Ny folkbokföringsförordning m.m. betänkande

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:16 Finansdepartementet

NY FOLKBOKFÖRINGSFÖRORDNING MM BETÄNKANDE AVGIVET AV CENTRALA FOLKBOKFÖRINGS- OCH UPPBÖRDSNÄMNDEN

Stockholm 1966

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Kronologisk

förteckning

1. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 296 s. Fi. 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. Fi. 3. Yrkesutbildningen. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 586 s. E. 4. Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. 6. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 s. U. 6. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 157 s. S. 7. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. 8. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. Fi. 9. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Esselte. 187 s. S. 10. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. 11. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö. 12. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 273 s. + 1 kartbilaga. Jo. 13. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälsooch sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. Esselte. 51 s. Fi. 14. Hyreslagstiftning. "Utkommer senare. 15. Undersökning angående hyressplittringen. Utkommer senare. 16. Ny folkbokföringsförordning m.m. Esselte. 241 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1966:16

NY FOLKBOKFÖRINGSFÖRORDNING MM B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV C E N T R A L A F O L K B O K F Ö R I N G S - OCH U P P B Ö R D S N Ä M N D E N

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1966

Innehåll

Skrivelse till departementschefen

7 Sammanfattning

9 Författningsförslag Förslag till folkbokföringsförordning Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom Förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) . Förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) Förslag till lag om ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan . . . . Förslag till förordning om ändring av 8 § förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring Förslag till förordning om ändring av 17 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m Förslag till lag om ändring av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen Förslag till förordning om ändring av 10 § förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar Avdelning

14 31 33 36 47

50 51 52

A

FOLKBOKFÖRINGSVÄSENDET M M K a p . 1. Inledning

55 K a p . 2. Folkbokföringsmyndigheter m m Gällande bestämmelser m m Nämnden

61 61 64

K a p . 3. Kyrkobokföringen 1. Pastors ansvar för kyrkobokföringen. Pastorsexpeditionerna . . . Gällande bestämmelser Ändringsförslag Nämnden

66 66 66 67 70

4 2. Anmälningsskyldighet m m Allmänna principer Gällande bestämmelser Ändringsförslag m m Nämnden Anmälan om barns födelse Gällande bestämmelser Ändringsförslag Nämnden Anmälan om dödsfall m m Anmälan om flyttning inom riket och från utlandet Gällande bestämmelser Ändringsförslag Nämnden Flyttning till utlandet Gällande bestämmelser Ändringsförslag Nämnden Bostadsanmälan m m Gällande bestämmelser Nämnden Anmaningar och förelägganden Gällande bestämmelser Nämnden Straffbestämmelser Gällande bestämmelser Nämnden Andra åtgärder för effektivitet i anmälningssystemet Kap.

4. Mantalsskrivningen Det nuvarande förfarandet Rättsverkningar av kyrkobokföring och mantalsskrivning Tidigare ändringsförslag Nämndens överväganden och förslag

72 72 73 74 77 81 81 82 82 82 83 83 83 83 85 85 86 87 90 90 90 91 91 92 94 94 94 95

. .

97 97 100 104 113

Kap.

5. Mantalslängdens fastighetsliggare Historik Gällande bestämmelser Riksdagsmotion Nämnden

122 122 124 126 128

Kap.

6. Roteombuden Gällande bestämmelser m m Nämnden

131 131 133

Kap.

7. De romersk-katolska församlingarnas r ä t t till egen kyrkobokföring Gällande bestämmelser m m Nämnden

136 136 138

Kap.

8. Medborgarkortet Tidigare överväganden m m Folkbokföringsförordningens bestämmelser Motivering för uppskov med tillämpning av bestämmelserna angående medborgarkort

141 141 143 144

5 Statens organisationsnämnds och téns förslag Nämnden Kap.

uppbördsorganisationskommit145 147

9. Sökregister

150 K a p . 10. Speciell motivering till FslFBF Avdelning

152 B

UPPBÖRDSVÄSENDET M M Kap. 11. Inledning Nulägesbeskrivning

185 185

K a p . 12. ADB-systemet 1. Fastighetsredovisningen 2. Personredovisningen 3. Skatteredovisningen Register över skattskyldiga Framställning av debetsedlar å preliminär skatt m m Skattekreditering Taxering m m Debitering av slutlig skatt m m

191 192 194 196 196 200 203 205 208

. . .

Kap. 13. Genomförandet

213 Kap. 14. Speciell motivering till ändring i taxeringsförordningen och uppbördsförordningen m fl författningar

218 Bilaga

237 I betänkandet CFU FBF FslFBF FslFörvL KBF KBK MF MSK SON UOK TF UF TK

använda

förkortningar

centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) CFU:s förslag till folkbokföringsförordning förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27) kyrkobokföringsförordning (1915 års, om ej annat årtal anges) kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801) mantalsskrivningsförordning (1894 års, om ej annat årtal anges) mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 654) statens organisationsnämnd uppbördsorganisationskommittén taxeringsförordningen uppbördsförordningen taxeringskungörelsen

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl

Finansdepartementet

Av prop 1964:46 angående organisationen av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, m m, framgår att nämnden, när den trädde i verksamhet den 1 juli 1964 och uppbördsorganisationskommittén samtidigt därmed upphörde, skulle överta på kommittén ankommande återstående arbetsuppgifter, däribland visst utrednings- och författningsarbete. Inom nämnden har i enlighet härmed utarbetats förslag till dels ny folkbokföringsförordning och dels ändringar i taxerings- och uppbördsförordningarna ävensom vissa andra författningar, som berör uppbördsverksamheten. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden får härmed vördsamt överlämna betänkande i ämnet. Stockholm den 24 januari 1966. Sten von Otter / Arne

Hagman

Bifogas: Utdrag ur nämndens protokoll, utvisande vilka ledamöter som deltagit i ärendets slutliga handläggning. (Här ej bifogat.)

Sammanfattning

Folkbokförings förordningen När den nu gällande folkbokföringsförordningen (FBF) utformades, k o m den av särskilda skäl att upptaga åtskilliga föreskrifter av sådan natur som inte i och för sig måste tagas med riksdagen. Vissa föreskrifter, som tidigare utfärdats av Kungl Maj :t i administrativ ordning, blev införda i FBF. Vid den företagna revisionen av förordningen har en strävan varit att till området för den administrativa lagstiftningen så långt möjligt hänföra sådant som tidigare reglerats i motsvarande ordning eller eljest har karaktär av tillämpningsföreskrifter. Genom den föreslagna nya folkbokföringsförordningen (FslFBF) fastläggs således principerna för folkbokföringssystemet. Erforderliga tillämpningsföreskrifter avses skola meddelas av Kungl Maj :t och av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. I enlighet härmed har i FslFBF icke medtagits bestämmelser motsvarande bl a dem som nu återfinns i 10—12 §§ (Kyrkoböcker och register) och i 56—61 §§ FBF (Länsbyråerna för folkbokföringen samt Riksbyrån för folkbokföringen). En omarbetning av FBF har blivit påkallad även genom den beslutade och delvis redan genomförda omorganisationen inom folkbokförings- och uppbördsväsendet samt den beslutade övergången till användning av datamaskiner som tekniskt hjälpmedel inom dessa verksamhetsområden. Omorganisationen och övergången till användning av nya tekniska hjälpmedel kominer dock endast i ringa mån till uttryck i FslFBF. De bestämmelser i FBF som påverkas därav har nämligen ansetts i allt väsenligt vara av den art att de kan och bör utfärdas i administrativ ordning. En följd av ADB-systemets genomförande, vilken bör komma till synes i förordningen, blir dock att den nuvarande identitetsbeteckningen enligt FBF, dvs uppgiften om födelsetid och födelsenummer, utökas med en s k kontroll siffra, vilken tillfogas närmast efter födelsenumret. Genom införandet av en kontrollsiffra avser man vinna syftet att erhålla ökad säkerhet i registerföringen. Den nya identitetsbeteckningen blir alltså tiosiffrig och föreslås skola erhålla benämningen personnummer. Under utredningsarbetet har särskild uppmärksamhet ägnats frågan om mantalsskrivningssystemets utformning. Nämnden föreslår, att det nuvarande systemet ersätts med en i avsevärt förenklad form bedriven mantalsskrivning utan mantalsuppgifter. Grundprincipen att man skall mantalsskrivas där man rätteligen skall vara kyrkobokförd den 1 november

10 har ansetts böra bibehållas, främst med hänsyn till de rättsverkningar som i vårt land är förknippade med mantalsskrivningen. I första hand skall dock mantalsskrivningen bygga på den faktiska kyrkobokföringen den dagen (mantalsdagen), såvida omprövning ej påyrkas. Ingens rätt anses kunna trädas för när, om kyrkobokföringen presumeras vara riktig, där varken den kyrkobokförde eller vederbörande kommun framställt någon invändning. De flyttande, för vilka stadgad anmälningstid om 14 dagar utlöper först den 15 november, garderas genom en särskild bestämmelse. I övrigt skall den lokala skattemyndigheten vara skyldig att ompröva mantalsdagens kyrkobokföring endast om särskild anledning därtill föreligger. Kommuner och enskilda, vilkas rätt berörs av att den enskilde blir rätt mantalsskriven, skall hos lokal skattemyndighet framställa yrkande rörande mantalsskrivningen senast den 5 februari mantalsåret. Under februari månad skall myndigheten pröva framställda yrkanden. Enligt gällande bestämmelser, 37 § och 14 § 8 mom första stycket FBF, skall en person, som under tiden mellan den 1 november året före förrättningsåret och den 1 november förrättningsåret kyrkobokförts i inflyttningsort men där saknar känt hemvist, vid den nya mantalsskrivningen mantalsskrivas (kvarskrivas) i sin tidigare mantalsskrivningsort och där åter kyrkobokföras. Någon motsvarighet till denna regel, som i tillämpningen visat sig opraktisk, återfinns inte i FslFBF. I det föreslagna mantalsskrivningskapitlet (5 kap) har i övrigt intagits föreskrifter om tid och sätt för parters framställningar och för inhämtande av yttranden, om skriftväxling mellan myndigheter samt om mantalslängdens upprättande och justering. Mantalslängden föreslås skola justeras på en för hela riket gemensam dag, den 1 mars mantalsåret. Mot bakgrunden av att, som ovan nämnts, FslFBF ansetts böra innehålla endast sådana bestämmelser som skall tagas med riksdagen, innehåller författningsförslaget ingen detaljreglering av mantalsskrivningsförfarandet. Omläggningen av mantalsskrivningssystemet har bidragit till att nuvarande anordning med roteombud ansetts böra slopas. Nämnden föreslår, att den nuvarande »mantalsskrivningen av fastigheter» slopas, dvs att de nu i FBF förekommande bestämmelserna om uppförande i mantalslängd av fastigheterna i riket utgår. I anslutning härtill föreslås sådan ändring i 10 § lagfartsförordningen att beviljandet av s k kungörelselagfart blir beroende av bl a huruvida vederbörande under tre år varit såsom ägare till fastigheten upptagen i fastighetslängd, och inte som enligt gällande lydelse i mantalslängd. Vid utformningen av författningsförslaget har en utgångspunkt varit att pastorsämbetena tills vidare — i avvakten på kommande ställningstaganden i frågan om relationerna mellan kyrka-stat — skall bibehållas som lo-

11 kala folkbokföringsmyndigheter och ha hand om kyrkobokföringen som en löpande folkbokföring. Folkbokföringsmyndigheter i övrigt skall vara de lokala skattemyndigheterna, länsstyrelserna och centrala folkbokföringsoch uppbördsnämnden. I fråga om allmänhetens anmälningsskyldighet till kyrkobokföringen föreslås vissa förenklingar. Anmälan skall kunna göras muntligen vid inställelse eller skriftligen, personligen eller genom behörigt och i saken kunnigt ombud; myndigheterna skall kunna godta telefonanmälningar men äga påfordra skriftlig bekräftelse. Skyldigheten att anmäla barns födelse inskränks till sådana fall, då underrättelse därom ej är att påräkna från sjukhus eller barnmorska. Skyldigheten att vid flyttning inom landet anmäla denna i utflyttningsförsamlingen slopas. Som följd härav avskaffas de nuvarande flyttningsbetygen. Anmälan om flyttning inom landet föreslås skola göras endast i inflyttningsförsamlingen, liksom nu inom fjorton dagar efter flyttningen. Om sannolika skäl talar för att en ej anmäld flyttning till eller inom riket ägt rum, kan såsom hittills den flyttande kyrkobokföras utan sitt vidare hörande, sedan tillfälle att yttra sig beretts honom; i viss mån en nyhet i förslaget är att flyttning inom samma församling och kommun skall kunna efter pastors bedömande registreras utan sådan kommunikation. Flyttning till utlandet skall, när den flyttande har för avsikt att stadigvarande bosätta sig där, anmälas före utresan. Avregistrering skall ske dagen efter den uppgivna resdagen såvida anmälan dessförinnan inte återkallats. Om flyttning till utlandet anmälts efter utresan, skall den föranleda avregistrering den dag anmälan inkommit. I FBF intagna bestämmelser om utfärdande av utvandringscertifikat och utvandringsbevis m m föreslås slopade. I administrativ ordning bör meddelas erforderliga föreskrifter om bl a utfärdande av flyttningsbetyg till utlandet. Nuvarande bestämmelser om utvandringsbevis, utfärdat i passkontroll, kan ej tillämpas i ett stort antal fall och föreslås skola upphävas. Termerna »utvandrare» och »utvandring» för dem som utflyttat ur landet för att stadigvarande bosätta sig utomlands har slopats. Såsom en reaktion mot här kyrkobokförda utlänningars underlåtenhet att anmäla utvandring får ses en föreslagen bestämmelse att utländska medborgare skall kunna avregistreras, därest pastorsämbete efter samråd med den lokala skattemyndigheten funnit sannolika skäl tala för att utlänningen ej längre är bosatt inom riket. Den nuvarande skyldigheten för hyresvärd att för den årliga mantalsskrivningen lämna huvudförteckning, upptagande bl a de personer till vilka han inom fastigheten upplåtit lägenhet, föreslås bli avskaffad. Han föreslås dock skola vara skyldig att för den fortlöpande kyrkobokföringen lämna uppgift rörande i fastigheten inflyttade personer. En motsvarande skyldighet föreslås även i fortsättningen skola finnas för sådan innehavare av bostadslägenhet som till annan upplåter bostad i denna.

12 I FBF finns bestämmelser rörande straff för den som försummar att anmäla flyttning inom landet eller invandring. Förekomsten av ett sådant straffhot har ansetts kunna ha en verkan, motsatt den man från folkbokiöringsmyndighetens sida eftersträvar, nämligen att snabbast möjligt fä in flyttningsanmälningar — även om den härför stipulerade anmälningsfristen om fjorton dagar skulle överskridas. Någon motsvarighet till den nuvarande straffbestämmelsen har inte medtagits i FslFBF. Fastighetsägare och innehavare av bostadslägenhet, vilka försummar att göra anmälan rörande inflyttade personer, föreslås liksom nu skola kunna ådömas böter. Vitesföreläggande föreslås skola kunna förekomma i vissa fall vid försummelse att iaktta anmälningsskyldighet och vid underlåtenhet att efterkomma åläggande att fullgöra uppgiftsskyldighet. Bestämmelserna om rätt kyrkobokföringsort är i stort sett oförändrade både i form och i sak i avvaktan på en avsedd mera genomgripande överarbetning framdeles. De romersk-katolska församlingarnas nuvarande rätt till egen kyrkobokföring föreslås slopad. Bestämmelserna i 8 kap FBF om klagan och underställning återfinns i 6 kap FslFBF. Tiden för anförande av besvär hos länsstyrelsen har ändrats från »före den 15 maj» till »senast den 15 april». Bestämmelserna är i övrigt i stort sett oförändrade i sak men en moderniserad utformning har eftersträvats. Den nya förordningen, som omfattar även Stockholm och Göteborg, föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1968, men mantalsskrivningen på hösten 1967 skall ske enligt 5 kap i den nya förordningen. Uppbördsväsendet

m m

Den redan beslutade övergången till ett ADB-system är huvudsakligen av teknisk och organisatorisk natur. Lokal skattemyndighet avlastas vissa kvantitivt mycket betydande arbetsuppgifter såsom utskrift och expediering av debetsedlar avseende preliminär och slutlig skatt samt förandet av taxeringslängd och debiteringslängd. Dessa arbetsuppgifter skall utföras av datakontoret såsom serviceorgan åt lokal skattemyndighet. Postens skatteavdelningar skall upphöra med sin verksamhet och deras arbetsuppgifter övertas av länsstyrelserna. De bestämmelser inom taxerings- och uppbördsområdet som kan behöva ändras i anledning av denna omläggning berör endast i begränsad omfattning sådana författningar som tagits med riksdagen. I taxeringsförordningen föreslås sådan ändring att beslut angående indelning i lokala taxeringsdistrikt skall meddelas ett år tidigare än vad nu gäller. Förslaget är betingat av tekniska och praktiska överväganden. Vidare föreslås ändringar med den innebörden att ansvaret för taxeringslängds innehåll inte längre skall åvila taxeringsnämnd. I stället skall det ankomma

13 på vederbörande längdförare att tillse att de maskinframställda längderna upptar av taxeringsnämnd beslutade taxeringar. I anslutning härtill har stadgandet angående underskrift av taxeringslängder uteslutits ur förordningen. Närmare föreskrifter angående taxeringslängds upprättande föreslås skola meddelas av Kungl Maj :t. För att åstadkomma rationella arbetsrutiner inom ADB-systemet har den för debitering av slutlig skatt avgörande tidpunkten ändrats till den 1 oktober taxeringsåret. I enlighet därmed har definitionerna av slutlig och tillkommande skatt i 2 § 2 mom uppbördsförordningen omarbetats. Tillbakaflyttningen av den avgörande tidpunkten för debitering av slutlig skatt har medfört följdändringar i förordningen angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring, förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m m och förordningen om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar. Kvantitativt stora arbetsuppgifter på debiteringsområdet avses skola utföras på datakontorens maskinanläggningar. Datakontoren utför dessa arbetsuppgifter i egenskap av serviceorgan åt de lokala skattemyndigheterna. Detta förhållande kommer till uttryck genom ett tillägg till 22 § UF, vari sägs att i den omfattning Kungl Maj :t bestämmer länsstyrelsen skall medverka i debiteringsarbetet. Uppbördskort (debet- och kreditkort) skall inte förekomma i ADB-systemet. Dessa kort ersätts av andra handlingar. Vilka dessa handlingar skall vara har ansetts böra föreskrivas av Kungl Maj :t i administrativ ordning. I de författningsrum som reglerar uppbörden av skatt föreslås vissa ändringar, som väsentligen är föranledda av att de funktioner, som nu utövas av postens skatteavdelningar, flyttas över till länsstyrelserna. Beträffande uppbörden av skatt föreslås att den krets av arbetsgivare som äger tillämpa summarisk skatteredovisning utökas. Kommunala myndigheter jämställs med statliga och för övriga arbetsgivare sänks minimiantalet arbetstagare från nuvarande etthundra till femtio. I 70 § 2 mom UF föreslås en ändring, som visserligen inte kan sägas ha något direkt samband med ADB-reformen, men som syftar till en förenkling av förfarandet. Nuvarande befogenheter att under i paragrafen angivna förutsättningar fastställa belopp, som skattskyldig har att gälda, överflyttas i allt väsentligt från länsstyrelsen till lokal skattemyndighet. I samband därmed föreslås en viss inskränkning i skyldigheten att höra skattskyldig innan belopp fastställs till betalning. Lagen om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan har underkastats viss omarbetning. Föreslagna ändringar betingas huvudsakligen av det förhållandet, att debiteringslängden inte är tillgänglig för lokal skattemyndighet vid samma tidpunkt som i nuvarande system. De föreslagna författningsändringarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1968. Vissa övergångsbestämmelser är emellertid nödvändiga.

Förslag till Folkbokföringsförordning Härigenom förordnas som följer. 1 kap. Inledande stadganden 1 §• Folkbokföringen i riket sker, i den ordning nedan stadgas och enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar, dels fortlöpande i kyrkoböcker och andra register för varje församling av svenska kyrkan hos pastorsämbetet (kyrkobokföring) ; dels fortlöpande i folkregister och andra register för Stockholm och för Göteborg hos den lokala skattemyndigheten {civilbokföring) ; dels periodiskt för kalenderår i mantalslängder, som församlingsvis för varje kommun upprättas av den lokala skattemyndigheten (mantalsskrivning) ; dels ock i register hos länsstyrelserna (länsregistrering) och hos centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (centralregistrering). Vad i denna förordning stadgas om församling skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kyrkobokföringsdistrikt, där Kungl. Maj :t förordnat att viss församling skall vara indelad i sådana distrikt. Såvitt angår församling i Stockholm eller Göteborg skall vad i denna förordning sägs om församlingsbok tillämpas å vederbörlig avdelning av folkregister. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden skall handlägga centrala uppgifter inom och utöva tillsyn över folkbokföringsväsendet i riket. Med folkbokföringsmyndighet förstås i denna förordning ovan omförmäld myndighet i myndighetens befattning med folkbokföringen. Angående kyrkobokföring i svenska församlingar i utlandet är särskilt stadgat. 2 §. Folkbokföringsmyndighet skall, i enlighet med vad därom särskilt före-» skrives, för varje person fastställa ett personnummer avsett att användas såsom identitetsbeteckning. Personnummer skall bestå av uppgift om födelsetiden samt ett födelsenummer och en kontrollsiffra.

15 Födelsetiden skall anges med sex siffror, två för året, två för månaden och två för dagen, skrivna i nu sagd ordning. Födelsenumret skall bestå av tre siffror och vara udda för man och jämnt för kvinna samt vara olika för alla som äro födda samma dag. 2 kap. Rätt kyrkobokföringsort 3 §. 1 mom. Envar skall där ej annat följer av vad i 4 § stadgas bokföras i församlingsboken för (kyrkobokföras i) den församling, där han är bosatt; dock att den, som enligt vad därom är särskilt stadgat skall kyrkobokföras i icke territoriell församling, icke skall därjämte bokföras i den territoriella församling inom vilken han är bosatt. Utlänningar tillhörande främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning så ock deras utländska familjemedlemmar och utländska tjänare skola icke kyrkobokföras här i riket. Vad i 3 och 4 §§ sägs om församling med avseende å dess område skall beträffande icke territoriell församling i tillämpliga delar gälla med avseende å den kommun inom vilken församlingen finnes bildad samt, där Kungl. Maj :t förordnat att personer bosatta inom viss närliggande kommun må kyrkobokföras inom församlingen, jämväl sistnämnda kommun. Envar skall, evad församlingen är territoriell eller icke territoriell, kyrkobokföras å den fastighet där han är bosatt. Den som icke är bosatt å någon fastighet inom den församling, där han kyrkobokföres, skall bokföras, i fall som i 4 § 1 mom. samt 2 mom. andra punkten sägs, å den fastighet Kungl. Maj:t bestämmer samt eljest under rubrik å församlingen skrivna eller, om han befinnes sakna känt hemvist eller tillhöra den nomadiserande lappbefolkningen och sakna känt huvudviste, under rubrik utan känt hemvist. Beträffande dem som, såvitt känt, icke uppehålla sig inom församlingen äger dock pastorsämbetet eller, såvitt angår församling i Stockholm eller Göteborg, den lokala skattemyndigheten, i varje särskilt fall pröva huruvida de, därest de icke kunna anses hava bestämt hemvist inom församlingen, må med anteckning om frånvaron kvarstå i församlingsboken, där de förut varit kyrkobokförda, eller skola överföras till avdelning för någon av nyssnämnda rubriker. Beslutas vid mantalsskrivning att person, som sålunda kvarstår, icke skall i mantalslängden uppföras under viss fastighet, skall personen omedelbart i församlingsboken överföras till avdelning som ovan sagts. Den som inflyttat i församlingen och på grund därav införes i församlingsboken anses såsom kyrkobokförd i församlingen redan från och med den dag, då anmälan om inflyttningen gjordes, eller, om kyrkobokföringen beslutats jämlikt 12 §, från och med beslutets dag. Samtidigt anses personens kyrkobokföring i annan församling hava upphört.

16 Den församling, i vilken en person är kyrkobokförd, benämnes i denna förordning personens kyrkobokföringsort. Med en persons kyrkobokföringsfastighet avses den fastighet å vilken personen är kyrkobokförd. Inflyttningsdag benämnes den dag, från och med vilken den som flyttat anses kyrkobokförd i inflyttningsorten. Med utflyttningsdag förstås den dag, från och med vilken en persons kyrkobokföring i viss församling på grund av personens utflyttning upphört. 2 mom. En person skall, där ej annat föranledes av vad i 3—8 mom. stadgas, anses bosatt å den fastighet där han regelmässigt vistas eller, då .ombyte av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan). 3 mom. Den som av sina arbetsförhållanden föranledes att tillbringa sin dygnsvila å annan fastighet än den där hans familj är bosatt skall likväl anses bosatt å sistnämnda fastighet under förutsättning att han, därest ej tillfälligtvis hinder möter, regelbundet besöker familjen. 4 mom. Den som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet tillbringar sin dygnsvila å annan fastighet än den, där han är bosatt, må ej av sådan anledning anses bosatt å den fastighet där han under nämnda förhållanden vistas. 5 mom. Vad i 2 mom. stadgas skall icke föranleda att någon anses bosatt å fastighet, där han under vistelse vid allmän eller enskild läroanstalt för erhållande av undervisning tillbringar sin dygnsvila, så länge han kan anses hava sitt egentliga hem annorstädes, såsom hos föräldrar eller andra anhöriga eller, om han är gift, hos familjen. 6 mom. Tillbringar någon under olika dygn sin dygnsvila å särskilda fastigheter under sådana omständigheter att han enligt 2 mom. skulle vara att anse som bosatt å mer än en fastighet, skall han anses bosatt å den fastighet där han vistas under sådana förhållanden, att han med avseende å tjänst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses därstädes hava sitt egentliga hemvist. 7 mom. Den som på grund av yrke eller tjänst icke kan regelmässigt tillbringa sin dygnsvila å någon viss fastighet skall anses bosatt å den fastighet, där han med avseende å yrket eller tjänsten eller på grund av familjens eller andra närmare anhörigas bosättning, förvaring av honom tillhörigt bohag eller andra omständigheter kan anses hava sitt egentliga hemvist. 8 mom. Person tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen skall, där han ej är bosatt å viss fastighet, anses bosatt å sitt huvudviste inom den lappby han tillhör; och skall där ej annat framgår av sammanhanget vad enligt denna förordning gäller om fastighet i tillämpliga delar avse huvudviste. 9 mom. Ändå att en person icke är bosatt å viss fastighet inom en församling, skall han likväl anses bosatt i församlingen där det med tillämpning å

17 församlingens område av vad ovan sagts om fastighet, kan anses att han är bosatt inom nämnda område. 4 §. 1 mom. På ansökan av den som äger eller besitter fast egendom och under någon del av varje år vistas å egendomen eller eljest inom den församling där egendomen är belägen må Kungl. Maj :t förordna, att han, ändock att han jämlikt 3 § skall anses bosatt inom annan församling, skall vara kyrkobokförd i förstnämnda församling, därest med hänsyn till egendomens betydenhet och övriga föreliggande omständigheter så finnes skäligt. 2 mom. Den som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd skall med sin familj och svenska betjäning kyrkobokföras i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dock den, som utom Stockholm äger eller besitter fast egendom, med Kungl. Maj:ts medgivande tillika med familj och betjäning kyrkobokföras inom den församling där den fasta egendomen är belägen. 3 mom. Ledamot av statsrådet, som för utövning av statsrådsämbetet avflyttar från församling varest han vid utnämningen var bosatt, äger utan hinder härav fortfarande vara där kyrkobokförd. 4 mom. Är någon, som blivit av Kungl. Maj :t förordnad till ledamot i kommitté eller kommission eller mottagit uppdrag att såsom sakkunnig biträda inom statsdepartement eller av riksdagen erhållit särskilt uppdrag, för uppdragets fullgörande bosatt i annan församling än den där han förut haft sitt hemvist, äger han fortfarande vara kyrkobokförd i sistnämnda församling, om han där innehar tjänst eller anställning, äger eller brukar fastighet eller idkar rörelse. 5 mom. Den som beretts plats i ålderdomshem i annan församling än den, där han rätteligen var eller bort vara kyrkobokförd när han kom i åtnjutande av vård eller tillsyn i sådant hem, äger vara kyrkobokförd i sistnämnda församling. Om särskilda skäl föreligga, må den som beretts plats i ålderdomshem och är kyrkobokförd i den församling där ålderdomshemmet är beläget, utan hinder av bestämmelserna i 3 § 1 mom. tredje stycket bokföras på annan fastighet i församlingen. Är den som beretts plats i ålderdomshem kyrkobokförd i annan församling, må han bokföras på den fastighet där han förut var bokförd eller under rubrik å församlingen skrivna eller, om särskilda skäl föreligga, på annan fastighet. 6 mom. Intages någon å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt medför detta ej förändring i avseende å hans kyrkobokföring, såvida icke under tiden sådana förhållanden inträffa, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrättningen eller anstalten, annorstädes kyrkobokföras. I fråga om kyrkobokföring av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från 2-614545

18 fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten. 7 mom. Varje levande fött barn, som är fött inom riket eller fött utom riket av här kyrkobokförd eller här bosatt och i obefintligregister upptagen kvinna, skall kyrkobokföras i barnets födelsehemort. Vad ovan stadgats om rätt kyrkobokföringsort skall beträffande barnet vinna tillämpning först sedan så skett. Barnets födelsehemort är den församling, i vilken modern vid nedkomsten var kyrkobokförd eller överförd till obefintligregister eller, om hon vid nedkomsten icke var någonstädes så bokförd, den församling där nedkomsten skedde. Kan utredning ej vinnas om modern eller hennes bokföring, anses nedkomstorten såsom födelsehemort, dock att i fråga om hittebarn den församling i vilken barnet anträffats skall anses såsom födelsehemort. 8 mom. Från församlingsboken skall avföras 1. den som avlidit; 2. den som kyrkobokförts i annan församling; och 3. den som enligt 10 § ansetts hava utflyttat ur riket eller som jämlikt 3 § 1 mom. första stycket sista punkten ej vidare skall kyrkobokföras i riket. Vidare skall 4. såsom utflyttad ur riket i annat fall än nyss sagts avföras dels utlänning, beträffande vilken efter samråd med den lokala skattemyndigheten sannolika skäl prövats tala för att utlänningen ej längre är bosatt i riket, dels ock svensk medborgare, beträffande vilken vid två mantalsskrivningar i följd vunnits säker upplysning, att han är stadigvarande bosatt å utrikes ort; ävensom 5. till ett register över obefintliga (obefintligregister) överföras den som fortfarande vid två mantalsskrivningar i följd är utan känt hemvist. I andra än nu angivna fall må ej någon, som bokförts i församlingsboken, därifrån avföras. Ej heller må vad under 4. eller 5. är stadgat föranleda, att från församlingsboken avföres sjöman så länge han kvarstår inskriven å sjömanshus, eller å utländsk ort anställd svensk missionär eller präst eller denne åtföljande hustru eller barn under femton år, så länge ej för vederbörande gjorts anmälan om flyttning till utlandet enligt 10 §. 3 kap. Anmälningar till kyrkobokföringen och civilbokföringen 5 §. Anmälan enligt denna förordning skall göras muntligen vid inställelse eller skriftligen av den anmälningsskyldige eller behörigt och i saken kunnigt ombud för honom. Vad i första stycket stadgas skall ej vara hinder för folkbokföringsmyndighet att godtaga anmälan som göres medelst telefon. Sådan anmälan skall, där myndigheten så finner påkallat, bekräftas skriftligen eller vid

19 inställelse. Har bekräftelse inte erhållits inom tid som angives av myndigheten, må anmälan anses förfallen. 6 §•

Födes barn å sjukhus eller enskilt sjukhem eller biträder barnmorska annorstädes vid barns födelse, skall i den ordning Kungl. Maj :t föreskriver underrättelse för födelsens inskrivning i kyrkobok ofördröj ligen meddelas vederbörande pastorsämbete. Födes barn inom riket annorledes än i första stycket sägs eller utom riket av kvinna, som är här kyrkobokförd eller här bosatt och upptagen i obefintligregister, skall vårdnadshavare för barnet inom en månad därefter anmäla födelsen hos pastorsämbetet i den församling som är barnets födelsehemort. Angående anmälan om förnamn för nyfött barn stadgas i namnlagen. Med barn avses varje nyfödd, som efter födelsen andats eller visat annat livstecken, så ock dödfödd, som avlidit efter utgången av tjuguåttonde havandeskapsveckan. Försummar vårdnadshavare att inom föreskriven tid göra anmälan om barns födelse eller, på sätt i namnlagen föreskrives, om förnamn för nyfött barn, som ej blivit döpt inom svenska kyrkan, och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten genast efter påminnelse, skall pastorsämbetet förelägga den anmälningsskyldige att inom viss tid efter delfåendet av föreläggandet fullgöra sin skyldighet. Efterkommes icke föreläggandet, må för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger stadga lämpligt vite för fortsatt försummelse och utdöma försuttet vite. 7 §•

Dödsfall skall skyndsamt hos pastorsämbete anmälas av efterlevande make eller annan anhörig, som sammanbott med den döde eller eljest är tillstädes. Finnes ej sådan anmälningsskyldig som nyss sagts, skall husfolk, h u s värd eller annan som är därtill närmast hos pastorsämbete anmäla dödsfallet. Då någon på sjukhus intagen avlidit eller då genom polismyndighets försorg gjorts undersökning för utrönande av dödsorsak, skall intyg angående dödsorsaken (dödsbevis) översändas till vederbörande pastorsämbete enligt de närmare bestämmelser därom som Kungl. Maj :t meddelar. I annat fall åligger det den som anmäler dödsfall att, där ej särskilda omständigheter göra det omöjligt, till pastorsämbetet avlämna dödsbevis, 1) om läkare vårdat den avlidne under hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning, varunder modern eller barnet avlidit, eller efter dödsfallet besiktigat den avlidnes kropp; eller 2) om dödsfallet inträffat inom stad, köping eller municipalsamhälle, där för allmänna hälso- eller sjukvården anställd läkare är stationerad och beträffande vilken ort medicinalstyrelsen förordnat om tillämpning av förevarande stadgande. • •' ; u

20 Innan eldbegängelse må äga rum, skall dödsbevis alltid vara avlämnat. Dödsbevis skall utfärdas av läkare å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Den som anmäler dödsfall och ej är skyldig att avlämna dödsbevis skall i stället, utom i fall varom i andra stycket förmäles, uppgiva sannolik dödsorsak. Har läkare under sista året före dödsfallet rådfrågats av eller för den avlidne, skall tillika lämnas uppgift om läkarens namn. 8 §•

Envar som bosätter sig å annan fastighet eller inom annan församling än den, där han förut varit bosatt, åligger att — utom i fall då den ändrade bosättningen enligt 4 § icke skall föranleda ändring i hans kyrkobokföring — ofördröjligen och senast inom fjorton dagar göra anmälan om flyttningen hos pastorsämbetet i den församling, där han efter flyttningen är bosatt, eller, om denna är en församling i Stockholm eller Göteborg, hos den lokala skattemyndigheten därstädes. Sådan anmälan skall ock göras om vid flyttning inom samma fastighet postadressen ändras. Vad om flyttning stadgas skall, även om ändrad bosättning ej föreligger, äga motsvarande tillämpning, då någon på grund av vad om behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling är stadgat skall kyrkobokföras i annan församling än den där han är kyrkobokförd. 9 §• Den som från utrikes ort inkommit i riket och blivit här bosatt skall senast inom fjorton dagar efter bosättning göra anmälan om inflyttningen hos pastorsämbetet i den församling, i vilken han är bosatt eller vilken han enligt vad om behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling är stadgat skall tillhöra eller, om församlingen är i Stockholm eller Göteborg, hos den lokala skattemyndigheten därstädes. Vid anmälan skall företes flyttningsbetyg, om sådant utfärdas på den utrikes orten, men eljest de motsvarande handlingar han kan anskaffa. 10 §. Den som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort skall göra anmälan om flyttning till utlandet hos pastorsämbetet i den församling, i vilken han är kyrkobokförd, eller, om denna är en församling i Stockholm eller Göteborg, till den lokala skattemyndigheten därstädes. Anmälan skall göras före utresan, sedan dagen för denna blivit bestämd. Såsom utflyttningsdag enligt 3 § 1 mom. sista stycket skall anses dagen efter den angivna utresedagen. Har någon, som gjort anmälan om flyttning till utlandet, inställt eller uppskjutit utresan, skall han senast å den angivna utresedagen göra anmälan därom hos samma myndighet som i första stycket sägs.

21 Inkommer från den som stadigvarande bosatt sig å utrikes ort anmälan härom till myndighet som i första stycket avses, skall såsom utflyttningsdag enligt 3 § 1 mom. sista stycket anses den dag, då anmälan inkom till myndigheten. Finner myndighet vid prövning av anmälan om flyttning till utlandet att denna anmälan inte kan godtagas, skall skriftlig underrättelse om beslutet, jämte besvärshänvisning, tillställas vederbörande. Befinnes person, som efter anmälan om flyttning till utlandet blivit avförd ur församlingsboken, vara bosatt här i riket, skall han åter kyrkobokföras. Vad i 12—14 §§ stadgas skall därvid äga motsvarande tillämpning. 11 §• Har fastighetsägare eller innehavare av bostadslägenhet åt annan upplåtit bostad, skall han göra anmälan därom till pastorsämbetet i den församling, där fastigheten är belägen, eller, om denna är en församling i Stockholm eller Göteborg, till den lokala skattemyndigheten därstädes. Anmälan skall göras inom trettio dagar efter det den, till vilken upplåtelse skett, inflyttat i bostaden. Anmälningsskyldighet föreligger dock ej i de fall då den flyttande själv gjort anmälan om flyttning eller denne fortfarande skall vara kyrkobokförd å annan fastighet. Den som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet som här sägs straffes med böter högst trehundra kronor. Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias. Det åligger anmälningsskyldig som i första stycket avses att, då folkbokföringsmyndighet gör förfrågan därom, lämna upplysning, huruvida viss person bor på fastigheten. 12 §.

Finner pastorsämbete på annan grund än anmälan enligt 8 eller 9 § sannolika skäl tala för att någon flyttat till eller inom församlingen, och har pastorsämbetet kunnat inhämta erforderliga uppgifter för hans kyrkobokföring, äger pastorsämbetet kyrkobokföra honom å den fastighet där han antages hava inflyttat. Innan kyrkobokföring enligt första stycket beslutas, skall tillfälle beredas vederbörande att yttra sig. Detta må dock underlåtas, där fråga är allenast om flyttning inom samma församling och samma kommun och pastorsämbetet finner det obehövligt. Angående beslutad kyrkobokföring skall skriftlig underrättelse tillställas vederbörande. Såvitt angår församling i Stockholm eller Göteborg skall vad ovan sägs om pastorsämbete tillämpas av den lokala skattemyndigheten. 13 §. Finner pastorsämbete sannolika skäl tala för, att någon flyttat till eller

22 inom församlingen, men kan ej kyrkobokföring beslutas enligt 12 §, äger pastorsämbetet förelägga honom att inom viss tid till pastorsämbetet lämna erforderliga upplysningar. Sådant föreläggande må även meddelas den som anmält flyttning, där så finnes erforderligt med hänsyn till att anmälningen är ofullständig eller behöver förtydligas. Efterkommes icke föreläggandet, må för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger stadga lämpligt vite för fortsatt underlåtenhet och utdöma försuttet vite. Såvitt angår församling i Stockholm eller Göteborg skall vad ovan sägs om pastorsämbete tillämpas av den lokala skattemyndigheten. 14 §. Föreläggande, varom förmäles i 6 och 13 §§, skall tillställas vederbörande i rekommenderat brev. Mottagningsbevis skall begäras. Äro flera medlemmar i en familj, må föreläggandet utfärdas för dem gemensamt och tillställas huvudpersonen.

4 kap. Kyrkobokföringsinspektörer. Kostnader 15 §. Domkapitlen skola vid utövande av det dem åliggande inseendet över kyrkobokföringen biträdas av kyrkobokföringsinspekiörer. I varje stift skall finnas en kyrkobokföringsinspektör. Finner Kungl. Maj :t erforderligt, att inom visst stift flera inspektörer utses, äger Kungl. Maj :t besluta härom. I dylikt fall förordnar Kungl. Maj :t jämväl om indelning ay stiftet i inspektionsområden, ett för varje inspektör. Kyrkobokföringsinspektör förordnas av Kungl. Maj :t. Förordnande meddelas för en tid av fem år. Till kyrkobokföringsinspektör skall förordnas präst i stiftet, vilken gjort sig känd för nit och kunnighet i fråga om kyrkobokföring. Förslag till inspektörsbefattnings besättande och, där så erfordras, till stiftets indelning i inspektionsområden upprättas av domkapitlet. Vederbörande länsstyrelse skall beredas tillfälle att yttra sig över domkapitlets förslag till inspektörsbefattnings besättande. Närmare bestämmelser angående kyrkobokföringsinspektörernas åligganden meddelas av Kungl. Maj :t. Kyrkobokföringsinspektör äger att av statsmedel undfå gottgörelse för uppdragets utförande enligt grunder som Kungl. Maj :t fastställer. 16 §. Det åligger pastorat att tillhandahålla pastorsämbete erforderlig biträdespersonal, nödiga inventarier, materiel och vad övrigt erfordras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon.

5 kap. Mantalsskrivningen 17 §. I denna förordning förstås med mantalsåret: det kalenderår för vilket mantalslängd upprättas; förrättningsåret: kalenderåret närmast före mantalsåret; samt mantalsdagen: den 1 november förrättningsåret. Har Kungl. Maj :t förordnat om ändring i den kommunala indelningen, skall mantalsskrivning för det kalenderår, under vilket den nya indelningen träder i kraft, ske efter den nya indelningen. 18 §. Pastorsämbete åligger att i enlighet med vad därom särskilt föreskrives årligen för mantalsskrivningen kontrollera länsregistreringen mot kyrkobokföringen. 19 §. Envar skall mantalsskrivas i den församling och å den fastighet, där han å mantalsdagen rätteligen skall vara kyrkobokförd. Den som skall vara kyrkobokförd i icke territoriell församling skall dock mantalsskrivas i den territoriella församling, där kyrkobokföringsfastigheten är belägen. Den som mantalsdagen skall vara kyrkobokförd under rubrik å församlingen skrivna eller utan känt hemvist mantalsskrives under samma rubrik. Den kommun och församling, i vilken en person är mantalsskriven, benämnes i denna förordning personens mantalsskrivningsort. 20 §.

I stomme till mantalslängd upptagas för varje territoriell församling de personer, vilka å mantalsdagen äro kyrkobokförda inom församlingens område, envar under den fastighet eller rubrik, varunder han samma dag är kyrkobokförd. Den, som under tiden från och med den 2 till och med den 17 november förrättningsåret blivit kyrkobokförd på grund av flyttning till eller inom riket upptages dock i stomme till mantalslängd för den församling, där han vid kyrkobokföringen befunnits bosatt å mantalsdagen. Under tiden från och med den 15 januari till och med den 5 februari mantalsåret skall för vederbörande kommun upprättat exemplar av stomme till mantalslängd genom kommunens styrelses försorg hållas tillgängligt för den som önskar taga del därav. 21 §. På grundval av den i 20 § omförmälda stommen skall mantalslängd upprättas.

24 På framställning av person, om vars mantalsskrivning är fråga, eller av vederbörande kommun beträffande viss person skall lokal skattemyndighet pröva huruvida personen skall i mantalslängden upptagas eller utelämnas eller upptagas i viss ordning, ehuru enligt 20 § annat gäller i fråga om hans upptagande eller utelämnande i stommen. Lokal skattemyndighet skall även eljest, när särskild anledning därtill föreligger, till prövning jämlikt 19 § upptaga fråga som i andra stycket avses.

22 §.

Framställning som i 21 § andra stycket sägs skall göras senast den 5 februari mantalsåret av enskild person hos den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde personen yrkar att bliva mantalsskriven, eller, där personen yrkar att icke bliva mantalsskriven här i riket, hos den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde personen enligt 20 § skall vara upptagen i stomme till mantalslängd; samt av k o m m u n hos den lokala skattemyndighet, vars tjänstgöringsområde omfattar kommunen. Framställning skall göras skriftligen eller ock muntligen vid inställelse hos den lokala skattemyndigheten. Därvid skall erforderlig utredning förebringas.

23 §.

Innan lokal skattemyndighet i fall som avses i 21 § andra och tredje stycket fattar beslut i fråga om någons mantalsskrivning bör denne, så ock vederbörande kommun beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, dock att vad nu sagts ej skall gälla beträffande den som gjort framställning, vilken prövas i ärendet. 24 §.

De lokala skattemyndigheterna skola meddela varandra erforderliga underrättelser till förebyggande av att någon blir mantalsskriven på mer än ett ställe eller att någon obehörigen uteslutes från mantalsskrivning. 25 §. Lokal skattemyndighet skall i stomme till mantalslängd införa de rättelser, som föranledas av fattade beslut. Stomme till mantalslängd skall den 1 mars mantalsåret underskrivas av den lokala skattemyndigheten. Mantalslängden anses därmed upprättad och justerad.

25 26 §. Senast den 15 mars mantal såret skall skriftlig underrättelse om vad enligt mantalslängden beslutats i fall, som avses i 21 § andra och tredje stycket, tillställas den beslutet gäller, om hans adress är känd, ävensom vederbörande kommun.

6 kap. Klagan och underställning m. m. 27 §.

Talan mot lokal skattemyndighets beslut enligt den justerade mantalslängden samt talan mot beslut av pastorsämbete eller beslut i civilbokföringen i fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet eller kyrkobokföring under viss rubrik må föras av den om vars mantalsskrivning eller kyrkobokföring är fråga samt av vederbörande kommun. Talan föres genom besvär hos länsstyrelsen i länet. Talan i annan fråga om kyrkobokföring eller om civilbokföring än i första stycket sägs må föras genom besvär av den som saken rörer. Talan mot pastorsämbetes beslut föres hos domkapitlet i stiftet och mot lokal skattemyndighets beslut hos länsstyrelsen i länet. Där ej annat är medgivet enligt 28 § skola besvären ingivas eller insändas till den myndighet, hos vilken enligt första eller andra stycket talan mot det överklagade beslutet skall föras. Besvär över lokal skattemyndighets beslut enligt den justerade mantalslängden skola, vid äventyr av talans förlust, vara inkomna senast den 15 april mantalsåret. Klagan över beslut, som avses i andra stycket, är ej inskränkt till viss tid. Beslut, varigenom pastorsämbete eller lokal skattemyndighet meddelat föreläggande enligt denna förordning, må ej särskilt överklagas. I ärende, som enligt 29 eller 30 § underställes högre myndighets prövning, må besvär ej anföras. Angående talan mot beslut eller åtgärd i namnärende stadgas i namnlagen. 28 §.

Föres enligt 27 § talan om i vilken församling någon skall vara mantalsskriven eller kyrkobokförd, och är därvid fråga om församlingar inom olika län, må besvären ingivas eller insändas till vilken som helst av länsstyrelserna i dessa län. Är annan fråga om kyrkobokföring eller om civilbokföring än fråga om kyrkobokföringsort avgjord genom beslut av flera myndigheter, och skall talan mot besluten enligt 27 § andra stycket föras hos olika myndigheter, må besvären ingivas eller insändas till vilken som helst av dessa.

26 29 §. Äro pastorsämbeten eller pastorsämbete och någon av de lokala skattemyndigheterna i Stockholm och Göteborg av olika mening i fråga om kyrkobokföring eller civilbokföring, skall pastorsämbetet inhämta vederbörande kyrkobokföringsinspektörs råd i ärendet. Fortbestår oenigheten eller uppkommer sådan oenighet mellan de nämnda lokala skattemyndigheterna, skall den myndighet som först handlagt den tvistiga frågan ställa denna under fortsatt prövning av den länsstyrelse eller det domkapitel, som enligt 27 § har att pröva besvär över myndighetens beslut i samma ämne. Därvid skall med ifrågasatt folkbokföringsåtgärd anstå till dess länsstyrelsens eller domkapitlets beslut eller, om länsstyrelsen eller domkapitlet så förordnar, lagakraftägande beslut i ärendet föreligger. 30 §.

Stanna de lokala skattemyndigheterna i skiljaktiga meningar om någon persons rätta mantalsskrivningsort skall frågan därom underställas länsstyrelsen i det län, där den ifrågasatta nya mantalsskrivningsorten är belägen. I fall som här avses skall personen mantalsskrivas i den församling, där han upptagits i stomme till mantalslängd och där kvarstå till dess länsstyrelsens beslut eller, om länsstyrelsen så förordnar, lagakraftägande beslut i ärendet föreligger. 31 §. Då underställning enligt 29 eller 30 § sker, skall vid handlingarna fogas den utredning vartill omständigheterna föranleda. Innan länsstyrelse eller domkapitel avgör underställt mål, skall genom myndighetens försorg tillfälle att inkomma med påminnelser beredas envar person och kommun som, såvitt utredningen ger vid handen, enligt 27 § äger föra talan i målet. Hos länsstyrelse och domkapitel skola underställningsmål enligt denna förordning föredragas framför besvärsmål enligt samma förordning. De skola, sedan de blivit därtill beredda, skyndsamt avgöras. 32 §.

I mål angående mantalsskrivning, som dragits under länsstyrelses prövning genom besvär eller underställning, äger länsstyrelsen förordna om vidtagande av åtgärd beträffande mantalsskrivning eller kyrkobokföring utan hinder av att yrkande därom ej framställts. I besvärsmål eller underställt mål angående kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet eller kyrkobokföring under viss rubrik skall detsamma gälla i fråga om åtgärd

beträffande kyrkobokföring. I fall som avses i 33 § skall iakttagas vad där stadgas. 33 §.

Har länsstyrelse att på besvär eller underställning pröva, i vilken församling någon skall vara mantalsskriven eller kyrkobokförd, och finner länsstyrelsen anledning, att frågan prövas med avseende å församling inom annat län, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från länsstyrelsen i det andra länet. Har ej den länsstyrelse, som yttrat sig, förbehållit sig rätt till fortsatt prövning och äro länsstyrelserna ense, skall den första länsstyrelsen meddela beslut, varigenom målet i dess helhet avgöres. I annat fall skall den första länsstyrelsen, med eget slutligt yttrande i saken, hänvisa målet till den andra länsstyrelsen för fortsatt prövning. Finner sig länsstyrelse, som sist handlägger hänvisningsmål, vara ense med den länsstyrelse eller de länsstyrelser, som förut yttrat sig i saken, skall länsstyrelsen meddela beslut, varigenom målet i dess helhet avgöres. I annat fall skall länsstyrelsen med eget slutligt yttrande underställa målet i dess helhet kammarrättens prövning. 34 §.

Talan mot länsstyrelses beslut i fråga om mantalsskrivning, i sådan fråga om kyrkobokföring eller om civilbokföring som avser kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet eller kyrkobokföring under viss rubrik eller i fråga om föreläggande eller utgivande av vite enligt denna förordning föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären skola ingivas eller insändas till länsstyrelsen. Talan mot domkapitels eller länsstyrelses beslut i annan fråga om kyrkobokföring eller civilbokföring än i första stycket sägs föres hos Kungl. Maj :t genom besvär. I mål som underställts kammarrättens prövning må besvär ej anföras. Utan hinder av att talan fullföljs skall länsstyrelses eller domkapitels beslut som avses i första och andra stycket omedelbart bringas i verkställighet, där ej länsstyrelsen eller domkapitlet för visst fall förordnat, att med verkställigheten skall anstå till dess beslutet vunnit laga kraft. 35 §. Sedan besvär enligt 34 § första stycket inkommit, skall länsstyrelsen infordra vederbörandes förklaring över besvären och därefter skyndsamt till kammarrätten insända samtliga till målet hörande handlingar jämte eget yttrande. Har målet handlagts enligt 33 §, skall länsstyrelsen jämväl inh ä m t a och bifoga yttrande från envar av de övriga länsstyrelserna. Då länsstyrelse enligt 33 § sista stycket beslutat underställning, skall länsstyrelsen ofördröjligen översända handlingarna i målet till kammar-

rätten. Vill part yttra sig i målet hos kammarrätten, må det ske genom påminnelser, vilka skola vara till kammarrätten inkomna inom tre veckor efter det underställningsbeslutet delgivits parten. Försittes denna tid må det ej föranleda uppehåll med målets avgörande. I länsstyrelses beslut varigenom mål avgöres eller underställning sker skall ingå besked huruvida besvär må anföras över detsamma. Besked att beslut må överklagas skall innehålla uppgift om vad som skall iakttagas vid besvärs anförande. Besked att besvär ej må anföras i mål som underställts kammarrättens prövning skall innehålla vad ovan är stadgat om påminnelser. 36 §.

Vad i 31 § sista stycket och i 32 § stadgas om mål hos länsstyrelse skall äga motsvarande tillämpning i mål hos kammarrätten. Över kammarrättens beslut i mål som avses i denna förordning må klagan ej föras. 37 §.

I mål angående var en person bör vara för visst år mantalsskriven må fråga rörande personens rätta kyrkobokföringsort på mantalsdagen komma under bedömande utan hinder därav att lagakraftägande beslut därom föreligger. Utan hinder av vad ovan stadgats om viss besvärstid må, där någon mantalsskrivits å mer än en ort, frågan om å vilken ort han rätteligen bort mantalsskrivas upptagas till prövning, när fråga om inverkan härav i annat ärende föreligger till bedömande. 38 §.

Angående ersättning till den, som enligt beslut av länsstyrelse eller kammarrätten inkallats till vittnesförhör i mål, som avses i denna förordning, skall gälla vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen städse stanna å statsverket. Den som är missnöjd med länsstyrelses beslut i fråga som här avses äger däröver föra särskild talan i den i 34 § stadgade ordningen. 39 §. Av länsstyrelserna, domkapitlen och kammarrätten meddelade beslut i de i 34 § avsedda mål skola genom den myndighets försorg, som meddelat beslutet, skyndsamt delgivas envar person eller kommun, som fört talan eller, såvitt utredningen ger vid handen, enligt 27 § ägt föra talan i målet. Bevis om delgivningen bör vid anfordran tillhandahållas vederbörande. Delgivning skall, om ej myndigheten finner den böra verkställas på annat sätt, ske genom beslutets översändande med posten i rekommenderat brev

29 med mottagningsbevis. Genom anteckning å försändelsen samt å mottagningsbeviset skall finnas utmärkt att försändelsen må utkvitteras endast av adressaten personligen. Har den, med vilken delgivning skall ske, icke kunnat anträffas eller har försändelsen av annan anledning icke blivit utlöst, skall beslutet anslås å en för allmänheten tillgänglig plats inom myndighetens ämbetslokal. Meddelande om att beslutet sålunda anslagits skall därjämte med posten i vanligt brev sändas till den, med vilken delgivning skall ske, under hans senast kända adress. Delgivning skall anses hava skett, då vad här föreskrivits blivit fullgjort. I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 33 kap. rättegångsbalken stadgas om delgivning. Länsstyrelses eller domkapitels beslut i här avsedda mål, som skall verkställas först sedan beslutet vunnit laga kraft, må ej förrän detta skett översändas till vederbörande pastor eller lokala skattemyndighet för verkställighet. 7 kap. Särskilda bestämmelser 40 §.

Där så finnes erforderligt i anseende till vad i 4 § 5 och 6 mom. är stadgat äger Kungl. Maj :t stadga skyldighet för vederbörande å ålderdomshem eller inrättning eller anstalt som där avses att lämna vissa uppgifter till pastorsämbete eller lokal skattemyndighet rörande personer som beretts plats å ålderdomshemmet eller intagits å inrättningen eller anstalten. 41 §. Angående mantalsskrivnings förrättande under år då allmän folkräkning äger rum skall gälla vad därom särskilt förordnas. 42 §.

Kungl. Maj :t äger, under förutsättning av ömsesidighet, med främmande stat träffa överenskommelse i fråga om enskilda personers folkbokföring här i riket och i den andra staten. Där för tillämpningen av överenskommelse som i första stycket sägs erfordras föreskrifter utöver eller i stället för vad i denna förordning är stadgat, gäller vad Kungl. Maj :t därom förordnar. 8 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 43 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Bestämmelserna i 5 kap. skola dock gälla i avseende på mantalsskrivningen för år 1968 även under tiden före nämnda dag.

30 Uppdrag att vara roteombud eller ersättare för roteombud skall upphöra med utgången av år 1967. 44 §. Genom förordningen upphävas med nedan stadgad begränsning folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469); vad i 1 § förordningen samma dag (nr 470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen stadgas om fortfarande tillämpning av förordningarna den 11 februari 1887 (nr 10) angående anmälningar om födda barn och den 3 december 1915 (nr 476) angående kyrkoböckers förande; förordningen den 29 maj 1964 (nr 355) om överflyttande på centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden av uppgifter, som tillkomma statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen och centrala uppbördsnämnden m.m.; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna förordning. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri stadgande, som ersatts genom bestämmelse i förordningen eller genom bestämmelse som utfärdats med stöd av förordningen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Med omedelbar verkan förordnas, att vad i 3 § sista stycket nyssnämnda förordning om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen stadgas om upprättande av visst kortregister icke skall gälla såsom föreskrift att registret skall fortfarande föras. Beträffande överklagande av beslut, som meddelats före denna förordnings ikraftträdande, skola äldre bestämmelser tillämpas.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

10 §. •— laga ordning. Kan till — •— — — — — -—• — Är lagfartsansökning förklarad viÄr lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 § lande till följd av hinder, varom i 7 § förmäles, skall kungörelse därom av förmäles, skall kungörelse därom av rätten utfärdas, om sökanden det äs- rätten utfärdas, om sökanden det äskar. Varder ej, efter det genom sö- kar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse kandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en gång införd i allmänna blivit såväl en gång införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, tidningarna samt tidning inom orten, som av rätten bestämts, som ock, när som av rätten bestämts, som ock, när fråga är om egendom å landet, tre fråga är om egendom å landet, t r e gånger, minst en månad mellan varje gånger, minst en månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för den för- gång, uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, samling, där egendomen är belägen, klander å fånget instämt samt i rät- klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat in- tens lagfartsprotokoll antecknat inom tre år efter sista kungörandet; om tre år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest an- och förekommer ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till ledning att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet egendomen; då må den omständighet att förre ägarens åtkomst ej styrkes att förre ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lag- icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att fartens beviljande, där det visas, att sökanden eller han och hans rätts- sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under nämnda innehavare oavbrutet under nämnda upptre år varit i mantalslängd upptagna tre år varit i fastighetslängd tagna såsom ägare till fastigheten. såsom ägare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall Innan i ty fall ansökningen bifallas. 1

Senaste lydelse se 1964: 329.

32 (Nuvarande lydelse) advokatfiskalen i kammarkollegiet .däröver höras.

(Föreslagen lydelse) må, skall advokatfiskalen i kammarkollegiet däröver höras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968, dock att vad i lagen stadgas icke skall utgöra hinder för lagfartens beviljande, därest sökanden eller han och hans rättsinnehavare varit först i mantalslängd och därefter i fastighetslängd oavbrutet under sammanlagt tre år efter sista kungörandet upptagna :såsom ägare till fastigheten.

Förslag till Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§, 6 § 1 mom., 16 § 1 mom. och 68 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

4 §. I län — — Lokalt taxeringsdistrikt För varje I fögderi, I län — En taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbetet att, utöver nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd (den gemensamma taxeringsnämnden) verkställa dels taxering till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i 17 § förordningen om statlig inkomstskatt och 17 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt U § 2 mom. och 36 § folkbokföringsförordningen skola mantalsskrivas i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt, som skall ske lör gemensamt kommunalt ändamål, Taxering, som 1

särskilda taxeringsdistrikt. lokalt taxeringsdistrikt. — paragraf sägs. — särskilda taxeringsdistrikt. och familjestiftelser. En taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbetet att, utöver nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd (den gemensamma taxeringsnämnden) verkställa dels taxering till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i 17 § förordningen om statlig inkomstskatt och 17 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt 4- § 2 mom. och 19 § folkbokföringsförordningen skola mantalsskrivas i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt, som skall ske för gemensamt kommunalt ändamål. särskilt taxeringsdistrikt.

Senaste lydelse av 16 § 1 mom. se 1965: 753 och av 68 § se 1961:628.

3— €14545

34 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

5§. Länsstyrelsen skall taxeringsnämndernas verksamhetsområden. Beslutet skall avse visst taxeringsBeslutet skall avse visst taxeringsår samt meddelas senast den 30 no- år samt meddelas i vad avser lokala vember året näst före taxeringsåret. taxeringsdistrikt senast den 30 november året näst före det år som föregår taxeringsåret och i vad avser särskilda taxeringsdistrikt senast den 30 november året näst före taxeringsåret. Innan länsstyrelsen beträffande Stockholm. 1 6§. 7 mom. Ordförande i taxerings1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen i nämnd förordnas av länsstyrelsen samband med indelningen i taxe- senast den 30 november året näst ringsdistrikt. Därvid utses tillika, om före taxeringsåret. Därvid utses tilliej förordnande meddelats enligt 2 ka, om ej förordnande meddelats enmom., en person att i egenskap av ligt 2 mom., en person att i egenskap kronoombud vara ledamot i nämn- av kronoombud vara ledamot i nämnden. den. Övriga ledamöter — — nästfoljande år. 16 §. 1 mom. Det åligger lokal skatte1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet att myndighet att 1) ombesörja sortering av inkom1) ombesörja sortering av inkomna deklarationer och andra uppgifter na deklarationer och andra uppgifsamt därvid efter anvisningar av ter samt därvid efter anvisningar av förste taxeringsintendenten i länet förste taxeringsintendenten i länet utvälja de deklarationer som skola utvälja de deklarationer som skola behandlas av särskild taxerings- behandlas av särskild taxeringsnämnd, nämnd, 2) verkställa längdföring för taxe2) där så icke sker genom länsringsnämnd, i den mån detta icke om- styrelsens försorg, ombesörja längdbesörjes av länsstyrelsen, föring av taxeringsnämnds beslut, 3) i den mån länsstyrelsen därom 3) i den mån länsstyrelsen därom förordnar, vaka över att taxerings- förordnar, vaka över att taxeringsassistent och till hans förfogande assistent och till hans förfogande 1

Nämnden har i sitt betänkande den 20 augusti 1965 angående uppbördsverkens förstatligande föreslagit, att paragrafens tredje stycke skall utgå.

35 (Nuvarande lydelse) ställda biträden fullgöra sina åligganden, samt 4) i den omfattning Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt medverka vid taxeringsarbetet. Vad ovan

(Föreslagen lydelse) ställda biträden fullgöra sina åligganden, samt 4) i den omfattning Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt medverka vid taxeringsarbetet. — icke gälla Stockholm.

68 §. För taxeringsnämnd skola föras Följande taxeringslängder skola följande taxeringslängder, nämligen föras, nämligen i n k o m s t l ä n g d inkomstlängd och f ö rm ö- och förmögenhetslängd, g e n h e t s l ä n g d , vari av nämnden vari av taxeringsnämnd beslutade beslutade taxeringar skola införas taxeringar skola införas med angimed angivande av taxeringens be- vande av taxeringens belopp och den lopp och den skattskyldiges namn. skattskyldiges namn. I inkomstlängden — skall beräknas. Uppgår den — —• icke uppkommer. I förmögenhetslängden antecknas I förmögenhetslängden antecknas yrkesbeteckning för den skattskyl- för den skattskyldige den till statlig dige samt den till statlig förmögen- förmögenhetsskatt skattepliktiga och hetsskatt skattepliktiga och beskatt- beskattningsbara förmögenheten. ningsbara förmögenheten. Närmare föreskrifter om taxeringsNärmare föreskrifter om taxeringslängds förande meddelas av Kungl. längds upprättande meddelas av Maj :t. Kungl. Maj :t. Taxeringslängd underskrives av taxeringsnämndens ordförande och de ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll. Såvitt angår taxeringsnämnd, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall taxeringslängd jämväl underskrivas av denne. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968, dock att förordningens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Förslag till Förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom., 22, 23, 32, 33, 35, 37 och 38 §§, 45 § 1 mom., 53 § 1 och 3 mom., 54 §, 56 § 1 och 4 mom., 57 §, 70 § 2 mom. samt punkt 5 av anvisningarna till 39 § och punkt 1 av anvisningarna till 45 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)» skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Anm.: Se efter övergångsbestämmelserna. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

2§. 2 mom. I denna förordning förstås 2 mom. I denna förordning förstås med med s l u t l i g s k a t t : skatt, som des l u t l i g s k a t t : skatt, som debiteras på grund av sådant taxerings- biteras på grund av taxeringsbeslut, beslut eller sådan för debitering översom kan beaktas vid debitering selämnad handling, som kommit den nast den 1 oktober under taxeringslokala skattemyndigheten tillhanda året, eller skatt som debiteras i senast den 20 november under taxesammanhang därmed; ringsåret; preliminär skatt:-- — slutlig skatt; kvarstående skatt:— — — — slutlig skatt; t i l l k o m m a n d e s k a t t : dels t i l l k o m m a n d e s k a t t : skatt skatt som debiteras på grund av så- som skall erläggas på grund av bedant taxeringsbeslut, som kommit slut rörande ändrad debitering eller den lokala skattemyndigheten tillsom debiteras och skall erläggas på hända efter den 20 november under grund av eftertaxering eller, sedan taxeringsåret, dels skatt som påföres slutlig skatt debiterats, på grund av på grund av eftertaxering, dels ock beslut rörande ändrad taxering; skatt som utöver tidigare påförd skatt skall erläggas på grund av beslut rörande ändrad debitering; i n k o m s t å r : det —— föregått taxeringsåret; u p p b ö r d s å r : tiden nästföljande å r ; l a n d e t : jämväl • tillhör fögderi; s t a d : stad fögderi; samt lokal skattemyndighet: stad kronokamrerare. 1

Senaste lydelse av 2 § 2 mom. se 1964:672, av 22 § och 35 § se 1954: 340, av 23 §, 33 § och punkt 5 av anv. till 39 § se 1964: 354, av 53 § 1 mom. se 1960:155, 56 § 1 mom. se 1958: 300 och av 70 § 2 mom. se 1961: 314.

37 (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

22 §.

Det ankommer

— 33 § förmäles. / den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer skall länsstyrelse medverka i debiteringsarbetet. 23 §.

Skatt skall Uppbördsterminerna under Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden må om särskilda omständigheter därtill föranleda, efter generalpoststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss månad skall infalla under annan tid 'in nyss sagts.

under uppbördstermin. m å n förskjutes. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden må om särskilda omständigheter därtill föranleda, efter poststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

32 §. För envar skattskyldig skall uppFör envar skattskyldig skall beslut läggas särskilt uppbördskort. När- angående debitering av skatt m. m. mare föreskrifter härom samt röranantecknas i därför avsedda handde debitering av skatt å sådant kort lingar. Närmare föreskrifter härom eller i debiteringslängd, m.m. med- meddelas av Kungl. Maj :t. delas av Kungl. Maj :t. 33 För skattskyldig skall utfärdas För skattskyldig skall utfärdas dedebetsedel, särskild för preliminär betsedel, särskild för preliminär skatt, för slutlig skatt samt för till- skatt, för slutlig skatt samt för tillkommande skatt. Debetsedel skall kommande skatt. Debetsedel skall upptaga å uppbördskortet eller i de- upptaga i sådan handling, varom i biteringslängden angivna uppgifter. 32 § sägs, angivna uppgifter. Vid Vid debetsedel skola vara fogade debetsedel skola vara fogade skatteskatteanvisningar, avsedda för inbe- anvisningar, avsedda för inbetalning talning av skatt. av skatt. Vid debetsedel, avseende prelimiVid debetsedel, avseende preliminär skatt, skall därjämte vara fogat n ä r skatt för inkomst, för vilken skattekort, upptagande å debetsedeln fysisk person skall taxeras i hemangivna uppgifter angående den ortskommunen eller, därest han sakskattskyldige och det slag av skatt, nar hemortskommun, i Stockholm av som påförts honom. Upptager debet- den gemensamma taxeringsnämnsedeln uppgift angående tillämplig den, skall därjämte vara fogat skat-

38 (Nuvarande lydelse) skattetabell och kolumn i tabellen, skall jämväl nämnda uppgift angivas å skattekortet. Vid debetsedeln skall i sist angivet fall fogas ett exemplar av tabellen i fråga.

Debetsedel med

(Föreslagen lydelse) tekort, upptagande å debetsedeln angivna uppgifter angående den skattskyldige och det slag av skatt, som påförts honom. Upptager debetsedeln uppgift angående tillämplig skattetabell och kolumn i tabellen, skall jämväl nämnda uppgift angivas å skattekortet. Vid debetsedeln skall i sist angivet fall fogas ett exemplar av tabellen i fråga. fastställt formulär.

35 §. Debetsedel å slutlig skatt skall seDebetsedel å slutlig skatt skall senast den 15 december under taxe- nast den 15 december under taxeringsåret med posten utan kost- ringsåret med posten utan kostnad för den skattskyldige tillställas nad för den skattskyldige tillställas denne under adress som är angiven denne. i mantalslängd, taxeringslängd eller befolkningsregistret eller anmälts till den lokala skattemyndigheten. Debetsedel, avseende under inkomståret. Har skattskyldig tidigare icke haft Har skattskyldig tidigare icke haft inkomst, för vilken preliminär A- inkomst, för vilken preliminär Askatt skolat utgöras, men börjar han skatt skolat utgöras, men börjar han under inkomståret uppbära sådan under inkomståret uppbära sådan inkomst, skall han ofördröj ligen göra inkomst, skall han ofördröj ligen göra anmälan därom hos vederbörande anmälan därom hos vederbörande lokala skattemyndighet. Denna har lokala skattemyndighet. Denna har att under i anmälningen uppgiven att till den skattskyldige skyndsamt eller eljest känd adress till den skatt- överlämna debetsedel. skyldige skyndsamt översända debetsedel. 37 Därest skattskyldig som icke senast fem dagar efter den tidpunkt, som i 35 § första eller andra stycket eller i 36 § första stycket angives, erhållit vederbörlig debetsedel, hos den lokala skattemyndigheten gör anmälan härom, åligger det denna att, om

Därest skattskyldig som icke senast fem dagar efter den tidpunkt, som i 35 § första eller andra stycket eller i 36 § första stycket angives, erhållit vederbörlig debetsedel, hos den lokala skattemyndigheten gör anmälan härom, åligger det denna att, om

39 (Nuvarande lydelse) debetsedel bort utfärdas, under i anmälningen uppgiven eller eljest känd adress ofördröj ligen översända sådan till den skattskyldige. Anmälan, som här avses, bör göras senast tio dagar efter nyssnämnda tidpunkt.

(Föreslagen lydelse) debetsedel bort utfärdas, ofördröj ligen översända sådan till den skattskyldige. Anmälan, som här avses, bör göras senast tio dagar efter nyssnämnda tidpunkt.

38 §• Skattskyldig äger hos vederböranSkatt skyldig äger hos vederbörande lokala skattemyndighet, då behov de lokala skattemyndighet, då behov av ytterligare skatteanvisningar fö- av ytterligare skatteanvisningar föreligger eller anledning eljest upp- religger eller anledning eljest uppkommit, göra framställning om ut- kommit, göra framställning om utfärdande av duplettdebetsedel. Har färdande av duplettdebetsedel. Har sådan framställning gjorts, skall sådan framställning gjorts, skall duplettdebetsedel skyndsamt över- duplettdebetsedel skyndsamt översändas till den skattskyldige under i sändas till den skattskyldige. framställningen uppgiven eller eljest känd adress. 45 §. 1 mom. Sedan debetsedel å preli1 mom. Sedan debetsedel å preliminär skatt utfärdats, må, därest minär skatt utfärdats, må, därest bättre överensstämmelse mellan den bättre överensstämmelse mellan den preliminära och den motsvarande preliminära och den motsvarande slutliga skatten därigenom kan anta- slutliga skatten därigenom kan angas uppkomma, genom jämkning tagas uppkomma, genom jämkning föreskrivas ändrade grunder för ut- föreskrivas ändrade grunder för uttagande av den preliminära skatten. tagande av den preliminära skatten. J ä m k n i n g skall göras bland annat i Jämkning skall göras bland annat i följande fall, nämligen följande fall, nämligen 1) då skattskyldig har att utgöra 1) då skattskyldig har att utgöra preliminär A-skatt och enligt under- preliminär A-skatt och enligt underrättelse från länsbyrå för folkbok- rättelse från länsstyrelsen sådan föringen sådan ändring skett i den ändring skett i den skattskyldiges skattskyldiges civilstånd, vartill hän- civilstånd, vartill hänsyn skall tagas syn skall tagas vid taxering under vid taxering under året näst efter året näst efter inkomståret; inkomståret; 2) då skattskyldig visar eller så2) då skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av vitt hans ortsavdrag är beroende av makes inkomst, gör sannolikt att makes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill ändring skett i förhållande, vartill

40 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) hänsyn skall tagas vid bestämmande hänsyn skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den av ortsavdrag för honom vid den taxering, som skall verkställas under taxering, som skall verkställas under året näst efter inkomståret; året näst efter inkomståret; 3) då skattskyldig gör sannolikt 3) då skattskyldig gör sannolikt eller det eljest för myndigheten eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt, att den pre- framstår såsom troligt, att den preliminära skatten till följd av ändring liminära skatten till följd av ändi inkomst eller i avdrag för omkost- ring i inkomst eller i avdrag för omnader i förvärvskälla eller beträf- kostnader i förvärvskälla eller befande allmänna avdrag eller av an- träffande allmänna avdrag eller av nan anledning kommer att avvika annan anledning kommer att avvika från motsvarande slutliga skatt; från motsvarande slutliga skatt; 4) då skattskyldig visar eller myn4) då skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom digheten eljest erhåller kännedom om att den skattskyldiges skatteför- om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt av måga blivit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 § 2 mom. anledning, varom i 50 § 2 mom. komkommunalskattelagen förmäles, dock munalskattelagen förmäles, dock att att jämkning av skäl, som angivas i jämkning av skäl, som angivas i tredje stycket nämnda moment, icke tredje stycket nämnda moment, icke skall ske, om den skattskyldige har skall ske, om den skattskyldige h a r att utgöra preliminär A-skatt och så- att utgöra preliminär A-skatt och ledes bestämmelserna i 41 § 2 mom. således bestämmelserna i 41 § 2 äro tillämpliga; eller mom. äro tillämpliga; eller 5) då genom ändring i inkomst5) då genom ändring i inkomstförhållandena eller av annat skäl förhållandena eller av annat skäl ändrad skatteform synes påkallad. ändrad skatteform synes påkallad. I fall, sexhundra kronor. Oaktat vad — —— särskild omständighet. m å erfordras. Erhåller lokal skattemyndighet — Innan jämkning är obehövligt. Jämkning må efter inkomståret. 53 §. 1 mom. Debiterad skatt samt så1 mom. Debiterad skatt samt sådan dan preliminär A-skatt, som av ar- preliminär A-skatt, som av arbetsbetsgivare innehållits med ledning av givare innehållits med ledning av debetsedel, skall, där ej nedan i den- debetsedel, skall, där ej nedan i denna paragraf eller i 56 § annorlunda na paragraf eller i 56 § annorlunda stadgas, senast under den uppbörds- stadgas, senast under den uppbördstermin, då skatten förfaller till be- termin, då skatten förfaller till be-

-11 (Nuvarande lydelse) talning, medelst skatteanvisning inbetalas å fast postanstalt inom riket eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 § sägs.

