Medicinska äktenskapshinder

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

2 3 SEP 1960

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1960:21 Justitiedepartementet

MEDICINSKA ÄKTENSKAPSHINDER BETÄNKANDE AV KOMMITTÉ I ÄMNET

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

1. F o l k t a n d v å r d e n . I d u n . 189 s. I. 2. H ö g r e u t b i l d n i n g , f o r s k n i n g och f ö r s ö k p å l a n t b r u k e t s o m r å d e . A l m q v i s t & Wiksell, U p p s a l a . X I I + 508 s. J o . 3. G r u s e x p l o a t e r i n g e n i S v e r i g e . I d u n . 85 s. J o . 4. F a s t i g h e t s b e s k a t t n i n g e n . M a r c u s . 179 s. F l . 5. F ö r s l a g till n a m n l a g . I d u n . 362 s. J u . 6. S t u d i e k o s t n a d e r vid b e s k a t t n i n g e n . I d u n . 211 s. Fl. 7. R e d o g ö r a r a n s v a r e t o c h a n m ä r k n i n g s p r o c e s s e n . K i h l s t r ö m . 146 s. Fl. 8. P r e l i m i n ä r n a t i o n a l b u d g e t för å r 1960. M a r c u s . V + 121 s. F i . 9 De e k o n o m i s k a v i l l k o r e n för en h u v u d m a n naskapsreform inom mentalsjukvården. Idun. 173 s. I. 10. S t a t s t j ä n s t e m ä n s f ö r h a n d l i n g s r ä t t . I d u n . 105 s. C. 11. ö v e r s y n a v l a g e n o m f ö r s ä k r i n g s r ö r e l s e . I d u n . 509 s. H. 12. K r i g s m a k t e n s h ö g s t a l e d n i n g . B e c k m a n . 235 s. F ö . 13. I n d i v i d u e l l a d i f f e r e n s e r o c h s k o l d i f f e r e n t i e r i n g . V i c t o r P e t t e r s o n . 127 s. E. 14. C P - V å r d e n . I d u n . 175 s. I. 15. K u r s p l a n e u n d e r s ö k n i n g a r 1 m a t e m a t i k o c h m o d e r s m å l e t . I d u n . 536 s. E. 16. B a n k l i k v i d i t e t och kreditprioritering. Idun. 245 s. Fi. 17. F o r s k n i n g o c h h ö g r e u t b i l d n i n g p å s k o g s b r u k e t s o m r å d e . I d u n 207 s. J o . 18. R e v i d e r a d n a t i o n a l b u d g e t för å r 1960. M a r c u s . V + 98 s. F i . 19. R ä t t s s ä k e r h e t e n vid a d m i n i s t r a t i v a f r i h e t s b e r ö v a n d e n . I d u n . 138 s. J u . 20. A l l m ä n n a y r k e s i n s p e k t i o n e n . I d u n . 135 s. S. 21. M e d i c i n s k a ä k t e n s k a p s h i n d e r . I d u n . 140 s. J u .

A n m O m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n avgivits, t. e x . E. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t . Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960:21 Justitiedepartementet

MEDICINSKA ÄKTENSKAPSHINDER B E T Ä N K A N D E AV K O M M I T T É I Ä M N E T

I D U N S TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1960

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Justitiedepartementet

Genom beslut den 20 januari 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t statsrådet och chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om de sjukdoms- och abnormtillstånd som bör utgöra äktenskapshinder samt att i mån av behov tillkalla experter att biträda vid utredningsarbetet ävensom att förordna sekreterare åt de sakkunniga. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades därefter såsom sakkunniga justitierådet Sven Romanus, ordförande, samt professor emeritus Nils Antoni, ledamoten av riksdagens första kammare advokaten Ingrid Gärde Widemar och numera överläkaren docenten Curt Åmark. Till experter utsågs numera professorerna Carl-Henry Alström och Jan A. Böök samt professor emeritus Nils von Hofsten, varjämte åt hovrättsassessorn Clas Nordström uppdrogs att vara sekreterare åt de sakkunniga. I frågor sammanhängande med spörsmålet om anmälan och registrering av medicinska äktenskapshinder har de sakkunniga samrått med numera kammarrättsrådet Sten von Otter, vilken förordnats att såsom särskild utredningsman inom finansdepartementet företaga utredning angående vissa praktiska spörsmål rörande folkbokföringen. De sakkunniga har antagit benämningen Kommittén angående medicinska äktenskapshinder. Utredningsarbetet har, i överensstämmelse med kommitténs direktiv, bedrivits i samråd med motsvarande sakkunniga i de övriga nordiska länderna. Kommitténs ordförande och sekreterare har under år 1958 företagit en resa till Köpenhamn och Oslo samt en resa till Helsingfors för överläggningar. I Köpenhamn besöktes även universitetets arvsbiologiska institut. I mars 1959 hölls i Stockholm ett sammanträde med samtliga nordiska sakkunniga jämte experter och sekreterare, varvid enighet uppnåddes om i stort sett överensstämmande förslag rörande medicinska äktenskapshinder. De

1 norska sakkunnigas förslag har dock begränsats till frågan om äktenskapshinder vid psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd, däri inbegripet alkoholism och annat giftmissbruk. I särskild bilaga till detta betänkande redovisas de danska, finska och norska sakkunnigas förslag i fråga om de centrala reglerna om medicinska äktenskapshinder till jämförelse med det svenska förslagets motsvarande stadganden. Sedan kommitténs uppdrag slutförts, får kommittén vördsamt överlämna betänkande angående medicinska äktenskapshinder. Vid betänkandet fogas särskilda yttranden av ledamöterna Ingrid Gärde Widemar och Åmark. Stockholm den 3 juni 1960. Sven Nils Antoni

Romanus

Ingrid Gärde Widemar

Curt

Åmark

i Clas

Nordström

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. justitiedepartementet

. . . .

Lagförslag Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken Motiv I. Utredningsuppdraget II. Gällande r ä t t Sverige Norden i övrigt Kap. I I I . Den principiella grundvalen för gällande lagstiftning om medicinska äktenskapshinder Kap. IV. Allmänna synpunkter på frågan om medicinska äktenskapshinder Kap. V. Mentala sjukdoms- och abnormtillstånd Inledning Kommittén Psykisk sjukdom Psykisk efterblivenhet Annan rubbning av själsverksamheten Dispens Kap. VI. Kroppsliga sjukdomar och lyten Epilepsi Övriga kroppsliga sjukdomar och lyten Kap. V I I . Missbruk av gifter Alkoholism Missbruk av andra gifter än alkohol Kap. V I I I . Anmälnings- och registreringsförfarandet Kap. I X . Upplysning och rådgivning Kap. X . Sammanfattning Särskilda y t t r a n d e n Kap. Kap.

Bilagor I. Sammanställning av de nordiska förslagen beträffande de centrala bestämmelserna om medicinska äktenskapshinder Bilaga II. Äktenskapsärenden i medicinalstyrelsen. Av professor emeritus Nils von Hofsten Bilaga III. Ärftligt betingade sjukdomar och äktenskapshinder. Av professorerna Carl-Henry Alström och J a n A. Böök

11 14 14 20 28 31 34 34 42 43 47 53 59 62 62 82 84 84 89 92 102 106 Hl

Bilaga

116 120 134

LAGFÖRSLAG

Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken Härigenom förordnas, att 2 kap. 5 och 6 §§, 3 kap. 2 § 4 och 5 mom., 10 kap. 2 och 3 §§ samt 15 kap. 10 § giftermålsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 kap. Om hinder mot äktenskap

(Gällande

lydelse)

(Föreslagen

5 §• Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, må ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

6 §• Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

lydelse)

5 §• Den, som är sinnessjuk eller allvarligt psykiskt efterbliven eller behäftad med annan allvarlig rubbning av själsverksamheten, m å ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet. Tillstånd jämlikt första stycket må göras beroende av att den trolovade steriliseras enligt vad särskilt är stadgat. 6 §•

Den, som är behäftad med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

3 kap. Om lysning

2 §.

4 mom. ÄT anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med läkarintyg styrka, att sinnes-

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller allvarligt psykiskt efterbliven eller behäftad med annan allvarlig rubbning av själsverksamheten, skall h a n med

8 (Gällande lydelse) sjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas, eller ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. 5 mom. Trolovad skall, om han är känd för fallandesot, förete läkarintyg, att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot. Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede. Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å trolovad, som visar tillstånd jämlikt 2 kap. 6 § att utan hinder av sjukdom, varom fråga är, ingå äktenskapet.

(Föreslagen lydelse) läkarintyg styrka, att rubbning som nu sagts icke k a n hos honom påvisas, eller ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att u t a n hinder därav ingå äktenskapet. 5 mom. Trolovad skall avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede. Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å trolovad, som visar tillstånd jämlikt 2 kap. 6 § att utan hinder av sjukdomen ingå äktenskapet.

10 kap. Om återgång av äktenskap

2 §.

2 §.

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på hans talan åter, såvida han ej erhållit tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. Har han ej yrkat återgång inom sex månader, från det sjukdomen blev botad, vare han sin rätt till talan förlustig. Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen eller sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan

Var make vid vigseln av sinnesbeskaffenhet som i 2 kap. 5 § sägs och hade han ej erhållit tillstånd jämlikt nämnda paragraf att utan hinder därav ingå äktenskapet, gånge äktenskapet på hans talan åter. Är fråga om sinnessjukdom och har han ej yrkat återgång inom sex månader från det sjukdomen blev botad, vare han sin rätt till talan förlustig. Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om hindret mot äktenskapet, äge jämväl h a n vinna återgång, såframt han väcker talan inom sex

9 (Gällande lydelse) inom sex månader, från det han fick sådan kunskap, och senast inom tre år från vigseln; dock må talan om återgång för sinnessjukdom ej anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

(Föreslagen lydelse) månader, från det han fick sådan kunskap, och senast inom tre år från vigseln; dock må talan om återgång för sinnessjukdom ej anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

3 §.

3 §.

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter: 3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av könssjukdom i smittosamt skede eller var obotligt vanför till äktenskap;

5. om han till äktenskapet. Återgång äge — från vigseln. Talan om återgång må ej heller Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, om ma- anställas för könssjukdom, om maken ej blivit smittad och sjukdomen ken ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller ej längre är i smittosamt skede. för annan sjukdom, sedan den blivit botad. 15 kap. Vissa bestämmelser om rättegången

10 §. Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen.

10 §. Ej må på grund av makes sinnesbeskaffenhet dömas till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg angående hans sinnesbeskaffenhet blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

MOTIV

KAPITEL I Utredningsuppdraget

1 direktiven för de sakkunniga a n f ö r d e chefen för justitiedepartementet bl. a. följande. I giftermålsbalken stadgas att den som är sinnessjuk eller sinnesslö icke får ingå äktenskap. Inte heller får äktenskap ingås av den som är behäftad med fallandesot, vilken h ä r r ö r av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede. I samtliga dessa fall äger dock medicinalstyrelsen tillåta äktenskapet. De nuvarande reglerna upptogs i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning samt överfördes därifrån till den nya giftermålsbalken; möjligheten till dispens tillkom dock först genom en lagändring år 1945. I skrivelse den 6 maj 1952, nr 197, har riksdagen, under åberopande av vad som anförts i första lagutskottets utlåtande nr 19, anhållit om en skyndsam, allsidig och förutsättningslös utredning om vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som bör utgöra äktenskapshinder. Av utskottsutlåtandet framgår, att utredningskravet icke avser äktenskapshindret könssjukdom i smittosamt skede. Lagutskottet har i sitt utlåtande funnit det vara motiverat med en allmän omprövning av frågan, vilka sjukdomstillstånd och abnormiteter som bör utgöra hinder mot äktenskap, bortsett från könssjukdom i smittosamt skede. Härvid har utskottet med instämmande återgivit ett uttalande av medicinalstyrelsen, enligt vilket det är särskilt angeläget att de psykiska abnormtillstånd, som går under benämningen psykopati, icke förbises. De spelar nämligen en mycket stor roll i den mänskliga samlevnaden, och erfarenheten har också givit vid handen att i de fall, där abnormiteten är ärftligt betingad, arvsrisken för avkomman är betydande. Beträffande äktenskapshindret vid fallandesjuka har framhållits att den senare tidens forskning på området visat att ärftligheten icke har den stora betydelse som man tidigare antagit. Enighet syntes därför råda om att fallandesjukdom som sådan i framtiden icke bör utgöra äkteuskapshinder. Vissa former av epilepsi är emellertid kombinerade med abnormtillstånd som bör utgöra sådant hinder. Utskottet kunde därför icke förorda att förbudet för fallandesjuka att ingå äktenskap omedelbart upphävdes. Frågan härom borde upptagas i den mera allmänna utredningen om de sjukdomstillstånd och abnormiteter som bör utgöra äktenskapshinder. I a n s l u t n i n g till vissa i d i r e k t i v e n å t e r g i v n a u t t a l a n d e n av l a g b e r e d n i n g e n i f ö r a r b e t e n a till 1915 å r s l a g s t i f t n i n g a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n v i d a r e bl. a.: Såsom framgår av de återgivna uttalandena av lagberedningen har flera olika synpunkter beaktats vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser om medicinska

12 äktenskapshinder. I viss utsträckning har ärftlighetsskäl varit avgörande; men även a n d r a hänsyn, såsom förmågan att inordna sig i ett äktenskapligt samliv har inverkat. Uppenbart är också att ärftlighetssynpunkten väl är av viss betydelse men icke kan vara den väsentliga, då det gäller att uppställa äktenskapshinder av medicinsk art. För att förhindra en eugeniskt olämplig fortplantning är endast sterilisering ett effektivt medel. Av större betydelse är att psykiskt sjuka och abnorma människor kan utöva ett mycket ogynnsamt inflytande på barn och därför icke ägnar sig att ha vårdnaden om barn. Å andra sidan måste emellertid också beaktas att familjebildning för den sjuke eller abnorme kan erbjuda goda livsbetingelser och därför vid lindrigare sjukdoms- och abnormtillstånd icke bör förhindras. Då sålunda i viss mån motstridiga intressen här gör sig gällande, bör det utredas vilka principiella överväganden som bör vara de avgörande vid uppställandet av äktenskapshinder på hithörande område. Utgångspunkten bör härvid självfallet vara att varje människa, om icke synnerligen starka skäl föreligger, bör ha frihet att ingå äktenskap. Äktenskapshindren måste alltså vara snävt begränsade och gälla allenast i den utsträckning som är nödvändigt av medicinska och sociala hänsyn. Sambandet mellan giftermålsbalkens regler om äktenskapshinder samt lagstiftningen om sterilisering bör även klarläggas. Ett förnyat övervägande av äktenskapshindren vid sjukdoms- och abnormtillstånd är framför allt påkallat av den snabba utvecklingen inom psykiatri och mentalsjukvård under de senaste decennierna. Särskilt synes det nödvändigt att på nytt ta ställning till lämpligheten av den gränsdragning som skett genom användande av begreppet sinnessjukdom i den mening, som däri inlades vid tillkomsten av 1915 års lag. Det kan sålunda ifrågasättas om äktenskapshindret, såsom i gällande rätt, endast bör avse en pågående sjuklig process eller om det bör ha en vidare omfattning. Likaså kan det diskuteras, om äktenskapshinder icke bör gälla vid gravare psykiska abnormtillstånd av sådana slag, som b r u k a r sammanfattas under beteckningen psykopati. Det bör i detta sammanhang beaktas att i ett nyligen avgivet förslag till revision av den norska sinnessjuklagstiftningen äktenskapshinder föreslagits skola gälla för kroniska alkoholister och narkomaner. Beträffande uttrycket sinnesslöhet bör erinras att detta i andra sammanhang övergivits och att man i stället använder uttrycket psykisk efterblivenhet. Det synes av hänsyn till de berörda personerna vara önskvärt att en ändring av uttryckssättet sker även i giftermålsbalken. Härtill kommer att den oenhetliga begreppsbildning som nu råder på delta område vållar vissa svårigheter, bland annat för folkbokföringsmyndigheterna. Vad särskilt angår epilepsi såsom äktenskapshinder bör beaktas att den medicinska forskningen på senare tid synes ha lett till en ändrad uppfattning om dess natur. Därigenom har de skäl som åberopades vid tillkomsten av gällande lagbestämmelse kommit att framstå som föråldrade. Medan man tidigare betraktade epilepsi såsom en särskild sjukdom med en betydande arvsrisk, uppfattas numera epileptiska anfall såsom symtom på sjukliga förändringar i centrala nervsystemet, vilka i sin tur kan ha skilda orsaker och allenast i vissa fall är ärftligt betingade. Det synes sålunda vara klarlagt att personer med epileptiska anfall icke i fråga om sin rätt att ingå äktenskap bör sättas i en sådan särställning som nu sker. Frågan om äktenskapshinder vid epilepsi bör ses ur mera allmänna synpunkter. En allmän och förutsättningslös utredning bör sålunda komma till stånd rörande de sjukdoms- och abnormtillstånd som bör utgöra äktenskapshinder. Såsom lagutskottet påpekat saknas anledning att i detta sammanhang ompröva gällande äktenskapshinder vid könssjukdom. Vid en översyn av reglerna om äktenskapsh i n d r e n på grund av psykiskt sjukdoms- eller abnormtillstånd torde även de där-

13 emot svarande stadgandena om återgång av äktenskap böra omprövas. Uppmärksamhet torde också böra ägnas åt de med den nu behandlade frågan sammanhängande reglerna om äktenskapsskillnad. För den praktiska tillämpningen av giftermålsbalkens bestämmelser om medicinska äktenskapshinder torde det vara nödvändigt att liksom hittills lita till anteckningar inom folkbokföringen samt undersökning i samband med lysning. Börande vissa praktiska spörsmål som sammanhänger därmed pågår utredning inom finansdepartementet av en särskild utredningsman i anledning av skrivelse från 1951 års kyrkomöte (nr 20). Utredningen om äktenskapshindren bör därför ske i samråd med denne utredningsman. I samband därmed torde även böra beaktas att anteckningar i kyrkoböckerna och uppgifter i samband med lysning kan tjäna icke blott syftet att förhindra äktenskap i strid mot lagens bestämmelser utan även att i vissa fall ge den andra kontrahenten i ett tillämnat äktenskap tillfälle att vinna upplysningar. På vad sätt den andra kontrahentens intresse härav kan tillgodoses är en vansklig och ömtålig fråga, som bör övervägas vid utredningen. Det bör eftersträvas att reglerna på hithörande område, såvitt möjligt, blir likalydande i de nordiska länderna. Samråd bör därför ske med representanter för de nordiska grannländerna.

K A P I T E L II

Gällande rätt

De svenska, danska, norska och finska bestämmelserna om medicinska äktenskapshinder och om sjukdoms- och abnormtillstånds inverkan i övrigt vid äktenskaps ingående och upplösning finns upptagna i ländernas äktenskapslagstiftning. Denna är för de tre förstnämnda ländernas del resultatet av det nordiska samarbete på äktenskapsrättens område som utmynnade i de i allt väsentligt likartade förslag till lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning, vilka år 1913 framlades i Sverige av lagberedningen samt i Danmark och Norge av vederbörande lands sakkunniga. 1 Lagar i ämnet utfärdades i Sverige den 12 november 1915, i Danmark den 30 juni 1922 och i Norge den 31 maj 1918. Bestämmelserna i 1915 års svenska lag om äktenskaps ingående och upplösning upptogs sedermera i den år 1920 antagna nya giftermålsbalken. Under den danska lagens bestämmelser om medicinska äktenskapshinder har sedermera genom lag den 13 april 1938 indragits vissa sjukdoms- och abnormtillstånd utöver de i lagen ursprungligen angivna. Samtidigt härmed skedde i Danmark och sedermera även i Sverige en utvidgning av möjligheten att erhålla dispens från de legala medicinska äktenskapshindren. I Finland gäller för närvarande äktenskapslagen den 13 juni 1929. Denna bygger på ett av finska lagberedningen år 1924 framlagt förslag 2 och överensstämmer, liksom detta, i sina grunddrag med den svenska lagstiftningen i ämnet. Sverige Historik. Före tillkomsten av 1915 års lag fanns icke i svensk rätt något stadgande som uttryckligen uppställde sjukdom eller lyte såsom hinder mot äktenskap. Det har dock ansetts kunna ifrågasättas om icke sådant äktenskapshinder innefattades i vissa äldre bestämmelser om skillnad i trolovning. Härom anförde lagberedningen bl. a. följande. 3 1 Lagberedningen: Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning, avgivet den 15 september 1913 (Lagberedningen); Danmark: Udkast til Lov om Aegteskabs Indgaaelse og Oplesning, udarbejdet af den ved kgl. Resolutioner af 25. Juli 1910 och 19. Juni 1912 nedsatte kommission, framlagt den 30 september 1913 (D. mot.); Norge: Utkast til lov om egteskaps indgaaelse og oplesning, avgit av de norske delegerte ved det skandinaviske familieretsarbeide den 1 oktober 1913 (N. mot.). 2 Förslag till ny giftermålsbalk, avgivet den 30 juni 1924, Lagberedningens publikationer nr 1 (F. mot.). 3 S. 154.

15 Bland de orsaker, för vilka sådan skillnad tillätes, upptager 1686 års kyrkolag, i 4 punkten av 16 kap. 2 §, »smittosamma och obotliga sjukdomar, varmed den ena delen hemligen varit bekajad, förr än de trolovades, eller ock där efteråt råkat uti, såsom spetälska, fallandesot, vettlösa, raseri, pockor av lösaktighet, vederstyggelige och store fel och lyten, som städse kunna hindra en att bruka sin hantering och näring». I 3 § av samma kapitel heter det vidare alt om båda de trolovade, oaktat skillnadsskäl föreligger, »ändå vilja bliva tillsamman, måste det dem icke förvägras, undantagande smittosamme sjukdomar, då en behörig tid sättas skall, på vilken må försökas om sjukdomen botas kan, var om icke, skall trolovningen upphävas». Kyrkolagens mening synes alltså hava varit att stadga ett ovillkorligt äktenskapshinder för den, som är behäftad med obotlig smittosam sjukdom. I 1734 års lag, där smittosam och obotlig sjukdom med samma exemplifiering som i kyrkolagen upptages såsom skäl till återgång av fästning (4 kap. 2 § giftermålsbalken), finnes ej någon motsvarighet till kyrkolagens uttryckliga stadgande om trolovnings upphävande även mot de trolovades vilja. Men det förslag till kyrkoordning, som framlades vid 1731 års riksdag och avsåg att bringa kyrkorätten i överensstämmelse med den väntade nya borgerliga lagboken, innehåller i 15 kap. 3 §, i samband med en uppräkning av dem vilka bland annat för skyldskap, svågerskap eller begånget horsbrott ej må trolovas, även denna bestämmelse: »Icke heller de, som med smittosamma sjukdomar behäftade eller vettlöse äro; varom vidare i lagboken stadgat finnes». Då hänvisningen till lagboken utan tvivel åsyftar 4 kap. 2 § giftermålsbalken, vill det följaktligen synas som vore föreskriften i sagda lagrum om fästnings återgång ämnad att, liksom kyrkolagens bestämmelse om trolovnings upphävande, tillämpas även oberoende av yrkande från någon av de trolovade. Det vill emellertid synas som om bestämmelsen icke kommit att tillämpas i enlighet med vad som sålunda kan antagas ha varit lagstiftarens syfte. Härpå tyder tillkomsten av ett den 25 november 1757 utfärdat kungl. brev, vilket angavs vara föranlett av uppkommet tvivelsmål om rätta förståndet av 16 kap. 2 § kyrkolagen. Hos Konungen hade gjorts förfrågan huruvida, i anseende till innehållet i nämnda lagrum, äktenskap kunde tillåtas mellan personer, av vilka någondera vore behäftad med fallandesot. Denna förfrågan besvarades i det kungl. brevet så, att när någon för fallandesot känd åstundade att träda i äktenskap, undersökning om sjukdomens art skulle företagas och, om sjukdomen funnes icke vara den rätta fallandesoten, eller epilepsia idiopathica, äktenskap skulle vara den sjuke tillåtet men eljest icke. Det antyddes icke att detta på angivet sätt formulerade uttryckliga äktenskapsförbud redan funnes i gällande rätt. Såsom grund till förbudet åberopades sålunda varken kyrkolagens eller 1734 års lags stadganden om upplösning av trolovning utan blott att enda medlet att efter hand utrota den rätta fallandesoten vore att helt förbjuda giftermål för dem, vilka vore behäftade därmed. 1 senare författningar och lagarbeten framträder uppfattningen att fallandesot ej vore den enda sjukdom, som utgjorde äktenskapshinder. Praxis torde emellertid, framhöll lagberedningen, 1 med bestämdhet ha omfattat 1

Lagberedningen s. 156.

16 den meningen att, frånsett sådana psykiska lidanden, som inverkade på förmågan att i allmänhet sluta avtal, ej annan sjukdom än fallandesot utgjorde hinder mot äktenskap. I 1915 års lag upptogs på lagberedningens förslag sinnessjukdom och sinnesslöhet som äktenskapshinder. Hindret var indispensabelt. Samtidigt stadgades att den som varit sinnessjuk inom de närmaste tre åren skulle, innan lysning finge ske, med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kunde hos honom påvisas. Vad beträffar fallandesot som äktenskapshinder fann lagberedningen, under hänvisning till i ämnet förebragt vidlyftig medicinsk utredning, med hänsyn till föreliggande uttalanden från medicinskt håll om epilepsiens rashygieniska betydelse, det jämlikt 1757 års kungl. brev gällande förbudet mot fallandesjukas giftermål böra bibehållas, ehuru i något förändrad form. De sanitära kraven torde sålunda enligt beredningen bli vederbörligen tillgodosedda, om hindersbestämmelsen inskränktes till fallandesot härrörande av övervägande inre orsaker. Bestämmelse av detta innehåll blev på lagberedningens förslag upptagen i 1915 års lag. Genom lag den 8 juni 1945 (nr 273) infördes möjlighet att hos Konungen erhålla dispens från äktenskapsförbudet för sinnessjuka och sinnesslöa avseende äktenskap med viss person. Samtidigt infördes i 10 kap. 2 § giftermålsbalken sådan inskränkning i den rätt till återgång av äktenskap som tillkommer make, som vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö, att till återgång icke skulle på hans talan få dömas där han erhållit Konungens tillstånd att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. Vidare erhöll i detta sammanhang stadgandet i 11 kap. 13 § giftermålsbalken sin nu gällande lydelse, enligt vilken till skillnad på grund av makes sinnessjukdom, varom i lagrummet sägs, ej må på andra makens talan dömas, där sjukdomen var honom veterlig vid vigseln och det skäligen k a n fordras att han fortsätter äktenskapet. Genom lag den 28 maj 1948 (nr 272) om ändring i giftermålsbalken överflyttades dispensbefogenheten beträffande såväl sinnessjuka och sinnesslöa som epileptiker från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen. Nuvarande lagstiftning. Gällande bestämmelser i svensk rätt om medicinska äktenskapshinder återfinnes i 2 kap. 5 och 6 §§ giftermålsbalken. I 5 § stadgas, att den som är sinnessjuk eller sinnesslö ej må ingå äktenskap med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet. 6 § innehåller samma bestämmelse för den som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede. 1 syfte att förebygga att äktenskap ingås i strid med de i 2 kap. giftermålsbalken stadgade förbuden föreskrives i 3 kap. 2 § samma balk att viss utredning skall förebringas innan lysning får ske. I 4 mom. stadgas sålunda

17 att, om anledning är att antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö eller om trolovad varit sinnessjuk inom de sista tre åren, han skall med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan påvisas hos honom, eller också visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. Enligt 5 mom. skall vidare trolovad, om han är känd för fallandesot, förete läkarintyg, att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan påvisas hos honom, men eljest avge skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot. Trolovad skall dessutom avge skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede. Vad i 5 mom. stadgats äger dock icke tillämpning med avseende å trolovad, som visar tillstånd jämlikt 2 kap. 6 § att utan hinder av sjukdom, varom fråga är, ingå äktenskapet. Enligt 3 kap. 8 § giftermålsbalken meddelas närmare bestämmelser om läkarintyg, som nu sagts, av Konungen. Upplysning om förefintlig sinnessjukdom eller sinnesslöhet kan i första hand vinnas ur kyrkoböckerna. En närmare redogörelse för gällande regler angående anteckning härom i kyrkoböckerna och om anmälan för sådan anteckning lämnas nedan i kap. VIII. Om själva lysningsförfarandet stadgas i 3 kap. 1 § giftermålsbalken att lysning skall ske i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd, eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas. Lysning skall av båda de trolovade sökas hos den präst som för kyrkoböckerna. Är mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än kvinnan, skall han, enligt 2 § 1 mom. samma kapitel, då lysning sökes förete intyg om vad kyrkoböckerna i hans församling innehåller angående hans behörighet att ingå äktenskapet (äktenskapsbetyg). Den som utfärdat äktenskapsbetyg skall ombesörja att kungörelse därom uppläses i kyrkan nästa söndag, varvid skall angivas såväl de trolovades fullständiga namn, yrke och hemvist som varest hinder mot äktenskapet må anmälas (7 §). Har de trolovade fullgjort vad dem åligger till ådagaläggande av frihet från äktenskapshinder och finner ej prästen hinder mot äktenskapet möta, skall han genast utfärda lysningssedel med angivande av de trolovades fullständiga n a m n jämte yrke och hemvist. Lysningen skall därefter genom utfärdarens försorg kungöras i kyrkan tre söndagar i rad (3 kap. 3 §). Menar någon att hinder mot äktenskapet möter, äger han anmäla och styrka det hos prästen (4 §). Är lysning fullbordad och har ej hinder blivit sålunda hos prästen anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt, skall han, när det begäres, ge de trolovade intyg om lysningen och att hinder för äktenskapets ingående ej möter, s. k. lysningsbevis (5 §). Är trolovad dödligt sjuk eller kallas mannen till uppbrott mot fienden eller föreligger eljest allvarlig fara att vigsel ej kan komma till stånd, om lysning skall avvaktas, må äktenskapet ingås utan att lysning föregått (6 §). 2—908866

18 I lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption stadgas, att svensk undersåte icke må å utrikes ort träda i äktenskap utan att han äger ingå äktenskapet enligt svensk lag (1 §). Intyg att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, enligt svensk lag äger ingå äktenskapet, må ej av svensk myndighet utfärdas, innan sökandens avsikt blivit offentligen kungjord (3 § enl. lag den 12 november 1915, nr 436). I förordningen den 3 december 1915 (nr 482) huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskaps-certifikat meddelas närmare bestämmelser om utfärdande av sådant intyg. För den som är kyrkobokförd i svensk församling utfärdas äktenskaps-certifikat av den präst som för kyrkoböckerna i församlingen. Beträffande hindersprövning och kungörande gäller därvid samma regler som för lysning. Svensk undersåte, som har hemvist i främmande stat och ej är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, äger begära äktenskaps-certifikat hos chefen för den svenska beskickningen i den främmande staten eller, under vissa förutsättningar, hos svensk konsul där. Bätt att utfärda äktenskapscertifikat tillkommer i fall som sist sagts även chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning. Hindersprövning sker även i dessa fall i överensstämmelse med vad som för lysning är stadgat. Vissa särskilda regler givas om kungörande och om formen för prövning av anmält hinder. Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande till äktenskap, utfärdande av äktenskaps-certifikat eller företagande av vigsel, må han enligt lag den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrättare, hos KB och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Över domkapitlets eller KB:s beslut må besvär anföras hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Hos Konungen anförda besvär som nu sagts tillhör regeringsrättens upptagande och avgörande. Vill utländsk undersåte ingå äktenskap inför svensk myndighet, skall, enligt förutnämnda 1904 års lag, hans rätt att ingå äktenskapet i regel prövas enligt lagen i den stat han tillhör (2 §). Vissa i svensk lag uppställda äktenskapshinder, dock ej de medicinska, är emellertid gällande också i dylikt fall. I förordningen den 31 december 1931 (nr 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap meddelas särskilda regler beträffande medborgare i de övriga nordiska länderna. Vill medborgare i sådant land träda i äktenskap inför myndighet i annat nordiskt land, skall hans rätt att ingå äktenskapet prövas enligt lagen i sistnämnda land, om han sedan minst två år har sitt hemvist där, men eljest

19 enligt hemlandets lag. Skall hemlandets lag vinna tillämpning, må rätten att ingå äktenskapet styrkas genom äktenskaps-certifikat utfärdat av myndighet i hemlandet (1 § enl. KF 16/5 1947, nr 188). Om lysning, däri inbegripet sättet för hindersprövning, gäller lagen i den stat, vigselmyndigheten tillhör. Lysning enligt nämnda lag kräves dock icke, därest lysning, som alltjämt äger giltighet, fullbordats enligt lagen i annat nordiskt land samt vardera av de trolovade därvid befunnits äga rätt att ingå äktenskapet enligt den lag som i vigsellandet skall läggas till grund vid prövningen av denna fråga. Vad nu sagts skall gälla även om allenast den ena av de trolovade är medborgare i annat nordiskt land än det vigselmyndigheten tillhör och den andra är medborgare i vigsellandet. (2 § enl. KF 12/2 1954, nr 35.) Om äktenskap ingåtts ehuru hinder däremot förelegat enligt lag, kan äktenskapet i vissa fall bringas att återgå. I 10 kap. 2 § giftermålsbalken stadgas, att om make vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö, äktenskapet skall på hans talan gå åter, såvida han ej erhållit tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. Om han ej yrkat återgång inom sex månader från det sjukdomen blev botad, förlorar han dock sin rätt till talan. Även andra maken äger vinna återgång, om han vid vigseln ej hade kunskap om sinnessjukdomen eller sinnesslöheten. Han måste dock väcka talan inom sex månader från det han fick sådan kunskap och senast inom tre år från vigseln, och talan om återgång på grund av sinnessjukdom må ej anställas sedan sjukdomen Kivit botad. Enligt 3 § i nämnda kapitel äger make vinna återgång bland annat om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap. Också i dessa fall gäller att talan om återgång måste anställas inom viss tid, vid äventyr att talerätten eljest är försutten. Återgång äger sålunda ej rum, såvida ej maken instämt sin talan inom sex månader från det sådant tillstånd som nyss nämnts upphört eller han fick kunskap om åberopat återgångsskäl i övrigt; i intet fall må talan väckas senare än tre år efter vigseln. I 11 kap. 13 § giftermålsbalken stadgas att, om ena maken är sinnessjuk och sjukdomen under äktenskapet fortvarit tre år utan att det finnes skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till hälsan, andra maken har rätt till äktenskapsskillnad. Var sjukdomen vid vigseln andra maken veterlig, må dock ej dömas till skillnad, om det skäligen kan fordras, att han fortsätter äktenskapet. Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, äger jämlikt 11 kap. 2 § första stycket giftermålsbalken andra maken vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden; när rätten finner särskilda skäl därtill föranleda, må jämlikt 12 § samma kapitel dömas till omedelbar äktenskapsskillnad.

20 Enligt 15 kap. 10 § giftermålsbalken må ej på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen. Enligt kungörelsen den 30 december 1915 (nr 486) angående vissa läkarintyg för vinnande av lysning eller äktenskaps upplösning skall sådant läkarintyg, som trolovad enligt den numera i 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken upptagna bestämmelsen har att förete för vinnande av lysning, vara utfärdat av tjänsteläkare. Sådant läkarintyg angående sinnessjukdom eller sinnesslöhet, som avses i 15 kap. 10 § giftermålsbalken, skall vara utfärdat av legitimerad läkare, som minst tre år tjänstgjort vid statsanstalt för sinnessjuka eller därmed jämförlig anstalt. I båda fallen skall intyget ha varit underställt medicinalstyrelsens prövning, där ej fråga är om äktenskapsskillnad för makes sinnessjukdom och den sjuke vårdas på sådan anstalt som nyss sagts. Med stöd av bemyndigande i nämnda kungörelse har medicinalstyrelsen genom kungörelse den 29 december 1915 (SFS nr 601), vilken ändrats genom kungörelser den 21 mars 1941 (SFS nr 210) och den 25 februari 1947 (SFS nr 798), fastställt formulär för ifrågavarande läkarintyg. Dispens från de i 2 kap. 5 och 6 §§ stadgade äktenskapshindren meddelas understundom under villkor att vederbörande låter sig underkasta sterilisering. Enligt lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering må — efter tillstånd av medicinalstyrelsen — sterilisering äga rum på eugenisk, social eller medicinsk indikation, om den som avses med ingreppet lämnat sitt samtycke därtill. Eugenisk indikation föreligger, då någon med skäl kan antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Något krav på att den om vars sterilisering är fråga själv lider av den sjukdom eller svaghet, som kan befaras komma att drabba hans avkomlingar, uppställes icke i detta fall. Social indikation föreligger då någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt prövas vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn. Om någon, som må steriliseras enligt lagen, på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, må han steriliseras ändå att h a n ej själv samtyckt därtill. Norden i övrigt Danmark. Enligt 10 § i Lov af 30 Juni 1922 om ^Egteskabs Indgaaelse og Opl0sning må den, som är sinnessjuk, psykiskt efterbliven (aandssvag), höggradig psykopat eller kronisk alkoholist, icke ingå äktenskap utan tillstånd av justitieministeriet. Detsamma gäller sedan 1938 »Epileptikere med

21 jaevnlige Anfald eller med udtalte psykiske Forandringer». Tillstånd till äktenskap kan av justitieministeriet meddelas endast om ministeriet, efter att ha inhämtat utlåtande från retslaegeraadet, finner, att det med hänsyn till sjukdomens art, den ringa faran för överföring på avkomman samt parternas förmåga att bedöma äktenskapets innebörd kan anses försvarligt, att äktenskapet ingås. Tillståndet kan enligt uttryckligt stadgande i lagrummet göras beroende av att vederbörande låter sig underkasta sterilisering. Innan äktenskap må ingås, skall i Danmark, liksom i de övriga nordiska länderna, lysning regelmässigt äga rum. Lysning begäres av båda parter hos prästen eller vederbörande borgerliga myndighet — i allmänhet borgmästare eller sognefogde — på den ort, där kvinnan bor, eller, om hon icke är bosatt i riket, på den ort, där mannen bor. Är ingen av parterna bosatt i riket, må lysning begäras på den ort, där en av dem uppehåller sig (20 §). Det är icke nödvändigt, att parterna infinner sig personligen vid ansökan om lysning. Innan lysning må utfärdas, skall prövning ske av frågan om äktenskapshinder. Denna prövning handhas alltid av den borgerliga lysningsmyndigheten. Parterna har att därvid förete vissa i lagen angivna bevis. Om dokumentationen beträffande frånvaron av medicinska äktenskapshinder stadgas att, där anledning förekommer till antagande att någon av p a r t e r n a är sinnessjuk, psykiskt efterbliven (aandssvag), höggradig psykopat eller behäftad med epilepsi av i lagen angiven beskaffenhet, sådan part skall förete antingen intyg av därtill auktoriserad läkare, utvisande att ifrågakommen sjukdom icke kan påvisas hos honom, eller ock justitieministeriets tillstånd till äktenskapet. Genom hänvändelse till arvsbiologiska institutet vid Köpenhamns universitet kan upplysning erhållas, om vederbörande förekommer i dettas arvshygieniska register över sinnessjuka och psykiskt efterblivna. Eljest har myndigheten endast sin egen kännedom om vederbörande och eventuella underhandsupplysningar att falla tillbaka på. Anvisning har meddelats om hänskjutande till justitieministeriet av fall, där tvekan kan råda om medicinskt äktenskapshinder bör anses föreligga. Som villkor för lysning föreskrives vidare, att bevis skall företes om fullgörande av parterna åvilande upplysningsplikt i fråga om förekomsten av könssjukdom. Det sker genom skriftlig förklaring på heder och samvete enligt i lagen närmare angivna regler. Lysning företages antingen genom kungörelse från predikstolen eller genom »Tinglaesning» allteftersom lysning begärts hos kyrklig eller borgerlig myndighet. Lysning sker endast en gång. Vigsel må äga r u m tidigast fjorton dagar efter lysningen. Särskilda bestämmelser gäller om någon av parterna är bosatt utomlands (23 §). Anmälan av hinder mot äktenskapet göres hos den myndighet, som prövat de legala äktenskapsförutsättningarna. Denna myndighet avgör om anmäld invändning mot äktenskapet skall godtagas. Parterna har emellertid rätt att få frågan prövad och avgjord av domstol (24 §). Anser sig myndigheten trots invändningen k u n n a meddela

22 lysningsattest, kan i viss ordning (förordning 30/4 1824) förbud mot äktenskapet utverkas. Make, som vid vigseln var sinnessjuk eller höggradigt psykiskt efterbliven (i h0jere Grad aandssvag) och som icke fått dispens för äktenskapet, äger rätt att vinna återgång av äktenskapet enligt regler liknande de svenska. Var make vid vigseln behäftad med nu nämnd eller annan i lagen angiven äktenskapshindrande sjukdom eller abnormitet, och hade dispens icke meddelats, äger andra maken rätt till återgång, såframt han icke vid vigseln ägde kännedom om förhållandet (43 §). För instämmande av talan gäller samma frister som i svensk lag. Allmän åklagare äger utan tidsbegränsning anhängiggöra talan om återgång av äktenskap, som ingåtts trots föreliggande medicinskt äktenskapshinder, där det icke »sk0nnes försvarligt at lade det blive bestaaende» (42 §). Sinnessjukdom är äktenskapsskillnadsgrund enligt samma regler som i svensk rätt (65 §). Bestämmelser om sterilisering meddelas i dansk rätt i Lov af 11 Maj 1935 om Adgang til Sterilisation och Kastration samt i Lov af 16 Maj 1934 om Foranstaltninger vedr0rende aandssvage. Norge. I 1918 års Lov om indgaaelse og opl0sning av egteskap upptages såsom medicinskt äktenskapshinder i första hand sinnessjukdom (5 §). Härunder faller enligt norskt språkbruk icke blott sinnessjukdom i egentlig bemärkelse utan även de olika former av själslig utvecklingshämning, som hos oss brukar benämnas sinnesslöhet. Såsom sinnessjuk i lagens mening torde betraktas endast den, som i överensstämmelse med vad därom stadgas i sinnessjuklagstiftningen blivit av sakkunnig läkare förklarad för sinnessjuk och å vilken tillämpas sagda lagstiftnings bestämmelser om sinnessjuka. Det lärer endast vara sådana fall av varaktig sinnessjukdom som utesluter rättshandlingsförmåga, som avses i stadgandet. Övergående rubbningar av själsverksamheten innefattar icke äktenskapshinder. Hindret är indispensabelt. Såsom absolut äktenskapshinder upptages vidare syfilis i smittosamt skede (6 §). Den, som lider av annan venerisk sjukdom i smittosamt skede eller av epilepsi eller spetälska, må ingå äktenskap endast under villkor att den andra parten blivit underrättad om sjukdomen och att båda parterna erhållit muntlig vägledning av läkare om de faror, sjukdomen medför. Något äktenskapshinder uppställes således icke i dessa fall. Lagen kräver blott, att upplysning lämnas om sjukdomen, för att icke den friska parten skall ingå äktenskapet under oriktiga förutsättningar. Det offentligas kontroll av att äktenskap icke ingås i strid med lagens föreskrifter om äktenskapshinder sker genom lysningsförfarande liknande det danska. Lysning begäres av båda parter hos vigselförrättaren (vigselmannen) — kyrklig eller borgerlig — på den ort, där en av dem bor, eller, om ingen av parterna bor i landet, på den ort, där en av dem uppehåller sig.

