Allmän familjerådgivning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KUNGiL. Di BL.

11 ::rn 1957

STOCKHOLM STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:33 Socialdepartementet

sou A

ALLMÄN FAMILJERÅDGIVNING BETÄNKANDE AV 1955 ÅRS FAMILJERÅDGIVNINGSKOMMITTÉ

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1957 Kronologisk förteckning

1. Nordiskt samarbete inom näringsforskningen. Statsrådets tryckeri, Helsingfors. 28 6. H. J O och kommunerna. Kihlström. 80 s. Ju. Fullföljdsbegränsning i skattemål. Idun. 146 8. F i . Oljelagring. Kihlström. 117 s. H. Krigsskada å egendom. Idun. 188 a. H. Statens instituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisation. Victor Petterson. 191 s. I. 7. Förbättrad pensionering. Idun. 260 s. S. 8. Jordbruks förstärkande med skog. Kihlström. 416 s. J o . 9. örlogsvarvens organisation m. m. Victor Petterson. 320 s. Fö. 10. Balanserad expansion. Bilagor. Marcus. 197 8. F i . 11. Fordringspreskription m. m. Idun. 198 s. J u . 12. Stommaterial från jord- och stenindustrin. Idun. 234 s. S. 13. Den statliga indirekta beskattningen. Kihlström. 423 s. F i . 14. Beroende uppdragstagare. Beckman. 139 s. S. 15. Församlingslag. Idun. 413 s. E. 16. Remissyttranden över allmänna pensionsberedningens betänkande om förbättrad pensionering. Idun. 424 s. S. 17. Markvård och erosionsskydd. Idun. 82 s. J o . 18. Trafiksäkerhet. II. Idun. 493 s. K. 19. Biskopsval. Gummesson. 129 s. E. 20. Utredning med förslag till ny veterinärtaxa m. m. Statens Reproduktionsanstalt. 80 s. J o . 21. Förenklad byggnadslagstiftning. Kihlström. 292 8. K. 22. Remissyttranden. — Balanserad expansion. Marcus. 331 s. F i . 23. Kanslister i administrativ tjänst. Kihlström. 128 s. C. 24. Den Akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen. Haeggström. 223 s. E. 25. Statliga betongbestämmelser. Del 2 a. Idun. 23 s. K. 26. Statliga företagsformer IV. Statens vattenfallsverk. Idun. 159 s. F i . 27. Ärkebiskopval. Biskopsvalkcmmitténs betänkande. Del 2. Gummesson. 47 s. E. 28. Lärarutbildningen på det husliga området. Idun. 304 s. E. 29. Mönstring och registrering av sjöfolk. Idun. 310 s. H. 30. Ströängar. Kihlström. 156 s. J o . 31. Bostäder för åldringar och invalider. Idun. 117 s.S. 32. Statens skogsskolor. Idun. 111 s. Jo. 33. Allmän familjerådgivning. Kihlström. 220 s. S. 2. 3. 4. 5. 6.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, Sr tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. — jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:33 Socialdepartementet

ALLMÄN FAMILJERÅDGIVNING Betänkande

av 1955 års

familjerådgivningskommitté.

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1957

Till Statsrådet

Ulla

Lindström

Den 22 april 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t Statsrådet Lindström att tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda frågan om en allmän familjerådgivning. Statsrådet Lindström bemyndigades samtidigt att utse en av de sakkunniga att vara ordförande, att tillkalla experter samt att förordna sekreterare åt de sakkunniga. Med stöd härav tillkallade Statsrådet Lindström den 22 april 1955 såsom sakkunniga överläkaren vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalts barnpsykiatriska avdelning Sven Ahnsjö, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare Helga Sjöstrand, lasarettsläkaren vid Falu lasarett Sigurd Thorén, numera ledamoten av riksdagens andra kammare Inga Thorsson samt ledamöterna av riksdagens första kammare Sten Wahlund och Annie Wallentheim. Ät Thorsson uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Vi har arbetat under benämningen familjerådgivningskommittén. Såsom experter åt kommittén tillkallades den 22 april 1955 föreståndaren vid Stockholms stads familjerådgivningsbyrå Carin Colliander, som bidragit med den i kapitel 5 lämnade redogörelsen för rådgivningsarbetets metodik och fördelning de olika rådgivarna emellan, samt den 19 oktober 1956 läraren i praktisk socialvård vid socialinstitutet i Stockholm Marja Almqvist, som medverkat vid avfattandet av kapitel 8. Den 23 maj 1955 förordnades byråsekreteraren hos socialstyrelsen Ingrid Reinhard — numera Ryman — att vara sekreterare åt kommittén. Den 21 januari 1957 entledigades Ryman på därom gjord framställning i anledning av sjukdom från detta uppdrag och förordnades samtidigt att såsom expert biträda kommittén. I denna egenskap har hon skrivit kapitel 2, 3 och 4. Samma dag uppdrogs åt byråinspektören hos socialstyrelsen Kerstin VVidén att vara sekreterare åt kommittén. Vi har under fullgörandet av vårt utredningsuppdrag haft överläggningar med bland andra barnavårdskommittén och nykterhetsvårdskommittén samt representanter för medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, landsting och primärkommuner i vilka familjerådgivning pågick eller planerades, Svenska ekumeniska nämnden, socialinstitutet i Stockholm, Svenska gynekologförbundet, Svenska psykiatriska föreningen, Svensk kuratorsförening

4 samt de borgerliga medlarna. Vi har hållit en konferens i Falun och en i Rättvik med representanter för länsstyrelse, landsting och kommun samt med präster, läkare och socialvårdstjänstemän m. fl. Vi har även företagit en studieresa till Danmark, varvid Modrehjaelpsinstitutionen i Köpenhamn och kliniken för sexuell och äktenskaplig rådgivning i Århus besöktes. Under hemfärden orienterade vi oss om verksamheten vid Hälsingborgs stads rådgivningsbyrå i sexualfrågor. Ordföranden h a r studerat familjerådgivningsverksamheten i England och, tillsammans med ledamoten Ahnsjö, frågor rörande utbildningen av familjerådgivare i England och Holland. I syfte att utröna, i vilken utsträckning familjerådgivning förekommer i samband med hjälpverksamhet av medicinsk och medicinsk-social natur, gjordes i augusti månad 1955 en rundfråga till 320 läkare i allmän tjänst. Svaren på denna fråga gav oss en god orientering om olika former av familjerådgivning och värdefulla synpunkter på sådan verksamhet. I mars 1957 utsändes ett frågeformulär till samtliga av primärkommuner — med undantag för Stockholm — och enskilda organisationer anordnade familjerådgivningsbyråer, vilka varit verksamma under år 1956. Denna förfrågan, som avsåg såväl byråernas organisation som omfattningen av deras arbetsuppgifter och den erfarenhet man vunnit av verksamheten, bildar underlag för vår redogörelse för detta slag av rådgivningsbyråer. Från inrikesdepartementet har till kommittén överlämnats en den 25 maj 1957 dagtecknad framställning från Bengt Stenroth, Göteborg, om höjning av statsbidragen till abortförebyggande verksamhet. Sedan det åt oss lämnade uppdraget nu slutförts, får vi härmed vördsamt överlämna vårt betänkande. Ett särskilt yttrande av experten Colliander bifogas. Stockholm den 15 augusti 1957. Inga Sven Ahnsjö

Thorsson

Helga Sjöstrand Sten Wahlund

Sigurd Annie

Thorén

Wallentheim /Kerstin Widén

Innehåll 1. Inledning Utredningsuppdraget Betänkandets uppläggning

9 9 12

2. Motiv för en allmän familjerådgivning Skilsmässor Aborter Alkoholism Kriminalitet Självmord och försök till självmord Anpassningssvårigheter hos barn och ungdom Samlevnadssvårigheterna ökar — varför? Familjerådgivning en samhällets angelägenhet? Sammanfattning

14 15 17 19 22 23 24 28 32 33

3. Tidigare diskussioner i frågan Befolkningsutredningen Utredningen för hem- och familjefrågor Abortutredningen Bemissinstanserna om en utbyggd rådgivning Barnavårdskommittén Förberedelser för familjerådgivning i Stockholm Förberedelser för familjerådgivning i Sundbyberg Förberedelser för ytterligare kommunal familjerådgivning Biksdagsmotioner, utskottsutlåtanden m. m 1955 års riksdag 1956 års riksdag 1957 års riksdag Sammanfattning

34 34 35 37 40 46 47 50 50 53 53 56 57 59

4. Hittillsvarande erfarenheter I. Utlandet U.S. A England Danmark Finland

60 60 61 63 65 67

II.

Sverige Av landsting och landstingsfria städer bedriven rådgivning . . . Av primärkommuner bedriven rådgivning Kyrklig och av enskilda föreningar bedriven rådgivning . . . . Sammanfattning

69 70 78 89 93

6 5.

Riktlinjer för en allmän familjerådgivning Definition. Verksamhetens allmänna karaktär Familjerådgivningens verksamhetsfält Familjerådgivningens innehåll Allmänna riktlinjer . . . Ahortförebyggande verksamhet Sexualrådgivning och förebyggande födelsekontroll Genetisk rådgivning Borgerlig medling Öppen och allmän verksamhet Avgränsning mot närliggande områden Grundläggande principer för rådgivningsarbetet Ärendenas handläggning. Arbetsfördelning De första kontakterna Diagnos Planläggning Familjerådgivarens uppgifter Psykiaterns uppgifter Gynekologens uppgifter Medverkan av psykolog Långtids- och korttidskontakter Hjälp över kristillstånd Föräktenskaplig rådgivning Relationen mellan rådgivare och klient Konferenser Gruppverksamhet i familjerådgivning Sammanfattning

95 95 97 98 98 99 103 103 104 105 106 109 113 113 114 114 115 116 116 117 117 118 118 119 120 120 122

6. Organisationen Huvudmannaskap Verksamhetens administration Lokalernas förläggning Allmän familjerådgivningsbyrå, dess organisation och personal Namnfrågan Fullt utrustad byrå och filialer Föreståndare Personalens anställningsförhållanden . Lokalombud Tillsynsmyndighet Statsbidrag Upplysningsskrifter Sammanfattning 7. Genomförandet av allmän familjerådgivning Abortbyråernas omläggning till familjerådgivningsbyråer. bestämmelser Decentraliserad prövning av abortansökningar Personalbehov och personaltillgång Behov av familjerådgivare Behov av läkare m. fl. konsulter Tillgång på familjerådgivare

.

.

124 124 128 130 . 132 132 133 133 134 135 139 142 149 150 151

Undantags151 153 156 157 159 160

7 Tillgång på psykiatrer och gynekologer Utbildning av läkare Sammanfattning

161 162 163

8. Utbildning av familjerådgivare Innehållet i socionomexamen Behov av ytterligare kunskaper för vissa kategorier Hittills anordnade kurser i mentalhygien Liknande utbildning i några främmande länder Allmänna synpunkter på den föreslagna utbildningen Antagning av studerande Studieordning Teoretiska studier Praktisk utbildning Praktik i grundutbildningen Kvalificerad handledning Krav på institutioner och handledare Organisatoriska och ekonomiska frågor Speciellt tjänstgöringsår såsom merit för byråföreståndare Möjligheter till akademiska studier Administration och personalbehov Styrelse Personalbehov Lokalbehov Stipendier Stipendier för kursdeltagare Stipendier för handledare Sammanfattning

164 166 167 170 171 173 174 175 176 179 179 180 183 183 186 187 188 189 189 191 192 192 192 193

9. Sekretesskydd Sammanfattning

195 198

10. Kostnadsfrågor Sammanfattning

199 201

Förslag till författningar

m. m.

Förslag till kungörelse angående statsbidrag till allmän familjerådgivning Förslag till normalinstruktion för allmän familjerådgivning Förslag till ändrad lydelse av giftermålsbalken Förslag till ändrad lydelse av sekretesslagen Förslag till ändrad lydelse av rättegångsbalken Särskilt yttrande

av experten

Colliander

203 207 212 213 214 215

FÖRSTA K A P I T L E T

Inledning

Utredningsuppdraget V å r a d i r e k t i v i n n e f a t t a s i ett u t t a l a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t a v s t a t s r å d e t Ulla L i n d s t r ö m d e n 22 april 1955 m e d f ö l j a n d e lydelse. Sedan år 1945 har riksdagen anvisat medel till vissa abortförebyggande åtgärder. Landsting och städer utanför landsting har sålunda kunnat erhålla bidrag till kuratorsverksamhet för abortsökande. Denna verksamhet har organisatoriskt knutits an till den förebyggande mödravården; huvudmännen har emellertid erhållit stor frihet i fråga om dess yttre form. Staten har enligt vissa grunder betalat kostnaderna för arvodet till läkarna och för särskild ekonomisk hjälp till de abortsökande samt bidragit till avlöningskostnaderna för kuratorerna. De sålunda inrättade rådgivningsbyråerna — antalet beräknas u n d e r år 1955 till 15 — har föreståtts av en läkare, som biträtts av en eller flera kuratorer. Det för denna bidragsverksamhet under elfte huvudtiteln uppförda anslaget till abortförebyggande åtgärder har för innevarande budgetår anvisats med 175.000 kronor. Samlevnadsproblemen inom familjen är föremål för en rådgivningsverksamhet, som efter kommunalt eller enskilt initiativ igångsatts på några orter. Den första kommunala familjerådgivningsbyrån inrättades sålunda år 1951 i Stockholm. Det kan här nämnas, att vid en efterundersökndng, som 1954 gjordes av denna byrå, redovisades harmoniska och förbättrade förhållanden för 42 procent av det i eftcrundersökningen ingående klientelet, oförändrade förhållanden för 26 procent samt skilsmässa för 32 procent. 1950 års abortutredning avgav den 2 september 1953 (SOU 1953:29) ett betänkande i abortfrågan. Utredningen fann troligt, att en viss nedgång av de illegala aborternas antal skett sedan 1930-talet men att den totala abortvolymen endast undergått smärre förändringar. Prövningsförfarandet vid ansökan om legal abort borde enligt utredningens mening decentraliseras; inom varje sjukvårdsområde borde inrättas en nämnd för prövning av ansökningar om legal abort. På varje ort, där en dylik nämnd var verksam, borde finnas en rådgivningsbyrå, som biträdde nämnden i dess arbete. Den förberedande handläggningen och den abortprofylaktiska verksamheten borde skötas av kuratorer, som var anställda vid rådgivningsbyråerna. Beträffande rådgivningsbyråernas hittillsvarande verksamhet framhöll utredningen, att besöksfrekvensen i allmänhet varit stigande. Den försöksverksamhet som pågått vid de då upprättade nio rådgivningsbyråerna hade ådagalagt ett stort behov av en verksamhet av detta slag. Utredningen föreslog därför, att staten skulle understödja en rådgivande verksamhet för abortsökande kvinnor inom samtliga landstingsområden och städer utanför landsting. Utredningen framhöll vidare, att det från flera byråer vitsordats, att det abortprofylaktiska arbetet i egentlig mening icke kunde skiljas från den allmänt rådgivande och stödjande hjälpen till lösande av samlevnadsproblem — familjeråd-

10 givning — som försöksvis igångsatts på några orter. De yttre problem och bekymmer, som drev en fysiskt eller psykiskt sjuk eller klen kvinna att söka abort, var i stor utsträckning desamma som de, vilka kom människor att söka hjälp på en familjerådgivningsbyrå. Utredningen föreslog, att den organisatoriska anknytningen av abortrådgivningsfrågorna till den förebyggande mödravården skulle u p p h ö r a och att den allmänt familjerådgivande verksamheten, däri inbegripen abortrådgivningen, borde bli en framtida självständig uppgift för huvudmännen. Utredningen föreslog vidare, att varje rådgivningsbyrå skulle förestås av en kurator samt att till varje byrå skulle knytas minst två läkare med specialistkompetens inom psykiatri och gynekologi. Förslag till grunder för statsbidrag framlades även. I remissyttrandena över abortutredningens betänkande har mycket skilda uppfattningar framförts beträffande åtskilliga av förslagen. Vad beträffar den abortförebyggande verksamheten har dock angelägenheten av en utbyggnad allmänt vitsordats. Därvid har i några yttranden framhållits, att samordningen av familjerådgivningen och abortrådgivndngen borde komma till stånd från första början, medan i a n d r a åter betonats, att det icke syntes lämpligt att förena dessa båda verksamhetsgrenar. Abortutredningens förslag om fristående rådgivningsbyråer har på många håll rönt kritik. F r å n medicinska myndigheter och institutioner framhölls, att familjerådgivningsbyråerna borde infogas i lasarettsorganisationen, i första hand i de psykiatriska eller gynekologiska klinikerna. I andra yttranden betonades, att den abortförebyggande verksamheten mera vore en social än en medicinsk fråga och att verksamheten borde ha sin plats inom socialvårdens ram. Det har också gjorts gällande, att frågan om abortbyråernas framtida ställning borde lösas först i samband med ett kommande förslag från 1950 års barnavårdskommitté om barnavårdens organisation på länsstadiet. Frågan om familjerådgivning i olika former har även varit föremål för debatt i riksdagen. Senast vid innevarande års riksdag har väckts motioner (1:211 och 11:242) om en utredning angående bästa sättet att bringa upplysning om äktenskapets juridik och ekonomi samt föräldrarnas ansvar och barnets rättsliga ställning. Från motionärernas sida torde i första hand ha avsetts något slag av broschyr. Det i motionerna framförda yrkandet om utredning har emellertid avslagits av riksdagen. Däremot har riksdagen i år med bifall till det i motionerna 1:62 och 11:77 gjorda yrkandet hemställt om utredning om upprättandet av en allmän familjerådgivning, dess utformning och uppgifter. I årets statsverksproposition har chefen för inrikesdepartementet anfört, att han icke för närvarande är beredd taga ställning till abortutredningens förslag i dess helhet. Det nuvarande prövningsförfarandet borde tillsvidare bibehållas. Han fann det emellertid önskvärt, att utbyggnaden av den abortförebyggande rådgivningsverksamheten fortsatte och intensifierades. Den hittillsvarande begränsningen av antalet till statsbidrag berättigade rådgivningsbyråer borde upphävas. Den av abortutredningen förordade breddningen av rådgivningsverksamheten till att omfatta en allmänt rådgivande och stödjande verksamhet till lösande av samlevnadsproblemen borde övervägas. I avvaktan bl. a. på en utredning angående en sådan familjerådgivning, borde den nuvarande organisationen i huvudsak bibehållas tillsvidare. I anslutning härtill bör nämnas, att årets riksdag (första lagutskottets utlåtande nr 20) i anledning av väckta motioner om en översyn av abortindikationerna m. m. understrukit, att den rådgivande verksamheten snarast bör byggas ut och att byråerna bör få tillräckliga personella och ekonomiska resurser. Riksdagen uttalade också önskvärdheten av att de nuvarande rådgivningsbyråerna tar sikte på samtliga problem, som i det enskilda fallet synes åtkomliga och på-

11 verkbara genom samhällets hjälporgan. Den ekonomiska hjälp, som kuratorerna för närvarande kan ge, är av stor betydelse ur abortförebyggande synpunkt. Riksdagen ansåg det nödvändigt, att anslagen härför väsentligt höjdes. För egen del vill jag anföra följande. De av abortutredningen angivna siffrorna över antalet illegala aborter i landet — år 1949 ca 10 000 •—• har under remissbehandlingen utsatts för stark kritik. Även om det föreligger svårigheter att närmare beräkna detta antal, är det emellertid uppenbart, att det årligen sker en stor mängd illegala aborter. Det är en fråga av väsentlig betydelse för samhället, att antalet aborter nedbringas. Erfarenheterna av den rådgivning till abortsökande, som ägt rum vid några för detta ändamål inrättade byråer, har i stort sett varit goda. Enbart intensifiering av denna rådgivningsverksamhet kan visserligen icke lösa hela abortproblemet men torde bli av stor betydelse i den fortsatta abortförebyggande verksamheten. Såsom framhållits i abortutredningens betänkande har den rådgivning, som lämnas de abortsökande, åtskilligt gemensamt med den verksamhet, som u n d e r namn av familjerådgivning påbörjats på några håll i landet. Jag biträder den i anslutning till abortutredningens betänkande uttalade uppfattningen, att det i många fall är i stort sett likartade problem, som får en kvinna att söka abort och människor att taga kontakt med familjerådgivningsbyråer. Det ständigt ökande antalet skilsmässor och allt vad detta innebär av personliga problem och anpassningssvårigheter, inte minst för barnens del, understryker betydelsen av en familjerådgivning, som kan sätta in tidigare än den obligatoriska medlingen vid hemskillnader. En sammanslagning av rådgivningsbyråerna d abortfrågor och familjerådgivningsorganen på samma ort torde ofta kunna medföra bättre möjligheter att få kontakt med de hjälpbehövande, ökade resurser och större förutsättningar att lämna erforderligt bistånd. Härtill kommer, att det inte minst av psykologiska skäl och med hänsyn till sekretessen synes önskvärt, att abortklientelet — eller sådana som önskar råd i sexualfrågor — inte särskiljes genom speciella rådgivningsorgan. Den av riksdagen begärda och i årets statsverksproposition antydda utredningen om familjerådgivning bör därför nu komma till stånd. En sådan familjerådgivning, som här åsyftas, bör givetvis sträva efter att lämna hjälp redan innan upplösning av ett äktenskap är aktuell och innan den situation uppstår, att en kvinna önskar abort. Arbetet bör inriktas på att lämna hjälp och stöd vid äktenskapliga konflikter eller vid andra djupgående motsättningar mellan samboende samt vid personliga svårigheter och anpassningsproblem för ensamstående som har eller väntar barn. En närmare avgränsning av den verksamhet, som det allmänna i detta sammanhang skall understödja, synes emellertid erforderlig. Utredningen bör i första hand undersöka på vad sätt en dylik avgränsning kan ske samt framlägga förslag härom. Sedan familjerådgivningens innehåll sålunda klarlagts, bör övervägas, vilka uppgifter, som i fortsättningen skall ankomma på rådgivningsorganen. En uppdelning bör sålunda ske av de ärenden, som lämpligen bör anförtros dessa organ, och de, som med gynnsamt resultat kan handläggas i vanlig ordning inom den medicinska vården eller av de kommunala socialvårdsmyndigheterna. I fråga om familjerådgivningens organisatoriska anknytning har skilda meningar gjort sig gällande. Den hittillsvarande anknytningen till den förebyggande mödravården bör upphöra. Fördelar och nackdelar vid en fristående organisation eller en inordning i lasarettsorganisationen eller socialvården bör närmare utredas. Samråd bör därvid äga rum med 1950 års barnavårdskommitté. Såväl i fråga om personaluppsättningen som den organisatoriska anknytningen bör övervägas, om icke beslutanderätten i stor utsträckning kan överlämnas åt huvudmännen.

12 Vissa skäl kan i och för sig amdragas för att kostnaderna för familjerådgivningen i likhet med kostnaderna för sjukvård och socialvård betalas av landstingen och primärkommunerna. Å andra sidan bidrar staten för närvarande till den abortförebyggande rådgivningsverksamheten och det är ur statens synpunkt önskvärt, att rådgivningsverksamheten bygges ut. Frågan om finansieringen av denna verksamhet och fördelning av kostnaderna på staten, landstingen och kommunerna bör förutsättningslöst utredas; om bidrag från staten även i fortsättningen anses erforderligt, bör ett enkelt och lättöverskådligt bidragssystem utformas. Utredningen bör givetvis beakta de erfarenheter, som vunnits vid de hittillsvarande rådgivningsorganen, samt samråda med socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och sådana kommittéer, vilkas verksamhet kan beröra utredningsuppdraget. Arbetet bör bedrivas i sådan takt, att utredningens resultat om möjligt kan framläggas före utgången av år 1956. I enlighet med dessa direktiv borde vi således klarlägga en av det allmänna understödd familjerådgivnings innehåll och arbetsuppgifter, föreslå en lämplig form för dess organisatoriska anknytning — med särskilt beaktande av möjligheten att överlämna beslutanderätten härom åt huvudmännen — samt utreda frågan om verksamhetens finansiering, varvid, om bidrag från staten kunde anses erforderligt, ett enkelt och lättöverskådligt bidragssystem borde utformas.

Betänkandets uppläggning Vi skildrar till en början de skadliga återverkningar, som olika slag av samlevnadssvårigheter kan ha på både barns och vuxnas beteende, och nämner, att dessa återverkningar för oss framstår såsom motiv för införande av allmän familjerådgivning. Därefter lämnar vi en redogörelse för den diskussion, som hittills förts i frågan, och den erfarenhet man vunnit av olika former av familjerådgivande verksamhet. Vi drager sedan upp riktlinjer för den allmänna familjerådgivning, vars införande vi i detta betänkande föreslår. Vi beskriver härvid verksamhetens arbetsfält, innehåll och avgränsning mot närliggande vårdområden samt redogör för den arbetsmetodik, som vi anser bör komma till användning vid detta slag av rådgivningsarbete, liksom för de olika befattningshavarnas arbetsuppgifter och sättet för ärendenas handläggning. Vi övergår därefter till organisationen av verksamheten och diskuterar frågan om dess finansiering. Ett förslag om statligt bidrag lämnas. Åt genomförandet av familjerådgivningen ägnas ett särskilt kapitel, i vilket vi främst uppehåller oss vid de svårigheter, som kan tänkas uppstå, då abortbyråernas verksamhet överflyttas till allmänna familjerådgivningsbyråer. Vi gör också ett försök att uppskatta verksamhetens behov av personal och diskuterar möjligheten att tillgodose detta behov. Vi tager därefter upp frågan om familjerådgivarnas utbildning och föreslår anordnandet av en nio månader lång kurs, avsedd som påbyggnad på socialinstitutens sociala utbildning. Införandet av allmän familjerådgivning påkallar,

13 enligt vår åsikt, en ändring av sekretesslagen och rättegångsbalken, och förslag härom framlägges. Till slut lämnas en approximativ beräkning av statens kostnad för en utbyggnad till allmän familjerådgivning av den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten. Erforderliga författningsutkast bifogas.

ANDRA KAPITLET

Motiv för en allmän familjerådgivning

Livet i vårt moderna samhälle är trots ökat välstånd och åtminstone relativ ekonomisk trygghet ändå på många sätt mera svårbemästrat än förr. Vi möter samlevnadsproblem — egna eller andras — i hemmet, i bekantskapskretsen, i skolan och på arbetsplatsen, och vi upplever ofta smärtsamt oförmågan att lösa dessa problem på ett tillfredsställande sätt. Friktionsanledningarna är många. Vi döljer kanske våra problem så gott det går, till dess en vacker dag gränsen överskridits för vad vi tycker oss orka med. En eller annan desperat åtgärd synes vara enda utvägen ur svårigheterna. Om en sådan situation leder till personlig katastrof eller om den reder upp sig kan vara ett resultat av tillfälligheternas spel. Alltför ofta måste man säga sig, att det borde ha funnits möjligheter till bättre lösningar. Isolering, skygghet, oföretagsamhet eller helt enkelt okunnighet om var råd och hjälp står att få är bidragande orsak till mången onödig tragedi. Familjeegoism, likgiltighet och allmän självupptagenhet gör oss alla medskyldiga till dessa ensamma nederlag. Brist på trygghet, mänsklig värme och kontakt i de naturliga samlevnadsgrupperna utgör ofta bakgrunden till fysiska och psykiska störningar med mer eller mindre uttalade symtom på missanpassning. Läkare, advokater, kuratorer, socialvårdstjänstemän, själavårdare, frågespaltsredaktörer och andra tjänar som klagomur för desorienterade och olyckliga människor. De komplicerade orsakssammanhangen bakom akuta sjukdoms-, nödeller konfliktsituationer blir alltmera en realitet för dem som på något sätt sysslar med vård av människor. Medan man tidigare ofta nöjde sig med att behandla symtomen, är man numera fullt på det klara med att man vid planering av hjälpåtgärder måste gå mera på djupet. Man har insett, att livsglädje och god anpassning i samhället är beroende av en mängd olika faktorer, såsom hälsotillstånd, familjerelationer, bostad, ekonomi, arbete, kamratförhållanden m. m., vilka i sin tur inbördes påverkar varandra. Vi avser att i det följande uppehålla oss vid de sammanhang som kan finnas mellan samlevnadssvårigheter inom familjen å ena sidan och deras för den enskilda människan och för samhället olyckliga yttringar å den andra.

15 Skilsmässor I den aktuella debatten saknas icke förespråkare för den meningen, att äktenskapet och familjen som institution håller på att försvagas. Samtidigt tillerkänner modern psykologisk forskning familjerelationerna en central betydelse för människans förmåga att leva tillsammans med andra. I de senare årens socialpsykiatriska undersökningar har man funnit ett positivt samband mellan splittrade hem och nervösa störningar och anpassningssvårigheter hos såväl barn som vuxna. Hos barn med neuroser, bland kriminell ungdom, bland alkoholmissbrukare, kvinnor i abortsituation etc. förekommer i bakgrunden ofullständiga hem i betydligt större utsträckning än bland genomsnittsbefolkningen. Det låter sig emellertid icke göra att på motsvarande sätt jämföra förekomsten av olyckliga fullständiga familjer bland de undersökta grupperna och bland genomsnittsbefolkningen. I statistiken och det allmänna medvetandet har i dessa sammanhang uppmärksamheten kommit att fästas vid sönderfallet av äktenskapen — den yttersta konsekvensen av äktenskapliga misshälligheter — snarare än vid äktenskapskonflikterna som sådana. En skilsmässa är lätt att objektivt konstatera och sålunda användbar som kriterium i statistiska sammanhang. En uppdelning av äktenskapen efter graden av harmoni eller disharmoni innefattar däremot ett i hög grad subjektivt bedömande, som av naturliga skäl icke kan giva någon hållbar grund för statistiska jämförelser. Äktenskapskonflikter hålles ofta väl dolda ända fram till skilsmässan, vilken därigenom får sken av att komma som en blixt från klar himmel. Skilsmässan är emellertid så gott som alltid att betrakta som en följd av missförhållanden, vilka kan ha bestått i åratal. Då det så starkt framhålles, att skilsmässa städse är ett ont får man komma ihåg, att det ingalunda är så, att det för barnen under alla förhållanden är bäst att växa upp i s. k. fullständiga hem. Barn är i allmänhet oerhört känsliga för det emotionella klimatet i ett hem och det går sällan att föra dem bakom ljuset, när det gäller relationerna mellan föräldrarna. Ständiga svårartade konflikter i hemmet eller väpnat stillestånd mellan föräldrarna kan få mera förödande verkningar för barnens harmoniska utveckling än en skilsmässa. Det är svårt att vid skilsmässotillfället avgöra, hur stora de skador är som hunnit åsamkas barn och vuxna i ett olyckligt äktenskap. Skadeverkningarna, som ofta kommer i dagen långt senare, kan lika väl härröra från tiden för det olyckliga äktenskapliga familjelivet som från samlivet i den ofullständiga familjen. För en harmonisk utveckling tillerkännes som bekant värmen och tryggheten i moderskontakten under de första barnaåren en central betydelse. En sådan god kontakt kan naturligtvis etableras också mellan den ensamma modern och hennes barn, medan den å andra sidan kan saknas i ett hem, där föräldrarna lever tillsammans. Emellertid har otvivelaktigt de splittrade hemmen sina särskilda svårig-

16 heter att kämpa med. En skilsmässa medför ofta kännbara personliga konsekvenser för de inblandade makarna. Ekonomien rubbas. Psykiska depressionstillstånd uppträder, som kan leda till långvarig arbetsoförmåga. Störningar och otrygghetsupplevelser för barnen följer. Barnen saknar den av föräldrarna, som försvunnit ur familjekretsen. De tycker sig ha kommit in i en generande särställning gentemot kamratkretsen. Den av föräldrarna som fått hand om barnen sviktar under det fåfänga försöket att emotionellt och materiellt för dem utfylla det tomrum, som skapats genom skilsmässan. Det är därför naturligt, att den stigande skilsmässofrekvensen väckt allmän oro. Följande översikt (tab. 1) må belysa utvecklingen under de senaste 35 åren. Tab. 1. Skilsmässor

i Sverige åren Anta

Period1 Absolut

1921—1955.

skilsmässor Per 100.000 invånare

Per 100.000 gifta kvinnor

Landsbygd

Städer

Riket

1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941 45 1946—50 1951—55

1 566 2 060 2 548 3 303 4 876 7 289 8 497

153,3 191,6 221,9 261,7 345,0 464,5 506,9

13,1 16,7 19,3 23,7 32,6 47,0 54,4

56,2 70,7 84,6 103,7 139,6 179,0 186,7

26,1 33,8 41,1 52,4 75,0 106,0 118,2

1951 1952 1953 1954 1955 1956

8 431 8 185 8 393 8 588 8 785 2 8 596

515,1 494,4 501,8 513,4 514,9

52,9 50,9 56,1 53,2 58,8 *57,3

194,0 184,1 182,1 188,3 185,2 H78.5

119,2 114,9 117,0 119,1 121,0 '117,5

1 För tiden 1921—1955 angives årsmedeltal för 2 P r e l i m i n ä r a siffror.

5-årsperioder.

Under femårsperioden 1921—1925 inträffade i Sverige i medeltal omkring 1.500 skilsmässor per år. För perioden 1951—1955 hade motsvarande antal vuxit till omkring 8 500. År 1955 var antalet upp i nära 8 800 för att följande år sjunka till omkring 8 600. Risken för att problemet kan komma att nära beröra oss alla inom familjen, släkten eller vänkretsen, är numera påtaglig. Statistiska centralbyrån är sedan några år i färd med att bygga upp en skilsmässostatistik, som är ämnad att giva skilsmässofrekvensen med hänsyn tagen till hustruns ålder och äktenskapets varaktighet vid skilsmässotillfället.

17 Aborter I de legala och illegala aborterna ser vi ett annat allvarligt symtom på samlevnadssvårigheter. Abortproblemet är visserligen gammalt men var före 1930-talets stora undersökningar föga uppmärksammat i den allmänna debatten. Den totala omfattningen av framkallade aborter går icke heller nu att uppskatta, då de illegala aborterna undandrager sig en sådan insyn, att en exakt beräkning kan göras. I tabellerna 2—4 lämnas emellertid vissa statistiska data rörande de legala aborterna, utvisande dels frekvensen av sådana aborter i Sverige under en period av 19 år, dels frekvensen i de nordiska länderna vid en viss tidpunkt, dels slutligen andelen beviljade och avslagna abortansökningar under de senaste nio åren. Tab. 2. Legala aborter åren

År

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956

1938—1956.

Antal levande födda

Antal legala aborter

Antal legala aborter på 1.000 barnaföderskor

93 946 97 380 95 778 99 727 113 961 125 392 134 991 135 573 132 597 128 779 126 683 121 272 115414 110 168 110 192 110 144 105 096 »107 300 »108 300

443 439 506 496 568 703 1 088 1 623 2 378 3 534 4 585 5 503 5 889 6 328 5 322 4 915 5 089 4 562 »3 856

4,72 4,51 5,28 4,97 4,98 5,61 8,06 11,99 17,93 27,44 36,19 45,38 51,03 57,51 48,30 44,62 48,42 »42,52 »35,60

1 Preliminär uppgift.

Tab. 3. Abortfrekvens Land

Danmark Finland Norge Sverige

i de nordiska

länderna.1

Antal legala aborter

Folkmängd

Antal legala aborter per 100.000 inv.

5 140 3 126 2 3 157 5 089

4 369 000 4 047 000 3 327 000 7 234 000

117,6 77,2 94,8 70,3

i Siffrorna avser för Danmark, Norge och Sverige år 1954 samt för Finland år 1952. 2 Antalet avser å sjukhus företagna aborter, vilka presumeras rättsenliga. Av de 3.157 aborterna är 926 verkställda på »utvidet medisinsk indikasjon» och i 491 av dessa fall förelåg som bakgrund eller tillägg till den medicinska indikationen även ekonomisksociala förhållanden. 2

18 Tab. h. Abortansökningar, prövade av medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd.

År

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956

t Preliminära

Antal abortansökningar 4 480 5 722 6 272 6 857 5 989 5 885 5 959 5 678 »5 594

Därav bifall

avslag

4 026 5 086 5 149 5 751 4 790 4 793

454 636 1 123 1 106 1 199 1 092 1 248 1 520 »1 797

4711 4 158 »8 797

Avslag i %

10,1 11,1 18,0 16,2 20,0 18,6 20,9 26,8 l 32,l

siffror.

Erfarenheten har visat, att man bland de abortsökande kvinnorna kan urskilja vissa grupper, som var för sig kräver olika hjälpåtgärder. De lättaste fallen att komma till rätta med har visat sig vara kvinnor med ekonomiska och andra sociala bekymmer. Där har kuratorerna trots de otillräckliga resurser, som samhället ställer till förfogande, dock vissa möjligheter att hjälpa även inom ramen för den nuvarande abortprofylaktiska verksamheten. En grupp, för vilken det torde vara svårt att finna andra utvägar än legal abort, utgör de höggradigt psykiskt efterblivna, vissa ärftligt belastade samt vissa grupper kroppsligt sjuka. En tredje grupp utgör de kvinnor, vilkas huvudproblem ligger på det emotionella planet och hänför sig till störningar i förhållandet till barnafadern. Dessa kvinnor är det för närvarande mycket svårt att hjälpa till rätta, och det är särskilt i sådana fall man hoppas kunna medverka till bättre lösningar genom de utvidgade resurser som en allmän familjerådgivning skulle utrustas med. Både befolkningsutredningen 1 och abortutredningen 2 tog upp frågan om vilken roll förhållandet till barnafadern spelar för uppkomsten av abortönskan hos kvinnan. Man fann, att mannens natur och uppträdande är av största betydelse för en kvinna, som råkat i en icke önskad grossess. I många fall är han den osynlige pådrivaren vid abortansökan. Även den ointresserade barnafadern, som icke är aktivt verksam för abort men som uppträder förorättad eller likgiltig, medverkar indirekt till att fixera och förstärka den gravida kvinnans önskan att komma ur situationen. Mannens inkomstförhållanden spelar också stor roll i sammanhanget. Icke sällan har han ett direkt ekonomiskt intresse av att havandeskapet avbrytes, kanske särskilt i de utomäktenskapliga förbindelserna. Abortutredningen betonade också, att ur abortprofylaktiska synpunkter i Betänkande i abortfrågan, SOU 1944:51. 2 Abortfrågan, SOU 1953:29.

19 förhållandet till kontrahenten borde ägnas speciellt intresse, därför att det sällan är möjligt att enbart med materiella hjälpåtgärder påverka sådana abortorsaker. Det är känt att kvinnor, hos vilka konflikter av detta slag utgör det drivande abortskälet, har mycket svårt att acceptera ett avslag. Det är också i denna grupp som man oftast har anledning att tro, att en avslagen abortansökan följes av en illegal abort. Helt naturligt är det den ogifta abortsökande som i regel blir särskilt beroende av mannens inställning till den inträdda graviditeten. Vid rådgivningsbyråerna för abortsökande har man länge haft klart för sig nödvändigheten av att den materiella hjälpverksamheten åtföljes av hjälp och stöd i de personliga samlevnadsproblemen. Ofta behöver denna hjälp utsträckas över ganska lång tidrymd. Om resurser härtill saknas, kan det icke heller bliva tal om någon effektivt förebyggande verksamhet. Får en abortsökande kvinna icke hjälp till att lösa sina personliga problem, finnes det risk för att hon återkommer med en abortansökan, om hon skulle råka i ny graviditet. I det abortförebyggande arbetet är en av de viktigaste uppgifterna att skapa kontakt med kvinnor, som annars kanske skulle uppsöka illegala abortörer, och att genom denna kontakt väcka förtroende för samhällets vilja a t t hjälpa och stödja i en svår situation. För att avgörande framgångar skall kunna vinnas i kampen mot de legala och illegala aborterna kräves emellertid betydligt utvidgade förebyggande resurser på det sociala, ekonomiska och personliga planet. En utbyggd allmän familjerådgivning, vari det abortförebyggande arbetet ingår som en deluppgift, ser vi som en viktig förstärkning av resurserna i denna kamp. Alkoholism Alkoholmissbruket figurerar i flertalet sammanhang, där samlevnadssvårigheter och olyckliga familjeförhållanden kommer upp till behandling. Medan domstolarna dömer till äktenskapsskillnad enligt giftermålsbalken 11:12 — på grund av missbruk av rusgivande medel — i endast omkring V2 % av samtliga äktenskapsskillnadsmål, finnes det medlare som a n s e r alkoholmissbruket vara bidragande orsak till de äktenskapliga slitningarna i det övervägande antalet medlingsfall. Vid undersökningar rörande olika slag av missanpassning hos barn och ungdom har alkoholmissbruk i hemmet utgjort ett typiskt inslag i bilden. Kausalsammanhanget mellan alkoholmissbruk och familjekonflikter är svåråtkomligt såtillvida som missbruket uppenbart är en svår belastning för möjligheterna till goda familjerelationer, och å andra sidan familjekonflikter kan vara bidragande orsaker till alkoholmissbruk och i varje fall är ett hinder för effektiv terapi. Hemförhållandenas betydelse för uppkomst och vidmakthållande av alkoholism har undersökts av bland andra Åmark. 1 Undersökningsmaterialet 1

Curt Åmark, A Study in Alcoholism, Stockholm 1951.

20 utgjordes av sammanlagt 610 män, slumpvis utvalda ur klientelet på psykiatrisk klinik och på alkoholistanstalter samt bland till nykterhetsnämnd anmälda personer. Sjuklig alkoholism (kronisk alkoholism och alcohol addiction) fann man i klinik- och anstaltsmaterialen hos sammanlagt 97 %, icke sjukligt betingat alkoholmissbruk (abusus alcoholicus) hos endast 3 %. I nykterhetsnämndsmaterialet var motsvarande siffror 87 % och 13 %. Då man talar om orsaksfaktorerna till alkoholism i medicinsk mening, säger Åmark, är det framför allt den mekanism som leder till alcohol addiction som det gäller att studera. Addiction innebär, att tecken till tillvänjning och okontrollerbart behov efter alkohol har utvecklat sig, utan att de sjukliga förändringar föreligger, som är utmärkande för kronisk alkoholism. Följande gruppering användes för orsaksfaktorerna: ärftliga anlag, fortskridande tillvänjning, personlighetstyper, miljöinflytanden. Åmark fann det sannolikt, att det inom alkoholismen finnes åtminstone vissa grupper, där anlagsfaktorer spelar en väsentlig roll för alkoholismens uppkomst. Beträffande tillvänjningen fann han, att det behöves relativt lång tid av ihållande alkoholmissbruk, för att symtom på alkoholism skall uppkomma. Han ansluter sig till den av flera andra författare framförda uppfattningen, att det erfordras omkring tio års missbruk, för att alkoholismen skall bli manifest. Det finnes omständigheter, som talar för att alkoholismen i likhet med andra sjukdomar har ett visst regelbundet förlopp. När den väl startat, utvecklar den sig vidare med en relativt typisk symtombild, såvida det icke inträffar något alldeles speciellt, som hejdar utvecklingen. Bland personlighetsfaktorerna synes den intellektuella utvecklingsnivån sakna betydelse för alkoholismens uppkomst och utveckling. Däremot företer en påfallande stor del (enligt de flesta undersökningarna omkring 50 %) av alkoholisterna samtidigt psykopatiska drag. Alkoholisterna tillhör icke någon enhetlig personlighetstyp, men vissa personlighetstyper återfinnes bland dem i större frekvens än i genomsnittsbefolkningen. Hos vissa av dessa personlighetstyper förekommer ökad ångestbenägenhet parad med nedsatt förmåga att uthärda ångest. Hos andra märkes sådana drag som lättleddhet, påverkbarhet, benägenhet att fly undan svårigheter. Lättleddheten är särskilt bland de psykoinfantila kombinerad med starkt ökat behov av stöd och ledning samt av ömhet och omtanke. Åmark berör vidare frågan om samspelet mellan personlighetsdrag och miljöinflytande vid utvecklingen av alkoholism. Hans undersökning gav vid handen, att endast i få fall missbruket eller symtomen därpå börjat i samband med konflikter eller svårigheter i äktenskapet. När alkoholisterna ingår äktenskap, har i regel deras alkoholmissbruk redan börjat. De i undersökningsmaterialet ingående alkoholisterna hade ingått äktenskap vid i genomsnitt 27 års ålder, medan genomsnittsåldern vid missbrukets början bland gifta alkoholister var 26 år. Det första symtomet på alkoholism hade

21 däremot i genomsnitt icke visat sig förrän vid omkring 31 års ålder. Det kan således tänkas, att hustrun genom sin personlighet eller genom sitt beteende kan påverka utvecklingsgången. Bland alkoholisternas hustrur påträffades ett större antal känslokyliga och hysteroida kvinnor än i det kontrollmaterial som användes vid denna del av undersökningen (alkoholisternas systrar). Tidigare har omnämnts alkoholistens ökade benägenhet för ångest och nedstämdhet samt minskade förmåga att uthärda sådana tillstånd. Det kan tänkas, säger Åmark, att kritiken och affektutbrotten från en. kylig eller hysteroid hustru skapar en mer eller mindre permanent vantrivsel i hemmet, som med tiden leder till en allt starkare utveckling av alkoholmissbruket i riktning mot alkoholism. , Vi har här ovan relaterat Åmarks slutsatser rörande hemmiljöns inflytande på alkoholmissbrukets utveckling. Åmark belyser emellertid situationen i hemmet och hustrurnas psykiska status framför allt med tanke på dessa förhållandens inverkan på mannens alkoholmissbruk. Vi har därför i detta sammanhang velat erinra om det i och för sig självklara sambandet mellan männens alkoholmissbruk och uppkomsten av känslokyliga och hysteroida drag hos hustrurna. Vare sig dessa tillstånd är en följd eller icke av mannens alkoholmissbruk så utgör de i kombination med de förut nämnda för alkoholisten karakteristiska särdragen i hans personlighetsstruktur en källa till ständiga konflikter, vilka kan antagas ha viss betydelse i samband med utvecklingen och vidmakthållandet av ett missbruk, som redan har börjat. Vid noggrann undersökning av 60 slumpvis uttagna manliga patienter på en alkoholpoliklinik, vilka åren 1951—1952 sökt hjälp för olika grader av alkoholskada, kunde Lundquist 1 icke konstatera psykisk abnormitet eller psykopati i något fall. Det alkoholmissbruk som föregått alkoholskadan omfattade en tid av omkring tio år. Av patienterna hade över hälften haft en disharmonisk uppväxttid med svårare lynnesavvikelser hos fadern eller hos modern i inemot två tredjedelar av fallen. I drygt en tredjedel förelåg alkoholmissbruk hos fadern. Som disharmonisk uppväxtmiljö betecknades en sådan miljö, där fadern eller modern varit påtagligt obalanserad och häftig med ofta förekommande lynnesutbrott eller där svårare alkoholmissbruk eller en skilsmässosituation förekommit, vilken inverkat störande på barnen. Lundquists slutsats blev, att alkoholskadornas uppkomstbetingelser hos det studerade klientelet hade varit dels individuella — psykisk sårbarhet med framför allt osäkerhet och spänningsbenägenhet — och dels sociala — med disharmoniska uppväxtförhållanden. Vid utvecklingen av skadorna hade dryckessederna spelat en stor roll. 1 Gunnar Lundquist och Marianne Wallin, Individuella och sociala betingelser för uppkomsten av alkoholskador, Alkoholfrågan, 1957:3.

22 Kriminalitet Bland den rikliga mängden av in- och utländsk litteratur rörande kriminaliteten och dess orsaker avser vi här endast att taga upp några nyare nordiska arbeten för att belysa familjeförhållandenas betydelse i detta sammanhang. Under tiden den 1 april 1952—30 juni 1953 företogs en undersökning 1 rörande 126 slumpvis utvalda, i Köpenhamns fängelser intagna manliga fångar, som dömts till kortvariga frihetsstraff. Bland de faktorer, som visade sig ha varit av betydelse för asocialiteten och kriminaliteten, tilldrager sig ur vår synpunkt uppväxtförhållandena särskilt intresse. I socialpsykologiska och kriminologiska undersökningar, säger utredarna, framhålles ständigt barndomshemmets betydelse för personlighetsutvecklingen. Man pekar på olika faktorer i uppväxtmiljön, som indirekt kan vara av kriminologisk betydelse därigenom att de medverkar till uppkomsten eller accentueringen av karaktärsdefekter eller genom att de gynnar en neurotisk utveckling, som kan försvåra den sociala anpassningen. Bland sådana faktorer kan nämnas utomäktenskaplig börd, föräldrarnas skilsmässa eller dödsfall, defekter hos uppfostrarna i form av alkoholism, kriminalitet, asocialitet eller sinnessjukdom. Bland mera subjektiva faktorer, som ofta åtföljer de ovannämnda förhållandena, kan först och främst nämnas bristfällig eller olämplig uppfostran. Av de undersökta hade endast 57 % under barnaåren upp till omkring fjortonårsåldern uppfostrats hos båda föräldrarna och alltså vuxit upp i ett normalt hem. 10 % av hela klientelet hade emellertid efter fjortonårsåldern under ungdomsåren upplevt genomgripande förändringar i familjesituationen såsom dödsfall, skilsmässa, ingripande av barnavårdsmyndighet e. dyl. Upplysningarna om icke normala familjeförhållanden i barndomen och ungdomen giver alltså vid handen att 53 % av de undersökta 126 männen vuxit upp under sådana yttre förhållanden, som kan anses ha inneburit ökad risk för en bristfällig eller olycklig uppfostran. Därmed avsåg författarna dels en mycket sträng, närmast brutal uppfostran, dels en uppfostran, under vilken barnen blivit försummade, dels sådan uppfostran som karakteriseras av en känslomässigt ambivalent inställning, dels slutligen en överdrivet skyddande uppfostran. Föremål för sådan olämplig uppfostran hade enligt författarna 63 % av de undersökta 126 varit. Medan den danska undersökningen avsåg fångar, som dömts till korta fängelsestraff, har i Sverige gjorts en liknande undersökning rörande personer som dömts till förvaring eller internering2. 1 Karen Berntsen och Karl O. Christiansen, Mandlige arresthusfanger, utg. av Direkt o r a t e t for Fsengselsva;sendet, Köpenhamn 1955. 2 Torsten Eriksson m. fl., Förvarings- och interneringsklientelet, Bil. t. säkerhetsans t a l t s u t r e d n i n g e n s betänkande, SOU 1953:32.

23 Den psykiatriska bedömningen av klientelet hade gjorts av med. lic. KarlErik Törnqvist, som därvid byggde på rättspsykiatriska utlåtanden rörande de förvarade och internerade, vilka den 1 april 1953 var intagna på fångvårdsanstalterna, i allt 428 män. Det var här fråga om ett ur kriminologisk synpunkt mycket avancerat klientel, som utmärkte sig genom stor samhällsbesvärlighet eller farlighet. Nästan samtliga interner hade betecknats som kriminella psykopater, dvs. företedde framför allt sådana rubbningar inom känslo- och viljelivet, som resulterar i olika sociala anpassningssvårigheter med kriminalitet som dominerande symtom. De undersökta männen visade sig enligt Törnqvist vara i ovanligt hög grad belastade med dåliga arvsanlag. Alkoholism och psykopati förekom i ett påfallande stort antal fall inom de internerades och förvarades familjer och närmaste släkt. Törnqvist anförde i detta sammanhang, att det ju icke utan vidare är klart, att en personlighetsavvikelse skall komma att yttra sig i samhällsbesvärlighet. En god uppväxtmiljö kan sannolikt kompensera avsevärda personlighetsdefekter. Å andra sidan kan en dålig miljö av allt att döma förstärka en ursprunglig defekt eller utgöra en förutsättning för att defekten skall taga sig uttryck i kriminalitet. Uppväxtmiljöer karakteriserade av bristande tillsyn, mycket slapp uppfostran, spritmissbruk hos uppfostrare eller äldre syskon, skilsmässa eller stridigheter mellan uppfostrarna m. m. måste även för ursprungligen normala barn utgöra en avsevärd belastning. Det var sådana miljöer som flertalet av de förvarade härstammade ifrån. Följande sammanställning belyser internernas ogynnsamma uppväxtförhållanden. Av de 428 undersökta hade endast 150 till femtonårsåldern växt upp tillsammans med sina egna föräldrar. 103 interner var födda utom äktenskapet. 94 hade aldrig vid något tillfälle bott hos föräldrarna. Endast i 87 fall fanns inga uppgifter om alkoholism, kriminalitet etc. i släkten. Av dessa 87 var emellertid 29 födda utom äktenskapet, och i flertalet av dessa fall var fadern okänd. Av de 87 hade 45 växt upp hos sina egna föräldrar till minst femtonårsåldern och endast i 27 av dessa 45 fall förekom såvitt känt inga grövre ogynnsamma uppväxtförhållanden. Av hela undersökningsmaterialet — 428 personer — var det alltså endast i 27 fall, som man icke kunde konstatera allvarliga missförhållanden i uppväxtmiljön. De ovan relaterade undersökningarna bekräftar den uppfattning man kliniskt har, att fången med den dåliga uppväxtmiljön är typfallet, som återkommer med trist enformighet bland återfallsklientelet. Ständigt ser man i bakgrunden vad ovan skildrats, dåliga hem, splittrade hem, växlande uppväxtmiljöer, anstaltsvistelser etc. Självmord och försök till självmord Den yttersta konsekvensen av en svårartad tillfällig eller kronisk missanpassning är självmordet eller självmordsförsöket. Det finnes grundad anled-

24 ning förmoda, att miljöförhållandena spelar en avgörande roll också i detta sammanhang. Enligt den officiella statistiken visar antalet självmord en fortsatt men måttlig stegring och utgör för närvarande omkring 1 300 per år i hela riket. Antalet självmordsförsök har däremot ökat mycket starkt, enligt uppskattningar har de mer än fördubblats på några få år. Flera undersökningar på detta område har gjorts, bland annat vid Södersjukhuset i Stockholm 1 . Materialet omfattar 500 fall av självmordsförsök, som intagits på Södersjukhuset under en period av 464 dagar (21/1 1952— 2/5 1953). Självmordsförsöken hade utförts av 457 patienter — 201 män och 256 kvinnor — av vilka fyra hade gjort vardera tre försök och 35 två försök. Enligt undersökningen tyckes frekvensen av självmordsförsök vara ungefär lika stor bland män som bland kvinnor, medan motiven starkt avviker mellan könen. Sålunda utgjorde ekonomiska bekymmer och alkoholism samt annan narkomani männens viktigaste motiv, under det att erotiska konflikter och familjeproblem spelade den största rollen för kvinnorna. Tyngdpunkten låg för det undersökta materialet som helhet på problem rörande mänsklig samlevnad, huvudsakligen äktenskapliga och erotiska konflikter. Därnäst kom problem, orsakade av alkoholism och annan narkomani och först i tredje hand kom de sociala faktorerna sådana som ekonomiska bekymmer, bostadsproblem osv. I materialet finner man en relativt hög andel frånskilda personer. Denna uppgift understryker betydelsen av äktenskaps- och andra samlevnadskonflikter som motiv för självmordsförsök.

Anpassningssvårigheter hos barn och ungdom Emellertid är det ju som redan framhållits icke blott eller ens i första hand de vuxna, som blir lidande av familjekonflikter. I all verksamhet, som berör barn och ungdom, har man kunnat konstatera ett samband mellan å ena sidan barnens förmåga till anpassning i samhället och å andra sidan uppväxtmiljön, framför allt hemmiljön. Rörande familjesituationens samband med barns skolanpassning före2 ligger en undersökning , omfattande 1 400 barn i klasserna 2, 4 och 6 vid Stockholms folkskolor läsåret 1954—1955. Barnen tillhörde fem olika överlärardistrikt, representerande skilda bebyggelsetyper inom Stockholm. Barnen har bedömts av sina klasslärare med avseende på skolanpassningen. De h a r dessutom själva fått giva uttryck åt sin inställning till hem och skola genom att fylla i ett attitydformulär. De undersökta barnens hemförhållanden kartlades vid besök hos omkring 400 slumpvis uttagna hem. 1 R u t h W. Ettlinger o. Per Flordh, Attempted Suicide, Acta Psychiatrica et Neurologica Scandinavica, suppl. 103, Köpenhamn 1955. 2 Torsten Husen, Barn i hem och skola, Pedagogiska institutet vid Stockholms högskola, stencil.

25 Samspelet mellan hem och skola skulle belysas i så måtto, att man undersökte sambanden mellan hemmens uppfostringsåsikter och uppfostringspraxis å ena sidan samt barnens anpassning i skolsituationen å den andra. Man skiljer i undersökningen mellan å ena sidan harmoniska hem med varmt känsloklimat och barnaccepterande inställning och å andra sidan disharmoniska hem med svaga känslobindningar eller starka svängningar i fråga om känsloklimatet och en föga barnaccepterande uppfattning. När det gäller pojkarna fann man på alla klasstadier ett klart samband mellan en mindre barnförstående inställning i hemmet och icke önskvärda beteenden i skolan. För flickorna var sambandet icke så påtagligt. Pojkarnas missanpassning tog sig mest uttryck i aggressivitet och allmänt störande uppträdande, medan flickorna i motsvarande läge oftast reagerade med passivitet och ouppmärksamhet. Vidare fann man, att ju konsekventare vanebildningen i hemmet är, desto mindre svårigheter har barnet att anpassa sig till skolans normer, och ju bättre kontakterna i hemmet är, desto bättre anpassar sig barnet i skolan. Barn från harmoniska hem synes också ha lättare att bliva omtyckta av kamraterna än barn från mera disharmoniska hem. Bland svenska undersökningar rörande sambandet mellan hemmiljö och ungdomsasocialitet kan nämnas Ahnsjös avhandling 1 om den sociala utvecklingen hos 2 448 kvinnliga elever vid skyddshem och liknande anstalter under åren 1903—1937. I Ahnsjös material förelåg uppgift om dåliga hemförhållanden som bidragande orsak till omhändertagandet i anstalt i ungefär en fjärdedel av fallen, Även i detta undersökningsmaterial konstateras en påfallande hög frekvens av ofullständiga hem; endast i omkring 75 % av fallen hade båda föräldrarna från början tagit hand om sitt barn och inom denna grupp hade familjen i ungefär 45 % av fallen sedermera splittrats genom föräldrarnas skilsmässa eller dödsfall. En av Jonsson utförd undersökning 2 omfattar 4 413 fall — 3 352 pojkar och 1 061 flickor — som under åren 1941 och 1942 handlagts av barnavårdsnämnd eller ungdomsnämnd på grund av manifesta och mera påtagliga symtom på social missanpassning. Av redogörelsen för undersökningen framgår bland annat, att i stort sett samma ogynnsamma hemfaktorer som förut nämnts gjort sig gällande i fråga om dessa kategorier barn och ungdomar, vilka dock i ungefär två tredjedelar av fallen icke gjort sig skyldiga till så utpräglad vanart, att omhändertagande ansetts motiverat. Endast omkring två tredjedelar av dessa barn och ungdomar hade växt upp i hem med två samlevande föräldrar. Av de övriga hade en mindre del vistats i anstalt el1 Sven Ahnsjö, Delinquency in girls and its prognosis. Acta Paediatrica Vol. XXVIII, suppl. I l l , 1941. 2 Gustav Jonsson, Undersökningar ang. vanartiga b a r n och asocial ungdom, SOU 1944:30, bil. A.

26 ler i flera olika fosterhem, medan återstoden tillbringat sin uppväxttid hos endera av föräldrarna — med eller utan styvfar respektive styvmor — eller i ett och samma fosterhem. Av undersökningen framgick också, att i betydande utsträckning psykiska egenheter iakttagits hos barnen, redan innan vanarten framträtt. I ungdomsvårdsskoleutredningens betänkande, Vården vid ungdomsvårdsskolorna, redovisas en undersökning 1 , omfattande samtliga de elever som den 1/1 1951 var intagna i de statliga ungdomsvårdsskolorna eller sammanlagt 686, varav 506 pojkar och 180 flickor. I fråga om uppväxtsituation och uppfostringsförhållanden befanns, att på samtliga de punkter, där klientelets uppväxtsituation granskats, betänkliga brister eller missförhållanden förelegat. Större delen av ungdomsvårdsskolornas elever hade fått växa upp utan de förutsättningar som anses nödvändiga för en harmonisk ungdom: att födas inom ett äktenskap och växa upp i en konstant hemmiljö tillsammans med båda föräldrarna och under tillfredsställande ekonomiska förhållanden, att erhålla en uppfostran utan överdrift mot vare sig slapphet eller stränghet, att ej utsättas för påverkan av asocialt eller i andra avseenden abnormt beteende från de närmaste familjemedlemmarnas sida. Flickorna tycktes i dessa avseenden vara sämre lottade än pojkarna. Ytterligare kan nämnas ett par undersökningar som Stockholms stads barnavårdsnämnd låtit göra bland missanpassad ungdom i Stockholm, där det asociala beteendet tagit sig uttryck i ungdomsprostitution. Takman 2 företog intensivundersökningar av 25 fall av prostituerade flickor åren 1949 —1953. Ingen av de undersökta hade fyllt 21 år, och medelåldern vid prostitutionsdebuten var 17 år. 11 var yrkesmässigt prostituerade. Av de undersökta var 10 av utomäktenskaplig börd och 15 födda i äktenskap. I intet fall hade förhållandena under uppväxtåren varit socialt eller psykologiskt gynnsamma. Journalerna vittnade om ekonomiska svårigheter, alkoholmissbruk hos någon av föräldrarna, ofta återkommande gräl och uppträden i hemmet, barnhemsvistelser, täta förändringar av hemmiljön m. m. I samtliga av dessa fall kunde man av tillgängliga uppgifter sluta sig till att barnen upplevt de första åren som otrygga och — med ett undantag — saknat tillfredsställande kontinuerlig moderskontakt. Ackemark 3 redovisar i en undersökning vissa fakta rörande pojkprostitutionen i Stockholm. Till grund för undersökningen låg de polisrapporter och polisundersökningar, som kommit till barnavårdsnämndens i Stockholm kännedom under tiden oktober 1951 — april 1953. Av de i dessa rapporter behandlade 110 pojkarna hade 44 erkänt mer än tre betalda homosexuella umgängen. Dessa 44 fall gjordes till föremål för ett närmare studium. Det 1 Dick Blomberg, Undersökningar rörande ungdomsvårdsskolornas klientel, SOU 1954:5, Bil. 1. 2 J o h n T a k m a n , Flickprostitutionen i Stockholm, Sociala meddelanden 1954:11. 3 Lars-Erik Ackemark, Pojkprostitutionen i Stockholm, Sociala meddelanden 1954:11.

27 visade sig därvid, att de flesta av pojkarna hade saknat ett föräldrahems omvårdnad. Takman och Ackemark framhåller, att det synes vara kontakt- och ömhetsbehov snarare än penningbegär, som varit drivkraften vid prostitueringen. Det är i olika avseenden misslottade unga människor, som prostituerar sig, rotlösa, osäkra och utan fast förankring till någon människa. Åtskilliga andra undersökningar, t. ex. en av Edith Otterström 1 , bekräftar hemförhållandenas betydelse för missanpassning hos barn och ungdom. Ungdomskommissionen i Danmark har i sitt betänkande 2 ägnat hemmiljöns betydelse för de missanpassade ungdomarna en ingående diskussion. Av alla samverkande faktorer, säges det där, som påverkar barnet under dess uppväxt, är hemmet den mest inflytelserika. Föräldrarna eller deras ställföreträdare är icke endast bestämmande för tillfredsställelsen av alla barnets psykiska och fysiska behov. Deras inställning till barnen är i enlighet med alla nyare forskningsresultat avgörande för barnets sociala kontakt med omvärlden. Många föräldrar, som har inbördes konflikter, tror att de kan dölja dessa för barnen. Detta är emellertid sällan möjligt, lika litet som det är möjligt för föräldrar, som icke känslomässigt kan acceptera ett barn, att för barnet dölja detta förhållande. Det får, säger ungdomskommissionen, anses som ett viktigt led i strävandena för att förbättra den mentalhygieniska situationen i hemmen, att föräldrarna, om så behöves, ej endast kan få råd angående uppfostran av sina barn utan också möjlighet till hjälp med sina egna personliga problem, så att de kan arbeta sig fram till livsinsikt och mognad. I detta sammanhang må också refereras en offentliggjord men ännu icke publicerad undersökning av Curman, Jonsson och Anna-Lisa Kälvesten. Dessa har penetrerat tre olika typer av material, dels ett rådgivningsbyråklientel i Stockholm, dels klientelet på Stockholms stads barnavårdsnämnds behandlingshem, barnbyn Skå, och dels — som kontrollmaterial — 222 slumpvis utvalda stockholmspojkar i åldern 8—16 år. Rådgivningsbyråmaterialet omfattar 745 fall, varav en tredjedel flickor. Materialet från barnbyn Skå omfattar 222 pojkar i skolåldern, tagna i följd efter inskrivningen. I tabell 5 angives hemförhållandena hos dessa tre kategorier barn i procent av samtliga. Vid jämförelse med normalmaterialet uppvisar rådgivningsbyråmaterialet och Skåklientelet klara avvikelser. I Curmans, Jonssons och Anna-Lisa Kälvestens arbete redovisas också normalmaterialet med hänsyn till dess s. k. anpassningsgrad. Författarna angiver att i 21 % denna varit »utmärkt», vilket innebär »symtomfrihet». I 23 % säges den vara »god», vilket betyder »enstaka symtom som ej nämnvärt inverkar störande». I 31 % angives anpassningsgraden vara »tillfreds1 Edith Otterström, Delinquency and children from bad homes, Acta Paediatrica. Vol. XXXIII, Suppl. V, 1946. 2 Den tilpasningsvanskelige ungdom, Köpenhamn 1953.

28 Tab. 5. Hemförhållandena

för barn i sökningen.

Hemförhållanden

Hos två biologiska föräldrar E n b a r t modern E n b a r t fadern P å institution Styvbarn Adoptivbarn Fosterbarn Skilsmässobarn Modern död Fadern död Född utom ä k t e n s k a p Spritmissbruk hos fadern (enligt kontrollstyrelsens register) Kriminalitet hos fadern (enligt straffregistret)

Curman-Jonsson-Kälvesten-under-

Vanliga Rådgivningsstockholmsbyråbarn pojkar

Skåpojkar

%

%

• %

78 11 2 2 6 1 1 13 2

65 19 2 1 10 2 2 21 1 4 14

32 29 3 14 17 5 6 41 3 5 23

18 10

Ej k ä n t Ej k ä n t

44 30

ställande», vilket innebär »symtom, som visserligen inverkar mer eller mindre störande, men dock går att kompensera eller balansera så att de ej under vanliga förhållanden inkräktar på anpassningen i hem eller skola». I 23 % uppgives anpassningsgraden som »dålig», vilket säges innebära, »att symtomen är klart störande och av den storleksordning, att någon form av hjälp vore indicerad». Denna grupp angives i stort sett motsvara rådgivningsbyråklientelet. I 2 % har författarna funnit anpassningsgraden »katastrof artad» och därmed avsett »pojkar som ej kan inordnas i hem eller skola utan måste placeras på institution.» Denna grupp säges motsvara Skåklientelet. Författarna anser dessa sista siffror klart visa, hur stort behovet är av mentalhygieniska insatser i vårt samhälle. Samlevnadssvårigheterna ökar — varför? Orsakerna till den ökande nervositeten och spänningen hos vår tids människor är många. Sålunda är det allmänt känt, att den befolkningsomflyttning, som urbaniseringen utgör, ur anpassningssynpunkt innebär vissa riskmoment. Den flyttande befolkningen synes vara mera utsatt för nervösa sjukdomar, alkoholism, äktenskapskonflikter och kanske även för svårigheter av andra slag än den bofasta befolkningen. övergången från jordbrukssamhället, baserat på familjernas självhushållning, till det industriella samhället innebär bland annat, att den gamla tidens arbets- och fritidsgemenskap inom familjen alltmera reducerats till en fritidsgemenskap. Det kommersialiserade nöjeslivet, föreningslivet och över huvud taget stadssamhällets möjligheter till skiftande fritidssysselsätt-

29 ningar gör, att familjens medlemmar i ökad utsträckning tillbringar sin lediga tid på olika håll. Denna tendens förstärkes ytterligare av att genomsnittsbostadens utrymmesstandard fortfarande på intet sätt svarar mot de ökade krav som bland annat den längre fritiden fört med sig. Möjligheterna till mera varierande fritidssysselsättningar innebär i många avseenden ett berikande av människans liv. Samtidigt medför de emellertid otvivelaktigt en ökad risk för uttunning av kontakten familjemedlemmarna emellan. I en brytningstid som vår, där normer och värderingar är mera osäkra och växlande än förr, ökas risken för mera djupgående splittring inom familjen, i samma mån som familjemedlemmarnas individuella anknytning utåt blir starkare och mera divergerande. Flyttning från landsbygden och ombyte av yrke har för många familjer inneburit en betydande standardförbättring, vilket i och för sig borde giva ökade förutsättningar för ett harmoniskt familjeliv. Emellertid kan man konstatera, att strävandet efter förbättrad levnadsstandard för den moderna familjen i många fall u r a r t a t till ett konventionellt tvång, som skjuter andra vitala behov i bakgrunden till skada för familjelivet och det psykiska och fysiska välbefinnandet. Den bild av det moderna livet som gives i veckopress och film m. m. är i stor utsträckning normbildande för vad som skall anses vara ett lyckligt liv — materiellt och känslomässigt. Dess värld är en mer eller mindre förljugen fantasivärld, som hindrar oss att se och anpassa oss efter verkligheten. Följande synpunkter är fritt refererade efter Åmark. 1 En omständighet, som verkar förvirrande i vissa sammanhang, är den moderna familjens demokratiska konstruktion, då denna kolliderar med traditioner och föreställningar från den gamla patriarkaliska familjetypen. I det moderna äktenskapet gör hustrun och de övriga familjemedlemmarna anspråk på att på samma sätt som familjefadern få fatta beslut och göra sin mening gällande. Innan denna uppfattning om äktenskapet blivit en självklarhet för alla parter, uppstår lätt konflikter de olika familjemedlemmarna emellan. En make, som är uppfostrad i den patriarkaliska familjeandan, blir osäker och ängslig, då han märker att han icke har den självklara auktoritet, som han hade trott sig äga. En hustru, som under uppväxttiden fått lära sig att vara undergiven och plötsligt finner, att man väntar sig av henne, att hon skall ha en egen åsikt eller fatta beslut av viss avgörande art, blir lätt orolig och spänd och vet icke, hur hon skall bete sig i den nya positionen. Härur kan uppstå motsättningar mellan m a k a r n a . Den gifta kvinnans allt vanligare yrkesarbete utanför hemmet bidrager att göra henne mera självständig ekonomiskt sett. Denna utveckling har i många äktenskap positivt påverkat gemenskapen och sammanhållningen mellan makarna. För många kvinnor i disharmoniska äktenskap har yr1 Curt Åmark, Familjens kris i modernt samhällsliv, Nordisk Psykiatrisk Medlemsblad, 1956, Bind X, Hefte I.

}

|

kesarbetet emellertid öppnat möjligheter till självständig försörjning och därigenom till skilsmässa. Kvinnan är icke lika beroende som förr av att på grund av ekonomiska skäl fortsätta ett konfliktladdat äktenskap. Det självständiga yrkesarbetet medför också specifika påfrestningar i äktenskapet. Kontakten med arbetskamrater av det motsatta könet och med andra förhållanden än dem man lever i, kan giva upphov till föreställningar om att en annan partner, ett annat äktenskap och en förändrad situation skulle vara bättre och mera idealisk, än de förhållanden i vilka man lever. Medan tidigare endast männen fick näring för sådana eskapistiska fantasier på sin arbetsplats, befinner sig nu även den förvärvsarbetande hustrun i samma situation, vilket givetvis också kan leda till komplikationer. Den gifta kvinnan med yrkesarbete utom hemmet lever också ibland i en annan konflikt, nämligen mellan yrket och skötseln av hem och barn. Hon kanske ej kan sköta båda uppgifterna tillfredsställande, i varje fall upplever hon det som om hon icke kunde det. Många yrkesarbetande kvinnor har därför blivit osäkra om vad som egentligen är deras uppgift och bär på medvetna och omedvetna skuldkänslor, för att de tror sig försumma det ena eller det andra. För den gifta kvinnan utan eget yrkesarbete kan den nuvarande situationen också innebära orosmoment. Hon jämför sig med sina yrkesarbetande kamrater och tror, att de lever ett mera tillfredsställande och harmoniskt liv än hon själv gör. Också för den äkta mannens del kan allt detta innebära påfrestningar. Även han blir osäker och får en känsla av bristande frihet i hemmet. Han blir oviss om hustruns avsikter och börjar att jämföra sitt äktenskap med tänkta och oftast idealiserade äktenskap med andra kvinnor. Skilsmässornas vanlighet är i och för sig en faktor av betydelse för familjeliv och samhälle. Den kan skapa en viss otrygghet och bristande förtroende makarna emellan. Det ideliga talet om skilsmässa leder, då konflikterna hopar sig, lätt till föreställningen, att en sådan är oundviklig. Det som hänt med familjen är alltså, menar Åmark, att de yttre, sammanhållande banden av ekonomisk och social natur i många fall mist sin betydelse. Detta innebär radikala förändringar i fråga om familjensfunktionDåfaktorer av materiell natur förlorar i vikt kommer desto större tyngd att tillmätas de känslomässiga faktorerna. Denna nya och ovanliga situation ställer emellertid större krav på känslomässig mognad hos de enskilda individerna än den gamla äktenskapliga relationen gjorde. Det fordras att alla familjens medlemmar har förmåga att anpassa sig till de övriga. Detta gäller således lika väl relationerna makarna emellan som mellan föräldrar och barn. Segerstedt 1 har i ett föredrag inför Ingeniörsvetenskapsakademien talat om människans villkor i ett alltmer tekniskt fulländat samhälle och därvid framhållit, att personlighetens hela utformning, dess jämvikt och harmoni 1 Torgny Segerstedt, Människan i det moderna samhället, IVA Tidskrift för tekniskvetenskaplig forskning, 1956:7.

