SOU

Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4,

Beteckning: SOU 1932:16
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

Prop. 1980/81:48: om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m.m., avsnitt 4
SOU 1957:11: Fordringspreskription m. m., avsnitt 42
SOU 1962:15: Den allmänna näringslagstiftningen : förslag, avsnitt 63 och 65
SOU 1964:35: Äktenskapsrätt : förslag, avsnitt 2 och 596
SOU 1998:110: Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring : slutbetänkande, avsnitt 268 och 1984

P %

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 201

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1932:16 JUSTITIEDEPARTEMENTET

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV ÄRVDABALKEN IV.

F Ö R S L A G TILL.

L A G OM B O U T R E D N I N G OCH A R V S K I F T E M. M.

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1932 Kronologisk 1. Sociala jordutredningens betänkande med föralag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. Marcus. 121 s. J o . 2. Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. Av E. Marks von WUrtemberg. Marcus. 48 s. J u . 8. Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. Norstedt. 139 s. Po. 4. Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. Norstedt. 142 s. H. 6. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. Beckman. 182 s. 2 bilagor. K. 6. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större municipalsamhälle. Marcus. 87 s. K. 7. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. Byggnadsordning för mindre municipalsamhällo. Marcus. 27 s. K. 8. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 8. Byggnadsordningar och utomplansbestämmelser för landsbygden. Marcus. 18 s. K.

förteckning 9. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 4. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden. Marcus. 82 s. K. 10. Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstntvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. Beckman. 62 s. J o . 11. Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. Marcus. 10 s. K. 12. .Jordbruksutredningens betänkanden. 7. Betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter. Beckman. 99 s. J o . 13. Skatteutjämningsberedningen 1. Statistisk ntrednlng angående det kommunala skattetrycket. Av E. Ahlbere Norstedt. 85», 560 s. Fl. 14. Jordbruksutredningens betänkanden. 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. Av B. Nyström. Beckman. 111 s. J o . 15 Bo ekonomiska verkningarna för sjöfarten av 1928 års lotsförfattningssakkunnigas förslag till lotsavgifter. Norstedt. 38 B. H. IG Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4. Förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. Norstedt. 689 s. J u .

S? Ä K T A '^.'Ss^r"""""- M"»'" "m •""'""*i- »>«*™«ÄÄ:'r:

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1932: 16. JUSTITIEDEPARTEMENTET

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV ÄRVDABALKEN IV.

FÖRSLAG TILL

LAG OM BOUTREDNING OCH ARVSKIFTE M. M.

STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET.

1932 P . A. NORSTEDT

303628 QCKHO V

& SÖNER

TILL

KONUNGEN.

Sedan lagberedningen den 30 september 1929 till Eders Kungl. Maj:t avlämnat förslag till lag om testamente och andra med testamentsrätten sammanhängande författningar, har beredningen enligt den plan, som fastställts

4 för revision av ärvdabalken, övergått att utarbeta förslag till nya regler angående dödsbos utredning och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad därmed äger samband. Det samarbete, som enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1927 inletts mellan Sverige och Finland, har omfattat jämväl förevarande lagstiftningsområde. Såsom tidigare varit fallet, har i detta gemensamma lagstiftningsarbete från finsk sida deltagit äldre ledamoten av den finska lagberedningen, förvaltningsrådet F. Grönvall. Överläggningar hava ägt rum i Stockholm under tiden den 12—den 14 november 1929, den 10—den 13 juni och den 13—den 15 oktober 1930, den 9 februari och den 23 mars 1931 samt den 29 februari—den 5 mars 1932. Om innehållet av de förslag, som utarbetats på grundval av dessa förhandlingar, har enighet uppnåtts i väsentliga delar. Den finska lagberedningens förslag till nya bestämmelser på successionsrättens område föreligga ännu icke i slutgiltigt skick. Under arbetet fann lagberedningen önskvärt att erhålla tillfälle att mod avseende å särskilda frågor inom förevarande lagstiftningsområde överlägga med ett antal personer, som i dessa frågor ägde särskild erfarenhet, och till dylika överläggningar hava med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd kallats borgmästaren G. Bissmark, Halmstad, verkställande direktören i Svenska bankföreningen K. Dahlberg, Stockholm, häradsdomaren A. E. E. Eriksson, Fullerö, Gamla Uppsala, advokaten O. E. Lagerström, Stockholm, samt rådmannen C. F. Strömbom, Södertälje. Beredningen har även rörande särskilda spörsmål rådgjort med bankombudsmännen N. Erdmann, J. Ljungman och A. Aström, Stockholm. Efter det att beredningen avlämnat sitt betänkande med förslag till revision av ärvdabalken, tredje avdelningen, hava åtskilliga förändringar ägt rum i beredningens sammansättning. Den 11 oktober 1929 blev beredningens dåvarande ledamot, revisionssekreteraren A. Lindhagen utnämnd till justitieråd, och den 13 september samma år förordnades dåvarande hovrättsrådet R. Gyllenswärd att från och med den 1 oktober tillsvidare vara ledamot i beredningen. Sedan sistnämnda ledamot den 7 juni 1930 utnämnts till statsråd och följaktligen därefter varit hindrad att deltaga i beredningens arbete, blev undertecknad Bergendal den 28 augusti samma år förordnad att från och med den 1 påföljande september tillsvidare vara ledamot i beredningen. Den 30 april 1931 blev undertecknad Ekeberg utnämnd och förordnad att från och med den 3 maj samma år vara president i Svea hovrätt, i samband varmed Eders Kungl. Maj:t förordnade f. d. presidenten friherre E. Marks von Wurtemberg att från och med sistnämnda dag vara beredningens ordförande. Enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut skulle emellertid undertecknad Ekeberg utan hinder av presidentutnämningen såsom ordförande i friherre Marks von Wurtembergs ställe slutföra den beredningen anförtrodda uppgiften att omarbeta ärvdabalken. Beredningen får nu i underdånighet överlämna av motiv åtföljda förslag

5 till lag om boutredning och arvskifte och till vissa därmed sammanhängande författningar. Ehuru revisionen härmed utsträckts över ärvdabalkens hela område hava. de nu föreslagna reglerna icke sammanförts med tidigare utfärdade lagbestämmelser till ett förslag till ny ärvdabalk. Efter nya giftermålsbalkens antagande hava på förslag av lagberedningen tillkommit åtskilliga lagar av sådant innehåll, att deras inordnande under särskilda balkar kräver ingående överväganden. Sannolikt blir det härvid nödvändigt att revidera balkindelningen i 1734 års lag. Oavsett de redaktionella jämkningar, som betingas av nämnda uppgift, kunna även uppstå frågor om sådana ändringar i sakligt hänseende vilka kunna befinnas önskvärda med hänsyn till erfarenheterna från lagarnas praktiska tillämpning. Enligt beredningens mening bora de undersökningar, som sålunda bliva erforderliga, icke fördröja framläggandet av de nu utarbetade lagförslagen. Dessa avse nämligen ett område, dar en revision är av behovet synnerligen påkallad. Ännu mindre bör behandlingen av nya regler om boutredning och arvskifte bliva beroende av förslag i den pa beredningens program stående frågan om avveckling av bestående fideikommiss. De med detta betänkande framlagda förslagen avse nedan angivna ämnen: 1) lag om boutredning och arvskifte; 2) lag angående införande av lagen om boutredning och arvskifte; 3) lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken; la" angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv; 4 5 la- angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden; 6) lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente; 7) lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap; 8) lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken; 9) lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen; 10) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 1.1 § rättegångsbalken; 11) lao- angående ändring i vissa delar av konkurslagen; 12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas; 13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om årsstämning; 14) lag om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 187o (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt 15) lao- om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Underdånigst BIRGER EKEBERG. ERIK LIND.

HARRY GULDBERG.

Stockholm den 30 juni 1932.

RAGNAR BERGENDAL.

LAGFÖRSLAG.

Förslag till

Lag om boutredning och arvskifte. Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Allmänna bestämmelser om boutredning. 1 §• Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet mot tredje man. Åtgärd, som ej tål uppskov, må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, vare efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Den, som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, vare delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens. Universell testamentstagare skall jämväl innan testamentet blivit ståndande anses såsom delägare; och varde under samma tid såsom delägare ansedd jämväl arvinge, som genom testamente blivit från arv utesluten.

2§. Varder vid dödsfall egendomen ej omhändertagen av samtliga delägare och står den ej under vård av förmyndare, syssloman eller annan, skall egendomen, tills den sålunda omhändertages, vårdas av delägare, som med den döde sammanbott eller eljest kan om egendomen taga vård; och har han att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i lagen om förmynderskap sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make, som ej är delägare i boet. Är ej någon, som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet; och för-

10 Lag om boutredning

och arvskifte,

1 och 2 leap.

ordne rätten, där det tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. Göres å landet anmälan å tid, då rättegångsdag ej inträffar, äge domaren meddela förordnande att gälla tills rätten fattat beslut i ärendet.

8§. Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet rättshandling, som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro.

il Vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningfen äro dödsbodelägare, vare gällande, ändå att flera delägare finnas. Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen förrättats. 5§. Delägare, som var för sin försörjning beroende av den döde, äge såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen. Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet. 6§. Dödsbodelägarna vare en för alla och alla för en ansvariga för skada, som de vid förvaltningen av boet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är av utredningen beroende. Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar i kvarlåtenskapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar delägare till last.

2 KAP. Om boutredningsman och testamentsexekutör. 1 §• Då dödsbodelägare det begär, skall rätten förordna, att egendomen skall avträdas till boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe (testamentsexekutör), äge jämväl han påkalla beslut, som nu är sagt. Sådant be-

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 kap.

handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten. Är god man ej utsedd, äge rätten, på ansökan av delägare eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver avgiva berättelse. Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emellan efter deras lotter i boet. 18 §. Boutredningsman vare pliktig ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen beroende. Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet varde utredningsmännen emellan slutligen fördelat efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till last. 19 §. Om talan å boutredningsmans förvaltning skall vad om syssloman är stadgat äga motsvarande tillämpning. Klandertalan må av envar delägare föras. Den, som anställt klandertalan, vare berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo. Boutredningsmannen äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgörelse gäldas av den, på vars framställning förordnandet meddelats. Äro flera betalningsskyldiga, svare de en för alla och alla för en. 20 §.

Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Vad i 14—16, 18 och 19 §§ sagts om boutredningsman skall äga motsvarande tillämpning å testamentsexekutör ävensom å den, som genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är stadgat. 21 §• Talan mot domarens beslut föres i hovrätten, och varde tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet. I ärenden, som avses i 10 §, må talan mot hovrättens beslut ej föras.

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 och S kap.

Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande make, universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutör. Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras av Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske.

6 KAP. Om arvskifte. 1 §• Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare. Var den döde gift, äge först bodelning rum mellan efterlevande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs. 2 §• Emot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, må skifte ej företagas, innan denne anmält, att utredningen slutförts. 3 §• Envar delägare äge vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne, så långt hans lott förslår.

22 Lag om boutredning

ocli arvskifte.

6 hap.

4 §. Över arvskifte med vittnen.

skall upprättas handling, som underskrives av delägarna

5§. Då delägare det begär, skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testamentsexekutör, som ej är delägare, vare han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit därtill utsedd.

Finnes skiftesman icke vara lämplig, varde han entledigad, då det begäres av någon, vars rätt är av skiftet beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt. 7§. Innan rätten meddelar beslut, som avses i 5 eller 6 §, skola delägarna genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten. Ej må någon förordnas till skiftesman, utan att han därtill samtyckt, eller entledigas från sådant uppdrag, utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde, som finnes erforderligt. Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv verkställa skifte och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen skall ofördröjligen delgivas envar delägare genom överlämnande av besannad avskrift. Det åligger delägare, som ej godkänner skiftet, att inom tre månader efter delgivningen anställa talan mot övriga delägare. Försittes den tid, have han förlorat sin talan. I mål, som nyss är sagt, äge rätten inhämta yttrande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet. 9 §• Skiftesman äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader.

Lag om boutredning

och arvskifte,

7 kap.

•

7 KAP. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo. 1 §• Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna rörande den dödes egendom överenskommit att leva samman i oskiftat bo, gälle, där ej annat föranledes av avtalet, om förvaltningens handhavande ocb boets företrädande vad i 1 kap. 1 § sägs; och skall vad i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning. 2§. Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostande av gemensam hushållning eller eljest för gemensam räkning, vare envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning. 3 §• Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, vare avtalet gällande tills tre månader förflutit, sedan det blivit av någon delägare hos de övriga uppsagt. Samma lag vare, där vid avtal gällande för bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång. 4 §• Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör delägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i avtalet, s,kall detta, om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen. Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning, som i första stycket sägs, tillkomma den, å vars vägnar avtalet slutits.

Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande, eller finnes avtalet av annan särskild orsak ej böra äga bestånd, må rätten på delägares talan förklara, att avtalet skall upphöra att gälla. Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för omyndig delägare eller den, för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat. •6 §• Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo vare förfallet, där boutredningsman förordnas. Ej må sådant förordnande meddelas på ansökan av delägare.

24 Lag om b outredning och arvskifte, 8 kap.

8 KAP. Om dödförklaring. 1 §• Är någon borta och vet man ej, att han inom de sista tio åren eller, där hans ålder skulle överstiga sjuttiofem år, inom de sista fem åren varit vid liv, må han dödförklaras i den ordning nedan sägs. Befann sig den bortovarande i livsfara, då han veterligen senast var i livet, må dödförklaring ske efter det tre år förflutit. 2§. Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge eller annan, vars rätt kan av dödförklaringen bero, och ingives till rätten i den ort, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådstuvurätt. 3 §• över ansökningen höre rätten den bortovarandes inom riket vistande make och närmaste fränder, annan, som kan antagas senast haft underrättelse om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket. 4 §. Utrönes ej, att den bortovarande varit vid liv inom tid, som i 1 § sägs, eller att han avlidit, utfärde rätten kungörelse om ansökningen med kallelse å honom att senast å viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten eller domaren. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten eller domaren tillkänna. Genom domarens försorg skall kungörelsen ofördröjligen införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten, sä ock avsändas till pastorsämbetet i den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för uppläsande i kyrkan sä snart ske kan.

5§. Har den i kungörelsen fastställda dagen tilländagått, och är ej heller då veterligt, att den bortovarande varit vid liv inom tid, som i 1 § sägs, eller att han avlidit, förkiare rätten, att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av det år, varunder dödförklaring först kunnat ske, samt i fall enligt andra punkten i samma paragraf å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad, då livsfaran inträffade. I rättens beslut skall angivas, vilken dag sålunda är att för dödsdag antaga.

Lag om boutredning

och arvskifte,

8 leap.

6§Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett, tiden räknad från det beslutet vann laga kraft. 7 §• Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bäre envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den, som för dödsdag antagits, och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen. Har egendom, som skall återbäras, blivit till annan överlåten, vare jämväl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen. Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tid, då innehavaren var i ond tro. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där ej innehavaren var i ond tro. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas.

26 Förslag ' till Lag a n g å e n d e införande av lagen om boutredning och arvskifte. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Den nu antagna lagen om boutredning och arvskifte skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning. 2§. Genom nya lagen upphävas: 9, 11, 12, 13 och 18 kap. ärvdabalken; förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo; förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse; förordningen den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig; tillika med de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. 3§Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. 4§. Vad för vissa städer enligt äldre lag gäller om borgmästares och råds befattning med bouppteckningars upprättande skall äga tillämpning vid dödsfall, som inträffar före utgången av år 193 . Konungen äger på framställning av sådan stad förordna, att den äldre lagen skall jämväl därefter tillsvidare eller för viss tid gälla för den staden, dock att särskild bouppteckningsavgift ej i något fall skall erläggas,, där dödsfallet inträffat efter nämnda års utgång. Närmare bestämmelser angående framställning, som i första stycket sägs, meddelas av Konungen.

Lag angående införande

av lagen om boutredning och arvskifte.

5§Har ansökan om dödförklaring gjorts, innan nya lagen trätt i kraft, skall ärendet handläggas och avgöras enligt äldre lag. 6§. Vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman och av skiftesman skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande. Samma lag vare med avseende å nya lagens regler om särskilda åtgärder till skydd för legat eller ändamålsbestämmelse samt om talan å fullgörande av ändamålsbestämmelse. Sedan boutredningsman eller skiftesman förordnats, skall nya lagen i allo lända till efterrättelse. 7 §• Var den döde gift och ägde äldre giftermålsbalken tillämpning å makarnas förmögenhetsförhållanden, skola vid nya lagens tillämpning följande särskilda bestämmelser gälla. 1 mom. Den avlidna makens dödsbodelägare hava att förvalta samfälld egendom och den avlidnes enskilda egendom, så ock efterlevande makens enskilda egendom, såvitt denne ej ägde råda däröver. Har skifte ägt rum mellan makarna, vare efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testamentstagare. 2 mom. Vid avträde till konkurs skall all egendom i makarnas bo till borgenärerna överlämnas. Samma lag vare, där beslut om egendomsavträde till boutredningsman meddelas på begäran av borgenär. Sker eljest egendomsavträde till boutredningsman, skall förvaltningen omfatta all egendom i makarnas bo, såframt efterlevande maken ej före beslutet anmäler, att han under sin förvaltning behåller enskild egendom, varöver han ägde råda. Har sådant förbehåll ägt rum, skall det i beslutet angivas. Uppgörelse, som i 2 kap. 11 § andra stycket nya lagen avses, vare ej gällande, med mindre den biträdes av efterlevande maken. 3 mom. I bouppteckningen efter den döde skall anteckning ske av egendom och gäld i makarnas bo. Egendomen skall värderas; dock vare värdering ej erforderlig med avseende å den efterlevande makens enskilda egendom, där ej efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet. 4 mom. Vad i 4 kap. nya lagen sägs om den dödes egendom och gäld skall äga tillämpning å egendom och gäld i makarnas bo, såvitt ej annat föranledes av vad nedan är stadgat. 5 mom. Varder all egendom i makarnas bo i laga tid avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, vare efterlevande maken fri från gäld, varför hans enskilda egendom ej svarar. Änka njute ock för framtiden befrielse från övrig gäld, som under äktenskapet tillkommit, utan så är att

28 Lag angående införande av lagen om boutredning och

arvskifte.

hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för brottslig gärning. För gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken, vare änka, evad egendomsavträde sker eller ej, ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde råda vid mannens död eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. Dör hustru och finnes i boet gäld, som nyss sagts, vare dödsbodelägarna, där egendomsavträde ej sker, för den gäld ansvariga endast med egendom, varöver hustrun ägde råda vid dödsfallet eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. 6 mom. Sker skifte av makarnas bo, innan sådan gäld blivit gulden, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev bodelägarna veterlig, svare de för den gälden. Vad nu är sagt skall ej äga tillämpning å gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken, men vare delägare, som fått sig tillagd egendom, varmed hustrun svarade för sådan gäld, därmed för gälden ansvarig. 7 mom. Är boet avträtt till konkurs och vill delägare å någondera sidan undanskifta egendom, göre därom skriftlig anmälan inom den för bevakning av fordringar utsatta tid. Sådan ansökning skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen, och gälde delägare, som gjort ansökningen, lösen för avskriften. Sedan delägarna å andra sidan samt borgenärerna, på sätt i konkurslagen om granskning av bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit tillfälle att i frågan yttra sig, varde ansökningen efter lag av rätten bedömd, ändå att jäv däremot ej gjorts. Om undanskiftande för gäld, som bevakats efter utgången av den i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse vad i 29 § lagen den 1 juli 1898 om boskillnad finnes stadgat. Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman, sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen till sökanden, där hans adress är känd, med posten översända avskrift av jävsskriften, så ock meddelande om tid och ställe för det i 108 § konkurslagen omförmälda borgenärssammanträde. Varder, sedan sådan ansökning inkommit, efterbevakning gjord, underrätte konkursdomaren sökanden om innehållet av den i anledning av efterbevakningen utfärdade kungörelsen. Vad i lagen om boskillnad är stadgat rörande försäljning av egendom, som endera sidan äger undanskifta, så ock om betalningsrätt för vederlagsfordran gälle även i fall, varom nu är sagt. <S mom. Innan arvskifte förrättas, tage efterlevande maken fördel av bo oskifto och därefter sin giftorätt i boet. 9 mom. Avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo skall, där ej annat överenskommits, avse all egendom i makarnas bo.

i\)

Förslag till L a g a n g å e n d e ä n d r i n g i 12 o c h 13 k a p . g i f t e r m å l s b a l k e n . Härigenom förordnas, att 12 kap. 2, 3 och 5 §§, sistnämnda lagrum i nedan angivna del, samt 13 kap. 1 § giftermålsbalken skola hava följande ändrade lydelse: 12 KAP. 2§. Emot dödsbodelägares bestridande må bodelning ej äga rum, innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning satts under särskild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse äga rum utan hinder av delägares bestridande. 3§. Till dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvaltningen av den dödes egendom efter vad i lagen om boutredning och arvskifte sägs. 5§. Om det finnes erforderligt till betryggande av arvingars och universella testarnentstagares rätt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken enligt 4 § äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot efterlevande makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes. Vid utgifter. 13 KAP. 1 §• Bodelning i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.

