Äktenskapsrätt : förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964:35 Justitiedepartementet

ÄKTENSKAPSRÄTT FÖRSLAG AV FAMILJERÄTTSKOMMITTÉN

II MOTIV

Stockholm 1964

S"" Ä

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Kronologisk förteckning

1. I n d e x l å n . Del I. K i h l s t r ö m . 96 s. F i . 2. I n d e x l å n . Del II. K i h l s t r ö m . 526 s. F i . 3. K o n s u m t i o n s m ö n s t e r p å b o s t a d s m a r k n a d e n . Esselte. 212 s. I. 4. E f f e k t i v a r e k o n s u m e n t u p p l y s n i n g . Esselte. 111 s. H . 5. B ä t t r e å l d r i n g s v å r d . Esselte. 121 s. S. 6. A l k o h o l r e k l a m e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 278 s. Fi. 7. S t a t e n s s k o g a r o c h s k o g s i n d u s t r i e r . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 144 s. F i . 8. K a p i t a l u t v e c k l i n g e n i d e t s v e n s k a l a n t b r u k e t . Esselte. 88 s. J o . 9. A r b e t s t i d s f ö r k o r t n i n g e n s v e r k n i n g a r . Esselte. 216 s. S. 10. F ö r e t a g s i n t e c k n i n g . T i d e n - B a r n ä n g e n T r y c k e r i e r A B . 149 S. J u . 11. Älgfrågan. N o r s t e d t & S ö n e r . 188 s. J o . 12. V e t e r i n ä r m e d i c i n s k f o r s k n i n g o c h u n d e r v i s n i n g . Del II. Esselte. 302 s. J o . 13. Religionsfrihet. A B W i l h e l m s s o n s B o k t r y c k e r i . X X V I I I + 594 s. E. 14. S v e n s k n a m n b o k 1964. A B E G J o h a n s s o n s B o k t r y c k e r i , K a r l s h a m n . 227 s. J u . 15. U t l å t a n d e av J u r i s t k o m m i s s i o n e n i W e n n e r s t r ö m a f f ä r e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 117 s. J u . 16. H i s t o r i s k ö v e r s i k t . K y r k o b e g r e p p . A l m q v i s t & Wiksells B o k t r y c k e r i A B , U p p s a l a . 324 s. E. 17. R a p p o r t a v p a r l a m e n t a r i s k a n ä m n d e n i W e n n e r s t r ö m a f f ä r e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 46 s. J u . 18. ö v e r s ä t t n i n g av f ö r d r a g a n g å e n d e u p p r ä t t a n det av Europeiska atomenergigemenskapen ( E u r a t c m ) och t i l l h ö r a n d e d o k u m e n t . M a r c u s . 187 s. H.

19. K o m m u n a l s k a t t e u t j ä m n i n g . K i h l s t r ö m . 419 s. Fi. 20. K r i g s m a k t e n s f ö r b a n d s s j u k v å r d . Esselte. 222 s. Fö. 21. B i l s k r o t n i n g . Esselte. 75 s. K. 22. F ö r b u d m o t utförsel av kulturföremål. Kihls t r ö m . 67 s. E. 23. K r o n h j o r t s r e s e r v a t m. m . Berlingska Boktryck e r i e t , L u n d . 109 s. J o . 24. B e h a n d l i n g s f o r s k n i n g vid ungdomsvårdsskolorn a . Esselte. 279 s. S. 25. N y t t s k a t t e s y s t e m . Esselte. 827 s. Fi. 26. Offentliga b y g g n a d e r 3. E k o n o m i s k t b y g g a n d e . Esselte. 103 s. K. 27. L a g o m f ö r v a l t n i n g s f ö r f a r a n d e t . Esselte. 719 s. Ju. B e r ä k n i n g av p e n s i o n s r e s e r v i p e n s i o n s s t i f t e l s e . H o l m q v i s t s k r i v b y r å & k o n t o r s t r y c k e r i . 39 s. J u . K o n c e r n b i d r a g m . m. Esselte. 160 s. Fi. K r i s t e n d o m s u n d e r v i s n i n g e n . Esselte. 182 s. E. S k a d e s t å n d II. Esselte. 170 + 62 s. J u . F ö r t i d a tillträde, e x p r o p r i a t i o n s k o s t n a d m . m . M a r c u s . 118 s. J u . ö v e r s ä t t n i n g av v i k t i g a r e f ö l j d f ö r f a t t n i n g a r till fördragen angående Europeiska ekonomiska gem e n s k a p e n och E u r o p e i s k a k o l - och s t å l g e m e n s k a p e n M a r c u s . 521 s. H. 34 Ä k t e n s k a p s r ä t t I. F ö r f a t t n i n g s t e x t . M a r c u s . 96 s. J u . 35. Ä k t e n s k a p s r ä t t II. Motiv. M a r c u s . 597 s. J u .

A n m . O m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n

Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964:35 Justitiedepartementet

ÄKTENSKAPSRÄTT FÖRSLAG AV FAMILJERÄTTSKOMMITTÉN

II MOTIV

ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I A K T I E B O L A G STOCKHOLM 1964

Innehåll Avd. I. Allmän motivering ' ** Kommitténs uppdrag och nordiskt samarbete 5 Huvuddragen i äktenskapsrätten 10 Utvecklingen och den offentliga diskussionen 16 Familjerättskommittén 27 Avd. II. Giflermålsbalken 33 översikt av ändringarna 33 De särskilda bestämmelserna 41 1 kap. Om trolovning 41 2 » Om hinder mot äktenskap 45 3 » Om lysning °0 4 » Om vigsel 94 5 » Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden 100 6 » Om makars egendom 114 7 » Om makars gäld 146 8 » Om äktenskapsförord och om andra rättshandlingar mellan makar 149 9 » Om boskillnad I64 10 » Om återgång av äktenskap 170 11 » Om hemskillnad och äktenskapsskillnad • 180 "T2 » Vissa bestämmelser med avseende å makes död 234 24 13 » Om bodelning ° Allmänna bestämmelser 241 Delning vid boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad 254 Delning vid makes död • • 294 Om eftergift vid bodelning m. m 304 Om jämkning av avtal om bodelning m. m 309 . 14__»_ Om medling mellan makar „311 , 15 » Vissa bestämmelser om rättegången 327 " Äktenskapsmål .327 Boskillnadsmål 336 " Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål eller ärenden . 336 Gemensamma bestämmelser 340 16 » Om registrering av äktenskap m. m 341 Övergångsbestämmelser 341 Avd. III. Ärvdabalken 348 Översikt av ändringarna 348 De särskilda bestämmelserna 351 2 kap. Om skyldemans arvsrätt 351 3 » Om makes arvsrätt 351 När bröstarvingar finnas 371 När bröstarvingar saknas 387 Gemensamma bestämmelser 398 4 » Om arvsrätt vid adoptivförhållande 401 7 » Om laglott 403 8 » Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap 409

11 kap. Om testamentes tolkning 12 » Om testamentstagares rätt i vissa fall 14 » Om bevakning, delgivning och klander av testamente 17 » Om arvsavtal 18 » Allmänna bestämmelser om dödsbo 19 » Om boutredningsman och testamentsexekutör 21 » Om den dödes gäld 23 » Om arvskifte övergångsbestämmelser

411 414 415 419 422 422 423 426 436

Avd. IV. Försäkringsavtalslagen Om kapitalförsäkring 102 § s. 439; 103 § s. 442; 104 § s. 443; 105 § s. 449; 106 § s. 461; 107 § s. 462; 111 § s. 463; 116 § s. 464; 117 § s. 469. Om livränteförsäkring m. m. (118 §) Om olycksfalls- och sjukförsäkring (122 §) Övergångsbestämmelser

438 439 472 476 477

Avd. V. Följdändringar m. m Föräldrabalken Konkurslagen Lagen om handläggning av domstolsärenden Inskrivningsförfattningar Önskemål beträffande arvsbeskattningen m. m Andra följdändringar

481 481 484 487 488 489 500

Avd. VI. Nordiska äktenskapskonventionen m. m Konventionsförslaget övriga författningsförslag

503 503 525

Kort sammanfattning

531 Särskilt yttrande av advokaten Sigrid Beckman

536 Bilagor 1. Om egendomsordningen i främmande äktenskapsrätt. Av kanslirådet dr juris Gerhard Simson 537 2. Äktenskapsåldern, dispensprövning m. m 556 3. Statistik om äktenskapliga förhållanden 559 4. Testaments vanorna 571 5. Översikt av gällande pensionsordningar 588 Förkortningar 596

»

AVD. I

ALLMÄN M O T I V E R I N G K o m m i t t é n s uppdrag o c h nordiskt samarbete I a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t den 7 d e c e m b e r 1956 u t t a l a d e d å v a r a n d e c h e f e n för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Z e t t e r b e r g , bl. a. följande. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1949 uppdrog jag den 22 i samma månad åt advokaten Sigrid Beckman att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet utarbeta en sammanfattning av erfarenheter och synpunkter från det praktiska rättslivet angående giftermålsbalkens tillämpning och behovet av ändringar däri. Advokaten Beckman avgav den 9 oktober 1951 en rapport i ämnet, vilken upptager ett ganska stort antal önskemål som dock delvis är av mera speciell natur. De viktigaste spörsmålen gäller försörjningsfrågor och den ekonomiska uppgörelsen vid skilsmässa eller makes död. Frågan om behovet av ändringar i gällande regler om äkta makars förmögenhetsförhållanden behandlades därefter vid det tjugonde nordiska juristmötet i Oslo 1954. Följande år beslöt Nordiska rådet rekommendera regeringarna i de nordiska länderna att undersöka förutsättningarna för en revision av den i dessa länder gällande lagstiftningen om äktenskap och makars förmögenhetsförhållanden, så att denna skulle bli så likartad som möjligt. Vid 1956 års möte med de delegerade för nordiskt lagsamarbete enades man om att äktenskapslagstiftningen i vissa punkter, såsom beträffande makars förmögenhetsförhållanden, upplösning av äktenskap och vissa villkor för äktenskaps ingående, borde upptagas till revision på samnordisk bas. Vid justitieministermöte i Helsingfors i oktober 1956 har konstaterats att det i samtliga länder — frånsett Island som vid detta tillfälle icke var representerat — föreligger önskemål om en sådan gemensam överarbetning av äktenskapsrätten. Det synes uppenbart, att nya samhälleliga och ekonomiska förhållanden medfört en ändrad uppfattning i åtskilliga äktenskapsrättsliga frågor. Detta är särskilt fallet beträffande de ekonomiska spörsmål som aktualiseras vid äktenskaps upplösning genom skilsmässa. Även de regler om makars egendom, som gäller vid äktenskaps upplösning genom makes död, har med tiden kommit att framstå som mindre tillfredsställande. Beträffande makars förmögenhetsförhållanden i övrigt torde behovet av ändringar vara m i n d r e ; detsamma gäller i fråga om villkoren för äktenskaps ingående och upplösning. Jämväl på dessa områden har utvecklingen dock medfört behov av jämkningar i de gällande bestämmelserna. Med hänsyn till det anförda synes skäl föreligga att i enlighet med de framkomna önskemålen nu verkställa en översyn på samnordisk grundval av vissa delar av den äktenskapsrättsliga lagstiftningen. Arbetet härmed bör bedrivas genom att hithörande frågor göres till föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, vilka träder i förbindelse med motsvarande sakkunniga från övriga nordiska länder. Angående de allmänna riktlinjer som från svensk sida bör företrädas vid reformarbetet och de frågor som därvid bör upptagas till närmare undersökning må anföras följande. Mellan m a k a r råder i princip giftorättsgemenskap. Om makarna icke uteslutit denna ekonomiska gemenskap genom äktenskapsförord, omfattar giftorätten prin-

6 cipiellt all egendom; visst undantag gäller endast i fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art. Det bör emellertid undersökas om icke ytterligare undantag bör uppställas. Särskilt har den ökade användningen av försäkringar aktualiserat spörsmålet i vad mån sådana skall ingå i giftorättsgodset. Problemet gäller främst pensionsförsäkringar, både egenpensioner och pensioner som ena maken tecknat till förmån för den andra. I allmänhet synes dylika försäkringar, i den mån de tillgodoser ett socialt rimligt behov, såvitt möjligt böra gå vid sidan av bodelningen. I fråga om förvaltningen av makarnas egendom är huvudregeln att make ensam råder över sitt giftorättsgods; beträffande vissa slags egendom uppställes dock till skydd för a n d r a maken särskilda inskränkningar. Sådana gäller bland annat beträffande fast egendom. Det bör övervägas om icke motsvarande bör gälla för bostadsrätt; denna form för lösande av bostadsfrågan har fått allt större betydelse. Även beträffande andra tillgångar kan en undersökning ådagalägga att det bör införas särskilda förvaltningsföreskrifter. I detta sammanhang bör också utredas huruvida icke jämväl för enskild egendom bör genomföras vissa inskränkningar i rätten att förfoga däröver då det erfordras för familjens behov. Då giftorättsgemenskapen upphör, vilket i allmänhet sker först vid skilsmässa eller ena makens död, skall bodelning ske. Härvid skall i princip makarnas behållna giftorättsgods delas lika mellan dem. Stundom leder denna likadelning till obilliga resultat. Vad först angår skilsmässofallen anmärktes redan vid giftermålsbalkens tillkomst att principen gjorde att man kunde skilja sig till pengar. Genom det ökade antalet skilsmässor har denna anmärkning fått stegrad aktualitet. I speciella fall kan visserligen rättelse åstadkommas med hjälp av skadeståndsbestämmelser i giftermålsbalken. Det synes emellertid böra utredas, om icke en mera allmän möjlighet till jämkning av likadelningen bör införas, åtminstone i de fall där äktenskapet varit av kortare varaktighet. Härvid bör tillika undersökas, om man icke kan genomföra ett ur systematiska synpunkter påkallat särskiljande av skadeståndsoch jämkningsregler. I fråga om bodelning vid makes död är problemet mera invecklat och utgör här en del av det allmänna spörsmålet, vilken rätt som vid den ena makens död bör tillkomma den efterlevande. Hithörande frågor är i regel aktuella endast då det finns bröstarvingar efter den döde; saknas sådana, erhåller den efterlevande i allmänhet hela den dödes kvarlåtenskap på grund av arv. Om det finns bröstarvingar, skall bodelning ske mellan dem och den efterlevande. Den egendom som härvid tillfaller den efterlevande är emellertid ofta otillräcklig för dennes bebov. Redan tidigare har i olika sammanhang prövats, huruvida icke den efterlevande — oftast hustrun — borde tillgodoses utöver vad som följer av reglerna om giftorätt. Vid tillkomsten av giftermålsbalken övervägdes sålunda, om man icke efter mönster av dansk och norsk lag borde införa rätt för den efterlevande att sitta i oskiftat bo. Denna fråga togs åter upp i förarbetena till 1928 års arvslagstiftning, varvid jämväl undersöktes om den efterlevande borde erhålla rätt till underhållsbidrag ur den dödes andel; sistnämnda spörsmål dryftades även i förarbetena till 1930 års testamentslagstiftning. Vid samtliga tillfällen ansågs det emellertid, att rättigheter av hithörande slag skulle komma att göra alltför stort intrång i bröstarvingarnas berättigade anspråk. Tiden synes emellertid vara inne att ånyo taga upp dessa spörsmål. Det torde ej överensstämma med nutida uppfattning, att de i äktenskapet grundade förpliktelserna sträcker sig intill dödsfallet men ej får längre verkningar. Tvärtom finner man det numera naturligt, att make på olika vägar söker trygga den efterlevandes försörjning efter sin bortgång. Samtidigt har den sociala omdaningen på olika sätt minskat arvets betydelse för den yngre generationen. Det synes därför böra undersökas, om icke en ordning bör införas, som i högre grad än den gällande tillgodoser den efterlevandes behov. Härvid kan ifrågakomma att den efterlevande erhåller rätt till underhållsbidrag ur den dödes andel. Vid sidan av eller

7 i stället för en sådan rätt kan övervägas att tillägga den efterlevande en mer eller mindre omfattande rätt att sitta i oskiftat bo. Även andra lösningar är tänkbara, såsom rätt för den efterlevande att nyttja bostaden, större eller mindre del av lösöret, jordbruksfastighet, som givit familjen dess bärgning, o. s. v. Vid valet mellan olika utvägar att lösa spörsmålet bör beaktas, att det är en fördel om större nordisk rättslikhet kan åstadkommas på en så viktig punkt som denna. Regler till skydd för efterlevande make kan vidare vara erforderliga i sådana fall, då bröstarvingar visserligen icke finnes men den efterlevandes rätt till arv är utesluten genom testamente. Även här gör sig de förut nämnda behovssynpunkterna gällande. Ett speciellt spörsmål föreligger då bodelning skall ske med bröstarvingar, som icke är makarnas gemensamma. Principen om likadelning kan h ä r medföra att make tvingas avstå egendom till den andras barn. Detta kan många gånger te sig obilligt; särskilt gäller detta då ett för den efterlevande förut okänt barn uppträder med anspråk i dödsboet. Frågan får ökad betydelse om utomäktenskapliga barn erhåller arvsrätt även efter fadern. Ett särskilt behov av skydd för efterlevande make synes h ä r föreligga, och det bör utredas vilka regler som i sådant hänseende bör införas. Av icke ringa praktisk vikt är bestämmelserna om vilken egendom vardera maken vid bodelningen h a r rätt att bekomma på sin lott. Huvudregeln är att make äger erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Att sålunda vid delningen helt gå efter vem av makarna som formellt är ägare till den ifrågavarande egendomen kan emellertid i fråga om sådana tillgångar som arbetsredskap, möbler, bostadsrätt m. m. leda till mindre lyckliga resultat. Det bör undersökas, om det icke åtminstone beträffande vissa slag av tillgångar i stället är lämpligare med en ordning, enligt vilken fördelningen sker efter vardera makens behov. Denna princip är genomförd i lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. I detta sammanhang synes även böra undersökas, om nämnda lag bör inarbetas i giftermålsbalken och om därvid även bör givas bestämmelser med avseende å hyresrätt vid makes död. Vad hittills anförts har avseende på det normala fallet att giftorättsgemenskap föreligger mellan makarna. Då giftorätt är utesluten, h a r de spörsmål som hänför sig till detta institut och till bodelning icke aktualitet. Däremot får i dylika fall frågan om skydd för frånskild eller efterlevande make ökad betydelse. Vid utredningen i ämnet bör detta förhållande uppmärksammas. I det föregående har endast berörts vissa spörsmål av mera allmän betydelse. Vid sidan av dessa har, såsom framgår av advokaten Beckmans rapport, ett stort antal mera speciella frågor uppkommit vid giftermålsbalkens tillämpning och önskemål har framställts om ändringar av olika bestämmelser däri; detta gäller bland annat reglerna om lysningsförfarandet, om gällande tiomånadersfrist för kvinna som vill ingå nytt äktenskap och om medlingsinstitutet. Vid den nu avsedda utredningen bör även dessa frågor tagas upp till behandling. Vissa av de förut behandlade spörsmålen avser förhållandena vid endera makens död och de har därför en anknytning till arvslagstiftningen. I enlighet med ett av Kungl. Maj:t den 21 maj 1954 givet uppdrag har ärvdabalkssakkunniga i samråd med kommittéer som i Danmark och Norge tillsatts för revision av arvslagstiftningen behandlat vissa sådana spörsmål. De skyddsregler som med tanke på dödsfall kan anses behövliga till efterlevande makes stöd har emellertid ytterst sin grund i den förbindelse som makarna ingått genom äktenskapet, och det torde icke vara möjligt att diskutera en reform av äktenskapsrätten utan att därvid innesluta vad som bör gälla vid makes död. Frågan härom bör därför, oavsett om regler i ämnet anses böra införlivas med giftermålsbalken eller med ärvdabalken, upptagas vid den nu avsedda utredningen; med hänsyn härtill bör ärvdabalkssakkunnigas berörda uppdrag återkallas.

8 Departementschefen erinrade i direktiven om att särskilda sakkunniga hade tillkallats för utredning om de sjukdoms- och abnormtillstånd som bör utgöra äktenskapshinder. Den nya utredningen borde därför icke gå in på hithörande spörsmål. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades familjerättskommittén den 3 januari 1957. Sedan den särskilda kommittén för utredning av frågan om de medicinska äktenskapshindren avgivit betänkande i ämnet (SOU 1960: 21) och remissbehandling skett, uppkom fråga om ämnets upptagande på nytt i nordiskt samarbete. Med anledning härav utvidgades familjerättskommitténs uppdrag genom Kungl. Maj :ts förordnande den 2 februari 1962 till att omfatta även frågan om medicinska äktenskapshinder. Familjerättskommitténs arbete har bedrivits i samråd med representanter för övriga nordiska länder. På såväl äktenskapsrättens som arvsrättens område har kommittén samarbetat med danska, isländska och norska kommittéer ävensom med finsk representant, vilken huvudsakligen deltagit som observatör. I de danska, isländska och norska kommittéerna för revision av äktenskapsrätten har ingått från Danmark landsdommer, numera h0jesteretsdommer Erik Vetli, ordf., vilken i oktober 1961 ersatts av h0jesteretsdommer J0rgen Trolle, professor Ernst Andersen, kontorchef i justitsministeriet, senare kommitteret for lovgivningssp0rsmål i ministeriet Poul Gaarden, landsdommer Karen Johnsen och landsretssagf0rer, senare borgmester Edel Saunte med fuldmasgtig i justitsministeriet Laurits Ringgård såsom sekreterare; från Island rektorn vid Islands universitet, professor Ärmann Snsevarr, ordf., ordföranden för kommunalstyrelsen i Reykjavik, advokaten Audur Auduns och departementschefen i justitsministeriet Baldur Möller; samt från Norge professor Carl Jacob Arnholm, ordf., höyesterettsadvokat Andreas Stöylen och lege Valborg Klem med byråsjef i justisdepartementet Elisabeth Schweigaard Selmer såsom sekreterare. Finland har i denna del representerats av professor Matti Ylöstalo till och med april 1961 och därefter av lagstiftningsrådet Pentti Kurkela. Efter en första överläggning i Stockholm den 1 och 2 juni 1959 mellan ordförandena i de danska, norska och svenska kommittéerna samt representant för Finland har överläggningar mellan kommittéerna eller representanter för dessa och den finske representanten ägt rum i Köpenhamn den 5—8 april 1960, i Stockholm den 25—28 april 1961, i Oslo den 7—10 maj 1962, i Köpenhamn den 8—10 november 1962, i Stockholm den 25—28 februari 1963, i Reykjavik den 22—27 juni 1963 och i Stockholm den 25—28 november 1963. Ytterligare ett möte mellan de danska, norska och svenska kommittéordförandena samt den finske representanten har hållits i Köpenhamn den 7 september 1961, varjämte överläggningar mellan svenska och finska representanter ägt r u m i Helsingfors den 21 och 22 september 1962. På grundval av det nordiska samarbetet inom äktenskapsrätten har den

9 danska kommittén i november 1961 avlämnat ett särbetänkande om skifte mellan makar. 1 På grund av betänkandet och ett av det danska arvelovsudvalget samma år i betänkande om ny arvslagstiftning utarbetat förslag till ändringar i bestämmelserna om skifte i anledning av dödsfall har den 18 december 1963 antagits lag om ändringar i den danska skifteloven av år 1874. Särförslag om medling har avgivits av den norska kommittén i juni 1963.2 I Finland har, väsentligen på grundval av ett i maj 1958 av en särskild kommitté utanför det nordiska samarbetet avgivet förslag, den 20 juni 1963 antagits ny lagstiftning om medling. I övrigt har det nordiska samarbetet resulterat i att förslag till ändrad lagstiftning rörande äktenskaps ingående och upplösning nu upprättats samtidigt i de nordiska länderna. 3 Det finska förslaget är dock huvudsakligen begränsat till reglerna för äktenskaps ingående. I fråga om äktenskapets rättsverkningar, som jämväl behandlas i förevarande betänkande, kommer förslag att avlämnas senare i Danmark, Island och Norge. Även i Finland avses att upptaga denna del av äktenskapsrätten till närmare behandling, så snart det sedan länge pågående revisionsarbetet inom arvslagstiftningen är avslutat. I anslutning till nu föreliggande förslag rörande äktenskaps ingående och upplösning har i samtliga nordiska länder upprättats förslag till ändringar i 1931 års nordiska äktenskapskonvention. På arvsrättens område har samarbete ägt rum med danska, isländska och norska kommittéer, i vilka ingått, för Danmark departementschefen i justitsministeriet Vilhelm Boas, ordf., professor O. A. Borum och Vetli med fuldmaegtig i justitsministeriet Finn å Rogvi såsom sekreterare; för Island Snaevarr och höjesteretsdommer Tördur Eyjölfsson; samt för Norge Arnholm, ordf., professor Knut Robberstad, stortingsrepresentant, fullmektig Magnhild Hagelia, numera avlidne höyesterettsadvokat Eilif Holmesland, stortingsmann, gårdbruker Lars Ramndal och ekspedisjonssjef Erling Sandene, den sistnämnde tillika sekreterare. Från finsk sida har professor Ylöstalo deltagit som observatör. Ärvdabalkssakkunniga och, efter den 7 december 1956, familjerättskommittén har varit representerad vid fyra nordiska möten i arvsrätt, nämligen i Oslo den 20—24 maj 1955, i Köpenhamn den 19—21 januari 1956, i Oslo den 10—13 februari 1958 och i Hornbaek den 27—31 oktober samma år. Möte har vidare hållits i Köpenhamn den 16—20 juni 1959 mellan sekreterarna för de danska och norska kommittéerna samt lagbyråchefen Hesser såsom ledamot och dåvarande sekreterare i familjerättskommittén. På grundval av det nordiska samarbetet inom arvsrätten har framlagts förslag till ny arvslagstiftning i Danmark, Island och Norge. De danska och isländska förslagen har lett till nya arvslagar i Danmark den 31 maj 1963 och 1

Om skifte mellem segtefseller. Betfenkning I fra justitsministeriets cegteskabsudvalg af 1957. Tryckt som betsenkning nr 305 år 1962. 2 Innstilling om megling i ekteskapssaker, Bergen 1963. 3 Det norska förslaget föreligger tryckt, Innstilling om endringer i lov av 31. mai 1918 om indgaaelse og oplosning av egteskap m. v., Oikanger 1964. 1^—630756

10 i Island den 6 mars 1962. Det norska förslaget, avgivet i september 1962, är efter remissbehandling föremål för övervägande inom det norska justisdepartementet. I Finland, där en revision av arvslagstiftningen länge stått på dagordningen, har en särskild kommitté för överarbetning av tidigare framlagda förslag i maj 1962 avlämnat förslag till ny ärvdabalk. Proposition i ämnet har framlagts i februari 1964. För svenskt vidkommande har samarbetet inom arvsrätten främst avsett efterlevande makes rätt. Sverige har i övrigt under det nordiska samarbetet på arvsrättens område huvudsakligen haft observatörens roll. Kommittén har emellertid tagit upp även vissa speciella frågor, vilka ej har nödvändigt samband med efterlevande makes rätt. I samband främst med arvsrätten men även i anslutning till äktenskapslagstiftningen har behandlats vissa spörsmål om livförsäkring. I följd av de nordiska överläggningarna på detta område har i Norge och Sverige upprättats förslag till vissa ändringar i försäkringsavtalslagen. Slutligen har familjerättskommittén behandlat frågan om sådana ändringar i de svenska arvsskattereglerna som föranleds av de föreslagna bestämmelserna om efterlevande makes rättsliga ställning.

Huvuddragen i äktenskapsrätten Kommitténs utredningsarbete har främst avsett makars ekonomiska rättsförhållanden. Men även frågor rörande äktenskaps ingående och upplösning har behandlats. I denna del synes någon allmän översikt över rättsutvecklingen ej erforderlig. Beträffande de ekonomiska rättsverkningarna av äktenskapet må i korthet anföras följande. Enligt de medeltida landslagarna rådde egendomsgemenskap mellan äkta makar. Den gemensamma egendomen utgjordes av makarnas lösa egendom och den avlingejord — i allmänhet från oskyld person förvärvad jord — som makarna förvärvat under äktenskapet. Arve jord i vidsträckt mening och före äktenskapet förvärvad avlingejord var enskild. I den gemensamma egendomen ägde i regel mannen andel — giftorätt — med två tredjedelar och hustrun med en tredjedel. — Enligt stadslagarna var i princip all makarnas egendom, som lydde under stadsrätt, gemensam, och makarna hade giftorätt däri med hälften vardera. Någon ändring i dessa regler skedde ej genom giftermålsbalken i 1734 års lag. Först genom lagändringar 1845 och 1898 infördes gemensamma rättsregler för land och stad. Enligt förordning 1845 skulle giftorätt i den samfällda egendomen även på landet tillkomma man och hustru med hälften vardera. Och genom lag 1898 stadgades, att den fasta egendom som ena maken före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvat skulle vara undantagen från andra makens giftorättsanspråk, oavsett om den var belägen på landet eller i stad. Vid äktenskapets upplösning delades makarnas samfällda egendom i

11 princip enligt de andelstal som här angivits, men viss avvikelse från denna delning följde av regler om morgongåva och om fördel av bo oskifto. Mannen representerade i gamla tider familjeenheten. Hustrun var »baezsta tingh som bonde i boo sino hauer» (Kristoffers landslag). Hennes personliga rättsställning förbättrades emellertid jämförelsevis snabbt. Däremot kvarstod mannens rätt och skyldighet att utåt företräda hustrun i princip oförändrad även i 1734 års lag. Mannen förvaltade som regel all makarnas egendom, sålunda även hustruns enskilda egendom. Genom lagändringar 1874 erhöll hustrun viss förvaltningsrätt vid sidan av mannen. Hustruns förvaltning avsåg i princip dels henne tillhörig enskild egendom som enligt särskild bestämmelse t. ex. i äktenskapsförord skulle vara undantagen mannens förvaltning, dels hustruns arbetsförtjänst och dels all hustruns egendom efter boskillnad. Genom 1874 års lagstiftning kom Sverige bland Europas stater närmast efter England i förverkligande av önskemålet, att gift kvinna skulle själv äga råda över sin arbetsförtjänst. Huvudregeln om mannens målsmanskap och förvaltning kvarstod dock oförändrad till nya giftermålsbalkens ikraftträdande år 1921. Med mannens målsmanskap för hustrun torde enligt äldre rätt ursprungligen ha följt, att han svarade även för hennes gäld. Den äktenskapliga förmögenhetsmassan svarade för båda makarnas gäld, oavsett om mannen eller hustrun orsakat gälden. Ansvaret differentierades efter hand. Slutstenen i denna utveckling blev 1898 års ändring i giftermålsbalken, varigenom en synnerligen komplicerad reglering av makars gäldsansvar lagfästes. Institutet äktenskapsförord uppstod genom praxis under yngre landslagens tid. I 1734 års lag medgavs uttryckligen rätt att genom avtal före äktenskapet ordna giftorättsförhållandena med avvikelse från lagens bestämmelser. Först 1874 infördes möjlighet att genom äktenskapsförord avtalsvis reglera även förvaltningen av hustruns enskilda egendom. Ända till nya giftermålsbalkens införande kunde äktenskapsförord icke ingås, upphävas eller ändras efter vigseln. Lagändringarna 1874 och 1898 föregicks av talrika motioner i riksdagen och av det arbete för reformer som utom riksdagen bedrevs främst av »Föreningen för gift kvinnas äganderätt». Strävandena avsåg i främsta rummet att befria hustrun från mannens målsmanskap, men förslag framfördes också om fullständigt upphävande av egendomsgemenskapen i syfte att därigenom frigöra hustrun från beroende av mannen. 1909 års program Efter ett uppslag till reglering av makars egendomsförhållanden, som ursprungligen antyddes av professor Goos vid första nordiska juristmötet i Köpenhamn år 1872 och närmare preciserades av Goos och professor Deuntzer vid nästföljande juristmöte år 1875, avgav delegerade från Danmark, Norge och Sverige 1909 ett utlåtande, i vilket en plan framlades för gemensam nordisk lagstiftning på familjerättens område. Där framfördes den tan-

12 ken, att bägge makarna under äktenskapet skulle fritt råda var över sin egendom, med skyldighet för båda att efter förmåga bidraga till utgifterna för det gemensamma hemmet, samt att vid äktenskapets upplösning bägge makarnas behållna egendom skulle sammanslås till en massa, varav hälften tillföll vardera maken eller hans successorer. Lagberedningen fick 1909 i uppdrag att omarbeta äktenskapsrätten och fullgjorde detta uppdrag i samarbete med delegerade från Danmark och Norge. Vid samarbetet fastslogs de grundsatser som kännetecknar giftermålsbalkens bestämmelser angående äktenskapets rättsverkningar. Förslag till ny lagstiftning framlades i två etapper. Det första resultatet av det gemensamma lagstiftningsarbetet förelåg år 1913, då förslag till ny lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning avlämnades samtidigt i Sverige, Danmark och Norge. På grund av lagberedningens förslag 4 utfärdades lag i ämnet år 1915. Angående makars rättsförhållanden framlades år 1918 i de tre länderna förslag till ändrad lagstiftning. Det skedde i Sverige genom lagberedningens förslag till giftermålsbalk m. m., 5 vilket upptog dels de tidigare antagna bestämmelserna om äktenskaps ingående och upplösning med vissa jämkningar, dels förslag till nya bestämmelser om makars rättsförhållanden. Den nya giftermålsbalken antogs år 1920 och trädde i kraft den 1 januari 1921. Giftermålsbalken Enligt GBs grundsatser är makarna i såväl personligt som förmögenhetsrättsligt avseende likställda. Vardera maken behåller den egendom han vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar och förvaltar själv densamma. Den blivande delningen av makarnas egendom liksom överhuvud hänsynen till familjens bästa föranleder dock vissa inskränkningar i vardera makens rådighet. Åsidosätter maken dessa i avsevärd mån, äger andra maken påkalla boskillnad och har vid bodelning rätt till vederlag för förlust som tillskyndats honom. Vardera maken svarar med sin egendom för den gäld han före eller under äktenskapet ådragit sig men i allmänhet icke för gäld som andra maken ensam gjort. Vid boskillnad eller äktenskapets upplösning delas makarnas egendom lika på grund av den giftorätt som vardera maken äger i andra makens egendom (dennes giftorättsgods). Genom äktenskapsförord före eller under äktenskapet kan bestämmas, att all eller viss egendom skall vara enskild. På denna väg kan sålunda fullständig egendomsskillnad införas. Genom äktenskapsförord kan även förklaras, att enskild egendom skall vara giftorättsgods, om det ej strider mot villkor vid gåva eller testamente. Bestämmelserna i GB fördelas enligt följande. De fyra första kapitlen handlar om äktenskaps ingående, nämligen 1 kap. om trolovning, 2 kap. om hinder mot äktenskap, 3 kap. om lysning och 4 kap. om vigsel. 4 Lagberedningens förslag till revision av giltermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken I. Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. in., Stockholm 1913. 5 Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken. IV. Förslag till giftermålsbalk ni. m., Stockholm 1918.

13 I 5 kap upptages allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden: om makarnas samråd för familjens bästa, om deras underhållsskyldighet och om deras behörighet att i begränsad omfattning företräda varandra. — 6 kap. innehåller de grundläggande bestämmelserna om makars egendom. Där stadgas som huvudregel, att envar av makarna äger giftorätt i den egendom som andra maken vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar (1 §) och att vardera maken eller hans arvingar tager hälften av makarnas behållna giftorättsgods vid boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning (2 § andra st.). Vardera maken råder själv över sitt giftorättsgods (2 § första st.), men häri gäller vissa inskränkningar ( 3 _ 6 88) enligt vilka make icke äger otillbörligen minska sitt giftorattsgods till förfång för andra maken eller utan dennes samtycke förfoga över vissa egendomsslag Vidare meddelas bl. a. bestämmelser om vilken egendom som skall vara enskild, nämligen sådan som i äktenskapsförord eller genom bestämmelse i samband med förvärv genom gåva, arv eller testamente förklarats skola vara enskild samt egendom som trätt i stället för sådan egendom (8 §). En mellanställning mellan giftorättsgods och enskild egendom intager rättighet som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art (1 § andra st.) - I 7 kap. meddelas bestämmelser om makars gäld Huvudregeln är, att envar av makarna svarar med sitt giftorattsgods och sin enskilda egendom för den gäld som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd — 8 kap. handlar om äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar Endast två former av äktenskapsförord tillåts, nämligen dels äktenskapsförord varigenom egendom som eljest skulle vara giftorättsgods förklaras skola vara enskild egendom, eller tvärtom, och dels äktenskapsförord som används for att möjliggöra gåva från ena maken till den andra. Båda formerna av äktenskapsförord får upprättas såväl före som under äktenskapet. Av övriga bestämmelser i kapitlet framgår bl. a., att makar i allmänhet fritt kan avtala med varandra men att gåvor mellan makar blir gällande i allenast mycket begränsad omfattning, om de ej kläds i äktenskapsförordets form. — Enligt 9 kap. berättigas make att vinna boskillnad — förutom då makarna är ense därom — när andra maken ar i konkurs eller genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller annat otillbörligt förfarande vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller fara for sådan minskning (1 och 2 §§). Härnäst kommer två kapitel, 10 och 11 kap., som handlar om äktenskaps upplösning. Bestämmelserna i 10 kap. om återgång har mindre praktisk betydelse. Av intresse är stadgandet om bodelning i anledning av återgång (5 §), enar detta utgör ett principiellt avsteg från likadelningen av giftorättsgodset. Vid sådan bodelning skall så anses som om den egendom envar av makarna hade vid vigseln eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente varit hans enskilda. Bestämmelserna i 11 kap. rör hemskillnad och äktenskapsskillnad och ger bestämmelser angående gemensam ansökan om hemskillnad (1 §), om rätt för make att vinna hemskillnad på grund av särskilda förhållanden som ligger andra maken till last eller på grund av söndring (2 §), om rätt till äktenskapsskillnad efter hemskillnad (3 §), på grund av längre tids särlevnad under söndring även utan hemskillnad (4 §) eller på grund av ena makens skuld, bortovaro och sinnessjukdom (5—13 §§). Den senare delen av 11 kap. innehåller bestämmelser om vissa viktiga rättsverkningar av hemskillnad och äktenskapsskillnad. Sådana bestämmelser finns också i 13 kap. som handlar om bodelning. Här må nämnas, att i händelse av kvalificerad skuld på endera sidan vissa avsteg kan göras från likadelningsprincipen, dock allenast i begränsad omfattning (22 och 23 §§), och att i samband med äktenskapsskillnad skadestånd kan tilldömas den kränkta maken (24 §). Vidare meddelas bl. a. bestämmelser om underhållsbidrag till make efter hemskillnad (25 §) och äktenskapsskillnad (26 §). — 12 kap. innehåller vissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom makes död. I 13 kap. regleras bodelning i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång,

14 hemskillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död. Vissa bestämmelser om vederlag (5—9 §§) syftar till att åvägabringa en reell likadelning av giftorättsgodset. Före delningen äger make undantaga föremål till personligt bruk (4 §) och vid bodelning i anledning av makes död får efterlevande maken, om boet är ringa, uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören som erfordras till fortsättande av hans näring (12 §). Vid fördelningen av boets tillgångar (lottläggningen) är huvudregeln, att vardera maken äger erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar (13 §). Sker avsteg från de i 13 kap. meddelade bestämmelserna och länder detta ena makens borgenärer till förfång, blir andra maken ersättningsskyldig mot borgenärerna (14 §). I 14 kap. gives bestämmelser om medling mellan makar och i 15 kap. bestämmelser om rättegången. 16 kap. innehåller vissa allmänna bestämmelser av formell natur. GB har sedermera ändrats vid flera tillfällen, ofta som en följd av lagstiftningsarbeten på andra rättsområden. I sistnämnda hänseende må särskilt nämnas ändringar i anslutning till lagen om boutredning och arvskifte 1933, lagen om införande av nya RB 1946, FB 1949 och religionsfrihetslagen 1951. En ändring av mera principiell betydelse var den år 1928 i samband med lagen om arv införda rätten för efterlevande make att med visst undantag städse bekomma egendom av giftorättsgodset till så stort värde att den jämte egendom som kunde enskilt tillhöra honom uppgick till 3 000 kronor, den s. k. tretusenkronorsregeln, som år 1952 ändrades till en sextusenkronorsregel (13 kap. 12 §). Bland övriga lagändringar må nämnas införande av möjlighet 1936 att återvinna gåva från tredje man (6 kap. 6 a §) och 1952 att erhålla underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad även om yrkande därom icke framställts i skillnadsmålet (11 kap. 26 och 28 §§) samt ökade möjligheter 1945 och 1947 att erhålla dispens från äktenskapshinder (2 kap. 5 och 9 §§). Under inflytande av bostadsbrist och inflation har tillkommit särskild lagstiftning senast 1959 om makars bostad (första gången 1948) och 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag. Ärvdabalken Någon arvsrätt efter avliden make tillkom tidigare icke efterlevande make. Dennes behov tillgodosågs genom giftorätt, fördel av bo oskifto och morgongåva. Efter förslag av lagberedningen tillerkändes efterlevande make genom lag 1920 rätt att, om andra maken icke efterlämnade bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess bröstarvinge, ärva hälften av kvarlåtenskapen, när den döde efterlämnade fader eller moder eller syskon eller dess avkomling, och eljest hela kvarlåtenskapen. Till skillnad från GB har lagstiftningen om makes arvsrätt varit föremål för en genomgripande förändring. Genom 1928 års lag om arv tillerkändes efterlevande make arvsrätt till hela den avlidna makens kvarlåtenskap så snart bröstarvinge icke finns. Lever vid efterlevande makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äger emellertid enligt huvudregeln de som då är närmast till arv taga hälften av den efterlevandes bo. Makes arvsrätt är icke laglottsskyddad. 1958 års ärvdabalk medförde icke nå-

15 gon ändring i dessa delar. Make har sålunda icke någon arvsrätt efter andra maken, när denne efterlämnar bröstarvingar. Testamente används emellertid i vid omfattning. Försäkringsavtalslagen Lagbestämmelser som är av intresse ur familjens synpunkt återfinns även i 1997 års lag om försäkringsavtal. Av betydelse särskilt för efterlevande makes rättsställning är stadgandena i 102 § och följande om förmånstagarforordnande vid kapital- eller livränteförsäkring. Vissa bestämmelser om skydd bl. a. mot utmätning av livförsäkringar ökar också dessas värde ur försörjningssynpunkt. Lagen har skapats i nordiskt samarbete. övriga nordiska länder I Danmark och Norge ledde det nordiska samarbetet till särskilda lagar om ingående och upplösning av äktenskap samt om makars förmögenhetsförhållanden. Lagarna är i Danmark: lov om segteskabs indgaaelse og opl0sning 1922 och lov om segteskabets retsvirkninger 1925, samt i Norge: lov om inngåelse og opplösning av ekteskap 1918 och lov om ektefeliers formuesforhold 1927. I båda länderna finns därjämte viktiga bestämmelser om skifte mellan makar, i Danmark i lov om skifte af d0dsbo og fsellesbo m. v. 1874 och i Norge i lov om skifte 1930. Island har grundat sin äktenskapslagstiftning i huvudsak på den danska kommissionens förslag. Resultatet härav är lög um stofnun og slit hjiiskapar 1921 och lög um skyldur og réttindi hjöna 1923. Om skifte finns särskilda bestämmelser i en lag av år 1878. Finland accepterade i sin äktenskapslag av 1929 i stort sett resultatet av samarbetet mellan Danmark, Norge och Sverige; lagen omfattar i huvudsak samma ämnesområden som den svenska GB. Alla de nordiska äktenskapslagarna bygger på makarnas likställighet i fråga om rättigheter och skyldigheter, vardera makens rätt att under äktenskapet råda över sin egendom samt den lika delningen på grund av giftorätt vid äktenskapets upplösning. Även i övrigt tillämpar lagarna i stort sett samma principer. De danska och isländska äktenskapslagarna är blott i obetydlig utsträckning ändrade. I Norge däremot genomfördes år 1937 en ganska omfattande revision. Finland slutligen har år 1948 vidtagit ändringar i sin äktenskapslag, varigenom man i huvudsak bl. a. genom införande av hemskillnadsinstitut har närmat den finska lagen till de övriga nordiska ländernas rätt men också delvis prövat nya vägar. Någon gemensam nordisk översyn av lagarna har tidigare icke förekommit. Den principiella överensstämmelse som i de nordiska länderna råder på

16 äktenskapslagstiftningens område saknar motsvarighet beträffande efterlevande makes ställning inom arvsrätten. Rättsutvecklingen har gått skilda vägar i Danmark, Island och Norge å ena samt Sverige och Finland å den andra sidan. I de förstnämnda tre västnordiska länderna har efterlevande make dels arvsrätt vid sidan av bröstarvingar och dels i större eller mindre utsträckning rätt att sitta i oskiftat bo efter den först avlidne. I Danmark och Island är makes arvsrätt laglottsskyddad. I Finland, som i likhet med Sverige saknar institutet oskiftat bo i de västnordiska ländernas mening, har efterlevande make enligt gällande lag överhuvud icke någon rätt till den först avlidnes kvarlåtenskap. Efterlevande makes rätt är sålunda i allmänhet ganska väl tillgodosedd i Danmark, Island och Norge men sämre i Sverige och Finland. De danska, finska och norska lagarna om försäkringsavtal företer en del skiljaktigheter jämförda med den svenska försäkringsavtalslagen. Härom hänvisas till senare framställning om ändringar i FAL. Utomnordisk rätt Beträffande äktenskapslagstiftningen i vissa främmande länder utanför Vorden får kommittén hänvisa till en av kanslirådet dr. jur. G. Simson för kommitténs räkning upprättad redogörelse, fogad som särskild bilaga till betänkandet. 6

Utvecklingen och den offentliga diskussionen Efter GBs tillkomst har samhällsförhållandena ändrats på många sätt. Här må först erinras om ökningen av antalet skilsmässor. År 1915 upplöstes 26 922 äktenskap genom dödsfall och 847 äktenskap genom skillnad. 97 procent av alla upplösta äktenskap hade sålunda varit livsvariga. År 1961 upplöstes 30 971 äktenskap genom dödsfall och 8 696 äktenskap genom skillnad och återgång. Av dessa äktenskap hade således endast 78 procent varit livsvariga. Ytterligare statistiska uppgifter angående äktenskapsskillnaderna lämnas nedan i samband med redogörelsen för de nordiska juristmöten a 1954 och 1957 samt i särskild bilaga. 7 Principen om likadelning av makars egendom passar bäst för de livsvariga äktenskapen. Däremot kan den leda till mindre lämpliga verkningar i skilsmässofallen, särskilt vid kortvariga äktenskap. Detta synes i viss m å n ha gett utslag i antalet äktenskapsförord, vilka ökat såväl absolut som i förhållande till antalet ingångna äktenskap, ehuru ej på långt när i samma utsträckning som antalet äktenskapsskillnader. På 100 ingångna äktenskap utgjorde antalet ingivna äktenskapsförord 6,8 under åren 1921—25 men 10,4 år 1961. Enligt en inom statistiska centralbyrån på familjerättskommit8 Bilaga 1. ' Bilaga 3.

17 tens uppdrag utförd undersökning, 8 avseende år 1956 ingivna äktenskapsförord, är en jämförelsevis stor del av dessa ingångna mellan kontrahenter, av vilka endera eller båda varit frånskilda. Det synes i betraktande härav sannolikt, att äktenskapsförordsfrekvensen rönt inflytande av den fortgående stegringen av skilsmässofrekvensen. Efter GBs tillkomst har också antalet gifta kvinnor som har förvärvsarbete utom hemmet ökat i hög grad. Vid folkräkningen den 31 december 1920 angavs 39 000 gifta kvinnor vara yrkesutövare i egentlig mening. Detta motsvarade 3,9 procent av samtliga gifta kvinnor och 5,0 procent av samtliga kvinnliga yrkesutövare i egentlig mening. Till jämförelse — som med hänsyn till betydande avvikelser i primärmaterialet endast kan avse tendensen i stort — må här lämnas några uppgifter från folkräkningarna 1940, 1950 och 1960. Begreppet förvärvsarbetande bestämdes något olika vid de skilda folkräkningarna. Hit hänfördes vid 1960 års folkräkning personer, som under folkräkningsveckan utfört inkomstbringande arbete under minst halv normal arbetstid. Hit fördes även medhjälpande, d. v. s. familjemedlemmar som biträtt annan familjemedlem i dennes förvärvsverksamhet och även tillhört samma hushåll som denne, m. fl. De såsom förvärvsarbetande räknade gifta kvinnorna utgjorde år 1940 125 300 av totalt 1 332 700 gifta kvinnor eller 94 på 1 000. Motsvarande tal var år 1950 235 400 förvärvsarbetande av 1 626 900 gifta kvinor eller 145 på 1 000. Antalet samboende gifta kvinnor som förvärvsarbetade var år 1950 209 700 på totalt 1 586 000 eller 132 på 1 000. Vid 1960 års folkräkning var antalet förvärvsarbetande samboende gifta kvinnor 404 400 av totalt 1 747 000 samboende gifta kvinnor eller 231 på 1 000. Antalet samboende gifta på 1 000 förvärvsarbetande kvinnor var år 1950 256 och år 1960 419. ökningen bör ses i samband med förändringar i giftermålsfrekvens och åldersfördelning, bl. a. den sjunkande giftermålsåldern, men är ändå synnerligen markant. År 1960 motsvarade totala antalet samboende gifta förvärvsarbetande kvinnor ungefär 257 på 1 000 samboende gifta kvinnor under 65 år.» Även testamentsvanorna torde ha ändrats, delvis under inflytande av skattelagstiftningen. Kommittén har verkställt undersökningar härom, som redovisas under 3 kap. ÄB och i bilaga. 10 Vidare må framhållas att tjänstepensioner och livförsäkringar fått en vid GBs införande okänd utbredning. Särskilt må nämnas införande av den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) och i anslutning därtill tjänstegrupplivförsäkringar för stora grupper anställda. Därutöver meddelas livförsäkring i många olika former, och åtskilliga försäkringsformer som nu är vanliga var vid GBs tillkomst föga utvecklade eller helt okända. Försäkringsbeståndet har ökat enormt. Det försäkrade dödsfallskapitalet vid individuell kapitalförsäkring, uttryckt i miljoner kronor, har ökat från 2 772 mkr år 1920 till 22 078 m k r år 1961. Antalet sådana försäkringar, uttryckt i 1 000-tal, har 8 9

En redogörelse för undersökningen finns tryckt i Statistisk tidskrift nr 5, 1959. överensstämmelse föreligger av olika skäl icke med inkomststatistiken. Såsom yrkesverksamma (företagare och anställda) under år 1960 upptogs i inkomststatistiken 643100 gifta kvinnor. De gifta kvinnorna blir med hänsyn till samtaxeringen och statistikens uppläggning överrepresenterade i den lägsta inkomstklassen. Inkomst på minst 3 000 kr hade 417 600 yrk esverksamma gifta kvinnor, motsvarande 234 på 1000 av totala antalet gifta kvinnor enl'gt folkräkningen och 458 på 1000 yrkesverksamma kvinnor i samma inkomstklasser. (SOS, Skattetaxeringarna samt fördelningen av inkomst och förmögenhet taxeringsåret 1961 tab. 13.) 10 Bilaga 4.

18 ökat från 1 542 år 1920 till 4 488 år 1961 (efter att ha överstigit 5 milj. åren 1954 och 1955). Samma lavinartade utveckling har ägt r u m beträffande tjänstepensionsförsäkringarna, där försäkringarna i Svenska personalpensionskassan (SPP) till största delen nu ersatts av ATP. Antalet arbetstagare som omfattas av tjänstegrupplivförsäkring beräknas nu uppgå till omkring 2 200 000 och antalet försäkrade genom annan grupplivförsäkring till omkring 2 700 000. 11 Pensionsförhållandena behandlas närmare under 3 kap. ÄB och FAL. Redan på 1940-talet gjordes framställningar om en allmän översyn av giftermålsbalken eller vissa delar därav. 12 1941 års kyrkomöte anhöll hos Kungl. Maj :t om utredning rörande sådana tillägg och ändringar i gällande lagstiftning, särskilt med hänsyn till medlingsförfarandet och hemskillnadsinstitutet, som kunde vara ägnade att förebygga otillräckligt motiverade skilsmässor och stärka äktenskapets ställning i folkmedvetandet. Vid 1943 års riksdag framställdes genom interpellation till chefen för justitiedepartementet en förfrågan, huruvida han ämnade igångsätta en utredning rörande hemskillnads- och äktenskapsskillnadsinstituten. T. f. departementschefen, statsrådet Bergquist, förklarade i sitt svar bl. a., att han icke såg någon lämplig och framkomlig väg att genom ändring av de nuvarande lagbestämmelserna motverka tendensen till ökning av antalet skilsmässor och därför icke var beredd att låta verkställa den begärda utredningen och att man borde undvika att överskatta lagstiftningens möjligheter att inverka på dessa förhållanden. 13 I motioner vid 1947 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en allmän översyn av gällande äktenskapslagstiftning. Bland de ämnen som särskilt ansågs vara i behov av översyn var bestämmelserna om äktenskaps upplösning — vilka borde göras smidigare — och en del av de bestämmelser som reglerade de ekonomiska intressena inom äktenskapet och vid dess upplösning, t. ex. frånskild hustrus rätt till familjepension. Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Första lagutskottet anförde dock i sitt utlåtande, att utskottet räknade med att Kungl. Maj:t med särskild uppmärksamhet följde utvecklingen och vid lämplig tidpunkt tog initiativ till de lagändringar som kunde finnas erforderliga. År 1949 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, advokaten Sigrid Beckman att såsom sakkunnig utarbeta en redogörelse för erfarenheter och synpunkter från det praktiska rättslivet angående GBs tillämpning och behovet av ändringar däri. I sin rapport år 1951 påpekade hon särskilt, att de för avvecklingen vid äktenskapets upplösning av makarnas ekonomiska intressegemenskap gällande huvudprinciperna — att vid giftorättsgemenskap hälftendelning skall äga rum och att vid egendomsskillnad ena maken icke har någon rätt till andra makens egendom — kun11 En och samma arbetstagare kan vara försäkrad genom både tjänstegrupplivförsäkring och annan grupplivförsäkring. 12 Särskilda frågor diskuterades även i facktidskrifterna, se särskilt Stjernstedt, Brister att avhjälpa i nya giftermålsbalken, SvJT 1937 s. 457 ff, och Några äktenskapsrättsliga spörsmål i samband med livförsäkring och livränta, TSA 1947 s. 145 ff. 13 Andra kammarens prot. 1943 nr 17 s. 6 ff.

19 de särskilt vid skilsmässor men även vid dödsfall ge mindre tillfredsställande och stundom mycket olämpliga resultat. Huru frågan om en allmän översyn av äktenskapslagstiftningen därefter förts fram i det nordiska samarbetet, framgår av kommitténs direktiv som återgivits i det föregående. Parallellt härmed uppmärksammades behovet av att stärka efterlevande makes rättsställning i samband med frågan om lagstiftning rörande arvsrätt för barn utom äktenskap. Ärvdabalkssakkunniga, som i sitt förslag till ny ärvdabalk (SOU 1954: 6) förordade att barn utom äktenskap skulle erhålla samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap, diskuterade verkan härav för övriga arvsberättigade efter fadern, särskilt dennes efterlevande hustru. De sakkunniga föreslog även en mindre ändring till hennes förmån i 13 kap. 12 § GB. I övrigt ansåg de sakkunnigas flertal sig icke böra närmare ingå på spörsmålet, huruvida det var möjligt att vidtaga annan åtgärd till hustruns förmån utan att arvingarnas berättigade intressen eftersattes. Frågan om efterlevande makes ställning berördes emellertid i särskilt yttrande av en av de sakkunniga, justitierådet Walin. Denne anförde, att den väsentliga tillgången i äkta makars gemensamma bo ofta utgjordes av — förutom lösöre — fastighet som avsåg att bereda familjen bostad eller försörjning eller av tomträtt, bostadsrätt e. 1. Vid ena makens clöd kunde den efterlevande bli nödsakad att dela sådan tillgång eller dess värde med bröstarvingar. Detta kunde knappast anses tidsenligt. Efterlevande make syntes även utan testamente böra åtnjuta tryggad besittning av hemmet liksom av fastighet som ej var större än som krävdes för den efterlevandes behov. Det var önskvärt, att behovet av en legal rätt för efterlevande make att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo tillgodosågs i samband med att utomäktenskapliga barn i arvshänseende jämställdes med barn i äktenskap. Då lagrådet i utlåtande den 2 december 1955 avstyrkte förslaget att barn utom äktenskap skulle erhålla samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap, anförde lagrådet i huvudsak såsom skäl härför — utom den bristande möjligheten att säkert fastställa det biologiska faderskapet — att med frågans lösning borde anstå till dess efterlevande hustrus ställning genom andra lagstiftningsåtgärder stärkts i mera väsentlig grad. I propositionerna till 1958 års riksdagar med förslag till ärvdabalk m. m. 14 upptogs ej något förslag om ändring i arvsrätten för barn utom äktenskap. Det avgörande skälet var, att efterlevande makes rätt i boet vid andra makens frånfälle ej ansågs tillfredsställande reglerad. Denna fråga borde först lösas. 15 Föredragande departementschefen hänvisade i detta sammanhang till att sakkunniga då tillkallats för en översyn av äktenskapslagstiftningen och att i deras uppdrag även ingick att utreda frågan om efterlevande makes rätt i boet.

14 15

Prop, nr 144 till 1958 års första och nr B 23 till 1958 års andra riksdag. Prop, nr 144/1958 s. 351.

20 Nordiska juristmöten E n m e r a a l l m ä n d i s k u s s i o n i h i t h ö r a n d e ä m n e n u p p k o m u n d e r 1950-talet. Vid två p å v a r a n d r a följande n o r d i s k a j u r i s t m ö t e n , i Oslo 1954 o c h i Helsingfors 1957, b e h a n d l a d e s ä k t e n s k a p s r ä t t s l i g a frågor av v i d s t r ä c k t principiell r ä c k v i d d . D i s k u s s i o n e n r ö r d e dels de socialt d j u p g å e n d e p r o b l e m s o m h ö r s a m m a n m e d d e n ö k a n d e s k i l s m ä s s o f r e k v e n s e n dels f ö r m ö g e n h e t s o r d n i n g e n i ä k t e n s k a p och e f t e r l e v a n d e m a k e s r ä t t s s t ä l l n i n g . Frågan, h u r u v i d a lagstiftningen om äktenskapsskillnad borde reformeras m e d h ä n s y n till d e n s t o r a s k i l s m ä s s o f r e k v e n s e n , b e h a n d l a d e s vid n o r d i s k a j u r i s t m ö t e t i H e l s i n g f o r s å r 1957. 1 6 R e f e r e n t v a r a d v o k a t e n Helvi Sipilä, F i n l a n d , som b e h a n d l a d e s p ö r s m å l e t h u r u v i d a det förelåg skäl till l a g ä n d r i n g a r i syfte a t t f r ä m j a ä k t e n s k a p e t s b e s t å n d . I sin avhandling redovisade referenten vissa uppgifter angående skilsmässofrekvensen i de nordiska länderna och konstaterade på grundval därav bl. a., att antalet skilsmässor ökat betydligt i varje land efter de gällande lagarnas genomförande och att särskilt Danmark och Sverige hade en i förhållande till de flesta andra länder hög skilsmässofrekvens. Referenten jämförde också skilsmässornas fördelning efter olika skillnadsgrunder i Danmark, Finland och Sverige och fann därvid, att äktenskapsbrott åberopades i vidgad omfattning jämfört med tiden före världskriget. Särskilt gällde detta i Danmark, där äktenskapsbrott utgjort grunden för äktenskapsskillnad i 45 procent av fallen åren 1951—1955. Referenten utgick från att äktenskapet enligt västerländsk rättsuppfattning var tänkt som en livsvarig gemenskap mellan man och kvinna och att lagstiftningens syftemål borde vara att eftersträva äktenskapets bestånd. Det var emellertid icke ändamålsenligt att bibehålla blott formella band, när söndring uppstått. Förefintliga möjligheter att upplösa äktenskap måste i allmänhet anses vara tillräckliga. Å andra sidan hade make enligt gällande nordisk rätt möjlighet att ensidigt utverka skilsmässa även då den andra makens och barnens fördel talade emot äktenskapsskillnad. Referenten erinrade härvid särskilt om bestämmelsen i 76 § andra stycket finska äktenskapslagen, enligt vilken make utan inskränkning — sålunda även om han bär den huvudsakliga skulden — äger vinna äktenskapsskillnad, om makarna på grund av söndring levat åtskilda sedan minst två år. I fråga om skilsmässa på grund av överenskommelse mellan makarna förelåg det enligt referentens mening knappast skäl att föreslå ändring. Man syntes i allmänhet vara till freds med att makar, då de var eniga om att skiljas, icke behövde blottlägga sina förhållanden offentligt inför domstol. För att h i n d r a att denna grund användes på ett lättsinnigt sätt borde man preventivt sträva att inverka minskande på behovet av skilsmässa. I detta hänseende framhöll referenten betydelsen av skolning till äktenskapet och av organiserad familjerådgivning. Medlingen borde ägnas mera tid och den borde \ omhänderhavas av särskild för äktenskapsrådgivning skolad personal. Referenten behandlade även det växande antalet direkta äktenskapsskillnader på grund av äktenskapsbrott och framhöll, att denna grund stundom åberopades i samförstånd mellan makarna för att de fortare skulle erhålla skilsmässa. Det fanns skäl att överväga, huruvida äktenskapsskillnad borde medgivas utan föregående hemskillnad — eller faktisk särlevnad — på grund av äktenskapsbrott och andra skilsmässogrunder. Man kunde även fråga sig, huruvida man i de nordiska länderna var beredd att godtaga en sådan generalklausul i lagstiftningen att äktenskapsskillnad icke kunde beviljas — eller åtminstone icke förrän efter viss väntetid — om det prövades vara uppenbart stridande mot barnens fördel. 14

Förhandlingarna å det tjugoförsta nordiska juristmötet, s. 20 ff och Bil. I.

21 För att säkerställa möjligheterna till sakkunnig handläggning av skillnadsmålen ifrågasatte referenten, om icke särskilda domstolar för familjeangelägenheter borde inrättas. — Samhället borde även se till att följderna av skilsmässa icke blev oskäligt betungande för barnen eller den make som var i den svagare ställningen och ofta i fortsättningen fick bära det huvudsakliga ansvaret för familjen. I det sammanhanget påpekade referenten bl. a., att frågan om den frånskilda hustruns rätt till änkepension ännu väntade sin lösning på många håll. A n d r e r e f e r e n t vid d i s k u s s i o n e n v a r p r o f e s s o r Snaevarr, Island. Denne framhöll, att enligt vissa undersökningar var möjligheten att genom ändringar i skilsmässolagstiftningen nedbringa äktenskapsskillnadsfrekvensen mycket begränsad, bortsett från ytterlighetsfall. Man kunde icke tvinga makar att leva samman. Därför frågades, om det var något väsentligt värde för makar och barn samt för samhället att bevara det formella bandet, när grunden för äktenskapet var borta. Enligt Snsevarrs mening borde faktisk särlevnad på grund av söndring godtagas som skilsmässogrund, när särlevnaden bestått viss tid, t. ex. tre år, även om skillnaden söktes av den make som ansågs bära skuld till söndringen. Detta borde i allt fall vara lagens huvudregel. — Erfarenheten visade, att ett betydande antal hemskillnader icke ledde till äktenskapsskillnad, därför att makarna återupptog samlivet. Ändamålet med hemskillnaden var ju även att ge makarna tid till prövning. Enligt Snsevarrs mening borde hemskillnadsinstitutet stärkas och få större räckvidd. Till de gällande äktenskapsskillnadsgrunderna borde anknytas två allmänna bestämmelser. Dels borde understrykas, att en make alltid kunde inskränka sig till att begära hemskillnad, även om förutsättningarna för direkt äktenskapsskillnad förelåg. Dels borde domstolar respektive administrativa myndigheter ges rätt att — med vissa undantag — endast bevilja hemskillnad, även om förutsättningarna förelåg för direkt äktenskapsskillnad och yrkandet endast avsåg sådan, under förutsättning att hemskillnad befanns lämpligare med hänsyn till omständigheterna. En sådan bestämmelse var enligt Snsevarrs mening att föredraga framför en bestämmelse om att de grunder som nu kunde leda till direkt äktenskapsskillnad endast skulle kunna medföra hemskillnad. — Hemskillnadstiden borde alltid vara ett år. Snaevarr framhöll vidare, att han hyste betänkligheter mot att domstolarna skulle få vidsträckt rätt att efter skälighetsprövning motsätta sig både äktenskapsskillnad och hemskillnad, eftersom de med nuvarande organisation icke hade tid och knappast heller förutsättningar att sätta sig grundligt in i parternas förhållanden. En bestämmelse som kunde övervägas var den i engelsk rätt upptagna, att talan om äktenskapsskillnad i allmänhet icke fick väckas innan tre år förflutit från äktenskapets ingående. En sådan bestämmelse kunde möjligen tvinga parterna att tänka igenom sina problem och i högre grad än eljest söka komma till en lösning av dessa. Detta var dock högst tveksamt, och frågan var om icke effektiv rådgivningsverksamhet och medling skulle vara bättre ägnade att minska antalet skilsmässor. Medlingen hade en stor uppgift att fylla, och vid revision av lagstiftningen borde läggas större vikt därvid än som var fallet då äktenskapslagarna tillkom. I d e n f o r t s a t t a d e b a t t e n y t t r a d e sig bl. a. p r o f e s s o r A r n h o l m , Norge, overprsesidenten Moltke, D a n m a r k , och j u s t i t i e r å d e t B e c k m a n , Sverige. Arnholm uttalade tvivelsmål om det lämpliga i att alltid låta skilsmässa på grund av äktenskapsbrott föregås av hemskillnad. Man riskerade att tvinga den otrogna parten in i illegitima förbindelser. Arnholm framhöll också, att en huvudfråga var hänsynen till barnen. Skilsmässolagstiftningen gav parterna vissa rättigheter, men barnen betraktades icke som part. Moltke framhöll, att åtskilliga viktiga skäl talade för att icke låta äktenskapsbrott grunda rätt till äktenskapsskillnad utan föregående hemskillnad. Enligt hans

22 mening borde emellertid en sådan regel göras undantagslös, om den genomfördes. Det skulle vara en ganska omöjlig uppgift för myndigheterna att skönsmässigt avgöra, om man genast borde döma till äktenskapsskillnad eller om man borde inskränka sig till hemskillnad med hänsyn till omständigheterna. Enligt Moltkes mening borde det föreligga ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad efter långvarig faktisk särlevnad, oavsett hos vilken make skulden till söndringen låg. Moltke framhöll också, att det skulle vara olyckligt att låta parterna föra skenprocesser mot varandra, när de var ense om att skiljas och om villkoren för skilsmässan. I fråga om annan lagstiftning som kunde inverka på äktenskapens bestånd varnade Moltke bl. a. för att skilsmässofrekvensen kunde stiga, om äktenskapsåldern sänktes. Beckman underströk, att man icke borde överskatta lagstiftningens betydelse för äktenskapens bestånd. Splittringen av hemmen var lika olycklig, även om äktenskapen fick formellt bestå. Det kunde också om makarna gått ifrån varandra vara lämpligare, att den make hos vilken barnen fanns hade möjlighet att gifta om sig. Det vore icke lyckligt att inskränka möjligheterna till skilsmässa efter överenskommelse. Vardera maken borde också ensidigt kunna utverka hemskillnad, om det icke fanns några särskilda skäl däremot. Skuldfrågan borde icke vara avgörande för om det skulle bli äktenskapsskillnad eller ej. All äktenskapsskillnad borde föregås av hemskillnad, ty hemskillnadstiden hade verkligen vissa möjligheter att återförena makarna. Av a n d r a t a l a r e i d i s k u s s i o n e n u n d e r s t r ö k s bl. a. b e t y d e l s e n a v sociologiska u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e f a m i l j e n och v ä r d e t av f a m i l j e r å d g i v n i n g o c h m e d ling. M e n i n g a r n a o m m e d l i n g s i n s t i t u t e t i dess n u v a r a n d e u t f o r m n i n g v a r d e lade. Vid n o r d i s k a j u r i s t m ö t e t i Oslo å r 1954 b e h a n d l a d e s f r å g a n o m m a k a r s f ö r m ö g e n h e t s f ö r h å l l a n d e n a v a d v o k a t e n Sigrid Beckman såsom r e f e r e n t m e d a v h a n d l i n g e n : B e h ö v s ä n d r i n g a r i g ä l l a n d e regler o m ä k t a m a k a r s f ö r m ö g e n h e t s f ö r h å l l a n d e n ? 17 Referenten framhöll, att huvudregeln om likadelning av giftorättsgodset kunde te sig omotiverad även i andra fall än de situationer, för vilka vissa korrektiv anvisats i gällande rätt. Med utgångspunkt från giftorättsordning syntes det riktigt, att makarna vid skilsmässa delade lika den egendom som de under äktenskapet förvärvat på annat sätt än genom arv, testamente eller gåva. Däremot borde övervägas, om hälftendelning undantagslöst skulle tillämpas i fråga om vad make infört vid äktenskapets ingående eller under äktenskapet erhållit genom arv, testamente eller gåva. Om barn saknades i ett kortvarigt äktenskap, syntes hälftendelningen av dessa tillgångar ej sällan svagt motiverad, svagare ju kortare tid äktenskapet varat och i en del fall obillig. Fanns det däremot barn i äktenskapet var det ofta för barnens skull berättigat, om den make som hade vårdnaden om barnen fick egendom genom hälftendelningen. För att belysa hur aktuell denna fråga blivit genom den ökande skilsmässofrekvensen lämnade referenten vissa statistiska uppgifter om äktenskapsskillnaderna i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I Sverige hade av de äktenskap som upplöstes år 1920 5 procent blivit upplösta genom skilsmässa, medan återstående 95 procent varit livsvariga. Frågan om den lika delningen vid skilsmässa hade alltså då icke betydelse annat än i undantagsfall. Av de äktenskap som upplöstes år 1950 hade däremot endast 78 procent varit livsvariga. Samma år hade 25,9 procent av skilsmässorna kommit till stånd innan äktenskapet varat fem år, och i 58,3 procent hade äktenskapet varat mindre än tio år. I 52,5 procent var hustrun vid skilsmässan under 35 år. Makarna hade b a r n i 67,3 procent av de genom äktenskapsskillnad 17

Forhandlinger på det tyvende nordiske juristmöte, s. 169 ff och Bil. VI.

23 upplösta äktenskapen. I Sverige hade år 1945 hustrun haft egen inkomst (av förvärv eller förmögenhet) i drygt en femtedel av äktenskapen. År 1950 inregistrerades 4 283 äktenskapsförord, motsvarande knappt 8 på 100 under samma år ingångna äktenskap. 1 8 Referenten framhöll, att det enligt en uppfattning var ett fel hos giftorättssystemet som sådant att det vid skilsmässor kunde leda till olämpliga resultat. Förmögenhetsordningen måste emellertid i första hand passa det livsvariga äktenskapet, som alltjämt var det normala. Vid GBs tillkomst diskuterades möjligheten att generellt föreskriva återgångsdelning vid hem- och äktenskapsskillnad. Åtskilliga torde nu anse, att lösningen var att finna i denna delningsgrund. Den skulle emellertid, generellt tillämpad, enligt referentens mening ofta verka slumpartat och ge resultat som icke var tillfredsställande och som särskilt skulle drabba hustrun och makarnas barn. Ju längre äktenskapet varat och ju längre tid t. ex. ett arv ingått i familjens ekonomi, desto mindre motiverad syntes återgångsdelning. Det naturliga syntes vara, att likadelningen av all egendom bibehölls som huvudprincip även vid hem- eller äktenskapsskillnad men att undantagsregler infördes för fall, där sådana kunde anses påkallade. Domstolsprövning syntes nödvändig men borde ske efter vissa angivna linjer. I fråga om tillämpningen av likadelningsprincipen vid makes död gällde enligt referentens mening, att efterlevande makes berättigade intresse icke blev tillräckligt tillgodosett i sådana fall då den avlidna maken efterlämnade särkullbarn. Var det fråga om ett litet bo, kunde efterlevande make genom hälftendelning få sitt hem upprivet. Verkningarna av giftorättskonstruktionen kunde mildras genom att efterlevande make tillerkändes rätt till viss del, t. ex. hälften, av den avlidnes andel. Referenten framhöll vidare i fråga om makarnas skuldförhållanden, att om vid giftorättsgemenskapens upplösning ena makens skulder översteg hans tillgångar, blev resultatet av bodelningen, som icke fick ske till förfång för fordringsägarna, att den andra maken måste med intill hälften av sina behållna tillgångar deltaga i betalningen av den första makens skulder. Enligt svensk rätt inträdde fordringsägarnas rätt först i och med giftorättsgemenskapens upplösning. Makar ägde under äktenskapet utan undantag göra giftorättsgods till enskild egendom genom äktenskapsförord. Man borde upphäva fordringsägarnas rätt att påfordra bodelning för att erhålla egendom, som dessförinnan icke svarat för gälden och som utan deras h ö r a n d e kunnat avtalsvis undantagas från sådant gäldsansvar även för framtiden. I fråga om lottläggningen vid bodelning anförde referenten, att man funnit att den svenska huvudregeln icke i allo fungerade tillfredsställande vid skilsmässa och vid dödsfall, då den avlidne efterlämnade bröstarvingar som icke var gemensamma. Regeln kunde då ge otillfredsställande resultat i fråga om sådana tillgångar som lösören i hemmet, rätt till bostad och arbetslokal, livförsäkringar m. m. Behovsprincipen syntes böra i större utsträckning vinna tillämpning vid lottläggningen i fråga om sådana tillgångar som hade särskild betydelse för familjen. Referenten anförde vidare, att önskemål uttalats att make borde ha samma medbestämmanderätt beträffande andra makens bostadsrätt som i fråga om fast egendom och tomträtt, liksom att vissa rådighetsinskränkningar borde gälla även livförsäkringar, som numera hade väsentlig betydelse för familjen. — Hustru utan eget förvärv, som ägnade sig åt hem och barn eller biträdde mannen i hans för18 Till jämförelse må nämnas, att av de år 1961 upplösta äktenskapen 30 971 eller 78 procent upplöstes genom dödsfall och 8 696 eller 22 procent genom äktenskapsskillnad (inräknat fall av återgång, vilka saknar statistisk betydelse). Av äktenskapsskillnaderna samma år kom 22,8 procent till stånd innan äktenskapet varat 5 år och 49,8 procent innan äktenskapet varat 10 år. Hustrun var i 47 procent av fallen under 35 år vid skilsmässan, och makarna hade levande barn under 21 år i 69,8 procent av fallen. Enligt skattetaxeringsstatistiken hade omkring 45 procent av de gifta kvinnorna inkomster under år 1961, varvid inkomsten dock för omkring 19 procent uppgick till mindre än 3 000 kronor. År 1961 inregistrerades vidare 5 441 äktenskapsförord, motsvarande 10,4 på 100 samma år ingångna äktenskap.

24 värvsverksamhet, hade ingen medbestämmanderätt i de besparingar som uppstod bl. a. genom hennes verksamhet eller kanske genom att mannen hållit familjen kort i fråga om underhåll. För vanliga förhållanden syntes det riktigt, att mannen endast i samråd med hustrun förfogade över sådana besparingar. Det syntes angeläget, att genom lagstiftning gjordes vad som kunde göras för att under äktenskapets lopp tillgodose hustru som ej hade eget förvärv. Slutligen anförde referenten att på grund av äktenskapsförord obilliga resultat kunde uppkomma vid ena makens död eller vid hem- eller äktenskapsskillnad. Om avliden makes egendom var enskild, hade den efterlevande maken enligt GB icke någon som helst rätt till den avlidnes egendom. Efterlämnade den avlidna maken barn, hade den efterlevande maken ej heller någon arvsrätt. Om den avlidne ej upprättat testamente till makens förmån, kunde efterlevande maken komma att sakna nödigt bohag, bostad och medel till uppehälle. Vid hem- och äktenskapsskillnad var makens ställning, paradoxalt nog, något bättre genom möjligheterna att erhålla underhållsbidrag och skadestånd. En utväg skulle vara att medgiva jämkning av äktenskapsförord på grund av obillighet eller väsentligt ändrade förhållanden. En annan lösning var måhända att i GB införa vissa tvingande bestämmelser, som tillgodosåg makes behov av nödigt bohag och skäligt underhåll samt garanterade make andel i besparingar som andra maken kunde ha gjort med hans hjälp. A n d r e r e f e r e n t v a r sagförer Rannveig Thorsteinsdottir, Island. Hon uppehöll sig särskilt vid hustruns rätt till de besparingar som kan uppkomma under äktenskapet och framhöll bl. a., att ökningen av giftorättsgodset huvudsakligen tillföll mannen. Hans rådighet utvidgades automatiskt, medan hustruns giftorättsgods i de flesta fall förblev oförändrat eller minskades. I d i s k u s s i o n e n i Oslo r å d d e i s t o r t sett e n i g h e t o m a t t t i d e n v a r m o g e n a t t överväga ä n d r i n g a r i den nordiska lagstiftningen om m a k a r s förmögenhetsf ö r h å l l a n d e n . M a n v a r o c k s å i h u v u d s a k ense o m a t t d e n g ä l l a n d e e g e n d o m s o r d n i n g e n i s i n a g r u n d d r a g v a r r i k t i g och a t t e n d a s t j ä m k n i n g a r d ä r i b o r d e i f r å g a k o m m a . F r a m f ö r d a ö n s k e m å l i s ä r s k i l d a h ä n s e e n d e n gick i a l l m ä n h e t i s a m m a huvudriktning som advokaten Beckmans synpunkter. Från norsk sida anförde höyesterettsadvokat Stöylen, att man i Norge hade goda erfarenheter av redan 1937 vidtagna lagändringar. Overprasident Moltke, Danmark, anförde, att man icke borde få göra framtida inkomster, men väl arv och gåva, till enskild egendom. Om äktenskapet varat endast kort tid — upp till ungefär fem år — framstod det som rimligt att envar av makarna hade rätt att påkalla återgångsdelning. I övrigt syntes det värt att överväga, om man icke liksom i Norge borde medge upprättande av äktenskapsförord, som skulle gälla endast vid hem- eller äktenskapsskillnad men icke vid dödsfall. — Professor Godenhielm, Finland, framhöll, att de nordiska äktenskapslagarna i viss mån glidit i sär och att det var bra, om man på nytt kunde få dem mera enhetliga. Detta betingades också av antalet äktenskap mellan de olika nordiska ländernas innevånare. — Professor Malmström, Sverige, ifrågasatte, om det icke beträffande det omedelbara underlaget för familjens liv, det gemensamma hemmet, bohaget, kanske också sådan fast egendom där familjen hade sin bostad, borde finnas ett visst gemensamt inflytande på förvaltningen, även om makarna skulle vilja göra egendomen till enskild. Man kunde också fråga sig, om det icke vid dödsfall borde finnas något slags laglottsrätt i fråga om giftorätten. Vid skilsmässa var det ett tänkbart system att formellt bibehålla likadelning som huvudregel men stadga det undantaget, att om äktenskapet varat exempelvis mindre än tio år, make skulle kunna påfordra återgångsdelning, om icke rätten fann en sådan uppenbart olämplig. Ett

25 visst minimum borde möjligen under alla förhållanden delas lika. — Advokaten Helvi Sipilä, Finland, anförde för den finska rättens vidkommande, att efterlevande maken borde vara direkt genom lagen bättre tillgodosedd och icke lämnas beroende av ett mer eller mindre slumpartat testamentsförordnande. I fråga om likadelningen vid hem- eller äktenskapsskillnad kunde de obilliga resultaten bäst undvikas genom att låta domstolen synnerligen fritt avgöra varje enskilt fall. — Landsretssagf0rer, numera borgmester Edel Saunte, Danmark, varnade för en alltför omfattande tillämpning av behovsprincipen. Enligt hennes mening var det riktigt, att man hade en klar regel som allmänheten kunde förstå och vars tillämpning icke var beroende av den enskilde domarens skön. Behovsprincipen medförde också risk för flera rättegångar, som såvitt möjligt borde undvikas i äktenskapsfrågor. Hon underströk också betydelsen av en förnuftig behandling av livförsäkringar vid bodelningen. Vid n o r d i s k a j u r i s t m ö t e t i H e l s i n g f o r s å r 1957 u p p t o g s j ä m t e s k i l l n a d s frågan som överläggningsämne jämväl frågan om e f t e r l e v a n d e mak e s r ä t t s s t ä l l n i n g. 19 R e f e r e n t v a r j u s t i t i e r å d e t Walin. Denne framhöll, att äktenskapen alltjämt i allmänhet var livsvariga. Äktenskapets ingående och de ömsesidiga banden mellan makar gjorde det till en självklar plikt för dem att med omsorg sörja för varandra. Däri ingick även att tillse, att vid dödsfall den efterlevande icke blev lidande i ekonomiskt hänseende. Medan efterlevande makes behov i Danmark, Island och Norge var ganska väl tillgodosett genom rätten att sitta i oskiftat bo, tillgodosågs i Sverige efterlevande makes behov under mångahanda former men på ett ganska inkonsekvent och föga betryggande sätt. Sannolikt blev efterlevande make i flertalet fall tämligen väl tillgodosedd, när överhuvud de ekonomiska resurserna förelåg. Vad man genom ändrad lagstiftning kunde vinna var bättre garanti, att så skedde. Det kunde knappast råda något tvivel om att rättsuppfattningen i Sverige — i den mån man gjort klart för sig vad som nu gällde — krävde, att efterlevande make fick en mera tryggad ställning. Ur skälighetssynpunkt föreföll det välmotiverat, att lagstiftningen bättre beaktade efterlevande makes behov, även om det skedde på bekostnad av bröstarvingars rätt, i i synnerhet sedan de blivit vuxna och utbildningen var avslutad. För att erhålla en fast utgångspunkt för en reform av efterlevande makes ställning borde alla de rättsinstitut som tillgodosåg efterlevande make betraktas under en gemensam synvinkel. Den förnuftiga funktion som åtgärderna kunde tjäna var att i rimlig omfattning tillgodose ett behov. Efterlevande makes behov torde göra sig gällande huvudsakligen i två hänseenden: behovet av hem — bostad och lösöre •— och behovet av försörjning. Behovet borde intill en viss övre gräns bedömas med hänsyn till familjens standard, så att efterlevande makes levnadsvillkor ej försämrades på : ett stötande sätt. De av Walin för den svenska rättens del framförda önskemålen berörde dels bodelningen, dels efterlevande makes anspråk på att bli tillgodosedd utöver vad som kunde ske redan genom bodelningen. I fråga om bodelningen framhöll Walin, att lottläggningen, när giftorättsgemenskap rådde, borde ske på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Giftorättsgodset borde oavsett vilken make det tillhört kunna — eventuellt mot lösen — tilldelas efterlevande make som behövde det för sitt hem eller sin försörjning. Behovsprincipen borde kunna vinna tillämpning även då giftorättsgemenskap ej rådde, såsom genom att efterlevande make tillerkändes rätt att under vissa betingelser nyttja — eller lösa — sådan den dödes enskilda egendom som han behövde för hemmet. Makar som endast hade enskild egendom borde kunna förlita sig på att det gemensamma bo som de samlat kunde efter behov bevaras eller upplösas på ett naturligt och ändamålsenligt sätt. Man kunde fråga sig, om det 18

Förhandlingarna å det tjugoförsta nordiska juristmötet, s. 102 ff och Bil. IV.

26 ej borde införas en presumtionsregel att allt som under äktenskapet anskaffats för hemmet tillhörde makarna gemensamt. Åtminstone i den mån sålunda samäganderätt ansågs föreligga måste det vara befogat, att med egendomen förfors på samma sätt som om den utgjort giftorättsgods. Någon form av bodelning — av Walin betecknad som kvasibodelning — syntes därför framdeles böra finnas att tillgå även n ä r makarna ej hade giftorättsgods. Efterlevande makes anspråk utöver giftorätt borde enligt Walins mening även prövas på grundval av behovsprincipen. Detta ledde till att omfånget av efterlevande makes rätt ej kunde i det särskilda fallet bestämmas, förrän en överblick av makens ekonomiska ställning vunnits, och att omfattningen av vad som tillerkändes efterlevande maken fick anpassas efter vad som gällt om makarnas egendomsforhållanden och de försörjningsåtgärder som vidtagits. Vissa hjälpregler erfordrades dock för att åstadkomma större praktikabilitet. Dessa fick tillämpas, även om de ej gav ett idealiskt resultat. För reglernas närmare utformning var av grundläggande betydelse, huruvida de fick inkräkta på bröstarvingars laglott. När barnen var vuxna, borde de få vika eller vänta med att tillträda arvet, så länge efterlevande makes' behov ej blivit skäligt tillgodosett. Måhända kunde det dock vara tillrådligt att som en hjälpregel stadga, att efterlevande makes rätt i allmänhet icke borde få inkräkta på bröstarvinges laglott, men samtidigt angiva, att så fick ske om vägande skäl förelåg. Vid konkurrens mellan oförsörjda barns rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen och efterlevande makes anspråk på bidrag till sin försörjning föreföll det rimligt att räkna med en skälig jämkning. Uppenbart var att makes behov måste gå före testamentstagares anspråk. Efterlevande makes arvsrätt, när bröstarvingar saknades, borde bibehållas och förstärkas med en rätt till hem och försörjning för den händelse den döde testamenterat sin kvarlåtenskap till annan. I fråga om tillämpningen anförde Walin, att man såvitt möjligt borde undvika en sådan ordning beträffande den ekonomiska formen för underhåll som slutligen överförde ett mera avsevärt kapital från en intressentgrupp till en annan. — Efterlevande make borde vara skyddad även mot förfoganden som verkställdes under livstiden. GB borde därför kompletteras med rätt för make att ingripa ej blott till skydd för giftorätten utan även till skydd för sin rätt till hem och försörjning. A n d r e r e f e r e n t vid d i s k u s s i o n e n i H e l s i n g f o r s v a r p r o f e s s o r Rautiala,

Fin-

land. Denne instämde med Walin däri att barnens arv på grund av samhällsutvecklingen numera var av mycket mindre betydelse än förr. Enligt Rautialas mening borde arvsrätt mellan makar införas i Finland. — Det enklaste sättet att trygga efterlevande make var måhända att tillförsäkra honom rätt att sitta i oskiftat bo. Härvid var en möjlighet att såsom i dansk rätt direkt i lag ge efterlevande make rätt att förvalta boet oskiftat. En sådan rådighetsrätt ingav emellertid betänkligheter. Den andra möjligheten var att tillerkänna makarna rätt att med åsidosättande av laglotterna upprätta testamente, vari efterlevande make medgavs rätt att sitta i orubbat bo. Ett sådant testamente löste också enkelt frågan om efterlevande makes rätt att få bo i det förra hemmet. Detta mål uppnåddes även, om rätten att upprätta sådant testamente inskränktes till att gälla endast makarnas bostadslösöre och dem tillhörig bostad. Systemet skulle dock icke vara lyckligt för alla fall. Kanhända borde efterlevande maken respektive arvingarna medgivas rätt att hänskjuta saken till domstol. I d i s k u s s i o n e n g j o r d e s i c k e n å g r a i n v ä n d n i n g a r m o t en v ä s e n t l i g f ö r b ä t t r i n g a v e f t e r l e v a n d e m a k e s s t ä l l n i n g , och m a n s y n e s ä v e n h a v a r i t b ö j d för a t t l å t a d e n f ö r b ä t t r i n g e n i n k r ä k t a p å b a r n e n s laglott. Landsdommer, numera h0jesteretsdommer Vetli, Danmark, anförde, att man från dansk sida troligen kunde instämma i Walins synpunkter på lottläggning enligt be-

27 hovsprincipen vid bodelningen och att man positivt ville överväga kvasibodelningen. Beträffande makes rätt till arv och andra förmåner ur den avlidnes kvarlåtenskap uttalade däremot Vetli betänkligheter mot en behovsprövning som skulle innebära att efterlevande makes ställning så gott som alltid blev beroende av myndigheternas skön. Dessa regler grep så djupt in i makarnas liv att det enligt Vetlis mening var viktigt, att bestämmelserna var enkla och klara. Då makarnas egendom var enskild, syntes det lämpligt att ansluta sig till den norska regel enligt vilken makarna hade möjlighet att genom äktenskapsförord avtala, att enskild egendom vid äktenskapets upplösning genom makes död skulle behandlas som giftorättsgods. — Jämväl av professor Borum, Danmark, och professor Arnholm, Norge, framfördes erinran mot att i alltför stor utsträckning tillåta behovsprövning i det enskilda fallet. Det framhölls också vid diskussionen i Helsingfors som det ur nordisk synpunkt väsentliga, att efterlevande make i stort sett tillgodosågs på materiellt likvärdigt sätt i samtliga nordiska länder, även om skilda rättsinstitut kom till användning härför. Familj er ättskommittén Med giftermålsbalken lades den första hörnstenen i den nygestaltning av den svenska familjerätten som lagberedningen, i viktiga delar under nordiskt samarbete, på grundval av 1909 års program utförde i rask följd under tiden fram till 1930-talet. Lagverken präglades genomgående av modern och praktisk syn, som blivit föremål för internationell uppmärksamhet. Den språkliga utformningen har ävenledes ansetts förnämlig. De snabba sociala förändringarna i samhället har gjort, att en översyn av GB nu efter närmare ett halvsekel visat sig behövlig. Skilda krav har framställts, både sådana som gäller GBs allmänna betraktelsesätt i fråga om äktenskapet och sådana som riktar sig mot förmögenhetsordningen eller enskildheter i lagverket. Även i våra grannländer har önskemål framställts om revision av äktenskapslagstiftningen. I Norge har redan för åtskilliga år sedan genomförts avsevärda ändringar i moderniserande riktning, men nya krav på ändringar har framkommit. I Danmark och Island har likaledes krav framställts på en reform. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har därför i dessa länder liksom i Sverige utredning ägt rum för översyn av äktenskapslagstiftningen. Även i Finland anses föreligga ett reformbehov, men någon allmän utredning i ämnet har ej upptagits. Den svenska familjerättskommittén har under fullgörandet av sitt uppdrag samarbetat med danska, isländska och norska kommitterade, varjämte en sakkunnig representant deltagit från Finlands sida. I vissa delar har man också från finsk sida varit beredd att framlägga förslag till lagändringar. Det är med hänsyn till de nordiska folkens nära samhörighet kanske särskilt inom familjerätten ett mycket starkt önskemål, att rättslikheten är så stor som möjligt. Grundvalarna för äktenskapsrätten i de olika länderna är redan gemensamma, men utformningen avviker ej oväsentligt på åtskilliga punkter. Uppenbart är, att det samarbete som nu ägt rum varit inriktat på

28 att minska befintliga skiljaktigheter och att i övrigt vid införandet av nya regler nå ökad rättslikhet. Kommitterade från de olika länderna har överlagt såväl om den allmänna synen på äktenskapet och dess rättsverkningar i personligt och ekonomiskt hänseende som rörande olika detaljfrågor. Arbetet har sträckt sig från reglerna om äktenskapshinder och formerna för äktenskapets ingående till förutsättningarna för äktenskaps upplösning och allt vad därmed äger samband. I fråga om äktenskapshindren föreslås i flera hänseenden ändrade bestämmelser, enligt vilka väsentligt större rättslikhet på denna punkt skulle vinnas. I anslutning härtill har utarbetats förslag till ändringar i den nordiska konvention och den internordiska lagstiftning som finns i ämnet i syfte att underlätta ingående av äktenskap över gränserna mellan de nordiska länderna. Den principiella fråga som i den allmänna debatten väckts om ingripande mot den tilltagande skillnadsfrekvensen har diskuterats. De nordiska äklenskapslagarna kännetecknas av liberala villkor för hem- eller äktenskapsskillnad. De kommitterade har dock ej i något land ansett sig böra förorda ingripande genom en allmän skärpning av dessa villkor. I Danmark och Island föreslås att makes otrohet ej skall berättiga andra maken till äktenskapsskillnad, och enligt det norska förslaget skall domstolen i dylika fall k u n n a välja att döma till hemskillnad eller till äktenskapsskillnad. På svensk sida har man ej ansett sig böra fråntaga make rätt att vinna äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Den svenska kommittén har i många sammanhang sökt förbindelse med det praktiska rättslivet och olika organisationer utan att på något håll kommit till synes den uppfattningen att man skulle kunna vinna något avsevärt genom att ändra lagstiftningens allmänna inställning till skilsmässorna. Det har däremot ansetts behövligt att bl. a. söka göra medlingsinstitutet mera effektivt och därigenom motverka förhastad upplösning av äktenskap, när förutsättningar kanske finns för fortsatt sammanlevnad. Enligt kommitténs förslag skall medlingsinstitutionen utbyggas med ett större antal borgerliga medlare, utsedda enbart med hänsyn till deras lämplighet som medlare. Alltför stora förhoppningar kan väl ej fästas härvid, men erfarenheten har dock visat, att goda medlare ej sällan kan vara till nytta. Enligt kommitténs uppfattning bör medlingen i förening med en utbyggd familjerådgivning kunna få betydelse för att hos makar öka kunskaperna om och förståelsen för de problem som hör samman med äktenskapet. Det är ej några genomgripande nyheter som kommittén föreslår i fråga om äktenskaps ingående eller upplösning. Beträffande makars förmögenhetsförhållanden har reformbehovet större omfattning. Med tanke på de vittgående ändringsförslag som ibland framförts i denna del har vid det nordiska samarbetet själva det grundläggande systemet för förmögenhetsordningen i äktenskap upptagits till diskussion. Samtliga nordiska lagar vilar på principen, att mellan makar bör råda viss gemenskap även i ekonomiska ting. Denna gemenskap innebär bl. a. att makarnas behållna giftorättsgods skall, när bodelning ifrågakommer, i regel skiftas i lika delar. Vid

29 fullständig egendomsskillnad behåller däremot regelmässigt vardera maken sin egendom. När lagberedningen på sin tid behandlade frågan, ställde den sig avvisande till införande av egendomsskillnad som legal ordning främst därför att hustrun skulle berövas rätten att vid äktenskapets upplösning erhålla hälften av den egendom som då fanns i boet och därmed också att få del i gjorda besparingar, även om de härrörde just från hennes omtanke och duglighet. 20 De obilliga verkningar som giftorättssystemet kunde leda till sökte man komma till rätta med genom vissa särskilda bestämmelser för återgång av äktenskap samt om skadestånd, kapitaliserade underhållsbidrag o. 1. Tydligt är, att om man övergår till egendomsskillnad som legalt system, erfordras delvis andra regler som mildrar de hårda verkningarna därav. Redan vid GBs tillkomst anmärktes från vissa håll mot dess system, att make till följd av likadelningsprincipen kunde »skilja sig till pengar» och att detta resultat verkar stötande, t. ex. när andra maken infört ärvd egendom i boet. Eftersom äktenskapen i början av GBs giltighetstid i allmänhet var livsvariga kunde häremot anföras, att antalet fall, då sådan stötande verkan inträdde, var mycket begränsat. Därefter har antalet äktenskapsskillnader ökat kraftigt, och det är ej ovanligt att äktenskap upplöses genom skilsmässa redan efter helt kort tid. Likadelningen leder därför allt oftare till otillfredsställande resultat; möjligheterna att göra en utjämning genom att döma till skadestånd eller kapitaliserat underhåll är begränsade. Som en reaktion mot systemet har röster höjts för att helt avskaffa giftorättsgemenskapen. Andra önskar ej gå så långt utan vill behålla det nuvarande giftorättssystemet men medge större möjligheter till avvikelse från likadelningen. Vid frågans behandling i det nordiska samarbetet har rått enighet om att tillräckliga skäl ej föreligger att överge giftorättssystemet. Reglerna h a r otvivelaktigt sina materiella brister, liksom systemets innebörd ej är så lätt att förstå för en lekman. En övergång till motsatt ordning kräver emellertid mycket starka skäl. Den riktiga metoden i nuvarande läge har i samtliga länder ansetts vara att inom det rådande systemets r a m vidtaga de j ä m k ningar i olika hänseenden som påkallas av utvecklingen. Denna väg förordades också av advokaten Beckman i den rapport till chefen för justitiedepartementet som förut nämnts och i hennes avhandling till det nordiska juristmötet i Oslo 1954. Enligt den metod som sålunda valts har kommittén, utan att föreslå några alltför radikala ändringar, upptagit olika förekommande spörsmål till övervägande och med iakttagande av vissa allmänna vägledande synpunkter sökt anpassa bestämmelserna i GB efter aktuella behov och nutida betraktelsesatt. I vissa hänseenden har större ändringar ansetts nödvändiga, i andra fall rör de sakliga nyheterna detaljer av större eller mindre praktisk betydelse. Sammantaget har översynen krävt en formellt ganska genomgripande omstöpning av flera kapitel i GB, såsom 2, 10, 11, 13 och 14 kap. Ehuru de 20

GBmotiv II s. 172.

sakliga ändringarna på andra håll är mera begränsade, har det ansetts önskvärt att, på samma sätt som skedde vid ärvdabalkens kodifiering, med forsiktighet överlag j ä m k a de språkliga uttryckssätten i GB. Förslaget omfattar därför redaktionellt hela GB. I sakligt hänseende har kommittén dock ej mera ingående inlåtit sig på frågor som varken berörts i direktiven eller upptagits i det nordiska samarbetet. Enligt direktiven har åt kommittén särskilt uppdragits att söka bättre än som nu är fallet tillgodose efterlevande makes rätt. I detta hänseende råder, på sätt framgår av tidigare lämnad redogörelse, en ganska stor skillnad mellan finsk och svensk rätt å ena samt dansk, isländsk och norsk rätt å andra sidan. I Danmark, Island och Norge har make en vittgående rätt att, när bröstarvingar finns, sitta i oskiftat bo, därvid den efterlevande har ägares rådighet över det hela. Någon tanke på att överge detta system har ej varit aktuell i dessa länder. Vid de utredningar för revision av arvsrätten som där ägt rum har institutet endast blivit föremål för förslag om mindre jämkningar i olika hänseenden, varemot grundreglerna bibehållits. I fall då bröstarvingar saknas var enligt den ordning som gällde före det nu avslutade nordiska samarbetet make sämre ställd i de västnordiska länderna an i Sverige. Enligt de nya arvslagarna i Danmark och Island liksom enligt det norska förslaget till ny arvslag är rättsläget förbättrat i stort sett efter mönster av vad som nu gäller för dessa fall hos oss. Den svenska kommittén har ingående övervägt möjligheten att låta efterlevande make även i Sverige komma i åtnjutande av rätt att, när bröstarvingar finns, sitta i oskiftat bo enligt i huvudsak samma regler som i de västnordiska länderna. Bedan en första orientering i frågan visar, att införandet av nämnda system kräver djupgående och omfattande ändringar i fråga om bröstarvingars arvsrätt och laglott liksom av reglerna i ÄB och FB om sammanlevnad i oskiftat bo. Även reglerna om makes arvsrätt, när bröstarvingar saknas, skulle kräva en ganska genomgripande omarbetning. Härutöver skulle testamentsreglerna och försäkringsavtalslagens regler om förmånstagarförordnande påverkas mycket väsentligt. Testamentsvanorna utgår från hävdvunna och välkända regler inom arvsrätten, och det gor även förmånstagarförordnandena. Slutligen bör uppmärksammas, att införandet av rätt för efterlevande make att sitta i oskiftat bo skulle, om reglerna blir ungefär desamma som i de västnordiska länderna, väsentligt förändra även utgångspunkterna för den svenska arvsbeskattningen. Det är för kommittén känt, att den västnordiska ordningen med makes rätt att sitta i oskiftat bo har sympatier på sina håll även i vårt land. Det är likvisst osäkert, om man närmare satt sig in i innebörden av institutet och de ganska komplicerade regler som det kräver. Bedan med hänsyn till den iegislativa nyordning som institutets införande enligt vad nyss sagts skulle kräva har kommittén funnit det synnerligen tveksamt, om den lämpligen borde ge sig i kast med en sådan vittomfattande uppgift. I fråga om den rent sakliga bedömningen anser sig kommittén icke heller ha stöd för upp-

31 fattningen, att nian i allmänhet hos oss skulle vara beredd att godtaga institutet i dess huvuddrag. Vad angår dess utformning i olika detaljer och följdfrågor torde det också finnas skäl att ställa sig tveksam till möjligheten att i allt väsentligt acceptera reglerna så som de är utformade i de västra grannländerna. Att institutet där, såvitt man vet, i stort sett fungerar till belåtenhet beror sannolikt bl. a. på att det finns en ganska fast tradition för tillämpningen. Den fulla rådighet som i princip lämnas efterlevande make kan, när den ej är förenad med traditionens band, tänkas i vårt land bli utnyttjad på ett sätt som ingalunda godtages av flertalet. Kommittén har därför även vid behandlingen av denna del av sitt uppdrag ansett sig böra bygga på den grund som nuvarande lagstiftning erbjuder och, så långt det synts rimligt, modifiera denna i riktning mot bättre tillgodoseende av efterlevande makes rätt. Kommitténs förslag närmar sig med hänsyn till det ekonomiska resultatet i hög grad det västnordiska systemet men bibehåller de traditionella svenska utgångspunkterna. Bland annat gör förslaget endast i begränsad utsträckning intrång i bröstarvinges laglott. Beträffande den närmare motiveringen får kommittén hänvisa till framställningen under avd. III som rör ändringarna i ÄB. Även om meningarna kan vara delade om var gränserna bör dragas, torde det vara ställt utom tvekan, att en reform i fråga om efterlevande makes ställning låter sig genomföra enligt den metod som kommittén valt liksom att den ej behöver falla under bordet på grund av för vittutseende konsekvenser. Måhända kommer framdeles synen på arvsrättsliga frågor att förändras så att efterlevande make då kan tillerkännas företräde framför bröstarvingar på ett radikalare sätt än nu. Åtskilliga ändringar som av kommittén i övrigt föreslås till efterlevande makes skydd är relativt fristående från det stora principiella spörsmål som här behandlats. Frågan om efterlevande makes rättsställning tillmättes stor betydelse vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt, när ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk låg på bordet. Det befarades, att rätt för sådana barn till arv efter fadern skulle kunna otillbörligt skjuta efterlevande make åt sidan. Familjerättskommittén har särskilt beaktat denna intressekonflikt och hyser förhoppningen, att om dess förslag beträffande efterlevande makes rätt genomförs, nämnda hinder ej längre skall stå i vägen för den angelägna reform som avskaffandet av de utomäktenskapliga barnens särställning i arvsrättsligt hänseende otvivelaktigt utgör. Med hänsyn till den stora betydelse livförsäkringsavtalen har för familjen har kommittén särskilt uppmärksammat dem. Det har skett dels i vissa stadganden i GB och ÄB, dels genom reformförslag rörande de särskilda regler som gäller för livförsäkringar enligt FAL. Främst har beaktats de för familjeförsörjningen särskilt betydelsefulla pensions- och livränteförsäkringarna samt grupplivförsäkringarna. Pensioner är givetvis av stort intresse för familjen, vare sig de grundas på försäkring eller ej. I fråga om pensionsbeloppens fördelning mellan efterlevande har i regel, efter förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare

32 eller på annat sätt, utbildats fasta normer inom olika pensionssystem. På en punkt föreligger enligt kommitténs mening en väsentlig brist inom åtskilliga pensionssystem, nämligen i fråga om frånskild makes rätt till familj epension. Inom den allmänna pensioneringen, inkl. tilläggspensioneringen (ATP), är frågan för närvarande föremål för utredning genom en särskild kommitté som inlett samråd med familjerättskommittén. 2 1 I detta läge har kommittén ej ansett sig k u n n a upptaga spörsmålet om frånskild makes ställning i pensionshänseende till behandling i nu förevarande sammanhang. Det är kommitténs förhoppning, att frågan skall få en tillfredsställande lösning i fråga om den allmänna pensioneringen och att den ordning som där beslutas skall kunna vinna efterföljd inom andra pensionssystem, så att en såvitt möjligt enhetlig ordning erhålles. 22 De lagförslag rörande FAL som kommittén utarbetat behandlas i avd. IV av betänkandet, och kommittén får hänvisa till den översikt och den närmare motivering som där ges. I övrigt upptager betänkandet — förutom förslag till övergångsbestämmelser — jämväl vissa andra lagförslag som huvudsakligen innehåller smärre följdändringar. Dessa förslag har i betänkandet redovisats i avd. V. Där upptages också önskemål beträffande arvsbeskattningen. Förutnämnda förslag till ändring av den nordiska konventionen om äktenskap, adoption och förmynderskap behandlas i avd. VI av betänkandet. I samma avdelning redogörs även för förslag till ändring i den med konventionen sammanhängande förordningen och till nya tillämpningsföreskrifter i internationellrättsliga frågor.

21 Pensionsförsäkringskommittén. Ang. direktiven för kommittén se 1964 års riksdagsberättelse I S: 38. 22 F a m i l j e r ä t t s k o m m i t t é n h a r redovisat sin principiella ståndpunkt i frågan i skrivelse den 3 j u l i 1961 till chefen för socialdepartementet och i remissutlåtande den 18 september 1961 över förslag till lag om allmän försäkring (se även prop. 90/1962 s. 246 ff).

AVD. II

GIFTERMÅLSBALKEN De ändringar i GB som kommittén föreslår rör ett stort antal inbördes heterogena frågor. Kommittén vill först lämna en översikt, som ger en huvudsaklig bild av nyheterna och deras sammanlagda verkan.

Översikt av ändringarna På dansk hemställan har de nordiska kommitterade behandlat ä k t e n s k a p s h i n d r e n . Såsom i direktiven angivits har tidigare särskild utredning skett i fråga om medicinska äktenskapshinder (SOU 1960: 21). Efter uppdrag av Kungl. Maj :t har kommittén, på grundval av betänkandet och däröver avgivna yttranden, också övervägt de förslag som framlagts genom den särskilda utredningen. Det är av stor praktisk betydelse, att aktenskapshindren är i huvudsak lika i de nordiska länderna. Kommittén föreslår bl. a. av detta skäl, att äktenskapsåldern för man sänks från tjuguett till tjugu år (2 kap. 1 §). Vidare föreslås i anledning av önskemål från olika håll, att bestämmelsen om väntetid för tidigare gift kvinna upphävs. — I anslutning till den särskilda utredningens förslag förordar familjerättskommittén vidare, att vissa allvarligare former av psykopati skall utgöra dispensabelt äktenskapshinder (2 kap. 5 §) och att äktenskapsförbudet vid epilepsi, som härrör av övervägande inre orsaker, upphävs. I sistnämnda hänseende föreslår kommittén dock viss upplysningsplikt (2 kap. 6 §). Även i fråga om könssjukdom föreslås, att upplysningsplikt stadgas i stället för förbud mot äktenskap (2 kap. 7 §). I övrigt föreslås i 2 kap. endast vissa detalj justeringar. Förutom dessa ändringar beträffande äktenskapshindren föreslås ändring av bestämmelserna om ingående och återgång av äktenskap i den n o rd i s k a k o n v e n t i o n e n den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap. Enligt förslaget skall lysning i ett nordiskt land alltid kunna läggas till grund för vigsel i annat nordiskt land. Vidare må frågan om hinder mot äktenskap i internordiska förhållanden i regel prövas enligt lagen i lysningslandet. Det sagda föranleder vissa följdändringar i fråga om l y s n i n g i Sverige. Därjämte föreslås skyldighet för trolovad att i samband med ansökan om lysning lämna uppgift om barn (3 kap. 2 § 8 mom.). Bestämmelsen avser främst att förebygga överraskande ekonomiska konsekvenser för efterlevan2—630756

34 de make (jfr 13 kap. 20 §). Vidare föreslås förenkling av lysningsförfarandet (3 kap. 3 §) och vidgade möjligheter att erhålla vigsel utan lysning (3 kap. 6 §). — Bestämmelserna om v i g s e l är i kommitténs förslag i huvudsak oförändrade. Ett par mindre följdändringar föreslås i anledning av förslaget om vidgade möjligheter att erhålla vigsel utan lysning, varjämte bestämmelserna om borgerlig vigselförrättare föreslås ändrade. Reglerna om ä k t e n s k a p s u p p l ö s n i n g har i förslaget undergått en del mindre ändringar. Vad sålunda först angår återgång av äktenskap upptager förslaget begränsningar av det nuvarande absoluta kravet på återgång av äktenskap i förbjudna släktled och vid tvegifte (10 kap. 1 §). Därutöver föreslås vissa jämkningar, som i huvudsak utgör en följd av kommitténs förslag rörande äktenskapshindren (10 kap. 2 och 3 §§). Till de ekonomiska rättsverkningarna av återgång återkommer kommittén i det följande. I fråga om förutsättningarna för hemskillnad innehåller förslaget endast mindre jämkningar. Beträffande äktenskapsskillnad föreslås något ändrade rekvisit för skillnad efter tre års särlevnad (11 kap. 4 §). Möjligheten att vinna äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott eller liknande förhållanden jämkas också i förslaget. Därvid angives tillika som ett alternativ möjlighet för den kränkta maken att i stället för äktenskapsskillnad vinna hemskillnad (11 kap. 8 §). Stadgandet om rätt till äktenskapsskillnad, då ena maken stämplat mot andra makens liv eller grovt misshandlat honom, är i förslaget jämkat och bl. a. kompletterat för det fall att make förövar brott mot barn som står under makarnas eller enderas vårdnad (11 kap. 10 §). Bestämmelserna om äktenskapsskillnad på grund av annan brottslig gärning är också jämkade (11 kap. 11 §). Slutligen föreslås vissa ändringar i fråga om äktenskapsskillnad på grund av ena makens sinnessjukdom (11 kap. 13 §). Även andra smärre jämkningar föreslås. Som förut nämnts och indirekt framgår av det nu sagda gör förslaget ej någon inskränkning i GBs liberala villkor för äktenskapsskillnad. Däremot har kommittén velat göra m e d l i n g s i n s t i t u t e t mera verksamt. Enligt kommitténs förslag skall medling eller försök till medling alltjämt äga rum innan mål om hemskillnad upptages till prövning. Vidare förordar kommittén, att kravet på medlingsförsök utsträcks att omfatta även äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 4, 5 eller 8 § (15 kap. 6—8 §§). Enligt förslaget skall borgerlig medlare alltid finnas att tillgå och förordnas av rätten (14 kap. 2 §). I övrigt föreslås vissa ändringar i formerna för medling m. m. I fråga om makars inbördes skyldigheter innehåller GB bl. a. i 5 kap. bestämmelser som ålägger dem att ömsesidigt bidraga till f a m i l j e n s u n d e r h å l l och som reglerar hur fullgörande av skyldigheten skall kunna framtvingas. En brist är härvidlag, att när makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan orsak än söndring, underhållsbidrag för förfluten tid icke kan utdömas, med undantag för viss regressrätt. En försumlig familjeförsörjare kan icke heller åläggas att för framtiden utgiva underhållsbidrag annat än om hans försummelse är uppenbar. Kommittén föreslår ändring i bägge hänseendena (5 kap. 5 och 6 §§).

35 I detta sammanhang kan nämnas, att makarnas inbördes u p p l y s n i n g s p l i k t ! ekonomiska ting, som i gällande lag är begränsad till omständigheter av betydelse för underhållsskyldigheten, enligt förslaget skall mera generellt omfatta ekonomiska förhållanden av betydelse för makarna (5 kap. 11 §). Det åligger make även vissa förpliktelser att beakta andra makens intresse, när det gäller f ö r v a l t n i n g e n a v e g e n d o m . Det skydd som GB bereder make i detta hänseende är emellertid av begränsad omfattning och avser endast giftorättsgods. Den långvariga bostadsbristen har föranlett lagstiftning som i fråga om bostaden bereder make bättre skydd, senast på förslag av familjerättskommittén genom 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Denna lag är provisorisk. Bestämmelserna bör enligt kommitténs mening med vissa kompletteringar intagas i GB. Jämväl i övrigt krävs viss utsträckning av skyddet mot makes ensidiga förfoganden över egendom som har särskild betydelse för familjen. Förbud att ensidigt överlåta eller pantförskriva giftorättsgods skall enligt förslaget gälla i fråga om fast egendom och tomträtt, byggnad på ofri grund eller bostads- eller hyresrätt som uteslutande eller huvudsakligen avser att bereda makarna gemensam bostad, bohag för makarnas gemensamma begagnande, nödiga arbetsredskap, lösöre för barnens personliga bruk samt viss jämställd egendom (6 kap. 4 § 1 mom.). Skyddet för fast egendom och tomträtt föreslås även omfatta belåning av inteckning (6 kap. 4 § 2 mom.). Förbud föreslås också mot upplåtelse av nyttjanderätt som länder andra maken till förfång (6 kap. 4 § 3 mom.). — I fråga om pensions- eller annan livränteförsäkring och gruppförsäkring som tagits på endera makens liv upptager förslaget förbud för make att förfoga över försäkringen utan andra makens samtycke. Bl. a. krävs makes samtycke till oåterkalleliga förmånstagarförordnanden i fråga om försäkringar som nyss nämnts (6 kap. 4 § 4 mom.). — Verkningarna av att rättshandling obehörigen vidtagits har jämkats i vissa hänseenden (6 kap. 6 och 7 §§). — De nuvarande reglerna om rådighetsinskränkningar i 6 kap. 4 och 5 §§ rör endast giftorättsgods. 1959 års lag gäller däremot, såvitt angår hyres- eller bostadsrätt, såväl giftorättsgods som enskild egendom. Kommittén, som ansett GBs nuvarande begränsning alltför snäv, föreslår, att skyddet mot ensidiga förfoganden av make skall i huvudsak gälla även om egendomen är enskild. Skyddet mot dispositioner över enskild fast egendom eller tomträtt skall dock gälla allenast om egendomen är uteslutande eller huvudsakligen avsedd att bereda makarna gemensam bostad (6 kap. 10 §). — Vidgad möjlighet att ingripa mot gåvor från andra maken till utomstående föreslås också (6 kap. 7 §). Med rådighetsreglerna sammanhänger vissa förslag om lottläggning vid bodelning, till vilka kommittén återkommer i det följande. I fråga om m a k a r s g ä l d föreslås i 7 kap. bl. a. en mindre ändring som syftar till att åstadkomma större likställighet mellan man och hustru i fråga om ansvar för hushållsgäld. De gällande begränsningarna i hustruns

36 gäldsansvar skall icke inträda, om hustrun själv gjort gälden och hon hade egen inkomst av någon betydenhet (7 kap. 2 och 5 §§). Reglerna om makars inbördes u n d e r h å l l s p l i k t gäller i princip även v i d h e m s k i l l n a d . I denna del föreslår kommittén det tillägget, att ett engångsbelopp skall kunna bestämmas för särskilda kostnader i anledning av hemskillnaden (11 kap. 25 §). — Efter ä k t e n s k a p s s k i l l n a d är underhållsskyldigheten begränsad, framför allt genom behovsprövning. Även om behov föreligger, kan enligt gällande rätt underhållsbidrag ej utdömas till make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Förslaget upptager den ändringen, att i sådana fall underhållsbidrag skall kunna utdömas, om synnerliga skäl är därtill. Vidare föreslår kommittén, att familjerättslig bidragsskyldighet skall genom avtal kunna stadgas även för tid efter det att den berättigade ingått nytt gifte. Bidrag skall även vid äktenskapsskillnad kunna utgå med engångsbelopp till särskilda kostnader i anledning av skilsmässan (11 kap. 26 §). Härjämte föreslås, att det kategoriska förbudet mot jämkning, då underhållsbidrag fastställts att utgå till frånskild make med engångsbelopp, skall upphävas (11 kap. 27 §'). — Underhållsbidrag till frånskild make upphör enligt gällande rätt att utgå vid den bidragsskyldiges död. Inom flera pensionsformer kan däremot rätt till änkepension tillkomma frånskild make. Enligt kommitténs förslag skall frånskild make kunna tillerkännas underhållsbidrag ur förutvarande makes kvarlåtenskap, om synnerliga skäl föreligger och bidrag utgick vid tiden för dödsfallet (11 kap. 26 § andra st. och 28 §). Slutligen kan enligt förslaget underhållsplikt undantagsvis förekomma även vid å t e r g å n g av äktenskap (10 kap. 6-|). Pensionsfrågor har särskilt uppmärksammats i betänkandet (10 och 13 kap.). Se även under 6 kap. 1 §. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen bygger förslaget, liksom gällande lag, i fråga om f ö r m ö g e n h e t s o r d n i n g e n på giftorättsgemenskap som den legala ordningen men modifierar i vissa hänseenden den likadelning av giftorättsgodset vid gemenskapens upplösning som följer av principen. Förslaget gör icke någon inskränkning i nuvarande möjligheter att genom äktenskapsförord helt eller delvis ersätta giftorättsgemenskapen med egendomsskillnad. Formkravet i fråga om förord skärps (8 kap. 10 §), reglerna om forum för inregistreringen förtydligas (8 kap. 11 §) och rättsföljden av misstag mildras (8 kap. 12 § andra st.). Här må även påpekas, att förslaget ger en viss möjlighet att till undvikande av obilliga verkningar frångå äktenskapsförord som haft speciellt syfte (13 kap. 27 § andra st.). Giftorättsgemenskapen kan under äktenskapets bestånd hävas — förutom genom äktenskapsförord — även genom boskillnad eller hemskillnad. Äktenskapsskillnad eller äktenskapets återgång leder naturligen också, liksom makes död, till gemenskapens upplösning. Kommittén föreslår viss utvidgning av makes möjligheter att vinna boskillnad, nämligen om andra maken kan befaras otillbörligt minska sitt giftorättsgods (9 kap. 1 §). Kommittén föreslår också, att bodelning efter boskillnad skall få anstå i avbidan på dom

37 om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap för att frågor om skadestånd, jämkning av likadelningen och liknande skall kunna beaktas (9 kap. 4 §). Av praktisk vikt vid återgång, hem- eller äktenskapsskillnad är, från v i 1ken tidpunkt giftorättsgemenskapen skall anses u p p h ä v d . Enligt gällande rätt är den kritiska tidpunkten den dag, då domen i äktenskapsmålet vinner laga kraft. Om målet drar ut på tiden, t. ex. därför att domen överklagas, kan makarna komma att under ganska lång tid vara underkastade giftorättsgemenskap, oaktat de lever skilda. Kommittén föreslår, att den kritiska tidpunkten, i anslutning till vad som för närvarande gäller vid boskillnad, flyttas till tiden för ansökan eller väckande av talan om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång. Bodelning skall dock äga r u m först när denna ansökan eller talan vunnit bifall (10 kap. 4 §, 11 kap. 14, 15 och 23 §§, 13 kap. 2 §). För att bättre säkerställa makes anspråk på andel i andra makens giftorättsgods, när söndring råder, föreslås, att särskild vård och förvaltning skall k u n n a ifrågakomma redan när talan om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad väckts (10 kap. 4 §, 11 kap. 17 och 23 §§). Vidare föreslås vidgad möjlighet att i mål om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång framtvinga bouppteckning (10 kap. 4 §, 11 kap. 20 och 23 §§). Även bestämmelserna om makars upplysningsplikt mot varandra är i detta sammanhang av betydelse (5 kap. 11 §). Den föreslagna förflyttningen av den kritiska tidpunkten för giftorättsgemenskapens hävande inverkar i större eller mindre grad på resultatet av bodelning. Så kommer t. ex. arv som faller efter den kritiska tidpunkten att gå utanför bodelningen. Detta innebär ej i och för sig något avsteg från principen om giftorättsgodsets lika fördelning mellan makarna. Kommittén föreslår emellertid som förut antytts nya bestämmelser, vilka avser att göra vissa avsteg från den principen. I fråga om g r u n d e r n a f ö r b o d e l n i n g av giftorättsgodset må nämnas, att en utvidgning föreslås av den nuvarande möjligheten att i ringa bon till förmån för ena maken frångå likadelningen (13 kap. 14 § 3 mom.). 1 övrigt ger förslaget också i så måtto ökad möjlighet att med skadestånd motverka stötande resultat av likadelning som skadestånd skall kunna utdömas redan vid hemskillnad (11 kap. 22 §). Å andra sidan förutsätts, att skadestånd ej i samma utsträckning som nu skall behöva komina till användning för att påverka bodelningen utan i många fall kunna ersättas av s. k. återgångsdelning. Möjligheten att döma till utgivande av kapitaliserat underhåll kvarstår i förslaget och utvidgas som förut nämnts något såvitt angår särskilda kostnader. Härutöver föreslår emellertid kommittén, med tanke särskilt på mycket kortvariga äktenskap, en mera väsentlig nyordning genom bestämmelser som anknyter till nuvarande regler om bodelning vid återgång av äktenskap. Sistnämnda regler har i samband härmed flyttats och jämkats något (13 kap. 3 § 1 m o m . ) . Återgångsdelningen går som bekant ut på att egendom

38 som införts i boet vid äktenskapets ingående eller som senare förvärvats genom arv, gåva eller testamente skall behandlas som enskild. Kommittén föreslår, att det skall kunna föreskrivas återgångsdelning i full eller begränsad utsträckning vid hem- eller äktenskapsskillnad, om äktenskapet ej varat lem år när talan om skillnad väcks, eller om eljest synnerliga skäl är därtill (13 kap. 3 § 2 mom.). Beträffande grunderna för bodelningen föreslås även i övrigt vissa nyheter. Till en början skall lösören, avsedda för barnens bruk, i regel undantagas för deras behov (13 kap. 6 §). En annan jämkning är, att ena makens krav på oguldna underhållsbidrag av den andra icke skall medräknas som en tillgång i den förra makens hand (13 kap. 12 §). Betänkandet upptager vidare förslag om ändring av gällande vederlagsregler till förmån för make som använt giftorättsgods till premier för egen pension eller livränta (13 kap. 7 §). Tillika innehåller förslaget den nyheten att make skall kunna erhålla kompensation av eget giftorättsgods, om andra maken har särskild rättighet — t. ex. rätt till pension eller litterära eller konstnärliga verk — som är av personlig art eller eljest ej kan överlåtas och av den anledningen icke skall ingå i bodelningen (13 kap. 10 §). -»- När egendomsskillnad råder eller eljest ena maken har mera betydande enskild eller annan egendom som ej skall ingå i bodelning, är för närvarande andra maken utesluten från andel i egendomen, även om denna ökat i värde till följd av hans arbetsinsats under äktenskapet. Särskilt då hustrun under äktenskapet arbetat i hemmet kan till följd härav obilliga resultat uppkomma. Kommittén föreslår därför en regel som avser att möjliggöra en utjämning genom att man tillerkänner den eljest lottlösa maken viss andel av inträdd värdeökning (13 kap. 11 §). Makarna har enligt förslaget liksom nu möjlighet att sluta avtal om grunderna för bodelning, men förslaget ger vidgade möjligheter att angripa sådant avtal, om det är uppenbart obilligt (13 kap. 27 §). Ibland regleras frågan radikalt genom äktenskapsförord. Den nya bestämmelsen blir tillämplig även i sådant fall. Beträffande härefter själva l o t t l ä g g n i n g e n innehåller förslaget flera nyheter som avser att bereda rum för större hänsyn till makes behov, särskilt i fråga om bostaden och lösöreboet. Enligt GB i dess gällande lydelse äger vardera maken att av makarnas giftorättsgods på sin lott erhålla arbetsredskap och andra lösören som erfordras till fortsättande av hans näring. I övrigt gäller, att envar av makarna är berättigad att uttaga den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Denna bestämmelse kan medföra olyckliga resultat. Så kan t. ex. hustru, som erhåller vårdnaden om barnen, ställas utan bostad och bohag, om detta ingår i mannens giftorättsgods. Under trycket av bostadsbristen har såsom förut nämnts frågan såvitt angår bostaden reglerats i särskild, tidsbegränsad lagstiftning, senast genom 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Denna lagstiftning har med vissa modifikationer inarbetats i förslaget. Detta tillämpar samma behovsprincip även i vissa andra hänseenden. Sålunda

39 förordas, att bohag som erfordras för att upprätthålla hemmet skall kunna tilläggas'den make som fått vårdnaden om barnen eller eljest bäst behöver egendomen. Vidare skall livförsäkring, som tagits på makes liv, kunna delas mellan makarna, om det finnes ändamålsenligt (13 kap. 14 § 1 mom. 1— 5). Make skall också få rätt att lösa till sig den behövliga egendomen i fall då värdet av densamma överstiger hans giftorättsandel (13 kap. 14 § 2 mom.). — I stor utsträckning får make enligt förslaget alltjämt själv välja vad han vill behålla av sitt giftorättsgods. Denna valrätt skall dock icke få utövas så, att andra maken tilldelas egendom som är uppenbart olämplig för honom (13 kap. 14 § 1 mom. 6). Behovsprincipen i fråga om makars bostad, bohag samt arbetsredskap o. 1. skall i viss utsträckning kunna tillämpas även på enskild egendom, så att make kan få lösa till sig sådan när han har behov därav (13 kap. 16 §). Fastighet eller tomträtt skall dock ej få lösas mot andra makens bestridande. Delvis har förslagets regler i denna del motsvarighet i 1959 års lag. De regler som gäller för bodelning blir i allmänhet tillämpliga ej blott vid bodelning i anledning av boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad utan även vid bodelning efter makes död. Bland avstegen bör särskilt uppmärksammas den reglering som ges för mindre bon. Enligt gällande rätt skall efterlevande make av giftorättsgodset bekomma minst egendom till så stort värde, att den jämte egendom som må enskilt tillhöra honom uppgår till 6 000 kronor, den s. k. 6 000-kronorsregeln. Kommittén föreslår, att värdegränsen höjs till 10 000 kronor samt att efterlevande maken alltid skall äga erhålla giftorättsgods till detta värde, oavsett huruvida han tillika innehar enskild egendom. Vidare föreslås upphävande av nu gällande begräns* ning i bestämmelsens tillämplighet, när den avlidne efterlämnat särkullbarn eller barn utom äktenskap med rätt till underhållsbidrag (13 kap. 21 §). Vissa andra nya regler för bodelningen som förut nämnts saknar aktualitet vid makes död och skall av den anledningen ej tillämpas i sådant falh Den omständigheten att äktenskapet varit kortvarigt skall exempelvis ej få föranleda, att återgångsdelning äger rum. Bestämmelsen om makes rätt till kompensation ur eget giftorättsgods, då andra maken har särskild rättighet som avses i 6 kap. 1 § andra stycket, skall ej heller bli tillämplig vid bodelning i anledning av makes död. Å andra sidan föreslås vissa särregler som har avseende endast på makes död. I fråga om pension eller livränta föreslår kommittén sålunda, att efterlevande make får av sitt giftorättsgods från bodelningen helt undantaga rätt till egen pension eller livränta, om denna är skälig (13 kap. 18 §), och att vederlag för avgifter till pension eller livränta skall tilläggas arvingarna endast i den mån pensionen eller livräntan är oskälig (13 kap. 22 § 1, jfr 7 § 4). — Förslaget har särskilt uppmärksammat det fallet, att avliden make efterlämnar barn som är okänt för efterlevande maken, något som kan medföra oväntade ekonomiska konsekvenser för den senare. Han kan då bli tvungen att avstå från eget giftorättsgods till den tidigare okända arvingen. Kommittén föreslår, att om den döde efterlämnar barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskapet eller adoptivbarn varom

40 efterlevande maken saknade kännedom vid äktenskapets ingående eller avkomling till barn eller adoptivbarn som nu sagts, efterlevande make skall äga påkalla viss jämkning vid bodelningen. Han skall sålunda enligt förslaget, om värdet av hans giftorättsgods överstiger värdet av den dödes, äga behålla vad som eljest skolat av den överskjutande delen tillfalla arvingen (13 kap. 20 §). — I fråga om lottläggningen vid bodelning mellan make och den dödes arvingar gäller enligt förslaget, att arvingarna ej kan särskilt åberopa behovsprincipen för att få viss egendom sig tilldelad men att bröstarvingar skall, utan hinder av makes rätt, äga av den dödes egendom på sin lott bekomma eller lösa till sig lösören som har särskilt värde för dem (13 kap. 22 § 3). — För makes del föreslås, att även vid arvskifte behovsprincipen skall få åberopas (23 kap. 3 § ÄB). Beträffande bodelningen innehåller förslaget också en principiell n y h e t i f ö r h å l l a n d e t i l l m a k a r s b o r g e n ä r e r . Medan vardera maken under giftorättsgemenskapens bestånd, med vissa avsteg, svarar allenast för den gäld som han själv gjort, kan enligt gällande lag efter bodelning ansvar inträda för andra makens gäld, i den mån denne vid bodelningen eftergivit sin giftorätt. Enligt kommitténs mening går detta för långt. Kommittén föreslår därför, att ansvar för andra makens gäld som regel skall efter bodelning inträda endast om den maken eftergivit sin rätt så att hans behållna utmätningsbara egendom till följd därav kommit att understiga vad han innehade fö^re delningen. För den händelse ena maken är i konkurs föreslår kommittén, att konkursboet icke skall äga mot andra makens bestridande göra gällande giftorättsanspråk i den makens egendom (13 kap. 24 §). Bestämmelsen skall ha motsvarande tillämpning vid bodelning i anledning av makes död (13 kap. 25 §, jfr 21 kap. 5 och 12 §§ ÄB i kommitténs förslag). Såsom förut nämnts skall enligt förslaget uppenbart obilliga avtal om grunderna för bodelning kunna jämkas. Men även bodelningen i övrigt skall, när den skett genom parternas överenskommelse, kunna jämkas, om avtalet är uppenbart obilligt (13 kap. 27 §). Förslaget innehåller en nyhet av ganska stor praktisk betydelse och i viss mån principiell innebörd för de fall att makar efter vunnen hemskillnad åter flyttar samman. Enligt gällande rätt består i sådant fall den vunna egendomsskillnaden allt framgent, om ej makarna genom äktenskapsförord avtalar annat. Denna verkan av hemskillnad torde för flertalet m a k a r vara okänd och kan vid ny skillnad eller äktenskapets upplösning genom makes död leda till oanade och stötande konsekvenser. Kommittén föreslår, att giftorättsgemenskapen återupplivas, när hemskilln a d e n f ö r f a l l e r d l kap. 30 §). Bedan skedd bodelning skall dock behålla den verkan, att vad vardera maken därvid fått skall förbli hans egendom (d. v. s. hans giftorättsgods om ej annat följer av äktenskapsförord, gåva eller testamente eller av boskillnad). Till sist må framhållas ett par ändringar i processuellt hänseende, vilka medger att vissa frågor mellan makar upptages till prövning utan stämningsförfarande. Rätten skall sålunda i äktenskapsmål äga utan stämning upp-

41 ta*a frågor angående vårdnaden om barn, underhåll, skadestånd och annat dylikt samt om grunderna för bodelning (15 kap. 10 §). Vidare skall make kunna väcka talan genom ansökan i stället för stämning i fråga om makars inbördes förhållanden som avses i 5 kap. eller om ersättning enligt 8 kap. 6 § eller i fråga om underhåll till make i andra fall (15 kap. 21 §). Beträffande de ändringar som i övrigt rör GB må hänvisas till specialmotiveringen. I detta sammanhang må nämnas, att kommittén i skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 30 juni 1964 förordat, att åtgärder vidtages för att avhjälpa den eftersläpning som enligt 1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag råder i fråga om anpassningen av utgående underhållsbidrag till penningvärdeförsämringen. En stor del av kommitténs förslag beträffande makars förmögenhetsforhållanden och regleringen av förfarandet vid hem- eller äktenskapsskillnad har föranletts av önskemål som framförts av på området praktiskt verksamma advokater och redovisats i advokaten Beckmans rapport år 1951 från det praktiska rättslivet angående GBs tillämpning och behovet av ändringar däri. Även andra önskemål som framförts från skilda håll har behandlats och föranlett förslag om ändringar i lagstiftningen.

De särskilda bestämmelserna 1 KAP. Om trolovning 1—2 §§. 1 nuvarande lydelse av 1 § upptages som exempel på trolovning bl. a., att man och kvinna med vittnen överenskommit att ingå äktenskap med varandra. Detta exempel har uteslutits i förslaget, då trolovning med vittnen numera torde sakna självständig betydelse. Någon ändring i sak avses icke. 2 § har likaledes endast redaktionellt jämkats. 3§. Enligt denna paragraf i gällande lag skall i vissa fall, när trolovning bryts, den av de trolovade som huvudsakligen bär skulden till brytningen utge skadestånd till den andra. Avlas barn i trolovning och bryts likväl trolovningen, skall sålunda enligt första stycket mannen ge kvinnan skäligt skadestånd, om h a n huvudsakligen bär skulden till brytningen. Sådant skadestånd kan sättas att utgå på en gång eller på särskilda tider. Och om trolovad i annat fall är huvudsakligen vållande till att trolovningen bryts, äger den andra enligt andra stycket rätt till ersättning för förlust till följd av åtgärd som han vidtagit för det tillämnade äktenskapet. 2f—630756

42 De danska och isländska äktenskapslagarna innehåller skadeståndsregler som i huvudsak överensstämmer med förevarande svenska bestämmelser (DAe I §§ 1 och 2, IsL I §§ 2 och 3). I allt fall enligt den danska rätten anses dock icke skadestånd kunna utgå för psykiskt lidande i anledning av brytningen, 1 vilket däremot är fallet enligt första stycket i förevarande svenska paragraf. 2 Motsvarande finska bestämmelser lämnar utrymme för skadestånd i vidare utsträckning. Har trolovning brutits på grund av ena partens vållande, kan denne bli skadeståndsskyldig även gentemot den andra trolovades föräldrar eller annan person, vilken lidit skada av åtgärder som vidtagits i anledning av trolovningen eller det tillämnade äktenskapet. 3 Bryts trolovningen av giltig anledning som icke kan tillräknas någondera av de trolovade, kan endera likväl åläggas att delvis ersätta ekonomisk förlust, om synnerligen vägande skäl finns (8 § FÄL). Redan om mannen lägrat sin trolovade och trolovningen därefter bryts, är han skyldig att ge henne skälig gottgörelse, om hon ej själv bär skulden till brytningen. Om trolovningen i sådant fall upplöses genom mannens död, kan ersättning stundom utgå även från mannens dödsbo 4 (9 § FÄL). Den norska äktenskapslagen saknar helt bestämmelser om trolovning. Enligt straffeloven § 210 inträder straffansvar för man som efter fyllda 21 år avlar barn med kvinna under »vitterlig forlovelse» eller äktenskapslöfte och därefter utan giltig grund vägrar att ingå äktenskap med henne eller avsiktligt förorsakar hinder för äktenskapet. I sådant fall är mannen också skyldig att giva skadestånd. Även icke ekonomisk skada ersätts. 5 Däremot antages skadeståndsskyldighet i allmänhet icke föreligga i andra fall då trolovning bryts. 6 Önskemål har hos oss framställts om att skadeståndsskyldighet enligt första stycket i 3 § skulle inträda, då mannen trots äktenskapslöfte vägrar att gifta sig med kvinna som han rått med barn, även i andra fall än då barnet avlats under trolovning. 7 Härvid har främst avsetts det fallet att mannen före samlag lovat kvinnan att gifta sig med henne, om hon blir havande.8 — I detta sammanhang må också erinras om straffbestämmelsen i 17 kap. 3 § SL, som stadgar straffansvar för man, om han genom äktenskapslöfte som icke fullbordas bedrager kvinna till lägersmål. Någon motsvarighet till denna bestämmelse upptages icke i brottsbalken. Straffrättskommittén anförde härom bl. a.,9 att spörsmålet, huruvida kvinna som genom äktenskapslöfte bedragits till lägersmål skulle äga rätt till skadestånd av gärningsmannen, borde behandlas fristående från frågan om kriminalisering 1

Andersen I s. 13. Westring s. 23. 3 Jfr om tillämpning av a l l m ä n n a rättsgrundsatser i svensk r ä t t Westring s. 22 4 ö Jfr 1 kap. 6 § GB. 5 Lov om den almindelige borgerlige straffelovs ikrafttraeden g 19 6 Arnholm s. 147 f. 7 SB I s. 4 f. 8 Jfr det danska rättsfallet i UfR 1927 s. 174 »SOU 1953:14 s. 255. 2

och lämpligen kunde övervägas i samband med översyn av giftermålsbalken.10 Familjerättskommittén Enligt kommitténs mening bör brytande av trolovning endast i begränsad omfattning ge upphov till skadeståndsskyldighet. En jämförelse med bestämmelsen om skadestånd i anledning av äktenskapsskillnad ligger har nära till hands. För att sådan skadeståndsskyldighet skall inträda fordras såväl enligt gällande rätt som enligt kommitténs förslag, att ena maken grovt kränkt den andra eller grovt åsidosatt sina plikter mot denne. Även möjligheterna för make att efter ett kortvarigt äktenskap erhålla underhållsbidrag för egen del är mycket begränsade, i allt fall om det icke finns barn under skolåldern i äktenskapet. Uppenbart är, att en trolovning, om den bryts, i princip icke bör medföra längre gående ekonomiska förpliktelser för någondera parten än ett äktenskap som efter kort tid upplöses genom äktenskapsskillnad under i övrigt motsvarande förhållanden. Vad som i vissa fall framstår som motiverat är skadestånd som ger den ena trolovade bidrag till hans försörjning, då denna äventyrats genom trolovningen, och ersättning för direkta kostnader i anledning av trolovningen. Däremot kan det föreligga tvekan, om ideellt skadestånd bör utgå i samband med brytande av trolovning. Vad först angår frågan om skadestånd i anledning av lägersmål under äktenskapslöfte som icke infrias synes någon reglering av fall som ligger utanför trolovningens ram icke böra ske i detta kapitel — eller i GB överhuvud. Huruvida skadeståndsskyldighet kan inträda på grund av särskilda kränkningar, då parterna icke är trolovade, får bedömas enligt vanliga regler. Att införa en särbestämmelse för det fallet, att mannen före lägersmålet lovar att gifta sig med kvinnan, om hon blir havande, men ej håller sitt löfte, skulle troligen också vara ganska betydelselöst med hänsyn till svårigheterna att styrka att sådant löfte givits. Kommittén föreslår därför icke några sakliga ändringar i första stycket av paragrafen. Vissa mindre redaktionella jämkningar har däremot företagits. Av vad förut anförts framgår, att enligt kommitténs mening frågan om skadeståndsskyldighet enligt denna bestämmelse bör bedömas restriktivt. Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga bör icke överstiga vad som skulle ha utgått i underhållsbidrag efter ett kortvarigt äktenskap, och skäl att utdöma ersättning för ideell skada torde med nutida uppfattning i allmänhet icke föreligga. I fråga om andra stycket har kommittén funnit en ändring av lagtexten i restriktiv riktning erforderlig. För närvarande förutsätts endast, att den ena trolovade är huvudsakligen vållande till brytningen, medan som förut nämnts väsentligt strängare krav uppställts för skadestånd efter äktenskapsskill10 önskemål att ersättning skulle utgå även för mera indirekta förluster i anledning av bruten trolovning har framställts av Stjernstedt i SvJT 1937 s. 458.

41 nad. Kommittén har övervägt att begränsa skadeståndsrätten enligt andra stycket till fall, då den ena trolovade grovt förgått sig eller eljest handlat otillbörligt mot den andra. Det synes emellertid lämpligare att, med bibehållande av förutsättningen att den ena trolovade skall vara huvudsakligen vållande till brytningen, i övrigt endast föreskriva en starkt restriktiv skälighetsbedömning. Vid denna prövning bör skadestånd iirågakomma, om den av de trolovade som är huvudsakligen vållande till brytningen handlat utpräglat egensinnigt eller om den andra trolovade vidtagit förlustbringande åtgärder, när vigseln var nära förestående och han ej hade skäl att räkna med en brytning. Särskilt i sistnämnda fall kan storleken av direkta kostnader för det tillämnade äktenskapet föranleda, att den trolovade icke skäligen bör ensam svara för dem. Förlust av förvärvskälla torde endast sällan inträffa under sådana förhållanden att den bör ersättas. Numera torde det ej vara vanligt, att en trolovad redan före vigseln avvecklar en vinstgivande rörelse eller säger upp en fördelaktig anställning. Undantagsvis kan ersättning böra utgå, t. ex. då den ena trolovade inför förestående vigsel förmått den andra att säga upp en anställning för att flytta till annan ort och därefter bryter trolovningen. Ej heller i sådana fall bör ersättningen överstiga vad som skulle ha utgått i underhållsbidrag efter ett kortvarigt äktenskap. 1 övrigt torde regelmässigt trolovad själv böra stå konsekvenserna av sina dispositioner. Hänsynen till den kvinnliga parten torde numera icke ge stöd för skadestånds utdömande på sätt som i äldre tider må ha varit förhållandet, och att mannen annat än i rena undantagsfall skall erhålla skadestånd torde vara ganska främmande för den allmänna uppfattningen. I enlighet med det anförda innehåller andra stycket i kommitténs förslag, att om trolovad eljest (d. v. s. då barn ej avlats i trolovningen) är huvudsakligen vållande till att trolovningen bryts, den andra skall, om han vidtagit åtgärd för det tillämnade äktenskapet, erhålla ersättning för därmed förenad utgift eller förlust som det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att han skall vidkännas. I de övriga nordiska länderna har några ändringar ej ansetts påkallade. 4—6 §§. Dessa paragrafer har endast redaktionellt jämkats något. För sådan ersättningsskyldighet som i 3 § första stycket stadgas för mannen i fall, då trolovning bryts efter det barn avlats, krävs enligt 4 § andra stycket, att mannen vid barnets avlande fyllt 18 år. De danska och isländska förslagen upptager samma åldersgräns i stället för den i Danmark och Island nu gällande 21-årsgränsen.

45 2 KAP. Om hinder mot äktenskap Gällande bestämmelser Bestämmelserna om äktenskapshinder i 2 kap. GB är väsentligen desamma som fanns i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning. Hindren är av inbördes olika valör. Det skils mellan sådana hinder som är upplösande (dirimerande) om de förbises och kan föranleda återgång av äktenskapet samt sådana hinder som ej är upplösande. Kan talan om återgång föras av offentlig myndighet (åklagare), säges hindret vara publikt dirimerande. Äktenskapsåldern är för man 21 år och för kvinna 18 år. Från åldersvillkoren kan dispens erhållas av länsstyrelsen. Därest bestämmelserna om äktenskapsålder åsidosätts, kan det ej föranleda återgång av äktenskapet. — För den som är under 21 år och ej förut varit gift krävs giftomans samtycke till äktenskap, d. v. s. i regel samtycke av föräldrarna. Den som är omyndigförklarad får ej ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Vägras samtycke av giftoman eller av förmyndare, äger rätten på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl till vägran prövas ej vara för handen. Felande samtycke kan ej föranleda äktenskapets återgång. Som medicinska hinder gäller främst sinnessjukdom och sinnesslöhet. Den som är sinnessjuk eller sinnesslö får sålunda ej ingå äktenskap utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Detsamma gäller den som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittsamt skede. — Samtliga sjukdomshinder är upplösande. När det gäller sinnessjukdomar och sinnesslöhet, kan talan om återgång föras av både den sjuke själv och andra maken. På grund av fallandesot (epilepsi) eller könssjukdom kan talan föras endast av andra maken. Förutsättning för att andra maken skall äga vinna återgång är i samtliga fall, att han vid vigseln ej kände till sjukdomen. Vissa preklusionsfrister för talans väckande gäller därjämte. Äktenskap är förbjudet mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra samt mellan syskon. Från denna regel kan dispens ej meddelas. Dessa släktskapshinder är publikt dirimerande. Återgångstalan kan föras av vardera maken och allmän åklagare. För den sistnämnde gäller plikt att yrka äktenskapets återgång. Vidare gäller, att äktenskap ej får utan Kungl. Maj :ts tillstånd ingås mellan ett syskon och det andras avkomling. Detta hinder är ej upplösande. — Beträffande svågerlag gäller, att äktenskap ej får ingås mellan dem, av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt upp- och nedstigande led. Från denna regel kan Kungl. Maj :t meddela dispens. Om barn finns i det tidigare äktenskapet, må dock tillstånd till äktenskapet meddelas endast om hänsyn till barnet ej talar däremot. Hindret är ej upplösande.

46 Vidare gäller förbud mot tvegifte, i det att ingen må träda i nytt gifte så länge det tidigare äktenskapet består. Hindret är publikt dirimerande. Talan om återgång kan föras, förutom av vardera maken och allmänna åklagaren, jämväl av den omgiftes make i det tidigare giftet. Återgångstalan kan ej väckas efter det tidigare äktenskapets upplösning. — För kvinna medför äktenskapet även sedan det upplösts visst hinder mot nytt äktenskap genom stadgande om viss väntetid. Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets upplösning ingå nytt gifte, med mindre det visas att hon ej är havande från tiden före upplösningen eller tio månader förflutit sedan sammanlevnaden med mannen upphörde. Hindret är ej upplösande. Adoptivförhållande utgör, så länge det består, hinder mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn. Hindrets åsidosättande inverkar ej på äktenskapet. I stället skall adoptivförhållandet anses hävt. Vill adoptant och adoptivbarn gifta sig med varandra, har de möjlighet att först få adoptivförhållandet hävt. Enligt 4 kap. 10 § FB skall nämligen adoptivförhållande hävas sedan barnet fyllt 21 år, om adoptanten och adoptivbarnet är ense därom. Slutligen föreligger visst hinder för den som är intagen i fångvårdsanstalt att ingå äktenskap. Enligt Kungl. brev den 17 mars 1961 till fångvårdsstyrelsen skall det ankomma på styrelsen eller efter dess bemyndigande på vederbörande fångvårdsdirektör att till prövning upptaga ansökan av person som är intagen i fångvårdsanstalt att få ingå äktenskap. Enligt anvisningar som fångvårdsstyrelsen meddelat (cirkulär nr 5/1962 86 §) bör ansökan bifallas, om icke särskilda skäl talar däremot. Sådana skäl kan vara att äktenskapet icke är förenligt med frihetsberövandets ändamål eller den intagnes behandling eller, när det gäller intagen som undergår straff eller annan påföljd, att giftermålet utan olägenhet för den intagne kan uppskjutas till efter hans frigivning eller utskrivning. — Det torde åligga lysningsförrättare att beakta det sålunda uppställda kravet på tillstånd, om det skulle vara känt för honom att någon som begär lysning är intagen i fångvårdsanstalt. I övriga nordiska länder gäller i stort sett samma äktenskapshinder som i Sverige. Vissa skiljaktigheter föreligger dock. Äktenskapsåldern är i Danmark och Island densamma som i Sverige men i Finland 18 år för man och 17 år för kvinna samt i Norge 20 år för man och 18 år för kvinna. För den som är under 21 år krävs i Norge men ej i övriga länder giftomans samtycke, även när den underårige förut varit gift. Det må vidare anmärkas, att myndighetsåldern enligt den finska lagstiftningen liksom hos oss är 21 år men att i Finland underårig som ingår äktenskap blir myndig genom giftermålet. Detsamma gäller i Island i fråga om den förmögenhetsrättsliga myndigheten. I fråga om medicinska äktenskapshinder skiljer sig den danska lagen från de övriga i fråga om de mentala sjukdoms- och abnormtillstånden genom att den upptager, förutom sinnessjukdom och psykisk efterblivenhet (åndssvaghet), jämväl höggradig psykopati och kronisk alkoholism. I Finland, Island och Norge är hindret för sinnessjuka och sinnesslöa indispensabelt. I Finland och Norge är hindret dessutom publikt dirimerande. Plikten för allmän åklagare att yrka återgång är dock ej absolut i Norge. Även i Danmark kan allmän åklagare föra talan om återgång på grund av psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd, nämligen när det

47 icke finnes försvarligt att låta äktenskapet bestå. Rätt för den psykiskt sjuke att själv föra talan om återgång tillkommer i Danmark endast den som vid vigseln var sinnessjuk eller »i h0jere grad åndssvag», däremot ej den som var åndssvag utan att vara det i högre grad eller den som led av psykopati eller alkoholism. Epilepsi utgör i Island indispensabelt hinder. Den norska lagen har beträffande epilepsi en särregel, i det att den föreskriver att den som lider av epilepsi ej må ingå äktenskap utan att den andra parten fått kännedom om sjukdomen och bägge parter fått muntlig vägledning av en läkare om sjukdomens faror. Hindret är i övrigt något olika utformat i de skilda ländernas lagar. Medan de isländska och norska reglerna talar endast om den som lider av epilepsi, upptager den danska lagen hinder för epileptiker »med jsevnlige anfald eller med udtalte psykiske forandringer» och den finska lagen hinder för »den som är behäftad med fallandesot, vilken icke h ä r r ö r av övervägande yttre orsaker». I Danmark gäller vid epilepsi samma rätt för allmän åklagare att föra talan om återgång som vid psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd. — Den norska lagen hänför spetälska under samma regel som epilepsi. — Den isländska lagen upptager även spetälska och smittsam tuberkulos som indispensabla äktenskapshinder. Även vid könssjukdom i smittsamt skede är hindret indispensabelt i Island. På samma sätt utgör i Norge syfilis absolut äktenskapshinder, men för andra veneriska sjukdomar gäller där motsvarande bestämmelse om upplysningsplikt och vägledning av läkare som för epilepsi. Detsamma gäller i Danmark om alla veneriska sjukdomar. I Finland gäller hinder mot äktenskap även mellan dövstum och annan dövstum i sådant fall, då värderas dövstumhet är ärftlig. Hindret är dispensabelt. Av släktskapshindren saknas i Danmark och Norge förbud för syskon och syskons avkomling att gifta sig med varandra. I Finland är detta hinder indispensabelt och upplösande. Återgångstalan kan där föras även av allmän åklagare, vilken har skyldighet att yrka återgång. Svågerlagshindret är dispensabelt i samtliga länder utom Island, men dispensrätten i övriga nordiska länder är mera inskränkt än i Sverige. I Danmark och Norge förutsätts sålunda, att det tidigare äktenskapet upplösts genom döden, och i Finland gäller som villkor, att den släkting, som utgör den förenande länken mellan kontrahenterna, avlidit. Enligt den norska lagen får vidare ej finnas gemensamma barn i det tidigare äktenskapet. För dispens krävs enligt uttryckliga lagbestämmelser dessutom i Danmark »ganske sserlige grunde», i Finland synnerligen vägande skäl och i Norge »sserlige grunner». När i Sverige dispensmöjlighet infördes i anledning av en rikdagsmotion år 1947, anförde första lagutskottet, som utarbetade förslaget till lagändring, att utskottet ansåg dispens icke böra meddelas annat än då synnerliga skäl talade därför, och utvecklade detta närmare. 1 Svågerlagshindret kan föranleda äktenskapets återgång i Danmark och Island samt ogiltighet i Norge. Återgångstalan kan i Danmark föras endast av allmän åklagare. Han kan föra talan, när det icke finnes försvarligt att låta äktenskapet bestå. I Island och Norge kan talan föras av såväl parterna själva som allmän åklagare. — I Finland är hindret efter lagändring år 1954 ej upplösande. — Den danska lagen ensam upptager som äktenskapshinder även det s. k. oäkta svågerlaget, d. v. s. när den ena haft samlag med den andras släkting i rätt upp- eller nedstigande led. Hindret är dispensabelt. Det kan föranleda återgång på samma sätt som det äkta svågerlagshindret, d. v. s. på talan av allmän åklagare. Enligt den danska lagen kan, när till äktenskapsskillnad dömes på grund av äktenskapsbrott eller annat osedligt förhållande som kan jämställas därmed, den skyldiga maken förbjudas ingå nytt äktenskap före utgången av viss tid, som kan sättas till högst två år. I överensstämmelse härmed upptages bland äktenskapsi NJA II 1947 s. 337.

48 hindren sådant förbud. Hindret är ej upplösande. Enligt en liknande regel i den finska lagen kan domstol när den dömer till äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott, om särskild anledning föreligger därtill, förbjuda den skyldiga maken att ingå nytt gifte inom ett år från det tidigare äktenskapets upplösning. Överträdelse av sådant förbud kan ej föranleda återgång av det nya äktenskapet. Förbud mot tvegifte gäller i samtliga nordiska länder. Den finska lagen innehåller dock ej någon uttrycklig regel därom, utan förbudet framgår av lagens regler om återgång och av strafflagens bestämmelser. Väntetid för kvinna, som varit gift, gäller även i de övriga nordiska länderna. Hindret är dock dispensabelt i Finland. Hindret på grund av adoption är också gemensamt för de nordiska länderna utom Island, där det saknas. I Danmark, Island och Norge gäller vidare hinder för den som varit gift att ingå nytt äktenskap, innan i tillämpliga fall skifte ägt rum eller påbörjats. Hindret är dispensabelt och ej upplösande. Den danska lagen upptager en särbestämmelse, att de som tillhör olika trossamfund skall bestämma den tro i vilken barnen skall uppfostras. Enligt dansk och norsk rätt åligger det trolovad viss skyldighet att före äktenskapet lämna upplysning om han har barn utom äktenskap. I Finland gäller hinder för den som är häktad eller undergår frihetsstraff att ingå äktenskap utan justitieministerns tillstånd. önskemål om reformer De bestämmelser om äktenskapshinder som hos oss infördes genom 1915 års lag var som helhet betraktade mindre stränga än tidigare gällande. Senare har ytterligare viss mildring skett genom utsträckning av dispensmöjligheterna. Hindret vid sinnessjukdom eller sinnesslöhet gjordes sålunda dispensabelt år 1945, och år 1947 infördes möjlighet till dispens från svågerlagshindret. Efter tillkomsten av 1915 års lag har den medicinska forskningen medfört en förändrad syn på äktenskapshindren även i övrigt. År 1952 anhöll riksdagen om skyndsam utredning av frågan, vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som borde utgöra äktenskapshinder. Utredningskravet omfattade dock ej könssjukdom. Av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga avgav år 1960 efter nordiskt samarbete betänkande med förslag i ämnet. 2 Enligt förslaget skulle det särskilda äktenskapshindret vid epilepsi avskaffas samt räckvidden av gällande hinder vid sinnessjukdom och sinnesslöhet inskränkas, Å. andra sidan skulle jämväl psykopati utgöra äktenskapshinder. Också vissa andra ändringar föreslogs. — Även i fråga om äktenskapsåldern har röster höjts för en ändring. Allmänna barnhuset har år 1959 efter en undersökning av praxis i ärenden rörande åldersdispens ifrågasatt, om icke utvecklingen gått därhän att en sänkning av äktenskapsåldern för man borde äga rum. 3 Även beträffande äktenskapsåldern för kvinna har på sina håll 2 SOU 1960:21. Betänkandet är undertecknat av justitierådet Sven R o m a n u s , ordf., samt professor emeritus Nils Antoni, ledamoten av riksdagens första k a m m a r e advokaten Ingrid Gärde Widemar och överläkaren docenten Curt Åmark. Som experter åt u t r e d ningen h a r b i t r ä t t professorerna Carl-Henry Alström och J a n A. Böök samt professor e m e r i t u s Nils von Hofsten. 3 Sociala meddelanden, statistisk information, j a n u a r i 1959, s. 17.

ifrågasatts en sänkning. I en vid 1962 års riksdag väckt motion hemställdes om utredning rörande sänkning av äktenskapsåldern, i första hand för män. Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd, enär familjerättskommittén redan upptagit frågan till behandling. — Förutom dessa särskilda reformkrav har vid det pågående nordiska samarbetet framkommit starka önskemål om en allmän översyn av äktenskapshindren i de nordiska länderna i syfte att eliminera förekommande olikheter så långt som möjligt. Nu gällande regler medför stora praktiska olägenheter, när äktenskap skall ingås mellan dem som har medborgarskap eller hemvist i olika nordiska länder. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 2 februari 1962 har kommitténs uppdrag utvidgats att omfatta även frågan om de medicinska äktenskapshindren. Familjerättskommittén Kommittén har, som förut nämnts, upptagit bestämmelserna om äktenskapshinder till allmän översyn och föreslår, efter överläggningar med representanter även för medicinsk sakkunskap, ändringar i flera hänseenden. Såsom redan angivits i lämnad översikt innebär ändringarna i huvudsak följande: Äktenskapsåldern för man sänks till 20 år (1 §). Såsom dispensabla medicinska äktenskapshinder upptages sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan djupgående rubbning av själsverksamheten (5 §). Beträffande epilepsi krävs i förslaget endast, att de trolovade blivit informerade om sjukdomen (6 §). Detsamma gäller enligt förslaget könssjukdom i smittsamt skede (7 §). Bestämmelsen om väntetid för kvinna skall enligt förslaget upphävas. 1 §• Äktenskapsåldern Äktenskapsåldern är hos oss högre än den som i allmänhet gäller i andra länder. Frånsett de nordiska staterna är det i Europa endast Västtyskland och Österrike som har så hög äktenskapsålder för man som 21 år. I allmänhet är den i Europa 18 år. Även i Amerikas förenta stater är äktenskapsåldern för man vanligen 18 år, i vissa stater lägre. För kvinna gäller utom Norden vanligen en äktenskapsålder av 16 år eller lägre. 4 I motiven till 1915 års lag uttalade lagberedningen, att en sänkning av äktenskapsåldern för man, 21 år, ej syntes tillrådlig. Skälet var den jämförelsevis sena utvecklingen hos den manliga ungdomen i vårt nordliga land, varjämte äktenskapsålderns sammanfallande med myndighetsåldern ansågs erbjuda påtagliga fördelar. I fråga om kvinnorna åberopades utredning, enligt vilken ett stort antal kvinnor vid en ålder av 17 år — dittills gällande äktenskapsålder — ännu icke vunnit full kroppslig utveckling för 4 Se bilaga 2 t a b . 1.

50 moderskapet. Som skäl för en höjning till 18 år anförde beredningen härutöver, att den kvinnliga ungdomens uppfostran och utbildning avslutades senare än förr och att den unga kvinnan, innan hon fyllt 18 år, i allmänhet ej hade vunnit den erfarenhet av livet eller sådan karaktärsmognad att hon kunde, med insikt om allvaret däri, välja sin make. Ej heller ansågs hon annat än i undantagsfall före 18 års ålder kunna rätt fylla en moders plikter eller motsvara de anspråk som ställdes på henne i hemmet. Efter 1915 års lagstiftning har åtskilligt förändrats. Icke minst gäller detta ungdomens ekonomiska förhållanden, liksom det sexuella förhållandet mellan könen. Tidiga förbindelser har, jämte andra omständigheter, också lett till att antalet dispenser från åldershindren ökat starkt på senare tid. 5 Medan antalet män, som ingick äktenskap före 21 års ålder, på 1920- och 1930-talen i genomsnitt understeg 200 resp. 300 om året, var motsvarande antal år 1960 2 569. Antalet kvinnor, som ingått äktenskap före 18 års ålder, har ökat från omkring 100 om året under 1920- och 1930-talen till 1 013 år 1960. För både män och kvinnor gäller sålunda, att antalet ingångna äktenskap före lagstadgad ålder tiodubblats sedan 1920-talet. Det totala antalet giftermål har under samma tid ökat med omkring en fjärdedel; det utgjorde 42 918 år 1920, 54 222 år 1950 och 50 149 år 1960. Någon officiell statistik över antalet dispensansökningar finns ej. Av uppgifter som år 1960 lämnats från överståthållarämbetet och länsstyrelserna till justitiedepartementet framgår, att under tiden 1955—1959 det årliga antalet överstigit 3 000. Samma uppgifter visar också, att ansökningarna i allmänhet bifallits. Den andel som ej vunnit bifall uppgår till endast en mycket ringa del av det totala antalet ansökningar; den varierar för de olika åren mellan 2 och 3 procent. 6 Av de män som ingått äktenskap före lagstadgad ålder var flertalet — nära 60 procent (1960:56 procent) — fyllda 20 år vid giftermålet. Beträffande kvinnorna förhåller det sig på ungefär motsvarande sätt. De som fyllt 17 år vid äktenskapets ingående utgör mer än 80 procent (1960: 87 procent) av samtliga kvinnor som gift sig före lagstadgad ålder. Förhållandet har visat sig vara ungefär detsamma i Danmark. Under åren 1955—1958 var av 7 623 män, som erhöll åldersdispens, 4 310 fyllda 20 år och av 5 073 kvinnor, som under samma tid erhöll sådan dispens, 3 280 fyllda 17 år. Angående dispensprövningen kan nämnas, att under den tid — till den 1 juli 1948 —• då prövningen skedde hos Kungl. Maj:t en viss praxis utbildade sig, som sammanfattades i en nämnda år utsänd promemoria till ledning för länsstyrelserna. Enligt denna praxis infordrades i samtliga ärenden åldersbetyg för sökanden och för medkontrahenten, dennes instämmande i ansökningen och bevis om samtycke till äktenskapet av sökandens föräldrar eller annan person, som hade vårdnaden om sökanden. För manlig sökande begärdes vidare försörjningsintyg, som företrädesvis skulle utfärdas av person i officiell ställning och med kännedom om sökanden men som även kunde utfärdas av hans arbetsgivare. För kvinna under 17 år erfordrades läkarintyg, utvisande att hon med hänsyn till sin allmänna utveckling ej kunde anses olämplig att ingå äktenskap. För bifall till diss Jfr bilaga 2 t a b . 2 och 4. « Se bilaga 2 t a b . 4.

51 pensansökan krävdes särskilda skäl. Vanligtvis hade som skäl åberopats och godtagits, att kvinnan var havande eller redan fött barn. Dispens medgavs endast undantagsvis man under 18 år eller kvinna under 16 år och endast efter yttrande från vederbörande barnavårdsnämnd. I en år 1956 av justitiedepartementet utfärdad ny promemoria framhölls vikten av ingående utredningar om sökandens personliga omständigheter och allmänna förutsättningar för att bilda familj. Det ansågs önskvärt, att utredningarna gjordes mera fullständiga än tidigare, och vissa riktlinjer för utredningen drogs upp. Upplysningar under hand borde inhämtas beträffande manlig part, vare sig han var sökande eller ej, från polismyndigheten och i fråga om alla kvinnliga parter från barnavårdsnämnden. Skriftligt yttrande från barnavårdsnämnden borde alltid inhämtas vid ansökan av man under 18 år eller av kvinna under 17 år. Om i något ärende omständigheterna föranledde därtill, borde förfrågningar under hand göras även hos annan myndighet eller tjänsteman, såsom t. ex. nykterhetsnämnd, socialregister, skyddskonsulent eller övervakare. Vunna upplysningar kunde föranleda, att ärendet remitterades till myndighet för närmare utredning och yttrande. Det kunde stundom också vara lämpligt, att sökanden fick muntligen inför länsstyrelsen framlägga sina synpunkter eller att utredning gjordes genom länsstyrelsens barnavårdsassistent.7 Det är framför allt det ökade antalet dispensäktenskap som väckt tanken på en sänkning av äktenskapsåldern. På danskt håll har antalet dispenser ansetts visa, att de nuvarande åldersgränserna ej längre är tidsenliga, och föranlett förslag om sänkning för man till 20 år och för kvinna till 17 år. Det danska rättsläkarrådet har vid förfrågan från den danska äktenskapskommittén uttalat, att det enligt dess mening icke kan anföras medicinskt grundade invändningar mot att bringa åldersvillkoren i överensstämmelse med gällande dispenspraxis. Jämväl i Island har ifrågasatts en sänkning. Vilka sociala verkningar som kan följa av en sänkning av äktenskapsåldern är naturligtvis svårt att bedöma. Till jämförelse med statistiken över antalet underåriga män och kvinnor som ingått äktenskap har gjorts en sammanställning över antalet män och kvinnor som ingått äktenskap i 21 resp. 18 års ålder samt i åldrarna närmast däröver. 8 Den visar beträffande männen, att antalet vigda 21-åringar är mer än dubbelt så stort som antalet vigda 20-åriiigar men ungefär detsamma som antalet vigda män i årgångarna närmast över 21 år. I fråga om kvinnorna är skillnaden mellan antalet vigda 17-åringar och antalet vigda 18-åringar ännu större. Det senare antalet är mer än tre gånger så stort som det förra. Ökningen fortsätter i de närmast följande årgångarna men är där icke på långt när lika markerad som i gränsen mellan 17 och 18 år. 9 Av intresse i detta sammanhang är också, vilka skäl som föranlett dispensäktenskapen liksom hållfastheten hos dessa äktenskap. Vissa besked i dessa hänseenden erhålls genom den tidigare nämnda undersökningen av Allmänna barnhuset rörande dispenspraxis. 7 Ang. handläggningen hos Kungl. Maj :t av besvär över länsstyrelsernas beslut angående åldersdispens, se Clas Amilon, Kungl. Maj :t och åldersdispenserna, Barnavård och ungdomsskydd 1960 s. 157 ff. s Se bilaga 2 t a b . 3. fl Se bilaga 2 t a b . 2 och 3.

52 Det vanligaste skalet till dispens är enligt denna undersökning, att fästmön är havande eller att hon redan fött barn. Som skäl för bifall har också godtagits, att den ena kontrahenten skall ha arbete på annan ort eller att kontrahenterna är trångbodda i sina föräldrahem men fått lämplig gemensam bostad. 10 Det sagda bekräftas av en intervjuundersökning som barnhuset företagit bland kontrahenterna i vissa av 1945 och I960 års dispensäktenskap. Undersökningen, som närmast hade karaktär av provundersökning och som omfattade 91 äktenskap, gav vid handen, att i 89 av dessa äktenskap skälet till dispensansökningen var, att barn väntades eller redan fötts. 11 En statistisk undersökning, som barnhuset gjort beträffande 1945 och 1950 års dispensäktenskap, visar också, att i mer än 90 procent av fallen barn väntades eller redan fötts vid äktenskapets ingående. 12 B a r n h u s e t s u n d e r s ö k n i n g tog även sikte p å s k i l s m ä s s o f r e k v e n s e n b l a n d dispensäktenskapen. I denna del omfattade undersökningen samtliga äktenskap, för vilka dispens meddelats åren 1945 och 1950 och vilka ingicks innan sökanden uppnått lagstadgad ålder. De sålunda undersökta äktenskapens antal var 2 291 resp. 2 472. Varje äktenskap följdes fram till den 1 januari 1956. Utredningen visade, att 10,3 % av 1945 års äktenskap upplösts genom skilsmässa under de första fem åren. För 1950 års äktenskap var motsvarande tal 9,5 %. Efter tio år var 16,4 % av 1945 års äktenskap upplösta genom skilsmässa. Till jämförelse gjordes en kompletterande undersökning rörande skilsmässorna i övriga äktenskap, som ingicks åren 1945 och 1950. Undersökningen begränsades till sådana äktenskap, i vilka någon av parterna vid vigseln ännu ej fyllt 30 år, och till förstagångsäktenskap. Antalet sådana äktenskap var 48 364 år 1945 (hela antalet giftermål år 1945 var 64,280) och 39 692 år 1950 (hela antalet giftermål 54 222). Av 1945 års äktenskap hade efter fem år 3,6 % upplösts genom skilsmässa. Motsvarande tal för 1950 års äktenskap var 4 %. Efter tio år var av 1945 års äktenskap 7,9 % upplösta genom skilsmässa. En jämförelse mellan anförda procenttal ger vid handen, att skilsmässofrekvensen efter fem år var omkring tre gånger större bland dispensäktenskapen än i den med dem jämförda gruppen och efter tio år omkring dubbelt så stor. Av utredningen framgår vidare bl. a., att riskerna för skilsmässa under de första fem åren av äktenskapet i stort sett ökar, när kontrahenternas ålder sjunker. Störst var skilsmässofrekvensen i de äktenskap där kvinnan var under 18 år. Den var dock i dessa fall högre, när mannen vid vigseln var i åldern 21—24 år än när han var 20 år. O r s a k e r n a till d i s p e n s ä k t e n s k a p e n s r i n g a h å l l f a s t h e t h a r b a r n h u s e t sökt belysa g e n o m f ö r e n ä m n d a u n d e r s ö k n i n g b l a n d k o n t r a h e n t e r n a i vissa av 1945 och 1950 å r s d i s p e n s ä k t e n s k a p . Som u n d e r s ö k n i n g e n e m e l l e r t i d v a r av m y c k e t b e g r ä n s a d o m f a t t n i n g får r e s u l t a t e t t a g a s m e d viss r e s e r v a t i o n . Undersökningen omfattade sådana äktenskap, i vilka kontrahenterna bodde kvar i Stor-Stockholm hösten 1957 och vilka valts ut slumpvis så, att de båda årsgrupperna skulle bli ungefär lika representerade och antalet fortfarande gifta ungefär lika stort som antalet frånskilda. De frånskilda blev därigenom starkt överrepresenterade. Undersökningen kom att omfatta 91 äktenskap, av vilka 43 fortfarande var bestående och 48 upplösts genom skilsmässa. Av undersökningen framgår, att parterna i stor utsträckning dragits med svårigheter både med avseende å bostad och i fråga om ekonomi. I icke mindre än i» Sociala meddelanden nr 2 1954 s. 80. ii Sociala meddelanden, statistisk information, augusti 1960 s. 228. i2 Sociala meddelanden, statistisk information, j a n u a r i 1959 s. 9 t a b . 4.

5;}

två tredjedelar av fallen hade makarna den närmaste tiden efter vigseln bott i den enas föräldrahem eller åtskils var och en hos sina föräldrar. Efter ett år hade hälften av dessa makar fått eget hem. Men ännu två år efter vigseln bodde omkring 20 % av fallen fortfarande kvar hos föräldrarna. Socialhjälp hade under äktenskapets bestånd utgått till 42 % av de frånskilda och till 30 % av de fortfarande gifta. Om orsakerna till skilsmässan uppgavs i över hälften av skilsmässofallen, att makarna icke trivts ihop. I nästan samma utsträckning förelåg otrohet. En vanlig orsak var även dålig ekonomi. Åtta av de upplösta äktenskapen hade kommit till stånd enbart för att legalisera barnet. I tre av dessa fall hade makarna aldrig satt bo. Andra uppgivna orsaker var »svärmorsproblem» och kriminalitet. Även omogenhet och brist på ansvarskänsla för familjen anfördes. F ö r a t t få y t t e r l i g a r e u n d e r l a g för en b e d ö m n i n g h a r f a m i l j e r ä t t s k o m m i t t é n g e n o m r u n d f r å g a till överståthållarämbetet och s a m t l i g a länsstyrelser s ö k t u t r ö n a de d i s p e n s p r ö v a n d e m y n d i g h e t e r n a s e r f a r e n h e t e r av n u v a r a n d e d i s p e n s p r ö v n i n g s a m t d e r a s u p p f a t t n i n g p å g r u n d v a l d ä r a v i frågan, h u r u v i d a en s ä n k n i n g av ä k t e n s k a p s å l d e r n bör s k e . Av de i n k o m n a s v a r e n h a r en del avgivits efter h ö r a n d e av s o c i a l v å r d s k o n s u l e n t e n i v e d e r b ö r a n d e dis t r i k t , b a r n a v å r d s k o n s u l e n t e n eller - a s s i s t e n t e n i l ä n e t och vissa b a r n a v å r d s n ä m n d e r ä v e n s o m i t v å fall av förste p r o v i n s i a l l ä k a r e n i länet. De i n k o m n a s v a r e n b e k r ä f t a r , a t t a n l e d n i n g e n till d i s p e n s a n s ö k n i n g e n i det allt ö v e r v ä g a n d e a n t a l e t fall ä r a t t f ä s t m ö n ä r h a v a n d e eller r e d a n fött b a r n . I fråga om äktenskapsåldern för man har icke någon av dispensmyndigheterna motsatt sig en sänkning till 20 år. I åtskilliga fall har dock denna ståndpunkt intagits under tvekan och efter anförande att skäl för en sänkning egentligen ej ansetts föreligga. Intresset av nordisk rättslikhet har som regel varit utslagsgivande i dessa fall. De av vissa länsstyrelser tillfrågade organen är mera splittrade i frågan. Av fem socialvårdskonsulenter är två närmast av den uppfattningen att någon sänkning ej bör ske. Tre av sju tillfrågade barnavårdskonsulenter anser den nuvarande äktenskapsåldern böra stå kvar oförändrad och samma ståndpunkt intager fyra barnavårdsnämnder av tretton tillfrågade. Av de båda tillfrågade förste provinsialläkarna anser den ena, att fullgoda skäl saknas för en sänkning. Som motivering för en sänkning av äktenskapsåldern för man har i andra fall anförts bl. a. det stora antalet dispensansökningar med åtföljande besvär for myndigheterna och tidsutdräkt för parterna utan motsvarande värde hos dispensprovningen. Vidare har framhållits de förbättrade inkomstmöjligheterna och den därigenom ökade försörjningsförmågan hos ungdomen i våra dagar \ven intresset av nordisk rättslikhet har åberopats. Å andra sidan har nämnts, att en sänkning av aktenskapsåldern skulle kunna antagas påskvnda utvecklingen mot lägre giftermålsålder, något som knappast var önskvärt med hänsyn till den hö<*a skilsmässofrekvensen bland unga äktenskap. Vad angår äktenskapsåldern för kvinna h a r flertalet dispensmyndigheter — aderton av tjugufem — motsatt sig en sänkning. Endast fem av myndigheterna gar med på en sådan. Av de fyra socialvårdskonsulenterna har endast en ansett sänkning kunna ifrågakomma. Samtliga tillfrågade barnavårdskonsulenter har ställt sig avvisande, och av de tretton barnavårdsnämnderna vill endast två *å med på en sänkning. De tillfrågade förste provinsialläkarna vill båda behålla den nuvarande aktenskapsåldern. Från statistisk synpunkt anses behovet av en sänkning for kvinna ej alls lika stort som för man, då antalet dispensansökningar frän kvinnor är betydligt mindre. xMot en sänkning har även här anförts den höga skilsmassofrekvensen bland unga äktenskap. Särskilt har framhållits bristen på andlig mognad och livserfarenhet. Av den förlängda obligatoriska skolgången

54 som i regel slutar först vid 16 års ålder, har även ansetts följa, att önskvärd yrkesutbildning ej hinner förvärvas före giftermålet, om det tillåts redan vid fyllda 17 år. Familj erättskommittén Av det anförda framgår, att antalet ansökningar om åldersdispens ökat avsevärt under senare år och numera överstiger 3 000 om året. Som Allmänna barnhuset framhållit torde ökningen till stor del sammanhänga med ungdomens förbättrade inkomstmöjligheter liksom med det förhållandet, att sexuellt umgänge blivit allt vanligare i yngre åldrar. Ansökningar om åldersdispens sker i allmänhet därför att parterna har eller väntar barn. 1 viss mån har ökningen samband med att antalet ungdomar i de aktuella åldrarna varit större än vanligt under några år. Önskemålen om en sänkning av äktenskapsåldrarna synes främst grunda sig på den faktiska ökningen av antalet dispensansökningar och den höga bifallsprocenten. Det anses icke vara så mycket bevänt med att behålla dispensprövningen i sin nuvarande utsträckning, och en sänkning av äktenskapsåldern skulle bespara kontrahenterna onödig omgång och tidsutdräkt. Frågan är, om en sänkning med exempelvis ett år skulle medföra någon beaktansvärd ökning av antalet äktenskap mellan unga kontrahenter i de berörda åldrarna. Erfarenheterna av dispensäktenskapen är icke gynnsamma. De ökade sociala olägenheter som kan befaras genom viss sänkning av äktenskapsåldrarna blir dock troligen ej proportionella mot eventuell ökning av antalet äktenskap inom ifrågavarande åldersgrupper. Redan nu torde dispens ges praktiskt taget i alla fall, då underåriga har eller väntar barn och över huvud taget tänker på att gifta sig. I de nytillkommande äktenskapen kan därför skälen till äktenskaps ingående antagas vara av annan och kanske för äktenskapets bestånd gynnsammare natur. Såvitt angår kravet på kroppslig utveckling torde det knappast vara något väsentligt att invända mot att äktenskapsåldern sänks något. Däremot kan det svårligen bestridas, att en kvinna på 16—17 år eller en man på 18 —20 år i allmänhet varken har önskvärd allmän erfarenhet eller mognad för att ingå äktenskap. Mot en sänkning av äktenskapsåldrarna talar också, att de ungas utbildningstid förlängts genom den utsträckta obligatoriska skolgången och stegrade krav på yrkesutbildning. Eljest har obestridligen de ekonomiska förutsättningarna för de unga förbättrats högst betydligt, åtminstone fr. o. m. 17—18-årsåldern. För mannens del bör erinras om att värnpliktstjänstgöringen infaller tidigare än förr. År 1950 beslöts en sänkning av värnpliktsåldern med ett år, så att inskrivning skulle ske det år den värnpliktige fyllde 19 år och första tjänstgöring påbörjas följande år. Ytterligare en sänkning med ett år genomfördes år 1954, en ordning som i vad angår tidpunkten för första tjänstgöringens påbörjande dock endast avser en del av de värnpliktiga och beräknas bestå till år 1966. Den som gifter sig före värnpliktstjänstgöringen kan påräkna familjebidrag medan han fullgör denna.

55 Kommittén har för egen del vid övervägande av skälen för och emot «en ändring närmast kommit till den uppfattningen, att en sänkning av äktenskapsaldern ej är önskvärd vare sig för man eller för kvinna. Emellertid anser kommittén, att man bör taga hänsyn till uppfattningen i grannländerna. Varken Finland, som har äktenskapsåldrarna 18 och 17 år eller Norge, som har åldrarna 20 och 18 år, torde komma att ändra sina bestämmelser, medan man däremot i Danmark och Island, där äktenskapsåldrarna ar desamma som i Sverige, önskar sänka äktenskapsåldern åtminstone for mannen. Det förefaller kommittén kunna såsom en lämplig medelväg forordas, att man följer den norska ordningen och sålunda stadgar en äktenskapsålder av 20 år för man och 18 år för kvinna. Familjerättskommittén föreslår därför, att äktenskapsåldern för man sänks till 20 år. De danska och isländska kommittéerna har, med hänsyn till intresset av rättslikhet, nöjt sig med att föreslå samma sänkning av den manliga äktenskapsåldern' Det bor understrykas, att den föreslagna sänkningen av äktenskapsåldern tor man ej föranlett någon ändring i fråga om kravet på giftomans samtycke. Även enligt kommitténs förslag måste sålunda den som ej fyllt 21 år och som ej förut varit gift ha föräldrarnas eller annan giftomans samtycke eller rattens tillstånd till äktenskapet. Bestämmelse angående vilken länsstyrelse som är behörig att meddela åldersdispens har i kommitténs förslag upptagits i 13 §. 2—4 §§. Dessa paragrafer i förslaget innehåller ej någon saklig nyhet.

Mentala sjukdoms- och abnormtillstånd Före 1915 års lag var mentala rubbningar icke i och för sig äktenskapshinder, men om vederbörande ansågs på grund av sitt sinnestillstånd berövad rättslig handlingsförmåga kunde äktenskap enligt sakens natur ej ingås I enlighet med yttrande av medicinska fakulteten i Uppsala föreslog lagberedningen på sin tid, att äktenskapshinder vid sinnessjukdom och sinnesslohet skulle gälla jämväl när den sinnessjuke eller sinnesslöe ej ansågs sakna rättslig handlingsförmåga. Denna skärpning grundades främst på rashygieniska skäl men ansågs berättigad även med hänsyn till den sinnessjukes eller sinnesslöes oförmåga att fylla en makes plikter. I fråga om sinnessjukdom anförde beredningen, att detta begrepp i förslaget togs i nära anslutning till menige mans föreställningssätt. Lagen avsåg sålunda endast de fall, da enligt hävdvunnet åskådningssätt och allmänt vedertaget språkbruk sinnessjukdom var för handen och då fördenskull äktenskap med den sjuke icke rimligen borde under några förhållanden få ingås År 1945 infördes möjlighet till dispens från hindret. Sådan ansågs främst böra ifrågakomma for vissa jämförelsevis högtstående sinnesslöa samt i fall, då risk for sinnesslöhetens överförande på avkomlingar var utesluten på grund av

56 sterilisering eller eljest. Även beträffande sinnessjuka ansågs, att undantagsvis utrymme för dispens kunde finnas. Dispens borde dock icke komma i fråga för sinnessjuk eller sinnesslö som icke kunde anses besitta rättslig handlingsförmåga, och sterilisering borde uppställas som villkor för dispens i alla fall, då risk förelåg för sinnessjukdomens eller sinnesslöhetens överförande på avkomman, liksom i fall då vederbörande på grund av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten prövades vara uppenbart olämplig att handha vårdnaden om barn. Frågan vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som bör utgöra äktenskapshinder har som förut nämnts varit föremål för utredning av en särskild kommitté. 1 Denna ansåg, att de skäl som motiverat gällande äktenskapshinder ej längre var bärande i den mån de grundats på föreställningen, att man därmed skulle i nämnvärd grad kunna nedbringa frekvensen av ärftliga sjukdomar och abnormiteter. De arvs- eller rashygieniska synpunkter som var vägledande vid tillkomsten av 1915 års lag måste i ljuset av forskningens rön anses i allt väsentligt vederlagda. Frågan blev därför huruvida medicinska äktenskapshinder var påkallade av andra skäl. Enligt nämnda kommittés mening borde äktenskapshinder ej stadgas, med mindre det var oundgängligen nödvändigt till förekommande av betydande våda för den enskildes välfärd och därigenom, generellt sett, för samhället. Behovet av medicinska äktenskapshinder fick därför främst bedömas från sociala utgångspunkter. I första hand borde hinder alltjämt gälla vid sinnessjukdom och psykisk efterblivenhet men med en något snävare gränsdragning än som frän början avsågs med gällande bestämmelser. Med sinnessjukdom i betydelsen av äktenskapshinder borde enligt kommittén förstås endast psvkisk sjukdom av så svår beskaffenhet att, generellt sett, en mycket betydande' risk måste sägas föreligga för att genom sjukdomen ett normalt äktenskapligt samliv omöjliggöres och familjens välfärd samt barnens uppfostran och sunda utveckling allvarligt äventyras.2 1 fråga om sinnesslöhet vände sig kommittén mot det alltför ensidiga bedömande av vederbörandes personlighetsutveckling som tog sikte på intelligensnivån. Hinder mot äktenskap borde gälla endast för sådana fall, då ett samlat bedömande av vederbörandes sociala kapacitet ledde till att han måste anses sakna förutsättningar att såsom äkta make bära ansvaret för hem och familj. Ledning för gränsdragningen kunde erhållas i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Då beteckningen sinnesslö av kommittén ansågs innebära en överbetoning av bristerna i den rena intelligensutrustningen och i övrigt kritiserats såsom ett nedsättande värdeomdöme, förordade kommittén i stället den i 1954 års lag upptagna benämningen psykiskt efterbliven. För att inskärpa kravet på restriktiv tillämpning försågs benämningen med ett kvalificerande tillägg och upptogs i förslaget som »allvarligt psykiskt efterbliven». Till själsliga abnormtillstånd som borde hänföras under de medicinska äktenskapshindren ansåg kommittén även höra sådana utvecklingsrubbningar på känslo- och viljelivets område som brukar sammanfattas under benämningen psykopati. Behovet av äktenskapshinder var enligt kommitténs mening icke mindre fram! i SOU 1960:21. Se ovan s. 48. 2 En ledamot, docenten Ämark, hade avvikande mening i fråga om terminologin och förordade benämningen »allvarlig psykisk sjukdom».

57 trädande h ä r än vid sinnessjukdom och psykisk efterblivenhet utan kunde i praktiken t. o. m. göra sig mera gällande. Kommittén upptog som äktenskapshinder, vid sidan av sinnessjukdom och allvarlig psykisk efterblivenhet, »annan allvarlig rubbning av själsverksamheten». Kravet att rubbningen skall vara allvarlig förutsätter en djupgående abnormitet i avseende å sådana egenskaper, som äger väsentlig betydelse för lämpligheten som äktenskapspartner och familjebildare. Enligt kommitténs mening var det i och för sig önskvärt, att äktenskapshinder kunde stadgas även för personer som led av kronisk alkoholism. Kommittén ansåg det emellertid icke ändamålsenligt att upptaga någon bestämmelse därom. K o m m i t t é n s förslag f ö r u t s a t t e , att d i s p e n s k u n d e m e d d e l a s från de föres l a g n a ä k t e n s k a p s h i n d r e n . D i s p e n s b o r d e k u n n a m e d d e l a s u n d e r villkor o m s t e r i l i s e r i n g , o c h k o m m i t t é n föreslog en s ä r s k i l d föreskrift d ä r o m . 3 Det a v g i v n a b e t ä n k a n d e t blev f ö r e m å l för r e m i s s b e h a n d l i n g . Förslaget blev därvid i sina huvuddrag tillstyrkt eller lämnat utan erinran i en rad yttranden, bl. a. av medicinalstyrelsen och socialstyrelsens majoritet. Tre ledamöter av socialstyrelsen ansåg däremot frågan om äktenskapshinder vid mentala sjukdoms- och abnormtillstånd böra bli föremål för ytterligare överväganden, därvid i första hand borde prövas i vad mån ändrade regler om äktenskapets upplösning kunde utgöra ett alternativ till föreskrifter om äktenskapshinder. Även från läkarhåll framställdes kritik mot förslaget. Sveriges läkarförbund ansåg ytterligare utredning och bearbetning av hittills vunna erfarenheter böra göras, innan gällande lagstiftning ändrades. De föreslagna benämningarna på de tre grupper psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd, som skulle medföra äktenskapshinder, kunde ej godtagas. Svenska psykiatriska föreningen ansåg en överarbetning av förslaget erforderlig för att åstadkomma bestämmelser, som smidigt förberedde ett upphävande av all särlagstiftning på detta område. Medicinska fakulteten i Lund förordade utredning om möjligheterna att helt eller delvis ersätta äktenskapshindren med skyldighet för kontrahenterna att lämna varandra upplysningar om förhållanden, som kunde inverka på deras lämplighet som make. Som huvudsakligt skäl därtill anförde fakulteten, att det i de fall som kom i fråga var vanskligt att förutse prognosen; en någorlunda tillförlitlig förutsägelse kunde ofta göras först långt fram i sjukdomsförloppet. Vad de särskilda sjukdoms- och abnormtillstånden angår yppades delade meningar beträffande avgränsningen av de former av sinnessjukdom och sinnesslöhet som borde utgöra hinder mot äktenskap, därvid motsättningarna dock främst gällde terminologin. Kommitténs förslag om viss inskränkning av nämnda hinders räckvidd biträddes av medicinalstyrelsen. Karolinska institutets lärarkollegium förklarade sig, under erinran om att en betydande begreppsförvirring uppstått i tillämpningen av gällande regler, betvivla, att kommittén verkligen åsyftat en ytterligare inskränkning av de till sin innebörd mycket begränsade begrepp som enligt förarbetena avsågs i giftermålsbarken. Kommitténs förslag att bibehålla beteckningen sinnessjukdom kritiserades i åtskilliga yttranden. Såväl medicinalstyrelsen som socialstyrelsens majoritet liksom de medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg förordade uttrycket »allvarlig psykisk sjukdom». Professorn Gösta Rylander däremot anslöt sig i denna del till kommitténs förslag; termen »allvarlig psykisk sjukdom» kunde omfatta sjukdomstillstånd, vilka kunde vara synnerligen allvarliga, såsom ångestneuroser och tvångstankesjukdomar, men vilka likväl icke skulle falla under äktenskapsförbudet. Även Karolinska institutets lärarkollegium förordade termen sinnessjukdom. 3 Mot förslaget i denna del reserverade sig två ledamöter, advokaten Ingrid Gärde Widemar och docenten Åmark, vilka ansåg att kommittén i stället bort uttala, att villkor om sterilisering icke fick uppställas.

58 Beträffande avgränsningen av begreppet »allvarlig psykisk efterblivenhet» anslöt sig Karolinska institutets lärarkollegium till kommitténs synpunkt, att riktlinjer för bedömningen kunde hämtas från 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, och drog samtidigt den slutsatsen, att begreppet allvarlig psykisk efterblivenhet som äktenskapshinder ungefär skulle komma att sammanfalla med det straffrättsliga begreppet sinnesslöhet, en överensstämmelse som syntes väl motiverad. Lärarkollegiet hade i likhet med professor Rylander ej något att erinra mot förslaget att avskaffa termen sinnesslö men fann uttrycket »höggradigt psykiskt efterbliven» från språklig synpunkt mera pregnant än det föreslagna »allvarligt psykiskt efterbliven». Kommitténs förslag att utsträcka bestämmelserna om äktenskapshinder till att omfatta även gravare former av psykopati biträddes av medicinalstyrelsen och av socialstyrelsens majoritet. Medicinalstyrelsen framhöll bl. a., att de sociala faktorerna här måste tillmätas större betydelse än eljest för den medicinska bedömningen. Som normgivande kunde enligt styrelsens mening betraktas justitiedepartementets uttalande i promemoria 1946:1 rörande de sociala kriterierna for själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom i strafflagens mening, d. v. s. vederbörande skulle »sakna förmåga att tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och samhällslivet». Under denna grupp kom enligt styrelsen att falla bl. a. vissa kriminella samt alkoholister och narkomaner som varit föremål för sluten mentalsjukvård. De medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg samt lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå hade i princip ej något att erinra mot förslaget i denna del. För att tydligare ange det sociala kriteriet för hindret föreslog nämnda fakulteter dock utbyte av kommitténs uttryck »annan allvarlig rubbning av själsverksamheten» mot »annan allvarlig rubbning av själsverksamheten förenad med asocialt uppförande» eller därmed jämförlig lydelse. Enligt lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå borde äktenskapshinder komma i fråga endast om diagnosen stöddes på en omfattande utredning och ett övervägande, i vilket även icke-medicinsk sakkunskap — såsom juridisk och social — kunde komina till tals. — Professor Rylander framhöll betydelsen av de praktiska möjligheterna att effektivt upprätthålla hindret. — Karolinska institutets lärarkollegium avstyrkte förslaget i denna del och framhöll risken för oregelmässighet i tillämpningen, vilket medförde att hindrets upprätthållande i enskilda fall fick ett drag av slumpartat godtycke. Redan nu växlade praxis högst anmärkningsvärt i fråga om anmälningsförfarandet. Orsakerna därtill hade ej tagits upp av kommittén till granskning, vilket bort ske. Bättre underlag för det svåra avgörandet, huruvida psykopati borde utgöra äktenskapshinder, kunde enligt lärarkollegiet ha erhållits genom en rundfråga till mentalsjukhusens överläkare rörande deras uppfattning om anmälningsförfarandet, dess tillämpning och möjligheterna att avgränsa sådana former av psykopati som föreslagits skola utgöra äktenskapshinder. — Svenska psykiatriska föreningen ansåg det obefogat att utvidga äktenskapshindren till att omfatta även psykopati. Även mot den föreslagna benämningen »annan allvarlig rubbning av sjalsverksamheten» anförde professor Rylander och Karolinska institutets lärarkollegium kritik. De framhöll, att benämningen här tagits i en annan betydelse än enligt förarbetena till 1924 års förmynderskapslag, enligt vilka den omfattade även lindrigare former av imbecillitet ävensom ett av ålderdomsförändringar i hjärnan orsakat avtagande av de psykiska krafterna, vilket icke fortskridit så långt atti verklig demens inträtt. Kommitténs förslag om lagfäst möjlighet att meddela dispens under villkor om sterilisering mötte gensaga i flera yttranden. Ett sådant stadgande ansågs stå ij strid med kravet på frivilligt samtycke i 1941 års lag om sterilisering. Medicinalstyrelsen erinrade om att riksdagen år 1960 hos Kungl. Maj:t anhållit om en u n '

59 dersökning av verkningarna av steriliseringsvillkoret i 1938 års abortlag, och ansåg det motiverat, att den näraliggande frågan om steriliseringsvillkor vid äktenskapsdispens upptogs till samtidig omprövning. Kommitténs förslag att ej upptaga alkoholism eller annat giftmissbruk som särskilt äktenskapshinder mötte ej invändningar. Sveriges läkarförbund framhöll dock, att frågan borde göras till föremål för ingående undersökningar under medverkan av medicinsk sakkunskap på området. Särskilda kommittéer i Danmark, Finland och Norge framlade förslag rörande äktenskapshinder vid mentala sjukdoms- och abnormtillstånd som i huvudsak överensstämde med den svenska kommitténs förslag. Den norska kommittén förordade dock äktenskapshinder även för den som är hemfallen åt missbruk av rusgivande eller bedövande medel. Familjerättskommittén Om äktenskapsförbudet vid mentala sjukdoms- och abnormtillstånd har som synes skilda åsikter kommit till uttryck på medicinskt håll. Röster har höjts för att helt slopa förbudet. Och bland dem som icke vill resa några principiella invändningar mot förbudet är meningarna delade om dess närmare utformning. Möjligheten att genom medicinska hinder för äktenskap uppnå väsentliga resultat är naturligen av flera skäl begränsad. Enligt familjerättskommitténs mening måste dock sådana hinder uppställas i lagstiftningen för att skydda andra kontrahenten och förebygga direkt stötande äktenskap samt tillika i sin mån motverka andra ur allmän social synpunkt olyckliga verkningar. Den eugeniska synpunkten tillmäts numera en mera underordnad vikt. Det kan dock ifrågasättas, om man icke på sina håll ställer den eugeniska synpunkten något för mycket i skymundan. Väl är det sant, att den sammanlagda arvsmassan påverkas ringa av vad man kan göra i enskilda fall, men att med öppna ögon i det särskilda fallet taga risken för avkomman är en annan sak. De allmänna synpunkter som legat till grund för den särskilda kommitténs förslag har ej väckt invändningar. Ej heller synes erinringar vara att framställa mot den avgränsning av äktenskapsförbudets omfattning som sagda kommitté åsyftat i fråga om sinnessjukdom och sinnesslöhet. I terminologiskt hänseende synes åtminstone tills vidare ej lämpligt att utbyta termen sinnesslö mot uttrycket »allvarligt psykiskt efterbliven» eller något liknande. Både termen sinnessjuk och termen sinnesslö har vunnit hävd inom lagstiftningen och förekommer i många sammanhang, ej minst inom familjerättslagstiftningen. 4 Någon ändring av terminologin bör knappast vidtagas utan att den genomförs över hela linjen. Den terminologiska diskussionen är emellertid tydligen icke avslutad. Med uttrycket »allvarligt psykiskt efterbliven» har den särskilda kommit4 Se FB 1 0 : 1 , ÄB 1 0 : 4 och 1 3 : 2 , 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av r u b b a d själsverksamhet, BrB 3 1 : 3 , 3 3 : 2 och 3 6 : 8 och 1941 års lag om sterilisering.

tén åsyftat en viss inskränkning av hindret. Familjerättskommittén tror, att det kan vara befogat att medge äktenskap trots viss intellektuell undermålighet, om vederbörande kan förmodas komma att reda sig tämligen väl. Uttrycket »sinnesslö» i gällande lag behöver emellertid ingalunda förutsätta en gräns som bestäms allenast efter den intellektuella utvecklingen utan medger likaväl som uttrycket »allvarligt psykiskt efterbliven» visst hänsynstagande till även andra komponenter i personligheten. Enligt den särskilda kommitténs förslag skall även psykopater i viss utsträckning kunna hindras att ingå äktenskap. Mot en sådan utvidgning av äktenskapshindren har dock från åtskilliga håll gjorts invändningar. Det är också uppenbart, att om det skulle införas hinder för psykopater att gifta sig, detta i allt fall måste tillämpas i mycket begränsad utsträckning. Även en utpräglat asocial psykopat kan icke gärna huvudsakligen på grund av sin asocialitet hindras från att ingå äktenskap. Måhända gör man därigenom allenast ont värre, och hinder mot äktenskaps ingående får icke uppfattas som påföljd av brott. Det bör i stället vara den psykopatiska rubbningens speciella och djupgående karaktär som i främsta rummet skall kunna åberopas som äktenskapshinder, låt vara att dess följder ur social synpunkt därvid spelar in. Det ligger här nära till hands att jämföra med 33 kap. 2 § brottsbalken, som vid sidan av sinnessjukdom och sinnesslöhet såsom straff rihetsgrund nämner annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Uttrycket »allvarlig rubbning av själsverksamheten» ger ej samma ledning. Psykopati kan ju vara nog så allvarlig med hänsyn till sina konsekvenser för omgivningen och samhället utan att den fördenskull kan få medföra äktenskapshinder. Med en stark begränsning av hindret i enlighet med det anförda vill familjerättskommittén ej motsätta sig, att hinder för äktenskap uppställs även för psykopater. För att utmärka att endast verkligt grava fall avses förordar familjerättskommittén, att som bestämning används uttrycket »annan djupgående rubbning av själsverksamheten». Ordet djupgående skulle i så fall utmärka, att psykopatin i och för sig såsom abnormitet betraktad förutsätts vara så betydande att den bör jämställas med sinnessjukdom i den mening som åsyftas i GB. Det må erinras om att begreppet sinnessjukdom i GB har en starkt begränsad innebörd. 5 I redaktionellt hänseende kan framhållas, att det ej innebär någon inkonsekvens att här liksom i 33 kap. 2 § BrB understryka att abnormiteten förutsätts vara djupgående, medan man i FB och förenämnda 1924 års lag icke upptager denna kvalifikation. Den ersätts nämligen i 10 kap. 1 § FB av rekvisitet »ur stånd att vårda sig eller sin egendom» och i 1924 års lag av rekvisitet »under inflytande av» etc. Även i 10 kap. 4 § och 13 kap. 2 § ÄB och 1941 års lag om sterilisering finns en kvalifikation av den senare typen. Den särskilda kommitténs förslag upptager en tilläggsbestämmelse till 2 kap. 5 § GB av innehåll, att dispens får göras beroende av att den trolovade steriliseras enligt vad särskilt är stadgat. Förslaget har i denna del mött s Jfr s. 55.

61 erinringar från flera remissinstanser. Familjerättskommittén är också för sin del tveksam, om tillstånd lämpligen bör meddelas med upptagande av ett sådant villkor, vars uppfyllande måste styrkas med intyg som företes före vigseln, men anser sig icke ha tillräckliga skäl att frångå det förslag som majoriteten av den särskilda kommittén angående medicinska äktenskapshinder i denna del framlagt i överensstämmelse med gällande danska regel och motsvarande förslag i Finland och Norge. Kommittén vill emellertid erinra om att inom medicinalstyrelsen pågår en undersökning om verkningarna av tillämpningen av det i abortlagen uppställda steriliseringsvillkoret.6 Denna undersökning torde föranleda ett förnyat ställningstagande till frågan om bibehållande av möjligheten att ställa steriliserings villkor vid abort. Kommittén finner det angeläget, att förslaget om att sterilisering skall kunna uppställas som villkor för tillstånd till äktenskap ej genomförs utan att erfarenheterna från nyssnämnda undersökning beaktas. I enlighet med det anförda innehåller 2 kap. 5 § i familjerättskommitténs förslag, att den som är sinnessjuk eller sinnesslö eller lider av annan djupgående rubbning av själsverksamheten ej må ingå äktenskap utan medicinalstyrelsens tillstånd samt — i avbidan på resultatet av sagda undersökning — att såsom villkor vid tillstånd må uppställas, att han underkastar sig sterilisering. Såväl i vissa yttranden över den särskilda kommitténs förslag som i den allmänna debatten har framhållits, att det anmälningsförfarande som ligger till grund för anteckningar i kyrkoböckerna om äktenskapshinder för närvarande torde tillämpas mycket olika beroende på den enskilda läkarens allmänna inställning. Det har också anmärkts, att den sjuke stundom ej lår kännedom om att för honom föreligger äktenskapshinder förrän i samband med lysningsansökan. Familjerättskommittén har ej ansett sig böra avgiva förslag rörande anmälningsskyldighet m. m. i fråga om mentala sjukdoms- och abnormtillstånd som utgör äktenskapshinder utan hänvisar i denna del till den särskilda kommitténs betänkande, SOU 1960: 21 s. 95 ff, och däröver avgivna yttranden. Familjerättskommittén vill emellertid i likhet med den särskilda kommittén understryka vikten av att anmälningar om aktenskapshinder och intyg om frihet från sådant hinder bygger på bedömande efter enhetliga grunder. Detta synes bäst kunna åstadkommas genom att medicinalstyrelsen följer utvecklingen i praxis och meddelar erforderliga anvisningar för bedömningen. Kommittén finner det också önskvärt, att de sjuka på lämpligt sätt underrättas om förekomsten av äktenskapshinder i god tid innan frågan om äktenskap kan bli aktuell för dem Det torde ankomma på medicinalstyrelsen att utfärda anvisningar härom. Det danska förslaget till ändringar i äktenskapslagstiftningen upptager dispensabelt äktenskapshinder för den som är »sindssyg eller åndssva* eller lider af alvorlige sjaelelige forstyrrelser af anden art». På motsvarande satt upptager det finska förslaget hinder för den som är sinnessjuk eller , 6 .?'* L 1 U 25/1960 och Rskr 173/1960. Kungl. Maj :t h a r den 14 november 1961 UDD Jbl Upp dragit at medjcinalstyrelsen att verkställa undersökningen. "

62 höggradigt psykiskt efterbliven eller lider av annan allvarlig rubbning av själsverksamheten. Båda förslagen upptager möjlighet att föreskriva sterilisering som villkor för dispens. Den isländska kommittén ansluter sig till det danska förslaget i fråga om formuleringen av de mentala sjukdomshindren men ställer sig skeptisk till steriliseringsvillkoret. Den norska äktenskapskommittén har ej omprövat den särskilda norska kommitténs förslag rörande medicinska äktenskapshinder. 6 §• Epilepsi Frånsett sådana psykiska lidanden som inverkar på den rättsliga handlingsförmågan var före tillkomsten av 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning epilepsi den enda sjukdom som medförde hinder mot äktenskap. 1 Efter vidlyftig medicinsk utredning om epilepsins rashygieniska betydelse bibehölls detta äktenskapshinder i 1915 års lag men begränsades till epilepsi som härrörde av övervägande inre orsaker. Lagberedningen ansåg uppenbart, att tillfälle till dispens borde finnas, och i enlighet med beredningens förslag blev hindret dispensabelt redan enligt 1915 års lag, Denna reglering bibehölls oförändrad i GB och är alltjämt gällande. Dispensmyndighet är numera medicinalstyrelsen. Efter GBs tillkomst har den medicinska forskningen lett till en ändrad syn på epilepsin. Från klinisk synpunkt anses epilepsi ej längre utgöra en egen sjukdom med specifik etiologi utan betecknas snarare som ett kliniskt symtom på en patologisk störning i det centrala nervsystemet. Epilepsi anses icke heller i socialt hänseende intaga någon särställning i förhållande till flertalet andra sjukdomar. Godtagbara belägg för att epilepsi skulle i och för sig innebära nedsättning av individens förmåga till anpassning i samhället saknas sålunda. Enligt den moderna forskningens resultat har även arvsrisken vid epilepsi betydligt överskattats. Under åberopande av de nya forskningsresultaten har krav framställts på att äktenskapshindret vid epilepsi skall upphävas. Frågan togs upp av den särskilda kommittén för utredning angående medicinska äktenskapshinder. Efter ingående redogörelse för den moderna forskningens resultat föreslogs, att äktenskapshindret skulle upphävas. Med hänsyn till medicinalstyrelsens dispenspraxis innebar detta icke någon mera genomgripande förändring av möjligheten för epileptiker att ingå äktenskap. Förslaget mötte icke gensaga i något av de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena utan hälsades tvärtom från flera håll med tillfredsställelse. Den särskilda kommittén övervägde också, huruvida trolovade borde åläggas att lämna varandra upplysningar om förefintliga sjukdomar och abnormtillstånd av allvarligare art, även om dessa ej utgjorde äktenskapshinder. Kommittén fann det emellertid med hänsyn till den mycket stora artrikedomen inom den grupp sjukdomar och abnormiteter det här gällde i GBmotiv I s. 156.

63 icke möjligt att i lagen uppräkna dem alla. Ej heller syntes det kommittén lämpligt att begränsa en upplysningsplikt till ett mindre antal särskilt angivna och i sammanhanget viktiga sjukdoms- och abnormtillstånd, enär varje val måste te sig skäligen godtyckligt ur medicinsk, social och genetisk synpunkt. Utom annat skulle därigenom en bestämmelse av angiven karaktär lätt få ett olyckligt drag av diskriminering. Att i en allmänt formulerad regel stadga upplysningsplikt beträffande sjukdom eller abnormitet av allvarlig beskaffenhet syntes lika litet erbjuda någon framkomlig väg. En sådan regel skulle bli alltför oskarp i sina konturer och därigenom vålla stor osäkerhet och stora tolkningssvårigheter i det enskilda fallet. Den särskilda kommittén avvisade därför tanken på en utvidgad upplysningsplikt kontrahenterna emellan. I enlighet med den utvecklade tankegången innefattade kommitténs förslag också slopande av den gällande upplysningsplikten vid epilepsi i samband med upphävandet av det motsvarande äktenskapshindret. Den särskilda kommitténs förslag tillkom som förut nämnts i samarbete med motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge. Från dansk sida förordades likaledes, att äktenskapshindret vid epilepsi skulle slopas, frånsett att epilepsi kunde vara förenad med mentala sjukdoms- och abnormtillstånd som i sig själva utgjorde äktenskapshinder. Den danska äktenskapskommittén har därefter behandlat frågan men ej funnit skäl att frångå den särskilda kommitténs förslag. Även den isländska äktenskapskommittén förordar, att bestämmelsen om epilepsi som äktenskapshinder restlöst får utgå. Däremot föreslås i Finland, att den som lider av epilepsi ej må ingå äktenskap utan att hans trolovade erhållit kännedom därom och bägge trolovade därefter av läkare fått upplysning om sjukdomen enligt den finska medicinalstyrelsens anvisningar, således en bestämmelse liknande den gällande norska. Även det finska förslag som avgavs år 1961 efter samarbete med de särskilda kommittéerna i Danmark, Norge och Sverige upptog — till skillnad från de danska och svenska förslagen — upplysningsplikt "i fråga om epilepsi. Den norska särskilda kommittén behandlade icke frågan om epilepsi som äktenskapshinder. Denna fråga har övervägts av den norska äktenskapskommittén. På begäran av denna kommitté har helsedirektoratet avgivit utlåtande om vilka sjukdomar som borde utgöra absoluta äktenskapshinder och vilka sjukdomar eller abnormtillstånd som den friska kontrahenten borde erhålla upplysning om före äktenskapets ingående. Helsedirektoratet uttalade bl. a., att plikten att ge upplysning om epilepsi syntes rimlig och borde upprätthållas. Äktenskapskommittén förordar emellertid, att nuvarande bestämmelse om upplysningsplikt utgår. Familj erättskommittén Den medicinska forskningens resultat synes visa, att tillräckliga medicinska skäl ej föreligger att bibehålla äktenskapshindret vid epilepsi. Kommittén har samrått med bl. a. professorn i medicinsk genetik vid Uppsala universi-

64 tet Jan-Arvid Böök och överläkaren A. I. Flodström, vilka av medicinalstyrelsen utsetts att överlägga med kommittén i frågan. Dessa har förordat äktenskapshindrets upphävande och vidare ansett tillräckliga skäl saknas att meddela en bestämmelse om upplysningsplikt. Familjerättskommittén ansluter sig till ståndpunkten att epilepsi ej skall utgöra äktenskapshinder i vanlig mening. Däremot har kommitténs majoritet ansett, att en bestämmelse om upplysningsplikt skulle kunna vara av värde, och har från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, domkapitlen i Uppsala och Stockholm, Sveriges läkarförbund, Svenska Läkaresällskapet och Riksföreningen för Svensk Epileptikervård inhämtat yttrande över ett preliminärt förslag i ämnet. Upplysningsplikt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av medicinalstyrelsen och de båda domkapitlen, medan socialstyrelsen ifrågasatt om man bör lagfästa ett upplysningsförfarande i annat fall än om fullständig nordisk enighet uppstår därom, övriga remissinstanser har avstyrkt förslaget. Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att det är av vikt att trolovad före giftermålet genom läkare orienteras om sjukdomens art, prognos och betydelse för familjebildningen; det förekom t. ex. icke så sällan att en kvinnlig epileptiker kom i abortsituation genom sin rädsla för att åtaga sig vården av barn. Några starkare skäl som talade mot upplysningsplikten förelåg enligt styrelsens mening icke. De avstyrkande remissinstanserna har å sin sida främst åberopat, att samhället borde i största möjliga utsträckning undvika att sätta dem som lider av epilepsi i en särställning. Läkarförbundet har därvid bl. a. anfört, att man icke borde annat än på mycket starka indikationer lagstiftningsvägen söka tvinga trolovade till läkare. De arvsbiologiska, medicinska, mentalhygieniska och sociala vådorna av att en epileptiker ingår äktenskap var icke av den art att de motiverade en lagbestämmelse om upplysningsplikt. Läkaresällskapet har bl. a. framhållit, att upplysningsplikt rörande just epilepsi skulle i hög grad kunna bidraga till fixering av en osaklig och skadlig inställning till detta symtom. Det fanns en mängd sjukdomar, där upplysningsplikt skulle vara vida mer motiverad med hänsyn till arvsbiologiska risker eller dålig prognos, t. ex. Huntingtons chorea, hämofili (blödarsjuka) och multipel skleros. Kommittén finner för sin del tveksamt, om man kan bortse från att det kan innebära en chockartad överraskning för en make att upptäcka att andra maken är epileptiker. Exempel saknas ej på att han kan gripas av stark oro för barn i äktenskapet. Får epilepsi utgå som äktenskapshinder och stadgas ej heller upplysningsplikt, uppstår ökad risk, att andra kontrahenten blir utsatt för en sådan överraskning. Den omständigheten att någon upplysningsplikt ej lämpligen kan införas vid allvarliga sjukdomar i allmänhet behöver icke föranleda, att en redan förefintlig upplysningsplikt avskaffas, om denna i och för sig är till nytta. En bestämmelse som allenast föreskriver en naturlig skyldighet att lämna den andra trolovade upplysning om sjukdomen och mottaga vägledning av läkare torde icke heller behöva ha någon diskriminerande verkan. Enligt familjerättskommitténs mening föreligger därför skäl att bibehålla upplysningsplikt för de trolovade

65 i samband med lysningen, så att frågan blir åtminstone diskuterad mellan dem och läkare vid behov konsulteras. Eftersom fråga allenast är om en upplysningsplikt synes det ej motiverat att såsom för närvarande göra skillnad mellan olika former av epilepsi, beroende på om de härrör av inre eller yttre orsaker. Däremot vore det önskvärt att begränsa upplysningsplikten till mera grava former av epilepsi. Vid utfärdande av läkarintyg för erhållande av körkort görs en uppdelning av epileptikerna, så att bl. a. viss tids frihet från anfall krävs för att körkort skall meddelas. 2 F r å n läkarhåll har dock uttalats, att någon objektiv gränsdragning mellan allvarligare och mindre allvarliga former av epilepsi knappast torde kunna göras. Kommittén har ej heller ansett det erforderligt att uttryckligen begränsa upplysningsplikten till grava former av epilepsi. Det synes naturligt, att epilepsi ändå i förevarande sammanhang ges en starkt begränsad innebörd (på samma sätt som förhållandet är med sinnessjukdom och sinnesslöhet). Härvid kommer endast mera allvarliga fall med alltjämt återkommande symtom att beröras av den föreslagna bestämmelsen. I enlighet med det anförda upptages i kommitténs förslag den bestämmelsen, att den som lider av epilepsi ej må ingå äktenskap utan att hans trolovade erhållit kännedom om sjukdomen och bägge trolovade av läkare erhållit upplysning om dess beskaffenhet i enlighet med anvisningar som medicinalstyrelsen meddelar. 3 Enligt 15 § i 1957 års kungörelse om epileptikeranstalter åligger det föreståndare för sådan anstalt att till vederbörande pastorsämbete insända anmälan dels då intagen, som fyllt 18 år, utackorderas i familjevård eller då intagen, som är utackorderad i familjevård, uppnår nämnda ålder, dels då intagen, som fyllt 18 år, slutligt utskrives utan att i samband därmed intagas på annan epileptikeranstalt eller på sinnessjukhus eller inskrivas vid anstalt för psykiskt efterblivna. Sådan anmälan skall vara åtföljd av intyg från anstaltens läkare, huruvida det är anledning antaga att äktenskapshinder föreligger med hänsyn till den epileptiska sjukdomen. Anteckning om uppgiften skall göras i kyrkoböckerna. Den av kommittén förordade skyldigheten för trolovad att lämna den andra trolovade upplysning om han lider av epilepsi behöver enligt kommitténs mening ej förutsätta, att anteckning om epilepsi görs i kyrkoböckerna. Familjerättskommittén förordar därför i likhet med den särskilda kommittén, att alla föreskrifter om anmälan och anteckning i kyrkoböckerna om epilepsi upphävs. Är epilepsi förenad med mentalt sjukdoms- eller abnormtillstånd som utgör äktenskapshinder, skall givetvis anmälan göras om sistnämnda hinder enligt vad därom blir särskilt stadgat.

2 Se SOU 1955:52 s. 45. Medicinalstyrelsen torde n u m e r a vid sin prövning tillämpa en något liberalare praxis än som föreskrivits för utfärdande av läkarintyg. 3 En ledamot, advokaten Beckman, h a r u t t a l a t skiljaktig mening på denna punkt, se s. 536.

3—630756

66 7 §•

Könssjukdom i smittsamt skede Utom vissa psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd samt epilepsi upptager GB som dispensabelt sjukdomshinder könssjukdom i smittsamt skede. Antalet dispensansökningar har under den tid dispensprövningen ankommit på medicinalstyrelsen — fr. o. m. den 1 juli 1948 — minskat från omkring 10 till omkring 5 om året. Medicinalstyrelsens praxis har varit så väl känd att någon ansökan ej förekommit som föranlett avslag. Däremot har i några fall tidpunkten för vigseln förskjutits. Några klagomål över dispenskravet har ej försports. Könssjukdomarna undantogs från det utredningsuppdrag som överlämnades åt den särskilda kommittén angående medicinska äktenskapshinder. De berördes emellertid i en del yttranden över kommitténs betänkande. Medicinska fakulteten i Lund ansåg sålunda regleringen i lex veneris tillfyllest i fråga om könssjukdom i smittsamt skede; samhällets intresse av att smitta icke sprids syntes ej utgöra tillräcklig grund för ett äktenskapsförbud. De medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg ansåg likaledes, att könssjukdom i smittsamt skede borde utgå som äktenskapshinder. De framhöll, att de praktiska möjligheterna att upprätthålla hindret ej var tillfredsställande. Antalet kända nya fall av syfilis var i Sverige enligt tillgänglig statistik åren 1959—1963 resp. 98, 90, 120, 248 och 335. Nya behandlingsmetoder har i utomordentlig grad förkortat behandlingstiderna och ökat möjligheten att bota sjukdomen. Man räknar som regel numera med en behandlingstid ej överstigande 10 veckor, mot 3 år ännu vid mitten av 1930-talet. Därtill kommer en obligatorisk observationstid på 2 till 3 år. Dispens för äktenskap brukar dock kunna ges efter omkring ett år. Botbarheten beräknas till 95 procent i de fall då behandlingen kan sättas in inom tre år. Vid ingripande på ett tidigt stadium (inom 3—4 mån.) beräknas 85 procent av syfilisfallén kunna botas med en kort och intensiv behandling. Antalet nya gonorréfall har ökat betydligt under senaste tid, särskilt i de yngre åldrarna. Efter att ha hållit sig omkring 14 000 under åren 1953— 1956 sjönk antalet till 12 730 år 1957 och har därefter oavbrutet stigit. Antalet översteg år 1963 21 500. Gonorrén saknar dock praktisk betydelse som äktenskapshinder, då den numera kan botas på mycket kort tid. Under de nordiska överläggningarna har från dansk sida framförts förslag om upphävande av alla bestämmelser om könssjukdom med avseende på äktenskaps ingående. Förslaget grundar sig på uttalanden från det danska rättsläkarrådet, som anfört att modern diagnostik och behandling av könssjukdomar gjorde bestämmelserna överflödiga. Vid normalt förlopp försvann smittfaran, när behandlingen insatts; om det i vissa fall kvarstod smittfara under någon längre tid, hade man likväl enligt rättsläkarrådet diagnostiska möjligheter att hålla tillståndet under fullständig kontroll. Den isländska kommittén har intagit samma ståndpunkt som den danska. Den

67 norska kommittén har däremot önskat bibehålla upplysningsplikten och utsträcka den till att gälla även syfilis. Enligt det norska helsedirektoratet, som avgivit utlåtande till den norska kommittén, är det dock tveksamt, om upplysningsplikten vid könssjukdom har någon reell betydelse. Om vederbörande känner till sjukdomen, måste man enligt helsedirektoratet utgå från att den också är under behandling och att smittfaran är under kontroll. Den norska kommittén har som avgörande skäl för sin ståndpunkt anfört den särställning könssjukdomarna intager; det kändes särskilt kränkande att bli smittad med sådan sjukdom. Familj er ättskommittén har i denna fråga rådgjort med föredraganden hos medicinalstyrelsen i ärenden rörande könssjukvård med. lic. Malcolm Tottie, 1 vilken av styrelsen utsetts att överlägga med kommittén i frågan. Tottie har uttalat, att den nuvarande bestämmelsen alltjämt syntes motiverad. På många håll i världen var syfilisfrekvensen i stigande. Att i stället för äktenskapshinder stadga upplysningsplikt och muntlig vägledning av läkare ansåg Tottie mindre lämpligt. Yttrande i frågan har inhämtats från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, domkapitlen i Uppsala och Stockholm, Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet. I en till grund för remissen liggande promemoria utgick kommittén preliminärt från att bestämmelsen om dispensabelt äktenskapshinder skulle bibehållas, men ifrågasatte också, om den icke kunde ersättas med en bestämmelse om upplysningsplikt och vägledning av läkare, därest nordisk rättslikhet vunnes på den linjen. Medicinalstyrelsen och läkarförbundet har liksom de båda domkapitlen tillstyrkt, att dispensabelt äktenskapshinder bibehålls vid sjukdomarna i fråga. Medicinalstyrelsen har emellertid uttalat, att en bestämmelse om enbart upplysningsplikt kan godtagas, därest nordisk rättslikhet därigenom skulle vinnas. Läkarförbundet har likaledes ansett, att en sådan bestämmelse ej skulle medföra några större olägenheter. Läkaresällskapet har uttalat, att bestämmelser om könssjukdom som äktenskapshinder ej borde utgå ur GB förrän närmare utredning skett och att de svenska bestämmelserna borde utformas så att likformighet mellan de nordiska länderna ernåddes i största möjliga utsträckning. Socialstyrelsen slutligen har — under hänvisning bl. a. till bestämmelserna i 14 kap. 21 § SL om straff för den som utsätter annan för fara att bliva smittad av könssjukdom — förordat, att bestämmelserna om könssjukdom som äktenskapshinder slopas, men ansett upplysningsplikten böra bibehållas. Familj erättskommittén Redan under förarbetena till 1915 års lag gjordes invändningar mot att könssjukdom i smittsamt skede skulle vara äktenskapshinder. Det uttalades, att lagstiftaren borde inskränka sig till att såvitt möjligt skapa garantier mot att någon i okunnighet om vådorna därav ingick äktenskap fastän han själv eller andra parten var behäftad med könssjukdom i smittsamt skede. 1 Uppgifterna angående behandlingen av könssjukdomar har lämnats kommittén av Tottie.

68 Även nu sedan förbudet gällt under lång tid råder delade meningar i frågan. De sakliga invändningar som i Sverige framförts mot förbudet avser främst, att det kan vara svårt att upprätthålla detsamma. I vilken utsträckning förbudet åsidosätts är ej närmare känt. Även om det enligt sakens natur ej är möjligt att upprätthålla förbudet i full utsträckning, kunde det i och för sig vara befogat att låta det kvarstå för att i sin m å n bidraga till att inskärpa vikten av att andra parten ej smittas. Då här förekommande könssjukdomar relativt snabbt kan botas, är ett förbud föga betungande, helst som dispens kan meddelas. Familjerättskommittén är för sin del ej beredd att låta bestämmelserna om könssjukdom som äktenskapshinder helt utgå ur GB. En sådan lösning har ej heller förordats av någon av de myndigheter och organisationer med vilka kommittén samrått. Däremot har bl. a. medicinalstyrelsen funnit en bestämmelse om enbart upplysningsplikt godtagbar. Som tidigare framhållits är det önskvärt, att de nordiska äktenskapslagarna upptager så enhetliga bestämmelser som möjligt om äktenskapshindren. Med detta önskemål för ögonen har under de fortsatta nordiska överläggningarna enighet vunnits om en ordning, som innebär upplysningsplikt beträffande könssjukdom i smittsamt skede i överensstämmelse med vad som nu gäller i Danmark och — såvitt angår annan könssjukdom än syfilis — i Norge. Även en annan ändring i gällande bestämmelser har diskuterats. För närvarande angives äktenskapshindret bestå i »könssjukdom i smittosamt skede». Syftet med bestämmelsen är att hindra, att sjukdomen överförs på andra maken. Under de nordiska överläggningarna har från dansk sida framhållits, att fara kan föreligga även för sjukdomens överförande på barnen och att även denna fara borde uppmärksammas i samband med äktenskaps ingående. Familjerättskommittén har underställt även denna fråga Tottie. Denne har därvid, efter samråd med ledamoten av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn i dermatologi och venereologi Sven Hellerström, meddelat att de båda avstyrker det danska förslaget. Enligt vad Tottie upplyst kan visserligen fara för sjukdomens överförande på barnen kvarstå längre än smittfaran, men det är mycket svårt att fastställa huruvida sådan fara för barnen föreligger. Familjerättskommittén har med hänsyn härtill ej ansett sig böra föreslå någon bestämmelse med tanke särskilt på barnen. I enlighet med det anförda innebär familjerättskommitténs förslag, att den nuvarande bestämmelsen om dispensabelt äktenskapshinder ersätts av ett stadgande, enligt vilket den som lider av könssjukdom i smittsamt skede ej må ingå äktenskap utan att hans trolovade erhållit kännedom om sjukdomen och bägge trolovade av läkare erhållit upplysning om dess beskaffenhet i enlighet med anvisningar som medicinalstyrelsen meddelar. Bestämmelsen överensstämmer med vad kommittén föreslår i fråga om epilepsi. För att undvika en sammankoppling av epilepsi och könssjukdom, som kan verka stötande, har bestämmelsen om könssjukdom upptagits i en särskild paragraf.

69 I 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar upptages i 10, 17 och 18 §§ vissa bestämmelser om anmälningsskyldighet för läkare med syfte att förebygga, att äktenskap ingås i strid mot gällande äktenskapshinder. Bestämmelserna torde komma att upptagas till behandling i samband med pågående översyn av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar. Skulle familjerättskommitténs förslag angående ändring i GB genomföras innan nämnda översyn är slutförd, bör 10 § jämkas till överensstämmelse med förslaget. Några starkare önskemål om att införa äktenskapshinder vid andra kroppsliga sjukdomar och lyten än som upptagits i det föregående har ej framförts. Familjerättskommittén finner i likhet med den särskilda kommittén angående medicinska äktenskapshinder ej skäl att upptaga denna fråga till vidare behandling. 8 §. Bestämmelsen om absolut förbud mot äktenskap mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led samt mellan syskon, som i den gällande lagen upptages i 7 §, bibehålls sakligt oförändrad i kommitténs förslag. Ej heller i övriga nordiska länder föreslås någon ändring i detta hänseende. En uppmjukning av kravet på återgång av äktenskap som ingåtts i strid mot hindret föreslås av kommittén under 10 kap. 1 §. 9 §. I fråga om släktskapshindren skiljer sig de nordiska lagarna från varandra såtillvida, att det i Sverige, Finland och Island gällande förbudet mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling saknas i Danmark och Norge. Medan hindret är indispensabelt i Finland, kan i Sverige och Island dispens meddelas. Den isländska kommittén förordar, att detta äktenskapshinder helt slopas. I Finland anses däremot släktskapskänslan vara så stark, att någon ändring icke synes möjlig. Hindret skall således enligt det finska förslaget kvarstå i indispensabel form. Äktenskap som ingåtts i strid mot hindret skall dömas att återgå, om ej republikens president på ansökan av makarna prövat synnerliga skäl vara att äktenskapet må bestå. Talan om återgång kan föras jämväl av allmän åklagare. Under åren 1950—1963 förekom i Sverige sammanlagt 30 dispensansökningar, vilka samtliga bifölls. 1 I 14 av dessa fall var kvinnan dotter till mannens helsyskon och i 13 fall dotter till hans halvsyskon. I de återstående tre fallen var kvinnan halvsyster till mannens mor. Medicinalstyrelsen, vars yttrande alltid brukar inhämtas i hithörande dispensärenden, har i så gott som samtliga fall bedömt de arvsbiologiska riskerna som så små att de icke borde lägga hinder i vägen för äktenskap. Före tillkomsten av 1915 års lag var förbudet mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling ovillkorligt. Genom 1915 års lag blev hindi Jfr bilaga 2 tab. 5.

70 ret dispensabelt. Den etiska grunden för förbud mot äktenskap mellan nära besläktade hade med tiden förlorat i betydelse. I stället framträdde vid denna tid de rashygieniska skälen med större styrka. De medicinska skälen befanns dock ej så starka, att de motiverade ovillkorligt förbud mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling. Särskilt om bägge kontrahenterna kunde anses fria från ärftliga sjukdomsanlag ansågs fara ej föreligga ur medicinsk synpunkt. Genom att införa möjlighet till dispens trodde man sig även kunna uppnå full överensstämmelse med lagstiftningen i Danmark och Norge. Någon nordisk enhetlighet kom emellertid icke till stånd, emedan de danska och norska förslagen i denna del förkastades under riksdagsbehandlingen och förevarande hinder helt slopades. Den i Danmark och Norge gällande ordningen har såvitt känt ej medfört några olägenheter. Kommittén har därför övervägt att föreslå upphävande av ifrågavarande äktenskapshinder och har inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, domkapitlen i Uppsala och Stockholm, Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet. Av remissinstanserna har medicinalstyrelsen och de båda domkapitlen förordat, att dispensabelt hinder för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling bibehålls. Domkapitlet i Stockholm har emellertid i andra hand förordat, att frågan omprövas, därest detta påyrkas av något av de nordiska länderna. Socialstyrelsen, läkarförbundet och läkaresällskapet har tillstyrkt, att äktenskapshindret slopas. Medicinalstyrelsen har till stöd för sin ståndpunkt åberopat ett yttrande av medlemmen av dess vetenskapliga råd docenten Torsten Romanus. Denne har bl. a. anfört, att risken för avkomman vid ett släktgifte icke kunde ur genetisk synpunkt bedömas vara negligerbar. Redan vid ett kusingifte hade man exempelvis räknat med (Reed 1955) att risken för missbildning hos barnen fördubblades jämfört med barn i äktenskap där föräldrarna ej var besläktade. Vid ett släktgifte ökade sannolikheten för att samma slags recessiva autosomala sjukdomsarvsanlag skulle sammanträffa hos avkomman och därmed giva upphov till sjukdomen i fråga. Vid gifte mellan ett syskon och det andras avkomling var det dubbelt så stor risk härför jämfört med ett kusingifte. Vid de dispensärenden som behandlats av medicinalstyrelsen sedan år 1954 hade därför parterna informerats om den föreliggande ökade risken för avkomman jämfört med genomsnittsrisken och i förekommande fall rekommenderats ett steriliserande ingrepp. I eit fall från 1948, där en man tillåtits ingå äktenskap med sin brorsdotter utan att parterna fått vetskap om faran för barnen, hade makarnas båda barn drabbats av en svårartad invalidiserande nervsjukdom (Friedreichs ataxi) som berodde på recessiva autosomala gener. Kommittén har utöver de skäl som sålunda anförts även beaktat, att släktskap mellan ett syskon och det andras avkomling enligt finsk rätt även framdeles torde komma att medföra absolut och — om ej dispens meddelas i efterhand — publikt dirimerande äktenskapshinder. Skulle hindret upphävas i Sverige, kunde vissa vanskligheter inträda för Finlands vidkommande. Äktenskapskommittéerna i de nordiska länderna förordar sådan ändring av den nordiska äktenskapskonventionen, att vid lysning till äktenskap i ett nordiskt land rätten att ingå äktenskap skall prövas enligt lagen

71 i lysningslandet, så snart någon av de trolovade är bosatt där. Lysning i nordiskt land skall även enligt samma förslag alltid berättiga till vigsel i annat nordiskt land. Med hänsyn till de livliga förbindelserna mellan Sverige och Finland kan ej uteslutas, att finska medborgare skulle söka kringgå0 det absoluta finska hindret mot äktenskap i förevarande släktskapsled genom att efter endera partens bosättning i Sverige söka lysning där med tillämpning av svensk rätt, därest äktenskap i förevarande fall kunde ingås här i riket utan dispens. Kommittén förordar därför, att det dispensabla äktenskapshindret får kvarstå. Detta kan med hänsyn till det ringa antalet dispensfall ej anses vålla några beaktansvärda olägenheter ur praktisk synpunkt. Enligt kommitténs mening bör Kungl. Maj :t också i fortsättningen vara dispensmyndighet. Mot en eventuell decentralisering av dispensprövningen till länsstyrelserna talar bl. a. att antalet dispensansökningar är ringa. T fall, då dispens söks av finsk medborgare som vill ingå äktenskap med tilllämpning av svensk lag, synes det också lämpligt att det blir Kungl. Maj :t som får pröva, om dispens bör beviljas trots det absoluta äktenskapshindret i Finland och där gällande bestämmelse om straff för könsumgänge i nu ifrågavarande släktled. 10 §. Som tidigare anförts gäller även i fråga om svågerlagshindret vissa skiljaktigheter mellan de nordiska lagstiftningarna. Kommittén anser för sin del, att regeln hos oss bör kvarstå oförändrad. Med hänsyn till det ringa antalet dispensansökningar (totalt 20 under åren 1950—1963) bör även i fortsättningen Kungl. Maj :t vara dispensmyndighet. I bestämmelsen, som i förslaget upptages som 10 §, har gjorts endast redaktionella jämkningar. Det danska förslaget upptager en ändrad lydelse, som helt överensstäm^ med den svenska. Även de övriga ländernas bestämmelser närmas till den svenska regeln. I detta sammanhang må nämnas, att den danska kommittén föreslår upphävande av det i Danmark gällande förbudet mot äktenskap på grund av s. k. oäkta svågerlag. 1 11 §• Förevarande paragraf i förslaget upptager det i nuvarande 10 § stadgade förbudet mot tvegifte. Bestämmelsen har endast redaktionellt jämkats något. Väntetid för kvinna Bestämmelsen i nuvarande 11 § om väntetid för kvinna har utgått i förslaget. I samtliga nordiska länder stadgas, att kvinna, som varit gift, ej må ingå nytt äktenskap under en tid av tio månader från det tidigare äktenskapets upplösning. F r å n regeln är i samtliga lagar med vissa smärre inbördes avi Jfr s. 47.