31 blir av desto större vikt ju mera tekniskt utvecklat samhället blir. Missanpassade, olyckliga och därför ofta onda människor, säger Segerstedt, blir större riskmoment i morgondagens samhälle än de var i gårdagens, därför att deras aktionsradie blir så mycket större. Ehuru familjens ställning under den hittills tilländalupna industrialiseringsperioden undan för undan försvagats, behöver man kanske icke nödvändigt antaga en ytterligare upplösning av denna kärngrupp. Det finnes nämligen enligt Segerstedt en del faktorer, som kan tänkas verka stabiliserande på familjen: en ökad tendens till äktenskap mellan yrkeskamrater (arbetet blir åter ett gemensamt intresse), en väsentligt förkortad arbetstid för såväl män som kvinnor, den ökade fritiden, som kan stärka hemmens betydelse och leda till gemensamma intressen utanför arbetsplatsen, samt ökade psykologiska och sociologiska kunskaper. Vi vet, säger Segerstedt, att känslomässig trygghet under uppväxtåren är av stor betydelse för en människas hela utveckling. Men vi får även ökade kunskaper om vilka biologiska, psykologiska och sociala faktorer som kan hota ett äktenskaps bestånd. I och för sig kan det icke finnas något hinder för oss att utnyttja denna kunskap på ett sådant sätt, att familjen vinner ökad stabilitet, om vi tror på familjens betydelse för individen och samhället. Forskares och socialarbetares erfarenheter torde kunna sammanfattas så som det ofta upprepats, att det är i familjen som varje individ gör sina första rön, då det gäller konsten att leva med andra. Dessa första erfarenheter bildar mönstret för de kommande personliga relationerna. Jonsson 1 anför: »Hemmet och kamratkretsen representera sålunda det första samhället för barnet, och anpassningsstörningar inom denna trånga miljö kunna sedermera komma att projicieras upp på större samhälleliga plan i samma mån som barnet tillväxer och vidgar sin krets och därmed kommer att ingå som individ i större sociala gruppbildningar. Möjligheterna till störningsfri anpassning till föräldrar, syskon och lekkamrater innebär sålunda ett skeende som icke bara intresserar den åldersperiod då det utspelas. Den emotionella grundattityden hos barnet kommer istället att allt framgent leva kvar hos individen som en inre reaktionskärna. Detta resonemang är i princip giltigt, oavsett hur den andra stora variabeln, nämligen individens anlagsbestämda beskaffenhet, konstitutionen, växlar från fall till fall. Dessa faktorer få emellertid icke uppfattas som statiska, en gång för alla givna till sin betydelse, utan som dynamiska, dvs. ömsesidigt påverkande varandra och även ständigt påverkade av inflytelser från omgivningen.»

1 Gustav Jonsson, Undersökningar ang. vanartiga barn och asocial ungdom, SOU 1944: 30, bil. A, sid. 216.

32 Familjerådgivning en samhällets angelägenhet? Vi har i det föregående sökt giva en uppfattning om å ena sidan familjelivets centrala betydelse för individen som samhällsvarelse, å andra sidan mångfalden av delvis nya och ökade problem och samlevnadssvårigheter i familjelivet, som direkt sammanhänger med det moderna samhällets struktur och sätt att fungera. Det är då påfallande, hur föga samhället hittills gjort för att hjälpa och stödja människorna på denna verkligt vitala punkt. Höjer 1 säger härom: »Om man i stället ser familjen på det enda sätt som är riktigt — och som har varit riktigt länge — nämligen på ett sociologiskt sätt, så är den en institution i samhället och en institution av allra största betydelse för samhällets funktioner i deras helhet. Som alla andra sådana institutioner är den i behov av samhällets tillsyn och omvårdnad. Genom lagstiftning, genom ekonomiska och andra stödåtgärder, genom att även på andra sätt, främst den sakliga upplysningens väg, påverka den allmänna opinionens inställning till frågor om vad som är bäst och riktigast för samlevnaden i familjeenheten måste samhället på allvar själv tillse att familjen verkligen kan fylla sin stora och krävande uppgift att bilda grogrunden för det nya släktet.» Vad samhället kan göra inom ramen av en allmän familjerådgivning för att främja mera harmoniska äktenskap och därmed lyckligare familjer ligger tydligen dels på det förebyggande, dels på det hjälpande och botande planet. Man kan giva människor, som så önskar, tillfälle att gemensamt orientera sig inför äktenskapet och genom upplysning söka »förebygga att en familj bildas på okunnighetens grund, på de falska föreställningarnas grund. J u mer man gör i den vägen, desto mindre behöver man sedan komma efter och lappa det som blivit trasigt och kosta på allehanda åtgärder för att ta hand om eller stödja den sönderfallande familjens delar.» 1 Vi tror, att misstag kan undvikas och lidande besparas makar genom saklig upplysning före äktenskapet om såväl praktiska som personliga problemställningar på det ekonomiska, juridiska och psykologiska planet. När konflikter och misshälligheter redan uppstått i äktenskap, bör dessa med sakkunnig hjälp kunna lösas eller mildras, och om äktenskapet trots allt går till skilsmässa, bör parterna likaledes med sakkunnig hjälp kunna komma därhän, att den genomföres med minsta möjliga lidande för de i tragedien inblandade. Vi tror, att en allmän familjerådgivning genom sin verksamhet är ägnad att bidraga till bättre kunskap och förståelse för familjeinstitutionens livsoch existensvillkor. Det bör så småningom kunna ingå i allmänna medvetandet, att konflikter och osämja uppstår även i de lyckligaste äktenskap, och att äktenskapet icke för den skull behöver gå sönder. Det äktenskapliga samlivet har sina kriser och sjukdomstillstånd, och dessa måste behandlas 1

Karl J. Höjer, Familjen och samhället. Aktuella samhällsfrågor, 1955.

på ett adekvat sätt. Vi anser, att detta bäst kan ske vid särskilda, direkt pä dessa problem inriktade institutioner av den art, som närmare angives i det följande. Man kan naturligtvis fråga sig när och i fråga om vilka samlevnadsproblem samhället skall erbjuda hjälp. Det måste då särskilt betonas, att familjerådgivning icke under några omständigheter skall kunna påtvingas någon. Anlitande av familjerådgivning får t. ex. aldrig sättas som villkor för erhållande av annan samhällshjälp. I princip skall institutionen lämna hjälp endast åt dem som själva önskar anlita dess resurser och får icke på eget initiativ göra något som helst ingripande i familjens integritet. Vi tror ej heller, att en aldrig så väl utrustad familjerådgivning kommer att kunna lösa alla äktenskapliga svårigheter åt människorna. Men vi tror, att den kan hjälpa till att lösa vissa problem, öka toleransen i äktenskapet genom att skapa insikt om problemens rätta natur och slutligen hjälpa människorna att leva vidare med sina problem utan alltför stort lidande. Det primära motivet — och ett fullt tillräckligt sådant — måste vara att söka lindra onödigt mänskligt lidande. Frågor om behandlingens värde ur materiell synpunkt, om dess mer eller mindre bestående effekt, om utsikter till självläkning, om återfallsrisk etc. måste därvid bliva av sekundär betydelse. Sammanfattning Sedan vi konstaterat de senaste årens starkt ökade skilsmässofrekvens och också något diskuterat orsakerna härtill, redogör vi för undersökningar, som påvisar hur individens uppväxtförhållanden synes återspegla sig i hans senare beteende och hur ej endast splittrade hem utan oenighet och slitningar mellan föräldrarna, inkonsekventa uppfostringsmetoder och känslokyla i hematmosfären kan spåras i bakgrunden hos de flesta gravt missanpassade människor, det må gälla barn och ungdom omhändertagna i institutioner, vuxna brottslingar eller alkoholister. Även bakom självmord eller självmordsförsök ligger i många fall samlevnadsproblem, och detsamma gäller ofta aborterna, såväl de legala som de illegala. Samlevnadssvårigheterna, har vi funnit, visar en tendens att öka och att beröra allt större grupper människor. Behovet av upplysning och rådgivning i dessa frågor gör sig allt starkare förnimbart. Vår slutsats blir, att en rådgivningsverksamhet — av oss kallad allmän familjerådgivning — bedriven av samhällets organ och öppen för alla som vill söka dess hjälp, bör införas för att, såvitt möjligt, hjälpa människorna att lösa samlevnadsproblem och därigenom bidraga till en minskning av skilsmässor och aborter och alla dess följdverkningar och — framför allt — söka skapa harmoniska hemförhållanden och på så vis i någon mån mildra det mänskliga lidandet i en pressande tillvaro.

TREDJE KAPITLET

T i d i g a r e d i s k u s s i o n e r i frågan

Befolkningsutredningen Rådgivning i familjefrågor har diskuterats i olika sammanhang under 1940- och 1950-talen. Sålunda var 194-1 års befolkningsutredning1 inne på tankegångar, som låg i linje med senare utredningars krav på personlig hjälp åt människor med samlevnadsproblem. I en analys av abortsituationen framhöll befolkningsutredningen, att en kvinna, som mot sin vilja blivit gravid, nästan alltid reagerar med en skräckkänsla, som till icke oväsentlig del är betingad av den sociala miljö, i vilken hon befinner sig, och av den uppfostran hon fått. I vilken riktning hon söker utvägar ur sin svåra belägenhet beror också i hög grad på miljön. Dåliga relationer till mannen och moraliserande inställning från föräldrahemmet skapar en känsla av isolering, som minskar kvinnans motståndskraft mot abortfrämjande impulser. I regel har hon icke heller någon utomstående att vända sig till och får sålunda icke anvisning om de hjälpmöjligheter, som samhället dock erbjuder. Isoleringen med övermäktiga och till synes olösliga problem driver kvinnan till att realisera sin abortönskan. Samhällets mest angelägna uppgift i detta sammanhang måste därför vara att söka bryta denna isolering och skapa kontakt med henne. Befolkningsutredningen hade funnit, att avslag på en abortansökan troligen i flertalet fall icke åtföljdes av positiv hjälp och uppmuntran. De korta läkarbesöken utgjorde i regel den enda kontakten med ett samhälle, om vars hjälpmöjligheter i övrigt flertalet kvinnor i denna situation synbarligen hade mycket ofullständig, om ens någon kunskap. Utredningen fann det därför angeläget, att man som komplement till övriga abortförebyggande åtgärder skulle koppla in en personligt utformad rådgivning till de kvinnor, som råkat i ett icke önskat havandeskap, vilket de ville avbryta. Utredningen rekommenderade en utbyggnad av den dittills mera på försök drivna kuratorsverksamheten. Kuratorns kanske viktigaste uppgift fann utredningen vara att personligen stödja de hjälpsökande. Kuratorn måste för den skull giva sig god tid att lyssna till deras problem och bekymmer och o m s å behövdes uppträda medlande i konflikter mellan den gravida kvinnan och hennes omgivning. Emellertid förelåg oftast dessutom högst materiella och myc1 Betänkande i abortfrågan, SOU 1944:51.

35 ket allvarliga hjälpbehov, som det blev kuratorns uppgift att söka avhjälpa. Hon hade därvid att upplysa om de samhälleliga och andra stödåtgärder som fanns att tillgå, hjälpa till med att skriva ansökningar, fylla i formulär m. m. Kuratorerna borde över huvud taget åläggas uppgiften att förmedla olika former av samhällshjälp till de blivande mödrar, med vilka de kom i kontakt. Utredningen för hem- och familjefrågor Det inom 1941 års befolkningsutredning påbörjade utredningsarbetet pä ifrågavarande område fullföljdes av utredningen för hem- och familjefrågor. Denna var den första statliga utredning inom vårt land, som behandlade familjesituationen i dess helhet och i sina förslag syftade till allmänt stödjande åtgärder av såväl praktisk som psykologisk natur. Då vi anser vissa tankegångar i denna utredning betydelsefulla för vårt eget arbete, har vi tillåtit oss ett relativt utförligt referat. I sitt betänkande 1 redogjorde utredningen inledningsvis för de praktiska åtgärder som föreslagits av bland andra 1941 års befolkningsutredning, socialvårdskommittén och bostadssociala utredningen — åtgärder som samtliga syftade till stöd för barnfamiljerna vid den extra belastning, som ett barns tillkomst innebär. Utredningen framhöll emellertid även vikten av att familjernas inre relationer fungerar tillfredsställande, så att de samhälleliga åtgärderna kan nå sin fulla effekt. Redogörelsen för de samhälleliga stödåtgärderna kompletterades med en analys av de faktorer, som påverkar familjens inre organisation. Härvid berördes även psykologiska problem rörande samlivet mellan familjens medlemmar i konstellationerna makar, föräldrar — barn, syskon m. m. Den tekniska utvecklingen under de senaste femtio åren har skapat en i det stora hela tryggad försörjning åt människorna, men den har — framhöll utredningen för hem- och familjefrågor — icke räckt till för att göra människan lycklig. Bland annat bristerna i den psykologiska forskningen gör, att man ej med säkerhet kan bedöma förutsättningarna för en h a r m o nisk mänsklig samlevnad. Man är emellertid på det klara med att den intima samlevnadsgrupp som familjen utgör är av utomordentlig betydelse för människans förmåga att fungera tillfredsställande även i vidare s a m m a n h a n g och att under människans hela utvecklingsgång de nära personliga relationerna har en utslagsgivande betydelse. Med utgångspunkt från dessa iakttagelser måste det för samhället framstå som en av dess viktigaste uppgifter att skapa en god och tryggad miljö för det uppväxande släktet och att giva goda förutsättningar för ett harmoniskt samliv inom familjen. Utredningen för hem- och familjefrågor framhöll emellertid, att dessa mera psykologiska familjeproblem oftast är hopflätade med frågor om de materiella behovens tillgodoseende, och denna senare del av problemställningen var i Betänkande angående familjeliv och hemarbete, SOU 1947:46.

36 huvudföremålet för utredningens analys. Positiva förslag i olika riktningar, syftande till att ekonomiskt och praktiskt underlätta barnfamiljernas ställning, framlades av utredningen. Däremot avstod man från att göra någon mera ingående analys av de komplicerade faktorer som påverkar det äktenskapliga samlivet. Helt allm ä n t framhölls vissa faktorer, som verkar störande på den äktenskapliga harmonien, såsom neuroser och andra själsliga skador hos någon av parterna, brister i fråga om sexuell anpassning, olikheter i temperament och levnadsvanor. Att många äktenskap håller ihop trots väsentliga brister i samlivet antog utredningen sammanhänga med pliktkänsla, starkt ekonomiskt beroende eller rädsla för förändringar. Den ökade skilsmässofrekvensen skulle möjligen enligt utredningen för hem- och familjefrågor tyda på att en tidigare mycket moderat uppfattning av vad man kan kräva i fråga o m utvecklingsmöjligheter och harmoni i äktenskapet håller på att försvinna, samtidigt som makarnas vilja till anpassning är i avtagande. Utredningen för hem- och familjefrågor framhöll, att de djupare orsakerna till missförhållandena inom det äktenskapliga samlivet antagligen sammanhänger med vår kulturs allmänna utveckling och att man icke hyste någon illusion om att kunna påverka dessa förhållanden genom enstaka sociala välfärdsanordningar. Insikten härom borde dock ej leda till att man avstod ifrån att med praktiska åtgärder söka åstadkomma förbättringar åtminstone p å vissa punkter. Här kommer frågan om rådgivningsbyråer in. Utredningen för hem- och Jfamiljefrågor framhöll, att äkta makar kunde behöva vägledning i sexual•hygieniska frågor och andra problem, som utgör vanliga stötestenar i ett äktenskap. Sådan rådgivning borde givas makarna på ett tidigt stadium, helst innan skilsmässa diskuterats som en möjlig lösning på problemen. Man rekommenderade, att psykologisk rådgivning skulle kombineras med praktisk rådgivning på olika områden. Vid behov skulle medicinsk sakkunskap anlitas. Det framhölls, att en utveckling av stödåtgärder på det mera personliga planet icke var möjlig annat än i samband med utvidgad forskning på det psykologiska området, varför utredningen rekommenderade, att ökade ekonomiska resurser skulle ställas till förfogande för en dylik forskningsverksamhet. Utredningen för hem- och familjefrågor uppehöll sig huvudsakligen vid behovet av konsulenter med särskild sakkunskap på olika praktiska områden inom hemlivet. Man framlade en plan beträffande denna konsulentverksamhet och föreslog i samband därmed, att man i vissa fall försöksvis kring konsulentverksamheten och yrkesskolornas kursverksamhet skulle bygga upp fullständiga rådgivningsbyråer för familjefrågor. Konsulenternas verksamhet borde i sådana fall kompletteras med personlig rådgivning av intimt .samarbetande experter i olika specialfrågor på de sexualhygieniska, psyko-

37 logiska, juridiska och ekonomiska områdena. Problematiska fall skulle d å kunna allsidigt penetreras inom en sådan rådgivningsbyrå och en rådsökande kunna hänvisas till den expert, som var bäst lämpad att lösa hans speciella problem. För att nå goda resultat var det viktigt, att såväl konsulentverksamheten som de speciella rådgivningsbyråerna höll en aktiv och levande kontakt med* ortens arbetsliv, dess organisationer, kommunala liv, idrotts- och allmänna fritidsverksamhet m. m. Några bestämda riktlinjer för organisationen av dessa rådgivningsbyråer ansåg sig utredningen för hem- och familjefrågor icke kunna draga upp. Då ju verksamhetens utbyggnad framför allt var beroende av tillgången pä personal, torde organisationsfrågorna få lösas från fall till fall med beaktande av förhållandena på de olika orterna. Där lokalt intresse och de personella resurserna för verksamheten fanns, borde staten i någon form l ä m n a sitt stöd till densamma. Utredningen rekommenderade en försöksverksamhet på området. Abortutredningen Ytterligare diskussioner kring frågan om personlig rådgivning i samlevnadsproblem finner man i det betänkande 1 som avgavs av 1950 års abortutredning. Bland abortförebyggande åtgärder, som rekommenderats av tidigare utredningar, nämndes bland andra de av 1941 års befolkningsutredning föreslagna: sexualhygienisk upplysnings- och rådgivningsverksamhet, ekonomiska och sociala reformer med sikte på att förbättra läget för de kvinnor, som kommer i s. k. abortsituation, samt personlig hjälp och rådgivning åt dessa kvinnor genom särskilda härför tillsatta kuratorer. Utredningen framhöll, att statsmakterna under de år som förflutit, sedan befolkningsutredningen framlade sina förslag, vidtagit ett flertal åtgärder i den av befolkningsutredningen rekommenderade andan. Bland annat nämndes, att vid 1945 års riksdag medel anvisats till vissa abortförebyggande åtgärder, huvudsakligen såsom försöksverksamhet, nämligen till rådgivningsbyråer för stöd och rådgivning åt havande kvinnor, allmän sexualupplysning för vuxna, kostnadsfri preventivmedelsrådgivning och kostnadsfri havandeskapsdiagnos. Även de följande åren hade medel anvisats för dessa ändamäL I den analys av abortklientelets sociala och medicinska struktur, som abortutredningen gjort, är ur vår synpunkt de avsnitt av särskilt intresse, som behandlar arten av den abortsökande kvinnans förbindelse med b a r n a fadern, relationen till denne, motivbildning och dominerande miljöfaktorer. Abortutredningens synpunkter på dessa frågor har vi redovisat i kapitel 2 (sid. 18). Abortutredningen fann, att det råder en betydande skillnad mellan olika grupper av abortsökande kvinnor i fråga om arten av deras personliga svåi Abortfrågan, SOU 1953:29.

38 righeter och att man måste taga hänsyn till detta vid utformningen av den abortförebyggande verksamheten. En kvinna i abortsituation behöver olika slag av hjälpåtgärder, om hon är fysiskt eller psykiskt sjuk, om hon har ekonomiska bekymmer eller om de personliga relationerna till barnafadern träder i förgrunden. Efter att ha redogjort för en rad praktiska stödåtgärder, som kunde komma i fråga, framhöll utredningen, att ett för utvecklingen karakteristiskt drag var, att det egentliga abortförebyggande arbetet vidgats och var på väg att utvecklas till någonting, som kunde betecknas som familjerådgivning. Allt mer syntes man i samarbetet mellan läkare och kuratorer tillämpa psykoterapeutiska metoder, varvid man tog sikte på att finna en lösning på den abortsökandes hela konfliktsituation, i stället för att isolerat söka råda bot på de för henne medvetna akuta svårigheter, som lett till hennes abortansökan. Med denna utveckling, sade abortutredningen, kunde det abortprofylaktiska arbetet i egentlig mening icke skiljas från den allmänt rådgivande och stödjande hjälp till lösande av samlevnadsproblem, som gick under namnet familjerådgivning och som försöksvis igångsatts på några orter i landet. En abortsökande kvinnas problem och bekymmer är i de flesta fall av samma art som de, som kommer människor att söka hjälp på en familjerådgivningsbyrå. Graviditeten är egentligen mest att uppfatta som en ytterligare komplikation i en svår familjesituation. Intrycket av ett nära samband mellan abortrådgivningen och familjerådgivningen förstärkes, sade man, av att de abortsökande kvinnorna i stor utsträckning behöver en rådgivning och ibland rent av behandling av just samma slag, som man avsåg att giva inom familjerådgivningen. Ehuru abortutredningen starkt betonade, hur nödvändigt det var, att sexualupplysningen intensifierades, fann utredningen det ändå betänkligt att i fortsättningen så isolera sexualproblemen från övriga samlevnadsproblem, att speciella rådgivningsbyråer upprättades för detta ändamål. Man fruktade, att redan namnet på dessa byråer skulle avskräcka en del av allmänheten från besök. Flera sakliga och praktiska skäl talade alltså för en allmän breddning av det abortförebyggande arbetet. Då emellertid familjerådgivning som en särskild verksamhetsform vid tiden för betänkandets tillkomst (1953) pågått endast helt kort tid och erfarenheterna av denna verksamhet därför än så länge var begränsade, ansåg sig abortutredningen icke i stånd att framlägga definitiva förslag i fråga om denna verksamhet. Utredningen var emellertid av den uppfattningen, att frågan om statsbidrag till en sådan verksamhet borde upptagas till prövning, när ytterligare erfarenhet vunnits. I den mån man på något håll planerade att starta en familjerådgivningsbyrå, ansåg utredningen, att man redan från början borde samgå med den rådgivningsverksamhet för abortsökande, som utredningen föreslagit bliva upprättad i varje sjukvårdsområde. Abortutredningen föreslog vidare, att den organisatoriska anknytningen

39 av abortrådgivningen till den förebyggande mödravården skulle upphöra och att den allmänt familjerådgivande verksamheten, däri inbegripen abortrådgivningen, skulle bliva en framtida självständig uppgift för huvudmännen. Abortutredningen framhöll vidare, att vid de planerade byråerna huvudvikten av arbetet i framtiden skulle komma att ligga på en vidgad social, ekonomisk och personlig förebyggande verksamhet. Den på rådgivningsbyrån tjänstgörande kuratorn skulle komma att i detta arbete få en dominerande uppgift i och med att förmedling av legal abort till de fall, där man misslyckats, blev en biuppgift. Enligt utredningens uppfattning blev konsekvensen av denna utveckling, att föreståndarskapet för rådgivningsbyrån borde vila på kuratorn, som redan de facto bar huvudansvaret för dess verksamhet. Abortutredningen föreslog därför, att en rådgivningsbyrå för abortsökande skulle förestås av en byråföreståndare, som även utförde kuratorsarbete, och att denna skulle bära huvudansvaret för den abortförebyggande verksamheten. Därjämte skulle på byrån finnas anställda kuratorer och administrativ personal i erforderlig omfattning. Till byrån skulle knytas minst två läkare med vederbörlig specialistkompetens inom psykiatri och gynekologi. Förslaget att rådgivningsbyrå för abortsökande skulle förestås av en heltidsanställd byråföreståndare, som icke var läkare, avvek, åtminstone formellt, från gällande ordning och motiverades av abortutredningen på följande sätt: »Det ligger i sakens natur, att ett arbete av den art, varom här är fråga, kräver utövarens fulla arbetsinsats. En väsentlig del av föreståndarens arbete ligger på det rent sociala planet och många uppgifter av administrativ natur faller också på föreståndaren. Byråns läkare kan inte komma att ägna mer än en mindre del av sin arbetsdag åt byråarbetet, och det syns utredningen föga rimligt, att en specialistutbildad läkare skall belastas med göromål, som ofta kan förefalla tämligen triviala och åt vilka man knappast kan begära, att han skall hinna ägna erforderlig uppmärksamhet.» All personal på rådgivningsbyråerna skulle enligt abortutredningens förslag tillsättas av huvudmannen. Tillsättningen av byråföreståndare och läkare skulle dock underställas medicinalstyrelsen för godkännande. Statsbidrag skulle utgå till byråföreståndarens lön samt därjämte till det antal läkare och kuratorer, som medicinalstyrelsen bestämde. Statsbidrag borde vidare utgå till erforderliga resor för kurator. Om en kvinna kallades till inställelse på rådgivningsbyrå, borde kostnaden härför bäras av staten. Abortutredningen betonade vikten av att byråerna försågs med tillräcklig personal, så att kuratorerna icke fick en alltför betungande arbetsbörda. Arbetsbelastningen på en byrås personal fick icke bliva så stor, att övertid nästan konstant måste tillgripas för att hålla de löpande uppgifterna i gång, utan att väntetiderna förlängdes till det orimliga. Vid uppskattning av det antal fall, som en kurator rimligen borde hinna med att handlägga

inom den ordinarie arbetstiden, skulle man även taga hänsyn till den tid, som åtgick till önskvärda hembesök och till den eftervård, som många gänger skulle behövas såväl till sådana kvinnor, som fått bifall till sin abortansökan som till dem, vilka fått sin ansökan avslagen. Ett av de viktigaste dragen i ett personligt präglat rådgivningsarbete av detta slag var nämligen, att kuratorn hade tid med den hjälpsökande, så att denna kände, att hon verkligen fick tala ut med en människa, som ville och kunde lyssna. Detta var en förutsättning för att kuratorn skulle finna de lösningar, som i det enskilda fallet stod till buds. Arbetsmetoderna borde — i likhet med vad som hittills på det hela taget varit fallet — anpassas efter nödvändigheten att förena samhällets krav på noggrann prövning och omsorgsfull handläggning med de hjälpsökande kvinnornas rätt till en hänsynsfull, tolerant och vidsynt behandling. Det var känt, att kuratorerna på flera byråer frivilligt hade påtagit sig uppgiften att skaffa sig fortsatt utbildning för att därmed ytterligare kvalificera sig för en fördjupad abortförebyggande verksamhet. Den utveckling av rådgivningsbyråernas arbete, som markerades genom behovet av sådan vidareutbildning, innebar enligt abortutredningens uppfattning, att frågan om en utökning av undervisningen vid den speciella utbildningskursen för abortkuratorer måste upptagas till behandling av medicinalstyrelsen. Den ekonomiska hjälpform som tillskapats i speciellt abortförebyggande syfte, »kontantbidraget», hade av kuratorerna uppgivits vara av utomordentligt stort värde för deras arbete, varför abortutredningen föreslog, att den skulle bibehållas. Beloppet borde dock uppräknas till vad som kunde anses skäligt med hänsyn till penningvärdets försämring och den ökade besöksfrekvensen. Remissinstanserna om en utbyggd rådgivning Remissbehandlingen av abortutredningens betänkande visade en i stort sett enhällig opinion för breddning och utbyggnad av den abortförebyggande verksamheten. Några remissinstanser ställde sig positiva till familjerådgivningsverksamhet som sådan men tveksamma eller avvisande till tanken på en samordning mellan denna verksamhet och abortrådgivningsverksamheten. Yrkeskvinnors samarbetsförbund hörde till de tveksamma och hänvisade till att klientelet vid dessa båda slag av byråer torde ha delvis olika sammansättning: »Faran för att de kvinnor, särskilt de ogifta, som icke äro obenägna att vända sig till abortrådgivningsbyrå, avstår från att vända sig till en byrå, där familjerådgivningen troligen skulle komma att utgöra den huvudsakliga delen av verksamheten, synes oss uppenbar. — Förbundet följer med intresse den familjerådgivning, som nu pågår, och fäster stora förhoppningar vid utvecklingen av denna verksamhet. Större erfarenhet bör dock enligt vår åsikt vinnas av de båda formerna för rådgivning, innan man kan vara beredd att ta ställning till en samordning.»

överståthållarämbetet liksom stadsfullmäktige i Stockholm åberopade stadskollegiets utlåtande, som i dessa delar lydde: »I frågan om ett eventuellt sammanförande av familjerådgivningen och abortrådgivningen till en administrativ enhet har barnavårdsnämnden anfört, att mot bakgrunden av de hittillsvarande erfarenheterna av familjerådgivning i Stockholm det icke kan bedömas som lämpligt att sammanföra dessa båda verksamhetsgrenar. Icke heller sjukhusdirektionen har för Stockholms vidkommande velat godtaga utredningens förslag i denna del. Som skäl härför har bland annat anförts, att det arbete som bedrives vid abortrådgivningsbyrån i Stockholm förutsätter ett intimt samarbete mellan företrädare för olika discipliner inom sjukvården ävensom tillgång till vårdmöjligheter vid stadens olika sjukhus.» Med hänvisning till vad sålunda anförts kunde man då icke förorda en sammanslagning av abortrådgivningen och familjerådgivningen i Stockholm. Ett intimt samarbete mellan dessa båda verksamhetsgrenar borde emellertid eftersträvas. Svenska läkaresällskapet avvisade tanken på en samordning med följande motivering: »Vad beträffar anknytningen till sexualrådgivning och familjerådgivning bör det framhållas, att envar av dessa rådgivningsgrenar kräver omfattande kunskaper och erfarenhet. Arbetet är vidare synnerligen tidskrävande. Med avseende på abortärendena gäller, att de måste avgöras inom viss tid och att en anhopning av sådana ärenden inom en kombinerad byrå måste medföra, att andra rådgivningsärenden icke medhinnas. Det torde därför vara förmånligt att anordna skilda mottagningar för de olika kategorierna av sökande.» Ej heller stadsfullmäktige i Gävle fann en sammankoppling av de båda verksamhetsgrenarna önskvärd. Ett stort antal remissinstanser beklagade dock, att abortutredningen icke tagit steget fullt ut och föreslagit en samordning redan från första början mellan familjerådgivning och rådgivning för de abortsökande. Som skäl härför åberopas framför allt behovet av att komma i kontakt med samlevnadsproblemen på ett tidigt stadium, att kunna behandla den abortsökande kvinnans situation så allsidigt som möjligt och att på bästa sätt tillgodose hennes behov av diskretion, så att hon icke av sådana skäl underlåter att taga kontakt med samhällets hjälporgan. Länsstyrelsen i Uppsala län anförde: »Genom den föreslagna byråorganisationen vinner man otvivelaktigt betydande fördelar. Fråga är dock om man icke bör gå ett steg längre och tillskapa fullständiga familjerådgivningsbyråer. Såsom utredningen framhåller bör man i modern terapi icke isolerat söka bot på de för kvinnan medvetna akuta svårigheter, som lett till hennes abortansökan, utan sträva efter att finna en lösning på hela den konfliktsituation, som hon befinner sig i. Abortfrågan utgör därvid ofta endast en del i ett större sammanhang. Överhuvudtaget är sambandet mellan abortrådgivning och familjerådgivning så intimt, att de båda verksamheterna icke kunna isoleras från varandra. Under sådana förhållanden hade det onekligen varit mera ändamålsenligt att redan från början inrätta byråer med uppgift att så vitt möjligt angripa den sökandes samtliga problem. — Hade den antydda vägen beträtts hade man troligen fått en lösning efter större och effektivare linjer än som nu

42 blivit fallet. Sådan situationen nu är kan man endast uttrycka den förhoppningen att frågan om en allmänt familjerådgivande verksamhet, däri inbegripen abortrådgivningen, med det snaraste upptages till förnyat övervägande.» Svensk kuratorsförening framhöll för sin del: »Föreningen anser tiden vara mogen att den föreslagna utbyggnaden av verksamheten för abortprofylax och sexualrådgivning breddas att omfatta familjerådgivning. — Dessa rådgivningsbyråer, lämpligen kallade familjerådgivningsbyråer, böra sålunda på mentalhygienisk grund behandla samlevnadsfrågor innefattande även sexualrådgivning, preventivmedelsutprovning och abortprofylax för så väl gifta som ogifta. Föreningen är övertygad om, att en sådan utbyggnad vidgar möjligheten till abortprofylax. Många kvinnor skulle härigenom kunna komina i åtnjutande av rådgivning, innan en abortsituation blivit aktuell. Erfarenheten från de verksamma rådgivningsbyråerna har tydligt visat att en abortönskan eller en sexuell missanpassning ingalunda är en isolerad företeelse i kvinnans liv utan ofta intimt sammanhänger med djupa och svåra samlevnadsproblem, varför det är ett villkor att en sådan byrå redan från början får en mentalhygienisk karaktär och att följaktligen psykiatriskt skolade läkare med mentalhygienisk utbildning från början måste fast knytas till verksamheten.» Behovet av en allmän familjerådgivning, omfattande även abortrådgivning, underströks i övrigt av bland andra medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län, Svenska socialvårdsförbundet (i princip), medicinska fakulteten i Uppsala, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, de fyra stora politiska partiernas kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén och Svenska ekumeniska nämnden. Fördelarna ur diskretionssynpunkt av att abortrådgivningen från första början samordnades med en allmän familjerådgivning framhölls av ett flertal remissinstanser. Länsstyrelsen i Stockholms län anförde: »Då inrättande av familjerådgivningsbyråer av diskretionära skäl torde medföra fördelar för abortklientelet och då det är angeläget, att verksamheten så organiseras, att den redan på ett tidigt stadium tillvinner sig allmänhetens förtroende, bör emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning en samordning av familjerådgivningen och rådgivningen för de abortsökande komma till stånd från första början.» Socionomförbundet fann det angeläget att i ökad utsträckning söka förmå även ogifta kvinnor, som råkat i ett icke önskat havandeskap, att vända sig till samhällets hjälporgan i stället för att taga sin tillflykt till illegal abort: »Detta synes bl. a. kunna ske genom att rådgivningsbyråerna göras tillgängliga för den stora allmänheten, att diskretionen på allt sätt ordnas tillfredsställande och att rådgivningens breddning till allmän familjerådgivning i samlevnadsfrågor, såväl för familjer som ensamstående, verkligen genomföres från början och förses med de betydande personella resurser, som detta arbete kräver. En isolerad mottagning för abortsökande liksom annan markering av verksamheten bör på allt sätt motverkas, då den äventyrar den diskretion, som är den absoluta förutsättningen, för att man skall nå den kontakt man eftersträvar.» Svenska

socialvårdsförbundet

uttalade sig i princip för en allmän familje-

43 rådgivning men ställde sig tveksam till de praktiska möjligheterna att i någon större omfattning realisera detta önskemål på dåvarande tidiga stadium. En breddning av rådgivningsverksamheten borde emellertid realiseras, sä snart möjligheterna därtill erbjöd sig. Svenska landstingsförbundet fann i princip en samordning av de båda slagen av rådgivningsverksamhet vara riktig och ägnad att inordna abortfrågan i ett större sammanhang. Om förutsättningarna icke fanns att omedelbart realisera detta, fann förbundet det vara lämpligt att hålla vägarna öppna för en dylik utveckling i framtiden. Fredrika-Bremer-Förbundet fann det i hög grad önskvärt att stimulera en utveckling i nu angiven riktning. En till allmän familjerådgivning vidgad verksamhet skulle giva möjlighet till den i det abortförebyggande arbetet så angelägna eftervården. Vidare skulle sannolikt också möjligheten att nå kontakt med de abortsökande kvinnorna därigenom öka. Då en ny rådgivningsbyrå inrättades, borde den därför givas karaktären av en på allmänna samlevnadsproblem inriktad verksamhet. Förbundet var medvetet om att detta ställer så stora krav på både läkare och kuratorer, att inrättandet av nya byråer kunde komma att på sina håll allvarligt fördröjas. Men förbundet fortsatte: »Hellre än att starta en byrå för endast sexual- och abortfrågan synes man emellertid här under en övergångstid, såsom f. n. sker, böra knyta den abortförebyggande verksamheten till kuratorsinstitutionen vid centrallasarettet, självfallet förstärkt med erforderlig, kvalificerad personal.» Kritik riktades från en del håll mot abortutredningens förslag att skapa fristående rådgivningsbyråer. Meningarna gick därvid isär beträffande den organisatoriska anknytningen av såväl den rent abortförebyggande verksamheten som den allmänna familjerådgivning, vilken diskuterats. Sålunda ansåg några remissorgan, att framför allt den abortförebyggande verksamheten faller inom sjukvårdens ram och bör anknytas till denna, medan det i andra yttranden gjordes gällande, att denna verksamhet — och i ännu högre grad en allmän familjerådgivning — mera är en social fråga än en medicinsk, och att verksamheten därför bör ha sin plats inom socialvårdens system. För en anknytning av rådgivningsverksamheten till lasarettsorganisationen talade bland andra medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Lund, organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet. Medicinalstyrelsen poängterade vad abortutredningen sagt om att det bland orsaksfaktorerna till den totala abortfrekvensen finnes många, som bör vara väl tillgängliga för social profylax och terapi men underströk samtidigt, att detta endast är den ena linjen som abortprofylaxen bör arbeta efter. Den andra linjen, somatisk, psykiatrisk och psykiskt-somatisk sjukvård, hade abortutredningen enligt medicinalstyrelsens mening icke tillräckligt beaktat. Den hade i sitt arbete överbetonat det sociala inslaget och

icke nog framhållit den medicinska faktorns betydelse för uppkomst av abortönskan hos kvinnorna. Medicinalstyrelsen anförde vidare: »Av erfarenheterna från sexualrådgivningsbyråers arbete överhuvudtaget framgår ju att den mentalhygieniska-familjerådgivande uppgiften och den direkta sjukvårdande på ett speciellt sätt flyter samman vid handläggningen av ett och samma abortärende. Erfarenheten lär vidare att vid harmoniska familjeförhållanden inträffar det relativt sällan att en icke önskad graviditet leder till en abortsiiuation. Bland annat av anförda skäl anser medicinalstyrelsen tiden nu vara inne att ersätta den mindre väl valda benämningen på abortrådgivningsverksamheten nämligen rådgivningsbyrå i sexualfrågor och i stället införa benämningen familjerådgivning. Styrelsen är av den åsikten att samarbete mellan olika sjukavdelningar och rådgivningsbyråerna lättast skulle ordnas om de senare så långt möjligt förlades till sjukhus.» Medicinalstyrelsen, som i likhet med abortutredningen fann sexuell upplysning— däri inbegripet upplysning om antikonception, samlevnadsproblem m. m. — vara en väsentlig del av uppgifterna för rådgivningsbyråerna, drog därav den slutsatsen, att familjerådgivning omfattande ungdom, vuxna kvinnor och män snarast borde inordnas som en del av samhällets övriga förebyggande vård och icke anvisas huvudmännen som en framtida självständig uppgift. De centrala institutionerna i denna organisation borde utgöras av familjerådgivningsbyråer vid centrallasaretten. Styrelsen anförde härom ytterligare: »Styrelsen vill sålunda förorda att abortrådgivningsbyråns uppgifter omedelbart skola vidgas i ovan antydd riktning och ställas under läkares ledning. En relativt omfattande utbyggnad av familjerådgivande verksamhet vid de nuvarande byråerna skulle kunna äga rum utan större kostnad för huvudmännen, då den mången gång endast vore en omplacering av huvudmannens utgifter från psykiatrisk och mentalhygienisk behandling till familjerådgivning. I detta sammanhang vill styrelsen framhålla att patienterna ofta vända sig med förtroende till distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor. Dessa befattningshavare kunna i stor utsträckning medverka inom denna vårdgren.» Sveriges Läkarförbund anförde, att sådan verksamhet som avsågs bedrivas vid familjerådgivningsbyråerna förekom vid alla gynekologiska och psykiatriska sjukvårdsenheter. Det var olämpligt och oriktigt att utbryta en viss del av den gynekologiska och psykiatriska verksamheten ur den övriga hälso- och sjukvården och inrätta isolerade specialbyråer. Förbundet förordade bestämt, att familjerådgivningsbyråerna skulle infogas i lasarettsorganisationen och därvid anknytas till de gynekologiska och psykiatriska lasarettsavdelningarna. Förbundet anförde vidare: »Genom att familjerådgivningsbyråerna på detta sätt infogas i lasarettsorganisationen skulle stora fördelar stå att vinna. Tillgången till specialister från alla fack skulle vara säkrad. Läkarnas verksamhet skulle ej splittras upp av resor till sammanträden och mottagningar. Det mycket välmotiverade önskemålet om att kunna

45 inlägga abortsökande kvinnor för observation skulle lättare och smidigare kunna tillgodoses. Genom 'utspädning' av klientelet så att en och samma läkare eller kurator icke tvingas att i en följd taga ställning till enbart en typ av fall, minskar man risken för att deras åtgärder influeras av trötthet och olust. Icke minst betydelsefullt synes det vara, att det abort- eller sexualrådgivningssökande klientelet icke känner sig utpekat, såsom gärna blir fallet på en specialbyrå.» Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg framhöll risken för att man i olika socialmedicinska förslag och åtgärder plottrade bort uppgifterna på en mängd små fristående enheter utan att taga hänsyn till den stora personalbristen inom sjukvården, icke minst inom psykiatrien, dit övervägande delen av abortfallen hör. Ur denna synpunkt ansåg organisationskommittén det särdeles lämpligt att hänvisa den abortförebyggande organisationen till de psykiatriska poliklinikerna. Verksamhetens anknytning till socialvården förordades framför allt av socialstyrelsen och 1950 års barnavårdskommitté. Socialstyrelsen framhöll, att de två senaste decenniernas snabba utveckling av den sociala hjälpverksamheten medfört en splittring och bristande ändamålsenlighet i förvaltningen av dessa åtgärder. Styrelsen fruktade, att abortutredningens förslag om särskilda regionala nämnder och speciella abortbyråer runt om i landet skulle innebära en skärpning av denna splittringstendens. Mot den eventuella invändningen, att abortärendena huvudsakligen skulle ha medicinsk karaktär och därför borde handläggas inom sjukvårdens ram ooh således utanför socialvården, framhöll socialstyrelsen med skärpa den abortprofylaktiska verksamhetens behov av att kunna anlita samhällets övriga sociala hjälpmöjligheter. Den dittillsvarande avgränsningen av abortprofylaxen från annan verksamhet hade, ansåg socialstyrelsen, medfört å ena sidan att tjänstemännen blivit framstående specialister på sitt svåra och kompetenskrävande område, å andra sidan att blickfältet begränsats, så att det i vissa fall brustit i samarbete med andra socialvårdande organ. Socialstyrelsen anslöt sig till abortutredningens förslag om en organisatorisk samordning av den abortprofylaktiska verksamheten med en framtida allmänt familjerådgivande verksamhet. Styrelsen fann denna tanke ligga helt i linje med styrelsens egen uppfattning, att abortärendena icke bör behandlas fristående utan i nära samband med andra barna- och familjevårdsärenden. Under hänvisning till att barnavårdskommittén hade frågan om den framtida utformningen av samhällets barnavårdande och familjevårdande verksamhet under utredning, tillrådde socialstyrelsen, att man skulle avvakta barnavårdskommitténs slutliga förslag, innan man eventuellt band sig för en fristående organisation av den abortprofylaktiska verksamheten och familjerådgivningen, som måhända icke kunde inpassas i det blivande systemet.

46 1950 års barnavårdskommitté anförde i denna fråga: »Den förebyggande verksamheten är enligt barnavårdskommitténs uppfattning i högre grad en social fråga än en medicinsk. En aktuell problemställning i den svenska socialvården är strävandena att organisatoriskt och praktiskt samordna de olika sociala hjälpmöjligheterna för att med ett maximalt och rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser ge den behövande en så allsidig social omvårdnad som möjligt. Denna organisatoriska samordning är ej endast önskvärd utan i många fall en tvingande nödvändighet. Sålunda bör den abortprofylaktiska verksamheten ej organiseras fristående från och utan relation till samhällets barnavårdsorganisation —.» Remissinstansernas detaljgranskning av abortutredningens förslag i vad detta avsåg föreståndarskap för byråerna, utbildningskrav för personalen, dennas lönegradsplacering, tillsyn över verksamheten o.d. refereras icke här, då ju dessa avsnitt i abortutredningens betänkande icke utarbetats med tanke på en allmän familjerådgivning och därför saknar direkt tillämplighet på en sådan. Barnavårdskommittén 1

I sitt betänkande behandlade 1950 års barnavårdskommitté bland annat frågan om olika möjligheter att förstärka samhällets barnavårdande verksamhet och upptog som ett tänkbart alternativ införandet av regionala nämnder med länet som verksamhetsområde, länsbarnavårdsnämnder. Familjerådgivningsbyråernas befattningshavare och psykiatriska expertis skulle då bliva väl ägnade att vid sidan om sina övriga uppgifter »tillhandagå länsbarnavårdsnämnderna med utredningar, möjligen också med eventuella inspektions- och verkställighetsbestyr». Ett annat och enligt barnavårdskommitténs åsikt bättre alternativ vore att till länsstyrelserna koncentrera ytterligare socialvårdande uppgifter och i motsvarande omfattning förstärka länsstyrelsernas personella utrustning med socialvårdsexpertis. Barnavårdskommittén erinrade om vad kommittén anfört i sitt remissyttrande över abortutredningens betänkande om att kuratorerna inom den abortförebyggande verksamheten — med hänsyn till risk för överdriven specialisering och bristande samverkan med socialvårdens övriga förvaltningsgrenar — icke borde sysselsättas enbart med abortrådgivning. Den abortprofylaktiska verksamheten borde ej organiseras fristående från samhällets barnavårdsorganisation, och den borde ej heller särskiljas från den familjerådgivande verksamheten. Barnavårdskommittén hade därvid haft i tankarna en anknytning till länsstyrelsernas socialvärdande verksamhet. Då emellertid därefter en särskild kommitté — familjerådgivningskommittén — tillsatts med uppdrag att utreda bland annat just dessa organisationsfrågor, fann barnavårdskommittén skäl icke längre föreligga att i Ny barnavårdslag, SOU 1956:61.

47 framlägga något organisationsförslag för familjerådgivning, inbegripet abort- och sexualrådgivning. Barnavårdskommittén anmärkte emellertid, att familjerådgivning — eventuellt som komplement till en av vissa landsting och städer även i fortsättningen handhavd verksamhet på området — uppenbarligen kunde anknytas till länsstyrelsernas organisation för socialvården. Skulle en sådan till länsstyrelse anknuten rådgivningsverksamhet komma till stånd, blev behovet av särskild socialsektion tydligen ytterligare markerat.

Förberedelser för familjerådgivning i Stockholm Den av Stockholms stad år 1951 startade försöksverksamheten vid stadens rådgivningsbyrå för äktenskaps- och familjefrågor (familjerådgivningsbyrån) föregicks av diskussioner, som det kan vara av intresse att något dröja vid i detta sammanhang. Genom en motion i stadsfullmäktige år 1948 väcktes förslag om utvidgad och förbättrad kommunal verksamhet för allmänsocial och personlig rådgivning åt huvudstadens medborgare. Sedan motionen remitterats till socialvårdens planeringskommitté, uttalade sig denna för anordnande försöksvis av en rådgivning i personliga angelägenheter, huvudsakligen inriktad på problem rörande hem och familj. Stadsfullmäktige beslöt i juni 1950 att uttala sig för försöksverksamheten och förutsatte därvid, att planeringskommittén skulle återkomma med förslag till organisation av verksamheten m. m. Efter verkställd utredning framlade planeringskommittén senare under året ett närmare utarbetat organisationsförslag. Enligt detta skulle familjerådgivningen organiseras som en särskild rådgivningsverksamhet, administrativt skild från närliggande verksamhetsgrenar. Det förutsattes dock, att ett intimt samarbete skulle komma till stånd med redan befintliga rådgivningsbyråer ävensom med rättshjälpsanstalten samt lärlings- och yrkesskolstyrelsens konsulentverksamhet för vissa praktiska hem- och familjefrågor. Nära kontakt borde också uppehållas med stadens övriga socialvårdsorgan. Planeringskommittén hade anfört bland annat följande: »Till grund för principbeslutet om anordnande av en familjerådgivning för staden har bland annat legat erfarenheter från olika sociala organ rörande behovet av en rådgivning i rent personliga angelägenheter. Det synes otvivelaktigt vara så, att ett starkt behov föreligger av upplysning, hjälp och vägledning i alldagliga och allmänmänskliga livsfrågor och konfliktsituationer. Främst gäller det härvid äktenskapsfrågor av olika slag, varvid de sexuella problemen spela en viktig roll. En vanlig anledning till svårigheter i äktenskapet och familjen är vidare alkoholmissbruk liksom även svårigheter sammanhängande med ekonomien, bostadsförhållanden m. m. Andra problem beröra förhållandet mellan föräldrar och barn. Slutligen finnas här frågor, som beröra samlevnaden överhuvudtaget. Familjerådgivningens uppgifter äro sålunda både många och skiftande.»

48 Efter att ha redogjort för erfarenheter rörande äktenskaps- och familjerådgivning i en del främmande länder samt för de ansatser mot anordnande av en sådan rådgivning, som redan då spårats i vårt land, lämnade planeringskommittén en redogörelse för vad som i nämnda hänseende gjorts inom Stockholms stad. Planeringskommittén erinrade därvid om den betydelsefulla verksamhet som bedrevs vid stadens rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor, vid dess byrå för sexualrådgivning samt genom lärlings- och yrkesskolstyrelsens hemkonsulentverksamhet. Planeringskommittén anförde vidare: »Såväl den psykiska barna- och ungdomsvården som sexualrådgivningen avser problem inom vissa bestämda områden av verksamhetsfältet för en personlig rådgivning. Erfarenheterna ha emellertid visat, att svårigheter ofta föreligga att avgränsa problemen på detta sätt. När det exempelvis gäller nervösa rubbningar hos barn, sammanhänga dessa ej sällan med en neuros hos någon av föräldrarna. För att åstadkomma en varaktig bättring erfodras därför många gånger en samtidig behandling av barn och föräldrar. Ofta kan denna åstadkommas under en fortlöpande kontinuerlig kontakt med en rådgivningsbyrå. Detta arbetssätt har medfört, att rådgivningsbyråerna i uppfostringsfrågor numera i mångt och mycket fungera som familjerådgivningsbyråer, men med verksamheten begränsad till barnfamiljer. Vad beträffar rådgivningsbyrån för sexualfrågor uppstår svårigheter att bedriva arbetet rationellt genom själva begränsningen av verksamheten till ett visst mänskligt problem, som emellertid aldrig kan eller bör ses isolerat. — — —- Och de sexuella problem, för vilka patienter uppsöka byrån, äro icke sällan starkt sammanknutna med andra svårigheter inom äktenskapet eller familjen. Vid sexualrådgivningsbyrån föreligga under dessa omständigheter starka önskemål om en utvidgad rådgivningsverksamhet. Vid den praktiskt inriktade upplysnings- och rådgivningsverksamheten hos lärlings- och yrkesskolstyrelsen finnas konsulenter anställda för olika hem- och familjefrågor såsom bosättning och heminredning m. m. Med tanke på att psykiska konfliktsituationer kunna bero på rent praktiska svårigheter har denna verksamhet sin givna plats som komplement till en familjerådgivning — — —.» Mot bakgrunden av erfarenheterna från rådgivningsbyråerna inom den psykiska barna- och ungdomsvården samt sexualrådgivningen och den inriktning dessa verksamhetsgrenar i praktiken fått, kunde det, sade planeringskommittén, ligga nära till hands att tänka sig en lösning av frågan om en familjerådgivning för staden genom samordning och utvidgning av de befintliga rådgivningsinstitutionerna. Då man emellertid här i första hand syftade till en försöksverksamhet, syntes det naturligt, att verksamheten anordnades särskilt och att frågan om en samordning med de befintliga institutionerna fick bliva beroende av kommande erfarenheter. Även om det redan då stod klart, att det fanns många skäl för att på längre sikt räkna med en samordning i varje fall av sexualrådgivningen och familjerådgivningen, fann man det dock vara av betydelse att markera institutionens karaktär av ny verksamhet genom att vid igångsättandet av verksamheten giva denna en så fristående och oberoende ställning som möjligt. Därest dessa verksamhets-

grenar skulle sammanföras, var det ur psykologisk synpunkt lämpligast, att sexualrådgivningen senare fick smälta in i familjerådgivningen. Yttrande över planeringskommitténs förslag hade inhämtats från bland andra barnavårdsnämnden och sjukhusdirektionen. Barnavårdsdirektören, som själv deltagit i utformningen av planeringskommitténs förslag, anförde bland a n n a t : »Som en mera allmän synpunkt må även framhållas, att värdet av familjerådgivning är begränsat och att denna får sin verkliga betydelse endast som komplement till en social politik, som skapar den gynnsamma yttre ramen för större psykisk hälsa. Råd hjälper t. ex. föga, om uppkomsten av en konflikt mellan ett par makar eller mellan föräldrar och barn har sin rot i trångboddhet med åtföljande irritation och slitningar, såvida inte rådgivaren förutom att behandla den uppkomna psykiska konflikten också kan anvisa en lösning på bostadsproblemet. Självklart får det förhållandet, att en specialorganisation för familjerådgivning upprättas, inte tagas till intäkt för att inskränka den verksamhet, som i likartat syfte redan bedrives inom de reguljära socialvårdsorganen. Deras kurativa verksamhet torde i stället böra ytterligare vidgas.» Barnavårdsdirektören ansåg starka skäl tala för att den föreslagna familjerådgivningsbyrån borde få statsbidrag till sin verksamhet, såsom fallet var ined stadens rådgivningsbyråer för uppfostrings- och sexualfrågor. Sjukhusdirektionen fann en allmän familjerådgivning utan tvivel av behovet påkallad och tillstyrkte planeringskommitténs förslag till försöksorganisation av familjerådgivningen. Direktionen anförde i övrigt bland annat: »Sexualrådgivningsbyråns ledning ifrågasätter, om icke den lämpligaste vägen vore att bygga ut den nuvarande sexualrådgivningen till en allmän familjerådgivning. Såvitt framgår av yttrandet innebär detta, att den sålunda utbyggda sexualrådgivningsbyrån skulle förbliva under sjukhusdirektionens förvaltning. En sådan utveckling skulle emellertid föra direktionen in på verksamhetsområden, som ligga alltför fjärran från sjukvårdsuppgifterna, och kan därför icke anses lämplig.» Sjukhusdirektionen fann planeringskommitténs förslag att hålla verksamhetsgrenarna åtskilda under en försökstid välbetänkt: »Sexualrådgivningsbyråns verksamhet är, såvitt angår de abortförebyggande uppgifterna, i hög grad medicinskt betonad och s-tarkt beroende av ett friktionsfritt samarbete med sjukhusens gynekologiska avdelningar. På grund härav måste direktionen avvisa tanken på att den abortförebyggande verksamheten framdeles utbrytes från direktionens förvaltning.» I huvudsaklig översstämmelse med planeringskommitténs förslag beslöt stadsfullmäktige den 19 februari 1951 (uti. 17/1951) uppdraga åt barnavårdsnämnden att försöksvis inrätta en rådgivningsbyrå för äktenskaps- och familjefrågor (familjerådgivningsbyrå). Byrån började sin verksamhet i maj 1951.

i

50 Förberedelser för familjerådgivning i Sundbyberg Fattigvårdsstyrelsen i Sundbyberg beslöt den 4 april 1950 att låta verkställa utredning rörande de åtgärder, som ett samhälle kunde vidtaga lör att förebygga och avhjälpa familjekonflikter. Den 6 november samma år avlämnade utredarna sin promemoria i ärendet. Däri föreslogs en verksamhet efter två huvudlinjer, nämligen dels en praktisk rådgivning i form av konsulentverksamhet rörande hem- och familjefrågor, dels en psykisk familjerådgivningsverksamhet. Inom båda verksamhetsfälten skulle arbetet bedrivas i såväl förebyggande som direkt avhjälpande syfte. Den praktiska rådgivningen skulle taga sikte på att förbereda unga människor på frågor, som rör hemmets ekonomi, heminredning, barnuppfostran, näringsfysiologi och matlagning, kläd- och inventarievård m. m. samt meddela dem sexualundervisning. Den psykiska familjerådgivningen tänkte man sig som en försöksverksamhet i mycket liten skala. Möjligheterna till en samordning med landstingets rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor och i sexualfrågor borde undersökas. Dock hävdades starkt, att familjerådgivningsbyrån skulle vara helt fristående i sitt arbete och att den skulle få utvecklas efter sina egna linjer. Kontakt med landstinget utvisade, att dess rådgivningsbyråer redan var så arbetsbelastade, att man icke kunde tänka sig möjligheten av läkarhjälp eller hjälp av annan personal därifrån. Fattigvårdsstyrelsen framhöll i skrivelse den 1 april 1952 bland annat, att en familjerådgivning av denna samlade typ med en praktisk och en psykologisk gren var av så stor allmänt förebyggande betydelse, att den borde komma till stånd snarast möjligt. Eftersom den var oprövad i denna form, borde man dock börja i liten skala och utgå från den praktiska delen, varvid den psykologiska rådgivningen kunde växa fram i anslutning därtill. Styrelsen anhöll därför om att i särskilt förhyrda lokaler få anordna familjerådgivning på försök och att till verksamheten få anställa en konsulent på arvodesstat, en läkare mot timersättning och en kurator mot deltidsersättning. Staden beviljade ett anslag på 10 000 kronor för försöksverksamheten under år 1953. I sina anslagsäskanden för år 1954 framhöll fattigvårdsstyrelsen, att anslagets storlek icke tillåtit någon egentlig familjerådgivningsverksamhet förrän vid slutet av år 1953, varför styrelsen begärde och erhöll ett anslag på 17 350 kronor för år 1954.

Förberedelser för ytterligare kommunal familjerådgivning Med anledning av en motion beslöt stadsfullmäktige i Göteborg den 17 september 1953 att tillsätta en beredning för utredande av frågan om en familj erådgivningsverksamhet i staden. Beredningen avgav efter slutfört u t -

redningsuppdrag den 27 juli 1956 ett betänkande med förslag till en kommunal familjerådgivning i Göteborg. Familjerådgivningen föreslogs bliva lagd under sjukhusdirektionen men skulle utformas som en självständig öppen verksamhet, förlagd till lokaler av privat karaktär och ej i anslutning till någon av stadens övriga institutioner. Den administrativa anslutningen till sjukhusdirektionen motiverades med att denna förvaltning kunde bliva den nystartade byrån till stöd såväl genom sina tjänstemäns sakkunskap som genom sitt redan uppnådda samarbete med andra förvaltningsorgan. En större och mer välkänd styrelse kunde också, menade man, lättare vinna stadsfullmäktiges gehör för sina önskemål. Då läkarnas medverkan till en början tänktes begränsad till konsultverksamhet vissa timmar i veckan, skulle föreståndarskapet anförtros åt en heltidsanställd familjerådgivare. Familjerådgivningen skulle bliva öppen, såtillvida som den skulle erbjuda hjälpmöjligheter för människor med olika samlevnadsproblem, vare sig dessa gäller förhållandet mellan äkta makar, mellan föräldrar och barn, svårigheter på arbetsplatsen eller andra problem. Ehuru det icke klart utsagts i själva förslaget, framgår dock av den verkställda utredningen, att abortärenden icke skulle ingå i familjerådgivningens uppgifter. Beredningen anförde härom: »Det är ett trängande önskemål, att familjerådgivning eller liknande eftervård blir tillgänglig även för klientelet på rådgivningsbyrån för abortsökande i Göteborg» För närvarande är personalen otillräcklig för ett sådant arbete. Då lokalerna ej möjliggör en utvidgning som kan omfatta även en familjerådgivningsverksamhet för människor med andra samlevnadsproblem, torde möjligheter ej föreligga att sammanslå verksamheterna. Detta får på intet vis tolkas på det sättet, att rådgivningsbyrån för abortsökande skall komma i andra hand, när det gäller en utvidgning till familjerådgivning för dess eget klientel, utan vill beredningen framhålla det angelägna i att denna byrå snarast möjligt erhåller därför erforderliga personalresurser. Beredningen anser det emellertid vara angeläget att även människor med samlevnadsproblem, som ej har samband imed en abortsituation, bercdes tillgång till familjerådgivning. F. n. torde inställningen hos allmänheten i stort sett vara sådan att man skulle dra sig för att vända sig till en byrå, om vilken man vet att den i huvudsak handlägger abortärenden, då den sökandes eget problem är av helt annan art. Av denna anledning synes det mindre lämpligt alt nu föreslå en sammanslagning av familjerådgivning och abortförebyggande verksamhet. Det är möjligt att förutsättningarna för en sådan sammanslagning framdeles kommer att vara helt andra än nu.» Familjerådgivningen borde ha intimt samarbete med övriga sociala och medicinska organ och, så ofta det var lämpligt och möjligt, hänvisa till dessa, varför beredningen icke ansåg det vara nödvändigt, att byrån förfogade över ekonomiska hjälpmöjligheter. Verksamheten borde bedrivas försöksvis de två första åren. Såvida ej den

52 statliga familjerådgivningskommitténs slutliga förslag redan dessförinnan resulterat i statliga åtgärder, skulle man efter de två försöksåren pröva, huruvida den kommunala familjerådgivningen skulle fortsätta. I en till beredningens utlåtande fogad reservation gjordes gällande, att resultatet av den statliga familjerådgivningskommitténs utredningsarbete borde inväntas, innan beredningens förslag om en särskild familjerådgivning för Göteborg blev föremål för stadsfullmäktiges beslut. Som ett ytterligare skäl till uppskov åberopade reservanten de förberedelser, som pågick tor att på enskilt initiativ starta en familjerådgivning i Göteborg, bakom vilka strävanden stod icke blott kyrkliga och frikyrkliga organ utan även enskilda personer. Göteborgsberedningens betänkande utsändes på remiss till olika myndigheter och organisationer och har ännu (maj 1957) icke slutligt handlagts i stadsfullmäktige. Gävle stad har beviljat anslag till en familjerådgivning, som i väsentliga delar påminner om den som drives i Sundbyberg. Förberedelserna till verksamheten är i det närmaste klara, och verksamheten väntas komma i gäng under senare delen av år 1957. Huvudman blir socialvårdsdelegationen, kostnaderna skall bestridas från barnavårdens utgiftsstat, lokalerna blir fristående. Verksamheten skall skötas av en kurator (socionom) och en konsulterande läkare (socialläkare), och regelbundna konferenser ingår i arbetsplanen. Byrån skall ej handlägga abortärenden men väl meddela sexualrådgivning åt klienterna. I Norrköping tillsattes den 16 december 1954 en kommitté för utredning av frågan om anordnande i staden av familjerådgivningsverksamhet. Förslag väntas bliva framlagt under år 1957. En i Linköping år 1955 tillsatt utredningskommitté har den 13 mars 1957 framlagt förslag om en försöksverksamhet med familjerådgivning under tiden från den 1 september 1957 till utgången av år 1958. På grund av det stora behov av dylik verksamhet, som konstaterats, har kommittén ej ansett, att man bör avvakta den statliga utredningens resultat. Förslaget innefattar tillsättande av en särskild styrelse och anställande av en kurator med halvtidstjänstgöring. Verksamheten skall också omfatta föräktenskaplig rådgivning, innefattande bland annat kurser i hembildning. I Sundsvall har förslag om familjerådgivning den 18 november 1955 gått på remiss till olika myndigheter. Barnavårdsnämnden har tillstyrkt en familjerådgivning efter mönster av Sundbyberg. Motioner om familjerådgivning har av stadsfullmäktige sänts på remiss i följande städer: i Borås den 13 j a n u a r i 1955, i Västerås den 24 februari 1955, i Skövde den 31 oktober 1955 och i Mölndal den 26 oktober 1956. En den 25 november 1955 väckt motion om familjerådgivningsbyrå i Malmö har sänts på remiss. Barnavårdsnämnden har tillstyrkt bifall. I Kristianstad har en utredningskommitté tillsatts i frågan den 13 februari 1957. En i Örebro den 17 februari 1954 tillsatt utredningskommitté har under-

53 rättat stadsfullmäktige om att ett förslag från kommittén kommer att dröja ännu någon tid, fastän behov av familjerådgivning funnits föreligga i staden. Som skäl för dröjsmålet åberopades bland annat, att man önskade avvakta den statliga familjerådgivningskommitténs utredning. Tre städer har avslagit motioner om familjerådgivning, nämligen Solna, den 28 september 1953 efter avrådande av landstingspsykiatern, östersund den 17 april 1956, bland annat under hänvisning till den statliga utredningen, samt Kalmar den 28 december 1956, likaledes bland annat med hänvisning till den statliga utredningen. I Köping har tidigare funnits en familjerådgivande verksamhet av samma slag som i Västerås — med landstingsbidrag — men byrån är nedlagd sedan fyra år tillbaka på grund av personalbrist. I tre landsting har frågan förklarats vilande i avvaktan på den statliga utredningen, nämligen i Jönköpings, Örebro och Östergötlands läns landsting. Jämtlands läns landsting avslog en familjerådgivningsmotion med samma motivering år 1955, men har för år 1957 beviljat ett anslag på 10 000 kronor som bidrag till en av Svenska föreningen för psykisk hälsovård bedriven familjerådgivning vid lasarettet i Östersund. Riksdagsmotioner, u t s k o t t s u t l å t a n d e n m. m. 1955 års

riksdag

Chefen för inrikesdepartementet gjorde i statsverkspropositionen till 1955 års riksdag ett uttalande av innebörd, att förslaget om inrättande av en allmän familjerådgivning borde övervägas. Det närmare innehållet i uttalandet har relaterats i samband med vår redogörelse för direktiven i kapitel 1. Vid samma riksdag framlades i båda kamrarna likalydande motioner (1:62 och 11:77) om en utredning angående upprättande av en allmän familjerådgivning. I motionerna framhölls, att enbart socialförsäkringar och generella stödåtgärder icke löser de svårigheter för familjen, som det alltmer komplicerade samhället medför. En särskild familjerådgivning behövdes. Yttrande inhämtades från socialstyrelsen, som framhöll, att frågan om utformningen av samhällets barna- och familjevårdande verksamhet var föremål för barnavårdskommitténs prövning och att man borde dröja med att taga ställning till organisationen av en abortförebyggande rådgivning, till dess barnavårdskommittén slutfört sitt uppdrag. Socialstyrelsen ansåg därför, att någon särskild utredning om upprättande av en allmän familjerådgivning ej för det dåvarande borde äga rum. Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 14/1955) bland annat: »Det har inom utskottet rått enighet om att en allmän familjerådgivning skulle

;ha en väsentlig uppgift att fylla. Utskottet vill understryka vad motionärerna anIfört om angelägenheten att tillvarataga alla möjligheter att hjälpa familjen i det moderna samhället. De erfarenheter, som hittills gjort^ av verksamhet av denna •art, är synnerligen goda och numera väsentligt större än då abortutredningens betänkande skrevs. Utskottet har erfarit att medicinalstyrelsen funnit familjerådgivningen mycket värdefull av bl. a. den anledningen att den erbjuder möjlighet att redan på ett tidigt stadium hjälpa många som söker tråd, alltså innan graviditet och därmed en ofta neurotiskt betingad abortönskan inträtt. Det lär ha förekommit fall, där kvinnor, som icke varit gravida men med hänsyn till sina förhållanden bedömts såsom blivande abortsökande, därest de skulle råka i grossess, genom familjerådgivningens insats fått en så ändrad inställning till tillvaron, att de förklarat sig önska föda barn. Medicinalstyrelsens bedömning av familjerådgivningens värde belyses vidare bl. a. därav att styrelsen nyligen beslutat tillställa sjukvårdens huvudmän en skrivelse med förklaring att hinder icke möter att utbygga rådgivningsverksamheten till en allmän familjerådgivning och att ändra byråernas beteckningar i enlighet härmed. Av vad ovan anförts torde framgå att tanken på organiserandet av en allmän familjerådgivning vunnit stor anslutning. Utskottet vill för egen del förorda, att en utredning i denna fråga kommer till stånd.» Utan att taga ställning till frågan, huruvida utredningsuppdraget borde anförtros en för ändamålet särskilt tillsatt kommitté eller exempelvis överlämnas till 'barnavårdskommittén genom utvidgning av direktiven för denna, fann utskottet, att den i motionerna begärda utredningen borde komma till stånd, utan att barnavårdkommitténs betänkande först avvaktades. Tre reservanter i utskottet ansåg, att frågan om inrättandet av en allmän familjerådgivning enligt de för barnavårdskommittén gällande direktiven kunde innefattas i denna kommittés arbete och förutsatte därför, att barnavårdskommittén vid sitt fortsatta arbete skulle komma att utreda även fråg a n om familjerådgivning. Med åberopande av beredningsutskottets utlåtande hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning rörande upprättandet av en allmän familjerådgivning. Vid samma riksdag väcktes två likalydande motioner (1:211 och 11:242) om åtgärder i syfte att bringa upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi. I allt väsentligt enahanda motioner hade vid två tidigare tillfällen väckts i andra kammaren, nämligen år 1951 och år 1953. Ehuru motionerna icke direkt berör familjerådgivning, åberopas de dock i våra direktiv. Då därtill deras syfte ligger helt i linje med familjerådgivningens, kan det vara av intresse att något närmare beröra dem. Motionärerna åberopade följande citat ur 1953 års motion i samma ämne: »Vid tillkomsten av nya gifteirmålsbalken uttalade lagberedningen bl. a.: 'I äktenskapet äger familjen sin grund, och på familjen vilar samhällsorganisationen.' Äktenskap, familjebildning och föräldraskap äro alltså faktorer, som ej blott gripa djupt in i den enskildes liv utan också äro av vital betydelse för samhället. Ur allmänt medborgerlig synpunkt kan det alltså ej vara likgiltigt, att anta-

55 let skilsmässor med alla de komplikationer, som föregå och följa på ett sådant steg, är statt i oavbruten ökning. 1951 förekommo 115 skilsmässor på etthundratusen invånare, vilket innebär en tredubbling sedan 1931 och mer än fördubbling sedan 1941. Skilsmässoorsakerna äro av skiftande slag. Alkoholism, erotiska konflikter, ekonomiska misshälligheter torde vara de vanligaste. Men inför statistikens talande siffror torde man kunna påstå, att äktenskap numera oftare än förr ingås tanklöst och utan någon känsla av det ansvar familjebildningen medför. Att väcka och befordra en sådan ansvarskänsla torde vara en fråga på lång sikt, men grundläggande är i varje fall en viss kännedom om de rättigheter och förpliktelser av juridisk och ekonomisk art, som lagen stadgar beträffande äktenskap och föräldraskap och som finnas inskrivna i giftermålsbalken, ärvdabalken och föräldrabalken. Skilsmässoadvokater förefalla att vara ense om att okunnigheten om dessa förhållanden genomgående är stor hos deras klienter, och ett sådant på erfarenhet grundat vittnesbörd kan icke gärna jävas.» Motionärerna framhöll nu vidare, att de ansåg samhället — eller riksdagen — ha skyldighet att informera medborgarna om lagar, som så djupt ingriper i medborgarnas liv. Syftet skulle i första hand vara icke att minska antalet skilsmässor utan att mildra verkningarna av konflikter. Allmänna beredningsutskottet hänvisade i sitt utlåtande (nr 2/1955) till att en viss utveckling ägt rum beträffande tillgängliga medel för spridande av upplysning i de ämnen, som avsågs i motionen. Dessa medel motsvarade enligt utskottets mening numera rimliga krav på lättillgänglighet och effektivitet och det hade synts utskottet, att föga skulle stå att vinna genom den av motionärerna föreslagna åtgärden. Utskottet avstyrkte därför motionerna. I en reservation av nio av utskottets ledamöter anfördes bland annat: »I överensstämmelse med vad lagberedningen uttalade vid tillkomsten av den nya giftermålsbalken vill vi i likhet med motionärerna understryka, att många äktenskap ingås tanklöst och utan tillräcklig känsla av ansvar för hemmet och barnen och att allt bör göras för att väcka och befordra kontrahenternas ansvarskänsla inför familjen. I detta syfte vore det värdefullt med kunskaper om de rättigheter och förpliktelser av ekonomisk och juridisk natur, som gäller äktenskap och föräldraskap.» Reservanterna erinrade om att motionärernas förslag tillstyrkts av alla remissinstanser och yrkade bifall till motionerna. Riksdagen avslog motionerna. I tre motioner (1:169, 11:448 och 11:449) begärdes en översyn av gällande abortindikationer, särskilt med tanke på den social-medicinska indikationen. Första lagutskottet avvisade i sitt utlåtande (nr 20/1955) yrkandet om översyn. Utskottet ansåg det vara av största vikt att nå kontakt med de abortsökande, så att dessa kunde komma i åtnjutande av den rådgivande och stödjande verksamhet, som samhället ställer till förfogande. Detta syfte skulle man komma att motverka genom en skärpning av abortindikationerna. En sådan utveckling var desto olyckligare, som de abortförebyggande åtgärderna just höll på att förstärkas. Erfarenheterna från rådgivningsby-