23 Det ankommer på den tjänsteman, som skall utfärda lysningen, att dessförinnan pröva förhandenvaron av de legala äktenskapsförutsättningarna. I lagen anges vilken dokumentation parterna har att förebringa i detta hänseende (13 §). Särskilt bevis om frihet från sinnessjukdom kräves endast om det är känt, att part har varit sinnessjuk utan att ha erhållit intyg om tillfrisknande, eller om anledning eljest förekommer till antagande, att part är sinnessjuk. Känner vigselmannen till, att vederbörande varit sinnessjuk utan att senare ha fått intyg av auktoriserad läkare om frihet från sjukdomen, skall h a n kräva, att sådant intyg företes; först när intyget föreligger, må lysning utfärdas. Detsamma gäller, när myndigheten av annan anledning har orsak att tro, att vederbörande är sinnessjuk. Intyget skall utvisa, att vederbörande icke på grund av sinnessjukdom är förhindrad att ingå äktenskap. Intyget behöver icke innehålla, att sinnessjukdom över huvud är utesluten; det räcker att därav framgår, att »man ikke efter forsvarlig unders0kelse på unders0kelsestiden har funnet tilstrakkelige tegn på sinnssygdom». 1 Skulle vid något tillfälle företes motstridande intyg från flera auktoriserade läkare, har vigselmannen att taga ställning till frågan om ytterligare undersökning skall krävas eller om lysning skall utfärdas eller nekas. Någon anteckning om förekomsten av sinnessjukdom göres icke i kyrkoböcker eller liknande register. Vigselmannen har sålunda i fråga om tidigare sinnessjukdom endast sin egen kännedom att lita till samt de upplysningar, som underhand k a n meddelas av sökanden eller andra. Icke heller i Norge är sökanden pliktig att infinna sig personligen hos lysningsmyndigheten. I samband med begäran om lysning skall parterna avge en skriftlig förklaring på heder och samvete, att de icke lider av syfilis i smittosamt skede samt huruvida de lider av annan venerisk sjukdom i smittosamt skede eller av epilepsi eller spetälska. Förklaringen avges enligt särskilt, av justitieministeriet fastställt formulär. Innehåller förklaringen att vederbörande lider av annan venerisk sjukdom i smittosamt skede än syfilis eller av epilepsi eller spetälska, skall bevis företes, att andra parten fått kännedom om sjukdomen och att båda parter fått muntlig vägledning av läkare angående de med sjukdomen förenade farorna. Den friska parten skall avge förklaring, att han erhållit vetskap om sjukdomen. Lysning skall av lysningsmyndigheten kungöras i Norsk Lysningsblad samt, där parterna så önskar, i kyrkan. Vigsel må icke äga rum tidigare än fjorton dagar efter det att lysningskungörelsen blivit sålunda offentliggjord (15 §). Skall vigseln förrättas av annan vigselman än den, som utfärdat lysningen, har den sistnämnde att utställa lysningsattest, såframt icke efter lysningen kännedom vunnits om något äktenskapshinder. Särskilda regler om sättet för lysningen och om lysningsfrist gäller, om någon av parterna är bosatt utomlands. Tillkännagivande av hinder mot äktenskapet 1

N. mot. s. 73.

24 skall i förekommande fall göras hos den vigselförrättare, som utfärdat lys, ningen. Läkare, som äger kännedom om att någon, som begärt lysning, lider av syfilis eller annan venerisk sjukdom i smittosamt skede eller av epilepsi eller spetälska är — utan hinder av honom eljest åvilande tystnadsplikt — skyldig att lämna vederbörande myndighet meddelande härom (6 § andra st.). Har äktenskap ingåtts av person, som var sinnessjuk vid vigseln, kan såväl denne som andra maken kräva återgång av äktenskapet enligt samma regler som i svensk och dansk rätt (34 §). I dylikt fall k a n talan om återgång anhängiggöras jämväl av allmän åklagare, såframt sjukdomen ännu består och åklagarmyndigheten finner återgång påkallad av den sjukes behov eller av andra skäl (rl. 417 §). På talan av make k a n vidare till återgång dömas bl. a. om, honom ovetande, andra maken före äktenskapet lidit av sinnessjukdom eller vid äktenskapets ingående led av könssjukdom i smittosamt skede eller av epilepsi eller spetälska. Bätten att kräva återgång beror i dessa fall av en väsentlig brist i den viljeförklaring, som ligger till grund för äktenskapet. För rätten att kräva återgång stadgas samma frister som i svensk lag. Makes sinnessjukdom utgör äktenskapsskillnadsgrund enligt regler i huvudsak motsvarande de svenska och danska. Härvidlag har dock det norska sinnessjukbegreppet samma vida innebörd, som förut nämnts i fråga om sinnessjukdom som äktenskapshinder. Den svenska giftermålsbalkens stadgande ( 1 1 : 2) om rätt för make att, när rätten finner särskilda skäl därtill föranleda, erhålla äktenskapsskillnad på grund av att andra maken är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, motsvaras i den norska lagen i viss mån av ett stadgande (51 §), enligt vilket till äktenskapsskillnad må dömas på makes begäran, om andra maken upprepade gånger dömts bl. a. för alkoholmissbruk till intagning i tvångsarbetsanstalt eller alkoholistanstalt (kuranstalt). Yrkande härom skall framställas inom sex månader från det maken erhållit kännedom om förhållandet och senast tre år efter meddelandet av åberopad dom. I ett den 31 maj 1955 avgivet betänkande av Komitéen til revisjon av sinnssykelovgivningen har till behandling upptagits också spörsmålet om de mentalt sjukas eller abnormas äktenskapsbehörighet. Betänkandet förordar i denna del en viss skärpning i förhållande till nuvarande bestämmelser. Sålunda föreslås äktenskapshinder råda för »den som er sinnssyk, som i hpjere grad er hemmet i sjelelig utvikling eller sjelelig svekket eller som er förf alt til misbruk av rus- eller bed0velsesmidler». Å andra sidan är förslaget såtillvida mindre vittgående än gällande föreskrifter som det innehåller möjlighet till dispens genom beslut av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar. Förslaget upptager tillika en uttrycklig föreskrift att dispens skall kunna göras beroende av att vederbörande låter sig underkasta operation eller annan behandling som åsyftar att upphäva fortplantnings-

25 förmågan. Termen »sinnssykdom» är i förslaget övertagen oförändrad från gällande lag. Den anses emellertid i fortsättningen äga ett innehåll som bättre överensstämmer med nutidens språkbruk och följaktligen täcker ett mindre område än den gjorde vid lagens tillkomst 1918. Uttrycket är avsett att helt motsvara beteckningen »alvorlig sinnslidelse (psykose)» i ett i betänkandet framlagt förslag till »lov om psykiatrisk omsorg». Med sådana som är »i h0jere grad hemmet i sjelelig utvikling» åsyftas i främsta rummet personer som på grund av medfödda eller tidigt förvärvade intellektuella anomalier anses såsom höggradigt »åndssvake». Det framhålles emellertid i motiven att utvecklingshämningar icke nödvändigtvis behöver beröra de intellektuella funktionerna utan kan vara begränsade till känslooch viljelivet. Också sådana fall — vilka kommittén betecknar såsom »alvorlig psykopati» — ingår under beteckningen »i h0yere grad hemmet i sjelelig utvikling». Den föreslagna regeln om äktenskapshinder för personer som är »i h0yere grad sjelelig svekket» tager sikte på att från äktenskap utesluta sådana som till följd av skada eller sjukdom efter födseln försatts i dylikt tillstånd. Det norska förslaget innehåller icke några närmare bestämmelser för dispensrättens handhavande. Finland. Den finska rättens bestämmelser om äktenskapshinder finnes upptagna i 3 kap. i 1929 års äktenskapslag. Som medicinska äktenskapshinder uppställes i första hand sinnessjukdom och sinnesslöhet (11 §). Dispensmöjlighet föreligger icke i dessa fall. Den, som är behäftad med fallandesot, vilken »icke härrör av övervägande yttre orsaker», eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, om han ej därtill erhållit tillstånd av republikens president. Dövstum må ej heller utan sådant tillstånd träda i äktenskap med annan dövstum i andra fall än där enderas dövstumhet icke är ärftlig (12 §). Vigsel skall principiellt föregås av lysning, kyrklig eller borgerlig beroende på vilkendera formen för vigsel parterna önskar. Behörig att utfärda lysning är den kyrkliga eller borgerliga lysningsmyndigheten i den ort, där kvinnan är införd i kyrkobok eller i civilregister. Är kvinnan icke bokförd i Finland, skall lysning begäras där hon vistas. Lysningsmyndigheten har att verkställa hinderslöshetsprövning avseende bl. a. frihet från äktenskapshindrande sjukdom eller abnormitet. Är mannen icke upptagen i samma kyrkobok som kvinnan, skall han vid anhållan om kyrklig lysning förete äktenskapsbetyg upptagande vad det register, däri han är inskriven, innehåller angående hans behörighet att ingå äktenskapet samt vad därom eljest kan vara för registermyndigheten kunnigt. Någon egentlig hinderslöshetsprövning föregår ej utfärdandet av sådant betyg, varom kungörande ej heller äger rum. Vid hinderslöshetsprövningen är kyrklig lysningsmyndighet främst hänvisad till de uppgifter kyrko- eller församlingsböckerna

26 innehåller om parterna. Ingen föreskrift finnes emellertid om att kyrkoeller församlingsböckerna skall innehålla uppgift om sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annat medicinskt äktenskapshinder. Över finska medborgare, som icke är medlemmar av den evangelisk-lutherska kyrkan och ej heller tillhör annat i landet legaliserat trossamfund, skall av mantalsskrivningsmyndigheten föras ett särskilt för varje kommun upplagt civilregister. I ett därtill hörande personregister skall utom annat antecknas känt hinder för inträdande i äktenskap. Den finska lagstiftningen upptager icke något stadgande om skyldighet för myndighet eller läkare att till vederbörande registerförare för anteckning i registret anmäla förekomsten av sådant hinder av medicinsk karaktär. Parterna skall var för sig till lysningsmyndigheten inge en efter fastställt formulär avfattad försäkran, däri de, såvitt ej tillstånd till äktenskapet utverkats, deklarerar bl. a. att de ej lider av sjukdom, som utgör äktenskapshinder. Där försäkran icke av vederbörande personligen överlämnas till lysningsmyndigheten, skall hans underskrift därå vara av kända och trovärdiga vittnen bestyrkt. Föreligger anledning till antagande att part är sinnessjuk eller sinnesslö eller har parten tidigare varit sinnessjuk, skall av sådan part, förrän lysning kan beviljas, läkarintyg företes att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan påvisas hos honom. Är part känd för fallandesot, skall han förete läkarintyg, att sjukdomen härrör av övervägande yttre orsaker. Dövstum, som vill ingå äktenskap med annan dövstum, skall förete nödig utredning, att enderas dövstumhet icke är medfödd. Läkarintyg som nu nämnts skall vara utfärdat av läkare, som är anställd i statens eller kommuns tjänst, och prövat av medicinalstyrelsen. Sådan prövning erfordras dock icke, där intyget angår sinnessjukdom eller sinnesslöhet och utfärdats av överläkare vid statsanstalt för sinnessjuka eller därmed jämförlig anstalt. Då borgerlig lysning begäres, åligger det kontrahenterna att till lysningsmyndigheten, om denna icke äger tillgång till register, där de är upptagna, inge äktenskapsbetyg, varefter hinderslöshetsprövning äger rum på samma sätt som inför kyrklig lysningsmyndighet. Lysning verkställes genom kungörande i kyrka en söndag i den eller de församlingar parterna tillhör samt, där borgerlig vigsel skall äga rum, genom offentligt anslag i den eller de kommuner, där parterna är införda i kyrkobok eller motsvarande register. Är part icke bokförd i Finland, kungöres lysningen där han vistas. Den som vill hindra tillämnat äktenskap har att i särskild ordning uppge sina skäl hos lysningsmyndigheten. Anmälan kan även ske hos vigselförrättaren, om lysning skett eller icke är av nöden. Prövningen av de anförda skälen ankommer på samma myndighet. Någon möjlighet att vinna ändring i lysningsmyndighetens beslut finnes icke för den, som sökt hindra äktenskapet, men väl för kontrahenterna, vilka genom klagan kan bringa beslutet un-

27 der prövning av den myndighet som äger upptaga mål om tjänstefel, som begåtts av lysningsmyndigheten. Har sinnessjuk eller sinnesslö ingått äktenskap, skall enligt finsk rätt ovillkorligen dömas till återgång (ÄL 67 §). Skyldigheten att vaka över att äktenskap återgår i dylika fall åvilar allmän åklagare. Någon absolut tidsfrist är icke stadgad för åklagarens rätt att väcka återgångstalan. Återgången betraktas här i första hand som ett samhällsintresse. Återgångstalan må även föras av andra maken. Har make, som vid äktenskapets ingående var sinnessjuk, blivit varaktigt återställd till hälsan, ankommer det på honom att föra talan om äktenskapets återgång. I dylikt fall skall talan väckas inom sex månader från tillfrisknandet. Även annan sjukdom än sådan som är upptagen som äktenskapshinder kan härvid åberopas. I fall som nu nämnts gäller för väckande av återgångstalan en tidsfrist av sex månader från det maken erhöll kännedom om återgångsgrunden eller det blev möjligt för honom att väcka talan. Har make under äktenskapet blivit sinnessjuk eller sinnesslö kan i Finland dömas till äktenskapsskillnad enligt i huvudsak samma regler som i Sverige.

o

KAPITEL I I I D e n principiella g r u n d v a l e n för g ä l l a n d e lagstiftning medicinska

om

äktenskapshinder

I motiven till 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning framhöll lagberedningen 1 särskilt hurusom en ny lagstiftning på äktenskapsrättens område måste framgå ur en omsorgsfull prövning av — förutom andra — även de i övervägande grad medicinska spörsmål som här möter. Av rashygienen, eugeniken, anförde beredningen vidare, framställdes med växande styrka krav på lagstiftningsåtgärder till skydd för kommande släkten för vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen. Denna rörelse avsåge bekämpande »ej blott av de faror för folkhälsan, vilka innefattas i företeelser sådana som emigrationen, industrialismen eller befolkningens anhopning i de större städerna, utan ock av rasgifter sådana som syfilis, tuberkulos och alkohol». Den ville sålunda bland annat förmå samhället till att medvetet arbeta på att »såväl främja äktenskapsfrekvensen hos de bättre av sina medlemmar som motverka de undermåligas fortplantning». Beredningen hade i dessa frågor närmast att beakta yttranden, som med anledning av lagarbetet avgivits av medicinska fakulteten i Uppsala samt av medicinalstyrelsen. Om de allmänna grundsatser som i fråga om tillgodoseende av de medicinska kraven borde vara bestämmande för lagstiftningen om äktenskapshinder anförde fakulteten bland annat följande. 2 Då de lagstiftningsåtgärder, som från medicinskt håll måste påyrkas framför allt med hänsyn till äktenskapets rashygieniska betydelse, och som sålunda avse en möjligast fullvärdig avkomma, i större eller mindre grad äro ägnade att motverka äktenskapsfrekvensen, måste de redan på denna grund endast med stor varsamhet föreslås och inskränkas till de förhållanden, då de äro mest av nöden. Emellertid är det icke endast hänsyn till efterkommandes kvalitet, som från medicinsk synpunkt kan indicera åtgärder från samhällets sida till förhindrande av ett äktenskap. Även den friska kontrahenten själv torde i samhällets eget intresse böra skyddas mot överhängande fara att för sitt återstående liv fördärvas genom äktenskap med en smittosamt sjuk person. Icke minst synes detta samhällsintresse böra tillerkännas avgörande betydelse i sådana fall (vissa former av venerisk sjukdom), där risken för den friska kontrahenten tillika — och måhända i första rummet — träffar dennes förmåga för all framtid att alstra barn, således även inom ett eventuellt senare äktenskap. 1 2

Lagberedningen s. 131. Ibm. s. 525 ff.

29 Men till stor varsamhet i fråga om utfärdande av restriktiva lagbestämmelser beträffande rätt att ingå äktenskap manar även möjligheten av deras kringgående genom illegitim könsförbindelse, då lagligt äktenskap ej tillätes. Där ifrågavarande lagbestämmelser äro av trängande behov påkallade, torde de dock icke böra av fruktan för kringgående inhiberas. För det första förekomma de dock på avsett sätt skada i alla de fall, där de bliva effektiva. Och om man icke kan vinna allt, bör man därför icke avstå från vad som kan vinnas. För det andra verkar lagbudets blotta tillvaro, under förutsättning att det har sin rot i den allmänna rättsuppfattningen, ytterligare uppfostrande på detta allmänna rättsmedvetande och i detta fall särskilt väckande för ansvarskänslan gent emot egna efterkommande. Denna moraliska verkan torde för samhället t. o. m. kunna hava större betydelse än den juridiska. Men för att ett lagbud skall äga uppfostrande förmåga av denna art, liksom i allmänhet avskräckande verkan, fordras att menige man skall kunna fatta dess innebörd. Så vitt möjligt synas därför abstrakta sammanfattningar av olikartade medicinska diskvalifikationer för äktenskap i lagen böra undvikas och endast konkreta, noga avgränsade uttryck användas. Allraminst böra medicinska och icke medicinska förutsättningar för ett lagbuds verkan sammanslås under allmänt hållna termer, där sådant står att undvika. För de undantagsfall, där ett äktenskapsförbud av ifrågavarande art på grund av särskilda omständigheter tilläventyrs skulle kunna verka alltför drakoniskt eller annars medföra icke avsedda olägliga konsekvenser (t. ex. omöjlighet att legalisera redan förefintliga barn), torde möjligheten av dess sättande ur kraft på dispensväg böra hållas öppen. Bland annat bör dispensmöjlighet finnas från äktenskapsförbud på rashygienisk grund även för den annars diskvalificerade, som saknar förmåga att alstra barn. Likaledes bör äktenskap kunna tillstädjas för därtill på ifrågavarande grund annars hindrad person, om den andre kontrahenten på grund av ålder (klimakterium hos kvinna) eller sterilitet av annan orsak saknar sådan förmåga. Till vad fakulteten sålunda anfört sade sig lagberedningen kunna i allo ansluta sig, och någon ytterligare utveckling av sina synpunkter på de allmänna grundsatserna för uppställande av medicinska äktenskapshinder framförde beredningen icke. I de samtidigt med det svenska avgivna danska och norska förslagen till lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning berördes de allmänna rättspolitiska synpunkterna med avseende å behovet och lämpligheten att uppställa äktenskapshinder vid sjukdoms- och abnormtillstånd huvudsakligen allenast mot bakgrunden av dåtidens rashygieniska tankeströmningar och därur framgående strävanden till åstadkommande av ett sundare släkte. En av de viktigaste frågor som en dåtida äktenskapslagstiftning måste behandla vore, anförde de norska kommitterade, 1 huruvida i legislativt hänseende något borde göras för att motverka att smittosamma eller ärftliga sjukdomar spredes genom äktenskap. De åsikter som från rashygieniskt håll framförts beträffande behovet att hindra överföring av sjukliga eller degenerativa anlag från föräldrar till barn vore emellertid 1

N. mot. s. 51.

30 icke så erkända att de vore ägnade att läggas till grund för lagstiftning om äktenskaps ingående. Under den medicinska diskussionen i Norge hade också läkarna genomgående tagit avstånd från tanken att för det dåvarande låta de rashygieniska idéerna komma till uttryck i lagstiftningen. Oavsett vilken ståndpunkt man intoge till dessa idéer funne de norska kommitterade lagstiftaren böra känna sig manad att vidtaga åtgärder till förebyggande av olyckliga följder av äktenskapliga förbindelser, där det kunde ske utan alltför starka ingrepp i den personliga friheten. 1955 års norska förslag till ändring i reglerna om äktenskapshinder innehåller icke någon precisering av de allmänna principer på vilka förslaget vilar. I de danska motiven 1 anfördes att en inskränkning i individernas möjligheter att ingå äktenskap med hänsyn till rasens friskhet icke vore utan betänkligheter. Vidare anfördes i det danska förslaget: De syge afskaeres jo nemlig ikke fra at forplante sig, fordi de forhindres i at gifte sig, saa at man ved et iEgteskabsforbud noget risikerer at for0ge Antallet af uregelmeessige K0nsforbindelser, der ssetter deres Frugt i det usunde Afkom, som ^Egteskabsforbudet netop skulde hindre i at komme til Eksistens, hvortil kommer, at dette Afkoms Livsvilkaar herved som F0lge af den ucegte F0dsel vil blive endnu ugunstigere. Enhver Vanskeligg0relse af Adgangen til iEgteskab kan derfor altid noget befrygtes at svaekke selve ^Egteskabsinstitutionen. Desuden maa det erindres, at Erfaringerne fra Husdyravlen ikke med fuld Sikkerhed kan lsegges til Grund, hvor Talen er om Mennesker, idet ogsaa de Individer, der er afvigende fra Normen eller fysisk svage, paa Grund af saerlige Anlaeg eller ejendommelig Begavelse kan have deres Vserdi for Samfundet. Överfor Laegevidenskabens bestemte Krav er det da vel n0dvendigt at trseffe Forholdsregler paa dette Omraade, men det b0r g0res med stor Varsomhed. lagttages dette, t0r man imidlertid haabe, at Lovens og Videnskabens Autoritet ogsaa vil formaa at sikre Beglerne den F0ronskede Virkning, uden at det ledsages af for store Tab i andre Betninger. Också i motiven till 1929 års finska äktenskapslag 2 betonas, att lagstiftningen icke får genom försvårande mer än nödigt av möjligheterna att ingå äktenskap överhövan begränsa individernas frihet eller inskränka äktenskapens antal. Härigenom skulle enligt de finska motiven kunna befaras uppkomma också en minskning i nativiteten. Å andra sidan borde sådana äktenskap förbjudas, vilka från samhällets synpunkt vore att anse såsom skadliga. Sålunda måste av rashygieniska skäl eller av omsorg om framtida släktleds andliga och kroppsliga välbefinnande rätten att ingå äktenskap begränsas för personer vilka lede av svåra nedärvda eller andra sådana sjukdomar eller lyten, som föranledde degeneration.

1 2

D. mot. s. 58. F. mot. s. 53.

KAPITEL IV A l l m ä n n a s y n p u n k t e r p å frågan o m m e d i c i n s k a äktenskapshinder

En lagstiftning, som innebär att vissa personer på grund av sjukdom eller lyte hindras att ingå äktenskap, kan med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den personliga friheten som hindret utgör försvaras endast i den mån den måste anses oundgängligen nödvändig till förekommande av betydande våda för den enskildes välfärd och därigenom generellt sett för samhällslivet över huvud. Det sagda innebär, förutom ett krav på en avsevärd styrka hos det intresse som avses att tillvaratagas genom äktenskapsförbudet, även ett angivande av dess väsentligen sociala natur. Den här av praktiska skäl använda benämningen »medicinska äktenskapshinder» får sålunda icke förleda till uppfattningen att därmed skulle avses något självständigt medicinskt intresse av inskränkning i äktenskapsbehörigheten. Benämningen anger endast att kvalifikationsgrunden är medicinsk. Avgörande för frågan om en på visst sätt medicinskt kvalificerad kroppslig eller andlig störning eller utvecklingsdefekt bör innefatta äktenskapshinder är alltså arten och intensiteten av dess sociala effekt vid förekomst hos part i en äktenskapsförbindelse. I anslutning till det anförda anmäler sig spörsmålet om den närmare bestämningen av de sociala intressen, vilka påkallar uppställande av medicinska äktenskapshinder. I den allmänna diskussionen plägar med avseende å behovet av medicinska äktenskapshinder stort utrymme beredas åt vad som vanligen benämnes den ras- eller arvshygieniska synpunkten. Bakom denna ligger i allmänhet tanken att man genom åtgärder som syfta till att inskränka fortplantningen av individer behäftade med ärftliga sjukdomar eller abnormiteter skulle kunna efterhand i mer eller mindre hög grad utrota dessa arvsanlag i befolkningen. Dylika föreställningar, vilka icke torde ha varit främmande för 1915 års lagstiftare, synes — enligt vad som närmare utvecklas i bilaga III — icke bygga på något vetenskapligt hållbart underlag. De humangenetiska forskningsresultaten har klart visat, att m a n icke genom praktiskt genomförbara fortplantningshindrande åtgärder, som riktar sig allenast mot manifest sjuka eller abnorma, kan i nämnvärd grad nedbringa frekvensen av nedärvda sjukdomar och abnormiteter hos befolkningen i dess helhet. Att rikta dylika åtgärder också mot alla bärare av

32 latenta sjukdoms- och abnormanlag kan icke gärna komma i fråga; det skulle för övrigt vara praktiskt omöjligt dels emedan sådana anlagsbärare är alltför talrika dels ock på grund av att anlagens förekomst i allmänhet icke går att fastställa. Om följaktligen tanken att utrota eller minska förekomsten av vissa ärftliga sjukdomar måste avvisas som huvudmotiv för upprätthållande av medicinska äktenskapshinder innebär detta å andra sidan icke, att ärftligheten skulle sakna betydelse i förevarande sammanhang. Man måste nämligen beakta möjligheten att i vissa fall förhindra tillkomsten av individer, som på grund av ärftliga anlag kan förutspås svårt livsvarigt lidande i viss sjukdom eller abnormitet. I den mån arvsrisken åberopas som motiv för äktenskapshinder vid viss sjukdom eller abnormitet avses naturligen med hindret att motverka sjukdomens eller abnormitetens uppträdande hos andra individer än den av hindret drabbade. Detsamma är fallet där, såsom beträffande könssjukdomarna, smittorisken utgör huvudmotivet för äktenskapsförbud. En sjukdom eller abnormitet kan emellertid i vissa fall också på annat sätt än genom överförande få sådana återverkningar på den sjukes eller abnormes omgivning, att lämpligheten av att han ingår äktenskap och bildar familj måste ifrågasättas. Sjukdomen eller abnormiteten kan exempelvis medföra sådan nedsättning i vederbörandes förmåga att fullgöra en makes grundläggande förpliktelser i samlivet med andra maken att omtanken om den sistnämndes väl måste tala mot att han tillätes ingå äktenskap. Vidare kan ett intresse att motverka äktenskap föreligga om sjukdomen eller abnormiteten är av beskaffenhet att i avsevärd grad menligt inverka på vederbörandes förmåga att handha vårdnaden om sina barn eller på möjligheten att eljest inom familjen vidmakthålla en tillfredsställande miljö för barnens uppfostran och sunda utveckling. Mot reglerna om medicinska äktenskapshinder svarar, såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande rätt, vissa regler om återgång av äktenskap som ingåtts i strid mot sådant hinder. Återgångsrätt finnes emellertid även i vissa fall vid sjukdom och abnormitet, som icke utgör äktenskapshinder, där den friska maken varit ovetande om sjukdomens eller abnormitetens förhandenvaro hos andra maken vid äktenskapets ingående. Vid avgörande av frågan huruvida äktenskapshinder bör anses påkallat vid viss sjukdom eller abnormitet måste enligt kommitténs mening beaktas också möjligheten att erhålla återgång. Uppmärksamhet måste vidare beträffande de särskilda sjukdoms- och abnormtillstånden skänkas möjligheten att i förekommande fall genom olika samhälleliga åtgärder minska eller neutralisera de ogynnsamma verkningar, vilka i och för sig må kunna motivera att äktenskapshinder överväges. Av betydelse för frågan om äktenskapshinder bör gälla vid viss sjukdom

33 eller abnormitet är även de praktiska möjligheterna att effektivt upprätthålla hindret. J u mindre dessa möjligheter är, desto större är risken för att hindret skall i sådan grad förfela sitt ändamål, att dess berättigande måste ifrågasättas. Man måste därvid även beakta risken att en oregelmässighet i tillämpningen leder till att hindrets upprätthållande i enskilda fall får ett drag av slumpartat godtycke. Att en föreskrift i lag om medicinskt äktenskapshinder skulle i sig själv äga sådan effekt, att dess iakttagande kunde anses säkerställt, anser sig kommittén icke k u n n a räkna med. Vid bedömande i vad mån äktenskapshinder kan anses motiverat vid vissa särskilda sjukdoms- och abnormtillstånd måste enligt sakens natur hänsyn tagas till arten och omfattningen av de ogynnsamma verkningar som sjukdomen eller abnormiteten generellt sett kan, genom att dess bärare ingår äktenskap, beräknas medföra för intressen, som det på förevarande område får anses tillkomma samhället att tillvarataga. I överensstämmelse härmed synes det nödvändigt att, där äktenskapshinder finnes böra uppställas, den ifrågakommande sjukdomen eller abnormiteten, såsom för närvarande är fallet, generellt förklaras innefatta sådant hinder. Med hänsyn till den rika variation, som de enskilda fallen helt naturligt måste uppvisa i avseende såväl å den aktuella sjukdomens eller abnormitetens svårighetsgrad och verkningar som å andra föreliggande omständigheter, synes det emellertid icke k u n n a ifrågakomma att åt dylika i generella överväganden bottnande förbud ge en undantagslös tillämpning. I den utsträckning bestämmelser om medicinska äktenskapshinder alltjämt anses böra upprätthållas måste dessa fördenskull, liksom för närvarande, innefatta möjlighet till dispens från deras tillämplighet i enskilda fall. Dispensprövningen bör därvid liksom hittills ankomma på medicinalstyrelsen med rätt för sökanden att bringa styrelsens beslut under Kungl. Maj :ts prövning. Kontrollen av att bestämmelserna om medicinska äktenskapshinder iakttages möjliggöres för närvarande dels genom registrering i folkbokföringen av vissa äktenskapshindrande sjukdoms- och abnormtillstånd (sinnessjukdom och sinnesslöhet) baserad huvudsakligen på anmälningar från medicinalmyndighet, dels genom kontrahenterna åvilande skyldighet att inför lysningsmyndigheten upplysa om vissa sådana sjukdomar (epilepsi och könssjukdom). I vilken utsträckning behov k a n anses föreligga av en effektivisering av detta kontrollsystem är givetvis beroende av den närmare utformningen av de materiella reglerna om medicinska äktenskapshinder. Samtidigt är emellertid, såsom ovan antytts, avgörandet huruvida sådant hinder bör gälla för viss sjukdom eller abnormitet beroende av vilka möjligheter som finnes till en effektiv kontroll av hindrets efterlevnad. De med kontrollförfarandets utformning förbundna praktiska och organisatoriska problemen upptages till särskild behandling nedan i kap. VIII. 3—908866

KAPITEL V M e n t a l a s j u k d o m s - och

abnormtillstånd

Inledning Enligt den före 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning gällande rätten utgjorde, som ovan nämnts, mentala rubbningar icke i och för sig äktenskapshinder, ehuruväl sådant kom att i praktiken föreligga i den mån vederbörande på grund av sitt sinnestillstånd måste anses berövad sin rättsliga handlingsförmåga och följaktligen icke kunde avge giltigt samtycke till äktenskap. I sitt yttrande till lagberedningen under förarbetena till nämnda lag framhöll medicinska fakulteten i Uppsala hurusom sinnessjukdom väl kunde vara för handen utan att därigenom den sjuke ginge förlustig sin civilrättsliga kapacitet. Det vore enligt fakultetens mening därför, med hänsyn till den rashygieniska betydelsen av sinnessjukdom och den äktenskapsinkompetens dylik sjukdom även från andra synpunkter medförde, nödigt att sinnessjukdom som sådan komme att utgöra äktenskapshinder. All erfarenhet utvisade, att sinnessjukdom mycket ofta vore grundad på ett till avkomman överförbart sjukligt anlag, och sinnessjukdom intoge i förhållande till ärftligheten i allt väsentligt samma ställning som epilepsien. I själva verket talade starkare skäl för sinnessjukdoms än för epilepsiens plats i lagen såsom äktenskapshinder, då de sjukdomsyttringar, som kunde utbreda sig ur det ärftliga anlaget vid sinnessjukdom, vore av mera svårartad beskaffenhet och därmed även risken större för de efterkommandes hälsa och utveckling samt för deras samhällsduglighet. Vidare påpekade fakulteten, att uttrycket sinnessjukdom i vetenskapligt språkbruk vanligen icke omfattade de tillstånd av hämmad psykisk utveckling, vilkas högsta grad betecknades som idioti, och att även i dagligt tal sådana tillstånd i allmänhet icke torde avses med orden sinnessjukdom och sinnessjuk. Då dessa tillstånd emellertid i förevarande avseende vore, åtminstone i sina svårare grader, fullt likvärdiga med egentlig sinnessjukdom och liksom denna kunde vara yttringar av svår ärftlig belastning, borde de uttryckligen inbegripas under samma lagbestämmelse som denna. De kunde enligt fakultetens mening lämpligen betecknas som sinnesslöhet, med vilken beteckning avsåges grader av utvecklingshämning vilka låge under en utvecklingsnivå motsvarande den normalt vid straff myndighetsåldern — 15 år — föreliggande. I enlighet med vad fakulteten sålunda anfört upptog lagberedningen i

35 sitt förslag bestämmelse om äktenskapshinder vid förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet jämväl för de av beredningen som undantagsfall betecknade tillfällen, då den sinnessjuke eller sinnesslöe ej måste anses sakna rättslig handlingsförmåga. Den skärpning av den då gällande rätten som denna utvidgning av äktenskapsförbudet innebar torde, anförde beredningen, med hänsyn till den sinnessjukes eller sinnesslöes oförmåga att fylla en makes plikter och på de av fakulteten i övrigt anförda grunderna finnas fullt berättigad. Enligt fakultetens förslag borde såsom äktenskapshinder även uppställas förutgången sinnessjukdom, som icke varit betingad av yttre orsaker. Härom anförde fakulteten bland annat: 1 Sinnessjukdomen är utsträckt över längre tidsrum, ofta kontinuerlig, men kan, även den, visa en utpräglad periodicitet med fria eller relativt fria mellantider. Sjukdomsperiodernas och mellantidernas tidsutsträckning växlar betydligt, de senare kunna stundom omfatta flera år. Då emellertid just dessa periodiska former stå på starkt ärftlig grund, vore ändamålet med ett äktenskapsförbud för sinnessjuka i sådana fall alldeles förfelat, om lagstadgandets formulering skulle medgiva äktenskaps ingående under en sådan friperiod. Och — som antytt — skulle i rashygieniskt avseende särskilt farliga former av sinnessjukdom därigenom undgå att träffas av förbudet. I denna del ansåg sig lagberedningen icke kunna biträda fakultetens förslag, som härutinnan jämväl avstyrkts av medicinalstyrelsen. I så måtto fann dock beredningen vad fakulteten anfört böra vinna avseende att en person, som varit sinnessjuk, icke borde under den närmaste tiden därefter få ingå äktenskap, med mindre bevis företeddes att sådan sjukdom icke då kunde påvisas hos honom. Genom en sådan bestämmelse fann beredningen, trygghet — i den mån sådan lämpligen kunde fordras — kunna vinnas mot att blott skenbart tillfrisknade fall undginge att träffas av äktenskapshindret för förhandenvarande sinnessjukdom. I enlighet med vad sålunda anförts upptog beredningen i sitt förslag föreskrift att trolovad, som veterligen inom de tre sista åren varit sinnessjuk, skulle, innan lysning finge ske, med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom icke kunde hos honom påvisas. Lagberedningen upptog jämväl till behandling frågan om äktenskapshinder borde införas för personer behäftade med partiella själsdefekter, där endast, eller åtminstone huvudsakligen, vissa sidor av själsförmögenheterna fått en hämmad eller sjukligt missriktad utveckling. Härom anförde medicinska fakulteten i Uppsala följande. 2 Sådana partiella utvecklingshämningar förekomma, utan att de i sträng mening kunna hänföras vare sig till sinnessjukdom eller till allmän sinnesslöhet. Då dessa ärftliga själsabnormiteter, såsom etisk imbecillitet (»moral insanity», förbrytareanlag), sexuell perversitet, dipsomani o. d., ofta nog taga sig samhällsvådliga ytt1 2

Lagberedningen s. 547. Lagberedningen s. 549 f.

36 ringar, så ligger det givetvis i samhällets särskilda intresse att söka förekomma därmed behäftade personers fortplantning. Detta skulle emellertid kräva kraftigare åtgärder än ett äktenskapförbud, såsom permanent internering på asyler med övervakning, men det synes fakulteten därjämte — och framför allt i avvaktan på sådana effektivare åtgärder — önskligt och nödigt, att lagstiftningen så vitt möjligt hindrar dylika individer från att bilda familj och fortplanta sig genom äktenskap. Då ifrågavarande abnormiteter i allmänhet äro för omgivningen mindre påfallande än sinnessjukdomar och sinnesslöhet, är svårigheten att genom ett lagstadgande träffa därmed åsyftade diskvalifikationer större än beträffande de förut berörda slagen. Minst torde svårigheten vara med dem, som sakfällts för förbrytelser, vartill dessa tillstånd i regel förr eller senare leda. I första rummet synes det därför fakulteten önskligt, att personer, som dömts för svårare brott, såsom mord, mordförsök, rån, barnamord, mordbrand, mened, sedlighetsbrott eller för itererade förbrytelser ävensom för lösdriveri, i samma utsträckning som. förutvarande sinnessjuka förvägras rätt att ingå äktenskap, d. v. s. intill dess genom läkareundersökning blivit ådagalagt, att personen ifråga icke är behäftad med sådant själslyte, att större fara för sjukligt arv till efterkommande är för handen. Sådana förbrytelser, ävensom lösdriveri, antyda nämligen vida oftare, än det med vår nuvarande rättsprocedur blir känt, patologiska själstillstånd, vare sig av nu ifrågavarande eller av förut behandlat slag. Men även i fall, där sådan abnormitet, som nu avses, vore känd, utan att den därmed behäftade dömts för brott, synes den fakulteten motivera läkareundersökning med avseende på dess art och ärftlighetsförhållanden, innan äktenskap borde tillåtas. En allmän bestämmelse i enlighet med den för sinnessjukdom och sinnesslöhet anbefallda finner fakulteten därför befogad även angående ifrågavarande själstillstånd. De torde i lagen kunna betecknas såsom svåra själslyten eller sedliga defekter, varav synnerligt stor fara för efterkommandes andliga (inbegripet etiska) utveckling måste förutses. Tilläggsbestämningen avser att förekomma missbruk av lagstadgandet eller dess tillämpning i tvivelaktiga fall. Vad fakulteten sålunda föreslagit fann sig lagberedningen icke kunna biträda. Detta ställningstagande berodde enligt motiven delvis av en tvekan huruvida på forskningens dåvarande ståndpunkt den hereditära belastningen kunde i de fall, varom här vore fråga, sägas spela en sådan roll att införande av det föreslagna nya äktenskapshindret vore påkallat. Försåvitt hindret skulle stödjas ej på de ifrågavarande själsabnormiteternas ärftlighet utan på att det hem, där någon av makarna vore behäftad med dylik abnormitet, ej vore en lämplig omgivning för de uppväxande barnen, framhöll beredningen att skadliga miljöinflytelser på barnen under deras utvecklingsår borde förebyggas ej genom äktenskapsförbud utan genom åtgärder inom barnavårdslagstiftningens område. Vidare anförde beredningen: 1 Mot fakultetens förslag i nu förevarande del har emellertid beredningen även betänkligheter av annan grund. Fakulteten anmärker själv att då ifrågavarande abnormiteter i allmänhet äro för omgivningen mindre påfallande, svårigheten att genom ett lagstadgande träffa därmed åsyftade diskvalifikationer är större än 1

Lagberedningen s. 168.

37 beträffande sinnessjukdom och sinnesslöhet. Enligt beredningens tanke är i själva verket det begrepp — svårare själslyte eller sedlig defekt — varmed fakulteten här rör sig, för den allmänna uppfattningen ännu så främmande och till sitt innehåll oklart att det ej lämpligen kan upptagas i ett stadgande om äktenskapshinder. Den föreslagna bestämmelsen synes fela mot fakultetens egna grundsatser att menige man bör kunna fatta innebörden av ett lagbud, varigenom ingående av äktenskap förbjudes på medicinska grunder, att abstrakta sammanfattningar av olikartade diskvalifikationer för äktenskap därför i lagen böra undvikas och endast konkreta, noga avgränsade uttryck användas samt att medicinska och icke medicinska förutsättningar för ett lagbuds verkan ej böra sammanslås under allmänt hållna termer. Att utan vidare underkasta vissa grupper av brottslingar tvånget till läkarundersökning skulle även innebära en skärpning av den påföljd brottet eljest medför; och stadgandet skulle för sin tillämpning förutsätta anteckning i kyrkoböcker och prästbevis om förhållanden, vilka man av humanitära skäl numera ej vill låta där komma till synes. Slutligen håller beredningen ock före att hos de brottslingar, lösdrivare och andra lägre stående individer, mot vilka det ifrågasatta äktenskapshindret närmast vore riktat, näppeligen kan förutsättas den ansvarskänsla att de skulle låta sig genom lagbudet avhålla även från utomäktenskapligt könsumgänge. Om dem torde tvärtom gälla att ett äktenskapsförbud snarare skulle befrämja än hindra den illegitima fortplantningen. Beträffande sinnessjukdom och sinnesslöhet upptog lagberedningen till diskussion spörsmålet om möjlighet borde införas till dispens från det föreslagna äktenskapshindret. Sådan möjlighet hade av fakulteten förordats i fråga om alla de slag av mentala rubbningar som enligt fakulteten borde utgöra äktenskapshinder. Med hänsyn till att äktenskapsförbudet enligt beredningens förslag skulle gälla endast förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet fann beredningen det lämpligen böra vara ovillkorligt. Beredningen anförde därvid ytterligare beträffande sinnessjukdom, att detta begrepp i förslaget toges i en trängre mening i n ä r a anslutning till menige mans föreställningssätt, för vilket det syntes vara helt främmande, att giftermål skulle under några omständigheter vara den sinnessjuke tillåtet. Den omständigheten att hindret vore ovillkorligt, anförde beredningen bl. a. vidare, borde vid lagens tillämpning innebära en kraftig erinran att lagen avsåge blott de fall, då enligt hävdvunnet åskådningssätt och allmänt vedertaget språkbruk sinnessjukdom vore förhanden och då fördenskull äktenskap med den sjuke icke rimligen borde under några förhållanden få ingås. I fråga om sinnesslöhet fann beredningen dispens redan av den grund icke böra ifrågakomma att de fall, då sinnesslöheten icke vore förbunden med civilrättslig inkapacitet, vore ytterligt sällsynta. I proposition med förslag till den 1945 vidtagna lagändringen varigenom dispensmöjlighet sedermera infördes i fråga om sinnessjukdom och sinnesslöhet (prop, nr 77/1945) framhöll föredragande departementschefen, under åberopande av en inom departementet framlagd promemoria i ämnet, bl. a. följande. 1 1

S. 25 f.

38 Av den verkställda utredningen torde framgå, att behov föreligger att i vissa fall kunna medgiva dispens från det nu gällande ovillkorliga förbudet för sinnessjuka och sinnesslöa att ingå äktenskap. Sådan dispens synes böra ifrågakomma främst för vissa jämförelsevis högtstående sinnesslöa. För dessa torde ej sällan ett äktenskap kunna innebära ett gott stöd och underlätta vederbörandes anpassning till samhällslivet. Om risk för sinnesslöhetens överförande på avkomlingar är utesluten på grund av sterilisering eller eljest, synes från det allmännas synpunkt hinder ej böra möta att efter särskild prövning tillstånd lämnas till äktenskapet. Även beträffande sinnessjuka synes, ehuru mera undantagsvis, kunna finnas utrymme för en dylik dispensrätt. Det i promemorian framlagda förslaget om införande av en dispensrätt har i princip vunnit anslutning i det övervägande antalet avgivna yttranden. Ett par remissmyndigheter ha emellertid, ehuru de icke bestritt behovet i och för sig av en lagändring i angiven riktning, ansett att frågan icke borde lösas fristående utan allenast i samband med en allmän översyn av bestämmelserna om de sjukdomstillstånd som böra utgöra hinder för äktenskap. Även i vissa andra yttranden har framställts önskemål om en sådan mera allmän reform. Från vissa håll har särskilt linderstrukits angelägenheten av en revision av bestämmelserna om äktenskapsförbud för fallandesjuka. Såsom i promemorian framhållits lärer dispens icke böra ifrågakomma beträffande sådan sinnessjuk eller sinnesslö som icke kan anses besitta rättslig handlingsförmåga. Någon eftergift av detta krav lärer icke vara möjlig. Jag vill emellertid framhålla, att frågan, huruvida vederbörande besitter rättslig handlingsförmåga, enligt allmänna grunder skall bedömas med hänsyn till den rättshandling som är i fråga, i detta fall ingående av äktenskap. Förevarande krav torde sålunda väsentligen ha samma innebörd som det i den danska lagen uppställda kravet på förmåga att bedöma äktenskapets betydelse. Vad särskilt anginge sterilisering som förutsättning för dispens anförde departementschefen, 1 att villkor härom borde uppställas i alla de fall, då risk eljest skulle föreligga för sinnessjukdoms eller sinnesslöhets överförande på avkomman. I anslutning till påpekanden under remissbehandlingen av promemorian att enligt steriliseringslagen sterilisering kunde ske även då arvsrisk icke vore för handen men vederbörande på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet prövades vara för framtiden uppenbart olämplig att handha vårdnaden om barn framhöll departementschefen att, om i ett dylikt fall äktenskapsdispens ansåges kunna komma i fråga, sterilisering uppenbarligen borde uppställas som villkor för dispensen. I enlighet med de sålunda angivna grunderna uttalade departementschefen, att sterilisering i regel torde komma att uppställas som villkor för dispens. Med hänsyn bland annat till sådana fall då indikation enligt steriliseringslagen icke förelåge beträffande sinnessjuk eller sinnesslö borde dock kravet på sterilisering icke göras ovillkorligt. I sakens natur låge, enligt vad departementschefen vidare anförde, att kontrahenternas försörjningsförmåga komme att bli av stor betydelse vid prövningen av dispensansökningar. Vid dispensprövningen borde vidare 1

S. 26.

39 beaktas den olägenhet från befolkningspolitisk synpunkt, som understundom kunde anses ligga däri att äktenskap inginges mellan en sinnessjuk eller sinnesslö och en icke steril, själsligt fullvärdig person. Sammanfattningsvis anförde departementschefen: 1 Genom införande av en dispensrätt på sätt jag nu angivit torde man i viss utsträckning kunna uppnå, att sinnessjuka och sinnesslöa, vilka eljest ej skulle ha underkastat sig sterilisering, lämna sitt samtycke till åtgärden. Ett sådant resultat måste, såsom i flera yttranden framhållits, i och för sig betraktas som önskvärt. Enligt min mening torde man emellertid knappast böra hysa några förhoppningar om att på denna väg ernå någon mera väsentlig effektivisering av steriliseringslagen. Jag vill i detta sammanhang understryka, att den av mig förordade dispensrätten är avsedd allenast för sådana undantagsfall, då med hänsyn till samtliga förut nämnda synpunkter något hinder mot äktenskapet icke kan anses föreligga. Frågan om principerna för dispensprövningar upptogs ånyo till diskussion i samband med att förslag väcktes om den 1948 genomförda överflyttningen av dispensbefogenheten från Kungl. Maj :t till medicinalstyrelsen. I proposition, varigenom förslag till lagändring i sådant hänseende förelades riksdagen (prop, nr 177/1948), framhöll departementschefen, 2 att i fråga om principerna för dispensprövningen ingen ändring avsåges i förhållande till dittillsvarande praxis. Departementschefen erinrade i detta sammanhang om uttalandet i 1945 års proposition att dispens syntes böra komma i fråga främst för vissa jämförelsevis högtstående sinnesslöa, för vilka ej sällan ett äktenskap kunde innebära ett gott stöd och underlätta vederbörandes anpassning till samhällslivet samt om vad i nämnda proposition anförts om förhandenvaron av rättslig handlingsförmåga som villkor för dispens. I anslutning härtill anförde departementschefen: Enligt vad som framgått av utredningen i dispensärenden, som varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning under de år som nu förflutit efter lagändringen, ha nämnda uttalanden rörande kravet på rättslig handlingsförmåga i vissa fall vållat osäkerhet. Stundom synes alltför stor vikt ha tillmätts de resultat i fråga om intelligensåldern som uppnåtts vid testning sålunda att, om den uppmätta intelligensåldern legat under en viss nivå, hinder antagits böra föreligga mot tillstånd till äktenskapet även om sökanden visat god anpassning till samhällslivet samt arvsbiologiska risker varit uteslutna exempelvis på grund av sterilisering. Då för dispens uppställes krav på rättslig handlingsförmåga hos sökanden, innebär detta givetvis att utvecklingen av hans förstånd måste ha nått en viss minimigräns. Det bör emellertid beaktas, att här icke är fråga om sökandens förmåga att fatta innebörden eller bedöma följderna av rättshandlingar i allmänhet och särskilt ej av mera invecklade sådana. Vad som bör krävas synes vara, att han har förmåga att förstå vad det innebär att han ingår äktenskapet och fatta vilka anspråk som därigenom ställas på honom. Särskilt då fråga är om legalisering av en redan bestående sammanlevnad, under vilken vederbörande kanske visat att han kan väl anpassa sig till samhällslivet och brukliga levnadsvanor, torde redan de faktiska förhållandena utgöra vittnesbörd om att han förstår in1 2

S. 27. S. 18.

40 nebörden av den rättshandling, vilken han begär tillstånd att företaga. Även i andra fall bör ådagalagd förmåga till social anpassning och ordnade levnadsförhållanden tillmätas stor vikt. I enlighet med vad nu sagts bör följaktligen vid bedömande av dispenssökandes rättsliga handlingsförmåga huvudvikten fästas vid hans omdöme i fråga om äktenskapet och betydelsen därav. En utredning om hans allmänna intelligensålder kan vara till nytta vid denna prövning men bör endast få tjäna som ett hjälpmedel. Över huvud taget är det angeläget, att i dessa dispensfrågor göres en allsidig och ingående prövning av skälen för och emot de tillämnade äktenskapen. Förutom medicinska och arvsbiologiska synpunkter måste bl. a. humanitära och sociala hänsyn beaktas. I många fall kunna dylika hänsyn med större eller mindre styrka tala till förmån för dispens, t. ex. för att legalisera en fast förbindelse och giva redan födda barn inomäktenskaplig ställning. Men det är också tydligt, att exempelvis humanitära skäl kunna åberopas i motsatt riktning, såsom då sökandens sjukdom medför sådana karaktärs- eller lynnesdrag som göra sammanlevnaden med andra maken svår för denne. Utan särskilt stadgande därom vore det, enligt departementschefen, klart, att medicinalstyrelsen ägde att — i överensstämmelse med dittills av Kungl. Maj :t tillämpad praxis — där så funnes påkallat, som villkor för dispens föreskriva sterilisering. I 1913 års danska och norska förslag upptogs äktenskapshinder för sinnessjuka och sinnesslöa, i huvudsaklig överensstämmelse med det svenska förslaget. I det danska förslaget angavs hindret gälla »den, som er sindssyg eller som er aandssvag i h0jere Grad». För de sinnessjukas del har hindret i senare praxis upprätthållits i huvudsak vid fall av svår och långvarig sjukdom som nödvändiggjort vederbörandes intagande å anstalt. Uttrycket »aandssvag i h0jere Grad» avsågs motsvara beteckningen sinnesslö i det svenska förslaget och således ange en utvecklingsnivå liggande under en 14—15-årings normala. Det norska förslaget innehöll visserligen stadgande om äktenskapsförbud i förevarande hänseende endast för »den, som er sindssyk». Såsom framhållits vid redogörelsen ovan för den gällande norska rätten faller emellertid enligt norskt språkbruk härunder även de olika former av själslig utvecklingshämning som hos oss går under beteckningen sinnesslöhet. Någon reell skillnad förelåg således icke mellan förslagen i denna del. En reell skillnad mellan å ena sidan det danska förslaget och, å andra sidan, de svenska och norska bestod emellertid i att äktenskapsförbudet för sinnessjuka (men icke för »aandssvage») i det förstnämnda föreslogs bli dispensabelt. Som ett av skälen härför anfördes 1 att äktenskapshinder icke förutsåges för personer som tidigare företett sinnessjukdom men hos vilka denna icke längre vore manifest; genom införande av en dispensregel vore det möjligt att i fall, där det vore tveksamt om vederbörande alltjämt borde på grund av sitt sjuk1

D. mot. s. 63.

41 liga anlag anses såsom sinnessjuk behandla vederbörande som sådan och låta frågan om hans rätt att ingå visst äktenskap avgöras dispensvägen. Någon regel motsvarande den svenska om skyldighet för den som under de tre sista åren varit sinnessjuk att förete läkarintyg om frihet från sjukdomen upptogs icke i det danska förslaget. För Norges del ansågs någon dispensmöjlighet icke kunna komma i fråga eftersom »sindssygdom», där sådan föreligger i lagens mening, anses alltid beröva vederbörande rättslig handlingsförmåga. Ej heller i det norska förslaget upptogs någon restriktiv föreskrift med avseende å personer som tidigare varit sinnessjuka men ej längre företedde manifesta symptom. Bortsett från förhållanden sammanhängande med den rättsliga handlingsförmågan anfördes i de danska och norska förslagen, liksom i det svenska, huvudsakligen arvshygieniska skäl för äktenskapshindret. Varken i det danska eller norska förslaget ansågs något äktenskapshinder böra införas för personer behäftade med partiella själsdefekter. 1924 års finska förslag intog med avseende å de mentala rubbningarnas betydelse i förevarande sammanhang i allt väsentligt samma ståndpunkt som den då gällande svenska lagen. Äktenskapshinder förordades sålunda för sinnessjuka och sinnesslöa utan möjlighet till dispens. Vore sinnessjukdom av periodisk natur borde, anförde finska lagberedningen, 1 den som lede därav även under intervallerna anses förhindrad att ingå äktenskap. Särskilt stadgande härom ansågs ej erforderligt. Hade emellertid vederbörande verkligen tillfrisknat, förefunnes, enligt förslaget, icke något hinder för honom att ingå äktenskap. F r å n rashygienisk synpunkt vore det visserligen önskvärt, att äktenskap fortfarande vore sådan person förmenat, där sjukdomen berodde av ärftligt anlag. Beredningen ansåge emellertid icke ett så långtgående stadgande åtminstone tillsvidare vara möjligt. I fråga om de partiella själsdefekterna ansåg finska lagberedningen någon prohibitiv bestämmelse icke heller kunna införas »ehuru även de anses k u n n a gå i arv och det från samhällets synpunkt vore av vikt att kunna motarbeta utbredningen av dylika till brottslighet ledande anlag». Den danska lagens nuvarande bestämmelse om äktenskapshinder jämväl för »Psykopater i h0jere Grad» tillkom genom en år 1938 vidtagen lagändring (Lov af 13. April 1938, nr 141) på förslag av det danska retslaegeraadet. Det åberopades därvid 2 att dylika personer icke endast vore på grund av sin abnormitet lika litet ägnade att leva i äktenskap som de sinnessjuka och »aandssvage» utan jämväl — och framför allt — utgjorde en vida större fara för avkomman än dessa senare. Samtidigt med att äktenskapshinder infördes för psykopater skedde i den danska lagen en utvidgning av äktenskapshindret för de psykiskt efterblivna. Härutinnan hade förut, i överensstämmelse med 1913 års förslag, 1 2

F. mot. s. 70. Forslag til lov LIV: 1937.

42 gällt att den som vore »aandssvag i h0jere Grad» icke finge ingå äktenskap utan dispens. Betslaegeraadet anförde nu, att det enligt dess uppfattning vore de lättare graderna av efterblivenhet som med hänsyn till faran för avkommans belastning medförde de största betänkligheterna. Badet funne det därför påkallat att som allmän regel stadgades att »aandssvage» icke finge ingå äktenskap utan särskilt tillstånd. Beträffande innebörden av den sålunda genomförda utvidgningen anförde vederbörande landstingsudvalg att ordet »aandssvag» icke omfattade de s. k. »sinkere» utan som huvudregel endast personer, vilkas intelligenskvot vid mätning företagen av läkare enligt då (1938) gängse metoder icke överstege 75. I detta sammanhang infördes möjlighet till dispens även för dem som vore »aandssvage i h0jere Grad». Tillika infördes, i överensstämmelse med förslag av rådet, den nuvarande uttryckliga bestämmelsen i den danska lagen om rätt att vid meddelande av dispens som villkor föreskriva sterilisering.