30 Lag angående ändring i 12 och 13 leap. giftermålsbalJcen.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans arvingar och universella testamentstagare, såvida ej annorlunda stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har boskillnad eller hemskillnad ägt rum eller äktenskap blivit upplöst, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande lända till efterrättelse, där ej fråga är om äktenskaps upplösning genom makes död och lagen om boutredning och arvskifte skall vinna tillämpning beträffande dödsboet. Äro makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermålsbalken, skall med avseende å skifte i makarnas bo gälla vad i denna lag sägs om tillämpning av reglerna om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte.

31 Förslag till Lag a n g å e n d e ä n d r i n g i 2 och 9 kap. lagen om arv. Med upphävande av 17 kap. 6 § ärvdabalken, förordnas härigenom, att 2 kap. 1 och 5 §§ lagen om arv, sistnämnda lagrum i nedan angivna del, samt 9 kap. 5 § samma lag skola hava följande ändrade lydelse: 2 KAP. 1 §• Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfälle kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar. 5§Vid lott. I — — — stadgat. Om dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld är stadgat i lagen om boutredning och arvskifte. 9 KAP.

5§. Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos clen, som sitter i kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos rätten eller på landet hos domaren. Tillkännagivande om anmälan skall göras av god man hos rätten eller domaren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med

32 Lag angående ändring i 2 och 9 kaj), lagen om arv.

posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

33 Förslag till Lag a n g å e n d e ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) o m allmänna arvsfonden. Härigenom förordnas, att 3 samt 7—11 §§ lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skola, förstnämnda paragraf i nedan angivna del, hava följande ändrade lydelse: 3 §• Fondens rätt till egendom, som i 1 § sägs, skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och äge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden. Behörig — — — hemvist. 7 §•

Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är fonden universell testamentstagare, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, ooh namne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att vid boutredningen företräda fonden. Prövas denne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad. Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att gode mannen behörigen fullgör sina skyldigheter. 8 §• Lös egendom, som tillfallit fonden, skall av gode mannen försäljas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning från gode mannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas allenast i den mån de ej kunna indrivas. Om försäljning av fast egendom, som tillfallit fonden, gäller vad med avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. För indrivning av fordran, som tillfallit fonden, äge gode mannen anhängiggöra och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet. Äro genom testamente särskilda föreskrifter lämnade, skola dessa lända till efterrättelse. 9 §• Om god man skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är stadgat. 3 — 303628

34 Lag angående ändring i lagen om allmänna

arvsfonden.

10 §. Har egendom, vilken ej utgöres av penningar, såsom legat eller gåva tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja egendomen, och skall vad i 7—9 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. 11 §• Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man, som i 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap sägs, efter preskription av rätt att taga arv eller testamente eller ock eljest tillfallit fonden, vare han pliktig fullgöra vad enligt 8 § första stycket åligger god man, som där avses. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter arvlåtare, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

35 Förslag till Lag a n g å e n d e ändring i 2 och 3 kap. lagen om t e s t a m e n t e . Härigenom förordnas, att 2 kap. 4 § och 3 kap. 9 § lagen om testamente, förstnämnda lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse: 2 KAP. 4 §. Till — — — syskon. Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag, som nu är sagt. Förordnande att vara testamentsexekutör medföre dock ej hinder att vara vittne. Skall — — — vittnesjäv. 3 KAP. 9§Är ändamålsbestämmelse meddelad med avseende å egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, åligge det denne att verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Vad äldre lag innehåller om skyldighet för universell testamentstagare att fullgöra ändamålsbestämmelse skall fortfarande gälla i fråga om dödsboförvaltning, å vilken lagen om boutredning och arvskifte icke äger tillämpning

86 Förslag till Lag a n g å e n d e ändring i 7 kap. lagen om f ö r m y n d e r s k a p . Härigenom förordnas, att 7 kap. 3 och 4 §§ lagen om förmynderskap, förstnämnda lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse: 3§Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke. Visar — tilländagått. Innan — ärendet. 4 §• Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte, så snart ske kan, förrättas. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga avtalet. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

37 Förslag till Lag a n g å e n d e ändring i 17 kap. handelsbalken. Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 8 §§ handelsbalken, sistnämnda lagrum, vilket senast ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse: 4 §• Är gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar, eller varor, till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods avskilt är, som förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arvode, som honom däri skött hava, så ock borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs eller för beslut om egendomsavträde till boutredningsman, betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen, samt sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna upplupen sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt för arbetares avlöning äge ock tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning, som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del av arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter, äge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt som nu angående arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller kortare tid. Därefter skall utgå arvode och kostnadsersättning till den, som enligt lag eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat dödsbos egendom i delägarnas ställe eller biträtt vid boutredning eller arvskifte, så ock till den, som enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs förordnats till rättens ombudsman eller god man, därest det belopp, som skall utgå, bestämts efter ty i nämnda lag sägs. 8 §• Sedan äge borgenär, för vars fordran lös egendom blivit i laga ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. Är densamma utmätt för fleras fordringar; have den, för vars fordran utmätning först verkställdes, företräde: har utmätning skett på en gång; äge var lika rätt. Har

38 Lag angående ändring i 11 hap.

handelsbalken.

konkurs följt på ansökning, som gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes, eller, där utmätningen skett för fordran, som tillkommer gäldenärens make, inom ett år från nämnda dag; äge den förmånsrätt, nu sagd är, ej rum. Då utmätning skett efter gäldenärs död, inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick, äge sådan förmånsrätt ej heller rum, där konkurs följer på ansökning, som gjorts inom sålunda stadgad tid eller, om på ansökning inom samma tid boet blivit avträtt till boutredningsman, inom en månad från det boutredningsman förordnades. Har rum. Där — — — påstående.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om dödsbo efter någon, som avlidit, innan den nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boatre'dningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

39 Förslag till Lag a n g å e n d e ändring i vissa delar av utsökningslagen. Härigenom förordnas, dels att i 4 kap. utsökningslagen skall införas en ny paragraf av nedan angivna innehåll och betecknad såsom 88 a §, dels ock att 145, 155 och 157 §§ i samma lag, 145 och 155 §§ i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse: 88 a §. Är utmätning i död mans bo verkställd och hade borgenären ej panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhälla, må, innan en månad förflutit efter det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, innan uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, egendomen ej försäljas, med mindre samtycke därtill lämnas av dem, som företräda dödsboet, eller ock egendomen är utsatt för förstörelse eller väsentlig försämring. 145 §. Varda fördelningslängd; och varde därefter utdelning genast verkställd, där ej enligt 156 eller 157 § hinder däremot möter. 155 §. Vill ske. Har borgen; och vare det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller hinder mot lyftningen möter jämlikt 156 eller 157 §. 157 §. Är utmätning i död mans bo verkställd, må inom tid, som i 88 a § sägs, betalning ej utan samtycke av dem, som företräda dödsboet, verkställas till borgenär, som ej hade panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har utmätning skett i dödsboet efter någon, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

40 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken. Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § rättegångsbalken skall hava följande ändrade lydelse: Stämning å dödsbo varde delgiven den, som äger företräda boet. Äro flera gemensamt därtill behöriga, må stämningen delgivas någon av dem, delägare dock endast om han i boet sitter. Har stämning sålunda delgivits delägare, svare denne var och en av de övriga för att han utan dröjsmål erhåller stämningen i besannad avskrift.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

41 Förslag till Lag a n g å e n d e ändring i vissa delar av konkurslagen. Härigenom förordnas, att 7, 8, 11, 33 och 97 §§ konkurslagen, 7, 8, 11 och 97 §§ i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Avser ansökningen dödsbos egendom, skall den göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara i mål, som nyss sagts. Konkursdomare -— — — upptagas. 8 §• Vid boet. Till dödsbodelägares ansökning om boets avträdande till konkurs skall fogas bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna ävensom upplysning om varje delägares boningsort och postadress. Har delägare ej fullgjort vad i andra stycket är stadgat, skall konkursdomaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall vara förfallen. 11 §• Upptages — — — konkurs. Är ansökning om dödsbos avträdande till konkurs ej gjord av samtliga dödsbodelägare eller, där boutredningsman är förordnad, av denne, utsatte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom utfärda kungörelse, som anslås å rättens dörr samt införes en gång i allmänna tidningarna och i tidning inom orten, så ock med posten avsända meddelanden genom rekommenderade brev till envar delägare, som ej underskrivit ansökningen, där kallelsen kan hinna komma honom till hända. Varder på framställning, som göres sist då konkursansökningen företages till prövning, boets egendom ställd under förvaltning av boutredningsman, vare konkursansökningen för-

42 Lag angående ändring i vissa delar av honkur slag en.

fallen. I annat fall meddele konkursdomaren beslut om dödsboets försättande i konkurs. 33 §. Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt och är bodelningshandlingen ej ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, gånge den bodelning på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, om vid bodelningen egendom till skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts å hans lott; dock att i sådant fall vad i 29 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Från gäldenärens make må återvinning enligt 28—32 §§ äga rum, ändå att åtgärd, som för varje fall avses, blivit företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs, dock ej, om den vidtagits mer än ett år innan konkursansökningen gjordes. Där dödsbos egendom blivit avträdd till konkurs på ansökning, som gjorts inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick eller, om på ansökning inom sålunda stadgad tid boet blivit avträtt till boutredningsman, inom en månad från det boutredningsman förordnades, skall, ändå att rätt till återvinning ej föreligger enligt vad förut i detta kapitel är sagt, avtal, som för dödsboet slutits till skada för borgenärerna, på talan av konkursboet återgå, om den, med vilken avtalet ingicks, hade skälig anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd. Har, efter dödsfallet, borgenär till skada för övriga borgenärer erhållit betalning eller fått utfäst pant till sig överlämnad, skall i konkursen vad nyss är sagt om återgång av avtal äga motsvarande tillämpning. Är inteckning sökt i dödsboets egendom på grund av medgivande, som lämnats efter dödsfallet eller som av den döde givits för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga om inteckning enligt 11 kap. 2 § jordabalken, skall, där konkurs inträffar såsom nyss sagts, städse gälla vad i 29 § är stadgat om inteckning. 97 §. Gäldenär — kronor. Vid •— — — honom. Har dödsbos egendom avträtts till konkurs, må underhåll ej njutas för tid, som överstiger tre månader från arvlåtarens död. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om dödsbo efter någon, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning; dock skall nya lagen tillämpas, där boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte, med iakttagande likväl i fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått dödsbo, innan nya lagen sålunda vinner tillämpning därå, att motsvarande bestämmelser i äldre lag skola tillämpas, om enligt den lagen, men ej enligt nya lagen, frihet från klander äger rum.

43 Förslag till Lag a n g å e n d e ä n d r a d lydelse av 7 § 1. lagen om nya k o n k u r s lagens införande och vad i a v s e e n d e d ä r å skall iakttagas. Härigenom förordnas, att 7 § 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse: Borgenär — — — råda. Där efter makes död konkursansökning göres av delägare i dödsboet, skall vid tillämpning av 11 § andra stycket nya lagen ansökningen vara förfallen allenast om efter framställning, som där sägs, all egendom i makarnas bo varder ställd under förvaltning av boutredningsman. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 .

44 Förslag till Lag a n g å e n d e ändring i förordningen den 4 m a r s 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om å r s s t ä m n i n g . Härigenom förordnas, att överskriften till förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning samt §§ 9, 11—17 och 20 samma förordning skola hava följande ändrade lydelse: Förordning om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. §9. Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bouppteckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse å hans okända borgenärer. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, äge denne ock begära kallelse, som nu är sagt. Var den döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes okända borgenärer vid den rätt, som har att upptaga fråga om hans försättande i konkurs. Då kallelse, varom nu är stadgat, sökes, skall sökanden ingiva förteckning på alla de borgenärer, som veterliga äro. § ii. Då kallelse är så sökt, som i 9 § sägs; utfärde rätten offentlig stämning å okända borgenärer, att sist före klockan tolv å viss dag, näst efter sex månader, giva sina fordringar skriftligen eller muntligen an: är boet å landet, och äskas ej urtima ting; då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som näst efter sex månader infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen sex månader före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre gånger, första gången fem och tredje gången sist två månader innan den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer, som å den i 9 § omförmälda förteckning upptagna äro, skola om stämningen särskilt underrättas; och foge rätten eller domaren anstalt, att sådan underrättelse varder, minst en månad före inställelsedagen, dem meddelad. § 12. Uraktlåter borgenär, den där ej finnes upptagen å omförmälda förteckning, att sin fordran å den i kallelsen utsatta inställelsedag angiva, och har han den

Lag angående ändring i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning.

ej heller förut angivit, have sin talan förlorat emot gäldenär, som ej visas hava före inställelsetiden ägt, eller å nämnda tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro: och vare gäldenär, som för sådan fordran sökes, pliktig, där borgenär det äskar, med ed betyga, att den fordran ej var honom känd före inställelsetidens utgång: brister han åt eden, eller styrkes annorledes, att han om fordringen ägt kunskap, som sagt är; betale då sin andel i gälden. Är kallelse å okända borgenärer av förmyndare tagen för person, som till myndiga år kommit, men blivit under förmyndare ställd; då have ock borgenär, varom nu nämnt är, sin talan förlorat, där ej förmyndaren visas hava om fordringen ägt eller erhållit vetskap, såsom förut är sagt. § 13. Äro flera gäldenärer, de där, en för alla och alla för en, betalningsskyldighet sig iklätt, och har kallelse å någonderas borgenärer ågått; då äge var av de andra gäldenärerna, lika med borgenären, att fordringen bevaka, ändå att den ej blivit förut hos någondera utsökt. § 14. Är borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i vattenfallsrätt eller i fartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom,'som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvittning för genfordran vare ock lag som i 7 § sägs, ändå att den fordran ej blivit efter sådan kallelse angiven. § 15. Utan hinder av kallelse å okända borgenärer må borgenär under anslagstiden sin fordran utsöka. § 16. Utsöker ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfärdad blivit; have gäldenär, sedan inställelsedagen förbi är, den rätt, som i 6 § stadgas. § 17. Varder egendom till konkurs avträdd före inställelsedag, som i kallelse å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren givit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen stadgas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta inställelsedag offentlig ackordsförhandling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling utan konkurs är stadgat. § 20. För fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgives, gälle ej vad om tioårig

46 Lag angående ändring i förordningen om tioårig preskription och om drsstämning.

preskription eller bevakning efter kallelse å okända borgenärer nu sagt är utan lände till efterrättelse vad därom särskilt är stadgat. Samma lag vare angående medel, som blivit insatta i rikets ständers bank eller riksgäldskontor, eller under annan allmän vård.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Vad i lag eller särskild författning är sagt om årsstämning skall gälla kallelse å okända borgenärer. Såvitt enligt övergångsbestämmelse till lagen den 11 juni 1920 (nr 425) angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning förut gällande lag fortfarande är tillämplig, skall § 9 hava följande ändrade lydelse: Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bouppteckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder boet i konkursmål hörer, begära kallelse å dess okända borgenärer, och give in förteckning på alla dem, som veterliga äro. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, äge denne ock begära kallelse, som nu är sagt.

17 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 och 4§§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) a n g å e n d e lagfart å fång till fast egendom. Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, sistnämnda paragraf i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse: 2§. Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i fråga om bolagsmans andel i bolags samfällda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då bolagsmannens andel utbrytes; och skall för arvinge eller universell testamentstagare tiden för lagfarts sökande räknas, där för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte blivit ståndande, men i annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. För testamentstagare skall tid för lagfarts sökande icke i något fall börja löpa, innan testamentet blivit stånd ande. 4 §• Den, som söker lagfart, skall för rätten uppvisa sin fångeshandling; och late rätten handlingen eller den del därav, som angår fånget och villkoren därför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehaves såsom fideikommiss, varde fideikommissbrevet till alla delar i] protokollet infört. Sökes lagfart för dödsbo med avseende å egendom, som tillhört arvlåtaren, uppvisas inregistrerad bo uppteckning efter honom. Skall — andra.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193

48 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 25 april 1930 (nr 113), skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse: Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll). För •— — — döde. Vid — — — drives. Hos — — — infört. Har — — — anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter arvlåtare, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

de göra sin rätt gällande och sålunda börja med att taga likvid för egna fordringar. I praxis har emellertid arvingens kännedom om en fordrans existens ansetts hava samma verkan som om opposition inlagts. Om arvingen betalar gäld i strid mot dessa regler eller eljest gör sig skyldig till »fautes graves» vid förvaltningens utövande, blir han skadeståndsskyldig. Opponenten kan också vända sig mot borgenär, som med orätt kommit i åtnjutande av betalning. Har arvingen i laga ordning använt samtliga tillgångar till betalning av gäld, hava borgenärer, som senare anmäla sig, icke någon rätt emot honom eller emot de borgenärer, som redan fått likvid, men väl, inom viss preskriptionstid, emot legatarie, som utfått egendom ur boet. Arvingen är, på begäran av borgenär eller legatarie, pliktig att ställa säkerhet för värdet av den lösa egendomen och för fastighets värde utöver inteckningarna, så ock att avgiva redovisning för sin förvaltning. Ställes ej begärd säkerhet, kan egendomen försäljas och betalningen deponeras; försummas räkenskapsplikten, kan betalning sökas i arvingens eget gods. Arvinge med begränsad ansvarighet kan när som helst frigöra sig från besväret med likvidationen genom a b a n d o n , det vill säga genom att överlämna samtliga tillgångar till borgenärer och legatarier att av dem användas i likvidationssyfte. Lagen föreskriver ingen form för abandon; i praxis tillgår så att arvingen ger särskilt meddelande åt varje borgenär och utlämnar kvarlåtenskapen åt dem, som först anmäla sig. Abandon innefattar icke »renonciation»; den abandonnerande förbliver sålunda arvinge och ägare och har blott avstått från boutredningens handhavande. lian har sålunda anspråk på överskott, som uppstår, sedan borgenärer och legatarier fått sitt. Han kan även återtaga förvaltningen men anses, om så sker, gå förlustig förmånen att tillgodonjuta begränsning i ansvarigheten. Den av borgenärer och legatarier efter abandon handhavda likvidationen regleras ej närmare av lagen. Vanligen torde de uppdraga bestyret åt en av dem utsedd förvaltare, men någon lösning gives icke av de svårigheter, som kunna uppstå, därest oenighet uppstår vid valet av förvaltare eller eljest. Lagen ålägger icke en arvinge, som åtnjuter beneficium inventarii, att påskynda avvecklingen av boets gäld; han kan tillsvidare behålla egendomen i befintligt skick och lämna åt borgenärerna att på laglig väg göra sina anspråk gällande. Om han emellertid gör sig skyldig till oskäligt dröjsmål med avvecklingen eller eljest äventyrar borgenärernas intressen, utser domstol numera, utan stöd i lag, på ansökan en administrator, som omhändertager förvaltningen i arvingens ställe. På samma sätt förfares, då i andra hänseenden svårigheter uppstå vid utredningens genomförande. Administratorns befogenheter bero på domstolens förordnande i det särskilda fallet. Domstolen kan icke medgiva administratorn större handlingsfrihet än arvingen själv skulle hava ägt, men väl kan den snävare begränsa hans kompetens. Då arvingarna äro flera, kan det inträffa, att allenast en eller annan bland dem tillträder arvet under beneficium inventarii, medan den eller de övriga