56 råerna hade varit goda. Utskottet betonade nödvändigheten av att tillräckliga medel ställdes till rådgivningsbyråernas förfogande, att utbyggnad av verksamheten kom till stånd inom samtliga landstingsområden och att de inrättade byråerna erhöll tillräckliga personella och ekonomiska resurser för att rätt kunna fullgöra sin ömtåliga uppgift. Utskottet framhöll vidare, att de utlösande faktorerna bakom en abortönskan ofta sammanhängde med svåra samlevnadsproblem och att det därför var önskvärt, att rådgivningsbyråerna kunde taga sikte på samtliga de problem, som i det enskilda fallet syntes åtkomliga och påverkbara genom samhällets hjälporgan. I 1955 års statsverksproposition hade departementschefen gjort ett principuttalande för en fortsatt utbyggnad och intensifiering av den abortförebyggande verksamheten samt föreslagit, att den då gällande maximeringen av antalet statsunderstödda rådgivningsbyråer skulle slopas. Riksdagsdebatten om översyn av abortindikationerna kom även att beröra dessa förslag, och man fäste på många håll de största förhoppningar vid den utbyggnad av den abortförebyggande rådgivningsverksamheten, som på grund därav kunde förväntas komma till stånd. Riksdagen avslog de tre motionerna. 1956 års riksdag Allmänna beredningsutskottet behandlade i sitt utlåtande nr 22/1956 åtta motioner om utredningar beträffande vissa aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande av ungdomsbrottsligheten m. m. Motionerna hade remitterats till ett stort antal myndigheter och yrkessammanslutningar. Av dessa hade Läroverkslärarnas riksförbund bland flera andra förebyggande åtgärder mot ungdomskriminaliteten också nämnt familjerådgivningen och framhållit, att en utbyggd sådan verksamhet torde vara av mycket stort värde, då den var ägnad att befrämja ett harmoniskt familjeliv med allt vad detta betyder för den trygghet, som är avgörande för barnens sunda utveckling. Utskottet ansåg i likhet med de remissinstanser, som uttalat sig i frågan, att den förebyggande verksamheten är av utomordentlig betydelse i kampen mot ungdomsbrottsligheten. De stora värden som här stod på spel skyddades självfallet effektivast, i den mån man framgångsrikt kunde angripa roten till det onda. Utskottet upptog till diskussion frågor om sambandet mellan miljö och brottslighet och anförde i fråga om hemmiljöns betydelse bland annat följande: »Miljöfaktorernas stora betydelse för uppkomsten av brottslighet torde numera få anses obestridd. I den aktuella debatten framhålles ofta, att hemmen, särskilt i de större städerna, som en följd av bl. a. den höga skilsmässofrekvensen, mödrarnas ökade deltagande i förvärvsarbete utom hemmet, olämpliga bostadsförhållanden och nöjesindustriens utveckling ofta icke förmår fylla sina för familjegruppen betydelsefulla, samlande och vägledande uppgifter. Vikten av goda hemförhållanden framgår bl. a. därav, att undersökningar på olika håll i världen ut-

57 visar, att större delen av allt kriminalklientel kommer från ogynnsamma hemmiljöer. De orsakssammanhang, i stor utsträckning hänförliga till den snabba Samhällsutvecklingen, som ligger bakom hemmens minskade betydelse, är så komplicerade, att det enligt utskottets mening är synnerligen svårt att med säkerhet anvisa några vägar för åstadkommande av den hemlivets pånyttfödelse, som alla finner önskvärd. Bl. a. en i sammanhanget betydande yttre faktor, bostadsfrågan, är dock åtkomlig med direkta åtgärder. Det må även erinras om att de enskilda individerna och hemmen under senare år genom familjerådgivningen erhållit ett visst stöd vid lösandet av sina familjeproblem. Byråer för familjerådgivning har inrättats i vissa kommuner och en statlig utredning i frågan pågår.» Då flertalet av de frågor som berörts i de av utskottet behandlade motionerna redan var föremål för utredning hos Kungl. Maj :t eller genom kommittéer, förklarade utskottet sig icke vara benäget att förorda nya utredningar. Utskottet fann det däremot nödvändigt med en samordning och översyn av redan förefintligt material bland annat för att undersöka, om icke däri kunde finnas underlag för åtgärder, som kunde vidtagas utan tidsutdräkt. Utskottet ansåg lämpligt, att Kungl. Maj:t snarast skulle uppdraga åt berörda departement att i samråd låta verkställa denna samordning och översyn genom tillkallade experter på olika områden. Även lekmannasynpunkter borde företrädas bland dessa experter. De i motionerna framförda önskemålen om utredning blev på en punkt tillgodosedda därigenom att chefen för justitiedepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatte en utredning, som med inriktning just på ungdomsklientelet skulle överarbeta ett tidigare uppgjort preliminärt program för en systematisk och vetenskaplig undersökning av brottslingsklientelet. Sedermera har fem representanter för riksdagen tillkallats för att inom justitiedepartementet deltaga i överläggningar om en samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. I överläggningarna, som inleddes i januari 1957, deltager förutom nyssnämnda företrädare för lekmannasynpunkter även representanter för social-, kommunikations-, inrikes- och ecklesiastikdepartementen samt för varje särskild konferens tillkallade experter från olika områden. 1957 års

riksdag

Frågan om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och om samordning av de samhälleliga stödformer och åtgärder, som syftar till en lösning av barnaoch ungdomsproblemen på längre sikt upptogs i motioner (1:4 och 11:4 samt 1:349 och 11:426) också vid 1957 års riksdag. Allmänna beredningsutskottet åberopade i sitt utlåtande (nr 1/1957), vad utskottet anfört i sitt ovan relaterade utlåtande över motsvarande motioner till 1956 års riksdag. Utskottet redogjorde för utredningar som slutförts och åtgärder som i övrigt vidtagits för dessa frågors lösande, sedan utskottet avgav sitt förra utlåtande. Bland annat erinrades om de ovannämnda konferenserna inom justitiedepartemen-

58 tet, vilka skulle komma att pågå under våren 1957. Som exempel på frågor vilka kunde bliva föremål för övervägande vid dessa konferenser, nämndes även familjerådgivningen. Utskottet, som icke fann sig böra tillstyrka, att de i motionerna föreslagna särskilda utredningarna för det dåvarande kom till stånd, hemställde dock, att motionerna skulle överlämnas till de inom justitiedepartementet sammankallade konferenserna om samordningsfrågor m. m. Vidare väcktes vid årets riksdag på nytt motioner (1:5 och 11:8) om en snar översyn av nu gällande abortindikationer. Av motiveringen framgick, att motionärerna huvudsakligen inriktade sig på den social-medicinska indikationen, s. k. förutsedd svaghet. Den begärda översynen och därav följande eventuell lagrevidering borde därför enligt motionärernas mening väsentligen inriktas på denna indikation. I motionerna framhölls vidare, att ett etiskt bedömande måste inskjutas vid prövning av abortansökningar, och som riktpunkt angavs, att den lagliga aborteringen borde nedbringas till minsta tänkbara omfattning. Medicinalstyrelsen anförde i sitt yttrande över motionerna bland annat: »Sammanfattningsvis vill styrelsen framhålla, att abortlagen enligt styrelsens uppfattning i stort sett är tillfredsställande. Abortfrågans kärnproblem ligger icke på lagstiftningens område utan hänför sig till genomförandet av en rad åtgärder av familjerådgivande och familjestödjande natur, hjälp åt ensamstående mödrar m. m., vilka åtgärder nyligen varit eller äro föremål för utredning. Även bostadsfrågan och alkoholfrågan höra till de problem, som inverka på abortfrågans lösning. Styrelsen anser därför att verkan av dylika åtgärder bör avvaktas, liksom även resultatet av pågående och ovan förordade vetenskapliga undersökningar, innan någon genomgripande ändring av abortlagstiftningen vidtages. Jämväl lösningen av frågan om en likartad nordisk abortlagstiftning torde böra avvaktas.» Riksförbundet för sexuell upplysning, som beretts tillfälle att yttra sig, fann det fullständigt klart, att de abortförebyggande åtgärder, som hade anbefallts i samband med 1946 års abortlags ikraftträdande, icke hunnit giva resultat; i vissa fall hade de icke ens genomförts. Man borde icke ändra lagen, innan fullt genomförda abortpreventiva åtgärder hunnit visa sin effektivitet. Förbundet anförde vidare: »En allvarlig brist i den nuvarande abortförebyggande verksamheten önskar vi i detta sammanhang framhålla, nämligen bristen på eftervård. De abortsökande, som får sitt havandeskap avbrutet, kanske får en tillfällig hjälp i en akut nödsituation, men de återvänder oftast till samma dåliga miljö, samma bekymmer och svårigheter. Utredningar har också visat, att åtskilliga snart åter blir gravida och åter önskar abort. Detta kan ej anses vara en effektiv abortpolitik.» Att äktenskapliga konflikter så ofta namnes som abortmotiv underströk enligt förbundets mening nödvändigheten av en snabb och intensiv utbyggnad av den nystartade familjerådgivningen. Första lagutskottet ville gentemot den av motionärerna formulerade mål-

59 sättningen »att den legala aborteringen nedbringas till den minsta tänkbara omfattning» sätta önskan om att den sammanlagda legala och illegala aborteringen nedbringas. Med denna utgångspunkt, sade utskottet, måste man ställa sig tveksam inför strävandena att märkbart åtsnäva abortindikationerna. Man skulle antagligen därigenom försämra kontakten mellan de abortsökande och samhällets hjälporgan och sålunda rycka undan möjligheterna för dessa att finna och förmedla de lösningar, som i många fall skulle göra det möjligt att undvika abort. Man borde därför icke angripa abortproblemet huvudsakligen genom att söka hindra kvinnornas abortönskan från att taga legala vägar. Ansträngningarna måste i stället koncentreras på att söka förebygga eller undanröja en sådan önskan. Det finnes dock, sade utskottet, bland orsaksfaktorerna till abort också många, som är väl tillgängliga för social profylax och terapi. Utskottet fortsatte: »Det är för dessa fall ytterligt angeläget, att samhället ställer tillräckliga hjälpresurser till förfogande. Framför annat faller i ögonen den verksamhet som bedrives vid de särskilt inrättade rådgivningsbyråerna. Ännu har emellertid rådgivningsinstitutionen ej fullständigt utbyggts. Det är angeläget, att så med det snaraste sker och att byråerna få tillräckliga möjligheter att kunna hjälpa. Även den utvidgning av abortrådgivningen till allmän familjerådgivning, som f. n. överväges inom familjerådgivningskomittén, bör kunna få icke oväsentlig ahortprofylaktisk betydelse.» Mot bakgrund av att de legala aborternas antal är i sjunkande och med hänsyn till att den abortrådgivande verksamheten ännu icke utbyggts till vad man avsåg vid den social-medicinska indikationens införande, fann utskottet förutsättningar saknas för att i detta läge tillstyrka en översyn av indikationerna för abort. Fem ledamöter av utskottet reserverade sig. Riksdagen godkände utskottets utlåtande. Sammanfattning Frågan om införandet av en allmän rådgivning i familje- och äktenskapsproblem har tidigare diskuterats av statliga och kommunala utredningar och i åtskilliga riksdagsmotioner. Vi redogör för de synpunkter på frågan, som framförts av 1941 års befolkningsutredning, av utredningen för hem- och familjefrågor och av abortutredningen. Eftersom den sistnämnda utredningens betänkande ligger till grund för vårt eget uppdrag, ägnar vi ett särskilt utrymme åt detta och lämnar också en översikt av remissyttrandena, i den mån de berör frågan om rådgivningsverksamheten. De kommunala utredningarna belyser frågan från olika utgångspunkter, och vi har funnit det av intresse att något skildra dem, varvid vi dröjer särskilt vid förberedelsearbetet för rådgivningsbyråer i Stockholm, Göteborg och Sundbyberg. Slutligen granskar vi de senare årens riksdagsmotioner, som behandlat frågor rörande upplysnings- och rådgivningsverksamhet i samlevnadsproblem, ungdomskriminaliteten och den nu gällande abortlagstiftningen, samt det mottagande motionerna fått.

FJÄRDE KAPITLET

Hittillsvarande erfarenheter

I. Utlandet Ehuru äktenskaps- och familjerådgivning mer eller mindre informellt bedrivits genom tiderna av anförvanter, vänner och vissa yrkesutövare, är det först under de senaste årtiondena som försök gjorts till mera organiserad rådgivning. Familjerådgivningens utveckling i utlandet kan här endast skildras i stora drag. Problemet har angripits från många olika utgångspunkter, och man har byggt på nationella erfarenheter från andra grenar av hjälpverksamhet. Det ligger i sakens natur, att såväl problemens art som förutsättningarna att finna lämpliga lösningar intimt sammanhänger med sociala, ekonomiska, religiösa och politiska förhållanden i de olika länderna. Det kan därför icke bliva tal om att kopiera något annat lands system. Därtill kommer, att familjerådgivningen, där den över huvud taget existerar, med enstaka undantag ännu befinner sig på försöksstadiet, varför värdet av jämförande studier också av den anledningen är begränsat. Familjerådgivningen som en särskild hjälpform har sitt ursprung i Tyskland och Österrike. En upplysnings- och rådgivningscentral inrättades vid Institutet för sexualvetenskap i Berlin år 1919. Tre år senare anordnades en kommunal central för sexualrådgivning i Wien. Under de följande åren bildades i Tyskland och Österrike, liksom för övrigt också i Danmark och Sverige m. fl. länder, föreningar för sexualhygien, och på en del håll tillkom institutioner för äktenskapsrådgivning under dessa föreningars huvudmannaskap. Så småningom slog den tanken igenom, att äktenskaps- och familjesvårigheter borde bliva föremål för behandling vid särskilda för ändamålet utrustade centraler. År 1932 fanns över 1 000 äktenskapsrådgivningscentraler i Tyskland och Österrike. Alla hade — under olika namn och med olika organisationstyper -— som gemensamt mål att verka för en förbättrad mentalhygien på familjelivets område. Den politiska utvecklingen med dess nedvärdering av individens betydelse satte sedermera åtminstone tillfälligt stopp för verksamheten. Äktenskapsrådgivning som ett medel att främja individuell anpassning utövades i fortsättningen huvudsakligen i de anglosaxiska och nordiska länderna.

61 U. S. A. Den familjerådgivning, som under de senaste 25 åren utvecklats i U. S. A. har sina rötter inom ett flertal olika områden av samhällslivet. Den har utvecklats efter i huvudsak tre linjer, nämligen dels som ett led i vissa yrkesutövares dagliga arbete, dels som en detalj i annan offentlig social verksamhet, dels slutligen som en verksamhet direkt inriktad på äktenskapsrådgivning vid för detta ändamål särskilt utrustade centraler. Sådana centraler började arbeta här och var redan i början av 1930-talet och fanns i slutet av 1940-talet på omkring 300 platser i ett 40-tal av U. S. A:s 48 stater; 240 av dessa centraler tillhörde Family Service Association of America. Familjerådgivningens mål — främjandet av större harmoni i äktenskapen — har man sökt nå på flera vägar: genom kurser vid skolor och universitet, genom litteratur på området, genom forskning och genom inrättande av särskilda familjerådgivningsbyråer. Bland olika nationella organisationer och sammanslutningar, som visat aktivt intresse för denna fråga, kan nämnas följande. Child Study Association of America, inriktad på studium av barna- och uppväxtårens problem och på föräldrafostran, arbetar främst med studie- och diskussionsgrupper och kan endast i undantagsfall erbjuda individuell hjälp vid sidan av detta grupprogram. Den rådgivning som bedrives är inriktad på familjen som helhet snarare än på äktenskapet som sådant. Föräldrarnas anpassning till varandra är föremål för uppmärksamhet framför allt i den mån den påverkar barnens utveckling. National Council on Family Relations är en sammanslutning, där olika yrkesmässiga intressen i äktenskaps- och familjefrågor mötes. Den står öppen för personer, som i sitt yrke sysslar med dessa problem. Sammanslutningen administrerar själv ingen rådgivningsverksamhet men främjar familjerådgivning på olika sätt. Framför allt arbetar man på att få fram bättre arbetsmetoder och att hålla uppe kraven på kompetens för rådgivare. Vägledning i rådgivningsarbete gives åt berörda yrkesutövare, kommunala förtroendemän, föräldrar och andra, som önskar möta familjeproblem på ett rationellt sätt. Family Service Association of America är som namnet angiver en familjernas stödorganisation. De senaste två årtiondenas snabba utveckling av socialhjälp och socialförsäkringar har medfört, att organisationen övergått från huvudsakligen ekonomisk hjälpverksamhet till individuell psykologisk och praktisk hjälp till anpassning inom familjen. Family Service Association kräver, att rådgivarna vid förbundets byråer skall vara utexaminerade från ett godkänt socialinstitut. Handledd praktisk utbildning för den anställda personalen ingår i arbetsrutinen vid alla till förbundet anslutna byråer av en viss storleksordning. Praktikplatser för studerande vid socialinstitut finnes även. Problem av alla svårighetsgrader förekommer och behandlingen varierar mellan relativt ytlig korttidsbehandling och mera djupgående psykoterapi. Gruppdiskussioner har på några håll anordnats av byråerna över ämnen rörande samlevnadsförhållanden inom familjen samt mellan uppväxande pojkar och flickor. National Association for Mental Health är huvudman för ett stort antal men talhygieniska kliniker för vuxna och barn. Denna sammanslutning ser familjerådgivningen som ett medel att skapa bättre menlalhygieniska förhållanden för den en-

62 skilde. Medlemmar av sammanslutningen är aktivt verksamma inom äktenskapsrådgivningen, men organisationen som sådan driver ingen egen direkt på äktenskapsrådgivning inriktad verksamhet. Planned Parenthood Federation of America bildades i syfte att verka för födelsekontroll, men dess mål har sedermera vidgats. Den samarbetar sedan en längre tid med andra organisationer, som bedriver äktenskaps- och föräldrafostran. Dess medverkan i äktenskapsrådgivning har emellertid begränsats till att i regel gälla sexuella problem, som visar sig vara av icke djupgående natur och är tillgängliga för korttidsbehandling. American Social Hygiene Association är en år 1913 bildad förening för bekämpande av könssjukdomar. Den arbetar allmänt sett för en sund inställning till sexuallivet. Många av förbundets medlemsorganisationer bedriver därutöver även äktenskapsrådgivning i vidare mening. Råd och hjälp i samlevnadsfrågor lämnas också de studerande vid skolor och universitet genom särskilt anställda kuratorer, vid dekanus mottagning, vid psykologiska universitetskliniker eller vid särskilda mottagningar för studenter. I samband med de kurser, som numera hålles vid skolor och universitet i äktenskapsoch familjefrågor, bercdes kursdeltagarna ofta tillfälle till personlig rådfrågning. Äktenskapsrådgivning bedrives vidare i U. S. A. i mycket stor omfattning under beskydd av olika religiösa sammanslutningar. De största religionsgrupperna, katoliker, protestanter och mosaiska trosbekännare, har alla speciella landsomfattande organisationer för att stödja och främja äktenskapet och familjen. Vid rådgivningsbyråerna i U. S. A. är kraven på personalens utbildning numera genomgående höga. Äktenskapsrådgivare skall ha akademisk utbildning, inbegripet ett visst mått av kunskaper i psykologi. Vidare kräves minst tre års yrkeserfarenhet efter examen samt handledd praktik som assistent vid en äktenskapsrådgivningsbyrå. Höga fordringar ställes på personlig mognad och integritet. Egen erfarenhet av äktenskap och föräldraskap anses önskvärd. För att upprätta och vidmakthålla yrkesmässig standard inom äktenskapsrådgivningen bildades år 1953 en yrkessammanslutning, American Association of Marriage Counselors. Förbundet anordnar konferenser och kliniska sammanträden, utgiver publikationer och bedriver forskning men har däremot ingen egen rådgivningsverksamhet. Sammanslutningen står öppen för skickliga, välkända och erfarna äktenskapsrådgivare. Läkarna är i rätt liten omfattning engagerade i den organiserade familjeiådgivningsverksamheten. Psykiatrer anlitas vanligen som konsulter eller handledare för rådgivarna vid byråerna men har sällan direkt kontakt med klienterna. Det synes också vara mindre vanligt, att gynekologer knytes till byråerna som rådgivare, konsulter eller handledare. Vid behov av gynekologisk konsultation hänvisas klienten till någon öppen mottagning vid sjukhus eller till privatpraktiserande specialist. Psykiatrer och gynekologer utövar familjerådgivning huvudsakligen i förbindelse med sin egen privatpraktik —• med eller utan samarbete med socialarbetare. Många arbetar också aktivt inom förebyggande verksamhet, avseende sexualupplysning och föräktenskaplig rådgivning.

63 England Marriage Guidance Council (M. G. C.) tillkom år 1938 för att möta ett växande behov av upplysning och rådgivning i äktenskapsfrågor och startade år 1943 i London Englands första äktenskapsrådgivningsbyrå. Efter fredsslutet öppnades i snabb takt nya rådgivningscentraler i ett stort antal städer över hela landet. För att samordna verksamheten vid dessa skapades år 1947 en centralorganisation, National Marriage Guidance Council (N. M. G. C.). Vissa principer fastställdes, som de lokala M. G. C. skulle upprätthålla i sin rådgivningsverksamhet, bland andra kraven på trohet inom äktenskapet och sexuell avhållsamhet iföre äktenskapet. Verksamheten skulle omfatta uppfostran, individuell rådgivning samt forskning. Uppfostran avser att förbereda unga människor för äktenskap genom kurser eller individuell rådgivning. Vidare ingår i denna del av verksamheten konferenser med läkare, präster, socialarbetare och andra yrkesutövare. Kraven på rådgivarnas utbildning är låga jämfört med förhållandena i U. S. A. Observeras bör emellertid, att de engelska rådgivarna arbetar frivilligt och oavlönat. I enlighet med den traditionella uppfattningen i England kommer ogifta eller frånskilda personer ej i fråga som rådgivare. Stort avseende fästes vid den personliga lämpligheten. Äktenskapsrådgivare inom M. G. C. uttages vid särskilda urvalskonferenser, vilka anordnas på olika orter i landet. Vanligen prövas 12—14 sökande vid varje konferens. En urvalsnämnd på fem personer, varibland en psykiater eller klinisk psykolog och två eller tre erfarna rådgivare, bedömer den sökandes lämplighet för rådgivningsarbete. Nämndens godkännande är villkor för tillträde till utbildningskurs. Grundutbildningskurs pågår 12—14 veckor. Den som skall meddela föräktenskaplig rådgivning genomgår därutöver en kortare specialkurs för sådant arbete. Rådgivaren arbetar under ett år på prov, varefter hans arbete för slutligt godkännande upptages till bedömning av en representant för N. M. G. C. Provårstjänstgöringen kan under vissa omständigheter utsträckas. Det a n ses önskvärt, att rådgivaren kompletterar sin utbildning med en fortbildningskurs efter det första årets tjänstgöring. Man eftersträvar att vid varje lokal M. G. C. ha en särskilt kvalificerad person, helst en utbildad rådgivare, som ledare för verksamheten. En förutsättning för den frivilliga lekmannarådgivningen är, att rådgivarna känner sin begränsning och icke utan hjälp av sakkunnig handlägger annat än enklare fall. Varje rådgivare får anvisning på specialister och institutioner, som kan giva råd och anvisningar inom olika områden och till vilka klienten vid behov kan hänvisas. Rådgivarens arbete är genom en resesekreterare underkastat fortlöpande kontroll från N. M. G. C. För vidareutbildning hålles regelbundna konferenser mellan grupper av rådgivare samt mellan r å d givare och konsulter. Vidare anordnas tid efter annan fortbildningskurser

64 såväl lokalt som centralt. En facktidskrift, »Marriage Guidance», håller rådgivarna underrättade om nya rön på området. Forskning rörande äktenskapet som social institution ingår i N. M. G. C:s program men har hittills kunnat bedrivas i endast ringa omfattning. I det följande lämnas några data från verksamheten vid centralerna i London och Bristol. Den år 1943 startade rådgivningsverksamheten i London bedrives numera vid elva rådgivningsbyråer. Under år 1955 mottogs vid dessa byråer 1 300 nya fall, och väntetiden var fyra veckor. I 60 % av fallen var det h u s t r u n som först vänt sig till rådgivningsbyrån. Omkring två tredjedelar av klienterna sökte M. G. C. under de tio första åren av sitt äktenskap. Klienterna var till övervägande delen tjänstemän, akademiker och fria yrkesutövare. Många kom från mindre orter för att draga fördel av storstadens anonymitetsskydd. Rådgivarna samlas gruppvis till konferens varje vecka, varjämte konferenser gemensamma med konsulterna hålles varje månad. I Bristol med dess inemot 1/2 miljon invånare finnes sedan år 1945 en lokal M. G. C. Vid sidan om det sedvanliga rådgivningsarbetet har man vid denna central kommit att lägga allt större vikt vid föräktenskaplig upplysning och rådgivning. Denna meddelas vid kurser och gruppdiskussioner för förlovade och nygifta samt vid föredrag i ungdomsklubbar och skolor. Bortsett från den individuella rådgivningen beräknar man att under ett år med denna upplysningsverksamhet nå ca 2 500 personer. Helt fristående från M. G. G.-verksamheten startades år 1948 som en försöksverksamhet inom Family Welfare Association — en frivillig sammanslutning för socialt arbete med sikte på familjen — Family Discussion Bureau i London. Syftet var att bedriva rådgivningsverksamhet rörande samlevnadssvårigheter i äktenskapet, att genom denna verksamhet bidraga till ökade kunskaper om de psykologiska relationerna inom äktenskapet, att utarbeta en användbar metodik för behandling av äktenskapskonflikter och att undervisa socialarbetare om denna metodik. Byrån sysselsätter väl utbildade familjerådgivare samt psykiatriskt och psykoanalytiskt skolade konsulter. Behandlingen är djupgående och intensiv, varför kretsen av klienter är mycket begränsad. På senare år har ett visst samarbete ägt rum med N. M. G. C., såtillvida som föreläsare från Family Discussion Bureau medverkat vid de utbildningskurser för gruppledare vid »äktenskapsskolor», som N. M. G. G. numera anordnar. Hösten 1956 övertogs byrån av Institute for Human Relationship. Denna sammanslutning driver även Tavistoc Clinic, en neurosklinik med avdelningar för såväl barn som vuxna. Denna kliniks verksamhet är numera inlemmad i den statliga hälsovårdsorganisationen. Arbetsmetoderna bygger helt på psykoanalytiska principer. Varje patient får sålunda långvarig spe-

65 cialbehandling. Fyra personalkategorier är anställda, nämligen psykiatrer, kliniska psykologer, barnpsykoterapeuter och specialutbildade socialarbetare. Kliniken är bland annat inställd på speciell utbildning av läkare, skolpsykologer, kliniska psykologer, barnpsykoterapeuter och på individuell vård inriktade socialarbetare. Den bedriver även forskning på hithörande områden. Danmark Den nu över 30 år gamla modrehjaelpsinstitutionen i Danmark har vuxit tram ur en privat hjälpverksamhet för ensamstående mödrar. Verksamheten kom i och med lagen om modrehjselp av år 1939 att omfatta materiellt och personligt stöd åt såväl gifta som ogifta kvinnor samt åt familjer och ensamma kvinnor med små barn. Då den första havandeskapslagen i Danmark samma år trädde i kraft, pålades modrehjselpen utredningsarbete och förebyggande uppgifter i samband med vissa abortansökningar. Samtidigt övertog stat och kommun det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Betydande belopp från donationer och andra privata källor står dock fortfarande till modrenjselpens förfogande. I samband med revideringar av havandeskapslagstiftningen åren 1945 och 1956 har modrehjselpens uppgifter i samband med det abortförebyggande arbetet ytterligare utvidgats. Alla kvinnor, som önskar legal abort, skall numera vända sig till en modrehjaelpsinstitution, vilken verkställer medicinsk och social utredning. Beslut i abortfrågor fattas av en tremannanämnd hos institutionen, bestående av modrehjaelpsinstitutionens föreståndare samt två läkare, av vilka, såvitt möjligt, den ene skall vara psykiater och den andre gynekolog. I de fall där abort beviljas förmedlar institutionen verkställighet. I vissa nödlägen kan frågan om abort för en på sjukhus intagen kvinna avgöras av sjukhusets överläkare. Efter modrehjselpslagens ikraftträdande inrättades under loppet av några år modrehjailpsinstitutioner över hela landet. För närvarande finnes åtta sådana institutioner med fasta eller ambulerande mottagningar på omkring 80 orter. En stor del av de familjestödjande åtgärderna har i Danmark samlats hos modrehjaelpen. Sålunda bedriver institutionen bland annat en intensiv abortförebyggande verksamhet. Efter 1956 års lagändring kan modrehjaelpen driva observations- och behandlingshem för gravida kvinnor. Institutionen i Köpenhamn har ett rekreationshem för mödrar med små barn. Samma institution driver också ett kollektivhus med våningar för ensamstående mödrar, där dessa kan bo under den första tiden efter barnets födelse, eventuellt under det de genomgår utbildning. Modrehjaelpen förmedlar vidare vistelse i hem för gravida kvinnor, i spädbarnshem och i mödrahem, förmedlar och i vissa fall avlönar husmorsersättare under graviditeten, utdelar spädbarns- och småbarnskläder, biträder vid faställande av faderskap, 5

66 lämnar bidragsförskott samt utreder adoptionsärenden. Yrkesutbildning av ensamma mödrar med små barn understödjes av modrehjselpen, som också har ett särskilt anslag för kontant ekonomisk hjälp inom den abortförebyggande verksamheten. Familjerådgivning har utvecklats inom modrehjselpen i Köpenhamn som en modern hjälpform i linje med det på individuellt personligt stöd inriktade arbete, som varit utmärkande för institutionen allt ifrån dess begynnelse. Verksamhetsgrenen har funnits sedan år 1948 och betraktas fortfarande i viss mån som en försöksverksamhet. De flesta klienter kommer från olika avdelningar inom själva institutionen men hänvisningar förekommer också från andra håll, t. ex. från psykiatriska kliniker, varjämte man i undantagsfall tager emot klienter, vilka kommer på eget initiativ. Behovet av familjerådgivning inom modrehjselpen är emellertid så stort, att man varit tvungen att starkt begränsa den hjälp som lämnas åt utomstående. I första hand mottages gravida kvinnor och familjer med små barn. Verksamheten begränsas även med hänsyn till problemens art. Alltför svåra problem, som man icke tror sig kunna bemästra, upptages icke inom familjerådgivningen. Den administrativa och rådgivande personalen vid modrehjailpen i Köpenhamn räknar ca 230 personer: ett 60-tal socialrådgivare, 20 jurister, ett 20-tal läkare, en psykolog, en sjuksköterska, två hemkonsulenter och kontorspersonal. Av dessa är nio socialrådgivare, fyra psykiatrer, tre jurister samt psykologen knutna till familjerådgivningen. Institutionen ledes av en kvinnlig chef med juridisk utbildning. Socialrådgivaren har det inledande samtalet med klienten och är även i fortsättningen den som huvudsakligen har hand om fallet. Hon upprättar en utförlig anamnes och håller fortlöpande kontakt med klienten. Inemot 40 % av familjerådgivningsfallen får kontakt med psykiater. Det nära samarbetet mellan de olika medarbetarna i ett familjerådgivningsteam upprätthålles genom regelbundet återkommande konferenser. Vid några tillfällen har anordnats studiecirklar i familjerådgivning för alla, som inom institutionen sysslar med denna verksamhet. Man söker kontakt med båda makarna i de fall, där detta är möjligt. Som regel har båda makarna samma rådgivare. Hembesök sker i flertalet fall. Socialrådgivare biträder även med budgetrådgivning och annan vägledning om praktiska problem i hemmen. Hemkonsulenter gör hembesök och hjälper till med att reda upp rent praktiska hushållssvårigheter, över denna verksamhet upprättas utförliga journaler. Behandlingens varaktighet växlar. Inemot 40 % av fallen avslutas på mindre än ett halvt år, 25 % på y2—1 år, 25 % på 1—2 år och drygt 10 % har över 2 års behandlingstid. Den amerikanska casework-metoden har i viss mån varit modellen lör behandlingsmetoderna vid den danska modrehjaelpens familjerådgivning.

67 Man har emellertid där sökt undvika alltför djupgående psykologiska analyser och i stället lagt huvudvikten vid syntetiskt uppbyggande verksamhet. Medvetet försöker man begränsa sig till konkreta, närliggande problem. Man studerar de förhållanden i familjen som gör, att neurotiska drag hos den enskilde blir manifesta och dominerande. Rådgivningsarbetet inriktas på att understödja de positiva krafterna hos klienten. Praktisk hjälp och personlig rådgivning kompletterar därvid varandra. På initiativ från en kvinnoorganisation väcktes år 1948 förslag om en klinik för sexuell och äktenskaplig rådgivning i År hus, och följande år öppnade staden en sådan klinik. Personalen bestod då av en socialläkare, en gynekolog och en sjuksköterska. Så småningom utökades den med en psykiater och en socialrådgivare. Efter ytterligare utvidgning omfattade personalen vid tiden för vårt besök tre psykiatrer, två gynekologer och en socialkurator.. Kliniken är öppen för allmänheten. Ingen klient avvisas. Abortfall skall emellertid — utom i vissa nödlägen •— enligt lagen alltid hänvisas till modrehjselpen, varför sådana ärenden icke handlägges vid kliniken. Omkring hälften av de praktiserande läkarna i staden meddelar själva preventivmedelsrådgivning och sänder som regel endast svårare fall till kliniken. Sexualrådgivningen har i många fall lett över till familjerådgivning genom en fråga av läkaren, huruvida besöket på kliniken föranletts även av andra problem. Kliniken har icke något eget anslag för direkt ekonomisk hjälp till klienterna men driver sin verksamhet i nära samarbete med socialvården. På grund av lokalbrist har man varit tvungen att undvika all reklam för verksamheten. En annons i samband med klinikens överflyttning till nya lokaler gav upphov till en betydande ansvällning av klienttillströmningen. Man är alltså väl medveten om ett starkt latent behov av rådgivningsverksamhet. Finland Är 1935 startades på initiativ av arbetarrörelsens kvinnoorganisationer försöksvis en kommunal klinik för sexuell rådgivning i Helsingfors. Byrån fick emellertid få besök, och verksamheten nedlades ganska snart. Vid den till Helsingfors universitets kvinnoklinik knutna centralen för förebyggande hälsovård startades år 1940 en rådgivningsbyrå för sterila äkta makar. Efter kriget breddades verksamheten, i det man försökte samla all medicinsk äktenskapsrådgivning till en plats. Vissa företeelser i samband med kriget och den sociala utvecklingen därefter tydde på ett stort behov av äktenskaplig rådgivning på medicinsk bas, särskilt som ett komplement till sociala hjälpåtgärder i det abortförebyggande arbetet. Den första rådgivningskliniken i Finland, byggd på de nya principerna,, startades år 1947 i Helsingfors av befolkningsförbundet (Väestöliitto), ett

68 centralförbund inom det befolkningspolitiska arbetet. År 1951 hade befolkningsförbundet öppnat kliniker för äktenskapsrådgivning i tio städer. Verksamheten omfattar föräktenskaplig läkarundersökning och rådgivning i äktenskaplig sexualhygien, rådgivning för gifta rörande födelsekontroll, sterilitet och sexuella störningar samt behandling av äktenskapskonflikter. Av de över 15 000 klienter, som besökt klinikerna under åren 1947—1954, hade endast 7 % kommit för äktenskapskonflikter. Blott en del av dessa hade problem, som föll inom ramen för den medicinska äktenskapsrådgivningen och var av den art att de kunde rättas till med behandling vid kliniken. En stor del av dessa klienter hänvisades till olika välfärdsinrättningar och institutioner. I samarbete med befolkningsförbundets medicinska äktenskapsrådgivning verkar kyrkans äktenskapsrådgivning. Medan befolkningsförbundets rådgivningsbyråer huvudsakligen handlägger ärenden rörande födelsekontroll och annan sexualrådgivning, arbetar den kyrkliga rådgivningen med övriga samlevnadsproblem mellan makar. Rådgivningscentraler finnes i Helsingfors, Tammerfors, Lahtis, Åbo och Uleåborg, varjämte i åtskilliga andra städer förekommer kyrklig rådgivningsverksamhet i samarbete med befolkningsförbundets rådgivning. Rådgivningscentralen för familjeangelägenheter i Helsingfors arbetar i en särskild, centralt belägen lokal. Föreståndaren, en präst, är heltidsanställd. Vid sidan av denne arbetar utan särskild ersättning fem andra församlingsp r ä s t e r och tolv lekmän, såväl kvinnliga som manliga, varjämte två psykiatr e r och två jurister tjänstgör som konsulter, avlönade med arvode per fall. Rådgivningen är kostnadsfri för klienterna. Val av rådgivare försiggår enligt ett system, som nära ansluter sig till det engelska. Under det första året arbetar en rådgivare i nära kontakt med b y r å n s föreståndare. Grundkursen för rådgivare upptager ett 40-tal föreläsningar om äktenskapets fysiologi, psykologi, sociologi, etik och juridik samt om samhällets vårdåtgärder. Varje månad samlas rådgivarna till konferenser rörande de behandlade fallen. Centralen ställer nyutkommen litteratur p å området till rådgivarnas förfogande. För första besöket reserveras vanligen en timme. I samförstånd med klienten söker man kontakt även med den andra maken. Rådgivningen utsträckes ofta över månader. Vid behov konsulteras psykiater eller jurist, som efter samtal med klienten ger rådgivaren vägledning i det fortsatta arbetet. Egentlig läkarvård eller rättshjälp gives däremot som regel icke, då samhället organiserat dessa verksamhetsformer på annat sätt. På svenskt håll i Finland samarbetar medicinska, kyrkliga och befolkningspolitiska intressen inom Svenska äktenskapsrådgivningen i Helsingfors, som startades år 1950. Psykiatriska och själavårdande fall behandlas av byråns föreståndare,

69 som är läkare och präst. Dessutom finnes anställda en läkare, en gynekolog ocih en mottagningssköterska samt som konsulter en jurist, en gynekolog och en arvshygieniker. Under år 1956 hölls en mottagning i veckan under 9*/2 av årets månader. Rådgivningen besöktes under året av 123 personer, som sammanlagt gjorde 237 besök. Upplysningsarbete har skett i form av föreläsningar. Dessutom har en äktenskapsskola anordnats i samarbete med Finlands svenska studentråd. I I . Sverige Av föregående kapitel framgår, att kravet på familjerådgivning som en speciell rådgivnings- och behandlingsform, direkt inriktad på relationerna mellan makar, är relativt nytt i vårt land. Däremot har man inom olika grenar av sjukvård och socialvård länge varit medveten om vikten av att beakta och påverka familjesituationen vid den mera individuella rådgivningen och vården. Man har ofta gjort den erfarenheten, att det som behandlas egentligen är sekundärproblem, medan grundproblemen ligger djupare och ofta förblir oangripna. Ej sällan har det visat sig, att svårigheterna sammanhänger med starka och olösta motsättningar i äktenskapen. Sålunda har framför allt inom vissa grenar av sjukvården — särskilt den psykiatriska och gynekologiska — samt den psykiska barna- och ungdomsvården, ävensom inom nykterhetsvården, ansträngningarna mer och mer inriktats på att förbättra familjerelationerna för den vårdsökande. Även den förebyggande mödra- och barnavården innefattar kontakt med den vidare familjegruppen i vissa fall. Familjevårdsaspekterna har ytterligare understrukits genom att inom den förebyggande barnavården fr. o. m. år 1956 beretts möjlighet till läkarmottagningar för rådgivning beträffande barn, som företer uppfostringssvårigheter eller neurolabila symtom men icke bör hänvisas till den psykiska barna- och ungdomsvården. Även inom övriga samhälleliga vårdgrenar har denna tendens till helhetssyn på klientens problem allt mera gjort sig gällande. Som vi n ä r m a r e utvecklar i kapitel 5, kan dessa verksamhetsgrenar dock icke betecknas som familjerådgivande i egentlig mening. Även om dessa former av omvårdnad kan sägas innefatta ett slags familjerådgivning, vill vi understryka, att de icke har samma utgångspunkt som den allmänna familjerådgivningsverksamhet, vilken vår utredning syftar till och som har en direkt inriktning på familjen som en enhet. Den familjerådgivningsverksamhet som hittills förekommit i samband med annan medicinsk eller social omvårdnad syftar nämligen i första hand till att förbättra miljöförhållandena för den vårdeller hjälpbehövande individen och inriktar sig icke så direkt på att främja familjegemenskapen — det harmoniska samspelet mellan familjens medlemmar. Dessutom har inom de olika specialområdena av samhällets vår-

70 dande verksamhet hittills ofta saknats resurser att klarlägga och lösa dessa samlevnadsproblem, som spänner över ett stort register och kräver sakkunskap från skilda områden av medicin, psykologi och samhällskunskap. I sin strävan att tillgodose behovet av familjerådgivning har man sökt sig fram efter olika linjer allt efter utgångspunkt och resurser. Från såväl sjukvårdens som socialvårdens sida har man dock allt mera känt behovet av samarbete för att komplettera varandras kunskaps- och erfarenhetsområden. Ur försöksverksamheten har utvecklats — eller håller på att utvecklas — rådgivningsbyråer av olika slag, som alla syftar till att hjälpa och stödja familjen som institution och dess medlemmar som individer. Genom sina på olika sätt begränsade målsättningar eller kanske framför allt på grund av sina bristande resurser kan de som regel ändå icke sägas motsvara vad vi i kommittén menar med en allmän familjerådgivning utan endast vissa olika delar av detta begrepp. Endast ett fåtal har en sådan organisation, ekonomi och personaluppsättning, att de kan bedriva en verklig familjerådgivning, och i dessa få fall har en ur vår synpunkt icke önskvärd dualism mellan abortrådgivning och allmän familjerådgivning uppehållits. Det ligger i öppen dag, att all verksamhet, som är ägnad att hjälpa och stödja människor i deras svårigheter och lidande, är av godo och att sådan verksamhet bör uppmuntras. Emellertid är det med hänsyn till nu rådande svåra brist på utbildad personal — framför allt på psykiatrer och mentalhygieniskt skolade socialarbetare — ett mycket stort intresse att arbetet planeras och organiseras på ett sådant sätt, att man når bästa möjliga effekt med befintliga resurser. Även med en betydligt ökad utbildningstakt kommer behovet av sakkunnig personal på detta område troligen icke att kunna fyllas ens på ganska lång sikt utan iakttagande av mycket omsorgsfull planläggning av verksamheten. Av landsting

och landstingsfria

städer bedriven

rådgivning

Den under 1930-talet starkt ökade ungdomsbrottsligheten medförde, att ungdomsvårdskommittén i sitt betänkande angående psykisk barna- och ungdomsvård1 framförde önskemålet om en fast och hela landet omspännande barna- och ungdomspsykiatrisk verksamhet liknande den som på enskilt och kommunalt initiativ hade uppstått i vissa delar av vårt land i form av rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor. Sedan riksdagen år 1945 beviljat statsbidrag för denna verksamhet, har den utbyggts och omfattar för närvarande tio landstingsområden och två •städer utaniför landsting. Verksamheten har hittills i huvudsak bedrivits vid särskilda centraler och filialer, där under läkares ledning och ansvar ett samarbete utvecklats mellan läkarna och olika typer av psykologer samt socialarbetare. Dessutom finnes barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet i Psykisk b a r n a - och ungdomsvård, SOU 1944:30.

71 organiserad vid de barnpsykiatriska avdelningarna vi,d Karolinska sjukhuset, Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, Akademiska sjukhuset i Uppsala och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund samt vid Ericastiftelsen i Stockholm. Vi har i detta sammanhang endast att konstatera, att den psykiska barnaoch ungdomsvården innefattar en utvecklad familjerådgivande verksamhet av speciell natur. Vi anser oss ej böra i detalj ingå på en skildring av dess uppgifter och arbetssätt, då dessa kommer att redovisas i ett betänkande från mentalsjukvårdsdelegationen inom kommittén för översyn av hälsooch sjukvården i riket, vilket beräknas utkomma under hösten 1957. I samband med 1946 års lagstiftning med viss utvidgning av abortindikationerna tillkom som en försöksverksamhet statsunderstödd rådgivning i abortförebyggande syfte. Verksamheten skulle bedrivas vid ett begränsat antal rådgivningsbyråer med landstingen och de landstingsfria städerna som huvudmän. Ehuru staten ökat sina anslag efter hand och behovet av detta slags rådgivning visat sig vara mycket stort på alla håll, där byråer kommit till stånd, har verksamheten ännu efter drygt tio år endast ofullständigt byggts ut. Vid årsskiftet 1956/57 var tretton statsunderstödda abortrådgivningsbyråer i funktion, nämligen en i vardera Stockholms stad, Stockholms län (Solna), Östergötlands län (Linköping), Gotlands län (Visby), Malmö stad, Malmöhus län ( L u n d ) , Hälsingborgs stad, Göteborgs stad och Värmlands län (Karlstad) samt två i vardera Gävleborgs län (Gävle, landstinget gemensamt med Gävle stad, och Hudiksvall) och Västernorrlands län (Sundsvall och Örnsköldsvik). Därutöver har statsbidrag beviljats från den 1 januari 1957 åt en byrå i Kopparbergs län (Falun), där verksamheten kom igång strax efter årsskiftet, och ytterligare en i Östergötlands län (Motala), där man (i maj 1957) ännu icke lyckats ordna lokalfrågan. I Linköping ligger (i maj 1957) verksamheten tillfälligt nere, då man icke lyckats återbesätta kuratorstjänsten, som är vakant. I sådana landstingsområden, där statsunderstödda byråer ej upprättats, bedrives i allmänhet abortförebyggande verksamhet av läkare och kuratorer vid sjukhusen. Till den abortförebyggande rådgivningsverksamheten var enligt medicinalstyrelsens uppgifter för år 1956 knutna sammanlagt 15 anställda läkare (10 psykiatrer, 4 gynekologer och 1 kirurg), 34 konsulter (20 psykiatrer och 14 gynekologer) samt 29 kuratorer, av vilka 16 anställda på heltid och 13 på deltid. Under år 1956 kom inemot 4 500 nya abortsökande till rådgivningsbyråerna. Av dessa beviljades ca 1 700 (38 %) legal abort. Personalbesättningen vid de olika byråerna samt fördelningen av antalet nyinskrivna ärenden och beviljade legala aborter framgår av tabell 6.

*

to os t j s. 1—1 O

l^C5Ot^00O<MC5O T t c O i O i - i t C C 5 N > «

H C C N O O K C S r t O O C C O ^ f f l t O f O O r i S r - TJ< >—1 c N c O r - c m c M

C >

N T t CO t D 19 0 0 0 0 H co OJ

M

,-H 1-i

.-(

6- 13a. .« Os

O

C

N

M

.-I

««, °B

. 0 3 a; X to -

O -£ °c

£

C

T3 IS-

V

"OS

cd

J ,

tH

O 3 «

a

cd

°2 *: .0 ° u

.5 c c c

>i

u + h so J* rt

to

fa

a J*

_c

'a. : °

S3 is-

to X

a > '3. -o •«(u

: 0 tO

C

•S'S'S C so 3 JZ E

c: c

to O

sO

to '

*•*

ort . — - to 1- > i> «S ocs cd u u

co a,

E-S"?

„

.2 >.

M

fe -^ -a to ~

8 6

a-* Es os > 2 e rt cd

<o

^

t/5

3 -r! oS X C ^

%$> "- «S t , T3 42 * g Xi$*~<U _o« £s- toto

ffl

t<

c -Q

Q

ort

*u > . £ E . g t.t -E- o £ c >4 S-o g,Q -^ 42 to

h

as C r 4

s? *

« 25 w

« to «2

«

sO to J i ' C

t j £ -a * -S

-* O o c/3

a c

•a

H

to

"Ö "a

a

E >•

"O O

T3 »1 g

o

t«* l H

0 A A to t o

—h

A M to p.«

to

C c ted ied 1—1 to

to

C X

X

° 2 1ICO C ed a cd «2 >

73 t o t* A N to T3 :cs

S 6 « •a x i

'

t-

it 0 o

-o Jf g « w tf c n ^ « E X ) s i - ? c ii o :ed to O t o J« :rt : 0 srt SCd " g :^ ted > <5 E O O tt-i 0 < - i ä vo i O Oa - *x iO«OI~-000>0 H d c 9

-C J5

•-

t . oS

0 H-l

K'

r*

73 På grund av den stora tillströmningen av hjälp- och rådsökande har vid flertalet byråer personalen — såväl kuratorer som läkare — utökats betydligt utöver vad som angivits i den av medicinalstyrelsen fastställda planen. Föreståndarna för byråerna är samtliga läkare — flertalet psykiatrer — ehuru detta icke längre är ett villkor för att statsbidrag skall utgå. I fråga om lokalerna har huvudmännen lämnats frihet att ordna efter vad som kan vara mest praktiskt på de olika orterna. Medicinalstyrelsen rekommenderar dock i normalinstruktionen för verksamheten, att rådgivningsbyråer för abortfrågor av diskretionsskäl samordnas med mottagningar för allmän sexualupplysning eller för kvinnosjukdomar. I allmänhet synes också verksamheten ha förlagts till lasaretten, och då till de psykiatriska eller gynekologiska klinikerna och till kuratorsexpeditionerna. Endast tre byråer har ordnat lokalfrågan på annat sätt, nämligen i Stockholm, där man har helt fristående lokaler, i Solna, där verksamheten är inrymd tillsammans med annan landstingsverksamhet, och i Göteborg, där den tillsammans med en del kommunala verksamhetsgrenar är inrymd i Sociala huset. Verksamheten för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte avser enligt normalinstruktionen att på ett personligt sätt taga sig an kvinnor, som råkat i ett icke önskat havandeskap och därav drivits till abortönskan, hjälpa dem igenom svårigheterna och förmå dem att föda sitt barn. Om indikation för legal abort kan anses föreligga och kvinnan vidhåller sin önskan om abort, skall hon förhjälpas därtill. För verksamheten utgår statsbidrag till landsting eller stad utom landsting (SFS 1945/863 med senare ändringar). Villkor härför är bland annat, att verksamheten är anordnad enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan, att den utövas vid särskilda rådgivningsbyråer till vilka skall vara knutna legitimerade läkare och kvinnliga kuratorer och att rådgivningen är avgiftsfri. Arbetsfördelningen mellan läkare och kuratorer bör enligt statsbidragskungörelsen vara den, att läkarna företrädesvis handhar frågor om tillämpningen av lagen om avbrytande av havandeskap, medan kuratorerna huvudsakligen giver råd och anvisningar i fall, då tillämpning av denna lag icke kommer i ifråga. En del av byråerna giver även råd i andra sexualfrågor, exempelvis rörande preventivmedel. Som ett led i det abortförebyggande arbetet ställdes redan från början till byråernas förfogande särskilda medel till ett belopp av 4 000 kronor per byrå och år för att avhjälpa överhängande behov hos de abortsökande. Att statliga medel på detta sätt fick användas för direkt ekonomisk hjälp till enskilda var en nyhet inom socialvården. Kuratorn fick stor rörelsefrihet alt använda medlen efter bästa förstånd och behövde icke anmäla och motivera utbetalningarna förrän i efterhand. Beloppet har sedan höjts i flera omgångar. Från och med budgetåret 1955/56 ankommer det på medicinalstyrelsen att bestämma grunderna för anslagets fördelning mellan byråer-

74 na. Enligt styrelsens beslut fördelas medlen proportionellt i förhållande till antalet nyinskrivna sökande. För budgetåret 1956/57 har anslagits 110 000 kronor för detta ändamål, vilket motsvarar ett beräknat belopp av 20 kronor per nyinskriven sökande. Betydelsen av denna hjälpform har vitsordats av kuratorerna, som i många fall funnit just denna i och för sig mycket biygsamma ekonomiska handräckning ha en förbluffande god effekt i det abortförebyggande arbetet. Vi återkommer till frågan om denna hjälpform i kapitel 6 (sid. 145 ff.). Som abortutredningen framhållit, är kuratorn den av rådgivningsbyråns personal som utför det huvudsakliga abortförebyggande arbetet. Redan vid en abortsökandes första konsultation på byrån söker kuratorn vinna hennes tillit och förtroende och få henne att spontant tala ut om hela sin situation. Därefter uppstår för kuratorn frågan, vilka åtgärder hon skall vidtaga i fallet, överläggningar äger rum mellan kuratorn och läkarna, och i flertalet fall kommer man fram till en samstämmig uppfattning i frågan, huruvida kvinnans ansökan kan tillstyrkas eller ej. Själva det abortprofylaktiska arbetet påbörjas i regel icke förrän större delen av utredningen är färdig och i varje fall ej förrän patienten undersökts av gynekolog och psykiater. I de fall, då indikationer för laglig abort bedömes icke föreligga, söker kuratorn finna positiva vägar ur den sökandes svåra situation. Motiven för abortansökan kan vara av mycket växlande slag och är ofta sammanvävda med varandra. De abortprofylaktiska åtgärderna måste anpassas efter omständigheterna i det enskilda fallet. Samhällets sociala och ekonomiska hjälpmöjligheter behöver som regel mobiliseras, och de ofta personligt tilltrasslade situationer, i vilka de sökande lever, måste klarläggas och om möjligt avhjälpas. Kuratorns närmaste uppgift blir i många fall naturligen att vidtaga praktiska åtgärder som kan vara till hjälp i den sökandes akuta nödsituation. Det kan vara fråga om skulder som behöver regleras, varvid de ekonomiska resurser, som ställts till kuratorns förfogande, kan komma till stor nytta. Vidare är det ofta fråga om bostadsproblem, och kuratorns uppgift kan dä bliva att sätta sig i förbindelse med vederbörande kommunala bostadsförmedling för att där utröna möjligheterna för förmedlingen att beakta nödsituationen. Från samtliga byråer har det omvittnats, att det kontanta bidraget samt hjälpen med bostadsanskaffningen varit de från abortprofylaktisk synpunkt viktigaste hjälpformerna. En annan viktig del av kuratorns verksamhet är att hålla fortsatt kontakt med såväl de kvinnor som fått avslag på sin abortansökan som dem, vilka erhållit legal abort. Allt mer har man i det abortprofylaktiska arbetet genom samarbete mellan psykiater och kurator börjat tillämpa psykoterapeutiska metoder, varvid man tager sikte på att finna en lösning på hela den konfliktsituation, i vilken den sökande lever, i stället för att isolerat söka råda bot på de akuta

75 svårigheter, som hon själv är medveten om och som lett henne till abortansökan. Detta är en absolut förutsättning för en på lång sikt framgångsrik verksamhet i kampen mot aborterna. Om man underlåter att se kvinnans abortönskan i hela dess sammanhang och de djupast liggande orsakerna till denna önskan sålunda ej angripes, kan icke mycket vara vunnet med den kontakt med samhället, som en abortansökan leder till. Kuratorerna inom abortrådgivningen har också dragit konsekvenserna av denna uppfattning och försökt att på allt sätt bredda sin verksamhet i riktning mot familjerådgivning. Emellertid är arbetsbelastningen på byråerna i regel alltför stor för att kuratorerna i någon större omfattning skulle kunna bedriva denna fördjupade och intensifierade rådgivning. Kuratorerna på rådgivningsbyråerna bör enligt medicinalstyrelsens normalinstruktion helst anställas på halvtid. Situationen är emellertid för närvarande den, att medan sju av byråerna endast har halvtidsanställda, har fem byråer endast heltidsanställda och en byrå såväl hel- som halvtidsanställda kuratorer. I Stockholm beräknas numera de heltidsanställda kuratorerna kunna utreda och behandla fem nya fall i veckan, medan man för de halvtidsanställda med tjugo arbetstimmar i veckan beräknar, att de skall kunna anförtros högst tre fall under samma tid. De sex till sju timmar som en halvtidsanställd kurator sålunda kan disponera för varje sökande åtgår helt för utredningsarbete. För utredning av särskilt komplicerade fall, för fortlöpande kontakt med och rådgivning åt de kvinnor som fått avslag på sin abortansökan och för den eftervård som ofta är nödvändig även för de legala abortfallen räcker den ordinarie arbetstiden oftast icke till. Ett allmänt intryck är, att en stor del av kuratorsarbetet på byråerna måste fullgöras på övertid. I detta sammanhang kan nämnas, att medicinalstyrelsen i en skrivelse den 17 augusti 1955 till Kungl. Maj:t hemställde, att dess anslag för den abortförebyggande verksamheten skulle erhålla ändrad beteckning och kallas för anslaget till familjerådgivning. Redan tidigare hade styrelsen i cirkulär till abortbyråerna förklarat, att hinder icke förelåg för dem att företaga en motsvarande namnändring. I remissutlåtande över denna skrivelse avstyrkte vi, att namnet på den abortprofylaktiska verksamheten redan då skulle ändras till familjerådgivning, varvid vi i huvudsak anförde följande. I abortutredningens betänkande har man enligt vårt förmenande aldrig avsett att endast fastställa en ny benämning på den abortförebyggande verksamheten utan att samtidigt bredda dennas innehåll. Någon sådan utökning av den abortförebyggande verksamhetens resurser, att en allmän utvidgning av denna blir möjlig har medicinalstyrelsen enligt vad vi kunnat finna icke avsett eller föreslagit. Det framstår som mindre lyckligt att på administrativ väg skapa en uppfattning om familjerådgivning, som icke överensstämmer med den bredare tolkning av begreppet som bland andra abortutredningen avsåg. Det är i och för sig fullständigt riktigt, att man som ett led i

abortprofylaxen bedriver familjerådgivning, men man bör observera, att abortrådgivningen endast täcker en del av det allmänna begreppet familjerådgivning. Departementschefen anförde också i 1956 års statsverksproposition, att den abortförebyggande verksamheten tills vidare borde bibehållas i oförändrad form och bedrivas med samma principiella inriktning som hittills. Han kunde under sådana förhållanden icke förorda, att verksamheten nu fick en ändrad benämning. Då vissa byråer (i Hälsingborg, Karlstad, Sundsvall och Örnsköldsvik) redan hunnit ändra sina namn till familjerådgivningsbyråer, finner vi det vara angeläget att till undvikande av missförstånd framhålla, att härigenom icke skett någon ändring eller breddning av verksamheten. Äldst bland de nu fungerande sexualrådgivningsbyråerna med statsbidrag är Stockholms stads mentalvårdsbyrå, och dess verksamhet är tillika den mest omfattande. Vi har därför ansett det vara motiverat att något utförligare redogöra för verksamheten vid denna byrå. År 1938 tillkom den första abortlagen här i landet, och fyra år senare öppnade Stockholms stads sjukhusdirektion en rådgivningsbyrå för de abortsökande i fristående lokaler. Det var två sjukhuskuratorer, som åtog sig rådgivningsarbetet mera som en bisyssla. Sedan utvidgades verksamheten 1945 med flera halvtidsanställda kuratorer, varjämte man började att i större utsträckning konsultera såväl psykiatrer som gynekologer. Ansökningarnas antal ökade starkt fram till år 1951. Under de följande fem åren inträdde en viss minskning. Antalet ansökningar synes dock under år 1957 tendera att åter öka. Föreståndare för byrån, som numera alltså benämnes Stockholms stads mentalvårdsbyrå, är överläkaren vid en av stadens kvinnokliniker. Dessutom finnes (i maj 1957) en poliklinikläkare (psykiater) och nio heltidstjänster för kuratorer. Ytterligare ett 25-tal läkare — psykiatrer och gynekologer — tjänstgör som konsulter vid byrån. Under år 1956 hade byrån 1 700 nya ärenden rörande abort och/eller sterilisering. Omkring 1 500 kvinnor sökte byrån för andra med sexuallivet sammanhängande problem. Av dessa gällde omkring 1 000 inprovning av pessar. Arbetets uppläggning och kuratorns roll i det ahortförebyggande arbetet framgår av vad ovan sagts. Mentalvårdsbyrån har i hög grad eftersträvat att icke blott tjäna som utredningsapparat för abortfallen utan att verkligen biträda de sökande med rådgivning och annan hjälp. Härvid har man funnit, att detta slag av arbete är förbundet med vissa speciella svårigheter, som gör det särskilt tungt och pressande för kuratorerna. En sådan svårighet är den tidsnöd som är förknippad med varje abortärende. Kuratorerna finner det slitsamt att ständigt ha att göra med fall i en akut situation av så känslig natur. Vidare är det svårt att arbeta med klienter, som har en på förhand mer eller mindre fixerad uppfattning om hur problemen skall lösas — i dessa fall alltså ge-

77 nom abort. Det kräves en anspänning för att få en abortsökande kvinna att överväga någon annan lösning, och denna anspänning kvarstår under hela kontakten och t. o. m. inför resultatet, då det alltid är ovisst, hur kvinnan kommer att reagera på en verkställd abort eller på ett avslag. Slutligen lägger medvetandet om de alltför många återfallen en tyngd över arbetet. Återfallen kommer kuratorerna att känna det som om de arbetade i utkanterna av problemen utan att nå fram till själva kärnan. Tid och resurser uppfattas som klart otillräckliga. Undan för undan har man fått antalet nya patienter per kurator nedskuret, men de fem nya fall per vecka, som en heltidsanställd kurator vid mentalvårdsbyrån skall hinna med för närvarande, är alltjämt för mycket. De regelbundet återkommande konferenserna för personalen vid byrån har givits ökat utrymme i arbetsplanen, då de befunnits vara av den största betydelse dels för att hålla ihop organisationen av byrån, dels som hjälp och stimulans för såväl kuratorer som läkare i deras arbete. Erfarenheterna från många års arbete med enbart abortrådgivning har kommit kuratorerna att önska en breddning av verksamheten och en utspridning av abortfallen på flera institutioner, där de skulle blandas med andra närbesläktade problem. Kuratorerna anser — bland annat med hänsyn till de särskilda svårigheter i arbetet som ovan antytts — att ingen, ej ens den som endast arbetar på halvtid, i längden kan orka med att uteslutande syssla med abortsökande klienter. Det måste dessutom vara fel, säger man, att handlägga abortfallen isolerade från andra samlevnadsproblem, från vilka de sakligt sett icke kan särskiljas. Mot bakgrunden av dessa erfarenheter har en översyn av byråns verksamhet aktualiserats men uppskjutits i avvaktan på detta betänkande. Stockholms läns rådgivningsbyrå för sexualfrågor i Solna drives under landstingspsykiaterns ledning av två heltidsanställda kuratorer och en konsulterande gynekolog. Byrån har ett mycket nära samarbete med landstingets rådgivningsbyrå för psykiskt sjuka, som likaledes står under landstingspsykiaterns ledning och har sin verksamhet förlagd till samma byggnad. Vid sistnämnda byrå är anställda ytterligare två psykiatrer, två heltidsanställda kuratorer och en psykolog, varjämte en jurist och en nykterhetsvårdsexpert är knutna till byrån som konsulter. En präst är på ett mera informellt sätt engagerad i arbetet som konsult. Betraktade som en helhet förfogar sålunda dessa två byråer över en mångsidigt sakkunnig personal, särskilt som de fyra kuratorerna är specialutbildade för var sitt område (en för alkoholfrågor, två för sexuella svårigheter och en för socialvårdsfall). Till byrån i Solna är knutet ett konvalescenthem, vid vilket vistelsen för de rådsökande betalas av sjukkassan. Kuratorn gör besök var fjortonde dag och läkaren en gång i månaden.

78 I Värmlands län (Karlstad) har den av landstinget bedrivna abortförebyggande verksamheten tidigare bedrivits direkt under landstinget vid dess avdelning för psykisk vård för vuxna. Då verksamheten 1955 lades under sjukhusdirektionen och flyttades över till den psykiatriska polikliniken vid sjukhuset, ändrades samtidigt namnet till Värmlands läns landstings familj erådgivningsbyrå. Föreståndare för byrån är landstingspsykiatern, som även är verksam vid stadens familjerådgivningsbyrå. Dessutom är anställda två kuratorer på heltid och en biträdande psykiater. Vid landstingets byrå har man gjort den erfarenheten, att när byrån först öppnade sin verksamhet, kom de hopplösa fallen, där samlivet ohjälpligt spruckit sönder. När verksamheten blivit mera allmänt känd och vunnit förtroende, började arten av klientelet att förändras, så att även lindrigare och mera påverkbara fall sökte sig dit. Andelen av rena familjerådgivningsärenden var mycket stor. Sålunda hade man vid tiden för namnändringen ungefär lika stort antal familjerådgivningsärenden utan abortsituation som sådana ärenden med abortsituation. Rådgivningsverksamhet, som direkt inriktar sig på samlevnadsproblemen inom familjen och då särskilt mellan makarna, bedrives för närvarande dels i primärkommunal regi med eller utan ekonomiskt bidrag från landsting, dels av olika kyrkliga eller andra enskilda föreningar och dels — i ett fall — av en statskyrkoförsamling. Även om dessa institutioner för överskådlighetens skull i följande redogörelse kommer att sammanföras i grupper, må redan här framhållas, att verksamheten vid dem bedrives under så olika betingelser och med så skilda målsättningar, att institutionerna i själva verket har föga mer än namnet gemensamt. Av primärkommuner

bedriven

rådgivning

Stockholms stads familjerådgivningsbyrå organiserades som en fristående avdelning inom barnavårdsnämnden men med lokaler i en vanlig hyresfastighet i stadens centrum. Verksamheten igångsattes i maj 1951. Då byrån är den största familjerådgivningsverksamheten i Sverige och då den som pionjär på området tjänat som förebild för olika initiativ på andra håll i landet, kan det vara motiverat att något mera ingående uppehålla sig vid denna byrå. I enlighet med direktiven för verksamheten lämnas upplysning, hjälp och vägledning i vardagliga och allmänmänskliga livsfrågor och konfliktsituationer med särskild uppmärksamhet på inom äktenskapen uppkommande svårigheter och problem. Hjälpen är helt kostnadsfri för de sökande, och byrån står öppen för allmänheten utan krav på remiss eller hänvisning. Det har på så sätt i mycket stor utsträckning överlämnats åt allmänheten och de institutioner, som önskat hjälp i sina ärenden, att bestämma vad som skall kunna hänföras till äktenskaps- eller familjeproblem. Från byråns

79 sida avvisades till en början endast de fall, som uppenbarligen föll inom andra institutioners verksamhetsområden. Familjerådgivningsärenden ansågs de fall vara, där det gällde samlevnadsproblem mellan familjemedlemmar eller mellan två parter i annan form av samlevnad och där de sökande icke kunde få hjälp på annat håll. Med ökande tillströmning till byrån har urvalsprincipen måst göras snävare. Arbetet har kommit att mera exklusivt inrikta sig på äktenskapskonflikter av skilda slag samt samlevnadsproblem under andra än äktenskapliga former. Ensamståendes samlevnadsproblem av annan art upptages som regel icke till behandling vid byrån. Utredningar för abortansökningar gores endast i de fall, där klienten redan av andra anledningar uppehåller kontakt med familjerådgivningen, övriga abortsökande hänvisas till Stockholms stads mentalvårdsbyrå. Vid behandling av äktenskaps- och familjeproblem inriktas behandlingen i första hand på de personliga relationerna mellan man och kvinna, men samtidigt bör alla praktiska åtgärder vidtagas, som kan bidraga till förbättring av familjesituationen. Problemen behöver belysas ur sociala, allmänmedicinska, psykiatriska och psykologiska synpunkter. Personalen vid byrån har valts med hänsyn tagen till detta. De vid byrån fast anställda socialarbetarna benämnes familjerådgivare. De har antingen social eller juridisk grundutbildning med psykologisk eller socialpsykiatrisk påbyggnad. Flera specialister i psykiatri, två gynekologer samt en psykolog är anställda som konsulter. För det expeditionella arbetet finnes tre kontorsbiträden anställda (två på heltid, en på halvtid). Byrån förestås av en familjerådgivare. Därutöver fanns i slutet av år 1956 vid byrån sex familjerådgivare anställda, av vilka fyra på halvtid och två på heltid, samt konsulter med en sammanlagd arbetstid av minst 30 timmar per vecka. Under verksamhetens gång har en allt större del av arbetet kommit att åvila familjerådgivarna. Av hela arbetstiden inom verksamheten kommer numera omkring 80—85 % på familjerådgivarna och 15—20 % på konsulterna. Det fortlöpande samarbetet i team har möjliggjort, att familjerådgivarna kunnat personligen taga hand om en hel del ärenden, som utan dessa samarbetsmöjligheter hade behövt handläggas av en psykiater. Sedan verksamhetens karaktär blivit mera känd bland allmänheten, kommer numera i större utsträckning än tidigare också mindre svårartade familj eproblem under byråns behandling. Av det oeftergivliga kravet på helhetsbehandling av familjesituationen följer, att ett intimt samarbete — team-work — måste upprätthållas mellan medarbetarna. Detta sker bland annat under de regelbundet återkommande arbetskonferenserna. Även fall som ej varit i kontakt med läkare vid byrån diskuteras vid dessa eller i enskilt samtal mellan familjerådgivare och konsult. För de administrativa uppgifterna och arbetets uppläggning svarar föreståndaren.

80 Antalet ansökningar steg oavbrutet under de fem första verksamhetsåren, så att de år 1955 utgjorde dubbelt sä många som under det första verksamhetsåret. Besöksfrekvensen m. m. under de olika åren framgår av följande tablå. Tablå över verksamheten vid Stockholms stads jerådgivningsbyrå åren 1951—1956.

År

1951 1952 1953 1954 1955 1956

Upptagna ärenden (inklusive återbud) 2

324 479 562 626 677 »537

Därav remisser

eget initiativ

%

%

29 10 19 18 20 13

71 90 81 82 80 87

famil-

Antal Antal berörda familjer med vuxna personer 1 barn1

1 202 1 322 1 037

472 533 403

i Statistik saknas för åren 1951—1953. 2 Detta år pågick verksamheten endast 7 månader. Talet är u p p r ä k n a t att avse 12 månader. 3 Detta år begränsades antalet upptagna ärenden.

Av tablån framgår, att från och med andra verksamhetsåret 80 å 90 % av klienterna kommer till byrån på eget initiativ. Byrån besökes huvudsakligen av gifta och andra samboende. De ensamstående (ogifta eller förut gifta) utgör 5 å 10 %. Bland dem som kommer till byrån på eget initiativ är det nära tre gånger så många kvinnor som män som tager första kontakten med byrån. Den mest frekventa åldersgruppen har under de fem verksamhetsåren varit 30—39 år. Medeltalet för äktenskapens varaktighet vid den tidpunkt, då hjälp sökts, har varit nio år och barnantalet i familjen har endast i ett fåtal fall överstigit tre. Klienterna har i allmänhet icke uppfattat sig som patienter eller ansett sig vara i behov av hjälp hos läkare eller på sjukhus. Flertalet klienter har ej heller tidigare vänt sig till andra socialvårdande institutioner. Deras situation och problem har icke varit av sådan art eller svårighetsgrad, att det varit aktuellt med en hänvändelse till barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller socialvårdsbyrå. Erfarenheten talar för att familjerådgivningsverksamheten med den uppläggning den har i Stockholm har nått en grupp människor, som tidigare icke haft möjlighet att få samhällets hjälp vid familjekonflikter, där det huvudsakliga problemet rört störningar i det personliga förhållandet mellan makar. Om man bortser från den föräktenskapliga rådfrågningen, har de problem som presenterats vid byrån ofta rört djupgående konflikter och allvarliga nödsituationer. De senaste åren går tendensen dock mot att hjälp i

81 allt större utsträckning sökes, innan tanke på skilsmässa kommit upp och innan konflikten tagit en bestämd och destruktiv form. Även om samtliga problem, som kommer till en familjerådgivningsbyrå, är av mer eller mindre psykologisk natur, kan man dock som regel hänföra dem till vissa bestämda områden i familjens livsföring och funktion. Vid byrån har den gruppindelning, som framgår av följande tabell från 1956, använts. Problemgrupper

Personliga problem (temperamentsdifferenser och psykiska sjukdomssymtom) Alkoholproblem Otrohet Ekonomiska problem Sexuella problem Svartsjuka Släktproblem Bostadsproblem Föräktenskaplig rådgivning Övriga

Antal par

% 46,1

58 52 31 28 13 11 8 2 13

14,5 13,0 7,7 7,0 3,2 2,8 2,0 0,5 3,2

100,0

Principen med öppet anmälningsförfarande har fört med sig stor variation i problemens art och svårighetsgrad. Till följd därav måste behandlingsformerna bliva olikartade. En del konfliktsituationer har kunnat avhjälpas genom korttidskontakt med en eller ett par familjemedlemmar, medan andra krävt en ingående penetrering och långvarig behandling, kanske med deltagande av flera olika medarbetare. Behandlingen inriktas, oberoende av vad som uppgivits som orsak till hjälpbehovet, alltid på totalsituationen och den personliga relationen mellan makarna (parterna). Arbetet sker huvudsakligen genom personliga samtal men sociala åtgärder, läkarundersökning, juridisk upplysning eller ekonomisk planering kompletterar ofta den personliga rådgivningen. Ett intimt samarbete med andra sociala och medicinska institutioner har utgjort ett nödvändigt och värdefullt led i byråns arbetsmetoder. För att undvika alltför lång väntetid tillämpas ett speciellt anmälningsförfarande. Sökande, som icke anser sig kunna invänta sin tur på väntelistan, får inom tio dagar kontakt med en familjerådgivare för att diskutera byråns möjligheter att hjälpa. Detta besök skall resultera antingen i en uppgörelse om fortsatt kontakt med familjerådgivningen, en omedelbar hänvisning till annan hjälpkälla eller en diskussion, som den rådsökande finner tillräckligt klarläggande för att han själv skall kunna bemästra sina akuta svårigheter. De ärenden, som upptages för fortsatt behandling vid familjerådgivning6

82 en, hänvisas av föreståndaren till en familjerådgivare, som sedan svarar för handläggningen av ärendet. Klienterna skall alltid veta vem som h a n d h a r deras ärende och till vem de kan vända sig i fortsättningen. De första samtalen anses ha stor betydelse för att etablera god kontakt men även för att klarlägga problemsituationen. Så småningom tages ärendet upp i arbetskonferens med hela teamet eller i enskild konferens med byråföreståndaren eller konsulterna. Enligt den vid byrån rådande arbetsprincipen skall i intet fall handläggning bestämmas av endast en medarbetare. Vid konferensen penetreras fallet ur olika synpunkter, och man försöker komma fram till en familjediagnos, som beskriver de enskilda personligheterna och relationen mellan dem. Denna blir underlag för en behandlingsplan, som också måste vara rörlig och stå öppen för olika möjligheter till förbättring. Fördelningen av uppgifterna mellan de olika medarbetarna bestämmes från fall till fall. Omkring två tredjedelar av klientelet på Stockholms stads familjerådgivningsbyrå har personlig kontakt endast med familjerådgivare, den återstående tredjedelen med både läkare och familjerådgivare. Psykologen biträder huvudsakligen vid arbetskonferenserna men även under hand i enskilt samarbete med läkare och familjerådgivare. Direkt kontakt mellan psykologen och klienterna förekommer icke. Ärendena vid byrån kan med hänsyn till behandlingsformerna uppdelas, på följande sätt: a) behandlingsfall, i vilka en mera ingående och målmedveten psykoterapi kommer till stånd; b) social och psykologisk rådgivning, som kännetecknas av att insatsen från byråns sida är mer av rådgivande än psykoterapeutisk karaktär* ehuru den likväl är ganska omfattande; c) rådfrågningsfall, där information eller upplysning gives i fråga om ett speciellt, tämligen klart definierat problem eller där hänvisning sker till en annan institution. Härtill kommer de s. k. engångskontakterna, i vilka icke någon egentlig rådgivning eller behandling kunnat komma till stånd, oftast på grund av bristande samarbetsvilja från den ena av makarna. Det är vanskligt att redovisa bestämda resultat av en familjerådgivningsverksamhet. En svårighet är t. ex., att man icke har tillgång till kontrollgrupper. I en särskild undersökning 1 , vilken byggde på samtliga fall, som anmälts till Stockholms stads familjerådgivningsbyrå under tiden den 1 augusti 1951—29 februari 1952, har emellertid Carin Colliander och Åmark försökt bedöma resultaten av verksamheten. Man fann därvid, att av de undersökta 154 fallen grovt räknat något mer än en tredjedel uppvisade harmoniska eller förbättrade förhållanden, i Carin Colliander och Curt Åmark, Verksamheten vid Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, Stadskollegiets u t l å t a n d e och memorial, 1954, Bihang 89.