Kommittén Till grund för gällande förbud för den som är sinnessjuk eller sinnesslö att ingå äktenskap ligger, enligt vad förarbetena till 1915 års lagstiftning utvisar, såväl arvshygieniska överväganden som tanken på den äktenskapsinkompetens, som ansågs generellt förknippad med sinnessjukdom och sinnesslöhet. De arvshygieniska resonemangen torde, såsom ovan anförts, sakna vetenskapligt bärkraftigt underlag och icke längre kunna godtagas som motiv för äktenskapshinder. Frågan i vad mån på annan grund behov kan anses föreligga av äktenskapshinder vid berörda sjukdoms- och abnormtillstånd upptages i det följande till bedömande i särskilda avsnitt för psykisk sjukdom (sinnessjukdom) och psykisk efterblivenhet (sinnesslöhet). Att sådana andra allvarliga rubbningar av själsverksamheten, som vanligen brukar sammanfattas under benämningen psykopati, hittills icke kommit att medföra äktenskapshinder sammanhänger, såsom framgår av motiven till gällande lag, framför allt med svårigheten att tillfredsställande lösa problemet om en på samma gång adekvat och praktiskt användbar avgränsning av ett dylikt hinder. Under senare tid har emellertid dessa svårigheter icke ansetts utgöra något avgörande skäl mot att i lagstiftningen på andra områden jämställa sådana rubbningar med sinnessjukdom och sinnesslöhet. Härutinnan kan hänvisas till strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, föräldrabalkens regler om omyndighetsförklaring och bestämmelserna om testamentes ogiltighet. Äktenskapshinder för psykopater råder, såsom förut nämnts, redan i Danmark. Det vill fördenskull förefalla som om angivna svårigheter borde kunna bemästras också i förevarande sammanhang. Spörsmålet om utsträckning av gällande äktenskaps-

43 hinder till att omfatta jämväl psykopater behandlas nedan närmare i ett avsnitt för sig. I ett sista avsnitt behandlas därefter vissa gemensamma spörsmål rörande dispens.

Psykisk sjukdom

Under benämningen psykos (sinnessjukdom) sammanfattas ett flertal olika psykiska sjukdomar, vilka i sina mest utpräglade stadier åstadkommer svåra rubbningar av den sjukes själsliga funktioner och därigenom medför att hans beteende och själsliv kommer att avvika från det normala. Vissa psykoser orsakas av organiska förändringar som angriper hjärnvävnadens struktur. De kan bero på alltför tidigt insättande åldersförändringar eller på förgiftningar, infektionssjukdomar i hjärnan, skalltraumata och andra lesionella faktorer. Psykoser uppträder emellertid också utan att med hittills kända metoder någon organisk förändring kan påvisas. Sjukdomssymptomen är därvid uttryck för en rubbning i hjärnans funktion. Till sådana sjukdomar hör schizofreni och manisk-depressiv sjukdom. De sjukdomsframkallande faktorerna brukar särskiljas i två grupper, exogena och endogena. Till den förra gruppen hänföres därvid sådana faktorer som utifrån inverkar förändrande på organstrukturen eller medför rubbning i organismens funktion. Vanligast är gifter, infektioner i hjärnan, våld mot huvudet och psykiska traumata. Till de exogena faktorerna räknas ofta även — ehuru icke alltid helt motiverat — olika processer sammanhängande med åldrandet. Gruppen endogena faktorer omfattar medfödda (»inre») anlag för insjuknande i viss — organisk eller funktionell — psykisk sjukdom. Exogena och endogena faktorer kan samtidigt ligga bakom en sjukdomsprocess. Uppdelningen av de psykiska sjukdomstillstånden på nu angivna sätt alltefter deras ursprung i exogena eller endogena faktorer är därför grovt schematisk. Den torde dock kunna försvaras i ett sammanhang som det förevarande. Vid bedömande av frågan om psykiska sjukdomstillstånds inverkan på individens lämplighet att ingå äktenskap och bilda familj synes — i enlighet med kommitténs allmänna synpunkter — hänsyn i första hand böra tagas till arten och intensiteten av sjukdomens yttre manifestationer. Med yttre manifestationer åsyftar kommittén härvid främst sådana sjukdomsyttringar som ger sig tillkänna i den sjukes uppträdande och levnadssätt och som är av beskaffenhet att i betydelsefulla hänseenden bestämma hans förhållande till sin omgivning och förmåga till social anpassning över huvud. Frågan om sjukdomens närmare diagnosticering och dess orsaker får med detta betraktelsesätt en underordnad betydelse för spörsmålet om den generella grunden för ett äktenskapshinder. Särskild betydelse får dock sjukdomsorsaken i den utsträckning hänsyn tillika bör tagas till arvsrisken.

44 En psykos medför, vare sig den är av exogent eller endogent ursprung och oavsett sin typ i övrigt, ett större eller mindre mått av personlighetsavvikelse. Denna kan taga sig mycket skiftande uttryck. Det torde icke vara påkallat att här närmare ingå på de speciella symptom som utmärker de särskilda sjukdomstyperna. För dem alla gäller att personlighetsavvikelsen kan vara mer eller mindre djupgående och beröra en eller flera sidor av personligheten. Själsfunktionernas bristande inbördes avvägning och frånvaron av ett naturligt samspel mellan dem framkallar i svårare fall hos den sjuke en mer eller mindre förvrängd föreställning om tillvaron och hans egen placering däri. Härav följer ofta en benägenhet för till art och styrka omotiverade — inadekvata — reaktioner inför det dagliga livets händelser och krav. Personligheten kan i svårare fall undergå en betydande förstelning och kvalitativ utarmning. Med splittringen och sönderfallet av personligheten följer, helt naturligt, också en nedsättning, stundom utplåning, av förmågan till inlevelse i andra människors förhållanden och förståelse för deras situation. F r å n motsatta sidan sett kan ett eller flera själsliga förlopp undergå en i förhållande till vad som är normalt så radikal förändring att därigenom andra människor helt eller delvis utestänges från möjligheten till inlevelse och orientering i den sjukes föreställningsvärld. Det är tydligt, att förefintligheten av psykisk sjukdom av allvarligt slag hos part i en äktenskapsförbindelse kan vara ägnad att ge samlivet m a k a r n a emellan en prägel helt oförenlig med äktenskapets natur av en på ömsesidig tillgivenhet och förståelse grundad livsgemenskap. Än allvarligare är att genom den sjukes onormala, stundom skrämmande och i allt fall för omgivningen oförståeliga värderingar, uppträdande och livsföring betydande risk kan föreligga för att de i hemmet uppväxande barnen tar bestående skada i sin själsliga utveckling och försummas eller missleds i sin uppfostran. Arvsrisken vid psykisk sjukdom synes, såsom närmare utvecklas i bil. III, vara mest framträdande vid de s. k. endogena psykoserna, framför allt vid schizofreni och manisk-depressiv sinnessjukdom. Schizofrenien är därjämte en jämförelsevis vanlig sjukdom och får ofta ett svårartat och invalidiserande förlopp. Också den manisk-depressiva sjukdomen är vanlig men medför i allmänhet icke lika allvarliga symptom. En bedömning från de allmänna synpunkter på spörsmålet om medicinska äktenskapshinder, som kommittén ovan i kap. IV närmare utvecklat, synes, i betraktande av vad hittills i förevarande kapitel anförts om de psykiska sjukdomstillståndens generella natur och verkningar, ge till resultat att äktenskapshinder alltjämt bör i viss utsträckning upprätthållas vid sådana sjukdomstillstånd. I anslutning härtill anmäler sig emellertid den ingalunda lättbesvarade frågan om den närmare gränsdragningen kring hindret. Ett oeftergivligt villkor för äktenskapsbehörighet är att vederbörande

45 äger rättslig handlingsförmåga. Bättshandlingsförmågan utgör emellertid icke något uttryck för en generellt bestämbar psykisk kapacitet utan måste fastmera, såsom i tidigare sammanhang antytts, bestämmas med hänsyn till innebörden av det slags rättshandling, varom fråga är. Om man i enlighet med vad som framhållits av departementschefen i 1945 års ovannämnda proposition utgår från att för rättslig handlingsförmåga i avseende å äktenskaps ingående icke fordras mera än att vederbörande äger möjlighet att bedöma äktenskapets betydelse, lärer på grund av bristande rättshandlingsförmåga i huvudsak endast sådana psykiskt sjuka vara uteslutna från möjligheten att ingå äktenskap, vilka företer en mycket höggradig personlighetsavvikelse. Införandet genom 1945 års lagändring av dispensmöjlighet vid bl. a. sinnessjukdom förutsatte uppenbarligen att äktenskapshindret icke vore begränsat till sådana fall utan hade ett vidare omfång. Enligt kommitténs mening är det ofrånkomligt att också i fortsättningen äktenskapshinder föreskrives i en vidare omfattning än som bestämmes av bristande rättshandlingsförmåga. Uppenbart är, å andra sidan, att det icke kan komma i fråga att stadga äktenskapshinder vid varje tillstånd, som numera av den medicinska vetenskapen hänföres till kategorien psykos eller sinnessjukdom. Med en sådan avgränsning skulle nämligen hindret få en betydligt större räckvidd än som rimligtvis k a n anses motiverad från de synpunkter som här bör vara avgörande. Det kan sålunda icke vara tal om att från rätten att ingå äktenskap utesluta personer lidande av något av de sinsemellan mycket olikartade sjukdomstillstånd som sammanfattningsvis brukar kallas neuroser. Beaktas bör i detta sammanhang också risken att hindret, om icke dess räckvidd snävt begränsas, kommer att för allmänheten framstå såsom ett slags påföljd av intagning för vård å mentalsjukhus. Därigenom skulle hindret kunna leda till att psykiskt sjuka människor avskräcktes från att i tid söka erforderlig vård, mången gång måhända med påföljd att deras återställande till hälsan avsevärt försvårades eller omöjliggjordes. Också eljest skulle hindret kunna få ogynnsamma återverkningar ur behandlingssynpunkt. Enligt kommitténs mening bör äktenskapshinder gälla endast vid psykisk sjukdom som — även om den icke utesluter rättshandlingsförmåga — är av så svår beskaffenhet att, generellt sett, en mycket betydande risk måste sägas föreligga för att ett normalt äktenskapligt samliv omöj liggöres och familjens välfärd samt barnens uppfostran och sunda utveckling allvarligt äventyras. Av den i bil. II lämnade redogörelsen för medicinalstyrelsens praxis vid hindersprövningen framgår att hindret redan i sin nuvarande utformning tillämpas med den största återhållsamhet, över huvud synes det höra till undantagen att hindret finnes vara tillämpligt i fråga om personer för vilka äktenskap faktiskt kunnat bli aktuellt. Kommittén har övervägt möjligheten att, till framhävande av den snäva räckvidd äktenskapshindret i praktiken redan äger och även framgent bör

46 äga, ersätta benämningen sinnessjukdom med någon mera kvalificerad beteckning, närmast »allvarlig psykisk sjukdom». Otvivelaktigt skulle härigenom bättre överensstämmelse vinnas med det medicinska språkbruket, där »sinnessjukdom» ofta ges en vidare betydelse än som här åsyftas. Samtidigt skulle m a n med en sådan ändring tillgodose önskemålen inom mentalsjukvården att utmönstra beteckningen sinnessjukdom, vilken förmenas ha efter hand tagit åt sig en icke minst ur behandlingssynpunkt olycklig diskriminerande innebörd. Emellertid har man inom de övriga nordiska kommittéerna ansett sig icke vilja i förevarande begränsade sammanhang föreslå övergivande av denna benämning, vilken vunnit stadga såsom lagteknisk term. Därvid har tillika framhållits att benämningen sinnessjukdom (sinnssykdom, sindssygdom) i allmänhetens språkbruk icke omfattade andra psykiska sjukdomstillstånd än sådana som vore att beteckna såsom allvarliga. I betraktande av angelägenheten att så långt möjligt upprätthålla en enhetlig terminologi inom lagstiftningen i de nordiska länderna och då även enligt det allmänna språkbruket i Sverige sinnessjukdom får anses ha vunnit hävd såsom uttryck för psykisk sjukdom av djupgående natur, har kommittén stannat för att icke föreslå någon ändring av den svenska lagens uttryckssätt i denna del. Sinnessjukdom, också där den i sitt akuta skede är förhållandevis djupgående, avklingar ofta efter en längre eller kortare tid, varvid full själslig hälsa inträder. Understundom kan emellertid sjukdomen efter sitt avtonande kvarlämna en mer eller mindre uttalad psykisk invaliditet. Defektläkning säges därvid ha inträtt. I andra fall kan sjukdomssymptomen bestå under mycket långa tidsperioder, och sjukdomen k a n på grund härav antaga ett långvarigt (kroniskt) förlopp. Att de kroniskt sjuka är att i förevarande hänseende jämställa med dem, som lider av sinnessjukdom i akut skede, synes utan vidare klart. Även de defektläkta bör i avseende å rätten att ingå äktenskap jämställas med kategorien psykiskt sjuka. Är den efter sjukdomen kvarstående personlighetsavvikelsen så framträdande, att vederbörandes tillstånd måste anses jämförbart med de fall av psykisk sjukdom som ovan angivits, bör han sålunda vara underkastad äktenskapshindret. Enligt kommitténs mening bör några särskilda restriktioner icke stadgas för den som efter genomgången sinnessjukdom av läkare förklarats botad och fri från kvarstående defekttillstånd av den art att de bör i avseende å äktenskapshinder jämställas med sådan sjukdom. Det torde få förutsättas att fråga om äktenskapshinder på grund av sinnessjukdom endast undantagsvis uppkommer beträffande annan än den som i samband med vård på mentalsjukhus förklarats vara behäftad med sådan sjukdom. Med den ordning som nedan i kap. VIII föreslås för meddelande av förklaring om hindersfrihet lärer man vidare kunna räkna med att dylik förklaring icke sker, där det med skäl kan misstänkas, att fråga är allenast om en tillfällig förbättring. Bestämmelsen i 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken om skyl-

47 dighet för den som inom de tre sista åren varit sinnessjuk att för erhållande av lysning med läkarintyg styrka, att sådan sjukdom ej längre kan påvisas hos honom, synes vid nu angivna förhållanden knappast längre behövlig. Att bibehålla bestämmelsen skulle innebära en icke befogad diskriminering av dessa i andra hänseenden av samhället såsom friska behandlade människor. Bestämmelsen synes därför nu böra upphävas. Någon motsvarighet till bestämmelsen förekommer icke i gällande danska och norska lagar. E n bestämmelse av liknande innebörd i den finska äktenskapsförordningen skall enligt det finska förslaget upphävas. Arvsrisken vid psykisk sjukdom torde, även om den, såsom ovan nämnts och ytterligare framgår av bil. III, är förhållandevis framträdande vid vissa sjukdomstyper, likväl icke kunna anses äga sådan betydelse att den i nämnvärd grad bör inverka på den generella avgränsningen av ett äktenskapshinder för sinnessjuka.

Psykisk efterblivenhet

Personlighetsavvikelser kan ha sin grund icke blott, såsom i föregående avsnitt beskrivits, i en pågående sjukdomsprocess utan också i ett fel av mera stationär art i personlighetsutvecklingen. Så är fallet vid de former av intellektuell underutveckling som brukar benämnas oligofreni. Även här brukar man tala om exogena och endogena orsaker. De förra k a n bestå i skador, som i samband med förlossningen eller i de tidiga barnaåren drabbat hjärnan, exempelvis genom våld mot huvudet, infektioner o. dyl. och som medför att hjärnan hindras i sin utveckling eller skadas. Med »endogen» oligofreni menas numera tämligen enstämmigt en genetiskt betingad efterblivenhet. Den intellektuella underutvecklingen kännetecknas, utan några egentliga olikheter mellan exogena och endogena former, av svaghet i abstraktionsförmågan och benägenhet att häfta vid det konkreta, begränsning av uppfattningsförmågan, torftighet i kunskapsförrådet och föreställningsvärlden samt svårigheter att tankemässigt bearbeta uppfattnings- och föreställningsmaterialet. Utvecklingshämningen medför, alltefter svårighetsgraden, en mer eller mindre långtgående inskränkning i individens sociala kapacitet. Den sålunda för psykisk efterblivenhet utmärkande enhetligheten i kliniskt och symptomatologiskt hänseende gör att man här vanligen icke, såsom vid de psykiska sjukdomarna, indelar tillstånden efter skillnad i art. Man rör sig i stället med en gruppering efter en i anseende till intelligensutvecklingen kvantitativt graderad skala. De psykiskt efterblivna brukar sålunda efter graden av underutveckling indelas i tre undergrupper — debila, imbecilla och idioter. Av dessa räknas dock vanligen icke de debila till de psykiskt efterblivna i snävare mening. Såsom hjälpmedel vid bestämmande av graden av efterblivenhet användes intelligensmätning. Resultatet

48 av denna uttryckes vanligen i intelligensålder (IÅ), d. v. s. genom angivande av den ålder som den undersöktes förståndsutveckling kan anses motsvara hos ett normalt barn, eller i intelligenskvot (IQ), d. v. s. genom angivande av förhållandet mellan intelligensåldern och levnadsåldern uttryckt i procent eller helt tal jämfört med 100 som normalvärde. Uttryckt i IQ brukar de olika grupperna av psykisk efterblivenhet avgränsas så, att under idioti hänföres värdena 0—40 (0—6 IÅ), under imbecillitet värdena 40—65 ä 70 (6 å 7—10 å 11 IÅ) och under debilitet värdena 65 å 70—85 (10 å 11—ca 13% IÅ). Gränserna är dock i viss utsträckning flytande. Mellan imbecillitet och debilitet samt mellan debilitet och normalbegåvning anses gränsområdena ligga vid IQ 65—75 (10—12 IÅ) resp. 80—90 (13—14 IÅ). Frågan om arvsrisken ställer sig i viss mån lättare att besvara för de psykiskt efterblivnas del än beträffande de psykiskt sjuka. I fråga om de högre skikten av de efterblivna, omfattande de debila och de mera utvecklade bland de imbecilla, synes sålunda ärftliga faktorer generellt sett spela en stor roll. Ärftligheten följer dock ej enkla linjer utan bestämmes av komplicerade arvsförhållanden, s. k. polygena system. Mindre säkra är arvsförhållandena för de lägst stående oligofrena. Intrauterina skador och infektioner samt förlossningsskador k a n här lika väl som genetiska faktorer av olika slag ligga bakom utvecklingshämningen. Allmänt torde för hela gruppen oligofrena kunna sägas att arvsrisken icke är obetydlig. För de allra lägsta skikten av de oligofrena är självfallet äktenskapsbehörighet utesluten redan på grund av bristande rättshandlingsförmåga. Gällande äktenskapshinder för sinnesslöa äger emellertid, liksom hindret för sinnessjuka, uppenbarligen ett något vidare omfång än som anges av rättshandlingsförmågan. I betraktande av vad ovan i avsnittet om psykisk sjukdom närmare anförts beträffande omfattningen av den rättsliga handlingsförmågan i avseende å äktenskaps ingående synes det icke heller för de psykiskt efterblivnas del möjligt att generellt utsträcka äktenskapsbehörigheten så långt att den sammanfaller därmed. Liksom beträffande de psykiska sjukdomarna uppstår härigenom vissa problem då det gäller den närmare avgränsningen av äktenskapshindrets räckvidd. Betraktandet av de psykiskt efterblivna såsom en tämligen homogen grupp med den bristande förståndsutvecklingen som det både kliniskt och i fråga om den sociala kapaciteten dominerande kännetecknet möter växande kritik inom nutida psykiatri. Man eftersträvar numera ett mera allsidigt bedömande av personlighetsutvecklingen än som kan uttryckas enbart genom angivande av intelligensålder eller intelligenskvot. Hänsyn tages därvid också till andra komponenter i personlighetsbilden, vilka tillsammans med förståndsutvecklingen bestämmer graden av mognad och förmåga till anpassning och deltagande i samhällslivet. Erfarenheten har visat, att betydande sen- och eftermognadsprocesser kan äga r u m såväl beträffande intelligensutvecklingen som i andra betydelsefulla hänseenden. 1951 års sin-

49 nesslövårdsutredning har i sitt 1952 framlagda förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna m. m. (stencilerat) på dessa grunder ansett sig böra överge uppfattningen av psykisk efterblivenhet som ett relativt väldefinierat statiskt tillstånd hos ett klientel, som innefattar från varandra klart avskilda grupper. Utredningen anförde i denna del bl. a.,1 att de intellektuella undermålighetstillstånden eller utvecklingshämningarna utgjorde en mycket heterogen och till sin etiologi sammansatt grupp, ur vilken, allteftersom forskningen gör framsteg, mer eller mindre enhetliga delar utkristalliserade sig. Vad särskilt angår vuxna anförde utredningen vidare, att det syntes vara ett faktum att varken intelligenskvoten eller förmågan att tillgodogöra sig undervisning alltid vore avgörande för den sociala anpassningsförmågan. Det hade sålunda, betonade utredningen, visat sig att även efterblivna med en förhållandevis låg intelligenskvot k u n n a t klara sig relativt bra i samhället, medan andra med samma kvot måst omhändertagas. Den i förarbetena till 1915 års lagstiftning angivna bestämningen av sinnesslöhet som äktenskapshinder till att avse grader av utvecklingshämning liggande under den vid femtonårsåldern normala har från här berörda utgångspunkter kritiserats såsom uttryck för ett alltför odifferentierat betraktelsesätt. Ett av medicinalstyrelsen fastställt formulär till läkarintyg för styrkande jämlikt stadgandet i 3 kap. 2 § giftermålsbalken av frihet från sinnesslöhet upptog ursprungligen — i anslutning till angivna uttalande i motiven till 1915 års lagstiftning — förklaringen att hos den undersökte »icke kunnat påvisas sinnesslöhet i sådan grad att den motsvarar en psykisk utveckling, som ligger under den normalt vid femton års ålder vanliga». I formuläret infördes 1941 en not enligt vilken med det angivna förklaringstemat avsåges »den allmänna psykiska utvecklingsgraden och mognaden hos en normal femtonåring» och icke det teoretiska begreppet 15 intelligensår. Sedan i motioner till 1947 års riksdag (1:42 och 11:83) erinringar framställts mot formuläret i här berörda delar såsom byggande på en föråldrad uppfattning, h a r medicinalstyrelsen samma år fastställt ändrat formulär (SFS 1947: 798), däri läkaren endast skall förklara, att han anser, att hos den undersökte icke kunnat påvisas sinnesslöhet. I en not till detta ord säges bl. a. följande. I motiven till lagförslaget angående ändring av äktenskapslagen år 1915 innefattades i begreppet sinnesslöhet idioti och svårare grader av imbecillitet. Det sistnämnda begreppet avsåg emellertid då alla utvecklingshämningar av lindrigare grad än idioti, till och med sådana fall som lågo över en utvecklingsnivå motsvarande den vid straffmyndighetsåldern (15 år) normalt föreliggande, d. v. s. högst väsentligt över den intelligenskvot, vilken nu sättes såsom övre gräns för imbecillitet. övre gränsen för imbecillitet av svårare grad låter sig icke med bestämdhet fixeras, sedan man frångått jämförelsen mellan utvecklingshämmade och normalbegåvade vid viss ålder. När därför i motiven till äktenskapslagen ifråga1

S. 47.

4—908866

50 varande gräns uppåt för imbecillitet av svårare grad sattes till straffmyndighetsåldern, kan sådan bestämning icke direkt uttryckas med intelligenskvotsiffra, men vad som uttalas i motiven torde kunna tolkas så, att man då avsåg en väsentligt mindre höggradig rubbning än den, som nu uppåt avgränsas med intelligenskvoten 65. Med denna tolkning synes termen sinnesslö ha ungefär samma innebörd som den danska lagens »aandssvag», varmed, såsom ovan nämnts, åsyftas personer, vilkas intelligenskvot ej överstiger 75. Utlåtande över motionerna meddelades av andra lagutskottet efter det att medicinalstyrelsen yttrat sig i ärendet och först sedan det nya formuläret fastställts. I utlåtandet (nr 44/1947) uttalade utskottet bl. a. att, då den intygsgivande läkaren i fortsättningen skulle förklara, att han ansåge att hos den undersökte icke kunnat påvisas sinnesslöhet, och då intygsgivaren icke bundits vid några anvisningar om innebörden av begreppet sinnesslöhet, de i motionerna framställda erinringarna torde ha bortfallit. Utlåtandet godkändes av riksdagen. Anledning torde saknas att här taga ställning till frågan om den av medicinalstyrelsen angivna tolkningen av motiven till 1915 års lagstiftning är riktig. Väsentligare är huruvida tolkningsresultatet kan med utgångspunkt i nutida betraktelsesätt anses uttrycka en lämplig gränsdragning. Det synes i detta hänseende vara av intresse att till jämförelse upptaga lösningen av motsvarande gränsdragningsspörsmål i 1954 års förutnämnda lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (här i fortsättningen kallad vårdlagen). Denna lag, vilken ersatt 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, avser enligt stadgande i 1 §, förutom barn under aderton år, vilka företer »allmän psykisk efterblivenhet», personer över denna ålder, vilka på grund av sådan efterblivenhet är »ur stånd att taga vård om sig själva». Enligt 11 § skall — med undantag som här saknar betydelse -— psykiskt efterblivna, som nu sagts, efter fyllda sexton år vara underkastade öppen vård eller vård å anstalt. Intagning för vård och kvarhållande i anstalt får dock, såvitt vuxna avser, ske endast med deras, respektive förmyndares, medgivande, såframt ej fråga är om intagning eller kvarhållande av »höggradigt efterblivna» å s. k. vårdhem. Till belysning av vad som avses med att vederbörande till följd av allmän psykisk efterblivenhet är ur stånd att taga vård om sig själv anförde 1951 års sinnesslövårdsutredning i sitt förut omnämnda betänkande: Då under lagen icke endast skola falla efterblivna, som måste omhändertagas på anstalt, utan även sådana, som behöva tillsyn inom ramen för den öppna vården, får bestämningen icke tolkas alltför restriktivt. Under lagen bör falla var och en, som på grund av sin efterblivenhet icke på egen hand kan uppnå en tillfredsställande social anpassning och saknar förmåga att själv sköta sin ekonomi och sina personliga förhållanden. Äga de emellertid denna förmåga, är lagen däremot icke tillämplig, även om de under skoltiden icke kunnat tillgodogöra sig den vanliga undervisningen.

51 Bestämningen »ur stånd att taga vård om sig själv» återfinnes i samma eller liknande utformning också inom andra områden av lagstiftningen, så exempelvis i föräldrabalken och lagen om nykterhetsvård. I propositionen med förslag till vårdlagen (26/1954) påpekade föredragande departementschefen, 1 att tillämpningen av dessa lagar på denna punkt torde k u n n a ge viss ledning för tolkningen av uttrycket, varvid dock självfallet bestämmelsernas olika syfte måste beaktas. Under stadgandet i 10 kap. 1 § föräldrabalken, där som förutsättning för omyndighetsförklaring upptages bl. a. att vederbörande på grund av sinnesslöhet är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, fölle sålunda tydligen åtskilliga, på vilka vårdlagen ej borde vara tillämplig, t. ex. efterblivna som icke kunde sköta sin ekonomi men i övrigt kunde reda sig hjälpligt i samhället. Vore detta senare däremot icke förhållandet, kunde vederbörande icke på egen hand klara sig ute i livet, borde han falla under lagen. En alltför snäv tillämpning på denna p u n k t funne departementschefen icke påkallad, då lagen i varje fall icke i vidare m å n än ovan sagts kunde utnyttjas för intagning å anstalt utan vederbörandes medgivande. Vad departementschefen sålunda uttalat föranledde icke någon erinran i riksdagen. Den sociala kapaciteten — uttryckt som vederbörandes förmåga att taga vård om sig själv — har i vårdlagen ställts i förgrunden såsom ett väsentligt kriterium på efterblivenhetens legala relevans. Härigenom h a r avsevärt utrymme beretts för hänsynstagande till andra på utvecklingsgraden och personlighetsbilden inverkande faktorer än den uppmätta intelligensen. Dessa faktorer kan icke heller, vare sig generellt eller i det enskilda fallet, lämnas ur räkningen vid bedömande av en intellektuellt underutvecklad persons lämplighet och duglighet för äktenskap. Sant är visserligen, att vid höggradiga former av psykisk efterblivenhet intelligensmåttet ger uttryck också för en i andra hänseenden allvarlig underutveckling. Dessa fall är emellertid av mindre intresse i förevarande sammanhang, eftersom äktenskapskompetensen här torde vara utesluten redan genom bristande rättshandlingsförmåga. Har man åter att göra med vad medicinalstyrelsen i berörda intygsformulär beskriver som »en väsentligt mindre höggradig rubbning än den, som nu uppåt avgränsas med intelligenskvoten 65», rör m a n sig på en nivå, där intelligensmåttet icke ensamt tillåter slutsatser om den allmänna utvecklingsgraden av den vittgående natur, att man k a n enbart på grundval därav taga ställning till en så komplicerad fråga som äktenskapskompetensen. Avgörandet måste här bygga på ett allsidigt bedömande av utvecklingsgraden, där faktorer sådana som lynne, utbildbarhet, arbetsduglighet, ekonomisk förtänksamhet, försörjningsförmåga och skötsamhet har sin givna plats i bilden vid sidan av den rent intellektuella kapaciteten. Den i motiven till 1915 års lagstiftning angivna avgränsningsmetoden lämnar med sin — också enligt medicinalstyrelsens berörda tolkning — starka 1

S. 94.

52 betoning av intelligensnivån icke r u m för beaktande i erforderlig grad av sådana och andra för äktenskapsdugligheten betydelsefulla komponenter i personlighetsbilden. Metoden gör med andra ord icke rättvisa åt den sociala kapaciteten. F r å n denna synpunkt är anknytningen i vårdlagen till förmågan att taga vård om sig själv avgjort att föredraga. Förmågan härutinnan torde i själva verket utgöra ett både tillförlitligt och praktiskt användbart kriterium på den allmänna psykiska utvecklingsgraden sådan den avspeglar sig i individens sociala kapacitet. Detta kriterium synes k u n n a vara till god ledning också vid avgränsningen av äktenskapskompetensen, vilken, som tidigare nämnts, synes i stort böra grundas på den sociala kapaciteten. Ett visst närmande av begreppsbestämningen i förevarande hänseende vid äktenskapshinder till den i vårdlagen använda torde också eljest vara motiverat. Det synes nämligen, å ena sidan, med äktenskapets natur mindre väl förenligt, att en person, vilken såsom efterbliven är ur stånd att själv taga vård om sig och fördenskull är ställd under samhällsvård, det oaktat skall som äkta make bära ansvar för hem och familj. Den omständigheten, å andra sidan, att vederbörande anses vara i stånd att klara sig själv i tillvaron k a n väl icke sägas utan vidare böra godtagas som kriterium också på äktenskapsduglighet. Härvidlag måste ju beaktas icke blott vederbörandes förmåga att taga vård om sig själv utan också hans förutsättningar att uppfylla de särskilda förpliktelser äktenskapet medför och den återverkan som efterblivenheten i sina olika yttringar kan beräknas få för familjelivet samt barnens utveckling och uppfostran. Är vederbörande icke så efterbliven att samhället anser sig ha skäl att fördenskull ställa honom under uppsikt eller vård, torde detta emellertid vara ett förhållande som bör mana till stor försiktighet vid ställningstagande till frågan om vederbörande bör till följd av sin efterblivenhet vara utestängd från den allmänna medborgerliga rätten att ingå äktenskap. Fall kan också tänkas förekomma, åtminstone vid en mera vidsträckt tillämpning av vårdlagen, där en person, som är underkastad vård, likväl icke bör förmenas att ingå äktenskap. Med det anförda är således icke avsett att förorda ett direkt överförande av vårdlagens ifrågavarande avgränsning till bestämmelserna om äktenskapshinder utan endast att hänvisa till den ledning som vid bestämmande av äktenskapshindrets generella räckvidd synes kunna hämtas ur avgränsningsproblemets lösning i nämnda lag. Beaktas bör även i detta sammanhang att det av praktiska skäl torde möta vissa svårigheter att effektivt upprätthålla ett äktenskapsförbud med avseende å andra personer än sådana, vilkas efterblivenhet redan konstaterats genom samhällsingripande i någon form. Häri kan dock icke ligga något avgörande skäl att mera väsentligt inskränka området för äktenskapsförbudet i förhållande till vad som principiellt kan anses påkallat av de intressen, som genom detta skall tillvaratagas. Vad ovan beträffande de sinnessjuka anförts om olägenheterna ur be-

53 handlingssynpunkt vid ett alltför omfattande äktenskapshinder äger till viss del giltighet också i avseende å de psykiskt efterblivna. Mot beteckningen sinnesslö har under senare tid riktats kritik i flera avseenden. Sålunda har anförts att denna benämning icke gåve en riktig beskrivning av de tillstånd som åsyftas utan innebure en överbetoning av bristerna i den rena intelligensutrustningen. Därutöver framhålles ofta att uttrycket kommit att taga åt sig en innebörd av nedsättande värdeomdöme. F r å n nu angivna synpunkter lärer den här använda i och med vårdlagen redan i lagstiftningen upptagna benämningen psykiskt efterbliven vara att föredraga. Den ger också en antydan om anknytningen av hindersbestämmelsen till de i vårdlagen uppställda kriterierna för samhällsingripande. Emellertid synes det erforderligt att i förevarande sammanhang till denna benämning foga en kvalificerande bestämning av beskaffenhet att ytterligare inskärpa kravet på en restriktiv tillämpning. Kommittén föreslår fördenskull att uttrycket sinnesslö såvitt avser äktenskapshinder ersattes med beteckningen allvarligt psykiskt efterbliven. Häri ligger samtidigt ett krav på att bedömandet skall gälla personligheten som helhet och individens samlade sociala kapacitet och således icke hänföra sig enbart till en isolerad sida, exempelvis intelligensutrustningen. Det finska förslaget överensstämmer i denna del med det svenska. I det danska förslaget bibehålies äktenskapshindret i sin gällande form, d. v. s. för »aandssvage». I det norska förslaget upptages äktenskapshinder för den som »i h0yere grad er hemmet i sjelelig utvikling eller sjelelig svekket». Någon reell skillnad mellan förslagen betecknar icke dessa olikheter i uttryckssättet. Införandet i stadgandet om äktenskapshinder av benämningen allvarligt psykiskt efterbliven i stället för sinnesslö torde påkalla motsvarande ändring i vissa andra bestämmelser i giftermålsbalken där sistnämnda uttryck användes. Härom hänvisas till lagtexten (3 kap. 2 § 4 mom., 10 kap. 2 § och 15 kap. 10 § giftermålsbalken). Annan rubbning av själs verksamheten

Med sinnessjukdom och sinnesslöhet jämställes, såsom ovan anförts, flerstädes i vår lagstiftning annan rubbning av själsverksamheten. Härmed avses svårare utvecklingsrubbningar på känslo- och viljelivets område. Såsom sammanfattande benämning på denna långt ifrån enhetligt sammansatta grupp av psykiska abnormiteter användes vanligen termen psykopati. Inom den medicinska vetenskapen råder sedan lång tid tillbaka livlig diskussion om behovet av och det berättigade i att under en beteckning sammanföra ifrågavarande abnormtillstånd och om vad som — därest ett dylikt sammanförande befinnes lämpligt — bör inläggas i psykopatibegreppet. Någon klart avgränsad och slutgiltigt accepterad bestämning av begreppets innehåll förmår den medicinska vetenskapen ännu icke uppvisa. I den icke desto mindre mycket flitiga användning termen fått inom den

54 praktiska psykiatrien avses därmed vanligen sådana utvecklingsrubbningar av angivna art, vilka kan påvisas redan i den tidiga barndomen. Mot denna avgränsning har anförts, att en sådan tidsgräns för påvisbarheten av de symptom, som lägges till grund för psykopatidiagnosen icke är vare sig logiskt eller sakligt försvarbar. En utförlig redogörelse för psykopatibegreppet och den kring detta begrepp förda diskussionen lämnas bl. a. i 1947 års psykopatvårdsutrednings år 1952 avgivna betänkande angående psykopatvård m. m. (SOU 1952: 46, s. 7—26). Det synes icke erforderligt att här upprepa denna redogörelse. Psykopatvårdsutredningen har för sin del funnit det otvivelaktigt, att man stundom använder diagnosen psykopati för en synnerligen heterogen samling av abnormtillstånd, vilkas ursprung är oklart och vilkas symptom huvudsakligen är att hänföra till asociala manifestationer. I anslutning till en av den tyske psykiatern Kurt Schneider i början av 1920-talet uppställd, mycket vid definition, enligt vilken psykopater är sådana psykiskt abnorma personer, vilka själva lider av sin abnormitet eller därigenom förorsakar sin omgivning lidande, anför utredningen, att den förra gruppen mera sällan torde komina att rubriceras såsom psykopater. Säkerligen föreligger, fortsätter utredningen, en allmän tendens alt rubricera människor, som lider av sin egen psykiska beskaffenhet men icke förorsakar sin omgivning obehag eller lidande, med andra diagnostiska termer såsom psykoneurotiker, ångestneurotiker, psykasteniker, tvångstankesjuka m. m. Anledningen härtill anser utredningen vara att m a n på grund av den anstrykning av moraliskt fördömande, som psykopatidiagnosen dragit på sig, finner det mindre angenämt att »stämpla» icke asociala personer med denna diagnos. Psykopatidiagnosen kommer med denna begränsning av sin räckvidd att bygga på en i främsta rummet social värdering eller bedömning och avse abnormitet av sådan art och grad att den medför svårighet till social anpassning och därigenom inverkar störande också på den abnormes omgivning. Enligt de av kommittén ovan utvecklade allmänna synpunkterna på spörsmålet om medicinska äktenskapshinder är det just på grund av en dylik från företrädesvis sociala värderingar företagen bedömning av verkningarna av ett visst sjukdoms- eller abnormtillstånd som ställning bör tagas till frågan om detta bör medföra sådant hinder. Härav följer, att avgränsningen icke med nödvändighet bör omsluta allt vad som efter strikt medicinskt bedömande k a n vara att hänföra under psykopati. Fråga är j u i förevarande sammanhang om att finna en avgränsning som kan tjäna syftet att sammanfatta sådana själsliga abnormtillstånd, vilka från förut angivna utgångspunkter generellt gör den därmed behäftade olämplig såsom äktenskapspartner och familjebildare. Svårigheterna att uppnå en från medicinsk synpunkt tillfredsställande psykopatidefinition torde följaktligen icke i och för sig utgöra något oöverstigligt hinder för uppnående av en tillräckligt klar avgränsning av ett legalt äktenskapshinder vid sådana själsliga abnormtill-

55 stånd, vilka icke är att hänföra till sinnessjukdom eller psykisk efterblivenhet. Diskussionen inom den psykiatriska vetenskapen rörande psykopatibegreppet har till icke ringa del rört sig om frågan huruvida därunder borde ingå förutom konstitutionellt betingade abnormiteter jämväl abnormiteter framkallade på lesionell väg eller genom medverkan av ogynnsamma miljöförhållanden. I förevarande sammanhang knyter sig emellertid intresset icke i främsta rummet till abnormitetens etiologi. Utgångspunkten måste i stället väljas i arten av abnormitetens yttre manifestationer. Det är nämligen i första hand på grundval av dessa som frågan om behovet av äktenskapshinder måste besvaras. Endast i den förhållandevis begränsade omfattning i vilken, enligt vad ovan anförts, ärftlighetsrisken bör skänkas uppmärksamhet finnes anledning att tillmäta abnormitetens ursprung självständig betydelse. Uppgiften blir fördenskull närmast att undersöka i vilken utsträckning själsliga rubbningar av annat slag än psykisk sjukdom och psykisk efterblivenhet kan, med hänsyn till det sätt på vilket abnormiteten typiskt tager sig uttryck, anses motivera införande av äktenskapshinder. Vissa psykopatiska personlighetstyper kännetecknas av en abnormt stegrad suggestibilitet och psykisk påverkbarhet. Med den stegrade suggestibiliteten förenas hos de s. k. hysteroida psykopaterna ofta en påtaglig förmåga att verka övertygande på andra människor och inge förtroende. I sina mera uttalade varianter blir psykopater av denna typ dupörer och fantasilögnare och brukar då betecknas som mytomana. Bland de hysteroida psykopaterna förekommer ofta sådana, vilkas utmärkande drag framträder i en strävan att dominera sin omgivning, att placera sig i centrum för uppmärksamheten och därvid framställa sig i en fördelaktig dager. Vissa hysteroida psykopater — de s. k. hållningslösa psykopaterna — kännetecknas av oförmåga att sätta sig ett bestämt mål före i tillvaron och av bristande uthållighet i vad de företager sig. De är i allmänhet ur stånd att fullfölja sina intentioner i fråga om utbildning och i sina sociala ambitioner. Ofta räcker deras viljestyrka ej ens till för slutförande av enkla och rutinbetonade arbetsuppgifter. Hållningslösheten kan vara förenad med nöjes- och njutningslystnad, vilken lätt ger upphov till en livsföring över tillgångarna samt alkoholmissbruk. Kriminalitet och annan asocialitet är vanligt förekommande inom gruppen hållningslösa psykopater. På känslolivets område framträder också ett flertal varianter av psykopatisk personlighetsavvikelse. Icke sällan ger sig den psykopatiska abnormiteten tillkänna i plötsliga och våldsamma kastningar från ett stämningsläge till ett annat. Nedstämdhet och depression kan snabbt förbytas i upprymdhet och överslående glädje. Stämningsväxlingarna utlöses lätt genom omgivningens inflytelser. Dessa s. k. affektlabila psykopater blir ofta påfrestande i privatliv och arbetsgemenskap. Detta medför avsevärda anpassningssvårigheter, vilket de vanligen själva erfar som ett allvarligt lidan-

56 de. — Understundom manifesterar sig den psykopatiskt betingade personlighetsavvikelsen i ett mera konstant depressivt stämningsläge som medför en inställning till tillvaron präglad av pessimism och kritiklusta och en allmänt vresig attityd mot omgivningen. Man talar i dylika fall om depressiva psykopater. — En i förevarande sammanhang viktig grupp av psykopater är de ixoida eller explosiva. Deras psykiska tempo karakteriseras av en viss malande omständlighet, tröghet och »klibbighet» samt oförmåga att genast avreagera affekter. De låser sig merendels envist fast i föreställningar om att vara utsatta för orättvis eller obefogat negativ behandling från omgivningens sida. Det oupphörliga kretsandet kring sådana föreställningar leder till affektuppladdning, varigenom det patologiska stämningsläget stegras till ett outhärdligt tryck, som till slut explosivt och med oemotståndlig kraft bryter igenom alla hämningar. Urladdningen k a n taga sig uttryck i ett ångestraptus, ett ursinnesutbrott eller en psykisk omtöckning, varunder vederbörande förlorar kontrollen över sina handlingar. Efter en dylik urladdning vidtager uppladdningsprocessen ånyo och fortgår tills det affektiva trycket åter blir vederbörande övermäktigt och bryter igenom i en ny explosion. De ixoida karaktärsdragen förstärkes i hög grad under ruset. Enligt psykopatvårdsutredningen utgör de ixoida alkoholisterna sannolikt den mest svårartade kategorien av familjeplågare. — En annan i detta sammanhang knappast mindre viktig grupp är de känslokalla psykopaterna. Typen kännetecknas av ett underutvecklat känsloliv. Detta ger sig till känna i bristande människointresse och i oförmåga till känslomässigt engagemang vare sig i form av kärlek, tillgivenhet, tacksamhet, medkänsla, hjälpsamhet eller annat. Såsom ett särskilt oroväckande drag hos denna typ brukar anges att de känslokomplex, som vanligen betecknas såsom sociala eller altruistiska känslor och som präglar umgänget människor emellan, är outvecklade eller snedvridna. — Bland andra psykopattyper än de nu nämnda kan anföras de fanatiska och expansiva samt de uttalat asteniska. En grupp som här icke bör förbises är slutligen de schizoida psykopaterna, hos vilka personlighetsavvikelsen framför allt kännetecknas av inbundenhet och kontaktsvårigheter. Också inom denna grupp k a n m a n understundom iakttaga tendenser till paranoida reaktioner. Av redogörelsen härovan för olika psykopatiska tillstånd och deras uttrycksformer torde framgå att man utanför området för de psykiska sjukdomarna och den psykiska efterblivenheten har att göra med en grupp av bestående och svåra själsliga abnormiteter vid vilka, från förut angivna allmänna synpunkter, äktenskapshinder icke framstår såsom mindre motiverat än vid sinnessjukdom och psykisk efterblivenhet. Behovet av äktenskapshinder torde ibland i praktiken t. o. m. göra sig mera gällande inom gruppen psykopater än inom de båda andra grupperna. Medan personer behäftade med mera djupgående former av psykisk sjukdom eller psykisk efter-

57 blivenhet endast förhållandevis sällan torde vara i stånd att uppträda och ifrågakomma såsom äktenskapskandidater, är nämligen förhållandet delvis annorlunda i fråga om psykopaterna. Dessa företer icke sällan egenskaper, som döljer de svåra abnormiteter, vilka sedermera under äktenskapet med dess krav på anpassning framträder med förödande verkningar för make, barn och familjelivet över huvud. Liksom beträffande äktenskapsförbud vid psykisk sjukdom och psykisk efterblivenhet uppstår, såsom inledningsvis antytts, vid ett äktenskapsförbud för psykopater ingalunda lättlösta gränsdragningsproblem. Psykopatien behöver ju, som tidigare nämnts, icke vara förenad med intelligensdefekt. Emellertid förekommer också sådana defekter tillsammans med en högre eller lägre grad av psykopatisk personlighetsavvikelse. Där så är fallet, nedsättes givetvis individens anpassningsförmåga än mer. Vid bedömande av frågan hur gränsen bör dragas kring psykopati såsom äktenskapshinder måste självfallet hänsyn tagas till detta förhållande. Där i ett givet fall äktenskapshinder icke kan anses motiverat på grund av vare sig enbart sådana defekter, som enligt gängse terminologi kan betecknas såsom psykopatiska, eller enbart graden av psykisk efterblivenhet, kan individen just på grund av samspelet mellan dessa defekter komma att framstå såsom olämplig som äktenskapspartner och familj ebildare. Gränsen mellan psykisk sjukdom och psykopati kan väl sägas vara teoretiskt bestämd, därest man, såsom flerstädes inom den psykiatriska litteraturen, definierar psykopati såsom omfattande endast konstitutionella rubbningar. Även med denna utgångspunkt uppstår emellertid i enstaka fall vanskligheter att avgöra om i det enskilda fallet en mental rubbning skall hänföras under den ena eller den andra av dessa kategorier. Svårigheterna minskar givetvis i samma mån som äktenskapshindret utsträckes till att omfatta även sådana som enligt medicinska indelningsgrunder är att beteckna som psykopater. Uppenbart är att psykopati icke generellt kan göras till äktenskapshinder. Därtill är psykopatidiagnosen alltför vid. Långt ifrån alla av denna diagnos omfattade tillstånd kan anses göra individen olämplig till äktenskap. Skall äktenskapshinder uppställas vid psykopati är det fördenskull ofrånkomligt, att en avgränsning sker, varigenom hindret inskränkes till att gälla endast sådana psykopatiska tillstånd som generellt sett innebär betydande fara för svårartade komplikationer i äktenskapet och familjelivet. I Danmark har m a n sökt lösa problemet genom att det psykiatriska kriteriet kombinerats med ett kvantitativt (Psykopat i h0yere Grad). Detsamma är fallet i 1955 års norska förslag. Mot en sådan avgränsning kan förvisso resas invändningar. De psykopatiska personlighetsdragen är ju icke mätbara på samma sätt som intelligensrubbningar. Psykopatierna ger sig nämligen främst tillkänna i sådana sammansatta funktioner som stabiliteten i den psykiska inställningen, förmågan att planmässigt söka sig fram mot ett förutbestämt mål samt