Inledning.

tillträda utan förbehåll. För den situation, som då uppstår, äro regler ej givna. I praxis har man löst frågan så, att i avbidan på skifte kvarlåtenskapen hålles skild från arvingarnas privata förmögenhet och får följa de vid beneficiarisk accept gällande reglerna, medan efter skiftet varje arvinges rättsställning blir beroende på beskaffenheten av hans accept. I fall av denna art har det förekommit att rätten utsett en administrator för det oskiftade boet i dess helhet, sålunda även till den del som motsvarar de arvingars lotter, vilka tillträtt utan förbehåll. Vad i det föregående sagts om arvinge gäller jämväl vissa testamentstagare. Den skillnad mellan testamentsarvinge och legatarie, som från romersk rätt upptagits i ett flertal moderna rättssystem, saknar full motsvarighet i code civil. Såsom beredningen i annat sammanhang 1 omnämnt, skiljes här mellan tre olika arter av testamentariska förordnanden: legs u n i v e r s e l s , som avse hela kvarlåtenskapen eller det obestämda överskottet, legs å ti t r e u n i v e r s e l , som angå en kvotdel av kvarlåtenskapen eller ock all den fasta eller all den lösa egendomen eller en kvotdel utav endera, samt slutligen legs å t i t r e p a r t i c u l i e r , som omfatta övriga förordnanden. Den rättsliga skillnaden mellan dessa tre arter av legs visar sig bland annat i det hänseende, varom här är fråga. Huru gränsen bör dragas, då det gäller att bestämma, vilka testamentstagare, särskilt beträffande ansvarighet för den dödes gäld, äro att likställa med arvingar, är emellertid i viss mån föremål för delade meningar. Enligt den åsikt, som på senare tid kommit till uttryck i högsta domstolens praxis, är med arvinge att likställa allenast sådan testamentstagare, som äger la s a i s i n e , det vill säga rätt att vid dödsfallet omedelbart, utan iakttagande av några formaliteter, sätta sig i besittning av kvarlåtenskapen. Sådan rätt tillkommer ej annan testamentstagare än légataire universel och ej heller honom, om laglottsberättigad arvinge finnes. Enligt en annan mening, som synes vara den härskande i modern rättsvetenskap, har la saisine allenast med själva besittningstagandet att göra men ej med frågan om testamentstagarens ställning av arvinge; den utgör varken förklaring till eller kriterium på ansvarighet för den dödes gäld. Även en légataire universel, som saknar la saisine, och en légataire å titre universel är enligt denna åsikt i fråga om gäldsansvar att likställa med legal arvinge. Staten såsom arvinge blir aldrig ansvarig utöver tillgångarna. Även enligt den schweiziska civillagen (1907) inträder arvingen i och med dödsfallet regelmässigt i arvlåtarens rättigheter och förpliktelser. Om ingen särskild åtgärd vidtages, uppstår härvid i regel obegränsat personligt gäldsansvar; äro flera arvingar, svara de solidariskt. Emellertid anvisar lagen tre skilda vägar till undvikande eller begränsning av sådant ansvar: arvingen kan avstå från arvet (ausschlagen), han kan tillträda i anslutning till en av offentlig myndighet förrättad bouppteckning (Annahme unter öffentlichem Inventar) eller han kan begära offentlig boutredning (amtliche Liquidation). 1

Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 36.

64 Inledning.

Den, som inom viss tid eller i viss ordning avstått från arvet, svarar för den dödes förbindelser allenast till den del han under de sista fem åren före dödsfallet mottagit förskott, som han är skyldig att återbära. Var arvlåtaren notoriskt insolvent, är formligt avstående ej erforderligt; i detta fall presumeras nämligen, att arvingen ej önskar tillträda arvet. Vill arvlåtaren hålla möjlighet öppen att tillträda i anslutning till bouppteckning, har han att inom viss tid begära, att bouppteckning förrättas av offentlig myndighet. Under fortgången av denna förrättning, vilken är förknippad med proklama (Rechnungsruf), få i regel endast sådana förvaltningsåtgärder vidtagas, som erfordras för egendomens bevarande, och arvlåtarens förbindelser få ej göras gällande. Efter förrättningens slut har arvingen att inom en kort frist träffa sitt val mellan samtliga de alternativ, som förut omnämnts. Om han ej uttryckligen bestämmer sig för någon annan lösning, anses han hava tillträtt arvet i anslutning till bouppteckningen. Detta innebär, att utredningen handhaves av honom själv, varvid han antages hava redan vid dödsfallet inträtt i arvlåtarens rättigheter och skyldigheter. Skillnaden från det obetingade tillträdet av kvarlåtenskapen visar sig därutinnan, att obegränsat personligt ansvar inträder allenast för skulder, som upptagits i bouppteckningen. För övriga förbindelser svarar han endast under förutsättning att borgenär utan egen skuld försummat att göra anmälan eller att fordran trots anmälan ej upptagits i bouppteckningen, och även i dessa fall allenast enligt reglerna om obehörig vinst. Borgenär, som har pant för sin fordran, kan dock städse göra panträtten gällande. Om offentlig bouppteckning förrättas i nämnda ordning, inträder beträffande borgensförbindelser en begränsning av ansvarigheten, som gäller även för den händelse arvingen bestämmer sig för att. tillträda arvet utan förbehåll. För borgensförbindelser, vilka skola särskilt förtecknas, svarar nämligen arvingen visserligen med allt sitt gods men allenast intill det belopp, som skulle hava utgått, om kvarlåtenskapen blivit avträdd till konkurs. Denna regel betecknades vid lagens tillkomst såsom en eftergift åt den fordom härskande uppfattningen av borgen såsom en förbindelse av personlig art, vilken utslocknade vid gäldenärens död. I detta sammanhang skall slutligen nämnas, att då arvet tillfaller det allmänna, proklama alltid skall utfärdas och ansvarigheten städse är begränsad till tillgångarna. Offentlig boutredning kan av arvinge begäras antingen omedelbart eller i anslutning till offentlig bouppteckning. Medarvinge äger dock utan hinder av sådan ansökan tillträda arvet. Borgenär eller legatarie äger ock påkalla offentlig boutredning, om hans rätt är hotad och betalning eller säkerhet ej på begäran erhålles. Avstå samtliga närmaste arvingar från arvet, skall även, frånsett vissa undantagsfall, utredningen ske i nämnda ordning. Om insolvent arvinge till skada för sina borgenärer avstått från arv, kan borgenär, om säkerhet ej ställes för hans fordran, klandra nämnda åtgärd. Vid bifall till hans talan blir arvet föremål för offentlig boutredning. Om härvid efter in-

Inledning.

friande av den dödes förbindelser behållning föreligger, skall denna i första hand komma den klandrande borgenären till godo, därefter arvingens övriga borgenärer och i sista hand den, till vars förmån arvingen velat avstå från sin rätt. Offentlig boutredning företages, om boet är insolvent, i form av konkurs, men eljest av myndighet, som i den kantonala lagstiftningen bestämmes, eller av en eller flera dödsboförvaltare, utsedda av nämnda myndighet. Angående utredningens verkställande, då konkurs ej inträder, ger lagen allenast vissa allmänna direktiv. Sålunda stadgas, att arvlåtarens affärer skola avvecklas, hans förbindelser infrias, hans skulder betalas, legat i mån av tillgång fullgöras, hans rättigheter och förpliktelser lagligen fastställas och hans tillgångar förvandlas i penningar. Fast egendom får ej utan samtliga arvingars medgivande avyttras annorledes än å offentlig auktion. Arvingarna äga redan under likvidationens gång utfå egendom, som ej behöver tagas i anspråk för annat ändamål. Vid avveckling i denna form sammanflyter ej arvlåtarens förmögenhet med arvingens, och denne senare blir ej personligen ansvarig för arvlåtarens gäld. Rättsinstitutet i fråga erinrar sålunda till sina verkningar om de romerska beneficier, som förut omnämnts. Är avvecklingen ej anförtrodd åt offentlig myndighet, handhaves boutredningen, där flera arvingar finnas, av dem gemensamt. För disposition över boets egendom liksom i allmänhet för vidtagande av förvaltningsåtgärder kräves enhällighet mellan arvingarna. Mindre betydelsefulla åtgärder i den löpande förvaltningen kunna dock företagas utan att samtliga arvingars samtycke inhämtas. Med hänsyn till de svårigheter, som kunna uppstå, då arvingarna vistas på skilda håll eller enighet dem emellan ej kan vinnas, stadgas, att vederbörande myndighet på arvinges begäran kan utse någon att i arvingarnas ställe ombesörja utredningen. Denne företräder då ensam boet i förhållande till tredje man och handhar ensam förvaltningen. Hans befogenhet bestämmes av syftet, som är likvidation av kvarlåtenskapen. Han är ej skyldig att taga direktiv av delägarna, men enligt kantonal rätt äga dessa möjlighet att söka rättelse i hans beslut. Uppdraget skall återkallas, om arvingarna enhälligt önska det. Förordnandet av sådan boutredningsman inverkar ej på arvingarnas ansvarighet för den dödes gäld. Med skiftet har boutredningsmannen icke att taga befattning. Varje arvinge kan när som helst påkalla skifte, domaren dock obetaget att förordna om uppskov till förebyggande av förluster. Innan skifte sker, skall, där någon arvinge det begär, gälden betalas eller säkerhet därför ställas. Skiftet har i regel naturen av en fri överenskommelse mellan arvingarna. Lagen innehåller emellertid åtskilliga anvisningar angående skiftets verkställande, särskilt för det fall att fast egendom ingår i kvarlåtenskapen. Särskilda föreskrifter kunna ock i vissa fall givas av vederbörande myndighet, liksom sådana naturligtvis kunna vara meddelade genom testamente. 5—303628

66 Engelsk rätt.

Inledning.

mellan kontrahenterna, överenskommelsen .ofta träffas formlöst eller i varje fall får ett mer eller mindre summariskt innehåll, föreligger obestridligen på vissa väsentliga punkter behov av lagstadganden att träda i tillämpning i brist på avtalsmässig reglering. I förevarande kapitel äro sålunda upptagna bestämmelser av innehåll, att beträffande förvaltningens handhavande och boets företrädande de för samförvaltning meddelade reglerna skola vinna tillämpning, där ej annat följer av avtalet; att såvitt avkastningen ej skall användas till bekostande av gemensam hushållning eller eljest för gemensam räkning, envar delägare skall vara berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning; samt att avtal, som gäller för obestämd tid, upphör tre månader efter uppsägning. I vissa hänseenden uppställas regler av tvingande natur. Av denna art är bestämmelsen att de i 1 kap. givna reglerna om möjligheten att belasta dödsboet med gäld och om bouppteckningens betydelse i legitimationshänseende skola äga motsvarande tillämpning. Detsamma gäller föreskriften om avtalets förtida hävande genom rättens beslut, där en väsentlig förutsättning för avtalet brustit eller detta av annan särskild grund finnes ej böra äga bestånd, ävensom bestämmelsen att avtalet förfaller, om boutredningsman förordnas, något som dock ej kan äga rum på ansökan av delägare. I 8 kap., Om d ö d f ö r k l a r i n g , behandlas ett ämne, som för närvarande regleras genom särskild författning — förordningen den 27 november 1854 huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig — men som redan i äldre lagberedningens förslag var upptaget till behandling i ärvdabalken. Dödförklaringen är väl av betydelse även utanför ärvdabalkens område, såsom för frågan om rätt för den försvunnes make att träda i nytt gifte, men av skäl, som närmare skola utvecklas i motiveringen till 8 kap., har det ansetts bäst överensstämmande med den allmänna planen för den svenska civillagstiftningens revision att låta reglerna i ämnet inflyta i detta sammanhang. De av beredningen föreslagna reglerna äro byggda på samma principer som 1854 års förordning. Den viktigaste avvikelsen består i en avsevärd förkortning av de tider, efter vilkas förlopp dödförklaring kan vinnas. Den föreslagna p r o m u l g a t i o n s l a g e n stadgar angående den nya lagens tillämplighet såsom huvudregel, att tiden för dödsfallet skall vara avgörande; om arvlåtaren avlider före den dag som fastställes för ikraftträdandet, skall sålunda boutredningen fortgå och avslutas enligt äldre lag och de, som hava boutredningen om händer, behöva ej anpassa sig efter de nya bestämmelserna. Från denna huvudregel göras dock vissa undantag. Det betydelsefullaste av dessa innebär, att förordnande av boutredningsman eller skiftesman kan påkallas enligt nya lagen, även om arvlåtaren avlidit före dess ikraftträdande, samt att, där sådant förordnande meddelas, nya lagen i fortsättningen blir i allo tillämplig beträffande boutredningen eller skiftet. De stora praktiska fördelar, som äro förknippade med de båda nämnda instituten,

Inledning.

kunna sålunda tillgodogöras även vid en boutredning, som pågår vid ikraftträdandet. I promulgationslagen hava, i så kortfattad och överskådlig form som möjligt, sammanförts de särskilda bestämmelser, som befunnits erforderliga vid nya lagens tillämpning i sådana fall, där den avlidne var gift och äldre giftermålsbalken ägde tillämpning å makarnas förmögenhetsförhållanden. Liksom ärvdabalkens och urarvaförordningens hithörande regler i deras nuvarande lydelse, äro nämligen den nya lagens stadganden, såvitt angår dödsbo efter gift person, avfattade med hänsyn till nya giftermålsbalkens bestämmelser. Liksom varje annat större lagförslag på ett centralt område, föranleder det övriga lagörs ag> nu förevarande ändringar av och tillägg till ett flertal lagar och författningar på angränsande rättsgebit. Sålunda måste giftermålsbalkens bestämmelser om bodelning bringas i samklang med den nya lagens regler om arvskifte, vissa jämkningar krävas i lagarna om arv, om testamente och om allmänna arvsfonden ävensom i lagen om förmynderskap. Handelsbalkens bestämmelser om förmånsrätt i dödsbo måste kompletteras, särskilt med tanke på det nya boutredningsmannainstitutet, och rättegångsbalkens bestämmelser om stämning å dödsbo tarva även någon ändring. I konkurslagen föreslår beredningen vissa ändringar och tillägg i syfte, bland annat, att förebygga ett förhastat inledande av konkursförfarande i sådana fall, då förvaltning genom boutredningsman kan visa sig vara den lämpligare formen för en avveckling, och i utsökningslagen hava upptagits regler till förhindrande av att boets ställning försämras genom realisationer i exekutiv väg under den tid, som skall stå delägarna till buds för att överväga läget eller boutredningsmannen för att söka träffa uppgörelse med borgenärerna. För att öppna möjlighet att snabbare bringa boutredningen till slut i sådana fall, då kallelse å okända borgenärer finnes påkallad, har den i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning stadgade proklamatiden föreslagits förkortad till sex månader, en lagändring, som även med hänsyn till andra rättsområden än det nu föreliggande torde vara välkommen. I lagfartsförordningen äro ändringar påkallade, bland annat till klargörande av att lagfart skall kunna meddelas för dödsbo såsom sådant. Slutligen har en jämkning av formell natur föreslagits i förordningen angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Förslag till lag om boutredning och arvskifte. 1 KAP. Allmänna bestämmelser om boutredning.

Boutrednin- De successionsrättsliga reglerna gå i första hand ut på att bestämma om gem ändamål, fördelningen av död mans kvarlåtenskap. Genom arvsordningen, som är fastställd i lagen om arv, har angivits, huru kvarlåtenskapen skall fördelas, då arvlåtaren själv ej träffat särskilda förfoganden för dödsfalls skull. Om dylika förordnanden och vad därmed sammanhänger handlar lagen om testamente. Behovet av legala föreskrifter på successionsrättens område är emellertid icke tillgodosett allenast genom sådana bestämmelser, som reglera kvarlåtenskapens fördelning. Ehuru kvarlåtenskapen anses övergå på successorerna genom dödsfallet, kan fördelningen av den egendom, som tillhört den döde, icke tillgå så, att var och en av successorerna utan vidare uttager vad som skall tillkomma honom. Dödsboets omfattning och beskaffenhet måste till en början genom bouppteckning klarläggas, och eftersom successorerna hava rätt endast till nettobehållningen, skola den dödes borgenärer förnöjas. Finnas flera universalsuccessorer (arvingar eller universella testamentstagare), måste slutligen vars och ens lott genom skifte fastställas. Var den döde gift, skall skiftet i regel föregås av bodelning i och för utbrytning av den efterlevandes andel i giftorättsgodset. Under den tid, som åtgår för boets utredning, måste den dödes egendom omhänderhavas och förvaltas på sådant sätt, att de olika rättsägarnas intressen behörigen tillvaratagas, och med själva egendomsförvaltningen förknippas lämpligen de särskilda uppgifter, vilka ingå såsom led i boutredningen, nämligen förrättande av bouppteckning, betalning av den dödes gäld samt verkställande av legat och ändamålsbestämmelser. Olika former Dödsboförvaltningen kan tänkas legislativt anordnad på olika sätt. Med för boutred- bortseende från detaljfrågor har man emellertid att räkna med tvenne huvudnngen former> nämligen en av statliga organ genomförd boutredning, å ena sidan, samt dödsboförvaltning genom rättsägarna själva, å den andra sidan. Av den redogörelse, som lämnats i den allmänna inledningen, har framgått, huru frågan om dödsboförvaltningen vunnit sin lösning i skilda rättssystem. De flesta utländska lagar, som där upptagits till behandling, ansluta sig till den senare av de båda huvudformerna, även om den statliga kontroll, som utövas å den

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 leap.