72 vikelser undantag medgivet, om havandeskap från förra giftet kan anses uteslutet. I Sverige stadgas härom i 2 kap. 11 § GB, att äktenskap må ingås, om kvinnan icke är havande från tiden före upplösningen av det tidigare äktenskapet eller om tio månader förflutit från det sammanlevnaden med mannen upphörde. Den finska regeln skiljer sig från de övriga såtillvida att den även ger möjlighet till dispens av republikens president. Den stadgade väntetiden grundas på att det ansetts angeläget förebygga, att i det senare äktenskapet föds barn som kan vara avlat i det förra. I främsta rummet ville man förekomma ovisshet om barnets familjerättsliga status. Men därjämte ansågs det stötande, om ett i det senare äktenskapet fött barn rättsligen — enligt dåvarande lagstiftning — borde betraktas som barn i ett tidigare gifte. 1 Särskilt mannen i det förra äktenskapet eller hans släkt kunde känna det som en svår kränkning, om hustrun så snart ingick äktenskap att barn, med vilket hon möjligen var havande från det tidigare äktenskapet, kom att födas i det senare. 2 I bördshänseende gäller numera enligt 1 kap. 1 § FB, att barn får äktenskaplig börd, om det föds under äktenskap eller på sådan tid efter äktenskapets upplösning att det kan vara avlat dessförinnan. För det fallet att båda dessa alternativ är tillämpliga samtidigt ger lagen icke någon ledning. Vid behandlingen av förslaget till FB anförde departementschefen, att i dylika, veterligen sällsynta fall barnet enligt sakens natur i regel torde ha kyrkobokförts som barn i det senare giftet. Någon ovisshet angående barnets börd syntes ej heller ha uppstått. Det skulle även vara vanskligt att i lag meddela en allmängiltig presumtionsregel rörande härkomsten i dylika kollisionsfall. Å andra sidan var det självfallet önskvärt att såvitt möjligt hindra, att sådana fall inträffar. 3 Ärvdabalkssakkunniga uttalade sedermera, 4 att barnet finge presumeras ha äktenskaplig börd i det senare äktenskapet. Mot detta uttalande anförde föreningen Sveriges häradshövdingar, att en motsatt tolkning syntes bättre överensstämma med förarbetena till lagen om äktenskaplig börd, från vilken nämnda lagrum överflyttats till FB, samt med grunderna till 2 kap. 11 § GB. Departementschefen fann vid behandlingen av förslaget till ÄB ej anledning frångå vad han uttalat vid behandlingen av förslaget till FB. Han tillade^ att det fick ankomma på rättstilllämpningen att från fall till fall avgöra hur bördsställningen skulle gestaltas; i regel torde enligt sakens natur barnet vid kyrkobokföringen ha hänförts till det senare äktenskapet. Mannen i detta var då behörig att föra bördstalan mot barnet. Bifölls sådan talan, fick barnet i regel anses ha äktenskaplig börd i moderns tidigare äktenskap. I Sverige har önskemål om lättnad i bestämmelserna om väntetid framställts både från advokathåll och från kvinnohåll. Önskemålen avser främst att hustru, som haft förbindelse med annan man och väntar barn med 1

Vid bestämmelsens tillkomst fanns ä n n u ej lagstiftningen om äktenskaplig börd. NJA II 1916 s. 78. 3 Prop. 93/1949 s. 63. 4 SOU 1954:6 s. 141. s Prop. 144/1958 s. 173. 2

78 honom, skall få möjlighet att, efter äktenskapets upplösning, legalisera förbindelsen innan barnet föds så att det får äktenskaplig börd i det nya äktenskapet vid födelsen. 6 Familjerättskommittén Enligt kommitténs mening kan önskemålen om ändring i 2 kap. 11 § GB icke avvisas. Man kan ej bortse från att stadgandet ofta lägger hinder i vägen för nytt äktenskap innan barn, som kvinnan väntar, hinner födas. Detta uppfattas som en onödig hårdhet. Regeln åstadkommer olägenheter även för den kvinna som ej är havande och som nödgas förete utredning för att kunna gifta om sig före väntetidens utgång. Kommittén har också av inhämtade upplysningar fått uppfattningen att tillämpningen av lagrummet erbjuder vissa svårigheter för lysningsmyndigheterna. Kraven på den utredning som skall förebringas växlar. I många fall torde ej godtagas annan bevisning än intyg från läkare eller barnmorska att kvinnan ej är havande, i andra fall godtages nog, att kvinnan själv uppger att hon ej är havande. Stadgandets betydelse med hänsyn till önskemålet att förekomma oklarhet i bördshänseende är begränsad. Nytt äktenskap kan trots stadgandet komma till stånd, ehuru kvinnan är havande med barn till vilket den förra mannen är fader. Äktenskapsskillnad kan t. ex. efter hemskillnad erhållas, oaktat makarna haft samlag med varandra under hemskillnadstiden. 7 Och det anses då att samlevnaden upphört redan vid hemskillnadens början. Under de nordiska överläggningarna har övervägts att följa Finlands exempel och föreslå införande av dispensmöjlighet. Från dansk sida har emellertid invänts, att även om möjlighet till dispens införs måste kvinna som vill ingå äktenskap under väntetiden regelmässigt förete läkarintyg om att havandeskap ej föreligger eller bevis om att sammanlevnaden med mannen upphört för mer än tio månader sedan. En lösning dispensvägen syntes vara att förorda endast om förbudet hade en så viktig funktion att det skulle vara betänkligt att avskaffa det samt man på förhand kunde säga, att det i en grupp fall skulle föreligga sådana omständigheter att man efter en konkret värdering kunde anse förbudet böra vika för sökandens intresse att få ingå äktenskapet. På dansk sida var man benägen anse, att intetdera kravet var uppfyllt. Familjerättskommittén har i frågan inhämtat yttranden från socialstyrelsen, domkapitlen i Uppsala, Linköping och Stockholm, Stockholms rådhusrätt, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, de vid Stockholms stads respektive Göteborgs stads rättshjälpsanstalt verksamma juristerna, Fredrika-Bremer-Förbundet, Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund och Yrkeskvinnors Samarbetsförbund. Av dessa har samtliga utom domkapitlet i Linköping och Stockholms rådhusrätt tillstyrkt eller lämnat utan erinran ett preliminärt förslag av kommittén att bestämmelsen om väntetid för « Jfr SB I s. 5 f. » NJA 1939 s. 48 och 1945 s. 260, jfr dock även 1961 s. 461. 3^—630756

74 kvinna skulle upphävas. Domkapitlet i Linköping har förordat, att bestämmelsen får kvarstå, men tillstyrkt, att möjlighet öppnas till dispens från hindret. Domkapitlet har därvid bl. a. anfört, att ett upphävande av bestämmelsen i 2 kap. 11 § GB kunde komma att medverka till en från samhällets synpunkt mindre önskvärd uppfattning om de förpliktelser som äktenskapet avser att ålägga makar. Det syntes vidare i hög grad tvivelaktigt, om man efter bestämmelsens upphävande kunde upprätthålla presumtionen för att ett barn, som enligt 1 kap. 1 § FB kunde ha äktenskaplig börd i två äktenskap, borde hänföras till det senare äktenskapet. Stockholms rådhusrätt har funnit det tveksamt, om man bör upphäva stadgandet i 2 kap. 11 § GB eller om det bör bibehållas och kompletteras med möjlighet till ett dispensförfarande. Till stöd för upphävande av bestämmelsen talar enligt rådhusrättens mening starka praktiska skäl. Dispensförfarande kunde bli tidskrävande och risken för oberättigade invändningar från kvinnans tidigare man kunde ej uteslutas. Till förmån för ett dispensförfarande talade emellertid, att det var ägnat att motverka oklarhet i faderskapsfrågan. Det nya äktenskapet skulle måhända eljest ingås utan att parterna närmare övervägde, vilka konsekvenser äktenskapet kom att få i bördshänseende, och utan att de för faderskapsfrågans bedömande relevanta omständigheterna blev klarlagda. Rådhusrätten uttalade vidare bl. a., att om 2 kap. 11 § GB helt upphävdes, mannen i det tidigare äktenskapet skulle få mycket svårt att göra sina intressen gällande, såvida han ej genom lagändring erhöll möjlighet att själv föra talan om barnets börd. Även ur barnets synpunkt var det av vikt, att dess biologiska fader såvitt möjligt också blev den som officiellt gällde som fader. Den med ett dispensförfarande förenade utredningen skulle enligt rådhusrättens mening erbjuda bättre garantier för ett riktigt resultat än om modern fick möjlighet att utan kontroll ge barnet äktenskaplig börd i ett nytt äktenskap. Dispensprövningen kunde måhända lämpligen anförtros åt domstol. Fredrika-Bremer-Förbundet har i sitt yttrande ifrågasatt, om icke ett upphävande av 2 kap. 11 § GB nödvändiggör vissa kompletterande lagbestämmelser beträffande bördstalan. Socialstyrelsen och advokatsamfundets styrelse har direkt förordat, att mannen i det tidigare äktenskapet skulle tillerkännas rätt att föra bördstalan beträffande barnet. Advokatsamfundets styrelse har anfört, att en sådan möjlighet i vissa fall kunde vara av stor personlig betydelse för den som ansåg sig vara fader till ett barn som hans tidigare hustru fött i ett nytt äktenskap, t. ex. om han i övrigt var barnlös. För egen del finner familjerättskommittén det onekligen tveksamt, om man bör gå så långt som att helt upphäva det nuvarande stadgandet i 2 kap. 11 § GB. Även om stadgandet ej kan erbjuda något fullständigt skydd mot oklarheter i bördshänseende, kan det ha sitt värde genom att parterna förmås att på ett tidigt stadium mera ingående överväga frågan om barnets börd. Att endast införa en dispensmöjlighet kan därför synas vara en lämpligt begränsad åtgärd. Inom kommittén har diskuterats en regel, enligt vilken dispens skulle kunna givas av länsstyrelsen i sådana fall då den man,

75 med vilken kvinnan önskade ingå äktenskap, kunde antagas vara fader till det väntade barnet. Häremot har anmärkts, att även tillämpningen av dispensbefogenheten skulle vara förenad med praktiska olägenheter. I det enskilda fallet kan sålunda någon grundad bedömning av frågan om faderskapet ej göras före barnets födelse. Att åter förlita sig enbart på kontrahenternas uppgifter skulle göra prövningen tämligen värdelös. Vad man från dansk sida i övrigt anfört mot en dispensbestämmelse är också beaktansvärt. Beträffande konsekvenserna ur bördssynpunkt av att helt upphäva stadgandet kan till en början framhållas, att — även om äktenskap med havande kvinna i ett antal fall kommer att ingås under ifrågavarande tid — det likväl endast mycket sällan torde bli fråga om att kvinnan ingår nytt gifte, med mindre den nya mannen anser sig vara fader till det väntade barnet. Att den nya mannen tror sig vara fader utgör självfallet ej någon säkerhet för att det verkligen förhåller sig på det sättet. Den ovisshet som kan föreligga utgör dock knappast ur allmän synpunkt något starkare motiv att hindra äktenskapets ingående. Det kan också tänkas, att havande kvinna vid ingående av äktenskap med annan än det väntade barnets fader fördöljer havandeskapet. Enligt kommitténs mening bör emellertid ej heller denna risk tillmätas avgörande betydelse. Sådant svek kan lika väl förekomma i andra situationer och utgör återgångsskäl. Såsom förut anförts framgår ej av 1 kap. 1 § FB, i vilketdera äktenskapet ett barn skall anses ha äktenskaplig börd, om det föds under äktenskap men på sådan tid efter upplösningen av tidigare äktenskap att det kan vara avlat medan detta bestod. Enligt de vid kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 fogade anvisningarna till kyrkoböckerna, Födelse- och dopboken, Kol. 9, skall, om barn föds under äktenskap, mannen antecknas som dess fader. Föds barn av änka eller frånskild hustru på sådan tid efter äktenskapets upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, skall likaledes mannen antecknas som fader. Med änka och frånskild hustru lärer härvid endast kunna förstås förut gift kvinna som ej gift om sig. Föds barnet under moderns nya äktenskap, bör därför mannen i detta äktenskap antecknas som barnets fader i kyrkoböckerna. 8 Så torde också i regel ske, även om praxis enligt uppgift varierar något. I bl. a. finsk, 9 norsk 10 och tysk 1 1 rätt tillerkännes företräde åt presumtionen för börd i det senare äktenskapet. Hävs presumtionen för börd i det senare äktenskapet och kan barnet vara avlat medan det tidigare äktenskapet bestod, inträder enligt tysk rätt presumtion för börd i sistnämnda äktenskap, medan enligt norsk rätt barnet presumeras vara utomäktenskapligt. Den norska äktenskapskommittén föreslår dock, att barnet i detta fall skall presumeras ha äktenskaplig börd i det tidigare äktenskapet. Då frågan om tillämplig bördspresumtion i dessa fall tidigare diskuterats, s Se JO 1960 s. 400 f. » Lagen den 12 december 1957 om äktenskaplig börd 1 § andra stycket. io Lov den 21 december 1956 om born i ekteskap § 1 andra stycket. n B G B § 1600.

har bl. a. bestämmelsen i 2 kap. 11 § GB åberopats till stöd för ståndpunkten att presumtionen för börd i det senare äktenskapet borde tillerkännas företräde. 12 Kommittén kan emellertid ej finna, att frågan om den ena eller andra presumtionens företräde kommer i något väsentligt ändrat läge genom upphävande av nuvarande 2 kap. 11 § GB. Båda presumtionerna kan av naturliga skäl ej samtidigt anses tillämpliga i statusfrågan, utan ett val måste äga rum. Att låta barnet få äktenskaplig börd i det senare äktenskapet torde alltjämt i ett så övervägande antal fall komma att överensstämma med det faktiska förhållandet, att man i allmänhet ej behöver tveka om att tilllämpa bördsreglerna i enlighet därmed. Den ifrågasatta lagändringen åsyftar ju också direkt att möjliggöra en sådan legalisering. Man kan därför ej i lagändringens syfte finna något stöd för en ändrad tillämpning av bördsreglerna. Även i fortsättningen bör därför mannen i det nya äktenskapet antecknas som fader till barnet. Att företräde ges åt presumtionen för äktenskaplig börd i det senare äktenskapet är likväl ej så säkert grundat, att avsteg är uteslutet. Om särskilda skäl t. ex. av arvsbiologisk natur talar till förmån för börd i det tidigare äktenskapet, bör den börden kunna gälla. Saken bör dock vara uppenbar och ostridig för att detta skail antagas utan att frågan blivit föremål för domstols prövning. För att anteckning härom skall kunna ske i födelse- och dopboken bör måhända anvisningarna till kyrkoböckerna jämkas. Vad angår möjligheten att i andra fall häva bördspresumtionen i det senare äktenskapet torde någon lagändring i det hänseendet knappast aktualiseras av att 2 kap. 11 § GB upphävs. Mannen i det senare äktenskapet, respektive hans arvingar, äger enligt 2 kap. FB föra talan mot barnet om att det icke har äktenskaplig börd i det äktenskapet. Jämväl barnet är behörigt att föra sådan talan mot mannen eller dennes arvingar. Vare sig talan väckts från ena eller andra sidan må den jämlikt sista punkten i 2 kap. 4 § FB bifallas, om barnet är avlat före äktenskapet och det ej görs sannolikt att makarna haft samlag med varandra på tid då barnet kan vara avlat. Det erbjuder alltså ej någon större svårighet att få den äktenskapliga börden hävd, om parterna är ense därom. Om barnet nu frånkännes börd i det senare äktenskapet, uppkommer fråga, huruvida barnet då skall anses ha äktenskaplig börd i tidigare äktenskap, därest det kan vara avlat före det tidigare äktenskapets upplösning. Att presumtion härom skall träda i tilllämpning jämlikt 1 kap. FB är icke alldeles självklart, men övervägande skäl synes tala därför. Även mannen i det tidigare äktenskapet eller hans arvingar kan möjligen vara intresserade av att få föra talan om barnets börd. Det saknas bestämmelser som ger dem befogenhet att föra talan om hävande av bördspresum12 Se om hithörande frågor Winroth, Svensk civilrätt III, F ö r ä l d r a r ä t t , 1901 s. 26—28, Undén, Föräldrar och barn enligt gällande svensk rätt, 2 uppl. 1927 s. 21, Löfving och Carlsson, Lagstiftningen om b a r n utom äktenskap m. m., 1938 s. 17, Penser i TSA 1945 s. 173 ff, prop. 93/1949 s. 62 f, Beckman s. 87, SOU 1954:6 s. 141, Malmström, Föräldrarätt, 1956 s. 23—25, prop. 144/1958 s. 173 samt JO 1960 s. 400 f. Se även Walin FB s. 12 och ÄB 1960 s. 92 ff.

77 tionen i det senare äktenskapet, s. k. negativ bördstalan, och såvitt kommittén kan bedöma kan man ej antaga att en dylik befogenhet skulle finnas även utan stöd av någon uttrycklig bestämmelse. Detta behöver ej utesluta, att mannen i det tidigare äktenskapet eller hans arvingar tillåts föra positiv bördstalan om att barnet verkligen är hans. Innebörden av en sådan talan är, att presumtionen för börd i det tidigare äktenskapet skall tillerkännas företräde framför presumtionen för börd i det senare äktenskapet. Bifall till yrkandet måste medföra, att presumtionen för börd i det senare äktenskapet får vika. Frågan huruvida positiv börds talan överhuvud skall anses tillåten berördes under förarbetena till FB. Ärvdabalkssakkunniga föreslog en uttrycklig bestämmelse om en sådan talan av begränsad räckvidd, nämligen talan om fastställelse av att de allmänna förutsättningarna för bördspresumtionen var för handen. l a Efter anmärkningar av lagrådets majoritet utelämnades emellertid denna bestämmelse i det för riksdagen framlagda förslaget till FB. Inom lagrådet ansågs den vidsträcktare formen av positiv bördstalan — om fastställelse av att barnet verkligen har äktenskaplig börd — kunna komma i fråga med stöd av allmänna regler om fastställelsetalan i 13 kap. 2 § rättegångsbalken. 1 4 Även föredragande departementschefen utgick, då någon bestämmelse om positiv bördstalan icke upptogs i propositionen, från att allmänna regler om fastställelsetalan här fick bli gällande. 15 Man torde därför för gällande rätts del få utgå från att positiv bördstalan är tillåten i viss utsträckning, trots att bestämmelser därom saknas i FB. 16 Det är därvid främst barnet som har intresse av att kunna få fastslaget, att det har äktenskaplig börd. I ärvdabalkssakkunnigas förslag om positiv bördstalan i begränsad mening upptogs endast barnet som taleberättigat, och de uttalanden som under förarbetena till FB gjordes om positiv bördstalan avsåg närmast barnets talerätt. Huruvida i den situation som här avses mannen i det tidigare äktenskapet må tillåtas att föra talan om fastställelse av att barnet är hans, utan att presumtionen för börd i det senare äktenskapet först blivit hävd, är tveksamt. Det kan synas betänkligt att överhuvud låta honom ingripa till förändring av familjeförhållandena i det äktenskap under vilket barnet fötts. Att han kan ha ett personligt intresse av att få föra talan om barnets börd kan dock icke bestridas. Något behjärtansvärt ekonomiskt intresse av att få föra positiv bördstalan torde han däremot i allmänhet ej kunna ha. Rätten till arv efter barnet bör ej tillåtas påverka bedömningen av frågan om talerätten. Om mannen anses taleberättigad, uppkommer fråga, huruvida även hans arvingar skall vara berättigade att väcka talan. Det torde bli ytterst sällan som frågan om talerätt för mannen i det tidigare äktenskapet eller hans arvingar aktualiseras. Några olägenheter av att is SOU 1946:49 s. 6, 64 ff. " Prop. 93/1949 s. 203 ff. is Prop. 93/1949 s. 240. is Se även Edling i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg, 1950 s. 149, och Malmström, F ö r ä l d r a r ä t t , 1956 s. 44.

78 bestämmelser saknas har hittills ej förmärkts. De fall då kvinnan efter äktenskapets upplösning kan tänkas hysa en önskan att gifta om sig före ett väntat barns födelse torde i huvudsak vara sådana, då mannen vunnit äktenskapsskillnad på grund av hustruns äktenskapsbrott. Men mannen i det tidigare äktenskapet torde då i regel ej vilja göra anspråk på att förklaras vara fader till barnet, om vars härstamning han i allt fall måste hysa ovisshet. Med hänsyn till frågans begränsade praktiska betydelse har kommittén ej funnit skäl att föreslå någon bestämmelse om rätt att väcka positiv bördstalan i hithörande fall. Det synes kunna överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra, i vilka fall positiv bördstalan överhuvud må väckas och vem som i förekommande fall skall anses ha talerätt. Kommittén vill framhålla, att om det är i barnets intresse att det får äktenskaplig börd i det tidigare äktenskapet, mannen i det äktenskapet eller hans arvingar kan rikta förmynderskapsdomstolens uppmärksamhet på behovet av god man som kan föra talan för barnet om hävande av bördspresumtionen i det senare äktenskapet (jfr 18 kap. 2 § och 20 kap. 2 § F B ) . Domstolen har att — efter hörande av barnets förmyndare — med hänsyn till samtliga på ömse sidor givna upplysningar och med beaktande av ämnets ömtåliga beskaffenhet pröva frågan ex officio (se 20 kap. 32 § jämförd med 20 kap. 28 § F B ) . Även barnavårdsnämnd synes kunna medverka till att anmälan till förmynderskapsdomstolen kommer till stånd. 17 Är det tydligt att mannen i det tidigare äktenskapet verkligen är barnets fader, måste det anses vara i barnets intresse, att dess rätta börd får gälla, och man synes därför kunna räkna med att representant för barnet skall föra talan i dylika situationer. Skulle det framdeles uppkomma något fall som visar att behov föreligger av en lagfäst talerätt för mannen i det tidigare äktenskapet eller hans arvingar, kan frågan upptagas till förnyat övervägande. Huruvida mannen i det tidigare äktenskapet och hans arvingar är skäligen tillgodosedda utan några nya regler om bördstalan, bör uppmärksammas även ur motsatt synpunkt. Om äktabördspresumtionen i det senare äktenskapet hävts, måste möjlighet stå dem till buds att föra talan om att barnet saknar äktenskaplig börd jämväl i det tidigare äktenskapet. Det förefaller emellertid som om de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ FB ger tillräckligt utrymme härför. Om mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, inträder enligt dessa lagrum ej preskription av talerätt förrän ett år förflutit från det att talan, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del därav, respektive — om mannen är död — från det att anspråk på samma grund framställts mot dödsboet. Det torde i förevarande situationer praktiskt taget aldrig inträffa, att mannen i det förra äktenskapet har sammanbott med barnet innan presumtionen för börd i det senare äktenskapet blivit hävd. Med hänsyn härtill behöver det knappast befaras, att hans egen eller hans arvingars talerätt gått förlorad, när dom föreligger om att barnet saknar äktenskaplig börd i det senare äktenskapet. Däremot kan det givetvis — såsom Stock" Jfr NJA 1952 s. 465, se däremot även RÅ 1951 s. 10.

79 holms rådhusrätt påpekat i sitt yttrande till kommittén - k o m m a att förllvta låns tid innan mannen eller hans arvingar far anledning att fora £ £ e . L ens får kännedom om att bördspresumtionen , de*.>enar äktenskapet blivit hävd. Detta k a n medföra svårigheter att forebringa er forderUg utredning om barnets börd. Några särbestämmelser rörande moji i g t t e r n a att häva presumtiouen för börd i det tidigare äktenskapet synes " T ^ a ^ m f u p p m ä r k s a m m a s , att bördstalan från mannens respektive hans arvingars sida enligt 2 kap. 1 eller 2 § FB ej får aga rum, om mannen efter barnets födelse erkänt barnet som sitt För a t t ^ k ä n n a n det skall vara bindande för mannen själv fordras ytterligare, att det a v g . vits sedan han fått kunskap om att modern haft samlag med annan under d då barnet kan vara avlat. Erkännandet måste för att binda " » « " " * £ ett bestämt uttryck för hans vilja att låta barnet galla som hans. Man tade icke i hithörande fall behöva räkna med att sådant erkännande orehgger rån mannen i det tidigare äktenskapet. Kommittén håller dessutom fore a u erkännande som givits medan barnet ännu anses h a äktenskaplig bord Tdet senare äktenskapet icke bör tillmätas betydelse annat an som bevisdatum (ifr NJA 1961 s. 325). ' .. Kommittén kan med hänsyn till det anförda ej finna att de skulle nr bördssynpunkt vara förenat med några större betänkligheter att upphäva del nuvarande stadgandet i 2 kap. 11 § GB, som onekligen ar i viss man diskriminerande för kvinnan, och förordar att sa sker. Även i övriga nordiska länder föreslås, att bestämmelsen om vantetid for kvinna skall upphävas. 12 §. Paragrafen, som innehåller förbud mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn så länge adoptivförhållandet består, är oförändrad. Enligt de danska och finska förslagen överförs motsvarande bestämmelser från adoptionslagstiftningen till respektive äktenskapslagar. Även den isländska kommittén föreslår införande i äktenskapslagen av motsvarande stadgande. I Norge bibehålies dock regeln i adoptionslagen. 13 §. Paragrafen upptager vissa bestämmelser angående dispensförfarandet. Första stycket är nytt och reglerar den lokala kompetensen, nar lansstyrelsen enligt 1 § är dispensmyndighet. Huvudregeln skall vara, att ansökan görs i det län där den underårige är bosatt. Regeln överensstämmer nära med den nu gällande kompetensregeln i 1 §. I anslutning till forslaget angående hindersprövningen för den som är medborgare i annan nordisk stat L se förslaget till ändring i 1931 års nordiska äktenskapskonvention, artikel 1 - har vidtagits den ändringen att i stället för hemvist skall krävas allenast att vederbörande är bosatt i länet. Det är alltså icke nödvändigt att han är mantalsskriven i länet. Den faktiska boningsorten är avgörande. Har

80 flyttning skett från ett län till ett annat, skall ansökan göras i det senare länet, oaktat sökanden är mantalsskriven i det förra. I regel blir kyrkobokföringen avgörande, men undantag kan förekomma. Om bägge de trolovade är underåriga och bosatta i skilda län, får vardera göra ansökan där han är bosatt. Liksom för närvarande förutsätts därvid, att samråd äger rum mellan länsstyrelserna. Med tanke på det fall, att sökanden ej är bosatt i Sverige, har tillfogats en kompletterande regel, enligt vilken ansökan i sådant i all må göras hos överståthållarämbetet i Stockholm eller där den andra trolovade är bosatt. Paragrafen upptager ej någon motsvarande forumregel för sådan ansökan hos rätten som avses i 4 §. Ej heller gällande lag innehåller någon forumregel för detta fall. Sådan ansökan är att hänföra till ärenden som avses i den särskilda lagen om handläggning av domstolsärenden. 1 Men ej heller denna lag innehåller några föreskrifter om forum. Enligt kommitténs mening måste det även utan särskild föreskrift antagas, att ansökan må göras där den underårige är bosatt. Skulle han ej vara bosatt här i riket, får något reservforum sökas.* Om emellertid ansökan görs där den som vägrat samtycke har sitt forum, saknas skäl att avvisa ansökningen. Andra stycket motsvarar nuvarande 13 §. Enligt gällande lydelse skall klagan över länsstyrelses eller medicinalstyrelsens beslut i dispensärenden föras hos Konungen i justitiedepartementet i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Paragrafen hänvisar i fråga om länsstyrelsens beslut till 1 § och i fråga om medicinalstyrelsens beslut till 5 och 6 §§. Med hänsyn till 6 och 7 §§ i förslaget är ändring av den nuvarande bestämmelsen i 13 § påkallad. Regeln torde i samband därmed kunna förenklas och få lyda, att klagan över länsstyrelses eller medicinalstyrelsens beslut må föras hos Konungen genom besvär

3 KAP. Om lysning För svensk vigsel fordras enligt gällande rätt som regel, att lysning skett i svensk församling. Enligt 1931 års nordiska äktenskapskonvention och 1931 ars forordning i ämnet godtages emellertid lysning i annat nordiskt land och undantagsvis kan lysning underlåtas. I samband med lysningsförfarandet prövas, om hinder för äktenskapet föreligger enligt bestämmelserna i 2 kap. Hindersprovningen verkställs av den präst som för kyrkoböckerna i lysningsförsamlingen. Till grund för prövningen läggs i regel kyrkoböckernas uppgifter och försäkran av de trolovade på heder och samvete. Finner prästen hinder icke möta för äktenskapet, sker lysning i kyrkan tre söndagar i rad. 1 Se NJA II 1947 s. 90. 2 Jfr Stjernstedt, Våra äktenskapslagar, 1921, s. 24. Se även s. 132 f i betänkandet.

81 Kommitténs förslag upptager i förevarande kapitel ändrade bestämmelser om var lysning må sökas (1 §) och om den utredning rörande äktenskapshinder som skall förebringas (2 §). Vidare föreslås förenkling av lysningsförfarandet (3 §) och vidgade möjligheter att erhålla vigsel utan lysning ( 6 § , jfr 7 §). Enligt föreslagna ändringar i 1931 års äktenskapskonvention skall alltj ä m t gälla särskilda bestämmelser om hindersprövningen i internordiska förhållanden. Vidare skall alltid lysning eller motsvarande hindersprövning i ett nordiskt land kunna läggas till grund för vigsel i annat nordiskt land. 1 1 §• Enligt gällande lydelse av denna paragraf skall lysning ske i den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas. Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst som för kyrkoböckerna. Enligt dansk liksom isländsk rätt skall lysning sökas på den ort i landet där bruden bor eller, om hon icke är bosatt i landet, där brudgummen bor eller, om icke heller han är bosatt i landet, på den plats där en av de trolovade uppehåller sig (DAe I § 20, IsL I § 19). De danska och isländska kommittéerna föreslår, att något kungörelseförfarande icke skall föregå vigseln utan att de trolovade begär det. I Finland skall lysning nu sökas på den ort där kvinnan är införd i kyrkobok eller motsvarande register eller, om hon icke är införd i sådant register i Finland, där hon vistas (14 och 27 §§ FÄL). Från finsk sida föreslås, att om kvinnan ej är registrerad i Finland, lysning i stället skall sökas där mannen är införd i kyrkobok eller register eller, om ej någondera är antecknad i kyrkobok eller motsvarande register, där en av dem vistas. I Norge skall lysning sökas på den ort i landet där en av de trolovade bor eller, om ej någondera är bosatt i landet, där en av dem uppehåller sig (NEskL § 12). Någon ändring häri föreslås ej av den norska kommittén. Familjerättskommittén Såsom framgår av motiveringen till de föreslagna ändringarna i 1931 års äktenskapskonvention har under de nordiska överläggningarna övervägts att i konventionen reglera, var lysning skall sökas. Norden skulle därvid i fråga om valet av rätt lysningsort behandlas som ett enhetligt område. Denna tanke har emellertid övergivits. Lysning skall sålunda även framdeles kunna sökas i varje nordiskt land i den utsträckning detta medgives i den interna lagstiftningen. Det har emellertid ansetts önskvärt, att bestämmelserna om rätt lysningsort i de skilda nordiska äktenskapslagarna blir så lika som möjligt. Som förebild synes kunna väljas den danska och isländska regleringen, enligt vilken lysning i allmänhet söks där kvinnan är bosatt, i andra hand där mannen är bosatt och i sista hand i den ort där endera vistas. Med hänsyn till den svenska kyrkobokföringens betydelse för hindersi Se s. 503 ff.

82 prövningen bör dock för Sveriges del regleringen liksom för närvarande anknyta till kyrkobokföringen i stället för den faktiska bosättningen. Den nu förordade ändringen synes ändamålsenlig även ur intern svensk synpunkt. Kungörande av lysning i en församling där kvinnan vistas, utan att hon bor kyrkobokföras där, torde i regel sakna all betydelse. Och hindersprovningen kan förutsättas ske med mindre omgång i mannens församling an i kvinnans vistelseort, eftersom äktenskapsbetyg för mannen i så fall icke behöver 11 "fl 51TT1 1 S

3 kap. 1 § i förslaget inleds med en bestämmelse, att de trolovade skall gemensamt söka lysning. Sådan ansökan kan nu ske såväl muntligen som skriftligen, och någon ändring häri åsyftas ej. I andra stycket föreskrivs i enlighet med vad nyss sagts, att ansökan om lysning skall göras i den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där mannen är kyrkobokförd eller, om ej någon av dem är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling,' där någondera vistas. Ansökningen skall prövas av den präst som för kyrkoböckerna i församlingen. Bestämmelsen om rätt lysningsort blir tillämplig enligt sin lydelse även om kvinnan respektive mannen är kyrkobokförd i icke territoriell församling inom landet eller i någon av svenska kyrkans utlandsförsamlingar. Den föreslagna ändringen föranleder behov av ändring i kyrkobokföringskungörelsens bestämmelser om rätt inskrivningsort för vigsel. Av kommitténs förslag till ändring av 1931 års äktenskapskonvention och därtill anslutande förordning följer, att lysning eller motsvarande hindersprövning som sker i annat nordiskt land skall godtagas. 2 §• I 3 kap. 2 § GB lämnas föreskrifter om det material som vid ansökan om lysning skall läggas till grund för hindersprövningen. I den mån ändringar föreslagits i bestämmelserna om äktenskapshinder och om rätt lysningsort påkallas ändringar även i förevar ande paragraf. Därjämte föreslås en ny bestämmelse om viss uppgiftsskyldighet rörande förekomsten av barn (8 mom.) samt ett stadgande om att försäkran som avgives av trolovad skall delgivas den andra (9 mom.). Hindersprövningen bygger i betydande utsträckning på de uppgifter angående de trolovade som finns införda i kyrkoböckerna. För sådana fall då endast den ena eller ingen av de trolovade är kyrkobokförd i lysningsförsamlingen meddelas bestämmelser i 1 mom. Första stycket som avser det fallet att mannen är kyrkobokförd i annan svensk församling än lysningsförsamlingen har i förslaget redaktionellt jämkats i anslutning till de föreslagna ändringarna i 1 §. Den i 2 mom. stadgade skyldigheten för trolovad att i förekommande fall förebringa utredning om sin ålder eller att förete bevis om erforderligt tillstånd till äktenskapet jämlikt 2 kap. 1 § bibehålls oförändrad men får, efter ändring av äktenskapsåldern för man, en däremot svarande ny innebörd.

83 3 mom. i förslaget innehåller ej något sakligt nytt. I 4 mom. stadgas nu, att om det är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö eller om trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, han skall med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan påvisas hos honom, eller visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § till äktenskapet. Den särskilda kommittén angående medicinska äktenskapshinder föreslog, att skyldigheten för den som varit sinnessjuk inom de tre sista åren att förete läkarintyg eller tillstånd till äktenskapet skulle upphävas. Fråga om äktenskapshinder på grund av sinnessjukdom kunde enligt kommitténs mening endast undantagsvis uppkomma beträffande annan än den som i samband med vård på mentalsjukhus förklarats lida av sådan sjukdom. Och man kunde räkna med att förklaring om hindersfrihet icke skulle ske, om det med skäl kunde misstänkas att fråga allenast var om en tillfällig förbättring. Att bibehålla ifrågavarande skyldighet för den som varit sinnessjuk inom de tre sista åren skulle innebära en icke befogad diskriminering av dessa, vilka i andra hänseenden behandlades som friska. 1 Den särskilda kommitténs förslag i denna del har biträtts av medicinalstyrelsen. Medicinska fakulteten i Lund har däremot funnit förslaget överraskande. Fakulteten har anfört, att det var vanskligt att förutse prognosen för de relativt lindriga och tidiga fallen, där sannolikheten för äktenskap var störst, och att en någorlunda tillförlitlig förutsägelse kunde göras först långt fram i sjukdomsförloppet. Skulle äktenskapshindret bibehållas, borde enligt fakulteten ej heller karenstiden avskaffas. Bland domkapitlen har olika meningar kommit till uttryck. Medan ett par domkapitel biträtt förslaget har ett domkapitel ansett gällande bestämmelse utgöra ett betydelsefullt stöd för präst vid prövningen i fall, då prästen på grund av sin kännedom om den trolovade eljest måste företaga en »fri» prövning. Familjerättskommittén känner sig ej fullt övertygad om lämpligheten av den föreslagna ändringen. Det synes angeläget, att trolovad får kännedom om allvarligare sinnessjukdom, varav den andra lidit. Den nuvarande bestämmelsen kan i viss mån ha verkat i denna riktning. Någon motsvarande bestämmelse finns emellertid ej i gällande dansk eller norsk lag, och den finska motsvarigheten skall utgå enligt det finska förslaget av april 1961 rörande medicinska äktenskapshinder. Kommittén vill vid dessa förhållanden icke motsätta sig, att ifrågavarande skyldighet att förete läkarintyg upphävs. I övrigt påkallas ändring av förevarande mom. med anledning av att det i 2 kap. 5 § stadgade äktenskapshindret utvidgats till att omfatta även psykopat!. I anslutning till nuvarande stadgande om epilepsi som äktenskapshinder föreskrivs nu i 5 mom., att trolovad, som är känd för fallandesot och ej erhållit tillstånd till äktenskapet, skall förete läkarintyg som visar att det icke hos honom kan påvisas fallandesot vilken härrör av övervägande inre i SOU 1960:21 s. 46 f.

84 orsaker. Annan trolovad skall avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han såvitt honom är veterligt ej är behäftad med fallandesot. Förslaget att epilepsi skall utgå som äktenskapshinder men att den som lider därav skall underrätta sin trolovade därom och de trolovade mottaga upplysning av läkare om sjukdomens beskaffenhet föranleder ändring av förevarande stadgande. Kommittén föreslår, att stadgandet ändras sålunda att trolovad skall avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete att han ej, såvitt han vet, lider av epilepsi och att, om han lider av epilepsi, det skall med intyg visas att bägge de trolovade av läkare erhållit upplysning om sjukdomens beskaffenhet i enlighet med medicinalstyrelsens anvisningar. I samma moment föreskrivs nu även skyldighet för trolovad att avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete att han såvitt honom är veterligt icke lider av könssjukdom i smittsamt skede, såvida han ej erhållit tillstånd att utan hinder av sjukdomen ingå äktenskapet. Kommittén föreslår i 2 kap. i fråga om könssjukdom i smittsamt skede samma reglering som beträffande epilepsi. I överensstämmelse härmed föreslås i förevarande mom., att när trolovad lider av könssjukdom i smittsamt skede, skall med intyg visas att bägge trolovade av läkare erhållit upplysning om sjukdomens beskaffenhet i enlighet med medicinalstyrelsens anvisningar. Enligt 6 mom. skall envar av de trolovade avgiva försäkran, att släktskap eller svågerlag som utgör äktenskapshinder ej föreligger, såvida icke dispens erhållits. De i bestämmelsen upptagna hänvisningarna till vissa paragrafer i 2 kap. har ändrats efter den ändrade paragrafnumreringen i nämnda kap. 7 mom. har i förslaget endast redaktionellt jämkats något. I 8 mom. föreskrivs nu skyldighet för kvinna att i vissa fall styrka frihet från hinder jämlikt 2 kap. 11 §. Kommitténs förslag om upphävande av bestämmelsen i nämnda paragraf angående väntetid för kvinna föranleder, att även förevarande stadgande skall utgå. Såsom 8 mom. har i förslaget i stället upptagits ett helt nytt stadgande. Som de ekonomiska följderna vid makes död blir olika för den efterlevande allt eftersom bröstarvingar finns eller ej, är det av vikt för vardera maken att känna till, huruvida andra maken har barn med annan. Om make har sådant barn, kan andra maken vilja genom äktenskapsförord eller på annat sätt skydda sig mot risken att vid den förras död behöva avstå en betydande del av sin egendom till barnet. Även med hänsyn till den underhållsskyldighet som åligger make gentemot eventuella barn bör andra maken ha kännedom om dessa. För att såvitt möjligt förebygga obehagliga överraskningar bör de trolovade vara skyldiga att i samband med lysningen lämna varandra vissa uppgifter rörande förekomsten av barn. (Jfr i övrigt 13 kap. 20 § i förslaget). Enligt gällande dansk rätt skall envar av de trolovade vid hindersprövningen uppgiva, huruvida han har barn utom äktenskap, mot vilket underhållsplikt föreligger (DAe I § 21 punkt 11). Motsvarande bestämmelse finns också i gällande norsk rätt, där den omfattar alla barn utom äktenskap (NEskL § 13 punkt 10).

85 Med hänsyn till den rätt till arv och underhållsbidrag som kan tillkomma barn bör, enligt kommitténs mening, i samband med lysningen lämnas uppgift såväl om barn utom äktenskap som om barn i tidigare äktenskap och adoptivbarn. Även barn inom de båda senare grupperna kan stundom vara okända för den andra trolovade. För fullständighetens skull bör uppgift lämnas även om väntade barn. Såvitt angår mannens uppgiftsskyldighet kan visserligen faderskapet i en del fall framstå som ovisst. Även om uppgift därför ej kommer att lämnas i samtliga fall, är det dock av värde, om uppgift lämnas när den trolovade är medveten om att det väntade barnet är hans. Det är självfallet ej avsett, att de trolovade vid lysningen skall behöva lämna uppgift om barn som de väntar tillsammans. Uppgifterna skall lämnas så, att varje barn kan identifieras. Uppgift bör ej krävas om barn som bortadopterats eller avlidit. Har adoption skett enligt äldre lag, äger visserligen barnet fortfarande i många fall arvsrätt efter de naturliga föräldrarna eller åtminstone efter modern. Hävs adoption som skett enligt ny lag, kan i vissa fall arvsrätten återuppstå. Vidare kan barn som avlidit i vuxen ålder ha efterlämnat bröstarvingar. En bestämmelse om uppgiftsskyldighet som direkt anknyter till arvsrätten skulle emellertid bli synnerligen svårtillämpad för allmänheten. Att den förordade uppgiftsskyldigheten icke utsträcks till nu berörda fall, synes ej behöva föranleda några större olägenheter. Enligt kommitténs förslag till 8 mom. i 2 § skall sålunda envar av de trolovade i skriftlig försäkran på heder och samvete uppgiva, huruvida han har barn som ej är adopterat av annan eller väntar barn med annan man eller kvinna eller har adoptivbarn. Liknande bestämmelser föreslås i övriga nordiska länder. Enligt den föreslagna danska lydelsen omfattar uppgiftsskyldigheten barn, såvida det ej är bortadopterat, men ej barn som väntas. Den isländska kommittén har anslutit sig till det danska förslaget. Det finska förslaget begränsar uppgiftsskyldigheten rörande väntade barn till sådana barn som kvinnan väntar med annan man medan mannen ej skulle ha motsvarande uppgiftsskyldighet. Med hänsyn till den finska lagstiftningen rörande faderskapet till barn utom äktenskap föreskriver sistnämnda förslag skyldighet för trolovad att även uppgiva, huruvida han ålagts eller åtagit sig att erlägga underhållsbidrag till barn utom äktenskap. Det norska förslaget överensstämmer med det svenska. I 9 mom. upptages en likaledes ny bestämmelse om att värderas försäkran enligt 5—8 mom. skall delgivas den andra. Det är ovisst, i vilken utsträckning trolovads uppgifter vid lysningen för närvarande kommer till den andras kännedom. Detta blir beroende av hur prästen och nupturienterna förfar i det enskilda fallet. Kommitténs förslag om skyldighet för trolovad att uppgiva, huruvida han har barn, åsyftar emellertid just, att den andra trolovade skall få kännedom därom. På denna punkt är det därför nödvändigt att föreskriva ett delgivningsförfarande. Även trolovads försäkran i övrigt — angående frihet från äktenskapshinder — synes lämpligen kunna delgivas den andra trolovade. Bestämmelsen blir bl. a. ett stöd för

86 att prästen skall kunna delgiva trolovad vad kyrkoböckerna innehåller av betydelse för den andras rätt att ingå äktenskapet. 2 Rent praktiskt torde delgivningen lämpligen kunna ordnas så, att trolovad, på den blankett som upptager den andra trolovades försäkran, i därför avsett rum intygar att han erhållit del av uppgifterna i densamma. Sokes lysningen skriftligt, bör de trolovade k u n n a taga del av varandras uppgifter och lämna intyg därom, innan handlingarna insänds till pastorsämbetet. Motsvarande bestämmelse om delgivning av de trolovades uppgifter upptages i de finska och norska förslagen. Enligt det danska förslaget, till vilket den isländska kommittén anslutit sig, skall delgivningen omfatta endast uppgift rörande barn. F r å n dansk sida har upplysts, att i praktiken de trolovade får del av varandras uppgifter även i övrigt genom att uppgiftsskyldigheten fullgörs på gemensam blankett. 3 §. Enligt gällande lydelse av första stycket i denna paragraf skall, om de trolovade fullgjort vad som åligger dem enligt 2 § och prästen ej finner hinder möta mot äktenskapet, lysningssedel utfärdas och genom utfärdarens försorg kungöras i kyrkan tre söndagar i rad. Om kungörandet meddelas närmare bestämmelser i kyrkohandboken (första kapitlet, avd. I A mom. 13 c). Enligt huvudregeln skall kungörelsen uppläsas i anslutning till predikan. Efter en ändring år 1930 kan domkapitlet lämna församling tillstånd till en ordning, enligt vilken lysning liksom anhållan om äktenskapscertifikat endast första gången uppläses i anslutning till predikan och kungörandet andra och tredje gångerna må ske genom uppläsning omedelbart efter gudstjänstens slut. Av stadgandet i 3 kap. 3 § första stycket GB följer, att vigsel kan ske på tredje lysningsdagen, d. v. s. två veckor efter första kungörandet. I övriga nordiska länder gäller om lysningens kungörande och om lysningsfristen följande bestämmelser. 1 I Danmark verkställs lysning antingen av prästen genom kungörelse en gång från predikstolen eller av vederbörande underrättsdomare genom tinglaesning och anslag. Vigsel må ske först på fjortonde dagen efter lysningen (DAe I § 23). 1 Finland skall lysning till kyrklig vigsel tillkännagivas en söndag i kyrka. Kungörelsen skall samma dag anslås hos kyrkoherdeämbetet på för ändamålet reserverad plats för en tid av sju dagar, anslagsdagen medräknad. Lysning till borgerligt äktenskap anslås under samma tid på anslagstavlan för offentliga kungörelser i kommunen (17 § FÄL). I Island skall lysning, om ej dispens meddelas, tillkännagivas såväl där bruden som där brudgummen bor. Saknar någon av de trolovade hemvist, 2 Jfr y t t r a n d e n angående 13 § sekretesslagen i prop. 140/1936 s. 89 och prop. 144/1958 A s. 100 f. 1 Här bortses dock från bestämmelser med internationellrättslig anknytning.

87 verkställes lysning där han uppehåller sig. Kungörelse om lysningen skall under en tid av tre veckor anslås vid kyrka i fråga om kyrklig lysning, respektive på annan offentlig plats vid borgerlig lysning (IsL I § 22). Enligt uppgift meddelas dock så gott som alltid dispens från kungörelseförfarandet. I Norge kungörs lysning i Norsk Lysingsblad 2 och för dem som så önskar även i kyrkan. Lysningen skall vara kungjord minst fjorton dagar innan äktenskapet ingås (NEskL § 15). Den danska kommittén föreslår, att kravet på kungörande skall avskaffas. Endast hindersprövning av vederbörande myndighet skall vara obligatorisk. Förslaget får ses mot bakgrunden av att enligt gällande danska bestämmelser dispens från lysningskravet kan meddelas »når saerlige grunde tåler derfor» och att utvecklingen gått därhän att det ej krävs något väsentligt skäl för dispens. Om de trolovade så önskar, skall dock enligt förslaget offentlig lysning äga rum genom kungörelse från predikstolen enligt närmare bestämmelser av kirkeministeriet. Sådan lysning har ingen rättsverkan och är ej heller förenad med något krav på viss lysningsfrist. Även den isländska kommittén föreslår, att obligatoriskt kungörande skall avskaffas. Som förut nämnts har där gällande bestämmelser lett till att lysning praktiskt taget ej förekommer. För Finlands och Norges del föreslås ej några väsentliga ändringar i lysningsbestämmelserna. Sättet för kungörande av lysning har på senare tid diskuterats i Sverige. Gällande ordning kan jämföras med vad som eljest gäller om kungörande i kyrka. Enligt 1 § första stycket i 1942 års lag med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka skall, om i lag eller författning är föreskrivet att kungörelse skall uppläsas i kyrka, i stället före gudstjänstens början i vapenhuset eller på annan lämplig plats i eller invid kyrkan anslås kungörelsens rubrik eller kort uppgift om dess innehåll jämte tillkännagivande att kungörelsen under den närmaste veckan finns tillgänglig för allmänheten på pastorsexpeditionen eller annat ställe. Hålles gudstjänst på annan plats än i kyrkan, skall anslag äga rum där den förrättas. Dessa bestämmelser äger emellertid enligt 1 § andra stycket icke tillämpning på kungörelse, om vars uppläsande bestämmelse meddelas i kyrkohandboken, och gäller sålunda icke kungörande av lysning. Vid 1948 års kyrkomöte väcktes motion om att lysning till äktenskap skulle ske endast en gång och alt lysningsbevis fick utfärdas först fjorton dagar efter lysningsdagen, om hinder ej mötte. Kyrkolagsutskottet avstyrkte dock motionen under åberopande bl. a. av att äktenskapslysningarna utgjorde ett band mellan kyrka och folk och mångenstädes åhördes med intresse samt att lysningens kungörande i kyrkan tre söndagar utgjorde den grund, varur sedvänjorna på lysningssöndagarna växt fram. Denna tradition syntes utskottet alltför värdefull för att böra upplösas utan tvingande skäl. Efter motion vid 1951 års kyrkomöte hemställde kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Maj:t om sådan ändring av föreskriften i kyrkohandbokens första kapitel, avd. I A mom. 13 c att denna skulle erhålla följande lydelse: »I församling, som 2

Motsvarar närmast Post- och Inrikes Tidningar i Sverige.

88 av domkapitel därtill erhållit tillstånd, behöva lysning och anhållan om äktenskapscertifikat allenast l : a gången kungöras på denna plats i gudstjänsten. Kungörandet av 2:a och 3:e gångerna sker då genom anslag å lämplig plats i kyrkan, varom församlingen erinras.» Efter remiss från Kungl. Maj:t tillstyrkte samtliga domkapitel ändringen. Domkapitlet i Uppsala framhöll därvid, att den föreslagna ändringen innebar att kungörelsen skulle anslås i kyrkan, icke såsom enligt 1942 års lag även är möjligt å plats invid kyrkan. Det var enligt domkapitlets mening av vikt att denna distinktion mellan plats för anslag enligt nyssnämnda lag och plats för kungörelse av lysning beaktades för att markera lysningsförfarandets samband med högmässan. Kyrkomötets framställning har av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén för övervägande. Riksdagen har i olika sammanhang i princip förordat, att kungörande i kyrka av s. k. världsliga kungörelser inskränks eller upphävs. I anledning av motioner väckta vid 1955 års riksdag anförde första lagutskottet, att ändring av bestämmelserna om kungörande i kyrka borde ske etappvis. De kommunala kungörelserna hade redan vid kommunallagsreformen 1953 överförts till den kommunala anslagstavlan. Nästa uppgift borde bli en översyn av de viktigare författningar, som alltjämt inrymde bestämmelser om kungörande i kyrka, varvid denna publiceringsmetod utbyttes mot andra sådana eller slopades. Tillsatta utredningar borde beakta, att kyrkokungörandet i förekommande fall borde ersättas med ett mera tidsenligt publikationsförfarande. Vilka publiceringsförfaranden som därvid borde komma till användning fick naturligen bero på de särskilda kraven inom olika lagstiftningsområden. Man borde söka skapa sådana publiceringsmetoder, vilka medförde ett verkligt allmänt bekantgörande. Från denna utgångspunkt syntes man böra eftersträva att använda annonsering i ortspressen, medan däremot anslagsförfaranden i allmänhet ej var ändamålsenliga. Att helt undvika publicering genom anslag torde dock, bl. a. av ekonomiska skäl, ej låta sig göra. Det kunde möjligen även visa sig lämpligt att, sedan kyrkokungörandet avskaffats i viktigare sammanhang, genom ett allmänt stadgande utbyta denna kungörelseform även i återstående författningar och att därefter använda sig av en annan form av anslagsförfarande. Vid försök att skapa en ny sådan publiceringsmetod genom anslag låg väl närmast till hands att söka begagna sig av de kommunala anslagstavlorna. 3 — På utskottets hemställan beslöt riksdagen att bringa de framförda synpunkterna till Kungl. Maj:ts kännedom. 4 Vid 1960 års riksdag behandlades i anledning av en väckt motion ånyo frågan om kungörelseförfarandet. Första lagutskottet fann vid övervägande av hur reformarbetet borde bedrivas ej skäl till ändring i den ståndpunkt riksdagen förut givit tillkänna. 5 Familjerättskommittén D e n f u l l s t ä n d i g h e t och tillförlitlighet s o m k ä n n e t e c k n a r d e n s v e n s k a k y r k o b o k f ö r i n g e n gör, a t t ett p u b l i c i t e t s f ö r f a r a n d e i a l l m ä n h e t icke k a n v ä n t a s m e d f ö r a k ä n n e d o m o m ä k t e n s k a p s h i n d e r s o m ej t i d i g a r e u p p t ä c k t s av p r ä s t e n vid h a n s h i n d e r s p r ö v n i n g . L y s n i n g e n t o r d e n ä s t a n aldrig föranleda, att j ä v a n m ä l s m o t det t i l l ä m n a d e ä k t e n s k a p e t . K o m m i t t é n h a r likväl ej a n s e t t sig b ö r a u p p t a g a förslag o m a v s k a f f a n d e av v a r j e p u b l i c i t e t s f ö r f a r a n d e i s a m b a n d m e d ä k t e n s k a p s i n g å e n d e . K u n g ö r a n d e h a r s t a r k t stöd i t r a d i t i o n e n 3LiU 41/1955. iRskr 376/1955. 5LHJ 15/1960.

89 och kan möjligen i undantagsfall avhålla trolovad som vet äktenskapshinder föreligga från att söka förtiga detta vid hindersprövningen. Några olägenheter av kungörandet torde i regel ej vållas. För vissa fall då kungörandet kan göra mera skada än nytta föreslår kommittén, att lysning skall kunna underlåtas (6 §). Vad angår formen för kungörandet kan det icke gärna ifrågakomma att kräva annonsering i ortstidning för att därigenom göra förfarandet mera effektivt. Ett alternativ till kungörande i kyrka kunde vara anslag om lysningen på kommunens anslagstavla. Ett sådant förfarande skulle dock knappast vara mera effektivt än kungörande i kyrka men vålla extra omgång så länge hindersprövningen verkställs av prästerskapet. Även om lysningen betraktas som en borgerlig ämbetsåtgärd, torde därför dess kungörande åtminstone tills vidare böra ske i kyrka. Enligt kommitténs mening bör emellertid kungörelseförfarandet förenklas. Redan nu är ordningen hos oss mera omständlig än i de övriga nordiska länderna och skillnaden blir ännu större, om lysningskravet helt avskaffas i Danmark och Island. Som förut nämnts har 1951 års kyrkomöte förordat att kungörandet andra och tredje gångerna städse må ske genom anslag i stället för uppläsning, ett förslag som tillstyrkts av samtliga domkapitel. Kommittén anser emellertid, att man bör låta kungörandet andra och tredje gångerna helt utgå. En sådan förenkling kan visserligen tänkas rubba en del av de traditioner som vuxit upp kring lysningsförfarandet. Dessa får emellertid naturligen jämkas till nya ordningen (jfr ang. tid, då vigsel kan äga rum, 5 § i förevarande kap.). Huvudregeln synes fortfarande böra vara, att kungörandet sker genom uppläsning. Enligt kyrkohandboken åtföljs uppläsningen av en kyrklig välsignelse. Häremot har anmärkts, att detta strider mot religionsfrihetens principer i fall, då de trolovade ej önskar sådan välsignelse. Enligt kommitténs mening bör denna synpunkt beaktas. Kommittén förordar därför införande av möjlighet till kungörande i annan ordning för den som önskar det. Kungörandet bör i sådana fall ske genom anslag. Men att anslå endast vissa lysningar kan verka förvillande. Enligt kommitténs mening bör därför förfarandet med anslag avse alla lysningar, således även dem som kungörs från predikstolen. En sådan ordning torde ej bli nämnvärt mera betungande än en ordning, enligt vilken endast vissa lysningar skall anslås. Till anslag om lysningar kan antingen användas den plats som eljest brukas för kungörande »i kyrka» enligt 1942 års lag i ämnet, d. v. s. plats i vapenhuset eller annan lämplig plats i eller invid kyrkan, eller också anordnas en särskild anslagstavla för lysningar. Domkapitlet i Uppsala anförde i yttrande över 1951 års kyrkomötes framställning att skillnad borde göras mellan platsen för anslag enligt 1942 års lag och platsen för kungörande av lysning. Kommittén förordar, att skilda anslagstavlor skall användas, men anser sig ej i övrigt ha anledning att gå in på det anförda önskemålet. Liksom i fråga om kungörande genom uppläsning bör de närmare föreskrifterna om kungörande genom anslag meddelas i administrativ ordning.

90 I enlighet med det anförda upptager första stycket av paragrafen i förslaget stadgande, att om de trolovade fullgjort vad som åligger dem enligt 2 § och prästen ej finner hinder möta mot äktenskapet, han skall genast utfärda lysningssedel med angivande av de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist samt att den skall genom utfärdarens försorg uppläsas i kyrkan nästa söndag, om ej Konungen bestämt annan ordning. Den föreslagna lydelsen föranleder jämkning av kyrkohandbokens föreskrifter i ämnet. Skulle framdeles återstående bestämmelser om kungörande i kyrka, såsom riksdagen ifrågasatt, upphävas genom en generell lag, måste uppmärksammas, att denna ej utan förnyat övervägande får omfatta jämväl lysning. I andra stycket föreskrivs nu att, sedan lysning skett, mannen eller kvinnan ej äger erhålla lysning till annat äktenskap förrän fyra månader förflutit från sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade avlidit. Tiden skall enligt förslaget räknas från »lysningsdagen», d. v. s. den dag då kungörande enligt första stycket äger rum. 4 §.

Denna paragraf innehåller, att den som menar att hinder möter mot äktenskapet skall anmäla och styrka det hos prästen. Paragrafen har endast jämkats redaktionellt. 5 §• Enligt gällande lydelse skall prästen, om lysning är fullbordad och hinder mot äktenskapet ej blivit jämlikt 4 § anmält och styrkt hos honom eller eljest blivit känt för honom, på begäran utfärda lysningsbevis, d. v. s. giva de trolovade intyg om lysningen och att hinder för äktenskapets ingående ej möter. Lysningsbevis kan utfärdas så snart lysningen är fullbordad, d. v. s. när kungörande tredje gången skett. Om lysningsförfarandet enligt kommitténs förslag till ny lydelse av 3 § förenklas så, att kungörande skall ske endast en gång, k a n självfallet lysningsbevis ej utfärdas så snart kungörandet skett. Viss tid måste givas för anmälan av eventuellt äktenskapshinder. För närvarande är denna tid två veckor, i det att vigsel kan ske på tredje lysningsdagen. Lysningsfristen är i Danmark och Norge fjorton dagar, i Finland sju dagar och i Island tre veckor. Med avskaffande av kravet på kungörande försvinner lysningsfristen i Danmark och Island. Någon ändring av den i Finland gällande lysningsfristen har ej ansetts böra ske. Enligt familjerättskommitténs mening bör lysningsfristen lämpligen bestämmas till en vecka. Den norska kommittén har övervägt en liknande ändring men funnit att den ej är så lämplig för norsk del. Enligt det norska förslaget räknas nämligen fristen, liksom enligt gällande rätt, från det lysningen varit kungjord i Norsk lysingsblad eller, när de trolovade önskar kungörande även i kyrkan, blivit uppläst i kyrkan. Då det kan gå flera dagar innan en kungörelse om lysning i de nordligaste delarna av landet hinner inflyta i lysingsbladet men fristen skall räknas från kun-

91 görandet i kyrkan i de fall då sådant kungörande skett, har en vecka ansetts vara för kort tid. Familjerättskommittén föreslår, att lysningsfristen hos oss bestäms till en vecka. Till skillnad från den finska regeln, som i lysningsfristen inräknar kungörelsedagen, innebär det svenska förslaget, att lysningsdagen enligt hos oss vanlig beräkningsmetod ej inräknas i fristen. När en vecka förflutit från lysningsdagen, skall sålunda prästen enligt förslaget, om hinder mot äktenskapet ej blivit jämlikt 4 § anmält och styrkt eller eljest blivit känt för honom, på begäran giva de trolovade intyg om att lysning skett och att hinder lör äktenskapets ingående ej möter (lysningsbevis). Av bestämmelsen följer, att vigseln kan äga rum tidigast på andra måndagen efter lysningsdagen. 6 §. Enligt gällande lag må äktenskap ingås utan föregående lysning, om trolovad är dödligt sjuk eller mannen kallas till uppbrott mot fienden eller om eljest allvarlig fara föreligger att vigseln ej kan komma till stånd, därest lysning skall avvaktas. Hindersprövningen ankommer i sådant fall på vigselförrättaren. Om någon av de trolovade är kyrkobokförd i svensk församling, vars böcker förs av vigselförrättaren, och fördenskull ej behöver förete äktenskapsbetyg, skall vigselförrättaren enligt 4 kap. 7 § ombesörja, att kungörelse om själva vigseln uppläses i kyrkan nästa söndag, med angivande av bägges fullständiga namn jämte yrke och hemvist. Trolovad som är kyrkobokförd i annan svensk församling skall förete äktenskapsbetyg, om vars utfärdande kungörelse sker i kyrkan enligt 3 kap. 7 §. Det är sålunda sörjt för att kungörande sker även när vigsel äger rum utan föregående lysning. Liknande bestämmelser om befrielse från lysning finns i de övriga nordiska länderna. Enligt gällande dansk lag kan kungörande underlåtas, om det på grund av endera partens sjukdom medför allvarlig fara att uppskjuta vigseln (DAe I § 26). I Finland kan lysning till kyrkligt äktenskap inskränkas till att ske enbart genom dess kungörande i kyrka och borgerligt äktenskap ingås utan lysning, om trolovad är livsfarligt sjuk eller under krigstid i krigstjänst eller inkallad därtill eller eljest allvarliga skäl talar för vigsel utan stadgat lysningsförfarande (20 § FÄL). I Island och Norge förutsätts, att trolovad är farligt sjuk (IsL I § 25) respektive dödligt sjuk (NEskL § 18). Men i Danmark, Island och Norge finns därjämte möjlighet att i administrativ väg erhålla dispens från kungörelseförfarandet. Enligt den danska regeln kan sålunda dispens från kungörandet erhållas, när särskilda skäl talar därför. Som förut nämnts har den liberala tillämpningen av denna regel föranlett den danska kommittén att föreslå, att kravet på kungörande skall avskaffas. I Island gäller som en allmän regel, att befrielse från kungörande kan erhållas i administrativ ordning. Då som förut nämnts denna regel lett till att lysning praktiskt taget aldrig förekommer, föreslår även den isländska kommittén, att kravet på kungörande upphävs. I Norge kan fylkesmannen tillåta att lysningsfristen förkortas eller att lysning helt underlåtes, om det i andra fall än när trolovad är dödligt sjuk skulle medföra

92 stor olägenhet att uppskjuta vigseln. Enligt den norska kommitténs förslag skall det för dispens vara tillräckligt, att särskilda skäl talar därför. I den nämnda finska ordningen föreslås icke någon ändring. Familjerättskommittén Även i Sverige har röster höjts för liberalare regler om befrielse från lysning. Därvid har nämnts det fallet, att de trolovade har barn tillsammans och sammanbott sedan lång tid utan att äktenskap kommit till stånd. Frågan om legalisering av förhållandet genom vigsel blir ofta aktuell i samband med att deras barn skall börja skolan. Det kan emellertid vara obehagligt för föräldrarna att då behöva genom lysning tillkännagiva, att de levat samman ogifta. Giftermålet skulle därför underlättas, om det vanliga lysningsförfarandet kunde undvikas. Sådana fall lärer ej vara ovanliga. Någon risk, att äktenskap skulle komma till stånd i strid med något äktenskapshinder om lysning i vanlig ordning underlåtes, torde icke föreligga. Överhuvud betyder ju kungörelseförfarandet nu för tiden föga för hindersprövningen. Kommittén vill därför förorda en utvidgning av möjligheterna att ingå äktenskap utan föregående lysning. Härvid torde till en början kraven böra mildras för de fall som redan nämns i 6 §. Lysning synes böra kunna eftergivas, när trolovad är svårt sjuk eller inkallad till rikets försvar eller när det eljest föreligger fara att vigsel ej kan komma till stånd, om lysning skall avvaktas. I samtliga dessa fall är det alltså dröjsmålet som man vill undvika. Införandet av uttrycket »inkallad till rikets försvar» i stället för det nu förekommande uttrycket »kallas mannen till uppbrott mot fienden» torde innebära en viss lättnad i förhållande till gällande lag. Det omfattar dock icke det fallet att trolovad är inkallad till militärtjänstgöring under fredliga förhållanden. 1 Som nytt stycke i paragrafen kan lämpligen tillfogas, att lysning också må underlåtas, om kungörandet med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men för honom. Att trolovad känner sig oroad av kungörandet med tanke på sina barn och obehag som i första hand drabbar dem bör bl. a. vara tillfyllest för att lysning skall anses vara till men för honom. Ett tänkbart fall av annan art är, att lysning för politisk flykting kan vara till men för honom genom att avslöja var han vistas. Även det fallet ingår under den föreslagna regeln. Att enligt regeln kungörande »må» underlåtas innebär naturligtvis ej, att vigselförrättaren äger förfara godtyckligt. Han skall väga skälen och underlåta lysning, när de anses rimligen motivera sådant undantag. Den föreslagna möjligheten att underlåta lysning, om kungörandet med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men för honom, påkallar motsvarande tillägg i den följande 7 § angående äktenskapsbetyg liksom i 4 kap. 7 § i fråga om kungörande av vigsel. Genom kommitténs förslag sker icke någon ändring däri, att hindersi Om innebörden av gällande lag i denna del se NJA II 1940 s. 486 ff.

93 prövning är obligatorisk under alla förhållanden. Den företages i hithörande fall av vigselförrättaren. Den danska kommittén har däremot ansett, att vigsel i vissa fall skall kunna ske utan hindersprövning. Det gäller enligt det danska förslaget, när på grund av ena partens sjukdom allvarlig fara är förenad med att uppskjuta vigseln. Bestämmelsen är tänkt för exempelvis det fallet att en man och en kvinna sammanlevt länge utan att äktenskap kommit till stånd och en av dem råkar ut för en olycka med livshotande skador som följd. Det danska förslaget medgiver då, att en vigselförrättare tillkallas för omedelbar vigsel utan hindersprövning. Bestämmelserna om efterlevande makes rätt blir därigenom tillämpliga i händelse av dödsfall. Den isländska kommittén har anslutit sig till det danska förslaget i denna del. På finsk och norsk sida har man däremot, liksom på svensk sida, ej ansett sig böra föreslå en så vittgående bestämmelse. 7 §• Första stycket av denna paragraf, som innehåller att äktenskapsbetyg ej må utfärdas för trolovad utan att samtycke därtill givits av den med vilken äktenskapet skall ingås, har redaktionellt jämkats. Andra stycket stadgar för närvarande, att den som utfärdat äktenskapsbetyg skall ombesörja att kungörelse därom uppläses i kyrkan nästa söndag, varvid angives bägge de trolovades yrke och hemvist ävensom var hinder mot äktenskapet må anmälas. I förslaget har andra stycket erhållit ny lydelse i överensstämmelse med de ändringar som i 3 och 6 §§ föreslagits rörande lysning. Med hänsyn till religionsfrihetsprincipen bör även kungörande av äktenskapsbetyg på begäran kunna ske på annat sätt än genom uppläsning i kyrkan. Förslaget upptager därför som ny första punkt i andra stycket, att den som utfärdat äktenskapsbetyg skall ombesörja att kungörelse därom uppläses i kyrkan nästa söndag, om ej Konungen bestämt annan ordning. Kyrkohandbokens föreskrifter bör anpassas härefter. Med endast redaktionell jämkning upptages i en andra punkt den nu gällande föreskriften, att vid kungörandet skall angivas bägge de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist samt varest hinder mot äktenskapet må anmälas. Under 6 § har föreslagits, att lysning må underlåtas om kungörandet med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men för honom. Av samma skäl bör kungörandet av äktenskapsbetyg k u n n a underlåtas. Stadgande härom upptages som ny tredje punkt. Frågan huruvida kungörandet skulle vara till men för trolovad skall bedömas med hänsyn till både den trolovade för vilken äktenskapsbetyget utfärdats och den andra trolovade. Enligt det nuvarande tredje stycket av 7 § må, sedan kungörelse skett, nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas förrän fyra månader förflutit från kungörandet eller, om lysning tillkommit, från sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade avlidit. Den föreslagna ändringen av andra stycket föranleder jämkning av tredje stycket. Man synes härvid utan olägenhet kunna vidtaga den förenklingen, att tiden fyra månader räknas från ak-

94 tenskapsbetygets utfärdande, därest lysning ej tillkommit. Härav kan följa en förkortning av tiden med högst sex dagar. Även den föreslagna förenklingen av lysningsförfarandet påkallar jämkad lydelse. Tredje stycket innehåller följaktligen i förslaget, att nytt äktenskapsbetyg ej må utfärdas förrän fyra månader förflutit, med mindre den andra trolovade avlidit, samt att tiden räknas från lysningsdagen, om lysning tillkommit. Den föreslagna lydelsen medför behov av ändring i 70 § kyrkobokföringskungörelsen. 8 §. Paragrafen innehåller att närmare bestämmelser angående intyg och försäkran varom sägs i detta kapitel meddelas av Konungen och har endast redaktionellt jämkats. Kommittén vill erinra om att de föreslagna ändringarna i 2 § föranleder behov av nya bestämmelser om försäkran angående frihet från äktenskapshinder. I fråga om intyg angående frihet från äktenskapshinder på grund av mentala sjukdoms- och abnormtillstånd hänvisas till den särskilda kommitténs förslag 1 och däröver avgivna yttranden samt vad familjerättskommittén anfört under 2 kap. 5 §. Jämväl familjerättskommitténs förslag angående epilepsi och könssjukdom påkallar översyn av bestämmelserna om läkarintyg i kungörelsen den 3 december 1915 (nr 486).

4 KAP. Om vigsel Beträffande detta kapitel innebär kommitténs förslag sakliga ändringar 7 och 9 §§. I övrigt har endast vissa redaktionella jämkningar vidtaav 5 gits. 1—4 §§. I den allmänna debatten har på senare tid diskuterats införande av obligatoriskt civiläktenskap. Senast vid 1963 års riksdag väcktes motioner i ämnet, närmast med syfte att befria prästerna från de samvetsbetänkligheter som i vissa fall uppstår till följd av deras vigselskyldighet. 1 Enligt gällande lydelse av 4 kap. 1 § GB ingås äktenskap med kyrklig eller borgerlig vigsel. Stadgandet innebär valfrihet mellan den kyrkliga och den borgerliga formen för äktenskaps ingående. Rätten att erhålla kyrklig vigsel, inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund, regleras i 2 §. Om borgerlig vigsel stadgas i 4 §. I de övriga nordiska länderna gäller motsvarande ordning. Obligatoriskt civiläktenskap är däremot föreskrivet i flertalet länder på kontinenten. Kyrklig vigsel blev hos oss obligatorisk genom 1734 års lag. Under senare iSOU 1960:21 s. 97 f. i Motionerna I : 161 och I I : 191.

95 hälften av 1800-talet tillkom genom flera särskilda författningar borgerlig vigsel. Civiläktenskapet fick därvid huvudsakligen karaktären av s. k. nödciviläktenskap; endast i särskilda undantagsfall fanns valfrihet. Först genom en lag år 1908 om äktenskaps ingående kom den borgerliga formen att stå öppen för alla. Under förarbetena till 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning berörde lagberedningen frågan om möjligheten att alltid kräva borgerlig vigsel men anförde, att krav på borgerlig vigsel kunde för mången bli ett kännbart tvång. Statistiken visade oförtydbart, att det övervägande flertalet föredrog den kyrkliga vigseln. Om den borgerliga formen blev obligatorisk, skulle säkerligen ett stort antal kontrahenter önska erhålla kyrklig välsignelse av sitt äktenskap. Det skulle bli förenat med både omgång och kostnader att anlita både prästen och den borgerliga myndigheten Vidare framhöll beredningen bl. a., att det hos oss ej fanns någon motsvarighet till de stridigheter mellan olika kyrkosamfund eller mellan stat och kyrka som i främmande länder kunnat åberopas till stöd för systemet med obligatoriskt civiläktenskap. Frågan om obligatoriskt civiläktenskap har därefter behandlats bl a i samband med tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag. Dissenterlagskommitten* var för sin del övertygad om att det ej fanns anledning att införa borgerlig vigsel som enda legala form för äktenskaps ingående. De borgerhga Vigslarna utgjorde endast resp. 6,5, 7,3 och 5,8 procent av samtliga vigslar aren 1925, 1935 och 1945, och det skulle vara ett alltför radikalt ingrepp att genom införande av obligatoriskt civiläktenskap fråntaga den kyrkliga vigseln dess rättsverkningar. Enligt kommitténs uppfattning var dessutom det religiösa momentet ägnat att bidraga till att stärka den äktenskapliga gemenskapen. Föredragande departementschefen fann i proposition till 1951 års riksdag^ under åberopande av statistiken och avgivna yttranden, att frågan om obligatoriskt civiläktenskap i huvudsak hade blott teoretiskt intresse. Frågan om införande av obligatoriskt civiläktenskap drogs upp i två motioner, men särskilda utskottet* avvisade motionerna. Enligt utskottet var det uppenbart att, så länge kyrklig vigsel begagnades i så stor omfattning som statistiken gav vid handen, vårt system var mera praktiskt än obligatoriskt civiläktenskap. Det tillgodosåg också den enskildes valfrihet och anknöt till folkets sed. Utskottet framhöll emellertid, att den borgerliga vigseln borde ske på ett sätt som motsvarade vigselns betydelse för kontrahenterna och att antalet borgerliga vigselförrättare borde ökas. Vid ärendets behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut. I yttrande över motioner vid 1959 års riksdag rörande prästs vigselskvldighet berörde första lagutskottet även frågan om införande av obligatoriskt civiläktenskap.* Utskottet ansåg underlag ännu ej föreligga för en så genomgripande reform och anförde, att krav därpå ej heller på senare tid rests trän deras sida som begärde uppmjukning av vigselplikten. 2

SOU 1949:20 s. 131. Prop, nr 100 s. 91. " U t l å t , n r 1/1951. 5 L i U 16/1959. 3

96 Vid 1963 års riksdag yttrade första lagutskottet» i anledning av de inledningsvis nämnda motionerna, att det ringa antalet fall av borgerlig vigsel i vårt land ej kunde tolkas som ett direkt uttryck för allmänhetens principiella inställning till vigselformerna. Det kunde antagas, att den kyrkliga formen i många fall valdes av yttre, praktiska skäl; i varje församling fanns i regel tillgång till kyrklig vigselförrättare, medan borgerliga fanns på ett betydligt mindre antal platser. Vidare kunde det antagas, att den kyrkliga formen var mera attraktiv, eftersom vigselceremonin vanligen fick en värdigare inramning. Mången gång valdes nog också den kyrkliga formen av ren traditionsbundenhet och utan närmare överväganden. Uppenbarligen hade emellertid den kyrkliga vigseln alltjämt en stark förankring. Detta och den omständigheten att gällande ordning gav valfrihet visade, att frågan om övergång till obligatoriskt civiläktenskap ej utgjorde ett problem som var i behov av en snar lösning. Utskottet erinrade vidare om att 1958 års utredning om förhållandet mellan kyrkan och staten sagt sig komma att taga upp ett flertal spörsmål rörande kyrkans civila förvaltningsuppgifter, såsom vigsel, lysning och folkbokföring, och i samband därmed även frågan om obligatoriskt civiläktenskap. Motionerna avstyrktes därför. Utskottet framhöll därvid vikten av att de båda vigselformerna fick faktisk likställighet genom ökat antal borgerliga vigselförrättare och värdiga lokaler för borgerlig vigsel. Riksdagen godkände utskottets utlåtande. Familjerättskommittén vill komplettera det anförda med statistiska uppgifter från senare tid. Antalet borgerliga vigslar har på senare år uppgått till endast omkring 6 % av antalet ingångna äktenskap, nämligen år 1955 6,38 %, 1956 6,33 %, 1957 6,08 %, 1958 6,20 %, 1959 6,07 % och 1960 5,89 %. En ordning med obligatoriskt civiläktenskap skulle otvivelaktigt innebära ökad omgång och besvär för det stora flertalet. Att införa obligatoriskt civiläktenskap endast för att nå en lösning av frågan om prästs vigselskyldighet kan ej komma i fråga. Men ej heller i övrigt föreligger enligt kommitténs mening tillräckliga skäl för reformen. I enlighet med det anförda är 1—4 §§ oförändrade i kommitténs förslag, frånsett redaktionella jämkningar i 3 och 4 §§. Vad 3 § innehåller om vigsel inom svenska kyrkan är till sitt sakliga innehåll att hänföra till kyrkolag. 7 Då den föreslagna ändringen av paragrafen är rent redaktionell, lärer för dess genomförande ej erfordras samtycke av allmänt kyrkomöte. Intet av de övriga nordiska förslagen upptager obligatoriskt civiläktenskap. 5 §• Enligt gällande lydelse av denna paragraf, jämförd med lagen den 17 juni 1932 om överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr, gäller om behörighet att förrätta borgerlig e U l l 45/1963. , , , ^TT. i n ^ 7 Se ingressen till 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning (nr 42b) ; NJA II 1916 s 5. Jfr SOU 1955:47, Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. n.., s. 135 ff.

97 vigsel följande. I stad är lagfaren ledamot av magistraten eller, om sådan ej finns, kommunalborgmästaren borgerlig vigselförrättare. På landet förrättas borgerlig vigsel av landsfiskalen eller, om Kungl. Maj :t medgiver det för visst område, den som av länsstyrelsen särskilt förordnas till vigselförrättare. Borgerlig vigselförrättares skyldighet att viga är ej beroende av att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde. Är landsfiskal bosatt i stad, äger han förrätta vigsel även inom staden men är ej skyldig att viga där utan att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans distrikt. Enligt prop, nr 163 till 1964 års riksdag skall magistraterna avskaffas. Likaså skall kommunalborgmästarinstitutionen avvecklas. Härav följer, att de uppgifter som för närvarande åvilar magistraten eller ledamot därav och kommunalborgmästaren måste utskiftas på andra statliga och kommunala myndigheter och organ. Detsamma gäller landsfiskalerna. I anslutning till statsmakternas beslut år 1962 om statens övertagande av huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet från och med den 1 januari 1965 har 1964 års riksdag antagit förslag till ny organisation, enligt vilken landsfiskalerna skall ersättas med andra befattningshavare för olika verksamhetsgrenar. I nyssnämnda proposition, vilken innehåller erforderliga förslag till lagändringar med anledning av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas avveckling, föreslås, att lagfaren domare i allmän underrätt samt den som länsstyrelsen för visst område särskilt förordnar till vigselförrättare skall vara vigselförrättare. Behövliga tillämpningsföreskrifter skall meddelas av Kungl. Maj :t. Kommitténs förslag överensstämmer med propositionen.

6 §• Enligt första stycket av denna paragraf i gällande lydelse må vigsel ej ske utan att lysning är fullbordad, såvida ej sådant fall är för handen varom sägs i 3 kap. 6 §, d. v. s. fall då äktenskap får ingås utan föregående lysning. Vigsel skall ändå vägras, om hinder mot äktenskapet är känt för vigselförrättaren. Utan lysningsbevis får ej annan viga än präst som för kyrkoböckerna där lysning skett. Stadgandet innebär, att vigsel kan ske så snart lysning är fullbordad, d. v. s. redan på tredje lysningsdagen. Med den av kommittén föreslagna förenklingen av lysningsförfarandet följer behov av ändring av förevarande regel på samma sätt som i fråga om 3 kap. 5 §. Även förslaget till ändring i 1931 års nordiska äktenskapskonvention föranleder jämkad lydelse. Den föreslagna ändrade lydelsen av artikel 2 i konventionen innebär nämligen, att såväl lysning i annan fördragsslutande stat som befrielse från lysning som beviljats av myndighet i sådan stat skall gälla här i riket och vidare att särskild hindersprövning som i fördragsslutande stat ägt rum utan of4—630756

98 fentliggörande (den föreslagna danska och isländska ordningen) skall äga giltighet här på samma sätt som lysning. Med ändring av första punkten i enlighet med det sagda och vissa redaktionella jämkningar i övrigt innehåller första stycket i förslaget, att vigsel ej må äga r u m förrän en vecka förflutit från det lysning skett, när sådan erfordras. Vidare sägs, att utan lysningshevis ej annan må viga än präst som för kyrkoböckerna där lysningen skett och att, även om lysningsbevis utfärdats, vigsel skall vägras, därest hinder mot äktenskapet är känt för vigselförrättaren. Av stadgandet följer, att väntetiden av en vecka ej behöver iakttagas när vigsel kan ske utan lysning, alltså även i fall som avses i det nya andra stycket av 3 kap. 6 § i förslaget. I andra stycket stadgas nu, att om lysning blivit fullbordad vigsel likväl ej må ske om sådan ej är förrättad inom fyra månader därefter eller inom ett år, om de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen. Även här föranleder det förenklade lysningsförfarandet en j ä m k a d lydelse. Vidare har uttrycket »den nomadiserande lappbefolkningen» på önske^ mål av styrelsen för Svenska samernas riksförbund, som ansett att undantagsregeln fortfarande har berättigande, ersatts med »den renskötande samebefolkningen». 1 Det må påpekas, att giltighetstiden skall r ä k n a s från lysningsdagen, ej från den dag då vigsel tidigast kunnat äga rum. I de övriga nordiska förslagen föreslås sådana ändringar att giltighetstiden för lysning resp. verkställd hindersprövning blir densamma som enligt det svenska förslaget. 7 §• Nu förevarande paragraf innehåller bestämmelser om vigsel utan föregående lysning. Skall vigseln förrättas av annan än präst som för kyrkoböckerna i svensk församling där trolovad är kyrkobokförd, åligger det den trolovade att förete äktenskapsbetyg. I övrigt äger vad som är stadgat i 3 kap. 2 och 3 §§ om lysning motsvarande tillämpning i fråga om villkoren för vigsel. Dessa bestämmelser i första stycket av paragrafen h a r upptagits i förslaget med endast redaktionella jämkningar. I andra stycket stadgas, att om någon av de trolovade är kyrkobokförd i svensk församling, vars böcker förs av vigselförrättaren, denne skall sedan vigsel skett ombesörja att kungörelse om vigseln uppläses nästa söndag i kyrkan med angivande av bägges fullständiga namn jämte yrke och hemvist. Härigenom är sörjt för att, när vigsel sker utan lysning, offentliggörande sker antingen av äktenskapsbetyg eller av själva vigseln eller också, i vissa fall, av både äktenskapsbetyg (för den ena trolovade) och vigsel. I det föregående har kommittén föreslagit ändrade bestämmelser för kungörande av lysning och äktenskapsbetyg, se 3 kap. 3, 6 och 7 §§. Förslaget innebär, att kungörandet skall ske genom uppläsning i kyrkan, om ej Konungen bestämt annan ordning, och att kungörande kan underlåtas om i Ang. begreppet »renskötande» jfr 1 § lagen den 18 j u l i 1928 ( n r 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

99 det med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men tor honom. Motsvarande ändringar har gjorts i fråga om kungörande av vigsel enligt förevarande paragraf. 8 §• Denna paragraf, vilken så när som på vissa obetydliga redaktionella jämkningar överensstämmer med gällande rätt, innehåller föreskrifter om förrättande av vigsel, både kyrklig och borgerlig. Andra stycket föreskriver, att de trolovade vid vigseln skall vara samtidigt tillstädes inför vigselforrattaren och på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar. Liksom i fråga om 1, 2 och 3 §§ i kapitlet är vad 8 § innehåller om vigsel inom svenska kyrkan av kyrkolags natur. Som emellertid de föreslagna jämkningarna är rent redaktionella lärer de ej kräva samtycke av allmänt kyrkomöte. 9 §. I förevarande paragraf stadgas för närvarande, att vigsel är utan verkan, om den ej förrättats av någon som äger behörighet att viga eller om därvid ej tillgått så som i 8 § andra stycket är föreskrivet. Däremot skall enligt paragrafen vigsel ej anses ogill på den grund att eljest icke förfarits så som sägs i 8 § eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej föregått. Oeftergivliga förutsättningar för vigsels giltighet är sålunda dels att vigseln förrättats av någon som överhuvud äger behörighet att viga och dels att de trolovade varit samtidigt personligen tillstädes inför vigselförrättaren och på hans fråga avgivit sitt ja och samtycke till äktenskapet utan villkor och förbehåll samt därpå av honom förklarats för äkta makar. Har någon nu nämnd förutsättning åsidosatts, uppkommer ej något äktenskap. Detta förhållande kan åberopas såväl av parterna som av tredje man, även om ogiltigheten icke blivit fastslagen genom dom. 1 Verkan av formfelet blir sålunda synnerligen allvarlig. Motsvarande formkrav gäller i de övriga nordiska länderna. Enligt gällande norsk rätt kan Konungen i särskilda fall godkänna en vigsel "som giltig, även om den förrättats av någon som saknade vigselbehörighet. Godkännande kan ges också efter det att någon av parterna eller båda har avlidit. Konungen kan fastställa närmare föreskrifter om villkoren för godkännande (NEskL § 28). Bestämmelsen tillkom år 1937 med anledning bl. a. av svårigheter som föranletts av begränsningar i de norska prästernas vigselbehörighet. Den norska äktenskapskommittén föreslår, att möjligheten till efterföljande godkännande utsträcks att avse även vigsel vid vilken minimikraven i fråga om formen ej iakttagits. Även i Sverige kan uppkomma behov av att kunna i efterhand bekräfta en bristfällig vissel. Ehuru minimikraven i fråga om vigselns form är mycket i GBmotiv I s. 303 f (NJA II 1916 s. 158 f), Westring s. 79 f.

100 elementära, saknas ej exempel på att något av dem blivit eftersatt på grund av förbiseende från vigselförrättarens sida. Tvekan kan också i vissa fall tänkas uppstå, huruvida borgerlig vigselförrättare överhuvud varit behörig att viga. Har parterna varit i god tro och förlitat sig på att vigseln var giltig, ter det sig hårt, om äktenskapet skall anses som en nullitet på grund av ett formfel som kanske upptäcks långt efteråt. Visserligen kan parterna i regel låta viga sig på nytt. Denna möjlighet står dock ej öppen, när någondera avlidit, och kan i andra fall vara förenad med avsevärda svårigheter. Enligt kommitténs mening behöver det ej föranleda några olägenheter, om möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att, när omständigheterna föranleder därtill, i efterhand godkänna en eljest ogiltig vigsel, med verkan att äktenskapet skall anses ha bestått alltsedan vigseln. Några närmare riktlinjer för utövandet av dispensbefogenheten lärer ej behöva uppdragas. Fråga om tillämpning av bestämmelsen torde i allt fall uppkomma endast i sällsynta undantagsfall. Det bör självfallet ej ifrågakomma att mot någonderas bestridande eller efter enderas död godkänna en vigsel som är behäftad med formellt fel, därest tvekan kan råda om de trolovade velat ingå äktenskapet, t. ex. om ej båda varit personligen tillstädes eller om endera kan befaras ha befunnit sig i sådant sinnestillstånd att han ej till fullo insett betydelsen av sitt handlande. Undantagsregeln avser väsentligen sådana fall då något fel i förrättningen uppkommit av rent förbiseende, t. ex. om vigselförrättaren vid samtidig vigsel av flera brudpar glömt att avkräva någon av de trolovade hans uttryckliga ja och samtycke eller att förklara något av paren för äkta makar. I enlighet med det anförda upptager förslaget ett nytt andra stycke, enligt vilket Konungen äger, om synnerliga skäl föreligger, förklara att vigsel, som enligt första stycket är ogill, det oaktat skall bestå. Ansökan om sådan förklaring må göras av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till honom. Liknande tilläggsbestämmelser upptages, förutom i det norska förslaget, även i de danska, finska och isländska förslagen.

5 KAP. Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden Med 5 kap. inleds bestämmelserna om makars rättsförhållanden. Som tidigare anförts har denna del av äktenskapsrätten ännu ej upptagits till närmare behandling i Finland och något finskt förslag föreligger därför ej. Om den följande framställningen må vidare nämnas, att den isländska lagen om äktenskapets rättsverkningar i allt väsentligt anknyter nära till den danska lagen och därför som regel ej redovisas särskilt i sina detaljer.

101 Familjerättskommittén föreslår i 5 kap. GB vissa ändringar i bestämmelserna om underhållsskyldighetens fullgörande, när makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan orsak än söndring (5 och 6 §§). Även 8 § har i förslaget undergått saklig ändring. Vidare föreslås utvidgning av makarnas inbördes upplysningsplikt (11 §) och en mindre ändring i fråga om makes behörighet att vid andra makens bortovaro eller sjukdom representera denne (14 §). Av betydelse för de frågor som behandlas i 5 kap. är även den nya bestämmelse som kommittén föreslår i 15 kap. 21 § om rätt för make att i hithörande frågor väcka talan genom ansökan i stället för stämning. 1—4 §§. Dessa paragrafer i förslaget har endast redaktionellt jämkats. Enligt 2 §, som upptager allmänna bestämmelser om makars skyldighet att bidraga till familjens underhåll, räknas därtill bl. a. vad som erfordras för barnens uppfostran. Det har anmärkts, att uttryckssättet avviker från 7 kap. 1 § FB, där föräldrarnas underhållsskyldighet mot barnen sägs avse kostnaden för deras »uppehälle och utbildning». Någon skillnad är icke åsyftad. Kommittén har ej funnit anmärkningen påkalla någon ändring av lydelsen. En annan fråga som tilldragit sig intresse är, vilkendera maken som blir ägare till besparingar av medel som ena maken enligt 3 § till fullgörande av sin underhållsplikt överlämnat till den andra. I praktiken är det så gott som alltid fråga om medel som mannen överlämnat till hustrun. Svaret på frågan kan i princip synas klart. Enligt 4 § skall vad ena maken med tilllämpning av 2 och 3 §§ överlämnat till den andra för tillgodoseende av hans särskilda behov vara dennes egendom. 1 Medel som överlämnats för den gemensamma hushållningen liksom därmed inköpta föremål och därå gjorda besparingar har däremot ansetts skola förbli den makes egendom som tillskjutit medlen. Lagberedningen uttalade sålunda, att den make som mottagit medlen väl hade frihet att använda dem för familjens behov, men intill dess de konsumerats borde de anses tillhöra den andra. Om för dem inköptes föremål som ej omedelbart konsumerades, borde den senare anses som ägare till dessa föremål. Medlen eller de inköpta föremålen fick sålunda tagas i mät för den makes gäld som tillskjutit medlen. Om hustrun erhållit hushållspengar av mannen för en viss period och sparade något därav, kunde hon ej heller anses berättigad att lägga undan det sparade för egen räkning. 2 I Danmark har inom doktrinen hävdats, att medel som mannen överlämnat till hustrun för hushållet och barnens behov är underkastade hennes »raadighet» med uteslutande av mannen och dennes borgenärer samt tillhör henne. DAe II § 4 borde sålunda tillämpas analogt och icke motsättnings1 Motsvarande bestämmelse finns i dansk och norsk rätt (DAe II § 4, NEfL § 2 andra st.) och även den finska lagen har en liknande regel (65 § FÄL). 2 GBmotiv II s. 194 f (NJA II 1921 s. 28).

102 vis.3 Denna ståndpunkt synes i princip icke ha vunnit anslutning, men från annat håll har uttalats, att åtminstone mindre besparingar bör anses härröra från medel avsedda för hustruns särskilda behov och av den anledningen tillhöra henne. 4 I Norge har uttalats sympatier såväl för att besparingar på hushållspengarna borde anses utgöra hustruns förvärv under äktenskapet 5 som för att de borde tillhöra makarna med samäganderätt, 0 men frågans lösning enligt gällande rätt synes vara tveksam. I isländsk praxis har enligt upplysning under de nordiska överläggningarna mindre besparingar ansetts vara hustruns egendom. Enligt familjerättskommitténs mening kan det visserligen icke komma i fråga att ålägga hustrun redovisningsskyldighet i egentlig bemärkelse för hushållspengar som hon mottagit från mannen. Hustrun kan å andra sidan ej anses berättigad att för egen räkning tillgodogöra sig besparingar därå. Detta innebär t. ex., att om hustrun gör sådana besparingar mannen ovetande och insätter medlen på egen bankbok, de alltjämt tillhör mannen och kan tagas i anspråk av mannens borgenärer vid utmätning eller konkurs. Om åter hustrun gör besparingar på hushållspengarna med mannens vetskap och mannen låter henne behålla dem, bör besparingarna, makarna emellan, anses tillkomma hustrun i den mån en sådan överföring av besparingar från ena maken till den andra äger giltighet enligt 8 kap. 3 § första punkten. Av detta lagrum följer, att en överföring av medel från mannen till hustrun på sätt nu sagts är giltig makarna emellan utan att äktenskapsförordsformen iakttagits, om det överförda beloppet ej överstiger hälften av vad mannen sparat under kalenderåret och ej heller överstiger 5 000 kronor. För att överföringen skall bli gällande även mot borgenärerna krävs enligt andra punkten i nyssnämnda paragraf, att skriftlig med vittnen styrkt handling upprättas med angivande av besparingens storlek, d, v. s. storleken av mannens besparing under året, samt att mannen hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Gåva av mannen till hustrun av mindre penningbelopp kan också bli gällande utan äktenskapsförord enligt regeln i 8 kap. 2 § första stycket andra punkten om sedvanliga skänker. 7 Kommittén har ej ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå någon ändring i vad som nu får anses gälla i förevarande hänseende. Ej heller i de motsvarande danska och norska reglerna föreslås någon sådan ändring.

I 5 och 6 §§ regleras de åtgärder som står make till buds, om andra maken försummar sin underhållsskyldighet mot familjen eller om han själv fått bidraga med mera än som enligt 2 § ankommer på honom. Bestäms Borum s. 170 f. 4 Andersen II s. 78, 135. Jfr Trolle i UfR 1956 B s. 249. 3 Arnholm s. 200. Arnholm konstaterar likväl, att någon bestämmelse som ger direkt stöd h ä r f ö r icke finns. o Se Stöylen, Separasjon og skilsmisse etter norsk rett, 2 nppl. 1948, s. 43 f och dar anfört rättsfall från underdomstolarna. Jfr rättsfallet i Norsk Retstidende 1935 s. 478. * Se GB motiv II s. 301 (NJA II 1921 s. 116).

103 melserna utgår från det normala förhållandet, att makarna lever tillsammans, men hit hör även den situationen att makarna av annan anledning än söndring bor på skilda håll. De fall däremot då makarna utan domstols beslut lever åtskilda på grund av söndring behandlas i 7 §, och skyldigheten att utge underhållsbidrag efter hem- eller äktenskapsskillnad regleras i 11 kap. 25 och 26 §§. Dessa bestämmelser avser, i motsats till 5 kap. 5 och 6 §§, endast underhållsskyldigheten mot make. Om underhållsbidrag till barn i motsvarande fall meddelas bestämmelser i FB. 1 gällande lag är 5 och 6 §§ så disponerade, att 5 § behandlar rätten till löpande underhållsbidrag för framtiden, medan 6 § reglerar makes regressrätt när han bidragit med mera än som ankommit på honom. I samband med sakliga jämkningar som angives här nedan har 5 och 6 §§ i förslaget omredigerats så, att de huvudsakliga materiella bestämmelserna om underhållsbidrag och makes regressrätt sammanförts till 5 §, medan 6 § upptager övriga, mera speciella stadganden. I förslaget har bestämmelser om underhållsbidrag för förfluten tid upptagits som första stycke i 5 § och om underhållsbidrag för framtiden som andra stycke i samma paragraf. Första stycket

I fråga om förfluten tid gäller enligt första stycket i nuvarande 6 §, att om ena maken under ett kalenderår för familjens tillbörliga underhåll haft utgifter som uppenbarligen överstiger vad enligt 2 § ålegat honom att tillskjuta för underhållet, han äger utfå ersättning av andra maken för vad av sagda utgifter må anses belöpa på denne, därest ej annat avtalats eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara avsett. Talan om sådan ersättning må enligt andra stycket i 6 § ej väckas sedan ett år förflutit efter kalenderårets utgång. 1 Enligt såväl dansk som norsk rätt kan make förpliktas utge underhållsbidrag för förfluten tid, under vilken makarna sammanlevt. Enligt dansk lag kan sålunda bidrag åläggas för ett år tillbaka och, om särskilda skäl är därtill, för tid som ligger mer än ett år tillbaka från det att anspråk därom framställts (DAe II § 8 tredje st., jfrt med § 5). Enligt norsk rätt kan underhållsbidrag åläggas för tid som ligger intill tre år före kravets framställande (NEfL § 3 och NEskL § 56 femte st.). Att märka är dock, att de danska och norska äktenskapslagarna saknar särskild motsvarighet till den svenska bestämmelsen om makes regressrätt. Sådan regressrätt torde enligt norsk rätt ändå kunna äga rum med tillämpning av den allmänna bestämmelsen om underhållsbidrag för förfluten tid. 2 Huruvida motsvarande gäller för dansk rätt, synes tveksamt. Den finska lagens bestämmelser i ämnet överensstämmer i huvudsak med de svenska (49 och 50 §§ FÄL). Kommitténs förslag upptager i 5 § första stycket motsvarighet till bestämmelsen i 6 § första stycket om makes regressrätt mot andra maken, därest den förra under ett kalenderår för familjens tillbörliga underhåll haft 1 Bidragsskyldighet för förfluten tid anses icke k u n n a åläggas enligt n u v a r a n d e 5 §, se Westring s. 91, Beckman s. 62. 2 0 s t r e m , Ektefellers formuesforhold, Oslo 1932, s. 52, 63 ff.

104 utgifter som uppenbart överstiger vad som enligt 2 § ålegat honom att tillskjuta. En komplettering av bestämmelsen har emellertid ansetts önskvärd. Det har sålunda framstått som en brist, att underhållsbidrag för förfluten tid, under vilken makarna sammanlevt, icke kan utdömas i en del andra fall. Detta gäller t. ex. när mannen på grund av sitt arbete vistas på annan ort, såsom väg- eller byggnadsarbetare, sjöman e. 1. Då förflyter ofta åtskillig tid i väntan på bidrag, och därefter förorsakas också tidsutdräkt av det i 15 kap. 23 § uppställda kravet på medling eller försök därtill innan talan om underhållsbidrag upptages till prövning. Andra maken kan, när sedermera underhållsbidrag utdöms, ej få rättelse för tid som redan gått. Andra fall av helt annan typ, då underhåll ofta uteblir, gäller tiden närmast innan hemskillnad eller direkt äktenskapsskillnad blir aktuell, då den uppkomna söndringen kan grunda ovilja att bidraga till familjens underhåll. Vidare inträffar det, att make genom att inskränka underhållet försöker pressa den andra maken till större medgörlighet i stridiga frågor. Den senare undviker ofta rättegång i hopp om försoning eller uppgörelse om skilsmässovillkoren. 3 Enligt kommitténs mening är det befogat, att underhållsbidrag kan utdömas för förfluten tid, även om förhållandena icke är sådana att den nuvarande bestämmelsen om makes regressrätt är tillämplig. Rättelse bör sålunda kunna ske, när familjen fått lida brist på grund av makes försummelse att fullgöra sin underhållsplikt eller i allt fall tvingats att leva på en oskäligt låg standard. Införande av vidgad rätt till underhåll för förfluten tid bör också i sin mån kunna motverka försöken att pressa andra maken till eftergifter inför äktenskapets upplösning. I samma riktning verkar kommitténs förslag om behandlingen av oguldna bidrag vid bodelning (13 kap. 12 §). Kommitténs förslag upptager därför i 5 § första stycket, att underhåll för förfluten tid skall kunna utdömas jämväl när ena maken i väsentlig mån åsidosatt sin underhållsplikt mot familjen, oavsett om den andra maken till följd därav haft ökade utgifter som föranleder regressrätt. För närvarande stadgas i 6 § första stycket, att regressrätt ej skall äga r u m om annat avtalats eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara avsett. I kommitténs förslag angives i stället, att makes krav enligt de nya bestämmelserna skall bedömas efter vad som må anses skäligt med hänsyn till omständigheterna. Nyssnämnda särskilda villkor för regressrätt skall sålunda utgå. Det torde ligga i sakens natur, att man vid bedömningen skall beakta vad som är avtalat eller förutsatt mellan makarna. Beträffande tillämpningen i övrigt framgår av de föreslagna bestämmelserna, att bedömningen förutsätts ske i ganska grova drag. Endast mera betydande försummelser får ge anledning till krav, och beloppet måste bestämmas relativt summariskt. Om socialhjälp utgått till familjen på grund av att make försummat sin underhållsskyldighet, får beaktas, huruvida den underhållsskyldige är pliktig att till det allmänna utge ersättning enligt 35 och 36 §§ i 1956 års lag om socialhjälp. Vid bestämmande av det underhållsbidrag som 3 SB I s. 10 f.

105 för viss tid skall utgå till make skall i sådant fall avdrag göras för vad familjen erhållit i socialhjälp för samma tid. 4 Det har ansetts ovisst, huruvida införsel enligt 1917 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta kan äga rum för ersättning som tillerkänts make enligt 5 kap. 6 § i dess nuvarande lydelse, eftersom sådan ersättning endast avser förfluten tid. 5 Möjligheten att erhålla införsel för underhållsbidrag för förfluten tid har emellertid utvidgats genom år 1963 vidtagna ändringar i införsellagen. Enligt den nya lydelsen av 8 § införsellagen är det sålunda möjligt att erhålla införsel, oavsett om underhållsskyldigheten upphört. Enligt 6 § införsellagen i den lydelse paragrafen fick genom nyssnämnda ändringar år 1963 gäller i stället den begränsningen att införsel ej får äga rum för bidrag som förfallit till betalning tidigare än två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske. I fråga om belopp enligt 5 kap. 5 § första stycket GB i kommitténs förslag torde som förfallotid få anses utgången av det kalenderår då utgifterna gjordes eller försummelsen ägde rum. 6 Beträffande utmätning för underhållsbidrag som grundas på avtal se 54 a § UL.

Andra stycket

Medan i gällande lag 6 § ger make regressrätt med anledning av redan gjorda utgifter kan make, som gör sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt, enligt 5 § för framtiden åläggas att utge bidrag till familjens underhåll. Kravet att försummelsen skall vara uppenbar utvecklades av lagberedningen sålunda, att det icke var tillfyllest att de underhållsprestationer som ålegat ena maken icke blivit till alla delar noggrant fullgjorda. Det förutsattes, att vid betraktande av förhållandet i dess helhet den underhållspliktige befanns ha eftersatt sin plikt i mera väsentlig mån. Erfarenheten torde ha visat, att bestämmelsen fått en alltför restriktiv utformning. 7 Beträffande värdet av en mera liberal bestämmelse ligger det i sakens natur, att den mera sällan kommer att användas för talan vid domstol, så länge söndring ej uppstått i äktenskapet. Även den make som har skäl till talan lärer oftast avstå därifrån av fruktan för att åtgärden skall leda till äktenskapets upplösning. En ändrad lydelse av lagrummet kan emellertid inverka på uppgörelser under hand och ge bättre stöd för en rimlig reglering i sådan ordning. Kommittén förordar därför, att stadgandet jämkas så att bestämningen »uppenbar» i fråga om kravet på försummelse av underhållsplikten får utgå, och andra stycket i 5 § har i förslaget utformats i enlighet härmed. Bestämmelsen har i övrigt — med hänsyn till innehållet i det föreslagna första stycket — uttryckligen begränsats till att gälla allenast bidrag för framtiden. 4 Jfr Walin i SvJT 1942 s. 506. 5 Jfr Eilard, Exekution i lön, 1954, s. 27 och 43. ; e Jfr NJA 1958 s. 86 och lagberedningens förslag Utsökningsratt I (SOU 1961: bä) s. löb. t Jfr SB I s. 8 ff. t -j-—630756

106 Vad angår möjligheten att erhålla verkställighet med stöd av avtal om underhåll i hithörande fall må erinras, att här liksom i fall enligt första stycket införsel men ej utmätning kan erhållas på grund av avtal makarna emellan även när de lever samman eller de lever åtskilda av annan anledning än söndring eller hemskillnad. Det må framhållas, att det ej — såsom någon gång uttalats — för beviljande av införsel torde k u n n a uppställas krav på att i avtalet är angivet att försummelse förekommit. För att trygga familjens underhåll i fall av försummelse från ena makens sida har önskemål framställts om rätt för gift kvinna att hos arbetsgivaren utkvittera mannens lön, när behov därav föreligger. Familjerättskommittén har ej ansett sig böra föreslå en så vittgående rätt för ena maken mot den andra. Det synes vara tillfyllest att lita till de medel, främst införsel, som gällande lag erbjuder. Genom den föreslagna lydelsen av 5 § andra stycket vidgas som nämnt möjligheten att få bidragsplikt fastställd genom dom. 6 §. Enligt andra stycket i nuvarande 6 § gäller med avseende på makes rätt till ersättning av andra maken för utgifter, som uppenbarligen överstiger den förras andel i familjens underhåll under visst kalenderår, att talan om ersättning ej må väckas sedan ett år förflutit efter kalenderårets utgång. Det har anmärkts, att den ettåriga preskriptionstiden är för kort. 1 Därvid har särskilt gjorts gällande, att tidsbegränsningen kan leda till obilligt resultat vid skilsmässa i fall då giftorätt ej gäller. Har make i sådant fall ej utkrävt sin rätt, får han ej någon andel i de besparingar som andra maken av den anledningen kan ha gjort. Preskriptionsregeln har tillkommit med hänsyn till de utredningssvårigheter som skulle uppstå, om ersättningsanspråk fick göras gällande utan tidsbegränsning. 2 Enligt familjerättskommitténs mening kan preskriptionstiden utan nämnvärda olägenheter i detta hänseende utsträckas för att regeln i 5 § första stycket i förslaget skall få större praktisk betydelse. Kommittén föreslår en preskriptionstid av två år från utgången av det kalenderår då utgifterna gjordes eller försummelsen ägde rum. Enligt kommitténs förslag skall preskriptionstiden gälla i samtliga fall, då make enligt 5 § första stycket i förslaget kräver bidrag för förfluten tid. Stadgande härom har upptagits som första stycke i 6 §. Beträffande tillämpningen må anmärkas, att makes försummelse under ett visst år kan föranleda utgift för andra maken nästa år, t. ex. genom betalning av skuld för hushållet eller för klädinköp åt barnen. I sådana fall räknas preskriptionstiden från det senare årets utgång. 3 — Innebörden av preskriptionsregeln i övrigt anses enligt rättspraxis vara, att regresskrav efter tidens utgång ej kan åberopas ens till kvittning. 4 1 tredje stycket av nuvarande 6 § stadgas, att r ä t t till ersättning enligt i Jfr SB I s. 12. 2 GBmotiv II s. 200 f (NJA II 1921 s. 32 f ) . 3 Se GBmotiv II s. 201 (NJA II 1921 s. 33). i NJA 1937 s. 342.

107 paragrafen ej må göras gällande av annan än den ersättningsberättigade själv, ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs. Bestämmelsen utsträcks i kommitténs förslag till en början så, att den kommer att omfatta alla fall då fråga är om underhåll för förfluten tid enligt 5 § första stycket i förslaget. Därutöver förordar emellertid kommittén, att samma föreskrift får gälla beträffande rätt till löpande bidrag enligt 5 § andra stycket i förslaget. Tillräcklig anledning att göra skillnad synes ej föreligga. Bestämmelsen utgör ej hinder för införsel i avlöning under den bidragsskyldiges konkurs för åtminstone så stor del av löpande bidrag som motsvarar skäligt underhåll till make och oförsörjda barn. 5 Som en brist har påtalats, att lagstiftningen saknar bestämmelse om förbud att möta krav på underhållsbidrag med kvittning. 6 I rättspraxis har för vissa fall fastslagits, att vanlig motfordran icke kan åberopas till kvittning. 7 Som skäl för att en uttrycklig lagbestämmelse likväl skulle erfordras har anförts, att praxis ej är känd av alla som har att tillämpa GB.8 Kommittén har dock ej trott sig böra föreslå någon bestämmelse i ämnet. Frågan erbjuder åtskilliga svårigheter. Förbudet mot kvittning torde sålunda icke kunna göras undantagslöst, 9 och frågan har betydelse även utanför GBs ram. Kommittén har därför ansett, att det åtminstone tills vidare lämpligen bör överlämnas åt rättstillämpningen att pröva i vilken omfattning det med hänsyn till underhållsskyldighetens ändamål att bereda försörjning är uteslutet att till befrielse därifrån åberopa kvittning. 10 7 och 8 §§. I 7 § regleras makes skyldighet att vid särlevnad på grund av söndring bidraga till andra makens underhåll. Paragrafen är endast redaktionellt jämkad. ' Enligt nuvarande lydelse av 8 § kan make i fall som avses i 7 § förpliktas att till nyttjande lämna andra maken lösören, vilka vid sammanlevnadens hävande ingick i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgjorde andra makens arbetsredskap, såvitt det finnes skäligt med hänsyn till vardera makens levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt. Sådan egendom som make lämnat andra maken till nyttjande är genom en särskild bestämmelse i paragrafen skyddad mot förfoganden från ägarens sida som skulle inskränka nyttj anderätten. Paragrafen har sin motsvarighet i de övriga nordiska lagarna (DAe II § 7, IsL II § 8, NEfL § 4 och FÄL 51 §). Den norska bestämmelsen omfattar till skillnad från de övriga även bostad, som makarna eller endera äger eller förhyrt och som intill sammanlevnadens hävande var makarnas gemens Jfr 17 § införsellagen och 27 § KL samt GBmotiv II s. 488 (NJA II 1921 s. 307 f). e Stjernstedt i SvJT 1937 s. 467. 7 NJA 1941 s. 16, jfr SvJT 1942 rf s. 98 och Beckman s. 133. s SB I s. 68. »Jfr Arnholm s. 188 not 2 och danska H0jesterets dom refererad i TfR 1941 s. 229 f. io Jfr W a l i n FB s. 118.

108 samma. Vid de nordiska överläggningarna har man på dansk och isländsk sida förklarat sig vilja överväga en motsvarande utvidgning. Även familjerättskommittén föreslår i överensstämmelse härmed en tilläggsregel, enligt vilken make må, när det finnes påkallat, berättigas att tills vidare nyttja makarnas bostad. 9 §• Förevarande paragraf har endast jämkats redaktionellt. Enligt paragrafen äger rätten utan hinder av vad rätten beslutat om bidrag, varom sägs i 5 eller 7 §, på endera makens yrkande förordna annorlunda, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Enligt ordalydelsen kommer hänvisningen till 5 § att efter omredigeringen av 5 och 6 §§ omfatta även bestämmelsen i 5 § första stycket. Då det emellertid utan vidare torde vara tydligt, att stadgandet i 9 § avser allenast bidrag för tid efter det att yrkande som där avses blivit framställt, har ej ansetts erforderligt att begränsa hänvisningen till att avse andra stycket i 5 §. 10 §. Paragrafen innehåller bestämmelse om jämkning av avtal i fråga som avses i 2, 3, 7 eller 8 § och är endast redaktionellt jämkad. 11 §. I gällande lydelse av denna paragraf stadgas, att makarna är pliktiga ge varandra de upplysningar rörande sina ekonomiska förhållanden som erfordras för bedömande av värderas underhållsskyldighet. Motsvarande bestämmelse finns i dansk och norsk rätt (DAe II § 10 och NEfL § 1 andra st.). Nordens husmorforbund har i skrivelse den 1 september 1960 till de nordiska lagstiftningskommittéerna anfört, att äktenskapslagarnas bestämmelser om underhållsskyldighet och upplysningsplikt borde ha den konsekvensen att make skulle ha rätt att taga del av andra makens självdeklaration. Detta kunde åstadkommas genom att båda makarna ålades skyldighet att ömsesidigt underteckna deklarationen, dock så att den make vars inkomst och förmögenhet icke omfattades därav endast intygade att han fått del av deklarationen utan att han behövde svara för uppgifternas riktighet. Även familjerättskommittén anser, att den i 11 § stadgade upplysningsplikten är alltför begränsad. Tiden torde vid GBs tillkomst ej ha varit mogen att stadga en mera vidsträckt upplysningsplikt, men förhållandena har därefter i hög grad ändrats. Särskilt i unga äktenskap, där ofta båda makarna har förvärvsarbete, torde det numera anses helt naturligt, att makarna samråder om alla viktigare angelägenheter och ej undanhåller varandra några upplysningar om sina ekonomiska förhållanden. Makar kan vara i behov av upplysningar om varandras ekonomiska omständigheter även för bedömande av andra frågor än underhållsskyldigheten, t. ex. för den ekonomiska planeringen på längre sikt. Härvid märkes särskilt den vikt som numera läggs vid att familjen har ett fullgott risk-

109 skydd. Upplysningsplikten bör därför omfatta även makarnas pensionsanordningar och försäkringar samt därmed sammanhängande förhållanden, t. ex. förmånstagarförordnanden. Tydligt är, att härunder skall falla även uppgift huruvida premier är betalda eller ej, huruvida försäkring reducerats till fribrev m. m. Även andra försäkringar än livförsäkringar bör omfattas av upplysningsplikten. Jämväl makes skuldsättning och borgensåtaganden är av betydelse för andra maken genom de menliga verkningar som de kan vålla familjens ekonomi och som andra maken kan vilja förebygga genom åtgärder av olika slag. Uppenbart är, att makarna, om bodelning förestår, har särskilt behov av att få upplysning om varandras ekonomiska förhållanden. Kommittén förordar därför, att makarnas upplysningsskyldighet utvidgas. I enlighet härmed upptager förslaget i paragrafen en allmän bestämmelse, att makarna skall vara pliktiga att ge varandra de upplysningar som erfordras för bedömande av deras ekonomiska ställning, underhållsskyldighet och giftorättsanspråk. Det angives tillika uttryckligen, att uppgiftsskyldigheten skall avse jämväl försäkringar och andra tillgångar, vilka huvudsakligen bereder riskskydd eller eljest ännu ej har något ekonomiskt värde. Bestämmelserna avses skola gälla även efter det att makarnas äktenskap blivit upplöst, intill dess erforderlig ekonomisk uppgörelse genomförts mellan makarna. Någon uttrycklig erinran härom har ej ansetts behövlig. En viss motsvarighet till den föreslagna utvidgningen av makes upplysningsplikt upptages i det norska förslaget som ålägger make upplysningsplikt till ledning ej endast för underhållsskyldigheten utan även för bedömande av makens ekonomiska ställning. Kommittén har även övervägt möjligheterna att framtvinga fullgörande av upplysningsplikten. Denna fråga var vid GBs tillkomst föremål för delade meningar. Lagberedningen ansåg det ligga i sakens natur, att make icke i följd av 5 kap. 11 § kunde på rättslig väg tvingas att lämna muntliga upplysningar men att det, om han innehade räkenskaper eller andra upptysande handlingar, kunde vid vite åläggas honom att förete dem.* Lagrådet fann däremot den största varsamhet böra iakttagas i fråga om att ålägga make en rättslig plikt att närmare redogöra för sina ekonomiska förhållanden. Enligt lagrådets mening gav lagtexten icke anledning antaga en så vidsträckt editionsplikt som den av lagberedningen antydda. Lagrådet hänvisade till den utväg att i viss mån komma till rätta med en tredskande make som låg däri, att hans vägran att lämna upplysningar tolkades till hans nackdel vid avgörandet av förekommande underhållsfrågor. 2 Vad lagrådet sålunda anförde lärer efter införande av nya rättegångsbalken, som i 38 kap. innehåller bestämmelser om en ganska vittgående editionsplikt i rättegång, ej längre kunna tillmätas avgörande betydelse. Kommittén håller för troligt, att domstol enligt allmänna rättsgrundsatser kan i viss utsträckning vid vite ålägga make att fullgöra sin upplysningsplikt, i GBmotiv II s. 210 (NJA II 1921 s. 44). 2 NJA II 1921 s. 44 f.

110 och har övervägt att i förslaget närmare reglera denna fråga. En sådan reglering måste dock bli relativt komplicerad, om man vill förebygga att bestämmelsen missbrukas. Kommittén har därför avstått från att föreslå något stadgande i GB om upplysningspliktens framtvingande. Den befogenhet som enligt vad nyss sagts enligt allmänna rättsgrundsatser må tillkomma domstol att ålägga vite får givetvis handhavas med urskiljning och beaktande av de skäl som anförs på ömse sidor. Vad angår önskemålet att make skall åläggas underskriva andra makens självdeklaration må här nämnas, att en bestämmelse i denna riktning nyligen införts i Island. Kommittén är dock tveksam, om något väsentligt är att vinna därmed. I Danmark äger hustru rätt att taga del av mannens självdeklaration, om hon sammanlever med honom eller sambeskattas med honom. Enligt lovbekendtg0relse nr 206 den 13 juni 1961 om påligningen af indkomst- og formueskat til staten, § 29, kan hustru som sammanlever med en skattepliktig man gentemot denne kräva att få del av självdeklarationen i utfyllt skick, innan den ingives till taxeringsmyndigheten. Hustrun kan också efter hänvändelse till taxeringsmyndigheten erhålla upplysning om innehållet i självdeklarationen. I övrigt är hustrun alltid berättigad att hos taxeringsmyndigheterna begära upplysning om mannens taxering för skatteår, under vilka de varit sambeskattade, och om innehållet i självdeklarationer som mannen på bådas vägnar ingivit för sådana skatteår. Hustrun har rätt— men icke skyldighet — att genom sin underskrift i särskilt rum på deklarationen bekräfta, att hon erhållit del av densamma. Härigenom ådrager hon sig icke längre gående ansvar för deklarationens riktighet än eljest skulle vara fallet. Det synes vara ett mycket starkt önskemål från kvinnohåll, att make skall k u n n a erhålla avskrift av andra makens självdeklaration. Att så bör kunna ske borde betraktas som närmast självfallet med hänsyn bl. a. till att vid sambeskattning storleken av ena makens skatt blir beroende jämväl av andra makens inkomster. 3 Det norska förslaget upptager en tilläggsbestämmelse härom. Enligt denna kan make av andra maken eller av taxeringsmyndigheten begära upplysning om eller avskrift av makarnas gemensamma eller den andra makens självdeklaration och taxering. Då frågan bör behandlas även från andra än rent familjerättsliga synpunkter, synes det lämpligt, att den hos oss upptages av offentlighetskommittén som nu arbetar med översyn av sekretesslagstiftningen. 4 Familjerättskommittén har där3 I sådant fall anges också på makes debetsedel för slutlig skatt andra makens beskattningsbara inkomst i fråga om taxering till statlig inkomstskatt. Däremot saknas uppgift på debetsedeln om storleken av någondera makens förmögenhet. Uppgift om andra makens inkomstförhållanden kan också erhållas ur den offentliga inkomstlängden, varemot förmögenhetslängden är sekretesskyddad (17 § andra stycket sekretesslagen). Slutligen kan med ledning av uppgifterna om skattedebiteringen i de offentliga uppbördshandlingarna även andra makens ungefärliga förmögenhet framräknas (jfr prop. 160/1955 s. 135 f). 4 Direktiv, se 1961 års riksdagsberättelse I Ju: 43.

Ill för hos offentlighetskommittén gjort framställning om att denna med beaktande av här anförda synpunkter måtte upptaga frågan till behandling. Kommittén vill erinra om möjligheten att i rättegång om exempelvis underhållsskyldighet åberopa andra makens självdeklaration som bevisning. Kan deklarationen antagas vara av betydelse för sådant ändamål, äger domstolen enligt 38 § andra stycket sekretesslagen förordna, att deklarationen skall tillhandahållas domstolen. 5 I viss utsträckning kan rätten enligt 39 § andra stycket samma lag vägra att till part utlämna självdeklaration som åberopats till bevis och finns hos rätten (jfr även 35 kap. 7 § och 38 kap. 1 § andra stycket RB). I frågor som rör underhållsskyldigheten kan make också tänkas vända sig till andra makens arbetsgivare med förfrågan angående makens inkomster. Något hinder för arbetsgivaren att besvara en sådan förfrågan lärer regelmässigt ej följa av anställningsförhållandet. Lämpligheten av att vända sig direkt till arbetsgivaren med förbigående av maken själv har emellertid diskuterats. 6 Även om make erhåller rätt att taga del av andra makens självdeklaration, kan han därigenom ej få någon säker upplysning om den andras försäkringar. Huruvida han kan av vederbörande försäkringsbolag få önskade upplysningar, är beroende av bolagets bedömande. Till skillnad från banklagstiftningen 7 saknar visserligen försäkringslagstiftningen föreskrift om sekretesskydd för enskildas förhållanden till bolaget. Men på försäkringshåll betraktas uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som konfidentiella. 8 Försäkringsbolagen lämnar i regel ej upplysningar om försäkringar till annan än försäkringstagaren själv. Den av familjerättskommittén i förevarande paragraf föreslagna upplysningsplikten för make rörande försäkringar torde underlätta att erhålla upplysningar från försäkringsbolagen. Även det i 6 kap. 4 § 4 mom. och 10 § föreslagna kravet på makes samtycke till förfogande över vissa slag av försäkringar verkar i samma riktning. I överensstämmelse med dessa bestämmelser bör försäkringsgivaren kunna underrätta make, om han erhåller kännedom om att försäkringstagaren förfogat över försäkring utan erforderligt samtycke. Likaså bör försäkringsgivaren kunna underrätta maken, om försäkringstagaren underlåter att betala premie för försäkring som avses i nyssnämnda lagrum eller eljest underlåter att hålla sådan försäkring vid makt. För närvarande brukar sådan underrättelse lämnas panthavare, när bolaget får kännedom om pantsättning av försäkringen. Att ålägga bolagen skyldighet att hålla make underrättad i nämnda hänseenden skulle emellertid bli för betungande. För5 Jfr prop, n r 150/1956 s. 348. Det lärer ej enligt denna bestämmelse a n k o m m a på domstolen att med h ä n s y n till sekretessintresset diskretionärt pröva, h u r u v i d a h a n d l i n g en skall t i l l h a n d a h å l l a s , jfr Welamson i Förvaltningsrättslig tidskrift 1950 s. 300 med not 2. 6 Jfr TSA 1961 s. 55. Det d ä r refererade fallet avsåg förhållandena efter ä k t e n s k a p s skillnad. 7 Se 192 § i 1955 års banklag och 98 § i 1955 års sparbankslag. 8 Jfr förslag av 1958 års försäkringssakkunniga, SOU 1960:11 s. 504 f (340 a §).

112 säkringsgivaren bör likaledes kunna på förfrågan lämna make upplysning om försäkringsbelopp och andra villkor för viss försäkring liksom om förmånstagarförordnande. Då försäkringsbolagen kan väntas komma att ställa sig förstående till de av kommittén föreslagna bestämmelserna och medverka till att make får önskvärda upplysningar, har kommittén ansett, att någon bestämmelse i ämnet t. v. ej erfordras. 12 §. Enligt denna paragraf äger envar av makarna att, med förpliktande verkan även för andra maken, ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen och barnens uppfostran som sedvanligen företages för dessa ändamål. Utanför tillämplighetsområdet för denna representationsrätt faller rättshandlingar för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov. Enligt lagberedningens förslag till GB skulle hustrun ha rätt att företaga jämväl sådana rättshandlingar med förpliktande verkan för mannen, men detta förslag föll i riksdagen. Enligt gällande dansk, isländsk och norsk rätt äger däremot hustrun företaga sådana rättshandlingar, medan motsvarande rätt icke tillkommer mannen (DAe II § 11, IsL II § 12 och NEfL § 7). De danska och norska förslagen innefattar sådan behörighet även för mannen, en utvidgning som också den isländska kommittén förklarat sig benägen att föreslå. Ömsesidig behörighet gäller redan enligt den finska lagen (46 § andra st., 47 § och 52 § andra st. FÄL). Enligt vad som anförts från advokathåll har i Sverige frånvaron av representationsrätt, när det gäller makes särskilda behov, framstått som en brist i fråga om tandvård, läkarvård och annan sjukvård för hustrun. Familjerättskommittén har också övervägt att utvidga representationsrätten på förevarande punkt men har ej funnit behovet därav så stort. Tydligt är också, att en lagändring i angiven riktning numera knappast kan genomföras enbart till förmån för hustrun. Det synes emellertid tveksamt, om mannen skall få binda hustrun på antytt sätt, särskilt i fall då hustrun ej har egna inkomster. Kostnaderna kan t. ex. enbart för tandvård bli mycket stora. Gränsdragningen är också ganska vansklig. Kommittén har därför stannat för att icke föreslå någon ändring i förevarande hänseende. Familjerättskommittén har även övervägt fråga om utsträckning av representationsrätten till förhyrning av familjens bostad. En sådan rättshandling anses falla utanför regeln i 12 §, eftersom den icke kan sägas avse den dagliga hushållningen. 1 I Norge blev förhyrning av gemensam bostad genom lagändring år 1939 inbegripen under motsvarande bestämmelse i den norska lagen. Det synes emellertid betänkligt att ålägga make att solidariskt med andra maken svara för hyran, som ej sällan kan vara mycket stor, särskilt om lägenheten samtidigt tjänar som arbetslokal (t. ex. läkarmottagning, ateljé e. 1.). Vid eftersläpning kunde det för andra maken bli mycket kännbart att få svara därför, låt vara att han kan vara intresserad av att rädda hyresrätten. Om hyresvärden önskar att båda makarna skall svara i GBmotiv II s. 213 (NJA II 1921 s. 48).

113 för hyran, kan han kräva, att bägge inträder som hyresgäster eller att ena maken tecknar borgen för den andras hyresgäld. Någon ändring föreslås därför ej heller i nu berört hänseende. Vad här sagts om betalningsskyldigheten för kostnader som gäller ena makens särskilda behov och för hyra har allenast avsett förhållandet till borgenärerna och sålunda ej gällt makarnas inbördes förhållande. Makes underhållsplikt enligt 2 § omfattar sålunda även vad som erfordras för andra makens särskilda behov. Om t. ex. hustrun arbetar i hemmet, är mannen i regel gentemot hustrun skyldig att bidraga även till hennes särskilda utgifter. Vägrar mannen detta, kan hustrun enligt kommitténs förslag liksom enligt gällande lag föra talan vid domstol (se 5 §). Underhållsplikten omfattar också hyran. Enligt tredje stycket av paragrafen i dess nuvarande lydelse äger vad i första och andra styckena är stadgat ej tillämpning, om makarna lever åtskilda på grund av söndring. Enligt motiven 2 skall ifrågavarande behörighet ej heller föreligga under hemskillnad, vilket ansetts tydligt utan uttryckligt stadgande. Som emellertid hemskillnad ej alltid förutsätter söndring, har familjerättskommittén ansett tredje stycket böra uttryckligen omfatta jämväl hemskillnadsfallet. Även i övrigt har paragrafen redaktionellt jämkats något. 13 §. Paragrafen reglerar det fallet att make missbrukar sin behörighet enligt 12 § och har endast jämkats redaktionellt. 14 §. Paragrafen upptager bestämmelser om makes behörighet att i brådskande fall företräda andra maken, då denne på grund av bortovaro eller sjukdom är ur stånd att själv ombesörja sina angelägenheter. Enligt nuvarande lydelse av första stycket sista punkten gäller den inskränkningen, att andra makens fasta egendom ej må i något fall intecknas eller avyttras, med mindre rätten, efter inhämtande av yttrande från dennes närmaste fränder som vistas i riket, medgiver det. Här nämns alltså ej tomträtt. I GB är tomträtt, som har karaktären av giftorättsgods, däremot likställd med fast egendom i fråga om förbudet för make att förfoga över sådan egendom utan andra makens samtycke (6 kap. 4 §). x Kommittén anser, att tomträtt bör likställas med fast egendom även i förevarande 14 §. Även en annan ändring synes påkallad. Bland de förfoganden rörande fast egendom och tomträtt som enligt 6 kap. 4 § i förslaget kräver makes samtycke har vid sidan av överlåtelse och belastande av egendomen med inteckning upptagits överlåtelse och pantsättning av inteckning i egendomen. Kommittén föreslår motsvarande utvidgning i förevarande 14 §. Vidare har ordet fränder ersatts 2GBmotiv II s. 216 (NJA II 1921 s. 50). 1 Jfr också 7 § i 1959 å r s lag med särskilda bestämmelser om m a k a r s gemensamma bostad.

114 med »anhöriga». I enlighet med det sagda innehåller sista punkten i första stycket i förslaget, att fast egendom eller tomträtt ej må i något fall intecknas eller avyttras eller inteckning däri pantförskrivas eller överlåtas utan att rätten, efter inhämtande av yttrande från makens närmaste anhöriga som vistas i riket, medgiver det. Av skäl, motsvarande vad som anförts beträffande 12 § tredje stycket, har andra stycket i förevarande paragraf jämkats något. 15 §. Paragrafen är oförändrad. Hänvisningen avser namnlagen, som i 6 och 7 §§ samt 15 § tredje stycket innehåller särskilda bestämmelser om hustrus förvärv och förlust av släktnamn. Även 14 § namnlagen innehåller en särbestämmelse för makar.

6 KAP. Om makars egendom De väsentliga ändringsförslagen i detta kapitel rör inskränkningarna i makes rätt att utan andra makens samtycke förfoga över egendom som är avsedd till makarnas bostad eller ingår i hemmet eller eljest är av särskild betydelse för andra maken eller familjen (4—6 §§). Delvis föranleds ändringarna av att innehållet i 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad föreslås överfört till GB (jfr även 13 kap.). Men kommittén föreslår också flera nyheter. Bl. a. innehåller förslaget, att andra makens samtycke i regel skall krävas för förfoganden över vissa slag av försäkringar, nämligen pensions- och andra livränteförsäkringar på endera makens liv liksom gruppförsäkringar av annat slag på enderas liv. Vidare föreslås, att kravet på makes samtycke skall i viss utsträckning gälla även när egendomen i fråga är enskild (10 §). I övrigt föreslås i kapitlet vissa ändringar i fråga om makes rätt att föra talan om återbäring av gåva som kränkt hans giftorätt (7 §). Paragrafnumreringen i kapitlet har ändrats i förslaget genom att bestämmelserna i 4—6 §§ upptagits i annan ordning och 6 a § betecknats 7 § samt en ny paragraf inskjutits som 10 §. 1—3 §§• Dessa paragrafer har endast redaktionellt jämkats något. I andra stycket av 1 § stadgas, att i fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art, skall bestämmelserna om giftorätt äga tillämpning allenast såvitt de ej strider mot vad med avseende å rättigheten särskilt gäller. På grund av detta stadgande blir åtskillig egendom undantagen från giftorättsgemenskapen. Exempel på olika slags rättigheter

115 som här kan komma i fråga lämnas i kommitténs motiv till 13 kap. 10 § i förslaget. Motsvarande stadgande finns i övriga nordiska länder (DAe II § 15 andra st., FÄL 35 § tredje st., IsL II § 17, NEfL § 11 andra st.). Hur lagrummet skall tillämpas i olika situationer, är ej alltid fullt klart. Det ligger emellertid i sakens natur, att tillämpningen måste vara förenad med vissa svårigheter på grund av de många olika rättigheternas skiftande beskaffenhet. Att i lagtext, utan en ingående detaljreglering, skapa större klarhet är en vansklig uppgift, och kommittén har icke för sin del sett sig i stånd att föreslå någon ändrad lydelse av lagrummet som skulle göra det tydligare. Ej heller har kommittén funnit skäl att föreslå någon utvidgning av de rättigheter som skall på grund av sin beskaffenhet vara helt undantagna från giftorättsanspråk. Redan de undantag från giftorättsgemenskapen som nu följer av stadgandet kan medföra stötande resultat ur andra makens synpunkt sett. Kommittén föreslår av den anledningen under förenämnda 10 § i 13 kap. viss möjlighet att motverka det avsteg från likadelningens princip som 6 kap. 1 § andra stycket föranleder. Vad angår pensioner gäller redan nu, att de i allmänhet är undantagna från giftorätt (se härom närmare under 13 kap. 10 §), även om rättsläget ej alltid är fullt klart. I fråga om pensions- eller livränteförsäkringar som den enskilde själv tecknar hos någon försäkringsinrättning anses emellertid hos oss i princip gälla, att de är föremål för giftorätt. I förarbetena till 6 kap. 1 § GB anförde sålunda lagberedningen, att rätten till livränta på grund av sådan försäkring ej torde kunna anses så knuten till den berättigades person att den föll utom giftorättsgemenskapen. I försäkringsavtalet stadgade inskränkningar i rättighetens överlåtbarhet kunde emellertid föranleda därtill. 1 Uttalanden i förarbetena till motsvarande danska och norska bestämmelser går i motsatt riktning. Därjämte förekommer i Danmark och Norge vissa betydelsefulla legala förbud mot överlåtelse av rätt till pension eller livränta, vilka gör att giftorättsgemenskap är utesluten. Kommittén har i ett frågeformulär som tillställts advokater och kvinnoföreningar bl. a. hemställt om yttrande, huruvida från giftorätt borde undantagas ytterligare kategorier egendom, t. ex. sådana pensionsförsäkringar som nyss berörts. 2 Meningarna härom har varit delade. I det övervägande antalet svar har emellertid framförts betänkligheter mot att göra pensionsförsäkringar till enskild egendom, i allt fall om icke andra makens rätt i tillbörlig utsträckning tillgodoses på annat sätt än genom giftorätt. Såsom en medelväg har från sina håll föreslagits, att pensionsförsäkringarna inom vissa gränser borde undantagas från giftorätt, särskilt då fråga är om pensionsförsäkringar som skäligen tillgodoser efterlevande makes försörjningsbehov. Enligt kommitténs mening är det mindre lämpligt, att individuella pen» GBmotiv II s. 224, NJA II 1921 s. 59. 2 Jfr SB I s. 13 och 69 f.

116 sionsförsäkringar görs till eller jämställs med enskild egendom. Pensionsförsäkringar ingår i det önskvärda familjeskyddet, även om det endast är pensionstagaren själv som enligt pensionsavtalet skall åtnjuta pensionen. De premier som av ena maken erläggs för försäkringen belastar vidare i realiteten även andra maken, om de är av någon betydenhet. Särskilt gäller detta, om försäkringen betalas av giftorättsgodset med engångspremie — t. ex. i samband med försäljning av rörelse — eller i ett fåtal rater. Visserligen kan andra maken tillerkännas vederlag enligt 13 kap. för vad som sålunda utgått av giftorättsgodset, men denna väg ger av flera skäl ej rättvisa. Bl. a. är det icke givet, att det finns någon egendom ur vilken vederlaget kan utgå. En delning av försäkringen kan även eljest vara att föredraga, när försäkringen representerar ett stort värde. Kommittén vill därför ej föreslå någon bestämmelse om att pensionsförsäkringar städse skall hänföras under 6 kap. 1 § andra stycket. Det må här särskilt framhållas den skillnaden mellan individuella pensionsförsäkringar och andra att de senare regelmässigt är förenade med familjepensionering. Man kan därför lättare acceptera att dessa, såsom i allmänhet är förhållandet, går utanför giftorättsdelningen. Vad nu sagts har närmast haft avseende å bodelning med anledning av boskillnad, äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad. Vid delning i anledning av ena makens död bör däremot enligt kommitténs mening den efterlevande maken ej vara nödsakad att dela pensionens värde med den avlidna makens bröstarvingar, om pensionen ej är oskäligt hög. Efterlevande make bör också få utan intrång av bröstarvingar njuta rätt till pension som grundas på förmånstagarförordnande. Detta har i kommitténs förslag tillgodosetts på en annan väg än genom att göra rätfen till pension till enskild egendom, nämligen genom särskilda bestämmelser i 13 kap. 18 § och i 118 § FAL. Om dessa förslag genomförs, undanröjs enligt kommitténs mening de väsentliga anmärkningar som med fog kan riktas mot nuvarande ordning. I övrigt har kommittén upptagit förslag, som särskilt rör pensionsförsäkringar, i 6 kap. 4 § samt 13 kap. 7, 14 och 22 §§. I andra hänseenden än nu nämnts har det icke synts aktuellt att överväga nya undantag från giftorättsgemenskapen. 4 §• Med 4 § i kapitlet inleds vissa bestämmelser som inskränker makes rätt att utan andra makens samtycke förfoga över det egna giftorättsgodset. I paragrafen stadgas för närvarande, att make ej må avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankommer det på förmyndare eller god man att giva samtycke som nyss nämnts. Särskilt samtycke erfordras ej, om den make som vill företaga åtgärden är förmyndare eller god man för andra maken. I andra stycket av samma paragraf meddelas bestämmelse för det fall att erforderligt samtycke ej inhämtats. I tredje stycket föreskrivs, att

117 vad i paragrafen är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande tilllämpning i avseende å tomträtt och att vad i andra stycket sägs om lagfart då skall gälla om inskrivning. — I 5 § ges liknande skyddsbestämmelser beträffande vissa lösören. Make må sålunda ej utan andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingår i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör andra makens nödiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk. Är andra maken omyndig, ankommer likväl på honom själv att ge samtycke som här nämnts, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk eller sinnesslö eller kan yttrande från honom ej inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt, erfordras ej samtycke. I andra stycket upptages bestämmelse om verkan av att samtycke ej inhämtats. I 6 § stadgas slutligen, att om samtycke vägras i fall som avses i 4 eller 5 §, rätten äger på ansökan tillåta åtgärden, om skäl till vägran finnes ej vara för handen, Det sålunda stadgade skyddet är inskränkt till giftorättsgods. I motsats härtill innehåller lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad skyddsföreskrifter som gäller både giftorättsgods och enskild egendom. Enligt 6 § i denna lag gäller i fråga om lägenhet, som förhyrts för att uteslutande eller huvudsakligen användas såsom makarnas gemensamma bostad eller som med samma ändamål innehas med bostadsrätt, att om hyresrätten eller bostadsrätten helt eller delvis överlåtes eller pantsätts av ena maken eller hans dödsbo utan att andra maken samtycker därtill och rättshandlingen länder denne till förfång, rättshandlingen skall på andra makens yrkande gå åter. Denne skall dock väcka talan därom inom tre månader från det han fick kännedom om rättshandlingen. Han må jämväl föra talan om avhysning av den som genom rättshandlingen fått besittning till lägenheten. Rätten äger medge den senare skäligt rådrum med avflyttningen. Vidare gäller — på motsvarande sätt som enligt 6 kap. 6 § GB — att om make vägrar att samtycka till rättshandling som nu nämnts, rätten äger på ansökan tillåta åtgärden, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. Vad nu sagts gäller oavsett om hyres- eller bostadsrätten är enskild egendom eller giftorättsgods. — Med bostadsrätt jämställs i lagen hyresrätt som är knuten till andelsrätt i förening eller bolag. Skyddet för bostaden är genom 1959 års lag utsträckt att gälla även mot uthyrning. Make eller hans dödsbo äger sålunda enligt 5 § ej utan andra makens samtycke helt eller delvis uthyra sådan för makar gemensam bostad som nyss nämnts till förfång för andra maken. Om så sker, äger denne påfordra rättshandlingens återgång i enlighet med vad som gäller vid överlåtelse och pantsättning av hyres- eller bostadsrätt. Skyddet mot uthyrning gäller jämväl bostad som är inrymd i makes fastighet, byggnad som innehaves med tomträtt eller annan byggnad på ofri grund, om fastigheten eller byggnaden uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad och egendomen utgör giftorättsgods.

118 Såvitt angår makarnas gemensamma bostad är sålunda make i stor utsträckning skyddad mot förfoganden av andra maken eller dennes dödsbo. Skydd saknas dock mot överlåtelse och pantsättning eller uthyrning, när bostaden är inrymd i makes fastighet, byggnad som innehaves med tomträtt eller annan byggnad på ofri grund och egendomen är enskild. Mot överlåtelse och pantsättning av byggnad på ofri grund saknas skydd, även om egendomen utgör giftorättsgods. Ej heller torde 1959 års lag erbjuda skydd mot uthyrning av makarnas bostad, när denna är inrymd i en fastighet eller byggnad som tillhör ena maken och ej är uteslutande eller huvudsakligen avsedd att tjäna som makarnas gemensamma bostad, t. ex. ett hyreshus, även om egendomen är giftorättsgods. Äktenskapslagarna i övriga nordiska länder upptager bestämmelser i huvudsak motsvarande 6 kap. 4—6 §§ GB.1 Bestämmelserna omfattar ej enskild egendom. En betydelsefull avvikelse från den svenska regleringen gäller i fråga om skyddet för fast egendom enligt dansk och norsk rätt. Medan skyddet i Sverige, liksom i Finland, omfattar all fast egendom, fordras enligt de danska och norska lagarna makes samtycke till pantsättning och överlåtelse endast i fråga om fast egendom, vilken tjänar som familjens bostad eller till vilken den andra makens eller båda makarnas förvärvsverksamhet är knuten. Vidare gäller enligt sistnämnda lagar, att god tro skyddar tredje man även i fråga om rättshandlingar som rör fast egendom. Vissa andra detalj avvikelser behandlas nedan i samband med motsvarande svenska bestämmelser. I fråga om uthyrning upptager de danska och norska äktenskapslagarna förbud att utan andra makens samtycke uthyra eller utarrendera fast egendom som är giftorättsgods, om åtgärden skulle medföra att egendomen icke längre kunde tjäna som gemensam bostad för makarna eller utgöra grundlag för förvärvsverksamheten. Enligt den danska lejeloven av den 27 december 1958, § 84, gäller vidare, att make icke utan andra makens samtycke får i andra hand uthyra hyreslägenhet som tjänar som familjens hostad eller till vilken makarnas eller den andra makens förvärvsverksamhet är knuten, om åtgärden skulle medföra att lägenheten icke längre kunde tjäna sitt ändamål. Make får ej heller u t a n andra makens samtycke uppsäga hyresrätten till sådan lägenhet som nu nämnts. Motsvarande gäller enligt den norska äktenskapslagstiftningen (NEfL § 14) och den finska hyreslagen av den 10 februari 1961, § 35, i fråga om uppsägning av makarnas gemensamma bostad. Den norska bestämmelsen omfattar förutom uppsägning även överlåtelse eller pantsättning av andel eller aktie i bostadsbolag eller av obligation, om hyresrätten till makarnas bostad är knuten till andelen, aktien eller obligationen. De skyddsregler som i Sverige införts genom 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad är av provisorisk karaktär. i DAe II §§ 18—20, FÄL 38—40 §§, IsL II §§ 20—22, NEfL §§ 14—17.

119 De bör enligt kommitténs mening fullständigas och upptagas i GB. Även om en väsentlig anledning till deras tillkomst varit rådande bostadsbrist, är deras sociala betydelse så framträdande att de måste anses motiverade även i tider med normal tillgång på bostäder. Jämväl i övrigt krävs viss utsträckning av skyddet mot makes ensidiga förfoganden över egendom som har särskild betydelse för familjen. Främst ifrågakommer här livförsäkringar, önskemål i denna riktning har bl. a. framförts i advokaten Sigrid Beckmans förut nämnda rapport. Den reglering som sålunda erfordras i GB upptages såvitt angår giftorättsgods i 4—6 §§ av kommitténs förslag. Bl. a. för att vinna bättre överskådlighet i fråga om de olika bestämmelserna har dessa upptagits i annan ordning än den nuvarande. I 4 § angives först, vilka olika egendomsslag och förfoganden som är underkastade inskränkningar i rådigheten. Även närmare föreskrifter om makes samtycke upptages här. Därefter har till 5 § förts stadgandet i nuvarande 6 § om rättens tillstånd till viss åtgärd, när make vägrat sitt samtycke. I 6 § av förslaget slutligen upptages bestämmelser om makes klandertalan mot åtgärd, som företagits utan makens samtycke eller rättens tillstånd, samt om avhysning från makarnas bostad och återställande av lösöre. Enskild egendom behandlas i 10 § av förslaget. Beträffande den närmare innebörden av 4 § i förslaget vill kommittén framhålla följande. Första momentet

I detta mom. upptages regler främst till skydd för makarnas hem. Här föreslås, att make ej må utan andra makens samtycke överlåta, med inteckning för gäld belasta eller eljest pantförskriva giftorättsgods, som utgör a) fast egendom, b) tomträtt, c) byggnad på ofri grund, uteslutande eller huvudsakligen avsedd att bereda m a k a r n a gemensam bostad, d) bostads- eller hyresrätt med sådant ändamål eller e) bohag som är avsett för makarnas gemensamma begagnande, andra makens nödiga arbetsredskap eller lösöre för barnens personliga bruk. Med egendom som nu sagts likställs andel i sådan egendom. Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall gälla vad som stadgas om bostadsrätt. Såvitt angår fast egendom och tomträtt överensstämmer stadgandet med vad som nu gäller enligt GB. Sådan egendom skyddas sålunda mot makes ensidiga förfoganden, vare sig den inrymmer makarnas gemensamma bostad eller ej. Kommittén har övervägt att inskränka stadgandets tillämpningsområde på sätt som gäller i Danmark och Norge — d. v. s. till sådan egendom som tjänar till makarnas gemensamma bostad eller används för andra makens eller bådas förvärvsverksamhet — men har avstått därifrån. Regeln, att makes samtycke krävs till överlåtelse eller pantförskrivning av fast egendom och tomträtt som utgör giftorättsgods, torde ha ingått så i det allmänna rättsmedvetandet att man finner den helt naturlig. Några krav på inskränkning har ej heller rests, även om tanken framförts. En inskränk-

120 ning av regeln till vissa slag av fast egendom och tomträtt skulle bl. a. i inskrivningsärenden medföra tillämpningssvårigheter som bör undvikas. 2 1 fråga om bostads- och hyresrätt samt sådan hyresrätt som är knuten till andelsrätt i förening eller bolag har upptagits en reglering som väsentligen överensstämmer med motsvarande regler i 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Jämväl byggnad på ofri grund skall enligt förslaget vara underkastad samma reglering. Tillämpningsområdet är här begränsat till sådan lägenhet eller byggnad som uteslutande eller huvudsakligen ar avsedd att bereda makarna gemensam bostad. Motsvarande begränsning återfinns i 10 § samt i 13 kap. och gäller där även fastigheter m. m. Med bestämmelserna åsyftas i första rummet enfamiljshus. Men även andra hus kan omfattas. Innehavet av huset i fråga kan sålunda tänkas tjäna två eller tlera ändamål. Make kan även bedriva sin yrkesverksamhet där, eller huset kan innehålla lägenhet som är uthyrd till annan. Det blir i så fall nödvändigt att med hänsyn till samtliga omständigheter göra en avvägning för bestämmande av vad som varit det huvudsakliga ändamålet med innehavet av huset. Regeln blir tillämplig allenast om det huvudsakliga ändamålet varit att huset skulle tjäna som makarnas gemensamma bostad. Om det exempelvis i ett fall, då maken/ägaren driver sin yrkesverksamhet i huset, finnes att detta likväl huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad, kan maken ej utan andra makens samtycke förfoga över det så som här nämnts. Även tvåfamiljshus — och undantagsvis även hus med flera lägenheter — kan bli hänförligt under stadgandena, om det får antagas att innehavet av huset motiverats av att makarna där skulle ha sin bostad. Ett särskilt spörsmål är, huruvida sommarstugor och liknande byggnader, som endast under en mindre del av året tjänar som bostad, omfattas av ifrågavarande lagrum i förslaget. Tydligt är, att sommarstugor regelmässigt kan anses tjäna som makarnas gemensamma bostad, även om de brukas allenast en begränsad tid av året. Denna förutsättning för tillämpning av stadgandena föreligger därför i allmänhet. Man får dock naturligen uppmärksamma, att behovet av sommarbostad ej är av samma trängande natur som behovet av bostad för den övriga delen av året. Det är ej nödvändigt, att lägenheten eller huset tjänar som makarnas bostad just vid den tidpunkt då den ifrågasatta åtgärden är aktuell. Om hemeller äktenskapsskillnad förestår, är det vanligt att makarna separerar innan skillnad vinns. Det kan vidare inträffa, att makarna aldrig hunnit flytta in i en lägenhet eller ett hus som anskaffats för att tjäna dem som gemensam bostad. Även då är stadgandena tillämpliga. Även beträffande bostads- och hyresrätt är enligt förevarande mom. syftet med innehavet av lägenheten avgörande. Om endera maken t. ex. skulle ha förhyrt en bostadslägenhet för att använda den endast som kontor, har

2 Se GBmotiv II s. 238 f (NJA II 1921 s. 69). Av NJA 1948 s. 5 framgår, att i vissa särpräglade situationer samtycke ej erfordras. Jfr även NJA 1940 s. 440 angående ändring av köpeavtal och Beckman s. 27 f.

121 lägenhetens objektiva beskaffenhet icke något att betyda i här förevarande sammanhang. Omvänt kan en kontorslägenhet som av makarna eller endera — i brist på bättre — förhyrts för att av dem användas som bostad vara att hänföra under lagrummet. En annan sak är, att hyresvärden icke är pliktig finna sig i att en lägenhet används till annat ändamål än hans upplåtelse avser (jfr 23 § allmänna hyreslagen). Om makarna innehaft viss lägenhet huvudsakligen för att använda den som bostad, är alltså regeln tilllämplig, även om lägenheten helt eller delvis är en kontors- eller affärslägenhet. Enligt 1959 års lag förutsätts (2 §), att makar eller en av dem »förhyrt lägenhet för att uteslutande eller huvudsakligen användas såsom makarnas gemensamma bostad». Denna lydelse ger anledning till viss oklarhet i det fallet, att ena maken förhyrt lägenheten medan han var ogift och makarna därefter tillsammans nyttjar lägenheten som bostad. Den nu föreslagna lydelsen — vilken ansluter till ordalydelsen i det förslag från kommittén som låg till grund för 1959 års lag — täcker klart även detta fall. Det föreslagna kravet på makes samtycke till överlåtelse eller pantsättning av bostadsrätt eller hyresrätt är till sin innebörd ej helt överensstämmande med motsvarande reglering i 1959 års lag. För att make skall kunna ingripa mot en åtgärd som företagits utan hans samtycke förutsätter nämligen 1959 års lag, att åtgärden länt maken till förfång. Det av familjerättskommittén avgivna förslaget, som låg till grund för 1959 års lag, innehöll icke något sådant krav. Det presumerade sålunda, att båda makarna städse hade intresse av att få vara medbestämmande beträffande överlåtelse eller pantsättning av bostaden eller del därav. Ej heller det till lagrådet remitterade förslaget upptog någon förutsättning, att åtgärden skulle lända andra maken till förfång. Efter förslag av lagrådet kom emellertid ett sådant rekvisit att införas. Lagrådets hemställan gällde närmast uthyrning av makarnas bostad till annan men ändringen kom genom hänvisning (i 6 §) att gälla även i fråga om överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt. Kommittén anser för sin del, att något särskilt krav på »förfång» ej bör gälla för att överlåtelse eller pantsättning skall vara otillåten. Makes samtycke krävs sålunda enligt förslaget i samtliga fall av överlåtelse eller pantsättning av bostads- eller hyresrätt som är uteslutande eller huvudsakligen avsedd att bereda makarna gemensam bostad. I fråga om bohag, som är avsett för makarnas gemensamma begagnande, andra makens nödiga arbetsredskap eller lösöre för barnens personliga bruk överensstämmer kommitténs förslag med vad som nu gäller enligt 6 kap. 5 § GB. I andra stycket av förevarande mom. stadgas, att med egendom som tidigare nämnts i paragrafen likställs andel i sådan egendom. Därmed åsyftas främst det fallet, att makarna är ägare till var sin hälft i egendomen och sålunda innehar denna med samäganderätt. Vidare föreskrivs, att om hyresrätt är knuten till andelsrätt i förening eller bolag skall gälla vad som stadgas om bostadsrätt. Med sådan andelsrätt avses i främsta rummet medlemskap i s. k. bostadsförening, där medlemmen hyr lägenhet i bostadsför-

122 eningens hus (jfr 11 § bostadsrättskontrollagen), men även delägarskap i aktiebolag som medför rätt att hyra lägenhet i bolagets hus. Även andra varianter kan tänkas. Frånsett en utvidgning till enskild egendom, vartill kommittén återkommer under 10 §, behåller de danska och norska förslagen hittillsvarande tilllämpningsområde för kravet på makes samtycke i fråga om fast egendom. Det norska förslaget innehåller den ändringen, att god tro hos medkontrahenten ej längre skall ha betydelse när det gäller fast egendom eller hyreslägenhet o. 1. vilken tjänar som makarnas bostad eller som lokal för makarnas eller andra makens förvärvsverksamhet. Andra momentet

Såsom av det föregående framgår innehåller 1 mom. i förslaget i överensstämmelse med gällande lag, att make ej må belasta sin fasta egendom eller tomträtt med inteckning för gäld utan att andra maken samtycker därtill. Ehuru stadgandet enligt ordalagen avser själva inteckningsåtgärden, är givetvis dess syfte att — som komplement till det samtidigt stadgade förbudet mot överlåtelse utan andra makens samtycke — hindra att egendomen utan sådant samtycke pantförskrivs för gäld. I regel sker inteckning för ett aktuellt kreditbehov, varför maken eller — om han vägrar sitt samtycke — rätten har möjlighet att i samband med frågan om att uttaga inteckning i egendomen bedöma, huruvida behovet är grundat och skäl finns att tillgodose det genom inteckning. Vanligt är emellertid, att en fastighetsägare eller tomträttshavare efter att ha inlöst ett inteckningslån behåller inteckningen eller inteckningarna för eventuellt framtida behov. När fråga om belåning på nytt uppstår, kan läget för makarna vara ett helt annat. Makarna kan exempelvis tillsammans ha amorterat skuld på en egnahemsfastighet. Även om andra maken samtyckt till den tidigare belåningen och den i samband därmed skedda inteckningsåtgärden, kan han därför ha skäl att motsätta sig en ny belåning. Det kan också bli fråga om belåning av inteckningar, till vilkas meddelande andra maken aldrig lämnat samtycke, exempelvis inteckningar som tagits ut före äktenskapet eller som övertagits i samband med förvärvet av fastigheten eller tomträtten i fråga. Det kan också tänkas att make, utan att något kreditbehov varit omedelbart förestående, utverkat andra makens samtycke till inteckning för kommande behov men att förhållandena avsevärt ändrats innan fråga om belåning uppkommer. I intet av nu anförda fall k a n maken enligt gällande lag motsätta sig belåningen. Han står helt oskyddad mot den nya faran för att egendomen skall frångå familjen. För att fylla denna lucka i de nuvarande skyddsreglerna föreslår kommittén i förevarande mom. ett stadgande av innehåll att, sedan tre månader förflutit från det inteckning beviljats i fast egendom eller tomträtt, vari andra maken har giftorätt, inteckningen ej må överlåtas eller pantförskrivas utan att andra maken särskilt samtycker därtill. Har make övertagit inteckningen i samband med förvärv av egendomen, skall tiden räknas från

ISC tillträdet. I sistnämnda fall förutsätts sålunda, att inteckningen beviljats redan före förvärvet. Maken äger då inom tre månader från tillträdet belåna inteckningen, något som ofta är behövligt för att han skall kunna gälda köpeskillingen. (Betr. tiden tre månader jfr 15 kap. 14 § FB.) Av hänsyn till den i Danmark gällande godtrosregeln även vid fast egendom har den danska kommittén ej ansett sig böra föreslå motsvarande regel, medan något behov av en regel ej ansetts föreligga i Norge. Tredje momentet

De i 1 och 2 mom. upptagna bestämmelserna bereder skydd mot att make utan andra makens samtycke förfogar över den gemensamma bostaden genom överlåtelse eller pantsättning. Bostaden kan emellertid frångå makarna även genom att den make som rättsligt disponerar däröver hyr ut den. Mot sådant förfogande skyddar för närvarande 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Uthyres bostaden av ena maken eller hans dödsbo helt eller delvis till annan, utan att andra maken samtycker därtill, och länder uthyrningen denne till förfång, skall enligt 5 § i nämnda lag uthyrningen gå åter, om andra maken väcker talan därom inom tre månader från det han fick kännedom om uthyrningen. Bestämmelsen torde dock gälla endast de i 1 och 2 §§ i lagen behandlade bostadsformerna. Vägrar make att samtycka till uthyrning, äger enligt 5 § rätten tillåta uthyrningen, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. I den till grund för 1959 års lag liggande promemoria som kommittén avgav hade motsvarande bestämmelse den lydelsen, att make eller hans dödsbo ej fick helt eller delvis uthyra makarnas bostad till annan utan att andra maken samtyckte därtill eller rätten lämnade sitt medgivande. Om det ändå skedde, skulle i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 6 kap. 4 § GB. Enligt kommitténs mening bör de tidigare upptagna skyddsreglerna kompletteras med en bestämmelse till skydd även mot uthyrning av makarnas bostad. Kommittén föreslår därför som 3 mom. ett stadgande, enligt vilket i fråga om makarnas bostad 3 gäller, att make ej må utan andra makens samtycke upplåta nyttjanderätt som länder andra maken till förfång. Stadgandet avviker som synes till sin konstruktion från motsvarande bestämmelse i 1959 års lag och ansluter i stället till den metod som använts i de föregående bestämmelserna i förslaget. Det omfattar alla slag av bostäder som utgör giftorättsgods. Begleringen kompletteras i fråga om enskild egendom av 10 § i förslaget. I likhet med 1959 års lag föreslås den begränsningen, att endast sådan upplåtelse, som länder andra maken till förfång, kräver dennes samtycke. Det förslag av kommittén som låg till grund för 1959 års lag innehöll icke något sådant krav. Man utgick från att båda makarna städse hade intresse av att få vara medbestämmande beträffande uthyrning av bostaden eller del därav. Ej heller det till lagrådet remitterade förslaget upptog någon förutsättning, att uthyrningen skulle lända andra 3 I uttrycket »makarnas bostad» skall ej inläggas, att makarna alltjämt båda nyttjar bostaden just när åtgärden är aktuell, jfr s. 120.

124 maken till förfång. Lagrådet förordade emellertid jämte annan ändring av det föreslagna stadgandet, att ett sådant rekvisit skulle införas. Lagrådet synes därvid som självklart ha utgått från att här åsyftades allenast att skydda makes rätt att erhålla bostad enligt den föreslagna lagen. Tillräckligt syntes vara — anförde lagrådet — att om uthyrningen lände make till förfång, d. v. s. kunde antagas äventyra hans rätt att erhålla bostad enligt förevarande lag, maken kunde utverka dom på återgång av uthyrningen och avhysning av hyresgästen. Enligt kommitténs mening har lagrådet för snävt begränsat motiven till bestämmelsen om skydd mot uthyrning. I allt fall bör kommitténs nu föreliggande förslag ej uppfattas på nämnt sätt. Uttrycket »till förfång» skall tillämpas enligt sin språkliga innebörd. Så snart en uthyrning åsamkar andra maken olägenhet av någon praktisk betydelse, bör förbudet vara tillämpligt. Föreligger ej någon sådan olägenhet, erfordras ej makens samtycke. Om make vill nedbringa familjens egen bostadskostnad genom en partiell uthyrning, kan denna emellanåt ske så att andra maken ej lider förfång, men regelmässigt lider dock den senare intrång i sin rätt att ostört ha tillgång till hemmet. Förfång föreligger även om olägenheten består enbart i otrevnad. Maken kan också hysa berättigad oro för honom tillhöriga möbler m. m. som förvaras i lägenheten och på det sättet lida förfång. Någon rätt att upplåta dessa till nyttjande av utomstående har ju ej andra maken. Den norska kommittén föreslår likaledes krav på makes samtycke till vidareuthyrning av lägenhet o. 1. som utgör makarnas bostad, och detsamma skall gälla i fråga om lägenhet som utgör lokal för makarnas eller andra makens förvärvsverksamhet. Kommitténs förslag ger icke något skydd mot att make, som på grund av ingånget hyresavtal disponerar över hyresrätten till makarnas lägenhet, säger upp hyresavtalet hos hyresvärden och därigenom omintetgör för familjen att bo kvar. Den norska äktenskapslagstiftningen innehåller som förut nämnts en dylik skyddsbestämmelse (NEfL § 14), vilken stadgar att make ej må utan skriftligt samtycke av andra maken uppsäga lägenhet som tjänar till gemensam bostad. — Motsvarighet till denna bestämmelse finns i den danska (§ 84) respektive den finska hyreslagen (§ 35). Vissa provisoriska bestämmelser i angivet syfte finns för närvarande hos oss i hyresregleringslagen (8 a §) och 1956 års lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal (2 §). 1957 års hyreslagskommitté föreslog i sitt år 1961 avlämnade betänkande Reviderad hyreslag (SOU 1961:47), att bestämmelser i ämnet skulle upptagas i allmänna hyreslagen. Dess förslag innehåller, att om ena maken uppsäger hyresavtal beträffande lägenhet, i vilken andra maken har sin bostad, denne i allmänhet äger rätt till nytt hyresavtal, om hyresvärden skäligen kan åtnöjas med honom som hyresgäst (bet. s. 22, 44 §). Frågan är nu föremål för ny utredning genom de år 1963 tillkallade hyreslagstiftningssakkunniga. På motsvarande sätt och av liknande skäl som gäller beträffande själva bostaden bör skydd skapas mot upplåtelse av nyttjanderätt till bohaget eller

125 andra lösören, beträffande vilka förbud mot överlåtelse och pantsättning utan makes samtycke råder enligt 1 mom. e). Bestämmelse härom upptages i ett andra stycke av förevarande mom. Även den norska kommittén föreslår skydd mot uthyrning av lösöre. 4 Fjärde momentet

Livförsäkringsavtalen har stor frekvens och är ofta av stor betydelse för familjen. Det är därför naturligt, att makes rätt att förfoga över livförsäkring uppmärksammats av kvinnosammanslutningar, såsom Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet och Nordens husmorforbund. 5 När försäkring tages på makes liv, kommer den utgift som försäkringspremierna representerar att regelmässigt belasta båda makarna. Om utgiften är mera betydande, får de inskränka sig i annat hänseende eller också minskas deras möjligheter att göra besparingar på annat sätt än genom inbetalning av försäkringspremier. Som det i allmänhet ej görs någon sträng skillnad mellan den ena och den andra makens inkomster, torde det mera sällan kunna konstateras, att just den make som betalt försäkringspremierna belastas därav mer än andra maken. Det kunde övervägas att i dylika fall anse makarna inneha försäkringen med samäganderätt. Kommittén har emellertid ansett det nästan ogörligt att införa någon regel härom. En bestämmelse om samäganderätt till försäkring skulle bl. a. i alltför hög grad strida mot den juridiskt tekniska metod som i FAL använts vid angivande av vem som är försäkringstagare och den betydelse som detta begrepp fått i olika sammanhang. Kommittén har däremot övervägt andra vägar att ge erforderligt skydd mot förfoganden över livförsäkringar. Principiella skäl kan sägas tala för att sådant skydd bör gälla alla slag av livförsäkringar på endera makens liv. Praktiska invändningar häremot har emellertid framförts från försäkringshåll. Invändningarna gäller främst kapitalförsäkringarna som ofta utnyttjas av försäkringstagarna för belåning. Krav på makes samtycke skulle enligt vad som framhållits medföra besvär och kostnader som ej svarar mot nyttan. En regel om inskränkning i rådigheten skyddar ej heller mot uraktlåtenhet att vidmakthålla försäkringen. Den danska kommittén har för sin del ej ansett behovet a v skydd vara så stort att det övervägde dessa invändningar. Även på norsk sida har man ställt sig tveksam till en så generell reglering som nu antytts. Sedan det visat sig att nordisk enighet ej kunde vinnas om en dylik linje har familjerättskommittén ansett sig i stället böra undersöka möjligheten av en mera begränsad skyddsregel. Kommittén har därvid särskilt fäst sig vid de tjänstegrupplivförsäkringar som införts på arbetsmarknaden, vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen och tjänstepensioneringen i övrigt. Tjänstegruppliv4

Jfr ang. dansk r ä t t Andersen II s. 119. även motioner vid 1964 års riksdag ( I : 638 och 645 resp. I I : 766 och 769). Jfr även

5Se

försäkringarna gäller för mycket stora grupper arbetstagare, och olika grupper som ej omfattas av dem har i betydande utsträckning tecknat grupplivförsäkringar av annat slag. Med den utbredning tjänstepensioneringen och grupplivförsäkringen erhållit hos oss har de traditionella kapitalforsakringarna förlorat en del av sin betydelse som riskskydd för vanliga familjer. Det har emellertid synts så mycket angelägnare att värna om pensions- och livränteförsäkringarna samt grupplivförsäkringarna. Krav på makes samtycke till förfogande över sådana försäkringar medför ej några kännbara praktiska olägenheter av den art som nyss nämnts beträffande vanliga kapitalförsäkringar. Redan nu gäller beträffande tjänstepensionsförsakrmgarna att den anställde som regel ej kan förfoga över försäkringen. I fråga om kollektiv tjänstepensionsförsäkring som tecknas hos Svenska personalpensionskassan (SPP) anses detta följa av de allmänna försäkringsvillkoren for sådan försäkring^ och vid annan pensionsförsäkring gäller detsamma ofta till följd av att arbetsgivaren är försäkringstagare (se 109 § FAL) eller av särskilt avtal om inskränkning i förfoganderätten. Vidare har for vissa tjänstegrupplivförsäkringar införts inskränkningar i den anställdes förfoganderätt. Enligt villkoren för den grupplivförsäkring som administreras av Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (Afa) får sålunda arbetstagaren ej utan Afas medgivande förfoga över sin rätt på grund av försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller utfästelse att förmånstagarförordnande skall stå vid makt. Däremot äger han göra vanligt återkalleligt förmånstagarförordnande. Motsvarande regel finns i 1962 års reglemente angående statens grupplivförsäkring och gäller även för vissa andra grupplivförsäkringar som tillkommit efter mönster av Afa-försäkringen. Den tendens som sålunda påvisats bör enligt familjerättskommitténs mening befästas så att olyckliga avsteg förebyggs. Make och barn bor skyddas mot obehagliga och stötande överraskningar. Det må här erinras om att, efter framställning av 1963 års riksdag, utredning pågår om införande av bestämmelser inom den allmänna försäkringen som hindrar försäkrad att utan makes samtycke utträda ur ATP.' Tjänste- och andra grupplivforsäkringar har väsentligen tillkommit för att komplettera familjepensioneringen Grupplivförsäkringarna bör såvitt möjligt följa ett fast monster som människor kan lita till. Denna mening har vunnit enhällig principiell anslutning under de nordiska överläggningarna. T. v. förekommer dock tjanstegrupplivförsäkring av den typ som introducerats hos oss knappast i Danmark. I den mån annan grupplivförsäkring förekommer där tecknas vanligen försäkringen av arbetsgivaren såsom försäkringstagare med den anställde som förmånstagare. Härav följer, att den anställde ej äger förfoga över sin rätt på grund av försäkringen, se 109 § FAL. På samma satt forhåller det sig med grupplivförsäkringarna i Norge, såväl tjänste- som andra grupplivförsäkringar. Även de privata individuella pensionsförsäkringarna är i Norge i stor utsträckning undandragna försäkringstagarens förfogande6 Se NJA 1960 s. 411; jfr NJA 1958 s. 671. 7 Se L2U 56/1963.

127 rätt. En vanlig form är nämligen s. k. egen pensionsförsäkring enligt skattelagarna, för vilken socialdepartementet fastställt villkor av innebörd bl. a. att försäkringstagaren ej äger fritt förfoga över försäkringen. Hos oss föreligger full frihet att förfoga över egna (individuella) pensionsoch livränteförsäkringar liksom över åtskilliga grupplivförsäkringar. Även i iråga om vissa tjänstepensionsförsäkringar kan förfoganderätten tillkomma den anställde. För att skydda mot förfoganden över pensions- och livränteförsäkringar samt grupplivförsäkringar förordar familjerättskommittén, att det införs krav på makes samtycke till förfogande över sådan försäkring. Det förekommer emellertid i viss utsträckning, att grupplivförsäkring tecknas för att utgöra kompletterande säkerhet för kredit eller eljest för något speciellt ändamål. Det kan t. ex. vara fråga om grupplivförsäkring som tecknas av en grupp villabyggare som kompletterande kreditsäkerhet. Sådana försäkringar bör lämnas utanför regeln. I enlighet härmed föreslås i 4 mom. av förevarande paragraf, att make ej må utan andra makens samtycke förfoga över pensions- eller annan livränteförsäkring på endera makens liv eller över gruppförsäkring av annat slag på enderas liv, men att detta ej skall utgöra hinder mot att försäkring, som tecknas för särskilt ändamål, används för det ändamålet. Beträffande den närmare innebörden av stadgandet må framhållas, att under pensions- eller annan livränteförsäkring faller såväl individuella som kollektiva försäkringar. Uttrycket livränteförsäkring används i samma betydelse som i FAL. För att livränteförsäkring skall föreligga är det icke tillräckligt, att försäkringsgivarens betalningsskyldighet skall fullgöras genom ett antal periodiska utbetalningar, utan det förutsätts dessutom, att varaktigheten är beroende av en viss persons eller flera personers liv.8 Även om betalningsförpliktelsen kan upphöra av annan anledning än viss persons död, t. ex. på grund av att h a n uppnår viss ålder, är den att anse som livr ä n t a ^ Begreppet pensionsförsäkring förekommer ej i FAL; denna skiljer i fråga om livförsäkring endast mellan kapital- och livränteförsäkring. Däremot förekommer pensionsförsäkring i skattelagstiftningen, som även innehåller närmare bestämmelser om vad som menas därmed (se 31 § kommunalskattelagen och 12 § arvsskatteförordningen samt anvisningarna till torstnämnda paragraf). Den av kommittén föreslagna regeln omfattar alla slag av pensionsförsäkringar och är ej bunden till den bestämning som skattelagstiftningen innehåller. Någon klar skillnad mellan pensions- och livranteförsäkring finns ej, men med hänsyn till språkbruket har det ansetts lämpligt att även n ä m n a pensionsförsäkring i lagtexten. Här må särskilt nämnas en kombination av livränte- och kapitalförsäkring som benämns pensionsförsäkring med garanti, d. v. s. att försäkringen innefattar livsvarie egenpension eller livsvarig egenpension och änkepension i förening med utfästelse att utbetalningarna skall fortgå under visst antal år, t. ex. 20 år, ivJ?J°? n2V 2 1 nu2™* ( N J A V 1 9 2 ? S- 5 3 4 ) - l D a n m a r k h a r renteforsikring a n n a n betydelse se Bentzon-Chnstensen, Lov om forsikringsaftaler II, 2 uppl. 1954, s 503 VV »Se Hellner, F ö r s ä k r i n g s r ä t t , 1959 s. 491 f. '

128 efter försäkringsfallet. Även den vanliga tjänstepensionsförsäkring som meddelas av SPP innehåller ett moment av kapitalförsäkring i FALs mening, i det att s. k. kapitalunderstöd förekommer vid sidan av ränteutbetalningarna. Tydligt är, att de nu nämnda inslagen av kapitalförsäkring ej skall hindra att försäkringen i sin helhet hänförs till pensionsförsäkring vid tillämpning av den föreslagna regeln. Med »gruppförsäkring av annat slag» på makes liv åsyftas kapitalförsäkring som tecknats i form av grupplivförsäkring. Den föreslagna bestämmelsen gäller endast försäkring som tagits på makes liv. Huruvida make tagit försäkringen på eget liv eller på andra makens liv, saknar betydelse (jfr 116 § FAL). Likgiltigt är också, om premierna för försäkringen erlagts under äktenskapet eller tidigare. De förfoganden som avses med den föreslagna regeln är främst överlåtelse och pantsättning (jfr 108, 109 och 113 §§ FAL). Men även andra slag av förfoganden avses, t. ex. återköp i den mån sådant är tillåtet vid hithörande försäkringar. Däremot avser regeln ej återkalleligt förordnande av förmånstagare. Sådana förordnanden regleras i FAL och kommittén föreslår kompletterande bestämmelser i denna del (se 102 och 104 §§ FAL i förslaget). Som förfogande enligt förevarande paragraf räknas däremot utfästelse att förmånstagarförordnande skall stå vid makt (jfr 102 § FAL). En föreskrift i denna del upptages som andra stycke i 4 mom., vari även erinras om de inskränkningar i rätten att utse förmånstagare som kommittén föreslår i FAL. Inskränkningarna i makes rådighet över de livförsäkringar om vilka har är fråga ålägger icke den make som äger försäkringen att hålla den vid makt. Den farhågan har framförts, att rådighetsinskränkningen skulle avhålla make från att teckna försäkring eller att andra makens vägran att lämna samtycke skulle leda till att premie ej betalas i fortsättningen. Kommittén tror för sin del, att förslaget överensstämmer med vad särskilt unga makar numera finner helt naturligt, och anser farhågan att det skulle avhålla från tecknande av försäkring ogrundad. Ej heller tror kommittén, att rådighetsinskränkningen eljest annat än möjligen rent undantagsvis skulle leda till några olägenheter. Snarare kan man befara, att make blir för snar att lämna sitt samtycke. Reglerna torde ändå ha sitt värde såsom uttryck för hur det makar emellan bör gå till när det gäller en tillgång av det slag som här är i fråga. Kommittén r ä k n a r även med att försäkringsgivarna i viss utsträckning skall vara villiga att underrätta make, när det värde som försäkring representerar hotar att gå till spillo till följd av utebliven premiebetalning. Den maken kan då tänkas ingripa genom att själv betala premien. (Jfr kommitténs förslag till ändring av 5 kap. 11 § GB och vad där sägs om medverkan från försäkringsbolagens sida.) Kommittén har övervägt, huruvida makes samtycke bör fordras även för andra åtgärder än de som upptagits under 1—4 mom. i förslaget. Härvid har kommittén främst ägnat uppmärksamhet åt makes borgensförbindelser. I riksdagen har vid flera tillfällen motionsledes framställts yrkanden,

129 att make ej skulle få ikläda sig borgensansvar för gäld utan andra makens samtycke. 10 Kommittén har emellertid ej ansett det vara möjligt att föreslå en bestämmelse i denna riktning. En sådan torde knappast kunna bli effektiv, om den ej utsträcks att omfatta även makens direkta gäldsförbindelser i motsvarande situationer. Att helt generellt uppställa krav på andra makens samtycke till stiftande av gäld kan emellertid uppenbart ej komma i fråga. Att urskilja någon särskild kategori av borgensåtaganden eller gäldsförbindelser som skulle kräva andra makens samtycke är enligt kommitténs mening ej heller möjligt. Härtill kommer, att ett krav på makes samtycke till åtgärder av ifrågavarande art kan befaras leda till att maken förmås ej endast att samtycka till åtgärden utan också att ikläda sig personligt ansvar tillsammans med andra maken. Skillnaden häremellan kan vara svår att uppfatta. I så fall skulle make i stället för att såsom åsyftats vinna skydd mot andra makens lättsinniga utfästelser utsättas för ytterligare risker. I den mån 1959 års lag behandlar åtgärder som här upptagits i 1—3 mom. föreskrivs också, att ej heller makes dödsbo får vidtaga åtgärder utan andra makens samtycke, se 5 och 6 §§ i nämnda lag. Förevarande paragraf i förslaget behandlar endast förhållandet makarna emellan. För det fall att ena maken är död föreslår kommittén såsom andra stycke i 12 kap. 3 § en allmän bestämmelse av innehåll, att dödsbodelägarna, boutredningsman och testamentsexekutör vid förvaltningen av den dödes egendom skall iakttaga vad i 6 kap. stadgas för make med avseende å hans giftorättsgods eller enskilda egendom. Beträffande denna bestämmelse och vad som för närvarande gäller om skydd för efterlevande makes intressen vid förvaltningen av den dödes egendom må hänvisas till framställningen vid 12 kap. 3 §. Huruvida å andra sidan efterlevande make behöver inhämta dödsboets samtycke till åtgärder som avses i nuvarande 6 kap. 4 och 5 §§, kan för närvarande vara föremål för någon tvekan. 11 Något krav på dödsboets samtycke har i allt fall ej upptagits i lagtexten. 12 Kommittén är benägen anse, att efterlevande make enligt gällande rätt kan företaga sådana åtgärder som här är i fråga utan dödsboets samtycke. 13 Att detta skall gälla enligt kommitténs förslag framgår därav, att kommittén ej i 12 kap. 4 § beträffande förvaltningen av efterlevande makens egendom föreslagit någon bestämmelse motsvarande det stadgande beträffande den dödes egendom som i kommitténs förslag upptagits såsom andra stycke i 12 kap. 3 §.

i»Se LiU nr 28/1938, 17/1956, 13/1957 och 16/1964. )i Jfr GBmotiv II s. 362 och s. 338 (NJA II 1921 s. 175 och 148), Westring s. 238 och s. 171. 12 I Finland gäller däremot enligt en å r 1948 införd uttrycklig bestämmelse i 86 § FÄL, att om m a k a r n a h a r gemensamma bröstarvingar och efterlevande maken önskar företaga sådan r ä t t s h a n d l i n g vartill a n d r a makens samtycke skulle vara erforderligt, skall därtill i n h ä m t a s rättens tillstånd eller också, om arvingarna ä r myndiga, deras samtj'cke. 13 I rättspraxis h a r sådan tillämpning skett i fallet SvJT 1963 rf s. 33. Det formella förfarandet i 6 kap. 4 och 5 §§ passar ej på det fallet att samtycke skall i n h ä m t a s av de enskilda dödsbodelägarna i dödsbo, som ej är a v t r ä t t till förvaltning av boutredningsman. Institutet boutredningsman fanns ej, n ä r GB tillkom. 5—630756

130 Femte momentet

Medan föregående stadganden anger när makes samtycke krävs till viss rättshandling, innehåller 5 och 6 mom. närmare bestämmelser om hur samtycket skall lämnas. Förevarande 5 mom. upptager särskilda föreskrifter för samtycke, när make är omyndig eller bortovarande, sinnessjuk eller sinnesslö. Stadgandet ansluter sig nära till nuvarande reglering i 6 kap. 4 och 5 §§ GB. Första stycket avser åtgärd med annan egendom än lösöre. Där stadgas, att när make beträffande sådan egendom vill företaga åtgärd som nämnts i 1, 2, 3 eller 4 mom. och andra maken är omyndig eller bortovarande, det ankommer på förmyndare eller god man att giva samtycke. Särskilt samtycke erfordras ej, om den make som vill företaga åtgärden själv är förmyndare eller god man för andra maken. Detta stadgande är exempelvis tillämpligt vid samtliga i det föregående nämnda åtgärder som rör makarnas bostad, likaså vid belåning av inteckning enligt 2 mom. eller vid förfogande över livförsäkring enligt 4 mom. Andra stycket avser åtgärd med lösöre. I fråga om sådan egendom äger omyndig make själv ge samtycke, om han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk eller sinnesslö eller kan yttrande från honom ej inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt, erfordras ej samtycke. Sjätte momentet

Förevarande mom. innehåller formkrav för makes samtycke till åtgärder rörande fast egendom och tomträtt. Från 6 kap. 4 § GB har överförts föreskriften, att makes samtycke till överlåtelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall lämnas skriftligen med två vittnen. 14 Samma form har ansetts böra krävas för samtycke till sådant förfogande över inteckning som nämnts i 2 mom. I enlighet härmed föreslås en regel, enligt vilken makes samtycke till överlåtelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt eller till överlåtelse eller pantförskrivning av sådan inteckning skall lämnas skriftligen med två vittnen. Att med pantförskrivning här avses allenast pantförskrivning som nämns i 2 mom., och som alltså sker minst tre månader efter inteckningens beviljande, torde vara klart med hänsyn till sammanhanget med de föregående bestämmelserna. I fråga om övriga rättshandlingar som enligt de föregående bestämmelserna kräver makes samtycke gäller ej något formkrav för samtycket. Samtycke till upplåtelse av nyttjanderätt till makarnas bostad kan t. ex. lämnas muntligen eller skriftligen. De danska och norska förslagen innehåller ej någon ändring beträffande formen för makes samtycke. 14 Enligt dansk r ä t t kan makes samtycke givas formlöst även i fråga om fast egendom, medan enligt norsk r ä t t samtycke skall vara skriftligt j ä m v ä l vid u t h y r n i n g eller uppsägning av familjens bostad o. 1. Något krav på bevittning gäller dock ej i Norge. Den finska lagen kräver liksom GB både skriftlighet och bevittning (FÄL 38 och 66 §§).

131 De inskränkningar i rådigheten över giftorättsgodset som förslaget innehåller gäller redan enligt ordalydelsen så länge äktenskapet består. Om det t. ex. dömts till bo- eller hemskillnad mellan makarna, är vardera maken skyldig att iakttaga bestämmelserna i förevarande 4 § intill dess bodelning sker. Genom bodelningen blir den egendom som tilldelas vardera maken därefter hans enskilda. På denna kan 10 § i förslaget bli tillämplig, om förutsättningarna i övrigt är för handen. Rådighetsinskränkningarna i 4 § kan bli tillämpliga även efter att del dömts till äktenskapsskillnad mellan makarna. Om bodelning t. ex. ej hunnit äga rum med anledning av föregående hemskillnad eller om det dömts direkt till äktenskapsskillnad, måste enligt sakens natur vardera maken iakttaga sagda rådighetsinskränkningar till dess bodelning blivit genomförd. Självfallet är emellertid, att de faktiskt föreliggande förhållandena i fråga om bostad och lösöre som hört till hemmet kan ha ändrats så att tilllämpningen ej blir densamma som under äktenskapet. Även sedan det dömts till återgång kan rådighetsinskränkningarna bli tillämpliga till dess bodelning skett. 5 §• Förevarande paragraf i förslaget motsvarar gällande 6 §. I denna stadgas, att därest samtycke vägras i fall som avses i 4 eller 5 §, rätten äger på ansökan tillåta åtgärd varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. 1 rättspraxis har fastslagits, att köpare av fast egendom ej är behörig att söka rättens tillstånd till försäljning, om säljarens make vägrar att samtycka. 1 Detsamma anses gälla i dansk rätt, ehuru det har antagits att köparen under vissa förutsättningar kan genom dom få säljaren förpliktad att söka tillstånd av rätten. 2 Enligt kommitténs mening kan den ståndpunkt rättspraxis intagit i vissa fall leda till stötande resultat och ge utrymme för spekulation. Den make som företagit rättshandlingen i fråga kan tänkas i sitt eget intresse antingen helt undandraga sig att begära andra makens samtycke eller också uppmana denne att vägra sitt samtycke och själv underlåta att söka rättens tillstånd. Särskilt betänklig blir situationen i förevarande fall, om — såsom kommittén föreslår under 6 § — makes rätt att klandra överlåtelse av och inteckning i fast egendom eller tomträtt överhuvud ej preskriberas så länge inskrivning icke ägt rum. Det skadestånd som i det angivna fallet må i princip tillkomma medkontrahenten lärer på grund av bevissvårigheter i allmänhet icke kunna utkrävas. 3 Medkontrahenten bör emellertid ej sakna rätt att påfordra avtalets fullgörande, om skäl för andra maken att vägra samtycke icke är för handen. Att därvid hänvisa honom till att föra talan om åläggande för den make som företagit rättshandlingen att söka rättens tillstånd synes i NJA 1940 s. 449, jfr SvJT 1929 rf s. 51 och 65 samt Westring s. 127. Andersen II s. 106. 3 Jfr Nial i SvJT 1936 s. 88 f.

132 medföra en onödig omgång. Kommittén föreslår, att rättens tillstånd skall få sökas — förutom av make som vill företaga rättshandlingen — även av den med vilken rättshandling ingåtts. Detta skall t. ex. gälla köpare eller gåvotagare, den som erhållit skuldebrev med inteckningsmedgivande eller egendom ingående i makarnas bohag som pantsäkerhet eller den som hyrt makarnas bostad. Även den som härleder sin rätt från makes medkontrahent inbegrips. Någon beaktansvärd praktisk olägenhet av den föreslagna bestämmelsen lärer icke behöva befaras. Om make som företagit rättshandlingen icke vill söka rättens tillstånd av den anledningen att han finner andra makens skäl till vägran vara goda, lärer rätten endast sällan komma att lämna tillstånd på ansökan av makens medkontrahent. Motsvarande ändring upptages i de danska och norska förslagen. I övrigt innebär familjerättskommitléns förslag, att den nuvarande regeln i (> § görs tillämplig på samtliga förfoganden som enligt 4 § i förslaget kräver makes samtycke. Det må i detta sammanhang anmärkas, att om makarna gemensamt äger fastighet eller annan egendom på vilken samäganderättslagcn är tillämplig, make ej kan påkalla försäljning av egendomen jämlikt sistnämnda lag utan hänsyn till bestämmelserna i 4 §. Försäljning enligt samäganderättslagen får ej ske utan att make samtyckt till försäljningen eller rätten lämnat tillstånd därtill,, när sådant samtycke eller tillstånd eljest fordras för försäljning. Det är av vikt att detta iakttages, eftersom det är lättare att få till stånd en försäljning jämlikt samäganderättslagen än att erhålla rättens tillstånd enligt förevarande paragraf. Enligt samäganderättslagen (6 §) må rätten ej på ansökan av delägare meddela förordnande om godsets utbjudande till försäljning på offentlig auktion, där annan delägare visar »synnerliga skäl» för anstånd. Enligt kommitténs förslag till 6 kap. 5 § GB äger rätten ej i fall som där avses lämna tillstånd till försäljning, om »skäl till vägran» att lämna samtycke finnes vara för handen. Skillnaden sammanhänger med de olika intressen som de båda bestämmelserna är avsedda att tillgodose, i förra fallet delägares intresse av att förhållandet ej upplöses på ett ekonomiskt förhastat sätt och i senare fallet makes intresse av att egendom av särskild betydelse för familjen ej går förlorad. Det må understrykas, att rättens tillstånd enligt förevarande paragraf är erforderligt endast när det är make som önskar försäljning och andra maken motsätter sig den. Finns flera samägare än makarna och är det någon utomstående som påkallar försäljning, blir allenast samäganderättslagens regler tillämpliga. Detsamma gäller, om endast någon utomstående motsätter sig försäljning. Motsätter sig såväl en utomstående som andra maken försäljning, blir såväl samäganderättslagens som GBs regler tillämpliga. 4 Beträffande forum för ansökan om rättens tillstånd har i litteraturen uttalats, att sådant ärende bör prövas vid andra makens forum personae (Westring s. 127). Uttalandet härrör från äldre RBs tid, vilket möjligen kan ha influerat. Enligt kommitténs mening bör emellertid ej reglerna om tvis* Se lagrådet i NJA II 1959 s. 21 f.

133 temålsforum vara vägledande, när make söker tillstånd att få förfoga över sin egendom. Tillämpning av tvistemålsforum ger ej alltid lämpligt resultat i dylikt ärende, t. ex. om andra maken vistas på okänd ort. Ansökningen rör en ren förvaltningsfråga, i vilken maken bör kunna vända sig till domstolen i den ort där han själv är bosatt. Är han icke bosatt här i riket, får reservforum användas. Om han själv väljer att göra ansökan vid andra makens forum, saknas dock skäl att avvisa ansökningen. Man synes sålunda böra acceptera alternativa fora. 6 §.

I andra stycket av 4 § stadgas nu med avseende å överlåtelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt, att om make företagit sådan åtgärd utan erforderligt samtycke, åtgärden är ogill, därest andra maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker klander därå. Han skall dock instämma sin talan inom tre månader sedan han fick kännedom om åtgärden och senast inom ett år efter det lagfart, inskrivning eller inteckning beviljades. På motsvarande sätt stadgas i andra stycket av 5 § i samma kap. med avseende å överlåtelse eller pantsättning av lösören som nämns i paragrafen, att om make företagit sådan rättshandling utan erforderligt samtycke och den med vilken rättshandlingen ingicks ej var i god tro, rättshandlingen är ogill, därest andra maken väcker klander därå. I sistnämnda fall tillkommer sålunda krav på att medkontrahenten ej var i god tro. Talan skall instämmas inom tre månader sedan maken fick kännedom om rättshandlingen och senast inom ett år från det godset utgavs. Berättigad att föra talan är i båda fallen den, vars samtycke varit erforderligt. Enligt 5 och 6 §§ i 1959 års lag gäller beträffande uthyrning av makarnas bostad eller överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt, att om make företagit sådan åtgärd utan erforderligt samtycke, åtgärden skall gå äter, därest andra maken väcker talan därom inom tre månader från det han fick kännedom om åtgärden. Han må jämväl föra talan om avhysning. Rätten äger medgiva skäligt rådrum med avflyttningen. De övriga nordiska äktenskapslagarna innehåller regler som väsentligen överensstämmer med de nyssnämnda bestämmelserna i 6 kap. 4 och 5 §§ GB (DAe II §§ 18 och 19, jfr lejeloven § 84, FÄL 38 och 39 §§ samt NEfL § 16). En betydelsefull skillnad i dansk och norsk rätt är, att god tro hos inedkontrahenten tillerkänns betydelse även vid makes förfogande över fast egendom. I den danska lagen görs vidare den distinktionen att presumtion anses gälla för god tro om det gäller fast egendom men för ond tro när det är fråga om lösöre. 1 Beträffande finsk rätt må nämnas, att preskriptionsfristen för talan i fråga om fast egendom är sex månader från kännedom om åtgärden och beträffande lösöre tre månader från kännedom om åtgärden eller senast sex månader från godsets utgivande. Den finska lagen innehåller även den regeln beträffande fast egendom, att om make dör utan att ha förJ Se Andersen II s. 119.

134 suttit sin talan, hans arvingar äger föra talan inom samma tid från hans död. De nyss återgivna bestämmelserna i 6 kap. 4 och 5 §§ GB och i 1959 års lag ersätts i kommitténs förslag av förevarande 6 kap. 6 §. I sak överensstämmer paragrafen väsentligen med vad som nu gäller. Vissa nyheter har dock upptagits. Redaktionellt är paragrafen uppdelad i fyra moment, vilka i huvudsak ansluter till de olika slag av förfoganden som upptages i 4 § 1—4 mom. I 1 mom. av förevarande 6 § behandlas makes förfogande över sådan egendom som nämnts i 4 § 1 och 2 mom. I ett första stycke stadgas, att om make utan erforderligt samtycke företagit åtgärd varom sägs i 4 § 1 eller 2 mom., den är ogill, därest andra maken eller den som skolat lämna samtycke å makens vägnar väcker klander hos rätten och ej annat följer av vad därefter sägs i samma mom. Därmed är angivet, att om make vill angripa ett förfogande från andra makens sida, han skall göra detta genom klander hos rätten. Så långt överensstämmer stadgandet med nuvarande 4 och 5 §§ GB. Påföljden är — likaledes i överensstämmelse med sistnämnda paragrafer — att åtgärden är ogill. Enligt 1959 års lag gäller, att den förbjudna rättshandlingen skall »gå åter». Vad som menas därmed är ej klart och har ej närmare utvecklats i motiven till lagen, som i denna del avviker från det på sin tid av kommittén avgivna förslaget. I det följande ges närmare bestämmelser om klandertalan, vilka delvis avviker från vad som nu gäller. I fråga om fast egendom och tomträtt stadgas i andra stycket av 1 mom., att klander ej må väckas efter det att lagfart, inskrivning eller inteckning beviljats med anledning av överlåtelse eller medgivande till inteckning. Stadgandet ersätter den nuvarande preskriptionsregeln, att klandertalan skall väckas inom tre månader från kännedom om åtgärden och senast inom ett år från lagfart, inskrivning eller inteckning. Förslaget innebär, att maken kan väcka klander så länge lagfart, inskrivning eller inteckning ej beviljats, även om längre tid än tre månader förflutit från det han fick kännedom om åtgärden. Härav följer bl. a., att en rättshandling, som företages utan erforderligt samtycke, ej blir gällande genom att andra maken underrättas om densamma och därefter tre månader förflyter utan att han väcker klander. På denna punkt föreligger för närvarande en lucka som utnyttjas i viss utsträckning och icke bör få bestå. Å andra sidan innebär förslaget, att klander ej längre kan äga rum, om lagfart eller annan inskrivning av misstag beviljats trots att samtycke eller rättens tillstånd ej meddelats. Risken för misstag synes så ringa, att man bör kunna godtaga den enkla reglering som här föreslås. Förslaget kan sägas fullfölja föreliggande förslag av lagberedningen att förstärka inskrivningens betydelse i fastighetsförhållanden. 2 2 Jfr lagberedningens förslag till jordabalk m. in. I (SOU 1960: 24) 25 kap. 1, 4 och 11 §§ samt, ang. t o m t r ä t t , 17 kap. 7 §. Av familjerättskommitténs förslag följer, att de i jordabalksförslaget 25 kap. 3 § 3. och 4 § andra st. upptagna undantagen från förslagets bestämmelser om verkan av inskrivning ej blir tillämpliga i fall då makes samtycke enligt GB saknats men inskrivning likväl ägt r u m ; jfr motiven i SOU 1960: 25 s. 577.

135 De danska och norska förslagen innebär endast den ändringen av preskriptionsregeln rörande fast egendom, att tiden tre månader (från kännedom om rättshandlingen) utsträcks till sex månader. Ettårsfristen skall däremot bestå. Det norska förslaget upptager dessutom den ändringen att nuvarande krav på ond tro hos medkontrahenten utgår i fråga om fast egendom och makars bostad i övrigt. I ett tredje stycke av 1 mom. behandlas rättshandlingar vilka rör sådan lös egendom som avses i 4 § 1 mom. e) och 2 mom. Här stadgas, att överlåtelse eller pantförskrivning av lösöre eller av inteckning varom sägs i 4 § 2 mom. ej må klandras, om den med vilken rättshandlingen ingicks har i god tro fått egendomen i handom. I överenstämmelse med nuvarande 5 § andra stycket stadgas här beträffande lösöre skydd för godtroende medkontrahent, dock med den skärpningen till förmån för andra maken att tradition krävs liksom i allmänhet vid godtrosförvärv.3 Skyddet för godtroende medkontrahent skall enligt förslaget gälla även i fråga om inteckning. Förslaget ansluter i denna del till vad som i övrigt gäller om godtrosförvärv vid sådan handling (jfr 11, 15 och även 17 §§ skuldebrevslagen). För det fall att make vunnit inteckning i fast egendom trots att samtycke av andra maken saknades och han därefter belånar inteckningen före utgången av den i 4 § 2 mom. angivna tremånaderstiden kunde väl ifrågasättas, att andra maken borde få klandra pantförskrivningen därest långivaren kände till eller hade skälig anledning antaga att samtycke ej förelåg till inteckningsåtgärden. Kommittén har dock med hänsyn till den ringa risken för misstag vid inskrivningen ej funnit erforderligt att föreslå någon särskild bestämmelse för detta fall. För andra fall än godtrosfallen föreslås, att i fråga om lösöre och inteckning skall gälla en preskriptionsfrist av sex månader från det kännedom vunnits om att egendomen överlämnats. Härigenom utsträcks icke obetydligt den nuvarande preskriptionstiden, som är tre månader från kännedom om rättshandlingen och högst ett år från det godset utgavs. Motsvarande ut3 Innebörden av godtrosskyddet enligt n u v a r a n d e 6 kap. 5 § GB var under lagens förarbeten föremål för delade meningar. Lagberedningen ansåg, att medkontrahenten var skyddad mot klander, om h a n s goda tro avsåg frågan huruvida den som förfogade over egendomen var gift eller — om han kände till att så var fallet — h u r u v i d a egendomen v a r a v sådan beskaffenhet att samtvcke erfordrades. Hade däremot medkontrahenten vetat eller haft skälig anledning antaga att den som förfogade över egendomen var grft och att egendomen var av n y s s n ä m n d a beskaffenhet, var han enligt lagberedningens mening ej skyddad mot klander med mindre uttryckligt eller tyst samtycke förelåg från andra makens sida. Ett hans antagande om sådant samtycke skulle ej vara tillfyllest. Häremot anmärktes inom lacrådet att det svntes obilligt exempelvis att m e d k o n t r a h e n t som fatt sig förevisad en med a n d r a makens n a m n underskriven, vederbörligen bevittnad handling, varigenom samtycke gavs till avtalet, skulle nödgas låta avtalet återgå, om namnteckningen befanns vara förfalskad. Likaså borde enligt denna mening tredje m a n s goda tro skydda honom, om han med fog men i strid mot verkliga förhållandet t r o t t andra makens samtycke yara överflödigt på grund av sådan omständighet som nu sägs i första stycket sista punkten av 6 kap 5 § GB. Departementschefen uttalade, att det lämpligen kunde överlämnas at r ä t t s p r a x i s att med rättsvetenskapens hjälp n ä r m a r e utveckla innebörden av godtrosskyddet. Med h ä n s y n till de principer som enligt svensk r ä t t i motsvarande fall galide betraffande fullmakt svntes det emellertid antagligt, att i fråga om ett förfalskat s k n " l i g t samtycke praxis skulle följa den mening som u t t a l a t s i lagberedningens motiv (NJA II 1921 s. 76, 78 ff). Frågan h a r därefter b e h a n d l a t s av Björling i SvJ I lVMd s. 41b t ocn Nial i SvJT 1936 s. 84 ff.

136 sträckning av tidsfristen från tre till sex månader förordas i fråga om lösöre i de danska och norska förslagen, vilka dock behåller rekvisitet kännedom om rättshandlingen liksom den yttersta preskriptionstiden om ett år från godsets utgivande. Enligt förslaget gäller icke någon preskriptionstid eller godtrosskydd för tredje man i fråga om sådan egendom som nämns i 4 § 1 mom. c) eller d ) , d. v. s. byggnad på ofri grund, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd att bereda makarna gemensam bostad, eller bostads- eller hyresrätt med sådant ändamål. Kommittén har ej ansett någon preskriptionsfrist eller bestämmelse om godtrosskydd påkallad här. Om tredje man vill få klarhet om hur andra maken ställer sig till en viss rättshandling, torde det vara tillräckligt, att han har möjlighet att förfråga sig därom. Han kan vid behov, med utnyttjande av den föreslagna ändringen i 5 §, söka rättens tillstånd till rättshandlingen. I 2 mom. behandlas upplåtelse av nyttjanderätt som avses i 4 § 3 mom., d. v. s, nyttjanderätt till makarnas bostad eller till lösöre som nämns i 4 § 1 mom. e). Har sådan upplåtelse till förfång för andra maken skett utan erforderligt samtycke, må enligt förslaget klander väckas, så länge sådant förfång består. Förslaget saknar sålunda motsvarighet till den nuvarande preskriptionsfristen i 5 § i 1959 års lag om makars gemensamma bostad, tre månader från kännedom om uthyrningen. Beträffande skälen till denna ståndpunkt kan hänvisas till vad som nyss sagts rörande egendom som avses i 4 § 1 mom. c) och d ) . Som 3 mom. upptages stadgande rörande försäkring. Förfogande över försäkring som skett utan erforderligt samtycke i fall som avses i 4 § 4 mom. skall vara ogillt. Det krävs ej, att klander väcks. Ej heller här upptages något godtrosskydd för tredje man. Behov av sådant skydd torde ej göra sig gällande i fråga om de slag av försäkringar om vilka här är fråga. De är ej som t. ex. vanliga kapitalförsäkringar ägnade för omsättning och saknar vanligen återköpsvärde. Till jämförelse kan nämnas, att enligt FAL gäller dess regler om godtrosförvärv icke livränteförsäkring (se 118 §). I fråga om grupplivförsäkring som innebär kapitalförsäkring kunde visserligen teoretiskt godtrosförvärv tänkas äga rum (113 och 114 §§) men torde sakna praktisk betydelse, eftersom den enskilda gruppmedlemmen ej brukar få något försäkringsbrev utan endast s. k. försäkringsbesked. Det må också erinras om att försäkringsbrev ej är föremål för sådant extinktivt godtrosförvärv som kan förekomma beträffande löpande skuldebrev m. m. I 4 mom. slutligen stadgas rätt för maken eller den som företräder honom att med anledning av åtgärd, vilken rör makarnas bostad eller lösöre som avses i 4 § 1 mom., jämväl föra talan om avhysning och godsets återställande. Rätten äger vid bifall till talan om avhysning medgiva skäligt rådrum för avflyttningen. Såvitt angår avhysning överensstämmer stadgandet i princip med 5 och 6 §§ i 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Den föreslagna bestämmelsen har dock en något vidare innebörd än 1959 års lag. Kommittén har ansett motsvarande möjlighet till verkställighet böra infö-

137 ras för make beträffande bohag och övriga lösören som ej må överlåtas eller pantsättas utan makens samtycke. Om make företagit åtgärd utan erforderligt samtycke av andra maken och denne därefter avlider utan att ha klandrat åtgärden men innan tiden för talans väckande utgått, kan någon tvekan råda, huruvida enligt gällande rätt den avlidnes dödsbo äger föra klandertalan. Såsom kommittén anfört under 4 § behöver efterlevande make enligt kommitténs förslag under 12 kap. ej inhämta samtycke av dödsboet efter den avlidna maken till åtgärder som skulle krävt den avlidna makens samtycke. Efterlevande maken är däremot redovisningsskyldig för förvaltningen av sitt giftorättsgods för tiden från andra makens frånfälle, varjämte ingripande kan ske enligt 12 kap. 5 §. Oavsett vad som föreslagits under 12 kap. finner kommittén övervägande skäl tala för att den avlidna makens dödsbo skall anses berättigat att enligt 6 § i förevarande 6 kap. föra klandertalan som den avlidna maken ägt väcka. Detta innebär bl. a. att fel som vidlåder ett fång ej blir avhjälpt enbart genom att den make, vars samtycke bort inhämtas, avlider. Några sakliga betänkligheter torde den angivna ståndpunkten ej behöva möta med tanke på medkontrahentens rätt, eftersom alltid den möjligheten står denne till buds att enligt 5 § söka rättens tillstånd. Efterlevande maken kan för övrigt före bodelning förfoga över egendomen genom rättshandling av samma innebörd som den förra, såvitt en sådan förnyelse av åtgärden ej står i strid mot hans redovisningsplikt eller mot beslut som meddelats enligt 12 kap. 5 § i förslaget. Enligt dansk 4 och norsk 5 rätt torde klanderrätten i motsvarande fall vara en maken tillkommande rent personlig befogenhet. Som förut nämnts gäller däremot i finsk rätt enligt uttryckligt lagstadgande, att makes arvingar äger klandra överlåtelse av och inteckning i fast egendom, om maken ej försuttit sin talan (38 § FÄL). 7 §• Bestämmelserna i denna paragraf infördes år 1936 i samband med skuldebrevslagstiftningen som 6 a § i 6 kap. GB. Bestämmelsernas syfte är att möjliggöra återgång av gåva från make som kränkt andra makens giftorätt. Förutsättning är, att vederlag för gåvan ej kan utgå vid bodelning samt att gåvotagaren var i ond tro. I gällande lydelse av paragrafen stadgas sålunda i första stycket, att om make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva av annan egendom än i 4 § sägs har väsentligen minskat sina tillgångar och det efter äktenskapets upplösning eller boskillnad eller hemskillnad visar sig, att vederlag ej kan till fullo utgå vid bodelningen, samt gåvotagaren insett eller bort inse att gåvan lände andra maken till förfång, gåvan eller dess värde skall återbäras i den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Talan må dock ej på sådan grund väckas, 4

Andersen II s. 114 f. 5 Arnholm s. 220 not 2. 5^—630756

138 sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades. Om gåva som tillkommit under sådana omständigheter som nyss nämnts ej var fullbordad vid tiden för bodelningen, må den enligt andra stycket ej göras gällande i den mån det skulle leda till intrång i andra makens rätt. 1 Genom begränsningen till »annan egendom än i 4 § sägs» har från stadgandets tillämpning undantagits gåva av fast egendom eller tomträtt. Anledningen härtill är, att regleringen i nuvarande 4 § ansetts bereda maken tillräckligt skydd beträffande sådan egendom. 2 4 § i kommitténs förslag är mera omfattande än i gällande lag. Kommittén förordar emellertid i 7 § en begränsning av samma art som nyss nämnts. Därvid har kommittén ansett lämpligare att göra 7 § i förslaget i princip tillämplig på alla gåvor som kränker andra makens giftorätt på sätt som där förutsätts, men föreslår å andra sidan en bestämmelse, att talan om återvinning av gåvan ej må väckas i fall som avses i 4 §, om enligt 6 § i förslaget klander å rättshandlingen ej vidare kan äga rum. Förevarande lagrum torde för närvarande ha ringa praktisk betydelse. I någon mån kan detta bero på den preskriptionsbestämmelse som lagrummet innehåller. Talan om återbäring av gåvan må som nämnts ej väckas sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades. En förutsättning för bestämmelsens tillämpning är vidare, att vid bodelning konstaterats att vederlag ej kan utgå. Äger bodelning ej rum inom fem år efter det gåvan fullbordades, kan talan om återbäring sålunda ej föras. Det kunde därför ifrågasättas, att preskriptionstiden ej borde börja löpa förrän bodelning ägt rum. Härigenom skulle dock frågan om återbäring kunna hållas svävande alltför länge. Preskriptionstiden kan emellertid enligt gällande rätt börja löpa och jämväl gå till ända, utan att maken överhuvud fått kännedom om gåvan. Detta synes icke rimligt, särskilt som en förutsättning för stadgandets tillämpning är att gåvotagaren ej är i god tro. Kommittén föreslår därför att, även om den femåriga preskriptionstiden gått till ända, preskription likväl ej skall inträda med mindre jämväl ett år förflutit från det maken erhöll vetskap om gåvans fullbordan. Av förarbetena till de nuvarande bestämmelserna framgår ej tydligt, huruvida avliden makes dödsbo kan föra talan om återbäring av gåva enligt bestämmelserna. Kommittén utgår från att dödsbodelägarna inträder i avliden makes rätt. Det bör här uppmärksammas, att efterlevande make själv är medarvinge, när bröstarvingar finns, och att han är ensam arvinge, när bröstarvingar saknas. Återbäring av gåva bör ej komma honom själv till godo. Återbäringen bör därför begränsas till att andra dödsbodelägare får tillgodonjuta kompensation för vad de netto gått förlustiga genom gåvan. Motsvarande bör gälla vid tillämpningen av andra stycket i paragrafen. Den ettåriga preskriptionsfristen lärer i hithörande fall få räknas från den tidpunkt då gåvan kommit till den avlidna makens kännedom eller, om ma1

Beträffande dansk och norsk r ä t t se Andersen II s. 125 ff och Arnholm s. 222 2 NJA II 1936 s. 153.

139 ken ej fått kännedom om gåvan, den tidpunkt då dödsboet fått sådan kännedom. Kommittén vill här erinra om att 13 kap. 24 och 25 §§ i förslaget leder till att, om dödsboet försätts i konkurs, konkursboet ej kan påkalla återbäring av gåvan. Konkursboet kan ju enligt förslaget ej mot efterlevande maken göra gällande den avlidna makens giftorättsanspråk. Motsvarighet till förevarande paragraf har nyligen införts i Finland. Det danska förslaget upptager en liknande bestämmelse. 8 §• Paragrafen handlar om förlust av giftorätt och ersätter nuvarande 7 §. Frånsett ett par redaktionella jämkningar överensstämmer paragrafen i förslaget med den lydelse 7 § skall ha från och med den 1 januari 1965 enligt lagändring, som år 1964 beslutats i samband med antagande av lag om införande av brottsbalken. 1 9 §. Denna paragraf, som motsvarar 8 § i gällande lag och föreskriver vilken egendom som är makes enskilda, har endast redaktionellt jämkats något. Sista stycket i paragrafen innehåller, att avkastning ej skall vara enskild på grund av rättshandling varom sägs i paragrafen, utan att det särskilt föreskrivits genom rättshandlingen. Motsvarande gäller enligt övriga nordiska äktenskapslagar (DAe II § 21, FÄL 35 §, IsL § 23 och NEfL § 24). Mot denna regel har bl. a. anförts, att det verkar överraskande att avkastning av enskild egendom, som t. ex. placeras i bank eller i värdepapper, vid bodelning skall delas som giftorättsgods. I fråga om banktillgodohavanden som är enskild egendom leder gällande rätt till det resultatet, att räntor som efter hand läggs till kapitalet är giftorättsgods medan det ursprungliga kapitalet förblir enskild egendom. Under de nordiska överläggningarna har därför övervägts den ändringen att avkastning av enskild egendom skall vara enskild, om ej annat blivit bestämt. För en sådan ordning talar dels svårigheten att i efterhand avgöra, huruvida bankmedel härrör från avkastning under äktenskapet eller utgör ursprunglig enskild egendom, och dels den omständigheten att bestämmelse om att även avkastning skall utgöra enskild egendom upptages i flertalet äktenskapsförord, varigenom egendom förklaras skola vara enskild. Enligt en inom statistiska centralbyrån på familjerättskommitténs uppdrag verkställd undersökning rörande äktenskapsförord som år 1956 ingivits till rätten 1 har sådan avkastningsklausul funnits intagen i 2 902 eller något mindre än två tredjedelar av de 4 447 äktenskapsförord, varigenom såsom gåva av andra maken erhållen eller annan egendom förklarats skola vara enskild. Till en början må angående behovet av den ifrågasatta ändringen anmäri Jfr prop. 10/1964 med förslag till lag om införande av BrB m. m. s. 9 och 123 samt LHJ 3/1964 s. 113 f och r s k r 79/1964. i Jfr under 8 kap. 1 §.

140 kas, att förevarande bestämmelse grundar en presumtion som faller, om det av rättshandlingen i fråga framgår att annat blivit bestämt. Ett förordnande i äktenskapsförord av innehåll, att all egendom som vardera maken äger eller förvärvar skall vara enskild eller att giftorätt skall vara utesluten i äktenskapet, synes kunna tolkas så att även avkastningen förklarats skola vara enskild. 2 De utredningssvårigheter som den nuvarande bestämmelsen kan föranleda uppkommer därför huvudsakligen vid en blandad egendomsordning och kan där ej helt undvikas ens med den motsatta regeln, eftersom svårigheten att utreda huruvida avkastning härrör från enskild egendom eller från giftorättsgods skulle kvarstå. Avgörande har för kommittén varit, att enligt den i GB upptagna egendomsordningen besparingar som uppkommit under äktenskapet principiellt bör komma båda makarna till godo. Detta framgår t. ex. av bestämmelsen i 8 kap. 3 §. I kommitténs förslag har denna princip ytterligare understrukits genom bestämmelsen i 13 kap. 11 § om makes rätt till andel i förkovran av andra maken tillhörig enskild egendom eller annan egendom som ej skall ingå i bodelning. Det skulle därför strida mot tendensen i förslaget, om avkastning av enskild egendom enligt lag presumerades vara enskild och sålunda undandragen andra makens giftorätt. När avkastningen härrör från enskild fastighet som ingår i ena makens, vanligen mannens rörelse, kan den också uppgå till stort belopp som även representerar en betydande arbetsinsats från andra makens sida. På grund härav finner kommittén sig ej böra föreslå någon ändring i förevarande hänseende. Ej heller de övriga nordiska förslagen innehåller någon ändring på denna punkt. Ren värdestegring på viss egendom räknas självfallet icke som avkastning. En fråga huruvida vinster på premieobligationer är att anse såsom avkastning eller tillskott till kapitalet behandlas av kommittén i motiveringen till 3 kap. 1 § första stycket ÄB. Som där anförs synes det riktigast att i förekommande fall betrakta utfallande vinst som avkastning oavsett vinstens storlek. 10 §.

Denna paragraf i förslaget är ny. De nuvarande reglerna i 6 kap. 4 och 5 §§ GB rör allenast giftorättsgods. Make är sålunda oförhindrad att förfoga över sin enskilda egendom efter gottfinnande. Även lottläggningsreglerna i 13 kap. 13 § är begränsade till giftorättsgods. Enligt övriga nordiska äktenskapslagar gäller reglerna om inskränkning i makes rådighet ej heller annan egendom än giftorättsgods. 1 vårt land har redan i krislagstiftningen införts vissa bestämmelser som ger skydd även mot förfoganden över makes enskilda egendom. 1948 års lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad omfattade sålunda såväl hyresrätt som var giftorättsgods som hy2 Att sådan tolkning måste ske med försiktighet framgår dock av NJA 1959 s. 161, j f r Beckman s. 40. Den av kommittén hävdade tolkningen torde gälla även enligt dansk, finsk och norsk rätt, se Andersen II s. 54, Grönvall, Den nya äktenskapslagstiftningen,' 1930 s. 140, och 0 s t r e m , Ektefeliers formuesforhold, 1932, s. 160

141 resrätt vilken hade naturen av enskild egendom, och 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad har, såvitt angår hyres- eller bostadsrätt, tillämpning på både giftorättsgods och enskild egendom. Beträffande fastighet är lagen inskränkt till att gälla giftorättsgods. Enligt det förslag från kommittén som låg till grund för 1959 års lag skulle lagen gälla även enskild fast egendom, men detta önskemål ansågs vid departementsbehandlingen röra en så principiell fråga att det ej upptogs i det till lagrådet remitterade förslaget. Med fastighet likställs i nämnda lag tomträtt och byggnad på ofri grund. Enligt kommitténs mening är det uteslutet att inskränka tillämplighetsområdet för den i 1959 års lag upptagna skyddslagstiftningen. Dennas skyddsbestämmelser bör införlivas med den ordinarie lagstiftningen. Frågan är, huruvida det därvid är lämpligt att taga steget fullt ut och inbegripa även sådana fall då makarnas bostad är inrymd i ena makens enskilda fastighet (tomträtt och byggnad på ofri grund inbegripna). Det nuvarande systemet i 6 kap. 4 och 5 §§ liksom 13 kap. 13 § GB är uppbyggt på en rättsteknisk grundval som ej synes kommittén sakligt tillfredsställande. Den rättsliga indelningen i giftorättsgods och enskild egendom sammanfaller uppenbart ej med vad som är naturligt med hänsyn till de skyddsbehov som gör sig gällande under äktenskapets bestånd eller vid dess upplösning. Man kan ej heller utgå från att makarna insett konsekvenserna av äktenskapsförord som stadgar egendomsskillnad eller gör viss egendom till enskild och med öppna ögon avstått från det skydd som lagen eljest vill ge. På sin höjd vet de i stora drag vad det kan vara fråga om, t. ex. att värdet av egendomen ej ingår i giftorättsdelningen. Än mindre kan de förutse, hur förhållandena kommer att utveckla sig under äktenskapet. Hustrun torde t. ex. oftast ej ägna en tanke åt framtida behov av att kunna åberopa skyddsreglerna. I vad mån en trolovad eller make har förmåga att motstå ett bestämt yrkande från den andras sida om att äktenskapsförord skall upprättas är också ovisst. Äktenskapsförord torde ofta upprättas därför att man tror att hustrun skall vara bättre skyddad om mannen kommer på obestånd eller av affärsmän som anser sig därigenom vinna vissa fördelar i form av större handlingsfrihet. I intetdera fallet föreligger något sakligt skäl, att skyddsreglerna för hemmet ej skall vara tillämpliga. Särskilt beklagligt är det, om hustrun trott sig bli bättre skyddad genom äktenskapsförordet och det sedan visar sig att hon bl. a. går miste om det skydd som hon eljest skulle ha åtnjutit för hemmet. Makes egendom kan även vara enskild därför att så bestämts genom gåva eller testamente. Oftast torde det vara någon anförvant som därmed velat skydda gåvo- eller testamentstagaren för den händelse andra maken skulle bli insolvent eller äktenskapet skulle upplösas genom skilsmässa. När viss egendom i äktenskapsförord särskilt angivits skola vara enskild egendom, liksom när i testamente eller gåvobrev egendom förklarats skola vara enskild, kan det synes ligga nära till hands att maken i fråga må fritt handla och vandia med egendomen. Anledningen till förordnandet torde

142 emellertid i allmänhet ej vara att maken skall få fri rådighet över egendomen, och föreskriften kan verka mycket stötande, om den får sätta åt sidan det skydd för hemmet som eljest skall gälla. Det är här enligt kommitténs mening ej fråga om något starkare skäl mot att inbegripa egendomen under skyddsbestämmelserna utan om synpunkter som i förekommande fall bör beaktas i tillämpningen. Vad härefter angår de fall då allmän egendomsskillnad stadgats genom äktenskapsförord torde avsikten än mera sällan ha varit att uppnå större frihet beträffande förfogande över egendom som hör till hemmet. Detta gäller särskilt egendom som förvärvas först efter det äktenskapsförord upprättats. Ofta är det endast ena maken som står såsom köpare till en villafastighet eller tomt, oaktat andra maken direkt eller indirekt tillskjutit medel som erfordras för betalningen av tomten eller byggnaden eller för ombyggnad, reparationer m. m. Den omständigheten att fastigheten är enskild egendom utgör sålunda ej någon garanti för att endast ena maken ekonomiskt satsat på densamma. Vidare må nämnas, att det ibland kan inträffa att båda makarna står som ägare till en villafastighet, ehuru all deras egendom är enskild på ömse sidor. Då äger vardera maken sin andel av fastigheten såsom sin enskilda egendom. Om sådana fall ej inbegrips under skyddsreglerna, blir man helt hänvisad till samäganderättslagen, vilket icke kan vara tillfredsställande. Därest lagstiftaren eftersträvar att ge ett skydd för hemmet, bör reglerna enligt kommitténs mening ej ha luckor som ger anledning till obehagliga överraskningar för en i rättstekniska frågor mindre väl insatt make. Principen om samråd i viktiga angelägenheter som rör hemmet bör ej lida av onödiga undantag. Frågan om skyddets omfattning ställer sig dock i viss mån olika beträffande rådighetsreglerna i 6 kap., som stadgar krav på makes samtycke till vissa dispositioner, och bestämmelserna i 13 kap. om delning av makars bo. I det förra hänseendet skulle verkan av att reglerna utsträcks till enskild egendom i huvudsak inskränka sig till att förhastade dispositioner kan motverkas även beträffande sådan egendom. I senare hänseendet är fråga om att överföra egendom från ena makens ägo till andra maken. Här kan större försiktighet vara påkallad. Emot tanken att utsträcka skyddet mot förhastade dispositioner till att gälla även makes enskilda egendom kan anföras, att man berövar rättslivet en bekväm utväg att genom bestämmelse i äktenskapsförord, gåva eller testamente definitivt förbehålla make rätten att ensam bestämma över egendomen och sålunda förekomma all inblandning. Denna fördel vinns emellertid enligt kommitténs mening till ett alltför dyrt pris. I fråga om rådighetsreglerna föreslår kommittén på grund av det anförda under 10 §, att bestämmelserna i 4—6 §§ skall äga motsvarande tillämpning med avseende å enskild egendom som är av beskaffenhet som sägs i 4 §. Såvitt angår överlåtelse eller pantförskrivning av fast egendom och tomträtt eller inteckning däri skall detta dock gälla allenast om egendomen är uteslutande eller huvudsakligen avsedd att bereda makarna gemensam bostad. Denna inskränkning i tillämpningsområdet har, oaktat vissa invänd-

143 ningar kan göras däremot, ansetts påkallad för att tillmötesgå önskemål som framförts av representanter för det praktiska rättslivet. Under den föreslagna regeln bör hänföras bl. a. mindre stödjordbruk som huvudsakligen har karaktär av bostadsfastighet. Däremot äger make fritt förfoga över fastighet eller tomträtt som han innehar huvudsakligen i annat syfte, t ex annan jordbruksfastighet, hyresfastighet, affärsfastighet e. 1. — Av 4 § 1 mom. andra stycket framgår, att med fast egendom likställs andel i sådan egendom liksom att med tomträtt likställs andel i sådan ratt — 1 fråga om överlåtelse och pantförskrivning av byggnad på ofri g r u n d o c h bostads- eller hyresrätt sammanfaller tillämpningsområdena for 4 och 10 &* i förslaget. .Q Av bestämmelserna i 4 § må vidare uppmärksammas stadgandet i 6 mom., vilket innehåller förbud att i fråga om makarnas bostad utan andra makens samtycke upplåta nyttjanderätt som länder maken till förfång. Detta skydd kommer enligt förslaget att gälla även när bostaden är enskild egendom. Det förut berörda undantaget i 10 § är sålunda inskränkt till överlåtelse eller pantförskrivning av fastighet eller tomträtt resp. överlåtelse eller pantsattning av inteckning däri. Stadgandet i 10 § gäller även sådan försäkring som namns i 4 £ 4 mom. och som är makes enskilda egendom. Den önskan att trygga efterlevande make mot överraskningar beträffande försäkringar som förestavat bestämmelserna i 4 § 4 mom. gäller även om försäkringen är enskild. Premier som betalas under äktenskapet belastar regelmässigt makarnas gemensamma budget även om det är ena maken som ensam är försäkringstagare. Det har bl ' a synts kommittén befogat, att även försäkring som är enskild egendom skall omfattas av sådant förbud mot oåterkallelighetsförklaring som angivits i 4 § 4 mom. andra stycket (jfr i övrigt kommitténs forslag till ändrad lydelse av 102 och 104 §§ FAL). Om make vägrar samtycke till sådan åtgärd som avses med den föreslagna 10 §, kan hänvändelse enligt 5 § ske till rätten. Det är all anledning utgå från att sådan hänvändelse blir lika sällan förekommande beträffande enskild egendom som nu är fallet beträffande giftorättsgods. Någon belastning torde ej heller i övrigt vållas för omsättningen. For överlåtelse av fast egendom, lagfart o. s. v. måste t. ex. redan enligt nuvarande ordning styrkas antingen att vederbörande är ogift eller att egendomen ar enskild eller att samtycke föreligger. Enligt förslaget får styrkas antingen att säljaren är ogift eller att samtycke föreligger eller att egendomen ar enskild och ej är uteslutande eller huvudsakligen avsedd att bereda makarna gemensam bostad. Om makarna är ense, blir det bekvämaste givetvis, att samtycke visas. Beträffande delning av makars bo är skyddsbestämmelserna i kommitténs förslag mera restriktiva (se 13 kap. 16 §). En utsträckning av reglerna om krav på makes samtycke till att omfatta enskild egendom förordas även av de danska, norska och isländska kommittéerna. Inom den danska kommittén, som ej slutbehandlat förslaget i

144 denna del, övervägs att såvitt angår enskild egendom inskränka tillämpningsområdet i fråga om fast egendom till en- och tvåfamiljshus. Det norska förslaget gör ej annan skillnad mellan giftorättsgods och enskild egendom än att kravet på makes samtycke ej skall gälla egendom som är enskild enligt föreskrift vid gåva eller enligt testamente, utan att givaren eller testator skriftligen givit förklaring därom.

Under 4 § har framhållits, att inskränkningarna i makes förfoganderätt över giftorättsgods i princip torde bestå till dess bodelning sker och att detta lärer gälla även efter det äktenskapet blivit upplöst genom äktenskapsskillnad eller återgång. Beträffande enskild egendom har GB hittills icke innehållit några inskränkningar i makes rätt att förfoga däröver. Däremot gäller 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad även enskild egendom, nämligen såvitt angår bostadsrätt eller hyresrätt. Lagen förutsätter sålunda, att make efter äktenskapets upplösning kan göra anspråk på att få övertaga andra maken tillhörig bostads- eller hyresrätt. Någon särskild preklusionsfrist för makes anspråk är ej stadgad. Kommittén har övervägt, huruvida det i GB borde införas någon viss frist, efter vilken förfogandeinskränkningarna i 6 kap. 10 § skulle upphöra att gälla sedan äktenskapet upplösts och inom vilken make hade att framställa anspråk på att få övertaga andra maken enskilt tillhörig egendom enligt vad som sägs i 13 kap. 16 § i förslaget. En sådan preskriptionsregel synes emellertid lätt kunna framkalla missförstånd och medföra rättsförlust. Det praktiska behovet torde också vara ringa. I allmänhet ingås avtal mellan makarna om deras ekonomiska angelägenheter, när boet icke är alltför obetydligt. I avtalet torde då regelmässigt komma att angivas, huruvida make har anspråk på att få lösa till sig andra maken tillhörig enskild egendom. Skulle denna fråga ej regleras genom avtal, står för make som är ägare till egendomen och önskar vinna full klarhet alltid den möjligheten till buds att han begär besked av andra maken och, om sådant till äventyrs ej ges, påkallar bodelning för att det skall konstateras om lösningsrätt föreligger eller ej. Om m a k a r n a har både enskild egendom och giftorättsgods, torde klarhet regelmässigt vinnas i samband med den bodelning som är påkallad beträffande giftorättsgodset. Vad särskilt angår fast egendom och tomträtt bör framhållas, att praktiskt behov av särskild preskriptionsfrist icke föreligger med tanke på lagfart och annan inskrivning. Enligt 13 kap. 16 § skall nämligen make ej äga att med anledning av boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad lösa andra maken tillhörig enskild fast egendom eller tomträtt mot den makens bestridande. Då förfogandeinskränkningarna i 6 kap. bör efter äktenskapsskillnad eller återgång ses i samband med lösningsbestämmelserna i 13 kap., torde slutsatsen bli, att den make som innehar enskild fast egendom eller tomträtt må förfoga däröver så snart äktenskapet är upplöst och

145 egendomen ej längre skall tjäna som makarnas bostad; andra maken kan ju ej enligt förslaget tilltvinga sig att få lösa egendomen. Att andra maken kan behöva bostaden under en övergångstid torde icke vara ett förhållande av den betydelse att det måste beaktas av inskrivningsdomaren. Har förordnande om rätt för make att sitta i hemmet meddelats enligt 15 kap. 11 §, må den maken, utan hinder av egendomens senare försäljning till annan, nyttja bostaden i enlighet med förordnandet under den tid som avses därmed. — Belåning av inteckning som avses i 6 kap. 10 § jämförd med 4 § 2 mom. torde också efter äktenskapets upplösning få anses utan vidare tilllåten utan att förra makens samtycke krävs. Beträffande bostads- eller hyresrätt som är enskild egendom har icke avhörts några olägenheter av att 1959 års lag ej stadgar någon preskriptionsfrist för hithörande fall. När saken är aktuell, kan man utgå från att make gör sin rätt gällande utan onödigt dröjsmål. Har han avflyttat från lägenheten för gott, ligger det i sakens natur, att han ej senare kan vinna framgång med lösenanspråk. Den omständigheten att make nödgats lämna hemmet medför dock givetvis icke i och för sig hinder för honom att göra sin rätt gällande. Även i detta sammanhang må erinras om möjligheten för make att enligt 15 kap. 11 § i förslaget få rätt att nyttja bostaden även om denna är enskild egendom. Innan tiden för denna nyttjanderätt upphör bör han taga initiativ till en definitiv reglering. Att avskära möjligheten därtill innan nyttjanderättstiden utgått är å andra sidan icke lämpligt. I övrigt torde det relativt snart bli tydligt, huruvida något krav på bostaden är aktuellt. Även i fråga om bohag, arbetsredskap och annat lösöre, som avses i 6 kap. 10 § jämförd med 6 kap. 4 § 1 mom. e), gäller, att inskränkningarna i förfoganderätten efter äktenskapets upplösning som regel får praktisk betydelse allenast i den mån de motsvaras av lösningsrätt enligt 13 kap. 16 §. Om stridigheter råder, torde 15 kap. 11 § komma att tillämpas, därest make har intresse av att få lösa dylik egendom. — Upplåtelse av nyttjanderätt till bostad eller lösöre i strid mot 4 § 3 mom. lärer, oavsett om egendomen är giftorättsgods eller enskild, få anses otillåten så länge bostaden eller lösöret behövs för där angivet ändamål (jfr 15 kap. 11 § i förslaget). — I fråga om försäkringar som avses i 4 mom. av 6 kap. 4 § gäller, att andra maken ej enligt 13 kap. 16 § har något anspråk på dem, om de är enskild egendom. Den make som innehar sådan försäkring bör därför efter äktenskapets upplösning anses berättigad att förfoga däröver enligt vad som i allmänhet gäller. I anslutning till det anförda må påpekas, att i samband med makes död den frågan kan bli aktuell, huru länge inskränkningen i dödsbos förfoganderätt beträffande den dödes enskilda egendom skall bestå jämlikt 12 kap. 3 § andra stycket, jämfört med 6 kap. i förslaget. Enligt kommitténs mening bör det utan särskild föreskrift vara klart, att bestämmelsen i princip gäller så länge boutredningen pågår, frånsett sådana fall då endast speciella frågor som ej hör hit återstår. Make, som underlåter att i samband med arvskifte framställa anspråk på inlösen av enskild egendom, får anses för-

146 lustig sin rätt därtill. Enligt förslaget till ändringar i ÄB blir make städse delägare i den avlidnes bo, frånsett sådana undantagsfall då all egendom på grund av testamente skall tillfalla annan eller förverkande av arvsrätten ägt rum. I tillämpningen torde hithörande frågor aktualiseras ganska snart. Det kan emellertid hända, att avtal träffas om sammanlevnad i oskiftat bo och att det därför dröjer innan någon uppdelning av makarnas egendom blir aktuell. I sådana fall kan make enligt förslaget göra sin rätt gällande, när delning skall ske. 11 §• Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 9 § med bestämmelser om förteckning över makars egendom, har endast redaktionellt jämkats något.