58 förmågan till självbehärskning och anpassning efter olika situationer. Emellertid är någon annan form för avgränsning än den i Danmark genomförda knappast möjlig i en lagregel. Frågan blir därför om en dylik avgränsning skall anses så otillfredsställande att tanken på införande av legalt äktenskapshinder vid psykopati hellre bör överges. Enligt kommitténs mening måste fördelen av att utsträcka gällande äktenskapshinder till att omfatta jämväl svårare typer av psykopati bedömas så avsevärd, att betänkligheterna beträffande avgränsningsspörsmålet icke väger alltför tungt. På grundval av vad sålunda anförts har kommittén kommit till den uppfattningen att äktenskapshinder bör införas för allvarliga former av psykopati. Kommittén föreslår därför, att i 2 kap. 5 § giftermålsbalken sådant hinder stadgas för den som är behäftad med »annan» — d. v. s. ej till sinnessjukdom eller psykisk efterblivenhet hänförlig — »allvarlig rubbning av själsverksamheten». Samma regel upptages i det finska förslaget. I det danska förslaget förordas, till åstadkommande av överensstämmelse i uttryckssättet, att det nuvarande uttrycket »psykopat i h0yere Grad» ersattes med benämningen »den som lider af alvorlige sjselelige forstyrrelser af anden art». Det norska förslaget upptar, såsom tidigare nämnts, äkenskapshinder för den som »i h0yere grad er hemmet i sjelelig utvikling eller sjelelig svekket». Kravet att rubbningen skall vara allvarlig innebär i första hand att fråga skall vara om en betydande avvikelse i personlighetsbilden. Av stadgandets syfte följer vidare att rubbningen skall innebära en djupgående abnormitet i avseende å sådana egenskaper som äger väsentlig betydelse för individens lämplighet såsom äktenskapspartner och familjebildare enligt vad därom närmare anförts ovan. Arten av abnormitetens manifestationer mot den närmaste omgivningen och dess inverkan på miljön i ett hem blir därmed viktiga faktorer vid bedömande i de enskilda fallen om på grund av abnormiteten hinder föreligger mot ett tillämnat äktenskap. Därvid måste samtidigt beaktas att äktenskapet och familjen understundom kan medföra en aktivering av sådana gynnsamma egenskaper hos individen, som är ägnade att kompensera personlighetsavvikelserna och verka i harmoniserande riktning. Utförda undersökningar angående psykopatiernas orsaksfaktorer synes tyda på att de psykopatiska tillstånden i viss utsträckning kan vara betingade av speciella ärftliga anlag. Ärftlighetsrisken kan emellertid för närvarande svårligen bedömas i det enskilda fallet. I praktiken lärer möjligheten att uppspåra sådana psykopater, för vilka äktenskapshindret är avsett att gälla, bliva begränsad till den grupp individer, som av orsaker sammanhängande med deras psykopati kommit att för längre eller kortare tid omhändertagas för mentalsjukvård i någon form. Av vikt är att den omständigheten att äktenskapshindret sålunda måste förutsättas komma att framför allt drabba personer som omhändertagits för

59 vård icke medför att hindret uppfattas såsom en särskild påföljd i anledning av det förhållande som närmast föranlett omhändertagandet. Erinras må i detta hänseende om att redan gällande äktenskapshinder för sinnessjuka och sinnesslöa i praktiken kan tillämpas väsentligen endast på personer, som är eller varit omhändertagna för vård. Införande av äktenskapshinder för psykopater synes böra medföra en motsvarande utvidgning av återgångsgrunderna i 10 kap. 2 § giftermålsbalken, varigenom psykopati i nämnda hänseende likställes med sinnessjukdom och psykisk efterblivenhet. Också i hänseenden varom stadgas i 3 kap. 2 § 4 mom. och 15 kap. 10 § giftermålsbalken föreslås att psykopati, i vad sådan abnormitet utgör äktenskapshinder, likställes med sinnessjukdom och psykisk efterblivenhet. Dispens

I enlighet med vad kommittén ovan i kap. IV uttalat bör de nu föreslagna bestämmelserna om äktenskapshinder vid psykisk sjukdom och abnormitet innefatta möjlighet till dispens i enskilda fall. Att i lag ange några närmare riktlinjer för dispensprövningen torde, med hänsyn till de stora olikheterna mellan de till bedömande förekommande fallen, icke lämpligen kunna ske. I sakens natur ligger, att prövningen av en dispensframställning bör ske med beaktande av alla i det aktuella fallet föreliggande omständigheter av beskaffenhet att inverka på frågan om det avsedda äktenskapets lämplighet från de synpunkter, som ligger till grund för äktenskapshindret. Sålunda kan hänsyn böra tagas till förhållanden sådana som sökandens ålder och möjligheter att bidraga till familjens försörjning liksom även till de förutsebara återverkningarna av hans tillstånd på makarnas samliv och barnens uppfostran. I allmänhet torde stor vikt böra fästas också vid den tillämnade makens egenskaper och förhållanden i motsvarande hänseenden. Understundom torde den tillämnade maken kunna uppvisa värdefulla positiva egenskaper, ägnade att begränsa faran av att sjukdomen eller abnormiteten genom äktenskapet får sådana socialt skadliga återverkningar som avses motverkade genom äktenskapshindret. Mången gång torde därvid sådana omständigheter föreligga att det tillämnade äktenskapet måste antagas medföra ökade möjligheter till den sjukes eller abnormt utvecklades varaktiga anpassning i samhällsgemenskapen. Å andra sidan kan just den tillämnade makens förhållanden tänkas medföra, att lämpligheten av dispens måste ifrågasättas. Är sålunda jämväl denne behäftad med äktenskapshindrande psykisk sjukdom eller abnormitet, måste naturligen stor försiktighet iakttagas vid meddelande av — i dylikt fall för båda kontrahenterna erforderlig — dispens. Detsamma gäller om den tillämnade maken eljest är behäftad med sjukdom eller abnormitet av beskaffenhet att medföra särskild fara för sådana ogynnsamma följder av sökandens tillstånd, som äktenskapshindret avser att förekomma. Vidare bör dispens kunna vägras

60 på den grund att äktenskapet måste, med hänsyn till den tillämnade makens särskilda förhållanden, förutses komma att lända denna till allvarlig skada. Den omständigheten att kontrahenterna redan har barn tillsammans utgör i och för sig icke något avgörande motiv för dispens men måste naturligen beaktas som ett skäl jämte andra för undantag från äktenskapshindret. Även med en i tillämpningen mycket snäv begränsning av det föreslagna äktenskapshindret för psykopater måste man räkna med att ansökning om dispens kommer att göras i förhållandevis större omfattning inom denna grupp än hittills inom grupperna sinnessjuka och sinnesslöa. Detta sammanhänger med att, såsom förut antytts, psykopaterna icke i samma utsträckning som de sistnämnda redan genom sin själsdefekt faller igenom i det naturliga urvalet vid äktenskapsbildningen. Dispensprövningen kan också väntas i allmänhet medföra större vanskligheter och kräva en mera omfattande utredning i de särskilda fallen än i fråga om de sinnessjuka och de psykiskt efterblivna. Framför allt gäller detta bedömningen av den sociala prognosen. Med den sammansättning medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd äger finnes emellertid inom styrelsen redan tillfredsställande resurser för en så allsidig och noggrann prövning av dylika ärenden som de i förevarande hänseende mycket stränga kraven på rättssäkerhet nödvändiggör. Det synes därför icke vara anledning att för psykopaternas del uppställa några särskilda regler beträffande dispensbefogenhetens handhavande. Arvsrisken torde vid dispensprövningen kräva beaktande huvudsakligen beträffande vissa grupper psykiskt efterblivna. För de sinnessjukas och psykopaternas del lärer det endast i undantagsfall vara möjligt att bedöma arvsrisken i enskilda fall. Där i något fall — vare sig fråga är om psykiskt efterblivna, eller, undantagsvis, sinnessjuka eller psykopater — en mycket stor arvsrisk måste sägas föreligga, torde, i betraktande jämväl av omständigheterna i övrigt, detta kunna utgöra ett skäl mot dispens. Dispens meddelas i vissa fall under villkor att vederbörande underkastar sig sterilisering. Skälet till att dylikt villkor uppställes torde i allmänhet vara att vederbörande befunnits till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart olämplig att handha vårdnaden om barn. Understundom torde dock arvsrisken ha legat till grund för villkoret. Enligt kommitténs mening bör också i fortsättningen dispens kunna meddelas under villkor av sterilisering. Sådant villkor har i Sverige hittills ansetts kunna uppställas utan uttryckligt stadgande i lag. Den danska lagen innehåller ett uttryckligt stadgande, enligt vilket dispens kan göras beroende av att vederbörande låter underkasta sig sterilisering. Motsvarande stadgande har upptagits i de finska och norska förslagen. Med hänsyn till den enligt sakens natur djupt ingripande betydelse som ett villkor om sterilisering måste förutsättas få för den som därmed avses har kommittén funnit det riktigast att, även i Sverige, befogenheten att vid dispens fästa sådant villkor grundas på uttrycklig bestämmelse i lagen. Självfallet får villkor om sterilisering icke

61 uppställas, med mindre ingreppet må ske enligt gällande lag om sterilisering. Att enligt steriliseringslagen indikation föreligger för sterilisering är, å andra sidan, icke tillräckligt. Utrymmet för villkor om sterilisering bestämmes nämligen av de särskilda förhållanden som motiverat bestämmelserna om äktenskapshinder. Detta utrymme blir därigenom avsevärt snävare än som följer av ett bedömande enbart utifrån reglerna i steriliseringslagen. Beaktas bör även att ett villkor om sterilisering kan sägas innebära ett visst faktiskt kringskärande av den frivillighet som steriliseringslagen förutsätter i och med kravet på vederbörandes samtycke till åtgärden. Bedan detta förhållande är naturligtvis ägnat att mana till återhållsamhet med villkor som nu sagts. Att helt utesluta möjligheten att bevilja dispens under villkor om sterilisering skulle å andra sidan leda till att dispensansökningarna i dylika fall skulle utan vidare avslås. Liksom hittills bör dispens kunna meddelas allenast för äktenskap med viss person.

K A P I T E L VI K r o p p s l i g a s j u k d o m a r och l y t e n

I sitt förutnämnda yttrande under förarbetena till 1915 års lag diskuterade medicinska fakulteten i Uppsala möjligheten och lämpligheten att stipulera äktenskapshinder vid olika kroppsliga sjukdomar och lyten. De sjukdomar och lyten som härvid särskilt upptogs till behandling var könssjukdom i smittosamt skede, epilepsi, spetälska, tuberkulos, impotens, medfödd dövstumhet samt vissa ärftliga kroppsliga missbildningar. Endast beträffande könssjukdom och epilepsi fann, som förut nämnts, lagberedningen legalt äktenskapshinder böra förordas, därvid hindret dock ansågs böra vara dispensabelt och beträffande epilepsien inskränktes till sådana former av sjukdomen som härrörde av övervägande inre orsaker. Beträffande övriga icke till könssjukdom hänförliga rent kroppsliga sjukdomar och lyten av ärftlig eller smittosam natur fann beredningen av olika skäl — den ringa frekvensen inom landet, svårigheten att avgränsa de särskilda former som borde medföra äktenskapshinder eller sjukdomens eller lytets relativt mindre störande inflytande på äktenskapet sett från de synpunkter samhället kunde ha att bevaka — äktenskapshinder icke kunna eller lämpligen böra uppställas. I 1913 års danska och norska förslag upptogs av skäl, som nedan närmare beröres, icke epilepsi som äktenskapshinder. I övrigt intog dessa förslag i förevarande hänseende samma ståndpunkt som det svenska. Vissa former av epilepsi är emellertid sedan 1938 äktenskapshinder i Danmark. Med hänsyn till den särställning i förevarande hänseende som hittills i svensk rätt intagits av epilepsien behandlas nedan frågan om epilepsiens betydelse i avseende å äktenskaps ingående och upplösning i ett avsnitt för sig. Epilepsi

Det förut nämnda kungl. brevet den 25 november 1757 innehöll bestämmelser för det fall att någon som vore känd för fallandesot önskade ingå äktenskap. Prästerskapet skulle då, »innan lysning sker, giva det provincialmedico eller stadsphysico tillkänna, med alla de omständigheter, som angående sjukdomens ursprung och beskaffenhet äro och av den kunnoga sjukas föräldrar eller släkt och bekanta, som vistas i staden eller socken, kunna utletas, på det bemälte läkare, sedan han sådant jämte sitt eget yttrande hos collegium medicum till dess gillande berättat, må lämna tillförliteligt bevis,

63 som hos prästerskapet bör uppvisas, att sjukdomen icke är den rätta fallandesoten eller epilepsia idiopathica, då i slikt fall, men icke annars, äktenskap m å vara den sjuka tillåtet». I ingressen till det kungl. brevet, vilket utfärdats efter hörande av collegium medicum, upptogs följande motivering till det genom brevet införda äktenskapshindret: »Och alldenstund, efter coll:ii med. härutinnan aflåtne underdåniga utlåtande, de mest förfarne läkare ifrån äldsta tider derom kommit öfverens, att en rätt fallandesjuka kallad epilepsia idiopathica, fortplantas ifrån föräldrar på barn och barnbarn; och dagliga förfarenheten intygar, att föga någon med denna svåra sjukdom behäftad gifves, så framt icke en af dess förfäder på fäderne- eller mödernesidan varit plågad med fallandesoten . . . fördenskull och emedan Wi finne det enda medel, att efter hand utrota den rätta fallandesoten, vara, att alldeles förbjuda giftermål för de personer vare sig man eller qvinna, hvilka härmed äro bewärade; ty är Wår nådiga vilja och befallning» . . . I sitt yttrande under förarbetena till 1915 års lag framhöll medicinska fakulteten i Uppsala att denna motivering visade, att äktenskapshindret uppställts av rashygieniska skäl. I anslutning härtill anförde fakulteten vidare: 1 Vår tids medicinska vetenskap intar en liknande ståndpunkt i denna fråga. Grund finnes numera även för den uppfattning, att sjukdomen kan i huvudsak vila på ärftligt underlag, även om utpräglad epilepsi icke förekommit hos kända ascendenter. Den patologiska ärftlighetsbelastningen inom familjen kan i föregående generationer — bland de verkliga ascendenterna eller deras kollateraler — hava yttrat sig i andra sjukdomsformer inom nervsystemet, t. ex. sinnessjukdom eller idioti. Likaså kan det sjukliga arvet från en epileptiker hos hans efterkommande yttra sig i andra former av nerv- eller sinnessjukdom än fallandesot. Sådana variationer i sjukdomsanlaget hos individen torde, såsom förut är antytt, bl. a. kunna uppstå genom blandning av de icke identiska anlagen i föräldrarnas könsceller. Emellertid är även enligt nyare undersökningar epilepsi det vanligaste uttrycket för belastningen i epileptikerns ascendens och descendens, d. v. s. likformig ärftlighet är regel. Sålunda är epilepsi ett så pregnant och så ofta återkommande uttryck för svår ärftlig neuropatisk belastning inom en släkt, att den, enligt fakultetens mening, fortfarande bör i vår äktenskapslagstiftning beaktas såsom ett i rashygieniskt hänseende ytterst betänkligt släktmärke. Detta uppfattningssätt torde också efter lagstadgandets 150-åriga tillvaro så allmänt hava ingått i folkmedvetandet, att detta stadgande — så långt före sin tid — kan anföras såsom ett slående exempel på lagens uppfostrande betydelse. Å andra sidan har vetenskapen väl nu, mera än för 150 år sedan, blick även för andra orsakers betydelse för epilepsiens uppkomst och framför allt för samverkan av endogena (i anlaget, den individuella konstitutionen inneboende) och exogena (utifrån tillkomna) faktorer (t. ex. alkoholism). Visserligen finnes, i motsats till »den rätta eller idiopatiska» fallandesoten, också en rent förvärvad (t. ex. traumatisk) epilepsi, vilken senare efter all sannolikhet icke övergår på avkomman. 1

Lagberedningen s. 538.

64 Men i flertalet fall är sjukdomen säkerligen resultatet av samverkande faktorer av dels endo- dels exogen natur. Fakulteten framhöll fortsättningsvis nödvändigheten att i de särskilda fallen taga hänsyn även till den andra kontrahentens hälsotillstånd och ärftliga påbrå. Vore denna kontrahent frisk och kraftig och härstammade han från en i konstitutionellt hänseende fullt oklanderlig släkt, funnes utsikter för att det sjukliga anlag, varpå den epileptiska kontrahenten bure, skulle göra sig mindre gällande hos barnen och småningom utplånas i kommande släktled genom inympningar av friskt blod. Vore någondera kontrahenten steril, behövde äktenskapet icke förhindras från angivna synpunkter. Vid insiktsfullt bedömande av alla inverkande omständigheter torde således, anförde fakulteten, tillstånd till äktenskap kunna beviljas trots att epilepsien hos ena kontrahenten i viss grad — eller, vid sterilitet, t. o. m. helt och hållet — stode på ärftlig grund. Hade släktgifte förekommit i närmast föregående generation måste m a n däremot befara, att sjukdomsanlagen vunnit i ärftlighetskraft så att de under längre tid fortfore att göra sig gällande hos kommande led trots följande blodblandningar. Än mer måste släktskap mellan kontrahenterna själva betraktas som en synnerlig skärpning av faran för de efterkommande. Av det anförda fann fakulteten framgå, att det svårligen kunde formuleras i lagtext under vilka förhållanden äktenskap måste förhindras på grund av epilepsi och när det kunde tillåtas. Prövningen härav måste ske i varje särskilt fall och tillåtelse till äktenskap borde fördenskull vinnas dispensvägen. Vad beträffade arten av den fallandesot, som — med inskränkning genom dispensmöjlighet — enligt fakultetens mening borde utgöra äktenskapshinder, sammanfölle denna i huvudsak med den som i då gällande rätt avsåges. Beteckningen »den rätta» och »den idiopatiska» fallandesoten vore emellertid både otydlig och föråldrad. Fakulteten föreslog därför att denna beteckning utbyttes mot »fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker». Beträffande dispensmöjligheten framhöll fakulteten bl. a., att dispens borde få gälla endast äktenskap med viss person. Medicinalstyrelsen anförde med anledning av fakultetens yttrande, 1 att styrelsen från sin handläggning av ärenden enligt 1757 års kungl. brev — under åren 1899—1912 sammanlagt 25 2 — ägde stor erfarenhet av hur vanskligt det vore att på grund av förebragt skriftlig utredning i ett givet fall avgöra, huruvida »den rätta eller idiopatiska» fallandesoten förelåge. Till undvikande av misstag hade styrelsen vanligen nödgats inskränka det slutliga utlåtandet till en förklaring att det icke vore styrkt, att vederbörande vore behäftad med den rätta fallandesoten. Styrelsen vore vidare för sin del tveksam om att äktenskapshinder vid fallandesot verkligen medförde det gagn som därmed avsåges. Då emellertid blotta befintligheten av stad1 2

Lagberedningen s. 601. Ibm s. 174.

65 gande härom, vilket i vårt land ingått i allmänna rättsmedvetandet, torde kunna hindra ett och annat äktenskap, vars ingående uppenbarligen skulle vara olämpligt från rashygienisk synpunkt, ansåge sig styrelsen likväl icke böra avstyrka uppställande av sådant äktenskapshinder. Styrelsen ville fördenskull vid fakultetens förslag endast erinra om att i många fall inre och yttre orsaker samverkade till uppkomsten av epilepsi men att blott den av allenast yttre orsaker härrörande epilepsien torde kunna anses oskadlig i förevarande hänseende. Sjukdomen borde följaktligen, i den mån den avsåges innefatta äktenskapshinder beskrivas såsom »fallandesot, som icke är betingad allenast av yttre orsaker». Lagberedningen framhöll att det enligt dess mening skulle vara synnerligen förhastat att mäta betydelsen av stadgandet i 1757 års kungl. brev om äktenskapshinder för eptileptiker allenast efter antalet av de ärenden rörande lysning i vilka medicinalstyrelsen haft att utlåta sig om fallandesotens beskaffenhet och den utgång dessa ärenden regelmässigt erhållit. Vidare anförde beredningen: 1 Ehuru stadgandet efter orden blott anvisar vad lysningsförrättaren har att iakttaga i de fall, då sjukdomen är för honom känd, och således icke äger formen av ett allmänt äktenskapsförbud, har, såsom ock erinrats av de medicinska auktoriteterna, numera otvivelaktigt ingått i folkmedvetandet att den rätta fallandesoten städse utgör hinder mot äktenskap. Erfarenheten visar att även sådana fallandesjuka, vilkas lidande icke varit för omgivningen veterligt, rådfört sig med läkaren, huruvida deras sjukdom ägde en sådan karaktär att äktenskap vore dem tillåtet. Säkerligen har sålunda i åtskilliga fall den sjuke avstått från ett äktenskap, där barnen skulle kommit att bliva en börda för samhället. Med rätta har fakulteten kunnat påpeka, att stadgandets inverkan på det allmänna uppfattningssättet utgör ett slående exempel på lagens uppfostrande betydelse. Med hänsyn till det sålunda anförda och till de föreliggande uttalandena från medicinskt håll om epilepsiens rashygieniska betydelse ansåg beredningen det riktigt att bibehålla gällande förbud mot fallandesjukas giftermål, ehuruväl i något ändrad form. Att — på sätt medicinalstyrelsen förordat — uppställa fallandesoten som äktenskapshinder i varje fall, där ett sjukligt anlag, om ock i ringa grad, medverkat till sjukdomens uppkomst, fann beredningen för strängt. Såsom ovan nämnts ansåg beredningen de sanitära kraven k u n n a bli vederbörligen tillgodosedda, om hindersbestämmelsen inskränktes till den fallandesot, som härrörde av övervägande inre orsaker. Prövningen om i ett givet fall inre eller yttre orsaker varit huvudsakligen bestämmande syntes beredningen även erbjuda mindre svårigheter än att avgöra, huruvida samverkan av orsaker av båda slagen vore helt utesluten. Att tillfälle till dispens borde finnas även där hindret erhölle den av beredningen föreslagna begränsade räckvidden, ansåg beredningen uppenbart och av erfarenheten styrkt. Med hänsyn till vad fakulteten i denna del an1

Lagberedningen s. 175.

5— 90S866

66 fört och i överensstämmelse med dess förslag fann beredningen, att dispens alltid borde gälla äktenskap mellan epileptikern och viss bestämd person. 1 I de samtidigt med det svenska avgivna danska och norska förslagen till lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning upptogs som nämnts icke något äktenskapshinder för epileptiker. Det danska retslaegeraadet uttalade 2 att det ofta vore omöjligt att avgöra om sjukdomen vore »idiopatisk». Med hänsyn härtill och då det vore faran för de av epilepsien i ett stort antal fall följande själsliga defekterna som utgjorde den huvudsakliga grunden till att man kunde hysa betänkligheter i fråga om epileptikers giftermål, borde det vara de nämnda själsliga defekterna och icke epilepsien som sådan som medförde äktenskapshinder. En särskild förbudsbestämmelse för epilepsi borde enligt retslaegeraadet därför icke uppställas. I motiven till det norska förslaget 3 framhölls, att de norska läkarna enhälligt uttalat sig mot att epilepsi gjordes till äktenskapshinder, eftersom en bestämmelse härom måste bli omöjlig att genomföra i praktiken. En begränsning av förbudet till sådana fall, där sjukdomen härrörde av inre orsaker, hade ansetts föga rationell, enär det alldeles övervägande antalet fall av epilepsi vore att tillskriva sådana orsaker. Därest sjukdomen under sitt förlopp förbundes med sinnessjukdom, vore epileptikern av denna grund underkastad äktenskap sförbud. Ehuru epilepsi sålunda varken i det danska eller det norska förslaget ansågs böra utgöra formligt äktenskapshinder, befanns det icke möjligt att helt lämna epilepsien åsido. I stället för äktenskapsförbud upptog dessa förslag föreskrift om deklarationsplikt kontrahenterna emellan med avseende å förekomsten av epilepsi; den som lede av epilepsi finge icke ingå äktenskap med mindre andra parten erhållit underrättelse om sjukdomen och båda parter mottagit muntlig vägledning av läkare om de med sjukdomen förbundna farorna. Bestämmelsen motiverades i det danska förslaget 4 med en hänvisning till sjukdomens art och dess farlighet för den äktenskapliga lyckan och för barnen, i betraktande varav sanningsplikt kontrahenterna emellan tedde sig naturlig. Den föreslagna regeln upptogs i de danska och norska lagarna och kvarstår, som ovan nämnts, alltjämt i den norska. Också i 1915 års svenska lag upptogs, i överensstämmelse med förslag av lagberedningen, deklarationsplikt med avseende å bland annat epilepsi. Denna deklarationsplikt, som fortfarande gäller enligt 3 kap. 2 § 5 mom. giftermålsbalken, infördes emellertid här som ett led i den offentliga hindersrannsakningen. I 1924 års finska förslag upptog finska lagberedningen på samma skäl som tidigare anförts av lagberedningen i Sverige epilepsi som dispensabelt äktenskapshinder. Till förekommande av att personer som faktiskt lede av 1

Lagberedningen s. 176. D. mot. s. 65 f. N. mot. s. 59 f. 4 D. mot. s. 75.

2 3

67 fallandesot beroende av inre orsaker trots förbudet komrae att ingå äktenskap fann finska lagberedningen detsamma böra avfattas så, att äktenskap för fallandesjuka vore förbjudet, såvida det icke kunde konstateras, att sjukdomen härrörde av övervägande yttre orsaker. Visserligen, anförde finska lagberedningen, komme härigenom måhända i något fall en person att berövas möjligheten att ingå äktenskap, ehuru sådant kunnat tillåtas honom. Denna möjlighet borde dock, enligt beredningens förmenande, icke föranleda att åt stadgandet gåves en lydelse, som ställde samhället och kommande släkten helt och hållet skyddslösa gentemot den fara, varom fråga vore. I samband med den i annat sammanhang berörda ändringen år 1938 av den danska äktenskapslagen fick denna också sin i förevarande avseende nu gällande lydelse, enligt vilken dispensabelt äktenskapshinder gäller för »Epileptikere med jsevnlige Anfald eller udtalte psykiske Forandringer». Denna överflyttning av angivna former av epilepsi från den tidigare, på grundval av 1913 års danska förslag gällande lindrigare bestämmelsen om enbart upplysningsplikt till den strängare föreskriften om äktenskapshinder motiverades med arvsbiologiska överväganden, vilka framförts av det danska retslaegeraadet. Krav på upphävande av äktenskapshindret för epileptiker restes redan år 1928 med stor bestämdhet av dåvarande docenten Nils Antoni i hans arbete »Nervsjukdomar». Antoni har sedermera upprepade gånger — bl. a. i ett föredrag år 1940 inför Svensk neurologisk förening — förfäktat detta krav. Den av Antoni sålunda aktualiserade frågan om det befogade i att alltjämt upprätthålla äktenskapshinder vid epilepsi har vid olika tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen. Senast upptogs frågan vid 1952 års riksdag dels i motion av herr von Friesen (II: 24) dels ock i likalydande motioner av herr Cassel (I: 106) samt herrar Hagård och Braconier (II: 143). I förstnämnda motion hänvisades till en 1950 utkommen medicinsk avhandling av docenten, numera professorn C.-H. Alström betitlad »A Study of Epilepsy» vari, enligt motionären, framlagts sådana forskningsresultat att det ej längre kunde anses försvarligt att bibehålla den nära 200 år gamla bestämmelsen om äktenskapsförbud för personer lidande av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker. Motionen utmynnade — efter en närmare utveckling av den moderna forskningens ståndpunkt — i en hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära en skyndsam utredning syftande till revision av giftermålsbalkens bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med särskild hänsyn till föreskriften om fallandesjuka. I de båda övriga motionerna framhölls — likaledes under åberopande av den nyare forskningens rön — att epileptikerna icke borde intaga någon markerad särställning i avseende å rätten att ingå äktenskap. Därest denna rätt funnes böra begränsas av eugeniska skäl, borde det enligt

68 motionärernas mening ske inom ramen av en mera allmänt syftande lagstiftning. I motionerna hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville »i avbidan på en allmän eugenisk lagstiftning låta företaga en revision av lagen om epilepsi som äktenskapshinder». Första lagutskottet, dit motionerna remitterats, inhämtade yttranden från medicinalstyrelsen och statens institut för rasbiologi, varjämte Svenska psykiatriska föreningen och Svenska läkarsällskapet bereddes tillfälle att avge yttrande. Medicinalstyrelsen meddelade inledningsvis, att styrelsen redan tidigare varit inne på spörsmålet om bibehållande av äktenskapshinder vid fallandesjuka. I cirkulärskrivelse den 3 april 1951 hade styrelsen sålunda anmodat medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd professorerna Antoni, Jacobowsky, Bylander och Sjögren samt docenterna Goldkuhl och Lundquist att till styrelsen inkomma med yttrande med anledning av ifrågasatt ändring av lagstiftningen på förevarande område. På styrelsens föranstaltande hade sedermera yttrande i frågan avgivits även av medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd professorn von Hofsten och docenten Torsten Boinanus. De av medicinalstyrelsen inhämtade yttrandena fogades vid styrelsens yttrande. Yttrande till styreisen avgavs jämväl av överläkaren vid statens anstalt för fallandesjuka Almqvist. Yttrandena till utskottet och till medicinalstyrelsen kom väsentligen att ges formen av ett ställningstagande till Alströms arbete. Med hänsyn härtill och i betraktande av den grundläggande betydelse som enligt kommitténs mening måste tillmätas Alströms forskningar på förevarande område torde i detta sammanhang en kortfattad redogörelse få lämnas för innehållet i avhandlingen. Alströms arbete utgör resultatet av forskningar bedrivna under åren 1945—50. Det är baserat på studium av sammanlagt 897 patienter vilka under perioden 1925—40 undersökts vid Karolinska institutets neurologiska klinik i anledning av epileptiska symptom. Jämsides med klarläggandet av sjukdomsförloppet hos patienterna har förf. undersökt förekomsten av epilepsi bland patienternas närmaste anförvanter (föräldrar, syskon och barn). Alström har i sin undersökning närmat sig epilepsiproblemet från väsentligen tre sidor, den kliniska, den sociala och den genetiska. Under var och en av dessa aspekter har undersökningsmaterialet grupperats med hänsyn till graden av den kännedom som stått att vinna angående sjukdomens etiologi i de enskilda fallen. Materialet har ur denna synpunkt indelats i grupperna »känd», »sannolik» och »okänd» sjukdomsorsak. Med den nämnda grupperingen av undersökningsmaterialet har förf. tagit avstånd från den traditionella och för gällande äktenskapshinder grundläggande indelningen i »idiopatisk» och »sympatisk» epilepsi. Denna senare indelning, som förekom redan hos Hippocrates och hans efterföljare i antikens Grekland, byggde ursprungligen på en klinisk beskrivning av sjukdomskaraktären. Beteckningarna har sedermera under seklernas lopp undergått avsevärda betydelseförskjutningar. Med idiopatisk epilepsi åsyftas numera praktiskt sett endast arvsbetingad epilepsi. Med detta innehåll kan emellertid, enligt förf., diagnosen idiopatisk epilepsi ställas

69 allenast genom uteslutning av exogena och andra icke genetiska orsaksfaktorer. I sin tur medför detta att den etiologiska synpunkten blir avgörande för diagnosen. Vid angivna förhållanden har förf. ansett den av honom begagnade indelningsgrunden vara mera än den traditionella ägnad att gruppera undersökningsmaterialet på ett för epilepsiens rationella utforskande tjänligt sätt. Av de i förf:s undersökningsmaterial ingående 897 patienterna måste hela 606 eller 68 procent hänföras till kategorien »okänd» sjukdomsorsak medan återstoden tämligen jämt fördelade sig på kategorierna »sannolik» och »känd» sjukdomsorsak. Av de undersökta utgjorde 55 procent män och 45 procent kvinnor. Övervikt av manliga patienter förekom emellertid endast inom grupperna »sannolik» och »känd» orsak, där männen var inemot dubbelt så många som kvinnorna. Den manliga övervikten inom sistnämnda grupper torde enlig förf. få tillskrivas framför allt förekomsten inom dessa grupper av skallskador som sjukdomsorsak, för vilka det manliga klientelet alltid är mera utsatt än det kvinnliga. Under den kliniska aspekten intresserar i förevarande sammanhang särskilt förf:s iakttagelser angående fördelningen på de olika grupperna av förekomna fall av mentala rubbningar bland undersökningsmaterialet. De mentalt rubbade utgjorde i grupperna »okänd», »sannolik» och »känd» sjukdomsorsak respektive 21, 37 och 55 procent av det till vederbörande grupp hänförda klientelet. Förf. skiljer vidare mellan sådana mentala rubbningstillstånd som enligt traditionell uppfattning anses ingå i en typisk epileptisk sjukdomsbild och andra i samband med epilepsi iakttagna rubbningar i själsverksamheten. Till den förra kategorien hänföres tillstånd som företrädesvis tager sig uttryck i perseveration och »vidhäftning». Den senare kategorien omfattar sådana rubbningar som vanligen kan iakttagas efter hjärnskador av olika slag. Det är här fråga om en, stundom progressiv, tanketröghet icke sällan kombinerad med dysphori och instabilitet. Såsom en tredje kategori av mentala rubbningar bland undersökningsklientelet upptager förf. sådana psykiska förändringar som kan anses utgöra komplikationer beroende av oregelmässiga faktorer. Härmed åsyftas närmast olika slag av psykoser. I traditionell mening typiskt epileptisk rubbning av själsverksamheten kunde av förf. iakttagas endast i 88 fall. Totala antalet fall med annan mental rubbning som icke är att återföra på oregelmässiga faktorer anges icke närmare men säges ha varit stort. Antalet fall med komplicerande psykiska förändringar beroende av oregelmässiga faktorer uppgick till 19. Den procentuella fördelningen av mentala rubbningar på nyss angivna tre kategorier samt dessas fördelning på grupperna »okänd», »sannolik» och »känd» sjukdomsorsak framgår av följande tabell.

Etiologi

Sammanlagda andelen mentalt rubbade

a) »Okänd». . 21 ± 1,7 7 ± 1,0 11 ± 1,3 b) »Sannolik» 37 ± 3,0 15 ± 2,9 21 ± 3,3 c) »Känd». . . 58 ± 4,2 16 ± 3,1 40 ± 4,1 b) + c) 47 ± 2,9 15 ± 2,1 31 ± 2,7 E = mental rubbning av »epileptisk» typ. A = mental rubbning av annan typ. K = komplicerande psykiska förändringar beroende av oregelmässiga faktorer.

K

2 ± 0,6 1 ± 0,8 2 ± 1,2 2 ±0,8

Av hela det till 88 uppgående antalet fall, där en enligt traditionell uppfattning specifikt »epileptisk» bild av karaktärsförändringen kunde iakttagas, kunde i 37

70 fall orsaken till själva den mentala rubbningen icke fastställas. I 34 fall hade rubbningen inträtt efter skalltrauma, i 7 fall efter hjärninflammation eller hjärnhinneinflammation, i 3 fall vid hjärntumör, i 2 fall vid myoclonusepilepsi samt i 1 fall vid vardera uttalad hydrocephalus internus, sclerosis disseminata och juvenil amaurotisk idioti. Av de totalt 19 fallen av psykisk förändring såsom oregelmässigt inträdande komplikation utgjordes 7 av schizofreni och 6 av dementia senilis, 3 av alkoholdemens, 2 av arteriosclerosis cerebri samt 1 av encephalitis lethargica. Frekvensen av dessa slags rubbningar är enligt förf. icke större än den skulle visa sig vara vid en stickprovsundersökning inom den allmänna befolkningen i vårt land. Av undersökningen i förevarande del finner förf. framgå att teorien om en specifikt epileptisk personlighetstyp måste omvärderas och icke längre kan anses ge uttryck för ett generellt uppträdande kännetecken i den epileptiska sjukdomsbilden. Endast en mindre del av de undersökta patienterna hade nämligen uppvisat mental rubbning. De karakteristiska yttringarna av en tänkbar specifikt epileptisk personlighetstyp — perseveration och ixoida drag — hade tillika i sin tur kunnat iakttagas blott hos ett ringa antal av dem som företett mental rubbning överhuvud. Förf. finner det vidare icke möjligt att grunda en uppfattning om förekomsten av en specifikt epileptisk personlighetstyp enbart på ett enstaka symptom, hur mycket detta än må dominera den kliniska bilden. Varje försök att tvinga de jämsides med epilepsi understundom iakttagna psykopatologiska symptomen in i några få avgränsade personlighetskategorier måste enl. förf. leda vilse. De hos patienterna med mental rubbning iakttagna personlighctsavvikelserna hade nämligen uppvisat mycket få gemensamma drag. Den gynnsammaste generella prognosen med avseende å uppträdandet av mental rubbning h a r förf. kunnat ställa inom gruppen epilepsi av »okänd» orsak, den sämsta inom gruppen »känd» orsak. Ifråga om utsikterna till anfallens upphörande och med avseende å dödligheten visade prognosen samma kurva. Dessa förhållanden berättigar enligt förf. till slutsatsen att ju svårare den sjukliga förändring i hjärnan är, av vilken anfallen beror, och ju lättare denna följaktligen kan diagnosticeras, desto sämre är sjukdomens prognos. På grundval av h ä r icke åberopat material finner förf., att prognosen med avseende å anfallens upphörande samt dödligheten är inom samtliga grupper — »okänd», »sannolik» och »känd» sjukdomsorsak — sämre för patienter med iakttagna mentala rubbningar än för andra. Av detta drager förf. den slutsatsen att den sjukliga förändring, varav anfallen beror, är gravare i de förra fallen än i de senare. Förf. anser sig i betraktande härav kunna framkasta hypotesen att inom gruppen »okänd» sjukdomsorsak grunden till de epileptiska symptomen — antagna hjärnförändringar — är lika heterogen som inom de båda övriga grupperna. I avseende å den sociala aspekten påvisar förf. till en början att giftermålsfrekvensen för de mentalt normala i hans undersökningsmaterial i samtliga grupper visat endast en svag minskning i jämförelse med giftermålsfrekvensen inom befolkningen i allmänhet. Å andra sidan kunde för dem med mental rubbning en avsevärt reducerad giftermålsfrekvens iakttagas. Förf. anser skäl föreligga till antagande att det i första hand är de i det enskilda fallet iakttagbara yttringarna av sjukdomen, som verkar diskvalificerande. Fruktsamheten hos de gifta kvinnliga patienterna har förf. funnit vara lägre än normalt. För de mentalt friska var den omkring hälften så stor som bland befolkningen i allmänhet, för dem med mental rubbning ännu lägre. För de mentalt friskas del antager förf. att den bland gemene man härskande och av gällande äktenskapshinder närda uppfattningen av epilepsi såsom en svår ärftlig sjukdom i

71 betydande grad inverkat hämmande på viljan att sätta avkomma till världen. I fråga om dem med mental rubbning torde enligt förf. sjukdomen i sig själv ha varit orsaken till reducerad sexuell aktivitet och minskad fruktsamhet. Skolbildningen uppvisade hos de av Alström undersökta mentalt friska patienterna samma fördelning som hos befolkningen i allmänhet. Inplaceringen i socialgrupp och yrkestillhörigheten gav för de mentalt friska manliga patienterna i åldern över 30 år i huvudsak samma bild som för befolkningen i allmänhet. Den allmänna sociala kapaciteten hos de mentalt friska manliga patienterna över 20 år visade sig ha rönt endast obetydlig inverkan av epilepsien. I gruppen »okänd» sjukdomsorsak uppvisade endast 4,5 procent en minskning i den sociala kapaciteten. Motsvarande procenttal för grupperna »sannolik» och »känd» sjukdomsorsak var resp. 7,8 och 17,2. Hos de mentalt friska manliga patienterna över 25 år kunde icke påvisas kriminalitet i större omfattning eller av annan art än som förekommer bland befolkningen i allmänhet. Förfrs utforskning av epilepsien under den genetiska aspekten berörde föräldrar, syskon och barn till de 897 patienterna i undersökningsmaterialet till ett antal av resp. 1 764, 3 258 och 825. Undersökningen gav till resultat att epilepsi kunde återfinnas hos 1,3 procent av föräldrarna, 1,5 procent av syskonen och 3 procent av barnen. Vid gruppering av anförvanterna efter patienternas inplacering i grupperna »okänd», »sannolik» och »känd» sjukdomsorsak framkom inom varje sådan grupp blott en svag, enligt förf:s mening av tillfälligheter beroende, avvikelse från dessa procenttal. Genomsnittsprocenten för epilepsi hos anförvanterna uppgick till 1,5. Frekvensen av epilepsi hos syskon och barn i åldern över 21 år till patienter med »okänd» sjukdomsorsak utgjorde 0,9 procent för manliga och 0,7 procent för kvinnliga undersökta. Siffran för de manliga undersökta överensstämmer enligt förf. väl med den konstaterade frekvensen av epilepsi bland amerikanska värnpliktiga under andra världskriget. Bland anförvanterna till patienterna med mental rubbning inom gruppen »okänd» sjukdomsorsak kunde epilepsi påvisas hos 1,4 procent av föräldrarna, 1,5 procent av syskonen och 2,7 procent av barnen. Förekomsten av psykoser och oligofreni bland anförvanterna ägnas en ingående undersökning i arbetet. Den procentuella förekomsten i förf:s material av schizofreni, manisk depressiv sjukdom samt oligofreni bland anförvanterna till patienter med »okänd» (O) samt »sannolik» och »känd» (S + K) sjukdomsorsak framgår av nedanstående tabell.

r

Manisk depressiv sjukdom

Oligofreni

0,4

0,2 0,2

0,01 0,5

0,3±0,13

0,2±0,13

0,02±0,03

0,8 0,3

0,4

0,6 0,9

Totalt

0,7±0,19

0,1 ±0,10

0,7±0,16

Totalt

0,6 1,1 0,8±0,55

Schizofreni

o Föräldrar S + K Totalt Syskon

Barn

O S± K

O S± K

1,5 0,5

—.

1,1±0,46

Absolut förekom schizofreni i 21 fall, manisk depressiv sjukdom i 6 fall och oligofreni i 30 fall bland anförvanterna.