enskilda förvaltningen, ibland är så stark, att boutredningen i viss mån erhåller officiell karaktär eller officiell boutredning i särskilda fall skall äga rum. Å andra sidan torde dödsboförvaltning genom offentliga organ icke någonstädes vara den enda formen. Där officiell utredning är huvudform, såsom i Danmark och Norge, kan den under särskilda förutsättningar ersättas av en dödsboförvaltning, som har privat karaktär. Då boutredningen överlämnas åt de enskilda intressenterna, utgöras de förvaltningsberättigade i allmänhet av den dödes universella successorer, d. v. s. legala arvingar och universella testamentstagare. Dessa äro också av flera skäl närmast till att få ifrågavarande uppgift sig anförtrodd. Till en början återfinnas oftast inom denna krets de personer, som på grund av sitt förhållande till arvlåtaren äro bäst insatta i hans ekonomiska angelägenheter. Vidare hava dessa successorer i sin rätt till andel i kvarlåtenskapen ett påtagligt intresse i dödsboförvaltningens utövande på sådant sätt, att kvarlåtenskapen blir så stor som möjligt. Successorer på grund av singulära förordnanden hava ej samma intresse i själva dödsboförvaltningen. Deras rätt, som är till omfattningen bestämd redan genom testamentet, röner icke i lika hög grad inflytande av den större eller mindre skicklighet, varmed förvaltningen genomföres. Legatarier äro visserligen alltid såtillvida beroende av förvaltningen, att försummelse och vårdslöshet kan äventyra den förmån, som förordnandet innebär. Emellertid blir den rätt, som innefattas i legatariskt förordnande, i allmänhet tillräckligt tillgodosedd genom kontroll å dödsboförvaltningen och genom möjlighet att påfordra vidtagande av särskilda säkerhetsåtgärder. Vad som anförts rörande legat har motsvarande tillämpning å förordnande om ändamålsbestämmelse. Till de enskilda rättsägarna böra även räknas den dödes borgenärer. Dessa hava dock icke något omedelbart intresse i dödsboförvaltningens handhavande, med mindre boet är på obestånd eller det föreligger risk för att boet blir insolvent genom olämpliga förvaltningsåtgärder. Borgenärs rätt tillvaratages på grund härav i allmänhet så, att han kan kräva anordnande av en särskild förvaltning i sådana fall, då hans betalningsrätt är i fara. Den principen, att dödsboförvaltningen i regel tillkommer de universella successorerna i egenskap av bodelägare, utesluter naturligen icke, att den gemensamma förvaltningen kan i vissa fall ersättas av en särskilt anordnad boutredning, exempelvis genom en förvaltare, som utses av domstol eller annat officiellt organ. Vidare är det allmänt erkänt, att den legala förvaltningsordningen kan åsidosättas på grund av testamentariskt förordnande, varigenom arvlåtaren utsett en eller flera exekutorer. I svensk rätt har dödsboutredningen av ålder ansetts såsom en angelägenhet, vilken ankommer på de enskilda rättsägarna. Frånsett urarvakonkurs samt det i vissa städer gällande boupptecknings- och arvskiftesprivilegiet, har offentlig myndighet icke att besörja boutredning eller överhuvud taga befattning med dödsbo i vidare mån än som föranledes av bouppteckningsgransk-

94 Lag om bout redning

och arvskifte,

1 leap.

ningen. 1 Det kan sålunda fastslås, att boutredningen icke har karaktär av officialförfarande. Gällande lag är sparsam på stadganden, som hava avseende å boutredningens genomförande. Bestämmelser, som fastställa allmänna grunder för boutredningen och förvaltningen av den dödes egendom, finnas överhuvud icke. Emellertid utgå de olika regler, som avse hithörande spörsmål, 2 ifrån principen att förvaltningen av död mans bo tillkommer de legala arvingarna i förening.3 Var den döde gift, har efterlevande maken vid tillämpning av den äldre äktenskapsrätten att jämte arvingarna deltaga i dödsboförvaltningen under tiden till skifte i makarnas bo. Enligt de principer, efter vilka makars förmögenhetsrättsliga förhållanden där gestaltas, betraktas nämligen egendomen såsom en enhet i förvaltningshänseende, och att maken är förvaltningsberättigad framgår såväl av urarvaförordningens föreskrifter som av förordningen den 24 september 1861. Särskilt må påpekas, att det enligt sistnämnda förordning i första hand ankommer på efterlevande maken att taga vård om dödsboets egendom. Är nya giftermålsbalken tillämplig, skall enligt uttrycklig föreskrift i 12 kap. 3 § nämnda balk den dödes giftorättsgods förvaltas av arvingarna och efterlevande maken i förening med iakttagande av urarvaförordningens regler, under det att efterlevande maken enligt 12 kap. 4 § är berättigad att intill bodelningen fortfarande förvalta det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet. Om förvaltningen av den dödes enskilda egendom saknas uttryckliga bestämmelser. Det kan sålunda frågas, huruvida den olikhet, som nya giftermålsbalken företer i förhållande till den äldre rätten, föranleder ändring i uppfattningen av den dödes egendom såsom en enhet, i vars förvaltning efterlevande maken, oavsett egendomens beskaffenhet, tager del till dess att bodelning ägt rum. 4 Till förmån för åsikten, att efterlevande makens och arvingarnas samfällda förvaltning borde omfatta endast den dödes giftorättsgods samt att förvaltningen av den dödes enskilda egendom vore förbehållen åt arvingarna, 5 kunna åberopas de ändrade principer för egendomsförvaltningen, som innefattas i den nya giftermålsbalken. Enligt denna intaga makarna under äktenskapet en självständig ställning i förhållande till varandra, och makarnas bo har ersatts av särskilda förmögenhetsmassor. Är denna mening riktig, bör boutredningen inledas med ett särskiljande av den enskilda egendomen, och en sådan anordning, som ibland förutsätter en ingående prövning, måste umbära stöd av reglerande föreskrifter. Den, som är universalsuccessor på grund av testamentariskt förordnande, 1

Jfr N. J. A. 1882 s. 28. Se särskilt förordningen den 24 september 1861 augående vård av död mans bo och förordningen om urarvagörelse den 18 september 1862 samt 12 kap. G. B. 3 Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 362 och Winroth, Svensk Civilrätt II s. 217 f., 643 f. och 665 f. 4 Jfr lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 299. 5 Se S tenbeck-Lindhagen, Den nya förmynderskapslagen s. 113. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 leap.

; torde icke kunna anses såsom legalt förvaltningsberättigad dödsbodelägare, även I om det i praxis ej sällan förekommer, att universell testamentstagare tager [ del i boutredningen på samma sätt som en arvinge. Det har visserligen gjorts gällande, att den universella testamentstagaren skulle, oavsett att testamentet icke vunnit laga kraft, äga påkalla deltagande i dödsboförvaltningen mot borgen enligt 18 kap. 3 § Ä. B.1 Den rätt att mot säkerhet komma i besittning av testamenterad egendom, som stadgasj i sistnämnda lagrum, torde I emellertid hava avseende allenast å speciella testamentstagare.2 Vore den | universella testamentstagaren tillerkänd en dylik befogenhet, borde åt honom ! även inrymmas rätt att med stöd av testamente, som vunnit laga kraft, allt i efter förordnandets omfattning ensam eller jämte annan handhava förvalt| ningen. Emellertid kan en sådan förvaltningsrätt icke anses förenlig med j grunderna för urarvaförordningen, som förutsätter överensstämmelse mellan rätten att utöva dödsboförvaltningen och plikten att under vissa förutsättningar • infria den dödes gäld. Det är även att märka, att lagstiftaren i 12 kap. ; 3 § G. B. endast omnämnt arvingar såsom jämte efterlevande maken berättigade att förvalta den avlidnes giftorättsgods.8 Att de universella testamentsi tagarna icke likställts med arvingarna sammanhänger med förhållandet mellan : legal och testamentarisk succession. Enligt den äldre germanska rätten var den legala arvsföljden förhärskande, medan fång på grund av testamente utI gjorde sällsynta undantagsfall. Att arvingarna, som stått arvlåtaren personligen | nära, omhänderhade dödsboförvaltningen fattades därför såsom en naturlig sak jämväl i sådant fall, då annan genom testamente tillerkänts del i kvarlåtenskapen. Med tiden vann [den testamentariska successionen visserligen alltmera erkännande, men släktarvsrättens övervägande betydelse har präglat j lagstiftningen ända intill våra dagar. Även sedan testamentarisk succession 'blivit vanlig, har uppfattningen om testamentet såsom sekundär successions|grund bidragit till att den universella testamentstagaren alltjämt av lagen hållits utanför dödsboförvaltningen, fastän han på grund av sin andelsrätt i kvarlåtenskapen måste anses hava samma sakliga intresse i dödsboutredningen som den legala arvingen. Jämväl i vårt land är det sedan länge erkänt, att arvlåtaren har rätt att bestämma om dödsboförvaltningen genom att utse en eller flera testamentsexekutörer. Sådant förordnande] anses innebära bemyndigande att i successorernas ställe företaga alla åtgärder, som erfordras för boutredningens genomförande.4 Genom dödsfallet upphör egendomens förbindelse med arvlåtaren såsom 1 Se Nordling, Ärvdabalken, 3 uppl., s. 222 f., 263 och Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo, 3 uppl., s. 105, Olivecrona, Testamentsrätten enligt svensk lagstiftjnins, 2 uppl., s. 376 f. samt W i n r o t h a. a. s. 646. Jfr ock Giinthers uttalande i äldre lagberedningens protokoll till Ä. B. (1847) s. 60. 2 Jfr vad beredningen yttrat i förslaget till lag om testamente s. 64 f. 3 Jfr ock N. J. A. 1912 s. 390 (särskilt justitierådet K. G. Carlsons votum). 4 Angående den närmare innebörden av ett testamentsexekutorsförordnande se vad nedan yttrats i inledningen till 2 kap. samt under 20 § nämnda kapitel.

96 Lag om boutredning

och arvskifte,

1 leap.

subjekt för rättigheter och skyldigheter. Å andra sidan blir egendomen icke på fullt motsvarande sätt ånyo anknuten till särskilda rättssubjekt, förrän boutredningen är till ända och skifte ägt rum. Oavsett att äganderätt till saklegat anses inträda i och med arvlåtarens död, sker en dylik anknytning först genom verkställande av legat och ändamålsbestämmelser, såvitt fråga är om singulära testamentariska förordnanden, men i övrigt, då flera delägare finnas, genom en skiftesförrättning. Under den tid, som förflyter till dess att den dödes egendom sålunda på nytt kan anknytas till enskilda rättssubjekt, ligger egendomen under dödsboförvaltning, vars ändamål är att med tillgodoseende av samtliga rättsägares intressen förmedla egendomens överflyttande på de olika successorerna. Intill skiftet föreligger en särskild förmögenhetsmassa, underkastad förvaltning av delägarna men skild från den egendom, som kan tillkomma envar av dem. 1 Denna förmögenhetsmassa kan även avträdas till konkurs. Ehuru viss egendom i kvarlåtenskapen eller andel i sådan egendom icke tillkommer den enskilda delägaren, innan erforderlig delning ägt rum, föreligger det alltifrån dödsfallet en andelsrätt i den oskiftade kvarlåtenskapen. Sådan andelsrätt har ansetts kunna vara föremål för överlåtelse samt för utmätning. 2 För den rättsliga gemenskap, som sålunda föreligger under boutredningen, användes sedan gammalt beteckningen dödsbo. Vad denna gemenskap i själva verket innebär är emellertid i viss mån oklart. Å ena sidan är erkänt, att dödsboet utgör en självständig förmögenhetsmassa, även i förhållande till bodelägarna, 3 men å andra sidan har man icke velat medgiva, att de rättshandlingar, som företagas med avseende å boutredningen, gälla dödsboet såsom sådant. Det har nämligen såväl i praxis som inom doktrinen i allmänhet ansetts, att de av arvingarna för dödsboet ingångna förpliktelserna binda dem personligen, icke dödsboet. 4 Att märka är dock, att då testamentsexekutör, på grund av sin allmänna befogenhet att verkställa boutredningen, försålt i boet ingående fastighet, försäljningen i vissa fall icke ansetts beröra dödsbodelägarna personligen; någon lagfart för delägarna har icke funnits påkallad, utan köparen har erhållit lagfart med åberopande av den lagfart, som meddelats för den döde. 5 Oaktat dödsboet åtminstone i vissa hänseenden framstår såsom en rättslig enhet, plägar det icke betraktas såsom någon juridisk person. 6 Enligt gängse åskådningssätt företer dödsboet icke det mått av självständighet, som kan krä-

1 Jfr N. J. A. 1902 s. 435, 1909 s. 306, 1913 s. 632 och 1926 s. 60 samt Sv. J. T. 1920 Ef s. 33 och 76. 2 Se N . J. A. 1914 s. 73. Jfr ock 7 kap. 6 § andra stycket förmynderskapslagen. 3 Jfr t. ex. Sv. J. T. 1932 Ef s. 18. 4 Se härom vidare vad beredningen anfört under 3 § i detta kapitel. 6 Se N. J. A. 1886 s. 235, 1893 s. 410, 1906 s. 224, 1909 s. 176 och 1912 s. 64. 0 Se Kallenberg, Svensk Civilprocessrätt III s. 532 f. samt W i n r o t h a. a. s. 440 f. och 747 f. samt V s. 24 och 36 f. Jfr ock Thyrén, Kommentar till strafflagen kap. 20 s. 44 samt Un den, Kommentar till lagfartsförordningen s. 17. Angående finsk rättsuppfattning se Chydenius, Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 95 f.

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 kap.

nämnts, lämnad vid den begreppsbestämning, som i 3 kap. 10 § andra stycket testamentslagen är gjord med avseende å universell testamentstagare. 1 I testamentet kan vara föreskrivet, att testamentstagarens rätt skall upphöra vid viss framtida tidpunkt eller på grund av inträffande av visst villkor. Dylika tidsbestämmelser och villkor hindra icke testamentstagaren från att vara delägare i arvlåtarens dödsbo. Är däremot inträdet av .testamentstagarens rätt förknippat med tidsbestämmelse eller villkor, får i varje särskilt fall avgöras, huruvida testamentet är så att förstå, att testamentstagaren skall deltaga i dödsboförvaltningen. Denna tolkning får ske med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet, därvid innehållet och omfattningen av testamentstagarens rätt närmast komma i betraktande. Att den på testamentet grundade förmånen är genom tidsbestämmelse framflyttad kan i och för sig tillräckligt tydligt angiva, att testamentstagaren icke skall anses såsom dödsbodelägare. Emellertid kunna förhållandena vara sådana, att tidsbestämmelsen skäligen icke bör försätta testamentstagaren i en särställning. Detta gäller särskilt, när fråga är om en jämförelsevis obetydlig framflyttning av testamentets verkställighet. Men testamentstagaren kan även finnas förvaltningsberättigad i sådana fall, då testamentsrätten skall inträda vid en framskjuten tidpunkt. Skall kvarlåtenskapen, till vilken A tillerkänts nyttjande- eller avkomsträtt, med äganderätt tillfalla B, är den senare vid direkt tillämpning av den i förevarande paragraf givna huvudregeln berättigad att deltaga i dödsboförvaltningen. Därest testamentet avfattats så, att B:s rätt skall inträda först efter A:s död, lärer denna skillnad icke i och för sig böra föranleda, att B frånkännes egenskap av förvaltningsberättigad delägare. En sådan utgång, som skulle kunna vara otillfredsställande ur praktiska synpunkter med hänsyn därtill, att A såsom legatarie är ställd utom dödsboförvaltningen, låter sig i allmänhet icke grunda på presumtion om arvlåtarens avsikter. Liknande betraktelsesätt är att anlägga, då det gäller att pröva verkningarna av suspensiva' villkor. Åt den, som fått sin i testamentet givna förmån beroende av dylikt villkor, torde dock jämförelsevis sällan kunna inrymmas rätt att utöva dödsboförvaltning. Är det ovisst, huruvida testamentstagaren någonsin kommer i åtnjutande av rätt enligt testamentet, kan möjligheten att i framtiden erhålla egendom ur kvarlåtenskapen icke anses vara förenad med någon rätt att deltaga i boutredningen efter arvlåtaren. Har A exempelvis förordnat, att kvarlåtenskapen skall tillfalla hans hustru B med äganderätt, fastän under villkor att omgifte föranleder egendomens utgivande till en viss stiftelse, lärer stiftelsen icke vara att anse såsom delägare i dödsboet efter A. En annan sak är, att det vid omgifte kan erfordras ett med boutredning jämförligt förfarande i ändamål att avskilja den egendom, som skall tillkomma den slutliga mottagaren. 2 Det kan förefalla besvärande, att icke alltid från förordnandets yttre gestaltning kan direkt slutas, huruvida testamentstagaren intager ställ1 2

Jfr ock lagberedningens förslag till lag om testamente s. 222, 247 och 66 f. Jfr N. J. A. 1929 s. 395.

Lag

om bouiredning

och arvskifte,

1 hap.

1 §.

Jfr Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 104. Jfr N. J. A. 1914 s. 45. Se ock N o r d l i n g , Om boskillnad och om behandlingen av död inans bo s. 92 f.

110 Lag

om boutredning

och arvskifte,

1 kap. 1

§.

sorerna. I denna mening återfinnes uttrycket kvarlåtenskapen flerstädes i den nya testamentslagen. FörvaltDödsboförvaltningen har till uppgift att, under tillgodoseende av samtliga ningens rättsägares 1 intresse, förmedla kvarlåtenskapens överförande på dem, som uppgift. utgöra den dödes successorer enligt lag eller testamentariskt förordnande. Genom denna uppgift får dödsboförvaltningen sin särskilda karaktär. Dödsboförvaltningen är sålunda en mer eller mindre tillfällig ekonomisk verksamhet, vilken av sig själv upphör, då kvarlåtenskapen slutgiltigt övergått till successorerna. Varje förvaltningsåtgärd röner vidare inverkan av den omständigheten, att verksamheten endast går ut på en avveckling av den dödes ekonomiska förhållanden. Det är nämligen icke fråga om att fortsätta den dödes verksamhet utan om att, med bevarande såvitt möjligt av de ekonomiska värdena, skapa förutsättningar för egendomens användning under de förändrade former, som betingas av successionen. Förvaltningen En förvaltning av den art, varom här är fråga, kan tänkas anordnad på ägarna gemen-°li^a sätt. Enligt förevarande paragraf är den överlämnad åt efterlevande samt. make och de successorer, som äga andelsrätt i kvarlåtenskapen. En sådan lösning kan sägas innebära, att maken och vissa successorer, som i regel hava en väsentlig del i kvarlåtenskapen, erhållit förtroende att, med tillvaratagande av övriga successorers och andra rättsägares intressen, utöva förvaltningen av den dödes egendom under den avveckling, som måste äga rum. Denna förvaltning får naturligen sin prägel av dödsboutredningens särskilda och begränsade ändamål men karakteriseras därjämte av att förvaltningen utövas av dödsbodelägarna gemensamt. Härutinnan innefattar förslaget stadfästande av en princip, som för närvarande gäller.2 Visserligen hava i praxis förekommit åtskilliga exempel på att några av ett flertal delägare i ett dödsbo tillåtits föra talan för boet, 3 men dessa fall torde icke vara att betrakta såsom ett principiellt uppgivande av huvudregeln om samfällt beslut i dödsboförvaltningen utan allenast innebära av omständigheterna betingade undantag i ändamål att undvika de ur praktisk synpunkt otillfredsställande resultat, som skolat följa av regelns konsekventa tillämpning. Det må ock anmärkas, att på talan av en delägare i ett dödsbo betalningsskyldighet till boet ålagts annan bodelägare. 4 Enligt förslaget äro delägarna var för sig lika berättigade att deltaga i förvaltningen, men vars och ens rätt är begränsad av att förvaltningen är en för alla gemensam angelägenhet. Den samförvaltning, för vilken den dödes 1 Med rättsägare i boet avses i allmänhet icke innehavare av sakrätt i den döde tillhörig egendom. Dessa bibehålla, oavsett boutredningen, samma rätt till den ifrågavarande egendomen som under arvlåtarens livstid. Jfr N o r d l i n g , Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 100. • Se N. J. A. 1902 s. 435, 1913 s. 632, 1926 s. 60. 3 Se N. J. A. 1930 s. 487 och där anmärkta äldre rättsfall samt S. J. A. XVI s. 524. Jfr ock N. J. A. 1880 s. 231, 1900 s. 535, 1923 s. 89 och 1926 s. 496 samt regeringsrättens årsbok 1918 s. 11. 4 Se Sv. J. T. 1932 Ef s. 17.

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 kap. 1 §.