83 att för något mindre än en tredjedel förhållandena var oförändrade och att en tredjedel hade gått till skilsmässa. Resultatet har betecknats såsom »harmoniska förhållanden», när makarna ansett sig vara fullt tillfredsställda med sitt förhållande till varandra. Som »förbättrade» bedömde man sådana fall, där den aktuella konflikten eller svårigheten hade analyserats och övervunnits, ehuru situationen ej kunnat betecknas som stabil och fullt tillfredsställande. Då förhållandena har betecknats såsom »oförändrade», h a r det ofta varit fråga om labila fall, där situationen kunnat variera från vecka till vecka. Denna grupp omfattar också några få fall, där försämring i r e lationerna makarna emellan har inträtt, utan att denna har lett till skilsmässa. Av de fall, som gått till skilsmässa, kan icke alla betraktas som ett misslyckande för familjerådgivningsarbetet. Vid bedömandet av rådgivningens resultat måste man taga hänsyn till vad skilsmässan kan ha betytt i det individuella fallet. Även om den är en olycklig utgång av ett äktenskap, så får man ändå komma ihåg, att den i vissa fall kan utgöra en fördelaktig lösning på otillfredsställande förhållanden. Behandlingen av skilsmässofallen har dessutom många gånger lett till att skilmässan kunnat ske under lugna former och att makarna kommit till insikt om att den varit en ur deras synpunkt riktig lösning. Man har också vid flera tillfällen kunnat förmå dem att göra upp om vårdnaden av barnen i godo. Som ett viktigt led i det förebyggande familjerådgivningsarbetet pågår sedan våren 1954 en äktenskapskurs varje höst och vår för två grupper om vardera tio par, vilka antingen är nygifta eller har för avsikt att ingå äktenskap. Genom att bygga in en sådan verksamhet i familjerådgivningens arbetsprogram räknar man med att byrån skall kunna nå även yngre åldersgrupper och därmed bredda den förebyggande uppgiften. Kurserna omfattar sex kvällar under sex veckor och avser företrädesvis personer under 30 år. Makarna eller de blivande makarna har anmodats att komma tillsammans i det dubbla syftet att få en gemensam erfarenhet och att få för vana att diskutera sina upplevelser och intryck tillsammans. De inledande föreläsningarna har tagit direkt sikte på problem inom den äktenskapliga tillvaron, som i varje familj behöver lösas gemensamt av man och hustru. Efter föreläsningarna har deltagarna samlats i smågrupper till diskussion under ledning av en familjerådgivare. Genom att ledarna är vakna för betydelsen av de personliga relationerna i gruppen, kan dessa kurser tänkas befrämja den personliga mognaden på ett annat sätt än en ren föreläsningsverksamhet. Erfarenheten visar, att det trots allt finnes mycket gemensamt i de äktenskapliga problemkonstellationerna. Någon standardisering av åtgärder och behandlingsformer kan det dock aldrig bliva fråga om. För varje familjerådgivare står det klart, att man inom denna verksamhet ännu rör sig på ett relativt okänt område. Trots att man utomlands på många håll har en m e r än tjugoårig erfarenhet av familjerådgivning, har man ändå icke k u n n a t komina fram till några definitivt utformade arbetsmetoder. Verksamheten

84 giver emellertid stora möjligheter att samla material angående familjerelationer och det är ett önskemål vid Stockholms stads familjerådgivningsbyrå att parallellt med det praktiska arbetet kunna skapa möjligheter för forskning på familjelivets område. I Sundbyberg, där verksamheten startades under senare delen av år 1953, har utvecklats en familjerådgivning efter delvis andra linjer. Det familjerådgivande arbetet har där icke avgränsats på samma sätt som i Stockholms stads familjerådgivningsbyrå utan inrymmer ett flertal arbetsmoment, som kanske snarare vore att hänföra till vissa angränsande områden inom sosialvården, nykterhetsvården, mentalsjukvården m. m. Denna uppläggning är en följd av de erfarenheter man gjort inom socialvården rörande nödvändigheten av att i dylika sammanhang se till helheten. Till följd av de långa väntetiderna vid den öppna psykiatriska verksamheten i landstinget, ökningen av neurosklientelet m. m. tillföres byrån ett stort antal klienter, som är i trängande behov av hjälp. De flesta av dessa behandlas dock av byråns psykiater, under det att de svåraste fallen remitteras till landstingets rådgivningsbyrå. I anslutning till den familjerådgivande verksamhet, som är k ä r n a n i byråns uppgifter, gör socialkuratorn utredningar om sina klienters behov av socialhjälp, vilka vid trängande behov behandlas även mellan socialnämndens sammanträden. Vidare kommer till byrån ett växande antal &. k. socialläkarfall, vilka ofta föranleder utlåtanden till försäkringsbolag, domstolar och pensionsnämnd. Det ökande antalet familjerådgivningsfall med alkoholproblem har lett till, att en av stadens polikliniker för alkoholmissbrukare har förlagts inom familjerådgivningsbyråns lokaler. Till byrån vänder sig ej sällan personer med sådana psykiska svårigheter, som hör till den öppna psykiatriska vårdens verksamhetsområde. De långa väntetiderna vid landstingets rådgivningsbyrå för psykiskt sjuka gör, att man icke utan vidare törs lämna dessa klienter alldeles utan hjälp under väntetiden. De avvisas därför ej, utan man bevakar deras intressen vid landstingets byrå och giver dem under tiden en viss stödjande terapi. Byråns familjerådgivare (socialkurator) och dess psykiater fungerar sedan våren 1954 som borgerliga medlare och utför ett växande antal medlingsuppdrag. Det har befunnits vara en lättnad för dem av rådgivningsbyråns klienter, som kommit i en situation, där separation måst övervägas, att slippa engagera eller informera ytterligare instanser om sina personliga misslyckanden. . Abortärenden handlägges i de fall då det gäller klienter, som är eller varit knutna till byrån som familjerådgivningsfall. För att underlätta för rådgivningsbyrån att utan dröjsmål kunna taga i anspråk den kommunala socialvårdens samlade hjälpkraft, har byrån givits en speciell plats i administrationen. Formellt sorterar byrån som en avdelning under sociala byrån och har socialvårdschefen som chefstjänsteman.

85 Den är emellertid fristående med verksamheten förlagd i egna lokaler, belägna i en annan del av staden än sociala byrån. I alla framställningar till de sociala nämnderna beträffande klientelet accepteras familjerådgivningens utredningar och förslag, som om de gjorts av respektive nämnders egna tjänstemän. Härigenom har familjerådgivningsbyrån möjligheter att medverka till att ekonomisk hjälp lämnas. Vid sidan om ovannämnda uppgifter har socialkuratorn även andra uppdrag för stadens räkning. Hon har bland annat övervakningar för nykterhetsnämnden och uppdrag för barnavårdsnämnden. ' Besöksfrekvensen m. m. framgår av följande tablå: Tablå över verksamheten

vid familjerådgivningsbyrån åren 195U—1956.

i

Sundbyberg

Därav År

1954 1955 1956

Antal nya ärenden

58 86 92

remisser

eget eller närståendes initiativ

%

o/ /o

72 63 60

28 37 40

Antal berörda vuxna personer

Antal familjer med barn

Antal barn i dessa familjer

109 158 163

43 60 64

105 128 126

Tendensen synes allt mera ha blivit den, att de rådsökande kommer till byrån på eget initiativ eller efter rekommendation från anhöriga och vänner. De som remitterats från offentliga institutioner dominerar ej längre bland de rådsökande på samma sätt som i början. De personella resurserna har ökat efterhand. Kuratorn, som tidigare var deltidsanställd, är numera verksam på heltid. Biträdeshjälp har i mindre omfattning lämnats genom personalen vid sociala byrån samt genom praktikanter. Från och med 1958 avser man att knyta en halvtidsanställd skrivhjälp till familjerådgivningsbyrån. Under våren 1957 har staden realiserat sina planer på en praktisk konsulentverksamhet i hem- och familjefrågor i anslutning till den psykologiska verksamheten. Lokaler har iordningställts för föreläsnings-, kursoch demonstrationsändamål. Konsulenten fungerar också som ortsombud för den statliga bosättningslåneverksamheten. Genom denna anordning hoppas man få goda kontakter med unga förlovade och nygifta par, vilka därigenom kan intresseras för en inom byrån planerad studieverksamhet i gruppform, som bland annat skulle omfatta praktiska och psykologiska frågor rörande familjelivet. Man har visserligen på byrån den bestämda uppfattningen, att de egentliga familjerådgivningsärendena kommer till byrån alltför sent, men

86 med den nuvarande personalutrustningen finner man det likväl icke rådligt att mera intensivt propagera för rådgivningsbyråns mentalhygieniska verksamhet. Avsikten är, att denna skall få växa ut så småningom och finna sin form. Övrig stadskommunal familjerådgivningsverksamhet kan icke sägas ha gått i exakt samma riktning som i Stockholm eller Sundbyberg. Möjligen kan göras gällande, att byråerna i Karlstad och Lund ansluter sig närmare till Stockholms linje, under det att verksamhetens förutsättningar i Södertälje, Eskilstuna och Gävle mera överensstämmer med Sundbybergsbyråns. Malmö, Uddevalla och Trollhättan bildar en grupp för sig med sin lekmannarådgivning. Slutligen finner man en verksamhet med inslag av familjerådgivning i Åmål, Landskrona, Visby, Västerås och Alingsås. Verksamheten vid Karlstads stads familjerådgivningsbyrå startade år 1954 och bedrives i en för ändamålet särskilt förhyrd våning ute i staden. Den sorterar under socialvården men drives som en självständig verksamhet under en styrelse på fem personer. Anslag lämnas till lika delar av staden och den kyrkliga kommunen. Byrån skötes av en halvtidsanställd kurator med socionom- och sjuksköterskeutbildning. Hon har vid sin sida som konsulter en psykiater med gynekologutbildning (landstingspsykiatern), en jurist och en präst. Regelbundna konferenser har icke förekommit hittills, men sådana planeras. Abortfall behandlas ej vid byrån. Familjerådgivningsbyrån hade under de tolv första månaderna omkring 150 anmälda nya ärenden. Av dessa kom ungefär en tredjedel från landsbygden runt omkring Karlstad. Till en början hade man en mycket stor andel svåra fall. Tyngdpunkten synes emellertid redan ha flyttats i riktning mot mera lättbehandlade fall. Sålunda måste under de tolv första verksamhetsmånaderna närmare två tredjedelar hänvisas till psykiater mot endast något över hälften under år 1956. Den rent profylaktiska verksamheten i form av föräktenskaplig rådgivning har man hittills icke kunnat bedriva i någon större utsträckning, då behandlingsfallen krävt huvuddelen av arbetsinsatserna. Dock har vid ett tillfälle anordnats en äktenskapsskola med föreläsningar i skilda ämnen. Som ett ytterligare led i den förebyggande familjerådgivningen planeras, att den psykiatriska konsulten vid byrån under det kommande läsåret skall hålla föreläsningar i stadens skolor om samlevnadsproblem. Lunds stads familjerådgivningsbyrå har varit i verksamhet sedan den 1 april 1956. Den har numera fått en egen lokal ute i staden. Verksamheten handhas av stadens socialvårdsberedning. Familjerådgivaren (pol. mag. och utbildad vid Ericastiftelsen), tillika byråns föreståndare, arbetar omkring 15 veckotimmar och har vid sin sida en psykiater med mottagning på byrån två timmar i veckan. Enligt en den 12 april 1957 fastställd instruktion skall läkaren taga del av samtliga fall, som kommer till byrån. En ju-

87 ridisk konsult avlönas med ett visst arvode per år. Kontaktman med prästerskapet är studentprästen i Lund. Familjerådgivaren tager den första kontakten med klienten. Enligt verksamhetsberättelsen för 1956 mottog byrån under månaderna april—december 55 anmälningar, av vilka 46 ledde till besök vid byrån. I omkring en tredjedel av fallen stannade det vid detta första samtal med kuratorn. Flertalet klienter söker byrån på eget initiativ, men hänvisning sker också genom andra sociala organ samt genom läkare, advokater, sällskapet Länkarna m. fl. Abortfall har hittills icke förekommit vid byrån. Konferens mellan rådgivaren och läkaren hålles en gång i veckan, och ungefär en gång i månaden hålles en större konferens med byråns konsulter. Vid nyåret 1956 upptog Södertälje stad en familjerådgivningsverksamhet, som tidigare drivits av Svenska föreningen för psykisk hälsovård men som varit helt nedlagd under år 1955 (se härom närmare sid. 90 f.). Verksamheten drives av socialvårdsnämnden och är inrymd i socialvårdsbyrån. En halvtidsanställd kurator (socionom), tillika föreståndare, sköter rådgivningen med biträde av konsulterande psykiater och jurist. Byrån handlägger icke abortfall men meddelar sexualrådgivning. Verksamheten har till syfte att giva råd och hjälp i personliga angelägenheter, huvudsakligen inom äktenskapet men även åt ensamstående personer med familje- eller andra samlevnadsproblem. Man har haft goda erfarenheter av verksamheten, och staden ämnar utvidga den. Eskilstuna stad har sedan den 23 maj 1956 en familjerådgivningsbyrå, som likaledes handhas av socialnämnden och är inrymd i socialvårdsbyrån. Den drives efter samma linjer som byråerna i Sundbyberg och Södertälje. En sjuksköterska (diakonissa) förestår och sköter rådgivningsverksamheten. Konsultation med specialister har hittills skett i liten omfattning och per telefon. Hänvisning sker till vederbörande specialist, och staden har beviljat anslag till arvoden åt konsulterande psykiater, jurist m. fl. Verksamheten är på försöksstadiet, och varken organisation eller lokal är slutgiltiga. I Malmö, Uddevalla och Trollhättan bedrives under namn av familjerådgivning en verksamhet, vars organisation i allt väsentligt avviker från den som utbildats vid de hittills skildrade familjerådgivningsorgancn. Rådgivningsarbetet har i dessa städer anförtrotts åt en eller flera enskilda personer utan särskild utbildning för denna verksamhet och utövas i Malmö och Uddevalla vid mottagningar i rådgivarens bostad samt i Trollhättan i bostadsförmedlingens lokaler. I Malmö startade verksamheten år 1954 med en kvinnlig och en manlig rådgivare, avlönade med visst arvode per år. Då besöksfrekvensen hos den manliga rådgivaren var mycket låg, har hans verksamhet indragits fr. o. m. år 1957. Rådgivningen är i alla tre städerna avgiftsfri. Konsulter anlitas icke och

88 om klienterna besöker specialister efter hänvisning från rådgivarna, så betalas dessa specialistbesök av klienterna själva. Den 25 november 1955 har i Malmö väckts motion om familjerådgivningsbyrå. Motionen har remitterats till ett flertal myndigheter. Barnavårdsnämnden har tillstyrkt bifall. I Åmål handlägges på socialbyrån familjerådgivningsfall av socialsysslomannen och den kvinnliga socialassistenten (socionom). Socialsysslomannen har examen från Metodistkyrkans teologiska skola, pastoralexamen samt kurser i psykologi och socialkunskap. I sin verksamhet konsulterar de båda rådgivarna jurist samt psykiater, gynekolog och annan läkare (stadsläk a r e n ) . Man handlägger även abortansökningar. I sexualrådgivningsfall hänvisar man vanligen till stadsläkaren och beställer tid hos denne åt klienten. Utanordning till verksamheten sker från socialvårdens anslag. Barnavårdsnämnden i Landskrona inrättade år 1951 en familjerådgivningsbyrå, huvudsakligen för abortförebyggande verksamhet. Sedan år 1955 förekommer icke abortfall vid byrån, utan dessa hänvisas numera till landstingets rådgivningsbyrå i Lund. Verksamheten bedrives av en socialassistent (socionom med sjuksköterskeexamen och mentalhygienisk påbyggnadskurs för abortk u r a t o r e r ) . Rådgivaren konsulterar i mån av tillgång psykiater och gynekolog, annars allmänpraktiserande läkare och lasarettets läkare samt jurist. Visby stad lämnar barnavårdsnämnden ett mindre anslag till en försöksverksamhet med familjerådgivning. En manlig rådgivare (socionom) har mottagning två timmar i veckan på socialvårdsbyrån. Psykiater konsulteras, men denne är svårt överhopad med annat arbete. Någon gynekolog finnes ej i Visby. Verksamheten började år 1956. I Alingsås bedrives sedan år 1950 med bidrag från landstinget psykisk rådgivning och behandling vid stadens rådgivningsbyrå. Verksamheten utövas av en socialassistent och en psykiater med mottagningar i stadsläkarens lokaler. Abortansökningar handlägges, och socialrådgivning ingår i verksamheten. Fall remitteras från socialvårdsbyrån samt via socialvårdsbyrån från medlarna, rättshjälpen m. m. Landstinget bidrager med hälften av kostnaderna. I Västerås startades år 1947 en rådgivning i äktenskapsfrågor av Emilia Fogelklou-Norlind. Den drevs ett par år som mentalhygienisk rådgivningsbyrå av Svenska föreningen för psykisk hälsovård och övertogs år 1949 av staden. Verksamheten handhas av hälsovårdsnämnden, som också upplåter lokal för rådgivarens mottagning. En rådgivare (diplomerad från S:t Lukasstiftelsen) arbetar vid byrån 4—6 timmar per vecka. Rådgivarens arvode utgår ur hälsovårdsnämndens anslag för psykisk rådgivning, varur även betalas annonskostnader o. d. Landstingsbidrag har erhållits för hela beloppet. Redogörelse för städer och landsting, där utredning om familjerådgivning pågår samt städer och landsting, där förslag om familjerådgivning avslagits eller förklarats vilande, har lämnats i kapitel 3.

89 Kyrklig och av enskilda föreningar

bedriven

rådgivning

På en del orter i landet har från kyrkans håll ådagalagts ett positivt intresse för familjerådgivning. Som tidigare nämnts bidrager i Karlstad församlingen med hälften av kostnaderna för stadens familjerådgivningsbyrå. Kyrklig familjerådgivning bedrives i Uppsala, Göteborg och Jönköping. Uppsala domkyrkoförsamlings familjerådgivningsbyrå, som började sin verksamhet den 28 januari 1954, finansieras helt genom anslag från domkyrkoförsamlingen och drives av kyrkorådet. Rådgivningsarbetet skötes i första hand av en kurator (socionom) med tidigare praktik som abortoch sjukhuskurator. Ansvaret för och överinseendet över arbetet har lagts på en styrelse bestående av en präst, tillika föreståndare för byrån, en psykiater, en gynekolog och en jurist, vilka dessutom tjänstgör som konsulter och vid regelbundet återkommande konferenser tillsammans med kuratorn diskuterar de mera komplicerade fallen. Kuratorn är deltidsanställd med arvode per timme. Lokal och telefon får utan kostnad disponeras på stadens socialvårdsbyrå. Abortärenden handlägges endast om abortsituationen uppkommer, medan ärendet är anhängigt vid byrån som familjerådgivningsfall. Under år 1956 handlades vid byrån 88 nya rådgivningsfall. Utöver rådgivningsverksamheten h a r byrån anordnat en konferens mellan stadens advokater och präster i medlings- och familj ekonfliktfrågor samt en äktenskapskurs under fem kvällar, vilken samlade i medeltal ca 200 personer per kväll. En familjerådgivningsbyrå i Göteborg, baserad på samarbete mellan statsoch frikyrkoförsamlingarna i staden, började sitt arbete i januari 1957. Huvudman för familjerådgivningsbyrån är en understödsförening, Föreningen för familjerådgivning i Göteborg. I styrelse och arbetsteam är såväl statskyrkan som frikyrkosamfunden företrädda. Rådgivningen är kostnadsfri. Verksamheten är inrymd i en lägenhet om två rum och hall, ägd av KFUM. Byrån har en heltidsanställd kurator (socionom) samt en psykiater med två timmars tjänstgöring per vecka vid byrån. Konsulter är en präst, en frikyrkopastor och en jurist. Regelbundna konferenser hålles varannan vecka, sexualrådgivning meddelas, men abortärenden handlägges icke vid byrån. Kostnaderna bestrides med medel som tillskjutes av stats- och frikyrkoförsamlingarna i Göteborg samt S:t Lukasstiftelsen i Stockholm. Svenska föreningen för psykisk hälsovård har lämnat ett engångsanslag för första verksamhetsåret. Slutligen räknar man med en fast årlig inkomst genom medlemsavgifterna från understödsföreningen. Utgifterna för familjerådgivningsbyrån beräknas till 20 000— 25 000 kronor per år.

90 Under tiden den 16 januari—16 april 1957 inkom 105 anmälningar till byrån, varav återbud lämnades i 15 fall. De 90 behandlade ärendena utgjordes av 79 par och 11 ensamstående. 147 besök gjordes på byrån, varav 92 var nybesök och 55 återbesök. En kyrklig familjerådgivningsbyrå startades under hösten 1956 i Jönköping. Huvudman är Kyrkliga samfälligheten i Jönköping, som lämnar ett årligt anslag på hittills 5 000 kronor. Organisation och arbetsplan har utarbetats av kyrkans sociala nämnd tillsammans med en läkare och en kurator. Byrån skötes av en halvtidsanställd kurator (socionom) varjämte en psykiater, en präst och en jurist är knutna till byrån som konsulter. Sexualrådgivning meddelas, men abortfall handlägges icke. Byrån är tills vidare inrymd i samma hus som kyrkans och skolans expeditionslokaler. Svenska föreningen för psykisk hälsovård har startat familjerådgivning i Västerås och Södertälje, där verksamheten sedermera som nämnts övergått i kommunal regi, samt i Östersund. Dessutom har föreningen lämnat ekonomiskt stöd åt den nyligen startade kyrkliga familjerådgivningen i Göteborg. Sedan hösten 1956 medverkar föreningen vid en på försök inrättad mentalhygienisk rådgivningsverksamhet vid Stockholms studentkårers hälsovårdsbyrå. Hösten 1947 började Emilia Fogelklou-Norlind i Västerås en försöksverksamhet, tidigare omnämnd i samband med den stadskommunala familjerådgivningen i Västerås, varvid hon avsåg att bedriva rådgivning för överansträngda och trötta människor med personliga konflikter i hemmet, inom yrkesarbetet och överhuvud taget i samlivet med människor. Sedan verksamheten pågått någon tid i denna form och visat sig fylla ett behov, övertogs den av Svenska föreningen för psykisk hälsovård, som drev verksamheten med för ändamålet erhållna donationsmedel. Emilia FogelklouNorlind höll därefter mottagningar två dagar i veckan i hälsovårdsnämndens lokaler i Västerås, vilka staden gratis ställde till förfogande. Hon samarbetade med föreningen och sände journaler och rapporter till dess ordförande. Det visade sig, att verksamheten till större delen kom att syssla med familjerådgivning. Samarbete etablerades också med de sociala myndigheterna och läkarna i staden. Rådgivningen var kostnadsfri. Sedan föreningens för ändamålet anslagna medel förbrukats, övertogs verksamheten under år 1949 av Västerås stad, som i fortsättningen drivit den med bidrag för fulla kostnaderna från landstinget. Föreståndare för verksamheten var under denna övergångstid Gösta Nordqvist, vilken emellertid år 1951 lämnade Västeråsbyrån för att starta en liknande rådgivningsbyrå i Södertälje i samma förenings regi. Han efterträddes där sedermera som ledare för byråns verksamhet av en läkare. Under år 1954 — som var denna byrås sista verksamhetsår — ägde sammanlagt 45 mottagningar rum med 88 nybesök och 137 återbesök, vilket betydde två nya

91 besök och tre återbesök per mottagning. Verksamheten erhöll under år 1954 ekonomiskt bidrag från landstinget med tre fjärdedelar av kostnaderna. F r å n och med årsskiftet 1954/55, då Stockholms läns landsting anordnade en poliklinisk psykiatrisk verksamhet vid lasarettet i Södertälje, upphörde föreningens rådgivningsverksamhet där. (Jfr sid. 87 om stadens rådginingsbyrå.) Ett nytt liknande initiativ har föreningen tagit genom att under år 1955 starta en psykisk rådgivningsbyrå med familjerådgivning i Östersund, likaledes under medverkan av Nordqvist. Byråns verksamhet står under överinseende av biskopen i Härnösands stift samt en överläkare. Regelbundna mottagningar hålles en dag i veckan i lokal på lasarettet. Föreståndare är en psykiater (överläkare vid Frösö sjukhus). Personalen består i övrigt av en familjerådgivare (Nordqvist) och en kurator (socionom), vilka tjänstgör omkring sex, respektive omkring fem veckotimmar. Inga konsulter anlitas. Abortfall handlägges icke, och sexualrådgivning meddelas ej heller. Under år 1956 finansierades verksamheten med 1 000 kronor från stiftsrådet i Härnösand och 3 000 kronor i klientavgifter. För år 1957 har landstinget beviljat ett anslag på 10 000 kronor, varjämte stiftsrådets anslag höjts till 2 400 kronor. Familjerådgivning meddelas även vid S:t Lukasstiftelsens institut för själavård och psykisk rådgivning i Stockholm. Stiftelsen är en sammanslutning av läkare, själavårdare och lekmän. Genom sin verksamhet åsyftar stiftelsen framför allt att hjälpa människor, som befinner sig i själsliga konflikttillstånd och livsåskådningskriser eller som lider av neuroser eller av anpassnings- och samlevnadsproblem, kort sagt människor som har personliga svårigheter av olika slag, vilka de ej själva förmår lösa. Sitt mål söker stiftelsen förverkliga bland annat genom rådgivningsverksamhet i enskilda samtal med hjälpsökande, föredragsserier samt kurs- och utbildningsverksamhet, avsedd för präster, läkare, psykologer, kuratorer, personalkonsulenter m. fl. Stiftelsen äger och driver även gästhem. Ledare för institutets rådgivningsverksamhet, av vilken familjerådgivningen endast är en mindre del, är en psykiater, som vid sin sida har tre assistenter, varav en är socionom. Ytterligare har under kortare tider tjänstgjort två andra assistenter. Flera läkare och psykiatriska konsulter medverkar i arbetet. Institutet besöktes under år 1956 av sammanlagt 383 personer, av vilka 48 (12 %) blev föremål för familjerådgivning. Dessa 48 personer gjorde 118 besök (4 % av hela antalet besök vid institutet). Verksamhetsformerna vid institutet har alltmera kommit att inriktas på psykoterapi och samtalsbehandling, utsträckt under en lång tid. Arbetet bedrives i team med samtliga assistenter och medarbetare. Assistentkonferenser hålles varje vecka och större medarbetarkonferenser någon gång varje termin. De besökande har i omkring en fjärdedel av fallen blivit föremål för

92 personlig rådgivning och behandling av läkare. Övriga fall har assistenterna skött i samarbete med någon av läkarna. Huvudparten av de hjälpsökande kommer på eget initiativ. I stor utsträckning remitteras emellertid personer från läkare, bland andra socialläkare, från sjukhus såväl i Stockholm som i landsorten, från sociala institutioner, pastorsämbeten och frikyrkoförsamlingar. Flertalet hjälpsökande hör hemma i Stockholm med omnejd, men nära hälften kommer från andra delar av landet. Vid rådgivning till personer, som företer tecken på nervsjukdom eller psykiska sjukdomar, konsulteras alltid läkare. Stiftelsen svarar för, att institutets psykologer bar speciell kompetens och är inställda på att samarbeta med läkare. Stiftelsens verksamhet har hittills finansierats dels genom frivilliga besöksavgifter — i genomsnitt 7 kronor per besök — dels genom frivilliga medlemsavgifter, kursavgifter m. m., dels slutligen genom gåvor och insamlingar, anslag från stiftelser, institutioner m. m. Från Stockholms stad har fr. o. m. år 1953 lämnats anslag till verksamheten, för närvarande med 15 000 kronor per år. Motioner har väckts i riksdagen åren 1955 och 1957 om statsbidrag till verksamheten. Riksdagen h a r avslagit motionerna. I Skövde och Falköping bedrives av S:t Lukasstiftelsen sedan den 15 mars 1956 familjerådgivning vid Institutet för själavård och psykisk rådgivning. Föreståndare är en vid stiftelsens utbildningsinstitut diplomerad präst, och såsom konsulter fungerar psykiater, jurist och socialarbetare. Mottagning hålles en dag i veckan, dels i Skövde och dels i Falköping. Kostnaderna bestrides genom besöksavgifter, gåvor och anslag. Under tiden 15/3—31/12 1956 har för familjerådgivning mottagits 16 besök, vilket utgör 6,4 % av hela antalet besökande. I Linköping har S:t Lukasstiftelsen under år 1957 startat en familjerådgivning. Rådgivare och föreståndare är en av stadens präster. Regelbundna konferenser skall hållas med läkare, jurist och socialvårdare som konsulter vid byrån. Lokalen är fristående. Kyrkofullmäktige har givit ett mindre anslag, S:t Lukasstiftelsens lokalavdelning bekostar lokalen, och i övrigt bygger man på frivilliga klientavgifter. Som tidigare nämnts lämnar S:t Lukasstiftelsen bidrag till den nyligen startade kyrkliga familjerådgivningsbyrån i Göteborg. Inom de i privat regi drivna nykterhetsvårdsbyråerna utövas också ett visst mått av familjerådgivning. Nykterhetsfolkets rådgivningsbyrå i Stockholm har som en av huvudpunkterna på sitt program att lämna medicinsk hjälp, råd och vägledning till personer, som genom eget eller anhörigs alkoholmissbruk råkat i svårigheter, samt stöd åt alkoholskadade, som på nytt vill komma in i ordnade levnadsförhållanden. Byrån är att betrakta såsom ett komplement till samhällets övriga nykterhetsvårdande institutioner. Ge-

93 nom att den arbetar personligt, konfidentiellt och fristående, har den vissa möjligheter att få kontakt med människor som drager sig för att anlita ett officiellt organ, emedan de fruktar att därigenom bliva utsatta för en social nedvärdering. Genom byråns existens kan därför flera erhålla den vård och omsorg som socialvården syftar till. Två kvällar i veckan har läkare och sköterska mottagningar. Vintertid är det icke ovanligt, att dessa mottagningar besökes av 30—40 personer, medan besökarantalet under sommaren kan gå ned till 10—15 personer per mottagning. Omkring 1 500 personer om året har de båda senaste åren hänvänt sig till byrån i rådfrågningsärenden. Antalet konsultationer har varit omkring 5 500 per år, vilket innebär en femdubbling av antalet konsultationer år 1951. Av konsultationerna har 20—25 % avsett familjerådgivning samt hänvisning till medlare och rättshjälpsanstalt. Liknande verksamhet förekommer bland annat i Linköping, och intresse för upprättande av ytterligare sådana byråer i nykterhetsfolkets regi lär finnas även på andra håll i landet. Slutligen bör kanske i detta sammanhang nämnas några ord om den verksamhet, som bedrives vid Stadsmissionens nykterhetsvårdsbyrå och poliklinik. Personalen består av tre arvodesanställda läkare, två arvodesanställda sköterskor och en heltidsanställd konsulent, vilken bland annat har till uppgift att utöva rådgivning, föra journaler och sköta expeditionsarbete. Byrån anlitades under år 1956 av omkring 950 personer, som sammanlagt avlade drygt 9 000 besök. Omkring 2 000 konsultationer hos läkare ägde rum. Från byrån avlades ett 50-tal hembesök, huvudsakligen avseende övervakningar. 1 500 ärenden avsåg samtal och råd samt utredningar. Sammanfattning Familjerådgivningen som en organiserad hjälpform har sitt ursprung i Tyskland och Österrike, där rådgivningscentraler började växa fram under tiden närmast efter det första världskriget. Den politiska situationen bromsade emellertid snart upp verksamhetens vidare utveckling i dessa länder, medan samtidigt — i mitten av 1930-talet — ett organiserat rådgivningsarbete tog form och snabbt utvecklades i de anglosaxiska länderna. Vi skildrar verksamheten i Förenta staterna och England och redogör också för den familjerådgivning som förekommer i Danmark och Finland. I Sverige har en viss form av familjerådgivning sedan länge ingått i olika samhälleliga vårdformer, framför allt inom sjukvården — särskilt mentalsjukvården — men också inom socialvård, nykterhetsvård och fångvård. Den del av familjerådgivningen, som omfattar abortförebyggande verksamhet, har bedrivits vid särskilda byråer sedan år 1942, då Stockholms stads nuvarande mentalvårdsbyrå började sin verksamhet. Sedan år 1946, då statsbidrag började utgå till verksamheten, har sexualrådgivningsbyråer —

94 abortbyråer — inrättats på åtskilliga håll i landet; vi redogör för verksamheten och nämner något om erfarenheterna av den. Familjerådgivning av allmän karaktär är av ännu yngre datum i vårt land. Där den förekommer, bedrives den dels i primärkommunal regi, i något fall med ekonomiskt stöd av landsting, dels av kyrkliga organisationer eller enskilda föreningar. Först i sitt slag är Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, som tillkom år 1951. Då byråns verksamhet är förhållandevis omfattande och då den tjänat som förebild för liknande institutioner på andra håll i landet, har vi ansett det befogat att särskilt dröja vid dess organisation, det arbete som utföres och det resultat man anser sig ha uppnått. Mera kortfattat redogör vi för uppläggningen av verksamheten vid de övriga rådgivningsbyråerna.

FEMTE K A P I T L E T

Riktlinjer för en allmän familjerådgivning

I föregående kapitel skildrade förhållanden — det behov av en psykologiskt betonad rådgivning i samlevnadsproblem, som under senare tid i allt högre grad gjort sig märkbart inom olika områden, den diskussion, som hittills förts i fråga, samt erfarenheterna av den rådgivningsverksamhet, som för närvarande bedrives — har föranlett oss att framlägga förslag om införandet av en allmän familjerådgivning, bedriven vid för detta ändamål särskilt upprättade familjerådgivningsbyråer. Vi försöker i detta kapitel definiera vad vi avser med begreppet familjerådgivning, drager upp allmänna riktlinjer för det innehåll vi anser, att verksamheten bör ha — varvid vi även avgränsar verksamhetsområdet från sjukvård, nykterhetsvård och socialvård — samt redogör för de grundläggande principer, som enligt vår mening bör läggas på rådgivningsarbetet, för ärendenas praktiska handläggning samt för de arbetsuppgifter som tillkommer olika medarbetare vid en familjerådgivningsbyrå. I nästföljande kapitel redogör vi för de med verksamheten förknippade organisatoriska spörsmålen.

Definition av begreppet familjerådgivning och verksamhetens allmänna karaktär Med familjerådgivning menar vi en verksamhet, som avser att med hjälp av olika åtgärder återställa balansen i ett stört förhållande mellan medlemmarna i en familjegemenskap, i första hand mellan äkta makar eller i övrigt samlevande men även mellan medlemmarna av en familj i vidsträckt bemärkelse. Verksamheten siktar på de emotionella relationerna mellan familjemedlemmarna och avser i första hand att undersöka, klarlägga och behandla störningarna av dessa emotionella relationer. Familjerådgivning bör vara av dels botande, dels förebyggande natur. Utmärkande för verksamheten i dess kurativa del bör vara dess möjlighet att lämna hjälp på ett tidigt skede. Vi hoppas den skall kunna möta och behandla samlevnadsproblemen, innan störningarna ännu hunnit giva anledning till samhällsingripanden av mera allvarlig art, såsom exempelvis ett omhändertagande av barnen eller en tvångsmässig intagning på alkoholistanstalt, och likaså innan relationen mellan ett par makar blivit så försämrad, att skilsmässa

96 framstår som den enda framkomliga vägen ur en konfliktsituation. Det är även vår förhoppning, att familjerådgivningens utövare skall kunna upptäcka de symtom på begynnande fysisk eller psykisk sjukdom, som en klient kan förete utan att själv vara medveten därom, och genom adekvata åtgärder förebygga ett mera långvarigt sjukdomstillstånd. Familjerådgivningens allmänt förebyggande karaktär medför, att verksamheten även genom föräktenskaplig och annan upplysning skall kunna medverka till att förebygga uppkomsten av svårare slitningar i äktenskapet. I sådana fall, där samlevnadsproblemen ej är av så svår art, att de utan en tidig behandling kan befaras senare giva anledning till mera djupgående ingripanden, hoppas vi, slutligen, att familjerådgivningen skall kunna hjälpa folk att föra en lyckligare, mindre konfliktbetonad tillvaro, än de skulle göra utan denna rådgivning. . Vi är väl medvetna om att en familjerådgivning, bedriven efter de av oss föreslagna linjerna, är en synnerligen ömtålig uppgift, som måste handhavas med den största varsamhet. Den innebär intet försök att åstadkomma en likriktning av individerna efter ett av samhället tillskuret mönster. Familjerådgivningens personal får aldrig förlora respekten för klientens personliga integritet och måste städse känna förståelse för människans rätt att vara annorlunda, att följa sin egen utvecklingslinje. Vi framlägger vårt förslag om en allmän familjerådgivning utan att hysa illusioner om, att en sådan verksamhet skulle kunna lämna tillräcklig hjälp i alla de fall, då konflikter i samlevnaden uppstår inom en familj. Kan emellertid en familjerådgivningsverksamhet i någon mån bidraga till att lindra de svårigheter, som samlevnadsproblemen vållar, kan den underlätta för folk att förstå orsaken till sina bekymmer och att acceptera dem eller att själva råda bot på dem, kan den hjälpa en gift eller ogift kvinna i en ahortsituation över sin abortönskan, då har redan därigenom resultat uppnåtts, som väl motiverar, att samhället bedriver en sådan verksamhet. Lika betydelsefullt är, att samhället genom den del av familjerådgivningen, vilken avser föräktenskaplig rådgivning, kan medverka till att förebygga uppkomsten av samlevnadsproblem i familjegemenskapen. Det är över huvud taget ytterst vanskligt att försöka att med siffror belysa effektiviteten av personlig rådgivning och andra mentalhygieniska åtgärder, i varje fall under en begränsad tidsrymd. Det rör sig här mera om kvalitativa än om kvantitativa värden. Denna svårighet gäller i hög grad familjerådgivningen, vilken varit verksam i vårt land som en särskild institution under relativt kort tid. De redovisade erfarenheterna från särskilt Stockholms stads insatser på området men också från verksamheten — däri inbegripet det abortprofylaktiska arbetet — vid andra rådgivningsbyråer är emellertid sådana, att de för oss framstått som tillräckligt underlag för vår mening, att familjerådgivningen fyller ett faktiskt förefint-

97 ligt behov av sådan karaktär och omfattning, att samhället bör åtaga sig verksamheten. Familjerådgivningens verksamhetsfält Den familjerådgivning, som vårt förslag innebär, skall, som nämnts, angripa problemen inom familjegemenskapen och syfta till att återställa balansen i ett stört förhållande i denna gemenskap eller att förebygga uppkomsten av ett sådant stört förhållande. Med »familjegemenskap» avser vi i första hand äktenskapet, men även samboende under äktenskapsliknande förhållanden, dvs. gemenskaper där samboendet har en relativt varaktig karaktär och ej kan betraktas såsom enbart en tillfällig förbindelse, samt samlevnad i s. k. ofullständiga familjer, där gemenskapen består av en vuxen och dennes eller dennas vuxna barn. Då problemen bottnar i minderåriga barns beteende, förutsätter vi, att de hänföres till den psykiska barna- och ungdomsvården. Ärendena inom familjerådgivningen kan röra t. ex. den gemensamma ekonomien, fritidens disposition, förhållandet till vänner eller grannar, olikheter i intressen och vanor, motsättningar ifråga om livsåskådning och åsikter i politiska, moraliska och religiösa frågor, sexuella svårigheter, aggressioner och olösta individuella konflikter, otrohet och svartsjuka, psykiska sjukdomar, alkoholism eller svåra neurotiska störningar. Som regel berör frågeställningen icke enbart maka eller make, utan det blir fråga om den ena individens problem i förhållande till den andras inställning, förmåga att förstå och möjligheter att anpassa sig. Vi har icke ansett oss böra i en familjerådgivning innefatta hjälp och stöd åt ensamstående med anpassningssvårigheter, i den mån dessa ensamstående ej befinner sig i den speciella situation, som giver anledning till önskan om abort. De ensamstående har utan tvivel i en del fall sådana svårigheter att finna sig till rätta i sin omgivning, att ett samhälleligt stöd även åt denna grupp vore befogat. Dessa svårigheter är emellertid av en annan art än de samlevnadsproblem, som uppkommer i en familjegemenskap, där ju tyngdpunkten ligger i förhållandet till en eller flera familjemedlemmar. Av denna anledning faller de utanför ramen för vad vi menar med familjerådgivning. Därtill kommer, att den familjerådgivande verksamheten med största sannolikhet för avsevärd tid framåt blir besvärad av en knapp tillgång på arbetskraft. Dess verksamhetsområde måste av denna orsak begränsas. Vi föreslår, att verksamheten begränsas till att omfatta familjegemenskapen, såsom den här ovan definierats. En verksamhet, som sträcker sig över ett vidare fält, än det vi på detta sätt utstakat, skulle delvis få ett annat innehåll, än det vi menar med familjerådgivning, och borde då också givas en annan beteckning.

98 Familjerådgivningens innehåll Allmänna

riktlinjer

Familjerådgivning bör först och främst vara individuell rådgivning i psykologiska samlevnadsproblem, hjälp att avlägsna missförhållanden inom familjegemenskapen, hjälp åt individen att förstå och acceptera både sig själv och motparten och att själv försöka råda bot på uppkomna svårigheter. I sådana sammanhang kan det många gånger visa sig nödvändigt för familjerådgivningens utövare att försöka lösa rent praktiska problem för klienten, t. ex. lägga upp en budget, giva råd om bosättning, föreslå ett ändamålsenligt utnyttjande av familjens bostad, skaffa plats på ett semesterhem åt en utarbetad hustru, ordna med en tillfällig placering av ett barn i barnhem eller på sommarkoloni, giva anvisning ifråga om yrkesarbete m. m. Ett livligt samarbete med andra hjälporgan blir en självklar nödvändighet för familjerådgivningsbyråns personal. Rådgivningen bör i vissa fall kunna kompletteras med behandling av läkare. Det får härvidlag bli en lämplighetsprövning från fall till fall om och i vilken utsträckning denna behandling skall ske inom familjerådgivningens eller inom sjukvårdens ram. I familjerådgivningen bör inbyggas den hittills som en fristående institution bedrivna abortförebyggande verksamheten. Den bör också omfatta sexualrådgivning och rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll. Vi återkommer härtill mera utförligt i det följande. För äktenskaplig rådgivning och upplysning bör utgöra en väsentlig del av verksamheten. Denna kan taga formen dels av individuell rådgivning, dels av kurser för förlovade och unga gifta par, omfattande föredrag, gruppsamtal och diskussioner. Sådana kurser har åtskilliga gånger hållits av Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, och vi räknar med att de överallt skall tagas upp som en viktig del av arbetet. Önskvärt är, att familjerådgivningsbyråernas personal direkt eller indirekt medverkar till att man genom föreläsningar, broschyrer, tidningsoch tidskriftsartiklar och annan upplysningsverksamhet sprider kännedom om och skapar förståelse för samlevnadsproblemen och möjligheterna att lösa dem. Man bör också både åt allmänheten och åt sjukvårdens, nykterhetsvårdens och socialvårdens representanter giva kunskap om den familjerådgivande verksamheten och den hjälp bekymrade människor där kan få. Vi vill särskilt peka på möjligheten att genom samarbete med ortsombuden för den statliga bosättningslåneverksamheten nå kontakt med unga människor, som står i begrepp att gifta sig. Upplysningsverksamheten bör givetvis, där så är lämpligt, ske i samverkan med lokala föreläsningsföreningar och bildningsförbund, i synnerhet med de organisationer, som åtnjuter statsbidrag för allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet. Slutligen kan utställningar och demonstrationer inom det husliga områ-

99 det skapa intresse för familjerådgivningen och för dess utövare vara en hjälp och ett stöd i arbetet. Abortförebyggande

verksamhet

Vi har, som vi nyss framhållit, enats om att föreslå, att den hittills separat bedrivna abortförebyggande verksamheten inbygges i den allmänna familjerådgivningen. Åtskilliga skäl har föranlett detta vårt ställningstagande. Abortprofylaxen utgör enligt vår mening en gren av den allmänna familjerådgivningen. Abortförebyggande arbete och familjerådgivning av allmän karaktär är alltså ej två skilda samhällsuppgifter. Erfarenheter från abortbyråer och familjerådgivningsbyråer visar, att problemen för klientelet vid de båda slagen av byråer i de flesta fall är likartade. Som en extra komplikation bär den abortsökande kvinnan på sitt ovälkomna havandeskap. Hennes abortönskan kan i regel betraktas såsom ett symtom på underliggande, ofta svårartade störningar. I stort sett samma störningar finnes emellertid i mer eller mindre uttalad form hos en väsentlig del av familjerådgivningens klientel. Även de miljöfaktorer, som dominerar abortsökande kvinnors situation, återfinnes bland de yttre svårigheter, som driver familjerådgivningsklientelet att söka hjälp — frånsett, givetvis, de faktorer, som endast påverkar en abortansökan, såsom t. ex. rädsla för vanära till följd av en utomäktenskaplig graviditet. Då familjerådgivningen hittills bedrivits endast under kort tid och i relativt ringa omfattning i vårt land och då de statistiska utredningar, som gjorts på de båda områdena, utförts efter olika grunder, har vi ej funnit det möjligt att göra siffermässiga jämförelser. Inom det abortförebyggande arbetet verksamma läkare och kuratorer hävdar emellertid med bestämdhet, att en abortönskan ofta är ett symtom på rubbningar i samlevnaden med en man och att abortproblemet i stor utsträckning bör ses som ett samlevnadsproblem och en familjevårdande angelägenhet. Tendensen för arbetet vid abortbyråerna har också, i den mån personalens tid räckt till, varit en utveckling till familjerådgivning pä allt bredare basis. Av denna anledning synes det mest naturligt att sammanföra de båda grupperna rådsökande till en gemensam rådgivningsbyrå. Den mycket stora återfallsfrekvens hos abortklientelet, som redovisas vid en del abortbyråer, framhäver önskvärdheten av en effektivt bedriven eftervård av de abortsökande, både de som fått sin ansökan beviljad och de som fått den avslagen. Vid Stockholms stads mentalvårdsbyrå räknar man med ett återfall i en abortsituation inom loppet av två år hos ej mindre än 33 % av klientelet. Erfarenheten från övriga abortbyråer pekar i samma riktning, även om återfallsfrekvensen i landsorten ej är lika hög som i Stockholm. Till följd av de knappa resurser, som de flesta abort-

100 byråer för närvarande har att röra sig med, nödgas man begränsa det abortförebyggande arbetet till att omfatta behandlingen av själva abortansökningen utan möjlighet att angripa de underliggande problem, som föranlett denna ansökan. Problemen kvarstår, vare sig kvinnan föder barnet eller får aborten utförd. Detta synes oss vara en av anledningarna till återfallen. En god eftervård, som alltså avser att förhindra uppkomsten av en ny abortönskan och sålunda är i verklig mening abortförebyggande, kan icke utgöras endast av individuell terapi utan måste i hög grad taga formen av allmän familjerådgivning. Den skall sträva efter att förbättra de störda relationer i familjegemenskapen, som i så stor utsträckning är den djupast liggande drivkraften till en abortönskan, och måste därför omfatta även den manliga parten. Man bör också räkna med att en sådan eftervård i vissa fall måste pågå under lång tid. Eftervården kan i en del fall tänkas ställa större krav på rådgivarens allmänna kompetens och livserfarenhet än den direkta handläggningen av en abortansökan och bör även av denna anledning givas vid en familjerådgivningsbyrå, vars personal möjligen kan beräknas få en vidare erfarenhet än de hittills inom ett mera begränsat arbetsfält verksamma abortkuratorerna. Givetvis vore det ej omöjligt att från en abortbyrå remittera eftervårdsfallen till en familjerådgivningsbyrå, i den mån klienten själv önskar utnyttja denna hjälp. En del kvinnor, som kanske känner ånger inför aborten och ej gärna vill bli påminda om vad som inträffat, skulle måhända erfara det som en lättnad, a t t eftervården skötes av en annan personal än den som handlade deras .abortansökan. För de flesta skulle det dock säkerligen innebära en stor olägenhet att inför en ny socialarbetare och kanske också en ny läkare ^diskutera sina innersta problem. Olusten härför skulle sannolikt hindra många kvinnor att tillgodogöra sig en hjälp, som de dock vore i stort behov a v men som samhället ej kan tvinga på dem. Mera oföretagsamma människor skulle kanske enbart av oro inför okända situationer ej kunna förmå sig att utan tvingande skäl uppsöka en ny hjälpbyrå. Det är över huvud taget jett önskemål inom samhällets människovård att såvitt möjligt undvika att •sända klienter mellan olika organ och söka giva all den hjälp, som är erforderlig, på ett och samma ställe. Erfarenheterna från Stockholms mentalvårdsbyrå visar också, att klienterna i viss utsträckning söker sig tillbaka lill byrån även för rådgivning i samlevnadsfrågor, där graviditet ej föreligger, hellre än att vända sig till det för dem främmande hjälporgan, som inrättats för att handlägga just dessa familjerådgivningsfall av allmän karaktär. I den mån en abortsökande kvinna själv helst önskar, att eftervården skötes av en annan socialarbetare än den, som handlade hennes abortansökan, bör ett sådant ombyte av personal såvitt möjligt ske inom familjerådgivningsbyrån, liksom i alla andra fall, då klienten eller socialarbetaren finner det önskvärt, att ett ärende behandlas av en annan person än den .som från början fått det anförtrott åt sig.

101 Förekomsten på samma ort av dels en abort- och sexualrådgivningsbyrå, dels en familjerådgivningsbyrå skulle för de hjälpsökande te sig förbryllande. Det kan för dem många gånger vara svårt att på förhand avgöra, om deras samlevnadsproblem bör behandlas på den ena eller den a n d r a byrån. Därtill kommer, att erfarenheten visat, att det klientel, som söker hjälp för sexuella svårigheter, ofta nog vid sidan av dessa också har andra samlevnadsproblem, som bör behandlas. Även av dessa orsaker synes det oss lyckligast att sammanföra de båda verksamhetsgrenarna till en gemensam byrå. Ett inlemmande av den abortförebyggande verksamheten i familjerådgivningen innebär också för de abortsökande den fördelen, att deras speciella situation icke framhäves vid ett besök på rådgivningsbyrån. I väntrummet sammanföres de med övriga rådsökande. Utomstående kan ej av det faktum, att de vänder sig till en rådgivningsbyrå, förstå, att de befinner sig i en abortsituation. För en sammanslagning av den abortförebyggande verksamheten med familjerådgivningen talar också det förhållandet, att det visat sig, att socialarbetarna i regel icke orkar att på heltid — och ofta med så knappa resurser att en effektiv eftervård, dvs. familjerådgivning, omöjliggöres — syssla enbart med abortfall. Det är ett psykiskt oerhört ansträngande arbete, ej minst till följd av den brådska, som ej sällan vidlåder dessa ärenden. För närvarande utföres det ofta som deltidsarbete kombinerat med kurator sarbete på sjukhus. Familjerådgivning är också upprivande och pressande för utövaren, men till följd av arbetets bredare bas och arbetsuppgifternas mera skiftande natur blir det ej lika monotont påfrestande som det abortprofylaktiska arbetet. Enligt vår uppfattning hör det vara lämpligare att förena den abortförebyggande verksamheten med ett därmed besläktat ehuru ej lika enformigt arbete, som utföres i samma lokaler, än med ett på annan arbetsplats utfört arbete av delvis annan art. Ytterligare en anledning till en sammanslagning av de båda verksamhetsgrenarna är förknippad med frågan om huvudmannaskapet. Av skäl, som vi längre fram mera utförligt skall angiva, föreslår vi, att huvudmannaskapet för familjerådgivningen anförtros landstingen. Dessa är redan huvudmän för den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten. För närvarande föreligger ett stort intresse för det nya, familjerådgivande arbetet. Vi torde emellertid sakna såväl ekonomiska som personella resurser för en ändamålsenlig utbyggnad av de båda verksamhetsgrenarna var för sig. Ett försök i sådan riktning skulle sannolikt medföra risk för att familjerådgivningen skulle komma att utvecklas på det i mångas ögon mera olustbetonade abortförebyggande arbetets bekostnad. En minskning av de förebyggande åtgärderna skulle i sin tur kunna medföra en ökning av de illegala aborterna. Som skäl mot ett inbyggande av den abortförébyggande verksamheten i

102 familjerådgivningen har framhållits, att den brådska, som av naturliga orsaker ofta uppstår vid handläggningen av ett abortärende, skulle skapa svårigheter i skötseln av andra, kanske lika angelägna fall. En sammanslagning med abortprofylaxen skulle därför kunna hämma den allmänt familjerådgivande verksamhetens utveckling. Abortärendena skulle komma att på ett skadligt sätt dominera hela verksamheten. Risk för en sådan dominans skulle enligt vår uppfattning kunna föreligga endast i de två å tre största städerna. Dessutom torde man numera allmänt vara överens om att en separat abortrådgivning icke bör fortsätta, utan att denna rådgivning bör förenas med en annan verksamhet på det mentalhygieniska området. Om det i handläggningen av ett abortärende ingående tidsmomentet skulle vara ett avgörande skäl mot en sammanslagning med familjerådgivningen, gäller samma skäl mot en sammanslagning med all annan verksamhet. I vad mån man skall lyckas överbrygga de svårigheter, som en stor anhopning av abortärenden för med sig, beror i sista hand på organisationen av rådgivningsarbetet och på de personalresurser man kan och vill ställa till dess förfogande. Det måste starkt betonas, att vårt förslag ingalunda innebär, att en ny beteckning på den abortförebyggande verksamheten införes men att arbetet för övrigt skulle få samma innehåll som det, vilket för närvarande förekommer vid abortbyråerna. Det är här fråga om en ny verksamhet, i vilken abortrådgivning skall infogas som en mera begränsad deluppgift. För att denna nya verksamhet skall förtjäna namnet familjerådgivning och för att dess speciella förebyggande karaktär skall kunna göra sig gällande, är det av stor vikt, att den förses med fullt tillräckliga resurser vad beträffar både lokaler och personal. Rent principiellt vill vi understryka angelägenheten av att samhället genom en kraftig förstärkning av de förebyggande åtgärderna visar sin vilja att söka få till stånd en acceptabel lösning på abortpröblemet och åstadkomma en minskning ej endast av aborterna — såväl legala som illegala — utan av antalet icke önskade havandeskap med allt vad dessa medför av lidande och andra svårigheter både för den gravida kvinnan själv och för hennes närmaste omgivning. På sina håll kan man ännu spåra något av den moraliserande inställning, som tidigare var den vanliga gentemot abortproblemet. Man intager den utanförståendes, den av saken ej personligen berördes ståndpunkt och bet r a k t a r hela frågan som något olustbetonat, något att skämmas för, något m a n helst ej vill taga befattning med. Då den abortsökande kvinnans egen mycket djupgående ambivalenta känsloinställning till ingreppet mötes av en sådan fördömande attityd i omgivningen, får hela abortfrågan en starkt skuldbemängd karaktär. Man vill söka dölja, att man någonsin befunnit sig i en abortsituation. Vi anser det vara av vikt, att denna kvarleva av en tidigare inställning så snart som möjligt försvinner och att den nyare tidens mera toleranta och förståelsefulla syn på frågan vinner insteg i alla

103 läger. Detta så mycket mera som det torde vara ytterst vanligt, att en gravid kvinna någon gång under graviditetens förlopp sysselsätter sina tankar med möjligheten att avbryta havandeskapet. Enligt vår mening bör samhället söka påverka den allmänna opinionen i detta avseende och genom att leda den till en human och vidsynt uppfattning om problemet skapa en renare atmosfär kring abortsituationen och en accepterande inställning gentemot den abortsökande kvinnan. I samband med den abortförebyggande verksamhetens inlemmande i den allmänna familjerådgivningen bör givetvis dess hittillsvarande organisatoriska anknytning till den förebyggande mödravården upplösas och verksamheten inordnas i den organisation, som vi i det följande föreslår för den allmänna familjerådgivningen i dess helhet. Kungl. Maj :ts den 21 december 1945 utfärdade kungörelse angående statsbidrag till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte (SFS nr 863 med senare ändringar) bör också upphöra att gälla. Vi återkommer till denna fråga i kapitel 7 (sid. 151 ff.).

Sexualrådgivning

och förebyggande

födelsekontroll

Vi har ansett det självklart, att den av oss föreslagna familjerådgivningen även skall omfatta sexualrådgivning. Såsom i det föregående har framhållits, utgör de sexuella problemen en icke oväsentlig del av de svårigheter, som föranleder att man söker råd, även om den rådfrågande själv ibland kan vara omedveten härom. Likaså förekommer dessa sexualproblem ofta hos rådgivningsklientelet vid sidan av andra samlevnadssvårigheter. Till sexualrådgivningen hör även upplysning om förebyggande födelsekontroll. Inom familjerådgivningens ram bör finnas möjlighet till utprovning av preventivmedel för rådgivningsbyråernas klientel. Vi anser det vara av vikt, att denna utprovning liksom hittills sker kostnadsfritt för den enskilde. Kostnaden för preventivmedlet torde däremot även fortsättningsvis böra bestridas av klienten. Var utprovningen lämpligast bör ske, är beroende av de lokala resurserna i varje landstingsområde, varför man synes böra överlåta åt huvudmännen att besluta härom. Genetisk

rådgivning

Under våra samtal med olika kommittéer och myndigheter har ibland den frågan uppkommit, om familjerådgivningen skall syssla med genetisk rådgivning, dvs. om man skall giva råd beträffande familjebildning ur arvsbiologisk synpunkt. Vi är väl medvetna om genetikens betydelse, men vi anser dock, att samhället i princip icke skall åtaga sig uppgiften att vid familjerådgivningsbyråer påverka människor på detta mycket svårbedömbara område. De enstaka problem av genetisk art, som i samband med

104 annan rådgivning kan uppkomma inom familjerådgivningen — det kan t. ex. gälla oro för dåliga arvsfaktorer — bör emellertid icke avvisas. Byråns läkare torde i allmänhet kunna giva den upplysning, som erfordras. I annat fall kan en hänvisning göras till en specialist på området. Borgerlig

medling

Vi har diskuterat, huruvida den borgerliga medlingen i tvister mellan makar lämpligen bör kunna ankomma på familjerådgivningen. Medlingen ter sig säkerligen för närvarande för ett stort antal människor som en rent formell procedur, vilken måste genomgås för att skilsmässa skall kunna ernås. Syftet med medlingen mellan makar är att förebygga upplösning av äktenskap. Medling är avsedd att kunna ske, även innan söndringen i ett äktenskap gått så långt, att makarna bestämt sig för skilsmässa. Det förefaller rimligt att förmoda, att medlingens ändamål bäst skulle uppnås, om arbetet utfördes av specialutbildade personer med särskild vana att handlägga fall, där slitningar mellan makar förekommer. Den borgerliga medlingen borde med hänsyn härtill, har vi resonerat, kunna åvila familjerådgivningen såsom ett alternativ till de borgerliga medlare, vilka utsetts i ett stort antal städer. Emellertid h a r vi befarat, att ett sammanförande av den obligatoriska medlingen med familjerådgivningsverksamhet skulle kunna giva allmänheten intryck av att familjerådgivning vore inledning till en skilsmässa. Härigenom skulle familjerådgivningens huvudsakliga syfte, det nämligen att bidraga till äktenskapets fortbestånd under bästa möjliga betingelser, kunna undanskymmas. Vi har därför icke ansett oss vilja föreslå, att den borgerliga medlingen mellan makar ålägges familjerådgivningen som en särskild uppgift. Självfallet bör medlare, såväl kyrkliga som borgerliga, kunna hänvisa sina klienter till en familjerådgivningsbyrå, då de anser en dylik åtgärd lämplig. Likaså förmenar vi, att om det vid handläggningen av ett familjerådgivningsärende till slut visar sig, att söndringen i ett äktenskap gått så långt, att en skilsmässa synes oundviklig, familjerådgivningsbyråns personal bör medgivas rätt att utfärda ett medlingsintyg. På detta sätt skulle klienten besparas det obehag, som det mången gång kan innebära för honom eller henne att inför ytterligare en person redogöra för sina enskilda angelägenheter. Vi bifogar ett förslag till erforderlig ändring av giftermålsbalken. Chefen för justitiedepartementet tillkallade under december månad 1956 sakkunniga för att verkställa en översyn av äktenskapslagstiftningen. Vid de sakkunnigas utredning skall bland annat även frågan om medlingsinstitutet tagas upp till behandling. Vi anser det emellertid vara angeläget, att den av oss föreslagna ändringen av giftermålsbalken införes samtidigt med att allmän familjerådgivning kommer till stånd. Vi kan därför ej förorda, att man avvaktar utredningens slutresultat, innan någon ändring vidtages.

105 öppen och allmän verksamhet Vi har under våra diskussioner övervägt, huruvida familjerådgivningen hör göras öppen och tillgänglig för alla och envar eller om den skall begränsas till att vara en remissavdelning från andra organ. Nödvändigheten att för åtskillig tid framåt räkna med knappa personella resurser, har kommit oss att befara, att — framför allt i storstäderna — risk förefinnes för att långa väntelistor och eventuellt också andra svårigheter skall hämma verksamheten. Vi har betraktat situationen i Danmark, där man kunnat låta familjerådgivningen utvecklas i lugn och ro genom att man från övriga avdelningar inom modrehjaBlpsinstitutionen till familjerådgivningen skickat över endast sådana fall, som till art och antal kunnat bemästras. I Danmark har på så sätt familjerådgivningen blivit en speciellt inriktad remissavdelning inom modrehjailpsinstitutionen. Hos oss är läget icke detsamma. Vi har avsett att göra familjerådgivningen till en allmän verksamhet, inom vilken alla slags problem inom familjegemenskapen skall kunna tagas upp. Därför måste dess karaktär vara allmän och verksamheten stå öppen och tillgänglig för alla, som vill söka dess hjälp. Detta resonemang blir i viss mån teoretiskt framför allt i storstäderna. P^amiljerådgivningsbyrån i Stockholm, t. ex., uppvisar redan ganska långa väntelistor. Vi tror emellertid, att det skulle vara olyckligt att inrätta familj erådgivningsbyråer enbart såsom remissinstanser från andra samhällsorgan. Man måste naturligtvis räkna med att olika kommunala funktionärer i framtiden hänvisar sitt klientel till en familjerådgivningsbyrå för den hjälp och rådgivning, som man själv ej kunnat giva klienterna. Besöket vid en rådgivningsbyrå måste dock alltid ske frivilligt och får aldrig ställas som villkor t. ex. för eventuell materiell hjälp från det remitterande organet. Byråerna skall stå öppna för alla, som anser sig behöva deras hjälp, och oavsett om man tidigare haft kontakt med ett annat samhällsorgan eller ej. För att i de större städerna förhindra uppkomsten av långa väntelistor, vill vi rekommendera en viss återhållsamhet med publiciteten kring verksamheten, till dess att dess resurser steg för steg förbättrats, så att ett allt större antal besökande kan tagas emot. I storstäderna kommer det sannolikt också att bli nödvändigt att inrätta antingen en central familjerådgivningsbyrå, till vilken anknytes en eller flera filialer, eller ett par fullt utrustade, självständigt arbetande rådgivningsbyråer. I andra delar av landet kan situationen i början tänkas bliva den motsatta. Framför allt på landsbygden, där ett faktiskt behov av hjälp i samlevnadsfrågor enligt vårt förmenande ligger latent, kan det vara svårt att förmå människor att verkligen utnyttja den av samhället erbjudna hjälpen, då de är i behov av den. Därför anser vi, att i sådana fall en upplysningsverksamhet i form av föreläsningar, studiecirklar m. m. bör sättas i gång samtidigt med att arbetet vid rådgivningsbyrån tager sin början. Föredrag och kurser

106 av olika slag gör det klart för åhörare och deltagare, att de icke ensamma har problem inom äktenskapet och att det är både möjligt och lämpligt att tala därom med objektiva sakkunniga och få hjälp av dessa med svårigheterna. Avgränsning mot närliggande områden En familjerådgivande verksamhet med det innehåll vi här ovan angivit får, rätt bedriven och utrustad med tillräckliga resurser, en alldeles särskild karaktär. Den har beröringspunkter både med sjukvård och med socialvård, men den är varken det ena eller det andra. Den skall helst nå människorna på ett tidigt stadium, innan behov av sjukvård eller socialvård uppkommit, innan en desperat önskan om abort utvecklats och innan parterna bestämt sig för skilsmässa. Den skall på detta sätt vara av utpräglat förebyggande natur. Vi är emellertid medvetna om att familjerådgivningen — kanske framför allt under de första åren — ofta måste arbeta med fall, där hjälpbehovet blivit avancerat. Det kan därför vara befogat att uppställa frågan: innebär familjerådgivning till sin huvuddel en sjukvårdande eller en socialvårdande verksamhet? En granskning av de nu förekommande formerna av familjerådgivning kan ej giva svar på frågan. De är sinsemellan växlande till innehåll och form, och motsvarar ej i alla fall den verksamhet vi avser med begreppet familjerådgivning. Vår uppfattning är, att familjerådgivning, även när den riktar sig mot människor med mera svårartade samlevnadsproblem, icke är vare sig enbart sjukvård eller enbart socialvård utan en speciell hjälpform, ehuru med inslag av både sjukvård och socialvård. Visserligen kan familjebekymmer bidraga till uppkomsten av psykiska störningar, framför allt neuroser, liksom psykiska störningar vållar svårigheter i familjens samlevnad. Familjerådgivning är dock något annat än verksamheten vid t. ex. en psykiatrisk poliklinik. I så gott som allt psykiatriskt arbete utövas familjerådgivning på så sätt att man, som ett led i sjukdomsbehandlingen, försöker att gynnsamt påverka den sjukes familjerelationer. Klientelet vid en psykiatrisk poliklinik och en familjerådgivningsbyrå av den typ vi vill föreslå är dock endast till en mindre del detsamma. Vi r ä k n a r med att man inom den av oss föreslagna familjerådgivande verksamheten skall vända sig till en större krets av människor med upplysning och rådgivning och att denna hjälp skall sträcka sig över ett betydligt vidare fält än vad fallet är vid en psykiatrisk poliklinik. Vi tänker oss också, att den skall kunna fånga upp de lindrigare fallen av psykiska anpassningssvårigheter, innan de hunnit utvecklas till mera uttalade sjukdomstillstånd. Vi tror icke, att människor, som ej känner sig sjuka, är benägna att inom sjukvårdens ram söka råd och hjälp för den irritation, som de anser orsakad av samlevnadssvårigheter — ofta måhända med sin grund hos den andra parten — det må vara banala praktiska pro-

107 hlem eller rubbningar av allvarligare art. Människor, som har det besvärligt i sin vardagstillvaro, betraktar ofta sina problem som »något man skall klara upp själv», något som man skäms för att fråga till råds om. En hustru kan kanske ej få mannen att lämna henne tillräckligt med hushållspengar eller ena maken är olycklig för den andras otrohet. Sådana människor skulle, om familjerådgivningen betraktades som en sjukvårdande angelägenhet, ej söka hjälp och sålunda komma att stå utan ett stöd, som vi anser att samhället kan och bör giva dem. Därtill kommer att en väsentlig del av den familjerådgivande verksamheten består av föräktenskaplig upplysning och av fostran till familjekänsla och familjeansvar. En sådan verksamhet kan svårligen sägas vara sjukvård. Givetvis döljer sig bakom åtskilliga slitningar i familjelivet psykiska störningar, som endast kan avlägsnas genom medicinsk behandling och som också, så långt resurserna räcker, bör komma i åtnjutande därav. Läkaren är därför en oumbärlig medarbetare i det team, som möter de rådsökande inom familjerådgivningen, ibland i direkt kontakt, ibland såsom medicinskt sakkunnig rådgivare i det inre byråarbetet. Vi glömmer ej heller, att en läkares medverkan alltid är påkallad vid behandlingen av en abortansökan, att en tids observation av sökanden på en sjukhusavdelning ofta är önskvärd, att själva ställningstagandet till en abortansökan alltid är en medicinsk angelägenhet och att, om operation skall utföras, denna blir en sjukvårdens uppgift. En fullgod behandling av ett abortärende, ej minst under eftervårdsstadiet, omfattar emellertid så mycket av psykologiskt betonad rådgivning samt hjälp och stöd av den art en mentalhygieniskt skolad socialarbetare kan giva, att vi ej anser det befogat att betrakta dessa ärenden såsom enbart medicinska fall. I och för sig skulle visserligen även eftervården av abortsökande, vilken som tidigare nämnts tager formen av allmän familjerådgivning, kunna ske inom sjukvårdens ram genom en förstärkning av dess socialarbetarkår med för denna arbetsuppgift särskilt utbildade kuratorer. Emellertid vilar redan nu en stor arbetsbelastning på sjukhuskuratorerna. Genom den väntade utbyggnaden av vissa vårdgrenar med socialmedicinskt inslag, exempelvis rehabiliteringsverksamheten, kommer arbetsbördan att i framtiden bliva så starkt ökad, att det kan bliva svårt att låta de på familjerådgivning inriktade socialarbetarna helt ägna sig åt det tidskrävande rådgivningsarbetet, något som vi anser nödvändigt, om eftervården skall få åsyftad verkan. Upprättandet av en fristående familjerådgivande verksamhet blir därför enligt vår uppfattning inom överskådlig tid framåt en förutsättning för att en god eftervård skall kunna beredas de abortsökande. Familjerådgivningen kan ej heller sägas vara en speciell, på förebyggande individuell behandling inriktad socialvård. I den nya socialhjälpslagens 6 § stadgas, att socialnämnden, »där så lämpligen kan ske», skall lämna

108 allmänheten bistånd i personliga angelägenheter. Detta bistånd, som skall kunna lämnas även om behov av ekonomisk hjälp ej föreligger och som alltså ej begränsas till socialhjälpsklientelet, är en nyhet inom socialvården. Av förarbetet till socialhjälpslagen framgår, att man med bestämmelsen i 6 § avsett att låta den erfarenhet, som socialnämndens ledamöter besitter, komma allmänheten till del. Biståndet är tänkt att omfatta dels hjälp av praktisk art, t. ex. ordnandet av intagning på sjukhus, omhändertagande av egendom vid sjukhusvistelse, tillkallande av läkare och dylikt, dels upplysning om och hänvisning till specialorgan, som kan giva en behövlig hjälp, dels, slutligen, råd i brydsamma situationer. Denna kurativa uppgift är tänkt att i de flesta kommuner utövas av en ledamot av socialnämnden, i övriga fall av en för socialvården anställd tjänsteman, endast i de största kommunerna av en för uppgiften särskilt tillsatt person. Det ankommer på socialnämnden själv att bestämma, om ett sådant personligt bistånd över huvud taget skall lämnas och under vilka former det skall ske. Socialhjälpslagen har ännu varit i kraft under alltför kort tid för att det med säkerhet skall kunna bedömas, hur stadgandet i 6 § om personligt bistånd kommer att verka. Det förefaller emellertid rimligt att antaga, att denna nya form av rådgivning inom kommunerna visserligen kan komma att få betydelse i enskilda fall, när man befinner sig i en särskilt bekymmersam situation, men dock ej inom överskådlig tid skall kunna utbyggas till en verksamhet, som kan jämföras med den av oss föreslagna familjerådgivningen. Vi vill i detta sammanhang påminna om att flertalet av våra landskommuner saknar socialt utbildad arbetskraft för de sociala uppgifter, som åvilar kommunerna, och än mindre har tillgång till personal med särskild mentalhygienisk utbildning. Vi vill dock gärna slå fast, att den moderna och avancerade socialvård, som utvecklats i våra större kommuner, ofta arbetar efter de principer, som vi anser bör gälla för familjerådgivningen. Även inom andra grenar av det kommunala omvårdnadsarbetet förekommer, som vi tidigare framhållit, en viss form av familjerådgivning, särskilt inom nykterhetsvården och barnavården. Arten och inriktningen av denna rådgivning skiftar emellertid i hög grad, allt efter kommunernas tillgång på arbetskraft. De här förekommande lagliga maktmedlen giver också arbetet en annan karaktär än inom en familjerådgivning, där klientens medverkan är frivillig. Därtill kommer att hjälpen ofta sätter in, först när ett samhällsingripande redan har skett, och då arbetar med utgångspunkt från det speciella problem, som föranlett ingripandet. Den familjerådgivning, vars inrättande vi föreslår, avser, som vi tidigare åtskilliga gånger framhållit, att nå problem på ett så tidigt stadium, att ett ingripande från ett socialvårdsorgan eller ett nykterhetsvårdsorgan eller en hänvändelse till sjukvården ännu ej ifrågasatts. Vi är förvissade om, att en rätt bedriven familjerådgivande verksamhet skall kunna i en hel del

109 fall förebygga uppkomsten av så allvarliga svårigheter, att samhället måste reagera på det ena eller det andra sättet. Om man närmar sig familjerådgivningen från sjukvårdens, nykterhetsvårdens eller socialvårdens behov av sanering av hemmiljön som ett led i klientens behandling, kan kanske vissa slutsatser om anknytning till det ena eller andra verksamhetsområdet förefalla riktiga. När man skaffar sig en översikt över alla de typer av problem och frågor, som familjerådgivningen bör behandla, besvara och söka avhjälpa, avtecknar sig emellertid snart dess speciella, självständiga karaktär mycket tydligt. Vi är angelägna om att framhålla, att vi finner det uteslutet, att den familj erådgivning, som nu förekommer inom sjukvård, nykterhetsvård och socialvård, brytes ut från dessa vårdformer och sammanföres till de av oss föreslagna familjerådgivningsbyråerna. Sjukvårdens, nykterhetsvårdens och socialvårdens miljösanerande och därigenom familjerådgivande verksamhet bör enligt vår uppfattning utvecklas vidare enligt de linjer, som för varje vårdform är den mest ändamålsenliga. Vi anser dock, att det vid sidan av denna specialiserade rådgivning bör finnas en allmän, för alla öppen familjerådgivning av utpräglat förebyggande karaktär och bedriven vid särskilda rådgivningsbyråer. Familjerådgivningen, så som vi i det föregående skisserat den, innebär alltså en helt ny verksamhet, avsedd att giva hjälp och stöd åt en grupp medborgare, vilkas behov av stödjande åtgärder från samhällets sida hittills ej blivit tillgodosett. För att denna nya verksamhet skall kunna på ett fullvärdigt sätt fylla det behov, som vi anser föreligga, och sålunda bliva en faktor att räkna med på det mentalhygieniska området, håller vi det för nödvändigt, att verksamheten från början får tillräckliga resurser, främst avseende en kvalificerad personal och rymliga, väl disponerade lokaler. Grundläggande principer för rådgivningsarbetet En grundlig redovisning för den arbetsmetodik, som ingår i familjerådgivningen, är icke möjlig att göra inom ramen av ett betänkande. Eftersom det gäller en ny form av samhällelig hjälp, har vi emellertid ansett oss böra kortfattat beskriva de grundläggande principerna för rådgivningsarbetet. Vi bortser härvid från de speciella problem, som själva handläggningen av en abortansökan för med sig. Dessa ärenden, som bland annat påkallar ett av fastställda formulär bundet utredningsförfarande, har yrkesmässigt behandlats av särskilt utbildad arbetskraft under åtskilliga år. Den arbetsmetodik, som därvid kommit till användning, innebär ingen nyhet och torde ej behöva särskilt omnämnas i detta betänkande. Inom familjerådgivningen utgöres behandlingsobjektet av äktenskapet eller annan form av samlevnad. Familjen uppfattas såsom en enhet, inom vilken olika personligheter påverkar varandra. Man måste vara vaken för

110 både hur familjen påverkar individen och hur individen påverkar familjegruppen. Relationerna inom familjen, vilka på ett negativt eller positivt sätt övar inflytande på familjemedlemmarna, får en vital betydelse också för dessas anpassningsförmåga utanför hemmet. Otillfredsställande förhållanden utanför familjen kan i sin tur verka förödande på familjelivet. När det gäller att bedöma makarnas relationer sinsemellan, har såväl yttre som inre faktorer diagnostisk betydelse och giver en uppfattning om i vilka avseenden man kan hjälpa. Det är alltid frågan om samlevnadsproblem, och de sökande är som regel inställda på att problemet rör båda parterna. Arbetssättet blir likartat med det som användes inom annan verksamhet, men i centrum för behandlingen står de känslomässiga relationerna mellan två personer. Det förhållandet att behandlingen redan från början inriktas på denna relation, giver familjerådgivningen dess särpräglade karaktär och ställer på dess utövare krav på speciell insikt beträffande äktenskapet och dess funktioner. Betraktar man äktenskapet i dagens samhälle i första hand som en kärleksgemenskap, måste man vara inställd på att de svårigheter, som leder till upplösning av ett äktenskap, i regel beror på störningar i denna gemenskap, dvs. på faktorer inom det känslomässiga området. Ett äktenskaps möjligheter att lyckas beror i hög grad på parternas personliga kapacitet, på deras förmåga att giva och taga emot, att tillhöra varandra och ändå tolerera vars och ens individuella behov av oberoende samt att på ett moget sätt tillsammans arbeta sig igenom de besvikelser och svårigheter, som de kan möta under sin anpassning till familjelivet. Äktenskapets lyckliga fortbestånd förutsätter ett jämviktsförhållande mellan makarna, ett jämviktsförhållande, som uppstår, då de tillfredsställer varandras behov. Olika temperament, olika anlag och intressen, psykisk sjukdom och neurotiska beteendemönster kan rubba eller omöjliggöra jämvikten mellan två makar. Man måste också vara inställd på att förhållandet mellan makarna undergår förändringar under olika åldersperioder och att dessa förändringar i sin tur kräver en förnyad anpassning till samlivet makarna emellan. Det är dock icke enbart makarnas personligheter, utan samspelet mellan dessa personligheter, som bestämmer hur förhållandet mellan makarna blir. Människor som betecknas som sunda och allmänt välanpassade kan ha svårt att draga jämnt i den äktenskapliga gemenskapen, medan neurotiska personer kan vara förenade i ett lyckligt äktenskap. Den äktenskapliga balansen kan även påverkas av miljöfaktorer såsom bostadsförhållanden, dålig ekonomi, arbetslöshet, sjukdom, släkt- och umgängeskontakter m. m. Yttre och inre faktorer står aldrig isolerade utan sammanväves med varandra till en för varje familj speciell situation. Människor söker hjälp vid en familjerådgivningsbyrå, när jämviktsförhållandena i något avseende är störda, dvs. när makarna upplever, att de känslomässigt glidit ifrån varandra och att familjelivet icke kan fylla sin

Ill funktion. Det blir familjerådgivningens uppgift att försöka förstå, varför det brister, och att finna lämpliga hjälpåtgärder. Behandlingen av äktenskaps- och samlevnadsproblem bygger på kännedom om parternas personligheter, om deras reaktioner i den särskilda situationen och om samspelet mellan de sociala, ekonomiska, biologiska och psykologiska komponenter, som rymmes i den aktuella problemsituationen. Arbetet sker såväl i form av samtalsbehandling som genom praktiska åtgärder. Denna mångsidighet i arbetet nödvändiggör en samverkan mellan olika experter. Ingen kan ensam anses sakkunnig ifråga om alla de faktorer, som spelar in vid en äktenskapskonflikt, vare sig makarna är friska eller psykiskt sjuka personer. Erfarenheten från såväl utlandet som Sverige talar för nödvändigheten av samarbete mellan i första hand psykiatrer och socialarbetare med mentalhygienisk utbildning och erfarenhet, de senare av oss i det följande kallade familjerådgivare. En gynekolog bör också vara knuten till en familjerådgivningsbyrå och det kan dessutom vara önskvärt, att psykologisk sakkunskap finnes företrädd. Ärendenas handläggning kan även påkalla bistånd från experter inom andra områden, exempelvis från jurister, präster och budgetexperter, utan att dessa nödvändigt behöver vara anställda vid rådgivningsbyrån. Då det gäller uppläggningen av en budget bör man t. ex. i första hand vända sig till länets sparbank, som i regel torde kunna lämna erforderlig handledning. Det ingår i familjerådgivningens uppgift att finna anknytningar till olika organ för komplettering av de vid byrån planerade åtgärderna samt att underlätta sådana kontakter för klienterna, när så erfordras. En familjerådgivningsbyrås klientel företer ett ytterst varierande hjälpbehov, och man måste vara beredd att möta detta med en mängd olika behandlingsformer. Det är uppenbart, att många av de uppgifter, som handlägges vid en familjerådgivningsbyrå, ej erbjuder så avgränsade eller karakteristiska problem, att det blir möjligt att hänföra dem till något specialområde. Varje fas i detaljbehandlingen måste tagas under omsorgsfull prövning för att man skall kunna avgöra dess effekt i förhållande till övriga insatser. Detta förutsätter, att medlemmarna i teamet känner varandra väl, respekterar varandras medverkan, har insikt också i de andras specialiteter, vet sin egen begränsning och ej går utöver sin egen kompetens. Man behöver också ha en viss enhetlig grundsyn inom teamet. Samtliga medarbetare måste kunna använda arbetsmetoder, som bygger på psykologiska kunskaper om individen och personlighetsutvecklingen, om äktenskapliga och övriga personliga relationer inom familjen och om den påverkan, som familjen och individen röner av den yttre sociala situationen. Samarbetet sker i form av konferenser. Dessa kan utformas olika beroende på syftet, som för hela personalen gemensamma arbetskonferenser, mindre teamkonferenser eller överläggningar mellan ett par medarbetare.