72 Den sparsamma förekomsten av schizofreni och oligofreni bland föräldrarna i undersökningsmaterialet torde enligt förf. i viss utsträckning bero på att de utgör ett urval av gifta personer. Förekomsten av berörda mentala rubbningar bland anförvanterna till patienterna i undersökningsmaterialet står enligt förf. i det stora hela i god överensstämmelse med resultatet av en av professorn Torsten Sjögren år 1948 företagen undersökning av frekvensen av berörda rubbningar inom den västsvenska befolkningen. Vad sålunda framkommit finner förf. ge vid handen att intet vetenskapligt hållbart stöd finnes för antagandet att någon genetiskt bestämbar skillnad skulle föreligga mellan epilepsi av »okänd» orsak och epilepsi av »känd» orsak. Följaktligen framstår det icke heller såsom ur genetisk synpunkt påkallat att särskilja epilepsi, vilken »härrör av övervägande inre orsaker», från annan epilepsi, eftersom ju, enligt vad förf. hävdar, förstnämnda diagnos endast kan ställas genom uteslutning av kända yttre orsaker och således förhållandet mellan »inre» och »yttre» orsaker måste vara praktiskt taget identiskt med förhållandet mellan »okända» och »kända» orsaker. Vidare framhåller förf. att undersökningen i intet hänseende kunnat frambringa belägg för uppfattningen att epileptiska sjukdomsyttringar generellt skulle vara att återföra på någon i egentlig mening genetisk faktor. Sammanfattningsvis finner sig förf. genom sin undersökning ha visat att epilepsi icke utgör någon för sig bestämbar sjukdom med egna kännetecken utan innebär ett icke specifikt, neurologiskt kliniskt symptom på en patologisk störning i det centrala nervsystemet. Detta symptom säges kunna uppträda vid ett stort antal grundsjukdomar med känd eller okänd etiologi och kan därvid förekomma ensamt eller tillsammans med andra symptom. Varje människa kan sålunda under vissa givna förhållanden reagera med epileptiska anfall. I symptomets angivna mycket allmänna karaktär ser förf. en naturlig förklaring till att ingen enhetlig ärftlighetsgång kunnat påvisas. Vidare betonas att undersökningen måste anses ha ådagalagt, att inga godtagbara belägg finnes för något specifikt samband mellan epilepsi och asocialitet. Såsom ett av de viktigaste resultaten av sin undersökning anger förf. att den torde få anses ha klarlagt, att det i vårt land ännu gällande äktenskapshindret för epileptiker icke är grundat p å en vetenskapligt godtagbar uppfattning om epilepsiens natur och verkningar. Hindret har, framhåller han vidare, med hänsyn härtill ofta fått en tillämpning som måste karakteriseras såsom godtycklig. Genom sin blotta förekomst säges hindret dessutom ha visat sig icke sällan medföra en allvarlig psykisk press på mentalt friska och socialt och genetiskt i hög grad värdefulla individer med epileptiska symptom och, helt utan skäl, förmått dem att avhålla sig från fortplantning. Förf. finner det vidare sannolikt, att hindret bidragit till att hos gemene man vidmakthålla en gammaldags vidskeplig och av överdriven fruktan präglad inställning till de epileptiska sjukdomsyttringarna. På grundvalen av de sålunda sammanfattade resultat undersökningen lämnat ställer förf. med stor bestämdhet kravet att äktenskapshindret för epileptiker snarast upphäves. I de i f r å g a n i n h ä m t a d e y t t r a n d e n a u p p t a g e s i första h a n d till d i s k u s s i o n s p ö r s m å l e t h u r u v i d a A l s t r ö m s u n d e r s ö k n i n g s k l i e n t e l k a n a n s e s u t g ö r a ett m e d h ä n s y n till u n d e r s ö k n i n g e n s a r t t i l l r ä c k l i g t r e p r e s e n t a t i v t u r v a l . D e n n a fråga b e s v a r a s j å k a n d e av Antoni. Rylander och Sjögren f i n n e r m e d av-

73 seende å urvalet undersökningen vara den mest representativa och grundliga som genomförts hittills för den stora grupp epileptiker, som kommer under behandling på öppna lasarettsavdelningar och hos privatpraktiserande läkare. Goldkuhl framhåller, att det i och för sig väl kan tänkas, att företrädesvis patienter, beträffande vilka man hyser viss tvekan om diagnosen, hänvisas till en så kvalificerad inrättning som landets vid tiden för undersökningen enda neurologiska klinik. Detta kunde ha medfört, att Alströms klientel kommit att innehålla en överrepresentation av mera fokussuspekta former av epilepsi. Fördelningen av Alströms klientel på grupperna okänd, sannolik och känd sjukdomsorsak överensstämmer emellertid i huvudsak med fördelningen i motsvarande hänseende av ett vid en liknande amerikansk undersökning observerat, betydligt mera omfattande och utan tvekan representativt material. Följaktligen torde, enligt Goldkuhl, också Alströms urval kunna antagas vara representativt. Som ytterligare skäl härför anför Goldkuhl, att Alström icke kunnat finna någon statistiskt påvisbar eller ens sannolik skillnad mellan de nämnda olika grupperna med avseende å epilepsifrekvensen hos anförvanter till de undersökta patienterna. Också Jacobowsky betonar, av samma skäl som Goldkuhl, att i Alströms undersökningsklientel de vanliga typiska fallen av genuin epilepsi kan tänkas vara underrepresenterade. Man måste, enligt Jacobowsky, därför ställa sig tveksam till frågan om undersökningsklientelet är representativt för epilepsigruppen i dess helhet. Jacobowsky finner bl. a. anledning att antaga, att ett mera representativt material skulle ha uppvisat en högre ärftlighetsfrekvens än Alström kunnat påvisa. Liknande synpunkter framföres av Lundquist. Docenten Romanus påpekar, att av de 897 undersökta patienterna drygt 42 procent utgjort ett privatklientel av så speciell art som sökande hos landets vid tiden för undersökningen enda professor i neurologi samt att ytterligare 45 procent av undersökningsklientelet tagits från landets vid samma tid enda neurologiska klinik. Fall av epilepsi med svårare mentala rubbningar finner docenten Romanus underrepresenterade i ett på detta sätt utvalt klientel. Vad härefter särskilt angår den kliniska aspekten uppehåller man sig i yttrandena framför allt vid frekvensen av mental rubbning bland de av Alström undersökta patienterna och dessa falls fördelning på grupperna »okänd», »sannolik» och »känd» sjukdomsorsak. Rylander och Sjögren framhåller, att undersökningsfynden i detta hänseende överensstämmer med resultatet av liknande amerikanska undersökningar av ett mycket större material. De anför vidare, att frekvensen av psykoser och oligofreni av svårare art bland anförvanterna till Alströms undersökningsklientel icke är större än den av Sjögren tidigare påvisade frekvensen av sådana abnormtillstånd bland befolkningen i allmänhet. Det påpekas i detta sammanhang slutligen att Alström icke gjort någon censusundersökning till klarläggande av proportionen av psykiskt friska och förändrade bland dem som företer

74 epileptiska sjukdomssymptom. Härom anföres i deras gemensamma yttrande: Till ledning må kanske anföras, att antalet intagna, lidande av epilepsi, på sinnessjukhus och epileptikeranstalter för hela landet var ca 280 per år under perioden 1941—47. Antalet undersökta per år på en enda »öppen» sjukavdelning — neurologiska kliniken vid Serafimerlasarettet — var under samma tid ca 160. Proportionen mellan på anstalt vårdade och på anstalt icke vårdade personer lidande av epilepsi belyses bäst av följande beräkning. På landets samtliga sinnessjukhus och epileptikeranstalter vårdas genomsnittligt ca 1 500 personer lidande av epilepsi. För landet i sin helhet ger detta den ungefärliga frekvensen 1 på 4 000. Beräknas frekvensen epilepsi för populationen i sin helhet till ca 1 procent, så blir proportionen mellan på anstalt vårdade epileptiker och de på anstalt ej vårdade 1:39. Såsom särskilt viktigt betecknar von Hofsten att Alström kunnat påvisa, att psykiska förändringar är avsevärt vanligare i grupperna sannolik och känd än i gruppen okänd sjukdomsorsak, i vilken senare de ärftliga epilepsiformerna ingår. Ehuru den sannolika överrepresentationen i sistnämnda grupp av atypiska fall gör att siffrorna kan anses säkra blott för det undersökta klientelet, finner von Hofsten detta resultat mycket beaktansvärt. Antoni hävdar, att Alström genom sin undersökning i denna del kullkastat den gamla uppfattningen att mentala rubbningar framträder företrädesvis vid ärftligt betingad epilepsi. Vidkommande frågan huruvida de hos epileptiker iakttagna psykiska abnormiteterna är av sådan enhetlig karaktär och, generellt sett, äger sådant samband med epilepsien, att man är berättigad att tala om en specifikt epileptisk personlighetstyp synes Alströms negativa svar icke möta någon gensaga i yttrandena. Antoni framhåller, att han under sin praktik icke kunnat finna någonting som bestyrker riktigheten av den allmänt gängse föreställningen att epilepsi oemotståndligt leder till bl. a. nedbrytning av personligheten och demens. Alströms slutsats att de mentalt friska epileptikerna icke avviker från genomsnittsbefolkningen i fråga om den sociala kapaciteten synes möta invändning endast från docenten Romanus, som anför, att epileptikern i ett äktenskap ställes inför särskilda problem av icke minst social natur. Antoni hänvisar beträffande den sociala aspekten till erfarenheterna från sin verksamhet och framhåller, att han icke kunnat finna något belägg för att epileptikerna skulle uppvisa någon för dem specifik asocialitet. Den genetiska aspekten, särskilt frågan i vilken grad epilepsien kan beräknas vara ärftlig, diskuteras ingående i yttrandena. I samband därmed beröres i några yttranden frågan om epilepsiens reella natur. Antoni anför, att epilepsien i hans verksamhet tett sig mycket litet, nästan ej alls, ärftlig. Han ansluter sig helt till Alströms uppfattning att epilepsien icke är en enhetlig sjukdom »sui generis» utan ett symptom. Härom anföres i yttrandet:

75 I barndomen och tidiga ungdomen är det väsentligen fråga om infantila encefalopatier med enbart, eller även, epileptiska symptom. Det torde vara svårt att uppleta ett mera talande exempel på den förstockade konservatismen i kliniskt tänkande än det envisa motståndet mot denna enkla insikt. I medelåldern och senare har man tumörer, angiopatier, traumata m. m. Epilepsi, som sådan mestadels helt godartad, debuterar efter min erfarenhet ganska ofta först på ålderdomen. Det har vidare frapperat mig att de eventuellt hereditära fallen — de med ett eller mera än ett fall av samma art i släkten — ingalunda visat sig i genomsnitt allvarligare till symptombild och förlopp än de andra; klart sekundära fall kunna vara svårartade och ta ett ogynnsamt förlopp, många eventuellt hereditära ha visat sig lätta, jag har rentav kunnat uppställa en »epilepsia hereditaria benigna» som långtifrån sällsynt. Jacobowsky uttalar, att utvecklingen undan för undan gått i den riktningen att inan lyckats avgränsa allt flera exogena former av epilepsi, varigenom samtidigt gruppen av kryptogen, idiopatiskt genuin epilepsi krympt. Även om skäl finns till antagande att ett mera representativt urval patienter än Alströms undersökningsklientel skulle ha uppvisat en högre ärftlighetsfrekvens än den av Alström funna, anser Jacobowsky, att Alström säkerligen är på rätt väg, när h a n betonar, att ärftligheten icke har den stora betydelse, man tidigare antagit. På samma sätt yttrar sig Lundquist, som vidare framhåller, att det är en sedan länge accepterad uppfattning bland psykiatrici och neurologer att epilepsi icke är en egen sjukdom utan ett symptom eller en symptombild. En liknande uppfattning tillkännages av Goldkuhl och Svenska läkarsällskapet. Att den hereditära betydelsen av epilepsien tidigare varit överskattad synes även vara docenten Romanus' mening, von Hofsten upplyser, att arvsrisken vid epilepsi tidigare ansetts utgöra 5—8 procent. Alströms undersökning, framför allt de erhållna frekvenssiffrorna för epilepsi hos anförvanter till epileptiker, finner von Hofsten göra sannolikt, att arvsrisken är mindre än sålunda tidigare antagits, även om risken torde vara större än 3 procent, som är genomsnittssiffran för frekvensen av epilepsi hos barn till de undersökta i Alströms material. Frågan huruvida arvsrisken kan anses ligga vid 3 procent eller uppgår till det tidigare antagna värdet är emellertid enligt von Hofsten i detta sammanhang av övervägande teoretiskt intresse. Även den tidigare antagna arvsrisken är nämligen så liten, att det är tveksamt, om ens den kan motivera ett äktenskapsförbud. I fråga om det berättigade i nuvarande legala äktenskapshinder för epileptiker sammanfattar Antoni sin mening i följande uttalande: På ingen punkt har den doktrin som ligger till grund för det gamla, upprepade äktenskapsförbudet, haft nödig, systematiskt och kritiskt utforskad verklighetsgrund. Man har stött sig på föråldrad litteratur, lösa konstruktioner och urgammal vidskepelse. Förbudet har också alldeles förfelat sitt mål. Sverige och Finland, som ensamma i världen, sedan 1757, har detta eugeniska stadgande, ha veterligen icke mindre epilepsi än andra länder, något som visserligen väl kan ha andra orsaker än det principiella misstag på vilket förbudet grundar sig: det har

76 nämligen hela tiden negligerats, överträtts i mycket stor utsträckning. Man kan våga den — troligen endast skenbara — paradoxen att förbudet företrädesvis drabbat dem det minst angår, de ansvarskännande och över huvud taget mentalt fullvärdiga. Epilepsien såsom sådan, uttalar Antoni till sist, behöver icke och bör därför icke förhindra äktenskap. Även Jacobowsky framhåller, att utvecklingen visat, att äktenskapsförbudet för epileptiker under de århundraden det varit gällande icke förmått nedbringa frekvensen av epilepsi under den, som förekommer i andra västerländska kulturländer. Jacobowsky säger sig därför helt dela den uppfattning som tidigare på olika håll framförts att det vore riktigt att avskaffa äktenskapshindret för epileptiker. Under förutsättning att sjukdomsgruppen Insania epileptica kan anses jämställbar med sinnessjukdom och således omfattas av stadgandet i 2 kap. 5 § giftermålsbalken, finner också Lundquist, att hinder mot äktenskap icke bör stadgas beträffande övriga fall av epilepsi av okänd orsak. Under hänvisning till Alströms arbete anför Svenska läkarsällskapet, att äktenskapshindret för epileptiker omedelbart bör upphävas, eftersom det icke har stöd i verkliga, ådagalagda förhållanden. Att äktenskapsförbudet för epileptiker bör upphävas hävdas också av Rylander och Sjögren. Huruvida epileptiker med så grova karaktärsförändringar att de fördenskull icke bör tillåtas ingå äktenskap kan anses omfattade av äktenskapsförbudet för sinnessjuka finner emellertid dessa läkare mycket tvivelaktigt. De påpekar, att det under förarbetena till gällande lag framhävdes, bl. a. av lagrådet, att stadgandet om sinnessjukdom som äktenskapshinder endast åsyftade sådan sjukdom i trängre mening eller sådana sjukdomsformer som kan kallas uppenbara eller tydliga och ingår i menige mans föreställning om sinnessjukdom. I yttrandet ifrågasattes, huruvida icke stadgandet behöver kompletteras, därest det befinnes, att epileptiker, som företer grova karaktärsförändringar utan att kunna anses sinnessjuka i trängre mening, bör hindras från att ingå äktenskap. Rylander och Sjögren erinrar i detta sammanhang särskilt om att av Alströms undersökningsklientel i gruppen okänd — alltså icke konstaterad eller sannolikt exogen — sjukdomsorsak icke mindre än 20 procent företett psykiska förändringar. Därest äktenskapsförbudet för epileptiker slopas, bör, hävdar även Goldkuhl, det på något sätt komma till uttryck i lagtext eller motiv, att allvarligare epileptiska karaktärsrubbningar skall jämställas med sinnessjukdom, enär det ingalunda är klart, att så eljest kommer att ske. Med denna reservation tillstyrker Goldkuhl, att äktenskapshindret upphäves. Svenska psykiatriska föreningen anför, att med hänsyn till de forskningsresultat, som numera föreligger beträffande epilepsien, anledning finnes till

77 revision av bestämmelsen om äktenskapshinder för epileptiker, även om n ä m n d a forskningsresultat icke är entydiga. Föreningen förordar emellertid, att frågan om epilepsien som äktenskapshinder icke göres till föremål för isolerad behandling utan upptages i sammanhang ined frågan om uppställande av äktenskapshinder vid olika psykopatiska tillstånd, som från såväl eugenisk som social synpunkt kräver beaktande i förevarande hänseende. Under framhållande av att äktenskapshindret för epileptiker icke har uteslutande genetisk motivering berör docenten Romanus närmare den sociala aspektens betydelse. Med tanke på det komplex av ofta mycket variabla faktorer, som en epileptiker kan ställas inför vid ett tillämnat äktenskap, iorde det, anför Romanus, vara önskvärt, att ett individuellt, sakkunnigt bedömande sker av situationen för varje äktenskapskandidat, som lider av epilepsi. Garanti bör även skapas för att andra parten i det tillämnade äktenskapet beredes möjlighet till ett klart ställningstagande. F r å n dessa synpunkter förordar Romanus fortsatt dispensförfarande. Han uttalar även, att ett upphävande av äktenskapsförbudet för epileptiker kan väntas framkalla stark reaktion hos allmänheten. Sistnämnda uttalande möter gensaga från Almqvist, som framhåller, att opinionen icke är helt oförberedd. Den vinst, den nuvarande ordningen kan anses medföra, väger enligt Almqvist alltför lätt i jämförelse med de negativa psykologiska återverkningarna därav för de av äktenskapsförbudet berörda. Dessa återverkningar drabbar nämligen samtliga epilepsisjuka dels direkt genom de sjukas vetskap om den särskilda lagstiftningen, dels indirekt genom att de föreskrivna kontrollåtgärderna hos allmänheten vidmakthåller otidsenliga föreställningar om sjukdomen. Dessa förhållanden synes Almqvist tala för en ändring. Antoni betonar med skärpa, att äktenskapsförbadet medför allvarliga sociala svårigheter för de drabbade. Vid sidan av den -— av sjukdomens natur icke motiverade — uteslutningen från möjligheten att bilda hem och få avkomma har sålunda, framhåller han, förefintligheten av den legala särregeln visat sig leda till bl. a. nedstämpling av de sjuka i allmänt anseende och avvisande på arbetsplatser. Beträffande det i motionerna framförda yrkandet om upphävande av äktenskapshindret för epileptiker, anför slutligen medicinalstyrelsen att styrelsen delar motionärernas uppfattning att fallandesot som sådan icke bör i framtiden utgöra hinder mot äktenskap. Då emellertid vissa former av epilepsi är kombinerade med abnormtillstånd, som enligt styrelsens mening bör innefatta äktenskapshinder, anser styrelsen, att det vore förmånligt, om ändring av lagen på denna punkt kunde ske samtidigt med utfärdande av nya bestämmelser i frågan om vilka sjukdomar som bör utgöra sådant hinder samt om deklarationsplikt gentemot andra parten i ett tillämnat äktenskap angående frihet från vissa sjukdomar. Skulle en mera allmän utred-

78 ning visa sig draga ut på tiden anser styrelsen att, i avbidan på en sådan utredning, förslag kan framläggas särskilt om upphävande av äktenskapshindret för epileptiker. I sitt av riksdagen godkända utlåtande med anledning av motionerna anförde första lagutskottet: Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena synes enighet råda om att fallandesjuka som sådan i framtiden icke bör utgöra äktenskapshinder. Enighet tycks emellertid också råda därom att vissa former av epilepsi äro kombinerade med abnormtillstånd som böra utgöra sådant hinder. Såsom vidare framgår av den av utskottet lämnade redogörelsen saknas icke företrädare för den uppfattningen att, därest ifrågavarande äktenskapshinder slopades, sistnämnda former av epilepsi såsom jämställda med sinnessjukdom skulle falla in under förbudet i 2 kap. 5 § giftermålsbalken. Med hänsyn till vad ovan anförts om innebörden av det i sagda lagrum upptagna begreppet sinnessjukdom synes en sådan uppfattning icke vara riktig, åtminstone icke för alla fall. Utskottet kan därför icke förorda att förbudet för fallandesjuka att ingå äktenskap omedelbart upphäves. Enär ett visst samband synes råda mellan frågan om vilka abnormtillstånd i allmänhet som böra utgöra äktenskapshinder och spörsmålet om bibehållandet av nyssnämnda former av epilepsi som sådant hinder, anser sig utskottet ej heller kunna tillstyrka, att frågan, huruvida fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, i framtiden skall utgöra äktenskapshinder, göres till föremål för särskild utredning. Denna fråga bör i stället upptagas i samband med den av utskottet förordade omprövningen av vilka sjukdomstillstånd och abnormiteter som böra utgöra hinder mot äktenskap. Kommittén. Alströms uppgifter beträffande epilepsiens natur och yttringar bekräftas i viktiga hänseenden av andra svenska och utländska forskares undersökningar på området. Framhållas må särskilt den mycket nära överensstämmelsen mellan Alströms fynd och resultatet av amerikanska forskningar baserade på ett avsevärt större undersökningsmaterial än det Alström förfogat över. Den tveksamhet som i några yttranden kommit till synes i frågan om Alströms material kan anses utgöra ett tillräckligt representativt urval finner kommittén i betraktande härav icke kunna förringa undersökningens värde såsom underlag för kommitténs ställningstagande till spörsmålet om fortsatt upprätthållande av äktenskapshinder för epileptiker. Betraktad, till en början, från klinisk synpunkt framstår epilepsien i ljuset av den fortskridande forskningens resultat icke längre såsom en egen sjukdom med specifik etiologi. Såsom starkt understrukits av Alström får epilepsien fastmera betecknas såsom ett kliniskt symptom på en patologisk störning i det centrala nervsystemet. En sådan störning av beskaffenhet att kunna ge upphov till epileptiska symptom kan i sin tur framträda vid ett stort antal sinsemellan mycket olikartade sjukdomar och organskador med känd eller okänd etiologi. Mestadels torde det röra sig om förlossningstraumata eller andra lesioner i hjärnan. Störningen kan också utgöra kvarstående men efter infektionssjukdomar såsom hjärninflammation eller bero

79 av tumörer och andra sjukliga förändringar i hjärnvävnaderna. Inverkan från genetiska faktorer kan icke helt uteslutas, men utrymmet för antagande av ärftligt betingade orsaker synes minska efterhand som forskningen lyckas isolera allt flera tänkbara exogena orsaksfaktorer. Ett icke oväsentligt stöd för den allt bestämdare uppfattningen bland nutida forskare att genetiska faktorer icke annat än i sällsynta fall kan ligga bakom en epileptisk störning utgör det förhållandet att ingen enhetlig ärftlighetsgång synes kunna påvisas. Detta förhållande ter sig naturligt i betraktande av det epileptiska symptomets angivna, mycket allmänna karaktär. Den moderna forskningen torde vidare ha ådagalagt att epilepsiens individuella prognos är avsevärt gynnsammare än man tidigare varit benägen att antaga. Av särskild betydelse är härvidlag det resultat Alströms undersökning lämnat beträffande frekvensen av mentala rubbningar bland epileptiker. Även med beaktande av de i några yttranden framförda erinringarna mot undersökningen i denna del måste densamma ge anledning till mycket starka tvivel på riktigheten av det gängse antagandet av ett mer eller mindre specifikt samband mellan epilepsi och mental rubbning. Under alla förhållanden har undersökningen givit vid handen, att sådan rubbning icke uppträder i större utsträckning inom den grupp där ärftliga faktorer (»inre orsaker») kan tänkas medverka till uppkomsten av de epileptiska symptomen (gruppen »okänd sjukdomsorsak») än bland epileptiker i övrigt. I vad gällande äktenskapshinder för epileptiker får antagas vara grundat på föreställningar om särskild risk för uppkomsten av mental rubbning i samband med epilepsi synes vid nu angivna förhållande dess upprätthållande icke längre framstå såsom motiverat. I sådana fall där mental rubbning förekommer samtidigt med epileptiska symptom bör sålunda vederbörandes rätt att ingå äktenskap i vad denna rätt beror av hans psykiska tillstånd bedömas efter samma grunder som i allmänhet gäller för psykiskt sjuka eller abnorma. Beaktas bör i detta sammanhang att med den av kommittén föreslagna utsträckningen av det allmänna äktenskapshindret vid psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd till att omfatta också grava former av psykopati detta hinder når sådan vidd att spörsmålet om sinnesbeskaffenhetens inverkan på äktenskapskompetensen måste anses uttömmande reglerat inom dess ram. Betraktad under den sociala aspekten intager epilepsien icke någon särställning i förhållande till flertalet andra sjukdomar utan psykiska symptom. Det stundom framförda påståendet att med epilepsi skulle följa särskild risk för kriminalitet eller annan svårare asocialitet torde sålunda kunna avvisas såsom ogrundat. Inga godtagbara belägg finnes för att epilepsi eljest skulle i och för sig innebära nedsättning av individens förmåga till anpassning i samhället. Alströms iakttagelser i avseende å skolbildningens spridning bland epileptikerna och deras fördelning på j^rkesgrupper ger ett icke oväsentligt belägg för felaktigheten i ett dylikt anta-

80 gande. Erfarenheten ger vidare intet stöd för antagandet att mentalt friska epileptiker skulle äga mindre goda förutsättningar än andra mentalt friska individer att anpassa sig i den äktenskapliga gemenskapen och i äktenskapet vidmakthålla en för barnens utveckling och uppfostran lämplig atmosfär. De svårigheter i socialt hänseende vilka epileptikern ibland ställes inför i det dagliga livet är, generellt sett, icke direkt betingade av hans sjukdomstillstånd. I de fall där sådana svårigheter uppträder sammanhänger de ofta med den socialt ofördelaktiga särställning vari epileptikern blivit placerad genom bestämmelser sådana som den förevarande om äktenskapshinder. Erfarenheten ger sålunda belägg för att denna särbehandling hos allmänheten grundlagt och vidmakthållit rent vidskepliga, ofta skräckblandade, föreställningar om epilepsiens natur och verkningar. De ogynnsamma psykologiska återverkningarna av omgivningens inställning måste givetvis vara ägnade att ytterligare försvåra epileptikerns situation i berörda hänseende och medföra en känsla av socialt mindervärde och isolering i samhället. Med ett upphävande av äktenskapshindret torde de svårigheter till social anpassning och till balans i samlivet med den närmaste omgivningen som oriktigt brukat tillskrivas epilepsien som sådan komina att till väsentlig del bringas ur världen. Av det anförda lärer framgå att epilepsi icke i någon form är specifikt förbunden med återverkningar på den sjukes sociala kapacitet av beskaffenhet att motivera äktenskapshinder för epileptiker. Av redogörelsen för förarbetena till gällande lagstiftning framgår att det väsentligaste motivet för äktenskapshindret vid epilepsi varit risken för sjukdomens nedärvning. Detta förhållande återspeglas i hindrets avgränsning till epilepsi som »härrör av övervägande inre orsaker». Av den i bil. II lämnade redogörelsen för medicinalstyrelsens handläggning av ärenden angående tillstånd till äktenskap framgår, att »inre orsaker» i praktiken identifieras med ärftlig genes. Där sådan ej kan påvisas anses sålunda vanligen hinder ej föreligga och dispens följaktligen vara obehövlig. Redogörelsen ger också en föreställning om de stora vanskligheter varmed den ärftliga genesens positiva diagnosticering är förbunden. Såsom i tidigare sammanhang framhållits kan man ofta icke nå fram till antagande av »inre orsaker» på annan väg än genom uteslutning av kända och sannolika yttre orsaker. En på sådan grund ställd diagnos är emellertid uppenbarligen icke liktydig med att »inre orsaker» kunnat påvisas. J u flera yttre orsaker den kliniska forskningen kunnat isolera desto mera har vidare, såsom ovan antytts och i ett yttrande särskilt påpekats, utrymmet för antagande av »inre» eller ärftliga orsaker minskat. Angivna förhållanden har föranlett iakttagande av en med tiden allt större restriktivitet i avseende å hindrets tillämpning samt, där hinder ansetts föreligga, i avseende å med-

81 delande av föreskrift om sterilisering såsom villkor för dispens. Denna allt mindre stränga praxis ligger helt i linje med den på frågan om arvsrisken vid epilepsi omedelbart inriktade forskningens rön. En sammanställning av de resultat den moderna forskningen kan uppvisa angående arvsrisken vid epilepsi ger vid handen, att denna risk tidigare betydligt överskattats. Såsom framhålles av von Hofsten i hans ovan återgivna yttrande till medicinalstyrelsen måste redan en förut antagen arvsrisk liggande vid 5—8 procent innefatta ett föga bärkraftigt skäl för upprätthållande av äktenskapshinder. Den numera ådagalagda betydligt lägre arvsrisken — för barnens del av Alström uppskattad till i genomsnitt 3 procent — ger vid handen att äktenskapshindret icke längre kan försvaras i vad det grundas på faran för epilepsiens nedärvning. Än mindre kan —med hänsyn till vad förut anförts — hindret anses motiverat av någon påvisbar större risk för uppkomsten av ärftligt betingade psykoser bland epileptikernas avkomlingar än hos befolkningen i allmänhet. Genom medicinalstyrelsens nyss berörda alltmera restriktiva tillämpning av äktenskapshindret har redan i praktiken ett väsentligt och enligt kommitténs mening välgrundat närmande skett till den nutida forskningens ovan utvecklade ståndpunkt på förevarande område. Hindret har därvid kommit att förlora det mesta av sin reella betydelse. Ett formellt upphävande av hindret kommer därför icke att i praktiken medföra någon mera genomgripande förändring i fråga om möjligheten för epileptiker att ingå äktenskap och bilda familj. Med så mycket större styrka framträder vid sådant förhållande kravet på slopande av hindret och undanröjande därmed av de för epileptikernas situation i samhället olyckliga föreställningar angående epilepsiens natur som hindret synes ägnat att vidmakthålla hos allmänheten. På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning till den i yttrandena så gott som samstämmigt tillkännagivna uppfattningen att äktenskapshinder ej vidare bör gälla för epileptiker föreslår kommittén, att föreskriften om sådant hinder i 2 kap. 6 § giftermålsbalken upphäves. Också i de danska och finska förslagen förordas slopande av rådande äktenskapshinder för epileptiker. Därest i enlighet med kommitténs förslag äktenskapshindret vid epilepsi upphäves, torde samtidigt den mot hindret svarande återgångsgrunden i 10 kap. 3 § 3 giftermålsbalken böra upphöra att gälla. Kommittén har icke ansett sig böra förorda någon särskild till epilepsi begränsad deklarationsplikt vid lysning såsom ersättning för äktenskapshindret. Samma ståndpunkt intages i de danska och finska förslagen. Epilepsien beröres icke i det norska förslaget. Spörsmålet om en allmän upplysningsplikt beträffande svårare sjukdomar behandlas närmare i kap. IX. 6—908866

82 Övriga kroppsliga sjukdomar och lyten

Av andra kroppsliga sjukdomar och lyten än epilepsi upptog lagberedningen under förarbetena till 1915 års lag endast spetälska och dövstumhet till närmare diskussion ur synpunkten av äktenskapshinder. Ingendera ansågs böra medföra sådant hinder. Beträffande spetälska framhöll beredningen särskilt dess ringa förekomst i landet. I fråga om dövstumhet avvisade medicinska fakulteten i Uppsala tanken på äktenskapshinder i sådana fall, där lytet vore förvärvat. Den medfödda dövstumheten ginge, anförde fakulteten, ofta i arv — stundom med överhoppande av en eller annan generation — och vore icke blott hos individen utan även inom släkten icke sällan kombinerad med idioti eller andra medfödda abnormiteter. Framför allt i fall, där skyldskap mellan parterna förelåge, kunde det därför, enligt fakultetens mening, synas motiverat ur rashygienisk synpunkt att stadga äktenskapshinder vid medfödd dövstumhet. Icke desto mindre ansåg sig fakulteten böra avstå från att föreslå införande av sådant hinder och framhöll därvid bl. a., att det i många fall vore ytterligt svårt, ja t. o. m. omöjligt, att med visshet avgöra, huruvida dövstumheten vore medfödd eller i tidig ålder förvärvad. I likhet med fakulteten ansåg lagberedningen det ej vara nödigt att förbjuda giftermål ens för dem som vore dövstumma från födseln. Vad särskilt anginge äktenskap mellan medfött dövstumma inbördes vore visserligen, enligt beredningens mening, betänkligheterna från rashygienisk synpunkt större. Å andra sidan syntes en sådan förbindelse så naturlig, framför allt med hänsyn till det för parterna gemensamma uttrycksmedlet, att ett förbud mot äktenskap skulle innefatta en synnerlig hårdhet mot dessa olyckligt lottade. Att icke heller andra kroppsliga sjukdomar, lyten eller kroppsfel gave tillräcklig anledning till uppställande av äktenskapshinder ansåg lagberedningen utan närmare motivering uppenbart. Spetälska och obotlig vanförhet till äktenskap ansågs däremot, i likhet med epilepsi och könssjukdom i smittosamt skede, böra innefatta återgångsskäl för det fall att andra parten var ovetande om sjukdomen eller lytet vid äktenskapets ingående. I 1913 års danska och norska förslag upptogs icke äktenskapshinder vid någon form av kroppslig sjukdom eller abnormitet. Spetälska ansågs emellertid i det norska förslaget böra, jämte epilepsi och könssjukdom, grunda upplysningsplikt kontrahenterna emellan. Spetälska och sådant obotligt kroppsfel som uteslöte samlag upptogs vidare jämte könssjukdom i de danska och norska förslagen såsom återgångsskäl. Med bortseende från att visst slags epilepsi sedan 1938 utgör äktenskapshinder i Danmark överensstämmer, såsom närmare framgår av kap. II, gällande dansk och norsk rätt med förslagens innehåll i förevarande delar. I finsk rätt gäller, såsom nämnts, äktenskapshinder för dövstum såvitt avser äktenskap med annan dövstum, dock ej i fall, där enderas lyte icke

83 är ärftligt. Enligt uttalande av finska lagberedningen under förarbetena till stadgandet har äktenskapshindret dikterats av rashygieniska synpunkter. Enligt finsk rätt föreligger vidare återgångsrätt för make, om han förletts till äktenskapet genom att andra maken underlåtit att yppa svår sjukdom, som bort avhålla den förra från äktenskapet, eller därom lämnat falsk uppgift. Motiven utvisar att lagstiftaren i första hand tänkt på — förutom epilepsi och könssjukdom — spetälska och obotlig impotens. Enligt vad finska lagberedningen uttalade under förarbetena borde emellertid återgång enligt stadgandet också kunna äga rum exempelvis där ena maken den andra ovetande vid vigseln var behäftad med obotligt, vederstyggligt kroppslyte. Kommittén. Under den tid som förflutit sedan frågan behandlades under förarbetena till gällande rätt har icke några nya vare sig sociala eller medicinska skäl eller andra omständigheter framkommit av beskaffenhet att aktualisera tanken på införande i svensk rätt av äktenskapshinder vid särskilda kroppsliga sjukdomar och lyten eller med avseende å svårare sådana sjukdomar och lyten i allmänhet. Man synes fastmera kunna hävda att de under frågans tidigare behandling i Sverige i och för sig godtagna, ehuru såsom otillräckliga ansedda skälen för en dylik lagstiftning i visst fall — beträffande dövstumhet — numera förlorat det mesta av sin redan förut begränsade bärkraft. I betraktande härav och med anläggande av de allmänna synpunkter kommittén ovan i kap. IV närmare utvecklat har kommittén funnit sig sakna anledning att till vidare behandling upptaga frågan om äktenskapshinder i denna del. I det finska förslaget förordas att det finska äktenskapshindret vid dövstumhet upphäves. Däremot kvarstår i det finska förslaget regeln om återgångsrätt då make förletts till äktenskapet genom att andra maken underlåtit att yppa svår sjukdom. Spetälskan kan numera betraktas såsom i det närmaste försvunnen i vårt land. Endast något enstaka fall förekommer alltjämt. Det synes därför icke föreligga något praktiskt behov att bibehålla denna sjukdom såsom särskild återgångsgrund. Med hänsyn till förekomsten av andra till sina verkningar lika allvarliga sjukdomar framstår en särregel av denna art för spetälska såsom tämligen godtycklig ur medicinsk synpunkt. Kommittén föreslår därför den ändringen i 10 kap. 3 § 3. giftermålsbalken att spetälska icke längre skall utgöra återgångsskäl. Med obotlig vanförhet till äktenskap, som också utgör särskild återgångsgrund enligt sistnämnda lagrum, avses endast obotlig oförmåga till könsumgänge. Sterilitet som beror av annan orsak än oförmåga till könsumgänge omfattas sålunda icke av stadgandet. Kommittén har icke funnit skäl att föreslå någon ändring av stadgandet i denna del.

KAPITEL VII

M i s s b r u k a v gifter

Av sådana sjukligt betingade missbruk av gifter vilka särskilt bör beaktas i förevarande sammanhang spelar alkoholismen den ojämförligt viktigaste rollen. Förutom alkoholismen påkallar narkomanierna och därmed jämförliga typer av giftmissbruk uppmärksamhet. Dessa båda former av sjukligt giftmissbruk behandlas här nedan i var sitt avsnitt. Alkoholism

I sitt yttrande under förarbetena till 1915 års lag framhöll medicinska fakulteten i Uppsala, 1 att den kroniska alkoholismen jämte dess akuta yttringar i ruset till följd av sin allmänna utbredning hos oss och på grund av sina följder spelade en långt större roll än någon annan sjukdom i fråga om ödeläggelsen av familjelivet samt barnens fysiska och moraliska fördärvande. Fakulteten ansåg likväl, att alkoholism icke för det dåvarande kunde upptagas som äktenskapshinder, och åberopade därvid framför allt omöjligheten att finna en formulering, som garanterade att förbudets verkningar bleve på en gång rättvisa och effektiva. I allmänhet måste, anförde fakulteten, utpräglade alkoholister anses misstänkta från ärftlighetshygienisk synpunkt. Men det syntes ej görligt att på ett från rättslig synpunkt tillfredsställande sätt avgränsa de fall av alkoholism, som kunde anses utpräglade. Och ett äktenskapsförbud skulle antagligen i fråga om dessa även i andra avseenden moraliskt förfallna individer icke hindra, snarare befrämja, den illegitima fortplantningen, så vida det icke kompletterades med oskadliggörande genom internering av sådana degenerationsspridare. Att genom straffhot förekomma utomäktenskapligt könsumgänge, för så vitt det berodde på alkoholisterna själva, syntes fullkomligt hopplöst. Lagberedningen 2 fann de grunder övertygande, vilka sålunda åberopats mot ett äktenskapsförbud. Alkoholismens fördärvliga inverkningar på hem och familj fann beredningen böra vinna avseende i fråga om möjligheterna att vinna upplösning av äktenskap. Understundom koinme emellertid bestämmelserna om sinnessjukas och omyndigförklarades äktenskapsbehörighet att även träffa alkoholisten. I överensstämmelse med förslag av fakulteten upptog emellertid lagberedningen missbruk av rusgivande medel — innefattande såväl alkoholism som missbruk av andra berusningsmedel — såsom särskild 1 2

Lagberedningen s. 566 ff. Lagberedningen s. 194.

85 grund till äktenskapsskillnad (nuvarande 11 kap. 12 § GB). Sådant missbruk borde emellertid enligt beredningen 1 medföra rätt för andra maken till äktenskapsskillnad utan föregående separation (hemskillnad) endast där omständigheterna påkallade äktenskapets omedelbara upplösning. Eljest borde först separation äga rum (nuvarande 11 kap. 2 § GB). Ej heller i 1913 års danska och norska eller 1924 års finska förslag upptogs något stadgande om äktenskapsförbud för alkoholister. Den danska lagens nuvarande dispensabla äktenskapshinder för kroniska alkoholister infördes genom 1938 års förut berörda lagändring. Ändringen skedde på förslag av det danska retslaegeraadet och motiverades — liksom de samtidigt införda äktenskapshindren vid vissa former av psykopati och epilepsi — i första hand av rashygieniska överväganden. Kommittén. Bland de sjukdomar och abnormtillstånd som generellt sett är av beskaffenhet att menligt inverka på den sjukes förmåga att fullgöra en makes grundläggande förpliktelser och som därigenom är ägnade att medföra allvarlig fara för en olycklig utveckling av familjeförhållandena och barnens uppväxtmiljö är alkoholismen i vårt land den utan jämförelse mest utbredda och den ur allmän social synpunkt mest oroande. Såsom senast framhållits av 1955 års familjerådgivningskommitté i dess 1957 avgivna betänkande angående allmän familjerådgivning (SOU 1957: 33, s. 19) påträffar man alkoholmissbruket i flertalet sammanhang där samlevnadssvårigheter och olyckliga familjeförhållanden kominer upp till behandling. Bland medlare i äktenskapstvister finns det, enligt familjerådgivningskommittén, de som anser alkoholmissbruk vara bidragande orsak till de äktenskapliga slitningarna i det övervägande antalet medlingsfall. Denna iakttagelse vinner stöd i en 1951 publicerad avhandling av Åmark2 vari bl. a. uppgives, att frekvensen av frånskilda bland ett redovisat omfattande material av alkoholister visat sig vara icke mindre än 12—17 gånger så stor som bland befolkningen i allmänhet. Också genom ett flertal amerikanska undersökningar har ådagalagts, att skilsmässofrekvensen är betydligt högre bland alkoholister än inom befolkningen i genomsnitt. Familjerådgivningskommittén framhåller även, att vid undersökningar rörande olika slag av missanpassning hos barn och ungdom alkoholmissbruk i hemmet utgjort ett typiskt inslag i bilden. Den manifesta alkoholismen betraktas numera såsom en sjukdom. I medicinsk mening anses alkoholism föreligga, då tecken på tillvänjning och ett mer eller mindre oemotståndligt behov av alkohol kan iakttagas. Det viktigaste kriteriet på alkoholism är sålunda det okontrollerbara behovet. För detta användes — i brist på annan lämplig diagnostisk beteckning — vanligen benämningen »alcohol addiction». Ett långvarigt missbruk av alkohol 1 2

Ibm s. 425. Åmark: A study in Alcoholism, Köpenhamn 1951.

86 leder i inånga fall till bestående organiska förändringar bl. a. drabbande hjärnan. Dessa medför icke sällan allvarliga funktionsstörningar av bestående natur i olika kroppsliga organ, varvid skadorna inom det centrala nervsystemet har den allvarligaste karaktären. Man brukar i dylika fall tala om kronisk alkoholism. Terminologien är emellertid varierande i den vetenskapliga litteraturen. Med orsakerna till alkoholism i medicinsk mening avses vanligen den mekanism som leder till »alcohol addiction». Kännedomen om denna mekanism är ännu mycket begränsad. På forskningens nuvarande ståndpunkt anser man sig emellertid ha anledning att räkna ined ett samspel mellan ärftliga anlag, fortskridande tillvänjning, personlighetstyp och miljöinflytanden. Av intresse i förevarande sammanhang är särskilt den mycket höga frekvensen av psykopatiska personlighetsavvikelser bland alkoholisterna. Undersökningar har utvisat, att i genomsnitt icke mindre än 50 procent av alkoholisterna företer psykopatiska drag i personlighetsbilden. De påfrestningar som förekomsten av alkoholism i ett äktenskap är ägnad att medföra för familjelivet och familjemedlemmarnas psykiska och fysiska hälsa torde vara alltför kända för att tarva någon mera ingående beskrivning i detta sammanhang. Alkoholmissbrukaren är under rusets inflytande ibland våldsam och brutal i sitt uppträdande mot sina närmaste. I sitt 1948 avgivna betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård (SOU 1948: 23) framhöll 19£6 års alkoholistvårdsutredning särskilt hurusom vissa alkoholister, utan att göra sig skyldiga till kroppslig misshandel, under långa tider — kanske under årtionden — utsätter hustru och barn för allvarligt och ihållande tvång och grovt översitteri eller terroriserar dem genom råa tillmålen, störande uppträden, väckning i natten o. s. v. Genom den skräck, ångest och sinnesrörelse, vartill ett dylikt leverne kan ge upphov hos alkoholmissbrukarens närmaste, utsätter han dem, framhöll utredningen, för psykisk misshandel, som kan leda till uppkomst av neurotiska eller psykotiska tillstånd. På av utredningen sålunda anförda och i övrigt under förarbetena framlagda skäl upptogs i 1954 års lag om nykterhetsvård föreskrift, enligt vilken den som är hemfallen åt alkoholmissbruk må av nykterhetsnämnden ställas under övervakning, därest han till följd av sitt missbruk befinnes vara farlig bl. a. för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa (15 §). Vanligt är också att alkoholisten försummar sin försörjningsplikt och därigenom utsätter familjen för nöd och barnen för uppenbar vanvård. Också i dylika fall kan enligt nämnda stadgande i nykterhetsvårdslagen alkoholmissbrukaren ställas under övervakning. I här angivna och några andra svårare fall kan också under vissa omständigheter tvångsintagning ske å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (18 §). I den mån missförhållanden som här nämnts går ut över barnens hälsa och välfärd kan detta givetvis även föranleda ingripande enligt barnavårdslagen (22 § a) och b ) ) .

87 Vad ovan anförts rörande innehållet i gällande nykterhetsvårdslag och dess motiv torde ge vid handen att samhället med stort allvar betraktar alkoholmissbrukets återverkningar i bl. a. familjesocialt hänseende. De skäl vilka föranlett lagstiftaren att fördenskull öppna möjlighet till långtgående tvångsåtgärder mot alkoholmissbrukare kan anföras också såsom argument mot att svårt alkoholiserade individer tillätes ingå äktenskap och bilda familj. Man synes sålunda icke utan berättigande kunna ställa frågan om det icke vore konsekvent att samhället sökte inskränka rätten att ingå äktenskap för personer, vilka på grund av kroniskt alkoholmissbruk och sitt därav betingade leverne kan beräknas framkalla sådan allvarlig fara för övriga familjemedlemmars personliga säkerhet och hälsa eller föranleda sådana allvarliga återverkningar i övrigt på familjelivet och familjens välfärd, att samhälleligt tvångsingripande är påkallat till familjens skydd. I Danmark har man, såsom förut nämnts, beträtt denna väg genom att stadga äktenskapshinder för kroniska alkoholister, och i 1955 års norska betänkande har upptagits förslag, enligt vilket äktenskapshinder skall införas för den som är »förfalt til misbruk av rusmidler». De grava alkoholisterna torde till stor del komina att falla under ett äktenskapshinder för psykopater sådant som det av kommittén föreslagna. Uppenbart är emellertid, att man utanför denna kategori alkoholister har att göra med en icke obetydlig grupp djupt alkoholiserade individer, vilka till följd av sitt tillstånd utan tvekan måste anses olämpliga att ingå äktenskap och bilda familj. Kommittén har övervägt möjligheten att införa särskilt äktenskapshinder för denna grupp. Betydande svårigheter har därvid visat sig möta redan i avseende å själva avgränsningen av ett dylikt hinder. Vad som skulle kunna komma i fråga vore ett äktenskapshinder för sådana mycket grava, socialt förkomna alkoholister, vilka generellt sett måste anses farliga för familjemedlemmarnas personliga säkerhet eller kroppsliga eller psykiska hälsa eller eljest får anses sakna elementära förutsättningar att fullgöra de förpliktelser, äktenskapet medför. Problemet består i att finna och i lag ange något för rättstillämpningen användbart kriterium på det tillstånd som sålunda skulle medföra äktenskapshinder. Den i dansk lag använda beteckningen kroniska alkoholister synes ur denna synpunkt alltför obestämd och torde dessutom icke i erforderlig utsträckning täcka de sociala faktorer, vilka måste tagas med i bedömningen av äktenskapsdugligheten. 1955 års norska förslag om äktenskapshinder för den som är »förfalt til misbruk av rus- eller bed0velsesmidler» synes kommittén leda till en alltför vid gränsdragning. Till nu berörda avgränsningsproblem fogar sig avsevärda svårigheter i fråga om möjligheterna att skänka effektivitet åt ett äktenskapshinder för grava alkoholister. Alkoholism av så allvarlig karaktär, att den i och för sig kan synas motivera äktenskapshinder, manifesterar sig nämligen i allmänhet först efter en lång tid — genomsnittligt omkring 10 år — av ihållande

88 alkoholmissbruk. Undersökningar har visat, att genomsnittsåldern för symptomens debut ligger vid 31—32 år och för första omhändertagandet å anstalt vid 36—38 år. Detta innebär, att alkoholism i sina utbildade former vanligen icke kan påvisas förrän långt efter genomsnittsåldern för äktenskaps ingående. Det är givet, att härigenom, allmänt sett, värdet av ett äktenskapshinder måste förbli förhållandevis ringa. Liksom andra medicinska äktenskapshinder skulle också ett äktenskapshinder för alkoholister för sitt effektiva upprätthållande kräva förhandenvaron av tillfredsställande möjligheter till uppspåring och registrering av personer, som avses med hindret. Den enda praktiska möjlighet som härvidlag torde erbjuda sig vore ett registreringsförfarande byggt på anmälningar från vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Då emellertid, såsom nyss nämnts, omhändertagande å sådan anstalt vanligen sker först vid en ålder, då vederbörande i allmänhet redan hunnit ingå äktenskap, synes någon nämnvärd effekt av ett dylikt anmälnings- och registreringsförfarande icke vara att vänta. Erinras bör i detta sammanhang om att det oftast är just vederbörandes uppträdande i hemmet som aktualiserar omhändertagande och att detta icke sällan kommer till stånd på begäran av andra maken. En omständighet, som icke bör förbises, är vidare att ett förfarande innefattande anmälan från vårdanstalterna kan förutses få den ur nykterhetsvårdssynpunkt ogynnsamma verkan att avhålla alkoholmissbrukare från att frivilligt underkasta sig vård å anstalt. Svårigheterna att utan ett tillfredsställande registreringssystem upprätthålla ett äktenskapsförbud för alkoholister illustreras av erfarenheterna från Danmark. Det är icke känt, att hindret, frånsett något enstaka undantagsfall, åberopats mot någon som velat ingå äktenskap. Enligt den i Danmark rådande uppfattningen är hindret praktiskt taget verkningslöst. Med hänsyn till ovan berörda svårigheter att ernå en praktiskt användbar och ur rättslig synpunkt tillräckligt klar avgränsning av ett särskilt äktenskapshinder för grava alkoholister och — därest dessa svårigheter kunde bemästras — att i praktiken upprätthålla ett sådant hinder har kommittén funnit sig icke böra föreslå någon lagstiftning i denna del. Motsvarande ståndpunkt intages i det finska förslaget. I det danska förslaget förordas av samma skäl att det i Danmark gällande äktenskapshindret upphäves. En avvikande inställning har emellertid tillkännagivits av den norska kommittén, som ansett sig i denna del icke böra frångå 1955 års norska förslag. Om man nödgas uppge tanken på ett särskilt äktenskapshinder vid alkoholism, synes man i stället ha att uppmärksamma möjligheterna att vinna upplösning av äktenskap på grund av sådana i ena makens alkoholmissbruk bottnande missförhållanden varom ovan talats. Enligt gällande lagstiftning har make, som vill vinna upplösning av äktenskapet på grund av andra makens alkoholmissbruk, i regel att först söka hemskillnad. Endast om synnerliga skäl därtill föranleder kan jämlikt 11 kap. 12 § giftermålsbalken

89 dömas till omedelbar äktenskapsskillnad på grund av makes hemfallenhet åt missbruk av rusgivande medel. Av naturliga skäl är det så gott som alltid hustrun som begär skilsmässa. Det är en allmän erfarenhet att hustrun under hemskillnadstiden ofta utsattes för ihärdiga försök från den alkoholiserade mannens sida att avstå från skilsmässa. Genom böner, löften och kanske hotelser försöker han förmå henne att återupptaga sammanlevnaden. Icke sällan låter sig hustrun övertala och finner sig därefter snart vara tillbaka i samma belägenhet som förmådde henne att söka hemskillnad. Det är icke ovanligt, att samma situation upprepas gång efter annan. Sedan äktenskapsskillnad en gång vunnits och skilsmässan därmed blivit definitiv, ger dock mannen vanligen upp och låter hustrun och barnen vara i fred. Vad sålunda anförts torde utvisa, att hustrun till en alkoholmissbrukare under en av henne begärd hemskillnad ofta befinner sig i en utsatt situation i förhållande till mannen och därvid icke sällan saknar kraft att hålla stånd mot honom och genomdriva sin avsikt att slutgiltigt bryta sig ut ur äktenskapet. I den allmänna diskussionen har fördenskull framförts tanken att genom en något mindre rigorös utformning av stadgandet i 11 kap. 12 § giftermålsbalken underlätta möjligheterna för make att vinna omedelbar äktenskapsskillnad på grund av andra makens hemfallenhet åt alkoholmissbruk. Denna tanke synes kommittén förtjänt att närmare övervägas. Frågan om en lagändring av antydda innebörd torde emellertid vara av beskaffenhet att lämpligen böra upptagas i samband med en allmän översyn av gällande regler om hemskillnad och äktenskapsskillnad. En sådan lärer, enligt vad kommittén erfarit, komma att äga rum inom ramen för det utredningsuppdrag som enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 december 1956 anförtrotts de sakkunniga för översyn av äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. Kommittén har följaktligen ansett sig icke böra närmare än nu skett ingå på här berörda spörsmål. Missbruk av andra gifter än alkohol

Frågan om vilken vikt som med avseende å äktenskapslagstiftningen borde tillmätas missbruk av andra gifter än alkohol behandlades under förarbetena till 1915 års lag endast med tanke på möjligheten för make att på grund av sådant missbruk hos andra maken erhålla skilsmässa. 1 I sådant hänseende anförde medicinska fakulteten i Uppsala, att andra berusningsmedel än alkohol — varav särskilt nämndes morfin — stundom kunde spela en lika fördärvlig roll inom ett äktenskap som alkoholen. Inom det socialt bättre lottade samhällsskiktet torde morfinmissbruk icke vara så ovanligt och faran vore icke utesluten att det kunde komina att ytterligare utbreda sig. En framsynt lagstiftning borde, enligt fakulteten, i alla händelser inrikta sig på att, såvitt möjligt, med restriktiva bestämmelser träffa 1

Lagberedningen s. 571.