Ill

egendom blir föremål, innebär sålunda, att de särskilda förvaltningsåtgärderna förutsätta ett samfällt beslut av de olika dödsbodelägarna. 1 Denna förutsättning, som sammanhänger med förvaltningens karaktär av en avveckling i gemensamt intresse, kan naturligen praktiskt sett vara förenad med olägenheter. Visserligen lärer förvaltningens syfte och den samhörighetskänsla, som ofta redan på förhand förefinnes mellan delägarna, i allmänhet leda till ett fruktbringande och förtroendefullt samarbete, men det kan hända, att personliga motsättningar eller bristande god vilja hos den enskilda delägaren föranleda allvarliga hinder för genomförande av nyttiga eller till och med nödiga åtgärder. En dödsboutredning i samförvaltningens form kan jämväl äventyras av omständigheter av annan art. Yttre förhållanden, såsom delägarnas stora antal och skilda vistelseorter eller dödsboets komplicerade beskaffenhet, försvåra ibland i och för sig samförvaltningen, vilken på samma sätt som varje annan ekonomisk verksamhet bäst fyller sin uppgift, om den kan verka snabbt och smidigt. Då olägenheter av ett eller annat slag uppkomma, bringa dödsbodelägarna i allmänhet förvaltningsfrågan i bättre läge genom att uppdraga åt en eller flera utredningsmän att övertaga förvaltningen med behörighet att företräda dödsboet emot tredje man, men omständigheterna kunna vara sådana, att enighet icke kan åvägabringas ens om en åtgärd av denna art. I själva verket råkar härvid samförvaltningen i ett läge, då den bevisat sin egen oförmåga att lösa den föreliggande uppgiften och bör lämna rum för en annan ordning. Det har hittills känts såsom en besvärande brist, att lagen icke möjliggjort samförvaltningens utbytande mot en annan förvaltningsform, och att avhjälpa denna brist har varit en av den nya lagstiftningens viktigaste uppgifter. Enligt de stadganden, som upptagits i 2 kap. av förslaget, kan samförvaltningen ersättas av förvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman, och enligt 1 § samma kapitel skall sådan boutredningsman förordnas, så snart det begäres av någon bodelägare. Redan en framställning om dylikt förordnande anses sålunda utgöra tillräckligt skäl att bringa samförvaltningen till upphörande. Med dessa bestämmelser undanröjas väsentligen de praktiska olägenheter, som kunna vara förknippade med dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning, och någon anledning föreligger icke längre att medgiva undantag från fordran på samfällt beslut om de särskilda förvaltningsåtgärderna i andra fall än då fråga är om brådskande angelägenheter. 2 I övrigt får beredningen angående förutsättningarna för ett boutredningsmannaförordnande och karaktären av den förvaltning, som är förknippad med dylikt förordnande, hänvisa till de i 2 kap. meddelade bestämmelserna. Beträffande

de olika åtgärder, som innefattas i dödsbodelägarnas samför-

1 Beträffande omyndig gäller, att förmyndaren icke kan deltaga i vissa rättshandlingar utan överförmyndarens samtycke. Se härom lagen om förmynderskap 7 kap., som innehåller särskilda föreskrifter om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo. 2 Jfr s. 110 och där anförda rättsfall.

112 Lag om boutredning

och arvskifte,

1 kap. 1 §,

valtning, äro detaljföreskrifter ej upptagna i förslaget. Sådana föreskrifter äro ej heller erforderliga i det system, som i lagförslaget tillämpas. Då varje särskild åtgärd förutsätter ett samfällt beslut från delägarnas sida, är lagstiftning obehövlig, såvitt angår delägarna själva och deras inbördes förhållande. Vad åter beträffar övriga rättsägare i dödsboet, äro deras intressen väsentligen tillgodosedda genom möjlighet att under vissa omständigheter få till stånd förvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman efter vad i 2 kap. 1 § är stadgat. Till skydd för legat och ändamålsbestämmelser har därjämte medgivits rätt att påkalla särskilda säkerhetsåtgärder under de förutsättningar, som angivits i 5 kap. 3 §. I förevarande paragraf är sålunda endast föreskrivet, att förvaltningen skall avse verkställande av boutredning, och varje särskild förvaltningsåtgärd är att bedöma ur synpunkten, huruvida nämnda syfte därigenom befordras. Förvaltningens karaktär av en avvecklande verksamhet har emellertid ytterligare understrukits i 3 § i förevarande kapitel, där det stadgas, att för dödsbo företagen rättshandling, som ej erfordras för den dödes begravning eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning, ej är för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro. Till den närmare innebörden av denna regel återkommer lagberedningen vid 3 §. Eftersom utredningen har till ändamål att färdigställa den dödes egendom till fördelning mellan dödsbodelägarna, måste förvaltningen gå ut på att få fram den nettobehållning, som står till förfogande för delning. Sedan ur den förmögenhetsmassa, som övertages av delägarna, urskilts vad som till äventyrs kan vara annans tillhörighet, blir uppgiften närmast att betala gäld, som åvilat arvlåtaren. För gäldsbetalningen, som naturligen icke endast berör successorerna utan även kan äga stor betydelse för borgenärerna och deras inbördes förhållande, äro särskilda föreskrifter givna i 4 kap. av förslaget. Dessa föreskrifter avse dock allenast själva gäldsbetalningen och dess verkningar, och i den mån den dödes egendom behöver förvandlas i pengar för att täcka gälden, föreligger en förvaltningsfråga, som är att lösa enligl den allmänna regeln i nu behandlade paragraf. Att här uppdraga några fasta riktlinjer låter sig svårligen göra och är ej heller behövligt. Det har, såsom förut anförts, i stort sett kunnat överlämnas åt delägarna, vilkas rätt närmast är i fråga, att bestämma om de särskilda förvaltningsåtgärderna. Emellertid kan det icke anses opåkallat att söka angiva de principer, efter vilka förvaltningen lämpligen bör bedrivas. En negativ handledning kan i allt fall givas såtillvida, att utredningen i det längsta bör gå ut på bevarande av sådan egendom, som delägarna hava särskilt intresse av att behålla oförvandlad till den slutliga delningen. Består den dödes egendom exempelvis huvudsakligen av en fastighet, som lämpligen övergår på hans efterkommande, bör naturligen annan egendom i första hand tillgripas för gäldens betalning. Motsvarande förhållande inträder, då dödsboets ekonomi väsentligen vilar på en av den döde driven affärsrörelse, som anses böra upprätthållas i förut-

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 kap. 1 §.

varande omfattning. Står valet mellan värdehandlingar av olika natur, lärer det ofta visa sig välbetänkt att avyttra sådan egendom, som mer än annan är beroende av de växlande konjunkturerna. De överväganden, vilka nu berörts, erbjuda, såsom förut påpekats, här icke större intresse med hänsyn till kravet på enighet från de huvudsakliga rättsägarnas sida. Vida större betydelse hava dessa förvaltningsfrågor med avseende å dödsboutredning, vilken är anförtrodd åt boutredningsman eller testamentsexekutör. Denne har då icke blott att iakttaga dödsboets rätt och bästa utan måste även beakta vad den enskilda bodelägarens intresse skäligen kan kräva under förberedelserna till skiftet. Till sist må här blott anmärkas, att sådan egendom, som gjorts till föremål för speciellt testamentariskt förordnande, så långt det överhuvud är möjligt bör skonas vid infriande av den dödes förbindelser. 1 Enligt reglerna om ansvar för den dödes gäld löper viss tid, inom vilken delägarna hava att besluta om egendomsavträde i gäldsbefriande syfte. Emellertid medföra vissa förfaranden under den för egendomsavträde bestämda tiden, att delägarna iråka personligt ansvar. Bestämmelserna härom reglera visserligen en sida av dödsboförvaltningen men äro av systematiska skäl givna i 4 kap., som handlar om gälden och dess betalning. Den egendom, som är i behåll efter det att gälden betalats, blir i regel underkastad en konserverande förvaltning i avbidan på verkställande av bodelning och arvskifte. Vissa förändringar kunna dock vara påkallade dels av önskvärdheten att upprätthålla kvarlåtenskapens värde och dels av behovet att äga ett lämpligt utgångsläge för blivande lottläggning. Om dessa åtgärder gäller med ännu större fog vad förut sagts angående egendoms förvandling i och för gäldsbetalning under samförvaltning. Eftersom varje särskild åtgärd förutsätter ett samfällt beslut, är det icke något behov av reglerande föreskrifter, såvitt angår delägarnas inbördes förhållande. Därest delägare företrädes av förmyndare eller god man enligt 11 kap. förmynderskapslagen, har denne här liksom eljest att iakttaga vad i nämnda lag är stadgat med avseende å vården av delägarens rätt i det oskiftade boet. Har arvlåtaren gjort förordnande om legat och ändamålsbestämmelser, ankommer det på dödsbodelägarna att gå i författning om verkställigheten, så snart förutsättningar därför föreligga. Denna sida av dödsboets avveckling kan i fråga om de singulära successorerna sägas motsvara vad skiftet betyder för arvingar och universella testamentstagare. Liksom skiftet behandlats i ett särskilt kapitel (6 kap.), hava reglerna om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser sammanförts till en särskild del av lagförslaget (5 kap.). Var den döde gift, behåller, såsom förut framhållits, efterlevande maken förvaltningen av sitt giftorättsgods. Med hänsyn till blivande bodelning bör 1

Angående konkurrens mellan olika slag av förordnanden se testamentslagen 3 kap. 2 och 3 §§ samt arvslagen 7 kap. 3 § första stycket. 8 — 303628

114 Lag om b'outrediting

och arvskifte,

1 hap. 1 §.

emellertid maken i denna sin förvaltning handla i samförstånd med övriga delägare i dödsboet. Detta samarbete har hittills ej varit närmare reglerat och torde, ej heller kräva stöd av särskilda lagbestämmelser. På grund av de faktiska förhållandena är det utan vidare klart, att efterlevande maken å sin sida vidtager sådana åtgärder, som innebära nödig förberedelse till bodelningen. I detta sammanhang må ock erinras om det stadgande, som i 12 kap. 5 § G. B. givits till skydd för arvingarna med avseende å blivande bodelning och som innefattar rätt att påkalla avskiljande av egendom under efterlevande makens förvaltning. Denna rätt har enligt lagberedningens förslag utsträckts att gälla till förmån för universella successorer i allmänhet. Enligt förslaget utgör dödsboet, liksom enligt gällande rätt, en faktisk och rättslig enhet. I förhällande till tredje man föreligger en förmögenhetsmassa, som är underkastad särskild förvaltning i avvecklingssyfte. På grund av lag ankommer denna förvaltning på dödsbodelägarna, men dessa hava lika litet härvid som under den särskilda dödsboförvaltning, vilken enligt 2 kap. utövas av boutredningsman eller testamentsexekutör, någon omedelbar rätt till de olika tillgångarna utan endast en andelsrätt i den oskiftade kvarlåtenskapen. De tillgångar, som den döde efterlämnat, äro belastade med den dödes förbindelser, och när i dödsboförvaltningen påkallas åtgärder av olika slag, verka dessa närmast endast för den rättsgemenskap, som dödsboet utgör. Enligt beredningens mening handlas för dödsboets räkning icke blott vid betalning av den dödes gäld och försäljning av egendom, som tillhört den döde, utan överhuvud då i dödsboförvaltningen företages rättshandling, som är erforderlig för boutredningen. Eftersom dödsboet såsom sådant svarar för de förpliktelser, vilka den döde åsamkat sig, och kan på grund av dessa avträdas till konkurs, synas några bärande skäl icke kunna anföras mot att anse dödsboet belastat även med de förpliktelser, som tillkomma under boutredningen och avse avvecklingens genomförande. Såvitt dödsboet betraktas såsom en samfällighet i likvidation, möter det sålunda icke hinder att uppfatta dödsboet såsom subjekt för rättigheter och skyldigheter. En fråga för sig är, i vilken omfattning dödsboet kan under utredningstiden förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Denna fråga bör enligt beredningens mening lösas med hänsyn tagen till det särskilda ändamål, som dödsboförvaltningen har att fylla. Då denna förvaltning är anordnad endast i avvecklingssyfte, finnes det icke anledning att till dödsboet såsom sådant knyta andra rättshandlingar än sådana, som äro betingade av detta syfte. Ehuru förvaltningens karaktär är uttryckt redan i denna paragraf, har den begränsning, som förvaltningen sålunda bör vara underkastad, närmare angivits i 3 §, till vilket stadgande beredningen hänvisar, Den historiskt givna uppfattningen, att successionen äger rum omedelbart vid dödsfallet, synes icke stå i motsättning till det betraktelsesätt, som ovan återgivits. Ehuru successionen räknas från arvfallet, sker förvärvet på sådant sätt, att egendomen är underkastad särskild förvaltning, under vilken döds-

Lag om boutredning

, n

exekutiv försäljning ar en andels övergång genom delägarens död till dem, som äro delägare i dödsboet efter honom. I det inre förhållandet gäller även i detta fall vad ovan blivit för förstnämnda fall angivet. Det är härvid att märka, att delägarna i den avlidna delägarens dödsbo endast gemensamt äga deltaga i förvaltningen av hans arvlåtares dödsbo; om delägarens dödsbo förvaltas av boutredningsman, tillkommer det denne att jämte övriga delägare i arvlåtarens bo deltaga i förvaltningen av sistnämnda bo. 2 §• Med

denna

paragraf

avses

att

å^TtilteTen reglera vården av den dödes egendom, tills omhänder- denna kommer under förvaltning av samtliga dödsbodelägare på sätt i 1 § är tages av samt- stadgat. Då det här är fråga om åtgärder, som i tiden föregå bodelägarnas liga delägare.

...

, „

„,

samforvaltning, skulle ett strängt fasthållande vid tidsföljden kräva, att lagen inleddes med ifrågavarande stadganden, måhända i form av ett särskilt kapitel om förberedande åtgärder i boutredningen. Emellertid har hela spörsmålet icke den vikt och omfattning, att en sådan redigering kan anses påkallad. Enligt beredningens mening är det fastmera ur praktiska synpunkter

Lag

om boutredning

och arvskifte,

1 kap. 2 §.

lämpligt, att erforderliga lagbestämmelser givas i förevarande kapitel i omedelbar anslutning till de för dödsboförvaltningen grundläggande regler, som återfinnas i 1 §. Enligt förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans Gällande rätt. bo, utfärdad såsom tillägg till vad lagen stadgar angående bouppteckning, 1 skall den omedelbara vårdnaden om boet ligga å efterlevande make eller närmaste arvinge. Är make eller arvinge ej i tillfälle att omhändertaga boet och finnes ej annan, som av arvlåtaren förordnats till syssloman i boet, skall detta förhållande genast hos rätten anmälas av husfolk eller av husvärd, som har att taga vård om boet tills rätten meddelat beslut i ärendet. Yppas behov av dylikt beslut under tid, då rättegångssammanträde ej infaller å landet, äger domaren meddela interimistiskt förordnande. Förordningen innehöll därjämte (2 §) bestämmelser om god man för dödsbodelägare å okänd eller fjärran ort och kompletterade härutinnan de knapphändiga regler, som funnos i 12 kap. 1 § och 15 kap. 5 § Ä. B. I denna del har förordningen emellertid ersatts av andra föreskrifter, vilka för närvarande i ett vidsträcktare sammanhang förekomma i 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap. 2 De bestämmelser, som avse tillvaratagande av den enskilda delägarens rätt, äro väsentligen av annan natur än de, som hava till ändamål att åvägabringa en tillfredsställande vård av egendomen vid arvlåtarens död, och det är därför naturligt, att förstnämnda regler utbrutits ur 1861 års förordning och undergått de förändringar, som betingats av förmynderskapsrättens utveckling. Det är enligt 1861 års förordning på efterlevande make och arvingar, som dödsboets vård i första hand ankommer. Att vid dödsfall omhändertaga dödsboets egendom är såväl en rättighet som en plikt i förhållande till andra rättsägare i boet. För efterlevande maken består rätt och plikt att vårda boet även i sådant fall, då giftorätt varit utesluten. 3 Förutsättning för skyl1 Förordningen tillkom såsom ett särskilt led i den lagstiftning, som berodde av dåvarande revision av de konkursrättsliga reglerna. Förslag till ifrågavarande stadganden framlades av 1859 års kommitté för omarbetning av konkurslagen och därmed sammanhängande författningar men är hämtat från äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk. Sistnämnda förslag har i sin tur motsvarighet i lagkommitténs förut avgivna förslag i samma ämne. 2 Beträffande god man, som i anledning av timat dödsfall av domstol förordnats att vårda frånvarandes rätt i dödsbo eller förvalta hans lott i boet, förklarades dels genom lagen den 16 maj 1890, att 1884 års lag om tillsyn å förmyndares förvaltning skulle vara tillämplig, dels ock genom lagen den 29 maj 1896, att gode mannen skulle i allt, som med detta uppdrag hade samband, den frånvarande med laga verkan företräda. I lagen om god man för bortovarande den 11 juni 1920 upptogs det huvudsakliga innehållet av då gällande bestämmelser rörande god man för frånvarande delägare i dödsbo, varjämte bestämmelserna utvidgades att omfatta alla fall, då det tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom vårdas. Härigenom blev föreskriften i 2 § av 1861 års förordning överflödig. Stadgandena i lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande införlivades därefter med lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap under 11 kap. 4 §, som sedermera varit föremål för jämkning i samband med utfärdandet av de nya lagarna om arv (den 8 juni 1928) och om testamente (den 25 april 1930). 3 Se angående tolkningen av 1861 års förordning N o r d l i n g , Ärvdabalken s. 100 f. och Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 100 f. samt W i n r o t h , Svensk Civilrätt II s. 643 f.

122 Lag om boutredning

och arvskifte,

1 leap. 2 §•

digheten att omhändertaga egendomen är emellertid, att efterlevande maken eller arvingen sammanbott med den döde eller eljest är i stånd att vårda egendomen. När det gäller att bedöma, huruvida efterlevande maken eller arvingen får anses befriad från ifrågavarande skyldighet, måste förhållandet till den döde komma i betraktande. Efterlevande make har sålunda svårare att finna försvar för sin underlåtenhet än arvinge, och på bröstarvinge kunna ställas större krav än på en sidoarvinge. Äro flera oförhindrade att vårda egendomen, hava de att gemensamt taga boet om hand. Efterlevande maken utesluter sålunda 'icke arvinge. Ligger dödsboets egendom under vård av make eller arvinge, bör den i förordningen stadgade skyldigheten å andra sidan icke utkrävas av annan. Förordningens syftemål är nämligen uppnått, så snart en tillfredsställande vård blivit anordnad. Arvinge, som genom testamente uteslutits från rätt till arv, är icke pliktig att omhändertaga dödsboet, men det kan icke förmenas honom att deltaga i egendomens vård, till dess att frågan om testamentets giltighet blivit rättskraftigt avgjord. Vidare namnes såsom egendomens vårdare den, som av den döde insatts till syssloman i boet. Angående innebörden av förordningen i denna del råda något skiftande meningar. Nor dl ing anser, att här åsyftas den, som av den döde förordnats att omhänderhava dödsboförvaltningen, och enligt Nordling kan dylikt förordnande meddelas även i annan ordning än genom testamente. Nordling tillägger dock, att förmyndareförvaltning, som varit anordnad med avseende å arvlåtarens egendom, icke omedelbart upphör genom dödsfallet utan att förmyndaren är att betrakta såsom laglig vårdare. W i n r o t h uttalar, att med syssloman närmast avsetts testamentsexekutör men att den, som i den avlidnes livstid förvaltat hans egendom, tydligen bör fortsätta därmed till dess att andra anstalter vidtagits för ändamålet. 1 Ehuru syssloman namnes i andra rummet, lärer han vara berättigad att före arvingarna omhänderhava egendomen. Finnes efterlevande make, bör emellertid vården utövas gemensamt med denne. I fråga om testamentsexekutör är det tvivelaktigt, huruvida rätt att omhändertaga den dödes egendom föreligger under annan förutsättning än att testamentet vunnit laga kraft eller av vederbörande rättsägare erkännes kunna grunda förvaltningsbefogenhet. Nordling antager dock, att exekutorn har rätt att övertaga egendomen mot borgen enligt 18 kap. 3 § Ä. B. Därest den dödes egendom icke omhändertages av efterlevande make, arvinge eller syssloman, åligger det husfolk eller husvärd att taga hand om boet samt göra anmälan hos rätten, vilken förordnar god man att vårda egendomen. Oaktat rätten förutsattes handla på särskild anmälan, föreligger det icke något hinder för ett ingripande ex officio. Ehuru 1861 års förordning närmast har till uppgift att tillgodose det omedelbara behov av egendomsvård, som yppas i anledning av inträffat döds1

Jfr i denna fråga ock lagutskottets utlåtande nr 16 vid 1916 års riksdag.