(Föreslagen lydelse) talning, medelst skatteanvisning inbetalas å postanstalt inom riket eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 § sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på sätt i nästföljande stycke sägs, må ock kunna fullgöras sålunda, att skattebeloppet medelst girering överföres till postgirokontorets skatteavdelning. För att dylik inbetalning, avseende viss uppbördstermin, skall anses fullgjord under denna termin, skall försändelse innehållande girokort jämte skatteanvisning eller skatteanvisningar ävensom, i sistnämnda fall, summerad förteckning över de olika skattebeloppen hava inkommit till postanstalt senast å terminens sista dag. Arbetsgivare med minst två arbetstagare så ock annan arbetsgivare, beträffande vilken länsstyrelsen eller i stad1 den lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt, som innehållits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden. Samtidigt skola skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de olika skattebeloppen insändas till skatteavdelningen. Dock äger statlig myndighet efter anmälan till skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden, så ock annan arbetsgivare, om han har minst etthundra arbetstagare, efter

Inbetalning, som icke skall ske på sätt i nästföljande stycke sägs, må ock kunna fullgöras sålunda, att skattebeloppet medelst girering överföres till postgirokontorets skatteavdelning. För att dylik inbetalning, avseende viss uppbördstermin, skall anses fullgjord under denna termin, skall försändelse innehållande gireringskort jämte skatteanvisning eller skatteanvisningar ävensom, i sistnämnda fall, summerad förteckning över de olika skattebeloppen hava inkommit till postanstalt senast å terminens sista dag. Arbetsgivare med minst två arbetstagare, så ock annan arbetsgivare, beträffande vilken den lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt, som innehållits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalningskort eller gireringskort inbetalas eller överföres till särskilt skattepostgirokonto för länsstyrelsen i länet. Samtidigt skola skatteanvisningar insändas till länsstyrelsen. Dock äger statlig eller kommunal myndighet efter anmälan till länsstyrelsen, så ock a n n a n arbetsgivare, om h a n har minst femtio arbetstagare, efter tillstånd av länsstyrelsen insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt allenast en gång om året i samband med inbetalning

1 Ändringen överensstämmer med i nämnd* i betänkande Uppbördsverkens förstatligande föreslagen ändring.

42 (Nuvarande lydelse) tillstånd av vederbörande länsstyrelse insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad förteckning över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen inbetalda skattebeloppen allenast en gång om året i samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända allenast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstående skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet eller girokortet ävensom i förekommande fall försändelsen hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller. Vid inbetalning 3 mom. Då särskilda skäl därtill äro må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrclsen medgiva dels att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må, utan att gälda sådan särskild avgift eller restavgift varom förmäles i 54 eller 58 §, inbetala arbetstagares under uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin eller, beträffande arbetsgivare, som i 1 mom. tredje stycket sägs, efter den 18 i den månad, uppbördsterminen infaller, dels ock

(Föreslagen lydelse) av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända allenast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstående skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet eller gireringskoriet ävensom i förekommande fall försändelsen hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller.

—— — avräknas härå. 3 mom. Då särskilda skäl därtill äro må Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, centrala folkbokföringsoch uppbördsnämnden medgiva dels att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må, utan att gälda sådan särskild avgift eller restavgift varom förmäles i 54 eller 58 §, inbetala arbetstagares under uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin eller, beträffande arbetsgivare, som i 1 mom. tredje stycket sägs, efter den 18 i den månad, uppbörds-

43 (Nuvarande lydelse) att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning än i denna förordning sägs.

(Föreslagen lydelse) terminen infaller, dels ock att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning än i denna förordning sägs.

54 §. Har skattskyldig eller annan arHar skattskyldig eller annan arbetsgivare än i 53 § 1 mom. tredje betsgivare än i 53 § 1 mom. tredje stycket sägs försummat att under stycket sägs försummat att under uppbördstermin inbetala därunder uppbördstermin inbetala därunder förfallande skatt, äger han att senast förfallande skatt, äger han att senast den 18 i den månad, under vilken den 18 i den månad, under vilken terminen infallit, å fast postanstalt terminen infallit, å postanstalt inom inom riket medelst skatteanvisning riket medelst skatteanvisning erlägga erlägga skatten, därvid h a n tillika skatten, därvid han tillika skall gälskall gälda särskild avgift, utgörande da särskild avgift, utgörande för skattebelopp om för skattebelopp om högst 20 kronor . . . 20 öre över högst 20 k r o n o r . . . 20 öre över 20 men icke över 50 kronor . . . 50 öre 20 men icke över 50 kronor . . . 50 öre över 50 men icke över 100 kroöver 50 men icke över 100 kronor . . . 1 krona samt nor . . . 1 krona samt över 100 kronor . . . 1 krona för över 100 k r o n o r . . . 1 krona för varje påbörjat hundratal kronor. varje påbörjat hundratal kronor. etthundra kronor. Oavsett om — ——— — särskilda avgiften. Inbetalas skatt denna paragraf. Då särskilda 56 §. 1 mom. Inbetalas i annat fall än i 7 mom. Inbetalas i annat fall än i 53 § 1 mom. tredje stycket eller 54 § 53 § 1 mom. tredje stycket eller 54 § sägs skatt medelst skatteanvisning sägs skatt medelst skatteanvisning under tiden mellan två uppbördster- under tiden mellan två uppbördsterminer, skall skatten anses vara inbe- miner, skall skatten anses vara intald under den senare av dessa ter- betald under den senare av dessa miner, såvida icke av anteckning å terminer, såvida icke av anteckning inbetalningskort eller girokort eller å inbetalningskort eller gireringskort eljest framgår att inbetalningen av- eller eljest framgår att inbetalningser skatt, som förfallit till betalning en avser skatt, som förfallit till beunder en tidigare uppbördstermin. talning under en tidigare uppbördstermin.

44 (Nuvarande lydelse) 4 mom. Skatt, som inbetalas till centrala skattekontot, skall anses vara inbetald den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt. Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet eller girokortet angivas den skattskyldiges namn och postadress ävensom skatteslag, uppbördsår och uppbördstermin, samt, där så kan ske, den skattskyldiges födelsetid och mantalsskrivningsadress samt debetsedelns nummer. Då arbetsgivare inbetalar genom skatteavdrag innehållen skatt, skall därjämte arbetsgivarens namn och adress angivas. Ej må inbetalningseller girokort avse mer än en skattskyldig och en skattepost. Då arbetsgivare

(Föreslagen lydelse) A mom. Skatt, som inbetalas till centrala skattekontot, skall anses vara inbetald den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande gireringskort inkommit till postanstalt. Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet eller gireringskortet angivas den skattskyldiges namn och postadress ävensom skatteslag, uppbördsår och uppbördstermin, samt, där så kan ske, den skattskyldiges födelsetid och mantalsskrivningsadress samt debetsedelns nummer. Då arbetsgivare inbetalar genom skatteavdrag innehållen skatt, skall därjämte arbetsgivarens namn och adress angivas. Ej må inbetalningseller gireringskort avse mer än en skattskyldig och en skattepost. tillhandahållen blankett.

57 §. Penninginrättning, varom i 52 § Penninginrättning, varom i 52 § sägs, postanstalt och postgirokonto- sägs, postanstalt och postgirokontorets skatteavdelning skola redovisa rets skatteavdelning skola redovisa inbetald skatt till skatteavdelning vid inbetald skatt till länsstyrelse i den postkontor i residensstad i den ord- ordning Kungl. Maj :t bestämmer. ning Kungl. Maj :t bestämmer. Skatteavdelning vid postkontor elLänsstyrelse skall i den ordning ler, såvitt gäller skattskyldiga i stad Kungl. Maj:t bestämmer anteckna och Kungl. Maj.t ej annorlunda för- inbetald skatt för envar skattskyldig ordnat, den lokala skattemyndighe- samt upprätta restlängd. ten i staden skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort samt upprätta restlängd i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. 70 §. 2 mom. Har vid granskning hos 2 mom. Har vid granskning hos riksrevisionsverket av verkställd de- riksrevisionsverket av verkställd debitering befunnits, att skatt blivit bitering befunnits, att skatt blivit

(Nuvarande lydelse) från debitering obehörigen utesluten «ller till för ringa belopp påförd eller att preliminär skatt blivit gottskriven med för högt belopp, skall vederbörande länsstyrelse underrättas härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, om förhållande, som nyss sagts, finnes föreligga, efter hörande av den skattskyldige fastställa det belopp denne har att gälda.

(Föreslagen lydelse) från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd eller att preliminär skatt blivit gottskriven med för högt belopp, skall vederbörande länsstyrelse underrättas härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig. Föreligger förhållande, som nyss sagts, skall länsstyrelsen, efter hörande av den skattskyldige när så finnes påkallat, fastställa det belopp denne har att gälda.

Finner länsstyrelsen efter anmälan av lokal skattemyndighet eller eljest sådant förhållande vara för handen, skall länsstyrelsen likaledes, efter hörande av den skattskyldige, fastställa det belopp denne har att erlägga.

Finner lokal skattemyndighet efter anmälan eller eljest sådant förhållande vara för handen, skall myndigheten, efter hörande av den skattskyldige, när så finnes påkallat, fastställa det belopp denne har att erlägga.

5. Det ankommer

Anvisningar till 39 § — — skall verkställas. Nämnden äger medgiva att preliminär A-skatt, som skall utgå med belopp enligt skattetabell, må beräknas till annat belopp än som angives i tabellen under förutsättning att avvikelsen endast är att anse som ringa.

till 45 § 1. Har skattskyldig, som skall er1. Har skattskyldig, som skall erlägga preliminär A-skatt, enligt unlägga preliminär A-skatt, enligt underrättelse från länsstyrelsen ändrat derrättelse från länsbyrå för folkbokföringen ändrat civilstånd under för- civilstånd under förra delen av inra delen av inkomståret, skall lokal komståret, skall lokal skattemyndigskattemyndighet utan särskild an- het utan särskild anmälan från den mälan från den skattskyldige vidtaga skattskyldige vidtaga den jämkning den jämkning av nämnda skatt, som av nämnda skatt, som av ändringen må betingas. av ändringen må betingas. icke uttages. Lokal skattemyndighet

46 Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968; dock att förordningens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan såvitt fråga är om åtgärder, som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet. Beträffande preliminär skatt avseende inkomståret 1967 samt tillkommande skatt, som skall inbetalas under uppbördsterminen i januari månad 1968, skola äldre bestämmelser i 53 och 57 §§ gälla. Anm.: I betänkande angående uppbördsverkens förstatligande har nämnden framlagt förslag till vissa ändringar i uppbördsförordningen, som tar bort den nuvarande skillnaden mellan land och stad i uppbördsavseende. Enär någon skillnad mellan land och stad inte göres i datasystemet sammanfaller de sålunda föreslagna ändringarna i förordningens nuvarande lydelse i stort sett med de ändringar som i förevarande hänseende påkallas av datareformens genomförande. I anledning härav har i ovanstående förslag ej intagits samtliga de ändringar i förordningens nuvarande lydelse, som föranledes av datareformens genomförande. I betänkande angående uppbördsverkens förstatligande redovisat förslag till ändring av uppbördsförordningen har intagits såsom Bilaga till förevarande betänkande.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen den 26 oktober 1951 (nr 691 ) 1 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1§. Avgifter till svenska kyrkan eller Församlingsskatt, varom i lagen hennes prästerskap, kyrkomusiker om församlingsstyrelse är stadgat eller betjäning, vilka efter kyrkooch som efter kyrkofullmäktiges bestämmas beslut eller eljest utdebite- slut eller eljest utdebiteras efter de ras efter de grunder som för kommugrunder som för kommunalskatts utnalutskylders utgörande i allmänhet görande är stadgat, skall efter endast äro stadgade, skola efter endast sex- sextio procent av det belopp för skattio procent av det belopp för skatte- tekrona och skatteöre, vilket bekrona och skatteöre, vilket bestämts stämts till utdebitering, påföras den, till utdebitering, påföras den, som är som är för inkomståret mantalsskriför inkomståret mantalsskriven här ven här i riket men som vid ingången i riket men som vid ingången av in- av inkomståret icke tillhör svenska komståret icke tillhör svenska kyrkyrkan, kan. 2§. Det åligger Har i stomme till debiteringslängd, som överlämnats till den lokala skattemyndigheten från länsbyrå för folkbokföringen, intagits uppgift att skattskyldig vid ingången av inkomståret icke tillhör svenska kyrkan, skall debiteringen ske i enlighet med den sålunda lämnade uppgiften. 1

Senaste lydelse av 1 § se 1953:402.

enligt 1 §.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

4§.

Har rätt till skattenedsättning enligt 1 §, på grund av oriktig uppgift från länsbyrå för folkbokföringen eller av annan anledning, icke beaktats vid debiteringen äger den skattskyldige söka rättelse hos den lokala skattemyndighet som verkställt debiteringen; och skall därvid vad i uppbördsförordningen är stadgat angående rättelse av felaktig debitering av slutlig eller tillkommande skatt äga tillämpning.

Har rätt till skattenedsättning enligt 1 § icke beaktats vid debiteringen äger den skattskyldige söka rättelse hos den lokala skattemyndighet som verkställt debiteringen; och skall därvid vad i uppbördsförordningen är stadgat angående rättelse av felaktig debitering av slutlig eller tillkommande skatt äga tillämpning.

5§. I denna lag förstås med t a x e r i n g s å r : det — i n k o m s t å r : det — Vad i denna lag stadgas angående länsbyrå för folkbokföringen skall beträffande stad, där det tryckande registret föres hos den lokala skattemyndigheten, avse sistnämnda myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

— verkställes; samt föregått taxeringsåret.

49 Förslag till Förordning om ändring av 8 § förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 18 december 1959 (nr 551) x angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

8§. Har belopp — — stycket sägs. Om pensionsgrundande pensionsgrundande inkomsten. Pensionsgrundande inkomst som Pensionsgrundande inkomst som överståthållarämbetet eller lokal överståthållarämbetet eller lokal skattemyndighet bestämt senast den skattemyndighet bestämt senast den 20 november under taxeringsåret 1 oktober under taxeringsåret skall, skall, därest debetsedel å slutlig skatt därest debetsedel å slutlig skatt ututfärdas för den försäkrade, angivas färdas för den försäkrade, angivas å å debetsedeln. Har pensionsgrundan- debetsedeln. Har pensionsgrundande de inkomst bestämts efter nämnda inkomst bestämts efter nämnda tidtidpunkt, skall underrättelse härom punkt, skall underrättelse härom sändas till den försäkrade. sändas till den försäkrade. Har verkställd — den försäkrade. Underrättelse enligt över beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Ang. förordningens rubrik och senaste lydelse av 8 § se 1962:395.

4—614545

Förslag till Förordning om ändring av 17 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552J 1 angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

17 §. Arbetsgivaravgift uppgående Riksförsäkringsverket skall särskilt för varje uppbördsdistrikt, såvitt gäller Stockholm före den 1 augusti och i övrigt före den 1 september under året näst efter utgiftsåret, lämna vederbörande lokala skattemyndighet uppgift om de arbetsgivaravgifter som skola påföras i samband med slutlig skatt.

—• därtill föreligga. Riksförsäkringsverket skall senast den 1 oktober under året näst efter utgiftsåret lämna uppgift om de arbetsgivaravgifter, som skola påföras i samband med slutlig skatt. Närmare föreskrifter härom meddelas av centrala folkbokföringsoch uppbördsnämnden efter samråd med riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Rubrikens lydelse enligt 1962: 396. Senaste lydelse av 17 § se 1961: 261.

Förslag till Lag om ändring av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) J om finansiering av folkpensioneringen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

2§.

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt ej annat följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga folkpensionsavgift för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst, under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd för taxeringsåret var svensk medborgare. Folkpensionsavgift skall — —

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt ej annat följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga folkpensionsavgift för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst, under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret samt att han vid ingången av året näst före taxeringsåret var svensk medborgare. före taxeringsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla beträffande pensionsavgifter som påföras för år 1967 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1965: 74.

52 Förslag till Förordning om ändring av 10 § förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

10 §. Bifalles ansökan om skatteberäkBifalles ansökan om skatteberäkning enligt denna förordning senast ning enligt denna förordning senast den 20 november under taxerings- den 1 oktober under taxeringsåret, året, skall skatteberäkningen iaktta- skall skatteberäkningen iakttagas vid debitering av slutlig skatt. gas vid debitering av slutlig skatt. — -— icke ränta. Bifalles ansökan Föranleder skatteberäkning, varFöranleder skatteberäkning, varom beslut meddelats efter den 20 no- om beslut meddelats efter den 1 okvember under taxeringsåret, att yt- tober under taxeringsåret, att ytterterligare skatt skall uttagas, äga upp- ligare skatt skall uttagas, äga uppbestämmelser bördsförordningens bestämmelser bördsförordningens om tillkommande skatt tillämpning. om tillkommande skatt tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

AVDELNING A

Folkbokföringsväsendet m m

KAPITEL 1

Inledning

En allmän historik över kyrkobokföringens och mantalsskrivningens utveckling återfinns i 1936 års uppbördskommittés betänkande SOU 1938:41 och, mera kortfattat, i särskilda utskottets utlåtande 1945: 1 över då föreliggande förslag till omorganisation av folkbokföringen. Till grund för nu gällande bestämmelser angående folkbokföringen i riket ligger folkbokföringskommitténs betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944:52, Prop 1945:282, SäU 1945:1, rskr 1945:446, Prop 1946:255, Sä2U 1946:1, rskr 1946:447). Den nuvarande folkbokföringsförordningen (SFS 1946:469) trädde i kraft den 1 januari 1947 (SFS 1946: 470). För att anpassa det nya systemet till förhållandena i Stockholm och Göteborg verkställdes särskilda utredningar, vilka ligger till grund för kungörelserna den 19 december 1947 (nr 944) och den 30 j u n i 1948 (nr 621) angående folkbokföringen i dessa städer. När folkbokföringsreformen blev beslutad, framstod det klart att det nya systemet, sedan det varit i tillämpning under några år, borde bli föremål för översyn. Denna uppdrogs åt 1949 års folkbokföringssakkunniga, som bl a skulle undersöka vilka förbättringar av systemet som kunde vidtas och eftersträva att åstadkomma förenklingar av förfarande och organisation. De nämnda sakkunnigas verksamhet upphörde med utgången av j u n i månad 1951. Reformarbetet har sedermera fortsatt och förslag har framlagts av bl a dåvarande statens organisationsnämnd (SON) i oktober 1957 och i j u n i 1958, av uppbördsorganisationskommittén (UOK) i olika betänkanden och promemorior 1 samt av centrala folkbokförings-och uppbördsnämnden (CFU) i betänkanden den 20 augusti 19652 och den 27 oktober 1965. 3 Enligt av statsmakterna fattade beslut skall datamaskiner användas för registrerings-, beräknings- och redovisningsarbeten inom folkbokföring, 1

2 3

Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet (SOU 1961:4). Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet, del II Datamaskiner hos länsstyrelserna (SOU 1962:18). Förslag till organisation m. m. för centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (Fi. stencil 1963 Nr 8). Förslag till organisation för länsstyrelsernas datakontor (Fi. stencil 1964 Nr 3). Uppbördsverkens förstatligande. Lokal skattemyndighets arbetsuppgifter och organisation.

56 taxering och uppbörd. Övergången till datamaskinsystemet skall ske senast per årsskiftet 1967/68. Vid varje länsstyrelse h a r påbörjats uppbyggnaden av ett datakontor. Flertalet län skall erhålla såväl datamaskiner som maskiner för hålkortsstansning m m . Ett mindre antal län skall erhålla endast utrustning för stansning m m. De senare länen skall få den maskinella databehandlingen utförd vid något angränsande läns maskinanläggning. Vad beträffar folkbokföringssystemet må i detta sammanhang erinras om följande. Att mantalsskrivningen i någon form skall bibehållas och att de lokala skattemyndigheterna skall ha befattning därmed har ej ifrågasatts i de hittills framkomna förslagen. I sin PM den 4 oktober 1957 angående kyrkobokföringen och mantalsskrivningen föreslog SON ett förenklat mantalsskrivningsförfarande, dock med bibehållna mantalsuppgifter. Särskilt under senare år har frågan om mantalsuppgifterna trätt i förgrunden i den offentliga diskussionen. Frågan huruvida kyrkobokföringen skall bibehållas eller ersättas eller kompletteras med en registrering hos civila myndigheter är av gammalt datum. UOK har i sina betänkanden SOU 1961:4 och 1962: 18 utgått från att prästerskapet alltjämt tills vidare skall handha bestyret med den fortlöpande redovisningen. I prop 1963:32 angående riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet, m m, erinrar finansministern om att i några remissyttranden över UOK:s förslag ifrågasatts, om man inte i detta sammanhang borde aktualisera frågan om en överflyttning till de lokala skattemyndigheterna av den på pastorsämbetena ankommande delen av folkbokföringen samt uttalar att »frågan om en eventuell överflyttning från pastorsämbetena till andra myndigheter av bestyret med folkbokföringen torde böra prövas i samråd med 1958 års utredning kyrka—stat». Riksdagen lämnade förslaget i denna del utan erinran. Uppbördsorganisationskommittén redogjorde i sitt den 9 september 1963 avlämnade förslag till organisation m m för centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden för sådana frågor som ännu inte lösts av kommittén och som det alltså skulle ankomma på centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden att ta ställning till. Kommittén anförde under rubriken frågor, som inte är direkt avhängiga av övergången till ADB-system bl a: 1. En eventuell överflyttning från pastorsämbetena till andra myndigheter av bestyret med folkbokföringen. Vid bedömningen av denna fråga har att beaktas bl a följande problem, nämligen vilka skäl som talar för och emot en bortflyttning r till vilken myndighet i förekommande fall en överflyttning bör ske, en eventuell överflyttnings konsekvenser i fråga om pastoratsindelning m m jämte registerföring och avisering samt lagstiftningsfrågor. 2. Kyrkobokföringens ordnande, varvid bl a uppkommer följande frågor, nämligen församlingsbokens vara eller icke vara, utfärdande av personakter, arkivering av sådana akter, ministerialböcker och vissa icke obligatoriska böcker och register,, flyttningsanmälans fullgörande, prästbevis av olika slag samt aviseringsfrågor.

57 3. Mantalsskrivningens ordnande, därvid bl a uppkommer följande problem, nämligen mantalsblanketternas eventuella slopande, tidpunkten för mantalsskrivningen, mantalsskrivning baserad på faktisk kyrkobokföring viss dag eller bosättning viss dag, mantalsskrivning av personer med ofta växlande vistelseort, mantalsskrivningen av fastigheter, processuella frågor, folkbokföringen i Stockholm, Göteborg och eventuellt några andra städer samt medborgarkortsfrågan. Redogörelsen, som inflöt i prop 1964:46 angående organisationen av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden m m, föranledde inte något särskilt uttalande från departementschefens sida. Frågan om mantalsskrivningen behandlas närmare i detta betänkande (kap 4 ) . I direktiven för 1958 års utredning kyrka-—stat uttalas bl a att kyrkans och kyrkliga myndigheters befattning med civila förvaltningsuppgifter aktualiserar frågor rörande folkbokföring, vigsel och äktenskapsregistrering, begravningsväsende m m. Utredningen kyrka—stat har i den skrivelse den 14 maj 1964, varmed utredningen till ecklesiastikministern överlämnade sitt betänkande III »Religionsfrihet» (SOU 1964:13 s XVIII) berört frågan om en eventuell överflyttning till annan myndighet av på pastor ankommande bestyr med folkbokföringen. Utredningen framhåller bl a följande. På det lokala planet har utvecklingen under det senaste seklet präglats av att borgerlig och kyrklig verksamhet i allt större utsträckning skiljts åt. Ur den gamla socknen har utvecklats särskilda borgerliga och kyrkliga kommuner med skilda uppgifter och egna organ. En skilsmässa mellan borgerligt och kyrkligt kan nu sägas vara i väsentliga delar genomförd på lokalplanet. Ekonomiskt är den borgerliga kommunen och församlingen särskilda enheter med beskattningsrätt var för sig. Alltjämt handhar emellertid församlingen vissa väsentligen borgerliga uppgifter, främst folkbokföringen och begravningsväsendet. Vigsel kan ske genom såväl borgerligt som kyrkligt organ. Vad gäller folkbokföringen har utredningen att behandla frågan, om den på det lokala planet skall bibehållas hos kyrkan eller överföras till borgerligt organ. Om församlingarna i stort sett bibehåller sin nuvarande medlemsstock nödvändiggör medlemsregistrering och anteckning av olika kyrkliga handlingar en omfattande bokföring, och det har för sådant fall hävdats att ett överförande av folkbokföringen skulle medföra betydande dubbelarbete. Om kyrkan skall ha kvar folkbokföringen uppkommer frågan om detta, med upphävande av beskattningsrätten gentemot utträdda, kan ske mot särskild ersättning till kyrkan av allmänna medel, överföres folkbokföringen till borgerligt organ får bedömas, om befintliga enheter och organ lämpligen bör övertaga den, eller om särskilda folkbokföringsområden med egna organ skall tillskapas. Spörsmål uppkommer här bl. a. om enheternas storlek och organisation samt huruvida borgerliga organ kan lämna service åt församlingarna. Frågan om en eventuell överflyttning från pastorsämbetena till annan myndighet av bestyret med folkbokföringen skall alltså av GFU prövas i samråd med 1958 års utredning kyrka—stat. På nämnden bör därvid a n k o m m a att bl a klarlägga de motiv som från folkbokföringssynpunkt

58 kan åberopas för en sådan överflyttning, till vilken myndighet en överflyttning av arbetsuppgifterna bör ske och vilka konsekvenser detta får i kostnadshänseende. På utredningen kyrka—stat å andra sidan bör ankomma bl a att klarlägga de skäl som från kyrklig synpunkt kan anföras för och emot överflyttningen samt vilka konsekvenser en bortflyttning av arbetsuppgifterna från prästerskapet får för den prästerliga organisationen. F r å n nämndens sida har vid samråd som hittills förevarit hävdats, att någon mera omfattande omorganisation av folkbokföringen på det lokala planet med överflyttning av folkbokföringen från pastorsämbetena till annan myndighet inte bör förekomma i anslutning till ADB-systemets genomförande. Detta systems genomförande medför nämligen i och för sig så stora förändringar inom organisationen och en så besvärlig omställningsprocess att verksamheten inte under omställningstiden bör störas av en total omorganisation på det lokala planet. Med hänsyn till den ovisshet som råder i fråga om lämpligheten av att flytta bort folkbokföringen från pastorsämbetena och om tidpunkten för en eventuell sådan överflyttning utgår nämnden från att den fortlöpande redovisningen av befolkningen skall tills vidare alltjämt handhas av pastorsämbetena genom kyrkobokföringen. Den i SOU 1944:52 föreslagna folkbokföringsförordningen, vilken innehöll alla de bestämmelser, som ansågs erforderliga, även i fråga om förfarandets detaljer, blev i det följande lagstiftningsarbetet uppdelad på folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469), kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801) och mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 654). Till dessa huvudförfattningar ansluter sig kungörelserna den 19 december 1947 (nr 944, ändrad och omtryckt i SFS 1960:527) angående folkbokföringen i Stockholm och den 30 juni 1948 (nr 621) angående folkbokföringen i Göteborg jämte ett antal i särskild ordning och vid olika tidpunkter givna detalj bestämmelser. Samtidigt med folkbokföringsreformen genomfördes i uppbördsväsendet den s k källskattereformen. Folkbokföringsförfattningarna utformades under hänsynstagande till och mot bakgrunden av dels denna reform, dels det redan på grund av 1945 års riksdags beslut angående omorganisation av folkbokföringen (prop 1945:282) påbörjade arbetet med att inrätta adressmaskinanläggningar hos länsstyrelserna. Fastän kommittéförslaget uppdelades på olika författningar kom likväl folkbokföringsförordningen av skilda anledningar att innehålla, förutom grundbestämmelser som förutsätter riksdagens medverkan, åtskilliga föreskrifter av administrativ art. Redan i direktiven för 1949 års folkbokföringssakkunniga uttalades, att ur förordningen borde utmönstras sådana bestämmelser som lämpligen kan meddelas i administrativ ordning. I den nya folkbokföringsförordningen bör enligt nämndens mening fin-

59 nas samlade endast sådana grundläggande bestämmelser av huvudsakligen materiell art som kräver ställningstagande från riksdagens sida. Föreskrifter som erfordras för tillämpningen härav har ansetts böra meddelas i administrativ ordning av Kungl Maj :t eller efter Kungl Maj :ts bemyndigande av CFU. Ett flertal av de utmönstrade bestämmelserna kommer sålunda att få motsvarigheter i andra författningar. Vid omarbetningen har självfallet hänsyn tagits till det nya tekniska system (ADB-systemet) för registreringsarbetet som skall tagas i bruk vid årsskiftet 1967/68. Att detta föga framträder i den föreslagna författningstexten sammanhänger med att de för det tekniska systemet erforderliga föreskrifterna huvudsakligen är sådana, att de bör ges i administrativ ordning. ADB-systemet har, som ovan framhållits, endast i ringa mån påverkat utformningen av FslFBF. Mot bakgrunden härav och enär motiven till de i den nya förordningen intagna materiella bestämmelserna inte ansetts böra tyngas med en redogörelse för den tekniskt betonade utformningen av registreringen hos länsstyrelserna, har i denna del av betänkandet inte intagits någon sådan redogörelse. Härutinnan hänvisas till den beskrivning av datasystemet som lämnas under avd B, Uppbördsväsendet m m. Ehuru revisionen av FBF i första hand varit författningsteknisk, innehåller betänkandet dock vissa reformförslag av saklig n a t u r ; härom hänvisas till vad i särskilda avsnitt nedan sägs om anmälningsskyldighet, mantalsskrivning, roteombud, romersk-katolska församlingars kyrkobokföring och medborgarkort samt i specialmotiveringen till vissa bestämmelser, som fått ett något ändrat innehåll vid överföringen från den gällande författningen. En del av bestämmelserna i den nya förordningen torde, åtminstone tills vidare, få anses vara interimistiska. Omarbetning, eventuellt en ny förordning, kan bli nödvändig, sedan förutsättningarna klarnat för beslut i frågan, huruvida den löpande folkbokföringen lokalt skall alltjämt handhas av pastorsämbetena eller överföras på civila myndigheter. I detta sammanhang bör framhållas, att återhållsamhet med mera genomgripande reformer ifråga om kyrkobokföringssystemet synes böra iakttas i avbidan på att statsmakterna kan ta ställning till frågan om förhållandet mellan kyrka och stat och som följd därav ståndpunkt kan tas i valet mellan kyrkobokföring och löpande civil folkbokföring. Detta innebär bl a att församlingsboken bör bibehållas, dock med vidgad möjlighet till användning av lösbladssystem. Gällande bestämmelser om rätt folkbokföringsort har i huvudsak oförändrade överförts till den nya förordningen. Samhällsutvecklingen gör det dock nödvändigt att dessa bestämmelser blir föremål för grundlig översyn i det fortsatta utredningsarbetet. Under det fortsatta arbetet kommer i övrigt att upptas sakfrågor, som nu regleras i kyrkobokföringskungörelsen och mantalsskrivningskungörelsen m fl författningar av konstitutionellt samma natur. Omarbetning

60 av dessa författningar behövs även för att bereda r u m åt bestämmelser som utbrutits ur den nuvarande folkbokföringsförordningen. Det mantalsskrivningssystem som föreslås till antagande genom den nya folkbokföringsförordningen kräver tillämpningsföreskrifter av annat innehåll än de som ingår i den nuvarande mantalsskrivningskungörelsen. Den slutliga utformningen av de ändrade eller nya tillämpningsföreskrifterna kan ske först sedan ställning tagits definitivt till dels sådana principfrågor som blir reglerade genom den nya folkbokföringsförordningen, dels ett mera i detalj utformat ADB-system, grundat på bl a erfarenheter från försöksverksamheten.

KAPITEL 2 Folkbokföringsmyndigheter m m

Gällande bestämmelser

Folkbokföringsförordningen, kyrkobokföringskungörelsen, mantalsskrivningskungörelsen samt de särskilda kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg med däri under årens lopp gjorda åtskilliga förändringar innehåller de grundläggande bestämmelserna om vår nuvarande folkbokföring, dvs kyrkobokföring, mantalsskrivning samt registrering hos länsbyråer för folkbokföringen och riksbyrån för folkbokföringen (numera CFU). Utöver dessa egentliga folkbokföringsförfattningar finner m a n bestämmelser om detaljer dels i vissa i Svensk författningssamling ej publicerade Kungl brev eller ämbetsskrivelser från departement, dels i åtskilliga författningar med jämväl annat innehåll. Pastorsämbetena i rikets p å 1 138 pastorat fördelade 2 569 församlingar, därav 5 icke territoriella (siffrorna pr 1.1.1965), handhar kyrkobokföringen, en fortlöpande lokal registrering av befolkningen i, som regel, följande kyrkoböcker och register: församlingsbok med tillhörande särskilda förteckningar, församlingsliggare, bok över obefintliga, inflyttningsbok med vissa tillhörande minnesanteckningar, födelse- och dopbok, konfirmationsbok, lysnings- och vigselbok samt död- och begravningsbok ävensom två kortregister, benämnda församlingsregister och avgångsregister, samt därjämte minnesanteckningar över anmaningar eller förelägganden, meddelade personer som försummat sin anmälningsskyldighet vid flyttning. Frivilligt äger pastor därutöver föra andra böcker eller register, bl a utflyttningsbok. Pastor är som regel kyrkoherden. I författningarna betecknar emellertid ordet församling även kyrkobokföringsdistrikt — område med egen kyrkobokföring enligt en av Kungl Maj :t fastställd indelning av vissa församlingar — och ordet pastor även komminister eller kyrkoadjunkt, som ansvarar för kyrkobokföringen i sådant distrikt eller i annexförsamling; kyrkoherden h a r dock såtillvida ansvar även för denna särskilda kyrkobokföring som h a n är skyldig att öva tillsyn däröver. Antalet församlingar enligt detta språkbruk är något större än det ovan angivna. Den nedan omnämnda s k centralbokföringen i Stockholm och Göteborg har medfört, att pastorsämbetena i dessa städers församlingar skall föra utflyttningsbok men är befriade från skyldighet att föra bok över obefintliga,

62 inflyttningsbok, minnesanteckningar över anmaningar och förelägganden samt avgångsregister; församlingsbok skall föras i göteborgsförsamlingarna men ej i stockholmsförsamlingarna. De lokala skattemyndigheterna. Lokal skattemyndighet i envar av 29 städer med egen uppbördsförvaltning är kronokamreraren respektive i Stockholm uppbördsdirektören samt i ettvart av 156 fögderier, omfattande övriga städer och landsbygden, häradsskrivaren. Uppbördsdirektören är chef för Stockholms stads uppbördsverk; även i andra städer med egen uppbördsförvaltning benämnes denna uppbördsverket. 1 Den lokala skattemyndighetens arbetsuppgifter inom folkbokföringen sammanhänger väsentligen med mantalsskrivningen. Mantalsskrivning förrättas årligen särskilt för varje kommun eller fögderidel av kommun med ledning av obligatoriska skriftliga uppgifter från befolkningen samt upplysningar av de närvarande och ur församlingsliggaren, vilken skall tillhandahållas av pastor eller annan representant för pastorsexpeditionen, samt resulterar efter viss skriftväxling mellan mantalsskrivningsförrättare rörande oklara fall i en mantalslängd för varje distrikt. Mantalsskrivningsförrättare är den lokala skattemyndigheten; i fögderi kan särskild mantalsskrivningsförrättare förordnas för ett eller flera distrikt därest förrättningarna eljest ej skulle medhinnas. Mantalslängden gäller för ett mantalsår, dvs kalenderåret efter förrättningsåret; fastighetsordningen är den kamerala både i den del av längden som innehåller den egentliga fastighetsredovisningen, den s k fastighetsliggaren, tillika stomme till fastighetslängd utom under år då allmän fastighetstaxering äger rum, och i den andra delen, den s k personella liggaren, där befolkningen redovisas var och en under sin bostadsfastighet med vissa undantag för rubrikerna å kommunen skrivna och utan känt hemvist. De i 34 § FBF och kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 562) angående förande av vissa register hos lokal skattemyndighet föreskrivna fortlöpande registren över fastigheterna och befolkningen är hjälpkortregister till verksamheten i övrigt och sekundära, dvs det väsentliga innehållet härrör från grundregistreringen i kyrkoböcker och mantalslängder, förmedlat av länsbyråerna. Däremot inbegriper den s k centralbokföringen hos uppbördsverken i Stockholm och Göteborg för vardera staden grundregistrering i de s k »urkunderna» : folkregister, register över obefintliga, arkivregister samt inflyttningsbok med minnesanteckningar, motsvarande landsortsförsamlingarnas församlingsbok, bok över obefintliga och inflyttningsbok samt lydande de allmänna bestämmelserna om kyrkobokföring i tillämpliga delar; även utvecklingshistoriskt 2 kan man beteckna centralbokföringen såsom en från 1 a

Enligt CFU:s förslag den 20 augusti och 27 oktober 1965 skall de nuvarande kommunala uppbördsverken förstatligas den 1 januari 1967 och landet samtidigt indelas i 123 fögderier. Den civila folkbokföringen infördes i Stockholm år 1876 och i Göteborg år 1883.

63 stadsförsamlingarna till civil myndighet centraliserad kyrkobokföring. Till centralbokföringen hör vidare från pastorsämbetena överförda beslutsfunktioner i frågor om rätt kyrkobokföringsort m m och nationalitetsbestämning samt viss ytterligare registerföring av mera sekundär karaktär i adressregister, avgångs journal samt minnesanteckningar över anmälningar och förelägganden ävensom, i Stockholm, flyttningsregister. De kommunala roteombuden med en fyraårig mandattid är ej myndigheter men förtjänar ett omnämnande i anslutning till de lokala folkbokföringsmyndigheterna för att bilden av dessa skall bli tillräckligt klargörande. Efter vederbörandes hörande har länsstyrelsen att för varje församling bestämma roteombudens antal och rotar; länsstyrelsen äger medge undantag från skyldigheten att utse roteombud, bl a för stad eller köping. Roteombuden skall tillhandagå pastor och mantalsskrivningsförrättaren i folkbokföringsärenden samt i samråd med dem bl a verka för att allmänheten fullgör sin anmälningsskyldighet. Varje roteombud skall årligen få en s k roteförteckning över rotens befolkning m m och har skyldighet att rätta sig efter instruktionsbestämmelser av kommunen, förutsatt att instruktionen fastställts av länsstyrelsen. Viss rätt till arvode och ersättning för kostnader tillkommer roteombuden. Domkapitlen och kyrkobokföringsinspektörerna. Domkapitlen är tillsynsmyndigheter och besvärsinstanser i vissa kyrkobokföringsfrågor. »Att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning» tillkommer dem enligt lagen den 13 november 1936 om domkapitel. Enligt folkbokföringsförordningen skall de därvid biträdas av kyrkobokföringsinspektörer, för närvarande 23 till antalet, med en mandattid av fem år. Kungl Maj :t bestämmer antalet inspektörer, deras inspektionsområden i stift med flera inspektörer och grunderna för deras rätt till gottgörelse för uppdraget samt förordnar inspektörer på förslag av domkapitlen, vart för sitt stift, varöver vederbörande länsstyrelse skall ha haft tillfälle att yttra sig. Länsstyrelserna är enligt gällande folkbokföringsförordning länsbyråer för folkbokföringen samt besvärsinstanser i mantalsskrivnings- och vissa kyrkobokföringsfrågor; dock fungerar Stockholms stads uppbördsverk samt de lokala skattemyndigheterna i Göteborg och Malmö, var för sin stad, såsom länsbyrå i stället för länsstyrelsen. Länsbyråerna är utrustade med adresseringsmaskiner och tryckande register över fastigheterna, befolkningen och juridiska personer. De tryckande registren består av adressplåtar; uppbördsverket i Stockholm har dock register för ADB. Därmed trycks längder och s k avtryckskort. Avtryckskorten kommer till användning såsom registerkort eller underrättelser för aktualisering i pastorsämbetenas och de lokala skattemyndigheternas ovannämnda hj älpregister, i länsbyråernas

64 egna alfabetiska adressregister och nummerregister samt i registreringen hos inskrivningschefer, civilförsvarschefer, lokala skattemyndigheter, allm ä n n a försäkringskassor, riksförsäkringsverket etc. Beslut hörande till centralbokföringen i Stockholm och Göteborg överprövas hos överståthållarämbetet respektive länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelserna har, utom såsom länsbyråer och besvärsinstanser i folkbokföringsmål, att meddela vissa folkbokföringsbeslut av väsentligen organisatorisk eller kommunal karaktär, såsom angående mantalsskrivningsförfarandet, angående roteombud, angående pastoratens ekonomiska ansvar för kyrkobokföringen m m. Riksbyrå för folkbokföringen har varit statistiska centralbyrån hos vilken alltjämt föres det i 60 § FBF föreskrivna dödregistret, bestående av de avlidnas och de dödförklarades dit insända personakter. Den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen tillkommer numera CFU, som dessutom övertagit de övriga personaktsregistren, nämligen register över obefintliga, emigrantregister och dubblettaktregister; de två förstnämndas innehåll framgår av benämningarna och i det sistnämnda förvaras personakter som på grund av skada eller nötning ersatts med nya. Med hjälp av en förteckning över födelsenummer fastställs sådana nummer i mån av behov för andra än nyfödda, företrädesvis invandrare och vissa personer som varit bokförda såsom obefintliga. Tills vidare gäller uppskov med ikraftträdandet av en bestämmelse om sökregister över rikets befolkning. Kammarrätten är högsta instans i kyrkobokförings- och mantalsskrivningsmål, som genom besvär eller underställning fullföljs dit från länsstyrelserna. Regeringsrätten. Enligt lagen om domkapitel anförs besvär över domkapitels beslut hos Kungl Maj :t i ecklesiastikdepartementet. Besvär i mål om kyrkobokföring tillhör regeringsrättens upptagande och avgörande enligt 2 § 15 :o) lagen om Kungl Maj :ts regeringsrätt.

Nämnden

Den lokala, fortlöpande folkbokföringen skall även fortsättningsvis, i avvaktan på bl a att ställning tas i frågan om relationerna kyrka—stat, ombesörjas av pastorsämbetena samt i Stockholm och Göteborg av den lokala skattemyndigheten. Mantalsskrivningen skall, ehuru i förenklad form, utföras av de lokala skattemyndigheterna. Liksom hittills skall på det regionala planet länsstyrelserna fullgöra vissa funktioner inom folkbokföringen. Beteckningen »länsbyrå för folkbokföringen» försvinner. CFU skall liksom

65 hittills handlägga centrala uppgifter inom och utöva tillsyn över folkbokföringsväsendet i riket. Beteckningen »riksbyrån för folkbokföringen» försvinner. De här nämnda myndigheterna föreslås i sin befattning med folkbokföringen skola benämnas »folkbokföringsmyndighet». Liksom hittills avses domkapitel och kyrkobokföringsinspektörer skola utöva vissa funktioner inom folkbokföringen. Mål och ärenden rörande folkbokföringen avses i enlighet med gällande principer skola handläggas av länsstyrelserna, domkapitlen, kammarrätten och regeringsrätten.

5 - 611545

KAPITEL 3 Kyrkobokföringen

1. Pastors ansvar för kyrkobokföringen.

Pastorsexpeditionerna

Gällande bestämmelser

Med undantag för centralbokföringen i Stockholm och Göteborg och de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring sker kyrkobokföringen i riket i församlingar och kyrkobokföringsdistrikt av svenska kyrkan. Angående viss församlings indelning i kyrkobokföringsdistrikt förordnar enligt 2 § FBF Konungen. Angående kyrkobokföringen gäller samma bestämmelser i församlingar och i kyrkobokföringsdistrikt. Ansvaret för kyrkobokföringen åvilar enligt 2 § FBF och 2 § KBK pastor. Annan i församlingen tjänstgörande präst kan dock på eget ansvar utfärda prästbevis. Pastor är som regel kyrkoherden. Komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i särskilt kyrkobokföringsdistrikt är dock pastor därstädes utan särskilt förordnande. Kyrkoadjunkt kan vara pastor i annexförsamling eller kyrkobokföringsdistrikt med stöd av domkapitlets förordnande att sköta kyrkobokföringen därstädes. Där kyrkoherden ej själv ansvarar för kyrkobokföringen är han skyldig att öva nödig tillsyn däröver. Bestämmelserna om ansvaret för kyrkobokföringen har i 2 § KBK nästan oförändrat samma lydelse som i 1915 års kyrkobokföringsförordning. Innebörden av de gällande bestämmelserna får anses vara att pastor kan överlåta kyrkobokföringsarbetet på andra men att han själv skall bära ansvaret därför. Även i andra författningar än de som reglerar folkbokföringen förekommer stadganden om att pastor skall vidta viss åtgärd. I sådana fall kan tvekan råda huruvida åtgärden nödvändigtvis skall vidtas av pastor personligen eller huruvida den på pastors ansvar kan vidtas av annan person. Som exempel kan nämnas att enligt namnlagen den I I oktober 1963 (nr 521) åtskilliga namnförvärv sker genom enskildas anmälningar hos pastor, vars beslut i dylika ärenden ej längre överklagas enligt FBF utan enligt namnlagen. Enligt namnlagspropositionen (prop 1963:37 s 125) är frågor om anteckning i kyrkobok av annan karaktär än de namnrättsliga spörsmålen, men namnlagens bestämmelser om namn kompletteras med stadganden rörande det tekniska förfarandet vid anteckning i kyrkobok. Då i ett remissyttrande över namnlagsförslaget ifrågasattes, om ej i namnlagen borde anges vem som är pastor och huruvida därmed

67 skulle avses pastor personligen, uttalade emellertid departementschefen (s 138), att av 2 § KBK framgår vem som är pastor och att något särskilt stadgande härom ej erfordras i namnlagen. Detta synes innebära, att namnfrågorna skall handläggas på pastors ansvar men ej nödvändigtvis av honom personligen, och att sålunda pastors ansvar — även för vad underordnade gör på hans uppdrag — omfattar även annat än ansvar för kyrkoböckernas förande. FBF innehåller ej bestämmelser om pastorsexpeditionerna. I detta sammanhang bör emellertid omnämnas att, enligt 30 § FBF, pastorat skall tillhandahålla pastor nödiga inventarier, material och vad övrigt erfordras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon samt, därest förhållandena så påkalla, skrivbiträde. Enligt 3 § KBK skall i varje församling finnas pastorsexpedition, till vilken allmänheten äger hänvända sig i kyrkobokföringsärenden. Om pastor ansvarar för kyrkobokföringen i mer än en församling, må för församlingarna finnas gemensam pastorsexpedition. Expeditionen skall hållas öppen för allmänheten i den omfattning, som av pastor efter kyrkobokföringsinspektörens hörande prövas motsvara ortens behov och skall minst en dag i veckan vara öppen på regelbundna tider. Om vid fastställande av lönereglering beträffande pastoratet särskilda bestämmelser meddelats angående pastorsexpedition skall vad sålunda föreskrivits lända till efterrättelse. Under tid, då pastorsexpeditionen hålles öppen, bör antingen pastor eller annan i pastoratet tjänstgörande präst vara där tillstädes, såvida ej på grund av tjänsteförrättning eller annat laga förfall hinder därför möter. Är på grund av dylikt hinder ej någon präst tillstädes å expeditionen, skall pastor för sådant tillfälle ha förordnat annan lämplig person att mottaga och anteckna inkommande anmälningar och framställningar. Underrättelse om de tider, då pastorsexpeditionen regelbundet hålles öppen, skall finnas anslagen på lämpligt ställe inom församlingen och jämte uppgift om nummer å pastors tjänstetelefon meddelas domkapitlet, kyrkobokföringsinspektören och länsbyrån. Sådan underrättelse skall jämväl införas i telefonkatalogen. Oberoende av vad som är stadgat om tid, då pastorsexpeditionen skall hållas öppen för allmänheten, åligger det pastor att så ordna kyrkobokföringsarbetet, att åtgärder vidtas och förfrågningar från länsbyrå eller riksbyrån besvaras med största möjliga skyndsamhet. Ändringsförslag

I sitt år 1953 avlämnade betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga or-

68 ganisationen m m (SOU 1953:11) anförde pastoratsindelningssakkunniga bla, att en centralisering av pastorsexpeditionerna i ett pastorat till dettas huvudort kunde innebära fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet. Rationalisering av arbetet med kyrkobokföringen främjades och möjligheterna till erhållande av biträden å expeditionen ökades, varigenom åter prästerna kunde bli mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat rutinmässigt skrivarbete och på så sätt få bättre tid för dem åvilande andra arbetsuppgifter. Enligt de sakkunniga kunde en centralisering av kyrkobokföringen inte förväntas bli genomförd generellt. Avstånd och bebyggelseförhållanden kunde på sina håll omöjliggöra detta. Frågan måste därför alltid prövas med hänsyn till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna. En översyn av de gällande författningsbestämmelserna rörande kyrkobokföringen kunde enligt de sakkunniga tänkas underlätta en centralisering, särskilt i avseende å allmänhetens betjänande. Särskilda kyrkobokföringsdistrikt borde enligt pastoratsindelningssakkunniga inte inrättas om ej följande förutsättningar förelåg: a) Avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen för den nuvarande pastorsexpeditionen borde vara sådana, att en resa till och från denna expedition blev mer tidsödande och kostsam än vad som kunde anses rimligt. b) Antalet invånare inom distriktet borde ej vara alltför ringa. c) En präst borde vara stationerad på platsen för den nya expeditionen. d) Expedition och arkiv i det nya distriktet borde vara inrymda i för ändamålet permanent disponerade lokaler. Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt borde normalt komma i fråga endast för det fall, att någon präst ej längre skulle vara stationerad inom distriktet. Av proposition 1957:153 angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen i riket framgår, att remissyttrandena beträffande frågan om centralisering a\ pastorsexpeditionerna kan uppdelas i två grupper. Flertalet länsstyrelser, riksarkivet och flera landsarkiv samt statistiska centralbyrån och domkapitlet i Stockholm anslöt sig till sakkunnigförslaget. Domkapitlen, utom domkapitlet i Stockholm, samt Svenska pastoratens riksförbund och Sveriges yngre prästers förbund anförde däremot betänkligheter mot en ökad centralisering. För befolkningen i de församlingar, som förlorade sin pastorsexpedition, kom de längre avstånden till den nya expeditionen att medföra avsevärda olägenheter och ökade kostnader. Man kunde heller icke — framhölls det — bortse från det faktum, att också arbetet på pastorsexpeditionen beredde pastor möjlighet till kontakt med sina församlingsbor. Kyrkomötet ställde sig också bestämt avvisande till den ifrågasatta centraliseringen vad den egentliga landsbygden beträffade. Departementschefen ansåg att vägande skäl talade för en centralisering på sätt de sakkunniga föreslagit, Genom en centralisering av pastorsexpedi-

69 tionerna undanröjdes i viss mån det hinder som prästens bundenhet vid arbetet på pastorsexpeditionen i många fall utgjort för den i övrigt mest ändamålsenliga indelningen och organisationen. Förslaget angående kyrkobokföringsdistrikt lämnades av remissinstanserna utan erinran och departementschefen hade för egen del intet att invända mot förslaget. Statens organisationsnämnd ifrågasatte i PM den 4 oktober 1957 angående kyrkobokföringen och mantalsskrivningen huruvida inte möjlighet borde beredas pastor att förordna annan lämplig på pastorsexpeditionen tjänstgörande person än präst att på pastorsämbetets vägnar utfärda vissa slags prästbevis, exempelvis rena utdrag ur kyrkobok som endast innehöll i vederbörande kyrkobok redovisade uppgifter. I remissyttrande över promemorian i denna del framhöll domkapitlet i Linköping att en sådan åtgärd skulle minska olägenheterna av att en expedition blev »prästlös» på grund av nödvändiga prästerliga förrättningar och tillade, att »nu förfares ofta så att ett antal betygsblanketter undertecknas in bianco för att vid behov ifyllas av vederbörande skrivbiträde, ett förfarande, som måste anses betänkligt för att icke sägas förkastligt». För att biträde på pastorsexpeditionen skulle kunna erhålla förordnande, som här sagts, borde enligt domkapitlet krävas, att vederbörande genomgått godkänd prövning inför kyrkobokföringsinspektören. I förslag till organisation m m för centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (Fi stencil 1963 nr 8) har uppbördsorganisationskommittén framhållit vikten av information och utbildning av berörd personal inte bara under tiden för ADB-systemets genomförande utan även därefter. Man torde kunna utgå ifrån, anför kommittén, att under de första åren efter ADB-systemets genomförande metoderna kan förbättras och förfinas och att utbildningsbehovet därvid blir relativt omfattande. Det författningskomplex som reglerar verksamheten hos folkbokförings- och uppbördsorganen har alltid varit underkastat förändringar och torde väl så bli även i framtiden. Omsättningen av personal på olika nivåer är betydande. Fortbildning av personalen är därför nödvändig för att ernå största möjliga arbetseffektivitet och torde dessutom på längre sikt kunna motverka personalomsättningen. Kommittén framhåller särskilt, att det sagda även gäller förhållandena på pastorsexpeditionerna. Det har ansetts som en brist att grundläggande utbildning för biträdespersonalen på dessa expeditioner saknas. Denna fråga synes i fortsättningen böra ägnas större uppmärksamhet. Riksarkivet uttalade, i yttrande över förslaget, tillfredsställelse över den kursverksamhet för pastorsämbetenas personal som ställts i utsikt men betonade samtidigt att utbildningen blev ofullständig om arkivfrågorna ej bereddes tillräckligt stort utrymme vid densamma. Vikten av att frågan om utbildning för pastorsämbetenas personal i framtiden ägnades större

70 uppmärksamhet underströks även av kyrkobokföringsinspektörerna i Luleå stifts norra inspektionsområde och i Linköpings stifts västra inspektionsområde. Den senare ansåg även att frågan om i vilken utsträckning biträdespersonal på pastorsexpeditionerna erfordrades, borde ägnas större uppmärksamhet. För närvarande hade prästerna att sysselsätta sig med rena rutinarbeten i alltför stor utsträckning. Centrala folkbokföringsoch uppbördsnämnden har i ett den 9 december 1964 till Kungl Maj :t avgivet yttrande i ärende angående dels inrättande av Moskosels kyrkobokföringsdistrikt i Arvidsjaurs församling m m och dels upphävande av Pajala församlings indelning i kyrkobokföringsdistrikt uttalat bl a följande: Från olika synpunkter sett, för allmänheten, för olika samverkande myndigheter och för prästerskapet, synes det framstå som en angelägenhet av vikt att folkbokföringen på det lokala planet handhaves av inte bara i folkbokföringsförfattningarna kunnig personal utan också av i expeditionsarbetet erfarna och rutinerade befattningshavare. Det synes kunna starkt ifrågasättas, anförde nämnden vidare, om det är rationellt och till fördel för de olika myndigheterna, vilka är verksamma inom folkbokföringsområdet, liksom för med dessa samverkande myndigheter ävensom för allmänheten att, såsom nu är fallet, det för folkbokföringen erforderliga expeditionella arbetet på många håll utföres av vederbörande pastor själv och i övrigt helt på pastors ansvar av biträdespersonal. Nämnden anför vidare. I olika sammanhang har framhållits såsom nära nog orimligt att, inte minst i dagens läge med den prästbrist som råder, prästerna själva skall syssla med att utföra registreringsarbetet på pastorsexpeditionen och att skriva ut eller i varje fall med sin underskrift bestyrka riktigheten av bevis m m, vilka är grundade på å vederbörande expedition förda register av olika slag; allt arbetsuppgifter som inom förvaltningen i övrigt regelmässigt utföres av personal i biträdesställning. Av CFU i dess egenskap av utrednings- och tillsynsorgan bör eftersträvas att en sådan organisation tillskapas på det lokala planet — alltjämt utifrån förutsättningen att pastorsämbetena skall handha folkbokföringen — som ger underlag för minst ett eventuellt halvtidsanställt, kvalificerat biträde inom varje kyrkobokföringsdistrikt, vilket biträde skall ha att under vederbörande pastor ombesörja och ansvara för expeditionsarbetet och vad därmed sammanhänger. En förutsättning härför är att varje organisatorisk enhet är av en viss storleksordning. Nämnden

Här berörda ansvars- och indelningsfrågor synes ej heller i fortsättningen behöva regleras i folkbokföringsförordningen. Erforderliga föreskrifter bör liksom hittills meddelas i administrativ ordning. För att författningsarbetet skall kunna fullföljas är det emellertid angeläget att vissa principiella ställningstaganden nu göres. Vad beträffar ansvaret för kyrkobokföringen får nämnden anföra följande.

71 Att i pastors ansvar för arbetet på pastorsexpeditionen ligger ett visst chefsansvar är uppenbart, i likhet med vad som eljest förekommer inom förvaltningen. J u större församlingarna är, desto mera självständighet är pastor tvungen att ge sina medarbetare. Med arbetsvolymen ökas den icke prästerliga personalens betydelse på pastorsexpeditionerna. Många pastorsexpeditioner har tillgång till skickliga, erfarna och ansvarskännande befattningshavare av denna kategori. I detta sammanhang må nämnas att i Stockholm och Göteborg utdrag ur folkregistret, motsvarande åldersbetyg som i församlingarna utfärdas av präst, kan utfärdas av kontorsassistent och kontorsskrivare och att hos CFU personakter utfärdas av personal i biträdesställning. Enligt nämndens mening bör i administrativ ordning utfärdas föreskrifter av sådan innebörd att kvalificerad personal i biträdesställning under pastors inseende skall äga sköta kyrkobokföringen och kunna på eget ansvar utfärda de flesta förekommande prästbevisen. Enligt nämndens mening bör på varje pastorsexpedition, som är av sådan storleksordning att biträdespersonal finns anställd där, finnas en befattningshavare, vilken under pastors överinseende ansvarar för kyrkobokföringen. Nämnden vill ifrågasätta huruvida det inte lämpligen bör ankomma på domkapitlen att meddela förordnande om sådan behörighet för dessa befattningshavare. Det är enligt nämndens mening angeläget att personalen på pastorsexpeditionerna erhåller en tillfredsställande utbildning. Ett betydande antal av de mindre församlingarna har för närvarande gemensam pastorsexpedition med en eller flera andra församlingar inom samma pastorat. Enligt nämndens mening är det, som framgår av nämndens uttalanden i annat sammanhang, angeläget att man tillskapar en sådan organisation på det lokala planet som ger utrymme för att folkbokföringen under pastors överinseende skall kunna handhas av kvalificerad biträdespersonal. Nämnden anser det mot bakgrunden härav vara angeläget, att man nedbringar antalet pastorsexpeditioner, som är av den ringa storleksordning att där inte kan sysselsättas någon kvalificerad biträdespersonal. En sådan åtgärd behöver givetvis inte leda till att, där en pastorsexpedition blir indragen, prästen i församlingen skall vara bosatt utanför församlingen. Åtgärden leder till att prästen slipper ifrån det mesta av det med kyrkobokföringen förenade expeditionsarbetet. Helt naturligt är att han bör vara allmänheten behjälplig med att anskaffa t ex åldersbetyg och att till pastorsexpeditionen vidarebefordra anmälningar av olika slag. Härigenom och genom de förenklingar i anmälningsförfarandet, som föreslås i det följande bör de olägenheter, som från allmänhetens synpunkt eventuellt skulle vara förenade med en centralisering av kyrkobokföringen, kunna i stort sett bli eliminerade.

72 2. Anmälningsskyldighet

mm

Allmänna principer I folkbokföringskoinmitténs betänkande (SOU 1944: 52) omnämnes att 1936 års uppbördskommitté (SOU 1938: 41) -— för att allmänhetens anmälningsskyldighet skulle bli mindre betungande —• föreslagit, att anmälningar med vissa undantag skulle få göras skriftligen på blankett enligt fastställt formulär. Folkbokföringskommittén säger sig dela den allmänt i remissyttranden häröver uttalade tveksamheten om lämpligheten av att anförtro åt allmänheten att fullgöra anmälningsskyldigheten skriftligen. I princip föreslog kommittén därför, att anmälningsskyldigheten skulle fullgöras muntligen vid personlig inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller hans ombud. Hade anmälan skett i annan ordning, skulle det dock ankomma på pastor, huruvida han ändå ville anse skyldigheten fullgjord. Pastor hade sålunda möjlighet att tillåta, att anmälan gjordes per telefon eller skriftligen, vilket kunde vara av betydelse särskilt i församlingar med stora avstånd, där ett alltför strikt vidhållande av kravet på personlig inställelse kunde vålla olägenheter. Sådant borde dock ej medges utan att pastor fann full säkerhet föreligga för att anmälningen gjorts av rätt person och var riktig och fullständig. Departementschefen anslöt sig i prop 1946: 255 med förslag till folkbokföringsförordning, m m i huvudsak till folkbokföringskommittén. I anslutning till betänkligheter som anförts i remissyttranden framhöll han såsom allmän erfarenhet, att skriftliga anmälningar i stor utsträckning blir ofullständiga och felaktigt avfattade. Kravet på muntlig anmälan borde dock ej vidhållas så strängt att pastor icke skulle äga godta en anmälan enbart därför att den insänts med posten. Därför borde stadgas, att en så dan anmälan bör godtas om den är fullständig och i övrigt tillförlitlig. Vad angår telefonanmälningar framgick av ett remissyttrande, att sådana icke mottogs på mantalskontoret i Stockholm. Med hänsyn till de risker för missuppfattningar och de svårigheter att kontrollera den anmälandes identitet, som är förbundna med detta anmälningssätt, torde i stort sett ej något vara att erinra mot denna praxis. Pastor bör därför städse äga påfordra att anmälan görs i annan ordning än per telefon. I fråga om möjligheten att anlita ombud vid anmälningsskyldighetens fullgörande instämde departementschefen med kommittén. Beträffande församlingar, där särskilda förhållanden är för handen, t ex stora avstånd och kommunikationssvårigheter, erinrade han om möjligheten att i lokal instruktion föreskriva skyldighet för roteombud att mottaga och till pastor vidarebefordra anmälningar till kyrkobokföringen. Han ansåg det kunna förutsättas, att denna möjlighet att bereda allmänheten erforderlig lättnad i anmälningsbesväret vederbörligen utnyttjades i kommuner, där dylika förhållanden

73 råder. För att sådana uppdrag ej skulle bli för betungande för roteombuden borde dessa av pastor instrueras så att de kunde tillåtas insända skriftliga anmälningar. I fråga om anmälningar rörande dödsfall föranledde dock ett remissyttrande departementschefen att påpeka, att det från folkbokföringssynpunkt ej föreligger någon anledning till erinran mot att begravningsentreprenör anlitas som ombud vid anmälan om dödsfall. Gällande bestämmelser

Enligt 15 § FBF skall enskild person åliggande anmälningsskyldighet, där ej annat följer av andra bestämmelser, fullgöras muntligen vid personlig inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller behörigt och i saken kunnigt ombud för honom. Har anmälan gjorts skriftligen, bör den dock av pastor godtas, om den är fullständig och i övrigt tillförlitlig. Roteombud får anlitas som ombud för den anmälningsskyldige endast om skyldighet att fullgöra anmälningsuppdrag stadgats i instruktion för roteombudet. Numera gäller 15 § FBF i fråga om anmälningar rörande barns födelse (16 §), dödsfall (18 §), flyttning inom riket (21 och 22 §§), invandring (23 §), utvandring (24 §) och bostadsanmälan (25 §). Ursprungligen innehöll FBF även i 16 och 17 §§ bestämmelser om förnamn och anmälningar därom. I 1901 års släktnamnsförordning stadgades om anmälningar i och för eller efter släktnamnsförvärv. Härom stadgas numera i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521). Anmälan skall enligt 27 § namnlagen göras muntligen vid personlig inställelse eller skriftligen. Rätt anmälningsort är kyrkobokföringsorten eller, i fråga om den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, vistelseorten. För den som står under annans vårdnad och ej fyllt 18 år görs enligt 42 § anmälan av vårdnadshavaren. Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptas skall han, med angivande av grunden därför, meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. Skriftlig underrättelse om beslutet med besvärshänvisning skall meddelas den som gjort anmälningen i annat fall än då beslutet meddelas genast i anledning av muntlig anmälan. På pastorsexpeditionen görs även anmälningar enligt 7—11 §§ religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680), nämligen om inträde i svenska kyrkan, i vissa fall till förhindrande av inträde, som eljest sker automatiskt, samt om utträde ur kyrkan. I 12 och 13 §§ stadgas i fråga om underårig och om anmälningsort i huvudsak detsamma som i namnlagen. För anmälan om utträde stadgas viss form, som torde utesluta att ombud anlitas. I övrigt innehåller lagen ingen bestämmelse som motsvarar 15 § FBF. I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att lagen den 21 juni 1946 (nr 326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m m torde äga

74 tillämpning i fråga om skriftliga anmälningar hos pastor. Enligt 1 § må handling, som skall ingivas, insändas i betalt brev med posten. En sålunda inkommen handling skall enligt 2 § anses ingiven av undertecknaren den dag, då handlingen eller avi om försändelsen inkom till mottagaren. Ändringsförslag m m

Frågor om sättet för anmälningar till kyrkobokföringen har upptagits av pastoratsindelningssakkunniga och av SON. De behandlas i anslutning till frågor om särskilda slag av anmälningar på sådant sätt att ett särskiljande i följande referat ej lämpligen kunnat göras. Av betydelse för det här behandlade ämnet är vidare åtskilliga föreslagna bestämmelser i besvärssakkunnigas betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27). Pastoratsindelningssakkunniga. För att erhålla kännedom om i vilken utsträckning det i folkbokföringsförordningen uppställda kravet på personlig inställelse vid anmälan till kyrkobokföringen upprätthölls inhämtade pastoratsindelningssakkunniga genom kyrkobokföringsinspektörerna uppgifter härom från pastorat av olika struktur inom varje inspektionsområde. Resultatet av undersökningen redovisas i det av de sakkunniga den 7 augusti 1954 avgivna betänkandet angående kontraktsprostinstitutionen och kontraktsindelningen m m . Härav framgår följande. Födelseanmälningar från föräldrar har så gott som upphört på grund av att såväl barnbördshus och sjukhus som barnmorska har skyldighet att till pastor anmäla barns födelse. Anmälan om dödsfall sker i städer och större tätorter vanligen genom begravningsbyrå. P å landsbygden sker anmälan genom personlig inställelse eller per telefon. Skriftlig anmälan om dödsfall är sällsynt i alla delar av landet. Anmälan om inflyttning görs i allmänhet genom personlig inställelse. Ibland sänds flyttningsbetyget med posten. I sådana fall saknas ofta uppgift om bostadsadress, tidpunkten för inflyttningen m m sådant som är av betydelse för ärendets handläggning, vilket medför tidsödande undersökningar för pastorsämbetena. Flyttningsbetyg rekvireras i allmänhet skriftligen eller per telefon. För anmälan om invandring synes allmänt krävas personlig inställelse. Utvandrare begär i regel betyg vid personlig inställelse, om de är svenskar, medan utlänningarna oftast försvinner utan anmälan. Vissa frågor ställdes också rörande roteombuden. Av svaren framgick att dessa utnyttjades av allmänheten endast vid för-skrivningen då de utdelade, insamlade och rättade mantalsuppgifterna. I intet fall mottog de anmälningar till kyrkobokföringen för överbringande till pastor. De sakkunniga ansåg det vara överflödigt att stadga någon anmälningsskyldighet för föräldrar eller annan person, som hade vård om barnet, i de fall då barnet fötts å barnbördshus eller sjukhus eller där barnmorska bi-

75 trätt vid barnets födelse. Anmälningar om dödsfall borde enligt de sakkunniga få ske skriftligen om de förmedlades av begravningsbyrå och eljest per telefon. Skriftlig anmälan genom annan än begravningsbyrå borde inte medgivas. Vid anmälan om inflyttning var, ansåg de sakkunniga, personlig inställelse av stor betydelse. Pastor kunde då direkt erhålla de upplysningar som erfordrades för bedömande, om vederbörande verkligen skulle kyrkobokföras i församlingen, samt uppgift om bostadsfastighet, postadress, yrke, makas eller barns verkliga vistelseort och tidpunkten för inflyttningen. Med hänsyn härtill ansåg de sakkunniga, att kravet på personlig inställelse vid anmälan om inflyttning icke borde eftergivas. Anmälan om utflyttning borde däremot — i enlighet med vad som redan tillämpades i praktiken — kunna få ske skriftligen eller per telefon. För anmälningar om invandring och om utvandring borde även framdeles gälla, att de skulle ske genom personlig inställelse. Slutligen anförde de sakkunniga att en förutsättning för att anmälan skulle få ske skriftligen eller per telefon alltid borde vara att den var fullständig och i övrigt tillförlitlig. Om så icke skulle vara fallet borde det åligga pastor, att kalla anmälaren till personlig inställelse. Förslaget föranledde ej annan åtgärd än ett uttalande i propositionen angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen (1957: 153), att det borde övervägas vid den pågående utredningen av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet. Statens organisationsnämnd. SON föreslog i sin den 4 oktober 1957 till Kungl Maj :t överlämnade promemoria angående kyrkobokföringen och mantalsskrivningen vissa förenklingar i anmälningsförfarandet. Förslaget överensstämmer beträffande födelser och dödsfall i huvudsak med pastoratsindelningssakkunnigas. Dock ifrågasattes dels om icke skriftlig anmälan rörande dödsfall genom annan än begravningsbyrå borde kunna godtas, om den var fullständig och i övrigt tillförlitlig, dels om icke telefonanmälan borde bekräftas genom skriftlig anmälan. Beträffande förfarandet vid anmälan om flyttning mellan församlingar ansåg SON det viktigt att på allt sätt underlätta för allmänheten att fullgöra sin anmälningsskyldighet så att största möjliga antal flyttningar dels verkligen kom till pastors kännedom, dels blev registrerade snarast möjligt efter det de ägt rum. Organisationsnämnden föreslog, att anmälan om utflyttning (uttagande av flyttningsbetyg) ej skulle behöva göras hos pastor i utflyttningsförsamlingen. Vid anmälan om inflyttning borde, i stället för flyttningsbetyg, företes antingen ett föreslaget personkort eller annan handling, såsom skattekort eller försäkringsbesked. Vidare föreslogs valfrihet för allmänheten vid anmälan om inflyttning mellan personlig inställelse och postförsändelse, för vilken en anmälningsblankett borde tillhandahållas på postanstalterna. Mot pastoratsindelningssakkunniga genmälde SON att fullständiga garantier gentemot otillfredsställande skriftliga anmälningar väl

76 aldrig helt kunde skapas men att riskerna för ofullständiga anmälningar väsentligt kunde minskas om en enkel blankett infördes. SON ifrågasatte slutligen om icke flyttningsanmälan per telefon borde möjliggöras. I så fall borde emellertid stadgas skyldighet att personligen vid inställelse eller skriftligen bekräfta telefonanmälningen, om pastor påfordrade det. I remissyttranden över SON:s promemoria lämnades förslagen i allmänhet utan erinran. Invändningar gjordes emellertid särskilt beträffande sättet för flyttningsanmälningar. I några yttranden ifrågasattes lämpligheten av att avskaffa flyttningsbetygen eller anfördes, att detta ej borde ske utan att annan legitimation krävdes i stället. I ett par yttranden hävdades, att personlig inställelse vid anmälan om inflyttning borde krävas; detta krav ansågs i varje fall oeftergivligt i fråga om invandringsanmälningar. En länsstyrelse ansåg, att vissa formföreskrifter av säkerhetsskäl borde knytas till inflyttningsanmälan; anmälningen borde åtföljas av intyg från rumsuthyrare eller hyreskontrakt o d. I vissa yttranden uttalades tillfredsställelse med förslaget, att flyttningar skulle få anmälas på blankett enligt fastställt formulär och insändas med posten, men å andra sidan framhölls omöjligheten att konstruera en blankett så att den, då den var fullständigt och riktigt ifylld, också med säkerhet alltid kunde godtas såsom en fullständig och i övrigt tillförlitlig anmälan. Med hänvisning å ena sidan till förekommande försök till skenskrivningar och å andra sidan till de stora avstånden i vissa landsdelar framhölls i ett yttrande att det kunde finnas anledning att göra skillnad mellan olika slag av anmälningar och olika orter samt ifrågasattes, om icke den avvägning som kommit till uttryck i 15 § F B F kunde anses som den lämpligaste. I ett par yttranden betecknades telefonanmälningarna såsom i vissa hänseenden överlägsna skriftliga anmälningar genom den personliga kontakt som vinns och ifrågasattes om nian i längden kunde rida spärr mot utvecklingen genom att förbjuda sådana anmälningar. I andra yttranden ifrågasattes däremot lämpligheten av att gynna den alltmer tilltagande tendensen att göra anmälningar per telefon. En länsstyrelse underströk, att pastor i tveksamma fall borde äga möjlighet att kräva personlig inställelse även där anmälan skett skriftligen. Besvärssakkunniga. Enligt 1 kap i de sakkunnigas slutbetänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27) torde lagen bli tillämplig i kyrkobokföringsärenden och mantalsskrivningsärenden. För att tillämpningen skall uteslutas erfordras riksdagens medverkan i någon form till bestämmelse därom. Av särskilt intresse inom folkbokföringsväsendet, såvitt nu är i fråga, torde vara de föreslagna bestämmelserna angående partsbegreppet, talan för omyndig och talan genom ombud (3 k a p ) , angående inlagor och deras ingivning eller insändande med bud eller med posten (4 k a p ) , angående

77 frister, viten och straff samt förelägganden, varmed i betänkandet förstås m e r a formbundna hänvändelser från myndighet till part (6 kap) samt angående ärendes anhängiggörande (7 k a p ) . Enligt 7 kap 1 § är bl a en anmälan att anse såsom en framställning varigenom talan väckes. Beträffande de föreslagna bestämmelsernas innehåll torde här få hänvisas till betänkandet. Nämnden

Sedan gammalt har frågan om anmälningssättet uppmärksammats som ett viktigt led i den större frågan om anmälningssystemets effektivitet. Att en folkbokföring, som skall hållas fortlöpande aktuell, ej kan undvara en viss medverkan av allmänheten genom anmälningar, är uppenbart. Frågan är av gemensam betydelse för alla slagen av anmälningar, men av naturliga skäl tilldrar sig härvid flyttningsanmälningarna det största intresset; barns födelse kommer i allmänhet till myndigheternas kännedom även på annat sätt, och förhållandena vid dödsfall är regelmässigt sådana, att anmälan därom inte kan underlåtas eller fördröjas utan olägenheter för de efterlevande. Det enda anmälningssätt som 15 § FBF anbefaller är muntlig anmälan vid inställelse. En skriftlig anmälan skall emellertid ej avvisas enbart därför att den gjorts på annat sätt utan »bör» godtas, om den uppfyller angivna krav. Att sålunda de skriftliga anmälningarna endast vunnit ett erkännande av andra rang torde sammanhänga med det tämligen allmänna motstånd mot denna anmälningsform som tidigare fanns hos folkbokföringsmyndigheterna. Även vid senare undersökningar har framkommit, att skriftliga anmälningar ofta är ofullständiga eller oriktiga. I fråga om invandringsanmälningar har kravet på personlig inställelse ansetts helt oeftergivligt. Förekommande försök till s k skenskrivningar — i syfte att bereda sig tillgång till särskilda förmåner, som den eftertraktade nya skrivningsorten kan erbjuda — vållar myndigheterna i vissa orter svårigheter. Detta förhållande har anförts till hinder mot att efterge kravet på personlig inställelse och även föranlett ett yrkande, att de flyttande skall vara skyldiga att ej blott anmäla utan även på visst sätt styrka sin nya bosättning. I den förekomna diskussionen har emellertid även anförts, å ena sidan, att de skriftliga anmälningarna bör kunna väsentligt förbättras genom att lämpliga blanketter hålls lätt tillgängliga, och å andra sidan, med hänsyn till de komplicerade reglerna om rätt kyrkobokföringsort, att det ej är möjligt att konstruera en blankett så att den fullständigt och riktigt ifyllda blanketten alltid kan godtas som en fullständig och i övrigt tillförlitlig anmälan. Mot försök till skenskrivningar har i Stockholm, enligt vad i visst sammanhang anförts, den metoden praktiserats (jfr 25 § FBF), att man på given anledning från hyresvärd eller arbetsgivare införskaffat upplysningar, vilka i åtskilliga fall lett till att kyrkobokföring kunnat vägras.