90 icke blott användningen av det allmänt brukliga berusningsmedlet utan även av dess möjliga ersättare i den mån missbruket av dessa hade likartade följder för äktenskapet eller för samhället över huvud. Kommittén. Giftmissbruket har med tiden fått en allt vidare spridning och kan numera ingalunda sägas vara begränsat till något särskilt samhällsskikt. Speciellt oroväckande är det tilltagande missbruket av sömnmedel. Ett långvarigt missbruk av sådana medel, särskilt barbitursyrepreparat, leder i allvarliga fall till kronisk förgiftning medförande mer eller mindre svåra psykiska sjukdomstillstånd. Än mera ödeläggande för individen, ehuru mera sparsamt förekommande än sömnmedelsmissbruket, är missbruket av narkotika i egentlig mening — huvudsakligen morfin och andra opiater — i förstämningsdämpande eller lustframkallande syfte. Missbrukaren vänjer sig fort vid giftet och tillvänjningen medför ett oemotståndligt begär efter allt starkare doser. Det kroniska missbruket leder i allmänhet till djupgående fysisk och psykisk nedbrytning. De kroniska giftsjukdomar som framkallas genom missbruk av opiater och därmed jämförliga preparat av beskaffenhet att nedsätta retbarheten i det centrala nervsystemet benämnes vanligen narkomanier. Utom av sömnmedel och nu nämnda narkotika i egentlig mening förekommer missbruk också av kokain samt fenedrin och liknande preparat, vilka verkar centralt stimulerande. Kokainisterna undergår i allmänhet ett snabbt fortskridande förfall som merendels ändar i svårartad psykisk sjukdom med hallucinationer och förföljelseidéer. Fenedrinpreparaten kan vid långvarigt och svårt missbruk också medföra allvarliga psykiska skadeverkningar. Vid alla slags giftmissbruk av svårare art föreligger betydande risk för att missbrukaren avtrubbas socialt och förfaller till kriminalitet. Liksom de kroniska alkoholisterna är de grava giftmissbrukarna, särskilt morfinisterna och kokainisterna, icke sällan från början behäftade med själslig abnormitet i en eller annan form. Det svårartade giftmissbruket torde utan vidare kunna jämställas med den kroniska alkoholismen i fråga om sina återverkningar inom missbrukarnas äktenskap och familjeliv. I och för sig är fördenskull ett äktenskapshinder lika önskvärt beträffande de grava giftmissbrukarna som beträffande de svåra alkoholisterna. Förutsättningarna att effektivt upprätthålla ett äktenskapshinder ter sig emellertid här ännu mera problematiska än i fråga om alkoholisterna. Giftmissbruket försiggår ofta i största hemlighet och möjligheten för myndigheterna att vinna kännedom om förekommande fall är enligt erfarenheten mycket begränsade. Ett äktenskapshinder skulle därför med all sannolikhet få en mycket begränsad och närmast slumpmässig tillämpning. Även om giftmissbruket på senare tid visat en tendens att uppträda i allt yngre åldrar, har man vidare, liksom i fråga om alkoholismen, att räkna med att missbruket eller i allt fall de allvarliga verkningar därav,

91 vartill ett äktenskapshinder kunde tänkas knutet, i det övervägande antalet fall icke manifesterar sig förrän efter den genomsnittliga åldern för äktenskaps ingående. Nu berörda förhållanden skulle sannolikt medföra, att ett äktenskapshinder bleve utan nämnvärd effekt. Behovet av ett sådant hinder minskas också till en del genom att i ett icke ringa antal av de allvarligare fallen av giftmissbruk förutsättningar torde föreligga för tillämpning av något av de föreslagna äktenskapshindren på grund av psykisk sjukdom eller abnormitet. På nu anförda skäl har kommittén funnit sig icke heller böra föreslå något särskilt till giftmissbruk av här angiven art knutet äktenskapshinder. Samma ståndpunkt intages i de danska och finska förslagen. De norska sakkunniga har däremot ansett sig böra fasthålla vid 1955 års norska förslag enligt vilket äktenskapshinder skall gälla för den som är »förfalt til misbruk av hed0velsesmidler».

KAPITEL VIII

A n m ä l n i n g s - och

registreringsförfarandet

Kontrollen av äktenskapsbehörigheten sker, såsom i det föregående utvecklats, i samband med lysningsförfarandet. Enligt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken skall sålunda, om vid ansökan om lysning anledning förekommer till antagande att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö eller om trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, han med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej kan hos honom påvisas, eller också visa medicinalstyrelsens tillstånd till äktenskapet. Om läkarintyg som här avses stadgas i kungörelsen den 3 december 1915 (nr 486) angående vissa läkarintyg för vinnande av lysning eller äktenskaps upplösning, att det skall vara utfärdat av tjänsteläkare och ha varit underkastat medicinalstyrelsens prövning. Enligt 3 kap. 2 § 5 mom. giftermålsbalken skall trolovad, om han är känd för fallandesot, förete läkarintyg att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan hos honom påvisas eller också visa medicinalstyrelsens tillstånd att utan hinder av sjukdomen ingå äktenskapet. Uppfylles icke nu angivna förutsättningar för lysning, skall lysning vägras. Har lysning skett och vinnes genom densamma eller eljest kännedom om förhållande, som ger anledning till antagande att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö eller lider av fallandesot, som utgör äktenskapshinder, må, enligt vad som motsättningsvis följer av stadgandet i 3 kap. 5 § giftermålsbalken, lysningsbevis icke utfärdas, innan på sätt ovan nämnts utredning förebragts att hinder icke möter mot äktenskapet. Oavsett att lysning fullbordats skall vidare enligt 4 kap. 6 § första stycket giftermålsbalken vigsel vägras, om hinder mot äktenskapet är vigselförrättaren kunnigt. Av vad sålunda är stadgat framgår, att lysningsmyndigheten och vigselförrättaren icke vid sin prövning av äktenskapsbehörigheten i förevarande hänseenden är bunden vid visst slags upplysningskälla utan har att beakta all den kännedom som faktiskt föreligger beträffande förhållanden av beskaffenhet att kunna inverka på äktenskapsbehörigheten, oavsett huru denna kännedom vunnits. I sakens natur ligger emellertid att i dagens samhälle utrymmet för upplysningar vid sidan om dem som står att hämta i tillgängliga offentliga register är synnerligen begränsat. Att genom lysningsförfarandet kännedom vunnits om medicinskt äktenskapshinder torde ha tillhört undantagen. Sällsynt torde även ha varit att lysningsmyndigheten

93 eller vig selförr ättaren på grund av egna iakttagelser av vederbörande och hans förhållanden eller på grund av särskilda upplysningar funnit sig ha anledning att kräva läkarintyg om hindersfrihet. Numera lärer i praktiken lysning och vigsel vägras på grund av antagande om sinnessjukdom, sinnesslöhet eller fallandesot endast där antagandet kan stödjas på anteckning i kyrkoböckerna. Pastors skyldighet att i kyrkoböckerna göra anteckningar om förhållanden som här avses regleras i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469^ och i kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801). Av folkbokföringsförordningen (10—12 §§) framgår, att i varje församling skall föras församlingsbok med tillhörande särskild förteckning över sinnessjuka och sinnesslöa samt församlingsliggare, bestående av för envar kyrkobokförd person upprättad personakt, att i församlingsboken ingen må införas med mindre personakt finnes för honom i församlingsliggaren samt att i församlingsboken icke må ske anteckning om förhållande, som skall antecknas jämväl i personakt, med mindre anteckning därom förut är eller samtidigt varder gjord i personakten. Enligt 11 § kyrkobokföringskungörelsen skall sinnessjuka och sinnesslöa, jämte det de bokföras i församlingsboken, uppföras i den till nämnda bok hörande förteckningen över sinnessjuka och sinnesslöa. Av 4 § nyssnämnda kungörelse framgår, att kyrkoböckerna skall föras enligt fastställda formulär och i enlighet med vid kungörelsen fogade anvisningar (senaste lydelse av anvisningarna såvitt avser här berörda frågor, se SFS 1955: 137 och 1958: 3). I anvisningarna till kyrkoböckerna stadgas, att såsom sinnessjuk skall antecknas den som förut ägt sitt förstånds fulla bruk och såsom sinnesslö den som från barndomen varit mindre vetande och aldrig ägt fullt förstånd. Därvid skall iakttagas, att den vars själsförmögenhet under barndomen normalt utvecklats men som därefter råkat i sinnessjukdom antecknas såsom sinnessjuk, varemot den som antingen från späda barndomen visat tecken till sinnessjukdom eller under själsförmögenheternas utveckling under barndomen råkat i sinnessjukdom och sålunda aldrig uppnått fullt förstånd antecknas såsom sinnesslö. Med barndomen avses i anvisningarna åldern intill fyllda femton år. Har sinnessjuk enligt intyg av läkare tillfrisknat, skall anteckningen om sinnessjukdom överstrykas men samtidigt anteckning ske från och med vilken dag vederbörande anses tillfrisknad. Sistnämnda anteckning skall överstrykas, sedan tre år förflutit från den dagen. Har i fråga om person omhändertagen enligt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna inkommit uppgift huruvida det är anledning antaga att för den som uppgiften gäller med hänsyn till hans psykiska utveckling föreligger äktenskapshinder varom förmäles i 2 kap. 5 § giftermålsbalken (sinnesslöhet), skall i kyrkoböckerna införas anteckning om dagen då uppgiften inkom och om uppgiftens innehåll. Utvisar uppgiften, att det är anledning antaga att äktenskapshinder föreligger, skall detta för-

94 anleda närmare angiven anteckning. Utvisar uppgiften däremot, att det ej är anledning till sådant antagande, och har den som uppgiften gäller tidigare antecknats såsom sinnesslö, skall anteckningen om sinnesslöhet överstrykas. Anteckning om äktenskapshinder som här avses behöver icke med nödvändighet vara grundad på författningsstadgad uppgift om förhållandet. I likhet med vad som gäller i fråga om hindersrannsakningen äger sålunda pastor principiellt att — med den ledning som kan hämtas ur anvisningarna — på grund av andra upplysningar och efter eget bedömande göra anteckning om sinnessjukdom och sinnesslöhet. Har anteckning en gång skett, kan den emellertid sedan icke strykas, med mindre åtgärden kan stödas på intyg eller uppgift av föreskriven art. I praktiken lärer det numera ytterst sällan förekomma att anteckning om sinnessjukdom eller sinnesslöhet sker utan att till grund härför ligger uppgift från läkare eller vårdinrättning. Beträffande epileptiker föreskrives i berörda anvisningar, att anteckning skall göras, då författningsstadgad uppgift angående äktenskapshinder på grund av fallandesot inkommit. Uti pastors beslut och åtgärder i hithörande frågor om kyrkobokföring må, enligt 65 § sista stycket folkbokföringsförordningen, envar vars rätt därav beröres söka ändring genom besvär hos domkapitlet i stiftet, eller om mera än en pastor handlagt ärendet, i det stift, till vilket den församling hör vars pastor först handlagt ärendet. I 37 § 1 mom. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket föreskrives att, då det blivit till fullo utrönt, att å sinnessjukhus för vård intagen person är sinnessjuk eller sinnesslö, ävensom då sådan intagen utskrivits annorledes än på försök, underrättelse därom skall meddelas pastor i vederbörandes kyrkobokföringsort. I sådan underrättelse skall angivas, vid intagning, huruvida den intagne är sinnessjuk eller sinnesslö, och, vid utskrivning av sinnessjuk, huruvida den utskrivne är fri från symptom av sinnessjukdom. Har sinnessjuk mottagits för vård på vårdhem för sinnessjuka, skall likaledes pastor i den sjukes kyrkobokföringsort meddelas underrättelse härom (124 § sinnessjukvårdsstadgan). Detsamma gäller, där sinnessjuk eller sinnesslö eljest är omhändertagen å anstalt eller erhåller vård av enskild person (126 och 133 §§ sinnessjukvårdsstadgan). I 15 § 2 mom. kungörelsen den 10 december 1954 (nr 734) ined tillämpningsföreskrifter till lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (senaste lydelse se SFS 1955: 135) stadgas att, då vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som fyllt 18 år, placeras i externatundervisning eller eljest i öppen vård eller inskriven, som är i öppen vård, uppnår nämnda ålder, ävensom då inskriven, som fyllt 18 år, slutligt utskrives utan att i samband därmed inskrivas vid särskola eller

95 vårdanstalt eller vid sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna, anmälan därom skall av vederbörande rektor, vårdföreståndare eller föreståndare för särskola eller vårdanstalt insändas till pastorsämbetet i den församling, där den inskrivne är kyrkobokförd, åtföljd av intyg från skol- eller anstaltsläkaren eller centralstyrelsens läkare huruvida det är anledning antaga att för honom med hänsyn till hans psykiska utveckling föreligger äktenskapshinder, varom förmäles i 2 kap. 5 § giftermålsbalken. Motsvarande anmälningsskyldighet åligger rektor vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte (SFS 1955: 136) och rektor vid vårdanstalten å Mogård för döva med komplicerat lyte (ämbetsskrivelse till skolöverstyrelsen den 15 april 1955). Enligt 15 § kungörelsen den 6 juni 1957 (nr 469) om epileptikeranstalter åligger det föreståndare för sådan anstalt att enligt vissa närmare regler till vederbörande pastor insända av läkarintyg åtföljd anmälan beträffande intagen huruvida anledning finnes till antagande att för honom föreligger äktenskapshinder, varom i 2 kap. 6 § giftermålsbalken sägs. Kommittén. Tillförlitligheten hos registreringen i kyrkoböckerna är givetvis beroende av anmälningsförfarandets utformning. Detta bör vara så anordnat att betryggande säkerhet vinnes för att konstaterade fall av sådan sjukdom eller abnormitet som innefattar äktenskapshinder regelmässigt meddelas vederbörande pastor för anteckning. Av vikt är, å andra sidan, att anmälningarna strängt begränsas till fall, beträffande vilka grundad anledning finnes till antagande att äktenskapshinder råder. Erfarenheten har givit belägg hurusom under rådande anmälningssystem anmälan och anteckning om äktenskapshinder i icke ringa omfattning skett på otillräckliga grunder, varigenom betydande olägenheter och lidande åsamkats den som därmed avsetts. Med kommitténs förslag i avseende å de materiella reglerna om medicinska äktenskapshinder begränsas anmälnings- och registreringsförfarandet i vad gäller sådana hinder till mentala sjukdoms- och abnormtillstånd. Den utformning som i förslaget givits ifrågavarande äktenskapshinder påkallar ett mera preciserat bedömande av sjukdomens eller abnormitetens natur och yttringar än som för närvarande vanligen torde anses behövligt. Huruvida äktenskapshinder föreligger avses, på sätt i det föregående närmare utvecklats, skola bedömas med beaktande av tillståndets inverkan på vederbörandes allmänna sociala kapacitet och förutsättningar att i olika hänseenden uppfylla de förpliktelser äktenskapet medför. Det kräves således ett på ingående undersökning grundat kvalificerat bedömande av vederbörandes äktenskapsduglighet i vad denna påverkas och bestämmes av hans psykiska status. Ett dylikt bedömande bör enligt kommitténs mening icke anförtros annan än läkare med psykiatrisk utbildning. Med den förhållandevis snäva begränsning av äktenskapshindrens räck-

96 vidd som förslaget förutsätter synes man kunna räkna med att hindren endast undantagsvis skall vinna tillämpning i fråga om personer utanför det klientel som fortlöpande eller till någon tid kommer under vård eller observation å sjukhus eller annan sådan anstalt. För de mera tveksamma fallens del torde f. ö. en viss tids observation vara ofrånkomlig om tillräckligt säkert underlag skall vinnas för bedömande av frågan om äktenskapshinder föreligger enligt kommitténs förslag. I betraktande av det senast anförda och med tanke särskilt på nödvändigheten att så långt möjligt eliminera risken för otillräckligt grundade anmälningar synes det kommittén som om aninälningsförfarandet i fortsättningen borde begränsas till att avse personer med ifrågavarande allvarliga tillstånd vilka intagits för vård å mentalsjukhus eller omhändertagits enligt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Då vederbörande, så länge intagningen varar, icke kan tänkas komma i tillfälle att ingå äktenskap, lärer med prövningen av frågan om anmälan skall göras ofta kunna utan olägenhet anstå till dess intagningen upphör genom att vederbörande utskrives — på försök eller slutligt — från anstalten. Utom annat synes härigenom kunna i inånga fall vinnas den fördelen för den enskilde att anteckning ej sker i kyrkoböckerna om ett tillfälligt, under intagningen övergående tillstånd. I sådana fall där ingen snar förbättring synes sannolik bör dock som hittills anmälan göras så snart det blivit till fullo utrönt att vederbörande lider av sådan allvarlig psykisk rubbning som medför äktenskapshinder. I fråga om psykiskt efterblivna som omhändertagits enligt vårdlagen torde beträffande tiden för anmälan ingen ändring vara påkallad i nu gällande regler. Vid mentalsjukhus bör anmälningsskyldigheten liksom för närvarande åvila vederbörande överläkare eller därmed jämställd läkare. I fråga om psykiskt efterbliven som omhändertagits enligt vårdlagen synes anmälningsplikten i fortsättningen böra åvila centralstyrelsens läkare. Kommittén har övervägt huruvida anmälan som här avses borde göras även från psykiatrisk klinik vid lasarett och sinnessjukavdelning vid fångvården. Vad de psykiatriska lasarettsklinikerna angår företer emellertid klientelet blott i undantagsfall sjukdom eller abnormitet av sådan art och grad att fråga kan uppkomma om tillämpning av de föreslagna bestämmelserna om äktenskapshinder. I dylika undantagsfall torde vidare regelmässigt vederbörande överföras till mentalsjukhus. Det synes därför obehövligt att föreskriva anmälningsskyldighet vid lasarettsklinikerna. Liknande synpunkter gör sig gällande i fråga om sinnessjukavdelningarna vid fångvården, vilka — utom för undersökningsfall — är avsedda för behandling huvudsakligen av akuta, vanligen av anstaltsvistelsen framkallade psykiska sjukdomstillstånd av lättare art. Bland klientelet på alkoholist- och tvångsarbetsanstalter torde oftare förekomma fall av sådan själslig sjukdom eller abnormitet som avses med

97 den föreslagna materiella bestämmelsen om äktenskapshinder. Då kommittén likväl funnit sig icke böra förorda anmälan från dessa anstalter, beror det på att de i allmänhet icke förfogar över sådan medicinsk sakkunskap och sådana resurser i övrigt att en ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande undersökning och bedömning av fallen i avseende å deras hänförlighet under stadgandet om äktenskapshinder kan anses säkerställd. 1 fråga om alkoholisterna har m a n redan vid nuvarande ordning att räkna med att fallen av allvarlig psykisk sjukdom eller abnormitet på ett tidigt stadium kommer under vård på mentalsjukhus. I överensstämmelse med den här utvecklade ståndpunkten beträffande anmälningsförfarandet torde reglerna om anteckning i kyrkoböckerna böra modifieras så att dylik anteckning sker först efter anmälan som nu sagts. De nuvarande anvisningarna i kyrkobokföringskungörelsen angående principerna för anteckning om sinnessjukdom och sinnesslöhet blir härigenom obehövliga. Har den för vilken i kyrkoböckerna anteckning skett om sjukdom eller abnormitet som här avses därefter tillfrisknat i sådan grad att äktenskapshinder ej längre kan anses råda för honom, bör anteckningen snarast överstrykas, överstrykning bör emellertid icke kunna ske med mindre betryggande utredning föreligger om vederbörandes tillstånd. Å denna utredning bör principiellt ställas lika stränga fordringar som beträffande den utredning som, enligt vad ovan förordats, skall ligga till grund för anteckning om äktenskapshinder. I fråga om den som är intagen å anstalt från vilken anmälan om hinder skall göras torde sålunda för överstrykning böra krävas underrättelse från anstalten i den ordning som gäller beträffande anmälan. För överstrykning av anteckning beträffande person, som icke är intagen i anstalt som nu nämnts, torde i avseende å utredningen om hindersfrihet böra gälla samma regler som i fråga om sådan utredning som enligt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken kräves för vinnande av lysning. I sistnämnda avseende stadgas, såsom förut nämnts, krav på läkarintyg, vilket enligt 1915 å r s ovannämnda kungörelse skall vara utfärdat av tjänsteläkare och ha varit underkastat medicinalstyrelsens prövning. Med tanke på den mera kvalificerade bedömning som de föreslagna nya materiella reglerna om medicinska äktenskapshinder nödvändiggör lärer det vara ofrånkomligt att intyg som här avses är utfärdat av läkare med psykiatrisk utbildning. Kommittén föreslår fördenskull att 1915 års kungörelse ersattes med en ny innehållande föreskrift att läkarintyg som enligt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken kräves för vinnande av lysning skall vara utfärdat av överläkare vid mentalsjukhus eller psykiatrisk lasarettsklinik eller annan läkare, som fullgjort för behörighet till sådan tjänst föreskriven utbildning. Kravet på medicinalstyrelsens prövning synes i betraktande av styrelsens egenskap av dispensmyndighet och med hänsyn till behovet av en enhetlig praxis böra 7—908866

98 bibehållas. Anvisningarna till kyrkoböckerna föreslås skola utformas i överensstämmelse med det ovan anförda. Därest m a n i enlighet med kommitténs förslag upphäver stadgandet i 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken om skyldighet för den, beträffande vilken anledning icke finnes till antagande att han är sinnessjuk men vilken under de tre senaste åren varit sinnessjuk, att för erhållande av lysning med läkarintyg visa, att sådan sjukdom icke kan hos honom påvisas, behöver anteckning ej vidare ske i kyrkoböckerna om dag från och med vilken vederbörande anses tillfrisknad. Föreskrifterna härom i kyrkobokföringskungörelsen synes därför kunna utgå. Av synnerlig vikt ur rättssäkerhetssynpunkt är att anmälningar om äktenskapshinder och intyg om frihet från sådant hinder bygger på bedömande efter enhetliga grunder. En viss garanti härför torde vara vunnen redan genom anmälningsförfarandets koncentrering till förut angivna anstalter. Kommittén förutsätter att medicinalstyrelsen kommer att med uppmärksamhet följa utvecklingen i praxis och meddela erforderliga anvisningar för säkerställande av den nödvändiga enhetligheten i bedömandet. Upphävande enligt kommitténs förslag av äktenskapshindret för epileptiker medför att också alla föreskrifter om anmälan och anteckning i kyrkoböckerna om fallandesot bör upphävas. Med den av kommittén förordade avgränsningen av de föreslagna medicinska äktenskapshindren blir givetvis utrymmet för lysningsmyndighetens hindersrannsakan på annan grundval än förekommande anteckningar i kyrkoböckerna synnerligen snävt. Sådana undantagsfall kan likväl alltjämt tänkas, där av något skäl anteckning om föreliggande äktenskapshindrande sjukdom eller abnormitet icke kommit att äga rum och lysningsmyndigheten vid konfrontation med vederbörande eller eljest på grund av kännedom om honom och hans förhållanden eller genom anmälan i anledning av lysningen med skäl måste ifrågasätta hans behörighet att ingå äktenskapet med hänsyn till reglerna om medicinska äktenskapshinder. För sådana undantagsfall torde lysningsmyndigheten alltjämt böra äga befogenhet att efter egen, av anteckning i kyrkoböckerna oberoende prövning påfordra läkarintyg om hindersfrihet, innan lysning medges eller lysningsbevis utfärdas. Av samma skäl bör, liksom hittills, vigselförrättare äga att oavsett att lysning ägt rum vägra vigsel enligt vad nu stadgas i 4 kap. 6 § första stycket giftermålsbalken, där skäl finnes till antagande att medicinskt äktenskapshinder föreligger. Kommittén föreslår således icke någon ändring i gällande regler i dessa delar. Kommitténs förslag innebär, att ett icke obetydligt antal redan förefintliga anteckningar i kyrkoböckerna om äktenskapshindrande sjukdom eller abnormitet kommer att sakna täckning i de materiella reglerna om medicinska äktenskapshinder. I första hand gäller detta alla anteckningar om

99 fallandesot. Vidare har man att räkna med att i icke så få fall personer, som antecknats såsom sinnesslöa, icke kan anses lida av sådan allvarlig psykisk efterblivenhet att på grund därav äktenskapshinder råder enligt förslaget, önskvärt vore givetvis att sådana vid förslagets genomförande icke längre motiverade anteckningar kunde avföras ur kyrkoböckerna. I fråga om anteckningarna om fallandesot, vilka ju utan undantag förlorar sin betydelse, torde ett avförande av anteckningarna kunna ske utan vidare. Beträffande de sinnesslöa lärer det däremot icke vara möjligt att annorledes än efter ny läkarundersökning avgöra huruvida anteckning om vederbörandes mentala tillstånd skall stå kvar eller icke. En allmän sådan undersökning är givetvis av praktiska och ekonomiska skäl otänkbar. Att lysningsmyndigheten skulle i förekommande fall i samband med ansökan om lysning pröva huruvida tidigare anteckning äger fog enligt de nya materiella reglerna om medicinska äktenskapshinder är självfallet icke heller tänkbart. Det torde därför vara ofrånkomligt att äldre anteckningar om sinnesslöhet kvarstår med den verkan de för närvarande äger. Sådan anteckning torde sålunda böra behandlas såsom innefattande uppgift om äktenskapshinder enligt 2 kap. 5 § giftermålsbalken också enligt lagrummets föreslagna nya lydelse. Givetvis göres härigenom icke någon inskränkning i den enskildes rätt att få anteckning avförd, där han på föreskrivet sätt visar att skäl till anteckningen saknas. Det torde i detta sammanhang böra observeras att enligt 13 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar anteckningar i kyrkoböckerna ävensom handlingar, vilka eljest rör kyrko- eller folkbokföringen, i den mån de innehåller upplysning om enskild persons förhållanden, icke må utan hans samtycke utlämnas förrän sjuttio år efter anteckningens datum, såframt icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Såsom framgår av det ovan anförda skall anteckning om sinnessjukdom m. m. göras i såväl församlingsbok som personakt. En personakt skall i princip följa vederbörande under hela livet. Den upprättas av pastor i den församling, där personen kyrkobokföres vid födelsen, och sändes sedan från pastorsämbete till pastorsämbete allteftersom personen flyttar. Om pastor finner, att personakt till följd av skada eller nötning blivit bristfällig, skall pastor i enlighet med anvisningar, som det åligger riksbyrån för folkbokföringen att utfärda, upprätta ny personakt och till riksbyrån insända den äldre akten försedd med anteckning om att ny personakt upprättats (7 § 1 mom. kyrkobokföringskungörelsen). När personakt omskrives, överföres till den nya akten samtliga anteckningar, som finns i den äldre akten — undantagandes dock felskrivna anteckningar. Om sålunda den gamla personakten innehåller uppgift om att vederbörande är sinnessjuk överföres denna uppgift till den nya akten. Likaledes överföres, om den äldre akten

100 innehåller en överstruken och alltså icke aktuell anteckning om sinnessjukdom, denna och de därmed sammanhängande anteckningarna till den nya akten. Det finns ingen rätt för riksbyrån att föreskriva att sådana överstrukna anteckningar skall utelämnas i den nya akten. Gällande bestämmelser medger ej att personakt omskrives av annan grund än här ovan angivits. Skulle en person, som i personakten stått antecknad som sinnessjuk — för att undvika att den inaktuella anteckningen följer honom under resten av livet vid hans flyttningar från församling till församling — önska att personakten omskrives och att de ej aktuella anteckningarna om sinnessjukdom utelämnas, står ingen annan möjlighet till buds än att han hos Kungl. Maj :t hemställer om åläggande för vederbörande pastor att utskriva ny akt. Föreskrifter av sådant innehåll har av Kungl. Maj :t meddelats i några fall. Personakten är, som ovan framhållits, avsedd att följa individen livet igenom; en och samma akt kommer i flertalet fall att innehålla allt som varit av beskaffenhet att skola antecknas i kyrkoböckerna. Under sådana förhållanden är det naturligt om en person, som en gång stått antecknad som t. ex. sinnessjuk, önskar få personakten med den inte längre aktuella anteckningen ersatt av en annan akt. Enligt kommitténs mening är det angeläget att möjligheter härtill öppnas. Lämpligen torde detta ske genom att i 7 § 1 mom. kyrkobokföringskungörelsen införes ett stadgande av innebörd att pastor, när särskilda skäl därtill föreligger, må efter framställning av enskild person för honom upprätta ny personakt. På riksbyrån torde böra ankomma att meddela anvisningar om att alla anteckningar, som har med den inte längre aktuella sjukdomen att göra, skall utelämnas. Vad beträffar förandet av de i 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen omförmälda förteckningarna över sinnessjuka och sinnesslöa vill kommittén erinra om att statens organisationsnämnd föreslagit förteckningarnas slopande. 1 Enligt vad kommittén inhämtat kommer förslaget att tagas under övervägande av uppbördsorganisationskommittén, vilken har att företaga utredning och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. Med hänsyn till att dessa förteckningar icke äga nämnvärt praktiskt värde som register över personer, för vilka äktenskapshinder råder enligt 2 kap. 5 § giftermålsbalken, anser kommittén för sin del att förteckningarna bör avskaffas. I överensstämmelse med vad sålunda i detta kapitel anförts påkallas ändringar i folkbokföringsförordningen, kyrkobokföringskungörelsen och sinnessjukvårdsstadgan m. fl. författningar berörande anmälnings- och registreringsförfarandet i avseende å medicinska äktenskapshinder. I ämnen som behandlats i detta kapitel har kommittén i enlighet med sina 1 Statens organisationsnämnds skrivelse den 4 oktober 1957 med förslag rörande kyrkobokföringen och mantalsskrivningen.

101 direktiv samrått med den av Kungl. Maj :t tillkallade särskilde utredningsmannen för utredning av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet, vilkens uppdrag numera överflyttats på den ovannämnda uppbördsorganisationskommittén. Det norska förslaget innehåller vissa ändringar av gällande norska bestämmelser om hindersrannsakningen. Härom hänvisas till sammanställningen i bil. I.

KAPITEL IX U p p l y s n i n g och r å d g i v n i n g

I det föregående har kommittén närmare utvecklat sina synpunkter angående behovet och möjligheterna att genom äktenskapshinder motverka den socialt ogynnsamma effekten av att personer behäftade med vissa slags sjukdomar eller abnormiteter ingår äktenskap och bildar familj. Kommittén har därvid funnit äktenskapshinder böra stadgas endast i mycket begränsad omfattning. Det har emellertid samtidigt stått klart för kommittén, att man utanför utrymmet för de föreslagna legala äktenskapshindren har att göra med en ingalunda obetydlig grupp sjukdoms- och abnormtillstånd, vilka icke bör lämnas helt utan beaktande i förevarande sammanhang. Såsom närmare framgår av redogörelsen i bil. III föreligger sålunda vid vissa svårare — företrädesvis kroppsliga — sjukdomar och abnormiteter en bestämbar ärftlighetsrisk. Vidare finnes en mångfald i avseende å orsaker och yttringar sinsemellan högst olikartade sjukdomar och abnormiteter av djupgående natur, vilka till sin typ medför allvarliga faror för det äktenskapliga samlivets sunda utveckling och för möjligheterna att i hemmet vidmakthålla en tillfredsställande miljö för barnens uppväxt och fostran. Ehuru dessa sjukdomar och abnormiteter, som nämnts, tillsammantagna utgör en ingalunda obetydlig grupp är de likväl var för sig förhållandevis sällsynta. Även om förekomsten i särskilda fall av sådant sjukdoms- eller abnormtillstånd måste sägas väl så mycket tala mot att den därmed behäftade ingår äktenskap och bildar familj som förekomsten av de enligt förslaget äktenskapshindrande tillstånden synes det fördenskull icke möjligt att på gripbart sätt sammanföra alla dylika fall under en generell bestämmelse om äktenskapshinder. I betraktande av de olika sjukdoms- och abnormtillståndens låga frekvens skulle också i avseende å varje särskilt sådant tillstånd en bestämmelse om äktenskapshinder svårligen låta sig förena med kommitténs grundsyn. Att här berörda sjukdoms- och abnormtillstånd icke bör lämnas ur räkningen i förevarande sammanhang innebär att man bör överväga möjligheterna att med andra och mera lämpliga medel än äktenskapshinder komma tillrätta med de problem, vartill ifrågavarande tillstånd är ägnade att ge upphov vid förefintlighet hos part i en äktenskapsförbindelse. Man har därvid att till en början ställa sig frågan vari själva problematiken består.

103 Härpå synes kunna ges det generella svaret att denna väsentligen kännetecknas av den obestämdhet och ovisshet som enligt sakens natur vidlåder icke blott varje förutsägelse beträffande ett äktenskaps allmänna utveckling utan också prognosen i avseende å utvecklingen och återverkningarna på äktenskapet, avkomman och familjen över huvud av ett före äktenskapet hos endera kontrahenten eller båda iakttagbart eller ändock möjligen föreliggande sjukdoms- eller abnormitetstillstånd. Samhällets strävanden synes följaktligen i första hand böra gå ut på att i görligaste mån reducera ovisshetsmomenten och, i den utsträckning detta icke finnes möjligt, medverka till att bringa dem i dagen med sådan tydlighet att kontrahenterna kan fatta sitt beslut i medvetande om innebörden av det ansvar de därmed påtager sig. Utifrån den utgångspunkt som innehålles i det nu sagda synes böra övervägas möjligheten att skapa en vidgad grundval för en av samhället tryggad upplysning i berörda hänseende. Upplysning kan, allmänt sett, tänkas i två former. Till en början kan sålunda upplysning ske kontrahenterna emellan angående förefintligheten hos dem av sjukdom eller abnormitet. Såsom tidigare berörts föreligger enligt 3 kap. 3 § 5 mom. giftermålsbalken skyldighet för trolovad att i samband med ansökan om lysning avge skriftlig försäkran på heder och samvete att han, sig veterligt, icke är behäftad med fallandesot eller lider av könssjukdom i smittosamt skede. Ehuru denna deklarationsplikt närmast torde vara avsedd att tjäna som underlag för hindersrannsakningen, ha den samtidigt funktionen av upplysning till andra parten. Var andra parten vid vigseln ovetande om sjukdomen, kan han enligt 10 kap. 3 § giftermålsbalken av sådan anledning under vissa förhållanden påkalla återgång av äktenskapet. Deklarationsplikt finnes för närvarande också i Danmark beträffande könssjukdom och i Norge beträffande könssjukdom, epilepsi och spetälska. Genom en deklarationsplikt av här angivna art vinner vardera kontrahenten visserligen upplysning huruvida sjukdom — andra parten veterligt — föreligger. Vederbörande erhåller emellertid icke därigenom kännedom om det som får förutsättas vara det för honom viktigaste, nämligen om sjukdomens natur, prognos och verkningar samt möjligheterna och sättet att behandla sjukdomen. Behovet av upplysning härutinnan har man i Danm a r k och Norge sökt tillgodose genom föreskrift att, där sjukdom av nyssnämnda art 1 föreligger, äktenskapet icke må ingås förrän båda parter av läkare erhållit muntlig vägledning angående de med sjukdomen förbundna farorna. Ett deklarationsförfarande varom i förevarande sammanhang är fråga skall, såsom nämnts, fylla sin funktion utanför området för de sålunda äktenskapshindrande och återgångsgrundande sjukdoms- och abnormtill1 I Norge dock med undantag för syfilis i smittosamt skede, som där för närvarande är absolut äktenskapshinder.

104 stånden. Enligt sakens natur kan dock dylik skyldighet icke föreskrivas i avseende å mentala sjukdomar. Med hänsyn till den mycket stora artrikedomen inom den grupp sjukdomar och abnormiteter det här i övrigt gäller synes det icke möjligt att i lagen särskilt uppräkna dem alla. Ej heller synes det lämpligt att begränsa en deklarationsplikt till ett mindre antal särskilt angivna och i sammanhanget viktiga sjukdoms- och abnormtillstånd, enär varje val här måste te sig skäligen godtyckligt ur medicinsk, genetisk och social synpunkt. Utom annat skulle därigenom en bestämmelse av angivna karaktär lätt få ett olyckligt drag av diskriminering. Att i en allmänt formulerad regel stadga deklarationsplikt beträffande sjukdom eller abnormitet av allvarlig beskaffenhet synes lika litet erbjuda någon framkomlig väg. En sådan regel skulle bli alltför oskarp i sina konturer och därigenom vålla stor osäkerhet och stora tolkningssvårigheter i de enskilda fallen. Det skulle också vara svårt att till regeln knyta lämpliga och effektiva sanktioner. På nu anförda skäl finner sig kommittén böra avvisa tanken på en utvidgad deklarationsplikt kontrahenterna emellan. I enlighet med den här utvecklade tankegången innefattar kommitténs förslag — såsom i tidigare sammanhang berörts — slopande av den nuvarande deklarationsplikten vid epilepsi i samband med upphävandet av det motsvarande äktenskapshindret. Om man sålunda avstår från tanken på en utvidgad deklarationsplikt synes det desto angelägnare att kunskap sprides bland allmänheten om sådana sjukdomar och abnormiteter som kan allvarligt inverka på avkomman och på det äktenskapliga samlivets gestaltning. Genom en till allmänheten riktad på lämpligt sätt bedriven upplysning i hithörande frågor torde nämligen ett icke obetydligt incitament kunna skapas hos äktenskapskontrahenter att förskaffa sig kännedom om varandras hälsotillstånd och att i större utsträckning än hittills frivilligt söka sakkunnig vägledning beträffande de tänkbara, med ett konstaterat eller befarat sjukdoms- eller abnormtillstånd förenade komplikationerna i äktenskapet. Genom en allmän upplysningsverksamhet av här antytt slag synes även kunna vinnas den lika eftersträvansvärda fördelen att en mängd oriktiga och stundom rent vidskepligt överdrivna föreställningar om olika sjukdomars natur och verkningar kan bringas ur världen. Det lärer icke ligga inom ramen för kommitténs uppdrag att i detalj utforma riktlinjer för en upplysningsverksamhet sådan som den här angivna. I sakens natur ligger att upplysningen skall vara lättfattlig, vederhäftig och sakkunnig. Enligt kommitténs mening borde en lämpligt utformad broschyr i frågan kunna utarbetas och distribueras genom det allmännas försorg; den skulle bl. a. kunna kostnadsfritt tillhandahållas lysningssökande. Också inom ramen för skolornas biologiundervisning torde utrymme finnas för meddelande av upplysning i hithörande spörsmål. Vad den egentliga rådgivningen angår synes denna i första hand böra ankomma på för ändamålet särskilt utbildade läkare. Kommittén vill vidare

105 för sin del betona det nära sambandet mellan familjerådgivningen i allmänhet och den rådgivning det här gäller. Enligt kommitténs mening vore det ändamålsenligt om rådgivningen kunde knytas till den allmänna familjerådgivningsverksamheten. Uppmärksammas bör i detta sammanhang särskilt att det icke är fråga om endast genetisk rådgivning utan om en form av socialmedicinsk rådgivningsverksamhet, för vilken de genetiska spörsmålen utgör ett ämne bland flera. Det kan vidare icke vara tal om någon form av påverkan på de rådsökande — vare sig på genetisk grundval eller eljest — utan meningen är, som redan antytts, att ge den enskilde möjlighet att på saklig grund själv träffa sitt avgörande med insikt om det ansvar h a n påtager sig. I sådant hänseende torde ingen principiell skillnad föreligga mellan den här skisserade rådgivningen och den del av en genomförd allmän familjerådgivning som hänför sig till förestående äktenskap. Understrykas bör även fördelen av att för rådgivningen kunna utnyttja den allmänna erfarenhet i familjesociala och socialmedicinska frågor varöver en genomförd familjerådgivning kan komma att förfoga. Man bör nämligen icke bortse från det förhållandet att en kombination av medicinsk och genetisk upplysning med allmänt social rådgivning torde vara minst lika påkallad på förevarande område som inom den allmänna familjerådgivningens. Man synes vidare ha att beakta ändamålsenligheten också i övrigt av att kunna för båda slagen av rådgivning anlita samma organisation. Kommittén finner sig slutligen i detta sammanhang icke böra underlåta att fästa uppmärksamheten vid behovet av en utvidgad forskningsverksamhet beträffande olika sjukdoms- och abnormtillstånds natur och verkningar i genetiskt och familjesocialt hänseende. Endast den vetenskapliga forskningen kan till sist lägga grunden för en saklig och vederhäftig upplysning och rådgivning.

KAPITEL X Sammanfattning

I giftermålsbalken stadgas att den som är sinnessjuk eller sinnesslö icke får ingå äktenskap. Äktenskap får icke heller ingås av den som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede. I samtliga dessa fall äger emellertid medicinalstyrelsen tillåta äktenskapet. De nuvarande reglerna upptogs i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning samt överfördes därifrån till den nya giftermålsbalken. Möjligheten till dispens tillkom dock först genom en lagändring år 1945. Kommittén har haft i uppdrag att företaga en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som bör utgöra äktenskapshinder. F r å n utredningen har dock undantagits äktenskapshindret vid könssjukdom i smittosamt skede. Kommittén har i första hand närmare övervägt spörsmålet huruvida de skäl som motiverat införandet av gällande äktenskapshinder alltjämt k a n anses bärande. Så kan enligt kommitténs mening icke sägas vara fallet i den mån äktenskapshindren grundats å föreställningen att man skulle därmed kunna i nämnvärd grad nedbringa frekvensen av ärftliga sjukdomar och abnormiteter. De s. k. arvs- eller rashygieniska synpunkter, vilka i icke ringa utsträckning synes ha varit vägledande för 1915 års lagstiftare, måste nämligen i ljuset av den nutida humangenetiska forskningens rön anses vara i allt väsentligt vederlagda. Kommittén har följaktligen haft att taga ställning till frågan huruvida'av andra skäl medicinska äktenskapshinder kan anses påkallade. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i individens frihet som ett äktenskapshinder innebär har kommittén utgått från att sådant hinder icke bör stadgas, såvida det ej måste anses oundgängligen nödvändigt till förekommande av betydande våda för den enskildes välfärd och därigenom, generellt sett, för samhället över huvud. Frågan om behovet av medicinska äktenskapshinder blir sålunda att bedöma från i första hand sociala utgångspunkter. Äktenskapshinder vid viss sjukdom eller abnormitet kan därvid motiveras antingen av hänsyn till den med hindret avsedde själv eller av hänsyn till andra parten i det tilltänkta äktenskapet eller till avkomman. För avkommans del har man att beakta bl. a. risken av att faderns eller moderns sjukdom skall i avsevärd grad menligt inverka på vederbörandes lämplighet att handha vårdnaden om barnen i äktenska-

107 pet eller på möjligheten att eljest inom familjen vidmakthålla en tillfredsställande miljö för barnens uppfostran och sunda utveckling. I det enskilda fallet k a n anledning tänkas föreligga att ifrågasätta lämpligheten av äktenskap på flera av dessa grunder eller på dem alla. Såsom en allmän förutsättning för uppställande av äktenskapshinder bör slutligen även gälla, att betryggande praktisk möjlighet finnes för hindrets effektiva upprätthållande. Vid övervägande utifrån nu angivna allmänna synpunkter av frågan om medicinska äktenskapshinder har kommittén funnit sådant hinder böra förordas allenast vid allvarliga psykiska sjukdomar och abnormiteter. Förslaget innebär sålunda, till en början, slopande av det nuvarande särskilda äktenskapshindret vid epilepsi. Detta hinder är, såsom det för närvarande bestämmes, begränsat till sådana former av fallandesot som vid stadgandets tillkomst antogs vara ärftligt betingade. Efter hand som forskningen framskridit har emellertid allt fler yttre orsaker till epilepsi kunnat spåras, i samband varmed området för antagande av inre — ärftliga — orsaker krympt mer och mer. Det finns således numera grundad anledning att hävda, att risken för epilepsiens nedärvning betydligt överskattats. Kommittén har vidare på grundval av föreliggande forskningsresultat funnit anledning att starkt betvivla riktigheten av det gängse antagandet av ett mer eller mindre specifikt samband mellan epilepsi och mental rubbning. Kommittén har icke funnit några godtagbara belägg för att med epilepsi skulle generellt sett följa särskilda svårigheter för den sjuke till anpassning i äktenskapet och i samhällslivet. Äktenskapshindret saknar fördenskull enligt kommitténs mening berättigande ur såväl medicinsk som social synpunkt. De psykiska sjukdomarna och abnormiteterna medför i sina mest djupgående former i allmänhet att behörigheten att ingå äktenskap är utesluten redan på grund av brist i den rättsliga handlingsförmågan. Rättshandlingsförmågan utgör emellertid icke i och för sig något användbart kriterium på vederbörandes lämplighet såsom äktenskapspartner och familjebildare. Sjukdomen eller abnormiteten kan nämligen, utan att därför med nödvän dighet medföra bristande rättslig handlingsförmåga i avseende å äktenskaps ingående, vara av den allvarliga art att möjligheten till en med äktenskapets natur förenlig och u r samhällets synpunkt godtagbar gestaltning av samlivet makarna emellan måste anses utesluten. Betydande risk föreligger i dylika fall också att genom den sjukes eller abnormes närvaro och beteende i hemmet de där uppväxande barnen tager bestående skada i sin själsliga utveckling eller att de försummas eller missledes i sin uppfostran. Även arvsrisken torde h ä r kräva beaktande, i vart fall i fråga om intellektuellt efterblivna. På nu angivna grunder stadgas i flertalet kulturländer äktenskapshinder vid psykisk sjukdom och abnormitet. Av samma skäl har kom-

108 mitten funnit sådant hinder alltjämt böra råda i första hand vid sinnessjukdom och psykisk efterblivenhet. Kommittén förordar emellertid en något snävare gränsdragning kring dessa äktenskapshinder än som från börj a n avsågs med gällande bestämmelser i ämnet. Med sinnessjukdom i betydelsen av äktenskapshinder bör enligt förslaget förstås allenast psykisk sjukdom av så svår beskaffenhet att, generellt sett, en mycket betydande risk måste sägas föreligga för att genom sjukdomen ett normalt äktenskapligt samliv omöjliggöres och familjens välfärd samt barnens uppfostran och sunda utveckling allvarligt äventyras. Kommittén har övervägt möjligheten att, till framhävande av den snäva räckvidd äktenskapshindret sålunda ansetts framdeles böra äga, ersätta benämningen sinnessjukdom med någon mera kvalificerad beteckning. Då emellertid någon motsvarande ändring av uttryckssättet icke ansetts erforderlig i de övriga nordiska förslagen, har kommittén, med hänsyn till angelägenheten att på förevarande område så långt möjligt bibehålla rådande enhetlighet i terminologien inom lagstiftningen i de nordiska länderna, stannat för att icke föreslå någon ändring av den svenska lagens uttryckssätt i denna del. I fråga om de för närvarande såsom sinnesslöa betecknade intellektuellt undermåliga betonar kommittén vikten av att äktenskapsbehörigheten bestämmes med hänsyn även till andra på utvecklingsgraden och personlighetsbilden inverkande faktorer än den uppmätta intelligenskvoten eller intelligensåldern. Äktenskapshinder bör enligt förslaget stadgas endast för sådana fall där ett samlat bedömande av vederbörandes sociala kapacitet leder till att han måste anses sakna förutsättningar att såsom äkta make bära ansvaret för hem och familj. Kommittén hänvisar i denna del till den ledning som vid gränsdragningen kan erhållas från lösningen av motsvarande avgränsningsspörsmål i gällande lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (vårdlagen). Är efterblivenheten av den art att omhändertagande för samhällsvård anses erforderlig, torde sålunda vederbörande i allmänhet icke böra tillåtas ingå äktenskap. Är, å andra sidan, efterblivenheten icke så uttalad att samhället anser sig ha skäl att fördenskull ställa vederbörande under uppsikt eller vård, k a n väl icke redan därigenom vederbörandes lämplighet såsom make och familj ebildare anses ådagalagd. Förhållandet är emellertid uppenbarligen ägnat att mana till stor försiktighet vid frågans prövning. Beteckningen sinnesslöhet föreslås av kommittén utbytt mot den mindre diskriminerande och sakligt riktigare benämningen allvarlig psykisk efterblivenhet. Härigenom ges även en antydan om anknytningen av hindersbestämmelsen till de i vårdlagen uppställda kriterierna för samhällsingripande. I fråga om sinnessjukdom och psykisk efterblivenhet åsyftar förslaget en viss inskränkning av äktenskapshindrets räckvidd i förhållande till den nuvarande tillämpningen. Härjämte innebär förslaget en utvidgning av rå-

109 dande äktenskapshinder vid mentala abnormtillstånd till att gälla även annan allvarlig rubbning av själsverksamheten än sinnessjukdom och allvarlig psykisk efterblivenhet. Härigenom kommer äktenskapshinder att råda också vid de gravare fallen av sådana psykiska abnormtillstånd vilka vanligen sammanfattas under benämningen psykopati. De psykopatiska tillstånden, varmed avses konstitutionellt betingade utvecklingsdefekter företrädesvis berörande vilje- och känslolivet, framträder i sina djupgående former merendels på sätt som utåt föga skiljer dem från sinnessjukdomarna. Med hänsyn härtill och med beaktande bl. a. av den vid vissa former påtagliga benägenheten för svårartad asocialitet med kriminalitet och alkoholism såsom typiska drag i bilden har kommittén funnit det angeläget, att personer behäftade med sådana former av abnorm personlighetsavvikelse jämställes med sinnessjuka i fråga om rätten att ingå äktenskap. Kommittén hänvisar i denna del jämväl till att äktenskapshinder för psykopater sedan ett tjugutal år tillbaka gäller i Danmark och efter dansk förebild upptagits i 1955 års norska förslag. Enligt förslaget bör äktenskapshinder upprätthållas endast vid manifest psykisk sjukdom eller abnormitet. Bestämmelsen i 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken om skyldighet för den, som visserligen icke är sinnessjuk men inom de tre sista åren lidit av sinnessjukdom, att styrka att sådan sjukdom icke längre kan påvisas hos honom föreslås i enlighet härmed upphävd. I och för sig vore det, enligt kommitténs mening, önskvärt, att äktenskapshinder kunde stadgas även för personer lidande av kronisk alkoholism. Det har emellertid befunnits ogörligt att åstadkomma en lämplig och i tillämpningen användbar avgränsning av den kategori, för vilken sådant hinder borde gälla. Härtill kommer, att den kroniska alkoholismen vanligen icke framträder förrän långt efter passerandet av genomsnittsåldern för äktenskaps ingående. Det är givet, att härigenom, allmänt sett, värdet av ett äktenskapshinder måste bli förhållandevis ringa. Svårigheten att i praktiken upprätthålla ett äktenskapsförbud för alkoholister illustreras av erfarenheterna från Danmark; det är icke känt att bestämmelsen om äktenskapshinder för kroniska alkoholister, frånsett något enstaka undantagsfall, åberopats mot någon som velat ingå äktenskap. I det danska förslaget förordas fördenskull att äktenskapshindret upphäves. Vid nu angivna förhållanden har kommittén funnit sig icke böra föreslå någon lagstiftning i denna del. Kommittén har därvid även räknat med att icke så få av de djupt alkoholiserade individer varom här är fråga kommer att falla under det föreslagna äktenskapshindret för psykopater. Av i huvudsak samma skäl som beträffande alkoholisterna har kommittén icke heller ansett sig böra förorda införande av äktenskapshinder för narkomaner och andra åt svårartat giftmissbruk hemfallna. F r å n de föreslagna äktenskapshindren skall — liksom enligt gällande

110 rätt — dispens kunna meddelas av medicinalstyrelsen. Några särskilda regier för dispensprövningen har kommittén icke funnit anledning att föreslå. Dispens förutses i förslaget kunna, liksom hittills, meddelas under villkor att vederbörande underkastar sig sterilisering. Kommittén understryker emellertid angelägenheten av återhållsamhet med uppställande av sådant villkor. Behörigheten att vid dispens fästa villkor om sterilisering har hittills ansetts följa av dispensbefogenheten såsom sådan. Kommittén föreslår nu att — såsom fallet är i Danmark — uttryckligt stadgande härom upptages i lagtexten. De föreslagna nya reglerna om äktenskapshinder föranleder vissa följdändringar i reglerna om lysning och om återgång av äktenskap. Kontrollen av äktenskapsbehörigheten sker i fråga om de medicinska äktenskapshindren i första hand med ledning av anteckningar i kyrkoböckerna. I dessa införes efter anmälan från medicinalmyndighet uppgift om sådant hinder. I fråga om anmälnings- och registreringsförfarandet förordar kommittén vissa jämkningar i gällande bestämmelser i syfte att skapa ökad säkerhet mot otillräckligt grundade anmälningar; härigenom torde antalet fall då anteckningar görs i kyrkoböckerna komma att väsentligt nedbringas. Kommittén föreslår härutöver vidgade möjligheter att utverka överstrykning av sådana anteckningar om äktenskapshinder, vilka i anledning av vederbörandes tillfrisknande eller av annan orsak icke äger täckning i hans aktuella tillstånd. Kommittén rekommenderar slutligen en i samhällets regi driven upplysnings- och rådgivningsverksamhet i frågor sammanhängande med olika sjukdomars och abnormiteters inverkan på barnen och det äktenskapliga samlivets gestaltning. Härigenom skulle man k u n n a förmå äktenskapskontrahenter att i förväg skaffa sig kännedom om varandras hälsotillstånd och frivilligt söka sakkunnig vägledning beträffande de tänkbara, med ett konstaterat eller befarat sjukdoms- eller abnormtillstånd förenade komplikationerna i äktenskapet. Samtidigt skulle härmed kunna vinnas att en mängd oriktiga och överdrivna föreställningar om olika sjukdomars natur och verkningar i berörda hänseende bragtes ur världen. Under utredningsarbetet har kommittén i överensstämmelse med sina direktiv samrått med motsvarande kommittéer och sakkunniga i de övriga nordiska länderna. I fråga om de centrala reglerna har därvid överenskommelse nåtts om framläggande av i allt väsentligt överensstämmande förslag. Dock har man i Norge ansett sig böra förorda införande av en regel om äktenskapshinder för den som är hemfallen åt missbruk av rusdrycker eller bedövningsmedel.