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 hap. 2 §.

fall,3 hava där givna stadganden till följd av bristen på grundläggande föreskrifter om dödsboförvaltningen i allmänhet fått betydelse även för boutredningen i det hela, Det är jämväl att märka, att förordningens innehåll hämtats från lagförslag, vilka avsågo att utgöra en allmän reglering av boutredningen. För de principer, som inom doktrinen utvecklats med avseende å boutredningen, har huvudsakligt stöd hämtats ur ifrågavarande förordning i förening med de bestämmelser, som i urarvaförordningen hava betydelse för dödsboförvaltningen.2 I praktiken lärer det ej ofta bliva anledning att fråga efter den legala Beredningens ordningen för vården av den dödes egendom intill den tidpunkt, då dödsboet blir föremål för delägarnas samförvaltning eller sådan särskild förvaltning, som i 2 kap. avses. I regel kan någon av de vanliga förvaltningsformerna träda i tillämpning omedelbart efter dödsfallet, och då detta ej är händelsen, blir uppskovet vanligen så kort, att de faktiska förhållandena lösa frågan om boets vård. Det fattas nämligen såsom en naturlig sak, att den, som stått den döde närmast, tillsvidare omhändertager egendomen. Först om vården drager ut över en mera avsevärd tid, uppkommer verkligt behov av en särskild ordning för ifrågavarande angelägenhet, och för sådant fall hava lagregler i ämnet obestridligen en uppgift att fylla. Spörsmålet om den förberedande dödsboförvaltningen har sålunda statistiskt sett icke större betydelse, men det sätt, på vilket förvaltningen ordnas, kan vara av stor vikt för rättsägarna i det dödsbo, där frågan blir aktuell. De regler, som i ämnet givits i 1861 års förordning, hava varit orubbade alltsedan förordningens tillkomst, och lagstiftaren har där funnit en lösning, som i stort sett alltjämt är ändamålsenlig. Till den del förordningen stadgar skyldighet för arvlåtaren närstående personer att taga vård om egendomen, kan det tydligen icke ifrågakomma att införa avvikande bestämmelser, och ej heller beträffande den subsidiära förvaltningsform, som måste tillhandahållas, synes det vara anledning att stadga annan ordning än den, som under lång tid tillämpats utan att bliva föremål för anmärkningar. Vid sådant förhållande kan lagstiftarens uppgift nu i huvudsak inskränkas till att införliva gällande regler med nya lagen. Beredningen har dock föreslagit några av praktiska hänsyn betingade tillägg och förtydliganden, för vilka redogörelse i det följande skall lämnas. Det skall understrykas, att de i förevarande paragraf givna reglerna icke avse annat än vården av dödsboets egendom, till dess att boutredning kan påbörjas genom delägarnas gemensamma förvaltning eller i annan ordning. Till den del, som 1861 års förordning har betydelse för själva boutredningen, erhåller förordningen motsvarighet i andra stadganden i förslaget. Såsom förut nämnts, äro dödsbodelägarna i allmänhet beredda att själva Första eller genom ombud övertaga förvaltningen av den dödes egendom så snart våfdeVan1

Jfr R i c h e r t s yttrande till äldre lagberedning-ens förslag till ärvdabalk, prot. s. 45. 2 fe Jfr särskilt Winroth, Svensk Civilrätt II s. 647 och 665.

make, som sammanbodde med den döde eller eljest kan om egendomen taga vård. Den forbereMed ifrågavarande föreskrifter avses icke annat än att skapa säkerhet för uande vården „ -.

I T - - ,

.-,-,' -,

omfattar ej vai> den av den dödes egendom intill dess att den egentliga boutredmngen kan egendom, vil- påbörjas i form av delägarnas samförvaltning eller i annan ordning. Ar egenfallet vårdas domen eller någon del därav redan vid dödsfallet under betryggande vård av av förmyndare, annan än den döde, synes det icke vara anledning att vidtaga rubbning i ändamål ler annan. a t t överlämna egendomen till någon tillfällig vårdare. Såsom förutsättning för egendomens omhändertagande efter vad i förevarande paragraf är stadgat har därför angivits, att egendomen ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan. Har förmyndare varit förordnad för den döde, fortfar alltså förmyndaren med vården av egendomen tills denna kan läggas under delägarnas samförvaltning eller eventuellt kommer under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör. Detsamma gäller om annan förut anordnad vård, som har sin grund i uppdrag från arvlåtaren. Därest den döde uppdragit åt någon att utöva ekonomisk egendomsförvaltning, har denne att på grund av sitt sysslomannaskap behålla egendomen under sin värd i avbidan på boutredning under någon av de vanliga formerna, bodelägarnas samförvaltning eller särskild förvaltning enligt 2 kap. Visserligen skall det mera sällan befinnas, att arvlåtaren överlämnat all sin egendom i annans hand, men det inträffar ofta, att den, som har sin förmögenhet placerad i värdepapper, uppdrager åt annan person att sköta förvaltningen av sådan egendom. I det föregående är icke uttömmande angivet, när förutvarande vård skall fortsätta efter dödsfallet. Ytterligare komma naturligtvis i betraktande sådana godmanskap, som avses i 11 kap. förmynderskapslagen. Vad angår dispositioner, som träffats av arvlåtaren själv, behöver det ej vara fråga om förvaltning i vanlig mening för att tidigare anordning skall bestå efter vad här är stadgat. Har arvlåtaren lämnat sina värdepapper i förvar i bank, tillkommer det icke den enskilda bodelägaren att utan vidare fordra utgivande av dessa handlingar med åberopande av sin rätt och plikt att interimistiskt vårda den dödes egendom. Den förut anordnade vården utesluter dock icke bodelägaren från all befattning med egendomen. I bodelägares rätt och plikt att vårda egendomen ingår nämligen i dylikt fall att föranstalta om sådana speciella förvaltningsåtgärder, som äro nödvändiga för egendomens bevarande och som icke falla inom ramen för bankens uppdrag. Omfattar bankdepositionen exempelvis en inteckning, som bör uppvisas för förnyelse, skall den för dylikt ändamål utlämnas till bodelägaren, för den händelse banken icke själv åtagit sig att verkställa åtgärden. Vidare är det tydligt, att depositionen icke utgör hinder för delägaren att utan rubbning av bankens vård inventera tillgångarna under betryggande uppsikt från bankens sida. Av det anförda framgår, att förut anordnad vård består allenast i den mån den är ägnad att fylla de uppgifter, som ankomma på vårdare enligt förevarande

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 leap. 2 §.

paragraf. Det låter sig knappast göra att uppräkna alla de olika fall, då egendomens vård redan är ordnad på ett sätt, som helt eller delvis utesluter dödsbodelägare från befattning med egendomen i egenskap av vårdare under förberedelserna till den egentliga boutredningen. Härav beror också den allmänt hållna formulering, som lagtexten i denna del erhållit. Genom de valda exemplen har dock angivits, att betydelse icke bör tillmätas den tillfälliga besittning, som annan vid dödsfallet kan hava med avseende å den dödes egendom. På denna punkt innefattar förslaget jämkning i förhållande till i861 års förordning. Denna talar endast om »annan person, som av den döde till syssloman i boet satt är». Om härmed ej avsetts annan än testamentsexekutör, har förslaget genom att taga hänsyn till den vård, som utövas redan vid arvfallet genom förmyndare, syssloman eller annan, modifierat förutsättningarna för den enskilda delägarens egendomsvård enligt förevarande paragraf. Å andra sidan räknar förslaget icke här med testamentsexekutör såsom egendomens vårdare i första hand. Beträffande testamentsexekutör och hans förvaltning hava i 2 kap. upptagits bestämmelser, enligt vilka testamentsexekutör kan begära särskild dödsboförvaltning på vilket stadium av utredningen som helst. Med anledning av sådan framställning blir testamentsexekutör i regel själv förordnad till förvaltare. Det är vid sådant förhållande tydligen icke mycket utrymme för en provisorisk vård genom utsedd testamentsexekutör, och det har icke ansetts behövligt att räkna med honom i samband med regleringen av frågan om den förberedande vården av den dödes egendom. 1 Ehuru testamentsexekutör sålunda rättsligen ej kan tillträda den dödes egendom utan att utöva dödsboförvaltning i någon av dess normala former, d. v. s. såsom boutredningsman eller med stöd av lagakraftvunnet testamente, kan det naturligtvis ofta inträffa, att han med bodelägarnas goda minne omhändertager egendomen tills sådan förvaltning kan taga sin början. Om den vård, som åvilar förmyndare, syssloman eller annan med avseende å död mans egendom, hava några särskilda föreskrifter ej meddelats. Det ligger i sakens natur, att de med vården förenade förvaltningsåtgärderna gå ut på bibehållande av egendomen till den tidpunkt, då dödsboförvaltning i vanlig mening kan träda i verket, och beredningen kan hänvisa till vad härom förut anförts. Med förevarande paragraf avses, såsom förut nämnts, endast att sörja för Vården uppor egendomens vård från dödsfallet och till den tid, då bodelägarna äro i till- hredning ' ? a bkan . out ' & ° fälle att upptaga boutredningen efter vad i 1 § är stadgat. Slutpunkten för den börja i vanlig vård, varom här är fråga, är följaktligen synnerligen beroende av omstän- o r d m n gdigheterna i det särskilda fallet. Än kommer den normala delägareförvaltningen i gång så snart, att det knappast blir tillfälle till några förberedande åtgärder från den tillfälliga vårdarens sida, än kunna svårigheterna att samla 1

Jfr vad förut anförts angående gällande rätt s. 122.

128 Lag om boutredning

och arvskifte,

1 leap. 2 §.

de olika delägarna föranleda, att boet under en jämförelsevis lång tid ligger under vård av någon, som avses i första stycket av denna paragraf. Ehuru det regelmässiga är, att den förberedande vården avlöses av dödsbodelägarnas samförvaltning, kan boutredning genom boutredningsman eller testamentsexekutör ibland inträda så tidigt, att någon samförvaltning i verkligheten aldrig blir utövad. Då närmare bestämmelser ej givits rörande den i förevarande paragraf avsedda vården av den dödes egendom, har det ännu mindre kommit i fråga att meddela några föreskrifter angående redovisning för egendomen. Därav får icke slutas, att någon redovisningsskyldighet icke skulle föreligga. Vårdaren får vara beredd att redogöra för sina åtgärder på samma sätt som varje annan, vilken handhaver annans gods. Men om sättet^för dylik redovisning är ingenting stadgat. I detta ämne kunna för övrigt svårligen givas bestämmelser, som lämpa sig för alla förekommande fall. I allmänhet äro omständigheterna sådana, att det icke blir fråga om någon särskild redovisning utan allenast om egendomens utlämnande till vederbörande dödsboförvaltare. Endast om egendomens vård utsträckes över en längre tid, lärer det bliva anledning att kräva närmare uppgifter om vidtagna åtgärder, och i sådant fall måste vårdaren räkna med att avfordras vad som i regel plägar kallas redovisning. Att lagstadganden hittills saknats har veterligen icke medfört några olägenheter, och det skall säkerligen även i fortsättningen visa sig möjligt att komma till rätta med dessa spörsmål utan stöd av lag. Vid behov kunna reglerna i 18 kap. handelsbalken finna analogisk användning. Därest avgiven redovisning skall göras till föremål för klander, kunna goda skäl anföras för en tillämpning av den för syssloman stadgade preskriptionstiden. 1 Om arvode och kostnadsersättning äro bestämmelser ej heller meddelade. Delägare, som omhändertagit boet, lärer häri se uppfyllande av en skyldighet, för vilken ersättning ej skall givas. Skulle det i något undantagsfall bliva fråga om ett mera omfattande arbete, som skäligen icke bör bliva utan sin särskilda lön, kan sådan utgå efter de allmänna rättsprinciper, vilka ligga till grund för bestämmelserna om arvode åt syssloman (18 kap. 5 § H. B.). Att vårdare bör erhålla gottgörelse för direkta utgifter å egendomen är självfallet och behöver ej framhållas i lagtexten. Enligt den grundsats, som kommit till uttrycklig tillämpning i 2 kap. 19 § andra stycket av förslaget, skall dödsboet svara för arvode och kostnader. Betalning utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § H. B. i dess nu föreslagna ändrade lydelse. Andrastycket. När det ej finnes någon, som är pliktig att vårda den dödes egendom efter Vården an- vad i första stycket är stadgat, regleras egendomens vård av de bestämmelser, draTand ^ s o m ^ v ^ t s * andra stycket av förevarande paragraf. Därunder inbegripes också husfolk, hus- den situation, då det väl finnes sådan person, som avses i första stycket, värd eller an- m e n d e n n e underlåter att omhändertaga egendomen. Innehållet i förevarande nan, som ar därtill när-

o 1

Angående redovisning för egendom i dödsbo jämför N. J. A. 1889 s. 488 och 1915 s. 471.

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 hap. 2 §.

lagstadgande är grundat på samma princip, som ligger bakom regeln i första stycket. Skyldighet att vårda den dödes egendom har även här ansetts böra åläggas den, som står närmast till att omhänderhava egendomen. Har arvlåtaren vid sin död icke stått i närmare förbindelse med någon, som på grund av dödsfallet erhåller egenskap av bodelägare, eller finnes icke annan delägare än allmänna arvsfonden, utgöres ofta den dödes närmaste omgivning av någon eller några personer, som pläga betecknas såsom hans husfolk. Till nämnda kategori, som i detta sammanhang sålunda först kommer i betraktande, äro att räkna icke blott varaktigt anställda personer (hushållerska, hembiträde) utan även sådana, som tillhandagått den döde utan att dela bostad med honom. Därest den döde överhuvud icke haft egen hushållning, står den, som åt honom upplåtit bostad, närmast till att fullgöra den skyldighet, varom här är fråga. Icke endast fastighetsägare, som på längre tid uthyrt lägenhet åt den döde, inbegripes under begreppet husvärd utan även den, hos vilken den döde tillfälligt haft sin bostad. Arvlåtaren kan emellertid avlida under sådana omständigheter, att det icke ens finnes någon, som kan betraktas såsom den dödes husvärd, även om detta begrepp tages i en mycket vidsträckt bemärkelse. Så är exempelvis förhållandet, då dödsfallet inträffat på ett sjukhus eller på en försörjningsinrättning. I praxis fullgör den, som har ansvar för anstaltens förvaltning, de skyldigheter, vilka enligt 1861 års förordning lagts å husfolk eller husvärd, men då dessa båda begrepp icke äro tillfyllest för alla tänkbara fall, har det ansetts lämpligt att i lagen tydligt angiva, att det alltid finnes någon, som är kallad att omhändertaga den dödes egendom. Genom föreskrift om att denna skyldighet åligger den, som. därtill är närmast, har för övrigt ett tydligt uttryck givits åt den grundsats, som vunnit tillämpning vid avfattningen av samtliga i detta ämne meddelade regler. Den, som är pliktig omhändertaga den dödes egendom enligt vad i andra stycket är stadgat, intager i viss mån en annan ställning än den, som övertager egendomens vård jämlikt första stycket. I fråga om bodelägare måste den ålagda skyldigheten ses i förbindelse med den rätt, som han själv har till den dödes egendom, och efterlevande maken, som i något undantagsfall ej har direkt ekonomiskt intresse i boets utredning, kan ändock på goda grunder jämställas med bodelägare. Då vården ankommer på husfolk, husvärd eller annan, som är närmast att omhändertaga egendomen, föreligger däremot icke annat än en skyldighet i tredje mans intresse. Denna skillnad kan icke undgå att inverka så, att anspråken i sistnämnda fall ställas på annat sätt än gentemot den, som är pliktig vårda egendomen i egenskap av bodelägare eller efterlevande make. Därest någon kallas att omhändertaga annans egendom endast på den grund, att han vid inträffat dödsfall råkar vara därtill närmast, kan av honom skäligen icke fordras mera än vidtagande av nödiga anstalter för egendomens bevarande, och det bör vara honom möjligt att befria sig från fortsatt vård utan hänsyn till den mer eller mindre 9—30362S

130 Lag om boutredning

och arvskifte,

1 leap. 2 §.

framskjutna tidpunkt, då boutredningen kan börja i vanlig ordning genom bodelägarnas samförvaltning, förvaltning genom behörig representant för arvsfonden eller särskild dödsboförvaltning enligt 2 kap. Den, som är pliktig att vårda den dödes egendom efter vad i andra stycket är sagt, har ej heller annat att göra än att omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare, som kan övertaga vården efter vad som i första stycket sägs, eller ock göra anmälan om dödsfallet hos rätten, som vid behov förordnar god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. Det föreligger full valrätt mellan de sålunda angivna åtgärder, genom vilka vårdaren kan vinna befrielse från uppdraget. Finnes delägare, som kan omhändertaga egendomen, är det lämpligt, att denne tillkallas, men möjligheten att genom anmälan om dödsfallet påkalla godmansförordnande står städse öppen. Vad angår de åtgärder, som innefattas i egendomens vård, skilja de sig icke väsentligen från dem, som åligga delägare enligt första stycket, och beredningen kan inskränka sig till att hänvisa till de uttalanden, som gjorts i anslutning till sistnämnda stadganden. 1 Den, som underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt andra stycket av denna paragraf, kan bliva skyldig att utgiva ersättning för uppkommen skada. Med hänsyn'till de jämförelsevis svaga anspråk, som kunna ställas på vårdaren, torde skadeståndsskyldighet icke ifrågakomma i andra fall än då det föreligger försummelse av allvarligare beskaffenhet. I sista hand Såsom redan anförts, kommer vården av den dödes egendom i sista hand anförtros var- a t t a v j i a g 0( j m a n , förordnad av rätten, och härutinnan överensstämmer förden at god

man, förord- slaget sålunda med 1861 års förordning. Dylikt förordnande skall meddelas, nad av ratten. <ja a n m ä l a n göres av den, som omhändertagit egendomen efter vad i andra stycket av förevarande paragraf är stadgat, och det är nödvändigt att vidtaga fortsatta anstalter för egendomens vård. I allmänhet skall sådan anmälan, som här avses, visa sig förenad med behov av godmansförordnande, men en dylik rättens åtgärd kan någon gång vara obehövlig, exempelvis om arvinge eller universell testamentstagare träder till eller då arvet tillfaller allmänna arvsfonden och förvaltningen omedelbart kan övertagas av behörig representant för fonden. Någon form har icke stadgats för en anmälan av ifrågavarande slag. Huvudsaken är, att rätten får kännedom om att det föreligger behov av särskilda anstalter för vården av den dödes egendom. Det är också tydligt, att rätten kan ingripa med godmansförordnande redan med stöd av upplysningar, vunna i annan ordning än genom anmälan från någon, som omhändertagit egendomen. Därest god man förordnats, har denne att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. Det är alltså fråga om att vårda egendomen tills den kommer under förvaltning av vederbörande delägare enligt 1 § detta kapitel eller under sådan särskild dödsboförvaltning, som avses i 2 kap. Har god man förordnats, upphör sålunda icke hans uppdrag redan på den grund att 1 Det må i detta sammanhang anmärkas, att bouppteckningsskyldighet någon gång kan vara förenad med plikten att vårda egendomen. Se 3 kap. 2 § andra stycket.