78 Invandrande utlänningars ringa kännedom om svenskt språk och samhällsliv samt invandrarnas skyldighet att förete vissa handlingar torde vara huvudmotiven för obenägenheten att efterge kravet på personlig inställelse vid anmälan om invandring. Men invandringsströmmen har numera en sådan sammansättning, att förekommande språksvårigheter i stor utsträckning gör sig gällande även vid personlig inställelse, och att den hjälp med blanketter och handlingar, som utlänningarna kan få på arbetsplatsen eller av särskilda organ, är av större värde. I fråga om det generella kravet på personlig inställelse vid anmälningar torde meningarna alltjämt vara delade. Det är emellertid uppenbart att sympatierna för skriftliga anmälningar vunnit terräng. Denna tendens har även kommit till uttryck i lagstiftningen. Enligt namnlagen är skriftliga namnanmälningar tillåtna, likaså numera enligt religionsfrihetslagen skriftliga anmälningar i viss form om utträde ur svenska kyrkan. Vid avvägning av förekommande synpunkter har nämnden funnit de övervägande skälen tala för att det nuvarande principiella kravet på personlig inställelse vid anmälningar till den löpande folkbokföringen bör upphävas och har därvid ej ansett sig böra undanta anmälningar om invandring. Nämnden har ej funnit sig kunna biträda uppfattningen, att skyldigheten att anmäla flyttning bör förenas med skyldighet att på visst sätt styrka att bosättning ägt rum. Anmälningsfallen är i allmänhet enkla och bör kunna bemästras med ett okomplicerat och lättillgängligt blankettmaterial. Att det förekommer mindre enkla fall och mindre kunniga, noggranna eller nogräknade personer bör ej föranleda att anmälningsskyldigheten görs mer än nödigt betungande för det stora flertalet. Däremot bör myndigheterna beredas möjlighet att vid behov erhålla kompletterande upplysningar. Nämndens förslag har utformats i överensstämmelse härmed. De föreslagna bestämmelserna i 5 § första stycket innebär, att skriftlig anmälan likställs med muntlig anmälan vid inställelse; en nuvarande olikhet mellan anmälningar enligt FBF och anmälningar enligt namnlagen bortfaller sålunda. Blankettfrågor torde böra regleras i administrativ ordning. I 13 § föreslås, att föreläggande att meddela upplysningar skall kunna meddelas ej blott den som underlåtit att göra flyttningsanmälan utan även den som anmält flyttning, där så finnes erforderligt med hänsyn till att anmälningen är ofullständig eller behöver förtydligas; enligt förslaget kan föreläggandet fullföljas med vitesbeslut av länsstyrelse. I 11 § har upptagits en motsvarighet till nuvarande bestämmelse i 25 § FBF om skyldighet för fastighetsägare eller bostadsupplåtare att på förfrågan av myndighet i folkbokföringsärende lämna myndigheten upplysning, huruvida viss person bor på fastigheten. I 15 § FBF sägs ingenting om telefonanmälningar. Departementschefens uttalande i prop 1946:255, att pastor städse äger påfordra annat anmäl-

79 ningssätt, synes innebära, att det ej är olagligt om pastor frivilligt godtar en telefonanmälan. Att pastor äger påfordra annat anmälningssätt torde å andra sidan ej innebära att pastor är helt befriad från att ta notis om förekommen telefonanmälan. I de flesta fall är en telefonanmälan om flyttning, åtminstone om den kan antas vara autentisk, en sådan anledning till antagande att flyttning ägt rum, som enligt 27 § 2 mom FBF bör föranleda föreläggande att meddela upplysningar. Som framgår av pastoratsindelningssakkunnigas undersökning har utvecklingen lett till att telefonanmälningar godtas av pastorsämbetena i viss utsträckning. SON föreslog också i sin promemoria att anmälningar i vissa fall skulle få göras per telefon. Alltjämt synes det bestå tveksamhet hos myndigheterna angående lämpligheten av detta anmälningssätt. Jämte riskerna för missuppfattningar och obehöriga anmälningar har anförts farhågor för överbelastning på de större expeditionernas telefontjänst, åtminstone periodvis. Telekommunikationernas utveckling har emellertid medfört, att telefonen fått allt större användning såväl i förbindelser mellan allmänheten och myndigheter som inom den privata sektorn även vid viktiga angelägenheters ordnande. Det torde icke vara möjligt att i längden rida spärr mot denna utveckling. Genom den personliga kontakt som vinnes erbjuder telefonanmälningarna vissa fördelar framför de skriftliga anmälningarna. Ehuru anmälningssättet förtjänar större erkännande än enligt FBF bör det dock ej göras till ovillkorlig skyldighet för myndigheterna att godta telefonanmälningar. Enligt den föreslagna 5 § första stycket skall anmälningar regelmässigt göras muntligen vid inställelse eller skriftligen, men detta skall enligt andra stycket ej vara hinder för myndigheten att godta anmälan per telefon. Stadgandet ger myndigheten prövningsfrihet. En genom telefonanmälan vunnen kontakt med den anmälande bör tillvaratas och i allmänhet föranleda åtminstone åläggande att inkomma med bekräftelse, skriftligen eller vid inställelse, där ej anmälningen godtas genast eller efter kontrollringning eller befinnes alltför bristfällig eller otillförlitlig för att överhuvud kunna upptas. Skyldighet att meddela bekräftelse ingår som ett led i anmälningsskyldigheten. Påföljd av att förelagd tid till bekräftelse försitts bör vara att telefonanmälningen anses förfallen men bör ej föreskrivas så att myndigheten är förhindrad att beakta omständigheter som gör underlåtenheten ursäktlig (jfr 6 kap 2 § FslFörvL); sådan påföljd bör ej heller inträda om myndigheten under tiden fått tillgång till annan utredning som stöder telefonanmälningen. Olika metoder för bekräftelse är tänkbara. En relativt enkel form är att en uppteckning av det som anmälts tillställes den anmälande för underskrift. Metoden bör dock ej regleras genom folkbokföringsförordningen. 1946 års lag om rätt att insända handlingar med posten torde äga tilllämpning på skriftliga anmälningar, bl a till bestämmande av anmälnings-

80 dagen; beträffande dennas betydelse som inflyttningsdag se 3 § 1 mom femte stycket FslFBF. Telefonsamtalets dag blir i förekommande fall inflyttningsdag, ehuru pastor först senare får tillgång till bekräftelsen eller annan utredning som stöder telefonanmälningen. Men om telefonanmälan av någon anledning ej kan godtas eller anses förfallen sedan bekräftelse förgäves inväntats, bortfaller frågan om inflyttningsdag; ingen inf öring i församlingsboken ifrågakommer, och 3 § 1 mom fjärde stycket innebär för detta fall att den anmälde ej är till någon tid kyrkobokförd i församlingen. Enligt FslFörvL skall part kunna föra talan genom ombud, vare sig talan utförs muntligen eller skriftligen. Detsamma bör gälla i fråga om muntliga och skriftliga anmälningar enligt folkbokföringsförordningen, i princip också om telefonanmälningar, dock med beaktande av den prövningsfrihet för myndigheterna som föreslagits. Det är t ex inte nödvändigt att kräva att samtliga familjemedlemmar undertecknar skrift eller deltar i telefonsamtal, varigenom familjens flyttning anmäls. En annan sak är att myndigheten kan anse sig böra kräva belägg för den anmälandes behörighet att företräda huvudmannen. Detta kan h a till följd att en skriftlig eller telefonerad anmälan genom ombud ej blir godtagen utan vidare. Till dess bestämmelser i ämnet meddelats i allmän lag torde folkbokföringsförordningen böra innehålla att ombud vid anmälan skall vara »behörigt och i saken kunnigt». Såsom hittills bör härmed förstås att ombudet skall ha sin huvudmans bemyndigande, åtminstone — såsom ofta är fallet mellan nära anhöriga — genom tyst samförstånd, och veta tillräckligt om de i allmänhet enkla förhållanden som skall anmälas för att anmälningen skall kunna anses tillförlitlig. En förutsättning för att kvalifikationsklausulen skall kunna avföras från förordningen, när de allmänna bestämmelserna blir gällande, är att samma elementära krav följer av dessa. Folkbokföringsmyndighet bör kunna tillåta att omyndig brukas som ombud vid anmälan, o m så finnes lämpligen kunna ske med hänsyn till sakens beskaffenhet. En omyndig son, som enligt de allmänna bestämmelserna äger föra sin egen talan i personliga angelägenheter, bör kunna anmäla flyttning ej blott för egen del utan även som ombud för familjen i övrigt. Vidare bör ombudsjäv medföra obehörighet endast »därest icke jävsförhållandet med hänsyn till sakens beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen saknar betydelse». Om den allmänna lagen kommer att innehålla de strängare bestämmelser i dessa hänseenden som föreslagits av besvärssakkunniga bör erforderliga undantag därifrån stadgas i folkbokföringsförordningen. FBF innehåller ingen bestämmelse om h u r anmälan skall göras för omyndig. Enligt religionsfrihetslagen och namnlagen görs anmälan av vårdnadshavaren för den som är under 18 år. En dylik fast åldersgräns är ej lämplig ifråga om anmälningar enligt folkbokföringsförordningen. Enligt a l l m ä n n a rättsgrundsatser torde i fråga om sådana anmälningar k u n n a till-

81 lämpas vad som skall gälla enligt den av besvärssakkunniga föreslagna bestämmelsen, att omyndig m å själv föra sin talan i ärende angående personligt förhållande, i den mån hans omdömesförmåga, sakens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt medger det. Efter lämplighetsprövning bör t ex k u n n a godtas, att en 17-årig moder anmäler sitt barns födelse, att 16-åring som enligt 6 kap 4 § föräldrabalken ägt själv taga arbete och flyttat för att tillträda anställningen anmäler flyttningen, att dödsfall anmäls av en omyndig efterlevande osv. Som allmän princip i fråga om anmälan till kyrkobokföringen föreslås alltså skola gälla, att den må göras muntligen — vid inställelse eller per telefon — eller skriftligen. Folkbokföringsmyndigheten skall givetvis där så finnes påkallat äga infordra kompletterande uppgifter.

Anmälan om barns födelbe Gällande bestämmelser

Förordningen den 11 februari 1887 (nr 10) angående anmälningar om födda barn gäller alltjämt i fråga om födelse av barn, tillhörande romersk-katolsk församling med rätt till egen kyrkobokföring; i fråga o m förnamn för sådana barn gällde förordningen till dess namnlagen trädde i kraft den 1 januari 1964. Huvudbestämmelse är emellertid 16 § FBF. Denna paragraf innehöll ursprungligen bestämmelser om förnamnsanmälningar, vilka upphävts genom namnlagen. Barns födelse skall anmälas inom sex veckor »hos pastor» — ingen särskild anmälningsort stadgas. Anmälan skall göras av barnets föräldrar eller, om dessa är döda eller om de icke kan vare sig själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldigheten, av annan person som harvard om barnet. Stadgandet innehåller vidare en definition av begreppet barn, samt bestämmelser om påminnelse och anmaning vid anmälningsförsummelse; sistnämnda bestämmelser har alltjämt tillämpning även i fråga om förnamnsanmälningar. Enligt 37 § 1 mom KBK skall sjukhusintendent eller annan vid sjukhus eller enskilt sjukhem anställd person ofördröj ligen sända anmälan om barns födelse å sjukhuset eller sjukhemmet till pastor i barnets födelsehemort. Motsvarande anmälan skall göras av barnmorska enligt 11 § barnmorskereglementet den 11 november 1955 (nr 592) om hon biträder vid barns födelse annorstädes än å förlossningsanstalt. I detta sammanhang må anmärkas, att förnamn som givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan enligt namnlagen skall anmälas hos pastor inom sex månader efter barnets födelse, samt att underrättelse om dop Q —614545

82 inom svenska kyrkan skall enligt 37 § 3 mom KBK av dopförrättaren ofördr oj ligen meddelas pastor i rätt inskrivningsort, som regel födelsehemorten. Ändringsförslag

Med pastoratsindelningssakkunniga instämde SON i konstaterandet, att föräldrar numera i allmänhet ej särskilt anmäler sitt barns födelse, och i förslag, att anmälningsskyldigheten för föräldrar begränsas till fall, då barnet fötts utom anstalt och barnmorska ej biträtt vid förlossningen. SON erinrade om att pastor får kunskap om barns födelse även genom att förnamn anmäls. I avgivna remissyttranden lämnades förslaget utan erinran. Statistiska centralbyrån berörde frågan, huruvida invandringsanmälan bör anses som födelseanmälan för invandrat barn, som har födelsehemort. För yttrandet i denna del redogörs i specialmotiveringen till 4 § 7 m o m ; jfr 14 § 7 mom FBF, i vars lydelse viss ändring föreslås. Nämnden

Nämnden föreslår, att den nuvarande allmänna skyldigheten för föräldrar att anmäla barns födelse slopas. I stället föreslås att i folkbokföringsförordningen införs ett stadgande av innebörd att närmare bestämmelser om skyldighet för sjukhus, sjukhem och barnmorska att underrätta pastorsämbete om barns födelse skall meddelas i administrativ ordning. För barn, som inte födes på sjukhus eller sjukhem eller med biträde av barnmorska, bör bibehållas en anmälningsskyldighet motsvarande den nuvarande. Skyldigheten att anmäla födelse av barn utom riket torde böra inskränkas till fall, då barnet enligt 4 § 7 mom har födelsehemort. Problemet huruvida invandringsanmälan kan anses som födelseanmälan är därmed begränsat; i förekommande fall bör pastor i födelsehemorten pröva, huruvida en föreliggande invandringsanmälan är tillräckligt fullständig och tillförlitlig för att kunna godtas som födelseanmälan. Anmälningsskyldig är enligt den föreslagna 6 § »vårdnadshavare»; med den obestämda formen antyds, att det räcker med anmälan av en av föräldrarna, där båda är vårdnadshavare. Anmälningsort bör vara födelsehemorten; denna är barnets första kyrkobokföringsort och sålunda anmälningsort även enligt namnlagen, om namn anmäls samtidigt med födelsen. Anmälningstiden kan begränsas till en månad; namnlagen ger numera föräldrarna sex månaders r å d r u m för namngivningen. Anmälan om dödsfall m m Bestämmelser rörande anmälan om dödsfall samt intyg eller uppgifter om dödsorsak m m meddelas i 18 och 19 §§ FBF. Bestämmelserna har, med i sak oförändrat innehåll, sammanförts i förslagets 7 §.

83 Anmälan om flyttning inom riket och från utlandet Gällande bestämmelser

Flyttning skall enligt 21 § FBF anmälas: 1. av envar som bosätter sig på annan fastighet eller inom annan församling än den där han förut varit bosatt; 2. om vid flyttning inom samma fastighet postadressen ä n d r a s ; och 3. då någon på grund av vad om behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling är stadgat skall kyrkobokföras i annan församling än den där han är kyrkobokförd — i detta fall även om ändrad bosättning ej föreligger. Flyttning skall dock ej anmälas i fall, då den enligt 14 § F B F inte skall föranleda ändring i vederbörandes kyrkobokföring. Invandring skall enligt 23 § FBF anmälas av den som från utrikes ort inkommit i riket och blivit här bosatt. Anmälningstiden är i båda fallen 14 dagar, räknat från bosättningen. Anmälningsort är den församling, i vilken bosättningen skett eller vilken vederbörande skall tillhöra på grund av behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling. Anmälan skall göras hos pastor, i Stockholm och Göteborg dock hos den lokala skattemyndigheten enligt de särskilda kungörelserna om folkbokföringen i dessa städer. Vid anmälan om flyttning inom riket till annan församling skall medborgarkort avlämnas om så kan ske, eljest flyttningsbetyg från den dittillsvarande kyrkobokföringsorten. Eftersom medborgarkort ej utfärdats, föranleder denna bestämmelse att fiyttningsbetyg måste företes i samtliga fall. Flyttningsbetyg skall enligt 22 § FBF uttas eller skriftligen rekvireras hos pastor i utflyttningsorten; i Stockholm och Göteborg begärs flyttningsbetyg hos den lokala skattemyndigheten. Den som anmäler invandring skall enligt 23 § FBF förete flyttningsbetyg, om sådant utfärdas på den utrikes orten, men eljest de motsvarande handlingar han kan anskaffa. Ändringsförslag

Beträffande tidigare förslag och remissyttranden däröver hänvisas till den ovan under allmänna principer lämnade redogörelsen samt, vad medborgarkortsfrågan beträffar, även till kap 8. Nämnden

Som framgår av kap 8 föreslår nämnden, att de bestämmelser rörande medborgarkort och främlingskort vilka nu finns i 20 § FBF skall utmönstras. De i 21 § första och andra styckena FBF meddelade bestämmelserna om

84 anmälan om flyttning har intagits i förslagets 8 §. I 21 § tredje och fjärde styckena samt 22 § FBF meddelade -bestämmelser rörande avlämnande av medborgarkort samt rörande uttagande och avlämnande av flyttningsbetyg saknar motsvarighet i FslFBF, enär enligt nämndens mening flyttningsbetyg inte vidare skall behöva företes vid anmälan av flyttning inom riket. Utöver vad som rörande denna fråga anförts ovan under avsnittet Allmänna principer må här framhållas följande. Enligt 1915 års kyrkobokföringsförordning var flyttningsbetyget överbringare av anteckningarna i utflyttningsortens församlingsbok beträffande den flyttande till inflyttningsortens församlingsbok. Denna funktion har övertagits av personakten. Det nuvarande flyttningsbetyget ligger till grund för inskrivning i inflyttningsbok och rekvisition av personakt; dröjsmål med att förete flyttningsbetyg får emellertid, frånsett ett mindre rådrum, enligt KBK ej föranleda uppskov med dessa åtgärder. Pastor i utflyttningsorten använder det återkomna flyttningsbetyget för underrättelse till länsbyrån, sedan personakten expedierats. I ADB-systemet skall sådan underrättelse meddelas på annat sätt. Den som företer flyttningsbetyg måste ha vetat vilken pastorsexpedition han skulle vända sig till för att få betyget och där kunnat lämna vissa upplysningar. Samma upplysningar är tillräckliga för att pastorsämbetet i inflyttningsförsamlingen skall kunna rekvirera personakt från utflyttningsförsamlingen utan att flyttningsbetyg avlämnats. Om det skulle inträffa att en rekvisition tillställs orätt pastorsämbete, torde den lätt kunna vidarebefordras till rätt pastorsämbete efter en underhandsförfrågan hos vederbörande datakontor. I allmänhet torde förfarandet med flyttningsbetyg innebära onödig omgång för både de flyttande och myndigheterna. 23 § första stycket FBF motsvaras av 9 § FslFBF. För närvarande finns särskilda blanketter för anmälan om invandring. Texten på dessa är tvåspråkig, dels svenska språket och dels något utländskt. Blanketten finns för flertalet europeiska språk. Regelmässigt ifylls sådan blankett vid invandrarens besök på pastorsexpeditionen. Anmälningsblanketter av denna typ bör finnas även i fortsättningen och fastställas av CFU. Lämpligt synes vara att åtminstone större företags personalkontor tillhandahålls sådana blanketter och att invandrarna där får hjälp med att fylla i blanketten. I detta sammanhang må framhållas att av anmälningsblankett bör framgå vad den invandrare har att iaktta som önskar inträda i svenska kyrkan. Uppgifter huruvida vederbörande tillhör eller inte tillhör svenska kyrkan erfordras nämligen med hänsyn till bestämmelserna om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör svenska kyrkan. I 23 § andra stycket FBF meddelade föreskrifter angående vissa åtgärder av riksbyrån vid handläggning av personaktsrekvisition saknar motsvarighet i FslFBF. Härutinnan erforderliga bestämmelser bör meddelas i administrativ ordning.

85 Flyttning till utlandet Enligt 1915 års kyrkobokföringsförordning § 33 mom 2 skulle den, som hade för avsikt att utflytta till utlandet, uttaga flyttningsbetyg till utlandet. Anmälan skulle göras i skriftlig bevittnad handling. Denna formföreskrift var föranledd av visst missbruk som förekommit under det gångna decenniets stora emigration. Såsom utflyttningsdag skulle enligt § 13 mom 4 antecknas den dag, då flyttningsbetyget utfärdats. Om den, som uttagit flyttningsbetyg till utlandet, ej lämnat riket inom en månad, skulle han senast inom 8 dagar efter månadens utgång återlämna betyget till pastor i utflyttningsorten. Gällande bestämmelser

Utvandrare är, såsom framgår av 14 § 8 mom och 24 § FBF, den som reser ut u r riket för att stadigvarande bosätta sig på utrikes ort. Utvandringscertifikat skall enligt 24 § utfärdas för den som anmäler sådan avsikt; därjämte utfärdas på begäran utvandringsbetyg, avsett att tillgodose utvandrarens behov av bevis för sin folkbokföring på den utrikes orten. Pastor lorde äga pröva, huruvida den anmälda utlandsvistelsen verkligen avser stadigvarande bosättning på utrikes ort (KÅ 1952: 3). Den som lämnat landet utan att uttaga utvandringscertifikat kan enligt 24 § få utvandringsbetyg, om h a n anmäler att han är stadigvarande bosatt å utrikes ort. Utvandringscertifikatet skall enligt 24 § vid avresan från riket avlämnas till polismyndigheten i utreseorten och, försett med utvandringsbevis, av denna myndighet återställas till pastor som utfärdat certifikatet. Denna bestämmelse har tillämpats så, att utvandringscertifikaten mottas och förses med utvandringsbevis av de svenska passkontrollanterna. Utvandringsbeviset föranleder enligt 14 § 8 mom FBF att den det gäller omedelbart avförs ur församlingsboken. Såsom utvandrare skall enligt samma stadgande vidare avföras den, som enligt skriftlig anmälan eller vid två mantalsskrivningar i följd vunnen säker upplysning är stadigvarande bosatt å utrikes ort. Den som uttagit utvandringscertifikat men icke inom tre månader lämnat landet är skyldig att återlämna certifikatet inom 8 dagar efter den tidens utgång. Har så ej skett, skall pastor söka utreda, huruvida personen utvandrat samt i sådant fall tid och ort för utresan. Befinnes det att personen ej utvandrat, skall pastor anmana honom att återlämna certifikatet. Befinnes personen ha lämnat landet torde pastor äga avföra honom u r församlingsboken; FBF innehåller dock ej någon uttrycklig bestämmelse härom. Från och med den 1 maj 1958 gäller till efterrättelse enligt kungörelse den 21 mars 1958 (nr 122) en mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge träffad överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de inom-

86 nordiska gränserna. Enligt denna överenskommelse har Sverige, som saknar landgräns mot icke nordisk stat, passkontroll endast på flygplatser och i hamnar med flyg- eller sjötrafik på icke nordiska stater.

Ändringsförslag

Med en den 23 mars 1959 dagtecknad skrivelse till chefen för finansdepartementet har statistiska centralbyrån anmält de svårigheter för tillämpningen av 24 § FBF som uppkommit genom upphävandet av passkontrollen vid de inomnordiska gränserna samt framlagt vissa förslag. Skrivelsen har överlämnats till UOK för att tagas i övervägande vid kommittéuppdragets fullgörande. Det uppkomna läget kännetecknas enligt skrivelsen av att utvandringscertifikat ej mottages av någon myndighet vid de gränser som det här är fråga om och, såvitt angår den inomnordiska trafiken, ej heller i de kvarvarande passkontrollerna. Enligt en i avskrift bifogad skrivelse från statens utlänningskommission till chefen för inrikesdepartementets rättsavdelning hade frågan om utvandringscertifikaten behandlats vid Nordiska utlänningsutskottets möte i Stockholm i februari 1959. De närvarande representanterna för de övriga nordiska ländernas centrala utlänningsmyndigheter förklarade sig därvid villiga medverka till att passkontrollmyndigheterna vid de nordiska yttergränserna instruerades att mottaga utvandringscertifikat av personer, vilka utvandrade från Sverige till icke nordisk stat, och förse certifikaten med utresestämpel samt översända dem till utlänningskommissionen för vidarebefordran inom Sverige. Beträffande utvandrare från Sverige till annan nordisk stat hänvisades till den då pågående utredningen om internordiska flyttningsbetyg. På grund av inhämtade upplysningar utgår centralbyrån i sina förslag från att särskild polisbevakning ej kan påräknas i gränsorterna för uppsamling av utvandringscertifikat. Då centralbyrån bedömde det uppkomna behovet såsom brådskande framlades jämte ett huvudförslag vissa provisoriska alternativ, vilka här förbigås. I sista hand och som en nödlösning ifrågasattes återgång till den ordning som gällde enligt 1915 års kyrkobokf ö ri n g s f ö r o r dni n g. Huvudförslaget innebär dels i fråga om utvandrare, som överskrider nordisk yttergräns, att utvandringscertifikatet skall mottas och förses med utresebevis av svensk, dansk, finsk eller norsk myndighet som där utövar passkontroll, dels i fråga om utvandrare till något av grannländerna, att utvandringscertifikatet skall överlämnas till överenskommen myndighet därstädes och av denna förses med mottagningsbevis. I sistnämnda del gällde förslaget i avbidan på de internordiska flyttningsbetygen. De nämnda utrese- och mottagningsbevisen från grannländerna skulle enligt en föreslagen bestämmelse i FBF gälla som utvandringsbevis.

87 Nämnden

Genom 1958 års lagstiftning om indragning av passkontroller har FBF:s system för utvandringsredovisning brutits. Den allvarligaste olägenheten av det skedda är att de utflyttandes åligganden enligt alltjämt gällande bestämmelser i brist på därför erforderliga statsorgan i stor utsträckning ej kan fullgöras. Däremot synes det icke ha fått så svåra menliga verkningaiför själva registreringen som från början möjligen kunde befaras. Enligt den officiella statistiken, som i detta hänseende grundar sig på kyrkobokföringen, har det årliga antalet utvandrare under åren 1956—1963, med obetydliga variationer från det ena året till det andra, hållit sig omkring 15 000. Med hänsyn till bl a detta förhållande finner nämnden det numera icke tillräckligt motiverat att påkalla utländska myndigheters hjälp med uppsamlingen av utvandringscertifikat. Inom en nära framtid torde registreringen av de inomnordiska flyttningarna komma att regleras av effektivare bestämmelser om internordiska flyttningsbetyg. Att döma av hittillsvarande erfarenheter stannar emellertid endast omkring halva antalet utvandrare inom Norden. Vad angår de övriga är det uppenbart att de numera delvis otillämpliga bestämmelserna i FBF ej kan oförändrade överföras till en ny förordning. Vid utformningen av nya bestämmelser torde man tills vidare böra utgå från den nuvarande definitionen av utvandringsbegreppet, vilken förutsätter avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort. Frågan om en i och för sig önskvärd omformning av utvandringsbegreppet kräver sådan utredning om de växlande och svårbedömda förhållandena och har sådant sammanhang med den allmänna frågan om bosättningsbegreppet, att den bör upptas i den avsedda blivande översynen av sistnämnda begrepp. Beträffande svenska medborgare k a n det framlagda förslaget i princip och bortsett från vad som följer av ändrade förutsättningar i fråga om förfarandet sägas överensstämma med FBF. Beträffande utlänningar har dock nämnden funnit större avvikelser vara en nödvändighet. Befolkningsrörelsen över rikets gränser utgörs numera till en betydande del av utlänningar, av vilka många vållar svårigheter i folkbokföringen genom att icke iaktta anmälningsbestämmelserna. I princip anser nämnden att nationaliteten ej bör föranleda olikhet i behandling. Men avregistreringsbestämmelseraa måste bygga på en presumtion i fråga o m bosättningsavsikten, och det kan ej förbises, att denna utfaller olika i det ena och andra fallet. I allmänhet återvänder de utresande utlänningarna till hemlandet, den utresande svensken lämnar hemlandet. Enligt förslaget kommer dock skillnad att göras endast beträffande icke anmäld utflyttning. Vad till en början angår den anmälda utflyttningen innebär de föreslagna bestämmelserna i viss m å n en återgång till 1915 års kyrkobokföringsförordnings system. Anmälan föranleder avregistrering, utvandringsbevis krävs inte, enär det inte längre med tillräckligt enkla medel kan åstadkommas.

88 Bestämmelserna om anmälningsskyldighet bör avfattas företrädesvis med tanke på den lojala majoriteten av de anmälningsskyldiga. Oegentligheter torde ej k u n n a fullständigt förebyggas. Den som, ehuru kvarboende, vill ställa sig utanför kyrkobokföringen har visat sig kunna göra detta även oaktat FBF:s bestämmelser avsåg att hindra det; andra metoder härför har praktiserats än på kyrkobokföringsförordningens tid. Någon handling torde böra utfärdas till bevis om att anmälan skett och med upplysningar om vad den anmälande har att vidare iaktta. Förekomsten av en sådan handling förutsattes i det nyligen avgivna betänkandet om utlandssvenskars registrering (SOU 1965: 73). I motsats till utvandringscertifikatet har handlingen ingen sådan funktion att bestämmelser därom behöver upptas i folkbokföringsförordningen. De erforderliga bestämmelserna bör meddelas i administrativ ordning. I sådan ordning bör även regleras frågan om någon motsvarighet till utvandringsbetyget. Enligt 10 § FslFBF inträder skyldighet för den, som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort, att anmäla flyttning till utlandet, sedan dagen för utresan blivit bestämd. Sådan anmälan skall även k u n n a göras av den som stadigvarande bosatt sig utomlands men försummat att göra anmälan före utresan eller rest ut i annan avsikt. Den som anmäler avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort skall uppge den bestämda utresedagen och upphör att vara kyrkobokförd i riket från och med den påföljande dagen — vilken alltså är utflyttningsdag enligt 3 § 1 m o m sista stycket — såframt h a n ej dessförinnan anmält att utresan inställts eller uppskjutits; skyldighet att göra sådan anmälan förcskrives. Såsom utflyttningsdag för den som anmält att h a n är stadigvarande bosatt å utrikes ort anses den dag då anmälan inkom till myndigheten. Enligt 5 § k a n anmälan göras genom ombud. Undantag härifrån för ifrågavarande anmälningar torde väl ej böra stadgas, men särskild omsorg vid prövningen av ombuds behörighet torde böra anbefallas, särskilt i fråga om svenska medborgare, för vilka en avregistrering kan medföra förlust av rösträtt. Om den avregistrerade befinnes vara bosatt i riket, bör han åter kyrkobokföras. Förfarandet därvid torde böra gestaltas som vid återinvandring. Att skilja mellan fall av kvarboende, inrikes omflyttning och återinvandring torde nämligen ofta bli svårgenomförhart i praktiken. I den mån det erfordras för mantalsskrivningen och kan ske, torde man dock böra fastställa, h u r det förhöll sig med personens bosättning på mantalsdagen, dvs den 1 november. Enligt 14 § 8 mom FBF får den, som icke anmält utflyttning genom att uttaga utvandringscertifikat, ej avföras från församlingsboken förrän vid två mantalsskrivningar i följd säker upplysning vunnits att han är stadigvarande bosatt å utrikes ort. Sådan »säker upplysning» torde åtminstone i större församlingar inte ofta kunna påräknas från de vid förrättningen närvarande; presumtionen för utvandring får grundas på annan kunskap

89 jämte tiden för bortovaron. I denna mening bibehålls bestämmelsen i 4 § 8 mom 4 beträffande svenska medborgare. Enligt FBF gäller samma regel beträffande utlänningar. En annan avregistreringsregel motiveras emellertid både av folkbokföringsmyndigheternas omedelbara erfarenhet och av den, som kommer till uttryck i den officiella statistiken. Belysande är utlänningarnas med åren allt större andel i antalet obefintliga. Av dem som under femårsperioden 1960—1964 överfördes till bok över obefintliga var mindre än 7 % svenska medborgare. Omkring 75 % av dem som i slutet av år 1960 kvarstod i böckerna från överföringsåren under FBF:s hela giltighetstid var utlänningar. Å andra sidan är utlänningarna blott omkring en tredjedel av dem som årligen avförs från obefintlighetsböckerna, till övervägande del nordbor, som snarare kan förmodas representera återinvandringsfall än fall av upptäckt av kvarboende. Såsom ovan anförts ä r presumtionen för avsikt att överge riket starkare, när en utlänning än när en svensk lämnar landet. Enligt förslaget i 4 § 8 mom 4 skall en utlänning k u n n a avföras såsom utflyttad ur riket, när efter samråd med den lokala skattemyndigheten sannolika skäl prövats tala för att utlänningen ej längre är bosatt i riket. Bestämmelsen syftar bl a till ett bättre utnyttjande av de lokala skattemyndigheternas erfarenheter beträffande utlänningars skatteförhållanden. Den öppnar även möjlighet att tillgodogöra folkbokföringen kunskap om utflyttning, som yppar sig i andra myndigheters eller i försäkringskassors verksamhet, i den mån pastor eller lokal skattemyndighet kan få del därav. Då pastor beslutar avregistrering på föranledande av den lokala skattemyndigheten är den föreslagna bestämmelsen om samråd i och med detta uppfylld. Utgår initiativet från pastor motiveras ett samråd av att den andra myndigheten kan h a vetskap om förhållanden som talar mot åtgärden. I tveksamma fall torde det vara av värde även från pastors synpunkt, att pastors beslut fattas efter samråd med den lokala skattemyndigheten. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas fortlöpande under året och a n k n y t e r ej till mantalsskrivningen. Nuvarande särskilda bestämmelse rörande missionär eller präst i utlandstjänst jämte familjemediemmar torde böra bibehållas i avbidan p ä blivande översyn av bosättningsbegreppet. I stället för uttrycket utvandring, som knappast ger en riktig bild av den nuvarande befolkningsrörelsen, föreslås uttrycket flyttning till utlandet. Nämndens förslag innebär sammanfattningsvis att nu gällande principer för anmälan om utflyttning u r riket, vid fall av stadigvarande bosättning utomlands, skall bibehållas. Erforderliga föreskrifter rörande utfärdande av vissa flyttningshandlingar föreslås skola utfärdas i administrativ ordning. I syfte att vinna större stabilitet i registreringssystemet föreslås vissa ändrade principer för avförandet ur folkbokföringen av dem som anmält utflyttning liksom av dem som flyttat till utlandet utan att anmälan där-

90 om gjorts. Utlänningar, som inte anmält utflyttning, föreslås skola kunna avregistreras efter kortare tid än svenska medborgare. Bostadsanmälan m m Folkbokföringskommittén föreslog bostadsanmälan endast i fall av upplåtelse mot vederlag till person över 16 år för en tid av minst en månad. Den föreslagna skyldigheten skulle äga tillämpning endast i vissa tätorter, bl a städer och köpingar. De inskränkande villkoren i övrigt avsåg att utesluta upplåtelser till skolungdom, alla fall av vanlig gästfrihet och flertalet fall i hotellrörelse ävensom fall av förläggning under militär eller annan myndighets ansvar. Undantag för det fall att den flyttande själv anmält flyttningen föreslogs ej. Departementschefen (prop 1946: 255 s 193) föreslog den lydelse, som blev gällande, efter förebild av en motsvarande bestämmelse i 1905 års förordning angående mantalsskrivning i Göteborg, vilken ej upptog de av kommittén föreslagna inskränkande villkoren men däremot förbehållet, »så vida icke den inflyttade själv det redan tillkännagivit». Beträffande detta förbehåll och mot kommittéförslaget framhölls, att det i dylika fall ej är av intresse för folkbokföringsmyndigheterna att få en anmälan även av husvärden, och att den föreslagna vidsträcktare anmälningsskyldigheten skulle förorsaka allmänheten och myndigheterna betydande besvär och arbete; med denna avgränsning ansågs anmälningsplikten, såsom i remissyttranden påyrkats, kunna utsträckas även till landsbygden. Gällande bestämmelser

Enligt 25 § 1 mom FBF är fastighetsägare skyldig att på förfrågan av folkbokföringsorgan eller polismyndighet i folkbokföringsärende lämna upplysning huruvida viss person är å fastigheten boende. Enligt 2 mom är fastighetsägare eller innehavare av bostadslägenhet skyldig att, sedan person åt vilken han upplåtit bostad inflyttat i densamma, inom fjorton dagar hos pastor göra anmälan därom (bostadsanmälan), såvida icke den inflyttade själv redan anmält flyttningen. Enligt 3 mom åligger det arbetsgivare att då arbetstagare blivit bosatt hos honom tillse att flyttningsanmälan i rätt tid avges och att, om så ej sker, genast underrätta pastor om flyttningen. Nämnden

Bestämmelsen i 25 § 1 mom FBF om upplysningsplikt för fastighetsägare på förfrågan torde böra bibehållas i princip oförändrad (se den föreslagna 11 § sista stycket, dock utgår omnämnandet av roteombud och polismyndighet).

91 Bestämmelsen i 25 § 3 mom FBF om husbondeansvar för arbetstagares flyttningsanmälan torde avse fall av bostadsupplåtelse till arbetstagaren i arbetsgivarens egen bostad och sakna självständig betydelse vid sidan av en bestämmelse om bostadsanmälan; ingen motsvarighet har därför upptagits i förslaget. Bestämmelsen i 25 § 2 mom om bostadsanmälan har i förslaget upptagits under 11 § första stycket. Anmälningstiden föreslås förlängd till 30 dagar, lör att bostadsupplåtaren skall kunna avvakta, att den flyttande själv gör anmälan. Från skyldigheten att göra bostadsanmälan undantas de fall, då den flyttande fortfarande skall vara kyrkobokförd å annan fastighet och sålunda ej är skyldig att anmäla flyttning; det är avsett att undantagsbestämmelsens innebörd skall klargöras genom mera konkreta anvisningar på anmälningsblanketten. Anmaningar och förelägganden Gällande bestämmelser

Jämte nedan återgivna stadganden innehåller FBF bestämmelser om anrhaning att i vissa sammanhang avlämna medborgarkort eller flyttningsbetyg (21 §), återlämna utvandringscertifikat (24 § 4 mom) samt avlämna eller fullständiga mantalsuppgift eller huvudförteckning (44 §). Enligt 16 § sista stycket skall den, som försummar att inom föreskriven tid göra anmälan om barns födelse eller, på sätt i namnlagen föreskrivs om förnamn för nyfött barn, som ej blivit döpt inom svenska kyrkan, av pastor påminnas om anmälningsskyldigheten och, om denna ej därefter genast fullgöres, skriftligen anmanas att inom viss tid efter delfåendet av anmaningen fullgöra sin skyldighet. Erhåller pastor vetskap om att någon flyttat till eller inom församlingen, skall pastor enligt 27 §' 1 mom, därest flyttningen ej anmälts inom 'föreskriven tid, genast anmana honom att inom viss tid efter delfåendet av anmaningen fullgöra vad som åligger honom enligt 21 § (vid flyttning inom riket) eller 23 § (Aid invandring). I stället för att utfärda anmaning äger pastor dock välja följande, närmast för andra fall avsedda förfaringssätt. Finner pastor anledning till antagande att en person flyttat till eller inom församlingen, skall pastor enligt 27 § 2 mom första stycket i rekommenderat brev förelägga honom att inom viss tid till pastor lämna de upplysningar, som erfordras för bedömande av hans kyrkobokföring. Underlåter någon att efterkomma sådant föreläggande skall pastor anman a honom att för skyldighetens fullgörande inställa sig hos pastor. Därom stadgas i 27 § 2 mom andra stycket, som emellertid medger ett alternativt förfaringssätt, nedan benämnt tredskoskrivning. Pastor äger sålunda i stället, där sannolika skäl talar för antagandet att vederbörande flyttat till eller inom församlingen samt erforderliga upplys-

92 ningar för hans kyrkobokföring kunnat inhämtas, utan hans vidare hörande kyrkobokföra honom å den fastighet, där han antagits ha inflyttat. Enligt 27 § 3 mom kan, under vissa förutsättningar, anmälan om flyttning inom församlingen anses fullgjord genom att föreskriven mantalsuppgift lämnats, varav flyttningen framgår. De ytterligare förutsättningarna är, att pastor vunnit kännedom om flyttningen vid för-skrivning eller mantalsskrivning, och att pastor finner erforderliga upplysningar kunna med nödig tillförlitlighet och fullständighet inhämtas av mantalsuppgiften och av de vid förrättningen närvarande. Pastor äger i dylikt fall underlåta att meddela anmaning eller föreläggande. I 27 § 4 mom stadgas slutligen, att om flera medlemmar i en familj synes böra kyrkobokföras på ett ställe, anmaning eller föreläggande må utfärdas för dem gemensamt och tillställas huvudpersonen. I Stockholm och Göteborg utfärdas anmaningar och förelägganden, motsvarande de i 27 § FBF föreskrivna, av den lokala skattemyndigheten. Gemensamt för de skilda slagen av anmaningar gäller enligt 63 § FBF, att anmaning bör, där omständigheterna ej föranleder till annat, tillställas vederbörande i rekommenderat brev. Polismyndighet må anlitas för delgivningen, då så finnes påkallat. Hörsammas ej anmaningen, kan för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige lämpligt vite och i förekommande fall, jämlikt 64 § 2 mom, förordna om uttagande av vite, vartill någon gjort sig förfallen. Nämnden

I enlighet med den av besvärssakkunniga föreslagna terminologin används i förslaget ordet föreläggande såsom gemensam beteckning för anmaning och föreläggande. Såsom form för delgivning föreslås genomgående rekommenderat brev med mottagningsbevis; det synes ej erforderligt att bibehålla nuvarande bestämmelse om polisdelgivning. Om det i en familj är flera personer, som beröres av en eventuell åtgärd, t ex en flyttning, bör liksom hittills föreläggande kunna utfärdas för dem gemensamt och tillställas huvudpersonen. Här berörda frågor regleras i 14 § FslFBF. Sista stycket i 6 § FslFBF motsvarar i övrigt, såvitt angår anmälan om barns födelse och förnamn, 16 § sista stycket, 63 § och 64 § 2 mom FBF. Anmaningsförfarandet enligt 27 § 1 mom FBF i fall, då pastor har vetskap om flyttning, har fått obetydlig användning. Föreläggande j ä m t e tredskoskrivning i förekommande fall för snabbare till målet. Ingen motsvarighet föreslås till stadgandet om anmaning. Fallen under den föreslagna 12 § motsvarar, med visst undantag, tredskoskrivningsfallen efter föreläggande enligt 27 § 2 mom FBF. Har pastor redan från början sannolika skäl för antagandet, att flyttning ägt rum, fyller föreläggandet ej annan funktion än en resolution, genom vilken vederbörande bereds tillfälle att yttra sig; det synes onödigt att ålägga honom

93 att inkomma med upplysningar. Den föreslagna bestämmelsen är avfattad i enlighet med denna tankegång. På sannolika skäl bör flyttning inom samma församling och kommun i ett betydande antal fall k u n n a bokföras utan att den flyttande bereds tillfälle att yttra sig; bokföringsåtgärden har i flertalet fall ingen vidare betydelse än en aktualisering av adressanteckning. I en del fall kan partsintressen tänkas vara k n u t n a även till en sådan kyrkobokföringsåtgärd, t ex vid flyttning mellan kommuner som omfattas av församlingen. I 12 § andra stycket föreslås att pastor skall äga underlåta att lämna vederbörande tillfälle att yttra sig, där fråga är allenast om flyttning inom samma församling och kommun och pastor finner det obehövligt. Den jämlikt 12 § FslFBF kyrkobokförde skall skriftligen underrättas om beslutet (jfr 20 § 2 mom andra stycket FBF, enligt vilket stadgande nytt medborgarkort skall utfärdas för den vars kyrkobokföringsort ändrats). Den beträffande vilken anledning — men ännu ej sannolika skäl — förekommer till antagande att han flyttat bereds enligt 27 § 2 mom första stycket FBF tillfälle att avge yttrande genom att honom meddelas föreläggande att inom viss tid till pastor lämna de upplysningar som erfordras för bedömande av hans kyrkobokföring. Först om han ej utnyttjar det givna tillfället tillgrips tvångsmedel, i detta fall anmaning att inställa sig för skyldighetens fullgörande samt, vid fortsatt underlåtenhet, vitesföreläggande av länsstyrelsen. Sannolika skäl för antagandet att vederbörande flyttat torde böra anges som förutsättning ej blott för tredskoskrivning utan även — se 13 § FslFBF — för att föreläggande skall få meddelas. I det sistnämnda hänseendet uppställer FBF en mindre sträng förutsättning med orden »anledning till antagande att en person flyttat»; olikheten hänför sig till graden av sannolikhet för antagandet. Föreläggande torde emellertid ej ges och ej heller böra ges utan att risken för att den som fått föreläggandet sedermera visar sig vara icke anmälningsskyldig bedömes såsom ringa. Den som på sannolika skäl antas ha flyttat men ej kan kyrkobokföras enligt 12 § därför att »pastorsämbetet ej k u n n a t inhämta erforderliga uppgifter för hans kyrkobokföring» kan enligt 13 § föreläggas att lämna erforderliga upplysningar. Om detta ej efterkommes, kan pastorsämbetet utan att meddela den försumlige nytt föreläggande överlämna ärendet till länsstyrelsen för skyldighetens utkrävande, (13 § första stycket, slutet). Enligt FBF äger pastor anmana vederbörande att inställa sig för pastor, vilket är det regelmässiga sättet att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 15 § FBF. Med hänsyn till innehållet i 5 § FslFBF och de i vissa fall kännbara olägenheterna för den enskilde av en skyldighet att inställa sig har en motsvarande befogenhet ej tillagts pastorsämbetet i 13 § FslFBF. Enligt förslaget kan föreläggande meddelas ej blott när flyttning inte anmälts utan även när en gjord flyttningsanmälan är ofullständig eller behöver förtydligas.

94 Sedan pastor berett någon tillfälle att yttra sig eller förelagt honom att lämna upplysningar, kan utan dennes medverkan sådana omständigheter ha blivit kända för pastor, att kyrkobokföring kan beslutas enligt 12 §. Sådant beslut bör ej meddelas utan att föreläggandet senast samtidigt återkallas. Har pastor begärt biträde av länsstyrelsen för upplysningspliktens utkrävande bör denna begäran återkallas. Finner sig länsstyrelsen ej böra återkalla föreläggande, som av länsstyrelsen meddelats, bör med beslutet om kyrkobokföring anstå. I den mån bestämmelser eller anvisningar härom erfordras torde dessa böra meddelas i administrativ ordning. Föreläggande bör delges i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Jämte bestämmelse härom innehåller den föreslagna 14 § ett stadgande, som motsvarar 27 § 4 mom FBF. Det torde ej vara nödvändigt att föreskriva viss form för hur jämlikt 12 § tillfälle att avge yttrande skall beredas den som antas ha flyttat. Straffbestämmelser Gällande bestämmelser

Böter högst 300 kronor stadgas i 62 § 1 mom FBF för försummelse att göra anmälan om flyttning inom riket eller invandring och för uraktlåtenhet att göra bostadsanmälan. Straff för sistnämnda uraktlåtenhet får dock icke ådömas i andra fall än där den försumlige haft vetskap om eller skälig anledning till antagande att den flyttande icke själv gjort anmälan. I intet av de nämnda fallen får enligt 3 mom straff ådömas den som innan åtal skett frivilligt eller efter anmaning eller föreläggande fullgör vad honom åligger. Förseelse åtalas enligt 64 § 1 mom av allmän åklagare. I samma mom meddelas viss bestämmelse om behörig domstol. Nämnden

Blir det känt att någon försummat att anmäla flyttning till eller inom riket, kan han tredskoskrivas enligt 12 § FslFBF eller tvingas att lämna erforderliga upplysningar genom föreläggande enligt 13 §. För ifrågavarande försummelser är det enligt nämndens mening inte motiverat att bibehålla någon straffbestämmelse. Med hänsyn till omständigheterna skulle en sådan svårligen kunna tillämpas så att den finge allmänpreventiv verkan. Beträffande bostadsanmälningarna träder den allmänpreventiva synpunkten i förgrunden; det är av mindre betydelse i det enskilda fallet att en underlåten bostadsanmälan framtvingas. Det är av vikt att respekt skapas för anmälningsinstitutet såsom sådant; härför erfordras ett visst straff hot, som i förekommande fall realiseras. Stadgandet i 62 § FBF att, straff ej må ådömas i andra fall än d ä r den försumlige haft vetskap eller skälig anledning till antagande, att den flyttande icke själv gjort anmälan,.

95 torde vara en bidragande orsak till att nuvarande bestämmelser ej tillvunnit sig sådan respekt. Det har i de föreslagna straffbestämmelserna ersatts med en bestämmelse efter mönster av 120 § sista stycket TF. Den nuvarande straffsatsen har bibehållits.

Andra åtgärder för effektivitet i anmälningssystemet Hur allmänheten skall förmås att fullgöra anmälningsskyldighet är enligt erfarenhet ett problem, som inte löses enbart genom lagstiftning, utan även ställer krav på tillämpningen. Med lämplig avvägning, så att verkan ej avtrubbas, bör genom massmedia bedrivas upplysningsverksamhet rörande skyldigheten att göra anmälningar till den löpande folkbokföringen, framför allt angående flyttning. Nämndens förslag innebär att anmälningsskyldighet skall kunna fullgöras skriftligen och att telefonanmälan skall kunna godtas. Viktigt är då också att sörja för att anmälningsblanketter finns lätt tillgängliga för allmänheten och att hjälp kan erhållas med dessas ifyllande och avlämnande. På folkbokföringsmyndigheternas expeditioner och på postanstalter bör allmänheten genom anslag erinras om sin anmälningsskyldighet. Även genom förmedling av andra statliga och kommunala förvaltningsorgans expeditioner, vilka har beröring med flyttande, t ex telefonbyråer, arbetsoch bostadsförmedlingar, elektricitets- och gasverk, försäkringskassor och socialvårdsbyråer bör allmänheten erinras om sin anmälningsskyldighet. Önskvärt är också om man hos privata företag, t ex i anslutning till nyanställning av personal i förekommande fall påpekar vikten av att anmälan om flyttning göres och tillhandahåller blankett för sådan anmälan. I vissa fall kan det också vara lämpligt att myndighet eller annat förvaltningsorgan bringar till folkbokföringsmyndighetens kännedom, när myndigheten har anledning utgå från att någon blivit oriktigt folkbokförd. Här berörda frågor bör dock inte regleras i författning. I administrativ ordning bör emellertid meddelas bestämmelser, motsvarande dem som nu finns i 26 § FBF. Häri stadgas att pastorsämbetena har att meddela varandra vunnen kännedom om registrerade personers vistelse å annan ort. En motsvarande skyldighet synes böra åläggas de lokala skattemyndigheterna. Någon möjlighet till kontroll av att anmälan om flyttning görs i n o m föreskriven tid finns inte inom folkbokföringssystemets ram utöver de nuvarande bostadsanmälningarna. Om en motsvarighet till denna anmälningsskyldighet bibehålls och man söker tillse att bestämmelserna om a n m ä l a n blir iakttagna torde dock åtskilligt vara vunnet. Möjligheterna att i kontrollsyfte utnyttja till postverket inkommande uppgifter om adressändring har undersökts. Vid begäran om eftersändning av post skall eftersändningens varaktighet anges på den därför avsedda.

96 blanketten. Då eftersändning begärs på grund av definitiv avflyttning, utsänder postverket sedan någon tid ett brev till den flyttande med upplysningar och påminnelser, bl a om att flyttningen bör anmälas till pastorsämbete och andra vederbörande myndigheter. Dessa påminnelser synes ha haft viss gynnsam effekt även från folkbokföringssynpunkt. Från postverkets sida har man under hand ställt sig välvillig till tanken att i lämplig form underrätta folkbokföringsmyndigheten om fall, där begäran gjorts om eftersändning på grund av definitiv avflyttning. Dessa underrättelser skulle k u n n a översändas till den lokala skattemyndigheten i orten eller vederbörande länsstyrelse för vidarebefordran till pastorsämbetet i inflyttningsorten. På pastorsämbetet skulle ankomma att kontrollera huruvida flyttningsanmälan gjorts och att, om så inte är fallet, förelägga den flyttande att inkomma med flyttningsanmälan. Om ett sådant rapportsystem kan genomföras torde folkbokföringsmyndigheterna få uppgift om ett betydande antal flyttningar. Då dessa uppgifter kommer att erhållas successivt bör antalet kyrkobokförda flyttningar bli jämnare fördelat under året än nu är fallet. En förfrågan hos de kommunala industriverken i några större städer visar nämligen att antalet anmälningar om flyttning (uppsägning och nyteckning) av el-abonnemang fördelar sig relativt jämnt på årets olika månader med undantag av sommarmånaderna då antalet är något lägre. Statistiska uppgifter från televerket om flyttning av telefon synes peka i samma riktning. Man torde därför k u n n a utgå ifrån att den stora anhopning av flyttningsanmälningar till kyrkobokföringen som nu förekommer under hösten ej avspeglar antalet faktiska flyttningar under motsvarande tid.

KAPITEL 4 Mantalsskrivningen

Det nuvarande förfarandet

Folkbokföringsförordningen innehåller i 4 kap grundbestämmelser och mantalsskrivningskungörelsen detaljbestämmelser om mantalsskrivningen i allmänhet. Kungörelserna angående folkbokföringen i Stockholm och angående folkbokföringen i Göteborg innehåller särbestämmelser rörande mantalsskrivningen i dessa städer. Mantalsskrivning förrättas varje år (förrättningsåret) för det nästföljande året (mantalsåret). Den därvid upprättade mantalslängden består av personell tiggare och fastighetsliggare. Mantalsskrivning av personer sker genom uppteckning i den personella liggaren. Numera mantalsskrivs endast fysiska personer, ursprungligen även juridiska personer; bestämmelserna om de sistnämndas mantalsskrivning upphävdes 1953. Mantalsskrivningen skall omfatta alla fysiska personer som skall vara kyrkobokförda i riket den 1 november förrättningsåret (nedan men ej i författningarna benämnd mantalsdagen). Varje kommun är ett mantalsskrivningsdistrikt. Är kommunen delad på två eller flera fögderier utgör varje fögderidel av kommunen ett mantalsskrivningsdistrikt. Mantalslängd upprättas för varje mantalsskrivningsdistrikt; är distriktet delat på lokala taxeringsdistrikt, upprättas mantalslängd för varje sådan del. Envar skall mantalsskrivas i det mantalsskrivningsdistrikt och på den fastighet, där han rätteligen skall vara kyrkobokförd på mantalsdagen. De som inte k a n mantalsskrivas på fastighet, mantalsskrivs under någon av rubrikerna å kommunen skrivna och utan känt hemvist; dessa skall vara kyrkobokförda under rubriken å församlingen skrivna. Länsstyrelserna skall utfärda kungörelser om mantalsskrivningen före den 1 oktober varje år. I Göteborg utfärdas dock kungörelsen av den lokala skattemyndigheten. Kungörelserna skall bl a innehålla underrättelser om utsatta förrättningsdagar för de olika distrikten och om skyldigheten att lämna mantalsuppgifter. Till mantalsskrivningens förberedande hör att pastor håller förskrivning, vid vilken även för kyrkobokföringens egen del skall undersökas, huruvida denna överensstämmer med de verkliga förhållandena. Kungörelse om förskrivning utfärdas av pastor. 1-614545

98 Skriftlig mantalsuppgift skall lämnas av var och en utom av den som tillhör annans hushåll och är bosatt hos denne. Den sistnämnde skall tas upp på hushållsföreståndarens mantalsuppgift. Inneboende och den h a n bor hos skall var i sin mantalsuppgift anteckna den andres namn. Beträffande uppgiftslämnaren och hans hushållsmedlemmar skall anges namn, födelseår, civilstånd, yrke, arbetsgivare och, om någon flyttat under året, dennes kyrkobokföringsort vid flyttningen. Blanketter enligt formulär, som fastställs av riksbyrån (CFU), tillhandahålls på statsverkets bekostnad. Officiellt lämnas vissa särskilda uppgifter dels för garnisonerat fast anställt manskap vid krigsmakten, dels för personer som är intagna på fångvårdseller tvångsarbetsanstalt. Mantalsuppgifterna insamlas på bostadsfastigheterna av fastighetsägarna eller dessas ställföreträdare. Insamlingsdag är enligt författningen, om ej annat föranleds av inträffande helg, den 5 oktober i städer och köpingar samt den 5 november på landet. Länsstyrelserna h a r emellertid för landsbygdens del i stor utsträckning utnyttjat en dem tillkommande befogenhet att bestämma annan dag för insamlingen. Fastighetsägare i stad eller köping skall j ä m t e egen mantalsuppgift lämna huvudförteckning för fastigheten, upptagande de uthyrda och outhyrda lägenheterna inom fastigheten, lägenhetsinnehavarna och hyresbeloppen. Kommunen k a n använda huvudförteckningarna för sin statistik och fastställa formuläret och skall då bekosta blanketterna; i Stockholm fastställer stadskollegiet, i Göteborg den lokala skattemyndigheten formuläret. I övrigt skall ett av riksbyrån (CFU) fastställt formulär gälla och blanketterna tillhandahållas på statsverkets bekostnad. Fastighetsägaren (ställföreträdaren) är skyldig att granska mantalsuppgifterna och om så behövs föranstalta om rättelse eller komplettering. Har mantalsuppgift lämnats i slutet konvolut, vilket är tillåtet, skall denna skyldighet endast gälla vissa anteckningar, som i sådant fall skall finnas utanpå konvolutet. Inom två dagar skall de insamlade uppgifterna jämte huvudförteckning, där sådan skall avges, överlämnas till kommunalt insamlingsställe, pastor eller roteombud. I Stockholm och Göteborg lämnas dock uppgifterna till uppbördsverket, som äger bestämma tiden därför. Utom i Stockholm och Göteborg, där för-skrivning ej förekommer, utnyttjas mantalsuppgifterna först som material vid för-skrivningen för jämförelse med kyrkoböcker, i främsta rummet församlingsliggaren. Därvid upptäckta anmälningsförsummelser föranleder åtgärder. Saknas mantalsuppgift skall mantalsskrivningsförrättaren underrättas för att anmana den försumlige att fullgöra uppgiftsskyldigheten. I Stockholm och Göteborg görs på uppbördsverket en motsvarande jämförelse med folkregistret och därjämte med en stomme till mantalslängd, i Stockholm benämnd förlaga. Även de övriga mantalsskrivningsförrättarna skall ha stommar till mantalslängder för de olika distrikten. Stommen kan

99 i korthet sägas vara en preliminär mantalslängd, som trycks med länsbyråns tryckande register och upptar befolkningen i ordning efter kyrkobokföringsorter och kyrkobokföringsfastigheter. Roteombuden är på olika sätt verksamma under mantalsskrivningen. De hjälper de uppgiftsskyldiga, insamlar uppgifter, påminner försumliga, ordnar uppgiftsmaterialet och skall närvara vid för-skrivnings- och mantalsskrivningsförrättningarna för att meddela upplysningar m m. För mantalsskrivningen hålls lokala förrättningar, i fögderi under förrättningsresor av häradsskrivaren eller särskild mantalsskrivningsförrättare och i stad vanligen på uppbördsverket. Såsom tid för mantalsskrivnings förrättande i stad kan utsättas en tidsperiod varunder arbete med mantalsskrivningen beräknas pågå. För Stockholm och Göteborg är föreskrivet, att mantalsskrivning skall förrättas med början i oktober. I övrigt skall förrättningarna hållas under tiden mellan den 15 oktober och den 20 december, på landet dock med början tidigast den 15 november. Pastor skall vara tillstädes eller representerad »i den utsträckning som för förrättningens behöriga verkställande erfordras» samt tillhandahålla vissa kyrkoböcker, bl a församlingsliggaren. Förrättningshandlingar i övrigt är stommen till mantalslängd, mantalsuppgifterna och övriga för mantalsskrivningen överlämnade eller företedda handlingar. Upplysningar som k a n meddelas av närvarande skall därjämte beaktas. Stommen skall jämföras med de andra handlingarna samt rättas och kompletteras, beslut i tvistiga ärenden skall protokollföras. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt personer, vilkas vistelseort blivit okänd eller som redan är bokförda såsom obefintliga, och åtgärder mot försumliga skall beslutas. Pastor skall vidta erforderliga åtgärder för rättelser i kyrkoböckerna samt föra en särskild längd över personer sorn mantalsskrivits men ännu ej kyrkobokförts i församlingen eller som av förrättningsmannen anmanas eller föreläggs att fullgöra skyldigheter med avseende å kyrkobokföringen. Förfarandet i Stockholm och Göteborg är i princip detsamma men gestaltar sig olika på grund av de särskilda förhållandena. Dessa städers pastorsämbeten deltar t ex inte i mantalsskrivningsarbetet. De in- och utflyttningsdagar som antecknas i kyrkoböckerna är ej de verkliga flyttningsdagarna utan anmälnings- eller beslutsdagar. Men eftersom mantalsskrivningen hänför sig till bosättningen den 1 november skall under tiden mellan denna dag och årets slut flyttningens förhållande till mantalsdagen anges med någon av anteckningarna »före 2/11» och »efter 1/11». Förfarandet med dessa anteckningar är i detalj reglerat. Med undantag för Stockholm och Göteborg gäller vidare dels för tiden mellan ingången av september och mantalsskrivningsförrättningen vissa särbestämmelser om församlingsliggarens förande, dels för tiden mellan mantalsskrivningsförrättningen och årets slut föreskrift om att pastor skall meddela mantalsskrivningsförrättaren veckouppgifter om kyrkobokförda flyttningar.

100 Ett viktigt led i mantalsskrivningsarbetet är vidare den s k skriftväxlingen, under vilken mantalsskrivningsförrättarna har att meddela varandra underrättelser som erfordras till förebyggande av att någon blir mantalsskriven p å mer än ett ställe eller obehörigt utesluten. Skriftväxlingstiden utgår i princip den 20 januari mantalsåret. Påpekar länsbyrå upptäckt av sådan oegentlighet kan emellertid skriftväxling därom förekomma även efter den tiden. I viss m å n fullföljs ett syfte att förebygga obehörig uteslutning även av de s k kvarskrivningsreglerna. Dessa från mantalsskrivningsförordningen övertagna längdföringsbestämmelser har i folkbokföringsförordningen karaktären av bestämmelser om rätt mantalsskrivningsort. De innebär att den som inte blir mantalsskriven annorstädes skall mantalsskrivas på nytt i förrättningsårets mantalsskrivningsort, om han ej skall uteslutas på grund av dödsfall, utvandring eller obefintlighet. Styrker mantalsskrivningsförrättaren i inflyttningsort, där någon blivit kyrkobokförd mellan de två senaste mantalsdagarna, att denne saknar känt hemvist, skall denne inte bara mantalsskrivas utan även åter kyrkobokföras i utflyttningsorten. Under mantalsskrivningsförfarandet bereds länsbyråernas tryckande register successivt för tryckningen av maiitalslängder med ledning av stomanteckningar och skriftväxlingsbesked, som i föreskriven ordning inkommer från mantalsskrivningsförrättarna. Mantalslängden skall vara tryckt senast den 15 februari och justerad av mantalsskrivningsföiTättaren senast den 1 mars mantalsåret (annan justeringsdag, den 31 mars, gäller i Stockholm beträffande fastighetsliggaren). Före utgången av februari skall mantalsskrivningsförrättaren lämna pastor en förteckning över dem som skall överföras till bok över obefintliga. Talan mot mantalsskrivningen fullföljs hos länsstyrelsen och i sista instans hos kammarrätten. Besvärstiden utgår hos länsstyrelsen den 14 maj mantalsåret och hos kammarrätten å trettionde dagen från länsstyrelsens beslut. Besvär kan ej anföras i mål, som på grund av skiljaktiga meningar mellan beslutsmyndigheterna underställts högre myndighets prövning; parterna bereds i stället tillfälle att inkomma med påminnelser.

Rättsverkningar av kyrkobokföring och mantalsskrivning

Till kyrkobokföringen och mantalsskrivningen hänförs rättsverkningar på flera olika områden, bl a följande:

Rättegångsbalken Laga domstol i tvistemål i allmänhet är enligt 10 kap 1 § rättegångsbalken rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Är han mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans hemvist.

101 Kommunalskattelagen

den 28 september

1928 (nr 370)

Enligt 59 § kommunalskattelagen skall i regel skatt för inkomst av vissa angivna förvärvskällor utgöras i den skattskyldiges hemortskommun. Med hemortskommun förstås i kommunalskattelagen (66 §) som regel den kommun, där den skattskyldige författningsenligt skall vara mantalsskriven för året näst före taxeringsåret. Uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272)

Enligt 3 § uppbördsförordningen skall skattskyldig utgöra preliminär skatt i kommun, där h a n k a n antagas bli påförd slutlig skatt enligt den årliga taxeringen näst efter inkomståret — dvs i hemortskommunen enligt 66 § kommunalskattelagen. Kommunallagen

den 18 december 1953 (nr 753) m m

Enligt 2 § kommunallagen är envar som mantalsskrivits medlem i den kommun, där h a n mantalsskrivits. Han kan även vara medlem på grund av fastighetsinnehav eller taxering till allmän kommunalskatt. Rätt att klaga över kommunal myndighets beslut tillkommer medlem av kommunen enligt 76 §. I 6 § stadgas, att rösträtt vid val av fullmäktige i k o m m u n (landskommun, köping eller stad) tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven svensk medborgare, som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugu års ålder och ej är omyndig. Av 7 § framgår, att fullmäktig måste vara bosatt i kommunen. Lag om församlingsstyrelse den 2 juni 1961 (nr 436) Enligt 9 § lagen om församlingsstyrelse tillkommer rösträtt vid val av kyrkofullmäktige envar inom församlingen mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugu års ålder och ej är omyndig. Av 10 § framgår, att fullmäktig måste vara bosatt inom församlingen. Enligt 34 § skall beträffande rösträtt å kyrkostämma vad i 9 § stadgas om rösträtt vid val av kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning. Kommunala

vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)

I kommunala vallagen stadgas om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan. Bl a stadgas i 4 §, att röstberättigad äger utöva rösträtt allenast vid valförrättning för det valdistrikt, där h a n är mantalsskriven; i 6 §, att röstlängd för kommunalval och för kommunala beslut skall upprättas varje år; i 8 §, att i röstlängden skola enligt mantalslängden för året upptas — med vissa undantag — alla inom valdistriktet mantalsskrivna personer;

102 i 9 §, att röstlängd skall vara upprättad senast den 30 juni. Särskilda bestämmelser finns rörande bl a justering av röstlängd samt rörande förfarandet för vinnande av rättelse av i röstlängd införda uppgifter. Av 10 § kommunala vallagen framgår, att i princip röstlängd länder till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny röstlängd p å föreskrivet sätt kommit till stånd (i allmänhet den 25 j u l i ) . För rösträtt vid kommunala val erfordras alltså att vara uppförd i röstlängd för kommunen, vilket i sin t u r förutsätter mantalsskrivning i kommunen för det år under vilket röstlängden upprättas. Röstlängd gäller ej för kalenderår utan i regel fr o m den 26 juli ett år t o m den 25 juli påföljande år. Riksdagsordningen Enligt 16 § riksdagsordningen tillkommer, med vissa i författningsrummet angivna undantag, valrätt vid val till riksdagens andra k a m m a r e envar man och kvinna, som är svensk undersåte och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugu års ålder. Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall på sätt i lagen om val till riksdagen finns närmare bestämt valrätten grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst ändå att förändring före valet inträffar. Valbar till andra kammaren är enligt 19 § den, som äger valrätt inom viss valkrets, dvs den som är uppförd i röstlängd för denna valkrets. Den som blivit vald för en viss valperiod behöver inte avgå av den anledningen, att han flyttar. Angående upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare gäller samma föreskrifter som rörande upprättande av sådan längd för kommunala val. Lag den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag (nr 529) Allmänt barnbidrag utgår för barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket. Barnbidrag utgår även för h ä r i riket bosatt barn, som icke är svensk medborgare, under förutsättning att barnet fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket eller ock barnet eller endera av dess föräldrar sedan minst sex månader vistas i riket. Lag den 4 januari 1956 om socialhjälp (nr 2) Enligt 1 § skall varje kommun sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan. Enligt 22 § skall kommun, som lämnat socialhjälp av visst slag åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits i annan kommun, äga utfå ersättning härför av denna kommun. Av 23 § framgår, att, n ä r socialhjälp av visst slag lämnats åt svensk

103 medborgare, som ej är mantalsskriven i riket, eller åt den som, då hjälpen lämnades, ej var svensk medborgare, ersättning härför kan lämnas av staten. Lag om allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr 381) Försäkrade är enligt 1 kap 3 § lag om allmän försäkring svenska medborgare, så ock de som utan att vara svenska medborgare är mantalsskrivna i riket. Försäkrad skall enligt 1 kap 4 § vara inskriven hos den försäkringskassa, inom vars område han är mantalsskriven. Är den försäkrade ej mantalsskriven i riket, skall h a n vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt vid årets ingång eller, om han bosätter sig i riket senare under året, hos den kassa, inom vars verksamhetsområde bosättningen äger rum. Det bör sålunda observeras att svensk medborgare är försäkrad vare sig han är mantalsskriven i riket eller inte. Enligt 5 kap 1 § är svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven härstädes för det år varunder han fyllt sextiotvå år och för de fem åren närmast dessförinnan, berättigad till folkpension. Har barn som är svensk medborgare, till följd av sin ålder icke blivit mantalsskrivet h ä r i riket, äger barnet likväl rätt till barnpension. Lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension den 25 maj 1962 (nr 392) Enligt 1 § lagen om hustrutillägg m m tillkommer hustrutillägg h u s t r u n till den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, därest h u s t r u n fyllt sextio år och själv ej åtnjuter folkpension samt m a k a r n a varit gifta minst fem år. Enligt 2 § skall kommunalt bostadstillägg, där k o m m u n så beslutat, utgå till den som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom kommunen eller till där mantalsskriven hustru som åtnjuter hustrutillägg. Kostnader

för

sjukhusvård

Patientavgiften är regelmässigt lägre för sådana personer, som är bosatta inom landstingsområdet eller staden ( s k inomlänspatienter), än för dem, som är bosatta utanför området eller staden (s k utomlänspatienter). Enligt ett särskilt avtal (det s k utomlänsavtalet) kan dock även utomlänspatienter i avgiftshänseende bliva likställda med inomlänspatienter och alltså debiteras den lägre avgiften. I dessa fall blir emellertid den huvudman, inom vars område patienten är bosatt, i egenskap av hemlandsting skyldig betala den för vården överenskomna ersättningen med avdrag för den patientavgift, som erlägges av patienten.