Särskilda y t t r a n d e n

1. Beträffande äktenskapshinder vid psykisk sjukdom

Av herr

Åmark

Kommittén har uttalat, att enligt det allmänna språkbruket i Sverige sinnessjukdom får anses innefatta uttryck för psykisk sjukdom av djupgående natur, och har därför stannat för att icke föreslå någon ändring av den svenska lagens uttryckssätt i denna del. Begreppet sinnessjukdom har emellertid på senare år blivit föremål för kritik i olika sammanhang. I medicinskt språkbruk omfattar sinnessjukdomar (psykoser) en rad olikartade, i vissa fall väl definierade sjukdomstillstånd, t. ex. schizofreni, manisk-depressiv sjukdom, senil demens, organiska psykoser, alkoholpsykoser. Inom varje sådan sjukdomsgrupp förekommer såväl lindriga som svåra tillstånd. De lindriga tillstånden kan även för fackmannen vara svåra att avgränsa från det normalpsykologiska. Såväl inom sjukdomsgruppen schizofreni som inom den manisk-depressiva sjukdomen finnes sådana tillstånd, som är så lindriga, att de icke under några förhållanden faller under det som i allmänt språkbruk benämnes sinnessjukdom. Begreppet sinnessjukdom har sålunda i medicinskt språkbruk ett annat innehåll än det har i det allmänna språkbruket. Härtill kommer, att det innehåll, som begreppet kan ha i det allmänna språkbruket, k a n växla från tid till annan. På grund härav har jag funnit det nödvändigt att det i lagtexten klart angives vilka former av sinnessjukdom som äktenskapsförbudet skall omfatta. Kommittén har därvid klart angivit att förbudet bör omfatta endast sådana svåra sjukdomstillstånd, som varaktigt hindrar vederbörande att fylla en makes plikter och att fullgöra sin föräldragärning som fostrare. Vid de lätta och ibland övergående psykiska störningarna vid sinnessjukdomar i medicinsk mening föreligger icke några sådana hinder. Det är utan vidare klart, att kommittén icke har avsett att förbudet skall omfatta lindriga tillstånd av sinnessjukdomarna schizofreni, manisk-depressiv sjukdom o. s. v. och icke heller sådana övergående tillstånd som psykogena eller epileptiska omtöckningstillstånd eller övergående alkoholpsykoser. Det är sålunda icke möjligt att enbart med uttrycket sinnessjukdom ange vilka tillstånd förbudet skall omfatta. Slutligen må framhållas, att mentalsjukvårdsdelegationen i sitt betänkande angående mentalsjukvårdens planering och organisation (SOU 1958: 38) har föreslagit att termerna sinnessjukvård och sinnessjukhus skall ut-

112 bytas mot mentalsjukvård och mentalsjukhus. Begreppet sinnessjukdom borde även av denna anledning utmönstras ur språkbruket. Det förhållandet, att begreppet sinnessjukdom har olika innebörd icke blott i medicinskt och allmänt språkbruk utan även, som kommittén också framhåller, har olika innebörd i olika lagsammanhang, gör det enligt min mening nödvändigt att i lagtexten på ett betydligt klarare sätt än med termen sinnessjukdom uttrycka vad lagstiftaren har avsett. Som exempel på ett dylikt relativt klart uttryckssätt vill jag ange: »Mental sjukdom av sådan art och grad att den på ett väsentligt och varaktigt sätt inverkar störande i familjelivet och på den sociala anpassningen.» Med uttrycket »sådan art» avses att klargöra, att bestämmelsen icke skall omfatta neuroser och sådana psykiska insufficienstillstånd som trötthetsreaktioner och depressioner orsakade av konflikter och andra yttre faktorer. Med uttrycket »sådan grad» avses att uttrycka att förbudet endast skall omfatta svårare former av de sjukdomar som är av sådan art, att de i vissa fall omfattas av förbudet. Ett kortare uttryck för samma sak är »allvarlig psykisk sjukdom». Enligt min mening borde av de anförda skälen kommittén ha föreslagit, att uttrycket »sinnessjukdom» skall utbytas mot uttrycket »allvarlig psykisk sjukdom». Ordet sinnesbeskaffenhet har en ogynnsam psykologisk belastning liksom uttrycket sinnessjukdom. Det bör sålunda enligt min mening icke införas i lagtexten. 10 kap. 2 § bör därför lyda: »Förelåg hos make vid vigseln sådant psykiskt tillstånd som i 2 kap. 5 § sägs och hade han ej erhållit tillåtelse jämlikt» o. s. v. I 15 kap. 10 § bör uttrycket sinnesbeskaffenhet, som förekommer på 2 ställen, utbytas mot orden »psykiska tillstånd».

2. Beträffande dispens

Av fru Gärde Widemar och herr Åmark Kommittén har föreslagit att sterilisering må kunna uppställas såsom villkor för dispens att ingå äktenskap med viss person behäftad med något av de i lagen angivna psykiska tillstånden. Detta innebär ett lagfästande av en praxis, som sedan länge tillämpats. Visserligen framhåller kommittén att ett dylikt villkor självfallet endast bör uppställas om ingripande kan ske enligt gällande lag om sterilisering samt att det är angeläget med återhållsamhet vid uppställande av sterilisering som villkor. Även om kommittén alltså inte syftar till en ökning av steriliseringsfallen, kan man icke bortse från möjligheten att ett införande i lagen av sterilisering som villkor för tillstånd att ingå äktenskap innebär risk för en sådan ökning. Enligt vår uppfattning bör över huvud taget sterilisering icke få uppställas som villkor i dessa fall. I lagen av den 23 maj 1941 om sterilisering angives förutsättningarna för att sterilisering skall kunna ske. Förutom förekomsten av bärande skäl av

113 eugenisk, social eller medicinsk natur, fordras att vederbörande själv samtycker till åtgärden. Att sterilisering skall kunna ske enbart i samhällets intresse av rashygieniska eller andra skäl utan frivillig medverkan hos individen har aldrig avsetts. Med hänsyn till att sterilisering innebär ett definitivt ingrepp kräver respekten för individen att en sådan åtgärd icke får tillgripas, om den icke är absolut nödvändig och om icke full frivillighet förefinns hos vederbörande. De senaste årens ärftlighetsforskning och erfarenheter ger anledning till att ompröva uppfattningen av sterilisering som befolkningspolitiskt instrument. Möjligheten att utrota sjukliga arvsanlag hos befolkningen genom att hindra fortplantningen av individer behäftade med ärftliga sjukdomar och abnormiteter synes icke längre bygga på vetenskapligt underlag. Om samhällets intresse av att hindra tillkomsten av sådana individer icke kan tillgodoses genom sterilisering, uppstår tveksamhet inför ett sådant ingrepp över huvud taget på eugenisk indikation. Något skäl att med hänsyn till ärftlighetsrisken uppställa sterilisering som villkor synes icke föreligga. Vi kan heller icke finna att andra skäl kan anföras för uppställande av ett sådant villkor. Frågan om ett äktenskap skall tillåtas eller ej måste avgöras utan hänsyn till om någondera parten underkastar sig sterilisering. För den enskilde individen betyder sterilisering ett mycket allvarligt ingrepp med livsvarig verkan och i vissa fall har ingreppet medfört psykiska och psykologiska komplikationer. Med hänsyn bl. a. härtill är det nödvändigt att vidhålla kravet på full frivillighet från individens sida. Detta krav på frivillighet synes svårligen kunna förenas med att sterilisering uppställes som villkor för tillstånd att ingå äktenskap. Även om ett dylikt villkor icke innebär ett direkt tvång, ställes dock vederbörande i viss mån i en tvångssituation, då det gäller att välja mellan att avstå från äktenskapet eller att underkasta sig sterilisering. I de fall där någon av kontrahenterna i ett tillärnat äktenskap är behäftad med sådan psykisk rubbning som avses i 2 kap. 5 § giftermålsbalken bör vederbörande ha möjlighet att anlita medicinsk och genetisk sakkunskap för rådgivning för att få upplysning om sin situation och vilka eventuella risker som kan förefinnas för överförande på barn av sjukliga arvsanlag. Därefter kan vederbörande taga ställning till frågan om sterilisering skall ske eller icke och om så befinnes lämpligt själv ansöka därom enligt steriliseringslagens föreskrifter. Ett uppställt villkor om sterilisering kan utlösa ett psykiskt trauma hos vederbörande, även om denne skulle avstå från äktenskapet, vilket i en del fall kanske skulle hindra en i och för sig önskvärd legalisering av förbindelse, där det redan fötts barn. Eftersom sterilisering enligt vår uppfattning över huvud taget icke bör uppställas som villkor för erhållande av dispens för äktenskap, kan vi icke ansluta oss till kommitténs förslag i denna del utan anser att kommittén borde ha uttalat att sådant villkor icke finge uppställas. 8—908866

BILAGOR i

BILAGA I

Sammanställning av de nordiska förslagen beträffande de

Danmark

Finland

JEgteskabsloven

Äktenskapslagen

§ 10. Den, som er sindssyg eller åndssvag, eller som lider af alvorlige sjaelelige forstyrrelser af anden art, må ikke indgå segteskab uden justitsministeriets tilladelse.

§ 11. Den, som är sinnessjuk eller allvarligt efterbliven i sin psykiska utveckling eller behäftad med annan allvarlig rubbning av själsverksamheten, må ej träda i äktenskap, därest icke justitieministeriet, efter att hava inhämtat utlåtande av medicinalstyrelsen, beviljar tillstånd därtill. Tillstånd jämlikt 1 mom. må göras beroende av att den vederbörande steriliseras enligt vad därom är särskilt stadgat.

Tilladelsen kan betinges af, at den pågaeldende underkaster sig sterilisation i överensstemmelse med de herom gaeldende regler. § 11. 1 Den, som lider af k0nssygdom, der endnu frembyder fare for smitte eller for overf0relse på afkommet, må ikke indgå segteskab, uden at den anden part er gjort bekendt med sygdommen, og begge parter af en laege har fäet mundtlig vejledning om farerne ved den.

1 Gällande lydelse.

§ 12. Den, som är behäftad med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, därest icke justitieministeriet, efter att hava inhämtat utlåtande av medicinalstyrelsen, beviljar tillstånd därtill.

centrala bestämmelserna om medicinska äktenskapshinder

Norge

Sverige

Ekteskapsloven

Giftermålsbalken 2 kap. 5 §. Den, som är sinnessjuk eller allvarligt psykiskt efterbliven eller behäftad med annan allvarlig rubbning av själsverksamheten, må ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

§ 5. Den som er sinnssyk, som i h0yere grad er hemmet i sjelelig utvikling eller sjelelig svekket eller som er förf alt til misbruk av rus- eller bed0velsesmidler, må ikke inngå ekteskap uten samtykke av Kongen. Samtykket kan gj0res avhengig av at vedkommende lar seg underkaste en operasjon eller annen behandling som tilsikter å oppheve forplantningsevnen. § 6.1 Den, som lider av syfilis, der endnu frembyr smittefare, må ikke indgå egteskap. Den, som lider av anden venerisk sygdom, der endnu frembyr smittefare, eller av epilepsi eller spedalskhet må ikke indgå egteskap, uten at den anden part er gjort bekjendt med sygdommen og begge parter har fått mundtlig veiledning av en laege om farerne ved sygdommen. Den lsegerne ifölge lovgivningen påhvilende taushetspligt gjaelder ikke åbenbaring överfor vedkommende myndighet sigtende til at hindre, at egteskap indgåes i strid med denne paragraf. De kan i sådant tilfselde föres som vidner i egteskapssak, og straffeproceslovens § 178, förste led, kommer i så fald ikke til anvendelse. Er en laege vidende om, at nogen, som har begjaert lysning efter denne lov, lider av nogen sådan sygdom, som i foregående led naevnt, pligter han at gi vedkommende myndighet meddelelse herom. 1

Gällande lydelse.

Tillstånd jämlikt första stycket må göras beroende av att den trolovade steriliseras enligt vad särskilt är stadgat.

6 §.

Den, som är behäftad med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

118 Danmark

Finland Äktenskapsförordningen

§ 21, stk. 1. 4. Hvis der er grund til at antage, at nogen af brudefolkene er sindssyg eller åndssvag eller lider af alvorlige sjselelige forstyrrelser af anden art, skal der fremleegges attest fra en dertil autoriseret laege om, at sådanne lidelser ikke kan påvises hos vedkommende, eller tilladelse fra justitsministeriet til aegteskabets indgåelse.

§ 6. Är anledning antaga, att trolovad, som anhåller om lysning, är sinnessjuk eller allvarligt efterbliven i sin psykiska utveckling eller behäftad med annan allvarlig rubbning av själsverksamheten, avfordre lysningsmyndigheten den trolovade läkarintyg därom, att rubbning som nu sagts icke kan hos honom påvisas. I 1 mom. avsett läkarintyg skall vara utfärdat av läkare, som är anställd i statens eller kommuns tjänst, och prövat av medicinalstyrelsen. Sådan prövning erfordras dock icke, där intyget utfärdats av överläkare vid statsanstalt för sinnessjuka eller därmed jämförlig anstalt.

5.1 Brudefolkene skal, enhver for sit vedkommende, afgive skriftlig erklaering på tro og love om, at der ikke er nogen hindring for aegteskabet af sådan grund som naevnt i § 11. Den, som lider eller tidligere h a r lidt af k0nssygdom, må kun afgive sådan erklaering, når der enten foreligger en ham indenfor de sidste 14 dage meddelt skriftlig laegeerklaering om, at fare for smitte ved sygdommen eller for dens overf0relse på afkommet er h0jst usandsynlig, eller den anden part er gjort bekendt med sygdommen, og begge parter af en laege har fået mundtlig vejledning om farerne ved den. Naermere regler for afgivelsen af de fornaevnte laegeerklaeringar kan gives af justitsministeriet, der også efter indstilling af sundhedsstyrelsen kan fratage en laege, der har gjort sig skyldig i misbrug ved udstedelse af erklaeringerne, retten til at få sine erklaeringer taget i betragtning efter naervaerende lovbestemmelse.

Innan lysning utfärdas skall envar av de trolovade avgiva en sådan skriftlig försäkran om frihet från vissa äktenskapshinder, som formuläret B utvisar. Denna försäkran skall av den trolovade egenhändigt underskrivas; och skall underskriften, där försäkran icke av den trolovade personligen överlämnas till lysningsmyndigheten, vara av kända och trovärdiga vittnen bestyrkt.

1 Gällande lydelse.

119 Norge

Sverige 3 kap.

§ 13. 4. Hvis samtykke fra Kongen er n0dvendig etter regiene i § 5, skal slikt samtykke fremlegges. Hvis slikt samtykke ikke foreligger, men vigselmannen har grunn til å tro at noen av brudefolkene er sinnssyk, skal h a n innhente uttalelse fra offentlig lege. Til kontroll av at det ikke foreligger annen ekteskapshindring som er nevnt i § 5 innhenter vigselmannen de opplysninger han finner n0dvendig. Kongen gir naermere bestemmelser om h v o r d a n dette skal skje og om de erklseringer det skal kunne pålegges brudefolkene å fremlegge. Uten hinder av lovbestemt taushetsplikt skal enhver som mottar henvendelse i henhold til foregående ledd vaere forpliktet til å avgi uttalelse og eliers vaere behjelpelig med å fremskaffe de n0dvendige opplysninger for å avgj0re om noen av brudefolkene er utelukket etter § 5 fra å inngå ekteskap. 5 1 Brudefolkene skal hver for sitt vedkommende avgi en skriftlig erklaering på aere og samvittighet om at han ikke lider av syfilis som ennu frembyr smittefare, og hvorvidt han lider av annen venerisk sykdom som ennu frembyr smittefare, eller av epilepsi eller spedalskhet. Går erklaeringen ut på at han lider av annen venerisk sykdom enn syfilis eller av epilepsi eller spedalskhet, skal det godtgj0res at den annen part er gjort bekjent med sykdommen, og at begge parter har fått veiledning av en lege om farene ved sykdommen. På samme mate skal hver av brudefolkene erklsere om han har vaert behandlet i psykiatrisk sykehus.

2 §. 4- mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller allvarligt psykiskt efterbliven eller behäftad med annan allvarlig rubbning av själsverksamheten, skall han med läkarintyg styrka, att rubbning som nu sagts icke kan hos honom påvisas, eller ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan hinder därav ingå äktenskapet.

5 mom. Trolovad skall avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede. Vad sålunda är stadgat äge dock ej tilllämpning med avsende å trolovad, som visar tillstånd jämlikt 2 kap. 6 § att utan h i n d e r av sjukdomen ingå äktenskapet.

Detta moment, vilket icke beröres av det förevarande norska förslaget, här återgivet i sin gällande lydelse med sista punkten tillagd enligt 1955 års förslag.

BILAGA I I Aktenskapsärenden i medicinalstyrelsen Av professor

emeritus

Nils von

Hofsten

Sedan jag åtagit mig att lämna en redogörelse för äktenskapsärendenas behandling i medicinalstyrelsen, har jag funnit det lämpligt och för ändamålet tillräckligt att begränsa undersökningen till två år, det ena före och det andra efter medicinalstyrelsens yttrande i februari 1952 över vid 1952 års riksdag väckta motioner med yrkande på en revision av äktenskapslagstiftningen. Året 1950 har valts, emedan medicinalstyrelsen i sitt yttrande har lämnat en summarisk redogörelse för de 1951 handlagda ärendena rörande epilepsi och emedan frågan om en ändring av nu gällande lag detta år genom C. H. Alströms då nyligen utgivna arbete hade blivit aktuell och diskuterats. Som andra år h a r 1953 valts, emedan detta år är det sista, under vilket jag deltagit i flertalet ärendens behandling och för vilket jag liksom för 1950 kan stödja mig på egna anteckningar och personliga intryck. Beträffande sammanträden, vid vilka jag varit frånvarande, och i rätt stor utsträckning även i övrigt har jag begagnat arkiverade promemorior eller även ansökningshandlingarna. Äktenskapsärendena handläggas i medicinalstyrelsen av dess socialpsykiatriska nämnd. De äktenskapsärenden som h ä r ha intresse äro sådana, som avse möjlighet att ingå äktenskap trots anteckning om äktenskapshinder i kyrkobok. Ärenden, som avse skilsmässa på grund av psykisk sjukdom hos make eller maka, ha intet intresse i detta sammanhang och beröras ej i denna framställning; ej heller medtagas av Kungl. Maj:t infordrade yttranden över besvär, ärenden som avskrivits emedan vederbörande vägrat begärd undersökning, svar på förfrågningar o. dyl. Äktenskapsärendena äro av två slag: 1) Granskning och prövning av lysningsintyg, avgivna av läkare; medicinalstyrelsen förklarar här huruvida i kyrkobok antecknat lysningshinder finnes vid tiden för ärendets behandling eller riktigare fanns vid tiden för lysningsintygets avgivande (det har någon enstaka gång hänt att ett fattat beslut upphävts, sedan uppgift ingått att en tidigare sinnessjuk men vid sistnämnda tidpunkt frisk person åter insjuknat). Om medicinalstyrelsen förklarar h i n d e r ej föreligga, kan den som lysningsintyget avser obehindrat få lysning och gifta sig. Om styrelsen förklarar att lysningshinder finnes, vilket har förekommit mycket sällan, kan naturligtvis dispens sökas. 2) Beslut över ansökningar om dispens trots bestående äktenskapshinder. (Dessa ärenden avgjordes tidigare av Kungl. Maj:t, men beslutanderätt tillkommer från den 1 juli 1948 medicinalstyrelsen, vars beslut kunna överklagas.) »Prövningsärenden» (ett uttryck som här kommer att begagnas) och dispensärenden sammanfalla i den följande framställningen oftast med de fall i vilka utlåtande över lysningsintyg begärts resp. dispens sökts. Till prövningsärendena räknas dock h ä r även åtskilliga fall, i vilka dispens sökts men där medicinalsty-

121 relsen funnit utredningen klart visa att intet hinder fanns och förklarat detta, d. v. s. behandlat ärendena som prövningsärenden. Dispens lämnas för ett bestämt äktenskap, och utredning av båda kontrahenternas sinnesbeskaffenhet fordras. När ansökningen avser tillstånd till äktenskap med en psykiskt mer eller m i n d r e frisk och normal person, tages i det följande hänsyn endast till den av vilken eller för vars räkning dispens sökes. Nedanstående tabellariska översikter av det behandlade materialet bygga, liksom hela framställningen, på de tre typerna av i lagen stadgade äktenskapshinder: sinnessjukdom, sinnesslöhet och epilepsi av övervägande inre orsaker. Oftast men icke alltid innebär detta att fallens rubricering sammanfaller med vad som uppges i kyrkobokens anteckning. När en person antecknats som sinnessjuk, därför att han varit intagen på sinnessjukhus, men icke har varit sinnessjuk utan är psykiskt efterbliven, eller när epilepsi har betecknats som sinnessjukdom, har det reella eller det i handlingarna avsedda äktenskapshindret antagits. I många fall ha två skäl för äktenskapshinder funnits eller angivits: sinnesslöhet (eller lindrigare psykisk efterblivenhet) + sinnessjukdom (eller vad som i detta sammanhang räknats som sinnessjukdom; många »imbecilla» eller »debila psykopater»), epilepsi + psykisk efterblivenhet, även epilepsi + sinnessjukdom. Jag har alltid valt den indikation som enligt de icke alltid tillräckligt upplysande handlingarna förefallit att väga tyngst, och för att göra framställningen mera överskådlig har jag träffat ett val även i de rätt få fall i vilka ett dubbelt äktenskapshinder, t. ex. sinnesslöhet och sinnessjukdom, uttryckligen uppgivits eller reella skäl att antaga ett sådant kunna ha funnits. Följande två tabeller ge en översikt av materialet. Detta har för 1950 delvis genomgåtts något mindre noggrant — eller mera summariskt — än för 1953, vilket år är mera aktuellt med hänsyn till nuvarande praxis. På grupperingen av fallen i de båda tabellerna kan detta dock knappast inverka.

Tabell 1. Äktenskapsärenden Lysningshinder Ärendets art Sinnesslöhet Prövning

»

Dispens

» »

(prövnings-

och dispensärenden) Beslut

Antal

Icke hinder Hinder Tillstånd i villk. steril. Avslag

63 (22 ster.) 8 (3 ster.) 31 (24 ster.) 5 1 (ster.)

Summa Sinnessjukdom Prövning

»

i medicinalstyrelsen

Icke hinder Hinder

108 159 (4 ster.) 2

Dispens Summa Epilepsi Prövning

» Dispens

»

Icke hinder Hinder Tillstånd » villk. steril.

161 15 (1 ster.) 1 8 (4 ster.) 5

Summa

29 Totalsumma

122 Tabell 2. Äktenskapsärenden

(prövnings- och dispensärenden)

Lysningshinder Ärendets art Sinnesslöhet Prövning

i medicinalstyrelsen

Beslut

Antal

Sinnesslöhet ej påvisad ( = icke hinder) 1 Tillstånd » villk. steril. Avslag

Dispens

60 (21 ster.) 42 (31 ster.) 6 2 Summa

Sinnessjukdom Prövning

F. n. inga tecken på sinnessj. ( = icke hinder) Tillstånd Avslag

Dispens

Summa Epilepsi Prövning Dispens

110 119 (2 ster.) 2 (1 ster.) 1 122

Fallandes, av överv. inre ors. ej påvis. ( = icke hinder)

19 (2 ster.)

Tillstånd

12 (3 ster.) Summa

31 Totalsumma

263 Formuleringen av medicinalstyrelsens utlåtanden i prövningsärenden ändrades 1951. Sinnesslöhet

och lindrigare psykisk

efterblivenhet

Tabellerna visa att i mer än hälften av de fall, i vilka lysningshindret varit sinnesslöhet, medicinalstyrelsen förklarat att sinnesslöhet icke har kunnat påvisas. Detta kan väcka den föreställningen att detta lysningshinder i stor utsträckning uppgivits och antecknats i kyrkobok utan tillräckliga skäl. Orsaken är övervägande dels att medicinalstyrelsen i sina beslut med sinnesslöhet menat psykisk efterblivenhet av sådan grad att den enligt styrelsens uppfattning borde medföra äktenskapshinder — det finnes många gränsfall i vilka avgörandet kan vara svårt — dels att i många fall unga personer, vilka med stöd av verkställda undersökningar eller bestämda uppgifter antecknats som sinnesslöa, undergått en eftermognad. I allmänhet torde goda skäl för anteckningen ha funnits. I en del fall skulle dock utan tvivel större varsamhet vid fallens bedömning ha varit lämplig — men detta är lätt att säga nu, med de uppgifter som nu föreligga. Att märka är också att det i några fall egentligen skulle ha varit befogat och möjligen formellt riktigast att förklara äktenskapshinder föreligga och hänvisa till ansökan om dispens, ehuru medicinalstyrelsen, när det var tydligt att sådan skulle komma att beviljas, ansett denna mera komplicerade (och mera kostsamma) väg onödig och förklarat hinder (sinnesslöhet) ej finnas. Prövning av lysningshinder

Ett försök att urskilja olika typer bland dessa fall av verklig eller föregiven psykisk efterblivenhet h a r resulterat i följande grova och schematiska indelning av fallen utan hinder: 1) Efterblivenhet av relativt lindrig grad, som ej ansetts medföra äktenskapshinder. 1953 var antalet dylika fall 36. Den genom testning mätta intelligens-

123 åldern h a r oftast legat mellan ungefär 12 och 14 år. En stor undergrupp, 1953 minst 21 fall, utgöres av personer, vilka i unga år enligt undersökningar och uppförande (i skolor och anstalter för efterblivna eller i annat sammanhang) visat eller ansetts visa tecken på mer eller mindre djup efterblivenhet (imbecillitet eller djup debilitet) och sedermera eftermognat men alltjämt företett en tydlig, ehuru rätt lindrig efterblivenhet. En viss eftermognad är att döma av detta material och såvitt jag kan förstå även av vad som i övrigt är bekant en vanlig process. Att märka är dock att den kan vara skenbar. Å ena sidan kan en tidigare testning genom miljöinflytelser eller av andra skäl ha givit för lågt värde; å andra sidan kan vid senare prov testningsvana eller kännedom om en del av frågorna ge ett alltför högt värde. Över huvud böra de uppgivna testningsresultaten bedömas med stor försiktighet, och hänsyn måste här liksom i andra sammanhang tagas och har av medicinalstyrelsen i hög grad tagits även till andra mentala egenskaper än de rent intellektuella, bl. a. till förmågan av social anpassning och förmågan att reda sig i livet. 2) Till sistnämnda undergrupp med en viss eftermognad ansluta sig fall, i vilka personer, som enligt tidigare undersökningar eller iakttagelser företett eller ansetts förete en klar efterblivenhet, som motiverat anteckningen »sinnesslö», undergått en sådan eftermognad att normal eller nästan normal intellektuell mognad nåtts. Med den reservation som gjorts ovan under 1) kan man här tala om pseudoimbecillitet eller pseudodebilitet. Hit kunna i 1953 års material icke mindre än 17 fall räknas (alltjämt under samma reservation). 3) I 7 av fallen 1953 synes enligt handlingarnas uppgifter säker psykisk efterblivenhet varken finnas eller ha funnits. Ett av dessa fall (hjälpklass, skyddshem, stark hereditet för imbecillitet) är dock osäkert. I två fall är det fråga om tidigare asocial livsföring eller psykopati i detta ords vidsträcktaste betydelse (en kvinna tidigare sexuellt hållningslös, prostituerad, straffri; en annan problembarn, tidigare grava omdömes- och beteenderubbningar och bristande moralisk utveckling) ; dessa två fall skulle kunna överföras till gruppen psykopati men må nämnas här. Om de återstående fallen kan följande anföras: sinnesslöskola men tydligen aldrig verkligt efterbliven; antecknad som sinnesslö »utan att någonsin belägg härför funnits» (!); handikap genom tidig hörselskada; man som säger sig ha simulerat vid värnpliktsmönstringen. Gränserna mellan de ovan urskilda grupperna, särskilt mellan 1) och 2), äro dels i sig själva flytande, dels osäkra genom otillräckliga uppgifter och mer eller mindre osäkra eller ej jämförbara testningsresultat. Några fall kunde med ungefär lika goda skäl ha förts till 1) och till 2). Den lämnade översikten torde dock ge en i stort sett riktig föreställning om materialet, och den avser intet annat. Bland de 63 prövningsärendena utan hinder 1950 finnas samma typer av fall. Anteckningar, som dock äro mycket kortfattade, ha givit följande fördelning: 1) (relativt lindrig efterblivenhet) 55 fall. 2) (eftermognad till vuxen I. Å.) 7 fall. 3) (ingen efterblivenhet) 2 fall (en dövstum kvinna, en kvinna som fått sterilisering efter att ha fött två mongoloida idioter). Olikheten mot 1953 kan knappast mer än till en del bero på de kortfattade anteckningarna utan tyder på att materialets sammansättning är underkastad tillfälliga variationer. En påfallande olikhet mellan 1950 och 1953 är att under det förstnämnda året lysningshinder förklarades finnas i 8 fall, i ett av dem t. o. m. för båda kontrahenterna (I. K. hos kvinnan 62, hos mannen 72), medan 1953 i samtliga prövningsärenden resolverades att intet lysningshinder existerade. Detta torde vara ett tecken på att socialpsykiatriska nämnden 1950 ännu var mera restriktiv än senare i gränsdragningen mellan »icke hinder» och »tillstånd» (jfr ovan s. 32). I fyra

124 av de åtta fallen hänvisades i beslutet till möjligheten att söka dispens, vilket ju måste uppfattas som ett löfte att dispens skulle komma att beviljas. Dispensärenden: tillstånd utan villkor

Detta material är — liksom över huvud materialet av dispensfall — av naturliga skäl enhetligare än prövningsfallen. 1950 voro 15 rätt klart ehuru ej djupt imbecilla (eller djupt debila, beroende på var gränsen dragés) med en vid en eller flera testningar u p p n å d d intelligensålder av 8—10, i allmänhet 9—10 år; testningsresultaten synas här vara ganska pålitliga och stämma med övriga uppgifter om mental kapacitet. Ungefär lika många, 16, voro enligt testningsresultaten, som i några fall kunna föranleda en viss tvekan, debila med en intelligensålder av c. 10,5—12 år eller något mera. 1953 voro 15 imbecilla, 27 enligt testningsresultaten (i vissa fall viss tvekan) debila (samma avgränsning som för 1950). Det bör kanske påpekas, ehuru det redan har antytts och kan sägas vara självklart, att vid lämnandet av tillstånd hänsyn tagits icke blott till den intellektuella kapaciteten utan också till social anpassning, skötsamhet och praktisk duglighet. Det följande bygger närmast på 1953 års material, 42 fall, men gäller i princip även för 1950. I åtminstone 4 av debilitetsfallén synes en eftermognad ha försiggått (delvis dock möjligen till en viss grad testningsvana). I två av dessa fall, i vilka dock en metod använts som ofta ger för höga värden, uppges t. o. m. en LÄ. av 13 Vi—13 3/i år. I två andra fall är det svårt att förstå varför dispensvägen valts; i det ena uppges en från 10 till 17 år ökad I.Å., i det andra är det fråga om en dövstum med »viss oligofreni». Både av de imbecilla och av de lindrigare efterblivna ha flera tidigare varit sexuellt lösaktiga, opålitliga eller kriminella (straffria) men stabiliserat sig, vilket naturligtvis varit en förutsättning för tillstånd till äktenskap. En flicka, som gått i sinnesslöskola och därefter fört ett lösaktigt liv (uppgiven LÄ. 9,2 å r ) , har t. ex. sedermera fått vitsord att sköta hemmet bra; en kvinna, som varit slö och sexuellt vidlyftig och i ett föregående äktenskap misskött hemmet, har sedermera betygats vara skötsam; en flicka, som slutat skolan enligt § 48 och på arbetshem visade sig vara smutsig och ovårdad (I.Å. 8,6), har senare betecknats som »rar, snäll och villig». Åtskilliga andra av dessa i olika grad efterblivna ha dock alltid varit lugna och duktiga och skött sig bra. I 9 fall har även den andra kontrahenten varit mer eller m i n d r e efterbliven. Dispensärenden: tillstånd under villkor av sterilisering

Fallen, som 1950 voro fem, 1953 sex, kunna lämpligen specificeras. 1950: 1) Man, 49 år. I.Å. 10—?12. Två barn med styvdotter. Antecknad även som sinnessjuk. Debil. 2) Man. I.Å. 10, imbec. + epil. 3) Kvinna. Sinnesslöanstalt. I m b e c , I.Å. 8, trög. 4) Man (ansök, för äktensk. med föreg.). I m b e c , I.Å. 8 1/-2. 5) Kvinna. Hereditet. Hjälpklass. I m b e c , I.Å. 9. 1953: 1) Kvinna. Stark hereditet. I.Å. 8,2 men socialt duglig. Efterbliven. 2) Kvinna. Hereditet. Sinnesslöskola, bråkig och slö. Sedan skött sig, socialt anpassningsbar. I.Å. 9,4. 3) Kvinna. Hereditet. I.Å. 8,8. Sköter numera hemmet (änka) u.a. (formellt den sökande), slapp, enfaldig, I.Å. 10,3. Sköter sig. Steriliserad. 4) Kvinna. Haft tre epil. anfall, sannolikt oligofren; dock hereditet för epilepsi. I.Å. 10. Efterbliven. 5) Man. Sinnesslöanstalt. Frikallad. Beskedlig. I.Å. 12,3 (säkerligen för högt v ä r d e ) . 6) Man. Hereditet. I.Å. c. 10. Beskedlig. Efterbliven. Av ovanstående framgår att sterilisering satts som villkor för äktenskap endast i uppenbara fall, där ur såväl eugenisk som social synpunkt ett fertilt äktenskap icke borde ha tillåtits. I flera av de övriga fallen skulle steriliseringsvillkor mycket väl kunna ha motiverats ur dessa synpunkter,

125 men medicinalstyrelsen har varit återhållsam med att ställa detta villkor. I flera fall (se ovan) äro båda kontrahenterna mer eller mindre efterblivna. Sådana förbindelser, som icke äro sällsynta, äro, när båda parterna tillhöra den beskedliga och skötsamma typen av oligofrena och den ena är steriliserad, i allmänhet mycket lämpliga, delvis därför att den steriliserade icke binder en mentalt fullvärdig person i ett barnlöst äktenskap. Att i ett av fallen 1953 sterilisering av kvinnan satts som villkor, ehuru mannen redan var steriliserad, ansågs motiverat av principiella skäl; hon var ung (f. 1920) och djupt efterbliven. Avslag Det enda avslaget 1950 rörde en steriliserad imbecill kvinna (I.Å. 8,3) med en debil fästman. I beslutet hänvisades till att det kunde överklagas. Tydligen ansågs kvinnan stå under den gräns till vilken medicinalstyrelsen kunde gå. 1953 avslogs en ansökan från en 63-årig sinnesslö kvinna (I.Å. 10—11), som efter 50-årig asylering ville gifta sig med en 70-årig man med begynnande senilitet. Det andra avslaget detta år gällde en imbecill kvinna (I.Å 9), som var olämplig såsom moder och tydligen över huvud såsom äktenskapskandidat. Tidigare sterilisering

Av de 63 godkända prövningsärendena 1950 röra 22 personer som voro steriliserade (13 män, 9 k v i n n o r ) . Bland de 60 fallen 1953 var motsvarande antal 21 (9 män, 12 k v i n n o r ) . Då medicinalstyrelsen i dessa fall förklarat att sinnesslöhet ej kunnat påvisas, kan det se ut som om dessa steriliseringar varit förhastade. Beträffande 4 eller 5 fall 1953, i vilka en intellektuell och (eller) moralisk eftermognad skett, kan det nu långt efteråt sägas att medgivande till sterilisering (i fyra fall vid 17—19 års ålder) borde ha ställts på framtiden. 1950 var antalet dylika fall också 4 eller 5. I övrigt h a r sterilisering, om man bortser från möjligheten av psykologiska verkningar, i stort sett varit befogad av eugeniska och därför också sociala skäl. I några fall med endast allmän arvsrisk skulle medgivande kanske dock fått anstå, om man kunnat se in i framtiden (möjlig eftermognad, social stabilisering, ev. pseudodebilitet). I 8 fall 1953 finnes enligt handlingarna en ofiast (6 fall) stark hereditet och därför en otvivelaktigt stor arvsrisk; sterilisering har varit starkt motiverad. De utan villkor bifallna dispensansökningarna röra till mycket stor del tidigare steriliserade personer. 1950 var antalet 24 av 31, 1953 var det 31 av 42. Om fall i vilka den andra kontrahenten var steriliserad medräknas, vilket är det riktigaste emedan bådas sinnesbeskaffenhet betyder lika mycket, bli siffrorna 24 av 31 (87 %) och 32 av 42 (76 %) (i ett fall 1953 båda steriliserade). Dessa steriliseringar ha nästan genomgående varit klart befogade och ur eugenisk och social synpunkt önskvärda, möjligen utom ett förut nämnt fall av dövstumhet med viss (säker?) oligofreni. I några fall har en relativt hög intelligensålder angivits, dock funnen med en metod som ofta ger ett högt värde. I många av fallen finnes en i flera av dem mycket stark hereditet för sinnesslöhet och stor arvsrisk. I dessa fall och i åtskilliga andra har steriliseringen utan tvivel underlättat eller möjliggjort erhållande av tillstånd till äktenskap; det skulle annars ej ha kunnat lämnas utan villkor av sterilisering. I flera andra fall skulle dock sannolikt tillstånd ha givits utan sådant villkor. Några siffror kunna här ej anges; ofta skulle nog en grundligare utredning, som nu ej behövdes, ha krävts. Av de 8 personer för vilka år 1950 hinder förklarades föreligga voro 3 steriliserade (imbecilla, 1 någon eftermognad, alla tre hänvisade till dispensansökan).

126 Sinnessjukdom

och andra psykiska

sjukdomstillstånd

m. m.

Denna stora grupp är mycket heterogen. Ett försök att inom den särskilja olika typer av fall skulle därför, även om de föreliggande uppgifterna vore vida fullständigare och säkrare än de äro, vara förenat med stora svårigheter. Nu tillkommer att ofta knappast mera än en naken diagnos meddelas och att uppfattning och terminologi är olika på olika sjukhus. Symptomen kunna naturligtvis också förändras under en patients liv. Det förekommer att ett fall på ett sjukhus har bedömts som schizofreni, på ett annat som manisk-depressiv psykos, på ett tredje som psykopati. Följande översikt bygger — och måste bygga — övervägande på diagnoser och i läkarutlåtanden uttalade åsikter. I relativt många fall har jag dock, ehuru helt i avsaknad av psykiatrisk erfarenhet, vågat ställa mig mer eller mindre skeptisk mot diagnoser, som förefallit alltför schablonmässiga, och fört ett fall till en annan grupp än enligt diagnosen. Prövning av lysningshinder: inga tecken till sinnessjukdom

Schizofreni. 49 fall 1950, 27 fall 1953, bland dem dock flera (1953 c. 10), där diagnosen har ett frågetecken eller där vissa skäl att sätta ett sådant finnas. Över huvud skulle en försiktigare rubrik vara »psykoser med schizofrena eller schizofreniliknande symptom». Om det frågas i hur många av dessa fall äktenskap på grund av risk för nytt akut insjuknande eller klar arvsrisk kan anses vara ur social och eugenisk synpunkt olämpligt, är detta en fråga, som ej kan besvaras utan granskning av sjukhusjournaler och ofta en arvsbiologisk utredning. I 1953 års material synas indicier för ett äktenskaps olämplighet finnas i 10—12 fall. Manisk-depressiv psykos. Bland fall med denna diagnos har jag trott det vara riktigast att utesluta några, som synas ha haft formen av mer eller mindre periodiska depressioner, och fört dem till följande grupp. Vad som återstår är vartdera året 1950 och 1953 15 fall, av vilka flera förefalla mycket typiska. I 7 av fallen 1953 finnas indicier för att ett äktenskap är olämpligt eller riskabelt, men även här skulle en grundligare kännedom både om några av dessa och om en del andra fall krävas. Relativt tillfälliga eller mindre djupgående psykiska sjukdomstillstånd under diagnoser sorn psykogen depression, reakt. insufficienstillstånd, förvirringstillstånd, insania per trauma mentale, insania per emotionem accpiisitam, insania e lesione cerebri, reakt. hysteri hos infantil och hos »psykopat», pubertets-, laktations-, alkoholpsykos. Hit har jag räknat 59 fall 1950 och 58 fall 1953. I denna brokiga samling finnas fall av depression, som tydligen ha en konstitutionell och i allmänhet ärftlig grundval och delvis fått diagnosen manisk-depressiv psykos och i ett par fall, om jag kan bedöma dem, sannolikt äro en form av sådan. Det förefaller dock riktigast att här räkna dem till denna grupp. Några exempel må n ä m n a s : »fem depressiva psykoser», »flera reakt. depressioner», »tre depressionsperioder», »psykogen sinnessjukdom flera gånger», »en tvåårig depression», »en depressionsperiod». Övriga depressioner, det stora flertalet, ha varit mer eller mindre kortvariga, och detsamma gäller om förvirringstillstånden och en del psykogena insufficienser. Några exempel från 1953 förtjäna att anföras: en depression, patienten återställd efter 8 elbehandlingar; en tillfällig »schizofreni», patienten helt bra efter några elchocker; en depression med suicidförsök på grund av kärlekssorg; en insan. pr tr. ment. en månad (två fall); ett förvirrings-

127 tillstånd med stupor två dagar. Från 1950 skola endast två fall nämnas: suicidförsök i samband med skilsmässa, på sinnessjukhus fem dagar; pubertetsinsufficiens hos en yngling, vårdad fem dagar. Man frågar sig om det är rimligt att sådana fall och över huvud mer eller mindre kortvariga och godartade, senare helt botade psykiska rubbningar anmälas till pastorsämbete. Det förefaller antagligt att en del av de i denna grupp sammanförda fallen, dock osäkert vilka eller hur många, snarast skulle kunna uppfattas som neuroser. — För enkelhetens skull ha till denna samlingsgrupp förts två oklara fall (periodisk sinnessjukdom, diagnos oklar; diagnoser psykopati, amentia, schizofreni, laktationspsykos), vidare två fall av paralysi (botad), slutligen ett fall, där det är alldeles okänt och oklart vad som föranlett anmälan (en kvinna, som enligt föreliggande uppgifter aldrig varit intagen på sinnessjukhus). »Psykopati». Psykopati är som bekant ett även vid relativt inskränkt och försiktig användning mycket vidsträckt, svårbegränsat och heterogent begrepp. En del fall med denna diagnos eller snarare benämning ha här förts till föregåeude grupp. Med den naturligtvis relativa och rätt vaga begränsning som här gjorts ha till psykopatigruppen räknats 36 fall (28 män, 8 kvinnor) 1950 och 23 fall (18 män, 5 kvinnor) 1953. Männens starka övervikt visar att miljöinflytelser (bl. a. men ingalunda enbart alkohol) ha stor betydelse men säkerligen icke att konstitutionella faktorer spela en underordnad roll. Mer än hälften av de personer som räknats hit synas kunna betecknas som rätt svåra — eller mycket svåra — psykopater. Som sådana böra i 1953 års material åtminstone följande 16, sannolikt flera, uppfattas: 1 kriminell hy steroid psykopat, sol och vår; 1 hysterisk mytoman psykopat; 5 hållningslösa och (eller) kriminella psykopater; 1 hysterisk psykopat, alkoholiserad och narkoman; 2 kriminella (period.) alkoholister och psykop.; 1 tidigare kriminell alkoholist, efterbliven; 1 paranoid debil alkoholist; 1 epileptoid psykopat (lobotom.); 1 hyperthym, explosiv, kverulerande psykopat ( + l e s . c e r . ) ; 1 imbecill psykopat ( ? ) ; 1 diagn. schizopathia. Det kan icke generellt sägas att sådana människor äro olämpliga att bilda familj och få b a r n ; härför kräves ofta en noggrannare kännedom om nuvarande sinnesbeskaffenhet och livsföring och stundom om hereditet; i utlåtanden för dessa ärenden har ju frågan endast gällt sinnessjuk eller icke sinnessjuk, i det senare fallet automatiskt med rätt till äktenskap. Det synes dock ligga i öppen dag att det i flera av de anförda fallen är fråga om personer, som ur flera synpunkter ter sig olämpliga för äktenskap; utsikterna för en stabilisering genom äktenskap skulle dock, om problemet vore aktuellt, behöva bedömas från fall till fall. — Av 1950 års hållningslösa psykopater må blott 4 n ä m n a s : »moral insanity»; kriminell hållningslös alkoholist, sutenör; stark kriminell debil (?) psykopat; i hög grad hållningslös psykopat, intelligent, smidig, inställsam. — När psykopatigruppen här har minskats med några fall, som synts mera höra tillsammans med neuroser m. m., har den å andra sidan ökats med enstaka fall, som fått diagnosen schizofreni. En skarp gräns häremellan och »schizoid psykopati» är naturligtvis omöjlig att draga. S t e r i l i s e r i n g har som tabellerna visa i prövningsfallen varit mycket sällsynt (1950: 1 schizofr.; 1 schizofr. + debil.; 2 »psykopati»; 1953: 1 man.-depr.; 1 krim. alkoh. psykop.).

Prövning: hinder

I två fall 1950 förklarades lysningshinder på grund av sinnessjukdom finnas. Det ena gällde en 65-årig man med senil demens, det andra en kvinna med kvarstå-

128 ende följder av schizofreni (klart paranoida vanföreställningar). 1953 resulterade granskningen endast i »f. n. inga tecken». Dispensärenden

Endast 1953, ej 1950, ha ansökningar om dispens från hinder på grund av sinnessjukdom förekommit. I två fall lämnades tillstånd (schizofr., förbättr. efter lobotomi; flera insjuknanden, förvirringstilist., h a l l u c , diagn. schizofr., visst defekttillst., steril., bifall till besvär). En ansökan avslogs (schizofr., kataton form, stationär, steril.).