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 hap. 2 §.

någon delägare är benägen att övertaga egendomens vård. Om de åtgärder, som innefattas i den vårdande verksamheten, äro några föreskrifter ej meddelade utöver den förut berörda hänvisningen till första stycket av förevarande paragraf. Det förtjänar dock att understrykas, att gode mannen vårdar egendomen i samtliga rättsägares intresse samt att förvaltningen bör vara väsentligen av konserverande art. Han har alltså att akta icke endast på delägarnas bästa utan även på borgenärers rätt och på framtida verkställighet av möjligen förekommande testamentsförordnanden rörande legat och ändamålsbestämmelser, 1 och han är icke befogad att vidtaga andra förändringar med egendomsmassan än sådana, som äro nödvändiga för egendomens upprätthållande. 2 På gode mannen vilar dessutom bouppteckningsskyldighet efter vad i 3 kap. 2 § andra stycket är stadgat. Bestämmelser om redovisning, arvode och kostnadsersättning hava ej ansetts erforderliga i anslutning till de regler om vård av den dödes egendom, som upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, och beredningen kan i stort sett hänvisa till vad som i detta ämne anförts under första stycket. Beträffande arvode föreligger visserligen icke något personligt intresse i kvarlåtenskapen, som i och för sig kan utgöra tillräckligt vederlag för omsorgen om egendomen, men det utförda arbetet är ofta av så obetydlig omfattning, att några ersättningskrav icke komma i fråga. Det kan emellertid tänkas, att vården är förenad med en mera avsevärd tidsspillan, och skäligt arvode bör då utgå ur dödsboet. Särskilt kan detta bliva fallet, då egendomen under en längre tid blir liggande under vård av god man. Till undvikande av misstag skall slutligen framhållas, att god man, förordnad enligt förevarande paragraf, icke är underkastad de bestämmelser, som hava avseende å god man enligt förmynderskapslagen. För lösning av uppkommande spörsmål, som röra god man enligt förevarande paragraf, ligger det närmast till hands att söka ledning analogivis i de regler, som gälla om sysslomannaskap. I 1861 års förordning har avseende fästs vid det förhållandet, att behov Preliminärt av godmansförordnande kan på landet yppas mellan rättegångsdagarna, ochk eslu * *an ,pa detta behov har tillgodosetts så, att domaren äger meddela erforderligt för- delas av doordnande att gälla tills rätten efter domarens anmälan beslutat i ämnet. maren. Denna ordning, som är påkallad av det jämförelsevis långa uppehållet mellan rättegångstillfällena, har bibehållits i förslaget. På landet kan alltså domaren, då han finner det behövligt, meddela tillfälligt förordnande, som gäller tills slutligt avgörande träffats av rätten. Att dylikt förordnande skall så snart ske kan av domaren anmälas för rätten är självklart, och lagtexten har därför ej vidare belastats med särskild föreskrift härom. Av sakliga skäl bör det vara uteslutet att klaga över en preliminär åtgärd, 1 Vid riksdagsbehandlingen av de regler, som inflöto i 1861 års förordning, framhölls särskilt borgenärernas behov av säkrare garantier mot förskingring av den dödes bo (se lagutskottets betänkande nr 42 vid riksdagen 1859—1860). 2 Jfr N. J. A. 1923 s. 438.

132 Forum.

Lag

om boutredning

och arvskifte,

1 leap. 2 och 3

§§

som icke innefattar annat än att viss egendom omhändertages och vårdas. Några bestämmelser om talan mot de beslut, som behandlas i förevarande paragraf, hava ej heller upptagits i förslaget,1 och härav följer, att domarens beslut ej får göras till föremål för särskild talan. I fråga om slutligt beslut är däremot enligt allmänna processuella regler rättsmedlet besvär till vederbörande hovrätt. Tiden för besvär räknas, då annat ej stadgats, från beslutets meddelande. 2 Av rätten meddelat beslut bör dock enligt sakens natur gå i verkställighet utan hinder av förd talan. Med rätten avses i detta sammanhang, såsom eljest i denna lag, underrätten i den ort, där den döde hade sitt hemvist. Såsom hemvist anses mantalsskrivningsorten eller, om den döde ej var mantalsskriven, dödsorten. Var den döde bosatt utom riket, ankommer erforderlig åtgärd på rätten i den ort, där han senast var mantalsskriven, eller, om han aldrig varit mantalsskriven här i riket, på Stockholms rådhusrätt.

3§. f-^ar^' I 1 § är angivet, att dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning går ut på dödsbo. att genomföra dödsboutredningen. Därest förvaltningen övertages av boutredningsman eller testamentsexekutör, har även denne att företaga de åtgärder, som erfordras för nämnda ändamål. Förevarande paragraf avser att närmare utreda, huru det särskilda syfte, som dödsboförvaltningen sålunda tjänar, återverkar på möjligheten att för dödsboets räkning stifta gäld eller företaga andra rättshandlingar. I samband därmed regleras även förhållandet mellan dödsboet och tredje man. Gällande ratt. p ^ g r u n d a v den oklarhet, som råder om dödsboets juridiska natur, är det vanskligt att fastställa den gällande rättens ställning till förevarande spörsmål. Såsom förut framhållits, har dödsboet hittills i allmänhet icke uppfattats såsom något självständigt rättssubjekt. I varje fall torde de särskilda rättshandlingar, som företagas med avseende å förvaltningen av den dödes egendom, icke kunna anknytas till dödsboet såsom en självständig förmögenhetsmassa. Vad angår gäld, som stiftas i samband med dödsboutredning, framgår av 17 kap. 4 § H. B., att utgifterna för den dödes begravning och för bouppteckningen kunna göras gällande i uppkommen konkurs. Här är emellertid endast fråga om betalningsrätt i ett särskilt fall, och den förhärskande meningen synes vara, att gäld icke därutöver kan av dödsboförvaltningen läggas å kvarlåtenskapen. 3 Det har visserligen förekommit, att förbindelse, som dödsbodelägare för boets räkning utfärdat för omsättning av den dödes gäld, ansetts 1

Bestämmelser om fullföljd saknas även i 1861 års förordning. Samma regel gäller i 3 kap. 1 §. Jfr däremot 2 kap. 21 §. Se W i n r o t h , Svensk Civilrätt II s. 747, K a l l e n b e r g , a. a. s. 535 och B e n c k e r t . Om testamentsexekutörer enligt svensk rätt i Tidsskrift for Eetsvidenskap 1926 s- 175. Jfr ock B j ö r l i n g i Svensk Juristtidning 1928 s. 54 samt K a r l g r e n a. a. s. 286 f^ 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 leap. 3 §.

vara begränsad till dödsboets egendom, men grunden härtill har säkerligen varit, att den nya förbindelsen i dylikt fall icke funnits böra medföra annat betalningsansvar än som varit förenat med den ursprungliga gälden. 1 Vid domstols prövning av innebörden av den betalningsskyldighet, som grundas på förskrivning av dödsbodelägare för boets räkning, har resultatet eljest regelmässigt gått ut på personligt ansvar för bodelägarna. 2 I särskilda vota har uttryckts den meningen, att betalningsskyldigheten vore begränsad till egendomen i dödsboet. Därmed torde dock icke hava avsetts att fastställa gäldsansvar för dödsboet såsom sådant utan endast att uttrycka, att delägarnas personliga ansvar varit på visst sätt begränsat. Såsom lagberedningen närmare utvecklat under 1 §, utgör dödsboet enligt Lagberedförslaget en särskild förmögenhetsmassa, som kan förvärva rättigheter och nJn9ens TÖTSICIO

ikläda sig skyldigheter. Med erkännande av dödsboet såsom ett självständigt „ * . . . , '' Jl>€ 110 V? (7 list 67%

rättssubjekt följer emellertid icke, att i dödsboförvaltningen kunna företagas attfördödsboet refa a vilka rättshandlingar som helst med bindande verkan för dödsboet. Avgörande f° ? är fastmer, huru förhållandena gestalta sig i sakligt hänseende. Därvid är att lingar bestämmärka, att förvaltningen icke avser en varaktig ekonomisk verksamhet utan mes, a.v f°r~ ii

Lag om boutredning

och arvskifte,

1 kap. 4 och 5 SS.

som i fråga om första stycket gäller emellertid, att några särskilda efterforskningar icke kunna åläggas tredje man, såframt anledning därtill ej förekommer. Vidare är regeln tillämplig allenast å rättshandling, som skäligen ej kunnat anstå tills bouppteckningen förrättats. Villkor är sålunda, att rättshandlingens uppskjutande till tiden efter bouppteckningen kan antagas hava medfört skada eller förlust eller eljest betydande olägenhet. Det gäller na- m turligen att bedöma denna förutsättning med utgångspunkt från den situation, som föreligger, då behov uppkommer att företaga rättshandlingen. Be finnes det därvid objektivt sett påkallat att företaga rättshandlingen, röner den icke inverkan av att förhållandena sedermera utveckla sig så, att uppskov kunnat äga rum. Det måste medgivas, att det avgörande, som här skall träffas, icke alltid är lätt. Till en början kan det vara tämligen ovisst, när bouppteckning kommer till stånd, och även om tidpunkten låter sig ungefärligen beräkna, blir det ofta en vansklig sak att bedöma, huruvida rättshandlingen skäligen kan anstå. Vid sådant förhållande synes det befogat att i tvivelaktiga fall snarare tillägga rättshandlingen giltighet än att låta den falla på grund av bristande medverkan från testamentstagares sida. I synnerhet i fråga om avtal av alldaglig natur är det med hänsyn till den allmänna omsättningens säkerhet rimligare att lägga risken på dödsboet än på medkontrahenten. Under stadgandet inbegripas alla slags rättshandlingar, som kunna vara av betydelse för dödsboets förhållande till tredje man. I främsta rummet avses naturligtvis ömsesidiga avtal, men därutöver ifrågakomma även ensidiga rättshandlingar, bland vilka uppfyllelse genom betalning kan nämnas såsom det vanligaste exemplet. Den här givna regeln bör noga skiljas från den föreskrift, som upptagits i 1 § första stycket andra punkten. Sistnämnda stadgande inrymmer åt den enskilda delägaren en rätt att företaga åtgärd av så brådskande art, att det icke är möjligt att upprätthålla principen om gemensamt beslut av samtliga dödsbodelägare. I förevarande paragraf är det däremot endast fråga om att till skydd för tredje man binda dödsboet i vissa fall, då det skäligen icke kunnat åläggas honom att övervaka tillämpningen av huvudregeln angående dödsbodelägarnas samförvaltning.

5 §• Vid dödsfall kunna bland de efterlevande finnas personer, som för sin Förskolt Ull försörjning varit beroende av den döde. Detta är mycket ofta förhållandet, ^^tmder då en avliden man efterlämnar familj. Ehuru det blivit mer vanligt än förr, boutredmn att kvinnan förvärvar inkomst även under äktenskapet, är hustrun ännu i 9f«övervägande antalet äktenskap beroende av mannens förvärvsverksamhet. A andra sidan kan det även förekomma, att mannen har sitt uppehälle av hus-

144 Lag om bouiredning

och arvskifte,

1 leap. 5 §,

truns inkomster. Finnas minderåriga barn eller adoptivbarn, hava dessa i regel varit hänvisade till försörjning genom föräldrarna, särskilt fadern. Även andra än efterlevande make, barn och adoptivbarn kunna hava haft sin utkomst genom arvlåtaren. I främsta rummet äro att nämna nära släktingar, såsom föräldrar och syskon, men ibland kunna oskylda ifrågakomma såsom understödstagare, vilka därvid vanligen grunda sin förmån på vänskapsband eller på tjänsteförhållande av längre varaktighet. För den, som sålunda åtnjuter understöd, skulle dödsfallet mången gång vara ödesdigert, för den händelse understödet därmed upphörde och frågan om vidare ekonomisk hjälp bleve helt beroende av den omständigheten, huruvida understödstagaren vore berättigad till succession i kvarlåtenskapen. Och där sådan rätt föreligger, kan den visserligen i värde komma att motsvara det förut erhållna understödet, men boutredningen medför oftast ett mer eller mindre långvarigt uppskov med åtnjutandet av den förmån, som successionsrätten innebär. Detta uppskov blir i regel avsevärt längre för arvingar och universella testamentstagare än för legatarier. Medan de senare kunna utfå dem tillkommande egendom redan på ett tidigt stadium av boutredningen, måste de förra vanligen avvakta utredningens avslutande i form av skifte. Där behov finnes, fattas det vid boutredningen ofta såsom en naturlig sak, att underhåll utgår ur dödsboets egendom. Sådant underhåll har emellertid olika karaktär alltefter omständigheterna, och även likartade fall behandlas så olika, att det är svårt att tala om någon fast praxis på området. Är det fråga om efterlevande make och minderåriga barn, torde nästan undantagslöst medgivas utfående av nödigt underhåll redan från dödsdagen, och i många dödsbon torde vad sålunda utgivits icke beräknas vid blivande delning. Annorlunda kan det dock ställa sig, om boutredningen tager en osedvanligt lång tid i anspråk. I dylika fall kan det förhålla sig så, att det underhåll, som lämnas under tiden närmast efter dödsfallet, icke kommer i beräkning, men att de belopp, vilka därefter utgå, betraktas såsom förskott å blivande lotter i kvarlåtenskapen. Det frivilligt lämnade underhåll, som i detta sammanhang avses, är visserligen vanligast i förhållande till efterlevande make och barn men förekommer även till andra personer, som varit beroende av den döde. Vid underhållsbehov utanför den närmaste familjekretsen är det emellertid visst icke givet, att den ifrågavarande personen tillhör kretsen av bodelägare eller ens de successionsberättigade överhuvud. Det är särskilt i dödsbon av större omfattning icke ovanligt, att understöd utgår till avlägsnare skyldemän eller till personer, som på grund av tidigare tjänsteställning betraktas såsom pensionärer. Har någon, som är bodelägare, ur oskiftade boet erhållit understöd, lärer detta behandlas såsom förskott å blivande skifteslott. Är det åter fråga om någon, som icke intager denna ställning och ej heller tillgodosetts med legat, blir underhållet att anse såsom benefikt från dödsboets sida. Av sistnämnda karaktär är tydligen sådant •understöd, som utgör fortsatt betalning av pensionsbelopp.

Lag om boutredning

blir beroende av samfällt beslut av bodelägarna, tillkommer det i senare fallet boutredningsmannen eller testamentsexekutorn att pröva, huruvida det föreligger förutsättningar för utgivande av underhåll. Någon särskild talan i anledning av beslut, som i sådant ärende fattas av dödsboförvaltaren, är icke stadgad. Vid avslag på begäran om underhåll kan emellertid rättmätigheten av anspråket omedelbart dragas under domstols avgörande. Den, som förmenar, att någon erhållit mer än som bort tillkomma honom efter vad i förevarande paragraf är stadgat, har å sin sida möjlighet att få frågan prövad genom klander av den redovisning, som skall avgivas över dödsboförvaltningen. Förskott för De regler, som i förevarande paragraf uppställts, utgöra, såsom redan annat anda-

. ,

, . ,

mål än i antytts, icke något hinder for att förskott utgår ur boet i andra fall än som denna para-, där angivits. Är boet föremål för samförvaltning, ankommer på delägarna QTdf CLT

stadgat.

att

besluta i sådant ärende. Därvid få de emellertid icke skada annans rätt (jfr 1 kap. 6 §). Utgivande av förskott till men för borgenärer kan även räknas till de åtgärder, som enligt 4 kap. 11 § medföra förlust av rätt att genom egendomsavträde undgå gäldsansvar. Beträffande förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutör har särskild föreskrift upptagits i 2 kap. 14 §.

6§. Ansvarighet

för skada ge-

Då dödsbodelägarna gemensamt förvalta dödsboet, hava de ej blott att be-

, .

.. .

nom dödsbo- v a k a s m e £ e n successionsratt. De skola överhuvud sörja for att boutreddelägamas ningen genomföres på ett sätt, som innebär tillbörligt beaktande av samtliga rättsägares intressen. Hava delägarna brustit i den omsorg, som sålunda åligger dem, bliva de pliktiga att ersätta skada, som därigenom uppkommer. Den ansvarighet, som sålunda åvilar dödsbodelägarna, måste bedömas med hänsyn till de omständigheter, som karakterisera dödsboförvaltningen. Särskilt måste beaktas, att den förvaltning i annans intresse, som här föreligger, icke beror på avtal utan har sin grund i den ställning, som vederbörande förvaltare intager i förhållande till arvlåtaren. På dödsboförvaltningen kan därför icke ställas samma krav som på förvaltning av anförtrott gods. 1 Någon skyldighet att produktivt använda eller placera dödsboets tillgångar kan icke heller åläggas dödsbodelägarna. I stort sett kan av dödsbodelägarna icke fordras annat än att egendomen under utredningstiden bevaras såsom en särskild förmögenhetsmassa. Av de utomstående rättsägarna i dödsboet hava borgenärerna icke ofta anledning åberopa bodelägarnas skadeståndsansvar. Det förhåller sig nämligen så, att dödsboförvaltning från delägarnas sida i allmänhet icke kan förekomma utan personligt betalningsansvar för gälden, och.det är därvid icke anledning att pröva följderna av de särskilda förvaltningsåtgärderna. Det är 1

Jfr Winroth, Svensk Civilrätt II s. 660 not. 1.