7 KAP. Om makars gäld En huvudregel i vår gällande förmögenhetsordning för makar är, att vardera maken svarar med sin egendom för egna skulder men är fri från den andres gäld. Principen är fastslagen i 7 kap. 1 §.* Solidariskt ansvar för gäld uppkommer enligt 2 §, om bägge makarna i vanlig ordning iklätt sig ansvar för skulden eller denna utgörs av s. k. hushållsgäld, vilken uppkommit genom sådan rättshandling för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran som sedvanligen företages för dessa ändamål. I 3 och 4 §§ stadgas dock för hustruns del vissa begränsningar i hennes ansvar för huhållsgälden. Hon äger sålunda åtnjuta en kortare preskriptionstid än den vanliga; tiden är bestämd till två år efter förfallodagen eller, om gälden skall betalas vid anfordran, från dess uppkomst. Preskription kan endast avbrytas genom talan vid domstol. Vidare vinner h u s t r u n för framtiden befrielse från ansvar för hushållsgäld genom att hennes egendom avträds till konkurs. Egendom, som hon förvärvar under konkursen eller därefter, skall sålunda ej svara för hushållsgäld som uppkommit dessförinnan. Härjämte stadgas i 4 § med avseende å boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning, att hustruns ansvar för hushållsgäld skall vara begränsat till värdet av den enskilda egendom hon ägde vid giftorättsgemenskapens upplösning och den egendom som tillades henne vid bodelningen. I fall då bodelning ej skall äga rum är ansvaret begränsat till värdet av den egendom hon hade, när hemskillnad vanns eller äktenskapet upplöstes. Beträffande egendom som på grund av inteckning eller eljest särskilt häftade för annan gäld än hushållsgäld skall motsvarande del av egendomens värde ej medräknas. Skälet till hustruns gynnade ställning är, att ansvaret för hushållsgäld ansetts kunna bli synnerligen betungande för i Likaså DAe II § 25, FÄL 52 § första st., NEfL § 30 och IsL II § 25.

147 henne i de vanliga fall då utgifterna för familjens underhåll helt och hållet eller till större delen bestrids med mannens inkomster, under det att hustruns bidrag till underhållet uteslutande eller till största delen består i arbete i hemmet. 2 Hustrun kan, om hon vill, ikläda sig vidsträcktare betalningsansvar än som följer av dessa regler. Härom stadgas i 5 §. Även de övriga nordiska äktenskapslagarna stadgar i fråga om hushållsgäld solidarisk ansvarighet för m a k a r n a (DAe II § 11, FÄL 52 §, IsL II § 12 och NEfL § 7). Makes behörighet att ingå rättshandlingar med förpliktande verkan jämväl för andra maken är i vissa hänseenden t. o. m. mera vidsträckt i de övriga länderna. Såsom anförts under 5 kap. 12 § kan enligt dansk, isländsk och norsk rätt hustrun förplikta mannen även genom rättshandlingar för tillgodoseende av sitt särskilda behov (DAe II § 11, IsL II § 12 och NEfL § 7), och samma möjlighet föreligger enligt den finska lagen för båda makarna (FÄL 52 §). Som nämnts övervägs i Danmark, Island och Norge en utvidgning av hustruns ansvar till att omfatta även utgifter för mannens särskilda behov. Olika regler gäller i fråga om begränsningar i ansvaret för hushållsgäld och därmed likställda förbindelser. I dansk rätt stadgas liksom i svensk rätt en särskild preskriptionstid för hustruns ansvarighet men tiden är satt till endast ett år (DAe II § 26). Den finska lagen uppställer samma särskilda preskriptionstid som den svenska, två år, men regeln utgör där ej en skyddsregel för hustrun ensam utan gäller till förmån för den av makarna som ej själv gjort gälden (FÄL 54 §). Samma preskriptionstid gäller även enligt den isländska lagen (IsL II § 26). I Norge har man låtit bero vid de allmänna preskriptionsreglerna, vilka för fall av förevarande art stadgar en preskriptionstid av tre år från förfallodagen. I fråga om sättet för avbrytande av preskription gäller i Finland liksom i Sverige den skärpta bestämmelsen, att borgenären skall anhängiggöra talan mot maken i fråga (FÄL 54 §). Den svenska bestämmelsen om hustruns ansvarsbefrielse efter konkurs saknar motsvarighet i Danmark, Island och Norge. Finland har en begränsningsregel sålunda, att hustruns framtida arbetsförtjänst är fritagen från betalningsansvar för gäld som gjorts för tillgodoseende av mannens särskilda behov (den finska konkursstadgan 85 §). Stadgandet i 7 kap. 4 § GB om begränsning av hustruns ansvar efter det bodelning skett har sin motsvarighet i den norska lagen (NEfL § 31) och i viss mån även i den finska. I den senare föreskrivs, att hustrun ej är skyldig att för gäld, som gjorts för tillgodoseende av mannens särskilda behov, svara med egendom som hon efter äktenskapets upplösning förvärvat genom arbete (FÄL 55 §). Begränsningarna i hustruns ansvar för hushållsgäld torde alltjämt ha sitt berättigande, när h u s t r u n ej har egen inkomst av betydenhet. I andra fall framstår de däremot som föråldrade. Kommittén har sökt anpassa regleringen av gäldsansvaret härefter och genomföra en viss differentiering. I 2 GBmotiv II s. 263 (NJA II 1921 s. 9 3 ) ; Westring s. 134.

148 5 § i förslaget upptages en bestämmelse i detta syfte. Enligt denna skall begränsningarna i hustruns ansvar för hushållsgäld ej inträda, när hon själv gjort gälden och hade egen inkomst av någon betydenhet. Det är förhållandena vid gäldens ingående som härvidlag skall vara avgörande. Det saknar alltså betydelse, om hustrun fått större inkomst när fråga om ansvarets utkrävande uppkommer. Med uttrycket »inkomst av någon betydenhet» åsyftas, att inkomsten, oavsett makarnas ekonomiska förhållanden i övrigt, ej är ringa. Om den härrör från kapital eller arbete, är likgiltigt. Därest hustrun enligt vad nu sagts kan sägas ha inkomst av någon betydenhet, svarar hon enligt förslaget för den gäld hon själv iklätt sig med all sin utmätningsbara egendom. Genom den föreslagna ändringen utjämnas i betydande mån den nu rådande principiella skillnaden mellan mannens och hustruns gäldsansvar. Motsvarande ändring föreslås av den norska kommittén. I sakligt hänseende föreslås i övrigt under förevarande kapitel allenast en ändring i 4 § som sammanhänger med vissa ändringar i senare kapitel. Enligt den nuvarande lydelsen av denna paragraf gäller ansvarsbegränsningen sådan hushållsgäld som uppkommit före boskillnadsansökningen, hemskillnaden eller äktenskapets upplösning, d. v. s. före tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande i de olika fallen. Samma tidpunkt är avgörande för frågan, med vilken egendom hustrun skall svara. Sådan egendom som hustrun förvärvar efter den tillämpliga tidpunkten går fri för gälden. Paragrafen korresponderar mot 5 kap. 12 § sista stycket GB, enligt vilket makes behörighet att förplikta jämväl andra maken med hushållsgäld ej gäller om makarna lever åtskilda på grund av söndring. Självfallet gäller behörigheten ej heller efter äktenskapets upplösning. Som nämnts i den tidigare lämnade översikten av ändringarna i GB föreslår kommittén, att tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande vid återgång, hemoch äktenskapsskillnad skall flyttas tillbaka till tidpunkten för talans väckande (se 10 kap. 4 § första stycket, 11 kap. 14 § och 11 kap. 23 § samt 13 kap. 2 §). Då samma tidpunkt bör vara avgörande i förevarande 4 §, har denna ändrats i enlighet härmed. I första punkten anges sålunda den hushållsgäld, beträffande vilken begränsningen av hustruns ansvar skall gälla, vara sådan gäld varom sägs i 3 § och vilken uppkommit före den tidpunkt som angives i 13 kap. 2 §. På motsvarande sätt begränsas gäldsansvaret enligt förslaget i fall, då bodelning skall äga rum, till värdet av — förutom den egendom som vid bodelningen tillagts hustrun — den enskilda egendom hon ägde vid sagda tid. I fall då någon bodelning icke skall äga r u m skall enligt den nya lydelsen hustrun svara intill värdet av den egendom hon hade vid samma tidpunkt. Den sålunda föreslagna ändringen kan enligt ordalydelsen få motsatt verkan i samband med hem- eller äktenskapsskillnad. Ändringen innebär ju, att hustruns ansvar begränsas i fråga om sådan gäld som uppkommit före talans väckande. Vad nu sagts om äktenskapsskillnad gäller även återgång. Av 5 kap. 12 § sista stycket i kommitténs förslag följer emellertid, att make

149 blir ansvarig för hushållsgäld som andra maken stiftar efter talans väckande, såvida ej makarna är hemskilda eller eljest lever åtskilda på grund av söndring. För att hindra att hustrun drabbas av fullt ansvar för hushållsgäld som mannen stiftar under nämnda mellantid, föreslår kommittén en tilläggsregel i ett nytt andra stycke av paragrafen. Den innehåller, att om mannen efter det talan väckts om hemskillnad eller äktenskapets upplösning har gjort gäld varom sägs i 3 §, hustrun ej skall efter hemskillnaden eller äktenskapets upplösning svara för sådan gäld i vidare mån än det skäligen åvilat henne att bidraga till kostnaden. Omfattningen av hennes ansvar under mellantiden bestäms sålunda av den bidragsskyldighet som skäligen åvilat henne. Denna fråga får bedömas enligt reglerna i 5 kap., varav följer att ansvaret eventuellt kan helt bortfalla. Ett alternativ till den sålunda föreslagna ordningen vore att genom ändring i 5 kap. 12 § sista stycket inskränka tillämpningsområdet för samma paragraf, så att den ej skall gälla när ansökan gjorts eller talan eljest väckts om återgång, hemeller äktenskapsskillnad. Kommittén har emellertid befarat, att en sådan ändring skulle innebära en alltför långtgående begränsning av makes rätt att ingå avtal för den dagliga hushållningen eller för barnens uppfostran med verkan att även andra maken blir förpliktad. I 2 § har såsom andra stycke införts en hänvisning till bestämmelserna i 3—5 §§. I övrigt har beträffande 1—4 §§ i kapitlet endast smärre redaktionella jämkningar skett.

8 KAP. Om äktenskapsförord och om andra rättshandlingar mellan makar Under detta kap. föreslås en skärpning av formkravet för äktenskapsförord (10 §), förtydligande av forumbestämmelserna för inregistrering av förord (11 §) och en bestämmelse om att inregistrerat förord skall gälla även om formkravet åsidosatts eller förordet ingivits till fel domstol (12 §). En mindre ändring har gjorts i 4 § av huvudsakligen processuell betydelse. Här må även nämnas, att under 13 kap. 27 § föreslagits införande av möjlighet att under vissa omständigheter jämka äktenskapsförord. I övrigt har endast vissa redaktionella jämkningar vidtagits. 1 §• Enligt gällande lag äger trolovade eller makar genom äktenskapsförord bestämma, antingen att egendom, som tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall tillhöra honom enskilt eller att egendom, som eljest skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods, såvida ej annat följer av vad som sägs i 6 kap. 8 § 2 (9 § 2

150 i förslaget). Härutöver må ej genom avtal mellan trolovade eller makar stadgas avvikelse från vad GB innehåller om makars egendom. Av den senare bestämmelsen följer bl. a., att ett avtal, enligt vilket egendomen eller viss del därav skall under äktenskapets bestånd betraktas som enskild men vid dess upplösning som giftorättsgods eller omvänt, ej blir gällande. 1 Motsvarande begränsning i makarnas möjligheter att genom äktenskapsförord disponera över förmögenhetsordningen gäller enligt dansk 2 (DAe II § 28) och finsk rätt (41 § FÄL). I Norge infördes år 1937 möjlighet för makar att genom äktenskapsförord — i samband med förordnande att egendom skall vara enskild eller senare — bestämma att vid ena makens död beträffande arv och skifte skall gälla samma regler som om egendomen ej var enskild. En sådan bestämmelse kan begränsas till det fall att t. ex. mannen dör först. Den gäller ej i fråga om egendom som är enskild enligt förordnande vid gåva eller enligt testamente (NEfL § 26). Av dylikt äktenskapsförord följer, att även den enskilda egendomen omfattas av efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo och, när skifte sker, skall ingå i giftorättsdelningen. 3 Den danska äktenskapskommittén förordar efter norskt mönster, att trolovade eller makar skall kunna genom äktenskapsförord avtala att enskild egendom skall utgöra giftorättsgods, när äktenskapet upphör genom ena makens död. Den norska arvslagskommittén har gått ett steg längre och förordar i sitt år 1962 avgivna betänkande en bestämmelse, enligt vilken efterlevande make skall kunna göra gällande samma rätt till den avlidna makens enskilda egendom som om den varit giftorättsgods. 4 Därvid skall även hans egen enskilda egendom betraktas som giftorättsgods. Från huvudregeln stadgas tre undantag. Viktigast är, att makarna själva genom äktenskapsförord kan förordna att nämnda ordning ej skall äga tillämpning på egendom som genom förord gjorts till enskild. Vidare skall den föreslagna ordningen, såvitt avser egendom som är enskild på grund av bestämmelse i samband med gåva eller i testamente, gälla endast om givaren eller arvlåtaren skriftligen har förordnat därom. Slutligen äger bestämmelsen ej tilllämpning på egendom som är enskild på grund av boskillnad, med mindre den make som begärt boskillnad skriftligen förordnat annat. Förordnande enligt någon av de tre undantagsreglerna kan avse en del av den enskilda egendomen eller gälla endast för det fall att viss make dör först. Har efterlevande make valt att sitta i oskiftat bo, har efterlevande maken vid senare skifte med den först avlidnes arvingar icke rätt att fordra, att enskild egendom skall anses som giftorättsgods. Då maken övertagit boet oskiftat, skall i GBmotiv II s. 296 (NJA II 1921 s. 112), Beckman s. 41. Se härom Andersen II s. 58. 3 Enligt Arnholm, s. 249, inregistreras i Norge årligen något mer än 100 äktenskapsförord av denna tj'p. Eftersom förord enligt norsk r ä t t blir gällande i förhållandet mellan parterna u t a n registrering, får m a n räkna med att ytterligare ett a n t a l sådana förord u p p r ä t t a s men ej registreras. Till jämförelse må n ä m n a s , a t t enligt Arnholm årligen i genomsnitt under femårsperioden 1950—1954 inregistrerades något m e r än 900 äktenskapsförord avseende fullständig och något mindre än 900 förord avseende partiell egendomsskillnad. Se även det norska arvelovsbetänkandet 1962 s. 60. 4 Bet. s. 283. 2

151 sålunda boet senare skiftas som om någon förändring icke skett i fråga om den enskilda egendomen. Även i det fall att efterlevande make ärvt hela boet efter den först avlidne, d. v. s. när bröstarvingar saknas, skall vid senare skifte boet delas som om den tidigare enskilda egendomen fortfarande var enskild. Om däremot i bröstarvingsfallet efterlevande make genast skiftar med den först avlidnes arvingar och makarnas enskilda egendom därvid behandlas som giftorättsgods, äger vid efterlevande makens död den först avlidnes arvingar icke på grund därav några anspråk i efterlevande makens dödsbo. I en rundfråga angående äktenskapslagstiftningen, som familjerättskommittén tillställt advokater och kvinnoföreningar, har bl. a. tillfälle beretts dem att uttala sig om den gällande norska bestämmelsen och om det norska förslaget. Av dem som besvarat kommitténs frågor har flertalet tillstyrkt, att även i svensk rätt införs möjlighet att vid makes död behandla enskild egendom som giftorättsgods. Meningarna har varit delade, om en sådan ordning borde vara huvudregel eller undantag. Inom statistiska centralbyrån har på familjerättskommitténs uppdrag utförts en undersökning rörande innehållet i äktenskapsförord, som år 1956 ingivits till rätten. 5 Förord som undantagsvis innehållit två relevanta klausuler, nämligen dels att viss egendom skulle vara enskild och dels att viss egendom skulle vara giftorättsgods, har redovisats som avseende återinförande av giftorätt. De undersökta förorden — som avser äktenskap ingångna efter GBs ikraftträdande — utgjorde tillhopa 4 832, varav 2 171 upprättade före och 2 661 upprättade under äktenskapet. Av förorden avsåg 4 287 eller 88,7 procent införande av egendomsskillnad helt eller delvis och 220 eller 4,6 procent enbart gåva. 6 Återstående 325 äktenskapsförord eller 6,7 procent avsåg återinförande av giftorätt helt eller delvis. Av nämnda 325 äktenskapsförord avsåg 239 eller 74 procent införande av fullständig giftorättsgemenskap för båda makarna. Av de äktenskapsförord som avsåg återinförande av giftorätt hade 9 ingivits av hemskilda makar, 27 av boskilda makar och 280 av m a k a r med tidigare äktenskapsförord. Av de äktenskapsförord, varigenom egendomsskillnad helt eller delvis infördes, hade 1 403 eller 33 procent ingåtts av kontrahenter, av vilka endera eller båda förut varit frånskilda, medan motsvarande antal av de äktenskapsförord som avsåg återinförande av giftorätt utgjorde 64 eller 20 procent. De äktenskapsförord som ingives till rätten avser som framgår av statistiken huvudsakligen införande av egendomsskillnad helt eller delvis. Makar kan föranledas att upprätta sådana förord av många skilda anledningar. Make kan sålunda vilja skydda sig mot att vid bodelning behöva utlämna intill hälften av sin egendom till den andras borgenärer. Ett ofta förekom5 En redogörelse för undersökningen finns tryckt under rubriken Äktenskapsförordsvanorna i Statistisk tidskrift nr 5, 1959. 6 1 160 av de fall då äktenskapsförord avsåg allenast gåva skulle given egendom vara gåvotagarens enskilda. Totalt innefattade 806 äktenskapsförord, eller 17 procent av samtliga, förordnande om gåva.

152 mande skäl torde vara, att endera eller båda önskar garantier för att vid eventuell hemskillnad eller äktenskapsskillnad få behålla sin egendom odelad. Äktenskapsförord upprättas ibland för att undvika giftorättsdelning vid oväntade dödsfall, t. ex. i anledning av trafikolycka, som kan leda till att hälften av efterlevande makes giftorättsgods går till den avlidnes borgenärer. Därutöver kan naturligtvis förekomma, att trolovad eller make önskar att hans tillgångar skall vara enskild egendom därför att han under äktenskapet vill vara befriad från de rådighetsinskränkningar som gäller för giftorättsgods samt vill ha testationsfrihet. Vid omgifte torde syftet ej sällan vara att skydda egna barn i tidigare äktenskap eller att hindra giftorättsdelning med andra maliens barn i tidigare äktenskap. Det har också sagts, att äktenskapsförord om egendomsskillnad i åtskilliga fall upprättas av trolovade eller makar, som påverkas av helt allmänna och felaktiga föreställningar om gäldsansvaret under äktenskapet. 7 Till stöd för en ordning som den nuvarande norska har anförts, att trolovade eller makar som upprättar äktenskapsförord om egendomsskillnad mera sällan önskar, att vid ena makens död den efterlevande skall få sämre ställning än om den legala ordningen gällde. Detta resultat av egendomsskillnaden kan snarare framstå som en icke önskad följd av äktenskapsförord som upprättas av andra orsaker. Det är ej heller ovanligt, att trolovade eller makar vid sidan av äktenskapsförord upprättar inbördes testamente. Gällande bestämmelser om bröstarvingars laglott hindrar dock ibland, att efterlevande make, när egendomsskillnad råder, genom testamente tillgodoses i samma utsträckning som skulle kunnat ske genom giftorätt jämte testamente. Såsom framgår av de statistiska uppgifterna förekommer i viss utsträckning, att makar efter någon tids äktenskap med upphävande av tidigare äktenskapsförord återinför giftorättsgemenskap. Anledningen härtill kan vara, att makarna ej längre räknar med risk för skuldsättning eller att makarna, när äktenskapet bestått under lång tid, tänker mera på hur förhållandena skall gestalta sig för den efterlevande än på risken för skilsmässa. Arvsbeskattningen kan också vara en pådrivande faktor. Enligt upplysning från advokathåll förekommer det, att makar med egendomsskillnad har äktenskapsförord om återinförande av giftorätt liggande färdigt att ingivas till rätten för det fall att den make som har de största tillgångarna väntas dö först. Kommitténs förslag till ändringar i andra delar av GB kan antagas i viss utsträckning minska behovet av äktenskapsförord om egendomsskillnad. Sålunda torde anledning som regel saknas att införa egendomsskillnad med hänsyn till borgenärernas rätt vid bodelning, om kommitténs förslag i denna del blir genomfört (13 kap. 24 och 25 §§). Vidare torde kommitténs förslag om återgångsdelning vid hem- eller äktenskapsskillnad i vissa fall (13 kap. 3 § 2 mom.) och om avsteg från likadelningen i fall då den avlidne efterlämnar okänd bröstarvinge (13 kap. 20 §) minska behovet av egendomsskillnad med hänsyn till sådana situationer. Samtidigt avser förslaget att i 7 Jfr Westman i TSA 1951 s. 167.

153 sin mån förebygga olyckliga verkningar av att egendomsskillnad blivit införd. Make skall sålunda vid bodelning kunna erhålla gottgörelse för förkovran av andra makens enskilda egendom vartill han bidragit (13 kap. 11 §). Vidare skall han kunna i viss utsträckning lösa till sig andra maken tillhörig egendom, även om den är enskild (13 kap. 16 §). Av större betydelse för frågan är emellertid kommitténs förslag till ändringar i ÄB. Enligt 3 kap. 1 § ÄB i kommitténs förslag skall efterlevande make i arv framför bröstarvingar erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap, i vissa fall mera. Denna arvsrätt för make omfattar både giftorättsgods och enskild egendom. Vidare äger make enligt förslaget genom testamente tillgodose efterlevande maken med nyttjanderätt, även om han därigenom gör intrång i gemensamma bröstarvingars rätt till laglott (7 kap. 5 § ÄB). Det sagda innebär en betydelsefull skillnad i förhållande till dansk och norsk rätt. Den i Danmark och Norge viktigaste förmånen för efterlevande maken, när bröstarvingar finns, är rätten att sitta i oskiftat bo. Denna omfattar emellertid endast giftorättsgods. Möjligheten att vid ena makens död behandla enskild egendom som giftorättsgods blir därför i Danmark och Norge av stor betydelse för omfattningen av efterlevande makens rätt att sitta i oskiftat bo. Oavsett vad nu sagts skulle en regel enligt norskt mönster kunna vara lämplig även hos oss för en del fall. Kommittén har också ingående övervägt frågan. Mot en bestämmelse sådan som den norska kan emellertid invändas, att det rättsliga systemet för makars förmögenhetsförhållanden skulle bli mera svåröverskådligt och alltför skiftande. Om makar skulle tillåtas att i äktenskapsförord förordna att enskild egendom vid makes död skall behandlas som giftorättsgods, kunde sådana förordnanden utformas på varierande sätt, t. ex. omfatta all makarnas egendom eller endast den makes egendom som först avlider. Att strängt begränsa en eventuell bestämmelse till att avse en enda typ av förordnanden har icke synts möjligt. Vissa former kunde komma att till syftet närma sig testamente utan att dock, såsom gäller om testamente, kunna ensidigt återkallas eller angripas enligt bestämmelserna om bröstarvingars laglott. Enligt kommitténs mening skulle rättsordningen komma att erbjuda så många variationer på makars egendomsordning, att missförstånd och oklarhet lätt kunde uppstå. Vissa variationer skulle måhända utnyttjas huvudsakligen i syfte att vid makes död bereda efterlevande make möjlighet att allt efter omständigheterna välja den egendomsordning som medför den lägsta arvsskatten. För svensk del uppkommer också särskilda komplikationer med hänsyn till bestämmelserna om avräkning av arvsförskott och vederlag för eller återbäring av gåvor som make givit av giftorättsgods. Det är tveksamt, huruvida dessa bestämmelser borde anses tillämpliga vid bodelning i anledning av makes död, om egendom som bortgivits var enskild vid gåvans fullbordande men, om ej gåvan skett, skulle ha behandlats som giftorättsgods vid bodelningen. Men även bortsett från dessa svårigheter, är den ifrågasatta regeln ej in-

154 vändningsfri. Den kan tänkas leda till att särskilt den kvinnliga parten lättare medverkar till äktenskapsförord om egendomsskillnad, därest i förordet görs undantag för dödsfallssituationen, utan att hon tillräckligt beaktar att förordet i händelse av skilsmässa ställer henne utan giftorätt. Den i Norge sedan år 1937 gällande ordningen har visserligen ej såvitt man vet medfört några olägenheter, 8 och den nu anförda invändningen är kanske därför ej ensam utslagsgivande. Sammantaget synes emellertid de skäl som här anförts åtminstone göra det mycket tveksamt, om den norska regeln bör upptagas. Härtill kommer, att kommittén under alla förhållanden anser det nya norska förslaget gå för långt. Någon fullständig nordisk rättslikhet skulle ej vinnas genom att vi nu godtager den nuvarande norska bestämmelsen. Det må nämnas, att inom den danska kommittén meningarna är delade, i det att kommitténs ordförande i stället förordar, att makar skall kunna avtala om utvidgning av rätten att sitta i oskiftat bo till att omfatta även enskild egendom. Och Finland har t. v. ej övervägt att införa vare sig den nuvarande eller den föreslagna norska regeln. Familjerättskommittén har därför ej i sitt förslag upptagit någon motsvarighet till den norska regeln. I första stycket av förevarande paragraf har hänvisningen till 6 kap. 8 § 2, med hänsyn till den nya paragrafnumreringen i sistnämnda kap., ändrats till att avse 6 kap. 9 § 2. Även i övrigt har paragrafen redaktionellt jämkats. 2 §.

Paragrafen behandlar gåva. Det torde ej vara ovanligt, att i äktenskapsförord viss egendom, som i verkligheten tillhör ena maken, upptages som andra makens enskilda för att skydda den mot ägarens borgenärer. Rättsligen åsyftas härmed gåva från ena maken till den andra. När det är fråga om gåva, skall emellertid detta framgå av handlingen, som i sådant fall, i motsats till äktenskapsförord om förmögenhetsordningen, skall kungöras. Med hänsyn till givarens borgenärer måste sålunda krävas, att av äktenskapsförordet framgår att egendom gives av ena maken till den andra. 1 Det har ansetts önskvärt, att detta krav på något sätt antyds i lagtexten. 2 I kommitténs förslag utsägs därför i 2 § första stycket beträffande gåvofallet, att äktenskapsförord skall upprättas »om rättshandlingen». Kommittén har även övervägt en ändring beträffande förmånstagarförordnande vid livförsäkring. För giltigheten av utfästelse om att förmånstagarförordnande till make skall stå vid makt förutsätts, att äktenskapsförord upprättas, när förordnandet är av benefik natur. 3 Något motsvarande formkrav anses — åtminstone om försörjningssyfte föreligger — ej gälla enligt dansk 4 eller norsk rätt (jfr DAe II § 30 samt NEfL § 33). Enligt finsk s Jfr St0ylen i Forhandlinger på det tyvende nordiske j u r i s t m ö t e , Oslo 1956 s. 190. 1 Jfr Westring s. 145, Beckman s. 34. 2 SB I s. 20. 3 Se lagberedningens förslag angående vissa internationella r ä t t s f ö r h å l l a n d e n I, SOU 1929: 12, s. 50 not 1 och NJA 1953 s. 228. * I fråga om livränteförsäkringar se Andersen II s. 234 f.

155 rätt, som ej erkänner andra gåvor mellan makar än sedvanliga skänker, är utfästelse makar emellan att låta förmånstagarförordnande stå vid makt utan verkan. 5 Därest oåterkallelighetsförklaring undantages från kravet på äktenskapsförordsformen, skulle en viss förenkling vinnas. Emellertid uppkommer å andra sidan ökade svårigheter vid bodelning mellan makarna. Det är ovisst, hur livförsäkring därvid skall behandlas, om make gjort oåterkalleligt förmånstagarförordnande till förmån för andra maken. I den förstnämndes (försäkringstagarens) hand representerar försäkringen ej något uppskattbart värde, eftersom försäkringstagaren genom oåterkallelighetsförklaringen avhänt sig möjligheten att utan andra makens samtycke förfoga över försäkringen (108 § andra st. FAL). Och för andra maken (förmånstagaren) har försäkringen ej heller något uppskattbart värde vid tiden i fråga, eftersom icke heller han äger förfoga över försäkringen (109 § FAL). I litteraturen har ifrågasatts, om icke försäkringen trots detta borde upptagas som tillgång i makarnas bo. 6 Man frågar sig då, till vilkendera makens giftorättsgods försäkringen skall räknas. Om man låter oåterkallighetsförklaring gälla utan äktenskapsförord, kan det antagas, att dylika svårbedömda fall blir mer frekventa. Därest en regel i dylik riktning införs, torde den vidare i allt fall få inskränkas till utmätningsfria försäkringar. Härigenom skulle emellertid ske en gränsdragning som i tillämpningen lätt kan vålla missförstånd. Kommittén har därför ej ansett sig böra föreslå någon eftergift i fråga om formkravet beträffande oåterkallelighetsförklaring. Det bör här framhållas, att en oåterkallelighetsförklaring, som avgives i anslutning till hem- eller äktenskapsskillnad och sålunda ingår som ett led i en uppgörelse mellan makarna, regelmässigt ej är av benefik natur och därför ej kräver äktenskapsförordsformen. 3 §•

Paragrafen reglerar makes möjligheter att utan äktenskapsförord överföra besparingar till andra maken. Uiom andra förutsättningar gäller, att sådan överföring må omfatta egendom till värde motsvarande högst hälften av vad som besparats under ett kalenderår, dock högst 5 000 kr. Sistnämnda till visst belopp fixerade värdegräns saknas i motsvarande bestämmelser i de danska och norska äktenskapslagarna (DAe II § 31 och NEfL § 34; den finska lagen saknar helt motsvarighet till förevarande paragraf). Ej heller GB upptog ursprungligen någon sådan värdegräns. Den infördes genom lagändring år 1933. Som skäl för ändringen åberopades, att erfarenheten visat att stadgandet användes för att till skada för ena makens borgenärer överföra egendom med avsevärt värde till andra maken. 1 Det angivna beloppet, 5 000 kr, har ej ändrats sedan år 1933. Med hänsyn till penningvärdets fall har kommittén övervägt att föreslå en höjning 5 108 § tredje st. finska FAL. 6 Se Hellner, Försäkringsrätt s. 542. i NJA II 1933 s. 708.

156 av beloppet eller låta den fasta värdegränsen utgå. Kommittén tror emellertid, att en möjlighet att överföra egendom till högre värde än 5 000 kr — som förutsätter besparingar under ett kalenderår av mer än 10 000 kr — saknar någon större praktisk betydelse och finner därför ej skäl att föreslå någon ändring. Även i övrigt är paragrafen oförändrad i sakligt hänseende. 4 §.

Har makar utan upprättande av äktenskapsförord träffat avtal sig emellan om överlåtelse av egendom, äger make enligt gällande lydelse av förevarande paragraf åberopa avtalet mot borgenärer, endast om det visas eller på grund av omständigheterna må antagas, att avtalet icke är av sådan beskaffenhet att för dess giltighet krävs upprättande av äktenskapsförord. Liknande bestämmelse finns i dansk, finsk och norsk rätt (DAe II § 32, FÄL 61 § och NEfL § 35). Stadgandet innebär endast en reglering av bevisskyldigheten rörande rättshandlingens natur, därvid bevisbördan, såvitt angår förhållandet till borgenärerna, ålagts den make som vill åberopa rättshandlingen. Ehuru paragrafen sålunda blott innehåller en regel om bevisbördan till förmån för borgenärerna, har den enligt uppgift ej sällan i det praktiska rättslivet givit upphov till den felaktiga föreställningen att gåva skulle gälla makarna emellan utan upprättande av äktenskapsförord. Det kan ej heller bestridas, att orden »mot borgenärer» kan bidraga till uppkomsten av en sådan föreställning. Kommittén förordar därför, att dessa ord får utgå. 1 Att härigenom bevisbördan läggs på den make som åberopar avtalet även såvitt angår förhållandet mellan makarna torde knappast innebära någoa olägenhet. Makarna måste redan med hänsyn till borgenärerna på förhänd trygga bevisning angående rätta innebörden av rättshandlingar mellan dem. 5—9 §§. Dessa paragrafer har endast redaktionellt jämkats något. I 8 § hänvisas enligt gällande lydelse till 11 kap. bl. a. i fråga om vissa avtal med avseende å förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap. I anledning av kommitténs förslag till ändrade bestämmelser angående jämkning av avtal (11 kap. 29 § och 13 kap. 27 §), vilka bl. a. möjliggör jämkning även av avtal som tillkommit under hemskillnad eller efter äktenskapsskillnad, har ordet »förestående» fått utgå. Härmed avses emellertid ej att göra någon ändring i vad som nu anses gälla därom, att avtalet skall avse aktuell hem- eller äktenskapsskillnad. 1 10 §. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om formen för äktenskapsförord. För närvarande stadgas, att äktenskapsförord skall av de trolovade i Jfr SB i s. 21. i Jfr NJA 1949 s. 427 och 1950 s. 513. Se även Beckman s. 30 ff, Gunvor Wallin, Om avtal mellan makar, 1958, s. 63 ff och Schmidt, Äktenskapsrätt, 1963, s. 90. Jfr Jacob Sundberg i SvJT 1964 s. 24 ff.

157 eller makarna upprättas skriftligen och bestyrkas med vittnen. Fordras förmyndarens samtycke, skall detta lämnas på samma sätt. Enligt dansk rätt fordras, att äktenskapsförord upprättas skriftligen »under parternes hand» 1 (DAe II § 35). Något vittneskrav uppställs icke. För sådana äktenskapsförord som upprättas under äktenskapet och innebär vederlagsfri överlåtelse från den ena maken till den andra krävs myndighets godkännande (DAe II § 36). Enligt norsk rätt skall äktenskapsförord upprättas skriftligen »under partenes hand» i närvaro av minst två vittnen (NEfL g 45).- Den finska lagen fordrar, att äktenskapsförord upprättas skriftligen samt att förordet är daterat, behörigen underskrivet och bevittnat av två ojäviga personer (42 och 66 §§ FÄL). ;! Den närmare innebörden av formkravet vid upprättande av äktenskapsförord enligt gällande svensk rätt är oklar. 4 Stadgandet i 8 kap. 10 § ansluter sig i formuleringen nära till motsvarande bestämmelse i äldre GB (»då skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta»). Lagberedningen uttalade, att fordran på skriftlig form med vittnen ej blott betingades av hänsyn till önskvärd klarhet beträffande rättshandlingens innebörd utan även avsåg att hos kontrahenterna inskärpa dess ofta synnerligen vittgående betydelse och i sin mån förebygga förhastade steg och obehöriga påtryckningar från ena maken mot den andra. 5 Det lärer enligt gällande rätt vara tillåtet, att parterna undertecknar äktenskapsförordet på skilda tider och platser. I fråga om vittneskravet är vidare klart, att rättspraxis uppgivit kravet på vittnenas samtidiga närvaro. 0 Troligen fordras ej heller enligt gällande rätt, att båda kontrahenternas namnteckningar bevittnas av samma personer. Det krävs ej heller, såsom vid testamente, att vittnena känner handlingens egenskap av äktenskapsförord. I övrigt råder ovisshet om vilket mått av medverkan från vardera makens sida för åstadkommande av bevittning som fordras för att vittneskravel skall anses uppfyllt. 7 Utvecklingen i rättspraxis synes i betydande mån ha reducerat formkravets funktion att förebygga förhastade steg och obehöriga påtryckningar, och även parter med rättsbildade biträden nonchalerar det formkrav i fråga om bevattningen som ännu får anses gälla. Det kan därför inträffa, att i och lör sig välmotiverade äktenskapsförord av denna anledning blir ogiltiga. Kommittén anser fördenskull en omarbetning av lagrummet erforderlig i Detta anses innebära, att parterna skall underskriva äktenskapsförordet personligen och icke kan överlåta undertecknandet till ombud, se Andersen II s. 67. Bevittning är icke nödvändig. s Enligt Arnholm, s. 247, är det tillräckligt att parterna vidkännes sin underskrift för vittnena, och dessa behöver icke vara samtidigt närvarande. »Jfr rättsfall a n m ä r k t a i TfR 1959 s. 80. * Se härom Nial, Om bevittning av äktenskapsförord i Festskrift för Ekeberg s 383 ff lU ^ 7 n * y a l l l n ' , ° m a v t a l m e l l a n m a k a r s - »I « . Beckman s. 37 ff och Jacob Sundberg i c ovJ l 1 Jo4 s. c/2 ff. sGBmotiv II s. 321 (NJA II 1921 s. 135). e NJA 1937 s. 226. Beckman menar, s. 38, att svensk praxis icke uppgivit kravet på två pa en gang n ä r v a r a n d e vittnen, om en make påstår sig ha blivit tvungen eller förledd att underskriva äktenskapsförordet. Jfr finskt rättsfall, HD 1956 ref nr 4 ? Se n ä r m a r e NJA 1937 s. 226, 1946 s. 620 samt Nial a. a. s. 388 ff, Wallin a a s 88 ff Beckman s. 39. Jfr även SB I s. 22 f.

158 Efter mönster av formkravet för testamente har kommittén i första hand övervägt att föreslå uttryckligt krav på »unitas actus» genom föreskrift, att parterna skulle underskriva handlingen eller vidkännas sin underskrift därå i närvaro av två vittnen, varefter dessa skulle bestyrka handlingen med sina namn. Däremot skulle ej krävas kännedom hos vittnena om handlingens egenskap av äktenskapsförord. Till skillnad från vad som gäller om testamente torde nämligen människor i allmänhet ha en så pass vag föreställning om vad äktenskapsförord är, att ett dylikt krav ej vore till någon nämnvärd nytta. 8 En sådan bestämmelse som den nu nämnda vore såtillvida att föredraga framför gällande lag som den klart anger formkravet. Regeln har emellertid liksom gällande lag den svagheten att dolda formfel kan komma att uppdagas först långt efteråt och föranleda att äktenskapsförordet förklaras ogiltigt. Någon större trygghet mot förhastade äktenskapsförord eller mot påtryckningar innebär regeln ej heller. Kommittén har därför uppgivit den nu refererade tanken. Även i Danmark har formkravet för äktenskapsförord varit föremål för övervägande. Den danska kommittén föreslår, att äktenskapsförord alltid skall upprättas skriftligen »under parternes hand» inför notarius publicus, vilken i enlighet med en av justitsministeriet utfärdad instruktion skall ge parterna vägledning om förordets betydelse innan det underskrivs. Det danska förslaget innebär även den ändringen att kravet på myndighets godkännande för vissa slag av förord avskaffas. I den isländska lagen, som för närvarande överensstämmer med den danska, övervägs den skärpningen av formkravet att äktenskapsförord skall upprättas antingen i närvaro av två vittnen eller inför notarius publicus. I den norska ordningen föreslås ej någon ändring. Familjerättskommittén, som funnit att någon betryggande ordning knappast står att vinna på annat sätt än genom krav på medverkan av offentligt organ e. 1., har med viss tvekan ansett sig böra följa det danska förslaget i fråga om formkravet. Även om detta i förstone kan synas något främmande för svenska förhållanden innebär det så betydande fördelar, att kommittén vill förorda att man övergår till en sådan ordning. Kommittén föreslår sålunda, att i 10 § upptages stadgande om notarius publicus' medverkan vid äktenskapsförords upprättande. Enligt bestämmelsen skall äktenskapsförord upprättas skriftligen samt envar av de trolovade eller makarna och, om förmyndares samtycke erfordras, jämväl denne inför notarius publicus i tillkallat vittnes närvaro, sedan förordet upplästs, vitsorda att han står fast därvid och underskriva handlingen eller vidkännas sin underskrift därå. Notarius publicus skall, jämte vittnet, med påskrift på handlingen bestyrka, att det tillgått på föreskrivet sätt. Angående förslagets innebörd i övrigt må nämnas, att det ej kräver samtidig underskrift av parterna utan möjliggör för dessa att var för sig underskriva handlingen eller vidkännas sin underskrift därå inför notarius publicus jämte vittne. s Se t. ex. Nial i Festskrift för Ekeberg, s. 387.

159 Notarius publicus finns för närvarande hos oss endast i städerna. 9 Med hänsyn härtill föreslår kommittén en tilläggsbestämmelse, enligt vilken Konungen skall äga att förordna befattningshavare vid rätten eller annorstädes att i notarius publicus ställe biträda vid upprättandet av äktenskapsförord. Kommittén har vidare beaktat behovet av att kunna upprätta äktenskapsförord enligt svensk lag utomlands. I paragrafen stadgas därför, att svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman i främmande stat är utan särskilt förordnande behörig att biträda i notarius publicus ställe. Med de regler som sålunda skall gälla rörande tillkomsten av äktenskapsförord synes m a n kunna bortse från risken att formfel likväl begås vid bevittnandet. Kommittén föreslår därför under 12 §, att sedan förord väl intagits i rättens protokoll, det skall vara gällande även om vid dess upprättande ej tillgått såsom i 10 § sägs om bevittnandet. Angående den närmare innebörden av stadgandet får kommittén hänvisa till vad som sägs under 12 §. Kommittén vill nämna, att den övervägt en differentiering efter äktenskapsförordens innehåll. Särskilt i fråga om förord som endast avser gåva av annan egendom än fast egendom eller tomträtt kan den föreslagna skärpningen av formkravet synas obehövlig. Å andra sidan är det ej ovanligt, att gåvor mellan makar icke medför någon ändring av besittningsförhållandena. Det kan då vara lämpligt, att rättshandlingens betydelse understryks genom formkravet. Detta kan också i sin mån bidraga till att avhålla makar från skentransaktioner. Mot en differentiering efter förordens innehåll kan emellertid framför allt invändas, att systemet skulle kompliceras. Detta kunde leda till misstag om vad som fordras. Dessutom brukar äktenskapsförord ganska ofta innehålla förordnanden både om förmögenhetsordningen och om gåva. Av 4 832 undersökta äktenskapsförord, som ingavs till rätten år 1956, innefattade 806 eller 16,7 procent förordnande om gåva. Av dessa var det blott 220 som avsåg enbart gåva; i 160 av sistnämnda fall skulle given egendom vara gåvotagarens enskilda. Skulle olika formkrav uppställas alltefter förordens innehåll, kunde en handling som innehåller flera förordnanden vara formenlig såvitt avser ett visst förordnande men behäftad med formfel i fråga om ett annat. Därav skulle tvekan föranledas, huruvida det ena förordnandet kunde upprätthållas oberoende av att det andra var ogiltigt. Kommittén har därför stannat för att ej göra någon differentiering. Om paragrafens förhållande till de i lagberedningens förslag till jordabalk upptagna bestämmelserna om gåva av fast egendom och tomträtt må nämnas följande. Enligt beredningens förslag skall sådan gåva ske genom gåvobrev som undertecknas av givare och gåvotagare. Dessa skall enligt den lydelse ifrågavarande bestämmelser fått i jordabalksutredningens reviderade förslag (SOU 1963:55) underskriva gåvobrevet eller vidkännas sin underskrift därå i närvaro av två vittnen. Såtillvida går beredningens formkrav ej 9 Se 1 § Kungl. Maj :ts stadga den 18 maj 1945 om n o t a r i u s publicus. Så även domstolskommitténs förslag år 1963, stenc. bilaga till SOU 1963: 56 s. 84 (författningstext).

160 längre än det formkrav familjerättskommittén nu föreslår för äktenskapsförord. Men enligt beredningens förslag skall ett av vittnena vara s. k. laga köpevittne, i nyssnämnda reviderade förslag benämnt lagfartsvittne (4 kap. 1 och 29 §§ i sistnämnda förslag). Det sagda skall gälla även om gåva av tomträtt (se 15 kap. 7 § i det reviderade förslaget). Om kravet på lagfartsvittne genomförs, får även formkravet för äktenskapsförord beaktas. Enligt kommitténs mening är det överflödigt och olämpligt att kumulera formkravet för äktenskapsförord med något annat formkrav, därför att förordet rör gåva av fast egendom eller tomträtt. I detta sammanhang må anmärkas, att kommittén ej funnit skäl att föreslå någon skärpning av formkravet vid arvskifte och bodelning (23 kap. 4 § ÄB "och 13 kap. 1 § GB). Vid dessa rättshandlingar är parterna i allmänhet på ett helt annat sätt än i fråga om äktenskapsförord inställda på att tillvarataga sina intressen, och formkravet har därför ej samma funktion att fylla. Gällande formkrav synes ej här, på grund av oklarhet eller eljest, ha vållat några nämnvärda olägenheter. 10 Ej heller behöver formkravet vid arvskifte och bodelning samordnas med de av lagberedningen föreslagna formföreskrifterna i jordabalken, vilka endast avser köp, byte och gåva. 11 §• För att äktenskapsförord skall få laga verkan krävs, att det ingives till rätten. Detta framgår av 12 §. I 11 § meddelas bestämmelser om forum för ingivande av äktenskapsförord och om rättens behandling av förordet. Enligt nuvarande lydelse av första stycket i 11 § skall äktenskapsförord ingivas till rätten i den ort där mannen bör svara i tvistemål som rör hans person eller, om mannen ej är skyldig att svara vid svensk domstol i mål som nyss sagts, till rätten i den ort där hustrun bör svara i sådana mål. Finns ej behörig domstol enligt dessa bestämmelser, skall förordet ingivas till Stockholms rådhusrätt. Vilken domstol som är vederbörandes personliga forum framgår av 10 kap. 1 § RB, som innehåller bestämmelser om laga domstol i tvistemål i allmänhet. Behörig domstol i sådana mål är rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. Är svaranden mantalsskriven på ort inom riket, anses den orten som hans hemvist. Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han uppehåller sig; är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft hemvist eller uppehållit sig. Det kan stundom uppstå svårigheter att avgöra, till vilken domstol äktenskapsförord enligt dessa bestämmelser skall ingivas. Enligt uppgift förekommer det, att advokater i tveksamma fall ingiver ett äktenskapsförord till flera tänkbara domstolar. 1 Kommittén föreslår, att i förevarande paragraf i GB inskrivs att äktenskapsförord skall ingivas till rätten i den ort io Jfr dock NJA 1947 s. 270. i SB I s. 24.

161 där mannen är mantalsskriven eller, om han ej är mantalsskriven här i riket, till rätten i den ort där kvinnan är mantalsskriven. Finns ej behörig domstol enligt vad nu sagts, må förordet ingivas till Stockholms rådhusrätt. Andra och tredje styckena har redaktionellt jämkats, varvid bl. a. de olika punkternas ordningsföljd ändrats. Därjämte framgår av andra stycket i förslaget, att rätten skall tillse att äktenskapsförordet är underskrivet och bestyrkt så som stadgas i 10 §. Granskningen kan uppenbarligen endast avse förordets yttre form. För att rätten skall kunna konstatera, om förmyndares samtycke erfordras, bör åldersbetyg företes. 1 vissa fall skall förord som tillkommit enligt främmande lags formföreskrifter anses till formen giltiga här i riket. 2 Sökes inregistrering av sådant förord — vilket utgör förutsättning för att det här skall kunna åberopas mot tredje man — bör rätten tillse, att förordet till det yttre överensstämmer med den främmande lagens formföreskrifter. 12 §. Första stycket

Enligt gällande lydelse av denna paragraf är äktenskapsförord som slutits mellan trolovade gällande från äktenskapets ingående, om det ingives till rätten inom en månad sedan äktenskapet ingicks. Eljest är förord ej gällande förrän det ingivits till rätten. Av bestämmelserna följer, att en rättshandling, för vilken krävs äktenskapsförordets form, ej får någon rättsverkan ens m a k a r n a emellan förrän förordet ingivits till rätten. Liknande bestämmelser gäller i övriga nordiska länder. Enligt dansk och norsk rätt skall tinglysning av äktenskapsförordet ske för att det skall bli giltigt (DAe II § 37 och NEfL § 46). Den norska lagen intager emellertid här en särställning, i det att tinglysning är nödvändig endast för förordets giltighet mot tredje man. För makarna själva och deras arvingar är förordet bindande utan tinglysning (NEfL § 45). Den finska lagen överensstämmer i huvudsak med den svenska (FÄL 43 och 44 §§). Den i Sverige och Finland gällande regeln om retroaktiv verkan från äktenskapets ingående, när förordet ingives till rätten inom en månad från vigseln, saknar motsvarighet i de danska och norska bestämmelserna. För norsk del har detta dock mindre betydelse, eftersom förordet är giltigt makarna emellan utan tinglysning. Enligt uppgift uppfattas den svenska bestämmelsen, att förord som upprättats före vigseln är gällande från äktenskapets ingående om det ingives till rätten inom en månad sedan äktenskapet ingicks, ganska allmänt som om ingivande kan ske först sedan vigsel ägt rum. 1 Det förekommer dock, att äktenskapsförord ingives till rätten före vigseln. Ordalagen i 11 §, där det talas om »mannen», »hustrun» och »makarna», kan sägas tyda på att lagstiftaren räknat med att förord ingives först efter 2 Se 1 § 6 och 2 § 3 (jfr 2 § 2) i 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps r ä t t s v e r k n i n g a r samt 4 § i 1931 års förordning om vissa i n t e r n a t i o nella rättsförhållanden r ö r a n d e äktenskap, adoption och förmynderskap. i SB I s. 24.

Q>—630756

162 vigseln. Å andra sidan synes det icke förenat med några sakliga olägenheter av betydelse att låta äktenskapsförord inregistreras redan före vigseln. Om vigseln undantagsvis skulle äga rum först sedan lång tid förflutit efter det att förordet ingavs, kan visserligen omständigheterna vara sådana, att förordet ej längre bör anses gällande. Motsvarande spörsmål har uppkommit, när makar efter äktenskaps ingående upprättar förord som blir liggande en längre tid utan att det ingives till rätten. 2 Kommittén anser ej, att man bör låta dylika undantagsfall vara utslagsgivande. För att undanröja eventuellt hinder i lagtexten mot att förord kan inregistreras redan före vigseln har lydelsen av paragrafen jämkats något. Att forumbestämmelserna i 11 § i sådant fall skall tillämpas med hänsyn till (den ogifta) mannens respektive kvinnans mantalsskrivningsort synes klart utan särskilt stadgande. I detta sammanhang har kommittén även övervägt frågan om verkan av att äktenskapsförord, som upprättats före vigseln, ingives till rätten inom en månad därefter men först sedan ena maken avlidit. Om ett äktenskapsförord är upprättat under äktenskapet och alltså blir gällande först från ingivandet, kan det ej med laga verkan ingivas efter ena makens död. Något utrymme för retroaktiv rättsverkan hos förordet finns ej i sådant fall. 3 När förord upprättats före vigseln, innebär däremot dess ingivande inom en månad efter vigseln enligt lagen retroaktiv verkan. Det synes ej finnas något skäl varför detta ej skulle gälla även om en av makarna hunnit avlida. Den i lagen medgivna fristen ger de trolovade anledning att dröja med förordets ingivande till efter vigseln, och den enas hastiga död kan därför medföra oväntade rättsförluster, om förordet ej därefter skulle kunna ingivas till rätten. Det kan också beträffande detta fall särskilt åberopas, att det ej är fråga om att genom förordets ingivande genomföra en ändring i makarnas förmögenhetsordning utan om upprätthållande av en ordning som redan, ehuru villkorligt, inträtt. 4 Vad som kan i någon mån tala emot möjligheten att ingiva förordet efter att ena maken avlidit är den valrätt som skulle tillkomma efterlevande make respektive den avlidnes arvingar. Någon större vikt kan dock ej tillmätas denna omständighet. Det är också teoretiskt tänkbart, att makarna var överens om att frågan om förordet skulle förfalla, men man torde, med hänsyn till den korta fristen, kunna bortse från möjligheten att någondera sidan skulle ingiva förordet till rätten i strid mot sådan överenskommelse. 5 Kommittén utgår för sin del från att förordet i det angivna fallet blir giltigt och tror ej, att lagtexten behöver förtydligas i detta hänseende. Även i detta fall blir forumbestämmelserna i 11 § utan vidare tillämpliga. Även om det är mannen som avlidit, är sålunda rätten i hans mantalsskrivningsort i första hand behörig domstol. 2 Jfr NJA 1946 B 1019. Förordet upprättades av trolovade omedelbart före vigseln men ingavs till r ä t t e n 20 å r senare. 3 Se finskt rättsfall, HD 1950 Med. n r 219. Se även Gunvor Wallin, Om avtal m e l l a n m a k a r s. 219 och där anfört hovrättsfall, Beckman s. 40 och Andersen II s. 66 med h ä n v i s ning till de danska motiven. * Man kan, åtminstone de lege ferenda, ifrågasätta, om någon inregistrering överhuvud ä r behövlig n ä r ena maken dör inom en m å n a d från vigseln. Ordalagen i 8 kap. 12 § medgiver dock knappast de lege lata en sådan tillämpning. 5 Gunvor Wallin a. st.

i6a Andra stycket

Som anförts vid 10 § är det enligt kommitténs mening av vikt, att ett äktenskapsförord, som blivit inregistrerat vid rätten, ej sedermera blir ogiltigförklarat på formella grunder. Att förordet tagits emot av rätten och intagits i dess protokoll är ägnat att inge parterna föreställningen, att allt är i ordning. Självfallet kan rätten vid inregistreringen ej ingå i prövning, huruvida någon materiell ogiltighetsanledning som nämns i 3 kap. avtalslagen eller av annat slag föreligger. Men däremot synes parterna ha anledning förlita sig på att föreskrivna formaliteter blivit iakttagna. I detta syfte har formkravet blivit skärpt i 10 § och rätten genom tillägg i 11 § andra stycket ålagts att innan inregistrering sker förvissa sig om att förordet är underskrivet och bestyrkt så som stadgas i 10 §. Tillräckliga garantier synes därigenom föreligga för att en handling ej blir inregistrerad som äktenskapsförord, om formföreskrifterna i något väsentligt hänseende åsidosatts. Som en konsekvens därav bör enligt kommitténs mening införas en regel om att, sedan äktenskapsförord intagits i rättens protokoll, det är gällande även om vid upprättandet ej tillgått så som sägs i 10 § andra stycket. Härigenom vinner makarna trygghet att förordet ej framdeles blir overksamt på grund av någon formell brist. Förslaget kan i denna del sägas ligga i linje med de av lagberedningen föreslagna bestämmelserna om att inskrivning skall avskära sådan ogiltighetsverkan som följer av att jordabalksförslagets vittnesbestämmelser åsidosatts (se 25 kap. 11 § i beredningens förslag, SOU 1960:24; 22 kap. 11 § i jordabalksutredningens reviderade förslag, SOU 1963: 55). Det kan möjligen tänkas, att notarius publicus' namnteckning är förfalskad e. 1. Make eller hans rättsinnehavare, som gjort sig skyldig till förfalskning, torde för sin del enligt allmänna rättsgrundsatser vara förhindrad att åberopa handlingen mot andra maken. Ett annat liknande spörsmål som kommittén uppmärksammat rör verkan av att äktenskapsförord inregistrerats vid orätt domstol. I rättspraxis har ansetts, att äktenskapsförordet då saknar laga verkan. 6 Ur rättssäkerhetssynpunkt leder detta uppenbart till betänkliga konsekvenser för make som förlitat sig på förordet. Några beaktansvärda praktiska olägenheter lärer däremot ej k u n n a uppstå, om ett äktenskapsförord får gälla oaktat det inregistrerats vid orätt domstol, eftersom det i allt fall införs i äktenskapsregistret. Detta är ju den bästa kunskapskällan för den som är intresserad av makarnas förmögenhetsförhållanden. Försök att vilseleda skulle möjligen kunna tänkas i fråga om äktenskapsförord beträffande gåva som ju skall kungöras i ortstidning, men detta torde vara en alltför ringa risk för att behöva beaktas, särskilt som det åtminstone efter ikraftträdandet av 1946 års lag om handläggning av domstolsärenden lärer åligga domstolen att ex officio pröva sin behörighet. 7 Framdeles torde ej heller, om kommitténs förslag till ändrad lydelse av 11 § genomförs, föreligga några större 6

NJA 1954 s. 325. 7 NJA II 1947 s. 93. Annan mening Beckman s. 39. Jfr TSA 1955 s. 74 f.

164 svårigheter att avgöra, var inregistrering skall ske. Kommittén förordar därför, att äktenskapsförord bör kunna bli gällande även om det inregistrerats vid orätt domstol. I överensstämmelse med det anförda föreslår kommittén att i 12 § intages ett nytt andra stycke av innehåll att, sedan äktenskapsförord intagits i rättens protokoll, det är gällande enligt vad i första stycket sägs, även om vid dess upprättande ej tillgått så som i 10 § andra stycket sägs eller rätten ej var behörig domstol enligt 11 § första stycket. Enligt det danska förslaget skall liksom enligt gällande norsk rätt tinglysning av äktenskapsförord ej vara en nödvändig betingelse för förordets giltighet mellan makarna eller deras arvingar utan endast för giltigheten mot tredje man. Härigenom reduceras även i Danmark betydelsen av att rätt forum iakttages vid förordets ingivande till rätten. I förhållande till borgenärerna är dock av vikt att tinglysning sker vid rätt forum. 8 I de norska bestämmelserna föreslås ej någon ändring.

9 KAP. Om boskillnad Under detta kap. föreslår kommittén något vidgade möjligheter för make att vinna boskillnad (1 §). Vidare föreslås möjlighet att i förekommande fall låta anstå med bodelning i anledning av boskillnad i avbidan på att väckt talan om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap blir slutligt prövad, för att vid bodelningen skall kunna iakttagas vad därav följer (4 §). Slutligen innehåller förslaget vissa jämkningar i fråga om 3 och 6 §§. 1 och 2 §§. Boskillnad kan enligt nuvarande lydelse av 1 § vinnas på yrkande av ena maken, om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning (punkt 1) eller om andra makens bo är avträtt till konkurs (punkt 2). Enligt 2 § kan makar också vinna boskillnad, om de är ense därom. Antalet boskillnadsmål som slutligt handlagts vid de allmänna underrätterna var åren 1955—1960 mellan 700 och 800 årligen. I detta antal ingår boskillnader i äktenskap, för vilka äldre giftermålsbalken fortfarande gäller. Det framgår ej i hur många fall talan om boskillnad väckts av endera maken respektive boskillnad sökts av makarna gemensamt. Förenämnda boskillnadsgrunder i 1 § har sin motsvarighet i dansk och 8 Se UfR 1955 s. 168.

165 norsk rätt. Enligt dansk rätt kan endera maken dessutom vinna boskillnad, om andra maken olovligen häver sammanlevnaden och boskillnad söks inom ett år därefter. Vidare kan make enligt både dansk och norsk rätt vinna boskillnad, om andra maken vid äktenskapets ingående utan den förres vetskap hade ett arvsberättigat barn utom äktenskap eller senare fått ett sådant barn. Boskillnad skall sökas inom sex månader efter det maken erhöll kännedom om förhållandet och kan ej sökas efter barnets död, med mindre det efterlämnar bröstarvingar (DAe II § 38 och NEfL § 39). Enligt den norska lagen kan make som vinner boskillnad på denna grund fordra, att bodelningen sker enligt reglerna för återgångsdelning. Sådan delning kan också under vissa förutsättningar ifrågakomma, om äktenskapet upplöses genom att den make som hade barnet avlider (NEfL § 44). Slutligen kan make enligt dansk lag vinna boskillnad, om andra maken i mål eller ärende om hem- eller äktenskapsskillnad eller äktenskapets återgång förelagts att ej förrycka boets ekonomiska ställning och han överträder föreläggandet eller kan befaras komma att göra det (DAe I § 77). En motsvarighet till den svenska möjligheten för makar att vinna boskillnad, när de är ense därom, synes i Norge ligga i bestämmelsen, att makar genom äktenskapsförord kan avtala, att bestående egendomsgemenskap skall upphävas (NEfL § 22), i vilket fall make kan begära skifte av giftorättsgodset (NSkL § 44).i Boskillnadsinstitutet saknas i finsk rätt. För konkursfallet upptager denna en egen lösning. Har makes egendom avträtts till konkurs, skall, om andra maken inom ett år från konkursens början skriftligen yrkar det hos rätten, ingendera maken åtnjuta giftorätt i den andras egendom. Med framställningen förfares som med äktenskapsförord (35 § fjärde stycket FÄL). Stadgandet innebär för konkursfallet en rätt för andra maken att få till stånd en sådan ändring av förmögenhetsordningen som annars kan uppnås endast genom att makarna medelst äktenskapsförord avtalar, att värderas tillgångar skall vara enskild egendom. Boskillnadsinstitutets uppgift i den enligt GB gällande egendomsordningen är att trygga den rätt som tillkommer make i andra makens giftorättsgods. Att boskillnaden medför fullständig bodelning får till följd att, frånsett vederlagsrätten, institutet i allmänhet ej kan vara till nytta för make vars giftorättsanspråk blivit kränkt, om ej andra maken har den större förmögenheten. Av de två i 1 § angivna fallen, då ena maken utan den andras medgivande äger vinna boskillnad, är därför konkursfallet för närvarande mindre praktiskt. Make får visserligen genom boskillnad sitt framtida förvärv skyddat men till priset av att genast genom bodelning nödgas till andra makens konkursbo utlämna hälften av sin behållna egendom, om han ej lyckas göra gällande vederlagsanspråk. Den angivna boskillnadsgrunden kan emellertid tänkas få större praktisk betydelse, därest kommitténs förslag till ny lydelse av 13 kap. genomförs. Enligt 13 kap. 24 § tredje stycket i förslaget skall nämligen vid bodelning, som äger rum sedan ena maken föri Se ang. motsvarande anordning i Sverige GBmotiv II s. 335 f (NJA II 1921 s. 146).

166 satts i konkurs, konkursboet ej mot andra makens bestridande äga göra gällande giftorättsanspråk i den makens egendom. Make kan sålunda i konkursfallet begära boskillnad utan att vid den följande bodelningen nödgas utlämna intill hälften av sitt giftorättsgods till andra makens konkursbo. Kommitténs förslag i andra hänseenden torde, om de genomförs, komina att minska boskillnadsinstitutets betydelse i vissa fall där det nu kan komma till användning. Särskilt gäller detta kommitténs förslag, att giftorättsgemenskapen vid hem- eller äktenskapsskillnad (eller äktenskapets återgång) skall anses upplöst från tiden för talans väckande, varför boskillnad i dessa fall ej behöver sökas för att vinna en tidigare tidpunkt för giftorättsgemenskapens upplösning. Boskillnadsinstitutet kommer dock även framdeles att ha sin betydelse. 2 Erfarenheten torde emellertid ha visat, att boskillnadsgrunderna är alltför restriktivt bestämda. I förarbetena till GB anförde lagberedningen, att med den ökade känsla av inbördes självständighet i förmögenhetsavseende som GBs system var ägnat att framkalla, boskillnad skulle kännas som ett mycket starkt ingrepp i en makes förmögenhetsförhållanden. Ett sådant ingrepp borde enligt beredningen ej kunna äga r u m utan att ett verkligt klandervärt förhållande kunde läggas maken till last och detta dessutom var av beskaffenhet att allvarligt hota andra makens rätt. 3 Från advokathåll har riktats kritik mot nuvarande lydelse av punkt 1 i paragrafen och framhållits, att kravet på »väsentlig» minskning av makens giftorättsgods eller fara för sådan minskning medför stora bevissvårigheter. Det är ofta svårt att klargöra de ekonomiska konsekvenserna av en viss åtgärd eller att utreda andra makens ekonomiska situation i dess helhet för att visa, huruvida minskningen av giftorättsgodset kan anses väsentlig vid jämförelse med den behållna förmögenheten. Meningarna kan också vara delade om hur stor andel av förmögenheten minskningen skall avse för att kunna anses väsentlig. Kommittén förordar därför att ordet »väsentlig» får utgå. Att kränkningen av giftorättsanspråket skall vara av viss betydelse framgår redan av kravet på att det skall vara fråga om »vanvård», »missbruk» eller »annat otillbörligt förfarande». Även om make ännu ej gjort sig skyldig till något otillbörligt förfarande med avseende å sitt giftorättsgods kan andra maken stundom ha grundad anledning befara, att han kommer att otillbörligt minska det. Särskilt om söndring uppstått i äktenskapet kan risk föreligga för att make inför hotet om hem- eller äktenskapsskillnad antingen förslösar sina tillgångar eller avhänder sig dem till någon som han vill gynna e. d. Det är enligt kommitténs mening obilligt, om andra maken då för att kunna erhålla boskillnad skall nödgas avvakta någon otillbörlig åtgärd, som kanske är irreparabel. Kommittén föreslår därför, att i paragrafen upptages en ny boskillnadsgrund. Enligt denna skall det ej som enligt nuvarande punkt 1 vara nöd2 Enligt advokaten Helvi Sipilä h a r det i Finland ofta funnits vara en brist, att bodelning i nya äktenskap kan nås endast genom hemskillnad även i sådana fall då m a k a r n a a n n a r s anser möjligheter föreligga att fortsätta själva äktenskapet, se Forhandlinger på det tyvende nordiske j u r i s t m ö t e , Oslo 1956, s. 201. sGBmotiv II s. 331 (NJA II 1921 s. 143).

167 vändigt, att make redan gjort sig skyldig till vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller annat otillbörligt förfarande. Det skall räcka, om av annan orsak, i samband med söndring i äktenskapet eller eljest, kan befaras att andra maken otillbörligt minskar sitt giftorättsgods. För att en sådan farhåga skall anses föreligga måste givetvis krävas, att det föreligger objektiv anledning till misstanken. Med ordet »otillbörligt» utmärkes, att den befarade åtgärden förutsätts vara av den art som avses i nuvarande punkt 1. Den nya boskillnadsgrunden har upptagits som punkt 3 i 1 §. Samtidigt har de nuvarande punkterna 1 och 2 i paragrafen fått byta plats. I 2 § har endast företagits en obetydlig redaktionell jämkning. Även det danska förslaget upptager en ny boskillnadsgrund. Make skall sålunda kunna vinna boskillnad så snart ansökan gjorts eller talan väckts om hem- eller äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskapet. Denna bestämmelse går som synes längre än den nyssnämnda svenska bestämmelsen under punkt 3 i 1 §. Den får delvis ses som en ersättning jämväl för det svenska förslaget att flytta tillbaka tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning i samband med hem- eller äktenskapsskillnad eller äktenskapets återgång till tidpunkten för talans väckande. Den boskillnadsgrund som hänför sig till makes barn har utgått. Det norska förslaget innehåller endast en jämkning av stadgandet om makes rätt till boskillnad på grund av att andra maken har barn, därvid verkan av adoption iakttagits och preskriptionsfristen för talan utsträckts från sex månader till ett år. 3 §. Paragrafen innehåller för närvarande, att all egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt, skall vara makens enskilda egendom, om boskillnad beviljas. Enligt förslaget skall såväl ansökan om boskillnad som talan om äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad omedelbart medföra att giftorättsgemenskapen villkorligt upplöses, d. v. s. utan avbidan att lagakraftvunnen dom föreligger i målet. Det kan t. ex. inträffa, att talan om boskillnad lämnas utan bifall eller återkallas men att i stället yrkande om äktenskapsskillnad leder till äktenskapets upplösning. Enligt kommitténs mening bör verkan på giftorättsgemenskapen av talan som först väckts på viss grund icke förfalla, när giftorättsgemenskapen upplöses på annan grund, om nämligen den talan som vinner bifall väckts innan det förra målet ännu slutligt avgjorts. Stadgande härom har införts i förevarande 3 §. Den praktiska betydelsen är givetvis större i fall som avses i 11 kap. Motsvarande stadgande har där upptagits i 14 §. 4 §• Första stycket motsvarar nuvarande 4 § och föreskriver, att sedan boskillnad beviljats, bodelning skall äga rum samt att vad därvid tillfaller make skall vara hans enskilda egendom.

168 Andra och tredje styckena är nya. Även om kommitténs förslag angående tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning vid hem- och äktenskapsskillnad genomförs torde det stundom kunna inträffa, att talan är väckt om hem- eller äktenskapsskillnad mellan makarna, när bodelning i anledning av boskillnad är aktuell. Vinnes hem- eller äktenskapsskillnad, kan vid bodelning som förrättas i anledning därav beaktas skadestånd eller underhållsbidrag som utdömts i äktenskapsmålet. Därest mål om hem- eller äktenskapsskillnad ännu ej är avgjort, synes det rimligt, att med bodelning i anledning av beviljad boskillnad kan anstå till dess dom föreligger i äktenskapsmålet, så att vad som följer därav skall kunna beaktas. En begäran om anstånd bör dock ej alltid villfaras. Det torde sålunda icke kunna tillåtas, att make som motsatt sig boskillnadsansökningen får tillfälle att utan skäl fördröja bodelningen enbart därför att talan väckts om hem- eller äktenskapsskillnad. För att skäl till anstånd skall kunna anses föreligga fordras, att bodelning i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad kan tänkas leda till annat resultat än bodelning i anledning av boskillnaden. Det sagda bör gälla även när talan väckts angående äktenskapets återgång. I andra stycket av kommitténs förslag stadgas därför med avseende på bodelning i anledning av boskillnad, att om tillika talan är väckt om äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad, skall för beaktande av vad som följer därav med bodelningen anstå till dess dom i målet vunnits, om endera maken yrkar det och skäl är därtill. Den risk för rättsförluster som beviljat anstånd möjligen kan medföra för andra maken torde i allmänhet kunna förebyggas genom provisoriska åtgärder enligt 6 §. Frågan om anstånd kan — därest makarna ej är ense — prövas av rätten i ärende om utseende av skiftesman. Skulle tillsatt skiftesman utan skäl förhala bodelningen, kan entledigande av honom komma i fråga. Har bodelning förrättats av skiftesman, kan mål om klander av bodelningen jämlikt 32 kap. 5 § RB förklaras vilande i avbidan på dom i äktenskapsmålet. Sedan bodelningen vunnit laga kraft, bör den däremot icke kunna påverkas av dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad. 1 Detsamma bör gälla i fråga om bodelning som skett genom avtal, därest ej annat följer av förslaget om jämkning av uppenbart obilliga avtal (13 kap. 27 §). I tredje stycket slutligen upptager förslaget genom hänvisning till 13 kap. en erinran om att återgångsdelning i vissa fall kan äga rum i anledning av boskillnad (liksom i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad). Hänvisningen avser närmare bestämt 13 kap. 3 § 2 mom. Om makar som vunnit hemskillnad åter flyttar samman, skall enligt kommitténs förslag verkan av hemskillnaden förfalla, med visst förbehåll beträffande redan verkställd bodelning (11 kap. 30 §). Har hemskillnaden föregåtts av boskillnad, synes det icke vara möjligt att låta verkan av boskill1 Motsatsen anses för närvarande gälla, om det döms till återgång sedan bodelning ägt rum i anledning av boskillnad eller hemskillnad, se Westrinö s. 194, Jifr GBmotiv I s 349 f (NJA II 1916 s. 181). »"v * ••

169 nåden förfalla, därför att makarna flyttar samman. Det lärer för makar i allmänhet framstå som naturligt att vunnen boskillnad även i en sådan situation består. Verkan av boskillnaden kan, om makarna önskar det, hävas genom äktenskapsförord. 5 §• Paragrafen, som innehåller bestämmelser om makes rådighet och redovisningsskyldighet för tiden fram till bodelningen, har endast redaktionellt jämkats något. 6 §. Denna paragraf, som upptager bestämmelser om provisoriska åtgärder till tryggande av endera makens rätt till andel i andra makens giftorättsgods vid bodelning i anledning av boskillnad, har omredigerats. I sakligt hänseende har endast en mindre ändring vidtagits. Om endast ena maken sökt boskillnad, gäller för närvarande som förutsättning för att giftorättsgods skall få sättas under särskild vård och förvaltning innan boskillnad vunnits, att skälig anledning till ansökningen visats. Denna begränsning har ansetts onödig och därför fått utgå i kommitténs förslag. Redan däri att avskiljande skall finnas erforderligt till tryggande av sökandens rätt ligger, att ansökningen ej kan bifallas om boskillnadsyrkandet befinnes grundlöst. 7 §•

Denna paragraf med vissa bestämmelser om utmätning är endast redaktionellt jämkad. 8 och 9 §§. Dessa paragrafer har likaledes endast redaktionellt jämkats. Beträffande 9 § — om bouppteckning — märkes, att på grund av allmänna domförhetsregler det icke krävs att domarens behörighet att meddela vissa beslut och mottaga handlingar uttryckligen nämns i lagtexten. I samma paragraf har vidare, bl. a. som följd av att magistraterna skall avskaffas och landsfiskalerna ersättas av andra befattningshavare, den gjorda exemplifieringen av lämpliga bouppteckningsförrättare fått utgå. 1 Kommittén har övervägt, huruvida i 9 § borde upptagas föreskrift att bouppteckning i anledning av boskillnad skall upptaga tillgångarna med angivande av värde, i likhet med vad som nu gäller beträffande bouppteckning i dödsbo. Den värdering som företages i sistnämnda fall är emellertid i huvudsak inriktad på arvsbeskattningen. Det kan antagas, att om värdering fordras beträffande bouppteckning i anledning av boskillnad, i allmänhet samma värderingsnormer skulle komma till användning som vid dödsbouppteckning. Detta skulle innebära, att värdena på lösören o. d. beräknades schematiskt och jämförelsevis lågt. Nyttan av en sådan värdering torde knappast uppväga det betydande merarbete som skulle erfordras. Kommittén har därför ej ansett sig böra föreslå någon ändring i detta hänseende. i Jfr prop. 163/1964 s. 6 och 112. 6 | _ 630756

10 KAP. Om återgång av äktenskap Som anförts i det föregående under rubriken till 2 kap. är vissa äktenskapshinder av den natur att deras åsidosättande kan föranleda återgång av äktenskapet (dirimerande äktenskapshinder). När talan om återgång kan föras av offentlig myndighet (åklagare), sägs hindret vara publikt dirimerande. Vid sidan av de fall då äktenskap ingåtts i strid mot ett dirimerande äktenskapshinder står en annan grupp av återgångsskäl, nämligen när makes samtycke till äktenskapets ingående icke anses bindande för honom. Under åren 1941—1960 har antalet återgångsfall enligt den officiella statistiken uppgått till 69, d. v. s. i genomsnitt 3—4 om året. Återgångsreglerna har sålunda hos oss ganska ringa praktisk tillämpning. Av denna anledning har kommittén ej funnit skäl att verkställa en mera ingående omprövning av återgångsbestämmelserna, ehuru en viss förenkling eljest kunde övervägas. Mot en alltför långtgående förenkling kan för övrigt anföras, att relativt utförliga regler om återgång ur internationellrättslig synpunkt har sin betydelse t. ex. då ena maken enligt sitt hemlands lag ej kan få äktenskapsskillnad. Av de övriga nordiska länderna är det endast Finland, där återgångsinstitutet ur intern synpunkt tillmäts någon större vikt. De ändringar i 2 kap. som kommittén föreslagit beträffande sjukdomshindren påkallar vissa ändringar jämväl av återgångsreglerna i 10 kap. (2 och 3 §§). Även i övrigt vill kommittén förorda vissa ändringar i detta kap. Sålunda föreslår kommittén, att det oeftergivliga kravet på återgång vid åsidosättande av publikt dirimerande äktenskapshinder mildras (1 §). Möjligheten för make att vinna återgång på grund av att han blivit vilseledd om viktiga omständigheter rörande andra maken vidgas något (3 §). De ekonomiska verkningarna av återgång har närmats till verkningarna av äktenskapsskillnad (6 §, jfr 13 kap. 3 § 1 mom. tredje stycket). I redaktionellt hänseende märkes vidare, att bestämmelserna om återgångsdelning flyttats till 13 kap. I norsk rätt görs för närvarande skillnad mellan äktenskap som är ogiltiga på materiell grund och sådana som kan bringas att återgå (omstötes). Den norska kommittén föreslår, att nämnda skillnad slopas och att endast formen återgång skall kvarstå. I likhet med familjerättskommittén har den norska kommittén i övrigt ej ansett sig böra företaga någon mera genomgripande revision av återgångsbestämmelserna. Den danska kommitténs förslag är mera radikalt. På grund av återgångsinstitutets begränsade tillämpning lämnas i det följande endast kortfattade redogörelser för nordisk rätt med förbigående av åtskilliga detaljbestämmelser såsom om talerätt, preskription o. 1.

171 1 §• Enligt gällande lydelse av 1 § skall dömas till återgång, om hinder mot äktenskapets ingående förelåg enligt 2 kap. 7 eller 10 §, d. v. s. om de trolovade var i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller syskon eller om den ena var gift. Tvegifte kan dock ej föranleda återgång, om det tidigare äktenskapet upplösts innan talan om återgång blivit väckt. Talan kan föras, förutom av make, av allmän åklagare. Den senare är skyldig att föra talan, när skäl till återgång föreligger. Vid tvegifte kan talan föras även av make i det tidigare äktenskapet. Även i övriga nordiska länder är de nyss angivna äktenskapshindren publikt dirimerande 1 (DAe I § 42, FÄL 67 §, IsL I § 41, NEskL § 31). Ändring häri föreslås icke i något land men väl vissa uppmjukningar av kravet på återgång. Kommitténs förslag innehåller ingen annan ändring i den grundläggande bestämmelsen än att hänvisningarna till 2 kap. 7 och 10 §§ har, med hänsyn till den nya paragrafnumreringen i 2 kap., ändrats till att avse 2 kap. 8 och 11 §§• Kommittén har ej under 2 kap. föreslagit någon saklig ändring beträffande bestämmelsen i nuvarande 2 kap. 7 § om äktenskapshinder mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led och mellan syskon. Däremot har det ansetts lämpligt att upptaga möjlighet att undvika återgång, när äktenskap redan ingåtts och äktenskapshindret uppdagas först efteråt. Föreliggande skyldskap kan t. ex. på grund av inblancoadoption ha varit okänd för makarna. Att äktenskapet i dessa fall ovillkorligen skall återgå, kan medföra en personlig katastrof för vederbörande och dessutom väcka ett uppseende som helst bör undvikas. Kommittén anser det av humanitära skäl motiverat, att äktenskapet må kunna bestå när skäl är därtill och det kan gå för sig utan stötande konsekvenser. En särskild fråga är om återgång skall kunna förhindras, oaktat någon av makarna själv vill föra talan därom. I regel torde förutsättningar för ett fortsatt gott förhållande ej finnas annat än om makarna är ense om att äktenskapet skall bestå. Det kan dock tänkas fall, då det ej bör dömas till återgång fastän ena maken vill det. Om ena maken var i ond tro vid äktenskapets ingående, bör han sålunda enligt kommitténs mening ej mot den andras vilja kunna bringa äktenskapet att återgå. Hänsyn till barn kan även tala däremot. Upplösning av äktenskapet kan i sådana fall lämpligare vinnas genom äktenskapsskillnad. Prövning av frågan om äktenskapet må bestå synes böra tillkomma Kungl. Maj :t. Några närmare anvisningar för prövningen synes ej kunna givas än att det skall krävas synnerliga skäl för att äktenskapet skall få bestå. Bifalles ansökan, skall äktenskapshindret ej vidare kunna åberopas som grund 1 I Danmark kan justitsministeriet dock enligt retsplejeloven § 448 f förordna om uppskov med återgångstalan från det allmännas sida vid tvegifte, främst när det kan antagas att det tidigare äktenskapet inom kort kommer att upplösas genom skilsmässa.

172 för återgångstalan. Av sådant beslut följer, att äktenskapshindret ej heller må åberopas i samband med boutredning efter makes död. Kommittén föreslår på grund av det anförda, att i andra stycket av paragrafen som första punkt upptages ett stadgande av innehåll, att hinder som sägs i 2 kap. 8 § i förslaget ej må åberopas som återgångsskäl, om Konungen på ansökan av makarna eller endera av dem prövat synnerliga skäl vara att äktenskapet må bestå. Om ansökan görs av allenast ena maken, bör givetvis andra maken höras. Tillämpningen bör ej vara inskränkt till den situationen att talan om återgång redan väckts. För makar, som trots skyldskapen önskar fortsätta äktenskapet, är det av värde att redan tidigare kunna få fastslaget, att skyldskapen ej skall föranleda äktenskapets återgång. Ansökan om en sådan förklaring bör därför kunna ske, så snart förhållandet kommit i dagen. I andra stycket andra punkten i förslaget stadgas, att talan om återgång på grund av hinder som sägs i 2 kap. 11 § (tvegifte) ej må väckas, sedan det tidigare äktenskapet blivit upplöst. Bestämmelsen motsvarar med en mindre jämkning nuvarande andra stycket i paragrafen. Som förut nämnts är allmän åklagare nu skyldig att föra talan, när skäl till återgång föreligger enligt förevarande 10 kap. 1 §. Såvitt angår äktenskapshinder enligt 2 kap. 8 § (skyldskap) kan enligt kommitténs förslag återgång förhindras genom förklaring av Kungl. Maj:t, att äktenskapet må bestå. Oavsett denna ändring synes lämpligt att inskränka taleplikten, så att den blir beroende av lämplighetsprövning. Behörigheten att på det allmännas vägnar väcka talan om återgång synes böra tillkomma riksåklagaren ensam, givetvis med möjlighet för honom att förordna annan att utföra talan. Sådan diskretionär prövning som nu nämnts synes böra stadgas ej endast för talan på grund av äktenskapshinder enligt 2 kap. 8 § utan även beträffande talan på grund av hinder enligt 2 kap. 11 § (tvegifte). Redan nu gäller, att återgångstalan ej må föras, om det tidigare äktenskapet upplösts. I fall då det tidigare äktenskapet består måste, av hänsyn såväl till inblandade oskyldiga parter som till allmänna intressen, tillses att ettdera äktenskapet upplöses. Enligt gällande rätt är det alltid det senare äktenskapet som skall upplösas; det tidigare består med rätt för andra maken att erhålla äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 7 § GB. I hithörande fall kan förhållandena emellertid vara sådana att det är det senare äktenskapet som bör bestå. Med de ökade internationella förbindelserna stiger antalet internationella äktenskap, liksom antalet fall då nytt äktenskap ingås efter utomlands vunnen äktenskapsskillnad. Med hänsyn till de motstridiga internationellrättsliga bestämmelserna i olika länder kan inträffa, att det nya äktenskapet kommer till stånd efter äktenskapsskillnad som ej är gällande här i riket. Att det allmänna skall i dylika fall ovillkorligen föra talan om återgång kan vara både onödigt och stötande, i synnerhet om andra maken i det tidigare äktenskapet på sitt håll ingått nytt äktenskap. Ett nytt äktenskap kan ha bestått en längre tid innan tvegiftet upptäcks, och brytningen i det tidigare äktenskapet kan också ligga långt tillbaka i tiden. Hänsyn

173 bör vidare tagas till barn i det senare äktenskapet. Den naturliga lösningen kan i dylika och liknande fall vara, att det genomförs vanlig skilsmässa i det tidigare äktenskapet. Sådan kan erhållas enligt det förut nämnda stadgandet i 11 kap. 7 § eller, där brytningen i detta äktenskap varat längre tid, enligt 11 kap. 4 §. Riksåklagaren bör därför i hithörande fall lämna parterna skäligt rådrum att själva ordna upp situationen och, om så sker, underlåta att föra återgångstalan. Förhåller sig parterna passiva, måste emellertid regelmässigt sådan talan väckas, när det blivit känt att tvegifte föreligger. I enlighet med det sagda upptages som första punkt i sista stycket av paragrafen, att riksåklagaren äger föra talan om återgång, när det finnes påkallat ur allmän synpunkt. Slutligen upptages i samma stycke den nu gällande föreskriften om talerätt för vardera maken och, såvitt angår tvegifte, för den omgiftes make i det tidigare äktenskapet. Den danska kommittén föreslår i fråga om de kvarstående publikt dirimerande äktenskapshindren, att offentlig myndighet får diskretionär befogenhet att pröva huruvida återgångstalan skall väckas. Nu stadgad plikt att i vissa fall väcka sådan talan föreslås sålunda avskaffad. Enligt motiveringen förutsätts dock, att talan väcks vid tvegifte om ej det tidigare äktenskapet blivit upplöst. Den isländska kommittén ansluter sig till det danska förslaget. Enligt det norska förslaget skall fylkesmannen likaledes få diskretionär befogenhet att föra talan om återgång av äktenskap som ingåtts mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller mellan syskon eller i fall av tvegifte. Samtliga tre förslag innebär den ändringen att svågerskap ej längre skall utgöra skäl till återgång. Härigenom uppnås överensstämmelse med gällande svensk och finsk rätt. Det finska förslaget upptager med vissa avvikelser motsvarighet till andra stycket första punkten i familjerättskommitténs förslag. Republikens president kan sålunda på ansökan av makarna pröva synnerliga skäl vara, att äktenskapet må bestå trots hinder på grund av släktskap. Bestämmelsen skiljer sig från den svenska genom att den kräver ansökan av båda makarna. Någon mildring i åklagarmyndighetens plikt att föra återgångstalan i fall av släktskapshinder eller tvegifte föreslås däremot ej. Liksom enligt gällande finsk rätt är enligt förslaget återgångsreglerna tillämpliga även på äktenskap mellan ett syskon och annat syskons avkomling. 2 §. Förevarande paragraf upptager i gällande lydelse bestämmelser om återgång på grund av sinnessjukdom och sinnesslöhet. Första stycket behandlar det fallet, att den sinnessjuka eller sinnesslöa maken själv vill vinna återgång, medan andra stycket reglerar andra makens rätt till återgång. Vissa preskriptionsfrister för talan gäller. De övriga nordiska lagarna innehåller i huvudsak likalydande bestämmelser. Den danska lagen nämner som återgångsskäl sinnessjukdom, psykisk efterblivenhet (åndssvaghet), höggradig psykopati, kronisk alkoholism eller epilepsi »med jaevnlige anfald eller med udtalte psykiske forandringer».

174 Även allmän åklagare kan i vissa fall föra talan om återgång på grund av nämnda sjukdoms- och abnormtillstånd, nämligen om det icke synes försvarligt att låta äktenskapet bestå. Den sjuke själv kan däremot föra talan om återgång endast därest han vid äktenskapets ingående var sinnessjuk eller »i höjere grad åndssvag» och ej fått dispens (DAe I §§ 42 och 43). Den finska lagen upptager sinnessjukdom och sinnesslöhet som publikt dirimerande äktenskapshinder (67 och 83 §§ FÄL). De isländska bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med de svenska. Den norska äktenskapslagen upptager som återgångsskäl endast sinnessjukdom (NEskL § 34) men däri inbegrips enligt det språkbruk som gällde vid tiden för lagens tillkomst (1918) vissa former av sinnesslöhet. 1 Talan om återgång kan föras även av åklagare, om det finnes erforderligt av hänsyn till den sjukes behov eller av andra skäl. Under 2 kap. har familjerättskommittén upptagit bestämmelse, att utom sinnessjukdom och sinnesslöhet även vissa former av psykopati skall vara äktenskapshinder. Beträffande verkan av att detta nya hinder åsidosätts föreslog den särskilda kommittén angående medicinska äktenskapshinder, att psykopati skulle, i den mån den blev äktenskapshinder, likställas med sinnessjukdom och sinnesslöhet även med avseende på återgångspåföljden. 2 Det innebar, att den make som själv lider av psykopati lika väl som andra maken skulle kunna vinna återgång på samma sätt som vid sinnessjukdom och sinnesslöhet. Mot detta förslag gjordes under remissbehandlingen erinringar, såvitt angår den abnorma makens rätt att vinna återgång. Hovrätten för Nedre Norrland framhöll, att om nämnda make vid vigseln saknade rättslig handlingsförmåga, han redan enligt 3 § i gällande lag var berättigad till återgång. För övriga fall kunde utvidgningens nödvändighet eller lämplighet ifrågasättas med hänsyn till att det ofta var fråga om normalt intelligenta, stundom överbegåvade personer, vilka kunde visa stor målmedvetenhet och ej sällan var känslokalla. Möjligheten att väcka talan skulle vidare stå öppen under obegränsad tid och därigenom kunna med hänsyn till psykopaternas förslagenhet och förställningsförmåga medföra stötande konsekvenser, ej minst av ekonomisk natur. Även domkapitlet i Härnösand anförde, att det icke kunde uteslutas, att psykopater skulle kunna utnyttja rätten till återgång på ett alltför lättvindigt eller rentav samvetslöst sätt. Familjerättskommittén anser, att psykopater ej bör kunna själva vinna återgång på grund av sin abnormitet i andra fall än när de saknade rättslig handlingsförmåga vid vigseln. Kommittén förordar därför, att första stycket i förevarande paragraf bibehålls oförändrat i sak och sålunda alltjämt får omfatta endast fall av sinnessjukdom och sinnesslöhet. Man kan naturligtvis på så sätt få vissa gränsfall som blir svårbedömda, men denna olägenhet synes man kunna bortse från. Ett par redaktionella jämkningar har emellertid vidtagits i nämnda stycke. 1

Arnholm s. 155. 2 SOU 1960:21 s. 59.

175 Andra maken bör däremot ha rätt att vinna återgång med anledning av psykopat! på samma sätt som med anledning av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Andra stycket bör ändras i enlighet härmed. Tillika bör angivas, att återgång ej kan äga rum, om tillstånd meddelats till äktenskapet. Andra stycket innehåller sålunda enligt förslaget, att om någon, som är sinnessjuk eller sinnesslö eller lider av annan djupgående rubbning av själsverksamheten ingår äktenskap utan att han fått tillstånd därtill enligt 2 kap. 5 §, andra maken kan vinna återgång, såframt han ej hade kunskap därom vid vigseln samt han väcker talan om återgång inom sex månader från det han fick sådan kunskap och senast inom tre år från vigseln; dock må talan om återgång för sinnessjukdom ej väckas, sedan sjukdomen blivit botad. Den olikhet som sålunda uppkommer mellan den abnorma och den normala makens rätt att vinna återgång på grund av psykopati överensstämmer med vad som för närvarande gäller i Danmark. Den danska kommittén föreslår, att mentala sjukdoms- och abnormtillstånd helt utgår ur lagen som självständiga återgångsskäl. Den sjuke själv skall dock enligt förslaget kunna föra talan om återgång, därest han vid vigseln saknade rättslig handlingsförmåga. Den isländska kommittén förordar detsamma. Det finska förslaget bibehåller sinnessjukdom och sinnesslöhet som återgångsskäl för det fall att dispens ej meddelats, med rätt och plikt även för allmän åklagare att föra talan. Republikens president skall dock liksom vid släktskapshinder k u n n a medgiva, att äktenskapet må bestå, om synnerliga skäl är därtill. Vid sådan förklaring kan fästas villkor, att vederbörande underkastar sig sterilisering. Annan allvarlig rubbning av själsverksamheten som enligt förslaget skall utgöra äktenskapshinder upptages däremot ej som återgångsskäl men torde kunna åberopas av den friska maken enligt den allmänna bestämmelsen om återgång på grund av svek eller misstag. För Norges del föreslog den särskilda norska kommittén angående medicinska äktenskapshinder, att nu gällande bestämmelse om äktenskapshinder på grund av sinnessjukdom skulle utvidgas till att omfatta även vad som hos oss benämns sinnesslöhet och allvarliga former av psykopati, men behöll som återgångsskäl endast sinnessjukdom. Den norska äktenskapsrättskommittén föreslår ej någon ändring däri. 3 §• I förevarande paragraf upptages som återgångsskäl vissa omständigheter vilka förutom de i 2 § angivna — ansetts böra medföra, att det samtycke ena maken avgivit till äktenskapets ingående icke skall vara bindande för honom. Katalogen är ganska omfattande och upptager även återgångsskäl av ringa praktisk betydelse. Liknande uppräkningar av återgångsskäl — ehuru ej i detalj överensstämmande — upptages i de danska, isländska och norska äktenskapslagarna (DAe I § 44, IsL I § 43, NEskL § 35) och avses också enligt föreliggande förslag skola i huvudsak bibehållas. Enligt uttrycklig bestämmelse i norsk rätt kan endera maken även vinna återgång, om andra maken utan hans

176 vetskap vid äktenskapets ingående hade barn utom äktenskap (enligt förslaget barn eller adoptivbarn) eller väntade barn med annan än maken. Den finska äktenskapslagen upptager i hithörande hänseende som återgångsskäl — förutom tvång och bristande rättslig handlingsförmåga — svek eller misstag angående svår sjukdom eller annan synnerligen viktig omständighet rörande makes person, som bort avhålla andra maken från äktenskapets ingående (68 § FÄL). Det må här särskilt nämnas, att man i Finland fäster viss vikt vid möjligheten att vinna återgång på grund av svår sjukdom hos andra maken. Under punkt 3 i förevarande 3 § angives de omständigheter som hos oss — jämte mentala sjukdoms- och abnormtillstånd varom talas i 2 § — ger make rätt att vinna återgång på grund av misstag beträffande andra makens personliga förhållanden, oberoende av skuld hos denne. Delvis anknyter stadgandet i sin gällande lydelse till nuvarande 2 kap. Enligt denna lydelse skall äktenskap på makes yrkande gå åter, om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, eller könssjukdom i smittsamt skede. Enahanda rätt föreligger enligt samma punkt på grund av spetälska eller obotlig vanförhet till äktenskap hos andra maken. De danska, isländska och norska lagarna innehåller i huvudsak samma ätergångsskäl. Den norska lagen upptager som återgångsanledning även tidigare sinnessjukdom, varjämte i de olika lagarna andra mindre avvikelser förekommer. Den finska bestämmelsen om rätt till återgång på grund av sjukdom hos andra maken är som förut nämnts mera allmänt avfattad. Förslaget under 2 kap. att upphäva äktenskapshindret vid epilepsi och ersätta det med upplysningsplikt bör enligt familjerättskommitténs mening föranleda, att epilepsi får utgå jämväl som grund för återgång. Däremot är kommittén ej beredd att förorda motsvarande ändring i fråga om könssjukdom i smittsamt skede, ehuru enligt förslaget äktenskapshindret även vid sådan sjukdom skall upphävas och ersättas med upplysningsplikt. Kommitténs förslag överensstämmer i detta hänseende med det norska förslaget. Att make vid vigseln, andra maken ovetande, led av könssjukdom i smittsamt skede kan för den senare kännas så kränkande att han icke rimligen bör betagas rätt att föra talan om återgång i den begränsade omfattning som preskriptionsbestämmelsen i sista stycket medgiver. Det kan i övrigt förutsättas, att talan om återgång ej väcks utan att sjukdomen är svårartad. Spetälska synes såsom ett numera opraktiskt fall böra utgå som återgångsanledning. Som återgångsskäl kommer punkt 3 följaktligen att innehålla endast könssjukdom i smittsamt skede och obotlig vanförhet till äktenskap. Detta påkallar i sin tur en följdändring i sista stycket av paragrafen. I det danska förslaget, som innebär en långtgående förenkling av ätergångsreglerna, har den danska motsvarigheten till förevarande punkt 3 i 3 § utgått. Samma ståndpunkt intages av den isländska kommittén. Motsvarande stadgande i det norska förslaget upptager endast könssjukdom i smitt-

177 samt skede. Den mera allmänt hållna linska bestämmelsen om makes sjukdom som återgångsskäl lämnas oförändrad i det finska förslaget. Enligt gällande lydelse av punkt 4 äger make vinna återgång, om han bedragits till äktenskapet därigenom att han blivit av andra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans tidigare liv som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets ingående. Den danska äktenskapslagen innehåller en liknande bestämmelse. Som ytterligare förutsättning för återgång på grund av vilseledande i fråga om andra makens tidigare liv upptages dock, att ifrågavarande omständigheter alltjämt måste tilläggas sådan betydelse för förhållandet mellan makarna att det icke rimligen kan begäras att äktenskapet skall bestå. De isländska och norska bestämmelserna överensstämmer på förevarande punkt nära med den svenska regeln. Enligt finsk rätt kan som förut nämnts återgång vinnas på grund av svek eller misstag angående svår sjukdom eller annan synnerligen viktig omständighet rörande makes person som bort avhålla andra maken från äktenskapets ingående. Familjerättskommittén föreslår en försiktig utvidgning av förevar ande återgångsgrund. Enligt förslaget kan sålunda make vinna återgång, om han av andra maken vilseletts antingen angående vem denne är eller också om andra omständigheter rörande honom som skäligen bort avhålla den missledda maken från äktenskapets ingående. Återgång enligt den föreslagna bestämmelsen kan i undantagsfall böra medgivas, när make fördolt att han lider av allvarlig sjukdom eller abnormitet. För att sjukdom eller abnormitet skall utgöra återgångsskäl i andra fall än som upptagits under 2 § eller punkt 3 i 3 § måste i tillämpningen fordras, att det är fråga om flagranta i all av svikligt handlande. I övrigt må framhållas, att även grovt bedrägliga uppgifter angående ekonomiska omständigheter kan tänkas föranleda återgång enligt den föreslagna bestämmelsen, t. ex. om det är uppenbart att den bedrägliga maken endast avsett att uppnå ekonomiska fördelar med äktenskapet. Tydligt är, att den utvidgade möjlighet att vinna återgång som förslaget sålunda innebär bör tillämpas med stor försiktighet. De i gällande lag använda uttrycken »bedragits» och »den bedragne» har i förslaget ersatts med »förletts» respektive »den missledda maken». Någon saklig ändring avses icke härmed. Paragrafen har även i övrigt redaktionellt jämkats. Den danska kommittén föreslår ej någon ändring i förevarande del. Det isländska förslaget ansluter sig till det danska. Det norska förslaget innebär liksom det svenska en försiktig utvidgning av gällande regel och närmar sig samtidigt den danska regeln. Det innehåller sålunda, att make äger vinna återgång, därest han vilseletts av andra maken om vem denne är eller om sådana personliga förhållanden rörande denne som måste antagas ha avhållit den vilseledde från att ingå äktenskapet och som alltjämt måste tillläggas sådan betydelse att det icke rimligen kan begäras att äktenskapet

178 skall bestå. Den tidigare nämnda finska regeln lämnas oförändrad i det finska förslaget. 4§. I fråga om verkan av återgång skall enligt första stycket av denna paragraf vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning, om ej annat stadgas. I andra stycket föreskrivs nu, att vad i l l kap. 20 § är för där avsedda fall stadgat om uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder och om edfästande av sådan uppteckning skall äga motsvarande tillämpning, när mål om återgång är anhängigt eller till återgång blivit dömt. Enligt kommitténs förslag skall även avskiljande av giftorättsgods enligt 11 kap. 17 § i förslaget kunna äga rum redan när talan om äktenskapsskillnad blivit väckt. För tydlighets skull synes det lämpligt att i andra stycket av 10 kap. 4 § hänvisa även till bestämmelsen i 11 kap. 17 §. Paragrafen har även i övrigt redaktionellt jämkats något. 5§. Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar nuvarande 6 §, som behandlar skadestånd i anledning av återgång. 6 §• Paragrafen ersätter nuvarande 7 §. Enligt gällande lydelse av sistnämnda paragraf är makarna efter återgång ej pliktiga att försörja varandra. Samma bestämmelse återfinns i de danska och isländska lagarna (DAe I § 48, IsL I § 47). Finsk rätt ansluter sig utan uttrycklig bestämmelse till samma grundsats. 1 Enligt norsk rätt åter kan make såväl vid ogiltighet av äktenskap som vid återgång — i stället för skadestånd — tillerkännas rätt till underhållsbidrag av andra maken (NEskL §§ 33 och 38). En viss motsvarighet till den norska regeln innehåller de övriga nordiska lagarna genom möjligheten att utdöma periodiskt skadestånd i anledning av återgång. Vid bestämmande av skadestånd torde viss hänsyn kunna tagas till underhållsbehov. 2 Enligt familjerättskommitténs mening kan verkan av återgång bli alltför hård mot make, som ej haft vetskap om återgångsskälet, särskilt genom att rätt till underhåll efter återgång saknas. Visserligen är frekvensen av återgångsfall ringa, men nämnda förhållande bör icke förbigås vid förevarande revision av GB. Om det t. ex. döms till återgång efter längre tid därför att tvegifte föreligger på mannens sida, bör den oskyldiga hustrun kunna påräkna underhåll. Vidare bör möjlighet finnas att tillerkänna make pension eller annan dylik förmån även efter återgång. Förslaget innehåller därför, att om synnerliga skäl är därtill, rätten äger att, när äktenskap går åter, tillerkänna make underhåll, pension eller annan dylik förmån såsom vid äktenskapsskillnad. Yrkande härom bör regelmässigt väckas i återgångs1

Grönvall, Den nya äktenskapslagstiftningen, 1930 s. 61. 2 GBmotiv I s. 354 (NJA II 1916 s. 186).

179 målet, men lydelsen förutsätter att talan må väckas även senare, därvid man dock givetvis får beakta de ändrade förutsättningar som k a n följa av underlåtenheten att framställa yrkandet i återgångsmålet. De övriga nordiska förslagen inför likaledes underhållsskyldighet efter återgång. Den danska kommittén föreslår, att nuvarande bestämmelse om frihet från underhållsplikt utgår, varigenom reglerna om underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad får motsvarande tillämpning vid återgång. Den isländska kommittén förordar detsamma. Den norska regeln bibehålls oförändrad i sak. Det finska förslaget upptager i fråga om underhållsbidrag samma regel som det svenska förslaget, med tillägg att make som vid äktenskapets ingående ägde kännedom om återgångsskälet ej kan erhålla bidrag. 7 §•

Paragrafen motsvarar med en mindre redaktionell jämkning nuvarande 10 §. 8 §.

Paragrafen ersätter nuvarande 11 §. Med avseende å tvegiftesfallen stadgas i sistnämnda paragraf, att rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån, som är tillagd efterlevande make, skall i händelse av den oingifta makens död anses tillkomma maken i det första giftet, såvida ej annat framgår av omständigheterna. Motsvarande bestämmelse finns i dansk och isländsk rätt (DAe I § 50, IsL I § 49) och föreslås av den norska kommittén. Den nuvarande bestämmelsen i 11 § har i familjerättskommitténs förslag bibehållits som huvudregel i förevarande 8 §. Av skäl motsvarande dem som föranlett kommitténs förslag under 6 § föreslår emellertid kommittén, att förmån som avses i nuvarande 11 § skall kunna tillerkännas maken i andra giftet, om synnerliga skäl är därtill. Pensionsförfattningar eller -reglementen brukar innehålla särskilda bestämmelser om familjepension till make i tidigare äktenskap, som upplösts genom äktenskapsskillnad. Rätt till pension eller annan förmån, som sålunda tillerkänns frånskild make, inverkar som regel på den rätt som tillkommer efterlevande maken. I anslutning därtill har den nu föreslagna tilläggsregeln utformats så, att rätten äger förklara att maken i det senare äktenskapet ej skall avstå mer än om maken i det förra äktenskapet varit frånskild. Den i paragrafen upptagna hänvisningen till 2 kap. 10 § har, med hänsyn till den nya paragrafnumreringen i 2 kap., ändrats till att avse 2 kap. 11 §. »§. Paragrafen ersätter nuvarande 5 och 9 §§. Nuvarande 5 § föreskriver en särskild delningsgrund — s. k. återgångsdelning — för bodelning i anledning av återgång. I anslutning till föreslagna ändringar i bodelningsregler-

180 na har samtliga bestämmelser om bodelning sammanförts till 13 kap. Därvid har 5 § i 10 kap. ersatts med 13 kap. 3 § 1 mom. första stycket och bestämmelserna i nuvarande 10 kap. 9 § fått sin motsvarighet i 13 kap. 3 § 1 mom. andra stycket. En erinran om dessa bestämmelser i 13 kap. 3 § i förslaget har ansetts böra kvarstå i 10 kap. och upptagits i förevarande 9 §.

11 KAP. Om hemskillnad och äktenskapsskillnad Av bestämmelserna i nuvarande 11 kap. reglerar 1—13 §§ förutsättningarna för dom på hemskillnad eller äktenskapsskillnad och de övriga, 14—31 §§, rättsverkningarna av hemskillnad och äktenskapsskillnad. De senare bestämmelserna upptager rättsverkningarna i ekonomiskt hänseende i 14—• 24 §§ och i personligt hänseende i 25, 26 och 28 §§, såvitt angår makarnas underhållsskyldighet mot varandra, samt i 31 § såvitt angår frånskild hustrus släktnamn. I 27 § hänvisas till FBs regler angående vårdnaden om barnen och bidrag till deras underhåll. Av de återstående paragraferna stadgar 29 § viss möjlighet att j ä m k a avtal, som makarna med avseende å förestående hem- eller äktenskapsskillnad träffat om bodelning m. m., medan 30 § reglerar verkningarna av att hemskillnad förfaller genom att makarna återupptager sammanlevnaden. Kommitténs förslag behåller den nuvarande uppställningen av kapitlet. De i 22 § och 23 § andra stycket nu upptagna bestämmelserna om avvikelse från likadelningen har dock brutits ut och sammanförts med övriga bodelningsregler i 13 kap. (14 § 3 mom.). Samtidigt har tillämpningsområdet vidgats något. Till 13 kap. har även förts av kommittén föreslagna nya regler om avvikelse från likadelningen vid hem- eller äktenskapsskillnad (13 kap. 3 § 2 mom.). Vidare har den i l l kap. 27 § GB gjorda hänvisningen till FB utgått i kommitténs förslag. Som framgått av den allmänna översikten över ändringarna i GB föreslås ej några väsentliga ändringar rörande villkoren för erhållande av hem- eller äktenskapsskillnad. I 1 och 2 §§ som rör hemskillnad har föreslagits vissa jämkningar. För skillnad enligt 4 § efter tre års särlevnad eftergives kravet på att särlevnaden skall vara orsakad av söndring. Enligt förslaget är tillräckligt, att särlevnad ägt rum i tre år och att söndring uppstått, vare sig det skett före särlevnadens början eller därefter. Även annan jämkning i villkoren för skillnad enligt 4 § har gjorts. Stadgandet i 8 § om rätt till äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott eller liknande förhållanden bibehålls med en viss begränsning av tillämpningsområdet, varjämte tillfogats en uttrycklig bestämmelse om rätt för make att i dylika fall i stället erhålla hemskillnad, om han hellre vill det. Stadgandet i 10 § om rätt till

181 äktenskapsskillnad, när ena maken stämplat mot den andras liv eller förövat grov misshandel mot den andra, har erhållit en jämkad utformning och samtidigt utvidgats något. I ett nytt andra stycke föreslås rätt till äktenskapsskillnad även när ena maken förövat misshandel mot barn som står under makarnas eller enderas vårdnad eller annat brott mot barnets person, om skillnad finnes påkallad med hänsyn till barnets bästa. Bestämmelserna i 11 § om äktenskapsskillnad på grund av annat brott har fått jämkad lydelse i närmare överensstämmelse med nuvarande strafflagstiftning. I den i 13 § upptagna bestämmelsen om äktenskapsskillnad på grund av makes sinnessjukdom föreslås slutligen upphävande av villkoret, att skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till hälsan ej får finnas. En annan mindre jämkning har också gjorts, varjämte paragrafens tillämpningsområde utvidgats något genom en tilläggsbestämmelse. I detta sammanhang må nämnas kommitténs förslag till ny 8 § i 15 kap., enligt vilket mål om äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 4, 5 eller 8 § eller hemskillnad enligt 11 kap. 8 § ej må företagas till avgörande utan att medling eller försök till medling ägt rum. Beträffande rättsverkningarna i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden upptager förslaget vissa nyheter av större vikt. Genom ändring i 14 § föreslås, att den tidpunkt, vid vilken giftorättsgemenskapen skall anses hävd, flyttas från tidpunkten för lagakraftvunnen dom på hemskillnad till tidpunkten för talans väckande. Detsamma skall enligt hänvisning i 23 § i förslaget gälla vid äktenskapsskillnad. En förutsättning för att giftorättsgemenskapen skall upphöra är, att det slutligen döms till hem- eller äktenskapsskillnad. Bodelning skall därför enligt 15 §, liksom nu, ej äga rum förrän hem- eller äktenskapsskillnad vunnits. Ändringen av tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande medför vissa följdändringar i 16 och 18 §§. Förslaget upptager som tidigare nämnts möjlighet att vid bodelning i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad tillämpa återgångsdelning. Till det i 13 kap. upptagna stadgandet härom görs en hänvisning i ett nytt andra stycke av 15 §. För att bättre säkerställa makes anspråk på andel i andra makens giftorättsgods, när söndring uppkommit, föreslås i 17 §, jfr 23 §, att avskiljande för särskild vård och förvaltning skall kunna ske så snart talan om hem- eller äktenskapsskillnad väckts. Möjligheten enligt 20 och 23 §§ att i mål om hem- eller äktenskapsskillnad framtvinga bouppteckning har vidgats något. Skadestånd på grund av att ena maken grovt kränkt den andra eller eljest grovt åsidosatt sina plikter mot honom skall enligt 22 § i förslaget kunna utdömas redan vid hemskillnad. Nuvarande regler i 25 och 26 §§ om makars inbördes underhållsskyldighet under hemskillnad och efter äktenskapsskillnad bibehålls. Kommittén föreslår för vartdera fallet en tilläggsbestämmelse, enligt vilken ett engångsbelopp skall kunna bestämmas för särskilda kostnader i anledning av hem- eller äktenskapsskillnaden. I fråga om underhållsskyldigheten efter äktenskapsskillnad upptager förslaget vidare i 26 § första stycket den ändringen att, om synnerliga skäl föreligger, underhållsbidrag skall kunna tillerkännas make, oaktat

182 han huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Om underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad bestämts att utgå annorledes än medelst engångsbelopp, skall enligt en ny regel i 26 § andra stycket i förslaget kunna bestämmas, att i händelse av den underhållsskyldiges död underhåll skall utgå av behållningen i hans dödsbo. En tilläggsregel i 26 § tredje stycket medger makar att med familjerättslig verkan genom avtal bestämma om underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad även för tid efter det den berättigade ingått nytt gifte. Vidare föreslår kommittén upphävande av det nuvarande förbudet mot jämkning av beslut i underhållsfrågan, när underhållsbidrag fastställts att utgå med engångsbelopp. De vanliga reglerna för ändring, upptagna i 27 § i förslaget, skall vara tillämpliga även i sådant fall. I 28 § upptages en regel för bestämmande av underhållsbidrag efter den bidragsskyldiges död samt en särskild jämkningsregel för sådant bidrag. Det nuvarande stadgandet om jämkning av avtal, som makar träffat med avseende å förestående hem- eller äktenskapsskillnad rörande bodelning m. m., har undergått vissa ändringar i kommitténs förslag. En uppdelning av stadgandet har därvid skett, så att i förevarande kap. som 29 § kvarstår bestämmelse om jämkning av avtal rörande underhåll och skadestånd, medan till 13 kap. flyttats motsvarande bestämmelse om jämkning av avtal i fråga om bodelning eller vad därmed äger samband (13 kap. 27 § första stycket). Tillämpningsområdet har samtidigt vidgats, i det att jämkning skall kunna ske oavsett om avtalet ingåtts före eller efter vunnen hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Vidare är enligt förslaget möjligheten att påkalla jämkning av avtal om periodiskt underhåll ej begränsad till viss tidsfrist; för andra fall medför 11 kap. 29 § och 13 kap. 28 § i förslaget viss utsträckning av tidsfristen för talans väckande. Om hemskillnad förfaller genom att makarna återupptager sammanlevnaden, skall enligt 30 § i kommitténs förslag, i motsats till gällande rätt, verkningarna av hemskillnaden förfalla även såvitt angår makarnas förmögenhetsförhållanden. Giftorättsgemenskap återinträder alltså i samma utsträckning som förut. Har bodelning ägt rum, skall dock den fördelning av giftorättsgodset mellan makarna som därigenom skett bestå. Vad de övriga nordiska förslagen angår vill kommittén erinra om att man på finsk sida ännu ej närmare behandlat reglerna om hem- och äktenskapsskillnad. Endast på vissa punker har ändringar hittills övervägts. 1 §• Enligt nuvarande lydelse av paragrafen äger makar vinna hemskillnad, när de finner sig på grund av djup och varaktig söndring icke k u n n a fortsätta sammanlevnaden och är ense om att söka hemskillnad. Stadgandet tillkom genom 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning. Därmed infördes en ny princip, som innebar möjlighet för makar att vinna skillnad i äktenskapet när de var ense därom och utan någon undersökning från det allmännas sida om förhållandet dem emellan. Härmed avsågs emellertid ej, att äktenskapet utan vidare skulle få omedelbart upplösas, så snart bägge

183 m a k a r n a yrkade det. I syfte att förekomma skillnad i andra fall än då verklig anledning förelåg infördes krav på medling mellan makarna (jfr 15 kap. 7 § GB) och en prövotid av minst ett år i form av hemskillnad. \ Motsvarighet till 11 kap. 1 § GB finns i de övriga nordiska äktenskapslagarna. Lydelsen är i de danska och finska lagarna (DAe I § 52 och FÄL G9 a §) väsentligen densamma som hos oss. De isländska och norska lagarna saknar motsvarighet till villkoret djup och varaktig söndring. Den norska regeln uppställer som förutsättning för hemskillnad endast, att makarna finner sig icke k u n n a fortsätta sammanlevnaden och är ense om hemskillnaden (NEskL § 41). Bedömningen huruvida sammanlevnaden kan fortsätta tillkommer enligt 11 kap. 1 § GB makarna själva. Rätten äger ej ingå på någon prövning därav. I överensstämmelse härmed innehöll lagberedningens förslag ej något krav utöver enighet mellan makarna. Lagrådet uttalade tveksamhet på denna punkt och ifrågasatte, om icke hemskillnad på grund av makarnas överenskommelse borde medgivas endast under förutsättning att äktenskapet varat viss tid, exempelvis två år. Propositionen upptog dock ej någon sådan förutsättning. Stadgandets slutliga lydelse — med tillägg av grunden djup och varaktig söndring — tillkom på förslag av lagutskottet, som ansåg det angeläget att förslagets mening kom till otvetydigt uttryck i lagtexten. Det nu gällande kravet att makarnas enighet om att vinna hemskillnad skall ha sin grund i djup och varaktig söndring kan väl ha avsedd verkan såtillvida som en begäran om hemskillnad knappast kan tagas till efterföljd, om hemskillnad skulle begäras helt kort efter äktenskapets ingående. 1 I allmänhet måste emellertid makarnas uppgift om söndring tagas för god. En viss garanti mot förhastade hemskillnader ligger i kravet på medling. Men har sådan ägt rum, kan makarna vinna hemskillnad, om de anger att de på grund av djup och varaktig söndring finner sig icke kunna fortsätta sammanlevnaden. På detta sätt förfares även i många fall, när orsaken till hemskillnadsansökan är en annan än djup och varaktig söndring, t. ex. otrohet hos endera maken. I stället för att inför rätten draga fram någon särskild omständighet, som berättigar till hem- eller äktenskapsskillnad, går förfördelad make med på gemensam ansökan om hemskillnad. En samvetsgrann make finner det emellertid icke tilltalande att oriktigt angiva djup och varaktig söndring som grund för ansökningen. Från advokathåll har därför framställts önskemål om att ur lagrummet skall uteslutas kravet på söndring. Även kommittén anser det otillfredsställande, att makar som önskar vinna hemskillnad efter gemensam ansökan tvingas använda ordalag som ej överensstämmer med det verkliga förhållandet. Kommittén förordar därför, att stadgandet avfattas så att det ej obetingat förutsätter djup och varaktig söndring som skäl till gemensam ansökan om hemskillnad. Man synes ej därför behöva befara, att missbruk uppkommer. Som medel mot förhasi Jfr t. ex. NJA 1924 s. 475 (särskilt diss, av JR Leijonhufvud) och SvJT 1944 rf s. 103.

184 tade ansökningar bibehålls i 15 kap. 6 § av förslaget krav på att medling skall ha ägt rum mellan makarna; viss lättnad i fråga om formen för medling förordas dock under 14 kap. 3 § i förslaget. På grund av det anförda föreslår kommittén den lydelsen av 11 kap. 1 § att makar skall k u n n a få hemskillnad, om de på grund av djup och och varaktig söndring eller eljest finner sig böra häva sammanlevnaden. Förslaget överensstämmer nära med motsvarande, nu gällande isländska och norska bestämmelser, i vilka ej föreslås någon ändring. Det danska förslaget bibehåller krav på »dyb og varig uoverensstemmelse».

Enligt denna paragraf äger make vinna hemskillnad i vissa fall, utan att makarna är ense därom. I gällande lydelse upptager sålunda paragrafen i ett första stycke stadgande härom för det fall att andra maken gör sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen eller han eljest i märklig mån åsidosätter sina plikter mot dem, eller han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller han för ett lastbart liv. Enligt andra stycket äger vardera maken vinna hemskillnad, om det på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna. Som ytterligare villkor för hemskillnad gäller enligt båda styckena, att det ej med hänsyn till kärandens eget förhållande eller andra särskilda omständigheter kan skäligen fordras att han fortsätter sammanlevnaden. Innan mål om hemskillnad enligt förevarande lagrum upptages till prövning skall enligt 15 kap. 8 § GB visas, att medling ägt rum eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. Till skillnad från vad som gäller enligt 1 § skall rätten i mål enligt 2 § ingå i prövning, huruvida orsak till hemskillnad föreligger. Den make som begär hemskillnad skall alltså styrka, att förhållande som sägs i första stycket ligger andra maken till last eller att djup och varaktig söndring uppstått. Paragrafen har sin motsvarighet i de övriga nordiska äktenskapslagarna (DAe I § 53, FÄL 69 a § andra och tredje st., IsL I § 52 och NEskL § 42). Familjerättskommittén finner det angeläget, att när fråga uppkommer om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan makar som har barn, dessas bästa blir beaktat. I de fall, då makarna är ense om att söka hemskillnad och någon prövning från rättens sida av grunden till hemskillnaden följaktligen ej skall ske, är det endast makarna själva som bedömer lämpligheten av åtgärden med hänsyn till barnen. Att för dessa fall införa en särskild föreskrift om hänsyn till barnen har ej ansetts ändamålsenligt, eftersom någon kontroll av föreskriftens efterföljd ej kan ske. 1 sådana grova fall som särskilt nämns i första stycket av 11 kap. 2 § GB torde det vidare regelmässigt även ur barnens synpunkt vara bäst att äktenskapet upplöses. För andra fall synes däremot vara på sin plats med en bestämmelse att

185 barnens bästa skall beaktas. När fråga är om tillämpning av det mera allmänt hållna alternativet, att make eljest i märklig mån åsidosätter sina plikter mot andra maken eller barnen, kan det sålunda finnas vissa förhoppningar att äktenskapets bestånd kan vara till glädje och nytta för barnen. Detsamma gäller, när make grundar sin begäran om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § på att han anser djup och varaktig söndring föreligga. I dessa fall synes i praxis som bevis för att söndring råder mellan makarna knappast krävas mer än vad som framgår av att ena maken väckt talan mot den andra. Svarandens bestridande av söndring leder sålunda icke till att domstolen vägrar hemskillnad annat än i undantagsfall. 1 Denna utveckling i praxis h a r medfört, att en make, som i själva verket ej önskar hemskillnad, finner det ganska utsiktslöst att motsätta sig en begäran härom. Han faller då till föga och undertecknar en gemensam ansökan om hemskillnad. Genom att barnens bästa uttryckligen angives som en omständighet av betydelse vid prövningen, huruvida i hithörande fall hemskillnad bör komma till stånd, ges ett stöd åt den make som av omtanke om barnen önskar hålla ihop familjen. I kommitténs förslag upptages de i gällande lag särskilt angivna grövre pliktöverträdelserna i ett första stycke av lagrummet. För dessa fall stadgas ej någon uttrycklig reservation i rätten att erhålla hemskillnad, vare sig av hänsyn till barnen eller av hänsyn till den hemskillnadssökande makens eget förhållande. Huruvida vad som åberopas är så graverande att det bör föranleda hemskillnad, får bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter. Såsom andra stycke innehåller förslaget, att om ena maken eljest i märklig mån åsidosätter sina plikter mot familjen, rätten må på yrkande av andra maken döma till hemskillnad, såvida ej med hänsyn till dennes eget förhållande, barnens bästa eller andra omständigheter särskilda skäl är däremot. Enligt ett tredje stycke skall det sist sagda jämväl gälla, om på grund av stridiga tänkesätt eller annan orsak djup och varaktig söndring uppstått mellan makarna och endera yrkar att det döms till hemskillnad. Även i fall som avses i tredje stycket skall sålunda hänsyn tagas till bl. a. barnens bästa. I redaktionellt hänseende må påpekas, att uttrycket »stridighet i lynne och tänkesätt» utbytts mot »stridiga tänkesätt». Förslaget tillgodoser också en annan redaktionell anmärkning, vilken riktar sig mot gällande lags uttryck, att det ej skäligen »kan fordras att käranden fortsätter sammanlevnaden». Det har framhållits, 2 att i de undantagsfall då domstol vägrat att döma till hemskillnad enligt paragrafen situationen nästan alltid varit den, att makarna levat åtskilda (jfr NJA 1950 s. 613). Ordalagen »fortsätter sammanlevnaden» passar därför icke så bra och har utgått. Under de nordiska överläggningarna har väckts fråga om rätt för make att vinna hemskillnad när andra maken är sinnessjuk. Den danska kommittén förordar i detta syfte en jämkning av nuvarande bestämmelser om hem1 Beckman s. 46. 2 SB I s. 30 f.

186 skillnad. Familjerättskommittén har för sin del ej ansett det vara ett adekvat tillvägagångssätt att använda sig av hemskillnad, när ena maken är sinnessjuk. 3 Hithörande fall synes böra bedömas enligt 11 kap. 13 § GB, som ger rätt till äktenskapsskillnad och i kommitténs förslag blivit föremål för en del ändringar. För att mål enligt 11 kap. 1 § skall upptagas till prövning krävs att vanlig medling ägt rum mellan makarna, medan det för prövning av mål enligt 2 § räcker att s. k. ofullständig medling skett, d. v. s. att väl käranden kommit tillstädes inför medlaren men svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medlingen eller ej kunnat anträffas med kallelse. Dessa skiljaktigheter, som kvarstår i kommitténs förslag, har givit upphov till vissa tillämpningsspörsmål. Om ena maken väckt talan enligt 2 § om hemskillnad på grund av söndring och andra maken inför rätten vitsordar söndring och medger hemskillnadsyrkandet, har uppkommit fråga, huruvida rätten kan döma till hemskillnad enligt 1 § — utan vidare prövning av förhållandet mellan makarna — eller om 2 § skall tillämpas och sådan prövning äga rum. 4 Härutinnan gäller, att det förra alternativet är uteslutet om kravet på fullständig medling ej är uppfyllt. 2 § skall då tillämpas. Det är givetvis intet hinder för domstolen att döma till hemskillnad enligt sistnämnda paragraf efter prövning av förhållandet mellan makarna, oaktat dessa under målets gång blivit ense om hemskillnaden. 5 Det ändamålsenliga i att kräva prövning från domstolens sida, när makarna blivit ense om hemskillnad, har ställts i tvivelsmål. 6 Kommittén har dock ej velat förorda någon ändring på denna punkt och anser det tillfyllest att hänvisa till rättens fria bevisprövning. Det har även uttalats, att något ovillkorligt krav på medling ej borde uppställas annat än när makarna gör gemensam ansökan om hemskillnad. 7 Detta förslag går emellertid i strid mot strävandet att förekomma förhastade skilsmässor. Som förut anförts söker kommittén öka medlingens betydelse. 8 I överensstämmelse härmed vill kommittén i princip ej förorda några lättnader i nuvarande krav på medling för att mål om hemskillnad skall upptagas till prövning. Olägenheterna av nuvarande ordning torde bli avhjälpta genom kommitténs förslag till ändringar i 14 kap. rörande formerna för medlingen. I de mot 11 kap. 2 § GB svarande paragraferna i de finska och norska lagarna föreslås icke någon ändring. Däremot förordas en genomgripande förenkling från dansk sida. Det danska förslaget upptager först bestämmelse, att make har rätt till separation när förhållandet mellan makarna måste anses »0delagt», såvida icke söndringen huvudsakligen beror på kärandens förhållande. Härefter innehåller det danska förslaget en regel 3 Ang. medling jfr NJA 1958 s. 264. 4 Nils Edling i SvJT 1936 s. 216 ff. 5 Jfr JO 1949 s. 176 och 1962 s. 128 ff. 8 JO 1962 s. 129. Se även a r t i k l a r av advokaterna Wilhelm Persson och Georg Stjernstedt i TSA 1938 s. 69 ff och s. 72 ff. » Stjernstedt i TSA 1938 s. 74. 8 Jfr a l l m ä n n a motiveringen s. 28.

187 om rätt till hemskillnad, när andra maken gjort sig skyldig till äktenskapsbrott eller annat »usaedeligt forhold» som kan jämställas därmed eller han undandragit sig sammanlevnaden, övat våld mot maken eller barnen, missbrukat rusgivande medel eller försummat familjens underhåll. Den isländska kommittén har anslutit sig till det danska förslaget. 3 §.

Om makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och sammanlevnaden ej heller därefter är upptagen, skall enligt förevarande paragraf dömas till äktenskapsskillnad på talan av endera maken. Paragrafen har i kommitténs förslag endast jämkats redaktionellt. I Danmark, Island och Norge gäller för närvarande olika långa separationstider för de fall då makarna är ense om att vinna äktenskapsskillnad och då endast ena maken vill skiljas. I det förra fallet är minsta tiden ett och ett halvt år i Danmark och ett år i Island och Norge, medan tiden i det senare fallet är två och ett halvt år i Danmark och två år i Island och Norge (DAe I § 54, IsL I § 62 och NEskL § 43 st. 1). De danska, isländska och norska förslagen gör alla den förenklingen att en gemensam tid föreslås för båda fallen, nämligen ett och ett halvt år i det danska förslaget och ett år i de isländska och norska förslagen. 1 I gällande finska regel, som överensstämmer med den svenska, föreslås ej någon ändring (FÄL 76 §). — Vidare må nämnas, att det danska förslaget bibehåller nu gällande krav i Danmark, att försök till medling skall ha ägt rum i fall, då äktenskapsskillnad yrkas efter förutgången hemskillnad, oavsett om yrkandet framställs av båda makarna eller endera. 4 §•

Enligt nuvarande lydelse av 4 § äger vardera maken vinna äktenskapsskillnad utan föregående hemskillnad, om makarna på grund av söndring lever åtskilda sedan minst tre år. Det må dock ej dömas till äktenskapsskillnad, om endast ena maken vill skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter äktenskapet finnes icke böra upplösas på hans talan. Motsvarande stadgande finns i de övriga nordiska äktenskapslagarna (DAe I § 55, FÄL 76 § andra st., IsL I § 63 och NEskL § 43 andra st.). Vissa skiljaktigheter i förhållande till den svenska regeln gäller dock. Den minsta tid under vilken särlevnaden skall ha bestått är sålunda bestämd till fyra år i den danska och två år i den finska lagen. Den senare skiljer sig från den svenska lagen även däri, att den ger vardera maken obetingad rätt till äktenskapsskillnad efter särlevnad under den föreskrivna tiden. Den isländska regeln uppställer ej något krav på söndring mellan makarna vare 1 Meningarna ä r dock delade i den norska kommittén, i det att en ledamot, lege Valborg Klem, vill behålla det n u v a r a n d e systemet med olika separationstider.

188 sig vid tiden för sammanlevnadens hävande eller senare. Den norska regeln nämner ej heller söndring som grund till särlevnaden men anses ändå kräva, att särlevnaden beror på »samlivsbrott». 1 Den norska regeln innehåller vidare ej någon uttrycklig reservation med hänsyn till den skillnadssökande makens eget förhållande eller andra omständigheter. Regeln torde likväl i denna del ha väsentligen samma innebörd som den svenska regeln, eftersom det förutsätts diskretionär prövningsrätt för myndigheten. 2 1 vårt land föreligger önskemål om en viss modifikation av lagrummet, så att det ej skall vara ett absolut krav för äktenskapsskillnad att söndring förelegat under hela den särlevnadstid av minst tre år som paragrafen föreskriver. Erfarenheten visar, att särlevnaden ej sällan börjat av annan orsak och att söndring uppstått senare. Det förekommer t. ex., att make, utan att söndring föreligger, flyttar hemifrån och sedan inleder utomäktenskaplig förbindelse. Förutsättningar finns då för tillämpning av 11 kap. 8 §, men andra maken vill hellre åberopa förevarande paragraf. Detta kan dock möta svårigheter. Det har bl. a. anmärkts, att det är svårt att styrka att söndring förelegat så lång tid tillbaka som tre år. 3 Även i Danmark önskas en motsvarande modifikation. Där har man i praxis varit mycket sträng i sådana fall då endast ena maken vill skiljas och särlevnaden har sin orsak i hans förhållande. Krav på en särlevnadstid upp emot 8—10 år och ännu längre har sålunda rests i vissa fall. I senare rättspraxis spåras dock en mera liberal tendens. 4 Det nuvarande stadgandet bereder otvivelaktigt vissa svårigheter i tilllämpningen genom kravet på söndring sedan tre år eller mera. 5 Att bevissvårigheterna här kan bli stora är tydligt. Makarnas egna utsagor blir den huvudsakliga upplysningskällan. Kravet att makarnas särlevnad under tre år eller mera skall vara orsakad av söndring har tillkommit som en garanti mot att skilsmässa beviljas i andra fall än då en verklig brytning inträtt. 6 Denna förutsättning kan emellertid upprätthållas, även om nämnda krav får utgå. Kommittén vill därför med hänsyn till de svårigheter som detta krav vållat förorda, att det upphävs men att i lagtexten särskilt betonas att söndringen förutsätts vara djup och varaktig. Beträffande innebörden av förslaget må i övrigt framhållas, att makar ofta lever åtskilda under avsevärd tid av helt andra orsaker än söndring, t. ex. till följd av ena makens arbetsförhållanden (sjömän) eller särskild kommendering eller annat uppdrag utanför hemorten, ej sällan utomlands. I sådana fall då makarna av enderas förvärvsarbete eller annan liknande orsak nödgas leva på skilda håll kan ej utan vidare anses föreligga särlevnad i den mening som avses med paragrafen. Makari St0ylen, Separation og skilsmisse, 2 uppl. 1948 s. 129 och Liitken-Platou, Ekteskapslovgivningen, 2 uppl. av St0ylen 1952 s. 72. 2 Arnholm s. 279 f, St0ylen a. a. s. 131 och Liitken-Platou, a. a. s. 73. a SB I s. 29 f. och Stjernstedt i SvJT 1937 s. 464. * Ringgård m. fl. s. 94. s Se Ekdahl i SvJT 1931 s. 164. eGBmotiv I s. 405 (NJA II 1916 s. 212).

189 na upprätthåller då ofta regelbunden förbindelse med varandra. Men om makarna utan någon mer eller mindre tvingande yttre omständighet frivilligt valt att leva åtskilda eller om de, efter att ha levt åtskils en tid, avbrutit förbindelsen med varandra, kan lagrummet bli tillämpligt. Förslaget bibehåller den nuvarande bestämmelsen att äktenskapsskillnad ej må beviljas, om äktenskapet med hänsyn till den skillnadssökande makens förhållande eller andra särskilda omständigheter finnes skäligen icke böra upplösas på hans talan, med tillägg att även barnens bästa skall beaktas. Till förebyggande av oöverlagda skilsmässor föreslår kommittén även, att i 15 kap. 8 § införs krav på medling eller försök till medling innan målet företages till avgörande. Den danska kommittén har uteslutit föreskriften om att den skillnadssökande makens skuld utgör hinder mot äktenskapsskillnad. Kravet att särlevnaden skall ha sin orsak i söndring bibehålls, likaså kravet att särlevnaden skall ha bestått i minst fyra år. Om båda dessa villkor är uppfyllda, skall enligt det danska förslaget vardera maken ha obetingad rätt att erhålla äktenskapsskillnad. — Även enligt det isländska förslaget utgår föreskriften om beaktande av den skillnadssökande makens skuld. De finska och norska förslagen upptager ej någon ändring i förevarande bestämmelse. 5 §• Enligt denna paragraf äger make vinna äktenskapsskillnad, om andra maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden två år och ej sedermera upptagit den. De danska, isländska och norska äktenskapslagarna innehåller liknande regler (DAe I § 56, IsL I § 64 och NEskL § 45). Den finska motsvarigheten medger äktenskapsskillnad redan efter ett år från sammanlevnadens avbrytande (FÄL 76 § tredje st.). Med egenvilligt övergivande jämställs i Finland uttryckligen det fallet att ena maken ger den andra giltig orsak att undvika sammanlevnad, en omständighet som måhända omfattas även av den svenska regeln. 1 Så när som på en redaktionell ändring är nuvarande 5 § oförändrad i kommitténs förslag. Någon ändring föreslås ej i de finska, isländska eller norska reglerna. Den danska regeln föreslås däremot skola upphävas. Den anses spela mycket liten roll i praktiken. I stället upptages bland grunderna för separation, att make undandragit sig sammanlevnaden. 2 6 §.

Förevarande paragraf är likaledes oförändrad i sak och stadgar rätt för make att vinna äktenskapsskillnad, när andra maken är borta och man ej vet, att han inom de tre sista åren varit vid liv. Motsvarande regel finns i de övriga nordiska äktenskapslagarna (DAe I § 57, FÄL 77 §, IsL I § 65 och NEskL § 46) och kvarstår enligt samtliga förslag oförändrad i sak. i GBmotiv I s. 408 (NJA II 1916 s. 214). 2 Se s. 186 f.

190 7 §• Enligt nuvarande lydelse av paragrafen äger make vinna äktenskapsskillnad, om andra maken gjort sig skyldig till tvegifte och den förre väcker talan inom sex månader från det han fick kunskap om den nya vigseln. Motsvarande regel finns i övriga nordiska äktenskapslagar utom den finska (DAe I § 58, IsL I § 66 och NEskL § 47). I Finland är man i tvegiftesfallen hänvisad till att söka äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott. 1 Under 10 kap. har familjerättskommittén i fråga om tvegifte föreslagit, uit någon ovillkorlig plikt för det allmänna att föra talan om återgång ej skall föreligga (se 10 kap. 1 § tredje stycket). Detsamma skall gälla enligt övriga nordiska förslag utom det finska. Det kan emellertid bli nödvändigt, att sådan talan förs, om ej det tidigare äktenskapet blir upplöst (jfr 10 kap. 1 § andra och tredje styckena i kommitténs förslag). Det tidigare äktenskapet kan enligt förevarande 11 kap. 7 § upplösas på talan av den omgiftes make i sagda äktenskap. Härför stadgas emellertid en kort preskriptionsfrist. Det synes otillfredsställande, att därefter endast återstår att föra talan om återgång för att tvegiftessituationen skall upplösas. Även om alla berörda parter önskar upplösning av det tidigare äktenskapet men preskriptionsregeln blivit förbisedd, måste det då dömas både till återgång av det senare äktenskapet och till äktenskapsskillnad i det tidigare äktenskapet (på annan grund än tvegifte). Härefter kan makarna i det senaste äktenskapet gifta om sig. Preskriptionstiden synes därför böra utgå. Någon praktisk olägenhet härav för den omgifta maken eller dennes nya make torde man icke behöva räkna med. Samma ståndpunkt intages i det danska förslaget, medan den norska kommittén ej föreslår någon ändring. Paragrafen har i övrigt jämkats redaktionellt, och den nuvarande hänvisningen till 2 kap. 10 § har — med hänsyn till ändrad paragrafnumrering i 2 kap. — ändrats till att avse 2 kap. 11 §. 8 §•

Enligt gällande lydelse av förevarande paragraf äger make vinna äktenskapsskillnad, om andra maken bryter äktenskapet med hor eller eljest övar otukt med annan. Äktenskapsskillnad beviljas dock ej make som varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill. Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks. Samma grund för omedelbar äktenskapsskillnad upptages också i övriga nordiska äktenskapslagar (DAe I § 59, FÄL 70 §, IsL I § 67, NEskL § 48). Vissa avvikelser föreligger dock. Vid sidan av hor (i de danska, isländska och norska äktenskapslagarna betecknat äktenskapsbrott) upptages som skillnadsgrund i de danska och isländska lagarna annat »usaedeligt fori Grönvall s. 63.

191 hold» som kan jämställas därmed, i den finska lagen otukt med person av samma kön och tidelag och i den norska lagen straffbar »utuktig omgjengelse». Rätten till äktenskapsskillnad bortfaller enligt uttrycklig bestämmelse i den danska lagen — förutom vid medverkan och samtycke — om maken eljest kan anses ha frånfallit sin rätt. I den finska lagtexten nämns ej några undantag från makes rätt att vinna äktenskapsskillnad på grund av andra makens otrohet. I fråga om preskription av talerätten har den finska lagen endast den relativa preskriptionstiden, sex månader irån vunnen kännedom om gärningen (83 § FÄL), medan enligt den danska lagen den absoluta preskriptionstiden är två år. Enligt dansk och finsk rätt kan den skyldiga maken förbjudas att ingå nytt äktenskap inom viss tid, i Danmark högst två år, i Finland ett år. Den norska lagen upptager i en särskild paragraf som äktenskapsskillnadsgrunder ytterligare några av den norska strafflagens sedlighetsbrott och vissa andra brott som begåtts i otuktigt syfte (NEskL § 52). I Sverige döms numera till äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 8 § GB i ca 1 100 fall årligen, motsvarande ungefär 13 procent av totala antalet äktenskapsskillnader. Under 1940-talet var motsvarande andel av totala antalet äktenskapsskillnader genomsnittligt 8 procent, och tidigare har den legat ännu lägre (jfr bilaga 3). En bidragande orsak till stegringen av antalet skilsmässor på grund av otrohet är de ökade bevismöjligheter som erhölls genom att straffet för äktenskapsbrott upphävdes år 1937. Det blev då möjligt att höra den som var delaktig i ett äktenskapsbrott som vittne i skillnadsmålet, låt vara att han numera ej anses pliktig att yttra sig om förbindelsen. 1 De senaste tio åren har skillnadsfrekvensen enligt 11 kap. 8 § GB ej undergått någon m a r k a n t ökning. I Danmark beviljades år 1960 äktenskapsskillnad på motsvarande grund i 2 927 fall eller 44 procent av det totala antalet skilsmässor. I Finland var andelen under åren 1951—1955 genomsnittligt 20 procent. 2 I hur många fall otrohet varit bidragande orsak till hemskillnad är okänt. Det växande antalet omedelbara äktenskapsskillnader på grund av otrohet har särskilt i Danmark väckt tanken, att hemskillnad borde prövas före äktenskapets upplösning på sådan grund. Danske Kvinders Nationalråd har föreslagit, att möjligheten till omedelbar skilsmässa enligt gällande bestämmelser skulle upphävas och ersättas med hemskillnad i alla fall utom tvegifte. Tanken att äktenskapsskillnad även i otrohetsfallen skulle föregås av hemskillnad diskuterades vid juristmötet i Helsingfors år 1957 och vann där betydande sympatier, även om meningarna var delade. 3 Under de nordiska överläggningar som nu hållits har någon enhällig uppfattning i frågan ej vunnits. Den danska kommittén föreslår, att otrohet ej längre skall utgöra anledning till omedelbar äktenskapsskillnad. Enligt föri NJA 1952 s. 262. 2 F ö r h a n d l i n g a r n a å det tjugoförsta nordiska j u r i s t m ö t e t å r 1957, Bil. I s. 40. Enligt uppgift vid mötet var m o t s v a r a n d e tal för Island omkring 5 % och i Norge troligen omkring 15 %, se förhandlingarna s. 33. 3 Se ovan s. 20 ff.

192 slaget skall i stället make äga vinna hemskillnad, om andra maken gjorl sig skyldig till äktenskapsbrott eller annat »usasdeligt forhold» som kan jämställas därmed. Hemskillnad skall dock ej beviljas make som själv givit anledning till otrohet eller måste anses ha frånfallit sin rätt. Den danska kommittén är ej enig; en ledamot 4 förordar bibehållande av möjligheten att vinna omedelbar äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Den isländska kommittén intager samma ståndpunkt som flertalet i den danska kommittén. I Finland föreslås ej annan ändring än att möjligheten att förbjuda omgifte slopas. Enligt det norska förslaget skall också möjligheten att vinna direkt äktenskapsskillnad på grund av otrohet kvarstå. Rätten tillerkänns dock en diskretionär befogenhet att i stället döma till hemskillnad, om hänsyn till makarnas gemensamma barn eller andra viktiga grunder talar därför. Vidare föreslås, att otrohet under hemskillnad ej skall ge andra maken rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Familjerättskommittén har i ett frågeformulär som tillställts advokater och kvinnoföreningar hemställt om yttrande, huruvida för äktenskapsskillnad städse borde krävas föregående hemskillnad, således även i otrohetsfallen. Bland advokaterna har en alldeles övervägande majoritet uttalat sig för att möjligheten till omedelbar äktenskapsskillnad i dessa fall borde bibehållas. Bland kvinnoföreningarna har meningarna varit mera delade. Fredrika-Bremer-Förbundet, Yrkeskvinnors Samarbetsförbund och Folkpartiets Kvinnoförbund har ansett, att möjligheten till omedelbar äktenskapsskillnad borde bibehållas, medan Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund och Högerns kvinnoförbund uttalat sig för hemskillnad åtminstone i okomplicerade fall. I åtskilliga svar har ifrågasatts, om icke skadestånd borde kunna utdömas redan i anledning av hemskillnad för att make som efter andra makens otrohet vill inskränka sig till att yrka hemskillnad ej skall avhållas därifrån av ekonomiska skäl. F r å n flera håll har framförts yrkanden om medling också i otrohetsfallen. Bland andra förslag må nämnas, att otrohet skulle i 11 kap. 2 § första stycket uttryckligen anges som grund för hemskillnad och att talan om omedelbar äktenskapsskillnad skulle föregås av en lagfäst betänketid. En advokat har förordat, att domstol borde ha rätt att döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad, om den felande maken motsatte sig omedelbar äktenskapsskillnad. Kommittén har ingående övervägt frågan, huruvida omedelbar äktenskapsskillnad fortfarande bör medgivas i otrohetsfallen. Äktenskapsbrott kan vara en följd av tillfälliga omständigheter, då utsikterna att äktenskapet skall kunna fortsättas är relativt goda. För den oskyldiga maken kan det likväl ligga nära till hands att vid upptäckten av andra makens otrohet begära skilsmässa utan att ge sig tid till erforderlig besinning. Om det i ett sådant fall skulle dömas till hemskillnad i stället för omedelbar äktenskapsskillnad, får denna make under hemskillnadstiden tillfälle att överväga, huruvida han kan överse med andra makens otrohet. Det förhåller sig visser4 Kommitteret Gaarden.

193 ligen så att hemskillnad i flertalet fall leder till äktenskapsskillnad. 5 Men den omständigheten att likväl ett ej obetydligt antal makar efter hemskillnad återupptager sammanlevnaden visar, att institutet har sitt värde. Och det är tänkbart, att bättre resultat skulle kunna uppnås i de otrohetsfall då tillfälliga omständigheter spelat in. Det kan också inträffa, att den oskyldiga maken utsätts för påtryckningar av den make som inlett en utomäktenskaplig förbindelse, när denne vill så fort som möjligt ingå äktenskap med vederbörande. Därvid kan den oskyldiga maken förespeglas, att han kommer att erhålla bättre ekonomiska villkor vid omedelbar äktenskapsskillnad än vid hemskillnad. Å andra sidan kan det hända, att den kränkta maken utnyttjar situationen för att betinga sig ekonomiska fördelar. Dylika spekulationer är icke önskvärda. Skulle otrohet endast kunna föranleda hemskillnad, torde risken för obehöriga påtryckningar från ena eller andra sidan bli ringa. Som förut anförts har kommittén lagt särskild vikt vid att gemensamma barns intressen beaktas (2 och 4 §§). Makes otrohet ger för närvarande andra maken rätt att omedelbart vinna äktenskapsskillnad, även om hänsyn till barnens bästa borde föranleda att möjligheterna till fortsatt sammanlevnad allvarligt prövas. Detta är en brist. Trots de skäl som sålunda kan anföras ställer sig kommittén mycket tveksam till tanken att avskaffa rätten att vinna omedelbar äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott. Sexuell trohet mellan makar är av grundläggande betydelse för att ett gott förhållande skall kunna bevaras i äktenskapet och sålunda även för att detta skall kunna erbjuda en lämplig miljö för gemensamma barns vård och fostran. Enligt kommitténs mening är det av vikt, att denna uppfattning kommer till klart uttryck i lagstiftningen. Hänsyn måste också tagas till att äktenskapsbrott alltjämt regelmässigt av den oskyldiga maken uppfattas som en allvarlig personlig kränkning. Det torde ej sällan av känslomässiga skäl framstå som omöjligt för honom att fortsätta äktenskapet, och det kan kännas som en ny oförrätt, om äktenskapet ej kan upplösas förrän efter hemskillnad, i synnerhet om andra maken uppehåller sin utomäktenskapliga förbindelse under hemskillnadstiden. Betydelsen av hemskillnadstiden som en prövotid bör ej heller överskattas. Man kan ej tvinga den otrogna maken att avbryta den nya förbindelsen, och vid hemskillnadsårets utgång kan han vinna äktenskapsskillnad, även om den oskyldiga maken då vill fortsätta äktenskapet. Det är också naturligt, att den oskyldiga maken, såsom förhållandet är enligt gällande lag, har möjlighet att själv välja mellan flera reaktionsformer. Enligt nuvarande 11 kap. 2 § första stycket kan make vinna hemskillnad bl. a. om andra maken i märklig mån åsidosätter sina plikter mot honom. Denna bestämmelse lärer vara tillämplig, om make äger rätt att vinna äktenskapsskillnad på grund av andra makens otrohet men föredrager att söka hemskillnad. Flera av de advokater som besvarat det förut nämnda 5 Av de äktenskap i vilka år 1950 blivit dömt till hemskillnad hade t. o. m. år 1957 85 procent blivit upplösta genom äktenskapsskillnad.

1—630756

194 frågeformuläret har också upplyst, att makes önskan om skilsmässa på grund av andra makens otrohet ej sällan efter förhandlingar och uppgörelse leder till en gemensam ansökan om hemskillnad. Det är därför tänkbart, att redan nu flertalet av de otrohetsfall, där det överhuvud finns några utsikter att äktenskapet skall kunna bestå, icke omedelbart leder till äktenskapsskillnad. En annan omständighet som bör beaktas är, att en lagbestämmelse, vilken upptager otrohet som äktenskapsskillnadsgrund, är förenad med betydande fördelar ur internationellrättslig synpunkt. I de främmande lagar som överhuvud erkänner äktenskapsskillnad och tillika upptager särskilda skillnadsgrunder anges äktenskapsbrott i allmänhet som sådan grund. Åtskilliga lagar saknar bestämmelser om hemskillnad; i andra lagar avviker regleringen av motsvarande institut väsentligt från vad som gäller enligt svensk rätt. 6 Enligt 3 kap. 2 § i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption må äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan utländska medborgare ej beviljas, med mindre sådan skillnad, varom är fråga, må äga rum enligt lagen i den stat makarna tillhör och orsak till skillnaden föreligger såväl enligt nämnda lag som enligt svensk lag. Skulle äktenskapsbrott ej längre utgöra egentlig äktenskapsskillnadsgrund enligt svensk rätt, kunde möjligheten att här överhuvud vinna äktenskapsskillnad i otrohetsfallen försvåras eller omöjliggöras för medborgare i vissa främmande stater. Dessutom kunde ytterligare svårigheter uppstå att få svenska äktenskapsskillnadsdomar erkända utomlands liksom för svenska medborgare att utomlands vinna äktenskapsskillnad i otrohetsfallen. Kommittén har för sin del funnit övervägande skäl tala för att möjligheten till omedelbar äktenskapsskillnad bibehålls som huvudregel. Rätten för make att vinna äktenskapsskillnad på grund av andra makens otrohet bör dock, liksom i gällande lag, ej vara absolut. Som framgår av redogörelsen för gällande rätt kan make ej vinna äktenskapsskillnad på grund av andra makens otrohet, om han själv varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill. Kommittén anser det onödigt att särskilt nämna det fallet att make varit delaktig i gärningen, eftersom samtycke i sådant fall alltid kan antagas föreligga. Det har anmärkts, att undantagsregeln kan ge domstolen anledning till onödiga och för den förfördelade maken sårande frågor. Enligt kommitténs mening behöver rätten ej efterforska huruvida samtycke till otroheten förelegat, om icke särskild anledning föreligger. Utöver angivet undantag har kommittén ansett, att vissa andra fall bör undantagas. Är makarna hemskilda, kan sålunda ej ena makens otrohet typiskt sett anses tillfoga andra maken någon kränkning av allvarligare art. Väl kan det sägas, att hemskillnadstidens karaktär av prövo- och betänketid förutsätter att trohetsplikten upprätthålles. Möjligheten att vinna omedelbar äktenskapsskillnad är dock ej någon lämplig sanktion i detta fall. Den utnyttjas bl. a. av make som vill bli fri från honom ålagd underhålls6

Jfr Simson, Om äktenskapsskillnad mellan utländska makar, SvJT 1957 s. 95 ff.

195 skyldighet mot andra maken. Kommittén föreslår därför, att bestämmelsen om omedelbar äktenskapsskillnad på grund av otrohet ej skall äga tillämpning om makarna var hemskilda. Rätten blir skyldig att ex officio vägra äktenskapsskillnad, om det åberopade äktenskapsbrottet begåtts under hemskillnad. Även i vissa andra situationer kan omständigheterna vara sådana, att ena makens otrohet ej innebär någon grövre kränkning av andra maken. Hit kan ibland hänföras äktenskapsbrott medan makarna levde åtskilda på grund av söndring som ej har sin grund i ena makens utomäktenskapliga förbindelse. Väl kan då antagas, att äktenskapet i allmänhet är tillspillogivet, men emellanåt kan skäl anföras för att pröva hemskillnad. I allt fall är kränkningen genom äktenskapsbrott ej så allvarlig. Har den make som yrkar äktenskapsskillnad själv varit otrogen eller har han utan giltig orsak lämnat hemmet för längre tid, kan också omständigheterna vara sådana att han ej bör erhålla omedelbar äktenskapsskillnad. Det synes sålunda icke tilltalande, att dom på äktenskapsskillnad med anledning av äktenskapsbrott då skall fällas mot den, djupare sett, förfördelade maken. Det danska förslaget upptager också en reservation av innehåll att make ej äger erhålla hemskillnad på grund av andra makens otrohet, om han själv givit anledning därtill. Enligt familjerättskommitténs förslag till ändrad lydelse av paragrafen skall förevarande lagrum innehålla, att make äger erhålla äktenskapsskillnad om andra maken begår äktenskapsbrott eller eljest övar otukt med annan, såvida han ej samtyckt till gärningen eller makarna var hemskilda eller eljest, med hänsyn till omständigheterna vid gärningen, särskilda skäl är däremot. Till omständigheterna vid gärningen bör givetvis hänföras även vad som ligger i tiden före men vid tidpunkten för gärningen alltjämt var av betydelse för makarnas inbördes förhållande. Att i förslaget ordet »hor» utbytts mot termen »äktenskapsbrott» är ej avsett att innebära någon saklig ändring. Liksom gällande lag upptager förslaget ej någon bestämmelse om att den oskyldiga maken kan genom förlikning med bindande verkan avstå från sin rätt till talan om äktenskapets upplösning. Att detta likväl skulle gälla ansågs vid tillkomsten av 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning följa av allmänna rättsgrundsatser. 7 Ståndpunkten har senare bekräftats i rättspraxis, 8 och förslaget åsyftar ej någon ändring av gällande rätt i detta hänseende. Den nuvarande bestämmelsen i 8 § om preskription av talerätten har i kommitténs förslag upptagits som andra stycke, oförändrad i sak. Kommittén har övervägt en förlängning av sexmånaderstiden men stannat för att behålla den nuvarande regeln. I rättspraxis har yppats viss osäkerhet om hur preskriptionstiden bör beräknas, när den otrogna maken uppehåller en stadigvarande förbindelse v GBmotiv I s. 412 f (NJA II 1916 s. 217). 8 NJA 1946 s. 92, j f r SvJT 1949 s. 259.

I

196 med tredje person och eventuellt sammanlever med denne. I ett hovrättsavgörande 9 har äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 8 § ej ansetts k u n n a medgivas, när den oskyldiga maken sedan flera år känt till förhållandet. Enligt lagen är dock utgångspunkten erhållen kännedom om »gärningen», d. v. s. varje särskilt äktenskapsbrott. 1 0 Preskriptionstiden bör alltså räknas från den tidpunkt, då äktenskapsbrott senast begicks. Kommittén finner denna tolkning vara så klar, att något förtydligande av lagtexten ej kan anses erforderligt. Såsom förut nämnts anses enligt gällande lag den kränkta maken kunna vinna hemskillnad på grund av andra makens otrohet, om han föredrager det framför omedelbar äktenskapsskillnad. Kommittén föreslår, att såsom tredje stycke i 8 § stadgas att make som enligt första stycket äger vinna äktenskapsskillnad är berättigad att i stället erhålla hemskillnad, om han hellre vill det. Preskriptionsregeln i andra stycket skall icke tillämpas på talan om hemskillnad; givetvis kan däremot försoning föranleda att talan om hemskillnad ej kan föras på grund av otrohet. Enligt det norska förslaget äger rätten efter eget beprövande döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad, såvida hänsyn till barnens bästa eller andra viktiga grunder talar därför. Någon sådan befogenhet för domstolen att döma till hemskillnad även om kärandens yrkande endast avser äktenskapsskillnad innehåller ej det svenska förslaget. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att den under 15 kap. 8 § föreslår att medling eller försök därtill skall ha ägt rum innan mål om äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 8 § företages till avgörande. Medlingen synes i dessa fall ha en väl så viktig funktion att fylla som när fråga är om hemskillnad på grund av djup och varaktig söndring. I de fall då otroheten är tillfällig kan makarna ibland försonas genom medlingen. Vid denna bör också framhållas, att den oskyldiga maken har möjlighet att begära hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad. — Kommittén föreslår vidare, att skadestånd skall kunna utdömas redan i samband med hemskillnad (11 kap. 22 §). Make som vinner hemskillnad på grund av andra makens otrohet behöver sålunda ej gå miste om några ekonomiska fördelar därför att han ej genast yrkat äktenskapsskillnad. Hans ställning kan till och med bli något fördelaktigare, eftersom möjligheterna att erhålla underhållsbidrag principiellt är större under hemskillnadstiden än efter äktenskapsskillnad. Här må också beröras frågan, i vad mån det danska förslaget, att omedelbar äktenskapsskillnad ej kan vinnas i otrohetsfallen, medför behov av ändringar i den nordiska äktenskapskonventionen. Den ur svensk synpunkt viktigaste konsekvensen av det danska förslaget blir att — om konventionen ej ändras — en svensk medborgare icke kan vinna omedelbar äktenskapsskillnad på grund av andra makens otrohet, därest även denne är medborgare i en nordisk stat och båda har hemvist i Danmark (eller senast » SvJT 1946 rf s. 85. 1( > Beckman s. 54.

197 haft hemvist samtidigt i Danmark och endera alltjämt är bosatt där), jfr 7 och 9 §§ i 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Enligt kommitténs mening hör man dock ej fästa så stort avseende vid möjligheten att vinna omedelbar äktenskapsskillnad på grund av otrohet, att det måste anses nödvändigt att fördenskull göra avsteg från den domicilprincip som ligger till grund för skillnadsbestämmelserna i konventionen. Anses denna ståndpunkt ej godtagbar, bör det vara möjligt att uppnå överenskommelse om en konventionsändring enligt samma grunder som för närvarande gäller i fråga om rätten att vinna äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad, nämligen att talan alltid får väckas i fördragsslutande stat, där båda makarna är medborgare (7 § tredje stycket 1931 års förordning). Vid prövningen tillämpas lex fori (9 §). 9 §. Förevarande paragraf i förslaget innehåller i överensstämmelse med gällande lag, att om make som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke därom, genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bli smittad, denne äger vinna skillnad i äktenskapet, såvida han ej med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Det förutsätts, att talan väcks inom sex månader från det maken fick veta att han blivit utsatt för smittfara, och talan må ej bifallas, om maken ej blivit smittad och sjukdomen icke längre är i smittsamt skede när talan väcks. Stadgandet har sin motsvarighet i de övriga nordiska äktenskapslagarna. De danska och isländska bestämmelserna (DAe I § 60 och IsL I § 68) överensstämmer med den svenska. Enligt den finska regeln (FÄL 71 §) har make rätt till äktenskapsskillnad så snart andra maken ådragit sig könssjukdom, såvida ej den senare kan göra troligt att han icke ådragit sig sjukdomen genom otukt och han ej utsatt andra maken för fara att bli smittad. Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kännedom om sjukdomen (FÄL 83 § tredje stycket). Enligt den norska regeln (NEskL § 49) liar den för smittfara utsatta maken rätt till äktenskapsskillnad, oavsett om han kände till den andres sjukdom eller icke. Har han ej blivit smittad och är sjukdomen ej längre i smittsamt skede, prekluderas rätten till talan sex månader efter det smittfaran upphörde. Någon preklusionsfrist, räknad från vunnen kännedom om smittfaran, är ej föreskriven. Den danska kommittén föreslår, att ifrågavarande skillnadsgrund avskaffas. 1 Familjerättskommittén har övervägt detsamma. Beträffande den praktiska betydelsen kan nämnas, att under tioårsperioden 1951—1960 dömdes till äktenskapsskillnad jämlikt lagrummet i sammanlagt endast tre fall. Den ringa användningen av regeln sammanhänger delvis med att 8 § är samtidigt tillämplig i de flesta fall. Då nutida behandlingsmetoder medfört vida större möjligheter att bota könssjukdom, har även stadgandets verkan som skyddsregel förlorat mycket i betydelse. När kommittén ändå stannat för att regeln bör kvarstå, har det skett med hänsyn till den moralbildande 1

En ledamot, kommitteret Gaarden, är skiljaktig.

198 betydelse som den möjligen kan ha. Att bibehålla bestämmelsen står också väl tillsammans med straffbestämmelsen i 14 kap. 21 § SL för den som med vetskap eller misstanke om att han lider av könssjukdom i smittsamt skede genom könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att hänföra till könsumgänge, utsatt annan för fara att bli smittad. Någon motsvarighet till detta stadgande finns ej i den nya brottsbalken, men ett liknande stadgande har i stället upptagits i 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. 2 I detta sammanhang må även erinras om de tidigare i kommitténs förslag upptagna bestämmelserna om upplysningsplikt vid äktenskaps ingående för trolovad, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, samt om rätt till återgång av äktenskap på grund av sådan sjukdom (2 kap. 7 §, 3 kap. 2 § 5 mom. andra stycket och 10 kap. 3 § i förslaget). Den isländska kommittén har anslutit sig till det danska förslaget att upphäva stadgandet om könssjukdom som skillnadsorsak. De finska och norska reglerna lämnas oförändrade. 10 §. Enligt den nuvarande lydelsen av 10 § äger make rätt till skillnad i äktenskapet, om andra maken stämplat mot hans liv eller förövat grov misshandel mot honom. Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks. Motsvarande stadgande finns i de övriga nordiska äktenskapslagarna. Medan de danska och finska reglerna (DAe I § 61 och FÄL 72 §) är av väsentligen samma lydelse som den svenska, upptager de isländska och norska reglerna som skilsmässogrund även misshandel av barnen (IsL I § 69 och NEskL § 50). Det norska stadgandet är vidsträcktare även såtillvida som det inrymmer vissa andra gärningar än misshandel. I förhållande till barnen omfattar det även sådan i den norska strafflagen upptagen straffbar handling som innebär att någon genom missbruk av sin ställning eller åsidosättande av vårdnadsplikt utsätter honom underordnad eller till hans hushåll hörande person för förhållande, som är uppenbart farligt för sedlighet eller rättfärdighet. De isländska och norska reglerna föreskriver därjämte, att skilsmässa ej kan erhållas av make som samtyckt eller medverkat till handlingen. Lydelsen av lagrummet ter sig numera föråldrad. Termen stämpling har fått en särskild betydelse inom strafflagstiftningen (jfr 3 kap. 2 § första stycket SL och 23 kap. 2 § andra stycket BrB). 1 Ej heller uttrycket grov misshandel är så lämpligt, då det för tanken till gradindelningen av misshandelsbrotten inom strafflagstiftningen (jfr 3 kap. 6 § BrB), ehuru någon anknytning därtill ej är avsedd. 2 2 Lag 20 m a r s 1964, som t r ä d e r i kraft den 1 j a n u a r i 1965. i Se härom prop. 1962: 10 del B s. 312. äGBmotiv I s. 421 f (NJA II 1916 s. 221 f).

199 Liksom för närvarande bör även andra fall av misshandel än sådana som enligt strafflagstiftningen är att hänföra till grov misshandel kunna föranleda äktenskapsskillnad. Enligt kommitténs mening bör man emellertid ej stanna därvid. Även andra brott mot makes person än misshandelsbrott kan vara av den art att de bör grunda rätt för den förfördelade att erhålla äktenskapsskillnad. Vissa av de i BrB upptagna brotten mot frihet kan sålunda vara så allvarliga eller röja sådan hänsynslöshet eller råhet hos den skyldiga maken att omedelbar äktenskapsskillnad bör kunna erhållas. Detsamma gäller sedlighetsbrotten. Även ärekränkning kan tänkas ske under så uppseendeväckande former och medföra sådan allvarlig skada, att en definitiv brytning mellan makarna måste anses ofrånkomlig. Kommittén förordar därför, att paragrafens tillämpningsområde utsträcks till att omfatta alla slags brott mot makes person som är av allvarlig beskaffenhet. I enlighet härmed upptager förslaget, att make äger vinna skillnad i äktenskapet, när andra maken gör sig skyldig till allvarligt brott mot hans person. Med uttrycket allvarligt brott avses att utmärka, att brottet skall vara av grövre beskaffenhet, men det är ej nödvändigt, att i förekommande fall brottet bör ur straffrättslig synpunkt hänföras under särskild bestämmelse i BrB om grovt brott. Bedömningen bör ske med hänsyn även till den särskilda betydelse brottet kan ha för den äktenskapliga sammanlevnaden. Enligt nuvarande bestämmelse skall talan väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks. Samma preskriptionsregel gäller i de övriga nordiska äktenskapslagarna, med den avvikelsen att den finska lagen upptager endast sexmånadersfristen. Under de nordiska överläggningarna har från dansk sida framställts önskemål om utsträckning av sexmånadersfristen för att i förekommande fall utredning och dom i brottmål skall kunna avvaktas utan att preskriptionstiden för talan om äktenskapsskillnad utgår dessförinnan. Familjerättskommittén har med hänsyn härtill liksom den isländska kommittén anslutit sig till den danska kommitténs förslag att utsträcka sexmånaderstiden till ett år. Treårsregeln kvarstår däremot oförändrad. De nu anförda bestämmelserna har upptagits som första stycke i paragrafen. I det till grund för 1915 års lag liggande förslaget upptog lagberedningen även grov misshandel mot barnen som skillnadsorsak. Denna bestämmelse utgick emellertid efter kritik av lagrådet, som ansåg tveksamt om grov misshandel mot barnen under alla förhållanden borde berättiga till äktenskapets upplösning. Som exempel anförde lagrådet, att en fader förgått sig mot en fullvuxen son, vilken kanske ej ens vistades i hemmet. Och även för det fallet att misshandeln skedde mot hemmavarande minderåriga barn syntes det lagrådet som om hemskillnadsvägen beredde tillräcklig möjlighet att skydda barnen för fortsatt misshandel och eventuellt, om den våldsamma maken icke bättrade sig, få äktenskapet upplöst. Vid grova fall kunde även 11 § bli tillämplig. Enligt familjerättskommitténs mening bör av ena maken begånget brott

200 mot person utgöra skäl till äktenskapsskillnad, vare sig brottet riktar sig mot andra maken eller mot barnen. Det är visserligen sant, att tillräckligt skydd för barnen i allmänhet kan vinnas genom hemskillnad. Men fall kan förekomma, då förhållandena utvecklat sig så att möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad bör stå till buds, icke minst därför att hustrun till en alkoholskadad man ofta har svårt att efter hemskillnad ej falla undan för påtryckningar. Det bör då finnas möjlighet att i svårare fall genomföra en definitiv skilsmässa snabbt. Den ovisshet inför en återstående slutlig uppgörelse som hemskillnad innebär kan i andra fall vara en svår extra påfrestning utan mening. Kommittén föreslår därför, att i paragrafen upptages en motsvarighet till regeln i Island och Norge om makes rätt att vinna äktenskapsskillnad när andra maken gör sig skyldig till misshandel mot barnen. Stadgandet synes dock ej böra begränsas till misshandelsbrott. Även andra brott mot barnets person kan vara av den beskaffenheten att de bör föranleda äktenskapsskillnad, såsom brott mot barnets frihet och sedlighetsbrott. I enlighet härmed har kommittén som andra stycke i förevarande paragraf upptagit, att om make förövar misshandel mot barn som står under makarnas eller enderas vårdnad, eller annat brott mot barnets person, det må på yrkande av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, om det finnes påkallat med hänsyn till barnets bästa. Det sist föreslagna stadgandet upptager ej något krav på att brottet skall vara av allvarlig beskaffenhet. Även brott av mindre allvarlig art kan här komma i fråga, t. ex. om det förekommit vid upprepade tillfällen. Risk att barnet skall taga skada till sin hälsa av misshandel föreligger uppenbarligen även om misshandeln i övrigt ej kan betecknas som allvarlig. Ä andra sidan bör en engångsföreteelse ej ge rätt till äktenskapsskillnad, om den ej skapat skräck eller otrygghet hos barnet eller röjt sådan hänsynslöshet eller karaktärsbrist att ett upprepande kan befaras. Den skada brottet kan ha utövat på barnet och barnets möjligheter till fortsatt sammanlevnad med den felande maken får vägas mot den ogynnsamma inverkan på barnets utveckling som en splittring av familjen kan få. Till skillnad från första stycket innehåller andra stycket av förslaget ej någon preskriptionsregel. Den danska kommitténs förslag går i en annan riktning än det svenska torslaget, i det att tillämpningsområdet för motsvarande danska regel föreslås inskränkt till stämpling mot andra makens liv. Att make övat våld mot andra maken eller barnen upptages i stället bland grunderna för separation » Den islandska kommittén har anslutit sig till det danska förslaget. I de övriga nordiska reglerna föreslås icke någon ändring. 11 §. Enligt denna paragraf utgör dom i brottmål i vissa fall anledning till äktenskapsskillnad. Stadgandet har sin grund i det avbrott i den äkten^ " n Ä T . V d e " ganska kommittén, kommitteret Gaarden, är skiljaktig i denna del och vill bibehålla misshandel mot make som grund för äktenskapsskillnad

201 skapliga sammanlevnaden som ett frihetsstraff medför och den sinnesbeskaffenhet som brottet visar, liksom de menliga verkningar för familjens anseende som vållas av domen. I enlighet härmed har make enligt första stycket av paragrafen i dess nuvarande lydelse ovillkorlig rätt till skillnad, om andra maken döms till straffarbete i tre år eller svårare straff eller till internering i säkerhetsanstalt. I andra fall som angives i andra stycket må efter diskretionär prövning dömas till äktenskapsskillnad, nämligen om make dömts till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller förvaring i säkerhetsanstalt eller fängelse eller tvångsarbete i minst ett år. Detsamma gäller, då ena maken blir dömd av utländsk domstol till frihetsstraff i minst ett år. Make äger dock ej vinna äktenskapsskillnad enligt vare sig första eller andra stycket, om han varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill. Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år sedan den föll. Liknande regler finns i de övriga nordiska äktenskapslagarna. Enligt den danska lagen (DAe I § 62) föreligger ovillkorlig rätt till skillnad, när dansk domstol dömt till famgsel i två år eller mera eller till intagning i arbetshus eller säkerhetsförvaring. Om sådan straffdom avsagts av utländsk domstol, kan rätten tillägga denna dom samma rättsverkan som en dansk dom. — Den finska lagen (FÄL 73 §) medger äktenskapsskillnad, när ena maken dömts till minst tre års frihetsstraff, om rätten prövar skäl föreligga därtill. Det kan också dömas till skillnad, om make blivit dömd till straff för brott som i synnerlig grad är ägnat att ådraga honom missaktning. — Enligt den isländska lagen (IsL I § 70) äger make ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad, när andra maken dömts till frihetsstraff i två år eller mera. — Den norska regeln (NEskL § 51) ger make ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad, när andra maken dömts till frihetsstraff eller förvaring i tre år eller däröver eller upprepade gånger dömts enligt lagen om lösdriveri, bettleri och dryckenskap, försåvitt domarna innehåller bemyndigande till intagning i »arbeid, tvangsarbeidshus eller kuranstalt». Regeln säger intet om att domen skall vara avsagd av norsk domstol. En utländsk straffdom anses därför också k u n n a åberopas, men prövning anses då skola göras av rätten, huruvida brottet är sådant att det efter norsk lag skulle ha förskyllt minst tre års frihetsstraff. 1 Den norska lagen upptager därjämte en särskild bestämmelse (§ 52) om rätt för make att vinna äktenskapsskillnad, när andra maken gjort sig skyldig till vissa sedlighetsbrott eller vissa brott mot familj eller mot annans frihet och brottet är förövat i otuktigt syfte. Något krav på visst längre frihetsstraff uppställs ej i dessa fall. Familjerättskommittén har ej ansett några större sakliga ändringar behövliga. Nya brottsbalken påkallar emellertid, att paragrafen jämkas. Sålunda har i BrB de nu gällande straffarterna straffarbete och fängelse sammanslagits till ett enhetligt frihetsstraff, kallat fängelse, och de båda påföljderna i Liitken-Platou, Ekteskapslovgivningen, 2 uppl. av St0ylen 1952 s. 89. 7f—630756

202 internering och förvaring i säkerhetsanstalt ersatts av en gemensam påföljd, benämnd internering. Medan minsta tid för nu gällande internering kan bestämmas till lägst fem år, kan minsta tiden för den i BrB reglerade interneringen bestämmas till lägst ett år. Med anledning härav har år 1964 ändrad lydelse av förevarande paragraf antagits i samband med att lag antagits om brottsbalkens införande.- Dessa ändringar, som träder i kraft den 1 januari 1965, går ej längre än som påkallades med hänsyn till innehållet i brottsbalken. Familjerättskommittén törordar vissa jämkningar därutöver. I kommitténs förslag har i första stycket — i stället för straffarbete i tre år eller svårare straff och internering i säkerhetsanstalt — som villkor för äktenskapsskillnad upptagits, att make dömts till frihetsstraff i tre år eller däröver. Samtidigt har skett den modifikationen att skillnad ej må beviljas, om särskilda skäl är däremot. Med frihetsstraff avses i enlighet med den i BrB använda terminologin fängelse. Att termen frihetsstraff valts i stället för fängelse sammanhänger med att stadgandet avses skola äga tillämpning även när genom utländsk dom dömts till frihetsstraff (se nedan). Även förbehållet för särskilda skäl, som talar mot äktenskapsskillnad, har främst tillkommit med tanke på utländska domar. Verkan av internering får enligt förslaget bedömas enligt andra stycket. Om minsta tiden för internering bestämts till tre år eller däröver, ger emellertid en jämförelse med stadgandet i första stycket vid handen, att särskilda omständigheter bör föreligga för att skillnad skall kunna vägras. Den nuvarande regeln om ovillkorlig rätt till skillnad enligt första stycket avser endast dom som meddelats av svensk domstol. Lagberedningens förslag innehöll icke någon bestämmelse om verkan av utländsk straffdom och innebar, att brottsligheten då fick beaktas vid tillämpningen av andra bestämmelser om skillnad. 3 Lagrådet ansåg emellertid, att utländsk dom på frihetsstraff borde utgöra självständig skillnadsanledning men att det borde överlämnas åt rätten att i varje särskilt fall bedöma, huruvida skillnad skulle beviljas. I anledning av lagrådets anmärkning inflöt i paragrafens andra stycke stadgande om verkan av utländsk dom på frihetsstraff i minst ett år. Enligt kommitténs mening bör ej göras någon principiell skillnad i förevarande hänseende mellan svensk och utländsk straffdom. Första stycket i kommitténs förslag avses därför skola omfatta även utländska domar. I andra stycket påkallas jämkning även av hänsyn till en av 1964 års riksdag antagen lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, vilken från och med den 1 januari 1965 skall ersätta nuvarande lösdriverilagstiftning. Enligt denna lag skall tvångsarbete avskaffas och i dess ställe träda intagning i arbetsanstalt. Om sådan intagning förordnar domstol, och den som intagits i arbetsanstalt må kvarhållas under en tid av högst två år. Andra stycket i förevarande 11 § i kommitténs förslag innehåller därför, att rätten prövar huruvida skillnad må ske, om ena maken döms till frihetsstraff 2 Se prop. 10/1964 s. 9 och 123. 3 Jfr lagrådets utlåtande, NJA II 1916 s. 224. Även Westring s. 218.

203 understigande tre år, dock minst sex månader, eller eljest för brott av allvarlig beskaffenhet eller till intagning i arbetsanstalt. Vid prövningen skall hänsyn tagas till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter. Under brott av allvarlig beskaffenhet inbegrips bl. a. att make finnes skyldig till grovt brott men på grund av sinnessjukdom ej döms till någon sådan påföljd som nyss nämnts eller att han av utländsk domstol döms till någon påföljd som ej kan rubriceras som frihetsstraff i vår mening. I övrigt kan beträffande svenska domar erhållas ledning av 36 kap. 6 § BrB. Där stadgas, att vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon döms till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i 1 kap. 3 § BrB ådöms och att vid tillämpning härav villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till särskild vård skall anses lika med fängelse. Därvid skall internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader. Tredje stycket i paragrafen, som gör undantag från rätten till äktenskapsskillnad när make medverkat eller samtyckt till brottet, är i kommitténs förslag endast redaktionellt jämkat. Enligt nuvarande lydelse av fjärde stycket skall talan om äktenskapsskillnad väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år sedan den föll. För att uppnå överensstämmelse med 10 § i förslaget förordar kommittén även här en utsträckning av sexmånadersfristen till ett år. Någon väsentlig ändring föreslås ej i de finska och norska bestämmelserna. Den danska kommittén föreslår, att motsvarande danska bestämmelse upphävs. En straffdom bör enligt den danska kommittén ej i och för sig utgöra tillräcklig grund för direkt äktenskapsskillnad men däremot kunna leda till separation. Något behov av en särregel om äktenskapsskillnad anses ej föreligga. 4 Den isländska kommittén har anslutit sig till det danska förslaget. 12 §. Förevarande paragraf ger make rätt till äktenskapsskillnad, när andra maken är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och rätten finner synnerliga skäl föranleda till skillnad. Bestämmelsen kompletterar vad som i 2 § första stycket sägs om rätt till hemskillnad på grund av makes missbruk av rusgivande medel. Den har sin motsvarighet i den finska lagen (FÄL 74 §). I Norge finns den ovan under 11 § nämnda bestämmelsen (NEskL § 51), enligt vilken make äger vinna äktenskapsskillnad när andra maken upprepade gånger dömts till ansvar för dryckenskap och domarna tilllika innehåller bemyndigande till insättande i »arbeid eller i tvangsarbeids4 En ledamot i den danska kommittén, kommitteret Gaarden, är skiljaktig och vill behålla nuvarande bestämmelse väsentligen oförändrad.

204 hus eller kuranstalt». I övrigt har man i de andra nordiska länderna nöjt sig med stadgande om rätt att vinna hemskillnad i fall som här avses. På sina håll har hävdats, att bestämmelsen i 12 § är lör restriktiv, då där krävs synnerliga skäl för äktenskapsskillnad. Därvid har framhållits, att det ofta just är när ena maken är alkoholist som andra maken har det största behovet av direkt äktenskapsskillnad. Kommittén har emellertid ej funnit tillräckliga skäl att föreslå upphävande av villkoret. Den förutsätter härvid, att domstolarna med ett modernt betraktelsesätt till fullo beaktar behovet av omedelbar skillnad, när social och medicinsk sakkunskap anser sådan påkallad. I övriga nordiska länder föreslås ej några ändrade eller nya bestämmelser på förevarande punkt. 13 §. Enligt nuvarande lydelse av paragrafen äger make rätt till äktenskapsskillnad på grund av andra makens sinnessjukdom, om sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år och skälig förhoppning ej finns om den sjukes varaktiga återställande till hälsan. Det må dock ej dömas till skillnad, om maken kände till sjukdomen vid vigseln och det skäligen kan fordras, att han fortsätter äktenskapet. Beträffande mål enligt förevarande paragraf gäller enligt 15 kap. 10 § GB, att talan ej må bifallas utan att läkarintyg angående sjukdomen blivit företett. Enligt den danska lagen (DAe I § 63) föreligger skillnadsorsak, när make lider av sådan sinnessjukdom att fortsättning av äktenskapet icke bör fordras och sjukdomen under äktenskapet varat minst under de sista tre åren, utan att det är rimlig utsikt till varaktigt återställande. — Den norska lagen (NEskL § 53) upptager som skillnadsorsak, att make lider av sinnessjukdom, som under äktenskapet varat i minst tre år utan att det är rimlig utsikt till återställande. — Motsvarande regel i den isländska lagen (IsL I § 71) talar om svår sinnessjukdom men överensstämmer i övrigt med den norska. — Den finska bestämmelsen (FÄL 75 §) skiljer sig från de övriga såtillvida som den tager hänsyn endast till sjukdom som uppkommit under äktenskapet och nämner vid sidan därav sinnesslöhet. Rätt till äktenskapsskillnad föreligger sålunda, när make under äktenskapet blivit sinnessjuk eller sinnesslö, om sjukdomen fortfarit tre år och skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till hälsan icke finns. Därjämte upptager den finska lagen en tilläggsregel, enligt vilken det må dömas till äktenskapsskillnad när synnerligen vägande skäl föreligger, även om sjukdomen varat kortare tid än tre år (FÄL 75 § andra stycket). Mot den nuvarande lydelsen av 11 kap. 13 § GB har anmärkts, att det för äktenskapsskillnad uppställda villkoret att skälig förhoppning ej finns om den sjukes varaktiga återställande till hälsan är otidsenligt. Möjligheterna att bota psykiska sjukdomar är nu helt andra än förr, och man är på lakar håll även av hänsyn till den sjuke obenägen att utfärda intyg i enlighet med nämnda villkor.

205 1 fall då erforderligt läkarintyg ej kan erhållas är make som vill skiljas hänvisad att gå vägen över hemskillnad. För hemskillnad krävs, att medling eller försök till medling ägt rum. Om sjukdomen är av den art att den sjuka maken saknar för ändamålet erforderlig rättslig handlingsförmåga, kan emellertid någon medling med laga verkan ej komma till stånd. 1 Den situationen kan sålunda uppkomma, att den friska maken varken kan få talan om hemskillnad prövad eller kan vinna äktenskapsskillnad enligt förevarande paragraf. Även i andra fall än då sinnessjukdomen utesluter rättshandlingsförmåga kan sjukdomen vara av den art och ha lett till sådant förhållande i äktenskapet att den friska maken bör k u n n a vinna direkt äktenskapsskillnad, oaktat intyg ej kan erhållas enligt vilket skälig förhoppning om ett tillfrisknande saknas. Kommittén föreslår därför, att berörda villkor får utgå. I samband därmed har den nuvarande regeln även i övrigt jämkats något. Enligt första stycket i kommitténs förslag skall sålunda make äga vinna äktenskapsskillnad, om andra maken är sinnessjuk och sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år samt det ej skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet. Vid den prövning som enligt den föreslagna lydelsen skall äga rum kommer i betraktande även utsikterna till en förbättring av den sjukes tillstånd. Men ovisshet därom kommer ej som nu är fallet att hindra, att skillnad kan erhållas. Sannolikheten för tillfrisknande får ingå i bedömningen jämte övriga omständigheter kring sjukdomen, såsom dess art, varaktighet och betydelse i övrigt för den äktenskapliga sammanlevnaden. Den jämkade lydelsen täcker även det i andra punkten enligt nuvarande lydelse avsedda fallet, att dispens erhållits för äktenskapets ingående. 2 Med anledning av den finska tilläggsregeln om rätt i vissa fall till äktenskapsskillnad efter kortare tid än tre år har under de nordiska överläggningarna diskuterats införande av en motsvarande regel i de övriga länderna. Familjerättskommittén har för sin del, efter att ha rådgjort med chefen för medicinalstyrelsens byrå för social- och rättspsykiatri medicinalrådet Karl-Inge Öster, funnit skäl förorda en sådan regel. I kommitténs förslag upptages sålunda som andra stycke en ny bestämmelse, enligt vilken det må dömas till äktenskapsskillnad när synnerliga skäl är därtill, även om sjukdomen varat kortare tid än som sägs i första stycket. Regeln är avsedd endast för vissa undantagsfall, då det redan på ett tidigt stadium står klart att något tillfrisknande ej kan förväntas. Främst avses klara demenstillstånd som inträder i samband med vissa former av schizofreni, ofta i unga år. Även andra fall av demens och liknande tillstånd kan komma i fråga. En tillämpning av regeln kan vara påkallad såväl av hänsyn till den friska maken som av hänsyn till barnen. Beträffande sådant läkarintyg som enligt 15 kap. 10 § GB skall företes i mål om äktenskapsskillnad på grund av makes sinnessjukdom krävs för närvarande enligt kungörelsen den 3 dec. 1915 ang. vissa läkarintyg för i Jfr NJA 1958 s. 264. 2 Jfr NJA II 1945 s. 619 f.

206 vinnande av lysning eller äktenskaps upplösning, att intyget är utfärdat av legitimerad läkare som minst tre år tjänstgjort vid statsanstalt för sinnessjuka eller därmed jämförlig anstalt. Intyget skall ha varit underställt medicinalstyrelsens prövning, om den sjuke ej vårdas på sådan anstalt. Intyget utfärdas enligt formulär som fastställts av medicinalstyrelsen och enligt närmare anvisningar som meddelats av styrelsen. Den nuvarande ordningen är behäftad med vissa brister. Sådant intyg som avgives beträffande den som vårdas på anstalt är enligt formuläret mycket kortfattat och innehåller, till skillnad från sådant intyg som enligt det anförda skall underställas medicinalstyrelsen, ej några närmare upplysningar om den sjuke och hans hälsotillstånd. 3 Domstolarna har också ibland sett sig föranlåtna att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande även när det ej varit föreskrivet i anförda bestämmelser. Kommittén vill förorda, att medicinalstyrelsens utlåtande skall inhämtas i samtliga mål om äktenskapsskillnad enligt förevarande paragraf. Vidare torde erfordras nya bestämmelser om läkarintygens innehåll. Den nuvarande ordningen, enligt vilken part i regel anskaffar och tör rätten företer erforderligt intyg, synes slutligen lämpligen böra ersättas med att rätten införskaffar intyg och utlåtande. Vederbörande läkare får därigenom ställning av sakkunnig som utsetts av rätten. Närmare bestämmelser i dessa ämnen bör liksom hittills utfärdas i administrativ ordning. Även i de övriga nordiska lagarna föreslås ändringar. Enligt samtliga förslag utgår villkoret, att rimlig utsikt till tillfrisknande ej får föreligga. I samband därmed utgår enligt det finska förslaget sinnesslöhet som skillnadsgrund. En bestämmelse motsvarande andra stycket i det svenska förslaget och den finska tilläggsregeln upptages i de danska och norska förslagen. Den danska kommittén föreslår därjämte en utvidgning av tillämpningsområdet för hemskillnad, så att hemskillnad skall kunna vinnas även när ena maken är sinnessjuk. Det finska förslaget upptager en ny bestämmelse om att paragrafen är tillämplig även när ena maken under äktenskapet blivit svårt förslöad. Något motsvarande tillägg har familjerättskommittén ej ansett erforderligt, då de fall som torde avses därmed är hänförliga till sinnessjukdom enligt svensk terminologi och tillägget därför är obehövligt hos oss. 14 §. Med 14 § inleds bestämmelserna om rättsverkningarna av hemskillnad och äktenskapsskillnad. I sin nuvarande lydelse stadgar 14 §, att egendom, som make förvärvar efter det hemskillnad vunnits, är hans enskilda. Att egendom, som make förvärvar efter det äktenskapsskillnad vunnits, ej blir föremål för andra makens giftorätt har ansetts självklart utan särskilt stadgande. Enligt 15 § skall vidare egendom, som tillfaller make vid bodelning i anledning av hemskillnad, vara hans enskilda egendom. I 23 § sägs, att 15 § äger motsvarande tillämpning när det döms till äktenskapsskillnad. I fråga om makes skulder saknas bestämmelser i l l kap. I 13 kap. 2 § sägs emellertid, att vid bodelning i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad 3 Se SFS 1915: 601 bilaga 7, jfrd med bilaga 6.

207 täckning för gäld skall beräknas för sådan gäld som tillkommit innan hemeller äktenskapsskillnaden vanns. De anförda reglerna innebär, att giftorättsgemenskapen mellan makarna upphör i och med att hem- eller äktenskapsskillnad vinnes. Den avgörande tidpunkten är den dag då lagakraftägande dom föreligger. 1 Motsvarande bestämmelser finns i de danska och norska äktenskapslagarna. Giftorättsgemenskap upphör genom separation eller skilsmässa (DAe I § 66 och NEskL § 54). Den närmare innebörden har blivit föremål för olika tolkningar. Inom dansk doktrin har för det fall att separation eller skilsmässa sker genom dom yppats två olika meningar. Enligt den ena, vilken synes vara den förhärskande, är tidpunkten för domens avkunnande i första instans avgörande även när talan fullföljs och någon ändring icke sker i högre instans. 2 Enligt den andra meningen inträder hem- eller äktenskapsskillnadens verkningar med den slutliga domens avkunnande. 3 När separation eller skilsmässa beviljas i administrativ ordning, anses allmänt, att tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande sammanfaller med tidpunkten för beslutets meddelande. 4 — I Norge upphör giftorättsgemenskapen enligt rättspraxis, när dom på separation eller skilsmässa vinner laga kraft. Genom en höyesterettsdom år 19365 fastslogs, att verkningarna av skilsmässa inträdde först i och med att lagakraftägande dom på skilsmässa förelåg och att i följd därav ett arv, som tillfallit ena maken under tiden mellan underrättens och överrättens domar, skulle ingå i skifte mellan makarna. Domen gav anledning till lagändring år 1937. Särskilda bestämmelser infördes då (i NEfL § 43) om att vad make förvärvar »efter at det er fremsatt begjaering om eller reist söksmål til separasjon eller skilsmisse» eller »efteråt samlivet er hevet uten dom eller Devilling» blir hans enskilda egendom (ssereie). Och vid skifte mellan makarna skall ej tagas i beräkning gäld, som make ådragit sig »efter at det er fremsatt begjaering om eller reist söksmål til separasjon eller skilsmisse». I fråga om makes tillgångar är det sålunda tillräckligt, att »faktisk separasjon» råder mellan makarna för att egendom som tillfaller ena maken skall gå utanför giftorättsgemenskapen. Beträffande skulderna däremot tillerkänns den faktiska separationen icke motsvarande betydelse. Om den närmare innebörden av dessa bestämmelser anförs i litteraturen, 6 att man i allmänhet får anse att krav om separation eller skilsmässa blir framställt och »söksmål reist» redan när maken begär medling enligt NEskL § 44, icke först den dag stämningsansökningen kommer till rätten eller ansökningen kommer till fylkesmannen. — Den finska äktenskapslagen stadgar (107 a §), att när avvittring äger rum på » GBmotiv II s. 352, Westring s. 220 och 244. 2 Se Viggo Bentzon, Familieretten I, 1924, s. 208 f, J0rgen Trolle i UfR 1931 B s. 262, Stephan Hurwitz, Tvistemaal, 1941, s. 250, Niels Harbou, Behandling af d0dsbo og faellesbo, 2 uppl. 1945, s. 260 f, och Andersen II s. 195 f. 3 Se Borum, Familieretten II, 1941, s. 100, och H. Munch-Petersen, Den danske retspleje II, 1924, s. 473 f. 4 Se utom de i not 2 n ä m n d a arbetena även Borum, a. a. s. 96. s N R t 1936 s. 691. 6 St0ylen, Separasjon og skilsmisse etter norsk rett, 2 uppl. 1948, s. 39.

208 grund av hemskillnadsdom, ingendera maken skall ha giftorätt i den egendom som efter domens avkunnande tillfaller den andra, såframt ej efter avvittringen annorlunda bestämts genom äktenskapsförord. Hemskillnad innebär sålunda ej i och för sig egendomsseparation, utan sådan uppkommer endast genom avvittringsförrättning. Avvittringen har dock retroaktiv "verkan från hemskillnadsdomens avkunnande. 7 Liksom GB saknar den finska äktenskapslagen uttrycklig bestämmelse om att egendom, som tillfaller make efter äktenskapets upplösning, ej är föremål för giftorätt. Angående makes skulder stadgas (99 §), att vid fastställande av behållningen av vardera makens gods, vari giftorätt äger rum, från godsets värde skall avdragas sådan makes gäld som tillkommit före äktenskapets upplösning eller hemskillnadsdomens avkunnande. Familjerättskommittén Av det anförda framgår, att tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande enligt GB ej är densamma vid hem- och äktenskapsskillnad som vid boskillnad. Medan den kritiska tidpunkten vid boskillnad sammanfaller med tidpunkten för ansökningen, är den vid hem- och äktenskapsskillnad knuten till den dag då domen vinner laga kraft. Denna olikhet innebär ofta en överraskning för makarna i hem- och äktenskapsskillnadsfall. Det verkar också mången gång stötande, att i den bodelning som följer på hem- eller äktenskapsskillnad skall ingå egendom som make genom arv, gåva eller testamente eller eljest förvärvat efter det rättegång inletts. Det lär t. o. m. ha förekommit, att make överklagat en hemskillnadsdom i förhoppning att arv skulle hinna tillfalla andra maken innan lagakraftvunnen dom förelåg. s Den nuvarande ordningen medför vidare frestelser för make att under tiden fram till dess lagakraftägande dom föreligger avhända sig egendom eller skuldsätta sig för att därigenom minska andra makens rätt vid bodelningen. De möjligheter att motverka dessa olägenheter som för närvarande finns är begränsade. Förvärv på grund av arv, testamente eller gåva kan undandragas den andra makens giftorätt endast genom föreskrift av arvlåtaren, testator eller givaren om att egendomen skall vara mottagarens enskilda. Mot avhändelser och skuldsättning ligger ett visst om än begränsat skydd i kravet på makes samtycke för giltigheten av vissa förfoganden (6 kap. 4 och 5 §§). I övrigt grundar otillbörliga förfoganden över giftorättsgodset rätt till vederlag för andra maken vid bodelningen. Bevissvårigheter lägger emellertid ofta hinder i vägen för tillämpning av vederlagsreglerna. Och i många fall, då vederlagsrätt kan fastställas, kan ändå det åsyftade resultatet ej uppnås, därför att egendomen i boet ej förslår till vederlaget. Mot att make väsentligen minskar sina tillgångar genom gåva utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt finns en bestämmelse om återgång av sådan gåva (6 kap. 6 a §). Bestämmelserna är dock föga verksamma. » Se Hakulinen i TfR 1949 s. 177. 8 SB I s. 31.

209 Ett effektivare hjälpmedel erbjuder ansökan om boskillnad. Därigenom kan make jämförelsevis snabbt nå fram till en bodelning och trygga sitt giftorättsanspråk. Boskillnad kan emellertid, utom vid andra makens konkurs, för närvarande vinnas endast om andra maken vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller fara för sådan minskning genom något otillbörligt förfarande (9 kap. 1 § 1). Liksom i fråga om rätten till vederlag uppstår här ofta bevissvårigheter. Villkoren för att erhålla boskillnad är dessutom för närvarande alltför restriktiva för att ansökan om boskillnad skall kunna tillgripas i alla önskvärda fall. Som regel torde krävas, att någon mera betydande olämplig ekonomisk transaktion från andra makens sida kan påvisas. Men har sådan redan kommit till stånd, är det i regel för sent att komma till önskat resultat. — En annan möjlighet som står make till buds är begäran enligt 11 kap. 17 §, att en del av andra makens giftorättsgods skall avskiljas och ställas under särskild vård och förvaltning till dess bodelning skett. För närvarande är sådant förordnande ett föga användbart hjälpmedel, eftersom det kan erhållas först sedan det dömts till hemskillnad. — En komplettering av de nu nämnda bestämmelserna kan sägas ligga i regeln i l l kap. 20 § om rätt för make att så snart talan om hemskillnad väckts erhålla rättens förordnande om uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder. Genom den i samma paragraf stadgade edgångsplikten har skapats en viss garanti för att make erhåller riktiga uppgifter om andra makens ekonomiska ställning. De möjligheter som sålunda står make till buds som skydd mot att andra maken otillbörligen minskar sitt giftorättsgods förbättras i kommitténs förslag på flera sätt. Viktigast är den lättnad i villkoren för boskillnad som förordats under 9 kap. 1 §. Kommittén föreslår där ett tillägg, enligt vilket boskillnad kan vinnas när det i samband med söndring i äktenskapet eller eljest kan befaras att andra maken otillbörligt minskar sitt giftorättsgods. Vidare må nämnas, att avskiljande för särskild vård och förvaltning enligt 11 kap. 17 och 23 §§ i förslaget skall kunna erhållas så snart talan om hemeller äktenskapsskillnad väckts. Härigenom undanröjs dock ej olägenheterna av den nuvarande ordningen. Boskillnad kan t. ex. ej vinnas av den anledningen att arv eller liknande förvärv väntas och skulle bli föremål för andra makens giftorätt. I andra fall kan däremot ansökan om boskillnad ge önskvärt skydd. Det är emellertid ej tillfredsställande, att det skall vid sidan av talan om hem- eller äktenskapsskillnad behövas en extra åtgärd sådan som ansökan om boskillnad för att make skall vinna skydd. Ett betydligt enklare system skulle uppnås, därest ansökan om eller väckande av talan om hem- eller äktenskapsskillnad tillläggs samma verkan som ansökan om boskillnad. Mot en sådan ändring kan invändas, att det skulle kunna förflyta avsevärd tid från den kritiska tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning till dess det blir klart att hem- eller äktenskapsskillnad skall äga rum och bodelning blir aktuell. Det är dock endast i ett begränsat antal fall som målen drager ut på tiden, och just i sådana fall kan det vara angeläget att

210 giftorättsgemenskapens upplösning hänförs till den nämnda tidigare tidpunkten. Kommittén har, efter överläggningar med representanter för det praktiska rättslivet, kommit till den uppfattningen att eventuella olägenheter av en lagändring i angiven riktning är av underordnad betydelse, jämförda med de stora praktiska fördelar som står att vinna. Kommittén förordar därför en sådan ändring. Enligt 14 § i kommitténs förslag skall sålunda den egendom som make förvärvar efter det hemskillnad sökts eller talan därom eljest blivit väckt vara hans enskilda, om det döms till hemskillnad. Samma regel skall enligt 23 § gälla vid äktenskapsskillnad. En motsvarande ändring föreslås i 13 kap. 2 § beträffande makes skulder. Av 11 kap. 30 § i förslaget följer emellertid, att de ekonomiska verkningarna av hemskillnad förfaller om samlivet återupptages. En erinran härom har givits i 14 §. Beträffande den närmare innebörden av 14 § må framhållas, att giftorättsgemenskapens upplösning, så länge det ej slutligen dömts till hem- eller äktenskapsskillnad, är allenast villkorlig. Under denna tid gäller alltjämt kravet på makes samtycke till vissa rättshandlingar och andra skyddsregler i fråga om det giftorättsgods som makarna innehar. Egendom som make förvärvar under samma tid torde också, i fråga om kravet på makes samtycke till förfoganden, böra tills vidare behandlas som giftorättsgods, så länge det ej genom lagakraftvunnen dom blivit klart att giftorättsgemenskapen upphört redan vid tidpunkten för talans väckande. Om hem- eller äktenskapsskillnad vinnes, blir det emellertid genom lagakraftvunnen dom klart, att sistnämnda egendom är att anse som enskild. 9 Förfogande som — medan fråga om egendomens natur var svävande — skett utan samtycke som nyss nämnts torde bli gällande, när egendomen definitivt blivit enskild. Dessa problem är ej nya utan har redan nu sin motsvarighet vid boskillnad. Vardera maken blir underkastad redovisningsansvar för sin förvaltning av giftorättsgodset under tiden fram till bodelning (se 9 kap. 5 § och 11 kap. 16 §). Om make brister i denna redovisningsskyldighet, kan andra maken få ett motsvarande ersättningsanspråk, 1 0 som till skillnad från vederlagsanspråk står kvar efter bodelningen, om det ej likvideras i samband därmed. Vidare kan make, som under tiden efter giftorättsgemenskapens upplösning minskar sitt giftorättsgods så att andra maken ej kan få ut sin giftorätt, tänkas bli underkastad straffansvar för olovligt förfogande. 11 I förslaget beaktas även det fallet att talan om hemskillnad ogillas eller återkallas men att annat yrkande t. ex. om äktenskapsskillnad vinner bifall och leder till giftorättsgemenskapens upplösning. Motsvarande spörsmål har behandlats under 9 kap. 3 § och kommittén kan hänvisa till vad där sägs. Innebörden är i huvudsak, att giftorättsgemenskapen skall anses villkorligt upplöst, när talan om boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad först väckts, oavsett vilken talan som vinner bifall. 9 Även beträffande viss enskild egendom gäller enligt kommitténs förslag krav på m a kes samtycke. io Se GBmotiv II s. 339 (NJA II 1921 s. 149). Även Westring s. 171. II Jfr Ekeberg m. fl., Strafflagen j ä m t e förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, 5 uppl. 1961 s. 279.

211 Den danska kommittén föreslår en regel i överensstämmelse med vad som enligt den förhärskande meningen anses vara gällande rätt, nämligen att giftorättsgemenskapens upplösning skall räknas från tidpunkten för domens avkunnande i första instans. För att möjliggöra giftorättsgemenskapens upplösning vid en tidigare tidpunkt föreslås vidgad rätt för make att vinna boskillnad. I Finland har frågan ännu ej diskuterats. Den isländska kommittén ansluter sig till det danska förslaget. I den norska regeln har ej ifrågasatts någon ändring. 15 §. I gällande lydelse av paragrafen angives, att bodelning skall äga rum sedan det dömts till hemskillnad. Vad därvid tillfaller make skall vara hans enskilda egendom. Detsamma gäller i de övriga nordiska länderna (DAe 1 § 66 första stycket, FÄL 85 § och NEskL § 54 första stycket). Kommittén föreslår ej annan ändring än som följer av 30 § i förevarande kap., enligt vilken, när hemskillnad förfaller genom att makarna återupptager sammanlevnaden, även de ekonomiska rättsverkningarna av hemskillnaden förfaller. Detta betyder bl. a., att giftorättsgemenskap, som rått mellan m a k a r n a före hemskillnaden, återuppstår. Om bodelning skett, skall denna dock ej återgå utan den egendomsfördelning som därigenom skett bestå. Den egendom som då tillfallit vardera maken såsom hans enskilda egendom blir emellertid giftorättsgods. I första stycket av förevarande paragraf har intagits en erinran om vad som följer av 30 §. Som förut anförts föreslår kommittén under 13 kap. 3 § ökade möjligheter till avvikelse från likadelningen vid bodelning i anledning av hemeller äktenskapsskillnad. Förslaget innebär bl. a., att det vid bodelningen må bestämmas att s. k. återgångsdelning skall äga rum. En erinran härom har ansetts böra göras i förevarande paragraf och har upptagits som andra stycke i denna. 16 §. Enligt nuvarande lydelse av paragrafen äger vardera maken efter vunnen hemskillnad till dess bodelning sker fortfarande råda över det giftorättsgods som tillhörde honom då hemskillnaden beviljades, såvitt ej annat föranleds av 17 §. Vidare föreskrivs, att maken är pliktig att vid bodelningen redovisa för sin förvaltning av godset och den avkastning som fallit därav. Enligt 23 § äger stadgandet motsvarande tillämpning vid äktenskapsskillnad. Liknande regler finns i Danmark och Finland (DSkL §§ 66 och 66 a, FÄL 86 § tredje och fjärde st.). I Norge saknas motsvarande bestämmelser. Under tiden till dess rättskraftigt avgörande i äktenskapsmålet föreligger anses vardera maken äga råda över sitt giftorättsgods som förut, men därefter anses ett slags samäganderättsförhåilande uppkomma mellan makarna. Det betyder, att ingendera maken äger ensam förfoga över egendom som skall ingå i skiftet mellan makarna. 1 i Se Arnholm s. 226 och Augdahl, Skifteloven, 2 uppl. 1956 s. 94.

212 Stadgandet i 11 kap. 16 § GB bör jämföras med 9 kap. 5 §. Lagrummen skiljer sig från varandra såtillvida att 9 kap. 5 § avser det giftorättsgods som tillhörde make vid tidpunkten för ansökningen om boskillnad, medan 11 kap. 16 § avser det giftorättsgods som tillhörde make vid tidpunkten för hemskillnadens beviljande. Förhållandet sammanhänger med att olika tidpunkter för närvarande gäller för giftorättsgemenskapens upplösning i boskillnads- respektive hemskillnadsfallen (jfr under 14 §). Kommitténs förslag innebär, att giftorättsgemenskapens hävande i hemskillnadsfallen skall — i likhet med vad som gäller för boskillnadsfallen — anknytas till tiden för ingivande av hemskillnadsansökan eller, när stämningsvägen anlitas, för talans väckande. Den förvaltningsrätt som enligt 11 kap. 16 § tillkommer make under tiden från giftorättsgemenskapens upplösning till bodelningen bör i enlighet härmed avse det giftorättsgods som tillhörde maken, när ansökningen om hemskillnad gjordes eller talan därom eljest väcktes. I förslaget har därför uteslutits orden »som tillhörde honom då hemskillnaden beviljades». Även under tiden mellan giftorättsgemenskapens upplösning och bodelningen är som förut nämnts make underkastad de rådighetsinskränkningar som följer av 6 kap. 2 17 §. Paragrafen, som bör jämföras med 9 kap. 6 §, innehåller i gällande lydelse, att om endera maken så begär och det finnes erforderligt till betryggande av hans rätt, giftorättsgods varöver andra maken enligt 16 § äger råda skall sättas under särskild vård och förvaltning till dess bodelning skett. Sådant avskiljande må enligt lagrummet omfatta giftorättsgods till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den make som sökt åtgärden. Avskiljande får dock ej äga rum mot andra makens bestridande, om han ställer säkerhet som godkänns av rätten. I ett andra stycke föreskrivs, att vid meddelande av förordnande enligt första stycket närmare bestämmelser må givas om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter. Stadgandet är att uppfatta så, att avskiljande ej kan äga rum förrän det slutligt dömts till hemskillnad. 1 Enligt 23 § skall vad i 17 § är stadgat äga motsvarande tillämpning i fall av äktenskapsskillnad. Vill make att egendom skall sättas under särskild vård och förvaltning enligt 17 eller 23 §, skal] han enligt 15 kap. 28 § begära förordnande därom hos rätten. Rätten kan i ärendet meddela interimistiskt förordnande. 2 Liknande regler finns i de övriga nordiska länderna. Enligt den danska lagen (DAe I § 77) kan over0vrigheden på begäran av make ge andra maken föreläggande att ej »forrykke favllesboets stilling» under tiden till dess bodelning skett. Sådant föreläggande kan meddelas så snart ansökan om hemskillnad gjorts eller talan eljest blivit väckt. Föreläggandet leder ej till 2 Se s. 131 jfr s. 210. i NJA 1921 s. 146.

2 Att märka är, att med interimistiskt förordnande avses här interimistiskt förordnande i ärendet angående avskiljande, ej i själva äktenskapsmålet. Jfr em. Beckman s. 59.

213 att någon egendom undantages från makens förvaltning, men överträds föreläggandet eller är det grundad anledning befara att det skall överträdas, äger andra maken genast rätt till boskillnad. Om bodelning sedermera sker inför skifteretten, kan dock denna, om det föreligger särskilda skäl, träffa nödiga föranstaltningar om att fråntaga make förvaltningen av hans giftorättsgods (DSkL § 66). Vad härefter angår Finland finns där i 7 kap. 4 § andra stycket utsökningslagen en bestämmelse, enligt vilken överexekutor må förordna syssloman att omhändertaga makes egendom till dess avvittring ägt rum, om sannolika skäl visas att makens förvaltningsrätt skulle lända andra maken till märklig skada och han ej ställer säkerhet. — Enligt den norska skifteloven (§ 59) kan skifteretten, när offentligt skifte sker, »treffe midlertidige forföyninger» för att trygga makes rätt, om det kan befaras att andra maken skall försämra sin ekonomiska ställning under tiden från framställningen om offentligt skifte eller boskillnad till delningen. Bland de åtgärder som kan vidtagas är, att egendom undantages från makens förvaltning. Det har visat sig vara en brist, att avskiljande enligt 11 kap. 17 § GB kan ske först sedan det slutligt dömts till hem- eller äktenskapsskillnad. Önskemål föreligger därför om en sådan ändring att avskiljande kan äga rum redan under målets handläggning. 3 Sveriges advokatsamfund gjorde redan år 1941 en framställning i ämnet. Det ansågs emellertid vid frågans behandling i justitiedepartementet möta vissa betänkligheter att tillåta avskiljande vid en tidpunkt, då frågan om hem- eller äktenskapsskillnad ännu ej avgjorts och giftorättsgemenskapen sålunda fortfarande bestod; ett avskiljande berörde ej blott den make som godset tillhörde utan även hans borgenärer, i det att avskilt gods fick utmätas för hans gäld endast om jämväl andra maken svarade för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftade därför 4 (se 11 kap. 18 §). Enligt vad kommittén föreslagit under 14 § skall giftorättsgemenskapens upplösning vid hem- och äktenskapsskillnad liksom vid boskillnad räknas från tidpunkten för ansökningen eller talans väckande. Härigenom torde de principiella betänkligheterna mot advokatsamfundets önskemål minskas och kommittén anser ej heller, att den önskade ändringen bör möta hinder ur borgenärernas synpunkt. Kommittén föreslår därför, att avskiljande skall kunna ske så snart talan om hemskillnad väckts. Enligt 23 § kommer motsvarande att gälla vid äktenskapsskillnad. I överensstämmelse med vad kommittén anfört i fråga om avskiljande enligt 9 kap. 6 § har ansetts onödigt att som villkor för avskiljande upptaga, att skälig anledning skall ha visats till yrkandet om hem- eller äktenskapsskillnad. 5 Som första punkt i andra stycket upptager kommitténs förslag — med en• Se t. ex. Stjernstedt i SvJT 1937 s. 464 och SB I s. 33. * Prop. 168/1944 s. 16 f. s Ovan s. 169.

214 dast en obetydlig redaktionell jämkning — nuvarande andra stycke i 17 §, som innehåller att vid meddelande av förordnande som avses i första stycket jämväl må givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter. Den föreslagna regeln, att förordnande skall kunna meddelas redan under äktenskapsmålet har föranlett enahanda tillägg som i 9 kap. 6 § andra stycket. Enligt detta tillägg skall förordnande om avskiljande gälla tills vidare intill dess målet avgjorts och, om det domes till hemskillnad, bodelning skett. Rätten kan ompröva förordnandet när som helst under målets gång för den händelse ändring i makarnas ekonomiska förhållanden eller annan orsak skulle föranleda därtill. Det har ej ansetts behövligt att utmärka, att förordnandet om avskiljande upphör att gälla därest målet, utan att avgörande i sak kommer till stånd, avskrivs i följd av att talan återkallas eller eljest förfaller. Till komplettering av regeln i första stycket föreskriver tredje stycket i förslaget (jfr tredje stycket av 9 kap. 6 §), att förordnande om avskiljande må på ansökan givas jämväl efter det hemskillnad beviljats. Av stadgandet i andra stycket torde utan vidare följa, att ett sådant förordnande gäller till dess bodelning skett. 18 §. I denna paragraf stadgas nu, att giftorättsgods, varöver make enligt 16 § äger råda, må utan hinder av dom på hemskillnad utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 17 § satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför. Motsvarande torde gälla i de övriga nordiska länderna. Den danska skifteloven har en särskild bestämmelse härom (§ 67). 1 Den förut nämnda ändringen i 14 §, enligt vilken giftorättsgemenskapens upplösning vid hem- eller äktenskapsskillnad räknas från tidpunkten för talans väckande, föranleder motsvarande jämkning i förevarande paragraf. Första punkten lyder i enlighet härmed i kommitténs förslag, att giftorättsgods, varöver make enligt 16 § äger råda, må utan hinder av talan om hemskillnad eller dom därå utmätas för hans gäld. Andra punkten har redaktionellt jämkats något. 19 §. Förevarande paragraf, som behandlar det fallet att ena maken försätts i konkurs under tiden mellan giftorättsgemenskapens upplösning och bodelningen liksom det fallet att bodelning återgått i anledning av makes konkurs, har i kommitténs förslag endast undergått redaktionella jämkningar. Enligt paragrafen skall i fall som nu sagts det giftorättsgods varöver maken enligt 16 § äger råda stå under konkursboets förvaltning till dess ge» Ang. finsk r ä t t se Grönvall s. 77 och ang. norsk r ä t t se Augdahl, a. a. s. 95.

215 nom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken. Konkursboet är dock oförhindrat att sälja egendomen, om det finnes erforderligt. Har förordnande meddelats om särskild vård och förvaltning enligt 17 §, förfaller förordnandet, då konkurs inträffar. 20 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder i samband med hemskillnad. Bouppteckning behöver göras endast om det påkallas av make eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen. Sådan begäran kan framställas av make så snart talan väckts men av borgenär först sedan hemskillnad beviljats. Efter hemskillnadens beviljande leder en framställning — av make eller borgenär — utan vidare till bouppteckning. Gör make framställning dessförinnan och har talan väckts endast av ena maken, äger rätten förordna om bouppteckning allenast om skälig anledning till hemskillnad visats. Rätten förordnar då »magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person» att förrätta uppteckningen. Det åligger make att under edlig förpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. För make, som underlåter att lämna uppgift till bouppteckningen, kan rätten meddela vitesföreläggande. Förrättningsmannen skall översända en avskrift av bouppteckningen till rätten. Make är pliktig att med ed inför rätten fästa riktigheten av bouppteckningen, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen. Lagrummet äger enligt 23 § motsvarande tillämpning med avseende å äktenskapsskillnad. Dessa bestämmelser har direkt motsvarighet endast i den finska äktenskapslagen (82 och 97 §§). Enligt den finska lagen krävs ej för att förordnande om bouppteckning skall kunna meddelas redan under målets handläggning, att skälig anledning till hem- eller äktenskapsskillnad visats. Att föreskrifter saknas i de övriga nordiska länderna torde sammanhänga med att make kan begära offentligt skifte inför skifteretten, vilken då efter registrering och värdering verkställer bouppteckning (DSkL § 65 och NSkL § 13). Kommittén föreslår endast mindre ändringar i paragrafen, huvudsakligen av redaktionell art. Det nu gällande villkoret att skälig anledning till hemskillnad skall ha visats för att förordnande om bouppteckning skall kunna meddelas redan under målets handläggning har fått utgå. Härigenom vinns överensstämmelse med de i 9 kap. 6 § och 11 kap. 17 § i förslaget upptagna bestämmelserna om avskiljande av makes giftorättsgods för särskild vård och förvaltning. Enligt förslaget har rätten en allmän befogenhet att pröva, huruvida det finns anledning att förordna om bouppteckning. Vidare har i överensstämmelse med vad som föreslås beträffande 9 kap. 9 § exemplifieringen av lämpliga bouppteckningsförrättare utgått. 1 Uttrycklig regel saknas för närvarande om den tidpunkt till vilken boi Jfr prop. 163/1964 s. 6 och 112.

216 uppteckningen skall hänföra sig. Av kommitténs förslag att giftorättsgemenskapens hävande skall räknas från tidpunkten för talans väckande följer, att bouppteckning enligt förevar ande paragraf skall hänföra sig till denna tidpunkt. Detta har angivits i förslaget. Liksom i fråga om bouppteckning enligt 9 kap. 9 § har kommittén ej ansett sig böra föreslå någon föreskrift om att makarnas tillgångar skall upptagas i bouppteckningen med angivande av värde. 21 §. Enligt förevarande paragraf, som är oförändrad i kommitténs förslag, äger bestämmelserna i 15—20 §§ ej tillämpning, om till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorättsgods. Under 13 kap. föreslår kommittén, att även viss enskild egendom må bli iöremål för bodelning såtillvida att make äger lösa till sig egendom som tillhör andra maken enskilt (se 13 kap. 16 §). Då detta gäller endast sådan enskild egendom som enligt förslaget även är underkastad förbud mot makes förfogande utan andra makens samtycke (se 6 kap. 10 § i förslaget), har ej ansetts erforderligt att göra skyddsbestämmelserna i 17 § tillämpliga även på enskild egendom. 22 §.

Förevarande paragraf i förslaget innehåller stadgande om skadestånd och ersätter 11 kap. 24 § i gällande lag. Enligt sistnämnda paragraf kan skadestånd utgå, om äktenskapsskillnad sker på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andra, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund av att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andra. Den senare äger då erhålla skadestånd efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt. Skadeståndet må sättas att utgå på en gång eller på särskilda tider. Anspråk på skadestånd skall vid talans förlust framställas i skillnadsmålet, därest fråga ej är allenast om jämkning av avtal som m a k a r n a träffat med hänsyn till skillnaden. Make tillkommande skadestånd som förfallit till betalning skall enligt 13 kap. 10 § GB utgå vid bodelningen av vad som därvid tillkommer den skadeståndsskyldiga maken utöver egendom till täckande av gäld. I Danmark gäller samma regel som den svenska 24 § (DAe I § 67 och DSkL § 65). Enligt norsk rätt kan vid äktenskapsskillnad på grund av förhållande, varigenom ena maken grovt kränkt den andre, den förorättade erhålla skadestånd för den förmögenhetsförlust han må lida genom skilsmässan samt för det av kränkningen förorsakade lidandet och annan skada av icke ekonomisk art (NEskL § 55 och NSkL § 57). Skadeståndet kan fastställas endast till ett engångsbelopp. Enligt den finska lagen (78 § första och andra stycket) har make rätt till skadestånd vid äktenskapsskillnad, om andra maken bär den huvudsakliga skulden till äktenskapsskillnaden eller om äktenskapsskillnaden vunnits efter hemskillnad enligt 69 a § 2 eller

217 3 mom. och andra maken varit huvudsakligen vållande därtill. Sistnämnda lagrum upptager i 2 mom. samma hemskillnadsgrunder som 11 kap. 2 § första stycket GB jämte den, att make under äktenskapet ådragit sig könssjukdom. Enligt 3 mom. kan hemskillnad erhållas, om ena maken visar att på grund av annan än i 2 mom. nämnd orsak varaktig söndring uppstått, så att han ej skäligen kan anses förpliktad att fortsätta samlevnaden. Familjerättskommittén Skadeståndsregeln i 11 kap. 24 § GB används bl. a. för att hindra en make att obehörigen »skilja sig till pengar». Om ena maken har egendom till högre värde än andra maken, kan det vara obilligt att han skall nödgas avstå större eller mindre del av sin egendom till den senare, när denne bär skulden till skilsmässan. Den förfördelade maken kan då tillerkännas ett skadestånd som utgår av andra makens giftorättsandel. Skadeståndets storlek bestäms ofta i relation till giftorättens beräknade värde. Om den kränkta maken har egendom till högre värde än den skyldige, kan den senare t. ex. förpliktas att avstå hela sin giftorättsandel i den förras egendom eller viss kvotdel därav. Det förekommer även, att skadeståndet bestäms så att den skyldige får avstå giftorättsandel utöver ett visst belopp som han äger

utfå.1

För att undvika obilliga verkningar av likadelningen har ibland utdömts mycket höga skadestånd. Enligt kommitténs uppfattning är det mindre tilltalande, att skadestånd bestäms till högst varierande belopp väsentligen för att motverka resultatet av likadelningen i olika fall. Som tidigare nämnts eftersträvar kommittén därför en ordning som i större utsträckning än nu möjliggör direkt jämkning av delningsgrunden mellan makarna, utan att man därvid behöver anknyta till skadestånd eller annan särskild form av ersättning. I detta syfte förordar kommittén en utvidgad användning av s. k. återgångsdelning, varom bestämmelser upptages i 13 kap. 3 § av kommitténs förslag. Att helt avvara skadeståndsregeln har emellertid icke synts möjligt. I vissa fall bör sålunda make, som utsatts för kränkning av andra maken, rimligen berättigas till större ekonomiska förmåner vid bodelningen än som kan tillerkännas honom med hjälp av nyssnämnda jämkningsregler. Det kan också hända, att någon egendom ej finns som enligt principen för återgångsdelning skall anses som den förfördelade makens enskilda. I andra fall kan jämkningsmöjligheterna vara helt uteslutna av den anledningen att någon giftorättsgemenskap ej alls finns. Skadeståndsregeln har därför bibehållits i kommitténs förslag. För närvarande gäller skadeståndsregeln endast när det döms till äktenskapsskillnad. I hemskillnadsmål kan skadestånd ej utdömas. Skälen härtill angavs av lagberedningen vara, att det ej lämpligen lät sig göra att lösa skadeståndsfrågan redan i samband med hemskillnadsdomen. Skadan ani Se t. ex. NJA 1948 s. 265.

218 sågs ej kunna mätas, innan det visade sig huruvida det verkligen kom till äktenskapsskillnad, och även i andra hänseenden mötte enligt beredningen betänkligheter mot att dessförinnan upptaga frågan till bedömande. 2 Frånvaron av möjlighet att få skadestånd utdömt redan i samband med hemskillnad har emellertid lett till att make, som vunnit hemskillnad på grund av skuld hos andra maken och avser att göra anspråk på skadestånd i samband med blivande äktenskapsskillnad, måste söka förhala bodelningen till dess han hunnit utverka dom på skadestånd i samband med äktenskapsskillnaden. Han kan då kräva, att vid bodelningen utfå skadeståndet av vad som därvid tillkommer andra maken utöver det som erfordras till täckning av gäld (13 kap. 10 §). I andra fall kan det ofta visa sig omöjligt att utfå något skadestånd. Önskemål har därför framställts om en sådan ändring att skadestånd skall kunna utdömas redan i hemskillnadsmålet. 3 Enligt familjerättskommitténs mening kan avgörande betänkligheter ej möta mot att nu taga steget fullt ut och i enlighet med framställda önskemål möjliggöra, att skadestånd utdöms redan i samband med hemskillnaden. Det torde ofta kunna vara en fördel, att skuldfrågan och skadeståndsfrågan sålunda kan prövas samtidigt. En vinst är också, att i otrohetsfall den kränkta maken ej behöver känna sig tvingad att på grund av möjligheten att erhålla skadestånd söka direkt äktenskapsskillnad i stället för att pröva sig fram med hemskillnad. Att skadestånd utdömts redan i hemskillnadsmålet torde knappast minska utsikten, att makarna försonas och fortsätter äktenskapet. Det må här framhållas, att om hemskillnaden förfaller, skadestånd som utgått vid bodelning enligt förslaget blir giftorättsgods, om makarna förut hade giftorättsgemenskap (se 11 kap. 30 §). I övrigt står det givetvis make fritt att eftergiva skadeståndsanspråk. De nu gällande grunderna för skadestånd bibehålls väsentligen oförändrade i förslaget. Likaså är innebörden av skadeståndsrätten densamma som nu. 4 Den omständigheten att skadestånd enligt kommitténs förslag kan utdömas redan i samband med hemskillnad har emellertid föranlett en omredigering av den nuvarande regeln. Såvitt angår hemskillnad upptages i förslaget bestämmelse om skadestånd i omedelbar anslutning till de tidigare bestämmelserna om verkningar av hemskillnad, nämligen i 22 §. I fråga om möjligheten att erhålla skadestånd vid äktenskapsskillnad upptager 23 § en hänvisning till vad som gäller om hemskillnad. I 24 § — den nuvarande platsen för skadeståndsregeln — bibehålls en processuell föreskrift om framställande av skadeståndsanspråket. I enlighet med det anförda stadgar 22 § i förslaget, att om det döms till hemskillnad och ena maken har grovt kränkt den andra eller eljest grovt åsidosatt sina plikter mot honom, denne äger rätt till skadestånd efter vad som prövas skäligt med hänsyn till kränkningen eller försummelsen, makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter. I överens2GBmotiv I s. 441 (NJA II 1916 s. 236). 3 Stjernstedt i SvJT 1937 s. 465, SB I s. 35 f. 4 Se h ä r o m GBmotiv I s. 441 (NJA II 1916 s. 237), Westring s. 225 f.

219 stämmelse med nuvarande regel stadgar förslaget vidare, att skadestånd må sättas att utgå på en gång eller på särskilda tider. Skadeståndsregeln kan sägas i viss mån konkurrera med bestämmelsen om återgångsdelning i 13 kap. 3 § 2 mom. i förslaget. Av andra stycket i detta mom. framgår, att återgångsdelning kan erhållas bl. a. när skäl till skadestånd föreligger enligt förevarande 22 §. Fråga om skadestånd prövas av rätten. Även fråga om återgångsdelning kan omedelbart prövas av rätten — i äktenskapsmålet (jfr 15 kap. 10 § i förslaget) eller senare — men må också upptagas av skiftesman. Blir part ej nöjd med skiftesmannens avgörande, kan han draga frågan under rättens prövning genom klander av bodelningen. När makarna ej är ense om att återgångsdelning skall äga rum, är det emellertid regelmässigt lämpligt, att frågan upptages redan i äktenskapsmålet. I synnerhet gäller delta, om make som skäl till återgångsdelning åberopar att andra maken grovt kränkt den förra. Inför skiftesmannen kan ej lämpligen föras bevisning om sådan kränkning. Skulle fråga om återgångsdelning med anledning av kränkning väckas först vid bodelningen och bevisning visa sig erforderlig, bör skiftesmannen hänvisa vederbörande att inom viss tid väcka talan vid rätten och i avvaktan på tvistens utgång avbryta bodelningen (jfr under 13 kap. 3 §). Den danska kommittén förordar, att skadeståndsregeln upphävs. Man menar, att det ekonomiska resultat som åsyftas med en skadeståndsregel i stort sett kan vinnas genom andra regler om jämkning av likadelningsprincipen. 5 Den isländska kommittén förordar däremot att skadeståndsregeln bibehålls. Enligt det norska förslaget utvidgas tillämpningsområdet för skadeståndsregeln till fall av separation på grund av äktenskapsbrott eller otukt som kan jämställas därmed. 23 §.

Enligt denna paragraf skall vad i 14—22 §§ i förslaget är stadgat för det fallet att talan om hemskillnad väckts eller hemskillnad beviljats äga motsvarande tillämpning, när talan väckts om äktenskapsskillnad eller det är dömt därtill. Stadgandet motsvarar första stycket av 11 kap. 23 § GB men är såtillvida vidsträcktare som det omfattar även 14 §. I övrigt är ändringarna av redaktionell natur. Den uttryckliga föreskriften i nuvarande första stycke av 23 §, att hänvisningen ej gäller om till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har giftorättsgods, har i förenklande syfte ersatts med en hänvisning till 21 §, ehuru där görs undantag endast för fall av egendomsskillnad på grund av äktenskapsförord och boskillnad. Att de föregående bestämmelserna ej kan vinna tillämpning om egendomsskillnad uppkommit till följd av hemskillnad, har synts uppenbart. 24 §.

I denna paragraf kvarstår med endast redaktionella jämkningar det nuvarande stadgandet i 11 kap. 24 § tredje stycket GB, att anspråk på skade5

En ledamot, landsdommer Karen Johnsen, är skiljaktig.

220 stånd skall, om det ej allenast är fråga om jämkning av avtal som makarna träffat med hänsyn till skillnaden, framställas senast i äktenskapsskillnadsmålet. Av stadgandet följer, att även i fall, då anspråk på skadestånd kan göras gällande redan i samband med hemskillnad, yrkande härom ej behöver framställas förrän i äktenskapsskillnadsmålet. 25 §. Makarnas underhållsskyldighet mot varandra består även under hemskillnad. Enligt 11 kap. 25 § GB åligger det sålunda make att under hemskillnad bidraga till andra makens tillbörliga underhåll enligt de i 5 kap. 2 § stadgade grunderna. Om ena maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden, må dock den andra ej förpliktas utgiva underhållsbidrag utan att synnerliga skäl är därtill. Liknande underhållsregler finns i de övriga nordiska äktenskapslagarna (DAe I § 68, FÄL 80 § tredje stycket, IsL I § 55 och NEskL § 56). En viss skillnad föreligger, i det att de svenska, finska och isländska reglerna föreskriver underhållsskyldighet efter samma grunder som under bestående sammanlevnad, medan de danska och norska reglerna framhäver prövning av behov och bidragsförmåga. Enligt de danska och norska reglerna kan underhållsbidrag fastställas retroaktivt för de sista tre åren före framställningen av kravet på bidrag. När det gäller prövningen av underhållsfrågan, skiljer sig de danska och norska reglerna från de svenska och finska även däruti att ej endast domstol utan även administrativ myndighet kan besluta om underhållsskyldigheten. I Danmark är ej ovanligt, att underhållsplikt fastställs genom avtal eller dom och att underhållsbidragets storlek därefter bestäms av den administrativa myndigheten (over0vrigheden). Underhållsbidrag utgår normalt i form av periodiska bidrag. I vissa fall av hemskillnad liksom även vid äktenskapsskillnad är emellertid en underhållsbehövande make ej tillgodosedd med enbart periodiska bidrag som är avpassade för det löpande behovet. Han kan i anledning av hemskillnaden även få särskilda behov av engångskaraktär, såsom för bosättning eller andra utgifter i anledning av hemskillnaden. Det kan gälla flyttningskostnader eller någon särskild anskaffning för den nya bostaden eller också medel till förvärv av själva bostaden, t. ex. en bostadsrättslägenhet med en viss insats. Särskilt i fall då giftorättsgemenskap är utesluten och den behövande maken ej har egna tillgångar av någon betydenhet kan det vara lämpligt med ett engångsbelopp enbart eller vid sidan av periodiskt bidrag. Kommittén föreslår därför, att i paragrafen upptages en kompletterande regel, enligt vilken ett engångsbelopp må bestämmas för särskilda kostnader i anledning av hemskillnaden, om det finnes påkallat. I beskattningshänseende framträder engångsbidragets särskilda natur på det sättet att det ej skall liksom periodiskt understöd beskattas hos bidragsmottagaren. Det är följaktligen ej heller avdragsgillt hos bidragsgivaren (jfr 31 § andra stycket och 46 § 2 mom. 1) kommunalskattelagen).

221 Underhållsbidrag i form av engångsbelopp torde liksom periodiskt underhåll k u n n a uttagas genom införsel. Detsamma bör gälla sådant bidragsbelopp som här avses. Något behov av att för sådant underhåll anlita införsel lärer emellertid knappast uppkomma, eftersom bidrag i form av engångsbelopp kommer i fråga endast när de ekonomiska förutsättningarna är för handen. Angående övriga nordiska förslag, se vid 26 §. 26 §.