104 Avgörande för frågan, vilket landsting som skall anses såsom patientens hemlandsting, är patientens faktiska bosättning vid tidpunkten för intagningen å sjukvårdsanstalten. Bosättningsorten vid intagningen sammanfaller ofta men ingalunda alltid med vederbörandes kyrkobokförings- och mantalsskrivningsort. Frågan om bosättningsorten bedöms dock med ledning av folkbokföringsförordningens regler om vad som skall anses vara vederbörandes rätta kyrkobokföringsort. Skollagen den 6 juni 1962 (nr 319) Skolplikt gäller enligt 30 § skollagen för barn, som är bosatt i riket och inträder med början av höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sju år. Enligt ett prejudikat i regeringsrätten synes i princip skolplikt gälla för alla kyrkobokförda barn, vare sig de är svenska medborgare eller icke.

Tidigare ändringsförslag

Statens organisationsnämnd i PM den 4 oktober 1957 angående kyrkobokföringen och mantalsskrivningen jämte däröver avgivna remissyttranden I fråga om mantalslängdens fastighetsliggare föreslås ingen ändring i nuvarande bestämmelser och förfaringssätt. Den personella liggaren skall däremot enligt förslaget framställas genom ett radikalt ändrat förfarande. Mantalsdagen skall vara den 1 november. Mantalsskrivningsort skall v a r a den faktiska kyrkobokföringsorten på mantalsdagen. Härigenom skall vinnas att preliminärdebetsedlarna kan utfärdas tidigare än nu och att de lokala skattemyndigheterna i stort sett befrias från arbetet med de manuella ändringar i det av länsbyråerna upptryckta beståndet av debetsedlar, som nu måste göras på grund av att mantalsskrivningsarbetet fortgår även efter denna tryckning. Divergens mellan mantalsskrivningsort och kyrkobokföringsort kan ej uppkomma; de nuvarande talrika »ej kyrk-fallén» som vållar olägenheter försvinner. Mantalsuppgifterna måste bibehållas för att inte befolkningsregistren skall bli otillförlitliga. Mantalsuppgifter och huvudförteckningar skall i hela riket lämnas den 15 september. Samtidigt skall stommar till mantalslängder, tryckta av länsbyråerna, föreligga. Roteombud eller, där roteombud saknas, pastor skall ordna mantalsuppgifterna efter stommen. I samband därmed skall roteombuden försöka införskaffa felande uppgifter. Roteombudens tillgång till stommen gör roteförteckningar onödiga. För-skrivningarna avskaffas; mantalsuppgifterna skall ej läsas mot kyrkoböckerna. I stället skall mantalsskrivningsförrätlningarna syfta till att alla skall v a r a rätt kyrkobokförda den 1 november. Den lokala skattemyndigheten skall förrätta mantalsskrivningen, såvitt möjligt på sin stationeringsort men i vissa fall ute i församlingarna på pastorsexpeditionen. Roteombud skall närvara; där roteombud saknas skall pastor företräda personkännedomen.

105 Under motläsning avprickas mantalsuppgifterna i stommen och yrkesändringar antecknas. Mantalsuppgifterna för personer, som ej finns i stommen, läggs för sig. Efter läsningen skall yrkesändringarna påföras personakter och personplåtar med ledning av anteckningarna i stommen, som för detta ändamål skall sändas runt till pastor och länsbyrån och från denna åter till den lokala skattemyndigheten. Med ledning av de oprickade namnen i stommen och de uttagna mantalsuppgifterna samt efter kontroll av pastor, att åtgärden ej är obehövlig, utfärdas anmaningar och förelägganden att ä m n a mantalsuppgift eller anmäla flyttning. Den lokala skattemyndigheten skall låta närmare utreda de fall, i vilka dessa tvångsåtgärder ej ger nöjaktigt resultat. Utredningen bör men behöver inte vara slutförd före den 2 november och skall i varje fall utmynna i ett beslut av den lokala skattemyndigheten om personens rätta kyrkobokföringsort; pastor skall verkställa detta beslut. Kan beslutet ej meddelas eller verkställas före den 2 november skall personen mantalsskrivas i enlighet med den bestående kyrkobokföringen. Pastors anteckningar om tidsrelationen mellan flyttningsdag och mantalsdag skall ej längre avse den /erkliga utan den kyrkobokföringstekniska flyttningsdagen. Befolkningen i mindre landsförsamlingar utan tätorter och med obetydlig flyttningsfrekvens skall enligt förslaget kunna av länsstyrelsen befrias från skyldighet att lämna mantalsuppgifter. Pastor i sådan församling skall tillsammans med roteombud, om roteombud utsetts, gå igenom stommen till mantalslängd och »därvid anteckna sig till minnes de kända förhållanden» som är av betydelse för mantalsskrivningen samt »uppmana» försumliga att fullgöra sin anmälningsplikt till kyrkobokföringen; därjämte skall stommens yrkesuppgifter aktualiseras i den mån så k a n ske. Förfarandet vid mantalsskrivningen skall i övrigt vara detsamma som där mantalsuppgifter lämnats. I och med att mantalsskrivningen anknyts till den faktiska kyrkobokföringen bortfaller behovet av skriftväxling. Det föreslagna förfarandet skall resultera i att länsbyråernas tryckande register återspeglar befolkningsläget enligt kyrkobokföringen, sådan denna är den 1 november, vid en tidpunkt ej långt efter denna dag. Preliminärdebetsedlar och mantalslängd skall tryckas, när alla före den 2 november inträffade födelser och dödsfall samt anmälda flyttningar m m registrerats i länsbyråns register, vilket antas vara fallet omkring den 10 november. Som en vinst härav redovisas, att preliminärdebetsedlarna å A-skatt kan expedieras till de skattskyldiga något tidigare än nu. Länsbyrån skall ansvara för att det tryckande registret och följaktligen mantalslängden överensstämmer med kyrkobokföringen per den 1 november. Bestämmelserna om skyldighet för den lokala skattemyndigheten att justera mantalslängden skall enligt förslaget utgå. Som en konsekvens av detta system föreslås, att besvär över mantals-

106 skrivningen endast skall kunna avse att någon icke såsom bort ske blivit mantalsskriven i sin faktiska kyrkobokföringsort på mantalsdagen och att bestämmelserna om underställning i mantalsskrivningsmål skall utgå. Materiellt kommer förd talan endast att gälla kyrkobokföringsfrågan. Vissa jämkningar i besvärstider och i det s k hänvisningsförfarandet i vissa mål hos länsstyrelser föreslås. Det nuvarande mantalsskrivningsförfarandet inbegriper inte bara läsning av stommar och mantalsuppgifter utan även jämförelse mellan stommar och församlingsliggare och innefattar därigenom en kontroll av att det tryckande registret överensstämmer med kyrkobokföringen och möjlighet att avhjälpa divergenser. Detta senare led saknas i det av organisationsnämnden föreslagna mantalsskrivningsförfarandet. I stället föreslås en särskild förrättning varje eller vartannat år under tiden maj—juli för sådan avstämning. För detta ändamål skall länsbyråerna trycka särskilda befolkningslängder. Förrättningen skall förläggas till pastorsexpeditionen. I mindre församlingar med liten flyttningsfrekvens skall det ankomma på pastor men i övriga församlingar på den lokala skattemyndigheten att genomföra kontrollen. Förslaget mötte stort motstånd i de däröver avgivna remissyttrandena. Endast några få myndigheter lämnade det utan väsentliga erinringar. Huvudparten av remissinstanserna avstyrkte förslaget i dess helhet eller i väsentliga delar eller uttalade eljest att det inte borde läggas till grund för lagstiftning. Principiellt vände kritiken sig emot att mantalsskrivningens funktioner att öva kontroll på kyrkobokföringen och fastställa befolkningens verkliga bosättning på mantalsdagen offrats för förenklingar i förfarandet. Det föreslagna systemet ansågs därför inte k u n n a b ä r a upp de rättsverkningar som är k n u t n a till mantalsskrivningen och vara oacceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare uttalades tvivel om att de avsedda fördelarna skulle vinnas. Flera remissinstanser framhöll svårigheterna att överblicka förfarandets konsekvenser och dess funktionsduglighet i det enligt förslaget förutsedda nya tekniska systemet, därför att författningsförslag, utredning om förändringarnas rättsverkningar och förslag rörande det tekniska systemet ej förelåg till bedömande. Ytterligare utredning ansågs erforderlig. Några instanser framhöll i detta sammanhang, att denna utredning måste göras skyndsamt, därför att behovet av ett enklare mantalsskrivningsförfarande är angeläget. Synpunkten att en förenkling av mantalsskrivningsförfarandet kan få motsatta verkningar för a n d r a funktioner framkommer i några yttranden. En länsstyrelse anför sålunda, att de funktioner som bygger på mantalsskrivningen, såsom taxering och beskattning, allmänna val samt kommunala och andra myndigheters arbetsuppgifter berörande enskildas rättigheter och skyldigheter, fullgörs snabbare och bättre, om bosättningsort och mantalsskrivningsort i görligaste mån överensstämmer, och att olägenheterna på grund av bristande överensstämmelse

107 måste bli än större i det föreslagna systemet än i det nuvarande. I ett par yttranden framhålls, att den kyrkobokförda befolkningens nuvarande eftersläpning i förhållande till boendebefolkningen genom förslaget utsträcks även till den mantalsskrivna befolkningen, och att elimineringen av »ejkyrk-fallen» inte vinns genom ett radikalt botemedel utan genom att göra mantalsskrivningen lika felaktig som kyrkobokföringen. Att mantalsskrivningen bör bibehållas som en särskild förrättning ansågs allmänt. Mot förslaget att mantalsuppgifterna skall bibehållas och lämnas på en och samma dag i hela riket synes inga invändningar h a gjorts och i flera yttranden uttalas tillfredsställelse däröver. Den föreslagna tidiga avlämningsdagen, den 15 september, ogillades däremot av de flesta. Bl a framhölls att tiden den 15 september—den 1 november är en tid under vilken den rörliga befolkningen i de större kommunerna undergår betydande förändringar, som inte påverkar mantalsskrivningen därest de inte inom samma tid kommer till myndigheternas kännedom. I anslutning härtill och i andra sammanhang a n m ä r k s mot förslaget att det ger de enskilda möjlighet att genom åtgärd eller underlåtenhet disponera över sin folkbokföring. Eftersom mantalsskrivningen i varje fall skall bli sådan som kyrkobokföringen är den 1 november, anmärks vidare att det sålunda kommer att bero på tillfälliga omständigheter var en person blir mantalsskriven — på vad den lokala skattemyndigheten och pastor hunnit med i fråga om utredning och åtgärder, ibland på om flyttning anmäls före den 2 november, ehuru den lagstadgade anmälningstiden utgår senare. Vidare invänds, att många ännu inte återvänt från sin sommarvistelse, n ä r mantalsuppgifter och huvudförteckningar skall lämnas, om dagen sätts så tidigt som den 15 september. Flera remissinstanser tog avstånd från förslaget att befolkningen i vissa kommuner skulle k u n n a dispenseras från skyldigheten att lämna mantalsuppgift. Att stommarna för mantalsskrivningsarbetet skulle tryckas utan föregående för-skrivning och sålunda utan att de flyttningar, som upptäcks genom mantalsuppgifterna, hunnit registreras i de tryckande registren, ansågs få till konsekvens, att antalet skiljaktigheter mellan stommar och uppgiftsmaterial som upptäcks vid mantalsskrivningsförrättningarna blir stort och som följd därav de lokala skattemyndigheternas arbete med anmaningar och förelägganden betungande. Mot förslaget invändes vidare, att detta synes förutsätta överensstämmelse mellan det tryckande registret och den löpande folkbokföringen under den tid registrets ordning ej är bunden vid förrättningsårets mantalslängd, men att denna förutsättning enligt erfarenhet är oriktig. Då stommen ej skall avstämmas mot kyrkoböckerna och den slutliga längden ej skall justeras av den lokala skattemyndigheten — därför att denna ej har någon kompletterad stomme att justera efter —• kommer säkerheten i det tryckande registrets förande helt att ligga i att pastor på ett tillförlitligt sätt aviserar länsbyrån och att denna rätt upp-

108 fattar avierna och utför ändringarna korrekt. Det tunga ansvar som därigenom läggs på länsbyrån k a n befaras leda till en tendens att anordna tidsödande interna kontroller. I ett flertal remissyttranden betecknas den till mantalsskrivningsarbetet anslagna tiden såsom otillräcklig, och i ett par beklagas, att det föreslagna systemet ej lämnar r u m för det nuvarande skriftväxlingsinstitutet, som är ett viktigt instrument för en rätt mantalsskrivning i sådana fall, då bosättning ej föranlett kyrkobokföring i bosättningsorten. Beträffande invandrare och deras rätt till barnbidrag och socialförsäkring anmärktes, att de ofta på grund av okunnighet försummade att anmäla invandringen hos pastor och därför kunde gå miste om sina förmåner i ett betydande antal fall, om förslaget genomfördes och den lokala skattemyndigheten ej fick kännedom om invandringen så att denna kunde kyrkobokföras senast den 1 november. Det antal personer som skulle komma att beröras härav ansåg dock riksförsäkringsanstalten, som beaktat denna synpunkt med avseende å sjukförsäkringen, bli ringa, därför att undantag från mantalsskrivningskravet för utlänningar meddelats i stor utsträckning genom konventioner. Kammarrätten framhåller att det enligt förslaget är pastor som skall besluta om rätt kyrkobokföringsort och att anknytningen av mantalsskrivningen till den verkliga kyrkobokföringen sålunda föranleder, att icke mantalsskrivningsförrättaren utan pastor blir slutligt bestämmande i första instans angående rätt mantalsskrivningsort. Kammarrätten anser det betänkligt att avsteg görs från principen om mantalsskrivningsförrättarens beslutanderätt vid mantalsskrivningsförrättning och att således efterprövningen av pastors beslut upphör. Beträffande klagan och underställning enligt förslaget framhåller kammarrätten, att parter i vissa fall kan bli avskurna från en klagorätt, som de äger enligt gällande system. Huvudparten av besvärsmålen kommer att bli mål om rätt kyrkobokföringsort. I motsats till vad nu gäller kommer vid bestämmande av rätt kyrkobokföringsort den 1 november hänsyn icke att k u n n a tas till sådana i kyrkobokföringshänseende i och för sig avgörande förhållanden, som väl föreligger sagda dag men genom försenade åtgärder först därefter påverkat vederbörandes faktiska kyrkobokföring. Besvärstiden i fråga om kyrkobokföring skall vara 30 dagar från vunnen kännedom om pastors beslut. Kammarrätten framhåller att det särskilt beträffande kommun kan bli svårt att fastställa, när kännedom vunnits. Å ena sidan kan därför rätt till besvär angående kyrkobokföringsort komma att förefinnas en längre tid. Men å andra sidan kan en part, som fått kännedom om pastors beslut och vill förhindra att detta blir bestämmande för nästa mantalsskrivning, bli tvungen att inom 30 dagar och sålunda ibland innan säker uppfattning vunnits om vistelsens k a r a k t ä r överklaga kyrkobokföringen. En sådan talan k a n sedermera k o m m a att visa sig onödig, därför att parten under processens gång blir övertygad om att kyrkobok-

109 föringen inte var obehörig eller den överklagade kyrkobokföringen efterföljes av kyrkobokföring i annan församling. I underställningsmål angående kyrkobokföring föreligger, framhåller kammarrätten vidare, intet formligt beslut av pastor. Finns inte heller någon anmälan om inflyttning att anknyta till, måste av länsstyrelsen beslutad kyrkobokföringsåtgärd anses ha kommit till stånd på dagen för länsstyrelsens beslut — i vissa fall dagen då lagakraftägande beslut föreligger — och är den dagen senare än den 1 november får beslutet enligt förslaget ingen betydelse för mantalsskrivningen för det nästkommande mantalsåret. Förslaget om en särskild förrättning för avstämning av en av länsbyrån tryckt befolkningslängd mot kyrkoböckerna kritiseras i en del yttranden såsom mindre välfunnet med hänsyn till att stomme till mantalslängd skall tryckas endast 2—3 månader därefter och till att kontrollen som helhet betraktad blir avsevärt sämre än den som nu sker Aid mantalsskrivning. Den lokala skattemyndigheten belastas med två förrättningar per år i stället för en, och den föreslagna tiden infaller olägligt med hänsyn till myndighetens övriga arbete. Häradsskrivarens resor med därav föranledda besvär och kostnader kommer att bli lika många som enligt nuvarande system. Uppbördsorganisationskommittén jämte remissyttranden Uppbördsorganisationskommittén har i sitt principbetänkande Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet (SOU 1961: 4), utan att framlägga något förslag i ämnet, ifrågasatt ändring i gällande bestämmelser för mantalsskrivningen, imiebärande bl a tillbakaflyttning av den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten för bosättning från den 1 november till den 1 oktober samt att mantalsuppgifter skall avlämnas vid en och samnia tidpunkt i hela riket, den 5 oktober. Efter att ha erinrat om innebörden av de nuvarande bestämmelserna framhåller kommittén bl a, att de olika tidpunkterna för mantalsuppgifternas avlämnande i praktiken medfört vissa olägenheter. Kommittén uttalar, att i kommuner där mantalsuppgift lämnas den 5 november det i flera fall visat sig, att tiden blir för kort för pastor att hinna förrätta för-skrivningen och underrätta länsbyrån för folkbokföringen om flyttningar m m i sådan tid, att ändringarna blir iakttagna före tryckningen av stommar till mantalslängder och debetsedlar å preliminär skatt. Det inträffar vidare, säger kommittén, att flyttande personer inte lämnat någon mantalsuppgift eller lämnar den i ort, där de inte skall mantalsskrivas, beroende på att ut- och inflyttningsorterna har olika avlämningstider. För att råda bot på dessa olägenheter har vissa länsstyrelser bestämt, att mantalsuppgifterna skall lämnas den 5 oktober även på landet. Bestämmelserna om de olika tidpunkterna har även visat sig verka förbryllande för allmänheten och svåra att klargöra i offentliga påminnelser om uppgiftsskyldigheten. Kommittén framhåller vidare, att avlämnandet av mantalsuppgiftema

110 n ä r a en hel månad före den avgörande tidpunkten 1 november vid bestämmandet av mantalsskrivningsorten ger osäkert uppgiftsunderlag och förorsakar olägenheter i de fall person på grund av flyttning skall mantalsskrivas på annan ort än den, där han avlämnat mantalsuppgift. I det av kommittén föreslagna datamaskinsystemet med en central maskinanläggning bör, fortsätter kommittén, framställandet av preliminärdebetsedlarna påbörjas omkring den 15 december. Det är därför enligt kommittén angeläget, att befolkningsregistren är aktualiserade före nämnda tidpunkt. Detta innebär i sin tur, att mantalsskrivningen i huvudsak bör vara avslutad senast omkring den 10 december. Ökade möjligheter härför torde finnas, framhåller kommittén, om den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten för bosättningen flyttas tillbaka en månad från den 1 november, dvs till den 1 oktober, samtidigt som föreskrift lämnas om att mantalsuppgifter skall lämnas i hela riket den 5 oktober. Härigenom undanröjes tillika de nackdelar, som redan vid nuvarande system är förenade med nu gällande bestämmelser. E n ytterligare olägenhet är, framhåller kommittén vidare, att före den 1 november avlämnade mantalsuppgifter inte utvisar bosättningen vid denn a för mantalsskrivningen avgörande tidpunkt. I särskild ordning måste bevakas, att före sistnämnda tidpunkt verkställda faktiska flyttningar, vilka inte kommit till synes genom avlämnad mantalsuppgift men väl genom vidtagen kyrkobokföringsåtgärd, blir iakttagen vid mantalsskrivningen. Ett av mantalsuppgifternas främsta syften är att utgöra underlag för kontroll av bosättningen den 1 november. Genom att flertalet uppgifter lämnas redan i oktober blir detta syfte i viss m å n förfelat. E n tillbakaflyttning av den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten till den 1 oktober samt vissa därav föranledda andra justeringar skulle därför enligt kommittén undanröja berörda olägenheter. Ändringen innebär emellertid, uttalar kommittén, att den nuvarande »karenstiden» två månader ökas till tre månader. Flyttningar, som sker under oktober månad, kominer liksom flyttningar under november och december att beaktas först vid mantalsskrivningen ett år senare. De som utflyttat eller eljest avförts från kyrkobokföringen under oktober—december blir alltså mantalsskrivna i distriktet även för nästföljande mantalsår. Under oktober—december inflyttade (invandrare m fl) blir inte omedelbart mantalsskrivna (mantalsskrivna på inflyttningsorten); dröjsmålet uppgår till drygt ett år, i rösträttsavseende ännu längre eftersom ny röstlängd inte upprättas förrän den 30 juni under mantalsåret. Det framhålles vidare, att eftersläpningen beträffande tillkomst och avgång innebär i beskattningshänseende att den tidigare bosättningsortens utdebitering, ortsgrupp etc kommer att gälla ytterligare ett år för dem som flyttat under sista kvartalet (oktoberflyttningen mellan församlingar omfattar i runt tal en procent av de skattskyldiga).

Ill Kommittén framhåller också, att i rösträttshänseende dylik ändring av mantalsskrivningsbestämmelserna skulle medföra, att omkring en procent av de röstberättigade kommer att — ehuru flyttning skett under oktober — upptas i röstlängden för tidigare bosättningsort. Röstning utom hemorten är emellertid numera underlättad, säger kommittén, genom att röstlängdsutdragen ersatts med röstkort, såvitt avser andrakammarvalen. Förslag har dock nyligen avgivits att röstlängdsutdragen skall ersättas med röstkort även vid kommunala val. 1 Frågan om flyttning av den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten från den 1 november till omkring månadsskiftet september/oktober är närmare berörd i 27 remissyttranden över betänkandet. De flesta remissinstanserna delar kommitténs uppfattning, att, om en tillhakaflyttning av den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten för befolkningens bosättning underlättar ADB-systemets genomförande, så bör man vidta en sådan åtgärd. Riksdagsmotion Vid 1963 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, n r 26, i vilken motionären påpekar olägenheterna med de årliga mantalsuppgifterna genom de kostnader samhället måste bestrida härför och det besvär den enskilde medborgaren åsamkas. Enligt motionären k a n myndigheterna erhålla de uppgifter, som lämnas vid mantalsskrivningen, från annat håll. Motionären hänvisar i detta avseende bl a till skyldigheten att anmäla flyttning och till de upplysningar om adressförändring, som lämnas i självdeklaration och vid folkräkningarna. Beträffande mantalsskrivningen av fastigheter synes denna enligt motionärens mening helt k u n n a avvaras, sedan fastighetsskatten avskaffats. Under åberopande av i huvudsak det anförda anhåller motionären, att riksdagen hos Kungl Maj:t måtte hemställa om utredning angående möjligheterna att avskaffa de mantalsuppgifter, som årligen skall avgivas för mantalsskrivningsförrättningarna. Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 3 erinrade om att Kungl Maj :t uppdragit åt uppbördsorganisationskommittén bl a att utreda och framlägga förslag rörande en eventuell omorganisation inom folkbokföringsväsendet. Med hänsyn till det pågående arbetet inom kommittén ansåg sig utskottet icke i detta sammanhang böra taga närmare ställning till den av motionären åsyftade ändringen. Motionärens önskemål om en utredning fick emellertid anses vara i huvudsak tillgodosett genom de för kommittén utfärdade direktiven. Då vidare motionen innehöll vissa uppslag utöver statens organisationsnämnds promemoria samt motionens syfte att vinna besparing för statsverket och minska den enskilde 1

Förslagen har genomförts, se SFS 1962:72 och 1962:74.

112 medborgarens besvär vore värt beaktande, fann utskottet att motionen borde överlämnas till kommittén för att u p p m ä r k s a m m a s under dess fortsatta arbete. Utskottet hemställde således, att motionen icke måtte föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl Maj :t hemställde, att motionen jämte utskottets utlåtande överlämnades till uppbördsorganisationskommittén. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (Rskr 74). Kungl Maj:t förordnade därefter genom beslut den 8 mars 1963, att ett exemplar av förevarande motion och utskottsutlåtande skulle överlämnas till uppbördsorganisationskommittén. Framställning från Stockholms stads uppbördsverk angående slopande av mantalsuppgifterna vid mantalsskrivningen år 1964 i Stockholm m m I framställning den 1 april 1963 hemställde uppbördsverket, att Kungl Maj :t måtte medgiva, att utan hinder av vad därom eljest fanns stadgat mantalsuppgifter icke skulle lämnas till mantalsskrivningen i Stockholm för år 1964 samt att i stället för huvudförteckningar finge lämnas de enklare uppgifter angående fastigheterna, som kunde bli av stadskollegiet fastställda samt att dessa uppgifter icke skulle avgivas förrän vid den senare tidpunkt, som överståthållarämbetet fastställde. I framställningen, till vilken var fogad en av uppbördsdirektören i Stockholm upprättad PM angående slopande av mantalsuppgifterna i Stockholm, framhöll uppbördsverket bl a, att tillämpningen av automatisk databehandling vid taxering och debitering i Stockholm skulle följas av övergång till ADB inom folkbokföringen och att detta aktualiserade frågan om mantalsskrivning u t a n mantalsuppgifter. Som skäl för ett slopande av mantalsuppgifterna framhölls bl a att uppordningsgrunden inom ADB-systemets personredovisning avvek på sådant sätt från den hittillsvarande redovisningsordningen, att mantalsskrivningsförrättningen efter övergången till ADB inom folkbokföringen skulle bli mer tidsödande. Som ytterligare skäl för ett slopande av mantalsuppgifterna åberopades arbetslättnad för allmänheten, fastighetsägarna och uppbördsverket, en viss opinion mot uppgiftsskyldigheten, möjligheten att vinna erfarenheter till ledning för en mera allmän lösning av frågan om uppgiftsskyldighet vid mantalsskrivning samt kostnadsbesparingar. I skrivelse den 18 juni 1963 varmed överståthållarämbetet till Kungl Maj :t överlämnade uppbördsverkets framställning, framhöll ämbetet bl a att ett slopande av mantalsuppgifterna i Stockholm skulle föregripa pågående utredning. Ämbetet var därför i dåvarande läge inte berett att tillstyrka förslaget. Uppbördsverkets framställning jämte det däröver av överståthållarämbetet avgivna yttrandet remitterades till UOK och statistiska centralbyrån.

113 Uppbördsorganisationskommittén framhöll, att ett slopande av mantalsuppgifterna enbart i Stockholm sannolikt skulle medföra olägenheter för de lokala skattemyndigheterna i landet i övrigt samt att några erfarenheter, som kunde ligga till grund för ett ställningstagande i frågan om mantalsuppgifternas vara eller icke vara knappast kunde vinnas genom att de slopades vid 1964 å r s mantalsskrivning i Stockholm. Enligt kommitténs mening utgjorde vad som anförts i uppbördsverkets framställning inte tillräckligt underlag för ett bedömande av det föreliggande problemkomplexet. Kommittén var visserligen inställd på, att m a n borde söka nå det av uppbördsverket eftersträvade målet — ett slopande av mantalsuppgifterna — men var ändock tveksam angående det lämpliga i att genomföra 1964 års mantalsskrivning i Stockholm utan användning av mantalsuppgifter. Statistiska centralbyrån ansåg i likhet med UOK att det fanns anledning till tvekan om erfarenheterna av ett eventuellt försök skulle ha tillräckligt värde i ett större sammanhang. Svårigheterna vid återgång till uppgiftsskyldigheten i händelse av ogynnsamma erfarenheter påpekades. Enligt centralbyråns mening torde förslagsställaren h a varit benägen att underskatta de olägenheter, som framkallas av underlåtenhet att anmäla flyttning samt att mantalsskrivningens kontrollfunktion inte tillräckligt beaktats. Det syntes svårt att undvika att en mantalsskrivning enligt uppbördsverkets förslag skulle bli en mantalsskrivning på den faktiska kyrkobokföringsorten. På anförda grunder och i avvaktan på den pågående mera allmänna utredningen var centralbyrån ej beredd att tillstyrka uppbördsverkets framställning. I beslut den 18 oktober 1963 lämnade Kungl Maj :t uppbördsverkets framställning utan bifall. Nämndens överväganden och förslag

Folkmängden vid 1963 års utgång var 7,6 milj. Det årliga antalet mantalsuppgifter kan uppskattas till 3 milj. Antalet personer, för vilka mantalsuppgift ej lämnas torde vara föga betydande, uppskattningsvis mindre än 1 % av folkmängden. Antalet personer, för vilka mantalsuppgift lämnas först efter påminnelse eller anmaning är okänt men torde vara större. Antalet in- och utvandrare samt flyttande inom riket under år 1963 var 525 000. Det årliga antalet flyttande inom församlingarna b r u k a r uppskattas till 500 000. Allmän erfarenhet, föreliggande uppgifter om flyttning av telefon och inhämtade upplysningar från vissa elektricitetsverk ger anledning till antagande att flyttningarna fördelar sig förhållandevis j ä m n t på årets månader. Huvudregeln i 43 § FBF, att mantalsuppgift skall lämnas den 5 oktober i städer och köpingar och den 5 november på landsbygden, tillämpades på hösten 1964 i åtta län. I fyra län samt Stockholms stad var den 5 oktober avlämningsdag. En senare dag i oktober, i stället för dag i november, var beS-614545

114 stämd som avlämningsdag i två län för hela och i ett tredje län för en del av landsbygden. I nio län, bland dem det sistberörda, som hade tre olika avlämningsdagar, var ett större eller mindre antal randskommuner eller delar av landskommuner likställda med stad i fråga om dagen för mantalsuppgifters avlämnande. Invånarantalet vid 1963 års utgång och antalet under samma år utflyttade från församlingarna var i de kommuner eller delar av kommuner, i vilk a år 1964 mantalsuppgifter avlämnades, under oktober 5 972 000 respektive 458 000. Med ledning härav och under antagande, att 10 % av årsantalet flyttande belöper på oktober, k a n uppskattas, att antalet personer, för vilka mantalsuppgift lämnas i oktober och vilka därefter flyttar till annan församling är omkring 50 000. Av antalet mantalsskrivningar är de överklagade en ringa del. I NU 1 1961:4 (angående internordiska flyttningsbetyg) uppskattas på grund av inhämtade uppgifter antalet mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål hos länsstyrelserna under år 1957 till 4 000. Frågan om kyrkobokföringens och mantalsskrivningens tillförlitlighet belyses även i viss mån av siffror rörande de obefintliga. Under åren 1946— 1964 överfördes 50 357 personer till och 23 493 personer från böckerna över obefintliga och ökades sålunda antalet kvarstående med 26 684 personer. Den 31 december 1960 kvarstod från dessa överföringsår 5 878 svenskar och 18 033 utlänningar, därav 12 109 medborgare i nordiska länder. Under femårsperioden 1960—1964 överfördes 3 203 svenskar och 9 166 utlänningar till samt 2 650 svenskar och 1 768 utlänningar från obefintlighetsböckerna och avsattes sålunda ett netto av kvarstående 553 svenskar och 7 398 utlänningar. F r å n bok över obefintliga till församlingsbok överfördes i oktober 1964 140, i november 108 och i december 97 personer; månadsmedeltalet för året i övrigt var ca 68. Vad beträffar mantalsskrivningsförrättningar och mantalsuppgifter såsom medel att ernå överensstämmelse mellan faktisk och registrerad bosättning m å framhållas följande. Mantalsskrivningen skall årligen fastställa befolkningsläget sådant det är den 1 november till efterrättelse i fråga om rättsverkningar under det nästkommande året och har för detta ändamål och såsom särskild uppgift att konstatera eller åvägabringa motsvarande överensstämmelser mellan kyrkobokföringen och de verkliga förhållandena. I samband därmed sker en avstämning mellan kyrkoböckerna och de tryckande registren. Åtminstone på längre sikt är tilliten till folkregistreringen i dess helhet beroende av mantalsskrivningens tillförlitlighet. Mantalsskrivningsförfarandet är anordnat som en systematisk konfrontation med ett verklighetsunderlag, som 1

Nordisk Udredningsserie.

115 till övervägande del representeras av de skriftliga mantalsuppgifterna. Detta verklighetsunderlag måste dock förutsättas vara behäftat med vissa brister. De sammanhänger till en del med svårigheten att förena kraven på tillräcklig enkelhet och tillräcklig fullständighet i uppgiftsformulären samt därav och av andra omständigheter beroende svårigheter att i uppgiftsmaterialet upptäcka fall som kräver korrigering. Som ett särskilt osäkerhetsmoment med tendens att öka i betydelse till följd av samhällsutvecklingen och svårigheter att medhinna för-skrivnings- och mantalsskrivningsarbetet framträder det förhållandet att mantalsuppgifterna för en övervägande del av befolkningen måste infordras före mantalsdagen den 1 november och sålunda ej med säkerhet utvisar bosättningen denna dag. En flyttning av mantalsdagen till den 1 oktober trots olägenheter från andra synpunkter k a n bli nödvändig av denna anledning och för att det omfattande arbetet skall k u n n a medhinnas. Det nuvarande mantalsskrivningsresultatets tillförlitlighet kan väl, praktiskt sett, antas vara god. Det högt ställda kravet i 36 § F B F modifieras dock genom en nödvändig begränsning av utredningsarbetet som k a n anses ha stöd i bestämmelserna om förfarandet. P å grund av flyttningsstatistiken har man anledning anta att en betydligt övervägande del av befolkningen bor kvar på samma ort från det ena året till det andra. I dessa fall och i de flyttningsfall som anmälts till kyrkobokföringen oberoende av mantalsskrivningen ligger dennas betydelse däri att kyrkobokföringens överensstämmelse med den verkliga bosättningen konstateras. Sakförhållandet skulle vara detsamma men ej lika säkert känt om kyrkoböckerna ej reviderades genom mantalsskrivningen. Betydelsen av detta stöd för tilliten till registreringen bör givetvis ej underskattas. Men sin väsentligaste betydelse för att åvägabringa överensstämmelse mellan kyrkobokföringen och bosättningen har mantalsskrivningen i de fall där anmälningsskyldigheten försummats. Enligt erfarenhet förekommer sådana försummelser i alltför stor utsträckning. Relativt få personer skulle bli mantalsskrivna annorstädes än på sin kyrkobokföringsort och kyrkobokföringsfastighet per den 1 november, om anmälningsförsummelserna kunde nedbringas till ett minimum. Att söka åstadkomma en sådan ändring till det bättre är en angelägenhet av vikt redan inom det nuvarande systemets ram. En förbättrad flyttningsregistrering skulle framträda i mantalsskrivningsarbetet genom att detta förenklades och underlättades samt i form av fullständigare överensstämmelse mellan mantalsuppgifterna och kyrkobokföringen. Mantalsskrivningens uppgift såsom kontrollinstrument skulle bli i största utsträckning att konstatera och endast i mindre utsträckning att åvägabringa sådan överensstämmelse. Men därmed ställs m a n inför frågan om den därigenom vunna kännedomen om registreringens tillförlitlighet och möjligheten att åvägabringa rättelser i ett begränsat antal fall i värde motsvarar det arbete och de kostnader

116 som ett på mantalsuppgifter byggt förfarande representerar. I själva verket finns redan anledning att ställa denna avvägningsfråga, ehuru mantalsskrivningens korrigeringsfunktion otvivelaktigt för närvarande är mera betydande. Det årliga antalet flyttande till, från och inom riket kan uppskattas till omkring 1 miljon. Av landets 7,6 miljoner invånare bor således 6,6 miljoner kvar på samma fastighet från den ena mantalsskrivningen till den andra. Det nuvarande systemet innebär att dessa och de flyttande, vilkas flyttning registreras före mantalsskrivningen, måste upptas på mantalsuppgifter utan att h a låtit någon anmälningsförsummelse komma sig till last. Systemet innebär vidare att 3 miljoner mantalsuppgifter varje år måste jämföras med mer än 7 miljoner personakter. Detta besvär läggs på allmänheten och myndigheterna huvudsakligen för att ett förhållandevis litet antal flyttande, i fråga om vilka anmälningsskyldigheten försummats, skall bli åtkomliga med vederbörliga åtgärder. Disproportionen är uppenbar och ökar om och ju mer man lyckas förbättra den av mantalsuppgifter oberoende flyttningsregistreringen. Genom propaganda, förenklat anmälningsförfarande och vederbörlig uppföljning av vunna anledningar till antagande att oanmäld flyttning föreligger bör det bli möjligt att i kyrkoböckerna få dem registrerade, som endast mer eller mindre oavsiktligt under nuvarande förhållanden försummar att göra flyttningsanmälningar. Beträffande dessa och den ännu större kategorien icke flyttande torde en mantalsskrivning utan mantalsuppgifter icke bli mindre tillförlitlig än den nuvarande. I fråga om vissa kategorier flyttande — ungdomar som av olika anledningar håller sig kvarskrivna i föräldrahemmet, andra personer med ofta växlande vistelseort, lösdrivare och andra med motsvarande ostadighet i levnadssättet samt personer som bl a med hjälp av mantalsuppgift försöker bli skrivna där de inte är bosatta — är det tvivelaktigt om ett system med mantalsuppgifter i stort sett är mera effektivt än ett system utan sådana uppgifter. Om mantalsuppgifterna slopas, kan det i något ökad utsträckning inträffa, att personer som bort uppföras under rubriken utan känt hemvist eller överföras till obefintligregister kvarstår kyrkobokförda i vanlig ordning. En intensifierad intressebevakning från kommunernas sida kan dock förväntas i viss mån motverka en sådan utveckling; en jämförelse av årssiffrorna för överföring till och från bok över obefintliga ger vidare anledning antaga, att det i sådana fall ofta endast rör sig om tämligen kortvariga avbrott i de enskildas kontakter med folkbokföringen. En eventuell försämring av utvandringsregistreringen, särskilt beträffande utlänningar, torde komma att motverkas av de föreslagna nya bestämmelserna om registrering av flyttning till utlandet och, såvitt angår flyttning till annat nordiskt land, av att internordiska flyttningsbetyg införs. I den hittillsvarande allmänna diskussionen har uppgiftsskyldigheten vid mantalsskrivning i första hand berörts från allmänhetens synpunkt. Den har betecknats såsom betungande och onödig. Framför allt gentemot det

117 sistnämnda kan invändas att mantalsuppgifter visserligen ej infordras för att bereda myndigheterna tillgång till personuppgifter, som de redan har registrerade, men väl därför att en del personer underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet till den fortlöpande folkbokföringen. De personuppgifter som numera lämnas på mantalsuppgifterna har i huvudsak ej annan betydelse än som ett nödvändigt identifieringsmedel i det omfattande uppgiftsmaterialet. Befogad kritik kan emellertid riktas mot att sålunda de flesta besväras med uppgiftsskyldighet icke närmast för sin egen skull utan för att möjliggöra ingripanden mot en minoritet försumliga. För de anmälningspliktiga innebär skyldigheten att lämna mantalsuppgift en dubblering, vars bortfall är ägnat att öka intresset för de löpande anmälningarna. Såsom ett ytterligare skäl för mantalsuppgifternas avskaffande, och det väsentligaste, tillkommer, att därigenom från myndigheterna avlastas ett tidsoch kostnadskrävande arbete med genomgång av ett stort uppgiftsmaterial, vilket dessutom beträffande den största delen av befolkningen är ofruktbart i den meningen att det ej leder till annat resultat än det som redan framgår av kyrkobokföringen. Mantalsuppgiften kan betraktas ej blott som en sakuppgift utan även som den enskildes yrkande i fråga om de därå upptagna personernas mantalsskrivning. I ett system med mantalsskrivning utan mantalsuppgifter bör enskilda och kommuner ha möjlighet att bevaka sina intressen av rätt mantalsskrivning både i första och högre instans. I den mån dessa möjligheter ej utnyttjas, torde det ej vara orealistiskt att anse, att ingens rätt träds för när, om den bestående kyrkobokföringen presumeras vara riktig, när det ej förekommit anledning till annat antagande och sålunda bl a ingen rättsägare visat intresse för att få den omprövad. Myndigheter och allmänna organ, som ej intar partsställning, torde redan nu, i den mån de finner ett av dem bevakat intresse kräva prövning av folkbokföringsfråga, ha möjlighet att tjänstevägen påkalla vederbörande folkbokföringsmyndighets uppmärksamhet. Även i ett mantalsskrivningsförfarande u t a n mantalsuppgifter kommer sålunda kyrkobokföringen att bli föremål för årlig överprövning i den mån ett ådagalagt partsintresse eller annat intresse påkallar det. Ett visst drag av perfektionism och omständlighet i det nuvarande mantalsskrivningssystemet h a r påtalats. Det torde finnas skäl att mera än hittills söka ansluta folkbokföringen till den eljest inom förvaltningen tillämpade principen, att arbete ej läggs ned på en prövning, som ej gagnar ett reellt intresse. Det allmänna intresset av kontroll att kyrkobokföringen ej med tiden avlägsnar sig från verkligheten torde lämpligen och tillräckligt k u n n a tillgodoses genom att mantalsskrivningen under folkräkningsår sker med ledning av uppgifterna på liknande sätt som vid de senaste folkräkningarna. På grund av det anförda finner nämnden att mantalsuppgifterna ej behö-

118 ver bibehållas såsom medel att söka ernå överensstämmelse mellan faktisk och registrerad bosättning. Det återstår emellertid att undersöka huruvida mantalsuppgifterna kan anses fylla någon oumbärlig funktion i övrigt. I sin motivering för förslaget om allmän skriftlig uppgiftsplikt till mantalsskrivningen framhöll folkbokföringskommittén bl a, att de skriftliga mantalsuppgifterna vid upprepade tillfällen visat sig utgöra ett värdefullt hjälpmedel för inhämtande av betydelsefullt statistiskt och annat upplysningsmaterial. Även sedermera har den allmänna uppgiftsskyldigheten vid mantalsskrivning sporadiskt utnyttjats så att enstaka upplysningar för speciella ändamål inhämtats på mantalsblanketterna, och uppgifterna till 1950 års folkräkning inhämtades på en för ändamålet starkt utvidgad mantalsblankett. Sistnämnda metod h a r ej tillämpats vid senare folkräkningar. Särskilda folkräkningsuppgifter avlämnades till 1960 och 1965 års folkräkningar. Möjligheten att i övrigt anknyta till en föreliggande uppgiftsskyldighet vid mantalsskrivning kan emellertid knappast anses ens som en bidragande motivering för uppgiftsskyldigheten. Utöver vad som k a n anses direkt erforderligt för identifiering och bosättningskontroll skall enligt gällande bestämmelser (3 § MSK) i mantalsuppgift anges huvudyrke eller befattning samt, i fråga om den som har anställning, arbetsgivarens n a m n och adress. Redan år 1948 föreslog sakkunniga, som tillkallats för att utreda frågan om förenkling av bestämmelserna om mantalsuppgifter, att skyldigheten att lämna uppgift om arbetsgivare skulle upphävas, därför att denna uppgift ej ansågs vara av något värde för uppbördsmyndigheterna. De sakkunnigas förslag, vilket ledde till åtskilliga förenklingar, blev i denna del ej bifallet, vilket torde sammanhänga med ovisshet om det då nya folkbokföringssystemets framtida utbyggnad. I dagens läge torde denna detalj icke ha sådan betydelse att den förtjänar beaktande i frågan, huruvida skyldigheten att lämna mantalsuppgift skall bibehållas eller upphävas. I 1946 års version innehöll KBK utförliga anvisningar om anteckning av yrke i församlingsboken kol 4, historiskt betingade av befolkningsstatistikens behov. För var och en som fyllt 15 år skulle anges yrke eller åtminstone någon levnadsställning, av flera yrken i förekommande fall det som gav personen hans huvudsakliga utkomst. Yrket skulle anges med viss specialisering och för hantverkare så att av anteckningen framgick huruvida han var företagare eller arbetare. Dessa anteckningar har befunnits otillräckliga som grund för en yrkesredovisning enligt nutida krav. Vid folkräkningarna bearbetas annat material. Anteckningarnas minskade användbarhet och användning har föranlett förenkling av anteckningsskyldigheten. F r å n och med den 1 juli 1952 (SFS 1952: 337) gäller att yrke skall anges så noga som möjligt, och att annan uppgift om levnadsställning eller titel m å utsättas för

119 den som ej utövar yrke. Sedan 1946 gäller alltjämt att, då någon i anmälan eller annan handling som inkommit till pastor uppgivit annat yrke än som förut är antecknat, anteckning därom skall göras, där uppgiften ej såvitt för pastor är känt är felaktig. I 50 § FBF stadgas beträffande mantalsskrivningsförrättning, att förrättningsmannen skall rätta och fullständiga stommen till mantalslängd och därvid såvitt möjligt tillse att för envar hans yrke eller näringsfång noggrant anges. Den sålunda reviderade stommen ligger till grund för revision av yrkesbeteckningarna i de tryckande registren. Jämte vad i förekommande fall kan meddelas av de närvarande utgör mantalsuppgifterna grundmaterialet för denna revision, direkt eller indirekt över kyrkoböckerna. De uppgifter om yrken, som på grund av det anförda kan tillhandahållas från de tryckande registren, fyller ej kraven på tillförlitlighet, specifikation och exakthet inom viktiga områden av samhällsverksamheten som erhåller personuppgifter från folkbokföringen. Siffrorna rörande valdeltagandet inom olika yrkesgrupper vid 1960 års andrakammarval grundar sig på ett urval, och primärmaterialet för fördelningen efter yrkestillhörighet i statistiken över skattetaxeringarna bygger på självdeklarationerna. Beträffande folkbokföringens medverkan i totalförsvarets personal tjänst har 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning (IPU) hos CFU bl a anmält behov av uppgifter om utbildning enligt utbildningsklassificeringskod och om yrken enligt yrkesklassificeringskod och framhållit, att tillgång till dessa uppgifter är en grundläggande förutsättning för att anbefalld samordning av personal tjänsten inom totalförsvaret skall kunna åstadkommas, samt att såväl försvarsstabens som arbetsmarknadsstyrelsens experter i utredningen starkt understrukit uppgifternas grundläggande betydelse för såväl personalurval som personalplanering. Då den erforderliga uppgiftsinsamlingen och kodifieringen icke lämpligen kan inordnas i kyrko- och mantalsskrivningsförfarandet har IPU i samråd med CFU hos Kungl Maj :t gjort framställning om särskild utredning i ämnet. Huruvida och på vad sätt kodbeteckningar för utbildning och yrke skall registreras i folkbokföringen är tills vidare en öppen fråga. P å grund av det anförda torde mantalsuppgifterna ej vara ett lämpligt hjälpmedel för denna registrering. För Stockholms vidkommande h a r framförts önskemål om att yrke eller titel ej vidare skall utsättas i folkbokföringshandlingar. Av kulturhistoriska skäl och för mera begränsad användning, t ex som utgångspunkt vid forskning, synes det dock motiverat att bibehålla och aktualisera nuvarande noteringar därom och tillföra nya med stöd av upplysningar, som inhämtas i samband med anmälningar om födelser, vigslar och adressförändringar, samt i övrigt med stöd av frivilliga anmälningar. På grund av vad ovan anförts torde k u n n a anses, att mantalsuppgifterna icke är oumbärliga såsom hjälpmedel för insamling av vissa upplysningar,

120 vare sig potentiellt för särskilda ändamål vid förefallande behov eller med hänsyn till däri nu förekommande uppgifter om anställning och arbetsgivare eller för yrkesredovisningen. Avgörande betydelse för frågan om skyldigheten att lämna mantalsuppgifter skall bibehållas eller bör upphävas har endast deras värde, jämfört med andra möjligheter, för bosättningsredovisningen i kyrkoböcker och mantalslängder.

Förslag Systemet med mantalsuppgifter innebär att den övervägande delen av befolkningen besväras med en uppgiftsskyldighet, som ej har sin grund i deras egen utan i andra personers försumlighet att anmäla flyttning. Det föreligger en disproportion mellan å ena sidan det stora antalet mantalsuppgifter och besväret för allmänheten att lämna samt för myndigheterna att behandla alla dessa uppgifter och å andra sidan resultatet, att åstadkomma överensstämmelse mellan faktisk och registrerad bosättning i ett i förhållande till antalet mantalsuppgifter mycket begränsat antal fall. Denna disproportion kommer att öka i den m å n anmälningssystemets effektivitet kan förbättras genom föreslagna åtgärder. Av psykologiska skäl kan en sådan förbättring väntas följa redan av mantalsuppgifternas avskaffande såtillvida att flyttning endast behöver anmälas en gång, ej på nytt i form av mantalsuppgift. Det synes därjämte rimligt att i dagens samhälle, där nära nog samtliga invånare i landet åtminstone någon gång under året på ett eller annat sätt har kontakt med någon myndighet, denna genom upplysningsverksamhet bidrar till att den fortlöpande folkbokföringen hålles så aktuell som möjligt. Även i ett system med mantalsskrivning utan mantalsuppgifter bör enskilda och kommuner ha möjlighet att bevaka sitt intresse av rätt mantalsskrivning. Åberopande det ovan anförda föreslår nämnden, att mantalsskrivningen skall ske utan användande av mantalsuppgifter. E n konsekvens härav blir att det nuvarande för-skrivningsförfarandet bortfaller. Som framgår av 18 § FslFBF avses dock att pastorsämbetet årligen skall kontrollera länsregistreringen mot kyrkobokföringen. Till ledning härför avses pastorsämbetena skola erhålla en maskinellt framställd befolkningsförteckning. Rätt mantalsskrivningsort föreslås skola vara den rätta kyrkobokföringsorten å mantalsdagen. Till grund för mantalsskrivningen skall upprättas en stomme till mantalslängd, vilken skall vara tillgänglig för granskning under tiden den 15 januari—den 5 februari mantalsåret. Framställningar med yrkanden i fråga om någons rätta mantalsskrivningsort skall göras hos lokal skattemyndighet senast sistnämnda dag. Gjorda framställningar skall av lokal skattemyndighet vara prövade senast den 1 mars mantalsåret, då — i hela riket — de rättade stommarna skall underskrivas av lokal skattemyndighet. Mantalslängderna skall därmed anses upprättade och justerade.

121 Stommen föreslås skola upprättas på grundval av den faktiska kyrkobokföringen på mantalsdagen och med beaktande av vissa flyttningar, som anmälts den närmaste tiden därefter. Den sålunda i stommen redovisade faktiska kyrkobokföringsorten skall presumeras vara »rätt kyrkobokföringsort» och följaktligen även rätt mantalsskrivningsort, om inte, i enlighet med vad ovan sagts, framställning med yrkande om prövning av mantalsskrivningsfråga görs senast den 5 februari mantalsåret eller den lokala skattemyndigheten eljest finner anledning pröva denna fråga.

KAPITEL 5 M a n t a l s l ä n g d e n s fastighetsliggare

Historik

Kronans jordebok började upprättas i samband med de under 1500-talet påbjudna skattläggningarna. Den blev till slut en av grunderna för lagfarts- och inteckningsböckerna samt jordregistren enligt 1875 och 1908 års lagstiftning. I ingressen till 1812 års förordning angående mantals- och skattskrivningarna i riket sägs om dessa förrättningar att en »säker och tillförlitlig beräkning av alla så väl personella som av egendom utgående bevillningar och utskylder väsentligen därav beror». I 1894 års mantalsskrivningsförordning infördes en bestämmelse om att varje efter senaste mantalsskrivning ingången avhandling angående ägande-, åbo- eller arrenderätt till fast egendom skulle uppvisas vid förrättningen; detta sades i motiven vara viktigt »av flera anledningar, särskilt med hänsyn till debiteringen». Före 1876, då lagfartsförordningen den 16 j u n i 1875 trädde i kraft, var inte alla fastighetsförvärv lagfartspliktiga. För tillämpning av förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig hävd förutsätts beviljad lagfart. I sitt förslag till hävdeförordning påpekade nya lagberedningen att, på grund av 7 § lagfartsförordningen, hävd ej skulle k u n n a åberopas »i åtskilliga fall, där hävden är som mest behövlig, nämligen i sådana, där egendomsbesittningen oklandrad fortgått en längre tid men laglig utredning av innehavarens åtkomst ej kan åstadkommas». Den 22 april 1881 beslöts därför även ändring i lagfartsförordningen, så att bestämmelserna om kungörelselagfart i 10 § andra stycket infördes. Enligt dessa bestämmelser kan den som ej förmår styrka förre ägarens åtkomst likväl få lagfart under vissa förutsättningar sedan hans lagfartsansökan kungjorts och viss tid förflutit utan att klander å fånget instämts eller eljest förekommit anledning att annan äger bättre rätt till egendomen. Han skall emellertid visa att han eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under kungörelsetiden varit upptagna i mantalslängd såsom ägare till fastigheten. Enligt motiven skulle sättet för lagfartsansökningens kungörande sprida kännedom om förhållandet. Sannolika skäl att lagfartssökanden — och eventuellt hans rättsinnehavare — oavbrutet under den föreskrivna tiden verkligen haft egendomen i besittning såsom ägare skulle åstadkommas genom mantalslängden. Kungörelsetiden, som ursprungligen var tio år,

123 minskades 1891 till fem år och 1925 till tre år. Vid granskning av 1925 års lagförslag framhöll lagrådet, att första införandet i längden ej hade stort bevisvärde i och för sig; först genom anteckningens förnyande, utan att dess riktighet sattes i fråga, syntes den erhålla den avsedda betydelsen. Lagrådet framhöll, att den väsentliga tryggheten mot att lagfart å olagliga fång k a n vinnas efter kungörelse synes ligga i skyldigheten för sökanden att visa sig hava varit under kungörelsetiden såsom ägare uppförd i mantalslängden. Ett av kammarrätten i annat sammanhang gjort uttalande att en i förhållande till den egentliga mantalsskrivningen mera självständig karaktär borde förlänas åt den del av mantalsskrivningsarbetet som fastighetsregistreringen utgjorde åberopades av folkbokföringskommittén i dess betänkande (SOU 1944: 52 s 359 ff). Fastighetsregistreringens självständiga karaktär fick uttryck bl a i kommitténs förslag att mantalslängden skulle uppdelas i en fastighetsliggare och en personell liggare. I fråga om vem som skall mantalsskrivas för fastighet föreslogs bl a »med hänsyn till anteckningarnas stora betydelse», att ingen annan än den som senast fått lagfart skulle få antecknas som ägare, med mindre åtkomsthandlingar företetts eller eljest tillförlitliga uppgifter förelåg. I remissyttranden framhölls att det åtminstone vid mantalsskrivning i större städer icke vore tänkbart att infordra åtkomsthandlingar. Åtskilliga remissorgan ifrågasatte därjämte fastighetsliggarens behövlighet vid sidan av mantalslängden. Departementschefen anförde (prop 1946:255 s 2 1 6 ) : Vad härefter angår frågan om registreringen av fastighetsförhållandena i samband med mantalsskrivningen är det otvivelaktigt, att det praktiska huvudsyftet med denna registrering är att vinna en grundval för fastighetstaxeringen, och att fastighetslängderna komma att i stort sett hava samma innehåll som de föreslagna fastighetsliggarna. Med hänsyn härtill har i vissa remissyttranden ifrågasatts att fastighetsliggare icke skulle upprättas. Registreringen måste emellertid grundas på uppgifter, som inhämtas och bliva föremål för prövning i samband med mantalsskrivningen; och det torde vara lämpligt att resultatet av denna prövning liksom enligt gällande bestämmelser redovisas i mantalslängden. Jag torde i detta sammanhang även få erinra om att vissa fastigheter enligt gällande föreskrifter rörande taxeringen icke skola upptagas i fastighetslängd och sålunda skulle undgå registrering, därest de ej infördes i mantalslängden . Departementschefen erinrade därjämte om 10 § lagfartsförordningen. Han biträdde för egen del kommitténs förslag att mantalslängden skulle delas i fastighetsliggare och personell liggare. Bortsett från den redaktionella utformningen överensstämmer 35 § FBF i sin ursprungliga lydelse i huvudsak med kommittéförslaget, såvitt nu är i fråga; dock medtogs ej det föreslagna förbudet att utan stöd av företedda handlingar anteckna annan än lagfaren ägare såsom ägare till fastighet som redovisas i längden.

124 Gällande bestämmelser

Enligt 35 § 1 mom FBF skall vid mantalsskrivningen i mantalslängd u p p föras, bland annat, alla vid ingången av mantalsåret bestående fastigheter med angivande av dess ägare och innehavare samt den förändring i avseende å äganderätt som inträffat sedan nästföregående mantalsskrivning. Enligt 38 § FBF, ursprungliga lydelsen, var den som innehade fast egendom skyldig att lämna skriftlig uppgift därom till mantalsskrivningen i det distrikt där egendomen var belägen. Denna uppgiftsskyldighet upphävdes genom förordning den 13 mars 1953 (nr 93). Syftet var (se prop 1953:16) att åstadkomma förenkling för allmänheten och arbetsbesparing för de lokala skattemyndigheterna, vilkas besvär med dessa uppgifters granskning m m ansågs icke stå i rimlig proportion till vunna resultat. Departementschefen hänvisade till den kontroll över växlingar i äganderätten m m som erhålls dels genom huvudförteckningar (jfr 40 § F B F ) , där sådana avlämnas, dels genom fastighetslängderna, dels ock genom lagfartsförteckningar från inskrivningsdomarna. I detta sammanhang ändrades 42 § FBF, vilken innehöll samma bestämmelse om förvärvares skyldighet att uppvisa fångeshandling som 1894 års mantalsskrivningsförordning, till nuvarande stadgande om befogenhet för lokal skattemyndighet att förelägga vederbörande att uppvisa åtkomsthandlingar. Enligt 13 § MSK skall mantalslängden uppläggas i två delar, personell liggare och fastighetsliggare. Fastighetsliggaren har två underavdelningar. Den i ordningsföljden andra av dessa omfattar svenska aktiebolags skattepliktiga fastigheter. Till den första underavdelningen förs de övriga fastigheterna, eventuellt — beroende på förordnande av länsstyrelsen — med den undergrupperingen att s k utbofastigheter uppförs under en rubrik för sig. Mantalslängd upprättas som regel för varje kommun. Geografiska underavdelningar av fastighetsliggaren uppkommer, om kommunen är delad på tingslag eller församlingar eller om däri ingår municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt. I övrigt ordnas fastigheterna i liggaren efter beteckningarna och ordningen i vederbörande jordregister eller fastighetsregister för stad. Obligatorisk fastighetsbeteckning i liggaren är fastighetens jord- eller fastighetsregisterbeteckning. Namn å ägare eller annan som är skattskyldig för fastigheten skall utsättas. Enligt 4 § MSK skall huvudförteckning innehålla uppgift om mantalsskrivningsdistrikt, fastighetens register- och adressbeteckning samt uppgift om ägarens namn, yrke och postadress; därjämte lämnas uppgifter om hyresgäster, hyror och outhyrda lägenheters hyresvärde. Vad kungörelsen ursprungligen för övrigt innehållit om uppgifter till mantalsskrivningen angående fastigheter har upphört att gälla. Huvudförteckningar lämnas endast i städer, köpingar och vissa därmed — enligt länsstyrelsens

125 förordnande — jämställda orter. I övrigt är den lokala skattemyndigheten hänvisad till de kunskapskällor som nämndes i prop 1953: 16. Bestämmelser om lagfartsförteckningar har funnits sedan gammalt i 17 § lagfartsförordningen. De var avsedda för taxeringen. 1 Numera gäller kungörelsen den 5 j u n i 1953 (nr 479) angående skyldighet för inskrivningsdomare att lämna vissa underrättelser om sökta lagfarter m m. Senast den 15 i varje månad går till den lokala skattemyndigheten i enlighet härmed underrättelse om de lagfarter som sökts å inskrivningsdagarna under den nästföregående månaden. Beträffande varje ärende skall därvid bl a uppgivas egendomens beteckning, nye ägarens för- och efternamn samt hans titel eller yrke och postadress, fångesmannens namn, fångets beskaffenhet samt köpeavhandlingens dag, köpeskillingens belopp och däri eventuellt inbegripen gottgörelse för viss lös egendom osv. Genom ändring i 1908 års jordregisterförordning och 1917 års förordning om fastighetsregister för stad (SFS 1948:206 och 207) har vidare åstadkommits, att den lokala skattemyndigheten — och därjämte pastor — får månatliga underrättelser om ändringar i fastighetsindelningen, liksom lagfartsförteckningarna avsända den 15 i varje månad och avseende registreringar under den sistförflutna kalendermånaden. Enligt § 35 jordregisterförordningen den 13 j u n i 1908 (nr 74) skall överlantmätaren lämna uppgift enligt formulär Hb, upptagande de fastigheter som införts i eller uteslutits ur jordregistret, däri överförts från en socken till en annan eller undergått förändring beträffande registerbeteckning eller särskilt fastställt namn. Enligt 37 § förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med närmare bestämmelser om fastighetsregister för stad skall registerföraren lämna uppgift enligt formulär 14 beträffande sådana förändringar i fastighetsindelningen som icke består allenast däri att fastighet förändrats till omfång eller konfiguration, ävensom förändringar i fråga om registerbeteckningar och särskilt åsatta namn. De angivna tidsbestämmelserna står i viss korrespondens med tidsbestämmelser i kungörelsen den 30 j u n i 1947 (nr 562) angående förande a r vissa register hos lokal skattemyndighet (jfr 34 § F B F ) . I kungörelsen berörda register över fastigheter består av och aktualiseras genom avtryckskort från länsbyråerna. I viss utsträckning används avtryckskorten för avisering till länsbyrån om inträffade förändringar. Kungörelsen innehåller föreskrifter härom och om ett annat aviseringsmedel, den s k fastighetsförteckningen, vilken dessutom utgör stomme till fastighetsliggare enligt 16 § 2 mom MSK. Fastighetsförteckningen trycks och expedieras från länsbyrån i mars månad varje år. De uppgifter från inskrivningsdomare, överlantmätare och fastighets1

Dessutom fick landsfiskalerna lagfartsförteckningar för att kunna beivra försummelser att söka lagfart.

126 registerförare som den lokala skattemyndigheten får omkring den 15 januari och den 15 februari avser till en del förändringar under det gångna året. Dessa förändringar meddelas länsbyrån före vardera månadens utgång på avtryckskort. Vid utgången av augusti — eller senast den 20 juli om det skall bli allmän fastighetstaxering nästa år — sker nästa avisering. Nu används fastighetsförteckningen liksom vid de två följande aviseringarna i slutet av oktober och slutet av december; dessa sändningar omfattar allt dittills orapporterat uppgiftsmaterial. Fastighetsliggare upprättas för år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum, i tre exemplar, varav två avskrifter, enligt det för mantalsårets taxering gällande formuläret till fastighetslängd, och för år då allmän fastighetstaxering skall äga r u m i ett exemplar enligt särskilt formulär. Trycket skall underskrivas av länsbyrån. Liggaren skall justeras av mantalsskrivningsförrättaren senast den 1 mars (se 13 § 4 mom, 28 § 1 och 2 mom MSK samt 54 § F B F ) . Stomme till fastighetslängd under år, då särskild fastighetstaxering äger rum, utgöres av fastighetsliggaren (18 § 3 mom T K ) . För år då allmän fastighetstaxering skall äga r u m upprättas i augusti året innan stomme i tre exemplar (68 § T K ) . Den för sådant år upprättade fastighetsliggaren synes ej ha någon funktion utöver den att vara mantalslängd. Den skall bifogas fastighetslängderna, när dessa enligt 3 § medelsförvaltningskungörelsen av länsstyrelsen sänds in till riksarkivet. Den för allmän fastighetstaxering avsedda stommen till fastighetslängd skall enligt 68 § TK tryckas med fastighetsplåtarna i det tryckande registret. Innehållet och ordningen i stommen regleras närmare i 73 §. Att stomme till fastighetslängd vid allmän fastighetstaxering eller längden kan ändras innan längden enligt 153 § T F underskrivits är ej anmärkningsvärt i och för sig. Av intresse är däremot att 73 och 74 §§ TK enligt 40 § i tillämpliga delar skall gälla även vid särskild fastighetstaxering. Den stomme, om vars ändrande därigenom stadgas, är den justerade mantalslängdens fastighetsliggare. Enligt 53 § TK synes även prövningsnämnds heslut kunna föranleda sådan ändring.

Riksdagsmotion

Som framhållits i kap 4 väcktes vid 1963 års riksdag i andra k a m m a r e n en motion, nr 26, angående de årliga mantalsuppgifterna. Enligt motionärens mening syntes mantalsskrivningen av fastigheter helt k u n n a avvaras, sedan fastighetsskatten avskaffats. Behovet av en årligen förnyad längd över fastigheterna kunde ifrågasättas. Beträffande motionens handläggning hänvisas till redogörelsen härför i kap 4. I detta sammanhang må också — till belysning av frågan, huruvida fastighetslängden k a n överta fastighetsliggarens funktion beträffande kungö-

relselagfarterna — erinras om ett av justitiekanslersämbetet prövat fall, där en person, vilken inte i mantalslängden stått antecknad som ägare till viss fastighet, genom beslut av prövningsnämnd blivit i fastighetslängd antecknad som ägare till fastigheten.* I beslut om kungörelse enligt 10 § andra stycket lagfartsförordningen angavs som villkor för lagfartens beviljande bl a att sökanden och eventuella rättsinnehavare under angiven tid skulle h a varit upptagna i »fastighetstaxeringslängd» såsom ägare till den ifrågavarande fastigheten. Beslutet meddelades i september 1958. Fastigheten var då icke upptagen i vare sig fastighetsliggare eller fastighetslängd. Genom beslut i j u n i 1959 beslöt vederbörande prövningsnämnd, på begäran av sökandens ombud, att uppföra sökanden i 1958 års fastighetslängd såsom ägare till fastigheten. Häradsskrivaren verkställde detta, men sökanden måste vända sig på nytt till prövningsnämnden för det fortsatta upptagandet. Efter anförda besvär beslöt prövningsnämnden i j u n i 1962 att jämväl för åren 1959—1961 upptaga sökanden i fastighetslängden som ägare till fastigheten. Häradsskrivaren anförde i infordrat yttrande bl a: Jag anser mig icke rimligen kunna i augusti månad 1959, då jag erhöll del av Prövningsnämndens beslut, på grundval av förenämnda beslut, som innefattade order att göra ändring i allenast 1958 års fastighetstaxeringslängd, verkställa ändring jämväl i 1959 års fastighetstaxeringslängd, som i augusti 1959 förelåg färdig och underskriven av taxeringsnämnden. Lokal skattemyndighet har ingen befogenhet att ändra eller tillägga i en av beskattningsnämnd underskriven taxeringslängd utan skriftligt beslut av beskattningsmyndighet. I avgivet remissyttrande framhöll länsstyrelsen bl a att med prövningsnämndens beslut i j u n i 1959 i varje fall en möjlighet var given för att sökanden skulle ha kunnat mantalsskrivas som fastighetens ägare för år 1960. Statistiska centralbyrån framhöll i infordrat yttrande bl a att, sedan fastighetsliggaren justerats, ändring däri kan beslutas endast i den i 8 kap FBF stadgade ordningen. Centralbyrån fortsatte: Anledning till tvekan härom torde icke uppkomma under år, då allmän fastighetstaxering äger rum och då fastighetsliggaren upprättas enligt särskilt formulär. Under de år, som det är frågan om i förevarande ärende, utgjordes däremot fastighetsliggaren av två kolumner, betecknade nr 2 och 3, i det av riksskattenämnden fastställda formuläret till »fastighetslängd med fastighetsliggare». Samma kolumner tillhör även fastighetslängden. Ändring eller tillägg i de uppgifter, som vid mantalsskrivningen antecknats i dessa kolumner kan därför beslutas i taxeringsförfarandet. I sak torde dessa ändringar ofta vara sådana, att de skulle ha beslutats i folkbokföringsprocessen, om mantalsskrivningen överklagats. Med hänsyn till omständigheterna är det förståeligt, om liggaren och längden icke klart uppfattas som skilda handlingar. Vid en strikt författningstolkning torde emellertid prövningsnämndens beslut i det föreliggande ärendet ej kunna anses innebära att fastigheten och dess ägare uppförts i mantalslängd. 1

Justitiekanslersämbetets utlåtande den 27 november 1962 i anledning av klasomål mot viss häradsskrivare (JK:s dnr AD 81/62).

128 JK anmärkte, på anförda skäl, att häradsskrivaren borde ha vidtagit »sådana åtgärder, att erforderliga uppgifter beträffande fastigheten och dess ägare antecknats i mantalslängden för mantalsåret 1959. Hade så skett torde därigenom även ha säkerställts, att motsvarande uppgifter influtit i mantalslängden för mantalsåren 1960 och 1961». Då emellertid »genom prövningsnämndens beslut den 14 juni 1962 såvitt nu är i fråga, något hinder för lagfartsansökningens fullföljande icke» torde föreligga, lät JK bero vid vad i ärendet förevarit.