112 Ehuru familjerådgivning sålunda bedrives såsom ett teamarbete mellan experter från olika arbetsområden, kommer tyngdpunkten av verksamheten att åvila familjerådgivaren, vars arbetsmetodik är casework. »Social casework» är i de anglosaxiska länderna en sammanfattande term både för de etiska principer, varpå allt socialt arbete i den västerländska kulturen måste bygga, och för en i arbetet medvetet tillämpad speciell metodik. Från dessa länder har de grundläggande tankegångarna under de senaste decennierna överförts till de skandinaviska länderna och till kontinenten. De har mottagits med stort intresse, därför att de svarat mot aktuella behov och tendenser inom den sociala välfärdsutvecklingen. I Sverige användes ibland beteckningen socialvårdsmetodik, men lika ofta bibehålies den engelska termen casework. De grundläggande etiska principerna är tron på individens egenvärde och rätt att själv bestämma över sitt liv och att taga ansvar för sina beslut. Klientens aktiva deltagande i planläggandet och utförandet av hjälpåtgärder stimuleras för att undvika, att han blir beroende av den person eller institution han sökt hjälp av. Det är av vikt att göra honom så väl rustad som möjligt att på egen hand möta påfrestningar i framtiden. I U. S. A. har casework utvecklats i nära kontakt med den dynamiska psykologien och har starkt influerats av dess uppfattning om individens förmåga till vidareutveckling och förändring. Den metodiska huvudtanken innebär helt enkelt konstaterandet, att varje behandling av ett problem kräver, för att giva annat än slumpvis goda resultat, en grundlig kännedom om problemet, dess uppkomst och omfattning. Vid t. ex. behandlingen av ett personligt anpassningsproblem i ett äktenskap eller annan samlevnad kräves därför ett studium både av de två parterna och av den situation de befinner sig i. Endast med utgångspunkt härifrån kan man planera och genomföra en behandling. Hänsyn måste tagas till vardera partens individuella vilja och förmåga att verkligen medverka till en förändring, till övriga resurser hos dem själva och hos den närmaste omgivningen samt, slutligen, till de resurser, som samhället kan ställa till deras förfogande i form av både materiell hjälp och socialarbetarens skicklighet och möjlighet att ägna varje ärende tillräcklig tid. Det är först under senare år, som caseworkmetoden mera allmänt vunnit insteg i svensk socialvård, och kunskaperna härom är ännu ej så utbredda, som önskvärt vore. Enstaka svenskar studerade casework i Amerika i början av 1930-talet. Senare har man i vårt land fått tillfälle att bättre lära känna denna arbetsmetodik, dels genom den i kapitel 8 omnämnda FNexperten Helen McCraes verksamhet i Sverige läsåret 1954/1955 dels genom de studier i utlandet, som enskilda socialarbetare beretts tillfälle att företaga såsom FN-stipendiater eller såsom deltagare i olika seminarier i ämnet, anordnade av FN.

113 Ärendenas handläggning. Arbetsfördelning Mellan det första besöket och den tidpunkt, då klienterna är beredda att släppa kontakten med byrån, ligger ofta en serie arbetsmoment. Hjälpformerna varierar med problemen och människors olika samarbetsvilja och behov av stöd. De första

kontakterna

Då människor med äktenskapsproblem i första hand icke är inställda på att söka läkarhjälp, har det inom familjerådgivningsarbetet ansetts mest ändamålsenligt, att klienten först får kontakt med familjerådgivaren, dvs. som tidigare nämnts en socialarbetare med mentalhygienisk utbildning. Denna blir för klienten den fasta punkten inom verksamheten. Hon svarar lör de fall hon fått sig anförtrodda och ser till att varje klient får erforderlig hjälp. På familjerådgivarens kännedom om ärendet bygger sedan den fortsatta handläggningen. Behandlingen planeras av medarbetarna tillsammans. Så småningom utbildas vid varje byrå en viss praxis angående vilka ärenden, som kan handläggas självständigt av familjerådgivaren, och vilka som bör skötas i samverkan med andra. De första kontakterna bör giva en viss orientering om den aktuella situationen med dess konflikt och vad som föranlett denna konflikt. Man bör få belyst vardera makens personlighet och erfarenheter, utvecklingen av relationen mellan dem före och under deras äktenskap samt hur och när svårigheterna mellan dem uppstod. Det är särskilt av vikt att uppmärksamma, hur familjen fungerat ifråga om det personliga och sexuella samlivet mellan makarna, uppfostran av barnen, ekonomien, skötseln av hemmet, förhållandet till yrke och arbete, till släkt och umgänge och till fritidsintressen. Klienten beskriver ofta sina bekymmer ensidigt utifrån något av dessa områden, man är kanske plågad av det sexuella samlivet, trött på tjat, man får ej insyn i familjens ekonomi osv., men man ser icke dessa svårigheter som symtom på en mera djupliggande konflikt. Även om de första samtalen i mycket syftar till att inhämta data, måste man redan från början arbeta med psykologisk inlevelse och kunskap i intervjuteknik. Man måste taga hänsyn till att de som söker hjälp på grund av äktenskapskonflikter ofta är i ett känslomässigt spänningstillstånd och känner sig ängsliga och osäkra, när de skall tala om sina mest intima angelägenheter. En terapeutiskt inriktad kontakt måste därför gå jämsides med försöken att bilda sig en uppfattning om problemets natur. Man måste vara medveten om hur vardera maken upplever sin egen roll i konflikten. Hur känner den ena maken för den andra? Är han ond, sårad, känner han sig kränkt, förskjuten? Eller vill han gottgöra, känner han sig själv skyldig? Hoppas han på förändring genom egen medverkan eller önskar han rådgivningsbyråns hjälp att straffa eller förebrå den andra? Är det över huvud .8

114 taget klart för honom, vilken hjälp han önskar? Det blir oftast en viss skillnad i inställningen till familjerådgivningen mellan den part, som tagit initiativet, och den som kommer i andra hand. Den första är hjälpsökande, den andra kan känna sig anklagad. Ibland måste den ena parten hjälpas komma över sin rädsla för vad den andra skall säga, ibland får man hjälpa den andra att släppa sin försvarsinställning. I nästan alla fall måste man försöka giva de hjälpsökande en uppfattning om att det är äktenskapet, icke parterna var för sig, som är »klienten» och att man är angelägen om att finna en lösning, som båda kan acceptera. I många fall uteblir den ena parten och man måste taga ställning till hur det går att hjälpa familjen under sådana förhållanden. Under den första kontakten kan en klient vara i så dåligt psykiskt skick, att hänvisning till läkare sker omedelbart, innan man går in på förhållandena kring det aktuella problemet. Diagnos Man vill på ett relativt tidigt stadium av kontakten och innan behandlingen sättes in, ställa diagnos på den äktenskapliga konfliktsituationen, på samma sätt som man inom sjukvården ställer diagnos på individuella sjukdomstillstånd. Denna diagnos kan endast bliva hypotetisk. I litteraturen om familjerådgivning talas det om »familjediagnos» och dess betydelse för uppläggningen av behandlingen, men ännu saknas ett enhetligt och prövat familjediagnostiskt system. Det är dock klart, att man icke kan arbeta vidare utan ett visst ställningstagande till fakta och frågor, som framkommit under de första kontakterna. Kan det t. ex. vara fråga om ett psykiskt sjukdomstillstånd hos endera parten, och kommer den förmodat sjuka klienten att samtycka till en läkarundersökning? Vad har varit tillfredsställande i ett par makars tidigare samliv, och vad har hänt, som rubbat balansen? Vilka personlighetsdrag kan betraktas som neurotiska? Har de neurotiska reaktionerna uppkommit i det akuta nödläget eller har endera partens neuros varit orsak till konflikten? Hur har makarna tidigare reagerat inför och löst uppkomna svårigheter? Hur akut är situationen? Hur reagerar de närmaste i omgivningen, särskilt barnen? Berör konflikten förhållandena på arbetsplatsen? Planläggning Vid en arbetskonferens mellan teammedlemmarna skisseras en behandlingsplan på grundval av den familjediagnos man ställt. Behandlingens syfte skall vara att hjälpa makarna att uppnå ett för dem tillfredsställande samliv och en för övrigt funktionsduglig familjeenhet. Härvid överväges sådana frågor som om miljöförändringar och sociala åtgärder eventuellt kan förbättra situationen eller om arbetet i första hand skall inriktas på samtalsbehandling. Val av behandlingsform blir huvudsakligen beroende av

115 vederbörande klienters hjälpbehov och av deras förmåga att utnyttja de erbjudna hjälpresurserna. Familjerådgivarens

uppgifter

Familjerådgivaren är inställd på hela människan och hennes sociala och känslomässiga behov. Klienterna skall förhjälpas att komina över och reda upp sina konflikter sinsemellan, samtidigt som familjerådgivaren stöder familjen i att utnyttja tillgängliga sociala resurser. Hon skall vara den objektiva person, med vilken klienten kan diskutera igenom och bearbeta sina problem. Hon anknyter i sina samtal endast till sådant, som är medvetet för klienten. Hennes positivt lyssnande attityd och toleranta, icke dömande inställning gör det möjligt för klienten att tala ut om sina känslor av irritation och besvikelse mot maken eller mot andra familjemedlemmar. Problemen kan genom samtal klarläggas och klienten så småningom gå till rätta med sin egen reaktion i sammanhanget. Rådgivningen kan syfta mot en känslomässig omställning eller en modifiering av låsta attityder i jämviktsförhållandet mellan makarna såsom ifråga om beroende-oberoende, dominans-undergivenhet, rättigheter-skyldigheter, prestige- och lojalitetsfrågor etc. Sambandet mellan klienternas egna barndomsupplevelser i förhållande till föräldrar och syskon eller andra tidigare erfarenheter kan tagas upp i samtalen, i den mån de är medvetna, och kan bidraga till att klarlägga den nuvarande situationen. Familjerådgivarera gör inga tolkningar i analytisk mening. I familjer, där sociala missförhållanden är framträdande, kan hjälpen i första hand huvudsakligen inriktas på att förbättra situationen genom bistånd av social natur. Genom att iakttaga, hur hjälpåtgärderna utnyttjas och påverkar äktenskapet och familjelivet, får man en föreställning om makarnas förmåga att själva ordna upp sina förhållanden. När yttre påfrestningar inverkat störande på de personliga relationerna mellan makarna och gjort dem upprörda och oroliga, kan de ofta själva ej se vägen ut ur svårigheterna. Sedan de fått hjälp genom sociala åtgärder, minskar spänningsförhållandena i hemmet. När allt blivit lugnare, kan de i fortsättningen vara lättare tillgängliga för en personligt betonad hjälp, om en sådan skulle visa sig vara behövlig. Vid handläggningen av abortärenden har familjerådgivaren att företaga den för sådana ärenden erforderliga sociala utredningen och, i de fall då en abortansökan fullföljes och beviljas, hjälpa klienten med praktiska detaljer, som sammanhänger med sjukhusvistelsen. I övrigt skall familjerådgivaren på ett personligt stödjande sätt taga sig an klienten, när så är lämpligt och möjligt, förmå henne att föda sitt väntade barn och i varje fall försöka hjälpa henne att lösa de problem, som ytterst varit orsak till hennes önskan om abort. En möjlighet att avlägsna tillfälliga smärre ekonomiska svårighe-

116 ter, som ej direkt kan hänföras till behov av socialhjälp, har familjerådgivaren i det anslag för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos abortsökande kvinnor, som för närvarande utgår till den abortförebyggande verksamheten och som, om vårt förslag härom vinner beaktande, skall i abortförebyggande syfte utgå även till den allmänna familjerådgivningen. Samtalen mellan familjerådgivare och klient beräknas vara ungefär en timme. De sker på i förhand uppgjorda tider. De bör föras i lugn och ro, utan j ä k t och utan avbrott av telefonsamtal eller andra störande intermezzon. Uppgifter som kursledare och föredragshållare kan också ingå i familjerådgivarens arbete liksom handledning av praktikanter. Psykiaterns

uppgifter

Psykiatern får direkt kontakt med klienterna först efter hänvisning från familjerådgivaren. Hans medverkan garanterar i första hand, att eventuella sjukdomssymtom blir diagnostiserade och deras roll i förhållande till den aktuella familjesituationen klarlagd. Inom familjerådgivningen lika väl som inom den abortförebyggande verksamheten träffar man på såväl neurotiska som psykotiska tillstånd, utan att någon av parterna förstått att söka läkarhjälp, emedan de upplever dessa sjukdomstillstånd endast som misshälligheter och som intolerans och bristande förståelse från den andra partens sida. Den psykiatriska konsultens medverkan kan sålunda giva möjligheter till en tidig upptäckt av psykiska sjukdomstillstånd antingen genom hans personliga kontakt med klienten eller genom hans fortlöpande samarbete och diskussioner med familjerådgivarna. Sjuka personer hänvisas i regel till specialbehandling på sjukhus eller hos en på annat ställe verksam läkare. Möjligheten till en kortvarig psykiatrisk behandling bör dock finnas inom byrån såsom ett led i relationsbehandlingen av ett äktenskap och för att undvika risken av att klienten underlåter att vända sig till föreslagen annan institution. Man måste vidare räkna med att psykiatern ej enbart är inställd på sjukliga tillstånd utan kan överföra sina speciella synpunkter även på ett klientel, som företer personlig missanpassning utan att befinna sig i ett sjukdomstillstånd. Till psykiaterns uppgifter hör även undersökning av abortsökande i de fall detta anses önskvärt.

Gynekologens

uppgifter

Till gynekologläkaren sker hänvisning i de ärenden, där under arbetets gång en gynekologisk specialundersökning anses motiverad, där sexuella svårigheter konstateras samt där behov av förebyggande födelsekontroll föreligger. När man i handläggningen av ärendet ser sexuella svårigheter som huvudproblemet, giver gynekologen upplysning och råd under en längre eller kor-

117 tare tids samtalsbehandling. Att han deltager vid föräktenskaplig rådgivning bör vara en regel. Gynekologen skall regelmässigt ha kontakt med varje abortsökande kvinna, som besöker familjerådgivningsbyrån, och därvid fastställa, huruvida graviditet föreligger eller ej. När så prövas erforderligt, skall möjligheten att fastställa graviditeten genom biologisk havandeskapsreaktion utnyttjas. Gynekologen skall i övrigt deltaga i ett abortärendes behandling, i de flesta fall i samarbete med en psykiater eller annan specialist. En abortsökande, som fått sin ansökan beviljad och som vidhåller sin önskan om abort, bör genom gynekologens försorg tillförsäkras möjlighet att få operationen utförd. Medverkan

av

psykolog

En psykologs medverkan vid en familjerådgivningsbyrå är värdefull men ej oundgängligen nödvändig. Vid arbetskonferenserna bidrager psykologen, då sådan finnes anställd, utifrån sin specialitet till klarläggandet av problemsituationer och orsakssammanhang samt deltager vid bedömningen av prognos och behandlingsmöjligheter. En sådan fortlöpande konsultverksamhet kan försiggå genom enbart samarbete med teammedlemmarna och u t a n direkt kontakt med klienterna. Dessutom kan det i en del fall vara önskvärt att få vissa intelligens- eller personlighetstester utförda. Då de hjälpsökande vid en familjerådgivningsbyrå dock i allmänhet ej är inställda på att bliva individuellt undersökta, behöver man icke räkna med testningsverksamhet i någon större utsträckning. Då en psykolog ej ingår i en rådgivningsbyrås arbetsteam, bör vid behov av testning samarbete ske med en psykiatrisk klinik eller med den psykiska barna- och ungdomsvården. Långtids-

och

korttidskontakter

En kontinuerlig samtalsbehandling hos läkare och familjerådgivare förutsätter en positiv vilja hos klienterna att mera ingående bearbeta sina personliga problem. En över lång tid utsträckt behandling, i vilken båda makarna är engagerade, kan man i detta slags verksamhet enligt erfarenhet räkna med i högst en tredjedel av fallen. Den största gruppen av rådsökande kan beräknas göra 6—8 besök på byrån, innan de anser konflikten löst eller själva tror sig kunna arbeta vidare efter den linje, som påbörjats genom familjerådgivningskontakten. Besöken sker antingen relativt ofta under en kort period eller spridda under en längre tid. De glesare kontakterna kommer till stånd, när makarna är inställda på att taga hjälp endast under krisperioder och inför särskilda påfrestningar, men däremellan ej tycker sig behöva något bistånd. I andra fall kan rådgivare och klienter under flera på varandra tätt följande kontakter bearbeta

118 •en akut problemsituation och tillsammans finna medel för att avhjälpa denna. Klienten kan genom vunnen insikt komma att se problemen ur andra aspekter än tidigare och härigenom i fortsättningen lättare acceptera svårigheterna eller fatta beslut t. ex. i frågan om skilsmässa. Hjälpen blir i dessa fall av stödjande och klarläggande natur. Spänningen minskar, sedan klienterna upplevt förståelse och uppmärksamhet för sina problem, fått tala ut, fått ökad insikt om sin egen del i konflikten och större förståelse för den andra parten. De känner sig också tryggare, då de vet, vart de kan vända sig, om svårigheter ånyo skulle uppstå. Även en relativt ringa förbättring av anpassningsförmågan kan återverka positivt, och med det nya utgångsläge som vunnits kan en mera mogen och realistisk förståelse av äktenskapet utvecklas. Många hjälpsökande är inställda på att få snabb hjälp och ett bestämt råd. De önskar ej mer än ett eller ett par samtal, under vilka man försöker reda ut den akuta situationen. Ett adekvat råd, en uppmuntran, en försäkran om att vederbörande handlar riktigt, en upplysning i ett bestämt avseende, allt detta kan skapa bättre insikt och större självförtroende i inånga fall och gör det möjligt för makarna att sedan själva klara upp sin situation, eventuellt med ett minimalt stöd från byråns sida. Hjälp över

kristillstånd

I de familjer, där det dåliga förhållandet mellan makarna bedömes som mer eller mindre kroniskt och där tanke på skilsmässa ändå aldrig kommer upp, kan man genom både personligt och praktiskt stöd hjälpa familjerna över krisperioder. Ett sådant stöd kan t. ex. givas en hustru till en alkoholmissbrukande eller arbetsovillig make, som ej för tillfället är tillgänglig för behandling. Kolonivistelse för barnen, husmorssemester för hustrun eller sociala åtgärder av annat slag kan underlätta, när svårigheterna är som störst. Många av dessa familjer söker hjälp hos socialnämnd, nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd, men de förekommer också inom familjerådgivningen. Föräktenskaplig

rådgivning

En alldeles speciell kategori av rådgivning utgör den föräktenskapliga, som dels handlägger särskilda individuella problem, dels giver allmän upplysning. Såväl familjerådgivare som läkare blir engagerade i detta arbete. Många såväl unga som mognare människor känner sig i behov av råd och hjälp beträffande något särskilt problem, då de står i begrepp att ingå äktenskap. Det kan vara fråga om att förena sig med en förut psykiskt sjuk person, tvekan om giftermål på grund av graviditet, uppgivande av en anställning för flyttning till annan ort m. m. som kan göra kontrahenterna

119 obeslutsamma och rådvilla. Dessa ärenden handlägges på ungefär samma sätt som övriga rådfrågningsfall av personlig natur, men med speciell hänsyn till den föräktenskapliga situationen. En familjerådgivning måste också vara beredd att taga emot unga par, som vill förbereda sig och planera för äktenskap och familjebildning med stöd och hjälp från sakkunnigt håll. I samtal med dessa äktenskapskandidater behandlas betydelsen av att förstå äktenskapets innebörd, sig själv och den andra parten. Sexuell upplysning blir ofta aktuell. Vidare beröres den ekonomiska planeringen och äktenskapets juridik samt de speciella frågor, som kan komma upp i enskilda fall. Parterna bor även, om de så önskar, givas möjlighet till läkarkontakter, antingen vid byrån eller genom dess förmedling. Beträffande bosättnings- och hembildningsfrågor kan — utöver den praktiska verksamhet, som företages i familjerådgivningens regi — hänvisning ske till konsulentverksamhet, då sådan förekommer, till kurser och till facklitteratur. Relationen

mellan rådgivare och

klient

Det förnämsta arbetsinstrumentet inom detta område, där man i så stor utsträckning bygger på samtalskontakt, utgöres av relationen mellan rådgivare (dvs. familjerådgivare eller läkare) och klient. Det är fråga om en yrkesmässig relation, i vilken rådgivaren samverkar med klienten för att lösa dennes problem. Klienten måste uppleva en känsla av sympati från rådgivarens sida, få förtroende för rådgivaren och känna sig verkligt förstådd. Av rådgivaren kräves självkännedom och förmåga att använda klientrelationen så att klienten stimuleras att se sin situation, granska sin egen del i konflikten och förstå den andra parten. Inom familjerådgivningsverksamhet, där det från rådgivarens sida är fråga om att skapa en positiv kontakt med två personer — de båda parterna i äktenskapet — som ofta befinner sig i en känslomässig konflikt med varandra, måste relationsförhållandet rådgivare-klient särskilt u p p m ä r k s a m m a s och avvägas mot vardera partens sätt att reagera. Varje rådgivare — läkare och familjerådgivare — måste i sina kontakter vara på sin vakt mot partiskhet och använda de uppgifter, som vardera maken giver, på ett sådant sätt, att det förbättrar relationen mellan dem. Det är nödvändigt att på ett relativt tidigt stadium taga ställning till om en och samma rådgivare skall uppehålla den fortsatta kontakten med båda makarna. Det kan i en del fall bedömas som lämpligt, att den ena parten fortsätter hos en annan medarbetare. Två familjerådgivare kan ha kontakt med var sin make, eller läkare och familjerådgivare kan dela uppgiften. Under vissa förhållanden kan det vara fördelaktigt, att makarna kommer till gemensamt samtal. Man kan också behöva taga ställning till klientens behov av manlig eller kvinnlig rådgivare. Varje form av kontakt har sin spe-

120 ciella indikation, som varierar från fall till fall och noga avväges i teamarbetet. Konferenser Samarbetet mellan teammedlemmarna sker på regelbundet återkommande konferenser, vilka utgör ett nödvändigt led i familjerådgivningens arbetsmetodik. Under den diskussion, som i början av en handläggning uppstår på basis av familjerådgivarens material, deltager alla utifrån sina specialiteter och försöker få de punkter klarlagda, som kan belysa relationerna i äktenskapet. Vid en senare tidpunkt under behandlingens gång kan samma ärende återkomma i konferensen för diskussion av effekten av vidtagna åtgärder. Konferenserna har betydelse ej endast genom att klarlägga fallen och avväga teammedlemmarnas insatser, utan också genom att utgöra ett stöd för medarbetarna. Genom samarbetet får den enskilde medlemmen dela ansvaret för planerade åtgärder och kan erhålla förklaring på de bakslag och misslyckanden, som arbetet i en del fall oundvikligen för med sig. Hon kan också få tillfälle att reda ut komplicerade klientrelationer och modifiera sina egna subjektivt färgade omdömen. Genom denna uppläggning kan konferenserna även tjäna utbildningen. Diskussionen om egna och andras ärenden, de olika specialisternas erfarenheter och metoder giver ökade kunskaper och insikter. Olika metoders möjligheter och begränsningar diskuteras, prövas och omprövas. Detta kan leda till att medarbetarna bidrager till att pröva och utarbeta nya vägar och metoder för familjerådgivning. Gruppverksamhet i familjerådgivning En familjerådgivnings arbetsuppgifter kan även omfatta olika slag av gruppverksamhet med dels pedagogisk dels terapeutisk inriktning. Syftet är här liksom för arbetet i övrigt att förebygga svårigheter och konflikter i äktenskapet, att giva personligt stöd, att försöka stabilisera goda förhållanden samt att bota eller förbättra sjukliga och allvarligt konfliktpräglade relationer inom äktenskapet. Sättet att arbeta blir olika i olika grupper beroende på ändamålet. Det pedagogiska grupparbetet bör kunna utövas av nystartade familjerådgivningsbyråer. Uppgiften är här närmast att förebygga och mildra svårigheter, som kan uppkomma i äktenskapet på grund av bristande kunskap eller erfarenhet. Det blir fråga om en kursverksamhet, i vilken sättet att förmedla kunskap kan variera med val av gruppdeltagare eller det kursämne, som man vill samlas omkring. Det kan gälla kurser för unga par, som ämnar gifta sig, eller diskussionscirklar för redan gifta människor.

121 Man räknar med att deltagarna i dessa grupper är personer, som vill lära sig något beträffande äktenskapets innebörd och familjens uppgifter. De är ej inställda på att få hjälp med personliga problem utan väntar att få en orientering inom nyss nämnda områden, som de förstår har betydelse för deras framtid. Kurserna kan läggas upp antingen som en serie föreläsningar med efterföljande diskussioner eller så att man samlas flera gånger omkring ett speciellt ämne. Ämnesvalet kommer som regel att inriktas på samlevnaden mellan makar och på frågor och problem, som i varje familj bör lösas gemensamt av man och hustru. Det gäller såväl praktiska frågor som personlig anpassning. Det kan därför speciellt i de föräktenskapliga kurserna vara av betydelse att båda parter kommer tillsammans för att få såväl en gemensam erfarenhet som vana att diskutera äktenskaps- och familjefrågor tillsammans. Uppgiften som gruppledare ställer stora anspråk på utövarens personliga kontaktförmåga och förståelse för sitt arbete. Det gäller icke bara att bibringa kursdeltagarna ett visst mått av kunskap utan också att skapa en positiv gruppanda med tillfredsställande relationer, så att gruppmedlemmarna stimuleras till aktivt deltagande. Kursledaren skall närmast fungera som rådgivare och representera den sakkunskap, som deltagarna väntar sig från verksamhetens sida. Om man skall kunna nå det förebyggande syftet och hålla det hela på ett mer personligt plan än som är möjligt vid vanlig föreläsningsverksamhet, bör gruppen bestå av högst 10—12 personer. Det terapeutiskt inriktade grupparbetet syftar till att förbättra relationerna och återställa störda jämviktsförhållanden i det äktenskapliga samlivet. Det innebär ofta behandling av djupgående emotionella störningar eller sjukliga tillstånd hos en eller båda parterna. Det utgör med andra ord en psykoterapi i grupp. I vårt land finnes ännu ringa erfarenhet av gruppterapi för människor med samlevnadsproblem. Utomlands är sådan verksamhet ännu på försöksstadiet. Den har dock prövats i viss utsträckning inom amerikansk och engelsk familjerådgivning och anses kunna bliva en värdefull behandlingsform inom detta område. I en del terapigrupper kommer psykoanalytiska arbetsmetoder till användning på ett sätt, som är jämförbart med vad som sker i individuell psykoanalys och kräver av deltagarna ett starkt personligt engagemang under en längre tid. Gruppbehandlingen kan även försiggå på ett plan, som i redogörelser beträffande denna arbetsform betecknas som gruppkonsultation1, dvs. den i Bl. a. Victor W. Eisenstein, M. D., Neurotic Interaction in Marriage, Kapitel XVI, Group Approaches to t h e T r e a t m e n t of Marital Problems. Publischers' Basic Books, Inc., New York, 1956.

122 är mer av stödjande och rådgivande karaktär än ren terapi. Denna form torde bliva den mest praktiska och användbara inom familjerådgivning. Den syftar ej till en djupgående personlig förändring men kan resultera i ökad självkännedom, större insikt i problemkonstellationerna och en realistisk syn på den egna personligheten och omvärlden. Den kan även komma att innebära en modifiering av attityder och vakenhet för psykologiska sammanhang, vilket allt kan hjälpa deltagarna att lättare och med mindre ängslan än tidigare taga itu med problem och svårigheter i äktenskapet. Det terapeutiskt inriktade grupparbetet utgör en uppgift för specialister med fackutbildning inom psykiatri och/eller dynamisk psykologi. För Sveriges vidkommande måste gruppterapins användning inom familjerådgivning bliva beroende av i vilken mån personalen vid de olika byråerna genom studier och erfarenhet gjort sig förtrogen med denna speciella arbetsform. Man kan till en början endast räkna med att gruppterapi i dessa former kommer att försiggå på enstaka byråer, men det bör ligga i huvudmännens intresse att på olika sätt gynna dess utvecklingsmöjligheter. Sammanfattning Den vid särskilda rådgivningsbyråer bedrivna allmänna familjerådgivning, vars inrättande vi föreslår, syftar till att återställa balansen i ett stört förhållande mellan medlemmarna i en familjegemenskap — främst mellan äkta makar eller i övrigt samlevande men också mellan medlemmarna i en familj i mera vidsträckt bemärkelse. Verksamheten skall vara såväl botande som förebyggande: den skall genom samtalsbehandling samt hjälp och stöd av skiftande slag söka bota och undanröja de samlevnadssvårigheter som har uppstått, och den skall genom upplysning, främst föräktenskaplig rådgivning, söka förebygga att svårare slitningar över huvud taget uppkommer i ett äktenskap. Dess förebyggande karaktär visar sig också däri att problemen angripes på ett tidigt stadium, innan de blivit så manifesta, att upplösning av äktenskapet är den enda acceptabla utvägen ur en olidlig situation, att ett icke önskat havandeskap blir avbrutet, legalt eller illegalt, att sjukvård måste anlitas eller ett ingripande av samhällets socialvårdsorgan blir nödvändigt. Som en del av verksamheten bör ingå det abortförebyggande arbetet, främst emedan abortprofylax under alla förhållanden bör taga formen av en allmän familjerådgivning och de knappa resurserna — ej minst de personella — icke tillåter en ändamålsenlig utbyggnad av familjerådgivning och abortprofylax som två skilda verksamhetsgrenar. Däremot bör den ej omfatta genetisk rådgivning eller borgerlig medling annat än som en följd av det allmänna rådgivningsarbetet. Verksamheten skall stå öppen för alla som vill söka dess hjälp och ej inrättas som en remissavdelning för andra samhällsorgan. Den har starka beröringspunkter med såväl

123 sjukvård som socialvård och nykterhetsvård men är dock en självständig verksamhet, skild från samhällets andra vårdformer. Då den hittills bedrivits i vårt land i mycket ringa omfattning och arbetets art ej är allmänt känd, har vi lämnat en utförlig redogörelse för den arbetsmetodik, som bör tillämpas vid rådgivningen, för ärendenas handläggning och för arbetsfördelningen de olika rådgivarna emellan. Slutligen berör vi med några få ord de former av grupparbete, som kan komma till användning inom familj erådgivningsverksamheten.

SJÄTTE K A P I T L E T

Organisationen

I föregående kapitel har vi understrukit, att vi ingalunda avser att föreslå en centralisering till en särskilt upprättad institution av all den familj erådgivande verksamhet, som för närvarande bedrives inom olika samhälleliga vårdområden, såsom den psykiatriska vården, den psykiska barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården och socialvården. En sådan monopolställning för den allmänna familjerådgivningen vore icke ändamålsenlig och dessutom praktiskt ogenomförbar. I fråga om syftemål, innebörd och form finnes det bestämda skiljaktigheter mellan dessa olika typer av rådgivningsverksamhet. Även om en centralisering vore teoretiskt tänkbar, skulle det, enligt vår uppfattning, ej vara lämpligt att minska möjligheterna för rådsökande att på olika vägar och med olika utgångspunkter få hjälp med samlevnads- och anpassningssvårigheter. Samma skäl kan i en del fall föranleda ett bibehållande av de av primärkommuner och kyrkliga eller andra organisationer drivna rådgivningsbyråerna vid sidan av allmänna familjerådgivningsbyråer, även om vi, av skäl som vi senare kommer att närmare redogöra för, ej är beredda att föreslå ett statligt ekonomiskt stöd åt sådana byråer. Utöver den yrkesmässigt bedrivna rådgivningsverksamheten inom skilda samhällsorgan förekommer det också, att frivilliga krafter, advokater, medlare och till religiösa samfund och stiftelser knutna personer meddelar råd i samlevnadsfrågor åt allmänheten. Vi har utgått ifrån, att varje sakkunnig rådgivning är av nytta, även om den i en del fall når endast vissa grupper av människor. Med tanke på vikten av att all rådgivande verksamhet handhaves med ansvar och insikt är det emellertid vår förhoppning, att de allmänna riktlinjer, som vi i föregående kapitel dragit upp, vinner beaktande i tillämpliga delar även inom sådan verksamhet, som bedrives vid sidan av den allmänna familjerådgivningen. I detta kapitel framlägges förslag till organisation för en av samhället bedriven allmän familjerådgivningsverksamhet. I första hand beröres frågan om huvudmannaskapet. Huvudmannaskap Vid avgörandet av spörsmålet om vem som bör anordna och i första hand bekosta den allmänna familjerådgivningsverksamheten, står valet mellan

125 staten, landstingen och primärkommunerna. 1950 års barnavårdskommitté, som granskat och sedermera frånträtt ett förslag om länsbarnavårdsnämnder med familjevårdande uppgifter, har, som nämnts, i sitt år 1957 avgivna betänkande med förslag om ny barnavårdslag 1 framfört tanken på en anknytning av familjerådgivningen till länsstyrelsernas organisation för socialvården. Bakom denna tanke låg det förslag om inrättandet av sociala sektioner vid aderton av landets länsstyrelser, som framlagts av 1948 års länsstyrelseutredning. 2 Socialsektion finnes för närvarande endast i sju länsstyrelser. Barnavårdskommittén framförde som sin åsikt, att det för en tillfredsställande utveckling av socialvården vore nödvändigt, att en socialsektion inrättades vid samtliga länsstyrelser med undantag för Gotlands. Om en till länsstyrelse anknuten verksamhet för familjerådgivning skulle komma till stånd, bleve, enligt barnavårdskommitténs mening, behovet av en särskild socialsektion ytterligare markerat. Vi anser oss emellertid ej kunna föreslå, att länsstyrelserna ålägges denna arbetsuppgift. Länsstyrelsernas verksamhet inom socialvårdens område är för närvarande huvudsakligen av dömande, granskande och — gentemot kommunala organ — rådgivande natur, medan direkt människovårdande uppgifter hittills ej ankommit på dessa myndigheter. Länsstyrelsernas personella utrustning är ej sådan, att deras nuvarande befattningshavare skulle kunna utnyttjas för en familjerådgivningsverksamhet. En inordning av familjerådgivningen bland länsstyrelsernas uppgifter skulle för dessa myndigheters del innebära tillkomsten av en helt ny arbetsgren utan egentlig anknytning till deras övriga verksamhet. Särskilt skäl för att i strid emot hittills rådande förhållanden tilldela länsstyrelserna uppgifter av direkt människovårdande karaktär saknas enligt vårt förmenande. Annat statligt organ, som lämpligen kunde handhava familjerådgivningen, finnes ej heller. En annan möjlighet vore att anförtro huvudmannaskapet åt primärkommunerna. För närvarande bedrives i ett antal primärkommuner, främst stora och medelstora städer, en verksamhet, som benämnes familjerådgivning. De kommunala huvudmännen har i dessa fall visat prov på en framsynt och insiktsfull kommunal aktivitet. De flesta primärkommuner utgör emellertid enligt vår uppfattning ett i befolkningsmässigt hänseende alltför begränsat verksamhetsområde för att kunna bära upp en välutrustad familjerådgivningsbyrå. Om primärkommunerna tilldelades huvudmannaskapet, skulle rådgivningsbyråernas personal sannolikt ej bliva effektivt utnyttjad på sitt speciella verksamhetsfält utan komma att tagas i anspråk jämväl för andra arbetsuppgifter, för vilka särskild mentalhygienisk utbildning ej oundgängligen kräves. Även andra hänsynstaganden talar emot en sådan primärkommunal organisation. För verksamhetens i Ny b a r n a v å r d s l a g , SOU 1956:61. 2 Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen, SOU 1950:28.

126 rätta bedrivande erfordras medverkan av vissa specialutbildade läkare. Inom flera sjukvårdsområden kommer länge att finnas endast ett begränsat antal dylika specialister. Även om ett samarbete mellan dessa läkare och olika kommunala rådgivningsbyråer ej vore helt omöjligt att uppnå, har man anledning befara, att samarbetet skulle erbjuda betydande praktiska svårigheter. Klienterna kunde visserligen remitteras till den ort, där vederbörande läkarekonsult har sin mottagning, men de ofta förekommande konferenser och informella överläggningar mellan rådgivningsbyråns socialarbetare och konsulter, som är en förutsättning för ett gott teamarbete dem emellan och därmed också för rådgivningsverksamhetens rätta bedrivande över huvud taget, torde endast i undantagsfall kunna komma till stånd. Därtill kommer omöjligheten att inom överskådlig tid få fram utbildade familjerådgivare till landets omkring 1.000 kommuner. Vi tror det av dessa orsaker ej vara möjligt att bygga upp en hela landet omspännande familjerådgivningsverksamhet på primärkommunal bas. Om, å andra sidan, endast städer av sådan storleksordning, att de bildar ett för en rådgivningsbyrå tillräckligt underlag, åtoge sig verksamheten, bleve följden, att många rådbehövande, boende i mindre kommuner, där rådgivningsbyråer saknas och där kanske dessutom möjligheten att få hjälp i närliggande sammanhang är begränsad, skulle komma att stå utan den hjälp, som vi anser, att de bör ha. Av dessa skäl anser vi oss ej kunna förorda, att huvudmannaskapet lägges på primärkommunerna. Kommunalförbund med den organisation dessa kommer att få, sedan den nya lagen om kommunalförbund trätt i kraft, synes bättre än enstaka kommuner bliva ägnade att vara huvudmän för en familjerådgivande verksamhet. Då man emellertid ej kan räkna med att kommunalförbund skall bildas över hela landet, skulle, om sådana förbund bleve huvudmän för familjerådgivningen, de i kommunalförbund ej deltagande kommunernas invånare ej få tillgång till denna rådgivande verksamhet. Svårigheten att uppnå ett nära samarbete mellan rådgivningspersonalens olika medlemmar skulle dessutom i stort sett bliva densamma som vid ett primärkommunalt huvudmannaskap. Även de knappa personella resurserna talar emot lämpligheten av att sprida verksamheten på ett stort antal huvudmän. Vi anser oss av dessa skäl ej kunna rekommendera, att huvudmannaskapet för familjerådgivningen tilldelas kommunalförbund liksom — av enahanda skäl — ej heller grupper av primärkommuner, som ingått privaträttsliga avtal om viss samverkan. Efter dessa överväganden återstår att diskutera, huruvida landstingskommunerna respektive de städer, som ej deltager i landstingskommun, kan anförtros uppgiften att såsom huvudmän anordna och i första hand bekosta den allmänna familjerådgivningen. Denna verksamhet har en direkt anknytning till de uppgifter inom hälsovård och sjukvård som för närvarande åvilar landstingen. Den fordrar ett nära samarbete med lands-

127 tingens sjukvårdsinrättningar. Familjerådgivningens mål — att komma till rätta med, ja såvitt möjligt förebygga uppkomsten av samlevnadsproblem, vilka utan hjälp på ett tidigt skede kan utlösa ett långvarigt sjukvårdsbehov — ligger klart i linje med landstingens allmänt förebyggande verksamhet inom hälsovården. Landstingen handhar vårduppgifter, som kommer familjerådgivningen nära, t. ex. den psykiska barna- och ungdomsvården, och är redan huvudmän för den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten, som ju enligt vårt förmenande bör inlemmas i familjerådgivningen. Landstingskommunerna har också i regel ett lämpligt befolkningsunderlag för den familjerådgivande verksamheten. De är tillsammans med de landstingsfria städerna ej heller flera än att det bör vara möjligt för dem att inom rimlig tid rekrytera för verksamheten lämplig och välutbildad personal. Dessa skäl har kommit oss att föreslå, att huvudmannaskapet för familjerådgivningen anförtros landstingen respektive de landstingsfria städerna. De mindre landstingen har under senare tid visat en tendens att förena sig om vissa uppgifter, främst inom anstaltsvårdens område. Ett sådant samgående om familjerådgivning kan måhända för de minsta landstingskommunernas del förefalla motiverat. Vi vill dock ej rekommendera detta förfaringssätt. De praktiska svårigheterna för de rådsökandes del skulle genom en sådan samverkan bliva stora. Det kan inom flera landstingskommuner visa sig svårt, i de norra delarna av vårt land i många fall omöjligt, att under dagens lopp resa till den centrala ort, där familjerådgivningsbyrån är belägen, och åter till hemmet. Ett samgående mellan två eller flera landsting skulle för många rådbehövande medföra så stora svårigheter att nå områdets rådgivningsbyrå, att de nödgas avstå från en av dem eljest önskad rådgivning. De mindre landstingsfria städerna synes dock utan större olägenhet kunna förena sig med sina respektive läns landsting om en gemensam familjerådgivningsverksamhet. För befolkningen i en del landstings ytterområden kan det vara lättast och också förefalla mest naturligt att vända sig till en angränsande landstingskommuns centralort, dit avståndet är kortare än till den egna centralorten och dit man är van att förlägga sina stadsresor. Likaså är det sannolikt, att t. ex. en abortsökande kvinna många gånger föredrager att söka hjälp hos en i en annan landstingskommun än den egna belägen rådgivningsbyrå, i förhoppning om att där åtnjuta ett bättre anonymitetsskydd än i hemorten. Dessa synpunkter har kommit oss att överväga, huruvida familjerådgivningsverksamheten skall göras tillgänglig endast för de i vederbörande landstingskommun hemmahörande, eller om frihet skall råda för de hjälpsökande att vända sig till den byrå de av olika skäl kan finna för dem själva lämpligast. Vi anser oss dock ej kunna framlägga förslag om införandet av sär-

128 skilda föreskrifter beträffande frihet från eller bundenhet av ett »bostadsband». Vi är övertygade om, att de olika landstingen inom detta liksom inom andra områden genom avtal sinsemellan skall samordna den rådgivande verksamheten på ett för alla parter tillfredsställande sätt och att därvid en särskild hänsyn skall visas de rådsökande, som av speciella orsaker önskar vända sig till en främmande landstingskommuns rådgivningsbyrå. Verksamhetens administration Vi har i kapitel 5 framhållit, att familjerådgivning är en självständig och särpräglad verksamhet, som bör givas resurser att skapa sin egen profil bland övriga grenar av samhällelig aktivitet. Detta förhållande har vi också velat understryka i våra förslag om verksamhetens administration. När vi har diskuterat det förvaltningsorgan, som för landstingets del bör handhava den närmaste ledningen av verksamheten, har vi stannat vid att föreslå en särskild styrelse, familjerådgivningsstyrelsen, direkt underställd förvaltningsutskottet. Som skäl härför vill vi först och främst framhålla nödvändigheten av att verksamheten kommer i åtnjutande av tillräckliga resurser. Vi befarar, att detta ibland ej skulle bliva fallet, om familjerådgivningen bleve endast en av den mångfald uppgifter, som tillhör t.ex. hälso- och sjukvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Man bör hålla i minnet, att sjukvården i vårt land, särskilt den öppna vården och mentalsjukvården, ännu är kraftigt underdimensionerad i förhållande till behovet. Så snart man exempelvis inom mentalsjukvården skapar nya vårdmöjligheter, uppkommer nästan omedelbart ett starkt tryck på dessa genom förut icke kända eller endast latenta vårdbehov. Härigenom blir t.ex. nyöppnade psykiatriska avdelningar snabbt överlastade med arbete. Den av oss föreslagna verksamheten blir till en början av förhållandevis ringa omfattning. Den kan också i begynnelsen, innan idén om familjerådgivning vunnit allmänt erkännande, för en del personer komma att framstå såsom praktiskt mindre betydelsefull än andra mera påtagliga behov inom hälsooch sjukvårdens område. Vi tror därför, att familjerådgivningen skulle riskera att ej tilldraga sig erforderligt intresse och få sitt behövliga utrymme, om den som en deluppgift anförtroddes ett av andra, ytterst påträngande utbyggnadsuppgifter överhopat förvaltningsorgan. I en självständig styrelse, vars ledamöter får ansvar enbart för familjerådgivningen, blir förståelsen för denna nya verksamhets målsättning och därav betingade arbetssätt och speciella behov — ej minst ifråga om personal — lättare företrädd än i ett förvaltningsorgan, som blivit tillsatt för andra uppgifter. En särskild familjerådgivningsstyrelse synes oss därför i regel få större möjligheter än redan existerande organ inom landstingen att lyckas i uppgiften att skaffa de för verksamhetens rätta bedrivande oundgängligen nödvändiga resurserna.

129 En del landsting har emellertid tillsatt en social eller familjesocial nämnd för handhavandet av landstingets sociala uppgifter. I ett landsting sköter för närvarande en från förvaltningsutskottet fristående hälsovårdsstyrelse de sociala uppgifterna. I sådana fall synes det oss lämpligt och riktigt, att dessa särskilda organ också fullgör familjerådgivningsstyrelsens uppgifter. Ett sammanförande av närbesläktade uppgifter till ett och samma organ kan naturligtvis ur flera synpunkter vara praktiskt, så länge det ej är risk för att någon av uppgifterna till följd av sin påträngande natur förkväver intresset för någon eller några av de övriga eller att uppgifternas mängd försvårar ett tillgodoseende av vars och ens berättigade krav. Då de organisatoriska förutsättningarna växlar landstingen emellan, finner vi det önskvärt, att landstingen lämnas en viss rörelsefrihet vid organisationen av familjerådgivningsverksamheten, så att varje landsting kan välja den för det speciella området mest lämpade formen. Familjerådgivningsstyrelsen bör bestå av fem ledamöter jämte suppleanter, vilka för en tid av fyra år i sänder utses av landstinget. Styrelsens ledamöter och suppleanter bör vara kvinnor och män, som hyser ett särskilt intresse för den familjerådgivande verksamheten I de landstingsfria städerna bör verksamheten handhavas av en särskild styrelse med samma sammansättning som landstingens familjerådgivningsstyrelse. Även dessa huvudmän bör emellertid ha möjlighet att i fall då så prövas lämpligt anförtro familjerådgivningsstyrelsens uppgifter åt ett redan befintligt förvaltningsorgan. Familjerådgivningsstyrelsen bör i första hand tillse och leda rådgivningsverksamheten och arbeta för dess ändamålsenliga utveckling inom landstingskommunen eller staden. Styrelsen bör upprätta förslag till plan för verksamheten, fastställa instruktion för personalen, anskaffa lokaler och anställa personal — däribland även lokalombud — för rådgivningsbyrå .samt bestämma tider för byråns öppethållande. Vidare bör styrelsen upprätta och till förvaltningsutskottet, respektive stadsfullmäktige ingiva förslag till stat för verksamheten och till ansökan om statsbidrag samt hos medicinalstyrelsen rekvirera beviljat statsbidrag. Slutligen bör styrelsen tillhandagå landstinget, respektive stadsfullmäktige, och medicinalstyrelsen med de yttranden och uppgifter rörande rådgivningsverksamheten, som dessa myndigheter kan komma att begära. Vi anser det värdefullt, att den sakkunskap, som familjerådgivningsbyråns personal besitter, tillföres familjerådgivningsstyrelsen. Vi vill därför föreslå, att byråns föreståndare och två av dess konsulterande läkare, varav en psykiater och en gynekolog, medgives rätt att deltaga i styrelsens överläggningar — dock ej i besluten — och att få sin mening antecknad till protokollet. En bestämmelse härom har införts i det förslag till statsbidragskungörelse, som bilägges detta betänkande.

o

130 Lokalernas förläggning Av föregående kapitel framgår, att familjerådgivningen utgör en helt ny samhällelig verksamhet, skild från såväl sjukvård som nykterhetsvård och socialvård. Denna nya verksamhet bör, har vi sagt, bedrivas vid för detta ändamål särskilt upprättade familjerådgivningsbyråer. Vi har övervägt, huruvida dessa rådgivningsbyråer bör förläggas till sjukhus eller kommunal socialvårdsbyrå eller om de bör inrymmas i från sjukvård och socialvård fristående lokaler. Åtskilliga skäl kan tala för en förläggning av rådgivningsbyråerna till sjukhus. För de till en sådan byrå anknutna läkarna skulle det innebära en tidsvinst, om rådgivningslokalerna låge i nära anslutning till deras ordinarie arbetsplats. Med en sådan förläggning av rådgivningsbyrån bleve det också lättare att uppehålla en nära personlig kontakt mellan familjerådgivare och läkare än om de informella diskussionerna om olika rådgivningsfall måste ske per telefon eller under de timmar läkaren befinner sig inom själva rådgivningsbyrån. Enskilda rådsökande kan vara i behov av undersökning eller behandling, som måste utföras på sjukhus, och för dessa skulle det innebära en fördel att kunna få både rådgivning, undersökning och erforderlig behandling utförda på ett och samma ställe. Möjligen skulle också anonymiteten för t. ex. abortsökande i en del fall lättare kunna upprätthållas, om rådgivningsbyrån låge innanför sjukhusområdet än i lokaler, som är fristående från sjukvården. Ett förläggande av en familjerådgivningsbyrå till sjukhus skulle emellertid även innebära betydande nackdelar. En del av klientelet, främst de abortsökande kvinnorna, skulle måhända finna det naturligt att vända sig till ett sjukhus med sina svårigheter. Frånsett denna speciella grupp, skulle emellertid en stor del av de människor, som vi vill nå med den familjerådgivande verksamheten, sannolikt ej söka hjälp för sina bekymmer på ett sjukhus. De känner sig oftast ej sjuka. De har i sitt äktenskap stött på svårigheter av praktisk eller psykologisk art, och de söker i regel skulden härför hos motparten, ej hos sig själva. En inom ett sjukhus utövad familjerådgivning skulle utan tvivel för dem framstå såsom någon form av sjukvård, vilken de ej anser sig vara i behov av. Familjerådgivningen skulle härigenom i många fall troligen ej nå just det klientel, som avses få hjälp genom verksamheten. Att det objektivt sett kan föreligga behov av en läkares medverkan även vid behandlingen av ett sådant ärende, är en annan sak. En förläggning av familjerådgivningen till ett sjukhus, där arbetsbelastningen för både läkare och kuratorer är tung, kan också, enligt vår mening, medföra stor risk för att rådgivningsbyråns socialt utbildade personal ålägges uppgifter, som hör till sjukhusvården. Vi anser det vara oundgängligen nödvändigt, att den socialt utbildade personal, som anställes vid en familje-

131 rådgivningsbyrå, skall helt få ägna sig åt rådgivningsverksamheten och ej behöva splittra sig på andra uppgifter. Den del av familjerådgivningsverksamheten, som omfattas av upplysningsarbete, kurser, diskussionscirklar, utställningar, demonstrationer av lämplig utrustning för hem och hushåll m. m. synes oss ännu mindre än den individuella rådgivningen höra hemma inom ett sjukhus. I de landstingsfria städerna kan man komma att överväga en förläggning av familjerådgivningsbyrån till socialvårdens lokaler. En sådan lösning av lokalfrågan medför också vissa nackdelar. Även här gäller, att en del rådbehövande säkerligen skulle tveka att söka hjälp i lokaler, som de förbinder med ett hjälpbehov av annat slag än det de själva erfar. önskvärdheten av att hävda familjerådgivningens ställning som en självständig verksamhet, skild från socialvård, nykterhetsvård och sjukvård, inverkar också på vår uppfattning om lokalfrågan. Vi tror nämligen, att verksamhetens egenart tydligast framstår för allmänheten, om den bedrives i lokaler, där av andra organ utövad verksamhet ej samtidigt pågår. Sedan vi vägt dessa olika synpunkter mot varandra, har vi funnit övervägande skäl tala för en förläggning av rådgivningsbyråerna till lokaler, som är fristående från all annan hjälpverksamhet. En annan synpunkt, som vi vill lägga på valet av lokaler, är, att de helst bör vara centralt belägna och lätt tillgängliga för de personer, som vill besöka dem. Då vi sålunda förordar, att familjerådgivningsverksamheten bedrives i fristående, lättillgängliga rådgivningsbyråer, är vi angelägna om att framhålla, att vi visserligen anser dessa fristående byråer utgöra den bästa lösningen på frågan om lokalernas förläggning men ej den enda tänkbara. Vi är väl medvetna om att stora svårigheter många gånger kommer att uppstå att finna tillräckligt rymliga och även i övrigt för ändamålet lämpliga lokaler. Förutsättningen för att rådgivningsverksamheten över huvud taget skall kunna anordnas kan kanske på någon ort bliva, att rådgivningsbyrån förlägges till ett sjukhus eller till en socialvårdsbyrå. I sådana fall anser vi naturligen, att olägenheten av lokalernas placering tveklöst uppväges av fördelen av att verksamheten över huvud taget göres tillgänglig för rådbehövande. I sista hand bör man överlämna åt huvudmannen att avgöra frågan om rådgivningsbyråns i varje särskilt fall lämpligaste förläggning. Det kan diskuteras, huruvida de till en familjerådgivningsbyrå knutna läkarna bör ha sin mottagning i byråns lokaler eller på den plats, där de har sitt huvudsakliga arbete förlagt. Även denna fråga synes bäst få sin lösning med hänsynstagande till förhållandena i varje enskilt fall. På de flesta håll kommer det sannolikt, med hänsyn till den speciella utrustning, som är erforderlig, att visa sig mest ändamålsenligt, att gynekologens mottagning på sjukhuset utnyttjas även för rådgivningsbyråns klientel. Psykiatern, däremot, synes böra ha sitt mottagningsrum inom rådgivningsby-

132 råns lokaler. Även dennes patienter torde emellertid utan alltför stor olägenhet kunna remitteras till hans ordinarie mottagningslokal. Vi vill dock mycket starkt betona vikten av att såväl den gynekologiske som den psykiatriske konsulten deltager i regelbundet, helst varje vecka ordnade konferenser med byråns övriga personal, och att de dessemellan per telefon eller personligen är tillgängliga för familjerådgivarna för överläggning om enskilda rådgivningsfall. Beträffande den praktiska planläggningen av en familjerådgivningsbyrå vill vi först och främst framhålla, att varje hjälpsökande måste kunna tagas emot i enrum. För personalens del innebär det en fördel, om utrymmet tillåter, att den praktiska delen av familjerådgivningen, dvs. kursverksamhet, utställningar o. dyk, hålles i till byrån anslutna lokaler. En sådan anslutning är emellertid enligt vår mening ej oundgängligen nödvändig, och särskilt utställningar, som sannolikt kommer att hållas relativt sällan, kan utan större olägenhet förläggas till för tillfället särskilt förhyrda utrymmen.

Allmän familjerådgivningsbyrå, dess organisation och personal Namnfrågan »Familjerådgivning» betecknar för närvarande verksamhetsområden av mycket skiftande slag, och ordet »familjerådgivningsbyrå» användes om institutioner med sinsemellan helt olika arbetsuppgifter. Det är dels byråer, där en verksamhet liknande den vi föreslagit bedrives, dels byråer där •en familjerådgivande verksamhet av annan art meddelas. Det kan också vara abortbyråer, vilkas huvudmän, som vi redan nämnt, följt den av medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse den 9 mars 1955 givna anvisningen att övergå till benämningen familjerådgivningsbyrå, även utan att företaga en motsvarande breddning av verksamheten. Vi finner denna gemensamma heteckning för institutioner med skiftande arbetsuppgifter olycklig. Vi vill särskilt — och ånyo — framhålla den begreppsförvirring, som kan befaras bliva följden av att byråer med enbart abortprofylaktiskt arbete benämnes familjerådgivningsbyråer. Det kan tänkas, att byråer, där allmän familjerådgivning bedrives, kan komma att förväxlas med de förra och av allmänheten ej endast kallas för »abortbyråer» utan också förmodas syssla uteslutande med abortärenden, något som vi antager skulle sätta en ensidig prägel på verksamheten. För att emellertid inför allmänheten särskilja de byråer, där allmän familjerådgivning efter våra riktlinjer bedrives, från andra rådgivningsbyråer, föreslår vi, att beteckningen »allmänna familjerådgivningsbyråer» införes för de av oss föreslagna institutionerna.

133 Fullt utrustad

byrå och filialer

Då ett landsting inför allmän familjerådgivning inom sitt område, anordnas i första hand en allmän familjerådgivningsbyrå med minst den personella utrustning, som vi i kapitel 5 (sid. 111) angivit som erforderlig, dvs. familjerådgivare samt läkare med psykiatrisk, respektive gynekologisk utbildning. Av skäl, som vi i nästa kapitel (sid. 157 ff.) närmare redogör för, anser vi, att det vid varje allmän familjerådgivningsbyrå skall finnas minst två heltidsanställda familjerådgivare eller så många deltidsanställda, att de tillsammans fullgör två heltidsanställdas åligganden. Utöver denna enligt vår åsikt absolut nödvändiga personaluppsättning, kan specialister inom andra områden — präster, jurister, budgetexperter m. fl. — behöva anlitas i enstaka rådgivningsfall. Då verksamheten inom landstingskommunen växer ut, kan det m å h ä n d a visa sig lämpligt att till en fullt utrustad allmän familjerådgivningsbyrå anknyta filialer på olika orter inom landstingsområdet. Med en filial avser vi en rådgivningsbyrå med ofullständig utrustning, där t. ex. endast en familjerådgivare är anställd eller där man ej har tillgång till läkare med psykiatrisk eller gynekologisk specialutbildning. En filials personal bör arbeta under ledning av föreståndaren för den fullt utrustade rådgivningsbyrån. Då arbetsuppgifterna ytterligare ökar, kan en filial komma att utbyggas till en fullt utrustad allmän familjerådgivningsbyrå. Huvudmannen bör i sådant fall överväga, om man åt föreståndaren för en av de fullständiga byråerna skall uppdraga att leda och samordna byråernas verksamhet eller om det med hänsyn till de lokala förhållandena är mest ändamålsenligt, att varje byrå drives som en självständig organisation. Vi förutsätter, att under alla förhållanden ett livligt samarbete äger rum mellan samtliga inom en landstingskommun befintliga allmänna familjerådgivningsbyråer. Föreståndare Den person, som skall bära ansvaret för och utöva den dagliga ledningen av en allmän familjerådgivningsbyrås verksamhet, får en krävande uppgift. Föreståndaren skall representera byrån utåt. Föreståndaren skall fördela arbetsuppgifterna mellan de olika familjerådgivarna, samordna arbetsinsatserna mellan dessa och konsulterna samt bära ansvaret för de för rådgivningsarbetets rätta bedrivande så väsentliga arbetskonferenserna. Föreståndaren skall sköta uppläggningen av den föräktenskapliga rådgivningen och av upplysningsverksamheten. I den mån den i följande avsnitt föreslagna ombudsorganisationen blir genomförd, kommer orienteringskurs för och annan instruktion av lokalombuden samt ledningen av deras arbete också att åvila föreståndaren. Då tiden det medgiver, skall föreståndaren själv kontinuerligt handlägga olika rådgivningsfall. Då vi beaktat innehållet i dessa arbetsuppgifter, har det förefallit oss na-

134 turligt, att en väl meriterad familjerådgivare utses att såsom föreståndare leda den familjerådgivande verksamheten och vara administrativ chef. Hänsynen till särskilt de abortsökande kvinnorna har kommit oss att föreslå, att byråns föreståndare städse skall vara en kvinna. Härigenom har vi velat tillförsäkra de abortsökande möjlighet att alltid, då de själva så önskar, få sitt ärende handlagt av en kvinnlig familjerådgivare. Vi vill i detta sammanhang påminna om att kuratorerna inom den nuvarande statsunderstödda abortförebyggande verksamheten i enlighet med kungörelsen om statsbidrag till denna verksamhet skall vara kvinnor. Vi har funnit det angeläget, att de abortsökande även framgent tillförsäkras möjligheten att vända sig till en kvinnlig socialarbetare. Inom den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten gällde tidigare som villkor för utbekommande av statsbidrag, att rådgivningsbyrå stod under ledning av en legitimerad läkare. Detta villkor borttogs sedermera genom en ändring av statsbidragskungörelsen (SFS 1955/456). Även om för närvarande samtliga statsunderstödda abortbyråer står under läkares ledning, innebär det sålunda för denna verksamhets del ingen ändring av gällande bestämmelser, att en socialarbetare utses till byråföreståndare. Föreståndarens ansvar för arbetet vid byrån kan naturligen ej omfatta den läkarbehandling, som kan komma att meddelas klienterna. Ansvaret för och ledningen av denna behandling i respektive fall kommer under alla förhållanden att åvila vederbörande läkare. Personalens

anställningsförhållanden

Vi förutsätter, att läkarna anställes av familjerådgivningsstyrelsen genom avtal mot arvoden och att familjerådgivare och kontorspersonal anställes på samma sätt som övrig av landsting fast anställd personal. Vi har ej ansett oss böra taga ställning till omfattningen av läkarnas arvoden, vilka vi förutsätter blir fastställda vid förhandlingar mellan vederbörande organisationer i vanlig ordning. Vi utgår ifrån att dessa arvoden blir av en sådan storleksordning, att de utgör en rimlig ersättning för rådgivningsarbetet, vilket för läkarnas del är minst lika påfrestande som det är för familjerådgivarna. För dessa senare befattningshavares del har vi emellertid — av skäl som vi närmare anför i avsnittet om statsbidrag i detta kapitel (sid. 145) — ansett oss böra föreslå en viss minimilön. De här nedan omtalade lokalombudens arbete bör ersättas med arvoden. Vi hoppas, att man landstingen emellan skall komma fram till enhetliga bestämmelser härom. Ombudens arbetsförhållanden i övrigt bör regleras på sätt som i varje enskilt landsting visar sig vara mest ändamålsenligt. Vi har övervägt, huruvida familjerådgivning liksom abortförebyggande arbete helst bör utföras som deltidsarbete för familjerådgivarnas del, eller om heltidstjänster är att föredraga på detta arbetsfält. Vi är medvetna om att ett system med deltidstjänster alltid innebär en olägenhet för arbets-

135 givare och arbetsledare, lokalerna blir kanske ej effektivt utnyttjade, kontakt med vederbörande tjänsteman kan behövas även under dennes fritid men då vara omöjlig att ernå, det kan vara svårt att vid behov därav finna en vikarie, villig att arbeta under just den deltid det är fråga om o. s. v. Vi anser dock, att arbetets psykiskt ytterst påfrestande natur gör det lämpligt som deltidsarbete, samtidigt som intet i och för sig hindrar en sådan organisation av arbetstiden. Man torde också få räkna med att ett antal familjerådgivare kommer att önska en sådan anställningsform, särskilt emedan det av naturliga skäl ofta blir fråga om gifta kvinnor. Om möjlighet till deltidsarbete saknas, kommer en del för arbetet väl skickade personer sannolikt att söka sig andra arbetsuppgifter. Vi förutsätter därför, att huvudmännen är villiga att inrätta en del familjerådgivaretjänster såsom deltidstjänster. Vi vill emellertid framhålla önskvärdheten av att befattningshavare med deltidstjänst får sina anställningsvillkor reglerade i avseende på sociala förmåner på samma sätt som heltidsanställda. Vi vill också påpeka, att deltidsarbete ej med nödvändighet behöver fullgöras med ett visst antal arbetstimmar varje dag utan också kan ordnas på annat sätt, exempelvis som heltidsarbete under en del av arbetsveckan. Slutligen vill vi uttrycka en förhoppning om att en större rörlighet än för närvarande förefinnes skall kunna åstadkommas mellan hel- och deltidstjänster, så att befattningshavare lättare än nu skall kunna gå från den ena anställningsformen till den andra, då personliga förhållanden och övriga omständigheter gör en sådan övergång önskvärd.

Lokalombud Vi har under våra diskussioner undersökt olika vägar att med familjerådgivningen nå utanför den krets av människor, som är bosatta i eller strax utanför den ort, där rådgivningsbyrån är belägen. Vi har tidigare framhållit, att det enligt vår mening är väsentligt, att man kommer åt det latenta behov av hjälp med samlevnadssvårigheter, som med all säkerhet förefinnes även i de mindre tätorterna och bland landsbygdens befolkning, och att familjerådgivningen blir åtkomlig för alla personer med sådana problem, var de än är bosatta inom landstingskommunen. Anordnandet av en över hela området nående rådgivningsverksamhet erbjuder emellertid betydande svårigheter. Den del av arbetet, som omfattas av föräktenskaplig rådgivning, meddelad i form av föreläsningar, gruppdiskussioner och liknande, samt annan upplysningsverksamhet, torde relativt lätt kunna göras tillgänglig för samtliga intresserade inom en allmän rådgivningsbyrås verksamhetsområde. Den individuella rådgivningen, däremot, som ofta kräver upprepade samtal med en familjerådgivare och därutöver ett eller flera besök hos byråns läkare, kan ej lika lätt anordnas för samtliga inom ett större område boende hjälpbehövande.

