. Frihet - ansvar - kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. U. 2. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 3.Psykiskt stördas situation i kommunerna -en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. S. 4. Psykiatrin i Norden -ett jämförande perspektiv. S. 5. Koncession för försäkringssammanslutningar. Fi. 6. Ny mervärdesskattelag. - Motiv. Del l. - Författningstext och bilagor. Del 2. Fi. 7. Kompetensutveckling - en nationen strategi. A. 8. Fastighetstaxering m.m. - Bostadsrätter. Fi. 9.Ekonomi och rätt i kyrkan. C.

Statens 1992

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Socialdepartementet

Psykiskt stördas situation i kommunerna -en probleminventerirtg ur socialtjänstens perspektiv. [3] Psykiatrin i Norden - ett jämförande perspektiv. [4]

Finansdepartementet

Koncession för försäkringssammanslumingar. [5] Ny mervärdcsskattelag. - Motiv. Del 1. - Författningstext och bilagor. Del 2. [6] Fastighetstaxering m.m. - Bostadsrätter. [8]

Utbildningsdepartementet

Frihet- ansvar - kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. [l]

Arbetsmarknadsdepartementet

Kompetensutveckling - en nationell strategi. [7]

Civildepartementet

Ekonomi och rätt i kyrkan. [9]

Miljö- och naturresursdepartementet

Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. [2]

NGSI

68960l88'L6

NSSI

ALLMÄNNA

RLAGETL

XOSZGLSO

BESTÄLLNINGAR: ALLMÄNNAFÖRLAGET,KUNDTJÄNST,10647 STOCKHOLM, TEL: 08-73996 30, FAX: 08-7399548.