Nämnden

Registreringen av fastigheter i mantalslängderna har haft stor betydelse för personredovisningen och beskattningen under en tid, då endast den för sitt ändamål allt ofullkomligare jordeboken och de svåröverskådliga lagfartsprotokollen hos domstolarna fanns att tillgå som fastighetsregister i övrigt. Numera föreligger i jordregistren, städernas fastighetsregister och domstolarnas fastighetsböcker en betydligt säkrare och fullständigare grundregistrering. I bl a de tryckande registren över fastigheter har folkbokföringen fått en egen genom redan inarbetade kommunikationer med denna grundregistrering utvecklad och ytterligare utvecklingsbar fastighetsregistrering. Som närmare framgår under kap 12: 1 skall länsstyrelserna även i fortsättningen, efter övergången till ADB-system, föra vissa register över fastighetsbeståndet i länet. Innehållet i registren kommer att i allt väsentligt motsvara innehållet i de nuvarande tryckande registren. Registren skall användas för bl a framställning av fastighetslängder. Fastighetsliggarens behövlighet som en del av mantalslängden ifrågasattes redan vid de nuvarande folkbokföringsförfattningarnas tillkomst. Föreslagna bestämmelser därom meddelades emellertid med hänvisning dels till taxeringens behov, dels till att en registrering för detta ändamål måste grundas på uppgifter som inhämtas och prövas i samband med mantalsskrivningen, dels till fastighetsliggarens betydelse för de s k kungörelselagfarterna enligt 10 § lagfartsförordningen. Ny innehavare av fast egendom ålades att uppvisa åtkomsthandlingar vid mantalsskrivningen. Av de för mantalsskrivningen erforderliga uppgifterna angående fastighet, vilka då avsågs, kvarstår dock numera endast huvudförteckningarna, och sådana lämnas endast i städer och köpingar. Skyldigheten att visa upp åtkomsthandling har blivit en skyldighet, som endast behöver fullgöras på föreläggande. Fastighetsliggaren skall numera grundas i huvudsak endast på uppgifter från jord- och fastighetsregistren och från inskrivningsdomarna samt på fastighetslängderna för förrättningsåret. Eftersom uppgifter från inskrivningsdomaren skall ligga till grund för fastighetsliggaren, behöver den som fått sin lagfartsansökan kungjord strängt taget inte föranstalta om vare sig sitt första eller sitt upprepade

129 upptagande i mantalslängd såsom ägare till fastigheten. I detta fall är åtkomsthandlingen redan prövad av inskrivningsdomaren, och det är svårt att i allmänhet tänka sig något annat resultat av mantalsskrivningsförrättarens prövning, även om denne anser sig skyldig att infordra åtkomsthandlingen. Att sökande mantalsskrivs för fastigheten synes ha mindre bevisvärde i fråga om besittningen än att han av taxeringsnämnd finnes böra taxeras för fastigheten. För år då allmän fastighetstaxering äger r u m fyller fastighetsliggaren, som endast då upprättas som en särskild handling, ingen praktisk funktion. Framställningen av densamma, som uppenbarligen sker endast i syfte att följa folkbokföringsförordningens och lagfartsförordningens föreskrifter, medför kostnader för det allmänna, vilka kan undvikas. För år då särskild fastighetstaxering äger rum framträder fastighetsliggaren och fastighetslängden utåt som en enda handling. För den som inte är särskilt insatt i denna del av lagstiftningen är det svårt att inse, att det i själva verket rör sig om två skilda handlingar. Missförstånd har förekommit. Nämnden finner mot bakgrunden av det anförda att den nuvarande ordningen med s k mantalsskrivning av fastigheter bör slopas. En följd härav blir dels att stomme till fastighetslängd får upprättas som särskild handling även för år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum, och dels att fastighetslängden övertar den uppgift som mantalslängden fyller såvitt avser förutsättningarna för meddelandet av kungörelselagfart. Av 150 § 2 mom T F framgår, att Kungl Maj :t äger meddela närmare föreskrifter angående fastighetslängds förande. 36 § 1 mom TK innehåller stadgande om att fastighetslängd skall uppdelas i särskilda avdelningar i enlighet med vad i 13 § 3 mom och 15 § 2 mom MSK stadgas angående mantalslängdens fastighetsliggare. När mantalsskrivningen av fastigheter och därmed även fastighetsliggaren slopas, saknas anledning att i mantalsskrivningskungörelsen ha bestämmelser avsedda att ligga till grund för hur fastigheterna skall vara uppordnade i fastighetslängden. I samband med att 35 § 1 mom 2. och 2 mom FBF upphävs utan att motsvarande bestämmelser införs i den nya folkbokföringsförordningen, bör alltså även de bestämmelser i mantalsskrivningskungörelsen som närmast reglerar h u r fastigheterna skall upptas i fastighetslängd bli utmönstrade. Motsvarande, för fastighetslängdens förande erforderliga bestämmelser, synes böra införas i 36 § TK. Nämnden föreslår således, att bestämmelserna i 35 § 1 mom 2. och 2 mom gällande folkbokföringsförordning angående fastigheters uppförande i mantalslängd m m upphävs utan att ersättas med motsvarande bestämmelser i den nya folkbokföringsförordningen och att vad i 10 § andra stycket lagfartsförordningen stadgas därom, att lagfartssökande eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under tre år varit i mantalslängd upptagna så9-614545

130 som ägare till vederbörande fastighet ersätts med ett stadgande, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under tre år varit i fastighetslängd upptagna såsom ägare till fastigheten. En övergångsbestämmelse av innebörd att kungörelselagfart skall kunna beviljas, om någon under åren 1966—1969 tre år i följd varit upptagen i mantalslängd eller fastighetslängd såsom ägare till fastigheten torde erfordras.

KAPITEL 6 Roteombuden

Gällande bestämmelser in m

Enligt 4 § FBF skall i varje territoriell församling finnas minst ett roteombud. Beträffande stad, köping och annat samhälle äger länsstyrelse förordna att roteombud tills vidare inte skall utses. Ytterligare föreskrifter rörande roteombuden och deras verksamhet meddelas i 5—9 §§ FBF. Normalinstruktion för roteombud har utfärdats genom kungörelse den 13 juni 1947 (nr 253). Roteombudens arbetsuppgifter är enligt 5 § FBF att tillhandagå pastor och mantalsskrivningsförrättare med upplysningar samt att vaka över att allmänheten fullgör sin anmälnings- och uppgiftsplikt. För detta ändamål stadgas bl a skyldighet för roteombuden att närvara vid förrättningar för för-skrivning och mantalsskrivning. Roteombuden skall uppmärksamt följa förändringarna i fråga om befolkningen och fastigheterna, verka med råd och påminnelser till allmänheten samt inrapportera anmälningsförsummelser till pastor. Vid mantalsskrivningarna har de som speciella arbetsuppgifter, i den mån inte kommunen vidtar andra anordningar, att tillhandahålla mantalsblanketter samt att mottaga, granska, om möjligt rätta och komplettera, ordna och slutligen till för-skrivningen överlämna de mantalsuppgifter som avlämnats. De är inte skyldiga att hjälpa uppgiftslämnarna med att fylla i mantalsblanketterna eller att mottaga och vidarebefordra anmälningar till kyrkobokföringen utan att detta ålagts dem genom fastställd instruktion. Genom instruktion kan ytterligare arbetsuppgifter med avseende å mantalsskrivningens förberedande åläggas dem. I förordningen stadgas, att varje roteombud årligen skall få en av länsbyrån tryckt roteförteckning över befolkningen och fastigheterna inom roten som hjälpmedel i uppdraget, samt att pastor i församling där det ej finns roteombud skall erhålla en motsvarande förteckning. I fråga om den sistnämnda samt roteförteckningen över fastigheter har bestämmelsernas ikraftträdande uppskjutits tills vidare, senast genom en kungörelse den 30 maj 1952 (nr 342). Normalinstruktionen är ingen gällande instruktion utan är endast avsedd till förebild för de instruktioner, om vilkas antagande och fastställelse folkbokföringsförordningen innehåller bestämmelser. Innehållet kan emellertid till största delen betecknas som referat av gällande rätt; det är bestäm-

132 melser i folkbokföringsförordningen som där närmare utvecklas. Ur innehållet må följande här anmärkas. I roteombudens uppdrag ingår icke att bevaka kommunens intressen med avseende å särskilda folkbokföringsärenden. Uppdraget skall fullgöras utan obehörigt hänsynstagande till kommunala eller enskilda intressen (1 § tredje stycket). Roteombuden bör upprätthålla gott samarbete jämväl med varandra och med roteombuden i närliggande kommuner. De skall beakta att förhållanden som de får kunskap om i sin verksamhet ej genom deras för vållande kommer till obehörigas kännedom (2 §). Roteombudens skyldighet att uppmärksamt följa de fortgående förändringarna i rotens befolkning gäller inte bara flyttningar utan även födelser och dödsfall samt ändringar i civilstånd och arbetsanställning. Särskild uppmärksamhet bör ägnas anställningsförhållandena vid större gårdar eller industrier. Regelbunden förbindelse bör uppehållas med dylika arbetsgivare (5 § 1 m o m ) . För att följa förändringarna i fråga om fastigheterna skall roteombuden söka inhämta underrättelser om verkställda lantmäteriförrättningar, ny bebyggelse, egendomsöverlåtelser och arrenden m m (5 § 2 m o m ) . Roteombud skall regelbundet en gång i veckan (var fjortonde dag, en gång i månaden) på tid och sätt som pastor bestämmer samråda med denne angående folkbokföringen inom roten (7 § första stycket). Påminnelser om anmälningsskyldighet skall ske hovsanit men likväl så att angelägenheten av dess ofördröj liga fullgörande understrykes (7 § sista stycket). I yttranden över pastoratsindelningssakkunnigas huvudbetänkande (SOU 1953: 11), där en viss centralisering av kyrkobokföringen i ett pastorat till dettas huvudort övervägts, påpekades möjligheten att låta roteombuden bli förmedlare av anmälningar till kyrkobokföringen. I betänkande år 1954 med förslag rörande kontraktsprostinstitutionen och kontraktsindelningen m m berör de sakkunniga frågan om en utvidgning av roteombudens arbetsuppgifter, så att det skulle åligga dessa att biträda allmänheten genom att ej blott mottaga och till pastor överlämna anmälningar till kyrkobokföringen utan även upprätta och granska anmälningarna. De sakkunnigas majoritet ansåg sig ej böra föreslå en dylik utvidgning. Enligt av SON i PM den 4 oktober 1957 redovisade undersökningar synes roteombuden i praktiken främst ha göromål i samband med mantalsskrivningarna, såsom att tillhandahålla mantalsblanketter, granska och ordna avlämnade samt infordra felande uppgifter samt närvara vid för-skrivning och mantalsskrivningsförrättning. Däremot torde det ingalunda allmänt förekomma att roteombuden mera kontinuerligt och i samråd med pastor vakar över att allmänheten fullgör sin anmälningsskyldighet till kyrkobokföringen. Ej heller har de kommit att anlitas som förmedlare av anmälningar, framställningar om prästbevis o d. SON konstaterar att roteombudsinstitutionen sålunda icke fått den betydelse som avsågs vid dess tillkomst. Värdet av att ha tillgång till roteom-

133 bud vid mantalsskrivningarna för att lämna upplysningar och till hjälp med uppgiftsmaterialet anges dock vara otvivelaktigt. SON förutser, att det vid centraliseringen av kyrkobokföringen inom vissa pastorat till dessas huvudort kan bli behövligt att anlita roteombuden i ökad utsträckning, samt framhåller, att mera regelbundna kontakter mellan pastor och roteombud kan medverka till förbättring av kyrkobokföringen, särskilt flyttningsregistreringen. Som skäl för sitt förslag, att roteombudsinstitutioncn skall bibehållas tills vidare, åberopar SON därjämte att kommunernas kostnader för roteombuden är tämligen obetydliga. I den av pastoratsindelningssakkunniga berörda frågan om utvidgning av roteombudens arbetsuppgifter uttalar SON i anslutning till de sakkunnigas majoritet farhågor för »att en i vissa hänseenden ännu mer decentraliserad organisation än den nuvarande skulle komina att finnas vid sidan av en avsedd centraliserad organisation av den lokala folkbokföringen». På de skäl som sålunda anförts föreslår SON, att roteombudsinstitutioncn behålles tills vidare med endast den ändringen, att länsstyrelses möjlighet att dispensera från utseende av roteombud utsträckes till att avse även andra områden än enligt gällande bestämmelser. Av myndigheter som i anledning av remiss yttrat sig över SON:s promemoria har endast statistiska centralbyrån, tre länsstyrelser och en häradsskrivare uttalat sig i frågan om roteombud. Centralbyrån förordar ytterligare utredning. Av länsstyrelserna tillstyrker en förslaget att ge länsstyrelserna ökad dispensrätt, dock med anmärkningen att dispenser kan ifrågakomma endast i mycket begränsad omfattning, en annan påvisar arbetsuppgifter för roteombuden i ett av länsstyrelsen föreslaget mantalsskrivningsförfarande och den tredje uttalar, att en förbättring av roteombudens arvoden skulle kunna öka institutionens effektivitet. Samma synpunkt framförs av häradsskrivaren. Denne vitsordar att roteombuden är till stor nytta för folkbokföringen särskilt i orter utanför tätbebyggelse, icke minst i de vidsträckta norrbottensförsamlingarna, och framhåller betydelsen av att roteombuden har tillgång till roteförteckningar och fastighetsliggare och av att rotarna ej görs för stora. Han förordar att roteombudens rapportering till pastor ordnas så att den blir periodisk och säger sig slutligen dela SON:s uppfattning, att roteombudens medverkan vid allmänhetens anmälningar ej bör vidgas till att omfatta bistånd med blanketters ifyllande. Nämnden

Erfarenheterna synes visa det lokala initiativets och intressets betydelse för de gjorda försöken att ordna medverkan av lekmän och kommunal intressebevakning i folkbokföringen. Där detta varit levande har tillfredsställande resultat utvunnits av såväl kommunalombuds som roteombuds verksamhet. Intet av försöken kan emellertid sägas ha haft hel och bestående framgång. Vad särskiH angår roteombuden förekommer det otvivel-

134 aktigt i flera församlingar, att de är fortlöpande och intresserat verksamma under hela året för att främja icke blott mantalsskrivningen utan även kyrkobokföringen. Orsakerna till att det icke allmänt blivit så torde vara flera. Till en del bottnar dessa i ombudsuppdragets egen natur, som ej är helt förenlig med vederbörlig hänsyn till allmänhetens berättigade intresse av att slippa onödig övervakning i personliga förhållanden. Motivet till att länsstyrelserna äger befria städer, köpingar och vissa stadsliknande samhällen på landsbygden från att utse roteombud är att roteombud i åtminstone större sådana orter ansetts icke kunna besitta sådan personkännedom, att deras medverkan i folkbokföringen blir av tillräckligt värde. Från 1946 till 1964 har, i ungefärliga tal, tätortsbefolkningen ökats på bekostnad av den egentliga landsbygdens befolkning från 61 % till 73 % av rikets folkmängd; motsvarande tal för enbart städernas folkmängd är 42 % och 52 %. Därjämte har de förbättrade kommunikationerna, den dragning till tätorter som utgår från de dit koncentrerade arbetstillfällena, utbildningsmöjligheterna och fritidsanordningarna ävensom den därmed följande ökade rörligheten hos befolkningen gjort sig gällande även på den egentliga landsbygden till utjämning av den skillnad mellan stad och land som folkbokföringsförordningen utgår från. Det framkomna behovet av vidgad dispensrätt för länsstyrelserna torde innebära att det finns flera och andra kommuner än de som kan dispenseras enligt gällande bestämmelser, i vilka för närvarande roteombud måste utses utan att deras medverkan i folkbokföringen kan förväntas bli av tillräckligt värde. Samma förhållanden kan antas göra det svårare även för pastorsämbetena att vinna erforderlig överblick över tätorternas befolkning. Pastor i en landsförsamling kan lära känna sina församlingsbor på ett annat sätt än som är möjligt i en stadsförsamling. Genom roteombudsinstitutionen tillgodoses ej det större behovet utan endast ett mindre behov av hjälp till personkännedom för myndigheterna. Det torde emellertid inte kunna visas att stadsförsamlingarnas kyrkobokföring är väsentligt bristfälligare än landsförsamlingarnas. Det har vidare fått ske mångenstädes där roteombud utsetts, att dessa inskränkt sin verksamhet till göromål i samband med mantalsskrivningarna. Det förekommer ingalunda allmänt att roteombuden mer kontinuerligt och i samråd med pastor vakar över att allmänheten fullgör sin anmälningsskyldighet till kyrkobokföringen. Till dessa anledningar att sätta roteombudsinstitutionens fortsatta bestånd i fråga kommer, om mantalsuppgifterna avskaffas, att en avsevärd del av de göromål som roteomhuden för närvarande har i samband med mantalsskrivningarna därmed kominer att falla bort. Alternativet till att avskaffa roteombuden är att söka intensifiera deras verksamhet, särskilt såvitt denna skall vara inriktad på kyrkobokföringen. Dennas fullständighet och riktighet får ökad betydelse i ett system utan mantalsuppgifter, och åtgärder inom anmälningssystemets r a m föreslås

135 därför. Med roteombud skulle man för samma syfte nå mindre än halva rikets befolkning. Det kan också befaras att en intensifiering av deras kontrollverksamhet skulle stöta på motstånd hos allmänheten. Även i övrigt föreligger anledningar till tvivel på framgång för ett försök att intensifiera roteombudens verksamhet. Härvid bör vidare märkas att kommunerna, som enligt förslaget skall få en stomme till mantalslängd för granskning och intressebevakning, enligt gällande bestämmelser måste sörja för sina intressen i folkbokföringsärenden på annat sätt än genom roteombuden. De torde alltjämt föredra frivilliga anordningar i detta syfte framför tvång att anlita roteombud i stället. Vill de å andra sidan utse särskilda ombud härför kan detta ske enligt kommunallagen. På grund av det anförda föreslår nämnden, att nuvarande bestämmelser om roteombud skall upphöra att gälla i och med att den nya folkbokföringsförordningen träder i kraft, och att denna ej skall innehålla några motsvarande bestämmelser.

KAPITEL 7 D e r o m e r s k - k a t o l s k a f ö r s a m l i n g a r n a s r ä t t till egen k y r k o b o k f ö r i n g

Gällande bestämmelser m m

1 1 § förordningen den 28 juni 1946 (nr 470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen stadgas att förordningen den 3 december 1915 (nr 476) angående kyrkoböckers förande och förordningen den 11 februari 1887 (nr 10 s 1) angående anmälningar om födda barn, vilka förordningar i huvudsak upphävts, alltjämt skall äga tillämpning såvitt angår församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring och barn tillhörande sådan församling. En dylik rätt till särskild kyrkobokföring förekommer numera endast i begränsad omfattning inom vissa romersk-katolska församlingar, vilka erhållit Kungl Maj :ts tillstånd därtill. För närvarande finns sju erkända romersk-katolska församlingar, nämligen i Stockholm (S:ta Eugenia och S:t Erik), Göteborg, Malmö, Gävle, Norrköping och Hälsingborg. Därjämte finns fyra icke erkända församlingar, nämligen i Stockholm (Marie Bebådelse församling), Örebro, Sörforsa och Oskarström. Enligt Kungl Maj :ts resolutioner den 25 och 291 januari 1895 har S:ta Eugenia och S:t Eriks församlingar i Stockholm samt församlingarna i Göteborg, Malmö och Gävle rätt till kyrkobokföring beträffande församlingsmedlemmar, som är boende i dessa städer. Jämlikt 2 § i 1915 års förordning angående kyrkoböckers förande är emellertid rätten inskränkt till förande av födelsebok samt död- och begravningsbok. Böcker skall föras av församlingsföreståndaren enligt regierna i 1915 års kyrkobokföringsförordning och med begagnande av de vid samma förordning fogade formulären. Anmälan om födelse av barn, som tillhör församlingen, skall jämlikt 1887 års förordning inom sex veckor efter födelsen göras hos församlingsföreståndaren av barnets fader eller moder eller, i händelse av deras död eller frånvaro, annan person som har vård om barnet. Det åligger församlingsföreståndaren, jämlikt § 32 i 1915 års kyrkobokföringsförordning, att skyndsamt meddela pastor i vederbörande församling av svenska kyrkan erforderliga underrättelser för inskrivning i denna församlings kyrkoböcker. Även dödsfall inom församlingen skall enligt § 32 anmälas hos församlingsföreståndaren och av denne skyndsamt meddelas vederbörande pastor i svenska kyrkan.

137 Dissenterlagskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1949:20) en särskild förordning med vissa bestämmelser angående kyrkobokföringen av personer som tillhör romersk-katolsk församling. Därjämte hade kommittén i sitt betänkande vissa förslag till ändringar i folkbokföringsförfattningarna. I remissyttranden yrkade bl a 1949 års folkbokföringssakkunniga att folkbokföringsfrågorna skulle överlämnas till dem. Föredragande departementschefen anförde, då förslag till religionsfritetslag anmäldes (prop 1951: 100 s 129): På grund av vad de folkbokföringssakkunniga sålunda anfört synes det icke lämpligt att nu upptaga andra frågor rörande kyrkobokföringen än sådana som lirekt sammanhänga med de ändrade reglerna för medlemskapet i svenska kyrkan >ch med den ståndpunkt till anteckningar om medlemskap i andra religiösa samund som jag redovisat i det föregående.1 Departementschefen förordade härefter att till de sakkunniga skulle över<lämnas vissa anteckningsfrågor rörande dop, förnamn och jordfästning (dessa torde numera vara slutbehandlade i sammanhang med annan lagstiftning) samt uttalade att det i fråga om de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring för den fortsatta utredningen torde vara nödvändigt att nu fatta ståndpunkt i princip. Efter att ha erinrat om innehållet i gällande bestämmelser anförde departementschefen. Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet ha i skrivelse till kommittén hemställt att de romersk-katolska församlingarna måtte i fråga om kyrkobokföring likställas med svenska kyrkans församlingar. I skrivelsen anfördes, att sådan likställighet rått före 1911 och att den nuvarande inskränkningen av de katolska församlingarnas rätt till kyrkobokföring med officiellt vitsord försvårade eller omintetgjorde den katolska pastoralvården och medförde olägenheter vid katolikers ingående av äktenskap. Vidare uttalades att katolikernas beroende av svenska kyrkans prästerskap i kyrkobokförings- och äktenskapsfrågor icke kunde anses förenligt med allmänt erkända principer för religiös frihet. Beroendet uppfattades av katolikerna såsom kränkande. Kommittén finner att det av praktiska skäl icke är möjligt att tillmötesgå kravet på fullständig kyrkobokföring i de romersk-katolska församlingarna. Vissa utvidgningar av denna kyrkobokföring föreslås dock av kommittén; bl a förordas att den skall omfatta alla medlemmar av församlingen, oavsett om dessa äro bosatta i den kommun där denna finnes eller ej. I övrigt föreslår kommittén att bestämmelserna om denna kyrkobokföring skola anpassas efter stadgandena i 1946 års folkbokföringsförordning och kyrkobokföringskungörelsen. I departementschefens anförande följer härefter en redogörelse för remissyttranden. Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet beklagade att kommittén inte funnit skäl att föreslå den av dem önskade utvidgningen av kyrkobokföringsrätten. Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm yrkade att få samma kyrkobokföringsrätt som de 1

Den åsyftade ståndpunkten har resulterat i nuvarande bestämmelser att endast medlemskap och icke-medlemskap i svenska kyrkan antecknas.

138 romersk-katolska församlingarna. En länsstyrelse, ett domkapitel och 1949 års folkbokföringssakkunniga ansåg däremot att även den begränsade kyrkobokföringsrätt som de romersk-katolska församlingarna nu har bör avskaffas. Departementschefen avslutar härefter sitt anförande i detta ämne med följande ord, som innehåller det avsedda ståndpunktstagandet till ledning för den fortsatta utredningen: Betydelsen av den rätt till egen kyrkobokföring, som Kungl Maj:t enligt gällande bestämmelser kan medgiva åt församling av främmande trosbekännare, ligger främst däri att församlingens medlemmar äro skyldiga att göra anmälningar till församlingen; de äro i motsvarande omfattning befriade från att göra anmälningar till den allmänna kyrkobokföringen. Däremot utgör Kungl Maj:ts tillstånd icke i övrigt något villkor för att kyrkoböcker skola få föras. Varje samfund är oförhindrat att i all den omfattning det finner lämpligt föra kyrkoböcker över sina medlemmar. Dessa måste dock grundas på frivilliga uppgifter; endast då Kungl Maj:ts medgivande föreligger kunna föreningens medlemmar tvingas att lämna uppgifter. En sådan skyldighet för församlingens medlemmar att, vid äventyr av böter, lämna uppgifter till församlingen kan icke anses motiverad av religionsfriheten. Huruvida en dylik särskild kyrkobokföring bör bibehållas vid sidan om den allmänna kyrkobokföringen, får bero på praktiska överväganden. Det bör ankomma på de folkbokföringssakkunniga att taga ställning härtill vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. Ett sådant ställningstagande ligger redan i de sakkunnigas nyssnämnda remissyttrande. Däri anfördes bl a att det är »ur folkbokföringssynpunkt i hög grad olämpligt att de romersk-katolska församlingarna äga rätt till kyrkobokföring». JVämnden

Även om den icke obetydliga invandringen av katoliker efter 1951 skulle tillmätas betydelse som ett argument för de romersk-katolska önskemålen torde man ändå inte kunna anse sig ha tillräckliga skäl att frångå 1949 års folkbokföringssakkunnigas omdöme. De icke territoriella församlingarna av svenska kyrkan, vilkas kyrkobokföring sedan gammalt skapat problem i folkbokföringssystemet, synes vara på väg att avskaffas. Utredning har skett och pågår i väsentliga frågor som angår deras vara eller icke vara. I en framtid kan kyrkobokföringen eventuellt komma att avlösas av en civil folkbokföring. I varje fall måste en fastare organisation och kontroll av arbetet eftersträvas inför den påbörjade folkbokföringsreformen. Det synes i hög grad olämpligt att i detta läge bibehålla icke territoriella församlingar utanför svenska kyrkan vid en kyrkobokföring, vars utövare dessutom står vid sidan av subordinationen inom statsförvaltningen. Än mindre kan det bli frågan om att släppa efter på återhållsamheten mot en icke önskvärd utveckling genom att tillmötesgå redan framkomna önskemål om utvidgning av den kyrkobokföring vid sidan av den allmänna, som redan finns, med ytterligare befogenheter eller till ytterligare samfund.

139 Enligt 1951 års proposition är det otvivelaktigt, att ståndpunkt ansetts tagen till religionsfrihetsfrågan i ämnet om de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring och att till folkbokföringssakkunniga endast överlämnats att slutföra återstående praktiska överväganden och på denna grund ange ett ställningstagande. Enligt allmänna principer om yttrandefrihet är fältet givetvis alltjämt öppet för religionsfrihetssynpunkter på ämnet och för invändningar mot 1951 års tankegång, men det uppdrag som CFU fått övertaga innebär inte att det på grund därav tillkommer CFU vare sig att själv anföra eller att upptaga och pröva synpunkter av detta slag. De praktiska överväganden som anförts ovan synes inte kunna leda till annat än att 1895 års Kungl resolutioner, som ger kyrkobokföringsrätt åt de romersk-katolska församlingarna i vissa städer, bör upphävas. Såsom i propositionen påpekats innebär detta inte, att församlingarna därmed måste sluta att föra kyrkoböcker, men det innebär att dessa kyrkoböcker och därpå grundande bevis ej längre har officiellt vitsord. Det innebär vidare att deras medlemmar i fortsättningen blir skyldiga att anmäla även barns födelse och anhörigas dödsfall hos pastor i svenska kyrkan i stället för hos sin egen församlings föreståndare. Hos pastor i svenska kyrkan har även dessa församlingars medlemmar haft att söka lysning redan enligt 1873 års dissenterförordning, att anmäla flyttning åtminstone f r o m 1911, då deras församlingar förlorade rätt att föra församlingsbok, och att anmäla förnamn för barn sedan början av år 1964, då namnlagen trädde i kraft. Av SON:s PM år 1957 ang kyrkobokföringen och mantalsskrivningen framgår vidare med avseende å kyrkobokföringen i allmänhet, att barn numera vanligen föds under sådana förhållanden att rapportskyldighet åligger sjukhus eller barnmorska och att i praktiken föräldrarna så gott som upphört att anmäla barns födelse, samt att åtminstone i städer och tätorter dödsfall vanligen anmäls genom begravningsbyråer. Förslaget att de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring skall upphöra behöver därför inte medföra att medlemmarna tvingas att för anmälningar till kyrkobokföringen väsentligt öka sina personliga kontakter med svenska kyrkans prästerskap; i Stockholm och Göteborg har de dessutom möjlighet att få intyg på uppbördsverket i stället för de vanligaste prästbevisen. Vissa skäl skulle möjligen kunna anföras för ett uppskov med detta förslag till dess även frågan om kyrkobokföringen i svenska kyrkans församlingar står inför sitt avgörande. Lämligheten av ett uppskov måste dock ifrågasättas från andra synpunkter. En ny folkbokföringsförordning, som bibehåller de romersk-katolska församlingarnas rätt till egen kyrkobokföring, kan misstolkas i fråga om den egentliga avsikten. Det vore otillfredsställande att låta en ny folkbokföringsförordnings övergångsbestämmelser förlänga provisoriet med 1915 års kyrkobokföringsförordnings partiella giltighet. Det måste undvikas att de berörda församlingarna nödsakas att för en kort återstående tid lägga om sin kyrkobokföring efter nya bestämmelser.

140 Nämnden föreslår alt de romersk-katolska församlingarnas rätt till egen kyrkobokföring skall upphöra i och med att den nya folkbokföringsförordningen träder i kraft. I konsekvens härmed skall enligt FslFBF kyrkobokföring ske i varje församling av svenska kyrkan och den skall ombesörjas av pastorsämbetet. Enligt 47 § upphävs vidare vad i 1 § förordningen den 28 juni 1946 om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen stadgas om fortfarande tilllämpning av 1887 års förordning angående anmälningar om födda barn och 1915 års kyrkobokföringsförordning. Blir den nya folkbokföringsfölordningen antagen i enlighet med vad här föreslagits, torde 1895 års Kungl resolutioner, på vilka ifrågavarande församlingars kyrkobokföringsrätt närmast beror, böra upphävas genom beslut i administrativ ordning.

KAPITEL 8

Medborgarkortet

Tidigare överväganden mm

Folkbokföringskommittén föreslog i sitt år 1944 avgivna betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen ( S O J L L 1 M 4 J _ 5 2 ) införande av ett medborgarkort avsett att användas både som hjälpmedel inom folkbokföringen och som identitetsbevis. Enligt förslaget skulle envar i riket kyrkobokförd svensk medborgare, som fyllt 15 år, inneha ett medborgarkort bestående av pärm och tre blad. I kortet skulle på såväl pärm som blad medelst tryck anges innehavarens namn, födelsetid, födelsenummer och födelsehemort samt på bladen dessutom titel eller yrke, civilstånd, kyrkobokföringsort och, med angivande av mantalsåret, mantalsskrivningsort vid tiden för tryckningen. Medborgarkortet skulle, för att gälla, på pärmen vara försett med innehavarens namnteckning. Kortets förseende med fotografi skulle i regel vara frivilligt. Nytt medborgarkort skulle utfärdas av länsstyrelsen om innehavarens namn ändrades och vid ändring av kyrkobokföringsorten skulle länsstyrelsen insätta nya blad i kortet. Ändring av civilstånd skulle antecknas i medborgarkortet av pastor i kyrkobokföringsorten och likaså ändring i annat förhållande, varom kortet innehöll uppgift där innehavaren det begärde och ändringen framgick av kyrkoböckerna. Medborgarkortets betydelse för folkbokföringen bestod däri att flyttningsbetyg ej behövde uttagas. Flyttning till annan församling skulle anmälas hos pastor i inflyttningsorten. Bekvisition av personakt skulle ske medelst översändande av medborgarkortet. Kortet skulle även användas såsom flyttningsavi till länsbyrån, som efter verkställd aktualisering skulle återställa kortet till vederbörande. Enligt förslaget skulle medborgarkortet också gälla som prästbevis angående förhållande varom kortet innehöll uppgift. För att tillgodose syftet att göra medborgarkortet användbart som legitiniationshandling innehöll förslaget följande stadgande: »Företer någon medborgarkort, och är det gällande, må det anses styrkt, att han är den kortet avser, där annat ej framgår av omständigheterna eller eljest är veterligt för den, inför vilken kortet företes.» Förslaget innehöll även bestämmelser angående förfarandet då medborgarkort förstörts eller förkommit .Folkbokföringskommitténs förslag togs upp i prop 1946: 255 med förslag till folkbokföringsförordning, m m. Departementschefen anförde att ett medborgarkort icke torde utgöra en

142 nödvändig beståndsdel av det föreslagna folkbokföringssystemet. En handling som ersatte flyttningsbetyget — vilken, om den skulle medföra lättnad för pastor, borde komma till användning även som personaktsrekvisition och flyttningsavi — kunde få en relativt enkel utformning. Den behövde inte innehålla andra uppgifter än namn, födelsetid, födelsenummer och kyrkobokföringsort och borde ej behöva företes för aktualisering utom vid flyttning till annan församling och vid namnändring. Då beaktansvärda fördelar kunde vinnas genom införande av en handling avsedd att användas som ersättning för flyttningsbetyg och såsom hjälpmedel vid flyttningsaviseringen ansågs att förslaget angående medborgarkort borde förverkligas i denna modifierade form. Beträffande förslaget att medborgarkortet även skulle gälla som prästbevis angående förhållande varom kortet innehöll uppgift och såsom legitimationshandling anförde departementschefen bl a, att genom en sådan utvidgning av användningsområdet handlingens utformning komplicerades. Med hänsyn till svårigheterna avseende handlingens aktualiserande och till risken för missbruk kunde han icke tillstyrka förslaget att handlingen skulle gälla som prästbevis i vidare mån än till styrkande av ålder och födelseort. En fullt tillfredsställande legitimationshandling borde — såsom vissa remissmyndigheter anfört — vara försedd med innehavarens fotografi, personbeskrivning och namnteckning, ha begränsad giltighetstid samt ha ett sådant utförande att obehöriga ändringar och andra brottsliga manipulationer förhindrades. Att förse handlingen med fotografi och personbeskrivning erfordrade att vederbörande personligen inställde sig inför myndighet. En noggrann prövning av vederbörandes identitet måste företas innan fotografi och personbeskrivning kunde påföras handlingen. För att namnteckning, fotografi och personbeskrivning skulle bli till avsedd nytta måste de med vissa tidsmellanrum förnyas, vilket skulle föranleda ytterligare besvär och kostnader. Då de fördelar som skulle kunna vinnas genom införande av ett medborgarkort med karaktär av allmän legitimationshandling icke torde uppväga de kostnader och det besvär som därigenom skulle vållas allmänheten och myndigheterna ansåg sig departementschefen icke kunna tillstyrka att medborgarkort utfärdades för sådant ändamål. I propositionen föreslogs, att en handling utfärdades, avsedd att användas som hjälpmedel vid anmälan om flyttning och vid avisering angående anmäld flyttning samt såsom bevis angående ålder och födelseort. Då sådan handling borde utfärdas jämväl för utländsk undersåte och då handlingen ej var avsedd att utgöra officiellt identitetsbevis föreslogs att handlingen borde benämnas flyttningskort och ej medborgarkort. Vidare omnämndes i propositionen, att statens livsmedelskommission föreslagit att, därest medborgarkort infördes, ett hörn av kortet måtte förses med särskilt tryck för att i en i framtiden plötsligt påkommen krissituation, som föranledde konsumtionsreglering, kunna avskiljas som redo-

na visningskupong vid en första utdelning av ransoneringskort. Departementschefen ansåg, att de av honom föreslagna flyttningskorten icke var lika ägnade att tjäna detta ändamål, som de av folkbokföringskommittén föreslagna medborgarkorten, men hade intet att erinra mot att flyttningskorten utformades så, att viss del av kortet kunde tjäna som redovisningskupong, därest annan bättre utdelningsmetod icke skulle stå till buds i en eventuell framtida krissituation. Riksdagens andra särskilda utskott hade i sitt av 1946 års riksdag godkända utlåtande ej något att erinra mot att medborgarkortens användningsområde till en början begränsades på sätt i propositionen föreslagits men utskottet uttalade, att det givetvis i och för sig var önskvärt att dessa handlingar kom till så stor nytta som möjligt och att utskottet höll för troligt, att erfarenheten kom att utvisa att användningsområdet med fördel kunde vidgas. Då handlingen även enligt departementsförslaget var avsedd att användas även för andra ändamål än som hjälpmedel i flyttningsförfarandet fann utskottet benämningen flyttningskort ej helt täcka det begrepp som åsyftades. Kort, som utfärdats för svensk medborgare, borde benämnas medborgarkort och motsvarande kort för den som icke var svensk medborgare borde lämpligen benämnas främlingskort ansåg utskottet. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Folkbokföringsförordningens bestämmelser

Enligt 20 § FBF skall envar i riket kyrkobokförd person, som fyllt femton år, inneha ett av vederbörande länsstyrelse för honom utfärdat kort innehållande uppgift angående hans namn, födelsetid, födelsenummer, födelsehemort och kyrkobokföringsort. Sådant kort benämnes för svensk medborgare medborgarkort och för annan person främlingskort. Då i det följande talas om medborgarkort avses även främlingskort. Nytt medborgarkort skall av länsbyrån utfärdas för den vars namn eller kyrkobokföringsort ändrats. Beträffande medborgarkortens användningsområde stadgas i 21 § F B F att flyttande, som fyllt femton år, vid anmälan om flyttning till annan församling till pastor i inflyttningsorten skall avlämna medborgarkort eller,, om sådant ej kan företes, flyttningsbetyg. Angående användningsområdet i övrigt sägs i 20 § att om kortets giltighet såsom bevis angående förhållanden, varom kortet innehåller uppgift eller angående innehavarens identitet skall gälla vad Konungen därom förordnar. Enligt 4 § förordningen den 28 juni 1946 (nr 470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen skulle medborgarkorten vara utfärdade före den 1 juli 1947. Med stöd av 9 § samma förordning har Kungl Maj :t utsträckt tiden för utfärdandet, först till den 1 juli 1948 (SFS 1947: 311), därefter till den 1 juli 1949 (SFS 1948: 310), därefter till den 1 juli 1950 (SFS 1949: 8) samt, efter framställning av 1949 års folkbokföringssakkunniga, till den 1 juli 1953 (SFS 1950:238). I kungörelsen den 30 maj 1952 (nr 342) h a r

144 slutligen fastställts att beträffande den tid inom vilken medborgarkort skall vara utfärdade skall gälla vad Konungen därom framdeles förordnar. Sådant förordnande har emellertid icke meddelats. Så som bestämmelserna om medborgarkort kom att utformas i folkbokföringsförordningen skulle korten för allmänheten främst få den betydelsen att anmälan om flyttning till annan församling endast behövde göras hos pastor i inflyttningsförsamlingen, varvid kortet skulle avlämnas. Den flyttandes personakt skulle därefter rekvireras genom översändande av medborgarkortet. Kortet skulle även användas som avi till länsbyrån om flyttningen. Länsbyrån slutligen skulle utfärda och till vederbörande översända nytt medborgarkort. Endast om medborgarkort ej kunde företes, skulle flyttningsbetyg liksom tidigare uttagas hos pastor i utflyttningsförsamlingen och sedan avlämnas i den nya församlingen. Då medborgarkorten aldrig blivit utfärdade har flyttningshetyg således alltid måst uttagas vid flyttning till annan församling. Personakt har rekvirerats hos utflyttningsförsamlingen på för ändamålet särskilt fastställd blankett, vilken även använts som avi till länsbyrån angående flyttningen. Motivering för uppskov med tillämpning av bestämmelserna angående medborgarkort

Såsom motivering för uppskov med ikraftträdandet av bestämmelserna om medborgarkort anförde statistiska centralbyrån, riksbyrån för folkbokföringen, i skrivelser den 3 juni 1948 och den 3 december 1948 vissa svårigheter i länsbyråernas registreringsarbete samt uppkommen ovisshet om kortens blivande användning, vilken föranlett oklarhet i fråga om kortens lämpliga utformning. I den sistnämnda skrivelsen föreslog riksbyrån även att medborgarkorten icke skulle användas som personaktsrekvisition och liyttningsavi utan pastor skulle omedelbart återställa kortet till den flyttande med anteckning om den nya kyrkobokföringsorten och använda särskild blankett för aviseringen. Vidare anförde riksbyrån att frågan om medborgarkorten var av den beskaffenhet, att den borde komma under bedömande i samband med en allmän översyn av folkbokföringsbestämmelserna, i Frågan togs därefter upp av 1949 års folkbokföringssakkunniga, vilka hade att överväga medborgarkortens utformning och användningsområden. Om riksbyråns förslag att korten icke skulle utnyttjas som personaktsrekvisition och flyttningsavi godtogs hade en del av motiveringen för medborgarkortens införande bortfallit. Beträffande kortens funktion som flyttningsbetyg -anförde de sakkunniga att i folkbokföringsförordningen annan påföljd icke stadgats för den, som vid anmälan om flyttning icke kunde förete medborgarkort, än skyldighet att i stället uttaga flyttningsbetyg. Sådant betyg kunde begäras skriftligen per post och blankett för begäran om flyttningsbetyg skulle tillhandahällas av pastor i inflyttningsorten. Det vore tänkbart, .ansåg de sakkunniga, att pastor i många fall också kom att biträda med

145 blankettens ifyllande. Om ett sådant förfaringssätt bleve vanligt skulle det visa sig mindre omständligt för pastor att omedelbart på den flyttandes uppgifter utskriva en rekvisition av personakt. Skulle praxis slå in på en sådan utvecklingslinje hade därmed antingen införts ett osäkerhetsmoment i folkbokföringen eller ock ådagalagts att folkbokföringssystemets säkerhet icke krävde företeende av flyttningsbetyg vid anmälan om flyttning. De sakkunniga ansåg att man icke längre kunde såsom självklart utgå från att medborgarkorten vore tillräckligt motiverade ur folkbokföringssynpunkt. Angelägenheten av de andra ändamål, som medborgarkorten skulle tjäna, måste därför omsorgsfullt prövas ur synpunkten huruvida en hållbar motivering för utfärdande av medborgarkort alltjämt förelåg, varför de sakkunniga fann sig böra upptaga frågan till förnyat övervägande i hela dess vidd och hemställde i skrivelse hos Kungl Maj :t den 30 december 1949 om uppskov tills vidare med kortens utfärdande. Kungl Maj :t meddelade i anledning av skrivelsen uppskov med kortens utfärdande till den 1 juli 1953. I en inom finansdepartementet i november 1951 upprättad promemoria med förslag till vissa ändringar i folkbokföringsförordningen m m, hemställdes ånyo om uppskov tills vidare med ikraftträdande av bestämmelserna om medborgarkort. I promemorian framhölls, att även utan medborgarkort torde ett system kunna genomföras enligt vilket flyttningsbetyg icke behövde uttagas. Såsom regel torde det vara tillräckligt att vid inflyttning i en församling styrka sin identitet genom företeende av pass, körkort eller postens identitetskort eller liknande handling. Därest det förslag till skattekort, som 1949 års uppbördssakkunniga avsåg att framlägga, blev genomfört skulle betydelsen av medborgarkorten bli än mindre. Genom kungörelse den 30 maj 1952 ställdes, som nämnts, frågan om medborgarkortens utfärdande på framtiden. Statens organisationsnämnds och uppbördsorganisationskommitténs förslag

Medborgarkortsfrågan togs därefter upp av statens organisationsnämnd i en promemoria av den 3 juni 1958 (stencilerad). Organisationsnämnden undersökte där vilken användning ett medborgarkort skulle kunna få icke blott inom folkbokföringen utan även inom andra verksamhetsområden och vilka krav som vad avsåg omfattning, innehåll, aktualisering m m måste ställas på kortet utifrån varje verksamhetsgren. De användningsområden organisationsnämnden diskuterade var skatteväsendet, den allmänna sjukförsäkringen, folkpensioneringen, rusdrycksförsäljningen och valordningen. Vidare undersöktes möjligheten att utforma kortet så, att det kunde användas såsom allmän legitimationshandling och såsom körkort samt utnyttjas i beredskapshänseende. Efter att ha sammanställt de uppgifter, kortet måste innehålla för att k u n n a utnyttjas för angivna ändamål, och gått igenom de uppgifter, som 10—62*5^5

146 behövde aktualiseras fortlöpande, årligen eller periodiskt, konstaterade nämnden att det var praktiskt omöjligt att genom en och samma handling uppfylla samtliga de villkor, som erfordrades för kortets utnyttjande inom alla berörda verksamhetsområden, och fortsatte: Särskilt torde detta bli fallet när det gäller att i samma handling förena funktionen som skattekort med funktionen som fullgod legitimationshandling jämte körkort, bl a med avseende på aktualiseringen. Denna aktualisering förutsätter sålunda, att samtliga ifrågakommande medborgarkort årligen måste infordras från allmänheten; ett förhållande som i och för sig torde föra med sig betydande svårigheter. För att verkställa aktualiseringen måste man vidare antingen registrera de i skattehänseende aktuella uppgifterna på de infordrade korten eller utfärda helt nya medborgarkort. I bådadera fallen innebär aktualiseringen ett mycket omständligt förfarande. Särskilt torde detta gälla vid sistnämnda aktualiseringssätt i och med att man då nödgas komplettera varje medborgarkort med avseende pä personbeskrivning, fotografi och giltighetstid samt — i förekommande fall — övriga för körkort erforderliga uppgifter för att det nya medborgarkortet skall kunna tjäna som fullgod legitimationshandling och som körkort. Av praktiska skäl borde man enligt nämnden såsom utgångspunkt välja antingen ett medborgarkort, som skulle kunna fungera såsom skattekort eller ett medborgarkort med karaktär av fullgod legitimationshandling, vilket i de aktuella fallen dessutom skulle kunna fungera såsom körkort. Beträffande ett medborgarkort med karaktär av fullgod legitimationshandling fann organisationsnämnden det svårt att påvisa vilken reell nytta den stora allmänheten skulle få av ett sådant. Det torde visserligen vara obestridligt att innehavet av en fullgod legitimationshandling i vissa situationer skulle vara till fördel för den enskilde, men för en stor del av befolkningen torde dylika situationer icke alltför ofta inträffa. Avsevärda svårigheter sammanhängde med framställningen och utfärdandet av ett sådant medborgarkort i det att sådan handling måste förses med vissa uppgifter, vilka icke kan lämnas av folkbokföringens tryckande register, bl a personbeskrivning och fotografi. En dylik komplettering krävde att vederbörande myndighet införskaffade dessa uppgifter från allmänheten, vilket måste innebära ett väsentligt arbete för berörda myndighet och ett icke ringa besvär för allmänheten. Denna procedur måste också upprepas så snart fråga var om utfärdande av nytt medborgarkort. Större krav måste ställas på utfärdandet av ett medborgarkort med karaktär av fullgod legitimationshandling och risken för missbruk av ett sådant kort var större än beträffande ett medborgarkort med funktion av skattekort. Organisationsnämnden stannade därför vid att föreslå införande av ett medborgarkort, som övertog skattekortets funktioner och dessutom i första hand tjänade som hjälpmedel inom folkbokföringen, sjukförsäkringen och valordningen. Inom folkbokföringen avsågs kortet i första hand skola tjäna såsom hjälpmedel i samband med flyttning. Därjämte borde handlingen kunna användas som ersättning för den vanliga typen av åldersbetyg och för det bevis om aktuell mantalsskrivningsort och fastighet, som för olika

147 ändamål utfärdades av länsstyrelse och lokal skattemyndighet. Inom sjukförsäkringen skulle kortet ersätta försäkringsbeskedet. Kortet skulle dock inte användas som meddelande till den försäkringspliktige angående försäkringens omfattning och ändringar däri utan skulle det ankomma på kassorna att underrätta vederbörande därom. Inom valordningen skulle kortet ersätta röstkortet. Organisationsnämnden räknade också med att handlingen — även om den inte kunde anses utgöra en fullgod allmän legitimationshandling — kunde komma till viss användning i legitimationssyfte. Kortet syntes också kunna användas i beredskapshänseende om det gavs en sådan utformning att en del av kortet kunde avskiljas såsom redovisningskupong vid en första utdelning av ransoneringskort. Genom ett sådant medborgarkort kunde en minskning ske i det antal handlingar av olika slag, innehållande personuppgifter m m, som nu utlämnades till stora delar av befolkningen för permanent eller mera tillfälligt bruk. Sådant kort skulle enligt förslaget utfärdas årligen för alla i riket kyrkobokförda personer i åldern 16 år eller mera. Kortet föreslogs få benämningen personkort. Uppbördsorganisationskommittén erinrade i sitt principbetänkande med förslag till automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet (SOU 1961:4) om organisationsnämndens förslag och framhöll, att kommittén i sin redogörelse för systemutformningen räknat med att en mot skattekortet svarande handling — av kommittén benämnd personkort — skulle tillställas dels de fysiska personer, vilka i.hemortskommunen erhöll debetsedel å preliminär skatt, dels ock de fysiska personer, vilka under inkomståret fyllde 16 år eller mera men icke skulle erhålla sådan debetsedel. Frågan i vad mån det personkort, som således avsågs skola förekomma inom ADB-systemet, lämpligen borde utformas på sådant sätt att det kunde erhålla ett i förhållande till skattekortet vidgat användningsområde, skulle övervägas under det fortsatta utredningsarbetet. Nämnden

Frågan om formerna för anmälan till folkbokföringen redovisas i kap 3. Förslag framläggs att flyttningsbetygen avskaffas utan att ersättas av annan handling. Det på sin tid väsentligaste motivet för införande av medborgarkort ur,folkbokföringssynpunkt har därmed bortfallit. Av det ursprungligen avsedda användningsområdet för medborgarkort återstår så funktionerna såsom åldersbetyg och såsom legitimationshandling. Det vanliga åldersbetyget innehåller i regel uppgift om namn, yrke, födelsetid och nummer samt födelsehemort och -län. Detta åldersbetyg har ett vidsträckt användningsområde, bl a vid ingivande av ansökningar om arbetsanställning, om inträde i vissa läroanstalter m m, och synes ofta endast utgöra ett komplement till andra av sökanden ingivna handlingar. Där åldersbetyg krävs endast till styrkande av födelsetid och födelsenummer, synes skattekort, där sådant finns utfärdat, eller försäkringsbesked eller

148 bestyrkt fotokopia av sådan handling kunna utnyttjas såsom ersättning för åldersbetyg. Åldersbetygen har stor användbarhet och så stor användning, att utfärdandet blivit en kvantitativt betungande arbetsuppgift för folkbokföringsmyndigheterna. Berättigad kritik har anförts mot systemet att fordra åldersbetyg i olika sammanhang. Det finns otvivelaktigt anledning antaga att anspråken överstiger det verkliga behovet och att man med skäl kan tala om ett slöseri med dessa folkbokföringsbevis. En begränsning av frekvensen är önskvärd. Avgiftslistan vid expeditionskungörelsen den 29 oktober 1964 (nr 618) upptar ej åldersbetyg. Frågan huruvida den önskvärda begränsningen lämpligen bör åstadkommas genom avgiftsbeläggning är sålunda nyligen prövad och besvarad nekande. Behovet kan ej heller regleras genom folkbokföringsförfattning. Folkbokföringsmyndigheterna måste vara beredda att ge den åldersbetyg som gör framställning därom. I allmänhet är det inte möjligt vare sig för den enskilde beställaren att avstå från sin begäran eller för myndigheten att pröva angelägenhetsgraden. Den enskilde står själv inför ett krav som h a n ej förfogar över. Man kan ej heller t ex begära att han skall avhända sig sitt skattekort eller sitt försäkringsbesked genom att foga detta till ansökningshandlingar. Det beror på den som kräver bevis för personuppgifter, huruvida han vill avstå därifrån, huruvida han kan anse de uppgifter som skattekort eller försäkringsbesked innehåller såsom tillräckliga och tillräckligt aktuella, huruvida han vill nöja sig med att en sådan handling uppvisas och genast återlämnas, huruvida han kan godta en fotokopia eller bestyrkt avskrift osv. Inom den offentliga sektorn torde en begränsning av efterfrågan kunna vinnas genom att myndigheter som för ett eller annat ändamål kräver prästbevis anbefalls ompröva, huruvida detta krav är tillräckligt angeläget. Inom den privata sektorn torde fördelar kunna vinnas genom upplysningsverksamhet och propaganda. Däremot är användningsområdet svårtillgängligt för reglering genom bestämmelser av tvingande natur. Begränsas omdömesfriheten i fråga om bevisning kan detta få konsekvenser i fråga om myndigheters och enskildas skyldighet att stå ansvar eller risk som är svåra eller omöjliga att överblicka. Utvecklingen sedan organisationsnämnden år 1958 framlade utredning om medborgarkort, och särskilt den vidgade användningen av checklönesystem, har väsentligt breddat allmänhetens behov av legitimationshandlingar. Kritik har i olika sammanhang riktats mot de legitimationshandlingar som för närvarande står allmänheten till buds. Mot bakgrunden av den ökning av bedrägeribrotten som ägt r u m under de senaste åren har önskemål framförts om införande av en mot förfalskningar säker legitimationshandling. Frågan är under medverkan av rikspolisstyrelsen föremål för utredning. På en fullgod legitimationshandling måste uppenbarligen ställas krav,

149 som det av uppbördsorganisationskommittén förordade skattekortet ej kan utvecklas till att motsvara och ej heller behöver motsvara för sin avsedda funktion inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. Med hänsyn till dessa krav och de därmed sammanhängande svårigheter som påpekas redan i organisationsnämndens utredning kan utfärdandet ej lämpligen organiseras så att ansvaret därför läggs på folkbokföringsmyndigheter. Häremot talar även den skedda intresseförskjutningen; tyngdpunkten av intresset för legitimationshandlingar ligger numera utanför folkbokföringsväsendet. Beroende på hur handlingen slutligen utformas kan det eventuellt bli en arbetsuppgift för folkbokföringsorgan att tillhandahålla stommar till identitetskort eller erforderliga uppgifter eller bevis rörande personliga förhållanden. Ansvaret för utfärdandet torde däremot bli anförtrott åt andra myndigheter eller organ. Det av organisationsnämnden föreslagna personkortet avsågs även skola ersätta försäkringsbeskeden och röstkorten. Sedan försäkringsbesked av ny typ tillställts de försäkringspliktiga i samband med ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring torde det för närvarande inte föreligga något behov av att ersätta försäkringsbeskeden med annan handling. De röstkort, som utdelas till de röstberättigade, gäller numera även som röstlängdsutdrag och kan därför inte ersättas av ett personkort. På grund av det här anförda föreslår nämnden, att bestämmelserna om medborgarkort utmönstras ur folkbokföringsförordningen.

KAPITEL 9 Sökregister

Enligt 60 § FBF skall hos riksbyrån (numera CFU) föras bl a sökregister över den i riket kyrkobokförda befolkningen. Registret skall bestå av avtryckskort, som är ordnade efter födelsenummer. Bestämmelsen har aldrig trätt i kraft (7 och 9 §§ KF 1946:470 samt KK 1952:342). Till en början kan konstateras att det, då ADB-tekniken alltmer vinner insteg på olika områden i samhället, framstår som uppenbart att man inte kan ha ett sådant sökregister varom stadgas i 60 § FBF. Ett sökregister, bestående av avtryckskort, blir alltför tungarbetat och dyrbart. Frågan om behovet av ett centralt sökregister torde i dagens samhälle få bedömas från helt andra utgångspunkter än tidigare. Det är nu inte bara inom folkbokföring, taxering och uppbörd som man kan behöva ha möjlighet att vända sig till ett centralt register för att få uppgifter om var personer är eller varit bosatta. Även inom andra förvaltningsområden kan förefinnas ett mer eller mindre starkt behov av ett sökregister. Så kan t ex polis- och försvarsväsendet tänkas ha behov av ett sökregister. Vidare torde behovet av ett sådant register vara påtagligt för samhällets statistikproduktion. Även det allmänna försäkringsväsendet torde behöva ha tillgång till ett centralt register över befolkningen. Beträffande vissa av dessa förvaltningsområden kan det krävas att uppgifterna i registret är lättillgängliga. Eventuellt kan det krävas tillgång till registret dygnet runt. Även om något direkt behov av ett sökregister inte föreligger inom folkbokförings-, taxerings- och uppbördsväsendet, torde dessa områden få åtskilliga fördelar av ett sådant register. En avvägning mellan behovet och fördelarna å ena sidan och kostnaderna å andra sidan måste emellertid ske. En fråga som härvid kan komma att tillmätas viss betydelse är att familjerättskommittén i sitt betänkande Äktenskapsrätt II, motiv (SOU 1964:35 s 350), föreslagit, att barn utom äktenskap skall i arvsrättsligt hänseende likställas med barn i äktenskap. Om förslaget genomförs, torde ett sökregister komma att bli till nytta för folkbokföringsmyndigheterna, då till dessa inkommer förfrågningar rörande avliden persons eventuella barn utom äktenskap. — Ett centralt sökregister kommer också utan tvekan att vara till nytta inom uppbördsverksamheten. Med hjälp av ett sådant register skulle man sannolikt både lättare och enklare än i dagens läge kunna identifiera sådana skattebelopp som — trots erforderliga undersökningar

151 och efterforskningar inte kunnat identifieras och tillgodoföras vederbörande skattskyldiga — skall överföras till det för CFU upprättade skattereklamationskontot. Vid försök att identifiera här ifrågavarande skattebelopp skulle vederbörande länsstyrelse inte behöva tillskriva samtliga övriga länsstyrelser utan i stället kunna vända sig till det centrala sökregistret för att därifrån kanske kunna erhålla erforderliga uppgifter av betydelse för identifiering av visst skattebelopp. I dessa fall torde det ej vara oundgängligt med stor snabbhet. Vad beträffar kostnaderna för ett sökregister blir dessa beroende av bl a vilken metodik och vilka tekniska hjälpmedel som skall användas vid uppläggandet och förandet av registret. Vidare påverkas kostnaderna av vad registret skall innehålla och registrets tillgänglighet m m . Härvid måste särskild uppmärksamhet ägnas åt sekretessfrågorna. Bl a behöver klarläggas vilka uppgifter rörande personliga förhållanden, som ett eventuellt sökregister skall innehålla. En rimlig avvägning måste sannolikt göras mellan vad som är oundgängligen nödvändigt för myndigheterna och vad som måste krävas för att tillgodose den enskildes rättsskydd och sekretesskyddet. En annan fråga, som bör närmare övervägas, är vilken myndighet som skall föra ett eventuellt centralt sökregister. Såsom exempel på tänkbara lämpliga registerförande myndigheter kan nämnas, förutom CFU, rikspolisstyrelsen, statistiska centralbyrån eller riksförsäkringsverket. Om CFU skall vara registerförande myndighet, behöver klarläggas till vilken länsstyrelse (datakontor) registret lämpligen skall förläggas. Enligt nämndens mening saknas — bl a mot bakgrund av de olika ändamål som ett eventuellt sökregister skall tillgodose — anledning att i folkbokföringsförordningen reglera hithörande frågor. Nämnden föreslår alltså att någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om sökregister inte skall införas i den nya folkbokföringsförordningen. Nämnden vill samtidigt ifrågasätta om inte frågan om inrättandet av ett centralt sökregister bör göras till föremål för särskild utredning.

KAPITEL 10 Speciell m o t i v e r i n g till F s l F B F

1 §• Enligt 1 § FBF sker folkbokföring »genom kyrkobokföring och mantalsskrivning samt, i anslutning till kyrkobokföringen och mantalsskrivningen, genom registrering hos länsbyråer för folkbokföringen och riksbyrån för folkbokföringen». I 2 § bestäms begreppen pastor, kyrkobokföringsdistrikt, tryckande register och avtryckskort. Vilka kyrkoböcker som skall föras stadgas i 10 §, begreppet personakt införs genom 11 § och enligt 12 § skall anteckningarna i personakten vara primära i förhållande till motsvarande anteckningar i församlingsboken. I 56, 57, 59 och 60 §§ ges allmänna bestämmelser om länsbyråernas och riksbyråns arbetsuppgifter och register. Länsbyrå är i allmänhet länsstyrelsen, men länsbyråuppgifter kan tillkomma den lokala skattemyndigheten i stad med eget tryckande register; det sistnämnda har vunnit tillämpning med avseende å Stockholm, Göteborg och Malmö. Genom förordningen den 29 maj 1964 (nr 355) har CFU från statistiska centralbyrån övertagit uppgiften att vara riksbyrå för folkbokföringen; detta har ej kommit till uttryck i FBF. Begreppen mantalsskrivning, mantalslängd och mantalsskrivningsdistrikt bestäms i 32 § FBF. Lokal skattemyndighet skall enligt 33 § vara mantalsskrivningsförrättare och enligt 34 § föra vissa register. Enligt 31, 55, 58 och 61 §§ äger Kungl Maj :t meddela närmare bestämmelser om folkbokföringen, i viss utsträckning, särskilt beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö, med avvikelse från FBF. Kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg innehåller i sin 1 §, att ett antal angivna bestämmelser i FBF ej skall äga tillämpning i dessa städer men upptar i viss utsträckning motsvarande bestämmelser med samma eller obetydligt förändrad lydelse. Vissa kyrkoböcker förs hos pastorsämbetena i städernas församlingar; »i övrigt sker kyrkobokföringen» genom registrering på uppbördsverken, s k centralbokföring, i folkregister och vissa andra »urkunder», motsvarande kyrkoböcker, samt register av mera sekundär natur. Till centralbokföringen hör tillämpningen av bestämmelserna om rätt kyrkobokföringsort samt avgörandet i anteckningsfrågor rörande nationalitet. Kyrkobokföringen i utlandsförsamlingar av svenska kyrkan (jfr 3 k a p 1 § giftermålsbalken) regleras ej genom FBF och KBK, vilkas tillämpnings-

153 område är »riket», utan genom de av Kungl Maj :t fastställda kyrkoordningarna för dessa församlingar, vari församlingarnas pastorsämbeten bl a och ej blott i fråga om kyrkobokföringen anbefalls att ställa sig svensk lag och författning till efterrättelse i tillämpliga delar. Tillsynsmyndighet är Uppsala domkapitel. Beträffande de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring se kap 7 i den allmänna motiveringen. Förslaget Den föreslagna 1 § innehåller allmänna bestämmelser om folkbokföringens arbetsgrenar, register, distrikt och myndigheter och avgränsar härigenom begreppet från annan personregistrering, som kan förekomma hos olika myndigheter. Med en från förordningen den 18 december 1925 om civil folkbokföring och mantalsskrivning återupptagen benämning, förkortad till civilbokföring, inbegrips härunder centralbokföringen i Stockholm och Göteborg. Ordet centralbokföring kan ej lämpligen i sin nuvarande betydelse överföras till en förordning angående folkbokföringen i riket. Frågan om införande av civilbokföring i Malmö kan ej anses ha sådan aktualitet att den förtjänar beaktande i den nya förordningen. Denna innehåller ej sådana detaljerade bestämmelser rörande folkbokföringen i övrigt, som i F B F motiverat bemyndigande för Kungl Maj :t att meddela avvikande föreskrifter beträffande de tre städerna. Utlandsförsamlingarnas kyrkobokföring bör såsom hittills vara undantagen från tillämpningsområdet och därmed från CFU:s tillsyn. Med hänsyn till sin betydelse enligt giftermålsbalken bör den dock erkännas som folkbokföring; detta motiverar undantagsbestämmelsen i 1 § sista stycket. Endast kyrkobokföringen i församlingar av svenska kyrkan skall räknas till folkbokföringen. Vedertagna termer har bibehållits såsom beteckningar för verksamhetsgrenar, myndigheter och register. Mantalsskrivningen definieras som ett årligt förfarande, genom vilket mantalslängder upprättas »församlingsvis för varje kommun». Kommunen bör vara indelningsgrund med hänsyn till sitt partsintresse och registreringens borgerliga natur. Definitionen anknyter i övrigt till den redan nu tillämpade tekniken att sammansätta längden av församlingsavsnitt; jfr 14 § MSK, enligt vilken även rubrikerna »å kommunen skrivna» och »utan känt hemvist» delas upp. Hur detta skall ske bör närmare regleras i administrativ ordning. Det erbjuder terminologiska fördelar att kunna tala om någon såsom mantalsskriven ej blott i en kommun utan även i en församling, därvid detta ord används i sin territoriella betydelse; så länge det finns icke territoriella församlingar uppkommer även här vissa terminologiska svårigheter, som dock har begränsad betydelse. Ordet »mantalsskrivningsdistrikt» har ansetts kunna slopas såsom obehövligt. Beträffande den använda terminologin i övrigt bör anmärkas, att ordet »register» används i en betydelse som omfattar även

154 böcker och att den lokala kyrkobokföringsmyndigheten genomgående benämns »pastorsämbetet»; tvekan har förekommit, huruvida nuvarande författningar med ordet »pastor» avser personen eller myndigheten, och ordet saknar i sin förevarande betydelse bestämd form och svensk pluralform. Den föreslagna 1 § ersätter 1, 2, 10, 31—33 samt 55—61 §§ FBF i den mån ej dessas innehåll överförs till bestämmelser, givna i administrativ ordning. 2 §• Det i 3 § FBF föreskrivna födelsenumret, som skall vara udda för man och jämnt för kvinna, är avsett att i förening med uppgift om födelsetiden användas som identitetsbeteckning. Enligt kungörelsen den 20 december 1946 (nr 783) med vissa bestämmelser om födelsenummer står partialserier ur talserien 1—999 till länsbyråernas och riksbyråns förfogande för nummersättningen. Ett tillfälligt födelsenummer med annan konstruktion definieras i den s k krigstaxeringskungörelsen den 18 juni 1958 (nr 388). Detta har betydelse endast under krigsförhållanden och berörs ej av det här behandlade förslaget. Det tillfälliga födelsenumret har viss likhet med det födelsenummer som år 1938 föreslogs av 1936 års uppbördskommittc (SOU 1938:47). Detta var fullständigt identifierande, likaså det som år 1944 föreslogs av folkbokföringskommittén (SOU 1944:52). Det sistnämnda hade nio siffror, sex för födelsedata och tre för ett ordningsnummer, detsamma som i FBF blev ensamt om beteckningen födelsenummer. Som motiv för denna inskränkning angavs i prop 1946: 255 bl a att man väl kan vänta av var och en att han vet när han är född och kan minnas ett tresiffrigt ordningstal men däremot inte av var och en att han förmår hålla reda på detta just i form av den föreslagna kombinationen av nio siffror. För denna blev ingen enhetlig form föreskriven i FBF. Ordet födelsenummer, som togs i anspråk enbart för det s k ordningsnumret, ersattes ej med någon lagfäst benämning för hela kombinationen. Beträffande härledningen av ordet födelsenummer kan nämnas, att ordet torde ha bildats av 1936 års uppbördskommitté och att den identifierande beståndsdelen enligt dess förslag var numret för födelsens inskrivning i födelseboken. Andra slags registreringsåtgärder är bestämmande för numreringen enligt 1944 års förslag och enligt FBF. Att numret skulle utvisa i vilken tidsföljd personerna fötts har ej i något av förslagen eller författningsmotiven anförts som syfte eller ansetts vara av intresse. Genom kungörelse den 18 oktober 1963 (nr 560) infördes i 2 § kungörelsen angående folkbokföringen i Stockholm definitionen: »identitetsbeteckning: folkbokföringsnummer»; därmed avses kombinationen av födelsetid och födelsenummer enligt gällande begreppsbestämning. Språkbruket är emellertid ej enhetligt. Enligt erfarenheter inom statistiska cen-

155 tralbyråns folkbokföringsbyrå och CFU:s folkbokföringssektion fördelar det sig mellan myndigheter inom och utom folkbokföringsväsendet huvudsakligen så att de förra tycks föredra ordet födelsenummer och de senare ordet folkbokföringsnummer som beteckning för kombinationen. Ordet folkbokföringsnummer har vidare använts i UOK:s betänkanden och före dessa av SON samt, åtminstone såvitt angår förslag från dessa utredningar, i riksdagstryck. Ordet födelsenummer används för kombinationen födelsetid och födelsenummer i en av de bland folkbokföringsmyndigheterna mest anlitade kommentarerna till kyrkobokföringskungörelsen. Rubriken till rum 4 enligt formuläret till personakt lyder »Födelsetid och nummer» (utan bindestreck framför ordet n u m m e r ) .

Förslaget Det terminologiska spörsmålet bör lösas i en för riket gemensam författning, lämpligen folkbokföringsförordningen med hänsyn till numrets allm ä n n a användning. Orden födelsenummer och folkbokföringsnummer har båda vunnit viss hävd såsom benämningar på den sifferkombination som utgör identitetsbeteckning men intetdera har slagit helt igenom. Det förra ordet är lätt att uttala, distinkt och upplysande men är i författningstext och formulär inarbetat i en speciell betydelse. Ordet folkbokföringsnummer är längre, tyngre, något missvisande — eftersom folkbokföringen ej är numrets enda eller väsentligaste användningsområde — samt mera obestämt; inom folkbokföringen kan åtskilliga sifferbeteckningar förekomma. Det är tänkbart att språkbruket skall ha lättare att enas om något annat ord än de två som nu står mot varandra. Därvid bör ordet födelsenummer bibehållas i sin betydelse enligt 3 § FBF. Vid övervägande av olika alternativ har nämnden, i valet mellan de nybildade orden personnummer (jfr personnamn) och •egennummer (jfr egennamn), stannat för ordet personnummer. FBF föreskriver ej att födelsedata i personnumret skall skrivas med sex siffror eller ens genomgående med siffror, ej heller att födelsenumret skall skrivas med tre siffror. Detta skrivsätt har emellertid vunnit burskap genom att det används i de tryckande registren, därvid nollor används som utfyllnadssiffror i förekommande fall. Eftersom detta skrivsätt är det lämpliga i ADB-systemet och enhetlighet är av allmänt intresse torde det böra påbjudas. Den s k kontroll siffran har införts i samband med ADBsystemet och har till uppgift att förebygga att fel passerar som beror på felaktigt eller otydligt angivet personnummer. Fel avslöjas genom viss sammanräkning av siffrorna som kan utföras automatiskt i maskinerna. Kontrollsiffran kommer att framträda i ADB-tryckta handlingar såsom en del av personnumret och bör omnämnas i definitionen till ledning för allmänheten.

156 3 och 4 §§. Såsom anmärkts i kap 1 är avsikten, att bestämmelserna om rätt kyrkobokföringsort skall underkastas materiell översyn, så snart detta låter sig göra. översynen kommer att kräva viss tid. Folkbokföringsmyndigheterna bör vidare inte betungas med att utforma en praxis enligt nya bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort under den första tiden efter den nya förordningens ikraftträdande, då den beslutade reformeringen av folkbokföringssystemets tekniska del kommer att ställa stora anspråk på deras uppmärksamhet och arbetskraft. I avbidan härpå har 13 och 14 §§ FBF överförts till 3 och 4 §§ utan andra ändringar i innehåll och form än de nedan påpekade.

3 § 1 mom första

stycket

Enligt den gällande lydelsen skall envar bokföras i församlingsboken (kyrkobokföras) i den församling, där han är bosatt. Enligt översättningsklausuler i de särskilda kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg skall vid bestämmelsens tillämpning därstädes med församlingsbok förstås: i Stockholm sektion av folkregistret och i Göteborg »jämväl» sådan sektion (jämte folkregistret förs församlingsböcker i göteborgsförsamlingarna men ej i stockholmsförsamlingarna).

Förslaget Med tanke på församlingar med gemensam pastorsexpedition används i 1 § uttryckssättet, att kyrkoböcker förs för församling. Samma uttryck föreslås här med avseende å församlingsboken. Annan ändring föreslås ej. De nyssnämnda översättningsklausulerna för tillämpningen i Stockholm och Göteborg har en motsvarighet i 1 § tredje stycket FslFBF. Upptagandet i församlingsbok har inom folkbokföringsväsendet den rättsverkningen, att församlingen blir personens kyrkobokföringsort. Åtgärden har den verkan, att i församlingens församlingsbok och övriga kyrkoböcker skall göras alla till kyrkobok hörande anteckningar om personens förhållanden med undantag för sådana, för vilka annan inskrivningsort särskilt stadgas. Att någon kyrkobokförs i viss församling har, om hänsyn tas till denna rättsverkan, en vidare innebörd än den som omedelbart framgår av definitionen i FBF. Verkan av upptagande i församlingssektion i folkregister blir densamma med avseende å församlingen. Det är därför endast i viss mån oegentligt att anknyta ordet kyrkobokföras till bokföring i det borgerliga folkregistret. Oegentligheten inskränker sig till registreringarna i själva folkregistret.

157 3 § 1 mom tredje

stycket

Den gällande lydelsen föreskriver bl a att envar skall kyrkobokföras å den fastighet där han är bosatt. Den som icke är bosatt å någon fastighet inom den församling där han kyrkobokföres skall, utom i vissa särskilt angivna undantagsfall, bokföras under rubrik å församlingen skrivna. »Beträffande dem som uppehålla sig utom församlingen äger pastor dock i varje särskilt fall pröva huruvida de, därest de icke kunna anses hava bestämt hemvist inom församlingen», må kvarstå skrivna å fastighet eller skall överföras till avdelningen för å församlingen skrivna. Den som fått kvarstå å fastighet skall dock omedelbart överföras till nyssnämnda avdelning, om h a n ej mantalsskrives å fastighet. Enligt 36 § FBF motsvaras den nyssnämnda rubriken av mantalslängdens båda rubriker å kommunen skrivna och utan känt hemvist. Under sistnämnda rubrik »mantalsskrivas de personer vilka befunnits sakna sådant hemvist eller, såvitt angår den nomadiserande lappbefolkningen, huvudviste». Tidigare förslag SON föreslog i sin PM den 4 oktober 1957 att den ovannämnda avdelningen i församlingsboken skall uppdelas på rubrikerna å församlingen skrivna och utan känt hemvist. Förslaget motiverades med den därigenom vunna överensstämmelsen med mantalslängden och det tryckande registret, varigenom den årliga avstämningen mellan dessa och kyrkoböckerna underlättas. Förslaget tillstyrktes av bl a kammarrätten. Förslaget SON:s förslag har upptagits i den föreslagna författningstexten. Från 36 § FBF har överförts vad där sägs om rubriken utan känt hemvist med en av stilistiska skäl föranledd mindre ändring. Med hänsyn till denna rubrik har vidare orden: »Beträffande dem som uppehålla sig utom församlingen» ersatts med »Beträffande dem som, såvitt känt, icke uppehålla sig inom församlingen». Annan sakändring är ej föreslagen. De praktiska förutsättningarna för överföring från fastighet till rubrik ändras något genom att förslaget utgår från att mantalsuppgifter ej skall lämnas, överföringen kommer att bero på upptäckt av bortovaron i annan ordning. Även FBF förutsätter emellertid att frånvaro skall föranleda omedelbar överföring, oavsett hur den uppdagas, utom i vissa fall. Med beteckningen å församlingen skrivna lagfästes genom 1894 års kyrkobokföringsförordning en redan allmänt förekommande samlingsrubrik i slutet av husförhörsböckerna för personer med utsocknes, obestämd eller okänd vistelseort. Fördelen av ordning och reda i kyrkobokföringen, som vinns genom att ha en samlad överblick över dessa personer och som då anfördes som

158 motiv, kan alltjämt åberopas för rubrikens bibehållande. För den föreslagna uppdelningen av rubriken åberopas de av SON anförda skälen.