136 Vi har övervägt, huruvida byråns personal vid ambulerande mottagningar på olika orter inom landstingskommunen skulle kunna nå dem av landsbygdens befolkning, som är i behov av hjälp. Vi befarar emellertid, att de inånga resorna skulle visa sig alltför tidskrävande för såväl familjerådgivare som läkare och att anordningen över huvud taget ej vore praktiskt genomförbar. Därtill kommer, att tidpunkten för en sådan tillfällig mottagning i landsorten måste i förväg göras bekant genom annonsering. De rådsökande skulle knappast kunna besöka mottagningen, utan att detta bleve känt för de flesta i trakten boende. Detta skulle helt säkert av många klienter erfaras som en olägenhet. För att emellertid underlätta för hjälpbehövande, som bor långt ifrån den ort, där rådgivningsbyrån är belägen, att få kontakt med familjerådgivningen, har vi enats om att föreslå en ombudsorganisation. Denna ombudsorganisation bör enligt vår mening växa fram så snabbt som möjligt, allt eftersom rådgivningsbyråns personal får en bättre kännedom om förhållandena i hela landstingskommunen och ett fastare grepp om sin uppgift och kan utsträcka denna till att omfatta också ett samarbete med en för det speciella arbetsområdet ej direkt utbildad arbetskraft. Helt utbyggd bör organisationen omspänna hela landstingskommunen. Vi har, som nämnts, med lokalombudet velat skapa möjligheter för den rådsökande allmänheten att på ett enkelt sätt nå kontakt med rådgivningsverksamheten. De rådsökande skall för ombudet kunna framlägga sina svårigheter, och ombudet skall för dem klargöra arten av den hjälp rådgivningsbyrån kan giva. Ombudet bör också i samråd med byråns föreståndare eller annan familjerådgivare kunna avgöra, om de för honom eller h e n n e framlagda problemen är iav sådan «natur, att de faller inom familjerådgivningens verksamhetsområde, eller om klienten bör hänvisas till ett annat hjälporgan. Där så är lämpligt, skall ombudet förmedla klientens kontakt med rådgivningsbyrån och bistå med praktiska angelägenheter i samband med klientens resa till den ort, där rådgivningsbyrån är belägen. I vad mån ett lokalombud i övrigt kan biträda vid handläggningen av rådgivningsärenden, må ankomma på dennes personliga kompetens och lämplighet för ifrågavarande ärende. Bedömningen härav åvilar byråföreståndaren. Ombudet bör vidare verka såsom kontaktman mellan rådgivningsbyråns fasta personal och de lokala föreningar, vilka medverkar vid föreläsningar, kurser och annan upplysningsverksamhet från byråns sida. Vi är angelägna om att betona, att vi med dessa lokalombud avser att skapa en grupp medarbetare, som icke är att betrakta som familjerådgivare med den innebörd vi givit detta ord, dvs. socialt och mentalhygieniskt utbildade personer. Lokalombuden kan sällan helt ersätta familjerådgivarna och bör aldrig syssla med rent psykologiskt rådgivningsarbete. Man måste dock beträffande de människor, som bor långt från den ort, där

137 rådgivningsbyrån är belägen, städse fråga sig, om det ej är bättre med en något ofullständig hjälp än kanske ingen hjälp alls. På eget initiativ eller efter kontakt med rådgivningsbyrån kan ombuden lämna förslag om en första åtgärd i en akut situation. I en del fall kan en sådan hjälp göra en lång resa till en allmän familjerådgivningsbyrå helt överflödig, i andra kan den hindra konflikten att taga sig alltför allvarliga uttryck, innan sakkunnig hjälp kommer inom räckhåll. Vi tror också, att ombuden, enbart genom att lyssna uppmärksamt och med intresse, kan ingiva de rådsökande tillförsikt. För människor, som saknar en förtrogen, med vilken de kan diskutera sina enskilda angelägenheter, kan själva möjligheten att få tala ut med en opartisk person, som har tid och tålamod att lyssna, vara till ovärderligt gagn. De av oss föreslagna lokalombuden bör givetvis vara väl insatta i familjerådgivningens innebörd och sätt att arbeta och dessutom ha en god kännedom om de övriga hjälpmöjligheter, som står till buds i vårt samhälle. Ombuden bör vara omdömesgilla personer, som kan giva sig god tid att lyssna till klienten och äger förmåga att med intresse sätta sig in i'och förstå dennes belägenhet. De bör äga särskilda förutsättningar att väcka förtroende hos och skapa en god kontakt med de rådsökande. Ej minst viktigt är, att ombuden städse är medvetna om sin begränsade förmåga att hjälpa i de ofta mycket komplicerade rådgivningsfall, som de får befattning med. Ombudens uppgift är av ytterst grannlaga natur, och vi anser det synnerligen viktigt, att för denna uppgift väl lämpade personer utses. Vi tror, att sådana människor är tillgängliga i varje landstingskommun. Det kan vara lärare, präster, barnmorskor. Det kan vara hemarbetande husmödrar. Det skall över huvud taget vara kloka, allmänintresserade personer oberoende av yrkestillhörighet. De olika kommunernas socialvårdsassistenter kan — i varje fall då de genomgått social utbildning — i många fall i och för sig vara utmärkt väl lämpade för uppgiften att tjänstgöra som lokalombud. I regel har de dock en alltför tung arbetsbörda för att kunna åtaga sig denna extra uppgift, som i en del distrikt kan komina att bliva ytterst tidskrävande. Då de har en annan huvudman än den vi velat föreslå för familjerådgivningen, skulle ett sådant åtagande innebära, att uppgiften kunde utföras uteslutande under deras 'fritid, en fritid som redan nu i stor utsträckning utnyttjas för övertidsarbete. Även om de alltså som grupp ej är tänkbara som lokalombud för familjerådgivningen, kan man dock måhända i ett eller annat distrikt finna en socialvårdsassistent, som både är personligen lämplig som ombud och vars arbetsförhållanden tilllåter henne att åtaga sig denna uppgift. Beträffande distriktssköterskorna gäller detsamma. Som grupp är de tyngda av en mångfald arbetsuppgifter, och ytterligare nya uppgifter väntar dem. I enstaka fall kan dock kanske

138 en distriktssköterska finna tid att även verka som familjerådgivningens lokalombud. Lokalombuden bör av rådgivningsbyråns personal väl informeras om arbetets art och om samhällets hjälpverksamhet i övrigt. Det synes lämpligt, att ombuden genom huvudmannens försorg får genomgå en kortare introduktionskurs om förslagsvis en vecka — eventuellt spridd på ett par veckoslut eller, då kommunikationsförhållandena det medgiver, på ett par kvällstimmar under en längre period — varunder de bibringas de kunskaper, vilka de för sitt arbete som ombud bör äga. De bör härvid först och främst göras förtrogna med rådgivningsverksamhetens organisation, arbetssätt och målsättning och med samhällets övriga hjälporgan och deras möjligheter att giva bistånd i olika situationer. Ombuden bör också få en orientering om familjens funktioner ur juridisk, ekonomisk och psykologisk synpunkt samt någon insikt i samlevnadsproblemen både mellan makar och mellan föräldrar och barn samt i möjligheten att hjälpa människor med personliga svårigheter. Undervisningsformen blir beroende av kursdeltagarnas tidigare förvärvade kunskaper och erfarenheter och kan utgöras av lektioner eller föreläsningar samt av seminarieövningar eller annat slag av gruppdiskussion. Byråföreståndaren och helst även andra medlemmar av byråns personal bör vara närvarande vid kursen och där skapa den personliga kontakt med ombuden, som är av så stor betydelse för det framtida samarbetet. Vid kursen bör anvisningar lämnas om litteratur — böcker, tidskriftsartiklar och broschyrer — av intresse för såväl ombuden själva som de hjälpsökande. Introduktionskursen bör kompletteras med årligen återkommande informationsmöten. Dessutom bör ombuden göras uppmärksamma på eventuella studiecirklar eller föreläsningsserier, som kan komma till stånd på andra organisationers initiativ och som ligger inom familjerådgivningens intressessfär. Ombuden bör också beredas tillfälle att i viss utsträckning deltaga i rådgivningsbyråns konferenser och även dessemellan uppehålla en god och fortlöpande kontakt med byråns personal. På detta sätt bör de så småningom bliva allt bättre insatta i verksamheten och kunna anförtros allt mer krävande uppgifter. Lokalombuden, som utses av familjerådgivningsstyrelsen och arvoderas av huvudmannen, arbetar under byråföreståndarens ledning. Om en filial till en allmän familjerådgivningsbyrå anordnas på en ort, där ett lokalombud är verksamt, är det ej självklart, att ombudet därmed mister sin betydelse. Genom den erfarenhet ombudet vunnit av familjerådgivningsverksamheten och den allmänna kännedom om orten som hon besitter, kan hon bliva till stor nytta inom verksamheten. Närmare bestämmelser för ombudsorganisationen har vi ej velat föreslå. Det är vår uppfattning, att landstingen bör ha frihet att lägga upp

139 denna organisation på det sätt, som i varje enskilt område kan visa sig mest ändamålsenligt. Vi vill till slut framhålla, att det givetvis bör stå en klient fritt att själv söka direkt kontakt med byrån utan anlitande av det lokala ombudets förmedling.

Tillsynsmyndighet Tillsynen över den allmänna familjerådgivningen bör utövas såväl centralt som lokalt. De myndigheter, som kan komma ifråga för den centrala tillsynen av verksamheten, är medicinalstyrelsen och socialstyrelsen. Vid intet av dessa båda ämbetsverk finnes all den sakkunskap företrädd, som enligt vår uppfattning är erforderlig för ett ändamålsenligt utövande av tillsynen. Detta förhållande har föranlett oss att överväga möjligheten av en mellan de båda myndigheterna delad tillsyn, på sätt som för närvarande på försök förekommer vid bland andra anstalterna för vård av psykiskt efterblivna. Vår mening är dock, att ett sådant delat ansvar för tillsynen i princip ej är tillfredsställande. Vi har därför ej velat föreslå en liknande anordning för den allmänna familjerådgivningen. En icke oväsentlig del av den allmänna familjerådgivningen kommer att bestå av abortförebyggande verksamhet och handläggning av ärenden rörande avbrytande av havandeskap. Dessa uppgifter har, som vi tidigare framhållit, en mycket nära anknytning till sjukvården, och blir, då en beviljad abortansökan fullföljes, övervägande en sjukvårdens angelägenhet. Ej minst med hänsyn härtill vill vi föreslå, att tillsynen över den allmänna familjerådgivningen förlägges till medicinalstyrelsen. Den rådgivande verksamhetens starkt sociala prägel kräver emellertid, att även de sociala synpunkterna blir väl tillgodosedda, då den centrala tillsynen utövas. Läkarnas medverkan i den allmänna familjerådgivningen bör inom medicinalstyrelsen tillses på samma sätt som övrig allmän läkarverksamhet, men den allmänna tillsynen över och ledningen av verksamheten bör utövas av en socialt kunnig person i självständig ställning. Vi föreslår därför, att en ny tjänst, avsedd för en socialt utbildad befattningshavare, inrättas inom medicinalstyrelsen och att åt tjänstens innehavare uppdrages att vara föredragande i ärenden rörande allmän familjerådgivning och å medicinalstyrelsens vägnar handhava den allmänna tillsynen över och ledningen av verksamheten. I den nya tjänstemannens arbetsuppgifter bör ingå granskning av huvudmännens planer och instruktioner för verksamheten, uppgörande av formulär för journaler och årsberättelser, prövning av de sökandes behörighet, då ledigförklarade tjänster skall tillsättas, handhavande av statsbidraget samt handläggning av eventuella klagomål över familjerådgivares sätt att utföra

140 sina åligganden. Tjänstemannen bör utöva en allmän tillsyn över verksamheten, inspektera de olika rådgivningsbyråerna, lämna de anställda råd och anvisningar och nya uppslag för arbetets bedrivande och stimulera dem till ett ständigt förbättrat rådgivningsarbete. Tjänstemannen bör söka att hos landstingen väcka intresse för familjerådgivningen och därigenom bidraga till verksamhetens snarast möjliga införande i samtliga landstingskommuner. Slutligen bör tjänstemannen medverka till att sådan upplysningsverksamhet, som lämpligen utföres centralt, t.ex. avfattandet av upplysningsskrifter, kommer till stånd. Tillsynen inom medicinalstyrelsen över sjuksköterske- och barnmorskeväsendet handhaves för närvarande av en byråinspektör i 21 lönegraden respektive en biträdande byråinspektör i 17 lönegraden. Inom båda dessa områden gäller det emellertid tillsyn av sjukvårdens hjälppersonal. Innehavaren av den av oss föreslagna nya tjänsten skulle komina att anförtros tillsynen över en självständig verksamhet. Vi finner av denna anledning en placering i en väsentligt högre lönegrad vara motiverad och föreslår, att tjänsten placeras i lönegrad A 24 samt att dess innehavare får byrådirektörs titel. Innehavaren av den nya tjänsten bör ha avlagt examen vid socialinstituts sociala linje och ha genomgått dess mentalhygieniska kurs eller äga minst däremot svarande, på annat sätt förvärvade kunskaper. Innehavaren bör därutöver ha en grundlig praktisk erfarenhet, vunnen under mångårigt arbete vid en rådgivningsbyrå eller annan del av det mentalhygieniska fältet, samt ha ådagalagt administrativ kunnighet. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1955/56 föreslog medicinalstyrelsen, att en ny byrå, benämnd byrån för förebyggande vård (socialhygieniska byrån) skulle inrättas inom styrelsen. Till denna byrå skulle enligt förslaget samlas i huvudsak all den förebyggande verksamhet, som medicinalstyrelsen har att taga befattning med, samt viss öppen vård, nämligen förebyggande mödravård, öppen förlossningsvård, barnmorskeundervisning, sexualhygien, abortförebyggande verksamhet — av styrelsen benämnd familjerådgivning — förebyggande medicinsk barnavård, psykisk barna- och ungdomsvård samt distriktsvård. Som chef för byrån skulle anställas en person med administrativ utbildning och erfarenhet. Till hjälp åt byråchefen med det administrativa arbetet skulle anställas en juridiskt utbildad förste byråsekreterare i 27 lönegraden (enligt nu gällande löneplan 21 lönegraden) samt erforderlig amanuenspersonal. Ärendena inom de olika grenarna av den förebyggande vården skulle handläggas av specialföredragande, var och en expert inom sitt område och placerad i 25 (motsvarande nuvarande 19) lönegraden, respektive arvodesavlönad. Om en sådan socialhygienisk byrå skulle komma till stånd, finner vi det naturligt, att tillsynen över familjerådgivningen utövas inom byrån och att följaktligen den av oss föreslagna byrådirektörstjänsten placeras där. Intill

141 dess så kan ske, synes tjänsten närmast böra placeras inom medicinalbyrån. Vi har redan åtskilliga gånger framhållit, att den av oss föreslagna allmänna familjerådgivningen hör nära samman med den psykiska barnaoch ungdomsvården. De inom denna senare verksamhet arbetande socialassistenterna, numera i regel benämnda barnpsykologiska kuratorer, skall enligt gällande behörighetsvillkor ha samma teoretiska utbildning, som vi har föreslagit för familjerådgivarna, dvs. examen från socialinstituts sociala linje och mentalhygienisk utbildning. Vi utgår också ifrån att föreståndartjänsterna vid familjerådgivningsbyråerna skall komma att betraktas såsom sluttjänster även för de barnpsykologiska kuratorerna. Prövningen av de barnpsykologiska kuratorernas behörighet göres för närvarande av medicinalstyrelsen i samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Detta prövningsförfarande har visat sig onödigt omständligt. I samband med den översyn av gällande bestämmelser om statsbidrag till verksamheten, som för närvarande utföres av mentalsjukvårdsdelegationen inom kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, granskas även frågan om prövningen av personalens behörighet. Vi har haft ett visst samråd med delegationen och därvid erfarit, att delegationen i det betänkande, som väntas kunna avlämnas under hösten 1957, ämnar föreslå, att prövningen av de barnpsykologiska kuratorernas behörighet ålägges innehavaren av den av oss föreslagna byrådirektörstjänsten, om denna kommer till stånd. Vi finner en sådan samordning hos den centrala tillsynsmyndigheten av den allmänna familjerådgivningen och den psykiska barna- och ungdomsvården synnerligen lämplig och vill varmt förorda dess genomförande. Under de första åren, då familjerådgivning ännu ej blivit allmänt anordnad, blir emellertid en byrådirektör måhända ej till fullo sysselsatt enbart med tillsynen över och ledningen av denna verksamhet samt prövning av behörighet för barnpsykologiska kuratorer. Vi föreslår därför, att befattningshavaren även tilldelas uppgiften att utöva tillsyn över samtliga sjukhuskuratorer. En central ledning av kurators verksamheten föreslogs av 1950 års abortutredning men har ännu ej blivit genomförd. Då antalet sjukhuskuratorer numera uppgår till omkring 250, finner vi det synnerligen önskvärt, att kåren blir företrädd inom medicinalstyrelsen. Den lokala tillsynen över den allmänna familjerådgivningen bör inom landstingskommunerna utövas av vederbörande förste provinsialläkare och i städer, som ej tillhör landstingskommun, av stadsläkare eller, där sådan finnes anställd, förste stadsläkare. Dessa läkares allmänna befattning med hälsovården gör dem enligt vår uppfattning väl lämpade att utöva denna lokala tillsyn. För att kunna göra sin mening gällande vid administrationen av verksamheten, bör de kallas till familjerådgivningsstyrelsens sammanträden och äga rätt att deltaga i styrelsens överläggningar men ej i dess

142 beslut ävensom att få sin mening antecknad till protokollet. Den omvandling av förste provinsialläkaretjänsterna till länsläkaretjänster, som, enligt vad vi erfarit, kommer att föreslås av kommittén för översyn av hälsooch sjukvården i riket, synes ej kräva annan ändring av den lokala tillsynen än att denna överföres till de nya tjänsterna. Även den av enskilda organisationer eller enstaka primärkommuner bedrivna familjerådgivningsverksamheten bör ha tillgång till hjälp och vägledning från medicinalstyrelsens sida, i den mån den socialt sakkunniga byrådirektörens arbetskraft räcker till härför. Då det gäller denna primärkommunala eller enskilda verksamhet, anser vi oss ej kunna föreslå obligatorisk statlig tillsyn, även om en sådan i och för sig vore önskvärd. Vi förutsätter dock, att man från medicinalstyrelsens sida följer denna verksamhet och i samförstånd med dess anordnare medverkar till att den i huvudsak bedrives efter de linjer som på grundval av våra förslag kan komma att uppdragas av statsmakterna. Då vi här ovan bland de uppgifter, som bör läggas på den av oss föreslagna byrådirektörstjänsten, nämnt uppgörandet av formulär för journaler och årsberättelser och då vi i våra förslag till statsbidragskungörelse och till normalinstruktion utsagt, att sådana formulär bör fastställas av medicinalstyrelsen, har vi haft i tankarna önskvärdheten av att få till stånd en enhetlig grund för forskning inom familjerådgivningens område. För att familjerådgivningen skall kunna utvecklas till en verksamhet av betydelse inom mentalhygienen, måste kunskaperna om relationerna mellan makar och mellan andra familjemedlemmar i hög grad förbättras. Det material, som i form av journaler och årsberättelser m. m. insamlas vid de olika rådgivningsbyråerna, synes oss kunna bliva av stort värde härvidlag. Statsbidrag Den allmänna familjerådgivningen bör, liksom för närvarande är fallet med den abortförebyggande verksamheten, meddelas avgiftsfritt för de rådsökande. Kostnaderna för verksamheten bör helt bäras av samhället. Då vi i föregående avsnitt har föreslagit, att landstingskommunerna respektive de landstingsfria städerna skall anförtros uppgiften att vara huvudmän för den allmänna familjerådgivningen, har vi därmed också avsett, att dessa huvudmän skall bära huvudparten av kostnaderna för verksamheten. Vi har övervägt, huruvida det kan anses skäligt, att de större kommunerna genom särskilda bidrag deltager i kostnaderna för familjerådgivningen med större belopp än de skulle göra enbart genom landstingsskatten. Man har anledning förvänta, att av såväl praktiska som psykologiska skäl en allmän familjerådgivningsbyrå främst kommer att anlitas av personer hemmahörande i de större städerna, i varje fall under ett första

143 skede. Det kunde därför måhända synas rimligt, att verksamheten också huvudsakligen finansieras av de större kommunerna. Emellertid är vi, som vi tidigare framhållit, övertygade om att det på landsbygden finnes ett stort latent behov av hjälp genom familjerådgivning. Den av oss föreslagna ombudsorganisationen avser att underlätta för landsbygdens befolkning att tillgodogöra sig den hjälp familjerådgivningen avser att giva. Vi är därför angelägna om att organisationen skall kunna genomföras snabbt, så att landsbygdens intresse i detta avseende blir tillgodosett. Vi är förvissade om att klienter från landsbygden med tiden i allt större utsträckning kommer att vända sig till rådgivningsbyråerna med sina problem. Vi finner oss därför sakna anledning föreslå särskilda bidrag från de större kommunernas sida till täckande av kostnaderna för den allmänna familjerådgivningen. Vi anser sålunda, att huvudmännen i princip skall svara för kostnaderna för verksamheten. Med hänsyn till den stora samhälleliga betydelsen av ett effektivt abortförebyggande arbete liksom av en verksamhet, som syftar till att stödja familjen som institution, menar vi emellertid, att staten har ett påtagligt intresse av att allmän familjerådgivning ej endast kommer till stånd utan också får sådana resurser, att den verkligen kan giva de rådsökande en fullgod hjälp. Av skäl, som vi i följande kapitel kommer att närmare utveckla, synes det oss ej möjligt eller ens lämpligt att införa en skyldighet för landstingen och de landstingsfria städerna att tillhandahålla familjerådgivning. Statens intresse för verksamheten bör därför enligt vår åsikt taga sig uttryck i bidrag av sådan storleksordning, att de på ett kännbart sätt underlättar införandet av en välutrustad familjerådgivning och därigenom stimulerar landstingen och de landstingsfria städerna att åtaga sig uppgiften. Vi är förvissade om att åtskilliga landsting skulle med stort intresse ägna sig åt den familjerådgivande verksamheten, även om statsbidrag ej utginge. En del landsting synes också betrakta statsbidragen med likgiltighet, förmenande att den ekonomiska lättnad de medför ej står i proportion till besväret med deras handhavande. Vi tror dock, att statsbidrag för de flesta landsting skulle bliva en välkommen hjälp och en effektiv stimulans vid anordnandet av en allmän familjerådgivning i en situation, då en utbyggnad är i gång eller förestår av åtskilliga vårdgrenar under landstingens huvudmannaskap. Det synes oss dessutom rimligt, att staten, samtidigt som den ställer höga krav på verksamhetens utformning, också effektivt bidrager till kostnaderna tor denna verksamhet. Vi föreslår sålunda, att statsbidrag måtte utgå till den allmänna familjerådgivningen. Till kostnaderna för den abortförebyggande verksamheten utgår för närvarande statsbidrag till läkares avlöning med 15 kronor för varje m o t t a g ning och till kurators avlöning med 25 kronor för varje mottagning. Därjämte utgår visst bidrag, under år 1956 uppgående till omkring 1000 kronor,

144 till kostnaden för resor. Till läkares och kuratorers avlöning och till reseersättning har av årets riksdag anvisats ett belopp på 140 000 kronor. Kuratorerna är placerade i 12 och 14 lönegraderna enligt nu gällande löneplan, motsvarande 18 och 20 lönegraderna i den gamla löneplanen. För tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor, som besöker kurator, har för budgetåret 1957/58 anvisats 110 000 kronor. Slutligen utgår ett anslag på 34 000 kronor till ersättning åt vissa laboratorier för utförande av biologiska graviditetsreaktioner. Sammanlagt har av 1957 års riksdag anvisats 284 000 kronor till abortförebyggande åtgärder. Vid våra överväganden om den lämpligaste formen för ett statligt bidrag till kostnaderna för den allmänna familjerådgivningen har vi enats om att föreslå, att ett sådant bidrag skall utgå till driftkostnaderna men däremot ej till anläggningskostnaderna. Behovet av lokaler för rådgivningsverksamheten och utrustningen av dessa lokaler kommer sannolikt att tillgodoses på skiftande sätt i olika landstingskommuner, beroende på vad som i varje enskilt fall är lämpligt och möjligt. Vi anser, att denna angelägenhet bör omhänderhavas av huvudmännen utan statlig hjälp. I vårt uppdrag ingår skyldigheten att, i den mån ett bidrag från staten anses erforderligt, söka utforma ett enkelt och lättöverskådligt bidragssystem. Vi har ansett oss finna ett sådant enkelt system, då vi föreslår, att statsbidrag för upprätthållande av den familjerådgivande verksamheten skall utgå allenast till kostnaden för familjerådgivarnas löner. Därutöver föreslår vi, att ett anslag, motsvarande det som för närvarande utgår till den abortförebyggande verksamheten, skall utgå för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor, som i syfte att erhålla abort besöker en allmän familjerådgivningsbyrå. Vi har tidigare i detta betänkande i olika sammanhang kraftigt understrukit betydelsen av att den allmänna familjerådgivningen redan från början förses med rikliga resurser, och vi återkommer än en gång härtill. Det är viktigt, att byråerna inrymmes i tillräckligt rymliga och ändamålsenligt utrustade lokaler, men i familjerådgivning liksom i all annan människovårdande verksamhet är dock den personella utrustningen den mest väsentliga. Verksamhetens möjligheter att göra en god insats till fromma för de många rådbehövande är helt beroende av att den utövas av väl utbildade och även i övrigt för uppgiften lämpade personer, och personer vilkas arbetsbörda ej är tyngre, än att de får tid att ägna stor omsorg åt varje enskilt rådgivningsfall. Vi vill bestämt framhålla, att rådgivningsverksamhet av den art vi avser är ett tidskrävande arbete och att jäkt och tidsnöd helt kan äventyra dess goda resultat. Huvudparten av arbetet vid en allmän familjerådgivningsbyrå kommer att falla på familjerådgivarna. Oundgängliga för arbetets rätta bedrivande är emellertid också enligt vår uppfattning de psykiatriskt och gynekologiskt

145 specialutbildade konsulterna. För enskilda fall kan därjämte medverkan av specialister på andra områden bliva erforderlig. Då vi nu stannat inför att föreslå, att statsbidrag skall utgå endast till kostnaden för familjerådgivarnas avlöning, innebär detta därför ej ett underskattande av den arbetsinsats, som lämnas av de övriga teammedlemmarna. Förslaget har helt förestavats av vår strävan att finna en enkel form för statlig bidragsgivning. Vi framlägger i ett följande kapitel förslag om anordnandet varje år av en till socialinstitutens sociala examen lagd ettårig påbyggnadskurs, vilken enligt vår mening blivande familjerådgivare skall genomgå för att erhålla behörighet att utöva familjerådgivande verksamhet. De personer, som deltager i denna kurs, förutsattes dessförinnan ha varit yrkesverksamma under åtskilliga år. De har kanske i en hel del fall bildat familj. Även om vissa stipendier kommer att stå till elevernas förfogande, kommer dock denna extra ettåriga utbildning att medföra ekonomiska uppoffringar och kanske även andra olägenheter för eleverna. Det förefaller oss rimligt, att de som skaffar sig denna utbildning kan räkna med att därefter finna en anställning, som i lönehänseende kompenserar dem för de gjorda uppoffringarna. Vi befarar, att om så ej bleve fallet, många socialarbetare, som i och för sig vore väl lämpade för rådgivningsverksamhet, ej skulle finna sig ha anledning genomgå den kurs, som öppnar familjerådgivningsbanan för dem. Rekryteringen av personal till verksamheten skulle härigenom i hög grad försvåras. Dessa synpunkter har kommit oss att föreslå fastställandet av en viss minimilön för familjerådgivarna såsom villkor för utbekommande av statsbidrag. Med hänsyn till de stora krav vi ställer på familjerådgivarnas utbildning och tidigare erfarenhet har vi ansett oss böra föreslå, att minimilönen skall motsvara lönegrad A 17 (enligt tidigare löneplan 23 lönegraden) i statens allmänna avlöningsreglemente. För byråföreståndare, vilken kommer att bära ansvaret för verksamheten och vilken utöver familjerådgivares kompetens bör besitta administrativa färdigheter, föreslår vi vid mindre byråer, där utöver föreståndaren endast en familjerådgivare är anställd, en minimilön motsvarande lönegrad A 19 (tidigare 25 lönegraden) i statens allmänna avlöningsreglemente och vid större byråer, där det utöver föreståndaren finnes minst två heltidsanställda familjerådgivare, en minimilön motsvarande lönegrad A 21 (tidigare 27 lönegraden) i samma reglemente. Då nu bidraget till kostnaden för familjerådgivarnas löner enligt vårt förslag kommer att utgöra den enda formen av statsbidrag till upprätthållandet av familjerådgivningsverksamheten, har vi ansett oss böra föreslå, att bidragets storlek skall utgöra 60 % av ovannämnda minimilöner. I kapitel 4 (sid. 73) har vi något berört det särskilda bidrag, som alltsedan år 1945 beviljats av riksdagen till den abortförebyggande verksamheten och som avser att tillgodose överhängande hjälpbehov hos kvinnor, vilka 10

146 besöker abortkurator. Vi har därvid särskilt framhållit den stora nytta i det förebyggande arbetet, som kuratorerna anser sig ha av detta kontantbidrag. I de abortsökande kvinnornas föreställningsvärld kan även relativt obetydliga ekonomiska problem torna upp sig till oöverkomliga svårigheter, och ett ringa penningbelopp, som lämnas snabbt och utan varje form av byråkrati, kan medföra en psykologiskt gynnsam effekt. Företeelser, som under en önskad graviditet ej tillmätes någon större betydelse, t. ex. avsaknad av för graviditeten lämpliga kläder, kan för den abortsökande kvinnan te sig ytterst besvärande och ett avhjälpande av olägenheten komma att för henne medföra en väsentlig lättnad. Med hänsyn till den verkan detta bidrag visat sig ha i det praktiska arbetet, anser vi det värdefullt, att det bibehålies för den speciella grupp, som hittills kommit i åtnjutande av det, nämligen abortsökande kvinnor, som avstått från abort eller fått sin ansökan därom avslagen. Vi tror det vara önskvärt, att bidraget även fortsättningsvis gives denna speciellt abortförebyggande karaktär. Vi är medvetna om att smärre ekonomiska bekymmer även för andra grupper av rådsökande klienter kan antaga lika gigantiska proportioner som för de abortsökande och att familjerådgivarnas arbete många gånger skulle underlättas av möjligheten att utan formaliteter lämna en tillfällig ekonomisk hjälp även i fall, där abortansökan ej varit aktuell. Då vi emellertid anser, att denna för svensk socialvård ovanliga hjälpform ej bör givas en så vid omfattning, att den skulle kunna framstå såsom en statlig socialhjälp vid sidan av den kommunala, har vi ej velat föreslå någon ändring i de gällande reglerna för anslagets användning. Enligt vårt förslag kommer den abortförebyggande verksamheten att ingå i den allmänna familjerådgivningen utan särskild avgränsning. Det blir därför svårare än hittills att bestämt angiva de fall, då den ekonomiska hjälpen skall kunna lämnas. Vi anser emellertid det vara till fyllest med en generell föreskrift med innehåll, att hjälpen skall kunna utgå i abortförebyggande syfte till kvinnor som bär på en av dem icke önskad graviditet. Familjerådgivarna kommer att bliva väl kvalificerade befattningshavare. Man bör kunna överlåta åt dem att i det enskilda fallet avgöra, om den ekonomiska hjälpen skall utnyttjas eller ej. De lämnade kontantbidragen är i regel av så ringa storlek, att någon påtaglig risk för obehörigt uttnyttjande ej torde föreligga. Sedan år 1955 har det ankommit på medicinalstyrelsen att fastställa grunderna för fördelningen mellan de olika rådgivningsbyråerna av det ifrågavarande anslaget. Styrelsen har beslutat, att medlen skall fördelas proportionellt i förhållande till antalet nyinskrivna sökande. Som vi tidigare framhållit, blir inom den allmänna familjerådgivningen gränsen mellan abortfallen och de allmänna rådgivningsfallen flytande. I rådgivningsbyråernas årsberättelser bör dock kunna angivas antalet fall, där en rådsökande kvinna burit på ett av henne icke önskat havandeskap

147 och där frågan om abort blivit diskuterad. Den nu gällande fördelningsgrunden synes därför kunna bibehållas. Medicinalstyrelsen föreslog vid sitt anslagsäskande för budgetåret 1956/ 57 en höjning av bidraget till de abortsökande kvinnorna till att utgöra i genomsnitt 30 kronor per nyinskriven klient. Denna höjning godtogs emellertid ej av de anslagsbeviljande myndigheterna. För budgetåret 1957/58 sänkte styrelsen beräkningsgrunden för det begärda beloppet till 20 kronor per nyinskriven. Denna beräkningsgrund synes ha blivit accepterad. 1950 års abortutredning, däremot, föreslog ett genomsnittsbelopp av 50 kronor per klient, ett belopp som av de remissorgan, vilka yttrade sig.i frågan — däribland medicinalstyrelsen — ansågs vara väl avvägt. Vi ansluter oss till! abortutredningens ståndpunkt. Även detta i och för sig blygsamma kontantbidrag är ett led i samhällets kamp mot aborterna och ett led som vunnit erkännande i alla läger. Vi finner det synnerligen angeläget, att medlen ej blir snålt tillmätta. Vi föreslår därför, att man vid beräknandet av ifrågavarande anslag utgår från beräkningsnormen 50 kronor per rådsökande klient, vilken till följd av ett av henne icke önskat havandeskap hyser en önskan om abort. Det statliga anslaget för tillgodoseende av abortsökande kvinnors överhängande hjälpbehov har vid flera abortbyråer kompletterats med medel* som beviljats av huvudmännen, i en del fall med betydligt mindre rigorösa villkor än de, som förknippats med statens bidrag. Så till exempel har Stockholms stad för år 1957 anslagit 32 000 kronor såsom komplettering tilli det till 25 000 kronor uppgående statliga bidraget. Kuratorerna har tillstånd att av det kommunala bidraget använda högst 100 kronor per fall såsom hjälp åt kvinnor, vilka fått sin abortansökan beviljad. Vi hoppas, a t t huvudmännen också framdeles skall bevilja medel till denna speciella ekonomiska hjälpform. Särskilt önskvärt är att dessa medel får en så riklig, omfattning och förbindes med sådana villkor, att de kan utnyttjas även såsom resebidrag åt byråns klienter — både abortsökande och andra rådbehövande — i de fall hjälp av denna art är erforderlig för att ett besök vid! byrån skall kunna komma till stånd. Vi har ej ansett oss kunna föreslå statligt bidrag till dessa resor. Primärkommunala resebidrag torde endast kunna utgå inom socialhjälpens ram och efter individuell prövning av hjälpbehovet. Klienternas önskan att deras besök vid en rådgivningsbyrå ej skall bliva kända av personer i hemtrakten, torde i regel komma dem att hellre avstå från resan än att söka socialhjälp i hemkommunen till dess genomförande. Ett av landstingen lämnat resebidrag är så mycket mera angeläget, som vi i flera sammanhang betonat vikten av att man möjliggör för landsbygdens befolkning att få den hjälp, som är avsedd att lämnas vid rådgivningsbyrån. Det tidigare nämnda anslaget på 34 000 kronor till ersättning för utfö-

148 rande av biologiska graviditetsreaktioner utnyttjas för närvarande inom såväl den abortförebyggande verksamheten som den förebyggande mödravården. För den abortförebyggande verksamheten är det av stor betydelse, att man på ett tidigt stadium kan fastställa graviditet. Vi finner det därför önskvärt, att anslaget kommer den allmänna familjerådgivningen till godo, och föreslår, att anslaget fortfar att utgå under elfte huvudtiteln, dock som ett särskilt anslag med rubriken »Ersättning till vissa laboratorier för utförande av biologiska graviditetsreaktioner». I föreskrifterna för anslagets användning bör angivas, att det må utnyttjas av mödravårdsorgan och av den allmänna familjerådgivningens organ. Under en övergångstid bör det även få utnyttjas inom den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten. Enligt vår åsikt bör statsbidrag utgå endast till sådan familjerådgivning, som i enlighet med de av oss uppdragna riktlinjerna bedrives av landsting och städer, vilka ej tillhör landsting. Som tidigare nämnts, har en del primärkommunala rådgivningsbyråer inrättats. Att döma av det stora intresse för familjerådgivningsverksamheten, som visat sig i flera städer, är det ej osannolikt, att ytterligare ett antal primärkommunala rådgivningsbyråer anordnas under de närmaste åren. Därutöver finnes en del av kyrkliga och andra organisationer drivna rådgivningsbyråer. Dessa olika byråer har utan tvivel ett stort värde för det klientel de avser att betjäna, men vi anser oss detta oaktat ej kunna föreslå, att staten skall ekonomiskt bidraga till kostnaderna för dem, så länge de drives av primärkommunala eller kyrkliga huvudmän eller av enskilda föreningar. Om statsbidrag skall kunna utgå till dessa byråer, bör de, enligt vår åsikt, övertagas av respektive landsting och upptagas i landstingets plan för verksamheten såsom en filial till en befintlig landstingsbyrå eller som en fullt utrustad byrå, i båda fallen med de arbetsuppgifter, som angives i första paragrafen av vårt förslag till statsbidragskungörelse. Vår motivering härför är densamma som i frågan om huvudmannaskapet. Vi finner det angeläget att den knappa arbetskraften ej splittras på ett stort antal uppdragsgivare, vilka i åtskilliga fall troligen ej kan giva de anställda full sysselsättning inom det område, för vilket de fått sin specialutbildning. Beträffande de landstingskommuner, vilkas landsting ännu ej anordnat allmän familjerådgivning, tager vi hänsyn till önskvärdheten av att även personer, som bor i mindre orter, får tillgång till familjerådgivning. Om flera större primärkommuner eller enskilda organisationer i sådana kommuner anordnar egen rådgivningsverksamhet, skulle landstinget måhända komma att anse sig sakna anledning att för egen del införa verksamheten. Följden bleve, att invånare i de mindre kommunerna, där behov av rådgivning föreligger men ej gör sig lika starkt märkbart som i de större städerna, skulle komma att stå helt utan denna hjälp.

149 Upplysningsskrifter Åtskilliga motioner — så t. ex. 11:310 år 1951, 11:434 år 1953 samt 1:211 och 11:242 år 1955 — har, som tidigare nämnts (jfr. sid. 54), väckts i riksdagen med begäran om utredning om bästa sättet att bringa upplysning till allmänheten om äktenskapets juridik och ekonomi samt om föräldrars ansvar och barnets rättsliga ställning. Dessa motioner har blivit avslagna. Vi vill emellertid som vår åsikt framhålla, att spridandet av upplysningsskrifter är ett synnerligen viktigt led i familjerådgivningsarbetet och att det bör utföras inom familjerådgivningens ram. Upplysningsverksamheten bör inrikta sig på familjekunskap och behandla förutsättningarna såväl för familjebildning som för äktenskapets och familjens möjligheter till fortbestånd under goda betingelser. Förutom äktenskapslagstiftningen och de rättigheter och skyldigheter av juridisk och ekonomisk art den föreskriver, bör den omfatta frågor av psykologisk karaktär såsom det personliga och sexuella samlivet mellan äkta makar eller andra samlevande samt dessas förhållande till barn, släkt, umgänge och personer på arbetsplatsen. Den bör även giva kunskap om olika utvecklingsskeden i en familjs liv. Som ett exempel på huru en upplysningsskrift kan göras tilltalande och lättillgänglig för allmänheten och samtidigt sprida saklig upplysning om samlevnadsfrågor, vill vi peka på den av Folksams kvinnoråd utgivna broschyren »Tillsammans». Man torde emellertid ej kunna räkna med att enskilda företag i större utsträckning skall åtaga sig detta slag av upplysningsverksamhet, så mycket mindre som erforderliga medel härför i regel saknas. Om familjerådgivning införes som en det allmännas angelägenhet, tillkommer det också, enligt vår uppfattning, myndigheterna att ansvara för att det för upplysningsverksamheten nödvändiga materialet frambringas. Dylikt upplysningsmaterial bör utarbetas centralt. Lämpligen bör det ankomma på innehavaren av den byrådirektörstjänst inom medicinalstyrelsen, vars inrättande vi föreslagit (sid. 139), att ansvara för att broschyrer om familjekunskap, särskilt om samlevnadsproblem, framställes och på ett lämpligt sätt sprides till allmänheten. Man har härvid olika vägar att gå. Svenska socialvårdsförbundet och Svenska föreningen för psykisk hälsovård har båda nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt arbete på utgivandet av ströskrifter i socialmedicinska och psykologiska ämnen. Möjligen kunde någon av dessa organisationer intresseras för att medverka även i familjerådgivningsverksamhetens upplysningsarbete. En annan utväg är, att medicinalstyrelsen beviljas ett anslag för utgivandet av broschyrer och uppdrager åt en specialist att på styrelsens vägnar avfatta skrifterna. Medicinalstyrelsens folkskrift i abortfrågan, bland andra, har tillkommit på detta sätt. Byrådirektören bör undersöka de olika möjligheter som står till buds och välja den eller de vägar, som synes bäst framkomliga.

150 Sammanfattning Den allmänna familjerådgivningen ligger i linje med landstingens allmänt förebyggande verksamhet inom hälsovården, och vi har också föreslagit, att landstingen och de landstingsfria städerna skall bliva huvudmän för verksamheten. Inom huvudmannaområdet bör verksamheten handhavas av en familjerådgivningsstyrelse, som utgöres antingen av en social eller familjesocial nämnd eller annat fristående förvaltande organ eller av en särskilt tillsatt styrelse, utsedd av landsting eller stadsfullmäktige för en tid av fyra år i sänder. Familjerådgivningsbyråerna — vi föreslår beteckningen »allmänna familjerådgivningsbyråer» — bör helst förläggas i centralt belägna, lätt tillgängliga lokaler, utan anknytning till vare sig sjukh u s eller socialvårdsbyråer; endast om andra utvägar ej står till buds bör m a n överväga att inrätta en byrå inom ett sjukhusområde eller inom socialvårdens lokaler. Vid en allmän familjerådgivningsbyrå skall finnas minst två familjerådgivare — socialarbetare med mentalhygienisk specialutbildning — samt psykiatriskt och gynekologiskt utbildade läkarekonsulter. I mån av behov bör också specialister inom andra områden kunna utnyttjas såsom konsulter. Då verksamheten ökar i omfattning, kan filialer upprättas på olika områden inom huvudmannaområdet, och vid en ytterligare ökning av arbetsuppgifterna kan en eller flera filialer byggas ut till självständiga rådgivningsbyråer. Föreståndare för en allmän rådgivningsbyrå bör vara en särskilt meriterad kvinnlig familjerådgivare. I syfte att underlätta för hjälpbehövande, som bor långt från den ort, där en rådgivningsbyrå är inrättad, att få kontakt med verksamheten, föreslår vi en organisation av lokalombud utan särskild utbildning för rådgivningsverksamhet. Ombudens uppgift blir främst att förmedla kontakten mellan klient och byrå men även att efter samråd med byråns föreståndare hjälpa till med enklare rådgivningsfall. Tillsynen över verksamheten bör utövas centralt av medicinalstyrelsen, där en ny tjänst bör inrättas för detta ändamål, och lokalt av förste provinsialläkaren respektive stadsläkaren eller förste stadsläkaren. Samtidigt som vi finner, att verksamheten lämpligen är en landstingens uppgift, anser vi det vara ett statsintresse av vikt, att en välutrustad familjerådgivning snabbt kommer till stånd. Vi föreslår därför, att ett statligt driftbidrag skall utgå till familjerådgivarnas löner och utgöra 60 % av vissa av oss föreslagna minimilöner.

SJUNDE K A P I T L E T

Genomförandet av allmän familjerådgivning

En allmän familjerådgivning, anordnad efter de riktlinjer vi i det föregående angivit, bör enligt vår mening kunna bliva ett icke oväsentligt medel i samhällets försök att komma till rätta med de svårigheter, som tynger våra dagars människor. Vi tänker särskilt på den stigande skilsmässofrekvensen och hoppas, att verksamheten skall kunna motverka utvecklingen och bidraga till ett nedbringande av antalet skilsmässor. Vi tänker också på de förmodligen höga illegala abortsiffrorna och tror, att goda förebyggande åtgärder av familjerådgivande karaktär skall kunna i någon mån råda bot även på detta samhällsonda. Vi hyser över huvud taget stora förhoppningar om den allmänna familjerådgivningens förmåga att minska spänningar och avlägsna konflikter i enskilda individers tillvaro och hjälpa dem att skapa så harmoniska livsbetingelser, som förhållandena i övrigt kan medgiva. Ett förslag från vår sida om införandet av allmän familjerådgivning såsom en obligatorisk uppgift för huvudmännen kunde förefalla vara en naturlig följd av det stora avseende vi fäster vid verksamheten. Vi anser oss emellertid ej kunna föreslå detta. Knappheten särskilt på socialarbetare med en för uppgiften lämpad skolning kommer under alla förhållanden att resa hinder för en del landsting att inom de närmaste åren anordna denna rådgivningsverksamhet. En skyldighet för dem att från och med en viss tidpunkt tillhandahålla familjerådgivning skulle kunna medföra anställandet av personal utan erforderlig kompetens. Verksamhetens resultat skulle därmed äventyras. Ett faktiskt behov av hjälp med samlevnadsproblem har emellertid konstaterats föreligga, och såväl myndigheter som enskilda organisationer har på skilda håll i landet visat ett aktivt intresse för familjerådgivande verksamhet. Vi är därför förvissade om att huvudmännen, om de stimuleras av ett väl avvägt statligt ekonomiskt stöd, kommer att anordna allmän familjerådgivning i så rask takt, som tillgången på lämplig personal medgiver, även om skyldighet härom ej föreskrives. Abortbyråernas omläggning till familjerådgivningsbyråer. Undantagsbestämmelser När allmän familjerådgivning blivit införd, bör naturligtvis verksamheten vid de då befintliga abortbyråerna så snart som möjligt överflyttas till

152 familjerådgivningsbyråer och där ingå bland personalens övriga åligganden. Själva det abortprofylaktiska arbetet bör, som vi tidigare betonat, därvid breddas till att omfatta allmän familjerådgivning också åt abortklientelet, ej minst under eftervårdsstadiet. För närvarande utgår statsbidrag till fjorton abortbyråer, och ytterligare ett par byråer beräknas att inom kort kunna godkännas såsom statsbidragsberättigade. Antalet nyinskrivna klienter under år 1956 vid de tretton byråer, till vilka statsbidrag då utgick, var i runt tal 6 000. Dessa statsunderstödda byråers klientel bör rimligtvis även framdeles beredas minst samma förmåner, som de åtnjutit hittills i form av undersökning och behandling av gynekolog och psykiater samt bistånd av kurator. Klientelet får med andra ord ej bliva lidande av att en ny och mera omfattande organisation, vari den abortförebyggande verksamheten skall ingå, kommer till stånd. En del problem kan emellertid tänkas komma att uppstå vid omläggningen. Knappheten på personal och svårigheten att finna lämpliga lokaler kan fördröja ett utbyggande av den abortförebyggande verksamheten till allmän familjerådgivning. I någon landstingskommun kan man måhända komma att sakna intresse för en utbyggd verksamhet och föredraga att även fortsättningsvis bedriva enbart abortförebyggande arbete. I och med att en statsunderstödd allmän familjerådgivning införes — vi föreslår, att kungörelsen härom skall träda i kraft den 1 juli 1958 — bör kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag till den abortförebyggande verksamheten upphöra att gälla, vad beträffar anordnandet av nya rådgivningsbyråer. De rådgivningsbyråer, som därefter upprättas, måste, om statsbidrag skall kunna utgå till omkostnaderna för dem, avse allmän familjerådgivning och ej enbart abortförebyggande verksamhet. Vi har sökt utforma våra förslag till statsbidragskungörelse och till normalinstruktion med hänsyn härtill. För att statsbidrag skall beviljas, bör verksamheten vara anordnad i enlighet med en av tillsynsmyndigheten godkänd plan. Då denna plan godkännes, bör man ha förvissat sig om att ifrågavarande familj erådgivningsbyrå får en sådan kapacitet, att allmän familjerådgivning kan bedrivas där och att verksamheten sålunda ej kommer att begränsas till att omfatta enbart handläggning av abortärenden. Vi har tidigare påpekat, att abortärendena alltid måste beredas med skyndsamhet och därför kan tänkas komma att tränga sig före andra, kanske lika angelägna rådgivningsfall till förfång för dessa senare. Vi har emellertid då också framhållit, att möjligheten att bemästra denna svårighet blir helt beroende av de personella resurser man ställer till rådgivningsbyråernas förfogande. Vi har därutöver sagts oss vara övertygade om att en välutrustad allmän familjerådgivning i det långa loppet kommer att förebygga uppkomsten av själva önskan om abort och därigenom nedbringa antalet abortärenden. Vi

153 vill ännu en gång kraftigt understryka vikten av att rådgivningsbyråerna förses med tillräckligt antal tjänster. Då verksamheten vid abortbyråerna överflyttas till särskilda familjerådgivningsbyråer, kan som vi tidigare nämnt, en del svårigheter uppstå. Vi finner det av denna anledning rimligt, att huvudmännen under en övergångstid, som vi föreslår vara fem år, medgives rätt till statsbidrag i enlighet med kungörelsen den 21 december 1945, som sålunda skulle gälla till den 1 juli 1963. Vi räknar med att under dessa fem år förutsättningar överallt skall skapas för en utbyggnad av den abortförebyggande verksamheten till allmän familjerådgivning. Skulle det emellertid efter utgången av övergångsperioden för något landsting, som fattat beslut om en utbyggnad, fortfarande visa sig omöjligt att fullfölja beslutet, bör Kungl. Maj :t kunna medgiva befrielse från utbyggnadsskyldighet och den abortförebyggande verksamheten stödjas med statliga medel i enlighet med den av oss föreslagna kungörelsen om statsbidrag till allmän familjerådgivning. Om däremot ett landsting efter den 1 juli 1963, då sålunda kungörelsen om statsbidrag till den abortförebyggande verksamheten tankes ha blivit upphävd, driver en abortbyrå men saknar intresse för att anordna allmän familjerådgivning, bör statligt stöd ej utgå till omkostnaderna för byrån. Det kan synas som om klientelet skulle bliva lidande härav, bland annat därigenom att möjligheten för de abortsökande att erhålla ett statligt kontantbidrag ej längre skulle förefinnas. Vårt förslag i detta avseende har emellertid förestavats av vår omsorg om de abortsökande, som vi tror vara i ett stort behov av allmän familjerådgivning, särskilt under eftervårdsperioden. I en del områden kan förhållandena vara sådana, att en annan organisationsform än den vi föreslagit av principiella skäl synes mest ändamålsenlig. Så kan förhållandet bliva i storstäderna men också i landets minsta landstingskommun, Gotland, som till följd av sitt läge och sitt ringa befolkningsunderlag kan komma att intaga en särställning. Vi anser det rimligt, att Kungl. Maj :t i sådant fall efter särskild prövning medgiver befrielse från bestämmelserna i statsbidragskungörelsen och i ett särskilt reglemente fastställer organisationen för den ifrågavarande staden eller landstingskommunen. I vårt förslag till statsbidragskungörelse avser 15 § att giva utrymme för en sådan möjlighet. Decentraliserad prövning av abortansökningar Abortutredningen föreslog i sitt betänkande en decentralisering av prövningsförfarandet beträffande ansökningar om legal abort. Dessa ärenden skulle, enligt förslaget, inom varje sjukvårdsområde prövas av en lokal nämnd, bestående av tvenne läkare — en psykiater i viss tjänsteställning och en gynekolog eller allmän kirurg, verksam som tjänsteläkare vid lasarett eller motsvarande inom samma område — samt en socialt kunnig och

154 erfaren person, vilken regelmässigt borde förordnas att vara nämndens ordförande. Ordföranden skulle förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av två år i taget, medan de båda läkarledamöterna skulle utses av medicinalstyrelsen. Den lokala nämnden skulle pröva och avgöra alla ansökningar om legal abort med undantag för de s. k. nödfallen, vilka liksom tidigare skulle kunna avgöras av en enda läkare, och de ärenden, vilka vore huvudsakligen betingade av eugeniska orsaker. Dessa senare ärenden skulle av nämnden överlämnas till medicinalstyrelsens prövning. Medicinalstyrelsen skulle äga rätt att delegera ärendena till den lokala nämnden i sådana områden, där arvsbiologisk sakkunskap kunde bliva företrädd i nämnden. De s. k. tvåläkarintygen föreslogs bliva avskaffade. Den abortsökande kvinnan skulle få rätt att vid avslag på sin ansökan klaga hos medicinalstyrelsen. Likaså skulle vid skiljaktiga meningar en överröstad nämndledamot kunna påfordra medicinalstyrelsens prövning av ett visst fall. Väsentligt för utredningens förslag var, att den lokala nämndens beslut i regel skulle grunda sig på en personlig kännedom om den sökande. De tre ledamöterna skulle, innan beslut i ett ärende fattades, ha träffat den abortsökande kvinnan. Läkarledamöterna förutsattes få kontakt med henne i och med den undersökning av henne, som de i de flesta fall komme att utföra. Den tredje nämndledamoten föreslogs ordna en mottagning för sökanden i anslutning till det sammanträde i nämnden, då ärendet i fråga skulle avgöras. I de fall, där en personlig kontakt mellan nämndens samtliga ledamöter och den sökande kunde antagas sakna betydelse för ärendets bedömande eller kunde befaras orsaka skada, skulle nämnden ha befogenhet att befria sökanden från skyldigheten att taga denna kontakt. Enligt utredningens förslag skulle vidare principiellt i alla ärenden, vilkas prövning ankom på den lokala nämnden, föreligga en social utredning, utförd av en för uppgiften lämplig och utbildad social tjänsteman, »om möjligt en kurator». Endast i strängt avgränsade undantagsfall, företrädesvis medicinska fall, där miljöförhållandena alldeles uppenbart saknade betydelse, skulle nämnden kunna avstå från kravet på denna utredning. Socialutredningen borde verkställas på den ort, där den sökande stadigvarande vistades. På varje ort, där en lokal prövningsnämnd fanns verksam, skulle, enligt utredningens förslag, i regel också finnas en rådgivningsbyrå för abortsökande, på vars personal det skulle ankomma dels att handhava den abortförebyggande verksamheten, dels att biträda nämnden i dess arbete. Den sociala utredningen skulle sålunda verkställas genom byråns försorg. Den kurator, som handlagt ärendet inom rådgivningsbyrån, borde föredraga det inför nämnden. Vid tidpunkten för utredningens överväganden hade familjerådgivning påbörjats på flera orter på privat eller kommunalt initiativ. Utredningen fann ett flertal sakliga skäl tala för en breddning av abortrådgivningsbyråernas verksamhet till att omfatta allmän familjeråd-

155 givning även utan anslutning till en abortansökan. Då emellertid den erfarenhet, som man dittills hade vunnit av de särskilda familjerådgivningsbyråernas verksamhet, var ringa, såg sig utredningen ej i stånd att framlägga ett definitivt förslag härom. Den abortförebyggande rådgivningsverksamheten var då utredningen avgav sitt betänkande — och är allt fortfarande — organisatoriskt anknuten till den förebyggande mödravården. Denna anknytning föreslogs skola upphöra och verksamheten bliva en självständig uppgift för huvudmännen. Uppgiften skulle liksom dittills vara frivillig för huvudmännen och understödjas med statsmedel. Till byråerna skulle knytas dels särskilt utbildade kuratorer dels, såsom konsulter, läkare med specialistkompetens. Dessa konsulter förmodades i flertalet fall även vara ledamöter i den lokala prövningsnämnden. Rådgivningsbyråerna utgjorde enligt utredningens mening en förutsättning för att de lokala prövningsnämndernas arbete skulle kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Utredningen föreslog som konsekvens härav, att prövningsnämnder skulle införas endast för sådana sjukvårdsområden, där en rådgivningsbyrå var verksam. Decentraliseringen av prövningsförfarandet skulle sålunda ske successivt i takt med utbyggnaden av rådgivningsbyråerna. Utredningen framhöll dock önskvärdheten av att det decentraliserade prövningsförfarandet snabbt genomfördes i hela landet. Endast omöjlighet att anskaffa lämpliga ledamöter för prövningsnämnderna eller kuratorer för rådgivningsbyråerna borde få hindra genomförandet. Någon försöksverksamhet i ett begränsat antal sjukvårdsområden ansåg utredningen ej erforderlig. Den av utredningen föreslagna decentraliseringen av prövningsförfarandet blev under remissbehandlingen föremål för delade meningar. Flertalet remissorgan tillstyrkte emellertid förslaget, i åtskilliga fall dock under påpekande, att decentraliseringen innebar även många nackdelar vid sidan av den uppenbara fördelen av en personlig kontakt mellan de beslutande ledamöterna och den sökande. Chefen för inrikesdepartementet anförde i 1955 års statsverksproposition, att han fann förslaget i och för sig värt att närmare övervägas. Ett successivt genomförande av decentraliseringen i takt med utbyggnaden av rådgivningsbyråerna ansåg han dock ej böra ifrågakomma. Då inrättandet av rådgivningsbyråer vore beroende av huvudmännens fria vilja och brist på läkare försvårade en utbyggnad i rask takt, skulle enligt departementschefens mening vid ett successivt genomförande av förslaget två olika prövningssystem troligen under relativt lång tid komma att finnas vid sidan av varandra, något som han ansåge olämpligt. Det definitiva ställningstagandet till förslaget om decentralisering av prövningsförfarandet borde därför uppskjutas, till dess förutsättningar för genomförandet av en sådan decentralisering i hela riket skapats. Vi har i det föregående framhållit, att de statsunderstödda abortbyråer-

156 nas uppgifter så snart som möjligt bör överflyttas till allmänna familjerådgivningsbyråer, i vilkas verksamhet det abortförebyggande arbetet skall ingå såsom en deluppgift. Organisationen av familjerådgivningsbyråerna blir, till följd av breddningen av verksamhetsområdet, delvis en annan än den för abortbyråerna gällande. Dessa familjerådgivningsbyråer skulle dock enligt vårt förmenande bliva lika väl skickade som de nu förekommande abortbyråerna att verka som utredningsorgan och kansli åt lokala prövningsnämnder. Den av oss föreslagna organisationen skulle således i och för sig ej utgöra ett hinder för genomförandet av ett decentraliserat prövningsförfarande, såsom det föreslagits av abortutredningen. Skulle lokala prövningsnämnder efter de av abortutredningen uppdragna riktlinjerna införas, finner vi det naturligt, att familjerådgivningsbyråns föreståndare — i den mån vårt förslag om att härtill utses en väl meriterad kvinnlig familjerådgivare vinner beaktande — regelmässigt förordnas att inom nämnden företräda den sociala sakkunskapen. Härmed skulle de nackdelar bortfalla, som är förknippade med den av abortutredningen föreslagna socialt kunniga ledamotens medverkan i prövningsnämnden — nackdelar som de flesta remissorgan varit angelägna om att framhålla. Familjerådgivningsbyråns föreståndare kan förmodas äga en mera ingående kännedom om den sökandes förhållanden än en utanför byrån verksam person kan tillägna sig under ett med nödvändighet rätt kort sammanträffande med den abortsökande. Dennas berättigade krav på anonymitet skulle vid ett genomförande av vårt förslag bättre upprätthållas, än om hon nödgades taga kontakt med en person, som höll en särskild mottagning för abortsökande. Den abortsökande kvinnan skulle också besparas det obehag hon merendels säkerligen skulle erfara inför nödvändigheten att inför ytterligare en person, utöver de familjerådgivare och läkare hon tidigare samtalat med, redogöra för sina enskilda angelägenheter.

Personalbehov och personaltillgång Det är svårt att någorlunda exakt angiva storleken av den personal, som erfordras för den allmänna familjerådgivningen. Med ledning av erfarenheterna från Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, från dess mentalvårdsbyrå samt från arbetet inom den psykiska barna- och ungdomsvården kan man ungefärligen beräkna den tid, som handläggningen av ett fall genomsnittligt kommer att kräva. Det är dock ej möjligt att ens uppskattningsvis angiva i vilken utsträckning rådbehövande människor verkligen kommer att vända sig till rådgivningsbyråerna. Besöksfrekvensen blir beroende av många olika faktorer, ej minst av arten och omfattningen av den upplysningsverksamhet, som anordnas genom de olika byråernas försorg.

157 Behov av

familjerådgivare

Klienternas besök hos en familjerådgivare beräknas taga en timme i anspråk per gång. Antalet erforderliga besök är emellertid ytterst varierande, och någon antaglig genomsnittssiffra har vi ej ansett oss kunna giva. Konferenser och informella överläggningar samt avfattandet av journaler kräver tid, liksom utredningsarbete, eventuella hembesök samt kontakt med andra samhällsorgan och enskilda hjälporganisationer. Slutligen måste utrymme beräknas för kursverksamhet och upplysningsarbete. Då allmän familjerådgivning införes i en landstingskommun, torde man fä räkna med att rådgivningsbyråns klientel, i varje fall till en början, till största delen utgöres av personer boende på den ort, där byrån är belägen, eller i dess närhet. Dessa klienter torde i regel, i likhet med klientelet vid Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, utan svårighet kunna besöka byrån så ofta som en fullständig handläggning av deras ärende fordrar. Därutöver torde ett mindre antal personer från längre bort belägna orter vända sig till byrån men till följd av långa avstånd åtnöja sig med endast ett eller ett par besök. Denna senare grupp av rådsökande torde emellertid komma att påkalla ett flertal telefonkontakter mellan familjerådgivningsbyråns personal och lokalombuden för de distrikt, dit de rådsökande hör. Handläggningen av deras ärenden torde därför i en del fall kunna bliva lika tidskrävande, som då det gäller närboende klienter med högre besöksfrekvens. Erfarenheten från Stockholms stads familjerådgivningsbyrå visar också, att de ärenden en nystartad byrå i första hand får att handlägga är de mycket besvärliga fallen, där behovet av hjälp är ytterst trängande. Först så småningom, då byråns verksamhet blivit allmänt känd, torde klienter med mera lättlösta problem komma att söka hjälp hos byrån. Vid Stockholms stads familjerådgivningsbyrå räknar man med att varje familjerådgivare, som kommit upp till en arbetsbörda om 25—30 aktuella fall, ej kan belastas med mer än två nya fall per vecka. Vid mentalvårdsbyrån i Stockholm, där abortärendena handlägges, tilldelas varje heltidsanställd kurator fem nya fall per vecka. Med denna arbetsbelastning blir dock den tid, som kan ägnas varje enskild klient, alltför knapp, vilket menligt påverkar arbetets resultat. Inom den psykiska barna- och ungdomsvården har varje heltidsanställd kurator att handlägga omkring tre nya fall per vecka. Med hänsyn dels till erfarenheterna från nyssnämnda institutioner, dels till önskvärdheten av att personalen beredes tillfälle att verksamt deltaga i upplysningsarbete, synes man ej böra tilldela varje familjerådgivare mer än tre nya fall varje vecka eller omkring 145 nya fall per år. En viss ledning vid beräknandet av det framtida rådgivningsklientelets omfattning lämnar storleken av de nu befintliga abortbyråernas klientel samt antalet ansökningar om legal abort. Under år 1956 inskrevs vid de

158 då statsunderstödda tretton abortbyråerna sammanlagt 5 928 klienter, varav 4 478 önskade abort och 1 450 sökte råd i andra sexualfrågor. Till medicinalstyrelsen inkom samma år 5 248 abortansökningar. Den geografiska fördelningen framgår av följande tablå. Abortbyråklientelet och antalet abortansökningar år 1956. Nyinskrivna klienter vid statsunderstödda rådgivningsbyråer

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Norrköpings stad Östergötlands län f. ö Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmö stad Hälsingborgs stad Malmöhus län f. ö Hallands län Göteborgs stad Göteborgs och Bohus län f. ö. ... Älvsborgs län Skaraborgs län V ä r m l a n d s län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävle stad och Gävleborgs län Västernorrlands län J ä m t l a n d s län Västerbottens län Norrbottens län I landet icke mantalsskrivna utlänningar Summa

Abortförebyggande verksamhet

övriga sexualfrågor

Summa

1 701 438

1 220 149

2 921 587

— — —

— — — 45

— — —

— _

—

—

—

60 Till medicinastyrelsen inlämnade abortansökningar

436 320

— — —

— — —

— — —

1 392 522 226 150 56 107 156 42 78 39 63 98 154 23 96 44 330 124 115 51 166 175 178 110 206 220 67 79 153

—

—

—

4 478

1 450

5 928

5 248

338 109 236

— 9 6

— — —

208 .

— — —

436 299

338 118 242

— — — — — — — —

— — —

— — —

Vi finner det troligt, att flertalet abortansökningar kommer att handläggas vid familjerådgivningsbyråer, då sådana blivit inrättade. Men vi hoppas, att andra rådgivningsfall till ett större antal samtidigt skall kunna upptagas vid byråerna och att den senare gruppen ärenden snabbt skall ytterligare öka i förhållande till abortansökningarna. Vi anser det synner-

159 ligen angeläget, att den publicitet kring verksamheten, som göres i samband med anordnandet av en ny rådgivningsbyrå, får en sådan uppläggning, att även rådbehövande personer, som ej tillhör abortklientelet, känner sig föranledda att söka hjälp vid byrån. För verksamhetens fortsatta bedrivande är det ytterst viktigt, att den redan från början lägges på så bred bas, att den ej ens vid starten domineras av abortärenden. Dessa bör utgöra endast en mindre del av arbetsuppgifterna och samlevnadsproblem av allmän karaktär överväga. Vi är angelägna om att man ej hos allmänheten skapar det intrycket, att verksamheten huvudsakligen består av handläggning av abortansökningar. Många rådbehövande med andra problem skulle kanske vid sådant förhållande ej förstå, att byrån är avsedd att giva hjälp även åt dem. Med hänsyn till önskvärdheten av att den familjerådgivande verksamheten redan från början får en vid omfattning, anser vi, att varje nyinrättad byrå skall utrustas med minst två familjerådgivaretjänster, inrättade på heltid, eller däremot svarande antal deltidstjänster. I den mån arbetsuppgifterna tilltager, bör naturligtvis antalet tjänster utökas i proportion till arbetets växande omfång. I en landstingskommun, där en statsunderstödd abortbyrå redan är verksam, bör, samtidigt som verksamheten övergår till allmän familjerådgivning, antalet tjänster utökas i förhållande till de väntade arbetsuppgifterna, i första hand till minst dubbel kapacitet. Med ledning av här ovan angivna beräkningsgrunder, har vi funnit, att en över hela landet utbyggd allmän familjerådgivning i första hand skulle kräva omkring 120 heltidstjänster för familjerådgivare. Behov av läkare m. fl.

konsulter

Även omfattningen av den arbetsinsats, som erfordras från läkarnas m. fL konsulters sida, är svår att någorlunda bestämt angiva. I vilken utsträckning läkarnas sakkunskap behöver tagas i anspråk, beror i hög grad av familjerådgivarnas kunnighet och erfarenhet. För de rådgivningsfall, i vilka en abortönskan ej ingår, blir emellertid den arbetsinsats, som kräves av läkare, förmodligen av tämligen ringa omfattning. Vid Stockholms stads familj erådgivningsbyrå, där man endast i undantagsfall handlägger abortärenden, utföres omkring 15 % av hela arbetsmängden av läkare. Omkring en tredjedel av klientelet får kontakt med någon av byråns läkare. Under byråns första verksamhetsår hade i runt tal hälften av klientelet en sådan kontakt. Varje abortfall kräver undersökning av en gynekolog och dessutom i regel konsultation hos en psykiater eller annan specialist. Sexualrådgivningsfallen erfordrar oftast medverkan av en gynekolog, men det sannolika antalet sådana fall kan ej på förhand uppskattas. Beträffande övriga rådgivningsfall kan, med utgångspunkt från erfarenheterna vid Stock-

160 holms stads familjerådgivningsbyrå, sägas, att de till en början i omkring hälften av fallen, senare troligen i något mindre utsträckning, kommer att fordra bistånd av en psykiater. Vi räknar med att psykiaterns arbetsinsats i genomsnitt kommer att uppgå till 2—3 timmar per fall, som han kommer i beröring med, dvs. de flesta abortsökande och omkring hälften av det övriga klientelet. Gynekologens arbetsinsats torde kunna uppskattas till i genomsnitt 1/2 timme per fall, som han kommer i beröring med, dvs. i huvudsak hela abortklientelet samt de flesta sexualrådgivningsfallen. Därutöver måste tid avsättas för teamkonferenser — minst 2 timmar varje vecka — informella överläggningar och eventuell upplysningsverksamhet. Omfattningen av övriga konsulters arbetsinsats kan ej på förhand uppskattas. Tillgång på

familjerådgivare

För närvarande arbetar inom den abortförebyggande verksamheten omkring 30 kuratorer, av vilka 23 genomgått mentalhygienisk kurs eller av medicinalstyrelsen förklarats behöriga att utan sådan utbildning vara verksamma såsom kuratorer vid abortbyrå. Av hela antalet kuratorer är ej fullt hälften anställda på deltid. Vid familjerådgivningsbyrån i Stockholms stad finnes sju familjerådgivare anställda, samtliga med social och mentalhygienisk utbildning. Av de vid övriga familjerådgivningsbyråer verksamma familjerådgivarna har endast en person såväl social som mentalhygienisk utbildning, medan ytterligare ett litet fåtal till följd av god social utbildning och långvarig erfarenhet av kuratorsarbete torde kunna betraktas såsom kompetenta att utöva allmän familjerådgivning efter de riktlinjer vi vill förorda. Vi utgår ifrån att de flesta av dessa omkring 40 kuratorer och familjerådgivare, som sålunda redan är sysselsatta med rådgivningsarbete, vid en omorganisation av verksamheten skall övergå till allmän familjerådgivning och att de, som ej har formell kompetens härför men visat lämplighet och skicklighet i arbetet, genom dispens av tillsynsmyndigheten skall beviljas behörighet att utöva sådan verksamhet. Som vi i kapitel 6 (sid. 134 f.) framhållit, måste emellertid en del av familjerådgivarna tänkas komma att vilja arbeta endast under deltid, och vi förutsätter, att huvudmännen är villiga att bereda dem tillfälle därtill. För en utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten över hela landet skulle, även med den mycket försiktiga beräkning vi här ovan lämnat, utöver de redan i rådgivningsarbete verksamma kuratorerna och familjerådgivarna, i första hand fordras ytterligare 80—90 socialarbetare med mentalhygienisk utbildning och erfarenhet. Vi räknar med att byråernas arbetsbörda undan för undan kommer att växa. Härigenom kommer naturligtvis

161 också behovet av familjerådgivare att öka. I någon mån kan en viss omflyttning av personal tänkas ske från närliggande arbetsområden. Så kan exempelvis inom mentalsjukvården och den psykiska barna- och ungdomsvården sysselsatta socialarbetare i en del fall möjligen önska nya arbetsuppgifter och söka dessa inom den allmänna familjerådgivningen. Man torde dock ej kunna räkna med att en sådan omflyttning skall ske i större skala. Detta är med hänsyn till behovet av personal också på de andra områdena ej heller önskvärt. Större delen av de nya tjänsterna inom den allmänna familjerådgivningen måste tydligen besättas med personer, som utbildas för detta speciella arbete vid den mentalhygieniska kurs, vilken i enlighet med vårt i följande kapitel framlagda förslag skall hållas årligen vid socialinstitutet i Stockholm. Denna kurs utgör således en förutsättning för att allmän familjerådgivning över huvud taget skall kunna anordnas i hela landet och för att en för arbetets fortsatta bedrivande nödvändig successiv förnyelse av personalen skall bliva möjlig. I vilken utsträckning kursen i det långa loppet skall kunna draga till sig socialarbetare, som äger personlig lämplighet för rådgivningsarbete, blir naturligtvis i icke ringa grad beroende av dels de förmåner, som i form av stipendier beredes kursens deltagare, dels de lönevillkor deltagarna kan räkna med att uppnå efter genomgången kurs.