Paragrafen reglerar frågan om underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad. Om ena maken finnes bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll efter skillnaden, äger rätten ålägga andra maken att utgiva sådant bidrag efter vad som med avseende på hans förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Bidraget kan, om den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt föranleder därtill, bestämmas till visst belopp som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till den underhållsberättigade. Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider och träder den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå. Förutsättningarna för underhåll och underhållsskyldighetens omfattning följer i det väsentliga samma regler i de övriga nordiska länderna (DAe I § 69, FÄL 79 §, IsL I § 75 och NEskL § 57). Vissa skiljaktigheter av betydelse finns dock, vilka delvis sammanhänger med att reglerna i Danmark och Norge är gemensamma för hem- och äktenskapsskillnad. Det i GB föreskrivna ovillkorliga hindret mot rätt till underhåll, när vederbörande huvudsakligen bär skulden till skillnaden, har motsvarighet endast i den isländska lagen. Den danska lagen stadgar, att bidrag i sådant fall i allmänhet ej kan tilläggas maken, den norska regeln, att det kan bestämmas att bidrag ej skall utgå, och den finska regeln, att bidrag ej må tillerkännas maken, såvida ej synnerligen vägande skäl föreligger därtill. Den i de svenska och finska reglerna stadgade möjligheten att utdöma underhållsbidrag i form av engångsbelopp saknas i de danska och norska lagarna. Familjerättskommittén Kommitténs förslag upptager som första stycke bestämmelserna i nuvarande 26 §, med undantag för regeln i sista punkten om verkan av den underhållsberättigades omgifte. Liksom i 25 § ger förslaget emellertid föreskrift om möjlighet att som underhållsbidrag utdöma ett visst belopp för särskilda kostnader i anledning av skilsmässan, enbart eller vid sidan av periodiskt underhållsbidrag. Vidare föreslås, att det ovillkorliga hindret mot rätt till underhåll för make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden, jämkas så att underhåll kan utdömas om synnerliga skäl är därtill. Förslaget ansluter i denna del till de danska, norska och finska lagarna.

222 Som i annat sammanhang framhållits är ingalunda säkert, att den huvudsakliga skulden till skillnaden djupare sett ligger hos den make som närmast framstår som den skyldige. Bl. a. må framhållas sådana fall, då äktenskapets upplösning uteslutande eller till väsentlig del har sin grund i att ena maken lider av psykiska egenheter. Med utgångspunkt från gällande rätt har hävdats, 1 att det vid bedömande av frågan om rätt till underhåll för psykiskt abnorm make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden, finns anledning till större stränghet mot den skyldige än när det gäller straffrättslig otillräknelighet. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid ej tillfredsställande, att i de avsedda fallen rätt till underhåll skall vara utesluten på grund av att den sjuke må vara den som föranlett äktenskapets upplösning. Med den av kommittén förordade ändringen ges möjlighet till en mera allsidig prövning av denna fråga. Givetvis får härvid beaktas, att den friska maken ej blir oskäligt betungad. Vid prövningen av den sjuka makens behov skall också hänsyn tagas till föreliggande möjligheter att erhålla förtidspension och andra sociala förmåner. Nu gällande regler för underhållsskyldighet makar emellan efter äktenskapsskillnad härrör från 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning. Tidigare upphörde underhållsskyldigheten i allmänhet i och med äktenskapets upplösning. Det enda fall då försörjningsplikten fortfor efter äktenskapets upplösning var vid skillnad på grund av makes sinnessjukdom. I övrigt fick underhållsfrågan lösas genom överenskommelse. Vid tillkomsten av nyssnämnda lag ansågs emellertid, att det kunde vara av rättvisa och billighet påkallat att ena maken även vid skillnad på annan grund än sinnessjukdom tillerkändes rätt till underhåll av den andra. Den bidragsplikt som därmed infördes skulle enligt lagen bortfalla, när den berättigade trädde i nytt gifte. Däremot infördes ej något stadgande, att skyldigheten skulle upphöra med den förpliktades död. Detta ansågs utan vidare följa av sakens natur. En dylik förpliktelse ansågs ej rimligtvis kunna fortvara längre än händelsen blivit, om skillnad aldrig ägt rum. 2 Numera förekommer, att makar i samband med äktenskapsskillnad träffar avtal om underhållsbidrag jämväl för tid efter den förpliktades död. Sådana avtal anses fylla ett klart praktiskt behov men tvekan råder om deras giltighet. Anledningen till denna tveksamhet är, att en utfästelse därom möjligen kan anses stå i strid med bestämmelserna om arvsavtal i 17 kap. 3 § ÄB. Eftersom utfästelsen ej innebär uppfyllelse av en lagstadgad underhållsskyldighet, kan den eventuellt sägas utgöra sådan gåvoutfästelse som ej må göras gällande under givarens livstid och för vars giltighet efter dennes död krävs att de för testamente stadgade föreskrifterna iakttagits. Frågan har varit föremål för prövning av HD (NJA 1956 s. 125). Prövningen gällde två i samband med hemskillnad och därpå följande äktenskapsskillnad träffade avtal, som innebar utfästelse av mannen att hustrun skulle i Beckman s. 66 ff. 2 GBmotiv I s. 451 (NJA II 1916 s. 243).

223 få visst månatligt underhållsbidrag så länge hon var i livet och levde ogift och att bidraget skulle utgå till henne även om mannen avled före henne. Sedan mannen avlidit, uppkom tvist med dödsboet om underhållsbidrag för tiden efter dödsfallet. Utfästelserna godtogs av HD som bl. a. anförde, att det måste antagas att det vid avtalens tillkomst ansetts innebära en avsevärd ekonomisk fördel för mannen att hustrun avstod från sin giftorättsandel i mannens rörelsetillgångar. Anledning förelåg ej till antagande, att hustrun blivit gottgjord för detta avstående genom vad hon erhållit av makarnas egendom eller genom särskilda förmåner för tiden före mannens frånfälle, så att utfästelsen av underhållsbidrag för tid därefter på grund härav borde anses ha skett utan vederlag. Utfästelsen var därför giltig mot dödsboet även i vad den avsåg tid efter mannens frånfälle. — Av motiveringen framgår, att en liknande utfästelse kan bli underkänd i andra fall. Efter GBs tillkomst har skett en stark utveckling på familjeförsörjningens område. Livförsäkringarna har fått en utbredning som var okänd vid tiden för GBs tillkomst och pensionsförmåner har blivit regel. Änkepension har sin sakliga grund i äktenskapet och utgör därför ett uttryck för att makes underhållsplikt bör sträcka sina verkningar efter hans död. I anslutning till avtal om underhåll efter äktenskapsskillnad ordnas också ofta försörjningen för den underhållsberättigade efter den underhållsskyldiges död i den formen, att den förra insätts som förmånstagare till en livförsäkring som tagits på den senares liv. Förordnandet görs oåterkalleligt och kompletteras med utfästelse av den förpliktade att hålla försäkringen vid makt. Där varken familjepension eller livförsäkring finns, har avtal om underhållsbidrag en naturlig funktion. Sådana avtal innebär sålunda väsentligen en ersättning för rätt till pension. Enligt kommitténs mening bör dylika avtal i princip godtagas utan krav på några särskilda formaliteter. De bör också hänföras till familjerättsliga avtal om underhåll och behandlas enligt samma regler som dessa. 3 Kommittén anser emellertid, att man icke bör stanna vid frivilliga avtal om underhåll efter den underhållsskyldiges död. När make under bestående äktenskap avlider, blir försörjningsbehovet för efterlevande maken i regel tillgodosett genom giftorätt, arv och rätt till familjepension. En frånskild hustru däremot blir ej på långt när tillgodosedd i samma utsträckning, när för sörj aren avlider. Saknar hon rätt till familjepension, kan hennes situation bli synnerligen prekär genom dödsfallet. Det synes därför motiverat att införa stadgande om rätt till underhåll även för tid efter den underhållsskyldiges död med tanke på sådana fall då behovet av fortsatt underhåll är särskilt framträdande och ekonomiska resurser därtill finns. Som exempel på den vikt man i rättstillämpningen funnit sig böra tillmäta frånskild makes möjligheter till försörjning för tid efter den underhållspliktiges död k a n nämnas, att HD i ett avgörande år 1950 (NJA 1950 s. 613) vägrat äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 4 § GB under åberopande bl. a. av att 3 Jfr SB I s. 38 f.

221 hustrun efter mannens död ej skulle kunna påräkna tillräckliga medel för sitt underhåll, emedan rätt till änkepension för frånskild make ej var förenad med mannens anställning. (Jfr även SvJT 1957 rf s. 1.) Kommittén föreslår, att en bestämmelse i ämnet upptages som andra stycke av 26 §. Som förutsättningar för att underhåll efter den underhållsskyldiges död skall kunna åläggas synes böra uppställas, att periodiskt underhåll utgår för tiden dessförinnan — d. v. s. att ena maken funnits pliktig att bidraga till andra makens underhåll annorledes än medelst engångsbelopp — samt att med hänsyn till den underhållsberättigades behov och omständigheterna i övrigt synnerliga skäl föreligger. I övrigt torde bestämmelsen böra innehålla, att underhållet i fråga skall utgå av behållningen i den underhållspliktiges dödsbo framför arvs- och testamentslotter. Om underhållsskyldigheten upphört före den underhållsskyldiges död, bör den dock ej återupplivas. De fall då tillämpning av bestämmelsen främst kommer i fråga är sådana, då skilsmässa mellan makar i goda ekonomiska förhållanden äger rum efter ett långvarigt äktenskap och h u s t r u n blivit helt beroende av mannen för sin försörjning men saknar rätt till familjepension efter dennes död. Särskilt om giftorätt varit utesluten genom äktenskapsförord kan möjligheten till underhåll efter den underhållsskyldiges död bli av största betydelse. Eftersom bestämmelsen är avsedd för dylika undantagsfall torde den ej behöva leda till obehörigt intrång i senare makes eller bröstarvingars rätt. Som stadgandet förutsätter att med hänsyn till den underhållsberättigades behov och omständigheterna i övrigt synnerliga skäl föreligger, kan det ej bli tal om att regeln skulle kunna tillämpas av domstol i andra fall än då rätt till normal pension eller liknande förmån saknas. Frågan om underhållsskyldighet efter den förpliktades död förutsätts regelmässigt skola avgöras i samband med underhållsfrågan i övrigt. Den underhållsskyldighet som regeln grundar är av sådan betydelse, att klarhet bör föreligga redan på ett tidigt stadium. Att uttryckligen stadga förbud mot att efter meddelandet av skilsmässodom föreskriva underhållsskyldighet som här avses har dock ej ansetts lämpligt, helst som jämkning av uppenbart obilliga avtal kan förekomma och påkalla ett åläggande i dylik riktning. Förslaget räknar i övrigt med att det kan vara förenat med svårigheter att redan i samband med skilsmässan bestämma bidragets belopp för tiden efter dödsfallet. Regeln ger därför domstolen möjlighet att välja mellan att enbart fastställa underhållsskyldighet utan angivande av belopp och att fastställa såväl underhållsskyldighet som omfattningen därav. I förra fallet må beloppet efter dödsfallet enligt 28 § första stycket bestämmas efter vad som då finnes skäligt med hänsyn till den underhållsberättigades, efterlevande makes och bröstarvingars behov samt omständigheterna i övrigt. Om bidragets storlek bestämts redan före dödsfallet, må beloppet enligt 28 § andra stycket, om det finnes vara oskäligt betungande för den underhållspliktiges efterlevande, av rätten nedsättas efter vad som finnes påkallat av omständigheterna. Bidrag bör, frånsett indextillägg, ej utgå med högre belopp än som svarar mot det bidrag som utgick i den under-

225 hållsskyldiges livstid. Bestämmelsen ger bl. a. möjlighet att j ä m k a avtal som skulle bli oskäligt mot den underhållspliktiges efterlevande familj. Underhållet skall utgå av behållningen i dödsboet. Det betyder, att det står tillbaka för samtliga borgenärers rätt. När boet visar behållning, utgår beloppet framför arvs- och testamentslotter. Var den döde omgift, skall bodelning ske i vanlig ordning innan frågan om underhåll prövas. Kommittén vill nämna, att den ej ansett sig böra förorda att frånskild makes rätt till underhåll efter den underhållspliktiges död kompletteras med skyddsföreskrifter, liknande dem som gäller för laglott. Regelns tilllämpningsområde är som förut nämnts begränsat och den torde få sin huvudsakliga betydelse som incitament till frivilliga överenskommelser. I den mån den döde tillgodosett efterlevande make och barn genom dispositioner som genomförts under livstiden eller genom förmånstagarförordnanden kan dessa komma i betraktande vid den skälighetsprövning som enligt vad nyss sagts skall ske med hänsyn till efterlevande makes och barns rätt. Underhållsbidrag som utgår efter den underhållsskyldiges död får enligt förslaget familjerättslig natur. Därmed blir även sådant bidrag underkastat de i förevarande kap. meddelade bestämmelserna om jämkning av underhållsbidrag liksom de särskilda bestämmelserna i 1952 års lag om höjning av underhållsbidrag till följd av penningvärdets fall. 4 I sista punkten av 11 kap. 26 § GB stadgas nu, att bidrag till frånskild make som bestämts att utgå på särskilda tider ej vidare skall utgå, om den berättigade träder i nytt gifte. Även från denna regel görs någon gång undantag i praktiken, i det att makar genom avtal bestämmer att underhållsbidrag skall utgå trots den berättigades omgifte. Så länge den underhållsskyldige är i livet uppkommer ej något särskilt spörsmål om giltigheten av en sådan utfästelse. Men eftersom lagstadgad underhållsskyldighet ej föreligger efter omgiftet kan tvekan råda, om det avtalade bidraget har naturen av familjerättslig eller förmögenhetsrättslig förpliktelse. Svaret på denna fråga är av betydelse bl. a. för tillämpligheten av jämkningsreglerna i GB och reglerna om höjning av underhållsbidrag enligt den särskilda lagen av år 1952. Liksom när det gäller tiden efter den bidragspliktiges död har kommittén i fråga om tiden efter den berättigades omgifte övervägt en särskild regel om rätt till underhåll för vissa fall. Omgifte innebär ej alltid, att behovet av underhåll från tidigare make upphör för framtiden, t. ex. om det nya äktenskapet upplöses utan tillfredsställande reglering av underhållsfrågan. Detta har också uppmärksammats inom folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen 5 liksom i vissa andra pensionsordningar, som innehåller att rätten till pension kan återupplivas om det nya äktenskapet 4 I det tidigare n ä m n d a avgörandet av HD å r 1956 ansågs sistnämnda lagstiftning ej tillämplig på underhållsbidrag som enligt avtal skulle utgå efter den underhållsskvldiges död. 5 8 kap. 3 § a n d r a st. och 14 kap. 2 § sista st. lagen om a l l m ä n försäkring. 8—630756

226 upplöses. Fördelen med att rätten till pension ej definitivt bortfaller med nytt gifte är, att den pensionsberättigade kan gifta om sig utan att behöva riskera att en väsentlig ekonomisk förmån går definitivt förlorad. Det torde ej vara ovanligt, att en underhållsberättigad frånskild hustru avstår från att ingå nytt äktenskap just av den anledningen att hon därmed skulle förlora rätten till underhåll utan möjlighet att få den tillbaka, om det nya äktenskapet upplöses. Mellan pension och underhållsbidrag föreligger dock en väsentlig skillnad med avseende på betalningsförpliktelsen. Pension utgår på grundval av avgiftsbetalningar, som skett av ett kollektiv. Underhållsbidrag däremot erläggs av en enskild person som en rent ensidig förpliktelse. Kommittén har ej funnit lämpligt att införa en regel om att rätten till underhållsbidrag återuppstår, därest behovet återkommer genom att det nya äktenskapet upplöses. För den underhållspliktige torde det nämligen innebära en alltför stor olägenhet, att han ej kan med någorlunda säkerhet bedöma sina framtida förpliktelser mot den frånskilda maken. Än mindre har kommittén ansett sig kunna föreslå en regel om ätt underhållsbidrag skall kunna åläggas för tid efter omgifte oavsett huruvida bidrag utgått dessförinnan. För de fall åter då frivilligt avtal träffats om att underhåll skall utgå även efter den berättigades omgifte anser kommittén, att det bör i lagen klargöras att bidraget har familjerättslig natur och därigenom är underkastat de övriga bestämmelser som gäller för underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad. Kommittén förordar därför en bestämmelse om att bidragsskyldighet för tid efter den berättigades omgifte kan bestämmas genom avtal. I ett tredje stycke av 26 § upptages i enlighet med det anförda dels den nuvarande regeln, att bidrag som fastställts ett utgå på särskilda tider ej vidare skall utgå, om den berättigade träder i nytt gifte, dels ett tillägg av innehåll att bidragsskyldighet dock må bestämmas för tid därefter genom avtal. Det danska förslaget innebär ej någon väsentlig ändring i vad som nu gäller. Formellt har bestämmelserna för hem- och äktenskapsskillnad slagits samman till en gemensam regel om underhåll. I enlighet med utvecklingen i praxis föreskrivs, att frågan huruvida underhåll skall utgå prövas av domstolen, medan bidragets storlek hänskjuts till den administrativa myndighetens (over0vrigheden) avgörande. En uttrycklig föreskrift har intagits om att underhållsskyldigheten kan begränsas till viss tid. I överensstämmelse med gällande rätt upptager förslaget stadgande, att bidragsplikten bortfaller vid den berättigades omgifte eller när endera maken dör. Den isländska kommittén förordar övergång till den i Danmark och Norge gällande ordningen med samma principer för underhållsskyldigheten under hemskillnad som efter äktenskapsskillnad. Det norska förslaget innehåller en ny bestämmelse, enligt vilken vid såväl hem- som äktenskapsskillnad underhållsbidrag kan fastställas till ett engångsbelopp ensamt eller vid sidan av löpande bidrag, om särskilda skäl talar därför. Vidare upptager samma förslag en regel om att vid den bidragspliktiges död boet kan åläggas

227 att utgiva ett underhållsbidrag en gång för alla. I nuvarande bestämmelse, att underhållsplikten bortfaller när den berättigade gifter om sig, föreslås ej någon ändring. 27 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om jämkning av underhållsbidrag till hemskild eller frånskild make på grund av väsentligt ändrade förhållanden och ersätter sålunda 11 kap. 28 § GB. I sistnämnda paragraf stadgas, att rätten äger, utan hinder av vad som genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll, på endera makens yrkande förordna annorledes därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Till frånskild make må dock underhållsbidrag utdömas endast när synnerliga skäl är därtill, om sådant bidrag icke skolat utgå tidigare, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt. Från dessa bestämmelser görs undantag i fråga om underhåll som bestämts att utgå med visst belopp en gång för alla. När så skett, kan ändring ej ske på grund av väsentligt ändrade förhållanden. Enligt den ursprungliga lydelsen var möjligheterna till ändring av underhållsskyldighet på grund av väsentligt ändrade förhållanden betydligt snävare än nu. Hade underhållsskyldigheten bestämts genom avtal, var ändring i princip utesluten. Endast om avtalet var uppenbart obilligt kunde med tillämpning av 11 kap. 29 § GB ändring ske. Och i fråga om underhållsbidrag till frånskild make kunde någon höjning i regel ej äga rum. Om bidraget en gång blivit nedsatt, kunde dock höjning ske till det tidigare bestämda högre bidraget, såframt förbehåll gjorts därom. 1 I dessa delar skedde en lagändring år 1935. Denna möjliggjorde, att avtal fick jämkas på grund av väsentligt ändrade förhållanden liksom att bidrag till frånskild make, vilket blivit föremål för sänkning, fick utan särskilt förbehåll höjas till det tidigare bestämda beloppet. År 1952 upphävdes sistnämnda begränsning i samband med lagstiftning om höjning av underhållsbidrag på grund av penningvärdets fall. Även enligt de övriga nordiska äktenskapslagarna kan ändring beträffande underhållsskyldigheten ske på grund av väsentligt ändrade förhållanden. I Danmark gäller dock ej detta, när underhållsskyldigheten bestämts genom avtal (DAe I § 71). Enligt den danska lagen kan vidare i domen eller beslutet om underhållsskyldighet fastställas, att avgörandet är orubbligt. Den finska lagen överensstämmer med GB så när som på att något undantag ej görs i fråga om engångsunderhåll (FÄL 114 § första stycket och 115 § första stycket). I Norge kan ändring av myndighets beslut om underhåll ske, när ändrade förhållanden eller nya upplysningar gör det rimligt (NEskL § 56 sjätte stycket). Har underhållsskyldigheten bestämts genom avtal, kan ändring ske endast om avtalet är uppenbart obilligt för ena maken (NEskL § 59 andra stycket). Enligt norsk rättspraxis kan — i motsats till vad som avsågs vid bestämmelsens tillkomst — frågan om avtalets obilligi NJA 1932 s. 359.

228 het bedömas med hänsyn även till förhållandena vid senare tidpunkt än den då avtalet ingicks. 2 Det må erinras om att underhållsbidrag i form av engångsbelopp ej kan utdömas enligt vare sig dansk eller norsk lag. Familjerättskommittén Det nuvarande stadgandet i 11 kap. 28 § andra stycket har synts kommittén mindre konsekvent. Om det bestämts att något underhåll överhuvud ej skall utgå, kan jämkning ske, men har ett visst aldrig så ringa engångsbelopp fastställts är jämkning utesluten. Detta synes icke rimligt. Vidare är det otvivelaktigt, att behov av jämkning kan yppas lika väl när ett engångsbelopp fastställts som när periodiskt bidrag skall utgå. Det finns enligt kommitténs mening icke tillräcklig grund att i lagen kategoriskt skilja mellan dessa fall. En annan sak är, att det t. ex. icke gärna kan komma i fråga att sänka ett engångsbelopp på grund av väsentligt ändrade förhållanden. När bodelning skall ske, kan det emellertid på grund av ändrade förhållanden visa sig, att beloppet ej kan utgå. Det bör då vara möjligt att ersätta det med periodisk bidragsskyldighet. I undantagsfall bör det också kunna komma i fråga att döma ut periodiskt underhåll utöver ett tidigare bestämt engångsbelopp, liksom redan nu underhåll kan åläggas när tidigare bestämts att underhåll ej skall utgå. Tydligen måste det emellertid föreligga synnerliga skäl för att något sådant skall ifrågakomma. Det förtjänar framhållas, att förutsättningarna för att underhållsbidrag till frånskild make skall utdömas eller höjas enligt gällande lag är mycket restriktiva i de fall då engångsbelopp ej bestämts och att samma villkor bör gälla, om i enlighet med förslaget jämkning må äga rum även när engångsbelopp fastställts. Kommittén föreslår därför, att det nuvarande undantagsstadgandet i l l kap. 28 § andra stycket utgår. I övrigt har paragrafen endast undergått smärre redaktionella ändringar. I ett första stycke av paragrafen stadgas enligt förslaget, att rätten äger, utan hinder av vad som genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll, på framställt yrkande förordna annorledes därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Såsom andra stycke stadgas härefter beträffande frånskild make, att bidrag enligt första stycket ej må utan synnerliga skäl utdömas, om bidrag icke tidigare skolat utgå, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt. Stadgandet är tillämpligt även på sådant underhållsbidrag som enligt 26 § andra stycket i förslaget bestämts att utgå efter den underhållspliktiges död men torde här sakna praktisk betydelse. Någon höjning av bidraget på grund av synnerliga skäl bör icke komma i fråga. Beträffande möjligheten att sänka bidraget kan stadgandet måhända någon gång bli tilllämpligt vid sidan av den särskilda jämkningsregel som förslaget upptager i 28 § andra stycket. 2

Se Arnholm s. 315 f. och där anförda rättsfall.

229 Det danska förslaget inför möjlighet att jämka avtal om underhåll, när väsentligt ändrade förhållanden inträder. Som villkor för jämkning stadgas, att det på grund av väsentligt ändrade förhållanden är uppenbart orimligt att upprätthålla det ursprungliga avtalet. Makarna kan dock enligt uttrycklig bestämmelse överenskomma, att avtalet skall vara orubbligt. 3 Har underhållsskyldigheten bestämts genom dom, kan enligt förslaget ändring ske, om väsentligt ändrade förhållanden och särskilda skäl i övrigt talar därför. Även genom dom kan enligt förslaget bestämmas, att avgörandet ej får ändras senare. 4 Ett i administrativ väg (av over0vrigheden) träffat avgörande om underhållsbidragets storlek kan på endera partens begäran ändras, när omständigheterna talar därför. Den isländska kommittén har i huvudsak anslutit sig till det danska förslaget. Även det norska förslaget inför en uttrycklig regel om jämkning av avtal rörande underhållsbidrag i andra fall än när avtalet är uppenbart obilligt. Den avser dock endast periodiska bidrag, ej engångsbelopp. Som villkor för jämkning uppställs, att ändrade förhållanden eller nya upplysningar gör det rimligt att jämkning sker, d. v. s. samma villkor som gäller för ändring av myndighets beslut i underhållsfrågan. 28 §. Stadgandet i 26 § andra stycket i kommitténs förslag om möjlighet att bestämma underhåll även för lid efter den underhållsskyldiges död innebär som tidigare framhållits, att enbart underhållsskyldighet kan fastställas utan att samtidigt angives något belopp. I sådant fall skall omfattningen av underhållsskyldigheten bestämmas efter dödsfallet. Bestämmelse härom upptages i 28 § i kommitténs förslag. I första stycket av paragrafen stadgas, att om underhållsskyldig avlider och det genom rättens beslut eller genom avtal bestämts att underhåll skall utgå av behållningen i hans dödsbo, utan att beloppet fastställts, detta skall bestämmas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till den underhållsberättigades, efterlevande makes och bröstarvingars behov samt omständigheterna i övrigt. Innebörden av stadgandet torde framgå av vad som redan anförts vid 26 §. Har även bidragets storlek bestämts före dödsfallet, kan de ekonomiska förhållandena, när dödsfallet inträffar, ha försämrats i sådan mån att bidraget är oskäligt högt i jämförelse med vad som tillkommer efterlevande make och barn. Paragrafen upptager för sådant fall en särskild jämkningsregel i andra stycket. Där stadgas, att om bidragets storlek bestämts före dödsfallet och det finnes vara oskäligt betungande för den underhållsskyldiges efterlevande, beloppet må nedsättas av rätten efter vad som finnes påkallat av omständigheterna. Som nämnts vid 26 § innehåller även det norska förslaget en bestämmelse om underhållsbidrag till frånskild make ur den bidragspliktiga makens 3 På sistnämnda punkt är två ledamöter, kommitteret Gaarden och landsdommer Karen Johnsen, skiljaktiga. De vill slopa möjligheten för makar att träffa bindande överenskommelse om avtalets orubblighet. 4 Samma ledamöter är på motsvarande sätt skiljaktiga här.

230 kvarlåtenskap. Sådant bidrag bestäms enligt förslaget efter dödsfallet till ett engångsbelopp. Det kan ej påläggas dödsboet, om utbetalningen skulle vara orimlig med hänsyn till efterlevande make, bröstarvingar eller omständigheterna i övrigt. Bidraget må ej överstiga det kapitaliserade värdet av det bidrag som utgick vid tiden för dödsfallet. Om i den bidragsskyldiga makens livstid avtal träffats om bidragets storlek, kan enligt det norska förslaget avtalet helt eller delvis sättas ur kraft, om utbetalning av beloppet skulle vara uppenbart obillig med hänsyn till bröstarvingarna eller efterlevande make. 29 §. I l l kap. 29 § upptager GB en särskild bestämmelse om jämkning av avtal, som makar med avseende å förestående hem- eller äktenskapsskillnad träffat rörande bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd eller om bidrag till makes underhåll. Sådant avtal må på makes talan jämkas, om det är uppenbart obilligt för honom. Jämkning kan dock ej ske, om avtalet slutits under hemskillnad. Talan skall väckas senast i skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker jämlikt 3 §, och eljest inom ett år från det äktenskapsskillnad meddelades. I fråga om avtal rörande underhåll till barn finns en motsvarande jämkningsregel i 7 kap. 9 § FB. Bedömningen, huruvida avtalet är uppenbart obilligt, skall ske med utgångspunkt från förhållandena vid avtalets ingående. Liknande regler för jämkning på grund av uppenbar obillighet finns i de övriga nordiska äktenskapslagarna (DAe I § 72, FÄL 115 § och NEskL § 5 9 ) . Dessa innehåller dock ej något undantag för avtal som slutits under hemskillnad. Bestämmelserna om preskription av talan är också olika. Den danska regeln är något strängare än den svenska, i det att jämkningsyrkandet skall framställas i skillnadsmålet, även när talan om äktenskapsskillnad förs vid domstol i andra fall än efter hemskillnad. Den finska regeln saknar bestämmelse om viss klandertid, och detsamma gäller den norska regeln såvitt fråga är om periodiskt underhåll. I övrigt stadgar den senare en frist av tre år från avtalets ingående. I norsk rättspraxis bedöms som förut nämnts frågan, om avtalet är uppenbart obilligt, med hänsyn även till förhållanden som uppkommit efter avtalets ingående. 1 Jämkningsregeln i 11 kap. 29 § GB härrör från 1915 års lag. Stadgandet motiverades med att makar under tiden närmast före hem- eller äktenskapsskillnad ofta saknade den jämvikt och eftertanke som fordrades för att rätt tillvarataga sina intressen. Den ena parten kunde begagna sig av den andras oförstånd, nedtryckta sinnesförfattning eller iver att få äktenskapet upplöst för att tillförsäkra sig förmåner. 2 Dessa skäl ansågs ej äga tilllämpning, när makarna levde under hemskillnad. Genom hemskillnaden ansågs faran för obehörig påtryckning vid avtalets slutande väsentligen i Ovan s. 227 f. 2GBmotiv I s. 462 (NJA II 1916 s. 250).

231 bortfalla. Att särskilda regler ej erfordrades angående avtal som slutits efter vunnen äktenskapsskillnad ansågs uppenbart. 3 Undantaget för avtal som slutits under hemskillnad har visat sig medföra mindre lyckliga verkningar. Det förekommer ofta, att sedan avtal slutits inför en förestående hemskillnad, det bekräftas så snart hemskillnad vunnits. Bekräftelsen anses vara ett nytt avtal slutet under hemskillnad men har vanligen ingalunda tillkommit efter sådan mogen eftertanke som lagstiftaren förutsatt beträffande avtal under hemskillnad. Kommittén anser därför, att undantaget för avtal under hemskillnad bör utgå. Enligt kommitténs mening är det icke heller självfallet, att avtal som formellt slutits efter äktenskapsskillnad icke skall kunna bli föremål för jämkning när det finnes uppenbart obilligt. Även om det dömts till äktenskapsskillnad kan en överenskommelse ingås av förhastande eller under trycket av brytningen mellan makarna. Särskilt i sådana fall då villkoren bestämts före skillnaden och endast bekräftas efter det skillnad vunnits torde garantier saknas, att parterna verkligen går igenom avtalet och överväger dess olika bestämmelser. Tydligt är emellertid, att rätt till jämkning av avtal i hithörande ämnen ej bör föreligga oavsett när eller av vilken anledning avtalet ingås. Kommittén föreslår, att möjlighet till jämkning skall föreligga i fråga om uppenbart obilligt avtal som makar slutit i samband med hem- eller äktenskapsskillnad. Härunder innefattas dels avtal som slutits före hemeller äktenskapsskillnad — avtal under hemskillnad inbegripna — dels avtal som efter äktenskapsskillnad slutits med anledning av denna och för att reglera underhållsfrågan. Främst avses i senare hänseendet sådana avtal som endast innebär bekräftelse av en tidigare överenskommelse. Regelmässigt torde, när parterna överhuvud avser att reglera underhållsfrågan genom överenskommelse, någon form av avtal föreligga redan innan det döms till äktenskapsskillnad. Det är icke avsett, att avtal, varigenom underhållsskyldigheten på ett senare stadium ges en ny reglering, skall falla under regeln. I redaktionellt hänseende skiljer kommitténs förslag mellan avtal om underhåll och skadestånd, å ena, samt avtal om bodelning och vad som hör samman därmed, å andra sidan. I förevarande 11 kap. 29 § behandlas endast avtal om underhåll och om skadestånd, medan frågan om jämkning av avtal om bodelning och vad som hör samman därmed flyttats till 13 kap. 27 § första stycket och 28 §. Detta sammanhänger med att 11 kap. ger materiella regler om underhåll och skadestånd, medan några bestämmelser om bodelning ej upptages i detta kap., och att preskriptionsreglerna beträffande talan har ansetts böra jämkas. I fråga om periodiskt underhåll har kommittén ansett, att liksom i Norge någon regel om preskription av rätten att föra talan om jämkning ej bör uppställas. När det gäller jämkning på grund av väsentligt ändrade förhållanden, gäller ej någon preskriptionsregel, och det är förenat med praktiska 3 GBmotiv I s. 463 (NJA II 1916 s. 251 f).

232 olägenheter att skilja mellan jämkning på grund av att avtalet från början är obilligt och jämkning på grund av ändrade förhållanden. Enligt kommitténs mening bör frågan om beloppet av periodiskt underhåll, när frågan aktualiseras, bedömas ur båda synpunkterna. Det ligger emellertid i sakens natur, att en make, när en viss tid förflutit, svårligen kan vinna gehör för ett påstående att avtalet från början var uppenbart obilligt. Vad härefter angår avtal om underhåll med engångsbelopp eller om skadestånd upptager förslaget i tredje stycket av förevarande paragraf stadgande om att yrkande om jämkning skall framställas hos rätten senast inom ett år efter det äktenskapsskillnad vunnits, såvida icke avtalet har samband med bodelning. Denna preskriptionsregel gäller enligt förslaget även när äktenskapsskillnad vinnes efter hemskillnad. Detta sammanhänger med den tidigare berörda utvidgningen, som medför möjlighet att erhålla jämkning även av avtal som slutits under hemskillnad. Äktenskapsskillnad anses ha vunnits, när domen vunnit laga kraft. Har avtal om underhåll med engångsbelopp eller om skadestånd samband med bodelning, skall enligt hänvisning till 13 kap. 28 § i förslaget talan väckas genom klander av bodelningen inom därför stadgad tid, om skiftesman anlitats för bodelningen, och i annat fall senast inom ett år efter det bodelning skett. Angående den närmare innebörden av att avtalet har samband med bodelning må hänvisas till vad som anförs under 13 kap. 28 §'. Det danska förslaget innehåller den ändringen i förhållande till gällande rätt att talan om jämkning skall väckas inom ett år från det dom på separation eller skilsmässa vann laga kraft eller beslut i administrativ väg (bevilling) utfärdades därom. Den isländska kommittén har i huvudsak anslutit sig till det danska förslaget. Det norska förslaget gör icke någon saklig ändring i vad som nu gäller. 30 §.

Paragrafen ersätter nuvarande 11 kap. 30 §. I sistnämnda paragraf stadgas, att om makar som vunnit hemskillnad åter flyttar samman, verkan av hemskillnaden förfaller utom beträffande frågor, om vilka stadgas i 14— 20 §§. Undantaget innebär, att de ekonomiska verkningarna av hemskillnaden består även om hemskillnaden förfaller. Den främsta betydelsen härav är, att giftorättsgemenskapen under alla förhållanden upphävs genom hemskillnadsdomen. Denna kommer därigenom att verka som en boskillnadsdom mellan makarna. Vad som tillfallit make vid bodelning i anledning av hemskillnaden är fortfarande hans enskilda egendom, och likaså blir all egendom, som make förvärvar efter det hemskillnad vunnits, hans enskilda, även om förvärvet sker efter det makarna återupptagit sammanlevnaden. Har giftorättsgemenskap tidigare rått mellan makarna, måste dessa upprätta äktenskapsförord, om de vill återgå till den förmögenhetsordning som förut rått mellan dem. En liknande ordning gäller i Finland. I Finland uppkommer dock egendomsskillnad i anledning av hemskillnad först genom avvittringsförrätt-

233 ningen, ehuru med retroaktiv verkan från hemskillnadsdomens avkunnande. Har a w i t t r i n g icke skett när sammanlevnaden återupptages, har därför någon ändring i makarnas förmögenhetsförhållanden ej hunnit inträda, utan tidigare egendomsordning består oförändrad. Men om awittring skett, fortbestår de ekonomiska verkningarna därav och av hemskillnaden, även om hemskillnadsdomen förfaller. 1 1 Danmark och Norge är ordningen en annan. Motsvarande bestämmelse i den danska äktenskapslagen gör ej undantag för de ekonomiska verkningarna av hemskillnaden. Den stadgar endast, att om makar som erhållit separation återupptager sammanlevnaden, separationens verkningar bortfaller för framtiden (DAe I § 75). Den närmare innebörden därav anses i praxis vara, att tidigare gällande giftorättsgemenskap återinträder men att, om bodelning ägt rum, den därvid skedda fördelningen av egendomen mellan makarna består. 2 I Norge saknas uttrycklig bestämmelse i ämnet. Frågan diskuterades under förarbetena till loven om ektefellers formuesforhold, men någon bestämmelse ansågs ej erforderlig. Den rimligaste ordningen, när makar som erhållit separation återupptagit sammanlevnaden, ansågs vara att verkningarna av separationen bortföll även i fråga om de ekonomiska förhållandena. 3 Huruvida därmed avsågs att även tidigare fördelning av egendomen skulle återinträda, om bodelning skett, synes ej klart. 4 Innebörden av 11 kap. 30 § GB är föga känd och har ofta lett till överraskningar för makar som efter vunnen hemskillnad återupptagit sammanlevnaden och trott att därmed alla verkningar av hemskillnaden förfallit. Önskemål föreligger därför om en ändring. 5 Av den undersökning som på kommitténs uppdrag utförts inom statistiska centralbyrån rörande skilsmässofrekvensen i äktenskap, i vilka hemskillnad vunnits under år 1950, framgår att antalet hemskillnader det året var 8 698 samt att under de närmaste sju åren därefter äktenskapsskillnad ej kom till stånd i 1 302 av dessa fall. I 15 procent av fallen har sålunda hemskillnaden antingen blivit bestående under mycket lång tid eller förfallit. Man torde kunna sluta sig till att ett stort antal hemskillnader förfaller genom att makarna återupptager sammanlevnaden. Det är då syn* nerligen olägligt, att hemskillnaden under alla förhållanden skall verka som en boskillnad, särskilt om makarna själva utgår från motsatsen. Kommittén föreslår därför, att regeln ändras till överensstämmelse med vad som gäller i Danmark och Norge. Förslaget stadgar sålunda, med uteslutande av det nuvarande undantaget för frågor som avses i 11 kap. 14—20 §§, att om makar som vunnit hemskillnad åter flyttar samman, verkan av hemskillnaden förfaller. i Se Hakulinen i TfR 1949 s. 177. 2 Så även Andersen II s. 92 f Annorlunda möjligen Borum, Familieretten II, 1941 s. 138. Se även Ringgård m. fl. s. 149. 3 Norska motiven 1918 s. 106 spalt 2. 4 Jfr även Arnholm s. 302 och St0ylen, Separasjon og skilsmisse etter norsk rett, 2 u p p l . 1948 s. 122. 5 Se SB I s. 40 f. Jfr även Gunvor Wallin i TfR 1963 s. 42. 8f—630756

234 Härtill bör emellertid fogas en kompletterande regel. För det fall att bodelning ägt rum bör klargöras, huruvida den egendomsfördelning som därigenom skett skall bestå. Redan av hänsyn till borgenärerna synes uteslutet att låta bodelningen gå åter. Make kan ha ingått rättshandlingar efter bodelningen, och för dessa bör han svara med vad som då tillhörde honom. Däremot bör vardera makens egendom åter bli giftorättsgods, om ej annat följer av äktenskapsförord eller villkor vid gåva eller testamente. Vill makarna fullt ut upprätthålla den egendomsordning som uppkommit genom hemskillnaden, kan de uppnå detta genom äktenskapsförord. De kan även genom gåva i äktenskapsförords form ändra den egendomsfördelning som skett genom den verkställda bodelningen. I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att i paragrafen upptages ett andra stycke som innehåller, att om bodelning ägt rum, denna skall bestå och vardera maken tillagd egendom, sedan hemskillnaden förfallit, anses som hans giftorättsgods. Härvid har emellertid ansetts lämpligt erinra om att annat kan följa av 6 kap. 9 §, som handlar om vad som är enskild egendom, eller av boskillnad. Kommittén har övervägt en regel om att även boskillnad, som vunnits i samband med hemskillnad, skall förfalla samtidigt med att hemskillnaden förfaller. Hänsynen till borgenärerna synes emellertid kräva, att boskillnad — som kungörs i särskild ordning — ej förfaller utan får följa de vanliga reglerna för boskillnad. Risken att makarna själva skulle misstaga sig om egendomsordningen, när de erhållit boskillnad, torde också vara betydligt mindre än vid enbart hemskillnad, som i övrigt förlorar sina verkningar när sammanlevnaden återupptages. Vill makarna häva verkningarna av boskillnaden, kan det ske genom äktenskapsförord.

12 KAP. Vissa bestämmelser med avseende å makes död I detta kapitel har 3 § undergått saklig ändring. Denna är av betydelse även för tolkningen av 4 §. I övrigt har kapitlet redaktionellt jämkats något. 1 och 2 §§. Dessa paragrafer, som innehåller bestämmelser om när bodelning skall ske, är endast redaktionellt jämkade. 3 och 4 §§. Enligt gällande lydelse av 3 § skall efterlevande make till dess bodelning sker taga del i förvaltningen av den dödes egendom efter vad i ÄB sägs. I 18 kap. 1 § ÄB stadgas, att efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) har att för boets utredning gemensamt för-

235 välta den dödes egendom, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad. Därest bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten, är efterlevande maken ej dödsbodelägare, om han icke är arvinge eller universell testamentstagare. Dödsboförvaltningen omfattar den avlidnes giftorättsgods och enskilda egendom. Efterlevande maken förvaltar däremot själv sitt eget giftorättsgods till dess bodelning sker. I 12 kap. 4 § GB stadgas sålunda, att efterlevande make äger fortfarande råda över det giftorättsgods som tillhörde honom vid dödsfallet, såvitt ej annat föranleds av 5 §. Han är emellertid skyldig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning som fallit därav. Det är tveksamt, i vad mån de bestämmelser som 6 kap. 4 och 5 §§ innehåller om skyldighet för make att inhämta andra makens samtycke till vissa rättshandlingar beträffande giftorättsgodset är tillämpliga på makes dödsbo respektive efterlevande maken. 1 En därmed sammanhängande fråga — som dock ej med nödvändighet behöver besvaras i överensstämmelse med den förra — är, om makes arvingar är behöriga att klandra åtgärd som andra maken utan erforderligt samtycke företagit i den avlidna makens livstid. 2 I 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad föreskrivs bl. a., att vissa åtgärder som make vidtager utan andra makens samtycke skall gå åter, om andra maken väcker talan därom. Enligt uttryckligt stadgande gäller detta även om makes dödsbo vidtager sådan åtgärd (se o och 6 §§). Beträffande förvaltningen av den dödes giftorättsgods stadgades i den ursprungliga lydelsen av 12 kap. 3 § GB, att densamma till dess bodelning skedde skulle tillkomma den dödes arvingar och efterlevande maken i förening, med iakttagande av vad i avseende å förvaltningen var särskilt stadgat. Frågan, huruvida efterlevande makens samtycke enligt 6 kap. 4 och 5 §§ erfordrades till åtgärder beträffande den avlidnes giftorättsgods, synes med denna lydelse ha saknat betydelse. Institutet boutredningsman fanns ej vid GBs tillkomst, och förordnande för testamentsexekutör torde ej ha kunnat utesluta efterlevande makens medbestämmanderätt beträffande giftorättsgodset. I samband med tillkomsten av 1933 års lag om boutredning och arvskifte ersattes den tidigare bestämmelsen i 12 kap. 3 § med en hänvisning till bestämmelserna i boutredningslagen. Denna hänvisning har sedermera ändrats till att avse ÄB. Om särskild dödsboförvaltning icke är anordnad, uppkommer knappast frågan, huruvida till viss rättshandling fordras samtycke av efterlevande make enligt 6 kap. 4 eller 5 §, eftersom denne regelmässigt måste deltaga i en rättshandling rörande den avlidnes giftorättsgods (se 18 kap. 1 § första stycket ÄB, jfr dock sista punkten). Förordnande av testamentsexekutör i Se ovan s. 129. Se ovan s. 137.

236 anses ej kunna utesluta efterlevande make från att deltaga i förvaltningen av giftorättsgodset (se 19 kap. 1 § ÄB). 3 Är egendomen avträdd till förvaltning av boutredningsman, uppkommer ett något annat läge. I sådant fall krävs visserligen, att efterlevande maken får tillfälle att uttala sin mening om eller lämna sitt samtycke till åtgärder av vikt (se 19 kap. 11 och 13 §§ ÄB), och samtliga i 6 kap. 4 och 5 §§ GB upptagna åtgärder torde som regel vara att hänföra till åtgärder av vikt. Boutredningsmannen är emellertid ej bunden av den mening som dödsbodelägare uttalat. I undantagsfall skulle därför behov kunna föreligga att tillämpa 6 kap. 4 eller 5 § GB i fråga om dödsbos åtgärder beträffande avliden makes giftorättsgods. Med hänsyn till lydelsen av 12 kap. 3 § och vad förut anförts angående rättsläget vid GBs tillkomst torde sannolikt förvaltningen av den avlidnes giftorättsgods för närvarande få anses uttömmande reglerad i ÄB — bortsett från åtgärder som avses i 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Rådighetsinskränkningarna enligt GB skulle sålunda sakna tillämpning i detta fall. Vad härefter angår förvaltningen av efterlevande makens eget giftorättsgods kan väl ur förarbetena till 12 kap. 4 § GB hämtas visst stöd för meningen, att dödsboets samtycke erfordras till sådana åtgärder från efterlevande makens sida som avses i 6 kap. 4 och 5 §§. Lagberedningen anförde, att de i 12 kap. 4—7 §§ givna reglerna, beträffande förvaltningen av den efterlevande makens giftorättsgods m. m., till sitt innehåll fullständigt överensstämde med vad som i 9, 10 och 11 kap. stadgas med avseende på vardera makens giftorättsgods för fall av boskillnad, hemskillnad och äktenskapets upplösning i båda makarnas livstid. 4 I boskillnadsfall gäller otvivelaktigt, att make till dess bodelning sker är i fråga om sitt giftorättsgods underkastad rådighetsinskränkningar enligt 6 kap. 4 och 5 §§. 5 Detsamma torde gälla med avseende på hemskillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskapets återgång. 6 I fråga om äktenskapets upplösning genom makes död synes däremot några säkra slutsatser ej kunna dragas av nyssnämnda uttalande av lagberedningen eller av den omständigheten att 12 kap. 4 § fått en formulering som svarar mot 9 kap. 5 § och 11 kap. 16 §. Ordalydelsen i 6 kap. 4 och 5 §§, som eljest förutser olika alternativ, ger ej stöd för att samtycke skulle fordras av avliden makes dödsbo. Det formella förfarandet enligt 6 kap. 4 och 5 §§ passar ej heller för nu ifrågavarande fall, nämligen att samtycke skulle behöva inhämtas av de enskilda delägarna i dödsbo som ej är avträtt till förvaltning av boutredningsman. I 4 § angives, att samtycke skall lämnas av andra maken eller av förmyndare eller god man för honom. Hans dödsbo nämns ej. Är make i fall, som avses i 5 §, sinnessjuk eller sinnesslö eller kan yttrande från honom ej inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt, erfordras överhuvud ej samtycke. Då i fråga om där åsyftad egendom samtycke under båda makarnas livstid ej s Guldberg m. fl. ÄB II s. 62, 72, 121, 302. 4 GBmotiv II s. 362 (NJA II 1921 s. 175), Westring s. 238. sGBmotiv II s. 338 (NJA II s. 148), Westring s. 171. s Så enligt Olivecrona, Inteckningsförordningen, 5 uppl. 1959 s. 30.

237 fordras av annan än andra maken, om denne är förhindrad, torde åtminstone 5 § få anses så övervägande given i andra makens personliga intresse, att efterlevande make ej behöver dödsboets samtycke till åtgärder som där avses. Vad angår 4 § är spörsmålet mera tveksamt. Det är där också fråga om mera betydande ekonomiska värden (fast egendom och tomträtt). Lagberedningen anförde som skäl för bestämmelsen bl. a. att särskilt hos den jordbrukande befolkningen familjeintressena var nära knutna till jorden. Den fasta egendomen var hos denna del av vårt folk vanligen huvudbeståndsdelen av familjens förmögenhet. På fastigheten hade familjen sitt hem, och ofta deltog båda makarna jämte hemmavarande barn antingen direkt i driften av jordbruket och dess binäringar eller i ledningen av olika delar av driften. En avyttring av fastigheten medförde i dessa fall en förändring av hela familjens levnadsförhållanden av djupt ingripande betydelse. 7 Enligt familjerättskommitténs mening kan den rätt att förhindra avyttring eller pantsättning av andra makens giftorättsgods som tillerkänts make icke hänföras till vanliga förmögenhetsrättsliga rättigheter utan bör anses vara en övervägande personlig befogenhet med syfte att framtvinga samråd mellan makarna i hithörande angelägenheter. 8 Sedan ena maken avlidit har hans dödsbo huvudsakligen ett rent ekonomiskt intresse av egendomen. Detta ekonomiska intresse kan vid behov skyddas med hjälp av 12 kap. 5 §. Det synes därför som om både formella och materiella skäl kan åberopas för att efterlevande make ej behöver dödsboets samtycke till sådana åtgärder beträffande det egna giftorättsgodset som avses i 6 kap. 4 och 5 §§.9 Även frågan, huruvida avliden makes dödsbo kan klandra åtgärd som andra maken utan erforderligt samtycke företagit under den förras livstid, är tveksam. I den närmaste äldre motsvarigheten till 6 kap. 4 § GB, nämligen 9 kap. 2 § ÄGB, som avsåg mannens förfoganden över hustruns enskilda fasta egendom, fanns en uttrycklig bestämmelse om klanderrätt för hustruns arvingar. Någon sådan föreskrift finns ej i 6 kap. 4 eller 5 § GB. Kommittén har dock utgått från att dödsboet har klanderrätt i nämnda fall. Huruvida i Danmark avliden makes arvingar behöver samtycka till efterlevande makes åtgärder beträffande viss egendom vari giftorätt gäller, synes något oklart. Enligt DSkL § 58 i dess år 1963 ändrade lydelse behåller efterlevande maken rådigheten över sin bödel under skiftet. Till arvingarnas skydd stadgas dock att skifteretten kan fråntaga honom rådigheten helt eller delvis, om av särskilda skäl kan befaras att han »utilb0rligt vil forrykke bodelens stilling». 10 Med hänsyn till efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo torde i övrigt frågan, huruvida arvingarnas samtycke fordras till efterlevande makes åtgärder, äga mindre praktisk betydelse för dansk " GBmotiv II s. 237 ff (NJA II 1921 s. 68 f). a Nial i SvJT 1936 s. 93. » I r ä t t s p r a x i s h a r sådan t i l l ä m p n i n g skett i fallet SvJT 1963 rf s. 33. Jfr TSA 1958 s. 374. io Jfr Harbou, Behandling af dödsbo og faellesbo, 2 uppl. 1945, s. 205.

238 rätts vidkommande. — Enligt norsk rätt synes efterlevande make och avliden makes arvingar under skifte — när efterlevande maken icke har rätt att sitta i oskiftat bo — behandlas som samägare till giftorättsgodset, oavsett vilkendera maken som infört detta i boet. 11 I princip torde därför fordras gemensamt handlande av efterlevande maken och den avlidnes arvingar i fråga om åtgärder beträffande giftorättsgodset. Rätten att klandra åtgärd som under båda makarnas livstid företagits utan erforderligt samtycke är enligt såväl dansk som norsk rätt troligen personlig. Den lärer tillkomma endast maken, eller den som skolat lämna samtycke på hans vägnar, och övergår ej till makens arvingar, än mindre till hans borgenärer. 12 I Finland gäller enligt en år 1948 införd uttrycklig bestämmelse i 86 § FÄL, att om makarna har gemensamma bröstarvingar och efterlevande maken önskar företaga sådan rättshandling, vartill andra makens samtycke skulle vara erforderligt, därtill skall inhämtas rättens tillstånd eller också, om arvingarna är myndiga, deras samtycke. Enligt uttryckligt lagstadgande gäller vidare, att makes arvingar äger klandra överlåtelse av och inteckning i fast egendom m. m. som skett utan erforderligt samtycke, om maken ej försuttit sin talan och arvingarna väcker talan inom sex månader från hans död (38 § FÄL). Familjerättskommittén För egen del anser kommittén, att åtgärder i fråga om den avlidnes egendom skall kräva efterlevande makes samtycke i samma utsträckning som före dödsfallet. Det är i många fall naturligt, att sådan egendom varom här är fråga övertages av efterlevande maken vid bodelning eller arvskifte. Detta kan ske med tillämpning av de nya lottläggningsregler som kommittén föreslår och som i viss utsträckning omfattar även enskild egendom. Dessa bestämmelser skulle kunna bli verkningslösa, om dödsboet före bodelningen kunde fritt förfoga över egendomen. Som framgår av det förut anförda skyddas efterlevande make visserligen i allmänhet av bestämmelserna i ÄB om dödsboförvaltning och detta kommer att gälla i vidgad omfattning, därest kommitténs förslag angående makes arvsrätt genomförs. Efterlevande make blir då regelmässigt arvinge och därmed också dödsbodelägare, även när endast enskild egendom finns i dödsboet. Boutredningsman och även testamentsexekutör har emellertid vissa möjligheter att förfoga över egendom som här avses utan efterlevande makes samtycke. I 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad har som förut nämnts införts skydd för efterlevande make även mot åtgärder från dödsboets sida. Något undantag ansågs vid bestämmelsernas tillkomst ej böra göras för det fallet att dödsbo är avträtt till förvaltning av boutredningsman. 13 Kommittén anser, att skyddet för efterlevande make för andra fall " Augdahl, Skifteloven, 2 uppl. 1956, s. 131, jfr s. 94 f. 12 Se Andersen II s. 114 f, Arnholm s. 220 not. 2. is Prop. 70/1959 s. 36.

239 bör kompletteras i samma riktning. I GB bör sålunda lämpligen införas en generell bestämmelse om att dödsboet under tiden fram till bodelningen icke äger förfoga över egendom varom här är fråga utan efterlevande makens samtycke (eller rättens tillstånd). Kommittén föreslår därför, att som andra stycke i 12 kap. 3 § upptages stadgande, att delägarna, boutredningsman och testamentsexekutör vid förvaltningen skall iakttaga vad i 6 kap. stadgas för make med avseende på hans giftorättsgods eller enskilda egendom. Den nuvarande bestämmelsen i 3 § kvarstår i förslaget efter en redaktionell jämkning som första stycke. De föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 4 § 4 mom. angående förfogande över livförsäkring blir ofta ej tillämpliga i förhållandet mellan försäkringstagarens dödsbo och efterlevande make, eftersom försäkringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död icke ingår i kvarlåtenskapen, om förmånstagarförordnande föreligger. Lämnar efterlevande make icke sitt samtycke, då detta erfordras jämlikt 12 kap. 3 § andra stycket jämfört med 6 kap. 4 eller 10 § i förslaget, kan hans samtycke ersättas av rättens tillstånd enligt 6 kap. 5 §. Företages åtgärden utan erforderligt samtycke, skall gälla vad som sägs i 6 kap. 6 § i förslaget. Uttryckliga bestämmelser härom har icke ansetts behövliga. Krävs makes deltagande i förvaltningsåtgärder eller hans samtycke till åtgärd av boutredningsman enligt bestämmelserna i ÄB, bör tillämpas ÄBs regler om verkan av att samtycke vägras eller eljest saknas. Olikheterna mellan ÄB och GB i förevarande avseende utjämnas väsentligen genom kommitténs förslag till ändring av 19 kap. 13 § ÄB. Vad härefter angår förvaltningen av efterlevande makes egendom märkes, att den avlidnes arvingar varken enligt gällande rätt eller enligt kommitténs förslag äger någon på behovsprövning grundad rätt att vid bodelningen uttaga egendom som tillhör efterlevande maken. Vid bodelning i anledning av makes död skall sålunda vad som sägs i 13 kap. 14 § 1 mom. 1—5 eller 16 § GBförslaget med avseende på lottläggningen ej gälla till förmån för arvingar (se 13 kap. 22 § 2). Dödsboets ekonomiska intresse av att egendomen bevaras fram till bodelningen torde, i de undantagsfall då så erfordras, kunna tillvaratagas med hjälp av bestämmelsen i 12 kap. 5 §. Det kan också i vissa fall — särskilt om den avlidna maken varit gift tidigare och har vuxna barn — bereda efterlevande maken avsevärda praktiska svårigheter att inhämta samtliga dödsbodelägares samtycke till hithörande åtgärder, t. ex. för uthyrning av del av efterlevande makens bostadslägenhet. Enligt kommitténs mening är ej påkallat, att efterlevande maken skall behöva inhämta dödsboets samtycke till åtgärder som avses i 6 kap. 4 eller 10 § i förslaget. Kommittén föreslår därför ej i fråga om förvaltningen av efterlevande makens egendom någon motsvarighet till den föreslagna bestämmelsen i 3 § andra stycket. 4 § har endast redaktionellt jämkats något.

5 - 7 §§. Dessa paragrafer har redaktionellt jämkats i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 11 kap. (se 17—19 §§).

13 KAP. Om bodelning Bodelning är den förrättning, varigenom efter giftorättsgemenskapens upplösning makarnas giftorättsandelar bestäms. Förevarande kap. reglerar, hur bodelningen skall genomföras. Reglerna är huvudsakligen av två slag. Det ena slaget bestämmer, till vilket värde egendom skall tilldelas vardera maken, eller m. a. o. storleken av vardera makens lott. Reglerna av det andra slaget föreskriver, vilken egendom som skall utläggas på vardera lotten inom ramen för dess värde, lottläggningen. Förslaget innehåller en rad viktiga ändringar. Till en del består dessa i att de bestämmelser som redan nu gäller enligt 1959 års lag om makars gemensamma bostad överflyttas till förevarande kap., men även flera nyheter upptages. Dessa berör såväl delningsgrunderna som lottläggningen. Viktigast är den tillämpning av s. k. återgångsdelning som föreslås för vissa fall av boskillnad, hem- och äktenskapsskillnad. Vidare ger förslaget make vissa möjligheter att lösa till sig enskild egendom från andra maken. Även sådan uppgörelse skall enligt förslaget ske genom bodelning. Till kapitlet har slutligen förts vissa bestämmelser om jämkning av avtal om bodelning m. m. För att vinna större överskådlighet har bestämmelserna indelats i olika avdelningar med särskilda rubriker, främst för att åtskilja de regler som gäller för bodelning mellan makar medan bägge lever 1 och de regler som avser bodelning efter ena makens död. Gemensamma för båda fallen är 1, 2 och 4 §§, vilka jämte en ny 3 § bildar en första avdelning med rubriken Allmänna bestämmelser. Därefter följer under 5—16 §§ regler om bodelning mellan makar i levande livet under rubriken Delning vid boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad. Under rubriken Delning vid makes död följer 17—23 §§, vilka i flertalet hänseenden hänvisar till föregående avdelning och i övrigt upptager vissa undantag eller tillägg som skall gälla enbart vid bodelning med anledning av makes död. I en fjärde avdelning som omfattar 24—26 §§ och har rubriken Om eftergift vid bodelning m. m., regleras vissa verkningar av att make eftergiver sin rätt vid bodelningen och meddelas bestämmelser om ingivande av bodelningshandling till rätten. Slutligen bildar 27—29 §§ en femte avdelning med rubriken Om jämkning 1 Detta uttryck används här och på en del andra ställen för att utmärka de fall då bodelning sker enligt 5—16 §§ i 13 kap. av förslaget, ehuru make kan ha avlidit före eller under bodelningsförfarandet.

241 av avtal om bodelning m. m., vilken innehåller regler för jämkning av avtal som är uppenbart obilligt för ena maken. Regler av väsentligen samma innehåll som i 13 kap. GB finns i de övriga nordiska länderna. I Danmark och Norge är dessa regler i huvudsak upptagna i särskilda lagar om skifte, men viktiga bestämmelser i ämnet finns även i äktenskapslagarna. Den finska äktenskapslagen innehåller motsvarande bestämmelser, huvudsakligen sammanförda i en särskild avdelning om avvittring. För Islands del finns reglerna om skifte mellan makar i 1923 års lag om rättsverkningarna av äktenskap, och andra skiftesregler upptages i den isländska lagen om skifte. De nordiska överläggningarna har lett till förslag om ändringar i samtliga länder. I Danmark har behovet av ändring, såvitt angår skifte mellan makar i levande livet, ansetts så trängande, att reglerna därom tagits upp till särskild behandling med förtur. Den danska kommittén har sålunda i november 1961 avgivit ett särskilt förslag i ämnet, vilket lett till ändringar i den danska skifteloven år 1963. De nuvarande norska bestämmelserna avviker på viktiga punkter från övriga nordiska lagar och har stått som förebild för vissa ändringar, men även för Norges del 1 öreslås en del ändringar i linje med övriga nordiska förslag. I Finland har frågan om ändring av awittringsreglerna ännu ej hunnit diskuteras mera ingående. På en punkt föreslås dock en nyhet i väsentlig överensstämmelse med övriga nordiska förslag, nämligen i fråga om återgångsdelning i vissa fall av hem- och äktenskapsskillnad. När det gäller bestämmelserna om själva förfarandet vid bodelning råder en viktig skillnad mellan den danska och norska ordningen, å ena, samt den svenska och finska, å andra sidan. De danska och norska reglerna förutsätter nämligen, att bodelningsförrättningen — skiftet — i åtskilliga fall försiggår under medverkan av offentlig myndighet, skifteretten, medan bodelning i Sverige och Finland i första hand är en privat förrättning. Till följd av denna olikhet i förfarandet blir utgångspunkterna icke alltid desamma i frågor som sammanhänger med bodelningen, vare sig frågorna är av materiell eller formell natur. Allmänna

bestämmelser

1 §. Liksom för närvarande inleds kapitlet med en bestämmelse, som omtalar när bodelning sker. Lagrummet utgår från att bodelning skall ske i anledning av boskillnad, återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad eller makes död. Att i dessa fall bodelning skall äga rum utsägs på andra håll i GB, nämligen i 9 kap. 4 §, 10 kap. 4 § genom hänvisning till vad som är föreskrivet om äktenskapsskillnad, 11 kap. 15 och 23 §§ samt 12 kap. 1 §. Första stycket i förevarande paragraf anger allenast att delningen av giftorättsgodset sker på sätt som stadgas i det följande. I andra stycket av paragrafen upptager förslaget motsvarighet till nu gällande bestämmelse om att vad som finns föreskrivet om arvskiftes form, förordnande av särskild

242 skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte skall äga motsvarande tillämpning vid bodelning. Att för bodelning gäller samma formkrav som för arvskifte innebär, att skriftlig handling skall upprättas och underskrivas av makarna med vittnen (jfr 23 kap. 4 § ÄB). Innebörden av formkravet är här som på andra ställen i lagstiftningen ej närmare angiven. Att kravet ej går lika långt som i fråga om testamente är uppenbart (jfr 10 kap. 1 och 2 §§ ÄB). Delägarna behöver ej samtidigt underteckna handlingen eller vidkännas sina namnunderskrifter därå i vittnenas samtidiga närvaro, och vittnena behöver ej heller känna till handlingens egenskap av bodelningshandling. Vittnenas uppgift är liksom vid fastighetsköp främst att bevittna sakägarnas namnunderskrifter. 2 Även om tillämpningen kan vara förenad med vissa svårigheter, har kommittén icke velat föreslå någon ändring i denna del. Kommittén vill emellertid fästa uppmärksamheten på sambandet med lagberedningens förslag till jordabalk (SOU 1960: 24), sedermera reviderat av jordabalksutredningen (SOU 1963: 55). Vid de nuvarande bodelningsreglernas tillkomst ansågs den ordning, i vilken bodelning skulle företagas, böra vara densamma som vid arvskifte, eftersom i de allra flesta fall dessa båda förrättningar verkställdes i ett sammanhang. 3 Och som skäl för formkravet vid arvskifte anförde lagberedningen bl. a., att så länge formkravet vid köp, byte och gåva av fast egendom upprätthölls, det med fog kunde fordras, att även den enskilda rättshandling som arvskifte utgjorde företogs under omständigheter, vilka beträffande fast egendom innebar lika god säkerhet. Om vittnen krävdes för arvskifte, såvitt angick egendom av viss beskaffenhet, kunde man enligt lagberedningen knappast undgå att utsträcka formkravet till arvskifte överhuvud. Det skulle leda till oreda och osäkerhet, om olika regler blev gällande för skilda slag av egendom. 4 Angående formen för köp, byte och gåva av fast egendom föreslås nu skärpta regler i 4 kap. 1, 28 och 29 §§ av nyssnämnda förslag till jordabalk. Enligt dessa skall överlåtelsen liksom nu ske skriftligen, överlåtare och förvärvare skall emellertid underskriva överlåtelsehandlingen eller vidkännas sin underskrift därå i närvaro av två vittnen, ett av dem laga köpevittne (i det reviderade förslaget benämnt lagfartsvittne), varjämte vittnena skall bestyrka handlingen med sina namn. Det har emellertid ej fördenskull föreslagits någon ändring beträffande arvskifte som rör fast egendom. Familjerättskommittén utgår också från att det kunde vara förenat med praktiska svårigheter att uppställa motsvarande krav för arvskifte och därmed också för bodelning. Kan makarna ej enas om hur bodelning skall genomföras, äger vardera maken hos rätten begära, att skiftesman förordnas. Vad i ÄB är stadgat om sådant förordnande och om skiftesmans eller boutredningsmans befattning med skifte skall därvid äga motsvarande tillämpning (se 23 kap. ÄB). Skiftesmannen äger sålunda själv bestämma om bodelningen, därest enighet ej 2 Jfr NJA 1947 s. 270. 3GBmotiv II s. 363 (NJA II 1921 s. 176). 4 Lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. (SOU 1932:16)

243 kan vinnas, över bodelningen skall skiftesmannen upprätta handling, som underskrivs av honom och som ofördröjligen skall delgivas makarna. Make eller arvinge kan därefter enligt kommitténs förslag till ändrad lydelse av 23 kap. 8 § ÄB inom fyra veckor från delgivningen klandra bodelningen genom talan vid domstol. Försittes tiden, är rätten till talan förlorad. 5 Såsom anförts i inledningen till förevarande kap. innebär förslaget, att även vissa frågor om enskild egendom kan upptagas vid bodelning. I enlighet härmed har i 1 § införts ett tredje stycke av innehåll, att genom bodelning i den ordning som tidigare sagts i paragrafen må prövas jämväl frågor rörande enskild egendom i fall varom sägs i det följande (jfr 7 § andra stycket samt 11, 15, 16 och 17 §§). 2 §. Som tidigare anförts utmärkes det svenska giftorättssystemet av att vardera maken under äktenskapet är ensam ägare till sin egendom och svarar för sina skulder. Giftorätten får sin fulla verkan först när delning av giftorättsgodset skall ske. Denna förrättning sker i två etapper. Först beräknas till vilket värde vardera maken skall erhålla egendom, därefter vidtager lottläggningen, som anger vilken egendom som skall tilldelas vardera maken. För att fastställa värdet av makes behållna giftorättsgods måste också hans skulder — hans gäld — förtecknas. Man måste i princip först tillgodoräkna honom egendom till värde motsvarande skuldernas sammanlagda belopp. Detta led i den första etappen av bodelningen regleras i 2 §. Förslaget innehåller en principiellt viktig ändring, som har samband med tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning. För att klargöra, att det endast är fråga om beräkning av ett skuldbelopp för vilket maken äger erhålla täckning — och alltså ej om tilldelning av vissa egendomsobjekt — har den nuvarande lydelsen även redaktionellt jämkats. Den gäld för vilken täckning skall beräknas är enligt den nuvarande lydelsen av första stycket sådan gäld som tillkommit innan ansökan om boskillnad blivit gjord eller äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad vunnits eller, om bodelning äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet. Såvitt angår bodelning i anledning av boskillnad eller ena makens död gör förslaget ej annan ändring än den rent redaktionella, att dödsfallssituationen brutits ut till en särskild sista punkt i första stycket. Men i fråga om återgång, hem- och äktenskapsskillnad föreslås ändring beträffande den tidpunkt som är avgörande för frågan, vilka skulder som skall tagas i beräkning för gäldstäckningen. Enligt vad som tidigare anförts vid 11 kap. 14 § skall den avgörande tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande vid hemskillnad liksom vid återgång och äktenskapsskillnad enligt kommitténs förslag flyttas från tidpunkten för domens lagakraftvinnande tillbaka till tidpunkten för talans väckande. I bodelningen skall sålunda ingå endast egendom som m a k a r n a förvärvat innan talan om hemskillnad respektive återgång eller äktenskapsskillnad väcktes. På motsvarande sätt föreslår 1

5 Ang. skiftesmannens 429 ff. i Se s. 12.

uppgift

och extraordinära

rättsmedel

mot hans beslut se s.

244 kommittén, att vid bodelningen skall tagas hänsyn endast till sådana skulder som make ådragit sig före talans väckande. I enlighet härmed omfattar förslaget i första stycket första punkten av förevarande paragraf sådan gäld som tillkommit innan boskillnad sökts eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad väckts. Andra stycket är oförändrat i sak. Här stadgas undantag från den i första stycket upptagna huvudregeln, att makes gäld skall täckas med hans giftorättsgods. I vissa i andra stycket särskilt uppräknade fall skall täckning för gäld beräknas ur makes enskilda egendom eller egendom, som avses i 6 kap. 1 § andra stycket och ej skall ingå i bodelningen. Så är fallet, om gälden gjorts före äktenskapets ingående och enskild egendom eller sådan egendom som nyss sagts vid tiden för äktenskapets ingående häftade särskilt för gälden på grund av inteckning eller eljest. Detsamma gäller, om maken under äktenskapet ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran av enskild egendom eller av egendom, som avses i 6 kap. 1 § andra stycket och ej skall ingå i bodelningen. I vissa fall, då både giftorättsgods och enskild egendom finns, kan vara svårt att avgöra, huruvida täckning för gälden bör beräknas ur den ena eller den andra egendomen. Frågan blir aktuell särskilt när make till övervägande del har enskild egendom men behållit en viss mindre del som giftorättsgods. Det förekommer, att makar genom äktenskapsförord infört egendomsskillnad men lämnat exempelvis viss mannen tillhörig egendom utanför förordnandet och behållit den som giftorättsgods för att i händelse av hans bortgång tillförsäkra efterlevande hustrun giftorättsandel däri. Detta syfte förfelas, om mannen har skulder och täckning för dem skall beräknas ur giftorättsgodset. Även vid bodelning i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad kan liknande situationer uppkomma. Man kan t. ex. tänka sig, att den enskilda egendomen är placerad i en rörelse till värde av 1 miljon kr, att giftorättsgodset har ett värde av 200 000 kr och att skulderna uppgår till 200 000 kr. Om skulderna hänför sig till rörelsen, är visserligen klart, att täckning skull ske ur den enskilda egendomen. Men om samband med rörelsen ej föreligger skall enligt huvudregeln täckning ske ur giftorättsgodset. Mot denna ordning har rests viss kritik. 2 Kommittén har emellertid ej trott sig kunna finna en tillfredsställande regel att sätta i stället. I dödsfallssituationen får efterlevande make enligt förslaget till ändringar i ÄB viss arvsrätt även när bröstarvingar finns, varjämte möjligheten att upprätta testamente står till buds. I övrigt har kommittén ej funnit kritiken så starkt grundad. 3 En annan fråga som kommittén uppmärksammat i detta sammanhang är behandlingen av krav på förfallet underhållsbidrag, som ena maken har mot * Se t. ex. Schmidt, Äktenskapsrätt, 1963, s. 170. Även från advokathåll h a r kritiska röster höjts. 3 Jfr den danska kommitténs betaenkning I s. 32. Frågan ä r d ä r berörd u t a n att någon regel föreslås. — För svenska förhållanden behandlas frågan särskilt med avs. å skatteskulder och begravningskostnader i Brat^—Fogelklou, Skatt på arv och skatt på gåva, 2 uppl. 1964 s. 77 f.

245 den andra. För dylika krav gäller för närvarande ej några särskilda bestämmelser. För bidrag som förfallit före den för giftorättsgemenskapens upplösning avgörande tidpunkten skall, om de vanliga reglerna följs, den underhållsskyldiga maken erhålla täckning för gälden och motsvarande fordran upptagas som tillgång för den underhållsberättigade, såvida fordringen utgör hans giftorättsgods. Resultatet blir i regel, att den underhållsberättigade ej blir bättre ställd än om man alldeles bortsett från de förfallna bidragen. När det gäller ett visst slag av underhållskrav, nämligen engångsunderhåll, skall emellertid enligt 13 kap. 10 § GB underhållsbidraget, om det är förfallet till betalning, utgå av det överskott som beräknas tillfalla den förpliktade maken, sedan täckning för hans gäld beräknats, d. v. s. av hans nettobehållning. Detsamma gäller till betalning förfallet skadestånd. Dessa fordringar skall enligt GB vid beräkningen av makarnas lotter ej upptagas vare sig som skuld på den förpliktades sida eller som tillgång på den berättigades sida. Kommittén föreslår under 12 § i förevarande kap. bestämmelse om att samma ordning skall gälla beträffande alla underhållsbidrag som uppkommit efter den i 2 § första stycket angivna kritiska tidpunkten. Där upptages också till särskild reglering, hur det skall förfaras med underhållsbidrag som uppkommit redan före nu nämnda tidpunkt.

3§. Makarnas giftorättsgods skall i princip delas lika, när giftorättsgemenskapen upplöses. Från denna regel görs emellertid i GB vissa undantag. Särskilt, gäller detta vid återgång av äktenskap. Enligt 10 kap. 5 § GB skall nämligen vid bodelningen så anses som om den egendom, vilken envar av makarna hade vid vigseln eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente, varit hans enskilda. I likadelningen ingår sålunda endast sådan egendom som make förvärvat under äktenskapet på annat sätt än genom arv, gåva eller testamente. Denna delningsprincip benämns vanligen återgångsdelning. Att den egendom som ej omfattas av likadelningen skall anses som makes enskilda egendom innebär, att maken behåller just det egendomsobjekl som är i fråga eller vad som trätt i dess ställe. Avkastningen däremot hänförs, liksom i allmänhet avkastning av enskild egendom, till giftorättsgodset. Enligt allmänna grundsatser om betydelsen av förutsättning vid rättshandlings ingående torde även gåva som make under äktenskapet givit andra maken böra vid äktenskapets återgång gå åter. 1 Enligt motsvarande regler i Danmark och Norge äger vardera maken utanför skiftet (forlods) uttaga så stor andel av giftorättsgodset (faellesboet, felleseiet), som svarar mot vad han infört i boet vid äktenskapets ingående eller senare förvärvat genom arv eller gåva eller överfört till fselleseje från eget saereje. Vad ena maken givit den andra som saereje kan krävas tillbaka (DAe I § 46, NEskL § 37). I Finland gäller samma regel som i Sverige (FÄL 90 §). > Wcstring s. 193.

246 Beträffande bodelning med anledning av boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad må erinras om följande. Enligt 13 kap. 4 § GB äger vardera maken från delningen undantaga ho nom tillhöriga kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än som med hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt. Motsvarande bestämmelse finns i grannländerna (DSkL §•§ 62 a och 68 a, NSkL § 48 och § 64 andra stycket samt FÄL 91 §). — En särskild regel om ytterligare undantag finns i den norska ekteskapsloven (NEskL § 54 femte stycket). Enligt denna må från bodelningen (skiftet) undantagas egendom som makarna förvärvat för barnens bruk. Rätten tillkommer den make som ensam har vårdnaden om barnen. Enligt andra bestämmelser i GB må jämkning ske i likadelningeu jämväl på annat sätt. En regel härom anknyter till 11 kap. 2 § första stycket GB, som ger make rätt att erhålla hemskillnad, om andra maken gör sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja maken eller barnen eller han eljest i märklig mån åsidosätter sina plikter mot dem eller han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller han för ett lastbart liv. Vinner make hemskillnad på någon av dessa grunder och är den honom vid bodelningen tillkommande egendomen ringa, äger rätten enligt 22 § i samma kap. förordna, att han må ur makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören som erfordras till fortsättande av hans näring, även om andra makens lott därigenom skulle lida inskränkning. Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränkning från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel, skall enligt 11 kap. 23 § andra stycket GB vad nyss sagts beträffande hemskillnad äga motsvarande tillämpning. I Danmark gäller efter 1963 års ändringar i skifteloven en mera generell regel (§ 70). Kan make vid skifte i levande livet ej inom sin bödel erhålla bohag och annat lösöre, som är nödvändigt för att upprätthålla hemmet, och kan han ej på annat sätt skaffa sig det erforderliga, må han erhålla större del av boet. I Norge äger make, som vunnit hemskillnad i fall motsvarande dem som avses i den svenska regeln, att — även på den andras bekostnad — av det behållna giftorättsgodset uttaga det bohag som han behöver åt sig och sitt hushåll, livsmedel, husdjur och foder i samma utsträckning som utmätningsfrihet gäller enligt loven om tvangsfuldbyrdelse samt, intill ett värde av 1 200 kronor, de redskap och andra lösören som är nödvändiga för fortsättande av hans näring. Detsamma gäller bruksrätten till makarna tillhöriga husbyggnader, såvitt de anses nödvändiga till bostad åt maken eller till hans arbetsverksamhet. Likaså kan efter framställning bestämmas, att den kränkta maken skall ha rätt att ensam inträda i löpande hyreskontrakt, även om detta är upprättat i den andras namn (NEskL § 54 st. 2). I Finland har make samma rätt som enligt 11 kap. 22 § GB, om det döms till hemskillnad på grund av att andra maken genom sitt förhållande grovt kränkt den förra eller missbrukat rusgivande medel (FÄL 103 a § andra stycket). — Den nya danska bestämmelsen gäller även äktenskapsskillnad.

247 I Norge har make samma rätt som vid hemskillnad, om han vinner äktenskapsskillnad på grund av förhållande, varigenom andra maken grovt kränkt honom (NEskL § 55). I finsk rätt gäller samma regel som i Sverige (FÄL 103 a § andra stycket). Enligt 11 kap. 24 § GB äger make rätt till skadestånd, om äktenskapsskillnad sker på grund av andra makens förhållande, varigenom denne grovt kränkt den förre, eller efter hemskillnad som vunnits på grund därav att andra maken grovt åsidosatt sina plikter mot den förstnämnde. Sådant skadestånd skall, om det förfallit till betalning, enligt 13 kap. 10 § GB utgå vid bodelningen av vad som därvid tillkommer den skadeståndsskyldiga maken utöver egendom till täckning av gäld. Såsom anförts vid 11 kap. 22 § används skadeståndsregeln för att hindra make att obehörigen »skilja sig till pengar». Skadeståndets storlek bestäms ofta i relation till giftorättsdelningen. — Även i övriga nordiska länder finns regler om skadestånd. Underhållsbidrag som make förpliktas utgiva till andra maken efter äktenskapsskillnad kan enligt 11 kap. 26 § GB bestämmas till visst belopp i ett för allt, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt föranleder därtill. Sådant bidrag skall likaledes, om det förfallit till betalning, enligt 13 kap. 10 § GB utgå vid bodelningen av vad därvid tillkommer den underhållsskyldige utöver egendom till täckning av gäld. Dessa bestämmelser kan liksom skadeståndsregeln användas som korrektiv mot mindre tilltalande verkningar av likadelningen. — I dansk och norsk rätt saknas regler om underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla. Finland har däremot samma regler som Sverige (FÄL 79 § andra stycket och 102 §). Vissa ytterligare möjligheter att undgå obilliga verkningar av likadelningen ges i de finska och norska äktenskapslagarna. Den finska lagen stadgar sålunda (FÄL 78 § sista stycket), att vid äktenskapsskillnad på grund av hor, otukt med person av samma kön eller tidelag eller eljest i följd av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt andra maken, rätten må på dennes yrkande upphäva eller inskränka den skyldiges rätt att vid avvittring på grund av giftorätt erhålla egendom, som tillhör andra maken. Motsvarande gäller vid avvittring med anledning av hemskillnadsdom, som vunnits på talan av andra maken. I Norge kan återgångsdelning komma till stånd även i andra fall än vid återgång av äktenskap. Enligt NEfL § 39 punkt 3 äger make vinna boskillnad (ophevelse av formuesfellesskapet), om andra maken utan hans vetskap vid äktenskapets ingående hade arvsberättigat barn utom äktenskap eller senare fått sådant barn. I sådant fall äger förstnämnda make kräva återgångsdelning. Vidare har make, som vinner äktenskapsskillnad på grund av andra makens äktenskapsbrott, rätt att kräva återgångsdelning, om till följd av äktenskapsbrottet föds barn som enligt lag är arvsberättigat efter den skyldiga maken och lever när skillnadstalan väcks (NEskL § 54 tredje stycket). Även eljest »når hertil finnes grunn» kan vid separation eller äktenskapsskillnad på ena makens begäran bestämmas, att återgångsdelning

248 skall äga rum eller att maken skall ha en eller flera av de rättigheter som nämnts här förut (NEskL § 54 fjärde stycket). Denna regel avser att förekomma orimliga verkningar av att makarna obetingat skulle vid separation och skilsmässa dela giftorättsgodset lika; särskilt anses det vara skal att använda regeln, när äktenskapet varit mycket kortvarigt och den ena maken fört in i boet väsentligt större förmögenhet än den andra. Även vid bodelning i anledning av makes död gäller vissa avsteg från likadelningen som dock kan lämnas å sido här. Familjerättskommittén Den nuvarande egendomsordningen är utformad med tanke främst på de livsvariga äktenskapen och mindre med tanke på sådana fall då äktenskapet upplöses genom skillnad efter allenast en kortare tid. Vid skilsmässa etter kortvarigt äktenskap är hälftendelningen ej lika naturlig. Redan vid GBs tillkomst anmärktes, att make kunde skilja sig till pengar. Denna anmärkning har fått ökad betydelse med den stigande skilsmässofrekvensen.- Till belysning härav må nämnas, att medan antalet årligen ingångna äktenskap från år 1921 till våra dagar ökat med omkring en fjärdedel (från 39 5o0 år 1991 till 52 449 år 1961) har antalet äktenskapsskillnader under samma tid sexdubblats (från 1444 år 1921 till 8 696 år 1961). Av de under tiden närmast före GBs tillkomst (åren 1916—1920) upplösta äktenskapen hade 97 procent varit livsvariga, medan 3 procent upplösts genom skilsmässa. Motsvarande tal var år 1920 95 resp. 5 procent. Siffran för skilsmässofallen steg till i medeltal 23 procent för tiden 1951—1955 och har under senare år legat omkring 22 procent (23,0 år 1959, 22,3 år 1960 och 21,9 år 1961). Av skilsmässorna år 1961 kom 22,8 procent till stånd innan äktenskapet varat fem år och 49,8 procent innan det varat tio år. 3 Vid tillkomsten av det nuvarande giftorättssystemet anförde lagberedningen 4 att likadelningen var ett uttryck för vardera makens rätt på grundval av äktenskapet att dela andra makens ekonomiska villkor. Uppbyggandet eller bevarandet av en förmögenhet under det äktenskapliga samlivet var i väsentlig mån beroende av båda makarna, och det skulle innebära ett orättvist underskattande av den i hemmet verksamma hustruns insats i familjens hushållning, om hon skulle leva i äktenskapet eller lämna detsamma utan någon rätt till en förmögenhet, vars förvärvande eller bevarande i större eller mindre grad möjliggjorts genom hennes sparsamhet. Genom giftorättsordningen kunde ej såsom vid fullständig egendomsskillnad inträffa, att den ena maken gick fullständigt tomhänt ur ett välförsett bo. Och särskilt kunde hustrun på detta sätt få andel i besparingar. Mot ett system med fullständig egendomsskillnad anförde beredningen 5 , att det Jämnade helt och hållet å sido den viktiga grundsatsen att mellan ma^ Jfr SB I s. 50 ff. r 4e 3 SOS, Folkmängdens förändringar a r 1961 s. 4o. i GBmotiv II s. 166. 5 A. a. s. 172.

249 kar borde finnas en viss gemensamhet även i det ekonomiska. Med egendomsskillnad kunde lätt hända att makarna betraktade var sin egendom såsom i första rummet avsedd att tillgodose hans behov och sålunda förbisåg sin förpliktelse att med egendomen tjäna familjens intresse. Från principen om likadelning skulle likväl enligt lagberedningen undantag gälla såvitt angår bodelning i anledning av äktenskapets återgång. Kommittén har inledningsvis under förevarande paragraf redogjort för innebörden av återgångsdelning. Lagberedningen diskuterade även, huruvida den för återgång av äktenskap föreslagna ordningen kunde vara lämplig även vid äktenskapets upplösning genom skilsmässa, men avvisade tanken. 6 Äktenskapsskillnaden borde ej medföra ändring i redan uppkomna giftorättsanspråk, och det ansågs vara av vikt, att frågan, huruvida skillnad skulle äga rum eller ej, såvitt möjligt icke influerades av ekonomiska bihänsyn. Mot återgångsdelning vid skillnad anfördes vidare, att den efter många års förlopp ej skulle kunna genomföras utan stora tekniska vanskligheter. Det var vanligen mycket svårt att efter ett långt äktenskap söka upplösa en förmögenhet efter dess ursprungliga beståndsdelar. Ännu större blev svårigheterna, om äktenskapsskillnaden föregåtts av boskillnad. Kommittén är ense med dem som menar, att likadelningen kan verka stötande när äktenskapet upplöses genom skillnad kort efter giftermålet." Likadelningen blir — frånsett den förmögenhetsökning som må ha skett under äktenskapet — i regel krass, när äktenskapet varat allenast en kortare tid. Återgångsdelning ligger då närmare till hands, och kommittén anser goda skäl föreligga att på denna punkt följa det norska mönstret. Den norska regeln ger ganska stor frihet att förfara efter omständigheterna och är ej inskränkt till kortvariga äktenskap. Att uppställa någon fix tidsgräns med avseende å äktenskapets varaktighet är naturligtvis också vanskligt. Kommittén har dock ansett önskvärt att söka ge viss vägledning i detta hänseende genom en tidsgräns som i förslaget angivits till fem år. En femårsgräns tillerkänns redan för närvarande betydelse i vissa andra sammanhang. Inom såväl folkpensioneringen som den allmänna tilläggspensioneringen förutsätts sålunda för rätt till änkepension i fall då barn saknas, att äktenskapet varat minst fem år. Vidare gäller, att om änkan ingår nytt äktenskap och änkepensionen i anledning därav upphör, hon kan återfå sin tidigare rätt till änkepension, om det nya äktenskapet upplöses inom fem år. Ytterligare gäller enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente, att frånskild make kan erhålla rätt till familjepension, om makarna levt tillsammans minst fem år. Den i förslaget upptagna femårstiden räknas från äktenskapets ingående till dess talan om boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad väcks. « A. a. s. 229 f.

7 Från rättspraxis kan som exempel nämnas ett fall då det dömdes till hemskillnad inom ett år efter äktenskapets ingående och utan att makarna ens bott tillsammans. Mannen nödgades det oaktat dela sin egendom med hustrun. NJA 1955 C 804.

250 Den föreslagna tidsgränsen avses dock ej att vara ensam utslagsgivande. Även om äktenskapet ej varat fem år, skall återgångsdelning enligt förslaget ej vara obligatorisk. Ä andra sidan skall återgångsdelning i undantagsfall, på grund av synnerliga skäl, kunna tillämpas även om äktenskapet varat längre än fem år. Att när återgångsdelning enligt förslaget kan komma i fråga alltid tilllämpa sådan delning fullt ut kan dock leda till obilliga resultat, särskilt om äktenskapet varat inemot fem år eller längre. Den ena maken har kanske redan förbrukat ärvd egendom, medan den andra har i behåll egendom som tillfallit honom på motsvarande sätt. Den ena makens egendom kan också ha hunnit förkovras genom andra makens verksamhet, något som bör räknas den senare till godo (jfr 13 kap. 11 § i förslaget). Regeln i förslaget föreskriver därför, att återgångsdelning skall ske endast i den mån ej särskilda skäl är däremot. Återgångsdelningen utgör sålunda den yttersta gräns, intill vilken jämkning kan ske. Det avsteg i likadelningen som sålunda föreslås för vissa fall av boskillnad, hem- och äktenskapsskillnad förutsätter — om makarna ej är ense — en prövning i varje särskilt fall, huruvida förutsättningar för avsteget är för handen. Frågan vem som skall verkställa denna prövning har ingående diskuterats inom kommittén och underställts representanter för det praktiska rättslivet. Fråga om skadestånd enligt 11 kap. 22 eller 23 § i kommitténs förslag skall enligt förslaget liksom för närvarande prövas av rätten och anspråk på skadestånd skall enligt 11 kap. 24 § i förslaget framställas senast i äktenskapsskillnadsmålet. Likaså skall frågor om underhållsbidrag prövas av rätten. Å andra sidan skall vissa frågor om delningsgrunden eller undantag från giftorättsdelningen enligt förslaget liksom nu kunna prövas av skiftesman. Hit hör t. ex. frågor om undantag från bodelningen enligt 13 kap. 5 och 6 §§ i förslaget, om vederlag enligt 13 kap. 7 § i förslaget och om kompensation eller gottgörelse enligt 13 kap. 10 och 11 §§ i förslaget. Det har synts vara en fördel, om sådana frågor som rör delningsgrunden städse kan prövas vid bodelningen, när det ej skett i äktenskapsmålet. Makarna äger enligt förslaget få frågor om grunderna för bodelning prövade av rätten i äktenskapsmålet (se 15 kap. 10 §). Ofta torde det lämpligaste också vara, att frågan prövas i målet. Särskilt gäller detta i fall då grov försummelse eller kränkning åberopas. Men om frågan om återgångsdelning ej prövats i äktenskapsmålet bör den kunna upptagas i samband med bodelning. Vissa betänkligheter kan hysas mot en så vidsträckt behörighet för skiftesmannen, bl. a. därför att det ej alltid är så lätt att erhålla skiftesmän med erforderliga kvalifikationer för uppgiften. Fördelarna med den föreslagna ordningen synes emellertid överväga, och det torde mången gång vara klart att återgångsdelning skall äga rum. Finner skiftesmannen att yrkande om återgångsdelning ej lämpligen kan prövas av honom, hör han hänvisa vederbörande att inom viss tid väcka talan vid rätten och i avbidan på rättens avgörande avbryta bodelningen. Yrkande om återgångsdelning

251 som kan förmodas vara framställt för att förhala bodelningen bör dock regelmässigt kunna lämnas utan avseende. Första momentet

I 1 mom. av paragrafen upptages först stadgande om bodelning, när äktenskap går åter. I enlighet med 10 kap. 5 § GB föreskrivs i första stycket, att vid bodelningen skall så anses som om den egendom envar av makarna hade vid vigseln eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente varit hans enskilda. Enligt andra stycket i samma mom. skall samma regel gälla, om äktenskap, när anledning till återgång föreligger, upplöses genom makes död och tillämpning av sagda regel yrkas av den efterlevande maken, därest han ägde vinna återgång, eller av annan bodelägare, därest den avlidne hade sådan rätt och förde talan om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd som sägs i 10 kap. 2 § första stycket eller 3 § 1 i förslaget. Bestämmelsen ersätter 10 kap. 9 § GB. I detta stadgande görs nu skillnad mellan sådana fall då återgång kunnat vinnas på grund av något av de publikt dirimerande äktenskapshindren, d. v. s. släktskap i rätt upp- eller nedstigande led, syskonskap och tvegifte, å ena, samt andra fall av återgång, å andra sidan. I de förstnämnda fallen äger enligt 10 kap. 9 § GB annan bodelägare än make påkalla återgångsdelning utan vidare. Enligt förslaget äger däremot sådan bodelägare ej påkalla återgångsdelning annat än om den avlidne förde talan om återgång eller intill sin död befann sig i sådant sinnestillstånd som nyss sagts. Härav följer, att efterlevande maken kominer i något bättre ställning. Den jämkning i sak som sålunda skett har dock givetvis mycket ringa praktisk betydelse. Eftersom återgång i vissa fall kan komma till stånd efter relativt lång tia föresläs i ett tredje stycke av 1 mom. införande av en möjlighet att modifiera de nuvarande reglerna om återgångsdelning. Förslaget innehåller sålunda, att när särskilda skäl är därtill, tillämpningen av första eller andra stycket må jämkas efter vad som finnes skäligt. Denna jämkningsmöjlighet kan tänkas få viss betydelse, om i enlighet med förslaget psykopati blir återgångsanledning, liksom i fall av tvegifte eller då parterna ej känt till hindrande släktskap. Syftet med jämkningsmöjligheten är allenast, att obilliga resultat skall k u n n a undvikas, när sammanblandning av egendomen ägt rum eller ena makens egendom konsumerats e. 1. eller då eljest ena maken skulle bli orimligt dåligt ställd, om han vid äktenskapets ingående var okunnig om återgångsanledningen. Andra momentet

I 2 mom. av förevarande 3 § upptages härefter bestämmelser om återgångsdelning vid bodelning i anledning av boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad. Första stycket upptager bestämmelse om återgångsdelning i kortvariga äktenskap. Där föreslås, att om det döms till boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad och talan därom var väckt inom fem år från äktenskapets ingående, må på yrkande av endera maken bestämmas, att bodelning skall

252 ske enligt vad i 1 mom. första stycket stadgas med avseende å återgång, i den mån ej särskilda skäl är däremot. En första förutsättning för regelns tillämpning är sålunda, att talan om boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad väckts inom fem år från äktenskapets ingående. Talan anses enligt 13. kap. 4 § sista stycket RB väckt, när ansökan om stämning inkom till rätten. I fråga om annan ansökan är talan också väckt, när ansökningen inkom till rätten. Det är sålunda utan betydelse, om dom i målet hinner meddelas innan fem år förflutit från äktenskapets ingående. Av stadgandet följer, att när talan väcks inom femårstiden, återgångsdelning skall vara huvudregel. Avvikelse härifrån kan emellertid enligt förslaget äga rum av samma skäl som motiverat tredje stycket i 1 mom. Det kan även eljest tänkas, att sådan ekonomisk gemenskap uppkommit i äktenskapet att återgångsdelning skulle bli stötande, t. ex. om makarna en längre tid bott tillsammans före äktenskapets ingående. Hänsyn bör även kunna tagas till orsaken till skilsmässan, såsom om ena maken grovt kränkt den andra. Det måste emellertid kunna påvisas alldeles särskilda, vägande skäl för att återgångsdelning ej skall äga rum. Förslaget medger, liksom 1 mom. tredje stycket, att återgångsdelning må tillämpas i modifierad form. Även för sådan modifikation krävs särskilda skäl. I ett andra stycke av 2 mom. stadgas, att även i fall då talan väckts senare än fem år från äktenskapets ingående må på makes yrkande tillämpas vad i första stycket sägs, om det finnes påkallat av att andra maken gjort sig skyldig till grov försummelse eller kränkning eller eljest synnerliga skäl är därtill. I detta fall förutsätts, att det är den kränkta maken som är intresserad av återgångsdelning. Synnerliga skäl till återgångsdelning i hithörande fall kan vara, att båda makarna under äktenskapet genom arv, gåva eller testamente fått tillskott till sin förmögenhet, den ena som giftorättsgods men den andra som enskild egendom, eller att ena maken omedelbart före talans väckande erhållit ett betydande arv. Återgångsdelning kan även vara påkallad t. ex. när den make som har ärvd egendom skulle bli i behov av underhåll, om egendomen delas med andra maken. I övrigt är naturligt, att återgångsdelning lättare kan komma i fråga, om delning skall äga rum efter talan som väckts relativt snart efter femårstidens utgång än om längre tid förflutit. Tillämpning av regeln i andra stycket av 2 mom. kan ersätta skadestånd i fall av grov kränkning eller försummelse från ena makens sida. Självfallet får ej skiftesmannen tillämpa återgångsdelning av sådan grund, om domstol redan prövat frågan om skadestånd på grund av uppgiven kränkning eller försummelse. Vid återgångsdelning skall som förut nämnts endast egendom, som make förvärvat under äktenskapet annorledes än genom arv, gåva eller testamente, behandlas som giftorättsgods. Annan egendom skall anses som makens enskilda. Detta gäller även vad som trätt i stället för den egendom som maken en gång förvärvat före äktenskapet eller som han därunder erhållit genom arv, gåva eller testamente. Behållen avkastning hänförs till giftorättsgodset. I detta sammanhang må nämnas, att om trolovad enligt 8 kap. 2 § GB

253 genom äktenskapsförord givit sin trolovade egendom att tillfalla denne vid äktenskapets ingående, förordet ansetts förlora sin verkan när återgångsdelning enligt 10 kap. skall äga r u m ; egendomen behandlas som givarens enskilda. Enligt allmänna grundsatser om betydelsen av förutsättning vid rättshandlings ingående anses likaledes gåva, som ena maken givit andra maken under äktenskapet, böra gå åter, om det döms till återgång av äktenskapet. 8 Vad nu sagts kan givetvis icke vinna tillämpning i fall som avses i 2 mom. av förevarande 3 §. För fall av äktenskaps återgång har även ansetts utan särskilt stadgande uppenbart, att om bodelning dessförinnan ägt rum i anledning av boskillnad eller hemskillnad, den skall rivas upp och ny bodelning förrättas enligt regeln i 10 kap. 5 § GB.9 Vid hem- eller äktenskapsskillnad, som följer på boskillnad, skall något motsvarande ej äga rum. Någon uttrycklig bestämmelse om den tid, inom vilken yrkande om återgångsdelning m. m. skall framställas, har ej ansetts erforderlig. Hos skiftesman kan yrkande framställas senast vid bodelningen; hos rätten kan givetvis yrkande ej framställas sedan bodelning ägt rum och vunnit laga kraft. Norge har som förut nämnts redan en ordning, som är längre gående än den här föreslagna. Den nya lydelsen av den danska skifteloven och det finska förslaget innehåller regler om återgångsdelning i huvudsaklig överensstämmelse med det svenska förslaget. Enligt den nya danska regeln kan sålunda i anledning av boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad bestämmas, att regeln om återgångsdelning skall tillämpas i den omfattning det linnes skäligt, när ena maken vid äktenskapets ingående eller genom senare förvärv på grund av arv eller gåva eller genom överföring från enskild egendom infört den väsentligaste delen av makarnas giftorättsgods i boet och en likadelning är uppenbart orimlig därför att äktenskapet varit kortvarigt och utan ekonomisk gemenskap av betydelse (§ 69 a ) . Enligt det finska förslaget kan domstolen, när det på talan som väckts inom fem år från äktenskapets ingående döms till hem- eller äktenskapsskillnad, på yrkande av endera maken förordna, att regeln om återgångsdelning skall tillämpas såframt ej särskilda skäl är däremot. 4 §.

Förevarande paragraf ersätter nuvarande 3 § och upptager principen om likadelning av det behållna giftorättsgodset (jfr 6 kap. 2 § andra st.). Liksom i 2 § har med avseende å täckning för gäld valts ett uttryck som tydligare anger, att det är fråga om beräkning av visst gäldsbelopp som skall täckas och ej om tilldelning av viss egendom. I lagrummet erinras om att avsteg från likadelningen kan föranledas av 3 § samt av vad som stadgas i 6 kap. 8 § eller i det följande av 13 kap.

s Westring s. 193. »A. a. s. 104 (NJA II 1921 s. 160).

254 Delning vid boskillnad,

återgång, hem- eller

äktenskapsskillnad

Denna avdelning innehåller bestämmelser om bodelning medan båda makarna är i livet. Härmed är i princip att jämställa det fallet, att bodelning skall ske i anledning av boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad men ena maken avlidit innan bodelningen verkställts. 1 Detta torde vara alldeles klart, när den aktuella boskillnads-, återgångs-, hemskillnads- eller äktenskapsskillnadsdomen vunnit laga kraft före dödsfallet. Vissa avsteg följer dock av sakens natur. Avliden makes behov, som ej längre föreligger, kan t. ex. icke komma i betraktande vid tillämpning av lottiäggniagen enligt 14 §. Mera tveksam är den situationen att make avlidit innan dom meddelats eller innan den vunnit laga kraft. Man kan då spörja, huruvida efterlevande maken skall behöva finna sig i att den upplösning av giftorättsgemenskapen, som villkorligt skett när talan om boskillnad, återgång, hemeller äktenskapsskillnad väcktes, skall förfalla. Den föreslagna lydelsen av 9 kap. 3 §, 10 kap. 4 § samt 11 kap. 14 och 23 §§ förutsätter för tillämpning av där angivna regler om tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande att det döms till boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad. Kommittén har ej ansett det möjligt att med avvikelse därifrån upptaga några särskilda regler för berörda fall då make avlidit innan dom meddelats eller innan domen vunnit laga kraft. Om den döde förfarit ekonomiskt vårdslöst efter nämnda kritiska tidpunkt, kan detta komma i betraktande vid bedömande av frågor om vederlag. Arv, gåva och testamente som fallit efter samma tidpunkt kan undantagas genom återgångsdelning i de speciella fall som angives i 13 kap. 3 § 1 mom. I övrigt kompenseras efterlevande make i viss utsträckning av att han enligt förslaget till ändringar i ÄB i princip har arvsrätt intill dess dom på äktenskapsskillnad vunnit laga kraft, liksom av reglerna i 13 kap. 17—21 §§ av förslaget. Huruvida jämväl analogisk till— lämpning av reglerna för bodelning i anledning av boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad kan i något fall äga rum när make avlidit innan domen vunnit laga kraft, är ett spörsmål som torde få överlämnas åt rättstillämpningen. 5 §• Denna paragraf innehåller, att make äger från delningen undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än som kan anses skäligt med hänsyn till makarnas villkor. I 4 § gällande lag nämns även det fallet att make är död. Att paragrafen då skall äga motsvarande tillämpning för efterlevande makes del framgår av 17 § i förslaget; att arvingar ej har samma rätt följer av sakens natur och bekräftas för övrigt av den lydelse som givits 22 §, vilken saknar hänvisning till 5 §. Beträffande stadgandets innebörd må framhållas, att den egendom som i Jfr s. 240 not 1.

255 make enligt lagrummet undantager går vid sidan av bodelningen i övrigt. Den skall sålunda varken tagas i betraktande vid beräkningen av vardera makens lott eller vid lottläggning påföras den make som undantagit egendomen. Makens rätt att undantaga egendomen kan ej åsidosättas med tilllämpning av vare sig lottläggningsreglerna i 14 § 1 och 2 mom. eller den särskilda jämkningsregeln i 14 § 3 mom. Som framgår av lagrummets lydelse får ej undantagas personliga tillhörigheter till högre värde än som kan anses skäligt med hänsyn till makarnas villkor. Denna begränsning medför bl. a., att stadgandets tillämpning i regel ej leder till någon större förskjutning i det slutliga delningsresultatet. Vid bodelning i båda makarnas livstid hindras sådan förskjutning även av att båda makarna har samma rätt. Hur långt makens rätt i det särskilda fallet sträcker sig, får i övrigt bedömas med hänsyn till familjens standard. Utom kläder hör hit ringar och andra smycken till skäligt värde. Däremot lorde ej paragrafen k u n n a tillämpas på dyrbarare hobbyartiklar, såsom t. ex. värdefull fotoutrustning, om därigenom andra maken skulle bli märkbart missgynnad. Facklitteratur torde i förekommande fall som arbetsredskap höra under 14 § 1 mom. punkt 3. Ett fall, som föranlett viss tvekan om det kan hänföras under lagrummet, är att ena maken innehar invalidfordon. Uppenbart är, att enklare invalidfordon måste räknas hit. Även invalidbilar bör regelmässigt k u n n a inbegripas. Beträffande förvärvet av sådana fordon kan nämnas, att den som på grund av invaliditet är i behov av motorfordon för sin förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning kan efter behovsprövning erhålla statligt bidrag till inköp av bil eller annat motorfordon. Även kommunala bidrag och bidrag från vissa enskilda organisationer utgår till dylika inköp. När fordonet förvärvats med dylikt bidrag och anskaffningskostnaden sålunda i motsvarande mån ej belastat makarnas inkomster eller besparingar, torde vara uppenbart, att fordonet bör undantagas från bodelningen. Även i andra fall är en generös tillämpning välmotiverad i fråga om invalidfordon. 6 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag. När barn finns, ingår bland familjens tillhörigheter åtskilligt som utgör barnens egendom, såsom kläder, leksaker, böcker, sport- och hobbyartiklar, cyklar m. m. Sådan egendom som tillhör barnen skall självfallet ej ingå i bodelningen. I boet finns emellertid i regel även saker, vilka väl är avsedda för barnens personliga bruk men ändå icke räknas som deras egendom utan tillhör endera maken eller båda. Sådan egendom skall enligt nuvarande ordning ingå i bodelningen. Vid denna bör egendomen naturligtvis tilläggas den make som skall ha vårdnaden om barnen eller, om vardera maken får vårdnaden om ett eller flera barn, fördelas därefter. Vid en strikt tillämpning av bodelningsreglerna kan emellertid en sådan ordning i sin mån förrycka delningsresultatet till nackdel för den make som får vårdnaden. Egendomen påförs ju hans lott på samma sätt som annan egendom vilken vid lottlägg-

256 ningen utläggs därå. I praktiken torde redan nu ofta förfaras så, att för barnen avsedd egendom ej avräknas på någondera makens lott. I Norge finns en regel i denna riktning. Den innehåller, att make som ensam har vårdnaden om barnen har rätt att av det behållna giftorättsgodset före delningen (forlods) uttaga de föremål som m a k a r n a förvärvat för barnens bruk (NEskL § 54 st. 5). Regeln tillerkänner sålunda ena maken en viss företrädesrätt till egendomen. Familjerättskommittén anser, att en bestämmelse i ämnet bör meddelas, men vill förorda en lydelse som ej ger maken någon ovillkorlig rätt till egendomen. 6 § i förslaget innehåller i stället, att lösören som är avsedda för barnens personliga bruk skall undantagas för deras behov efter vad som finnes skäligt. Därest ändring senare sker i fråga om vårdnaden, skall naturligen den undantagna egendomen följa barnen åt. Den föreslagna bestämmelsen medför ej någon förändring i äganderätten. Hur det förhåller sig med denna, är nog i själva verket ofta mycket oklart. Regeln skall som nämnt tillämpas efter vad som finnes skäligt. Något större ekonomiskt värde representerar egendomen i allmänhet ej. Det kan emellertid undantagsvis inträffa, att fråga är om egendom som har särskilt affektionsvärde för den make som anses äga densamma och som ej skulle få vårdnaden om barnen eller att egendomen är dyrbar — ett musikinstrument eller en segelbåt — och att det därför skulle vara obilligt att undantaga den för barnens behov. I allmänhet torde väl dylik egendom ha överlämnats som gåva till den eller dem som den är avsedd för. Den danska skifteloven innehåller i sin nya lydelse en motsvarande regel. 7 §• Regler om vederlag vid bodelning upptages för närvarande i 5—9 §§. Av dem avser 5—7 §§ fall, då ena maken har vederlagsrätt på grund av andra makens förhållande — såsom vanvård, annat otillbörligt förfarande med sin egendom, förvärv eller förkovran av enskild egendom o. d. Enligt 8 § har make rätt till vederlag därför att han själv använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt eget giftorättsgods. 9 § slutligen fastställer vederlagsrättens natur. Den föreskriver, att om vederlag ej kunnat till fullo utgå vid bodelningen, någon fordran för bristen ej därefter tillkommer den vederlagsberättigade. I vad sålunda gäller görs icke någon större ändring i kommitténs förslag. Detta upptager emellertid en ny bestämmelse rörande rätten till vederlag i fall då andra maken använt sitt giftorättsgods till avgifter för pension eller livränta. Vidare har redaktionellt vidtagits den ändringen, att reglerna i nuvarande 5—7 §§ sammanförts i en enda paragraf, där olika fall upptages under skilda punkter. Kommittén har sökt att härigenom göra reglerna mera överskådliga.

257 Första stycket

Här stadgas i punkterna 1—-3 och 5 rätt till vederlag i de fall som nu återfinns i 5—7 §§. Punkt 1 motsvarar 5 § i gällande lag, enligt vilken vederlag skall utgå om giftorättsgods tillgodoräknats andra maken till täckning av gäld som sägs i 2 § andra stycket, d. v. s. gäld för vilken täckning rätteligen bort beräknas av enskild egendom eller av egendom som avses i 6 kap. 1 § andra stycket och ej skall ingå i bodelningen. Ordalydelsen har j ä m k a t s något i anslutning till den nya lydelsen av 2 §. Punkt 2 ersätter senare delen av nuvarande 7 § och avser sålunda det fallet att andra maken använt sitt giftorättsgods till betalning av sådan före äktenskapets ingående gjord gäld som omförmäles i 2 § andra stycket. Punkt 3 motsvarar 6 § i gällande lag, som stadgar rätt till vederlag om make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förtärande vållat att detta väsentligen minskats. Under punkt 4 föreslås en ny bestämmelse som rör avgifter till egen pension eller livränta. Kommitténs betänkande innehåller förslag om flera lagändringar som syftar till att make skall så långt det är skäligt få behålla rätten till pension eller livränta utan intrång från andra maken eller dennes arvingar eller från borgenärer. Förevarande punkt i 7 § avser förhållandet mellan makarna inbördes. Situationen kan vara den att ena makens rätt till pension eller livränta — även om den ej utgör enskild egendom — ej skall ingå i bodelning mellan makarna. Har make för pension eller livränta, som ej skall ingå i bodelningen, betalt avgifter med sitt giftorättsgods, skall i regel utgå vederlag till andra maken enligt 13 kap. 7 § i gällande lag. 1 Den förmån make vinner genom att hans rätt till pension eller livränta ej skall ingå i bodelning går sålunda till väsentlig del förlorad till följd av andra makens rätt till vederlag. Kommittén har fördenskull ansett det önskvärt att inskränka rätten till vederlag. Härvid kan ej bortses från att det kan verka obilligt mot andra maken, om rätten till vederlag skulle helt bortfalla. Rätten till livränta kan ha betalats genom premier som varit kännbara även för andra maken. En möjlighet synes därför böra lämnas öppen att tillgodose andra maken i den mån det finnes skäligt. En dylik utjämning mellan makarna kan i viss mån ske genom rätt till underhåll. Denna utväg står dock till buds endast när behov av underhållsbidrag föreligger, vilket ju ej alltid är fallet. Vidare är i de fall då underhållsrätt föreligger ej alltid sagt, att något underhållsbidrag kan indrivas. Kommittén föreslår därför, att rätt till vederlag för make alltjämt skall finnas, om andra maken av sitt giftorättsgods erlagt avgifter till egen pension eller livränta, som ej skall ingå i bodelningen, och det med hänsyn tagen jämväl till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt finnes skäligt att vederlag utgår. 1 Anspråk på vederlag har dock ogillats i fråga om SPP-pensioner, se NJA 1958 s. 671 och 1960 s. 411.

9—630756

258 Av paragrafens placering framgår, att regeln är avsedd att gälla vid bodelning med anledning av boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad. Efter makes död gestaltar sig förhållandena annorlunda. Vid bodelning i anledning av pensions- eller livräntehavarens makes död skall enligt förslaget arvingarna ej ha rätt till vederlag för erlagda avgifter i andra fall än då pensionen eller livräntan prövas vara oskälig. Härom stadgas i 22 § av förslaget. Nuvarande 7 § stadgar rätt till vederlag bl. a. när make använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom som avses i 6 kap. 1 § andra stycket och ej skall ingå i bodelningen. Motsvarande stadgande har upptagits som punkt 5 i förevarande paragraf, med den inskränkning som föranleds av den nya punkt 4 i förslaget. Andra stycket

I 6 § av gällande lag stadgas, att om makarnas giftorättsgods ej räcker till vederlag, som skall utgå enligt samma paragraf, och den vederlagsskyldige har enskild egendom, skall för hälften av vad som brister utgå vederlag av den enskilda egendom som ej erfordras för täckning av gäld. Enligt nuvarande 7 § gäller samma regel i fall då vederlagsrätt föreligger enligt denna paragraf. I överensstämmelse med gällande lag täcker förslaget samtliga dessa fall men ej den situation som avses i punkt 1, d. v. s. då giftorättsgods tillgodoräknats andra maken till täckning av gäld som sägs i 2 § andra stycket. I detta fall finns ju ej någon enskild egendom kvar som kan tagas i anspråk för vederlag. 8 §•

Paragrafen, som i kommitténs förslag är oförändrad i sak, stadgar rätt för make att erhålla vederlag av sitt eget giftorättsgods, när han använt sin enskilda egendom till förkovran därav. Regeln är tillämplig även när make med sin enskilda egendom betalt gäld, som han gjort till förkovran av sitt giftorättsgods. 1 Jfr bestämmelserna om täckning för gäld i 2 §.2 9 §. Denna paragraf, som likaledes upptagits oförändrad i sak, föreskriver, att om make tillkommande vederlag ej kunnat utgå till fullo, han ej för bristen äger fordran hos andra maken. Innebörden är, att ett vederlagsanspråk aldrig kan stå kvar efter bodelningen. I den mån anspråket ej blivit tillgodosett vid bodelningen faller det bort. Samma regel gäller enligt de övriga nordiska lagarna. Den danska kommittén förordar emellertid en ändring för sådana fall då ena maken i väsentlig grad minskat sin egendom genom missbruk av rådigheten eller annan otillbörlig åtgärd. Enligt det danska förslaget skall andra maken då få en motsvarande rätt till skadestånd (erstatning) som kan göras gällande mot den förre ej endast vid boi GBmotiv II s. 381 (NJA II 1921 s. 189 f). « Se s. 244.

259 delningen utan även därefter. Med regeln avses att skapa ett effektivare skydd mot att make omintetgör andra makens giftorätt genom att inför bodelning tillfälligt göra sig av med all sin egendom. Familjerättskommittén har övervägt en liknande regel. Enligt kommitténs mening bör emellertid make ej efter bodelning belastas med en betydande skuld till andra maken på grund av dennes giftorättsanspråk. Det synes vara en alltför långtgående verkan av giftorätten, att makes giftorättsanspråk mot andra maken skall kunna konkurrera med dennes borgenärers fordringsanspråk. Och att mildra olägenheterna härav genom att ge skadeståndsanspråket sämre rätt än övriga borgenärers fordringar synes bli alltför komplicerat. För Norges del har det ej ansetts föreligga något behov av en sådan regel som nu berörts. Det må anmärkas, att om make efter tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning, d. v. s. sedan talan väckts om boskillnad, återgång, hemeller äktenskapsskillnad, gör sig skyldig till förfoganden som medför att han ej kan fullgöra sin redovisningsplikt enligt 9 kap. 5 § eller 11 kap. 16 eller 23 § (10 kap. 4 §), han blir skadeståndsskyldig och riskerar straffansvar för olovligt förfogande. 1 Sådant skadeståndsansvar kvarstår efter bodelningen, i den mån andra maken ej då erhållit ersättning för skadan. 10 §. Paragrafen är ny. Avsteg från principen att makars egendom skall delas lika görs enligt gällande lag för åtskilliga fall. Till en början föranleds sådant avsteg av de bestämmelser som gäller enskild egendom. Redan detta undantag för enskild egendom kan föranleda olägenheter. Därest genom äktenskapsförord bestämts att ena makens egendom skall vara enskild medan andra makens egendom skall vara giftorättsgods, kan följderna bli oväntat ogynnsamma för den make som vid bodelning får avstå hälften av sitt giftorättsgods utan att få någon del i andra makens enskilda egendom. Till försvar för denna ordning kan anföras, att makarna själva varit ense om att förmögenhetsförhållandena skulle ordnas på nämnt sätt. Ovisst är emellertid, om de verkligen övervägt konsekvenserna. Någon jämkning av äktenskapsförord som medför uppenbart obilliga verkningar är ej medgiven i gällande lag. Familjerättskommittén har i 13 kap. 27 § som andra stycke upptagit en speciell jämkningsregel för det fallet att äktenskapsförord upprättas, nar boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad är förestående, men har icke ansett sig kunna gå längre på den vägen. Ej heller har kommittén ansett sig kunna föreslå bestämmelse om förbud mot upprättande av äktenskapsförord som ej är reciprokt utan gynnar allenast ena maken. Om ena maken fått egendom på grund av testamente eller gåva med föreskrift att den skall vara enskild medan andra maken ärvt eller eljest mottagit egendom utan sådant villkor, kan därav föranlett avsteg från likadelningen av makarnas bo kännas som en större orättvisa än då avsteget direkt föranleds av äktenskapsförord som makarna själva upprättat. Det i Jfr ovan s. 210.

260 kan ifrågasättas, huruvida icke den make som innehar sin egendom såsom giftorättsgods borde vara berättigad att därav undantaga lika mycket som andra maken erhållit med föreskrift att egendomen skulle vara enskild. Det är emellertid svårt att åstadkomma någon utjämning av obilliga verkningar i fall som här avses. Även om ena maken innehar viss egendom såsom sin enskilda, är det ovisst, om billigheten regelmässigt påkallar att andra maken skall få undantaga motsvarande värde av giftorättsgods som han sparat under äktenskapet eller eljest innehar. För samtliga fall som nu nämnts är gemensamt, att bodelningen i princip utfaller lika vare sig den äger rum medan båda makarna är i livet eller efter enderas död. Om make avhänder sig enskild egendom, skall också vad som träder i stället vara hans enskilda, och han har vederlagsrätt, om han använt sin enskilda egendom ti] 1 förkovran av sitt giftorättsgods. Reglerna är sålunda på det sättet följdriktiga. Fördelarna härav torde överväga vad som står att vinna genom att införa möjlighet till avvikelse från vad som nu gäller om enskild egendom i förevarande hänseende. Man har måhända också anledning utgå från att föreskrift i äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling, att egendom som tillhör eller tillfaller ena maken skall vara hans enskilda, i allmänhet ej tillkommit utan särskilda skäl. Avsteg från likadelningen gäller emellertid även beträffande rättighet som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art. Enligt 6 kap. 1 § andra stycket GB skall i fråga om sådan rättighet bestämmelserna om giftorätt äga tillämpning allenast såvitt de ej strider mot vad som med avseende å rättigheten särskilt gäller. Detta undantag från likadelningen har i allmänhet ej sin grund i vare sig avtal mellan makarna eller föreskrift av tredjeman i den berättigade makens intresse. I den mån undantag från likadelningen beträffande dylik rättighet tillämpas till förmån för ena maken kan detta därför framstå som ett anmärkningsvärt avsteg från vad andra maken haft anledning att räkna med vid äktenskapets ingående eller under dess fortsatta bestånd. Detta undantag kan vara så mycket mera anmärkningsvärt som de rättigheter om vilka här är fråga ofta är frukten av makens yrkesarbete, vilket resultat ju enligt giftorättens idé bör komma båda makarna till godo. Enligt kommitténs förslag kan återgångsdelning i vissa fall användas för att motverka stötande resultat. Återgångsdelning blir dock ej tillämplig annat än på egendom som införts i boet samt på arv, gåva och testamente och kan fördenskull icke anses tillfyllest. Som exempel på hithörande rättigheter kan nämnas författarrätt och andra konstnärliga rättigheter (upphovsrätter). Vid bodelning medan makarna lever kan resultatet bli, att författaren eller konstnären äger undantaga från likadelningen hela det stora värde som sådana rättigheter ibland lean representera, medan andra maken är pliktig att låta den samlade ekonomiska frukten av sitt arbete gå till lika delning mellan makarna. Detta är icke rimligt. Den tolkningen av gällande lag har också framkastats, 1 1

Jfr Torben Lund, Festskrift för Eberstein s. 158 ff.

261 att innehavaren av sådan särskild rätt som här avses visserligen ej skall vara skyldig att vid bodelning avstå den helt eller delvis till andra maken men däremot har att finna sig i att dess värde tages i beräkning och får belasta h a n s lott så långt den efter sådan beräkning räcker. Denna ståndpunkt k a n emellertid föra för långt åt andra hållet. Det k a n icke vara skäligt, att t. ex. en författare skall vara pliktig att helt avstå från andel i makarnas gemensamma lösörebo, gemensam bostadsfastighet eller besparingar som gjorts på hans inkomster därför att författarrättigheterna finnes böra skattas till ett värde som skulle leda till ett dylikt resultat. I så fall k a n h a n bli tvungen att upplåna medel för att anskaffa vad han oundgängligen i fortsättningen behöver för hus och hem. Vad n u sagts h a r avsett bodelning, som äger r u m när makarna lever. Vid bodelning i anledning av rättighetshavarens död blir resultatet ett annat. Då gäller nämligen för upphovsrätternas del, att de skall tillfalla efterlevande make och arvingar enligt vad som är stadgat om giftorätt, arv och testamente (41 § lagen den 30 dec. 1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk). Resultatet av bodelning k a n alltså bli helt olika, om den sker medan makarna lever och om den sker efter ena makens död. Om det ä r rättighetshavarens make som avlidit, gäller emellertid vad förut sagts om att rättigheten alltjämt skall undantagas från bodelningen. Även beträffande rätt till firma eller varumärke har tidigare med hänsyn till vad som gällde om överlåtelse och utmätning av sådan rätt ansetts, att rätten icke k a n vara föremål för giftorätt. Efter tillkomsten av den nya varumärkeslagen den 2 december 1960 torde dock ståndpunkten ej vara hållbar såvitt angår varumärke. Även andra rättigheter av större eller mindre ekonomiskt värde kan vara förknippade med villkor som gör att de — enligt härskande uppfattning — varken skall tagas i beräkning vid bodelning eller k a n överlåtas till andra maken. I fråga om arrende- eller hyresrätt som tillkommer ena maken gäller i stor utsträckning, att rätten ej må överlåtas utan upplåtarens samtycke. Enligt kommitténs mening hindrar detta dock ej, att dessa rättigheter k a n vara föremål för giftorätt ehuru frågan är tveksam (jfr betr. arrende NJA 1938 s. 422, där arrenderätt intagits i bodelning oaktat arrendet fick överlåtas allenast med domänstyrelsens samtycke). Egendomen kan dock ej tillskiftas andra maken utan upplåtarens samtycke, vilket kan skapa svårigheter vid lottläggningen. Värdet k a n emellanåt vara mycket stort, såsom i fråga om ett lönande jordbruksarrende eller hyra av affärslägenhet. Även bostadslägenhet representerar under tider av hyresreglering ofta ett stort värde, ehuru vederlag ej enligt gällande regler får betingas vid överlåtelse inom hyresreglerat område. Kommittén förutsätter, att beträffande hyresrätt till bostadslägenhet — även när hyresreglering ej gäller skall iinnas möjlighet att även mot hyresvärdens vilja insätta make som hyresgäst i andra makens ställe. 2 Oavsett vad nu sagts torde i allt fall av det förei 2 ^ S S ^ I A S !r°.m h a r f r a m I a S t s latr (SOU 1961:47V

a

v hyreslagskommittén i betänkandet Reviderad hyresJ

262 gående framgå, att särskilda villkor som gäller i tredjemans intresse kan på ett otillfredsställande sätt snedvrida fördelningen av tillgångarna i makars bo. I fråga om vissa rättigheter gäller vidare av sociala eller närbesläktade skäl, att de ej må överlåtas. Så är fallet beträffande bl. a. rätt till folkpension eller allmän tilläggspension enligt lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring (20 kap. 6 §), rätt till ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring den 14 maj 1954 (50 §) och rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (17 §). Beträffande rätt till vanligt skadestånd saknas däremot stadgande om att rätten ej må överlåtas, och det är en öppen fråga, huruvida enligt gällande rätt förbud mot överlåtelse ändå skall anses gälla och om den kan bli föremål för giftorätt, tagas i mät och ingå i konkursbo. 3 Även beträffande livränta som utgår enligt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon saknas bestämmelse om förbud mot överlåtelse. Däremot innehåller denna lag (23 §) stadgande, att fordran hos försäkringsanstalt på skadestånd i anledning av personskada ej må tagas i mät för gäld. Även den allmänna lagen om försäkringsavtal den 8 april 1927 innehåller förbud mot utmätning av fordran som på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring innestår hos försäkringsgivaren (123 §) men ej något förbud mot överlåtelse av rättigheten. Beträffande testamentarisk avkomsträtt eller testamentarisk rätt till livränta gäller ej sällan, att den ej må överlåtas och följaktligen ej heller må tagas i mät (jfr NJA 1937 s. 584 men även 1950 s. 637). Detsamma kan, av hänsyn till medkontrahent, gälla i fråga om undantagsförmåner o. 1. (betr. skydd mot utmätning jfr NJA 1937 s. 289). I fråga om rätt till pension på grund av arbetsanställning är rättsläget oklart men i ett par rättsfall från senare tid (NJA 1958 s. 671 och 1960 s. 411) har arbetstagares pensionsförsäkring hos Svenska Personalpensionskassan (SPP) ansetts vid bodelning i anledning av hemskillnad vara att betrakta som egendom, vari andra maken ej äger giftorätt. I övrigt gäller åtminstone som huvudregel, att livränteförsäkringar är överlåtbara och fömål för giftorätt. 4 Beträffande rätt till pension på grund av statsanställning torde man ha brukat utgå från att rätten icke kan överlåtas och därför ej heller bli föremål för giftorätt, men något stadgande härom föreligger icke och rättsfall på området är ej känt. När pensionsbestämmelserna inbegriper rätt till familj epension, innefattar de tydligen också en förmån till andra maken, en förmån som dock kan gå förlorad vid äktenskapsskillnad, om den frånskilda maken ej tillerkänns rätt till familjepension (jfr 13 § 2 mom. i statens allmänna tjänstepensionsreglemente den 28 maj 1959). I fråga om kapital som belastas av nyttjanderätt se s. 384. Här må även erinras om att rätt till fideikommiss ej kan bli föremål för giftorätt. Vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad skall därför fi3 Denna fråga torde k o m m a att u p p m ä r k s a m m a s av lagberedningen. 4 Se NJA 1928 s. 500, 1946 s. 59, 1952 s. 305 och 1960 s. 411.

263 deikommissarien behålla fideikommissrätten oförkränkt och kan dessutom bli berättigad till hälften av förmögenhet som utgjort andra makens giftorättsgods. Fideikommiss är dock mera att likna vid enskild egendom eftersom överlåtelseförbudet grundas på testamente eller gåva, låt vara att det icke uttryckligen innehåller att fideikommissegendomen skall vara undandragen giftorätt. 5 Make kan vara insatt som förmånstagare till kapital- eller livränteförsäkring på villkor att förmånstagarförordnandet skall stå vid makt d. v. s. att förordnandet ej må återkallas. Försäkringstagare kan vara andra maken eller någon utomstående. Enligt 109 § FAL må förmånstagaren, trots oåterkallelighetsförklaringen, ej överlåta, pantsätta eller annorledes förfoga över den rätt förordnandet medför. Om försäkringen utfaller alternativt vid dödsfall eller livsfall, gäller förmånstagarförordnandet för närvarande enligt 107 § FAL — om ej annat bestämts — endast vid dödsfall, men kommittén föreslår, att detta ändras så att oåterkalleliga förordnanden skall in dubio gälla även vid livsfall. Förmånstagarens rätt kan ibland representera ett stort värde, särskilt om 107 § ändras på sätt kommittén föreslagit. Denna rätt skall emellertid enligt härskande uppfattning, åtminstone om någon utomstående är försäkringstagare, 6 ej ingå i bodelningen och förmånstagaren kan därför bli gynnad framför andra maken. Det är tydligt, att de rättigheter som här nämnts kan representera ett mycket betydande värde och ibland utgöra den enda väsentliga grundvalen för den berättigades försörjning. De regler som gäller angående överlåtbarhet är för närvarande icke konsekventa. Uttryckliga förbud mot överlåtelse gäller dock i betydande utsträckning, och i andra fall har det ansetts mer eller mindre självfallet att sådant förbud gäller enligt sakens natur. Utvecklingen kan förmodas gå i den riktningen att förbudet mot överlåtelse utsträcks till att gälla rätten till periodiska förmåner överhuvud som tjänar försörjningsändamål. I de fall då en rättighet anses vara av sådan personlig art eller av sådan social betydelse att förbud mot överlåtelse gäller — eller kommer att gälla — är det de lege ferenda långt ifrån självklart, att giftorätt fördenskull bör vara utesluten. En ändring på denna punkt kan emellertid få vittgående konsekvenser. Att överlag framtvinga kapitalisering av periodiska förmåner skulle icke blott vara förenat med stora praktiska svårigheter, om man gör anspråk på att värdet skall bli realistiskt — helst som utfallande belopp oftast beskattas som inkomst — utan också kunna verka obilligt mot rättighetens innehavare, t. ex. då denne åtnjuter livränta på grund av olycksfall. Därest nuvarande regler för arvsbeskattning bibehålls, skulle vid dödsfall också inträda den olyckliga konsekvensen att arvsskatt kan komma att beräknas efter ett schablonmässigt kapitaliserat värde på efterlevande makes rätt som här är i fråga. Försiktigheten bjuder, att man ej på ifrågavarande område vidtager nås Problemet försvinner så småningom i fråga om fideikommissen genom deras avveckling enligt 1963 å r s lag h ä r o m . »Jfr s. 155.

264 gon så djupgående reform som att låta de rättigheter som här berörts bli föremål för giftorätt, vare sig vid bodelning medan båda makarna lever eller vid bodelning i anledning av makes död. Rättighetens innehavare torde sålunda alltjämt böra ha den förmånen att han får behålla rättigheten för egen del utan att den ingår i den vanliga giftorättsdelningen. Det kunde visserligen ifrågasättas att utskilja vissa slag av rättigheter, men kommittén har ansett en uppdelning vara alltför svår att genomföra. Familjerättskommittén har emellertid ansett det angeläget, att möjlighet likväl gives att i viss utsträckning utjämna de obilliga verkningar som nu kan följa av att sådana rättigheter som här avses skall undantagas från bodelning. En bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Den går ut på att rättighetshavarens make skall ur sitt eget giftorättsgods före giftorättsdelningen kunna erhålla kompensation för det värde som rättigheten representerar. Bestämmelsen skall enligt förslaget gälla endast vid bodelning medan båda makarna lever, d. v. s. i anledning av boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad. Däremot har det ej funnits lämpligt att låta bestämmelsen gälla även vid bodelning i anledning av rättighetshavarens makes död. Rättighetshavaren skall alltså i sistnämnda fall få behålla rättigheten utan att detta föranleder någon sådan modifikation i giftorättsdelningen som här är i fråga. I detta sammanhang må även understrykas, att kommittén ej för sin del upptagit till behandling frågan om utvidgning av överlåtelseförbuden till nya i och för sig önskvärda fall utan utgår från det rättsläge som nu råder. Den föreslagna bestämmelsen blir utan vidare tillämplig i den mån nya överlåtelseförbud stadgas eller eljest föreskrift meddelas om att en rättighet skall anses vara av personlig natur. Paragrafen går ut på att den make som ej är innehavare av rättigheten skall kunna av sitt eget giftorättsgods undantaga egendom till högst motsvarande värde. Han kan alltså ej på grund av stadgandet göra anspråk på att få företrädesrätt till visst värde av andra makens giftorättsgods. Sedan make använt sig av möjligheten att undantaga visst giftorättsgods, skall återstoden av makarnas sammanlagda giftorättsgods delas enligt vanliga regler. Förslaget innehåller ej någon ovillkorlig rätt för make att erhålla kompensation med anledning av att andra maken innehar rättigheten i fråga. Kompensation skall utgå allenast såvitt det med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Att en skälighetsprövning kan erbjuda vissa svårigheter är obestridligt. I anledning av hem- eller äktenskapsskillnad måste emellertid ändå regelmässigt ske åtskilliga avväganden av skönsmässig natur, såsom i fråga om underhåll, skadestånd o. 1., varför det ej torde behöva vålla avsevärt ökade svårigheter att emellanåt även en skälighetsprövning enligt förevarande paragraf får äga rum. Bedömningen är lättast att genomföra, när den särskilda rättighet som ena maken innehar är av rent ekonomisk natur. I så fall bör kompensation regelmässigt ske. Kompensation är exempelvis klart motiverad, när ena maken har rätt till statlig pension eller annan tjänstepension — som ej är

265 föremål för giftorätt — medan andra maken har sörjt för ålderdomen genom egen försäkring som ej på grund av sin natur är undandragen giftorättsdelning. Det bör tillses att makarna blir väsentligen jämställda, oavsett att deras försörjning tryggats på tekniskt olika sätt. Har ena maken rätt till tjänstepension men den andra varken pension eller försäkring, kan regeln tillämpas på det sättet att den senare får av sitt giftorättsgods undantaga egendom till förvärv av en skälig pension. Rätt till familjepension kan ibland i viss mån komplicera jämförelsen men torde ej erbjuda någon större svårighet för den skälighetsbedömning som erfordras. Beträffande rätt till livränta på grund av olycksfall torde man böra göra en jämförelse mellan den ena och den andra makens arbetsförmåga. Om ena maken är invalidiserad och har rätt till livränta medan andra maken är arbetsför, är det i regel ej motiverat, att den senare skall erhålla kompensation för att den andra innehar rättighet som nyss nämnts. Om ena maken gjort besparingar på sin arbetsinkomst medan andra maken som frukt av sin verksamhet innehar upphovsrätt till värdefulla verk, bör den förra kunna få undantaga ett skäligt värde av sina besparingar. Värderingen av upphovsrätten bör dock ske med största försiktighet. Skälig hänsyn måste bl. a. tagas till en konstnärs rätt att själv bestämma, huruvida hans verk överhuvud skall publiceras. Vidare bör beaktas, att den make som innehar upphovsrätt icke bör genom tillämpning av den föreslagna regeln försättas i en sådan situation att han berövas möjligheten att erhålla nödigt lösöre o. d. för sitt hem. I övrigt bör en vägledande synpunkt vara, att innehavet av den särskilda rättigheten ej bör leda till ett för andra maken överraskande avsteg från principen att giftorättsgodset skall delas lika. Möjligheten till kompensation bör sålunda användas för att motverka påtagligt obilliga verkningar. Vad särskilt angår fideikommiss torde en fideikommissaries eller blivande fideikommissaries hustru vid äktenskapets ingående vara väl medveten om att giftorätt ej åtnjutes i fideikommissegendomen. Hon har sålunda anledning att överväga, huruvida hon med hänsyn härtill bör genom äktenskapsförord undantaga sin egendom från giftorättsdelningen. Fideikommiss bör därför i allmänhet behandlas som enskild egendom och sålunda ej föranleda kompensation. 7 Den möjlighet som bestämmelsen i 10 § ger kan användas för att genom ett kapitalbelopp trygga makes — vanligen hustruns — behov av underhåll. I så måtto är den endast ett alternativ till möjligheten att utdöma underhåll i form av kapitalbelopp. Emellertid torde kompensation vara önskvärd även när något underhåll ej kommer i fråga, t. ex. därför att den make som bort utge underhåll är för sin egen försörjning hänvisad till livränta som ej förslår till något nämnvärt underhåll eller i allt fall ej till mer än som skall utgå till barn. Man kan också genom den föreslagna regeln ge hustru 7 Det må framhållas, att fideikommissaries make ej heller erhåller giftorätt i den hälft av fideikommissegendomen som enligt 1963 års lag om avveckling av fideikommissen är föremål för arv och testamente.

9f__ 630756

266 möjlighet att få behålla bostad och hem som hon behöver för sig och barn utan att hon måste lösa till sig vad som överstiger halva värdet av giftorättsgodset. Givetvis får ej förekomma, att make får kompensation som här avses och därjämte underhåll av den anledningen att andra maken har egendom som är undandragen giftorätt. Den föreslagna paragrafen förutsätter, att ena maken innehar särskild rättighet som avses i 6 kap. 1 § andra stycket och som fördenskull ej skall ingå i bodelningen. Liksom när make nedlagt kostnad på enskild egendom kan det inträffa, att andra maken har rätt till vederlag när make nedlagt kostnad på egendom som avses i 6 kap. 1 § andra stycket. Bestämmelse härom finns i 13 kap. 7 § punkt 5 i kommitténs förslag. I den mån make kompenseras genom rätt till vederlag skall tydligen någon ytterligare jämkning av den vanliga giftorättsdelningen ej äga rum av sådan orsak som här är i fråga. Den föreslagna 10 § upptager också en reservation av detta innehåll. Den norska kommittén förordar en liknande regel. Den avviker något från den här föreslagna och innehåller, att om ena maken har rättigheter som med hänsyn till sin art är undantagna från delning, den andra maken kan, när särskilda skäl föreligger, av giftorättsgodset tillerkännas ett belopp till tryggande av att han icke blir »urimelig dårlig stillet». Beloppet kan bestämmas att utgå periodiskt. Den danska kommittén överväger likaledes en regel motsvarande 10 §. Det må även hänvisas till de liknande bestämmelser, för vilka redogörs i det följande under 11 §. 11 §• Som anförts i den allmänna motiveringen är giftorätten ett uttryck för att makarna under äktenskapet skall dela varandras ekonomiska villkor. Makarnas ekonomiska situation, när äktenskapet upplöses, är regelmässigt beroende av båda makarnas insatser och praktiska handlag i övrigt. Om giftorättsgemenskap råder, kan även den hustru som arbetat i hemmet få del i de besparingar till vilka hon bidragit genom sin verksamhet. När giftorätt ej finns, blir däremot läget ett annat. Hon får ej del i andra makens enskilda egendom. Ofta kan emellertid dennas förkovran just bero på hustruns sparsamhet eller arbetsinsats eller ekonomiska bidrag till familjens underhåll. Har egendomens värde ökat genom någon särskild insats från hustruns sida, kan hon stundom enligt allmänna förmögenhetsrättsliga grundsatser ha krav på ersättning därför. Denna möjlighet är emellertid mycket begränsad och ej mycket att förlita sig på. Här bör också stadgandet i 8 kap. 6 § GB nämnas. Där föreskrivs, att om ena maken biträder den andra i hans förvärvsverksamhet, skälig ersättning för arbetet skall utgå även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, såvida det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt att ersättning utgår. Bestämmelsen gäller som synes endast för det fallet att ena maken biträder den andra i dennes förvärvsverksamhet. Enligt motiven kan ett löneanspråk snarare finnas grundat i sakens natur i fråga om merkantil eller industriell rörelse än beträffande jordbruk. Motiven utgår

267 Iran att den vid varje tid rådande grundåskådningen hos befolkningen skall beaktas. Vad därav följer är emellertid ganska svårt att avgöra. Troligen går utvecklingen i riktning mot att make får viss ersättning för sitt arbete även i jordbruk, trädgårdsskötsel och liknande. Med avseende å möjligheten att åberopa stadgandet vid bodelning märkes vidare, att talan om ersättning enligt 8 kap. 6 § måste väckas före utgången av kalenderåret efter det då arbetet verkställdes. Det är i regel för sent att vid bodelningen erhålla något avsevärt belopp för arbete under tidigare år. Så länge ett gott förhållande råder i äktenskapet drar sig också en make för att rikta bestämda anspråk mot den andra på grund av arbete som han utfört för familjens bästa. Mången gång avhåller han sig från att framställa sådant anspråk även av den anledningen, att han befarar att det skulle såra andra maken eller eljest störa makarnas sammanlevnad. Det kan måhända tyckas, att make i de fall, då giftorättsgemenskap uteslutits genom äktenskapsförord, borde vara medveten om följderna därav även i det hänseende varom nu är fråga. Makarna har emellertid vid upprättande av äktenskapsförord ej mycken kännedom om olika verkningar därav och tänker än mindre under äktenskapets lopp på följderna i olika situationer. Tillhör viss egendom make enskilt på grund av villkor vid gåva eller i testamente, är det icke säkert, att andra maken överhuvud har reda på att någon inskränkning skett i giftorättsgemenskapen. Make som under äktenskapet oavbrutet verkat för familjens bästa kan därför vid äktenskapets upplösning mötas av obehagliga överraskningar. Kommittén föreslår, att make skall kunna få gottgörelse med anledning av att han bidragit till förkovran av andra makens enskilda egendom. Med enskild egendom likställs annan egendom som ej skall ingå i bodelningen. Här åsyftas naturligen ej egendom som må undantagas enligt 5 eller 6 §. Redan av praktiska skäl bör emellertid ej varje förkovran medföra rätt till dylik gottgörelse. Endast klara fall bör komma i fråga. Som villkor för rätt till gottgörelse föreslås därför, att makens egendom under äktenskapet förkovrats avsevärt samt att denna förkovran uppenbart är att till väsentlig del tillskriva andra makens sparsamhet, arbetsinsats eller bidrag till familjens underhåll. Gottgörelsens storlek utgör enligt förslaget högst hälften av värdeökningen. Som förutsättning för stadgandets tillämpning upptager förslaget vidare, att maken ej tillgodosetts i annan ordning. Gottgörelse skall sålunda ej utgå, i den mån maken förut skäligen tillgodosetts med andel i uppkomna besparingar enligt 8 kap. 3 § eller ersättning för biträde i andra makens förvärvsverksamhet enligt 8 kap. 6 § eller på annat sätt. Förevarande paragraf verkar i samma riktning som 10 §, i det att den möjliggör en viss ekonomisk utjämning mellan makarna när giftorätt är helt eller delvis utesluten. Det må framhållas, att 11 § ger make rätt att erhålla gottgörelse av andra maken, medan 10 § allenast ger rätt att uttaga viss kompensation ur eget giftorättsgods. Gottgörelsen enligt 11 § skall motsvara högst hälften av värdeökningen. I första hand är gottgörelsen avsedd att bestämmas som ett kontantbelopp. Men om den make som skall

268 utge ersättning hellre vill lämna annan lämplig egendom, bör det godtagas (jfr 15 §). Om giftorättsgods finns, skall gottgörelsen tillkomma den berättigade maken utöver dennes lott av giftorättsgodset. Giftorättsdelning skall alltså ske innan gottgörelse enligt 11 § utgår. Bl. a. härav följer, att vid beräkningen av vardera makens tillgångar och skulder gottgörelsen ej skall medräknas vare sig som tillgång på den berättigades sida eller som skuld på den förpliktades sida. De danska och norska förslagen upptager en bestämmelse av väsentligen samma innehåll som den här föreslagna. Villkoren är ej fullt så restriktiva, i det att förutsättning för gottgörelse är att ena makens enskilda egendom ökat i värde och den andra maken medverkat till värdeökningen i väsentlig mån. Det norska förslaget avviker från de danska och svenska förslagen däri, att det ej gör regeln tillämplig på rättigheter av det slag som nämns i 6 kap. 1 § andra stycket GB. De danska och norska förslagen upptager därjämte en annan regel för sådana fall då ena maken eller båda har enskild egendom. Enligt det danska förslaget kan sålunda make som har sådan egendom av domstolen förpliktas att till andra maken utgiva ett belopp lör att säkra att denne ej ställs orimligt ringa i ekonomiskt hänseende efter hem- eller äktenskapsskillnad. Förutsättning är, att makarnas förmögenhetsförhållanden, äktenskapets varaktighet och omständigheterna i övrigt i särskild grad talar därför. Detsamma skall gälla när ena maken har rättigheter som nyss nämnts. I det norska förslaget har motsvarande regel fått det innehållet, att när makarna helt eller delvis haft egendomsskillnad, ena maken kan vid hem- eller äktenskapsskillnad »når sserlige grunner tåler for det» tillerkännas särskilda förmåner (bohag, livsmedel, husdjur, arbetsredskap m. m.) ur den andras enskilda egendom. Den isländska kommittén överväger en ordning liknande den danska. 12 §. Paragrafen svarar mot 10 § i gällande lag. I denna stadgas, att skadestånd enligt 10 kap. 6 eller 10 § eller 11 kap. 24 § samt underhållsbidrag, som jämlikt 11 kap. 26 § tillerkänts make med ett belopp en gång för alla, skall utgå vid bodelningen, om det är förfallet till betalning. Som förut nämnts skall fordringen ej vid beräkningen av makarnas lotter upptagas vare sig som skuld för den förpliktade eller som tillgång hos den berättigade. Täckning skall enligt 2 § först beräknas för de skulder vilka uppkommit före eller under äktenskapet. 1 När sedan överskottet framräknats, har den skadestånds- eller underhållsberättigade maken rätt att — utöver sin regelrätta andel ur andra makens andel erhålla ytterligare egendom till värde motsvarande skadeståndets eller underhållets belopp. Makens anspråk blir i I motiven, GBmotiv II s. 385 f (NJA II 1921 s. 193), karakteriseras makens r ä t t på ett sätt som kan föranleda det missförståndet att det ä r fråga om någon form av förmånsrättsordning.

269 sålunda genomfört vid bodelningen och ökar därigenom det belopp till vilket egendom skall tilldelas honom vid lottläggningen. Att beloppet skall utgå vid bodelningen medför också den förmånen för den skadestånds- eller underhållsberättigade maken, att hans fordran får företräde framför de fordringar som eventuellt uppkommit efter giftorättsgemenskapens upplösning men före bodelningen. Förslår ej den andel som skolat tillkomma den betalningsskyldiga maken att täcka fulla skadeståndet eller underhållsbidraget, har den berättigade maken för återstoden en fordran hos den förra, för vilken han får konkurrera med övriga borgenärer på vanligt sätt. Den ordning som sålunda gäller för uttagande av skadestånd eller underhållsbidrag med belopp en gång för alla innebär den fördelen att, i den mån det behållna giftorättsgodset räcker, säkerhet vinns att skadeståndet eller bidraget verkligen kommer den berättigade maken till godo. Denna förmån bör enligt kommitténs mening tillkomma make ej endast för skadestånd och sådant underhållsbidrag, som skall utgå i form av engångsbelopp (däribland sådana som enligt förslaget må utdömas vid sidan av periodiska bidrag), utan även beträffande andra underhållsbidrag av familjerättslig natur, som tillkommer make samt förfallit till betalning och utestår oguldna. Kommittén har tidigare förordat, att den kritiska tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande skall vara den dag då boskillnad söktes eller talan om återgång, hem- eller äktenskapsskillnad väcktes. Såvitt angår makes underhållsanspråk som uppkommit efter den nu angivna tidpunkten torde det ej möta några särskilda svårigheter att jämställa dem med skadestånd och sådant underhåll med engångsbelopp som för närvarande avses i 13 kap. 10 §. Det är sålunda följdriktigt, att vanliga efter den kritiska tidpunkten uppkomna underhållsfordringar varken upptages bland den gäld som avses i 2 § eller såsom tillgång i den underhållsberättigade makens hand. En uttrycklig bestämmelse härom synes emellertid önskvärd. Kommittén har därför som första punkt i 12 § upptagit stadgande, att varken skadestånd, som enligt 10 eller 11 kap. tillkommer make, eller makes fordran på underhåll, som uppkommit efter den kritiska tidpunkten, skall upptagas vid beräkningen av makarnas lotter, d. v. s. av deras andelar i det sammanlagda giftorättsgodset. Med underhåll avses här familjerättsligt underhåll som ena maken enligt GB skall utgiva till den andra. Beträffande underhåll till barn som utdömts enligt FB är barnet — och icke vårdnadshavaren — principiellt att anse som borgenär. Starka praktiska skäl talar emellertid för att i förevarande paragraf jämställa fordringar för underhåll till barn med makes eget underhåll, i den mån maken är berättigad att uppbära underhållet. Ett stadgande härom upptages som tredje stycke i paragrafen. Vad angår fordringar på underhåll som uppkommit redan före den kritiska tidpunkten är frågan mera komplicerad. Om dylik fordran, sedan den förfallit, betraktas som vanlig ekonomisk tillgång, är det mest följdriktiga, att beloppet vid beräkningen av giftorättsandelarna upptages som skuld för

270 den förpliktade och som tillgång hos den berättigade. 2 Som förut 3 nämnts blir då resultatet i regel, att den underhållsberättigade maken ej blir bättre ställd än om man alldeles bortsett från de förfallna bidragen. Kommittén har övervägt tanken, att nu ifrågavarande underhållsfordringar skulle jämställas med dem som uppkommit först efter den kritiska tidpunkten. Denna linje har dock ej vunnit anslutning vid de nordiska överläggningarna. På dansk och svensk sida har man emellertid enats om en kompromisslösning, som innebär att vid bestämmande av makarnas giftorättsanspråk den underhållsskyldiga maken skall erhålla täckning för ifrågavarande underhållsgäld men den underhållsberättigade ej behöva upptaga motsvarande fordran som tillgång. 4 Denna ordning är redan genomförd i Danmark. 5 I enlighet med vad som nu anförts har i 12 § som andra punkt upptagits stadgande, att makes fordran på underhåll, som uppkommit före den kritiska tidpunkten, skall vid lotternas beräkning upptagas som den förpliktades gäld i enlighet med 2 § men ej som tillgång hos den underhållsberättigade. Önskemålet att likvid för fordringarna skall kunna erhållas vid bodelningen har i förslaget tillgodosetts genom stadgande i ett andra stycke av paragrafen. Där sägs, att för förfallen fordran som avses i första stycket äger den skadestånds- eller underhållsberättigade maken vid bodelningen erhålla gottgörelse av andra makens lott. Härmed åsyftas ej någon ändring i den nuvarande ordningen enligt 10 § att gottgörelsen skall utgå av överskott, sedan bl. a. täckning för gäld beräknats. Såvitt angår fordran på underhåll före den kritiska tidpunkten följer emellertid ett avsteg av den omständigheten att sådan fordran skall upptagas bland den gäld som avses i 2 §. Beträffande barnens underhåll föreslås i tredje stycket av paragrafen, att vad i första och andra styckena sägs om makes fordran på underhåll skall gälla jämväl fordran på underhåll till barn, vilket make är berättigad att uppbära. En följd av detta stadgande är, att man vid bodelningen icke behöver skilja mellan vad som skall anses betalt på makens eget underhåll eller på barnens underhåll. (Det må anmärkas, att om make ej är berättigad att uppbära underhåll för barnen, den förpliktade maken äger på vanligt sätt upptaga skulden till barnen i enlighet med 2 §, om den uppkommit före den kritiska tidpunkten; barnens fordran skall uppenbarligen ej heller i nu nämnt fall upptagas som tillgång hos den andra maken. Har barnens underhållsfordran uppkommit efter den kritiska tidpunkten, äger den förpliktade ej upptaga fordringen i den gäldsförteckning som avses i 2 §. Alltjämt skall fordringen naturligen ej upptagas som andra makens tillgång.) Av det sagda framgår, att andra stycket förutsätter att bidragen skall ha förfallit till betalning. Den avgörande tidpunkten är härvidlag den dag då bodelningen faktiskt äger rum, ej dagen för giftorättsgemenskapens upplösning. Förslaget innebär, att make och barn gynnas, när nya borgenärer till2 Så dömde dock ej hovrätten i fallet NJA 1958 not C 13. Underhållsfordran ansågs vara av den art som avses i 6 kap. 1 § andra stj'cket. s Se s. 245. 4 Detta synes i princip överensstämma med hovrättens ståndpunkt i NJA 1958 not C 13. 5 Se danska skifteloven § 65 stk. 3.

271 kommit under tiden mellan giftorättsgemenskapens upplösning och bodelningens verkställande. Vissa betänkligheter kan från borgenärssynpunkt anföras däremot. Kommittén har emellertid ej ansett dessa betänkligheter avgörande. Man kan överväga att begränsa makens företrädesrätt beträffande periodiska underhåll till sådana som ej utestått oguldna någon längre tid, men frågan torde knappast för borgenärernas del ha sådan betydelse att en dylik bestämmelse är motiverad. Det må även här erinras om att sådan ersättning som enligt 8 kap. 6 § i förslaget kan utgå till make för biträde i andra makens förvärvsverksamhet ej liksom underhållsbidrag utgår ur den förpliktade makens nettobehållning utan vid bodelningen behandlas som vanlig fordran resp. skuld. 13 §. Förevarande paragraf, som innehåller en särskild bestämmelse om behandling av sådan gäld för vilken makarna häftar solidariskt, motsvarar nuvarande 11 §. Andra punkten har jämkats med hänsyn till att bestämmelsen hänför sig till beräkningen av makarnas andelar och ej till lottläggningen. 14 §. Föregående paragrafer i 13 kap. innehåller bl. a. bestämmelser om hur vardera makens andel i det sammanlagda giftorättsgodset skall beräknas. Enligt 2 § skall först bestämmas, hur stort värde som för vardera maken skall beräknas för täckning av gäld. Därefter skall, om återgångsdelning enligt 3 § skall äga rum, på vardera sidan undantagas sådan egendom som enligt 3 § skall behandlas som enskild egendom. Från delningen undantages vidare egendom som avses i 5 och 6 §§. Därefter tillgodoräknas make eventuella vederlag enligt vad som följer av 7 och 8 §§. Slutligen skall av makes giftorättsgods undantagas det värde som enligt 10 § må tillkomma honom såsom kompensation för särskild rättighet som andra maken innehar. När det skett, uträknas värdet av det giftorättsgods som återstår på vardera sidan. Dessa värden läggs ihop och delas lika mellan makarna. Skadestånd och underhållsbidrag skall vid bodelningen utgå av den förpliktades lott. För de värden som tillkommer make äger han utfå egendom ur makarnas giftorättsgods genom lottläggningen. Hur denna skall äga rum, bestäms i förevarande 14 §. För närvarande stadgas om lottläggningen i 13 §, att vardera maken äger på sin lott bekomma arbetsredskap och lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter är envar av makarna berättigad att erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, ävensom annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, är han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma, om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens lott.

272 Huvudregeln är sålunda, att make äger erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Endast beträffande arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av näring, stadgas avvikelse med hänsyn till makes behov. Att delningen i övrigt skall rätta sig efter vem av makarna som formellt är ägare till viss egendom kan emellertid leda till mindre lyckliga resultat. Det gäller främst sådan egendom som är av betydelse för makes behov av hem och försörjning. Kommittén förordar därför bestämmelser som avser att ge möjlighet till en bättre fördelning. Första momentet

Punkt 1. Genom provisorisk lagstiftning har under senare år bestämmelser meddelats, som möjliggör en behovsprövning rörande bostaden. Den första lagen i detta ämne var lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. Den stadgade, att om makar eller en av dem förhyrt lägenhet till bostad för gemensamt bruk och äktenskapet gick åter eller det dömdes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem, hyresrätten till lägenheten skulle på makes begäran genom bodelning eller skifte tilläggas endera av makarna, ändå att den icke utgjorde giftorättsgods eller samfälld egendom, samt att härvid företräde skulle tillkomma den make som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses bäst behöva lägenheten. 1948 års lag ersattes sedermera av lagen den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m., vilken utöver innehållet i 1948 års lag upptog den nyheten att behovsprövning skulle kunna ske även vid makes död till förmån för efterlevande maken. De nämnda lagarna innehöll som synes bestämmelser endast beträffande sådan bostad som innehades med hyresrätt. Till grund för lagstiftningen låg en i februari 1948 inom justitiedepartementet upprättad promemoria. 1 I denna framhölls att spörsmålet, vem hyresrätten till en av äkta makar gemensamt disponerad lägenhet skulle tillkomma vid skilsmässa mellan dem, var av största betydelse under den rådande bostadsbristen. Som regel tecknade sig mannen ensam som hyresgäst, medan det endast mera sällan förekom att båda makarna skrev under hyreskontraktet. Detta medförde, att vid söndring i äktenskapet mannen ofta kom att intaga en starkare ställning än hustrun i fråga om rätten till lägenheten. Mannen kunde nämligen vanligen åberopa, att enligt hyreskontraktet han ensam var part i hyresförhållandet. I många fall hade mannen med utnyttjande av denna sin ställning tilltvingat sig rätten att efter hem- eller äktenskapsskillnad bo kvar i lägenheten. Ej sällan torde så ha skett, ehuru hustrun varit den av makarna som skäligen bort få disponera lägenheten. Detta hade varit särskilt stötande i vissa fall, då hustrun haft vårdnaden om makarnas barn. Att vid en sådan konflikt den make som ej var part i hyresförhållandet i regel fått vika, berodde enligt promemorian på att den rätt som enligt hyreskontraktet tillkom andra maken ansågs vara av sådan natur, att bestämmelserna om giftorätt i nya i Jfr prop. 212/1948 s. 31 ff.

273 GB ej var tillämpliga därå. Rättigheten upptogs med hänsyn härtill ej i bodelningen mellan m a k a r n a i anledning av hem- eller äktenskapsskillnaden utan ansågs kvarbli hos den enligt kontraktet berättigade. 1 promemorian ifrågasattes — bl. a. med hänvisning till ett par under åren 1946 och 1947 meddelade hovrättsdomar, enligt vilka hyresrätt ansetts böra ingå i bodelning resp. skifte mellan makar — om nyssnämnda uppfattning var riktig. Om det betraktelsesätt som kommit till uttryck i dessa hovrättsdomar kunde godtagas, var det tydligen möjligt att, även om hyreskontraktet undertecknats av endast den ena maken, vid bodelningen eller skiftet träffa ett avgörande makarna emellan, vem hyresrätten skulle tillkomma. Det kunde emellertid vara föremål för viss tvekan, om därvid under alla förhållanden hyresrätten kunde tilldelas den som av sociala eller andra skäl var närmast därtill. I 13 kap. 13 § GB stadgades nämligen, att make ägde att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskade. Det kunde göras gällande, att den som tecknat kontraktet med stöd av denna bestämmelse alltid ägde få hyresrätten utlagd på sin lott. Emellertid kunde denna regel — vartill motsvarighet saknades i fråga om äktenskap som enligt äldre GB ingåtts före år 1921 — knappast vara avsedd för en situation som den ifrågavarande, då det gällde att skilja mellan makar som båda gjorde anspråk på hyresrätten till en av makarna tidigare gemensamt disponerad bostad. I ett av de förut nämnda domstolsavgörandena hade också hustrun i äktenskap vara nya GB var tillämplig tillskiftats hyresrätten till en av mannen ensam förhyrd lägenhet. För att undanröja tvekan på denna punkt kunde det ifrågasättas att införa en uttrycklig lagregel av innebörd, att utan hinder av stadgandet i 13 kap. 13 § GB hyresrätten till en av ena maken förhyrd bostad vid bodelning dem emellan fick tillskiftas den andra. Då i rättstillämpningen uppnåtts samma resultat utan stöd av en uttrycklig dylik regel, syntes emellertid en sådan kunna undvaras. Skulle däremot en motsatt tolkning komma till uttryck vid avgörande i högsta instans, borde enligt promemorian en lagändring på denna punkt övervägas. Fortsättningsvis uttalades i promemorian, att när make vid bodelning eller skifte tilldelats hyresrätten, frågan om vem av makarna som därefter skulle disponera lägenheten var löst makarna emellan. Vidare framhölls, att denna uppgörelse icke utan vidare kunde vara bindande gentemot hyresvärden. Sedan yttranden inhämtats över promemorian och ärendet ytterligare beretts inom justitiedepartementet, remitterades förslag till lagstiftning i ämnet till lagrådet för yttrande. I remissprotokollet 2 anförde föredragande departementschefen, att problemets lösning borde sökas efter den linjen att man införde en bestämmelse, vilken undanröjde den tveksamhet som var för handen i förutnämnda avseenden. Ett sådant stadgande borde innebära, att hyresrätten skulle, oavsett huruvida den utgjorde giftorättsgods eller ej, genom bodelning tilläggas endera av makarna. Vidare syntes böra föreskrivas, att vid detta avgörande företräde skulle givas den av makarna som med 2 Jfr prop. 212/1948 s. 39 ff.

274 beaktande av samtliga omständigheter kunde anses bäst behöva lägenheten. Utöver dessa bestämmelser, vilka endast reglerade frågan såvitt angick makarna inbördes, borde möjlighet beredas den av makarna som fått hyresrätten att inträda i rättsförhållandet gentemot hyresvärden. Då frågan om rätten till lägenheten syntes sakna praktisk betydelse under tider med normal tillgång på lägenheter, borde lagstiftningen om hyresrättens medtagande vid bodelning enligt departementschefen äga giltighet endast under tid, då hyresregleringslagen gällde. Däremot fanns icke anledning att, såsom skett med hyresregleringen, begränsa lagstiftningen till vissa orter. Det avgörande som vid bodelning träffas mellan makarna är icke bindande för hyresvärden. Enligt 7 § allmänna hyreslagen krävs nämligen i regel hyresvärdens samtycke till överlåtelse av förhyrd lägenhet. Sker sådan överlåtelse utan hyresvärdens samtycke, förverkas hyresrätten. I samband med tillkomsten av 1948 års lag infördes därför ett stadgande i 8 a § hyresregleringslagen av innehåll, att om hyresvärden vägrade make att övertaga lägenhet som denne fått sig tillskiftad vid bodelning eller skifte, hyresnämnden ägde på framställning förordna därom, såframt hyresvärdens vägran befanns vara obillig. Denna bestämmelse blev dock gällande endast för orter, där hyresregleringslagen gällde. Bestämmelsen kompletterades sedermera för riket i övrigt med en motsvarande regel i 1956 års lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal, besittningsskyddslagen (se 2 §). Begränsningen av 1948 och 1956 års lagar om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m. kom att innebära en kännbar brist. 1956 års lag ersattes därför av nu gällande lag den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Initiativet till sistnämnda lag kom från familjerättskommittén, som föreslog att 1956 års provisoriska lagstiftning skulle kompletteras utan avbidan på kommitténs blivande förslag i fråga om GBs ordinära bestämmelser. I en år 1957 avlämnad promemoria uttalades, att bostadsbristen medfört särskilda problem i samband med hem- eller äktenskapsskillnad eller äktenskaps upplösning genom makes död. I viss utsträckning hade detta uppmärksammats genom den särskilda lagstiftningen om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m. För det fall att makar hyrt bostad var det genom denna lagstiftning nöjaktigt sörjt för att vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning hyresrätten kunde övertagas av den make som med hänsyn till sitt eget eller barnens behov bäst behövde den. I andra fall var det däremot illa ställt. Makarnas bostad kunde vara inrymd i villafastighet — eller hyreshus — eller annan fastighet som tillhörde endera eller båda gemensamt eller den kunde innehavas med bostadsrätt. För kommittén var känt, att bristen på skyddsbestämmelser utanför ramen för 1956 års lagstiftning gjort sig synnerligen kännbar. Det utgjorde otvivelaktigt ett allvarligt socialt missförhållande, att inga medel fanns att, om makarna ej enades, bestämma om en förnuftig disposition av bostaden. Luckan i lagstiftningen gjorde sig dagligdags gällande och föranledde ytterst besvärliga situationer. Med avseende å riktlinjerna för ny lagstiftning framhöll

275 kommittén, att tendensen uppenbarligen gick emot ett allt större hänsynstagande till det praktiska behovet när fråga var om fördelning av makars bo, när sådan måste ske vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning medan makarna levde eller genom enderas död. Enligt kommitténs förslag skulle den provisoriska lagstiftningen utvidgas att gälla egna hem och lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Det av kommittén framlagda förslaget blev ej fullt ut genomfört i fråga om enskild egendom. Den slutligen antagna lagstiftningen upptog emellertid väsentliga nyheter som kommittén föreslagit. Lagen gäller sålunda även make eller makarna gemensamt tillhörig fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad, samt lägenhet som make eller makarna för ändamålet innehar med bostadsrätt. Såvitt angår fastighet gäller dock lagen ej enskild egendom utan endast giftorättsgods. Med fastighet likställs i lagen andel i fastighet samt byggnad på ofri grund och andel däri. Tomträtt likställs med äganderätt till fastighet. Med hyresrätt och bostadsrätt likställs andel däri. Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad i lagen är stadgat om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i 1959 års lag bör enligt kommitténs mening införlivas med den ordinarie lagstiftningen. Den behovsprincip som 1959 års lag knäsatt bör gälla även under normala förhållanden, ehuru behovet naturligtvis är mera trängande när bostadsbrist råder. 3 Makarnas egendom bör sålunda fördelas på ett ur social och familjerättslig synpunkt lämpligt sätt utan att den formella äganderätten eller rätten till hyreslägenhet är utslagsgivande. Erfarenheten har också visat att bostadsbrist kan råda under mycket långa tider. Den alltjämt rådande bostadsbristen i tätorter torde numera väsentligen bero på den fortgående allmänna standardhöjningen, som medfört en betydande ökning av efterfrågan på bostäder, samt den starka inilyttning från landsbygden till tätorterna som följer på en koncentration av näringslivet till dessa orter. 4 I enlighet med det anförda upptages under förevarande punkt en bestämmelse av innehåll, att fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad, må tilläggas den make som bäst behöver bostaden, om det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Med fastighet likställs enligt förslaget tomträtt med vad därtill hör, byggnad på ofri grund, bostadsrätt och hyresrätt. Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall gälla vad som sagts om bostadsrätt. Beträffande stadgandets närmare innebörd må framhållas följande. 5 Med fastighet förstås här fast egendom i rättslig mening, därvid självfallet även förutsätts att på fastigheten finns hus som överhuvud kan tjäna som bostad. Med den angivna bestämningen, att fastigheten förutsätts 3 Jfr tidigare och pågående utredningar om besittningsskydd för hyresgäst även vid en balanserad h y r e s m a r k n a d . 4 Jfr direktiven för 1963 å r s hyreslagstiftningssakkunniga. 5 Jfr Walin, HyresL s. 260 ff.

276 ha skolat uteslutande eller huvudsakligen tjäna som makarnas gemensamma bostad, avses i första rummet enfamiljsvillor. Bestämmelsen är emellertid ej strängt begränsad härtill. Innehavet av fastigheten i fråga kan sålunda tänkas tjäna två eller flera ändamål. Make kan ha inrymt även sin yrkesverksamhet i fastigheten, eller denna kan innehålla lägenhet som är uthyrd till annan. Det blir i så fall nödvändigt att med hänsyn till samtliga omständigheter göra en avvägning för bestämmande av vad som varit det huvudsakliga ändamålet med innehavet av fastigheten. Paragrafen blir tilllämplig allenast om det huvudsakliga ändamålet varit att fastigheten skulle tjäna som makarnas gemensamma bostad. 6 Om det exempelvis i ett fall, då maken/ägaren har sin yrkesverksamhet inrymd i fastigheten, finnes att fastigheten likväl huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad, föreligger möjlighet att tillägga andra maken fastigheten, om denne bäst behöver bostaden. Det skall emellertid prövas, huruvida detta med hänsyn även till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Största hänsyn måste därvid uppenbarligen tagas till nämnda makes behov för yrkesverksamheten. I övrigt kan anmärkas, att ordet »huvudsakligen» torde utmärka att det vid övervägande av samtliga omständigheter måste påtagligt väga över till förmån för antagande att ändamålet med fastighetsinnehavet företrädesvis varit att fastigheten skulle tjäna som bostad åt makarna. Även tvåfamiljshus — och undantagsvis även hus med flera lägenheter — kan bli hänförligt under stadgandet, om det får antagas att innehavet av fastigheten motiverats av att makarna där skulle ha sin bostad. Det är sålunda ej uteslutet, att stadgandet någon gång kan bli tillämpligt på ett flerfamiljshus, om huset köpts huvudsakligen för att familjen skulle erhålla bostad i en av husets lägenheter. En annan sak är att finansieringssvårigheter kan lägga hinder i vägen för en överföring av sådant hus från ena maken till den andra. Ett särskilt spörsmål är, huruvida även sommarstugor och liknande fastigheter, som endast under en mindre del av året tjänar som bostad, omfattas av förevarande lagrum. I allmänhet torde sådan fastighet icke komma i betraktande, när det vid äktenskaps upplösning gäller att ordna makarnas bostadsfråga. Då emellertid makarna undantagsvis kan tänkas lösa detta spörsmål på det sättet att ena maken tager den vanliga bostaden och andra maken sommarbostaden, har ej tillräckliga skäl ansetts föreligga att göra undantag för nu berörda fastigheter. Tydligt är, att sommarstugor regelmässigt kan anses hava tjänat som makarnas gemensamma bostad, även om de brukats allenast en begränsad tid av året. Denna förutsättning för tillämpning av stadgandet föreligger därför i allmänhet. Det skall vidare bestämmas, vem av makarna som bäst behöver bostaden. Härvidlag får man naturligen uppmärksamma, att behovet av sommarbostad icke är av samma trängande natur som behovet av bostad för den övriga delen av året. Den som har vinterbostad kan bo där även under sommaren, och till6 Jfr prop. 70/1959 s. 27 f.

gången på bostad under semester eller eljest under sommaren har även under bostadsbristens tider varit långt ifrån så begränsad som tillgången på vinterbostäder. Dessa synpunkter får kanske främst beaktas vid tillämpning av det stadgande i lagrummet som föreskriver att — utöver behovsprövningen — det skall tagas hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt och befinnas skäligt att bostaden tilläggs den make som bäst behöver den. Synnerlig försiktighet är påkallad, när avsikten ej är att sommarnöjet skall användas som ordinarie bostad. Det kan regelmässigt knappast anses skäligt, att make som har ordinarie bostad skall kunna tvångsvis lösa till sig sommarbostad som tillhör andra maken, även om det skulle vara ändamålsenligt med tanke på makarnas barn. Anmärkas må, att den make som ej har vårdnaden om barnen ofta berättigas att ha dem hos sig under sommaren, då han också just med tanke på barnen kan ha behov av sommarbostaden. Maken/ägaren bör icke berövas sin egendom endast därför att andra maken måhända kan sägas vara i något större behov därav för sommaren. Det är ej nödvändigt, att fastigheten tjänar som makarnas bostad just vid den tidpunkt då bodelning är aktuell. Vanligen har ju makarna, när fråga är om hem- eller äktenskapsskillnad, separerat redan innan domen gives. Det kan vidare inträffa, att m a k a r n a aldrig hunnit flytta in i en fastighet som anskaffats för att tjäna dem som gemensam bostad. Även då är förevarande stadgande tillämpligt. Familjerättskommittén uttalade i sin förut nämnda promemoria, att del vid behovsprövningen skulle tagas hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Hade ena maken möjlighet att hyra eller på annat sätt skaffa bostad på annat håll, var detta av stor betydelse. Stundom kunde den bästa lösningen vara, att denna make tillades den bostad som ingick i bodelningen, om han erbjöd andra maken den nya lägenheten. Vidare tillades — med tanke främst på fall av hyres- eller bostadsrätt — att möjlighet kunde yppas att byta makarnas bostad mot två mindre lägenheter, vilka kunde anses tillräckliga för makarnas behov. Det var emellertid ofta svårt att genomföra ett byte, vilket i regel var beroende av en rad faktiska omständigheter utom parternas kontroll. Dessa uttalanden ger måhända icke någon direkt ledning för bedömning av de fall då bostaden är inrymd i en fastighet som tillhör ena maken. Det torde dock i sin mån framgå, att avsikten med lagstiftningen ej är att ena maken skall förvärva en förmögenhetstillgång som enligt vanliga regler skulle tillkomma andra maken utan i stället att det skall sörjas för att den make som verkligen är i behov av bostad för sig och de barn, om vilka han skall ha vårdnaden, ej skall stå utan. Föredragande departementschefen uttalade också, att vid bedömandet av vilkendera maken som bäst behöver bostaden det givetvis är av största betydelse, om make har möjlighet att erhålla lämplig bostad på annat håll. Om dylik möjlighet föreligger för den make som icke äger fastigheten, borde tillämpning av regeln vara utesluten. Detta uttalande har betydelse även lör frågan, om sommarstuga må tilläggas den make som icke äger densamma.

278 I allmänhet lärer det nämligen icke vara någon omöjlighet att ordna sommarnöjet på andra sätt än genom att vistas i egen sommarstuga. I kommitténs tidigare förslag utsädes, att makes fastighet, som hade särskilt värde för honom, ej fick mot hans bestridande tilläggas andra maken. Till motivering av bestämmelsen anförde kommittén, att man borde taga hänsyn till det särskilda värde som fastigheten kunde ha för maken/ägaren men att därmed givetvis ej avsågs, att fastigheten hade praktisk betydelse för honom som bostad. I stället åsyftades affektionsvärde och liknande. Det kunde exempelvis vara fråga om ett eget hem, som han med avsevärda uppoffringar av tid och arbete åstadkommit för makarnas räkning, eller ett hus som tidigare tillhört hans släkt. Föredragande departementschefen ansåg ej särskilt stadgande härom erforderligt men införde utöver behovsprövning det allmänna rekvisitet, att det även med hänsyn till övriga omständigheter fick anses skäligt att maken erhöll fastigheten på sin lott. Vid bedömande, i vilken utsträckning man skulle beakta det affektionsvärde som må ligga däri att make egenhändigt byggt fastigheten, fick man enligt departementschefen icke bortse från att andra maken samtidigt kunde ha på annat sätt bidragit till familjens ekonomiska förkovran. Situationen kunde i detta avseende te sig väsentligt olika, om fastigheten förvärvats under äktenskapet eller tidigare. I övrigt framhöll departementschefen att, bland de omständigheter som — utöver bostadsbehovet — måste beaktas, de ekonomiska hänsynen till den make som ägde fastigheten trädde i förgrunden. Man fick emellertid icke förlora ur sikte, att bodelningen eller skiftet i princip skulle innebära en hälftendelning av giftorättsgodset eller den samfällda egendomen. Den bestämmelse som infördes i departementsförslaget gav i själva verket fria händer att beakta skälighetshänsyn av alla slag. Uppenbart är emellertid, att man får hämta ledning av syftet med lagstiftningen. Lagrådet framhöll, att den nya bestämmelsen gav önskvärt stöd åt den redan i rättsfallet NJA 1958 s. 657 beträffande hyreslägenhet tillämpade uppfattningen att, om ena makens anknytning till lägenheten var synnerligen svag, denna omständighet fick beaktas vid prövningen av frågan vilken av makarna som skulle tillerkännas företräde till lägenheten. Regeln ger icke stöd för att ena maken, i stället för att få fastigheten med äganderätt, tillerkänns hyresrätt till bostaden. Detta alternativ övervägdes ingående i samband med familjerättskommitténs tidigare förslag, men kommittén fann, att det kunde vara förenat med åtskilliga ölägenheter att tvångsvis genomföra ett hyresförhållande, när det gällde hem- eller frånskilda makar. Detta kunde lätt, i synnerhet om det utsträcktes över lång tid, ge upphov till tvistigheter om hyrans storlek, lägenhetens underhåll o. dyl. Kommittén föreslog därför ej något stadgande i ämnet, frånsett det fallet att bostaden är inrymd i ena maken eller makarna gemensamt tillhörig hyresfastighet. Vid remissbehandlingen förekom uttalanden både för och emot hyresrätt. Sveriges advokatsamfund underströk för sin del, att make under inga omständigheter borde erhålla rätt att hyra andra ma-

279 ken tillhörigt enfamiljshus, och föredragande departementschefen uteslöt även den begränsade bestämmelse som kommittén upptagit om rätt att få hyra lägenhet i andra maken tillhörig hyresfastighet. Överhuvud ger icke 14 § i förevarande kap. av det nu aktuella förslaget — lika litet som 1959 års lag — stöd för att tvångsvis tillskapa nya rättigheter. Det tillkommer sålunda icke skiftesman eller domstol att bestämma omfattningen av hyresrätt av något slag eller villkoren beträffande hyra m. m. för en sådan rätt. En annan sak är, att makarna kan vid bodelning eller skifte själva överenskomma att ena maken skall få hyra bostadslägenhet eller andra utrymmen av vilka han har behov. Häremot uppställer lagen ej något hinder. Parterna bör ju själva kunna bestämma sina yrkanden och därvid intaga ett gemensamt villkor, som skiftesman eller domstol ej kunnat mot parts önskan uppställa. Som exempel kan nämnas, att hustrun yrkar att få en mannen tillhörig fastighet och samtidigt medger att till mannen upplåta långtidskontrakt på en affärslokal i fastigheten samt att mannen samtycker till att yrkandet prövas i denna form. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke makarna bör sluta ett vanligt skriftligt hyresavtal, vars giltighet görs beroende av att fastigheten tilldelas den blivande hyresvärden. Skiftesmannen eller domstolen kan icke bestämma villkoren för en hyresrätt, som icke parterna själva utformat genom samstämmiga yrkanden på denna punkt. Med fastighet likställs enligt punkt 1 tomträtt med vad därtill hör och vidare byggnad på ofri grund. Vad här sagts om fastighet äger i allt väsentligt tillämpning även därå. Likaså likställs med fastighet bostads- och hyresrätt. Det är klart, att bostadsrätt kan vara föremål för giftorätt. Frågan är som förut nämnts tveksam beträffande hyresrätt i fall, då hyresrätten ej må överlåtas utan hyresvärdens samtycke. I 6 kap. 1 § andra stycket stadgas ju, att i fråga om rättighet, som ej k a n överlåtas eller eljest är av personlig art, bestämmelserna om giftorätt skall äga tillämpning allenast såvitt de ej strider mot vad med avseende å rättigheten särskilt gäller. Enligt kommitténs meningtalar dock som tidigare antytts övervägande skäl för att hyresrätt kan vara föremål för giftorätt, med det förbehållet att kravet på hyresvärdens samtycke till överlåtelse måste respekteras i den mån ej undantag därifrån gäller. 7 Vad först angår hyreslägenhet är förevarande regel tillämplig, oavsett om båda makarna står som hyresgäster eller om endast ena maken gentemot värden står som hyresgäst. Det förutsätts även här, att lägenheten uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas bostad. Syftet med innehavet av lägenheten är härvid avgörande. Om endera maken t. ex. skulle ha förhyrt en bostadslägenhet för att använda den endast som kontor, har lägenhetens objektiva beskaffenhet icke något att betyda i här förevarande sammanhang. Omvänt kan en kontorslägenhet som av makarna eller en7

Jfr s. 261.

280 dera — i brist på bättre — förhyrts för att av dem användas som bostad vara att hänföra under lagrummet vid uppgörelsen makarna emellan. En annan sak är, att hyresvärden icke är pliktig finna sig i att en lagenhet används till annat ändamål än hans upplåtelse avser (jfr 23 § allmanna hyreslagen) Om makarna innehaft viss lägenhet huvudsakligen for att använda den som bostad, är alltså regeln tillämplig, även om lägenheten helt eller delvis är en kontors- eller annan affärslägenhet. Enligt den nuvarande lydelsen av 1959 års lag förutsätts (2 §), att makar eller en av dem »förhyrt lägenhet för att uteslutande eller huvudsakligen användas såsom makarnas gemensamma bostad». Denna lydelse ger anledning till viss oklarhet i det fallet att ena maken förhyrt lägenheten medan han var ogift och makarna därefter tillsammans nyttjat lägenheten som bostad. Den nu föreslagna lydelsen, som ansluter till ordalydelsen i kommitténs tidigare förslag, täcker klart även detta fall. Enligt vad tidigare framhållits skall i uttrycket »makarnas gemensamma bostad» ej inläggas, att makarna alltjämt båda nyttjar bostaden just nar bodelningen är aktuell. Företräde till lägenheten skall liksom beträffande fastighet tillkomma den make som bäst behöver bostaden, om det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Vad tidigare sagts om behovsprovningen har naturligen tillämplighet — och delvis i särskild grad — även nar det gäller förhyrd bostad. Det är sålunda av stor betydelse, om ena maken har möjlighet att hyra eller på annat sätt skaffa bostad på annat håll. Som f ö r u t s a g t s kan i dylikt fall den bästa lösningen vara, att denna make tillläggs den förra bostaden, d. v. s. den som ingår i bodelningen, om han erbjuder andra maken den nya lägenheten. Härvid måste dock självfallet även hyreskostnaden uppmärksammas. En annan gång kan möjlighet yppas att byta makarnas bostad mot två mindre lägenheter. Det bör då vara lämpligast, att ett sådant byte genomförs. Såsom familj er ättskommittén förut framhållit är det emellertid tyvärr ofta svårt att genomföra ett byte som i regel är beroende av en rad faktiska omständigheter utanför parternas kontroll. Denna svårighet medför, att det icke är så ofta som man i ett tvistigt bodelningsärende kan begagna sig av den antydda lösningen. 8 Det avgörande som vid bodelning eller skifte träffas mellan makarna ar icke bindande för hyresvärden. Enligt 7 § allmänna hyreslagen krävs alltså i regel alltjämt hyresvärdens samtycke till överlåtelse av förhyrd lagenhet. Hyresrätten förverkas, om den överlåts utan hyresvärdens samtycke. Dessa regler har icke satts ur spel genom 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Emellertid ingriper som förut nämnts hyresregleringslagen genom bestämmelser i 8 a § och besittningsskyddslagen av år 1956, vilka ger make vissa möjligheter att efter hyresnämnds respektive domstols provning även mot hyresvärdens vilja få övertaga andra makens hyresrätt. Om vid bodelningen förhyrd lägenhet överflyttats från ena maken till den andra men s Ang. möjligheten att vid bodelning beräkna visst värde på hyreslägenhet, se Walin HyresL s. 273 f.

281 hyresvärden vägrar godkänna överlåtelsen och ej heller hyresnämnd eller domstol förordnar om att överlåtelsen skall bestå, förfaller vad som vid bodelningen blivit bestämt om överlåtelsen. För det fall att äktenskap upplöses genom ena makens död är rättsläget i viss mån annorlunda. Dödsbo har nämligen enligt 8 § allmänna hyreslagen möjlighet att överlåta hyresrätten utan hyresvärdens samtycke (se vidare under 22 §). I det föregående har nämnts, att förevarande stadgande i 14 § kan omfatta även sommarstugor och liknande fastigheter, som endast under en mindre del av året tjänar som bostad. 9 Det är vanligt att sådan bostad, som används vid sidan om den vanliga bostaden, är inrymd i hus på mark som arrenderas. Rätten för make att vid bodelning få övertaga sådan bostad har föga värde, om han ej tillika får övertaga nyttjanderätten till marken. Arrendelagen innehåller emellertid ej några bestämmelser till makes förmån, motsvarande dem i hyresregleringslagen och besittningsskyddslagen. Om arrende gäller sålunda enligt 2 kap. 7, 8 och 70 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom som huvudregel, att arrendatorn ej må utan jordägarens samtycke upplåta nyttjanderätt till fastigheten eller del därav åt annan eller överlåta arrenderätten till annan. Gör han det, är arrenderätten enligt 36 § samma kap. förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga avtalet. Vill make övertaga nyttj anderätten till marken, måste alltså överenskommelse träffas med jordägaren. Vid äktenskapets upplösning genom ena makens död gäller dock enligt arrendelagstiftningen särskilda bestämmelser som möjliggör för efterlevande maken att övertaga arrenderätten (se under 22 §). Vad härefter angår bostadsrätt kan det ur vissa synpunkter vara mera komplicerat att överföra sådan rätt från ena maken till den andra än att överföra allenast hyresrätt. Bostadsrätten har regelmässigt ett kapitalvärde och likviden för bostadsrätten kan vålla svårigheter. Bostadsrättsföreningen är icke heller alltid pliktig att utan vidare såsom sin medlem godtaga den make som fått bostadsrätten. Härom stadgar 24 § i 1930 års lag om bostadsrättsföreningar, att inträde i föreningen ej må vägras den till vilken bostadsrätt övergått på grund av giftorätt eller arv, såvida hinder icke möter på grund av bestämmelse i stadgarna att medlem skall tillhöra viss sammanslutning eller innehava anställning i visst företag eller uppfylla annat villkor av liknande beskaffenhet. Bestämmelsen är visserligen tvingande såvitt angår make samt hemmavarande barn och adoptivbarn, men det måste uppmärksammas, att stadgarna kan även för dem innehålla sådana inskränkande bestämmelser som nyss nämnts. Enligt förevarande punkt 1 i förslaget skall vidare vad som sägs om bostadsrätt gälla, om hyresrätt är knuten till andelsrätt i förening eller bolag. Här åsyftas i främsta rummet medlemskap i s. k. bostadsförening, där medlemmen hyr lägenhet i bostadsföreningens hus (jfr 11 § bostadsrättskon» S. 276 f.

282 trollagen), men även delägarskap i aktiebolag, som medför rätt att hyra lägenhet i bolagets hus. Även andra varianter kan tänkas. Punkt 2. Genom bestämmelserna under punkt 1 har beretts möjlighet att vid bodelning mellan makar tillgodose makes behov av hem, såtillvida som bostaden må tilläggas den make som bäst behöver den, om det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Behovsprövningen bör emellertid ej inskränkas till själva bostaden utan bör omfatta även annan egendom som jämte bostaden bildar makarnas hem. 10 Enligt bodelningsreglerna i gällande lag ifrågakommer endast arbetsredskap och andra lösören som erfordras till fortsättande av näring. Jämlikt 11 kap. 22 § GB äger emellertid rätten på yrkande av make, som vinner hemskillnad enligt 11 kap. 2 § första stycket och som enligt de vanliga bodelningsreglerna skulle erhålla allenast ringa egendom, förordna att han må av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag liksom arbetsredskap och lösören som nyss sagts, även o m ä n d r a makens lott därigenom skulle lida inskränkning. Se även den likartade bestämmelsen i 11 kap. 23 § andra stycket i gällande lag. Enligt kommitténs mening är det tydligt, att make även i andra fall bör vid bodelningen kunna få bohag utlagt på sin lott, oavsett vem av makarna som skall anses vara ägare till bohaget. När barn finns, är det ofta särskilt angeläget, att den av makarna som skall ha vårdnaden om dem får övertaga vad som erfordras för hemmet. Detta gäller oavsett om den vårdnadsberättigade maken skall bo kvar i bostaden eller ej. Liksom i fråga om själva bostaden bör även ekonomiska hänsyn beaktas vid den prövning som här förutsätts. Nyanskaffning av möbler och annat bohag ställer sig ofta dyr. Det är därför viktigt för make, som får vårdnaden om barnen, att få övertaga befintligt bohag i stället för att behöva skaffa nytt. Om vårdnadshavaren får behålla en del av bohaget, kan detta också bidraga till att för barnen bevara känslan av kontinuitet. Även underhållsfrågan sammanhänger med det sätt varpå bodelningen genomförs. Make har naturligen i regel ej berättigat anspråk på att få övertaga hela bohaget. Rimlig hänsyn måste tagas även till andra makens behov. Vissa föremål som nyttjas endast av ena maken utan att dock räknas till sådana personliga föremål som avses i 5 § bör givetvis kunna följa honom, även om behovsprövningen eljest skulle utfalla till andra makens fördel. I övrigt måste det bli en skälighetsprövning, vid vilken behovet av att bjuda barnen ett hem framför allt skall beaktas. I enlighet med det anförda föreslås under punkt 2 en regel, enligt vilken bohag, som erfordras för att upprätthålla hemmet, må efter vad som finnes skäligt tilläggas den make som skall ha vårdnaden om makarnas barn eller eljest bäst behöver egendomen. Med bohag avses här detsamma som på övriga ställen i GB. En begränsning förs dock i förevarande bestämmelse till sådant bohag som erfordras för att upprätthålla hemmet. Härmed åsyftas främst inre lösöre; vissa föremål

io Jfr SB I s. 58.

283 som används utomhus t. ex. på tomten till en villa kan dock enligt språkbruket även föras hit. Punkt 3. Under punkt 3 upptages med en redaktionell jämkning den nuvarande lottläggningsregeln beträffande arbetsredskap och annat lösöre som erfordras till fortsättande av näring. Sådan egendom skall enligt förslaget tilläggas den make som skall utöva näringen. Punkt 4. Enligt 7 § i 1959 års lag om makars gemensamma bostad skall vid lagens tillämpning andel i fastighet likställas med fastighet. Motsvarande gäller andel i byggnad på ofri grund och i tomträtt. Beträffande bostadsrätt, hyresrätt och sådan hyresrätt, som är knuten till andelsrätt i förening eller bolag, gäller på enahanda sätt, att andel i rättigheten likställs med rättigheten i fråga. Även denna regel om att andelsrätt skall likställas med rätt till det hela har överförts till kommitténs förslag och där utvidgats till att gälla jämväl lösören. Under punkt 4 av förevarande paragraf stadgas sålunda, att vad under 1—3 sägs är tillämpligt jämväl beträffande andel, som make på grund av samäganderätt eller eljest innehar i egendom som där avses. I första hand åsyftas det fallet, att det är makarna som innehar egendomen med samäganderätt. Särskilt i fråga om lösöre torde makarna ofta få uppfattas som samägare till egendom som anskaffats under äktenskapet. Enligt stadgandet kan make berättigas att, under de förutsättningar som anges under punkterna 1—3, vid bodelningen få andra makens andel i egendomen på sin lott. Makarna blir sålunda ej hänvisade till att använda samäganderättslagen för att avlösa samäganderättsförhållandet. Kommittén har också övervägt att i GB införa en allmän regel om upplösning av samäganderätt för makar, men har stannat för att icke föreslå någon sådan bestämmelse. När det är fråga om egendom som huvudsakligen representerar en förmögenhetsplacering, kan det vara vanskligt att ingripa genom bodelning och låta ena maken lösa ut den andra. Det synes därför välgrundat att begränsa förslaget till sådana fall då familjerättsliga hänsyn påkallar en fördelning. Förslaget under punkt 4 rör sålunda endast egendom som omfattas av punkterna 1—3. I andra fall, då det är önskvärt att upplösa egendomsgemenskap mellan makar i samband med bodelning, kan detta givetvis ske men får bero på överenskommelse mellan makarna. Kan sådan ej träffas, får bodelningen ske enligt vanliga regler och vardera makens andel i den ifrågavarande egendomen utläggas på hans lott enligt vad som följer av punkt 6 i förevarande 1 mom. av 14 §. Samäganderättsförhållandet består då efter bodelningen. Vardera maken kan emellertid påkalla upplösning därav i den ordning samäganderättslagen föreskriver. Det må nämnas, att förevarande stadgande ej heller ger möjlighet att upplösa ett samäganderättsförhållande, där förutom makarna en tredje man (t. ex. någonderas syskon) innehar andel i egendomen. Make kan dock tänkas få tillösa sig andel som i dylikt fall tillkommer andra maken, men i förhållande till tredje man gäller samäganderättslagen. Det kan därför bero

284 på dennes hållning, om förevarande stadgande skall k u n n a tillämpas. Detta bör nämligen ej ske ens makarna emellan, om det ej leder till målet, d. v. s. i enlighet med stadgandets syfte bereder make bostad eller tillgång till annan egendom som här är i fråga. Samäganderättslagen är tillämplig på fastighet, byggnad på ofri grund och tomträtt men ej beträffande hyresrätt. Likaså är den tillämplig på aklie, d. v. s. andelsrätt i bolag. Hur det förhåller sig med bostadsrätt är däremot tveksamt. I den mån samäganderättslagen ej är tillämplig saknas allmänna bestämmelser om upplösning av egendomsgemenskap. Man är då hänvisad till oskrivna rättsgrundsatser eller analogisk tillämpning. Punkt 5. Livförsäkringsavtalen är av särskilt intresse för familjens trygghet. Kommittén har också upptagit nya bestämmelser i olika sammanhang för att stärka det skydd för familjen som livförsäkringen är ämnad att ge. Under 6 kap. 4 och 10 §§ har sålunda föreslagits, att make som regel ej må utan andra makens samtycke förfoga över pensions- eller annan livränteförsäkring på endera makens liv eller över gruppförsäkring av annat slag på enderas liv. Som förfogande över försäkringen räknas även utfästelse att låta förmånstagarförordnande stå vid makt. Ytterligare förslag till lagändringar i samma syfte framläggs inom FALs ram. Med livförsäkring åsyftas i regel först och främst riskskydd. Redan med den första premien vinns sådant skydd. Försäkringen utgör dessutom en sparform som i flera hänseenden är särskilt gynnad. Om rätt till återköp föreligger, får försäkringen efter hand redan före försäkringsfallet ett realiserbart värde. Om däremot återköp ej kan ske — vilket är regel beträffande pensions- och livränteförsäkringar — kan försäkringens värde i allmänhet ej med fördel utnyttjas före försäkringsfallet. Likväl utgör försäkringen med bänsyn till riskskyddet en viktig ekonomisk tillgång. Familjerättskommittén anser, att livförsäkringarna spelar en så stor roll att de bör särskilt beaktas vid lottläggningen. 10a Med hänsyn till att båda makarna kan sägas ha bidragit till premierna är det skäligt, att båda också efter giftorättsgemenskapens upplösning får del i det riskskydd och den förmån som försäkringen erbjuder, även om endast ena maken står som försäkringstagare. Kommittén föreslår därför den regeln, att livförsäkring som tagits på makes liv må delas mellan makarna, om det finnes ändamålsenligt. Förslaget om delning förutsätter alltså en lämplighetsprövning. Det är icke sagt, att en uppdelning av försäkringen är det bästa. Att dela på en obetydlig försäkring bör t. ex. undvikas. Vidare får man beakta det riskskydd som i övrigt föreligger och arten av vardera makens tillgångar. Det bör sålunda vara något väsentligt att vinna genom delning av försäkringen. Man kan ibland i stället tänka sig den lösningen att försäkringen, såsom ofta sker för närvarande, utläggs t. ex. på mannens lott och att hustrun insätts som förmånstagare till försäkringen genom förordnande som görs oåterkalleligt, varjämte mannen förbinder sig att betala premierna. Hustrun är då fortfarande tillförsäkrad det försörjningsskydd &om ursprungligen åsyftats "» Jfr SB I s. 69 ff.

285 med försäkringen, förutsatt att premiebetalningen fullgörs av mannen. I andra fall kan det för hustrun vara tryggare, att försäkringen delas och hon själv svarar för premierna på sin del. Tydligt är, att om flera försäkringar finns, de bör såvitt möjligt på lämpligt sätt fördelas mellan makarna utan att någon av försäkringarna uppdelas. Att så må ske — även mot försäkringstagarens vilja — har ej ansetts behövligt att särskilt utmärka i lagtexten. Det må påpekas, att stadgandet är vidsträcktare än rådighetsregeln i 6 kap. 4 § 4 mom., eftersom det omfattar alla slag av livförsäkringar på endera makens liv, således även kapitalförsäkringar som ej är gruppförsäkringar. Visserligen saknas beträffande dessa det skydd som nyssnämnda bestämmelse i 6 kap. ger mot att make före bodelningen förfogar över försäkringen och därigenom omintetgör andra makens möjlighet att på sin lott få försäkringen eller del därav. Men kommittén har fördenskull ej ansett tillräckliga skäl föreligga att på motsvarande sätt begränsa tillämpningsområdet för här förevarande stadgande. Punkt 6. De föregående punkterna 1—5 innehåller bestämmelser om fördelningen mellan m a k a r n a av sådan egendom som är av särskild betydelse för makes behov av hem'och försörjning. I fråga om övrig egendom är naturligt, att make vid bodelningen får välja vad han vill ha av sitt eget giftorättsgods. Detta är som tidigare anförts den nu gällande huvudregeln. I punkt 6 föreskrivs i enlighet härmed beträffande annan egendom än sådan som tidigare nämnts i paragrafen, att vardera maken är berättigad att därav efter eget val erhålla vad som hör till hans giftorättsgods. Denna regel ger ej någondera maken företräde för det fall att samäganderätt till viss egendom anses föreligga. Vardera maken äger sålunda taga sin andel i godset. Det kan emellertid förutsättas, att det i allmänhet kan träffas överenskommelse varigenom samäganderättsförhållandet upplöses. I annat fall får samäganderättslagen tillämpas. Make, som innehar giftorättsgods till större värde än andra maken, kan med tillämpning av regeln välja det giftorättsgods som är mera åtråvärt och hanvisa andra maken att taga egendom som är mindre lämpad för denne. Om t. ex. en ränterätt ingår i bodelningen med kapitaliserat värde, kan make låta den andra få denna rätt, ehuru den ej är lämpad för hans behov. 11 Många andra exempel kan tänkas. Kommittén förordar därför en tilläggsbestämmelse, enligt vilken make ej får utöva sin valrätt enligt förevarande punkt så, att andra maken till följd därav skulle komma att tilldelas egendom som är uppenbart olämplig för honom. Vid denna bedömning får hänsyn tagas även till egendomens användbarhet för den make till vilkens giftorättsgods den hör. Såsom ett andra stycke i förevarande mom. upptages med viss redaktionell jämkning den i sista stycket av nuvarande 13 § intagna hänvisningen, att angående åborätt är särskilt stadgat. Hänvisningen avser 6 och 1 §§' ii Jfr NJA 1960 s. 411.

lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åboratt av viss JOjd. F ö r e l a d e till åborätten ges här den av makarna som infört åboratten i boet Denne har rätt att lösa till sig rätten enligt särskilda regler i 7 § av lagen. Frågan saknar nära nog praktisk betydelse. Andra momentet

Såsom närmare utvecklats vid 2 § och i inledningen till förevarandeparagraf skall bodelningen ske i två etapper. Först beräknas, hur stor lott om skall tillkomma vardera maken, och därefter läggs befintlig egendom ut pa lotterna « Gällande lag innehåller emellertid en undantagsbestämmelse, som går ut på att make i vissa fall skall kunna mot ersättning i pengar erhålla egendom till större värde än som motsvarar hans lott. I fråga om fastighet som tillhör ena makens giftorättsgods samt annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla stadgas nämligen i 13 §, att samma make skall, även om denna egendom i värde överstiger vad som belöper pa hans lott, vara berättigad bekomma densamma, om han lämnar pengar till fyllnad av andra makens lott. En motsvarande regel finns i 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Enligt 4 § av denna lag må make, även om värdet a egendom som enligt lagens fördelningsregler skall tilläggas honom överstiger vad som belöper på hans lott, bekomma egendomen, om han lämnar pengar till fyllnad av andra makens lott. Medan nyssnämnda undantagsbestämmelse i 13 kap. 13 § GB obetingat kräver, att pengar vid bodelningen lämnas till fyllnad av andra makens lott, tillåter 4 § i 1959 års lag, att om synnerliga skäl är därtill, anstånd med beloppets erläggande beviljas make mot att han överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas. Me lan de båda reglernas tillämpningsområden föreligger vidare en principiell skillnad såtillvida att undantagsbestämmelsen i 13 kap. 13 § GB endast möiliegör för make att behålla egendom som tillhör honom, medan 4 § i 1959 års lag omfattar även det fallet att egendom överförs från ena maken till den andra. För att den behovsprövning som möjliggörs genom de i det ioregaende nämnda lottläggningsbestämmelserna skall kunna genomföras i praktiken utan att hinder möter i de ekonomiska förhållandena krävs uppenbarligen, att avsteg kan göras från regeln att make på sin lott kan bekomma endast så mycket av makarnas egendom som svarar mot värdet av lotten. Kommittén föreslår därför, att till paragrafen överförs den i 1959 års lag upptagna regeln om lösningsrätt för make och att denna lösningsrätt utvidgas till annan egendom som avses under 1 - 5 i 1 mom. I första stycket av torevarande mom. stadgas, att om värdet av egendom, som enligt 1—o i 1 mom. tillkommer make, överstiger vad som belöper på hans lott, han ändå ar berättigad att bekomma egendomen mot lösen. Om den närmare inneborden av regeln må anföras följande. 13 12 Betr. beräkningen av makes lott hänvisas till vad som sägs s. 271 ovan. is Jfr Walin, HyresL s. 280 ff.

287 Det har gjorts gällande, 14 att motsvarande regel i 4 § av 1959 års lag kunde föranleda mycket hårda verkningar, om t. ex. nettovärdet av bostadsfastighet överstiger mottagarens lott. Efter orden vore nämligen tilllåtet att använda bestämmelsen allenast för den del av nämnda värde som överstiger hans lott. Konsekvensen härav skulle vara, att maken i fråga för att kunna åberopa 4 § måste i princip avstå från allt annat giftorättsgods. En sådan tillämpning är emellertid ej avsedd. Den torde ej heller ha åsyftats med den ursprungliga lösningsregeln i gällande 13 kap. 13 § GB. Motiven till sistnämnda paragraf innehåller icke någon antydan, hur det skall förfaras när make önskar behålla egendom av olika slag och värdet överstiger hans lott. I lagrummet ges allenast en uppräkning av de fall, då make kan få behålla eget giftorättsgods mot det att han erlägger lösen i pengar. Man har ej behandlat det fallet, att make vill behålla dels t. ex. en släktgård dels gamla inventarier som hört till gården; lagtexten ger ej något stöd för att maken måste välja mellan det ena och det andra, om redan släktgårdens nettovärde eller inventariernas värde för sig skulle överstiga värdet av hans lott. Det må också påpekas, att en sådan skyldighet att välja skulle te sig egendomlig redan om det bara är fråga om inventarier. Det kan ej vara meningen, att makes företrädesrätt skall vara inskränkt till ett visst föremål därför att hans lott är fylld redan genom att han får detta föremål, t. ex. en dyrbar tavla. Enligt kommitténs mening måste lagrummet innebära, att makens intresse av egendomen medför att andra maken ej har fog för att erhålla egendomen in natura utan får nöja sig med penningutjämning. Denna värdering av företrädet dem emellan kan ej få falla till marken enbart därför, att ena maken/ägaren har intresse av flera enheter. Det förefaller därför ej kunna råda någon tvekan om att make får åberopa stadgandet, även om dess tillämpning redan beträffande visst egendomsslag eller visst föremål skulle ge mer än nettovärdet av hans lott. Han kan exempelvis först göra anspråk på att — utöver arbetsredskap — erhålla gamla inventarier och därefter även göra anspråk på att få behålla honom tillhörig fast egendom. Man får därefter se, i vad mån han sammanlagt erhåller för mycket. I fråga om totala överskottet får han lämna pengar till fyllnad av andra makens lott. Men man kan säkerligen ej stanna härvid. Enligt kommitténs mening bör makes företrädesrätt att behålla sådan egendom som är av intresse för honom kunna tillämpas ej blott i fråga om egendom som har affektionsvärde o. d. utan även beträffande egendom som är av betydelse ur ren brukssynpunkt. Man kan t. ex. icke rimligen fråntaga en make egendom som han väl behöver för hemmet. Tydligen måste härvid även tagas hänsyn till om samma make skäll ha vårdnaden om makarnas barn. I så fall blir hans behov av bohag större än om andra maken skall ha hand om barnen. Den i förevarande 2 mom. första stycket upptagna regeln om rätt att lösa till sig egendom bör tilläggas samma innebörd som 13 kap. 13 § GB torde ha enligt vad nyss angivits. Hinder föreligger sålunda ej för make att exi4 Hedfeldt m. fl., Hyresreglering och besittningsskydd, Sthlm 1959, s. 222.

288 empelvis samtidigt få åberopa lösningsregeln med avseende å bostaden och beträffande lösöre som avses under 2 och 3 i 1 mom. Att make har behov av bostad utesluter naturligtvis ej, att maken har behov även av bohag och arbetsredskap. Om exempelvis en villafastighet överförs från ena maken till den andra, uppkommer frågan vad som skall gälla beträffande betalningsansvaret for gäld som belastar fastigheten. Den nya ägaren bör övertaga de med fastighetsinnehavet förenade förpliktelserna. Det bör dock ej vara en ovillkorlig förutsättning, att långivare m. fl. godtager den nya ägaren i den forras ställe. Att den sistnämnde får kvarstå som betalningsskyldig behöver understundom icke vara obilligt mot honom. En ovillkorlig förutsättning av nämnda slag skulle helt lägga det i händerna på borgenären att förhindra ett överförande av fastigheten från ena maken till den andra. Något sådant kan ej vara lämpligt. En fullständig uppgörelse bör dock såvitt möjligt komma till stånd. Om det skulle verka obilligt mot förra ägaren att han kvarstår som betalningsskyldig, bör någon överföring av fastigheten ej ske. Betalningsansvaret torde såvitt angår fast egendom och tomträtt regelmässigt vara täckt av inteckning i egendomen som innehaves av borgenären. Vid tillkomsten av 1959 års lag underströk föredragande departementschefen, att det ej annat än i rena undantagsfall borde förekomma att make nödgas kvarstå som personligen ansvarig för förpliktelser förenade med fastighet eller bostadsrätt som tillskiftas andra maken. I övrigt torde det knappast kunna tänkas, att man låter förra ägaren kvarstå som betalningsansvarig för gäld som är förenad med bostadsinnehavet, frånsett möjligen ansvar för hyra och andra periodiska prestationer som eventuellt kan avräknas på eljest utgående underhållsbidrag. Man kan ej rimligen låta förra ägaren förbli betalningsansvarig för gäld, när det föreligger någon beaktansvärd risk att han skall få slutligen svara för densamma utan möjlighet att göra sig betäckt för utgiften. (Jfr kravet på säkerhet i andra punkten av första stycket.) Därest fastighet eller annan egendom som är belastad med gäld överförs från ena maken till den andra, skall den senare naturligen icke vid uppgörelsen makarna emellan belastas med mera än skillnaden mellan fastighetens värde och beloppet av gälden. Om värdet av egendom som enligt 1 mom. skall tilläggas make överstiger vad som belöper på hans lott, gäller som huvudregel enligt första stycket av 2 mom., att pengar skall lämnas till fyllnad av andra makens lott. I en andra punkt ges emellertid möjlighet till undantag. Om synnerliga skäl är därtill, må anstånd med beloppets erläggande beviljas make mot att han överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas. Såsom kommittén framhöll beträffande motsvarande bestämmelse i 1959 års lag måste denna möjlighet utnyttjas med försiktighet. Främst tänkte kommittén på sådana fall då hustru och barn vid skilsmässa har oundgängligt behov av bostaden och kontanta medel icke står att uppbringa. Enligt uppgift brukar lån i viss utsträckning kunna erhållas för att make skall kunna lösa fastighet vid

289 bodelning, och denna möjlighet bör i första hand utnyttjas så långt det går. Ränta skall naturligtvis beräknas på kvarstående belopp. Föredragande departementschefen 1 5 tillade vid behandling av förslaget tili 1959 års lag, att för tillämpning av undantagsregeln bör fordras att någon betydande ekonomisk olägenhet icke åsamkas andra maken genom ett uppskov med betalningen. En självfallen förutsättning var också, att det rimligen kan antagas att den make som erhåller anståndet förmår fullgöra betalningen. Departementschefen påpekade vidare, att en plan för beloppets amortering givetvis kan lastställas i samband med anståndets beviljande. Vid prövningen om synnerliga skäl till anstånd föreligger torde man vara befogad att beakta även orsaken till skilsmässan. Om t. ex. mannen grovt åsidosatt sina plikter mot familjen, talar starkare billighetsskäl än eljest för att hustru och barn får stanna kvar i hemmet, även om hon icke förmår att betala kontant vad som överskjuter hennes lott. För det fall att anstånd beviljas underströk kommittén vid tillkomsten av 1959 års lag, att makens rätt till bostaden icke skall inträda förrän han överlämnar den säkerhet varom fråga är och att bodelningens giltighet därför skall göras beroende av att detta går att ordna. Kommittén räknade sålunda med att bodelningen kunde bli villkorlig, såväl när mellanskillnaden skulle betalas kontant som när anstånd kom i fråga. Främst tänktes därvid på sådana fall, då makarna ej är ense, utan skiftesman anlitas. Det kan givetvis vara svårt för denne att bestämma, hur egendomen skall fördelas, och tillika förmå vederbörande att innan han delger makarna bodelningsinstrumentet betala den kontanta mellangiften. Att framskaffa inteckningar i fall, då anstånd beviljas, låter sig kanske överhuvud ej göra utan dittillsvarande ägarens medverkan. Härtill kommer, att skiftesmannens beslut kan bli föremål för klandertalan vid domstol. Föredragande departementschefen uttalade emellertid med anledning av viss kritik i avgivna yttranden över kommitténs förslag, att om anstånd beviljas, detta bör ske i den formen att den make som icke erhåller fastigheten tillskiftas en fordran på den andra maken, varefter bodelningen betraktas såsom definitiv. Villkorliga bodelningar borde såvitt möjligt undvikas. Detta uttalande synes dock ej ha till fullo beaktat kravet på säkerhet för lösenbeloppet och svårigheten att åstadkomma sådan säkerhet innan fastigheten överförts till nya ägaren. Förfarandet kan tänkas bli ganska komplicerat, om ej makarna godvilligt ordnar saken. Den omständigheten att tvångsmöjlighet finns måste emellertid antagas medföra, att makarna försöker att självmant sluta överenskommelse i enlighet med vad lagen föreskriver. Den nu behandlade lösningsregeln för make avser endast sådan egendom som tillkommer maken enligt 1 mom. 1—5. Som förut nämnts innehåller emellertid 13 § i gällande lydelse en lösningsregel beträffande egen fastighet, liksom i fråga om annan egendom som det av särskild anledning kan vara av intresse för make att behålla. Denna regel — utvidgad till att is Jfr prop. 70/1959 s. 32. 10—630756

290 omfatta även tomträtt — kvarstår i kommitténs förslag som en kompletterande bestämmelse i andra stycket av förevarande mom. Där stadgas, att första stycket i 2 mom. skall i fall, som avses under 6 i 1 mom., äga motsvarande tillämpning beträffande fastighet eller tomträtt, liksom i fråga om annan egendom som det av särskild anledning kan vara av intresse för maken att behålla. Kommitténs förslag innebär, att anstånd med betalningen skall kunna meddelas även i de fall som här avses, om synnerliga skäl föreligger och säkerhet lämnas. Uppenbarligen måste denna möjlighet begagnas med stor försiktighet. Om ej anstånd beviljas, skall ersättningen gäldas kontant vid bodelningen. Det är ej tillåtligt, att skiftesman i bodelningsinstrument konstaterar att ena maken erhållit egendom till värde som överstiger hans lott och att samma make fördenskull skall utge kontanter till andra maken. Kontanterna skall ligga på bordet innan bodelningen avslutas. Av vad förut anförts rörande innebörden av lösningsregeln i första stycket framgår, att lösningsreglerna i första och andra styckena kan komina att tillämpas samtidigt till förmån för ena maken. Lottläggningsregler av huvudsakligen samma innehåll som 14 § i det svenska förslaget upptages i enlighet med 1961 års danska förslag i den nya lydelsen av den danska skifteloven. Den danska regeln innehåller dock ej någon bestämmelse rörande försäkringar. Även innebörden av det norska förslaget är i huvudsak densamma. Däri föreslås ett mera allmänt hållet stadgande, att makarnas giftorättsgods bör fördelas mellan makarna eller tilldelas endera i den utsträckning det är rimligt. Vid sådan fördelning eller tilldelning skall rimlig hänsyn tagas till makarnas önskemål och till det intresse som make kan ha i att övertaga särskilda egendomsobjekt. Make bör i allmänhet få övertaga egendom som han särskilt bragt in i boet. Kan fördelning eller tilldelning ej ske, skall egendomen säljas. Danska lagen och norska förslaget innehåller regler om rätt för make att lösa egendom, vars värde överstiger hans lott i boet, och om anstånd med lösenbeloppets erläggande. Tredje momentet

I 11 kap. 22 § GB stadgas nu, att om make vinner hemskillnad enligt 2 § första stycket och den honom vid bodelningen tillkommande egendomen är ringa, rätten äger på hans yrkande förordna, att han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom den andras lott skulle lida inskränkning. Härigenom skall dock ej ske minskning i den rätt att från delningen undantaga kläder och andra föremål för personligt bruk som tillkommer vardera maken enligt 13 kap. 4 §. Det sagda äger enligt 11 kap. 23 § andra stycket GB motsvarande tillämpning, när make vinner äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränkning från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel. 16 16

Ang. gällande r ä t t i övriga nordiska länder se ovan s. 246 f.

291 Under 3 § i förevarande kap. föreslår kommittén, att återgångsdelning skall kunna tillämpas bl. a. vid bodelning i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad, när ena maken gjort sig skyldig till grov försummelse eller kränkning eller eljest synnerliga skäl är därtill. För många praktiska fall är emellertid denna regel ej tillfyllest. 17 Ej heller lottläggningsreglerna i 1 mom. av förevarande paragraf täcker behovet när det gäller mindre bon, eftersom de förutsätter att lösen skall ges för vad som överskjuter makes lott i boet. Det torde sålunda alltjämt erfordras en kompletterande regel som svarar mot nuvarande 11 kap. 22 § och 23 § andra stycket. Kommittén har funnit lämpligt att upptaga en dylik kompletterande bestämmelse som 3 mom. i förevarande paragraf, enligt vilken make må utan lösen erhålla egendom utöver sin lott i boet. I överensstämmelse med en ganska utbredd praxis vid bodelning torde bestämmelsen i fråga kunna tillämpas även i fall då ej någon grov kränkning eller liknande föreligger men det av andra orsaker, framför allt hänsynen till barn i äktenskapet, föreligger synnerliga skäl till en dylik tillämpning. Enligt förslaget skall därför, om den egendom som vid bodelning tillkommer make är ringa och omständigheterna är sådana som avses i l l kap. 2 § första eller andra stycket eller eljest synnerliga skäl är därtill, maken kunna berättigas att utan lösen erhålla nödigt lösöre som avses under 2 och 3 i 1 mom., även om andra makens lott därigenom skulle lida inskränkning. Regeln gör ej intrång i den rätt som tillkommer make enligt 13 kap. 5 § i förslaget. Av bestämmelsens placering i 13 kap. följer, att stadgandet må tillämpas av skiftesman. Det möter emellertid ej hinder att påkalla tillämpning därav redan i äktenskapsmålet (jfr 15 kap. 10 § i förslaget). Liksom 14 § i övrigt är regeln tillämplig såväl vid boskillnad som vid återgång, hem- eller äktenskapsskillnad. Vid makes död har efterlevande make en mera vittgående rätt enligt 21 §. Det är icke avsett, att bröstarvingar skall kunna åberopa 3 mom. i 14 §. Att införa någon undantagsbestämmelse härom i 17 eller 22 § har dock ej ansetts påkallat. 15 §. I andra stycket av nuvarande 13 § stadgas, att om ena makens enskilda egendom skall gå i betalning för vederlag, som i 6 eller 7 § sägs, vederlaget skall utgå i egendom som maken själv äger anvisa. Motsvarande bestämmelse har upptagits i 15 § av förslaget med det förtydligandet att vederlaget alltid kan utgå i penningar. Kommittén föreslår i det följande under 16 §, att även viss enskild egendom skall kunna bli föremål för bodelning efter behovsprövning. Genom denna prövning bestäms, liksom i fråga om giftorättsgods, till vem av makarna egendomen skall gå. Detta har beaktats genom tillägg till förevarande regel i 15 §, att denna gäller, om ej annat föranleds av vad i 16 § stadgas. Vidare har kommittén ansett det önskvärt att under förevarande paragraf upptaga en bestämmelse som hindrar make att " J f r SB I s. 49.

292 till fyllnad av vederlagsanspråket anvisa egendom som är uppenbart olämplig för andra maken. 1 16 §. Med lottläggningsreglerna under 1 mom. 1—3 i 14 § avses att ge företrädesrätt till bostad, bohag i hemmet och arbetsredskap m. m. åt den make som bäst behöver egendomen. Bestämmelserna i 14 § gäller emellertid allenast giftorättsgods. För närvarande finns i fråga om bostaden ett dylikt skydd även beträffande enskild egendom, nämligen om bostaden är förhyrd eller innehaves med bostadsrätt, se 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Däremot gäller denna lag ej fast egendom, tomträtt eller byggnad på ofri grund, om egendomen är enskild. Lagen är vidare tidsbegränsad. Under 6 kap. 10 § har framhållits, att skyddsbestämmelserna i 1959 års lag bör införlivas med den ordinarie lagstiftningen och att det ej bör komma i fråga att inskränka deras tillämplighetsområde. Kommittén föreslog på sin tid, att 1959 års lag skulle gälla även enskild fast egendom, tomträtt och byggnad på ofri grund. I det föregående har kommittén också vid behandlingen av 6 kap. 10 § framhållit, att en sådan utvidgning enligt kommitténs mening är angelägen beträffande rådighetsreglerna, om skyddet skall vara ur sociala synpunkter tillfredsställande. Motsvarande önskemål gör sig gällande vid bodelning. Principen bör därför få slå igenom så långt möjligt. Undantag för enskild egendom kan lätt vålla överraskningar. Reglerna i 14 § 1 mom. 1—3 avser fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad, tomträtt, byggnad på ofri grund, bostadsrätt och hyresrätt med samma ändamål, vidare bohag som erfordras för att upprätthålla hemmet samt arbetsredskap och annat lösöre som erfordras till fortsättande av näring, I fråga om enskild fast egendom och tomträtt har kommittén, trots de skäl som talar därför, ej ansett sig böra föreslå att samma fördelningsregel som i fråga om giftorättsgods skall kunna tillämpas tvångsvis. Bland advokater synes en utbredd mening vara, att fast egendom eller tomträtt som är enskild egendom ej bör under några förhållanden kunna mot ägarens bestridande genom behovsprövning indragas i bodelning. Som förut nämnts väckte kommitténs tidigare förslag i denna del starkt motstånd under förarbetena till 1959 års lag. Kommittén vill därför ej föreslå, att fastighet eller tomträtt, som är av enskild egendoms natur, må lösas mot andra makens bestridande. Vid ena makens död bör däremot efterlevande make enligt kommitténs mening ha möjlighet att lösa även sådan egendom. En bestämmelse om att arvinges bestridande ej utgör ovillkorligt hinder mot lösen av fastighet eller tomträtt enligt 16 § har därför upptagits under 22 § 2 i förslaget. — Enligt 13 kap. 3 § i förslaget skall i viss utsträckning återgångsdelning äga rum. Denna innebär bl. a., att den egendom som make hade vid vigseln eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente skall i regel anses som makens enskilda egendom. I denna egendom kan tänkas ingå fastighet eller i Jfr s. 285.

293 tomträtt, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad. Enligt kommitténs mening bör den omständigheten att fastigheten eller tomträtten skall i princip anses som enskild icke utgöra hinder att i hithörande fall vid lottläggningen tillämpa vad som enligt 13 kap. 14 § i förslaget skall gälla om giftorättsgods. En sådan jämkning i principen har stöd i de undantagsmöjligheter som 3 § i kapitlet innehåller. Även om rätten i äktenskapsmålet eller eljest (jfr 15 kap. 10 § i förslaget) förklarat att återgångsdelning skall äga r u m utan att göra förbehåll beträffande lottläggningen, bör frågan om dylik jämkning kunna upptagas vid lottläggningen. Beträffande annan makes enskilda egendom av den beskaffenhet som nämns i 14 § 1 mom. 1—3 föreslår kommittén i nu förevarande paragraf, att andra maken må berättigas lösa egendomen under motsvarande tillämpning av vad som i 14 § är stadgat om fördelning av giftorättsgods. Kommittén har övervägt, huruvida undantag borde stadgas beträffande egendom som make erhållit genom gåva eller testamente med villkor att den skall vara enskild. Liksom 1959 års lag gör emellertid förslaget ej någon skillnad i denna del. Dylika villkor kan vinna tillbörligt beaktande vid den skälighetsprövning som förutsätts. När giftorättsgods skall delas, har vardera maken en viss andelsrätt i makarnas bo, inom vilken lottläggningen i första hand bör äga rum. Så är icke fallet, när vardera maken endast har enskild egendom. Den make som med stöd av förevarande 16 § får övertaga andra maken tillhörig enskild egendom är nödsakad att lösa den (eller att avräkna lösesumman på fordran hos andra maken e. 1.). Han kan dock med tillämpning av 14 § 2 mom. få anstånd med betalningen, om synnerliga skäl är därtill och säkerhet lämnas enligt vad där sägs. Tydligen bör denna möjlighet till kredit användas med särskild försiktighet, när det gäller enskild egendom. Beträffande arten av fånget till egendomen — d. v. s. dess övergång från ena maken till den andra — stadgas i andra stycket av förevarande paragraf i förslaget, att därom skall gälla vad som är stadgat om fång på grund av giftorätt (jfr 2 § tredje stycket i 1959 års lag). Detta innebär bl. a. att köpregier ej är tillämpliga t. ex. i fråga om skyldighet att stå hemul för egendomen. Om egendom visar sig tillhöra någon utomstående, kan dock bodelningen naturligen komma att gå åter. Eljest skulle ju den make som fått egendomen lida en orättmätig förlust. Vidare kan i annan lagstiftning gälla regler som ger fång på grund av giftorätt visst företräde framför fång genom köp, byte, gåva etc. Så är t. ex. förhållandet i 1930 års lag om bostadsrättsföreningar, 24 §. Kommittén avser, att stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf skall ge sådan företrädesrätt som eljest följer av giftorätten. Förslaget innehåller ej någon tidsfrist inom vilken anspråk enligt förevarande 10 § skall framställas. Kommittén får i detta avseende hänvisa till vad som sägs under 6 kap. 10 §.

294 Varken den nya lydelsen av den danska skifteloven eller det norska förslaget innehåller regler om rätt för make att lösa till sig andra maken tillhörig enskild egendom. Det norska förslaget upptager som nyhet en bestämmelse liknande vad som redan gäller i Finland (FÄL 107 §). Den innehåller, att om skifte sker under medverkan av skifteretten, denna kan på begäran avgöra vad som hör till vardera makens enskilda egendom. Kan det icke klarläggas till vilkens enskilda egendom ett föremål eller en rättighet hör eller i vilket förhållande makarna är samägare, kommer reglerna om skifte av giftorättsgodset till motsvarande tillämpning. Delning vid makes

död

Bodelning i anledning av ena makens död följer enligt gällande lag i stort sett samma regler som bodelning i anledning av boskillnad, återgång, hemeller äktenskapsskillnad. I kommitténs förslag är skilj aktigheterna större. Den behovsprövning som förslaget förutsätter blir delvis en annan efter ena makens död. Detta får betydelse för såväl delningsgrunden som lottläggningen. Efterlevande make kan sålunda enligt förslaget tillgodoses framför bröstarvingar, när make i motsvarande situation ej kan erhålla motsvarande förmån framför andra maken. Dessutom uppkommer vid ena makens död vissa särskilda spörsmål som kräver sin lösning. De bestämmelser som ansetts erforderliga för bodelning vid ena makens död har upptagits i 17— 23 §§. 17 §. Förevarande paragraf i förslaget stadgar, att vad i 5, 7—9 och 11—16 §§ är stadgat med avseende å bodelning vid boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad skall gälla även vid ena makens död, om ej annat följer av de bestämmelser som upptages i senare paragrafer. Hänvisningen omfattar som synes ej 6 och 10 §§. Tillämpning av den i 6 § intagna regeln, att lösören avsedda för barnens bruk skall undantagas för deras behov, om ej särskilda skäl är däremot, saknar i regel fog när ena maken är död. Barnen inträder då som arvingar och kan få erforderlig egendom utlagd på sina arvslotter. Om barnen fick för sitt behov undantaga viss egendom från bodelningen, skulle egendomen tillkomma dem utan att belasta deras arvslotter. Någon anledning härtill torde ej föreligga. Enligt förslaget skall vid bodelning i anledning av ena makens död ej heller 10 § tillämpas. Denna paragraf ger make möjlighet att erhålla kompensation ur det egna giftorättsgodset, när andra maken innehar rättighet som avses i 6 kap. 1 § andra stycket och ej skall ingå i bodelningen. Vad först angår det fallet att efterlevande maken innehar sådan rättighet saknas regelmässigt skälig anledning att barn till makarna skall erhålla kompensation därför. Beträffande åter rättigheter som innehafts av den avlidne kan framhållas, att det i stor utsträckning följer av rättighetens natur, att rättigheten i anledning av dödsfallet antingen upphör (t. ex. rätt till pension eller

295 andra rent personliga förmåner) eller skall gå till fördelning enligt reglerna om giftorätt och arv (t. ex. upphovsrätt) eller må överlåtas. Utrymme saknas då för tillämpning av 10 §. Lottläggningsreglerna i 14 § skall enligt förevar ande paragraf äga tilllämpning även vid bodelning i anledning av makes död. Här syftas främst på bodelning med bröstarvingar. Enligt kommitténs förslag till ändringar i ÄB skall efterlevande maken, när bröstarvingar finns, utöver giftorätt erhålla viss rätt till arv, i form av nyttjanderätt. Principerna för lottläggningen vid bodelning bör gälla även för arvskiftet, så att efterlevande maken därvid kan få egendom som är lämpad för hans behov. Kommittén förordar i enlighet härmed en tilläggsbestämmelse i 23 kap. 3 § ÄB, enligt vilken efterlevande maken vid arvskifte äger företräde till vad han behöver efter vad som i 13 kap. GB är stadgat för bodelning vid makes död. 18 §. Förevarande paragraf, som ger en särbestämmelse om pension och livränta, är ny. Pensioner och livräntor förekommer i många olika former. De vanligaste är ålders- och familjepensioner inom folkpensioneringen, den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) och tjänstepensioneringen i övrigt ävensom rätt på grund av egen pensions- eller livränteförsäkring eller på grund av förmånstagarförordnande vid sådan försäkring. I regel anses rätten till pension vara av sådan natur, att den är undantagen från bodelning. Detta gäller dock bl. a. icke för rätt på grund av egen pensions- eller livränteförsäkring. 1 Enligt kommitténs mening bör efterlevande makes rätt till pension eller livränta regelmässigt tillkomma honom utan intrång eller skyldighet att lämna vederlag för premier eller andra avgifter. Detta gäller vare sig efterlevande maken själv skapat sin rätt genom egen pensions- eller livränteförsäkring eller han fått sådan försäkring på annat sätt eller han grundar sin rätt på förmånstagarförordnande av den avlidne eller han blir berättigad till familjepension i anledning av dennes arbetsanställning. I enlighet härmed föreslås i förevarande paragraf, att efterlevande make äger att av sitt giltorättsgods från delningen undantaga rätt till egen pension eller livränta, såvitt denna med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt prövas skälig. En viss begränsning görs sålunda i makens rätt genom att pensionen eller livräntan skall vara skälig. Begränsningen har ansetts erforderlig för att hindra exempelvis, att en make, som gifter om sig, därefter på bekostnad av bröstarvingar i det första äktenskapet gynnar efterlevande make i det nya äktenskapet med en livränta som är alltför hög med hänsyn till omständigheterna. Han har kanske använt större delen av sina tillgångar till inköp av en hög livränta mot engångspremie. I den mån pensions- eller livränterätten överstiger vad som kan anses skäligt skall den ingå i bodelningen. Dess värde får i denna del kapitaliseras och tagas i beräkning vid bestämmande av lotternas storlek; rättigheten till samma del i Jfr ovan s. 115 f och 262.

296 kan undantagsvis komma att tilläggas arvingarna. I detta sammanhang må till sist påpekas, att förevarande paragraf även gäller det fallet att pensionen börjat utgå före makens död liksom då pensionen skall utgå först från senare tidpunkt, t. ex. när efterlevande maken uppnår viss ålder. I de fall då rätt till pension eller livränta utgår på grund av avliden makes förmånstagarförordnande skall särskilda bestämmelser gälla. Verkan av sådant förordnande regleras i FAL. Närmast är här av intresse 118 § första stycket, jämfört med 104 § första och andra styckena FAL. Enligt kommitténs förslag till ändringar i FAL skall efterlevande makes rätt till livränta — pension inbegripen — ej ingå i den avlidnes kvarlåtenskap och ej heller tagas i anspråk för att tillgodose bröstarvinges rätt till arv eller till underhållsbidrag enligt 8 kap. ÄB, såvitt livräntan med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt prövas skälig (118 § första stycket, jämfört med 104 § andra stycket i förslaget). I andra stycket av förevarande 13 kap. 18 § GB erinras om FALs bestämmelser. 19 §. Den i förevarande paragraf upptagna regeln om avräkning av förskott på arv till makars gemensamma bröstarvinge svarar mot 11 a § i gällande lag. Endast en mindre redaktionell jämkning har företagits. 20 §.