3 § 1 mom fjärde

stycket

Enligt den gällande lydelsen skall »den som inflyttat i församlingen och på grund därav skall, sedan personakt för honom kommit pastor tillhanda. införas i församlingsboken, anses såsom kyrkobokförd i församlingen redan från och med den dag, då anmälan om inflyttningen gjordes, eller, om pastor efter föreläggande varom i 27 § sägs fattat beslut om hans kyrkobokföring utan att flyttningsanmälan skett, från och med beslutets dag. Samtidigt anses personens kyrkobokföring i annan församling hava upphört». Förslaget Den parentetiska satsen »sedan personakt för honom kommit pastor tillhanda» har uteslutits. Vidare har tempusformen »på grund därav sk(dl införas i församlingsboken» utbytts mot presens (»på grund därav införes» etc). En mindre ändring av lydelsen föranleds av att bl a 12 § ersätter 27 § FBF. Den förstnämnda ändringen motiveras av att förslaget ej upptagit FBF:s bestämmelser om personakt utan förutsätter alt motsvarande, eventuellt något ändrade, bestämmelser skall meddelas i administrativ ordning. Den andra ändringen syftar till att förtydliga meningen. Den undantagslösa bestämmelsen i 60 § 1 mom första stycket KBK, att pastor ofördröj ligen skall översända rekvirerad personakt, har gett upphov till den oriktiga uppfattningen, att pastor i utflyttningsförsamlingen inte kan vägra att efterkomma rekvisitionen. Tvist mellan pastorsämbeten, som avses i 66 § 1 mom 1. FBF, kan emellertid enligt uttryckligt uttalande i motiven uppkomma mellan pastorsämbetena i inflyttnings- och utflyttningsort (prop 1946:255 s 283): »I normala fall te sig visserligen pastors åtgärder i utflyttningsorten i anledning av erhållen rekvisition såsom rent expeditionsmässiga, men det säger sig självt, att han icke, om han anser att personen fortfarande bör vara kyrkobokförd i församlingen, skall behöva tillgripa åtgärden att samtidigt som han översänder personakten återrekvirera densamma, utan att han i stället äger vägra att efterkomma rekvisitionen.» Satsen »sedan personakt för honom kommit pastor till hända» torde icke i detta eller annat avseende fylla någon upplysningsfunktion som går förlorad genom att satsen uteslutes. Lämplig lagstiftningsåtgärd torde däremot vara att komplettera stadgandet i KBK med en reservation för fall då personaktsrekvisition ej behöver efterkommas. Därvid torde även möjligheten av återkallelse böra beaktas. Enligt 23 £ andra stycket FBF kan pastor på framställning av riksbyrån ta sitt beslut

159 att kyrkobokföra invandrare under förnyad prövning. Och enligt 66 § 1 mom 1. kan kyrkobokföringsinspektör bilägga tvist mellan pastorsämbeten. Är det en rekvirent av personakt som därvid frånträder sin mening innebär detta att han återkallar och lagligen kan återkalla sitt beslut att kyrkobokföra den omtvistade i sin församling, skriva in honom i inflyttningsboken och rekvirera personakten. Kyrkobokföringsinspektörs råd skall ej inhämtas, om rekvirenten genast övertygas av den andre och pastorsämbetena sålunda ej stannar i skiljaktiga meningar. Men samma återgång av vidtagna åtgärder måste kunna äga rum. Beträffande den som till följd av utgången i underställningsmål eller återkallelse av personaktsrekvisition ej »skall införas i församlingsboken» föreligger ej denna förutsättning enligt stadgandet för att han skall anses kyrkobokförd i församlingen från och med viss tidigare dag. Han blir i detta fall ej införd i församlingsboken och är ej ens till någon tid kyrkobokförd i församlingen. Stadgandet ger ej upphov till en kyrkobokföring enbart i inflyttningsboken, som består till en tid och därefter upphör. Denna stadgandets mening torde framgå tydligare, om temp usformen »skall införas» ändras till presens.

3 § 1 mom femte

stycket

Ordalydelsen i 10 i; föranleder alt orden »eller utvandring» utgår.

4 § 7 mom Här behandlade spörsmål har visst sammanhang med frågan om a n m ä l ningsskyldighet vid barns födelse (se kap 3 : 2 ) . Ur motiven till FBF Den av folkbokföringskommittén föreslagna bestämmelsen om nyfött barns första kyrkobokföringsort hade (SOU 1944:52 s 9) följande lydelse: »Då barns födelse inskrives i födelse- och dopboken för den församling, som — är eller anses som barnets födelsehemort, skall barnet, om det framfötts med liv och ej är fråga om hittebarn jämväl kyrkobokföras i församlingen». Detta stadgande skulle enligt en föreslagen anvisning (s 67) gälla endast barn, som skall vara kyrkobokfört här i riket, men ej t ex barn, som fötts här av utländsk kvinna under tillfällig vistelse i riket. I motsats till FBF innehöll den av folkbokföringskommittén föreslagna förordningen bestämmelser om registrering i födelse- och dopbok. Dessa överfördes i det fortsatta lagstiftningsarbetet till KBK.

160 Departementschefen (prop 1946:255 s 156) anförde: »Lika med kommittén anser jag att barn alltid bör första gången kyrkobokföras i födelsehemorten, även om barnet vid den tid då födelsen anmäles skulle vara bosatt å annan ort. Därvid bör barnet dock givetvis omedelbart överföras till församlingsboken i sistnämnda ort». Genom det citerade uttalandet synes departementschefen ha instämt i folkbokföringskommitténs åsikt, att ett barns inskrivning i födelsehemortens födelsebok alltid bör följas av dess inskrivning i församlingsboken. Kommitténs uppfattning, att undantag bör göras för fall, då utländsk kvinna föder barn under tillfällig vistelse här i riket, berörs ej i departementschefens uttalande. (Beträffande bestämmelsens tillämpning i fråga om kyrkobokföringsort för en person, född i riket före FBF och utan tidigare kyrkobokföringsort: jfr Kammarrättens årsbok 1951: 13.) I detta sammanhang förtjänar anmärkas, att även § 14 mom 2 i 1915 års kyrkobokföringsförordning stadgade — utan undantag för utländsk kvinnas nedkomst under tillfällig vistelse här i riket — att nedkomstorten skulle vara rätt inskrivningsort för barns födelse, när ingen församling fanns eller var känd, i vilken kvinnan var upptagen i församlingsbok eller bok över obefintliga, samt att barnet jämväl skulle införas i församlingsboken för nedkomstorten. I anslutning till de citerade uttalandena må vidare framhållas, att dessa endast avser barn, vilkas födelse inskrivs i kyrkobok, men att någon sådan begränsning ej återspeglas i formuleringen av 14 § 7 mom FBF, som sålunda ger begreppet födelsehemort större räckvidd.

Gällande bestämmelser Enligt 14 § 7 mom skall varje levande fött barn till en början kyrkobokföras i sin födelsehemort och först sedan så skett i enlighet med övriga regler om rätt kyrkobokföringsort. I 7 mom andra stycket bestäms begreppet födelsehemort så, att endast församling inom riket torde kunna vara födelsehemort. Om modern vid nedkomsten var upptagen i församlingsbok eller bok över obefintliga är den församlingen barnets födelsehemort. Eljest är nedkomstorten födelsehemort. Nedkomstorten anses som födelsehemort även i det fall, att utredning ej kan vinnas om moderns identitet eller bokföring; hittebarn anses dock ha sin födelsehemort i den församling där barnet anträffats. Begreppet födelsehemort är oberoende av barnets nationalitet. Födelsehemort saknas endast, om barnet är fött utom riket och inrikes bokföringsort för modern saknas eller ej kan utrönas. Enligt 22 § socialhjälpslagen har en särskild rättsverkan anknutits till födelsehemorten; motsvarande kommun är ansvarig för socialhjälp åt barn som till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet.

161 Tidigare

förslag

I sin PM den 4 oktober 1957 föreslog SON, att boken över obefintliga skulle avskaffas, och att nedkomstorten skulle vara födelsehemort för »obefintlig» kvinnas barn. I remissyttrandena häröver gjordes i allmänhet inga invändningar mot förslaget att avskaffa boken över obefintliga. Frågan om begreppet födelsehemort berördes ej särskilt i de gjorda uttalandena utom av statistiska centralbyrån, som framhöll, att begreppet överföring till bok över obefintliga ingår i systemet av regler om rätt kyrkobokföringsort på ett sådant sätt, att detta måste beaktas, då det gäller att slutgiltigt bedöma, om boken k a n avskaffas utan att ersättas med ett annat lokalt register. Vidare framhölls att även andra rättsverkningar följer av att boken föres, bl a, som SON anfört, i fråga om födelsehemort och rätt inskrivningsort. Inom själva kyrkobokföringssystemet intar de »obefintliga» en särställning bland dem som avförts från församlingsboken. Obefintlighetsböckerna utgör ett alltjämt levande register, vari anteckningar fortlöpande skall göras efter hand som anledning därtill förekommer. Av praktisk betydelse är vidare, att det för statistiskt ändamål alltjämt kommer att bli nödvändigt att arbeta med begreppet obefintliga som en särskild kategori. Centralbyrån åberopade ej dessa erinringar till hinder mot bokens avskaffande men förutsatte därvid, att de nuvarande rättsverkningarna i stället skulle kunna anknytas till en central registrering, eventuellt till lokala register, bildade av de »obefintligas» i församlingarna förvarade personakter. Beträffande begreppet födelsehemort framhöll ämbetsverket, att den nuvarande vida definitionen leder till i vissa fall svårlösta praktiska problem. Såsom besvärande, särskilt för pastorsämbetena i vissa orter, framhölls inledningsvis det förhållandet, att även utländsk kvinnas barn, som fötts under moderns tillfälliga vistelse i riket och medföljer vid hennes hemresa, likväl skall kyrkobokföras i nedkomstorten, som är födelsehemort, där det vanligen på grund av anmälningsförsummelse måste kvarstå i församlingsboken över två mantalsskrivningar. Klagomål hade även förekommit mot att barnet skall införas i födelseboken. P å denna punkt förordade centralbyrån ingen eftergift. Denna registrering får betraktas som en skälig reciprocitet i förhållande till andra länder inom vår kulturkrets, till vilkas civilståndsregister födelseboken är en motsvarighet. Att ett mycket stort antal utlänningar överförts och överförs till obefintlighetsböckerna har emellertid, framhöll centralbyrån vidare, fått till följd att många barn med utländsk födelseort och utländska föräldrar har svensk födelsehemort. Om föräldrarna återinvandrar och åtföljs av sådant barn uppkommer frågan, huruvida den första kyrkobokföringsorten för barnet, som ju är invandrare, skall vara inflyttningsorten, liksom för föräldrarna, eller barnets födelsehemort. Härmed sammanhänger frågan, huruvida riksbyrån eller pastor i födelsehemorten skall upprätta personakt för barnet. I I — 614545

162 Frågorna om barnets inskrivning i födelsebok och om pastors skyldighet att upprätta personakt beror på om födelseanmälan skett och om i annat fall invandringsanmälan skall anses som födelseanmälan. I personakten skall födelsehemorten antecknas, när en sådan förekommer, men en sådan anteckning jämväl i fall, då födelsen ej inskrivits i födelsebok, leder en framtida forskare in på ett blindspår. Beträffande frågan, huruvida församlingens egenskap av födelsehemort beror på pastors beslut att inskriva födelsen, finner centralbyrån å ena sidan, att processuella skäl kan anföras för ett sådant betraktelsesätt, men å andra sidan, att det i allmänhet skulle strida mot föreliggande entydiga bestämmelser och rättsfakta att förneka denna egenskap. Som en ytterligare komplikation i detta läge nämner centralbyrån slutligen folkbokföringssystemets princip, att kyrkobokföring ej sker retroaktivt. Anmälningsorten blir t ex första kyrkobokföringsort för en invandrare, även om denne dessförinnan bott på en eller flera andra orter i riket utan att där anmäla sig till kyrkobokföring. Med tillämpning av denna princip skisseras i remissyttrandet ett försök att i praktiken komma till r ä t t a med det komplicerade problemet men framhålls tillika önskvärdheten av en översyn av bestämmelserna. Förslaget Genom en omformulering inskränkes 4 § 7 mom första stycket till att gälla barn, som är fött inom riket eller fött utom riket av här kyrkobokförd eller här bosatt och i obefintligregister (se 8 mom) upptagen kvinna. I andra stycket har gällande lydelse bibehållits. Men då andra stycket avser samma barn som första stycket återverkar den där gjorda inskränkningen så, att födelsehemort är definierad endast för barn, som är fött inom riket, eller som är fött utom riket och vars moder vid nedkomsten var antingen här kyrkobokförd eller här bosatt och upptagen i obefintligregister. Om en kvinna, som är kyrkobokförd t ex i närheten av riksgränsen, reser över till grannlandet för sin nedkomst, blir barnet enligt denna bestämmelse automatiskt kyrkobokfört hos henne, när födelsen skrivs in i födelseboken. Resultatet blir detsamma, om man tänker sig samma fall med den skillnaden, att modern står i obefintligregister. Barnets födelse röjer som regel hennes vistelseort och medför att även hon kyrkobokförs. Om modern visserligen står i obefintligregister men ej är bosatt i Sverige vid sin nedkomst utom riket, förvärvar barnet ej födelsehemort. Detsamma blir fallet — och är det redan enligt FBF — om modern vid nedkomst utom riket varken är bosatt eller registrerad här i landet. I de två sistnämnda fallen måste både modern och barnet invandra, för att båda skall bli här kyrkobokförda. Barnets födelse är då i allmänhet redan registrerad i utlandet och behöver ej inskrivas i svensk födelsebok. Fråga om annan första kyrkobokföringsort för barnet än inflyttningsorten uppkommer ej, eftersom detta saknar födelsehemort. I detta sammanhang bör emellertid anmärkas att frågan om i

163 vilka fall barns födelse skall inskrivas i svensk födelsebok ej regleras genom bestämmelserna i folkbokföringsförordningen. I samband med att föreskrifter härom ges i administrativ ordning bör prövas, huruvida det finns skäl att i något fall bevilja sådan inskrivning, oaktat barnet saknar födelsehemort. Genom denna omformulering i förening med bestämmelserna i 6 § och föreslagna bestämmelser i 4 § 8 mom — vilka avser att möjliggöra snabbare avregistrering av utflyttade utlänningar — torde de av centralbyrån påtalade svårigheterna i huvudsak bli undanröjda. Att döma av motiven till F B F torde det ej ha varit avsett att ge bestämmelsen om kyrkobokföring i födelsehemort en sådan räckvidd som den fått på grund av stadgandets nuvarande formulering. Den föreslagna formuleringen torde närmare motsvara den ursprungligen avsedda innebörden. Nämnden vill i detta sammanhang instämma i centralbyråns åsikt, att ingen eftergift bör göras i nuvarande skyldighet att i födelsebok inskriva även barn, som utländsk kvinna föder under tillfällig vistelse här i riket. 4 § 8 mom Enligt 14 § 8 mom FBF, första stycket, skall den som saknar känt hemvist kyrkobokföras i den församling, där han senast mantalsskrivits. I övrigt innehåller 14 § 8 mom FBF, att ingen annan får avföras från församlingsboken än den som avlidit, kyrkobokförts i annan församling, enligt viss utredning utvandrat eller överförts till boken över obefintliga. Såsom utvandrare avföres den som enligt inkommet utvandringsbevis lämnat landet och den som enligt skriftlig anmälan är stadigvarande bosatt på utrikes ort samt därjämte den, om vilken vid två mantalsskrivningar i följd vunnits säker upplysning, att han är stadigvarande bosatt å utrikes ort. Med stöd av 13 § 1 mom första stycket FBF avförs enligt praxis även kyrkobokförda utlänningar som genom anställning eller familjeband kommit att tillhöra främmande makts härvarande beskickning eller konsulat. Till boken över obefintliga skall överföras de personer, vilkas vistelseort, sedan de mantalsskrivits såsom saknande känt hemvist, ännu vid nästa mantalsskrivning är okänd. Förbud är stadgat att överföra sjöman till bok över obefintliga så länge sjömannen kvarstår inskriven å sjömanshus, men ej att under sådan tid avföra sjömannen på grund av presumerad utvandring. I anslutning till reglerna om avregistrering av utvandrare stadgas, att å utrikes ort anställd svensk missionär eller präst samt honom åtföljande hustru och barn under 15 år må kvarstå i församlingsboken, så länge utvandringscertifikat ej uttagits. Ordalydelsen torde även hindra överföring till bok över obefintliga. Tidigare

förslag

Enligt 1861 års mantalsskrivningsförordning skulle de obefintliga, sannolikt år efter år, upptagas i en till mantalslängden ansluten förteckning. Re-

164 dan i förarbetena var emellertid frågan väckt, huruvida folkbokföringen bör under obegränsad tid fortfarande redovisa de obefintliga. Enligt Kungl cirkulär den 20 januari 1865 skulle de även särskilt förtecknas i slutet av husförhörsboken — där de i praktiken ofta blev sammanblandade med de å församlingen skrivna — men anses som utflyttade för att ej bli medräknade i folkmängden. I 1889 års förslag till mantalsskrivningsförordning uttalades, att det borde vara tillräckligt att de obefintliga förtecknades enbart i husförhörsboken, om deras fortsatta förtecknande ansågs nödigt till underlättande av efterforskning eller av annan anledning. I 1890 års förslag till kyrkobokföringsförordning föreslogs, att de obefintliga skulle överföras till en särskild bok för att ej belasta församlingsboken, dock först efter viss tid, erfarenhetsmässigt så bestämd, att överföringar fram och åter i fall av snar återkomst ej skulle behöva ske. Genom 1894 års mantalsskrivningsförordning avskaffades obefintligförteckningen och genom 1894 års kyrkobokföringsförordning infördes boken över obefintliga. Frågan om obefintligregistreringens värde har därefter varit ett diskussionsämne både före och efter FBF:s tillkomst. Såsom framgår av redogörelse i annat sammanhang föreslog SON dess avskaffande. Förslaget lämnades utan erinran i avgivna remissyttranden, men statistiska centralbyrån påpekade bl a, att överföringsreglerna är ett led i systemet av regler om rätt kyrkobokföringsort, och att den särskilda registreringen har viss praktisk betydelse i fråga om folkmängdsstatistiken. Förslaget Första stycket i 14 § 8 mom FBF har ej medtagits. Ändrade bestämmelser om registrering av flyttning till utlandet föreslås. En hänvisning till 3 § 1 mom första stycket andra punkten (avseende utländsk beskickningspersonal m fl) har tillagts för att täcka förekommande avregistreringsfall. I avbidan på översyn av bestämmelserna om rätt kyrkobokföringsort bibehålls en särskild redovisning av de obefintliga i obefintligregister, överföringsreglerna är i huvudsak oförändrade; i detta sammanhang må dock erinras om förslaget att avskaffa mantalsuppgifterna. Bestämmelserna har redaktionellt omarbetats. Beträffande registreringen av flyttning till utlandet och 14 § 8 mom första stycket FBF hänvisas till kap 3 : 2. De föreslagna bestämmelserna om registrering av flyttning till utlandet torde medföra lättnad i den nuvarande starka belastningen av utlänningar på obefintlighetsböckerna. I övrigt må anföras följande. Frågan huruvida boken över obefintliga kan undvaras är till en del av kyrkobokföringsteknisk natur. Anteckningar, som normalt görs i församlingsböckerna, kan även förekomma i böckerna över obefintliga. Vidare sker återföring till församlingsbok årligen i ett icke obetydligt antal fall. I åtskilliga av dessa torde en bosättning inom riket ha funnits, ehuru den

165 varit okänd. Avskaffas obefintlighetsböckerna kan de obefintliga i varje fall ej någon mera avsevärd tid tillåtas belasta församlingsböcker, församlingsliggare och tryckande register. Ä andra sidan torde med hänsyn till de nyssnämnda återföringarna böra övervägas, huruvida total avregistrering skall ske inom samma tid som nu överföring till bok över obefintliga. Frågan huruvida folkbokföringen bör omfatta en särskild registrering av obefintliga leder in på spörsmål, som har samband med reglerna om rätt kyrkobokföringsort. Det synes lämpligt att bibehålla obefintligregistreringen i avbidan på översynen av dessa regler. Hos en del mantalsskrivningsförrättare lär råda den uppfattningen att en mellan två mantalsskrivningar kyrkobokförd invandrare, som befinnes sakna känt hemvist, ej skall mantalsskrivas. Detta står ej i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Han bör mantalsskrivas under rubriken utan känt hemvist, varigenom den erforderliga grunden läggs till att han vid nästa mantalsskrivning skall kunna avföras från församlingsboken och upptas i boken över obefintliga. Det är även enligt 19 § FslFBF oriktigt att ej under nyssnämnda rubrik mantalsskriva den som rätteligen skall vara kyrkobokförd under samma rubrik. Den föreslagna nya formuleringen, att till obefintligregister skall överföras den, som fortfarande vid två mantalsskrivningar i följd är utan känt hemvist, avser emellertid att möjliggöra överföring av den, som till följd av en begången sådan oriktighet kvarstår i församlingsboken, utan den nu erforderliga omgången. I detta sammanhang må även erinras om att enligt 37 § 1 mom och 14 § 8 mom FBF särskilda regler gäller rörande registreringen av person, vars vistelseort blivit okänd. Bestämmelserna innebär bl a att en flyttande, som efter kyrkobokföring i inflyttningsorten under tiden mellan de två senaste mantalsdagarna befinnes sakna känt hemvist, skall mantalsskrivas och åter kyrkobokföras i sin mantalsskrivningsort för förrättningsåret. Den ifrågavarande regeln — som torde h a fyllt en betydande funktion så länge 1918 års fattigvårdslag med dess hemortsrättsbegrepp gällde — synes numera sakna egentlig betydelse. Genom socialförsäkringarna, kommunindelningsreformen och 1955 års socialhjälpslag har nämligen läget väsentligt förändrats. Fattigvårdslagens grundsats, att verklig samhörighet borde föreligga mellan den enskilde och hemortsrättskommunen ansågs — med hänsyn till berörda utveckling och befolkningens starkt ökade rörlighet — böra skjutas i bakgrunden vid utformningen av socialhjälpslagens hemortsrättsbegrepp. Efter överväganden att anknyta till vistelsen — ett begrepp som ansågs kunna inrymma alltför tillfälliga omständigheter och ej vara entydigt — bibehölls dock anknytningen till mantalsskrivningen vid utformningen av socialhjälpslagen. Av hänsyn till kostnadsfördelningen mellan kommunerna i socialhjälps fall torde det på grund av det anförda icke kunna anses nödvändigt att bibehålla bestämmelserna i 14 § 8 mom och 37 § 1 m o m FBF. Ur folkbokföringssynpunkt medför den nuvarande regeln uppenbara näck-

166 delar eftersom »den okände» skall, såvitt avser kyrkobokföringen, återflyttas till sin gamla kyrkobokföringsort och där skrivas under rubriken »utan känt hemvist». Enligt nämndens mening bör h a n i stället tills vidare stå kvar kyrkobokförd i inflyttningsorten och bli där mantalsskriven utan känt hemvist. 4 § 8 mom FslFBF har utformats med beaktande härav. 9 §• Stadgandet är i huvudsak lika med 23 § första stycket FBF. I 23 § andra stycket FBF stadgas vissa åligganden för riksbyrån i samband med att personakter för invandrare upprättas. Personaktsförfarandet bör regleras i administrativ ordning. Innan erforderliga föreskrifter föreslås avser CFU att undersöka om och i vad mån förfarandet kan förenklas. I detta sammanhang må anmärkas, att statistiska centralbyrån enligt avgivna remissyttranden i skilda sammanhang ifrågasatt dels huruvida ej personaktsutfärdandet för invandrare skulle k u n n a decentraliseras, dels huruvida en skyldighet för riksbyrån att innan personakter för invandrare upprättas pröva frågan om invandrarnas bosättning bör bibehållas. 17 §. Jfr 32 och 33 § FBF. FslFBF utgår från att bestämmelser om register hos lokal skattemyndighet, motsvarande 34 § FBF, bör meddelas i administrativ ordning. Ordet mantalsdagen föreslås såsom en bekvämare beteckning för »den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten den 1 november». Då mantalsuppgifter ej skall lämnas enligt förslaget, bortfaller frågan om att bestämma en tidigare mantalsdag. Ordet mantalsskrivningsdistrikt används ej i FslFBF. Enligt 1 § upprättas mantalslängder församlingsvis för varje kommun. Ordet mantalsskrivningsort definieras lämpligen i anslutning till bestämmelserna om rätt mantalsskrivningsort i 19 §. Enligt definitionen är mantalsskrivningsorten den församling och kommun, i vilken någon är mantalsskriven; såsom det gemensamma området är mantalsskrivningsorten entydigt bestämd även där gränserna för församlingen och kommunen ej sammanfaller. Det erbjuder terminologiska fördelar att kunna välja uttryck efter behovet och sammanhanget och sålunda tala om den församling eller den kommun i vilken någon är mantalsskriven eller om dennes mantalsskrivningsort. 18 §.

Det tillkommer Kungl Maj :t att i allmänhet bestämma förvaltningsmyndigheters åligganden i förhållande till varandra. Den här åsyftade skyldigheten för pastorsämbetena att kontrollera länsregistreringen mot kyrkobokföringen till ledning för mantalsskrivningen har ej full motsvarighet i nuvarande

167 system (jfr 50 § andra stycket FBF och 10 § 1 mom andra stycket MSK) och kan ådraga pastoraten kostnader genom behov av biträden m m. Med hänsyn härtill torde en grundläggande bestämmelse därom böra upptas i förordningen, ehuru den nuvarande icke mindre arbetskrävande genomgången av mantalsuppgifter bortfaller enligt förslaget. Å andra sidan kan nuvarande bestämmelser om förordnande av särskild mantalsskrivningsförrättare utgå. Frågor om vem som företräder den lokala skattemyndigheten — även i dennas egenskap av mantalsskrivningsförrättare — och om myndighetens personal regleras i annan ordning. 19 §. Jfr 35 § 1 mom 1 och 36 § FBF. FslFBF saknar motsvarighet till 35 § 1 mom 2 och 2 mom. Angående förslag att fastighetsliggaren avskaffas se den allm ä n n a motiveringen, kap 5. Den bibehållna principen att envar skall mantalsskrivas där han rätteligen skall vara kyrkobokförd på mantalsdagen har tillämpning i alla instanser. Bestämmelserna i 20 § o f innebär för lokal skattemyndighets vidkommande en eftergift i utredningskravet, som ej saknar motsvarighet i förfarandet enligt FBF och som är nödvändigt, därför att förfarandet är tidsbegränsat. Stommen till mantalslängd skall efter komplettering med eventuella rättelser övergå till att bli mantalslängd (jfr vad som gäller för upprättandet av röstlängder). Den faktiska kyrkobokföringen presumeras vara riktig, där ej särskild anledning till omprövning föreligger. Officialprincipen i överinstansernas prövning har bibehållits; se 32 och 36 §§. Anknytningen till församlingsindelningen föranleder ett omnämnande av de icke territoriella församlingarna i avbidan på beslut om dessa församlingars fortbestånd eller kyrkobokföringsrätt; utredning härom bedrivs i annan ordning än genom CFU. 20 §.

I motsats till FBF upptar ej FslFBF bestämmelser om stomframställning och stombehandling; en närmare reglering i administrativ ordning förutsätts. I sistnämnda ordning bör även behandlas det till stombehandlingen knutna förberedelsearbetet för preliminärdebetsedlars utfärdande; även FBF saknar bestämmelser därom. Beträffande det i andra stycket omnämnda granskningsexemplaret se den allmänna motiveringen, kap 4 : 4 . 1 detta sammanhang bör anmärkas, att mantalslängder och stommar till mantalslängder icke torde ingå bland de i 13 § sekretesslagen avsedda handlingarna utan vara helt offentliga. Med avseende å detaljer i paragrafens formulering må anmärkas följande. Då stommen till mantalslängd enligt huvudregeln skall återspegla kyrkobokföringen sådan denna är på mantalsdagen, kan en flyttande i allmänhet ej påräkna att bli mantalsskriven på en fastighet, där han visserligen inflyt-

168 tat men ej kyrkobokförts före den 2 november, utan att han gör framställning därom hos den lokala skattemyndigheten. Emellertid föreslås en u n dantagsregel beträffande flyttningar, som registreras under första hälften av november, närmast av hänsyn till de anmälningsskyldiga, för vilka den stadgade anmälningstiden (14 dagar) utgår under denna period; dessa tas upp i stommen under den nya bostaden. Enligt lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid (senaste lydelse se SFS 1965: 127) är sista anmälningsdagen i dylikt fall vissa år måndagen den 16 eller måndagen den 17 november. Av praktiska skäl bör regeln schematiseras; enligt den föreslagna formuleringen inbegrips alla som anmält flyttning eller invandring senast den 17 november eller inom den tiden kyrkobokförs jämlikt 12 §, även om bosättningen ägt r u m tidigare än den 1 november. Vid en kyrkobokföring som sker efter den 17 november prövas ej bosättningen på m a n talsdagen ex officio; enligt MSK fortsätter man med anteckningarna »före 2/11» och »efter 1/11» ända till förrättningsårets slut. På framställt yrkande är emellertid den lokala skattemyndigheten skyldig att pröva frågan. Sista dagen för sådan framställning är enligt 25 § MSK den 19 januari och enligt 22 § FslFBF den 5 februari mantalsåret. I administrativ ordning bör regleras frågor om motsvarande anteckningar angående bosättningen på mantalsdagen, angående blanketter för framställningar till lokal skattemyndighet m m. I stomme till mantalslängd för territoriell församling upptas personer, »kyrkobokförda inom församlingens område». Därmed avses ej blott personer, som är kyrkobokförda i den territoriella församlingen, utan även — i förekommande fall — personer, som är kyrkobokförda i icke territoriell församling å fastighet belägen inom den territoriella församlingen eller som i den icke territoriella församlingen överförts till någon av rubrikerna å församlingen skrivna och utan känt hemvist från sådan fastighet. 21 §. Framställningar som här avses innebär på olika sätt anmärkningar mot den kyrkobokföring som återspeglas i stommen eller varit orsak till att n å gon icke upptagits i stommen. Framställningen måste — även där den görs av k o m m u n — avse viss person. Partsställning tillkommer den om vars mantalsskrivning är fråga samt vederbörande kommun. En slutdag för r ä t ten att inkomma med framställningar måste stadgas för att bereda de lokala skattemyndigheterna erforderlig tid till skriftväxling och prövning. Däremot bör ingen tidigaste dag bestämmas. Föreskriften om viss tid för det kommunala stomexemplarets framläggande till granskning är ej avsedd att tolkas som en sådan bestämmelse. Det är särskilt angeläget att k o m m u n e r n a gör sina framställningar — vilka torde bli de till antalet övervägande — successivt efter hand som förhållandena på mantalsdagen k a n överblickas.

169 P å särskild anledning är den lokala skattemyndigheten även skyldig att ex officio uppta fråga om mantalsskrivning till prövning enligt 19 §; beträffande legala sådana anledningar se 4 § 8 mom. Sådan skyldighet bör dock ej anses föreligga, om anledningen uppkommer så sent, att prövningen ej medhinnes till dess mantalslängden skall justeras. Liksom i MSK torde i administrativ ordning böra bestämmas en slutdag för skriftväxlingsförfarandet. 22 §. Förordningen har ansetts böra innehålla bestämmelser om tid och sätt för enskildas och kommuners framställningar i mantalsskrivningsfrågor. Skrift torde bli den mest anlitade formen. Det finns ej samma skäl som beträffande anmälningar till kyrkobokföringen att tillåta att yrkanden framställs per telefon. Lämpligen bör stadgas, att framställning av enskild person skall göras hos den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde personen yrkar att bliva mantalsskriven, dock med angivet undantag för det fall att personen yrkar att ej bli mantalsskriven i riket. Vanligen vistas sökanden inom tjänstgöringsområdet. Den myndighet hos vilken mantalsskrivning yrkas måste alltid pröva detta yrkande. Genom att framställningen inkommer till denna myndighet och ej — i förekommande fall — till myndigheten i den ort där sökanden vill slippa att bli mantalsskriven bortfaller behovet av korrespondens mellan de båda myndigheterna i åtskilliga fall, då det från början är uppenbart att yrkandet ej kan bifallas. Kommun bör däremot alltid ha att vända sig till den egna lokala skattemyndigheten; ett stadgande därom föreslås. Med hänsyn till den förhållandevis korta tid som står till förfogande för handläggningen föreslås ett stadgande av innebörd, att den som gör framställning skall förebringa erforderlig utredning. 23 §. Med hänsyn till den principiella betydelse för mantalsskrivningen, som enskildas och kommuners intressebevakning har enligt förslaget, bör även en parts intresse av att någon blir mantalsskriven i enlighet med stommen kunna bevakas, då ändring ifrågasatts av motpart eller av den lokala skattemyndigheten. Det bör därför åligga myndigheten att bereda intressenten eller intressenterna tillfälle att yttra sig. Åliggandet kan ej vara ovillkorligt. Den som saknar känt hemvist kan ej nås med delgivning. Kommunikation bör k u n n a underlåtas, om det är uppenbart att ett begärt yttrande ej skulle k u n n a inverka på utgången. En fråga kan, särskilt om den upptagits ex officio, ha uppkommit så sent före det mantalslängden skall justeras, att rimlig tid till övervägande ej k a n beredas den som skulle yttra sig. Härvid kommer bl a i betraktande tidsutdräkten för handläggning i kommunala

170 instanser, där ej kommunen utsett särskild representant för sin intressebevakning. Kommunikationsplikt kan därför ej åläggas den lokala skattemyndigheten strängare än med ordet »bör». Yttrande bör inhämtas på det sätt, som den lokala skattemyndigheten finner vara det enklaste och snabbaste. Anlitar myndigheten telefon, vilket bör k u n n a ske, bör en tjänsteanteckning om telefonsamtalet göras, bl a till bevis om att detta ägt rum. Fråga om att ta in en bestämmelse härom i FslFBF har övervägts. Det synes dock lämpligare att föreskrifter meddelas i tillämpningskungörelse eller i anvisningsform. Det sagda kan betecknas som uttryck för en allmän princip i förvaltningsförfarandet, modifierad av praktiska skäl. Modifikationerna bör vidhållas, om en blivande lag om förvaltningsförfarandet (jfr SOU 1964:27) skulle komma att innehålla strängare regler för förvaltningen i övrigt. 24 §.

Stadgandet motsvarar 52 § FBF — angående den s k skriftväxlingen — men förenklingar i förfarandet åsyftas. Uttryck som nödvändiggör skriftlig form för underrättelserna har undvikits. I lämplig utsträckning bör telefon kunna anlitas. I händelse av skiljaktiga meningar bör dock ett muntligt samråd avslutas med skriftväxling; detta ord bör likväl ej behållas i stadgandet om underställning (30 §). Behov av korrespondens uppkommer huvudsakligen i fall, då avvikelse från kyrkobokföringen ifrågakommer; i övrigt ligger i kyrkobokföringssystemet en trygghet mot dubbelskrivning eller obehörig uteslutning. Stadgandet i 52 § FBF om befogenhet att anlita polismyndighet för utredning har uteslutits, bl a mot bakgrund av att den som gör framställning enligt 21 och 22 §§ FslFBF även skall förebringa erforderlig utredning. Enligt FBF äger mantalsskrivningsförrättare lika med pastor utfärda anmaningar och förelägganden enligt 27 § till personer som ej ordnat sin kyrkobokföring. FslFBF innehåller ingen motsvarande bestämmelse. Efter anmodan av den lokala skattemyndigheten bör det ankomma på pastor att vidtaga sådan åtgärd, där kyrkobokföringen bör — och kan — rättas efter mantalsskrivningen. 25 §. Justeringsdagen den 1 mars är densamma som den senaste justeringsdagen för personell liggare enligt FBF. Att mantalslängder för olika orter kan bli justerade vid olika tidpunkter har medfört olägenheter. Enligt förslaget skall i hela riket en och samma dag vara justeringsdag. 26 §.

Enligt stadgandet skall särskild underrättelse om beslutad avvikelse från framställt yrkande eller från den kyrkobokföring, som återspeglas i stomme

171 till mantalslängd, tillställas den beslutet gäller och vederbörande kommun. Även inom den nuvarande ordningen har behov och önskemål med avseende å sådana underrättelser framkommit. 27 §. Gällande

bestämmelser

Enligt 65 § FBF sökes hos länsstyrelse ändring »uti pastors beslut eller åtgärd i ärende rörande tillämpning av vad om rätt kyrkobokföringsort eller kyrkobokföringsfastighet är stadgat, så ock i fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd» samt hos domkapitel ändring »uti de i andra frågor om kyrkobokföring av pastor meddelade beslut eller vidtagna åtgärder». Enligt de särskilda kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg överklagas de lokala skattemyndigheternas beslut hos överståthållarämbetet respektive länsstyrelsen; det gäller även beslut som enligt FBF meddelas av pastor och överklagas hos domkapitel. Besvärstiden utgår i fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd den 14 maj mantalsåret och är för besvär hos länsstyrelse över pastors beslut 30 dagar från erhållen kännedom om beslutet; det är dock klaganden obetaget att jämväl efter den tiden i besvär rörande mantalsskrivningen yrka ändring i pastors beslut, där det äger samband med mantalsskrivningsfrågan. Viss besvärstid är ej stadgad för talan i »andra frågor om kyrkobokföring»; sannolikt följer ej heller någon begränsning av tiden för sådana besvär av lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Beslut om meddelande av anmaning eller föreläggande får ej särskilt överklagas. Rätt att klaga i fråga om kyrkobokföring eller mantalsskrivning tillkommer »envar vars rätt därav beröres» samt — hos länsstyrelse — »vederbörande kommun». Förslaget Bestämmelserna har omformulerats för att bli mera lättillgängliga. Annan ändring i sak är ej avsedd än i fråga om besvärstiderna. Besvärstiden i mantalsskrivningsmål förkortas så att den utgår den 15 april i stället för den 14 maj enligt gällande bestämmelser. Därigenom möjliggörs att processen hos länsstyrelse kan påbörjas och målen föras fram till beslut tidigare än för närvarande är möjligt, vilket i folkbokföringsmål är en angelägenhet av vikt. Det är från skilda synpunkter önskvärt att mantalslängden kan vinna laga kraft tidigare än nu. Även den förkortade tiden är längre än om besvärstiden skolat räknas enligt lagen den 4 j u n i 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut med justeringsdagen den 1 mars såsom utgångspunkt för tidräkningen. Tiden för besvär över pastors beslut angående kyrkobokföringsort m m

172 ä r enligt den nyssnämnda lagen, vilken gäller då annat ej sägs i FslFBF, tre veckor från erhållen del av beslutet. Den som efter den tiden i besvär rörande mantalsskrivning yrkar ändring i pastors beslut kan på grund av officialprincipen (32 §) påräkna länsstyrelsens prövning av frågan, där denna äger samband med mantalsskrivningsfrågan. Den nuvarande bestämmelsen om förlängning av besvärstiden för sådant fall har därför utelämnats såsom obehövlig. Tiden för besvär över pastors beslut i annan fråga om kyrkobokföring och motsvarande beslut i civilbokföringen bör alltjämt vara oinskränkt; tillämpningen av 1954 års lag bör uteslutas genom en uttrycklig bestämmelse härom. Beträffande vissa sådana frågor — »kyrkobokföringsärenden, som avse rättelse eller ändring av tidsuppgifter och dylika i kyrkobok enligt anmälan eller avisering gjorda anteckningar» — förekommer vid sidan av instansordningen jämlikt 74 § KBK ett ansökningsförfarande hos CFU. Ärendena om ändring av förnamn, som på sin tid utgjorde huvudparten, upptas numera av namnmyndigheten. I återstående ärenden, flertalet avseende anteckningar om födelsetid, finns ej på samma sätt som i namnärendena utrymme för skälighetsbedömning. Det otillfredsställande förhållandet, att sålunda ett extraordinärt rättsmedelsförfarande utan gränsdragning förekommer vid sidan av besvärsinstitutet torde ej böra undanröjas genom att viss besvärstid stadgas utan genom att 74 § KBK upphävs; även en i författning bestämd besvärstid skulle ofta bli obestämd i praktiken på grund av svårighet att fastställa när kännedom vunnits om den oriktiga anteckningen. FBF:s partsbeteckning »envar vars rätt därav beröres» synes lämpligen böra utbytas i fråga om mantalsskrivning — sedan fastighetsliggaren avskaffats — och rätt kyrkobokföringsort m m mot »den om vars mantalsskrivning eller kyrkobokföring är fråga» samt i övrigt mot det mera adekvata uttrycket »den som saken rörer» (jfr FslFörvL). Pastors beslut eller åtgärder i namnärenden överklagades före år 1964 jämlikt 65 § tredje stycket FBF. Bestämmelser om sådan talan ingår numera i namnlagen. Den nya folkbokföringsförordningen synes lämpligen böra innehålla en erinran därom. De namnrättsliga frågorna har ansetts böra uttömmande behandlas i namnlagen. Till folkbokföringsförfattning hör endast stadganden om det tekniska förfarandet vid anteckning i kyrkobok. I fråga om klagobesked och i fråga om befogenheten att göra ändring i kyrkobok kan pastorsämbetena finna sig ställda inför gränsdragningsproblem på grund av denna uppdelning av funktionerna. Släktnamn förvärvas och förn a m n ges med en viss stavning; annan stavning får ej införas i kyrkobok utan tillstånd av namnmyndigheten. Detsamma torde gälla ordningsföljden mellan förnamn; jfr beslut i patent- och registreringsverkets besvärsavdelning den 4 december 1964. Rättelse i kyrkobok beslutas däremot av pastor; h a r pastor ogillat påstående, att kyrkobokens stavning av ett namn ej är i

173 överensstämmelse med den namnrättsligt gällande torde folkbokföringsförordningens bestämmelser gälla i frågan om besvär över beslutet. En tolkningssvårighet i fråga om ordningsföljden mellan förnamn erbjuder det förhållandet, att denna fråga enbart regleras genom bestämmelser i KBK, som i övrigt beträffande namn endast skall innehålla stadganden rörande det tekniska förfarandet vid anteckning i kyrkobok. Det kan ifrågasättas, om ej denna fråga i lämpligt sammanhang bör upptas till lagstiftning i annan ordning.

28 §. Gällande

bestämmelser

Beträffande besvär i fråga om mantalsskrivning eller i fråga om kyrkobokföringsort m m stadgas i 65 § första stycket FBF. Yrkas i besvären såväl undanröjande av vidtagen åtgärd som vidtagande av annan åtgärd och äro olika länsstyrelser behöriga i fråga om vartdera yrkandet, m å besvären ingivas eller insändas till vilken som helst av dem. Enligt 65 § tredje stycket FBF skall besvär i annan fråga om kyrkobokföring, om mer än en pastor handlagt ärendet, anföras hos domkapitlet i det stift, till vilket den församling hör, vars pastor först handlagt ärendet. Förslaget Bestämmelsen i 65 § första stycket FBF torde liksom den föreslagna, i fråga om kyrkobokföring, avse att inbegripa bl a de vanliga flyttningsfallen, vare sig besvärsyrkandet riktar sig mot skedd eller vägrad kyrkobokföring i annan församling än den förutvarande kyrkobokföringsorten. Det i vissa fall svårtydiga uttrycket »undanröjande av vidtagen åtgärd som vidtagande av annan åtgärd» har undvikits i den föreslagna bestämmelsen. De fall, då ingen åtgärd ifrågakommer till undanröjande, som därmed inbegrips under valfriheten, sannolikt utöver vad som nu gäller, torde vara sällsynta i praktiken. Är annan fråga om kyrkobokföring eller civilbokföring avgjord genom beslut av flera myndigheter, torde det i motsats till gällande rätt vara lämpligt att även för dylikt fall tillåta, att besvär inges till vilken som helst av de behöriga besvärsmyndigheterna. Det kan ej förutsättas alltid stå klart för den som vill klaga, vilken av myndigheterna som skall anses ha först handlagt ärendet. Såsom ett exempel på här avsedda fall k a n nämnas att en anteckning i församlingsbok beror av en anteckning i ministerialbok och böckerna förs av olika pastorsämbeten; skiljaktiga meningar k a n föranleda underställning enligt 66 § 1 mom FBF. Uppkommer fråga om riktigheten av en enbart i församlingsbok och personakt gjord anteckning först i en senare kyrkobokföringsort, torde därom pastor i senaste kyrkobokföringsorten böra anses ensam beslutande.

174 29 §. Stadgandet i 66 § 1 mom 1 FBF har omarbetats för att inbegripa vad som nu är stadgat i de särskilda kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg. Angående verkställighet av beslut se 34 § sista stycket. 30 §.

I huvudsak lika med 66 § 1 mom 2 FBF. Enligt detta stadgande skall den omtvistade, till dess underställningsmålet avgjorts, kvarstå i det distrikts mantalslängd, där han senast varit uppförd. Såsom lämpligare och mera i enlighet med de föreslagna nya grunderna för mantalsskrivning föreslås emellertid i stället att han under tiden skall mantalsskrivas i sin kyrkobokföringsort å mantalsdagen. Angående verkställighet av beslut se 34 § sista stycket. 31 §. Stadgandet motsvarar 66 § 3 och 4 mom F B F ; beträffande där stadgat förbud att anföra besvär i underställningsmål se dock 27 § näst sista stycket. Särskilt med avseende å mål, där partslegitimation tillkommer »den som saken rörer», föreslås en viss precisering av vem som skall beredas tillfälle att inkomma med påminnelser. Det torde ej böra åligga myndigheten att gå utöver utredningen i målet för att efterforska sakägare; är sådana kända men ej till namnet bör givetvis identiteten efterforskas. 32 §. Gällande bestämmelser Enligt 67 § första stycket FBF äger länsstyrelse i besvärs- eller underställningsmål förordna om vidtagande av åtgärd beträffande kyrkobokföring eller mantalsskrivning inom länet, ändock att yrkande därom ej framställts. Förslaget Denna s k officialprincip har upptagits i den föreslagna 32 §. Begränsningen till åtgärd »inom länet» har dock uteslutits med hänsyn till vad i 33 § föreslås om det s k hänvisningsförfarandet. 33 §. Gällande bestämmelser Angående det s k hänvisnings för farandet, vilket i FBF är byggt på uppfattningen att länsstyrelsens beslutanderätt ej sträcker sig utanför det egna länet, stadgas i 67 § andra stycket FBF följande beträffande besvärs- och underställningsmål hos länsstyrelse: Finner länsstyrelsen i sådant mål anledning till antagande, att någon, som i målet avses, rätteligen bort kyrkobokföras eller mantalsskrivas inom a n -

175 nat län eller att därstädes skedd kyrkobokföring eller mantalsskrivning bort underlåtas, skall yttrande om så erfordras inhämtas från länsstyrelsen i det a n d r a länet. Finner förstnämnda länsstyrelse jämväl därefter, att åtgärd som nyss sagts bort vidtagas eller underlåtas, skall länsstyrelsen meddela beslut, varigenom länsstyrelsen för sin del avgör målet och hänvisar det till länsstyrelsen i det andra länet för fortsatt prövning. I sådant beslut m å ej ändring sökas förr än den länsstyrelse, som sist handlagt målet, däri meddelat slutligt beslut. Överklagas en länsstyrelses beslut skall jämväl beslut, som meddelats av den andra länsstyrelsen, anses vara på fortsatt prövning beroende. Tidigare

förslag

Ett förenklat hänvisningsförfarande föreslogs av SON i PM den 4 oktober 1957 angående kyrkobokföringen och mantalsskrivningen. Detta förutsatte, att den länsstyrelse, hos vilken målet anhängiggjorts, efter verkställd utredning, redovisade sin uppfattning i en s k åsiktsresolution, inhämtade den andra av målet berörda länsstyrelsens yttrande och därefter i allmänhet fattade beslut i målet. I det fåtal fall då länsstyrelserna kom till skiljaktiga meningar skulle envar av länsstyrelserna redovisa sitt ställningstagande i en åsiktsresolution och målet underställas kammarrättens prövning. Endast en av remissinstanserna tillstyrkte förslaget. Av de övriga anförde kammarrätten bl a följande. Enligt kammarrättens mening bör hinder icke möta mot avsteg från principen att länsstyrelses beslutanderätt icke sträcker sig utanför det egna länet, därest härigenom kan förväntas sådan förenkling av handläggningen av ifrågavarande mål hos länsstyrelserna, som icke är oväsentlig och ej tilllika äventyrar rättssäkerheten. Såvitt angår nuvarande mantalsskrivningssystem ansåg k a m m a r r ä t t e n emellertid någon förenkling av betydelse i många fall icke k u n n a ernås genom det föreslagna förfaringssättet. Åtskilliga hänvisningsmål avser personer, som avflyttat från det län, inom vilket de mantalsskrivits genom de överklagade åtgärderna, och dessa mål anhängiggörs vanligen hos länsstyrelsen i nämnda län. Det blir ofta ogörligt för denna länsstyrelse att redovisa sin uppfattning, innan utredning och yttrande inkommit från den andra länsstyrelsen. Sistnämnda länsstyrelse erhåller för närvarande del av den förstnämnda länsstyrelsens uppfattning och en eventuell ny utredning genom hänvisningsförfarandet. Detta måste emellertid i ett system med föreslaget förfaringssätt ersättas med ett förfarande, varigenom den länsstyrelse, hos vilken mål anhängiggjorts, med handlingarnas översändande till den andra länsstyrelsen redovisar sin uppfattning och ånyo får handlingarna till sig översända. Någon förkortning av handläggningstiden torde icke kunna vinnas härigenom.

176 Med avseende å hänvisningsförfarandet i det avvikande mantalsskrivningssystem som SON föreslagit kom kammarrätten till liknande resultat. Kammarrätten ifrågasatte därför om någon annan ändring med avseende å hänvisningsförfarandet bör vidtagas än sådan som betingas därav att meddelandet av två mot varandra stridande beslut av länsstyrelser undvikes. Underställning bör — utan att slutligt beslut meddelas — kunna ske när en mantalsskrivningsfråga finnes icke kunna avgöras genom beslut av en länsstyrelse eller genom beslut av olika länsstyrelser, som är ense om hur frågan bör bedömas. Förslaget Förslaget utgår från att det ej skall anses som oeftergivlig princip, att länsstyrelse som avgör folkbokföringsmål endast kan besluta åtgärder inom det egna länet. Den länsstyrelse hos vilken ett mål blivit anhängigt, den första länsstyrelsen, kan i uppenbara fall få ett tveklöst uttalande från den andra länsstyrelsen såsom begärt yttrande, men detta yttrande torde ofta endast kunna vara preliminärt i avbidan på ytterligare utredning och prövning inom det första länet. I sistnämnda fall bör hänvisning ske. I det förstnämnda fallet bör den första länsstyrelsen kunna avgöra målet om den blir ense med den andra länsstyrelsen. I annat fall bör den uppkomna oenigheten föranleda att den andra länsstyrelsen genom hänvisning beredes tillfälle att ånyo överväga sin redan tillkännagivna uppfattning samt, om denna ej vidhålles, meddela slutligt beslut i enlighet med länsstyrelsernas numera samstämmiga åsikt och i annat fall besluta underställning. I 33 § FslFBF betecknas hänvisningsbeslutet ej som ett beslut, varigenom den hänvisande länsstyrelsen för sin del avgör målet, utan som slutligt yttrande, likaså det uttalande i själva saken som görs av länsstyrelse vilken underställer målet kammarrättens prövning. I händelse av samstämmighet sägs den sista länsstyrelsen avgöra målet i dess helhet — ett i realiteten obetydligt avsteg från principen att länsstyrelse ej beslutar utanför länet. I huvudsak skiljer sig detta hänvisningsförfarande inte mycket från det nuvarande, men en förenkling av fullfölj dssituationen har vunnits genom att mål, som ej underställs, formellt blir avgjorda genom beslut av endast en länsstyrelse. De två sista punkterna i 67 § andra stycket FBF behöver ingen motsvarighet. 34 §. Gällande bestämmelser Enligt 68 § 1 mom överklagas länsstyrelses beslut i mantals- och kyrkskrivningsmål genom besvär hos kammarrätten. Enligt 69 § överklagas i samma ordning länsstyrelses vitesbeslut enligt FBF. Besvären skall inges till länsstyrelsen inom 30 dagar från det klaganden fått del av det överklagade beslutet. I hänvisningsmål som underställs kam-

177 marrätten (se nedan) får besvär ej anföras. I annat hänvisningsmål får besvär ej anföras förrän samtliga länsstyrelser meddelat beslut och räknas klagotiden från delgivningen av den sista länsstyrelsens beslut, överklagas i sådant mål mer än en länsstyrelses beslut får besvären inges till vilken som helst av länsstyrelserna. Kammarrätten skall till vederbörande länsstyrelse överlämna besvär, som inkommit omedelbart till kammarrätten. Bestämmelserna om hur länsstyrelse skall förfara med inkomna besvär refereras nedan under 35 §. Länsstyrelses beslut skall omedelbart bringas till verkställighet där det ej samtidigt är hänvisningsbeslut. Länsstyrelsen kan dock förordna om anstånd med verkställigheten till dess beslutet vunnit laga kraft. Enligt 68 § 2 mom F B F skall hänvisningsmål, vari länsstyrelserna stannat i motstridiga beslut, underställas kammarrättens prövning av den länsstyrelse som sist handlagt målet. Bestämmelserna om hur därvid skall förfaras refereras nedan under 35 §. Enligt 68 § 3 mom F B F skall länsstyrelses beslut innehålla klagobesked. Enligt 73 § FBF överklagas domkapitels beslut i besvärsmål eller underställt mål rörande kyrkobokföring genom besvär hos Kungl Maj :t i ecklesiastikdepartementet i den för fullföljd av talan mot domkapitels beslut i allmänhet gällande ordningen (angående innebörden härav se prop 1963:37 s 194, lagrådets uttalande), överståthållarämbetets och vederbörande länsstyrelses beslut i det fullföljda civilbokföringsmål, som motsvarar de hos domkapitel upptagna kyrkobokföringsmålen, överklagas i samma ordning enligt stadganden i kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg. Av 13 § 7 mom lagen om domkapitel, 57 § länsstyrelseinstruktionen och 67 § instruktionen för överståthållarämbetet följer att besvären skall inges till ecklesiastikdepartementet. Här avsedda beslut av domkapitel, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborg går i verkställighet först sedan de vunnit laga kraft. Förslag om omedelbar verkställighet har prövats men ej bifallits (prop 1952:216 s 44). Förslaget I 34 § har sammanförts vad 68, 69 och 73 §§ FBF innehåller om besvär och underställning; dock har reglerna om förfarandet i anledning av inkomna besvär eller beslutad underställning och om klagobesked upptagits i 35 §. Eftersom hänvisningsmål i sin helhet enligt den föreslagna 33 § avgörs genom beslut av en länsstyrelse och besvär får insändas med posten torde det inte vara behövligt att för hänvisningsmålen bibehålla den nuvarande bestämmelsen om rätt att inge besvären till vilken som helst av länsstyrelserna. Vidare kan den särskilda bestämmelsen om utgångspunkt för besvärstiden i hänvisningsmål utgå. Ej heller torde det vara nödvändigt att till den nya förordningen överföra bestämmelsen om skyldighet för k a m m a r r ä t t e n 12— 614545

178 att till länsstyrelse översända besvär som inkommit omedelbart till kammarrätten. Det är vedertagen praxis i förvaltningsförfarandet och avses skola bli lag, att besvär anses vara i rätt tid anförda, även om de inkommit till besvärsmyndigheten i stället för beslutsmyndigheten (se SOU 1964:27 s559). Lagen den 4 juni 1954 föreslås skola gälla beträffande besvärstiden. Denna blir alltså tre veckor för enskild part och fem veckor för kommun, räknat från delgivning av det överklagade beslutet. Vid detta förhållande erfordras ingen bestämmelse om besvärstiden i förordningen. Nämnden föreslår att ej blott länsstyrelses utan även domkapitels beslut skall bringas till omedelbar verkställighet, där ej myndigheten för visst fall förordnar om anstånd med verkställigheten. Angående besvär i namnärenden stadgas numera i namnlagen. De kyrkobokföringsärenden som fullföljs genom besvär över domkapitels beslut torde vara få. Den som i domkapitlet vunnit att en felaktig kyrkoboksanteckning skall undanröjas eller rättas, att ett bevis som vägrats honom skall utfärdas e d, torde ha ett praktiskt intresse av att beslutet vinner tillämpning snarast möjligt. Besvär av någon motpart torde oftast ej vara att förvänta. Det synes otillfredsställande att den vinnande likväl skall behöva avvakta besvärstidens utgång.

35 §. Enligt 68 § 1 mom FBF skall länsstyrelse inhämta vederbörandes förklaringöver inkomna besvär, överklagas jämväl annan länsstyrelses beslut skall dennas utlåtande inhämtas. Länsstyrelsen skall skyndsamt insända handlingarna i målet till kammarrätten jämte eget yttrande. Endast en av 33 § föranledd redaktionell ändring föreslås. Enligt 68 § 2 mom FBF skall mål underställas kammarrättens prövning när länsstyrelserna stannat i beslut som strider mot varandra. I det föreslagna hänvisningsförfarandet uppkommer ej motstridiga beslut; angående när underställning skall ske se 33 § sista stycket. Handlingarna i underställt mål skall ofördröj ligen översändas till kammarrätten. Besvär får ej anföras (jfr 34 § näst sista stycket FslFBF). Part som vill yttra sig äger avge påminnelser direkt till kammarrätten. Tiden för påminnelser är 30 dagar från delgivning av underställningsbeslutet. Försittes tiden föranleder detta ej uppehåll med målets avgörande. Enligt förslaget skall tiden för påminnelser vara tre veckor. Annan ändring föreslås ej. Enligt 68 § 3 mom FBF skall i länsstyrelses beslut tillkännages huruvida klagan må föras och vad som är att iakttaga med avseende å besvär eller påminnelser. I förslagets 35 § tredje och fjärde stycket, har stadgandet omredigerats något.

179 36—39 §§. De här föreslagna bestämmelserna motsvarar 70—72 och 74 §§ FBF. Förtur för underställt mål även i kammarrätten föreslås. Beträffande 39 § må anmärkas, att då motsvarande bestämmelser i prop 1952:216 föreslogs till införande i FBF departementschefen (s 39) framhöll att de avsåg att fylla föreliggande behov i avvaktan på en mera definitiv lösning av frågan, sedan förslag angående den allmänna utformningen av det administrativa besvärsinstitutet framlagts. De torde böra bibehållas till dess besvärssakkunnigas förslag i ämnet i SOU 1964: 27 slutligen prövats. 40 §. Då mantalsuppgifter ej lämnas bortfaller en av nuvarande möjligheter för folkbokföringsmyndigheterna att vinna kännedom om h ä r avsedda personers vistelseort. Den som beretts plats på ålderdomshem men ej vill bli skriven d ä r är ej skyldig att göra flyttningsanmälan. Någon flyttningsanmälan ifrågakommer ej heller till följd av att någon intages å sådan inrättning eller anstalt som avses i 4 § 6 mom. Det bör uppenbarligen ej få förekomma att någon sådan person på grund av långvarig frånvaro från kyrkobokföringsorten blir kyrkobokförd och mantalsskriven under rubriken utan känt hemvist och i sinom tid blir avregistrerad såsom obefintlig. För den händelse det icke skulle visa sig möjligt att förekomma detta på annat sätt bör föreskrifter kunna meddelas om skyldighet att från ålderdomshemmen, inrättningarna eller anstalterna lämna uppgifter om klientelet i den mån sådan skyldighet ej föreligger på annan grund. Då det kan bli behövligt att ålägga även andra än befattningshavare i statens tjänst en sådan skyldighet synes det lämpligt att befogenheten härtill klargörs i folkbokföringsförordningen. 42 §.

Motsvarande bestämmelse finns i 75 § FBF. Bestämmelsen har tillkommit med tanke på de internordiska flyttningsbetygen. 43 §.

Den föreslagna dagen för ikraftträdandet är den som förutsatts i prop 1964:46 s 49. Mantalsskrivningsarbete pågår å ömse sidor om årsskiftet både enligt FBF och den föreslagna förordningen. Hela arbetet bör regleras av samma bestämmelser. Då det bl a för det tekniska systemets igångsättande är fördelaktigt, att mantalsskrivningen för år 1968 sker enligt de föreslagna bestämmelserna, har en övergångsbestämmelse i enlighet härmed föreslagits. Enligt den nya förordningen skall roteombud ej finnas. Roteombudens mandattid är fyra år, räknat från den 1 april. Roteombud valdes första gången i december 1946. Sista valet av roteombud kommer således att äga

180 rum i december 1966; valet bör avse tiden till 1967 års utgång. Om det finns roteombud i någon kommun som ej var med från början, kan dessa ha en mandatperiod som icke i och för sig upphör med året 1967. För dessa fall och för den händelse att någon kommun förbiser att vid val i december 1966 uttryckligen begränsa mandattiden bör finnas en övergångsbestämmelse, enligt vilken uppdrag att vara roteombud eller ersättare upphör i och med att den nya förordningen träder i kraft. Någon bestämmelse därutöver, som ger kommunerna befogenhet att begränsa uppdragstiden, torde ej erfordras. Kungl Maj:t torde enligt 31 och 55 §§ FBF ha tillräckligt vidsträckt befogenhet för att ej behöva stöd av en särskild övergångsbestämmelse, om det under år 1967 med avseende å mantalsskrivningen för år 1968 skulle visa sig erforderligt att meddela sådan föreskrift som avses i den föreslagna 40 §. Den föreslagna 42 § är lika med 75 § FBF. Det torde ej vara erforderligt att bara för mantalsskrivningens del låta de föreslagna bestämmelserna i 6 kap (om klagan och underställning) träda i kraft tidigare än den nya förordningen i övrigt. 44 §. Förordningen om ikraftträdande av FBF innehåller, jämte bestämmelser, som upphäver åtskilliga äldre författningar, och bestämmelser som hänför sig till numera förfluten tid, även bestämmelser, som bör upphöra att gälla i och med att den nya folkbokföringsförordningen träder i kraft. Det torde icke vara erforderligt att genom särskilt stadgande upphäva 9 § promulgationsförordningen, enligt vilken Kungl Maj :t äger meddela tilllämpningsföreskrifter till samma förordning och medgiva undantag från vad i förordningen finns stadgat; även kungörelsen den 30 maj 1952 (nr 342) angående fortsatt uppskov med tillämpningen av vissa bestämmelser i folkbokföringsförordningen torde automatiskt upphöra att gälla i och med att FBF ersätts av en ny folkbokföringsförordning. I och med att, enligt 1 § i den nya förordningen, ingen »församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring» skall finnas, bortfaller förutsättningen för den fortfarande partiella giltighet, som enligt 1 § promulgationsförordningen tillkommer förordningarna den 11 februari 1887 (nr 10) och den 3 december 1915 (nr 476). I denna del torde promulgationsförordningen böra uttryckligen upphävas. Det i 3 § sista stycket promulgationsförordningen omförmälda kortregistret över i bok över obefintliga upptagna personer skall enligt kungörelse den 21 m a r s 1947 (nr 97) vara hos riksbyrån för folkbokföringen upprättat senast den 1 augusti 1947. Avsikten med upprättandet måste ha varit att registret skall föras, och då ingen särskild bestämmelse givits härom eller om befogenhet för riksbyrån att efter eget skön nedlägga registret eller övergå

181 till annan registreringsform, torde bestämmelserna även ha ansetts som bestämmelser om registrets förande. Hos riksbyrån (CFU) fyller detta register samma funktion som vissa andra hjälpregister i personaktsarbetet, som tillkommit på myndighetens initiativ och med vilka ifrågavarande register på visst sätt sammanförts. Frågan huruvida och i vilken form registreringen skall fortsättas torde kunna överlämnas åt CFU:s bestämmande och bör i varje fall ej vara bunden vid promulgationsförordningen, sedan denna i övrigt spelat ut sin roll. Då frågan ej har omedelbart sammanhang med FBF:s upphävande föreslås att stadgandet, såvitt det har berörda betydelse, skall upphöra att gälla med omedelbar verkan. Såvitt iakttagits finnes i övrigt i lag eller författning, som stiftats av Kungl Maj :t och riksdagen, inga bestämmelser som strider mot den nya förordningen. Genom den här åsyftade klausulen upphävs, såsom motstridande, normalinstruktionen den 13 juni 1947 (nr 253) för roteombud. Mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 654) och kungörelserna den 19 december 1947 (nr 944) och den 30 juni 1948 (nr 621) angående folkbokföringen i Stockholm och i Göteborg torde böra ersättas med nya författningar och i samband därmed upphävas. Kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801) innehåller endast få bestämmelser, som kan anses oförenliga med den nya förordningen. En annan sak är att kungörelsens bestämmelser kan komma att mer eller mindre genomgripande påverkas av kvarvarande utredningsarbete och att i densamma liksom i de nyssnämnda nya författningarna måste inarbetas vissa bestämmelser i FBF, som ej med.agits i den nya förordningen. Huruvida ändringarna kan rymmas inom den nuvarande kungörelsens ram eller denna måste ersättas med en ny författning kan ej för närvarande säkert bedömas, ehuru det senare alternativet förefaller vara det mest sannolika. Vidare torde kungörelserna den 20 december 1946 (nr 783) med vissa bestämmelser om födelsenummer och den 30 juni 1947 (nr 562) angående förande av vissa register hos lokal skattemyndighet behöva omarbetas eller ersättas med eller inarbetas i andra författningar. I samband med att ny mantalsskrivningskungörelse utarbetas måste vissa bestämmelser i taxeringskungörelsen den 27 juni 1957 (nr 513) överses. I samband med att nya eller ändrade folkbokföringsförfattningar av administrativ natur utarbetas torde jämväl förekommande bestämmelser av enahanda natur inom andra delar av lagstiftningen böra överses. Direkt hänvisning till bestämmelser i FBF synes ej förekomma i lagar och författningar, som stiftats av Kungl Maj:t och riksdagen. Lagstiftningen i övrigt utanför folkbokföringsväsendet innehåller ej heller eller i varje fall endast mycket sparsamt sådana hänvisningar. I större utsträckning förekommer det att författningarna rör sig med termer, med vilka avses bestämmelser i FBF, t ex pastor, kyrkobok, mantalsskrivning, mantalslängd, länsbyrå etc. Genom 44 § andra stycket inriktas dessa terminologiska hänvisningar på motsvarande begrepp enligt de nya bestämmelserna i den bli-

182 vande folkbokföringsförordningen och administrativa lagstiftningen rörande folkbokföringen. Den nya förordningen medför att vissa besvärstider blir kortare än enligt FBF. Bestämmelsen i 44 § sista stycket uttrycker samma princip som motsvarande stadgande i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Förordningen den 29 maj 1964 (nr 355) om överflyttande av arbetsuppgifter på CFU anknyter till en reglering i FBF som helt ersätts genom 1 § i den nya folkbokföringsförordningen; i fråga om den förutvarande centrala uppbördsnämnden har förordningen redan uppfyllt sin funktion. Förordningen bör ej kvarstå för att reglera vissa frågor i förhållandet mellan CFU och statistiska centralbyrån såsom förutvarande riksbyrå för folkbokföringen. Bestämmelser om vart avlidnas personakter skall sändas till slutlig förvaring bör upptagas i kyrkobokföringskungörelsen. Även i övrigt bör bestämmelser, givna i administrativ ordning, överta regleringen av förhållandet mellan de båda myndigheterna i den mån så alltjämt erfordras, när den nya förordningen träder i kraft.

AVDELNING B

Uppbördsväsendet mm

KAPITEL 11 Inledning

I betänkanden framlagda av UOK har lämnats redogörelser för ADB-systemet för folkbokförings- och uppbördsväsendet. I det fortsatta arbetet har de lösningar av föreliggande problem som framlagts av kommittén vidareutvecklats och i vissa hänseenden modifierats. För att ge en bakgrund till de författningsändringar på taxerings- och uppbördsområdet som framläggs i detta betänkande lämnas i det följande en översiktlig redogörelse för nuvarande förfarande samt förfarandet i ADB-systemet och vid övergången till detta system. Redogörelsen för ADB-systemet kommer med hänsyn till det samband som i systemet råder mellan fastighets-, person- och skatteredovisning att omfatta samtliga dessa redovisningsområden. Arbetet med utformningen av ADB-systemet skall fortgå även sedan detta betänkande framlagts. De lösningar av skilda problem för vilka redogörs i systembeskrivningen kan härigenom komma att undergå förändringar. Dessa beräknas dock endast komma att beröra frågor av mer teknisk natur som skall regleras i administrativ ordning.

Nulägesbeskrivning

Länsbyråernas tryckande register över fastigheterna, befolkningen och uridiska personer används för ett flertal arbetsuppgifter inom taxeringsjch uppbördsarbetet. Sålunda utnyttjas det tryckande registret över fysiska personer för framställning av stommar till inkomst- och debiteringslängder, stommar till debetsedlar å preliminär skatt jämte skattekort och uppbördskort (debet- och kreditkort), stommar till debetsedlar å slutlig skatt j ä m t e återbetalningskort å överskjutande skatt, uppbördskort (kreditkort) samt kort (inkomstkort och inkomstavi) för beräkning och redovisning av pensionsgrundande inkomst. Det tryckande registret över juridiska personer utnyttjas i huvudsak för framställningen av motsvarande handlingar rörande sådana personer. Med länsbyråns tryckande register över fastigheterna framställs erforderliga längder m m för fastighetstaxeringen. I fråga om fastighet, som ägs av utbo dvs fysisk person eller dödsbo vars hemortskommun inte är den kommun där fastigheten är belägen, utnyttjas registerplåtarna på sina håll också för framställning av stommar till debetsedlar å slutlig skatt samt för tilltryck i inkomstlängd och debiteringslängd. Vidare

186 framställer länsbyrån avtryckskortregister för eget behov, åt de lokala skattemyndigheterna och åt pastorsämbetena. Dessa register används bl a såsom upplysningsregister vid förfrågningar om registrerade personer. I varje län skall finnas dels lokala taxeringsnämnder och dels särskilda taxeringsnämnder, i Stockholm dessutom en för riket gemensam taxeringsnämnd. Länsstyrelsen skall indela länet i taxeringsdistrikt och besluta om de särskilda taxeringsnämndernas verksamhetsområden. Beslutet skall avse visst taxeringsår och meddelas senast den 30 november året näst före taxeringsåret. De lokala skattemyndigheterna har omfattande arbetsuppgifter beträffande taxeringsarbetet i första instans. Det åligger sålunda lokal skattemyndighet att ombesörja sortering av inkomna deklarationer och andra uppgifter samt därvid efter anvisningar av förste taxeringsintendenten i länet utvälja de deklarationer som skall behandlas av särskild taxeringsnämnd. Vidare skall lokal skattemyndighet verkställa längdföring för taxeringsnämnd, i den mån detta inte ombesörjs av länsstyrelsen. Lokal skattemyndighet äger också besluta om rättelse av längdföringsfel och vissa av taxeringsnämnd begångna taxeringsfel. I den omfattning Kungl Maj:t eller länsstyrelsen föreskriver skall lokal skattemyndighet även i övrigt medverka vid taxeringsarbetet. Debiteringsarbetet ankommer huvudsakligen på de lokala skattemyndigheterna. Till grund för debiteringen ligger bl a taxeringsnämndernas beslut samt uppgifter från de allmänna försäkringskassorna och riksförsäkringsverket. Uppbörd och redovisning av skatt ombesörjs — under medverkan av arbetsgivare, postanstalter och vissa penninginrättningar — av postens skatteavdelningar i residensstäderna, som bl a krediterar influten skatt. Länsstyrelserna ombesörjer den slutliga uppbördsredovisningen. Det åligger lokal skattemyndighet att ange, h u r preliminär A-skatt skall beräknas, att verkställa preliminär taxering, att debitera preliminär B-skatt samt att utfärda uppbördskort och debetsedlar å preliminär skatt. Lokal skattemyndighet erhåller varje år av vederbörande länsstyrelse adressmaskintryckta stommar till uppbördskort och debetsedlar å preliminär skatt med tillhörande skattekort i en sammanhängande blankett för varje skattskyldig. För envar, som skall erlägga preliminär A-skatt, frånskiljer den lokala skattemyndigheten debetkorten från övriga handlingar och antecknar på varje debetkort tillämplig skattetabell och kolumn i tabellen eller i förekommande fall i stället den särskilda grund för beräkning av skatten, som den lokala skattemyndigheten kan ha föreskrivit. På debetkorten gjorda anteckningar överförs till motsvarande debetsedlar och skattekort och av vissa lokala skattemyndigheter även till kreditkorten. Debetsedlarna å preliminär A-skatt med tillhörande skattekort j ä m t e en skattetabell kuverteras och expedieras till de skattskyldiga senast den 18 januari under inkomståret.