Tillgång på psykiatrer

och

gynekologer

Psykiatriska lasarettsavdelningar, statliga sinnessjukhus eller landstingsrespektive länspsykiatertjänster finnes i de flesta landstingskommuner respektive landstingsfria städer men saknas i Kalmar läns södra landstingskommun, i Skaraborgs och Gävleborgs läns landstingskommuner samt i Gävle stad. I sistnämnda område finnes dock läkare med psykiatrisk utbildning. Riksdagen har fattat beslut om inrättandet av sinnessjukhus i Falköping, i Bollnäs samt i Örebro. Gynekologiska lasarettsavdelningar finnes inrättade vid sjukhus i samtliga landstingskommuner med undantag för Gotland och i alla landstingsfria städer. Tillgång på psykiatriskt och gynekologiskt specialutbildade läkare finnes således redan i de flesta landstingskommuner respektive landstingsfria städer och torde inom en relativt nära framtid ytterligare öka. I de landstingskommuner, där psykiater ännu ej finnes verksam, torde samarbete med specialister i angränsande områden kunna ordnas. På Gotland torde man tills vidare få anlita en kirurg i stället för en specialutbildad gynekolog. I vad mån de specialutbildade läkarna anser sig kunna åtaga sig uppgifter inom den allmänna familjerådgivningen, undandrager sig vårt bedömande. Inom flertalet områden finnes emellertid åtskilliga läkare med erforderlig specialutbildning. Vi räknar med att överallt någon eller några u

162 av dem skall finna det möjligt att deltaga i rådgivningsarbetet, och vi förutsätter, att respektive sjukhusdirektioner skall visa förståelse för behovet av att erhålla läkarnas medverkan. Utbildning

av läkare

I kapitel 8 behandlar vi frågan om utbildningen av familjerådgivare. Det ingår ej i vårt uppdrag att utreda frågan om läkarnas utbildning för rådgivningsarbetet. Vi har efter kontakt med cheferna för de olika psykiatriska undervisningsklinikerna i landet ändå velat framföra följande synpunkter. Det psykiatriska arbetet vid en familjerådgivningsbyrå kominer att bliva av ganska särpräglad natur och i vissa avseenden skilt från arbetet inom en poliklinisk psykiatrisk verksamhet. För de läkare som har intresse för denna speciella läkarinsats i öppen vård torde det därför vara av värde att under sin utbildning och som ett led i denna i viss utsträckning få tillfälligt tjänstgöra vid en familjerådgivningsbyrå. Då en familjerådgivningsbyrå inrättas i stad där medicinsk högskola finnes, anser vi det därför synnerligen angeläget, att samarbete sker mellan den psykiatriska undervisningskliniken och familjerådgivningsbyrån. Vi tror, att det vore lyckligt, om detta kunde ske på så sätt, att rådgivningsbyråernas psykiatriska konsulter i första hand valdes bland psykiatrer med ställning som akademiska lärare. Härigenom skulle de socialpsykiatriska aspekter, som familjerådgivningsarbetet erbjuder, komma såväl den akademiska undervisningen som forskningen tillgodo. Därutöver anser vi att det skulle vara värdefullt, om de psykiatriska undervisningsklinikernas underläkare under sin utbildning finge tillfälle att deltaga i familjerådgivningsbyråernas arbete som assistenter till den psykiatriska konsulten. Vi tror, att de härigenom skulle tillföras erfarenheter, som vore av värde för deras senare självständiga verksamhet som psykiatrer, erfarenheter som de utan denna tjänstgöring sannolikt ej skulle få. En sådan uppläggning av utbildningen fordrar givetvis, att antalet underläkare vid undervisningsklinikerna beräknas med hänsyn till att en viss del av tjänstgöringen kommer att förläggas till en rådgivningsbyrå. Vid vår kontakt i dessa frågor med cheferna för de olika undervisningsklinikerna har vi kunnat konstatera, att ett stort intresse för denna form av samarbete med allmän familjerådgivning föreligger. Flera av dem framhåller dock, att antalet läkartjänster vid klinikerna måste ökas, om ett sådant samarbete skall bliva möjligt. Enligt vår uppfattning berör problemet också den utomordentligt viktiga frågan om underläkarnas rätt till deltagande i öppen vård utanför sjukhuset och kommer därmed in i de fortsatta övervägandena kring det vilande förslaget om ny sjukhuslag.

163 Sammanfattning Genomförandet av en allmän familjerådgivning kan komma att vålla vissa bekymmer, främst till följd av knappheten på en för uppgiften särskilt utbildad personal, i synnerhet familjerådgivare. Vi utgår från att verksamheten i första hand kommer att inrättas i områden, där statsunderstödd abortförebyggande verksamhet redan bedrives, men befarar, att abortbyråerna ej omedelbart skall kunna byggas ut till allmänna familj erådgivningsbyråer. Vi föreslår att statsbidraget till den abortförebyggande verksamheten skall upphöra att utgå till abortbyråer, som anordnas efter det allmän familjerådgivning blivit införd, men att det under en övergångsperiod på fem år skall betalas ut till redan befintliga byråer, där verksamheten av olika skäl ej kunnat breddas till att omfatta allmän familjerådgivning. Sedan denna övergångsperiod gått till ända, bör Kungl. Maj:t genom dispens från bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till allmän familjerådgivning kunna medgiva, att statsbidrag även fortsättningsvis skall utgå till en abortbyrå. Genom en sådan kungl. dispens bör också organisationen av verksamheten i en del områden, exempelvis i storstäderna och på Gotland, kunna bliva en annan, än den vi föreslagit. 1950 års abortutredning föreslog, att prövningen av abortansökningar skulle utföras lokalt i varje sjukvårdsområde av en statlig prövningsnämnd, åt vilken landstingsdrivna abortrådgivningsbyråer skulle verka såsom kansli och utredningsorgan. Vi konstaterar, att de av oss föreslagna familjerådgivningsbyråerna lika väl som abortbyråerna är ägnade att biträda sådana prövningsnämnder och att vårt förslag om allmän familjerådgivning ej utgör något hinder för genomförandet av ett decentraliserat pröv*ningsförfarande. I våra försök att uppskatta behovet av personal för rådgivningsverksamheten, finner vi, att igångsättandet i hela landet av en fullt utbyggd allmän familjerådgivning skulle erfordra omkring 120 familjerådgivaretjärister förutom medverkan av psykiatriskt och gynekologiskt skolade läkare jämte expertis inom andra områden. Endast omkring fyrtio socialarbetare med erforderlig kompetens är för närvarande verksamma inom familjerådgivning eller abortförebyggande arbete. Då man ej har anledning att räkna med överflyttning i större skala från andra arbetsområden, blir följden att flertalet familjerådgivare måste utbildas särskilt för denna arbetsuppgift. Specialutbildade läkare finnes redan i de flesta områden, men i vilken mån de har möjlighet att åtaga sig uppgifter inom familjerådgivningsverksamheten undandrager sig vårt bedömande. Då vi tänker oss, att det även för läkarnas del kan vara av intresse med en särskild utbildning i rådgivningsarbete, diskuterar vi möjligheten av ett samarbete mellan psykiatriska undervisningskliniker och familjerådgivningsbyråer på så vis, att psykiatrisk konsult väljes bland de akademiska lärarna och att klinikens underläkare får en del av sin utbildning förlagd till en rådgivningsbyrå.

ÅTTONDE K A P I T L E T

Utbildning av familjerådgivare

Som framgår av tidigare kapitel giver vi familjerådgivarna en central ställning inom den planerade verksamheten. Såväl den administrativa ledningen av arbetet och organiserandet av familjerådgivningens allmänt förebyggande och upplysande verksamhet som en betydande del av den direkta kontakten med hjälp- och rådsökande människor kommer att läggas på denna personalgrupp. Vi har därför ansett det nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om tillgången på personal för familjerådgivaretjänster och att framlägga förslag till en utbildning för dem. Vi har funnit, att inga av de nu tillgängliga utbildningsvägarna kan anses giva den kompetens som här måste krävas. En universitetsexamen i exempelvis psykologi och sociologi giver i sin nuvarande utformning icke en tillfredsställande grund för praktiskt arbete med människor. Den av psykologutredningen föreslagna psykologutbildningen 1 tager av naturliga skäl sikte på rent psykologiska arbetsuppgifter och skulle därför heller icke vara lämplig för de tjänster vi har i tankarna. Socionomexamen giver kunskaper som .är oundgängliga och praktisk erfarenhet av väsentlig betydelse för arbetet i fråga men fyller ej måttet i avseende på kunskaper i psykologi och mentalhygien och framför allt i avseende på träning i praktisk tillämpning av des:sa kunskaper. En förbättring häruti utgör den påbyggnadskurs för socialarbetare på det mentalhygieniska arbetsområdet, som sporadiskt anordnats vid socialinstitutet i Stockholm och som sedan 1956 återkommit varje år. Denna femmånaderskurs, som främst inriktats på utbildning av kuratorer för den psykiska barnavården, den abortförebyggande verksamheten, psykiatriska kliniker och vissa andra sjukvårdsområden, har genomgående bedömts såsom alltför kort. Det förhållande att kursen betraktats som ett provisorium har hindrat en mera långsiktig planering både av den teoretiska undervisningen och den praktiska utbildningen och medverkat till en viss osäkerhet rörande kursens värde som utbildningsmerit. Det förtjänar påpekas, att ett icke Obetydligt antal kuratorer inom den psykiska barnavården till följd av de otillfredsställande utbildningsmöjligheterna i Sverige skaffat sig utbildning utomlands, företrädesvis i England. Detta torde ha varit av synnerligen stort värde för utvecklingen på området, men eftersom en sådan utbildningsväg av ekonomiska och andra skäl står öppen endast för ett fåtal, i Psykologisk utbildning och forskning, SOU 1955:11.

165 förefaller det oss angeläget, att en liknande situation icke uppstår för familjerådgivningen. När vi tagit ställning till utbildningsfrågan för familjerådgivare, har vi funnit, att ett likartat behov av en högre utbildning föreligger för stora grupper socialarbetare. Exempel på sådana är, förutom de nämnda grupperna kuratorer, tjänstemän inom rehabiliteringsverksamhet i socialvård och arbetsvärd, inom viss utrednings- och övervakningsverksamhet i den kommunala socialvården och alkoholistvården, inom adoptions- och fosterbarnsplacering, inom ungdomsvårdsskoleorganisationen och kriminalvården. För samtliga dessa grupper synes innehållet i en vidareutbildning i allt väsentligt bliva gemensamt, nämligen utökade kunskaper i psykologi, praktisk människobehandling och människovård. Vi vill ej underlåta att. påvisa detta mer eller mindre latenta utbildningsbehov. Emellertid anser vi oss ej ha möjlighet att taga upp hela detta frågekomplex till behandling, i synnerhet som vi förutser, att utvecklingen kommer att leda till en gradvis skeende förbättring av den service, som erbjudes inom olika grenar av socialvården i vidaste mening. Takten i denna utveckling kommer att bestämmas av i nuvarande läge svåröverskådade ekonomiska faktorer. Vi har därför begränsat oss till att föreslå en förlängd utbildning för några grupper socialarbetare, inom vilkas arbete familjerelationer och familjekonflikter spelar en central roll. Utbildningen är alltså avsedd för familjerådgivare, barnpsykologiska kuratorer samt vissa kuratorer inom sjukvården. Då emellertid utbildningen i den form vi tänkt oss torde vara lämplig för ett betydligt vidare område, anser vi det självfallet, att den också måste stå öppen för sökande med andra specialintressen. I valet mellan olika tänkbara uppläggningar av denna utbildning har vi stannat för att föreslå en kurs på ett läsår som påbyggnad på examen från socialinstitutens sociala linje. Socionomexamen, som alltså i och för sig måste anses vara en otillräcklig utbildning för familjerådgivarna, giver dock en oumbärlig förberedelse för en väsentlig del av deras arbetsuppgifter. En annan och icke oväsentlig fördel med ett sådant arrangemang är att rekryteringen till familjerådgivningen då sker från en grupp människor, som genom utbildning och längre eller kortare tids verksamhet på ett närgränsande arbetsområde prövat sin lämplighet och sitt intresse för mera kvalificerade rådgivande uppgifter och hunnit uppnå den mänskliga och yrkesmässiga mognad, som måste förutsättas för dylikt arbete. Denna niomånaderskurs bör giva teoretisk och praktisk utbildning för arbetet med de individuella hjälpfallén och är avsedd att giva behörighet åt kuratorer och familjerådgivare för denna del av arbetet. För innehavare av chefstjänster inom familjerådgivningen har vi övervägt att föreslå såsom ytterligare behörighetskrav ett års tjänstgöring och viss därmed förenad utbildning vid därför godkända institutioner. Med hänsyn till att under en övergångsperiod ett antal sökande till dessa tjänster kan förmodas ha lång

166 och kvalificerad tjänstgöring bakom sig och därför komma att beviljas dispens från ett sådant behörighetskrav, har vi avstått därifrån. Vi anser emellertid, att tillkomsten av utbildningstjänster för denna personalgrupp är av synnerligen stort intresse, och vi föreslår ett mindre anslag för teoretisk undervisning i samband med sådan tjänstgöring. Då utbildningen enligt vårt förslag sålunda anknytes till socionomexamen, har det förefallit oss naturligt, att den också förlägges till socialinstitut, i synnerhet som socialinstitutet i Stockholm redan har erfarenhet av fortbildning på ifrågavarande område. Avgörande för vårt ställningstagande i valet mellan olika tänkbara utbildningsanstalter har varit den vikt, som måste tillmätas utbildningens praktiska del. När det gäller den teoretiska delen av utbildningen, vill vi emellertid påpeka vikten av att man är vaken för de möjligheter till anknytning till psykologutbildningen, som kan framkomma vid en eventuell omläggning av denna. Det skulle utan tvivel vara av stort värde för det framtida samarbetet, om vissa delar av den teoretiska utbildningen kunde följas gemensamt av psykologer och kuratorer. Med universitetsutbildningens nuvarande uppläggning och med dess inom de aktuella ämnena utomordentligt hårt pressade undervisningskapacitet torde det emellertid vara uteslutet, att några av de däri ingående kurserna skulle kunna öppnas för andra studerande än de som syftar i första hand till filosofie kandidatexamen. Det av psykologutredningen framförda förslaget, att Ericastiftelsen i Stockholm skulle lägga om sin verksamhet så att dess första årskurs gav utbildning för psykiatriskt socialarbete, har ännu ej blivit föremål för statsmakternas ställningstagande. Förslaget, som ej närmare utformats, utgick från att stiftelsen vid en omläggning av den akademiska psykologiundervisningen och efter tillkomsten av ett speciallärarinstitut kunde tänkas förlora vissa grupper sökande. Därigenom kunde undervisningskapacitet friställas. Även om förslaget skulle komma att genomföras, torde emellertid stiftelsens på praktiska psykologiska arbetsuppgifter bland barn och ungdom inriktade första årskurs komma att fylla ett faktiskt behov och ej kunna utan olägenhet undvaras. Innehållet i socionomexamen För inträde vid socialinstitutens sociala linje kräves studentexamen eller godkänt inträdesprov, varvid studentkunskaper i svensk skrivning, historia, samhällslära och geografi skall redovisas. Därjämte kräves ett års väl vitsordad praktik inom socialvård eller andra arbetsområden, varifrån erfarenhet kan anses värdefull. Syftet härmed är bland annat att få en grund för bedömning av de sökandes lämplighet för socialt arbete. Som praktik kan vissa andra typer av utbildning gälla, exempelvis sjuksköterskeutbildning. Sbcionomexamen kan avläggas efter två och ett halvt år, varav åtta må-

167 nåder är praktik. Häri är alltså icke förpraktiken inräknad. Utbildningen är avsedd för socialarbetare inom olika verksamhetsfält. Den syftar till att giva grundläggande kunskaper både om samhället och dess funktioner och om människan och hennes behov. Samhällsstudierna koncentreras i första hand på socialpolitisk teori och på institutioner till hjälp och stöd åt den enskilde. 1 dessa avseenden torde utbildningen vara väl tillräcklig som grund för socialt arbete på alla områden. Undervisningen i psykologi giver en allmän orientering med tonvikt på medicinsk psykologi. Den tager liksom den praktiska kursen i socialvårdsmetodik sikte på att giva ökad förståelse för den hjälpsökande människans behov och reaktioner och praktiskt användbara kunskaper som stöd i människobedömning. Den del av utbildningstiden, som ägnas detta område, är emellertid jämförelsevis kort, och detta förhållande samt framför allt de otillräckliga möjligheterna till träning i praktisk tilllämpning av dessa psykologiska kunskaper gör, att de blir tämligen ytliga. För de arbetsområden, som vi har i tankarna, måste de bedömas som klart otillräckliga, även om hänsyn tages till att varje form av psykologisk utbildning kräver en lång period av eftermognad, innan den till fullo kan giva resultat.

Behov av ytterligare kunskaper för vissa kategorier Vi avser här i första hand familjerådgivare och barnpsykologiska kuratorer. Det är svårt att utifrån de mötande problemens art draga någon skarp skiljelinje mellan exempelvis familjerådgivarens arbetsuppgifter och dem som andra socialarbetare ställes inför inom vissa grenar av den kommunala socialvården eller som medarbetare inom sjukvården. De djuprotade familjekonflikter som en tjänsteman inom nykterhetsvården borde kunna hjälpa sina klienter att lösa eller leva vidare med, de individuella beslut av livsavgörande betydelse som den ogifta modern behöver barnavårdsmannens stöd för att kunna fatta, förefaller ytligt sett ofta »svårare» än de konflikter som presenteras av en familj, där en yttre standard kan giva ett visst stöd och relationerna mellan familjemedlemmarna ännu ej helt brutits ned. Det har också tidigare påpekats, att enstaka tjänstemän från andra områden av socialvården i framtiden torde komma att vara intresserade av att skaffa sig en vidare utbildning. Vissa kommuner kan också förväntas vara intresserade av att avdela en del uppgifter inom den kommunala socialvårdens ram till specialutbildade funktionärer. Man kan därför säga, att i den mån en förhållandevis liten grupp socialarbetare nu föreslås få en förlängd utbildning, motiveras urvalet ej av en bedömning av behovet av mera kvalificerad service utan snarare av en uppskattning av vad som är realistiskt möjligt att genomföra med nuvarande ekonomiska och personella resurser. Sedan man sålunda betonat de väsentliga likheter som föreligger mellan familjer och

168 individer, sådana de gör sig kända inom olika vård- och hjälpformer, kan man emellertid också peka på skillnader, varav en del kanske är tidsbestämda men kommer att vara av avsevärd betydelse under åtminstone ett par decennier, medan andra torde markera en bestående skiljelinje mellan olika hjälpformer. Familjerådgivningen är — liksom den psykiska barnavården — tänkt såsom förebyggande, ej blott genom sina generellt verkande insatser utan också i sitt arbete med de enskilda familjerna. Familjerådgivningen skall sålunda erbjuda service, innan behov av medicinsk eller social hjälp i trängre bemärkelse föreligger, och den psykiska barnavården söker bland annat också uppfånga missanpassningssymtom, innan de hunnit stelna i neuroser eller funnit utlopp som påkallar socialt ingripande. Detta betyder, att det ställes stora krav på familjerådgivarnas och de barnpsykologiska kuratorernas förmåga till bedömning eller social diagnos. Det kan vara svårt att urskilja orsaker och deras samspel på ett tidigt stadium av snedvridning av en familjerelation. Det är också svårt att på ett tidigt stadium av yttre konfliktanledningar, lynnes- och intressemotsättningar skilja konfliktens kärna från rationaliseringar liksom att särskilja mellan symtom på hotande eller definitiv splittring och de motsättningar och spänningar, som kan vara normala stadier i en familjs utvecklingshistoria. Den barnpsykologiska kuratorn skall utreda barnets totala familjesituation, men har ej ensam ansvaret, sedan en klient blivit inskriven vid rådgivningsbyrån. Emellertid gör kuratorn i regel den första utredningen av ärendet, och det blir då hennes uppgift att bedöma de hjälpsökandes behov av förtur, att eventuellt hänvisa till hjälporgan av annan typ etc. Detta är synnerligen betydelsefulla bedömningsuppgifter i en tid, då väntelistor under åtskilliga år framåt måste befaras bliva långa, då klienterna så snart som möjligt måste få kontakt med de hjälpresurser som de bäst kan använda och då läkarnas tid måste utnyttjas på effektivast möjliga sätt. På båda dessa verksamhetsområden har man i särskilt hög grad mänskliga relationer i centrum för arbetet. Inom familjerådgivningen är detta uppenbart, och det står också ofta mer eller mindre klart för de hjälpsökande; inom den psykiska barnavården finner man i flertalet fall, att störda relationer mellan föräldrar och barn eller mellan föräldrarna inbördes är orsaken till barnets svårigheter. I båda dessa fall rör det sig om de mänskliga relationer, som mest intimt ingriper i individens liv. Det är uppenbart, att arbetet på att förbättra sådana relationer ställer särskilda krav på kunskap om och förståelse för det dynamiska samspelet i en familjegemenskap med dess skiftande rollfördelningar och uttrycksformer. Man utgår vidare från frivillig medverkan från sina klienter, detta till skillnad från stora områden inom socialvården, där antingen möjligheten att tillgripa direkta tvångsåtgärder finnes i bakgrunden eller sammankopplingen av en mera personlig hjälp med materiella och andra förmåner

169 utgör ett mer eller mindre kännbart tryck på klienterna. Detta innebär ej endast en större risk för att klienter »försvinner» vid klumpig eller ryckigt planerad behandling, utan också att man med utgångspunkt från frivilligheten kan ställa helt andra krav på sina klienter, på deras eget intresse av att få sina problem lösta. Till följd härav har man möjlighet att giva en mera ingripande och djupgående hjälp än en motvillig eller passiv klient kan erbjudas av en aldrig så skicklig socialarbetare. Det är då utomordentligt viktigt, att familjerådgivare och kuratorer har kunskaper nog för att framlocka och understödja detta klientens aktiva intresse och medverkan liksom för att verkligen giva hjälp att se klarare i den labyrint av fakta och känslor, misstolkningar och felvärderingar, som mänskliga konflikter alltid presenterar. När det gäller de uppgifter vid sidan av arbetet med individuella klienter, vilka förutsattes lagda på familjerådgivaren, utgör likaledes socionomexamen en god grund, som likväl i vissa avseenden kan behöva kompletteras. Det allmänt förebyggande arbetet, föredragsverksamhet, planerande och ledande av kurser och studiecirklar och deltagande i andra former av upplysningsverksamhet, är nära anknutet till den allmänna folkbildningsverksamhet, för vilken en del socionomer specialiserar sig. En sådan specialisering väljes dock för närvarande så gott som aldrig av dem, som har för avsikt att ägna sig åt individuellt rådgivningsarbete. För byråföreståndare inom familjerådgivningen torde emellertid en viss förberedelse för upplysningsverksamhet vara nödvändig, för att denna del av arbetet ej skall bliva alltför betungande, i synnerhet som många i övrigt utomordentligt lämpliga familjerådgivare torde sakna spontant intresse för dessa former av gruppverksamhet. I och för sig är en viss sådan utbildning synnerligen önskvärd för samtliga familjerådgivare och barnpsykologiska kuratorer, men vi finner det ej möjligt att bereda plats härför under kurstiden utan föreslår, att seminarier och praktiska övningar inom detta område skall äga rum under det praktiska utbildningsår, som vi velat föreslå som särskild merit för byråföreståndarna inom familjerådgivningen. För det arbete, slutligen, som dessa byråföreståndare i egenskap av chefstjänstemän inom familjerådgivningen kommer att få, utgör socionomexamen en formellt tillräcklig förberedelse. Viktigast i detta avseende är, att de teoretiska kunskaperna hunnit smältas under praktiskt arbete. Man räknar också med att de flesta skall ha några års arbetserfarenhet utöver examen, innan de kominer till specialutbildning. Även efter denna är det emellertid synnerligen angeläget, att de får tillfälle att arbeta en tid utan ansvar för arbetets uppläggning och ledning i stort. Detta är ett syfte med det av oss föreslagna särskilda tjänstgöringsåret för byråföreståndarna. Då det är viktigt, att man till tjänster såsom byråföreståndare har tillgång till så många välkvalificerade sökande som möjligt, bör icke endast personer med erfarenhet

170 som familjerådgivare kunna ifrågakomma utan även barnpsykologiska kuratorer, som äger motsvarande utbildning och erfarenhet. Hittills anordnade kurser i mentalhygien Påbyggnadskurser för mentalhygieniskt arbete bland barn och ungdom har anordnats vid socialinstitutet i Stockholm i regel vart tredje år sedan 1941. Påbyggnadskurser för sjukhuskuratorer har med samma intervall ordnats sedan 1947, vid ett par tillfällen samordnade med kurs för kuratorer inom abortförebyggande verksamhet. Dessa kurser sträckte sig över ca tre månader. Innehållet var huvudsakligen teori: föreläsningar och seminarieövningar med tyngdpunkt på psykologi och psykiatri. Den praktik som ansågs nödvändig skulle ha fullgjorts före kursens början. År 1953 ordnades som ett experiment en kurs av delvis avvikande typ. Den stod öppen för »socialarbetare inom det mentalhygieniska arbetsområdet», oavsett om klientelet var barn eller vuxna. Den teoretiska undervisningen utgjordes av en sammanslagning av väsentliga avsnitt från de tidigare specialkursernas schemata med tillägg av ett seminarium i socialvårdsarbetets metodik (casework). Praktik ingick i kursen. De frågeställningar man önskade få klarhet om var följande: värdet av ett kursinnehåll som ej inriktats på alltför snävt begränsade verksamhetsområden, möjligheten att använda och värdet av de metoder för undervisning under det praktiska arbetet (handledning) som utformats i de anglosaxiska länderna samt slutligen intresset för en förlängd kurs. Erfarenheten gav positiva svar på dessa frågor, och kursen har med smärre förändringar upprepats 1956 och 1957. För 1958 planeras åter en kurs vartill medel beviljats med 37 800 kronor under anslaget till kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal och social tjänst. Detta täcker även kostnaderna för anställande av en tjänsteman med halvtidsarvode för administration och viss undervisning vid kursen. Dessa kurser har under årens lopp betraktats som en provisorisk lösning av ett utbildningsbehov, som från början bedömdes som osäkert och tillfälligt men som under senare år gjort sig allt kraftigare gällande. Sålunda ligger enträgna framställningar från medicinal- och socialstyrelsernas sida till grund för att medel sedan 1956 beviljats till en årligen återkommande kurs. Först under innevarande år har särskild arbetskraft i viss utsträckning kunnat anställas för kursen, som tidigare kunnat genomföras endast genom tillbakasättande av andra arbetsuppgifter vid socialinstitutet. I samband med dessa kurser har den utbildning av handledare för socialinstitutets elever som tidigare förekommit intensifierats. Handledarna har deltagit i en under en följd av år utsträckt serie studiecirklar och har byggt upp sina erfarenheter i handledning genom arbetet med de mera kvalificerade praktikanter, som kommit från de mentalhygieniska kurserna. Av stor betydelse i detta sammanhang var den konsultverksamhet, som under sex

171 månader 1954 bedrevs av professor Helen McCrae, University of British Columbia, Kanada. Mrs McCrae, som ställts till de svenska socialinstitutens förfogande genom FN:s avdelning för tekniskt bistånd, diskuterade uppläggningen av kurser i socialvårdsmetodik med lärarna samt ledde studiegrupper i casework för handledare och andra socialarbetare. Liknande utbildning i några främmande länder Vi har funnit det vara av värde att utan anspråk på fullständighet insamla några uppgifter angående organisationen av en likartad utbildning i ett par andra länder. När det gäller England och Holland har detta skett vid en av ordföranden och ledamoten Ahnsjö företagen studieresa. I England bedrives sedan 1929 utbildning av »psychiatric social workers» vid Mental Health Course (kurs i mentalhygien), London School of Economics, som utgör en fakultet av Londonuniversitetet. Inträdeskraven är tvåårig social utbildning och ett par års praktisk erfarenhet efter examen. Kursens längd är tolv månader, varav man under nio månader har praktik tre dagar i veckan och under två månader har heltidspraktik. Kursen kan taga emot 35 elever per år och har en heltidsanställd och tre halvtidsanställda lärare förutom timlärare i de teoretiska studieämnena. Dessa faller huvudsakligen inom psykologi och psykiatri. För den praktiska utbildningen betalade skolan tidigare sju pund per elev och praktikperiod till praktikinstitutionen som ersättning för handledning, lokal och materialkostnader. Numera ersattes institutionerna för sina insatser i utbildningen direkt från hälsovårdsministeriets anslag till Mental Health Services. Enligt avtal utgår tilläggsarvode till socialarbetare med »särskilt ansvar», till vilket bland annat handledning av elever hänföres. Vanligast är, att en handledare har två praktikanter och får sitt eget arbete reducerat med hälften. Enligt en ungefärlig uppskattning motsvaras en socialarbetares arbetsinsats av vad som kan utföras av fyra elever under en handledare, som då ej har något direkt arbete med klienter. De flesta eleverna erhåller stipendier, som motsvarar kostnaden för fullt uppehälle under hela studietiden. — Kurser med samma program förekommer vid fyra engelska universitet. Vid London School of Economics anordnas sedan 1954 en kurs av samma omfattning men med något annan inriktning, Course in Applied Social Studies (kurs i tillämpade sociala studier). Till skillnad från Mental Health Course, som i första hand utbildar för arbete vid psykiatriska sjukhus och inom psykisk rådgivning för barn och ungdom, avser den sistnämnda kursen att giva högre utbildning för socialarbetare inom alla verksamhetsområden. Här antager man 24 elever årligen och har två heltidsanställda lärare jämte timlärare. Under kursens första år hade man dessutom en amerikansk konsult som hjälp vid uppläggningen och framför allt för handledarutbildning.

172 Ytterligare en typ av engelsk fortutbildning erbjuder Institute of Almoners' ettåriga utbildning av sjukhuskuratorer, som liksom de förut nämnda kurserna bygger på tvåårig grundutbildning. Institutets kurs består av handledd praktik, varunder deltagarna regelbundet samlas till seminarieövningar, samt ett p a r sammanhängande läsperioder. I Holland gives sedan 1952 högre utbildning för socialarbetare med en kommitté representerande fem sociala skolor som huvudman. Syftet är att giva utbildning i casework samt i handledning av outbildad personal. Kursen, som är ettårig, förutsätter treårig grundutbildning samt några års praktiskt arbete. De studerande har praktik tre dagar i veckan. I vissa fall kan denna praktik utgöras av avlönat arbete, men sker dock under särskild handledning. Man tager emot tio elever årligen och har en heltidsanställd kursledare. I Österrike anordnas vid Fiirsorgeschule der Stadt Wien en ettårig påbyggnadskurs i casework för personer, som tidigare har social utbildning. Två tredjedelar av veckotimmarna ägnas åt handledd praktik. Samtliga dessa europeiska utbildningsformer har i högre eller lägre grad rönt inflytande från amerikansk utbildning för socialt arbete. Eftersom organisationen av högre studier på detta liksom på andra områden på väsentliga punkter är olika i Europa och Amerika är det emellertid ingenstädes fråga om en direkt efterbildning. Den amerikanska utbildningen bygger på fyraåriga collegestudier, i regel men ej undantagslöst omfattande samhällsvetenskapliga ämnen och psykologi. Yrkesutbildningen för socialt arbete sker vid en School of Social Work (socialinstitut), inkorporerad i ett universitet. Två års studier leder till en Master's Degree in Social Work (närmast motsvarande magistergrad). Studier för doktorsgrad förekommer vid ett antal av de större skolorna, stundom jämsides med ett tredje studieår med huvudinriktning på kvalificerade praktiska arbetsuppgifter eller undervisning i stället för forskning. Av de två årens studier inriktas det första på casework, med psykologi och psykiatri som stödämnen. Under det andra året kan specialisering också ske inom någon annan metod i socialt arbete såsom grupparbete eller administration. Förläggningen av teori och praktik växlar. Det vanligaste är emellertid, att tre veckodagar ägnas åt praktik och två åt teori. Ett par skolor har dock dragit samman teorien till koncentrerade läskurser, och de studerande har heltidspraktik under två åttamånadersperioder. Under denna tid står de dock i nära kontakt med skolan genom insända rapporter, som kommenteras, och genom regelbundna besök från skolan på praktikinstitutionerna. Oavsett vilket system för praktikens fördelning i tiden man följer, så är dess innehåll i regel enhetligt. Sålunda placeras eleverna under första studieåret i institutioner, där de huvudsakligen får kontakt med normalklientel och där tyngdpunkten i arbetet ligger på materiella hjälpresurser. Under andra studieåret gives tillfälle till specialisering genom praktik vid in-

173 stitutioner, som antingen vänder sig till ett klientel, vilket ställer större krav, t. ex. psykiskt sjuka, kriminella, eller inriktar sig på problem som kräver mera kvalificerad bedömning, t. ex. äktenskapsrådgivning, fosterbarnsplacering. Allmänna synpunkter på den föreslagna utbildningen Den utbildning, som vi i det följande föreslår för de blivande familjerådgivarna och för de barnpsykologiska kuratorerna, är avsedd att giva en god grund för arbetet. Målsättningen är att smälta samman teoretiska kunskaper till ett praktiskt användbart hjälpinstrument, där den intuitiva förståelse för människor och den spontana hjälpvilja, som de studerande kan förväntas satsa som förutsättning för utbildningen, stödes av objektivitet och rationellt tänkande. I förening med de studerandes tidigare utbildning bör kursen giva dem förmåga att själva kritiskt sovra bland nytillkommande material och därigenom bygga ut sina kunskaper. De bör ha fått sådana riktlinjer för den framtida verksamheten, att strävan efter vidgade kunskaper och en ständigt förbättrad metodik blir ett självfallet led i deras arbetsliv. De bör med andra ord ha förvärvat den för all akademisk utbildning grundläggande uppfattningen, att en utbildning aldrig är avslutad. Denna akademiska målsättning för utbildningen står enligt vårt förmenande ej i motsättning till det lika klart formulerade syftet, att det här gäller förvärvande av kunskaper för praktiskt bruk inom ett yrke med bestämda funktioner. Med forskning i egentlig mening kan under en så kort utbildningstid givetvis endast en andrahandskontakt av samma karaktär, som uppnås genom ett- och tvåbetygsstudier vid universitet, etableras. I ett senare avsnitt påvisar vi möjligheten att öppna en väg till fördjupat vetenskapligt arbete för personer, som genomgått den föreslagna utbildningen. I den ettåriga kurs som vi föreslår fördelas tiden i ungefär lika proportioner på teoretiska studier och praktisk utbildning. Huvuddelen av de teoretiska studierna ägnas åt psykologi och därmed nära sammanhängande ämnen. Som allmän princip vill vi här framhålla, att undervisningen bör koncentreras till de områden av psykologi och mentalhygien, som är av direkt praktisk betydelse för de studerandes framtida arbete. Här bör man snarare sträva efter en fördjupad förståelse av lärostoffet än efter behärskande av ett kvantitativt mera omfattande kunskapsmaterial, eftersom en sådan förståelse blir till mera hjälp vid självstudier i framtiden. Även så bör kursens litteraturlistor bliva av den omfattningen och den standarden, att de giver vana vid läsning av vetenskaplig litteratur på relevanta områden inom psykologien. Den praktiska utbildningens roll kan enligt vår mening knappast överskattas. Den sammansmältning av teoretiska kunskaper till ett praktiskt hjälpmedel, som vi ovan satt som mål för kursen, kan endast ske i prak-

174 tiskt arbete med människor under kvalificerad handledning. Den förutsätter en både intellektuell och emotionell mognadsprocess, som knappast kan forceras tidsmässigt. Vår utgångspunkt har varit, att det kunskapsstoff, som kursdeltagarna trots deras växlande specialinriktning behöver, i allt väsentligt är gemensamt. Större delen av den teoretiska undervisningen föreslås därför vara obligatorisk för alla. Man kan emellertid ej bortse ifrån att det finnes kunskapsområden, som, om än intressanta för samtliga, ej är av den allmänna betydelse, att de behöver beredas plats på det gemensamma schemat. Vi föreslår därför vid sidan av de i regel mera omfattande obligatoriska föreläsningsserierna kortare, valfria serier för att därigenom tillgodose olika gruppers specialintressen. När det gäller praktiken föreslås ingen specialisering. De studerande skall under kursen fullgöra två praktikperioder. Det är viktigare, att de därunder får erfarenhet av exempelvis arbete både med friska människor och med i olika grad psykiskt insufficient klientel eller med olika arbetsmetoder, såsom långtids- och korttidskontakt, än att de får se två olika arbetsplatser inom samma specialitet. Den föreslagna undervisningen är i hög grad kursbunden. Ett något friare studiesätt vore ur många synpunkter att föredraga. Vi har emellertid sett som vår uppgift att på kortast möjliga tid få in en intensiv utbildning för en relativt liten grupp studerande, och kursbundenhet är då det enda ur ekonomisk synpunkt möjliga alternativet. Detta får dock ej betyda, att samtliga deltagare måste bliva färdiga inom fastställd tid. Den som blir försenad bör givetvis ha tillfälle att återkomma nästa år för att taga igen förlorade kursavsnitt.

Antagning av studerande Som regel förutsattes, att de studerande tidigare skall ha avlagt socionomexamen på sociala linjen med lägst två betyg i psykologi. Det förutsattes vidare, att de studerande efter socionomexamen i regel har minst ett års praktik inom socialvården, därav minst sex månader som självständig socialarbetare. Man kan utgå från att arbete inom de områden, för vilka kursen i första hand avser att giva utbildning, kommer att betraktas såsom särskilt meriterande. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på olika områden inom socialvården vill vi emellertid ej föreslå någon viss typ av tjänstgöring såsom villkor för tillträde till kursen. I många sammanhang har betonats vikten av att de som ägnar sig åt familjerådgivning och annat arbete av liknande karaktär har de personliga kvalifikationer, som ur etisk och psykologisk synpunkt måste ställas på dem. Detta gäller ju om alla yrken, som giver kontakt med och inflytande

175 över medmänniskor i svårigheter och nödsituationer av olika slag. Att detta krav särskilt betonats för bland annat psykologyrket och vissa sociala yrken, torde bero på att dessa relativt nya arbetsområden enligt erfarenhet attraherar en del människor, vilka på grund av egna personliga konflikter saknar lämplighet för arbetet. Här avses människor, som, fastän ofta både mänskligt och moraliskt högtstående, är så absorberade av sina egna av neurotiska särdrag eller av överväldigande yttre omständigheter förorsakade personliga problem, att de är ur stånd att på ett verksamt sätt bistå andra. Även med beaktande av att svårigheterna att tillförlitligt bedöma de sökandes potentiella lämplighet för arbetet är avsevärda, anser vi det betydelsefullt, att stor uppmärksamhet ägnas denna del av antagningsförfarandet. Sålunda bör uppfattningen om de sökandes personliga kvalifikationer tillmätas större betydelse än exempelvis en längre eller kortare tjänstgöringstid. En sådan uppfattning bör i regel kunna byggas på socialinstitutens kännedom om de sökande från deras tidigare studietid och på vitsord från deras senare anställningar. I lämplig utsträckning bör denna kännedom kompletteras med personliga intervjuer med de sökande. Kursledningen bör ha möjlighet att för sådana intervjuer anlita högt kvalificerade bedömare. I första hand torde kursens lärare i psykologi eller psykiatri komma att utnyttjas. Särskilt när det gäller kvinnor, som efter lång bortovaro från yrkeslivet vill förbereda sig för att återvända dit, eller i de fall då omdömen om en sökande är motstridiga eller knapphändiga, bör dessa intervjuer bliva av värde. Efter prövning från fall till fall bör även sökande utan socionomexamen kunna antagas. Förutsättningen härför bör vara kvalificerad utbildning för angränsande yrkesområden, t. ex. psykologi, juridik, sjukvård, samt meriterande verksamhet inom arbetsfält, som kan anses vara av värde, och därvid ådagalagd lämplighet. Kunskaper i sociallagstiftning och psykologi motsvarande socionomexamen bör alltid krävas. De kan förvärvas genom s. k. partiell utbildning vid socialinstitut.

Studieordning Läsåret beräknas omfatta tiden från 1 september till 15 juni påföljande år, med avbrott ca tre veckor för julferie och en vecka i samband med påsken. Detta giver en studietid på sammanlagt 36 veckor, vilka disponeras sålunda: Hösttermin

(15 veckor) :

3 veckor, teoretiska studier 12 veckor, praktik 3 veckodagar, teori 2y 2 veckodagar.

176 Vårtermin

(21 veckor) :

3 veckor, tentamina och teoretiska studier 16 veckor, teori och praktik som ovan 2 veckor, teoretiska studier och sluttentamina. Den studieordning, som här ovan framlagts, bör endast betraktas som ett uttryck för våra allmänna intentioner och är ej avsedd att binda kursledningens framtida verksamhet. Både i avseende på de teoretiska och praktiska studiernas fördelning över året och fördelningen av timmar mellan olika teoretiska ämnen kommer erfarenheten sannolikt att visa, att vissa förskjutningar är lämpliga. För uppläggningen av de teoretiska studierna på olika avsnitt måste de olika lärarna få tillfälle att framlägga detalj förslag att godkännas av kursledningen. Tidsfördelningen mellan teoretiska och praktiska studier kan ske efter två olika linjer. Teori och praktik kan koncentreras till olika perioder, som eventuellt kan omväxla med varandra. De båda studietyperna kan också läggas jämsides i tiden, så att vissa timmar dagligen eller vissa veckodagar ägnas åt teori, respektive praktik. Vi har, som synes, stannat för den sistnämnda linjen. Med undantag av en kort introduktionsperiod ägnad enbart åt teoretiska studier och två likaledes korta perioder för tentamensläsning skall under hela kurstiden tre veckodagar ägnas åt praktik. Denna anordning torde bäst underlätta sammansmältning av teoretiska och praktiska kunskaper. Lika viktigt är, att de studerande härigenom beredes möjlighet att följa några ärenden i praktiken tillräckligt länge för att kunna se förändringar och resultat av sitt arbete. Denna tidsfördelning, som vi ur studiesynpunkt alltså finner mest fördelaktig, är beroende av att man på studieorten har tillgång till tillräckligt många lämpliga praktikplatser. Om man vid någon tidpunkt önskar utvidga kursens utbildningskapacitet utöver denna gräns, måste man tänka sig en annan studieordning. För att utnyttja de praktikplatser, som kan upparbetas på olika orter, får man då förlägga praktiken till heltidstjänstgöring avbruten av perioder av koncentrerade teoretiska studier. Vi vill på intet sätt förkasta en sådan anordning, som förr eller senare torde bli nödvändig att pröva. Vi anser det dock lyckligt, om utbildningen under sitt första uppbyggnadsskede kan anordnas under nära kontakt mellan de institutioner, som närmast svarar för de teoretiska och praktiska avsnitten av densamma.

Teoretiska studier Med 18 undervisningstimmar per vecka under de tre första veckorna och genomsnittligt 8 undervisningstimmar per vecka under den övriga studietiden disponeras för undervisning på lärorum sammanlagt 310 timmar. Med hänsyn till att tillräcklig tid måste reserveras för litteraturstudier, torde en

ytterligare belastning av schemat knappast giva avsett utbyte. Tiden fördelas som ovan antytts på ett större, för alla gemensamt avsnitt omfattande grundämnen och seminarieövningar och ett par mindre serier tillvalsämnen. Grundämnen Mentalhygienens allmänna principer Normalpsykologisk utveckling och familjepsykologi Sociologi Personlighetsmätning Medicinsk information Psykiatri och neuroslära Beteenderubbningar under barnaåren Seminarium i socialvårdsmetodik Seminarium över deltagarnas uppsatser

imanta]

Kunskapsredovisning

Kursförhör Tentamen Tentamen Kursförhör Kursförhör Tentamen Tentamen Övningsuppgifter Uppsats och diskussionsinledning Summa 270 tim. 8 42 20 20 20 24 26 70 40

För blivande familjerådgivare tillkommer följande ämnen: Tillvalsämnen Sexualhygien och gynekologi Familjerätt Familjebudget Gruppverksamhet och gruppterapi

Timantal 14 10 6 10 Summa 40 tim.

För blivande barnpsykologiska kuratorer tillkommer i stället: Tillvalsämnen Utvecklingshämningar bland barn Skolfrågor Institutionsvård för barn Lek- och gruppterapi för barn

Timantal 20 6 4 10 Summa 40 tim.

Det bör än en gång betonas, att såväl den föreslagna timfördelningen som i vissa fall de olika ämnenas rubricering måste betraktas som preliminära. För att giva en något fylligare bild av det av oss avsedda kursinnehållet lämnas följande kommentarer: Mentalhygien. En inledande översikt, som bör giva en bild av de mental : hygieniska strömningarna mot bakgrund av samhällsutvecklingen; institutioner och deras arbetsfördelning och målsättning samt aktuella frågeställningar. Normalpsykologisk utveckling och familjepsykologi. Serien bör giva en fördjupning av tidigare förvärvade psykologikunskaper. Den förutsattes omfatta ej blott barna- och ungdomsårens utvecklingspsykologi utan även nor-

178 mala psykologiska reaktioner under senare livsfaser. Därtill kommer individen och gruppen, relationerna mellan familjemedlemmarna och deras betydelse. Sociologi. Fördjupade kunskaper i familjesociologi samt sociologiska aspekter på socialvårdsklientelet. Personlighetsmätning. Orientering om vanligen förekommande intelligensmätningsmetoder och personlighetstest, deras konstruktion, användning och bedömning. Någon undervisning i testning avses icke. Medicinsk information. Den psykosomatiska medicinens grundtankar. Psykologiska reaktioner i samband med vissa vanliga sjukdomsgrupper och under olika sjukdomsfaser. Psykiatri och neuroslära. Beteenderubbningar under barnaåren. Seriernas rubricering torde giva en tillräcklig föreställning om det avsedda innehållet. Det tänkta innehållet i tillvalsämnena torde i stort sett framgå av rubrikerna. Anmärkas bör att serien Lek- och gruppterapi för barn endast avser orientering och ej förberedelse för dylikt arbete. Detsamma gäller i viss mån serien Gruppverksamhet och gruppterapi, som emellertid utöver orientering om gruppterapi även bör giva viss förberedelse för arbete som ledare av samtalsgrupper och studiecirklar kring exempelvis äktenskapsfrågor. Seminarium i socialvårdsmetodik (casework). Seminariet tankes pågå under hela kursen och utgöra det viktigaste sammanbindningsledet mellan teori och praktik. Diskussion med utgångspunkt från konkreta fall av de allmänna principerna för metodiken, analys av orsakssammanhang bakom hjälpbehov och i anslutning därtill av resultat av olika behandlingsformer och behandlingsåtgärder. Under höstterminen lägges tonvikten på utrednings- och intervjuteknik samt på den hjälp, som kan givas under kort eller sporadisk kontakt med klienten och genom miljöförändringar. Under vårterminen lägges tonvikten på den bearbetning av problem, som kan ske i längre fortlöpande klientkontakter. Därvid uppmärksammas särskilt relationen mellan familjerådgivare och klient och dess betydelse i hjälparbetet. Seminarium över deltagarnas uppsatser. Till detta seminarium skall de studerande framlägga egna uppgifter för diskussion. Dessa förberedes under höstterminen och färdigställes under den praktikfria tiden i början av vårterminen. Ämnen för diskussion bör väljas i nära anslutning till författarens, aktuella eller tidigare praktiska erfarenhet. Som seminarieledare fungerar någon av kursens lärare. I den utsträckning så anses behövligt bör därjämte särskilda sakkunniga kunna tillkallas. Undervisningsformer och tentamina. Under seminarieövningarna kommer undervisningen givetvis att ske i diskussionsform. För den övriga undervis-

179 ningen har vi förutsatt föreläsningsform. Med en liten grupp studerande blir det möjligt att etablera en mera personlig kontakt än vad katederföreläsningar för stora åhörargrupper tillåter. Frågor och svar i båda riktningarna giver sig naturligt, och då så är lämpligt kan föreläsningen omvandlas till övningskurs exempelvis kring ett svårtillgängligt litteraturavsnitt. För de delar av kursen, som avser att giva mera omfattande kunskaper i respektive ämnen, förutsätter vi, att kunskapsredovisningen kommer att ske i tentamensform. De avsnitt däremot, som endast syftar till att giva en låt vara tämligen grundlig orientering, bör lämpligen avslutas med kursförhör. För tillvalsämnena torde i regel ingen särskild kunskapskontroll vara nödvändig. P r a k t i s k utbildning Praktik

i

grundutbildningen

Praktik har alltid ingått som ett viktigt moment i den sociala utbildningen i Sverige. Den syftar till att giva »kött på benen» till de teoretiska studierna: den studerande får se, hur den sociala lagstiftningen ter sig, tillämpad i konkreta fall, hur det administrativa rutinarbetet löper dag från dag, h u r samarbetet mellan olika sociala instanser fungerar och hur olika yrkesgrupper ifrån sina förutsättningar samarbetar inom samhällets serviceapparat i vidaste mening. Han börjar därunder förvärva vana vid och skicklighet i administrativt arbete. Han får tala med många olika människor: klienter, förtroendemän, läkare, poliser, vilket förväntas giva ökad människokunskap. I synnerhet under den senare delen av studietiden är det vanligt, att praktikanten efter en kort introduktionstid får rycka in som vikarie ock reellt och formellt svara för en tjänstemans arbete. Ur förvaltningarnas synpunkt har praktikanter ofta bedömts som en personalförstärkning. Synpunkten att praktikanten kräver tid, som icke alltid kompenseras av den arbetsinsats han gör, har i regel mött föga förståelse. I största utsträckning har handledningens kvalitet och karaktär berott på enskilda tjänstemäns intresse. I många fall har tjänstemännen lagt ner mycket arbete och omtanke på praktikanterna genom att tänka igenom vilka moment av arbetsuppgifter och allmän orientering, som lämpligen borde ingå i praktikerfarenheten, genom att försöka giva dem på en tidpunkt och i ett tempo, som bäst svarar mot praktikanternas möjlighet att tillgodogöra sig dem, och genom att giva tid till både allmänna resonemang och detalj anvisningar. Ofta har emellertid en sådan uppläggning saknats eller på grund av bristande tid ej kunnat genomföras. Även med denna begränsning giver naturligtvis en sådan form av praktiktjänstgöring allmän orientering, arbetsvana och erfarenheter av stort värde i synnerhet för förståelse av socialvårdens administrativa apparat. När det gäller människokunskap och människobehandling finnes det emellertid ej tillräckliga garantier för att de

180 praktiska erfarenheter, som på detta sätt samlas, blir så bearbetade, att de giver de kunskaper, som man bör kunna kräva av en tjänsteman inom socialvården av i dag, långt mindre inom socialvården som vi tänker oss den i en n ä r a framtid. Det är redan uppenbart, att de är otillräckliga inom de grenar av socialvård och socialmedicin, där arbetet huvudsakligen går ut på att utreda och hjälpa människor till rätta med personliga anpassningsproblem. Inom vissa av dessa områden har man sedan länge försökt att genom en direkt i utbildningssyfte uppbyggd praktik giva de studerande en mera adekvat förberedelse för det arbete som väntar dem. Praktiken för de studerande vid de senaste årens mentalhygieniska kurser vid socialinstitutet i Stockholm har lagts upp med utgångspunkt från dessa erfarenheter. De studerande har härvid under en tremånadersperiod praktiserat under två hela och två halva arbetsdagar per vecka. I det följande gives en tämligen detaljerad skildring av praktik och handledning, såsom man med utgångspunkt från dessa erfarenheter och från erfarenheter av utbildning utomlands tänker sig den.

Kvalificerad

handledning

Det personliga omdömet dirigerar hjälparbetet, och personligt engagemang från socialarbetarens sida utgör drivkraften i och bestämmer i hög grad innehållet i den kontakt med de hjälpsökande, som utgör behandlingen i hjälparbetet. Principerna för handledning bygger på föreställningen, att dessa faktorer kan kvalitativt förbättras endast med utgångspunkt från socialarbetarens egna erfarenheter i det praktiska arbetet med människor. Man vill genom handledningen hjälpa den unga socialarbetaren att taga vara på, bearbeta och förstå dessa erfarenheter och anser sig därigenom kunn a väsentligt påskynda den utvecklingsprocess, som arbetserfarenhet i lyckliga fall förr eller senare åstadkommer. Man anser sig emellertid kunna nå längre än så genom att handledaren kan hjälpa den unga socialarbetaren förbi åtminstone några av de psykologiska blindskär i form av exempelvis omedvetna fördomar, överidentifikationer, egna behov av att dominera sina medmänniskor eller av att vara personligen omtyckt och oumbärlig för dem, där även en äkta och spontan vilja att hjälpa lätt fastnar. En viktig tanke är vidare, att ett sådant bearbetande av erfarenheter under handledning skall skydda klienterna från åtminstone de grövsta misstag, som annars oundgängligen begås av den, som lämnas att på egen hand pröva sig fram i detta arbete. Misstagen är här allvarliga, ej minst därför att de ofta icke visar sig förrän vid en långt senare tidpunkt, då de ej kan rättas till och då de ej ens kan tjäna som »lärdom» för den som har begått dem. Syftet med handledningen är följande: att hjälpa den studerande att tillämpa de teoretiska kunskaper han tillägnat sig i varje hjälpärende. Ej minst när det gäller psykologiska kunska-

181 per är det icke allom givet att omedelbart känna igen det man läst och begripit i böcker, när man möter det i verklighetens värld; att hjälpa den studerande att metodiskt tänka igenom varje ärende, att analysera och i möjligaste mån bedöma de ofta mycket komplicerade orsa^kerna bakom ett hjälpbehov, att planera och genomföra åtgärder och fortsatt kontakt med utgångspunkt från denna bedömning, att värdera klientens gensvar på den hjälp han sålunda får och kontinuerligt använda dessa ledtrådar till en bättre förståelse för klienten och hans behov, m. a. o. att utifrån en psykosocial diagnos planera och genomföra en behandling; att hjälpa den studerande att analysera och förstå den relation mellan honom och klienten som är hjälpmedlet, att se vilken betydelse hans egen personlighet har och hur hans egna personliga erfarenheter och därpå grundade förhandsinställningar påverkar hans arbete, att förstå den roll han själv spelar för klienten till följd av denna sin personlighet och till följd,av klientens förutfattade meningar och förväntningar. Eftersom hjälparbetet är och måste vara ett samspel mellan klienten och socialarbetaren, kräver det av den senare ej blott förståelse för klienten och hans reaktioner utan också självkännedom och aktgivande på egna tendenser och impulser utöver vad vare sig teoretiska psykologistudier eller obearbetad praktisk arbetserfarenhet kan giva. Om de båda först angivna målsättningarna kan betecknas som en intellektuell mognadsprocess, gäller den sistnämnda närmast en emotionell sådan. Man kan kanske ifrågasätta, om icke en via teoretiska studier till objekr tivt och metodiskt tänkande skolad person på egen hand och utan ytterligare hjälp skulle kunna genomföra den intellektuella träningen. Enligt vår uppfattning är detta under alla förhållanden icke möjligt med den fördjupade självkännedom som vi avser. Man behöver för att se sina egna »blinda fläckar» hjälp av en annan person. De handledningsmetoder som man kommit fram till kan beskrivas på följande sätt. Praktikanten sköter ett mycket begränsat antal ärenden och har där alla kontakter både med klienten, andra institutioner och övriga medlemmar av behandlingsteamet. Redan före den första kontakten med klienten söker handledaren att genom en allmän diskussion så långt det är möjligt förbereda eller snarare hjälpa praktikanten att själv förbereda sig för mötet med klienten, väl vetande att ett sådant förhandsresonemang om ett samtal aldrig kan föregripa verkligheten, eftersom denna praktiskt taget alltid i sin helhet eller i detaljer följer en icke förutsedd väg. Förberedelsen giver ändå resultat i större säkerhet och därmed avspändhet i den aktuella situationen, skärpt uppmärksamhet på väsentliga punkter och större lyhördhet för vad klienten säger och icke säger. — Omedelbart efter samtalet skriver praktikanten ner en redogörelse för samtalet, varvid han följer dess förlopp så noggrant som möjligt och tager med så mycket av innehållet som han över-

182 huvud kan komma ihåg. Dessa redogörelser, som på samma sätt skrives för följande samtal och kontakter, lämnas i kopia till handledaren och ligger till grund för de fortlöpande en eller två gånger i veckan återkommande 'konferenser, som praktikant och handledare har med varandra. Härunder hjälper handledaren praktikanten att ställa samman vad han fått veta om klienten, hans situation och hans problem, att se på vilka punkter det finnes luckor i hans kunskap och på vilka punkter motstridiga fakta och iakttagelser nödvändiggör vidare undersökning. Man diskuterar uppläggningen av nästa kontakt med klienten, vilka upplysningar som ytterligare behöves, i vilka avseenden man kan börja hjälpa klienten, från vilka utgångspunkter man bäst kan taga upp hans problem med honom. Man diskuterar klientens reaktioner och prövar olika förklaringar på dem. På detta sätt hjälpes praktikanten att se och analysera den kontakt han byggt upp med klienten och hur denna relation användes av klienten. Genom att praktikanten sålunda får tillfälle att se samtalssituationen också med handledarens ögon och stimuleras att tänka sig in i klientens uppfattning av denna, lär han sig se sig själv utifrån och lär sig så småningom känna igen vilka typer klienter och vilka speciella mänskliga situationer, som av subjektiva skäl erbjuder svårigheter för honom att bedöma eller arbeta med. — Genom att praktikanten uppfordras att i ord uttrycka sina iakttagelser och erfarenheter, påskyndas som ovan sagts den naturliga läroprocessen. Genom att ofta för praktikanten personligen starkt kontroversiellt känslomässigt material måste bearbetas, fördröj es den å andra sidan. Det skall kanske påpekas, att den undervisningsmetod man söker följa åtminstone skenbart är tämligen passiv. Det kan ej bliva fråga om att tala om för praktikanten »vad han skulle ha sagt», detta eftersom det ej finnes någon situation där bara ett handlingssätt är »rätt» eller »bäst». Snarare gäller det att genom stimulerande frågor hjälpa honom att tänka efter varför h a n sagt eller icke sagt något i en viss situation, hur detta inverkat på klienten och därmed på arbetet, och att utifrån sådana iakttagelser själv komma fram till det högst personliga arbetssätt, på vilket han bäst kan hjälpa klienter. — Därmed är också sagt att denna personliga handledning ej kan ersättas av gruppundervisning. Den undervisningsmetod som här beskrivits har ännu icke funnit någon slutgiltig form. Det är här fråga om att pröva för svenska förhållanden nya metoder eller snarare försök att rationalisera gamla metoder med stöd av utländsk erfarenhet. Man kan alltså tänka sig modifikationer. De försök som hittills gjorts har emellertid haft så gynnsamma resultat, att man kan förmoda, att utvecklingen under den närmaste tiden i stort sett kommer a t t gå efter dessa linjer. En viktig sida av handledningen, som ännu ofullständigt bearbetats, utgör den bedömning av den studerandes prestationer, som skall ligga till grund för vitsorden från praktiken. Trots att i detta

183 arbete stort utrymme måste givas åt individuella variationer, är det möjligt att fastställa vissa normer för denna bedömning. För arbetets vidare utveckling torde detta vara nödvändigt, eftersom vitsorden från praktiken kan komma att tillmätas stor vikt vid tillsättandet av tjänster. När vi sökt taga ställning till vilka krav som bör ställas på praktikinstitutioner och handledare och vilka kostnader den praktiska utbildningen därför kommer att medföra, har vi haft i sikte en undervisning av den art vi här ovan sökt beskriva. Krav på institutioner

och

handledare

En institution, som skall utnyttjas för praktikutbildning, bör ha ett icke alltför ensidigt sammansatt klientel. Målsättningen för arbetet bör vara genomtänkt och definierad och arbetets kvalitet föremål för fortlöpande granskning och diskussion. Om institutionen är av den karaktär, att teamwork förekommer, bör detta vara väl organiserat. Socialarbetare som är lämpliga för handledningsarbete skall finnas och få tid för sådana uppgifter. Sist men icke minst måste lokaler, skrivmaskiner etc. kunna ställas till förfogande. En handledare måste vara en skicklig socialarbetare med flera års egen erfarenhet av metodiskt socialarbete (casework). Vederbörande behöver ej nödvändigtvis vara den skickligaste på sin arbetsplats, men bör ha ett visst pedagogiskt intresse. En avsevärd tid behöver sättas till för den egna utbildningen i handledning. Organisatoriska

och ekonomiska

frågor

De mer eller mindre klart avgränsbara kostnader, som uppkommer i samband med handledning av praktikanter, är följande. En institution måste upplåta lokaler och viss materiell utrustning för praktikanterna och deras handledare. Därutöver gör institutionen en allmän insats: praktikanter bidrager till en viss ökad arbetsbelastning för insitutionschef, övriga teammedlemmar, administrativ personal etc. I stort sett torde detta emellertid uppvägas av den stimulans som det erfarenhetsmässigt är att ha personal under utbildning vid en institution. Den mest betydelsefulla faktorn är den tid som kräves av den för den direkta handledningen ansvariga personalen. Man kan knappast i fortsättningen som hittills skett bygga på en större eller mindre insats av handledarnas fritid, utan arbetet med praktikanterna måste räknas som en del av deras ordinarie arbete. Den tid som handledningen tager kompenseras å andra sidan till en del genom den arbetsinsats som praktikanten gör. Genom insamlande av uppgifter från institutioner inom Stockholms stad, som har erfarenhet av praktikantundervisning, har vi sökt komma fram till beräkningsgrunder för denna tidsinsats. Beräkningarna utgår från erfaren-

184 heter av praktikanter, som under tolv veckor arbetat på halvtid. Varje handledare har haft endast en praktikant. Handledarnas tidsinsats, reducerad med den arbetsprestation de fått i gengäld av praktikanterna, har sammanslagits. Man finner då, att handledningen av sju praktikanter kräver en halv arbetskraft. Med avrundade siffror betyder detta, att handledning av sju praktikanter under de 28 veckor som avsetts för praktik i den av oss föreslagna kursplanen skulle kräva en arbetsinsats motsvarande en fjärdedels tjänsteman per år. Kostnaderna för handledningen av en praktikant motsvarar då 1/28-deI av en tjänstemans årslön. Om den bortfallande arbetsinsatsen ersattes med extra personal och man utgår från Stockholms stads nuvarande löneplan lönegrad 12, månadslön 1 159 kronor, vilket är placering för extra kuratorer, kommer man fram till en ungefärlig kostnad av 490 kronor per elev. Häri har alltså ej lokalkostnader etc. medräknats. Frågan om anställandet av handledare och deras inlemmande i praktikinstitutionen kan lösas efter olika linjer. Man kan tänka sig heltidsanställda handledare, som ej har några andra arbetsuppgifter. Detta är möjligt på institutioner, där en stor grupp praktikanter tages emot. Möjligen kan en handledare ha praktikanter på två institutioner, men knappast flera. Fördelarna med en sådan helt för handledning anställd tjänsteman är att vederbörande verkligen får tillfälle att specialisera sig på utbildningsfrågor, i samband därmed möjligen också vissa forskningsuppgifter. Denna tjänsteman kan då lönegradsplaceras med hänsyn till de särskilda kvalifikationer som kräves. Två olika anställningsformer kan diskuteras. En sådan handledare kan vara anställd av socialinstitutet och därifrån placeras på en praktikinstitution. Han får då i samråd med institutionens egen personal välja ut ärenden, som lämpar sig för undervisning, ansvara för att dessa handlägges i enlighet med institutionens praxis och efter slutat arbete redovisa dem. Med hänsyn till att det här är fråga om undervisning, förefaller en sådan fast anknytning till läroanstalten ur många synpunkter önskvärd, och innan ett sådant försök gjorts i Sverige är det svårt att definitivt förkasta systemet. Det är emellertid troligt, att olägenheterna skulle bliva stora. Handledarens ansvar och ställning till praktikinstitutionen måste fixeras i detaljerade instruktioner. Även så torde en viss risk för friktioner kvarstå. Man kan befara, att handledaren och dennes praktikantgrupp bildar en stat i staten med artificiella relationer till institutionen i dess helhet. En handledare kan alternativt vara heltidsanställd av praktikinstitutionen, eventuellt med bidrag till lönen från läroanstalten, som därvid får ett visst medinflytande på tjänstetillsättningen. Detta system skulle eliminera en del av ovannämnda olägenheter. Men kvar står risken, att en handledare med enbart undervisningsuppgifter blir i viss mån isolerad inom institutionen. Om handledningen i någon utsträckning kombineras med andra arbets-

185 uppgifter, kan detta undvikas. Vissa uppgifter såsom arbetsfördelning, ansvaret för personalkonferenser och annan fortlöpande personalutbildning torde med fördel kunna förenas med handledning av praktikanter. Vidare torde det åtminstone på arbetets nuvarande utvecklingsstadium vara synnerligen önskvärt, att handledaren i någon omfattning har direktkontakt med egna hjälpärenden. Man kan slutligen tänka sig, att en handledare är en tjänsteman som har en, i undantagsfall två praktikanter vid sidan av sitt vanliga arbete, vilket då reduceras i lämplig omfattning. Detta synes vara den enda utvägen vid institutioner eller arbetsplatser, där endast ett fåtal praktikanter kan placeras, men det kan vara lämpligt även vid större institutioner. Fördelen med en sådan uppläggning är, att många handledare engageras i utbildningen och får tillfälle att pröva sitt intresse och sin lämplighet för detta speciella arbete. De kuratorer som hittills medverkat som handledare framhåller, att detta varit en stimulans och en god hjälp i deras egen vidareutbildning. Nackdelen är svårigheten för läroanstalten att hålla direkt kontakt med många handledare. Ett stort ansvar kommer på institutionen och den tjänsteman, som blir kontaktperson. Risken är vidare, att vid perioder av hög arbetsbelastning praktikantundervisningen kommer att få stå tillbaka för andra uppgifter. Denna risk är konstant vid institutioner, där man ej genomfört eller kan genomföra en maximering av antalet aktuella ärenden per tidsenhet. Om handledningsuppgiften ej bindes vid särskilda därför avsedda tjänster utan blir ett tillfälligt uppdrag för de mera erfarna tjänstemännen, måste dessa kompenseras för den särskilda skicklighet, som förväntas av dem, och för den speciella utbildning för handledning, som de måste genomgå. Vid de nu förekommande påbyggnadskurserna vid socialinstitutet har handledarna erhållit ett arvode på 150 kronor för en praktikperiod på tolv veckor. Med hänsyn till att ingen institution för närvarande kan taga emot så många praktikanter, att en handledare blir fullt sysselsatt, och att praktiken skall pågå endast under en del av året, utgår vi från att det sistnämnda alternativet med handledningen fördelad på många tjänstemän är det ur organisatoriska synpunkter lättaste att genomföra. Vi anser dock, att kursledningen skall vara oförhindrad att vidtaga andra arrangemang, om detta i framtiden visar sig möjligt och lämpligt. Våra kostnadsberäkningar för den praktiska utbildningen bygger på förutsättningen, att en praktikinstitution bör tillerkännas en ersättning av 490 kronor per praktikant och 28 veckorsperiod för de kostnader, som uppstår främst genom handledarnas tidsförlust för handledningen, och att en handledare bör tillerkännas ett arvode av 200 kronor under samma tid. Vissa möjligheter torde finnas till placering av praktikanter vid statliga institutioner, där ej särskild ersättning för medverkan i undervisningen är motiverad. Ersättning till praktikinstitutionerna

186 har därför i vår kostnadsberäkning upptagits för 17 elever, medan däremot handledararvoden upptagits för 20 elever. Vi har tagit kontakt med representanter för Stockholms stad och Stockholms läns landsting, vilka är huvudmän för de institutioner som för närvarande kan ifrågakomma för praktik. Dessa har förklarat sig positivt inställda till vidare diskussioner av institutionernas medverkan i utbildningen efter de här skisserade linjerna. Speciellt tjänstgöringsår såsom merit för byråföreståndare Genom den i det föregående skisserade utbildningen blir deltagarna förberedda att arbeta med de metoder, som rubricerats som social och psykologisk rådgivning. De bör även kunna arbeta med intensiv samtalsterapi under förutsättning att de antingen har tillgång till konsultation med en på området mera erfaren kollega eller arbetar i kontakt med psykiater, eventuellt psykolog med terapeutisk utbildning. För att de självständigt eller i samarbete med icke psykiatriskt skolad läkare skall kunna arbeta på detta plan, torde en längre tid för fördjupning och stabilisering av de förvärvade kunskaperna vara nödvändig. För den skull men lika mycket med hänsyn till de allmänt förebyggande arbetsuppgifter, som skall rymmas inom familjerådgivningens ram, och framför allt det ansvar för verksamheten i dess helhet, som kommer att läggas på byråföreståndaren inom denna verksamhet, har vi föreslagit ett års praktisk tjänstgöring som särskilt värdefull merit för dessa tjänstemän. Denna tjänstgöring skall fullgöras vid av tillsynsmyndigheten efter samråd med socialinstitutet därför godkända institutioner med tillräcklig kapacitet för viss personalutbildning. Den studerande bör vara anställd som extra tjänsteman med förordnande på ett år, fullgöra en normal arbetsprestation och ha de tillfällen till konsultationer och i vissa ärenden handledning, som dessa institutioner regelmässigt ordnar för sin nyanställda personal. Det synes finnas intresse för att vid nyinrättande av tjänster inom institutioner i Stockholm och dess närhet söka tillgodose behovet av dylika utbildningstjänster. I samband med denna tjänstgöring bör den studerande få medverka som ledare för studiegrupp i »äktenskapsskola», föräldracirkel e. dyl. De studerande skall givetvis deltaga i respektive institutioners ordinarie arbetskonferenser. På arbetsfri tid förlägges en serie seminarier och föreläsningar, som skall anordnas vid mentalhygieniska kursen för denna grupp, när tillräckligt antal deltagare finnes. Härvid skall behandlas dels administrativa spörsmål, budgetfrågor, arbetsledning, studiegrupparbete e t c , dels valda ärenden ur deltagarnas egen praktik, vilka demonstrerar problem av speciellt intresse. Den individuella uppgift som framlägges vid detta seminarium bör utgöra resultat av ett självständigt och tämligen omfattande arbete, men den behöver ej taga formen av en seminarieuppsats i gängse me-

187 ning. Den kan utgöras av en studieplan för en samtalsgrupp i föräldrafrågor, planering av en upplysningskampanj i någon viss fråga, plan för en veckoslutskurs för lokala kontaktmän etc. Vi föreslår följande kursplan. Ämnen Budget- och anslagsfrågor Förvaltningsfrågor och arbetsorganisation Upplysningsverksamhet och vuxenpedagogik Personalledning och handledningsmetodik Socialvårdsmetodik

Timantal 8 14 16 16 16 Summa 70 tim.

Om man r ä k n a r studieåret till 35 veckor, får man sålunda ett seminarium eller en dubbelföreläsning per vecka. En läskurs av icke alltför stor omfattning skall redovisas i samband med kursen. Vi har övervägt att föreslå detta tjänstgöringsår som behörighetskrav för byråföreståndaretjänster. Av skäl som tidigare anförts har vi emellertid avstått därifrån. Tillsynsmyndigheten bör emellertid följa utvecklingen på området och, så fort det blir praktiskt möjligt, upptaga tjänstgöringsåret som behörighetsvillkor. Vi föreslår, att socialinstitutet beredes tillfälle att anordna denna serie seminarier snarast. Möjligheter till akademiska studier Utöver den ständigt pågående vidareutbildning i det praktiska arbetet, som på större arbetsplatser kan förutsättas bliva i viss mån organiserad genom arbetskonferenser, finnes emellertid ett behov av ytterligare utbildning med delvis annan målsättning. Psykologutredningen redovisar i sitt betänkande 1 sid. 76 en skrivelse från Svenska barnpsykologiska föreningen med förslag om att vidareutbildningen för kuratorer inom föreningens verksamhetsområde skulle inordnas i de psykologiska universitetsstudierna på så sätt att socionomexamen genom ytterligare studier i psykologi skulle kunna påbyggas till en filosofie kandidatexamen. Psykologutredningen avvisar detta förslag med hänsyn till svårigheten att omräkna betyg från socionomexamen till akademiska betygsenheter, och anser att de barnpsykologiska kuratorernas vidareutbildning bör ordnas genom ettåriga påbyggnadskurser. Som framgår av vårt här framlagda förslag ansluter vi oss till tanken på en påbyggnadskurs såsom den lämpligaste formen för utbildning för det praktiska arbetet. Emellertid är det mycket troligt, att vid en tidigare eller senare tidpunkt kuratorer och familjerådgivare med intresse och fallenhet för forskning skulle vil1 Psykologisk utbildning och forskning, SOU 1955:11.

188 ja bedriva fördjupade studier och undersökningar av socialvårdsarbetets metodik. Inpassad i universitetsstudiernas fack skulle denna metod närmast beskrivas som tillämpad psykologi eller pedagogik, eventuellt sociologi. Det är i själva verket av stort intresse, att dylika studier uppmuntras, men med nuvarande studieordning är den enda möjliga vägen orimligt lång. Vi har ej möjlighet att taga upp hela denna fråga till behandling men anser, att man bör överväga huruvida icke en person med här föreslagen utbildning, som därtill förvärvar tre akademiska betyg i psykologi eller pedagogik, eventuellt sociologi, skulle kunna beviljas tillträde till licentiatstudier i vederbörande ämne. Med andra ord skulle socionomexamen med påbyggnadskurs få tillgodoräknas som ersättning för de återstående tre betygen i filosofie kandidatexamen. Eftersom möjligheten att taga med fyra ämnen i filosofie kandidatexamen motiveras med önskvärdheten av en viss bredd och orientering över ett vidare kunskapsområde, innan vetenskaplig specialisering vidtager, skulle detta syfte mer än väl tillgodoses genom den här skisserade uppläggningen.

Administration och personalbehov Kursens utbildningskapacitet bestämmes i sista hand av det antal praktikplatser som kan utnyttjas. För närvarande torde platser kunna beredas för 15—-20 praktikanter på institutioner i Stockholm eller dess omedelbara närhet. En kurs vid socialinstitutet i Stockholm skulle alltså kunna taga emot motsvarande antal elever. Detta antal bildar också en lagom stor grupp för seminarieundervisning. För övriga delar av landet har ingen mera ingående inventering vidtagits. En preliminär uppskattning gjord av socialinstituten i Göteborg och Lund giver vid handen, att ingen av dem för närvarande anser sig kunna förfoga över tillräckligt många praktikplatser av den typ det här är fråga om i sin omedelbara närhet för att en kurs nu skulle kunna tagas emot. Vid båda dessa institut är man intresserad av möjligheten att i framtiden kunna anordna en mentalhygienisk påbyggnadskurs men anser, att det med nuvarande utgångsläge skulle behövas ett å två års förberedande arbete för att få fram praktikplatser. Med den personal man nu förfogar över finnes det inga som helst möjligheter att igångsätta ett sådant förberedelsearbete. De lämpliga praktikplatser, som skulle kunna ifrågakomma på olika institutioner runt om i landet, förutsätter för att kunna utnyttjas för undervisning en annan kursplan och en betydligt mera komplicerad administrativ apparat än den av oss föreslagna. Vi finner därför, att man under utbildningens första uppbyggnadsskede måste bortse från dem. Vi har således stannat vid att föreslå, att en kurs med plats för 20 elever anordnas vid socialinstitutet i Stockholm.