När make avlider och efterlämnar bröstarvingar, skall bodelning ske mellan efterlevande maken och bröstarvingarna. Detta gäller vare sig de senare är makarnas gemensamma bröstarvingar eller ej. Vid bodelningen erhåller efterlevande maken, om fullständig giftorättsgemenskap råder, i regel hälften av makarnas egendom på grund av giftorätt, medan återstoden går till fördelning mellan arvingarna. Enligt kommitténs förslag till ändringar i ÄB har efterlevande maken under 3 kap. 1 § tillerkänts viss arvsrätt även för det fallet att den döde efterlämnar bröstarvinge. Av den dödes andel skall sålunda efterlevande maken som huvudregel erhålla hälften med nyttjanderätt. Äganderätten till samma hälft tillfaller bröstarvingarna. Återstående hälft av den dödes andel tillfaller bröstarvingarna med oinskränkt äganderätt. Om den avlidne efterlämnar make men ej bröstarvingar, erhåller maken förutom sin giftorättsandel hela kvarlåtenskapen efter den döde med fri förfoganderätt. Det förekommer tvivelsutan ofta, att make förlitar sig på denna ordning och ej vidtager någon åtgärd för att skydda sig genom äktenskapsförord eller på annat sätt. Emellanåt kan emellertid erbjuda sig den överraskningen, att den avlidna maken har arvsberättigat barn som varit okänt för efterlevande maken. För att trolovad såvitt möjligt skall få kännedom om den andras eventuella arvsberättigade barn vid äktenskapets ingående har kommittén i 3 kap. 2 § 8 mom. föreslagit en ny bestämmelse, enligt vilken envar av de trolovade skall före äktenskapets ingående i skriftlig försäkran, som delgives den andre, på heder och samvete uppgiva, huru-

297 vida han har barn, som ej är adopterat av annan, eller väntar barn med annan man eller kvinna eller har adoptivbarn. Man får räkna med att försäkran ej alltid är riktig. Vidare kan inträffa, att barn avlats först efter äktenskapets ingående och att efterlevande maken varit i okunnighet om detta barns existens. Att för efterlevande maken okänt barn till den döde uppträder som arvinge kan väntas inträffa oftare, därest utomäktenskapliga barn, såsom tidigare föreslagits och jämväl kommittén förordar, får full arvsrätt även efter fader och fädernefränder. 1 För att hindra uppenbart obilliga verkningar för efterlevande maken i fall som nu sagts föreslår kommittén en ny bestämmelse i förevarande paragraf. Om den döde efterlämnar såsom arvinge barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskapet eller adoptivbarn, varom efterlevande maken saknade kännedom vid äktenskapets ingående, eller avkomling till barn eller adoptivbarn som nu sagts, äger efterlevande maken enligt förslaget påkalla viss jämkning vid bodelningen. En förutsättning är, att efterlevande maken har giftorättsgods till värde som överstiger värdet av den dödes. Han skall då få behålla vad som eljest skolat av den överskjutande delen tillfalla arvingen. Härav följer, att om andra bröstarvingar ej finns, maken vid bodelningen ej behöver vidkännas minskning av sitt giftorättsgods. I detta fall är sålunda regelns tillämpning mycket enkel. Resultatet motsvarar vad maken kunnat skydda genom äktenskapsförord, om han känt till barnet. Efterlämnar den avlidne både kända och okända bröstarvingar, blir regelns tillämpning givetvis mera komplicerad. Efterlevande maken erhåller då utöver sin vanliga giftorättsandel egendom till så stort värde som svarar mot den del av hans överskjutande giftorättsgods som enligt vanliga regler skulle tillfalla den okända arvingen. Vid tillämpningen får först ske beräkning av bodelningslotternas storlek i vanlig ordning. Därefter uppdelas värdet av den avlidnes lott på hans arvingar. Av vad som då beräknas tillfalla den förut okända bröstarvingen får denne behålla så mycket som härrör från den avlidnes giftorättsgods, medan återstoden återgår till efterlevande maken. För de förut kända bröstarvingarnas del blir resultatet detsamma som om även den förut okända arvingen varit känd. Det är sålunda endast efterlevande maken som kan vinna något på den förut okända arvingens bekostnad. Därest maken vid bodelningen begagnar sin rätt enligt förevarande bestämmelse, bör detta föranleda viss reducering av hans nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § ÄB. Han bör då ej äga åtnjuta nyttjanderätt enligt detta lagrum till arvingens återstående lott. Föreskrift härom upptages som andra stycke i förevarande 20 §. Kommittén får i denna del hänvisa till vad som sägs i anslutning till 3 kap. 1 § ÄB.

i Jfr s. 401 f. 10t— 630756

298 21 §. Förevarande paragraf motsvarar 12 § i gällande lag. I första stycket stadgas, att om den egendom som tillkommer efterlevande maken är ringa, han äger av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Stadgandet, som helt överensstämmer med första stycket i nuvarande 12 §, innefattar både en fördelningsregel som rubbar hälftendelningen och en lottläggningsregel. Det träder sålunda i stället för de särskilda lottläggningsreglerna i 14 § 1 mom. 2 och 3, vilka eljest enligt hänvisningen i 17 § är tillämpliga även vid makes död (jfr även 22 § 2). Andra stycket ersätter den s. k. sextusenkronorsregeln i nuvarande 12 § men uppvisar flera skiljaktigheter. Med hänsyn till penningvärdeförändringen har värdet av den egendom som efterlevande maken äger bekomma ansetts böra höjas och i förslaget bestämts till 10 000 kr. Vidare märkes, att enligt gällande lag maken äger av giftorättsgodset bekomma egendom till så stort värde att den jämte egendom, som må tillhöra honom enskilt, uppgår till det i lagen angivna beloppet (nu 6 000 k r ) . 1 Av denna lydelse framgår ej klart, huruvida i det sammanlagda värdet skall inräknas sådan egendom som avses i 6 kap. 1 § andra stycket och ej skall ingå i bodelningen. Full klarhet saknas även beträffande det vanliga fallet, att livförsäkringsbelopp tillfaller efterlevande maken på grund av förmånstagarförordnande av den avlidne. Behov av ett förtydligande föreligger här. Kommittén har därför varit inne på tanken att föreslå en lydelse av andra stycket som inbegriper, förutom efterlevande maken tillhörig enskild egendom, sådan honom tillhörig egendom som nyss sagts samt försäkringsbelopp som i anledning av dödsfallet tillfaller honom. Samtliga dessa egendomsslag skulle alltså inräknas i beloppet 10 000 kr; undantag borde dock göras för rätt till pension, livränta eller annan liknande förmån till skäligt värde. Den snabba utbredningen av grupplivförsäkring har emellertid bragt frågan i ett annat läge. Genom de tjänstegrupplivförsäkringar som efter överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden införts inom både den offentliga och den privata verksamheten har flertalet arbetstagare erhållit sådan förmån. Dessa försäkringar har inom de olika områdena av arbetsmarknaden väsentligen samma innehåll i fråga om utfallande försäkringsbelopp och övriga villkor. Försäkringen utfaller i allmänhet vid dödsfall före pensionsåldern med ett engångsbelopp, som utgör 24 000 kr till efterlevande make, om andra maken dör före 55 års ålder, men sjunker vid senare inträffat dödsfall med 2 000 kr för varje år. Därtill kommer vissa tilläggsbelopp för barn under 21 år. Tjänstegrupplivförsäkringarna innebär, att i ett stort antal fall försäkring utfaller till efterlevande maken med beaktansvärda belopp. Skulle sådant försäkringsbelopp inräknas i den summa av 10 000 kr intill vilken efterlevande maken enligt förevarande paragraf äger uttaga giftorättsgods, blev utrymi Jfr SB I s. 43 f.

299 met för uttag av bohag och arbetsredskap m. m. så ringa att regeln i många fall skulle bli satt ur spel. Med hänsyn till att tjänstegrupplivförsäkringarna tillkommit som ett komplement till den allmänna pensioneringen och ligger inom en måttlig nivå har det synts naturligt, att man vid tillämpning av förevarande stadgande bortser från dessa försäkringar. Men i så fall är det obilligt alt ej ge samma förmån åt dem som på egen hand skaffat sig försäkringar till motsvarande belopp. Vidare kunde det verka stötande att bortse från försäkringsbelopp till angivna belopp men taga i beräkning enskild egendom till motsvarande värde. Kommittén har därför funnit mest rationellt, att man vid regelns tillämpning bortser från såväl försäkringsbelopp som enskild egendom. Den förbättring av efterlevande makes ställning som detta innebär är, om man ser till det ekonomiska värdet, jämförelsevis blygsam. I enlighet med det sagda innehåller den föreslagna lagtexten i motsats till gällande lag ingenting om enskild egendom. Andra stycket lyder sålunda i förslaget, att efterlevande maken äger städse av giftorättsgodset, såvitt det räcker, erhålla egendom till värde av tiotusen kronor. Med giftorättsgods avses här endast sådan egendom som ingår i bodelningen. Egendom som avses i 6 kap. 1 § andra stycket och ej skall ingå i bodelningen medräknas ej. Beträffande regelns tillämpning må i övrigt framhållas, att den föreslagna värdegränsen 10 000 k r avser makarnas behållna giftorättsgods, d. v. s. nettobehållningen. Täckning av gäld skall sålunda ske, innan regeln träder i tillämpning. Så snart makarnas behållna giftorättsgods ej överstiger 10 000 kr, tillfaller hela behållningen efterlevande maken. Klart är, att egendom, som efterlevande maken enligt 13 kap. 17 § jämförd med 5 § i förslaget äger undantaga från bodelningen, skall hållas utanför, även när förevarande paragraf är tillämplig, och sålunda ej inräknas i beloppet 10 000 kr. Det må framhållas, att efterlevande makes rätt enligt den föreslagna tiotusenkronorsregeln gäller framför den avlidnes borgenärers rätt, såvitt fråga är om efterlevande makens eget giftorättsgods (jfr 13 kap. 25 § i förslaget). Ur den avlidnes giftorättsgods äger efterlevande maken däremot ej erhålla egendom till högre värde än som återstår sedan täckning för gäld beräknats eller den avlidnes skulder eventuellt betalts. Angående makes rätt enligt 10 000-kronorsregeln, när den avlidne insatt förmånstagare till försäkring, se 104 § FAL i kommitténs förslag. Till skillnad från bestämmelsen i första stycket avser 10 000-kronorsregeln i andra stycket i princip endast delningsgrunden. Såvida ej all egendom enligt det nyss sagda skall tillkomma efterlevande maken, blir de eljest vid dödsfall gällande lottläggningsreglerna tillämpliga (se 17 och 22 §§). Den behovsprövning som därvid skall ske gäller väsentligen till fördel enbart för efterlevande maken (jfr 22 § 2). Till arvingarnas förmån föreslås emellertid i 22 § under 3 en regel som innebär, att bröstarvingar, utan hinder av vad som eljest sägs, äger att av den dödes egendom på sin lott bekomma eller lösa till sig lösöre som för dem har särskilt värde. Denna regel är av-

300 sedd att gälla även i fall, då första eller andra stycket i förevarande paragraf är tillämpligt. Skulle någon av dessa båda bestämmelser medföra, att allt giftorättsgodset skall tillkomma efterlevande maken, äger bröstarvingarna såsom framgår av ordalydelsen lösa till sig ifrågavarande egendom. En erinran om denna lottläggningsregel till bröstarvingarnas förmån h a r ansetts böra göras i förevarande paragraf, främst med tanke på det fallet att enligt paragrafen eljest all egendom skall tillfalla efterlevande maken. Efterlevande makens rätt enligt förevarande paragraf avser endast giftorättsgods. Den avlidnes enskilda egendom berörs ej, även om t. ex. värdet av makarnas behållna giftorättsgods understiger 10 000 kr. En annan sak är, att efterlevande maken kan få lösa till sig egendom som tillhört den avlidne enskilt (se 17 och 22 §§). Enligt sista stycket av nuvarande 12 § skall sextusenkronorsregeln ej äga tillämpning, om efter den döde finns bröstarvinge, som ej jämväl är efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskapet, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. Anledning till detta undantag är — enligt vad riksdagens första lagutskott framhöll vid stadgandets tillkomst i samband med 1928 års arvslagstiftning — att den intressegemenskap som finns mellan efterlevande maken och hans barn med den först avlidne icke kan antagas regelmässigt vara för handen i fråga om andra barn till den avlidne. Att ej låta regeln, ändrad på sätt förut sagts, gälla i nu nämnda fall skulle emellertid enligt kommitténs mening innebära en mindre önskvärd inskränkning i efterlevande makens rätt. Såsom ärvdabalkssakkunniga framhöll i sitt förslag till ärvdabalk 2 kan om regelns närmare innebörd sägas, att regeln allmänt taget ej torde ha nämnvärt större räckvidd än regeln i första stycket, beträffande vilken undantagsbestämmelsen icke gäller. Med nutida levnadsstandard och prisläge kan värdet av nödigt bohag och lösören som erfordras för fortsättande av näring lätt nog stiga till maximisiffran, av kommittén nu föreslagen till 10 000 kr. Betydelsen av regeln i andra stycket ligger till stor del i dess schematiska natur, som gör att en bedömning av vad som för efterlevande maken är nödigt eller erforderligt undviks. Det synes rimligt, att det begränsade värde som makarna sålunda innehade förbehålls den efterlevande utan intrång av arvinge eller underhållsberättigad. På grund härav anser kommittén liksom ärvdabalkssakkunniga, att den nuvarande undantagsbestämmelsen i tredje stycket bör upphävas och att sålunda efterlevande make vid bodelning bör erhålla egendom enligt reglerna i första och andra styckena, även om den avlidne har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. Motsvarighet till sextusenkronorsregeln i 13 kap. 12 § GB har hittills saknats i de övriga nordiska länderna. Både den nya lydelsen av den danska skifteloven och 1962 års norska förslag angående ny arvslagstiftning upptager emellertid en motsvarande regel. I den danska regeln har gränsen satts vid 12 000 kr. Till skillnad från den svenska regeln omfattar den ej en* SOU 1954:6 s. 92 f.

301 dast giftorättsgods utan även enskild egendom. I beloppet skall dock inräknas den efterlevandes arvslott, d. v. s. en tredjedel av kvarlåtenskapen när bröstarvingar finns, och hans egen enskilda egendom. Däremot medräknas ej livförsäkringsbelopp som tillfaller den efterlevande i anledning av dödsfallet, ej heller rättigheter av sådant slag som avses i 6 kap. 1 § andra stycket GB.3 I det norska förslaget har värdegränsen satts vid 4 000 kr. Denna låga gräns förklaras delvis av att värderingsreglerna i Norge leder till mycket låga värden. Enligt den norska regeln, som i likhet med den svenska omfattar endast giftorättsgods, skall ej i beloppet inräknas värdet av den efterlevandes enskilda egendom, ej heller värdet av pension eller livränta. 4 Både den danska och den föreslagna norska regeln äger tillämpning även när särkullbarn lever efter. 22 §.

Vid bodelning, när ena maken är död, står — frånsett testamente — på ena sidan efterlevande make och på andra sidan den dödes arvingar (till vilka enligt kommitténs förslag hör efterlevande maken även när bröstarvingar finns). Enligt förevarande paragraf skall, sedan föregående paragrafer iakttagits, i övrigt vad i 7—9 och 11—16 §§ sägs om make gälla jämväl den avlidna makens arvingar med vissa undantag och tillägg. Av en jämförelse med 17 § framgår, att 5 § i överensstämmelse med gällande rätt ej skall gälla till förmån för arvingarna. Att 6 och 10 §§ överhuvud ej är tillämpliga vid bodelning i anledning av makes död framgår redan av 17 §. Därutöver upptager 22 § undantag och tillägg under tre särskilda punkter. I punkt 1 stadgas, att vederlag med anledning av avgifter till pension eller livränta åt efterlevande maken må tilläggas arvingarna enligt 7 § 4 allenast i den mån pensionen eller livräntan med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt prövas vara oskälig. Bestämmelsen utgör ett komplement till 18 §, som ger efterlevande maken rätt att av sitt giftorättsgods från delningen undantaga rätt till egen pension eller livränta, såvitt denna med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt prövas skälig. Motiven till nu ifrågavarande bestämmelse är desamma som för 18 §. Ändamålet med regeln i 18 § skulle i väsentlig mån förfelas, om premier eller andra avgifter för pensionen eller livräntan skulle grunda vederlagsrätt för arvingarna. I punkt 2 föreskrivs till en början, att med avseende å lottläggningen skall vad i 14 § 1 mom. 1—5 eller 16 § sägs ej gälla till förmån för arvingar. Regeln har beträffande bostaden en motsvarighet i 3 §, jämförd med 7 §, i 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Arvingarnas intresse har sålunda skjutits åt sidan till förmån för efterlevande maken. Denne har enligt förslaget rätt att efter behovsprövning enligt 14 § övertaga den döde tillhörig fastighet, vilken uteslutande eller huvudsak3 Betaenkning ( n r 291) om arvelovgivningen, 1961, s. 141 ff. < Utkast til lov om arv, 1962, s. 103.

302 ligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad, eller att för sådant ändamål övertaga hyres- eller bostadsrätt. Enligt förslaget får arvingarna ej någon motsvarande rätt att efter behovsprövning på sin lott erhålla efterlevande make tillhörig fastighet, hyres- eller bostadsrätt. Vad nu sagts om fastighet gäller jämväl tomträtt och byggnad på ofri grund. Lagrummet verkar alltså endast i ena riktningen, nämligen till förmån för efterlevande maken. Enligt 8 § allmänna hyreslagen kan dödsbo utan hyresvärdens samtycke överlåta hyresrätt till den som skäligen kan godtagas som hyresgäst. Under samma förutsättning kan givetvis även genom överenskommelse vid bodelning utan hyresvärdens samtycke bestämmas, att efterlevande make skall övertaga lägenheten. 1 Det är icke tänkbart att något annat skulle gälla, om det är skiftesman eller domstol som bestämmer att efterlevande maken skall få lägenheten. För hyresvärden är det ju likgiltigt, om t. ex. boutredningsman överlåter hyresrätten eller om detta sker genom frivillig överenskommelse mellan dödsbodelägarna eller om efterlevande maken måst tillgripa tvångsförfarande för att förvärva hyresrätten. 2 Även i fråga om arrende är efterlevande make bättre ställd än make vid bodelning i båda makarnas livstid, när det gäller rätten att övertaga nyttjanderättsavtalet. 3 Enligt huvudregeln i 2 kap. 9 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom fortfar, när arrendeupplåtelse skett på viss tid, avtalet att gälla oavsett arrendatorns död. 4 Stadgandet är emellertid dispositivt såvitt angår jordbruksarrende i allmänhet och lägenhetsarrende (70 §). Jordägaren kan alltså genom förbehåll i avtalet hindra dödsboet att fortfara med arrendet. I fråga om s. k. sociala arrenden (se 49 §) är stadgandet däremot tvingande, vilket har till följd att dödsboet ej endast äger fortsätta arrendet under återstående upplåtelsetid utan även äger utöva optionsrätt enligt 51 § i nyssnämnda lag. — Har arrende upplåtits för arrendatorns livstid, äger enligt 2 kap. 9 § andra stycket nämnda lag arrendatorns hustru efter mannens död fortsätta arrendet så länge hon förblir änka. En förutsättning är dock, att äktenskapet ingåtts innan arrendeavtalet slöts. Ingår hustrun nytt äktenskap, äger jordägaren uppsäga avtalet. Angående bostadsrätt hänvisas till vad som sagts under 14 §.r» På motsvarande sätt som i fråga om bostaden gäller beträffande bohag, arbetsredskap och annat lösöre som avses i 14 § 1 mom. 2 och 3, att behovsprövningen verkar endast i ena riktningen, nämligen till förmån för efterlevande maken. Som följd av att lottläggningsbestämmelserna i 14 § 1 mom. 1—5 verkar endast till förmån för efterlevande maken kommer även lösningsregeln i 14 § 2 mom. första stycket att gälla till förmån endast för denne. 1 Ang. viss ändring som föreslogs av 1957 års hyreslagskommitté, se SOU 1961: 47 (9 §). 2 Jfr härom Walin HyresL s. 278 f. 3 Jfr ovan s. 281. 4 För dödsbodelägarna föreligger dock rätt att hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten mot skälig ersättning för arrenderättens värde och att, om denne ej vill det, överlåta arrendet på annan. 5S. 281.

303 Den allmänna lottläggningsregeln i 14 § 1 mom. 6 skall däremot enligt förslaget gälla till förmån för ömse sidor även vid bodelning i anledning av makes död. Den i anslutning därtill föreslagna lösningsregeln i 14 § 2 mom. andra stycket skall likaledes i princip verka i båda riktningarna. Lösningsrätt som avses i sistnämnda lagrum skall dock ej tillkomma andra arvingar än bröstarvingar och för deras del gälla allenast beträffande fastighet eller tomträtt, som den avlidne förvärvat från någon med vilken han varit släkt i rätt uppstigande led eller till vilken han på grund av adoption stått i motsvarande förhållande eller också från sådan anförvants dödsbo. Bestämmelsen ersätter nuvarande tredje stycke av 13 §, men har utvidgats till att avse även tomträtt. Det bör i övrigt påpekas, att enligt kommitténs förslag anstånd med lösenbeloppets erläggande må beviljas under samma villkor som angives i 14 § 2 mom. första stycket i kommitténs förslag. Anståndsmöjligheten måste här tillämpas med den största återhållsamhet. Det nu sagda avser giftorättsgods. Vid bodelning mellan makar som båda är i livet äger ena maken enligt 16 § lösa till sig även andra maken tillhörig enskild egendom, vilken är avsedd för ändamål som sägs i 14 § 1 mom. 1—3, d. v. s. bostad, bohag, arbetsredskap och annat lösöre som erfordras till fortsättande av näring. Beträffande fastighet och tomträtt skall dock enligt lörslaget gälla det undantaget att make ej må lösa till sig sådan egendom mot andra makens bestridande. Skälen till detta undantag har ej ansetts tillräckligt starka för att också vid makes död motivera en liknande begränsning av efterlevande makens rätt. Efterlevande make — som ju även när bröstarvingar finns är arvinge enligt kommitténs förslag — synes, när det kan anses skäligt (jfr 14 §), böra få lösa till sig även fastighet eller tomträtt som utgjort den avlidna makens enskilda egendom. Vid skälighetsprövningen bör givetvis beaktas även bröstarvingarnas intresse av egendom som har särskilt värde för dem och hänsyn tagas till eventuella villkor vid testamente eller gåva. I enlighet med det sagda upptages som andra stycke under punkt 2 stadgande, att fråga om efterlevande makes rätt att enligt 16 § lösa fastighet eller tomträtt skall, även om arvinge bestrider yrkande därom, prövas enligt vad som finnes skäligt (jfr 23 kap. 3 § i ÄB-förslaget). Under punkt 3 av förevarande 22 § upptages en särskild lottläggningsregel till förmån för arvingarna. Där stadgas sålunda, att bröstarvingar, utan hinder av vad förut sagts om makes rätt, äger att av den dödes egendom på sin lott bekomma eller lösa till sig lösöre som för dem har särskilt värde. Regeln avser närmast släktklenoder och andra lösa saker som vandrat inom den dödes släkt eller som eljest har särskilt värde just för arvingarna. Dessa äger företräde till egendomen framför efterlevande make, även om den utgör sådant lösöre som avses i 14 § 1 mom. 2 eller 3. Med hänsyn till regelns begränsade tillämpningsområde har kommittén ej ansett betänkligheter möta mot en sådan inskränkning i efterlevande makens rätt. Det må framhållas, att regeln ej medför någon rubbning av delningsgrunden. Som förut nämnts får den betydelse även i fall som avses i 21 §. Någon rätt till anstånd med lösenbeloppets erläggande har här ej givits. Det får bero på

304 överenskommelse mellan efterlevande maken och bröstarvingarna, om anstånd skall beviljas. 23 §.

GB innehåller för närvarande i 13 kap. 1 § en allmän föreskrift om att vad i kapitlet sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans arvingar och universella testamentstagare, såvida ej annorlunda stadgas. Den i GB använda terminologin är dock ej fullt konsekvent. På åtskilliga ställen talas endast om arvingar, när uppenbarligen även universella testamentstagare avses, se t. ex. 11 a, 12 och 14 §§. Kommitténs förslag under 17—22 §§ förutsätter, att arvingarna — med vissa förut angivna reservationer — inträder i makens rätt. I förevarande paragraf förklaras därefter, att vad i kapitlet sägs om den dödes arvingar skall i tillämpliga delar gälla även universella testamentstagare. Om eftergift

vid bodelning m. m.

Enligt gällande lag är makar förhindrade att med verkan mot borgenärerna vid bodelningen avtala annan delning av giftorättsgodset än den i lagen föreskrivna, d. v. s. i regel hälftendelning. Sker det, blir den make som fått för mycket ansvarig även för andra makens skulder, vilka uppkommit före bodelningen. Ansvaret är dock begränsat till värdet av vad han fått för mycket och inträder ej, om han kan visa att andra maken hade kvar egendom som täckte skulderna. Till borgenärernas skydd har även meddelats föreskrifter om återvinning i konkurs. Bestämmelserna finns i 13 kap. 14 och 15 §§ GB samt 33 § (jfr även 37 §) konkurslagen. Se även 21 kap. ÄB. De i 13 kap. GB intagna bestämmelserna ersätts av 24—26 §§ i kommitténs förslag, vilka innehåller betydelsefulla ändringar i vad som nu gäller. 24 §.

I första stycket av gällande 14 § stadgas följande. Har vid bodelningen make eftergivit vad enligt bestämmelserna i 13 kap. tillkommer honom och kan gäld, som uppstått före bodelningen, ej betalas av honom, skall andra maken svara för vad som brister intill värdet av vad han bekommit för mycket, såvida han ej kan visa att hans make efter bodelningen hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld. Har den make som gjort eftergiften blivit försatt i konkurs eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd att det måste antagas att förutnämnda gäld ej blir rätteligen gulden, skall andra maken svara för gälden intill det angivna värdet, även om det ej är utrett vad som brister hos den förre. I andra och tredje styckena av paragrafen meddelas bestämmelser om bodelning efter ena makens död. De nu återgivna bestämmelserna vilar på uppfattningen, att eftergift av make vid bodelningen innebär en benefik transaktion som kan kränka bor-

305 genärers rätt på samma sätt som gåvor mellan makar överhuvud. Detta gäller ej endast när make till andra maken utgivit egendom i större utsträckning än som vederbort utan även när make avstått från rätt att utfå egendom av andra maken. 1 Till borgenärernas skydd har därför på motsvarande sätt som vid gåvor och liknande rättshandlingar skapats rätt för borgenärerna till den make, som gjort eftergiften, att vid brist hos denne hålla sig till andra maken intill värdet av eftergiften (jfr ang. gåvor 8 kap. 5 §). Har make gjort eftergift i märklig mån och avträds hans egendom till konkurs på grund av ansökan som gjorts inom ett år från det bodelningshandlingen ingavs till rätten, äger borgenärerna enligt KL vinna återgång av bodelningen. Enligt kommitténs mening går dessa regler för långt. 2 Borgenärerna h a r anspråk på att make ej försämrar sin ekonomiska ställning, men deras berättigade intresse går ej så långt att andra maken skall behöva avstå egendom till förmån för dem. Om ena maken avstår från sitt giftorättsanspråk mot andra maken, har den förstnämnde ej därigenom försämrat sin aktuella ekonomiska ställning i förhållande till sina borgenärer. De senare kunde visserligen spekulera i att gäldenärens ekonomiska ställning skulle förbättras genom en kommande bodelning. Denna möjlighet kan dock knappast anses som någon sund utgångspunkt för kredit och lärer icke heller läggas till grund för exempelvis bankers bedömning av kreditvärdigheten. I regel är det ovisst både när en bodelning kan komma i fråga och h u r u d a n makarnas ekonomiska ställning då är. Vidare har makarna ända fram till tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning möjlighet att upprätta äktenskapsförord, varigenom värderas eller enderas egendom förklaras vara enskild, med påföljd att den ej skall ingå i någon giftorättsdelning. Mot en sådan åtgärd anses borgenärerna ej kunna ingripa. Den nuvarande regleringen är därför inkonsekvent 3 och kommittén anser, att man i förevarande avseende bör bygga på att vardera maken svarar för sina skulder med sin egendom före bodelningen. Om denna princip genomförs, är det tydligt, att någon skada för makes borgenärer icke bör anses uppkomma till följd av bodelning, efter vilken maken har kvar utmätningsbar egendom till samma värde som han hade före delningen. Enligt 24 § i kommitténs förslag skall make, utan att andra maken ådrager sig något nytt gäldsansvar, kunna göra eftergift vid bodelning sålunda att han avstår från sin giftorätt i andra makens egendom. Vardera maken skall exempelvis kunna behålla sin egendom utan att nytt gäldsansvar uppkommer för någondera. Däremot kan visst ökat gäldsansvar uppkomma, om skuldsatt make avstår giftorättsgods till andra maken. Det nu sagda syftar ej på lottläggningen utan på bedömningen av lotternas storlek. De nya bestämmelserna i 24 § inleds med ett stadgande, som innefattar förbud för make att till men för sina borgenärer försämra sin ekonomiska i GBmotiv II s. 393 (NJA II 1921 s. 199 f). 2 Jfr SB I s. 44 f. » Jfr SB I s. 61.

ställning. Det föreskrivs sålunda, att make vid bodelning med andra maken ej äger, till men för sina borgenärer, eftergiva sin rätt enligt bodelningsbestämmelserna så att hans behållna utmätningsbara egendom till följd därav kommer att understiga vad han innehade före delningen. Stadgandet åsyftar dels det fallet att make, som har behållen egendom till lägre värde än andra maken, avstår från eget giftorättsgods och därigenom ytterligare förbättrar andra makens ställning, dels det fallet att make, som har behållen egendom till större värde än andra maken, gör eftergift vid bodelningen så att han till den andra avstår mer än som följer av lagens regler. Förslaget medger ej makarna att till men för borgenärerna verkställa bodelning t. ex. på det sättet att make avstår från egendom som kunnat tagas i anspråk av borgenärerna och övertager egendom (t. ex. försäkring som avses i 116 § FAL) som på grund av sin beskaffenhet är skyddad mot utmätning. Lottens värde kan ju i så fall förbli oförändrad men borgenärerna bli lidande. Enligt förslaget förutsätts som nyss nämnts, att makes behållna utmätningsbara egendom ej får i anledning av gjord eftergift understiga vad han innehade före delningen. Vid lottläggningen bör iakttagas, att make i den mån det erfordras för täckning av gäld erhåller utmätningsbar egendom åtminstone i samma utsträckning som före bodelningen. Det är däremot från borgenärernas synpunkt ej nödvändigt, att den utmätningsbara egendom han erhåller på sin lott förut var hans eget giftorättsgods. Vill andra maken på sin lott erhålla egendom som avses i 14 § men som tillhör den gäldbundna maken och krävs till täckning av dennes gäld, måste pengar eller annan utmätningsbar egendom lämnas i stället. I andra stycket av paragrafen regleras påföljden av att eftergift skett i strid mot första stycket. Har make gjort sådan eftergift och kan gäld, som uppstått före bodelningen, ej betalas av honom, skall andra maken enligt första punkten i andra stycket svara för vad som brister intill det belopp, varmed värdet av den förres utmätningsbara egendom minskat genom eftergiften. I överensstämmelse med vad som sagts i anslutning till första stycket andra punkten är det utan betydelse, om make avstått från utmätningsfri egendom. Den angivna påföljden skall ej gälla, om det visas att förstnämnda make efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld. Har han blivit försatt i konkurs eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar eller finnes han eljest vara på sådant obestånd att det måste antagas att gäld som avses i första punkten ej blir rätteligen betald, skall andra maken svara för gälden intill förenämnda värde, även om det ej är utrett vad som brister hos den förra. Beträffande påföljden överensstämmer sålunda förslaget i huvudsak med vad som nu gäller enligt 14 § första stycket GB. Sådan eftergift som är tillåten enligt förevarande paragraf förutsätter överenskommelse mellan makarna. Make kan sålunda ej av skiftesman eller domstol tvingas till eftergiften. Kommittén har övervägt att införa en rätt för make att påfordra, att giftorättsdelning ej skall äga r u m när det står klart

307 att den egendom som han måste utgiva till andra maken ej kommer denne själv utan hans borgenärer till godo. Att införa en allmän befogenhet därtill har dock ansetts vanskligt. I ett särskilt fall synes man däremot kunna länka sig en dylik ensidig rätt, nämligen då andra maken är försatt i konkurs. När make är försatt i konkurs, inträder konkursboet som part i bodelningen. Andra maken kan då av konkursboet tvingas avstå större eller mindre del av sitt behållna giftorättsgods till konkursboet. Om bodelning hunnit ske före konkursen, hade kanske den gäldbundna maken avstått från sin giftorätt utan påföljd för andra maken. Tidpunkten för bodelningen skulle alltså kunna bli utslagsgivande, vilket kan verka godtyckligt. Kommitten har ansett det omotiverat, att konkursboet skall kunna tilltvinga sig del av andra makens egendom, och den gäldbundna maken torde i regel icke heller själv vara intresserad av att så sker. I tredje stycket av förevarande paragraf föreslås därför en bestämmelse av innehåll, att när fråga är om bodelning sedan ena maken försatts i konkurs, konkursboet ej äger mot andra makens bestridande göra gällande giftorättsanspråk i den makens egendom. Kommittén kan som mönster för bestämmelsen åberopa ett stadgande i den finska äktenskapslagen. Där stadgas (35 § sista stycket), att när makes egendom avträtts till konkurs, ingendera maken skall åtnjuta giftorätt i den andras egendom, om andra maken inom ett år från konkursens början skriftligen yrkar det hos rätten. Enligt vad som uppgivits har denna bestämmelse ej föranlett något missnöje i tillämpningen. Som förut nämnts gäller till borgenärernas skydd även vissa särskilda bestämmelser om återgång av bodelning. Härom stadgas i KL. Även i denna del föreslår kommittén vissa ändringar. De innebär bl. a. införande av möjlighet att j ä m k a bodelning i stället för att låta den återgå i sin helhet, se vid förslaget till ändringar i KL. I sista stycket av 24 § erinras om dessa bestämmelser i KL. Vidare görs i sista stycket ett tillägg som motsvarar sista stycket i 8 kap. 5 § och innehåller, att därest talan är anhängig om återgång eller jämkning av bodelning, makes ansvar enligt paragrafen ej må göras gällande. 2 Den möjlighet att avstå från giftorättsanspråk vid bodelningen som här föreslås ingår ej bland ändringarna i den danska skifteloven. Den danska ståndpunkten ansluter till en i Danmark rådande uppfattning att ett äktenskapsförord om egendomsskillnad, som för att undgå giftorättsdelning ingås när hem- eller äktenskapsskillnad är förestående, kan angripas av borgenärerna. Den danska kommittén har vidare utgått från att den kredit som lämnas make ofta sker på grundval av den kännedom borgenären har om makarnas samlade ekonomi. Det norska förslaget innehåller däremot bestämmelser som ansluter till familjerättskommitténs förslag. 25 §. Den i nuvarande 14 § intagna regleringen äger tillämpning även vid bodelning mellan ena maken och den andras arvingar. Enligt andra stycket 2

Jfr Welamson, Konkursrätt 1961 s. 263.

308 i paragrafen gäller sålunda, att om bodelning är förrättad mellan ena maken och den andras arvingar och arvingarna bekommit för mycket, de skall svara solidariskt för betalningsskyldighet som stadgas i 14 § första stycket. Vad i 14 § är stadgat skall, när bodelning äger rum i anledning av ena makens död, enligt tredje stycket i paragrafen ej tillämpas i fråga om gäld, för vilken den döde häftade. Den av kommittén i 24 § föreslagna regleringen skall enligt 25 § i förslaget äga tillämpning även vid bodelning i anledning av makes död. I första stycket av förevarande paragraf angives sålunda till en början, att om bodelning sker i anledning av makes död, första och andra styckena i 24 § skall äga motsvarande tillämpning. Därefter upptages en mot nyssnämnda 14 § andra stycket svarande regel av innehåll, att om eftergift som i 24 § sägs gjorts av efterlevande maken, skall den dödes arvingar, en för alla och alla för en, svara för efterlevande makens gäld så som stadgas i 24 § andra stycket. I andra stycket av förevar ande paragraf föreskrivs, att vad i 24 § tredje stycket sägs om makes konkursbo äger, efter ena makens död, motsvarande tillämpning på såväl efterlevande makes som avliden makes konkursbo. Detta innebär bl. a., att om efterlevande make försatts i konkurs, hans konkursbo ej kan påfordra att den dödes efterlevande avstår av sitt giftorättsgods till konkursboet. Slutligen görs i tredje stycket hänvisning till vad som i ÄB vidare stadgas om ansvar för den dödes gäld. Härmed avses 21 kap. ÄB. 26 §.

Förevarande paragraf ersätter nuvarande 15 §. I första stycket upptages gällande bestämmelser om ingivande av bodelningshandling till rätten samt om anmälan till äktenskapsregistret och om kungörelse. Vidare erinras om att, när makes egendom avträds till konkurs på grund av ansökning som gjorts inom ett år från bodelningshandlingens ingivande till rätten, vad i KL sägs skall gälla om rätt för borgenärerna att vinna återgång av bodelningen helt eller delvis. Den i nuvarande 15 § upptagna förutsättningen för återgång, att maken vid bodelningen i märklig mån eftergivit sin rätt, har i anslutning till kommitténs förslag under 24 och 25 §§ utgått. Förutsättningarna för återgång framgår av 33 § KL, se kommitténs förslag till ändringar däri. Andra stycket innehåller förklaring, att vad i första stycket tredje punkten stadgas ej äger tillämpning, när make är död och hans arvingar gjort eftergift som där avses. Då gäller nämligen i stället de särskilda reglerna i 21 kap. ÄB om återgång eller jämkning av bodelning, jfr kommitténs förslag till ändringar i ÄB.

309 Om jämkning

av avtal om bodelning m, m.

Avtal som m a k a r träffat med avseende å förestående hem- eller äktenskapsskillnad rörande bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd eller om bidrag till makes underhåll kan enligt 11 kap. 29 § GB bli föremål för jämkning, om det är uppenbart obilligt för ena maken. Kommitténs förslag ger motsvarande möjlighet. Som anförts vid 11 kap. 29 § behandlar emellertid förslaget avtal om underhåll och skadestånd i 11 kap. samt avtal om bodelning eller vad som hör samman därmed i nu förevarande 13 kap. 27 §. Första stycket av paragrafen ersätter 11 kap. 29 § GB, såvitt angår de materiella villkoren för jämkning av avtal om bodelning eller vad som hör samman därmed. En utvidgning av tillämpningsområdet har skett såtillvida som stadgandet omfattar även avtal som träffats i anledning av boskillnad. Liksom i fråga om avtal som avses i 11 kap. 29 § i förslaget har det nu gällande undantaget för avtal som träffats under hemskillnad utgått. Av hänvisning i 10 kap. 4 § första stycket framgår, att jämkningsregeln i 11 kap. 29 § är tillämplig även vid återgång. Då det är tveksamt om nämnda hänvisning kan anses omfatta förevarande stadgande i 13 kap., har återgångsfallet här särskilt nämnts. I likhet med jämkningsregeln i 11 kap. 29 § åsyftar första stycket sådana avtal som makar ingått med tanke just på upplösning av giftorättsgemenskapen. Överenskommelse om de ekonomiska förhållandena kan även med tanke på hem- eller äktenskapsskillnad träffas genom äktenskapsförord, som t. ex. stadgar att all makarnas egendom skall vara enskild eller omvänt att giftorättsgemenskap införs i äktenskap, där dittills rått egendomsskillnad. Det förekommer även, att makar ingår avtal om egendomsordningen i äktenskapsförordets form utan att det varit förutsatt att åtgärden skulle åtföljas av någon upplösning av giftorättsgemenskapen inom den närmaste tiden samt att kort efteråt ena maken likväl väcker fråga om hem- eller äktenskapsskillnad. Han kan i sådana fall redan vid äktenskapsförordets upprättande ha räknat med möjligheten av äktenskapets upplösning eller haft för a\sikt att föranstalta därom. Om sådana avtal som nu nämnts är uppenbart obilliga för ena maken, bör jämkning k u n n a ske, oavsett att de träffats i äktenskapsförordets form! Kommittén föreslår en bestämmelse härom i andra stycket av 27 §. Där stadgas, att om ändring i makars egendomsförhållanden skett genom äktenskapsförord, när boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad var förestående, och förordets tillämpning är uppenbart obillig mot endera maken, det må på yrkande av honom förklaras helt eller delvis utan verkan. Förutsättningen, att boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad var förestående, avser att inbegripa såväl fall då båda m a k a r n a är inställda därpå som fall, då t. ex. hem- eller äktenskapsskillnad faktiskt var nära

310 förestående. I det förra fallet kan jämkning undantagsvis k o m m a i fråga även om den tilltänkta upplösningen av giftorättsgemenskapen skulle av någon anledning komma att dröja. Bestämmelsen om jämkning av äktenskapsförord kan undantagsvis bli tillämplig även sedan ena maken avlidit, t. ex. om bodelning ej hunnit ske före dödsfallet och tillämpning av äktenskapsförordet skulle bli uppenbart obillig mot efterlevande make. Att det föreslagna stadgandet om jämkning av äktenskapsförord i förslaget fått sin plats i 13 kap. sammanhänger med att förordet ersätter avtal om bodelning eller får aktualitet främst i samband med bodelning som skall ske i anledning av äktenskapets upplösning eller boskillnad eller hemskillnad. Kommittén har ej ansett det erforderligt att i fråga om jämkning av äktenskapsförord kräva registrering på samma sätt som beträffande själva förordet. 28 §. Frågor om jämkning av avtal enligt 27 § skall i likhet med frågor om jämkning enligt 11 kap. 29 § i förslaget prövas av rätten. Skiftesman är icke behörig i dessa frågor. Kommittén har övervägt en ordning, enligt vilken skiftesman skulle äga pröva dem, åtminstone om båda makarna gemensamt hänskjutit saken till hans prövning. Det har emellertid anförts farhågor för att den svagare parten skulle alltför mycket kunna låta sig påverkas av skiftesmannen i hans försök att ena parterna vid bodelningen. Kommittén har därför stannat vid att lägga jämkningsfrågorna direkt under rätten. Om vid bodelning fråga uppkommer om jämkning av avtal som avses i 11 kap. 29 § eller 13 kap. 27 § första stycket eller av äktenskapsförord, bör skiftesmannen i regel avbryta förrättningen och hänvisa den part som påkallar jämkning att väcka talan därom vid domstol. Skiftesmannen skall alltså ej vara skyldig att föra bodelningen till slut och hänvisa parterna att föra klandertalan i vanlig ordning, när han har anledning antaga att ett avtal som ligger till grund för bodelningen kan komma att jämkas av rätten. Vill make framställa yrkande om jämkning, skall det enligt förslaget, när skiftesman har verkställt bodelning, ske genom klander av bodelningsförrättningen. I andra fall skall talan väckas hos rätten senast inom ett år efter det bodelning skett. Denna ordning skall enligt 11 kap. 29 § tredje stycket i förslaget gälla även i fråga om avtal om underhåll med engångsbelopp och om skadestånd, när avtalet har samband med bodelning. Härigenom kan alla hithörande frågor som antingen direkt angår bodelningen eller som hör samman därmed eller som eljest är ägnade att påverka bodelningen komma under bedömning i ett sammanhang. Huruvida samband med bodelning föreligger, bör framgå av avtalet eller av omständigheterna. Som regel lärer samband med bodelning komma att saknas endast i fall då någon bodelning överhuvud ej skall ske eller den redan har ägt rum. Det senare

311 kan framför allt inträffa, när äktenskapsskillnad följer på hemskillnad och bodelning ägt r u m i anledning av hemskillnaden. 29 §. I denna paragraf har intagits en erinran om att 28 § är tillämplig även i fråga om underhåll med engångsbelopp och om skadestånd.

14 KAP. Om medling mellan makar Föreskrifter om medling mellan makar finns dels i 14 kap. och dels i vissa paragrafer i 15 kap. GB. I 14 kap. upptages bestämmelser om när make äger påkalla medling och vem som i sådant fall är behörig medlare (1 §), om utseende av borgerliga medlare (2 §) samt om tillvägagångssättet vid medling och medlares tystnadsplikt (3 §). I 15 kap. stadgas, att medling skall ha ägt rum, innan mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § GB upptages till prövning (7 §) och att åtminstone försök till medling skall ha skett, innan mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § GB eller vissa ekonomiska tvister mellan makar upptages (8, 9 och 23 §§). Även i övriga nordiska äktenskapslagar finns bestämmelser om medling. Enligt dansk rätt skall medling i princip alltid ha ägt rum innan hemskillnad eller äktenskapsskillnad beviljas i administrativ väg eller talan därom väcks vid domstol. Medling förrättas av borgerlig myndighet (overövrigheden, politimesteren), om båda makarna önskar det, men annars i allmänhet av präst (DAe I § 76). Går målet till domstol, förekommer också vid rätten ett medlingsförfarande enligt de processuella bestämmelserna (lov om rettens pleje § 268). Den finska lagen kräver även efter 1963 års ändringai-i medling endast för hemskillnad, om vilken m a k a r n a är ense. Medlingen förrättas av kyrklig eller borgerlig medlare enligt vissa kompetensregler. — Den isländska äktenskapslagstiftningen stadgar, att försök till medling skall ha ägt rum innan hemskillnad beviljas på grund av makarnas överenskommelse liksom i andra fall innan hem- eller äktenskapsskillnad beviljas i administrativ ordning. Endast kyrklig medling ifrågakommer (IsL I §§ 51—53, 62 och 72). Enligt norsk rätt krävs medling eller åtminstone försök därtill för hemskillnad eller för äktenskapsskillnad på grund av tre års faktisk särlevnad. Medling förrättas av präst eller församlingsföreståndare eller av ledamot i de förlikningsråd som enligt processlagstiftningen har till uppgift att söka åstadkomma förlikning i tvistemål 1

Jfr ovan s. 9.

312 (NEskL § 44). Går ärendet till domstol, skall även vid rätten medling försökas (lov om rettergangsmåten for tvistemål § 422). Även i länder utanför Norden förekommer bestämmelser om medling i äktenskapsmål. I allmänhet synes dock medlingen ankomma på domstol. Detta är fallet i bl. a. Frankrike, Sovjetunionen och Tyskland. I Sovjetunionen företages medlingen i första instans (folkdomstolen), som ej avgör målet ulan har till uppgift att söka medla mellan parterna. Om medlingen misslyckas, prövas frågan om äktenskapsskillnad av högre rätt. I England underströk den kommitté som i början av 1950-talet sysslade med frågor rörande äktenskap och skilsmässa 2 kraftigt betydelsen såväl av förebyggande upplysningsverksamhet som av familjerådgivning och medling. Rådgivning och medling ansågs dock böra vara frivillig för makarna. Från olika håll hade till kommittén framförts den åsikten att tvångsmedling mellan makar före skilsmässa hade i andra länder urartat till rutin och en onyttig formalitet. Även i vårt land är meningarna om värdet av medlingen i dess nuvarande form delade. Icke ovanligt är, att medlingsförfarandet betraktas som en ren formalitet, och det uttalas ej sällan, att medlingen i nuvarande form i mycket få fall har någon praktisk betydelse. Å andra sidan har framhållits, att med hänsyn till nuvarande höga skilsmässofrekvens medlingsinstitutet bör göras mera effektivt för att i sin mån kunna bidraga till att förebygga förhastade skilsmässor. I det frågeformulär som kommittén tillställt advokater och kvinnoföreningar upptogs bl. a. frågan om medlingsinstitutets betydelse. Flertalet av dem som svarade var positivt inställda till institutet. I vissa fall framfördes förslag om att krav på medling skulle införas även vid äktenskapsskillnad, främst i otrohetsfallen. Vid diskussionen rörande skilsmässolagstiftningen på juristmötet i Helsingfors år 1957 underströk flera talare betydelsen av en på lämpligt sätt utformad medling, samtidigt som kritik framfördes mot det sätt på vilket den nu är ordnad. Familjerättskommittén har också samrått med såväl kyrkliga som borgerliga medlare. Dessa har varit ense om att medling i många fall leder till försoning mellan makarna, eller åtminstone till att skilsmässan kan genomföras utan alltför stora motsättningar och att medlingsinstitutet därför ej kan undvaras. Någon systematisk statistik finns ej över hur många medlingar som leder till att äktenskapet fortsätts. Från olika håll har dock framförts det antagandet att omkring 20 procent av totala antalet medlingar medför sådant resultat, låt vara att resultatet ej alltid blir så långvarigt. Som förut anförts 3 kan det enligt kommitténs mening ej ifrågakomma att genomföra någon generell skärpning av kraven för att vinna äktenskapsskillnad. Andra vägar bör prövas. Saklig upplysning före äktenskapet om såväl praktiska som personliga frågor på det ekonomiska, juridiska och 2 Royal Commission on marriage and divorce, Report 1951—1955, London 1956 s. 93 ff, jfr SvJT 1956 s. 538 ff. 3 Jfr s. 28.

313 psykologiska planet kan vara lill nytta. Allvarligare svårigheter som kan uppstå under ett äktenskap torde ej sällan kunna avhjälpas genom bistånd av den familjerådgivning som redan inrättats på en del håll och som i framtiden synes kunna bli tillgänglig för landet i dess helhet. 4 Dessa åtgärder kompletteras av medlingsinstitutet, även om medlingen kommer sent. I åtskilliga fall kan dock en god medlare göra stor nytta och försona makarna. Och även när medlingen ej hindrar äktenskapets upplösning behöver den ej ha varit betydelselös. Medlingen kan leda till att makarna skils under mindre uppslitande former än eljest skulle ha skett. Make som ej synes förstå att tillvarataga sina intressen kan också av medlaren tillrådas att anlita juridiskt biträde. Det är sålunda av värde, att makarna får tillfälle att tala ut med en opartisk person. Enligt kommitténs mening bör det därför ej ifrågakomma att avskaffa medlingsinstitutet eller inskränka dess användning. I stället bör institutet göras så effektivt som möjligt. Kommittén föreslår vissa lagändringar i detta syfte. Främst må här nämnas, att enligt förslaget borgerliga medlare skall finnas att tillgå i hela landet och utses av rätten (14 kap. 1 och 2 §§) samt att medling eller försök därtill skall krävas även i vissa fall då det är fråga om äktenskapsskillnad utan föregående hemskillnad, främst när skillnad yrkas på grund av andra makens otrohet (15 kap. 8 §). Bestämmelserna om medling i 14 kap. har omarbetats i enlighet med det sagda. De nya bestämmelserna har uppdelats så, att 1 § anger när medling kan äga rum, 2 § upplyser vem som är behörig medlare, 3 § föreskriver ordningen för medlingen, 4 § ger anvisningar om innebörden av medlingen och 5 § slutligen upptager bestämmelser om medlingsintyg. I samma riktning som nu angivits gick den lagändring beträffande medling som år 1963 genomfördes i Finland. Därigenom vidgades kretsen av medlare, både kyrkliga och borgerliga, och reglerades närmare den ordning i vilken medlingen skulle företagas, varjämte innebörden av medlingen klargjordes i lagtexten. Någon utvidgning av tillämpningsområdet för medlingen skedde dock ej. I Norge har innevarande år framlagts proposition med förslag till nya bestämmelser om medling på grundval av ett i juni 1963 av den norska äktenskapsrättskommittén avlämnat förslag. Även här föreslås bl. a., att kretsen av medlare vidgas, och angives närmare medlingens innebörd. Vidare utsträcks kravet på medling till att gälla även mål om äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Även de danska och isländska kommittéerna föreslår ändringar i syfte att öka värdet av medlingen. 1 §• Förevarande paragraf upptager i sin nu gällande lydelse bestämmelser dels om när make äger påkalla medling och dels om vem som i sådant tall är behörig medlare. Medling kan äga rum, om fall föreligger som avses i 11 kap. 2 § första stycket eller söndring eljest uppstår mellan makar eller , o 4 n S n J 5 5 „ i r s familjerådgivningskommittés b e t ä n k a n d e »Allmän familjerådgivning» (SOU 1957: 33) samt prop. 135/1960 och SU 136/1960 ävensom SFS 1960: 710.

314 tvist uppkommer mellan dem om underhållsskyldigheten eller angående fråga som avses i 8 kap. 6 eller 7 § (d. v. s. vissa ersättnings- och förvaltningsfrågor). Frågan, huruvida medling eller försök därtill skall utgöra förutsättning för att mål mellan makar skall upptagas till prövning, besvaras i 15 kap. Lagen tillförsäkrar sålunda makar rätt att erhålla bistånd för att lösa konflikter i äktenskapet, även om hem- eller äktenskapsskillnad ej är aktuell. Ehuru man ej bör hysa för stora förhoppningar om att frivillig medling skall komma till mera betydande användning vid sidan av familjerådgivning, har det sitt värde, att medling ej framstår uteslutande som ett led i skilsmässoförfarandet. Familjerättskommittén föreslår därför, att denna ordning bibehålls. Eniigt 1 § i förslaget skall make äga påkalla medling, om söndring uppkommer mellan makar eller tvist har uppkommit om familjens underhåll eller ekonomiska förhållanden i övrigt eller eljest föreligger omständighet som kan befaras leda till äktenskapets upplösning eller har stört makarnas sammanlevnad. Den sist upptagna förutsättningen understryker, att medling kan — och bör — äga rum på ett tidigt stadium. De situationer i vilka medling skall kunna ske är i övrigt väsentligen desamma som för närvarande. Nuvarande hänvisningar till vissa paragrafer i 8 och 11 kap. har slopats för att göra bestämmelsen mera lättläst. De övriga nordiska äktenskapslagarna saknar motsvarighet till förevarande stadgande om medling utan samband med hem- eller äktenskapsskillnad. Något förslag om ändring på denna punkt föreligger e j .

Enligt 1 § i gällande lag äger make påkalla medling av präst i församling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller av behörig vigselförrättare inom annat trossamfund som makarna eller endera tillhör. Har i den kommun där makarna eller endera har sitt hemvist utsetts medlare i tvister mellan makar enligt vad som sägs i 2 §, äger make också begära medling av sådan medlare, i det följande benämnd borgerlig medlare. Medling kan också företagas av någon som häradshövdingen i den ort eller rättens ordförande i den stad där makarna eller endera har sitt hemvist på begäran utsett att företaga medlingen (särskilt förordnad medlare). I nuvarande 2 § stadgas, att om kommun beslutit att inom kommunen skall utses medlare i tvister mellan makar, eller behov av sådana medlare eljest visar sig, skall på landet kommunalnämnden, i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten eller, där magistrat ej finnes, stadsstyrelsen (kommunalborgmästaren) 1 till medlare utse minst en man och en kvinna. Medlare utses för två kalenderår. Avgår medlare innan den tid utlupit för vilken han är utsedd, skall annan utses för den återstående tiden. iSe lag den 17 juni 1932 om överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr.

315 Det har mot den nuvarande ordningen med kyrkliga medlare anmärkts, att medling är en uppgift som förutsätter särskilda kvalifikationer och att ingen uteslutande med hänsyn till sin tjänsteställning kan presumeras vara lämpad därför. På grund härav har förslag framförts, att samtliga medlare borde utses i särskild ordning. Ur organisatorisk synpunkt vinns emellertid avsevärda fördelar genom att uppdraget som medlare kan direkt i lag åläggas en yrkesgrupp som finns företrädd över hela landet. I allmänhet torde prästerskapet ägna ett betydande intresse åt medlingsuppgiften. Den omständigheten att enskilda präster kan vara mindre lämpliga som medlare Mir av mindre betydelse, om borgerliga medlare, såsom kommittén förordar, finns att tillgå i hela landet. Kommittén föreslår därför ej någon ändring i fråga om prästernas legala ställning som medlare. Frågan om utvidgad borgerlig medling upptogs bl. a. i motioner vid 1955 års riksdag. Förslag väcktes att i 14 kap. 2 § GB skulle införas ett stadgande om skyldighet för kommunalnämnd, stadsstyrelse eller magistrat att utse borgerliga medlare, minst en man och en kvinna. Till stöd härför anfördes i huvudsak, att kommunernas rätt att utse borgerliga medlare ej utnyttjades i den utsträckning som var önskvärd. Till följd härav var prästen den medlingsinstans som stod till buds för de flesta, även om i det enskilda fallet förutsättningar saknades för den önskvärda personliga kontakten mellan prästen och den medlingssökande. För det stora flertalet var möjligheten att hos vederbörande domhavande göra framställning om utseende av särskild medlare okänd. Det för dessa fall stadgade ansökningsförfarandet var hindersamt för många och efter religionsfrihetslagens tillkomst en stötande formalitet. Dessutom fick den enskilde då betala kostnaderna för medlingen. Advokatsamfundets styrelse tillstyrkte motionerna, medan däremot häradshövdingföreningen ställde sig avvisande och ansåg, att det icke fanns något påtagligt behov av borgerliga medlare i de orter, där kommunerna underlåtit att utse sådana, övriga remissinstanser — stadsdomarföreningens styrelse samt styrelserna för stadsförbundet och landskommunernas förbund — var ense om att borgerliga medlare borde utses i flera kommuner än som var fallet men fann sig likväl ej böra tillstyrka motionerna. Som skäl härför anfördes bl. a. svårigheten att i mindre kommuner erhålla för medlingsuppdraget lämpade personer. Stadsförbundet, som underströk viklen av att allmänheten fick ökad tillgång till kostnadsfri borgerlig medling, anvisade andra vägar till detta mål. Förbundet ifrågasatte sålunda, huruvida icke en ökad aktivitet att utse medlare skulle kunna åstadkommas bl. a. på det sättet, att till medlare fick utses person som var bosatt utom kommunen. Första lagutskottet framhöll i avgivet utlåtande 2 bl. a., att kommunernas möjlighet att utse borgerliga medlare ej syntes ha kommit till användning i större utsträckning utom i de största städerna. Enligt en inom stadsförbundet år 1954 gjord undersökning fanns kommunalt utsedda medlare i 2LiU 28/1955.

316 de fem största städerna och i femton andra städer. I åtskilliga medelstora städer saknades sådana medlare. För landskommunernas del kunde man antaga, att kommunalt utsedda medlare fanns endast i undantagsfall. En jämförelse mellan antalet borgerliga och antalet kyrkliga medlingar i Stockholm gav vid handen, att ungefär lika många medlingar förekom av vartdera slaget. Även i vissa medelstora städer utfördes en mycket betydande del av medlingarna av borgerliga medlare. Det kunde antagas, att det åtminstone i åtskilliga medelstora städer fanns ett latent behov av organiserad borgerlig medling. Detta behov syntes icke kunna täckas genom att makar i varje enskilt fall begärde förordnande av särskilt utsedd medlare, utan denna möjlighet borde åtminstone på många orter kompletteras med möjligheten att uppsöka på förhand utsedda borgerliga medlare. Om sådana medlare fanns så att personer som drog sig för kyrklig medling hade möjlighet att omedelbart uppsöka en borgerlig medlare, kunde i många fall medling tänkas komma att ske på ett tidigare stadium. Utskottet ansåg, att borgerlig medlare borde finnas i större utsträckning än som var fallet, men att gå så långt som till att föreskriva skyldighet för varje kommun att utse medlare var måhända icke behövligt. I åtskilliga kommuner förekom skilsmässor tämligen sparsamt och saknades intresse för att anlita borgerlig medling. Utskottet var därför icke berett att förorda en lagändring enligt motionerna men fann angeläget, att man vid framtida lagstiftning beaktade önskemålen om att flera kommuner måtte utse borgerliga medlare. Ett av två remissinstanser framfört förslag, att kommunerna genom cirkulärskrivelse eller på annat sätt uppmärksamgjordes på sin möjlighet och skyldighet att utse medlare, kunde måhända även vara förtjänt av att realiseras. De sålunda framhållna synpunkterna syntes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. — Riksdagen godkände utlåtandet. Familjerättskommittén finner för sin del starka skäl tala för att borgerlig medlare alltid skall finnas att tillgå utan särskild ansökan. Härigenom kan de medlingssökande välja mellan olika medlare och kanske omfatta medlingen med större förtroende. Kommittén förordar därför, att borgerlig medlare skall finnas för varje kommun. Särskilt inom mindre kommuner kan det emellertid vara svårt att finna personer som är villiga och lämpliga att åtaga sig uppdraget. Även om sådana skulle finnas, kan det i vissa fall antagas, att borgerlig medling skulle förekomma så sällan att en borgerlig medlare ej skulle erhålla tillräcklig erfarenhet. Kommittén föreslår därför, att samma person skall kunna utses till medlare i två eller flera kommuner, om det finnes lämpligt. Även om större kommunenheter tillskapas, kan bestämmelsen måhända komma till användning i trakter med låg skilsmässofrekvens. Det måste emellertid tillses, att avståndet till medlaren ej blir för stort. Å andra sidan bör två eller flera borgerliga medlare kunna utses i en och samma kommun, om det finnes lämpligt. Att det i kommunerna städse skall finnas både manliga och kvinnliga borgerliga medlare har kommittén ej ansett sig kunna kräva. Där det är genomförbart bör dock en sådan ord-

317 ning tillämpas. Kommittén föreslår också, att ersättare skall förordnas för borgerlig medlare. Detta är av särskild betydelse, om endast en medlare finns i kommunen, så att hinder för denne ej skall medföra att borgerlig medling är utesluten. Som förut nämnts utses för närvarande borgerlig medlare på landet av kommunalnämnden, i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten respektive kommunalborgmästaren. I samband med förslag om magistraternas avvecklings har 1961 års domstolskommitté — liksom tidigare stadsdomstolsutredningen* — i sitt år 1963 framlagda förslag- förordat, att borgerlig medlare såväl på landet som i stad skall utses av rätten. Som skäl härför har anförts, att förutsättningarna för ett lämpligt personval var större, om medlare utsågs av rätten än om detta ankom på kommunal myndighet. Förslag i enlighet härmed har förelagts riksdagen genom ö prop. 163/1964. Även familjerättskommittén anser, att borgerlig medlare bör utses av rätten, som bör efter inhämtande av erforderliga upplysningar göra ett lämpligt val. För denna ordning talar också att enligt kommitténs förslag samma person kan utses till medlare i två eller flera kommuner. Något tvång att mottaga förordnande som borgerlig medlare föreslås ej. Förslaget bibehåller gällande regel om den tid för vilken borgerlig medlare skall utses, två kalenderår. Skulle medlaren visa sig olämplig för sitt uppdrag, bör han kunna entledigas av rätten. Stadgande^härom har upptagits i kommitténs förslag. Beträffande rättens sammansättning vid utseende av medlare anförde stadsdomstolsutredningen, att i sådant ärende borde gälla vad som i RB är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i tvistemål och att ett särskilt stadgande därom borde fogas vid 14 kap. 2 § GB. Domstolskommittén har likaledes ansett lämpligt, att rätten har den av stadsdomstolsutredningen föreslagna sammansättningen, men har ej föreslagit någon särskild föreskrift härom i GB. Kommittén synes ha ansett, att frågan om utseende av medlare är ett sådant administrativt ärende som ej omfattas av den särskilda lagen om handläggning av domstolsärenden^ och att häradsratt vid handläggning av sådana administrativa ärenden utan vidare har sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd och rådhusrätt den sammansättning som är särskilt föreskriven.' Domstolskommittén har i torslag till rådhusrättsstadga upptagit föreskrift, att rådhusrätt skall ha den sammansättning som i RB är i allmänhet föreskriven för huvudförhandling i tvistemål bl. a. vid utseende av medlare enligt 14 kap. 2 § GB Utöver den särskilda föreskrift för rådhusrätt som domstolskommittén 3

Jfr ovan s. 97. 4 SOU 1961:6 s. 171. s Till k o m m i t t é n s tryckta betänkande (SOU 1963:56) fogade stencilerade bilaeor r ö n n « Jfr lagens förarbeten SOU 1944: 10 s. 92 och 97 (NJA II 1947 s. 88 och 93) ' S e d o m s t o l s k o m m i t t é n s betänkande (SOU 1963:56) s. 235 (under 42 §)

318 sålunda föreslagit torde ej erfordras någon särskild bestämmelse för att underrätt vid utseende av medlare skall ha den sammansättning som i RB är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvisle11

Entledigas borgerlig medlare av rätten, bör han i likhet med vad som anses gälla om överförmyndares kunna överklaga beslutet. Frågan, i vad man rättens beslut angående borgerliga medlare i övrigt kan överklagas, torde få prövas enligt allmänna grundsatser.» Kommittén har ej funnit någon bestämmelse i ämnet erforderlig. Del har anmärkts, att medlarens behörighet ej borde vara lokalt betingad utan att makar borde kunna anlita medlare på annan ort och därigenom undöå eventuell uppmärksamhet. Föreliggande norska forslag gar i den riktningen. Den nya lydelsen av den finska lagen behåller en begränsning av medlarens behörighet med hänsyn till makarnas församlings- eller samlundstillhörighet eller till deras bosättning inom kommunen eller forsamlingen Även det danska förslaget gör en liknande begränsning. Familj erättskommittén anser, att en reglering av medlarnas lokala kompetens bör stå kvar. Att uppgiva denna kan lätt medföra olägenheter och makar som ej önskar anlita medlare på orten har enligt förslaget möjlighet att få särskild medlare utsedd. För närvarande är makarnas hemvist avgörande i fråga om borgerlig medling, varvid mantalsskrivning emellanåt fordrats. Detta har medfört olägenheter när makarna flyttat. Enligt kommitténs förslag skall behörig medlare vara präst i församling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller behörig vigselforrättare inom annat trossamfund, som makarna eller endera tillhor, eller borgerlig medlare i den kommun där makarna eller endera ar bosatt. & Kommittén har vidare i sitt förslag bibehållit möjligheten att förordna medlare i särskilt fall. Eftersom borgerlig medlare skall finnas att tillgå i varje kommun fordras dock enligt förslaget, att något rimligt skal finns att meddela särskilt förordnande. Som exempel må nämnas, att make värdas på sjukhus och det finnes lämpligt att läkare utses till medlare Någon restriktiv tillämpning är ej avsedd. Även särskild medlare skall enligt förslaget utses av rätten. Behörig domstol är rätten i den ort där makarna eller endera är bosatt. Sökes förordnande för medlare endast av ena maken, bor andra maken få tillfälle att yttra sig däröver. Till medlare bör ej utses någon som andra maken förklarat sig ej vilja godtaga.™ Förordnande av medlare bör vara avgiftsfritt. 11 1955 års familjerådgivningskommitté ansåg sig ej böra föreslå, att uppgiften att verkställa borgerlig medling ålades familjerådgivningen. Som skäl härför anfördes, att ett sammanförande av den obligatoriska med-

8 NJA 1937 s. 228, W a l i n FB s. 416. 9 Tfr beträffande överförmyndare SvJT 1962 rf s. o. „...,,_ - J -t„f..r„ io Till medlare bör ej heller utses den som m a k e a n l i t a t att b i t r ä d a honom vid ifrågasatt hem- eller äktenskapsskillnad, se JO 1955 s. 186 t. OVT,„Hi u Se JO 1953 s. 360, jfr dock NJA 1961 s. 710, samt förslag rörande stämpel- och expeditionsavgifter i SOU 1961: 37 s. 38 § 7 och 225 f.

319 lingen med familjerådgivningsverksamheten kunde ge allmänheten intryck av att familjerådgivning var inledning till en skilsmässa. Härigenom skulle familjerådgivningens huvudsakliga syfte — att bidraga till äktenskapets tortbestånd under bästa möjliga betingelser — kunna undanskymmas. Däremot förordade kommittén, att om det vid handläggningen av ett familjerådgivningsärende till slut visade sig att skilsmässa syntes oundviklig, familj erådgivningsbyråns personal borde medgivas rätt att utfärda medlingsintyg. På detta sätt skulle klienten besparas det obehag som det kan innebära för honom att inför ytterligare en person redogöra för sina enskilda angelägenheter. För sådana fall som nu nämnts framlade kommittén ett förslag till ändring i 14 kap. 2 § GB. Enligt detta förslag skulle make äga påkalla medling av familjerådgivare, anställd vid statsunderstödd allmän familjerådgivningsbyrå. 12 I avgivna remissutlåtanden blev förslaget, att familjerådgivare skulle under vissa förutsättningar få utfärda medlingsintyg, tillstyrkt eller lämnat utan erinran från flera håll, bl. a. av överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i Norrköping och Gävle, advokatsamfundets styrelse, Fredrika-BremerFörbundet och Landsorganisationen i Sverige. Överståthållarämbetet ansåg dock, att befogenheten att utfärda medlingsintyg borde tillkomma endast byråföreståndare och att frågan kunde anstå i avbidan på den pågående översynen av äktenskapslagstiftningen. Av de tillstyrkande remissinstanserna påpekade några, att den föreslagna lagtexten fått en vidare avfattning än kommittén syntes ha avsett. Å andra sidan avstyrkte flera remissinstanser, bland dem länsstyrelsen i Uppsala län samt domkapitlen i Uppsala, Lund och Göteborg, kommitténs förslag eller ställde sig tveksamma därtill. Därvid åberopades främst, att förslaget skulle innebära just en sådan sammankoppling av familjerådgivningen med medlingen som kommittén velat undvika. Det påpekades, att familjerådgivare kunde i vanlig ordning förordnas till borgerlig medlare eller utses av rätten till medlare i särskilda fall. Ehuru familjerådgivning anordnats på åtskilliga orter i landet, torde verksamheten i stort sett ännu få anses som försöksverksamhet. Det statsunderstöd som kan utgå till familjerådgivning förutsätts också för närvarande avse försöksverksamhet i liten s k a l a d Familjerättskommittén anser del därför ej för närvarande lämpligt, att familjerådgivare vid statsunderstödd allmän familjerådgivningsbyrå generellt tillerkänns rätt att utfärda medlingsintyg. Frågan torde kunna upptagas till förnyad prövning när försöksverksamheten kan anses avslutad. Familjerådgivare kan i vanlig'ordning torordnas till borgerlig medlare. En sådan sammankoppling av medling och familjerådgivning förekommer och har då enligt uppgift fungerat tillfredsställande. Detta talar för att systemet, trots de betänkligheter som framförts, kan vara lämpligt på vissa orter. is SOU 1957:33 s. 104, s. 212 f. is SU 136/1960 s. 10, j f r SFS 1960: 710.

320 Den nya finska lagen förutsätter att medlingsuppgifter skall kunna anförtros även befattningshavare vid rådgivningscentraler som upprättats på inalles åtta orter. De danska och norska förslagen innebär, att medling skall kunna ske genom eller ersättas med rådgivning i en familjerådgivningsinstitution. När borgerliga medlare förordnas av rätten, måste stor vikt läggas vid att lämpliga omdömesgilla personer utses med livserfarenhet och vilja att hjälpa och förmåga att få kontakt med människor. Medlaren får ej vara främmande för de förhållanden, i vilka olika samhällsklasser lever på orten. Ett visst praktiskt handlag måste förutsättas, eftersom han ej sällan måste ge råd ä\en i ekonomiska och liknande frågor. Några kompetenskrav i fråga om utbildning torde ej kunna uppställas. Särskilt bör beaktas, att inom större kommuner i regel finns tjänstemän med social utbildning som ofta i och för sig torde vara lämpade som medlare, även om deras övriga arbetsuppgifter kanske i vissa fall hindrar dem att åtaga sig uppdraget. För borgerliga medlare synes kurser böra anordnas, eventuellt i anslutning till befintliga familjerådgivningsbyråer. 14 Av naturliga skäl k a n de ej bli så omfattande. En elementär orientering i samlevnadsfrågor, äktenskapets juridik och familjens ekonomi skulle vara av värde. Därjämte borde upplysning meddelas om familjerådgivning och andra hjälporgan, till vilka medlaren vid behov kan hänvisa makarna, och lämnas anvisningar om lämplig litteratur. Kurserna kan lämpligen anordnas genom socialstyrelsens försorg. Från advokathåll har föreslagits, att en instruktion för medlare skulle uppsättas. Kommittén anser en kursbok för medlare vara att föredraga. Möjligheten att erhålla lämpliga borgerliga medlare liksom möjligheten för medlaren att ägna erforderlig tid åt de särskilda medlingarna är delvis beroende av vilket arvode som utgår för uppdraget. Arvodet måste på något sätt sättas i relation till antalet medlingar. Möjligen kan det vara lämpligt, att ett visst arvode utbetalas för det första sammanträffandet med makarna och därefter ett lägre belopp för återbesök. Ett sådant system kan dock bli svårhanterligt för medlaren. I Stockholm utgår för närvarande ett visst belopp för varje medlingsärende, oavsett dess omfattning. Tillämpas denna ordning, är det av vikt, att beloppet ej sätts för lågt, eftersom många medlingar kan vara tidsödande och medföra stort besvär för medlaren. Skulle makarna återkomma sedan medlingsintyg utfärdats, bör detta betraktas som en ny medling. Borgerlig medling måste vara avgiftsfri för makarna. Den bekostas nu av kommunerna. Kommittén förordar, att kostnaden bestrids av statsmedel. Detta stämmer bäst överens med förslaget att medlare skall utses av rätten. Kommittén utgår emellertid från att kommunerna skall vara villiga att, om det erfordras, tillhandahålla lokal och telefon. Kostnaderna för utbildning och annan upplysning för medlare bör också bestridas av statsveri4 Dessa borde kunna vara till nytta även för de kyrkliga medlarna, även om prästerna fått viss utbildning av betydelse för medlingen.

321 ket. Enligt kommitténs mening bör även arvode till särskilt förordnad medlare bekostas av statsmedel. 3 §•

Bestämmelserna om medling utgår från att medling äger rum i makarnas samtidiga närvaro. Enligt gällande lydelse av första stycket första punkten i förevarande paragraf äger medlaren kalla makarna att sammankomma inför sig. Ett sådant sammanträffande utgör i allmänhet en förutsättning för att medling skall anses ha skett och makarna kunna vinna hemskillnad enligt 11 kap. 1 § GB.1 I undantagsfall har dock medling ansetts kunna äga rum i annan ordning. I ett rättsfall 2 har sålunda som medling godtagits, att medlaren i hustruns närvaro telefonledes satte sig i förbindelse med mannen som var intagen på fångvårdsanstalt på annan ort. Den finska äktenskapslagen, som tidigare föreskrev att båda makarna borde samtidigt vara personligen tillstädes vid medlingen (84 a § FÄL), innehåller i sin nya lydelse, att makarna vid medlingen skall vara personligen tillstädes samt att medlaren skall rådpläga en gång med vardera maken enskilt och en gång med bägge makarna tillsammans, såframt han ej av synnerligen vägande skäl finner anledning att avstå från rådplägning med bägge makarna samtidigt (84 b §). Ett sådant skäl kan enligt motiven vara, att make är sjuk eller i fängelse. I Danmark, Island och Norge gäller bl. a. det undantaget från kravet på gemensam medling med makarna, att medling kan företagas särskilt för vardera maken, om makarna är bosatta på skilda orter (DAe I § 76, IsL I § 53, NEskL § 44). Förutsättning härför är i Danmark och Island, att ena maken är bosatt eller — i Danmark — vistas på visst avstånd från vederbörande medlare, i Danmark mer än 10 mil och i Island mer än 3 mil, samt i Norge, att makarna är bosatta i olika kommuner. De danska medlingsföreskrifterna innehåller också, att medling bortfaller för make som på grund av sjukdom är hindrad att inställa sig till medling. Han bör då få tillfälle att yttra sig i saken. I den norska äktenskapslagen sägs, att parterna såvitt möjligt skall komma personligen. Om ena maken är utomlands, skall i Danmark och Island samt enligt praxis även i Norge medling ske enbart med andra maken, medan i Finland medling då överhuvud icke är nödvändig. Det i Norge för stortinget framlagda förslaget innehåller, att den make som begärt medling skall inställa sig personligen, om ej tvingande skäl hindrar det. Detsamma gäller andra maken, när fråga är om hemskillnad på grund av gemensam ansökan. För make som är bosatt utom Norge krävs ej medling, ej heller vid uppehåll i utlandet av längre varaktighet. Det norska förslaget innehåller vidare, att medlare kan samtycka till att medlingen försiggår särskilt för vardera maken eller bestämma, att medling med båda makarna skall företagas av annan medlare. Det danska förslaget bibehåller i huvudsak nu gällande krav på personi Se Westring s. 285, JO 1950 s. 143 ff, Beckman s. 43 och SvJT 1962 s. 612, NJiA 1960 s. 384, SvJT 1929 rf s. 33 och s. 267 ff. Jfr Stjernstedt, Våra äktenskapslagar, 1921 s. 252. 2 NJA 1946 s. 543. Se vidare HDs beslut 8/11 1963 n r 1052. 11—630756

322 lig inställelse för parterna och möjligheter att avvika från detta krav. Är make hindrad av sjukdom, är det tillräckligt att andra maken kommer. Den torre skall då erhålla tillfälle att yttra sig skriftligen. Om ena maken trots två kallelser uteblir från medling eller om han blivit förgäves eftersökt, är också medling med enbart andra maken tillfyllest. Och för den make som »ikke har ophold» i landet bortfaller medlingen. Det isländska förslaget följer i allt väsentligt det danska förslaget. I svaren på det förut omnämnda frågeformuläret till advokater och kvinnoföreningar har från olika håll framförts önskemål om lättnader i kravet på makarnas samtidiga närvaro, främst för det fallet att makarna är bosatta på stort avstånd från varandra. Förslag har framförts om att medlingen därvid borde få ske skriftligen, telefonledes eller genom att vardera maken inställde sig för medlare på den ort där han vistades. Det har också ifrågasatts, att kravet på medling borde slopas för den händelse ena maken vistades utomlands. 3 Enligt kommitténs mening bör medlaren — oavsett hur medlingen i övrigt regleras — åtminstone vid ett tillfälle tala personligen med båda makarna, om detta låter sig göra. Otvivelaktigt har medlaren vid ett sådant sammanträffande de bästa möjligheterna att få makarnas inbördes förhållande allsidigt belyst och åstadkomma försoning mellan makarna. Medlaren bör därför sträva efter att makarna träffas hos honom, och medlingen bör i allmänhet ej anses avslutad förrän så skett. Att kräva makarnas samtidiga närvaro vid medlingen kan dock stundom vara för strängt. Är makarna bosatta på stort avstånd från varandra, kan det vara svårt för makarna att infinna sig hos samma medlare. Naturligtvis gäller detta särskilt, om ena maken är bosatt utomlands. Men det kan också exempelvis inträffa, att mannen är intagen på fångvårdsanstalt eller alkoholistanstalt på avlägsen ort i landet, medan hustrun av ekonomiska skäl eller av omsorgen om barn är förhindrad att bege sig till den orten. I kommitténs förslag upptages som huvudregel, att medling skall företagas i båda makarnas samtidiga närvaro. Om make av särskild orsak ej kan utan avsevärd olägenhet komma tillstädes, må dock enligt förslaget medling äga rum på annat lämpligt sätt. Det måste understrykas, att avsteg från huvudregeln får göras endast i undantagsfall. Vistas ena maken utomlands, t. ex. såsom sjöman i långfart eller eljest på avlägsen ort, och väntas han hem inom rimlig tid, kan det vara motiverat att uppskjuta medlingen till återkomsten. Huruvida undantag från huvudregeln är berättigat, får i första hand bedömas av medlaren. Åberopas medlingen hos rätten, har emellertid denna att, med ledning av medlingsintyg varom stadgas i 5 §, pröva huruvida medling kan anses ha ägt r u m i laga ordning. Medling med make som ej kan inställa sig hos medlaren kan tänkas ske på olika sätt. Finner medlaren vid personligt samtal med ena maken att denne har en bestämd önskan att skiljas, och bedömer han möjligheterna a Se även SB I s. 63 f.

323 till försoning mellan makarna som mycket små, kan det måhända vara tillräckligt, att han telefonledes inhämtar besked om den andra makens inställning och därefter utfärdar medlingsintyg. Skriftlig medling kan också någon gång ifrågakomma. Det kan dock vara svårt för den bortovarande maken att i skrift ge uttryck för sina synpunkter på förhållandet mellan makarna. Medlaren bör därför kunna anlita biträde av annan medlare, som personligen kan sammanträffa med den bortovarande maken. Erforderlig korrespondens får ske mellan de båda medlarna. Den tystnadsplikt som medlare har att iakttaga bör ej utgöra hinder för ett sådant arrangemang, eftersom även den andra medlaren är underkastad tystnadsplikt. Samtycke från makarna torde dock få förutsättas. Den medlare hos vilken medling ursprungligen begärts förblir ansvarig för att medlingen bedrivs på lämpligt sätt, och utfärdande av medlingsintyg ankommer på honom ensam. Den föreslagna bestämmelsen är i och för sig tillämplig, oavsett om den make som begärt medling kan inställa sig personligen hos medlaren eller ej. Medför bestämmelserna om medlares lokala kompetens svårigheter härför, kan särskild medlare förordnas. Undantagsvis kan medling få företagas utan att någondera maken kommer personligen tillstädes. Detta torde dock knappast k o m m a i fråga annat än om båda m a k a r n a är bosatta på skilda orter utomlands. 4 §•

I nuvarande 3 § första stycket andra punkten stadgas, att medlaren skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna. Enligt kommitténs mening bör det ej uttryckligen åläggas medlaren att söka förlika makarna. Väl är detta allmänt sett medlingens främsta syfte. I det enskilda fallet kan det emellertid framstå som tydligt för medlaren, att det ej är möjligt — eller lämpligt — att förlika makarna. I övrigt har kommittén i olika sammanhang understrukit, att vid prövning av skillnadsfrågor särskild hänsyn måste tagas till gemensamma barns intressen. Har makarna barn, bör det för medlaren vara en huvuduppgift att söka klarlägga, vilken verkan en ifrågasatt hemeller äktenskapsskillnad kommer att få för barnen, och framhålla för makarna vad som är barnens bästa. Detta torde i allmänhet redan iakttagas i praxis, men en uttrycklig erinran bör upptagas i lagtexten. Kommittén föreslår i 4 § första stycket, att medlaren bör vid samtal med m a k a r n a söka utröna vad som brister i äktenskapet, upplysa makarna om innebörden och följderna av hemskillnad eller annan rättslig åtgärd som är i fråga samt rådgöra med makarna om möjligheterna att fortsätta sammanlevnaden; finns barn i äktenskapet, bör han särskilt beakta deras bästa och framhålla det för makarna. Ett i huvudsak likalydande stadgande ingår i de nya finska bestämmelserna om medling och föreslås även i de övriga nordiska länderna. I Danmark ingår stadgandet bland de närmare bestämmelser som är avsedda att utfärdas i administrativ ordning. Enligt dessa kan medlaren även uppmana makarna att söka råd och bistånd hos en av justitsministeriet

324 erkänd familjerådgivningsinstitution. Vägrar make att efterkomma en sådan uppmaning, skall medlingen genomföras på vanligt sätt. Kommittén har ej ansett det möjligt att utöver vad här sagts reglera ordningen för medling i lagtexten. En fråga som särskilt diskuterats är, hur lång tid medlingen får eller bör taga i anspråk. Från advokathåll har anmärkts, att vissa medlare fördröjer skilsmässoförfarandet genom att vägra utfärda medlingsintyg förrän de samtalat med makarna upprepade gånger eller viss tid förflutit från medlingen. Detta kunde ibland vålla skada för hustru och barn som tvingas till fortsatt samliv med mannen. Det har därför föreslagits, att medlaren borde vara skyldig att på begäran utfärda intyg om verkställd medling, därest en av makarna vid medlingsförsöket klart uttalat att förlikning är otänkbar för honom. Enligt gällande lydelse av de danska, i administrativ ordning utfärdade föreskrifterna för medling 1 skall vederbörande myndigheter »fremme» medlingen så mycket omständigheterna tillåter, men det skall ej vara uteslutet, att flera förhandlingar äger rum, liksom medlaren också under särskilda omständigheter skall ha möjlighet att förhandla särskilt med vardera maken. Enligt det danska förslaget till ändring av DAe I skall justitsminisleriet meddela närmare bestämmelser om medling och kan fastställa frister för medlingens avslutande. De föreslagna närmare bestämmelserna upptager gällande föreskrift, att medlingen bör av vederbörande myndigheter »hemmes» så mycket som möjligt. Har det gått sex veckor från medlingens påbörjande, skall enligt samma förslag vardera parten kunna fordra att medlingsbevis utfärdas, såvida ej dröjsmålet beror på honom själv. De nya finska bestämmelserna innehåller det förutnämnda stadgandet att medlaren i allmänhet skall rådpläga en gång med vardera maken enskilt och en gång med bägge makarna tillsammans samt föreskriften, att medlingen icke må onödigt fördröjas. Intyg att medling ägt rum må dock utlärdas tidigast trettio dagar efter det första medlingstillfället. Avsikten härmed är, att medlaren skall ha tillräckligt med tid för samtal med m a k a r n a och att dessa skall ha möjlighet att betänka framlagda synpunkter. Familjerättskommittén har ej ansett det lämpligt att i lagtexten föreskriva, när medlingen skall anses avslutad. Särskild föreskrift om att medlaren skall på makes begäran utfärda medlingsintyg, sedan makarna vid ett tillfälle sammankommit inför medlaren, kunde stärka den på sina håll förekommande uppfattningen om medlingen som en tom formalitet. Erfarenheten visar, att goda medlare trots en avvisande förhandsinställning från makarnas sida kan nå resultat, men en förutsättning måste vara, att make ej kan med uttryckligt stöd i lag kräva medlingens omedelbara avslutande. Det bör ankomma på medlaren att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet på eget ansvar bedöma, när medlingen kan anses fullbordad. Å andra sidan finner kommittén ej heller lämpligt att i lagen upptaga bestämmelse om viss minimitid för medlingen. Medlaren bör visserligen ha i Anordning den 17 november 1922 n r 483 ang. foretagelsen af msegling og vilkårsforhandling ved separation og skilsmisse.

325 möjlighet att rådgöra med makarna vid flera tillfällen, om han finner detta erforderligt. Det torde också alltid vara lämpligt, att medlaren samtalar med vardera maken enskilt. Detta kan ske i omedelbar anslutning till en överläggning med båda makarna gemensamt. Medlingen bör bedrivas så skyndsamt som möjligt. Finnes uppskov erforderligt, får detta icke sträcka sig över månader. En eller ett par veckor, t. ex. för att en make som är i upprivet sinnestillstånd skall kunna resa bort för rekreation, kan vara tillräckligt. Särskilt måste beaktas, att fortsatt samliv kan vara outhärdligt och till och med innebära fara för ena maken eller barnen. Makes uppträdande inför medlaren kan vara ett helt annat än hans uppträdande i hemmet. I sådana fall måste talan kunna väckas snarast möjligt för att frågorna om sammanlevnadens hävande, rätten att sitta kvar i hemmet, vårdnad och underhållsbidrag skall kunna regleras interimistiskt. Överhuvud måste medlaren, när han tager ställning till medlingens omfattning, väga möjligheten att försona makarna mot risken att äktenskapsmålet onödigt fördröjs. Vid medlingen kan det visa sig, att makarna har särskilda problem som fordrar sakkunnig hjälp, såsom av psykiater, gynekolog eller familjerådgivare. Medlaren bör ha sin uppmärksamhet riktad härpå och i förekommande fall uppskjuta medlingen samt hänvisa makarna till lämplig sakkunnig. I den mån familjerådgivningen blir utbyggd, torde det ofta vara lämpligast att hänvisa makarna dit, eftersom experter av olika slag kommer att vara k n u t n a till familjerådgivningsbyråerna. 1955 års familjerådgivningskommitté framhöll också, att ehuru den obligatoriska medlingen av psykologiska skäl ej borde sammanföras med familjerådgivningen borde såväl kyrkliga som borgerliga medlare kunna hänvisa sina klienter till en familjerådgivningsbyrå, när de ansåg en dylik åtgärd lämplig. 2 Det är angeläget, att denna möjlighet utnyttjas i komplicerade fall, om medlaren bedömer att möjlighet finns till försoning mellan makarna. Medlaren kan emellertid ej tvinga makarna att uppsöka familjerådgivningsbyrå. Det får bli beroende av makarnas eget avgörande, om de vill följa medlarens råd i detta hänseende. Familjerådgivningen skall meddelas kostnadsfritt. Saknas kostnadsfri familjerådgivning på orten, bör vederbörande kommun vara oförhindrad att bevilja anslag till arvoden åt andra sakkunniga. Det synes lämpligt, att så sker i den mån behov visar sig föreligga. — Medlaren kan också få anledning att råda make som saknar juridiskt biträde att anlita sådant eller att hänvisa makarna till socialvården för att de skall kunna erhålla ekonomiskt bistånd. I 4 § andra stycket i förslaget har kommittén upptagit bestämmelsen i nuvarande 3 § andra stycket, att medlare har att iakttaga tystnad om vad han erfarit vid medlingen och ej må höras som vittne därom. 3 Frågan om straffansvar för medlare med anledning av brott mot tystnadsplikten synes något oklar. Innehar medlaren prästerlig tjänst i församling av svenska kyrkan, är han enligt 25 kap. 11 § SL (20 kap. 12 § 2 SOU 1957:33 s. 104. s Se h ä r o m NJA II 1947 s. 254 ff.

326 BrB) underkastad ämbetsansvar och kan därför jämlikt 25 kap. 3 § SL (20 kap. 3 § BrB) straffas för brott mot tystnadsplikten. Enligt kommitténs mening måste detsamma anses gälla borgerlig medlare som förordnats att förrätta medling inom en viss kommun. 4 Frågan är mera tveksam beträffande medlare som är vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller är utsedd av rätten som medlare i det särskilda fallet. Frånvaron av klara bestämmelser synes emellertid ej ha föranlett några olägenheter, och kommittén anser sig därför ej behöva framlägga förslag i ämnet. 5 §. Bestämmelser om medlingsintyg saknas i gällande lag, men intyg om förrättad medling lämnas allmänt i praxis. Kommittén har funnit lämpligt att i 5 § föreslå en uttrycklig bestämmelse härom. Enligt första stycket första punkten i paragrafen skall medlaren, så snart medling ägt rum, på makes begäran utfärda intyg om medlingen. Som framhållits under 4 § ankommer det på medlaren att avgöra, när medlingen skall anses avslutad. Den föreslagna bestämmelsen innebär sålunda ej någon skyldighet för medlaren att utfärda medlingsintyg så snart makarna vid ett tillfälle sammankommit inför honom. Men när medlaren fullgjort vad på honom ankommer åligger det honom att på begäran omedelbart utfärda medlingsintyg. Han får såiunda ej innehålla intyget under viss tid för att makar som vill skiljas skall på egen hand ytterligare överväga detta steg. Huruvida makarna med anledning av medlingen skall betänka sig ännu en tid eller ej, får ankomma på dem själva att avgöra. Såsom andra punkt i första stycket föreslås, att om medling företagits annorledes än i makarnas samtidiga närvaro, medlaren skall anmärka orsaken därtill samt angiva hur medlingen ägt rum. Den föreslagna bestämmelsen är en följd av de lättnader i ordningen för medling som upptagits i 3 § i förslaget. Det bör nämligen ankomma på domstolen att pröva, huruvida tillräcklig anledning förelegat till avsteg från det sedvanliga medlingsförfarandet och om det förfarande som kommit till användning kan anses motsvara kravet på fullständig medling. Enligt andra stycket i förslaget skall, om medling ej kunnat ske till följd av att ena maken underlåtit att på kallelse infinna sig eller ej kunnat anträffas med kallelse, intyg därom utfärdas på den andras begäran. Medlaren är skyldig utfärda sådant intyg, även om icke den make som påkallat medlingen men väl den andra inställer sig på kallelse och begär intyg. 1 Den föreslagna lydelsen utgör ej hinder för att undantagsvis medling kan äga rum utan att någon av makarna kommer tillstädes inför medlaren (se ovan under 3 §).

4 Jfr bl. a. NJA 1928 s. 324, enligt vilket rättsfall barnavårdsman som anställts mot visst årligt arvode att tjänstgöra såsom sådan efter barnavårdsnämndens för varje särskilt fall meddelade förordnande ansetts underkastad ämbetsansvar. t Jfr s. 323 och 330.

327 15 KAP. Vissa bestämmelser om rättegången Som rubriken anger innehåller förevarande kapitel vissa processuella bestämmelser. Liksom i gällande lag är kapitlet i kommitténs förslag indelat i fyra avdelningar, av vilka den första behandlar äktenskapsmål (1—13 §§), den andra boskillnadsmål (14—20 §§) och den tredje vissa andra mål eller ärenden (21—26 §§) samt den fjärde innehåller vissa gemensamma bestämmelser (27—29 §§). Förslaget innebär flera sakliga ändringar och en del redaktionella jämkningar. Bland de föreslagna ändringarna märkes, att kravet på medling i äktenskapsmål utsträcks till att omfatta även vissa fall då äktenskapsskillnad yrkas (8 §) men upphävs beträffande mål om underhållsbidrag och andra ekonomiska frågor mellan makar. Den viktigaste nyheten är i övrigt, att talan skall kunna väckas genom ansökan i stället för stämning i fråga om makars inbördes förhållanden som avses i 5 kap. eller om ersättning enligt 8 kap. 6 § eller i fråga om underhåll till make i andra fall (21 §). Möjlighet införs även för rätten att i äktenskapsmål utan stämning upptaga frågor angående vårdnaden om barn, underhåll, skadestånd och annat dylikt samt om grunderna för bodelning (10 §). Äktenskapsmål 1—3 §§. I dessa paragrafer har endast företagits redaktionella jämkningar. 4 §. Paragrafen innehåller föreskrifter om forum i äktenskapsmål och är i sak oförändrad. Huvudregeln är enligt första stycket, att äktenskapsmål skall instämmas till rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Däri överensstämmer stadgandet med regeln i 10 kap. 1 § RB om allmänt tvistemålsforum. Vidare upptages bestämmelser om vissa subsidiära fora, vilka ansluter till endera makens eller bådas hemvist. I överensstämmelse med 10 kap. 1 § andra stycket RB föreslås, att det direkt utsägs att som makes hemvist anses den ort där han är mantalsskriven. Sker ändring i detta förhållande, bör regeln i 10 kap. 15 § RB äga tillämpning, d. v. s. att avgörande för domstolens behörighet skall vara mantalsskrivningen vid den tidpunkt då delgivning av stämning sker. Vissa olägenheter kan ibland vållas genom denna regel, när särskild preklusionsfrist, t. ex. enligt 11 kap. 8 §, måste iakttagas. Detta är emellertid ej något för äktenskapsmålen särskilt utmärkande, och kommittén anser sig ej kunna föreslå någon ändring på denna punkt. 1 I övrigt har paragrafen endast redaktionellt jämkats. 1 Om t i l l ä m p n i n g av RB 1 0 : 1 5 , n ä r förändring av mantalsskrivningsorten medfört att obehörig domstol blivit behörig, se Ekelöf, Rättegång 2 h. 2 uppl. 1963 s. 47.

328 5 §• I denna paragraf har endast vidtagits redaktionella jämkningar. 6 §.

I 15 kap. 7 § GB stadgas nu, att mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § ej må upptagas till prövning, med mindre det visas att medling ägt rum efter vad i 14 kap. sägs. Detta innebär, att medling skall ha kommit till stånd. Enligt 15 kap. 8 § utgör det däremot ej hinder för hemskillnad enligt 11 kap. 2 §, att svaranden underlåtit att på kallelse inställa sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. Kravet att medling skett anses gälla vare sig makarna gemensamt söker hemskillnad eller make medgiver yrkande om hemskillnad som andra maken framställt efter stämning, i sistnämnda fall dock endast om ej utredning förebringas att söndring råder mellan makarna. 1 Förevarande 6 § i förslaget upptager bestämmelsen i nuvarande 7 § med allenast redaktionella ändringar. Från en del advokater har framförts yrkande om att medling ej borde vara obligatorisk. Till stöd härför har bl. a. anförts, att då ärendet handläggs av advokater, frågan huruvida skilsmässa skall äga rum ändå blir tillräckligt övervägd. Därvid har framförts den tanken, att medling skall äga rum endast om ena maken yrkar det. Det har även föreslagits en ordning, enligt vilken makarna skall vara befriade från medling om båda förklarar sig ej önska sådan. Efter överläggningar med kyrkliga och borgerliga medlare har kommittén för sin del kommit till den uppfattningen att kravet på medling ej bör göras beroende av om makarna eller en av dem begär sådan. Är medlingen ej obligatorisk, kan make som påkallar medling komma att framstå som den svagare parten, och det kan befaras, att make, som önskar medling, av prestigeskäl eller för att ej synas motsträvig avhåller sig från att yrka därpå. Kommittén har i stället övervägt ett förslag, att medling ej skulle vara obligatorisk, med mindre barn under 18 år finns i äktenskapet. Men även för makar utan barn eller med vuxna barn kan en skilsmässa innebära ett allvarligt personligt lidande som det kan vara skäl att söka förebygga. Det kan även finnas barnlösa äktenskap, där det föreligger möjlighet att rädda äktenskapet. Kommittén vill därför ej heller föreslå en sådan begränsning i kravet på medling som sist nämnts. Det kan vara sant, att om vardera maken i ett skilsmässoärende biträds av advokat, skillnadsfrågan många gånger blir diskuterad nog så omsorgsfullt utan medling. Huruvida detta är fallet, blir dock naturligen beroende av advokaternas personliga läggning och arbetsförhållanden. Åtskilliga skilsmässor tillkommer utan medverkan av ledamot i advokatsamfundet. Att i lagen göra skillnad alltefter vem eller vilka som makarna anlitat som juridiska rådgivare låter sig icke gärna göra. i Se Nils Edling i SvJT 1936 s. 216 ff och TSA 1938 s. 141 samt JO 1949 s. 172 ff och 1962 s. 128 f. Jfr däremot Stjernstedt, Våra äktenskapslagar, 1921 s. 264 och TSA 1938 s. 72 ff. Jfr ovan s. 186.

329 Kommittén har ej ansett sig böra föreslå några lättnader i kravet på medling vid hemskillnad enligt 11 kap. 1 §. Enligt förslaget må sålunda mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § ej upptagas till prövning, med mindre det med intyg som sägs i 14 kap. 5 § första stycket visas att medling ägt rum. Vad angår den närmare regleringen av frågan har kommittén övervägt behovet av stadgande om viss tid, efter vilken verkställd medling ej längre må åberopas. Ett sådant stadgande har upptagits i de nya finska bestämmelserna om medling. Det innehåller, att ej mera än ett år får ha förflutit från medlingens avslutande för att talan om hemskillnad skall kunna upplagas till prövning. Även det danska förslaget innehåller en dylik regel. Tiden är där satt till sex månader. Den norska kommittén har också varit inne på tanken att i förevarande hänseende föreslå en tid av sex månader, men ansett att den tiden i allmänhet är för lång och därför avstått från en föreskrift därom. Ej heller familjerättskommittén har velat föreslå någon dylik regel. Om medlingen skall kunna leda till försoning mellan makarna, måste den i allmänhet äga rum innan förhandlingar upptages om skilsmässovillkoren. Eftersom dessa förhandlingar kräver viss tid kan det ej fordras, att medlingen skett omedelbart före hemskillnadsansökningen. I regel synes en medling som ägt rum inom de senaste sex månaderna före ansökningen kunna godtagas, och i undantagsfall bör rätten efter prövning kunna godtaga även medling som skett tidigare, t. ex. om parterna gör troligt att förhandlingar pågått under mellantiden eller att de levt åtskilda efter medlingen. Har makarna efter tidigare hemskillnad åter flyttat samman, bör ny medling ske, om de ånyo söker hemskillnad. 2 7 §• Denna paragraf motsvarar 8 och 9 §§ i gällande lag. Enligt nuvarande 8 § får mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § ej upptagas, med mindre det visas att medling ägt r u m eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. Enligt 9 § kan rätten under rättegången förordna om medling, därest sådan ej ägt rum före talans väckande. Den finska lagen innehåller enligt sin nya lydelse, liksom tidigare, krav på medling endast när makarna är ense om att vinna hemskillnad. Enligt dansk och norsk rätt fordras i princip medling även när endast ena maken yrkar hemskillnad. Det torde dock vara tillräckligt, att käranden inställt sig till medling. 1 Enligt det danska förslaget är det, om ena maken trots två kallelser underlåter att inställa sig till medling, tillräckligt att medling företages med andra maken ensam. Detsamma gäller, om ena maken förgäves blivit eftersökt. Make som utan laga förfall uteblir från medling kan dock liksom enligt gällande rätt straffas med böter. Enligt det norska förslaget s JO 1957 s. 253 f. i Andersen II s. 321, Arnholm s. 289. llf—630756

330 är medling ej nödvändig för make som är bosatt eller sedan en längre tid uppehåller sig utomlands. Medling kan också underlåtas, därest talan om äktenskapsskillnad redan är väckt på sådan grund som ej förutsätter medling för talans upptagande till prövning. Familjerättskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Enligt 7 § första stycket i förslaget får sålunda mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § ej upptagas till prövning, med mindre det med intyg som sägs i 14 kap. 5 § första eller andra stycket visas att medling eller försök därtill ägt rum. Det ankommer på käranden att förebringa intyget. Som framgår av 14 kap. 5 § andra stycket skall intyg om medlingsförsök utfärdas, om den make som inställt sig begär det. Däremot har den som uteblivit ej rätt att få intyg. Det ligger i sakens natur, att den som uteblivit ej heller må åberopa ett intyg angående försök till medling, om han fått sådant av misstag. Enligt andra stycket i förslaget äger rätten förordna om nytt medlingsförsök, därest medling ej ägt rum men rätten finner att tillfälle till medling bör beredas. Nämnda stycke i förslaget avviker i övrigt från nuvarande 9 § därutinnan att rätten skall utse särskild medlare endast om skäl är därtill. I allmänhet bör parterna kunna vända sig till behörig kyrklig eller borgerlig medlare. Har endast försök till medling ägt rum, anses rätten som förut nämnts ej kunna döma till hemskillnad endast på grund av makes medgivande. Utredning måste förebringas om att söndring råder mellan makarna. Justitieombudsmannen har nyligen satt i fråga, huruvida det alltid är ändamålsenligt att kräva bevisning om söndringen. 2 Kommittén är emellertid ej beredd att föreslå ändring av gällande rätt i detta hänseende. Då hemskillnad anses kunna beviljas på grund av makarnas överenskommelse, beror detta bl. a. på att medling först måste äga rum och att härigenom en viss säkerhet vinns att makarna ej handlar oöverlagt. Har endast försök till medling ägt rum, föreligger ingen motsvarande garanti, eftersom makes utevaro från medlingen kan bero på många olika omständigheter. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att den under 14 kap. föreslagit vissa lättnader i fråga om formerna för medling, vilka gör det möjligt att uppfylla kravet på medling i vissa fall där nu särskilda svårigheter föreligger. Som förut berörts uppkommer särskilda problem, när ena maken är sinnessjuk. 3 Om make på sådan grund saknar erforderlig rättslig handlingsförmåga, kan medling ej komma till stånd och rätten är därför, med hänsyn till innehållet i 15 kap. 8 § GB, förhindrad att upptaga målet. 4 Väl skulle man kunna tänka sig att upphäva kravet på medling för hemskillnad, om make saknar rättslig handlingsförmåga. Svårigheterna återkommer emellertid vid prövningen, huruvida laga grund för hemskillnad föreligger. 5 Överenskommelse om hemskillnad kan givetvis ej komma i fråga. 2 JO 1962 s. 128 f. Jfr ovan s. 186. 3 Se ovan s. 185 f och 205. 4 Jfr NJA 1958 s. 264. 5 Jfr ovan s. 186.

331 Det är vidare främmande att tala om djup och varaktig söndring, därest ena maken på grund av svår sinnessjukdom är ur stånd att uppfatta förhållandet mellan makarna som söndring. 6 Den friska maken kan därför tänkas vara förhindrad att vinna hemskillnad. Enligt 11 kap. 13 § i kommitténs förslag har han dock i allmänhet möjlighet att vinna direkt äktenskapsskillnad, sedan sjukdomen varat i tre år, och i undantagsfall tidigare. 8 §•

Paragrafen är ny. Enligt gällande rätt fordras ej i något fall, att medling ägt rum innan det domes till äktenskapsskillnad. Detsamma gäller i Finland. Enligt dansk rätt krävs däremot medling eller försök därtill i samtliga fall när äktenskapsskillnad yrkas, sålunda även efter föregående hemskillnad (DAe I § 76). I Island fordras medlingsförsök, innan äktenskapsskillnad meddelas i administrativ ordning (IsL I §§ 62 och 72). Den norska äktenskapslagen har en mera begränsad regel och kräver medling eller medlingsförsök endast för äktenskapsskillnad på grund av tre års särlevnad utan föregående hemskillnad (NEskL § 44). Det danska förslaget står i förevarande hänseende kvar på gällande rätts ståndpunkt. Enligt det norska förslaget utsträcks kravet på försök till medling till fall då äktenskapsskillnad yrkas på grund av otrohet. Det isländska förslaget överensstämmer i huvudsak med det danska. I svaren på det förut omnämnda frågeformuläret har från flera håll föreslagits, att medling eller försök därtill skulle krävas innan det döms till äktenskapsskillnad på vissa grunder, främst enligt 11 kap. 8 § på grund av makes otrohet. 1 Som kommittén anfört i motiveringen till sistnämnda paragraf synes medlingen i otrohetsfallen ha en väl så viktig funktion att fylla som när fråga är om hemskillnad på grund av djup och varaktig söndring. Söker den oskyldiga maken äktenskapsskillnad utan att ge sig tid till besinning, kan medlaren måhända åtminstone övertyga honom om att han i stället bör välja hemskillnad för att erhålla betänketid. Mot medling i otrohetsfallen har anförts, att den otrogna maken kan vilja försonas för att undvika de ekonomiska konsekvenser som är förenade med äktenskapsskillnad på grund av otrohet, ehuru han ämnar senare söka hemskillnad. Med nu gällande preskriptionstid och övriga förutsättningar för talan om äktenskapsskillnad i anledning av äktenskapsbrott skulle därför risken för missbruk av medling i hithörande fall troligen överväga nyttan därav. 2 Det skall icke bestridas att den otrogna maken kan dölja sina planer och därigenom missleda andra maken. Detta är emellertid en risk som föreligger vare sig man kräver medling eller ej. Kommittén föreslår, att medling eller försök därtill skall ha ägt rum innan mål om äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 8 § första stycket företages till avgörande. Att det enligt förslaget ej krävs medling eller medlingsförsök 6 Jfr NJA 1930 s. 551 och Beckman s. 45—47. i Jfr SB I s. 62. 2L. c.

332 redan före talans väckande, såsom fallet är enligt 7 §, sammanhänger med preskriptionsbestämmelserna i 11 kap. 8 § som kan medföra, att medling ej hinner företagas innan talan måste väckas. Självfallet är det dock lämpligt, att medling äger rum innan talan väcks. Söker make med stöd av 11 kap. 8 § tredje stycket hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad på grund av andra makens äktenskapsbrott, bör gälla samma krav på medling eller försök därtill. Medling eller försök därtill skall enligt kommitténs förslag också krävas för att mål om äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 4 eller 5 § skall företagas till avgörande. I dessa fall är visserligen skälen för medling mindre starka än i otrohetsfallen. De omständigheter som utgör förutsättning för äktenskapsskillnad enligt dessa bestämmelser — tre års särlevnad jämte djup och varaktig söndring respektive egenvilligt övergivande under två år — visar i allmänhet, att gemenskapen mellan makarna är definitivt förstörd. Förhållandet kan dock vara det, att makarna efter hand glidit ifrån varandra utan att något försök gjorts att överbrygga motsättningarna. Det kan då vara motiverat, att ett försök görs till försoning mellan makarna innan äktenskapet upplöses. Vid äktenskapsskillnad på annan grund än nu nämnts erfordras ej enligt kommitténs förslag medling eller försök därtill. Det har ifrågasatts, att liksom i Danmark ny medling borde äga rum innan det döms till äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 3 § efter föregående hemskillnad. Som skäl härför har anförts, att båda makarna vid hemskillnadsårets utgång kan önska fortsätta äktenskapet, ehuru av prestigeskäl eller bristande kontakt ingendera tager initiativ till en försoning. Ändamålet med prövotiden efter hemskillnad skulle sålunda förfelas, därför att inga försök görs att återförena makarna. Enligt uppgift har privata medlingsförsök i sådana situationer ibland visat sig kunna leda till resultat. Även om dessa synpunkter ej saknar fog, lärer i allmänhet en medling ej få något större värde i denna situation. En viss fara är också förenad med krav på medlingsförfarande i fall som i regel är hopplösa, eftersom förfarandet kan urarta till en tom formalitet. Kommittén har därför ej ansett sig böra förorda, att medling eller försök därtill skall krävas innan äktenskapsskillnad söks efter hemskillnad. För andra mål om äktenskapsskillnad än de som behandlats i det föregående synes medling sakna nämnvärd praktisk betydelse. I enlighet med det anförda innehåller 8 § i kommitténs förslag, att mål om äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 4 eller 5 § eller 8 § första stycket ej må företagas till avgörande, med mindre det med intyg som sägs i 14 kap. 5 § första eller andra stycket visas att medling eller försök därtill ägt rum. Detsamma skall gälla mål om hemskillnad enligt 11 kap. 8 § tredje stycket. Vidare föreslås, att vad i 7 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, d. v. s, att rätten må förordna om nytt försök till medling när sådan ej kommit till stånd.

333 9 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 10 § med vissa jämkningar. Enligt sistnämnda paragraf må ej på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad utan att läkarintyg angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen. Kommitténs förslag till ändringar i 10 kap. 2 § innebär, att make skall kunna vinna återgång, förutom på grund av andra makens sinnessjukdom eller sinnesslöhet, jämväl på grund av annan djupgående rubbning av själsverksamheten hos andra maken. För att även dessa senare fall skall inrymmas i förevarande paragraf har orden »makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet» ersatts med »makes sinnesbeskaffenhet». Som anförts under 11 kap. 13 § förordar kommittén en ny ordning, när det gäller företeende av läkarintyg rörande sinnessjuk make i mål om äktenskapsskillnad. Läkares utlåtande bör inhämtas av rätten i stället för att part tillhandahåller läkarintyg. Samma ordning bör gälla i mål om återgång av äktenskap på grund av makes sinnesbeskaffenhet. I enlighet med det sagda lyder paragrafen i kommitténs förslag att, innan det på grund av makes sinnesbeskaffenhet döms till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, skall införskaffas läkarintyg angående hans sinnesbeskaffenhet samt att närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen. 10 §. Paragrafen är ny och innehåller, att rätten i äktenskapsmål äger, utan stämning, upptaga jämväl frågor angående vårdnaden om barn, underhåll, skadestånd och annat dylikt samt om grunderna för bodelning. Till de senare hör rättsliga frågor som blir prejudicerande för bodelningens resultat, t. ex. om återgångsdelning enligt 13 kap. 3 § och om kompensation enligt 13 kap. 10 § samt fråga om rätt enligt 13 kap. 14 § 3 mom. att utfå bohag och arbetsredskap. Däremot hör ej den egentliga lottläggningen enligt 13 kap. 14 § 1 och 2 mom. hit. Med »annat dylikt» åsyftas bl. a. fråga om gottgörelse enligt 13 kap. 11 §. Även fråga om giltigheten av äktenskapsförord som är av betydelse för bodelningen hör hit. 1 Uppenbart är, att endast frågor m a k a r n a emellan kan upptagas. 2 Tredje man kan j u ej vara part i äktenskapsmålet. Även om yrkande kan upptagas utan stämning bör parterna givetvis lämpligen om möjligt angiva sina yrkanden omedelbart när talan väcks. I övrigt får parternas ståndpunkter klargöras vid förberedelsen i målet. Undantagsvis kan ändring i fråga om vårdnaden under målets gång påkalla nya yrkanden om underhåll, även i högre instans. I regel blir det beroende av parts yrkande att frågor av detta slag upptages. Rätten skall emellertid ex officio upptaga frågor som rör vårdnaden om makarnas underåriga barn, eftersom dessa frågor ej är underkastade parternas rådighet. i Jfr NJA 1949 s. 427. 2 Jfr NJA 1937 s. 521 och 1950 s. 254.

334 Av stadgandet framgår, att rätten k a n avvisa andra yrkanden som här avses, om det ej finnes lämpligt att de utan stämning upptages till prövning i målet. Kommittén har utgått från att skiftesman äger pröva alla frågor som behandlas i 13 kap., med undantag av dem som avses i 24—29 §§; skiftesman äger däremot ej bestämma underhåll eller skadestånd varom stadgas i 11 kap. Gränserna för skiftesmans behörighet i övrigt kan måhända vara föremål för delade meningar. Den omständigheten att rätten enligt förslaget må omedelbart upptaga en del frågor som skiftesman kunnat pröva synes icke ägnat att väcka betänkligheter. Kommittén anser i stället värdefullt, att prejudicerande spörsmål kan prövas för sig utan atl ett förfarande hos skiftesman först skall krävas, t. ex. när det redan från början står klart att särskild utredning krävs med vittnesförhör som ej kan ske inför skiftesman. Den föreslagna ordningen har ansetts önskvärd även av det skälet att det kan erbjuda svårigheter att erhålla skiftesmän som är kompetenta att upptaga mera kvalificerade rättsliga spörsmål. Kommittén utgår från att det, om förevarande paragraf genomförs, blir möjligt att, utan samband med äktenskapsmålet, senare efter stämning föra särskild fastställelsetalan hos rätten i de frågor som avses i lagrummet. Hur det förhåller sig enligt gällande lag, är måhända tveksamt. I viss utsträckning måste det redan nu anses tillåtet att föra särskild talan i frågor som är prejudicerande för bodelningen, i den mån rådande ovisshet länder käranden till förfång. En jämförelse med arvskifte ligger nära till hands, och det synes antagligt att därvidlag t. ex. tolkningen av testamente kan direkt dragas under rättens prövning, ehuru sådan tolkning enligt kommitténs mening uppenbart också måste ingå under skiftesmans behörighet, åtminstone i förhållande mellan dem som har ideella andelar i kvarlåtenskapen. Tolkning av äktenskapsförord kan erbjuda motsvarande problem. I den mån hithörande frågor som är prejudicerande för bodelning må prövas i äktenskapsmålet kan det svårligen anses möta något principiellt hinder att tillåta motsvarande prövning i särskilt mål. 3 11 §• Denna paragraf motsvarar med endast mindre jämkningar nuvarande 11 §. Första stycket stadgar möjlighet för rätten att meddela interimistiska förordnanden om sammanlevnadens hävande, underhållsbidrag och besöksförbud. Som påföljd vid överträdelse av meddelat besöksförbud kan enligt gällande lydelse föreskrivas bl. a. fängelse. I överensstämmelse med den ändring som skett år 1964 i samband med att lag antagits om brottsbalkens införande och som träder i kraft den 1 januari 1965 har denna påföljd i förslaget bestämts till fängelse i högst ett år. Föreskrift om rätt för make att sitta kvar i hemmet samt innehava och 3 Under avd. III har kommittén gått närmare in på skiftesmannens uppgift och användningen av extraordinära rättsmedel mot hans beslut, se s. 429 ff.

335 nyttja andra maken tillhöriga lösören som ingår i bohaget kan enligt nuvarande lydelsen av andra stycket meddelas endast vid förordnande om sammanlevnadens hävande. Enligt förslaget skall sådan föreskrift kunna lämnas även utan att särskilt förordnande om sammanlevnadens hävande meddelas. 1 Det förutsätts, att make framställer yrkande därom. Enligt den nuvarande lydelsen skall föreskrift som nu nämnts, om det döms till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, gälla till dess bodelning sker. Kommittén föreslår, att sådan föreskrift skall kunna meddelas att gälla antingen för viss tid eller till dess bodelning sker. Tillägget har skett med tanke på sådana fall då någon bodelning ej skall äga rum. Angående den nyttjanderätt som make enligt andra stycket kan få till andra maken tillhörig egendom skall enligt den nuvarande lydelsen gälla vad som sägs i 5 kap. 8 §. Det innebär, att avtal som ägaren må träffa med tredje man angående egendomen ej skall lända till inskränkning i andra makens nyttjanderätt. En motsvarande regel har i kommitténs förslag direkt inskrivits i förevarande paragraf och omfattar även bostaden. 1 fråga om det nuvarande stadgandet i andra stycket av paragrafen förekommer den tolkningen, att rätten att sitta i hemmet och nyttja andra makens lösören ej skulle kunna omfatta enskild egendom. 2 Enligt vad kommittén avsett skall någon skillnad ej göras mellan enskild egendom och giftorättsgods i förevarande avseende. 3 De processuella föreskrifterna i tredje och fjärde styckena är oförändrade i sak.* 12 §. Enligt nuvarande lydelse av 12 § äger rätten, när det döms till hemskillnad, på makes yrkande meddela vitesförbud som sägs i 11 § första stycket. Sådant vitesförbud kan meddelas endast i samband med dom på hemskillnad men ej därefter. 1 Detta har visat sig vara en brist. 2 I kommitténs förslag görs därför ett tillägg, enligt vilket förbud varom sägs i 11 § första stycket kan meddelas ej endast när det döms till hemskillnad utan även därefter på särskild ansökan. Enligt nuvarande lydelse av 12 § kan förbud enligt 11 § första stycket meddelas för tid som prövas skälig. I praktiken förekommer, att förbud meddelas att gälla under hemskillnadstiden. Om hemskillnaden drager långt ut på tiden, kan förbudet bli både betungande och onödigt. Förslaget upptager därför som ett särskilt andra stycke föreskrift, att meddelat förbud må efter makes ansökan hävas, om det ej vidare finnes behövligt. 13 §. Paragrafen överensstämmer med nuvarande 14 §. i j f r Westring s. 295 och NJA 1953 s. 594. 2 Jfr Stjernstedt i SvJT 1937 s. 470 och SB I s. 66. 3 Jfr ovan s. 145. i NJA 1958 s. 564. Se även JO 1957 s. 241 ff. ä S B I s . 67.

336 Boskillnadsmål 14 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 15 §. Enligt denna skall mål om boskillnad upptagas av den rätt där mannen bör svara i tvistemål i allmänhet eller, om mannen ej är skyldig att svara i sådana mål vid svensk domstol, den rätt där hustrun bör svara i sådana mål. Som subsidiärt forum upptages Stockholms rådhusrätt. I kommitténs förslag har stadgandet ändrats på samma sätt som 8 kap. 11 §. Rätt domstol i boskillnadsmål är sålunda enligt den föreslagna lydelsen rätten i den ort, där mannen är mantalsskriven, eller, om han ej är mantalsskriven här i riket, rätten i den ort där hustrun är mantalsskriven. Subsidiärt forum är som förut Stockholms rådhusrätt. Den jämkning i sak som följer av att rättens behörighet knyts till mannens resp. hustruns mantalsskrivningsort i stället för hemvist torde sakna praktisk betydelse. 15—20 §§. Dessa paragrafer, som innehåller vissa processuella föreskrifter, ersätter nuvarande 16—21 §§. Endast smärre ändringar av redaktionell art har vidtagits. Med hänsyn till den nya rättegångsordningen har vad i nuvarande 16, 17 och 21 §§ sägs om »domaren» utgått. Särskilda

bestämmelser

rörande vissa andra mål eller

ärenden

I gällande lydelse av 15 kap. upptages under ovanstående rubrik som första bestämmelse ett stadgande, betecknat 23 §, enligt vilket medling eller försök därtill krävs för att mål angående vissa ekonomiska mellanhavanden mellan makar skall få upptagas till prövning. Enligt nämnda paragraf skall sålunda vad i 8 och 9 §§ är stadgat om mål angående hemskillnad enligt II kap. 2 § äga tillämpning jämväl beträffande mål mellan makar angående underhållsskyldigheten, såvida de ej lever åtskilda på grund av söndring, samt beträffande mål mellan dem angående fråga som avses i 8 kap. 6 eller 7 §, d. v. s. angående ersättning för biträde i andra makens förvärvsverksamhet respektive viss redovisning för avkastning av andra makens egendom. Under förarbetena till GB anfördes som skäl för medling i dessa frågor möjligheten att därigenom förebygga rättegång, som i regel måste inverka störande på makarnas samliv och lätt kunde efterlämna en bestående bitterhet mellan dem, ägnad att ödelägga äktenskapet. Särskilt i fråga om tvister angående makarnas inbördes underhållsskyldighet kunde en insiktsfull och erfaren medlare ofta finna en lösning, om vars rättvisa båda makarna kunde övertygas, och förmå försumlig make att ingå avtal om utgivande av underhållsbidrag. 1 Från advokathåll har framförts önskemål om att föreskriften i 23 § får utgå. Därvid har anförts, att om det gått så långt som till fråga om process iGBmotiv II s. 398 f (NJA II 1921 s. 204 f).

337 angående underhåll under bestående äktenskap, det torde vara utsiktslöst att komma till en lösning på frivillighetens väg genom medling. Föreskriften om medling anses i praktiken endast ha fördröjt utfåendet av underhållsbidrag, exempelvis när mannen för sitt arbete befinner sig på främmande ort och underlåter att bidraga till familjens uppehälle. 2 Medlaren kan givetvis ibland ha en uppgift att fylla, när tvist uppkommer mellan makar om familjens underhåll eller ekonomiska förhållanden i övrigt. 3 Som processförutsättning kan dock kravet på medling i förevarande frågor enligt kommitténs mening kanske göra mera skada än nytta. Talan om underhåll torde icke väckas annat än då det är angeläget att åtgärder vidtages utan dröjsmål, t. ex. för att erhålla interimistiskt beslut i frågan. Även i andra tvister som omfattas av 23 § i gällande lag kan det dröjsmål som kravet på medling föranleder vara till olägenhet, t. ex. när viss preskriptionstid skall iakttagas. Kommittén förordar därför, att stadgandet får utgå. Av 14 kap. 1 § i förslaget följer emellertid, att make som så önskar har möjlighet att påkalla medling. Tydligt är också, att rätten kan uppmana makarna att uppsöka medlare för att uppnå förlikning. 21 §. Denna paragraf är ny och öppnar möjlighet att i ett flertal frågor som angår makarnas underhållsskyldighet och andra förpliktelser mot varandra väcka talan hos rätten genom ansökan i stället för stämning. Den ordinära formen för talans väckande i tvistemål är stämning, se 13 kap. 4 § första stycket RB. Endast på grund av uttryckligt stadgande i annan riktning kan talan väckas på annat sätt. Sådana undantagsbestämmelser gäller för exempelvis boskillnadsmål och mål om omyndighetsförklaring, vilka skall anhängiggöras genom ansökan. Även mål om hemskillnad och om äktenskapsskillnad kan anhängiggöras genom ansökan, nämligen när makarna är ense därom (se 15 kap. 4 § andra stycket GB och samma paragraf tredje stycket i förslaget). Att sådant mål anhängiggöres genom ansökan medför icke, att målet förlorar sin karaktär av tvistemål. I fråga om ärenden som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden är den ordinära formen för anhängiggörandet ansökan. Med ansökan avses enligt förarbetena till nämnda lag även anmälan. Vissa ärenden kan också av rätten upptagas självmant. Medan tvistemålen brukar hänföras till den del av domstolarnas verksamhet som benämns rättsskipning, hänförs ärendena till den s. k. frivilliga rättsvården. Någon klar gräns finns emellertid ej. I viss utsträckning framgår dock gränsen av uttryckliga bestämmelser eller lagstiftningens terminologi. Härom må hänvisas till förarbetena till lagen om handläi™niniiav domstolsärenden. 1 Flertalet frågor, som uppkommer i anledning av hemskillnad eller äkten2

Se även SB I s. 65. 3 Se Beckman i Svensk Tidskrift 1952 s. 143. i NJA II 1947 s. 87 ff.

338 skåpets upplösning, prövas i den ordning som gäller för tvistemål. Så är t. ex. fallet med frågor om underhållsbidrag och skadestånd, liksom frågor om jämkning av beslut eller avtal rörande underhållsbidrag. Dylika frågor kan upptagas i gemensam ansökan om hem- eller äktenskapsskillnad. I andra tall lärer talan böra väckas genom stämning. Annorlunda förhåller det sig med frågor om vårdnaden om barn. Vårdnadsfrågor förutsätts kunna även utan samband med hem- eller äktenskapsskillnad väckas genom ansökan, åtminstone i vissa fall, se 6 kap. 6 och 7 §§ FB. Detsamma torde gälla fall som avses i 9 § i samma kap. Mera tveksamt är, huruvida fråga om ändring i vårdnadsbeslut på grund av väsentligt ändrade förhållanden enligt 13 § kan väckas genom ansökan. Den processuella skillnaden mellan vårdnadsoch underhållsfrågor har kommit till särskilt uttryck i 20 kap. 10 och 11 §§ FB, där det talas om »mål eller ärende» som angår vårdnaden men endast om »mål» angående underhåll. 2 Denna skillnad har medfört olägenheter i praktiken. Det förekommer ej så sällan, att makar, som erhållit dom på äktenskapsskillnad med åtföljande reglering av underhållsskyldigheten och vårdnaden om barnen, senare kommer överens om ändring beträffande vårdnaden och underhållsskyldigheten gentemot barnen. Om de därvid i gemensam ansökan till rätten hemställt att denna måtte med ändring av tidigare beslut fastställa den nya överenskommelsen och förordna i enlighet därmed, har det förekommit, att domstolen väl ansett sig kunna i denna ordning upptaga frågan om vårdnaden men avvisat frågan om underhållsbidrag. I denna del har stämning ansetts erforderlig. Med anledning härav har från advokathåll framställts önskemål om sådan lagändring att även talan om underhållsbidrag — till make eller barn — och om jämkning av sådant bidrag skall k u n n a väckas genom ansökan. 3 Stämningsvägen anses olämplig såväl ur psykologisk synpunkt som ur kostnadssynpunkt. Det är otillfredsställande, att stämningsförfarande med ökade kostnader skall framtvingas när enighet råder. Vidare har anförts, att även om avtal rörande underhållsskyldighet i och för sig är exigibelt såtillvida att det kan läggas till grund för införsel, det dock ej kunde läggas till grund för utmätning — en brist som dock numera blivit avhjälpt genom lagändring ar 1963. Under de överläggningar kommittén haft med representanter för det praktiska rättslivet har starkt framhållits de olyckliga psykologiska verkningar som följer av kravet på stämning. Redan en antydan om stämning kan omintetgöra förhandlingar mellan makar. Däremot går makarna utan större svårigheter med på att, om överenskommelse ej kunnat träffas i viss fråga, genom ansökan underställa den rättens prövning. Enligt kommitténs mening föreligger starka skäl för att i större utsträckning medgiva, att hithörande frågor må upptagas efter ansökan. Detta gäller 2 Jfr även 20 kap. 12 § FB och 6 § 1. lagen om handläggning av domstolsärenden. 3 År 1957 gjorde advokatsamfundets styrelse framställning i ämnet till Kungl. Maj :t, se TSA 1957 s. 138 f. Framställningen h a r j ä m t e y t t r a n d e av 1951 års rättegångskommitté överlämnats till familjerättskommittén.

339 såväl sådana fall då underhållsfrågor ni. m. uppkommer under bestående äktenskap som när en omreglering behövs efter äktenskapets upplösning. Från processuell synpunkt torde någon allvarligare invändning ej kunna riktas mot en sådan mera vidsträckt användning av ansökningsformen, ehuru förfarandet i första hand kommer att regleras av lagen om handläggning av domstolsärenden. I tvistiga fall erbjuder denna lag möjligheter att anpassa förfarandet efter sakens beskaffenhet. Enligt 4 § i lagen kan sålunda rätten hålla förhandling i ärendet, när skäl föreligger därtill. Den nya rättegångsordningen med dess princip om muntlighet torde också ha trängt igenom tillräckligt för att man ej i förekommande fall skall behöva befara en återgång till skriftlig procedur, när muntlig förhandling är den lämpligaste handläggningsformen. Beträffande vårdnadsfrågor är nämnda lag redan tillämplig utan att man försport någon olägenhet därav. Frågan om sakens handläggning i tvistemålets eller ärendets form får sin betydelse även för fullföljdssättet och handläggningen i överrätt. Medan fullföljd i tvistemål sker efter vad, är fullfölj dssättet i ärenden besvär. Även i besvärsmål kan muntlig förhandling förekomma i överrätt, när det finnes erforderligt för utredningen (52 kap. 10 § och 56 kap. 12 § RB). Enligt kommitténs mening är det enda naturliga, att angelägenheter som uppkommer under äktenskapet och s. a. s. är av löpande beskaffenhet kan handläggas i den smidigare och enklare form som ansökningsförfarandet erbjuder. Kommittén förordar därför, att i första hand underhållsfrågor under bestående äktenskap må underställas rättens prövning genom ansökan. Men även andra frågor bör lämpligen kunna handläggas som ärenden. Det gäller främst övriga frågor som regleras i 5 kap. och vidare fråga om sådan gottgörelse för biträde i andra makens förvärvsverksamhet som behandlas i 8 kap. 6 §. Men härutöver synes ansökningsförfarandet böra stå till buds, när det gäller frågor om underhåll till make i andra fall. Anspråk på underhåll i samband med talan om hem- eller äktenskapsskillnad framställs emellertid naturlagen i äktenskapsmålet. Som förut nämnts må detta enligt 15 kap. 10 § i förslaget ske utan att yrkandet upptages i stämningsansökan. I ansökningsärenden som här avses bör lämpligen gälla samma forumregler som för äktenskapsmål. I enlighet med det anförda föreslås i förevarande 21 § ett första stycke av innehåll, att fråga om makars inbördes förhållanden som avses i 5 kap. eller om ersättning som avses i 8 kap. 6 § må, förutom i äktenskapsmål, upptagas efter ansökan av endera maken hos den rätt som är behörig i äktenskapsmål mot andra maken. I ett andra stycke stadgas, att detsamma skall gälla fråga om underhåll till make i andra fall än som avses i första stycket. Regeln är avsedd att gälla även jämkning av avtal i fall som nämns i 11 kap. 29 § tredje stycket. Om ansökningsärende bör handläggas gemensamt med tvistemål, bör förfarandet i fråga om tvistemål tillämpas för det hela.

340 22 §.

Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 24 §, ger möjlighet för rätten att meddela interimistiskt beslut i mål eller ärende angående underhållsbidrag eller angående jämkning i beslut eller avtal om sådant bidrag. Den avser såväl underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 och 7 §§ samt 11 kap. 25 och 26 §§ i förslaget som underhållsbidrag enligt de nytillkommande reglerna i 10 kap. 6 § och 11 kap. 28 §. Lydelsen har j ä m k a t s med hänsyn till att talan i här avsedda frågor enligt den nya 21 § i förslaget kan väckas även genom ansökan och rättens avgörande av saken således kan ske genom beslut. 23 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 25 § och innehåller föreskrift om interimistiskt beslut i fråga enligt 5 kap. 8 §. Sistnämnda paragraf innehåller enligt kommitténs förslag ej endast som nu bestämmelse om rätt för make att nyttja andra maken tillhöriga lösören utan även bestämmelse om rätt att nyttja makarnas bostad. I överensstämmelse härmed omfattar förevarande 15 kap. 23 § både frågor om rätt att nyttja nödiga lösören och frågor om rätt att nyttja makarnas bostad. Lydelsen har därjämte liksom i nästföregående paragraf jämkats med hänsyn till att rättens avgörande av saken kan ske även genom beslut. 24 och 25 §§. De processuella föreskrifterna i dessa paragrafer motsvarar nuvarande 26 och 27 §§. Utom redaktionella jämkningar har ett förtydligande gjorts i andra stycket av 24 §, varjämte tredje stycket av samma paragraf jämkats med hänsyn till ärenden enligt 21 §. 26 §.

Förevarande paragraf i förslaget motsvarar nuvarande 28 § och upptager föreskrifter angående förordnande enligt 9 kap. 6 §, 10 kap. 4 § andra stycket, 11 kap. 17 eller 23 § eller 12 kap. 5 § om avskiljande av makes egendom för särskild vård och förvaltning. Det må erinras om att enligt kommitténs förslag förordnande enligt 11 kap. 17 och 23 §§ kan meddelas redan innan det dömts till hem- eller äktenskapsskillnad. Gemensamma

bestämmelser

27 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 29 § och innehåller vissa föreskrifter om god man för den som vistas på okänd ort. 28 §. Denna paragraf ersätter nuvarande 6 §, enligt vilken rätten, om part begär det, må förordna att äktenskapsmål skall handläggas inom stängda

341 1

dörrar. Denna möjlighet, som visat sig vara alltför snävt begränsad, har i förslaget utsträckts till att gälla i alla mål eller ärenden enligt GB. Stängda dörrar kan alltså enligt förslaget komma i fråga t. ex. även i mål eller ärende om underhållsbidrag eller annan ekonomisk förpliktelse eller i ärende angående tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 4 § i förslaget. Vidare innebär förslaget den ändringen att förordnande om stängda dörrar kan meddelas oberoende av parts yrkande. Enligt det föreslagna stadgandet äger rätten sålunda självmant i mål eller ärende som avses i GB förordna, att förhandling skall ske inom stängda dörrar när det finnes lämpligt. Förslaget överensstämmer med 20 kap. 38 § FB. 29 §. Paragrafen ersätter nuvarande 30 §. Den innehåller, att talan skall föras särskilt mot beslut som av underrätt meddelats under rättegången i fråga varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 10 kap. 4 § andra stycket, 11 kap. 17, 20 eller 23 § eller 15 kap. 11, 22 eller 23 § och att talan ej må föras mot hovrättens beslut i fråga som nu nämnts. I förhållande till gällande lag har tillägg gjorts för fråga som avses i 11 kap. 17 § i förslaget. 16 KAP. Om registrering av äktenskap m. m. Enligt 16 kap. 1 § GB skall, då enligt GB tid skall räknas efter månad eller år, den dag anses som slutdag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken tidräkningen börjas. Finns ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses som slutdag. Denna bestämmelse är efter tillkomsten av 1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid överflödig och har utgått i kommitténs förslag. Detta upptager därför under förevarande kap. endast föreskrifterna i nuvarande 16 kap. 2, 3 och 5 §§ GB om registrering av vissa uppgifter samt den erinran som nu finns i 6 § om särskilda bestämmelser rörande vissa internationella rättsförhållanden. Även kapitlets rubrik har ändrats.

Övergångsbestämmelser Familjerättskommittén har utgått från att förslaget till lag om ändrad lydelse av giftermålsbalken ej skall anses rubba identiteten hos nuvarande »nya» giftermålsbalken. Det är sålunda endast fråga om en reviderad lydelse av GB, som j u också till större delen är orubbad i kommitténs förslag. I enlighet härmed föreslås ej heller, att den nya lagen skall upphäva balken. Som förut nämnts har 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad inarbetats i 6 och 13 kap. av kommitténs förslag. > Jfr SB I s. 66.

342 1959 års lag bör därför upphävas. Den får emellertid alltjämt betydelse för övergångsförhållanden, på sätt följer av vad som nedan föreslås. I övrigt vill kommittén beträffande övergångsförhållandena framhålla och föreslå följande. Under 1 kap. GB har föreslagits en jämkning av skadeståndsreglerna i 3 §. De nya reglerna blir enligt sakens natur ej tillämpliga, när rätt till skadestånd inträtt enligt äldre lag. Härvid torde tidpunkten för brytandet av trolovningen vara avgörande. De ändringar som beträffande äktenskapshindren föreslås under 2 kap. skall i princip iakttagas vid hindersprövning som sker efter nya lagens ikraftträdande. Har före lagens ikraftträdande hos behörig myndighet gjorts ansökan om tillstånd som avses i 13 § enligt förslaget, bör myndigheten pröva ärendet, även om den ej skulle vara behörig enligt nya lagen. Något stadgande härom synes ej erforderligt. Även beträffande lysning innehåller förslaget i 3 kap. under 1 § jämkade behörighetsregler. Ansökan om lysning som gjorts hos behörig myndighet enligt äldre lag bör prövas av den myndigheten, även om denna enligt nya lydelsen ej skulle vara behörig. Något stadgande härom har ej ansetts erforderligt. De krav som för hindersprövningen uppställts i 3 kap. 2 § bör tillämpas, när hindersprövning skall ske enligt nya lagen, med följande undantag. I fråga om äktenskapsbetyg som utfärdats enligt äldre lag och alltjämt är gällande torde böra angivas, att det skall godtagas även om hindersprövning vid lysning — eller vid äktenskaps ingående utan lysning — skall ske enligt nya lagen. Vidare synes böra stadgas, att om lysningssedel hunnit utfärdas före nya lagens ikraftträdande, lysningsbevis må givas och vigsel äga rum efter prövning enligt äldre lag. Stadganden härom har upptagits under punkt 1 i kommitténs förslag till övergångsbestämmelser. Nu anförda bestämmelser är motiverade av det undantagsfall då skärpning av äktenskapshindren skett i nya lagen, nämligen beträffande psykopater. Skulle förslaget om äktenskapshinder för psykopater ej genomföras, kan nyssnämnda bestämmelser om äktenskapsbetyg och lysningssedel bortfalla. Beträffande hindersprövning som skett i annat nordiskt land får kommittén hänvisa till framställningen i avd. VI av betänkandet. 1 I betänkandet föreslås, att lysning ej skall behöva kungöras mer än en gång. Om det lyst en gång före nya lagens ikraftträdande, leder nya lydelsen av 3 kap. 5 § i förslaget till att vigsel efter ikraftträdandet kan äga rum så snart en vecka förflutit från lysningsdagen. Beträffande det fallet att en man, som när lysning före nya lagens ikraftträdande begärs är i 20-årsåldern, torde lysningsbevis kunna utfärdas med angivande att han efter nya lagens ikraftträdande är oförhindrad att ingå äktenskap. Härigenom undviks opåkallat dröjsmål eller ett onödigt dispensärende. Familjerättskommittén utgår från att redan nu motsvarande möji Se s. 524.

343 lighet finns, när en man närmar sig 21-årsåldern eller kvinna strax fyller 18 år. Motsvarande tillämpning kan tänkas i andra fall, då äktenskapshinder mildrats eller bortfallit i nya lagen. I 7 § har utgångspunkten för beräknandet av tid, efter vilken nytt äktenskapsbetyg må utfärdas, jämkats. Efter nya lagens ikraftträdande torde den nya lydelsen böra tillämpas, oavsett när betyget utfärdats. De nya behörighetsreglerna för vigselförrättare i 4 kap. torde ej medföra några övergångsproblem. Vad kommittén i 9 § andra stycket föreslagit om befogenhet för Kungl. Maj :t att godkänna bristfällig vigsel torde enligt sakens natur bli tillämpligt även när vigsel skett före nya lagens ikraftträdande. Några särskilda betänkligheter häremot torde ej föreligga. Givet är att Kungl. Maj:ts befogenhet måste utövas med försiktighet, om något fall skulle uppkomma där ogiltighet av vigsel uppmärksammats redan före lagens ikraftträdande. Vad härefter angår de nya reglerna i 5 kap. torde av sakens natur följa, att de i princip skall tillämpas fullt ut efter nya lagens ikraftträdande. Anspråk på underhåll, som enligt äldre lag redan är preskriberat när nya lagen träder i kraft, lärer dock icke återupplivas. Särskilt stadgande härom har ej ansetts behövligt. I 6 kap. innehåller förslaget under 4—7 och 10 §§ nya regler till skydd för familjen. När rättshandling som där avses ägt rum före nya lagens ikraftträdande, bör äldre lag gälla. I fråga om ett perdurerande förfarande — t. ex. fortsatt uthyrande av makarnas bostad som kan bringas att upphöra — kan dock nya lagen bli tillämplig, även om förfarandet börjat före ikraftträdandet. Vad nu sagts torde väsentligen följa av sakens natur. Tvekan kan emellertid uppstå om tillämpningen av 5 och 6 §§ nya lagen. Stadgande har därför ansetts böra meddelas om att 6 kap. 4—7 och 10 §§ nya lagen ej skall gälla, om rättshandlingen ägt rum före ikraftträdandet. Undantag har dock gjorts för bestämmelsen om avhysning m. m. i 6 § 4 mom. Tillämpningen av detta undantag förutsätter givetvis, att själva rättshandlingen är angripbar. Bestämmelser i nämnda hänseenden har upptagits som punkt 2 i övergångsbestämmelserna. Av bestämmelserna i 7 kap. sammanhänger nya lydelsen av 4 § med 11 kap. 14 och 23 §§ samt 13 kap. 2 § i förslaget. Det torde böra stadgas, att förstnämnda lagrum i nya lagen ej är tillämpligt, när talan om återgång, hem- eller äktenskapsskillnad väckts före lagens ikraftträdande. En sådan föreskrift h a r upptagits som punkt 3 i de föreslagna övergångsbestämmelserna. Det nya stadgandet i 7 kap. 5 § torde enligt sakens natur bli tillämpligt allenast när hustrun ikläder sig gäld efter nya lagens ikraftträdande. Under 8 kap. har kommittén föreslagit skärpta bestämmelser om äktenskapsförords form, se 10 §. Dessa bestämmelser blir enligt sakens natur tilllämpliga allenast när äktenskapsförord upprättas efter nya lagens ikraftträdande. Forumreglerna i 11 § nya lagen bör utan särskilt stadgande anses tillämpliga så snart förord ingives till rätten efter nya lagens ikraftträdande. Vad i 11 § sägs om granskning av förordet får, när detta upprättats före nya

344 lagens ikraftträdande, lämpas därefter. Vad i 12 § andra stycket sägs om att förord är gällande, oaktat formfel förelupit, har icke ansetts kunna göras tillämpligt när förord upprättats före ikraftträdandet. Däremot har synts kunna föreskrivas, att bristande behörighet hos den rätt som mottagit förord före nya lagens ikraftträdande skall vara utan betydelse, om förhållandet ej av make eller hans rättsinnehavare åberopats dessförinnan. Stadgande härom har införts under punkt 4 i övergångsbestämmelserna. För att bristen skall anses åberopad bör vederbörande ha tydligt givit till känna, att förordet skall lämnas utan avseende. Om den som åberopat bristen senare frånfallit sitt yrkande, får yrkandet anses utan betydelse. I 9 kap. torde endast lydelsen av 3 § i förslaget kunna vålla någon tvekan i övergångshänseende. Kommittén har ansett, att nya lagen i detta hänseende kan tillämpas i de undantagsfall då det möjligen skulle kunna bli aktuellt. Beträffande 10 kap. kan inträffa, att talan om återgång har väckts av allmän åklagare redan före ikraftträdandet av lagen men ännu ej slutligt prövats. I sådant fall bör nya lydelsen av 1 § tredje stycket ej tillämpas. I stället torde lämpligen böra utsägas, att riksåklagaren äger återkalla talan när skäl är därtill. Bestämmelsen har upptagits som punkt 5 i övergångsstadgandena. Kungl. Maj :ts befogenhet enligt 1 § andra stycket bör däremot gälla även när äktenskap ingåtts före nya lagens ikraftträdande. Föreskrift härom har ej ansetts behövlig. Ej heller i övrigt har jämkningarna i 10 kap. ansetts påkalla några övergångsbestämmelser. I fråga om rättsverkningarna av återgång torde av sakens beskaffenhet följa, att äldre lag skall tillämpas, om det dömts till återgång och domen vunnit laga kraft före nya lagens ikraftträdande. Vad en redan meddelad dom innehåller om skadestånd o. 1. blir emellertid tillämpligt även om domen vinner laga kraft först efter nya lagens ikraftträdande. I redan anhängigt men ej avgjort mål kan nya lagen på grund av hänvisningen i 10 kap. 4 § första stycket medföra rättsverkan i fråga om tiden för giftorättsgemenskapens upplösning. Härom gäller vad som nedan sägs om 11 kap. 14 § och 13 kap. 2 §. I fråga om 11 kap. torde av sakens natur följa, att bestämmelserna i 1— 13 § § nya lagen skall äga tillämpning, ändå att den omständighet som åberopas till stöd för talan om hem- eller äktenskapsskillnad förelåg före nya lagens ikraftträdande. Då detta torde böra gälla även om talerätten preskriberats enligt äldre lag, har en bestämmelse i ämnet upptagits som första stycke under punkt 6 i övergångsstadgandena. Med avseende å tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning synes lämpligen böra föreskrivas, att om talan väckts före nya lagens ikraftträdande men laga kraft ägande dom då ännu ej förelåg, skall i stället för den tid som 14 § nya lagen stadgar gälla dagen för nya lagens ikraftträdande. Härigenom kan den nya principen så långt möjligt bli tillämplig även på äldre mål. Stadgandet återfinns som andra stycke under punkt 6 i övergångsbestämmelserna.

345 De nya bestämmelserna i 22 § om utdömande av skadestånd i hemskillnadsmål bör utan särskilt stadgande kunna tillämpas i redan anhängiga mål, jfr 15 kap. 10 §. Likaså torde vad 25 § stadgar om engångsbelopp i fråga om underhåll — i den mån det innebär någon nyhet — kunna tillämpas i mål, däri talan väckts före nya lagens ikraftträdande. Ej heller torde föreligga hinder att tillämpa 26 § nya lagen i redan anhängiga mål. Vad i 27 § stadgas om verkan av ändrade förhållanden bör gälla, oavsett när tidigare beslut om underhåll meddelats eller avtal ingåtts. Jämkningsregeln blir alltså tillämplig även med avseende å äldre beslut eller avtal rörande underhållsbidrag med engångsbelopp. Tillämpningen av 28 § förutsätter, att tidigare beslut meddelats av rätten enligt nya lagen eller att avtal föreligger, oavsett när detta ingåtts. Bestämmelserna i 29 § nya lagen om jämkning av uppenbart obilliga avtal torde kunna utan olägenhet göras tilllämpliga på äldre avtal. Förbehåll bör dock göras för talan om jämkning enligt äldre lag, i den mån längre frist i undantagsfall stått till buds enligt den lagen. Det gäller t. ex. avtal som har samband med bodelning och som enligt hänvisning i 29 § tredje stycket nya lagen till 13 kap. 28 § skall angripas genom klander av bodelningen eller genom talan inom ett år efter det bodelning skett. I den mån nya lagen däremot innebär upphävande av bestämmelse om preskription av talan, såsom beträffande periodiskt underhåll, eller förlängning av fristen för talans väckande, äger nya lagen tillämpning även på äldre avtal. Det är likaså utan betydelse, om avtalet slutits under hemskillnad eller ej. Bestämmelse i dessa ämnen upptages som tredje stycke i punkt 6 av övergångsstadgandena. Här må erinras om att, när 11 kap. 26 § GB senast ändrades år 1952, det i övergångshänseende stadgades, att äldre lag alltjämt skulle gälla, därest äktenskapsskillnad vunnits före nya iagens ikraftträdande. Någon motsvarande föreskrift har ej upptagits i familjerättskommitténs förslag. Även 11 kap. 28 § ändrades senast år 1952. Därom stadgades, att nya lydelsen skulle äga tillämpning jämväl när beslut meddelats eller avtal slutits före ikraftträdandet, såframt enligt beslutet eller avtalet underhållsbidrag skulle utgå för tid därefter. Kommitténs förslag gör överhuvud ej någon skillnad mellan äldre och nyare beslut eller avtal. Några principiella skäl torde icke kunna anföras häremot. Kommittén förutsätter, att i tillämpningen tages all skälig hänsyn till de förutsättningar från vilka parterna utgått. I fråga om verkan av att makar efter hemskillnad flyttar samman är det tveksamt, i vad mån 30 § nya lagen kan göras tillämplig när det dömts till hemskillnad före lagens ikraftträdande. Kommittén har dock ansett, att nya lagen bör gälla även när verkan av hemskillnaden i övrigt förfallit före nya lagens ikraftträdande liksom när hemskillnaden förfaller efter ikraftträdandet. En bestämmelse härom har upptagits som fjärde stycke under punkt 6 i övergångsstadgandena. Självfallet skall bestämmelsen ej tillämpas, om make avlidit före nya lagens ikraftträdande. Vad härefter angår 12 kap. i förslaget torde det nya stadgandet i 3 § andra stycket enligt sakens natur ej bli tillämpligt på rättshandling som företagits före nya lagens ikraftträdande.

346 Beträffande bestämmelserna om bodelning i 13 kap. torde det vara nödvändigt att göra ganska vittgående undantag från nya lagens tillämplighet, så att övergångsförhållandena ej kompliceras för mycket. Kommittén föreslår att, i stället för 1—26 §§ nya lagen, äldre lag skall alltjämt äga tillämpning, när det dömts till boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad före nya lagens ikraftträdande eller, i fråga om bodelning med anledning av makes död, maken avlidit före ikraftträdandet. Se härom första stycket under punkt 7 i övergångsbestämmelserna. I fråga om dom blir det tiden för domens lagakraftvinnande som skall vara avgörande. För de fall då talan om återgång, hem- eller äktenskapsskillnad är anhängig vid tiden för nya lagens ikraftträdande torde böra föreskrivas att, i stället för den tid som i 13 kap. 2 § nya lagen stadgas med avseende å tilldelning för gäld, skall gälla dagen för lagens ikraftträdande. Jämkningsreglerna i 27—29 §§ torde böra gälla även avtal eller äktenskapsförord som upprättats före nya lagens ikraftträdande, med samma förbehåll som ovan föreslagits beträffande 11 kap. 27—29 §§ nya lagen. Föreskrift härom upptages som andra stycke i punkt 7 av övergångsbestämmelserna. Bestämmelserna om medling i lk kap. nya lagen torde ej vålla några beaktansvärda övergångsproblem. Givet är, att nya lagen får tillämpas, när den uppställer mindre krav på medlingens beskaffenhet. Ej heller bestämmelserna i 15 kap. nya lagen torde i allmänhet vålla några övergångsproblem. Vad i 8 § stadgas om krav på medling torde dock icke böra gälla, när talan väckts före nya lagens ikraftträdande. En föreskrift härom har upptagits som punkt 8 i övergångsbestämmelserna. Beträffande äktenskap som ingåtts före den 1 januari 1921 avser förslaget ej att göra någon ändring i vad som principiellt följer av lagen den 11 juni 1920 om införande av nya GB. Vissa särskilda frågor får emellertid uppmärksammas. Förutnämnda 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad är tillämplig jämväl när äldre GB gäller med avseende å makars förmögenhetsförhållanden. Bestämmelserna i 1959 års lag skall enligt kommitténs förslag inarbetas i nya GB. Det måste då tillses, att motsvarande regler så långt möjligt blir tillämpliga på äldre äktenskap. Enligt 5 § 6 mom. i promulgationslagen till nya GB är bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ GB tillämpliga i äldre äktenskap beträffande samfälld egendom av beskaffenhet som i dessa lagrum avses. Stod hustrun enskilt tillhörig egendom av beskaffenhet som avses i 6 kap. 5 § GB under mannens förvaltning, skulle 6 kap. 5 och 6 §i§ tillämpas därå. Enligt 5 § 1 mom. i nämnda promulgationslag är 13 kap. GB i allmänhet ej tillämpligt på äktenskap, för vilka äldre GB gäller. Bestämmelserna i 13 kap. 11 a och 12 §§ är däremot tillämpliga i sådana äktenskap på grund av övergångsbestämmelser som meddelades vid tillkomsten av sistnämnda lagrum. Familjerättskommittén anser önskvärt, att det nu direkt utsägs att 6 kap. 4—6 §§ nya lydelsen blir direkt tillämpliga på äldre äktenskap. Detsamma

347 bör gälla enskild egendom som avses i 6 kap. 10 §. Vidare bör lottläggningsreglerna i 13 kap. 14 och 16 §§ nya lagen i tillämpliga delar gälla jämväl i äldre äktenskap, d. v. s. beträffande samfälld egendom i sådant äktenskap och make enskilt tillhörig egendom. Detsamma bör i tydlighetens intresse utsägas beträffande 13 kap. 17 och 22 §§, i vad de hänvisar till 14 och 16 §§. Bestämmelse i enlighet med det sagda har införts som första stycke under punkt 9 i övergångsstadgandena. Att nu ge en bestämmelse, vilken ersätter den förut nämnda särskilda regeln om enskild egendom som står under mannens förvaltning, synes ej behövligt. Det måste anses klart, att nya lagen blir tillämplig även om det är mannen som förvaltar hustrun tillhörig enskild egendom. I övergångsstadgande till nuvarande 6 kap. 6 a § GB sägs, att om makars förmögenhetsförhållanden är att bedöma enligt äldre GB, skall vad i lagrummet är stadgat äga motsvarande tillämpning, om endera maken utan tillbörlig hänsyn till andra makens rätt bortgiver egendom som står under givarens förvaltning. En motsvarande bestämmelse torde böra meddelas beträffande 6 kap. 7 § nya lagen, som ersätter nuvarande 6 a § i samma kap., och har upptagits som andra stycke under punkt 9 i kommitténs förslag till övergångsbestämmelser. Vidare bör vad som sägs om pension och livränta i 13 kap. 18 §, om verkan av förskott på arv i 13 kap. 19 § och om makes rätt enligt 10 000-kronorsregeln m. m. i 13 kap. 21 § gälla jämväl i äldre äktenskap. I dessa ämnen har stadganden upptagits som tredje stycke och fjärde stycke under punkt 9 i övergångsbestämmelserna. Kommittén har ej ansett det behövligt att — på sätt skedde beträffande 13 kap. 11 a, 12 och 13 §§ GB — särskilt angiva, att nya lagen skall, om make avlidit efter lagens ikraftträdande, tilllämpas även om äktenskapet ingåtts före ikraftträdandet. 1 Som punkt 10 i samma bestämmelser har intagits stadgande, att där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Förevarande punkt blir tillämplig bl. a. på hänvisningarna i 5 § 1 mom. i promulgationslagen till GB.

i Jfr dock ALmotiven s. 476 (NJA II 1928 s. 603).

AVD. III

ÄRVDABALKEN Översikt av ändringarna I förslaget till ändrad lydelse av GB har kommittén upptagit åtskilliga bestämmelser som tillgodoser efterlevande makes intressen vid bodelning efter andra makens död (13 kap.). Dessa bestämmelser ger vissa ekonomiska förmåner, såsom 10 000-kronorsregeln och reglerna om makes företrädesrätt till pension. Kommitténs förslag till ändringar i ÄB ger efterlevande make en mera betydande förmån, när bröstarvingar finns, nämligen legal nyttjanderätt till viss del av, i undantagsfall hela kvarlåtenskapen. Bestämmelser härom upptages i 3 kap. ÄB. Som huvudregel skall gälla, att efterlevande make skall, när bröstarvingar finns, utöver sin giftorättsandel erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap (3 kap. 1 §). Huvudregeln respekterar alltså bröstarvinges rätt till laglott. Om emellertid efterlevande maken för sin nöjaktiga försörjning är i uppenbart behov av större rätt, skall ytterligare egendom avsättas till hans nyttjande. Skyldigheten att stå tillbaka för efterlevande maken även såvitt angår laglotten gäller dock endast för gemensam bröstarvinge. Annan bröstarvinge skall enligt förslaget vara berättigad att genast utfå sin laglott. Nyttjanderätten är livsvarig, frånsett att den skall upphöra vid omgifte (3 kap. 2 §). I övrigt skall om makens rätt och om förvaltningen av den egendom som han erhåller till nyttjande gälla samma regler som för testamentarisk nyttjanderätt enligt 12 kap. ÄB (3 kap. 3 §). I de senare föreslås vissa ändringar. — Jämte huvudregeln om arv i form av nyttjanderätt föreslås rätt för maken att, om han hellre vill det, i stället erhålla äganderätt till så stor del av egendomen som i värde motsvarar det kapitaliserade värdet av livstids nyttjanderätt till halva kvarlåtenskapen, dock högst en fjärdedel av kvarlåtenskapen (3 kap. 4 §). Om efterlevande make genom testamente tillgodosetts i större utsträckning än som följer av huvudregeln, skall makarnas gemensamma bröstarvingar enligt förslaget vara skyldiga tåla jämväl det ytterligare intrång i deras rätt som föranleds därav (7 kap. 5 §). Förutsättning härför är dock såvitt angår laglotten, att efterlevande maken nöjer sig med nyttjanderätt och underkastar sig de villkor som förslaget innehåller om den legala nyttjanderätten. -— Efterlevande makes nyttjanderätt har som regel även tillerkänts företräde framför barns rätt till underhållsbidrag (8 kap. 1 § tredje stycket). Undantag görs även här för barn som ej är makarnas gemensam-

349 ma. Mellan efterlevande maken och sådant barn skall i fråga om rätt till underhållsbidrag jämkas efter vad som prövas skäligt. Den arvsrätt som enligt gällande lag tillkommer efterlevande make, när bröstarvingar saknas, kvarstår i huvudsak oförändrad i förslaget. Maken skall alltså erhålla hela kvarlåtenskapen med s. k. fri förfoganderätt. Vid hans död inträder den först avlidna makens arvsberättigade skyldemän som sekundosuccessorer. Sekundosuccessorernas krets är liksom enligt gällande rätt begränsad till fader, moder, syskon och syskons avkomling (3 kap. 5 §). Om efterlevande maken avlider utan att efterlämna arvsberättigad skyldeman eller make i senare gifte, är enligt de vanliga arvsreglerna allmänna arvsfonden närmast till arv efter honom. Enligt gällande rätt skall därför i sådant fall den först avlidna makens skyldemän dela boet med arvsfonden. Kommittén föreslår, att den först avlidna makens arvingar då skall erhålla hela boet (3 kap. 5 § andra stycket). Samma rätt för den först avlidna makens arvingar skall enligt förslaget som regel inträda i det fallet, att efterlevande maken erhållit all egendom i makarnas bo på grund av giftorätt enligt den föreslagna 10 000-kronorsregeln i 13 kap. GB (3 kap. 13 § första stycket). En annan nyhet i förslaget ger efterlevande make rätt att när som helst, i anledning av omgifte eller eljest, skifta boet med då levande sekundosuccessorer eller träffa annan överenskommelse med dem rörande boet (3 kap 11 §). Bestämmelserna blir genom hänvisning i 12 kap. 1 § tillämpliga även vid testamentarisk sekundosuccession som där avses. Makes arvsrätt enligt nuvarande 3 kap. går ibland förlorad, när brytning inträtt mellan makarna, nämligen om vid dödsfallet makarna levde åtskilda på grund av hemskillnad eller talan väckts om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods enligt GB skall delas som om återgång skett. Förslaget modifierar dessa regler väsentligt (3 kap. 14 §). Makes arvsrätt skall sålunda enligt förslaget ej röna inverkan av att talan väckts om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad. I allmänhet skall arvsrätten bestå även under hemskillnad. Om makarna efter hemskillnad levat åtskilda sedan minst ett år och sammanlevnadens återupptagande ej var att vänta, må dock makes arvsrätt jämkas till vad som med hänsyn till hans behov av underhåll prövas skäligt. Om makarnas giftorättsgods enligt 13 kap. 3 § 1 mom. i förslaget till ändrad lydelse av GB skall delas som om återgång skett, skall arvsrätten liksom för närvarande bortfalla. Vad sålunda föreslås beträffande makes legala arvsrätt skall gälla även i fråga om makes rätt på grund av testamente (11 kap. 8 § andra stycket). Ett viktigt komplement till arvsreglerna föreslås i form av skydd mot testamente av den först avlidna maken (7 kap. 7 §). Sådant skydd skall gälla både då bröstarvingar finns och då sådana saknas. I det fallet att bröstarvingar finns skall de föreslagna reglerna om makes nyttjanderätt i princip gå före testamente. Vidare föreslås den nyheten att, när bröstarvingar

350 saknas, efterlevande maken skall, om testamente gjorts till annan, äga tillgodonjuta samma rätt som om bröstarvingar funnits. Undantag från dessa regler föreslås k u n n a äga rum, om med hänsyn till makarnas förmögenhetsförhållanden eller eljest särskilda skäl är därtill, t. ex. om efterlevande maken har stor förmögenhet. Efterlevande make skall i övrigt vara skyddad även mot gåvor som till syftet är att likställa med testamente (7 kap. 8 §). Som komplement till detta skydd mot testamente föreslås även visst skydd mot att make genom arvsavsägelse avhänder sig all rätt (17 kap. 2 §). Beträffande barn utom äktenskap innebär förslaget i enlighet med ärvdabalkssakkunnigas betänkande år 1954, att sådana barn i arvsrättsligt hänseende likställs med barn i äktenskap. De för barn utom äktenskap meddelade särbestämmelserna om arvsrätt i 4 kap. 3—5 §§ upphävs sålunda. Även övriga särregler i ÄB som rör sådana barn utgår. Inom testamentsrätten upptager förslaget även vissa andra nyheter, vilka hänför sig till testamente upprättat till förmån för efterlevande make. Tilllämpligheten av reglerna i 3 kap. om sekundosuccession har i förslaget utvidgats till att omfatta även det fallet att efterlevande make genom testamente erhållit den dödes kvarlåtenskap med testationsrätt men ej begagnat sig därav. Som villkor upptages, att efterlevande maken avlider utan att efterlämna arvsberättigad make i nytt äktenskap eller bröstarvinge (3 kap. 12 §). En ny tolkningsregel föreslås i 11 kap. 8 §, enligt vilken efterlevande make såsom testamentstagare får visst företräde framför annan testamentstagare. Andra nyheter avser bevakning av testamente. För fall av testamentarisk sekundosuccession föreslås i fråga om den senare testamentstagarens rätt, att som alternativt forum för bevakning skall vid sidan av testators forum gälla föregående innehavares forum. Vidare skall bevakning, oavsett om domstolen rätteligen var behörig, gälla därest testamentet intagits i rättens protokoll (14 kap. 2 §). — För närvarande medför försummelse av bevakning, att testamentstagaren förlorar sin rätt mot varje arvinge som ej avstått från klandertalan, även om arvingen var okänd när bevakningstiden gick ut. För att undvika rättsförluster i dylika fall förordar kommittén, att testamentstagaren, om arvinge blir känd först efter den ordinarie bouppteckningstidens utgång, skall vara bevarad vid sin rätt, därest bevakning sker inom sex månader från det han vann kunskap om arvingen (14 kap. 3 §). Förslaget om arvsrätt för efterlevande make även när bröstarvingar finns medför, att vid makes död efterlevande maken blir dödsbodelägare oavsett huruvida giftorättsgemenskap rådde mellan makarna eller ej. Undantagsregeln i 18 kap. 1 § andra stycket har därför fått utgå i förslaget. Under 19 kap. 13 § föreslås viss jämkning av bestämmelserna för det fall att boutredningsman företagit åtgärd utan erforderligt samtycke av delägare. Beträffande ansvar för avliden makes gäld föreslås vissa lättnader till förmån för efterlevande make. Ändringarna går ut på att make ej längre skall vara återbäringsskyldig eller ansvarig för den dödes gäld så snart han vid bodelning överhuvud erhållit något av den dödes egendom. Sådan påföljd

351 skall enligt förslaget inträda allenast om bodelningen menligt inverkat på borgenärernas rätt (21 kap. 5 och 12 §§). Nyheten blir bl. a. av betydelse för tillämpningen av de nya lottläggningsreglerna i 13 kap. GB. Förslaget upptager även vissa andra jämkningar, som sammanhänger med den i 13 kap. 24 och 25 §§ GB föreslagna möjligheten att utan påföljd i fråga om gäldsansvar genomföra bodelning på sådant sätt, att vardera sidan behåller sitt giftorättsgods utan hälftendelning. — De i 13 kap. GB till förmån för efterlevande make föreslagna lottläggningsreglerna vid bodelning föreslås skola gälla till dennes förmån även vid arvskifte (23 kap, 3 §). — Slutligen förordas, att tiden för klander mot arvskifte och därmed även mot bodelning förkortas från tre månader till fyra veckor (23 kap. 8 §) och att uppgift skall lämnas om vad delägare skall iakttaga.

De särskilda bestämmelserna 2 KAP. Om skyldemans arvsrätt 5§. Bestämmelser om arvsrätt för make, när bröstarvingar saknas, upptages för närvarande i 3 kap. ÄB. Även de nya bestämmelser kommittén föreslår om makes arvsrätt, när bröstarvingar finns, har fått sin plats i 3 kap. Man kan fråga sig, huruvida 3 kap. är rätt plats för bestämmelserna om makes arvsrätt, sedan make erhållit viss företrädesrätt jämväl framför bröstarvingar. Det möter emellertid svårigheter att vidtaga en omläggning, enligt vilken bestämmelserna om makes arvsrätt kommer fullt ut på sin rätta plats i arvsordningen, och kommittén kan ej se, att några praktiska olägenheter är förenade med att bestämmelserna står som 3 kap. Kommittén har emellertid funnit lämpligt att i anslutning till bestämmelserna om skyldemans arvsrätt i 2 kap. intaga en erinran om den arvsrätt som tillkommer make framför skyldemän och om de senares arvsrätt sedan efterlevande make avlidit. Det har skett i en ny 5 §.

3 KAP. Om makes arvsrätt Äldre rätt Efterlevande make har hos oss av gammalt åtnjutit giftorätt. Arvsrätt eller rätt till underhåll förekom däremot icke. Till förmån för änka gällde dock bestämmelser om morgongåva. Denna ordning bibehölls i 1734 års lag. Efter hand vann den uppfattningen insteg, att efterlevande make borde i

352 viss utsträckning tillgodoses även på annat sätt än genom giftorätt. Lagkommittén och äldre lagberedningen föreslog, att institutet morgongåva skulle ersättas av en underhållsrätt. Bestämmelserna härom hade i allt väsentligt samma innehåll i lagkommitténs förslag 1826 och äldre lagberedningens förslag 1847. Enligt det senare skulle, om efterlevande make ej av sin giftorätt och enskilda egendom kunde njuta tarvlig bärgning och ej heller hade tjänst eller näringsfång att leva av, den avlidnes arvingar av egendom som tillfallit dem vid bodelningen förse maken med årlig inkomst till fyllnad i underhållet, så länge maken förblev ogift, ärligen levde och saknade annan utväg till försörjning. Åsämjdes de ej därom, skulle rätten döma mellan dem och därvid pröva även arvingarnas behov. Underhållet fick dock ej sättas till mer än halva behållna avkomsten eller räntan av den egendom som tillfallit arvingarna. Bröstarvingars rätt till laglott berördes alltså ej. Efterlevande maken skulle genom inteckning eller annorledes äga njuta säkerhet för underhållet. 1920 års äktenskapslagstiftning Vid äktenskapsrättens nydaning år 1920 avskaffades morgongåva. Tanken att ersätta den med en underhållsrätt fullföljdes dock ej. I stället infördes i enlighet med lagberedningens förslag 1 arvsrätt för efterlevande make. Beredningen undersökte olika vägar att tillgodose efterlevande make. 1 första hand upptogs till övervägande, huruvida han borde erhålla rätt att sitta i oskiftat bo. För den efterlevande kunde det vara synnerligen olägligt, om makens död nödvändigt skulle föranleda skifte, särskilt om egendomen var obetydlig eller den var nedlagd i en affärsrörelse som den efterlevande drev. Men även för familjen i dess helhet kunde det ofta vara förmånligt att egendomen sammanhölls i den efterlevandes hand. Rätten att sitta i oskiftat bo kunde emellertid medföra åtskilliga olägenheter, främst att barnens arv förskingrades. Ur allmän ekonomisk synpunkt kunde det också verka ogynnsamt, om barnens rätt att utfå arv efter den först avlidna av föräldrarna skulle undanskjutas till dess även den andra dött. Den efterlevande makens intresse att, när endast obetydlig egendom fanns, ej behöva avstå hälften till barnen hade i viss mån tillgodosetts genom stadgandet i 13 kap. 12 § GB om rätt att uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören som erfordrades till fortsättande av näring, även om arvingarnas lott därigenom led inskränkning. Och utväg för de minderåriga barnens utbildning kunde lättare beredas genom en bestämmelse i arvsordningen, som gav sådant barn rätt till större del i kvarlåtenskapen än de redan vuxna syskonen. För övrigt ansågs den uppfattningen vara den allmänna här i landet, att barnens rätt till laglott icke borde inskränkas till förmån för efterlevande maken. — I andra hand övervägde beredningen att som arv tillägga den efterlevande maken en rätt att under sin livstid besitta den del av den avlidnes egendom som ej utgjorde barnens laglott. Denna fråga ansågs dock i GBmotiv II s. 459 ff.

353 böra anstå i avbidan på den planerade reformen av arvsrätten. Beredningen stannade således vid att icke föreslå någon ändring i fråga om efterlevande makes och bröstarvinges ömsesidiga rättigheter till den dödes kvarlåtenskap. För det fall att bröstarvingar saknas ansågs emellertid hinder icke möta att bereda efterlevande make en bättre ställning. Beredningen föreslog, att då jämte den efterlevande fanns skyldemän i andra parentelen, han skulle ärva hälften av kvarlåtenskapen, och eljest hela kvarlåtenskapen. Det framhölls, att de föreslagna bestämmelserna var provisoriska i avbidan på den förestående arvsrättsreformen. Reglerna upptogs i lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt. 1928 års arvslagstiftning Frågan om efterlevande makens rätt behandlades ånyo i samband med tillkomsten av 1928 års lag om arv. Lagberedningen ansåg fortfarande, att rätt att leva i oskiftat bo med bröstarvingar ej borde införas i den svenska lagstiftningen. På grundval av en statistisk undersökning av testamentspraxis uttalade beredningen, att det ej motsvarade den allmänna rättsåskådningen i vårt land att bröstarvinges rätt till arv skulle stå tillbaka för en legal besittningsrätt för den efterlevande maken till all den egendom som utgjort underlag för makarnas ekonomi. Även en legal rätt till den del av kvarlåtenskapen som ej utgjorde bröstarvinges laglott ansågs innebära ett djupt ingrepp. Lagens regel borde ej bestämmas så, att makar i betydande utsträckning ställdes inför frågan, huruvida testamente borde göras till andra makens nackdel. Lagen borde därför ej tillerkänna efterlevande make en starkare ställning än som överensstämde med flertalet gifta personers uppfattning. De som ville gå längre till den efterlevandes förmån kunde göra det genom testamente. För att bereda efterlevande make ökat skydd mot de olägenheter som kunde vara förbundna med splittringen av ett ringa bo föreslog emellertid beredningen ett tillägg till stadgandet i 13 kap. 12 § GB, enligt vilket efterlevande make städse skulle vid bodelning i anledning av makes död äga av giftorättsgodset erhålla egendom till så stort värde att den, jämte egendom som kunde tillhöra honom enskilt, i värde uppgick till 3 000 kronor — den s. k. 3 000-kronorsregeln. Frågan om rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen togs även upp på nytt. Beredningen framhöll, att det kunde synas obilligt, om en make lämnades utan underhåll när äktenskapet kanske efter många års förlopp upplöstes genom dödsfall. Beredningen ansåg sig likväl ej böra föreslå någon sådan rätt. Som skäl åberopades den utomordentliga omfattning, i vilken därigenom bröstarvingar kunde utträngas från arv, främst i de fall då hustrun överlevde mannen. I sådana fall skulle enligt beredningens beräkningar ett stadgande om rätt för efterlevande make till underhållsbidrag ur dödsbo i flertalet mindre och medelstora dödsbon kunna medföra en i lag grundad rätt för henne att övertaga boet, ehuru bröstarvingar fanns. Beredningen 1 2 — 630756

354 erinrade även om att barns rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen var ägnad att i viss mån stärka jämväl efterlevande makes — framför allt änkas — ekonomiska ställning, då underhållsbidragen till barnen kom att lätta den efterlevande makens underhållsbörda. — I fråga om makes arvsrätt när bröstarvingar saknas föreslogs, att maken i sådant fall skulle ärva hela kvarlåtenskapen, dock med sekundosuccession vid den efterlevandes död för den först avlidna makens skyldemän av andra parentelen, d. v. s. fader, moder, syskon och syskons avkomling. Beredningens ståndpunkt godtogs av lagstiftningsinstanserna. De nya arvsreglerna upptogs som 2 kap. i 1928 års lag om arv. I samband därmed upphävdes 1920 års lag om makes arvsrätt. 1930 års testamentslagstiftning Även under förarbetena till 1930 års lag om testamente behandlades problemet om efterlevande makes rätt. Tanken att medgiva efterlevande maken rätt att sitta i oskiftat bo avvisades även denna gång. 2 Ej heller ansågs någon lösning stå att vinna genom höjning av värdegränsen i 13 kap. 12 § GB. Beredningen berörde även nu frågan om införande av en legal rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen för efterlevande make men fann ej anledning frångå sin tidigare ståndpunkt. Slutligen behandlade beredningen frågan, huruvida efterlevande makes underhållsbehov lämpligen kunde tillgodoses genom testamente, även med åsidosättande av bröstarvinges laglott. E n förebild till en sådan lösning fanns i 8 kap. 2 § lagen om arv (nu 8 kap. 2 § ÄB), enligt vilken arvlåtare kunde med belastande av bröstarvinges laglott genom testamente förordna om underhållsbidrag till barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak var ur stånd att försörja sig själv. Beredningen fann dock övervägande skäl tala mot införande av en liknande möjlighet att tillgodose efterlevande makes underhållsbehov. Gällande rätt Inom arvslagstiftningen gäller beträffande make alltjämt den ordning som infördes med 1928 års lag om arv. Efterlevande make saknar sålunda arvsrätt, när bröstarvingar finns. Däremot innehåller ÄB i 3 kap. bestämmelser om arvsrätt för make när bröstarvingar saknas. Makens arvsrätt omfattar hela kvarlåtenskapen, både den avlidnes giftorättsgods och hans enskilda egendom. Genom bestämmelser om rätt till sekundosuccession för den avlidnes skyldemän får makens rätt till kvarlåtenskapen naturen av s. k. fri förfoganderätt, d. v. s. han får förfoga över egendomen i levande livet men ej genom testamente. Arvsrätten består även om den efterlevande ingår nytt äktenskap. Å andra sidan bortfaller rätten, om vid arvlåtarens död makarna levde åtskilda på grund av hemskillnad eller talan väckts om äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods skall delas som om återgång skett. 2 TLmotiven s. 416.

355 Makes arvsrätt är ej laglottsskyddad. Den kan alltså åsidosättas genom testamente. Å andra sidan förekommer, att efterlevande make genom testamente får en starkare rätt än lagen ger och i följd därav bl. a. kan genom testamente förordna om vad han erhållit. När bröstarvingar finns och efterlevande maken saknar arvsrätt, förbättras hans ställning i stor utsträckning genom inbördes testamente. Detta gäller såväl då giftorättsgemenskap finns som då all egendom till följd av äktenskapsförord är enskild. För att få en uppfattning, i vilken utsträckning och på vad sätt efterlevande make tillgodoses genom testamente, har kommittén låtit verkställa dels en begränsad statistisk undersökning, som avsåg bouppteckningar inregistrerade \ i d vissa domstolar år 1955, dels en mera omfattande undersökning rörande bouppteckningar som under åren 1960 och 1961 inregistrerats vid samtliga domstolar i riket. Undersökningarna avsåg sådana fall då behållningen i boet, inberäknat efterlevande makens giftorättsgods, översteg 5 000 kronor. 1 Här må allenast från den senare undersökningen nämnas ett par uppgifter beträffande sådana fall då bröstarvingar fanns (tillhopa 30 413 fall). 2 När giftorättsgemenskap förelåg, hade testamente till förmån för efterlevande make upprättats i 5 610 av 29 673 fall eller i 18,9 % av fallen, medan motsvarande tal när giftorättsgemenskap ej förelåg var 336 av 740 fall eller 45,4 %. Förordnande till makes förmån förekom oftare i större dödsbon än i mindre. Frekvensen var allt efter behållningen i boet, inberäknat efterlevande makes giftorättsgods, följande, nämligen vid en behållning av 5 000—12 000 kr 12,3 %, en behållning av 12 000 —50 000 kr 18,7 %, en behållning av 50 000—150 000 k r 27,5 %, en behållning av 150 000—300 000 kr 37,4 % och en behållning av mer än 300 000 kr 50,9 %. Antalet fall då efterlevande maken varken hade giftorätt eller åtnjöt förmån på grund av testamente var endast 404 av samtliga 30 413 fall eller 1,3 %. Av undersökningen framgår ej, huruvida eller i vilken utsträckning den efterlevande i dessa situationer hade egen enskild egendom eller tryggats t. ex. genom pension. En med testamente besläktad form för att tillgodose efterlevande make är förmånstagarförordnande vid livförsäkring. Sådant förordnande får ej inkräkta på bröstarvinges rätt till laglott eller barns rätt till underhållsbidrag enligt 8 kap. ÄB. Förmånstagarförordnandena behandlas närmare i avd. IV. P å frivillig väg kan även upprättas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Bestämmelser härom finns i 24 kap. ÄB, liksom i 14 kap. FB. Sådant avtal kan när som helst uppsägas av någon bland delägarna, såvida ej viss tid avtalats för dess bestånd. Av största betydelse för efterlevande make är familjepensioneringen. Beträffande nu gällande pensionsordningar hänvisas till bilaga 5. 1 Den tidigare undersökningen finns redovisad i bilaga till Walin Hfors s. 27 ff. En närmare redogörelse för den senare undersökningen lämnas i bilaga 4. 2 Åtskilliga bouppteckningar är härvid utelämnade, enär inkomna svar varit ofullständiga.

356 Nordisk rätt Som förut nämnts har under senare tid i samtliga övriga nordiska länder arbetats på en revision av arvslagstiftningen. Detta har lett till att nya arvslagar antagits i Danmark och Island, medan förslag till nya lagar föreligger i Finland och Norge. Den nya danska lagen, vilken ersätter 1845 års arveforordning och 1926 års lov om aegtefsellers arverett og uskiftet bo, antogs år 1963 på grundval av ett år 1961 avgivet förslag. Den nya isländska lagen, som avlöst 1949 års arvslag, är av år 1962. I Finland har särskilda förslag framlagts av lagberedningen åren 1935, 1938, 1955 och 1959 samt av en av justitieministeriet tillsatt kommission år 1962. På grundval av sistnämnda förslag har under år 1964 för den finska riksdagen framlagts proposition med förslag till ny ärvdabalk. Den norska kommittén avgav år 1962 förslag till ny arvelov, som skall träda i stället för 1854 års arvelov och 1927 års lov om uskiftet bo. Förslaget är efter remissbehandling föremål för övervägande i justisdepartementet. Efterlevande make har i Danmark, Island och Norge a r v s r ä t t både när bröstarvingar finns och när sådana saknas. Den gäller i såväl giftorättsgods som enskild egendom. För det fallet att b r ö s t a r v i n g a r finns har makes arvsrätt genom de nya danska och isländska arvslagarna utvidgats från 1/4 till 1/3 av den dödes kvarlåtenskap. I Norge utgör makens arvsandel 1/4. Från norsk sida föreslås emellertid, att rätten till denna kvotdel skall upphävas. En viktig förmån är i samtliga tre länder efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo. Denna rätt tillkommer i Danmark och Norge efterlevande make utan vidare, om bröstarvingarna är gemensamma; i Island krävs därjämte, att de är omyndiga eller, om de är myndiga, ger sitt samtycke. Finns särkullbarn, erfordras i Danmark och Island deras samtycke eller, om de är omyndiga, skifterettens tillstånd. I Norge gäller rätten att sitta i oskiftat bo med särkullbarn endast om dessa är omyndiga och overformynderiet samtycker. Rätten att sitta i o s k i f t a t b o omfattar enligt huvudregeln endast makarnas giftorättsgods. Råder fullständig egendomsskillnad mellan makarna, finns alltså ej någon legal rätt att sitta i oskiftat bo. Efterlämnar den döde både enskild och annan egendom, skall den enskilda egendomen skiftas, medan den övriga kan ingå i oskiftat bo. I oskiftat bo utövar efterlevande maken under sin livstid en ägares rådighet över egendomen. Genom testamente får han emellertid förfoga endast över så stor del därav som svarar mot den egna andelen i boet. Mot missbruk av rådigheten finns vissa korrektiv till skydd för bröstarvingarna. Dessa kan sålunda kräva skifte av boet samt vederlag och återgång av gåva som maken givit bort av boets egendom. I det oskiftade boet ingår den efterlevandes eget giftorättsgods. Även vad han senare förvärvar ingår däri, om det vid förvärv under äktenskapet skulle blivit hans giftorättsgods. Undantag görs dock beträffande arv eller gåva, om efterlevande maken inom viss tid från det han fick kännedom om arvet eller gåvan begär skifte (Danmark och Norge) eller underrättar

357 skifteretten om förvärvet med önskan att egendomen skall hållas utanför boet (Island). Rätten att sitta i oskiftat bo upphör vid omgifte. I Norge infördes år 1937 möjlighet för makar att genom äktenskapsförord — i samband med förordnande att egendom skall vara enskild eller senare — bestämma, att vid ena makens död samma regler skall gälla med hänsyn till arv och skifte som om egendomen ej var enskild. Det innebär alltså, att den enskilda egendomen liksom giftorättsgodset omfattas av den efterlevandes rätt att sitta i oskiftat bo eller, om skifte sker, ingår i giftorättsdelningen. En dylik regel infördes även i Island i samband med den nya arvslagens antagande år 1962 och föreslås nu av den danska äktenskapskommittén. Den norska arvelovkomitéen har tagit ytterligare ett steg i samma riktning och föreslagit, att nämnda ordning skall gälla utan vidare. Efterlevande make skall sålunda kunna göra gällande samma rätt till den avlidnes enskilda egendom som om denna varit giftorättsgods. Gör han det, skall även hans egen enskilda egendom anses som giftorättsgods. Genom äktenskapsförord skall dock makarna kunna bestämma, att vad nu sagts ej skall gälla. Nämnda ordning skall ej heller gälla egendom, som är enskild på grund av bestämmelse vid gåva eller i testamente, utan att givaren eller testator skriftligen förordnat därom. Liksom tidigare i Danmark och Island gäller enligt de nya danska och isländska arvslagarna 1 a g 1 o 11 s s k y d d för makes arvsrätt. Makens laglott utgör enligt den nya danska lagen hälften av arvslotten och enligt den nya isländska lagen 2/3 av arvslotten. För rätten att sitta i oskiftat bo är även bröstarvinges rätt till laglott av betydelse, eftersom den avlidne ej heller kan förfoga över denna del av kvarlåtenskapen genom testamente. Bröstarvinges laglott utgör liksom för make hälften av arvslotten enligt den danska och 2/3 av arvslotten enligt den isländska lagen. Efterlevande maken är enligt den danska lagen alltid berättigad att sitta i oskiftat bo med sin egen och bröstarvingarnas laglotter, d. v. s. halva kvarlåtenskapen. I Island är däremot rätten att sitta i oskiftat bo ej skyddad mot testamente. Skifte måste alltså ske, om den döde förordnat därom i testamente. I Norge saknas laglottsskydd för efterlevande make. För rätten att sitta i oskiftat bo är visserligen av intresse, att bröstarvinge såväl enligt gällande Jag som enligt förslaget har rätt till laglott som omfattar 2/3 av arvslotten, för närvarande dock högst 200 000 kr för barn (enligt förslaget 500 000 kr) och 50 000 kr för annan bröstarvinge (enligt förslaget 200 000 k r ) . Men den först avlidna maken kan genom testamente förordna, att kvarlåtenskapen efter honom skall skiftas genast och att sålunda den efterlevande ej skall äga sitta i oskiftat bo. Det ankommer dock på skifteretten att i sådant fall efter att ha hört overformynderiet bestämma, om skifte skall ske helt eller delvis. Ett visst skydd för efterlevande maken ligger i regeln, att testamente som inskränker hans rätt blir ogiltigt, om det ej kommit till hans kännedom före testators död. Det norska förslaget till ny arvelov innehåller bl. a. den nyheten att efterlevande make, om han ej övertager boet oskiftat, skall äga rätt till underhåll u r boet för framtiden, därest vad han själv äger eller kan

358 väntas förvärva ej räcker till rimligt underhåll. Denna underhållsrätt är skyddad mot testamente men får ej göra intrång i bröstarvinges laglott. För det fallet att b r ö s t a r v i n g a r s a k n a s innebär de nya danska och isländska arvslagarna en betydande förbättring av efterlevande makes rätt. Tidigare ärvde maken i sådant fall i Danmark hälften av kvarlåtenskapen, när arvingar av andra parentelen levde efter, och eljest det hela. Enligt den nya danska lagen ärver maken hela kvarlåtenskapen med full äganderätt så snart bröstarvingar saknas. Han äger således förfoga över egendomen även genom testamente. Men om han ej upprättat testamente och varken ingått nytt äktenskap eller efterlämnar bröstarvinge delas boet efter hans död lika mellan vardera makens arvingar. Liksom i bröstarvingsfallet är hälften av efterlevande makens arvslott laglottsskyddad. I Island gällde tidigare, att efterlevande make ärvde hälften av kvarlåtenskapen, när arvingar i andra eller tredje parentelen fanns, och eljest det hela. Enligt den nya isländska lagen ärver maken 2/3 av kvarlåtenskapen, när den döde efterlämnar båda eller endera av sina föräldrar, och eljest det hela. När makens arvslott enligt det sagda utgör 2/3 av kvarlåtenskapen, är hela arvslotten laglottsskyddad. Eljest är 2/3 av makens arvslott laglottsskyddad. Enligt gällande norsk lag ärver efterlevande make hälften av kvarlåtenskapen, när arvingar av andra parentelen lever efter, och eljest det hela. Laglottsskydd saknas men liksom i bröstarvingsfallet gäller underrättelseplikt i fråga om testamente som inskränker hans rätt. Make har rätt att sitta i oskiftat bo även med arvingar av andra parentelen, dock ej med den avlidnes fader eller moder. Enligt det norska förslaget till ny arvelov skall efterlevande make när bröstarvingar saknas ha samma arvsrätt som i Sverige, d. v. s. han skall erhålla hela kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt. Ej heller denna rätt är laglottsskyddad, men den tidigare nämnda rätten till underhåll, vilken åtnjuter skydd mot testamente, gäller även när bröstarvingar saknas. Vidare behålls kravet på att maken skall ha fått kännedom om testamente som inskränker hans rätt. I detta sammanhang må även nämnas, att i Danmark nyligen införts motsvarighet till vår 6 000-kronorsregel och att en sådan regel föreslås av den norska arvelovkomitéen. Värdegränsen är bestämd till 12 000 kr i den danska lagen och 4 000 kr i det norska förslaget. I Finland saknar efterlevande make för närvarande arvsrätt både då bröstarvingar finns och då sådana saknas. Enligt det år 1964 för den finska riksdagen framlagda förslaget skall arvsrätt tillkomma efterlevande make, när bröstarvingar saknas. Samma ordning föreslås som den nu gällande i Sverige. Laglottsskydd saknas. En viktig förmån, som föreslås för både det fallet att bröstarvingar finns och det fallet att sådana saknas, är rätt till underhållsbidrag ur den först avlidnes bo. Enligt förslaget skall sålunda, om det är av nöden för efterlevande makens skäliga utkomst, av det behållna boet som bidrag i ett för allt utgivas pengar eller annan egendom efter vad som prövas skäligt. Utan vägande skäl får dock ej göras intrång i arvinges rätt till laglott. Även barn har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenska-

359 pen Om flera har rätt till bidrag ur boet och tillgångarna ej förslår till utgivande av samtliga bidrag med fullt belopp, skall jämkning ske mellan de berättigade efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras behov och omständigheterna i övrigt. Någon motsvarighet till vår 6 000-kronorsregel föreslås ej. Utländsk rätt i övrigt Västtyskland. Gällande legala egendomsordning mellan makar, vilken infördes den 1 juli 1958, kan karakteriseras som ett slags modifierat giftorattssystem. Alltjämt råder egendomsskillnad mellan makarna. Men när den legala ordningen upphör, i regel vid äktenskapets upplösning, skall den ökning av makarnas tillgångar som uppkommit under äktenskapet utjämnas mellan dem. Ordningen kallas därför tillökningsgemenskap (Zugewinngemeinschaft). Beräkningen av förmögenhetsökningen sker med utgångspunkt från en av makarna upprättad förteckning över ingående egendom. Har sådan förteckning ej upprättats, presumeras att någon ingående behållning ej fanns. Vid äktenskapets upplösning genom ena makens död ersätts denna utjämning mellan de båda sidorna av en utvidgad arvsrätt för efterlevande make. Enligt huvudregeln har efterlevande maken arvsrätt till 1/4 av den dödes kvarlåtenskap, när bröstarvingar finns, och till hälften därav, när föräldrar eller deras avkomlingar eller far- eller morföräldrar lever efter. (Är någon av far- eller morföräldrarna död, tillfaller även den del av kvarlåtenskapen som skulle ha gått till dennes avkomlingar efterlevande maken.) 1 andra fall ärver efterlevande maken hela kvarlåtenskapen. Hälften av arvslottens värde är laglott. I stället för bodelning mellan efterlevande maken och övriga arvingar ökas makens arvslott med 1/4. Det innebär, att makens arvslott utgör (1/4 + 1 / 4 = ) hälften av kvarlåtenskapen vid sidan av bröstarvingar och 3/4 därav vid sidan av andra arvsberättigade skyldemän. Denna utvidgade arvsrätt inträder oavsett om någon förmögenhetsökning uppkommit hos den avlidne eller ej och t. o. m. om det är utrett, att endast den efterlevandes förmögenhet ökat. Utvidgningen av arvsrätten gäller endast för det fall att den legala egendomsordningen rått mellan makarna och alltså ej om deras förmögenhetsförhållanden reglerats efter annan (avtalad) ordning. Efterlevande maken äger välja förmögenhetsutjämning enligt vanliga regler i stället för den utvidgade arvsrätten, dock ej om han även är testamentstagare. Han behåller därvid sin rätt till laglott. Redan tidigare ägde efterlevande make som fördel ur boet uttaga, utöver sin arvslott, bohag som ingick i makarnas hem — dock ej tillbehör till fastighet samt lysningspresenter. Sådan rätt hade han dock ej, när bröstarvingar fanns. Denna fördelsrätt har nu utsträckts att gälla även när bröstarvingar finns. I detta fall är den dock begränsad till att omfatta föremål som erfordras för den efterlevandes tillbörliga hushållning. En förutsättning är, att maken tager arv enligt lag. Åtnjuter han däremot rätt på grund av testamente, bortfaller fördelsrätten. Fördelsrätten gäller oberoende av vilken förmögenhetsordning som rått mellan makarna.

360 Makar kan genom äktenskapsförord avtala, att under äktenskapet egendomsgemenskap skall råda mellan dem (Giitergemeinschaft). Har så skett, kan de också genom äktenskapsförord överenskomma, att efter ena makens död egendomsgemenskapen skall fortsätta mellan efterlevande maken och gemensamma bröstarvingar (fortgesetzte Giitergemeinschaft). Andra bröstarvingar är berättigade att få ut sitt arv som om egendomsgemenskapen ej skulle fortsätta. Vid utbrytning av deras arvslotter inräknas i kvarlåtenskapen den dödes andel i den gemensamma egendomen, i regel hälften. I den för efterlevande maken och de gemensamma bröstarvingarna samfällda förmögenhetsmassan ingår även egendom som maken förvärvar efter dödsfallet. Efterlevande maken förvaltar ensam egendomen. Han äger när som helst upphäva gemenskapen. Denna upphör eljest vid efterlevande makens död eller omgifte. Den kan också upphöra genom dom efter talan av bröstarvinge på vissa angivna grunder, t. ex. att maken missbrukat sin rätt eller eftersatt sin underhållsskyldighet. Upphör gemenskapen i den efterlevandes livstid, sker hälftendelning mellan honom och arvingarna. Efterlevande maken förlorar alltså sin arvsrätt genom den fortsatta egendomsgemenskapen. Efterlevande makes rätt till fortsatt egendomsgemenskap kan uteslutas genom testamente av den först avlidne i sådana fall, då den efterlevandes rätt till laglott kunnat uteslutas — d. v. s. när han gjort sig skyldig till förfarande som berättigat den avlidne att vinna äktenskapsskillnad — eller då den avlidne varit berättigad att vinna egendomsgemenskapens upphävande. Schweiz. Schweizerisches Zivilgesetzbuch (1907) stadgar såsom legal förmögenhetsordning i äktenskapet Giiterverbindung; vardera maken förblir ägare av sin egendom, men samtliga tillgångar förvaltas av mannen. Genom äktenskapskontrakt kan avtalas egendomsgemenskap eller annan form av egendomsskillnad. Vid utformandet av arvsreglerna i civillagboken såg man som en väsentlig uppgift att förbättra efterlevande makes ställning, som i den äldre kantonala lagstiftningen var synnerligen svag; i flera kantoner saknade den efterlevande all rätt till den dödes kvarlåtenskap så när som på viss nyttjanderätt. Enligt de nu gällande bestämmelserna äger efterlevande make, då bröstarvingar finns, välja mellan äganderätt till 1/4 av kvarlåtenskapen och nyttjanderätt till hälften därav. Äganderättsanspråket är i sin helhet laglottsskyddat. Den efterlevande maken äger få nyttjanderätten omvandlad till livränta. Genom testamente kan han erhålla nyttjanderätt till hela kvarlåtenskapen, utan hinder av bröstarvingarnas eljest föreliggande anspråk på laglott; detta gäller dock ej såvitt rör särkullbarn, vilka städse äger utfå sin laglott. Så länge bröstarvingarna är underåriga, är efterlevande make berättigad nyttja deras förmögenhet. Om den döde icke efterlämnat bröstarvingar, övertager efterlevande make hela kvarlåtenskapen. Finns skyldemän av andra eller tredje parentelen, erhåller han därvid en del — 1/4 resp. hälften — med äganderätt och återstoden med nyttjanderätt. I övriga fall ärver han det hela med full äganderätt.

361 Anspråket på äganderätt är laglottsskyddat, i fall då den efterlevande maken är ensam arvinge dock endast till hälften. Österrike. Enligt Österrikes Allgemeines Burgerliches Gesetzbuch av år 1811 består egendomsskillnad mellan makar. Genom äktenskapsförord kan införas total eller partiell egendomsgemenskap. Redan i sin ursprungliga lydelse innehöll lagen bestämmelser om arvsrätt för efterlevande make; vid sidan av bröstarvingar ägde denne dock endast nyttjanderätt till viss andel av kvarlåtenskapen. Efterlevande makens ställning har sedermera förbättrats. Enligt senast år 1914 vidtagna lagändringar ärver han vid sidan av bröstarvingar 1/4 av kvarlåtenskapen, vid sidan av skyldemän tillhörande andra parentelen eller far- eller morföräldrar hälften därav. Är jämte farfader, farmoder, morfader eller mormoder avkomling till sådan avliden ascendent arvsberättigad, erhåller efterlevande maken tillika den andel som skulle ha tillkommit denne. På efterlevande makens arvslott skall avräknas vad som tillkommer honom av den avlidnes förmögenhet på grund av förord och arvsavtal. Om full egendomsgemenskap råder på grund av äktenskapsförord, medför således bestämmelsen om arvsrätt för efterlevande make i regel ej ökning av den hälft som tillkommer honom enligt äktenskapsrätten. Finns ej arvingar till den avlidne av första eller andra parentelen eller far- eller morföräldrar, tillfaller hela kvarlåtenskapen efterlevande maken. Såsom »Vorausvermächtnis» erhåller efterlevande make till hushållet hörande lösören, vid sidan av barn dock endast såvitt de är erforderliga för makens personliga behov. Laglottsrätt tillkommer ej efterlevande make. Han är emellertid berättigad att, i mån av behov och så länge han ej ingår nytt äktenskap, utbekomma erforderligt underhåll. Sedan åtskilliga år har utredningsarbete pågått rörande ändringar i äktenskaps- och arvslagstiftningen. I maj 1963 framlade regeringen förslag till sådana ändringar. Nuvarande ordning med egendomsskillnad under äktenskapets bestånd skall enligt förslaget bestå, med den förbättringen av hustruns ställning att mannen ej längre skall vara förvaltare av hennes förmögenhet utan hon skall kunna fritt förfoga däröver. Vid äktenskapets upplösning skall enligt förslaget en delning mellan makarna ske av den förmögenhetsökning som uppkommit under äktenskapet, alltså en ordningliknande det nya västtyska systemet. I princip skall likadelning äga rum, men avvikelse kan föranledas av att t. ex. ena maken ej på något sätt bidragit till bevarande eller ökning av förmögenheten eller han bär skulden, helt eller till övervägande del, till äktenskapets upplösning. Förslaget innebär en väsentlig förbättring av efterlevande makes arvsrätt. För det fall att bröstarvingar finns ökas sålunda makens arvsandel från 1/4 till 1/3 och i övriga fall ökas andelen från hälften till 2/3, Vidare föreslås införande av laglottsskydd för make sålunda, att hälften av arvslotten utgör laglott. Förslaget upptager liksom gällande regler rätt för efterlevande make till »Vorausvermächtnis», d. v. s. rätt att innan delningen av arvet äger rum utfå allt till hushållet hörande lösöre, när bröstarvingar saknas, och, när sådana 12f—630756

362 finns, så mycket därav som är nödvändigt för hans behov. Denna rätt tillkommer maken utöver laglotten. Frankrike. Enligt Code civil av år 1803 består egendomsgemenskap mellan makar — dock i regel icke beträffande fast egendom -— där ej genom äktenskapsförord annan i lagen angiven ordning avtalats. Ursprungligen ägde efterlevande make icke någon rätt till den dödes kvarlåtenskap utom då arvsberättigade skyldemän eller utomäktenskapliga barn helt saknades; han ärvde då hela egendomen. Genom lagar 1891, 1917, 1925, 1930 och 1957 har efterlevande makes ställning successivt förbättrats. Enligt gällande bestämmelser äger efterlevande make nyttjanderätt (usufruit), om den avlidne efterlämnat barn i äktenskap med den efterlevande, till 1/4 av kvarlåtenskapen; om den avlidne efterlämnat barn i tidigare gifte, till en lott, motsvarande ett barns lott, dock högst 1/4; och om den döde efterlämnat utomäktenskapligt barn, syskon, syskons avkomlingar eller föräldrar, till hälften. Tidigare förföll rätten vid omgifte, men denna begränsning borttogs 1917. Arvingarna äger få rätten omvandlad till livränta. Om ej syskon eller syskons avkomlingar eller närmare arvingar finns, ärver efterlevande make efter 1957 års ändring med full äganderätt hela kvarlåtenskapen. Efter lagändring 1930 gäller dessutom, att om fäderneeller mödernelinjen ej är representerad genom arvsberättigad skyldemän, efterlevande make ärver den del som skulle tillkommit denna linje. Nu behandlade rättigheter är icke laglottsskyddade. Efterlevande make har emellertid enligt de familjerättsliga reglerna ovillkorlig rätt att i mån av behov erhålla pension ur kvarlåtenskapen (pension alimentaire; art. 205). Rätten består principiellt även efter omgifte. Italien. Det enligt äldre lag rådande systemet med egendomsskillnad mellan makar har bibehållits i den italienska civillagboken av år 1942 (Codice civile). I äktenskapsförord kan viss förvaltnings- eller egendomsgemenskap avtalas. Genom 1942 års lag förbättrades efterlevande makes arvsrättsliga ställning. Då bröstarvingar finns, erhåller han nyttjanderätt till del av kvarlåtenskapen, nämligen till hälften, om endast en sådan arvinge finns, och eljest till 1/3. Nyttjanderätten kan av arvingarna avlösas genom livränta. Saknas gemensamma bröstarvingar men efterlämnar den döde utomäktenskapligt barn, ärver efterlevande make med full äganderätt 1/3 av kvarlåtenskapen. Finns ej bröstarvingar men andra arvsberättigade skyldemän, ärver efterlevande make hälften eller 3/4 av kvarlåtenskapen, beroende på skyldemännens närmare eller fjarmare släktskap. I övriga fall ärver efterlevande make hela kvarlåtenskapen. Efterlevande makes rätt är i viss utsträckning laglottsskyddad. England. Tidigare var änkas ställning rättsligt och ekonomiskt synnerligen svag; änkling hade en desto starkare position. Efter hand skedde en ut-

363 j amning genom reformer inom både äktenskapsrätten och arvsrätten. Fullständig egendomsskillnad mellan makar infördes genom Married Woman's Property Act av år 1882 och likställighet i arvshänseende mellan änkling och änka genom Administration of Estates Act av år 1925. Genom senare lagstiftning har efterlevande makes rätt avsevärt förstärkts på bekostnad av arvingarnas. Betydelsefulla steg i denna riktning har tagits genom Inheritance (Family Provision) Act av år 1938 och Intestates' Estates Act a\ år 1952. Enligt närmast före 1952 gällande bestämmelser ägde efterlevande make uttaga den dödes »personal chattels» — härmed förstås praktiskt taget allt lösöre för personligt bruk, även sådana saker som bil, juveler o. s. v. — och ett kontantbelopp på 1 000 £ jämte ränta; han erhöll vidare rätt till avkastningen (life interest) på hälften av återstående kvarlåtenskap, när bröstarvingar fanns, och på hela återstoden vid sidan av skyldemän tillhörande andra eller tredje parentelen. Saknades sådana skyldemän, ärvde den efterlevande med full äganderätt hela kvarlåtenskapen. Genom 1952 års Act har efterlevande makes ställning stärkts. Han ärver nu hela kvarlåtenskapen, om arvingar av första eller andra parentelen saknas. Vid sidan av arvingar av andra parentelen äger efterlevande make fritt från arvsskatt uttaga sådana lösören som nämnts och ett kontantbelopp på 20 000 £ jämte ränta samt ärver hälften av återstående kvarlåtenskap. Då bröstarvingar finns, gäller alltjämt den tidigare ordningen, dock med den väsentliga ändringen att det kontantbelopp som tillkommer den efterlevande höjts till 5 000 £. Om kvarlåtenskapens värde, lösöret oräknat, ej överstiger detta belopp, äger denne således övertaga hela kvarlåtenskapen. Ett genomgående drag i anglosachsisk arvsrätt är att bestämmelser om laglottsskydd saknas, och detta gäller även i fråga om efterlevande makes nu behandlade rättigheter. Enligt 1938 års Act i dess ursprungliga lydelse ägde emellertid efterlevande make och underåriga barn (i vissa fall även andra barn) påfordra jämkning av testamente, som lämnade dem utan rimligt underhåll. Jämkning skulle gå ut på att den efterlevande och barnen erhöll periodiskt underhåll eller, där kvarlåtenskapen översteg 2 000 £, ett kapitaliserat underhåll. Periodiskt underhåll fick dock icke taga i anspråk mer än 2/3 av avkastningen av kvarlåtenskapen, om den döde efterlämnat både make och barn, eller hälften därav, om han efterlämnat antingen make eller barn. Genom 1952 års Act har i denna del genomförts avsevärda förbättringar för efterlevande make. Rätten till underhåll kan nu taga i anspråk hela avkastningen av kvarlåtenskapen. Vidare har beloppet 2 000 £ höjts till 5 000 £. Rätten upphör vid omgifte. Familjerättskommittén Som framgår av redogörelsen har under senare tid efterlevande makes rättsställning utomlands förbättrats på flera håll. Även i vårt land kräver rättsuppfattningen, att efterlevande make tillgodoses bättre. Detta gäller i främsta rummet för det fallet att den döde efterlämnat bröstarvingar, vare sig

de är makarnas gemensamma eller ej. En sådan reform har också, som förut framhållits, aktualiserats av frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt. De invändningar som av lagberedningen i olika sammanhang åberopats mot olika möjligheter att förbättra efterlevande makes rätt i förhållande till bröstarvingar har otvivelaktigt numera mistat en stor del av sin bärkraft. Den unga generationen har i ekonomiskt hänseende en helt annan ställning än tidigare. Möjligheterna att erhålla bidrag till studier är mycket förbättrade, och relativt goda löner uppnås tidigt. Något större behov av eget kapital för mera långvariga studier föreligger icke längre, även om det naturligtvis alltid innebär en fördel för den som gynnats därmed. Å andra sidan har hustru som överlever mannen fått en betydande förbättring med den stora pensionsreformen år 1959. Därigenom har försörjningsbehovet blivit väsentligt bättre tillgodosett än förut, ehuru man särskilt under en övergångsperiod men även senare får räkna med luckor som behöver utfyllas. Efterlevande makes behov är emellertid ej inskränkt till enbart skälig inkomst utan omfattar även anspråk på bostad och visst lösörebo. Maken har ett berättigat krav att ej i någotdera hänseendet behöva i större grad sänka sin standard till förmån för bröstarvingarna. Härtill kommer hänsynen till makes fortsatta yrkesutövning, t. ex. då han driver jordbruk. Vad beträffar det fallet att det är mannen som lever efter märkes, att hustruns dödsfall ej enligt pensionsreformen medför några pensionsförmåner för honom. Till en del har behovet av en förbättring av efterlevande makes rätt tillgodosetts genom förslaget till ändringar i GB, särskilt de ändringar som förordas i fråga om bodelningen. Omfattningen av makes rätt vidgas dock ej därigenom i någon större mån. Nämnda förslag måste alltså kompletteras med andra regler. Enligt vad kommittén kunnat förstå kommer den allmänna meningen icke att låta sig nöja med den giftorätt som tillkommer make och de större eller mindre pensioner som följer av den allmänna pensioneringen eller annan tillämplig pensionsordning. I fråga om den form som bör väljas för en förbättring av efterlevande makes rätt hade det varit tilltalande att kunna acceptera det västnordiska systemet med rätt för vederbörande att, under utövande av en ägares rådighet, sitta i oskiftat bo. De överläggningar som kommittén haft med representanter för det praktiska rättslivet tyder på att man åtminstone för stadsförhållanden tror, att en sådan rätt numera av många skulle anses naturlig även i vårt land. Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen 3 har kommittén likväl ej ansett sig kunna föreslå, att denna ordning införs. Ej heller i Finland synes man hågad att införa en sådan rätt. I huvudsak samma invändningar som kan anföras mot införande av rätt att sitta i oskiftat bo enligt de dansk-norska reglerna gör sig gällande mot införande av fri förfoganderätt för efterlevande make. En anordning med fri förfoganderätt skulle innebära, att efterlevande maken äger fritt förfoga s Ovan s. 30 f.

365 över egendomen i levande livet, men i den mån så ej skett är egendomen vid hans död tillförsäkrad bröstarvingarna genom att maken ej äger förfoga däröver genom testamente. Den frihet med avseende å egendomen som sålunda tillkommer maken i levande livet synes enligt svensk uppfattning gå för långt, när bröstarvingar till den först avlidna maken finns. I de västnordiska länderna har efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo varit kombinerad med viss arvsrätt för efterlevande make vid sidan av bröstarvingar, nämligen rätt till en fjärdedel av den dödes kvarlåtenskap. Om endast giftorättsgods finns i boet, har alltså den efterlevande varit berättigad att vid skifte erhålla fem åttondedelar av hela behållningen i boet. Även i andra länder finns en motsvarande arvsrätt för efterlevande make. Åtskilliga skäl talar för att följa detta exempel. Den rättsgemenskap som på förevarande punkt rått i de västnordiska länderna har visserligen brutits genom de nya danska och isländska arvslagarna och det norska förslaget. I de förstnämnda är makens andelsrätt utvidgad till en tredjedel, medan det norska förslaget helt avskaffar andelsrätten för make och nöjer sig med dennes rätt att sitta i oskiftat bo jämte en alternativ rätt till underhåll. Även om under sådana förhållanden någon ökad nordisk rättslikhet ej synes vara att vinna på nu nämnd väg anser kommittén likväl denna form av arvsrätt ha sådant praktiskt värde att den ej bör avvisas. Till förmån för en regel om arvsrätt till viss mindre kvotdel talar bl. a., att när den ena av två makar dör, den andras behov regelmässigt reduceras icke med hälften av makarnas tidigare sammanlagda behov utan med något mindre än hälften. Detta tar sig hos oss bl. a. uttryck i de beräkningar som görs när fråga är om att utge ersättning till efterlevandes underhåll. Den efterlevandes behov beräknas till i runt tal 60 procent av makarnas sammanlagda behov. Därest efterlevande make får 5/8 av det gemensamma boet när giftorätt finns, skulle detta komma att motsvara något mer än 60 procent (drygt 62 procent). Det finns alltså visst förnuft i bestämmelsen, även om man ser den isolerad. Skälen för en sådan andelsrätt som nu sagts synes dock ej tillräckligt starka för att göra den till huvudregel. Som tidigare nämnts utgår kommitténs förslag, på sätt i det följande närmare angives, från att efterlevande make skall i första hand äga åtnjuta arv i form av nyttjanderätt. Det har emellertid synts förenat med betydande fördelar att i stället kunna använda en enkel andelsrätt om efterlevande maken föredrager det. Ur försörj ningssynpunkt är visserligen nyttj anderätten oftast mera värd, likaså med hänsyn till möjligheten att hålla samman hemmet. I åtskilliga fall kan emellertid de ekonomiska förhållandena vara sådana att efterlevande make med giftorättsandelen och arvstillskottet kan ordna för sig på lämpligt sätt. Kanske är också mannen, när han lever efter, mera sällan än hustrun intresserad av nyttjanderätt. Han vill måhända på en gång reglera det hela. Det synes då rimligt, att han får ett tillskott för att lösa ut arvingarna och ej har att välja mellan nyttjanderätt och ingenting (utöver giftorätt).

366 Lagberedningen har som nämnts på sin tid även diskuterat möjligheten att införa en underhållsrätt mot avliden makes dödsbo. Förslag om sådan rätt föreligger i Finland. I den mån rätt till underhåll skall innebära rätt att ur boet utfå ett kapitaliserat underhåll kan den emellertid, som beredningen påpekade, komma att i mycket stor omfattning slå ut bröstarvingarnas rätt. Kommittén anser det ej lämpligt att på det sättet låta efterlevande make tillgodogöra sig kapitalet. Särskilt bör beaktas det fallet att det finns särkullbarn, liksom möjligheten att efterlevande make gifter om sig. Kapitalet kan då komma att överföras från ena sidan till den andra på ett sätt som icke är lämpligt. Det finska förslaget gör också viss reservation, ehuru ej ovillkorlig, för bröstarvinges laglott. I övrigt skulle redan smärre avvikelser vid den skönsmässiga bedömningen av underhållsbehovet ge stora differenser vid kapitalisering. Detta synes vara en rätt betydande olägenhet för tillämpningen. Man kan tänka sig att låta efterlevande make få rätt till periodiskt underhåll av bröstarvingarna men låta kapitalet tillfalla dem. I svensk testamentspraxis torde emellertid sällan förekomma, att efterlevande make tillerkänns en sådan underhållsrätt som nu nämnts. Den passar för övrigt särskilt illa, när det är mannen som lever efter. Dessutom skulle sannolikt fordras särskilda regier rörande förvaltningen av kapitalet. Skillnaden mellan en underhållsrätt av detta slag och nyttjanderätt skulle för övrigt i fråga om aktier o. d. sannolikt ej bli så stor. ÄB innehåller redan nu i 12 kap. bestämmelser, som är skrivna särskilt med tanke på att efterlevande make fått nyttjanderätt till den dödes kvarlåtenskap. Att den efterlevande får nyttjanderätt passar också bra, när det i boet finns fastighet, handelsrörelse eller andra tillgångar som den efterlevande önskar bruka. Vidare låter sig en förmån för efterlevande make, som består av nyttjanderätt, väl anpassa till det traditionellt flitigt använda institutet sammanlevnad i oskiftat bo. Kommittén har, som förut nämnts, efter övervägande av olika alternativ stannat för att föreslå, att efterlevande make skall i första hand erhålla en legal rätt att tillträda en större eller mindre del av den dödes kvarlåtenskap med nyttjanderätt. Med den dödes kvarlåtenskap avses giftorättsgods som vid bodelning anses belöpa på den avlidne samt den dödes enskilda egendom. Det sålunda förordade alternativet, enligt vilket efterlevande make tillerkänns en legal nyttjanderätt, har den fördelen framför rätt till kapitaliserat underhåll och fri förfoganderätt, att rätten till själva kapitalet i princip förbehålls bröstarvingarna. Det medför sålunda väsentligen endast, att dessa i viss utsträckning får vänta till den efterlevandes död. Att uppskovet kan bli ganska långt och att förvaltningen av kapitalet ibland kan bli lidande är väl obestridligt men synes icke böra lägga hinder i vägen. Den omständigheten att kapitalet binds kan i många fall bidraga till att bevara det längre och på så sätt gagna bröstarvingarna på längre sikt. Man kan möjligen befara, att tillämpningen av nyttjanderätt för efterlevande make skulle vara förenad med vissa svårigheter. Erfarenheterna av sammanlevnad i oskiftat bo tyder

367 dock på att det i allmänhet går bra. Kommittén återkommer till vissa tilllämpningsspörsmål under 3 kap. 1 §. Vad angår den närmare omfattning som efterlevande makes nyttjanderätt bör ha kan med visst fog göras gällande, att flertalet bon ej är större än att efterlevande maken borde kunna få övertaga hela den dödes kvarlåtenskap med nyttjanderätt och att lagen borde som huvudregel upptaga en bestämmelse som anslöt därtill. Testamentspraxis synes ge visst stöd för en sådan reglering för mindre och medelstora bon, medan beträffande större bon testamentena oftare respekterar bröstarvingarnas laglott. I mindre bon torde också vara ganska vanligt, att bröstarvingarna ej tar ut sin arvs- eller laglott så länge deras fader eller moder lever. Kommittén har likväl tvekat att i lagen upptaga en allmän regel, enligt vilken bröstarvingarna ej skall erhålla någon del av sitt arv fri från efterlevande makes nyttjanderätt. Regeln skulle visserligen ej behöva utesluta, att i stora bon avvikelse görs genom testamente till bröstarvingarnas förmån. Det synes emellertid mindre önskvärt att make för att åstadkomma ändring, när lagens huvudregel går onödigt långt, skall behöva göra testamente till efterlevande makes nackdel. Psykologiskt lämpligare torde vara, att lagen intager en försiktigare ståndpunkt och att make får upprätta testamente till efterlevande makes förmån, när han vill gå längre än lagen gör. Som en möjlighet att begränsa makens nyttjanderätt har övervägts att låta den omfatta egendom motsvarande hälften av den dödes kvarlåtenskap, dock minst egendom till visst värde, förslagsvis 50 000 kr, även om detta överstiger hälften av kvarlåtenskapen. Denna ordning skulle, i förening med 13 kap. 21 § GB i kommitténs förslag, erbjuda ett system där dödsbona indelades i tre grupper. De minsta bona skulle av efterlevande maken övertagas med äganderätt enligt 10 000-kronorsregeln i nämnda lagrum. I nästa grupp — d. v. s. bon med giftorättsgods upp till sammanlagt 100 000 kronors värde — fick efterlevande maken taga halva boet med äganderätt på grund av giftorätt och erhålla nyttjanderätt till den dödes andel på grund av arv. 1 den tredje gruppen, bon med giftorättsgods till mer än 100 000 kronors värde, skulle efterlevande maken utöver sin giftorätt få nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap, dock minst till egendom med 50 000 kronors värde. Indelningen avser det enkla fallet, att makarna endast har giftorättsgods. Mot den nu antydda ordningen kan emellertid invändas, att laglottsberättigade arvingar skulle skjutas åt sidan i alla mindre bon och att en sådan diskriminering för små förhållanden, som ej är påkallad av något utpräglat behov i det särskilda fallet, kan stöta rättskänslan. En fix värdegräns föranleder också lätt tvister om värderingen och inverkar därigenom störande på boutredningen. Vidare skulle den andel som bröstarvingarna fick fri från nyttjanderätt bli endast helt obetydlig i åtskilliga gränsfall. Härtill kommer, att penningvärdeförsämring kan medföra att beloppet undan för undan måste höjas genom lagändring, vilket åtminstone lagtekniskt utgör en brist. Kommittén vill av anförda skäl ej föreslå någon värdegräns i detta sam»

368 manhang. Vid sådant förhållande har kommittén ansett förslaget böra ansluta till den fördelning som nu blir gällande, om makarna genom testamente tillagt efterlevande maken nyttjanderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap och bröstarvingarna gör sin laglott gällande eller om testamentet begränsats till den testationsfria delen av kvarlåtenskapen. Förslaget upptager därför som huvudregel, att efterlevande make skall erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap. Detta innebär, att den legala huvudregeln ej inkräktar på regeln om bröstarvinges laglott. Laglottsinstitutet representerar alltjämt en levande rättstradition, och det torde ej vara lämpligt att onödigtvis göra intrång däri. Särskilt i större bon torde det anses naturligt att omedelbart skifta ut bröstarvingarnas laglott. En starkt bidragande orsak till en sådan praxis torde dock ha varit, att en uppdelning av boet är förmånlig ur arvsskatte- och förmögenhetsskattesynpunkt. Emellertid har kommittén ansett, att man ej för alla fall kan stanna vid att respektera laglotten. I mindre och medelstora bon torde man numera i fall, då förhållandet mellan dödsbodelägarna är gott, anse det naturliga vara, att efterlevande make får sitta i boet utan intrång av bröstarvingar, låt vara att en formell delning kanske relativt ofta sker av fast egendom. En sådan delning som sist nämnts torde ej hindra, att efterlevande make mången gång får fortsätta att bruka t. ex. jordbruksfastighet, varav han har sin försörjning. Det förefaller välgrundat att låta en sådan ordning återspeglas i lagen. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig böra föreslå en tilläggsbestämmelse, som för mera behjärtansvärda fall ger efterlevande make en längre gående rätt än huvudregeln. Som kompletterande bestämmelse upptages därför, att om efterlevande make för sin nöjaktiga försörjning är i uppenbart behov av nyttjanderätt till större andel, ytterligare egendom må avsättas till hans nyttjande. Tillämpningen av en sådan bestämmelse är förenad med den olägenheten, att den förutsätter en skönsmässig prövning. Enligt kommitténs mening är dock denna olägenhet icke så betydande, att man fördenskull bör avstå från regeln. Sistnämnda stadgande skall enligt kommitténs förslag ej gälla annat än mot bröstarvingar som är makarnas gemensamma och har även i övrigt med sin restriktiva utformning karaktären av en undantagsregel och reservbestämmelse. Stadgandet behöver med hänsyn till den föreslagna regeln i 7 kap. 5 § ej träda i tillämpning i andra fall än då den döde, trots efterlevande makes behov, ej upprättat testamente till dennes förmån. Testamente som ger efterlevande make åtminstone nyttjanderätt till hela kvarlåtenskapen kan förväntas relativt ofta föreligga, när situationen är sådan som avses med stadgandet. Man torde emellertid ej sällan dröja med att göra testamente till äldre dagar. Följden kan lätt bli att, när någondera av två unga makar hastigt avlider t. ex. vid en trafikolycka, testamente saknas. Vidare torde vanan att upprätta testamente ej vara så utbredd på alla håll. Det föreslagna stadgandet ingriper i sådana fall, och nyttan härav överväger enligt kommitténs mening klart olägenheten av att en viss skönsmässig prövning förutsätts. En fördel är också, att regeln, när det finns omyndiga barn, ger god man

369 som förordnas för dem och överförmyndaren stöd för att ej framställa krav på att barnens laglotter skall utgivas utan belastning. Härigenom kan bl. a. även undvikas en onödigt besvärande förmyndarredovisning under tiden fram till dess barnen uppnår myndig ålder. Kommittén utgår från att gemensamma bröstarvingar i allmänhet kommer att frivilligt finna sig i att den av deras föräldrar som lever kvar får nyttja hela boet i fall som avses med stadgandet. Emellanåt kanske en av flera bröstarvingar sätter sig emot efterlevande makens önskemål. De övrigas uppfattning ger då sannolikt god vägledning för bedömande av vad som är rimligt. I de undantagsfall, då ett påtagligt behov föreligger på efterlevande makens sida och stridigheter likväl uppkommer med makarnas gemensamma bröstarvingar, torde efterlevande maken naturligtvis ibland komma att ge vika. Om han ej är beredd därtill, bör tvisten kunna slitas genom tillkallande av skiftesman och dennes medverkan. Att frågan skall behöva hänskjutas till rätten torde knappast behöva befaras mer än rent undantagsvis, helst som bröstarvinges äganderätt ej sätts i fara och det alltså för honom endast är fråga om ett uppskov med tillträdande av arvet. Som nämnts skall tilläggsregeln gälla allenast mot makarnas gemensamma bröstarvingar. Om den döde har barn i tidigare äktenskap eller barn utom äktenskap, skall den sålunda ej tillämpas mot dem. Om regeln skulle utsträckas till att gälla även mot bröstarvingar som ej är makarnas gemensamma, befarar kommittén, att den skulle kunna föranleda stridigheter i åtskilliga fall och även kännas alltför hård mot de barn som därigenom skulle få vänta på att komma i besittning av arvet. Dessa barn är ju ofta ganska mycket äldre än makarnas gemensamma barn, samtidigt som efterlevande hustru i ett senare äktenskap kan vara jämförelsevis ung, när mannen dör. Tydligt är också, att den arvsrätt för barn utom äktenskap som av kommittén förutsätts bli genomförd skulle kunna alltför mycket skjutas åt sidan, om efterlevande makes nyttjanderätt skall gälla även de utomäktenskapliga barnens laglott. Beträffande varaktigheten av efterlevande makes nyttjanderätt föreslår kommittén, att den i princip skall gälla under efterlevande makens livstid men upphöra om denne ingår nytt gifte. Regeln är densamma som i Danmark, Island och Norge beträffande rätten att sitta i oskiftat bo. Tydligt är, att regeln, som har viss hävd i testamentspraxis, passar bäst i de fall då det är h u s t r u n som överlever mannen. Om änkan ingår nytt äktenskap, blir ju i allmänhet hennes ekonomiska ställning förbättrad. Därest boet vid hennes omgifte alltjämt är oskiftat, är det också naturligt, att en formlig delning då sker. Regeln är icke lika naturlig, om det är mannen som lever efter. Hans behov av att få behålla hem, jordbruk, handelsrörelse o. s. v. är i allmänhet detsamma efter omgifte som förut. Kommittén utgår dock från att det här endast blir i undantagsfall som regeln skulle verka mindre tillfredsställande och anser det svårt att ge någon särbestämmelse för sådana fall som nyss nämnts. Mot regeln kan även invändas, att den i sin mån motverkar omgifte. Kommittén anser emellertid ej heller denna omständighet vara av den bety-

370 delse att regeln bör utgå eller modifieras. Regeln korresponderar mot vad som enligt 14 kap. 4 § FB gäller om varaktigheten av avtal rörande sammanlevnad i oskiftat bo, vari finns omyndig delägare. De grundläggande reglerna om efterlevande makes nyttjanderätt upptages i förevarande kap. under 1 och 2 §§. I 3 § hänvisas i fråga om de närmare bestämmelserna rörande förhållandet mellan nyttjanderättshavaren och ägaren till 12 kap. ÄB. I översikten av ändringarna i ÄB har redan nämnts, att efterlevande makes nyttjanderätt skall, enligt bestämmelser som föreslås i 7 kap., i viss utsträckning åtnjuta skydd mot testamente. I 4 § upptages stadgande om rätt för efterlevande make att senast vid arvskifte, i stället för nyttjanderätt som nämnts i det föregående, välja en mindre andel med äganderätt. Denna andel omfattar så stor del av kvarlåtenskapen som motsvarar värdet av livstids nyttjanderätt till halva kvarlåtenskapen. Andelen får dock motsvara högst en fjärdedel av kvarlåtenskapen. De nu nämnda bestämmelserna om efterlevande makes rätt när bröstarvingar finns bildar en första avdelning av 3 kap. i kommitténs förslag. Såsom en andra avdelning i 3 kap. upptager förslaget bestämmelser om efterlevande makes rätt, när bröstarvingar saknas, och om sekundosuccession. Förslaget innebär ej någon genomgripande nyhet i denna del. Som framgår av redogörelsen för gällande lag har efterlevande maken rätt att, när bröstarvingar saknas, erhålla hela kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt. Någon inskränkning härav kommer ej i fråga. Vår ordning i denna del har också i allt väsentligt accepterats av de övriga nordiska kommittéerna och stått som mönster för deras förslag. Som tidigare framhållits bör makens rätt emellertid i lämplig omfattning skyddas mot testamente även när bröstarvingar saknas. Härom stadgas i 7 kap. av förslaget. I den översikt som förut givits av ändringarna i ÄB redogörs också för vissa andra nyheter som föreslås för det fall att bröstarvingar saknas. En ny regel upptages för det fallet att vid den sist avlidna makens död arvsberättigade släktingar finns endast på den först avlidnes sida (3 kap. 5 § andra stycket). Vidare får make möjlighet att, när han vill, dela kvarlåtenskapen med den först avlidnes skyldemän (11 §). Bestämmelserna om sekundosuccession efter make, när bröstarvingar saknas, föreslås skola under vissa förutsättningar gälla även i fall, då maken genom testamente erhållit den först avlidna makens kvarlåtenskap med oinskränkt äganderätt, d. v. s. rätt att förfoga däröver även genom testamente (12 §). En ny regel om sekundosuccession, motsvarande den nyss nämnda i 5 § andra stycket, föreslås för det fallet att efterlevande maken jämlikt 13 kap. 21 § GB ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne och ej efterlämnar egna arvsberättigade skyldemän eller make i nytt äktenskap (13 §). Förslaget modifierar vidare gällande regler om förlust av makes arvsrätt, när brytning i äktenskapet uppkommit (14 §). I övrigt hänvisas till framställningen i det följande.

371 När bröstarvingar finnas 1 §• Första stycket

Huvudregeln om efterlevande makes arvsrätt i fall då bröstarvingar finns har upptagits såsom första punkt i första stycket. Enligt denna regel skall efterlevande maken, utöver giftorätt där sådan föreligger, i arv framför bröstarvingar erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap. Efterlevande makens nyttjanderätt går sålunda före bröstarvingars arvsrätt. Huvudregeln inkräktar emellertid ej på deras laglott. Denna skall enligt 7 kap. 1 § i förslaget alltjämt beräknas till hälften av kvarlåtenskapen. Regeln förutsätter att äktenskapet bestod vid tiden för arvlåtarens död, d. v. s. att det ej i anledning av talan om återgång eller äktenskapsskillnad blivit upplöst genom dom som vunnit laga kraft före dödsfallet. Arvsrätt äger sålunda rum, även om hemskillnad vunnits före dödsfallet eller om dom på återgång eller äktenskapsskillnad hunnit meddelas men ännu ej vunnit laga kraft. Om m a k a r n a vid tiden för dödsfallet levde åtskilda efter hemskillnad sedan minst ett år, kan emellertid efterlevande makens rätt till arv jämkas enligt 14 §. Därest i anledning av makes död bodelning skall ske enligt vad som gäller vid återgång, stadgar vidare sistnämnda paragraf, att arvsrätt ej äger r u m . De närmare övervägandena i dessa hänseenden redovisas under samma 14 §. Den föreslagna arvsrätten för make inträder oavsett om makarna hade giftorättsgemenskap eller ej. Finns endast giftorättsgods i boet, skall efterlevande maken dels regelmässigt erhålla halva boet med giftorätt enligt GBs regler dels nyttjanderätt till hälften av den dödes giftorättsandel. Hade makarna endast enskild egendom, behåller efterlevande maken sin enskilda egendom och får nyttjanderätt till hälften av den dödes enskilda egendom. Finns såväl giftorättsgods som enskild egendom, sammanläggs den dödes andel i giftorättsgodset med hans enskilda egendom, varefter nyttjanderätten belastar hälften av sammanlagda värdet. Beträffande enskild egendom som den döde erhållit genom gåva eller testamente kan emellertid finnas föreskrift om sekundosuccession, som utesluter efterlevande make från nyttjanderätt till den egendomen. En sådan föreskrift torde i regel ej kunna anses inskränkt till att reglera enbart lottläggningen utan bör föranleda, att den med föreskriften bundna egendomen lämnas helt åsido vid beräkningen av det värde som skall belastas av efterlevande makes nyttjanderätt. Som det här är fråga om tolkning av den rättshandling, i vilken föreskriften upptagits, kan dock någon förbehållslös princip för tillämpningen ej givas. I detta sammanhang må påpekas, att efterlevande make enligt 13 kap. 18 § i förslaget till ändrad lydelse av GB skall erhålla för honom avsedd pension eller livränta utanför den vanliga giftorättsdelningen, såvitt pensionen eller livräntan med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt

372 prövas skälig. Den ingår sålunda ej i den kvarlåtenskap, på vilken efterlevande makes nyttjanderätt skall beräknas. Beträffande det praktiska förfarandet vid uppgörelse mellan dödsbodelägarna må framhållas, att det för beräkning av efterlevande makes uyitjanderättsandel ej erfordras någon med avseende å lottläggningen genomförd bodelning, som innefattar utskiftande av de särskilda egendomsobjekten, och ett därtill anslutande arvskifte. Om make eller annan dödsbodelägare påkallar det, skall emellertid vanlig bodelning äga rum. Varje delägare är berättigad påkalla, att även skifte sker av den lott som vid bodelningen tillagts den avlidne. Bröstarvingarna äger därvid utfå sin laglott, medan återstoden av den dödes andel belastas av efterlevande makens nyttjanderätt. En naturlig följd av efterlevande makens nyttjanderätt torde ofta bli, att kvarlåtenskapen lämnas oskiftad och avtal ingås om sammanlevnad i oskiftat bo. Man kan därför räkna med att i många bon någon lottläggning överhuvud ej kommer i fråga, innan efterlevande makens nyttjanderätt upphört. I synnerhet lärer detta bli fallet, när omyndiga barn finns. Det må påpekas, att om efterlevande maken ingår nytt gifte, barnens förmyndare eller god man är enligt 14 kap. 4 § FB skyldig att uppsäga avtalet. Enligt förslaget skall då också, som förut nämnts, efterlevande makens nyttjanderätt upphöra. Om delägarna ej önskar sammanleva i oskiftat bo, torde likväl den lottläggning som vid skifte får ske ej behöva erbjuda några större svårigheter på grund av efterlevande makens nyttjanderätt. Lämpligen bör bröstarvingarna erhålla allenast ideella andelar i den egendom som belastas med nyttjanderätt. Den belastning som efterlevande makens nyttjanderätt innebär kommer i så fall att drabba dem i proportion till deras andelar. Kommittén återkommer senare under förevarande paragraf till fördelningen avförsäkringar, upphovsrätter och ränterättigheter. Enligt förslaget gäller efterlevande makes nyttjanderätt, även om bodelning och skifte skett, i princip en förmögenhetsmassa, i vilken kan ingå egendom av olika slag, såsom fastighet och lösöre, banktillgodohavanden, värdepapper o. d. Tänkbart är, att nyttjanderätten efter bodelning och skifte kommer att avse ett enda objekt, men sådana fall blir naturligtvis mycket sällsynta. Såvitt angår fast egendom liksom byggnad på ofri grund och lösöre innefattar nyttj anderätten såväl rätt att begagna egendomen fysiskt som rätt att uppbära avkastningen därav. I fråga om banktillgodohavanden, värdepapper o. d. innebär nyttj anderätten, att avkastningen därav tillkommer efterlevande maken. Av 3 § följer, att efterlevande maken i regel också skall förvalta kapitalet (jfr em. 12 kap. 9 §). Ingår i förmögenhetsmassan premieobligationer, uppkommer fråga, huruvida utfallande vinst skall räknas som avkastning och tillfalla efterlevande maken med rätt att fritt förfoga däröver eller om vinsten skall läggas till kapitalet och liksom detta i övrigt bli föremål för makens nyttjanderätt. Att smärre vinster som ej innebär nämnvärd avvikelse från en normal förräntning av kapitalet räknas som avkastning ter sig naturligt. Be-

373 träffande höga vinster däremot synes svaret mera tveksamt. En tänkbar lösning är, att vinsten räknas som avkastning till så stor del som svarar mot skälig ränta på kapitalet, medan vinstbeloppet i övrigt läggs till kapitalet. En sådan tillämpning bör leda till att vinsten får tagas i anspråk som avkastning även för kommande tid varunder annan avkastning ej erhålles. Hur stort belopp som skall anses motsvara skälig avkastning för framtiden är emellertid ej möjligt att förutse, eftersom tidpunkten för nyttjanderättens upphörande ej är känd på förhand. Avräkning måste därför ske periodvis, t. ex. för varje år. Man skulle sålunda vid varje års slut få avgöra, i vad mån visst belopp av vinsten skall tillgodoföras maken som avkastning. Ä andra sidan kan anföras, att vinstutdelningen ej utgör något annat än en efter lottdragning verkställd ränteutbetalning. Att denna träffar olika följer av premieobligationslånets speciella natur. Det kommer knappast i fråga att i fall, då obligationsinnehavet ej medför någon vinst, bereda efterlevande maken kompensation för utebliven vinst. Det synes då ej heller så välgrundat att, när vinst utfaller, beröva maken en del av vinsten såsom oberättigad. Bäst är naturligtvis, att premieobligationernas särskilda natur beaktas vid arvskiftet och att dessa blir föremål för särskild överenskommelse, hur det skall förfaras med eventuell vinst. Men där sådan överenskommelse ej träffats synes övervägande skäl tala för att utfallande vinst räknas som avkastning, varöver efterlevande maken äger fritt förfoga. Det må påpekas, att det sagda har avseende endast på sådana fall av arvsrätt för efterlevande make om vilka nu är fråga. Att tillämpa samma princip i andra fall, t. ex. vid testamentsförvärv, är icke alltid befogat. 1 Syftet med förordnandet och omständigheterna i övrigt kan göra, att utfallande vinst på premieobligationer bör behandlas på annat sätt. Såsom förut framhållits har kommittén ej ansett sig kunna stanna vid huvudregeln, att efterlevande make skall erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap. I andra punkten av första stycket upptages i enlighet härmed den tidigare nämnda tilläggsregeln, enligt vilken efterlevande makens nyttjanderätt kan utsträckas att gälla mer än hälften av kvarlåtenskapen. Förutsättningen för tillämpning därav är, att maken för sin nöjaktiga försörjning är i uppenbart behov av en mera vittgående rätt än enligt huvudregeln. Av andra stycket framgår vidare, att regeln ej är tilllämplig mot bröstarvinge som icke är makarnas gemensamma. Som tidigare antytts är syftet med tilläggsregeln, att efterlevande maken ej skall för gemensamma bröstarvingars skull behöva sänka sin standard på ett stötande sätt. Familjens allmänna standard får sålunda tagas till utgångspunkt för bedömningen, men regeln träder ej in utan att från den utgångspunkten ett klart försörjningsbehov påvisats. Med hänsyn till försörjningen torde exempelvis pension som tillkommer änka efter statlig eller kommunal befattningshavare i regel få anses så avvägd, att änkan ej kan göra anspråk på nyttjanderätt till mer än hälften av den dödes kvarlåtenskap. Den alli Jfr NJA 1962 s. 461.