187 Beträffande B-skattskyldiga, som inte blivit föremål för preliminär taxering, debiteras skatt med ledning av den slutliga skatt som påförts året näst före inkomståret. För övriga B-skattskyldiga debiteras skatten på grundval av avlämnad deklaration, varvid som hjälpmedel begagnas tabeller för vissa skatter och avgifter. På de från länsstyrelsen erhållna stommarna till debetkort antecknas manuellt beträffande preliminärtaxerade B-skattskyldiga de i B-skatten ingående delposterna samt summa skatt och beträffande övriga B-skattskyldiga det från debiteringslängden för slutlig skatt hämtade beloppet. Med ledning av debetkorten överförs med hjälp av bokföringsmaskin till kreditkort och debetsedel skattebelopp, som skall erläggas. Debetsedlarna å preliminär B-skatt med tillhörande skattekort kuverteras och expedieras till de skattskyldiga senast den 25 februari under inkomståret. Upprättade kreditkort å preliminär skatt insänds före februari månads utgång till länsstyrelsens uppbördssektion. Debetkorten behålls hos lokal skattemyndighet och bildar där register över de skattskyldiga. Det åligger också lokal skattemyndighet att debitera slutlig och tillkommande skatt samt att utfärda uppbördskort och debetsedlar härå. Underlaget för debitering av den slutliga skatten utgörs i första hand av de för taxeringsåret upprättade inkomst- och förmögenhetslängderna men även av de beslut om ändring i åsätt taxering, vilka kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november. Debiteringen av slutlig skatt sker i debiteringslängd. Adressmaskintryckt stomme till sådan längd upprättas årligen av länsbyrå i särskilda delar för varje uppbördsdistrikt inom länet. Innan stommen, som innehåller avtryck av personplåtarna för skattskyldiga fysiska och juridiska personer, överlämnas till lokal skattemyndighet, har vederbörande allmänna försäkringskassa i stommen antecknat den sjukförsäkringsavgift, som påförts envar avgiftspliktig inom försäkringskassans område. Vidare har länsstyrelsen för varje skattskyldig antecknat beloppet av den preliminära skatt, som skall räknas vederbörande till godo i samband med debiteringen av slutlig skatt. Statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt uträknas med ledning av tabeller och antecknas i inkomstlängden respektive förmögenhetslängden samt i debiteringslängden. I den senare införs vidare bl a folkpensionsavgift och allmän varuskatt för jordbruksprodukter samt med ledning av uppgifter från riksförsäkringsverket sådana arbetsgivaravgifter, som ingår i den allmänna uppbörden. Skogsvårdsavgifter uträknas på grundval av den uppgift om underlaget för uträkning därav, som antecknats i inkomstlängden. I fråga om sjukförsäkringsavgifter, vilka enligt ovan införts i debiteringslängden av vederbörande försäkringskassa, görs vid debiteringen vissa justeringar bl a med hänsyn till den taxerade inkomsten. I debiteringslängden antecknas vidare pensionsgrundande inkomster. Underlaget härför utgörs av särskilda kort (inkomstkort), vilka upprättas av den lokala skattemyndigheten med ledning av deklarationsmaterialet. Stom-

188 mar till dessa kort tillhandahålls av länsbyrån. Förekommande tilläggspensionsavgifter uträknas och antecknas i debiteringslängden. Med ledning av uppgift om beskattningsbar inkomst enligt kommunalskattelagen och gällande utdebitering uträknas i en gemensam post för varje skattskyldig kommunalskatt samt landstings- och tingshusmedel. Beloppen antecknas i debiteringslängden. Viss reducering skall härvid ske beträffande skattskyldig fysisk person, som inte tillhör svenska kyrkan. Vederbörande länsbyrå tillhandahåller årligen lokal skattemyndighet adressmaskintryckta stommar till kreditkort och debetsedlar å slutlig skatt med tillhörande återbetalningskort för överskjutande preliminär skatt. Till dessa stommar överförs med särskild additionsmaskin de i debiteringslängden införda delposterna, som ingår i vederbörandes slutliga skatt. Från debiteringslängden överförs också för varje skattskyldig beloppet av den preliminära skatt, som skall avräknas mot den slutliga skatten. Sedan kreditkorten å slutlig skatt avskilts från motsvarande debetsedlar med tillhörande skatteanvisningar eller återbetalningskort, kuverteras debetsedlarna för att tillställas de skattskyldiga senast den 15 december under taxeringsåret. Upprättade kreditkort skall senast den 20 januari under året näst efter taxeringsåret tillställas länsstyrelsen. Tillkommande skatt debiteras på debetkort, som behålls av lokal skattemyndighet och där bildar register över de skattskyldiga. Uppgifterna på debetkorten överförs till debetsedlar och kreditkort. Kreditkorten insänds till länsstyrelsens uppbördssektion. I förekommande fall beslutar lokal skattemyndighet om jämkning m m av preliminär skatt, beviljar nedsättning i eller befrielse från skatteavdrag samt avgör frågor om anstånd med inbetalning av debiterad skatt. Vidare äger lokal skattemyndighet verkställa sådan omdebitering av slutlig skatt, som betingas av beslut om nedsättning i skattskyldig åsätt taxering eller påförd debitering. För nytillkommande skattskyldiga har också lokal skattemyndighet att under inkomståret upprätta uppbördskort och utfärda debetsedlar å preliminär skatt. Skatteavdelning vid postkontor i residensstad skall för varje uppbördstermin bl a redovisa inbetald skatt på kreditkort, som för detta ändamål tillhandahålls av länsstyrelse eller, beträffande stad med egen uppbördsförvaltning, av den lokala skattemyndigheten. Efter utgången av varje uppbördstermin överlämnar skatteavdelning vidare till länsstyrelsen avräkning och uppbördslistor. Skatteavdelning har också att efter utgången av varje uppbördstermin upprätta och till länsstyrelsen i länet överlämna restlängd å debiterad skatt, som inte erlagts i föreskriven ordning. Vad avser arbetet med återbetalning av överskjutande preliminär skatt medelst återbetalningskort, som fogats till debetsedlarna å slutlig skatt, må nämnas, att det åligger skatteavdelning att varje år efter j a n u a r i månads utgång till vederbörande länsstyrelse överlämna förteckningar, dels över belopp som utbetalas med återbetalningskort, dels ock över belopp, som

189 angivits på återbetalningskort men icke utbetalts. Såsom hjälpmedel vid uppbördsredovisningen förfogar varje skatteavdelning över hålkortsmaskiner, som utnyttjas för flertalet av de ovan beskrivna arbetsuppgifterna. Tillsynen över verksamheten vid skatteavdelningarna utövas närmast av poststyrelsens skattekontor som därjämte handhar den centrala ledningen över den postala uppbördsorganisationen. Arbetsuppgifterna kan sammanfattas sålunda: Skattekontoret utfärdar anvisningar och instruktioner av administrativ eller organisationsteknisk art för postens skatteavdelningar i residensstäderna; svarar för underhåll och reparation av skatteavdelningarnas hålkortsmaskiner; granskar fortlöpande av dessa skatteavdelningar, postgirokontorets skatteavdelning och det centrala skattekontot avgiven uppbördsredovisning samt upprättar de statistiska uppgifter, som skall lämnas till riksrevisionsverket, övriga myndigheter och avdelningar inom poststyrelsen. Kontoret verkställer årligen revision eller inspektion hos skatteavdelningarna och det centrala skattekontot, reglerar fordringar och skulder — clearingen — mellan skatteavdelningarna, handlägger ärenden om anstånd med inbetalning av skatt från arbetsgivare och beslutar i ärenden om godkännande av förteckningar, som skall användas av vissa arbetsgivare vid skatteredovisning. Kontoret meddelar i vissa fall betalningsbemyndiganden och bokföringsföreskrifter om skatteuppbördsmedel samt handlägger ärenden rörande bestyr med skatteuppbörden. Skattekontoret ombesörjer att medel, som inbetalts till postgirokontona för skatteavdelningar och postgirokontorets skatteavdelning, dagligen insätts på statsverkets checkräkning i riksbanken. Efter utgången av varje uppbördstermin skall de sålunda insatta medlen överföras till länsstyrelserna genom anlitande av statsräkenskapernas konto för likvider med särskilda ämbetsverk och myndigheter. Kontoret överlämnar vidare efter januari månads utgång till varje länsstyrelse avräkning rörande medelst återbetalningskort utbetald överskjutande preliminär skatt. På länsstyrelse ankommer olika arbetsuppgifter vad avser debitering, uppbörd och redovisning av skatt m m. Länsstyrelse har bl a att utöva kontroll över de lokala skattemyndigheterna samt pröva besvär över beslut rörande debitering, jämkning och anstånd med erläggande av skatt samt besvär rörande ansvarighet för arbetstagares skatt. Det åvilar vidare länsstyrelse bl a att besluta om restitution och avkortning av skatt samt om befrielse från restavgift och från ränta å kvarstående skatt och att föra räkenskaper och avgiva redovisning över länets uppbörd och länsstyrelsens medelsförvaltning. I sistnämnda avseende skall länsstyrelse föra register (kreditkort) över de skattskyldiga samt upprätta vissa andra räkenskapshandlingar och redogörelser, av vilka i detta sammanhang må nämnas debiteringsrapport och uppbördsredogörelse, som månadsvis tillställs riksrevisionsverket. I egenskap av uppbördsredogörare åligger det även länsstyrelse att upprätta månadsräkning. CFU utövar den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokförings-

190 och uppbördsverksamheten i riket. De uppgifter som tidigare ankommit på centrala uppbördsnämnden har överförts till CFU. Likaledes har från länsstyrelsen i Stockholms län till CFU överförts uppgiften att föra det särskilda registret över utfärdade debetsedlar å preliminär skatt för dansk, finsk, isländsk, norsk och svensk arbetstagare som inte är mantalsskriven i Sverige. Till CFU har från länsstyrelsen också överflyttats det särskilda postgirokonto som utgör skattereklamationskonto. Vidare har till CFU överförts vissa uppgifter som tidigare ankommit på riksskattenämnden. Beträffande avgränsningen mot riksskattenämnden är principen den att ärenden som rör taxeringsförfarandet skall hänföras till riksskattenämnden och ärenden som avser debiterings- och uppbördsförfarandet till CFU. Beträffande uppbördsområdet kan ämbetsbefattningen för CFU generellt anges så, att n ä m n den handlägger centrala uppgifter inom och utövar tillsyn över uppbördsväsendet i vad detsamma avser debitering och uppbörd av skatt enligt uppbördsförordningen. Målet för nämndens verksamhet är därvid att ernå en riktig och enhetlig tillämpning av uppbördsförfattningarna samt ett ändamålsenligt och ekonomiskt uppbördssystem. Efter ADB-systemets genomförande skall enligt statsmakternas beslut CFU inom uppbördsområdet jämväl svara för de centrala uppgifter som i dagens läge fullgörs av poststyrelsens skattekontor. Riksrevisionsverket skall som revisionsorgan kontrollera bl a att skatter är rätt uträknade. Verket skall tillse att räkenskaper och redovisningshandlingar avseende uppbördsverksamheten blir vederbörligen granskade. Efter samråd med vederbörliga myndigheter fastställer verket vissa för uppbördsredovisningen erforderliga formulär m m. Verket utövar även en omfattande rådgivningsverksamhet såvitt avser på länsstyrelse och lokal skattemyndighet ankommande arbetsuppgifter inom uppbördsverksamheten. På lokal skattemyndighet i stad ankommer att inom uppbördsverksamheten utföra arbetsuppgifter, motsvarande dem som åvilar lokal skattemyndighet på landet. Emellertid föreligger vissa skiljaktigheter av innebörd, att lokal skattemyndighets i stad arbetsuppgifter är mera omfattande än lokal skattemyndighets på landet. Enligt principbeslut av 1964 års höstriksdag skall staten överta huvudmannaskapet för uppbördsväsendet i de 29 städer som har egen uppbördsförvaltning. I betänkande angående uppbördsverkens förstatligande har CFU förordat att huvudmannaskapet övertas av staten den 1 januari 1967. Enligt förslaget skall dock under tiden till datareformens genomförande vid årsskiftet 1967/68 säruppgifterna inom skatteredovisning och uppbörd i väsentliga delar ligga kvar hos det lokala organet. Enhetligheten i systemet genomförs först i och med datareformen.

KAPITEL 12 ADB-systemet

Den teknik som skall användas i ADB-systemet innebär i stort, att de uppgifter, som skall registreras och bearbetas, överförs från handlingar av olika slag till hålkort med hjälp av stansmaskiner. Från hålkorten överförs uppgifterna i en särskild ADB-anläggning till magnetband. På ett magnetband registrerade uppgifter kan kompletteras med uppgifter från ett annat band. För en sådan överföring fordras i allmänhet minst tre band nämligen dels ett registerband, som innehåller registrerade uppgifter, dels ett annat band (ändringsband) som innehåller de uppgifter med vilka registret skall kompletteras, dels ock ett tredje band till vilket uppgifterna i det ursprungliga registerbandet och ändringsbandet helt eller delvis överförs. En förutsättning för att de maskinella bearbetningarna skall kunna ske rationellt och på ett kostnadsbesparande sätt är att sortering och sammanföring av uppgifter kan ske med hjälp av numeriska koder. Inom landskontoret vid länsstyrelserna och inom överståthållarämbetets skatteavdelning skall finnas datakontor. Med hänsyn till maskinutrustningens omfattning indelas datakontoren i tre olika typer, nämligen kontor med datamaskin endast för det egna länets behov, kontor med datamaskin för såväl det egna länets som annat läns behov samt kontor utan datamaskin men med viss stansutrustning. Hos varje datakontor utrustat med maskinanläggning skall finnas magnetbandregister innehållande för folkbokförings- och uppbördsverksamheten erforderliga uppgifter över befolkningen och fastigheterna i länet samt rörande i länet skattskyldiga fysiska och juridiska personer i såväl hemortskommunen som i annan kommun än hemortskommunen. För län med datakontor utan egen maskinanläggning skall magnetbandregistren föras på datakontor som utsetts att betjäna ifrågavarande län. Registreringen i datakontorens bandregister aktualiseras och kompletteras fortlöpande på grundval av uppgifter som framkommer inom vederbörande länsstyrelse samt på grundval av avisering från myndigheter av skilda slag. Bandregistren kan med hänsyn till sitt innehåll och huvudsakliga användningsområde indelas i tre huvudgrupper nämligen fastighetsband, personband och skatteband. I den fortsatta framställningen kommer i regel varje grupp av band att i förenklande syfte omnämnas som ett band utan angivande av vilket i gruppen ingående band det är fråga om. Uppdelningen på fastighets-, person- och skatteband innebär inte att över-

192 föring av uppgifter mellan dessa band inte skall förekomma. En sådan överföring kommer att ske i stor utsträckning. Sålunda skall personbandet kompletteras med uppgifter från fastighetsbandet och skattebandet med uppgifter från personbandet. Genom den teknik för vilken ovan redogjorts kommer datakontoren att erhålla ett »bibliotek» av registerband som erfordras för pågående eller kommande bearbetningar. I datakontorens »bandbibliotek» kommer därjämte att ingå registerband och andra band, som inte vidare skall användas i någon maskinbearbetning och som skall bevaras för kortare eller längre tid. Frågan huruvida bandregistren är att i sekretesslagens mening anse som offentlig handling eller ej, är föremål för diskussion och skall inte här beröras.

1. Fastighetsredovisningen I fastighetsbandet skall registreras samma fastighetsbestånd som nu redovisas i länsstyrelsernas tryckande register över fastigheter. I bandet registreras alla för fastighetsredovisningen erforderliga uppgifter såsom fastighetsbeteckning, ägares eller brukares namn och adress m m. Därjämte registreras vissa data, som inte kommer till direkt användning inom fastighetsredovisningen t ex valdistriktstillhörighet. Varje redovisningsenhet (fastighet, del av fastighet, hus å ofri grund etc) tilldelas ett identitetsnummer bestående av ett särskilt fastighetsnummer samt kod för län, kommun, församling och distrikt. Med distrikt avses i detta sammanhang den minsta geografiska enhet, som måste kunna särskiljas med hänsyn till menighets beskattningsrätt och med hänsyn till indelningen i taxeringsdistrikt. Hos lokal skattemyndighet skall finnas av datakontoret framställt register över fastigheterna inom myndighetens tjänstgöringsområde. Detta register skall bestå av maskinellt framställda s k fastighetsavier, upptagande huvuddelen av i fastighetsbandet registrerade uppgifter. Registret skall vara ordnat församlingsvis. Det har övervägts huruvida hos varje datakontor bör föras aviregister över fastigheterna inom länet. I nuvarande system finns en motsvarighet till ett sådant register genom att det tryckande registret är visuellt läsbart. Behovet av ett direkt läsbart register har ansetts bliva tillgodosett genom att länsstyrelsen har ett exemplar av fastighetslängden. Fastighetsbandet aktualiseras fortlöpande med ledning av avisering från lokal skattemyndighet till datakontoret. Vid den löpande aviseringen använder sig lokal skattemyndighet av fastighetsavierna med påteckning om inträdda förändringar. Sedan fastighetsbandet blivit aktualiserat, framställer datakontoret fastighetsavier beträffande berörda fastigheter till lokal skattemyndighets register. För den särskilda fastighetstaxeringen framställs med hjälp av fastig-

193 hetsbandet i mars månad stomme till fastighetslängd, som bl a utvisar gällande taxeringsvärden. Stommen översänds till lokal skattemyndighet, som i förekommande fall antecknar uppgifter om ägareförändringar m m vilka avser fjolåret men inte aviserats datakontoret i sådan tid att de kunnat iakttas vid stomtryckningen. Därefter översänds stommen till vederbörande taxeringsnämnd. Sedan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, antecknar lokal skattemyndighet de ändringar vartill taxeringen givit anledning. Den kompletterade stommen, som bildar fastighetslängd i huvudskrift, insänds till datakontoret, som aktualiserar fastighetsbandet med ledning av gjorda ändringar och tillägg och framställer avskrift av fastighetslängden. Samtidigt framtas distriktsvis summor av taxeringsvärden, vilka tillfogas längden i form av summablad. Någon summering per uppslag kommer inte att ske. I huvudskriften får dock summauppgifterna införas manuellt, då stommen till fastighetslängd bundits före utsändandet. Fastighetslängden i avskrift är avsedd att framställas i juni. Avskrift av fastighetslängd förutsätts skola av lokal skattemyndighet kompletteras med de uppgifter, som antecknats i huvudskriftens anteckningskolumn. Till skillnad mot nuvarande ordning kommer fastigheterna som ägs av utbor eller aktiebolag inte att bilda egna avdelningar utan ingå i den kamerala följden bland övriga fastigheter. Denna ur registreringssynpunkt bättre ordning möjliggörs dels genom att behovet av uppgifter om utbofastigheter tillgodoses genom den registrering, för vilken redogörelse lämnas i följande avsnitt angående skatteredovisningen, dels genom att man på maskinell väg lätt kan framräkna totalsummor för aktiebolagsägda fastigheter. Sammanföring av fastigheter med gemensamt taxeringsvärde kommer att ske på maskinell väg och redovisas i slutet av längden. Fastighetslängden kominer alltså att bestå av två delar, en del omfattande samtliga fastigheter och en del omfattande endast fastigheter med gemensamt taxeringsvärde; den förstnämnda i identitetsnummerordning (kameral ordning) och den andra i sammanföringsnummerordning. Samtaxerade fastigheter har nämligen erhållit ett sammanföringsnummer, lika för de fastigheter som tillsammans bildar en taxeringsenhet. I del 1 av längden finns för samtaxerad fastighet alla uppgifter utom taxeringsvärdet men med angivande av sammanföringsnummer. Med hjälp av detta nummer kan fastigheten och det gemensamma taxeringsvärdet lätt återfinnas i del 2 av längden där fastigheten står tillsammans med de övriga enheter, som bildar taxeringsenheten. Utöver stomme till fastighetslängd och avskrift av fastighetslängd avses datakontoret skola framställa förteckning över fastigheter ägda av föreningar, aktiebolag m fl juridiska personer. Denna avses nästföljande år skola användas vid taxeringen. Vidare framställs en fastighetsförteckning som av pastor skall användas bl a för att vid avisering angående flyttning ange rätt fastighetsnummer. Som framgår av vad tidigare anförts ingår i ADB-systemet förekommande 13-614545

194 bandregister i ett samverkande arbetsförlopp. Fastighetsbandet kommer således att ingå i maskinella bearbetningar med personbandet, varvid antingen uppgifter ur båda banden används för framställning av en viss produkt eller personbandet aktualiseras med uppgifter från fastighetsbandet. Som exempel på förstnämnda förfarande kan nämnas utskrift av stomme till mantalslängd varvid uppgift om fastighetsbeteckning i klarskrift hämtas från fastighetsbandet och som exempel på sistnämnda förfarande kan nämnas aktualisering av personbandet med uppgift ur fastighetsbandet angående ändrad distriktsindelning. Det tekniska sambandet mellan fastighets- och personbandet erhålles genom fastighets identitetsnummer som finns registrerat i båda dessa bandregister.

2. Personredovisningen I pcrsonbandet skall registreras den kyrkobokförda befolkningen inom länet i samma omfattning som denna befolkning redovisas i länsbyråns tryckande register. I bandet registreras alla för folkbokföringen erforderliga uppgifter såsom namn, yrke, bostadsadress och civilstånd. Förutom egentliga folkbokföringsuppgifter registreras bl a värnpliktsförhållanden, sjömanshustillhörighet och vissa uppgifter av betydelse för skattedebiteringen. Sistnämnda uppgifter utgörs av pensionsförhållanden; preliminärskattekod, som utvisar om preliminärdebetsedel skall utfärdas eller ej och i förekommande fall om fråga är om A-skatt eller B-skatt samt vid A-skatt tillämplig kolumn i skattetabellen eller att skatten skall beräknas enligt särskild grund; år för utträde ur svenska kyrkan; nationalitetsbeteckning; år då svenskt medborgarskap erhållits. Geografisk kod, fastighetsnummer, huvudmannabegrepp och personnummer utgör de begrepp efter vilka registrerade personuppgifter sorteras på maskinell väg. I datasystemet kommer personnumret, som för närvarande består av nio siffror, att utökas med en s k kontrollsiffra. Denna kontrollsiffra gör det möjligt att vid de maskinella bearbetningarna med en mycket hög grad av säkerhet upptäcka felaktigheter i angivet personnummer. Huvudregistret för personredovisningen utgörs av ett band vari personposterna ligger ordnade efter personnummer i stigande följd. I ett hjälpband ligger posterna ordnade efter mantalsskrivningsadresser med undantag för viss tid under året, då registrering sker på presumtiva mantalsskrivningsfastigheter. Uppordningen följer den ordning, som skall tillämpas i mantalslängden. I dagens system redovisas personerna i mantalslängden inom fastighet i alfabetisk ordning efter namn med familjevis anknytning, medan i ADB-systemet uppordningen inom fastighet kommer att ske på personnummer med familjevis anknytning. Uppordningen på personnummer inom fastighet innebär alltså att på en fastighet kommer i mantalslängden att först redovisas den äldsta person, som är bosatt på fastigheten, och sist den

195 yngsta med de avsteg som görs för familjeredovisningen. Detta innebär, att hustru sammanförs ined sin man om makarna sammanbor, och att barn, som icke uppnått 18 års ålder, sammanförs med den, hos vilken barnet är bosatt. De nuvarande avtryckskortregistren som förs av länsstyrelsen, lokal skattemyndighet och pastor över befolkningen inom respektive myndigheters verksamhetsområden skall ersättas av register bestående av på maskinell väg framställda s k personavier utvisande flertalet av de uppgifter som registreras i personbandet. Registret hos länsstyrelse skall bestå av två avdelningar, den ena sorterad efter namn och den andra efter personnummer. Lokal skattemyndighets och pastors register skall vara uppställda i alfabetisk ordning. Som komplement till nu ifrågavarande register skall finnas avgångsregistcr. Arbetet med att hålla avtryckskortregistren aktuella är för närvarande mycket tidskrävande och har vid toppar i arbetsbelastningen ofta blivit eftersatt. Eftersläpningen i registerföringen kan leda till allvarliga felaktigheter, eftersom kortregistren inte endast används som hjälpregister i registreringsarbetet utan även vid besvarande av förfrågningar från såväl andra avdelningar inom länsstyrelsen som andra myndigheter m fl. Till ADBtekniken hör att man före produktframställningen kan genomföra maskinella sorteringar, som avsevärt underlättar det manuella arbetet med personaviregistren. När det gäller länsstyrelsens nummerregister kommer personavierna sålunda att skrivas ut i personnummerordning, färdiga att sättas ned i personaviregistret. Även personavierna till länsstyrelsens alfabetiska register och lokal skattemyndighets register kommer att försorteras, men alfabetiskt på viss del av namnet. Till grund för aktualiseringen av personbandet ligger underrättelser om inträffade förändringar. Ändringar i kyrkobokföringen aviseras av pastor till datakontoret i huvudsaklig överensstämmelse med vad som sker i nuvarande system. I regel sker aviseringen medelst de i församlingsregistret ingående personavierna, vilka påtecknas de ändringar som inträtt. För aviseringen erforderliga uppgifter om sifferkod för församling, fastighet etc, hämtar pastor u r en fastighetsförteckning (pastors fastighetsförteckning) som omnämnts under redogörelsen för fastighetsredovisningen (jfr ovan). Lokal skattemyndighet skall avisera datakontor angående beslut om mantalsskrivning. Vidare skall myndigheten avisera ändringar i den preliminärskattekod, som finns registrerad i personbandet. Myndigheten har därvid till sitt förfogande en av datakontoret under oktober månad framställd förteckning (personförteckning) upptagande den kyrkobokförda befolkningen. Denna förteckning skall beträffande envar där uppförd person utvisa i personbandet registrerad preliminärskattekod. Myndigheten skall granska denna kodsättning och när anledning därtill föreligger utsätta den nya kod som

196 skall tillämpas för påföljande år. Förteckningen insänds till datakontoret som har att aktualisera personbandet med ledning av däri gjorda anteckningar. Förteckningen återställs därefter till lokal skattemyndighet. Även angående andra förhållanden som skall registreras respektive ändras skall till datakontor lämnas underrättelser av bl a CFU, militär myndighet och allmän försäkringskassa. På grundval av det aktualiserade personbandet framställs ett flertal produkter, däribland personavier till länsstyrelsens register samt personavier, hålkort och listor för avisering till andra myndigheter. Aviseringen sker i vissa fall fortlöpande och i andra fall med intervaller kvartalsvis eller årsvis. Den syftar till att avimottagarna i förstnämnda fall skall erhålla uppgift om verkställda registerändringar och i sistnämnda fall till att avimottagarna skall erhålla samlad uppgift om personer, som tillhör vissa kategorier, t ex särskilda åldersgrupper. Som mottagare av aviseringen står bl a pastorsämbete, lokal skattemyndighet, allmän försäkringskassa och militär myndighet. Till de större utskriftsarbeten som sker med hjälp av personbandet hör framställning av stomme till mantalslängd och eftertryck av mantalslängd, stomme till röstlängd samt röstkort. Som tidigare nämnts föreligger ett tekniskt samband mellan personredovisningen och fastighetsredovisningen. Även mellan personredovisningen och skatteredovisningen föreligger ett sådant samband. Före varje inkomstår framställs nämligen med hjälp av personbandet ett registerband som utgör underlag för skatteredovisningen rörande fysiska personer skattskyldiga i hemortskommunen. Vidare sker aktualiseringen av persondata inom skatteredovisningen med hjälp av särskilda aviseringsband som framställs på grundval av personbandet. 3. Skatteredovisningen Register över skattskyldiga

Samtliga skattskyldiga inom varje län skall registreras dels i de magnetbandregister som benämns skatteband, dels i visuellt läsbara register, aviregister. Hos varje datakontor skall finnas sådant aviregister som för mantalsskrivna fysiska personer, skattskyldiga i hemortskommunen, utgörs av personaviregistret och för övriga skattskyldiga utgörs av ett aviregister, som i det följande benämns J-aviregistret. Däri ingående avier benämns J-avier. J står för juridiska personer, vilka utgör en viktig grupp av de i detta register upptagna skattskyldiga. Jämväl hos lokal skattemyndighet skall finnas aviregister över de skattskyldiga inom myndighetens tjänstgöringsområde. Dessa register utgörs dels av myndighetens personaviregister dels av ett J-aviregister. Hos CFU skall föras ett riksregister över icke mantalsskrivna fysiska

197 personer, för vilka kommun i riket i beskattningshänseende är att anse som hemortskommun. Detta register skall bestå av J-avier. Det övervägande antalet skattskyldiga utgörs av sådana fysiska personer, som registreras inom folkbokföringsväsendet, dvs skattskyldiga som är mantalsskrivna inom länet för året näst före taxeringsåret. Ifrågavarande skattskyldiga finns registrerade i personbandet och personaviregistret över den kyrkobokförda (mantalsskrivna) befolkningen. Från personbandet överförs till skattebandet för kommande inkomstår uppgifter angående de personer, som fyller lägst 16 år under inkomståret och dessutom sådana minderåriga, för vilka debetsedel skall utfärdas i enlighet med den preliminärskattekod, som meddelats av lokal skattemyndighet. Förutom samtliga folkbokföringsdata, som erfordras för arbetsuppgifter inom taxerings- och uppbördsväsendet, överförs från personbandet vissa uppgifter som har betydelse för skatteberäkningen och uppbörden, nämligen preliminärskattekod, uppgift om pensionsförhållanden och i förekommande fall nationalitetsbeteckning, uppgift om utträde ur svenska kyrkan samt om år då svenskt medborgarskap erhållits. I bandet redovisas de skattskyldiga i kameral ordning dvs i samma ordning som i mantalslängden. Till de skattskyldiga, som inte omfattas av folkbokföringen och endast registreras för beskattningsändamål hör utomlands bosatta personer, som är skattskyldiga här i riket, juridiska personer m fl. Registreringen omfattar jämväl handelsbolag m fl, som utan att i övrigt vara skattskyldiga, påförs arbetsgivaravgift såsom slutlig skatt. Uppgifter angående dessa skattskyldiga tillförs skattebandet för kommande inkomstår från skattebandet för pågående inkomstår, överföringen av uppgifterna avses skola äga rum efter den femte uppbördsterminen. För mantalsskrivna fysiska personer, skattskyldiga i hemortskommunen, utgör personnumret identifikationsbegrepp. För övriga skattskyldiga skall identifikationsbegreppet utgöras av ett registreringsnummer, som skall motsvara personnumret. Registreringsnumret består liksom personnumret av tio siffror, varav den sista utgör s k kontrollsiffra. Den första siffran bildar ett gruppnummer. De skattskyldiga har med hänsyn till gällande bestämmelser på beskattningsväsendets område uppdelats i följande grupper, nämligen: icke mantalsskrivna fysiska personer, vilka är skattskyldiga i kommun som i beskattningshänseende är att anse som hemortskommun (i fortsättningen används för denna grupp skattskyldiga benämningen: icke mantalsskrivna fysiska personer »inbor»); dödsbon; familjestiftelser; skattskyldiga som saknar hemortskommun i riket (skattskyldiga i denna grupp registreras endast i Stockholms stad) ; fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser som taxeras endast till kommunal inkomstskatt i annan kommun än hemortskommunen (i fortsättningen används för denna grupp skattskyldiga benämningen: »utbor») ; svenska aktiebolag m fl som upptas i inkomstlängden

198 del B avd 1; ekonomiska föreningar m fl som upptas i inkomstlängden del B avd 2; skattskyldiga som upptas i inkomstlängden del C; juridiska personer, som ej taxeras men som påförs arbetsgivaravgift (handelsbolag m fl). Med hjälp av gruppnumret särskiljs nu nämnda grupper. De därefter följande åtta siffrorna i registrcringsnumret bildar ett ordningsnummer. Skattskyldig, som förekommer inom flera kommuner, tilldelas registreringsnummer för varje sådan kommun. Skattskyldig tilldelat registreringsnummer inom viss kommun kommer som regel att bestå oförändrat år från år så länge beskattning i denna kommun kan ifrågakomma. Icke mantalsskrivna skattskyldiga fysiska personer »inbor» avses dock skola tilldelas nytt registreringsnummer för varje inkomstår. Anledningen härtill är att de kan antagas regelmässigt antingen bli mantalsskrivna eller lämna riket påföljande år. Förutom registreringsnumret kommer såväl skatteband som J-avi att för varje registrerad innehålla uppgift om namn och adress samt geografisk kod och preliminärskattekod. I förekommande fall registreras även uppgift om pensionsförhållanden och utträde ur svenska kyrkan. För fastighetsägande utbor tillkommer som regel fastighetens beteckning och för utländska medborgare nationalitet och födelsetid. På J-avin för en icke mantalsskriven fysisk person »inbo» kommer dessutom att finnas uppgift om vilket inkomstår avin avser. För juridiska personer, som beskattas i annan kommun än hemortskommunen registreras, utom för dödsbon och familjestiftelser, en särskild s k utbomarkering. Koderna är i förekommande fall identiska med dem som används för mantalsskrivna fysiska personer. Datakontorets J-aviregister förs i två avdelningar. I den ena avdelningen skall avierna vara sorterade i alfabetisk ordning på skattskyldigs namn inom varje grupp och i den andra i registreringsnummerordning. I lokal skattemyndighets J-aviregister skall avierna vara sorterade i alfabetisk ordning gruppvis. Hos datakontor och lokal skattemyndighet uppläggs registret för icke mantalsskrivna fysiska personer »inbor» för ett inkomstår i taget. Vid nytt års ingång påbörjas alltså nytt register. J-aviregistret för övriga skattskyldiga skall liksom personaviregistret vara bestående år från år och kommer liksom detta att kompletteras med ett avgångsregister, vilket blir föremål för gallring med vissa tidsintervaller. Vid övergången till ADB-systemet registreras de skattskyldiga som skall förekomma i J-aviregistret och motsvarande bandregister enligt en särskild uppläggningsrutin. Därefter skall lokal skattemyndighet ombesörja registreringen av dessa skattskyldiga. För sitt arbete därmed skall myndigheten ha tillgång till en på maskinell väg framställd förteckning över tillgängliga registreringsnummer. Varje fögderi tilldelas ett visst antal ordningsnummer per grupp i den omfattning det bedöms sannolikt att registrering kommer att ske inom varje grupp. Lokal skattemyndighet skall avisera datakontoret

199 ändringar i bestående registrering och beslut angående nyregistrering av skattskyldiga. I förstnämnda fall använder sig myndigheten av vederbörlig ,1-avi och i sistnämnda fallet av en avi som upplagts för ändamålet. På grundval av inkommande avisering aktualiserar datakontoret skattebandet samt utskriver nya avier till sitt eget alfabet- och nummerregister. Vidare utskrivs avier till lokal skattemyndighets register samt beträffande icke mantalsskrivna fysiska personer »inbor» till CFU:s register. Nämnden har övervägt huruvida den registrering, som enligt det nu sagda skall ankomma på lokal skattemyndighet, skulle kunna förläggas till länsstyrelsen. Beträffande skattskyldiga, som redovisas i inkomstlängden del A samt handelsbolag, m fl som påförs arbetsgivaravgift synes någon annan ordning än den föreslagna lämpligen inte kunna komma ifråga. De uppgifter som föranleder ny- och avregistrering eller ändring i bestående registrering framkommer nästan uteslutande i samband med utfärdande av debetsedlar å preliminär skatt, arbetsgivarkontroll, sortering och beredning av deklarationsmaterialet, granskning av arbetsgivaruppgifter för ATP samt fastighetsregisterarbete, allt arbetsuppgifter som åvilar lokal skattemyndighet. För skattskyldiga som redovisas i inkomstlängden del B och C gäller att en mycket stor del av de uppgifter, vilka länsstyrelsen skulle kunna erhålla från dels det kortregister över aktiebolag som förs enligt Kungl Maj :ts cirkulär till länsstyrelserna den 5 december 1952, dels föreningsregistret, dels deklarationsmaterialet, erhåller lokal skattemyndighet på andra vägar, främst då i samband med utfärdandet av debetsedlar å preliminär skatt och jämkning av sådan skatt. Flera av dessa uppgifter torde bli kända för lokal skattemyndighet betydligt tidigare än för länsstyrelsen. På grund härav och för att få ett i möjligaste mån enhetligt system, där samma myndighet prövar alla uppgifter som skall registreras, har nämnden funnit att lokal skattemyndighet bör handha primärregistreringen även av de skattskyldiga som redovisas i inkomstlängden del B och C. Skattebandet utgör det grundregister som utnyttjas i samtliga bearbetningar inom taxerings- och uppbördsväsendet. På grundval av de uppgifter, som enligt hittills lämnad redogörelse tillförts detta band, sker dock endast utskrift av J-avier till datakontorets, lokal skattemyndighets och CFU:s register samt av en längd, i det följande benämnd J-längd, upptagande det personbestånd som redovisas i J-aviregistret. Denna längd som framställs i slutet av november månad före nästföljande inkomstår skall, som berörs i det följande, av lokal skattemyndighet användas för vissa kontroller och anteckningar i samband med utfärdandet av debetsedlar å preliminär skatt. De visuella registren hos datakontoren, personaviregistret och J-aviregistret, kommer huvudsakligen att användas i samband med identifiering av skatteinbetalningar. Hos lokal skattemyndighet kommer detta register mestadels att användas som sökregister.

200 CFU:s register utgör ett kontrollregister över att de däri upptagna personerna icke tilldelas preliminär debetsedel av mer än en lokal skattemyndighet. Registret kommer även att kunna användas för identifiering av skatteinbetalningar och taxeringsuppgifter.

Framställning av debetsedlar å preliminär skatt m m

Debetsedlarna jämte skatteanvisningar samt skattekort avses av blankettekniska skäl skola erhålla en utformning som i vissa avseenden avviker från den nuvarande. Innehållsmässigt blir de i stort sett oförändrade. För närvarande erhåller samtliga skattskyldiga skattekort. I fortsättningen avses skattekort skola makuleras vid utskrift av debetsedlar för utbor, dödsbon, familjestiftelser samt skattskyldiga som redovisas i inkomstlängdens del B och C. Personnumret eller registreringsiiuinret avses i förening med koden för län skola utgöra debetsedelsnummer. Genom denna uppbyggnad av debetsedelsnumret erhålls möjlighet att vid uppbördsredovisningen bestämma län och inom län gottskriva skattskyldiga, som i skatteregistren har det i debetsedelsnumret ingående identifikationsbegreppet, inbetald preliminär skatt. För det stora flertalet, dvs fysisk person skattskyldig i hemortskommunen, ändras debetsedelsnumret endast om vederbörande flyttar utom länet. För den maskinella framställningen av debetsedlar framtas från personbandet omkring den 15 december året före inkomståret, samtidigt med att stomme till mantalslängd utskrivs, ett preliminärskatteband upptagande alla i stommen redovisade personer, som under kommande inkomstår fyller lägst 16 år och dessutom sådana minderåriga för vilka debetsedel skall utfärdas i enlighet med uppgift från lokal skattemyndighet. Samtidigt uttas från skattebandet för pågående inkomstår ett preliminärskatteband upptagande skattskyldiga som redovisas i J-aviregistret med undantag för icke mantalsskrivna fysiska personer »inbor». Skattskyldig tillhörande denna kategori avses som tidigare nämnts skola nyregistreras varje inkomstår, enär de regelmässigt beräknas bli mantalsskrivna eller lämna riket året efter inkomståret. På grund härav sker icke någon överföring från skattebanden för löpande inkomstår. Dessa personer erhåller av lokal skattemyndighet utskrivna debetsedlar. Vid den tidpunkt, då preliminärskattebandet över fysiska personer, skattskyldiga i hemortskommunen, framställs, är mantalsskrivningsarbetet inte avslutat. Den aktualisering av preliminärskattebandet som erfordras därefter i anledning av tillskrivningar, ändringar och uteslutningar i stommen till mantalslängd sker dock först sedan debetsedel å preliminär skatt utskrivit s. Beträffande skattskyldiga som redovisas i J-aviregistret sker, fr o m det tillfälle då de överförs till preliminärskattebandet för kommande in-

201 komstår t o m den tidpunkt då debetsedlarna framställs, inte heller någon aktualisering av det i bandet registrerade personbeståndet. Ändring av i banden registrerad preliminärskattekod kan under tiden fram till utskriften av debetsedlarna endast ske för sådan skattskyldig som i bandet tilldelats preliminärskattekod utvisande att B-skatt skall utgå. Till följd av nu nämnda förhållanden kominer datakontoret att i viss mindre utsträckning framställa debetsedlar på grundval av inaktuell registrering. I berörda fall kommer det att åligga lokal skattemyndighet att upprätta nya debetsedlar. Vidare har myndigheten att utskriva debetsedlar för sådana skattskyldiga vilka inte blivit registrerade i preliminärskattebandet. Myndigheten erhåller kontroll över nu nämnda fall med hjälp av stommen till mantalslängd respektive J-längden och J-aviregistret. På grundval av innehållet i preliminärskattebanden framställs den första och andra veckan under inkomståret dels fullständiga debetsedlar å A-skatt, dels ofullständiga debetsedlar å A-skatt, dvs debetsedlar för sådana skattskyldiga, som enligt lokal skattemyndighets bestämmande har att erlägga preliminär A-skatt enligt särskild grund. Datakontoret översänder de fullständiga debetsedlarna direkt till de skattskyldiga och de ofullständiga till lokal skattemyndighet för angivande av den grund efter vilken skatten skall beräknas och vidare distribution till de skattskyldiga. För lokal skattemyndighets räkning framställer datakontoret därutöver stommar till preliminärdebetsedlar för skattskyldiga för vilka debetsedlar enligt i skattebandet lagrad preliminärskattekod tills vidare ej skall utfärdas. I den fortsatta maskinella bearbetningen kompletteras registreringen i preliminärskattebanden avseende skattskyldiga, som enligt åsätt preliminärskattekod har att erlägga preliminär B-skatt, med uppgift angående de belopp varmed preliminär B-skatt skall beräknas. Dessa uppgifter hämtas dels från preliminära självdeklarationer dels, för sådana skattskyldiga som inte avgivit preliminär självdeklaration, från ett skatteband upptagande den slutliga skatt, som påförts de skattskyldiga året näst före inkomståret. Preliminär taxering åsätts av lokal skattemyndighet med ledning av preliminär självdeklaration. Sådan taxering må dock åsättas även med stöd av annan uppgift eller upplysning. Saknas preliminär självdeklaration, inför lokal skattemyndighet erforderliga data på en deklarationsblankett vid vilken fogas de handlingar i övrigt som kan finnas. För att uppfylla de krav som ställs i datasystemet avses blanketterna till allmän och särskild preliminär självdeklaration skola erhålla en delvis ny utformning. Preliminär självdeklaration med lokal skattemyndighets beslut översänds till datakontoret senast den 10 januari inkomståret. En förutsättning för att uppgifterna i deklarationerna skall kunna utnyttjas för maskinell framställning av debetsedlar å preliminär skatt är att den skattskyldige i preliminärskattebandet har tilldelats preliminärskattekod utvisande att preliminär B-skatt skall erläggas. Är så inte fallet har lokal

202 skattemyndighet att utfärda debetsedel på grund av den åsatta preliminärtaxeringen. Debetsedlar å preliminär B-skatt och i förekommande fall preliminär Askatt, då enligt i preliminär självdeklaration av lokal skattemyndighet tecknat beslut övergång till denna skatteform skall ske, framställer datakontoret under tredje och fjärde veckan under inkomståret. Expediering av debetsedlarna sker omedelbart därefter genom datakontorets försorg. Samtidigt m e d utskriften av debetsedlarna å B-skatt framställs förteckning upptagande de skattskyldiga, för vilka sådan debetsedel utskrivits på maskinell väg, samt den B-skatt som debiterats för dessa skattskyldiga. Förteckningen framställs fögderivis — i Stockholm, Göteborg och Malmö församlingsvis — upptagande de skattskyldiga i folkbokförings- respektive registreringsnummerordning inom fögderiet. Förteckningen framställs i två exemplar, varav det ena tillställs uppbördssektionen och det andra lokal skattemyndighet. I dagens system uppläggs uppbördskort, debet- och kreditkort för de skattskyldiga. I datasystemet skall varken debet- eller kreditkort förekomma. Uppbördskorten ersätts i huvudsak av dels magnetbandregistren, dels vissa handlingar, varav innehållet i magnetbandregistren kan utläsas. Dessa handlingar kommer således att i datasystemet utgöra de visuella register, som motsvarar uppbördskorten i det nuvarande systemet. För mantalsskrivna fysiska personer, skattskyldiga i hemortskommunen, utgör mantalslängd, preliminärdeklarationer samt förteckning över debiterad B-skatt de handlingar som ersätter debetkorten å preliminär skatt. Av mantalslängden framgår bl a skattskyldigs preliminärskattekod. I längden antecknas för skattskyldiga med preliminärskattekod, som utvisar att Askatt skall utgå efter särskild beräkningsgrund, hur denna beräkningsgrund bestämts. Ändring i preliminärskattekod noteras liksom i övrigt förekommande jämkningsbeslut. Har preliminär taxering åsatts skall jämväl markering därom göras i längden. Uträkning för debitering av preliminär skatt återfinns i deklarationsmaterialet. Uppgift om debiterad B-skatt för år och termin framgår av förteckningen över debiterad B-skatt. Denna förteckning skall av lokal skattemyndighet kompletteras i sådan utsträckning att den bildar ett fullständigt register över alla skattskyldiga som erhållit debetsedel å preliminär B-skatt samt över den skatt som debiterats för dessa skattskyldiga. Det sistnämnda förutsätter att myndigheten inför beslut om jämkning i förteckningen. Som tidigare nämnts avser registreringen av ej mantalsskrivna fysiska personer, för vilka kommun i riket i beskattningshänseende är att anse som hemortskommun, endast ett inkomstår. J-aviregistret för dessa skattskyldiga kommer således att för varje år bilda en sluten enhet. Något hinder för lokal skattemyndighet att göra erforderliga anteckningar om jämkningar m m å de i registret ingående avierna föreligger därför inte. Med hänsyn härtill

203 avses detta register skola utnyttjas för nu ifrågavarande skattskyldiga med A-skatt på samma sätt som mantalslängden utnyttjas för mantalsskrivna fysiska personer skattskyldiga i hemortskommunen. Även för skattskyldiga fysiska personer, vilka saknar hemortskommun i riket och har att erlägga A-skatt, avses J-aviregistret skola utgöra det register vari erforderliga anteckningar om ändringar i preliminärskattekoden, jämkning m m kan göras. För både icke mantalsskrivna fysiska personer »inbor» och för skattskyldiga som saknar hemortskommun i riket gäller, därest de skall erlägga preliminär B-skatt, att förteckningen över debiterad B-skatt skall användas för anteckningar angående jämkningar, anstånd etc. Sistnämnda handling samt preliminärdeklarationer kommer att beträffande dessa skattskyldiga tjäna som upplysningskällor i samma utsträckning som för mantalsskrivna fysiska personer skattskyldiga i hemortskommunen. Vad slutligen angår övriga kategorier skattskyldiga upptagna i J-aviregistret, som samtliga har att erlägga preliminär B-skatt, avses förteckningen över debiterad B-skatt jämte deklarationsmaterialet utgöra de handlingar som ersätter debetkorten. Uppgift om att preliminär deklaration avlämnats avses dock endast skola markeras i J-längden. Samtliga jämkningsbeslut som berör B-skatt eller avser nedsättning av tillgodoförd A-skatt skall lokal skattemyndighet avisera länsstyrelsen.

Skattekreditering

För de skattskyldigas vidkommande avses uppbörden av skatt skola ske på samma sätt som för närvarande. Inbetalning skall alltså göras till postverket samt de penninginrättningar, med vilka Kungl Maj :t därom träffat avtal. Den uppbörd och redovisning av skatt, arbetsgivarregistrering, upplysnings- och serviceverksamhet gentemot skattskyldiga och arbetsgivare, som nu ankommer på postens skatteavdelningar, skall övertas av länsstyrelserna. Arbetet med uppbördsredovisningen avses skola fördelas mellan uppbördssektionerna och datakontoren, medan arbetsgivarregistreringen samt upplysnings- och servicearbetet beräknas helt skola ankomma på uppbördssektionerna. Försändelser från postgirokontoret innehållande kontoutdrag och mottagardelar av gireringskort avseende bl a likvid från redovisningsställen mottas på uppbördssektionen. Kontoutdraget avstämmes och överlämnas därefter till kameralsektionen för bokföring. Likvidkupongerna fullständigas med eventuellt felande uppgifter samt överlämnas till datakontoret. På datakontoret mottas från redovisningsställen inkommande redovisningshandlingar, som utgörs av skatteanvisningar och förteckningar. Materialet underkastas en förberedande granskning och kontroll. Ofullständiga eller eljest uppenbart felaktiga redovisningar, som inte kan kompletteras genom datakontorets försorg, överlämnas till uppbördssektionen för utred-

204 ning. Allteftersom rättelse skett återställs redovisningarna till datakontoret. Uppgifterna om inbetalda belopp överförs till ett s k krediteringsband. Avstämning av att likvid ingått för skatteredovisningarna görs på maskinell väg. Vid dessa bearbetningar framställs bl a kontrollistor utvisande redovisningsställenummer, redovisade och inbetalda belopp samt som komplement därtill en fellista för de fall redovisning och inbetalda belopp inte överensstämmer. Vidare framställs en förteckning över inbetalda belopp från varje arbetsgivare, vilken överlämnas till lokal skattemyndighet för att av denna myndighet användas vid den s k källskattekontrollen. Kontrollistan jämte fellistan överlämnas till uppbördssektionen. Fellistan föranleder utredningar, som bedrivs huvudsakligen på uppbördssektionen. Åtgärderna på uppbördssektionen innefattar bl a infordrande av felande anvisningar och felande belopp, rättelse av redovisningshandlingar och utskrift av anordningsbeslut angående belopp som skall återbetalas. Skatteinbetalningarna i krediteringsbandet uppdelas på sådana, som avser eget län och sådana, som skall bokföras i annat län. Magnetband innehållande uppgift om inbetalningar avseende annat län expedieras till ett särskilt datakontor, vilket utses att vara »clearingcentral». Denna central framställer för varje län ett krediteringsband innehållande uppgift om inbetalningar, avseende inom länet skattskyldiga, som inbetalats i andra län. Banden expedieras till respektive län. Kuponger från centrala skattekontot mottas, liksom försändelser från redovisningsställen, på datakontoret. Där underkastas kupongerna en förberedande granskning för kontroll av att de innehåller erforderliga uppgifter och att dessa är tydligt skrivna. Felaktiga och ofullständiga kuponger, som inte kan kompletteras på datakontoret, överlämnas till uppbördssektionen för undersökning. Sedan kupongerna kontrollerats på datakontoret eller efter komplettering på uppbördssektionen återlämnats till datakontoret,, överförs uppgifter om inbetalda belopp till ett krediteringsband. Skattebelopp som inbetalas till postgirokontorets skatteavdelning avses skola redovisas antingen till vederbörande länsstyrelse eller till ett datakontor som utsetts att vara clearingcentral för hela landet. I det förstnämnda fallet har varje datakontor att framställa ett krediteringsband upptagande skattebeloppen och i det sistnämnda fallet ombesörjer clearingcentralen att varje län erhåller ett krediteringsband upptagande inbetalningar avseende skattskyldiga inom länet. Med hjälp av krediteringsbanden skall för varje uppbördstermin inbetald preliminär och kvarstående skatt bokföras på skattebanden, dvs preliminärskattebandet och ett band, som upplagts för kreditering av kvarstående skatt. Från krediteringsbanden utskrivs för varje uppbördstermin en förteckning över inbetald tillkommande skatt. Denna förteckning skall innehålla uppgifter för identifiering av de skattskyldiga samt uppgifter angående in-

205 betalda belopp. Med ledning av denna förteckning skall uppbördssektionen verkställa noteringar rörande inbetalda belopp. Noteringarna avses skola ske på kort. Uppbördssektionen skall därjämte upprätta restlängd över icke inbetald tillkommande skatt. I nuvarande system antecknar uppbördsmyndigheterna på kreditkorten, förutom inbetalda belopp, ett flertal andra uppgifter. Sålunda antecknas omföringar av skatt, jämkning av debiterad skatt, uppdebiterad A-skatt m m. I ADB-systemet lämnar uppbördssektionen, i förekommande fall efter meddelande från lokal skattemyndighet, datakontoret uppgifter om dessa förhållanden. Uppgifterna överförs till skattebanden. Resultatet av bokföringen i skattebanden redovisas i klartext i bl a upphördslistor över preliminär och kvarstående skatt samt restlängder och indrivningshandlingar. Uppbördslistorna avses skola ersätta de nuvarande uppbördslistorna samt kreditkorten över preliminär och kvarstående skatt. Uppbördslistan skall efter varje uppbördstermin framställas i två exemplar, ett för uppbördssektionen samt ett för lokal skattemyndighet. Hos sistnämnda myndighet kommer listorna till användning vid jämkningar m m. Uppordningsgrund i uppbördslistorna kommer att vara person-/registreringsnummerordning inom fögderi. Uppbördslistan skall innehålla uppgift för identifiering av den skattskyldige samt uppgifter angående under terminen inbetalda belopp. Med hänsyn till att uppbördslistan framställs för varje uppbördstermin skall den vidare innehålla summan av samtliga inbetalningar t o m aktuell termin. Beträffande debiterad skatt anges debiterat belopp samt överbetalt belopp respektive för termin restfört belopp. Taxering m m

Till ledning för det årliga taxeringsarbetet skall på maskinell väg framställas taxeringsavier för envar som väntas bli föremål för taxering. Skall en person beskattas i flera kommuner framställs avi för varje sådan kommun. Avin innehåller bl a flertalet i bandregistren registrerade personuppgifter såsom namn, yrkeskod, person- eller registreringsnummer etc. Vidare innehåller avierna uppgifter angående avdragsgilla skatter och avgifter, överskjutande eller kvarstående skatt, taxeringsnämndskod och deklarationsnummer. Sistnämnda nummer tilldelas de skattskyldiga i den ordning, vari de skall upptas i inkomstlängden, dvs i kameral ordning. Avierna framställs kommunvis i vissa fall församlingsvis, för A-längdens skattskyldiga i personnummerordning och för övriga skattskyldiga i alfabetisk ordning med uppdelning på två grupper avseende B-längdens skattskyldiga och en grupp avseende Clängdens skattskyldiga. Avierna tillställs den myndighet som har att ombesörja deklarationssorteringen. Avierna skall ersätta inkomstlängdsstommarna och insorteras i deklarationerna tillsammans med kontrolluppgifter m m.

206 För att underlätta sorteringsarbetet framställs jämväl på maskinell väg en förteckning (deklarationsnummerförteckning) som bl a innehåller deklationsnummer och person- eller registreringsnummer. Denna förteckning kommer främst till användning vid sortering av material som inkommer efter det att huvuddelen av deklarationsmaterialet överlämnats till taxeringsnämnderna. Lokal skattemyndighets sortering av kontrolluppgifter och deklarationer avseende skattskyldiga som upptas i inkomstlängden del A börjar med uppsortering av materialet på kommun. Handlingar som saknar uppgift om personnummer förses med denna uppgift med hjälp av myndighetens aviregister. Detalj sorteringen beräknas skola ske i omgångar. I första omgången sorteras kontrolluppgifter och deklarationer var för sig i personnummerordning inom kommun (församling). I andra omgången inläggs kontrolluppgifter o d samt taxeringsavier i deklarationerna. Deklarationerna förses med deklarationsnummer och, i de fall deklarationerna skall handläggas av särskild taxeringsnämnd, med taxeringsnämndskod. Nummer och kod hämtas från taxeringsavin. Kontrolluppgifter, för vilka deklaration saknas, fogas vid motsvarande taxeringsavi. Handlingarna kan därvid lämpligen inläggas i omslag för skönstaxering. I den tredje omgången sorteras deklarationerna i deklarationsnummerordning och uppdelas på de olika nämnderna inom kommunen. Viss del av deklarationsmaterialet beräknas inkomma till lokal skattemyndighet efter det att huvuddelen av detta material överlämnats till taxeringsnämnderna. För sin sortering av detta material använder sig myndigheten av deklarationsnummerförteckningen. Arbetet med sorteringen av deklarationer och kontrolluppgifter för skattskyldiga, som upptas i inkomstlängden del B och C, avses skola fördelas mellan länsstyrelse och lokal skattemyndighet enligt samma principer som för närvarande tillämpas. I vissa hänseenden avviker arbetsrutinerna vid sorteringen av detta material från ovan beskrivna förfarande, främst med hänsyn till att taxeringsavierna för dessa skattskyldiga framställs i alfabetisk ordning. I huvudsak kominer dock arbetsrutinerna att bli likartade. CFU har i betänkande angående »lokal skattemyndighets arbetsuppgifter och organisation» föreslagit en avsevärt ökad medverkan i taxeringsarbetet från lokal skattemyndighets sida. Förslaget innebär bl a att myndigheten skall fungera som ett kansli åt de lokala taxeringsnämnderna, vilket bl a bör utföra viss förberedande deklarationsgranskning. Liksom för närvarande skall taxeringsnämnderna leverera färdigbehandlade deklarationer successivt till lokal skattemyndighet under april—juni. Nuvarande bestämmelser om att leverans skall ske inom en vecka efter varje sammanträde bör dock kompletteras med föreskrift om att nämndernas arbete skall bedrivas fortlöpande och vad gäller de lokala nämnderna att materialet i allt väsentligt skall ha levererats senast den 15 juni. För samtliga

207 taxeringsnämnder bör gälla, att deklarationsmaterialet skall levereras senast den 30 juni. Taxeringsnämnds arbetsrutiner kommer inte att undergå några större förändringar genom ADB-systemets genomförande. En viss lättnad i granskningsarbetet kan påräknas genom att i varje deklaration insorterats taxeringsavi, varigenom ett flertal för taxeringen erforderliga uppgifter finns lätt tillgängliga. Vidare kan nämnas att deklarationsblankettens sista sida avses skola erhålla en ny utformning. Detta förhållande medför dock inte att taxeringsnämnderna belastas med arbetsuppgifter utöver vad som åvilar dem i dagens läge. Hos lokal skattemyndighet skall av taxeringsnämnd överlämnade deklarationer undergå ytterligare granskning, huvudsakligen för kontroll att taxeringsnämndens beslutsanteckningar är så tydliga att de kan utgöra underlag för stansning av hålkort. Färdigberedda deklarationer skall av myndigheten levereras fortlöpande till datakontoret. På motsvarande satt som nu sker i anslutning till längdföringsarbetet bör lokal skattemyndighet,, om den upptäcker felaktigheter i taxeringen, underrätta taxeringsnämnden därom, så att rättelse kan ske. Under arbetets gång kan framkomma omständigheter som medför att taxeringsnämnden återfordrar deklaration, som av lokal skattemyndighet översänts till datakontoret för stansning. Att stansning ägt rum utgör i och för sig inte hinder för att taxeringsnämnd ä n d r a r ett redan fattat beslut rörande taxering. Taxeringsnämnds uppgiftslämnande till den årliga inkomststatistiken upphör i ADB-systemet. Erforderliga uppgifter framtas maskinellt på grundval av de uppgifter som tillförs skattebandet från deklarationsmaterialet. För att erforderliga uppgifter skall kunna hämtas ur detta material skall lokal skattemyndighet bestämma skattskyldigs yrkeskod och anteckna denna på taxeringsavin. Myndighetens arbete underlättas av att den yrkeskod som bestämts vid föregående års taxering finns angiven på avin. Vid sin granskning av deklarationsmaterialet skall lokal skattemyndighet vidare verkställa debiteringen i de tämligen sällsynta fall att skatt skall debiteras med beaktande av dubbelbeskattningsavtal. Verkställd uträkning av skattebelopp skall antecknas på deklarationen. Allt eftersom beredningen av deklarationerna blir färdig insänds de till datakontoret för stansning av hålkort. Arbetet med beräkning av pensionsgrundande inkomst avses skola påbörjas så snart sig göra låter. Med hänsyn till angelägenheten av att snabbt få in deklarationsmaterialet till datakontoret för stansning av taxeringsdata beräknas lokal skattemyndighets arbete med fastställande av pensionsgrundande inkomst komma att utföras sedan deklarationsmaterialet efter stansning återkommit från datakontoret. Beredning av deklarationer avseende B- och C-längdens skattskyldiga avses skola utföras av den myndighet som ombesörjt sorteringen av dessa. Rutinerna för beredningen kommer i stort sett att överensstämma med dem som

208 gäller för deklarationer avseende A-längdens skattskyldiga. Vid tillämpning av dubbelbeskattningsavtal skall dock deklarationen, när länsstyrelsen ombesörjer beredningen, överlämnas till lokal skattemyndighet för uträkning av skatt, innan deklarationen överlämnas till datakontoret för stansning. Stansningsarbetet på datakontoren beräknas skola vara avslutat i början av juli månad varefter hålkortens data överförs till skattebandet. På grundval av innehållet i skattebandet framställs inkomstlängder och förmögenhetslängder. Vad beträffar dessa handlingar kommer de i stort sett att få s a m m a utformning som i dagens system. Innehållsmässigt föreligger förutsättningar för en begränsning, utan att därigenom möjligheterna att lämna statistiska uppgifter försämras. Sålunda kommer uträknad statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift inte att redovisas i inkomstlängden. Uträknad förmögenhetsskatt kommer inte heller att redovisas i förmögenhetslängden. I viss utsträckning ersätts nu förekommande specialanteckningar i längderna genom utsättande av koder. Att avtal med främmande land skall tilllämpas vid skatteberäkning framgår endast av en kod. Samtidigt med längdframställningen som avses skola äga r u m i mitten av juli månad uträknas på maskinell väg, i den mån skattebelopp inte uträknats av lokal skattemyndighet med tillämpning av dubbelbeskattningsavtal, statlig och kommunal inkomstskatt, förmögenhetsskatt och folkpensionsavgifter. De uträknade beloppen lagras i skattebandet till kommande bearbetningar. För fullgörande av skyldigheten att lämna sammanställningar över taxeringsutfallet och statistiska uppgifter framställs erforderliga handlingar. Aviseringen till statistiska centralbyrån avses dock skola ske medelst överlämnande av magnetband, vara erforderliga uppgifter skall finnas registrerade. Lokal skattemyndighet eller länsstyrelse (tjänsteman åt vilken längdföringen uppdragits) avses liksom hittills skola svara för längdföringen, e h u r u denna i allt väsentligt skall utföras på maskinell väg. Så snart längderna (stommarna) framställts skall därför datakontoret översända dessa till vederbörande längdförare, som har att i erforderlig utsträckning kontrollera längdföringen. Nuvarande bestämmelser angående taxeringslängds underskrivande föreslås, som närmare framgår av specialmotiveringen till 68 § TF, skola upphöra att gälla. I stället avses det skola ankomma på längdföraren att med sin underskrift bestyrka att längden upprättats i enlighet med taxeringsnämndens beslut. Debitering av slutlig skatt m m

Som framgår av redogörelsen i föregående avsnitt innehåller skattebandet i mitten av juli månad uppgifter angående inbetald eller debiterad preliminär skatt, taxeringsnämndens beslut och på grundval därav uträknade belopp för statlig och kommunal inkomstskatt, förmögenhetsskatt samt folkpensionsavgifter. För debiteringen av slutlig skatt och därmed sammanhängande

209 arbetsuppgifter skall bandet tillföras uppgifter angående pensionsgrundande inkomst och tilläggspensionsavgifter, sjukförsäkringsavgifter, arbetsgivaravgifter, annuiteter samt krediterings- och debiteringsändringar. övergången till maskinell debitering medför att lokal skattemyndighet och i Stockholm överståthållarämbetet 1 i fortsättningen vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst, som skall angivas på debetsedel å slutlig skatt, befrias från vissa räkneoperationer. Till datakontoret skall endast lämnas uppgift angående dels bruttot av inkomst av anställning samt därå belöpande kostnadsavdrag, dels ock bruttot av inkomst av annat förvärvsarbete samt därå belöpande kostnadsavdrag. Erforderliga uträkningar för bestämmande av pensionsgrundande inkomst och tilläggspensionsavgifter sker helt på maskinell väg. Vid avisering till datakontor skall lokal skattemyndighet och överståthållarämbetet använda sig av taxeringsavierna. Som framgår av föregående avsnitt skall arbetet hos lokal skattemyndighet och överståthållarämbetet med fastställande av underlaget för beräkning av pensionsgrundande inkomst påbörjas så fort sig göra låter under taxeringsperioden. Redovisningen av materialet bör ske successivt allteftersom det färdigställs och avslutas i och med utgången av september månad under taxeringsåret. Efter erforderlig aktualisering av skattebandet har datakontoret att återställa avierna till den aviserande myndigheten. I fortsättningen avses dessa avier skola ersätta de nuvarande inkomstkorten. Försäkringskassornas avisering angående uträknade sjukförsäkringsavgifter avses skola gå till länsstyrelsernas datakontor och vara dessa tillhanda omkring den 1 september taxeringsåret. På grundval av aviseringen tillförs skattebandet de aviserade sjukförsäkringsavgifterna. Erforderliga uträkningar för tillämpning av bestämmelserna i 19 kap 2 och 6 §§ lagen om allmän försäkring angående avgiftsplikt och nedsättning av avgift utförs på datakontorets maskinanläggning. I de fall arbetsgivaravgift skall ingå i slutlig skatt avses riksförsäkringsverket skola avisera datakontoren erforderliga uppgifter. Aviseringen avses skola ske under september månad året näst efter utgiftsåret. För annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor föreslog uppbördsorganisationskommittén separat debitering och uppbörd. Nämnden har av skäl som redovisas i kap 14 frångått denna tanke och räknar med att annuiteterna på samma sätt som för närvarande skall debiteras som skatt. För den maskinella debiteringen skall lokal skattemyndighet årligen ur det material som för närvarande utgör myndighetens vägledning vid debiteringen sammanställa förteckningar, innehållande erforderliga uppgifter, som tillställs vederbörande datakontor. Aviseringen till datakontoren avses skola ske under september månad debiteringsåret. 1

I promemoria angående den lokala skattemyndigheten i Stockholm, dess arbetsuppgifter och organisation m m överlämnad till chefen för finansdepartementet den 16 december 1965 har nämnden föreslagit att arbetet med bestämmande av pensionsgrundande inkomst skall överflyttas från överståthållarämbetet till den lokala skattemyndigheten i Stockholm.

1 4 - 614545

210 För debitering av slutlig skatt krävs att de uppgifter som registrerats i skattebandet kan ändras intill den för debiteringen avgörande tidpunkten. Inkommer till datakontoret avisering, upptagande ändrade uppgifter angående arbetsgivaravgifter, sjukförsäkringsavgifter, annuiteter, preliminär skatt eller underlag för beräkning av pensionsgrundande inkomst, tillförs dessa skattebandet och ersätter där tidigare registrerade uppgifter. Vid beslut rörande ändrad taxering skall den nya taxeringen tillföras skattebandet. Maskinell uträkning av statlig och kommunal inkomstskatt, förmögenhetsskatt och folkpensionsavgift sker dock ej i dessa fall. I stället förfares så att lokal skattemyndighet uträknar dessa skatter och folkpensionsavgiften på grundval av den nya taxeringen. Av lokal skattemyndighet uträknade skatte- och avgiftsbelopp aviseras datakontoret som ombesörjer att de tillförs skattebandet. Skatteberäkning enligt förordningen om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar avses tills vidare skola ske på manuell väg. Bifaller lokal skattemyndighet ansökan enligt denna förordning i sådan tid att omräkningen av statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift kan iakttas vid debiteringen, tillförs de uträknade beloppen skattebandet och ersätter där på maskinell väg uträknade belopp. Manuell uträkning av folkpensionsavgift kan därutöver påkallas i det fall att den skattskyldiges pensionsförhållanden för året näst före taxeringsåret påverkas av beslut, varigenom skattskyldig retroaktivt tillerkänns folkpension. Inkommer efter ingången av juli månad taxeringsåret sådant beslut, skall lokal skattemyndighet med ledning av beslutet och uppgifterna i taxeringslängden avisera datakontoret det belopp varmed folkpensionsavgift skall utgå eller i förekommande fall att folkpensionsavgift inte skall utgå. För närvarande gäller vid debitering av slutlig skatt att sådant taxeringsbeslut eller sådan för debitering överlämnad handling skall beaktas, som kommit debiteringsförrättaren tillhanda senast den 20 november under taxeringsåret. Med den omläggning av debiteringsrutinerna, som följer av datasystemets genomförande, innebärande bl a att slutlig skatt avses skola debiteras på maskinell väg, kan denna bestämmelse inte utan olägenhet bibehållas oförändrad. Av skäl som närmare utvecklas i kap 14 har nämnden funnit att endast de uppgifter som kan aviseras datakontoret senast den 1 oktober taxeringsåret bör ligga till grund för debitering av slutlig skatt. I början av oktober månad avses den sista aktualiseringen av skattebandet skola ske innan det slutliga debiteringsarbetet påbörjas. I samband med denna aktualisering sker återstående uträkningar av skatte- och avgiftsbelopp samt pensionsgrundande inkomst. Till sist bestäms den slutliga skatten samt efter avräkning av preliminär skatt, kvarstående eller överskjutande skatt, varjämte ränta i förekommande fall påförs. Nu nämnda bearbetningar beräknas vara avslutade i mitten av nämnda månad. På grundval av innehållet i bandet utskrivs för kronofogdemyndighetens räkning förteckning eller

211 avier över sådana skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt som finns upptagna i myndighetens register. I förteckningen eller avierna skall kronofogdemyndigheten anteckna beslut om utmätning och kvittning samt uppgifter om avkortning. Vidare framställs på grundval av innehållet i bandet förteckning över sådana skattskyldiga med överskjutande skatt, vilkas taxeringar bör undersökas. Förste taxeringsintendenten skall i denna förteckning ange de skattskyldiga, vilkas överskjutande skatt bör innehållas i avvaktan på prövning av taxeringen. Sedan kronofogdemyndigheten respektive förste taxeringsintendenten vidtagit dessa åtgärder insänds förteckningarna eller avierna till uppbördssektionen. Efter vederbörlig behandling på uppbördssektionen överlämnas detta material till datakontoret, som har att tillse att gjorda anteckningar om kvittning m m tillförs skattebandet. I samband härmed tillförs skattebandet för sista gången adressändringsuppgifter. Aktualiseringen av skattebandet med adressuppgifter sker i första hand via personbandet. Denna aktualisering avbryts emellertid i början av juli månad taxeringsåret. Därefter tillförs adressuppgifter i samband med överföringen av taxeringsdata från deklarationsmaterialet. Efterföljande aktualisering avses helt skola bygga på avisering från lokal skattemyndighet som har att motta av skattskyldiga anmälda adressförändringar och att följa upp dylika ändringar i sitt register över de skattskyldiga. På grundval av det sålunda aktualiserade skattebandet framställs debiteringslängder (stommar) och debetsedlar å slutlig skatt. Debitcringslängd och debetsedlar kommer i stort sett att överensstämma med motsvarande handlingar i dagens system. Skilda debetsedelstyper kommer dock att användas för kvarstående och överskjutande skatt. Personnummer eller registreringsnummer avses i förening med koden för län skola utgöra debetsedelsnummer. För att särskilja debetsedelsnummcr utvisande slutlig skatt från debetsedelsnummer utvisande preliminär skatt har länskoden förhöjts med talet 30. Så kommer exempelvis Stockholms län som har koden 02 att på debetsedel avseende slutlig skatt angivas med 32. Så snart debiteringslängden (stommen) framställts, översänds den till vederbörande lokala skattemyndighet som i erforderlig utsträckning kontrollerar den verkställda debiteringen. Sedan debiteringen fastställts distribueras debetsedlarna av datakontoret till de skattskyldiga. I samband med den maskinella framställningen av debetsedlar och debiteringslängder framställs även vissa andra produkter. Därav må nämnas band för kreditering av kvarstående skatt och band för kontroll av överskjutande skatt som skall återbetalas medelst återbetalningskort. För allmän försäkringskassas räkning framställs en lista innehållande uppgift om fastställda pensionsgrundande inkomster. Då uträkning av pensionspoäng med fördel kan göras samtidigt som pensionsgrundande inkomst uträknas, avses uppgift om uträknad pensionspoäng skola medtas i listan. Som framgår av vad ovan sagts föreslås att begreppet slutlig skatt skall

212 ges ett i viss mån annat innehåll än det h a r i dagens system. Till följd av den nya tekniken kommer debitering av slutlig skatt och framställning av debetsedlar å sådan skatt att ske på maskinell väg. Omdebitering av kvarstående skatt, debitering av tillkommande skatt och framställning avdebetsedlar med ledning av sådan debitering avses skola ske på manuell väg. Arbetet därmed skall ombesörjas av lokal skattemyndighet. Beträffande omdebitering av kvarstående skatt, som helt eller delvis inte förfallit till betalning, medför datasystemets genomförande inte några betydande förändringar. Uppläggande av kreditkort skall dock inte förekomma. Avisering till länsstyrelsen skall endast ske genom insändande av omräkningsbeslut, som skall ligga till grund för aktualisering av bandet för kreditering av kvarstående skatt. Ändras beräkning av pensionsgrundande inkomst vid sådan tidpunkt, att uppgift därom inte kan angivas på debetsedel avseende slutlig skatt, skall lokal skattemyndighets beräkning ske utan medverkan av länsstyrelsens datakontor. Som ovan nämnts skall lokal skattemyndighet använda sig av taxeringsavin i stället för nuvarande inkomstkort för sina anteckningar. För avisering till försäkringskassa kommer myndigheten att ha tillgång till blanketter som ersätter de nuvarande inkomstavierna. De skäl som förestavat nämndens förslag att avlasta försäkringskassorna arbetet med uträkning av pensionspoäng gäller endast för de fall då arbetet därmed kan ske på länsstyrelsernas maskinanläggningar. På grund härav föreslås inte någon ändring i nuvarande arbetsfördelning i fråga om uträkning av pensionspoäng i de fall lokal skattemyndighet har att avisera försäkringskassa uppgift angående pensionsgrundande inkomst. De olika belopp som skall redovisas på debetsedel avseende tillkommande skatt skall uträknas och antecknas på kort i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning. På dessa kort antecknade uppgifter överförs till debetsedlarna. Nummer på debetsedel avseende tillkommande skatt har utformats i enlighet med vad tidigare sagts beträffande nummer på debetsedlar avseende preliminär och slutlig skatt, dvs person- eller registreringsnummer i förening med kod för län utgör debetsedelsnummer. Debetsedelsnummer utmärkande tillkommande skatt särskiljs från debetsedelsnummer utvisande andra skatteslag därigenom att länskoden förhöjts med talet 60. Så kommer exempelvis Stockholms län som har koden 02 att på debetsedel avseende tillkommande skatt angivas med 62. I samband med debiteringen av tillkommande skatt uppläggs även en motsvarighet till nuvarande kreditkort, som överlämnas till länsstyrelsernas uppbördssektion. Enligt vad ovan anförts angående skattekrediteringen skall uppbördssektionen på dessa kort för varje uppbördstermin göra anteckning angående inbetalda belopp med ledning av en lista som framställts på datakontoret.