189 Styrelse Socialinstitutet utgör administrativt en fristående stiftelse, där ordförande och tre ledamöter utses av Kungl. Maj :t. övriga ledamöter, utom rektor, som är självskriven, utses av Stockholms stadsfullmäktige, Centralförbundet för socialt arbete, Stockholms högskola, tre kommunalförbund samt tjänstemannaorganisationer. Vi förutsätter, att bland de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna i framtiden behovet av mentalhygienisk expertis kommer att beaktas. Vi föreslår, att styrelsen skall för den mentalhygieniska kursen liksom för institutets övriga verksamhet ansvara för den ekonomiska förvaltningen, utse kursledare, fastställa undervisningsplan samt elevantal. Antagning av elever delegeras till en antagningsnämnd, som består av institutets rektor, två av lärarrådet valda representanter och två därtill valda ledamöter avstyrelsen. Personalbehov Som framgår av undervisningsplanen, har vi räknat med att man för huvudparten av den teoretiska undervisningen måste utnyttja arvodesanställda timlärare. Detta motiveras dels med svårigheten att i annan form kunna knyta tillräckligt kvalificerade lärare till kursen, dels med att man bör hålla möjligheten öppen att i en framtid få en anknytning till psykologutbildning vid högskolan. För kursens ledning kräves en heltidsanställd befattningshavare, och vi föreslår därför inrättandet av en ny tjänst. Till en början torde innehavaren av denna tjänst även kunna handha undervisningen i socialvårdsmetodik. Så småningom torde emellertid en halvtidstjänst krävas för denna senare uppgift. Den nye befattningshavarens arbetsuppgifter framgår av det följande. Som kursledare kommer han att få vissa organisatoriska och administrativa uppgifter, sammankalla lärarekonferenser, se till att olika moment i undervisningen samordnas och överhuvudtaget vara närmast ansvarig för kursens dagliga ledning och för dess utveckling på längre sikt. Kursledaren skall förbereda och föredraga ärenden i styrelsen samt i antagnings- och stipendienämnderna. Kursens ekonomiska förvaltning bör lämpligen inordnas i institutets allmänna förvaltning och redovisning, men även i samband härmed kommer vissa uppgifter att åvila kursledaren. Större delen av dennes arbetstid kommer emellertid att krävas för direkt eller indirekt undervisning. Organisationen av praktiken, som vi ser som kursens ryggrad, åvilar kursledaren. Häri ingår såväl träffande av generella överenskommelser med praktikinstitutioner och utarbetande av riktlinjer för praktikens uppläggning, innehåll och bedömning, som placering av enskilda elever och fortlöpande konferenser med handledarna rörande deras

190 arbete. Häri ingår framför allt ansvar för och ledning av en fortlöpande handledarutbildning. Vi har tidigare redogjort för den utbildning av handledare, som förekommit i samband med de hittills anordnade kurserna och tack vare vilken ett antal lämpliga handledare nu finnes tillgängliga i Stockholm, men vill betona, att denna utbildning på intet sätt kan betraktas som avslutad. Det gäller här en förlängd utbildning på ett nytt område för undervisning, där inånga väsentliga problem ännu är olösta och där den snabba utvecklingen inom själva arbetet under åtskilliga år framåt kommer att ställa dem som skall undervisa inför ständigt nya pedagogiska svårigheter. En viss omsättning inom handledargruppen och möjligheten att utnyttja nya praktikinstitutioner och handledare kommer dessutom att medföra, att ständigt nya medarbetare måste ägnas särskilt mycket tid. För att kunna följa med utvecklingen både av arbetet på institutionerna och av den praktiska utbildningen bör kursledaren beredas tillfälle till och ha tid att kontinuerligt bevista valda arbetskonferenser vid de olika institutionerna. Tjänstemannens andra huvuduppgift blir i varje fall till en början undervisning i socialvårdsmetodik. Undervisningstiden, två timmar per vecka, är visserligen obetydlig, men liksom beträffande utformningen av praktiken gäller det här uppläggningen av ett för Sverige i stort sett nytt undervisningsämne, där man visserligen kan gå tillbaka till erfarenheter i det praktiska arbetet och där utländskt material i någon mån torde kunna utnyttjas men där det i väsentlig grad likväl blir fråga om ett pionjärarbete. Även i detta sammanhang vill vi därför betona nödvändigheten av att kursledaren får tillfälle till fortlöpande och nära kontakt med fältarbetet. Bland annat bör en del av sommarmånaderna kunna utnyttjas för direkt erfarenhet genom vikariatstjänstgöringar inom olika institutioner. Utöver undervisningen i socialvårdsmetodik bör kursledaren också kunna giva den inledande serien föreläsningar i mentalhygien. Den undervisning i seminarieform, som vi föreslår för dem vilka genom ettårig tjänstgöring vid vissa institutioner förbereder sig för byråföreståndarbefattningar inom familjerådgivningen, skall organiseras genom kursledarens försorg. Slutligen blir den individuella studierådgivningen en viktig del av kursledarens uppgifter. Samtliga dessa arbetsuppgifter kommer att visaisig särskilt krävande under kursens första år, vilket enligt vårt förslag bör bliva läsåret 1959—1960. Man kan utgå från att kursledaren för förberedelsearbete måste anställas en termin före kursens början, varvid en viss arbetsinsats också kan göras vid den till vårterminen 1959 planerade femmånaderskursen. Under det första året torde icke en arbetskraft räcka till, utan kursledaren måste under denna tid få påräkna hjälp från lärarna i praktisk socialvård, som emellertid därefter bör vara avlastade från arbete för den mentalhygieniska kursen. Detta bör icke hindra, att, om det visar sig lämpligt av personella eller or-

191 ganisatoriska skäl, ett visst utbyte av arbetsuppgifter äger rum mellan dessa befattningshavare. De påbyggnadskurser som hittills ordnats har växt fram ur socialinstitutens praktiska kurs och letts av läraren i praktisk socialvård. Ur många synpunkter är det lyckligt, om den stabiliserade och mera omfattande utbildning, som vi avser att den föreslagna mentalhygieniska kursen skall giva, organiseras så, att detta samband icke brytes. De erfarenheter, särskilt ifråga om organisation av praktik, som redan samlats, bör i största möjliga utsträckning tillvaratagas. På samma sätt bör i framtiden de studier och det arbete, som utföres vid den mentalhygieniska kursen, verka stimulerande och giva uppslag och idéer, som kan omsättas inom den grundläggande socialutbildningen. Vi föreslår därför, att den nya befattningshavaren underställes läraren i praktisk socialvård. De krav som måste ställas på denna nya befattningshavare, både vad beträffar teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet, är höga. Kursens framtida utformning är i hög grad beroende av möjligheten att här anställa en tillräckligt kvalificerad person. När vi övervägt lönesättningen, har vi därför funnit, att en lägre lönegradsplacering än den som nu gäller för lärarna i praktisk socialvård vid de tre socialinstituten, Ae 23, icke kan ifrågakomma. I samband med inrättandet av denna nya tjänst bör lärartjänsten i praktisk socialvård vid institutet i Stockholm uppflyttas till lönegrad Ao 26. Krav härpå synes ha aktualitet även utan den av oss föreslagna utvidgningen av institutets verksamhet. Med hänsyn till de av vårt förslag föranledda nya arbetsuppgifterna, nämligen överinseende över den nye befattningshavaren, vill vi för vår del bestämt tillstyrka en sådan uppflyttning. Då en stor del av undervisningsmaterialet förutsattes utgöras av utförliga redogörelser för ärenden från praktiken och även frånsett detta bristen på litteratur kommer att nödvändiggöra bruket av stencilerat material i betydande omfattning, måste för kursen anställas ett kontorsbiträde (lönegrad Ae 5). Arbetsbelastningen under olika delar av året kommer att bliva ojämn, men genom viss fördelning av uppgifter bland socialinstitutets samtliga kontorsbiträden uppstår ingen olägenhet härav.

Lokalbehov För undervisningsändamål kräves ett seminarierum med plats för 25 personer. Enligt uppgift från socialinstitutet har man med nuvarande undervisningsplaner möjlighet att avdela en dylik lokal för kursen under vårterminen. Under vissa delar av höstterminen däremot kommer institutets lokaler ej att vara tillräckliga, utan man måste räkna med att i viss utsträckning förhyra lokal på annat håll.

192 Provisoriska arbetsrum för de av oss föreslagna nyanställda, en lärare och ett kontorsbiträde, kan disponeras. Då socialinstitutets behov av lokaler i framtiden för såväl undervisning som personal är under utredning, kan frågan om lokaler för den mentalhygieniska kursen bäst lösas i detta sammanhang. I avvaktan på detta anser vi oss dock böra föreslå, att det årliga bidraget till expenser beräknas så att det även kan täcka kostnader för tillfälligt förhyrande av undervisningslokal. Stipendier Stipendier

för

kursdeltagare

När vi bedömt behovet av stipendiemedel till kursen, har vi haft i sikte den rekrytering man önskar. Man vänder sig till en kategori, som redan har en fullständig och i förhållande till lönesättningen inom sitt verksamhetsområde relativt dyrbar utbildning. En stor grupp av dem man skulle vilja stimulera till fortbildning särskilt för familjerådgivningen är gifta kvinnor. Om dessa h a r barn i eller under skolåldern drager en utbildning med sig merkostnader för familjen. I andra fall har dessa sökande uppnått en ålder, då skuldsättning för utbildning ter sig avskräckande. Det är därför motiverat med relativt höga stipendiebelopp. För de kurser för kuratorer i abortförebyggande verksamhet, till vilka medel beviljats medicinalstyrelsen och som anordnats vid socialinstitutet fristående eller i samband med mentalhygienisk kurs, har tidigare ett belopp om 5 000 kronor ställts till förfogande för stipendier. För den kurs, som anordnas som ett studiealternativ inom den mentalhygieniska kursen 1957, har 10 000 kronor anslagits Dessa belopp har beräknats för tio—tolv elever under en kurstid av 4 y2 månader. För övriga studerande vid de mentalhygieniska kurserna har genom anslag från vissa landsting medel disponerats, vilka sammanlagt icke överstigit 3 000 kronor. Vid något tillfälle har också stipendiemedel från privata fonder kunnat utdelas. Detta måste dock betraktas som en engångsföreteelse. Med utgångspunkt från beräkningen av stipendier till den sista kursen för kuratorer i abortförebyggande verksamhet föreslår vi ett årligt belopp på 40 000 kronor beräknat för 20 kursdeltagare. Stipendier

för

handledare

Handledarnas utomordentligt betydelsefulla roll i utbildningen har tidigare framhållits. Den insats, som förväntas av dem, möjliggöres till stor del genom att ett antal av dem genom studier i England förvärvat kunskaper utöver vad den svenska socialutbildningen hittills kunnat bjuda. För andra inom gruppen torde professor Helen McCraes, den tidigare om-

193 nämnda FN-konsultens, arbete i Sverige hösten 1954 varit av stor betydelse. Det förefaller oss synnerligen önskvärt, att sådana impulser från länder, där utvecklingen på dessa områden kommit längre än hos oss, intensifieras, i synnerhet under den föreslagna utbildningens första utvecklingsskede. Handledare som medverkar i utbildningen bör därför beredas möjlighet att genom studier utomlands, kanske främst i U. S. A., utvidga sina egna kunskaper. De medel som från privata fonder kan ställas till förfogande för dylika ändamål är mycket sällan tillräckliga för ett helt studieår. Vi föreslår därför, att av det anslag för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal och social tjänst, som för närvarande utgår till den mentalhygieniska kursen, i fortsättningen under en femårsperiod 20 000 kronor årligen reserveras till stipendier på minst 10 000 kronor vardera för handledare vid den mentalhygieniska kursen. Sammanfattning Familjerådgivare bör ha den grundutbildning, som examen vid socialinstituts sociala linje giver. Denna examen behöver emellertid kompletteras med kunskaper i psykologi och mentalhygien. Vid socialinstitutet i Stockholm anordnas sporadiskt en påbyggnadskurs, främst inriktad på utbildning av kuratorer för den psykiska barna- och ungdomsvården, för den abortförebyggande verksamheten och för arbete vid psykiatriska kliniker. Kursen är emellertid att betrakta som ett provisorium och har dessutom genomgående bedömts såsom alltför kort. Sedan vi granskat innehållet i socionomexamen och konstaterat behovet av ytterligare kunskaper för socialarbetare inom det mentalhygieniska arbetsfältet, främst inom nyss nämnda områden, samt något berört utbildningen i England, Holland, Österrike och Förenta staterna, föreslår vi, att en nio månader lång kurs skall årligen anordnas vid socialinstitutet i Stockholm såsom påbyggnad på examen från socialinstitutens sociala linje. Kursen, som utgör en förutsättning för att en kvalificerad familjerådgivning över huvud taget skall kunna komma till stånd, skall bestå av både teoretiska studier och praktisk utbildning. Den teoretiska delen av kursen omfattar dels grundämnen, som är obligatoriska för samtliga deltagare, dels ett par serier tillvalsämnen, med olika förslag för familjerådgivare och barnpsykologiska kuratorer. Den praktiska utbildningen föreslås förlagd till institutioner i Stockholm eller dess närhet, där klientelet ej är alltför ensidigt sammansatt och tillgång till kvalificerad handledning finnes. Enär praktikanterna ej kan förväntas att med sin arbetsinsats kompensera handledarens tidsförlust, finner vi det befogat, att institutionerna får ersättning för de kostnader, som handledningen kan beräknas medföra. Handledarna bör även åtnjuta ett visst arvode för uppdraget med hänsyn till den skicklighet som förväntas av dem och den speciella utbildning för handledning som de måste genomgå. 13

194 Som en särskilt värdefull merit, främst för byråföreståndare, föreslår vi ett särskilt tjänstgöringsår under kvalificerad handledning vid en för ändamålet godkänd institution, kombinerat med seminarieövningar, förlagda till arbetsfri tid. Påbyggnadskursen kräver vissa personalförstärkningar vid socialinstitutet, nämligen dels en kursledare och lärare, dels ett kontorsbiträde.

NIONDE KAPITLET

Sekretesskydd

I familjerådgivningens natur ligger, att uppgifter av ytterst ömtålig art rörande enskildas personliga förhållanden kommer att behandlas inom dess ram. En förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas med framgång är att klienterna känner sig förvissade om att det som kommer fram under rådgivningens gång behandlas med största varsamhet av personalen och ej utlämnas till obehöriga. En del av familjerådgivningens arbetsområde kommer med nu gällande lagregler att åtnjuta en viss grad av sekretesskydd. Detta gäller dels den del av verksamheten, som handhaves av läkare, dels abortärenden och, i den mån familjerådgivare får beröring därmed, ärenden rörande sterilisering, kastrering och åtgärder enligt lex veneris. Den del av familjerådgivningens verksamhet, däremot, som ej upptages av nu uppräknade ärenden, kommer att ligga öppen för offentligheten. Allmänheten får rätt att taga del av de till verksamheten hörande handlingarna, och ingen tystnadsplikt föreligger för personalen. Den offentlighet, som principiellt utmärker de till den allmänna förvaltningen hörande handlingarna, och den insyn i olika myndigheters arbete, som därigenom vinnes, avser bland annat att garantera den enskilde en rättsenlig och oväldig ämbetsutövning från myndigheternas sida och att bereda allmänheten möjlighet till kontroll av myndigheterna även med hänsyn till allmänna intressen. För familjerådgivningens klientel torde emellertid behov av detta slag av garanti ej komma att bliva aktuellt. Verksamheten avser i huvudsak rådgivning, som den enskilde söker frivilligt och utnyttjar efter eget skön. Ett tvångsmässigt ingripande liknande det, som kan företagas inom andra grenar av samhällets sociala omvårdnad, kommer aldrig ifråga inom familjerådgivningsverksamheten. Insyn från allmänhetens sida i rådgivningsarbetet synes oss därför ej ägnat att utgöra det åsyftade skyddet för den enskilde. Däremot anser vi, att en sådan insyn skulle i hög grad kunna skada den enskildes intressen och därigenom också bliva till förfång för verksamheten i dess helhet. Liksom inom andra områden, där enskildas personliga förhållanden klarlägges, bör familjerådgivningen skyddas från allmänhetens insyn. Verksamheten bör i sekretessavseende givas i stort sett samma skydd, som för närvarande är påbjudet beträffande läkares verksamhet.

196 I första hand är det enligt vår mening önskvärt, dels att de handlingar, som tillhör familjerådgivningsverksamheten — inkommande och utgående skrivelser, protokoll, journaler, arkiverade minnesanteckningar m. m. — undantages från offentligheten, dels att rådgivare och kontorspersonal ålägges tystnadsplikt. Båda dessa önskemål blir i viss mån tillgodosedda, om 14 § 1 stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) utsträckes till att omfatta även allmän familjerådgivning. Ett förslag till ändring av ifrågavarande lagparagraf bifogas vårt betänkande. .Genom en sådan utvidgning av sekretesslagens innehåll skulle man alltså kunna förhindra, att handlingar tillhörande den allmänna familjerådgivningen utlämnas till enskilda personer, då de angår klienternas privata förhållanden och man kan befara att de skulle komma att missbrukas till skada eller förklenande för klienten ifråga eller för dennes nära anhöriga. Sekretesslagens 14 § berör frågan om utlämnande av handlingar men stadgar intet om muntliga upplysningar. I vad mån en tjänsteman har tystnadsplikt om innehållet i en handling, som ej får utlämnas, får anses vara ovisst, även om paragrafen i allmänhet gives en sådan tolkning. Inom familjerådgivningen kan man emellertid även förvänta, att upplysningar kommer att lämnas i betydande utsträckning, som kanske ej blir journalförda men som är av sådan art, att de ej lämpligen bör meddelas obehöriga. Vi finner det därför i hög grad angeläget, att en särskild tystnadsplikt införes för personalen vid en allmän familjerådgivningsbyrå. Då den allmänna familjerådgivningen ej kommer att regleras i lag, synes <oss den lämpligaste vägen att införa denna särskilda tystnadsplikt vara att inrycka en bestämmelse härom i den instruktion, som enligt vårt förslag skall fastställas av huvudmannen på grundval av en av medicinalstyrelsen utfärdad normalinstruktion. I vårt till detta betänkande fogade förslag till normalinstruktion har ifrågavarande bestämmelse fått följande lydelse: ».Vad personalen i tjänsten iakttagit eller erfarit rörande enskildas personliga förhållanden må icke yppas för obehöriga.» E n bestämmelse om tystnadsplikt, som intages i instruktion eller författning, vilken ej har allmän lags karaktär, har visserligen en begränsad räckvidd såtillvida som den ej upphäver det anonymitetsskydd som gäller i fråga om upplysningar till pressen. Enligt tryckfrihetsförordningen har nämligen den, som lämnat ett meddelande för offentliggörande i tryckt skrift, rätt till anonymitet och får ej efterforskas, såvida han icke är bunden av en i allmän lag föreskriven tystnadsplikt om det meddelade förhållandet. Denna omständighet anser vi emellertid vara av mindre betydelse, ty vi utgår ifrån a t t rådgivningspersonalen kommer att iakttaga full lojalitet gentemot byrån och dess klienter. Någon anledning att stifta en särskild lag om tystnadsplikt för personalen vid en allmän familjerådgivningsbyrå föreligger enligt ^v7år åsikt icke.

197 Det är uppenbart, att av det vi här anfört om önskvärdheten av sekretessskydd för familjerådgivningsverksamheten följer, att de till verksamheten hörande handlingarna bör förvaras med största aktsamhet. Obehöriga bör under inga förhållanden få möjlighet att taga del av deras innehåll. Detta synes självklart men även så viktigt, att en särskild bestämmelse om handlingarnas aktsamma förvaring bör utfärdas. Liksom bestämmelsen om tystnadsplikten bör enligt vårt förmenande denna bestämmelse om handlingarnas förvaring lämpligen inryckas i instruktionen. I vårt förslag till normalinstruktion har vi därför kompletterat bestämmelsen om personalens tystnadsplikt med en föreskrift av följande innehåll: »Register, liggare, journaler och andra handlingar rörande verksamheten skall så förvaras, att obehörig ej får tillgång till dem.» Även om således genom en ändring av 14 § sekretesslagen de till familjerådgivningen hörande handlingarna kan undandragas offentligheten på där angivna grunder och personalen ålägges en viss tystnadsplikt, vilken ytterligare understrykes i en instruktion, skulle familjerådgivningens klientel ej komma att åtnjuta allt det sekretesskydd, som vi anser befogat. I enlighet med 38 § sekretesslagen kan med vissa undantag hemliga handlingar, som antages vara av betydelse som bevis, infordras av domstol (editionsplikt). En familjerådgivare kan också med nu gällande bestämmelser om vittnesplikt komma att inkallas som vittne vid en rättegång. För familjerådgivningens del kan det exempelvis gälla ett skilsmässomål, där bland annat fråga om vårdnaden om barnen behandlas. Vi förbiser ingalunda vikten av att en domstol får tillgång till alla de upplysningar, som kan inverka på ett mål. Vi anser dock, att lika litet som en person kan tvingas att vittna emot sig själv och sina närmaste, lika litet skall det hon anförtror en familjerådgivare om sina intima förhållanden senare kunna utnyttjas emot henne vid en rättegång. Familjerådgivningsverksamheten kan över huvud taget ej utövas på ett tillfredsställande sätt, om klienten ej känner sig förvissad om att åtnjuta ett fullgott sekretesskydd. Vi vill i detta sammanhang påminna om att medlare i tvister mellan makar i enlighet med 3 § 14 kapitlet giftermålsbalken är ålagd ovillkorlig tystnadsplikt om vad han erfarit vid medlingen och ej kan höras som vittne därom. Dessa överväganden har kommit oss att föreslå en ändring även i 5 § 2 stycket 36 kapitlet rättegångsbalken i så måtto, att personalen vid en allmän familjerådgivningsbyrå i vittnesavseende jämnställes med advokat, läkare, tandläkare, barnmorska eller deras biträden. Då det icke är fråga om ett brott, på vilket kan följa minst två års straffarbete, skulle man med en sådan lagändring vinna, dels att av en familjerådgivare förda journaler m. fl. till rådgivningsverksamheten hörande handlingar skulle undantagas editionsplikt, dels att familjerådgivaren själv och hennes biträden skulle befrias från plikten att vittna, såvida ej klienten själv samtycker därtill. Förslag till ändrad författningstext bifogas vårt betänkande.

198 Sammanfattning En förutsättning för att familjerådgivningen skall kunna bedrivas med framgång är att klienterna kan känna sig förvissade om att åtnjuta ett gott sekretesskydd. Med nu gällande lagregler skulle emellertid stora delar av verksamheten komma att ligga helt öppna för offentligheten. Vi föreslår därför en ändring dels av 14 § sekretesslagen, varigenom allmänheten skulle i viss mån hindras från att taga del av de till verksamheten hörande handlingarna och personalen åläggas en viss tystnadsplikt, och dels av 5 § 2 stycket 36 kapitlet rättegångsbalken, varigenom familjerådgivare skulle befrias från vittnesplikt, utom då det gäller grövre brottsmål, och handlingarna undantagas från editionsplikt. Därutöver föreslår vi, att i instruktionen för verksamheten införes en bestämmelse om tystnadsplikt för personalen och aktsam förvaring av handlingarna.

TIONDE KAPITLET

Kostnadsfrågor

De kostnader som enligt vårt förslag helt eller delvis skulle komma att bäras av statsverket, avser dels avlöning av familjerådgivare och en tjänsteman i 24 lönegraden hos medicinalstyrelsen, dels tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos abortsökande kvinna. Därtill kommer kostnaden för socialinstitutets i Stockholm nio månader långa mentalhygieniska kurs. Denna skall emellertid giva erforderlig specialutbildning ej endast åt familjerådgivare utan även åt andra socialarbetare med uppgifter inom det mentalhygieniska området, främst kuratorer inom den psykiska barna- och ungdomsvården samt inom mentalsjukvården. 1957 års riksdag beviljade till den abortförebyggande verksamheten 284 000 kronor, varav 140 000 kronor avsåg avlöning och arvoden åt kuratorer och läkare jämte resebidrag, 110 000 kronor tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor, som besöker kurator, 34 000 kronor ersättning till vissa laboratorier för utförande av biologiska graviditetsreaktioner. Ett formellt belopp på 100 kronor upptogs för preventivrådgivning för män. Beloppet för avlöningar, arvoden och resor var beräknat för sjutton abortbyråer, av vilka tretton erhållit statsbidrag under år 1956, en förklarats berättigad till sådant bidrag från och med den 1 januari 1957 och tre förmodades komma att bliva godkända under år 1957. I statsbidrag för år 1956 till de då tretton bidragsberättigade byråerna utbetalades för arvoden, avlöning och resor 108 340 kronor, varav 22 160 kronor till läkares arvoden, 85 075 kronor till kuratorers avlöning och 1 105 kronor till resor. Statsbidraget utgick endast till avlöning av den personal, som upptogs i planen för verksamheten, eller för tjugofyra läkare samt för fyra heltidsanställda och femton deltidsanställda kuratorer. Byråernas personalstyrka var emellertid under året betydligt större än den i planen angivna och uppgick vid årsskiftet till omkring femtio läkare samt sexton heltidsanställda och tretton deltidsanställda kuratorer. Vi utgår ifrån att allmän familjerådgivning i första hand kommer att anordnas i de landstingskommuner respektive landstingsfria städer, där för närvarande statsunderstödd abortförebyggande verksamhet bedrives eller planeras för den närmaste framtiden. För en omläggning till familjerådgivningsbyråer med den kapacitet som vi i kapitel 7 angivit såsom önsk-

200 värd och med en uppdelning av arbetet på två självständiga byråer i Stockholm skulle för de nu verksamma fjorton statsunderstödda byråernas del erfordras sammanlagt sjuttiofem familjerådgivaretjänster, varav sextio i lönegrad 17, fem i lönegrad 19 och tio i lönegrad 21. Lönekostnaderna härför skulle med nuvarande lönebelopp komma att uppgår till 1 352 000 kronor och den del som enligt vårt förslag skulle bäras av statsverket skulle bliva 811 200 kronor. För en utbyggnad till familjerådgivningsbyråer av de redan verksamma eller planerade abortbyråer, som beräknas inom kort komma att godkännas såsom statsbidragsberättigade eller blivit godkända, ehuru verksamheten ännu ej kunnat upptagas, nämligen byråer i Uppsala, Norrköping, Motala, Västerås och Boden, skulle krävas fjorton familjerådgivaretjänster, varav nio i lönegrad 17, två i lönegrad 19 och tre i lönegrad 21. Lönekostnaderna skulle för dessa tjänster bliva 252 200 kronor och statsverkets andel därav 151 320 kronor. Statsverkets kostnad för anordnande och upprätthållande av familjerådgivningsverksamhet inom de områden, där en sådan verksamhet troligen i första hand kommer att anordnas, skulle sålunda komma att uppgå till 962 520 kronor. Givetvis måste man — som vi tidigare betonat — räkna med att en utbyggnad av abortbyråerna till familjerådgivningsbyråer ej skall kunna genomföras omedelbart utan kommer att taga minst fem år i anspråk. Statens kostnad för verksamheten skulle således under de allra första åren efter dess införande bliva väsentligt lägre än det nu angivna beloppet. Den föreslagna byrådirektörstjänsten i medicinalstyrelsen skulle, om den placeras i 24 lönegraden, såsom vi avsett, draga en årlig kostnad tor statsverket av 25 836 kronor. För tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor, som besöker kurator, har 1957 års riksdag, som nämnts, beviljat ett anslag på 110 000 kronor. Beräkningsgrunden har varit 20 kronor per nyinskriven klient. Som vi tidigare anfört, anser vi en summa motsvarande 50 kronor per klient vara önskvärd, och vi föreslår ett anslag i enlighet med denna beräkningsgrund. Under år 1956 inskrevs 4 478 abortsökande vid de statsunderstödda abortbyråerna. Antalet till medicinalstyrelsen under samma år inkomna ansökningar om legal abort från Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län jämte Norrköpings stad, dvs. de områden där statsunderstödda abortbyråer kan förväntas inom en nära framtid, utgjorde tillhopa 613. Vi utgår ifrån att verkningarna av den allmänna familjerådgivningen kommer att visa sig bland annat i ett minskat antal abortansökningar — på lång sikt i ett minskat antal icke önskade graviditeter. Under åren närmast efter verksamhetens införande torde man dock få räkna med att omkring 6 000 klienter kommer att vända sig till rådgivningsbyråerna i syfte att söka abort. Anslaget för tillgodoseende av överhängande hjälp-

201 behov hos dessa klienter bör därför till en början beräknas till 300 000 kronor varje år. Det nu utgående anslaget på 34 000 kronor för ersättning till vissa laboratorier för utförande av biologiska graviditetsreaktioner bör, som vi framhållit, utgå liksom tidigare men ej belasta den allmänna familjerådgivningen, ehuru det vid behov bör kunna utnyttjas även inom denna verksamhet. Anslaget för preventivrådgivning åt män har ej tagits i anspråk under de senaste åren och torde saklöst kunna upphöra att utgå. Statsverkets kostnad för en nio månader lång mentalhygienisk kurs, anordnad vid socialinstitutet i Stockholm och avsedd för tjugo elever, blir den följande. Personal: 1 kursledare, lönegrad A 23 1 kontorsbiträde, lönegrad A 5 Kurskostnader: Föreläsningar Seminarier Sakkunnigarvoden Tentamenarvoden Expenser i samband med antagm ng Lokalhyra, filmhyra m. fl. expen ser Praktikkostnader: Ersättning till institutioner Handledararvoden Stipendier

Kronor

Kronor

24 540 9 684

34 224

17 500 3 600 500 1 000 1 000 3 000

27 100

8 330 4 000

12 330 40 000

113 654 Såsom en särskilt värdefull merit för rådgivningsbyråernas föreståndare har vi föreslagit ett års tjänstgöring under särskild handledning vid en rådgivningsbyrå, förenad med deltagande i seminarieövningar på arbetsfri tid. Kostnaden för anordnandet av seminarier för dessa tjänstemän skulle med ett deltagareantal på 35 personer uppgå till 3 150 kronor varje år. Utöver dessa kostnader har vi föreslagit, att under en femårsperiod 20 000 kronor skall beviljas varje år från anslaget för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal och social tjänst till stipendier åt handledare, vilka önskar studera familjerådgivningsverksamhet i utlandet.

Sammanfattning Statsverkets andel i kostnaderna för en utbyggnad av de nu befintliga statsunderstödda abortbyråerna till allmänna familjerådgivningsbyråer

202 skulle bliva 811 200 kronor per år och för en motsvarande utbyggnad av fem för närvarande planerade byråer 151 320 kronor per år. Den av oss föreslagna tjänsten i medicinalstyrelsen drager, om den placeras i 24 lönegraden, en årlig kostnad av 25 836 kronor. Det statliga bidraget för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos abortsökande kvinna bör beräknas till 300 000 kronor årligen. Den mentalhygieniska påbyggnadskursen beräknas kosta 113 654 kronor, varav 40 000 kronor avses som stipendier till kursdeltagarna. Kostnaden för seminarieövningar under det särskilda tjänstgöringsåret uppskattas till 3 150 kronor.

Förslag till författningar m. m.

Förslag till kungörelse angående statsbidrag till allmän familjerådgivning 1 §• Till landstingskommun eller stad, som ej tillhör landstingskommun, må med iakttagande av bestämmelserna i denna kungörelse utgå statsbidrag för anordnande och upprätthållande av verksamhet för rådgivning åt och behandling av personer med äktenskaps- och andra samlevnadsproblem samt upplysningsverksamhet avseende sådana problem. Verksamheten, som skall benämnas allmän familjerådgivning, skall jämväl innefatta stöd och rådgivning i abortförebyggande syfte åt havande kvinnor. 2 §.

Verksamhet, som avses i 1 §, skall vara anordnad enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan och i huvudsak utövas vid särskilda rådgivningsbyråer, benämnda allmänna familjerådgivningsbyråer. Där så prövas lämpligt, må sådan rådgivningsbyrå inrättas såsom en central, till vilken knytes en eller flera filialer. Till allmän familjerådgivningsbyrå skola vara knutna familjerådgivare samt läkare, av vilka minst en skall vara specialutbildad psykiater och minst en specialutbildad gynekolog. Medicinalstyrelsen äger föreskriva särskilda behörighetsvillkor för vinnande av anställning såsom familjerådgivare eller läkare vid allmän familj erådgivningsbyrå. 3 §.

Ledningen av verksamheten skall inom landstingskommun handhavas av en familjerådgivningsstyrelse. Familjerådgivningsstyrelse skall utgöras antingen av landstingets sociala nämnd eller familjesociala nämnd, där sådan finnes inrättad, eller av annat landstingets från förvaltningsutskottet fristående organ eller ock av särskild familjerådgivningsstyr else, bestående av minst fem ledamöter, däribland en ordförande, jämte suppleanter. Ledamöter och suppleanter i särskild familjerådgivningsstyrelse utses av landstinget för en tid av fyra år i sänder.

4 §. Ledningen av verksamheten skall inom stad, vilken ej tillhör landstingskommun, handhavas av en särskild familjerådgivningsstyrelse, bestående av minst fem ledamöter, därav en ordförande, jämte suppleanter. Ledamöter och suppleanter utses av stadsfullmäktige för en tid av fyra år i sänder. Stadsfullmäktige äger uppdraga åt annan styrelse eller nämnd att fullgöra familjerådgivningsstyrelsens uppgifter. 5 §. Det åligger familjerådgivningsstyrelse bland annat att upprätta förslag till plan för familjerådgivningsverksamheten; att fastställa instruktion för verksamheten; till grund härför skall ligga en av medicinalstyrelsen utfärdad normalinstruktion; att anställa och entlediga personal vid allmän familjerådgivningsbyrå samt att träffa avtal med specialister inom olika områden om deras medverkan i familjerådgivningsverksamheten; att efter förslag av byråns föreståndare fastställa tider för allmän familj erådgivningsbyrås öppethållande; att upprätta och till förvaltningsutskottet, respektive stadsfullmäktige ingiva förslag till stat för verksamheten; att upprätta och till förvaltningsutskottet, respektive stadsfullmäktige ingiva förslag till ansökan om erhållande av statsbidrag; att hos medicinalstyrelsen rekvirera beviljat statsbidrag; att tillse och leda verksamheten och verka för dess ändamålsenliga utveckling inom landstingskommunen, respektive staden samt att tillhandagå medicinalstyrelsen samt landstinget, respektive stadsfullmäktige med yttranden och uppgifter rörande den inom landstingskommunen eller staden bedrivna familjerådgivningsverksamheten. 6 §.

Till sammanträde med familjerådgivningsstyrelse skola kallas dels allmän familjerådgivningsbyrås föreståndare, dels av de till byrån knutna läkarna en psykiater och en gynekolog, dels ock förste provinsialläkaren eller i stad, som ej tillhör landstingskommun, stadsläkaren eller, där sådan finnes anställd, förste stadsläkaren med rätt för dem att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där de så begära, få sin mening antecknad till protokollet. 7 §.

Föreståndare för allmän familjerådgivningsbyrå skall, då ej särskilda skäl annat föranleda, vara en kvinnlig familjerådgivare. Då jämte henne minst två familjerådgivare äro heltidsanställda vid byrån, skall hon åtnjuta en kontant lön med minst samma belopp, som skulle i lön och tillägg utgå till henne, därest föreståndaresysslan utgjorde en statlig befattning

205 med lön enligt lönegrad A 21, statens allmänna avlöningsreglemente. I annat fall skall hon åtnjuta en kontant lön med minst samma belopp, som skulle i lön och tillägg utgå till henne, därest föreståndaresysslan utgjorde en statlig befattning med lön enligt lönegrad A 19, samma reglemente. Till övriga vid byrån anställda familjerådgivare skall utgå en kontant lön med minst det belopp, som i lön och tillägg motsvarar lönegrad A 17, statens allmänna avlöningsreglemente. 8 §.

Statsbidrag utgår allenast för det antal byråer, filialer och tjänster, som upptagits i den av medicinalstyrelsen godkända planen för verksamheten, och under förutsättning att avgift icke uttages vare sig för meddelande av råd, beredande av behandling eller utfärdande av utlåtande och intyg, vilka äga sakligt samband med rådgivningen eller behandlingen. 9 §. Statsbidrag utgår till kostnaderna för familjerådgivares avlöning med ett årligt belopp, motsvarande sextio procent av de i 7 § nämnda löneförmånerna. 10 §. Ansökning om statsbidrag skall ingivas till medicinalstyrelsen och vara åtföljd av plan för verksamhetens anordnande. Planen skall upptaga avsett antal allmänna familjerådgivningsbyråer och filialer, deras verksamhetsområde, läge och beskaffenhet, samt antalet och arten av de befattningshavare, som skola där tjänstgöra. 11 §. Sedan vederbörande förste provinsialläkare eller stadsläkare, respektive förste stadsläkare yttrat sig angående planens lämplighet och medicinalstyrelsen granskat handlingarna, har styrelsen att fatta beslut i ärendet och därom underrätta sökanden. Varder statsbidrag beviljat, skall fråga om utbyggnad eller ändring av plan, som i första stycket avses, underställas medicinalstyrelsens prövning. 12 §. Statsbidrag utbetalas helårsvis i efterskott. Rekvisition av dylikt bidrag för visst år bör i enlighet med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen, senast den 15 mars påföljande år ingivas till medicinalstyrelsen. Vid rekvisition av bidrag bör fogas berättelse angående verksamheten för det år rekvisitionen avser. Formulär till årsberättelse fastställes av medicinalstyrelsen. Efter granskning av årsberättelse och rekvisition har medicinalstyrelsen att till vederbörande utanordna godkända belopp.

206 13 §. Den allmänna familjerådgivningen skall stå under överinseende av medicinalstyrelsen samt av vederbörande förste provinsialläkare eller stadsläkare, respektive förste stadsläkare. 14 §. De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna kungörelse, utfärdas av medicinalstyrelsen. 15 §. Befrielse från bestämmelserna i denna kungörelse kan, då skäl därtill äro, medgivas av Konungen. Ansökning härom ingives till medicinalstyrelsen, som har att inhämta yttrande från vederbörande förste provinsialläkare eller stadsläkare, respektive förste stadsläkare och med detta jämte eget yttrande överlämna ansökningen till Konungen. 16 §. Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1958. F r å n och med samma dag upphör kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte att gälla, i vad avser efter denna dag inrättade rådgivningsbyråer. Till landstingskommun och stad, som ej tillhör landstingskommun, vilka före den 1 juli 1958 beviljats statsbidrag för verksamhet vid viss rådgivningsbyrå i enlighet med sistnämnda kungörelse, må sådant statsbidrag utgå längst intill den 30 juni 1963.

Specialmotivering

till

statsbidragskungörelsen.

Till 1 §. I allmän familjerådgivning skall ingå abortförebyggande verksamhet, i den mån Konungen icke jämlikt 1(T § statsbidragskungörelsen medgiver huvudmannen befrielse från denna skyldighet. Likaså kan Konungen, då särskilda skäl föreligger, medgiva, att rådgivningsarbetet må omfatta allenast abortförebyggande verksamhet. Till 2 §. Med familjerådgivare avses socialarbetare, vilken dels avlagt examen vid socialinstituts sociala linje, dels tillägnat sig särskild mentalhygienisk utbildning. Den av familjerådgivare utövade rådgivande verksamheten bör i sin helhet vara förlagd till allmän familjerådgivningsbyrå. Intet hinder bör däremot föreligga för de till byrån knutna läkarna att emottaga klienter i annan lokal, då så prövas lämpligt. Som regel torde dock psykiaterns mottagning böra ske inom rådgivningsbyråns lokaliteter.

207 Med allmän familjerådgivningsbyrå avses en fullt utrustad byrå, vars personal består av, förutom erforderlig kontorspersonal, minst två familjerådgivare, minst en psykiater samt minst en gynekolog. Med filial avses en byrå med ofullständig personell utrustning. Vid filial kan t.ex. endast en familjerådgivare vara anställd, vilken i sådant fall bör arbeta under ledning av den centrala byråns föreståndare. En filial kan också sakna psykiatrisk eller gynekologisk konsult, i vilket fall klienterna mån av behov hänvisas till den centrala byråns läkare. Det förutsattes, att medicinalstyrelsen vid fastställandet av behörighetsvillkoren för familjerådgivare och läkare lämnar en möjlighet öppen till beviljande av dispens från dessa villkor för sådana sökande, vilka, utan att fylla de formella kraven, till följd av stor personlig lämplighet och långvarig erfarenhet kan antagas vara skickade att utöva familjerådgivande verksamhet. Till 7 §. Med heltidsanställd familjerådgivare jämställes deltidsanställda befattningshavare till sådant antal, att de tillsammans fullgör en heltidsanställds åligganden. Till 15 § Undantagsbestämmelser kan bliva erforderliga, dels då ett landsting vid kungörelsens ikraftträdande driver en med statsmedel understödd abortbyrå och till följd av brist på skolad arbetskraft förhindras att utbygga verksamheten till att omfatta allmän familjerådgivning, dels då de lokala förhållandena anses föranleda en annan organisationsplan, såsom exempelvis i storstäder eller på Gotland.

Förslag till normalinstruktion för allmän familjerådgivning Den statsunderstödda allmänna familjerådgivningen avser att genom rådgivning och behandling, i förekommande fall genom förmedling av hjälp från eller hänvisning till andra samhälleliga organ, bistå personer med psykologiska samlevnadsproblem och söka återställa balansen i ett stört förhållande mellan medlemmarna i en familjegemenskap, främst mellan äkta m a k a r . I verksamheten skall även ingå sexualrådgivning och rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll, däri inbegripen utprovning av preventivmedel. I abortförebyggande syfte avser verksamheten att genom ett personligt stöd åt kvinna, som råkat i ett icke önskat havandeskap och därav drivits till abortönskan, hjälpa henne igenom svårigheterna och förmå henne att föda barnet. Om indikation för legal abort kan anses föreligga och kvinnan vidhåller sin önskan om abort, skall hon förhjälpas

208 därtill. Ställandet av havandeskapsdiagnos — då så anses erforderligt även genom biologisk graviditetsreaktion — skall ingå i verksamheten. Familjerådgivningen bör även omfatta föräktenskaplig rådgivning samt allmän upplysningsverksamhet i frågor rörande samlevnadsproblemen. I vissa fall må i verksamheten också ingå i 14 och 15 kapitlen giftermålsbalken avsedd medling mellan makar. Landstingskommuner och städer, som ej tillhör landstingskommun, skall vara huvudmän för den allmänna familjerådgivningen. Ledningen av verksamheten skall inom såväl landstingskommun som stad, som ej tillhör landstingskommun, tillkomma en familjerådgivningsstyrelse, bestående av minst fem ledamöter, därav en ordförande, jämte suppleanter, vilka för en tid av fyra år i sänder utses av landstinget, respektive stadsfullmäktige. Familjerådgivningsstyrelsen åligger att i första hand tillse och leda rådgivningsverksamheten och verka för dess ändamålsenliga utveckling. Styrelsen skall upprätta förslag till plan för verksamheten, fastställa instruktion för personalen, anskaffa lokaler och anställa personal för rådgivningsbyrån samt bestämma tider för byråns öppethållande. Vidare skall styrelsen upprätta och till förvaltningsutskottet, respektive stadsfullmäktige ingiva förslag till stat samt till ansökan om statsbidrag för verksamheten och hos medicinalstyrelsen rekvirera beviljat statsbidrag. Styrelsen skall även tillhandagå landstinget, respektive stadsfullmäktige samt medicinalstyrelsen med de yttranden och uppgifter rörande rådgivningsverksamheten, som dessa myndigheter kan komma att begära. Verksamheten skall vara anordnad enligt en av medicinalstyrelsen efter förslag av huvudmannen godkänd plan och till sin huvudsakliga del utövas vid särskilda allmänna familjerådgivningsbyråer. Där så prövas lämpligt, må en allmän familjerådgivningsbyrå inrättas såsom en central, till vilken knytes en eller flera filialer. Vid allmän familjerådgivningsbyrå bedriven verksamhet skall vara avgiftsfri. Allmän

familjerådgivningsbyrå

Allmän familjerådgivningsbyrås verksamhet skall tillgodose behovet inom ett visst, i planen för verksamhetens bedrivande angivet område. Rådgivningsbyrå skall förläggas i tillräckligt rymliga och ändamålsenligt disponerade lokaler. Dessa bör vara centralt belägna samt i regel fristående från lasarett och annan sjukvårdsinrättning liksom ock från kommunal socialvårdsbyrå. Där så prövas lämpligt, kan vid rådgivningsbyrå anställd konsulterande läkares mottagning ske i dennes ordinarie mottagningslokal. Allmän familjerådgivningsbyrå skall förestås av en kvinnlig familjeråd-

209 givare. Till byrån skall därutöver vara knutna dels ytterligare minst en familjerådgivare, dels såsom konsulter läkare, varav minst en bör ha psykiatrisk och minst en gynekologisk specialutbildning. För vinnande av anställning såsom familjerådgivare och läkare vid allmän familjerådgivningsbyrå gäller särskilda av medicinalstyrelsen fastställda behörighetsvillkor. Vid tillsättande av tjänst vid allmän familjerådgivningsbyrå skall avseende fästas förutom vid den sökandes fackliga utbildning, vid hans personliga kvalifikationer, intresse för uppgiften och för sociala frågor över huvud taget samt hans förmåga att vinna de rådsökandes förtroende. Blivande familjerådgivare bör ha visat prov på sin personliga lämplighet vid utövandet av annan rådgivnings- eller kuratorsverksamhet. Arbetstid

vid allmän

familj'erådgivningsbyrå

Arbetstiden vid allmän familjerådgivningsbyrå bestämmes av familjerådgivningsstyrelsen efter förslag av föreståndaren. Därvid skall iakttagas, att det finnes möjlighet till konsultation under kvällstid minst en gång i veckan. Familjerådgivares

uppgifter

Familjerådgivare har att taga den första kontakten med rådsökande klienter och göra en preliminär bedömning av dessas problem och möjligheten att lämna dem bistånd. Då familjerådgivare anser det erforderligt, skall klienten hänvisas till någon eller några av rådgivningsbyråns konsulterande läkare. Abortsökande kvinna skall hänvisas till rådgivningsbyråns gynekologiske konsult. Då läkares direkta medverkan ej anses erforderlig, skall familjerådgivare genom samtalsbehandling och de sociala hjälpåtgärder, som i varje fall är möjliga och lämpliga, söka avlägsna klientens aktuella problem och göra honom eller henne rustad att i framtiden själv överbrygga eventuellt uppkommande svårigheter. Häri innefattas den hjälp och det stöd, som skall lämnas en abortsökande kvinna, sedan frågan om hennes abortansökan har blivit avgjord. Familjerådgivare har att intimt samarbeta med samhällets olika hjälporgan. Familjerådgivare må även, då förhållandena därtill föranleda, hänvisa klienten till jurist, präst, budgetexpert eller annan särskilt sakkunnig, om vilkens medverkan familjerådgivningsstyrelsen träffat överenskommelse. Då rådfrågningsärendet gäller önskan om abort, har familjerådgivare att verkställa utredningar rörande den abortsökande kvinnans ekonomiska, sociala och personliga förhållanden. I de fall, där legal abort på social-medicinsk indikation eller abort på annan indikation, där sociala miljöförhållanden spelar in, kan anses tänkbar, skall familjerådgivare avgiva yttranden över fallet sådant det ter sig i ekonomiskt, socialt och per14

210 sonligt hänseende. Familjerådgivare skall ansvara för att kvinnan får upplysning om de risker, som är förbundna med abort, samt, därest indikation för legal abort icke anses föreligga, genom personlig påverkan och med anlitande av de hjälpmedel i övrigt, som kan stå familjerådgivare till buds, söka förmå kvinnan att avstå från sin önskan om abort. Där familjerådgivare så finner erforderligt, skall hon med till hennes förfogande ställda särskilda medel tillgodose överhängande hjälpbehov hos klient, beträffande vilken indikation för legal abort ej anses föreligga eller som eljest frångått sin önskan om abort. Familjerådgivare bör i den utsträckning de enskilda fallen därtill motiverar företaga hembesök hos havande kvinnor och därvid göra sig förtrogen med deras miljö samt sociala och ekonomiska förhållanden. Abortsökande kvinna skall alltid beredas tillfälle att få sitt ärende handlagt av kvinnlig familjerådgivare. Familjerådgivare bör ägna ett särskilt intresse åt föräktenskaplig rådgivning och bistå klienter, vilka ämnar ingå äktenskap, dels med de särskilda problem, som kan uppkomma för dem i samband med det planerade giftermålet, dels med en allmän orientering om äktenskapets innebörd, om de krav det ställer på de båda parterna och om det ansvar en familjebildning medför. Då ett rådgivningsfall trots försök till medling från familjerådgivares sida leder till begäran om äktenskapsskillnad, må familjerådgivare, där parterna så önskar, i enlighet med 1 § 14 kapitlet respektive 7 § 15 kapitlet giftermålsbalken utfärda bevis om verkställd medling. Läkares

uppgifter

Läkare får direkt kontakt med klienten först efter hänvisning från familjerådgivare och skall då verkställa erforderliga undersökningar. När anledning därtill förefinnes, skall läkare antingen själv giva den rådsökande behandling eller remittera klienten till specialbehandling hos en på sjukhus eller annorstädes verksam läkare med erforderlig kompetens. Vid fall, där ansökan om abort föreligger, är vid allmän familjerådgivningsbyrå anställd läkare jämställd med läkare i den tjänsteställning, som föreskrives i 5 § Kungl. kungörelsen den 9 september 1938 (nr 571) med tillämpningsföreskrifter till abortlagen och 6 § Kungl. kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 387) med tillämpningsföreskrifter till steriliseringslagen. Gynekologiskt specialutbildad konsult skall undersöka varje kvinna, som vänder sig till en allmän familjerådgivningsbyrå i syfte att genom byråns förmedling göra ansökan om abort. Gynekologiskt skolad läkare har att i förekommande fall meddela sexualrådgivning och rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll, däri inbegripen utprovning av preventivmedel.

211 Konferenser Mellan läkare och familjerådgivare skall ett nära samarbete äga rum. Konferenser om de vid allmän familjerådgivningsbyrå behandlade rådgivningsfallen skall regelbundet hållas till erfordeligt antal och planeras av föreståndaren. De skall utgöras av dels för hela rådgivningspersonalen gemensamma arbetskonferenser, dels mindre konferenser för de befattningshavare, som handlägger de vid varje konferens aktuella fallen.

U

pplysningsverksamhet

Utöver den upplysningsverksamhet, som bedrives under den föräktenskapliga rådgivningen, bör personalen vid allmän familjerådgivningsbyrå direkt eller indirekt medverka till att man genom kurser och studiecirklar, föreläsningar, eventuellt i samband med allmänna diskussioner, broschyrer, tidnings- och tidskriftsartiklar etc. bidrager till ökad familjekunskap och sprider kännedom om samlevnadsproblemen och möjligheten att lösa dem. Genom samarbete med läkare och med befattningshavare vid socialvård, nykterhetsvård och arbetsförmedling samt genom meddelanden i pressen och annan upplysningsverksamhet bör personalen därjämte hålla allmänheten underrättad om den allmänna familjerådgivningsbyråns verksamhet.

Journal och

årsberättelse

Journal över klienterna skall föras av läkare och familjerådgivare enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen. Årsberättelse över verksamheten vid allmän familjerådgivningsbyrå skall av föreståndaren i enlighet med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen, i två exemplar insändas till familjerådgivningsstyrelsen före mars månads ingång året efter det berättelsen avser. Årsberättelsen skall tillsammans med familjerådgivningsstyrelsens rekvisition av statsbidrag för avlöningar till familjerådgivare ingivas till medicinalstyrelsen senast den 15 sistnämnda månad.

Samarbete

med andra

organisationer

Allmän familjerådgivningsbyrås personal skall söka intimt samarbete med såväl samhällets socialvårdsorgan som med dess hälso- och sjukvårdande organ ävensom med den offentliga arbetsförmedlingen. Vid sin upplysningsverksamhet bör personalen därjämte söka samarbete med olika lokala föreningar och särskilt med de organisationer, vilka erhåller statsbidrag för allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet. 14*

212 Personalens

tystnadsplikt

och handlingarnas

förvaring

Vad personalen i tjänsten iakttagit eller erfarit rörande enskildas personliga förhållanden må icke yppas för obehöriga. Register, liggare, journaler och andra handlingar rörande verksamheten skall så förvaras, att obehörig ej får tillgång till dem. Personalen erinras även om den tystnadsplikt, varom stadgas i 8 § lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, i 6 § lagen den 23 maj 1941 om sterilisering samt i 3 § 14 kapitlet giftermålsbalken. Lokalombud I den utsträckning så befinnes lämpligt, må familjerådgivningsstyrelsen på olika orter inom en allmän familjerådgivningsbyrås verksamhetsområde anställa lokalombud, vilkas uppgift skall vara att underlätta kontakten mellan rådgivningsbyrån och det klientel, som är bosatt på annan ort än den, där rådgivningsbyrån är belägen. Till lokalombud må utses man eller kvinna med särskilda förutsättningar att väcka förtroende hos och skapa en god kontakt med de rådsökande och att med intresse sätta sig in i och förstå dessas belägenhet. Lokalombud skall taga del av de rådsökandes problem och i samråd med lådgivningsbyråns personal avgöra, om varje enskilt fall bör behandlas vid rådgivningsbyrån eller om en hänvisning till annat hjälporgan bör göras. Där så är erforderligt, skall ombudet förmedla klientens kontakt med rådgivningsbyrån och bistå med praktiska angelägenheter i samband med klientens resa till den ort, där rådgivningsbyrån är belägen. I vad mån lokalombud i övrigt kan biträda vid handläggningen av rådgivningsärenden, må ankomma på dennes personliga kompetens. Bedömningen härav åvilar rådgivningsbyråns föreståndare. Lokalombud bör, då så lämpligen kan ske, beredas tillfälle att deltaga i de arbetskonferenser, som hålles vid den allmänna familjerådgivningsbyån. Lokalombud arbetar under byråföreståndarens ledning. Ombudet är underkastat samma tystnadsplikt som övrig vid allmän familjerådgivningsbyrå anställd personal.

Förslag till ändring av giftermålsbalken 14 kap. 1 §. Föreligger fall, som avses i 11 kap. 2 § första stycket, eller uppstår eljest söndring mellan makar, eller uppkommer dem emellan tvist om underhållsskyldigheten eller angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,

213 äge make påkalla medling av präst i församling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller av behörig vigselförrättare inom annat trossamfund, som makarna eller endera tillhör, eller av någon, som häradshövdingen i den ort eller rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt hemvist, på begäran utsett att företaga medlingen, eller av familjerådgivare, anställd vid statsunderstödd allmän familjerådgivningsbyrå, eller ock av den, som enligt vad i 2 § sägs, i den kommun, där makarna eller endera bar sitt hemvist, utsetts att vara medlare i tvister mellan makar.

Specialmotivering

till förslag till ändring av

giftermålsbalken

Familjerådgivares rätt att företaga medling mellan makar är tänkt att utövas endast i sådana fall, då makarna eller endera av dem vänt sig till allmän familjerådgivningsbyrå i syfte att få hjälp med ett samlevnadsproblem och det under rådgivningens gång visar sig, att en skilsmässa är oundviklig.

Förslag till ändring av sekretesslagen 14 §. Handlingar vilka av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende som avses i giftermålsbalken; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, understöd vid barnsbörd, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, statsunderstödd allmän familjerådgivning, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, folkpensionering eller eljest pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet, försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets verksamhet, tillsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras. Angår handling, som i första stycket avses, någons intagning, vård eller

214 behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, och finnes grundad anledning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må utlämnande vägras, ändock att enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande bort ske. Likaledes må utbekommande av handling utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende, vägras, om grundad anledning finnes att antaga, att den om vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person. Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårdsnämnds eller nykterhetsnämnds beslut eller om beslut i ärende som rör tilllämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om avbrytande av havandeskap, lagen om sterilisering, eller lagen om kastrering. Uppgifter och anteckningar, vilka tillhöra de i kommunerna förda socialregistren, må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialregister.

Förslag till ändring av rättegångsbalken 36 kap. 5 §. Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad. Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, vid statsunderstödd allmän familjerådgivningsbyrå anställd familjerådgivare, barnmorska eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas. Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, vara icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Om tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

Särskilt yttrande av experten Colliander

Familj erådgivnkigskommitténs uppgift att utreda frågan om allmän familjerådgivning har gällt såväl hjälp åt kvinnor i icke önskad graviditet — abortförebyggande verksamhet — som rådgivande och stödjande hjälp i samlevnadsfrågor — familjerådgivning. Kommitténs förslag går ut på sammanslagning av de båda uppgifterna inom en och samma institution, benämnd allmän familjerådgivning. Undertecknad har till största delen kunnat ansluta sig till kommitténs: resonemang och uppfattning ifråga om målsättning och arbetsmetoder för båda verksamhetsgrenarna, men måste anmäla avvikande mening beträffande kommitténs principiella inställning ifråga om abortprofylaxens inlemmande i familjerådgivning samt som en följd därav också göra vissa invändningar mot det i betänkandet redovisade förslaget om verksamhetens organisation. Jag utgår ifrån att båda verksamhetsgrenarna måste anses lika behövliga och samhällsviktiga samt att det är av vikt att noggrant överväga vilken organisationsform, som kan ge de båda uppgifterna de största förutsättningarna att uppfylla var och en sina närmaste syften. Abortrådgivningen innebär hjälp i en akut nödsituation, som ställer krav på lösning inom en begränsad tid. En fristående familjerådgivning rymmer även fall, som fordrar snabb handläggning, men arbetet är i enlighet med rådgivningens funktion som en allmänt förebyggande verksamhet mer inriktad på lång sikt. Kommittén har i sitt förslag haft att ta hänsyn till den ringa tillgången på arbetskraft för dessa verksamhetsområden och har försökt planera arbetet så att bästa möjliga effekt uppnås med tillgängliga resurser. Ifråga om den abortförebyggande verksamheten har det varit ett ofrånkomligt och odiskutabelt villkor att ordna denna så, att den icke kommer att inta en särställning genom att t. ex. avdelas på en särskild institution. Kommittén har också erfarenhetsmässigt utgått ifrån att personal med enbart abortprofylaktiskt arbete behöver ha sitt arbete uppblandat med mindre personligt pressande uppgifter. Krav på en yrkesmässigt bedriven familjerådgivning har närmast vuxit fram ur ett allmänt känt behov av att förhindra en fortsatt stegring av skilsmässofrekvensen. Därjämte talar såväl forskningsresultat som p r a k -

216 tisk erfarenhet från social-, sjuk- och kriminalvård för betydelsen av tidiga insatser i syfte att främja goda familjeförhållanden och familjens sammanhållning, och på så sätt avvärja hot mot den mentala hälsan och den sociala kapaciteten. Man behöver därvid komma åt att behandla de relationer människor emellan, som kan ge upphov till missanpassning av olika slag. För att kunna fylla sin omfattande förebyggande uppgift behöver familjerådgivningen skapa möjligheter för människor att få hjälp i samlevnadsfrågor på olika vägar och med andra utgångspunkter än vad som hittills varit traditionellt i samhället. Det är fråga om problem av så pass intim och personlig karaktär, att människor vanligtvis i det längsta väntar med att söka hjälp. En institution, som tar sig an dessa spörsmål, behöver därför vara så utformad, att den underlättar och stimulerar hjälpsökandet redan på ett tidigt stadium. Administration och arbetsorganisation måste tillåta användandet av de speciella och tidskrävande metoder, som utbildats för behandling av känslomässiga relationer. De här framförda synpunkterna återfinnes genomgående i betänkandet men synes mig icke motsvaras av det praktiska organisationsförslag, som framlagts av kommittén. Detta har på ett tillfredsställande sätt kommit att ta hänsyn till de krav, som bör uppställas på en god abortförebyggande verksamhet, medan familjerådgivningens möjligheter till arbete och utveckling enligt mitt förmenande icke tillräckligt beaktats. Jag känner mig därför föranledd att framlägga argument för ett alternativt förslag enligt vilket abortärendena på grund av sin medicinska kakaraktär skulle föras till sjukvården, och familjerådgivningen, såsom en social-psykologisk uppgift, till en fristående specialinstitution. Jag tar därvid upp synpunkter dels på de praktiska arbetsmöjligheterna, dels på allmänhetens inställning till den ena eller andra organisationsformen. När det gäller att organisera upp det praktiska arbetet vid en institution, där två olika uppgifter skall ingå, är det angeläget att tillse, att handläggningen kan ske så att de på minsta möjliga sätt inkräktar på varandra. Om — så som fallet är med abortärendena — en av uppgifterna fordrar ett bestämt formellt förfaringssätt, som dessutom måste ske inom begränsad tid, måste alltid hänsyn tas till dessa ärenden i första hand. På så sätt kommer arbetet med övriga fall att åsidosättas. Abortansökningarnas inskränkande verkan anser kommittén kunna elimineras genom upplysning och publicitet för familjerådgivning av allmän karaktär. Människor skulle därigenom bli benägna att i ökad utsträckning söka hjälp tidigare för vanliga familjeproblem, och allt eftersom verksamheten bleve mer känd, skulle istället dessa komma att dominera. Jag anser möjligheten av en sådan utveckling ytterst osäker. Ofrånkomligt är, att när man i en verksamhet kommit upp till ett maximalt antal

217 ärenden, som man kan ha aktuella samtidigt, tvingas man att begränsa anmälningarna och göra ett visst urval. Abortansökningarna måste därvid ha företräde och kan på grund av sin karaktär aldrig sorteras bort eller skjutas upp för senare handläggning. På så sätt kommer de ärenden, vars utgångsläge är en abortansökan, lätt att utgöra flertalet, vilket kan leda till att övriga ärenden antingen behandlas summariskt eller ställs på väntelista. Hjälpsökande, som får vänta alltför länge, kan, i all synnerhet om det gäller ett mer diffust problem, få känsla av att deras frågeställning kanske är för enkel och inte hör hemma vid byrån. Följden kan bli, att de avstår från att söka hjälp. Verksamhetens huvuduppgift blir under sådana förhållanden icke allmänt förebyggande utan begränsad till ett visst klientel, som i detta fall blir abortsökande samt hjälpsökande i allvarligare situationer eller med vanemässig tendens att söka hjälp överallt. Ju mer en sådan utveckling sker desto mindre tid kan ägnas åt relationsbehandling. Även om personalresurserna skulle räcka till för båda slagen av ärenden, kommer en sammanblandning av två olika förfaringssätt att göra arbetet vid institutionen mer svårdisponerat och tungrott. Abortansökningarna kräver i samtliga fall en medicinsk handläggning, medan familjerådgivning är en i huvudsak social och psykologisk uppgift, där klienterna endast i ett visst antal fall behöver hänvisas till läkare. En samordning av uppgifterna inom samma organisation måste därför beräknas medförda svårigheter såväl då det gäller arbetsfördelning och praktiska arrangemang som i fråga om huvudansvar för de olika uppgifterna och deras handläggning. [, ,,. Om abortansökningarna skulle inordnas i sjukvården, anser kommittén, att det på grund av sjukhusens mångfaldiga uppgifter skulle kunna befaras, att dessa ärenden, speciellt då det gäller eftervården, skulle komma att försummas. Detta behöver dock inte inträffa, om ärendena hänvisas till en egen avdelning och om personalresurserna där även beräknas för den effektiva eftervård, som numera inom alla läger betraktas som en angelägen och vital samhällsangelägenhet. Eftervården i omedelbar ansjutning till den akuta abortsituationen får sin speciella prägel och måste arr beta med utgångspunkt från detta särskilda problem. Endast i ett mindre antal fall kan eftervården förväntas bli i egentlig mening familjerådgivningsmässig. Enligt vunnen erfarenhet är människor i abortsituation nämligen inte benägna att förrän någon tid gått bearbeta sina äktenskapliga relationer i hela deras vidd. Ett av kommitténs motiv för att bedriva båda verksamhetsgrenarna inom samma institution är att nå de abortsökande för en familjerådgivningsmässig behandling. Detta kan ske, även om abortansökningarna iörlägges till ett sjukhus. Dessa sökande har, när den mer akuta abortsituationen är över, samma möjligheter som allmänheten i övrigt att vända sig till familjerådgivningen. Likaväl som hänvisningar från alla slag av me-

218 dicinska och sociala instanser visat sig fungera väl, kan man förutse, att sökande, som hänvisas från kurator eller läkare, vilka vid ett sjukhus handhaft deras abortansökan och den omedelbara eftervården, skall kunna acceptera förslag om att vända sig till en fristående familjerådgivning. Det säges, att det är olämpligt, att människor skall behöva gå mellan olika hjälporgan. Erfarenheten har dock visat, att det för de flesta människor är helt naturligt, att det finns specialister för olika områden. Det viktiga är, att vederbörande själv har behov av denna hjälp, och förstår, att den institution, till vilken hon hänvisats, är den för henne riktiga. Erfarenheten från Stockholm visar, att ett betydande antal f. d. abortsökande från sjukhus eller specialbyråer såväl på eget initiativ som på remiss söker sig till den kommunala familjerådgivningsbyrån. Den psykiska press, som det anses innebära för personalen att handlägga abortansökningar som enda arbetsuppgift, skulle enligt undertecknads mening kunna motverkas genom att i arbetsuppgifterna också ingick ovannämnda eftervård. Allmänhetens uppfattning om en hjälpinstitution är mycket viktig. Det ierapeutiska utgångsläget blir i viss mån beroende av den hjälpsökandes förväntningar. Institutionens namn, samt hur den beskrivs i press och i andra offentliga sammanhang betyder naturligtvis en hel del, men var människor väljer att söka hjälp beror nog mest på vilka problem, som institutionen blir känd för att handlägga. Med samma argument, som kommittén begagnar för att ej obligatoriskt införliva medlingsinstitutionen med familjerådgivningen — att icke väcka tanke på skilsmässa — synes d e t mig angeläget att inte föra in tanken på abort genom att knyta abortansökningarna till familjerådgivningen. Det skulle kunna göra människor mindre benägna att söka hjälp av andra skäl än en icke önskad graviditet. Kommer abortansökningarna att handläggas i avsevärd omfattning vid en byrå, kan man icke bortse ifrån att den bland allmänheten snart blir känd som den institution, där huvudsakligen abortansökningar behandlas. Man måste i så fall räkna med att människor med svårigheter av mer obestämd natur, som rör familjesituationen och förhållandet mellan ett par äkta m a k a r , inte uppfattar, att deras problem tillhör byråns verksamhetsområde. Sammanslagningen har bl. a. motiverats med att de abortsökande av psykologiska skäl icke skulle särskiljas i en egen rådgivning samt att man kan vänta sig, att de blir mer inställda på att finna en annan lösning på sina problem, om det vid institutionen också handläggs andra slags ärenden. Erfarenheten talar dock för att de flesta människor i oönskad graviditet är imperativa i sin abortönskan, sedan de — även om felaktigt — kommit fram till abort som enda lösningen på sitt problem, samt att de, oberoende av namnet på institutionen, söker sig till det ställe, där, enligt vad de fått veta, ansökningar om abort handlägges.

219 Att hänvisa abortansökningarna till ett sjukhus innebär icke att ge dem en särställning. För en gravid kvinna är det helt naturligt att vända sig till en läkare eller ett sjukhus. • Om de två verksamhetsgrenarna sammanföres i en gemensam institution kan enligt min mening ingendera komma till sin fulla rätt. Inte heller finns det något som talar för att en sammanslagning skulle öka förutsättningarna att minska den totala abortfrekvensen. Familjerådgivningen är, som redan ovan nämnts, en i huvudsak social och psykologisk verksamhet, som arbetar med tillgång till medicinsk konsult. Abortrådgivningen är en avgjort medicinsk uppgift med social expertis anknuten. De praktiska arbetsformerna blir därför olikartade och kan icke sammansmältas utan störande inverkan på varandra. Familjerådgivningens syfte riskeras och härmed även bl. a. det verkligt abortförebyggande arbetet, som bör sättas in redan före konception. Det synes mig också synnerligen angeläget att bibehålla familjerådgivningens idé och innebörd såsom en verksamhet av allmän karaktär utan att ålägga den så speciella arbetsuppgifter som t. ex. handläggning av abortärenden innebär. En sådan — av ett bestämt problem obunden — organisation har man utomlands erfarenhetsmässigt kommit fram till som den för skilsmässoprofylax mest adekvata hjälpformen. Även om på grund av annorlunda lagstiftning förhållandena omkring abortproblemen icke kan bli desamma utanför de skandinaviska länderna som hos oss, är principen att icke tilldela familjerådgivningen en specialuppgift värd att beakta. Genom familjerådgivning av allmän karaktär räknar man med att nå människor med samlevnads- och situationsproblem samt att administration och arbetsförhållanden skall göra det möjligt att tillämpa den relationsbehandling, som utbildats på detta område. På denna nya hjälpform ställes de största förväntningar om ett vidgat och bättre arbete för att förebygga och avhjälpa olyckliga förhållanden i äktenskap och familjegcmenskap. Namnet familjerådgivning är den mest användbara översättningen av den internationellt använda benämningen (Ehe-Beratung, Marriage Guidance, Family Counselling) på motsvarande verksamhet utomlands. Jag anser därför namnet familjerådgivning reserverat för en fristående familj erådgivningsverksamhet av allmän karaktär och med ovan nämnda arbetsprinciper. Två från varandra skilda organisationer synes mig bättre kunna tillgodose vardera verksamhetsgrenens syften. Familjerådgivningen får därigenom möjligheter att arbeta efter sin målsättning och utveckla sina speciella arbetsformer. Handläggningen av abortansökningarna med deras omedelbara eftervård kan ske i naturlig överensstämmelse med de lagliga indikationerna genom anknytning till sjukvården och under former, som helt fyller kraven på en ändamålsenlig behandling. Personaltillgången bör

kunna utnyttjas bättre om personalen slipper splittras på olikartade arbetsuppgifter. De båda verksamhetsgrenarnas sammanlagda insatser torde bättre kunna gagna samhället, om de oberoende av varandra och var och en från sitt utgångsläge, finge tillfälle att utveckla sin egen praxis till båtnad både för sin egen uppgift och för de båda institutionernas gemensamma strävan för familjens bästa. Trots att det är i en principfråga, som meningarna går isär, anser jag, att mitt förslag kan inpassas i det av kommittén föreslagna. De organisatoriska ändringsförslagen är nämligen av ringa omfattning och innebär egentligen en tudelning eller utbrytning av abortrådgivningen från kommitténs förslag om allmän familjerådgivning. Den sammanlagda personalförstärkningen bör ej behöva bli större vid en uppdelning. Gynekologers och psykiatrers arbetsförhållanden berörs mycket litet och torde snarast underlättas genom att den för abortverksamheten nödvändiga expertisen redan finns på sjukhuset. Reglerna för statsbidrag bör kunna gälla båda verksamhetsgrenarna, medicinalstyrelsen som tillsyningsmyndighet likaså. Den av mig skisserade organisationen skulle få följande utformning. Familjerådgivningsbyrå (Rådgivningsbyrå för äktenskapskonflikter och familjeproblem) för behandling av samlevnadsproblem i äktenskap eller därmed jämförliga förhållanden, samt för främjande av familjebildning och sunt familjeliv bör till sin organisation vara fristående och ifråga om administration, arbetets utformning och personal ordnas i enlighet med kommitténs förslag, med undantag av vad som föreslås beträffande abortansökningarna. Den abortförebyggande verksamheten och därmed sammanhängande prövningsförfarande och eftervård bör handhas av en särskild kuratorsinstitution (sektion) inom sjukvårdens regi. Denna verksamhet kunde tänkas organisatoriskt ansluten till en obstetrisk-gynekologisk lasarettsavdelning, dit det alltid är naturligt för de abortsökande att vända sig. Ett intimt samarbete med den psykiatriska avdelningen inom sjukhuset skulle upprätthållas. Namnfrågan är diskutabel, men det torde räcka med att den abortförebyggande verksamheten får sin speciella kuratorsinstitution. Socialarbetarna skulle tillsättas efter samma principer, som kommittén föreslagit, och ha samma löneställning som familjerådgivare vid en allmän familjerådgivning. Som den av kommittén föreslagna särskilda styrelsen bör sjukhusdirektionen eller sektion av denna kunna fungera. Arbetet skulle anpassas efter den speciella uppgiften och ge plats till en omfattande eftervård, varvid casework-principer skulle tillämpas och samarbete mellan läkare, kuratorer och eventuellt psykolog ske i form av team-arbete. Denna utvidgning av arbetsuppgifterna skulle också för socialarbetarna innebära större omväxling i arbetet än om det begränsades till själva abortansökningsförfarandet. KUNGL. B I B L .

1 1 SEP 1957 STO CK HOLM

Statens offentliga utredningar 1957 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. JO och kommunerna. [2] Fordringspreskription m. m. [11] Förenklad byggnadslagstiftning. [21]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Statens instituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisation. [6] Kanslister i administrativ tjänst. [23]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruks förstärkande med skog. [8] Markvård och erosionsskydd. [17] Utredning med förslag till ny veterinärtaxa m. m. [20] Ströängar. [30]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Stommaterial från jord- och stenindustrin. [12] Statliga betongbestämmelser. Del 2 a. [25] Kommunalförvaltning

Handel och sjöfart. Mönstring och registrering av sjöfolk. [29] Statens och kommunernas finansväsen. Fullföljdsbegränsning i skattemål. [3] Den statliga indirekta beskattningen. [13] Statliga företagsformer IV. Statens vattenfallsverk. [26]

Kommunikationsväsen Trafiksäkerhet. II [18]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Försäkringsväsen. Krigsskada å egendom. [5] Nationalekonomi och socialpolitik. Allmänna pensionsberedningen. 1. Förbättrad pensionering. [7] 2. Remissyttranden. [16] 1955 års långtidsutredning. 2. Balanserad expansion. Bilagor. [10] 3. Remissyttranden. [22] Beroende uppdragstagare. [14] Bostäder för åldringar och invalider. [31] Allmän familjerådgivning. [33] Hälso- och sjukvård. Nordiskt samarbete inom näringsforskningen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Församlingslag. [15] Biskopsvalkommittén. 1. Biskopsval. [19] 2. Ärkebiskopsval. [27] Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen. [24] Lärarutbildningen på det husliga området. [28] Statens skogsskolor. [32]

[1] Försvarsväsen, örlogsvarvens organisation m. m. [9]

Allmänt näringsväsen. Oljelagring. [4]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1957