374 manna tilläggspensionen torde också, när den blivit fullt utbyggd, i regel komina att ge änka sådan förmån att den föreslagna tilläggsregeln i förevarande paragraf ej bör träda i tillämpning. Undantagsvis kan emellertid änka även framdeles komma att sakna pensionsrätt enligt tilläggspensioneringen. Detta kan inträffa t. ex. beträffande fria egna företagare, författare, tonsättare och andra konstnärer. Där varken försäkring för tilläggspension eller annan pensionsform föreligger, bör tillses, att efterlevande maken såvitt möjligt erhåller vad som svarar mot en skälig pension. Om ena maken omkommer vid unga år och makarna har småbarn, kan det också vara särskilt motiverat, att den efterlevande maken får nyttjanderätt till hela kvarlåtenskapen efter den omkomna maken. Vidare må framhållas att, när giftorättsgemenskap ej finns, efterlevande make till följd därav kan bli försatt i alltför knappa omständigheter, om han själv saknar enskild egendom till något större värde och ej får nyttjanderätt till mer än hälften av den dödes kvarlåtenskap. Bl. a. i sådana fall kan nyttjanderätt till bostad, som den döde exempelvis innehaft med bostadsrätt, vara behövlig för efterlevande makes försörjning. För mannen kan det vara påkallat, att han får nyttjanderätt till mer än hälften av avliden hustrus kvarlåtenskap för att han skall kunna, utan alltför kännbart avbräck genom utgivande av bröstarvingars laglott, fortsätta näring som han bedrivit. Det kan exempelvis gälla en jordbruksfastighet med inventarier, en handelsrörelse, en större fiskebåt o. s. v. I övrigt bör iakttagas, att tilläggsregeln har utpräglad undantagsnatur och att efterlevande makes behov skall med utgångspunkt från familjens standard vara klart dokumenterat. När skifte skall äga rum efter nyttj anderättens upphörande, uppkommer frågan, vilka som då är rätta delägare i egendomen. Eftersom efterlevande makens rätt har naturen av nyttjanderätt är tydligt, att arvfallet beträffande äganderätten till kapitalet är att hänföra till tidpunkten för den först avlidna makens död, alltså ej till tidpunkten för nyttjanderättens upphörande. Frånsett avvikelse som kan stadgas genom testamente tillkommer sålunda äganderätten de bröstarvingar som fanns vid den förra tidpunkten eller deras successorer. Detta blir av betydelse, om någon avlider innan efterlevande makens nyttjanderätt upphört. Bröstarvinges äganderätt till den med nyttjanderätt belastade egendomen blir, medan nyttjanderätten består, sålunda föremål för arv. Däremot är den enligt hänvisningen i 3 § till 12 kap. 7 § andra stycket i förslaget ej föremål för giftorätt, innan nyttjanderätten upphört. Till den del äganderätten till egendomen sålunda ärvs redan vid den först avlidna makens död och därefter kan bli föremål för ytterligare arv under nyttjanderättens bestånd skiljer sig det svenska förslaget från den danska lagen och det norska förslaget rörande rätt för efterlevande make att sitta i oskiftat bo. Enligt dessa inträder bröstarvinges arvsrätt till egendom som ingår i oskiftat bo först vid efterlevande makens död eller, om skifte dessförinnan sker, vid skiftet. Därav följer, att egendomen ej heller är föremål för giftorätt i bröstarvingens hand förrän efterlevande makens

375 rätt upphört. I giftorättshänseende överensstämmer sålunda det svenska förslaget — genom den särskilda regeln i 12 kap. 7 § andra stycket — med nämnda lag och förslag. De föreslagna bestämmelserna om makes nyttjanderätt kan komma att bli tillämpliga i kombination med speciella bestämmelser som meddelats för vissa områden utanför den egentliga arvsrätten. I fråga om livförsäkringar är mycket vanligt, att make och barn insätts som förmånstagare. Försäkringsbelopp skall, när förmånstagare insatts, ej ingå i kvarlåtenskapen efter försäkringstagaren. Beträffande fördelningen av beloppet gäller för närvarande enligt 105 § FAL, att när make och barn insatts som förmånstagare, envar av dem äger taga del i försäkringsbeloppet efter de grunder som vid dödsfall gäller i fråga om bodelning och om sådan förmånstagares arvsrätt. Hur denna regel skall tillämpas när giftorätt saknas, är ej klart. Om regeln får kvarstå oförändrad, blir följden, att efterlevande make, när giftorätt finns, får hälften av försäkringsbeloppet med äganderätt och nyttjanderätt till hälften av återstående kapital. Kommittén har ej trott, att en sådan reglering skulle motsvara försäkringstagarnas önskemål, utan föreslår, att i 105 § FAL meddelas ett särskilt stadgande i ämnet. Detta innebär, att om försäkringen var försäkringstagarens enskilda egendom, hälften av försäkringsbeloppet skall tillfalla maken och återstoden barnen. Utgjorde försäkringen däremot giftorättsgods, ökas efterlevande makens andel till tre fjärdedelar av beloppet. Efterlevande maken erhåller sålunda både då giftorättsgemenskap finns och då sådan saknas sin andel av beloppet med äganderätt och ej någon del därav med nyttjanderätt. I övrigt bör påpekas, att om genom förmånstagarförordnande till barn eller utomstående intrång görs i efterlevande makes rätt enligt 3 kap. ÄB, denne enligt 7 kap. 7 § i förevarande förslag och 104 resp. 118 § i kommitténs förslag ang. FAL har möjlighet att påkalla jämkning av förordnandet. Enligt 41 § lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall efter upphovsmannens död reglerna om giftorätt, arv och testamente äga tillämpning även på upphovsrätt. Fråga uppkommer då, vad reglerna om efterlevande makes nyttjanderätt leder till när innehavaren av upphovsrätten avlidit. Enligt familjerättskommitténs uppfattning bör i sådana fall själva upphovsrätten anses utgöra kapitalet, medan intäkter därav i form av Stimavgifter, royalties o. 1. är att betrakta som avkastning. 2 Honorar o. d. beskattas ju också hos oss som inkomst ej blott hos upphovsmannen själv utan även hos hans efterlevande. 3 Härav följer, att om t. ex. årligen efter en tonsättares död inflyter 10 000 kronor i Stimavgiftcr för hans kompositioner, efterlevande make, om ej annat avtalas, på grund av sin giftorätt i själva auktorrätten äger för egen del behålla hälften av avgifterna och, på grund av sin nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § första punkten i förslaget, ytterligare en fjärdedel av avgifterna. Om andra punkten i detta lagrum anses tillämplig, kan efterlevande make få behålla även återstående fjärdedel. 2 Jfr ang. norsk r ä t t Winsnes i NRt 1957 s. 65 ff. 3 Jfr RÅ 1951 not. Fi 7—9.

376 Vissa speciella spörsmål kan också uppkomma beträffande rena ränterättigheter som ingår i den dödes kvarlåtenskap. Såvitt angår make tillkommande livränta torde med hänsyn till de under 13 kap. GB föreslagna bodelningsreglerna (jfr även 118 § FAL) icke uppkomma några praktiska problem. Livränta skall ju regelmässigt tillkomma efterlevande maken oavkortad utanför den övriga giftorättsdelningen. Till livränta hör även avkomsträtt i samband med undantagsförmåner. Ränterätt för begränsad tid, som ej är beroende av den berättigades liv, torde sällan förekomma i dödsbon. Är det fråga om ränta som under ett begränsat antal år skall utgå på grund av försäkring, torde 105 § FAL bli tillämplig. I andra teoretiskt tänkbara fall får, om ränterätt för ett begränsat antal år ej vid bodelning övertages av efterlevande make på grund av hans giftorätt och ej heller vid arvskifte övertages av annan delägare, den andel i ränterätten som tilläggs efterlevande make så bestämmas att den skäligen motsvarar värdet av nyttjanderätt. Saknar ränterätt tidsbegränsning, torde man kunna anse utfallande belopp likställda med avkastning av kapital. När make avlider eller gifter om sig, har ju ränterätten i sådant fall kvar sitt värde. Andra och tredje styckena

Den föreslagna regleringen i första stycket jämkas genom andra stycket för det fallet att den döde efterlämnar bröstarvinge som ej är makarnas gemensamma. Till gemensamma bröstarvingar är att räkna jämväl barn som adopterats av båda makarna ävensom ena makens barn i tidigare äktenskap som adopterats av andra maken. Den som icke är makarnas gemensamma bröstarvinge skall enligt förslaget utan hinder av efterlevande makes rätt enligt första stycket andra punkten genast utfå sin laglott. Bestämmelse härom upptages i andra stycket. Att efterlevande maken sålunda enligt förslaget får utgiva laglott till bröstarvinge som ej är makarnas gemensamma utesluter icke, att andra punkten i första stycket må tillämpas mot makarnas gemensamma bröstarvingar. De senare blir sålunda tills vidare i förevarande hänseende sämre ställda, om efterlevande maken håller på sin rätt. Den omständigheten att t. ex. ett den dödes barn utom äktenskap får ut sin laglott har ej ansetts utgöra tillräcklig anledning att gemensamma bröstarvingar också skall få ut laglotten i fall, då eljest andra punkten i första stycket enligt förslaget är tilllämplig. Mellan den efterlevande maken och de gemensamma bröstarvingarna råder ju regelmässigt en nära samhörighet. I detta sammanhang må erinras om en bestämmelse som kommittén föreslår i 20 § i det nya 13 kap. GB. Där behandlas det fallet att avliden make efterlämnar såsom arvinge barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskapet eller adoptivbarn, varom efterlevande maken saknade kännedom vid äktenskapets ingående, eller avkomling till barn eller adoptivbarn som nu sagts. Efterlevande make skall, enligt den föreslagna regeln i 13 kap. 20 § GB, under vissa närmare angivna förutsättningar äga behålla den andel av det egna giftorättsgodset som vid tillämpning av bodelningsreglerna i övrigt

377 skolat tillfalla arvingen i fråga. Om maken vid bodelningen får denna förmån gentemot den dödes bröstarvinge, synes det föra för långt, om efterlevande maken dessutom skall erhålla oavkortad nyttjanderätt till den andel som vid bodelningen beräknas belöpa på den döde. Kommittén föreslår därför i 13 kap. 20 § GB, att om maken vid bodelning efter den döde begagnat sig av nämnda förmån, han ej tillika skall äga åtnjuta nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § ÄB till arvingens återstående lott. Bestämmelsen innebär, att maken med avseende å den lott som tillkommer den förut okända arvin"en får rätt att välja mellan en utvidgad giftorätt enligt 13 kap. 20 § GB och nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § ÄB. En erinran härom har upptagits som tredje stycke i sistnämnda lagrum. 2 §.

Beträffande varaktigheten av efterlevande makens nyttjanderätt enligt 1 § stadgar förslaget i 2 §, att nyttj anderätten upphör, om maken ingår nytt gifte. I andra fall skall nyttjanderätten, såsom framhållits under kapitlets rubrik, bestå till efterlevande makens död. Vid omgifte har maken att lämna från sig den egendom han innehaft med nyttjanderätt. Har skifte tidigare skett, tillträder varje ägare sin andel fri från nyttj anderätten. I annat fall erfordras skifte, om delägarna är två eller flera. Motsvarande gäller, när nyttj anderätten upphör till följd av efterlevande makens död. Av regeln att nyttj anderätten upphör om maken ingår nytt äktenskap följer, att den icke kan bli föremål för giftorätt. Ej heller kan den ärvas, eftersom den upphör med makens död. Genom testamente kan make givetvis förordna, att efterlevande makens nyttjanderätt skall bestå även efter omgifte. Detta gäller dock endast den del av kvarlåtenskapen som ej omfattas av bröstarvinges laglott (jfr nedan vid 7 kap. 5 § s. 405 f). Har make i testamente förordnat om nyttjanderätt till förmån för efterlevande maken utan att ange hur det skall förfaras vid omgifte, torde förordnandet, såvitt det ej belastar bröstarvinges laglott, i regel få anses gälla under efterlevande makens återstående livstid oavsett omgifte. 3 §.

Beträffande efterlevande makens nyttjanderätt skall enligt denna paragraf i övrigt gälla vad i 12 kap. 3—9 §§ är stadgat om nyttjanderätt som tillagts någon genom testamente. Detta skall dock ej gälla, om delägarna lever samman i oskiftat bo enligt överenskommelse varom stadgas i 24 kap. ÄB (jfr även 14 kap. F B ) . Om innebörden av de bestämmelser i 12 kap. till vilka 3 § hänvisar må anföras följande. I 3 § av 12 kap. stadgas enligt den lydelse första stycket har i kommitténs förslag, att nyttj anderättshavaren förvaltar egendomen, om ej annat följer av 9 § i samma kap., och njuter avkastningen därav. Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Vidare föreskrivs,

378 att egendomen ej må sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga användning föranleder därtill. Den egendom som omfattas av nyttjanderätten skall sålunda upprätthållas som en särskild förmögenhetsmassa. 1 Ofta torde bodelning eller arvskifte ej komma att äga rum, när efterlevande make finns, utan delägarna sammanlever i oskiftat bo. Om det blir aktuellt för efterlevande maken att disponera över eget kapital, kan det emellertid bli nödvändigt att, när ej godvillig överenskommelse träffas i denna del, verkställa bodelning och skifte. Så länge boel är oskiftat tillkommer förvaltningen dödsbodelägarna gemensamt. I fall, då efterlevande maken får nyttjanderätt till hela kvarlåtenskapen, torde dock enligt sakens natur också förvaltningen utan vidare övergå till honom. I andra stycket av 12 kap. 3 § föreskrivs, att nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen som bör gäldas med avkastningen under hans besittningstid. När det gäller kostnader av beskaffenhet att böra betalas av det löpande årets avkastning, är frågan jämförelsevis enkel. I första hand skall kostnaderna för sedvanligt underhåll, d. v. s. för egendomens upprätthållande i behörigt skick, betalas av nyttjanderättshavaren. Underhållsskyldigheten omfattar både egendom som lämnar avkastning och annan egendom, t. ex. ett lösörebo eller en bostadsbyggnad. Även brandförsäkringspremier och kostnader för andra försäkringar som kan anses tillhöra en god hushållning, t. ex. skadeförsäkring för kreatur och motorfordon, åvilar maken. Likaså skall maken svara för skatt som hänför sig till egendomen i fråga. Det gäller både förmögenhetsskatt och inkomstskatt. Enligt 7 § c) KF den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skall i fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet med ägare likställas efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet tillhörande den först avlidna makens kvarlåtenskap. Denna bestämmelse torde vara tillämplig, oavsett att makens rätt enligt vad som föreslås i 3 kap. 1 § ÄB skall upphöra vid omgifte. I rättspraxis har i fråga om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt efterlevande make, som på grund av testamente ägt att så länge han levde ogift uppbära ränta av visst i bank nedsatt kapital tillhörande den avlidna makens kvarlåtenskap, med avseende på förmögenhetsskatt ansetts likställd med ägare. 2 Inkomstbeskattningen lärer i allmänhet ej föranleda särskilda problem. Efterlevande maken resp. envar bröstarvinge taxeras var för sig för den inkomst han kan ha haft av egendomen och svarar för därå belöpande skatt. I regel torde det innebära, att endast efterlevande maken blir skattskyldig, eftersom avkastningen tillkommer honom och ej ägaren. Viss tveksamhet skulle möjligen kunna uppkomma rörande i Om tillämpning av undantaget från förbudet m o t s a m m a n b l a n d n i n g och om r ä t t e n till avkastning hänvisas till TLmotiven s. 268 ff (NJA II 1930 s. 288 ff) samt W a l i n ÄB I s. 226 ff. Som a n m ä r k s i k o m m e n t a r e n h a r i rättsfallet NJA 1932 s. 199 efterlevande hustru, som enligt inbördes testamente fått r ä t t att u n d e r sin livstid orubbat besitta och nyttja all boets egendom, ej ansetts överskrida sin n y t t j a n d e r ä t t genom att verkställa viss skogsavverkning till avsalu. a RÅ 1952 s. 29.

379 last egendom. Den arvssituation som uppstår genom kommitténs förslag i 3 kap. 1 § är ej förutsedd i bestämmelserna om inkomstskatt. Fallet bör emellertid uppenbarligen jämställas med den situation som föreligger när efterlevande make på grund av testamente erhållit egendom med nyttjanderätt. Och i sådant fall torde av kommunalskattelagens regler följa, att skattskyldigheten åvilar efterlevande maken både när det gäller garantibelopp för fastighet och i fråga om intäkt i övrigt av fastighet. Enligt 47 § kommunalskattelagen åvilar nämligen skattskyldigheten för garantibelopp i första hand ägaren men såsom ägare anses enligt samma paragraf »jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande». 3 Även i fråga om intäkt i övrigt av fastighet behandlas vissa innehavare av fastigheten som ägare. Enligt 64 § 1 mom. kommunalskattelagen skall sålunda vid taxering till kommunal inkomstskatt med ägare av fastighet likställas den, för vilken, ehuru han ej är ägare, garantibelopp för fastighet likväl skall upptagas såsom skattepliktig inkomst i enlighet med vad därom stadgas i 47 § samma lag. I 21 § av lagen föreskrivs dessutom uttryckligen beträffande jordbruksfastighet, att som intäkt skall upptagas vad av fastigheten kommit ägaren eller brukaren till godo. I klarhetens intresse torde, för att samma ordning skall bli gällande vid sådan legal nyttjanderätt för make som föreslås i 3 kap. 1 § ÄB, böra införas en kompletterande bestämmelse härom i 47 § kommunalskattelagen. Extraordinär pålaga, som kan anses förutsätta ingrepp i egendomens kapitalvärde, är efterlevande maken ej skyldig att vidkännas. Vid bodelning eller arvskifte är vanligt, att den som på sin lott erhåller last egendom även övertager ansvaret för däri intecknad gäld. Därmed svarar han för framtida ränta å gälden och amorteringar. När efterlevande make skall med nyttjanderätt besitta intecknad fast egendom, uppkommer fråga, om det är han såsom nyttjänderättshavare eller bröstarvingarna i egenskap av ägare som skall svara för räntor och amorteringar. Här avses ej ansvaret utåt mot fordringsägaren, en fråga som regleras i 21 kap ÄB. Mellan nyttjanderättshavaren och ägaren inbördes gäller, att den förre i regel bör svara för räntor och den senare för amorteringar, om ej annat avtalats. 4 I ett nytt tredje stycke av 12 kap. 3 § föreslås, att om egendomen skiftas medan ny ttj anderätten består, denna skall anmärkas i skifteshandlingen. Detta är av särskild vikt, när fråga är om fast egendom. I sådant fall skall ny ttj anderätten också anmärkas i lagfartsbevis och lagfarts- eller fastighetsbok (jfr vidare nedan). Enligt 4 § i 12 kap. ÄB äger nyttjanderättshavaren avyttra lösören, som ej har särskilt värde för ägaren. Vidare gäller enligt nuvarande lydelse av 3 Om innebörden härav, se bl. a. Eberstein, Om skatt till stat och k o m m u n enligt svensk rätt, senare delen 1932—37, s. 762 f, samt BevU bet. 19/1949 s. 7 f och bet. 13/1952 s. 5 f. 4 Betr. t e s t a m e n t a r i s k n y t t j a n d e r ä t t h a r av förhållandenas n a t u r ansetts följa, att även kapitalavbetalningar i vissa fall bör belasta n y t t j a n d e r ä t t s h a v a r e n . Se TLmotiven s. 271 f (NJA II 1930 s. 290) och W a l i n ÄB I s. 228 ff. Det kan ifrågasättas, om denna tilllämpning passar så väl n ä r n u m e r a beskattningen stegrats så avsevärt.

380 första stycket i paragrafen, att om det är särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom och ägarens medverkan därtill ej kan vinnas, rätten äger på ansökan bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. I TLmotiven 5 framhålles, att med den löpande förvaltningen följer ett visst legitimt behov för nyttjanderättshavaren att kunna förfoga över egendom som omfattas av nyttjanderätten. För tiljgodoseende av detta behov borde lagstiftningen, med undantag från det principiella avyttringsförbudet, inom vissa gränser tillerkänna nyttjanderättshavaren förfoganderätt. 6 Samma befogenhet bör enligt kommitténs mening gälla, när efterlevande make får nyttjanderätt enligt lag. I ett hänseende föreslås ändring i 12 kap. 4 § första stycket. Enligt nuvarande lydelse av andra punkten i lagrummet är nyttjanderättshavaren skyldig att i första hand söka inhämta ägarens medverkan till avyttring eller pantsättning av sådan lös egendom som där avses. Först om ägarens medverkan ej kan erhållas äger han vända sig till rätten med begäran om tillstånd till åtgärden. I de arvssituationer som uppkommer enligt kommitténs förslag kan det bli betungande för efterlevande maken att för en tilltänkt åtgärd behöva vända sig till de bröstarvingar som har äganderätten innan han får gå till domstolen. Kommitténs förslag innebär därför, att han skall kunna vända sig direkt till rätten. Det ankommer då på domstolen att, om sakens beskaffenhet påkallar det, höra ägarna (jfr 4 § lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden). Orden »och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas» i 12 kap. 4 § första stycket har därför utgått i förslaget. Ändringen hindrar givetvis icke, att efterlevande maken, om det är bekvämare, söker inhämta samtycke från egendomens ägare i stället för att vända sig till rätten. I fråga om rätten till aktier innehåller 220 § aktiebolagslagen och 188 § lagen om bankrörelse vissa bestämmelser för det fallet att nyttjanderätt till aktierna upplåtits genom testamente. Om rätten att i bolaget företräda aktierna skall tillkomma nyttjanderättshavaren, skall beträffande denne, såvitt angår sagda rätt, gälla vad som är stadgat om aktieägare i nämnda lagar. Såväl ägaren som nyttjanderättshavaren skall på anmälan införas i aktieboken. Vid införingen skall anteckning göras om äganderättsförvärvet och om den rätt att i bolaget företräda aktierna som är förenad med nyttj anderätten. Vid sådan nyttjanderätt som enligt förevarande förslag tillkommer efterlevande make uppstår frågan, huruvida denne skall äga företräda aktierna i bolaget eller icke. Om ej annan bestämmelse meddelas, leder principen om akties odelbarhet i 3 § tredje stycket aktiebolagslagen till att rätten att företräda aktierna i bolaget tillkommer ägaren. Kommittén har ej ansett tillräcklig anledning föreligga att föreslå något stadgande som gör avvikelse därifrån. Ehuru ägaren sålunda skall registreras och röstar för aktierna, s S. 274 (NJA II 1930 s. 294); W a l i n ÄB I s. 231. Ang. den n ä r m a r e innebörden av h a n s förfoganderätt hänvisas till TLmotiven s. 274 ff (NJA II 1930 s. 294 ff) och Walin ÄB I s. 231 ff. 6

381 får nyttjanderätten anses innefatta befogenhet för efterlevande maken att besitta aktierna. Därigenom erhåller h a n en viss säkerhet för att icke ägaren utan hans samtycke obehörigen förfogar över dem. 7 Om makar önskar att rösträtten skall utövas av efterlevande make såsom nyttjanderättshavare, lår de genom testamente förordna därom i enlighet med förenämnda lagrum i aktiebolagslagen och lagen om bankrörelse. Även fordringar är att hänföra till lös egendom. Bestämmelsen om avyttring eller pantsättning av lös egendom enligt rättens bemyndigande är därför tillämplig jämväl på fordringar. Vid sidan av denna bestämmelse har emellertid i 12 kap. 4 § upptagits en regel, enligt vilken nyttjanderättshavaren är behörig att uppsäga fordringar och för dem uppbära betalning. 8 I andra stycket av 12 kap. 4 § stadgas, att nyttjanderätten ej må överlåtas. Av överlåtelseförbudet följer, att makens rätt enligt 3 kap. 1 § ej kan utmätas eller ingå i makens konkursbo. Vid tillämpning av testamente har överlåtelseförbudet åtminstone under vissa förhållanden ansetts tillika innebära förbud för nyttjanderättshavare att avstå från sin rätt till förmån för egendomens ägare. 9 Utgången har då berott på tolkningen av testamentet. När överlåtelseförbudet gäller sådan legal nyttjanderätt som avses i 3 kap. 1 § i förslaget, inverkar ej hänsynen till testators förmodade önskningar på frågan. Om någon annan bestämmelse ej meddelas, torde i fall av förevarande natur ej på grund av överlåtelseförbudet i och för sig hinder möta, att nyttjanderättshavaren gör överenskommelse med ägaren, vare sig detta sker i samband med boutredningen eller senare. I 5 § av 12 kap. ÄB stadgas, att kapitalbelopp skall av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade lösören, användas till inköp av egendom av samma slag. 10 I kommitténs förslag har av samma skäl som anförts ovan rörande 12 kap. 4 § vidtagits den ändringen i förhållande till vad som nu gäller, att nyttjanderättshavaren får möjlighet att gå direkt till rätten med begäran om samtycke till åtgärden. Orden »när hans samtycke ej kan erhållas» i 12 kap. 5 § saknar alltså motsvarighet i förslaget. Enligt 6 § i 12 kap. ÄB gäller vid testamentarisk nyttjanderätt förbud för ägaren att utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest förfoga över den egendom, fast eller lös, som omfattas av nyttjanderätten. Vidare föreskrivs i nämnda lagrum, att beträffande fast egendom eller tomträtt samtycket skall lämnas skriftligen med två vittnen. Kan samtycke ej erhållas, äger rätten på ansökan tillåta åtgärden, när skäl är därtill. Har ? TLmotiven s. 279 (NJA II 1930 s. 299) och W a l i n ÄB I s. 235. s Se TLmotiven s. 280 ff (NJA II 1930 s. 300 f f ) ; Walin a. st. » Se NJA 1948 s. 295. io Om den n ä r m a r e innebörden se TLmotiven s. 283 f och NJA II 1930 s. 303 ff ( m ä r k den på lagrådets hemställan gjorda ändringen) ävensom Walin ÄB I s. 236 ff.

ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendomen, är åtgärden ogill, om nyttjanderättshavaren påstår det. 11 Som anförs i TLmotiven 12 finns i fråga om lös egendom ett visst ehuru ringa utrymme för att egendomen går förlorad för nyttjanderättshavaren genom att ägaren säljer till tredje man som är i god tro. Så länge nyttjanderättshavaren har egendomen i sin besittning kan sådant godtrosförvärv ej komma till stånd, men om han låter ägaren få besittning till egendomen, kan det tänkas äga rum. I fråga om fast egendom har ansetts nödvändigt, att den inskränkning i ägarens behörighet som föranleds av testamentarisk nyttjanderätt kommer till uttryck i lagfartsbevis och lagfarts- eller fastighetsbok. Särskilda bestämmelser finns därom i 11 och 18 §§ lagfartsförordningen. I 11 § föreskrivs, att i lagfartsbeviset skall anmärkas, om villkor förekommer som inskränker ägarens rätt att överlåta eller med inteckning belasta egendomen eller om ägarens behörighet är sålunda inskränkt genom annans på testamente grundade rätt att nyttja egendomen. Och enligt 18 § skall av lagfartsboken framgå sådan inskränkning i ägarens rätt som sägs i 11 §. I kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras (8 och 16 §§) samt kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras (12 § 3) gives även föreskrifter om anteckning i boken rörande ägares rätt att råda över fastigheten. I fråga om tomträtt gäller detsamma. Enligt 12 § lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt m. m. skall villkor eller inskränkningar som nyss nämnts anmärkas i bevis om inskrivning av tomträtten, och av 10 § kungörelsen den 20 november 1953 (nr 719) om nya tomträttsböcker och vattenfallsrättsböcker följer, att sådan anmärkning skall göras även i tomträttsboken. Motsvarande anteckningar bör göras i fråga om sådan nyttjanderätt som nu föreslås tillkomma efterlevande make på grund av arv. Förslag till erforderliga ändringar i lagfartsförordningen och lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt framläggs samtidigt härmed. Sådan testamentarisk nyttjanderätt som avses i 12 kap. 2 § ÄB anses ej k u n n a vara föremål för inskrivning. 13 Uttrycklig bestämmelse härom har föreslagits av lagberedningen i dess förslag till jordabalk (SOU 1960:24, 31 kap. 11 §; i jordabalksutredningens reviderade förslag, SOU 1963: 55, 27 kap. 9 §). En dylik bestämmelse bör omfatta även sådan nyttjanderätt som nu föreslås i 3 kap. 1 § ÄB till förmån för efterlevande make. Den säkerhet som bereds nyttjanderättshavaren genom förbudet för ägaren att förfoga över egendomen skulle vara av ringa värde, om egendomen fick tagas i mät för ägarens gäid. I 7 § av 12 kap. ÄB stadgas därför utmätningsförbud beträffande egendomen. Från detta förbud gäller dock två ii Om den n ä r m a r e innebörden av dessa föreskrifter hänvisas till motiven till motsvar a n d e stadganden i TL (4 kap. 6 §) s. 288 ff (NJA II 1930 s. 305 ff) och Walin, a. a. s. 238 ff. 12 S. 294 (NJA II 1930 s. 311); Walin, a. a. s. 242. is Se Undén, Svensk sakrätt II. Fast egendom. Avd. 2. 3 uppl. 1958 s. 208.

383 undantag. Det ena avser det fallet att egendomen på grund av inteckning eller eljest häftar särskilt för gälden, och det andra avser gäld, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap., d. v. s. arvlåtarens gäld. Ett särskilt spörsmål är, huruvida äganderätten till egendom, som omfattas av efterlevande makes nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § i förslaget, skall vara föremål för giftorätt. I sina motiv till TL utgår lagberedningen från att så är fallet beträffande egendom som är föremål för testamentarisk nyttjanderätt. 1 4 I överensstämmelse med denna uppfattning skulle, om ej annat stadgas, egendom som belastas av efterlevande makes nyttjanderätt på grund av arv enligt 3 kap. 1 § i förslaget också bli föremål för giftorätt. Detta kan emellertid lätt ge upphov till komplikationer. Om bröstarvinge, som innehar äganderätten eller andel däri, är eller blir gift, skall hans rätt ingå i bodelning, om äktenskapet upplöses. Därvid kan det tänkas, att del av den med nyttjanderätt belastade egendomen måste tilldelas bröstarvingens make. överhuvud kan förhållandena bli invecklade. I viss utsträckning kan olägenheterna motverkas genom lämplig lottläggning, men denna utväg står givetvis icke alltid till buds. Ett sätt att radikalt undvika olägenheterna är att låta arvfallet beträffande äganderätten ske först när efterlevande makes nyttjanderätt upphör. Den vägen har man gått i den nya danska lagen och i det norska arvslagsförslaget i fråga om bröstarvinges arvsrätt, när efterlevande make begagnar sin rätt att sitta i oskiftat bo. Den danska lagen och det norska förslaget upptager sålunda den regeln, att bröstarvingarna efter den först avlidne i sådant fall ärver denne endast om de överlever den efterlevande maken eller, om skifte sker i dennes livstid, lever vid den tidpunkt när skifte begärs 15 resp. när boet skall skiftas. 16 Med den för vår del föreslagna ordningen med nyttjanderätt för efterlevande make passar emellertid mindre väl att hålla frågan om äganderätten öppen till den efterlevande makens död eller den tidpunkt då nyttjanderätten eljest upphör. Om efterlevande maken ej får nyttjanderätt till hela den dödes kvarlåtenskap, skulle också arvfall komma att inträffa vid olika tidpunkter för olika delar av kvarlåtenskapen, vilket är olämpligt ur andra synpunkter. Kommittén anser emellertid att syftet kan uppnås i tillräcklig mån genom en bestämmelse som direkt inriktas på att egendom, som omfattas av makes nyttjanderätt, ej skall vara föremål för giftorätt så länge nyttj anderätten består. Det kan förmodas, att en sådan reglering i allmänhet även överensstämmer med testators önskan. En bestämmelse härom har därför upptagits som nytt andra stycke i 12 kap. 7 §. Av bestämmelsen följer, att egendom som är belastad med efterlevande makes eller testamentsi4 S. 266 och 297 (NJA II 1930 s. 286 och 314); W a l i n ÄB I s. 225 och 243. 15 Da § 19. Mot det danska förslaget i denna del riktades dock viss kritik, se J0rgen Trolle i UfR 1961 B s. 360 ff. i« No § 22. En ledamot i den norska kommittén, fullmektig Magnhild Hagelia, h a r förordat en tilläggsbestämmelse, enligt vilken avliden bröstarvinges make skall erhålla bröstarvingens lott i boet, om bröstarvingen avlidit u t a n att efterlämna egna bröstarvingar och h a n s efterlevande make ej ingått nytt äktenskap n ä r boet skall skiftas.

384 tagares nyttjanderätt ej skall ingå i bodelning mellan ägaren och dennes make. Den angivna regeln medför, att bröstarvinges make kan bli sämre ställd, om bodelning blir aktuell innan nyttjanderätten upphört. Kommittén hyser emellertid den uppfattningen, att det i allmänhet ej räknas med egendom som någon av ena makens föräldrar ännu innehar, även om dennes rätt skulle vara begränsad till nyttjanderätt. Makarna har ju ej haft tillfälle att draga någon nytta av egendomen. Härtill kominer, att bröstarvingens n a k e enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 10 § GB kan vid bodelning erhålla kompensation ur eget giftorättsgods. Denna paragraf ger möjlighet att, om ena maken innehar särskild rättighet som ej skall ingå i bodelningen, låta andra maken av sitt giftorättsgods få behålla egendom till värde motsvarande nämnda rättighet. Den med nyttjanderätt belastade egendomen måste anses falla under stadgandet, om äganderätten undandrages giftorätt. Med stöd av den föreslagna 13 kap. 10 § GB kan ett skäligt värde sättas på den med nyttjanderätt belastade egendom som tillhör ena maken och den andra maken få uttaga motsvarande värde av sitt giftorättsgods. Om han ej har giftorättsgods till motsvarande värde, står kompensationsmöjligheten ej till buds, men kommittén har ej ansett, att detta behöver leda till några stötande konsekvenser. Förhållandet är ej värre än om något arvfall överhuvud ännu ej ägt rum. Med den föreslagna regeln kan naturligen ej undvikas alla olägenheter av det slag som kan tänkas följa med att den med ny ttj anderätten belastade egendomen uppdelas på flera händer. Kommittén tror emellertid ej, att olägenheterna i övrigt kommer att göra sig praktiskt kännbara på ett sätt som kan spela någon större roll. Enligt 8 § i 12 kap. ÄB gäller, att vad som trätt i stället för egendom som omfattats av nyttjanderätten skall tillhöra ägaren. 17 I första stycket av 9 § i 12 kap. ÄB stadgas för närvarande, att om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, rätten må på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 18 kap. FB. Med vanvård av egendomen eller annat otillbörligt förfarande som uppenbarligen äventyrar ägarens bästa avses enligt TLmotiven, 18 att nyttjanderättshavaren i avsevärd mån eftersätter sin underhållsplikt eller gör sig skyldig till otillåtna förfoganden över egendomen, såsom sammanblandning med annan egendom eller försäljning i strid med vad därom gäller eller placering av kapitalbelopp i annan än föreskriven ordning utan samtycke eller bemyndigande. Till otillbörligt förfarande kan räknas även andra åtgärder, såsom avverkning av skog i större omfattning än som kan anses tillåten eller uraktlåtenhet att betala sådana utgifter för egendomen som nyttjande" O m den n ä r m a r e innebörden se TLmotiven s. 301 f (NJA II 1930 s. 318 f) och Walin ÄB I s. 247. is S. 302 f (NJA II 1930 s. 319 f), Walin, a. a. s. 247.

385 rättshavaren ansvarar för. Även om nyttjanderättshavarens förfarande ej är moraliskt klandervärt utan beror t. ex. på bristande erfarenhet, sjukdom eller ålderdom, kan ingripande ske. Det förutsätts, att ägarens bästa äventyras. Så kan vara fallet utan att någon mera väsentlig del av egendomen eller dess värde gått förlorad. Det är tillräckligt, om nyttjanderättshavarens förfarande visar att risk föreligger för ägaren. Förpliktelsen att ställa säkerhet kan även avse förlust och skada som redan tillskyndats ägaren. Förslaget upptager ett mera vittgående stadgande om att rätten, när skäl är därtill, äger på ansökan förordna, att egendomen skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 18 kap. FB, eller föreskriva, att värdehandlingar skall nedsättas i öppet förvar hos bank och vårdas enligt vad om omyndigs värdehandlingar är stadgat, eller, om annan egendom vanvårdas, att säkerhet skall ställas för denna. Genom detta stadgande har öppnats möjlighet till ingripande även i vissa fall då det ej kan ske enligt den nuvarande lydelsen av 12 kap. 9 § ÄB, såsom då nyttjanderättshavaren till följd av bristande insikter ej är så väl skickad att förvalta egendomen. Bland de åtgärder som kan komma i fråga nämns först, att egendom ställs under vård och förvaltning av god man. Med god man avses sådan god man som kan förordnas jämlikt punkt 6 i 18 kap. 4 § FB. Ett annat ingripande som kan äga rum enligt förslaget är, att värdehandlingar skall nedsättas i öppet förvar hos bank och vårdas enligt vad om omyndigs värdehandlingar är stadgat eller, i fråga om annan egendom, att säkerhet skall ställas för egendomen. Den ordning i vilken åtgärderna nämns är ej avsedd att ange något företräde för godmansförvaltning. Vad som är lämpligast i det särskilda fallet bör väljas utan hänsyn till ordningen i lagtexten. Nedsättning av värdehandlingar i öppet förvar hos bank för vård enligt vad som stadgas om omyndigs värdehandlingar kan föreskrivas utan att god man samtidigt förordnas. I regel torde det emellertid erfordras, att god man tillika utses för att förfarandet skall kunna fungera. Denne gode man träder i så fall i nyttjanderättshavarens ställe såvitt angår förvaltningen. Depositionen medför bl. a., att värdehandlingarna ej får uttagas utan överförmyndarens tillstånd, liksom att överförmyndaren får pröva lämpligheten av omplacering och att 1924 års lag om vård av omyndigs värdehandlingar blir tillämplig. Om särskild god man ej förordnas, får nyttjanderättshavaren begära överförmyndarens tillstånd till omplacering, där han eljest varit behörig att handla på egen hand; någon ändring i kraven på rättens tillstånd sker ej. Att räntor och vinstutdelning från värdehandlingar som nedlagts i depå bör redovisas till nyttjanderättshavaren är uppenbart. När säkerhet skall ställas enligt den föreslagna bestämmelsen, ankommer det på rätten att bestämma till vilket värde och i vilken form det skall ske, såvida ej överenskommelse därom kan träffas mellan ägaren och efterlevande maken. Som förut nämnts kan säkerheten böra omfatta även skada som efterlevande maken redan tillskyndat ägaren. I andra stycket av 12 kap. 9 § ÄB föreskrivs, att nyttjanderättshavaren 13—630756

skall gälda ersättning för skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren. Ersättningsskyldigheten skall fullgöras, nar nyttjanderätten upphör eller egendomen ställs under vård och förvaltning av god man Ersättningen skall utgå efter det värde egendom av samma slag äger, när nyttj anderätten upphör eller egendomen ställs under förvaltning av god man. Detta gäller även i fråga om ersättning för egendom, som efterlevande maken med stöd av 3 § första stycket tredje punkten sammanblandat med sin egen. När fråga blir om ersättningsskyldighet, äger efterlevande maken tillgodoräkna sig värdet av egendom, vilken han satt i stället for egendom som förfarits. 19 4 §. I förevarande paragraf upptages rätt för make att i stället för nyttjanderätt enligt 1 § välja äganderätt till en mindre andel av kvarlåtenskapen. Storleken av denna andel bestäms med hänsyn till värdet av den nyttjanderätt, vartill maken är berättigad enligt huvudregeln i 1 §. Den egendom maken äger erhålla med äganderätt skall sålunda i värde motsvara kapitahserade värdet av livstids nyttjanderätt till halva kvarlåtenskapen. Nyttjanderattens årliga värde anses därvid motsvara ränta efter fem för hundra och kapitahseringen skall ske efter samma räntefot. En beräkning enligt dessa normer kan emellertid i vissa fall ge ett jämförelsevis högt värde och föranleda, att efterlevande maken erhåller en betydande del av kvarlåtenskapen med äganderätt. Så kan bli fallet om efterlevande maken är relativt ung. Kommittén har därför ansett, att det bör föreskrivas en gräns intill vilken makens andel högst får sträcka sig. Denna gräns har satts vid en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Den nyttjanderätt som enligt 1 § i förslaget tillkommer make ar i princip skyddad mot testamente av arvlåtaren (se 7 kap. 7 § i förslaget). En obetingad rätt för efterlevande maken att även utnyttja den valmöjlighet som ges i förevarande 4 § skulle i ganska hög grad inskränka arvlåtarens testationsfrihet. För närvarande omfattar denna med hänsyn till bröstarvinges laglott halva kvarlåtenskapen. Om efterlevande make utan vidare äger taga en fjärdedel av kvarlåtenskapen, återstår som testationsfri del endast en fjärdedel. Ett sådant intrång i arvlåtarens frihet att bestämma om sin kvarlåtenskap synes ej böra göras. Kommittén förordar därför i andra stycket av paragrafen ett stadgande av innehåll, att vad i första stycket sägs ej är tillämpligt i den mån nyttj anderätten omfattar egendom som tillkommer någon på grund av testamente eller annan rättshandling. I den mån nyttj anderätten belastar både bröstarvinges och testamentstagares eller likställds lott får endast den på bröstarvingens lott belöpande nyttj anderätten kapitaliseras och begränsningen till en fjärdedel av kvarlåtenskapen tillämpas i motsvarande proportion. Den andelsrätt som vunnits enligt förevarande paragraf upphör ej genom makes omgifte. För den händelse efterlevande maken ämnar ingå nytt äktenskap kan en andelsrätt enligt 4 § även av det skälet vara att föredraga IB TLmotiven s. 304 (NJA II 1930 s. 321), Walin, a. a. s. 249.

387 framför nyttjanderätt enligt 1 §. Tillfälle bör dock ej medgivas till spekulationer i den ena eller andra riktningen, alltefter händelsernas utveckling. Efter det make vid arvskifte valt nyttjanderätt bör han ej få byta den mot andelsrätt utan bröstarvingarnas medverkan. Vill han erhålla andel enligt 4 §, skall han enligt förslaget framställa begäran därom senast vid arvskifte. Med hänsyn till att nyttjanderätten skall upphöra vid omgifte har det för att undanröja tvekan angivits, att nyttjanderätten vid värderingen skall anses som livsvarig. Värderingen av den i kvarlåtenskapen ingående egendomen bör ske med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då skifte är aktuellt. 1 Däremot är tidpunkten för dödsfallet avgörande för frågan vilken egendom som skall tagas i betraktande. Har värdet av sådan egendom ändrats under tiden mellan dödsfallet och skiftet, skall denna ändring beaktas. Hänsyn skall tagas även till avkastning av egendomen och kostnader som nedlagts på densamma. 2 Liksom vid värderingen av egendomen torde man vid beräkningen av det kapitaliserade värdet av efterlevande makens nyttjanderätt böra utgå från tidpunkten för skiftet och ej från tidpunkten för dödsfallet. När bröstarvingar saknas 5 §• Första stycket

Avlider gift arvlåtare utan att efterlämna bröstarvingar, erhåller efterlevande maken för närvarande enligt 3 kap. 1 § ÄB hela kvarlåtenskapen med s. k. fri förfoganderätt. Rätten upphör ej vid omgifte. Vid den efterlevandes död inträder som sekundosuccessorer den först avlidnes skyldemän i andra parentelen, nämligen fader, moder, syskon och syskons avkomling. Den till sekundosuccession berättigade kretsen omfattar sålunda ej alla de skyldemän till den först avlidne som eljest enligt 2 kap. äger rätt till arv efter honom. Uteslutna är de i 2 kap. 3 § upptagna släktingarna av tredje parentelen, d. v. s. farfader, farmoder, morfader, mormoder och deras barn. Den efterlevande maken har ej befogenhet att förfoga över egendomen genom testamente. Den nya danska lagen samt de finska och norska arvslagsförslagen tillerkänner i likhet med vår gällande ordning efterlevande maken rätt till hela kvarlåtenskapen, när bröstarvingar saknas. Den danska lagen, som går längst, tillerkänner maken full äganderätt till kvarlåtenskapen. Efterlevande maken äger sålunda förfoga däröver även genom testamente men, om testamente ej upprättats, inträder den först avlidna makens skyldemän som sekundosuccessorer till hälften av den efterlevandes bo. Rätten till sekundoi Jfr NJA 1940 s. 54. 2 Jfr beträffande bodelning Schmidt, Äktenskapsrätt, 1963, s. 159 ff. Om make förhalat utredningen, m e n a r Schmidt, att m a n skulle k u n n a t ä n k a sig att hänföra värdena till den t i d p u n k t då bodelningen bort äga r u m .

388 succession faller dock enligt samma lag bort, om efterlevande maken ingår nytt äktenskap eller efterlämnar bröstarvingar. — I fråga om kretsen av sekundosuccessorer avviker den danska lagen samt det norska förslaget från den svenska regeln däri, att de ej innehåller någon särskild begränsning. Rätt till sekundosuccession kan därför tillkomma samtliga den först avlidna makens eljest arvsberättigade släktingar av andra eller tredje parentelen. Det finska förslaget ansluter däremot helt till den nuvarande svenska regeln. Familjerättskommittén har ej funnit anledning frångå vår gällande ordning i vad den tillerkänner efterlevande maken fri förfoganderätt. Den nuvarande huvudregeln i 3 kap. 1 § ÄB har därför bibehållits oförändrad i sak. Rätten till sekundosuccession för den först avlidna makens släktingar tillkommer som nämnts endast släktingar av andra parentelen. Anledningen till denna begränsning är, att en på sin tid verkställd statistisk undersökning av testamentsvanorna ansågs visa att sekundosuccession borde tillkomma släktingar av andra parentelen. Däremot ansågs det ej erforderligt, att sekundosuccessionsrätt skulle tillkomma avlägsnare släktingar till den först avlidna maken. 1 I sak torde väl denna begränsning enligt förhållandenas natur vara av ringa betydelse. Regeln synes snarast göra arvsordningen mera komplicerad än nödvändigt. Kommittén har likväl ej ansett, att någon ändring bör ske. Det må framhållas, att en utsträckning av sekundosuccessorernas krets skulle innebära en viss försvagning av efterlevande makens rätt. I den mån kretsen utvidgas, ökar utrymmet för allenast fri förfoganderätt för maken i stället för full äganderätt som inträder när sekundosuccessorer saknas. Stadgandet om sekundosuccession har upptagits oförändrat som andra punkt i förevarande 5 §. Även tredje punkten är oförändrad. Efterlevande maken får enligt denna punkt icke genom testamente förordna om vad som skall tillfalla den först avlidnes arvingar. Adoptivförhållande är att jämställa med skyldskap. Andra stycket

Efterlämnar arvlåtare varken arvsberättigad skyldeman eller make och har han ej heller förordnat om sin kvarlåtenskap genom testamente, tillfaller arvet enligt gällande lag allmänna arvsfonden. När fråga är om sekundosuccession efter efterlevande make kan ifrågasättas, om icke fonden trots det behj ärtans värda ändamål den tjänar fått en alltför framskjuten ställning. Om efterlevande maken vid sin död ej efterlämnar arvsberättigade skyldeman eller make i nytt gifte och ej heller upprättat testamente, skall boet delas mellan den först avlidna makens arvsberättigade skyldeman, å ena, samt allmänna arvsfonden, å andra sidan. Enligt dansk och isländsk lag liksom enligt det norska förslaget,

i ALmotiven s. 157 f (NJA II 1928 s. 283 f).

389 vilket upptager en ordning liknande vad som hos oss gäller om allmänna arvsfonden, skall den först avlidnes arvingar erhålla hela kvarlåtenskapen i sådant fall som nyss nämnts. Någon delning med arvsfonden eller motsvarande skall alltså ej ske. Denna reglering synes ha goda skäl för sig. Ett av skälen till införande av sekundosuccession för den först avlidna makens skyldemän vid den efterlevande makens död var, att man ville undvika de slumpartade verkningar som full arvsrätt för efterlevande make skulle få för makarnas skyldemän. Det kunde nämligen ofta vara en tillfällighet, vilken av makarna som överlevde den andra och på så sätt kom att leda över arvet till sin släkt. Liknande synpunkter kan anföras beträffande den situation som här avses. Om nämligen ena maken saknar arvsberättigade skyldemän, blir andra makens släktingar beroende av vilkendera av makarna som avlider först. I ena fallet — då den make som saknar arvingar avlider först — ärver den andras arvingar hela boet vid den efterlevandes död, medan de i motsatt fall måste vid efterlevande makens död dela boet med allmänna arvsfonden. För att undvika tillfälligheter av denna art föreslår kommittén en bestämmelse i förevarande stycke av 5 §, som reglerar frågan i nära överensstämmelse med den danska lagen och det norska förslaget. Bestämmelsen innehåller, att om efterlevande maken avlider utan att efterlämna arvsberättigad skyldemän eller make i senare äktenskap, de skyldemän till den först avlidna maken som nämnts i första stycket ärver hela boet. Även i fall som här avses är adoptivförhållande att jämställa med skyldskap enligt vad som sagts vid behandlingen av första stycket i paragrafen. Givetvis hindrar det nya stadgandet ej efterlevande maken att testamentera över sin andel. Med den nya bestämmelsen avses i första hand sekundosuccessionsfall enligt första stycket i paragrafen. Härmed likställs genom 12 kap. 1 §, att efterlevande maken erhållit egendomen efter den först avlidna maken genom teslamente med motsvarande sekundosuccession. Genom hänvisning i 12 § i förevarande kap. blir stadgandet tillämpligt även när make genom testamente erhållit egendom med äganderätt utan föreskrift om sekundosuccession. För det fall att efterlevande maken erhållit boet på grund av giftorätt enligt den föreslagna tiotusenkronorsregeln i 13 kap. 21 § GB, upptager förslaget bestämmelse i 13 § första stycket i förevarande kapitel. 6 §. Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 2 §, är oförändrad i sak. 7—10 §§. Dessa paragrafer motsvarar nuvarande 3—6 §§ med den ändringen att i 9 § tomträtt jämställts med fast egendom, när fråga är om delning. 11 §• Den arvsrätt i form av fri förfoganderätt som tillkommer efterlevande make, när bröstarvingar saknas, är livsvarig. Det betyder bl. a., att maken ej är skyldig att skifta boet vid omgifte. Först vid hans död skall delning ske.

390 Det förekommer emellertid, att efterlevande maken ej önskar utnyttja denna förmån. Särskilt vid omgifte kan han önska omedelbar delning av boet. 1 andra fall kan det förekomma, att efterlevande maken saknar ekonomiskt intresse av att behålla arvet. Det har vid tillämpning av gällande lag på sina håll ansetts tveksamt, om en sådan delning kan genomföras. Den är icke förutsedd i lagen och berörs ej särskilt i ALmotiven. Enligt uttalande av lagberedningen i annat sammanhang kan en sådan delning ej ske. 1 Det förutsätts dock, att efterlevande maken vid den först avlidnes död kan avstå från sin arvsrätt och genomföra bodelning med den först avlidnes släktingar. 2 Likaså förutsätter reglerna om förskott i 6 kap. 7 §, att efterlevande make kan genom gåva till någon av den först avlidnes arvingar föranstalta om en partiell utlösning av gåvotagaren. 3 Efterlevande maken lärer dock ej denna väg kunna gå så långt, att skifte med sekundosuccessorerna kan anses ha skett. För sekundosuccessorerna är det ej utan betydelse, när en delning genomförs. Berättigade till sekundosuccession är ju de skyldemän inom andra parentelen som ännu lever vid tidpunkten för efterlevande makens död. I praktiken torde man i viss utsträckning ha bortsett härifrån och ingått överenskommelser under efterlevande makens livstid. För att möjliggöra att efterlevande maken, utan att några formella erinringar kan framställas däremot, kan genomföra en delning under sin livstid föreslår kommittén en uttrycklig regel härom. Regeln innehåller, att efterlevande make är berättigad att, i anledning av omgifte eller eljest när han finner det önskvärt, skifta boet med de skyldemän efter den först avlidna maken som är närmast till arv när skifte sker och att det i sådant fall är dessa som tillträder arvet efter den först avlidne. Även det norska förslaget, som i likhet med vår rätt ej tillerkänner efterlevande maken äganderätt utan fri förfoganderätt till kvarlåtenskapen när bröstarvingar saknas, förutsätter att maken är berättigad till delning när som helst efter den först avlidnes död. I fall, då efterlevande maken ej vill avstå från sin rätt, k a n det likväl vara av betydelse för honom att kunna ingå överenskommelse om mera sekundära frågor med den först avlidna makens skyldemän. Även en sådan mindre vittgående befogenhet synes böra tillerkännas honom. Enligt förslaget skall efterlevande maken sålunda äga att rörande boet ingå överenskommelse med de skyldemän efter den först avlidna maken som då är närmast till arv. Skulle sekundosuccessorerna ej frivilligt medverka till delning av boet, äger maken begära förordnande av skiftesman på samma sätt som vid bodelning enligt GB. Enligt 9 § i förevarande kap. skall nämligen beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om bodelning. Det må vidare framhållas, att enär delningen enligt förslaget skall ske med de 1 Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden V, 1933 (SOU 1933: 35) s. 51. 2 ALmotiven s. 166 och 201 (NJA II 1928 s. 294 och 339); Walin ÄB I s. 23 och 44. 3 ALmotiven s. 286 f (NJA II 1928 s. 419); W a l i n a. a. s. 77.

391 arvingar efter den först avlidna maken som är närmast till arv när delningen äger rum, ändring i intressenternas krets kan inträda under förfarandets gång. Avgörande blir, vilka sekundosuccessorer som finns när skifteshandUngen underskrivs eller, om skiftesman anlitas, denne skiljer sig från ärendet. Delningen får även i övrigt ske med utgångspunkt från boets ställning vid samma tidpunkt. Verkan av delningen är, att arvingarna efter den först avlidna maken omedelbart tillträder sitt arv efter denne. Var och en av dem kan sålunda därefter genom överlåtelse eller på annat sätt förfoga över sin rätt efter den först avlidna maken. Frågan, om efterlevande make kan träffa avtal med sekundosuccessorer, kan uppkomma även när sekundosuccession skall äga rum i testamentsforhållanden. Huruvida samma regel som enligt förevarande paragraf i förslaget skall kunna tillämpas även i dessa fall, är mera tvivelaktigt. ÄS behandlade frågan i 1954 års betänkande 4 och ansåg svaret beroende på innebörden av första testamentstagarens rätt. Var denne universell testamentstagare med fri förfoganderätt (jfr 12 kap. 1 § och 3 kap.), borde han bl. a. k u n n a träffa avtal med sekundosuccessor om att denne fick tillträda egendomen tidigare än som följde av testamentet (jfr NJA 1937 s. 39 och s. 243 samt 1944 s. 310). Men om, såsom i regel vid successivt legat, första testamentstagaren var förhindrad att överlåta egendomen (NJA 1932 s. 341 och 1937 s. 63), syntes han ej k u n n a träffa avtal med sekundosuccessorn om egendomens övergång till denne. I viss utsträckning har sålunda, enligt dessa uttalanden, första testamentstagaren och sekundosuccessorn möjlighet att sinsemellan bestämma om rätten till sekundosuccession. Att därutöver ge dem avtalsfrihet ansåg ÄS knappast låta sig göra utan att eftersätta den för testamentsinstitutet grundläggande principen att testators vilja skall vara avgörande. Genom kommitténs förslag till förevarande 11 § kommer emellertid frågan i ett nytt läge. Införs en lagregel av angivet innehåll för fall av legal förfoganderätt, synes lämpligen samma ordning böra gälla i fråga om testamentarisk förfoganderätt, om ej annat följer av testamentet. Genom hänvisning i 12 kap. 1 § till förevarande paragraf i förslaget har därför stadgandet gjorts tillämpligt även i Lestamentsförhållanden. Av förstnämnda lagrum framgår, att regeln ej skall tillämpas, därest tolkningen av testamentet leder till ett annat resultat. 12 §. Denna paragraf, som behandlar sekundosuccession vid testamente till förmån för efterlevande make, är ny. Det är vanligt, att efterlevande makes ställning tryggas genom testamente. Man kan skilja mellan tre huvudtyper av sådana förordnanden. Starkast blir den efterlevandes ställning, när han enligt testamentet erhåller kvarlåtenskapen med full äganderätt. Han äger då fritt förfoga över egendomen såväl genom rättshandlingar i levande livet som genom eget testamente. En annan typ tillerkänner honom s. k. fri förfoganderätt. I sådant fall 4 SOU 1954:6 s. 114 f.

{

392 äger han fritt förfoga över egendomen genom rättshandlingar i levande livet men får icke förfoga däröver genom testamente. När efterlevande maken fått egendomen med fri förfoganderätt, innehåller testamentet i allmänhet föreskrift om vem egendomen skall tillfalla efter båda makarnas död. Sådan föreskrift är för övrigt i regel avgörande för frågan, om fri förfoganderätt och ej full äganderätt skall anses föreligga när testamentet i övrigt ej ger ledning. Slutligen kan kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande med nyttjanderätt. Vid nyttjanderätt äger efterlevande maken förvalta egendomen och uppbära avkastningen därav enligt bestämmelserna i 12 kap. 3—9 §§ ÄB. Han får enligt dessa icke annat än i begränsad utsträckning förfoga över egendomen genom rättshandlingar i levande livet och ej alls genom testamente. Har efterlevande maken fått egendomen med nyttjanderätt, tillfaller äganderätten till egendomen, om ej annat sägs, redan vid testators död dennes arvingar eller annan som utsetts i testamentet. Äganderättsförvärvet kan också vara uppskjutet till den efterlevandes död eller annan tidpunkt. Några större tvivelsmål om hur det skall förfaras med egendomen i dessa fall föreligger i allmänhet icke. Har full äganderätt tillagts den efterlevande maken, är frågan om sekundosuccessionen mera diskutabel, om makarna ej efterlämnar bröstarvingar och den efterlevande ej upprättat testamente. Åtskilliga tvister har förts därom. Den meningen har därvid framförts, att egendomen borde i likhet med vad som gäller vid makes arvsrätt enligt 3 kap. ÄB fördelas mellan båda makarnas släkter. 1 Enligt fast rättspraxis skall emellertid egendomen i sin helhet tillfalla den efterlevandes arvingar. Avgöranden i högsta instans föreligger både i fråga om testamenten upprättade före arvslagens ikraftträdande 2 — då legal sekundosuccession för den först avlidna makens skyldemän infördes — och i fråga om testamente som upprättats därefter.' 5 Den delningsnorm som infördes genom 1928 års arvslag byggde på testamentspraxis. En statistisk utredning rörande inbördes testamenten visade, att det i allmänhet ej ansetts överensstämma med billighetens krav att efteri Beckman s. 231 f. Se även u t t a l a n d e n av dme i SvJT 1939 s. 660, 1941 s. 377, 1946 s 108 samt 1957 s. 545 och 547. 2 NJA 1939 s. 270, 1941 s. 240, 1943 s. 680 och 1949 s. 176. 3 NJA 1950 s. 483. I detta fall, som avsåg ett å r 1935 av m a k a r u p p r ä t t a t inbördes testamente, uttalade HD följande: Bestämmelsen om sekundosuccession i 2 kap. 1 § arvslagen avser direkt allenast det fallet att make förvärvat kvarlåtenskapen efter a n d r a maken genom arv. Det oaktat kan bestämmelsen bliva tillämplig även då efterlevande maken såsom grund för sitt förvärv åberopat testamente, om detta må antagas utgöra endast en bekräftelse av makens legala arvsrätt. Vad angår tolkningen av ett testamente enligt vilket — utan föreskrift om sekundosuccession — efterlevande make tillagts avliden makes kvarlåtenskap med full äganderätt h a r detta emellertid enligt fast praxis a n setts innebära, att den legala arvsordningen satts åsido och att fördenskull arvsrätt vid den efterlevandes död icke t i l l k o m m e r den först avlidnes arvingar. I tydliga m o t i v u t t a landen h a r m a n också förutsatt att regeln om sekundosuccession i 2 k a p . 1 § arvslagen icke skulle gälla. Sagda uppfattning torde dessutom hava v u n n i t sådant insteg även hos allmänheten att den icke bör frångås i rättsskipningen. Detta utesluter ej att särskilda omständigheter k u n n a ådagalägga att i ett visst fall med ett förordnande som enligt ordalagen h a r angivna innehåll likväl ej avsetts att göra avvikelse från lagens regel om sekundosuccession. Tydligt ä r att sådana omständigheter ej får l ä m n a s u t a n beaktande Jfr dock NJA 1963 s. 11.

393 levande maken ledde den dödes lott över på sina arvingar. I motiven framhölls vidare — som nämnts i annat sammanhang — att en ordning som ledde arvet från den ena släkten till den andra var särskilt irrationell därför att den slutliga arvsföljden blev ett slumpens verk. Den berodde nämligen på vilkendera maken som avled först. Samtidigt som legal arvsrätt för make och sekundosuccession för den först avlidna makens släkt sålunda infördes beaktades det fallet, att i testamente förordnats om sekundosuccession till egendom som tillkommit efterlevande make på grund av arv eller testamente. Enligt en särskild bestämmelse skulle även i sådant fall vad i 2 kap. AL stadgades äga tillämpning, om ej annorlunda föreskrivits genom testamentet. Denna bestämmelse, som upptogs i 2 kap. 9 § AL, har nu sin motsvarighet i 12 kap. 1 § ÄB men var till skillnad från den senare begränsad till fall då bröstarvingar saknades. 1 motiven till stadgandet berörde lagberedningen även det fallet att testamente saknade föreskrift om sekundosuccession. Härom anförde beredningen, att det kunde tänkas att makar ville att den efterlevande skulle få kvarlåtenskapen utan det villkor om sekundosuccession som lagen uppställde i iråga om arv. Hade därför makar genom inbördes testamente.förordnat att kvarlåtenskapen skulle tillfalla den efterlevande utan bestämmelser om sekundosuccession, ägde efterlevande maken förfoga över egendomen jämväl för dödsfalls skull och, om han ej gjort dylikt förfogande, tillföll egendomen endast hans egna och ej till någon del den först avlidna makens arvingar. 4 Detta uttalande överensstämde med vad som då ansågs vara gällande rätt, när efterlevande make genom testamente tillerkänts full äganderätt till kvarlåtenskapen. 5 Under förarbetena till TL berördes hithörande frågor i samband med att bestämmelsen i 2 kap. 9 § AL överfördes till TL (4 kap. 1 §). Efter redogörelse för den år 1928 införda arvsrätten för make anförde lagberedningen, att i de fall då make sålunda redan på grund av lag ägde fri dispositionsrätt till den först avlidnes kvarlåtenskap, makarna tydligen saknade anledning att genom testamente tillägga efterlevande maken samma rätt. Däremot kunde yppas behov att i ena eller andra riktningen modifiera ALs regler, särskilt i fråga om sekundosuccessionen. 6 Beredningen behandlade dock icke särskilt det fallet att testamentet saknade föreskrift om sekundosuccession. ÄS tog upp spörsmålet i 1954 års betänkande. 7 I fråga om inbördes testamente av barnlösa makar övervägde de sakkunniga en tolkningsregel av innebörd att egendom, som efterlevande make med full äganderätt erhållit genom inbördes testamente efter den först avlidna maken, vid efterlevande makens död skulle ärvas som om denne mottagit egendomen genom arv, under förutsättning att annat icke följde av det inbördes testamentet eller av nytt testamente som sistnämnda make upprättat. En sådan tolkningsregel 4 ALmotiven s. 203 (NJA II 1928 s. 341 f). s ALmotiven s. 148 (NJA II 1928 s. 278). eTLmotiven s. 251 (NJA II 1930 s. 270). i SOU 1954:6 s. 111. 13^—630756

394 syntes dock enligt de sakkunniga ej, mot ordalagen i ett testamente av förutsatt lydelse, tillräckligt säkert grundad, även om den kanske ej sällan skulle överensstämma med makarnas önskan. Den av lagberedningen anförda och i senare rättspraxis bekräftade ståndpunkten innebär, att ett testamente som tillerkänner efterlevande maken fri testationsrätt även sätter sekundosuccessionsreglerna i 3 kap. ÄB ur spel. Dessa är i princip tillämpliga endast i de fall som regleras i lagen, nämligen då maken förvärvat kvarlåtenskapen på grund av arv enligt sagda kap. och då testamente föreskriver sådan sekundosuccession. I den kritik som riktats mot den nuvarande tillämpningen har uttalats, att en delning vid efterlevande makens död mellan båda släktsidorna bäst överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet, även om efterlevande maken fått den dödes egendom med äganderätt. De praktiskt verksamma jurister, med vilka kommittén överlagt, har anslutit sig till denna uppfattning. Man tänker härvid närmast på de fall då efterlevande maken dör barnlös och utan att ha ingått nytt äktenskap. Den nuvarande ordningen är också otvivelaktigt förenad med vissa olägenheter. I fråga om inbördes testamente mellan barnlösa makar kan den medföra slumpartade verkningar, eftersom frågan vilken släkt som slutligen skall få övertaga kvarlåtenskapen beror på vem av makarna som överlever den andra. Det godtyckliga understryks av att, när efterlevande maken har arvsrätt, han kanske ej tänker på eller bryr sig om att bevaka testamentet. Han erhåller ju ändå hela kvarlåtenskapen på grund av arv. För släktingarna på ömse sidor är emellertid av betydelse, huruvida bevakning sker. Om kvarlåtenskapen vid den efterlevandes död skall fördelas mellan dem eller i sin helhet tillfalla den efterlevandes släkt, blir nämligen beroende av om bevakning vid den först avlidnes död skett eller ej. För en ändring på förevarande punkt talar även vad som förekommit vid det nordiska samarbetet. Enligt den nya danska lagen skall den legala arvsrätten för efterlevande make, när bröstarvingar saknas, ge maken kvarlåtenskapen med full äganderätt. Han äger följaktligen fritt disponera däröver genom testamente men, om så ej skett, skall vid hans död kvarlåtenskapen delas lika mellan arvingarna på ömse sidor. Saknas arvingar på endera sidan, går hela kvarlåtenskapen till den andra sidan. För att den först avlidna makens arvingar skall få del i kvarlåtenskapen gäller dock ytterligare två förutsättningar, nämligen att efterlevande maken ej gift om sig och ej heller efterlämnar bröstarvingar. 8 Det norska förslaget upptager i fall, då bröstarvingar saknas, samma arvsordning som den svenska. Efterlevande maken erhåller alltså kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt. Efter hans död skall hans bo delas mellan arvingarna på ömse sidor. Han äger ej genom testamente förfoga över större del därav än som skall tillfalla hans egna arvingar. Genom en uttrycklig bestämmelse görs samma ordning tillämplig även på 8 Enligt uttalande i de danska motiven anses dock testamente, varigenom den efterlevande maken insatts som universalarvinge, medföra att sekundosuccessionsrätt för den först avlidnes arvingar är utesluten (bet. s. 52 f).

395 det fallet, att efterlevande maken erhållit kvarlåtenskapen på grund av ömsesidigt testamente, såvida ej annat följer av detta. Det finska förslaget överensstämmer med vår nu gällande ordning. Kommittén föreslår, att ett nytt stadgande införs i förevarande paragraf för det fallet att efterlevande make i barnlöst äktenskap erhållit kvarlåtenskapen på grund av testamente utan föreskrift om sekundosuccession. Om i sådant fall efterlevande maken avlider utan att efterlämna arvsberättigad make eller bröstarvinge, skall enligt första punkten av det föreslagna stadgandet vad som i 5 och 6 §§, 8 § första stycket, 9 § och 10 § tredje stycket sägs om delning av efterlevande makes bo äga motsvarande tillämpning, såvitt ej efterlevande maken förordnat annorlunda. Paragrafen är sålunda avfattad med sådana fall för ögonen, då efterlevande maken, när bröstarvingar saknas, insatts som universell testamentstagare (jfr 11 kap. 10 § ÄB). Det ligger i uttrycket hans »kvarlåtenskap». Är maken insatt som legatarie, är paragrafen däremot icke direkt tillämplig. Då skall egendomen i regel vid den efterlevandes död tillfalla dennes arvingar. Reglerna för testamentstolkning innebär emellertid, att man får söka sig fram till vad som kan antagas överensstämma med testators vilja, och den föreslagna regeln kan bli analogiskt tillämplig, om förordnandet till sin reella innebörd närmar sig universellt förordnande. Det väsentliga motivet till stadgandet är, att efterlevande makens skyldemän i andra eller tredje parentelen eller allmänna arvsfonden ej bör äga företräde till den först avlidnes andel i boet framför dennes skyldemän. Förhållandet blir emellertid ett annat, om den efterlevande gift om sig och efterlämnar arvsberättigad make eller bröstarvingar. Make och bröstarvingar står honom så nära, att de bör äga företräde framför den först avlidnes släktingar av andra parentelen eller i avlägsnare led. En ytterligare förutsättning för paragrafens tillämpning är därför, att efterlevande maken icke efterlämnar make eller bröstarvinge. Stadgandet överensstämmer i denna del nära med den legala danska regeln. En skillnad föreligger beträffande omgiftesfallen. Den danska lagen utesluter den först avlidna makens skyldemän från sekundosuccession så snart den efterlevande-överhuvud gift om sig och alltså utan hänsyn/till om det nya äktenskapet bestod eller ej vid den efterlevandes död. Enligt den här föreslagna svenska regeln utesluts sekundosuccession endast om det nya äktenskapet bestod vid den efterlevandes död. Har det nya äktenskapet väl upplösts men den efterlevande maken ingått ett tredje äktenskap, som bestod vid hans död, är likaså sekundosuccession utesluten. Däremot inträder sekundosuccession i det fallet, att den efterlevande maken gift om sig och det nya äktenskapet består men den nya maken av någon anledning ej är arvsberättigad. Beträffande sekundosuccessorernas ställning i övrigt, om efterlevande maken ingått nytt äktenskap, må framhållas följande. Den först avlidnes kvarlåtenskap, som efterlevande maken erhållit med oinskränkt äganderätt, blir föremål för giftorätt i det nya äktenskapet, om ej annat bestämts. Om det nya äktenskapet upplöses genom skilsmässa eller den nya makens död eller

396 eljest bodelning äger rum, kan till följd därav en väsentlig del av egendomen komma att frångå efterlevande maken. Den i förevarande paragraf åsyftade delningen skall i så fall avse allenast den efter bodelningen i det nya äktenskapet behållna egendomen. Efterlevande makes bo kan emellertid även ha förkovrats genom sistnämnda bodelning. Enligt 8 § skall förkovran genom arv, gåva eller testamente räknas till efterlevande makens andel. Genom 10 § tredje stycket jämställs i där avsett fall förkovran genom giftorätt med förkovran genom arv, gåva eller testamente. Kommittén utgår från att detta bör anses överensstämma med vad den först avlidna maken åsyftat med sitt testamente och därför bör vinna tillämpning. Därest det nya äktenskapet upplöses genom att efterlevande maken från det förra äktenskapet avlider, skall den först avlidna makens kvarlåtenskap likaledes ingå i giftorättsdelningen. I detta fall kommer emellertid regelmässigt någon sådan sekundosuccession som i 5 § sägs överhuvud ej i fråga, eftersom efterlevande maken i det sista äktenskapet enligt första punkten av förevarande paragraf har arvsrätt framför sekundosuccessorer till den först avlidna maken i det första äktenskapet. Efterlevande maken har i de fall som avses med paragrafen fri testationsrätt i fråga om den erhållna egendomen. Han kan alltså fritt förfoga över hela boet genom testamente. Allenast om så ej skett skall delning ske mellan arvingarna på ömse sidor. Denna delning skall företagas efter i huvudsak samma principer som vid sekundosuccession enligt 3 kap. Huvudregeln är sålunda, att hälftendelning skall ske. Avvikelse därifrån föranleds av sådana omständigheter som angives i 3 kap. 6 § (enskild egendom m. m. eller testamente av den först avlidne till annan än efterlevande maken), 8 § första stycket eller 10 § tredje stycket (förkovran av boet). Av den efterlevandes testationsfrihet följer, att bestämmelserna i 3 kap. 7 § om vederlag och återgång m. m. med anledning av gåva eller därmed jämförlig handling av den efterlevande ej blir tillämpliga i fall som nu är i fråga. Av samma anledning skall ej heller 8 § andra stycket äga tillämpning. I stället skall, om efterlevande maken lämnat gåva till endera makens arvinge, avräkning ske på den andel som skolat tillkomma den makens arvingar, om ej annat förordnats. Särskild föreskrift härom har upptagits i andra punkten av paragralen. Om efterlevande maken avlider utan att efterlämna arvsberättigade skyldemän eller arvsberättigad make i senare äktenskap och ej heller själv upprättat testamente, skall enligt 3 kap. 5 § andra stycket den först avlidna makens arvsberättigade skyldemän taga hela boet. 13 §. Bestämmelsen i första stycket ersätter 7 § i gällande lag. Enligt den nuvarande bestämmelsen skall vad i föregående paragrafer i kapitlet är stadgat om sekundosuccession för den först avlidnes arvingar ej gälla, om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § GB — främst den s. k. 6 000-kronorsregeln — ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först av-

397 Iidne. I kommitténs förslag till ändrad lydelse av GB har nämnda 13 kap. 12 § fått sin motsvarighet i 21 § samma kap., i samband varmed bestämmelserna underkastats vissa ändringar, främst att beloppet höjts till 10 000 kr. Hänvisningen i förevarande paragraf har ändrats i enlighet härmed, varjämte lydelsen även i övrigt jämkats. Enligt första stycket i förslaget skall, om efterlevande maken vid bodelning ägt jämlikt 13 kap. 21 § GB erhålla hela kvarlåtenskapen efter den döde, bestämmelserna i det föregående om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidna maken ej äga tillämpning utom såvitt angår stadgandet i 5 § andra stycket. Lagrummet är ej tillämpligt, om den först avlidne hade enskild egendom som tillfallit den efterlevande. Innebörden av huvudregeln är, att när efterlevande maken ägt genom bodelning erhålla hela kvarlåtenskapen till följd av 13 kap. 21 § GB i kommitténs förslag, maken anses ha övertagit hela boet med full äganderätt. Vid efterlevande makens död tillfaller, liksom enligt gällande rätt, hela kvarlåtenskapen hans arvsberättigade skyldemän utan skyldighet för dem att dela boet med den först avlidnes arvingar. Har efterlevande maken ingått nytt äktenskap, tillfaller kvarlåtenskapen maken i detta äktenskap, om ej bröstarvingar finns. Undantaget för 5 § andra stycket utgör en nyhet och innebär, att om efterlevande make ej efterlämnar arvsberättigade skyldemän eller arvsberättigad make i nytt äktenskap men efter den först avlidna maken finns arvsberättigade skyldemän, dessa ärver före allmänna arvsfonden. Den efterlevande maken, som erhållit boet med full äganderätt, har ej genom den nya bestämmelsen betagits möjligheten att testamentera över hela boet. Den nuvarande sextusenkronorsregeln i 13 kap. 12 § GB har i kommitténs förslag fått ändrat innehåll även på annat sätt än att beloppet höjts till 10 000 kr. Enligt förslaget behöver efterlevande maken ej i nämnda belopp inräkna värdet av den enskilda egendom han kan ha. Ej heller skall däri inräknas försäkringsbelopp, som tillfaller efterlevande maken såsom förmånstagare i anledning av dödsfallet. Detta innebär, att den sålunda föreslagna tiotusenkronorsregeln får ett betydligt större tillämpningsområde än den nu gällande regeln. Så snart giftorättsgodsets värde ej överstiger 10 000 kr blir regeln tillämplig, även om t. ex. betydande försäkringsbelopp tillfaller maken dessutom. Att i samtliga fall, då 13 kap. 21 § i GBförslaget är tillämplig, utestänga den först avlidna makens arvsberättigade skyldemän från sekundosuccession har ansetts otillfredsställande. Ett undantag med tanke på försäkring synes sålunda påkallat. Med hänsyn till den vanliga förekomsten av tjänstegrupplivförsäkringar bör emellertid undantaget ej gälla alla fall då försäkringsbelopp tillfaller maken. Endast i sådana fall, då utfallande försäkringsbelopp väsentligt överstiger vad som vid tjänstegrupplivförsäkring var allmänt brukligt, bör undantag göras. För att undvika tvister om vad som är väsentligt synes böra krävas, att överskjutande beloppet utgör mer än 10000 kr. I andra stycket av nu föreva-

398 rande paragraf i ÄB föresläs därför, att om efterlevande maken, med anledning av den först avlidna makens död, såsom förmånstagare vid försäkring uppburit kapitalbelopp som med mer än 10 000 kr översteg vad som vid tjänstegrupplivförsäkring var allmänt brukligt på arbetsmarknaden, skall vad i 12 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Förslaget innebär, att efterlevande maken innehar egendomen med full äganderätt och testationsfrihet i enlighet med 13 kap. 21 § i GBförslaget men att vid hans död sekundosuccessionsrätt inträder för den först avlidna makens arvingar, om den efterlevande ej efterlämnar arvsberättigad make i nytt äktenskap eller bröstarvinge eller förfogat över egendomen genom testamente. Vid tillämpning av lagrummet får beaktas vad efterlevande maken sammanlagt uppburit som förmånstagare. Gemensamma bestämmelser 14 §. Paragrafen ersätter nuvarande 8 §. Enligt denna äger efterlevande maken ej arvsrätt, om vid arvlåtarens död makarna levde åtskilda på grund av hemskillnad eller talan då var anhängig om äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad eller om vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i GB stadgas skall delas som om återgång skett. Enligt kommitténs mening går detta undantagsstadgande för långt. Att i vissa fall på grund av brytning mellan makarna kategoriskt avskära efterlevande make från arvsrätt, oaktat äktenskapet icke ännu blivit upplöst, synes sålunda icke lämpligt. Det är ej sagt, att orsaken till brytningen mellan makarna ligger hos den efterlevande maken. För honom kan det vara högst obilligt att bli avskuren från arvsrätt, när det är den döde som t. ex. genom äktenskapsbrott bär skulden till brytningen. Det kan vidare vara efterlevande maken som infört den väsentliga egendomen i boet, genom arv, gåva, testamente eller eget arbete. Det synes stötande, om en brytning då skulle försätta honom i en så ogynnsam situation som enligt gällande lag, utan ens de särskilda möjligheter till korrigering genom skadestånd m. m. som skulle förelegat vid bodelning med anledning av hem- eller äktenskapsskillnad. Överhuvud kan anledningarna till inträdd brytning och förhållandena i övrigt vara så skiftande, att den nuvarande regleringen framstår som alltför summarisk ur den efterlevande makens synpunkt. Enligt kommitténs förslag blir här fråga om dels sådana fall då den döde jämte efterlevande make har efterlämnat bröstarvingar, dels de fall då den avlidne förutom make efterlämnat skyldemän i andra eller tredje parentelen eller allmänna arvsfonden konkurrerar med efterlevande make om arvet. Att gemensamma bröstarvingar skulle på grund av brytningen mellan makarna tillerkännas företräde till den dödes kvarlåtenskap framför deras egen fader eller moder kan i allmänhet icke vara befogat. I fråga om icke gemensamma bröstarvingar är läget något annorlunda, men hänsynen till dem

399 bör enligt kommitténs mening icke få bestämma lagregelns principiella utformning. Ej heller kan kommittén finna, att andra skyldemän eller allmänna arvsfonden har något så starkt grundat anspråk på att få inträda när brytning mellan makarna skett. Vad särskilt angår det fallet att brytningen gått så långt som till att hemskillnad vunnits bör m a n enligt kommitténs mening räkna med möjligheten att makarna kunnat sammanflytta igen. Det är ej så följdriktigt att, när denna möjlighet föreligger, avskära efterlevande maken från arvsrätt. I detta sammanhang må även erinras, att make i allmänhet har rätt till familjepension även om det dömts till hemskillnad mellan makarna. Grupplivförsäkring brukar också innehålla bestämmelse, att den gäller jämväl till förmån för hemskild make. Enligt kommitténs mening är detta ett uttryck för en modernare och mera generös inställning till hithörande problem. Kommittén förordar med denna utgångspunkt en reglering som utgår från att efterlevande makes arvsrätt i princip skall bestå intill dess äktenskapet blivit upplöst. Enligt kommitténs förslag skall sålunda — frånsett den återgångssituation varom stadgas i andra stycket — makes arvsrätt vara helt obeskuren, om brytningen mellan makarna vid ena makens död ännu ej lett till att de vunnit hemskillnad. Detta innebär i motsats till gällande lag, att arvsrätten skall bestå även om talan om återgång, hem- eller äktenskapsskillnad är anhängig. Sådan talan kan ha väckts antingen av den döde eller av den efterlevande eller av båda gemensamt. Kommittén k a n ej finna, att enbart talans väckande i något av dessa fall kan i och för sig motivera att arvsrätt för den efterlevande maken blir utesluten. Förutom att grunden till talan kan växla kan man ej med säkerhet veta, att den väckta talan skolat bifallas. Skulle detta i det särskilda fallet framstå som sannolikt, kan det ändå verka högst obilligt mot den efterlevande maken, om h a n då skall gå miste om arvsrätt. Han hade kanske kunnat erhålla ett betydande skadestånd, om rättegången förts till slut, en möjlighet som förfaller med ena makens död, eller han hade måhända kunnat påkalla återgångsdelning enligt de nya reglerna i 13 kap. av GBförslaget. Om sålunda enbart talans väckande ej bör vara tillfyllest för att efterlevande makes arvsrätt skall uteslutas, uppkommer frågan, huruvida något tillfyllestgörande rekvisit därutöver kan uppställas, såsom att den efterlevande maken grovt k r ä n k t den döde. Enligt kommitténs mening är det emellertid olämpligt att i en arvsuppgörelse draga in frågan om m a k a r n a s samliv. Det är endast mera undantagsvis som utomstående kan bilda sig en rättvis bild därav, och process om saken bör så långt möjligt undvikas. Ej heller kan det, allmänt sett, sägas vara förenat med några större betänkligheter att efterlevande make en eller annan gång får, jämte bröstarvingar eller framför mera avlägsna skyldemän till den döde eller arvsfonden, taga arv, även om det av sådan anledning som nu antytts kunde vara mera överensstämmande med rättskänslan att arvsrätt ej ägt rum. Livet rymmer j u också andra fall, då förhållandet mellan arvlåtare och arvtagare varit spänt men ändå arvsrätt äger rum. Kommittén anser därför, att man kan bortse från sådana

fall då talan om återgång, hem- eller äktenskapsskillnad väckts men dom ännu ej fallit — eller ej vunnit laga kraft — när make avlider. Om före dödsfallet föreligger dom på återgång eller äktenskapsskillnad som vunnit laga kraft, finns ej utrymme för tillämpning av makes arvsrätt enligt förevarande kap. (jfr under 1 §). Däremot kan enligt 11 kap. 26 § andra stycket GB i kommitténs förslag underhåll ur dödsboet komma i fråga. Lyder domen allenast på hemskillnad, är makarna alltjämt förenade i äktenskap, och bestämmelserna i 1 eller 5 § i förevarande kap. blir därför tilllämpliga, om ej annat stadgas. Ehuru kommittén hyser sympati för tanken att, bortsett från fall av förverkande och vissa återgångssituationer, något avsteg från reglerna rörande makes arvsrätt överhuvud ej bör göras om äktenskapet alltjämt består när make avlider, har kommittén ej ansett sig böra förorda ett så radikalt steg. Särskilt med hänsyn till sådana fall, då makarna under lång tid — efter hemskillnad, bodelning och upplösning av hemmet — levat åtskilda, kan det måhända verka alltför överraskande, att den efterlevande hemskilda maken skall kunna väcka anspråk på arv. Det möter naturligtvis vissa svårigheter att i en regel sammanfatta de undantagsfall som här åsyftas, men svårigheterna kan knappast anses oöverstigliga. Kommittén har ansett, att därunder kan hänföras de fall då den vanliga hemskillnadstiden gått till ända före dödsfallet och tillika anledning saknades att vänta återupptagande av sammanlevnaden. I ett sådant läge kan makarna med visst fog jämställas med frånskilda, ehuru de av en eller annan anledning ej sökt äktenskapsskillnad. Skälet till att talan om äktenskapsskillnad ej väckts, oaktat en längre tid förflutit, kan ibland vara, att makarna velat bevara efterlevande makes rätt till pension. Även om hemskillnaden varat länge nog kan det emellertid förekomma, att mannen alltjämt utger underhåll till hustrun, lika väl som underhåll ibland utgår efter äktenskapsskillnad så länge hustrun lever ogift. Sådana fall torde icke kunna lämnas utan beaktande. Hemskild hustru bör ej bli sämre ställd än frånskild hustru enligt 11 kap. 26 § andra stycket GB i kommitténs förslag. Någon gång kan det också inträffa, att det är mannen som åtnjuter underhåll t. ex. på grund av kronisk sjukdom. Även om sistnämnda bestämmelse i GBförslaget ej skulle genomföras, kan det givetvis vara behjärtansvärt, att hemskild make, som åtnjöt underhåll av den döde, kan i större eller mindre mån få sitt behov därav för framtiden tillgodosett ur sin döda makes bo. Om efterlevande make med anledning av dödsfallet kommer i åtnjutande av pension, torde väl hans behov bli någorlunda tillgodosett, men i andra fall kan det göra sig starkare gällande. Med hänsyn till sådana fall som här nämnts synes hemskild makes arvsrätt ej böra ovillkorligen bortfalla så snart makarna vid arvlåtarens död levde åtskilda sedan minst ett år och sammanlevnadens återupptagande ej var att vänta. Det synes vara tillfyllest, att arvsrätten i den situationen må jämkas till vad som med hänsyn till efterlevande makes behov av underhåll prövas skäligt. Bestämmelse härom har upptagits som första stycke i 14 §. Gällande lag beaktar särskilt det fallet att återgångsanledning förelegat

401 men återgång ännu ej skett, när make avlider, d. v. s. det fall som avses i 13 kap. 3 § 1 mom. andra stycket i GBförslaget. Arvsrätt äger då ej rum. Kommitténs förslag upptager en motsvarande bestämmelse i andra stycket av förevarande paragraf. Här må nämnas, att det enligt nämnda lagrum beror på yrkande av efterlevande maken eller annan dödsbodelägare, om återgångsdelning skall ske. I den mån behörighet att påkalla sådan delning tillkommer efterlevande maken kan denne sålunda välja mellan att påfordra återgångsdelning, och därmed avstå från arvsrätten, eller att låta bodelningen ske enligt vanliga bestämmelser och tillgodonjuta arvsrätt. Ändringarna i förevarande 3 kap. påkallar följdändringar i 6 kap. 7 §, 14 kap. 4 § samt 16 kap. 1 och 8 §§. Där förekommande hänvisningar till 3 kap. 1 § bör sålunda ändras till att avse 5 § i detta kap. Bestämmelse härom har intagits i ingressen till lagförslaget.

4 KAP. Om arvsrätt vid adoptivförhållande Av de nuvarande bestämmelserna i 4 kap. behandlar 1 och 2 §§ arvsrätt vid adoptivförhållande, varefter 3—5 §§ ger regler om utomäktenskapligt barns arvsrätt och arvsrätt efter sådant barn. Som anförts i översikten över de föreslagna ändringarna i ÄB innebär kommitténs förslag, att barn utom äktenskap i fråga om arv likställs med barn i äktenskap. Härav föranleds en redaktionell jämkning i 1 §, varjämte de särbestämmelser kapitlet innehåller om barn utom äktenskap utgår. 1 §• I sin nuvarande lydelse stadgar 1 §, att adoptivbarn och dess avkomlingar tager arv och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap. Om barn utom äktenskap i fråga om arv likställs med barn i äktenskap, kommer ej någon skillnad att kvarstå i ÄB mellan dessa båda kategorier barn. Den i förevarande paragraf gjorda jämförelsen med adoptantens barn i äktenskap har därför ändrats till att avse adoptantens eget barn. 3—5 §§. I förhållande till moder och mödernefränder har enligt gällande lag barn utom äktenskap samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap. Utomäktenskapligt barn och dess fader tager däremot arv efter varandra endast om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring. Någon arvsrätt mellan barnet och fädernefränderna finns överhuvud ej stadgad. I 1954 års förslag till ÄB förordade ÄS, att barn utom äktenskap skulle i arvsrättsligt hänseende likställas med barn i äktenskap. Barnet skulle alltså ärva även fadern och fädernefränderna på samma sätt som barn i äktenskap.

402 Beträffande motiveringen för förslaget hänvisas till betänkandet. 1 Lagtekniskt kom de sakkunnigas ståndpunkt till uttryck i förslag om upphävande av de särbestämmelser som nu innefattas i 4 kap. 3—5 §§; därigenom blev den allmänna arvsordningen enligt 2 kap. tillämplig även för barn utom äktenskap. Lagrådet uttalade, att principiella skäl icke längre i och för sig borde utgöra hinder mot att de utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställdes med barn i äktenskap men att avgörande borde vara, vilka de praktiska verkningarna av en sådan utvidgning kunde antagas bli. I detta avseende berörde lagrådet bl. a. den bristande möjligheten att säkert fastställa faderskapet till barn utom äktenskap samt efterlevande hustrus rätt i mannens dödsbo. Enligt lagrådets mening borde — oavsett vilken betydelse för arvsfrågan som tillmättes svårigheterna att i tvivelaktiga fall fastställa faderskapet — med frågans lösning anstå tills efterlevande hustrus ställning genom lagstiftningsåtgärder blivit stärkt i mera väsentlig grad än som föreslogs i det remitterade förslaget. Med anledning av lagrådets utlåtande anförde föredragande departementschefen bl. a., att starka principiella skäl talade för den ståndpunkt som intagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Han ansåg icke heller den av lagrådet framförda praktiska invändningen om bristande möjlighet att säkert fastställa faderskapet avgörande. En omständighet som däremot måste beaktas var, att efterlevande makes rätt i boet vid andra makens frånfälle icke var tillfredsställande reglerad. Frågan om efterlevande makes rätt borde först lösas. Trots de starka principiella skälen för att i arvsrättsligt hänseende likställa de utomäktenskapliga barnen med barn i äktenskap ansåg departementschefen därför någon lagändring på denna punkt ej då böra vidtagas. De av familjerättskommittén nu föreslagna förbättringarna av efterlevande makes rättsställning genom ändringar i både GB och ÄB får anses undanröja de betänkligheter som med hänsyn till efterlevande hustrus ekonomiska intresse anförts mot berörda lagändring. I likhet med vad föredragande departementschefen uttalade vid tillkomsten av ÄB anser kommittén, att svårigheten att säkert fastställa det biologiska faderskapet ej bör vara avgörande. 2 Såväl i Danmark och Island som i Norge har också numera införts arvsrätt mellan barn utom äktenskap samt fadern och fädernefränderna. Detsamma gäller i Finland i fråga om barn utom äktenskap som blivit erkänt av fadern. På de skäl som tidigare anförts i denna fråga förordar därför kommittén, att lagändringen nu genomförs även i Sverige. Kommitténs förslag upptager i enlighet härmed (frånsett övergångsstadganden) icke några särskilda bestämmelser om arvsrätt för barn utom äktenskap. I samband med att 3—5 §§ sålunda skall utgå enligt förslaget har kapitelrubriken ändrats, så att den omfattar endast arvsrätt vid adoptivförhållande. i S. 80 ff. Särskild utredning i denna fråga h a r tillsatts å r 1963. Ang. direktiven för ningen se 1964 års riksdagsberättelse I J u 60. 2

utred-

403 7 KAP. Om laglott 1 §• Bröstarvinges laglott omfattar enligt denna paragraf hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvingen. Med nuvarande arvsregler i övrigt föranleder denna bestämmelse i allmänhet icke några tillämpningssvårigheter. Om däremot vid sidan av bröstarvinges arvsrätt införs arvsrätt för efterlevande make, kan tvekan uppstå om hur bröstarvinges laglott skall beräknas. Till klargörande härav föreslår kommittén ett tillägg till paragrafen av innehåll, att när efterlevande make finns, bröstarvinges laglott beräknas utan avdrag för makens rätt enligt 3 kap. Beträffande innebörden härav, sammanställd med förslaget i övrigt, må framhållas följande. Bröstarvingarnas sammanlagda laglott skall alltjämt motsvara hälften av den avlidnes kvarlåtenskap, så som den blivit bestämd genom bodelning när sådan erfordras. Om efterlevande make enligt första punkten i 3 kap. 1 § första stycket i förslaget skall erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap och testamente ej finns, skall nyttj anderätten anses belasta den del av kvarlåtenskapen som ej är bröstarvingarnas laglott. Detta följer av sagda lagrum jämfört med 7 kap. 5 § första stycket. Enligt andra punkten i 3 kap. 1 § första stycket kan efterlevande make under där angivet villkor erhålla nyttjanderätt till jämväl gemensamma bröstarvingars laglott. Vidare föreslås i 7 kap. 5 § andra stycket i förslaget, att make skall kunna genom testamente tillerkänna efterlevande make nyttjanderätt till gemensamma bröstarvingars laglott, även om nyssnämnda förutsättning i 3 kap. 1 § första stycket andra punkten ej är för handen. I samtliga fall behåller bröstarvinge äganderätt till laglottsandelen, ehuru den enligt 3 kap. 1 § första stycket andra punkten eller genom testamente kan belastas med nyttjanderätt. Av det sagda framgår, att efterlevande makes nyttjanderätt fått prioritet framför gemensam bröstarvinges laglott. Konsekvensen kräver, att den får prioritet även framför testamente till annan än efterlevande make. En bestämmelse härom upptages i 7 kap. 7 § första stycket av förslaget; bestämmelsen är dock ej alldeles ovillkorlig. I fråga om konkurrens mellan testamente till make och testamente till annan har också i l l kap. 8 § i förslaget givits en tolkningsregel som ger testamentet till maken principiellt företräde. I detta sammanhang kan nämnas, att efterlevande makes nyttjanderätt enligt förslaget i princip fått prioritet även framför gemensamma barns rätt till underhåll enligt 8 kap. 1 §. Vissa särskilda frågor uppkommer i fall, då arvlåtaren givit testamente som ej kan verkställas enligt sin lydelse, om såväl efterlevande makes nyttjanderätt som bröstarvingars laglott skall respekteras. Den nyss angivna regleringen innebär, att efterlevande makes legala rätt enligt 3 kap. 1 §

404 skall respekteras. Nyttj anderätten skall dock ej i förening med testamente till annan få leda till intrång i bröstarvinges laglott, under förutsättning att bröstarvingen tillvaratager sin rätt. Kommittén vill till belysning härav anföra ett exempel. Om det antages att kvarlåtenskapen uppgår till 300 000 kr, att andra punkten i 3 kap. 1 § första stycket ej är tillämplig, och att 150 000 kr testamenterats till en viss institution, skall efterlevande make erhålla nyttjanderätt till 150 000 kr, bröstarvingarna erhålla sin laglott på 150 000 kr och institutionen erhålla ett lika stort kapital, belastat med efterlevande makes nyttjanderätt. För att efterlevande make skall komma i åtnjutande av sin nyttjanderätt i sådant fall som nu nämnts erfordras icke, att han för sin del påkallar jämkning av testamentet. Skall institutionen enligt testamentet erhålla kapitalet fritt vid den först avlidna makens död, kommer enligt den föreslagna företrädesordningen mellan makes rätt, testamente och laglott testamentet att rikta sig mot bröstarvingarna, som riskerar att få nöja sig med det kapital som belastas med efterlevande makens nyttjanderätt. De är icke skyldiga att finna sig däri, men för att bröstarvingarna skall bli befriade från denna belastning krävs enligt förslaget, att de påkallar jämkning av testamentet i den ordning som angives i 7 kap. 3 §. Antages i stället, att donationen är större än bröstarvingarnas laglott och uppgår exempelvis till 250 000 kr och att donationen enligt testamentet skall vid testators död i sin helhet utgå utan belastning av efterlevande makes nyttjanderätt, måste även efterlevande maken enligt förslaget påkalla jämkning av testamentet, om han vill komina i åtnjutande av nyttjanderätten. En bestämmelse för dylika fall har upptagits i 7 kap. 7 § andra stycket. Emellertid torde det vara regel, att när något större testamentariskt förordnande är påtänkt, makarna är överens därom och reglerar saken på ett sätt som passar även efterlevande make. Om denne har behov av nyttjanderätt till större eller mindre del av kvarlåtenskapen, torde sådan uttrycklig bestämmelse meddelas, att testamentet ej kommer i strid häremot. Även om testamentet ej innehåller något i detta hänseende, kan den bästa tolkningen av testamentet finnas leda till att det borttestamenterade kapitalet under efterlevande makens livstid skall belastas av dennes nyttjanderätt. 3 §.

I denna paragraf föreslås endast en redaktionell ändring. Paragrafen stadgar, att bröstarvinge för att utfå laglott äger påkalla jämkning i testamente, samt lämnar vissa närmare föreskrifter därom. I andra stycket stadgas nu, att bröstarvinge förlorat sin rätt, om han ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet »på sätt» i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom. På ett liknande sätt föreskrivs i 14 kap. 5 §, att klandertalan om testamentes ogiltighet skall väckas inom sex månader efter det arvinge erhöll del av testamentet såsom i 4 § av samma kap. är stadgat. Utgångspunkt för beräkning av klandertiden, liksom för beräkning av den tid som

405 nämns i andra stycket av förevarande 3 §, är sålunda delgivningen av testamentet. Tidigare rådde viss tvekan om klandertidens beräkning i sådana fall då delgivning skett före bevakning. TL syntes visserligen utgå från att delgivning skulle ske först efter bevakningen men detta framgick ej klart av lagtexten. I 7 kap. 5 § TL (nu 14 kap. 5 § ÄB) stadgades nämligen, att klandertiden var sex månader från det arvingen erhöll del av testamentet på sätt i 4 § i samma kap. var stadgat, och 4 § reglerade endast sättet men ej tiden för delgivningen. 1 För att klargöra, att klandertiden skall börja löpa först i och med delgivning som sker efter verkställd bevakning, kompletterades i samband med ÄBs införande 14 kap. 4 § (tidigare 7 kap. 4 § TL) med en föreskrift av innebörd att delgivning skall ske sedan bevakning först skett. I samma paragraf infogades även en bestämmelse, att domstolsbevis om bevakning skall delgivas arvingarna samtidigt med testamentet. Vidare utbyttes i 5 § orden »på sätt» mot »såsom» för att det skulle bli fullt klarlagt, att en delgivning före bevakning ej kunde tjäna som utgångspunkt för beräkning av klandertiden- Då utgångspunkten för beräkning av den tid som i andra stycket av nu förevarande 7 kap. 3 § föreskrivs för påkallande av jämkning i testamente skall vara densamma som för beräkning av klandertiden enligt 14 kap. 5 §, har för tydlighets skull även här orden »på sätt» utbytts mot »såsom». 5 §. Bröstarvinges laglottsrätt innebär enligt gällande lag, att han äger erhålla egendom till värde motsvarande hälften av arvslotten utan varje inskränkning i förfoganderätten. Han är icke skyldig att nöja sig med egendom som genom den avlidnes testamente är belastad med nyttjanderätt eller på annat sätt, även om egendomens värde efter avdrag av belastningen motsvarar eller överstiger halva arvslotten. Ej heller är han skyldig underkasta sig testamentariska föreskrifter rörande förvaltningen av den mottagna egendomen eller andra inskränkningar i rätten att förfoga däröver. Förslaget gör vissa inskränkningar i denna ordning. Efterlevande make har som förut angivits redan enligt 3 kap. 1 § i förslaget för vissa fall fått företräde framför bröstarvinges rätt till laglott. Om för efterlevande makens försörjning uppenbart behöver avsättas egendom till högre värde än som motsvarar hälften av den dödes kvarlåtenskap, är bröstarvingen enligt vad där sägs skyldig att finna sig i det intrång i laglotten som föranleds därav. Undantag från vad nu sagts gäller dock enligt 3 kap. 1 § andra stycket till förmån för sådan bröstarvinge som ej är makarnas gemensamma. Denne skall äga utfå sin laglott genast. Såvitt angår gemensamma bröstarvingar kan man enligt kommitténs mening låta deras laglott vika även på grund av testamente till efterlevande maken. Det har synts lämpligt, att make kan genom testamentariskt förordnande komplettera förslagets reglering i 3 kap. 1 § när han finner det skäligt och på så sätt bl. a. förekomma tvister mellan dödsbodelägarna. Har den i Se prop. 144/1958 s. 123 f (NJA II 1958 s. 142).

406 döde genom testamente gett efterlevande maken större rätt än som tillkommer denne enligt 3 kap. 1 §, skall därför testamentet under vissa villkor kunna lända till efterrättelse, oaktat gemensam bröstarvinge därigenom lider intrång i sin laglottsrätt. Detta intrång får dock enligt förslaget ej gå längre än till nyttjanderätt av det slag som avses i 3 kap. 1—3 §§. Arvlåtaren äger alltså icke med åsidosättande av bröstarvinges laglottsrätt tillägga maken egendom med äganderätt eller fri förfoganderätt eller annan rätt som ger denne en friare ställning än som följer av nämnda lagrum. I enlighet härmed upptages som ett nytt andra stycke i 5 § stadgande, att om arvlåtaren tillerkänt efterlevande make nyttjanderätt, makarnas gemensamma bröstarvingar är pliktiga att tåla sådant intrång i laglotten, om efterlevande maken underkastar sig de villkor som följer av 3 kap. 2 och 3 §§. Går testamentet längre, får det jämkas till vad som är tillåtet enligt den föreslagna bestämmelsen. Självfallet torde sålunda bl. a. vara, att om efterlevande make enligt testamente erhållit äganderätt, all rätt på grund av testamentet ej fördenskull bortfaller. Bröstarvingarnas laglottsanspråk föranleder endast, att hans rätt reduceras till nyttjanderätt. I enlighet med vad som gäller om nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § skall här avsedd nyttjanderätt på grund av testamente, såvitt den belastar bröstarvinges laglott, upphöra vid omgifte. Det följer av hänvisningen till 3 kap. 2 §. Den föreslagna bestämmelsen gäller ej mot den avlidnes särkullbarn i tidigare äktenskap eller barn utom äktenskap. Med undantag för sådana fall som sist nämnts erhåller sålunda makar genom bestämmelsen obegränsad möjlighet att till förmån för varandra upprätta testamente, varigenom kvarlåtenskapen tilläggs den efterlevande med sådan nyttjanderätt som avses i 3 kap. 1—3 §§. Vissa speciella frågor om prioritetsordningen mellan efterlevande makes rätt, bröstarvingars laglott och testamente till annan har berörts redan under 1 §. 7 §• Fråga om laglottsrätt för efterlevande make berördes av lagberedningen i förarbetena till 1928 års arvslag. Där framhölls, att det stod makar fritt att genom äktenskapsförord överenskomma, att all av endera maken införd eller sedermera förvärvad egendom skulle vara den makens enskilda och att sålunda all giftorättsdelning skulle vara utesluten mellan makarna. Det syntes knappast följdriktigt att genom en laglottsrätt tvångsvis överföra egendom från den ena maken till den andra. Beredningen hade därför ej ansett sig böra föreslå någon dylik rätt. 1 Som anförts i den allmänna motiveringen skulle emellertid syftet med den föreslagna lagstiftningen om efterlevande makes arvsrätt förfelas, om dennes rätt kunde åsidosättas genom testamente. För makens rätt krävs därför, liksom för bröstarvinges rätt, skydd mot testamente. Det gäller både når bröstarvingar finns och när sådana saknas. i ALmotiv s. 165 (NJA II 1928 s. 290).

407 Olika lösningar är tänkbara i fråga om utformningen av skyddet mot testamente. I den nya danska lagen bibehålls principen med skydd i form av ovillkorlig rätt till viss kvotdel av kvarlåtenskapen — laglott. Enligt nämnda lag skall makes laglott liksom bröstarvinges utgöra hälften av arvslotten. Det innebär, att makens laglott omfattar 1/6 av kvarlåtenskapen, när bröstarvingar finns, och hälften av kvarlåtenskapen i övriga fall. Makes rätt att sitta i oskiftat bo är likaledes enligt den nya danska lagen skyddad mot testamente, såvitt angår makens och bröstarvingarnas laglotter. Även enligt den nya isländska lagen har efterlevande make rätt till laglott. Den omfattar 2/3 av arvslotten när bröstarvingar finns, d. v. s. för makens vidkommande 2/9 av kvarlåtenskapen. I övriga fall omfattar makens laglott 2/3 av kvarlåtenskapen. Makens rätt att sitta i oskiftat bo är däremot ej skyddad mot testamente. I Norge saknas laglottsskydd för make. I stället gäller där, att testamente som inskränker efterlevande makes rätt är giltigt endast om det delgivits efterlevande maken före testators död. Detsamma gäller i fråga om makens rätt att sitta i oskiftat bo. I fråga om rätten att sitta i oskiftat bo med bröstarvingar gäller vidare, att den kan åsidosättas endast om den avlidna maken i testamente förordnat, att han anser det vara till efterlevande makens och bröstarvingarnas bästa att skifte sker, samt skifteretten efter att ha inhämtat utlåtande av overformynderiet finner att skifte bör ske. Det norska förslaget upptager väsentligen samma ordning beträffande rätten att sitta i oskiftat bo. Vidare behåller förslaget regeln, att makes rätt — vare sig fråga är om rätt att sitta i oskiftat bo eller om arvsrätt —• kan åsidosättas genom testamente endast om detta delgivits honom före testators död. En betydelsefull nyhet i förslaget är, att make som ej övertager boet oskiftat äger rätt till underhåll ur boet för framtiden och att denna underhållsrätt är skyddad mot testamente. Det norska förslaget ger sålunda liksom gällande norsk rätt visst utrymme åt en behovsprövning. Med det svenska förslagets uppbyggnad låter sig icke gärna förena laglottsskydd för make i form av en enkel regel om andelsrätt. Kommittén har sökt en annan väg och trott det bäst överensstämma med vad som i allmänhet framstår som naturligt, att makes nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § i förslaget i princip alltid skall gå före testamente till annan. Enligt 7 § första stycket första punkten skall nyttj anderätten sålunda bestå, även om kapitalet testamenterats till en institution eller någon person som den avlidna maken velat gynna. Makes nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § skall m. a. o. gå före testamentstagares rätt i samma utsträckning som den har företräde framför bröstarvinges rätt till arv. Regeln har dock ej gjorts ovillkorlig (se härom nedan). Kommittén har ansett, att efterlevande make bör skyddas i samma omfattning när bröstarvingar saknas. Enligt andra punkten i första stycket skall alltså make i fall som avses i 3 kap. 5 § framför testamente till annan äga lika rätt som om bröstarvingar funnits. I sistnämnda fall medför alltså

408 ett testamente till utomstående, att efterlevande make, i stället för fri förfoganderätt till kvarlåtenskapen, får sådan nyttjanderätt som sägs i 3 kap. 1__3 §§, i samma omfattning och under samma tid och villkor som dar stadgas. Redan av lydelsen av 3 kap. 4 § andra stycket framgår, att den andelsratt make enligt detta lagrum äger välja i stället för nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § ej till någon del är skyddad mot testamente. Bestämmelsen i första punkten av första stycket i förevarande 7 § leder till att arvlåtaren, när laglottsberättigade bröstarvingar finns, i regel ej kan genom testamente till utomstående förordna om någon del av kvarlåtenskapen med den verkan att testamentstagaren äger omedelbart tillträda sin lott. Testamentstagaren får vänta på att tillträda egendomen till dess makens nyttjanderätt upphört genom omgifte eller makens död. Ibland kan denna konsekvens tänkas verka stötande, såsom om den döde efterlämnat en mycket betydande förmögenhet och efterlevande maken kommer i goda omständigheter även om intrång görs i hans nyttjanderätt. Även tillämpningen av andra punkten kan tänkas bli alltför hård, t. ex. om båda makarna i det barnlösa äktenskapet haft yrkesarbete och den efterlevande, trots testamentet, har eller får en avsevärd förmögenhet. De nämnda reglerna skall därför enligt förslaget i princip gälla mot testamente men dock ej vara ovillkorliga. Företrädesrätten framför testamente skall gälla, om ej, med hänsyn till makarnas förmögenhetsförhållanden eller eljest, särskilda skäl är att han bör vika. Såsom förut antytts är samboende makar i allmänhet ense om hur det skall förfaras med deras egendom och vad eventuellt testamente bör innehålla, men det kan givetvis ibland inträffa att oenighet råder, liksom att den ena är egenmäktig eller att makarna misstagit sig på kvarlåtenskapens värde, i följd varav upprättade förordnanden ej kan fullt ut verkställas. Någon eller några måste då träda tillbaka. Den nyss angivna reservationen ger en begränsad möjlighet att låta testamentet gälla mot efterlevande maken. Förutsättningen härför är emellertid mycket snäv. Kommittén förutsätter, att det i smärre eller medelstora bon knappast kan bli tal om att tillämpa möjligheten därtill. Och av stadgandet framgår, att det i övrigt skall kunna påvisas vägande sakskäl för att efterlevande make skall behöva vika. Är förhållandena sådana att förutsättning föreligger för tillämpning av 3 kap. 1 § första stycket andra punkten, kan det överhuvud icke komma i fråga att efterlevande maken skall behöva vika enligt nu förevarande bestämmelse i förslaget. Ej heller kan jämkning i efterlevande makens rätt komma i fråga av sådan anledning att misshälligheter i äktenskapet uppstått, oavsett om orsaken till dessa närmast kan hänföras till efterlevande maken. Det är härvid utan betydelse, om det gått så långt att talan väckts om hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Ej ens om makarna vunnit hemskillnad föreligger skäl till avsteg från förevarande skyddsregel i annat fall än då makens arvsrätt kan jämkas enligt det föreslagna stadgandet i 3 kap. 14 §. Den ändring till efterlevande makens förmån som åsyftas med den föreslagna regeln i 3 kap. 14 §

409 skulle lätt bli illusorisk, om efterlevande makens rätt kunde minskas genom testamente till annan. Regeln om skydd för makes rätt mot testamente kompletteras i andra stycket med stadgande, att efterlevande maken för utfående av sin rätt äger påkalla jämkning av testamente enligt vad som stadgas om bröstarvinge i 3 §. Sådan framställning kan ske antingen genom att maken för testamentstagaren tillkännager sitt anspråk eller genom att han väcker talan vid domstol. Endera åtgärden skall vidtagas inom sex månader efter det maken fick del av testamentet såsom i 14 kap. sägs. Sker det ej, har maken förlorat sin rätt. 1 8 §•

Bröstarvinges rätt till laglott innefattar ej endast skydd mot testamente (3 §) utan även skydd mot andra benefika rättshandlingar för dödsfalls skull (4 §). På motsvarande sätt bör det i 7 § stadgade skyddet för efterlevande makes rätt utsträckas till att gälla även mot benefika rättshandlingar som sist nämnts. Stadgande därom upptages i förevarande paragraf. Dess innehåll överensstämmer väsentligen med motsvarande bestämmelse om bröstarvinges rätt i 4 §, vartill stadgandet delvis hänvisar. Första stycket föreskriver sålunda, att om arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor som avses i 4 §, skall vad i 7 § första stycket stadgas om testamente äga motsvarande tillämpning i avseende å gåvan. I den mån det visar sig erforderligt skall den mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Om tillvägagångssättet för den som vill vända sig mot gåvotagaren stadgas i andra stycket. Där föreskrivs, att om efterlevande maken vill mot gåvotagare göra gällande rätt till arv som nu sagts, skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas om bröstarvinge äga motsvarande tillämpning. 1 Liksom 7 § är den här föreslagna paragrafen tillämplig både när bröstarvinge finns och när sådan saknas.

8 KAP. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen 1 §• En särskild förmån tillerkänns enligt detta lagrum barn, vars uppfostran icke är avslutad. Efterlämnar arvlåtaren sådant barn, äger barnet ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till sitt underhåll med ett belopp en gång för alla, om 1 I fråga om den n ä r m a r e innebörden av dessa föreskrifter hänvisas till ALmotiven s. 306 ff (NJA II 1928 s. 437 ff), lagberedningens motiv till ändring av 7 kap. 3 § i samband med TLs tillkomst å r 1930, behandlad i TLmotiven s. 411 ff (NJA II 1930 s 432 ff) samt till W a l i n ÄB I s. 90. 1 Ang. den n ä r m a r e innebörden av dessa föreskrifter hänvisas till ALmotiven s. 315 ff (NJA II 1928 s. 443 ff), beredningens motiv till det i samband med tillkomsten av gåvoutfästelselagen å r 1936 införda tredje stycket av 4 §, SOU 1935:14 s. 141 (NJA II 1936 s. 155), samt W a l i n a. a. s. 91 ff.

410 det ej av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle och utbildning efter vad som prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna. Bidraget, som ej får avse tiden efter det barnet fyllt 21 år, utgår med företrädesratt framför arv och testamente. Även annan bröstarvinges laglott kan lida inskränkning därav. Har flera barn samma rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall jämkas mellan dem så som finnes skäligt med hansyn till deras behov och förhållandena i övrigt. I ett särskilt fall måste ratten till underhållsbidrag stå tillbaka för annat arvsanspråk. Om det finns bröstarvinge, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt, får nämligen bidraget ej lända till minskning av hans arvslott. Den förbättring av efterlevande makens ställning som förslaget syltar till kommer även de barn till godo som står under hans vårdnad. Deras behov av underhållsbidrag enligt förevarande paragraf minskar därför i motsvarande mån. Å andra sidan kommer en ökning av barnets resurser på liknande sätt maken till godo genom lättnad i dennes underhållsbörda. Underhållsberättigat barn och efterlevande maken har på grund härav i regel, praktiskt sett, icke några motsatta intressen. Om barnets eller makens anspråk får företräde vid arvskiftet, spelar därför i allmänhet icke någon större roll. Det naturliga synes emellertid vara, att hemmet hålls samman i efterlevande makens hand. Kommittén förordar därför en ordning, enligt vilken makens rätt enligt 3 kap. i princip går före gemensamma barns rätt till underhållsbidrag enligt denna paragraf. För vissa särskilda fall kan dock en sådan ordning tänkas vara mindre välgrundad, t. ex. om maken ej har vårdnaden om barnet eller han väl har vårdnaden men anförtrott den närmaste vården åt någon släkting eller annan person. Om i dylika eller andra fall särskilda skäl föranleder att barnets rätt bör gå före makens, skall enligt den föreslagna regeln intrång få göras i makens rätt enligt 3 kap. I fråga om den avlidnes särkullbarn i tidigare äktenskap och barn utom äktenskap kan saken ligga annorlunda till. Med hänsyn till de växlande situationer som här kan föreligga förordar kommittén en bestämmelse, att mellan efterlevande make och särkullbarn skall jämkas efter skälighet. Om t. ex. barnet uppfostrats av makarna tillsammans med deras gemensamma barn och det stannar i hemmet även efter arvlåtarens död, är knappast skäl att behandla det på annat sätt än övriga barn. I ett nytt tredje stycke i paragrafen föreslås i enlighet med det anförda, att om arvlåtaren var gift, intrång i efterlevande makes rätt enligt 3 kap. ej må göras till förmån för barn som är makarnas gemensamma, såframt ej särskilda skäl är därtill, och att mellan efterlevande make och annat barn, vars uppfostran ej är avslutad, skall i fråga om barnets rätt till underhållsbidrag jämkas efter vad som prövas skäligt.

411 9 §• För barn utom äktenskap gäller nu särskilda bestämmelser om arvsrätt, som meddelas i 4 kap. 3—5 §§. I de fall då arvsrätt föreligger för sådant barn äger även andra arvsregler tillämpning, bl. a. bestämmelserna om laglott i 7 kap. I 8 kap. är emellertid fråga om ämnen som ej är av rent arvsrättslig natur. För att undvika missuppfattning föreskrivs för närvarande i första stycket av denna paragraf, att vad i kapitlet är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana barn och deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag. Om nu utomäktenskapliga barn i arvshänseende blir fullt likställda med barn i äktenskap, torde anledning saknas att behålla nämnda bestämmelse för dem. Samma regler blir ändå tillämpliga. Förevarande paragraf bör därför ej omfatta barn utom äktenskap. Lydelsen har ändrats i enlighet härmed. Beträffande övergångsförhållanden se s. 436 f. (10 §.) För det vanliga fallet att barn utom äktenskap ej har arvsrätt efter sin fader och därmed ej heller rätt till underhållsbidrag efter honom enligt 8 kap. (jfr 9 § här ovan) tillerkänns barnet för närvarande rätt till underhåll efter fadern enligt en särskild bestämmelse i förevarande paragraf. Paragrafen har ersatt 11 § i 1917 års lag om barn utom äktenskap, såvitt denna alltjämt var gällande när ÄB trädde i kraft. Om allmän arvsrätt införs för barn utom äktenskap, blir bestämmelserna i 8 kap. om rätt till underhåll tillämpliga även på barn utom äktenskap. 10 § bör då utgå. Beträffande övergångsförhållanden se s. 436 f.

11 KAP. Om testamentes tolkning 8 §• Förevarande paragraf innehåller vissa tolkningsregler som har avseende på testamente till trolovad eller make. Enligt den nuvarande lydelsen skall sådant förordnande vara utan verkan, om trolovningen eller äktenskapet upplöses annorledes än genom testators död. Detsamma skall gälla i fråga om förordnande till förmån för make, om det föreligger sådant fall som sägs i nuvarande 3 kap. 8 §, d. v. s. då makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda vid testators död eller talan om äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller, vid bodelning i anledning av dödsfallet, makarnas giftorättsgods skall delas som om återgång skett. Kommittén föreslår vissa ändringar som har samband med 3 och 7 kap. i förslaget.

412 Första stycket

Enligt 3 kap. 1 § i kommitténs förslag skall makes rätt till arv i form av nyttjanderätt äga företräde framför bröstarvingars arvsrätt. Som regel respekteras i förslaget deras laglott men makarnas gemensamma bröstarvingar kan enligt lagrummet bli skyldiga att tåla även visst intrång i laglotten. Denna reglering kompletteras i förslaget av en bestämmelse i 7 kap. 5 §, enligt vilken make kan genom testamente tillerkänna efterlevande make nyttjanderätt till hela kvarlåtenskapen, oavsett om förutsättning för en sådan utvidgning föreligger enligt 3 kap. 1 §. I 7 kap. 7 § har beaktats den omvända situationen, nämligen att den avlidna maken upprättat testamente till iörmån för annan än efterlevande maken och därigenom gjort intrång i den sistnämndes rätt. Denna bestämmelse omfattar även det fallet att den avlidna maken genom testamente gjort intrång i efterlevande makes arvsrätt enligt 3 kap. 5 §, d. v. s. när bröstarvingar saknas. I båda fallen skall efterlevande maken regelmässigt med företräde framför testamentslagaren erhålla nyttjanderätt till så stor del av kvarlåtenskapen som följer av 3 kap. 1 §. Den sålunda föreslagna regleringen har ansetts påkalla jämväl en ny tolkningsregel i 11 kap. med tanke på sådana fall då testamente föreligger både till förmån för efterlevande make och till någon annan. Om dessa testamentariska förordnanden ej låter sig förena, ligger det enligt kommitténs mening närmast till hands att ge företräde åt förordnandet till efterlevande make. Det sannolika lärer väl också vara, att förordnande till make delgivits denne medan andra maken levde och att han i viss mån förlitat sig därpå. 11 kap. ÄB innehåller emellertid tolkningsregler som kan leda till ett icke önskvärt resultat. Sålunda sägs i 3 §, att om flera av testator bestämda legat ej kan utgå, skall legat som avser viss egendom äga företräde framför annat, men att i övrigt nedsättning skall ske efter legatens värde. Visserligen framgår av 1 § i kapitlet, att regeln i 3 § ej gäller, om med hänsyn till ett testamentariskt förordnandes syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. Det är emellertid vanskligt att säga, huruvida man vid tolkningen av oförenliga testamentariska förordnanden till make och annan anser sig kunna frångå regeln i 3 §. I allt fall är det i hög grad önskvärt att lagen ger vägledning för situationen. Kommittén föreslår därför, att såsom första stycke i 8 § upptages en regel, att förordnande som är gjort till make har företräde framför förordnande till annan testamentstagare. Denna regel skall dock ej gälla, när det senare förordnandet är sådant som avses i 8 kap. 2 § andra stycket. Om testamentet uttryckligen innehåller annan föreskrift eller omständigheterna i övrigt undantagsvis leder till att en annan tolkning av testators vilja måste tilllämpas, följer av 1 §, att den föreslagna nya regeln skall vika. I den situationen är emellertid att märka, hurusom efterlevande make, som till sin förmån kan åberopa testamente, naturligtvis ej är sämre ställd än om det icke förelegat något testamente till hans förmån. Efterlevande make kan sålunda, om han så vill, falla tillbaka på reglerna i 7 kap. 7 § i förslaget och

413 lillgodonjuta nyttjanderätt i den omfattning som följer av sistnämnda reglering. Andra och tredje styckena

Förslaget upptager utan ändring i sak tolkningsregeln i nu gällande lag, att testamente till trolovad eller make skall vara utan verkan om trolovningen eller äktenskapet upplöses annorledes än genom testators död. Bestämmelsen har emellertid i förslaget uppdelats på två stycken. Därvid har testamente till make, såsom det vanligare och viktigare fallet, behandlats i andra stycket och testamente till trolovad behandlats i tredje stycket. Såsom förut nämnts innehåller gällande lag, att förordnande till make är utan verkan ej blott när äktenskapet upplösts före dödsfallet utan även när sådant fall är för handen som nu sägs i 3 kap. 8 § ÄB. Under 3 kap. har kommittén behandlat frågan, i vilka fall efterlevande make skall förlora sin rätt till arv enligt 3 kap. 1 § eller enligt 3 kap. 5 §. Gemensamma regler upptages i 3 kap. 14 § i förslaget. Dessa innebär, att makes arvsrätt kvarstår i vidare omfattning än för närvarande. Levde makarna vid arvlåtarens död åtskilda efter hemskillnad, skall sålunda makes arvsrätt enligt förslaget i princip bestå. Har makarna efter dom å hemskillnad levat åtskilda minst ett år och var sammanlevnadens återupptagande ej att vänta, må dock efterlevande makens arvsrätt jämkas till vad som prövas skäligt med hänsyn till hans behov av underhåll. Efterlevande make äger enligt förslaget ej arvsrätt, om vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods enligt vad i 13 kap. 3 § 1 mom. GB stadgas skall så delas som om återgång skett. Den omständigheten att talan väckts om återgång, hem- eller äktenskapsskillnad skall enligt förslaget ej i någon mån inverka på efterlevande makens arvsrätt. Kommittén har ansett, att de nya reglerna i 3 kap. 14 § bör kunna tillämpas även när testamente föreligger till make och situationen är sådan som avses i lagrummet. I enlighet härmed föreslås, att i andra stycket av 11 kap. 8 § såsom andra punkt upptages stadgande att, om makarna var hemskilda, vad i 3 kap. 14 § stadgas skall aga motsvarande tilllämpning. Hänvisningen till 3 kap. 14 § i förslaget ger i och för sig i viss utsträckning utrymme för en bedömning efter omständigheterna. Med avseende å tillämpningen i övrigt bör erinras om att 11 kap. allenast innehåller tolkningsregler, från vilka avsteg kan böra göras på grund av omständigheterna. Redan det förhållandet att det trots brytning mellan makarna alltjämt finns ett aktuellt testamente som ej makulerats kan tänkas tyda på att testator avsett att efterlevande maken trots allt skulle njuta sin rätt enligt testamentet till godo. Skälen till ett sådant antagande förstärks, om det är känt att makarna trots långvarig hemskillnad och grunden till denna hyst förståelse för och kanske även uppskattning av varandra. I fall, då rimlig anledning förelegat för den döde att — om han ej glömt förordnandet — övervaga återkallelse av testamente men detta ej skett, kan det ej behövas alltför starka skäl därutöver för att testamentet skall stå sig enligt sin ordalydelse.

414 Hänsyn bör emellertid tagas även till den avlidnes förhållande till makarnas bröstarvingar, när sådana finns, eller till andra arvingar i fall som avses i 3 kap. 5 § av förslaget. Att låta förordnande till make förfalla till förmån för allmänna arvsfonden torde mycket sällan vara en tillämpning som överensstämmer med testators sannolika vilja. Särskilt gäller det sagda, när det i själva verket är den efterlevande som hopbragt det kapital som finns i boet eller infört det på annat sätt. Även när äktenskapet är upplöst kan naturligtvis motsvarande tolkningsspörsmål uppstå. Man lärer även då böra iakttaga en viss försiktighet innan man frånkänner förordnande till förra maken all verkan och därigenom kanske låter skyldemän, med vilka den döde haft föga förbindelse, eller allmänna arvsfonden inträda och taga arvet.

12 KAP. Om testamentstagares rätt i vissa fall

Paragrafen behandlar det fallet, att genom testamente förordnats om sekundosuccession i fråga om egendom som tillfallit efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare. I sådant fall skall enligt nuvarande lydelsen av paragrafen vad i 3 kap. är stadgat äga motsvarande tilllämpning, såvitt ej annat följer av testamentet. De nytillkomna bestämmelserna i 3 kap. i kommitténs förslag har föranlett en precisering av hänvisningen till 3 kap. Denna har sålunda i förslaget angivits skola omfatta 3 kap. 5—11 §§. Härunder inbegrips även den nya bestämmelsen i 3 kap. 5 § andra stycket. Hänvisningen till 3 kap. 11 § innebär också en nyhet. I denna del får kommittén hänvisa till vad som anförts under sistnämnda lagrum. Det nya stadgandet i 3 kap. 12 § reglerar det fallet att efterlevande make genom testamente erhållit kvarlåtenskapen med full äganderätt och kan naturligen ej tillämpas i fall som avses i förevarande 12 kap. Utanför hänvisningen i 12 kap. 1 § lämnas även bestämmelserna i 3 kap. 13 och 14 §§, vilka ersätter nuvarande 3 kap. 7 och 8 §§. Hänvisningen i gällande lag saknar betydelse såvitt angår sistnämnda paragrafer. I det fall som avses i nuvarande 7 § eller förslagets 13 § är ej utrymme för någon testationsrätt för den först avlidna maken, och såvitt gäller nuvarande 8 § eller förslagets 14 § saknar hänvisningen självständig betydelse vid sidan av den allmänna re°eln i 11 kap. 8 §, motsvarande andra och tredje styckena i 11 kap. 8 § i förslaget. Beträffande tillämpning av testamente som inkräktar på efterlevande makes nyttjanderätt erinras om vad tidigare anförts under 7 kap. 1 och 7 §§

415 3—5, 7 och 9 §§. I dessa paragrafer görs vissa ändringar i anslutning till de i 3 kap. nytillkomna bestämmelserna om efterlevande makes arvsrätt, vilka hänvisar till 12 kap. 3—9 §§ i fråga om den närmare regleringen av makens nyttjanderätt. Dessa ändringar, som betingats av den legala nyttjanderätt som i 3 kap. föreslås för efterlevande make när bröstarvingar finns, har behandlats i det föregående under 3 kap. 3 § och kommittén får hänvisa till vad som anförts där.

14 KAP. Om bevakning, delgivning och klander av testamente 1 §'. För att testamente skall äga verkan mot legala arvingar krävs, att testamentet bevakas inom viss tid vid domstol. Sker det ej, förlorar testamentstagaren sin rätt mot arvinge som ej avstått från klandertalan. Har samtliga arvingar godkänt testamentet, är bevakning ej nödvändig. Närmare föreskrifter om bevakning finns i 14 kap. 1 och 2 §§, varefter 3 § angiver den nyss nämnda påföljden av underlåten bevakning. Bestämmelser om den tid, inom vilken bevakning skall ske, meddelas i 1 §. Huvudregeln är enligt första stycket, att testamentet skall bevakas inom sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet. För det fall att testamentet innehåller föreskrift om sekundosuccession gäller beträffande sekundosuccessorns rätt en särskild tilläggsregel om framflyttning av bevakningsfristen Härom stadgas i andra stycket, att om någon skall på grund av testamente njuta rätt efter annan och testamentet ej bevakats enligt vad i första stycket sägs, bevakning må med laga verkan äga r u m inom tid som där stadgas efter det han fått veta att den föregående testamentstagarens rätt upphört. Stadgandet i andra stycket har visat sig kunna bli föremål för missuppfattning. Innebörden har nämligen stundom uppfattats vara den att bevakning överhuvud ej skulle vara nödvändig förrän efter den första testamentstagarens död. Så är emellertid ej fallet. Den utsträckning av bevakningstiden som medgives i andra stycket gäller enbart till förmån för efterföljande testamentstagare. Då en dylik missuppfattning kan leda till rättsförluster, har ett förtydligande ansetts böra ske. I den föreslagna nya lydelsen har sålunda, till utmärkande av att den utsträckta bevakningsfristen gäller enbart till förmån för sekundosuccessor, inskjutits orden »för hans del». De syftar på efterföljande testamentstagare till skillnad från den första successorn. Att bevakning som skett inom den utsträckta bevakningsfristen gäller till förmån för samtliga efterföljande testamentstagare, om flera sådana finns, följer av stadgandet i tredje stycket.

416 Även i övrigt har ett förtydligande skett. Till utmärkande av att regeln gäller för den som själv är testamentstagare och ej för den som på grund av leoal arvsrätt inträder som successor efter en testamentstagare, har orden »på grund av testamente» i nuvarande lydelse ersatts med »såsom testam e n t s t a g a r e » / O m t. ex. make i fall då bröstarvingar saknas genom testamente till förmån för efterlevande maken förordnat att denne skall erhålla kvarlåtenskapen med full äganderätt, kan alltså ej den efterlevande makens legala arvingar till förbättring av sin ställning åberopa efterlevande makens rätt på grund av testamentet, om detta ej i föreskriven ordning bevakats efter den först avlidna makens död. De äger ej åberopa särregeln i andra stycket för att med laga verkan kunna bevaka testamentet först efter den sist avlidna makens död. 1

I denna paragraf angives forum för bevakning av testamente. Bevakning skall enligt nuvarande lydelse ske vid den rätt där testator skolat svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finns, vid Stockholms rådhusrätt. Hänvisningen till tvistemålsforum innebär, att mantalsskrivningsorten är avgörande, se 10 kap. 1 § RB. 1 fall av testamentarisk sekundosuccession ter sig föreskriften om bevakning vid testators forum mindre naturlig. Om efterföljande testamentstagares rätt inträder efter den föregående testamentstagarens död, är naturligare att bevakning för den efterföljande testamentstagarens del sker vid föregående innehavares forum. 1 Kommittén föreslår en tilläggsföreskrift härom i första stycket av 2 §. Efter huvudregeln om bevakning vid den rätt där testator skolat svara i tvistemål i allmänhet stadgas sålunda i förslaget, att om i fall som avses i 1 § andra stycket föregående testamentstagares rätt upphört i anledning av hans död, bevakning för senare testamentstagare må äga r u m där den föregående testamentstagaren skolat svara som nyss sagts. Stockholms rådhusrätt bibehålls som subsidiärt forum. Tilläggsregeln innebär ett alternativ till huvudregeln. Liksom för närvarande kan alltså enligt förslaget bevakning för senare testamentstagares del ske även vid testators forum. En annan nyhet föreslås i tredje stycket. Enligt 3 § gäller, att om bevakning ej sker enligt vad som sägs i 1 och 2 §§, testamentstagaren har förlorat sin rätt mot arvinge som ej avstått från klandertalan. Denna påföljd inträder sålunda, om bevakning ej sker inom rätt tid eller vid rätt domstol. Sker misstag i fråga om rätt forum, t. ex. så att bevakning sker i kyrkoskrivningsorten i stället för i mantalsskrivningsorten 2 , synes den angivna påföljden alltför hård, om misstaget ej upptäcks i samband med bevakningsåtgärden. Kommittén föreslår därför en ny regel av samma slag som i 8 kap. 12 § andra stycket i GBförslaget i fråga om ingivande av äktenskapsförord, i Jfr nedan s. 419. i Jfr W a l i n ÄB I s. 278 not 27. 2 Jfr sådant misstag i fråga om ingivande av äktenskapsförord NJA 1954 s. 325.

417 nämligen att om testamente i anledning av bevakning intagits i rättens protokoll, bevakningen skall gälla, även om rätten ej var behörig enligt första stycket. Det må understrykas, att testamentets intagande i protokollet skall ha skett i bevakningsändamål. Det räcker t. ex. icke att testamentet ingivits i samband med vittnesförhör med testamentsvittnena. 3 3 §. I denna paragraf stadgas nu, att testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum enligt vad som sägs i 1 och 2 §§, har förlorat sin rätt mot arvinge som ej avstått från klandertalan. Oväntade rättsförluster på grund av underlåten bevakning kan tänkas förekomma särskilt i två fall. Det ena är, då testamentstagaren tror sig ha träffat uppgörelse med samtliga arvingar. Om arvingarna godkänner testamentet, blir det gällande utan bevakning. Det är ganska vanligt, att frågan regleras på detta sätt. Ibland inträffar det emellertid, att en okänd arvinge ger sig till känna efter bevakningstidens utgång, och denne är då ej bunden av uppgörelsen. Testamentstagaren har i sådant fall gått förlustig sin rätt mot den förut okända arvingen. Det andra fallet inträffar, när testamente upprättats till förmån för efterlevande make som äger arvsrätt enligt nuvarande 3 kap. Såsom kommittén anfört vid 3 kap. 12 § framstår för efterlevande make i barnlöst äktenskap bevakningen av testamente till hans förmån ofta som en meningslös åtgärd. Han erhåller j u ändå hela kvarlåtenskapen på grund av arv. Även i hans fall gäller emellertid vad nyss sagts om risken att den döde efterlämnar för efterlevande maken okänd arvinge, i detta fall bröstarvinge som har företräde. Denna risk ökas, om barn utom äktenskap får arvsrätt efter fader och fädernefränder. Efterlevande maken förlorar då den arvsrätt enligt 3 kap. 5 § som han räknat på och skulle, trots förefintligheten av testamente, få nöja sig med den rätt som tillkommer honom enligt 3 kap. 1 § i förslaget. För att undvika oväntade påföljder av underlåten bevakning i dessa och likartade situationer har kommittén övervägt vissa tilläggsbestämmelser. En sådan föreslås i ett nytt andra stycke av 3 §. Där stadgas, att testamentstagaren, om arvinge blivit känd först senare än tre månader efter dödsfallet, skall vara bevarad vid sin rätt mot arvingen, om bevakning sker inom sex månader från det han vann kunskap om arvingen. Tiden tre månader från dödsfallet har valts med tanke på att bouppteckning då ordinärt bör ha skett (se 20 kap. 1 §). Arvingen bör i detta sammanhang anses känd, när antingen testamentstagaren eller den som sitter i boet fått kunskap om arvingen, såvitt ej vederbörande förtiger förhållandet. När saken rör efterlevande make, är det regelmässigt denne som själv sitter i boet, såvida ej detta avträtts till förvaltning av boutredningsman. Genom det föreslagna stadgandet har testamentstagaren i allmänhet fått skälig tid på sig för bevakning, när okänd arvinge anmäler sig. Inom kommittén har övervägts, om man skulle kunna gå ett steg längre. Om bevak3 Se NJA 1961 s. 183. 14—630756

418 ningstiden gått till ända och kanske därefter ytterligare avsevärd tid förflutit när arvingen blir känd, kan det synas föga motiverat, att bevakning överhuvud skall behöva ske för att testamentstagare skall vara skyddad, om den förut okända arvingen framställer anspråk på arvet. Det kan då ha gått så långt, att testamentstagaren efter uppgörelse med kända arvingar eller såsom själv närmaste kända arvinge tillträtt egendomen. Boutredningen är avslutad, och den som besitter egendomen är kanske helt oerfaren i arvsrättsliga frågor. Den förpliktelse att bevaka testamentet som lagen ålägger honom för att hans rätt skall bli gällande kan lätt förbises. Arvinge som därefter kommer kunde därför anses böra själv taga initiativ till att få ut sitt arv genom att föra talan om att testamentet — på annan grund än underlåten bevakning •—- är utan verkan! Om testamentstagaren skulle tycka att saken drar ut på tiden och han därför skulle vilja framtvinga ett avgörande, kunde han antingen väcka fajtstäHejsetalan eller, ehuru det icke skulle erfordras för att testamentet skall få åberopas, bevaka detta och giva arvingen del därav. I sistnämnda fall skulle fristen i 5 § börja löpa. Det må här även erinras om den interpellationsrätt som finns i 16 kap. 5 §. Kommittén har emellertid ej ansett sig kunna förorda ett sådant avsteg som nu sagts från den hos oss hävdvunna principen att testamente skall bevakas. I detta sammanhang har övervägts även en annan ändring. Frågan om bevakning av testamente, varigenom efterlevande make fått den dödes kvarlåtenskap med äganderätt, har viss betydelse även när det ej är fråga om verkan av att okänd arvinge anmäler sig. Om efterlevande maken vill begagna sig av sin testationsfrihet på grund av testamentet, är det för närvarande nödvändigt, att detta bevakas. Och bevakningen måste enligt huvudregeln i 1 § första stycket av förevarande kap. ske inom sex månader efter vunnen kännedom om den först avlidna makens frånfälle och om testamentet/ Tilläggsregeln i andra stycket av samma paragraf om uppskov med bevakning till efter den efterlevandes död gäller ej här utan är tilllämplig endast när sekundosuccession föreskrivits i testamentet. Ofta underlåter efterlevande maken att bevaka testamentet även om detta fogats vid bouppteckningen. Därigenom försitter han sin möjlighet att sedermera begagna sig av den testationsfrihet som testamentet ger och kan ej själv genom testamente förfoga över mer än sin andel av boet i stället för över det hela/Särskilt otillfredsställande är detta, om makarna i själva verket varit ense om hur det skulle förfaras med kvarlåtenskapen efter bådas död men av någon orsak överlämnat åt den efterlevande att bestämma därom i stället för att intaga föreskrifter i testamentet. För att avhjälpa den nu anmärkta bristen har kommittén övervägt att upphäva kravet på bevakning som villkor för att efterlevande make skall få begagna sin testationsfrihet. Kommittén har emellertid ej heller här ansett sig kunna gå så långt. En dylik ändring skulle medföra, att bevakning kunde underlåtas i ett stort antal praktiskt viktiga fall och därigenom kunna föranleda missförstånd rörande nödvändigheten av testamentsbevakning i andra situationer.

•119 För att såvitt möjligt undgå invändningar av principiell natur har som alternativ övervägts en mindre långtgående ändring, som ej gör avsteg från huvudregeln att testamente skall bevakas. En sådan ändring skulle innebära",' att testamente till efterlevande maken väl icke behövde bevakas av denne själv men skulle kunna bevakas efter hans död av någon vars rätt då var beV roende av testamentet (jfr den framskjutna bevakningstiden för efterföljan-j de testamentstagare enligt 14 kap. 1 § andra stycket). Sådan bevakningskulle ske inom sex månader från det den bevakande fått kännedom om efterlevande makens dödsfall och testamentet samt gälla till förmån för envar vars rätt var beroende av testamentet och för vilken tiden ej gått till ända. Men ej heller en sådan ändring har kommittén funnit helt tillfredsställande. Den huvudsakliga invändningen föranleds av den ovisshet om rättsläget som kommer att föreligga under efterlevande makens livstid, därest denne ej själv bevakat testamentet. Den rätt som tillkommer efterlevande maken är nämligen av betydelse ej endast för hans testationsbehörighet utan även för verkan av vissa rättshandlingar i levande livet. För det fall att han innehar kvarlåtenskapen med allenast fri förfoganderätt och han utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar minskar egendomen väsentligt genom gåvor till egna arvingar eller ny make eller utomstående, uppkommer rätt till vederlag för den först avlidnes arvingar. Om han däremot har oinskränkt äganderätt till egendomen, kan sådan vederlagsrätt ej komma i fråga. Innebörden av hans rätt får betydelse även för gåvotagare, i det återbäringsskyldighet enligt 3 kap. 7 § i förslaget (nu 3 kap. 3 § ÄB) aldrig kan komma i fråga, när efterlevande maken har oinskränkt äganderätt. Av anförda skäl har kommittén stannat för att ej förorda någon ordning, enligt vilken efterlevande make är bevarad vid sin testationsbehörighet, oavsett att han ej bevakat det till hans förmån upprättade testamente på vilket han grundar nämnda behörighet.

17 KAP. Om arvsavtal

2§. Under förevarande paragraf stadgas i gällande lag, att om arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren avsäger sig sin rätt till arv, är det gällande. Härifrån görs emellertid visst undantag beträffande bröstarvinge. Sådan arvinge äger sålunda utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot skäligt vederlag eller också egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt testamente med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat. — Enligt ett andra stycke må underårig ej avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmyndarens skriftliga samtycke. — Som tredje stycke i paragrafen stadgas, att om ej an-

420 nat framgår av omständigheterna, arvsavsägelse gäller även mot arvinges avkomlingar. Kommittén har under 3 kap. 1 § föreslagit, att efterlevande make skall, när bröstarvingar finns, erhålla nyttjanderätt till hälften av sin avlidna makes kvarlåtenskap. Är efterlevande maken för sin nöjaktiga försörjning i uppenbart behov av nyttjanderätt till större andel, skall ytterligare egendom avsättas till hans nyttjande. Denna utvidgning gäller dock ej mot bröstarvinge, som ej är makarnas gemensamma. Om bröstarvingar saknas, skall efterlevande make enligt 3 kap. 5 § erhålla hela kvarlåtenskapen. Vidare må nämnas, att efterlevande makes arvsrätt i fall, då makarna vid arvlåtarens död sedan minst ett år levde åtskilda efter hemskillnad och sammanlevnadens återupptagande ej var att vänta, enligt 3 kap. 14 § må jämkas till vad som med hänsyn till hans behov av underhåll prövas skäligt. I samma paragraf stadgas vidare undantag från efterlevande makes rätt till arv i ett speciellt fall. Efterlevande makes arvsrätt skall enligt förslaget också åtnjuta visst skydd mot testamente av den avlidna maken. 7 kap. 7 § i förslaget innehåller sålunda, att makes nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § har företräde framför testamente till annan, om ej, med hänsyn till makarnas förmögenhetsförhållanden eller eljest, särskilda skäl är att han bör vika. I fall som avses i 3 kap. 5 § skall efterlevande make framför testamentstagare erhålla lika rätt som om bröstarvingar funnits. Det är tänkbart, att makar i samband med upprättande av äktenskapsförord avtalar, ej blott att giftorättsgemenskap skall vara utesluten utan även att den efterlevande skall vara utan arvsrätt. Sådant avtal kan naturligtvis tänkas förekomma även utan samband med äktenskapsförord. Man får vidare räkna med att arvsavsägelse äger rum redan i samband med äktenskapets ingående eller senare under äktenskapets bestånd, t. ex. under makes sjukdom. Avtal som upprättas på ett tidigt stadium kan ha ett betänkligt inslag av äventyrsavtal. Arvsavsägelse som sker i ett senare skede kan måhända förmodas vara bättre övertänkt, men uteslutet är icke, att obehöriga påtryckningar förekommer eller att eljest en svag make faller till föga. Frågan om makes arvsavsägelse bör godtagas har visst samband med frågan om makes rätt att avstå från giftorätt. 1 Kommittén har ej ansett sig böra ingripa med regler, vilka förbjuder makar att under äktenskapet upprätta äktenskapsförord som innebär att egendomsordningen ändras, t. ex. så att all egendom skall vara makarnas enskilda. Förslaget innehåller dock bestämmelse i 13 kap. 27 § GB som ger möjlighet att j ä m k a dylikt förord under vissa begränsade förutsättningar. Även i övrigt innehåller förslaget bestämmelser som motverkar obilliga verkningar av egendomsskillnad, t. ex. i 11 kap. om underhåll — som eventuellt kan utgå även efter den underhållspliktiga makens död — och i 13 kap. 11 § om kompensation för utfört arbete m. m. Bestämmelsen i 13 kap. 27 § kan tänkas undantagsvis bli ani Jfr betr. laglott s. 406.

421 vändbar även i samband med dödsfall, nämligen om äktenskapsförordet upprättas med anledning av förestående boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad men sådan icke kommer till stånd på grund av mellankommande dödsfall. Ehuru betänkligheter kan anföras mot att makar kan ingå avtal om arvsavsägelse, har kommittén likväl ej ansett det tillrådligt att föreslå något kategoriskt förbud mot sådant avtal, lika litet som kommittén velat föreslå ett sådant förbud mot äktenskapsförord som ändrar egendomsordningen. Att lämna fältet fritt för bindande arvsavsägelser makar emellan har å andra sidan ej ansetts lämpligt. Liksom när det gäller bröstarvinges rätt till laglott anser kommittén, att det bör finnas viss möjlighet att ingripa mot arvsavsägelse. När det gäller efterlevande make, har det mest ändamålsenliga synts vara att inrikta skyddet på att efterlevande make ej skall gå miste om skäligt underhåll. En sådan regel synes bäst fullfölja den linje som utmärks av kommitténs förslag under 11 och 13 kap. GB samt 3 och 7 kap. ÄB. Kommittén föreslår därför, att till andra stycket i 17 kap. 2 § fogas stadgande, att makes arvsavsägelse må jämkas, om och i den mån det finnes erforderligt för att han skall erhålla skäligt underhåll. Arvsavsägelsen bör ej jämkas längre än ett föreliggande testamente enligt 7 kap. 7 § skolat vika för efterlevande makes rätt. Frågan om underhållets skälighet får, inom angiven ram, prövas efter familjens standard och övriga omständigheter. Om efterlevande make har betydande förmögenhet — eller genom giftorätt blir innehavare därav — eller om han har god inkomst med erforderlig ålderdomsförsörjning, bör jämkning av avtalet givetvis icke komma i fråga. I övrigt får självfallet beaktas, under vilka omständigheter avtalet ingåtts. Framstår det som ett äventyrsavtal, bör en generös tillämpning till förmån för efterlevande make äga rum. Är det åter fråga om en efter moget övervägande genomförd reglering av makarnas inbördes förhållanden, bör starkare skäl föreligga innan avtalet rubbas, särskilt om efterlevande maken fått kompensation för gjort avstående. Med avseende å den formella tillämpningen må anmärkas, att arvsavsägelse i praktiken ofta lärer bli kombinerad med testamente av arvlåtaren. Efterlevande maken får då angripa testamentet genom att påkalla jämkning i den ordning som stadgas i 7 kap. 7 § i förslaget. Vidare ankommer det på honom att påkalla jämkning jämväl av arvsavsägelsen. Någon särskild form härför föreslås ej. Oavsett arvsavsägelse bör maken kallas till arvskifte efter den döde så att frågan om avsägelsens verkan blir klarlagd.

422 18 KAP. Allmänna bestämmelser om dödsbo 1 §• Dödsbodelägare är enligt förevarande paragraf efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare. De har att för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad som stadgas i 19 kap. Från föreskriften om vilka som är dödsbodelägare görs i andra stycket första punkten undantag för efterlevande make i vissa fall. Där stadgas, att när bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten, efterlevande maken ej är dödsbodelägare, om han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Enligt familjerättskommitténs förslag till ändringar i 3 kap. kommer arvsrätt att föreligga för efterlevande make både när bröstarvingar finns och när sådana saknas. Då efterlevande make sålunda enligt förslaget alltid är arvinge, frånsett sådana fall då arvsrätten är utesluten av speciella skäl, såsom förverkande e. d., blir ej utrymme för någon undantagsregel som nyss nämnts. I kommitténs förslag har därför undantagsbestämmelsen i andra stycket första punkten fått utgå.

19 KAP. Om boutredningsman och testamentsexekutör 13 §. Enligt detta lagrum får boutredningsman ej överlåta fast egendom eller tomträtt utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämnar sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Genom denna bestämmelse inskränks dock ej den förfoganderätt som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente. Gällande lydelse av paragrafen innehåller vidare, att om boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd som nyss sagts, den är ogill, såframt delägare väcker talan om klander därå inom tre månader från det h a n fick kännedom om åtgärden och senast inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades. Det lärer ankomma på inskrivningsdomaren att vid lagfartsansökan beakta, att erforderliga samtycken givits (jfr 5 § lagfartsförordningen). Förevarande lagrum har ansetts böra ändras till överensstämmelse med vad kommittén föreslagit under 6 kap. 6 § GB. Viss tid för väckande av klander av boutredningsmans åtgärd skall sålunda ej gälla, men talan skall ej få väckas, om lagfart eller inskrivning beviljats.

i23 22 §.

I motiveringen till 12 kap. 3 och 4 §§ i kommitténs förslag till ändrad lydelse av GB har anförts, att åtgärder i fråga om avliden makes egendom bör kräva efterlevande makes samtycke i samma utsträckning som före dödsfallet. Av 19 kap. 1, 11 och 13 §§ ÄB, jämförda med 18 kap. 1 § ÄB i kommitténs förslag, följer, att efterlevande makes samtycke som regel krävs för sådana åtgärder beträffande den avlidnes egendom som avses i 6 kap. 4 och 10 §§ i GBförslaget. Nämnda paragrafer i 19 kap. ÄB täcker dock ej alla fall. Kommittén har därför föreslagit ett tillägg till 12 kap. 3 § GB, enligt, vilket delägarna, boutredningsman och testamentsexekutör vid förvaltningen av den dödes egendom skall iakttaga vad som stadgas i 6 kap. GB för make med avseende å hans giftorättsgods eller enskilda egendom. Det har ansetts lämpligt, att bestämmelserna i 19 kap. ÄB kompletteras med en hänvisning till GB rörande skyldigheten att, utöver vad som följer av bestämmelserna i samma kap., vid förvaltningen av dödsbos egendom i vissa fall inhämta efterlevande makes samtycke. Det har skett i en ny paragraf, betecknad 22 §.

21 KAP. Om den dödes gäld Bodelning mellan makar i levande livet kräver enligt GB icke någon uppgörelse med borgenärerna. Däremot skall make av sitt giftorättsgods erhålla tilldelning för sin gäld, innan makarnas giftorättsgods delas mellan dem. Även om make vid bodelningen erhåller egendom från andra maken, medför detta icke i och för sig någon förpliktelse för honom att svara för andra makens skulder. När äktenskap upplösts genom ena makens död, skall däremot dennes skulder betalas för att dödsbodelägarna skall undgå att bli solidariskt ansvariga för gäld som de kände till vid bouppteckningen. Backer ej tillgångarna, måste ansökan om egendomens avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs göras inom en månad efter det bouppteckningen förrättades. Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svarar delägarna enligt 21 kap. 12 § ÄB för gäld efter den döde, som de då kände till eller som de fick kännedom om senast vid därefter förrättad bouppteckning. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, när efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom. I anslutning till dessa regler stadgas i 12 kap. 2 § GB förbud att mot dödsbodelägares bestridande verkställa bodelning innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dennas betalning satts under särskild vård. Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, skall bodelningen eller skiftet enligt 21 kap. 5 § ÄB gå åter. Återbäringen är en-

424 ligt huvudregeln total. När boet avträtts till förvaltning av boutredningsman, behöver den dock ej bli total, om gälden kan med en begränsad återbäring betalas av tillgångarna. Återbäringen begränsas då efter behovet i varje särskilt fall. Den skall omfatta så mycket som enligt boutredningsmannens prövning erfordras för att betala gälden och kostnaderna för förvaltningen. I övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå. Yppas brist hos någon delägare, skall den fyllas av de övriga med vad de fått vid bodelningen eller skiftet. Återgång av bodelning behöver för efterlevande makes del ej alltid innebära, att h a n skall återställa egendom. Har nämligen något av den dödes egendom ej tillagts honom vid bodelningen, har han intet att återbära. Men när han mottagit något av den dödes egendom, skall han återbära den. Detta synes gälla även om han lämnat fullt vederlag därför. 1 I gengäld är han berättigad att återfå sådan egendom som före bodelningen tillhörde honom själv. Den nu beskrivna ordningen synes alltför sträng mot efterlevande maken, då den synes innebära gäldsansvar och återbäringsskyldighet för honom så snart han vid bodelning erhållit något av den dödes egendom, även om han därvid lämnat fullt vederlag. Reglerna försvårar särskilt tillämpningen av de nya lottläggningsregler som föreslås i GB. Av dessa följer, att egendom som tillhört den döde oftare än nu skall kunna tilläggas efterlevande maken ifter prövning av dennes behov. Även när den dödes giftorättsgods har lägre värde än efterlevande makens, och bodelningen sålunda värdemässigt sett medför att efterlevande maken skall avstå egendom, kan inträffa, att denne på sin lott erhåller egendom som tillhört den döde. Enligt de nya reglerna kan efterlevande maken vidare, liksom enligt 1959 års lag om makars gemensamma bostad, på sin lott erhålla viss egendom som tillhört den döde enskilt, om han lämnar vederlag i stället. I samtliga dylika fall synes den nuvarande ordningen medföra både gäldsansvar och återbäringsskyldighet för efterlevande maken, oavsett om borgenärerna lidit någon ekonomisk skada genom lottläggningen. Denna ordning bör icke få bestå. För att undgå olägenheterna föreslår kommittén flera jämkningar i förevarande kap. Vissa jämkningar i kapitlet föranleds även av att, enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 13 kap. 24 och 25 §§ GB, bodelning kan med avvikelse från likadelningsprincipen genomföras så, att vardera maken behåller sitt giftorättsgods utan att fördenskull någon påföljd inträder i fråga om gäldsansvaret. De paragrafer som berörs är 5 och 12 §§. 5 §.

Denna paragraf innehåller de förut berörda bestämmelserna om återgång av bodelning eller arvskifte. Paragrafen har i förslaget uppdelats på tre stycken. Första stycket i förslaget anger, när återgång av bodelning skall ske. i Jfr BLmotiven s. 418 f (NJA II 1933 s. 458); Guldberg m. fl. ÄB II s. 223.

425 Härom sägs i första punkten, att om egendomsavträde sker 'efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, bodelningen eller skiftet skall gå åter helt eller delvis, när det är påkallat av hänsyn till borgenärernas rätt. I en andra punkt stadgas enligt förslaget, att det sagda icke gäller bodelning, vid vilken efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom eller också lämnat vederlag som skäligen svarade mot vad han erhållit. Med första punkten tydliggörs sålunda i fråga om både bodelning och arvskifte, att återgång — total eller partiell — skall ske endast när det är påkallat av hänsyn till borgenärernas rätt. Såvitt angår bodelning innebär de förut nämnda nyheterna i 13 kap. 24 och 25 §§ GB, att någon kränkning av borgenärernas rätt överhuvud ej skall anses ha ägt rum, om den lott som tilldelats den avlidne ej understiger värdet av dennes utmätningsbara egendom före bodelningen. Om bodelningen däremot skett efter likadelningsprincipen och värdemässigt inneburit att egendom överförts till efterlevande maken, kan upptäckt av ny gäld föranleda, att han skall återbära egendom till dödsboet. Han är då pliktig att till boet utgiva vad han fått för mycket enligt den nya beräkning av giftorättsandelarna som skall ske med beaktande av den nyupptäckta gälden. Har egendom överförts från den döde till efterlevande maken utan att någon värdemässig förskjutning därigenom skett, föranleder det enligt förslaget ej någon åtgärd med hänsyn till borgenärernas rätt. Detta gäller t. ex. när något av den dödes egendom tilldelats efterlevande maken men denne lämnat vederlag som skäligen svarade mot vad han erhållit. Det sagda gäller både giftorättsgods och enskild egendom. Av stadgandet får även anses följa, att maken, när återbäring skall äga rum, ej är skyldig utgiva just den egendom han mottagit utan må lämna ekonomiskt likvärdig ersättning därför, även om egendomen finns i behåll. Värdet bör i princip beräknas med hänsyn till förhållandena vid tiden för bodelningen. Stadgandet är avfattat med tanke närmast på att efterlevande maken genom bodelningen tillagts egendom med för stort värde, d. v. s. fått för mycket aktiva. Det bör emellertid tillämpas även om dödsboet skulle ha åtagit sig betalningsansvar för den efterlevandes gäld i större omfattning än som vederbort. Den ekonomiska verkan av en förändring på passivsidan kan ju bli densamma som om egendom överförts. Återbäringen kan i sådant fall bestå i att efterlevande maken får avstå från anspråk på att dödsboet skall gentemot honom svara för skulden i fråga. Andra stycket av paragrafen reglerar omfattningen av återbäringen. Där föreskrivs, att återbäring ej skall omfatta mer än vad som enligt konkursförvaltarens eller boutredningsmannens prövning erfordras till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Återbäring skall ske i förhållande till vad envar delägare vid bodelningen eller arvskiftet njutit för mycket. I övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå. Av nya lydelsen framgår, att partiell återbäring kan förekomma även i konkursfallet. Däri ligger en ändring i förhållande till vad som nu gäller. I sin nuvarande lydelse medger paragrafen partiell återbäring endast vid avträde till boutredningsman. Skälen för att begränsa återbäringen efter be14t—630756

426 hovet ansågs vid boutredningslagens tillkomst ej kräva särskilt beaktande i fråga om avträde till konkurs, eftersom delägares ansökan om avträde till konkurs enligt 11 § konkurslagen kan avvärjas genom ansökan om förordnande av boutredningsman. 1 Enligt kommitténs mening bör emellertid i detta hänseende ej göras någon skillnad. Även i de sällsynta konkursfall, då kvarlåtenskapen räcker till gälden, är tillfyllest att återbäringen begränsas till vad som erfordras för gäldens betalning. Omfattningen av återbäringen bestäms enligt nuvarande lydelse ej endast av den avlidnes egna tillgångar utan även av värdet av den del av efterlevande makens giftorättsgods som vid bodelningen skulle ha tillagts den dödes lott, om gälden tagits i beräkning. Detta sammanhänger med att varje avsteg från nuvarande bestämmelser om giftorättsdelning medför utvidgat gäldsansvar för den make som fått för mycket. Enligt 13 kap. 24 och 25 §§ i GBförslaget kan emellertid bodelningen alltid genomföras så, att vardera sidan behåller sitt giftorättsgods utan att detta påverkar någondera sidans gäldsansvar. I överensstämmelse härmed har i den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf uteslutits vad som nu stadgas om att hänsyn skall tagas även till vad som av efterlevande makens giftorättsgods skulle ha fallit på den dödes lott. Den dödes borgenärer äger sålunda enligt förslaget icke tillgodoräkna sig någon andel i efterlevande makens giftorättsgods. Tredje stycket i förslaget motsvarar nuvarande andra stycket. 12 §.

Enligt denna paragraf ådrager sig dödsbodelägarna gäldsansvar, om de företager bodelning eller arvskifte innan all den dödes gäld är gulden. Bodelning medför dock enligt paragrafens nuvarande lydelse ej denna påföljd, om efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom. Innebörden synes som förut nämnts vara, att påföljden inträder för efterlevande maken så snart han vid bodelningen erhållit egendom som tidigare tillhört den döde, oavsett om han lämnat vederlag. Enligt vad förut sagts bör jämkning häri ske. Sista delen av paragrafen har i enlighet härmed ändrats så, att påföljden uteblir ej endast när någon egendom överhuvud ej överförts till efterlevande maken utan även när så skett men denne lämnat vederlag som skäligen svarade mot vad han erhållit.

23 KAP. Om arvskifte 3 §. Till skillnad mot vad som gäller vid bodelning innehåller nuvarande lag icke några närmare föreskrifter om lottläggningen vid arvskifte. De enda bestämmelser som finns härom är vad som föreskrivs i förevar ande parai BLmotiven s. 376 f (NJA II 1933 s. 4 1 8 ) ; Guldberg m. fl. a. a. s. 198 f.

427 graf. Där stadgas nu, att envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom, med den avvikelsen att vad som ej lämpligen kan delas eller skiljas bör såvitt möjligt läggas på en lott. Vidare skall fordran mot delägare tillskiftas denne så långt hans lott förslår. Den förbättring av efterlevande makes rätt som åsyftas med kommitténs förslag vinns bl. a. genom nya lottläggningsregler vid bodelning. De utgör ett nödvändigt hjälpmedel för att tillgodose efterlevande makens behov. Ofta kan naturligen makes behov av viss egendom på det sättet tillgodoses genom bodelningen. Om endast enskild egendom finns efter den döde, liksom i en del andra fall, är emellertid efterlevande maken ej tillgodosedd därmed. Samma principer som gäller för lottläggningen vid bodelning bör därför gälla även för arvskifte, när efterlevande makes rätt är i fråga. Regeln blir av betydelse icke minst om make får arvsrätt, när bröstarvingar finns. Även om maken då enligt 3 kap. 1 § i förslaget ej får mer än nyttjanderätt, blir för honom av vikt vad slags egendom som avsätts för ändamålet. Har den först avlidna maken upprättat testamente till hans förmån, är också betydelsefullt, att lämplig egendom tilldelas honom. När maken tager arv enligt 3 kap. 5 § i förslaget, föreligger visserligen icke enligt lag någon konkurrens med andra arvingar till de särskilda egendomsslagen, men på grund av testamente till utomstående kan han även i detta fall nödgas dela kvarlåtenskapen med annan. Även här behövs därför särskilda lottläggningsregler som möjliggör att makens behov kan tillgodoses i första hand. I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att till paragrafen fogas ett nytt andra stycke med bestämmelser i angiven riktning. Där stadgas, att om den döde efterlämnat make och jämte maken bröstarvinge eller annan skall njuta lott i kvarlåtenskapen, maken vid skiftet äger företräde till vad han behöver så som är stadgat för bodelning vid makes död. Vidare föreskrivs, att det sagda har motsvarande tillämpning när egendom skall avsättas till efterlevande makens nyttjande. De bestämmelser om bodelning vid makes död som åsyftas är i första hand lottläggningsreglerna i 13 kap. 14 och 16 §§ i GBförslaget, vilka enligt hänvisning i 17 § samma kap. är tillämpliga även vid makes död. Det bör uppmärksammas, att den inskränkning i makes rätt att lösa till sig fast egendom eller tomträtt som stadgas i 16 § första stycket andra punkten ej äger tillämpning vid bodelning i anledning av andra makens död och följaktligen ej heller vid arvskifte, se 13 kap. 22 § GBförslaget. Jämlikt 13 kap. 22 § i GBförslaget gäller lottläggningsbestämmelserna efter makes död enbart till förmån för efterlevande maken. Undantag gäller dock enligt 22 § 3 i fråga om lösöre, som för bröstarvingarna har särskilt värde. När samma grunder för lottläggningen föreslås skola gälla vid arvskifte som vid bodelning, kan maken, om dessa båda förrättningar företages samtidigt, tillgodoräkna sig både sin giftorätt och sin arvsrätt för att få lämplig egendom utlagd på sin lott. Han undgår därmed så långt det är möjligt lösenskyldighet för egendomen. Ur arvingarnas synpunkt må i övrigt erinras om den lösningsrätt som

428 följer av 13 kap. 14 § 1 mom. 6 och 2 mom. andra stycket samt 22 § 2 GBförslaget. I detta sammanhang må nämnas, att det ej finns någon uttrycklig bestämmelse som inskränker makes testationsbefogenhet i fråga om sådan egendom som efterlevande make enligt nyssnämnda lottläggningsregler i 13 kap. GBförslaget är berättigad att erhålla på sin lott. Av den allmänna regeln, att make kan testamentera endast över sin giftorättsandel, sådan den bestäms genom bodelningen, torde emellertid följa, att han ej kan genom testamente förfoga över egendom som enligt nyssnämnda bestämmelser skall vid bodelning tillskiftas efterlevande maken. Detsamma får anses gälla enskild egendom, som efterlevande maken enligt samma regler äger lösa vid bodelning. I den nya danska arvslagen har intagits en särskild bestämmelse i ämnet; från huvudregeln, att make kan genom testamente förfoga över sin enskilda egendom och inom ramen för sin giftorättsandel över det egna giftorättsgodset, stadgas undantag av innehåll, att make endast med andra makens samtycke kan genom testamente förfoga över fast egendom som tjänar till familjens bostad eller till vilken makarnas eller den andra makens förvärvsverksamhet är knuten, bohag i det gemensamma hemmet eller den andra makens arbetsredskap. 1 Undantaget gäller endast giftorättsgods. 8 §. I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser om tillvägagångssättet vid arvskifte, när skiftesman förordnats. Om skiftesmannen ej lyckas åstadkomma enighet mellan delägarna, skall han själv bestämma om delningen samt däröver upprätta handling som han underskriver och delger envar delägare genom överlämnande av besannad avskrift. Det beror därefter på delägarna, om skiftesförrättningen skall vara gällande elier ej. Delägare, som är missnöjd, äger nämligen klandra skiftet genom att väcka talan mot övriga delägare. Sådan klandertalan skall väckas inom tre månader efter delgivningen. Försittes denna tid, är rätten till talan förlorad. Dessa bestämmelser om skiftesmans befattning med arvskifte är genom hänvisning i 13 kap. 1 § GB tillämpliga även på bodelning. Om sålunda vid bodelning mellan makar ena maken är missnöjd med den av skiftesmannen verkställda bodelningen, äger han klandra densamma genom att väcka talan mot andra maken inom tre månader från det han fick del av bodelningshandlingen. Motsvarande gäller bodelning i anledning av makes död. Mot den föreskrivna klandertiden har från advokathåll anmärkts, att den är onödigt lång. Särskilt när det gäller bodelning mellan makar anses den medföra beklaglig tidsutdräkt med den slutliga uppgörelsen mellan makarna. Ej sällan använder sig make av klanderrätten för att förhala det slutliga avgörandet. Det förekommer sålunda, att när make i äktenskapsmål genom interimistiskt beslut berättigats att sitta kvar i hemmet till dess bodelning sker, han väntar med att klandra bodelningen till sista dagen, även om klandret rör något helt annat än bostaden eller bohaget. 1

Danska arveloven § 66.

429 När den nuvarande klandertiden fastställdes vid BLs tillkomst, innebar regeln, att stämning i klandermålet måste före fristens utgång delgivas samtliga delägare eller, vid bodelning mellan makar, andra maken. 1 Efter den nya rättegångsordningens införande följer emellertid av 13 kap. 4 § RB, att det är tillräckligt om stämningsansökan inkommit till rätten inom den föreskrivna tiden. Den tid som kan åtgå för delgivningen behöver sålunda ej längre beaktas vid bedömande hur lång fristen bör vara. Parterna behöver givetvis en viss betänketid, men de frågor som kan bli föremål för klander är i regel klarlagda för dem genom de förhandlingar som ägt rum under skiftes- eller bodelningsförrättningen. Så lång tid som tre månader synes därför ej erforderlig för att ställning skall kunna tagas till frågan om klander bör väckas eller ej. Kommittén anser, att klanderfristen kan inskränkas avsevärt. En tid av fyra veckor synes tillräcklig. Kommittén föreslår i enlighet härmed, att klandertiden förkortas från tre månader till fyra veckor. I samband härmed har det synts lämpligt föreskriva, att i skifteshandlingen skall angivas vad sakägare har att iakttaga. I anslutning till förevarande lagrum vill kommittén uppehålla sig vid vissa frågor om skiftesmannens uppgift och möjligheten att använda extraordinära rättsmedel mot hans beslut. 2 Dessa frågor har lika stort intresse lör tillämpningen av reglerna om bodelning i GB som för tillämpningen av ÄBs bestämmelser om arvskifte. Möjlighet att verkställa arvskifte genom särskilt förordnad skiftesman infördes genom 1933 års lag om boutredning och arvskifte samtidigt som motsvarande möjlighet beträffande bodelning infördes i 13 kap. GB. Om skiftesmannens befogenheter innehöll lagen ej annat än att skiftesmannen ägde att själv bestämma om »delningen», om enighet ej kunde vinnas. Stadgandet har oförändrat överförts till 23 kap. 8 § ÄB. Vill delägare klandra skiftet, skall han inom viss tid väcka talan mot övriga delägare. Försittes tiden, är rätten till talan förlorad. Förarbetena innehåller ej några närmare upplysningar- om skiftesmannens befogenheter. I den av Guldberg-Bergendal utgivna kommentaren 3 understryks, att skiftesmannens uppgift är inskränkt till att avse själva arvskiftet och att han principiellt icke har att ingå på frågor, vilkas lösning bör föregå skiftet, såsom tvist huruvida viss egendom tillhör kvarlåtenskapen. Har sådan fråga ändock indragits i skiftet, kan detta enligt uttalande i kommentaren vid överklagande bli ogiltigt, därest icke domstol upptager frågan till prövning och gillar skiftesmannens mening.

i BLmotiven s. 530 (NJA II 1933 s. 552). 2 Kommittén h a r i ämnet s a m r å t t med f. d. presidenten Harry Guldberg, vilken tillhörde den lagberedning som framlade förslag till 1933 års lag om boutredning och arvskifte och j ä m t e professor Ragnar Bergendal k o m m e n t e r a t lagen, se n u ÄB II, samt med professorerna Per Olof Ekelöf och Lars Welamson. 3 ÄB II s. 291.

430 Man torde till en början böra taga fasta på att skiftesmannen skall förrätta delning av egendomen. Hans »domslut» bör i enlighet härmed ej innehålla annat än själva fördelningen av egendomsobjekten på delägarna, även om det ej får anses vara uteslutet att han, när det är tillfyllest eller ändamålsenligt, stannar vid ett på annat sätt angivet delningsresultat. För att han skall komma fram till fördelningen kan emellertid krävas, att han i prejudiciell väg tager ståndpunkt till åtskilliga spörsmål. Tydligt torde exempelvis vara, att skiftesmannen i sådan ordning kan pröva samtliga de frågor som nu regleras i GBs bodelningskapitel. Redan detta innebär, att han måste bedöma åtskilliga svårbedömda problem, t. ex. om vederlag o. d. I kommitténs förslag undantages dock vissa i 13 kap. nämnda spörsmål från hans prövning, se 13 kap. 27—29 §§ i GBförslaget. Beträffande arvskifte kan man ej direkt av 23 kap. ÄB bilda sig någon uppfattning om skiftesmannens uppgift beträffande prejudiciella spörsmål. En utgångspunkt för bedömningen av frågan om skiftesmannens uppgift ligger i att skiftesmannens beslut skall ersätta delägarnas överenskommelse. Skiftesmannen kan göra en fördelning mellan delägarna men ej med bindande verkan avgöra någon fråga där en utomstående är part. En sådan begränsning i hans befogenheter är också en nödvändig följd av att hans beslut skall delgivas endast delägare. Med den nu angivna principen överensstämmer uttalandet i kommentaren, att skiftesman ej kan ingå på tvist huruvida viss egendom tillhör kvarlåtenskapen, nämligen såvitt därmed avses allenast tvist mellan dödsboet och utomstående, jfr NJA 1937 s. 521. Det må här framhållas, att i rättsfallet var fråga om tvist mellan dödsbo, å ena, samt en dödsbodelägare och hans hustru, å andra sidan, angående giltigheten av gåva till de senare samt att det följaktligen där var fråga om tvist med en utomstående. Vad nu sagts bör emellertid icke utgöra hinder för skiftesmannen att prejudiciellt bedöma, huruvida viss egendom hör till boet eller ej, och verkställa skiftet med utgångspunkt från den uppfattning därom som kan anses bäst grundad. Hans antagande blir icke bindande för utomstående men kan vara klandergrund för delägare, som anser att skiftet av sådan anledning blivit ogynnsamt för honom. Av det sagda följer ej, att skiftesmannens fördelning icke skulle kunna bli bindande delägarna emellan även till den del den grundas på en viss uppfattning om äganderätten till viss egendom. Med nyssnämnda rättsfall skulle möjligen bäst överensstämma, att äganderättstvist mellan delägare och dödsbo ej kunde slitas genom skiftesmannens fördelning. Då en sådan fråga i realiteten utgör en tvist mellan viss delägare och övriga delägare, förefaller det emellertid ej uteslutet att anse delägare, som ej klandrar skiftet, bunden därav. Övervägande skäl synes tala för denna ståndpunkt, som under överläggningarna särskilt hävdats av Ekelöf.4 Vid bodelning synes motsvarande fråga mindre tveksam. Vid tvist mellan ömse sidor om äganderätten till viss egendom är parterna desamma som vid bodelningen i övrigt. Skiftesmannens fördelning * Jfr rättsfall anförda i ÄB II s. 22.

431 mellan m a k a r n a torde böra bli bindande, även om den baseras på oriktig uppfattning om vem som var ägare till egendomen före bodelningen. Man kan sålunda tänka sig, att skiftesmannen vid bodelningen i motiveringen till sitt beslut uttalar sig i frågan huruvida viss egendom tillhör maken A eller maken B — eventuellt förklarar att den vid skiftet bör behandlas som egendom vilken makarna innehar med samäganderätt — och sedan vid boets fördelning handlar därefter. En sådan prövning behöver ej vara mera komplicerad än prövningen, huruvida ena maken har ett vederlagsanspråk enligt 13 kap. GB mot den andra. Vad nu sagts om bodelning mellan makar har motsvarande tillämpning på bodelning mellan makes dödsbo och efterlevande maken. Vid bodelning kan även uppkomma andra tvister som ej direkt regleras i 13 kap. GB men måste åtminstone prejudiciellt prövas, innan bodelningen avslutas. Här kan nämnas tvist, huruvida viss egendom är enskild eller giftorättsgods. Bedömningen av en sådan tvistefråga har ej bara direkt betydelse för beräkningen av giftorättsgodsets värde utan även indirekt för den gäldstäckning som skall ske enligt 13 kap. 2 § GB och för eventuella vederlagsanspråk, t. ex. när kostnad nedlagts på egendom som påstås vara enskild. Skiftesmannen måste också taga ståndpunkt till sådana spörsmål som om egendom enligt 6 kap. 1 § andra stycket GB är undandragen giftorätt, oaktat den ej är enskild. Bodelning kan av olika skäl medföra, att makarnas andelar bestäms på ena eller andra sättet och att egendom överförs från ena maken till andra maken respektive hans dödsbo. För att den skall ge en betryggande grundval för framtida rättsliga handlingar synes det nödvändigt, att fördelningen, om den ej klandras, blir bindande delägarna emellan, oavsett av vad skäl skiftesmannen kommit till det angivna resultatet. Självfallet är då också, att om rätten efter klander fastställer bodelningen, rättens dom blir bindande för delägarna, även om någon fråga i målet blivit felbedömd. Härvid bortses t. v. från extraordinära rättsmedel, varom mera nedan. Med det sagda har kommittén icke velat uttala, att skiftesmannen lämpligen bör söka upptaga alla prejudiciella tvister makar emellan till bedömning, oavsett deras beskaffenhet. En tvist kan vara så kvalificerad eller kräva en sådan utredning att skiftesmannen bör hänvisa parterna att väcka talan vid domstol. I så fall får bodelningen vila i avbidan på tvistens utgång. För att dylikt hänskjutande skall ske måste det emellertid vara fråga om ett spörsmål som överhuvud kan bli föremål för rättegång (vanligen fastställelsetalan) utan samband med klander av bodelning. 5 Vid arvskifte kan jämväl uppkomma ett flertal tvister av annan typ än vid bodelning. Tvisten kan t. ex. gälla, huruvida ett barn avlats före arvlåtarens död och fördenskull är arvsberättigat; om viss person är identisk med skyldeman till den döde; om giltigt äktenskap förelegat o. s. v. Kom-

s Värdering av egendom och själva lottläggningen i i n s k r ä n k t mening synes ej kunna göras till föremål för särskild rättegång, jfr NJA 1932 s. 345. Huruvida denna regel bör u p p r ä t t h å l l a s fullt ut, kan dock vara tveksamt.

432 mitten utgår från att skiftesman i allmänhet icke bör inlåta sig på bedömning av tvister av denna typ. Skiftet bör dock kunna fortgå, om skiftesmannen finner saken tveklös. Om skiftesmannen funnit det klart att en viss person ej är arvinge och handlat därefter, kan det måhända synas tveksamt, om den sålunda uteslutne blir bunden, därest han ej klandrar skiftet. Kommittén anser emellertid ej uteslutet, att en sådan verkan bör inträda. Till jämförelse må nämnas det fallet, att vid arvskifte uppkommer fråga, huruvida inhemsk eller utländsk rätt skall tillämpas. Valet kan t. ex. vara bestämmande för frågan om efterlevande make har arvsrätt, rätt att sitta i oskiftat bo, rätt till visst underhåll e. 1. Det skulle vara praktiskt otillfredsställande, om skiftesmannen ej skulle kunna bedöma dylika tvister med verkan att fördelningen blir bestående, om den ej klandras. I detta sammanhang må också nämnas tvister, huruvida viss arvinge fått mottaga arvsförskott eller om mottaget förskott skall avräknas eller ej. Det synes vara en för skiftesmannen väl lämpad uppgift att bedöma vad som skall anses som arvsförskott. En sådan bedömning kan emellertid resultera i att arvingen förklaras icke ha något anspråk på del i den förmögenhetsmassa som det är aktuellt att fördela. Som förut nämnts bör skiftesmannen vid bodelning pröva bl. a. vederlagsanspråk. Prövningen om arvsförskott föreligger är likartad därmed. — Jämväl beträffande testamente kan uppkomma tillämpningsfrågor, där skiftesmannen får träffa ett val. Även i fråga om arvskifte gäller, att det kan vara olämpligt att skiftesmannen upptager mera kvalificerade eller svårutredda spörsmål. Oavsett detta synes det försvarligt att antaga, att skiftesmannens fördelning likväl blir bindande mot envar som vid förrättningen behandlats som delägare eller själv gjort anspråk på att vara det, oavsett av vilken grund skiftesmannen ansett att vederbörande ej borde erhålla någon del av den skiftade egendomen eller att han borde erhålla mindre del än han yrkat. Beträffande vissa spörsmål framgår dock direkt av lagen eller är eljest tydligt, att skiftesmannen skall vid bodelning eller arvskifte utgå från ett visst förhållande, om ej domstol prövat frågan i föreskriven ordning. Skiftesman måste t. ex. respektera äktabördspresumtion och må överhuvud icke inlåta sig på sådana prejudiciella frågor som icke heller domstol äger pröva prejudiciellt. Skiftesman må ej heller pröva fråga om rätt till underhåll eller skadestånd vid hem- eller äktenskapsskillnad, om jämkning av avtal som avses i 11 kap. 27—29 §§ GBförslaget eller om ogiltighet av testamente som måste angripas genom klander o. s. v. Om skiftesmannen anses kunna ingå på rättsliga problem i den omfattning som här antagits eller överhuvud på prejudicerande spörsmål av någon betydenhet, inställer sig frågan, huruvida det finns några tillämpliga extraordinära rättsmedel med vilka hans beslut kan angripas efter utgången av stadgad klanderfrist. Denna fråga berörs ej i motiven. Möjligen sammanhänger detta med att lagberedningen i sitt förslag ej lika klart som den antagna lagen framhävde, att det är fråga om ett formligt beslut som ej be-

433 höver godkännas utan vinner rättsverkan enbart därför att det ej klandras av den som är missnöjd. Beredningens förslag kan tänkas ha utgått från att underlåtenhet att klandra skiftet innebar ett godkännande som borde likställas med en rättshandling. Lagtexten fick en annan lydelse än beredningen föreslagit, sedan lagrådet framställt anmärkning på förevarande punkt. 6 Sådan som lagtexten nu är utformad synes det angeläget att hålla fast vid att skiftesmannen — såsom förordnad av rätten — fattar ett beslut som kan anses vara av judiciell natur. 7 Skiftesmannen sliter tvister och hans beslut skall lända till efterrättelse, om det icke klandras. Familjerättskommittén vill i detta sammanhang erinra om vad som i förarbetena och kommentaren sägs om bristande förutsättningar vid arvskifte. Där uttalas, att en omständighet, som i allmänhet är av beskaffenhet att av materiella grunder betaga en rättshandling dess verkan, medför sådan verkan även när fråga är om arvskifte som skett genom överenskommelse mellan delägare. Sålunda kunde det bl. a. inträffa, att skifte fick anses ogiltigt på grund av bristande förutsättningar. Något motsvarande uttalande förekommer ej beträffande skifte som verkställts av skiftesman. Härom sägs endast att det, för den händelse att skifte verkställts av skiftesman, varit erforderligt att stadga att delägare, som ej godkänner sådant skifte, skall inom viss tid anställa talan mot övriga delägare. 8 Det förefaller som om man ej räknat med den möjligheten att ett av skiftesman fattat beslut om skifte skulle kunna angripas enligt förutsättningsläran på samma sätt som ett av delägarna verkställt skifte. Kommittén har också diskuterat frågan om något motsvarande skulle kunna tillämpas på skiftesmannens beslut men har ej trott, att det skulle kunna ske annat än i alldeles särskilda undantagsfall (jfr ovan s. 253). Emellertid kan det uppenbarligen inträffa, att skiftesmannen utgått från felaktiga förutsättningar, att han blivit missledd, att han varit okunnig om gällande rätt o. s. v. Det föreligger därför behov av möjlighet att kunna angripa hans beslut genom extraordinärt rättsmedel, likaväl som domstols avgörande. Enligt uttalande i litteraturen skulle emellertid resning icke kunna beviljas, när det gäller skiftesmannens beslut. 9 Däremot skulle det vara möjligt att med resningsansökan angripa en dom som meddelats efter klander av skifte. Kommittén kan ej anse det försvarligt att göra skillnad mellan skiftesmannens beslut och rättens avgörande. Den enskilda delägaren har minst samma behov av att få ett på t. ex. falska bevis grundat beslut av skiftesman undanröjt som att få en dom, som fastställer skiftesmannens beslut, ur världen. Kommittén utgår därför från att resning kan ifrågakomma.

6 Se NJA II 1933 s. 550 ff. 7 Jfr em. Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959 s. 117. s Uttalandet i k o m m e n t a r e n ä r avfattat i överensstämmelse med den av lagberedningen föreslagna lagtexten, som enligt vad nyss sagts ändrades med anledning av lagrådets hemställan. » Se Cars, a. a. s. 117.

434 Vad härefter angår möjligheten att vinna återställande av försutten tid för klander av skiftesmannens beslut aktualiseras detta spörsmål av kommitténs förslag, att klanderfristen skulle förkortas från tre månader till fyra veckor. I litteraturen har i fråga om återställande av fatalier skilts mellan processuella frister och materiella frister. Till de senare har hänförts frister för väckande av talan eller företagande av civilrättslig rättshandling eller eljest annan åtgärd än processhandling i rättegång. 10 Frister av sistnämnda slag skulle icke kunna återställas. Uttalandet lärer emellertid ej vara avsett mera än som en sammanfattning i grova drag. Gränsdragningen är osäker och ståndpunkt måste tagas efter ett noggrant övervägande i varje särskilt fall. I fråga om klander av skiftesmans beslut talar övervägande skäl för att hänföra fristen till processuella frister. Ett procedere har ju börjat hos skiftesmannen. Detta är ej så starkt utvecklat, men mynnar dock i ett beslut och ej endast i ett förslag. Situationen synes mest jämförlig med att beslut meddelats vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar o. 1., där besluten kan angripas med extraordinära rättsmedel. 1 1 Anses resning och återställande av försutten tid k u n n a komma i fråga, bör skiftesmannens beslut i förekommande fall kunna undanröjas jämväl på grund av domvilla, i den mån skäl därtill kan förekomma. Såvitt kommittén kan bedöma synes knappast andra praktiska fall komma i fråga än möjligen att någon utomstående lider förfång. Utomstående är dock icke bunden av skiftesmannens beslut, och redan av den anledningen bör förfång för honom regelmässigt ej inträda. Möjligen kan skiftesmannens beslut någon gång vara så illa avfattat, att det ej framgår hur delningen skett. Kommittén vill här påpeka, att tillämpningen av extraordinära rättsmedel mot skiftesmans beslut kommer att enligt sakens natur hänföra sig till ett annat slags underlag än när det gäller domstols dom. Det framgår ofta ej så tydligt av beslutet, vad skiftesmannen grundat detta på. När det gäller direkta misstag — motsvarande bristande förutsättningar för delägares överenskommelse — erbjuder emellertid de extraordinära rättsmedlen möjlighet att vinna rättelse och detta synes i huvudsak tillf yl»o Welamson, SvJT 1950 s. 798. 11 Jfr NJA 1951 s. 710. — Å andra sidan förtjänar att u p p m ä r k s a m m a s ett rättsfall som möjligen kan vålla tvekan, nämligen NJA 1950 s. 19. Där var fråga om återställande av tiden för klander av utdelningsförslag i konkurs. Återställande ansågs ej k u n n a äga r u m . Enligt kommitténs mening är det till en början rent formellt viss skillnad mellan utdelningsförslag, som konkursförvaltaren i samråd med rättens o m b u d s m a n framlägger, och ett beslut som meddelas av en av rätten förordnad skiftesman. Vidare föreligger den olikheten att skiftesman skall kalla alla delägare till sin förrättning och att h a n s beslut efteråt delgives envar av dem. Beträffande utdelningsförslag i k o n k u r s gäller, att det kungörs och meddelande sänds med posten till varje däri upptagen borgenär vars adress ä r känd (129 § KL). Vid bodelning och arvskifte ä r fråga om ett fåtal delägare och risken för att ansökan om återställande av försutten tid inkommer ä r ringa, bl. a. därför att formlig delgivning skett. När det gäller utdelningsförslag, kan det v a r a fråga om ett stort a n t a l borgenärer och motsvarande risk ä r större, om återställande av försutten tid medges. På grund av det anförda synes icke n ä m n d a rättsfall böra "anses utslagsgivande för det spörsmål som h ä r behandlats. Det procedere som inleds hos skiftesmannen synes i stället böra i förevarande avseende j ä m s t ä l l a s med rättegång och klanderfristen hänföras till de processuella fristerna. 1950 års prejudikat är uppenbarligen ett gränsfall. Att m a n d ä r stannat för den utgång som skedde behöver icke föranleda, att a n d r a fall som företer en del likheter men skiljer sig i andra avseenden placeras på samma sida om gränsen.

435 lest. Att i övrigt tillämpningen av särskilt resning eller domvilla måste ske med försiktighet är tydligt. Avsikten med skiftesmannainstitut är att vinna en enkel form för egendomens fördelning. Kraven på utredning och skiftesmannens prövning kan därför icke ställas tillnärmelsevis så högt som vid domstol; eljest måste förfarandet hos skiftesmannen utvecklas till en tyngande process. Tillämpning av reglerna om resning och domvilla måste sålunda ske med återhållsamhet samt fullt beaktande av vad nu sagts och av den omständigheten att part nöjt sig med den form av prövning som skett. Den omständigheten att skiftesman kan komma att prejudiciellt behandla åtskilliga rättsliga spörsmål som inverkar på fördelningen av makars bo och död mans kvarlåtenskap innebär icke i och för sig hinder att före eller under bodelning eller skifte vid domstol väcka talan om dylika spörsmål. Familjerättskommittén utgår sålunda t. ex. från att make kan föra talan om fastställelse av speciella grunder för bodelning och att den som gör gällande arvsrätt kan väcka fastställelsetalan därom utan att först avvakta att skifte ägt rum. På samma sätt torde en arvinge kunna föra talan om att gåva ej skall anses som arvsförskott eller att arvsförskott ej skall avräknas på arvslott. Tolkning av testamente torde också kunna bli föremål för självständig talan o. s. v. Frågan i vad mån fastställelsetalan i andra fall må föras får bedömas med ledning av 13 kap. 2 § RB. Såsom Ekelöf12 förordat torde det där förekommande uttrycket »talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består» böra ges en extensiv innebörd och ej inskränkas till prövning av vad som i vanligt juridiskt språkbruk betecknas som rättsförhållande. Har talan väckts vid domstol, torde skiftesman regelmässigt ej böra avsluta bodelning eller skifte innan lagakraftvunnen dom föreligger, såvitt fördelningen är beroende av domen. I viss utsträckning torde delningen kunna göras villkorlig, t. ex. om fråga allenast är huruvida A eller B är arvinge till viss del av arvet. Skiftesman torde också kunna inskränka sig till fördelning av en viss del av boets tillgångar. När tvist föreligger men talan ännu icke väckts, kan det som förut nämnts vara olämpligt, att skiftesmannen fortsätter förrättningen och själv söker bedöma tvisten för att, med den ståndpunkt han finner vara den rätta, fördela boet därefter. Kommittén utgår från att skiftesmannen i sådana fall kan utsätta viss frist för talans väckande vid domstol. Verkan av sådan frist blir dock ej annan än att skiftesmannen tager upp frågan om skifte på nytt, därest fristen ej iakttages. Han får då bedöma, huruvida han anser det lämpligt att fortsätta bodelningen eller skiftet för att saken ej skall uppehållas onödigt länge.

12 Rättegång 2 h, 2 uppl. 1963 s. 121.

436 Övergångsbestämmelser Av allmänna grundsatser följer, att nya arvsregler i princip ej skall gälla när arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande. Såvitt angår förevarande lagförslag blir det sagda till en början att tillämpa på de nya reglerna om makes arvsrätt i 3 kap. under 1—4 §§, liksom på 5 § andra stycket och 14 § i samma kap. Med arvlåtaren skall såvitt angår 3 kap. i regel förstås den först avlidna maken. När det gäller 5 § andra stycket, blir emellertid nya lagen tillämplig, när efterlevande maken avlidit efter ikraftträdandet. Detsamma bör gälla 12 •§. Viss tvekan kan råda på denna punkt, men olägenheterna av att två system eljest skulle tillämpas under avsevärd tid framåt har synts mera vägande än de invändningar som kan framställas. Vidare torde böra stadgas, att 3 kap. 5 § andra stycket skall tillämpas jämväl i fall som avses i 3 kap. 7 § i den äldre lagen, när efterlevande maken avlider efter nya lagens ikraftträdande. I övrigt bör 3 kap. 13 § i den nya lagen följa huvudregeln. De nya bestämmelserna i 3 kap. 9 och 11 §§ torde böra tillämpas, när delning äger r u m eller påkallas efter nya lagens ikraftträdande, oavsett om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Att detta skall gälla torde motsättningsvis framgå av vad som föreslås under punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Även 4 kap. i gällande lag föreslås skola tillämpas, om arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande. Därjämte har kommittén — i överensstämmelse med vad majoriteten av ärvdabalkssakkunniga föreslog i betänkandet SOU 1954: 6 och med lagrådsremissen rörande ÄB den 12 maj 1955 — såsom punkt 2 i övergångsbestämmelserna jämväl upptagit, att om barn utom äktenskap är fött före nya lagens ikraftträdande, äldre lag skall gälla med avseende å barnets och dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträffande underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring varom stadgas i 4 kap. 4 och 5 §§ ÄB enligt dess nuvarande lydelse, skall dock nya lagen tillämpas, om fadern levde vid ikraftträdandet. Beträffande motiven till denna ståndpunkt får kommittén hänvisa till ärvdabalkssakkunnigas betänkande och nämnda lagrådsremiss. 1 I detta sammanhang må framhållas, att kommittén icke ansett sig böra upptaga förslag om ändringar i FB som kan föranledas av utomäktenskapliga barns arvsrätt, se härom förenämnda betänkande och lagrådsremiss. 2 Ändringarna i 7, 8 och 11 kap. sammanhänger med frågan om efterlevande makes och utomäktenskapliga barns arvsrätt. Även beträffande dessa kapitel torde böra stadgas, att äldre lag skall gälla, om arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande, se punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Vad nyss sagts om barn utom äktenskap har betydelse beträffande 8 kap., nämligen såvitt angår rätten till underhållsbidrag. Äldre lag kan till följd därav 1

Se SOU 1954:6 s. 126 ff, jfr s. 217 ff, och prop. 144/1958 s. 138 ff. Ang. särskild utredning om vilka regler som bör gälla för mål angående fastställande av faderskap till barn utom äktenskap och vilka personer som skall vara underkastade under sökningsplikt enligt lagen om blodundersökning i bl. a. sådana mål, se 1964 års riksdagsbe rättelse I Ju: 60. 1

437 beträffande underhållsbidrag till sådant barn bli tillämplig även om den underhållspliktige avlidit efter nya lagens ikraftträdande. Kommitténs förslag upptager även ändringar beträffande 12 kap. ÄB. Beträffande ändringen av 1 § bör vad förut sagts om 3 kap. nya lagen gälla i tillämpliga delar, se härom andra stycket under punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Det sagda innebär bl. a., att frågan om tillämpningen av 3 kap. 5 § andra stycket nya lagen blir beroende av tidpunkten för den sist avlidna makens död och att 3 kap. 11 § nya lagen blir omedelbart tillämplig. 12 kap. 7 § nya lydelsen, som utesluter giftorätt i egendom som belastats med nyttjanderätt, bör ej tillämpas när arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande. Stadgande härom har upptagits i första stycket under punkt 1 i övergångsbestämmelserna. I 74 kap. har kommittén föreslagit vissa jämkningar beträffande reglerna om bevakning. De bör bli tillämpliga, oavsett när arvlåtaren avlidit. Av sakens natur följer emellertid, att testamentstagares rätt, som gått förlorad redan före nya lagens ikraftträdande, ej kan återupplivas genom de nya reglerna, dock att undantag bör göras beträffande verkan av att domstolen enligt 2 § första stycket i äldre lag varit obehörig att mottaga testamentsbevakning. Det synes sålunda böra föreskrivas, att 14 kap. 2 § tredje stycket skall gälla även om bevakningen skett före nya lagens ikraftträdande, därest bristen i rättens behörighet ej åberopats före ikraftträdandet. Stadgandet har upptagits som punkt 3 i övergångsbestämmelserna. Beträffande innebörden av bestämmelsen om bristens åberopande får kommittén hänvisa till vad som sägs med avseende å punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändrad lydelse av GB. Ändringen av 2 § i 17 kap. får enligt sakens natur ej betydelse, när arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande. Den nya lydelsen av 1 § i 18 kap. bör ej heller bli tillämplig, när arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande. Se punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Beträffande 19 kap. 13 § föreslås, att nya lagen liksom 6 kap. 6 § i GBförslaget ej skall gälla, om rättshandlingen ägt rum före ikraftträdandet. Stadgande härom har upptagits under punkt 4 i övergångsbestämmelserna. Vad som föreslås i 21 kap. under 5 och 12 §§ torde ej kunna göras tilllämpligt, när arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande, jfr vad som sägs om 13 kap. 24—26 §§ GB. Bestämmelsen om lottläggning i 23 kap. 3 § nya lagen torde ej heller böra bli tillämplig, om arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande. Se punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Vad angår tiden för klander av arvskifte i 23 kap. 8 § torde böra föreskrivas, att äldre lag skall tillämpas, när arvskifte förrättats före nya lagens ikraftträdande. Bestämmelse härom har upptagits som punkt 5 i övergångsbestämmelserna. Slutligen har som punkt 6 i samma bestämmelser intagits stadgande, att där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

AVD. IV Försäkringsavtalslagen Som förut anförts har familjerättskommittén funnit det angeläget att undersöka möjligheten att förstärka det skydd för familjen som livförsäkring kan giva. Uppgiften erbjuder åtskilliga svårigheter. De nordiska överläggningarna har omfattat även försäkringsrättsliga frågor. Behovet av ändringar har emellertid visat sig vara mindre i de övriga länderna än hos oss. Därtill kommer, att utgångspunkterna för eventuella ändringar är olika med hänsyn till olikheter inom den familjerättsliga och den successionsrättsliga lagstiftningen. Medan några ändringsförslag ej framlagts för Danmarks eller Islands del, har den norska kommittén utarbetat förslag till åtskilliga ändringar i väsentlig överensstämmelse med vad familjerättskommittén föreslår. Även från finskt håll har anförts intresse för liknande ändringar, men någon utredning i ämnet har ännu ej kommit i gång. Rörande lämpligheten av en revision nu för svensk och norsk del kan anföras, att flera av de bestämmelser som är av intresse ur familjens synpunkt redan företer avsevärda olikheter i de skilda nordiska ländernas lagar. På dessa punkter kan hos oss vissa ändringar vidtagas utan att det innebär någon förlust ur rättslikhetens synpunkt. Självfallet har familjerättskommittén prövat i vad mån det kan vara önskvärt, att vi närmar oss vad som gäller i övriga nordiska länder, men kommittén har även upptagit förslag om vissa jämkningar i eller tillägg till lagrum som är varandra i sak lika i de nordiska lagarna. Detta har dock skett med försiktighet. Ändringsförslagen torde därför icke behöva väcka några betänkligheter ur nordisk synpunkt. Kommittén har upptagit bestämmelser om försäkring i 6 och 13 kap. GB Under 6 kap. GB föreslås sålunda, att make ej må utan andra makens samtycke förfoga över pensions- eller annan livränteförsäkring på endera makens liv eller över gruppförsäkring av annat slag på enderas liv. Det sagda skall dock ej utgöra hinder mot att försäkring som tecknas för särskilt ändamål används för det ändamålet, se 4 och 10 §§. Till förfogande över försäkring räknas enligt förslaget ej förmånstagarförordnande men väl utfästelse att sådant förordnande skall stå vid makt. I 13 kap. upptages under 14 § 1 mom. punkt 5 stadgande, att försäkring, som tagits å makes liv, må delas mellan makarna, om det finnes ändamålsenligt. Dessutom upptages bestämmelser som syftar till att livränta säkrare än nu skall k u n n a förbehållas den make för vilken den är avsedd, se 13 kap. 7 § 4, 18 § och 22 § 1. Utöver nämnda förslag till bestämmelser inom GBs ram föreslår kommittén vissa ändringar i FAL beträffande liv- samt olycksfalls- och sjuk-

439 försäkring. Delvis har kommittén redan i det föregående antytt sådana ändringar. De åsyftar bl. a. stärkande av efterlevande makes rätt, vissa jämkningar av tolkningsreglerna för förmånstagarförordnande och ett vidgat skydd mot utmätning. Ändringsförslagen behandlas i det följande i anslutning till varje särskild paragraf efter deras följd i upprättat lagförslag. Om kapitalförsäkring 102 §. Paragrafen stadgar i sin nuvarande lydelse, att om försäkringstagaren vill att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, han må insätta denne som förmånstagare. Sådant förordnande må av försäkringstagaren när som helst återkallas, såframt han ej gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. Slutligen föreskrivs, att återkallelse ej må äga rum efter försäkringstagarens död. Kommittén har ansett, att en komplettering av det nuvarande stadgandet bör göras med tanke på de nu vanliga grupplivförsäkringarna. I fråga om dessa brukar försäkringsgivarens villkor eller reglemente innehålla bestämmelse om vem försäkringsbeloppet skall tillfalla. Enligt 102 § tillkommer det emellertid försäkringstagaren att själv utse förmånstagare. Det kan vara föremål för tvekan, om den ordning som tillämpas beträffande gruppförsäkring är hållbar, d. v. s. om försäkringstagaren genom att teckna försäkring på erbjudna villkor kan anses ha utsett förmånstagare i enlighet därmed. Enligt kommitténs mening är knappast några sakliga betänkligheter förenade med en sådan tolkning, och ett underkännande därav kan föranleda stötande resultat. Bl. a. skulle försäkringsbeloppet kunna komma att tillfalla försäkringstagarens borgenärer, när han dör, och det åsyftade familj eskyddet sålunda bortfalla. Även vissa regler om frihet från arvsskatt bygger på att förmånstagare är insatt, se 12 § första och andra styckena AGF. I detta hänseende genomfördes år 1963 en ändring i AGF beträffande statens grupplivförsäkring och därmed jämförbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring liksom sådan förmån från kommun som svarar mot statens grupplivförsäkring, även om förmånen ej utgår på grund av försäkring. I fråga om vad som tillfallit någon på grund av sådan försäkring eller förmån skall enligt ett nytt sjätte stycke i 12 § AGF vad i första och andra styckena av samma paragraf är stadgat äga tilllämpning, även om förmånstagarförordnande i enlighet med FAL icke föreligger. För att undanröja varje tvekan om att förmånstagarförordnande skall anses föreligga i fall som nu behandlats har kommittén såsom andra stycke i 102 § upptagit stadgande, att såsom förmånstagare skall vid gruppförsäkring anses den som försäkringsbeloppet enligt försäkringsgivarens reglemente eller eljest tillämpliga villkor skall tillfalla, om ej genom särskilt förordnande bestämts annat. Av lydelsen torde framgå, att den berättigade ej behöver vara angiven i bevis om försäkringen utan att det är tillfyllest,

440 om de för försäkringen gällande villkoren innehåller bestämmelse därom, även om bestämmelsen ej delgivits försäkringstagaren. Beträffande giltigheten av avvikande förordnande som meddelats av försäkringstagaren förutsätts, att denne iakttagit den form som i 103 § är stadgad för meddelande av förmånstagarförordnande. Även återkallelse av förordnande, som enligt det föreslagna stadgandet anses följa av försäkringsvillkoren, förutsätts skola ske i den för återkallelse av vanligt förordnande stadgade ordningen. Försäkring tecknas även i andra fall i summariska former, t. ex. i anslutning till flygresa. Jämväl i sådana fall innehåller försäkringsvillkoren bestämmelser om förmånstagare. Kommittén förutsätter, att det krav som bör ställas på försäkringstagarens medverkan i sådana fall måste anses uppfyllt, om försäkringstagaren i någon form fått del av villkoren och kan förmodas ha godtagit dessa. Det torde också få anses tillfyllest, om villkoren genom reklamen eller eljest får anses ha kommit till allmän kännedom och han likväl tagit försäkringen. I detta sammanhang må påpekas, att kollektiv pensionsförsäkring torde falla under beteckningen gruppförsäkring. På grund av hänvisningen i 118 § till 102 § kominer förslaget att bli tillämpligt även på dylika försäkringar. Det norska förslaget upptager en längre gående bestämmelse. Enligt denna skall försäkringsbeloppet vid gruppförsäkring, om ej annan bestämmelse träffats, tillfalla medlemmens make, bröstarvingar eller andra arvingar såsom förmånstagare i den ordning som nu nämnts. Bestämmelse om vem som skall ha försäkringsbeloppet kan också träffas i försäkringsvillkoren. I kommitténs förslag till ny lydelse av 6 kap. 4 § GB upptages under 4 mom. bestämmelse, som med visst undantag stadgar förbud för make att utan andra makens samtycke förfoga över pensions- eller annan livränteförsäkring på endera makens liv eller över gruppförsäkring av annat slag på enderas liv. Förbudet utgör ej hinder mot förordnande av förmånstagare men inbegriper utfästelse, att sådant förordnande skall stå vid makt. Som anförts i motiven har vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen och annan tjänstepensionering införts tjänstegrupplivförsäkringar för mycket stora grupper arbetstagare liksom för värnpliktiga, enligt vilka vid dödsfall utgår vissa kapitalbelopp. Även andra grupper har i betydande utsträckning tecknat grupplivförsäkring. De allmänna villkoren för grupplivförsäkringar innehåller bl. a. bestämmelser, som anger vilka efterlevande som i egenskap av förmånstagare skall erhålla utfallande försäkringsbelopp. Enligt vissa försäkringar, såsom statens grupplivförsäkring och Afa-försäkringen, utfaller, när den döde efterlämnar make och barn under 21 år, dels ett s. k. grundbelopp till maken, vilket varierar med den avlidnes ålder vid dödsfallet och utgör lägst 2 000 kr och högst 24 000 kr, dels ett tilläggsbelopp till varje barn under 21 år om lägst 2 000 kr och högst 7 000 k r alltefter det antal år barnets ålder understiger 21 år. Med hustru likställs kvinna, med vilken arbetstagaren vid tiden för dödsfallet sammanlevde under äktenskapsliknande förhållanden. Dessa tjänstegrupplivförsäkringar och med dem jämförliga grupplivförsäkringar av annat slag utgör ett komplement till fa-

441 miljepensioneringen. Tydligt är, att man allmänt inom ifrågavarande grupper r ä k n a r med att försäkringsbeloppen enligt de typiserade villkoren skall tillfalla dem som anges i villkoren. Avvikelser härifrån i enstaka fall skulle kunna verka stötande för efterlevande. Det skydd för giftorätt och laglott m. m. som 104 § andra stycket ger är enligt kommitténs mening ej tillräckligt, när det gäller dessa försäkringar. Vid de nordiska överläggningarna har också den meningen vunnit enhällig principiell anslutning, att grupplivförsäkringarna bör, såvitt angår de närmaste anhörigas rätt, följa ett fast mönster. Kommittén anser därför, att förbud bör meddelas mot individuella iörmånstagarförordnanden som gör intrång i deras rätt och ej kan anses särskilt motiverade ur familjeförsörjningssynpunkt. Sådant förbud bör gälla alla tjänstegrupplivförsäkringar. I fråga om andra grupplivförsäkringar måste beaktas, att de kan gälla avsevärt högre belopp än som är vanligt vid tjänstegrupplivförsäkring. För deras del torde förbudet böra begränsas till vad som är jämförligt med förekommande tjänstegrupplivförsäkringar. Undantag från förbudet synes i övrigt böra tillåtas allenast när det gäller förordnande till förmån för frånskild make. Sådant förordnande bör få göras beträffande belopp som eljest skolat tillkomma make eller annan med vilken försäkringstagaren sammanlever. Stadgande i ämnet har upptagits som tredje stycke i 102 §. Enligt förslaget skall bestämmelsen innehålla, att försäkringstagaren ej må göra intrång i den rätt som enligt de allmänna villkoren för tjänstegrupplivförsäkring tillkommer make eller likställd annorledes än till förmån för frånskild make, ej heller i underårig bröstarvinges rätt till förmån som utgår allenast när sådan arvinge finns. Detsamma skall gälla annan grupplivförsäkring, i den mån denna med hänsyn till villkoren och försäkringsbeloppen må anses jämförlig med tjänstegrupplivförsäkring. Den föreslagna bestämmelsen gäller allenast intrång genom förmånstagarförordnande (återkalleligt eller oåterkalleligt). Jfr betr. annat förfogande 6 kap. 4 § 4 mom. GBtörslaget. Vid jämförelsen med tjänstegrupplivförsäkring får tagas hänsyn till villkoren i stort, inkomstförhållandena inom den grupp som är i fråga och syftet med försäkringen. Någon exakt likhet i försäkringsvillkoren kan ej krävas för att försäkringarna skall anses jämförliga. Det bör t. ex. ej fästas avseende vid att en viss gruppförsäkring eventuellt saknar sådan avtrappningsregel som förekommer hos statens grupplivförsäkring och Af a-försäkringen. Av förslaget framgår, att försäkring, som ej är tjänstegrupplivförsäkring, understundom kan komma att delvis falla utanför förbudet. I den mån försäkringen är jämförlig med tjänstegrupplivförsäkring skall de allmänna villkoren för försäkringen gälla med nyss nämnt undantag beträffande förordnande till förmån för frånskild make. Till överskjutande del skall däremot jämväl annat förmånstagarförordnande gälla, i den mån det ej strider mot 104 § andra stycket. Vad nu sagts om grupplivförsäkring som till beloppet överskjuter jämförliga tjänstegrupplivförsäkringar får motsvarande tilllämpning, om två eller flera grupplivförsäkringar finns efter den döde och

442 de tillsammans överstiger vad som är brukligt i fråga om tjänstegrupplivförsäkringar. Vad kommittén föreslagit under förevarande paragraf kompletteras ur en annan synpunkt av vissa bestämmelser om grupplivförsäkringar, vilka kommittén upptagit som tredje stycke i 104 §. 103 §. Paragrafen innehåller vissa formföreskrifter för förmånstagarförordnande. Sådant förordnande eller återkallelse därav skall enligt paragrafen skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller också genom dennes försorg antingen intagas i försäkringsbrevet eller antecknas därå. För utfästelse, att förmånstagarförordnande skall stå vid makt, saknas däremot krav på viss form. Sådan utfästelse kan ske helt formlöst, t. o. m. muntligen, och behöver ej delgivas försäkringsgivaren. Regelmässigt sker utfästelsen skriftligen. Kommittén har, även om några direkta olägenheter av rådande ordning ej är kända, ansett det i och för sig önskvärt att skriftlig form gjordes obligatorisk. Å andra sidan skulle detta måhända kunna vålla olägenheter i fall då förmånstagarförordnande har onerös karaktär, t. ex. när det har samband med skilsmässa eller arbetsanställning. Man skulle genom formföreskriften lägga svårigheter i vägen för en tolkning som eljest med större eller mindre säkerhet skulle leda till att förmånstagarförordnande även utan uttrycklig (muntlig eller skriftlig) föreskrift måste anses oåterkalleligt. Kommittén har därför avstått från tanken. I stället förordar kommittén, att ett råd om iakttagande av skriftlig form intages i lagen. I detta sammanhang må påpekas, att makar emellan ett formkrav föreligger på det sättet att oåterkallelighetsförklaring av benefik natur anses kunna ske allenast genom äktenskapsförord. Den som oåterkalleligt insatts som förmånstagare har ibland gått miste om sin rätt till följd av att försäkringsgivaren ej känt till förhållandet. Det torde icke vara lämpligt att ovillkorligen kräva, att oåterkallelighetsförklaringen antecknas på försäkringsbrevet eller meddelas försäkringsgivaren, men ett råd att bådadera sker synes väl motiverat. Har anteckning skett på försäkringsbrevet, torde den i allmänhet förebygga, att någon utomstående i god tro förvärvar bättre rätt enligt 113 § eller att försäkringen kan belånas hos försäkringsgivaren. Särskilt meddelande till försäkringsgivaren är också av värde, eftersom det kommer att åtfölja hans akt. Ett meddelande till försäkringsgivaren är även av intresse med hänsyn till vad kommittén i det följande föreslår beträffande 107 §, nämligen att oåterkalleligt förmånstagarförordnande skall gälla jämväl vid livsfall. I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att till 103 § fogas ett nytt andra stycke av innehåll, att utfästelse att förmånstagarförordnande skall stå vid makt bör göras skriftligen samt antecknas på försäkringsbrevet och meddelas försäkringsgivaren. Kommittén har även övervägt att medgiva nya former för återkallelse av förmånstagarförordnande som ej förklarats skola stå vid makt. Det kan

443 verka stötande, att ett förordnande skall gälla, oaktat försäkringstagaren till äventyrs i testamente eller på annat otvetydigt sätt givit till känna att han velat återkalla förordnandet. 1 Å andra sidan är ölägenheter förenade med att lätta på formkravet, eftersom detta onekligen ger viss trygghet för både förmånstagaren och försäkringsgivaren. Kommittén har ej blivit övertygad om att behovet av en ändring är så framträdande att det är lämpligt att föreslå någon ändring på denna punkt, där konsekvenserna kan bli mera vittgående än som i förstone kan synas. 104 §. I första stycket av denna paragraf stadgas nu, att om förmånstagare är insatt, försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, ej skall ingå i dennes kvarlåtenskap. Det har framställts önskemål om att försäkringsbeloppet skulle gå utanför kvarlåtenskapen även utan att förmånstagare blivit insatt, därvid man närmast tänkt på sådana fall då den döde efterlämnat make och barn eller endera. 1 Vissa praktiska skäl talar onekligen för en ändring i denna riktning, men kommittén har ej ansett det lämpligt att i förevarande sammanhang upptaga förslaget. Beträffande de skyddsregler som i 104 § andra stycket FAL meddelas i makes och barns intresse vill kommittén erinra, att Finland saknar motsvarighet till andra stycket i 104 § FAL samt att dansk lag företer väsentliga avvikelser på denna punkt. Den norska lagen ansluter sig närmare till den svenska. I Finland finns i stället en föreskrift i 17 kap. 4 § ärvdabalken om att erlagda premier skall tagas i beräkning vid bestämmande av arvslott. Det synes icke vara praktiskt genomförbart att nu söka åstadkomma större rättslikhet i förevarande hänseende. I Norge tycks finnas viss sympati för ett närmande till den danska ståndpunkten. För närvarande lyder 104 § andra stycket FAL som följer: Har försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge, skall, där förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren återkallas, försäkringsbeloppet, så vitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, behandlas så som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Motsvarande lagrum lyder Danmark: Har Forsikringstageren indsat en begunstiget, som ikke er hans Tvangsarving, og efterlader han sig ^Egtefaelle, Livsarvinger eller arveberettigede Adoptivb0rn eller disses Livsarvinger, skal Forsikringssummen, for saa vidt angaar de nsevnte Personers Ret til Boslod og Tvangsarvelod, behandles som tilh0rende D0dsboet og som tillagt den begunstigede ved Testamente. Dette gselder dog ikke, saafremt Forsikringstageren har givet Afkald paa sin Ret til at tilbakekalde Indsaettelsen af den begunstigede. i

1 1

Jfr Almgren s. 27 ff och Helmer s. 517 f. Jfr Almgren s. 240, Arnholm i TfR 1958 s. 152, Hellner s. 536 samt Sven Hallgren och Erik Lindman, Livförsäkringssynpunkter på en allmän revision av försäkringsavtalslagen, avhandlingsämne 2 till XIII nordiska livförsäkringskongressen i Stockholm 1960.

444 i Norge: Er en begunstiget opnevnt skal ved beregningen av gjenlevende ektefelles boslodd og livsarvingers, arveberettigede adoptivbarns eller disses livsarvingers pliktdel forsikringssummen anses som om den tilh0rte d0dsboet og var tillagt den begunstigede ved testament. Dette gjelder dog ikke om forsikringstageren har gitt avkall på sin rett til å tilbakekalle opnevnelsen. i Finland (17 kap. 4 § ÄB): Har arvlåtare i för dödsfall tagen livförsäkring förordnat tredje man till förmånstagare eller å denne överlåtit livförsäkring, skola de av arvlåtaren erlagda försäkringspremierna, därest de ej stått i skäligt förhållande till hans villkor och tillgångar, vid bestämmandet av den beräknade arvslotten räknas såsom tilläggtill boets tillgångar, dock icke utöver försäkringsbeloppet. Har arvlåtaren erhållit vederlag för att förmånstagare utsetts eller försäkring överlåtits, skall vederlaget avdragas från försäkringspremierna. Det är tydligt, att andra stycket i 104 § FAL har nära samband med reglerna om efterlevande makes rätt och om laglott, vilka icke är överensstämmande i de nordiska länderna. För Sveriges del torde det knappast komma i fråga att övergå till den ordning som gäller i Danmark och helt godtaga alla förmånstagarförordnanden till laglottsberättigad arvinge (inklusive make). Den finska ordningen har skäl för sig men ger ej något skydd åt efterlevande make, och att övergå till vad som där gäller torde även i övrigt innebära ett långtgående steg som knappast motsvaras av här rådande rättsuppfattning. Kommittén utgår därför från att grundvalen för 104 § andra stycket bör bestå. Vissa ändringar är emellertid påkallade av vad kommittén föreslagit beträffande efterlevande makes rätt, och även några andra jämkningar har ansetts böra upptagas i detta sammanhang. Efterlevande make åtnjuter enligt gällande lag skydd mot förmånstagarförordnande allenast såvitt angår giftorätt och rätt till vederlag. Makes arvsrätt enligt nuvarande 3 kap. ÄB, när bröstarvingar ej finns, är alltså icke skyddad mot förmånstagarförordnande. Kommittén har föreslagit, att make skall äga viss rätt till arv — i första hand i form av nyttjanderätt — jämväl när bröstarvingar finns, och dessutom förordat, att efterlevande makes rätt till arv skall åtnjuta visst skydd mot testamente. Härom har under 7 kap. 7 § ÄB föreslagits, att makes nyttjanderätt enligt 3 kap. 1 § skall ha företräde framför testamente av arvlåtaren till annan, om ej, med hänsyn till makarnas förmögenhetsförhållanden eller eljest, särskilda skäl är att han bör vika. Samma regel skall enligt förslaget gälla, när bröstarvingar saknas och efterlevande make tager arv enligt 3 kap. 5 § i förslaget till ändringar i ÄB. När den avlidne insatt annan förmånstagare till försäkring än make, bör återkalleligt förmånstagarförordnande behandlas på samma sätt som testamente. Beträffande oåterkalleligt förmånstagarförordnande se nedan. Delade meningar har yppats i frågan, huruvida efterlevande makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket GB — den s. k. sextusenkronorsregeln — är skyddad mot förmånstagarförordnande. Denna rätt, som gäller allenast

445 giftorättsgods, torde vara ett utflöde av giftorätten men, enär detsamma kan sägas om rätten till vederlag som är särskilt nämnd i 104 § FAL, har den meningen uttalats, att av lagrummets avfattning motsättningsvis framgick, att makes rätt enligt nyssnämnda lagrum ej är skyddad mot förmånstagarförordnande. 2 Men även motsatt uppfattning har uttalats. 3 Oklarheten har sin grund i att stadgandet i 13 kap. 12 § GB, ursprungligen i form av en tretusenkronorsregel, tillkom först efter FAL. Kommittén har under 21 § i 13 kap. GB föreslagit, att den nuvarande sextusenkronorsregeln ersätts med en tiotusenkronorsregel. I frågan, huruvida makes rätt att erhålla egendom till detta värde skall skyddas mot förmånstagarförordnande, anser kommittén de bästa skälen tala för att sådant skydd bör gälla. Enligt kommitténs mening kan den oklarhet som nu råder avhjälpas på det sättet, att ur 104 § utesluts vad där sägs om rätt till vederlag. Kommittén utgår sålunda från att bestämmelsen om skydd för efterlevande makes »giftorätt» utan något tillägg måste omfatta såväl rätten till vederlag som makes rätt enligt tiotusenkronorsregeln i 13 kap. 21 § GB i kommitténs förslag. Enligt gällande lydelse av 104 § FAL är förutom makes giftorätt — rätt till vederlag inbegripen — även bröstarvinges, adoptivbarns och dess bröstarvinges rätt till laglott skyddad mot återkalleligt förmånstagarförordnande. Det är emellertid att märka, att 8 kap. ÄB, liksom 1928 års arvslag, ger barn viss rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen, vilken rätt går före även annat barns laglott. Det vore givetvis inkonsekvent, om det oaktat rätten till underhåll i motsats till laglott ej skulle åtnjuta skydd enligt 104 § FAL. Det har också i litteraturen uttalats, att rätten till underhåll skall anses skyddad trots lagens tystnad. 4 Kommittén anser för sin del, att även bröstarvinges rätt till underhåll bör uttryckligen upptagas i 104 § FAL och sålunda angivas äga skydd mot förmånstagarförordnande. 1 övrigt må påpekas, att adoptivbarn genom nya ÄB blivit i arvshänseende jämställt med barn i äktenskap. Detta bör föranleda en omredigering i FAL och kommittén föreslår, att i 105 § upptages föreskrift att vad i lagen sägs om bröstarvingar skall gälla jämväl adoptivbarn och dess avkomlingar. Enligt kommitténs förslag skall första punkten i 104 § andra stycket i enlighet med det anförda innehålla att, såvitt fråga är om giftorätt eller makes eller bröstarvinges rätt till arv eller om rätt till underhåll enligt 8 kap. ÄB, försäkringsbelopp, som avses med återkalleligt förmånstagarförordnande, skall behandlas som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Det sägs sålunda beträffande arv ej uttryckligen ifrån, att det är laglotten som skyddas. Anledningen härtill är, att uttrycket laglott ej har hävd beträffande skydd för makes arvsrätt mot testamente och att uttrycket ej heller passar så väl beträffande det av kom2 Se Ekeberg i SvJT 1939 s. 731 not 1 och 1946 s. 527 ff. Äv. Eklund-Hemberg, Lagen j om försäkringsavtal, 3 uppl. 1957 s. 187. 3 Se Björkman i SvJT 1946 s. 523 ff och 1947 s. 139 ff, Almgren s. 180 ff och Hellner s. 558. 4 Se Ekeberg i SvJT 1939 s. 725, Almgren s. 208 f och Hellner s. 560.

446 mitten föreslagna skyddet för makes arvsrätt, vilket icke utformats som rätt till en viss kvotdel. Självklart är emellertid, att makes skydd mot förmånstagarförordnande ej går längre enligt förslaget än det skydd mot testamente varom stadgas i 7 kap. ÄB (laglottskapitlet). I det föregående har frågan om skydd mot förmånstagarförordnande endast behandlats med avseende å återkalleliga förordnanden. Gällande lydelse av 104 § FAL ger ej något skydd mot oåterkalleliga förmånstagarförordnanden. Dessa kan emellertid under närmare angivna förutsättningar angripas av make enligt 6 kap. 6 a § GB (6 kap. 7 § i kommitténs förslag) och av laglottsberättigad bröstarvinge enligt 7 kap. 4 § ÄB. Det förra stadgandet torde i nuvarande lydelse vara tämligen overksamt såvitt angår förmånstagarförordnande och gäller endast giftorättsgods, och tillämpningen av det senare lagrummet ter sig med hänsyn till lydelsen av 104 § FAL ganska överraskande. Kommittén anser för sin del, att det särskilt med hänsyn till efterlevande makes rätt är mindre välgrundat att generellt utesluta oåterkalleliga förmånstagarförordnanden från tillämpningen av 104 § FAL. När kommittén vill ge efterlevande make en form av laglottsskydd beträffande den dödes kvarlåtenskap, alltså även beträffande enskild egendom, bör make skyddas även mot oåterkalleliga förmånstagarförordnanden. Detta skydd kan, på samma sätt som nu gäller barns laglott, vinnas genom ändring i 7 kap. ÄB, men syftet kan bättre nås genom ändring i 104 § FAL. Vad härefter angår bröstarvingarnas rätt må framhållas, att den kan trädas för när exempelvis genom att deras fader, efter att ha ingått nytt äktenskap, på grund av påtryckningar eller därför att han mist kontakten med sina barn i det tidigare äktenskapet, oåterkalleligt insätter nya maken eller barn i det senare äktenskapet som förmånstagare. Kommittén anser det angeläget, att makes och bröstarvingars skydd i 104 § andra stycket i viss omfattning utsträcks till att gälla även när förmånstagare insatts oåterkalleligt. En lämplig begränsning torde här kunna ske med ledning av 7 kap. 4 § ÄB, som för sin tillämpning förutsätter att arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente. Kommittén föreslår i anslutning härtill, att 104 § andra stycket FAL skall vara tillämpligt på oåterkalleligt förmånstagarförordnande, därest av omständigheterna framgår att förordnandet med avseende å dödsfall är att till syftet likställa med testamente. För att ej i förevarande hänseende gå längre än som stadgas beträffande gåva i 7 kap. 4 § ÄB förordar kommittén, att regeln ej skall gälla, om särskilda skäl är däremot. Med avseende å tillämpningen av bestämmelsen må framhållas, att om make i samband med skilsmässa som ett led i uppgörelsen ger andra maken utfästelse att förmånstagarförordnande till denne skall stå vid makt, förordnandet uppenbarligen ej bör likställas med testamente. Samma spörsmål kan för närvarande uppkomma vid tillämpning av 7 kap. 4 § ÄB. Såsom av det följande framgår vill kommittén föreslå en ändring i 107 §,

447 som för närvarande innehåller att, om försäkringsbeloppet enligt avtalet skall utbetalas antingen när försäkringstagaren dör eller när han uppnår viss ålder, förordnande av förmånstagare skall anses gälla allenast för dödsfall. Kommittén anser, att förordnandet bör presumeras gälla även livsfall, såframt försäkringstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. Enligt kommitténs mening bör situationen då regelmässigt, om förordnandet är benefikt, uppfattas så, att transaktionen med avseende å livsfall är att jämställa med gåva, som ekonomiskt ur förmånstagarens synpunkt får sin verkan i och med att livsfall inträder, samt att transaktionen med avseende å dödsfall är att jämställa med testamente. Den omständigheten att förordnandet blir gällande även vid livsfall skall alltså ej utesluta, att den nya regeln i 104 § andra stycket blir tillämplig. Här torde en jämförelse med 7 kap. 4 § ÄB vara belysande. Detta lagrum förutsätter, att en bindande gåva föreligger före dödsfallet. Att rättsligen fullbordad gåva dessförinnan föreligger hindrar ej, att den enligt 7 kap. 4 § ÄB efter dödsfall får med hänsyn till omständigheterna jämställas med testamente. På samma sätt skall den omständigheten, att benefik oåterkallelighetsförklaring beträffande förmånstagarförordnande må innefatta rättsligen fullbordad gåva, ej utgöra hinder mot att förordnandet likväl vid dödsfall anses jämställt med testamente. Kommittén vill i övrigt framhålla, att i den mån oåterkalleligt förmånstagarförordnande såsom likställt med testamente må angripas enligt 104 § andra stycket i kommitténs förslag, det ej kommer i fråga att tillämpa den preklusionsfrist som stadgas i 7 kap. 4 § andra stycket ÄB.5 Kommittén anser denna konsekvens av förslaget acceptabel. Det föreligger knappast några bärande skäl att göra skillnad mellan återkalleliga och oåterkalleliga förordnanden på ifrågavarande punkt. Försäkringsbeloppet har ju icke i någotdera fallet kommit förmånstagaren till hända, och denne har ej heller kunnat ekonomiskt utnyttja förordnandet. Ur praktisk synpunkt torde ändringen ej betyda så mycket. Försäkringstagarens död ger anledning till att så snart som möjligt reglera utbetalningen av förfallna försäkringsbelopp. Det kan därför svårligen dröja så lång tid som angives i 7 kap. 4 § ÄB, innan saken blir aktuell. En annan sak är, att det både beträffande återkalleliga och oåterkalleliga förmånstagarförordnanden kunde tänkas vara nyttigt I att tvinga make eller bröstarvinge, som vill väcka talan däremot, att göra det inom viss tid. Kommittén har emellertid ej ansett tillräckliga skäl föreligga att upptaga förslag därom i förevarande sammanhang. När förmånstagarförordnande angrips enligt 104 § andra stycket FAL, uppkommer frågan, huruvida det belopp som frångår förmånstagaren skall ingå i dödsboet eller om det enligt första stycket i paragrafen alltjämt skall anses icke ingå i den dödes kvarlåtenskap. Goda sakliga skäl talar för att regeln i första stycket alltjämt skall tillämpas och att sålunda försäkringsbeloppet hålls utanför den egentliga boutredningen 0 Detta innebär sålunda, 5

Jfr beträffande gällande rätt NJA 1948 s. 232 och Almgren s. 205 ff. • Motiven till FAL synes också utgå från denna tolkning, se NJA II 1927 s. 513.