Epilepsi Prövning av lysningshinder

1950 förklarade medicinalstyrelsen i 15 fall (12 män, 3 kvinnor) hinder ej föreligga. I 7 av dem kunde yttre orsak antagas eller på delvis tämligen svaga grunder misstänkas. I 2 fall var det fråga om anfall med osäker tolkning (det ena »epil. + psykop.»). I 5 fall talade symtomen åtminstone ej direkt för »genuin» epilepsi (ett dock med hereditet, en broder epilepsi). I ett fall, en kvinna vars fader hade epilepsi, fanns skäl att antaga ärftlig grundval, men hon var steriliserad och skulle utan tvekan ha fått dispens. Hinder förklarades finnas i ett fall, där det synes ha varit svårt att finna något som talade mot ärftlig genes. Sterilisering var utförd endast i det nyss nämnda fallet. 1953 förklarades i samtliga 13 fall (8 män, 5 kvinnor) tecken till fallandesot av övervägande inre orsaker ej föreligga. I 3 fall finnas skäl att antaga yttre orsak. I övriga fall ha mera obestämda skäl mot äktenskapshinder ansetts tillfyllest: uttalande av specialist, saknad av typiska personlighetsförändringar, ringa eller minskad anfallsfrekvens. I två fall hade sterilisering sökts och verkställts (kvinna, debil, hjälpklass, skyddshem; man, osäker genes). Dispensärenden: tillstånd

1950 meddelade medicinalstyrelsen tillstånd u t a n v i l l k o r i 8 fall (3 män, 5 k v i n n o r ) . I ett fall funnos vissa skäl att förutsätta yttre orsak. I ett fall förelåg klar ( m o d e r n ) , i ett annat »svag» hereditet (en kusin). En man led utom av epilepsi av en form av ärftlig blindhet (två syskon födda blinda, en morbror b l i n d ) . En kvinna med epilepsi, vilken tolkats som »genuin», var debil. I de tre övriga fallen fanns ingenting, som tydde på yttre orsak. I ett av dessa sistnämnda fall samt i fallen med »svag» hereditet, med blindhet och med debilitet h a d e sterilisering tidigare sökts och utförts. I 5 av dispensfallen 1950 lämnades tillstånd under v i l l k o r a v s t e r i l i s e r i n g (1 man, 4 k v i n n o r ) . I två av dessa förelåg en viss epileptisk demens (i det ena + efterblivenhet?). I ett fall fanns mycket klar, i ett annat något mera avlägsen hereditet för epilepsi. I det femte fanns ingenting som tydde på yttre orsak. 1953 lämnades 12 tillstånd, samtliga u t a n v i l l k o r (3 män, 9 k v i n n o r ) . I 2 fall finnas indicier för yttre orsak. I 2 finnes klar hereditet. I de övriga är genesen oklar, eller orsaken har angivits sannolikt vara övervägande inre. Sterilisering hade tidigare utförts i tre fall: »epil. tolkad som genuin, lätt epileptisk demens»; »ansetts övervägande inre orsak»; »inre orsak ej utesluten», ingenting tydande på yttre orsak.

129 En jämförelse mellan epilepsiärendenas bedömning 1950 och 1953 har intresse. Medicinalstyrelsen var redan före 1952 benägen att, när så syntes möjligt, anse äktenskapshinder ej finnas och tillåta äktenskap utan sterilisering. Efter styrelsens yttrande i februari 1952 hade jag det intrycket att ytterligare en uppmjukning skedde. Det liksom låg i luften att giftermålsbalkens ofta svårtolkade bestämmelse skulle komma att ändras. Personligen var jag, som i viss mån hade ansvar för tillämpningen av bestämmelsen om äktenskapshinder vid epilepsi av »övervägande inre» d. v. s. ärftliga orsaker, benägen att gå åtminstone till den yttersta gränsen av lagens möjligheter. Materialet är båda åren, 1950 och 1953, alltför litet för en detaljerad jämförelse. Att vid prövningen av lysningshinder sådant hinder förklarades finnas 1950 i ett, 1953 i intet fall, är ett isolerat indicium. Vad som framför allt bekräftar det ovan nämnda intrycket av en viss uppmjukning av praxis är att 1950 av 15 tillstånd 5 lämnades under villkor av sterilisering (dessa fall ha nämnts ovan), medan 1953 samtliga 12 tillstånd lämnades utan villkor. Särskilt anmärkningsvärt är att tillstånd till äktenskap givits utan att sterilisering satts som villkor i följande fyra fall: 1. Psykiska förändringar, intellektuellt och emotionellt torftig. 2. »EEG tyder på genuin epilepsi; hoppas på villkor.» 3. Epilepsien betraktad som endogen. Klar hereditet (3 systrar epilepsi). 4. Klar hereditet (modern och mormodern epil.).

Medicinalstyrelsens

äktenskapsärenden

1947—1953

Fall av svår psykopati i vilka lysningshinder förklarats ej föreligga

De nedan givna sammanfattningarna äro ofta grundade på undersökningar och utlåtanden vid flera tidpunkter och av olika läkare. Det har då i allmänhet synts lämpligt att tillsvidare icke försöka göra en sammanfattning utan kort referera uppgifterna ungefär som de föreligga i handlingarna, ehuru följden har blivit en del upprepningar. I en del fall har en mera summarisk bedömning ansetts tillräcklig. Fallen ha med hänsyn till ärendenas hemligstämpling uppförts utan tidsföljd och i helt godtycklig ordning. 1. Man, 26 år. Vid 7 år skalltrauma. Vid 18—19 år böter för billån, fylleri och slagsmål. Ett par år därefter förhållande till en flicka. Egendomligt uppträdande, självmordstankar, hotade henne med en kniv; därefter självmordsbeslut. Mord på chaufför (flera hugg med kniven) och rån. Bättspsyk. undersökn.: I.Å. 11—12 år. Dessutom en höggradig utvecklingshämning med djupa defekter framför allt på känslolivets område. Straffri ( 5 : 5 ) . Sinnessjukhus (21 år gammal). Skötte sig, intryck av eftermognad. Nyligen försöksutskriven. Skött sig, god sjukdomsinsikt. 2. Man, 27 år Tidigt skyddshem. Vid c. 20 år stölder, förskingring m. m. 5:6, ungdomsfängelse något år. Förskingring, eldsanläggning. Förklarad 5:5, sinnessjukhus c. 2 år. Höggradigt psykiskt abnorm; stridig, lögnaktig, opålitlig, skrytsam, mytoman. Massor av hysteriska tricks. Nya förskingringar, straffarbete. Status presens: Hal o. s. v. Bisk för nya brott och hysteroida reaktioner. 3. Man, 31 år. Modern straffad, sexuellt vidlyftig. — Vid 18 år bilstöld, 5:6. Efter ett par år ytterligare stölder. Sinnesundersökning: hysteroid, infantil, debil psykopat m e d emotionella och moraliska defekter. Bymt från sinnessjukhus. Nya brott; sinnessjukhus, där han måste flyttas till specialavdelning. Försöksutskriven. Samma år, för c ett år sedan, steriliserad, frigiven. Åter nya 9—908866

130 brott. Status presens: intellektuellt välutvecklad (I.K. 117). Hård, egocentrisk, självupptagen, slapp psykopat. 4. Kvinna, 44 år. Flera lagstridiga handlingar. G e Straffri, int. på sinnessjukhus vid 35 års ålder: Tidigare alkoholmissbruk. Chosig, vulgär, ej fullt proper. Abnorm personlighet, dålig omdömesförmåga, ej kunnat sköta sin ekonomi. Psykolabil, besvärlig. Obehärskad på arbetsplatsen, spritt vantrevnad omkring sig. Sammanfattning: grav hysterisk psykopat. Sjukdomsinsikt saknas. Fästmannen flera brottsliga handlingar, straffri, sinnessjukhus för få år sedan. Psykolabil psykopat. 5. Man, 28 år. Fadern alkoholist, hembrännare, stölder. — Begåvning snarast över medelmåttan. Frikallad i samband med straffriförklaring. Snatterier, stölder; grov stöld: villkorlig dom. Sinnesundersökn.: moraliskt outvecklad, hållningslös psykopat. 5:5. Sinnessjukhus 1—2 år. Under försöksutskrivning skött sig u. a. 6. Kvinna, 22 år. Barnhem vid 14 år. Svårhanterlig, flyttad till skolhem. Alltmera negativistisk, trotsig och svårhanterlig. Inga intellektuella brister. Sinnessjukhus, övervägande i familjevård, 5 år. Diagn. psykopati. Steriliserad. Arbete i stor stad. Under övergående vistelse i Stockholm fylleriförseelser, dömd 4 gånger. För ett år sedan intagen på sinnessjukhus för psykopati + epilepsi + alkoholism, överförd till annat sjukhus; diagnos psykopati + förvirringstillstånd efter förgiftning (fenemal) + epilepsi (efter hjärnskakning). Varit i god balans; mjuk, vänlig, sansad. 7. Man, 33 år. Frånskild. Vid 26 år förfalskning och förskingring. Bättspsykiatrisk undersökning. Straffri; försöksutskriven samma år. Tre år senare häleri och ransoneringsbrott. Sinnesundersökning: Synnerligen lättledd och viljesvag. Slapp och blödig sedan barndomen. Under trycket av en brotten åtföljande spänning psykopatalogiska symtom. Den sociala prognosen dubiös; så viljesvag att man troligen aldrig kan räkna med att han i ekonomiska svårigheter kan avhålla sig från brott. Diagnos grav hållningslös psykopat, i behov av vård på sinnessjukhus. Intagen på sinnessjukhus . Återintagen, kom åter till ro. Frigång, skötte sig. Försöksutskriven för två år sedan, nyligen definitivt utskriven. Intellektuellt ordinärt utvecklad. 8. Kvinna, 35 år. Frånskild. Fadern alkoholist, tidigt moderlös. Tidigt svårt att anpassa sig. Tilltagande nöjeslystnad, misskött sig. F r å n 19 år massor av förbindelser. Straffri två gånger, 1 gång koppleri. Intrigant, besvärlig. Affektivt ytlig och teatralisk. Outvecklat omdöme, etiskt och moraliskt ansvarslös. Intelligens ungefär normal. Två gånger på sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen i yttrande till rådhusrätt för fyra år sedan: enligt yttrande av sinnessjukläkare abnorm personlighet, hysterisk psykopat; 5:5 och i behov av vård på sinnessjukhus. Utlåtande av annan psykiater i å r : i yttrande förra året »intryck av en fortskridande psykisk nivåsänkning och ett fortskridande själsligt sönderfall, vilka psykiska förändringar åtföljts av en försämring av den sociala anpassningsförmågan». Nu böjd att antaga en mycket grav men stationär psykopati. 9. Man, 29 år. Tångförlöst med deformerad skalle. Svårfostrad. Bymde, stal etc. Skyddshem. Bymning och stöld. Mönstrade på båt; ville sticka kniv i kamrat, måste hållas inlåst. Sinnessjukhus vid 17 å 18 år: Ins. e laes. cer. (förlossningst r a u m a ) . Sedan samma liv som förut, rymningar, tillgrepp, bedrägeri. Sinnesundersökning: grava psykiska defekter efter hjärnsjukdom med moral insanity som mest framträdande symtom. Sinnessjukhus 10 år till förra året, två år i fast paviljong efter medverkan i överfall på personal. Fästmön gravid, anser att han nu blivit en annan människa. Han säger sig tro att han nu håller på att stadga sig.

131 Är nu försöksutskriven. — Vidlyftig och äventyrslysten, resor till kontinenten i »särskilda uppdrag» o. s. v. 10. Man, 23 år. Fadern alkoholist. — Stölder. Vid 15 år skyddshem: intelligent, hållningslös, smidig, opålitlig. Försöksutskriven efter två år. Nya stölder. Sinnesundersökning: infantil, subsolid, mytoman, duperande psykopat, 5:5. Strafffri. Försöksutskriven efter 1 år, återintagen efter bedrägerier. Ny sinnesundersökning. Ungdomsfängelse. 11. Man, 31 år. Otukt, förskingring, bedrägerier (3 gånger), stöld, rattfylleri. Alkoholism. Vid 16 år straffri. Sinnessjukavdelning, sedan Salberga sjukhus till 19 år. Nya brott. Åter straffri vid 24 år. Sinnessjukhus 3—4 år. Ny sinnesundersökning: 5:5. Haga sjukhus. Tjatig, pockande, kverulerande, mytoman. Psykisk abnormitet; moral insanity. Viljesvag, känsloflack, psykoinfantil. 12. Man, 47 år, intellektuellt yrke. Alkoholism och socialt förfall samt tecken på psykisk abnormitet i ett flertal fall i släkten. — Under skoltiden tecken på psykisk abnormitet, fullföljde ej skolgången. Vanskötte sig därefter, visade social och ekonomisk hållningslöshet. Frihetsstraff för egendomsbrott tre gånger vid 28—35 år. Fem år senare åter egendomsbrott. Sinnesundersökn.: Utpräglad konstitutionell hysteriker. Under fem år till in på prövningsansökningens år på flera sinnessjukhus, överallt med diagnosen psykopati. En journal: Konstitutionellt svårt mytoman och etiskt defekt hysteriker. Höggradigt mytoman, egocentrisk, intrigerande och kverulant individ i fullkomlig avsaknad av moraliska hämningar. Tidvis svårt alkoholmissbruk. — Psykisk undersökning för prövningen: Halt inställsam och smidig . På ett häpnadsväckande fräckt sätt vältrar han sig i förtal av andra och i en flödande svada. I intellektuellt avseende mer än ordinärt utvecklad. Grav psykopat. 13. Kvinna, 32 år, 1 barn. Villkorlig dom vid 25 år. Två år senare straffarbete, omedelbart därefter sinnessjukhus c. 2 år. Därefter hushållat för frånskild man med 3 b a r n . Svåra stridigheter med våldsamma uppträden. Misshandlat varandra. Hotat både mannen och hans barn till livet. Deras gemensamma barn omhändertaget för skyddsuppfostran. Svåra uppträden på barnavårdsnämnden, tilldelat socialvårdssysslomannen ett kraftigt slag i ansiktet. Uppträtt provocerande mot mannen och mot grannar. Arbetssam och duktig. Diagnos i läkarintyget: Höggradig hysteroid psykopat. 14. Man, 44 år, intellektuellt yrke. Duktig i sitt arbete. Från 22 till 38 års ålder ett flertal gånger straffad för stölder. Tre år senare åter straffad. Subsolid psykopat, Sol och våraktig livsföring. Tidigare missbruk av narkotika. Habilt och smidigt sätt. Medger leende sin asocialitet. 15. Man, 42 år. Gift vid 26 år, 2 söner (den ena sedan födelsen morbus Little, sinnesslöanstalt). Anlagt eld för att utfå försäkring för lösöret. Stölder och förskingringar. Bättspsyk. undersökn.: »Infantil känsloutrustning, psykisk asteni och benägenhet för neurotiskt hysteriska reaktioner», förmodligen till följd av epileptisk encephali. Straffri. Fängelse i väntan på plats på sinnessjukhus: hypokondrisk, omdömeslös, men snäll. Sinnessjukhus ( t v å ) : Försöksutskriven i tre år, skötte sig bra. Utskriven som återställd. 16. Man, 50 år. Ogift, 2 barn u. ä. Mellan 30 och 42 år straffad flera gånger för egendomsbrott, även för rattfylleri. Tre år senare dömd för en hel del tillgrepp och bedrägerier, men domen ändrades och han blev straffri. Sinnessjukhus: renodlad psykopat av hållningslös typ. Envis lues. Flyttades till annat sjukhus. Uppträdde så omdömeslöst att han (för tre år sedan) flyttades till mindre lugn avdelning. Visade utpräglad egocentricitet, var smilande inställsam och påträngande, brysk, uppretad, arbetsskygg, betydligt omdömeslös och opålitlig. Försöksutskriv9*—908866

132 ning för två år sedan. Försvann, efterlystes. — Nuvarande tillstånd: Glättig, något insmickrande, viss spänning med malande intensitet (ixofreni). Närmast ixofren psykopat. Bedömer sin situation bättre än förr. 17. Man, 29 år. Kriminell vid 22 år: 5:5. Fem år senare grovt häleri och stölder. Psykoinfantil, utpräglat hysteroid, hållningslös, omdömesdefekter. Verkar i grund och botten känslokall. Djupt subsolid. Superkapabel. Den kriminella och sociala prognosen torde få anses övervägande god, förutsatt att han ej sysslar med affärer på egen hand. 18. Man, 33 år. Fadern svår alkoholist. — Som barn raseriutbrott, trilsk och trotsig. Ingen uthållighet. Stölder under beredskapstjänstgöring. Straffri. Sinnessjukhus. Slapp ansvarslöshet och allmän hållningslöshet. Sol och vår. Förlovningar, förhållanden till olika kvinnor. Så snart det blev fråga om äktenskap, avvek han. Alltid tett sig som hållningslös psykopat. Upprepade förskringringsbrott i samband med sol och vår. — Fästmön vederhäftig, undersökningsläkaren tror att hon kommer att bli ett stöd. 19. Man, 55 år. Fadern suicid. — Vid 18 år stölder, bedrägerier, förskingring, förargelseväckande beteende. I.Å. c. 11 år. Gift vid 35 år, skild efter 2 år. Vid 43 år straffri: konstitutionell djupt abnorm, debil, emotionellt underutvecklad, hysteroid. Nuvar. tillstånd servil, fabulerar. Steriliserad vid 50 år. Från 52 år i understödshem. 20. Man, 38 år. Vid 19 år till Stockholm. Försörjde sig med bettleri, tidvis sutenör. Flackat och vagabonderat, bedrägerier och stölder. Fängelse. Vid 25 år sinnesundersökning, straffri: Psykopati, psykiskt skadad av kronisk alkoholförgiftning. Sinnessjukhus. Efter tre år familjevård och försöksutskrivning. Nästa år återintagen; misstänkt för stöld, försök till kriminell abort. Efter tre år försöksutskriven, kort efteråt bedrägerier och stöld. Ny sinnesundersökning, dömd till förvaring. För två år sedan ånyo försöksutskrivning. Mera skötsam. Man vågar ej räkna med att han utan mycket stöd skall kunna fortsätta att sköta sig. 21. Man, 27 år. Född i dålig miljö. Fadern alkoholist, modern debil? 2 syskon psykiskt defekta. — Tidigt efterbliven. Utvecklade sig efter puberteten till alltmera förljugen och opålitlig. Började stjäla vid 17 år. Villkorlig dom två år senare efter nya stölder. Sinnesundersökning: Debil psykopat, hållningslös, förljugen. Straffri. Sinnessjukhus fyra år. Efter utskrivning nya stölder och ny sinnesundersökning: debil, psykopat, hållningslös, ansågs oemottaglig för straff. Straffarbete för två år sedan. Steriliserad vid 21 år. Undersökning för lysningsprövningen: Psykopat; hållningslöshet, slapphet, kyla. 22. Man, 30 år. Bymde från beredskapstjänst. Ge två gånger. Sinnessjukhus två gånger för alkoholism. Återföll. Viljesvag, hållningslös, något slö. Sutenör. F. n. intagen på fångvårdsanstalt. 23. Man, 35 år. En mängd anställningar till lands och till sjöss. Fylleriförseelser; (för tre år sedan fängelse för rattfylleri). Vid 24 år suicidförsök. Samma år dråp av sin son. Fångvårdsanstalt och sinnessjukhus. Försöksutskriven nästa år (för två år sedan). »Vid tal om hans svåra förseelse visar han dock en påtaglig affektkyla och berättar om mordet utan minsta sinnesrörelse.» Intellektuell utveckling god. De fall som ovan refererats, delvis efter mina anteckningar men i allmänhet övervägande efter medicinalstyrelsens handlingar, synas kunna rubriceras som fall av mer eller mindre svår, delvis mycket svår psykopati i detta ords allmänna, ej skarpt definierade betydelse. Detta betyder icke att i samtliga dessa fall det tillämnade äktenskapet har tett sig olämpligt och, om svår psykopati

133 hade utgjort lagligt äktenskapshinder, ej borde ha tillåtits. I några fall har prognosen för äktenskapet, ehuru givetvis alltid oviss, förefallit övervägande god, antingen emedan en person, som tidigare företett tecken på psykisk abnormitet och asocialitet, synes ha stabiliserat sig eller med hänsyn till det stöd den andra (åtminstone i här föreliggande fall den kvinnliga) kontrahenten kan förväntas lämna. I andra fall är prognosen uppenbarligen mera osäker, men tillstånd till äktenskap borde kanske dock, om svår psykopati hade utgjort äktenskapshinder, ha övervägts. Över huvud synes detta material visa att när det gäller äktenskapslagstiftning lagbestämmelser i stor omfattning endast kunna ge en allmän vägledning; ärendena måste bedömas efter de i varje särskilt fall förefintliga omständigheterna. Slutligen finnes en grupp av fall, i vilka ett äktenskap — eller det tillämnade äktenskapet — har tett sig absolut olämpligt och åtminstone för den »normala» kontrahenten ödesdigert. De anförda fallen tala härutinnan och i övrigt för sig själva. Man gör slutligen, synes det mig, den reflexionen att i samtliga eller nästan samtliga här anförda fall en sakkunnig och objektiv prövning av ett äktenskaps lämplighet skulle ha varit önskvärd. När prognosen har varit övervägande god, har detta visat sig först genom den prövning som föranletts av anteckning i församlingsbok, en prövning som dock endast har gällt huruvida lysningshinder enligt nuvarande lag (d. v. s. i nu föreliggande fall sinnessjukdom) har funnits eller ej.

BILAGA I I I

Ärftligt betingade sjukdomar och äktenskapshinder Av professorerna

Carl-Henry

Alström

och Jan A.

Böök

Sedan länge ha förelegat spekulationer om möjligheten att genom reglerande ingripande kunna förbättra mänskliga populationer i ärftligt avseende. Bedan Platon anföres såsom exempel på utformare av sådana teorier med förslag om deras tilllämpning. Under 1800-talet vunno liknande tankar en viss utbredning. Utmärkande för dessa olika rashygieniska läror är att de baserats på spekulationer och ofta klassbetonade förutfattade meningar och ej på vetenskaplig empiri samt, i fråga om begreppet ärftlighet, bygga på diffusa och från vår nuvarande ståndpunkt ovetenskapliga tankegångar. Dessa föreställningar omfattades ända in i vårt århundrade på en del håll och torde ha haft sin sista starkare efterdyning i Hitlers Tyskland. När det i förarbetena till 1915 års svenska äktenskapslagstiftning talas om »blodblandningar» föreligger otvivelaktigt en reminiscens av dessa gamla tankegångar. Genetiken är en ung vetenskap och humangenetiken är av ännu senare datum. Visserligen har sedan länge reella ärftliga faktorers betydelse varit känd i vissa fall. Förekomsten av dominant ärftliga sjukdomar eller egenskaper har bidragit härtill. Först med återupptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna år 1900 möjliggjordes emellertid en strikt vetenskaplig genetik. Ett av de första viktiga bidragen till påvisandet av deras giltighet i fråga om en sjukdom hos människan gavs av Herman Lundborg 1913. Det är den första egentliga början av en vetenskapligt grundad humangenetik i Sverige. Även i fortsättningen har vårt land väl hävdat sin plats inom humangenetiken. Torsten Sjögrens arbete av 1930 torde vara det första där moderna populationsgenetiska arbetsmetoder varit kombinerade med strikt Mendelanalys. Två forskningsfält inom humangenetiken äro särskilt betydelsefulla i förevarande sammanhang. Nyss nämndes den s. k. Mendelanalysen. Denna innebär utforskandet och klarläggandet av enskilda sjukdomstillstånds arvsmekanismer genom erfarenheter vunna på tillräckligt omfattande material. Inom detta avsnitt faller också tvillingforskningen. Inom det andra forskningsfältet företagas s. k. populationsgenetiska undersökningar av ifrågavarande sjukdomstillstånds frekvens, spridning inom populationen, beräkning av friska anlagsbärares frekvens samt vissa populationsstatistiska förhållanden (ingiftesfrekvens, s. k. isolatmekanismer, befolkningsrörelse) i den totala population, som skall bli föremål för ev. åtgärder. Tillförlitliga resultat kunna icke inom någotdera forskningsområdet uppnås med mindre arbetet bedrives genom omfattande fältundersökningar, d. v. s. uppsökande och studium av de sjuka och deras anhöriga. Slutsatser baserade enbart på uppgifter i sjukhusjournaler om de sjukas anhöriga kunna bli helt missvisande. Vårt lands utmärkta, långt tillbaka i tiden gående folkbokföring ger utomordentliga möjligheter för humangenetiskt arbete.

135 Det är framför allt neuropsykiatriska sjukdomstillstånd, kanske först och främst s. k. mentalsjukdomar, som ha varit föremål för diskussion i samband med spörsmålet om medicinska äktenskapshinder. F r å n genetisk synpunkt måste det synas inadekvat, att genetiskt betingade sjukdomstillstånd inom andra medicinska fack än neurologin och psykiatrin i denna debatt tidigare till stor del skjutits åt sidan. Dessa sjukdomstillstånd komma därför att i det följande behandlas på samma sätt och under samma synvinkel som de neuropsykiatriska. Föreliggande humangenetiska fakta tillåta en preliminär gruppering av materialet på följande sätt: a) sjukdomstillstånd som på ett enkelt och entydigt sätt bestämmas av ärftliga faktorer, b) sjukdomstillstånd, där vi kunna anföra skäl för att ärftliga faktorer spela en mer eller mindre betydande roll, men där förhållandena dock äro osäkra, och där redan den kliniska diagnostiken på olika håll är något olika, stundom t. o. m. diskutabel, c) sjukdomstillstånd, där förhållandena äro helt osäkra i de genetiska data som föreligga samt själva sjukdomstillstånden kliniskt äro otillräckligt utforskade och föremål för högst divergerande uppfattningar, d) sjukdomstillstånd, som kliniskt äro tillfredsställande utforskade och där, efter vad vi med säkerhet veta, insjukningsriskerna för de närmaste anhöriga äro av så låg storleksordning, att man inte kan vänta sig någon effekt av åtgärder i förebyggande syfte. Av sjukdomstillstånd som tillhöra grupp a) ovan kunna u p p r ä k n a s : myoklonusepilepsi, utforskad av Lundborg 1911 (uttrycket epilepsi kan här för lekmannen bli vilseledande; det är fråga om en alldeles enhetlig sjukdom med specifik klinisk och patologisk anatomi); juvenil amaurotisk idioti, utforskad av Sjögren 1930 (uttrycket idioti blir här för lekmannen vilseledande, barnen födas fullt normala och först senare utvecklas, liksom för myoklonusepilepsin, en alldeles specifik hjärnsjukdom); vissa speciella oligofreniibrmer (där barnen redan från början födas svårt hjärndefekta). Dessa äro alla exempel på s. k. recessivt betingade ärftliga sjukdomstillstånd. — Följande äro exempel på s. k. dominant ärftliga sjukdomstillstånd, nämligen Huntingtons chorea, paralysis agitans, utforskad av Mjönes 1949, specifik dyslexia (ärftlig ordblindhet — dock ej en sjukdom i vanlig bemärkelse), utforskad av Hallgren 1950, myopathia distalis lärda hereditaria (fortskridande perifer muskelförtvining), utforskad av Welander 1951. — Vi göra en schematisk översikt av några i denna grupp fallande, klart ärftligt betingade sjukdomstillstånd. recessiva juvenil amaurotisk idioti Tay-Sach's sjukdom myoklonus-epilepsi muskeldystrofier Friedreich ataxi

dominanta Huntingtons chorea paralysis agitans muskeldystrofier tuberös skleros neurofibromatosis Becklinghausen Hippel-Lindaus sjukdom Pierre Marie's ataxi

En fullständig lista över sådana ärftliga åkommor, där arvsgången är tillfredsställande klarlagd, skulle bli mycket omfattande. Vi ha ovan givit exempel p å några av de viktigaste neuropsykiatriska sjukdomarna. — Från oftalmologin känner man en hel rad sjukdomar, recessiva och dominanta, medfödda eller senare i livet insättande. En del förlöpa med, andra utan, symtom från andra organsystem än ögat. Några få må n ä m n a s : retinitis pigmentosa-gruppen, cataracta

136 congenitalis, Leber's sjukdom, Laurence-Moon-Biedl's sjukdom, congenital heredoretinopati. — Av andra s. k. somatiska sjukdomar, följande en klar, genetiskt bestämd utveckling, kunna nämnas hämofili (blödaresjukan), chondrodystrofi, ichtyosis congenita. Vi bortse här från det stora antal genetiskt betingade sjukdomstillstånd, defekter eller egenskaper, vilka äro så godartade, att de inte kunna komma i fråga i detta sammanhang, såsom t. ex. ärftlig ordblindhet, harläpp, brachydactyli, färgblindhet, albinism. Frekvensen för vart och ett av de i den schematiska framställningen ovan angivna sjukdomstillstånden är låg. Frekvensen av de recessiva sjukdomarna juvenil amaurotisk idioti (Sjögren) och congenital heredo-retinopati (Alström) är för vardera cirka 3 på 100 000 i populationen i Sverige. De övriga recessiva ovan skisserade sjukdomstillstånden torde i flesta fall förekomma i vida lägre frekvenser. Den allmänna risken för klart ärftligt betingade sjukdomar i populationen är alltså för vart enskilt sjukdomstillstånd låg. För alla tillsammans, som grupp betraktad, torde risken dock uppgå till någon procent och därmed ur ej minst socialmedicinsk synpunkt utgöra ett viktigt problem. Av de nämnda sjukdomarnas sällsynthet följer, att risken för att en person, som lider av en recessiv sjukdom, skall överföra densamma på barnen är ytterligt obetydlig, praktiskt taget ingen alls (i en del fall dock ökad vid släktgifte). Dessutom gäller i flesta fall det förhållandet att de sjukas fruktsamhet är mycket låg. Av större intresse i detta sammanhang äro de dominanta sjukdomarna. Vid dessa föreligger risk för överföring av sjukdomen direkt från föräldrar till barn, i genomsnitt till 50 procent av barnen. För de tidigt manifesterade sjukdomarna föreligger dock i allmänhet en låg fruktsamhet. Helt annorlunda är förhållandet för dominanta sjukdomstillstånd med sen manifestationsålder, ev. efter den fruktsamma åldern, såsom Huntingtons chorea och paralysis agitans. Sjukliga arvsanlag kunna emellertid också modifieras och hämmas av miljön och individens övriga arvsanlag. Så är t. ex. enligt Mjönes förhållandet vid paralysis agitans, där vi ha cirka 40 % manifestationshämning. Sjukdomen överföres alltså på cirka 30 % av barnen. Alkoholism kan visserligen betingas av ett flertal, heterogena orsaksfaktorer, men det torde vara ofrånkomligt att, såsom Åmark 1951 visat, för en betydande kärngrupp i denna heterogena samling ett sannolikt dominant arvsanlag spelar en viktig roll, och att dess kliniska kännemärke, det s. k. alcoholic addiction, är entydigt. Alkoholismen är ett av våra största socialmedicinska problem. Insjukningsrisken för den manliga befolkningen torde uppgå kanske ända till 10 procent. Storleken av förut nämnda kärngrupp torde uppgå till minst ift av alla alkoholister. I denna grupp ingå därvid de svåraste fallen. För sjukdomens manifestation fordras givetvis den miljöfaktor som långvarig alkoholtillförsel utgör. Detta torde vara den väsentligaste orsaken till att sjukdomen hos fäder och bröder manifesterar sig ungefär i samma omfattning, som ovan angavs för paratysis agitans. Den vida lägre frekvensen av alkoholism hos kvinnliga släktingar till dessa alkoholister, liksom i den kvinnliga populationen över huvud taget, torde även få sättas i samband med en restriktiv alkoholtillförsel rent initialt till den kvinnliga delen av befolkningen. Den genetiska faktorn har hittills ej ägnats tillräcklig uppmärksamhet i diskussionen av alkoholsjukdomen. En allmänt stegrad frekvens av svår ärftligt betingad alkoholism också hos kvinnorna kan befaras såsom en följd av spritens frisläppande och alkoholbrukets utbredning även till denna del av befolkningen.

137 Av sjukdomar fallande inom grupp b) ovan märkas framför allt de s. k. endogena psykoserna. Den vanligaste är schizofrenien, en av de vanligaste folksjukdomarna. Insjukningsrisken torde uppgå till cirka 1 procent med en variation i olika geografiska områden från cirka 0,7 till 3 % (Böök, Sjögren). Trots många företagna undersökningar har någon entydig arvsgång ej kunnat beräknas för detta sjukdomssyndrom. Skäl för antagandet av såväl recessiv som dominant ärftlighet ha framförts. S. k. empiriska risksiffror för insjuknande i schizofreni har enligt en översikt av Sjögren givits för schizofrenas 1) föräldrar 5—10 %, 2) syskon 7—15 %, 3) b a r n 7—16 %. För avlägsnare släktinggrupper ha givits betydligt lägre risksiffror, närmande sig den för den allmänna befolkningen funna. Att schizofreni icke är någon genetiskt enhetlig sjukdom torde vara en förklaring till de något olika siffrorna från olika material. Även om en stor del av fallen med denna diagnos icke vore orsakade av ärftliga faktorer, torde man dock kunna säga att en betydande del är det, om också denna ärftlighet inte är enhetlig. Essen-Möller h a r visat att fruktsamheten hos denna, den största och därmed för samhället viktigaste psykosgruppen, är lägre än för den allmänna befolkningen i genomsnitt. Denna grupp visar också en starkt förhöjd dödlighet. Det måste också framhållas att åsikterna kunna vara rätt olika om vad som är schizofreni eller ej, givetvis beroende på våra bristfälliga kunskaper om sjukdomens patofysiologi och dess närmare natur. Skarpast framträda dessa olikheter vid jämförelse mellan amerikansk och europeisk psykiatri. I USA synes i betydande grad svåra, ja, ibland t. o. m. lättare, neurotiska tillstånd erhålla diagnosen schizofreni. Detta gör det svårt att jämföra resultaten från amerikanska och europeiska undersökningar. Enligt företagna undersökningar är den mano-depressiva sjukdomen dominant ärftlig; cirka 15 % av föräldrar, syskon och barn få sjukdomen (Stenstedt). Det skulle alltså vara fråga om en betydande manifestationshämning, om ett enda anlag vore verksamt. På grund av våra bristande kunskaper om denna sjukdoms patofysiologi och biokemi föreligger samma osäkerhet i bedömningen som för schizofrenien. I åldersavsnittet 40—55 år förekomma de s. k. präscnila psykoserna, med sjukdomsbilder som till en del likna schizofrenin och de mano-depressiva psykoserna. Även för dessa synas ärftliga faktorer spela en viss roll i åtminstone en del fall; i vilken utsträckning och på vad sätt är dock ej klarlagt. Vad om de nyssnämnda sjukdomarna anförts gäller även en rad av de vanligaste s. k. grovorganiska, neuropsykiatriska sjukdomarna i högre ålder, såsom Morbus Pick och Morbus Alzheimer samt dementia senilis. En exakt bestämning av arvsgången för dessa sjukdomar har enligt Sjögren visat sig svår att genomföra. Under det att Morbus Pick synes följa en dominant arvsgång med låg manifestationsgrad (föräldrars insjukningsrisk cirka 20 % och syskons cirka 7 %), är det möjligt att Morbus Alzheimer följer en mer komplicerad, s. k. multifaktoriell arvsgång. Arvsgången vid dementia senilis är f. n. föremål för utredning. — Än mer komplicerade och svåröverskådliga synas förhållandena vid exempelvis arterio-sclerosis cerebri vara. Gruppen av s. k. oligofrenter — en term vilken stundom begagnas om all efterblivenhet, stundom begränsas starkare — har tidigare varit mycket svåröverskådlig med hänsyn till ärftliga förhållanden. Senare, främst anglosaxiska forskare (Fraser Boberts, Penrose) ha dock lyckats urskilja två huvudgrupper. Den ena,

138 större gruppen omfattar relativt lätta grader av intellektuell efterblivenhet, d. v. s. individer vilka bruka benämnas debila (hit hör bl. a. en del av de barn, som stå på hjälpklassnivån) samt en avsevärd del av dem som gå under benämningen imbecilla. (Terminologien och begränsningen av såväl debilitet som imbecillitet växlar dock mycket.) Att ärftliga förhållanden äro av avgörande betydelse inom denna grupp synes otvivelaktigt. Denna relativt lätta, eller riktigare relativt lätta och medelsvåra, oligofreni följer dock i sin nedärvning inga enkla linjer utan antages vara betingad av komplicerade arvsförhållanden, s. k. polygena system, så som förhållandet antages vara exempelvis för kroppslängdens nedärvning. En följd härav är att ärftlighetsproblemet här framstår som en del av det allmänna problemet om intelligensens och den intellektuella utvecklingsgradens nedärvning i befolkningen i dess helhet. Dessa relativt högt stående oligofrena anses utgöra den längst ned liggande delen av den allmänna populationens statistiska normalfördelning. Storleken av denna huvudgrupp blir följaktligen beroende av var man mer eller mindre godtyckligt »skär av» denna statistiska normalfördelning. Den enda objektiva metod man härvidlag och över huvud vid uppskattning av människors intellektuella utvecklingsgrad har att tillgå är s. k. intclligenstestning, varvid utvecklingsgraden anges genom en s. k. intelligenskvot (IQ eller IK) eller för vuxna en i år uttryckt intelligensålder (IÅ). Det bör anmärkas att testningsmetoderna måste användas och testningsresultaten bedömas med stor försiktighet. Om för nu ifrågavarande grupp av intellektuellt efterblivna den övre gränsen sättes vid en intelligensålder av 10—11 år, motsvarande IQ ca 60 till 70, torde frekvensen kunna uppskattas till ca 3—4 %. — Enligt senare svenska undersökningar föreligger i denna grupp ingen förhöjd frekvens av kriminalitet eller asocialitet (Ekblad, B a m e r ) , vilket tidigare h a r påståtts. Om alltså arvsfaktorer ha en avgörande betydelse för gruppen av relativt högt stående oligofrena, äro förhållandena ej lika klara för gruppen av de lägst stående. Ehuru ingen bestämd gräns finnes, är denna grupp relativt väl skild från den föregående. Insjukningsrisken för den allmänna populationen synes, när gruppen begränsas i enlighet med de engelska forskarnas resultat med en övre gräns vid en IÅ av ca 7 år, motsvarande IQ ca 40, vara 0,3 till 0,4 %. Gruppen är synnerligen heterogen. Intrauterina skador och infektioner, förlossningsskador, genetiska faktorer av olika slag föra på olika vägar till samma slutresultat, d. v. s. den utvecklingshämmade, höggradigt skadade hjärnan. Proportionen icke-genetiska och genetiskt betingade tillstånd varierar från olika undersökningar och material. Det ligger i sakens natur, att dessa svåra defekter, i den mån de äro ärftligt betingade, övervägande äro recessiva eller möjligen i sällsynta fall nymutationer. Var och en för sig är mycket sällsynt. För en del har klart recessiv arvsgång påvisats, t. ex. Föllings phenylketonuri; den skulle föras till gruppen a) ovan. För andra föreligger lägre, mer svåranalyserbara, frekvenssiffror bland syskonen, så t. ex. vid oligofreni kombinerad med microphthalmos (Sjögren och Larsson). — På grund av svårigheten att avgränsa den lättare oligofrenien uppåt är det naturligt att fråga vilken roll ärftligheten spelar inom en grupp av mer eller mindre djup oligofreni innefattande dels de lägsta graderna inom den först nämnda huvudgruppen — förslagsvis upp till en IÅ av ungefär 9 år, motsvarande IQ ca 50 till 55 — dels huvudgruppen med mycket djup efterblivenhet. I ett på så vis begränsat material synes gruppen av genetiskt betingade oligofrenier icke vara helt obetydlig. I en västsvensk population var den samlade insjukningsrisken för oligofrenier av detta slag ca 1 %. För de oligofrenas syskon konstaterades en insjukningsrisk av ca 7 % i fall där föräldrarna voro friska, och för föräldrarna förelåg en förhöjd ingiftesfrekvens. (T. Sjögren.) För ett stort antal sjukdomar, som icke höra till mentalsjukdomarna och de neuropsykiatriska, spela genetiska faktorer synbarligen en bestämd roll, ehuru

139 arvsförhållandena ännu äro ofullständigt utredda. Som exempel må nämnas diabetes, hypertoni, cancer, en del blodsjukdomar, etc. Av de sjukdomstillstånd som falla under grupp c) må anföras framför allt s. k. psykopati. Man återfinner begreppet psykopati med olika vidsträckt innebörd, vilket är anledningen till olika frekvenstal i olika material. Den vidaste definitionen är rent medicinskt betonad och medtager i psykopatigruppen, frånsett mera påtagligt avvikande karaktärsbilder, även s. k. psykoneurotiska tillstånd, såsom tvångsneuroser, fobier, e t c , ja, lättare psykiska sjukdomstillstånd över huvud taget. Det gäller om dessa tillstånd samma sak som sades ovan om de högre nivåerna av intellektuellt efterblivna, nämligen att de sannolikt förtona upp i den normala populationens fördelning. Det är rimligt att antaga att jämte extrema miljöfaktorer genetiska faktorer spela en bestämd roll. Liksom för alla kvantitativa fysiologiska egenskaper är det att förvänta, att ärftligheten är multifaktoriell, d. v. s. bestämd av en mångfald samverkande gener. Den är synnerligen svåröverskådlig, och några bestämda slutsatser torde hittills icke kunna dragas av framlagda undersökningar. Psykopatibegreppet i trängre bemärkelse innefattar, utsagt eller outsagt, en viss social värdering eller bedömning och har en påtagligt praktisk, socialmedicinsk innebörd. Det avser personer som, på grund av annan psykisk abnormitet än sinnessjukdom i egentlig mening eller andra sjukdomar, ha sådan svårighet med sin sociala anpassning att de kunna bli störande ej blott för sig själva utan även för sin omgivning. Denna oförmåga till social anpassning är ett väsentligt, men ej det enda symtomet på deras psykopati. Den norska kommittén ger den gängse allmänna definitionen »hämmad eller abnorm utveckling av personligheten, framför allt inom vilje- och känslolivet». Inom denna grupp torde en mängd odiagnosticerade hjärnskador av olika slag kunna gömma sig. Ärftliga faktorer kunna givetvis i en hel del fall medverka. Förhållandena äro dock ännu så pass svårtillgängliga och outforskade från genetisk synpunkt, att intet bestämt kan utsägas härom. En del psykiatriska skolor ha kritiserat psykopatibegreppet. Man får dock erinra sig att psykopatibegreppet i trängre bemärkelse är ett praktiskt begrepp, och det torde såsom sådant svårligen kunna undvaras i den psykiatriska diskussionen. Psykopatibegreppets vara eller icke vara i vidare bemärkelse är en definitionsfråga, en fråga om vetenskaplig terminologi. Av sjukdomstillstånd fallande under grupp d) må framför allt h ä r anföras epilepsierna. Moderna undersökare äro ense om att epilepsi ej är en sjukdom sui generis utan ett symtom. Detta symtom kan finnas vid en hel rad sjukdomstillstånd med högst varierande etiologi. Det förhållandet att orsaken till symtomet i ett enskilt fall kliniskt ej kunnat fastställas berättigar ej till slutsatsen, att S3'mtomet som sådant skulle vara en sjukdom sui generis. Vad som vid alla dessa heterogena tillstånd skulle kunna ärvas, då man tänker enbart på symtomet epilepsi, är ej anlag för en sjukdom utan anlag för en viss s. k. krampberedskap. E n del ansluta sig till den hypotesen, andra förkasta den. Det är härom diskussionen stått. Kvar står att frekvensen av epilepsi i närmaste släktinggrupperna till personer med dessa symtom enligt samtliga moderna undersökare är mycket låg, högst några få procent. Enligt äldre uppfattning skulle det föreligga en påtaglig korrelation mellan epilepsi, sjuklig psykisk förändring och kriminalitet. Moderna undersökningar visa att den stora huvudmassan av personer med symtomet epilepsi är psykiskt friska och att deras kriminalitetsfrekvens ej avviker från den allmänna populationens. Från humangenetisk synpunkt måste påpekas det vetenskapligt ogrundade i den nu gällande eugeniska äktenskapslagstiftningen m o t människor med detta symtom. I praktiken har den utgjort en meningslös grymhet mot en stor grupp medborgare, uppgående till upp emot 1 procent av befolkningen. Mer än något annat torde denna lagstiftning ha bidragit till att kon-

140 servera den vidskepliga skräck som föreligger hos den stora allmänheten, då tal blir om ärftliga sjukdomar. Vilken effekt kunna nu selektiva åtgärder mot sjukdomsbärarna beräknas få? För att förenkla diskussionen antaga vi total selektion, d. v. s. de sjuka avlida utan att ha satt barn till världen. När det gäller monohybrida dominant ärftliga sjukdomar är verkan av en total selektion omedelbar och effektiv. Verkan minskas givetvis om en manifestationshämning av anlaget föreligger. I det långa loppet, efter ett flertal generationer, skulle dock effekten bli påtaglig. Svåra, dominant ärftliga sjukdomar äro emellertid mycket sällsynta. Undantag utgör alkoholsjukdomen som förekommer i hög frekvens. Vad gäller de recessiva sjukdomarna hänvisa vi till vad som tidigare uttalats. Professor Nils von Hofsten har utfört omfattande beräkningar häröver från populationsgenetisk synpunkt. Verkan av en — även total — selektion blir, också vid fullständig manifestation av sjukdomsanlaget, praktiskt taget noll. Många allvarliga recessiva sjukdomar förekomma redan genom den »naturliga» selektionen på en så låg frekvensnivå (den lägsta heterozygotgränsen, Dahlberg), att även den allra obetydligaste minskning är helt otänkbar. Total selektion mot sjukdomar som bestämmas av mera komplicerade arvsgångar är också i detta sammanhang betydelselös. Den selektiva åtgärd från samhällets sida som för n ä r v a r a n d e rimligen kan komma i fråga är äktenskapsförbud. Ett giftermålsförbud mot alkoholister skulle säkert inte kunna upprätthållas i sådan utsträckning, att det blir populationsgenetiskt meningsfullt för de fall, där alkoholismen följer en ovan nämnd arvsgång. Och det vore dock den sjukdom, där man rent teoretiskt skulle kunna r ä k n a med en viss effekt. I de övriga fallen kan man på grund av speciella förhållanden ej ens det. Många dominanta sjukdomar manifestera sig exempelvis efter den fruktsamma åldersperiodens slut, såsom Huntingtons chorea. Ett giftermålsförbud omfattande sjukdomsbärarna till alla genetiskt betingade sjukdomar kan av praktiska skäl inte heller upprätthållas. Sedd ur populationsstatistisk synpunkt, från samhällets synpunkt i stort, är den minskning av vissa individers fortplantning, som kan åstadkommas genom ett äktenskapsförbud, sålunda teoretiskt betydelselös. En sådan åtgärd är dessutom ur praktisk synpunkt bristfällig och måste komma att verka blint. I många enskilda fall kan det bliva till direkt skada, enär ärftliga sjukdomsanlag kan förekomma hos personer som i övrigt äro bärare av från samhällets synpunkter värdefulla anlag. F r å n den enskilde individens synpunkt är en ärftligt betingad sjukdom ett viktigt problem. Ett ställningstagande kan emellertid icke baseras endast på arvsrisken. Viktigare är att taga hänsyn till den ärftligt betingade sjukdomens svårighetsgrad och tillgänglighet för medicinsk behandling eller annan korrektion. På detta område kan man förvänta avsevärda framsteg i framtiden. Frågan, om en person på grund av sin psykiska eller fysiska beskaffenhet kan anses olämplig till äktenskap, gäller principiellt alla sjukdomstillstånd, oavsett om de äro ärftligt eller icke ärftligt betingade. Vi vilja bestämt varna mot att i detta sammanhang sätta de ärftliga faktorerna i särställning eller att med dem söka camouflera socialmedicinska skäl, som i och för sig äro otillräckliga för ett äktenskapsförbud i det enskilda fallet. Detta vore logiskt m i n d r e välbetänkt och kan vara humangenetikens utveckling och den praktiska rådgivande verksamheten till direkt förfång. F r å n humangenetisk synpunkt kunna ej framläggas vägande skäl för bibehållande eller införande av äktenskapslagstiftning i s. k. eugenisk riktning.

I

KUNGL BiLiL.

2 3 SEP 1960

Statens offentliga utredningar 1960 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Förslag till namnlag. [5] Rättssäkerheten vid administrativa vanden. [19] Medicinska äktenskapshinder. [21]

frihetsberö'

Ecklesiastikdepartementet 1957 års skolberedning. 2. Individuella differenser och skoldifferentiering. [13] 3. Kursplaneundersökningar i matematik och modersmålet. [15]

Utrikesdepartementet

Jordbruksdepartementet Högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område. [2] Grusexploateringen i Sverige. [3] Forskning och högre utbildning på skogsbrukets område. [17]

Försvarsdepartementet

Handelsdepartementet översyn av lagen om försäkringsrörelse. [11]

Krigsmaktens högsta ledning. [12]

Socialdepartementet Allmänna yrkesinspektionen. [20]

Kommunikationsdepartementet

Inrikesdepartementet Folktandvården. [1] De ekonomiska villkoren för en huvudmannaskapsreform inom mentalsjukvården. [9] CP-Vården. [14]

Civildepartementet Statstjänstemäns förhandlingsrätt. [10]

Finansdepartementet Fastighetsbeskattningen. [4] Studiekostnader vid beskattningen. [6] Redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. [7] Preliminär nationalbudget för år 1960. [8] Banklikviditet och kreditprioritering. [16] Reviderad nationalbudget för år 1960. [18]

IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1960