KAPITEL 13 Genomförandet

Enligt statsmakternas beslut skall förberedelsearbetena bedrivas så att en datareform helt kan genomföras vid årsskiftet 1967/68. I det följande skall till behandling upptas huvuddragen av den slutliga anpassningen av nuvarande system till datasystemet samt det inledande driftsskedet. En första åtgärd härvidlag blir registeruppläggningen. Registeruppläggningen börjar med fastighetsbeståndet. Successivt sker sedan uppläggning av personregistren och slutligen de erforderliga skatteregistren. Underlaget för fastighetsregistreringen utgörs av en s k fastighetsuppläggningslängd dvs en utskrift av fastighetslängden, vari erforderliga rättelser och tillägg införts så att stansning kan ske utan tidsspillan och med minsta möjliga risk för missuppfattningar och feltolkningar. Alla data utom fastighetsnummer stansas på hålkort, som därefter överförs till magnetband. Nummersättningen av fastigheterna sker på maskinell väg. I därpå följande bearbetningar framställs fastighetsbandet och fastighetsavier till de lokala skattemyndigheternas aviregister. Vidare framställs stomme till 1967 års fastighetslängd. Tryckningen av fastighetsavier och stomme till fastighetslängd beräknas skola ske under tiden november 1966—mars 1967. Efter aktualisering av fastighetsbandet med under denna tid ackumulerade ändringar beräknas övergång till ADB-mässig redovisning av fastighetsbeståndet i full utsträckning kunna ske omkring den 15 mars 1967. I samband därmed nedläggs fastighetsplåtregistren. Beträffande Stockholms och Östergötlands län, där försöksverksamhet bedrivs i nämndens regi, har i två fögderier uppläggningen av fastighetsregistren redan genomförts samt övergång till maskinell drift i full utsträckning skett. Beträffande övriga fögderier i dessa län beräknas övergång till datamässig redovisning av fastigheterna vara genomförd ett år tidigare än i riket i övrigt. Även i Kopparbergs län har med hänsyn till de komplicerade fastighetsförhållandena i länet övergången i två fögderier förlagts till början av år 1966. I anslutning till fastighetsuppläggningen framställs på maskinell väg en fastighetsnummerlista, i vilken fastigheterna upptas församlingsvis i kameral följd och med angivande av fastighetsbeteckning och fastighetsnummer. Personuppläggningen utförs med fastighetsnummerlistan och en av-

214 skrift av mantalslängden för år 1967, den s k personuppläggningslängden, som underlag. Sistnämnda längd skall liksom fastighetslängden underkastas viss beredning genom införande av rättelser och tillägg. Bl a skall lokal skattemyndighet i längden anteckna preliminärskattekoden för samtliga skattskyldiga. Från fastighetsnummerlistan skall fastighetsnummer överföras till uppläggningslängden. Alla data i den sålunda kompletterade längden inklusive fastighetsnummer överförs till magnetband. I följande maskinbearbetningar uttas ett personband. Från detta band utskrivs bl a personavier till länsstyrelses, lokal skattemyndighets och pastors aviregister. Vidare framställs ett magnetband för skatteredovisningen upptagande fysiska personer, skattskyldiga i hemortskommunen. Dessa produkter beräknas skola framställas under tiden juni—september 1967. Efter aktualisering av personbandet med under denna tid ackumulerade ändringar sker övergången till full drift i ADB-systemet omkring den 1 september 1967 varvid personplåtregistret nedläggs. I försöksfögderierna har uppläggningsarbetena redan genomförts. Den datamässiga redovisningen av personbeståndet, som bedrivs i dessa fögderier, har dock endast försöksmässig karaktär, övergång till reguljär drift kommer att ske vid samma tidpunkt som för riket i övrigt. ADB-systemet för taxering och uppbörd skall träda i funktion fr o m årsskiftet 1967/68. Dock skall postens skatteavdelningar ombesörja uppbörden av den skatt som förfaller till betalning under uppbördsterminen i januari månad 1968. Skatteavdelningarna kommer därefter att avvecklas för att definitivt upphöra sedan summering av kreditkorten för uppbördsåret avslutats. F r o m den första uppbördsterminen för uppbördsåret 1968, som infaller i mars, kommer skatteavdelningarnas arbetsuppgifter att ombesörjas av datakontoren. Enligt den systemutformning som skisserats i tidigare avsnitt kommer de registerband, vilka skall användas som basregister vid skatteredovisningen, att huvudsakligen innehålla uppgifter för identifikation av de skattskyldiga. Innan basregistret kan användas för debitering, utskrift av debetsedlar m fl arbetsuppgifter utökas registerinnehållet bl a på grundval av data som lagrats i registerband från andra bearbetningar inom taxerings- och uppbördsarbetet. Sålunda bygger t ex debiteringen av preliminär B-skatt för visst inkomstår i stor utsträckning på data från det skatteband som innehåller uppgifter angående nästföregående års slutliga skatt. Den länk som gör det möjligt att sålunda på maskinell väg sammanföra uppgifter beträffande viss skattskyldig utgörs av den skattskyldiges identifikationsbegrepp, personeller registreringsnummer. Nu angivna förhållanden skapar vissa svårigheter vid en övergång från nuvarande system till ADB-systemet, huvudsakligen beroende på de skilda identifikationsbegreppen i dessa system. Ktt särskilt övergångssystem måste därför skapas som gör det möjligt att koordinera identifikationsbegreppen

215 och att från det material, som framställts i det gamla systemet, föra över de uppgifter som skall bearbetas i ADB-systemet. Med hänsyn till skattesystemets utformning kommer de ADB-bearbetningar som skall utföras under övergångsåret att hänföra sig till inkomståren 1966, 1967 och 1968. Enär förutsättningarna för uppläggningen av de register som skall användas för dessa tre år skiljer sig i väsentliga hänseenden, behandlas i det följande varje år för sig. Arbetena avseende inkomståret 1966 omfattar det avslutade arbetet med uppbörden av kvarstående skatt. I samband därmed skall vissa produkter såsom uppbördslistor, restlängder, indrivningshandlingar m m framställas. Härmed är datakontorets arbetsuppgifter för inkomståret 1966 slutförda. För redovisningen av kvarstående skatt på maskinell väg fordras att ett bandregister över den debiterade kvarskatten skapas. Uppgifter angående den debiterade skatten avses skola hämtas från kreditkorten. Enär det skulle innebära ett avsevärt merarbete att genomföra kvarskatteredovisningen med personnummer respektive registreringsnummer, avses det gamla debetsedelsnumret skola användas som identifikationsbegrepp. Kontroll och bokföring av skatten genomförs genom vissa modifieringar i datasystemet. De arbetsuppgifter avseende inkomståret 1967 som skall övertas i ADBsystemet är betydligt mer omfattande än motsvarande arbeten avseende inkomståret 1966. Preliminärdebetsedlar utfärdas samt uppbörd av preliminär skatt ombesörjs enligt nuvarande system. De återstående arbetsuppgifterna, kontroll och bokföring av fyllnadsinbetalningar, längdföring av åsatta taxeringar, uträkning av slutlig skatt samt utfärdande av debetsedlar a sådan skatt, bokföring av överskjutande och kvarstående skatt m m skall däremot utföras med hjälp av länsstyrelsernas maskinella anläggningar. Som tidigare nämnts framställs i samband med personuppläggningen ett skatteband över mantalsskrivna skattskyldiga, övriga kategorier skattskyldiga som skall ingå i skatteregistret behandlas ej inom personredovisningen. Magnetbandregister upptagande dessa skattskyldiga måste uppläggas genom en särskild rutin. Uppläggningen avses skola ske på grundval av 1967 års taxeringslängd. För icke mantalsskrivna skattskyldiga fysiska personer »inbor», samt under 1967 nyregistrerade skattskyldiga sker uppläggningen på grundval av avisering från lokal skattemyndighet. Uppläggningen avses skola bedrivas i stort sett enligt samma mönster som avses för person- och fastighetsuppläggningen. Jämsides med tillskapandet av detta bandregister framställs J-aviregister för de lokala skattemyndigheternas och datakontorens räkning. I ADB-systemet kommer inte att framställas någon motsvarighet till nuvarande stomme till inkomstlängd. Som ersättning för denna skall för taxeringsarbetet varje år uppläggas taxeringsavi för envar skattskyldig. Dessa taxeringsavier kommer att framställas i person-/registreringsnummerordning. De distribueras till lokal skattemyndighet i början av taxeringsåret

216 och skall användas vid sorteringen av deklarationsmaterialet. På de kontrolluppgifter och självdeklarationer som avlämnas till 1968 års taxering saknar emellertid arbetsgivare och skattskyldiga i stor utsträckning möjlighet att utsätta annat identifikationsbegrepp än det å debetsedel för preliminär skatt för år 1967 angivna debetsedelsnumret. En framställning av taxeringsavier utan uppgift angående detta debetsedelsnummer och i person-/registreringsnummerordning skulle i hög grad komplicera arbetet med deklarationssorteringen. För att underlätta sorteringsarbetet skall därför taxeringsavierna utöver person-/registreringsnummer samt deklarationsnummer innehålla det å debetsedel avseende preliminär skatt för år 1967 angivna debetsedelsnumret. Vidare skall taxeringsavierna framställas i debetsedelsnummerordning. I detta sammanhang kan även nämnas att taxeringsavierna för 1968 års taxering kommer att framställas utan uppgift angående vid taxeringen avdragsgilla belopp för kommunal inkomstskatt m m. En förutsättning för den nu skisserade lösningen är att skattebandet innehåller preliminärdebetsedlarnas nummer. Dessa nummer avses därför skola införas i uppläggningslängderna samt från dessa tillsammans med övriga uppgifter överföras till magnetbandregistren. Avräkning av preliminär skatt i samband med debitering av slutlig skatt enligt 1968 års taxering förutsätter att uppgifter om krediterad och debiterad preliminär skatt lagrats i skattebandet. Uppgifterna härom hämtas främst från kreditkorten. Sedan postens skatteavdelningar avslutat sin summering av kreditkorten tillförs uppgifterna skattebandet. Avvecklingen av postens skatteavdelningar medför att de fyllnadsinbetalningar som inflyter under första och andra uppbördsterminen 1968 inte kommer att noteras på kreditkorten. Beloppen kommer emellertid att inbetalas med angivande av det debetsedelsnummer som återfinns å debetsedel avseende preliminär skatt för 1967. Kontroll och maskinell bokföring av dessa belopp möjliggörs genom att det band, vara den preliminära skatten skall registreras, innehåller erforderligt identifikationsbegrepp. Sedan den preliminära skatten för inkomståret 1967 påförts skattebandet, kominer återstående bearbetningar i datasystemet rörande detta inkomstår helt att utföras enligt det ordinarie driftssystemet. Även vad avser redovisningen av skatt avseende inkomståret 1968 fordras speciella åtgärder för övergången till ADB-systemet. För debitering av preliminär B-skatt krävs att uppgift angående den slutliga skatten enligt 1967 års taxering tillförs preliminärskattebandet. Uppgifterna avses skola hämtas från debiteringslängden. Enär överföringen skall ske uteslutande med hjälp av de nya identifikationsbegreppen antecknas uppgifterna angående den slutliga skatten i en maskinframställd förteckning som innehåller personnummer respektive registreringsnummer. Med ledning av förteckningen stansas sedan hålkort som konverteras till magnetband. Överföringsarbetena beräknas skola påbörjas så snart debiteringslängden färdigställts och avslu*

217 tas under förra delen av januari månad 1968. Återstående arbetsuppgifter avseende inkomståret 1968 utförs helt enligt det nya systemet. I nu lämnad redogörelse har de problem som är förknippade med övergången från det i Stockholms stad tillämpade datasystemet till det av nämnden utarbetade rikssystemet inte berörts. Förberedelsearbetena härför kommer i flera avseenden att skilja sig från förberedelsearbetena för övergången i riket i övrigt. En förutsättning för förberedelsearbetena i staden är att de bedrivs på ett sådant sätt och i sådan takt att övergången till rikssystemet inom skilda redovisningsområden, fastighets-, person- och skatteredovisning, kan samordnas med omläggningen i länen. De åtgärder som erfordras för att anpassa det i staden tillämpade systemet till rikssystemet är emellertid av så speciell natur att de här inte skall upptas till behandling. Det biträde skatteavdelningen vid postkontoret i Göteborg lämnar sjömansskattekontoret med upprättande av sammanställningar utvisande summan av den sjömansskatt, som erlagts inom kommun jämte vissa andra administrativa områden, skall i fortsättningen lämnas av länsstyrelsens datakontor. Övertagandet av denna arbetsuppgift avses skola ske vid april månads utgång 1968, då skatteavdelningen beräknas ha slutfört sitt arbete beträffande sjömansskatten för inkomståret 1967. Till sist må anmärkas att ADB-systemets genomförande tills vidare inte kommer att påverka de arbetsuppgifter, som åvilar berörda myndigheter i samband med taxering av rörelseidkare till allmän varuskatt, uppbörd av sådan skatt m m.

KAPITEL 14 Speciell m o t i v e r i n g till ä n d r i n g i t a x e r i n g s f ö r o r d n i n g e n och uppbördsförordningen mfl författningar

De uppdragna riktlinjerna för ADB-systemets utformning innebär i princip endast att andra tekniska hjälpmedel än de nuvarande tas i anspråk. De grundläggande bestämmelserna, sådana som skall meddelas av Kungl Maj :t och riksdagen gemensamt, påverkas endast i ringa omfattning av det nya systemet. Däremot medför ADB-systemet att tillämpningsföreskrifterna till bl a UF och T F måste underkastas omfattande ändringar, vilket sammanhänger med att i dessa föreskrifter meddelas bestämmelser, som reglerar frågor av mera teknisk natur. Utöver de ändringar i berörda riksdagsfölfattningar som föranleds av ADB-systemet har nämnden funnit det lämpligt att föreslå vissa ändringar som inte kan sägas ha något omedelbart samband med omläggningen till detta system. Dessa ändringar avser dels vissa uppbördsfrågor, som det ansetts angeläget att beröra i förevarande sammanhang, dels vissa frågor av rent terminologisk natur för att anpassa författningstexten till andra författningsområden. Den redovisning för ADB-systemets utformning som lämnats i detta betänkande avviker i flera hänseenden från de redovisningar för systemet som lämnats i betänkanden framlagda av UOK. Vissa författningsändringar som påkallades enligt kommitténs betänkanden är inte längre aktuella. Därav må nämnas förslaget angående ersättande av det nuvarande skattekortet med ett personkort och angående separat debitering av annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor. Nämndens motivering för att frångå förslaget angående personkort redovisas i kap 8. Här skall därför endast beröras anledningen till att nämnden förordar ett bibehållande av nuvarande ordning för debitering och uppbörd av annuiteter. En separat debitering av annuiteterna förutsätter en centralisering av verksamheten till vederbörande länsstyrelse eller till en för hela landet gemensam central. Därvid har man att välja på att sammanföra det material, länsstyrelses beslut om återbetalning av lån och lagfartsförteckningar m m, som tjänar de lokala skattemyndigheterna till vägledning vid debiteringen, eller låta lokal skattemyndighet avisera en tilltänkt ny debiteringsförrättare erforderliga uppgifter. Av praktiska skäl har en sammanföring av detta material från de lokala skattemyndigheterna inte ansetts kunna

219 komma i fråga. Åläggs lokal skattemyndighet att avisera de uppgifter som skall ligga till grund för debiteringen, blir arbetsbelastningen hos myndigheten i stort sett densamma antingen annuiteterna debiteras separat av annan myndighet eller tillsammans med den slutliga skatten debiteras på maskinell väg. Enär kommitténs förslag således inte medför några besparingar hos lokal skattemyndighet, återstår således endast de besparingar som eventuellt kan göras på det centrala planet. Det fortsatta utvecklingsarbetet har visat, att de maskinella bearbetningarna vid debitering och uppbörd av skatt kan utformas på ett sådant sätt att annuiteterna, trots det ringa antalet, väl låter sig inpassa i systemet. Under sådana förhållanden ställer sig en separat debitering ur kostnadssynpunkt mindre fördelaktig än en debitering av annuiteterna i samband med den slutliga skatten. En separat debitering medför nämligen att man bl a måste räkna med särskilda kostnader för porto för utsändandet av inbetalningskort, för postal behandling i samband med inbetalningen och för redovisningskostnader m m utan att någon motsvarande kostnadsminskning uppnås vid debitering och uppbörd av skatt.

Taxeringsförordningen 4 §• Ändringen av paragrafens nuvarande lydelse betingas av förslaget till ny lolkbokf öringsförordning. 5§. I datasystemet används termen distrikt som särskild, i princip för internt bruk erforderlig beteckning för den minsta geografiska enhet, som måste kunna särskiljas dels med hänsyn till menighets beskattningsrätt och dels med hänsyn till indelningen i taxeringsdistrikt. Ett taxeringsdistrikt kan följaktligen komma att bestå av ett eller flera sådana särskilda distrikt men inte av del av sådant distrikt. Enligt förslaget skall länsstyrelsens beslut om taxeringsdistriktsindelning i vad avser lokala taxeringsdistrikt meddelas senast den 30 november året näst före det år som föregår taxeringsåret och inte som nu, senast den 30 november året näst före taxeringsåret. Tillbakaflyttningen av tidpunkten för beslutet är betingad främst därav att de uppgifter om indelning i distrikt, vilka skall fastläggas i fastighetsbandet, utan ändring skola därifrån överföras till personbandet och därifrån likaledes utan ändring till skattebandet. Länsstyrelses beslut rörande indelning i taxeringsdistrikt måste med hänsyn härtill föreligga vid sådan tidpunkt att de kan iakttas redan vid mantalsskrivningen för det år, mantalsår (tillika inkomstår), som föregår taxeringsåret. Om nämligen beslut om indelning i taxeringsdistrikt skulle meddelas vid senare tidpunkt än den föreslagna, skulle detta helt rubba principerna för den register-

220 föring m m som skall tillämpas i datasystemet. I detta sammanhang må erinras om att man i praktiken redan förfar så i större delen av landet, att man vid tidpunkten för indelningen i uppbördsdistrikt, vilken äger rum i början av året före inkomståret, beaktar den kommande indelningen i taxeringsdistrikt, ehuru länsstyrelsen inte fastställer denna indelning förrän senast den 30 november året näst före taxeringsåret. I realiteten innebär förslaget alltså att innehållet i stadgandet anpassas till den ordning som för närvarande råder på flertalet håll i landet. Beträffande de särskilda taxeringsdistrikten föreligger inte något behov av att flytta tillbaka tidpunkten för distriktsindelning, enär de ovan anförda tekniska skälen härvidlag inte gör sig gällande. 6§. Den föreslagna ändringen är endast av redaktionell art och innebär ingen ändring i sak. 16 § 1 mom I datasystemet skall länsstyrelsens datakontor maskinellt framställa stommar till inkomst- och förmögenhetslängder. Som närmare framgår av specialmotiveringen till 68 § föreslås att taxeringsnämnds ansvar för att innehållet i taxeringslängderna överensstämmer med de av nämnden verkställda taxeringarna skall upphöra. Det är med hänsyn härtill oegentligt att i fortsättningen säga att längdföringen skall verkställas för taxeringsnämnd. 68 §. Som ovan under 16 § 1 mom nämnts föreslås att taxeringsnämnds ansvar för innehållet i taxeringslängd skall upphöra. Omformuleringen av paragrafens första stycke är föranledd härav. Föreskriften i nuvarande fjärde stycket om att yrkesbeteckning skall antecknas i förmögenhetslängden har tillkommit för statistiska ändamål. I ADB-systemet kommer statistiska centralbyrån att erhålla magnetband med bl a förmögenhetsstatistik. Banden innehåller bl a kod för yrkesbeteckning. Mot bakgrund härav är det obehövligt att vid utskrift av förmögcnhetslängden ange yrkesbeteckning. Enligt 1928 års taxeringsförordning gällde, att taxeringslängd skulle undertecknas av taxeringsnämndens samtliga medlemmar. 1950 års skattelagssakkunniga framhöll i sitt betänkande med förslag till effektivare taxering (SOU 1954:24 s 189), att föreskriften att taxeringslängd skulle underskrivas av samtliga medlemmar i taxeringsnämnd i vissa fall vore ägnad att medföra onödig omgång. Enligt de sakkunniga torde det vara tillfyllest med underskrift av ordföranden och en ledamot samt konsulenten.

221 1955 års taxeringssakkunniga föreslog i sitt betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation (SOU 1955: 51 s 264) att taxeringslängd skulle underskrivas av taxeringsnämndens ordförande samt taxeringsassistenten. I prop 1956: 150 med förslag till taxeringsförordning, m m , (s 179), fann sig vederbörande departementschef i princip böra tillstyrka vad de sakkunniga föreslagit i fråga om underskrift av taxeringslängder. För att markera taxeringsnämndens ansvar för taxeringen torde enligt departementschefen emellertid längden böra undertecknas av ordföranden och de ledamöter, som utsetts att justera protokollet. I de distrikt där tjänstemannataxering införts torde längden härjämte böra kontrasigneras av taxeringsassistenten. Departementschefens förslag godtogs av riksdagen och bestämmelser i enlighet härmed intogs i 68 § sista stycket 1956 års taxeringsförordning. UOK berör i Betänkande I (SOU 1961: 4) endast i förbigående frågan om underskrift av inkomst- och förmögenhetslängder. Där föreslås (s 103), att dessa längder distribueras via länsstyrelserna till respektive taxeringsnämnder för underskrift och sedan vidarebefordras till lokal skattemyndighet. I remissyttrandena över kommitténs Betänkande I berördes underskriftsfrågan av några länsstyrelser och lokala skattemyndigheter. Sålunda framhåller överståthållarämbetet, att taxeringsnämnderna i praktiken — både med nuvarande ordning och kanske ännu mera i ett ADB-system — har små möjligheter att svara för längdernas riktighet. ÖÄ anser därför, att taxeringsnämndens ordförande och de ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll, i samband med omläggningen till ett nytt tekniskt system bör befrias från dem nu åvilande skyldighet att underteckna längderna. Ansvaret för innehållet i de på maskinell väg färdigställda längderna torde böra ses i ett större sammanhang, och vid kommitténs fortsatta arbete synes uppmärksamhet böra ägnas åt frågan, om inte den myndighet, som framställer de olika längderna, också lämpligen bör svara för dessas riktighet. Liknande åsikter framförs av länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län. Även några lokala skattemyndigheter har berört frågan. Uppbördsdirektören i Stockholm framhåller, att frågan om undertecknandet bör överhuvud omprövas i samband med omläggningen. Redan nu tillgår undertecknandet i inånga fall på sådant sätt att det måste anses som en meningslös formell åtgärd. Innan det föreskrivs att längdunderskrift skall ske också i fortsättningen, bör därför undersökas om den inte kan ersättas med en protokollsanteckning eller på annat sätt. Kronokamrer ar en i Uppsala framhåller bl a, att underskriftsförfarandet inte längre är stort annat än en formalitet; någon verklig kontroll att längderna är riktigt förda i överensstämmelse med taxeringsnämndens beslut lärer i allmänhet ej företas av dem som å nämndens vägnar undertecknar desamma. Det förefaller enligt kronokamreraren under sådana omständigheter vara en fördel om underskrivandet av taxeringslängderna slopas och underskrifterna p^, taxeringsnämndernas protokoll anses få gälla även för längderna. Liknande

222 s y n p u n k t e r a n l ä g g s av häradsskrivaren i Trögds fögderi och kronokamrerarna i Malmö och Örebro ä v e n s o m Föreningen Sveriges kronokamrer are. Underskriftsfrågan h a r u p p m ä r k s a m m a t s även av riksdagens justitieomb u d s m a n . Vid i n s p e k t i o n av l ä n s s t y r e l s e n i B l e k i n g e l ä n den 12 s e p t e m b e r 1960 u p p m ä r k s a m m a d e s , a t t enligt 1959 å r s p r o t o k o l l för visst t a x e r i n g s d i s t r i k t i n o m l ä n e t t a x e r i n g s n ä m n d e n h a d e u t s e t t två av l e d a m ö t e r n a att underteckna längderna samt två a n d r a ledamöter att justera protokollet. L i k a s å h a d e enligt 1960 å r s p r o t o k o l l för viss a n n a n t a x e r i n g s n ä m n d u t s e t t s en l e d a m o t »att j ä m t e o r d f ö r a n d e och k r o n o o m b u d e t » u n d e r t e c k n a s a m t l i g a l ä n g d e r och t v å a n d r a l e d a m ö t e r till j u s t e r i n g s m ä n för p r o t o k o l l e t . J O a n f ö r d e f ö l j a n d e i sitt i n s p e k t i o n s p r o t o k o l l : Enligt 68 § sista stycket taxeringsförordningen skulle taxeringslängd underskrivas av taxeringsnämndens ordförande och de ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll. Det vore således icke erforderligt att särskilt utse ledamöter av taxeringsnämnden att underskriva taxeringslängderna. Om — såsom anledning funnes att förmoda — vederbörande taxeringslängder underskrivits på sätt de påtalade protokollsanteckningarna utvisade, syntes längderna icke vara i det skick som förordningen föreskreve. Det vore av vikt att kontroll utövades därå, att så viktiga handlingar som taxeringslängderna vore underskrivna i författningsenlig ordning. I infordrat yttrande vitsordade Länsstyrelsen de framförda anmärkningarnas riktighet i och för sig samt upplyste, att Länsstyrelsen i syfte att förebygga en upprepning av påtalade felaktigheter avsåge att fästa taxeringsnämndernas uppmärksamhet på vikten av att taxeringslängderna underskrcves i författningsenlig ordning. I sitt yttrande kom Länsstyrelsen även in på frågan om nuvarande ordning kunde anses rationell och åberopade härutinnan vad Länsstyrelsen härom anfört i skrivelse den 21 september 1959 till riksdagens revisorer. »Föreskrifterna i (>8 § taxeringsförordningen om underskrift av taxeringslängd har vållat taxeringsnämnder och lokala skattemyndigheter många bekymmer. Om underskrift av representanter för taxeringsnämnd skall ha annat än formell betydelse, torde krävas att dessa fullständigt kollationerar längden mot deklarationsmaterialet, vilket innebär att de åläggs ett betydande, till synes meningslöst arbete. Det torde vara riktigare att lokala skattemyndigheten med vederbörlig underskrift på tjänstens vägnar intygar att längden upprättats i enlighet med taxeringsnämndens beslut samt att denna nämnd i sitt protokoll angiver att besluten riktigt utförts för envar skattskyklig på deklaration eller annan handling, som tillställts lokal skattemyndighet för längdföring.» I s k r i v e l s e d e n 27 d e c e m b e r 1961 till l ä n s s t y r e l s e n a n f ö r d e J O f ö l j a n d e : Enligt vad jag inhämtat har taxeringsintendenten i länet numera i ett med stöd av 59 § taxeringsförordningen utfärdat »meddelande rörande en del vid 1901 års taxering i Blekinge län aktuella taxeringsspörsmål m m» erinrat om den i 08 § taxeringsförordningen sista stycket lämnade föreskriften, att taxeringslängd skall underskrivas av taxeringsnämndens ordförande och de ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll. Länsstyrelsen har vidare enligt samma meddelande föreskrivit, dels att taxeringsnämnd inom en vecka efter sitt första sammanträde skall underrätta vederbörande lokala skattemyndighet om vilka personer som utsetts att justera nämndens protokoll, dels att lokal skattemyndighet skall övervaka att taxeringslängd underskrives i författningsenlig ordning.

223Med hänsyn till de av Länsstyrelsen och taxeringsintendenten sålunda vidtagna åtgärderna för att åstadkomma en bättre ordning i förevarande hänseende finner jag de vid inspektionen gjorda iakttagelserna icke påkalla vidare åtgärd från min sida. Vad slutligen angår av Länsstyrelsen i yttrandet framfört önskemål, att JO måtte medverka till en ändring av gällande bestämmelser rörande undertecknande av taxeringslängd får jag anföra följande. Att lokal skattemyndighet eller särskilt förordnad tjänsteman har att verkställa Jängdföring torde icke innebära, att taxeringsnämnden befrias från ansvaret för att vad som upptages i längden överensstämmer med nämndens beslut. Underskriften av längden anses sålunda innebära att vederbörande betygar att längden rätt redovisar taxeringsnämndens beslut (Taxeringshandbok av Hedborg m f 1 2:a uppl s 39). Vederbörande departementschef har under förarbetena till gällande taxeringsförordning (prop 150/1950 s 179 f) uttalat att för markering av taxeringsnämndens ansvar för taxeringen längden borde undertecknas av ordföranden och de ledamöter, som utsetts att justera protokollet. Med hänsyn till vad nu sagts om bakgrunden till gällande bestämmelser om hur taxeringslängd skall underskrivas anser jag mig — även om jag finner de av Länsstyrelsen framförda synpunkterna beaktansvärda — sakna tillräckliga skäl att förorda en ändring av hithörande för jämförelsevis kort tid sedan tillkomna författningsföreskrifter. Länsstyrelsens önskemål om författningsändring skall dock genom överlämnande av en avskrift av denna skrivelse bringas till statsrådets och chefens för finansdepartementet kännedom. Finansdepartementets rättsavdelning har därefter överlämnat JO:s skrivelse till UOK och därvid bl a framhållit, att de synpunkter på frågan som framkommer i skrivelsen knappast gjorde det aktuellt med en omedelbar ändring av taxeringsförordningen. Däremot vore det möjligt att hela institutet med underskrift av längder finge tas under omprövning vid en övergång till ADB-framställda längder. Frågan om taxeringsnämnds ansvarighet för taxeringslängderna och underskrivandet av sådana längder har några myndigheter berört i sina remissvar över en inom finansdepartementet i augusti 1964 upprättad promemoria med förslag till bestämmelser i syfte att förenkla förfarandet vid rättelse av vissa felaktigheter i taxering (stencil Fi 1964:5). Sålunda ifrågasätter riksrevisionsverket om inte taxeringsnämnd bör befrias från ansvaret för längdföring och uträkning av beskattningsbar inkomst, vilka åtgärder i praktiken utförs av lokal skattemyndighet. Överståthållarämbetet anför i denna fråga. Överståthållarämbetet bedömer det närmast som principiellt oriktigt att ålägga taxeringsnämnden, som i allmänhet och i vart fall i ett ADB-system saknar möjlighet att närmare kontrollera taxeringslängds innehåll, ansvaret för densamma.. Taxeringsnämndens ansvar för taxeringen synes böra stanna vid nämndens beslut sådant det framgår av anteckningarna på deklarationerna samt å övriga av nämnden till lokala skattemyndigheten avlämnade uppgifter för längdföringen. Ansvaret ior att uppgifterna i taxeringslängd överensstämmer med taxeringsnämndens, beslut bör därför överflyttas till längdförande myndighet. Härigenom skulle på ett enklare sätt än genom de i promemorian föreslagna bestämmelserna lokala skattemyndigheten kunna beredas möjlighet att rätta bl a felaktigt från deklaration till

224 taxeringslängd överförda belopp. Som en första åtgärd för att åstadkomma en ansvarsfördelning mellan taxeringsnämnd och längdförande myndighet föreslår överståthållarämbetet upphävande av föreskriften för taxeringsnämndens ordförande och ledamöter i taxeringsnämnden att underteckna taxeringslängd. I deras ställe bör längden undertecknas av den lokala skattemyndigheten och anses vara färdigställd dagen för undertecknandet. Stockholms stads uppbördsverk påpekar att underskrivandet av taxeringslängderna inte vållar problem när längderna framställs jämsides med taxeringar. Uppbördsverket fortsätter. Situationen är en annan då ADB tillämpas. Längderna framställs då sedan taxeringen avslutats och föreligger först någon gång i augusti. Någon längd att underskriva finns alltså inte då taxeringsnämnden avslutat sitt arbete. Stadgandet i 68 § gäller emellertid även ADB-framställda längder. Överståthållarämbetet har i sina förhållningsregler i anslutning till Kungl Maj:ts medgivande till maskinell framställning av längderna föreskrivit att uppbördsverket har att föranstalta om att taxeringslängderna sedan de färdigställts blir underskrivna i vederbörlig ordning. Uppbördsorganisationskommittén har i sina betänkanden ingenstädes berört frågan om underskrivandet men den är, enligt vad som under hand inhämtats, föremål för centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens uppmärksamhet. Uppenbart är att den måste tas upp till omprövning vid ADB-systemets allmänna införande. Det i Stockholm praktiserade förfarandet får anses utgöra en nödlösning. Att de ändringar, som vidtas vid längdföringen till ernående av överensstämmelse mellan längd och deklarationer, anses innefattade i den verkställda underskriften, torde väl ej föranleda erinran. Strängt taget torde det väl däremot inte vara möjligt att, som sker, med nuvarande bestämmelser rätta räknefel i samband med längdföringen. Som tidigare påpekats är det emellertid ofrånkomligt att så sker. I prop 1965: 131, som låg till grund för riksdagens beslut om införandet av den nya 72 a § i taxeringsförordningen, berördes icke frågan om taxeringsnämnds ansvarighet för taxeringslängderna och ej heller frågan om underskrivandet av desamma. Nämndens överväganden och förslag Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för tidigare ställningstaganden till underskriftsförfarandet framstår i nuvarande system underskrivandet av taxeringslängd vid årlig taxering nära nog som en ren formalitet. I datasystemet skulle ett underskriftsförfarande beträffande inkomst- och förmögenhetslängderna enligt nu gällande bestämmelser i ännu högre grad än nu bli en formalitet. Med hänsyn härtill synes det motiverat dels att befria taxeringsnämnds ordförande jämte justeringsmän från åliggandet att underskriva taxeringslängd och dels att överflytta ansvaret för längdens innehåll till vederbörande längdförare. Datakontoret skall ansvara för att längdmaterialet är i fullgott skick och att den maskinella bearbetningen blivit riktigt utförd i enlighet med därför gällande föreskrifter. Det skall åvila vederbörande längdförare att i erforderlig utsträckning kontrollera riktigheten av de i den maskinframställda stommen införda uppgifterna. Regel-

225 mässigt skall det vara fullt tillräckligt med en i mycket begränsad omfattning genomförd stickprovskontroll. Skulle vid en sådan kontroll upptäckas felaktigheter, bör givetvis kontrollen vidgas. Sedan stomme till inkomst- och förmögenhetslängd blivit i vederbörlig ordning kontrollerad och rättad, bör den underskrivas av den lokala skattemyndigheten (vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen). Stomme till fastighetslängd, som upprättas de år då särskild fastighetstaxering äger rum, underskrivs av lokal skattemyndighet sedan stommen kompletterats med ledning av deklarationer och andra handlingar, som överlämnats av taxeringsnämnd. Genom underskriften avses skola bestyrkas att innehållet i längden står i överensstämmelse med de av taxeringsnämnden beslutade taxeringarna. Om det sedermera skulle uppdagas att i taxeringslängden förekommande uppgift om viss persons taxering inte står i överensstämmelse med taxeringsnämndens beslut, sådant detta framgår av anteckningar på deklarationen, skall ändock den längdförda uppgiften gälla intill dess att längdföringen i vederbörlig ordning rättats. I enlighet härmed föreslås att taxeringsnämnds ansvar för att innehållet i taxeringslängd står i överensstämmelse med nämndens beslut skall upphöra, att på den längdförande myndigheten skall överflyttas ansvaret för att av taxeringsnämnd beslutade taxeringar blir rätt återgivna i taxeringslängd samt att taxeringslängd skall underskrivas av den myndighet som ombesörjt längdföringen. Inom nämnden har övervägts huruvida det är erforderligt att i T F ha en föreskrift som reglerar skyldigheten att vid den årliga taxeringen underskriva taxeringslängderna och därmed underskrivarens ansvar för deras innehåll. Nämnden finner emellertid att en sådan föreskrift inte är av den art, att den bör meddelas i författning, tagen med riksdagen. Föreskrifter härom bör i stället meddelas av Kungl Maj:t i administrativ ordning. För att ge Kungl Maj :t bemyndigande härtill har därför i paragrafens femte stycke uttrycket förande utbytts mot upprättande. Nämnden föreslår således, att paragrafens sista stycke skall utgå, och att underskriftsförfarandet i stället regleras i TK. I ovanstående redogörelse för nämndens ställningstagande har upprättandet av varuskattelängd inte berörts. Enligt nämndens mening bör den längdförande myndigheten svara för upprättandet även av sådan längd. Enligt 24 § förordningen om allmän varuskatt skall TF:s bestämmelser om taxering i tillämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å taxering till allmän varuskatt. Genomförs den föreslagna ändringen av 68 § T F bortfaller den föreskrift enligt vilken varuskattelängd skall underskrivas. Erforderliga föreskrifter därom bör lämpligen intas i varuskattekungörelsen. De skäl som anförts för förslaget att taxeringslängd vid den årliga taxeringen skall underskrivas av vederbörande längdförare — lokal skattemyndighet eller länsstyrelse — kan inte åberopas för en liknande ordning beträffande underskrift av fastighetslängd som upprättas vid allmän fastig\b~614545

226 hetstaxering. Sådan längd skall nämligen föras av taxeringsnämndens ordförande. Nämnden har i sitt betänkande angående lokal skattemyndighets arbetsuppgifter och organisation funnit att lokal skattemyndighet bör medverka vid längdföringen av fastighetstaxeringsnämnds beslut. Om en sådan ordning kommer till stånd, kan frågan angående underskriftsförfarandet komma i ett annat läge. Mot bakgrund härav och med hänsyn till att nästa allmänna fastighetstaxering inte kommer att äga rum förrän tidigast år 1970 har nämnden inte funnit det påkallat att för närvarande till behandling uppta frågan om underskrift av fastighetslängd, som upprättas vid allmän fastighetstaxering.

Förordningens bestämmelser i fråga om tidpunkten för beslut om indelning lokala i taxeringsdistrikt avses skola tillämpas redan före den 1 januari 1968. Indelningen i sådana distrikt bör för 1968 års taxering beslutas mot slutet av år 1966 och för 1969 års taxering senast den 30 november 1967.

Uppbördsförordningen 2§. Som framgår av systembeskrivningen har den tidpunkt som skall vara avgörande för skillnaden mellan slutlig och tillkommande skatt flyttats tillbaka från den 20 november till början av oktober månad. Slutlig skatt avses skola debiteras på grundval av uppgifter, som tillförs skattebandet senast de första dagarna i oktober månad taxeringsåret. Detta förslag till ändring av nuvarande ordning för debitering av slutlig skatt är betingat av bl a driftsekonomiska skäl. Systemutformningen gör det möjligt att utnyttja de maskinella hjälpmedlens fördelar genom att stegvis i ett sammanhang genomföra mycket omfattande bearbetningar, nämligen uträkning av slutlig skatt, aktualisering av skattebandet med beslut angående kvittning m m samt till sist utskrift av debiteringslängder och debetsedlar. Maskinella bearbetningar för att ändra den slutliga skatt, som tidigare uträknats och varom uppgift lagrats i skattebandet, skulle rubba den skisserade arbetsgången och härigenom försvåra ett ekonomiskt och rationellt utnyttjande av de maskinella hjälpmedlen. Ett sådant förfarande skulle även medföra ett betydande manuellt merarbete hos länsstyrelsen. För närvarande utgör de prövningsnämndsbeslut m m som inkommer till lokal skattemyndighet under tiden mellan den 1 oktober och den 20 november taxeringsåret en relativt liten del av det totala antalet sådana beslut som inkommer efter den förstnämnda tidpunkten. Den föreslagna omläggningen

227 synes ur berörda skattskyldigas synpunkt inte vara av väsentlig betydelse. Skall debitering ändras föreligger nämligen möjlighet att relativt snabbt verkställa erforderliga omräkningar och expediera utgående handlingar. Mot bakgrund av vad ovan anförts har nämnden inte funnit värdet av att bibehålla nuvarande bestämmelser angående debitering av slutlig skatt oförändrade svara mot det mer arbete och de merkostnader, som skulle bli följden därav. Enligt gällande bestämmelser är frågan, huruvida skatt skall debiteras som slutlig skatt eller som tillkommande skatt, beroende av när taxeringsbeslut eller för debitering överlämnad handling inkommit till den lokala skattemyndigheten. Som framgår av systemredovisningen avses slutlig skatt skola debiteras på grundval av ett debiteringsunderlag som till viss del tillställs datakontoret av den lokala skattemyndigheten och till viss del inkommer till datakontoret utan att ha passerat den lokala skattemyndigheten. Debiteringsunderlaget inkommer till datakontoret dels i form av maskinellt läsbara media såsom magnetband eller hålkort, dels i form av handlingar, varur erforderliga uppgifter överförs till hålkort för att bli maskinellt läsbara. När ett län betjänas av maskinanläggning i annat län, beräknas avisering i form av magnetband eller hålkort skola gå direkt till maskinanläggningen, medan avisering medelst handling skall gå till datakontoret i länet. På sistnämnda datakontor skall därefter med ledning av uppgifterna i handlingarna stansas hålkort som översänds till datakontoret med maskinanläggning för bearbetning. Under angivna omständigheter har det inte ansetts lämpligt att anknyta definitionen av slutlig skatt till det förhållandet att beslut eller handling skall ha inkommit till den lokala skattemyndigheten eller det datakontor som skall betjäna myndigheten. Vidare har det ansetts önskvärt att bestämma den avgörande tidpunkten på ett sådant sätt att den lokala skattemyndigheten erhåller ett visst utrymme för sin bedömning om debitering skall ske i form av slutlig skatt. Med slutlig skatt bör sålunda förstås skatt som debiteras på grund av taxeringsbeslut, som meddelats i sådan tid att det kan beaktas vid debitering senast den 1 oktober under taxeringsåret eller skatt som debiteras i sammanhang därmed. I anslutning till omarbetningen av definitionen av slutlig skatt har därtill svarande omarbetning av definitionen av tillkommande skatt vidtagits. Uppbördsutredningen har i sitt betänkande »Uppbördsfrågor I» (SOU 1965: 23) föreslagit att definitionen av tillkommande skatt skall utformas på sådant sätt att därav framgår att den s k nettometoden skall tillämpas vid omdebitering på grund av taxeringsbeslut m m. Nämnden har vid sin omarbetning av stadgandet beaktat utredningens förslag i detta hänseende. 22 §. SON, vars utredningsarbete angående ökad mekanisering av folkbokföringsoch uppbördsväsendet föregick uppbördsorganisationskommitténs under-

228 sökningar, framlade resultatet av sitt arbete i två promemorior angående hålkortssystem respektive angående elektroniskt databehandlingssystem inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. Gemensamt för båda förslagen var en förändring dels beträffande arten och omfattningen av länsstyrelsens arbetsuppgifter på uppbördsområdet, dels beträffande länsstyrelsens ställning i förhållande till andra organ inom uppbördsväsendet. Sistnämnda förändring innebar att länsstyrelsen skulle ersätta lokal skattemyndighet såsom debiteringsförrättare. UOK utgick i sina betänkanden i stort sett från de tankegångar som förestavat organisationsnämndens systemutformning och den därav följande förändringen i berörda myndigheters ställning inom uppbördsväsendet. Nämnden har vid omprövning av frågan angående vilken myndighet, som skall anses som debiteringsförrättare, funnit att, därest länsstyrelse skulle anses vara den myndighet som debiterar skatt och utfärdar debetsedlar, därav skulle följa olägenheter av praktisk och principiell natur. Dessa olägenheter sammanhänger med att möjligheterna till omedelbar kontakt mellan allmänhet och debiteringsförrättare skulle försvåras med därav följande konsekvenser. Vidare skulle nuvarande instansordning rubbas i väsentliga avseenden därigenom att kammarrätten skulle komma att utgöra första instans för upptagande av besvär över debiteringsförrättares beslut. Mot bakgrund härav har vidareutvecklingen av ADB-systemet skett utifrån den förutsättningen att lokal skattemyndighet skall vara den myndighet som beslutar angående debitering och utfärdande av debetsedlar. För myndighetens vidkommande inträffar i princip ingen annan förändring genom övergången till datasystemet än att myndigheten i större utsträckning än i nuvarande system får vissa delar av debiteringsarbetet utfört med hjälp av länsstyrelsernas tekniska utrustning. Länsstyrelserna, som hittills tillhandahållit de lokala skattemyndigheterna adressmaskintryckta stommar till debiteringslängder och debetsedlar, skall i framtiden ge ökad service genom utskrift av kompletta stommar till debiteringslängder, debetsedlar avseende slutlig skatt m m. I ansvaret för att debiteringen blir riktig skall länsstyrelsen bära sin del, bl a för att de maskinella bearbetningarna sker i enlighet med meddelade föreskrifter. Här berörda förhållanden har ansetts i UF böra komma till uttryck genom en bestämmelse av innebörd att Kungl Maj :t bestämmer i vilken omfattning länsstyrelse skall medverka i debiteringsarbetet. 23 §. »Generalpoststyrelsen» har enligt KK den 18 december 1964 om ändrad benämning av generalpoststyrelsen ersatts med poststyrelsen. 32 §. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lokal skattemyndighets beslut rörande debitering av skatt komma till uttryck i en skriven handling, upp-

229 bördskort eller debiteringslängd. Utgående expeditioner av dessa beslut, debetsedlar, skall enligt 33 § uppta på uppbördskortet eller i debiteringslängden angivna uppgifter. Som framgår av redogörelsen för systemutformningen kommer lokal skattemyndighets beslut rörande debitering av skatt att registreras dels i magnetbandregistren, dels i vissa handlingar varav innehållet i magnetbandregistren kan utläsas. Dessa handlingar kommer således att i datasystemet ersätta uppbördskorten i nuvarande system. Att i paragrafen specifikt angiva de handlingar, vari debiteringsförrättarens beslut angående grunderna för beräkning av preliminär A-skatt och rörande debitering av skatt skall upptagas, har inte ansetts behövligt. En uppräkning av dessa handlingar skulle dels tynga författningstexten, dels försvåra en anpassning till de lösningar av teknisk natur som eventuellt kan framkomma i det rationaliseringsarbete som beräknas pågå efter datasystemets genomförande. Nämnden föreslår därför att i 32 § endast anges att debiteringsförrättarens beslut skall upptagas i särskild handling och att det överlåtes åt Kungl Maj :t att närmare föreskriva vilka handlingar som skall förekomma. 33 §. Ändringen i första stycket, som är av formell natur, föreslås vidtagen i anslutning till omskrivningen av 32 §. I 33 § andra stycket lämnas föreskrifter rörande utfärdandet av skattekort. Skattekortet skall av skattskyldig, som har att erlägga A-skatt, frånskiljas innan debetsedeln överlämnas till arbetsgivaren. Arbetstagaren får således behålla en handling, som innehåller uppgift om hans debetsedelsnummer för året ifråga jämte vissa andra uppgifter. Härigenom underlättas bl a skatteinbetalning, då arbetsgivaren eller arbetstagaren inte h a r tillgång till debetsedeln och inbetalningen av skatt alltså måste ske på a n n a t sätt än medelst skatteanvisning. För skattskyldig fysisk person, som h a r att erlägga B-skatt i hemortskommunen, kommer skattekortet främst till användning såsom intyg att den skattskyldige inte har att erlägga A-skatt. Det sist sagda gäller även vissa i utlandet bosatta fysiska personer som har att erlägga preliminär B-skatt. För de nämnda grupperna skattskyldiga synes vidare skattekortet kunna underlätta kontakten mellan skattskyldig och lokal skattemyndighet. För skattskyldiga tillhörande vissa grupper, nämligen utbor, dödsbon, familjestiftelser samt juridiska personer som redovisas i inkomstlängden del B och C, saknar skattekort däremot betydelse eftersom de alltid själva förfogar över vederbörlig debetsedel. Med hänsyn härtill saknas anledning att i fortsättningen utfärda skattekort för skattskyldig tillhörande någon av dessa grupper. Den i 33 § andra stycket föreslagna ändringen är föranledd härav. 15-614545

230 35 §. Bestämmelsen om den adress under vilken debetsedel skall tillställas den skattskyldige har ansetts k u n n a utgå. Eventuellt erforderliga föreskrifter härom bör utfärdas i administrativ ordning. Det sagda gäller även 37 och 38 §§. 45 § 1 mom I enlighet med förslaget till ny folkbokföringsförordning har »länsbyrå för folkbokföringen» ersatts med ordet länsstyrelsen. 53 § 1 och 3 mom 1 mom. Flertalet ändringar i paragrafens lydelse sammanhänger med att postens skatteavdelningar skall upphöra och deras arbetsuppgifter övertas av länsstyrelserna. »Fast postanstalt» och »girokort» har i enlighet med den terminologi som numera används i allmänna poststadgan ersatts med postanstalt och gireringskort. För närvarande skall arbetsgivare med minst två arbetstagare tillsammans med skatteanvisningar insända summerad förteckning över de olika skattebeloppen. Sådan förteckning används av postens skatteavdelning för avstämning mot inbetald likvid innan på skatteanvisningarna noterade belopp stansas. I ADB-systemet sker avstämning av inbetald likvid mot skatteanvisningarnas belopp på maskinell väg. Skulle därvid avstämning inte erhållas utskrivs automatiskt en summerad lista över skatteanvisningarnas belopp. Med ledning av denna lista vidtas därefter felsökning, vilken i förekommande fall kan kräva kontakt med arbetsgivaren. En av arbetsgivaren upprättad förteckning över de olika skattebeloppen kommer under sådana förhållanden att få en mycket liten betydelse för kontrollen av skatteredovisningarna. Härtill kominer att felfrekvensen i arbetsgivarnas redovisning är relativt ringa och att det arbete som det innebär för arbetsgivarna att upprätta förteckningar över skattebeloppen knappast kan anses svara mot ett föreliggande behov. Nämnden föreslår mot bakgrunden härav att föreskriften angående arbetsgivares skyldighet att insända här berörd förteckning skall utgå. I prop 1960: 118 (s 7), som låg till grund för riksdagens beslut angående sådan ändring av 53 § att det för tillstånd till summarisk skatteredovisning stadgade minimiantalet arbetstagare inte skulle gälla för statliga myndigheter och att ansökningsförfarandet för dessa myndigheter skulle ersättas med ett anmälningsförfarande, uttalade departementschefen bl a. »I något yttrande har ifrågasatts om inte en uppmjukning av villkoren för summarisk skatteredovisning bör komma till stånd även för andra arbetsgivare. Emellertid framgår av vad uppbördsorganisationskommittén anfört att kommittén har

231 sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. Med hänsyn härtill torde längre gående åtgärder på området inte böra vidtagas nu.» Den summariska skatteredovisningen ställer sig i ADB-systemet liksom i nuvarande system fördelaktig för uppbördsmyndigheterna därigenom att antalet bokföringsposter per löntagare och år nedbringas från sex till en. Det må därtill framhållas att datakontorens stansningsdetaljer beräknas bli h å r t belastade under de perioder då skatteredovisningarna skall stansas. I den mån arbetsgivarna begagnar sig av summarisk skatteredovisning lättas trycket på stansningsdetaljerna under fem av uppbördsterminerna. Vad arbetsgivarna beträffar är det ett förhållandevis ringa antal, som hittills visat det intresse för denna redovisningsform som man kunnat förvänta. Det torde dock finnas anledning att antaga att intresset kan ökas därest kretsen av arbetsgivare, som kan erhålla tillstånd, vidgas och därest uppbördsmyndigheterna på lämpligt sätt fäster arbetsgivarnas uppmärksamhet på denna redovisningsform. Den återhållsamhet som tidigare visats då det gällt att vidga möjligheterna för arbetsgivarna att begagna sig av det förenklade förfarandet sammanhänger bl a med den kontroll av skatteredovisningarna, som verkställs med hjälp av förfrågningar till skattskyldiga för vilka debetsedel å preliminär A-skatt utfärdats men för vilka notering angående skatteinbetalning saknas. Förfrågan skall dock ej göras om notering angående skatteinbetalning saknas på grund av att arbetsgivaren tillämpar summarisk skatteredovisning. Vidgas kretsen av skattskyldiga som omfattas av summarisk skatteredovisning, minskar självfallet omfattningen av denna kontroll av skatteredovisningarna. Emellertid har nämnden i sitt betänkande angående lokal skattemyndighets arbetsuppgifter och organisation föreslagit att förfarandet med stickprovskontroll genom förfrågningar hos skattskyldiga slopas. Genomförs nu nämnda förslag, påverkas inte arbetsgivarkontrollen på skatteområdet, därest kretsen av skattskyldiga som omfattas av summarisk skatteredovisning vidgas. De nuvarande bestämmelserna har givits en sådan utformning att rätten till summarisk skatteredovisning endast skall tillkomma sådana arbetsgivare, gentemot vilka anmärkning inte kan riktas med avseende på sättet för verkställande av skatteavdrag och redovisning av innehållna belopp och som därjämte har en välordnad avlöningsbokföring. Därest en väsentlig utökning av den krets arbetsgivare som tillämpar summarisk skatteredovisning skall åstadkommas, utan att säkerhetskravet eftersatts, torde det ligga närmast till hands att jämställa kommunal myndighet med statlig myndighet och att för andra arbetsgivare sänka minimiantalet anställda till femtio. Någon anledning att av säkerhetsskäl bibehålla ansökningsförfarandet och minimiantalet arbetstagare för kommunala myndigheter torde knappast föreligga. Vad angår andra arbetsgivare med ett så stort antal anställda som minst femtio torde dessa i allmänhet ha en fullt tillfredsställande löne-

232 bokföring och fullgöra sina skyldigheter i samband med uppbörden av skatt på ett godtagbart sätt Mot bakgrund av angivna förhållanden finner nämnden det befogat att föreslå att ansökningsförfarandet för kommunala myndigheter ersätts med ett anmälningsförfarande och att minimiantalet arbetstagare sänkes till femtio för övriga arbetsgivare. 3 mom. Med hänsyn till postens förändrade ställning inom uppbördsväsendet har i momentet angivna befogenheter överflyttats till centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. 57 §. Uppgifter om inbetald skatt förs i fortsättningen endast i uppbördslista eller vad avser tillkommande skatt å särskilt kort som upplagts för envar skattskyldig. Å vilken handling uppgift angående inbetald skatt skall antecknas torde inte närmare behöva angivas i förordningen. 70 § 2 mom Enligt 84 § UF äger lokal skattemyndighet vidtaga erforderlig rättelse, om skattskyldig förmenar att skatt påförts obehörigen eller med oriktigt belopp eller att överskjutande preliminär skatt tillgodoräknats med för lågt belopp eller att debetsedeln är behäftad med fel. Uppkomna felaktigheter rättas vidare om felet ä r till den skattskyldiges nackdel enligt 68 § UF av länsstyrelsen. Är felet till hans fördel, sker rättelse enligt 70 § UF likaledes av länsstyrelsen. Jämlikt 10 § uppbördsreglementet för Stockholm äger överståthållarämbetet uppdraga åt uppbördsdirektören att fastställa belopp enligt 70 § 2 mom UF. Skattebelopp som fastställs enligt sistnämnda stadgande debiteras i regel som tillkommande skatt. Enär debiteringsåtgärder ankommer på lokal skattemyndighet medför detta en viss omgång för utkrävande av skattebelopp när det först skall fastställas av länsstyrelse. Beslut rörande debitering av slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt innefattar oftast olika åtgärder av ren verkställighetsnatur. De fel, som uppkommer vid meddelande av sådana beslut, torde som regel bero på felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende. Avgörande skäl för att förbehålla länsstyrelse befogenhet att rätta fel, varigenom skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd eller varigenom preliminär skatt blivit gottskriven med för högt belopp, torde med hänsyn härtill inte föreligga. För att underlätta debiteringsarbetet föreslår nämnden därför att det i fortsättningen skall ankomma på lokal skattemyndighet, såvida inte beslut skall meddelas i anledning av underrättelse från riksrevisionsverket, att fastställa det belopp skattskyldig h a r att erlägga enligt 70 § 2 mom. Någon särställning för uppbördsverket i Stockholm synes i fortsättningen inte erforderlig.

233 Enär det för närvarande ytterligt sällan torde förekomma att den skattskyldige finner sig ha anledning att bestrida rättelse som ifrågasätts, har nämnden funnit det befogat att föreslå inskränkning i skyldigheten att höra den skattskyldige innan skattebeloppet fastställs. Anvisningar till 39 §. Den fortgående rationaliseringen på kontorsområdet har medfört att vissa arbetsgivare beräknar skatteavdrag för sina anställda med hjälp av maskiner för automatisk databehandling. Därvid använder sig arbetsgivarna som regel av maskinprogram, som inte alltid tillåter att skatteavdragen beräknas exakt enligt tillämplig skattetabell. Nämnden har därför i ett flertal fall medgivit att arbetsgivare tills vidare må beräkna preliminär A-skatt för arbetstagare till annat belopp än som angives i skattetabell under förutsättning att skattebeloppet i varje särskilt fall inte kommer att avvika från motsvarande belopp i tabellen med mer än två kronor. Det kan förväntas att den krets av arbetsgivare som använder sig av ifrågavarande metod för beräkning av skatteavdrag kommer att vidgas och att behovet av att göra avvikelser från skattetabellerna kommer att bestå under en förhållandevis lång tid. Mot bakgrund därav torde det vara motiverat att inskriva bestämmelser som ger nämnden befogenhet att under de förutsättningar i övrigt, som skall gälla vid skatteberäkningen, lämna generella medgivanden angående avvikelser från skattetabellerna.

De förslag till ändringar i uppbördsförordningen som nämnden framlagt, bör i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1968. Beträffande preliminär skatt avseende inkomståret 1967 samt tillkommande skatt, som skall inbetalas under januari månad 1968, skall dock äldre bestämmelser i 53 och 57 §§» gälla enär uppbörden av sådan skatt skall omhänderhas av postens skatteavdelningar. Lagen om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan 1§. Föreslagna ändringar är inte betingade av datareformen utan är huvudsakligen följdändringar av lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse, nr 436. Begreppet »avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller betjäning» föreslås således ändrat till församlingsskatt (jfr 82 § församlingsstyrelselagen). Församlings beslutanderätt utövas av kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma (4 § församlingsstyrelselagen). Om församling har mer än 1000 invånare, skall beslutanderätten utövas av kyrkofullmäktige, i annat fall

234 kan den utövas å kyrkostämma. Flertalet av rikets omkring 2 500 församlingar har mer än 1 000 invånare (prop 1961: 70 s 159) och eftersom normalfallet således är, att beslut fattas av kyrkofullmäktige, bör den nuvarande lydelsen »kyrkostämmas beslut eller eljest» ändras till kyrkofullmäktiges beslut eller eljest. Vidare bör begreppet »kommunalutskylder» ändras till kommunalskatt. 2§. Jämlikt 1 § föreligger rätt till skattenedsättning för den som för inkomståret är mantalsskriven här i riket men som vid ingången av inkomståret inte tillhör svenska kyrkan. Enär det regelmässigt framgår av vederbörlig debiteringslängd huruvida en person tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret eller ej, har för att underlätta det tekniska förfarandet vid debiteringen föreskrivits att lokal skattemyndighet skall utgå ifrån att uppgifterna i stomme till debiteringslängd är riktiga där ej annat visas. Som framgår av systemredovisningen kommer lokal skattemyndighets arbetsuppgifter i samband med debitering av slutlig skatt att genom datasystemets införande genomgå stora förändringar. Debitering av slutlig skatt skall för myndighetens räkning ske på maskinell väg hos länsstyrelsens datakontor. Stomme till debiteringslängd kommer härigenom att framställas vid en betydligt senare tidpunkt än i nuvarande system, nämligen i mitten av november månad taxeringsåret i stället för under förra delen av året före taxeringsåret. Beträffande personer som beskattas i mantalsskrivningskommunen kommer längden vad angår utträde eller inträde i svenska kyrkan alltid att utvisa förhållandet vid inkomstårets ingång. Debiteringslängden kommer således inte att på sätt som sker i nuvarande system avspegla de förändringar i kyrkotillhörigheten som inträffar mellan inkomstårets ingång och den tidpunkt då längden framställs. Härigenom erhåller lokal skattemyndighet ett säkrare underlag för sin debitering än som står till buds i dagens läge. Skattelindring för inkomst som skall beskattas inom annan kommun än den där den skattskyldige är mantalsskriven förutsätter anmälan av den skattskyldige till den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen. Sådan anmälan skall göras före den 1 juni taxeringsåret. Inkommer sådan anmälan före nämnda dag har myndigheten att undersöka huruvida den skattskyldige vid inkomstårets ingång tillhört svenska kyrkan eller ej. Därefter skall myndigheten, därest den skattskyldige är berättigad till nedsättning, avisera datakontoret erforderliga uppgifter. Tillhör den kommun, där skatt för inkomsten skall utgöras, annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde, har den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen att med eget yttrande översända anmälningen till den förstnämnda myndigheten, som därefter aviserar datakontoret. I ADB-systemet kommer lokal skattemyndighet vid behandling av anmälan med begäran om skatte-

235 lindring att sakna möjlighet att med ledning av debiteringslängden konstatera huruvida den skattskyldige utträtt ur svenska kyrkan eller ej. Vid den tidpunkt då anmälan senast skall göras har myndigheten nämligen ännu inte erhållit debiteringslängden. Myndigheten får i stället med ledning av sitt aviregister eller mantalslängden för taxeringsåret eller för nästföregående år kontrollera om den skattskyldige utträtt ur svenska kyrkan före ingången av inkomståret. Mot bakgrund av nu angivna förhållande kan stadgandet i paragrafens andra stycke inte bibehållas. Uteslutningen av bestämmelsen i detta stycke bör inte medföra någon avgörande förändring i debiteringsförrättarens åliggande att beakta skattskyldigs rätt till skattenedsättning i den kommun d ä r han är mantalsskriven. Vid den granskning av den maskinframställda debiteringslängden, som ankommer på debiteringsförrättaren, torde denne regelmässigt kunna utgå från, att utträdesmarkeringarna i längden är fullständigt och riktigt angivna. Någon särskild kontroll av dessa kommer därför inte att vara påkallad.

Förordningen angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring Föreslagen ändring betingas av de nya regler som avses skola gälla för debitering av slutlig skatt.

Förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m m 17 §. De nuvarande tidsgränserna har bestämts efter en avvägning, som syftade till att i möjligaste mån ge riksförsäkringsverket och de lokala skattemyndigheterna en jämn arbetsbelastning. Nu föreslås en för hela landet gemensam tidsgräns, som bestäms med hänsyn till den tidpunkt då dessa uppgifter bör vara tillgängliga för att kunna iakttas vid den maskinella debiteringen av slutlig skatt. Härigenom erhåller riksförsäkringsverket ytterligare rådrum för sin avgiftsberäkning. Ifrågavarande uppgifter beräknas skola tillställas datakontoren i form av magnetband eller annat maskinellt läsbart medium. Avser uppgifterna arbetsgivare i län utan egen maskinanläggning skall riksförsäkringsverkets avisering gå direkt till det datakontor som betjänar ifrågavarande län. Uppgifter som lämnas efter den i paragrafen angivna tidpunkten skall åtgärdas av lokal skattemyndighet. I vad mån det är lämpligt att uppgifter i sistn ä m n d a fall lämnas direkt till vederbörande lokala skattemyndighet eller till vederbörande datakontor blir beroende på aviseringsmedium.

236 Lagen om finansiering av folkpensioneringen 2§. Avgiftsplikt för den som vinner eller förlorar svenskt medborgarskap har enligt gällande lydelse anknutits till tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd. För närvarande sker tryckning av stomme till inkomstlängd under första delen av året näst före taxeringsåret. Med den omläggning av förfarandet som sker genom datasystemets införande kommer stomme till inkomstlängd att framställas vid månadsskiftet juli—augusti taxeringsåret. På grund härav kommer frågan angående avgiftsplikt på grund av svenskt medborgarskap i ett nytt läge. Avgörande för avgiftsplikten när en person avlidit är huruvida denna person var i livet vid ingången av året näst före taxeringsåret. Sistnämnda tidpunkt föreskrevs genom en lag om ändring i då gällande lag om folkpensionering (SFS 1953: 291). I de förarbeten som föregick ändringen av lagen om folkpensionering diskuterades att anknyta frågan angående avgiftsplikt för den som vinner eller förlorar svenskt medborgarskap till samma tidpunkt som beträffande den som avlidit. I prop 1953: 199 uttalade departementschefen att en sådan regel ur materiell synpunkt syntes godtagbar. Av praktiska skäl kom dock tidpunkten för tryckning av stomme till inkomstlängd att bli avgörande. När nu de skäl som vid detta tillfälle blev avgörande för val av tidpunkt inte längre föreligger, förordar nämnden en lagändring av innebörd, att avgörande skall vara om vederbörande är svensk medborgare vid ingången av året näst före taxeringsåret. Förordningen om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar Föreslagna ändringar betingas av de nya regler som avses skola gälla för debitering av slutlig skatt.

BILAGA

Förslag till Förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) Härigenom förordnas, dels att 2 § 2 mom., 53 § 1 mom., 56 § 3 mom., 57 §, 68 § 1 mom., 73 och 83 §§ uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) x skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 74 § 1 mom. samma förordning skall upphöra att gälla. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2 §. 2 mom. I denna förordning förstås 2 mom. I denna förordning förstås med med slutlig skatt: under taxeringsåret; preliminär skatt: — •—å slutlig skatt; kvarstående skatt: — — från slutlig skatt; tillkommande skatt: — — — ändrad debitering; inkomstår: det kalenderår, inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret; som närmast föregått taxeringsåret; samt u p p b ö r d s å r : tiden från och u p p b ö r d s å r : tiden från och med mars månad ett år till och med med mars månad ett år till och med februari månad nästföljande år; februari månad nästföljande år. landet: jämväl stad eller del av stad, som enligt förordnande av Kungl. Maj:t tillhör fögderi; stad: stad eller del av stad, som icke tillhör fögderi; samt lokal skattemyndighet: på landet häradsskrivare och i stad kronokamrerare. 53 §. 1 mom. Debiterad skatt sista dag. Arbetsgivare med minst två arbetsArbetsgivare med minst två arbetstagare så ock annan arbetsgivare, be- tagare så ock annan arbetsgivare, beträffande vilken länsstyrelsen eller i träffande vilken lokala skattemyn1

Senaste lydelse av 2 § 2 mom. se 1964:672, av 53 § 1 mom. se 1960:155, av 56 § 3 mom. se 1958: 300 samt av 73 § se 1964:354.

238 (Nuvarande lydelse) stad den lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt, som innehållits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden. Samtidigt skola skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de olika skattebeloppen insändas till skatteavdelningen. Dock äger statlig myndighet efter anmälan till skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden, så ock annan arbetsgivare, om han har minst etthundra arbetstagare, efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad förteckning över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen inbetalda skattebeloppen allenast en gång om året i samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända allenast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstående skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet eller girokortet ävensom i förekommande fall

(Föreslagen lydelse) digheten så förordnat, skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt, som innehållits å arbetstagares lön, sålunda att det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden. Samtidigt skola skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de olika skattebeloppen insändas till skatteavdelningen. Dock äger statlig myndighet efter anmälan till skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden, så ock annan arbetsgivare, om han har minst etthundra arbetstagare, efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad förteckning över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen inbetalda skattebeloppen allenast en gång om året i samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända allenast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstående skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet eller girokortet ävensom i förekommande fall försändelsen hava inkommit till post-

239 (Nuvarande lydelse) försändelsen hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller. Vid inbetalning — —

(Föreslagen lydelse) anstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller. —

—

avräknas härå.

56 §. 3 mom. Beträffande inbetalning — — — följande gälla. Avser inbetalningen skatt, som inAvser inbetalningen skatt, som innehållits för arbetstagare, vars an- nehållits för arbetstagare, vars anställning upphört före ingången av ställning upphört före ingången av månad, varunder nästföljande upp- månad, varunder nästföljande uppbördstermin inträffar, skall inbetal- bördstermin inträffar, skall inbetalningen göras inom fjorton dagar ningen göras inom fjorton dagar från från det anställningen upphörde, det anställningen upphörde, dock att dock att annan arbetsgivare än som annan arbetsgivare än som avses i avses i 53 § 1 mom. tredje stycket 53 § 1 mom. tredje stycket icke må icke må verkställa inbetalningen se- verkställa inbetalningen senare än å nare än å nämnda uppbördstermin. nämnda uppbördstermin. LänsstyrelLänsstyrelsen eller i stad den lokala sen må medgiva anstånd med inbeskattemyndigheten må medgiva an- talningen till uppbördsterminens stånd med inbetalningen till upp- sista dag eller, beträffande arbetsbördsterminens sista dag eller, be- givare som avses i 53 § 1 mom. tredje träffande arbetsgivare som avses i stycket, till den 18 i den månad un53 § 1 mom. tredje stycket, till den der vilken terminen infaller. 18 i den månad under vilken terminen infaller. I annat — — terminen infaller. 57 Penninginrättning, varom Skatteavdelning vid postkontor eller, såvitt gäller skattskyldiga i stad och Kungl. Maj.t ej annorlunda förordnat, den lokala skattemyndigheten i staden skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort samt upprätta restlängd i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Kungl. Maj :t bestämmer. Skatteavdelning vid postkontor skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort samt upprätta restlängd i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

68 §. 1 mom. överstiger erlagd

—

fem kronor.

240 (Nuvarande lydelse) Det åligger lokal skattemyndighet i stad att skyndsamt tillhandahålla länsstyrelsen erforderliga uppgifter om skatt, som enligt första stycket skall återbetalas till skattskyldiga i staden. Sedan beslut

(Föreslagen

lydelse)

därom förordna.

7c §. Häradsskrivare, kronokamrerare, Tjänsteman hos länsstyrelse eller tjänsteman hos lokal skattemyndig- lokal skattemyndighet, ordförande het eller hos länsstyrelse, ordförande och ledamöter i centrala folkbokföoch ledamöter i centrala folkbok- rings- och uppbördsnämnden, hos förings- och uppbördsnämnden, hos nämnden anställda tjänstemän samt nämnden anställda tjänstemän samt sakkunnig, som biträder nämnden, sakkunnig, som biträder nämnden, ävensom, med motsvarande tillämpävensom, med motsvarande tillämp- ning av bestämmelserna i 50 § 1 ning av bestämmelserna i 50 § 1 mom. första, andra, tredje och fjärmom. första, andra, tredje och fjär- de styckena taxeringsförordningen, de styckena taxeringsförordningen, taxeringsnämnd och prövningstaxeringsnämnd och prövnings- nämnd äga taga del av preliminär nämnd äga taga del av preliminär självdeklaration eller annan uppgift självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning. Självdeklaration, denna förordning. Självdeklaration, uppgift eller handling som nyss sagts uppgift eller handling som nyss sagts skall jämväl tillhandahållas andra skall jämväl tillhandahållas andra myndigheter än de förut nämnda, myndigheter än de förut nämnda, därest dessa i och för sin verksamdärest dessa i och för sin verksamhet het böra erhålla del därav. böra erhålla del därav. Den, som stycket avses. 74 § 1 mom. Häradsskrivare eller kronokamrerare är ansvarig för den debitering, som på honom ankommer. Postverket ansvarar för den uppbörd av skatt, som äger rum genom verkets försorg. Kronokamrerare är ansvarig för

241 (Föreslagen

(Nuvarande lydelse) den redovisning av skatt, som på honom ankommer. Utmätningsman ansvarar för indrivning och den redovisning därav, som på honom ankommer.

lydelse)

83 §.

Hörsammar icke Om uttagande av förelagt vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen, kronokamrerare eller häradsskrivare.

lämpligt vite. Om uttagande av förelagt vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Om annat ej framgår av sammanhanget, skall efter 1966 års utgång den i lag eller annan författning förekommande beteckningen kronokamrerare, häradsskrivare eller stad med egen uppbördsförvaltning avse lokal skattemyndighet eller sådan myndighets verksamhetsområde.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utsökningsrätt IV. 171 Hyreslagstiftningssakkunniga. 1. Hyreslagstiftning. [14] 2. Undersökning angående hyressplittringen. [15] Utkommer senare. Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5] Försvarsdepartementet Tygförvaltningens centrala organisation. [11]

Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9]

Finansdepartementet 1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m.m. [16]

Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3]

Jordbruksdepartementet Renbetesmarkerna. [12]

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1966