448 att beloppet ej må tagas i anspråk för den dödes gäld. Att förmånstagare må tvista med efterlevande make eller barn om beloppet, är ju den dödes borgenärer ovidkommande. Regeln i första stycket är ovillkorlig och ej försedd med något undantag som hänvisar till andra stycket. Emellertid innehåller andra stycket, att beloppet skall behandlas så som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Lydelsen av denna bestämmelse kan dock ej behöva innebära mer än att beloppet — trots att det enligt första stycket alltjämt ej skall ingå i kvarlåtenskapen — likväl de tvistande emellan skall behandlas som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Ur saklig synpunkt vore det också irrationellt att tvinga efterlevande make eller bröstarvinge att välja mellan att antingen avstå från att göra sin rätt gällande eller också låta försäkringsbeloppet helt eller delvis ingå i dödsboet. Häremot kan göras gällande, att man kunde tänka sig att make eller bröstarvinge överhuvud icke skulle ha något anspråk mot förmånstagaren, i den mån försäkringsbeloppet, i fall de gör sådan rätt gällande, skulle tillfalla den dödes borgenärer. Denna ståndpunkt leder emellertid till så egendomliga resultat, att den kan lämnas därhän. Kommittén har ansett, att en uttrycklig reglering av frågan om borgenärernas rätt är önskvärd. Den bör gå ut på att vad förmånstagaren enligt andra stycket i 104 § FAL är pliktig att avstå till annan skall tillkomma den andre med samma rätt som om denne varit insatt som förmånstagare. Härmed avses, att försäkringsbeloppet ej skall ingå i kvarlåtenskapen efter den döde. Stadgandet har upptagits som sista punkt i andra stycket i 104 §. En regel motsvarande den nu föreslagna upptages även i det norska förslaget. I enlighet med det föreslagna stadgandet torde i 12 § AGF böra angivas, att det belopp som på grund av jämkning av förmånstagarförordnande tillfaller annan än förmånstagare skall ur skattesynpunkt behandlas på samma sätt som belopp vilket tillfallit förmånstagare. Om flera personer i viss turordning eller jämsides är insatta som förmånstagare och någon avstår från sin rätt, bör givetvis även gälla att beloppet anses tillfalla den eller de andra direkt som förmånstagare och ej ingå i boet med risk bl. a. att det tillfaller borgenärerna. Jfr härom vad som sägs under 105 § s. 457 ff. De nuvarande bestämmelserna i 104 § FAL kan även i övrigt ge upphovtill åtskilliga tolkningsspörsmål. Kommittén har emellertid icke ansett sig ha anledning att i vidare mån än som skett upptaga dem till behandling. De ändringsförslag som kommittén framställt torde icke vara ägnade att försvåra tillämpningen i övrigt utan snarare bidraga till att förenkla frågeställningarna. Regeln i 104 § andra stycket är för närvarande tillämplig även på tjänstegrupplivförsäkringar och andra grupplivförsäkringar. Det betyder, att om make och barn lever efter, jämkning av utfallande belopp i vissa fall kan ske till förmån för maken eller barnen, vare sig de är förmånstagare eller ej. Som förut anförts bör emellertid ej utan särskilda skäl göras avsteg från de allmänna villkoren för tjänstegrupplivförsäkringar. Av samma skäl som för-

449 anlett den i 102 § tredje stycket föreslagna begränsningen i rätten att förfoga över sådana försäkringar genom särskilda förmånstagarförordnanden bör enligt kommitténs mening de allmänna försäkringsvillkoren för dessa försäkringar vara undantagna från tillämpning av jämkningsregeln i 104 § andra stycket. I den mån åter särskilt förmånstagarförordnande till frånskild make godtagits i 102 § tredje stycket bör det ävenledes vara undandraget nyssnämnda jämkningsregel. Kommittén föreslår därför, att som tredje stycke i 104 § upptages stadgande att i fråga om tjänstegrupplivförsäkring bestämmelserna i andra stycket ej skall tillämpas på de allmänna villkoren för försäkringen eller förordnande som överensstämmer med vad som stadgas i 102 § tredje stycket. Detsamma skall enligt förslaget gälla annan gruppförsäkring, i den mån denna med hänsyn till villkoren och försäkringsbeloppen må anses jämförlig med tjänstegrupplivförsäkring. Sistnämnda bestämmelse innebär, att grupplivförsäkring som väsentligt överstiger de vanliga tjänstegrupplivförsäkringarna kommer att till överskjutande del falla under bestämmelserna i andra stycket. Försäkringsbelopp som faller under reglerna i tredje stycket skall ej inräknas vid tillämpningen av 104 § andra stycket. Om t. ex. efterlevande make uppbär försäkringsbelopp på grund av tjänstegrupplivförsäkring, skall detta belopp ej påföras honom vid beräkning av hans giftorättsandel i boet eller i annat försäkringsbelopp som utfaller samtidigt. Motsvarande gäller i fråga om tilläggsbelopp till barn på grund av tjänstegrupplivförsäkring, såvitt angår barnets rätt till laglott i annat försäkringsbelopp. I fjärde stycket av paragrafen erinras om att 116 § tredje stycket ger försäkringstagarens borgenärer rätt att i visst fall efter hans död hålla sig till försäkringsbeloppet, oaktat förmånstagare insatts. Denna bestämmelse har i kommitténs förslag jämkats något som en följd av den ändrade lydelse kommittén förordar beträffande 116 §. 105 §. Paragrafen, som ger vissa bestämmelser om tolkning av förmånstagarförordnanden, lyder för närvarande: Vid tolkning av bestämmelser om förmånstagares rätt till försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, skall, där ej annat framgår av omständigheterna, iakttagas följande: Har försäkringstagaren betecknat sin make såsom förmånstagare, skall, där han vid sin löd var omgift, förordnandet gälla till förmån för den, med vilken han då levde i äktenskap. Äro försäkringstagarens barn insatta såsom förmånstagare, skall förordnandet gälla till förmån för bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge och, där flera såcana förmånstagare finnas, envar av dem äga del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. Har försäkringstagaren insatt make och barn såsom förmånstagare, skall, såframt fkra förmånstagare finnas, envar av dem taga del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som vid dödsfall gälla i fråga om bodelning och om sådan förmånstagares arvsrätt. Äro försäkringstagarens arvingar insatta såsom förmånstagare, tage envar av 15—630756

450 dem del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. L y d e l s e n ä r ej l i k a i de ö v r i g a n o r d i s k a l ä n d e r n a . L a g r u m m e t l y d e r i Danmark: Ved Fortolkningen af de Bestemmelser, hvorved en begunstiget indsaettes, kommer, hvis ikke andet fremgaar af Omstaendighederne, f0lgende Regler til Anvendelse, naar Forsikringssummen skal betales ved Forsikringstagerens D0d. Er Forsikringstagerens ^Egtefselle indsat som begunstiget, er det den iEgtefaelle, med hvem han ved sin D0d levede i iEgteskab, der anses som begunstiget. Har Forsikringstageren indsat sine B0rn som begunstigede, anses hans Livsarvinger, derunder hans Adoptivb0rn og disses Livsarvinger, som begunstigede, hver for den Andel, Arveloven tildeler ham. Er Forsikringstagerens Arvinger indsat som begunstigede, tager enhver af dem Del i Forsikringssummen efter det Forhold, hvori han i henhold til Testamente eller Loven er arveberettiget efter Forsikringstageren. Har Forsikringstageren indsat sine »nasrmeste paar0rende» som begunstigede, anses hans jEgtefaelle som indsat, eller hvis saadan ikke efterlades, hans B0rn, eller hvis ej heller saadanne forefindes, hans Arvinger, alt overensstemmende med de forudnaevnte Regler. i

Norge: Når forsikringssummen skal utbetales ved forsikringstagerens d0d, kommer ved fortolkningen av de bestemmelser hvorved en begunstiget opnevnes, f0lgende regler til anvendelse, hvis ikke annet fremgår av forholdet: Er forsikringstagerens ektefelle opnevnt som begunstiget, anses den ektefelle han ved sin d0d er gift med, som begunstiget. Har forsikringstageren opnevnt sine barn, anses hans livsarvinger samt hans arveberettigede adoptivbarn og deres livsarvinger som begunstiget, hver for den lödd som vilde tilfalle ham efter arvelovgivningens regler. Er forsikringstagerens ektefelle og barn opnevnt, anses hver som begunstiget for den lödd som vilde tilfalle ham efter lovgivningens regler om boslodd og arv. Er forsikringstagerens arvinger opnevnt, er det hans arvinger efter loven som er begunstiget, hver for den lödd som vilde tilfalle ham efter arvelovgivningens regler. Har forsikringstageren opnevnt sine »pår0rende», er det hans ektefelle og hans arvinger efter loven som er begunstiget, hver for den lödd som ville tilfalle ham efter lovgivningens regler om boslodd og arv. Efterlater forsikringstageren sig ektefelle, men hverken livsarvinger eller arveberettigede adoptivbarn eller deres livsarvinger, tilfaller hele forsikringssummen ektefellen. i

Finland: Vid tolkning av bestämmelser om förmånstagares rätt till försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, skall, där ej annat framgår av omständigheterna, iakttagas följande: 1) har försäkringstagaren betecknat sin make såsom förmånstagare, utan att uppgiva dennes namn, skall förordnandet gälla till förmån för den, med vilken försäkringstagaren vid sin död levde i äktenskap; 2) äro försäkringstagarens barn insatta såsom förmånstagare, skall förordnandet gälla till förmån för bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge efter de grunder, som gälla i fråga om deras arvsrätt efter försäkringstagaren; 3) har försäkringstagaren insatt make och barn såsom förmånstagare, skall envar av dem taga del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som gälla i fråga om avvittring och om sådan förmånstagares arvsrätt efter försäkringstagaren;

451 4) äro försäkringstagarens arvingar insatta såsom förmånstagare, tage envar av dem del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren; samt 5) innehåller försäkringstagarens förordnande att hans anhöriga skola vara förmånstagare, gälle förordnandet till förmån för hans make och arvingar, och tage de i försäkringsbeloppet del efter de grunder, som vid dödsfall gälla i fråga om bodelning och arvsrätt, dock att om bröstarvinge ej finnes, hela beloppet tillfaller maken. Första stycket Beträffande tolkning av förmånstagarförordnande torde den härskande meningen vara, att en subjektiv metod bör tillämpas utom såvitt angår onerösa lörordnanden. Efter tillkomsten av FAL meddelades genom 1930 års testamentslag åtskilliga bestämmelser om tolkning av testamente. Dessa saknar motsvarighet beträffande förmånstagarförordnande. I viss utsträckning anser man sig kunna utan stöd av skriven lag tillämpa tolkningsreglerna för testamente —• som nu återfinns i l l kap. ÄB — även på förmånstagarförordnande. 1 Det är emellertid tveksamt, om man därvid kan gå så långt som ibland hävdats i doktrinen. Kommittén har övervägt förslag att i 105 § upptaga föreskrift, att vad om testamente är stadgat skall äga motsvarande tillämpning vid tolkning av förmånstagarförordnande, men har stannat för att ej föreslå någon uttrycklig sådan regel. Det synes vara tillfyllest att alltjämt lita till en analogisk tillämpning, med vissa förtydliganden och tillägg. Kommittén vill i detta sammanhang gå igenom bestämmelserna i 11 kap. ÄB. I l l kap. 1 § ÄB stadgas, att åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja och att förty vad de följande paragraferna i kapitlet innehåller skall lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. I andra stycket av paragrafen tilläggs, att om testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, det likväl skall verkställas, såvitt rätta meningen kan utrönas. Reglerna torde kunna tillämpas på förmånstagarförordnanden med reservation för de onerösa, där hänsyn måste tagas även till vad förmånstagaren haft anledning utgå från. Under 2 § i 11 kap. ÄB föreskrivs, att legat skall utgå av oskifto och ej räknas på viss lott. Stadgandet bör jämföras med vad som sägs i 6 kap. 1 § ÄB om förskott å arv. Där stadgas, att vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas på hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas ha varit avsett. Är mottagaren annan arvinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna måste anses ha varit avsett, då egendomen gavs. I fråga om förmånstagarförordnande har i praxis och i allmänhet även inom doktrinen ansetts, att bröstarvinge är skyldig att med analogisk till— 1

Jfr Almgren s. 72 ff. och Hellner s. 544 ff.

452 lämpning av 6 kap. 1 § ÄB avräkna försäkringsbelopp på sin arvslott. 2 En sådan tillämpning kan dock icke anses alldeles säkert grundad. Det förefaller överraskande, att insättandet av bröstarvinge som förmånstagare ej skulle betyda annat än att denne, om arvslotten är lika stor eller större än försäkringsbeloppet, får en företrädesrätt till reda pengar, alltså endast en anvisning för lottläggningen. Den tolkningsregel som givits i 6 kap. 1 § ÄB måste ge rum för avvikelse, när omständigheterna gör att tillämpningen av regeln icke blir rimlig. I synnerhet får man vara försiktig vid analogisk tilllämpning. Vad angår förmånstagarförordnande kan detta ha sin grund i någon särskild anledning, såsom att förmånstagaren skall kompenseras för sjukdom eller lyte eller få beloppet för vissa specialstudier. I så fall torde övervägande skäl tala för att avräkning ej äger rum. I andra fall kan avsikten ha varit, att beloppet skall kompensera förskott som utgått till andra barn. Om dessa förskott avräknas, är det konsekvent, att också försäkringsbelopp, som tillfaller barn vilket ej förut fått förskott, avräknas. Eljest uppkommer en orättvisa av det slag som just borde undvikas. Man torde därför vara nödsakad att söka bilda sig en uppfattning om motivet till förmånstagarförordnandet för att bestämma, om avräkning såsom förskott bör ske eller ej. Kan man finna en rimlig anledning till att försäkringsgivaren velat gynna förmånstagaren framför medarvingar, bör avräkning ej ske. I fråga om vanliga grupplivförsäkringar torde överhuvud de belopp som utgår till barn ej böra räknas som arvsförskott. I l l kap. 3 § ÄB stadgas, att om »samtliga legat» ej kan utgå, legat som avser viss egendom skall äga företräde framför annat, men att i övrigt nedsättning skall ske efter legatens värde. Denna regel torde böra äga motsvarande tillämpning, om utfallande försäkringsbelopp av någon anledning ej förslår att täcka de belopp till vilka försäkringstagaren beträffande en och samma försäkring utsett olika förmånstagare; försäkringssumman har kanske nedsatts på grund av utebliven premiebetalning o. s. v. Däremot torde det icke vara befogat att reducera förmånstagarförordnande därför att ett vanligt penninglegat eller liknande ej kan utgå ur kvarlåtenskapen. Ej heller torde det vara befogat att, annat än möjligen på grund av alldeles speciella förhållanden, reducera förmånstagarförordnande beträffande en viss försäkring därför att förmånstagarförordnande beträffande annan försäkring ej kan utgå så som försäkringstagaren tänkt sig. Praktisk tillämpning av reduktionsregeln i lagrummet kan i övrigt ifrågakomma, när makes eller bröstarvingars rätt trätts för när så att förmånstagarförordnande måste vika. Om flera förmånstagarförordnanden finns, bör de vika i proportion till de belopp som skolat tillkomma förmånstagarna, om ej makens eller bröstarvingarnas rätt kränkts. (Jfr em. beträffande livräntor vad som sägs under 118 §.) Bestämmelsen i 11 kap. 4 § ÄB, att förordnande som avser viss egendom skall vara utan verkan om egendomen ej finns i kvarlåtenskapen, torde svår2

Se t. ex. NJA 1939 s. 532 och 537, Ekeberg i SvJT 1939 s.727 f, Almgren s. 131 ff samt Hellner s. 552 f. Se även Walin ÄB I s. 63 med hänvisningar.

453' ligen k u n n a få någon praktisk användning på förmånstagarförordnande (jfr 111 § FAL). Av praktisk betydelse är däremot den fråga som för testamentens del behandlas i 11 kap. 5 § ÄB. Enligt detta lagrum gäller, att därest viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller eljest är besvärad av panträtt eller annan rättighet, testamentstagaren icke äger att i anledning därav njuta ersättning. Enligt rättspraxis anses, att om livförsäkring är pantsatt, lånet in dubio bör minska förmånstagarens förvärv,* ehuru bedömningen kan på grund av omständigheterna bli den motsatta. 4 Principen i 11 kap. 5 § ÄB tillämpas alltså även i fråga om förmånstagarförordnanden. I l l kap. 6 § ÄB meddelas beträffande testamenten en viktig bestämmelse om representationsrätt. Dör testamentstagare innan hans rätt inträtt eller kan testamentet eljest ej verkställas i vad angår honom, skall enligt lagrummet hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill. Med avkomlingar bör jämställas adoptivbarn och dess avkomlingar. Enligt 106 § FAL gäller däremot, att om den som på sitt liv tagit försäkring för dödsfall insatt viss person såsom förmånstagare, förordnandet anses förfallet, om denne avlider före försäkringstagaren. (Jfr å andra sidan tolkningsregeln i 105 § beträffande förordnande till förmån för försäkringstagarens barn.) Det kan uppenbarligen ej vara lämpligt att i fråga om bröstarvingar till testamentstagaren respektive förmånstagaren ha diametralt motsatta regler i ÄB och FAL. Den som lärt sig regeln för ena området kan taga för självfallet, att den gäller även för det andra. Man kan naturligtvis ej påstå, att bestämmelsen i l l kap. 6 § ÄB är den bästa i alla situationer, men det kan knappast betvivlas, att regeln innefattar den lösning som ligger närmast till hands i det alldeles övervägande antalet fall. Härtill kommer beträffande förmånstagarförordnande den fördelen att försäkringsbeloppet, om representationsrätt tillämpas i enlighet med 11 kap. 6 § ÄB, ej ingår i kvarlåtenskapen. Ur arvsskattesynpunkt innebär det vidare en lättnad, om beloppet tillfaller vederbörande på grund av förmånstagarförordnande. Dessa förhållanden stöder en förmodan, att försäkringstagaren önskat att, om förmånstagaren avlidit, dennes bröstarvingar skall träda i stället, såframt de i fråga om arv efter försäkringstagaren varit berättigade därtill. 5 Kommittén anser sålunda, att en regel motsvarande 11 kap. 6 § ÄB bör upptagas beträffande förmånstagarförordnande. I det följande återkommer kommittén till den närmare utformningen. Enligt 11 kap. 7 § ÄB gäller, att om förordnande är gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej utgör bröstarvinges laglott och testamentet ej kan verkställas såvitt angår viss testamentstagare, universella testaments3

Se NJA 1939 s." 89 och s. 532, 1943 s. 95, 1952 s. 72. och 1959 s. 447. Se \ T JA 1939 s. 85 och 605 samt 1956 s. 318 och 1958 not C 81. Se även Almgren s. 98 ff och Hellner s. 554 f med hänvisningar. 5 Jfr Almgren s. 94 ff och Hellner s. 519 och 550. 4

454 tagares lotter skall ökas i motsvarande mån, om ej annat följer av 6 §. Bestämmelsen kan otvivelaktigt vinna analogisk tillämpning på förmånstagarförordnande. 6 Regelmässigt torde därvid varje försäkring böra behandlas som en enhet för sig. Det kan sålunda knappast annat än på grund av särskilda omständigheter komma i fråga, att om exempelvis förmånstagare, som insatts i ett försäkringsbrev, avlidit utan att ha efterlämnat bröstarvingar, försäkringsbeloppet tillerkänns den eller dem som utsetts till förmånstagare i andra försäkringsbrev. En viktig tolkningsregel beträffande testamente finns i 11 kap. 8 § ÄB. Paragrafen innehåller, att om någon gjort testamente till sin trolovade eller make och trolovningen eller äktenskapet upplöses annorledes än genom testators död, förordnandet är utan verkan. Detsamma gäller, om någon gjort testamente till sin make och sådant fall är för handen som sägs i 3 kap. 8 § ÄB. I sistnämnda lagrum stadgas, att vad i 3 kap. ÄB är stadgat om efterlevande makes arvsrätt ej skall äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller makarnas giftorättsgods vid bodelning i anledning av dödsfallet skall efter vad i GB stadgas så delas som hade återgång skett. Detta stadgande ersätts i kommitténs förslag med 3 kap. 14 § ÄB. Tillämpningen av lagrummet på förmånstagarförordnande är tveksam. 7 Det torde här fordras ett noggrant övervägande från fall till fall. Kommittén har ej ansett sig kunna gå närmare in härpå utom beträffande ett fall, nämligen det då hemskillnad beviljats. Under punkt 1 i 105 § föreslår kommittén en uttrycklig regel om att förmånstagarförordnande till make skall anses gälla även till förmån för hemskild make. Härtill återkommer kommittén i det följande. Med 11 kap. 8 § ÄB bör jämföras gällande regel i 105 §, att om försäkringstagaren betecknat sin make såsom förmånstagare, detta förordnande, om han vid sin död var omgift, skall gälla till förmån för den, med vilken han då levde i äktenskap. Lagrummet får antagas taga sikte på att maken icke är nämnd vid namn och ger för detta fall en positiv tillämpningsregel, medan 11 kap. 8 § ÄB torde närmast syfta på att den trolovade eller maken är nämnd vid namn och förklarar att förordnandet under angivna förutsättningar skall vara utan verkan. Stadgandet i 105 § FAL torde därför ej vara direkt oförenligt med en analogisk tillämpning av 11 kap. 8 § ÄB. I övrigt må här nämnas, att kommittén föreslagit en jämkning av 11 kap. 8 § på sätt som svarar mot kommitténs förslag till 3 kap. 14 § ÄB. I 11 kap. ÄB finns slutligen under 9 § stadgande, att om ändamålsbestämmelse meddelats beträffande egendom som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, det åligger denne att verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto. Den förra regeln kan tänkas få tillämpning på förmånstagarförordnande, som ju åtminstone i fråga om större försäkringsbelopp kan tänkas innehålla föreskrift att kapi6 7

Jfr Almgren s. 97 och nedan s. 457 ff. Jfr ang. nuvarande 3 kap. 8 § Almgren s. 88 ff och Hellner s. 547 med hänvisningar.

455 talet skall gå till en viss förmånstagare och avkastningen till en annan. Dessutom må framhållas, att bestämmelsen kan få motsvarande tillämpning, om make enligt den föreslagna lydelsen av 104 § andra stycket FAL, jämfört med kommitténs förslag under 3 och 7 kap. ÄB, tillerkänns nyttjanderätt (avkomsträtt) till visst försäkringsbelopp som skall tillfalla annan. Kommittén övergår härefter till de tolkningsregler som kommittén anser böra upptagas i 105 § FAL. Punkt 1. Under punkt 1 har kommittén i ett första stycke upptagit den nuvarande tolkningsregeln i oförändrat skick för det fall att make insatts som förmånstagare. Av kommitténs förslag till ändringar i ÄB framgår, att kommittén förordar en betydande ändring av nuvarande stadgande om arvsrättens bortfall vid hemskillnad och liknande situationer. Kommitténs förslag till lydelse av 3 kap. 14 § innebär, att makes arvsrätt i princip skall bestå trots vunnen hemskillnad. Endast om makarna vid arvlåtarens död levde åtskilda sedan minst ett år efter hemskillnad och sammanlevnadens återupptagande ej var att vänta skall enligt förslaget makes arvsrätt påverkas. Men ej heller i sådant fall bortfaller arvsrätten helt, utan jämkning skall ske till vad som prövas skäligt med hänsyn till makens behov av underhåll. Det förhållandet att talan väckts om återgång, hem- eller äktenskapsskillnad skall i motsats till vad som nu gäller ej inverka på makes arvsrätt. Vidare må nämnas, att enligt tillämpliga pensionsreglementen familjepension till make brukar utgå oavsett huruvida hemskillnad vunnits. Även i de omfattande tjänstegrupplivförsäkringar som införts på arbetsmarknaden för tjänstemän och arbetare liksom enligt statens grupplivreglemente är hemskild make jämställd med annan make. Denna princip bör enligt kommitténs mening gälla vid alla livförsäkringar. Kommittén föreslår därför en tilläggsregel i punkt 1, att förordnande till make skall anses gälla även till förmån för hemskild make. Stadgandet utgör liksom övriga regler i 105 § endast en tolkningsregel. Ger omständigheterna vid handen att försäkringstagaren med sitt förordnande avsett något annat, skall tillämpningen rättas därefter. Det norska förslaget innehåller motsvarande regel. 8 8 I litteraturen har diskuterats, huruvida i barnlöst äktenskap efterlevande makes förvärv på grund av förmånstagarförordnande av den först avlidna maken påverkar sekundosuccessionsdelningen vid den efterlevandes död. En jämförelse med testamente leder närmast till att förvärvet skulle förskjuta andelstalen vid denna delning. Å andra sidan har framhållits, att förmånstagarförordnande ofta kan antagas vara gjort för att vinna förmåner i utmätnings- och arvsskattehänseende utan tanke på försäkringsbeloppets inverkan på en senare sekundosuccessionsdelning och att därför starka skäl talar för en delning utan hänsyn till förmånstagarförordnandet, se Almgren s. 90 ff och Hellner s. 547 f. Här bör först uppmärksammas frågan i vad mån efterlevande make har rätt att genom testamente förfoga över försäkringsbeloppet. Det må i detta hänseende framhållas, att efterlevande make, om giftorätt föreligger, regelmässigt får anses ha erhållit hälften av försäkringsbeloppet i giftorätt, över denna del har han utan vidare testationsfrihet. Beträffande återstoden torde böra antagas, att efterlevande make har testationsfrihet åtminstone i sådana fall då tillika föreligger testamente som ger efterlevande make full äganderätt till kvarlåtenskapen. I den mån efterlevande make i sådana eller andra fall anses ha testationsfrihet beträffande försäkringsbelopp torde 3 kap. 12 § i ÄBförslaget kunna analogiskt tillämpas.

456 Punkt 2. I 105 § FAL stadgas vidare för närvarande, att om försäkringstagarens barn insatts såsom förmånstagare, förordnandet skall gälla till förmån för bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge och att, där flera sådana förmånstagare finns, envar av dem skall äga del i försäkringsbeloppet efter de grunder som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit beträffande 104 § andra stycket anser kommittén att — i den mån det nämnda stadgandet i 105 § bör kvarstå — det i allt fall icke bör innehålla något om adoptivbarn eller dess bröstarvinge; i stället bör adoptions jämställande med skyldskap angivas särskilt. Det har skett i ett nytt andra stycke i 105 § i kommitténs förslag. Beträffande det fallet att barn avlidit följer av 106 § i kommitténs förslag att representationsrätt äger rum för barnets bröstarvingar. Att i övrigt fördelning skall ske enligt arvsreglerna synes självklart. Bestämmelsen i 105 § FAL, hur förordnande till förmån för »barn» skall tolkas, torde därför vara obehövlig och kan utgå. För det fall att försäkringstagaren insatt make och barn såsom förmånstagare samt flera förmånstagare finns stadgas nu i 105 § FAL, att envar av dem skall taga del i försäkringsbeloppet efter de grunder som vid dödsfall gäller i fråga om bodelning och om sådan förmånstagares arvsrätt. Denna bestämmelse torde ej vålla några särskilda tillämpningssvårigheter, om giftorättsgemenskap råder mellan makarna, då efterlevande maken erhåller halva försäkringsbeloppet och barnen återstoden. Däremot är det mera tveksamt, hur bestämmelsen skall tillämpas, när giftorättsgemenskap saknas. Då skulle efterlevande make ej vid bodelning få någon del av försäkringsbeloppet. Maken kan icke heller för närvarande åberopa arvsrätt, när bröstarvingar finns. Man torde regelmässigt ha tillämpat bestämmelsen så att efterlevande make även i dylika fall fått hälften av försäkringsbeloppet, men detta tolkningsresultat är naturligtvis ej så säkert. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt, att bestämmelsen omarbetas. Regeln bör, liksom nu, avse det fallet att make och barn insatts som förmånstagare. Den kommer emellertid på grund av 106 § i förslaget att gälla även när barn avlidit och efterlämnar bröstarvingar. I fråga om regelns närmare innehåll torde först böra uppmärksammas det fallet att försäkringen var den dödes enskilda egendom. För sådant fall föreslås, att efterlevande maken skall erhålla hälften och att återstoden skall tillfalla bröstarvingarna. Förslaget innebär, att maken skall erhålla sin andel av beloppet med äganderätt, ej med nyttjanderätt såsom i fråga om arv enligt huvudregeln i 3 kap. 1 § i ÄBförslaget. En dylik fördelning torde närmast motsvara vad en försäkringstagare kan ha tänkt sig med förordnandet. Därigenom görs ej heller inskränkning i bröstarvingarnas laglott, så långt man har att göra med enbart försäkringsbeloppet. Det m å framhållas, att det allenast är fråga om en regel för tolkningen av meddelat förordnande. Om förordnandet, tolkat på nämnda sätt, av andra skäl k r ä n ker bröstarvinges laglott, ingriper 104 § andra stycket. Samma lagrum, j ä m fört med 7 kap. 7 § ÄB i kommitténs förslag, ingriper också för den hän-

457 delse makes rätt kränks genom förordnandet till barnen, t. ex. därför att barnen fått annan egendom i förskott. För det fallet att försäkringen är giftorättsgods föreslår kommittén, att efterlevande make, som jämte bröstarvingar insatts som förmånstagare, skall erhålla tre fjärdedelar av försäkringsbeloppet. Kommittén har ansett detta motiverat av att makens lott bör motsvara giftorättsandelen och vad som normalt därutöver kan testamenteras med äganderätt till efterlevande make, när bröstarvinge finns. Den återstående fjärdedelen skulle korrespondera mot bröstarvingarnas laglott. Kommittén har ansett en förmodan berättigad, att försäkringstagaren avsett att gynna maken så långt det är förenligt med principen om bröstarvingars rätt till laglott. Den skillnad som här görs mellan enskild egendom och giftorättsgods innebär en viss praktisk olägenhet men synes tillräckligt motiverad för att olägenheten skall tagas. Försäkringsgivaren torde in dubio kunna utgå från att försäkringen är giftorättsgods. I den nuvarande 105 § FAL stadgas också, att om försäkringstagarens arvingar är insatta som förmånstagare, envar av dem skall taga del i försäkringsbeloppet efter de grunder som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. Regeln synes självklar och därför överflödig. Härtill kommer att, med hänsyn till kommitténs förslag om arvsrätt för make även när bröstarvingar finns, dess lydelse ter sig mindre lycklig, om den sammanställs med den regel som kommittén föreslagit under punkt 2 beträffande make och barn. Kommittén skulle därför helst se att regeln fick utgå såsom avseende en mindre lämplig form för förmånstagarförordnande. Emellertid kan ej bortses från att åtskilliga förmånstagarförordnanden redan finns av innehåll som nu nämnts och att sådana förordnanden knappast kan undvaras för exempelvis sådana fall då en ogift person tecknar försäkring. Om denne sedermera ingår äktenskap och efterlämnar make och barn, innebär den nuvarande lydelsen, sammanställd med förslaget om arvsrätt för make när bröstarvingar finns, att maken skall erhålla viss del av försäkringsbeloppet med nyttjanderätt (avkomsträtt). Ett sådant resultat är mindre lämpligt. Kommittén föreslår därför i andra stycket under punkt 2, att om försäkringstagare betecknat sina arvingar som förmånstagare och han efterlämnar make och bröstarvingar, detsamma skall gälla som när make och barn insatts som förmånstagare. Fördelningen blir således olika då försäkringen utgör giftorättsgods och då den utgör enskild egendom. När make och barn insatts — eller skall anses ha insatts — som förmånstagare, kan maken vilja avstå från sin andel i försäkringsbeloppet, med verk a n att detta tillfaller barnen. Frågan om verkan av att förmånstagare (utan villkor) avstår från sin rätt är dock med hänsyn till rättspraxis i arvsskattemål ej alldeles klar. I arvsskattemål har nämligen, när make varit insatt som förmånstagare och till förmån för barn avstått försäkringsbelopp, barnets förvärv ansetts ske genom arv, oaktat barnet varit sekundärt 151—630756

458 eller jämte maken insatt som förmånstagare. 9 Barnen har sålunda ej i skattehänseende ansetts erhålla beloppet såsom förmånstagare. En sådan tillämpning måste bl. a. förutsätta, att 104 § första stycket FAL efter avståendet ej var tillämpligt och att beloppet fördenskull ingått i dödsboet. Till stöd för den angivna tillämpningen har ur arvsskattesynpunkt kunnat anföras, att det belopp som laglottsberättigade arvingar kunde erhålla genom tillämpningen av 104 § andra stycket FAL skulle enligt 12 § AGF beskattas enligt vanliga arvsregler och att det måhända ej var rimligt att denna verkan skulle kunna undanröjas enbart genom att förmånstagare avstod från det belopp som utgjorde laglott. Ur civilrättslig synpunkt kan dock sagda tillämpning svårligen godtagas. Förmånstagarförordnande skall som förut nämnts tolkas enligt subjektiv metod, och det kan icke stå i överensstämmelse med försäkringstagarens avsikt att, om viss förmånstagare avstår från sin rätt när sekundär förmånstagare finns insatt, beloppet skall ingå i dödsboet och tillfalla arvingarna. Den riktiga tolkningen måste vara att — liksom när den först insatta förmånstagaren avlidit — den sekundärt insatte träder till som förmånstagare. Kommittén vill påpeka, att när sekundärt insatt förmånstagare ej är försäkringstagarens närmaste arvinge, han med den tillämpning som skett i arvsskattemål skulle bli lottlös, när avståendet sker villkorslöst. Man kan givetvis ibland tänka sig, att den förmånstagare som avstår från sin rätt skall anses tyst göra det till förmån för nästa förmånstagare och att det då anses föreligga två förvärv, först ett på grund av förmånstagarförordnande och därefter ett på grund av gåva. Den uppdelning av i övrigt till det yttre lika situationer som detta förutsätter måste emellertid anses konstlad. Avstående bör u r civilrättslig synpunkt, även om det är oskylda eller andra icke arvsberättigade som insatts, i samtliga fall av blankt avstående behandlas på samma sätt som om den först insatta förmånstagaren avlidit. Vad nu sagts om successivt insatt förmånstagare har motsvarande tillämpning, när två eller flera insatts jämsides som förmånstagare och någon av dem avstår från sin rätt. Kommittén håller före att, i anslutning till vad som i 11 kap. 7 § ÄB stadgas för testamente, s. k. accrescens bör äga rum även i fråga om förmånstagarförordnande och att detta gäller även när förordnande ej kan tillämpas till följd av att någon förmånstagare utan villkor avstått från honom tillkommande förmån. Enligt kommitténs mening bör arvsbeskattningen på förevarande område liksom eljest följa det civilrättsliga betraktelsesättet, med förbehåll för de avsteg som AGF direkt gör. Det avsteg från principen som skett i rättspraxis kan i allt fall icke upprätthållas om kommitténs förslag genomförs. Kommittén vill erinra, att i 104 § andra stycket sista punkten i förslaget uttryckligen angives att vad som tillfaller arvinge eller annan på grund av jämkningsregeln i samma paragraf räknas som förvärv på grund av förmånstagarför-

» NJA 1956 s. 648 och 1959 not C 547.

459 ordnande. Stadgandet vilar på principen, att det belopp som förmånstagare får avstå ej skall ingå i dödsboet, och kommittén förordar att en häremot svarande reglering införs i 12 § AGF. Vidare må påpekas, att kommitténs förslag även i övrigt avser att så långt möjligt jämställa förmånstagarförordnande med testamente. För närvarande innehåller 106 § FAL, att om viss person är insatt som förmånstagare och han avlider före försäkringstagaren, förordnandet skall anses förfallet. Förslaget inför här en regel om representationsrätt vid förmånstagarförordnande i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 11 kap. 6 § ÄB vid testamente. Denna representationsrätt bör inträda, även om den insatta förmånstagaren ej avlidit men avstår från sin rätt. När sekundärt insatt förmånstagare i enlighet med det anförda inträder, eller representationsrätt äger rum eller accrescens skall tillämpas, skall de som får beloppet ej anses ha bekommit detta vare sig på grund av arv, när de är arvingar, eller på grund av gåva av den som avstått utan i egenskap av förmånstagare. Tillämpas det sagda på den under förevarande punkt i 105 § aktuella situationen att make och barn jämsides insatts eller skall anses ha insatts som förmånstagare, skall alltså barnen, om efterlevande make avstår från sin rätt, anses ha fått försäkringsbeloppet såsom förmånstagare. Detta innebär bl. a., att beloppet är skyddat mot försäkringstagarens borgenärer. Angående arvsskattefrågan får kommittén vidare hänvisa till vad som sägs under avd. V.10 Punkt 3. Ett annat fall som kommittén ansett böra upptagas till behandling är det, då försäkringstagare betecknat sina arvingar som förmånstagare samt genom testamente insatt en eller flera universella testamentstagare som skall taga hela kvarlåtenskapen, viss andel däri eller, efter att eventuella legat utgått, återstoden av försäkringstagarens kvarlåtenskap. Det torde vara en icke ovanlig föreställning, att universella testamentstagare är att anse som arvingar, ehuru detta strider mot ÄBs terminologi, enligt vilken arvinge är allenast den som enligt lag skall ärva annan. Förordnande till förmån för »arvingar» görs nog också i allmänhet schablonmässigt och föregås knappast av något allvarligt övervägande från försäkringstagarens sida. Upprättande av testamente sker ofta senare och testator kan därvid lätt försumma att ändra ett meddelat förmånstagarförordnande som avser »arvingar», oaktat det är hans avsikt att den universella testamentstagaren skall inträda vid sidan av arvingarna eller träda i deras ställe även när det gäller försäkringsbeloppet. 11 För de fall, då försäkringstagaren efterlämnat make eller bröstarvingar och samtidigt upprättat testamente, varigenom kvarlåtenskapen eller viss andel därav tillagts någon inom eller utom denna krets, synes det svårt att uppställa någon presumtion för att testamentstagaren skall vid tillämpning av förmånstagarförordnande till förmån för »arvingar» anses såsom arvinge.

10 11

Se s. 498 f. Jfr Almgren s. 25 ff och 85 f samt Hellnei- s. 512 och 548 f.

460 Situationerna kan vara mycket olikartade, och det är icke möjligt att giva någon mera detaljerad reglering för skilda fall. Om det åter förhåller sig så, att varken efterlevande make eller bröstarvingar finns, torde man med visst fog kunna uttala en presumtion för att universell testamentstagare skall vid tillämpning av förmånstagarförordnandet inträda före arvingar i andra parentelen eller fjarmare parentel och allmänna arvsfonden. Starkast gäller denna presumtion, när en eller flera testamentstagare tillagts hela kvarlåtenskapen, men det torde ej finnas tillräcklig anledning att i lagen skilja mellan sådant fall och det fall då testamente till äventyrs givits beträffande allenast viss andel av kvarlåtenskapen eller överskott därå. I kommitténs förslag upptages i enlighet med det sagda under punkt 3 den regeln, att om försäkringstagaren betecknat sina arvingar såsom förmånstagare och ej efterlämnat make eller bröstarvingar, universell testamentstagare skall förmodas vara att anse som arvinge. Denna presumtion kan naturligen brytas, om en tolkning av testamentet ger övervägande skäl för antagande att testamentsförordnandet är begränsat till den egentliga kvarlåtenskapen (jfr inledningen till paragrafen). Kommitténs förslag har visst mönster i den danska lagen men är försiktigare än denna, enligt vilken testamentstagare överlag jämställs med arvinge, ehuru även den danska regeln torde förutsätta att tillämpningen överensstämmer med en rimlig tolkning av testamentet. Det norska förslaget upptager en regel av samma begränsade innehåll som kommittén föreslagit. Som förut nämnts bör samma subjektiva tolkningsmetod ej tillämpas beträffande onerösa förmånstagarförordnanden som i fråga om andra förordnanden. Förmånstagaren måste kunna förlita sig på utfästelsen, om denna skall vara något värd för honom, t. ex. i samband med skilsmässa.

Andra stycket

Enligt 4 kap. 1 § ÄB gäller numera, att adoptivbarn och dess avkomlingar tager arv och ärvs som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap. Denna adoptionens likställighet med skyldskap inom äktenskap gäller i alla hänseenden då fråga är om arv. Givet är, att adoption även i de hänseenden som avhandlas i FAL bör likställas med skyldskap. Man kan fråga sig, om det numera behövs att FAL särskilt nämner adoptivbarn. Som det, särskilt beträffande 105 §, kan sägas, att det icke är en fråga om arv som där behandlas, torde emellertid vara önskvärt, att i FAL uttryckligen angives att vad där sägs om bröstarvingar gäller jämväl adoptivbarn och dess avkomlingar. En sådan bestämmelse kan lämpligen upptagas som andra stycke i 105 §. Det må erinras om att ett motsvarande stadgande ansetts behövligt beträffande rätt till underhåll m. m. enligt 8 kap. ÄB, se 9 § i sistnämnda kap. (jfr vidare 18 kap. 5 § ÄB och 13 kap. 13 § GB). Samma regel upptages i det norska förslaget. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas även när adoption skett före ÄBs ikraftträdande (s. k. svag adoption) och den ej senare förändrats till s. k.

461 stark adoption. Av 4 § promulgationslagen till nya ÄB och 4 kap. 1 § i 1928 års arvslag följer emellertid, att naturlig bröstarvinge kan med stöd av 104 § FAL påkalla jämkning av förmånstagarförordnande till adoptivbarn eller dess bröstarvingar i fall som här avses, om det påkallas för att han skall få ut sin större laglott. Utan särskilt stadgande får anses klart, att här liksom eljest med adoptivbarns avkomling likställs adoptivbarns adoptivbarn. 12 106 §. Såsom förut berörts innehåller 106 § FAL i sin nuvarande lydelse, att om någon, som på sitt liv tagit försäkring för dödsfall, insatt viss person såsom förmånstagare, förordnandet skall anses förfallet, om den senare avlider före försäkringstagaren. Motsvarande stadgande är något skiftande avfattat i de danska, finska och norska lagarna men synes i sak ha samma innehåll. Någon dylik tolkningsregel finns ej för det fallet, att försäkring tagits på annans t. ex. makes liv och förmånstagare avlider före sistnämnda make eller före försäkringstagaren. Regeln i 106 § FAL har utformats i analogi med vad som vid tiden för regelns tillkomst ansågs gälla vid testamente. 1 För testamente gäller emellertid numera den förut nämnda bestämmelsen om representationsrätt i l l kap. 6 § ÄB. Av skäl som förut anförts 2 bör enligt kommitténs mening för förmånstagarförordnanden i FAL upptagas en regel som motsvarar 11 kap. 6 § ÄB. Den torde lämpligen böra införas i 106 § och innehålla, att om viss person insatts som förmånstagare till försäkringsbelopp, vilket utfaller efter försäkringstagarens död, och han avlider före försäkringstagaren, förmånstagarens bröstarvingar skall, där ej annat framgår av omständigheterna, träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter försäkringstagaren varit berättigade därtill. Bestämmelsen blir tillämplig, om bröstarvinge som utsetts till förmånstagare avlidit, eller om någon i andra eller tredje parentelen utsetts till förmånstagare och avlidit före försäkringstagaren samt enligt arvsreglerna förmånstagarens avkomlingar varit berättigade att i fråga om arv efter försäkringstagaren träda i förmånstagarens ställe. Däremot blir stadgandet ej tillämpligt, om förmånstagaren är make, eftersom någon representationsrätt för makes avkomlingar ej förekommer när arvsberättigad make avlidit. 3 Det är således nödvändigt att i förmånstagarförordnande uttryckligen angiva hur det skall gå, om make (eller frånskild make), vilken insatts som förmånstagare, avlider före försäkringstagaren och avsikten ej är att förmånstagarförordnandet då skall vara utan verkan. Enligt den föreslagna regeln inträder representationsrätten i fall då för12 Jfr Walin ÄB I s. 50. 1 Se motiven NJA II 1927 s. 516. 2 Ovan s. 453. 3 Detta får t. ex. betydelse vid förordnande till »make och barn», om maken avlidit samt försäkringstagaren har både barn som är jämväl den avlidna makens barn och andra barn. Makens andel går till alla försäkringstagarens barn, ej endast till barn till den avlidna maken.

462 säkringsbeloppet utfaller efter försäkringstagarens död. Regeln avser ej det fallet att försäkringsbeloppet utfaller i försäkringstagarens livstid. Huruvida regeln då kan anses analogiskt tillämplig är tveksamt. Frågan kan med hänsyn till 107 § i förslaget företrädesvis uppkomma när förmånstagarförordnandet gjorts oåterkalleligt, jfr vad som sägs vid 107 §. För de fall då den föreslagna regeln ej är tillämplig bör för fullständighetens skull bibehållas den nuvarande bestämmelsen i 106 §. Den har med viss jämkning upptagits som andra stycke i 106 §. Den föreslagna lydelsen avser att, såsom gäller i fråga om testamente, bland annat hålla en möjlighet öppen till accrescens (jfr 11 kap. 7 § ÄB), d. v. s. att om viss förmånstagare bortfaller, annan förmånstagares rätt i motsvarande mån ökas. 107 §. De oåterkalleliga förmånstagarförordnandena torde ha sin viktigaste praktiska uppgift i samband med skilsmässoavtal. Det förekommer sålunda ganska ofta, att överenskommelse om försäkringar ingår i makars uppgörelse med anledning av hem- eller äktenskapsskillnad och att ena m a k e n / försäkringstagaren — vanligen mannen — utfäster sig att låta förmånstagarförordnande till andra maken eller till gemensamma barn stå vid makt. Om enligt försäkringsavtalet försäkringsbeloppet skall utbetalas då försäkringstagaren dör eller uppnår viss ålder, gäller emellertid enligt 107 § FAL, att förordnande som innefattar insättande av förmånstagare skall anses gälla allenast för dödsfall. Bestämmelsen är likalydande i Danmark, Finland och Norge. Livförsäkring tecknas som bekant, frånsett gruppförsäkring och andra temporära försäkringar, vanligen med villkor om sådan alternativ utbetalning som nu nämnts. Det är tydligt, att tillämpning av 107 § kan vid livsfall innebära en icke förutsedd besvikelse för den insatta förmånstagaren. Enligt motiven till lagrummet har det ansetts önskvärt att ge en presumtionsregel för tvivelaktiga fall. Då det antogs, att försäkringstagaren avsett att själv tillgodogöra sig försäkringsbeloppet om det utfaller under hans livstid, gavs åt regeln den innebörden att insättande av förmånstagare skulle presumeras gälla endast för dödsfall. Enligt kommitténs mening är det emellertid synnerligen tvivelaktigt, om försäkringstagaren kan presumeras ha givit förmånstagarförordnandet den angivna begränsade innebörden, när oåterkallelighetsförklaring föreligger. Han har ju genom det oåterkalleliga förordnandet avhänt sig rätten att förfoga över försäkringen (se 108 §). Att han likväl skulle avse att få tillgodogöra sig försäkringen för det fallet att den utföll när han uppnådde viss ålder ter sig i allmänhet föga sannolikt. För vissa fall kan dock tänkas att så är meningen, t. ex. när i samband med skilsmässa mannen förbinder sig att utgiva underhållsbidrag till hustrun och för att säkerställa henne i händelse av hans död meddelar oåterkalleligt förmånstagarförordnande till en livförsäkring. Det är då ej så säkert, att det avsetts att hustrun skall vid livsfall utöver underhåll få uppbära försäkringsbeloppet. Vidare må anmärkas, att den reglering som givits i 107 § icke stämmer väl med rådande uppfattning, att benefikt oåterkalle-

463 ligt förmånstagarförordnande innebär fullbordad gåva. Gåvan är ju enligt paragrafen behäftad med en högst allvarlig brist — ett villkor som kan göra den helt värdelös. Ser m a n saken från förmånstagarens synpunkt måste det framför allt vid onerösa förordnanden sägas, att det för honom framstår som naturligt att förordnandet under alla omständigheter skall stå vid makt. Att förordnandet är behäftat med ett tyst villkor om att det ej gäller vid livsfall, k a n den som icke särskilt studerat lagens bestämmelser svårligen ana. Enligt kommitténs mening är det fördenskull angeläget, att 107 § ändras. Ändringen kunde möjligen tänkas begränsad till onerösa förordnanden, under vilka de som tillkommit i samband med skilsmässa i allmänhet torde ingå, men att uppdela paragrafen på sådant sätt kan icke vara lämpligt. Även beträffande benefikt oåterkalleligt förordnande är det mest konsekvent, att denna gåva in dubio ej anses behäftad med ett villkor som vid livsfall gör gåvan värdelös. Gränsen mellan onerösa och benefika fall kan också vara svår att draga. Kommittén föreslår sålunda, att om försäkringstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, det skall anses gälla jämväl för livsfall, om ej annat förbehåll gjorts eller eljest framgår av omständigheterna. En liknande regel upptages i det norska förslaget. Som paragrafen ej är tvingande kan försäkringstagaren, om han så önskar, i samband med oåterkallelighetsförklaring bestämma att försäkringsbeloppet vid livsfall ej skall tillfalla förmånstagaren. Vad nu sagts skall enligt förslaget gälla även när försäkringstagaren alltj ä m t är gift med make som oåterkalleligt insatts som förmånstagare. Denne äger sålunda lyfta beloppet, som då blir antingen hans enskilda egendom eller hans giftorättsgods. Huruvida den nya regeln kan anses tillämplig även om förmånstagaren avlidit när försäkringsfallet inträffar, beror på tolkning av förmånstagarförordnandet och oåterkallelighetsförklaringen. 1 Den i 106 § föreslagna regeln om representationsrätt avser ej den situationen att försäkringsfallet inträffar medan försäkringstagaren lever men kan möjligen på grund av omständigheterna böra inläggas i förordnandet. Är representationsrätt för successorerna utesluten, skall förmånstagarförordnandet ej tillämpas, och dess egenskap att ha varit oåterkalleligt blir då utan betydelse. Detta är t. ex. händelsen, när make eller frånskild make är insatt som förmånstagare. 111 §• Utan hinder av förmånstagarförordnande som är återkalleligt kan försäkringstagaren förfoga över försäkringen. Pantsättning av försäkringen innebär icke, att förordnandet anses förfallet, överlåter däremot försäkringstagaren den rätt försäkringsavtalet medför gentemot försäkringsgivaren, skall nu enligt 111 § FAL återkalleligt förmånstagarförordnande anses för1 Jfr ang. det fallet att ett förmånstagarförordnande träder i stället för ett annat s. 521.

Hellner

464 fallet efter överlåtelsen. Bestämmelsen är lika i de danska, finska och norska lagarna. I motiven har uttalats, att det möjligen kunde vara tvivelaktigt, huruvida förmånstagarförordnandet utan vidare borde förlora sin verkan i och med överlåtelsen eller om därför skulle krävas att den som fått försäkringen på sig överlåten återkallar förordnandet hos försäkringsgivaren. Då det antogs vara i regel åsyftat att förordnandet skulle upphöra att gälla, ansågs onödigt att kräva en formlig återkallelse. Bestämmelsen i 111 § är dispositiv och kan alltså åsidosättas av försäkringstagaren. Man torde också enligt gällande lag ibland vara berättigad att på grund av omständigheterna anse, att förmånstagarförordnandet består trots överlåtelsen. Emellertid torde det i praktiken vara ganska svårt att, så kategoriskt som lagrummet är avfattat, vinna gehör för att avsteg bör göras på grund av omständigheterna. Enligt kommitténs mening är den gällande regeln icke tillfredsställande, när make i samband med skilsmässa överlåter försäkring till andra maken och makarnas barn är insatta som förmånstagare e. 1. När den som erhåller försäkringen står lika nära förmånstagarna som överlåtaren stod — eller ännu närmare — är det icke sannolikt, att mottagaren avsett att förmånstagarförordnandet skulle förfalla. Det naturliga är då, att mottagaren får uttryckligen återkalla förmånstagarförordnandet om det ej skall gälla, överhuvud är det — åtminstone om någon längre tid förflutit efter överlåtelsen utan att ny förmånstagare insatts — ganska osannolikt, att försäkringens nya innehavare avsett att det gamla förmånstagarförordnandet skulle vara förfallet i sådana fall då det kan antagas ha förelegat ett rimligt motiv för honom att gynna förmånstagaren. Med hänsyn till det anförda har kommittén föreslagit ett tillägg till paragrafen av innebörd, att förmånstagarförordnandet skall vara förfallet allenast om ej annat framgår av omständigheterna. Motsvarande tillägg görs i det norska förslaget. 116 §. Denna paragraf behandlar utmätningsskyddet för livförsäkringar och lyder för närvarande: Är försäkring tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem, ej tagas i mät för någonderas gäld, utan så är att enligt avtalet premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande. Har försäkringen tagits endast för dödsfall, må den på avtalet grundade rätten dock icke i något fall tagas i mät för sådan gäld, med mindre premiebetalningen under något år överstigit två gånger den premie som skolat erläggas, därest försäkringen tagits vid början av det året och försäkringsbeloppet skolat utbetalas endast om den försäkrade dött under samma år. Är i fall, då rätt på grund av livförsäkringsavtal må tagas i mät, förmånstagare insatt utan att försäkringstagaren gent emot honom förbundit sig att låta förord-

nandet stå vid makt, äge efter försäkringstagarens död dennes borgenärer, i den mån deras fordringar ej kunna utgå ur kvarlåtenskapen, samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle hava ägt om det tillagts förmånstagaren genom testamente. Motsvarande lagrum lyder i

Danmark: Hverken Forsikringstagerens eller den begunstigedes Ret överfor Selskabet kan g0res til Genstand for Retsforf0lgning fra deres Kreditorers Side, jfr. dog § 117. Er en Livsforsikringspolice överdraget, kan Erhververens Ret g0res til Genstand for Retsforf0lgning fra hans Kreditorers Side, med mindre Erhververen er Forsikringstagerens iEgtefaelle, eller Erhvervelsen har fundet Sted uden Vederlag. Bestemmelserne i § 117 finder i saa Tilfaelde tilsvarende Anvendelse med Hensyn til de af Erhververen betalte Praemier eller — for JEgtefsellens Vedkommende — med Hensyn til det Vederlag, denne maatte have erlagt for Overdragelsen. i

Finland:

Är försäkring tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må rätt, som på grund av försäkringsavtal tillkommer endera av dem, ej tagas i mät för någonderas gäld, utan så är att premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller att under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande. Hava tio år förflutit från avtalets tillkomst, må utmätning ej i något fall äga rum. Vad i 1 momentet är sagt, äge dock ej tillämpning vid utmätning för underhåll till make eller barn. i Norge: F0r forsikringstilfellet er inntruffet, kan forsikringstagerens rett överfor selskapet ikke vaere gjenstand for utlegg fra hans fordringshaveres side eller inndras i hans konkursbo. Har forsikringstageren overdratt sitt krav till nogen annen enn sin ektefelle, kan erhververens fordringshavere ta utlegg i hans rett og hans konkursbo inndra den; överfor utleggshaveren får reglene i § 112 tilsvarende anvendelse og överfor konkursboet § 112, f0rste og annet ledd. Er det forsikringstagerens ektefelle som har erhvervet forsikringskravet, kan dennes fordringshavere ikke ta utlegg i det og hans konkursbo ikke inndra det; reglene i § 117 får tilsvarende anvendelse forsåvidt angår premier erhververen har betalt. Förutsättning för tillämpning av första stycket i paragrafen är, att försäkringen är »tagen» på försäkringstagarens eller hans makes liv. Det är tveksamt, vilken betydelse som här skall tillmätas ordalydelsen- Det avsedda skyddet bör tydligen gälla även om försäkringen tagits på trolovads liv och de trolovade därefter ingår äktenskap med varandra. Sakligt sett är det även eljest föga anledning att tillmäta förhållandena vid försäkringsavtalets ingående avgörande betydelse. Det relevanta bör som regel vara, h u r u dana förhållandena är i det ögonblick då utmätning är aktuell — om försäkringen då gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv. Tillämpning

466 av paragrafen bör dock ej vara utesluten därför att makarnas äktenskap upplösts. I rättstillämpningen 1 har också ansetts, att utmätningsfri livförsäkring på makes liv, som vid bodelning i anledning av äktenskapets upplösning tillskiftats andra maken, behåller sin utmätningsfrihet. Om försäkring tecknas på frånskild makes liv, torde däremot enligt nuvarande lydelse av lagrummet vara ofrånkomligt, att utmätningsskydd enligt paragrafen ej åtnjutes, oaktat försäkringen i sådana fall regelmässigt k a n antagas ha ett utpräglat försörjningssyfte. Kommittén vill därför föreslå, att tillämpningsområdet för lagrummet till en början vidgas så att det innefattar även fall då försäkring gäller på frånskild makes liv. Enligt motiven till 116 § skall lagrummet förstås så, att utmätningsfrihet ej åtnjutes om den rätt som grundas på försäkringsavtalet har genom överlåtelse eller annorledes övergått på någon annan person än försäkringslagaren eller hans make. Detta återspeglas också i lagtextens ord »rätt som på grund av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem». Sistnämnda ord synes alltså ha en självständig betydelse bl. a. på det sättet, att den som förvärvar försäkringen ej anses vara jämställd med försäkringstagare. En fader, som tecknat försäkring på något sitt barns liv, kan alltså ej enbart genom att överlåta försäkringen på barnet göra barnet till försäkringstagare och därigenom ge försäkringen utmätningsfrihet i barnets hand. Kommittén har övervägt, huruvida anledning föreligger att föreslå ändring på denna punkt, men har stannat för att ej medtaga det fallet att försäkring tecknats på försäkringstagarens barns liv. Man kan genom en sådan utvidgning lätt komma att inbegripa fall som mera åsyftar kapitalbildning än försörjningsändamål. I stället för uttrycket »är försäkringen tagen» har kommittén valt uttrycket »gäller försäkring» på försäkringstagarens eller hans makes eller frånskilda makes liv. Detta uttryckssätt torde innebära fördelar bl. a. med tanke på försäkring ställd på frånskild makes liv samt det fallet att försäkring överlåtits i säkerhetssyfte och därefter går åter till överlåtaren. Måhända ter sig lydelsen mindre klar i det fallet att försäkringstagaren avlidit. Emellertid torde det ej behöva råda någon tvekan om att änka är att anse som make i lagrummets mening, och att frånskild make förblir »frånskild make» i lagrummets mening även efter det försäkringstagaren avlidit. Kommittén har funnit angeläget att särskilt understryka detta. Samtidigt må framhållas, att det saknas skäl att, när en försäkring kommit i åtnjutande av skydd mot utmätning, låta den ändra karaktär på grund av en sådan händelse som att make eller frånskild make ingår nytt äktenskap. Borgenärerna har j u icke haft anledning räkna med försäkringen som en tillgång i gäldenärens bo. Enligt 116 § i gällande lag förutsätts för utmätningsfrihet vidare, att premiebetalningen enligt avtalet skall vara fullgjord under en tid ej understigande 10 år. Det hjälper sålunda icke enligt huvudregeln, att premiebetalningen faktiskt utsträckts över 10 år. Kommittén har ej ansett föreskriften 1

SvJT 1932 r f s . 65.

467 så välgrundad. Den lärer för övrigt kringgås genom att försäkringen tecknas på tio år men avbryts efter kortare tid. Regleringen är också för hård på det sättet att minsta avsteg från vad som stadgas anses medföra att hela försäkringen förlorar utmätningsskyddet. Kommittén vill även nämna, att en form för pensionering av affärsidkare är att han i samhand med avveckling av rörelsen köper sig en livränta och för ändamålet använder belopp som han fått för rörelsen. En sådan utgift må ur skattesynpunkt under vissa villkor avdragas från sådan vinst som genom försäljning av rörelsen uppkommit såsom ersättning för goodwill c. d. Förfarandet har alltså i skattelagstiftningen funnits lämpligt och detta bedömande torde vara välgrundat. Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att successivt vinna utmätningsskydd även för en dylik försäkring, oaktat premien enligt försäkringsavtalet skall erläggas med ett engångsbelopp. Självfallet kan en försäkring, enligt vilken premier skall betalas i två eller flera poster men under kortare tid än 10 år, icke sättas i sämre ställning än en försäkring som betalts med engångspremie. Gällande lag gör undantag från utmätningsfriheten för det fallet, att väl försäkringsavtalet sprider premiebetalningen över 10 år eller mera men under något år faktiskt erlagts premie som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier som skolat erläggas därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande. Enligt kommitténs mening finns visserligen goda skäl att kunna ingripa mot de fall då alltför stora premier erläggs på en gång, men det synes vara alltför osmidigt att påföljden skall bli att hela utmätningsskyddet går till spillo. Kommittén vill på grund av det anförda föreslå, att de nu behandlade reglerna ersätts med en huvudregel enligt vilken försäkringen är skyddad mot utmätning, såvida icke under något av de sista nio åren erlagts premie som överstiger årspremien för den händelse betalningen fördelats lika på tio år. Till denna regel torde k u n n a fogas en tilläggsbestämmelse, att betalning av ytterligare belopp ej skall föranleda att utmätning får ske, om betalningen ej innebär större förskjutning av premiebetalningen än ett år. Vidare bör påföljden av att premiebetalningen överskridit vad som följer av det sagda vara väsentligt mera begränsad än nu. I sistnämnda hänseende föreslås, att försäkringen må tagas i mät allenast intill beloppet av den överskjutande premiebetalningen med avdrag för vad som belöper på tid som förflutit efter betalningen intill dess utmätning äger rum. Det må påpekas, att om försäkring överlåtes till försäkringstagarens make eller frånskilda make, vad i bestämmelsen sägs om försäkringstagaren bör analogivis tillämpas på den nya innehavaren av försäkringen. (Ett motsvarande problem möter i 117 §.) Med »beloppet» av den överskjutande premiebetalningen avses just den summa som har inbetalts för mycket — däremot ej proportionellt motsvarande del av försäkringens värde. Genom att bestämmelsen sålunda medför rätt att tillgodoräkna jämväl tid som förflutit efter verkställd premiebetalning möjliggörs, att utmätningskydd t. ex. efter erläggande av engångspremie successivt intjänas. Om försäkringen betalts en gång för alla, kan

468 sålunda enligt förslaget under första året utmätning ske av försäkringen intill ett värde motsvarande åtta tiondelar av den erlagda premien, efter ett år intill sju tiondelar av premien o. s. v. Av det anförda framgår, att försäkringen kan vara delvis utmätningsfri och delvis tillgänglig för utmätning. Kommittén utgår från att formen för utmätning kan anpassas efter vad sålunda gäller. Försäkringen bör uppdelas så, att det ej utmätningsskyddade värdet frigörs. Härtill lärer försäkringsgivaren vara pliktig medverka. Om det belopp som skall tillkomma den ena eller den andra rättsägaren är för litet för att utbrytning därav lämpligen bör ske, torde saken kunna ordnas på annat sätt. I 116 § meddelas nu även såsom andra punkt en regel som syftar på grupplivförsäkringar och andra dödsfallsförsäkringar utan kapitalfondering. Denna bestämmelse har i kommitténs förslag upptagits såsom andra stycke i paragrafen. Lydelsen förutsätter, att påföljden av överskjutande betalning under alla omständigheter är begränsad på samma sätt som förordats beträffande andra former av livförsäkring. Möjligheten till utmätning får här mycket ringa betydelse innan försäkringsfall inträffat (jfr tredje stycket i paragrafen). Hittills behandlade bestämmelser i 116 § avser den rätt som beträffande kapitalförsäkring tillkommer försäkringstagaren, hans make eller frånskilda make, innan försäkringsfall inträffat. Efter försäkringsfallet åtnjutes ej samma skydd; förfallet belopp utgör en vanlig förmögenhetstillgång. Ordalagen kan möjligen synas ge vid handen, att skydd åtnjutes så länge försäkringsbeloppet ej utbetalts. Detta torde emellertid icke vara förhållandet. 2 Sedan beloppet förfallit till betalning, och givetvis sedan det utbetalts till den som är berättigad därtill, är det tillgängligt för utmätning för dennes borgenärer. Det har framställts önskemål om att skydd borde stadgas även på detta stadium 3 , men kommittén har funnit detta vara en fråga med alltför vittgående konsekvenser. 1 andra stycket av 116 § stadgas nu, att om i fall, då rätt på grund av livförsäkringsavtal må tagas i mät, förmånstagare är insatt utan att försäkringstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, försäkringstagarens borgenärer skall efter hans död, i den mån deras fordringar ej kan utgå ur kvarlåtenskapen, äga samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle ägt om det tillagts förmånstagaren genom testamente. Kommittén föreslår, att bestämmelsen ändras till överensstämmelse med vad kommittén i övrigt föreslagit under förevarande paragraf, och att sålunda beträffande försäkringar som där avses skall gälla att endast premiebetalningar som är för stora skall kunna åberopas av borgenärerna och att dessa får företräde allenast intill det belopp som ej ansetts tillåtligt. I detta sammanhang må påpekas, att andra stycket av paragrafen i gällande lag icke korresponderar fullt ut mot de alternativ som innefattas under första stycket i paragrafen. 2 Jfr 123 § och motiven därtill, NJA II 1927 s. 542, samt Eklund-Hemberg, Lagen om försäkringsavtal, 3 uppl. 1957 s. 211. 3 Se t. ex. Almgren s. 220.

469 Få motsvarande sätt förhåller sig tredje stycket i kommitténs förslag till första och andra styckena i paragrafen enligt förslaget. Andra stycket av paragrafen i gällande lag avser sådana fall, då förmånstagarförordnande är återkalleligt. Kommittén har tidigare under 104 § uttalat, att där borde med återkalleligt förordnande jämställas oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om det av omständigheterna framgår att det med avseende å dödsfall är att till syftet likställa med testamente. Beträffande försäkring, till vilken förmånstagare insatts oåterkalleligt, har det i doktrinen antagits, att oåterkallelighetsförklaringen i och för sig skulle utan vidare medföra skydd mot utmätning. 4 Något sådant finns ej direkt utsagt i motiven till FAL, men vissa uttalanden har ansetts tyda därpå och den reglering som skett i 116 § andra stycket och 117 § andra stycket har också åberopats till stöd för ståndpunkten. Kommittén vill ej uttala sig i frågan, huruvida denna uppfattning verkligen är hållbar med utgångspunkt från gällande lag- Enligt kommitténs mening går den i allt fall beträffande benefika förmånstagarförordnanden för långt, låt vara att återvinning enligt KL skulle kunna komma i fråga. Med den vidgning av skyddet mot utmätning, som kommittéförslaget upptager för de fall då förmånstagare ej är insatt eller då förmånstagarförordnande är återkalleligt, torde ej finnas skäl att ge den oåterkalleligt insatta förmånstagaren bättre skydd när förordnandet är benefikt. Kommittén föreslår därför, att de föreslagna villkoren för utmätningsfrihet skall gälla jämväl såvitt försäkringstagaren förbundit sig att låta förmånstagarförordnandet stå vid makt och utfästelsen är att betrakta som gåva. Utfästelse i samband med skilsmässa är regelmässigt ej att betrakta som benefik och skulle sålunda medföra utmätningsskydd. Detta får anses indirekt framgå av den föreslagna nya bestämmelsen. Detsamma gäller naturligtvis förmånstagarförordnanden som har samband med tjänsteavtal. 117 §. I 117 § har försäkringstagarens borgenärer fått ett visst skydd mot oskäligt stora premiebetalningar. De ändringar som föreslagits under 116 § påkallar, att även 117 § ändras. Denna paragraf företer dessutom på andra sätt vissa påtagliga brister som bör avhjälpas. Paragrafen lyder n u : Varder, innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, försäkringstagaren försatt i konkurs, och finnes han hava under de tre senaste åren före beslutet om cgendomsavträde till betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § ej kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, äge konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda för mycket erlagts, i den mån tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt inom sex månader från första borgenärssammanträdet instämma försäkringstagaren. 4

Se t. ex. Almgren s. 258 och Hellner s. 537.

470 Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas. Motsvarande lagrum lyder i

Danmark: Kommer Forsikringstageren under Konkurs, og fin des det, at han i L0bet af de sidste 3 Aar inden Konkursen til Betaling af Prsemier har anvendt et efter hans Formuestilstand paa det Tidspunkt, Betalingen fandt Sted, uforholdsmsessigt stort Bel0b, kan Konkursboet överfor Selskabet forlange, at det for meget erlagte indbetales i Boet, for saa vidt det kan udredes af Forsikringens Tilbagek0bsvserdi eller, saafremt en saadan ikke findes, af Kapitalvserdien af den Fripolice, hvortil Forsikringstageren vilde have Bet paa Grundlag af de stedfundne Betalinger. Er Forsikringssummen forfalden uden at vsere udbetalt inden Konkursen, eller forfalder den under Konkursbehandlingen, kan Konkursboet under de i l:ste Stykke omhandlede Betingelser forlange en tilsvarende Del af Forsikringssummen indbetalt i Boet. Foranstaaende Begler kommer til Andvendelse, uanset om der er indsat en begunstiget, og uanset om Forsikringstageren har forpligtet sig til ikke at tilbagekalde Begunstigelsen. Har den begunstigede erlagt Vederlag for Indssettelsen, er han berettiget til af Boet at kraeve dette tilbage. Saafremt han har oppebaaret Forsikringssummen, kan Boet g0re Kravet gseldende mod ham. i

Finland: Varder, innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, försäkringstagaren försatt i konkurs och finnes försäkringstagaren hava under de tre senaste åren före konkursens början till betalning av premier för försäkring använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, äge konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda för mycket erlagts, i den mån tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det likväl konkursboet att, vid förlust av talan, för fastställelse av dess rätt instämma försäkringstagaren inom tre månader efter inställelsedagen. Vad i 1 momentet är stadgat, skall lända till efterrättelse jämväl i det fall, att försäkringstagaren insatt någon såsom förmånstagare och gentemot denne förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. i

Norge: Blir der åpnet konkurs i forsikringstagerens bo, kan boet, selv om en begunstiget er opnevnt og selv om forsikringstageren har forpliktet sig til ikke å kalle begunstigelsen tilbake, forlange at selskapet betaler tilbake med lovlig rente premier som konkursskyldneren har betalt i l0pet av de siste fem år f0r konkursen, forsåvidt premiebetalingen stod i påtagelig misforhold til skyldnerens formuesforhold på den tid den skjedde. Boet kan dog ikke forlange mer enn forsikringens gjenkj0psverdi, eller ved forsikringer som efter sin art ikke er gjenstand for gjenkj0p, kapitalverdien av den fripolice forsikringstageren vilde ha rett til på grunnlag av de betalinger som er skjedd, eller om han er d0d, forsikringssummen. E r der opnevnt en begunstiget, og har konkursskyldneren fått vederlag for opnevnelsen, trekkes verdien av det fra. Har den begunstigede hevet forsikringssummen, kan boet gj0re sitt krav gjeldende mot ham. Anlegger boet sak mot selskapet for å gj0re gjeldende de rettigheter, som her er nevnt, skal det også stevne konkursskyldneren og likeså den begunstigede, om en sådan er opnevnt. Bestemmelsen i f0rste ledd kommer ikke til anvendelse i tilfelle hvor forsik-

471 ring er tegnet av en arbeidsgiver på hans arbeideres eller funksjonaerers liv med dem selv eller deres pår0rende som begunstigede, når forsikringen må anses som en del av godtgj0relsen for deres arbeide, og arbeidsgiveren således ikke kan forf0ie over forsikringen som nevnt i § 108. Kommittén har som förut nämnts förordat vissa modifikationer av 104 och 116 §§, varigenom den som oåterkalleligt insatts som förmånstagare blivit jämställd med annan förmånstagare, om förordnandet är att till syftet likställa med testamente respektive är att betrakta som gåva. Även beträffande nu förevarande 117 § anser kommittén, att den som oåterkalleligt insatts som förmånstagare fått ett för långtgående skydd genom bestämmelsen i andra stycket. Det är svårt att förstå, varför han ej skall få träda tillbaka för borgenärerna, förutsatt att påföljden av för stor premiebetalning är lämpligt utformad i första stycket. Kommittén föreslår alltså, att andra stycket i paragrafen upphävs. I samband härmed har i fråga om paragrafens tillämpningsområde införts det förtydligandet i första stycket, att lagrummet är tillämpligt även när försäkringstagarens dödsbo försätts i konkurs. En sådan tillämpning kunde synas naturlig redan nu, men med hänsyn till att förmånstagarförordnande enligt sista punkten i 102 § FAL ej kan återkallas efter försäkringstagarens död torde det nuvarande andra stycket ha uppfattats som hinder för en sådan tillämpning. Genom upphävandet av andra stycket i paragrafen vinns bättre överensstämmelse med dansk, finsk och norsk rätt. I dansk och norsk rätt har gjorts reservation för sådana fall då förmånstagaren erlagt vederlag. Ehuru det kunde anses falla av sig självt, att mottaget vederlag skall beaktas vid bedömande om gäldenären betalt oskäligt höga premier och att endast överskottet kan återfordras, har kommittén upptagit en bestämmelse härom. Beträffande första stycket är det ett missförhållande, att det är tillämpligt allenast om försäkringstagaren försätts i konkurs inom 10 år från försäkringsavtalets ingående. Premiebetalningen kan i viss utsträckning koncentreras mot tioårsperiodens slut, utan att utmätningsfriheten går förlorad, och det är då efter tionde årets utgång uteslutet för borgenärerna att återvinna oskäligt hög premie. Nämnda tidsfrist torde därför böra utgå. Likaså synes möjligheten att åtkomma premier alltför snäv genom begränsningen till vad som betalts under de tre sista åren. Kommittén föreslår, att denna period i överensstämmelse med vad som gäller enligt den norska regeln utsträcks till fem år. Bestämmelsen i 117 § avser nu endast försäkring som enligt 116 § skolat vara helt fri från utmätning. I anslutning till ändringarna i 116 § bör 117 § gälla även försäkring som endast delvis är utmätningsfri, men det torde saknas anledning att stanna härvid. För konkursboet kan det vara av värde att kunna vända sig mot försäkringsgivaren, även om försäkringen är utmätningsbar, särskilt om återköpsrätt ej finns (jfr föreslagen ändring av 118 §). Dansk och norsk rätt beaktar även det fallet att försäkringsbeloppet ut-

472 betalts till förmånstagare och ger i så fall konkursboet rätt att vända sig mot förmånstagaren för att återfå oskälig premie. Kommittén anser en sådan befogenhet välgrundad, i den mån betalningen av försäkringsbeloppet skett på tid som gäller beträffande återvinning av gåva (jfr 28 och 33 §§ KL). Förslaget upptager en bestämmelse härom. För det fall att försäkringsbeloppet ej utbetalts bibehålls i kommitténs förslag bestämmelsen, att konkursboets rätt begränsas av att något »tillgodohavande» finns hos försäkringsgivaren. Härmed avses att inbegripa även det fallet, att återköpsrätt saknas men s. k. tekniskt återköpsvärde finns (jfr föreslagen ändring av 118 §). Detta överensstämmer i sak nära med dansk och norsk rätt, där uttryckliga bestämmelser finns i detta avseende. Det kan inträffa, att försäkringstagare, som haft försäkring belånad, erlagt kapital eller ränta som stått i missförhållande till hans villkor och därigenom uppnått utmätningsskydd även för det värde som sålunda inbetalts. Detta kringgående av borgenärernas skydd bör förebyggas. Kommittén föreslår därför, att såsom andra stycke i paragrafen upptages stadgande, att om försäkring är belånad, med premiebetalning skall likställas betalning av kapital eller ränta för lånet. Detta skall gälla, oavsett om försäkringen belånats hos försäkringsgivaren eller hos bank eller annan. Oavsett var försäkringen belånats, är det tillgodohavandet hos försäkringsgivaren som må angripas. I övrigt förutsätts givetvis, att detta tillkommer konkursgäldenären eller dennes dödsbo och ej genom överlåtelse eller pantsättning övergått till annan. I fråga om det förfarande som konkursboet har att iakttaga för att komma till sin rätt gäller för närvarande, att konkursboet, om ej försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, har att för prövning av dess rätt instämma försäkringstagaren inom sex månader från första borgenärssammanträdet. Kommittén föreslår, att stadgandet kompletteras så, att konkursboet förklaras skola instämma även annan vars rätt berörs, vid äventyr att konkursboet eljest förlorar sin rätt i vad honom angår. Har försäkringstagaren överlåtit sin försäkring, bör lagrummet i nya ägarens konkurs analogiskt tillämpas med avseende på premiebetalningar m. m. som denne fullgjort. Om livränteförsäkring m. m. 118 §. Med livränta torde böra förstås periodiskt utgående förmån, vars varaktighet på något sätt är beroende av att den försäkrade lever. Rätt till ränta som är helt oberoende av den försäkrades liv kan icke betecknas som livränta. Kombinationer är vanliga, t. ex. så att ränta skall utgå under Xs livstid, dock minst 20 år. Efter Xs död är det ej vidare fråga om livränta utan om en form av kapitalförsäkring.

475 O m l i v r ä n t e f ö r s ä k r i n g s t a d g a s n u i 118 § F A L f ö l j a n d e : Har någon slutit avtal om försäkring sålunda, att försäkringsbeloppet skall utbetalas i form av livränta, skola bestämmelserna om kapitalförsäkring med undantag av 113, 114 och 117 §§ äga tillämpning. Är den, under vars livstid livräntan skall utgå, annan än försäkringstagaren själv, skall han anses vara insatt såsom förmånstagare. Sedan livräntebelopp första gången blivit till honom utbetalt, skall insättandet, där ej annat framgår av omständigheterna, anses oåterkalleligt. Om utmätningsfrihet för livränta i vissa andra fall än då sådan följer av 116 § stadgas i utsökningslagen. Motsvarande l a g r u m lyder i

Danmark:

Ved Renteforsikring kommer de for Kapitalforsikring fastsatte Regler til Anvendelse. Dog frig0res Selskabet ved Udbetaling af forfaldne Renteydelser til den opgivne Rentenyder, saa laenge det ikke har faaet Kundskab om, at Retten dertil er överdraget nogen anden. Dette gaelder, selv om Policen ikke har faaet Paategning om Udbetalingen. Er den, i hvis Levetid Renten skal betales, en anden end Forsikringstageren, anses han at vaere indsat som begunstiget. i

Finland:

Har någon slutit avtal om försäkring sålunda, att försäkringsbeloppet skall utbetalas i form av livränta, äge stadgandena om kapitalförsäkring i 102—112 och i 115 §§ samt, därest rätt till livränta enligt lag annars kunde tagas i mät, även stadgandena i 116 och 117 §§ tillämpning, dock sålunda att försäkringsgivaren härvid skall i det fall, som i 117 § är nämnt, utgiva jämväl den på livränta belöpande andel i premiereserven, ändå att han eljest icke vore härtill skyldig. Är den, under vars livstid livräntan skall utgå, annan än försäkringstagaren själv, skall han anses vara insatt såsom förmånstagare. Sedan livräntebelopp första gången blivit till honom utbetalt, skall insättandet, där ej annat framgår av omständigheterna, anses oåterkalleligt. Har någon utan vederlag eller såsom vederlag för utfört arbete förvärvat rätt till livränta, må denna rätt eller på grund därav utbetalat livräntebelopp ej tagas i mät för annan gäld än som i 116 § 2 mom. nämnts. i

Norge:

På livrenteforsikring kommer reglene om kapitalforsikring til anvendelse, dog med f0lgende endringer: Er den i hvis levetid livrenten skal l0pe, en annen enn forsikringstageren, anses han som opnevnt til begunstiget, hvis ikke forsikringstageren har truffet annen bestemmelse. Hvis det ikke fremgår av omstendighetene at det ikke har vaert forsikringstagerens mening å binde sig, kan han ikke kalle sin opnevnelse av en begunstiget tilbake, efteråt den f0rste rentetermin er utbetalt til den begunstigede. Hvis ikke forsikringstageren h a r truffet annen bestemmelse, tilfaller ved den begunstigedes d0d det bel0p som selskapet måtte ha plikt til å betale tilbake av de erlagte premier, forsikringstageren eller hans arvinger. Utbetaling av forfalne renteterminer beh0ver ikke å påf0res forsikringsbrevet. Restemmelsene i lov om tvangsfullbyrdelse av 13 august 1915 § 72, jfr. § 75, og lov om rettergangsordningens ikrafttreden av 14 august 1918 § 12, siste ledd, vedblir å gjelde også forsåvidt angår livrenter.

474 Av 118 § FAL framgår, att lagens bestämmelser om kapitalförsäkring skall gälla jämväl livränteförsäkring, om ej annat stadgats. Bland de bestämmelser som undantagits från tillämpning på livränta är 117 §. Kommittén finner detta undantag under nutida förhållanden olämpligt. Det förekommer, att mycket stora belopp betalas i premier för livränta som skall utgå till försäkringstagaren själv eller till någon som han vill gynna, och det kan icke vara riktigt, att sådan betalning ej skall kunna angripas av borgenärerna. Kommittén vill också framhålla, att kommittén föreslagit vidgat skydd mot utmätning av kapitalförsäkringar genom ändringar i 116 § FAL, vilka blir tillämpliga även på livränteförsäkringar. Detta utvidgade skydd kan bli av betydande värde, särskilt då premier betalas med engångsbelopp eller starkt växlande belopp. Kommittén anser, att utvidgningen av utmätningsskyddet i 116 § beträffande livränta medför ett starkt ökat behov av att skyddsreglerna lör borgenärerna i 117 § blir tillämpliga på livränteförsäkringar. Fördenskull föreslås, att 118 § får hänvisa jämväl till 117 §. Som förut nämnts förutsätter kommittén härvid, att det s. k. tekniska återköpsvärdet räknas som tillgodohavande hos försäkringsgivaren när återköpsrätt ej finns enligt avtalet. Kommittén har tidigare med avseende å kapitalförsäkringar behandlat de regler som 104 § FAL innehåller till makes och laglottsberättigade arvingars skydd. Reglerna är för närvarande oinskränkt tillämpliga även på livränteförsäkringar. Härav följer, att om efterlevande make såsom förmånstagare skall erhålla en livränta för sin försörjning, rätten därtill skall för beräkning av bröstarvingars laglott kapitaliseras. Om efterlevande maken vill behålla livr ä n t a n oaktat vid sagda beräkning laglotten kränks, måste han avstå från annan egendom som må finnas i boet. Det kapitaliserade beloppet av en livränta som verkligen tillgodoser försörjningsbehovet blir mycket stort, och efterlevande maken kan måhända tilldelas endast obetydlig egendom därutöver, om det överhuvud går att kompensera laglottsberättigade arvingar utan att efterlevande maken avstår från någon del av livräntan. Härtill kommer, att den efterlevande maken ofta beskattas för det årliga beloppet av livräntan (såsom för pension). En kapitalisering enligt rent matematiska grunder kan därför ej ange det reella nuvärdet för räntetagaren, om det skall jämföras med en vanlig kapital tillgång. Denna ordning är naturligtvis ej tillfredsställande. Kommittén har under 13 kap. 18 § GB föreslagit, att vid bodelning i anledning av makes död efterlevande maken skall äga att av sitt giftorättsgods från delningen undantaga rätt till egen pension eller livränta, såvitt denna med hänsyn till m a k a r n a s villkor och omständigheterna i övrigt prövas skälig. Avsikten är, att rätt till pension eller livränta som icke i märklig mån överstiger det normala regelmässigt skall tillkomma efterlevande maken. Det kan vara fråga antingen om rätt att framdeles komma i åtnjutande av pension eller livränta som ännu ej börjat utgå eller också om själva pensions- eller livränterätten, sedan pensionen eller livräntan redan börjat utgå. Det föreslagna stadgandet i 13 kap. GB åsyftar de fall, då vederbörande själv tecknat

475 försäkring eller intjänat pension i sitt arbete eller tillagts livränta genom gåva eller testamente. Däremot är, enligt vad som uttryckligen angives, n ä m n d a stadgande ej tillämpligt på det fallet att efterlevande make är insatt som förmånstagare. Det har ur lagteknisk synpunkt synts lämpligt, att frågan såvitt angår förmånstagarförordnanden regleras i FAL. I detta hänseende föreslår kommittén under förevarande 118 § FAL ett stadgande, enligt vilket 104 § andra stycket ej skall tillämpas på efterlevande makes rätt till livränta, såvitt denna med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt prövas skälig. Innebörden är sålunda, att om någon insatt efterlevande make som förmånstagare till en skälig livränta, bröstarvingarnas anspråk på laglott får vika. Livräntan skall enligt 104 § första stycket ej ingå i kvarlåtenskapen och tillkommer efterlevande maken utöver dennes rätt till giftorätt och arv. Klart är emellertid att, i den mån makes arvsrätt är underkastad behovsprövning, man skall vid denna prövning taga hänsyn jämväl till den rätt till pension eller livränta som tillkommer efterlevande maken. Liksom 13 kap. 18 § GB i kommitténs förslag åsyftar det föreslagna tillägget till 118 § FAL, att efterlevande maken skall regelmässigt få behålla livränta ograverad, om den ej med hänsyn tagen till makarnas villkor och övriga omständigheter i märklig mån överstiger det normala. Om make erhåller pension eller livränta från flera håll, eller genom ilera forsäkringar hos samma försäkringsgivare, skall självfallet sammanlagda beloppet läggas till grund för bedömningen. Om efterlevande make dels har egen pension, dels är insatt som förmånstagare till livränta får den egna pensionen läggas i botten och skäligheten av livräntan bedömas med hansyn till makens behov av försörjning utöver den egna pensionen och omständigheterna i övrigt. Vidare må påpekas, att om den döde efterlämnat oforsorjda barn (inom eller utom äktenskapet), hänsyn till deras behov måste tagas vid bedömande av skäligheten. I den mån livränta, efter den bedömning som nu nämnts, överstiger den grans som arvingarna bör anses pliktiga tåla skall kapitalvärdet av den överskjutande delen tagas i beräkning för bestämmande av efterlevande makes giftorättsandel och rätt till arv samt bröstarvingars rätt till laglott, pa samma sätt som nu gäller beträffande förmånstagarens rätt i dess helhet' Kommittén räknar med att det mycket sällan skall inträffa, att någon del av efterlevande makes rätt till livränta skall behöva tagas i beräkning vid tillämpning av 104 § andra stycket FAL. Möjligheten av att så dock kan ske bor emellertid vara en hämsko på eventuell lust att för mycket gynna efterlevande make på andras bekostnad. En motsvarande regel om undantag från tillämpningen av 104 § andra stycket pa efterlevande makes rätt till livränta upptages i det norska förslaget Regeln skall enligt samma förslag gälla även ränta som utgår till make under ett bestämt antal år. Såsom förut antytts är det en vanlig företeelse, att rätt till livränta är kombinerad med en garantiutfästelse att, om livräntetagaren dör före utgången av viss tid, ränta med oförändrat belopp skall utgå den angivna

476 tiden ut. Det torde vara ett önskemål, att denna garanti utfästelse så långt möjligt blir underkastad samma regler som livränteutfästelsen. En bestämmelse härom har av kommittén upptagits som tredje stycke i 118 §. Innebörden härav är, att 113 och 114 §§ FAL icke skall tillämpas på garantiutfästelsen. I 113 § meddelas bestämmelse om godtrosförvärv och i 114 § om legitimation i förhållande till försäkringsgivaren, anteckning på försäkringsbrevet och verkan av att sådan anteckning ej skett. Förslaget medför lättnad för försäkringsgivaren. Vad angår tredje mans intresse torde gälla, att försäkringsbrev av hithörande natur knappast lärer vara föremål för omsättning i handel och vandel. Det må framhållas, att en följd av den nya regeln blir att för pantsättning av rätten till den under viss tid garanterade årsräntan kommer att krävas denuntiation till försäkringsgivaren. Den rätt till ränta som kan komma att utgå efter livräntetagarens död tillkommer arvingarna efter försäkringstagaren, om ej denne förordnat annorlunda. (110 § torde ej leda till något annat resultat.) 1

Om olycksfalls- och sjukförsäkring 122 §. Under 119—124 §§ innehåller FAL vissa bestämmelser om olycksfalls- och sjukförsäkring. Kommittén har uppmärksammat 122 §, som innehåller att vad i 102, 103, 105 och 106 §§ samt 104 § första stycket är för livförsäkring stadgat beträffande förmånstagare skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är om olycksfalls- eller sjukförsäkring. Motsvarande bestämmelse lyder i

Danmark: Reglerne i §§ 102—106 finder tilsvarende Anvendelse ved Ulykkesforsikring og Sygeforsikring.

i

Finland: Vad i 102—106 §§ är stadgat beträffande förmånstagare skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är om olycksfalls- eller sjukförsäkring. i Norge: Reglene i §§ 102 til 106 får anvendelse på ulykkesforsikring og sykeforsikring. I fråga om innehållet i 122 § FAL är att märka, att 104 § andra stycket i den svenska lagen icke förklarats tillämpligt på förmånstagarförordnande beträffande olycksfalls- eller sjukförsäkring. Olycksfallsförsäkring kan emellertid avse stora kapital- eller räntebelopp och gränsen mot livförsäkring är flytande. Kommittén kan ej finna det vara motiverat att undantaga skyddsbestämmelserna i 104 § andra stycket från tillämpning på kapitaleller livräntebelopp, som skall utgå på grund av olycksfallsförsäkring. Det 1

Jfr Hellner s. 549 f.

477 torde ofta inträffa, att samma försäkringstagare har både vanlig livförsäkring och olycksfallsförsäkring. Att det kan verka stötande, om t. ex. förmånstagaren till livförsäkringen får vika oaktat den som påyrkar tillämpning av 104 § andra stycket själv tillgodosetts genom olycksfallsförsäkringen, ligger i öppen dag. Det synes sålunda vara angeläget, att undantaget för 104 § andra stycket får utgå ur 122 §. Om 104 § andra stycket blir tillämpligt på olycksfallsförsäkring, bör uppenbarligen även 118 § första stycket i kommitténs förslag också gälla i hithörande fall, i vad lagrummet hänför sig till 104 § andra stycket. Detsamma bör vara förhållandet, i den mån 118 § första stycket hänför sig till 102 §, 103 §, 104 § första stycket, 105 § och 106 §. Likaså bör 118 § andra och tredje styckena i kommitténs förslag tillämpas. Samma problem som där behandlas kan uppkomma i fråga om olycksfallsförsäkring. I kommitténs förslag har 122 § FAL ändrats i enlighet med det sagda. Ändringen bringar den svenska lagen i närmare överensstämmelse med dansk, finsk och norsk rätt. Övergångsbestämmelser Vad först angår de föreslagna tilläggen i 102 § som rör gruppförsäkring bör nya lagen bli tillämplig från och med ikraftträdandet, oavsett om försäkringen tagits tidigare. Vidare bör i enkelhetens intresse förmånstagarförordnande i regel bli utan verkan i den mån det strider mot tredje stycket, även om förordnandet tillkommit före lagens ikraftträdande. Stadgande härom har upptagits som punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Undantag har dock skett för oåterkalleliga förordnanden. Har utfästelse att ej återkalla förmånstagarförordnande gjorts före nya lagens ikraftträdande, skall förordnandet gälla i överensstämmelse med de regler som gällde när utfästelsen gjordes. Detta följer av hänvisning till punkt 7 i övergångsbestämmelserna, enligt vilken nya lagen ej gör intrång i den rätt som förmånstagare, vars insättande ej må återkallas, vunnit enligt äldre lag. Kommittén vill emellertid framhålla, att det är en särskild fråga, under vilka förutsättningar en gruppförsäkring behåller sin identitet. Det nya andra stycket av 103 § vållar ej några övergångsproblem. Under 104 § föreslås i huvudsak för vissa fall vidgade möjligheter att angripa förmånstagarförordnande, för andra fall inskränkning i den möjlighet som nu finns. 105 § innehåller nya tolkningsregler beträffande innebörden av förmånstagarförordnande. 106 § ger en regel för det fallet att förmånstagare avlidit före försäkringstagaren. Kommittén anser, att 104—106 §§ nya lagen ej kan göras tillämpliga, när försäkringsfallet inträffat före nya lagens ikraftträdande. Man kan tveka om tolkningsreglerna i 105 § alltid bör gälla, när försäkringsfallet väl inträffat efter nya lagens ikraftträdande men förmånstagarförordnandet givits tidigare. Enligt kommitténs mening möter dock knappast några betänkligheter att, i överensstämmelse med vad som skedde med motsvarande be-

stämmelser i samband med införandet av FAL, 1 låta så ske. Det är väsentligen i fråga om efterlevande make som nya lagen innebär mera betydelsefulla ändringar. Make skall sålunda få tre fjärdedelar av försäkringsbeloppet i stället för hälften, när make och barn är insatta som förmånstagare och försäkringen är giftorättsgods. När vidare förmånstagarförordnande gjorts till förmån för »arvingar», får efterlevande make för närvarande enligt orden ej del av försäkringsbeloppet annorledes än med tillämpning av 104 § FAL, om bröstarvingar finns. Enligt förslaget skall i detta fall detsamma gälla som när förmånstagarförordnande gäller till förmån för make och barn. Det må framhållas, att försäkringstagaren vid behov kan ändra eller förtydliga givet förmånstagarförordnande. Förhållandena är härvid analoga med den situationen att nya arvsregler införs och arvlåtaren kan avvika från dem genom testamente. Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden av hithörande typer torde knappast förekomma; se vidare punkt 7. Vidare må framhållas, att tolkningsreglerna är tillämpliga allenast om ej annat framgår av omständigheterna. Att beakta sådana fall som att försäkringstagaren ej varit rättskapabel efter nya lagens ikraftträdande och därför ej kunnat ändra tidigare meddelat förmånstagarförordnande torde knappast vara påkallat. Bestämmelse i enlighet med det anförda har upptagits under punkt 2 i övergångsbestämmelserna. Om den därmed angivna ståndpunkten ej godtages, skulle äldre tolkningsregler kunna bli tillämpliga under lång tid framåt, vilket tydligen ej vore lämpligt. Försäkringsgivarna torde, åtminstone i fråga om större försäkringar, komma att underrätta försäkringstagarna om den nya lagen. Av praktiska skäl lärer dock en sådan information knappast kunna genomföras på kortare tid än ett år, då den torde få ske i samband med avisering om förfallodag för premie och premiebetalningen vanligen äger rum årsvis. Om endast kort tid återstår från lagens antagande till dess ikraftträdande, kan därför böra övervägas att föreskriva en viss övergångstid, under vilken de äldre tolkningsreglerna skall fortfara att gälla beträffande förmånstagarförordnanden som meddelats före lagens ikraftträdande. Med avseende å tillämpningen av det sagda på äldre försäkringar må i övrigt framhållas följande. Vad som i övergångsstadgandet avses med försäkringsfallet torde ej erbjuda några särskilda svårigheter att avgöra. I regel inträffar försäkringsfallet vid livförsäkring, när den försäkrade — vanligen försäkringstagaren — avlider eller uppnår viss ålder. 2 Det kan emellertid senare möjligen inträda en analog situation. Om t. ex. vid försäkring, som utfaller med vissa periodiska belopp, viss person har insatts som förmånstagare, kan denne ha blivit innehavare av hela den rätt som tillkommit försäkringstagaren. Det är tänkbart, att han med stöd därav kan göra ett nytt förmånstagarförordnande beträffande vid hans död återstående be1

Se NJA II 1927 s. 547 f. Detta gäller oavsett om försäkringsbeloppet förfaller till betalning vid dödsfallet eller vid en senare tidpunkt. 2

479 lopp. 3 Om första förmånstagarens död inträffar efter nya lagens ikraftträdande, bör i sådant fall övergångsbestämmelsen tillämpas analogiskt så, att det nya förordnandet behandlas enligt nya lagen. Beträffande verkan av att förmånstagare avstår från att åberopa förordnandet kan kommittén hänvisa till vad som sägs under 105 §.4 Enligt 107 § andra stycket i förslaget skall oåterkalleligt förmånstagarförordnande in dubio gälla även vid livsfall. Detta stadgande torde icke kunna göras tillämpligt, när utfästelsen att ej återkalla förordnandet givits före nya lagens ikraftträdande. Stadgande härom har upptagits som punkt 3 i övergångsbestämmelserna. Tillägget till 111 § torde knappast innebära någon saklig ändring, och övergångsstadgande synes därför ej erfordras, överlåtelse som skett före nya lagens ikraftträdande torde för övrigt enligt sakens natur få bedömas enligt den lag som då gällde. I 116 § föreslås åtskilliga jämkningar beträffande utmätningsskydd för försäkring. I den mån förslaget ger utvidgat skydd bör nya lagen få tillämpas. Däremot bör lagen ej göra intrång i det skydd som enligt äldre lag skolat tillkomma försäkring, vilken tagits före nya lagens ikraftträdande. Bestämmelse härom har införts som punkt 4 i övergångsstadgandena. Självklart torde vara, att om utmätning skett eller konkurs inträffat före nya lagens ikraftträdande, äldre lag skall gälla. Bestämmelserna i 117 § nya lagen avser att i ökad omfattning ge möjlighet att angripa otillbörliga förfaranden. Det torde därför ej möta större betänkligheter att i viss utsträckning ge bestämmelserna tillbakaverkande kraft. Kommittén vill likväl begränsa denna verkan så att betalning — av premie eller av ränta eller amortering som avses i andra stycket i nya lydelsen — ej må angripas om den skett mer än tre år före ikraftträdandet. Ej heller torde de nya bestämmelserna böra gälla, när försäkringsfallet inträffat före ikraftträdandet. Stadgande i ämnet har upptagits som punkt 5 i övergångsbestämmelserna. Beträffande oåterkalleliga förmånstagarförordnanden se nedan. Ändringen av första stycket i 118 § innebär bl. a. att 117 § görs tillämplig även på livränteförsäkringar. Premiebetalning eller annan betalning som skett inom tre år före lagens ikraftträdande kan med stöd av sistnämnda paragraf och punkt 5 i övergångsbestämmelserna angripas av försäkringstagarens borgenärer. Detta torde icke kunna anses obilligt. — Den nya andra punkten i första stycket av 118 § angående skydd för efterlevande makes rätt till livränta får naturligen tillämpning endast när försäkringsfallet inträffar efter nya lagens ikraftträdande. Enligt det nya tredje stycket i 118 § skall vid livränteförsäkring som är förenad med s. k. garanti, d. v. s. ett visst minsta antal ränteutbetalningar, garantidelen jämställas med livränteförsäkringen i övrigt. Det innebär bl. a., att reglerna i 113 och 114 §§ ej blir tillämpliga på garantidelen, se 118 § 3 Jfr Lindman i Nordisk försäkringstidskrift 1954 s. 153 ocb Hellner s. 508. • Se s. 457 ff.

480 första stycket första punkten. Denna ändring synes ej böra gälla försäkringar som tagits före lagens ikraftträdande. Vad nu sagts om 118 § gäller i tillämpliga delar även 122 §, som hänvisar till 118 §. Bestämmelser om 118 och 122 §§ har i övergångsstadgandena upptagits under punkt 6. Såväl 104 § som 117 § nya lagen skall i motsats till gällande lag kunna i viss utsträckning tillämpas oavsett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Likaså skall i visst fall de i 116 § föreskrivna villkoren för utmätningsfrihet gälla även i fråga om försäkring, beträffande vilken förmånstagare insatts oåterkalleligt. Kommittén har ansett, att den rätt som förmånstagaren, när förordnandet är oåterkalleligt, vunnit redan före nya lagens ikraftträdande måste respekteras. Stadgande om skydd för oåterkalleligt insatta förmånstagare har upptagits som punkt 7 i övergångsbestämmelserna. Motsvarande bör gälla, när försäkringstagaren eljest förfogat över sin rätt genom rättshandling före nya lagens ikraftträdande. Härmed avses ej vanligt återkalleligt förmånstagarförordnande.

AVD. V Följdändringar ni. ni. Familjerättskommitténs förslag till ändringar i GB och ÄB påkallar vissa följdändringar i föräldrabalken, konkurslagen och lagen om handläggning av domstolsärenden samt i lagfartsförordningen, inteckningsförordningen och lagen om inskrivning av tomträtt m. m. Kommittén har upprättat förslag jämväl därom. Dessutom finner kommittén angeläget att vissa ändringar sker i arvsskatteförordningen. Jämväl i övrigt påkallas vissa jämkningar i skattelagstiftningen. Kommittén behandlar även dessa frågor i det följande men har icke ansett sig böra utarbeta förslag till författningstexter i sistnämnda ämnen \ Föräldrabalken 7 KAP.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om jämkning av avtal om underhåll till barn. Härom stadgas enligt gällande lydelse, att om makar med avseende å förestående återgång av äktenskap, hem- eller äktenskapsskillnad slutit avtal om underhåll till barn och avtalet är uppenbart obilligt tör ena maken, det må på hans talan jämkas av rätten. Har det ingåtts under hemskillnad, må dock jämkning ej äga rum. Paragrafen korresponderar mot 11 kap. 29 § GB, som behandlar jämkning av avtal om underhållsbidrag till make m. m. Den i sistnämnda paragraf stadgade preskriptionstiden för talan om jämkning gäller även avtal varom här är fråga, d. v. s. att talan skall väckas senast i skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker jämlikt 11 kap. 3 §, och eljest inom ett år från det äktenskapsskillnad meddelades eller, i fall av återgång, från det återgång vanns. Jämkningsregeln i 11 kap. 29 § GB har i kommitténs förslag undergått vissa ändringar. Enligt den föreslagna lydelsen skall sålunda avtalet kunna j ä m k a s även om det slutits under hemskillnad. Därjämte möjliggör förslaget jämkning av avtal som slutits efter det äktenskapsskillnad vunnits, om avtalet tillkommit i anslutning till skillnaden. I lagtexten har detta kommit till uttryck därigenom att paragrafen angivits avse avtal som makar slutit »i samband med» hem- eller äktenskapsskillnad. Vidare har föreslagits nya regler om preskription av talan. Såvitt angår periodiskt underhållsbidrag h a r den nuvarande preskriptionsregeln upphävts. I fråga om underhållsbi16—63Q756

482 drag med engångsbelopp och skadestånd har skilts mellan de fall då avtalet har samband med bodelning och andra fall. I de förra fallen skall enligt hänvisning till 13 kap. 28 § i förslaget talan väckas genom klander av bodelningen inom därför stadgad tid, om skiftesman anlitats för bodelningen, och eljest inom ett år efter det bodelning skett. Har avtalet ej samband med bodelning, skall talan väckas hos rätten senast inom ett år efter det äktenskapsskillnad vunnits. De sålunda föreslagna ändringarna bör medföra däremot svarande ändringar i förevarande 7 kap. 9 § FB. Då underhållsbidrag till barn i äktenskap förutsätts kunna utgå endast i form av periodiskt bidrag, 1 bör i överensstämmelse med vad som under 11 kap. 29 § GB föreslås om periodiskt bidrag till make preskriptionsregeln helt utgå. I enlighet med det anförda har paragrafen i förslaget fått den lydelsen, att om avtal, som makar i samband med återgång av äktenskapet, hem- eller äktenskapsskillnad slutit om underhåll till barn, är uppenbart obilligt för ena maken, det må på hans yrkande jämkas av rätten.

20 KAP. Kommitténs förslag till ändrad lydelse av GB upptager i 15 kap. 21 § en ny bestämmelse, enligt vilken frågor om underhåll m. m. skall i större utsträckning än nu kunna underställas rättens prövning genom ansökan i stället för genom stämning. Därigenom tillgodoses bl. a. önskemål som framställts från advokathåll. 2 Detta önskemål avsåg i första hand underhållsbidrag till barn enligt FB. Som anförts i motiveringen till 15 kap. 21 § GB kan nämligen fråga om vårdnaden i många fall handläggas av rätten såsom ärende, medan däremot fråga om underhållsbidrag till barn anses kräva stämningsförfarande. Det har medfört, att när makar varit ense om att begära rättens beslut om ändring beträffande vårdnad och underhåll till barn, de kunnat väcka talan rörande vårdnaden genom ansökan men i fråga om underhållet varit hänvisade att gå stämningsvägen. Familjerätts-j kommittén anser på samma skäl som föranlett den nya bestämmelsen i 15 kap. 21 § GB, att samtliga vårdnadsfrågor och frågor rörande underhållsbidrag bör kunna upptagas av rätten efter ansökan och handläggas som ärende. I enlighet härmed föreslår kommittén vissa ändringar i 20 kap. FB. De berör 9, 11 och 12 §§. 9 §• I 20 kap. 9 § FB meddelas bestämmelser om forum för frågor rörande] vårdnaden om och underhåll till barn. Första stycket avser frågor av först-; nämnda slag och innehåller nu, att fråga rörande vårdnaden om barn upptages av rätten i den ort där den som har vårdnaden om barnet har sittj i Se NJA 1960 s. 437. 2 Se ovan s. 338.

483 hemvist. Spörsmålet, huruvida vårdnadsfråga skall handläggas som ärende eller som tvistemål, besvaras ej i denna paragraf. Vissa bestämmelser i 6 kap. ger i stället svar på frågan. I 6 kap. 6 och 7 §§ sägs sålunda rörande barn i äktenskap, att rätten äger på ansökan besluta i frågor som avses där. Detsamma gäller enligt 6 kap. 12 § i fråga om barn utom äktenskap. Även fråga som avses i 6 kap. 9 § — överflyttning av vårdnaden om barn i äktenskap från den ena till den andra av föräldrarna — torde kunna upptagas efter ansökan. Det har däremot yppats tvekan, huruvida fråga om ändring i vårdnadsbeslut på grund av väsentligt ändrade förhållanden enligt 6 kap. 13 § kan väckas genom ansökan. Av 6 kap. 11 § följer, att vad som gäller om barn i äktenskap har motsvarande tillämpning i fråga om adoptivbarn. Som förut nämnts bör enligt kommitténs mening samtliga frågor om vårdnaden kunna upptagas av rätten efter ansökan. För att undanröja all tveksamhet på den punkten föreslår kommittén, att i första stycket av förevarande paragraf inskjuts orden »på ansökan». Stycket lyder sålunda i förslaget, att fråga rörande vårdnaden om barn upptages, på ansökan, av rätten i den ort, där den som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist. Det skall alltså enligt förslaget icke i något fall krävas, att talan väcks genom ansökan om stämning. Givet är emellertid, att om stämningsansökan görs, den ej skall avvisas utan handläggas enligt reglerna om ansökan i ärende. Andra stycket innehåller forumbestämmelser för frågor om underhåll till barn och om underhåll åt moder till barn utom äktenskap. Där föreskrivs, att talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Väcks sådan fråga i mål rörande faderskapet till barn utom äktenskap, gäller vad som stadgas i 3 §, d. v. s. att även rätten i den ort där lägersmålet skett är behörig. Vidare gäller enligt samma 3 §, att om mannen är död, talan må väckas vid den rätt där dödsboet efter honom svarar. Angående talan om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom äktenskap skall vad som är stadgat angående talan om underhåll till barnet äga motsvarande tillämpning. I nuvarande tredje stycket, som gäller både vårdnads- och underhållsfrågor, stadgas, att vad som sägs i första och andra styckena ej utgör hinder att upptaga frågor som där avses i samband med äktenskapsmål. I sådant fall blir forumbestämmelserna för äktenskapsmålet tillämpliga även på frågor om vårdnad och underhåll till barn. Vidare följer av stadgandet, att i den mån talan i äktenskapsmål kan väckas genom ansökan (se 15 kap. 4 § andra st. GB) även frågor om vårdnad och underhåll kan väckas i denna form. Frågan handläggs dock i dessa fall som tvistemål och ej som ärende. Kommittén anser, att fråga om underhåll bör kunna upptagas även i ärende rörande vårdnaden i enlighet med vad som gäller om sådant ärende och föreslår ett tillägg därom. Tredje stycket innehåller följaktligen i kommitténs förslag, att vad i första och andra styckena stadgas ej utgör hinder att upptaga fråga som där avses i samband med äktenskapsmål eller att upptaga fråga, varom sägs i andra stycket, i ärende angående vårdnaden. Enligt den anförda bestämmelsen i tredje stycket kan fråga om underhåll

484 väckas genom ansökan, när den förekommer i samband med äktenskapsmål som väcks i den ordningen. Likaså kan enligt det föreslagna tillägget i samma stycke ansökningsvägen anlitas, när underhållsfråga väcks i samband med ärende angående vårdnaden. Kommittén föreslår vidare, att i ett nytt fjärde stycke i förevarande paragraf införs en allmän bestämmelse om att talan rörande underhåll till barn upptages efter ansökan. I bestämmelsen erinras därjämte, att fråga rörande underhåll till barn kan upptagas även i faderskaps- eller äktenskapsmål eller i ärende angående vårdnaden. 11 och 12 §§. Dessa paragrafer behandlar vissa speciella frågor, såsom behörighet att föra talan för barn i mål om underhåll och bestämmande av underhållstiden (11 §) samt interimistiska förordnanden om underhåll (12 §). Den skillnad mellan frågor angående vårdnaden och frågor angående underhåll som ligger däri, att de förra upptages av rätten antingen efter ansökan eller efter stämning men de senare endast efter stämning, har kommit till uttryck i dessa paragrafer, jämförda med 10 §, i det att de talar om »mål» angående underhåll, medan 10 § talar om »mål eller ärende» som angår vårdnaden. Då nu i 9 § föreslås, att även frågor om underhåll skall kunna upptagas efter ansökan och sålunda kunna handläggas som ärenden, har i förslaget de inledande orden i 11 och 12 §§ jämkats. I övergångshänseende bör beträffande 7 kap. 9 § nya lagen gälla detsamma som kommittén föreslagit beträffande 11 kap. 29 §, d. v. s. att nya lagen blir tillämplig även på äldre avtal. Konkurslagen 33 §.

Enligt gällande ordning skall vid bodelning mellan makar i levande livet skuldsatt make erhålla täckning för sina skulder så långt hans giftorättsgods förslår, innan giftorättsdelningen sker. Har detta iakttagits och bodelningen även i övrigt skett i överensstämmelse med reglerna i 13 kap. GB, medför den omständigheten att bodelningen skett utan att skulderna betalts icke någon utvidgning av ansvaret för skulderna. Om däremot ena maken eftergiver vad som tillkommer honom enligt nämnda regler, anses detta innebära en benefik transaktion, som kan kränka hans borgenärers rätt på samma sätt som gåvor mellan makar. Som anförts vid 13 kap. 24 § i kommitténs förslag till ändrad lydelse av GB synes detta gälla ej endast när make till andra maken utgivit egendom i större utsträckning än som vederbort utan även när make avstått från rätt att utfå egendom av andra maken. 1 Till borgenärernas skydd finns stadganden såväl i 13 kap. 14 och 15 §§ i Ovan s. 305.

485 GB och 21 kap. ÄB som i 33 § KL. Enligt 13 kap. 14 § GB äger makes borgenärer, om maken vid bodelningen eftergivit vad som rätteligen tillkommer honom, hålla sig till andra maken för vad de ej kan utbekomma av den förra. Detta gäller dock endast intill värdet av vad den senare erhållit för mycket och endast under förutsättning att gäldenären ej hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Har bodelning förrättats mellan ena maken och den andras arvingar och har de senare erhållit för mycket, blir de solidariskt ansvariga för den betalningsskyldighet som enligt det sagda uppkommer gentemot makens borgenärer. Vid bodelning i anledning av ena makens död gäller paragrafen ej i fråga om den dödes gäld. Här inträder i stället bestämmelserna i 21 kap. ÄB. I 13 kap. 15 § GB (andra punkten) stadgas, att om make vid bodelningen i märklig mån eftergivit sin rätt och hans egendom avträdes till konkurs på grund av ansökning som gjorts inom ett år från bodelningshandlingens ingivande till rätten, bodelningen skall på borgenärernas talan gå åter efter vad som sägs i KL. Stadgandet äger ej tillämpning, när make är död och hans arvingar gjort en eftergift. Då gäller i stället reglerna i 21 kap. ÄB. En kompletterande regel för det fallet att make gjort eftergift vid bodelning upptages i 33 § KL. Där stadgas i första stycket första punkten, att om gäldenären vid bodelning mellan honom och hans make eller dennes arvingar i märklig mån eftergivit sin rätt och bodelningshandlingen ej är ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, bodelningen skall gå åter på talan av konkursboet. I 33 § KL öppnas möjlighet till återgång av bodelning även i ett annat fall, nämligen när vid bodelningen egendom till skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts på hans lott. I sådant fall skall dock vad som är stadgat i 29 § tredje stycket KL äga motsvarande tillämpning, d. v. s. undantag görs om andra maken visar, att han saknade skälig anledning antaga att gäldenären ville gynna honom framför övriga borgenärer. Sådan bevisning är dock utan verkan, om maken hade skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen. 33 § första stycket KL är ej tillämpligt när dödsbo avträds till konkurs; då gäller i stället 21 kap. ÄB och 33 § andra stycket KL. I de nu nämnda bestämmelserna i 13 kap. 14 och 15 §§ GB har kommittén i det föregående föreslagit vissa ändringar. Enligt kommitténs förslag til! 24 § i nämnda kap., vilken närmast motsvarar nuvarande 14 §, skall make, utan att andra maken ådrager sig något nytt gäldsansvar, kunna göra eftergift vid bodelningen sålunda att han avstår från sin giftorätt i andra makens egendom. Vardera maken skall m. a. o. kunna behålla sin egendom utan att nytt gäldsansvar uppkommer för någondera. Det har i lagtexten (24 § första stycket) uttryckts så, att make vid bodelning med andra maken ej äger, till men för sina borgenärer, eftergiva sin rätt enligt bodelningsbestämmelserna så att hans behållna utmätningsbara egendom till följd därav kommer att understiga vad han innehade före delningen. På-

486 följden av att eftergift skett i strid med det nu sagda är enligt 24 § andra stycket i förslaget i huvudsak densamma som nu gäller enligt 14 § första stycket. Är fråga om bodelning sedan ena maken försatts i konkurs, skall enligt förslaget konkursboet ej äga mot andra makens bestridande göra gällande giftorättsanspråk i den makens egendom. Den sålunda föreslagna regleringen skall enligt 25 § i förslaget äga tillämpning även vid bodelning i anledning av makes död. Beträffande ansvar för den dödes gäld hänvisas till ÄB. I 26 § i förslaget har med en mindre jämkning upptagits vad som nu stadgas i 15 §. Den i sistnämnda paragraf upptagna förutsättningen för återgång av bodelning, att maken vid bodelningen i märklig mån eftergivit sin rätt, har i anslutning till kommitténs förslag under 24 och 25 §§ utgått. Paragrafen hänvisar i stället till KL. De nya bestämmelserna i 13 kap. 24 och 25 §§ i GBförslaget föranleder ändrad lydelse av förevarande 33 § KL. Den nu i första stycket första punkten stadgade förutsättningen för återgång av bodelningen, att gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt, överensstämmer ej med de nya bestämmelserna. Kommittén föreslår i stället, att som förutsättning för återgång upptages att gäldenären genom eftergift av sin rätt i märklig mån minskat sin egendom till men för borgenärerna. I uttrycket »till men för borgenärerna» ligger, att eftergiften skall ha medfört minskning av den utmätningsbara egendomen i sådan mån att vad gäldenären har kvar efter bodelningen ej förslår till täckning av hans skulder. Enligt nuvarande lydelse är påföljden av eftergiften, att bodelningen skall i sin helhet gå åter. För fall av bodelning med anledning av makes död innehåller 21 kap. 5 § ÄB vissa bestämmelser om återgång av bodelningen när dödsbo försätts i konkurs eller dödsboets egendom avträds till förvaltning av boutredningsman. Kommittén har i nämnda paragraf föreslagit bl. a. den ändringen att bodelningen ej skall behöva återgå i dess helhet utan att påföljden skall kunna inskränkas till att den endast delvis går åter d. v. s. jämkas i erforderlig mån. Detta alternativ står redan för närvarande till buds vid avträdande till förvaltning av boutredningsman. På motsvarande sätt föreslår kommittén i förevarande paragraf den ändringen att påföljden av otillåten eftergift skall kunna begränsas till att bodelningen endast delvis går åter. 37 §. Förevarande paragraf innehåller vissa bestämmelser om innebörden av återvinningspåföljden enligt tidigare paragrafer. I sista stycket stadgas bl. a., att om bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar går åter och maken eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § GB, innan stämning om återvinning delgavs, infriat någon gäldenärens skuld, konkursboet är skyldigt återgälda maken eller arvingarna vad sålunda guldits jämte ränta. Med anledning av den ändrade lydelsen av 13 kap. GB i kommitténs förslag har hänvisningen till 13 kap. 14 § ändrats till att avse 13 kap. 24 och 25 §§ GB.

487 I övergångshänseende är att märka, hurusom 33 § KL ej är tillämplig på äktenskap, för vilka äldre GB alltjämt gäller, se härom 7 § 2 i promulgationslagen till konkurslagen. I övrigt synes böra stadgas, att de nu föreslagna ändringarna i KL ej skall äga tillämpning på bodelning med anledning av att före nya lagens ikraftträdande dömts till boskillnad, återgång, hem- eller äktenskapsskillnad eller med anledning av att make avlidit före ikraftträdandet. Härigenom vinns överensstämmelse med punkt 7 i övergångsbestämmelserna till GB. Lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden 6 §• Genom den av kommittén föreslagna nya bestämmelsen i 15 kap. 21 § GB och de föreslagna ändringarna i 20 kap. 9 § FB kommer frågor om underhållsbidrag till make och barn att handläggas som ärenden, när de ej upptages i samband med talan vilken skall handläggas som mål. 1946 års lag om domstolsärenden blir då tillämplig. I 6 § nämnda lag meddelas bestämmelser om underrätts sammansättning vid handläggning av ärenden. Enligt huvudregeln i första stycket är häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. I vissa frågor skall dock, vid ärendets avgörande i sak, nämnd deltaga i häradsrätt samt rådhusrätt äga den sammansättning som i RB är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Stadganden härom meddelas i andra och tredje styckena. De ärenden som omfattas av sistnämnda stadganden är uppräknade under nio olika punkter i andra stycket. Bland hithörande ärenden förekommer under punkt 1 ärenden angående vårdnaden om barn. När nämnd skall deltaga i handläggning av sådan eller annan i punkt 1 angiven fråga skall nämnden vara fullsutten. I åtskilliga frågor, som kräver medverkan av nämnd, är häradsrätt eljest domför med tre i nämnden. De frågor som genom de förut nämnda ändringarna i GB och FB skall kunna handläggas som ärenden bör enligt kommitténs mening avgöras av underrätt i samma sammansättning som gäller för huvudförhandling i allmänhet i tvistemål. För detta ändamål föreslår kommittén ett tillägg till uppräkningen i punkt 1 i 6 § andra stycket. Enligt förslaget skall nämnda punkt upptaga, förutom de ärenden som nu nämns där, underhåll till barn samt frågor som avses i 15 kap. 21 § GB förslaget. Vidare har i samma punkt upptagits ärenden som avses i 15 kap. 12 § samma förslag, nämligen rörande besöksförbud. I detta sammanhang bör göras även en annan ändring av punkt 1 i 6 § andra stycket. Bland där uppräknade ärenden förekommer medgivande till åtgärd beträffande makars egendom enligt 6 kap. 6 § GB. Enligt kommitténs förslag till ändrad lydelse av 6 kap. 4—6 §§ GB behandlas sådant medgivande i 6 kap. 5 § GB. Vidare kan medgivande beträffande enskild egendom lämnas enligt 6 kap. 10 §. Hänvisningen till 6 kap. 6 § har följaktligen ändrats till att avse 6 kap. 5 eller 10 § GB.

488 Inskrivningsförfattningar I 6 § 1 mom. lagfartsförordningen stadgas för närvarande, att om lagfart söks på grund av överlåtelse från annan, ansökningen ej må beviljas utan att det upplyses att förre ägaren ej var gift eller det visas att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits efter vad som sägs i 6 kap. 4 eller 6 § GB eller att överlåtelsen ändock är gällande. Motsvarande bestämmelse gäller enligt 4 § andra stycket inteckningsförordningen, när inteckning i fast egendom söks på grund av fastighetsägarens medgivande. Även i fråga om tomträtt gäller motsvarande bestämmelser rörande inskrivning och inteckning. Därom stadgas i 6 § andra stycket lagen om inskrivning av tomträtt m. m. och i 1 § lagen den 5 juni 1953 om inteckning i tomträtt m. m., vilken sistnämnda paragraf i bl. a. detta hänseende hänvisar till inteckningsförordningen. Familjerättskommittén har föreslagit ny lydelse av 6 kap. 4—6 §§ GB, därvid stadgandet om rättens tillåtelse till åtgärder som nu nämnts har flyttats till 6 kap. 5 § GB. De här förut berörda hänvisningarna till 6 kap. 4 °. Ch 6 0 ^ G B b Ö r f ö l J a k t l i g e n ändras till att avse 4 och 5 §§. Kommittén föreslår i enlighet härmed ändrad lydelse av nämnda bestämmelser i lagfarts- och inteckningsförordningarna samt lagen om inskrivning av tomträtt m. m. Ändringen i inteckningsförordningen kominer genom hänvisningen i 1 § lagen om inteckning av tomträtt m. m. att omfatta även inteckning i sådan rätt. Nuvarande krav på makes samtycke till överlåtelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt avser endast giftorättsgods. Enligt kommitténs förslag skall emellertid samma krav i visst fall gälla även när egendomen är enskild, nämligen om egendomen är uteslutande eller huvudsakligen avsedd att bereda makarna gemensam bostad. Bestämmelse härom upptages i 6 kap. 10 § GBförslaget. De anförda bestämmelserna i inskrivningsförfattningarna bör omfatta även åtgärd som avses i sistnämnda lagrum. Tillägg härom upptages i ändringsförslagen rörande dessa författningar. I övergångshänseende märkes, att den nya lydelsen ej blir tillämplig när överlåtelsen ägt rum eller medgivandet till inteckning lämnats före ikraftträdandet. Jfr angående 6 kap. 4—6 §§ och 10 § GB punkt 2 i övergångsbestämmelserna till GB. Vidare bör i inskrivningshänseende erinras om den nyttjanderätt som enligt kommitténs förslag till ändring i ÄB skall tillkomma efterlevande make. Denna rätt är enligt 3 kap. 3 § ÄBförslaget underkastad samma regler som gäller för nyttjanderätt som tillagts någon genom testamente. Härav följer bl. a. enligt 12 kap. 6 § ÄB, att ägaren till den egendom som blir föremål för efterlevande makens nyttjanderätt ej må överlåta eller eljest förfoga över egendomen utan makens samtycke. Denna inskränkning i ägarens behörighet beträffande egendom som belastas av testamentarisk nytt-

489 janderätt har särskilt uppmärksammats, när det gäller inskrivning rörande fast egendom och tomträtt (vattenfallsrätt). 1 Vad sålunda i fråga om fast egendom och tomträtt (vattenfallsrätt) gäller rörande anteckningar om sådan inskränkning i ägares eller tomträttshavares behörighet att förfoga över egendomen som följer av testamentarisk nyttjanderätt bör gälla även inskränkning på grund av den legala nyttjanderätt som enligt 3 kap. 1 § i ÄBförslaget skall tillkomma efterlevande make. Fördenskull erfordras en komplettering i 11 § lagfartsförordningen och 12 § lagen om inskrivning av tomträtt m. m. Kommittén förordar en sådan komplettering. Förslag i förevarande ämnen har ansetts böra utarbetas oavsett att de framdeles kan komma att inflyta i en ny jordabalk. Önskemål beträffande arvsbeskattningen m. m. Kommitténs förslag till ändringar i GB, ÄB och FAL åsyftar i enlighet med direktiven för kommitténs utredningsarbete bl. a. att förbättra efterlevande makes ställning. För detta ändamål föreslås bl. a. ändrade bestämmelser för bodelning, införande av bestämmelser om arvsrätt för efterlevande make även när bröstarvingar finns och ändrade bestämmelser om makes rätt till försäkringsbelopp. Värdet av förslagen är i samtliga dessa hänseenden beroende av arvsskattereglernas utformning. De lagrum i arvsskatteförordningen som främst är aktuella i förevarande sammanhang är 12, 15 och 16 §§. De lyder för närvarande som följer. 12 §. Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket nämnda lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotternas beräknande. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare, föreligger icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar det belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas. Vidare skall a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring, tagits å försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommit endera av dem, jämlikt 116 § första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld, eller b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 25 000 kronor. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, 1

Se s. 382.

16f—630756

490 må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än sammanlagt 25 000 kronor. Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum. Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring, därest denna tagits i samband med tjänst eller ock premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts mer än tio år före dödsfallet. Skattskyldighet äger ej heller rum för rätt till annan pension på grund av pensionsförsäkring eller för rätt till livränta, som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring, i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den berättigade icke överstiger en årsränta av 10 000 kronor vid pensionsförsäkring och 2 500 kronor vid annan livränteförsäkring. Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäkring samt med att försäkring tagits i samband med tjänst stadgas i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen. Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om förmånstagareförordnande i enlighet med lagen om försäkringsavtal icke föreligger, äga tillämpning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på grund av statens grupplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring eller på grund av sådan förmån från kommun, som avses i punkt 1 nionde stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen. 15 §. 1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger i skatteärendet. Är äldre giftermålsbalken tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet, beräknas den andel, som tillfaller efterlevande make såsom fördel, giftorätt och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, därest den icke enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och däröver i skatteärendet föreligger behörigen upprättad handling. För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt. 2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit efterlevande make såsom arvinge och äga vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efterlevandes bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt (2 kap. 2 § lagen om arv) annat föranledes av förefintligheten av enskild egendom eller testamente till förmån för annan än den efterlevande, eller andelen blivit enligt lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning, varöver behörig handling föreligger i skatteärendet. I fall, som avses i (4 kap. 1 § lagen om testamente), skall vad i föregående stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testamente, varom fråga är. 3 mom. Sådan handling rörande delning av dödsbo, som i 1 och 2 mom. sägs, skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Avskriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

16 §. Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad arvskifteshandling, skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skifteshandlingen med tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 § avsedd delningav boet skett annorlunda än enligt lag eller universell testamentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts. Om i skifteshandling angivits grunden för blivande delning av från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall jämväl sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven grund. Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 §§ stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 § skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelott och dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek. Skifteshandling skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Avskriften förvaras hos beskattningsmyndigheten. Beträffande 12 § må särskilt framhållas, att den utgår från den civilrättsliga regleringen, enligt vilken försäkringsbelopp, vartill förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlåtenskapen. För att beloppet skall bli föremål för arvsskatt har därför ansetts erforderligt att föreskriva, att så skall ske trots förmånstagarförordnandet. 1 Samtidigt har viktiga i lagrummet angivna undantag från skatteplikten upptagits. Önskemål om lättnad i arvsbeskattningen för efterlevande make och barn har tidigare framställts vid flera tillfällen. En viss förbättring inträdde också genom den reform som skedde år 1958, huvudsakligen genom övergång till ett enskattesystem i form av arvslottsbeskattning och genom höjning av de skattefria bottenbeloppen. Under förarbetena till 1958 års lagstiftning hade arvsskattesakkunniga framhållit behovet av en allmän översyn av AGF men uttalade, att man, innan en mera genomgripande översyn skedde, borde avvakta resultatet av bl. a. familjerättskommitténs utredningsarbete rörande äktenskaps- och successionslagstiftningen. Behovet av en allmän översyn av AGF underströks i flera remissyttranden. Ehuru familjerättskommittén anser angeläget att dess nu framlagda förslag kombineras med ändringar i arvssfcattereglerna, har kommittén icke ansett det böra ankomma på kommittén att utarbeta författningsförslag i ämnet utan inskränker sig till att framhålla de synpunkter som från familjerättsliga utgångspunkter gör sig gällande. Kommittén har icke ansett sig bemyndigad att därvid gå närmare in på den avvägning mellan nämnda synpunkter och det statsfinansiella intresset som förutsätts för ett slutligt ståndpunktstai Jfr NJA 1930 s. 114 samt prop. 211/1931 s. 32 ff.

492 gande. 2 Kommittén förutsätter emellertid, att arbetet fullföljs inom finansdepartementet eller efter dess anvisningar så att förslag till åtminstone partiella reformer av arvsskattereglerna kan föreläggas riksdagen samtidigt med förslag om nya familjerättsliga bestämmelser i de hänseenden som här är i fråga. Rent allmänt må framhållas, att kommitténs förslag beträffande efterlevande makes rätt närmar sig vad som i Danmark, Island och Norge gäller om efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo. Grundtanken i där gällande regler om rätten att sitta i oskiftat bo kan sägas vara, att dödsfallet för efterlevande make bör leda till så små rubbningar av bestående ekonomiska förhållanden som möjligt. Den efterlevande bör få leva vidare utan att onödigtvis utsättas för anspråk från barn om att de skall utfå sina arvslotter. I överensstämmelse med nämnda grundtanke står, att makes rätt att sitta i oskiftat bo icke är föremål för arvsbeskattning. Finland saknar liksom Sverige institutet rätt att sitta i oskiftat bo. Nyssnämnda förmån i arvsskattehänseende har emellertid sin motsvarighet i Finland beträffande nyttjanderätt som tillfaller efterlevande make. Den arvsbeskattas ej. Hos oss intager nyttjanderätt ej någon särställning. Det gäller generellt 2

Beträffande arvsskattens ekonomiska betydelse må n ä m n a s följande. Enligt beräkning rörande utfallet av driftsbudgetens inkomstsida budgetåret 1963/64 (prop. 1964:150 bih. A s. 8) beräknades inkomsterna av arvs- och gåvobeskattningen till 152 miljoner kr. Fördelningen mellan arvsskatt och gåvoskatt framgår e j . Före arvsskattereformen beräknas statsverkets intäkter av gåvobeskattning ha utgjort omkring 5 procent av de sammanlagda intäkterna enligt kvarlåtenskapsskatte- och arvsskatteförordningarna. Vid skattereformen beräknades (prop. 1958 A: 145 s. 61) de blivande årliga i n t ä k t e r n a av arvsskatten skola fördela sig enligt följande. Klass I Klass II Klass III Klass IV

33,0 miljoner kr 25,5 -> 3,0 » 9,0 Summa

70,5 miljoner kr

I de slutligen antagna skatteskalorna blev uttaget i klass III lägre än som föreslagits i propositionen. Med hänsyn till den totalt sett låga skatteinkomsten inom denna grupp torde avvikelsen ej betyda så mycket vid bedömningen av inkomsterna inom övriga skatteklasser. Sättes gåvobeskattningens andel av de totala skatteintäkterna gissningsvis till 5 % och antages arvsskatten fördela sig enligt nyssnämnda beräkningar, skulle utfallet bli följande: Arvsskatt Klass I . . . . Klass II Klass III . . Klass IV . . Gåvoskatt (klass I—IV) Summa

67,6 miljoner kr 52,2 » 6,1 »> 18,5 • » 7,6 » 152,0 miljoner kr

Vad angår fördelningen av skatteinkomsterna inom Klass I, som o m f a t t a r efterlevande make, barn ( a d o p t i v b a r n ) , styvbarn samt avkomlingar till barn eller styvbarn, kan, med ledning av en statistisk undersökning som arvsskattesakkunniga lät verkställa (SOU 1957: 48 s. 271), arvsskatten å belopp som tillfallit make, å ena, och barn m. fl., å a n d r a sidan, beräknas ha å r 1954/55 förhållit sig som drygt 1 till 4. Utfallet av skattereformen kan totalt sett antagas ha blivit gynnsammare för efterlevande make än för b a r n . Beräknas likväl 20 % av skatteintäkterna inom Klass I belöpa på efterlevande make, skulle av skatteinkomsterna budgetåret 1963/1964 13,5 miljoner kr belöpa på efterlevande make och 54 miljoner kr på barn m. fl.

493 enligt AGF, att vad som tillfaller efterlevande make i arv eller på grund av testamente ej beskattas intill ett belopp av 40 000 kr men att full arvsskatt uttages enligt klass I, om beloppet överstiger 40 000 kr, frånsett en speciell regel till undvikande bl. a. att skatten skall överstiga det belopp varmed lotten överstiger 40 000 kr. Om make fått nyttjanderätt, kapitaliseras dess värde, och arvsskatt uttages för vad som sammanlagt tillfallit make i arv eller testamente, om det överstiger 40 000 kr. Giftorätten beskattas ej. Vid en allmän översyn av arvsskatteförordningen synes efterlevande makes och barns ställning i arvsskattehänseende böra upptagas till förutsättningslös utredning. Enligt familjerättskommitténs mening bör därvid största beaktande skänkas det förhållandet att ena makens död regelmässigt icke innebär någon förbättring av familjens situation utan medför många svårigheter av såväl personlig som ekonomisk art. Man synes därför böra söka en reglering som inom skäliga gränser låter familjen fortleva utan de betungande ingrepp som arvsbeskattningen kan medföra, i den mån det kan ske utan risk för skatteflykt. Kommittén kan vidare icke underlåta att här ge uttryck åt det allmänna önskemålet att arvsskattereglerna förenklas. Ej minst gäller detta bestämmelserna i 12 § AGF om beskattning av försäkringar. Det nuvarande systemet lider också av inkonsekvens som gör att ekonomiskt lika situationer ej behandlas lika. Kommittén har emellertid icke ansett det komma i fråga, att kommittén skulle söka angiva riktlinjerna för en mera djupgående reform. Däremot har kommittén ansett det nödvändigt att nu framställa mera preciserade önskemål om ändringar i den nuvarande arvsskattelagstiftningen som synes påkallade med anledning av kommitténs förslag till ändringar inom GB, ÄB och FAL. Det är av vikt, att åtminstone de partiella reformer som anges i det följande blir genomförda i samband med kommitténs förslag i övrigt. Den första fråga som härvid bör upptagas till bedömande är, hur efterlevande makes giftorättsandel skall beräknas när arvsskatt skall uttagas efter den döde. Härom gäller enligt 15 § första stycket AGF, att giftorättsandelen skall beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger i skatteärendet. Dessutom ges en särskild regel för det fallet att äldre GB är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Under 13 kap. 18 § GBförslaget har kommittén upptagit bestämmelse, att efterlevande make äger av sitt giftorättsgods från delningen undantaga rätt till egen pension eller livränta, såvitt denna med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt prövas skälig. I mycket stor omfattning anses det självklart, att efterlevande makes rätt till pension ej skall upptagas som tillgång i bouppteckning med anledning av andra makens död. Detta gäller t. ex. statliga och kommunala pensioner liksom rätten till folkpension eller allmän tilläggspension. När någon ordnat sin pensionering genom att teckna livränteförsäkring, kommer rätten till livränta att kapitaliseras vid makes död och ingå i boets behållning, om saken uppmärksammas.

494 I stor utsträckning förbises detta. Den efterlevande blir genom det sagda synnerligen ogynnsamt behandlad. De regler om skattefrihet för pension eller livränta som ges i 12 § AGF blir ej tillämpliga på honom. Detta är så mycket obilligare, om pensionen är föremål jämväl för inkomstbeskattning. Detsamma kan inträffa i fråga om andra livräntor eller pensioner. Enligt kommitténs förslag får bröstarvingar ej någon rätt till andel i pensionens eller livräntans värde, om den ej är oskälig. Som en given konsekvens härav bör rätten till egen pension eller livränta i samma mån undantagas vid beräkningen av behållningen efter den döde. Det kan självfallet ifrågasättas, huruvida icke härvid en viss fix gräns för pensionens eller livräntans storlek borde uppställas. I så fall måste hänsyn tagas även till förekommande statlig eller kommunal pension m. m. Måhända kan man underlåta att uppställa någon gräns ur skattesynpunkt, om risken för missbruk bedöms som ringa. Även när bröstarvingar saknas och make är själv ensam arvinge, kan pensionsfrågan ha ordnats på sätt nyss nämnts. Givetvis bör kapitaliserade värdet av pensionen eller livräntan ej då vid beräkningen av behållningen efter den döde upptagas enligt andra regler än om bröstarvingar funnits. I 118 § FALförslaget föreslås vidare, att efterlevande make skall äga att utan intrång av bröstarvingar behålla livränta som på grund av förmånstagarförordnande av den döde skall tillkomma honom, om livräntan med hänsyn till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt prövas skälig. 104 § andra stycket FAL skall sålunda icke tillämpas på livränta under sistnämnda förutsättning. Livränta som nu sagts faller in under 12 § AGF. Det synes emellertid angeläget, att förutsättningarna för frihet från beskattning vidgas åtminstone om livräntan i fortsättningen blir föremål för inkomstbeskattning. Om rätten till egen pension eller livränta eller till livränta på grund av förmånstagarförordnande till äventyrs skulle jämkas vid bodelning eller med tillämpning av 104 § FAL, får det värde som därigenom friställs tagas i betraktande vid tillämpning av skattereglerna. Har jämkning ägt rum först efter att bouppteckning registrerats, bör deklarationsplikt föreligga, om arvinge därigenom blivit skattepliktig. När bodelningshandling ej ingives till rätlen, sker enligt förenämnda 15 § AGF en schematisk beräkning av den avlidna makens giftorättsandel. Efter undantag för rätt till pension eller livränta enligt vad nyss sagts torde vid den schematiska beräkningen alltjämt böra gälla, att den dödes giftorättsandel beräknas till hälften av makarnas återstående behållna giftorättsgods. Beträffande beräkningen av behållningen må i övrigt påpekas, att enligt 11 kap. 26 § andra stycket i GBförslaget kan förekomma att frånskild make har rätt till underhåll ur andra makens dödsbo. Sådant underhåll skall utgå ur kvarlåtenskapen framför arvs- och testamentslotter. Kommittén vill framhålla, att någon arvsbeskattning ej kan komma i fråga av vad som sålunda skall utgå till frånskild make. Denne har ej ställning av vare sig arvinge eller testamentstagare. Utgivande av underhållsbidraget

495 innebär uppfyllelse av en förpliktelse som den döde ådragit sig i livstiden. Bidraget skall därför avräknas från behållningen i boet. Om bidraget utgår med kapitaliserat belopp, bör det ej heller bli föremål för inkomstbeskattning i den bidragsberättigades hand. Motsvarande frågor uppkommer redan nu beträffande underhållsbidrag till barn utom äktenskap enligt 8 kap. 10 § ÄB. Om bodelning skett när arvsbeskattning skall äga rum och bodelningsinstrumentet inges i skatteärendet, skall bodelningen enligt 15 § AGF läggas till grund för beräkningen av giftorättsandelarna, såframt bodelningen skett »enligt lag». I motsatt fall skall trots skedd bodelning verkställas en schematisk beräkning, oavsett vilkendera sidan som gynnats genom bodelningen. Erfarenheten har visat, att tillämpningen av stadgandet är förenad med betydande svårigheter. I sak strider det mot tendensen i kommitténs förslag, att en vid bodelning visad liberalitet mot efterlevande maken skall föranleda att bodelningen lämnas å sido vid arvsbeskattningen. Kommittén vill här jämföra med vad som gäller om bodelning med anledning av bl. a. boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad, varom stadgas i 39 § c) arvsskatteförordningen. Detta stadgande medger skattefrihet för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om äldre GB är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom införts i boet vid äktenskapets ingående eller därefter. Bestämmelsen infördes genom 1941 års AGF med anledning av stötande fall av beskattning som förekommit. 3 Det synes böra övervägas, om ej bodelning vid dödsfall kan godtagas oavsett om efterlevande maken eller den dödes arvingar — till vilka enligt ÄBförslaget även efterlevande maken hör — fått större andel ä n som skolat följa av en strikt fördelning enligt lag. Att fördelningen verkligen skett strikt enligt lag är överhuvud icke möjligt att fullt ut kontrollera. Skattemyndigheten kan t. ex. svårligen granska, huruvida vederlagsanspråk från ena eller andra sidan förelegat eller om arvsförskott tagits i beräkning på det rätta sättet. Att efterlevande maken får en större andel än som följt av lagens bud synes, såvitt kommittén kan bedöma, icke böra eller behöva motarbetas med skattebestämmelser; vad han fått för mycket blir i nästa led föremål för arvs- eller gåvobeskattning. Skulle efterlevande maken efter beskattningen av bouppteckningen komma att skänka bort egendomen till bröstarvingar eller andra, skall sålunda gåvorna givetvis deklareras och bli föremål för beskattning i vanlig ordning. Detta gäller f. ö. vare sig han fått endast sin lagliga del eller mera. Det andra alternativet som k a n inträffa genom bodelning som ej sker »enligt lag» — nämligen att arvingarnas andel av giftorättsgodset ökas — föranleder regelmässigt, att den aktuella arvsbeskattningen stiger. Det är svårt att se, att godtagandet av sådana bodelningar skulle leda till missbruk som bör förekommas. Kommittén vill tillägga, att det för myndigheterna givetvis medför en lättnad om 3 Se NJA 1937 s. 533, jfr NJA 1934 s. 619 och 1935 s. 573 samt NJA II 1941 s. 347.

496 bodelning får läggas till grund för giftorättsandelarnas beräkning utan kontroll av grunderna för densamma. En övergång till den mera liberala linje som här skisserats kräver emellertid en undersökning av vad den kan betyda ur statsverkets synpunkt. Kommittén inskränker sig därför till att förorda, att frågan övervägs vid kommande utredning. Om en så långtgående reform icke anses genomförbar, måste beaktas, att 13 kap. 24 och 25 §§ GBförslaget ger möjlighet att, utan risk för ökat gäldsansvar, låta bodelning ske så att make eller makes dödsbo behåller vad han resp. dödsboet hade före bodelningen. Det blir sålunda t. ex. icke erforderligt, att make som har viss förmögenhet får avstå från någon del därav vid andra makens död, om dödsboet är insolvent. Den i förslaget anvisade möjligheten att verkställa bodelning föranleder som en konsekvens, att bodelningen godtages även vid arvsskatts beräknande. Härigenom uppnås överenstämmelse med vad som enligt det nyss sagda jämlikt 39 § arvsskatteförordningen gäller vid andra bodelningar. Det bör alltså även ur arvsskattesynpunkt stå efterlevande make fritt att med övriga arvingars godkännande som giftorätt behålla den egendom han hade före dödsfallet. På motsvarande sätt bör dödsboet kunna vid bodelning få behålla den dödes giftorättsgods, även om värdet överstiger hälften eller vad som eljest enligt lag skolat tillkomma den döde. Givetvis bör icke heller någondera sidan vara tvungen att antingen behålla hela värdet av giftorättsgodset på samma sida eller också genomföra bodelning fullt ut enligt vanliga regler. En bodelning torde — om ej den förut nämnda enklare och liberalare linjen vinner bifall — böra godtagas även när det värde som tillagts efterlevande make eller dödsboet ligger mellan nämnda yttergränser. — Även kommitténs förslag under 13 kap. 20 § GB måste i detta sammanhang beaktas. Sedan giftorätten beräknats, vidtager i arvsskattemålet arvslotternas beräkning. Även här anvisar AGF två metoder, se 11 §. Dels kan beräkningen ske schematiskt genom s. k. provisoriskt skifte som domstolen gör med ledning av arvsreglerna. (Det lärer sedan stå arvingarna fritt att skifta på annat sätt utan att det föranleder förnyad beskattning, vare sig i form av reviderad arvsskatt eller såsom gåvoskatt för delägare som fått mer än domstolen beräknat.) Dels kan verkställt arvskifte tillämpas under vissa villkor. Enligt familjerättskommitténs förslag till ändringar i ÄB skall efterlevande make erhålla nyttjanderätt till större eller mindre del av den döda makens kvarlåtenskap, när bröstarvingar finns. Förslaget innebär, att efterlevande maken som regel skall i sådant fall erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap. Är maken för sin nöjaktiga försörjning i uppenbart behov av nyttjanderätt till större andel, må med visst förbehåll bestämmas, att ytterligare egendom skall avsättas till hans nyttjande, se 3 kap. 1 § i förslaget. När arvskifte ej ägt rum, bör i AGF finnas en regel angående omfattningen av den nyttjanderätt som i sådant fall skall beräknas tillkomma efterlevande make. Kommittén förordar, att man då skall räkna med nyttjanderätt till hälften av kvarlåtenskapen. För den händelse arvskifte har ägt r u m gäller enligt 16 § AGF, att det

497 må läggas till grund för beskattningen under vissa förutsättningar. De viktigaste villkoren är, att giftorättsdelningen ej får ha skett annorlunda än »enligt lag» och att universell testamentstagares lott ej får utgöra större del av kvarlåtenskapen än som bestämts i testamentet. Enligt kommitténs ÄBförslag blir efterlevande make arvinge även när bröstarvingar finns. Kommittén anser, att verkställd fördelning av kvarlåtenskapen bör godtagas även om efterlevande make i arv erhållit mer eller mindre än som — efter den giftorättsdelning som kan förklaras godtagbar — skolat tillkomma efterlevande make enligt lag. Detta överensstämmer med vad som nu gäller när arvingar verkställt skifte. Det kan också ifrågasättas, om det finns grundad anledning att bibehålla nuvarande krav på att testamentstagare ej skall ha fått större lott än som följer av testamentet. Testamentstagarens lott kan vara beroende av många faktorer, t. ex. i vad mån giftorätten beräknas på ena eller andra sättet eller testator i livstiden bortgivit egendom eller arvsförskott avräknas å laglott. Man upprätthåller därför icke någon realistiskt grundad regel, om kravet på testamentslottens överensstämmelse med testamente (i ena riktningen) bibehålls. Principiellt synes ej något vara att invända mot att testamentstagarens lott beskattas enlig arvskiftet, även om den till viss del är baserad på benefika överväganden från andra testamentstagares eller från arvingarnas sida. Vad kommittén nu föreslagit skulle öka arvskiftes användbarhet vid arvsbeskattningen. Bibehålls den nuvarande regeln, kan praktiska svårigheter uppkomma bl. a. när det gäller efterlevande makes rätt och delägarna resp. domstolen nödgas pröva, om hans rätt bör grundas på testamente eller på lag. Vare sig efterlevande make erhåller egendom med nyttjanderätt eller enligt 3 kap. 4 § i förslaget utbytt den mot äganderätt eller genom testamente tillagts egendom med äganderätt, bör liksom nu finnas en regel som ger skattefrihet intill visst belopp. En höjning av det nuvarande skattefria beloppet synes ur efterlevande makens synpunkt angelägen. Sättes gränsen tillräckligt högt, kan inom denna ram rymmas kapitaliserade värdet av nyttjanderätt som är av någon betydelse. Det synes vidare böra övervägas, om ej det i allmänhet skattefria beloppet bör kunna höjas till högst det dubbla, om egendomsskillnad råder och efterlevande make ej har enskild egendom eller sådan egendom till allenast lägre värde än det ordinära skattefria beloppet. Härigenom skulle efterlevande maken bli mera likställd med make som har giftorätt. När efterlevande make enligt testamente erhållit nyttjanderätt till den dödes egendom, kan bestämmelse givas eller testamentet ändå böra förstås så, att arvsskatten för nyttjanderätt skall betalas av boet eller av det kapital, vartill den efterlevande skall njuta nyttjanderätten. I fråga om legal nyttjanderätt kan en sådan tillämpning ej stödjas på tolkning av testamente. Kommittén anser, att i AGF bör införas en föreskrift om att arvsskatten för makes nyttjanderätt skall betalas av boet eller det med nyttj anderätten belastade kapitalet. Vidare bör i fråga om 56 § AGF övervägas, huruvida med nyttj anderättshavarens död bör jämställas att nyttj anderätten upphör när han gifter om sig.

498 När bröstarvingar ej finns, ärver efterlevande maken hela kvarlåtenskapen och får tillträda den med s. k. fri förfoganderätt. För detta fall synes efterlevande maken böra åtnjuta skattefrihet i samma omfattning som när bröstarvingar finns. I detta sammanhang må erinras om att kommittén under 3 kap. 11 § i ÄBförslaget föreslår en ny bestämmelse, enligt vilken efterlevande make, som i fall då bröstarvingar saknas erhållit den dödes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, äger skifta boet med den avlidnes släktingar närhelst han önskar. Sådant skifte, som alltså ej är föranlett av efterlevande makens död, bör medföra skyldighet för den först avlidnes skyldemän, vilka genom skiftet tillträder sitt arv efter honom, att deklarera förvärvet. Beträffande sekundosuccession bör i övrigt beaktas, att genom 3 kap. 12 och 13 §§ i kommitténs förslag tillkommit vissa nya fall av sådan succession som måste uppmärksammas i 15 § 2 mom. AGF. Kommittén har även föreslagit ändringar i FAL som påkallar uppmärksamhet ur skattesynpunkt beträffande livförsäkringar. I 104 § andra stycket FAL föreslås sålunda en uttrycklig bestämmelse, att vad förmånstagare på grund av jämkningsregeln i detta lagrum är pliktig att avstå till giftorätts- eller arvsberättigad make eller till arvinge skall tillkomma denne med samma rätt som om han varit förmånstagare. Det är angeläget, att som en konsekvens ett motsvarande stadgande upptages i AGF. Den skattemässiga regleringen bör här som eljest följa den civilrättsliga, om ej särskild anledning till avsteg från principen föreligger, och något skäl därtill tärde icke kunna påvisas i förevarande fall. I ett par tidigare nämnda rättsfall har ansetts, 4 att de förmåner som i 12 § AGF beretts förmånstagare icke kunde åberopas, när förmånstagare avstått från sin rätt och annan till följd därav fått försäkringsbeloppet. Kommittén har i motiven till 105 § FAL uttalat sig om den civilrättsliga verkan av avstående från rätt enligt förmånstagarförordnande. 5 Rättsfallen synes ej förenliga med en riktig tillämpning ur civilrättslig synpunkt. Ur skatterättslig synpunkt har det emellertid, som kommittén tidigare framhållit, funnits visst fog att behandla situationen så som där skett, med tanke på att laglottsberättigade arvingars fång vid tillämpning av 104 § andra stycket FAL ej enligt 12 § AGF i nuvarande lydelse jämställs med fång på grund av förmånstagarförordnande. Enligt kommitténs mening bör den civilrättsligt riktiga tillämpningen i förevarande avseende i princip läggas till grund även för arvsbeskattningen, och kommittén anser sig kunna utgå från att detta, efter av kommittén föreslagna ändringar, också kommer att ske, om ej annat särskilt stadgas. Emellertid kan avstående från förmånstagarförordnande ibland medföra en väsentligt ökad skattefrihet, t. ex. om ett försäkringstagarens barn, som insatts såsom förmånstagare till 100 000 kr, avstår från sin rätt med påföljd att fyra barnbarn till försäkringstagaren träder till. Den uttryckligen in4 NJA 1956 s. 648 och 1959 not. C 547. 5 Se s. 457 ff.

499 satta förmånstagaren hade skolat åtnjuta skattefrihet för ett belopp av 25 000 kr; barnbarnen skulle, med tillämpning av representationsrätt, få ettvart åtnjuta skattefrihet för samma belopp. Ehuru resultatet icke är annorlunda än om försäkringstagarens barn avlidit eller försäkringstagaren omedelbart insatt sina barnbarn som förmånstagare, anser kommittén, att det kan vara motiverat att i AGF upptaga en regel som förekommer att avstående från rätt på grund av förmånstagarförordnande föranleder långtgående skattefrihet på grund av de speciella bestämmelser därom som 12 § AGF innehåller. Det praktiska fall som bör uppmärksammas synes vara, att någon, som har barn vilka åtnjuter representationsrätt, avstår från att begagna förmånstagarförordnande till hans förmån. Även om förmånstagarförordnandet direkt insätter hans barn som sekundära förmånstagare synes motsvarande böra gälla. Om en av flera jämsides insatta förmånstagare avstår från sin rätt, synes däremot icke uppkomma några betänkliga konsekvenser av att de övriga inträder som förmånstagare till det friställda beloppet. Beträffande reglerna om utmätningsskydd för livförsäkring i 116 § FAL har kommittén föreslagit ändrade bestämmelser, som innebär att utmätningsskydd kan intjänas successivt och begränsar utmätningsbarheten till väsentligen vad som inbetalts i premier utöver den i lagrummet förutsatta ordningen. Tillämpningen av 12 § AGF är i fråga om kapitalförsäkring sammankopplad med reglerna om utmätningsskydd i 116 § FAL. Kommittén anser icke erforderligt, att så sker i fortsättningen i vidare mån än att skattefriheten får avse försäkringar som gäller på försäkringstagarens resp. makes eller frånskild makes liv. I det föregående har kommittén påpekat, att 118 § ändrats så att efterlevande make regelmässigt skall få åtnjuta livränta utan att hans rätt kan angripas av laglottsberättigad arvinge med tillämpning av 104 § andra stycket FAL. Kommittén har därvid bl. a. uttalat önskemålet, att pension eller livränta till efterlevande make lämnas fri från arvsskatt i större omfattning än som är förhållandet i nuvarande AGF. Detsamma bör gälla livränta till frånskild make eller till den med vilken försäkringstagaren sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden. Beträffande tjänstegrupplivförsäkringar och därmed jämförliga gruppförsäkringar föreslår familjerättskommittén under 102 och 104 §§ FAL nya bestämmelser, som avser att de i tillämpliga författningar eller reglementen inskrivna bestämmelserna om förmånstagare skall så långt möjligt stå fast såvitt angår efterlevande makes (jämställds) och barns rätt. Dylika försäkringar finns nu omnämnda i 12 § AGF och likställs där med vanliga kapitalförsäkringar. Dessa grupplivförsäkringar synes inom lämpliga gränser kunna helt undantagas från arvsbeskattning, varigenom en betydande förenkling skulle kunna uppnås. De bör såvitt möjligt ses som komplement till pensionssystemen. Eftersom de icke förutsätter någon kapitalbildning undandrages ej någon vid dödsfallet befintlig tillgång från beskattning. Med hänsyn till försäkringarnas begränsade belopp och deras utbredning uppkommer ej några större orättvisor olika dödsbon emellan, om försäkringarna

500 i fråga lämnas helt utanför. På längre sikt anser kommittén önskvärt, att den nu angivna reformen beträffande grupplivförsäkringar kombineras med att skattefriheten för förmånstagare vid kapitalförsäkringar bättre samordnas med skattefriheten för vissa belopp vid vanligt arv. Vad kommittén här ovan anfört ur arvsskattesynpunkt gäller i tillämpliga delar även när äldre GB varit tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Det har ej synts behövligt att här närmare ingå på de avvikelser som må följa av äldre GBs regler. Annan beskattning

Kommittén vill i detta sammanhang beröra även den årliga beskattningen och framföra ett önskemål om förtydligande av reglerna härom. Enligt 47 § kommunalskattelagen skall garantibelopp för fastighet upptagas såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare anses enligt samma paragraf jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande. Det sistnämnda torde innefatta den som fått testamentarisk nyttjanderätt till fastigheten. Vad som gäller för innehavare av sådan rätt bör gälla även för efterlevande make, som enligt 3 kap. 1 § ÄBförslaget erhåller nyttjanderätt till fastighet på grund av arv. Ett tillägg härom synes böra upptagas i 47 § kommunalskattelagen. I övrigt torde kommitténs förslag ej föranleda några problem rörande inkomstbeskattningen. I fråga om förmögenhetsskatt för den egendom som efterlevande make enligt förslaget erhåller i arv med nyttjanderätt torde av 7 § c) förordningen om statlig förmögenhetsskatt följa, att maken blir skyldig utgiva sådan skatt som om han vore ägare till egendomen. 6 Andra följdändringar Utöver de följdändringar som behandlats tidigare i denna avdelning är ytterligare ett antal ändringar i tillämpningsförfattningar och liknande erforderliga eller önskvärda. Kommittén har, i motiveringen till olika förslag, i huvudsak redogjort för sin uppfattning om behovet av följdändringar. Här lämnas en sammanställning av dessa och ett antal andra följdändringar. I anledning av bestämmelsen i 2 kap. 5 § GB om äktenskapshinder vid mentala sjukdoms- och abnormtillstånd erfordras ändringar i flera författningar, såvitt rör anmälnings- och registreringsförfarandet med avseende på dessa äktenskapshinder. Familjerättskommittén hänvisar i denna del till betänkande av den särskilda kommittén i ämnet, SOU 1960:21 s. 92 ff, och däröver avgivna yttranden. Tillämpningsföreskrifter av medicinalstyrelsen är också önskvärda. Se ovan s. 61. Förslaget i 2 kap. 6 § GB att epilepsi ej vidare skall utgöra äktenskaps6 Jfr RÅ 1952 s. 29.

501 hinder i egentlig mening bör medföra, att alla föreskrifter om anmälan och anteckning i kyrkoböckerna angående epilepsi upphävs, se ovan s. 65. Kommitténs motsvarande förslag angående könssjukdom i 2 kap. 7 § GB påkallar jämkning i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, se ovan s. 69. Såsom framgår av 2 kap. 6 och 7 §§ GBförslaget erfordras vidare, att medicinalstyrelsen utfärdar anvisningar angående den upplysning som läkare skall lämna om epilepsi och könssjukdom. I 1 § tredje stycket (se SFS 1948: 274) kungörelsen den 13 juni 1941 med tillämpningsföreskrifter till lagen den 23 maj 1941 om sterilisering bör hänvisningen till 2 kap. 6 § GB utgå. Förslaget om upphävande av väntetid för kvinnas omgifte (2 kap. 11 § GB) kan föranleda jämkning av de vid kyrkobokföringskungörelsen fogade anvisningarna till kyrkoböckerna i vad gäller anteckning om barns börd, se ovan s. 76. De nya bestämmelserna i 3 kap. 1 § GB om rätt lysningsort bör medföra motsvarande ändringar i kyrkobokföringskungörelsen i fråga om rätt inskrivningsort för vigsel, se ovan s. 82. Även bestämmelserna om underrättelser angående förrättade vigslar bör i detta sammanhang överses. Nya tillämpningsföreskrifter erfordras beträffande försäkran, som trolovad skall avgiva enligt 3 kap. 2 § 5—8 mom. GBförslaget, och om delgivning av sådan försäkran, se ovan s. 94. Det synes lämpligt, att i detta sammanhang kungörelsen den 3 december 1915 (nr 483) ang. vad iakttagas skall vid avgivande av stadgad försäkran av trolovad om frihet från vissa äktenskapshinder ersätts med en ny författning. Detsamma gäller kungörelsen den 3 december 1915 (nr 486) ang. vissa läkarintyg för vinnande av lysning eller äktenskaps upplösning. Denna berörs i flera hänseenden av kommitténs förslag, se ovan s. 94 och 205 f samt 333. De föreslagna ändringarna angående kungörande av lysning (3 kap. 3 § GB), äktenskapsbetyg (3 kap. 7 § GB), vigsel (4 kap. 7 § GB) och äktenskapscertifikat (2 § förslaget till kungörelse ang. utfärdande av äktenskapscertifikat) förutsätter ändringar i kyrkohandboken, se ovan s. 90, och administrativa tillämpningsföreskrifter, se s. 89. Vidare erfordras ändring av 70 § kyrkobokföringskungörelsen angående giltighetstiden för äktenskapsbetyg och utfärdande av nytt sådant, se ovan s. 94. I 4 kap. 5 § GBförslaget förutsätts, att Kungl. Maj :t utfärdar närmare bestämmelser angående vilka som skall vara borgerliga vigselförrättare, jfr prop. 163/1964. Kommittén anser det ej erforderligt att någon ändring vidtages i lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående. Detta leder till att jämväl beslut av underrättsdomare i dennes egenskap av borgerlig vigselförrättare får fullföljas hos länsstyrelsen. I anledning av förslaget i 5 kap. 11 § GB angående makars inbördes upplysningsplikt har familjerättskommittén gjort framställning hos offentlighetskommittén, att den måtte till behandling upptaga frågan om rätt för make att taga del av andra makens självdeklaration, se ovan s. 110 f.

502 Kommitténs förslag i 6 och 13 kap. GB om skydd för hyres- och bostadsrätt och om behandlingen av sådan rätt vid bodelning bör beaktas vid det pågående lagstiftningsarbetet på ifrågavarande områden, jfr beträffande hyresrätt ovan s. 124 och 261. På motsvarande sätt bör förslagets bestämmelser om byggnad på ofri grund beaktas vid pågående arrendeutredning. Förslaget i 6 kap. 6 § GB om verkan av att samtycke ej lämnats till överlåtelse av fast egendom m. m. bör beaktas vid genomförande av jordabalksförslaget (SOU 1963: 55, 22 kap. 3 §), se ovan s. 134. Motsvarande gäller 19 kap. 13 § ÄBförslaget. Vid genomförande av kommitténs förslag under 8 kap. 10 § GB angående formkravet för äktenskapsförord bör Kungl. Maj :t förordna ett antal befattningshavare att i notarius publicus ställe biträda vid upprättande av äktenskapsförord, se ovan s. 159. Om kravet på lagfartsvittne i det reviderade jordabalksförslaget genomförs, får även formkravet för äktenskapsförord beaktas, se ovan s. 160. De föreslagna bestämmelserna i 10 kap. 6 och 8 §§ om pension till make i vissa fall bör måhända beaktas i statens allmänna tjänstepensionsreglemente och i kung. den 30 juni 1959 (nr 405) ang. skyldighet för domstolar m. fl. att meddela uppgifter rörande anställningshavare och förutvarande anställningshavare i statens tjänst m. fl. i vissa mål och ärenden. Kommittén förutsätter, att kostnaderna för arvoden till borgerliga medlare ävensom för utbildning och annan upplysning för medlare bör bestridas av statsverket, se ovan s. 320 f. Detta bör beaktas vid genomförande av, kommitténs förslag rörande medling. Kommitténs förslag under 11 kap. 14 §, jfr 11 kap. 23 § och 10 kap. 4 § GBförslaget, om tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphävande bör beaktas i kungörelsen den 7 mars 1952 (nr 87) ang. äktenskapsregistret, så att registret kommer att innehålla uppgift om denna tidpunkt. Kommitténs förslag om arvsrätt för efterlevande make i form av nyttjanderätt bör beaktas i 27 kap. 9 § av det reviderade jordabalksförslaget, se ovan s. 382. Vad angår kommitténs förslag om utomäktenskapliga barns arvsrätt erinrar kommittén, att särskild utredning pågår för översyn av reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap och därmed sammanhängande frågor. 1 I anledning av de föreslagna ändringarna i nordiska äktenskapskonveniionen erfordras vissa jämkningar i de vid kyrkobokföringskungörelsen fogade anvisningarna till kyrkoböckerna samt i formuläret till lysningsbevis, se nedan s. 523 resp. 522. Vidare bör justitiedepartementets cirkulär den 19 februari 1954 (nr 36) ang. vigsel i vissa fall mellan nordiska medborgare på grundval av lysning som skett i annat nordiskt land upphävas. Verkningarna av ändringar i övriga nordiska länders skilsmässolagstiftning vid tillämpningen av nordiska äktenskapskonventionen bör beaktas, se ovan s. 197. 1

Riksdagsberättelsen 1964 I Ju: 60.

AVD. VI Nordiska äktenskapskonyentionen m. m. Under familjerättskommitténs samarbete med kommitterade i övriga nordiska länder har främst från dansk sida framförts önskemål om ändringar i den nordiska äktenskapskonventionen den 6 februari 1931. Dessa önskemål har särskilt gått ut på att lysning som ägt rum i ett nordiskt land alltid bör berättiga till vigsel i annat nordiskt land och att, om medborgare i nordisk stat söker lysning hos myndighet tillhörande annan nordisk stat, hans rätt att ingå äktenskapet skall i största möjliga utsträckning prövas enligt lysningslandets lag. Överläggningar i ämnet har därefter ägt rum mellan representanter för samtliga nordiska länder. Härvid har upprättats förslag till överenskommelse angående ändring av artiklarna 1, 2 och 10 i konventionen. Förslaget innebär i huvudsak, att om medborgare i nordisk stat söker lysning hos myndighet tillhörande annan sådan stat, hans rätt att ingå äktenskapet skall kunna prövas enligt lysningslandets lag så snart någon av de trolovade är bosatt där. Vidare skall enligt förslaget lysning i nordiskt land alltid berättiga till vigsel i annat nordiskt land, oavsett de trolovades medborgarskap. Detta gäller sålunda även äktenskap mellan icke-nordiska medborgare. Därjämte föreslås en mindre ändring i bestämmelserna om tillämplig lag i mål om återgång av äktenskap. I Sverige förutsätter förslaget ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption (IÄL) och förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (1931 års förordning) samt lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet ävensom i vissa tilllämpningsförfattningar. Konventionsförslaget Gällande rätt I likhet med 1902 års Haagkonvention för lösande av konflikter mellan lagar i fråga om äktenskap (1902 års äktenskapskonvention) ävensom övriga Haagkonventioner av år 1902 och år 1905 för olika områden av familjerätten bygger IÄL på nationalitetsprincipen, d. v. s. uppfattningen att personliga rättsförhållanden skall som huvudregel bedömas enligt lagen i den stat där vederbörande är medborgare. Även Finland tillämpar nationalitetsprincipen. Danmark, Island och Norge bygger däremot på domicilprincipen.

504 I 1 kap. IÄL stadgas under 1 §, att svensk medborgare ej må träda i äktenskap på utrikes ort, såvida han ej enligt svensk lag äger ingå äktenskapet. Och om utländsk medborgare vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, skall hans rätt att ingå äktenskapet enligt 2 § första stycket prövas enligt lagen i den stat han tillhör, med möjlighet dock att tillämpa annan lag vartill hemlandets lag hänvisar. Av hänsyn till s. k. ordre public föreskrivs i 2 § andra stycket, att utländsk medborgare, som är gift, ej må i något fall ingå äktenskap inför svensk myndighet och att ej heller äktenskap må slutas mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller är syskon. Enligt 4 § första stycket i samma kap. skall vad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap och om formen i övrigt för äktenskaps avslutande äga tillämpning även när utländsk medborgare vill träda i äktenskap inför svensk myndighet här i riket. 1 Lysning enligt främmande lag kan icke ersätta svensk lysning i andra fall än som sägs i 2 § andra stycket i 1931 års förordning. 1 fråga om återgång av äktenskap, som i behörig form slutits mellan utländska medborgare, gäller enligt 2 kap. 1 § IÄL som huvudregel, att äktenskapet kan dömas att återgå, om orsak därtill är för handen såväl enligt lagen i den stat makarna tillhörde vid äktenskapets ingående eller, om de tillhörde olika stater, enligt någondera statens lag som ock enligt svensk lag. Till återgång kan emellertid även dömas enligt uteslutande utländsk lag, om Konungen förordnat att sådan lag må vinna tillämpning, ändå att orsak till återgång ej finns enligt svensk lag. Sådant förordnande har meddelats med avseende på ett flertal europeiska lagar. Genom en lagändring år 1947 har i IÄL gjorts ett praktiskt viktigt avsteg från nationalitetsprincipen, då i 7 kap. 4 a § stadgades, att utländsk medborgare, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, kan på begäran få sin rätt att ingå äktenskapet prövad enligt svensk lag, om han sedan minst två år har hemvist här i riket. Bestämmelsen är dock tillämplig endast beträffande medborgare i stat, vilken icke är ansluten till 1902 års äktenskapskonvention. Enligt andra stycket i samma paragraf skall det dömas till återgång av äktenskap som ingåtts i enlighet med nyssnämnda bestämmelse, om orsak därtill finns enligt svensk lag. Sverige har för sin del uppsagt 1902 års äktenskapskonvention. Uppsägningen trädde i kraft den 1 juni 1959. I anledning därav har kommittén upptagit frågan om utvidgning av regeln i 7 kap. 4 a § IÄL att avse samtliga utländska medborgare och har i denna del avgivit en särskild promemoria med förslag till ändring i nämnda paragraf. 2 Under det nordiska lagsamarbetet på familjerättens område under 1910och 1920-talen framstod det som ett önskemål, att vissa internationellprivaträttsliga frågor skulle erhålla en traktatmässig reglering. På grundval av ett i Jfr beträffande vigsel av svensk medborgare i utlandet 6 §. 2 PM ang. utländsk medborgares r ä t t att ingå äktenskap inför svensk myndighet, avlämnad till chefen för justitiedepartementet den 24 j a n u a r i 1963 (stenc.).

505 av särskilda delegerade upprättat förslag ingicks därefter 1931 års konvention. I samband därmed infördes en tilläggsbestämmelse i IÄL, numera 7 kap. 5 §. Jämlikt första stycket av denna paragraf äger Konungen, efter avtal med Danmark, Finland, Island och Norge eller med en eller flera av dessa stater, att med avseende å undersåtar i fördragsslutande stat stadga avvikelser från de i IÄL givna bestämmelserna rörande bl. a. äktenskaps ingående, återgång av äktenskap, äktenskapsskillnad och hemskillnad samt i övrigt meddela föreskrifter i dessa hänseenden. Med stöd härav har i 1931 års förordning stadgats, att såvitt angår förhållandet till Danmark, Finland, Island och Norge skall här i riket lända till efterrättelse bl. a. vissa i 1—10 §§ av forordningen upptagna bestämmelser angående äktenskap, vilka ansluter sig till 1931 års konvention. Konventionen grundades i väsentliga hänseenden på den i Danmark, Island och Norge gällande domicilprincipen, enligt vilken personliga rättsförhållanden bedöms enligt lagen i det land där vederbörande har sitt på visst satt bestämda hemvist. I några hänseenden, där sakliga olikheter av betydelse kvarstod mellan de skilda ländernas lagstiftning, ansågs dock en överenskommelse mellan de nordiska länderna böra i viss utsträckning bygga på nationalitetsprincipen för att — med beaktande av kravet på enkelhet och följdriktighet — förebygga kringgående av lag, kränkning av tredje mans ratt eller eljest ovälkomna konsekvenser av domicilprincipens tillämpning. Vad angår rätten att ingå äktenskap är enligt konventionen frågan, huruvida domicillandets eller medborgarskapslandets lag skall tillämpas, beroende av om vederbörande haft hemvist i vigsellandet minst två år eller ej I art 1 första stycket stadgas sålunda, att om medborgare i en av de fördragsslutande staterna vill träda i äktenskap inför myndighet tillhörande någon av de ovnga, hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas efter lagen i den staten, om han sedan minst två år har hemvist därstädes, men eljest enligt hemlandets lag. Frågan vad som enligt 1931 års konvention skall förstås med hemvist får enligt uttalande i motiven besvaras av varje lands myndigheter efter där rådande uppfattning. De svenska delegerade yttrade i samband härmed, att det uppenbarligen förutsattes en mera stadigvarande bosättning för att medborgare i en stat skulle kunna sägas ha hemvist i en annan. Vid prövning huruvida en vistelse hade denna karaktär måste enligt sakens natur avseende fastas vid dess varaktighet men även andra omständigheter var av betydelse särskilt vistelsens syfte. Om det upplystes att främlingen slagit sig ned i landet for framtiden, kunde han anses ha tagit hemvist där, även om han ej vistats i det landet någon längre tid. Å andra sidan var ej ett längre uppehåll tillräckligt, om förhållandena tydde på en avsikt att åter vända landet ryggen. Särskild försiktighet måste iakttagas, om det kunde misstänkas att vistelsens egentliga syfte var att bringa vistelselandets lag i tillämpning i stallet för hemlandets, med andra ord att kringgå där gällande regler — Hade två år förflutit efter en bosättning, vilken dåmera framstod såsom stadia-

506 varande, borde villkoret om två års hemvist anses uppfyllt, även om tvivel från början kunde ha rått angående bosättningens karaktär? Med avseende å lysning och vigsel stadgades i 1931 års konvention art. 2 ursprungligen allenast, att lagen i den stat vigselmyndigheten tillhörde skulle gälla. Genom överenskommelse den 26 mars 1953 angående ändring av konventionen förtydligades regeln, så att den kom att erhålla följande lydelse" »Om lysning, däri inbegripet sättet för hindersprövning, och om vigsel gäller lagen i den stat, vigselmyndigheten tillhör.» Därjämte tillades ett andra stycke i art. 2. Jämlikt denna tilläggsbestämmelse skall lysning enligt vigselmyndighetens lag icke krävas, därest lysning, som alltjämt äger giltighet, fullbordats enligt lagen i någon annan av staterna samt vardera av de trolovade därvid befunnits äga rätt att ingå äktenskapet enligt den lag som i vigsellandet skall läggas till grund vid prövningen av denna fråga. Denna bestämmelse skall gälla även om allenast den ena av de trolovade ar medborgare i annan fördragsslutande stat än den, vigselmyndigheten tillhör, och den andra är medborgare i vigsellandet. Frågan, huruvida orsak är för handen till återgång av äktenskap mellan medborgare i fördragsslutande stat, skall enligt art. 10 i 1931 års konvention bedömas enligt den lag som var bestämmande för kärandens eller, om talan föres mot båda makarna, för enderas rätt att ingå äktenskapet. En forutsättning för konventionens tillämplighet i detta fall är dock, att makarna även vid äktenskapets ingående var medborgare i fördragsslutande stat. Brister i nu gällande regler Lysning i ett nordiskt land medför i vissa fall icke rätt till vigsel i annat nordiskt land, även om båda de trolovade är medborgare i nordisk stat. Art. 2 andra stycket i 1931 års konvention är överhuvud icke tillämpligt, om bagge de trolovade är medborgare i vigsellandet. Vidare skall domicillandets — i stället för medborgarskapslandets — lag tillämpas vid hindersprovningen endast om någon, som är medborgare i fördragsslutande stat och sedan minst två år har hemvist i annan sådan stat, vill ingå äktenskap inför myndighet tillhörande domicillandet. Beträffande den som har sådant tvåårigt hemvist i annan fördragsslutande stat än den där han är medborgare följer av art. 1 och art. 2 andra stycket, att lysning i domicillandet icke kan laggas till grund för vigsel i något annat nordiskt land eller omvänt. I enlighet harmed kan följande fall förekomma, då vigsel i nordiskt land mellan nordiska medborgare ej kan erhållas på grund av lysning i annat nordiskt land. 4 a) Medborgare i ett och samma nordiska land vill efter lysning i annat nordiskt land eifta sig inför myndighet tillhörande hemlandet. Detta fall omfattas som nämnts icke av konventionen. Fallet torde icke vara opraktiskt. Det kan ju exempelvis tänkas, att två svenska medborgare, som sedan någon tid ar bosatta i bini cniT 1Q9Q- 19 <i "tf ifr s 42 (NJA II 1932 s. 384 f och 391). Jfr NJA II 1*954 s. 2 »och justitiedepartementets cirkulär den 19 februari 1954 (SFS n r 36) ang vigsel i vissa fall mellan nordiska medborgare på grundval av lysning som skett i a n n a t nordiskt land.

507 land, uttager lysning i den finska församling där de bor men vill viga sig i Sverige, t. ex. i kvinnans föräldrahem. b) Medborgare i nordiskt land med hemvist sedan minst två år i annat nordiskt land vill efter lysning därstädes ingå äktenskap med medborgare i det landet eller ett tredje nordiskt land inför myndighet tillhörande den förres hemland. Om exempelvis en svensk kvinna, som sedan minst två år har hemvist i Finland, erhåller lysning där till äktenskap med finsk man, prövas vid lysningen hennes behörighet att inga äktenskapet enligt finsk rätt. Svensk vigselmvndighet skall emellertid vid vigseln tillämpa svensk rätt. c) Medborgare i nordiskt land, som har hemvist sedan minst två år i annat nordiskt land, vill på grundval av lysning i det landet ingå äktenskap inför myndighet tillhörande ett tredje nordiskt land. Om två finska medborgare med hemvist sedan minst två år i Sverige vill vigas inför dansk myndighet, kan svensk lysning icke läggas till grund för vigseln. Deras behörighet att ingå äktenskapet skall nämligen enligt konventionen prövas i Sverige enligt svensk rätt men i Danmark enligt finsk rätt. d) Medborgare i nordiskt land med hemvist sedan minst två år i annat nordiskt land vill efter lysning i det land där han är medborgare eller i ett tredje nordiskt land ingå äktenskap inför myndighet tillhörande domicillandet. Om en finsk man, som sedan minst två år har hemvist i Sverige, vill ingå äktenskap med en i Finland bosatt finsk kvinna och lysning uttages i kvinnans hemförsamling, kan vigsel icke pa den lysningen erhållas i Sverige, eftersom mannens behörighet att ingå äktenskapet bedöms i Finland enligt finsk rätt men i Sverige enligt svensk rätt. I de fall då lysning, som ägt r u m i ett nordiskt land, sålunda icke berättigar till vigsel i annat nordiskt land kan inträffa, att de trolovade i förlitande på felaktiga uppgifter beger sig till det senare landet i avsikt att där omedelbart ingå äktenskap. De blir då tvungna att antingen återvända till lysningslandet eller att i det tillämnade vigsellandet söka ny lysning, eventuellt dispens från lysningskravet när möjlighet därtill finns. Att de trolovade och deras anhöriga härigenom kan åsamkas avsevärd olägenhet är uppenbart. En annan olägenhet av gällande konventionsbestämmelser är, att vederbörande lysningsmyndighet i många fall måste tillämpa främmande lag vid prövningen av de trolovades rätt att ingå äktenskapet. Detta gäller så snart någon av de trolovade är medborgare i annat nordiskt land utan att sedan minst två år ha hemvist i lysningslandet. Sådana fall torde ha ökat avsevärt i antal efter konventionens tillkomst. Bestämmelserna angående rätten att erhålla vigsel på grundval av lysning i annat nordiskt land är måhända ej heller så lätta att tolka eller tillämpa för vigselmyndigheterna. 1953 års ändring i art. 2 av 1931 års konvention föranleddes av önskemål om att lysning i nordiskt land skulle berättiga till vigsel i de andra. Mellan de nordiska länderna rådde då enighet om att man ej borde rubba de i art. 1 fastslagna kollisionsnormerna angående vilket lands lag som skulle vara tillämplig med avseende å trolovads rätt att ingå äktenskap i annat nordiskt land än det där han var medborgare. Med denna utgångspunkt nåddes preliminär enighet om en överenskommelse. 5 Från finsk sida anmärktes senare, att den preliminära överenskommelsen icke omfattade det fallet att någon, som sedan minst två år hade hemvist i ett nordiskt land, ville efter 5 NJA II 1954 s. 11.

508 lysning där vigas i ett annat nordiskt land (jfr ovan under b och c). c Det framhölls, att man borde söka nå fram till en lösning, enligt vilken lysning i nordiskt land undantagslöst tillerkändes allmän nordisk giltighet såvitt angick själva formkravet. Efter ytterligare överväganden godtogs dock den preliminära överenskommelsen. Under de nu slutförda överläggningarna i ämnet har påvisats, att det föreligger ett klart behov av enklare och mera rationella internordiska bestämmelser om äktenskaps ingående. Enligt upplysning från dansk sida har kyrkliga och borgerliga vigselmyndigheter upprepade gånger framhållit, att gällande bestämmelser var mycket invecklade och vållade stora praktiska svårigheter för parterna och de myndigheter som skulle tillämpa dem. Det var icke ovanligt, att trolovade, som kom till Danmark från ett annat nordiskt land för att ingå äktenskap, hade fått oriktiga upplysningar och att äktenskap kunde ingås på utsatt tid endast efter dispens från lysningskravet. Från dansk sida har uppställts som önskemål, att den hindersprövning som föregår äktenskapets ingående skall i största möjliga utsträckning ske enligt lysningslandets lag och att lysning i ett nordiskt land skall medföra rätt till vigsel i varje annat nordiskt land. Sedan preliminärt förslag till ändring i 1931 års konvention upprättats, har kommittén inhämtat yttranden av statistiska centralbyrån och domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå och Stockholm. Flertalet domkapitel har bifogat yttrande av kyrkobokföringsinspektör. I fråga om tillämpningen av nu gällande bestämmelser och behovet av ändringar har de som uttalat sig i frågan — med ett undantag — bekräftat, att gällande bestämmelser vållar svårigheter i vissa hänseenden. Denna mening har framförts av bl. a. domkapitlen i Uppsala, Karlstad och Stockholm. Domkapitlet i Uppsala har uttalat, att särskilt kravet på två års hemvist i landet icke sällan vållat svårigheter för och irritation hos lysningssökandena och på sina håll även en viss osäkerhet hos lysningsmyndigheterna. Svårigheterna hade accentuerats genom att flyttningarna mellan de nordiska länderna på senare år tilltagit väsentligt. Enligt domkapitlets mening fanns sålunda ett reformbehov. Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde har däremot hävdat, att tillämpningen av gällande bestämmelser syntes visa att man nått en tillfredsställande reglering på området. I anledning av förfrågan rörande praxis beträffande lysning i svenska kyrkans utlandsförsamlingar inom Norden har kyrkoherden i svenska församlingen i Köpenhamn och kyrkoherden i svenska församlingen i Helsingfors understrukit de svårigheter som föranleds av att lysning i ett nordiskt land icke alltid berättigar till vigsel i annat nordiskt land.

« NJA II 1954 s. 14.

509 Familjerättskommittén De förda ö v e r l ä g g n i n g a r n a och i n h ä m t a d e u p p l y s n i n g a r v i s a r enligt k o m m i t t é n s m e n i n g , a t t det ä v e n u r s v e n s k s y n p u n k t ä r av betydelse a t t h i n d e r s p r ö v n i n g för ä k t e n s k a p skall i s t ö r s t a m ö j l i g a u t s t r ä c k n i n g ske enligt l y s n i n g s l a n d e t s lag. F ö r g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r o m h i n d e r m o t ä k t e n s k a p i de n o r d i s k a ä k t e n s k a p s l a g a r n a h a r r e d o g j o r t s i det f ö r e g å e n d e u n d e r r u b r i k e n till 2 k a p . GB. 7 G e n o m f ö r s de förslag till ä n d r i n g a r i ä k t e n s k a p s l a g s t i f t n i n g e n som i de skilda n o r d i s k a l ä n d e r n a f r a m l ä g g s p å g r u n d v a l av d e t n o r d i s k a s a m a r b e t e t , s k u l l e r e g l e r n a o m ä k t e n s k a p s h i n d e r k o m m a a t t i s t o r t sett ö v e r e n s s t ä m m a . Vissa avvikelser skulle dock k v a r s t å , s å s o m f r a m g å r av följande s a m m a n s t ä l l n i n g a v forslagen i v a d de a n g å r ä k t e n s k a p s h i n d e r av b e s k a f f e n h e t a t t b ö r a o m nämnas i detta sammanhang. 1. Äktenskapsåldern för man är i Norge 20 år och föreslås bli densamma i Danmark, Island och Sverige, medan äktenskapsåldern för kvinna i samtliga nu nämnda lander ar 18 år. I Finland förblir däremot äktenskapsåldern 18 år för man och 17 ar for kvinna. 2 Samtycke till äktenskap av giftoman eller förmyndare krävs i samtliga nordiska lander enligt i huvudsak överensstämmande regler. I Norge men ej i övriga änder måste dock underårig ha giftomans samtycke till äktenskapet, även om han tidigare varit gift. 3 Med avseende på mentala sjukdoms- och abnormtillstånd föreslås i samtliga nordiska länder dispensabelt äktenskapshinder för den som är sinnessjuk, sinnenslö eller lider av psykopat! av mera allvarlig art. I Norge föreslås därutöver dispensabelt aktenskapshinder för den som är hemfallen åt missbruk av rusgivande eller bedövande medel. 4. I fråga om kroppsliga sjukdomar och lyten får enligt'gallande rätt i Danmark och med visst undantag, även i Norge den som lider av könssjukdom i smittsamt skede ej inga äktenskap utan att hans trolovade fått kännedom om sjukdomen och bagge trolovade av läkare erhållit upplysning om dess faror. Enligt föreliggande forslag skall motsvarande reglering gälla i samtliga nordiska länder (i Danmark galler bestämmelsen även könssjukdom som medför fara för sjukdomens överförande pa barnen). Samma reglering föreslås i Sverige och Finland skola gälla också for epilepsi, medan i Danmark, Island och Norge föreslås att alla bestämmelser om epilepsi som äktenskapshinder får utgå. Skyldighet att mottaga upplvsning av läkare skall enligt det finska förslaget gälla även när bägge trolovade är dövstumma. 5. Mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra liksom mellan syskon är äktenskap i samtliga nordiska länder absolut förbjudet Äktenskap mellan ett .syskon och det andras avkomling är i Finland absolut förbjudet, medar, i Sverige fordras tillstånd av Kungl. Maj:t. I Danmark och Norge är däremot äktenskap i detta släktskapsled utan vidare tillåtet och detsamma föreslås skola gälla i Island. 6. Syågerlag i rätt upp- och nedstigande led utgör äktenskapshinder i samtliga nordiska länder. Hindret är indispensabelt i Island men i varierande utsträckning dispensabelt i övriga nordiska länder. Enligt svensk gällande rätt liksom enligt de danska, finska, isländska och norska förslagen är dispens ej i något fall utesluten, även om grunderna för dispensprövningen är något olika utformade i Se s. 46 ff.

510 7 Tvegifte är i samtliga nordiska länder absolut förbjudet.8 8 Adoption utgör i Danmark, Finland, Norge och Sverige hinder för äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn, så länge adoptivförhållandet består. En motsvarande bestämmelse föreslås i Island. . 9 Enligt det norska och troligen även det isländska förslaget skall även i tortsättningen gälla hinder för den som varit gift att ingå nytt äktenskap innan i tilllämpliga fall skiftp i det tidigare äktenskapet ägt rum eller påbörjats.» Slutligen må erinras om att bland bestämmelserna om hindersprovningen upptages i de nordiska äktenskapslagarna eller förslagen vissa andra föreskrifter som är av intresse i detta sammanhang. Enligt gällande rätt eller förslag i samtliga nordiska länder skall trolovad lämna den andra trolovade vissa upplysningar om barn i eller utom äktenskap och adoptivbarn (se motiveringen till 3 kap. 2 § 8 mom. bB). Vidare har i det danska förslaget en bestämmelse om att trolovade som tillhör skilda trossamfund skall bestämma, i vilken tro barnen i äktenskapet skall uppfostras, flyttats från kapitlet om äktenskapshindren till kapitlet om hindersprovning och vigsel. En motsvarande bestämmelse ifrågasätts för Islands del. Redan nu synes olikheterna mellan de nordiska bestämmelserna om aktenskapshinder ej vara större än att en betydande liberalisering av bestämmelserna om hindersprövning i 1931 års konvention är möjlig. Så mycket mer bör det kunna ske, om föreliggande förslag rörande äktenskapshindren genomförs. Av de olikheter som kommer att bestå torde främst den lägre finska äktenskapsåldern få praktisk betydelse. I övrigt torde betänkligheter mot en liberalisering av konventionen kunna anföras endast med anledning av det i Finland gällande absoluta förbudet för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling. I förhållande till Sverige blir likväl skillnaden på denna punkt ej så stor, om vårt land — såsom familjerättskommittén föreslår — behåller det dispensabla äktenskapshindret för nämnda släktingar. • De olikheter som skulle kvarstå medför dock, att lysningslandets lag icke kan alldeles utan vidare tillämpas vid hindersprövningen för den som är medborgare i annat nordiskt land. Till förebyggande av att äktenskapshinder i ett nordiskt lands lag kringgås på flagrant sätt bör vid hindersprövningen visst eller vissa anknytningsmoment krävas. I fråga om metoden för denna reglering synes ändamålsenligt att i första hand hänföra prövningen av frågan om tillämplig lag till lysningsförfarandet och icke till vigseln. Vid det val av anknytningsmoment som från denna utgångspunkt bör ske synes bosättningen böra vara avgörande. Lysning till äktenskap torde i regel sökas i det land där de trolovade är bosatta. Betydelsen av bosättningen som anknytningsmoment är med hänsyn till den livliga flyttningen mellan de nordiska länderna uppenbar.™ Särskilt iögonfallande är inflyttningen från Finland till Sverige. 8 Här förbigås vissa bestämmelser om när nytt äktenskap kan ingås efter dom å äktenskapsskillnad; innan tiden för klagan mot domen utgått. En sådan bestämmelse i den lag som läffgs till grund för hindersprövningen torde ej kunna tillämpas utan stod i lagen i det land där domen meddelats. Efter svensk äktenskapsskillnad kan nytt äktenskap ej insås innan domen vunnit laga kraft. f De särskilda bestämmelser som gäller för fånges giftermål torde kunna förbigås såsom saknande praktisk betydelse i internordiska förhållanden. «„«„„„„ io Den årliga utflyttningen från Sverige till övriga nordiska lander och inflyttningen från dessa länder till Sverige varierade — såvitt framgår av kyrkobokföringen — under

511 I 1931 års konvention krävs en kvalificerad bosättning för att bosättningslandets lag skall tillämpas. Det där uppställda kravet på minst tvåårigt hemvist har till syfte att förebygga kringgående av hemlandets lag. Kravet medför emellertid, att lysningslandets lag blir tillämplig vid hindersprövningen i mindre utsträckning än som är önskvärd och rimlig med hänsyn till rättslikheten mellan de nordiska länderna. Det är angeläget, att detta krav mildras. Vid en ändring på denna punkt ligger måhända närmast till hands att, utan krav på någon viss tid, fordra hemvist i lysningslandet i den bemärkelse som detta ord nu har i den svenska konventionstexten. Även bibehållande av krav enbart på hemvist skulle emellertid medföra betydande tilllämpningssvårigheter. Det är icke lätt att, när lysning söks, kunna bedöma om bosättningen givit den trolovade hemvist i landet. Man kunde därför nödgas tillämpa hemlandets lag i stället för lysningslandets lag i åtskilliga fall, när vederbörande bosatt sig i lysningslandet men det är ovisst om han ämnar stanna tillräckligt länge och under sådana omständigheter att det bör anses att han tagit hemvist i lysningslandet. Kommittén anser, att det redan av praktiska skäl ej kan fordras mer än att vederbörande är bosatt i lysningslandet. Även om det ej krävs mer än bosättning i lysningslandet torde man i stort sett förebygga kringgående av annat nordiskt lands hinderslagstiftning. Redan kostnaderna för flyttning och bosättning i främmande land samt de olägenheter eller svårigheter som byte av bosättning kan medföra torde sålunda verka avhållande från skenåtgärder. I övrigt kan konsekvenserna, om kringgående någon gång sker, ej betecknas som så allvarliga u r det allmännas synpunkt. Att ett land har vissa äktenskapshinder behöver ju icke leda till att samma land nödvändigt kräver, att denna reglering respekteras i alla situationer. Man kan låta sig nöja med att syftet med hindren i allmänhet uppnås. Kommittén anser alltså, att bosättning i lysningslandet bör vara tillfyllest för att trolovads rätt att ingå äktenskapet må prövas enligt lysningslandets lag, om han är nordisk medborgare. Enligt de nordiska kommitterades mening bör man ej stanna härvid. Frågan är hur det skall förfaras, om den andra trolovade ej är bosatt i lysningslandet. Om denne är nordisk medborgare, bör även för hans del rätten att ingå äktenskapet kunna prövas enligt lysningslandets lag. Något syfte från hans sida att kringgå hemlandets bestämmelser om äktenskapshinder torde då endast i undantagsfall behöva befaras. Och det underlättar betydligt lysningsmyndigheternas hindersprövning, om samma lag kan tillämpas för bägge de trolovade. Beträffande innebörden av kravet på bosättning må framhållas, att en tiden före 1940 emellan sammanlagt ca 1000 och 2 000 personer i vardera riktningen (även Ä n » ? d ^ 0 r , g nJf i n r a k n a d e > - Ä r !950 var motsvarande antal 5 690 utfhettade och l öd i} inflyttade. År 1961 resp. 8 enligt preliminära uppgifter år 1962 var antalet (1962 års f n w Ä E ) *%?*»*] ! M ? Va n4 m9 3a )r ,k uotcf hl y2t t6a9d5e s a m * 18 026 (14 363) inflyttade, därav U d t 11 ?AJ5I{ • 5 i « ? % £ . J ? (2 411) inflyttade från Danmark, 3 768 •( ., V-,, U t ?? t t a J d e *i U F i n l a n d o c h 1 2 8 3 0 O 770) inflyttade från Finland, 53 (85) utflyttade till Island och 137 (92) inflyttade från Island samt 1293 (1451) utflyttade till Norge och 2 364 (2 090) inflyttade från Norge. utnyuaae u n

512 helt kortvarig vistelse i lysningslandet, såsom för en sommar eller ett par vintermånader, ej bör anses tillfyllest för att bosättning där skall anses föreligga i nu förevarande hänseende. Frågan vad med bosättning bör förstås får i övrigt avgöras av varje lands myndigheter enligt där rådande uppfattning." För Sveriges del kan trolovad icke utan vidare anses bosatt i Sverige därför att han blivit kyrkobokförd här. Enligt 1946 års folkbokföringsförordning skall visserligen envar — med några få undantag - - kyrkobokföras i den församling där han är »bosatt». I princip skall kyrkobokföring ej äga rum vid invandring, om vistelsen här bör betraktas som tillfällig (23 § folkbokföringsförordningen), men kontrollen härav kan av naturliga skäl ej vara fullständig. Vid hindersprövningen bör därför i tillämpliga fall en reell prövning ske beträffande bosättningen och avsteg från kyrkobokföringen kunna äga rum, om särskilda skäl är till antagande att vistelsen här är tillfällig. Statistiska centralbyrån har i avgivet yttrande påpekat, att ett från folkbokföringen avvikande bosättningsbegrepp kan befaras vålla tveksamhet. I praktiken torde dock avvikelser uppkomma i så sällsynta undantagsfall att de saknar nämnvärd betydelse. Skulle medborgare i annan nordisk stat som söker lysning i Sverige i något fall med orätt anses ej vara bosatt här, föranleder detta ej annan olägenhet än att hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas enligt lagen i den stat där han är medborgare. Är icke någon av de trolovade bosatt i lysningslandet, har det synts lämpligt att för bestämmande av tillämplig lag anknyta till medborgarskapet. Såsom i det följande nämns kan de trolovade enligt förslaget i viss utsträckning själva, genom att söka lysning i det ena eller andra landet, inverka på frågan, vilket lands lag som skall tillämpas vid hindersprövningen. Huruvida även därutöver de trolovade vid lysning i ett visst land bör äga valrätt mellan olika länders lagar, är tveksamt. Om medborgare i annan nordisk stat än lysningslandet vill beträffande rätten att ingå äktenskapet åberopa sitt hemlands lag, skall han emellertid enligt förslaget få göra detta. Frågan har betydelse särskilt för tillämpningen av den lägre finska äktenskapsåldern. Det synes t. ex. rimligt, att en finsk man i åldern 18—20 år eller finsk kvinna i åldern 17—18 år skall få ingå äktenskap i Sverige utan myndighets tillstånd, när det är tillåtet i Finland. Det föreslås därför, att trolovad alltid skall kunna åberopa rätt att ingå äktenskap enligt lagen i den stat där han är medborgare. I detta sammanhang må nämnas, att i samband med den förut berörda underhandsremissen kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift har ifrågasatt, om ej lysningsförrättarna borde åläggas att ex officio beakta rätt att ingå äktenskapet enligt lagen i den stat där den trolovade är medborgare, om hinder föreligger enligt lysningslandets lag. En sådan undersökningsplikt har dock ej ansetts böra åläggas alla lysningsförrättare av skilda kategorier i de nordiska länderna. För Sveriges u Här må anmärkas, att även ordet »hemvist», som kommer till användning i den svenska konventionstexten på andra håll, i de danska och norska texterna motsvaras av »bosat» (bosatt) eller »bopsl» (bopel). Som anförts i texten kan det emellertid i torevarande sammanhang ej krävas hemvist i lysningslandet i den bemärkelse som detta ord enligt svensk uppfattning har i internationellrättslig mening.

del kan förväntas, att lysningsförrättarna ändå beaktar och i förekommande fall påpekar möjligheten att åberopa hemlandets lag. Beträffande verkan av den föreslagna regleringen av frågan om tillämplig lag vid hindersprövningen må i övrigt framhållas följande, i första hand beträffande den lägre finska äktenskapsåldern. Redan nu kan tillämpning av finsk lag förekomma vid lysning för finsk medborgare i annan nordisk stat, om han ej har hemvist där sedan minst två år, liksom vid lysning i Finland för medborgare i annan nordisk stat, om denne har hemvist i Finland sedan minst två år. Den vidgade tillämpning av finsk rätt som kan följa av förordad ändring i konventionen kunde möjligen väcka betänkligheter i några fall, som här må exemplifieras. 1. För att kunna ingå äktenskap utan tillstånd av myndighet bosätter sig en svensk man, som fyllt 18 men ej 21 (20) år, eller en svensk kvinna, som fyllt 17 men ej 18 år, i Finland: Detta fall torde få bedömas som osannolikt. Den underårige torde i de flesta fall kunna erhålla dispens i Sverige. Trolovad i den ålder varom här är fråga, som icke kan erhålla dispens, torde sällan hysa så stark önskan att bli vigd, att han bosätter sig i Finland för att kringgå gällande förbud. Det bör dessutom särskilt framhållas, att även i Finland fordras giftomans samtycke till äktenskapet. 2. Finsk medborgare i nyssnämnda ålder, som sedan längre tid har hemvist i Sverige, söker lysning till äktenskap hos svensk myndighet: Om han därvid äger åberopa finsk lag trots den relativt fasta anknytningen till Sverige, kan detta möjligen framstå som inkonsekvent jämfört med vad som gäller för svenska medborgare. (Detta gäller med än större styrka i förhållande till de västnordiska länderna som hyllar domicilprincipen.) En fördel med en sådan reglering är emellertid, att man undgår gränsdragningen mellan de fall då hemvistet varat längre tid och de fall då den trolovade är bosatt i landet endast sedan kortare tid. Vidare märks, att den trolovade redan nu kan bringa finsk lag i tillämpning genom att ingå äktenskap inför finsk myndighet; gällande bestämmelser försvårar sålunda men hindrar icke tillämpningen av finsk lag. Slutligen må hänvisas till dispensmöjligheterna, varigenom i allmänhet det önskade äktenskapet redan nu kan bringas till stånd i Sverige. 3. Trolovad i nämnda ålder, som är bosatt och medborgare i Sverige, söker hos finsk myndighet lysning till äktenskap med trolovad som är bosatt i Finland: Att i sådant fall förstnämnda trolovade, med åsidosättande av för honom eljest gällande åldersbestämmelser, skulle få ingå äktenskap med tillämpning av sin trolovades hemlands lag kan tänkas väcka vissa betänkligheter. I de svensk-finska gränstrakterna kan det verka stötande att underårig svensk trolovad kan ingå äktenskap, om han hos finsk myndighet söker lysning till äktenskap med någon som är bosatt i Finland men ej om han söker lysning i hemlandet. Någon större olägenhet kan detta dock knappast innebära. Det blir ändå fråga endast om enstaka fall och giftomans samtycke till äktenskapet fordras. Under det nordiska samarbetet har ingående övervägts att i konventionen införa en bestämmelse om var lysning skall sökas, i syfte att Norden i fråga om val av rätt lysningsort skulle behandlas som en enhet. En sådan enhetlig reglering kan dock befaras medföra kännbara svårigheter för dem som skall söka lysning. Det kan krävas efterforskningar i flera länder om bosättningen, och vederbörande kan bli hänvisade att söka lysning på en avlägsen plats i ett annat land. Det har också visat sig möta svårigheter att 17—630756

514 omsätta de sålunda ifrågasatta konventionsbestämmelserna i den interna lagstiftningen. Man har därför frånfallit tanken. De föreslagna reglerna om tillämplig lag upptages i artikel 1 av konventionen. Såsom förut nämnts har det under de nordiska överläggningarna även framförts som ett viktigt önskemål, att om lysning ägt rum i ett nordiskt land och de trolovade därvid funnits äga rätt att ingå äktenskapet, denna lysning bör godtagas även i annat nordiskt land, så att vigsel där får ske utan ny lysning eller hindersprövning. För närvarande får vigsel på grund av lysning i annat nordiskt land ske endast under vissa förutsättningar. Detta medför bl. a., att vigselförrättaren nödgas företaga en stundom ganska komplicerad prövning av lysningens giltighet. Som tidigare framhållits är rättslikheten mellan de nordiska ländernas bestämmelser om äktenskapshinder i väsentliga hänseenden mycket stor och kan efter slutförande av det pågående reformarbetet väntas bli än större. Med hänsyn härtill har under det nordiska samarbetet tvekan ej rått om att vigsel mellan nordiska medborgare alltid bör kunna äga r u m i fördragsslutande stat på grund av lysning i annan fördragsslutande stat. Däremot kan det vara något tveksamt, om detsamma bör gälla när endera av de trolovade eller båda icke är medborgare i fördragsslutande stat. I fråga om statslösa som har hemvist inom Norden talar visserligen goda skäl för att i förevarande hänseende utan vidare jämställa dem med medborgare i domicillandet. Beträffande utländsk medborgare som vill ingå äktenskap inför svensk myndighet stadgas emellertid hos oss som huvudregel i 1 kap. 2 § IÄL, att hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas enligt lagen i den stat han tillhör. Motsvarande gäller i Finland. Har lysning för icke-nordisk medborgare ägt rum i Danmark, Island eller Norge, finns inga garantier för att hans rätt att ingå äktenskapet prövats enligt den lag som sålunda skall läggas till grund för rätten att erhålla vigsel i Sverige eller Finland. Under de nordiska överläggningarna har emellertid enighet nåtts om att icke-nordiska medborgare bör kunna jämställas med nordiska medborgare i fråga om verkan av lysning i annat nordiskt land, så att Norden även i detta hänseende behandlas som ett enhetligt område. Det har i förhållandet mellan de nordiska staterna synts naturligt att lägga avgörande vikt vid hindersprövningen och fästa mindre avseende vid var vigseln äger rum. Har lysning för icke-nordisk medborgare ägt rum i någon fördragsslutande stat enligt där gällande internationellprivaträttsliga regler, så att vigsel skulle kunna erhållas i den staten, bör lysningen kunna tillerkännas samma verkan i övriga stater. Härigenom undviks bl. a., att vigselmyndigheten behöver pröva frågan om de trolovades nationalitet. Som Sverige för sin del uppsagt 1902 års äktenskapskonvention föreligger numera ej något hinder för oss att genomföra en sådan reglering som här nämnts. Det fordras emellertid en ändring av IÄL. Bestämmelser i nu behandlat ämne har upptagits i artikel 2 av konventionen.

515 I samband med de föreslagna ändringarna av artiklarna 1 och 2 i konventionen har även upptagits fråga om ändring av artikel 10. Enligt denna artikel i dess nuvarande lydelse skall frågan, huruvida orsak till återgång är för handen, bedömas enligt den lag som var bestämmande för kärandens eller, om talan förs mot båda makarna, för enderas rätt att ingå äktenskapet. Beträffande återgångsgrunderna har en redogörelse för gällande rätt och förslag i de skilda nordiska länderna lämnats i motiveringen till 10 kap. GB. Som därav framgår föreligger åtskilliga avvikelser. Här må endast erinras om några få, mera betydelsefulla punkter, där överensstämmelse mellan de nordiska äktenskapslagarna ej skulle gälla, om föreliggande förslag genomförs. — I Finland skall även framdeles äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling bringas att återgå; talan skall föras av allmän åklagare. Motsvarande bestämmelser saknas i övriga nordiska länder. Republikens president skall dock kunna dispensera från återgångskravet. — Enligt det danska förslaget skall mentala sjukdoms- eller abnormtillstånd överhuvud ej utgöra återgångsgrund utom såvitt angår den som vid vigseln saknade rättslig handlingsförmåga. Å andra sidan skall det i Finland åligga även allmän åklagare att föra återgångstalan i hithörande fall, om ej republikens president meddelar dispens. Även i Norge kan talan om återgång på grund av sinnessjukdom i vissa fall väckas från det allmännas sida. — Den finska äktenskapslagen upptager en bestämmelse om återgång på grund av svek eller misstag beträffande svår sjukdom eller annan synnerligen viktig omständighet rörande makes person, vilken bestämmelse är mera generellt utformad och framför allt synes äga mera vidsträckt praktisk tillämpning än motsvarande bestämmelser i övriga nordiska länder. Under de nordiska överläggningarna har övervägts ett förslag från svensk sida, att frågan om tillämplig lag i mål om återgång skulle i konventionen regleras så, att återgång aldrig skulle kunna vinnas med tillämpning av en lag, vars bestämmelser om äktenskapshinder någon av de trolovade för egen del saknat anledning att uppmärksamma. Från finsk sida har man dock under hänvisning till den betydelse som återgångsinstitutet tilläggs i Finland ansett det vara önskvärt, att makes möjligheter att vinna återgång enligt konventionen icke i nämnvärd mån rubbas såvitt angår finska medborgare. Det svenska förslaget har därför fallit, och de nordiska kommitterade förordar allenast en mindre ändring av art. 10. Föres talan om återgång av endera maken, skall enligt förslaget frågan, huruvida orsak finns till återgång, bedömas enligt den lag som tillämpades vid prövningen av kärandens rätt att ingå äktenskapet. Bestämmelsen överensstämmer i princip med gällande rätt. Den k a n visserligen teoretiskt tänkas leda till mindre önskvärda resultat, exempelvis om den ena trolovade lider av sjukdom som ej utgör äktenskapshinder och återgångsskäl enligt hans lag men däremot enligt den andra trolovades lag. Med hänsyn till det ringa antalet fall, då det blir tal om återgång, och rättslikheten i fråga om äktenskapshindren torde dock några praktiska olägenheter knappast uppstå. Förs talan mot båda makarna, må enligt förslaget ej dömas till återgång,

516 med mindre det återgångsskäl som åberopas utgör orsak till återgång enligt envar lag som tillämpades vid prövningen av makarnas rätt att ingå äktenskapet. Prövades makarnas rätt att ingå äktenskapet enligt olika lagar, måste sålunda samma orsak till återgång föreligga enligt båda lagarna. I detta hänseende medför förslaget i förhållande till gällande rätt en begränsning av möjligheterna att framtvinga återgång mot makarnas vilja. Beträffande den nya lydelsen av artiklarna 1, 2 och 10 i konventionen vill kommittén ytterligare anföra följande. Artikel 1

I enlighet med vad förut anförts upptager f ö r s t a s t y c k e t av art. 1 i konventionsförslaget bestämmelser om tillämplig lag vid hindersprövningen. Om medborgare i en av de fördragsslutande staterna söker lysning till äktenskap hos myndighet tillhörande någon av de övriga staterna, prövas enligt första punkten hans rätt att ingå äktenskapet enligt lagen i sistnämnda stat, om någon av de trolovade är bosatt där, och i annat fall enligt lagen i den stat där han är medborgare. Enligt andra punkten äger den trolovade dock städse påfordra, att hans rätt att ingå äktenskapet prövas enligt lagen i den stat där han är medborgare. Bestämmelsernas tillämpningsområde är detsamma som för den nu gällande art. 1, frånsett att den senare hänför sig till vigseln medan förslaget reglerar lysning. Art. 1 i konventionsförslaget avser sålunda endast det fallet att medborgare i fördragsslutande stat söker lysning hos myndighet tillhörande annan sådan stat. Det saknar för hans del betydelse, om den andra trolovade är medborgare i lysningslandet eller i annan fördragsslutande stat eller ej alls är nordisk medborgare. Även om endast en av de trolovade är bosatt i lysningslandet och denne icke är medborgare i fördragsslutande stat, utgör bosättningen ett tillräckligt anknytningsmoment för att lysningslandets lag skall bli tillämplig beträffande den andra trolovade, om han är medborgare i annan fördragsslutande stat. Beträffande den som icke är medborgare i fördragsslutande stat bestäms valet av tillämplig lag enligt de allmänna internationellprivaträttsliga reglerna i lysningslandet. Var lysning kan sökas, blir beroende av bestämmelserna i varje fördragsslutande stats interna lagstiftning. För gällande bestämmelser och förslag angående rätt lysningsort i de skilda nordiska länderna har tidigare redogjorts i motiveringen till 3 kap. 1 § GB. Såväl gällande rätt som förslagen innebär, att lysning eller motsvarande hindersprövning kan erhållas i varje nordiskt land under förutsättning att någon av de trolovade (enligt gällande finsk och svensk rätt: kvinnan) uppehåller sig där. Den nu föreslagna regleringen av tillämplig lag för hindersprövningen medför, att de trolovade stundom får möjlighet att själva inverka på frågan, vilken lag som blir tillämplig. Genom att söka lysning i det ena eller det andra landet kan de få sin rätt att ingå äktenskapet prövad enligt lagen i det land där den ena eller den andra av dem är bosatt, varjämte envar av dem kan åberopa lagen i fördragsslutande stat där han är medborgare. Vid den

17 förut omnämnda underhandsremissen till statistiska centralbyrån och vissa domkapitel har i några av svaren framförts anmärkningar mot att lysningssökande överhuvud får valrätt i fråga om tillämplig lag vid hindersprövningen. Bl. a. har domkapitlet i Västerås anfört, att en vittgående valfrihet ställer lysningssökande från annat nordiskt land i en särställning, jämfört med lysningslandets egna medborgare, när det gäller ingående av äktenskap. Kommittén tror dock, att det saknas anledning att hysa någon oro med anledning av den föreslagna valfriheten. Enligt förslaget är det icke avgörande, inom vilken fördragsslutande stats territorium lysningen äger rum, utan vilken stat lysningsmyndigheten tillhör. Behörighet att verkställa lysning kan nämligen tillkomma myndighet som tjänstgör utanför hemlandet. Enligt gällande svensk rätt skall lysning sökas i svensk utlandsförsamling, 1 om kvinnan är kyrkobokförd där. Enligt kommitténs förslag kommer lysning att kunna erhållas i sådan församling, även när mannen är kyrkobokförd där, såvida kvinnan ej är eller bör vara kyrkobokförd i annan svensk församling. Stundom torde visserligen den vigselbehörighet som må tillkomma präst i svensk utlandsförsamling enligt lagen i det främmande landet vara begränsad på sådant sätt, att något praktiskt behov av lysning enligt svensk lag i den församlingen ej uppstår. Det bör ej heller hållas för uteslutet, att präst i svensk utlandsförsamling kan anses enligt det främmande landets lag vara förhindrad att verkställa svensk lysning. Äger emellertid lysning rum enligt svensk lag 2 i utlandsförsamling tillhörande svenska kyrkan, skall de föreslagna konventionsbestämmelserna om hindersprövningen iakttagas. Tillämpning av svensk lag kan därvid ifrågakomma vid hindersprövningen, om någon av de trolovade är bosatt inom svenskt territorium, eller för trolovad som är svensk medborgare. Kyrkobokföring i svensk utlandsförsamling kan däremot icke i och för sig anses grunda bosättning i Sverige och fördenskull föranleda tillämpning av svensk lag. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, när lysning kan äga r u m hos utlandstjänsteman tillhörande annan nordisk stat. I första stycket tredje punkten av art. 1 upptager förslaget en bestämmelse om sättet för hindersprövningen, när trolovad begär tillämpning av lagen i den stat där han är medborgare. Enligt gällande lydelse av art. 1 andra stycket må, om hemlandets lag skall vinna tillämpning, rätten att ingå äktenskapet styrkas genom intyg av myndighet tillhörande hemlandet (äktenskapscertifikat). För svensk medborgare utfärdas sådant intyg av den präst som för kyrkoböckerna i svensk församling, där sökanden är kyrkobokförd, eller, om han har hemvist i främmande stat och ej är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, av chefen för vederbörande svenska beskickning eller vederbörande konsul eller chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning. Härvid gäller förordningen den 3 december 1915, huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat. För erhållande av äktenskapscerti1

Sådan församling finns bl. a. i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. Lysning kan också i vissa fall t ä n k a s ske enligt lagen i det land d ä r församlingen är belägen. 2

fikat skall sökanden fullgöra vad för erhållande av lysning är stadgat. Om myndigheten icke finner hinder möta mot äktenskapet, skall kungörelse om detsamma utfärdas och i allmänhet offentliggöras på sätt om lysning är föreskrivet. Har kungörande ägt rum utan att hinder mot äktenskapet yppats, skall certifikat utfärdas. Prövning av utländsk medborgares rätt att ingå äktenskap enligt hemlandets lag kan emellertid ske även utan tillgång till äktenskapscertifikat. I Sverige gäller i detta hänseende förordningen den 3 december 1915, huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen. Enligt förordningen skall den utländske medborgaren förebringa antingen intyg av behörig myndighet i hemlandet eller annat land, vars lag får åberopas, att enligt dess lag hinder mot äktenskapet icke möter, eller sådana handlingar att den svenska lysningsmyndigheten själv kan verkställa hindersprövningen. Väljer den lysningssökande det senare alternativet, skall han förete dels vederbörligt intyg om vilka hinder mot äktenskap som stadgas i den tillämpliga lagen, dels, om han icke är kyrkobokförd i lysningsförsamlingen, äktenskapsbetyg eller det motsvarande intyg av utländsk registerförare han kan anskaffa och dels bevis av olika slag om att äktenskapsförutsättningarna i tilllämplig lag är uppfyllda. Oavsett vilketdera alternativet som väljs, skall lysningssökanden därjämte i skriftlig försäkran uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap, samt betyga att, såvitt honom är veterligt, de trolovade ej är så besläktade som i 2 kap. 7 § GB ,sägs. Blir det känt, att sökanden förut ingått äktenskap, och utvisar ej handlingarna att äktenskapet blivit genom makens död eller annorledes upplöst, skall han styrka att så skett. — Dessa bestämmelser är tillämpliga även vid hindersprövning beträffande medborgare i annan nordisk stat, då hans hemlands lag är tillämplig och äktenskapscertifikat icke företes enligt 1 § andra stycket i 1931 års förordning. Det är tveksamt, om i konventionen bör uppställas krav på äktenskapscertifikat i de fall då annan än lysningslandets lag skall tillämpas. Ett sådant krav kan ju alltid uppställas i de fördragsslutande staternas interna lagstiftning, om det anses behövligt. Under det nordiska samarbetet har man dock enats om att lysningsmyndigheten i konventionen skall uttryckligen berättigas att kräva sådant certifikat, om den anser det erforderligt. Det bidrager åtminstone i Sverige till att registreringsmyndigheten där den trolovade är bosatt får kännedom om det tilltänkta äktenskapet. Enligt kommitténs mening bör emellertid de svenska lysningsmyndigheterna, som i många fall äger viss erfarenhet av hindersprövning enligt främmande lag vid tilllämpningen av IÄL, lämpligen underlåta att kräva företeende av äktenskapscertifikat, om några särskilda svårigheter ej föreligger. Lysningsmyndigheten förfar då på samma sätt som vid hindersprövning för utländsk medborgare enligt 1 kap. 2 § IÄL — och den förut omnämnda förordningen i ämnet av den 3 december 1915 — i fall då äktenskapscertifikat icke företes. Kommittén har upprättat förslag till kungörelse angående prövning av utländsk medborgares rätt att ingå äktenskap, avsedd att ersätta nämnda förordning. 3 I de fall då trolovad själv önskar åberopa äktenskapscertifikat bör han alltjämt liksom hittills äga rätt därtill. Någon uttrycklig bestämmelse härs Se nedan s. 529 f.

519 om har ej ansetts erforderlig, då det ej behöver befaras att lysningsmyndighet skall avvisa certifikat. Som förut nämnts skall i Sverige kungörande av äktenskapscertifikat i allmänhet ske på sätt om lysning är föreskrivet. Lagberedningen anförde härom, att det ifrågasatts att äktenskapscertifikat skulle kunna utfärdas utan att den tillämnade förbindelsen blivit i någon form kungjord men att det vore stridande mot grunderna för bestämmelserna om lysning och kungörande av äktenskapsbetyg, om svensk medborgare, som ville träda i äktenskap inför utländsk myndighet, skulle få sin rätt att ingå äktenskapet vitsordad, utan att hans avsikt blivit offentliggjord och tillfälle berett till anmälan om möjligen föreliggande hinder. 4 Enligt familjerättskommitténs mening betyder dock kungörandet nu för tiden föga för hindersprövningen. Däremot har det stöd i traditionen och kan — som i annat sammanhang anförts — möjligen i undantagsfall avhålla trolovad som vet äktenskapshinder föreligga från att söka förtiga detta vid hindersprövningen. Då kungörande i allmänhet ej torde föranleda olägenhet, bör en regel därom bibehållas för äktenskapscertifikat som utfärdats i svensk församling. Det synes emellertid tillräckligt, att kungörandet sker i efterhand på samma sätt som gäller i fråga om äktenskapsbetyg. Härigenom undgås den tidsutdräkt som även med kommitténs förslag om förenklat lysningsförfarande uppkommer, därest äktenskapscertifikat skall utfärdas först sedan en vecka förflutit efter kungörandet och lysning därefter skall kungöras i annat land enligt där gällande regler. Vad angår äktenskapscertifikat som utfärdas av beskickningschef eller konsul eller av utrikesdepartementets rättsavdelning synes kungörandet överhuvud ej fylla någon väsentlig funktion och bör kunna slopas helt. Kommittén har upprättat förslag till kungörelse angående utfärdande av äktenskapscertifikat, avsedd att ersätta förordningen i ämnet av den 3 december 1915.5 Föreligger enligt den vid hindersprövningen tillämpliga lagen hinder för äktenskapet och kan dispens meddelas från detta hinder, bör frågan om dispens alltid kunna prövas av myndighet tillhörande den stat vars lag tilllämpas, så att dispensprövningen verkställs av myndighet tillhörande lysningslandet eller, om trolovads rätt att ingå äktenskapet skall prövas enligt lagen i den stat där han är medborgare, av myndighet tillhörande sistnämnda stat. Detta torde i avsaknad av bestämmelse i annan riktning följa av sakens natur, och något uttryckligt stadgande om behörigheten att verkställa dispensprövning har därför icke upptagits i konventionen. Vad nu sagts om dispens från äktenskapshinder gäller även tillstånd att ingå äktenskapet, oaktat giftoman eller förmyndare vägrat sitt samtycke- Enligt den svenska kommitténs mening är emellertid den möjligheten ej utesluten att dispens- eller tillståndsprövningen, oavsett vilken lag som tillämpas, må företagas antingen i hemlandet eller i lysningslandet. Enligt a n d r a s t y c k e t i art. 1 skall i övrigt om lysningen gälla la* GB motiv I s. 511 (NJA II 1916 s. 315 f). 5 Se vidare nedan s. 525 och 528 f.

520 gen i den stat lysningsmyndigheten tillhör. Bestämmelsen reglerar såväl sättet för hindersprövningen som frågan, huruvida hindersprövningen skall vara förenad med något kungörelseförfarande, och hur sådant kungörande skall ske. Det må här framhållas, att frågan huruvida uppgift skall lämnas angående epilepsi eller könssjukdom blir beroende av vilken lag som skall tilllämpas vid hindersprövningen. Den upplysning som skall meddelas de trolovade av läkare bör dock kunna på lämpligt sätt lämnas av läkare i lysningslandet även om motsvarande bestämmelser saknas i det landets lag. Vad nu sagts äger tillämpning också beträffande den upplysning som läkare enligt det finska förslaget skall meddela, om bägge trolovade är dövstumma. Även frågan, huruvida villkor om skifte i tidigare äktenskap som förutsättning för nytt äktenskap skall tillämpas, blir beroende av om den tidigare giftes rätt att ingå äktenskapet skall prövas enligt lag som upptager sådant villkor. I vad angår uppgiftsskyldighet rörande barn bör däremot alltid lysningslandets lag tillämpas. Några praktiska olägenheter av de olikheter som föreligger mellan lagarna synes knappast behöva befaras. Den danska bestämmelsen angående överenskommelse om barnens religiösa fostran bör tillämpas endast om hindersprövningen verkställs av dansk myndighet; motsvarande torde komma att gälla även Island. Enligt lysningslandets lag bedöms också frågan i vad mån den ena trolovade skall erhålla del av den andras skriftliga försäkran angående frihet från äktenskapshinder m. m. Vad angår frågorna, huruvida kungörande skall äga r u m i samband med hindersprövningen och hur sådant kungörande skall tillgå, hänvisas till den redogörelse för gällande rätt och förslag i de olika nordiska länderna som lämnas i motiveringen till 3 kap. 3 § GB. Här må anmärkas, att enligt det danska förslaget hindersprövningen regelmässigt skall avslutas utan att något kungörelseförfarande äger rum. När myndighet tillhörande nordiskt land företager en fristående hindersprövning som kan läggas till grund för vigsel inför annan myndighet i samma land, bör denna prövning i övriga nordiska länder tillerkännas samma verkan som lysning, även om något kungörande icke ägt rum. Även i övrigt, t. ex. i fråga om valet av tillämplig lag, bör konventionens regler om lysning tillämpas beträffande sådan hindersprövning. I enlighet härmed upptages i t r e d j e s t y c k e t av art. 1 föreskrift, att med lysning skall i konventionen avses jämväl särskild hindersprövning som i fördragsslutande stat äger rum utan offentliggörande. Bestämmelsen synes tills vidare bli tillämplig endast på den föreslagna danska — och möjligen även isländska — formen av hindersprövning. Till särskild hindersprövning kan däremot ej hänföras utfärdande av svenskt äktenskapscertifikat, även om detta skett för envar av de trolovade. Artikel 2

Art. 2 i de nordiska kommitterades förslag innehåller i f ö r s t a s t y c k e t , att om lysning fullbordats hos myndighet tillhörande fördragsslutande stat, vigsel må, så länge lysningen äger giltighet, förrättas av myndighet tillhö-

521 rande annan fördragsslutande stat utan ny lysning eller hindersprövning. Såsom förut nämnts skall detta gälla även om de trolovade ej var nordiska medborgare. Att på detta sätt i 1931 års konvention upptaga en bestämmelse som rör verkan av lysning även för den som icke är medborgare i fördragsslutande stat, bryter i viss mån den nuvarande systematiken i konventionen. Familjerättskommittén har därför övervägt, om ej bestämmelse angående verkan av lysning borde upptagas i en särskild överenskommelse. De formella betänkligheterna mot att införa föreskrifter som rör icke-nordiska medborgare i 1931 års äktenskapskonvention synes emellertid väga lätt i jämförelse med det praktiska värdet av att ha bestämmelserna om verkan av lysning i annat nordiskt land samlade på ett ställe. För större tydlighets skull har i a n d r a s t y c k e t av art. 2 uttryckligen stadgats, att vad i första stycket sägs skall äga tillämpning ej blott när lysning skett i fall som avses i art. 1 utan även när lysning i andra fall ägt rum hos myndighet tillhörande fördragsslutande stat, oavsett om de trolovade är medborgare i sådan stat. Bestämmelsen omfattar givetvis även det fallet att bägge de trolovade är medborgare i lysningslandet. Lysning i fördragsslutande stat berättigar enligt förslaget till vigsel i annan fördragsslutande stat endast under förutsättning att den alltjämt är giltig i lysningslandet. För närvarande varierar tiden för lysningens giltighet i de olika nordiska länderna. Genomförs föreliggande förslag till ändringar i den interna äktenskapslagstiftningen, skulle dock framdeles en enhetlig giltighetstid, fyra månader, komma att gälla inom Norden, bortsett från en svensk särbestämmelse för den renskötande samebefolkningen. Har lysning eller annan fristående hindersprövning enligt lagen i fördragsslutande stat ägt rum hos myndighet som tillhör den staten men tjänstgör utomlands, skall även sådan lysning enligt konventionen berättiga till vigsel i annat nordiskt land. Detta gäller även om lysningen verkställts inom det senare landets territorium. I vissa fall kan vigsel komma att vägras trots att lysning ägt rum i annat nordiskt land. I ett till 1931 års konvention fogat slutprotokoll har de fördragsslutande staterna förklarat sig ense därom, att konventionen icke förpliktar myndighet i fördragsslutande stat att sammanviga personer, för vilkas äktenskap enligt lagen i den staten på grund av släktskap eller svågerlag möter hinder som icke kan eftergivas. Genomförs de förslag rörande äktenskapshindren som nu föreligger i de skilda nordiska länderna, kommer nyssnämnda reservation att sakna betydelse i fråga om svågerlagshindret, som då icke i något fall blir absolut. Reservationen med avseende på släktskap får dock alltjämt tillämpning beträffande det i Finland gällande absoluta förbudet mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling och berättigar finsk myndighet att vägra vigsel i strid mot nämnda förbud, även om lysning ägt rum i annat nordiskt land. För Sveriges del torde anledning saknas att i något fall med hänsyn till ordre public vägra godtaga lysning i annat nordiskt land. De äktenskapshinder som enligt 1 kap. 2 § andra stycket IÄL alltid skall iakttagas av svensk vigselmyndighet — för171—630756

522 buden mot tvegifte och mot äktenskap mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller mellan syskon — torde komma att respekteras i övriga nordiska länder även vid hindersprövning beträffande icke-nordiska medborgare. Den i alla de nordiska äktenskapslagarna föreskrivna skyldigheten för vigselförrättare att — oavsett skedd lysning — vägra vigsel, om han vet att hinder föreligger mot äktenskapet, bör iakttagas även om lysning ägt rum i annat nordiskt land. Vigselmyndigheten skulle med stöd härav kunna inlåta sig på att pröva, huruvida lysningsmyndigheten rätt tillämpat konventionen eller den internationellrättsliga lagstiftning i lysningslandet som eljest må ha varit tillämplig. De nordiska kommitterade har emellertid utgått från att någon sådan prövning icke äger rum, eftersom vigselmyndigheten är berättigad att viga efter den skedda lysningen. Däremot bör givetvis uppmärksammas rena misstag som uppdagas, t. ex. att trolovad är gift eller att de trolovade är halvsyskon. Vigselförrättaren får ej vägra vigsel, om hindersprövningen enligt den i samband med lysningen tillämpade lagen var riktig. Vilken lag som tillämpats bör framgå av lysningsbeviset. Detta förutsätter för Sveriges del ändring av det fastställda formuläret till lysningsbevis, såvitt angår icke-nordiska medborgare. Vigselförrättaren behöver ej självmant pröva lysningsmyndighetens behörighet i det enskilda fallet. Såsom framgår av redogörelsen för nordisk rätt under 3 kap. 6 § GB finns i Danmark, Island och Norge möjlighet att i administrativ ordning erhålla dispens från kungörelseförfarandet i samband med lysning. I Danmark och Island föreslås, att kungörande överhuvud ej skall vara obligatoriskt, men i Norge kommer bestämmelsen om särskild dispens från lysning att behållas och utvidgas något. Från norsk sida har framförts önskemål, att sådan dispens skall äga giltighet även i övriga nordiska länder där kungörande krävs. Man tänker därvid särskilt på sjömän, som vill ingå äktenskap under ett kort uppehåll i hamn, när lysning ej medhinnes. Dispens från kungörelseförfarandet kan då ha erhållits hos norsk myndighet, medan vigsel måste äga rum t. ex. i Göteborg. För att tillgodose detta önskemål föreslås i t r e d j e s t y c k e t av art. 2, att befrielse från lysning, som beviljats av myndighet i fördragsslutande stat, skall gälla jämväl i annan sådan stat. Som framgår av följande stycke är det här endast kungörelseförfarandet som avses; hindersprövning skall däremot äga rum. Enligt f j ä r d e s t y c k e t i förslaget till art. 2 skall, när vigsel i fall som avses i tredje stycket eller eljest på grund av särskilda omständigheter förrättas utan lysning, art. 1 första stycket äga motsvarande tillämpning vid hindersprövning av vigselmyndigheten. Den danska formen av fristående hindersprövning, som enligt den danska kommitténs förslag icke behöver åtföljas av kungörande, är redan enligt art. 1 tredje stycket i konventionsförslaget i allo jämställd med lysning. Med förevarande bestämmelse avses

523 dels de fall då dispens från kungörelseförfarandet meddelats av administrativ myndighet, dels de fall då vigsel undantagsvis äger rum utan lysning i nödsituationer, t. ex. när trolovad är svårt sjuk eller inkallad i krigstjänst, eller av diskretionsskäl (enligt det svenska förslaget till 3 kap. 6 § andra stycket GB). I dessa fall skall hindersprövningen regelmässigt verkställas av vigselförrättaren. Enligt gällande dansk rätt företages dock hindersprövning på vanligt sätt av lysningsmyndigheten, medan enligt de danska och isländska förslagen vigsel i vissa nödsituationer skall kunna ske utan hindersprövning. När lysning ej erfordras, skall trolovads rätt att ingå äktenskapet prövas enligt den lag som varit tillämplig enligt konventionen, därest lysning sökts hos myndighet tillhörande samma stat som vigselförrättaren. Formuleringen »vid hindersprövning av vigselmyndigheten» föranleds av de danska och isländska förslagen, att hindersprövning i vissa fall skall kunna underlåtas. Enligt f e m t e s t y c k e t i förslaget till art. 2 skall om vigsel i övrigt gälla lagen i den stat vigselmyndigheten tillhör. Bestämmelsen innebär bl. a., att frågan huruvida vigsel kan förrättas utan föregående lysning eller därmed jämställd hindersprövning bedöms enligt lagen i vigsellandet. Dispens från kungörelseförfarandet som meddelats i nordiskt land skall dock som nyss sagts gälla jämväl i annat nordiskt land. Artikel 10

Förslaget berör allenast andra och tredje punkterna i artikeln. Enligt andra punkten skall fråga, huruvida orsak till återgång är för handen, bedömas enligt den lag som tillämpades vid prövningen av kärandens rätt att ingå äktenskap, när talan förs av endera maken. Förs däremot talan om återgång mot båda makarna, må enligt tredje punkten i förslaget ej dömas till återgång med mindre det återgångsskäl som åberopas utgör orsak till återgång enligt envar lag som tillämpades vid prövningen av makarnas rätt att ingå äktenskapet. Då det i förslaget talas om lag som »tillämpades», avses härmed den, lag som faktiskt kom till användning vid hindersprövningen, ej den lag som rätteligen bort tillämpas. Några misstag i fråga om val av tillämplig lag behöver måhända ej befaras. Det synes dock lämpligast, att lysningsmyndighetens val ej omprövas i återgångsmålet (jfr art. 22 i konventionen). Med hänsyn härtill bör det åligga lysningsmyndigheten att beträffande envar av de trolovade noggrant anteckna, enligt vilken lag hindersprövningen skett, om denna är annan än lagen i det land myndigheten tillhör. För Sveriges del bör uttrycklig föreskrift härom meddelas i de till kyrkobokföringskungörelsen fogade anvisningarna till lysnings- och vigselboken. Bestämmelserna i art. 10 om tillämplig lag beträffande återgångsfrågan avser ej endast det fallet att äktenskapet ingåtts inför myndighet tillhörande fördragsslutande stat. De nordiska kommitterade har ej ansett det med-

524 föra några praktiska olägenheter, att bestämmelserna kan tänkas komma till användning även när lysning eller vigsel skett i något land utanför Norden. Som framgår av art. 10 är denna icke tillämplig, med mindre båda parterna var medborgare i fördragsslutande stat när äktenskapet ingicks och är det även när frågan om återgång är aktuell. Detta villkor kan synas något strängt. Under de nordiska överläggningarna har ifrågasatts, om det ej kunde vara tillräckligt att makarna är medborgare i fördragsslutande stat när frågan om återgång är aktuell, d. v. s. att tillämpa samma princip som i artiklarna 7—9. Det skulle emellertid medföra, att man kom att medtaga även fall då ingendera maken var medborgare i fördragsslutande stat när äktenskapet ingicks. Sådana fall torde böra hållas utanför. Begränsningen av tillämpningsområdet för art. 10 medför, att i Sverige 2 kap. 1 § IÄL kan bli tillämplig, oaktat vigsel ägt r u m enligt den föreslagna art. 2 i konventionen. Det kan sålunda inträffa, att icke-nordiska medborgare rätteligen vigs här i riket efter hindersprövning, som i annat nordiskt land verkställts enligt där gällande internationellprivaträttsliga principer, men att äktenskapet därefter med tillämpning av 2 kap. 1 § IÄL döms att återgå på grund av att hinder mot äktenskapet förelegat enligt en lag som ej skolat iakttagas vid hindersprövningen. Det har visat sig icke vara möjligt att reglera frågan om tillämplig lag i sådana fall utan att bestämmelserna i ämnet blir alltför komplicerade. Med hänsyn till det ringa antalet fall, då det blir tal om återgång, torde det ej heller föreligga något praktiskt behov av omedelbar lagstiftning i frågan. När art. 10 i konventionen ej är tillämplig, kan för närvarande ett äktenskap som ingåtts i annat nordiskt land bringas att återgå i Sverige, oavsett om det är giltigt i vigsellandet. Situationen blir ej så olika, om i stället vigsel ägt r u m i Sverige på grund av lysning i det andra landet. Det nyss berörda spörsmålet får upptagas vid den allmänna översyn av IÄL som uppdragits åt kommittén. Övergångsförhållanden

Särskilda övergångsbestämmelser till konventionen torde icke vara erforderliga i fråga om tillämplig lag vid hindersprövningen och verkan av lysning i annat nordiskt land än vigsellandet. Även lysning som ägt r u m enligt äldre bestämmelser bör kunna läggas till grund för vigsel i varje nordiskt land, sedan konventionsändringen trätt i kraft. Vad angår tillämplig lag vid bedömande av fråga, huruvida orsak till återgång är för handen, synes den förordade regeln om kumulation i vissa fall av de vid hindersprövningen tillämpade lagarna kunna användas även i fråga om äktenskap, som ingåtts före konventionsändringens ikraftträdande. Bestämmelsen synes också böra bli tillämplig så länge anhängigt mål ej blivit avgjort genom lagakraftvunnen dom. övergångsbestämmelse härom torde ej erfordras.

525 Övriga författningsförslag Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1, 2 och 10 §§ förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap De föreslagna ändringarna i 1931 års äktenskapskonvention föranleder motsvarande ändringar i 1, 2 och 10 §§ i 1931 års förordning. Liksom tidigare har konventionstexten upptagits ordagrant i förordningen, frånsett mindre redaktionella avvikelser. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 § och 7 kap. 5 § lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption 1 KAP. 3§. Den föreslagna ändringen föranleds av kommitténs förslag till ändrade bestämmelser om kungörande av äktenskapscertifikat, se i det föregående s. 519. Enligt gällande lydelse av 1 kap. 3 § första stycket IÄL må svensk myndighet ej utfärda intyg, att svensk medborgare, som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, äger ingå äktenskapet enligt svensk lag, innan sökandens avsikt blivit offentligen kungjord. Kommittén förordar, att äktenskapscertifikat skall kungöras endast om det utfärdats i svensk församling och då först efter utfärdandet, med möjlighet att underlåta kungörandet, om det med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men för honom. I fråga om intyg som här avses och kungörande därav torde ej behöva upptagas annan föreskrift i IÄL än en erinran att Konungen förordnar därom. 7 KAP. 5 §. Enligt gällande lydelse av första stycket i paragrafen är Kungl. Maj :ts befogenhet att efter avtal med annat nordiskt land stadga avvikelser från IÄL begränsad till medborgare i fördragsslutande stat. Denna begränsning har i förslaget fått utgå. Härmed avses i främsta rummet att beträffande ickenordiska medborgare möjliggöra avvikelser från bestämmelserna i 1 kap. 2 § om rätten att ingå äktenskap inför svensk myndighet, så att även hinders-

526 prövning som verkställts i annat nordiskt land utan tillämpning av nationalitetsprincipen skall kunna godtagas, jfr art. 2 andra stycket i förslaget till ändrad lydelse av 1931 års konvention. Enligt den föreslagna ordalydelsen kan Kungl. Maj :t, efter överenskommelse med annat nordiskt land, utan inskränkning stadga avvikelser från IÄL även beträffande den som ej är medborgare i fördragsslutande stat. En naturlig begränsning ligger dock däri, att överenskommelsen ej kan tänkas avse frågor som icke berör de fördragsslutande staternas inbördes förhållanden. Sådan överenskommelse som nu nämnts skall enligt 12 § regeringsformen godkännas av riksdagen. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet Enligt 1 § i förevarande lag äger Konungen uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska medborgare eller mellan svensk medborgare och medborgare i främmande stat. Enligt särskilda Kungl. Maj :ts beslut har bemyndiganden att förrätta vigsel meddelats beskickningscheferna i Addis Abeba, Ankara, Bangkok, Beirut, Kairo, Paris, Rabat, Teheran, Tel Aviv, Tokio och Tunis samt beskickningsrådet vid beskickningen i Léopoldville; i de flesta fall gäller särskilda inskränkningar i vigselbehörigheten. För sådan vigsel som avses i 1915 års lag kan i allmänhet vigselförrättaren verkställa hindersprövningen (2 §) och har därvid att utfärda kungörelse om äktenskapet (3 §). Lysning i svensk församling godtages dock (4 §) och är vanlig åtminstone för vigslar i Paris. Vigsel förrättas enligt vad som gäller för borgerlig vigsel (7 §). 1

3§. I fråga om kungörande stadgas nu i 3 §, att vigselförrättaren, om han vid företagen hindersprövning ej finner hinder möta mot äktenskapet, skall utfärda kungörelse om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen skall hållas anslagen på beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag samt, där så kan ske, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom värderas hemort ävensom, därest någon av dem inom ett år innan begäran om vigsel framställdes haft sitt hemvist på annan ort, i tidning inom sådan ort. Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet yppats, må enligt andra stycket i 3 § vigsel ske, dock ej senare än fyra månader efter det anslagstiden utgick. Det sålunda föreskrivna kungörelseförfarandet motsvarar lysning. Eftersom fråga är om vigsel enligt svensk rätt bör — i motsats till vad som förei Bestämmelserna i 5 och 6 §§ förbigås här.

527 slås i fråga om äktenskapscertifikat som utfärdas vid beskickning eller konsulat — kungörande i någon form bibehållas. Förfarandet synes dock kunna i hög grad förenklas. Till en början synes det ej erforderligt att de trolovades ålder och födelseort anges i kungörelsen. Kommittén föreslår att föreskrifterna härom får utgå, så att överensstämmelse nås med vad som gäller om lysning och kungörande av äktenskapsbetyg. Beträffande kungörande i ortstidning har — närmast med avseende på äktenskapscertifikat som enligt förordningen den 3 december 1915 utfärdas av beskickningschef eller konsul — anmärkts att kostnaderna härför kan bli betydande. Det har också sagts, att kungörandet kan åstadkomma förargelse i länder, där familjetilldragelser av denna art icke annonseras i tidningarna. Då tidningskungörandet icke torde ha någon nämnvärd betydelse för hindersprövningen, föreslår kommittén att det avskaffas och att kungörande sker allenast genom anslag på beskickningen eller konsulatet. För att uppnå överensstämmelse med vad som förordas beträffande lysning föreslår kommittén, att giltighetstiden för kungörandet skall räknas från det kungörelsen anslogs, ej som enligt gällande rätt från anslagstidens utgång. Bestämmelsen har sammanförts med första stycket som en ny tredje punkt i detta. Under 3 kap. 6 § GB har föreslagits, att lysning må underlåtas, om kungörandet med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men för honom. Av samma skäl bör kungörande av det tillämnade äktenskapet kunna underlåtas i förevarande sammanhang. Stadgande härom upptages som andra stycke i 3 §.

4§. I 4 § av 1915 års lag stadgas, att om lysning i laga ordning skett i svensk församling och vigsel skall förrättas inom fyra månader efter lysningstidens utgång, vad som sägs i 2 § första stycket icke skall äga tillämpning och kungörande enligt 3 § ej ske. Till en början föranleder det förenklade lysningsförfarandet en jämkad lydelse beträffande lysnings giltighetstid; denna skall räknas från lysningsdagen. — Den ändring som år 1953 genomfördes i 1931 års nordiska äktenskapskonvention och som har medfört att lysning i annat nordiskt land i vissa fall kan läggas till grund för svensk vigsel har icke föranlett någon ändring i 1915 års lag. Familjerättskommittén finner det emellertid i anledning av nu föreslagna ändringar i konventionen lämpligt, att i 4 § i 1915 års lag lysning eller hindersprövning som ägt r u m i annat nordiskt land uttryckligen jämställs med lysning i svensk församling, liksom att kravet på kungörande enligt 3 § eftergives, om befrielse från lysning beviljats av myndighet i annat nordiskt land. Kommittén har upprättat förslag av denna innebörd. De föreslagna ändringarna i 1915 års lag bör träda i kraft samtidigt med ändringarna i 1931 års förordning. Eftersom tiden för kungörande enligt 3 §,

528 om kungörelsen skall införas i tidning på avlägsen ort, måhända kan bli ganska lång, föreslår kommittén att giltighetstiden för hindersprövning och kungörande skall räknas enligt äldre lag, om kungörelse anslagits före nya lagens ikraftträdande. I övrigt torde några övergångsbestämmelser icke erfordras. Förslag till kungörelse angående utfärdande av äktenskapscertifikat Av skäl som förut anförts 1 förordar kommittén, att kungörande av äktenskapscertifikat i svensk församling skall ske efter utfärdandet, medan kungörande av äktenskapscertifikat som utfärdats av beskickningschef eller konsul eller av utrikesdepartementets rättsavdelning helt slopas. Kommittén har upprättat förslag till kungörelse angående utfärdande av äktenskapscertifikat, avsedd att ersätta förordningen den 3 december 1915, huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat. Beträffande de ändringar som föreslås i kungörelsen i förhållande till den gällande förordningen må här ytterligare anmärkas följande. I 1 § föreslås i enlighet med vad som gäller om äktenskapsbetyg, att äktenskapscertifikat icke må utfärdas för sökanden utan att samtycke därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås. Ett sådant krav, som överensstämmer med god ordning, torde med nutida kommunikationer ej behöva vålla några praktiska olägenheter. Då såsom förutsättning för utfärdande av äktenskapscertifikat — i överensstämmelse med gällande lydelse — i 2 § upptages att sökanden fullgör vad i lag är stadgat som villkor för erhållande av lysning, innebär detta med de av kommittén föreslagna ändringarna i 3 kap. GB jämväl att sökanden skall lämna uppgift om eventuella barn och att hans försäkran enligt 3 kap. 2 § 5—8 mom. GBförslaget skall delgivas hans trolovade. Bestämmelserna om kungörande i svensk församling har bragts till överensstämmelse med vad som föreslagits angående lysning och äktenskapsbetyg jämväl med avseende på möjligheterna att helt underlåta kungörande eller att för kungörandet föreskriva annan form än uppläsning i kyrkan. Enligt 3 § gällande lydelse är möjligheten att begära äktenskapscertifikat hos beskickningschef eller konsul beroende av att sökanden har hemvist i främmande stat och ej är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling. Kommittén anser att verkligt hemvist i den främmande staten ej bör fordras, utan det bör vara tillräckligt att sökanden är bosatt där. Enligt 4 § gällande lydelse må framställning om erhållande av äktenskapscertifikat i fall som där avses efter Konungens uppdrag mottagas av annan än beskickningschef eller konsul, som äger utfärda certifikat för sökanden. Denna bestämmelse torde ej motsvara något praktiskt behov och saknar motsvarighet i förslaget. Enligt 5 § i förslaget skall äktenskapscertifikat kunna utfärdas utan ny 1

Se ovan s. 519.

529 hindersprövning, om lysning, som alltjämt äger giltighet, skett i svensk församling. Innebörden av 5 § i gällande lydelse är i detta hänseende tveksam. För den föreslagna ordningen talar dock starka praktiska skäl. Bestämmelserna om giltighetstid för äktenskapscertifikat och om hinder för utfärdande av nytt certifikat (6 och 7 §§ i förslaget) har jämkats i anslutning till vissa kommitténs förslag under 3 och 4 kap. GB. Bland hinder för erhållande av äktenskapscertifikat under viss tid nämns även att lysning' skett eller äktenskapsbetyg utfärdats. Den föreslagna kungörelsen bör träda i kraft samtidigt med ändringarna i GB. Har kungörande för erhållande av certifikat skett före kungörelsens ikraftträdande, bör bestämmelserna i förordningen tillämpas i fråga om certifikatets utfärdande. Kommittén har i sitt förslag upptagit en särskild övergångsbestämmelse i detta hänseende. Kungörelsetidens utgång får sålunda avvaktas innan certifikat utfärdas, och något nytt kungörande om utfärdandet skall självfallet ej ske. Har kungörande enligt 2 § i förordningen ägt rum en gång före ikraftträdandet, kan dock certifikat utfärdas efter en vecka från dagen för kungörandet. 2 Särskild bestämmelse härom torde ej erfordras. I fråga om giltighetstiden för äktenskapscertifikat, som utfärdats efter kungörelsens ikraftträdande, bör 6 § nya lydelsen äga tillämpning, även om utfärdandet ägt rum på grund av kungörande som skett dessförinnan. Vid lysning får tiden räknas från sista lysningsdagen. I detta sammanhang må anmärkas, att äktenskapscertifikat skall avse sökandens rätt att ingå äktenskapet med viss person som angives i certifikatet men att prövningen däremot icke omfattar jämväl den senares rätt att ingå äktenskapet. Förslag till kungörelse angående prövning av utländsk medborgares rätt att ingå äktenskap Som förut nämnts har kommittén upprättat förslag till kungörelse angående prövning av utländsk medborgares rätt att ingå äktenskap, avsedd att ersätta förordningen den 3 december 1915, huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen. 1 Förslaget utgör i huvudsak en redaktionell omarbetning av förordningen. Här må i korthet anmärkas följande. Utländsk medborgares rätt att ingå äktenskap kan numera —- även bortsett från internordiska förhållanden och möjligen förekommande hänvisning i hemlandets lag — i vissa fall prövas enligt svensk rätt, se 7 kap. 4 a § IÄL. På grund härav upptages i 1 § i förslaget såsom förutsättning för kungörelsens tillämplighet att utländsk medborgares rätt att ingå äktenskap skall av svensk myndighet prövas enligt främmande lag. Enligt 3 § i förordningen skall, om med främmande stat överenskommits, att med avseende å dess undersåtar rätt att ingå äktenskap må styrkas an2 1

Jfr beträffande lysning s. 342. Angående innehållet i förordningen, se ovan s. 518.

530 norledes än i förordningen stadgas, sådan överenskommelse lända till efterrättelse. I anledning av de föreslagna bestämmelserna i nordiska äktenskapskonventionen upptages i 1 § andra stycket i förslaget till kungörelse en bestämmelse, att vad som sägs i kungörelsen ej gäller, om den utländska medborgarens rätt att ingå äktenskapet styrkes på sätt som sägs i 1 eller 2 § förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Härmed avses både sådant intyg från myndighet i hemlandet om hinderslöshet som avses i 1 § första stycket nämnda förordning och lysning eller däremot svarande hindersprövning i annat nordiskt land. Skall nordisk medborgares rätt att ingå äktenskap prövas enligt hemlandets lag och styrkes ej denna rätt på sätt som nu sagts, blir däremot förevarande kungörelse direkt tillämplig. Någon annan överenskommelse än nordiska äktenskapskonventionen, som berör sättet för hindersprövningen, gäller såvitt kunnat utrönas icke mellan Sverige och främmande stat. Sådant generellt förbehåll som stadgats i 3 § 1915 års förordning synes därför ej vara erforderligt och upptages ej i förslaget till kungörelse. Enligt 1 kap. 4 § andra stycket IÄL äger Konungen för vissa fall förordna, att utländsk medborgare ej må ingå äktenskap inför svensk myndighet, innan det visats att lysning ägt r u m i hans hemland eller behörig myndighet i hemlandet meddelat befrielse därifrån. Sådant förordnande är ej meddelat. Mot nyssnämnda lagrum svarande bestämmelse i 1 § fjärde stycket 1915 års förordning har därför ej upptagits i förslaget till kungörelse. Beträffande intyg om äktenskapshinder som gäller enligt utländsk lag stadgas i förordningen att sådant intyg må utfärdas bl. a. här i riket av någon, åt vilken Konungen uppdragit det. Enligt särskilda kungörelser tillkommer behörighet att utfärda intyg rättsavdelningschef vid utrikesdepartementet. Kommittén föreslår i kungörelsen en bestämmelse, att intyg varom nu är fråga utfärdas bl. a. av utrikesdepartementets rättsavdelning. Vilken tjänsteman som har att utfärda sådant intyg kan lämpligen regleras i instruktion eller andra tjänstgöringsföreskrifter. Intyg eller bevis av olika slag må enligt förordningen utfärdas av svensk respektive utländsk diplomatisk eller konsulär »ämbetsman». Då ordet ämbetsman kan leda tanken till en begränsning av behörigheten att utfärda bevis eller intyg, men delegation av sådan behörighet i enlighet med gällande författningar eller instruktioner bör godtagas, har ordet ämbetsman utbytts mot tjänsteman. 2 Den föreslagna kungörelsen bör träda i kraft samtidigt med ändringarna i 1931 års förordning. Några särskilda övergångsbestämmelser synes icke erforderliga.

2 Ordet ämbetsman används i liknande s a m m a n h a n g i 5 § kyrkobokföringskungörelsen.

531 Kort sammanfattning Betänkandet, som utarbetats i nordisk samverkan, innebär i huvudsak följande. Inom g i f t e r m å l s b a l k e n behandlar kommitténs förslag såväl bestämmelserna om äktenskaps ingående och upplösning som makars ekonomiska förhållanden. Förslaget innebär dock icke någon omvälvning av de grundläggande principerna. I fråga om äktenskapshindren föreslås, att äktenskapsåldern för man sänks till 20 år. Vidare förordas bl. a. att äktenskapsförbudet vid epilepsi upphävs. I stället förordas viss upplysningsplikt. Motsvarande ändring föreslås i fråga om könssjukdom. Den nu stadgade väntetiden om tio månader för tidigare gift kvinna upphävs. Reglerna om återgång på grund av indispensabla hinder jämkas. Äktenskap i förbjudna led skall bl. a. kunna i efterhand godtagas genom beslut av Kungl. Maj :t. En väsentlig förenkling av lysningsförfarandet föreslås. I stället för den nuvarande ordningen med uppläsning i kyrkan tre söndagar å rad skall det vara tillfyllest med kungörande en gång. En annan nyhet är, att vigsel, som är ogiltig på grund av att grundläggande formföreskrifter åsidosatts, skall få bestå, om synnerliga skäl är därtill. Prövningen ankommer på Kungl. Maj: t. I anslutning till det sagda bör nämnas förslag om ändring av 1931 års nordiska konvention om äktenskap m. m. Det innebär, att frågan om hinder mot äktenskap i nordiska förhållanden i regel må prövas enligt lagen i lysningslandet samt att lysning i ett nordiskt land alltid skall kunna läggas till grund för vigsel i annat nordiskt land. Möjligheten att vinna äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott jämkas. Bl. a. skall otrohet ej utgöra anledning till äktenskapsskillnad, om den begåtts under hemskillnad. En uttrycklig bestämmelse om hemskillnad som alternativ till äktenskapsskillnad vid otrohet har införts. Vidare föreslås bl. a. ändring i villkoren för skillnad på grund av sinnessjukdom. Möjlighet ges att döma till skillnad när sjukdomen varat kortare tid än nu stadgade tre år, om synnerliga skäl föreligger. För att i sin mån motverka förhastade skilsmässor föreslås krav på medling eller försök därtill innan rätten prövar talan om äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Samma krav föreslås beträffande skillnad på vissa andra grunder. Kommitténs förslag avser samtidigt att stärka medlingsinstitutet. Borgerliga medlare skall finnas för varje kommun eller för flera kommuner gemensamt, utses av rätten och få ersättning av statsverket. Förslaget fäster även uppmärksamheten vid barnens bästa, när fråga är om hem- eller äktenskapsskillnad.

532 I fråga om makars ekonomiska förhållanden föreslås, att makarnas inbördes upplysningsplikt vidgas och skall omfatta ekonomiska förhållanden av betydelse för deras ekonomiska ställning, underhållsskyldighet och giftorättsanspråk. Make skall vara skyldig lämna uppgift även om försäkringar o. d. som huvudsakligen bereder riskskydd. Möjligheten att utan dröjsmål ålägga make skyldighet att utge underhållsbidrag ökas. Med avseende å hemskillnad föreslås en uttrycklig regel om att make kan förpliktas utge engångsbelopp i underhåll enbart eller jämte periodiska bidrag, t. ex. för viss nyanskaffning. Motsvarande skall gälla vid äktenskapsskillnad. Vid skillnad skall, om synnerliga skäl föreligger, underhåll kunna tillerkännas även make som bär skulden till skilsmässan. Vidare föreslås bl. a. att familjerättslig bidragsskyldighet skall kunna genom avtal bestämmas även för tid efter att den berättigade gift om sig. Tillika skall frånskild make kunna tillerkännas underhåll ur förutvarande makes kvarlåtenskap, om synnerliga skäl föreligger och periodiskt bidrag utgick vid tiden för dödsfallet. Även beträffande makars ekonomiska förhållanden i övrigt har kommittén sökt anpassa de nuvarande reglerna bättre efter aktuella behov och nutida betraktelsesätt. Till en början förtjänar nämnas, att kommittén föreslår en skärpning av formkravet för äktenskapsförord så att medverkan av notarius publicus eller jämställd skall fordras. Brist härutinnan skall ej kunna åberopas sedan förordet intagits i rättens protokoll. Inregistrering vid fel domstol skall ej heller kunna åberopas efteråt. Makes förpliktelser att beakta andra makens intressen har vidgats. 1959 års lag om makars bostad har inarbetats i GB och liknande bestämmelser föreslås till skydd mot förfogande över annan egendom av betydelse för familjen. Förbud mot ensidigt förfogande skall gälla i fråga om fast egendom och tomträtt samt byggnad på ofri grund, bostads- och hyresrätt som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd att bereda makarna gemensam bostad, bohag för gemensamt begagnande, arbetsredskap m. m. Beträffande bostad och bohag m. m. får ej ske nyttjanderättsupplåtelse till förfång för andra maken. Slutligen innehåller förslaget bl. a. förbud mot ensidigt förfogande över pensions- eller annan livränteförsäkring eller över grupplivförsäkring av annat slag. — Skyddet mot makes ensidiga förfoganden utsträcks till att i närmare angiven omfattning gälla även enskild egendom. I fråga om giftorättsgemenskapens hävande föreslås utvidgning av makes möjligheter att vinna boskillnad, om det kan befaras att andra maken otillbörligt minskar sitt giftorättsgods. En viktig nyhet upptages beträffande tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning vid hem- eller äktenskapsskillnad. Enligt gällande rätt är den kritiska tidpunkten den dag då domen vinner laga kraft — enligt förslaget dagen för väckande av talan om hem- eller äktenskapsskillnad. Vid den följande bodelningen skall s. k. återgångsdelning kunna användas även vid boskillnad, hem- eller äktenskapsskillnad. Det innebär, att som

533 giftorättsgods räknas allenast vad makarna förvärvat under äktenskapet på annat sätt än genom arv, gåva eller testamente. Återgångsdelning skall företrädesvis tillämpas, om äktenskapet ej varat fem år när talan väcktes, och i övrigt allenast på grund av synnerliga skäl. Enligt förslaget skall återgångsdelning kunna tillämpas även i jämkad form. Den nuvarande möjligheten att i ringa bon frångå likadelningen utvidgas något. Skadestånd på grund av kränkning skall kunna utdömas redan i samband med hemskillnad. Lösören för barnens personliga bruk skall undantagas för deras behov. Om ena maken innehar rättighet av personlig art, skall andra maken få skälig kompensation ur sitt eget giftorättsgods till högst motsvarande värde. Vidare skall make, som bidragit till förkovran av andra makens enskilda egendom e. 1., kunna erhålla gottgörelse med högst hälften av värdeökningen. I anslutning till 1959 års lag om makars bostad skall makarnas bostad, om den är giftorättsgods, tilldelas den make som bäst behöver den. Vidare föreslås, att bohag för hemmet skall tilläggas den make som fått vårdnaden om makarnas barn eller eljest bäst behöver egendomen. Livförsäkring skall kunna delas mellan makarna. Behovsprincipen skall i viss utsträckning kunna tillämpas även på enskild egendom så att make får lösa sådan egendom som han behöver. Enskild fast egendom eller tomträtt skall dock ej få lösas mot andra makens bestridande. Förslaget ger vidgade möjligheter att ingripa mot uppenbart obilliga avtal om bodelning m. m., bl. a. även när de slutits under hemskillnad. Även äktenskapsförord skall kunna jämkas om det ingåtts när boskillnad, hemeller äktenskapsskillnad var förestående och dess tillämpning är uppenbart obillig. Om makar efter hemskillnad flyttar samman, består enligt gällande lag hemskillnadens verkningar i ekonomiskt hänseende. Kommittén föreslår, att giftorättsgemenskapen återupplivas när hemskillnaden i övrigt förfaller. Vid bodelning efter makes död skall efterlevande maken av giftorättsgodset få egendom till värde av 10 000 kr, oavsett om han har enskild egendom. Egen pension eller livränta skall efterlevande maken få undantaga från bodelningen i den mån den är skälig. Om den döde efterlämnar bröstarvinge t. ex. barn u. ä., varom efterlevande maken saknade kännedom vid äktenskapets ingående, skall denne, om värdet av hans giftorättsgods överstiger värdet av den dödes, äga behålla den överskjutande del som skolat tillfalla bröstarvingen. Beträffande gäldsansvaret med anledning av bodelning föreslår kommittén, att ansvar för andra makens gäld som regel skall inträda endast om make eftergivit sin rätt så att hans behållna utmätningsbara egendom kommit att understiga vad han hade före delningen. Makes konkursbo skall icke mot andra makens bestridande kunna göra gällande giftorättsanspråk i den makens egendom. I processuellt hänseende föreslås slutligen bl. a. att talan skall kunna

534 väckas genom ansökan i stället för stämning i åtskilliga frågor om underhåll o. d. Detta skall enligt förslag till ändring av föräldrabalken gälla även underhåll till barn. Utöver det anförda föreslås ett stort antal ändringar i GB av begränsad räckvidd. I denna del må hänvisas till den översikt som lämnats på s. 33— 41. I likhet med vad som skedde med ärvdabalken har GB blivit i sin helhet föremål för en försiktig redaktionell granskning. Inom ä r v d a b a l k e n har kommittén särskilt uppehållit sig vid frågan om efterlevande makes rätt. Kommittén föreslår införande av arvsrätt för make även när bröstarvingar finns. Maken skall då utöver sin giftorättsandel erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap och, vid uppenbart behov, till ytterligare egendom. Skyldighet att stå tillbaka för efterlevande maken skall dock, såvitt angår laglotten, endast åligga gemensam bröstarvinge. Nyttj anderätten upphör vid omgifte. Om efterlevande make vill det, skall han i stället för nyttjanderätt få visst kapitaliserat värde, högst en fjärdedel av den dödes kvarlåtenskap. Efterlevande make må tillgodoses genom testamente i större utsträckning än som följer av huvudregeln, om han, såvitt angår bröstarvinges laglott, nöjer sig med nyttjanderätt på samma villkor som den legala nyttj anderätten. — När bröstarvingar saknas, får efterlevande make enligt förslaget liksom nu hela kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt. Han skall vara berättigad att, när han vill, skifta boet med då levande sekundosuccessorer. Även när efterlevande make genom testamente fått kvarlåtenskapen med full äganderätt, skall sekundosuccession äga rum för den först avlidnes arvingar, nämligen om efterlevande maken ej efterlämnar arvsberättigad make i nytt äktenskap eller bröstarvinge och ej heller förordnat om kvarlåtenskapen i testamente. — Makes rätt på grund av arv eller testamente skall enligt förslaget som regel bestå även under hemskillnad. — När efterlevande make dör utan att efterlämna arvsberättigad skyldeman eller make, skall enligt förslaget den först avlidnes skyldeman ärva den sist avlidnes andel före allmänna arvsfonden. Efterlevande make tillerkänns även ett slags laglottsskydd. Makes rätt till arv i form av nyttjanderätt när bröstarvingar finns skall sålunda i regel gå före testamente till annan. När bröstarvingar saknas, skall make äga samma rätt framför testamente. Vidare föreslås skydd mot att make genom arvsavsägelse blir alltför illa ställd. Genom den förbättring av efterlevande makes rätt som sålunda föreslås undanröjs enligt kommitténs mening det hinder mot arvsrätt för barn utom äktenskap efter fadern och fädernefränderna som tidigare ansetts föreligga i förevarande avseende. Kommittén förordar, att tidigare av ärvdabalkssakkunniga framlagt förslag härom genomförs. Sådan arvsrätt har redan införts i Danmark, Island och Norge. I Finland gäller motsvarande, om faderskapet erkänts. I övrigt må nämnas, att kommittén beträffande gäldsansvaret föreslår vissa lättnader för efterlevande make. De i GB föreslagna lottläggningsreglerna vid bodelning skall gälla till efterlevande makes förmån även vid arv-

535 skifte. Förslaget upptager även vissa ändringar beträffande bevakning av testamente i syfte att förekomma rättsförlust genom misstag om rätt domstol m. m. Rörande ändringarna i ÄB må i övrigt hänvisas till den översikt som lämnats på s. 348—351. Kommitténs förslag upptager även ett flertal ändringar i f ö r s ä k r i n g s a v t a l s l a g e n . Därvid har särskilt tjänstegrupplivförsäkringarna och med dem jämförliga försäkringar uppmärksammats. Det föreslås förbud mot att genom förmånstagarförordnande göra intrång i den rätt som enligt de allmänna villkoren för försäkringen e. 1. tillkommer make (likställd), med undantag för förordnande till förmån för frånskild make, eller barn. Skyddet för giftorätt och laglott i 104 § FAL jämkas på flera sätt. Från tilllämpningen undantages efterlevande makes rätt till livränta som prövas skälig. Vidare undantages tjänstegrupplivförsäkringar och därmed jämförliga grupplivförsäkringar. Den ordning som reglementen e. d. innehåller skall sålunda ej få angripas med stöd av nämnda lagrum. Detta skall å andra sidan kunna tillämpas även på kapitalbelopp m. m. som på grund av olycksfallsförsäkring utgår vid dödsfall. Tolkningsreglerna för förmånstagarförordnanden har ändrats bl. a. med anledning av de nya reglerna om arvsrätt för make. En beaktansvärd nyhet utgör förslag om s. k. representationsrätt för bröstarvingar, när förmånstagare avlidit före försäkringstagaren. Vidare föreslås vidgat skydd mot utmätning, samtidigt som ökade möjligheter införs för borgenärer att angripa premiebetalning som ej står i rimligt förhållande till försäkringstagarens villkor. I fråga om andra ändringar i FAL kan hänvisas till redogörelsen på s. 438 ff. Kommittén framlägger även förslag om åtskilliga följdändringar i andra lagar eller författningar och om nya tillämpningsföreskrifter. Därjämte förordar kommittén, att a r v s s k a t t e f ö r o r d n i n g e n omarbetas i anslutning till kommitténs lagförslag. Det må särskilt understrykas, att den nu lämnade kortfattade sammanfattningen — såsom redan framhävts — endast upptager mera väsentliga punkter och att särskilda villkor och inskränkningar i reglerna ej kunnat angivas utan för stor detaljrikedom. För kännedom om det exakta innehållet i de hänseenden som redogörelsen behandlar eller om mindre väsentliga förslag är läsaren hänvisad till lagtext och motiv. I förut nämnda översikter finns också uppgift om de lagrum där bestämmelserna får sökas.

536 Särskilt yttrande av advokaten Sigrid Beckman Familjerättskommittén är enhällig ifråga om sitt förslag att epilepsi som äktenskapshinder bör upphävas. Under det att kommitténs majoritet i stället föreslår upplysningsplikt skulle jag önska, att ingen särbestämmelse om epilepsi ges. Enligt den medicinska forskningen anses inte längre epilepsi utgöra en egen sjukdom utan beteckna symptom på en störning i det centrala nervsystemet. De blivande läkarna torde under sin studietid bibringas denna uppfattning. Att i GB bibehålla en bestämmelse om epilepsi skulle bidraga till att bland lekmän konservera en oriktig föreställning, som kan förorsaka den sjuke och hans närmaste onödigt lidande. Bestämmelsen verkar också i viss mån diskriminerande för den sjuke genom att inga andra kroppsligt sjuka, utom de med könssjukdom i smittsamt skede, åläggs upplysningsplikt. Kommitténs majoritet har såvitt det varit möjligt humaniserat upplysningsplikten. Bestämmelsen har placerats i en särskild paragraf — den alldeles motsvarande upplysningsplikten ifråga om könssjukdom i en annan. Detta torde inte kunna hindra, att de lysningssökande vid ifyllande av de föreskrivna formulären märker att de båda sjukdomarna behandlas på samma sätt. Vidare föreslås att epilepsi icke vidare skall antecknas i kyrkoböckerna. Slutligen föreslås att förtigande av epilepsi inte skall medföra särskild återgångspåföljd. Att åsidosättande av upplysningsplikten kan medföra straffansvar torde man inte kunna komma ifrån. På grund av forskningens nuvarande uppfattning har i lagtexten någon begränsning inte kunnat ske, motsvarande den nuvarande till »fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker». Om man inte räknar med en mycket omfattande upplysningsplikt, kan det därför i de särskilda fallen bli svårt att avgöra om upplysningsplikt föreligger. Den omständigheten att man numera med medicinering kan åstadkomma att anfall över huvud taget inte behöver förekomma torde bidra till ovissheten.

537 BILAGA 1 Om egendomsordiiingen i främmande äktenskapsrätt 1 Av kanslirådet dr juris Gerhard

Simson

Allmän översikt I mångfalden av skiftande system för äkta makars egendomsförhållanden kan man särskilja två motsatta grundtyper: egendomsgemenskap och egendomsskillnad. Karakteristiskt för egendomsgemenskap är, att mannens och hustruns egendom bildar en enda förmögenhetsmassa, under det att vid egendomsskillnad vardera maken behåller och förvaltar sin egendom. Gemenskapsgrundsatsen medför i sin mest extrema utformning en fullständig egendomsenhet (Regime de 1'unité des biens, Giitereinheit), som företrädes av mannen. Egendomsskillnad i sin yttersta konsekvens betyder, att äktenskapet överhuvud inte inverkar på makarnas förmögenhetsrättsliga ställning. Ytterligheterna är numera sällsynta. Egendomsenhet, som gör mannen till hela förmögenhetens ägare, existerar visserligen alltjämt i schweiziska Zivilgesetzbuch (art. 199) såsom valfritt alternativ (särfall av s. k. Giiterverbindung) men har modifierats i sin effekt. Hustrun får nämligen vid äktenskapets upphörande ett anspråk mot mannen i stället för den egendom hon lämnat till egendomsenheten. Total egendomsskillnad förekom i Sovjetryssland omedelbart efter oktoberrevolutionen (1918 års lag art. 105) och var en följd av den senare upphävda principen att konkubinatet skulle under vissa villkor såsom de-facto-äktenskap juridiskt jämställas med registrerat äktenskap. Undantagen från grundprinciperna är i vår tid så djupgående, att skillnaderna mellan systemen avsevärt minskats. I viss omfattning gällde detta redan för de gamla rättsordningarna. Den gifta kvinnan ställdes i vissa hänseenden — som t. ex. angående gäld,sansvar, anspråk på underhåll m. m. — t. o. m. rättsligt bättre än mannen, oaktat mannen ansågs som familjens överhuvud. Vid egendomsskillnad kunde man under inflytande av kyrkans och statens krav ej ignorera nödvändigheten av att trygga äktenskapet även på det förmögenbetsrättsliga området. Lagstiftaren ålade därför makarna bidragsplikt för de äktenskapliga utgifterna, förordnade om ömsesidig underhållsskyldighet och meddelade andra betydelsefulla särföreskrifter. Härigenom uppstod redan relativt tidigt mellantyper med bl. a. viss förvaltningsgemenskap (Regime de 1'union des biens, Verwaltungsgemeinscha,ft m. m.). * Ett exempel på radikal övergång från den ena till den andra principen erbjuder England. Common law såg i man och hustru juridiskt blott en enda person; hustrun »försvann» bakom mannen och företräddes därför i varje rättsligt hänseende av Iionom. Denne hade en — med obetydliga undantag i fråga om den fasta egendomen — obegränsad dispositionsrätt över boets samtliga tillgångar. Sedan uppfattningen om kvinnan ändrats, övergick man 1882 till den motsatta ytterligheten. Genom Married Womans Property Act infördes fullständig egendomsskillnad; vardera maken behåller och förvaltar sin egendom själv och oberoende. Ehuru man ej i övrigt kan fastställa några enhetliga utvecklingslinjer, kan fastställas, att i vår tid nästan alla kulturländer visar en besläktad problematik. Det är fyra olika huvudtendenser som framträtt. 1

Framställningen återger delar av en mera omfattande utredning.

538 1) I äldre tider spelade distinktionen mellan fast och lös egendom en stor roll inom den äktenskapliga förmögenhetsordningen. Inom några rättsordningar var hela systemet uppbyggt på denna distinktion, och vissa rester har kvarstått länge. Det kan hänvisas till Fahrnisgemeinschaft i Tyska riket (BGB §§ 1551 ff), Beschränkte Giitergemeinschaft i Schweiz (art. 237) och liknande egendomsordningar i Frankrike (art. 1400 ff), Belgien (ibid.), Luxemburg (ibid.) m. fl. Klassificeringen har förlorat sin betydelse och kommit i skymundan. Den h a r i dag i regel endast betydelse i så måtto, att avyttrande och liknande affärer som avser fastighet stundom görs beroende av andra makens samtycke. 2) I åtskilliga länder — däribland Sverige — kännetecknades den gamla äktenskapsrätten av mannens målsmannaskap för hustrun. I vissa stater, däribland Frankrike, är mannen trots flera reformförslag alltjämt i förmögenhetsrättsligt hänseende enligt gällande lag hustruns »rätte målsman». Lagstiftaren har på många håll stått inför uppgiften att anpassa den äktenskapliga egendomsordningen efter nyare tids uppfattning om kvinnans ställning. I några moderna stater ingår grundsatsen om mannens och kvinnans likaberättigande i konstitutionen (t. ex. Bonngrundlagen art. 3). Med denna princips seger blir den s. k. förvaltningsgemenskapen och liknande egendomsordningar oförenliga. 3) Den ändrade ställning som kvinnan intar visar sig inte endast på yrkesområdet utan även för hennes verksamhet i övrigt. Man går numera ut ifrån den uppfattningen, att den i hemmet verksamma hustrun är förtjänt av viss rätt till den av mannen förvärvade förmögenheten, enär dess förvärvande eller bevarande i större eller mindre grad möjliggjorts genom hennes hushållning. Det torde kunna sägas, att den svenska lagberedningen var pionjären för lagstiftarens nya syn i detta hänseende. Det anses vidare rimligt och rättvist, att hustruns arbete i mannens affär, som ofta presterats under årtionden, beaktas makarna emellan och vid bodelning. Dessa nya synpunkter, som till skillnad från forna tider i arbetet ser en helt elier i det närmaste lika viktig förmögenhetsrättslig faktor som kapitalet, är oförenliga med en fullständig egendomsskillnadsordning i renodlad form. Ehuru man vid sekelskiftet ofta i egendomsskillnaden såg det enda konsekventa och rättvisa uttrycket för makarnas lika rätt och individuella självbestämmanderätt, har därför relativt få länder infört detta system. Och i de länder där skillnadsordning existerat sedan gammalt eller införts u n d e r 1800-talet (England, amerikanska delstater m. m.) gör sig reformkrav gällande. 4) Behovet av annan egendomsordning än den legala tillgodosågs i många länder genom äktenskapsförord. I de flesta stater kan nupturienter eller makar eller bådadera avtalsvis sätta reglerna om den legala egendomsordningen ur funktion i större eller mindre omfattning. Stundom uppställs i lagen vid sidan av den principala legala ordningen flera egendomssystem, mellan vilka parterna får välja. I andra länder är avtalsfriheten mellan parterna överhuvud inte mera begränsad än avtalsfriheten i övrigt och kan således sträcka sig från införande av total egendomsenhet till avtal om total egendomsskillnad. För lagstiftaren visade det tilltagande bruket av äktenskapsförord, att den legala ordningen inte till fullo motsvarade tidens krav. Knappast någon svensk lagstiftningsakt torde ha väckt större genljud och intresse i utlandet än 1920 års giftermålsbalk. Vad som främst fångade uppmärksamheten var, att egendomsskillnad råder under äktenskapet men gemenskapsprincipen ändå fått sin plats genom giftorättens nya innebörd. Giftermålsbalken utfärdades efter samarbete med de nordiska grannländerna. År 1925 följde den danska reformen (Lov om ^Egteskabets Retsvirkninger), 1927 den norska (Lov om ektefellers formuesforhold) och 1929 den finska (äktenskaps- • lagen). Island hade ej deltagit i det gemensamma lagstiftningsarbetet. Man införde emellertid där redan 1923 regler om äktenskapets rättsverkningar som i allt väsentligt motsvarar samma principer. Förmögenhetsordningen är i de fem nämn-

539 da äktenskapslagarna till sina grunddrag densamma. De terminologiska och konstruktiva skiljaktigheter, vilka kunde tyda på motsatsen, har inte större praktisk betydelse. 1 många länder tillgodogjorde man sig de tankar som ligger till grund för de nordiska ländernas förmögenhetsordning. Emellertid torde man också kunna konstatera en avgörande olikhet. Motsvarigheten till giftorätt avser i utlandet allenast sädan förmögenhet som make förvärvat under äktenskapets bestånd. Man talar därför i Tyskland om Errungenschafts- eller Zugewinngemeinschaft, i Frankrike om participation aux acquets, i Spanien och Sydamerika om participaciön en las gannanciales, i Holland om verrekening van winst etc. Dylik gemenskap i förvärv ingår bl. a. i lagstiftningen i Tyskland, Schweiz, öststaterna, Costa Rica, Columbia, Uruguay, Peru och Paraguay samt i lagutkast i Frankrike, Belgien och Nederländerna. Motsvarighet till det nordiska systemet, alltså till en rätt som vid äktenskaps upplösning omfattar även sådan egendom som vid vigseln redan tillhörde make, existerar endast i Österrike (ABGB §§ 1234 ff). Där gäller det dock en gammal institution som innefattar en i lagen bestämd alternativ egendomsordning med begränsat tillämpningsområde, s. k. Todesfallgemeinschaft, utan större betydelse i praktiken. I det följande redogörs för den ordning som gäller i Västtyskland, Frankrike och England, vilka länder är av särskilt intresse i förevarande sammanhang, ävensom i mera begränsad omfattning för gällande rätt i Schweiz, Österrike och Italien. Vidare ges en redogörelse för öststaterna till belysning av utvecklingen där. Västtyskland Biirgerliches Gesetzbuchs stadganden om egendomsordningen i äktenskap var svåröverskådliga och komplicerade. Lagen uppställde två legala och tre alternativa system. Primär legal ordning, som i praxis var regelfallet, var s. k. förvaltningsgemenskap (Verwaltungsgemeinschaft). Hustruns äganderätt var av mera formellt än praktiskt värde. Från denna ordning undantogs endast hennes enskilda egendom (Vorbehaltsgut), som hon förvaltade och nyttjade själv. Sekundär legal ordning (vid mannens konkurs, vid dom å boskillnad m. m., men även efter överenskommelse) var egendomsseparation (Gutertrennung). Därjämte reglerades i lagen tre valfria egendomssystem som makarna före eller under äktenskapet ägde införa genom äktenskapsförord. Dessa ordningar, som endast i vissa landsdelar spelade någon praktisk roll, var total egendomsgemenskap (Allgemeine Gutergemeinschaft), till förvärv under äktenskapet begränsad gemenskap (Errungenscbaftsgemeinschaft) samt en till lösegendom och förvärv begränsad gemenskap (Fahrnisgemeinschaft). Alla dessa legala och valfria tyska gemenskapsordningar har i dag endast historiskt intresse. Genom Bonn-grundlagen (art. 3) blev män och kvinnor till fullo likaberättigade. I grundlagen, som trädde i kraft 1949, stadgades (art. 117) att alla tyska rättsregler, som stred mot denna grundsats, skulle upphöra att gälla fr. o. m. den 1 april 1953. Först 1957 lyckades emellertid lagstiftaren efter häftiga strider ge en ny reglering (Gesetz iiber die Gleichberechtigung von Mann und Frau auf dem Gebiet des biirgerlichen Rechts). 1 Den nya legala ordningen, som införlivats med BGB (§§ 1363—1390) och gäller om makarna inte överenskommer annat genom äktenskapsförord, brukar betecknas Zugewinngemeinschaft (tillökningsgemenskap). Det är dock inte fråga om någon egendomsgemenskap i juridisk bemärkelse. Tvärtom råder i äktenskapet egendomsskillnad och ej heller sådan egendom som make förvärvar under äktenskapets bestånd blir makarnas gemensamma egendom. Vardera maken äger i prini Se Fischler

i SvJT 1958 s. 481 ff.

540 cip förfoga självständigt över sin egendom. Hushållsföremål som träder i stället för inte mera existerande eller slitna föremål hör till den makes massa vilken varit ägare till de gamla föremålen. Det gäller h ä r således s. k. saklig surrogationsprincip. Den ökning i makarnas tillgångar, som uppkommit under äktenskapet, skall utjämnas, när den legala ordningen upphör, i regel alltså vid äktenskapets upplösning. Utjämningen, som motsvarar den svenska bodelningen, sker efter olika regler beroende på orsaken till ordningens u p p h ö r a n d e . Skilda föreskrifter gäller för bodelning till följd av ena makens död, och för bodelning av annan anledning. Utjämning av annan anledning än makes död sker på grundval av de legala föreskrifterna, dock äger makarna efter egendomsordningens upplösning formlöst •— alltså utan äktenskapsförord — träffa avtal om annan ordning för uppgörelsen. Äger sådant avtal inte rum, skall tillökningen utjämnas. Tillökning (Zugewinn) är det belopp, varmed ena makens behållna utgående förmögenhet (Endvermögen) överstiger hans behållna ingående förmögenhet (Anfangsvermögen). Värdeberäkningen av vardera makens tillökning fastställs genom bouppteckning. Framgår av bouppteckningen att den ena makens tillökning överstiger den andras tillökning, har den senare en utjämningsfordran (Ausgleichsforderung) motsvarande hälften av överskottet. Härvid gäller dock vissa särregler av stor betydelse. Såsom förmögenhetsökning räknas in dubio ej egendom som make efter inträdet i egendomsordningen förvärvat genom arv, testamente, hemgift (Ausstattung) eller gåva. Sådan egendom skall vid bodelning läggas till förvärvarens ingående förmögenhet, vari andra maken ej får del (§ 1374). Principen är, att endast makarnas förvärv genom deras verksamhet under äktenskapet skall anses som »Zugewinn» och utjämnas vid bodelning. Vidare h a r make utjämningsfordran på grund av andra makens tillökning endast i den mån denne vid bodelningen faktiskt innehar egendom. Förmögenhetsökning, som uppkommit därigenom att tidigare brist i egendom utjämnats, räknas inte. Till utgående egendom läggs vid utjämningsanspråkets beräkning det belopp, varmed egendomen inom de sista tio åren minskats genom att maken utan andra makens samtycke gjort andra gåvor än sedvanliga skänker eller förslösat egendom. Detsamma gäller, om make företagit handlingar i avsikt att tillskynda andra maken skada. Utjämningsfordran kan dock ej överstiga makens utgående förmögenhet. Gäller det emellertid en transaktion som företagits i skadeavsikt, kan andra maken begära återvinning av tredje man i ond tro. Har makarna gemensamt upprättat förteckning över ingående tillgångar och skulder, äger förteckningen vitsord mellan makarna även beträffande däri intagna värdeuppgifter, om den ej visas vara oriktig. Vardera maken äger upprätta sådan förteckning över sin ingående egendom och påkalla andra makens medverkan härvidlag (§ 1377). Däremot får make inte kräva, att även andra maken upprättar sådan förteckning över sin egen ingående egendom. Om sådan förteckning ej upprättats, presumeras, att någon ingående egendom överhuvud inte existerat. Följden är, att i dessa fall — som torde vara regel — makens hela utgående förmögenhet vid bodelning behandlas som tillökning om ej motbevisning kan förebringas. Utjämningsanspråket är till sin rättsliga natur ett anspråk som uppkommer i och med den legala egendomsordningens u p p h ö r a n d e . Anspråket kan först från denna tidpunkt överlåtas eller ärvas. Anspråket får i allmänhet inte heller utmätas (Zivilprozessordnung § 852). Anspråket preskriberas efter tre år från erhållen kännedom om detsamma, dock sist trettio år efter egendomsordningens upplösning (§ 1378). Undantagsföreskrifter möjliggör vittgående jämkning ur skälighetssynpunkt (Härteklausel). Därjämte må på ansökan i vissa fall betalningsanstånd beviljas av domstol samt fullgörelsen av synnerligen bärande skäl — t. ex. om penningvärdet faller starkt — äga rum i sakvärden (§ 1383). Utjämning med anledning av ena makens död genomförs i regel efter helt a n d r a regler (s. k. erbrechtliche Lösung). Någon utjämning sker överhuvud taget inte

541 genom bodelning eller i motsvarande form. I dess ställe ökas den efterlevande makens lagliga arvslott med 1/4 av kvarlåtenskapen. Då make eljest ärver 1/4 av kvarlåtenskapen, om bröstarvingar finns (första arvsklass), och 1/2 av kvarlåtenskapen, om arvlåtaren efterlämnat föräldrar eller deras avkomlingar eller fareller morföräldrar (andra arvsklass), innebär utjämningsföreskrifterna, att efterlevande make erhåller i förra fallet sammanlagt 1/2 och i senare fallet 3/4 av kvarlåtenskapen. Om legal egendomsordning rått, tillämpas reglerna schematiskt utan' hänsyn till om överhuvud någon förmögenhetsökning uppkommit eller ej. Av stor betydelse är i detta sammanhang, att nämnda regler om makes utvidgade arvsrätt allenast gäller om han är legal arvinge (gesetzlicher E r b e ) . I andra fall, t. ex. om han insatts som testamentstagare till viss andel, sker ej nämnda automatiska ökning. Emellertid äger efterlevande make avstå från testamentet och begära utjämning av förmögenhetsökningen jämte eventuell laglott efter de vanliga reglerna (§ 1371). Makes laglott utgör hälften av arvslotten. Trolovade eller makar äger genom äktenskapsförord (Ehevertrag) inför domstol eller notarius publicus utesluta eller ändra den nämnda lagliga egendomsordningen eller bestämma om annan egendomsordning (§ 1408). Uteslutes endast den legala ordningen utan att annat stadgas, gäller i regel fullständig egendomsskillnad (§ 1414). Lagen reglerar även en annan avtalsenlig egendomsordning enligt vilken enhetlig massa uppstår (Gutergemeinschaft). Denna ordning anses dock i praxis för komplicerad, och man håller före, att den make som inte förvaltar det samfällda boet lätt kan lida rättsförlust. Makarna må ingå äktenskapsförord även rörande annan egendomsordning än nu sagts. Den skall i så fall bestämmas i detalj (§ 1408). När endera maken har hemvist i utlandet, må dock makarna träffa avtal genom enkel hänvisning till hemvistlandets legala egendomsordning (§ 1 4 0 9 : 2 ) . Makarna är ömsesidigt skyldiga att genom sitt arbete och med sin förmögenhet bereda familjen tillbörligt underhåll. Hustrun är härvid i regel dock endast pliktig att sköta hemmet. Skyldighet till förvärvsarbete föreligger för henne endast i den mån mannens arbetsförmåga och makarnas kapitalinkomster inte förslår till familjens försörjning och det ej heller motsvarar makarnas levnadsvillkor att de i detta syfte begagnar sig av sina kapitaltillgångar (§ 1360). Hustrun äger inom sitt verksamhetsområde såsom husmoder företa rättshandlingar med förpliktande verkan för mannen (Schlusselgewalt). Hon svarar jämte mannen för gälden endast om han är insolvent eller om annat framgår av omständigheterna. Som nämnt förvaltar vardera maken i princip sin egendom självständigt. För att motverka missbruk och olägenheter är make dock underkastad vissa inskränkningar i sin fria förvaltning. Så kan en make endast med andra makens samtycke förplikta sig att förfoga över sin förmögenhet i dess helhet (§ 1365). Dessutom kan ena maken förfoga över de honom tillhörande föremål som ingår i det äktenskapliga hushållet eller förplikta sig till sådant förfogande endast med samtycke av andra maken (§ 1369). Har han utan samtycke förpliktat sig, kan han fullgöra förpliktelsen endast med andra makens samtycke (§ 1365). Motsvarar sådan rättshandling grundsatserna för en ordnad förvaltning, kan förmynderskapsdomstolen (Vormundschaftsgericht) ge tillstånd bl. a. om makes samtycke vägras utan giltigt skäl. För att motverka missbruk kan make under egendomsordningens bestånd föra talan om förtida utjämning av egendomsgemenskapen (boskillnad). Talan må föras, när makarna levat åtskilda sedan minst tre år. Även make som är berättigad till särlevnad på grund av andra makens vållande må påkalla boskillnad, såvida inte även andra maken äger samma rätt. Till stöd för talan om boskillnad kan i övrigt åberopas bl. a., att andra maken under längre tid försummat sina ekonomiska skyldigheter och anledning förekommer till antagande att han ej heller framdeles skall fullgöra dessa, att han utan giltigt skäl ihärdigt vägrar att lämna upplysningar om sin förmögenhet (§ 1386) m. m. I och med boskillnaden utjämnas

542 dessförinnan uppkommen förmögenhetsökning definitivt. För framtiden gäller egendomsskillnad som legal egendomsordning. Till förmån för makarnas borgenärer gäller under makarnas sammanlevnad den presumtionen, att lösöre, innehavarpapper och in bianco transporterade orderpapper tillhör den av makarna som svarar för gälden. Föremål, som tjänar allenast ena makens personliga bruk, presumeras dock tillhöra den make, för vilken de är avsedda (§ 1362). Vid särlevnad, som orsakas av söndring, må make begära underhåll av andra maken i den mån så är skäligt. Härvid skall hänsyn tagas främst till skälen för separationen samt makarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden och behov (§ 1361). Hustru som inte utövat förvärvsverksamhet må, om mannen bär skulden till särlsvnaden, inte hänvisas att genom yrkesarbete försörja sig själv annat än om hon även vid fortsatt sammanlevnad skulle ha varit pliktig till sådant förvärvsarbete eller det skulle vara grovt obilligt att begära underhåll av mannen. Som sådana säromständigheter nämns i lagen äktenskapets korta varaktighet eller att hustrun tidigare utövat yrkesarbete. Underhållsskyldighet bortfaller, om en make utan giltigt skäl vägrar återupptaga sammanlevnaden. Enligt 1946 års äktenskapslag gäller ömsesidig underhållsskyldighet i fall av skilsmässa. Härvid skall tillämpas grundlagens likställighetsprincip. Underhållets omfattning m. m. regleras främst genom avtal. Sådant avtal må emellertid under vissa särskilda omständigheter ej göras gällande. Har ej avtal slutits, gäller äktenskapslagens stadganden, i vilka skuldprincipen läggs till grund. Den mildras emellertid avsevärt genom vissa billighetssynpunkter. Principiellt skall den make som enligt skilsmässodomen ensam eller i övervägande grad bär skulden ge andra maken tillbörligt underhåll, om dennes egna inkomster av förvärvsarbete eller kapital inte förslår till hans försörjning (§ 58). Emellertid anses i rättspraxis den frånskilda kvinna, som har vårdnad om flera underåriga barn, i regel icke skyldig att åta sig förvärvsarbete utanför hemmet. Underhållets omfattning modifieras även i annat hänseende av billighetsskäl. Underhållsanspråket bortfaller vid den berättigades omgifte eller död (§§ 68, 69) och även om den berättigade för en omoralisk vandel eller gör sig skyldig till grov kränkning eller förseelse mot den förpliktade (§ 66). Vid den förpliktades död går underhållsplikten över på arvingarna eller testamentstagarna. Arvingarna häftar för underhållsbeloppen principiellt utan inskränkning med sin förmögenhet, dock måste den berättigade eventuellt underkasta sig nedsättning till ett belopp som med hänsyn till arvingarnas levnadsvillkor och kvarlåtenskapens avkastning anses motsvara billigheten (§ 70). Rörande frånskilda makars bostad och bohag gäller en kungörelse från 1944 om Behandlung der Ehewohnung und des Hausrats nach der Scheidung. 2 I kungörelsen stadgas som allmän regel, att det är domarens uppgift att på ansökan reglera rättsförhållandena, om makarna inte kan bli ense om vem av dem som framdeles skall bo i hemmet eller erhålla bostadsinredningen och annat bohag. Dessa frågor skall avgöras efter skälighetsprövning med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i saken, i synnerhet till barnens väl och skälen för äktenskapets upplösning. Domaren är vid fördelningen inte bunden till BGBs föreskrifter om hyres- och äganderätt, däremot kan genom hans tilldelning av föremål till en av makarna full äganderätt för denne konstitueras. Frankrike I Frankrike gäller alltjämt, om ej äktenskapsförord ingås, den legala egendomsordning som lagfästes 1809 i Code civil (Code Napoleon), d. v. s. Communauté aux meubles et acquets (gemenskap i lös egendom och förvärv). Lagen uppställer därjämte inte mindre än åtta andra förmögenhetsordningar som kan väljas (art. 2 Se Fischler,

SvJT 1945 s. 826 ff.

543 1497). Emellertid har detta begränsad betydelse, enär enligt Code civil (art. 1395) sådant förord får tillkomma allenast före vigseln. Reformsträvanden har inte ännu medfört någon grundläggande omdaning trots att under de sista trettiofem åren flera förslag och propositioner framlagts efter mycket omfattande förarbeten. Svårigheterna har hänfört sig till frågan om hustruns förvaltningsmakt och rättsställning. Här finns en hittills ej överstiglig klyfta mellan konservativa och framstegsvänliga synpunkter. I gällande bestämmelser heter det, att mannen är gemenskapens huvud (chef de la communauté, art. 1388) och att mannen förvaltar även hustruns enskilda egendom (tous les biens personnels de la femme, art. 1428: 1). Dessa principer består även om man i doktrinen numera framhåller att mannen handlar som hustruns legale ställföreträdare (en qualité de mandataire legal). Code civil erkände hustruns rättsliga personlighet men nästan all ekonomisk handlingsförmåga frånkändes henne. En lag år 1881 införde rätt för gift kvinna att öppna eget sparbankskonto. Genom lag den 6 februari 1893 skänktes full rättslig handlingsförmåga åt kvinna som ligger under hemskillnad. Senare berättigades hustrun genom lag den 13 juli 1907 bl. a. att utan mannens medverkan råda över sin yrkes- och arbetsförtjänst. Sistnämnda reform förblev dock mindre effektiv än man väntat sig. Det uppkom trots vissa kompletteringar avsevärda svårigheter i praxis (t. ex. från bankernas sida), enär den gamla egendomsordningen fortfarande i princip gällde. Enligt Code civils ännu gällande stadganden omfattar makarnas gemensamma egendom ej makarnas samtliga tillgångar utan blott deras lösa egendom (införd eller under äktenskapet förvärvad) och deras under äktenskapets bestånd på onerös väg förvärvade fasta egendom. Mannens resp. hustruns enskilda egendom är alltså den fasta egendom som redan vid äktenskapets ingående tillhörde ena maken eller som under äktenskapet tillfaller make genom arv, testamente eller gåva. Enskild är vidare lös egendom som givits eller testamenterats till ena maken med villkor att den skulle vara enskild (med undantag för laglott) och surrogat för avhänd enskild egendom. Däremot hör — och detta är av stor betydelse — under äktenskapet erhållen avkastning både av gemensam och enskild egendom till den gemensamma egendomen. I övrigt skall i varje fall fast egendom presumeras vara samfälld tills motsatsen bevisas. Patenträttigheter, varumärken, litterär och konstnärlig äganderätt anses ingå i den lösa egendomen och därmed i den gemensamma massan. Däremot undantages från egendomsgemenskapen personliga tillhörigheter som uteslutande h a r affektionsvärde, rätten till ålders-, invalid- och understödspensioner (omtvistat) samt rätten till ersättning vid olycksfall. Över det samfällda boet råder mannen ensam. Mannen äger inte endast förvalta den gemensamma egendomen utan även avyttra och pantsätta de gemensamma tillgångarna utan hustruns medverkan (art. 1421: 2). Emellertid gäller här vissa begränsningar som utvidgats med tiden. Art. 213 fastslår numera, att mannen är familjens överhuvud, men att han är skyldig att utöva denna funktion i äktenskapets och barnens gemensamma intresse. Därjämte gäller vissa särskilda begränsningar. Bl. a. får mannen inte genom benefik rättshandling avyttra något av den gemensamma egendomen utan hustruns samtycke, och sedan 1942 gäller detta även barnens utstyrsel (art. 1422). Som nämnt står även hustruns enskilda egendom (biens personnels) under mannens förvaltning. Han har därvid rätt att ensam uppbära avkastning, hyror och arrenden, sluta arrende- och hyresavtal och föra talan inför domstol, vilken rör denna egendom. Däremot har han vad den fasta egendomen angår ej befogenhet att utan hustruns samtycke avyttra densamma och även hans nyttjanderättsupplåtelse gäller obetingat endast under egendomsgemenskapens bestånd men inte längre i samma omfattning efter egendomsgemenskapens upphörande. Mannens förvaltningsrätt över hustruns enskilda egendom kan begränsas genom avtal makarna emellan (som i praxis inte sällan sker), medan sådan inskränkning

544 ej är tillåten beträffande den gemensamma egendomen. Dessutom är mannen skyldig att lämna hustrun redovisning. Hans förvaltningsrätt innebär inte heller frihet från ansvar för egendomens minskning genom försummelser. Hustrun kan vara mannens ställföreträdare (mandataire) enligt avtal, lag eller domstolsbeslut. Legal ställföreträdare är hon i fråga om tillgodoseende av det gemensamma hushållets behov (art. 220). Hon kan inom denna ram belasta den gemensamma egendomen med gäld för alla utgifter som är nödvändiga för familjens livsföring (mandat domestique). Ställföreträdare enligt domstolsbeslut kan hon bli, om mannen är ur stånd att tillkännage sin vilja (art. 219, 1427). Därjämte har hon egna befogenheter (pouvoirs propres), när det gäller gåvor från den gemensamma egendomen (art. 1422) och egendom som h ä r r ö r från hennes eget arbete eller yrkesutövning (art. 224). I sistnämnda hänseende heter det sedan 1938, att hon över dessa sina tillgångar (biens reserves) har samma dispositionsrätt som hustrun i ett äktenskap med egendomsskillnad. Hon åtnjuter således åtminstone teoretiskt fri rådighet och kan även förfoga över sådan egendom genom gåva ufan mannens samtycke. Vid utövning av yrke kan hustrun belasta den gemensamma egendomen med all gäld som härvid uppstår. Mannen blir dock inte ansvarig längre än till dess egendomsgemenskapen upplöses och endast på grund av sammanförandet av hans enskilda egendom med den gemensamma. (Efter bodelning svarar han endast för halva gälden.) I vissa fall, t. ex. för att avyttra fast egendom kan andra makens tillstånd ersättas med domstolens bemyndigande (art. 217). Detta stadgandes räckvidd är dock i viss mån omtvistad. Egendomsgemenskapen kan under bestående äktenskap hävas både vid hemskillnad och genom boskillnad (separation des biens), som hustrun äger utverka hos domstol, om mannens förvaltning sätter hennes ekonomiska intressen i fara (art. 1443). Efter vunnen boskillnad förvaltar och disponerar hustrun själv sin egendom men är i princip skyldig att lämna skäligt bidrag till hushållet och de gemensamma barnens uppfostran (art. 1448). Ett avtal om egendomsseparation makarna inbördes är utan domstolens beslut ogiltigt (art. 1443). Vid gemenskapens upphörande under bestående äktenskap eller efter dess upplösning genom död eller skilsmässa delas den gemensamma egendomen i lika delar. Vederlag (recompense) skall utgå ur ena makens egendom, om av samfällda boet betalts gäld som åsamkats honom till följd av arv eller gåva. Detsamma gäller, om egendom som hör till samfällda boet annorledes använts till ena makens enskilda nytta. Å andra sidan har make, vars enskilda egendom använts till gemensam nytta, rätt till vederlag av samfällda boet vid dettas upplösning. Hustrun har därvid, enär hon varit utesluten från egendomsförvaltningen, anspråk på vederlag även av mannens enskilda egendom i den mån samfällda boet inte räcker till. Av samma anledning äger hustrun eller hennes arvingar efter egendomsgemenskapens upphörande avstå från sin andel i samfällda boet samt sin enskilda lösa egendom (art. 1453, 1492 ff). Med detta avstående som skall omfatta båda massorna följer befrielse från all den gemensamma gälden. Allenast för den gäld som hustrun iklätt sig jämte mannen eller som hon själv infört i boet vid äktenskapets ingående åligger det henne resp. hennes arvingar att fortfarande svara. Det legala egendomssystemet gäller i omkring 90 procent av samtliga franska äktenskap. Om äktenskapsförord ingås, går det i regel ut på egendomsskillnad (separation des biens). Detta torde inte bara bero på att endast nupturienter får avsluta förord utan även på lagens föreskrifter (art. 1395) att ett ingånget äktenskapsförord ej kan upphävas eller ändras genom nytt förord, sedan äktenskapet kommit till stånd (s. k. immutabilité). Härtill kommer, att den legala ordningen enligt mångas uppfattning trots sina brister fungerar bättre än egendomsseparation, där hustrun ofta inte utövar de rättigheter som tillkommer henne men samtidigt berövas de rättsgarantier som egendomsgemenskapen medger. I viss mån kan även inom den legala ordningen faktisk egendomsskillnad genomföras, om

545 nämligen makarna tillämpar möjligheterna till gåvor och »mandats» (förvaltningsuppdrag från mannen till hustrun) till det yttersta. 1 Den konservatism som kännetecknar den franska familjerätten har medfört, att även i lagutkast så sent som 1959, vilket strandade 1961, det gamla nu gällande systemets r a m bibehölls. Den av utredningen föreslagna egendomsordningen, Communauté réduite aux acquets, existerar redan alltsedan 1804 som alternativ ordning (art. 1498 ff). Enligt lagutkastet skulle mannens dominerande förvaltningsmakt i p r i n c i p bibehållas om än uppmjukas i väsentliga hänseenden. De punkter som innehöll reformsförslagets viktigaste ändringar var i korthet följande: Även i framtiden skall äktenskapsförord endast kunna ingås av trolovade och förord kan principiellt inte ändras. Emellertid må vardera maken begära förord eller egendomsskillnad även efter äktenskapets ingående, såvitt den legala eller antagna egendomsordningen visat sig strida mot familjens intressen. Prövningen av detta intresse skall alltid åvila domstolen. 1907 års reform, varigenom den gifta kvinnan tillerkänns förvaltningsrätt över den egendom som hon förvärvat genom eget arbete eller yrke, bekräftas. Då denna egendom dock vid bodelning räknas till samfällda boet, är hustruns förvaltningsrätt såsom gällande ett samfällt bohagsting begränsad i samma utsträckning som mannens förvaltningsrätt till egendom av sådan natur. I utkastet uppräknas vad som ingår i den samfällda egendomen under den föreslagna ordningen. I denna uppräkning nämns inte av makarna i boet medförd lös egendom. Egendom av denna karaktär, som enligt nu gällande bestämmelser ingår i samfällda boet, betraktas i reformförslaget som enskild egendom. Mannens allmänna vårdnadsplikt skärps. I vissa uppräknade fall får han inte förfoga över samfälld egendom utan hustruns samtycke.

England Den gamla engelska common laws principer gällde i England och Skottland intill år 1882. Mannen företrädde hustrun både gentemot tredje man och inför rätta; hustrun uteslöts från närmast all rätt till förmögenheten. Mannen hade den nästan fullständiga — allenast i fråga om viss fast egendom inskränkta — dispositionsrätten över boets samtliga tillgångar. En konsekvens härav var, att hustrun i princip inte själv kunde krävas för gäld på grund av kontrakt. I fråga om sedvanliga avtal rörande den dagliga hushållningen och barnens uppfostran (householdcontracts) ansågs hon vara mannens ombud (agent). Rättstillämpningen h a r dock aldrig fullt motsvarat common laws strikta regler. Trots radikala reformer har principen att man och hustru betraktas som en enda person ej upphävts och anses alltjämt gälla, såvitt inte särskilt undantag stadgats. Genom en rad lagstiftningsakter mellan åren 1870 och 1893, framför allt »Married Womens Property Act, 1882», omdanades den engelska rätten på ifrågavarande område fullständigt. Lagstiftaren accepterade och kodifierade den egendomsskillnadsprincip som i rättspraxis inom de välsituerade samhällsskikten redan hade blivit rådande. Emellertid utgjorde den nya lagen på vissa områden endast en kompromiss. Även efter 1882 års lagreform var mannen enligt common laws grundsats ansvarig för hustruns under äktenskapets bestånd begångna delikt, och likaså var han i regel betalningsskyldig för gäld som hustrun ådragit sig för anskaffande av förnödenheter till familjens hushåll eller sig själv. Däremot stadgades som betydelsefull nyhet, att makarna ägde ingå avtal med varandra. Undantag gjordes endast för konkursfallet, i så måtto att hustrun för sådana avtal njöt betalningsrätt i mannens konkurs först efter alla andra borgenärer. 1882 års reform fortsattes och modifierades genom 1935 års Law Reform (Mari Jfr Desbois i Le Regime Matrimonial Legal dans les Legislations Contemporaines, Paris 1957 s. 198. 18—630756

546 ried Women and Tortfeasors Act). Denna lag behöll egendomsskillnadsprincipen. 1 Även en del andra lagar har tillkommit på senare tid, såsom The Maintenance Agreements Act, 1957, The Matrimonial Causes (Property and Maintenance) Act, 1958, The Maintenance Orders Act, 1958 och The Matrimonial Proceedings (Magistrates Courts) Act, 1960. De har ej gjort avsteg från principen om egendomsskillnad.2 Grundsatsen att den gifta kvinnan i fråga om sin förmögenhetsrättsliga ställning skall behandlas precis som en ogift kvinna utsträcktes 1935 till hustruns jämställdhet inför lagen och handlingsförmåga (equality of status and capacity). Hustrun äger således full förmåga att äga rättigheter »in personam» och »in rem», att förvärva dessa samt att disponera över dessa inter vivos och mortis causa. En annan konsekvens av egendomsskillnaden och makarnas ekonomiska självständighet blev att skillnadsprincipen (separation of liabilities) kodifierades även i fråga om makarnas skulder. Vardera maken svarar principiellt själv för den gäld som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd (jfr GB 7 : 1 ) . Detta utesluter dock inte, att mannen svarar för avtal som hustrun såsom mannens »agent» ingått efter giftermålet. 3 Emellertid nödvändiggör det praktiska livets behov och den engelska equitygrundsatsen vissa uppmjukningar av den strikta separationsprincipen. Detta möjliggöras bl. a. av att art. 17 i 1882 års lag (jfr även Matrimonial Causes Rules 1957 art. 77) icke är upphävd. I denna gamla föreskrift stadgas: »In any question between husband and wife as to the title to or possession of property, either party — may apply» to a judge »and the judge may make such order with respect to the property in dispute as he thinks fit». Bestämmelsens praktiska betydelse är alltjämt mycket omtvistad och dess räckvidd ännu icke fullständigt bestämd. Enligt vissa domares åsikt gäller det här en fundamental grundsats som alltid kan tillämpas, enär skönsprincipen skall dominera över lagens strikta grundsats. Enligt andra domares uppfattning är det fråga om en subsidiär regel för att hindra, att genom lagens tillämpning något uppenbarligen orättvist resultat uppnås o. s. v.4 Uppfattningen att bestämmelsens omfattning är snävt begränsad torde i dag kunna anses som förhärskande. 5 Emellertid har domstolarna i vissa viktiga fall begagnat sig av föreskriftens diskretionära befogenhet. 6 I rättsfallet Rimmer v. Rimmer 1953 7 gällde det försäljning av det äktenskapliga hemmet, vilket inköpts i mannens namn med olika stora tillskott från båda makarna till ett pris som var en femtedel av försäljningspriset. Domstolen avgjorde enhälligt, att de båda makarna, som var separerade, skulle dela försäljningssumman i lika delar. 8 Även i rättsfallet Jones v. Maynard 1951 delade domstolen mellan makarna ett banktillgodohavande, vartill mannen i huvudsak bidragit, i lika delar. Rätten är på detta område alltjämt i utveckling. Detsamma gäller frågan om det äktenskapliga hemmets öde, när makarna separerar. Domstolspraxis tenderar till uppfattningen att hustru, som lämnats ensam i den bostad som var makarnas hem före brytningen och till vilken mannen är ägare eller hyresgäst, har en viss rätt att kvarstanna där åtminstone till eventuell skilsmässa. Den exakta betydelsen av denna rätt och på vad sätt hustrun kan trygga den mot tredje mans talan på grund av art. 17 är alltjämt föremål för mycken tvist. Angående besparingar som hustrun gjort av hushållspengar råder principen att mannen är ensam ägare därtill. 1951 1 »All property (of the wife) shall belong to her in all respects as if she were a feme sole and may be disposed of accordingly.» 2 Jfr U. Holmbäck »Engelsk äktenskapsrätt» i SvJT 1956 s. 538. 3 Martindale—Hubell, Law Directory 1961 vol. IV s. 2605. 4 Jfr h ä r o m Kahn—Freund i Friedmann, Matrimonial Property Law 1955, s. 295. 5 Lefebure—Hamson i Le Regime Matrimonial Legal s. 340. 6 Raydens Practice and Law in the Divorce Division 7 uppl. 1958 s. 387. 7 Jfr Revue Internationale de Droit Compare 1953 s. 567 och Kahn—Freund 1. c. s. 296. s Rayden 1. c. s. 385.

års kommission föreslog dock i sitt betänkande (s. 188), att sådana besparingar skall delas lika mellan makarna. Beträffande skadeståndsansvar mellan makarna är konsekvenserna av gällande rätt så otillfredsställande att »Law Reform Committee» (en permanent lagkommitté inom Lord Chancellors ämbete) i betänkande 1961 rekommenderade undanröjande av common laws grundsats att man och hustru juridiskt är allenast en enda person. Problemet har stor praktisk betydelse i England, enär äganderätten där skyddas endast med hjälp av skadeståndstalan. Varje skadeståndstalan mellan makar strider mot principen om mannens och hustruns juridiska enhet. Mannen äger därför aldrig väcka talan mot sin hustru eller sin förra hustru på grund av en skada som hon tillfogat honom under äktenskapet t. ex. genom stöld eller annat brott. Detta gäller dock icke för hustrun. I 1882 års Married Womens Property Act görs ett undantag till hennes förmån. Det stadgas där, att hustrun behåller och förvaltar sin egendom samt i regel må föra talan mot vem som helst, inklusive den äkte mannen, för att skydda sin egendom. Inom litteraturen ger man uttryck för uppfattningen att den strikta egendomsskillnaden stundom medför svårigheter och orimliga följder för tredje man. Schweiz Reglerna är i så måtto föga överskådliga som den federala lagen (1907 års Schweizerisches Zivilgesetzbuch art. 178 ff) gäller vid sidan av de kantonala lagarna. De senare gäller dock makarna emellan. Beträffande verkningarna utåt är den legala egendomsordningen »Guterverbindung» ensam normgivande, när förord saknas. Så blir t. ex. enligt Aargaus och Berns gamla civillagar (§ 88) hustruns införda egendom (Frauengut) mannens »inre» egendom, under det att hon enligt förbundslagen behåller sin sakrätt gentemot tredje man. Begreppet Guterverbindung (union des biens) för den ordinära legala egendomsordningen är i viss mån vilseledande. Det rör sig om ett säreget system, enligt vilket makarnas egendom är underkastad särskilda bestämmelser om ägande-, förvaltnings- och nyttjanderätt. Ordningen innebär i fråga om äganderätten närmast en form av egendomsskillnad, vilket har särskild betydelse vid hustruns död (art. 212). Bägge makarnas egendom ställs under mannens förvaltning, dock utan att hustrun förlorar sin äganderätt annat än till pengar och andra fungibla saker samt innehavarpapper (art. 201). I stället för den egendom, som automatiskt införlivas med mannens tillgångar, erhåller hustrun ett ersättningsanspråk mot mannen. Mannen intager ställningen av nyttjanderättshavare och äger ej förfoga över egendomen utan hustruns samtycke (art. 202). Stadgandena, som tillkom år 1907 under inflytande av tysk rätt, är gammalmodiga. En närmare redovisning för systemet är därför föga givande. Av vikt är att hustrun själv förvaltar viss enskild egendom (Sondergut, biens reserves). Till sådan enskild egendom (art. 191) hör bl. a. vad hustrun förvärvar genom eget arbete utanför verksamheten i hushållet. Dit hör även vad som genom förord eller bestämmelse i benefik förvärvshandling gjorts till enskild egendom samt avkastningen av sådan egendom liksom surrogat för avhänd sådan egendom. 1 In dubio presumeras i fråga om båda makarna, att deras tillgångar ingår i den äktenskapliga egendomen och ej utgör enskild egendom. I den äktenskapliga egendomen ingående objekt presumeras tillhöra mannen. Emellertid kan makarna upprätta en förteckning som vid tvist äger vitsord. 2 Boskillnad (Giitertrennung, separation des biens) inträder automatiskt i händelse av endera makens konkurs (art. 182). Boskillnad kan av hustrun begäras, om 1 2

Jfr Tuor, »Das Schweizerische Zivilgesetzbuch», 6 uppl. 1953 s. 174. Jfr Oftinger, Le Regime Matrimonial Legal s. 314.

548 mannen inte fullgör sin underhållsskyldighet mot henne och de gemensamma barnen, om han inte kan ställa begärd säkerhet för den av henne i boet införda egendomen (art. 205) samt om han har synnerligen stora skulder (art. 183). Detsamma gäller för endera makens borgenärer som lidit förlust vid utmätning (art. 185). Detta liksom vissa fall, då mannen äger ansöka om boskillnad, förekommer dock mycket sällan i praktiken. Trolovade resp. makar äger avtala om egendomsskillnad. De valfria egendomsordningarna är Gutereinheit, allgemeine Gutergemeinschaft och Errungenschaftsgemeinschaft. Gutereinheit (art. 199) kan avtalas under sex månader efter dagen för införandet av kvinnans egendom i samfällt bo. Denna egendomsordning h ä r r ö r från den gamla lagstiftningen i kantonerna Bern och Aargau och innebär, att mannen får äganderätt till all den i gemenskapen ingående egendomen. Hustrun äger vid gemenskapens upphörande fordra från mannen det belopp, till vilket hennes egendom efter uppgjord förteckning värderats i förordet. Allgemeine Gutergemeinschaft medför gemensam äganderätt för makarna till en gemensam massa (art. 215). Denna förvaltas av mannen men utan befogenhet att på egen hand företa sådana dispositioner som går utöver den löpande förvaltningens behov. Även nyttjanderätten tillkommer båda makarna gemensamt (art. 216, 217). Systemet utesluter dock inte att enstaka objekt (för personligt bruk avsedda lösören, hustruns arbetsredskap, hustruns förtjänst av självständigt arbete ni. m.) uttages från samfälligheten och får karaktären av enskild egendom (Sondergut). Härtill hör även vad som genom förord eller bestämmelse i benefik förvärvshandling gjorts till sådant gods. Dessutom må nämnas en säregen bestämmelse, som h ä r r ö r från äldre partikularrätt. Hustrun äger i konkurrens med mannens borgenärer förmånsrätt för halva beloppet av vad hon infört i det gemensamma boet (art. 224). Denna ordning kan begränsas i den meningen att viss egendom, särskilt fast egendom, undantages från gemenskapen, så att »beschränkte Gutergemeinschaft» (art. 237) uppstår. Den motsvarar den gamla, nu upphävda tyska »Fahrnisgemeinschaft» och den alltjämt gällande fransk-belgiska »Communauté legale». Därjämte äger makarna avtala om förvärvsgemenskap (art. 239), därvid gemensamt gods begränsas till makarnas onerösa förvärv under äktenskapet.

Österrike Den österrikiska egendomsordningen är av säregen natur. Detta gäller både den legala ordningen och de valfria ordningar som upptages i Allgemeines Biirgerliches Gesetzbuch. Det österriska systemet står under den romerska rättens inflytande. En omfattande lagreform förberedes. Den legala ordningens grundval är dotalsystemet och innebär, att hustrun eller hennes anhöriga lämnar mannen en hemgift (Heiratsgut) som bidrag till de äktenskapliga utgifterna. Hemgiften förvaltas av mannen som uppbär avkastningen därav, medan äganderätten — med undantag för kontanter, fordringar och förbrukbara saker — principiellt stannar hos hustrun (§§ 1227, 1228). 1 Genom utvecklingen har dock dessa föreskrifter och därmed grundvalen för den österrikiska ordningen förlorat sin tidigare betydelse. Dotalsystemet innebär i övrigt egendomsskillnad mellan makarna, ej ens förvaltningsgemenskap inträder. Vardera maken behåller de förmögenhetsrättigheter han förvärvat före eller under äktenskapet. Hustrun äger självständigt råda över sin egendom, med undantag för hemgiften. Denna ordning inskränks dock genom praktiskt betydelsefulla stadganden. En1 Jfr Sätter s. 168.

i Rechtsverfolgung im Internationalen Verkehr, bd 4 Eherecht, 2 uppl. 1937

549 ligt en legal presumtion anses hustrun, såvida hon inte gjort invändning häremot, ha anförtrott mannen, i egenskap av legal representant, förvaltningen av sin förmögenhet, med befogenhet för honom att utan redovisningsskyldighet uppbära avkastningen. Av praktisk betydelse är dessutom, att samtliga förvärv in dubio anses h ä r r ö r a från mannen och utgöra hans egendom (§ 1237). Undantagna är endast inkomster, som hustrun inte förvärvat i något mannens företag utan i ett yrke oberoende av honom. 2 Hustrun kan emellertid när som helst inskränka mannens förvaltning och nyttjanderätt till hennes egendom (med undantag av hemgiften) genom en ensidig invändning (Widerspruch). Tredje man i god tro är skyddad; återkallandet av mannens befogenheter kan i regel inte åberopas mot honom om han är i god tro. På grund härav gör hustrun i praktiken sin invändning inför domstol, vilken underrättar alla intresserade. Annat offentliggörande är inte tillåtet. Äktenskapsförord (Ehepakte) kan avtalas både före och efter vigseln; de skall ingås i form av en notariell akt (1871 års lag) och förutsätter i regel en förteckning eller åtminstone mycket precisa uppgifter över den egendom som berörs (§§ 1177, 1178, 1233). Förord kan senare ändras och modifieras. Lagen nämner särskilt, att egendomsgemenskap, total eller partiell, kan avtalas, och stadgar för sådant fall, att makarnas andelar i det gemensamma boet skall vara lika, om inte annat bestämts. Lagen innehåller även föreskrifter om skuldernas behandling vid bodelningen. Av stor praktisk betydelse är en bestämmelse, att denna egendomsgemenskap in dubio skall anses gälla först i och med ena makens död (Todesfallgemeinschaft). Makarnas fria förfoganderätt över vad vardera äger eller förvärvar under äktenskapets bestånd inskränks i dessa fall inte; gemenskapsprincipen gäller endast egendom som är kvar vid ena makens död (§ 1234). Italien I Italien gick 1865 års codice civile ut från dotalsystemet. 1942 års nya codice, som är i kraft sedan den 1 maj 1954, stiftades under den fascistiska tiden. Enligt Lateranavtalet med Vatikanen existerar ej äktenskapsskillnad. Makarna h a r möjlighet att reglera sina förmögenhetsförhållanden genom avtal (art. 159) men den begränsas av vissa tvingande bestämmelser, såsom principen att makar inte kan åstadkomma någon ändring av de personliga eller förmögenhetsrättsliga befogenheter som tillkommer familjens överhuvud eller som lagen tilllägger endera maken (art. 160). Äktenskapsförord som avslutats av nupturienler får inte ändras efter vigseln. Förord under äktenskapet är endast tillåtna i vissa undantagsfall och får inte angripa tidigare avtal (art. 162). Den legala ordningen innebär egendomsskillnad som strikt genomförts. Lagen skiljer i fråga om hustruns förmögenhet mellan hemgift (dote) och övrig egendom, vilken betecknas »beni parafernali» (enskilt gods). Huvudprincipen för hemgift är, att hustrun har äganderätt samt mannen avkastnings- och förfoganderätt (art. 184). Hustrun eller hennes rättsinnehavare skall vid dödsfall eller äktenskapets återgång (nullitå) eller hemskillnad (separazione dei coniugi) återfå hemgiften in natura eller motsvarande belopp i pengar (art. 193 ff). Över annan egendom äger hustrun under äktenskapet principiellt frihet att förfoga enligt eget skön. Makarna är skyldiga att med avkastningen av egendomen bidraga till familjens utgifter. I tillämpningen händer ofta, att endera maken, vanligen hustrun, ger andra maken uppdrag att förvalta egendom. Sådant uppdrag anses juridiskt bindande även om maken endast tyst accepterat en faktisk situation. Har uppdraget givits av hustrun utan uttryckligt förbehåll om redovisning, rör det sig inte mera om ett 2

Jfr Schwimann, Le Regime Matrimonial Legal s. 55.

550 uppdrag i vanlig mening, givet i uppdragsgivarens intresse, utan »sysslomannens» intresse dominerar (procura in rem p r o p r i a m ) . Mannen har därför vid förvaltningen stor frihet. 1 Äktenskapsförord h a r i Italien -— åtminstone teoretiskt — annan betydelse än i de flesta av de ovan nämnda länderna. Parterna har nämligen inte endast möjlighet att välja mellan legal och annan i lagen förutsedd egendomsordning, utan de kan även modifiera och kombinera olika system med varandra. Det är t. ex. möjligt att utöka hemgiften. Därutöver finns möjlighet att genom avtal bilda en särskild massa som kallas »familjeegendom» (patrimonio familiare). Denna egendom kan bildas genom förord (även under äktenskapet) eller genom rättshandling av ena maken eller tredje man eller genom testamente (art. 167). Karakteristiskt för denna massa, i vilken endast fast egendom och fordringar kan ingå, är att själva egendomen principiellt är oförytterlig (inalienabilitå dei beni), medan avkastningen tillfaller familjen. 2 Bildas familjeegendom genom rättshandling av ena maken eller av tredje man, kan han förbehålla sig äganderätten. Avtalar makarna om familjeegendom, behåller make äganderätten och makarna blir endast in dubio gemensamma ägare (art. 168). Ägaren eller av tredje man utsedd make utövar principiellt även förvaltningsrätten (art. 173). Familjeegendomen kan upplösas och avyttras, om äktenskapet upplöses. Finns vid denna tidpunkt omyndiga barn, måste man dock vänta tills de blir myndiga (art. 175). Undantagsvis bortfaller bundenhet och oförytterlighet redan under äktenskapets bestånd, om nöd föreligger och domstolen lämnar sitt samtycke. Särskilda stadganden gäller till förmån för dem som var makarnas borgenärer vid familjeegendomens uppkomst (art. 169). En annan egendomsordning utgör gemenskap i förvärv (communione degli utili e degli acquisti). Däremot är avtal om allmän egendomsgemenskap förbjudet (art. 215). Föreskrifterna om förvärvsgemenskap motsvarar i det stora hela stadgandena i Frankrike (se ovan). Sovjetunionen Den princip som i dag dominerar inom Sovjetunionens och de övriga socialistiska ländernas äktenskapliga egendomsordning är, att makarnas förvärv under äktenskapet räknas som gemensam egendom. Annan egendom är enskild. I Tsarryssland var äktenskapet en religiös institution. Familjerätten enligt Swod Sakonow gick i vissa delar tillbaka till Peter den Stores tid. Strikt egendomsseparation kännetecknade de ryska makarnas egendomsförhållanden. Ett sovjetdekret redan från den 20 december 1917 — således omedelbart efter oktoberrevolutionen — sekulariserade äktenskapet och RSFSRrs familjerättslagstiftning av den 22 oktober 1918 bekräftade detta. Tsarrikets egendomsskillnad bibehölls därvid som bärande grundprincip, och även principen om makarnas avtalsfrihet, som också var rådande i Tsarryssland, bevarades. Emellertid begränsades friheten genom föreskrift att alla överenskommelser makarna emellan eller i förhållande till tredje man var ogiltiga, om mannens eller hustruns förmögenhetsrättigheter minskades. Härtill kom föreskrifter om underhåll m. m. 1926 utfärdades i RSFSR en lag angående äktenskap, familj och förmynderskap. I och med denna lag infördes de-facto-äktenskapet vid sidan om det registrerade äktenskapet. 1 Dessa former av äktenskap jämställdes med varandra i nästan alla hänseenden. Anmärkningsvärt är, att redan denna lag frångick principen om egendomsskillnad och införde förvärvsgemenskap. Vad makarna förvärvade under 1 2

Jfr Papi, Le Regime Matrimonial Legal s. 237.

Jfr även Schnitzer, »Vergleichende Rechtslehre», 2 uppl. 1961 vol. II s. 530. t Jfr härom Simson i SvJT 1949 s. 88 ff.

551 äktenskapet skulle vara samfällt gods och stå under gemensam förvaltning. Dåtidens proletära makar ägde i regel inte nämnvärda tillgångar vid ingående av äktenskapet utan det var huvudsakligen förvärv under äktenskapet som var av praktisk betydelse. Till följd härav skedde i realiteten genom förvärvsgemenskapens införande en fullständig omkastning. — Vid bägge slagen av äktenskap hade efter dess upplösning nödställd make rätt till underhåll under ett år. 1944 skedde en radikal omkastning av äktenskapets grundval i syfte att stabilisera familjen och främja barnrika äktenskap. Genom denna lag undanröjdes de-facto-äktenskapet. Blotta sammanlevnaden konstituerade inte längre något äktenskap i rättslig mening. I samband härmed skedde en radikal omdaning även av skilsmässoinstitutet. Möjligheten att ensidigt få äktenskapet upplöst bortföll. I stället trädde så stränga villkor för äktenskapsskillnad att äktenskapets upplösning skulle bli ett sällsynt undantagsfall. I lagen nämns överhuvud inte några skillnadsskäl, utan domaren skall efter eget skön avgöra, huruvida äktenskapsskillnad skall meddelas eller ej. Om skillnad beviljas, har domstolen att ge erforderliga bestämmelser angående underhåll, bodelning och vårdnaden om barnen. Andra medel i syfte att försvåra skilsmässa är bl. a. ett mycket omständligt och långvarigt domstolsförfarande samt så höga skilsmässokostnader att den genomsnittlige ryske löntagaren knappast kan betala dem. 2 1927 års stadgande om förvärvsgemenskap fick kvarstå och denna mycket knapphändiga föreskrift är ännu den enda legala grundvalen för makars egendomsförhållanden. Emellertid har genom domstolspraxis skett viktiga modifikationer. 3 Den socialistiska doktrinen utgår från familjen som s. k. arbetsfamilj. Båda makarna skall arbeta och som »förvärv» i familjerättslig mening anses därför endast sådan intäkt som ena maken eller båda förtjänat genom arbete. En praktisk fråga är, huruvida hustruns verksamhet i hushållet samt hennes vård av de gemensamma barnen skall jämställas med förvärvsarbete. I vissa delstatslagar inom Sovjetunionen finns föreskrifter som särskilt stadgar detta, men detsamma gäller enligt domstolspraxis i hela Sovjetunionen. Allt vad en make erhållit eller skaffat sig på annat sätt än arbete, alltså förvärv genom arv, gåva, utmärkelse m. m. blir hans enskilda. I doktrin och domstolspraxis anses, att även tillgångar eller föremål som förvärvats med enskild egendom eller h ä r r ö r från denna blir enskilda. Samfällt bo är i Sovjetunionen en form av egendomsgemenskap, i vilken båda makarna h a r del. Vardera maken får enligt avgörande av Högsta domstolen i familjens intresse förfoga över det hela, alltså ej endast över sin andel. 4 I förhållande till tredje man presumeras den andra makens samtycke föreligga. Bristande samtycke anses relevant endast om den andra maken kan styrka att invändning i god tid delgivits tredje man. Ett annat undantag gäller överlåtelse av fastighet. Myndigheterna skall före registrering därav granska, om andra maken samtyckt till försäljningen (1943 års instruktion för notarii publici). Varje make svarar principiellt med sin enskilda egendom. Däremot är det ej lika klart, att även det samfällda boet svarar för gäld som någondera maken ådragit sig. Trots samfällighetens konstruktion som egendomsgemenskap svarar maken principiellt endast med sin andel i boet. För att möjliggöra utmätning äger domstolen förordna om bodelning, genom vilken vissa tillgångar eller föremål kan tilldelas andra maken. Detta torde dock endast gälla om utmätningen avser en makes personliga skuld (t. ex. skadestånd). För skulder som gjorts i familjens intresse svarar hela boet. Enligt Swerdlov, en av Sovjetunionens främsta familjerättsjurister, bör det alltid granskas, i vems intresse skulden uppstått. 2 Jfr Simson i SvJT 1957 s. 96 ff. Jfr Sowjetisches Zivilrecht, bd II, Kollektivverk av S. N. Bratus m. fl. utgivet av Unionsinstitut för rättsvetenskap vid USSR:s Justitiedepartement, tysk översättning Östberlin 1953 s. 462 ff. 4 Se Bratus 1. c. s. 465 f. 3

552 I regel företas bodelning endast vid äktenskaps upplösning. Äger äktenskapsskillnad rum, skall domstolen förordna om bodelning och dess genomförande. Frågan om domstolen även av annan anledning, t. ex. dålig vandel, alkoholism, slöseri, äger förordna om bodelning är omtvistad. Vid bodelning anses personliga föremål — t. ex. kläder, klockor, enkla prydnadsföremål o. d. — som enskild egendom även om de förvärvats med medel som beror på gemensamt arbete. Lyxföremål, piano m. m. och redskap som behövs för yrkets utövning får make behålla, men hänsyn till värdet tas genom vederlag vid bodelningen.5 Tillgodohavanden hos sparkassa anses principiellt som enskild egendom. Särregler gäller för makar (bönder) som tillhör någon kolchos (agrarlag art. 66 och 67). Underhållsfrågan behandlas i Sovjetunionens familjerättslag. Makarna har ömsesidig underhållsskyldighet. Därmed menas i sovjetrysk doktrin inte bidragsplikt till familjens underhåll utan endast underhållsskyldighet makarna emellan. Enligt art. 14 är make, som är behövande och ej arbetsför, berättigad att fordra underhållsbidrag av den andra om denne är i stånd att betala. Denna skyldighet gäller för både man och hustru. I vissa unionsstaters familjerättslagar stadgas särskilt om skyldighet för mannen att utgiva underhållspengar till hustrun under hennes havandeskap eller när hon ammar barn. Särskilda föreskrifter om underhållsbidragets omfattning saknas. Enligt beslut av Högsta domstolen åligger det domstolen att vid tvist förordna därom efter eget skön. Makarnas underhållsskyldighet mot varandra upphör i princip inte med skilsmässa. Emellertid är skyldigheten i de flesta unionsrepubliker tidsbegränsad. I vissa delstater däribland i RSFSR utgör tiden ett år, i andra tre år. Underhållsskyldigheten upphör alltid, om den behövande eller arbetsodugliga maken ingår nytt äktenskap. I fråga om äktenskapsförord är avtalsfriheten begränsad. Makarnas principiella rättsställning får inte äventyras. Härav följer, att förvärvsgemenskap enligt den lagstadgade egendomsordningen inte kan upphävas eller ändras.6 Däremot är det möjligt att genom avtal bestämma, att visst förmögenhetsobjekt som är enskild egendom skall ingå i samfällt bo och att föremål som hör till boet skall bli enskild egendom.? Emellertid måste man därvid hålla sig inom sådana gränser att inte förvärvsgemenskapen som sådan praktiskt undanröjes. Även avtal om underhåll anses tillåtna, dock får en make inte helt avstå från underhåll i fall av nöd och arbetsoduglighet. Andra öststater I samtliga öststater med undantag av Bulgarien är förvärvsgemenskap den bärande grundvalen för egendomsordningen. Inom litteraturen framhävs, att hustrun i förflutna borgerliga tider ofta vid bodelning eller arvskifte hade tomma h ä n d e r därför att hon endast ägnat sig åt hushåll och barnavård och inte kunnat förtjäna pengar. 1 Förvärvsgemenskap anses därför som rimlig och rättvis egendomsordning för att likställa man och hustru inom den äktenskapliga förmögenhetsrätten. Denna egendomsordning är i Ungern och Rumänien obligatorisk. Makarna äger där t. ex. inte införa egendomsskillnad genom avtal. I Polen och Tjeckoslovakien, där familjerättslagstiftningen i stor utsträckning är överensstämmande, samt i Jugoslavien är makarna emellertid berättigade att avtala annan egendomsordning, en befogenhet som även innefattar egendomsskillnad. Däremot anses i doktrin och rättspraxis, att varje avtal mellan makar, genom vilket en make skulle uppnå en 5 Jfr Hazard i Friedmann, »Matrimonial Property Law» 1955 s. 223. Bilinskg »Das sowjetische Eherecht» 1961 s. 75. 7 Fridieff, Le Regime Matrimonial Legal s. 330. i F. P. Andrei »La condition de la femme dans le droit de la famille des états de type «ocialiste d'Europe», redogörelse åt FN:s sekretariat 1961 s. 16. 6

553 sådan privilegierad ställning som mannen hade i gamla tider, skulle vara ogiltigt såsom stridande mot socialismens idé. Regeln att makarnas förvärv under äktenskapet skall bli gemensam egendom inskränks i alla öststater genom viktiga undantag, enär »förvärv» i lagens mening identifieras med »arbetsinkomst». 2 De olika ländernas stadganden och rättspraxis överensstämmer här dock inte i alla detaljer med varandra och dessutom är vissa frågor i detta sammanhang alltjämt omtvistade. Detta gäller i synnerhet Polen. 1 Polen 3 , Tjeckoslovakien 4 , Rumänien 5 och Ungern 6 skall sålunda — som i Sovjetunionen — vad en make erhållit genom arv, testamente eller gåva vara enskild egendom. I Rumänien äger dock arvlåtaren eller givaren föreskriva, att sådan egendom skall vara gemensam. I Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien ingår ej i den gemensamma egendomen makens kläder eller andra föremål som tjänar till lians personliga bruk eller hans yrkesutövning. Detsamma gäller belöningar och utmärkelser, vetenskapliga arbeten och manuskript, konstnärliga och andra rättigheter, som hör till upphovsrättens område, samt försäkringsbelopp (t. ex. vid olycksfall). I Ungern saknas sådan föreskrift (med undantag för belöningar och utmärkelser) och stadgas uttryckligen, att varje avtal mellan makar, enligt vilket ett till gemensamt gods hörande föremål skall ingå i en makes särskilda egendom, skall vara utan verkan mot tredje man. Däremot stadgas i Ungern liksom i de övriga nämnda länderna, att egendom som trätt i stället för enskild egendom inte skall höra till gemensam egendom. Emellertid är förvärvets omfattning hittills överhuvud inte fullt klarställd och avgränsad. I Polen är t.ex. omtvistat, om lön och liknande intäkter, premier, lotterivinster m. m. automatiskt ingår i den gemensamma egendomen eller om detta skall gälla endast föremål som förvärvats med dessa inkomster. En särställning inom de socialistiska staterna intar Bulgarien. Enligt 1949 års bulgariska lag om person och familj uppstår inte någon gemensam egendom mellan makarna, utan dessa behåller vid äktenskapets ingående var för sig äganderätten till sin egendom liksom förvaltning däröver och nyttjanderätten därtill. Dessa föreskrifter är efter en lagändring år 1953 uppluckrade genom stadganden .som gäller vid äktenskapsskillnad. 7 1 de övriga länderna äger vardera maken självständigt utöva den vanliga förvaltningen över gemensam egendom. Ingår make avtal inom den normala förvaltningens ram, blir även andra maken härigenom automatiskt kontrahent. Däremot krävs andra makens samtycke för alla rättshandlingar som överskrider den normala förvaltningens gränser. Även här finns dock olikheter. I Polen saknas begränsande föreskrift. Man talar inom polsk rättsdoktrin om ett »haltande» avtal, så länge samtycke icke lämnats. I Rumänien och i Ungern presumeras i princip den andra makens samtycke föreligga. Annat gäller mot tredje man endast om denne kände till den andra makens bristande samtycke. I Rumänien undantas från denna princip alla dispositioner som gäller fast egendom. I dessa fall är — liksom i Sovjetunionen — makens samtycke alltid nödvändigt och den nämnda presumtionen gäller inte. 1 Polen 8 äger rätten, om make vägrar sitt samtycke till en i familjens intresse nödvändig åtgärd, ersätta samtycket med domstolsbeslut. Domstolen får i polsk rättspraxis därutöver förklara en makes självständiga förvaltningsrätt förverkad, om denna rätt utövats i strid med familjens intresse eller om vederbörande make 2 Se 1946 års jugoslaviska äktenskapsgrundlag art. 10: 1. 3 1950 års familjerättskodex art. 2 1 : 2. 4 1949 års familjerättslag § 22: 1. s 1953 års familjelag art. 31 b. « 1952 års lag om äktenskap, familj och förmynderskap § 28 b. i Jfr Olivenbaum i Le Regime Matrimonial Legal s. 77. 8 1950 å r s polska lag med föreskrifter om domstolsförfarande i familjerätts- och förnwnderskapsärenden art. 15.

1 8 f ~ 630756

554 är oförmögen att utöva förvaltningen på rimligt sätt. 0 I Ungern heter det, att vardera maken får begära att den andra samtycker till åtgärder som är nödvändiga för att bevara den gemensamma egendomen och för att hindra värdeminskning därav. Man torde därför kunna anta, att en make principiellt är befogad att vädja till domstol, om samtycke vägrats utan bärande skäl. 10 Gränserna för äkta makars ansvarighet för gäld är varierande. I Polen svarar makarna visserligen principiellt solidariskt för gäld, men om annat avtalats mellan makarna gäller det mot tredje man som kände till avtalet. I polsk rättspraxis äger domstolen därutöver, efter ansökan, på viktiga skäl förordna om befrielse för ena maken från ansvar för gemensam gäld. Detaljerade föreskrifter härom saknas emellertid. I Rumänien äger borgenär i fråga om makarnas gemensamma gäld söka utmätning även i vardera makens enskilda egendom, om han inte erhållit full täckning för sin fordran vid utmätning i den gemensamma egendomen. Gäller det en makes personliga skuld och räcker ej makens utmätningsbara enskilda egendom, äger borgenären begära bodelning. Förvärvsgemenskap upphör med äktenskapets upplösning genom död, återgång, skilsmässa m. m. Däremot fortsätter denna gemenskap, även om makarna på grund av söndring lever åtskilda. I Polen, Rumänien och Tjeckoslovakien äger domstolen på makes ansökan förordna om bodelning, om viktiga skäl härför är för handen eller den andra maken omyndigförklarats. I Ungern förutsätts alltid båda makarnas ansökan. Föreskrifterna om bodelning visar viktiga skillnader. I Rumänien, Ungern och Jugoslavien beror makarnas andel i den gemensamma egendomen på deras bidrag. Sådant bidrag kan ha skett med pengar eller föremål, men även arbete inom hushåll och familj och annat arbete t. ex. rörande egendomens förvaltning, bevarande och ökning kan anses som bidrag. Härigenom kan lätt uppstå tvister som nödvändiggör domstolens medverkan. I Rumänien och Jugoslavien är främst makarnas eventuella avtal avgörande 1 1 ; kan dessa inte komma överens så beslutar rätten om bodelning på grundval av alla omständigheter. I Ungern skall i princip vid bodelning makarnas andel restitueras in natura. Är detta ej möjligt eller skulle detta förfarande medföra avsevärd värdeminskning, avgör domstolen. 12 I motsats härtill delas i Polen och Tjeckoslovakien den gemensamma egendomen lika mellan makarna, dock med vissa modifikationer. Make som använt sin enskilda egendom till förkovran av den gemensamma egendomen skall få vederlag ur denna. Å andra sidan skall make ersätta belopp, som gett honom otillbörlig förmån. I Polen sker bodelningen alltid med rättens medverkan inom den s. k. frivilliga rättsvården. Föreskrifterna om arvskifte skall tillämpas analogiskt. 1 3 Upplöses äktenskapet genom skilsmässa, äger domstolen frånkänna en make hans andel i den gemensamma egendomen, om han bär skulden till äktenskapsskillnaden och om han inte lämnat avsevärt bidrag till denna egendom. Rär vid skilsmässa båda makarna skulden till särlevnaden, äger domstolen förordna om bodelning med beaktande av makarnas bidrag till den gemensamma egendomen. Som nämnts existerar i Rulgarien ej i rättslig mening någon gemensam egendom, utan vardera maken behåller, förvaltar och nyttjar sin egendom för sig. Detta utesluter dock inte, att förvärvsgemenskapens principer skall tillämpas vid äktenskapets upplösning. Man fingerar i bulgarisk doktrin, efter lagändring 1953, att egendom som förvärvats av makarna under äktenskapets bestånd bildar en särskild massa. 14 9 Jfr Grzybowski »Das Eherecht der Volksrepublik Polen» i Leske-Loewenfeld, Rechtsverfolgung im internationalen Verkehr, bd 1, Eherecht, 3 uppl. första delen 1963 s. 30. w Zajtay i Le Regime Matrimonial Legal s. 208 t a r inte ställning till denna fråga. II Jfr Anna Prokop i Lé Regime Matrimonial Legal s. 353. 12 Jfr Zajtay 1. c. s. 209. 13 Jfr Grzybowski 1. c. s. 34. " J f r Olivenbaum 1. c. s. 78.

555 Den föreskrift som läggs till grund för denna konstruktion säger, att vardera maken i fall av äktenskapsskillnad skall erhålla viss del av egendom som den andra maken förvärvat efter äktenskapets ingående. Detta anspråks omfattning skall fastställas av rätten, som härvid skall beakta hur mycket maken genom sitt yrkesarbete, sina egna medel eller eljest bidragit till förvärvet. Enligt rättspraxis skall arbete i hushållet jämställas med annat arbete. Om makarnas underhållsskyldighet under äktenskapets bestånd finns i öststaternas lagstiftning inte några närmare stadganden. En ömsesidig skyldighet för makarna att efter förmåga bidraga till den andra makens och hela familjens underhåll följer av äktenskapets natur och erkänns i alla länders rättspraxis. Att hustruns arbete i hushållet och för barnens vård jämställs med betalt arbete har redan nämnts. Däremot finns bestämmelser om makarnas underhållsskyldighet efter äktenskapets upplösning i de flesta staterna. Här kan konstateras en betydelsefull skillnad mot de sovjetryska principerna, såtillvida att underhållsskyldigheten efter skilsmässa baseras på skuldprincipen. Alla lagar utgår från grundsatsen, att endast den make som inte bär skulden till äktenskapets upplösning äger rätt till underhåll. Undantag kan komma i fråga allenast i fall av nöd. Bär båda makarna skulden, kan i Polen och Tjeckoslovakien domstolen avgöra underhållsfrågan på grundval av vad som anses rimligt, medan i Bulgarien något anspråk i sådant fall ej existerar. I Polen u p p h ö r underhållsplikten för make, som inte ensam bär skulden, senast efter 5 år räknat från skilsmässodomens lagakraft.

556 BILAGA 2

Äktenskapsåldern, dispensprövning m. m . Tabell 1. Äktenskapsåldern i vissa länder Ålder för Land

Anm. kvinna

Sverige Danmark Island Norge Finland

21 21 21 20 18

18 18 18 18 17

Dispens möjl Do Do Do Do

Italien

14 Luxemburg Nederländerna Polen Portugal

18 18 18 18

15 16 18 16

Rumänien

16 Schweiz

18 Tyskland

16 Ungern

18 Dispens möjlig efter fyllda 14 resp. 12 år. Dispens möjlig. Do Dispens möjlig efter fyllda 16 år. Ej dispens. För äktenskap enligt katolsk ritual 16 resp. 14 år. Dispens möjlig för kvinna, som fyllt 15 år. Dispens möjlig efter fyllda 18 resp. 17 år. Dispens möjlig; för man endast efter fyllda 18 år. Dispens möjlig efter fyllda 12 år.

Belgien England Frankrike Ryssland

18 16 18 18

15 16 15 18

Österrike

14 Stater anslutna till 1902 års Haag-konvention

Andra

Canada USA Argentina

16 Brasilien Chile Australien

14 18

12 16

Dispens möjlig. Ej dispens. Dispens möjlig. Dispens möjlig för kvinna, som fyllt 17 år. Dispens möjlig; för man endast efter fyllda 18 år. I några provinser 16 år för både man och kvinna. Även andra åldersgränser finns. Vanligaste äktenskapsåldrar. I ett flertal stater förekommer lägre åldrar. Dispens generellt vid graviditet och möjlig för att undgå ansvar för otukt m. m. Generell dispens för a t t undgå ansvar för otukt m. m. Ej dispens. Dispens möjlig efter fyllda 16 resp. 14 år.

557 .

er. CO CD er 0 0 0 0 co CO co o D l P» r H CM CO l > co C/J er oo • * i—i

CS

so

c/j

1-1

co CO o CO co co m i ^ o er CO CD er er er er er D I D l

LO

rH

rH

rH

r H

r-

O r f C r c O C O r f C O C O r f i - H r f 0 3 ( 3 9 C M O C O i - H i > i n o o i n m o

m CO 00

V3

y l

~

O O i - H C M C M C M r f c O CMCMCMCMCMCMCMCM

c

u cu

CO er CM m co CO co l O r^ r- oo CO CO CM r f D l i^- CM CO l O t>> or; © CM CO CO r r CO 0 5 CM m CO CO CO L^ t > co CO CO CO er o

r»

•cs

^-\

rt

-f

rH

m t^

•cs

co in

CN CM

lH

> cs

Dl CD CDi

E

••a

Q CO l-H

«r

0 0 i-l r f CM 0 0 r H CM er.

o O er er 09 er CO er CO D l CO rm r f r f CS l O a; r» CM CD CO

m co CO

c c

CM

•a

X

co m CM ^ er. CO t - CO r f

CD

er D I CO CM CD

rf

rf

Loo CM

co

m

'O »O CDl

^

K cu

h

•9

Dl

Sr

>

•cs

:c3 Q

CM

O

•es o

S ^3

CM

C C

•S3

CO

rH

^ er. O r H CO CD r- r*» D l c» CM 89 O m r H r^ CO 1 - CD >D CO er. m l-H o CO CO r f m CO c* i n m CO CO D l D l IN D l CM D l IN D l W CM D l ro T H

'/.

—i CM t ^

•5

CO er. l O CO l O er O er CM er r r CD r f o r H Io > er. CM CM CO CM CM CO CO t co r f r f t »

«>

1—1 i-H

i*

CO 0 9 D l er r f CO O CM m er CO CO CO r f CT l O er m or: CN co r f 0 0 er. i ^ CO 1 ^ L^ 00 er er 0 0 F»

CM

c o

•3

—

rH

rf

rH

O

v—

urs CO Dl co l O er CD CO

rH

T^

rH

rH

rH

rH

.

ao

~^

<35

rH

,-H

^

rH

rr

er CM

r« er rrH

6e

"< ^

H •CS

Q

CO r^ er» m ro O

CO

00 CMt^-00O3t^CDinc33 COCMCMCOt>CTJini-H

(-

•ea

oo co o co

ad C/3

CM l> CD

•is C

CO

a u

CO CM l H Dl

•^

CD CM 00 CO - f 00 er. CO 0 0 rt 1-1 CM CO D l D l CM r^- D l D l D l 1-1 >* 90 o *"•

-»

o

s sa ac

o*

53 •ca

o o O i ^ r f <N 00 l-O O er er l O CO' er 09 CO -H D l a; CD • * rCO f CT> r- (0 -c 0-3 l- OH o CM r f er - f CN i > m t*» r H r H — er CM r f TT r f ro CO co CM r H CM er er er P3 co <33 i-H O m l O l O l O 1!-. \f) l O >D l O i O l O I D ro m CO

!><33i-HOrfcOCOin cocMi>rfinmcM05 cMCMcoasi-HrHcom rfrfrfCOrfrfrfrf

c o m o o o c o o o i > i - i rfOOOOOCOin-iCfCM r f r f C M C M C M i n o O i H

T» CM

c

r f r f r f r f r f r f r f i n

••CS

Q c

lo

CM CM

•CS

u

incoi>rfocomco 05COi-HC01>rfcrii-H rfinociooococr

•CS l-H CM

H-i KS

g r 49

G

h

I > ( 3 3 i - I C M i n C 0 O 3 r f

oocMcocoincrco

KS

•a

oorfinrfLOoeri-i

CO CM

CM CM

c c/2

c35CMrfr^oococom OC00000OO00O O D Ci C5 O i-ICMrf i-Hi-Hi-Hi-HCMCMCMCM

«_, CM

r H

m !-H °cs

CM

TH

tH

CMCMCMCOCMC0C0CO

u

O

Dl

•03

ge

c

rf

4 3 CO ^

j

in

> CO 00

t^i—i

cooocroi>oin<33

i-ioinooocTi>

co 9 0 n* r» co m CO i ^ • O t^rf O er CO r» rr CO r H 0 0 CM r f 09 er r- D^ l D I D l CN CO CO CM CO CO COer

rH

TH

C O C O O C r r f O r f f ^

•a

Dl

C 'O

r f r f r f r f r f r f r f i n

mcMcoorfoeoi>

CM

> CS :cS

crmcroi-HOCMco COl-Hrf00rHCOCOI> comincoocooooco

rf 1> rf

in r » CM CM l O

moomi^cocjiooin r^cM(33TH00<cri>co 00Oi-Hrfrfc00500 rfinmininininm

mi>cr-09crooinco cocoeocococo-^ , -<3 H

cr

(33 CO O CO Q CO CO l > T f

rfrfrfrfinmmm

lH

rf lH

CS

O C M i H l ^ C O C Ä l f l D D r t l ^ C O M O C O D c o c o o 5 ( 3 3 0 o i n c o

-a s rs

rfrfrfrfrfrfrfin

o

C0

r f 1-0

J<er. lerCMO COlerO rerl Of lmerO lerC0O terK lerCOO ererm oerco CD^er DCDerl «* m

i—1 i—i CM CO CT> OJ CS

rH

ID

!< <

C O C O C O C O C O r f r f r f

mcTJrfCMinOCMrf ocMincrcoi-Ht^-oo OOOCMCOrfOCTlO CMCOCOCOCOCOeOrf O CS D ifi CO D. c r c o inHCMcoco^^n cMi>mi>i-Hi-Hrfcri CMi-HCMOOOCMCO inmininminmm

•<

*

'

y

o

! •< J

mcoi>oo<330i-HeM lnmminmcococo •er er o er er er er er

C

558 Tabell

4.

Antal

ansökningar om åldersdispens för äktenskap som bifallits eller avslag its under åren 1955—1959 (Enligt uppgifter från länsstyrelserna till justitiedepartementet år 1960; fall då båda kontrahenterna sökt dispens har räknats som ett ärende) 1957

1958 Län Bif.

Avsl.

Bif.

Avsl.

Bif.

Avsl.

Bif.

Avsl.

Bif.

Avsl.

Stockholms stad . . Stockholms län. . . . Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län . . Jönköpings län . . . . Kronobergs l ä n . . . . Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län . . Malmöhus län . . . . Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län . . . . Värmlands län . . . . Örebro län Västmanlands län . . Kopparbergs län . . Gävleborgs län . . . . Västernorrlands län Jämtlands län . . . . Västerbottens län. . Norrbottens län . .

280 188 72 118 154 103 67 117 30 75 95 234 58

17 2 1 3

276 204 71 115 168 91 56 110 28 68 88 245 69

16 2 1 3

299 175 90 119 185 121 57 93 20 81 87 307 76

10 5 3 4 5

324 218 80 106 185 101 55 117 27 72 84 259 50

5 2 1 6 6

280 199 80 112 162 100 52 94 25 83 77 290 81

9 1 3 3 7

247 176 90 147 108 137 96 163 104 32 43 106

10 2

279 171 86 150 112 111 139 126 99 30 61 123

7 7 1 3 4 12

299 170 100 146 139 107 154 136 108 20 50 110

21 8 1 1 5 7 2 8 3 1

12 9

310 181 99 158 127 115 167 117 80 20 48 133

16 3

307 186 85 167 147 133 180 151 93 22 59 126

Summa

3 040

3 076

3 249

3 334

3 190

1 1 3 1 22

1 3 1 3 1 1

1 2 3 14 1

5 4 1

1 2 1 9

1 1 2 8

3 9 2 2 1 4 5

1 7 1

3 3 1 1 4 1 1

Tabell 5. Av Kungl. Maj:t avgjorda ärenden ang. dispens från 2 kap. 8 § GB (äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling) åren 1950—196 3 År

Bifall 1 1 1 2 2 8 1 2 2 1 4 2 1 2

1950 1951 1952 . . : 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 Summa

30 Avslag

— — — — — — — — — —

Totalt 1 1 1 2 2 8 1 2 2 1 4 2 1 2 30

559 BILAGA 3

Statistik o m äktenskapliga förhållanden I. Giftermål, födda m. m. 1 Under årtiondet 1941—1950 uppgick antalet giftermål i medeltal årligen till 60 446. Därefter har antalet giftermål nedgått och var 53 913 år 1962 samt enligt preliminära uppgifter 52 285 år 1963. Uppgifter om antalet giftermål åren 1921— 1962 lämnas i tab. 1.

Tab. 1. Antalet giftermål, hemskillnader, av äktenskap åren År

1921-1930 1931—1940 1941—1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962

äktenskapsskillnader 1921—19621

och återgång

Giftermål

Hemskillnad

Äktenskapsskillnad

Återgång

39 234 51 497 60 446 54 247 53 314 53152 53 008 52 250 51 719 52 529 50 785 50 168 50 149 52 449 53 913

1891 3 308 7 078 8 730 8 602 9 149 9 163 9 333 9 248 9 048 9 233 9 657 9 221 9 113 9 425

1810 2 922 6 078 8 425 8 182 8 391 8 585 8 784 8 606 8 856 8 657 8 756 8 958 8 696 8 847

3 3 5 6 3 2 3 1 2 2

— 5

— — 2

1 För tiden 1921—1950 angives avrundade årsmedeltal för varje tioårsperiod. Beträffande år 1963 föreligger enligt uppskattningar inom statistiska centralbyrån ej några mera betydande skillnader i fråga om antalet hemskillnader och äktenskapsskillnader i förhållande till å r 1962. Antalet hemskillnader synes dock ha ökat något.

Den under de senaste decennierna för svenska förhållanden jämförelsevis höga giftermålsfrekvensen har lett till att de gifta personernas andel av befolkningen avsevärt ökat. Det procentuella antalet gifta kvinnor i förhållande till samtliga kvinnor i olika åldrar utgjorde vid slutet av år 1962 och några av de föregående åren följande. i Uppgifterna om giftermål och upplösta äktenskap, födda m. m. h a r huvudsakligen h ä m t a t s ur den av statistiska centralbyrån i serien Sveriges officiella statistik utgivna årliga publikationen Folkmängdens förändringar, tidigare Befolkningsrörelsen. Uppgifter för å r 1962 ä r preliminära tal som erhållits från statistiska centralbyrån.

560 Gifta i % av samtliga kvinnor i nedanstående åldrar 18—19 1930 1940 1950 1961 1962

20—24

25—29

30—34

35—39

20 28 40 44 43

48 60 72 78 78

64 71 81 85 85

69 72 82 85 86

Medelåldern för de vigda har sjunkit under senare år, nämligen för män i första giftet från 29,4 år under tiden 1921—1940 till 26,8 år 1962 och för kvinnor i första giftet från 26,5 år under tiden 1921—1940 till 23,8 år 1962. För år 1962 framgår giftermålens fördelning per 1 000 ingångna äktenskap efter kontrahenternas civilstånd av nedanstående tablå. A'vinnan Ogift

Änka

Frånskild

830 10 57

6 5 5

45 7 35

881 22 97

1000 Summa

Mannen Oeift Frånskild Summa

Såsom torde vara allmänt bekant är antalet födda barn i förhållande till medelfolkmängden för närvarande lågt i Sverige. Detta beror delvis på att antalet kvinnor i åldrarna 20—40 år har varit relativt lågt. Antalet levande födda barn ökade emellertid från 104 501 år 1961 till 107 284 år 1962 och var enligt preliminära uppgifter 112 791 år 1963. II. Äktenskapens upplösning Äktenskapen upplöses antingen genom endera makens död eller genom skilsmässa (eller i undantagsfall genom återgång). Antalet upplösta äktenskap under åren 1911—1962 framgår av tab. 2. Av denna kan även utläsas förhållandet mellan antalet äktenskap som upplösts genom mannens eller genom hustruns död och antalet äktenskapsskillnader. Vid jämförelse mellan olika år bör observeras, att skilsmässornas ökade ande] delvis sammanhänger med ökningen av giftermålstalet under 1930- och 1940talen. För de äktenskap som upplöstes genom ena makens död år 1962 lämnas i tab. 3 uppgifter om deras fördelning efter makarnas födelseår. Av de år 1962 genom mannens död upplösta äktenskapen hade 359 eller 1,7 procent ingåtts under åren 1958—1962 och 565 eller 2,7 procent under åren 1953— 1957. Antalet äktenskapsskillnader åren 1921—1962 framgår av tab. 1. Som synes har det årliga antalet ökat mycket kraftigt under denna tid. Äktenskapsskillnadsfrekvensen är större i städerna än på landsbygden och särskilt stor i de största städerna.

561 Tab. 2. Antalet

År

1911—1920 1921—1930 1931—1940 1941—1950 1951—1960 1961 1962

upplösta

äktenskap

under

1911—19621

tiden

Äktenskapet upplöst genom

Antal upplösta äktenskap årligen

Mannens död Antal

27 300 27 232 29 996 33 018 37 699 39 667 40 794

14 682 14 210 15 548 16 070 18 323 20 399 21252

% 53,8 52,1 51,8 48,7 48,6 51,4 52,1

Hustruns död Antal 11 707 11 209 11522 10 865 10 754 10 572 1Ö693

Äktenskapsskillnad 2

0/ /o

Antal

42,9 41,2 38,4 32,9 28,5 26,7 26,2

911 1813 2 926 6 083 8 622 8 696 8 849

°/ /o

3,3 6,7 9,8 18,4 22,9 21,9 21,7

1 2

För tiden 1911—1960 angives årsmedeltal för varje tioårsperiod. Häri inräknat förekommande fall av återgång. I fortsättningen anmärkes icke särskilt, när i antalet äktenskapsskillnader inräknats fall av återgång. Dessa saknar statistisk betydelse.

Tab. 3. Äktenskap

upplösta

år 1962 genom ena makens död, fördelade efter makarnas födelseår Upplösta äktenskap Genom mannens död

Födelseår

1947—1938 1937—1933 1932—1928 1927—1923 1922—1913 1912—1898 1897—

Ålder

15—24 25—29 30—34 35—39 40-49 50—64 65— Summa

1 Genom hustruns död

Antal Antal Antal Antal efterlevande avlidna män efterlevande avlidna hustänklingar rur födda födda vid- änkor födda födda vidvidstående vidstående stående år stående år år år 21 90 156 245 1 112 5 403 14 225

74 141 253 407 1 779 7 567 11031

21 53 101 193 808 2 954 6 563

7 44 81 143 675 2 620 7 123

21 252

10 693

10 693

Fördelningen har skett efter födelseår. Fördelningen efter åldersår är därför ej exakt.

En stor del av äktenskapsskillnaderna inträffar efter ett allenast kortvarigt äktenskap. År 1962 skedde 22 procent av äktenskapsskillnaderna innan äktenskapet varat 5 år och sammanlagt 50 procent innan äktenskapet varat 10 år. 17 procent av äktenskapsskillnaderna inträffade sedan äktenskapet varat 20 år eller längre tid. Närmare uppgifter om äktenskapets varaktighet vid äktenskapsskillnad åren 1921—1930, 1941—1950, 1961 och 1962 lämnas i tab. 4.

562 Tab. 4. Äktenskapets

varaktighet vid äktenskapsskillnad 1941—1950, 1961 och 1962 Procentuell fördelning av äktenskapsskillnaderna

1921—1930,

S:a

Totala antalet äktenskapsskillnader årligen

100 100 100 100

»1813 »6 083 8 696 8 849

Äktenskapets varaktighet (år) År

1921—1930 1941—1950 1961 1962 1

under 1

5—9

10— 14

15— 19

20 o. okänd över

0,2 0,3 0,4 0,4

1,7 3,1 2,1 2,2

4,8 7,2 5,6 5,3

6,2 8,7 7,3 7,1

6,7 8,4 7,4 7,1

27,7 31,3 27,0 28,1

19,5 17,7 18,7 18,4

13,5 10,6 14,7 14,1

19,7 12,7 16,8 17,3

0,0 0,0

Medeltal.

I fråga om kvinnornas ålder vid äktenskapsskillnaden lämnas uppgifter i tab. 5. Sedan giftermålsbalkens tillkomst har en betydande stegring inträtt i de yngsta åldersgruppernas andel i äktenskapsskillnaderna, sammanhängande bl. a. med den ökade giftermålsfrekvensen. Tab. 5. Kvinnornas

ålder vid äktenskapsskillnad 1921—1930, 1961 och 1962 Procentuell fördelning av äktenskapsskillnaderna

1941—1950,

S:a

Totala antalet äktenskapsskillnader årligen

100 100 100 100

»1813 »6 083 8 696 8 849

Ålder År —24 1921—1930 1941—1950 1961 1962 1

5,0 10,6 12.1 12,4

25—29 30—39 40—49 50—64 16,4 23,1 18,1 18,4

38,9 38,3 32,9 32,6

24,9 19,0 24,7 24,4

13,3 8,0 11,3 11,2

65-

okänd

1,4 1,0 0,9 1,0

0,1 0,0

Medeltal.

Ökningen av de frånskilda kvinnornas antal har ägt rum trots att omgifte efter skilsmässa är vanligt. I tab. 6 lämnas uppgifter om antalet giftermål åren 1951— 1960, 1961 och 1962, ingångna av frånskild man respektive frånskild kvinna. Till jämförelse lämnas uppgifter om antalet äktenskap ingångna av änklingar respektive änkor, antalet äktenskapsskillnader och antalet äktenskap upplösta genom mannens respektive hustruns död. Man kan räkna med att mer än hälften av såväl de frånskilda männen som de frånskilda kvinnorna gifter om sig. År 1962 fanns barn under 15 år i 60 procent av de detta år genom äktenskapsskillnad upplösta äktenskapen och barn under 21 år i 70 procent av fallen. I 34 procent av fallen hade makarna endast ett barn under 15 år. Flera än två barn under 15 år förekom i 9 procent av fallen och flera än två barn under 21 å r i 14 procent av fallen.

563 Tab. 6. Antalet

omgiften

och antalet upplösta äktenskap 1961 och 1962

Antal äktenskap upplösta genom

Antal äktenskap ingångna av År frånskild man

frånskild kvinna

änkling

änka

4 954 5 101 5 201

4 743 4 868 4 694

1539 1 260 1 178

1 139 923 904

1951—1960 1 1961 1962 1

åren 1951- -1960,

äktenmannens skapsskilldöd nad

hustruns död

18 323 20 399 21252

10 754 10 572 10 693

8 622 8 696 8 849

Medeltal.

Såsom grund för äktenskapsskillnad åberopas i det övervägande antalet fall dom å hemskillnad jämte minst ett års särlevnad (11 kap. 3 § GB). Detta sker för närvarande i omkring 80 procent av fallen. Faktisk särlevnad under minst tre åi på grund av söndring (11 kap. 4 § GB) åberopas som skilsmässoskäl i ungefär 5 procent av fallen och äktenskapsbrott (11 kap. 8 § GB) i omkring 13 procent. Närmare uppgifter om skilsmässogrunderna återfinns i tab. 7. Tab. 7.

Grunden för äktenskapsskillnad

åren

1921—1962l

Äktenskapsskillnad enligt 11 kap. GB År

1921—1930 1931—1940 1941—1950 1951—1960 1961 1962

3 §

4 §

5 §

6 §

7 §

8 §

9 §

1273 2 351 4 939 6 862 6 884 7 056

302 340 426 484 422 426

63 28 20 14 7 6

24 12 30 43 4 7

0 0 1 1

63 72 511 1046 1203 1186

0 1 1 0

1 S-a 10 § 11 §

12 §

13 §

12 11 22 34 28 27

18 23 40 70 103 105

52 84 86 64 40 31

1 1 3 3 5 2

1808 2 922 6 078 8 620 8 696 8 847

1 För tiden 1921—1960 angives avrundade årsmedeltal för varje tioårsperiod. • Därutöver beviljades äktenskapsskillnad enligt äldre lag i 16 fall under tidsperioden.

Det årliga antalet hemskillnader åren 1921—1962 framgår av tab. 1. Från och med år 1927 har antalet hemskillnader varje år varit större än antalet äktenskapsskillnader ej endast samma år utan även nästföljande år. Det måste antagas, att åtskilliga hemskillnader aldrig leder till äktenskapsskillnad. Detta bekräftas av en inom statistiska centralbyrån på familjerättskommitténs uppdrag verkställd undersökning rörande antalet hemskillnadsdomar meddelade år 1950 som följts av äktenskapsskillnadsdom före år 1958. Undersökningen omfattade de av underrätt år 1950 meddelade hemskillnadsdomar varom uppgift inkommit till äktenskapsregistret under tiden 1 januari 1950—28 februari 1951, med undantag för hemskillnadsdomar som undanröjts i högre rätt. Bäkningen gav till resultat, att under år 1950 dömts till hemskillnad i sammanlagt 8 698 äktenskap samt att i 22 av dessa äktenskap år 1950 dömts till hemskillnad mer än en gång. Vid räkningen av antalet äktenskapsskillnadsdomar under åren 1950—1957 i de äktenskap vari dömts till hemskillnad år 1950 gjordes icke åtskillnad mellan äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 3 § GB och äktenskapsskillnad på annan grund. Hänsyn togs endast till äktenskapsskillnadsdomar meddelade av underrätt. Resultatet framgår av följande uppställning.

564 År för äktenskapsskillnadsdomen

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

Hemskillnadsdomar år 1950, vilka följts av äktenskapsskillnadsdom något av åren 1950—1957 Antal

%

53 4 215 1 956 474 267 184 131 116

0,6 48,5 22,5 5,4 3,1 2,1 1,5 1,3

Äktenskapsskillnadsdom ej meddelad något av åren 1950—1957

15,0

Summa

8 698

100 Enligt uppställningen har 15 procent av de äktenskap i vilka hemskillnad vunnits år 1950 icke upplösts genom dom å äktenskapsskillnad inom sju år räknat från året för hemskillnadsdomens meddelande. III. Gifta kvinnors förvärvsarbete m. m. Vid folkräkningarna undersöks bl. a. befolkningens fördelning efter förvärvsverksamhet, yrke och näringsgren. I kommitténs allmänna motivering till ändringar i GB har under rubriken utvecklingen och den offentliga diskussionen lämnats vissa uppgifter angående förvärvsarbetande gifta kvinnor. 1 Vid folkräkningen 1960 var antalet förvärvsarbetande gifta samboende kvinnor 404 360 eller 23 procent av totalt 1 747 003 gifta samboende kvinnor. Andelen gifta samboende av samtliga förvärvsarbetande kvinnor var 42 procent. Totala antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor var 426 240 och ej förvärvsarbetande gifta kvinnor 1 356 766. I åldrarna 15—59 år var totala antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor 410 097 motsvarande 28 procent av samtliga gifta kvinnor i samma åldersklasser. Som jämförelse ma nämnas, att av samtliga änkor var 52 921 eller 18 procent förvärvsarbetande och 245 221 icke förvärvsarbetande. Av änkor i åldrarna 15—59 år var 35 567 förvärvsarbetande, motsvarande 56 procent av samtliga änkor i samma åldersklasser. Av de frånskilda kvinnorna var 56 641 eller 64 procent förvärvsarbetande och 32 521 icke förvärvsarbetande. I åldrarna 15—59 år var antalet förvärvsarbetande 51 493 eller 77 procent av samtliga frånskilda kvinnor i samma åldersklasser. Av de ogifta kvinnorna i åldrarna 15—59 år var 62 procent förvärvsarbetande. I planen för 1960 års folkräkning ingår vissa urvalsundersökningar. Beträffande familjestatistiken föreligger därifrån preliminära uppgifter bl. a. angående antalet familjer med hemmavarande barn under 16 år (inräknat adoptivbarn, fosterbarn och styvbarn), fördelade efter föräldrarnas förvärvsverksamhet. För kvinnornas del framgår fördelningen mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande inom olika familjetyper av tab. 8. I den av statistiska centralbyrån i serien Sveriges officiella statistik utgivna årliga publikationen Skattetaxeringarna samt fördelningen av inkomst- och förmögenhet lämnas för tiden från och med år 1951 uppgifter om inkomstfördelningen även med hänsyn till inkomsttagarnas civilstånd. Uppgifterna grundar sig på en 1 Se ovan s. 17.

565 Tab. 8. Familjer med hemmavarande respektive kvinnlig familjeföreståndares

barn under 16 år, fördelade efter hustrus förvärvsverksamhet, vid folkräkningen 1960 Samboende hustru respektive kvinnlig familjeföreståndare

Familjetyp

Med förvärvsarbete

Bestående äktenskap Familjer där familjef öreståndaren var gift ej samboende kvinna ogift kvinna änka frånskild kvinna

Utan förvärvsarbete

Antal

%

Antal

0/

189 137

735 377

9 120 23 253 8 969 21 411

62 75 50 75

5 708 7 640 8 909 6 976

38 25 50 25

/o

urvalsundersökning och avser den sammanräknade nettoinkomsten. 1 Enligt föreliggande uppgifter var andelen gifta kvinnliga inkomsttagare år 1962 av totala antalet gifta kvinnor vid årets slut 47 procent. I fråga om den genomsnittliga storleken av inkomsterna måste observeras att de gifta kvinnorna på grund av sambeskattningen och statistikens uppläggning blir mycket kraftigt överrepresenterade i den lägsta inkomstgruppen. Medan medelinkomsten för samtliga inkomsttagare år 1962 var 12 061 kronor, uppgick de gifta kvinnliga inkomsttagarnas medelinkomst till 6 365 kronor. Medelinkomsten för ogifta kvinnliga inkomsttagare uppgick till 8 596 kronor, för förut gifta till 7 985 kronor och för samtliga kvinnliga inkomsttagare till 7 340 kronor. IV. Äktenskapsförord och boskillnader Uppgifter angående äktenskapsförord lämnas i en specialundersökning, som på familjerättskommitténs uppdrag utförts inom statistiska centralbyrån. 2 Till komplettering lämnas i tab. 9 uppgifter om antalet ärenden rörande äktenskapsförord, Tab. 9. Antalet

År

1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1

ärenden rörande äktenskapsförord Slutligt handlagda ärenden rörande äktenskapsförord vid häradsrätter

rådhusrätter

1996 1955 2 170 2 140 2 244 2 507

3 213 2 994 3 252 3 276 3 197 3 448

åren

1957—1963

Summa

På 100 samma år ingångna äktenskap

5 209 4 949 5 422 5 416 5 441 5 955 J 5 694

9,9 9,7 10,8 10,8 10,4 11,0 10,9

Inom statistiska centralbyrån uppskattad siffra.

1 Se Skattetaxeringarna samt fördelningen av inkomst och förmögenhet taxeringsåret 1963 s. 19° ff. 2 Se Statistisk Tidskrift 1959 nr 5, s. 259 ff.

566 som slutligt handlagts vid underrätt åren 1957—1963. Därvid h a r även beräknats antalet sådana ärenden på 100 samma år ingångna äktenskap. Det måste dock framhållas, att makar ej sällan upprättar mer än ett äktenskapsförord under äktenskapet (resp. före detsamma). Antalet boskillnadsmål som slutligt handlagts vid underrätt åren 1957—1960 samt 19621 framgår av nedanstående uppställning. I den publicerade domstolsstatistiken saknas uppgift om i hur många fall talan om boskillnad väckts av endera maken respektive boskillnad sökts av makarna gemensamt. Till jämförelse må nämnas att år 1921 avgjordes genom slutligt utslag sammanlagt 1 053 boskillnadsmål utan sammanhang med konkurs och 1 223 boskillnadsmål i sammanhang med konkurs.

År

1957 1958 1959 1960 1962

Avgjorda boskillnadsmål vid häradsrätter

rådhusrätter

442 479 481 480 420

284 261 274 271 233

Summa

726 740 755 751 653

V. B o s t a d s f ö r h å l l a n d e n En allmän bostadsräkning ägde rum 1960, avseende förhållandena den 1 november detta år. Med bostadshushåll avsågs vid bostadsräkningen den person eller grupp av personer som var bosatt i en och samma bostadslägenhet och även var mantalsskriven där för år 1961. Antalet bostadshushåll fördelade efter lägenhetens upplåtelseform framgår av följande uppställning.

Totalt Därav i lägenheter bebodda av ägare bostadsrättsinnehavare övriga uppgift saknas m. fl

Antal hushåll (hela riket) . 2 582 151

.

933 964 241 770 1 404 719 1698

De fall då husets ägare bodde i lägenheten fördelade sig med 752 141 ( 8 0 % ) på enfamiljshus, 127 903 ( 1 4 % ) på tvåfamiljshus och 35 876 ( 4 % ) på flerfamiljshus samt 18 044 (2 %) på icke-bostadshus.

i Uppgifter saknas för år 1961.

567 VI. Livförsäkringar Här lämnas vissa uppgifter om det nuvarande livförsäkringsbeståndet och nyteckningen inom skilda försäkringsformer. Redogörelsen utgör i huvudsak en direkt sammanställning ur den av försäkringsinspektionen i serien Sveriges officiella statistik årligen utgivna publikationen Enskilda försäkringsanstalter. 1 Hos livförsäkringsbolag förekommer flera verksamhetsgrenar. Vid den statistiska redovisningen särskiljes bl. a. individuell livförsäkring, tjänstepensionsförsäkring, tjänstegrupplivförsäkring och övrig grupplivförsäkring. Med hänsyn till det sätt på vilket försäkringsförmånen utgår uppdelas individuell livförsäkring i kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Ett livförsäkringsavtal kan avse en kombination av båda dessa former. Förmånen vid kapitalförsäkring består i allmänhet av ett engångsbelopp, försäkringssumman, men kan även ha formen av ett visst belopp årligen under ett bestämt antal år. I sistnämnda fall sägs försäkringssumman utgå i rater. Försäkringssumman kan utgå vid dödsfall eller om viss ålder uppnås. Om försäkringsavtalet endast innehåller utfästelse om utbetalning vid dödsfall och försäkringstiden dessutom är begränsad, används beteckningen temporär (dödsfalls) försäkring. Detta är en riskförsäkring, som i regel innefattar ett endast obetydligt sparande. Sammansatt kapitalförsäkring medför rätt till utbetalning av försäkringssumman vid dödsfall eller vid försäkringstidens slut, om den försäkrade icke dessförinnan avlidit. Vid livränteförsäkring sker utbetalningen successivt. Livräntan kan börja utgå antingen omedelbart efter försäkringens tecknande (genast börjande livränta), efter viss uppnådd ålder (uppskjuten livränta) eller efter det viss person, försörjaren, avlidit (överlevelseränta). Livräntan kan vara tidsbegränsad och upphör alltid vid livräntetagarens död. I beskattningshänseende skiljes mellan pensionsförsäkring (P-försäkring) och kapitalförsäkring (K-försäkring). 2 För P-försäkringar åtnjutes full avdragsrätt för erlagda premier, medan utfallande försäkringsbelopp utgör skattepliktig inkomst. För K-försäkringar är avdragsrätten för premien begränsad. Utfallande belopp är icke skattepliktig inkomst. Inom sådan P-försäkring, som är sammansatt av kapitalförsäkring i försäkringsteknisk mening och livränteförsäkring, utgår det försäkrade kapitalet nästan undantagslöst i jämna rater under viss bestämd tid, som icke får överstiga 20 år. En vanlig kombination består av en kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utgår i rater under 20 år från dödsfall eller senast från viss ålder, samt av en livsvarig livränteförsäkring, från vilken i förekommande fall livränta börjar utgå, sedan kapitalförsäkringens förmåner upphört. Kollektivavtalsbestämd tjänstegrupplivförsäkring meddelas sedan ingången av år 1961 för tjänstemän av vissa livförsäkringsbolag och sedan ingången av år 1963 för arbetare inom det enskilda näringslivet av Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA). Från sistnämnda tidpunkt meddelar Kommunernas försäkringsaktiebolag (KFA) samma försäkringsform för de kommunalanställda, medan statligt anställda erhållit förmåner motsvarande dem som tjänstegrupplivförsäkring ger, ehuru icke i form av privat försäkring. Villkoren för dessa tjänstegrupplivförsäkringar är i stort sett lika. Försäkringen utfaller med engångsbelopp, om den försäkrade avlider före pensionsåldern. 3 I den övriga grupplivförsäkringen ingår även s. k. föreningstjänstegrupplivförsäkring, som utformats på samma sätt som tjänstegrupplivförsäkringen för att be1 Uppgifterna har i huvudsak inhämtats från försäkringsinspektionen och kommer att inflyta i Enskilda försäkringsanstalter 1962. De får därför t. v. betraktas som preliminära. 2 Se anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen. Som framgår av det följande kan pensionsförsäkring delvis bestå av kapitalförsäkring i försäkringsteknisk mening. 3 Angående försäkringsförmånerna se s. 594 f.

568 reda försäkring åt företagare, anslutna till yrkesförbund, och åt deras anställda i den mån dessa ej skall försäkras i AFA. Liksom tjänstegrupplivförsäkring är övrig grupplivförsäkring en ren riskförsäkring, där försäkringssumman utbetalas i form av ett engångsbelopp och endast vid dödsfall före viss ålder. Den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen redovisas särskilt endast för Svenska personal-pensionskassan (SPP). Kassans tidigare verksamhet omfattade försäkring av livränta, utgående som ålderspension eller som familjepension. Vidare ingick regelmässigt en invaliditetsförsäkring. Den av SPP bedrivna verksamheten har numera anpassats till ATP. Anpassningen skedde inom ramen för en av arbetsmarknadens parter gemensamt rekommenderad plan för tilläggspensionering av tjänstemän (ITP-planen) och innebar bl. a. nedsättning till fribrev av den kollektiva tjänstepensionsförsäkringens familje- och invalidpensionsförmåner, samt sådana ålderslivräntor, där ålderspensionsförsäkring ordnats av arbetsgivare på annat betryggande sätt. Efter anpassningen avser tjänstepensionsförsäkring i SPP dels försäkring av livränta utgående som ålderspension och avsedd att bereda pension från lägre pensionsålder än den i ATP gällande samt att höja den totala pensionsnivån till avtalad nivå, dels kollektiv riskförsäkring av invalidpension och änkepension samt premiebefrielse av ålderspension. Viktiga drag i de svenska liv- och sjukförsäkringsbolagens verksamhet under de senaste åren har varit: att utvecklingen inom individuell livförsäkring med sparmoment företett en stagnation; att den kollektiva riskförsäkringen ökat lavinartat; att SPP:s kollektiva tjänstepensionsförsäkring minskat i betydelse till följd av ATP; samt att annullationsfrekvensen av livförsäkringar ökat. Av tab. 10 framgår utvecklingen av liv- och sjukförsäkringsbolagens direkta verksamhet åren 1958—1962, jämfört med år 1952. Uppgifterna avser index utvisande realvärdet, beräknat med användning av konsumentprisindex, av premier, utbetalningar för försäkringsfall och samtliga tekniska fonder.

Tab. 10. Liv-

och sjukförsäkringsbolagens jämfört med

direkta verksamhet 1952

1958—1962,

Index utvisande realvärdet av

1962 Premier1 härav individuell förs individuell och kollektiv förs. utom tjänstepens. förs SPP, tjänstepens. förs.1 Utbetalningar för försäkringsfall härav individuell förs individuell och kollektiv förs. utom tjänstepens. förs SPP, tjänstepens. förs Samtliga tekniska fonder !

100 100

107 89

112 89

100 86

71 85

79 86

100 100 100 100

94 130 132 114

96 140 140 117

95 109 150 120

98 22 160 120

101 39 177 130

100 100 100

124 179 138

130 198 147

138 217 150

147 232 151

165 249 150

1 Av skäl som delvis sammanhänger med SPP-försäkringarnas anpassning till ATP ger SPP: s åren 1960—1962 bokförda premieintäkter en mindre god bild av de på respektive år belöpande premierna. Efter anpassningen till ATP återstod mer än en tredjedel av den på år 1959 belöpande premievolymen.

569 Tab.

11.

Det direkta

livförsäkringsbeståndet åren

1952,

1958,

i svenska 1961

och

liv-

och

sjukförsäkringsbolag

1962 Belopp i miljoner kr. Antal i 1 000-tal 1952

1962 Individuell förs. totalt Individuell kapitalförs. med sparmoment Riskförsäkring totalt härav individuell temporär tjänstegruppliv övrig gruppliv

12 936

20 749

22 078

22 476

15 682 12 338 5 067 485

7 271

15 481 30 568 6 597 9171 14 800

15 537 35 777 6 939 11322 17516

Summa

13 421

28 020

46 049

3 958 956

3 380 1108

3 201 1 108

Försäkrat

dödsfallskapital

Årligt belopp i livränleförsäkring SPP)

(exkl.

Antal försäkringar i individuell förs. Kapitalförs. med sparmoment Temporär förs Summa

4 499

4 914

219 130

1 682 180

4 309

Antal försäkrade personer Tjänstegrupplivförs Övrig grupplivförs Kollektiv ålderspension i SPP 1

302 2 323

343 2 484 *227

Approximativ uppgift.

I tab. 11 l ä m n a s v i s s a u p p g i f t e r o m d e t d i r e k t a l i v f ö r s ä k r i n g s b e s t å n d e t å r e n 1952, 1958, 1961 o c h 1962. S P P h a r efter å r 1959 e n d a s t k u n n a t l ä m n a a p p r o x i m a t i v a b e s t å n d s u p p g i f t e r . V i d 1962 å r s u t g å n g b e r ä k n a s a n t a l e t f ö r s ä k r a d e p e r s o n e r m e d p å g å e n d e p r e m i e b e t a l n i n g för k o l l e k t i v å l d e r s p e n s i o n h a u t g j o r t o m k r i n g 75 000. H ä r t i l l k o m o m k r i n g 175 000 f ö r s ä k r a d e p e r s o n e r m e d p å g å e n d e p r e m i e b e t a l n i n g för e n b a r t sjuko c h i n v a l i d p e n s i o n s a m t v i s s f a m i l j e p e n s i o n . F ö r n ä r m a r e 150 000 a v d e s s a h a d e ålderspensioneringen ordnats genom det m e d SPP samförvaltade PRI (Pensionsr e g i s t r e r i n g s i n s t i t u t e t ) . Av P R I - m e d l e m m a r n a t o r d e u p p s k a t t n i n g s v i s 85 000 h a ålderspensionsfribrev i SPP. Det totala antalet försäkrade i SPP b e r ä k n a s vid utg å n g e n av å r 1962 h a u t g j o r t 317 000 p e r s o n e r . N y t e c k n i n g e n av i n d i v i d u e l l k a p i t a l f ö r s ä k r i n g för d ö d s f a l l u t g j o r d e 2,07 m i l j a r d e r k r å r 1962 o c h e n l i g t p r e l i m i n ä r a u p p g i f t e r 2,12 m i l j a r d e r k r å r 1963. N y t e c k n i n g e n av v a n l i g g r u p p l i v f ö r s ä k r i n g ö k a d e f r å n 2,71 m i l j a r d e r k r 1962 till 4,77 m i l j a r d e r k r 1963. D e t t a b e r o d d e b l . a. p å o m f a t t a n d e t e c k n i n g av g r u p p l i v k o n t r a k t för f ö r e t a g a r g r u p p e r . D e n t o t a l a n y t e c k n i n g e n av t j ä n s t e g r u p p l i v f ö r s ä k r i n g , s o m å r 1962 v a r 0,93 m i l j a r d e r k r , steg å r 1963 till 41,83 m i l j a r d e r k r . S t ö r r e d e len a v n y t e c k n i n g e n å r 1963 h ä n f ö r d e sig till AFA o c h K F A . S a m m a n l a g t f ö r s ä k r a d e s g e n o m d e s s a b å d a b o l a g n ä r m a r e 1,5 m i l j o n e r p e r s o n e r för 39,5 m i l j a r d e r k r . D e t t a b e l o p p t o r d e u t g ö r a n å g o t m i n d r e än h ä l f t e n av d e n t o t a l a f ö r s ä k r i n g s s u m m a n för r i s k f ö r s ä k r i n g i S v e r i g e v i d 1963 å r s slut. F ö r d e l n i n g e n å r 1962 a v r e n n y t e c k n i n g a v i n d i v i d u e l l a k a p i t a l f ö r s ä k r i n g a r f ö r d ö d s f a l l efter f ö r s ä k r i n g s b e l o p p f r a m g å r a v tab. 12.

570 Tab.

12.

År 1962 nytecknade

individuella

fördelade efter

kapitalförsäkringar

för

försäkringsbelopp Antal försäkringar, %

Försäkringsbelopp, kr

— 1 999 2 000— 5 999 6 000— 9 999 10 000— 19 999 20 000— 49 999 50 000— 99 999 100 000—299 999 300 000— Summa

Försäkringar med utbetalning vid dödsfall eller senast vid viss ålder

Försäkringar med utbetalning endast vid dödsfall

2,3 58,6 8,3 22,6 3,7 2.3 1,9 0,3

1,4 45,8 8,6 32,8 9,4 1,4 0,6 0,0

dödsfall

571 BILAGA 4

Testamentsvanorna För att belysa, i vilken omfattning och på vad sätt efterlevande make tillgodoses genom testamente eller, när maken enligt 3 kap. ÄB är arvinge, hans rätt inskränks genom testamente, verkställde familjerättskommittén år 1962 en statistisk undersökning. Denna avsåg bouppteckningar inregistrerade åren 1960 och 1961 vid samtliga underrätter i riket i de fall då den avlidne efterlämnat make och värdet av makarnas behållna egendom (behållningen) enligt bouppteckningen översteg 5 000 kronor. Undersökningen var uppdelad på två avdelningar. Den första omfattade de fall då den avlidne efterlämnat make och bröstarvingar 1 och avsåg frågan, i vad mån efterlevande makes ställning förbättrats genom testamente. Den andra avdelningen omfattade fall då den avlidne efterlämnat make men ej bröstarvingar. I dessa fall kunde sålunda efterlevande makens rätt ha antingen utvidgats eller inskränkts genom testamente. I makarnas behållna egendom inräknades efterlevande makens behållna giftorättsgods. Inom vardera avdelningen infordrades uppgifter särskilt för de fall där giftorättsgemenskap förelåg och särskilt för de fall där giftorättsgemenskap saknades. F a n n s både giftorättsgods och enskild egendom efter den döde, hänfördes fallet, om den dödes andel i giftorättsgodset var mera värd än hans enskilda egendom, under giftorättsgemenskap och eljest under kategorin »ej giftorättsgemenskap». Bouppteckningarna uppdelades efter behållningens storlek på fem förmögenhetsklasser, nämligen 5 000—12 000 kr, 12 000—50 000 kr, 50 000—150 000 kr, 150 000— 300 000 kr samt över 300 000 kr. 1. Make och bröstarvingar Den utsända blanketten upptog i denna del frågor om testamentsförordnanden till make. Frågorna gällde i främsta rummet sådana förordnanden enligt vilka efterlevande makes rätt avsåg minst hälften av den avlidnes kvarlåtenskap. Beträffande dessa begärdes uppgift huruvida förordnandet gav efterlevande make full äganderätt (med testationsbefogenhet), fri förfoganderätt (utan testationsbefogenhet) eller nyttjande- eller avkomsträtt. I fråga om förordnanden om fri förfoganderätt resp. nyttjande- eller avkomsträtt efterfrågades särskilt, huruvida makens rätt enligt testamentet skulle upphöra vid omgifte, och beträffande förordnanden om äganderätt resp. fri förfoganderätt, huruvida den rätt maken fått enligt testamentet genom hans medgivande begränsats till nyttjande- eller avkomsträtt samt huruvida rätten i sådant fall skulle upphöra vid omgifte. Ytterligare begärdes uppgifter om förbehåll i testamentet för laglott. Härmed avsågs alla fall då i sak bröstarvingarnas laglott hade respekterats i testamentet. Slutligen begärdes uppgift om andra förordnanden till efterlevande make än förut nämnts och om antalet fall då intet förordnande till make meddelats. Inom denna avdelning visade sig tyvärr de lämnade uppgifterna från åtskilliga domstolar vara bristfälliga. I några fall har uppgifterna kompletterats men i flertalet fall har så icke skett. Av uppgifterna från de 171 domstolarna i riket 2 h a r 13 1

Med bröstarvinge j ä m s t ä l l d e s adoptivbarn och adoptivbarns avkomling. - Vissa domsagor h a r l ä m n a t skilda uppgifter för varje i domsagan ingående tingslag. I sådana fall r ä k n a s h ä r varje tingslag som en domstol.

572 svarsformulär för år 1960 och 20 formulär för år 1961 i princip lämnats utanför den närmare redovisningen i fortsättningen. 3 Dessa uppgifter avsåg cirka 4 950 bouppteckningar. De övriga uppgifterna omfattade 30 413 bouppteckningar eller sålunda mer än 85 procent av samtliga inom denna avdelning av undersökningen. Av dessa uppgifter var emellertid, såsom senare skall närmare utvecklas, ett betydande antal användbara allenast i begränsad utsträckning. De nyss nämnda 30 413 bouppteckningarna fördelade sig inom vardera av kategorierna giftorättsgemenskap och ej giftorättsgemenskap efter år och inregistrering vid häradsrätt respektive rådhusrätt på sätt framgår av tab. 1. De största städerna är såvitt angår år 1961 underrepresenterade i detta undersökningsmaterial. I det helt övervägande antalet fall rådde giftorättsgemenskap mellan makarna. Andelen dödsbon i vilka giftorättsgemenskap saknades var större i städer med rådhusrätt än i domsagorna. Av undersökningen i övrigt framgår att det i större dödsbon var vanligare än eljest att giftorättsgemenskap saknades. I de nämnda 30 413 dödsbona hade efterlevande make i någon form tillgodosetts genom testamente i 5 946 fall (19,6 % ) . 4 Dessa fördelade sig inom vardera av kategorierna giftorättsgemenskap och ej giftorättsgemenskap på häradsrätter och rådhusrätter samt efter förmögenhetsklasser på sätt framgår av tab. 2 (åren 1960 och 1961 sammanräknade). I giftorättsfallen förelåg förordnande till förmån för efterlevande make i 5 610 dödsbon (18,9 % ) . I de fall då giftorättsgemenskap icke var för handen var motsvarande tal 336 (45,4 %). Samtliga redovisade förordnanden har därvid medtagits, sålunda även de av mindre betydelse. Det bör emellertid understrykas att i de nu redovisade uppgifterna endast 101 förordnanden av totalt 5 946 (1,7 %) hänförts till gruppen »andra förordnanden», varmed i undersökningen åsyftats sådana enligt vilka efterlevande makes rätt avsåg mindre än hälften av den dödes kvarlåtenskap. Som framgår av de i tab. 2 redovisade procenttalen är det vanligare med testamentsförordnanden till make i större dödsbon än i mindre. Testamentsfrekvensen var väsentligt högre i städer med rådhusrätt än i domsagorna. Den var också väsentligt högre när giftorättsgemenskap saknades än när giftorättsgemenskap förelåg. I domsagorna fanns testamente till makes förmån i 16 procent av fallen, när giftorättsgemenskap förelåg, och i 38 procent av fallen, när giftorättsgemenskap saknades. Motsvarande tal för rådhusrätterna var 28 och 56 procent. Endast i 404 (1,3 %) av samtliga 30 413 fall hade efterlevande make, såvitt undersökningen utvisar, varken tillgodosetts genom giftorätt eller genom testamente. Av undersökningen framgår icke, i vilken utsträckning den efterlevande i dessa situationer hade enskild egendom eller tryggats exempelvis genom pension. Att frekvensen av testamenten till efterlevande makes förmån ökar med tilltagande urbanisering bekräftas ytterligare av uppgifterna i tab. 3, som för år 1960 upptager en jämförelse mellan testamentsfrekvensen i Stockholm, Göteborg och Malmö samt testamentsfrekvensen i övriga städer med rådhusrätt, från vilka uppgifterna kunnat användas. Frekvensen är — med enstaka undantag — i alla förmögenhetslägen väsentligt högre i storstäderna än i övriga städer. 5 Genomsnittligt var testamentsfrekvensen i storstäderna 35 procent, när giftorättsgemenskap förelåg, och 64 procent, när giftorättsgemenskap saknades, samt i övriga städer 25 procent, när giftorättsgemenskap förelåg, och 46 procent, när giftorättsgemenskap saknades. Det må här nämnas, att av 818 testamentsförordnanden i storstäderna endast 17 eller 2,1 procent hänförts till den förut omnämnda gruppen »andra förordnanden». 3 Om 22 av dessa svarsformulär, omfattande 3 779 bouppteckningar, l ä m n a s dock vissa uppgifter på s. 574. * I denna del ingår uppgifter som i och för sig är ofullständiga men likväl bedömts vara användbara. Det kan därför ej helt uteslutas att vissa uppgifter feltolkats. s För de särskilda förmögenhetsklasserna inom kategorin »ej giftorättsgemenskap» lämnas här liksom i tabellerna 6 och 9 ej någon redovisning av procenttal, eftersom antalet bouppteckningar i varje grupp är ringa.

573 Av de fall då efterlevande make i de förut behandlade 30 413 dödsbona tillerkänts minst hälften av den dödes kvarlåtenskap, 5 845, hade förbehåll för bröstarvinges laglott gjorts i 1929 fall (33,0 %). Dessa förbehåll fördelade sig med 1799 av 5 551 (32,4 %) på makar med giftorättsgemenskap och 130 av 294 (44,2 %) på makar utan giftorättsgemenskap. Av utredningen framgår icke, i vilken utsträckning de övriga fallen avsett mer än hälften av den dödes kvarlåtenskap och sålunda faktiskt inkräktat på laglotten. Det måste dock framhållas, att laglottsregeln torde vara allmänt känd och att därför ett uttryckligt förbehåll om laglott troligen i många fall ej ansetts erforderligt. En jämförelse med en i lagstiftningsärendet angående 1928 års arvslag utförd liknande statistisk undersökning 6 avseende åren 1919 och 1920 försvåras av att denna gjorts efter delvis andra grunder, vartill kominer att penningvärdet förändrats. Av det däri redovisade materialet framgår emellertid att, när den döde efterlämnade make och bröstarvingar, testamente till förmån för maken beräknades ha funnits i 14,1 procent av de fall där kvarlåtenskapen uppgick till minst 500 kr, d. v. s. där behållningen, om giftorätt fanns, var minst 1 000 kr, och i 16,0 procent av de fall där kvarlåtenskapen uppgick till minst 1 000 kr, d. v. s. där behållningen, om giftorätt fanns, uppgick till minst 2 000 kr. Då den genomsnittliga frekvensen av testamenten till efterlevande makes förmån enligt den nu gjorda undersökningen, såvitt framgår av det material som behandlats i det föregående, var 19,6 procent, synes antalet sådana testamenten ha stigit något sedan nämnda tid. Enligt en begränsad undersökning som gjordes beträffande 1955 års bouppteckningar vid 11 domstolar var frekvensen av testamenten till efterlevande makes förmån väsentligt högre (30,2 % ) . 7 Detta torde dock finna sin förklaring däri att storstäderna var överrepresenterade. Den verkställda undersökningen har vidare avsett att belysa på vad sätt den efterlevande maken tillgodosetts genom testamente. Ett icke obetydligt antal av de från rikets domstolar i detta avseende lämnade uppgifterna har emellertid varit alltför ofullständiga eller felaktiga för att kunna användas för detta ändamål. Undersökningen h a r därför i denna del i första hand begränsats till uppgifter från 103 domstolar för år 1960 och 108 domstolar för år 1961, vilka uppgifter antagits vara riktiga. Vid dessa domstolar förekom under ifrågavarande tid sammanlagt 21 201 bouppteckningar, enligt vilka den döde efterlämnat make och bröstarvingar och enligt vilka behållningen samtidigt översteg 5 000 kr. Motsvarande siffra för rikets övriga domstolar synes vara cirka 14 150. Undersökningsmaterialet utgöres sålunda i denna del av ungefär tre femtedelar av bouppteckningarna inom samma grupp i hela riket. Fördelningen av bouppteckningarna på giftorätt och ej giftorätt, år och inregistrering vid häradsrätt resp. rådhusrätt framgår av tab. 4. Såväl stadsbygd som landsbygd i alla delar av riket är representerade. De största städerna är dock underrepresenterade i materialet. Undersökningsresultatet har sammanställts i tab. 5, som upptager dels absoluta tal för antalet fall, då efterlevande make tillgodosetts genom testamente, och antalet fall, då testamente till make ej givits, dels motsvarande procenttal. Av tab. 5 framgår, att förordnande till förmån för efterlevande make förelåg i sammanlagt 4 230 dödsbon (19,9 % ) . Av dessa avsåg 2 683 (12,6 %) full äganderätt, 1 229 (5,8 %) fri förfoganderätt och 252 (1,2 %) nyttjande- eller avkomsträtt. I alla dessa fall avsåg efterlevande makes rätt minst hälften av den dödes kvarlåtenskap. Härutöver förekom 66 fall (0,3 %) med andra förordnanden till den efterlevande maken. Jämväl av tab. 5 framgår att — såsom förut anförts — förordnande till efterlevande make relativt sett är vanligare i större dödsbon än i mindre och likaså vanligare i fall när giftorättsgemenskap saknas än när giftorättsgemenskap före«7 ALmotiven s. 95 ff och 150 ff. Hesser, Svensk historik, gällande rätt i övriga nordiska och vissa andra länder, statistiska uppgifter m. m. Bilaga till Walin Hfors, s. 27 ff.

574 ligger. Av tabellen framgår därjämte, att förbehåll i testamentet om laglott var vanligare i större dödsbon än i mindre. Den relativa fördelningen av förordnanden till efterlevande make, vilka avsäg minst hälften av den avlidnes kvarlåtenskap, efter förordnandets innehåll framgår av tab. 6. Det förefaller som om förordnanden om nyttjande- eller avkomsträtt relativt sett var vanligare inom de högsta förmögenhetsklasserna än inom de lägre och likaså vanligare i de fall då giftorättsgemenskap saknades än när giftorättsgemenskap förelåg. Det är dock h ä r fråga om så små tal, att olikheterna synes osäkra. Mellan härads- och rådhusrätter förelåg ej några påtagliga skillnader. Vad angår förekomsten av inskränkningar i efterlevande makes rätt i händelse av omgifte hade som framgår av tab. 5 beträffande 123 (10,0 %) av de totalt redovisade 1 229 förordnandena om fri förfoganderätt föreskrivits, att rätten skulle upphöra vid omgifte. I fråga om förordnanden om nyttjande- eller avkomsträtt var motsvarande tal 40 (15,9 %) av 252. Beträffande de redovisade 3 912 fallen då den efterlevande maken fått full äganderätt eller fri förfoganderätt till minst halva kvarlåtenskapen är att tillägga, att den efterlevande i 11 (0,3 %) av dessa fall medgivit att rätten begränsades till nyttjanderätt eller avkomsträtt. Sådant medgivande torde dock kunna ha lämnats även i andra fall utan att detta framkommit vid inregistreringen av bouppteckningen. Av de svar på kommitténs frågor under förevarande avsnitt som på grund av bristfälligheter tidigare ej alls redovisats var 22 uppgifter såvitt kan bedömas behäftade allenast med mindre betydelsefulla additionsfel. De fördelade sig på 4 rådhusrätter och 10 häradsrätter för år 1960 samt 4 rådhusrätter och 4 häradsrätter för år 1961. Efter korrigering för sannolika fel omfattade dessa uppgifter tillhopa 3 779 bouppteckningar. I 3 646 (96,5 %) av dessa fall förelåg giftorättsgemenskap, medan sådan saknades i 133 fall (3,5 % ) . I giftorättsfallen förelåg testamentsförordnande till efterlevande makes förmån i 1 078 dödsbon, motsvarande 29,6 procent av samtliga dödsbon inom denna grupp. Den höga testamentsfrekvensen sammanhänger med att storstäderna är överrepresenterade i denna del av undersökningsmaterialet. Förordnande om äganderätt förelåg i 653 (17,9 7c) av nämnda 3 646 dödsbon med giftorätt, förordnande om fri förfoganderätt i 329 fall (9,0 %) och förordnande om nyttjande- eller avkomsträtt i 82 fall (2,3 7c); efterlevande makes rätt avsåg i dessa fall minst hälften av den dödes kvarlåtenskap. Andra förordnanden till efterlevande make förelåg i 14 fall (0,4 % ) . I de 133 dödsbon där giftorätt saknades förelåg testamentsförordnanden till efterlevande makes förmån i 85 fall (63,9 % ) , därav förordnande om äganderätt i 56 fall (42,1 % ) , fri förfoganderätt i 14 fall (10,5 % ) , nyttjande- eller avkomsträtt i 10 fall (7,5 %) och andra förordnanden i 5 fall (3,8 % ) . Vid 417 (36,5 %) av sammanlagt 1 144 förordnanden om äganderätt, fri förfoganderätt och nyttjande- eller avkomsträtt inom båda kategorierna giftorätt och ej giftorätt hade fogats förbehåll om laglott. Av sammanlagt 343 förordnanden om fri förfoganderätt skulle rätten i 35 fall (10,2 %) upphöra vid omgifte. Motsvarande tal för nyttjande- och avkomsträtt var 5 (5,4 %) av 92. Resultatet av undersökningen i denna del kan jämföras med en i 1928 å r s lagstiftningsärende verkställd särskild statistisk undersökning rörande inbördes testamenten mellan makar, avseende åren 1913—1915 och grundad på uppgifter från ett begränsat antal domstolar. 8 Av de till innehållet undersökta 4 132 testamentena var 2 224, därav 1 414 på landsbygden och 810 i städerna, upprättade av personer som efterlämnat bröstarvingar. Av berörda 1 414 testamenten från landsbygden innehöll 310 (21,9 %) förordnande om äganderätt, 719 (50,9 %) förordnande om fri förfoganderätt under livstiden eller om äganderätt med tvingande föreskrift om sekundosuccession vid efterlevande makes död, 365 (25,8 % ) för8

ALmotiven s. 151 ff.

575 ordnande om nyttjanderätt och 20 (1,4 %) olika förordnanden till förmån för mannen och för hustrun. Av de 810 testamentena från städerna innehöll 329 (40,6 %) förordnande om äganderätt, 343 (42,4 %) förordnande om fri förfoganderätt eller om äganderätt med tvingande föreskrift om sekundosuccession vid efterlevande makes död, 124 (15,3 %) förordnande om nyttjanderätt och 14 (1,7 %) olika förordnanden till förmån för mannen och hustrun. En jämförelse med tab. 6 tyder på att, när testamente till makes förmån upprättas i fall då bröstarvingar finns, utvecklingen har gått i riktning mot att maken tillerkänns en mera oinskränkt rätt än tidigare. II. Make men ej b r ö s t a r v i n g a r I de utsända blanketterna efterfrågades i denna del antalet fall, då testamentariskt förordnande meddelats till förmån för efterlevande make eller efterlevande makes arvsrätt inskränkts genom testamente samt antalet fall, då testamente ej givits. Vad angår innehållet i testamentsförordnanden begärdes uppgifter om förordnanden, varigenom efterlevande make tillerkänts full äganderätt, fri förfoganderätt eller nyttjande- eller avkomsträtt till hela eller så gott som hela den dödes kvarlåtenskap, och om förordnanden i övrigt som väsentligt inskränkt makes arvsrätt. För förordnanden om fri förfoganderätt respektive nyttjande- eller avkomsträtt begärdes tillika uppgift om antalet fall då makes rätt skulle upphöra vid omgifte. Uppgifter har även i denna del lämnats från samtliga domstolar i riket och h a r utan undantag kunnat användas. Undersökningsmaterialet utgörs alltså av alla i riket åren 1960 och 1961 inregistrerade bouppteckningar, enligt vilka den döde efterlämnat make men ej bröstarvingar och enligt vilka behållningen, beräknad som förut angivits, översteg 5 000 kr. Antalet sådana bouppteckningar var 6 426. Den närmare fördelningen på giftorättsgemenskap och ej giftorättsgemenskap, år och härads- resp. rådhusrätter framgår av tab. 7. Antalet fall då giftorättsgemenskap förelåg var totalt 6 166 eller 96,0 procent. Även inom denna grupp var det vanligare att giftorättsgemenskap saknades i städer med rådhusrätt än i domsagorna. Vid jämförelse med tab. 1 synes det som om det var något vanligare att giftorättsgemenskap saknades, när den döde efterlämnade make men ej bröstarvingar. Förhållandet kan dock delvis sammanhänga med att de största städerna är underrepresenterade i den del av undersökningen som avser fall med make och bröstarvingar. Resultatet av undersökningen i denna del sammanfattas i tab. 8. Liksom i tab. 5 redovisas dels absoluta tal, dels procenttal. Av tab. 8 framgår, att den efterlevande maken i testamente tillerkänts hela eller så gott som hela kvarlåtenskapen med full äganderätt i 1506 fall (23,4 %) och med fri förfoganderätt i 875 fall (13,6 %). Det kan synas förvånande med det stora antalet förordnanden om fri förfoganderätt, vilka såvitt angår efterlevande makens rätt sålunda i princip överensstämmer med den legala arvsordningen. Förklaringen kan delvis vara att testamentena i vissa fall torde h ä r r ö r a från tiden före 1928 års arvslag. En annan förklaring kan vara att makarna velat reglera sekundosuccessionen på ett från den legala arvsordningen avvikande sätt, utan att efterlevande makes rätt därigenom rubbats. Testamenten som väsentligt inskränkte efterlevande makes arvsrätt förekom endast i ringa utsträckning. Nyttjande- eller avkomsträtt för maken till hela eller så gott som hela kvarlåtenskapen var föreskriven i 73 fall (1,1 %) och andra förordnanden som väsentligt inskränkte makes arvsrätt förekom i 58 fall (0,9 % ) . Den närmare fördelningen av bouppteckningarna med hänsyn till om efterlevande makes rätt utvidgats, inskränkts eller lämnats väsentligen oförändrad i förhållande till den legala arvsordningen framgår av tab. 9. Förordnanden om full äganderätt har betecknats som utvidgning av makes rätt. Under beteckningen »inskränkning

576 av m a k e s r ä t t » h a r s a m m a n f ö r t s f ö r o r d n a n d e n o m n y t t j a n d e - e l l e r a v k o m s t r ä t t och a n d r a f ö r o r d n a n d e n som väsentligt i n s k r ä n k t makes arvsrätt. Gruppen »övriga fall» o m f a t t a r t e s t a m e n t s f ö r o r d n a n d e n o m fri f ö r f o g a n d e r ä t t l i k s o m fall d å i n t e t f ö r o r d n a n d e m e d d e l a t s . F ö r e s k r i f t att e f t e r l e v a n d e m a k e s f ö r f o g a n d e r ä t t skulle u p p h ö r a v i d o m g i f t e h a r ej f ö r a n l e t t att fallet h ä n f ö r t s till g r u p p e n » i n s k r ä n k n i n g av m a k e s r ä t t » . Av t a b . 8 o c h 9 f r a m g å r , att i d e n m å n f ö r o r d n a n d e n gjorts m e d a v v i k e l s e f r å n g ä l l a n d e a r v s r e g l e r h a r d e till h e l t ö v e r v ä g a n d e d e l i n n e b u r i t e n u t v i d g n i n g a v e f t e r l e v a n d e m a k e s r ä t t . I s t ö r r e d ö d s b o n l i k s o m i fall d å g i f t o r ä t t s g e m e n s k a p s a k n a d e s s y n e s d e t — s å s o m n ä r m a r e f r a m g å r av t a b e l l e r n a — v a r a v a n l i g a r e ä n eljest m e d f ö r o r d n a n d e n till ä n d r i n g a v m a k e s a r v s r ä t t . Av t a b . 9 f r a m g å r o c k s å , att s å d a n a f ö r o r d n a n d e n v a r v a n l i g a r e i s t ä d e r m e d r å d h u s r ä t t ä n i d o m s a g o r n a s å v i t t a n g å r k a t e g o r i n g i f t o r ä t t s g e m e n s k a p , m e d a n f ö r h å l l a n d e n a v a r l i k a r t a d e för s t a d o c h l a n d , n ä r g i f t o r ä t t s g e m e n s k a p s a k n a d e s . Även i d e n u b e h a n d l a d e fallen v a r d e t b e t y d l i g t v a n l i g a r e m e d f ö r o r d n a n d e n o m u t v i d g n i n g av m a k e s a r v s r ä t t än m e d f ö r o r d n a n d e n om i n s k r ä n k n i n g i arvsrätten. F ö r e s k r i f t o m att d e n e f t e r l e v a n d e m a k e n s r ä t t s k u l l e u p p h ö r a v i d omgifte förek o m i 19 (2,2 % ) a v d e 875 fallen m e d fri f ö r f o g a n d e r ä t t o c h i 4 (5,5 % ) a v d e 73 fallen m e d n y t t j a n d e - e l l e r a v k o m s t r ä t t . S å d a n f ö r e s k r i f t s y n e s s å l u n d a v a r a m i n d r e v a n l i g i d e s s a fall ä n i d e fall d å b r ö s t a r v i n g a r e f t e r l ä m n a t s v i d s i d a n a v make.

Tab. 1. Dödsbon

med make och bröstarvingar

1960 och 1961 (totalt

30 413),

giftorättsgemenskap,

År Bouppteckningar inregistrerade vid

samt behållning

fördelade

överstigande

efter giftorättsgemenskap

år samt häradsrätter

och

5 000 kr

åren

och ej

rådhusrätter

Giftorättsgemenskap Ej giftorättsgemenskap

Summa Antal

Antal

o/ /o

Antal

/o

10 536 4 423

98,1 95,6

206 202

1,9 4,4

10 742 4 625

100 100

14 959

97,3

2,7

15 367

11 663 3 051

98,0 96,8

232 100

2,0 3,2

11895 3 151

100 100

14 714

97,8

2,2

15 046

22 199 7 474

98,1 96,1

438 302

1,9 3,9

22 637 7 776

100 100

29 673

97,6

2,4

30 413

100 I9601

Häradsrätter Rådhusrätter Summa 19611 Häradsrätter Rådhusrätter Summa Båda åren Häradsrätter Rådhusrätter Summa

1 Divergenser mellan åren torde huvudsakligen bero på att uppgifterna från vissa större domstolar kunnat användas endast i vad de avsåg e t t av åren.

577 -rfc, « CD

r-

CO

C"

CO

co CO

S2

o

TO

CM CM

C c5 C ;2

c73

oc

0 0 TJI

CO rf

2^

CO

CD CO

—

ss" L.O

CO

o

CM O CO

0 0 CO

CD r f

CM CM

CO T -

-f

1-1

—

M

2»«

• ^ CO CO

LO"

co ^2

co

« * CO

CM OJ

—i

^>CM CM

P>

1-1

to 93 => > O

o

C3! LO

t> r f CM ^ CO

CO

1 p

ft eg « J2 os §X o M s T3 £ 1 o IS O

CM < _

•»c

Ui O

!t2 CD

co

c

o o

CO

O

o

LO

CO 1-1 CC

^

co"

CO

CO CC rf c

lO

iM

co

-*co

CD

—

I N

-f

rH

1 —

T»

o *? LO |

CO CD

CO t > CM ^

co

co 00 CO

O CO

l-O

JO

rf

'c*

i <=>

U

é § o o

23 CM L ?

1 § o o S CM o ;_j m

j.

** £3 ^

o

m

CC T—1

CO -v er

CO L^

—< CC

CC t »

CM rf

« t > c\

co c c

i-H CD 1:0

X

i-i l > ^ r f " CO

CM - t

c

O

E^oc " c\

CC

S 5°

cy

LO

C T)

O

CD

"

rf

O

CO

<°c LO C CC C M ^

o"

T_l

rf

rf

i

os

a

00 I>

g

S

3-

CM CM

CO

y;

t» CO

r» cc

"

rf [>

CM

C»

CN

o f- £

> o

O 'O

00 ^

CO O CO p . LT

: 0 CO O

ft « id

J>

£1 O in

ri

oj

:<tf t-i *o J c*-<

C CU CD

LO l-H

"

i 1

O

LO CO CC

0 LO

1 C

o v LO

•eS "3 CQ

o o 2 o ^ o 1o CN ?

O

CM tO

! c I o o o o

§2 LO

CO LT LO

^ C O

CN

co c o — 0 0 C\

O" C

"!

H

S w

c

Ifi

co"

rl

1 CM CO OO i r 00 J l

CO

O

CT

o

CM CM

S»

co

SK ~

-

CM

1—1

g

cc

CM

i>

LO oc

CM LO

CM t > O ^4-

'

CO

o

LO

CM

, . a

4-> CO

T3

=C3 t,

—2

2 Cä 2 S

adsrätler ntal dödsb' estamentsf =& «JH

*

t)

72 o —i Zj

o

C CO

c o

o

—a <

-o

3 <H Oi

s C3

s

£

°C3 t.

<V O : 0 - O "-H

(3

O

00 ^J

a — C o

CO

oC»-i o = 0 •c

o CO

1> _r

i

"O

co *-> ft ft P

l>

cc c

+J

t.

Cv

C O

cr i>

— c*

C CJ ä

L S

CO 5

r—

4J

"3b

19—630756

-f

o (N

C cc l>

2s

G> CO CO

o

o

CJ3 0C

co

1 s

. 5 X3 C «

O LO CN

1 o o o

CO > CD rH co

H ,_ 2»

TH

2 °

ej

O CO c

— o

husrätt er ntal döds es laments efterleva] Antal . Procen

s CD

I o

I O O o o

:S d C3 CO

t, co

a

_

c

co <

-

CO

+J C

—

<H

578 JL co » cr SJ o

3. .5

•*

re"

» a <: sa P

Q>

re 0

r f T3

« ST

re

»

pr pv

re

•

a

K

(35 0 0

^ j

4^

-1 tO

co

P

o£ ~J

CO - J

to co

in 35

Wg

O CO

O

co

H»

"* on oo c;

co

CO P

co

CO

oo oo

4*C

S5 g-

CT> CO

1 e* ^ 8

C=5 »o

o o 81

a.

Poo C» CO

<i •^j

(35

O

a*

°1

a

.

is

O

a' 00.

S8

re cn P

ii

CO

>.*" On H * ts5

CD 05

P MCO H»

>(>>

*->•

^

4^ to

CT> »-*

oo

to o

?°rf» cn •-•

»85 O en

o

co

^j

,*" t o CO CT>

-

So

ft.

re pr

-t

PS

•o

CO

Os

O:

c^

C

^

P*

C5

<1

o

re -1

tr.

O C

5'

co c 3 3

to

to

I

OQ

K

00 C

»5:

ft

re re" 3 K

<l O

en

4-

5 o CO

r* O

r*

°c 1 1 Cn

2: A.

CO re

o o o 2

JCO. W O

en

On

en co

5 a

*** re

H^

i—

o

O:

1 Cn

CO

1* "vT 0 0

*"

CO c o

^

=3

«o

~> — P5: C

i

ȣ

i-J

O;

S

LO

a>

- CO

- i V;

=3

3 " 00.

•5

=

C5 00 O

** *^.

P°

c-

3»

»g

i

O

3 rere

P •

CO 4-

IS

Bi

a nx re ^"-, fa ?P

a o

re"O 23 SO -i

Co

P

Q:

P

co co

£

rePo.

Co -i

t—

= rV re

B K

c

P

2 S

V > re

3 Sr

re

CO

re

re

a.

reE.

STP crOQ

lockholm, GöU Antal dödsb Testamentsf'

<°

re **» rf t) „»- . re *t

Co

C:

vriga städer naed rådl Antal dödsb on. .. . Testamentsf örordna efterlevan Antal. . Procent

CO

amlliga städer Antal dödsb Testamentsf

Co

>

o 00 00

S3

1 On M,

>—

to

4^

On

I-*

4^ CO

00 CO

1—k

•v]

oo

oo o

oo oo

Hk 00

-8

Cn

> o o

a

§?

a^

o o o 1

ST Cn

1 f-1

**

cc

re

8 1

3 B

1 SS

to 00

h-k

4^

to

h-k

to

CO

CO

CC

Cn

CO

*•

to 00

•L o

CTQ

S 2 O o

C/1

re 3

o o o1 hJ 1-

<35

4^.

to co

H*

h-k H-k

^3

to

en

Oi ~1

I

(JO.

»i

o

r+

O

re 3 a re CO

pr 85

co o 1

CO

sr S3

CO

?r ?r

11 2 o

E.

o

r f

g. (B

1 en co o

W C

•O

O:

ao Ot * a cg ra o a, a oSr a ft ra Q

O o: o < o

On

^

00 £ t o co

to O to

i-k

4^

CC O

OJ to On

co

OS

4-

P'to 00

-J

1 0

<3i

en 2 u i to

Cn CO

to co CO CC

j ^ CO oo t o

»2 ^J

4^

ft.

3 |

co to to to O

C/5

st» era a »

rr

c.

579 Tab. 4. Dödsbon med make och bröstarvingar samt behållning överstigande 5 000 kr åren 1960 och 1961 (totalt 21 201), fördelade efter giftorättsgemenskap och ej giftorättsgemenskap, år samt häradsrätter och rådhusrätter År Bouppteckningar inregistrerade vid

Giftorättsgemenskap Ej giftorättsgemenskap Antal

%

Antal

/o

7 542 3 046

98,0 94,9

154 164

10 588

97,1

8 368 1 705

Summa Antal

/o

2,0 5,1

7 696 3 210

100 100

2,9

10 906

98,2 96,2

154 68

1,8 3,8

8 522 1 773

100 100

10 073

97,8

2,2

10 295

15 910 4 751

98,1 95,3

308 232

1,9 4,7

16 218 4 983

100 100

20 661

97,5

2,5

100 I9601

Häradsrätter Rådhusrätter Summa 1

1961 Häradsrätter Rådhusrätter Summa Båda åren Häradsrätter Rådhusrätter Summa

1 Divergenser mellan åren torde huvudsakligen bero på att uppgifterna från vissa större domstolar kunnat användas endast i vad de avsåg ett av åren.

Tab. 7. Dödsbon med make men ej bröstarvingar samt behållning överstigande 5 000 kr åren 1960 och 1961, fördelade efter giftorättsgemenskap och ej giftorättsgemenskap, år samt häradsrätter och rådhusrätter År Bouppteckningar inregistrerade vid 1960 Häradsrätter Rådhusrätter Summa 1961 Häradsrätter Rådhusrätter Summa Båda åren Häradsrätter Rådhusrätter Summa

Giftorättsgemenskap Ej giftorättsgemenskap

%

Antal

/o

1 934 1 131

97,1 93,2

58 83

3 065

95,6

1920 1 181

Antal

Summa Antal

0/ /o

2,9 6,8

1992 1214

100 100

4,4

3 206

97,5 94,5

50 69

2,5 5,5

1970 1250

100 100

3 101

96,3

3,7

3 220

3 854 2 312

97,3 93,8

108 152

2,7 6,2

3 962 2 464

100 100

6 166

96,0

4,0

6 426

580 Tab. 5. Dödsbon

med make

och bröstarvingar

samt

behållning

överstigande

make och utformningen

5 000

kr

av dessa samt

an-

Procenttalen hänför sig på raderna 1, 2, 4, 7 och 8 till samtliga bouppteckningar på rad 2 resp. 4 och på rad 6 till summan Giftorättsg emcns cap Behållningens storlek kr Ft »rordnanden till make

1. 1 2. Fri förfoganderätt hela 3. därav upphör

12 000 — 50 000 — 150 000 — 300 000 150 000 50 000

% Ant.

Ant.

% Ant.

7,4

1320 11,7

4,1

5. därav upphör vid om-

(i. Förbehåll i testamentet 7. Andra förordnanden 8. Intet förordnande till

o/ /o

Ant.

/o

över 300 000 Ant.

0/

/o

637 18,0 135

24,7

69 29,6

654 5,8

7,0

8,1

7,7

61 9,3

34 13,8

11,4

4 19,0

0,7

95 0,8

1,8

2,9

6 17,6

16 16,8

10 15,9

37,5

148 23,9 5 0,1

585 28,3 10 0,1

362 38,2 101 1 12 0,3

51,8 0,2

vid om-

4. Nyttjande- el. avkomst-

5 000 — 12 000

4 454 87,7

9 188 81,6 2 577 72,9 350

5 079

3 536

9,0

9,9

Summa

Ant.

0/

/o

2 538 12,3 1 175

5,7

120 10,2 231

1,1

38 16,5 65 57,3 8 3,4

1 261 32,0 36 0,2

64,1 112 48,1 16 681 80,7 233

20 661

1 Här har endast sådana förordnanden upptagits, enligt vilka efterlevande makes rätt avser minst hälften av den dödes kvarlåtenskap. 2 Här har alla fall upptagits, då i sak bröstarvingarnas laglott respekterats i testamentet.

581 åren 1960 och 1961 (totalt 21 201). Antalet testamentsförordnanden talet fall, då testamente till make ej givits

till efterlevande

inom ifrågavarande grupp (se rad 9), på raderna 3 och 5 till förordnandena av förordnandena på raderna 1, 2 och 4. Ej giftorättsgemenskap Behållningens storlek kr 5 000 — 12 000 Ant.

0'

/o

12 000 — 50 000 Ant.

0/

/o

50 000 — 150 000 Ant.

0/

/o

Sam tliga

150 000 — 300 000

över 300 000

Ant.

%

Ant.

0/

/o

Summa

Ant.

%

Ant.

%

18,7

27,0

30,4

32,3

25,0

26,9

2 683

12,6

11,0

9,3

9,6

14,5

5,6

10,0

5,8

16,7

—

—

—

—

5,6

10,0

—

—

4,8

2,2

1,8

4,8

8,1

11,1

3,9

1,2

—

—

50,0

—

—

—

—

—

—

9,5

15,9

11 1

37,9 1,1

37 5

43,0 2,2

32 8

57,1 6,4

15 9

44,1 14,5

9 7

60,0 19,4

104 30

47,3 5,5

1365 66

32,8 0,3

67,0

59,7

48,8

30,6

38,9

53,7

16 971

80,1

582 Tab.

6. Dödsbon

med make och bröstarvingar

samt behållning

avseende

minst

hälften

överstigande

5 000 kr

av den dödes

kvarlåten-

Giftorättsgemenskap Bouppteckningar inregistrerade vid Förordnandets innehåll

Häradsrätter Äganderätt Förfoganderätt Nyttjanderätt

Rådhusrätter Äganderätt. . . . Förfoganderätt Nyttjanderätt

Behållningens storlek kr Summa 5 000 — 12 000

12 000 50 000

Ant.

Ant.

%

50 000 — 150 000 300 000 150 000 o/ /o

Ant.

0/

/o

Ant.

/o Ant.

871 63,8 403 67,9 82 75,9 435 31,9 154 26,0 21 19,5 5 4,6 36 6,1 59 4,3 Summa 418 100 1365 100 593 100 108 100 255 61,0 140 33,5 23 5,5

122 60,4 69 34,2 11 5,4 Summa 202 100

449 63,8 234 66,1 219 31,1 93 26,3 27 7,6 36 5,1 704

53 60,9 23 26,4 11 12,7 87

over 300 000

%

Ant.

42 63,6 1 653 64,8 763 29,9 13 19,7 11 16,7 134 5,3 66 100 2 550 27 57,5 8 17,0 12 25,5

885 63,5 412 29,5 97 7,0

47 100 1394

100 Häradsrätter och rådhusrätter 377 60,8 1320 63,8 637 67,2 135 69,2 69 61,0 2 538 64,3 Äganderätt 209 33,7 654 31,6 247 26,1 44 22,6 21 18,6 1 175 29,8 Förfoganderätt 16 8,2 23 20,4 231 5,9 95 4,6 63 6,7 Nyttjanderätt 34 5,5 Summa 620 100 2 069 100 947 100 195 100 113 100 3 944 100

Tabell 7 har intagits efter tab. 4

583 åren 1960 och 1961 (totalt 21201). Testamentsförordnanden skåp, fördelade efter förordnandets innehåll

till efterlevande make

Ej giftorättsgemenskap Behållningens storlek kr Summa

Samtliga

5 000 — 12 000

12 000 — 50 000

50 000 — 150 000

150 000— 300 000

över 300 000

Antal

Antal

Antal

Antal

Antal

Antal

/o

Antal

%

10 5 1 16

28 8 2 38

22 5 4

8 5 3

3 2 3

71 25 13

65,2 22,9 11,9

1 724 788 147

64,8 29,7 5,5

2 659

7 5 1 13

33 13 2 48

16 7 2 25

12 4 2 18

6 1

74 29 8

66,7 26,1 7,2

959 441 105

63,7 29,3 7,0

1 505

17 10 2 29

61 21 4 86

38 12 6 56

20 9 5

9 2 4

145 54 21

65,9 24,5 9,6

2 683 1229 252

64,4 29,5 6,1

4 164

•

—

584 Tab. 8. Dödsbon med make men ej bröstarvingar samt behållning överstigande 5 000 eller varigenom efterlevande makes arvsrätt inProcenttalen hänför sig på raderna 1, 2, 4, 6 och 7 till hela antalet dödsbon inom Giftorättsgemenskap Behållningens storlek kr Förordnanden

5 000 — 12 000 Ant.

12 000 — 50 000

% Ant.

50 000 — 150 000 — över 300 000 300 000 150 000

% Ant.

°/

Ant.

% Ant.

8. Summa dödsbon

/O

o/ /o

Ant.

/o

1. Full äganderätt för 2. Fri förfoganderätt för m a k e 1 hela antalet . . . . 3. därav upphör vid omgifte 4. Nyttjande- el. avkomsträtt för make 1 hela antalet 5. därav upphör vid omgifte 6. Andra förordnanden, som väsentligt inskränker makes arvsrätt . . . . 7. Intet sådant förordnande som ovan sägs

o•

Summa

220 17,5

748 22,2

345 27,0

66 35,5

26 37,1 1405 22,8

9,5

454 13,4

204 16,0

32 17,2

12 17,1

2,5

1,3

3,9

0,5

0,9

1,6

3,4

9,5

0,7

0,5

0,6

901 71,9 2 122 62,8 1254

3 378

702 54,9 1 278

2,7

7,1

20,0 0,5

4,4

821 13,3 17

2,1

1,1

6,1

0,7

82 44,1

24 34,3 3 831 62,1

6 166

1 Här har endast upptagits sådana förordnanden, som avser hela eller så gott som hela den dödes kvarlåtenskap. 2 Häri ingår tre fall av inbördes testamente, som avsett full äganderätt eller fri förfoganderätt. 8 Jfr not 2.

585 kr åren 1960 och 1961. Testamentariska förordnanden till förmån för efterlevande make skränkts samt antalet fall, då testamente ej givits samma grupp (se rad 8) samt på raderna 3 och 5 till förordnandena på rad 2 resp. 4. Ej giftorättsgemenskap Behållningens storlek kr

Sam tliga

5 000— 12 000

12 000— 50 000

50 000— 150 000

150 000— 300 000

Ant.

/o

Ant.

0/

Ant.

0/

Ant.

%

Ant.

0/

37,2

50 2

42,4

40,6

30,0

23,2

18,6

26,1

10,0

10,0

-

-

5,6

-

-

-

5,8

-

7,0

32,6

20—630756

/o

/o

0,8

4,3

38,2

23,2

-

10,0

25,0

25,0

över 300 000

1 Ant.

%

38,8

23,4

20,8

13,6

-

3,7

2,2

10,0

2,7

1,1

5,5

Ant.

0/

10,0

20,0

/o

30,0

30,0

10 Summa

/o

5,8

0,9

31,9

3 914

61,0

6 426

586 Tab.

9. Dödsbon

med make

men

ej bröstarvingar

samt

behållning

genom testamente,

överstigande

inskränkts

5 OOO

genom

testa-

Giftorättsgemenskap Behållningens storlek kr

Bouppteckningar inregistrerade vid Omfattningen av makes rätt

Häradsrätter Utvidgning av makes rätt Inskränkning av makes rätt Övriga fall Summa Rådhusrätter Utvidgning av makes r ä t t Inskränkning av makes rätt övriga fall Summa

Summa

5 000 — 12 000

12 000 50 000

50 000 — 150 000 150 000 300 000

over 300 000

Ant.

Ant.

Ant.

Ant.

443 20,1

186 22,5

21 22,6

8 1,1 37 1,7 573 80,8 1 720 78,2 709 100 2 200 100

14 1,7 628 75,8

4 4,3 68 73,1

828 100

92 16,9

305 25,9

159 35,3

45 48,4

19 41,3

6 1,1 447 82,0

17 1,4 856 72,7

13 2,9 278 61,8

46 2,0 8 17,4 19 41,3 1646 71,2

450 100

2 2,1 46 49,5 93 100

345 27,0

66 35,5

26 37,1 1405 22,8

27 2,1 906 70,9

6 3,2 114 61,3

109 1,8 8 11,5 36 51,4 4 652 75,4

/o

128 18,1

545 100 1178

100 Häradsrätter och rådhusrätter Utvidgning av makes rätt 220 17,5 748 22,2 Inskränkning av makes 14 1,1 rätt 54 1,6 1020 81,4 2 576 76,2 övriga fall Summa 1254 100 3 378

/o

100 1278 100

Ant.

/o

%

29,2

Ant.

o/ /o

785 20,4

63 1,6 17 70,8 3 006 78,0 24 100 3 854 100

620 26,8

100 2 312

100 6 166

1 Häri ingår tre fall av inbördes testamente, som avsett full äganderätt eller fri förfoganderätt. * Jfr not 1.

587 Ar åren 1960 och 1961, fördelade efter fall, då efterlevande makes arvsrätt mente eller lämnats väsentligen oförändrad

utvidgats

Ej giftorättsgemenskap Behållningens storlek kr

Samtliga

5 000 — 12 000

12 000 — 50 000

50 0 0 0 150 000

150 000— 300 000

över 300 000

Antal

Antal

Antal

Antal

Antal

23 *

1 11

1 26 2

3 18

2 1

2 13

Summa

Antal

/o

Antal

/o

38,9

20,9

2 1

9 57

8,3 52,8

72 3 063

1,8 77,3

3 962

100'

38,8

27,6

4 16

5 6

2 4

13 80

8,6 52,6

59 1726

2,4 70,0

2 464

50 1

38,8

23,4

3 24

1 67 2

7 34

7 7

4 5

22 137

8,5 52,7

131 4 789

2,0 74,6

6 426

588 BILAGA 5

Översikt a v gällande pensionsordningar Efterlevande makes ekonomiska ställning beror i hög grad av vilken rätt till pension som finns. Den allmänna pensioneringen regleras i lagen den 25 ma] 19b2 om allmän försäkring. Därtill kommer tjänstepensionering enligt skilda pensionsordningar inom statlig och kommunal verksamhet samt det enskilda näringslivet ävensom enskild pensionsförsäkring. Till familjepensioneringen ansluter tjanstegrupplivförsäkringar och andra grupplivförsäkringar. A. Den allmänna pensioneringen Den allmänna pensioneringen består av folkpensionering och försäkring för tillläggspension (ATP). Därtill är ansluten en frivillig pensionsförsäkring. Försäkrade enligt lagen är alla svenska medborgare samt utländska medborgare som ar mantalsskrivna i riket. Den allmänna försäkringen är i princip obligatorisk med automatisk anslutning. Undantagande är dock möjligt i viss utsträckning.

1. Folkpensioneringen

Berättigad till folkpension är varje svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven h ä r för det år varunder han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Barn som är svensk medborgare äger ratt till barnpension även om barnet till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet i riket Genom särskilda överenskommelser har reglerna om folkpension gjorts tillämpliga på här bosatta medborgare i nordiska och vissa andra europeiska länder. Krav på viss tids vistelse i Sverige uppställs dock. Folkpension utgår i form av ålderspension, förtidspension och familjepension. Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från och med den månad då han fyller 67 år. På särskild framställning kan ålderspension utgå tidigare. I så fall minskas pensionsbeloppet. Pensionsuttaget kan även uppskjutas, varvid pensionsbeloppet ökas. Ålderspensionens belopp utgör 90 % av basbeloppet eller, för gift försäkrad vars make fyllt 67 år och sålunda äger rätt till folkpension i form av ålderspension eller åtnjuter förtidspension, 67 1/2 % av basbeloppet. Detta belopp fastställs frän ett basbelopp av 4 000 kr enligt prisläget i september 1957. Basbeloppet har for juli 1964 fastställts till 4 800 kr. Enligt övergångsbestämmelser utgör pensionen t. v. 2 950 kr om året jämte indextillägg eller för gift som nyss sagts 2 290 kr om året jämte indextillägg 1 . Räknat efter pensionspristalet för juli 1964 — 146 — utgör pensionen resp. 3 775 och 2 950 kr. I fråga om ålderspension och förtidspension skall gift pensionsberattigad, som stadigvarande lever åtskild från sin make, likställas med ogift, om ej särskilda skal föranleder till annat. Å andra sidan skall med gift pensionsberattigad likställas pensionsberattigad som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit gift eller har eller h a r haft barn. Till ålderspension eller förtidspension utgår barntillägg för varje barn u n d e r Ib 1 Enligt lagändring den 21 maj 1964.

589 år till försäkrad eller försäkrads hustru, därest den försäkrade har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet. Barntillägget utgör för år räknat 25 % av basbeloppet eller, om barnet är berättigat till barnpension, 10 % av basbeloppet. Vidare kan tillkomma invaliditetstillägg, hustrutillägg och kommunalt bostadstilllägg. Familjepension utgår i form av änkepension och barnpension. Rätt till änkepension tillkommer änka, om hon h a r vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, vilket vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller om hon vid makens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst fem år. Upphör rätt till änkepension, som tillkommer änka enligt det förra alternativet, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension enligt det senare alternativet anses som om mannen avlidit, då förstnämnda rätt upphörde, och äktenskapet varat till n ä m n d a tidpunkt. Änkepensionens belopp utgör 90 % av basbeloppet för änka som fyllt 50 år. För änka som ej fyllt 50 år minskar pensionens belopp med 1/15 för varje år, varmed hennes ålder understeg 50 år vid tidpunkten för mannens död eller den tidpunkt till vilken rätten till pension enligt det nyss anförda andra alternativet skall hänföras. För den som blivit änka före lagens ikraftträdande gäller vissa övergångsbestämmelser. I vissa fall kan utöver änkepension utgå kommunalt bostadstillägg enligt de grunder vederbörande kommun bestämmer. Inkomstprövning sker. Änkepensionen indrages, om änkan ingår nytt äktenskap, men börjar ånyo utgå, om det nya äktenskapet upplöses inom fem år. I fråga om rätten till änkepension likställs med änka ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som varit gift med eller har eller har haft barn med honom. Däremot äger kvinna icke rätt till änkepension efter man, från vilken hon vid dennes död levde åtskild, därest kvinnan efter det sammanlevnaden med mannen upphörde stadigvarande sammanbott med annan man, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn. Är någon för samma månad berättigad till flera änkepensioner, utgives endast den största av dem eller, om de är lika stora, pensionen efter den sist avlidna mannen. Föreligger rätt till både förtidspension och änkepension, utgår endera efter eget val. F r å n och med den månad då änkan fyller 67 år — eller då folkpension i form av ålderspension dessförinnan börjar utgå till henne — ersätts änkepensionen av ålderspension. Rätt till barnpension tillkommer barn, vars fader eller moder eller båda föräldrar avlidit och som icke fyllt 16 år. Sådan rätt föreligger dock ej, om barnet är adopterat av annan än den avlidne eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla. Barnpensionen utgör för år räknat 25 % av basbeloppet eller, för barn vars båda föräldrar avlidit, 35 % av basbeloppet. 2. Den allmänna tilläggspensioneringen (ATP)

ATP omfattar liksom folkpensioneringen ålderspension, förtidspension och familjepension. Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. Pensionsgrundande är i princip inkomst under åren fr. o. m. det då den försäkrade fyller 16 år t. o. m. det då han fyller 65 år. Lagen skiljer mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Med inkomst av anställning avses den lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Särskilda regler gäller för lön och annan ersättning från den som är bosatt utom riket eller utländsk juridisk person m. fl. Med inkomst av annat

590 förvärvsarbete avses inkomst av här i riket bedriven rörelse, inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade, samt ersättning i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten ej är att hänföra till inkomst av anställning. Pensionsgrundande inkomst utgörs av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Detta utgör som förut nämnts 4 000 kr i 1957 års penningvärde (4 800 kr för juli 1964). Högsta inkomst, som får tillgodoräknas, utgör sju och en halv gånger basbeloppet, d. v. s. i 1957 års pennningvärde 30 000 kr och enligt penningvärdet i juli 1964 36 000 kr. För varje år, för vilket fastställts pensionsgrundande inkomst för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen erhålles genom att den pensionsgrundande inkomsten delas med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Rätt till ålderspension tillkommer försäkrad från och med den månad varunder han fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre år eller, om han ej är svensk medborgare, minst tio år. Liksom inom folkpensioneringen finns möjlighet till förtida eller uppskjutet uttag av pensionen. Ålderspensionens belopp utgör 60 % av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen. För full ålderspension krävs pensionspoäng för 30 år. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för m i n d r e än 30 år, reduceras pensionen med 1/30 för varje år, som antalet poängår understiger 30. Under en övergångstid gäller vissa särskilda regler. Dessa innebär, att de som är födda år 1914 och senare kan förvärva full pension, medan de som är födda något av åren 1896—1913 får reducerad pension. Avlider försäkrad, äger hans efterlevande rätt till familjepension, om den försäkrade vid dödsfallet var berättigad till förtidspension eller ålderspension eller skulle ha varit berättigad till förtidspension, ifall orsak därtill då funnits på grund av nedsättning i arbetsförmågan. Familjepensionen beräknas med hänsyn till den förtidspension som skulle ha utgått, om rätt till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. I princip motsvarar hel förtidspension den ålderspension som den försäkrade skulle bli berättigad till, om han började åtnjuta sådan pension fr. o. m. den månad då han fyller 67 år. Rätt till änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år. Är dessa förutsättningar ej uppfyllda, utgår likväl änkepension, om den försäkrade efterlämnar barn som tillika är barn till änkan. Änkepensionen indrages, om änkan ingår nytt äktenskap. Upplöses det nya äktenskapet innan det bestått i fem år, skall pensionen ånyo börja utgå. Änkepensionens belopp utgör 40 % av den avlidnes egenpension, om pensionsberättigat barn ej finns. Finns sådant barn, utgör änkepensionen 35 %. Med den avlidnes egenpension avses då hel förtidspension som den försäkrade var berättigad till eller skulle ha kommit i åtnjutande av, därest rätt till sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet eller, om den försäkrade var berättigad till ålderspension, sådan pension. Till skillnad från vad som gäller inom folkpensioneringen tillkommer änkepension inom tilläggspensioneringen endast efterlevande make, ej annan kvinna med vilken den försäkrade sammanbodde. Rätt till barnpension tillkommer den försäkrades barn, som ej fyllt 19 år. Undantag görs liksom inom folkpensioneringen för bortadopterat barn och för barn utom äktenskap, när den avlidne enligt avtal som är bindande för barnet åtagit sig att utgiva underhållsbidrag med engångsbelopp.

591 Barnpensionen till ett barn utgör 40 % av den avlidnes egenpension enligt vad här förut sagts, när pensionsberättigad änka ej finns. Om sådan finns, utgör barnpensionen till ett barn 15 %. Finns flera pensionsberättigade barn, ökas nämnda procenttal med tio för varje barn utöver ett. Det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen. Är någon för samma månad berättigad till flera familjepensioner, utgår endast den största av dem eller, om samtliga eller de största är lika stora, en av dem. Av lika stora änkepensioner utgives pensionen efter den sist avlidne mannen. Däremot gäller inom tilläggspensioneringen till skillnad från folkpensioneringen, att en kvinna äger uppbära änkepension vid sidan av egenpension (förtids- eller ålderspension). Adoptivbarn likställs i lagen med eget barn. En försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen för tillläggspension, såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet påverkar både egen- och familjepensionen. Någon exakt siffra på antalet anmälningar om undantagande h a r ej stått att få. Enligt tillgängliga uppgifter hos riksförsäkringsverket beräknas antalet sådana anmälningar uppgå till omkring 59 000. Inemot 90 % av de fria företagarna torde vara anslutna till ATP. B. A n n a n p e n s i o n e r i n g För åtskilliga arbetstagare gällde vid tillkomsten av ATP fördelaktigare pensionsvillkor än som följer av ATPs regler. För att kunna bibehålla tidigare pensionsnivå i huvudsak oförändrad erfordrades kompletterande pensionsordningar vid sidan av ATP. En samordning mellan statliga, kommunala och enskilda pensionsordningar, å ena, samt den allmänna pensioneringen, å andra sidan, h a r därför skett. 1. Den statliga pensioneringen

Tjänstepensionsrätten för statsanställda regleras i statens allmänna tjänstepensionsreglemente av den 28 maj 1959, vilket grundar sig på en överenskommelse den 26 mars 1958 med de statsanställdas huvudorganisationer. 2 Reglementet innebär en bruttosamordning med den sociala lagstiftningen. Den statliga tjänstepensionen omfattar dels egenpension (ålderspension, sjukpension, förtidspension), dels familjepension. Pensionsförmånerna bestäms i princip på grundval av den anställdes faktiska lön vid avgången, pensionslönen. I pensionsunderlaget inräknas hela lönen t. o. m. lönegrad B 4 (år 1963 i ortsgrupp 5 omkr. 57 500 kr) och hälften av överskjutande belopp t. o. m. lönegrad B 7 (år 1963 i or.tsgrupp 5 omkr. 70 500 k r ) , medan lönebelopp däröver ej medräknas till någon del. För hel pension krävs visst antal tjänstår, i regel 30 år. Har ej fullt antal tjänstår uppnåtts, avkortas pensionen i proportion till bristande antal år. Beloppet av hel egenpension utgör 65 % av pensionsunderlaget. För tid efter fyllda 67 år tillkommer en särskild åldersförhöjning. Rätt till familjepension tillkommer efterlevande make (även änkling), om anställningshavaren ingått äktenskapet senast den dag han fyllt 60 år och maken ej ingått nytt äktenskap, samt barn som ej fyllt 19 år och ej adopterats av annan än anställningshavarens make. Med barn avses även adoptivbarn. Rätt till familjepension kan på vissa villkor, efter domstols förordnande, tillkomma även frånskild make. Villkor för sådant förordnande är, att anställningshavaren förpliktats utgiva underhållsbidrag till den frånskilda maken, att makarna 2 Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion.

592 levt tillsammans minst fem år, att anställningshavarens make vid sammanlevnadens hävande fyllt minst 30 år samt att det finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna, i förekommande fall med beaktande av förhållandena för annan med vilken anställningshavaren varit eller är gift. Där ej domstol annorlunda bestämmer, upphör förordnandet att gälla, när skyldighet att utgiva periodiskt underhållsbidrag upphört. Är både frånskild make och efterlevande make pensionsberättigade, delas det för make avsedda pensionsbeloppet lika mellan dem. Mer än två pensionsberättigade makar kan ej förekomma samtidigt. Vid sidan av pensionsberättigad efterlevande make kan ej mer än ett förordnande om pension till förutvarande make äga giltighet. Men om pensionsberättigad efterlevande make saknas, kan två förordnanden samtidigt äga giltighet. Om flera än två förordnanden finns, h a r make i tidigare äktenskap företräde framför make i senare äktenskap. Frånskild make får vidkännas reduktion till hälften, även om annan pensionsberättigad make saknas men pensionsberättigat barn i annat gifte finns. Familjepensionens storlek beräknas direkt på grundval av egenpensionen. Det belopp som utgår till en ensam förmånsberättigad, familjepensionsförmåns normalbelopp, utgör hälften av egenpensionen. Om två familjepensionsberättigade finns, utgör familjepensionen 140 % av normalbeloppet. Är antalet berättigade större än två, ökas normalbeloppet med ytterligare 20 % för varje berättigad utöver två till 160 % för tre, 180 % för fyra o. s. v. När familjepension utgår till både make och barn delas utgående pensionsbelopp så, att maken får ett belopp motsvarande 80 % av normalbeloppet och barnen återstoden av pensionsbeloppet. Vad som tillfaller barnen delas lika mellan dem. Vid bestämmande av familjepensionsbeloppets storlek räknas efterlevande make och frånskild make eller två frånskilda makar som en berättigad. Frånskild make, som är pensionsberättigad jämte anställningshavarens barn i annat gifte, får dock som tidigare nämnts ej större belopp än 40 % av normalbeloppet. Av villkoren för familjepension till make följer, att efterlevande makes och frånskild makes rätt till pension upphör vid omgifte. Med undantag från bruttosamordningen äger änka utöver familjepension enligt reglementet uppbära hälften av henne tillkommande folkpension, före 67 års ålder dock reducerad till hälften av det belopp som utgår i ålderspension till gift pensionsberättigad vars make också uppbär sådan pension. 2. Den kommunala pensioneringen

Den kommunala pensioneringen företer endast mindre avvikelser från den statliga. Den är anordnad enligt särskilda pensionsreglementen, ett för landstingen och två så gott som likalydande normalpensionsreglementen för de p r i m ä r a lands- och stadskommunerna, vilka är anslutna till Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet. Reglementena har anpassats till den nya sociallagstiftningen i syfte att bibehålla en oförändrad pensionsnivå. De upptager liksom det statliga pensionsreglementet en bestämmelse av innehåll alt pensionsförmånerna skall avvägas så, att de tillsammans med sådan förmån enligt lagen om allmän försäkring och ersättning på grund av annan socialförsäkring eller därmed jämförlig anordning samt skadestånd vartill rätt kan föreligga — eller skulle ha förelegat därest denna rätt ej inskränkts genom någon vederbörandes egen åtgärd eller underlåtenhet — bereder arbetstagare och familjepensionstagare bruttopensionsförmåner enligt reglementena. Tjänstepensionsreglementet för arbetstagare hos landstingen överensstämmer i väsentliga delar helt med det statliga pensionsreglementet. Familjepension tillkommer dock ej man. Även i fråga om pensionsåldern gäller vissa avvikelser. Normalpensionsreglementena för lands- och stadskommunerna innehåller vissa avvikelser, av vilka här må nämnas följande. Pensionsunderlaget beräknas p å me-

593 dellönen under de sju sista åren före pensionsåldern i stället för de fem sista åren. Egenpensionen utgör 62 % av pensionsunderlaget. Familjepension utgår ej till m a n . Familjepensionens normalbelopp utgör hälften av ålderspensionens belopp. Till två eller flera pensionsberättigade efterlevande utgår följande belopp, nämligen till två 150 % av normalbeloppet, till tre 170 %, till fyra 190 % och till fem eller flera 200 % av normalbeloppet. Mellan änka och barn fördelas utgående pensionsbelopp så, att änkan får ett belopp motsvarande 80 % av familjepensionens normalbelopp och barnen återstoden av pensionsbeloppet med lika fördelning dem emellan. Familjepension utgår till frånskild hustru enligt bestämmelser som väsentligen överensstämmer med motsvarande regler i det statliga pensionsreglementet. 3. Den privata tjänstepensioneringen

Inom det enskilda näringslivet träffades den 30 juni 1960 uppgörelse mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), å ena, samt Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF) och Sveriges arbetsledareförbund (SALF), å andra sidan, om en enhetlig plan för kompletterande pensionsförmåner för industrins tjänstemän och arbetsledare, den s. k. ITP-planen (industrins tilläggspension för tjänstemän). Uppgörelsen hade formen av en rekommendation från SAF till de anslutna arbetsgivareförbunden och antogs av samtliga förbund med SIF och SALF som motparter. För de av SAF:s förbund som h a r andra motparter, t. ex. Handelstjänstemannaförbundet, träffades i allt väsentligt liknande uppgörelser. Rekommendationen blev även normgivande för samordningsuppgörelser utanför SAF:s område inom den privata sektorn av arbetsmarknaden, såsom beträffande bankerna, försäkringsbolagen, grosshandeln, lantbruket, rederierna och tidningspressen, i vissa fall med mindre ändringar. ITP-planen omfattar ålderspension, invalidpension och änkepension samt grupplivförsäkringsskydd. Änkepension utgår dock endast i vissa undantagsfall. I huvudsak nöjer man sig med änkepensionerna enligt den allmänna pensioneringen. Grupplivförsäkringar kompletterar skyddet. Barnpensioner ingår ej alls i ITPplanen. Ålderspension intjänas fr. o. m. månaden efter den varunder manlig arbetstagare uppnår 25 års ålder och kvinnlig arbetstagare u p p n å r 30 års ålder. Invalid- och änkepensionsskydd inträder fr. o. m. den månad då vederbörande fyller 21 år. Pensionsåldern är 65 år för man och 60 år för kvinna, om ej annat bestämts. Pensionsgrundande är lön intill femton gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Högsta pensionsmedförande lön är .sålunda 72 000 kr enligt penningvärdet i juli 1964 (basbelopp 4 800 k r ) . Naturaförmåner i form av kost eller bostad medräknas, likaså provision, tantiem o. 1. För full pension krävs en tjänstetid av 360 månader (30 å r ) . Nedsättning sker med 1/360 för varje månad som fattas i 360. Särskilda bestämmelser gäller för de fall då antalet månader från 25 (man) resp. 30 (kvinna) års ålder till pensionsåldern understiger 360. Ålderspensionens storlek beräknas olika för tiden före och tiden efter 67 års ålder, då folkpension och ATP inträder. Före 67 års ålder utgår ålderspensionen med 65 % av lön eller lönedel intill 7 1/2 gånger basbeloppet och 32,5 % av lönedel däröver, dock ej över 15 gånger basbeloppet, (se ovan). Efter 67 års ålder utgår ålderspensionen med 10 % av den förra lönen eller lönedelen och 32,5 % av den senare delen. Full ålderspension enligt folkpensioneringen och ATP h a r uppskattats motsvara ungefär 55 % av lön eller lönedel upp till 7 1 / 2 gånger basbeloppet. Skulle före 67 års ålder utgå förtidspension o. 1. enligt den allmänna pensioneringen m. m., minskas ålderspensionen därmed, så att de sammanlagda förmånerna motsvarar full ålderspension enligt ITP-planen (s. k. bruttosamordning).

594 Ålderspensionen beräknas i princip på slutlönen. Lönehöjningar u n d e r de sista fem åren före pensionsåldern får dock endast begränsad verkan. Änkepension enligt ITP-planen utgår endast i ett särskilt undantagsfall, nämligen när änkepension från ATP ej utgår och anledningen därtill är att äktenskapet varat mindre än fem år och gemensamt barn saknas. I övrigt gäller beträffande rätt till änkepension i tillämpliga delar SPP:s allmänna försäkringsvillkor. Det in- I nebär bl. a., att rätten upphör vid omgifte. Änkepension utgår utan h i n d e r av samtidigt utgående ålders- eller invalidpension enligt ITP-planen. Någon samordning sker alltså ej här. Änkepensionens belopp utgör 40 % av mannens ålderspension, såvitt denna är beräknad på lön eller lönedel intill 7 1/2 gånger basbeloppet. Änkepension beräknas ej på lönedel över 7 1/2 gånger basbeloppet. Enligt ITP-planen utgår som nämnt ej någon barnpension. 4. Tjänstegrupplivförsäkringar

För industritjänstemännen

m. fl.

Till komplettering av familjepensionsskyddet infördes genom den tidigare nämnda pensionsuppgörelsen år 1960 som en del av ITP-planen en tjänstegrupplivförsäkring för de anställda med giltighet från den 1 januari 1961. Försäkringen avser tjänsteman som fyllt 21 år och utfaller med ett engångsbelopp vid dödsfall före pensionsåldern, dock senast före fyllda 67 år. Detta belopp utgör 24 000 kr, om den försäkrade dör före 55 års ålder, och sjunker därefter med 2 000 kr för varje år som åldern överstiger 54 år. Äldsta klassen avser tjänsteman som fyllt 65 men ej 67 år; beloppet utgör där 2 000 kr. Inträder pensionsåldern dessförinnan, u p p h ö r dock, såsom framgår av det sagda, försäkringen att gälla då. Har den försäkrade vid dödsfallet barn, som ej fyllt 21 år, utgår ett tillägg till varje sådant barn med 7 000 kr om barnet ej fyllt 17 år, 6 000 kr om barnet fyllt 17 men ej 18 år, 5 000 kr om barnet fyllt 18 men ej 19 år o. s. v. Enligt allmänt tillämpade villkor för försäkringen gäller följande förmånstagarförordnande. Förmånstagare är den försäkrades make, om sådan finns, eljest arvingarna. Ingår i försäkringen tilläggsbelopp för barn, är dock i fråga om tilläggsbeloppet barnet förmånstagare. Med barn förstås den försäkrades egna b a r n — även efter hans död levande födda barn — med undantag av barn som är adopterade av annan än den försäkrades make. Med den försäkrades egna barn likställs hans adoptivbarn. Det förutsätts, att hemskild make skall jämställas med make om den försäkrade icke förordnat annorlunda. Omkring 350 000 försäkrade omfattas av gruppförsäkring enligt ITP-planen.

För arbetare Efter avtal mellan SAF och Landsorganisationen i Sverige (LO) har från och med år 1963 tillkommit en grupplivförsäkring för arbetare, såväl organiserade som \ oorganiserade. Försäkringen meddelas i ett för ändamålet bildat bolag, Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA). Även utanför SAF stående arbetsgivare, frånsett stat och kommun, är i allmänhet genom särskilda avtal skyldiga att teckna sådan försäkring för sina arbetare. Försäkringsskyddet omfattar i första h a n d arbetstagare som fyllt 21 men ej 67 år. Efter AFA:s prövning kan skyddet utsträckas även till arbetstagare som ej fyllt 21 år. Försäkringsbelopp utgörs av helt grundbelopp om högst 24 000 och lägst 2 000 kr, halvt grundbelopp om högst 12 000 och lägst 2 000 kr, begravningshjälp 2 000 kr samt tilläggsbelopp till barn. Helt grundbelopp utgår bl. a. om den försäkrade efterlämnar make (man eller hustru) eller sådant barn eller adoptivbarn som enligt lag h a r arvsrätt efter honom. Beloppet utgör 24 000 kr vid dödsfall före 55 års ålder, 22 000 kr, om arbetstagaren vid dödsfallet fyllt 55 men ej 56 år o. s. v. i ;

595 överensstämmelse med vad som gäller om tjänstemännens grupplivförsäkring enligt det förut anförda. Tilläggsbeloppet för barn utgör högst 7 000 och lägst 2 000 kr alltefter barnets ålder enligt samma regler som för tjänstemännens grupplivförsäkring. Enligt de för försäkringen gällande bestämmelserna skall försäkringstagaren anses ha gjort förmånstagarförordnande av följande innehåll. Förmånstagare till grundbelopp är make (man eller hustru) om sådan finns. Även hemskild make omfattas, om ej arbetstagaren skriftligen till AFA anmält att så ej skall vara fallet. Saknar arbetstagaren make men efterlämnar med honom vid tiden för dödsfallet under äktenskapsliknande förhållanden sammanboende kvinna, är hon och arvsberättigade barn eller adoptivbarn förmånstagare till vardera hälften av utgående grundbelopp. Finns ej barn, är kvinnan ensam förmånstagare. Efterlämnas varken make eller kvinna som nu sagts, är arvingarna — dock ej allmänna arvsfonden — förmånstagare till utgående grundbelopp. Förmånstagare till varje utgående tillläggsbelopp är det barn som beloppet avser. Arbetstagaren äger enligt bestämmelserna för försäkringen när helst han så önskar ändra förmånstagarförordnande genom att skriftligen till AFA anmäla förordnande av annat innehåll. Arbetstagaren kan ej utan AFA:s medgivande förfoga över sin rätt på grund av försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller utfästelse att låta förmånstagarförordnande stå vid makt. Antalet försäkrade enligt AF A-försäkringen var den 31 december 1963 1 217 114. I juni 1964 räknade man med 1,25 milj. försäkrade. För statsanställda

m. fl.

Från och med den 1 januari 1963 gäller för arbetstagare i statens tjänst m. fl. en grupplivförsäkring enligt bestämmelser som meddelats i reglemente den 14 december 1962 angående statens grupplivförsäkring (SFS 1962:698). Försäkringen omfattar arbetstagare i statens tjänst samt arbetstagare, som innehar icke-statlig anställning på vilken statens allmänna avlöningsreglemente eller annan av Kungl. Maj:t utfärdad avlöningsförfattning är tillämplig. Reglementet överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller i fråga om AFA-försäkringen. Ärenden angående statens grupplivförsäkring handläggs av en särskild nämnd, statens grupplivnämnd. Statens grupplivförsäkring omfattar omkring 350 000 försäkrade. Genom kungörelse den 5 juni 1963 (SFS nr 243) har meddelats grupplivförsäkring även för värnpliktiga i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i fråga om statens grupplivförsäkring. För

kommunalanställda

Även för de kommunalanställda h a r fr. o. m. år 1963 införts grupplivförsäkring av väsentligen samma innehåll som AFA-försäkringen. Den omfattar alla kommunalanställda med undantag av dem som omfattas av statens grupplivförsäkring. Försäkring tecknas i ett för ändamålet särskilt bildat bolag, Kommunernas försäkringsaktiebolag (KFA). Antalet anslutna till den kommunala grupplivförsäkringen utgör omkring 250 000.

596 Förkortningar AGF AL Almgren ALmotiven Andersen I Andersen II Arnholm Beckman BevU BL BLmotiven Borum BrB DAe I

;

DAell DSkL FAL FB FÄL GB GBmotiv I GBmotiv II Grönvall Guldberg m. fl. ÄB II HD Hellner IntF IsLI IsLII IÄL JO

Kungl. förordn. den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt. 1928 års lag om arv. Göran Almgren, Om förfoganden över livförsäkring, 1956. (Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr IS.) Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken II. Förslag till lag om arv m. m., 1925 (SOU 1925: 43). Ernst Andersen, iEgteskabsret I, Köpenhamn 1954. Ernst Andersen, iEgteskabsret II, Köpenhamn 1956. C. J. Arnholm, Lserebok i familierett, 3 uppl., Oslo 1958. Nils Beckman, Svensk familjerättspraxis, 2 uppl. 1960. bevillningsutskottet. 1933 års lag om boutredning och arvskifte. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken IV. Förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m., 1932 (SOU 1932:16). O. A. Borum, Familieretten II, Köpenhamn 1941. brottsbalken. danska loven den 30 juni 1922 om aegteskabs indgaaelse og opl0sning. danska loven den 18 mars 1925 om aegteskabets retsvirkninger. danska loven den 30 november 1874 om skifte af d0dsbo og fsellesbo m. v. lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal, föräldrabalken. finska äktenskapslagen den 13 juni 1929. giftermålsbalken. Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken I. Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., 1913. Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV. Förslag till giftermålsbalk m. m., 1918. F. Grönvall, Den nya äktenskapslagstiftningen jämte förklaringar, 1930 (Finland). Harry Guldberg och Ragnar Bergendal, Kommentar till ärvdabalken. II, boutredning och arvskifte, 1962. Högsta domstolen. Jan Hellner, Försäkringsrätt, 1959. (Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 15.) inteckningsförordningen. isländska lagen den 27 juni 1921 om äktenskaps ingående och upplösning (lög um stofnun og slit hjuskapar). isländska lagen den 20 juni 1923 om makars rättigheter och förpliktelser (lög um skyldur og réttindi hjöna). lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

597 KL LagfF L»U L*U L3U NEfL NEskL NJA NJA II NRt NSkL Prop. RB Ringgård m. fl. Rskr RÅ SB I

SB II SFS SL SOS SOU SU SvJT TfR TL TLmotiven TSA UfR UL Walin FB Walin Hfors Walin HyresL Walin ÄB 1960 Walin ÄB I Westring

ÄB ÄS

konkurslagen, lagfartsförordningen, första lagutskottets utlåtande, andra lagutskottets utlåtande, tredje lagutskottets utlåtande. norska loven den 20 maj 1927 om ektefellers formuesforhold. norska loven den 31 maj 1918 om indgaaelse og opl0sning av egteskap. Nytt juridiskt arkiv. Avd. I. Nytt juridiskt arkiv. Avd. II. Norsk retstidende. norska loven den 21 februari 1930 om skifte, proposition, rättegångsbalken. L. Ringgård och H. F u n c h Jensen, ^Egteskabsloven, Köpenhamn 1962. riksdagens skrivelse. Regeringsrättens årsbok. Sigrid Beckman, Rapport från det praktiska rättslivet angående giftermålsbalkens tillämpning och behovet av ändringar däri, avgiven till Chefen för justitiedepartementet den 9 oktober 1951 ( s t e n c ) . Sidhänvisningarna avser omstencilerad upplaga. Sigrid Beckman, Behövs ändringar i gällande regler om äkta makars förmögenhetsförhållanden, 20 :e nordiska juristmötet, Oslo 1954. Svensk författningssamling, strafflagen Sveriges officiella statistik, statens offentliga utredningar, statsutskottets utlåtande. Svensk juristtidning. Tidsskrift for Rettsvitenskap. 1930 års lag om testamente. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken III. Förslag till lag om testamente m. m., 1929 (SOU 1929: 22). Tidskrift för Sveriges advokatsamfund. Ugeskrift for retsvaesen. utsökningslagen. Gösta Walin, Föräldrabalken, 1952. Gösta Walin, Efterlevande makes rättsställning, 21 :a nordiska juristmötet, Helsingfors 1957. Gösta Walin, Allmänna hyreslagen m. m., 4 uppl. 1960. Gösta Walin, Ärvdabalken jämte bestämmelser om adoption m. m., 1960. Gösta Walin, Kommentar till ärvdabalken. I, arv och testamente, 1963. Hjalmar Westring, Den nya giftermålsbalken jämte dithörande författningar med förklaringar, 2 uppl. 1933 ombesörjd av B. Ekeberg och E. Stenbeck, ärvdabalken. Ärvdabalkssakkunniga, Förslag till ärvdabalk m. m., 1954 (SOU 1954:6).

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1964 1. Teknikerutbildning i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Del II. 2. Nordisk etterutdannelse i by- og regionplanlegging. 3. Nordiskt institut för elementarpartikelfysik. 4. Invaliditetsvurdering, erstatningsfastsettelse, tabellsystemer m. v. i yrkesskadetrydgene i Norden.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Företagsinteckning. [10] Svensk namnbok 1964. [14] Utlåtande av Juristkommissionen i Wennerströmaffären. [15] Rapport av parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären. [17] Lag om förvaltningsförfarandet. [27] Beräkning av pensionsreserv i pensionsstiftelse. [28] Skadestånd II. [31] Förtida tillträde, expropriationskostnad m. m. [32] Familjerättskommittén. Äktenskapsrätt I. Författningstext. [34] Äktenskapsrätt II. Motiv. [35]

Försvarsdepartementet Krigsmaktens förbandssjukvård. [20]

Socialdepartementet Bättre åldringsvård. [5] Arbetstidsförkortningens verkningar. [9] Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna. [24]

Kommunikationsdepartementet Bilskrotning. [21] Statens byggnadsbesparingsutredning 3. Offentliga byggnader. Ekonomiskt byggande. [26] Finansdepartementet Värdesäkringskommittén 1. Indexlån. Del I. [1] 2. Indexlån. Del II. [2]

Alkoholreklamen. [6] Statens skogar och skogsindustrier. [7] Kommunal skatteutjämning. [19] Nytt skattesystem. [25] Koncernbidrag m. m. [29]

Ecklesiastikdepartementet

1953 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrihet. I [13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16] V. Kristendomsundervisningen. [30] Förbud mot utförsel av kulturföremål. [22]

Jordbruksdepartementet Kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket. [8] Älgfrågan. [11] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del II. [12] Kronhjortsreservat m. m. [23]

Handelsdepartementet Effektivare konsumentupplysning. [4] översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och tillhörande dokument. [18] översättning av viktigare följ dförfattningar till fördragen angående Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska kol- och stålgemenskapen. I [33]

Inrikesdepartementet Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3]

ISAC MARCUS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG STOCKHOLM 1964