Lag öm boutredning

den, som skall av rätten utses att handhava förvaltningen. Närmare föreskrifter om boutredningsmannens kvalifikationer lämnas i 3 §. Förordnande Ä r testamentsexekutör utsedd, kommer frågan om ett officiellt förordnande av boutred-

ningsman pd av boutredningsman i viss man i annat läge än i normalfallet, da bodelbegäran av ägarna övertaga förvaltningen enligt lag. Såsom förut nämnts, utesluter ett exekutor. exekutorsförordnande emellertid icke, att delägarna själva hava anledning att kräva rättens förordnande av boutredningsman. Har testamente vunnit laga kraft eller hava delägarna medgivit, att exekutorn utövar förvaltningen, föreligger väl icke behov av boutredningsmannaförordnande på grund av oenighet mellan delägarna om förvaltningens handhavande. Men ett dylikt förordnande kan vara önskvärt med hänsyn till reglerna i 4 kap. om ansvaret för den dödes gäld; förvaltning genom vanlig testamentsexekutör medför nämligen icke sådan gäldsbefriande verkan, varom stadgas i 4 kap. 1 §. Och även frånsett gäldsansvaret synes det överhuvud icke böra förmenas en bodelägare att få till stånd särskild dödsboförvaltning av ifrågavarande slag. Bestrider bodelägare giltigheten av testamentet, i vad det angår exekutorsförordnandet, fortgår förvaltningen enligt de i 1 kap. givna reglerna, och det är då utan vidare klart, att delägaren skall kunna begära utseende av en officiell boutredningsman. Förefintligheten av ett testamentsexekutorsförordnande bör sålunda icke i något fall hindra delägare från att påkalla förordnande av boutredningsman, och första punkten av förevarande paragraf upptager ej heller någon inskränkning i sådant avseende. En sak för sig är, att testamentsexekutorn oftast ifrågakommer till att få förordnande såsom boutredningsman. Såsom närmare skall utvecklas under 3 §, måste testamentsexekutorn tillerkännas företräde vid val av boutredningsman, även om detta företräde till graden ställer sig olika alltefter omständigheterna i det särskilda fallet. Betydligt svårare är att avgöra, vilken ställning testamentsexekutorn själv skall intaga i förhållande till boutredningsmannainstitutet. Med utgångspunkt från grunderna för stadgandet i första punkten skall till en början undersökas, huruvida förordnande av boutredningsman på begäran av testamentsexekutör kan vara påkallat av delägarnas omedelbara intresse. Är boets tillstånd sådant, att ett boutredningsmannaförordnande är önskvärt med hänsyn till dess gäldsbefriande verkan, synes det rimligt, att en testamentsexekutör, som utövar förvaltningen, skall kunna utverka dylikt förordnande. Han handlar då endast för delägarnas räkning. Frågan bör emellertid ses även ur andra synpunkter. Testamentsexekutorn stöder sitt uppdrag allenast på testators förordnande, och testamentet skänker icke någon förvaltningsbefogenhet förrän det tagit åt sig laga kraft. Den tid, under vilken frågan om exekutorsförordnandets giltighet svävar, kan bliva ganska lång. Godkänna arvingarna icke testamentet, måste i första hand klandertiden utlöpa, och går frågan om testamentets giltighet till rättegång, kan det dröja flera år, innan testamentet lämnar stöd för exekutorsuppdragets fullgörande. Det är tydligen icke tillfredsställande, att testamentsexekutorns förvaltnings-

Lag om boutredning

om boutredning

och arvskifte,

2 Kap. 1 §.

dödsbodelägare. Legatarien har anspråk på att få den av legatet omfattade egendomen till sig utlämnad i enlighet med testators förordnande men har därutöver icke något intresse av dödsboförvaltningen. Han är icke ansvarig för den dödes gäld, och det angår honom icke, huruvida förvaltningen lämnar ett större eller mindre överskott. Emellertid är att märka, att ett förordnande, som efter testamentets ordalydelse skänker testamentstagaren ställning av legatarie, i själva verket kan vara att jämställa med ett universellt förordnande. I sådant fall bor testamentstagaren betraktas såsom universell testamentstagare, och de bestämmelser, som gälla för dödsbodelägare, bliva därmed tillämpliga även å honom. Det måste överlämnas åt testamentstolkningen att avgöra, huruvida ett förordnande, som ter sig såsom legatariskt, är att anse såsom universellt. Och problemet kan också uppkomma i motsatt riktning så, att det gäller att utröna, huruvida ett till ordalagen universellt förordnande bör betraktas och behandlas såsom legatariskt. Angående dessa tolkningsspörsmål får beredningen hänvisa till vad som yttrats vid förarbetena till testamentslagen. 2 Det kan förefalla, som om betydande olägenheter skulle vara förenade med det förhållande, att så grundläggande frågor som tillämpligheten av reglerna om dödsboförvaltning och gäldsansvar gjorts beroende av särskild testamentstolkning. Dessa olägenheter, som icke kunna undgås vid en dödsbobehandling efter i förslaget tillämpade grunder, hava emellertid icke större praktisk betydelse. Dess bättre kan man räkna med att de tolkningsfrågor, som här berörts, endast undantagsvis komma att medföra verkliga svårigheter. 3 Ehuru legatarien icke är dödsbodelägare, måste lagen naturligen erbjuda honom det skydd, som hans rätt i dödsboet kräver. I ett särskilt kapitel (5 kap.) har lagberedningen sammanfört åtskilliga stadganden, som avse att närmare reglera verkställigheten av legat och ändamålsbestämmelser. I 3 § av nämnda kapitel hava upptagits bestämmelser, som giva legatarien en viss säkerhet för att hans rätt blir tillvaratagen under dödsboförvaltningen. Legatariens rätt går närmast ut på att egendomen tillhandahålles i det skick, som med förordnandet avses. Blir denna hans rätt äventyrad genom vanvård eller eljest, kan på ansökan av legatarien meddelas förordnande, att säkerhet skall ställas för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård. Till den närmare innebörden av nämnda stadgande återkommer beredningen under 5 kap. 3 §. I detta sammanhang har emellertid måst förutskickas, att legatarien härmed fått en möjlighet till ingripande vid en dödsboförvaltning, som icke tager nödig hänsyn till hans rätt. Det kan emellertid ifrågasättas, om det föreslagna stadgandet i 5 kap. 3 § alltid erbjuder tillräcklig säkerhet för legatarie. Hans rätt kan vara sådan, 1 Angående innebörden av legatariskt förordnande se testamentslagen 3 kap. 10 § och därtill anknutna uttalanden i lagberedningens förslag till lag om testamente, särskilt s. 247 och 65 f. 2 Se lagberedningens förslag till lag om testamente s- 222, 247 och 65 f. 8 Jfr vad beredningen yttrat under 1 kap. 1 § s. 101.

168 Lag om boutredning och arvskifte, 2 leap, l §.

att den icke verksamt tillgodoses, med mindre han får en ännu större kontroll över dödsboförvaltningen. Av denna beskaffenhet är legatariens rätt, då den egendom, som omfattas av legatet, utgör en så betydande del av kvarlåtenskapen, att boutredningen till väsentlig del består i förvaltning av denna egendom. Det kan vidare inträffa, att kvarlåtenskapen blivit uttömd genom legatariska förordnanden. Därmed är att jämställa även sådant fall, då förordnande visserligen gjorts om den del av kvarlåtenskapen, som återstår efter fullgörande av legat eller ändamålsbestämmelser, men överskottet är så obetydligt, att testamentstagaren tolkningsvis bör anses såsom legatarie. Har testamentsexekutör icke utsetts, är frågan om förvaltningen i dylika fall icke lätt att lösa. Att låta samtliga legatarier inträda i gemensam förvaltning synes icke vara lämpligt.1 Därmed finge man nämligen till stånd en samfällighet, som oftast icke vore ägnad att genomföra boutredningen. Den bästa lösningen torde vara, att varje legatarie får rätt att göra framställning om utseende av boutredningsman. En särskilt anordnad förvaltning är just vad som motsvarar behovet i ett dylikt sakläge. Boutredningsmannaförvaltning är säkerligen också lämpligaste hjälpmedel för en legatarie, vars rätt är av den beskaffenhet, att han har av omständigheterna berättigade anspråk på kontroll, som ej äro tillgodosedda genom regeln i 5 kap. 3 §. Visserligen kunde det tänkas att åt sådan legatarie inrymma rätt till deltagande i förvaltningen, men ett undantagsstadgande i denna riktning synes knappast påkallat, om legatarien får möjlighet att begära förordnande av boutredningsman. Med tanke på den ställning, som legatarie sålunda under vissa omständigheter intager och som grundar anspråk på inflytande å själva dödsboförvaltningen, har beredningen givit förevarande paragraf sådan avfattning, att beslut, varom i första punkten sägs, kan meddelas jämväl på begäran av legatarie, där det prövas nödigt för bevarande av hans rätt. Regelns tillämpning har således icke inskränkts till de särskilda fall, för vilka förut redogjorts, men formuleringen av förutsättningen för legataries framställning om boutredningsmannaförordnande angiver, att dylik ansökning är befogad allenast då 5 kap. 3 § icke erbjuder tillräckligt skydd åt legatariens rätt.

•

Förordnande Hatten att påkalla beslut om boutredningsmannaförvaltning har även utav boutred- sträckts att avse testamentarisk ändamålsbestämmelse. Skyldigheten att fullnmqsman

skydd för göra en ändamålsbestämmelse svarar visserligen icke mot någon rättighet ändamåls- fö r visst rättssubjekt, men med den rätt till talan, varom särskilt stadgande givits i 5 kap. 7 §, kan lämpligen förenas rätt att begära boutredningsmannaförordnande, där det finnes nödigt för ändamålsbestämmelsens verkställande. Förordnande När arvlåtaren själv bestämt om kvarlåtenskapens förvaltning genom att "ningsman u t s e t e s t a m entsexekutor, är förordnandet mången gång att fatta såsom en med stöd av föreskrift om att förvaltningen skall vara dödsbodelägarna undantagen och i testamente. första h a n d överlämnad åt den i testamentet utsedda exekutorn. Har testa1

Jfr C h y d e n i u s , Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 233—234.

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 1 §.

169 •

mentet sådan innebörd, komme man testators avsikt närmast, om man sörjde för att särskild förvaltning bleve anordnad även i sådant fall, då hinder mötte för den utsedda förvaltaren att fullgöra uppdraget. Enligt gällande rätt finnes icke någon möjlighet att på detta sätt komplettera testators förordnande. Har testator icke varit så förutseende, att han genom nämnande av ersättare för den i första hand förordnade exekutorn skapat säkerhet för en särskild förvaltning, får uppkommande hinder för uppdragets utförande till följd, att bodelägarna övertaga boet till samförvaltning i enlighet med lagens regler. Att pä denna punkt säkra efterlevnad åt testators vilja med avseende å förvaltningen måste utgöra en viktig uppgift för en ny lagstiftning. Det är i själva verket anledning att gå ett steg längre och åt testator lämna möjlighet att helt allmänt förordna om särskild förvaltning utan att han därvid behöver utse någon, som skall handhava förvaltningen. I sådant fall kan testator med lagens hjälp få dödsboförvaltningen genomförd på annat sätt än genom delägarnas samförvaltning. Att för testator öppna denna möjlighet möter icke några svårigheter, sedan lagen redan för andra ändamål inrättat det officiella boutredningsmannainstitutet. Med anledning härav har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att boutredningsmannaförordnande kan meddelas, då egendomen enligt testamente skall vara undantagen dödsbodelägarnas förvaltning, men testamentsexekutör ej är utsedd eller den därtill utsedde ej kan utföra uppdraget. För regelns tillämpning förutsattes, att testator avsett att få boutredningen verkställd i annan ordning än som följer av de i 1 kap. 1 § meddelade reglerna. Denna avsikt ligger alldeles klar, när testator givit förordnande om särskild förvaltning utan att utse någon förvaltare. Det är då tydligt, att dödsbodelägarnas förvaltning är åsidosatt, såvitt på arvlåtaren beror. Har testator däremot, såsom vanligen sker, utsett testamentsexekutör utan att utsäga, att delägareförvaltning skall vara utesluten, är det icke givet, att regeln i andra stycket bör tillämpas, så snart den utsedde ej kan utföra uppdraget. Ett sådant testamentsexekutorsförordnande kan visserligen uppfattas såsom avseende dödsboförvaltningens ovillkorliga utövande genom en utredningsman, men grunden till ett dylikt förordnande kan också vara testators särskilda förtroende till den utsedda personen. I betraktande har måhända även kommit en avsikt att tillförsäkra testamentsexekutorn den förmån, som uppdragets utförande för honom kan innebära i ekonomiskt hänseende. Ställd inför frågan om förvaltningens ordnande i det fall, att den utsedda exekutorn icke kan utföra uppdraget, kunde testator hava varit mera benägen att överlämna denna fråga åt delägarna än att låta det officiella boutredningsmannainstitutet komma till användning. För att testators avsikter icke skola bliva obehörigen åsidosatta, har lagregeln formulerats så, att den träder i tillämpning, allenast då egendomen enligt testamentet skall vara undantagen delägarnas förvaltning. Sålunda skall ett naket exekutorsförordnande icke utan vidare anses innefatta föreskrift om att dödsboförvalt-

170 Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. ] §.

ningen under alla förhållanden skall vara dödsbodelägarna undantagen. Alla tvivelsmål bliva naturligen undanröjda, därest testator i sitt förordnande uttryckligen utsäger, att egendomen skall vara undantagen delägarnas förvaltning eller att dödsboförvaltning skall vara anordnad efter vad därom är särskilt stadgat. Blir förslaget upphöjt till lag, lärer det snart ingå i allmänna medvetandet, att andra stycket av förevarande paragraf skänker möjlighet till ett vidsträcktare förvaltningsförordnande än det vanliga, och testatorer, som önska begagna denna möjlighet, komma säkerligen att giva uttryck åt sina önskningar i ordalag, som icke lämna några tvivel om rätta meningen. Emellertid är regelns tillämpning icke utesluten i de fall, då delägarnas samförvaltning icke uttryckligen är upphävd genom testamentet. Av detta kan tolkningsvis framgå, att testator ändock avsett en särskild dödsboförvaltning, sedan hinder mött för den utsedda exekutorn. Har testator exempelvis till testamentsexekutör förordnat en banks notariatavdelhing, ligger det i sakens natur, att det icke är fråga om ett rent personligt uppdrag utan om anordnande av en betryggande dödsboförvaltning, som skall träda i stället för delägarnas samförvaltning. Kan banken icke utföra uppdraget, bör boutredningsman kunna förordnas med stöd av ifrågavarande lagregel. Ej sällan utser testator ersättare för den ursprungligen insatta testamentsexekutorn. Ett sådant förordnande kan utgöra tillräckligt bevis om att testator avsett genomförande av en särskild dödsboförvaltning samt att lagen får åberopas för utseende av förvaltare, sedan hinder mött för den i testamentet förordnade ersättaren. Även ett vanligt testamentsexekutorsförordnande kan läggas till grund för framställning enligt ifrågavarande lagstadgande, om det får antagas, att testator velat undantaga förvaltningen från bodelägarna. Särskilt vid tolkning av de förordnanden, som tillkommit före nya lagens utfärdande, synes det vara anledning att ej fordra alltför starka bevis för testators avsikter i förevarande hänseende. Anledningen till att den utsedda testamentsexekutorn ej kan utföra uppdraget har icke någon betydelse för prövningen, huruvida särskild förvaltning fortfarande skall vara anordnad. Det vanligaste hindret torde vara, att exekutorn avlidit efter arvfallet. Har exekutorn dött före testator, lärer denne i regel hava fullständigat sitt förordnande på denna punkt. Fråga om fortsatt särförvaltning kan också uppkomma, då exekutorn efter avsägelse eller av annan särskild anledning blivit entledigad efter vad i 5 och 20 §§ stadgas. Det är rätten, som meddelar beslut om boutredningsmannaförordnande, sedan det konstaterats, att de i förevarande stadgande angivna förutsättningarna äro för handen. Sådant förordnande skall meddelas på anmälan av någon, som har intresse av att förvaltningen fortgår enligt de för boutredningsman gällande bestämmelserna. Närmast ifrågakomma såsom rättsägare arvingar och universella testamentstagare, men för dessa har regeln mindre betydelse, eftersom samma resultat kunnat av dem ernås redan med stöd av första stycket av denna paragraf. Viktigare är, att rätt till sådan an-

Lag om boutredning

det borgenär alltid öppet att framställa önskemål, vilka rätten har att beakta i den mån det kan anses påkallat med hänsyn till borgenärers rätt i boet. Även utan förslag från borgenärernas sida skall rätten träffa sitt val på sådant sätt, som innebär särskilt avseende vid borgenärernas rätt. Uppstå vid förslags avgivande inbördes motsättningar mellan de olika rättsägarna, äro övervägande hänsyn att taga till förslag av dem, som motsvara de mera betydande intressena i boet, men i många fall kan själva motsättningen vara tillräcklig anledning för rätten att till boutredningsman utse någon, som intager en fri ställning i förhållande till de särskilda rättsägarna. Sådan anledning torde särskilt föreligga, då olika förslag framkommit frän efterlevande make, å ena sidan, samt övriga bodelägare, a den andra sidan. Att lösningen kan gå ut på förordnande av två eller flera boutredningsman skall närmare utvecklas under 4 §. Det förhäller sig ei sällan så, att någon bland delägarna biträtt arvlåtaren Delägare må ,

. ,

,..

i i -

° förordnas till

i skötseln av hans ekonomiska angelägenheter eller av annan anledning Y>&Jioutredningsförhand är insatt i dödsboets ekonomiska förhållanden. En son har exempelman, vis varit faderns medarbetare i yrkesverksamheten, såsom lantbruk, hantverk eller handelsrörelse. Dör fadern i hög ålder, kan det i verkligheten hava varit sonen, som under faderns senare levnadsår drivit verksamheten. Än tydligare framstår det här åsyftade förhållandet, då efterlevande make idkat den näring, som varit makarnas gemensamma förvärvskälla. I sistnämnda fall är det nära nog en nödvändighet, att den ekonomiska skötseln av dödsboet ligger i händerna på delägaren. Under andra likartade situationer kan det i allt fall vara lämpligt, att dödsboförvaltningen anförtros åt den delägare, som på angivet sätt redan förut handhar den ifrågavarande egendomen. Så snart boets tillgångar huvudsakligen ligga i en rörelse av ena eller andra slaget, är det för upprätthållande av värdet synnerligen angeläget, att rörelsen får fortsätta under former, som innebära minsta möjliga rubbning av förutvarande förhållanden. Med beaktande av sådana synpunkter har i andra stycket av denna paragraf upptagits föreskrift om att delägare må förordnas till boutredningsman. Detta stadgande får emellertid icke fattas så, att delägare bör erhålla uppdraget allenast om det föreligger sådana förutsättningar, som enligt vad förut utvecklats synnerligen starkt tala för en sådan lösning. Även om delägaren icke på förhand är inrymd i förvaltningen, kan han med hänsyn till sina personliga egenskaper och omständigheterna i övrigt vara synnerligen skickad att utses till boutredningsman. Å andra sidan giver den ställning, som en delägare vid arvlåtarens död intager med avseende å förvaltningens faktiska utövande, icke något obetingat företräde vid boutredningsmannaförordnandet. Det kan föreligga särskilda förhållanden, på grund varav han är mindre ägnad eller rentav olämplig för en fortsatt förvaltning. Man måste här, liksom på många andra punkter inom förevarande lagstiftningsområde, överlämna åt rätten att efter en tämligen fri prövning träffa det riktiga avgörandet. En viss ledning torde 12 — 303628

178 Lag om ooutredning

och arvskifte,

2 leap. 3 §.

emellertid lagregeln giva genom sin formulering, som angiver, att egenskap av delägare i dödsboet icke i och för sig utgör hinder för erhållande av uppdrag såsom boutredningsman. Testaments- Redan under 1 § har framhållits, att utsedd testamentsexekutör bör tillsåsom regel erkännas företräde vid förordnande av boutredningsman. Riktigheten härav utses till bo- framgår av grunderna för den i första stycket av förevarande paragraf upp'' Tman9 tagna regeln, att särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende. Bäst ägnad för uppdraget är den, som på förhand intager förtroendeställning. En sådan ställning dokumenteras av förslag från delägares sida men också av arvlåtarens i form av testamentsexekutorsförordnande uttryckta mening. Då arvlåtaren har rätt att genom testamente bestämma om kvarlåtenskapens fördelning,' måste han även kunna kräva en viss respekt för sina önskemål beträffande dödsboförvaltningen. I själva verket bör åt arvlåtarens exekutorsförordnande, såsom förslag betraktat, tillmätas ännu större vikt än åt det av delägare framställda förslaget. Arvlåtaren, som får anses vara bäst insatt i förvaltningsfrågans tekniska sidor, har naturligen vid valet av förvaltare även större förutsättningar än delägaren att mot varandra väga de intressen, som göra sig gällande i boet. Ett testamentariskt förordnande, som innehåller uppdrag att vara testamentsexekutör, måste med andra ord betraktas såsom ett så starkt vägande förord till boutredningsmannaförordnande, att ett sådant förslag i allmänhet icke bör lämnas utan avseende. Därest flera testamentsexekutörer utsetts, böra de i regel förordnas att gemensamt utöva dödsboförvaltningen (jfr 4 § i detta kapitel). Härmed har i korthet angivits innebörden av det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet, att förordnandet skall meddelas utsedd testamentsexekutör, om ej skäl däremot äro. Från de allmänna synpunkter, som ligga till grund för nämnda stadgande, måste i det särskilda fallet bedömas, huruvida förordnandet bör meddelas testamentsexekutorn. En mera ingående handledning har icke kunnat givas utan en vidlyftighet, som i allt fall icke förmått leda till en uttömmande reglering. I det följande skall emellertid erinras om de huvudfall, då fråga uppkommer om uppdrag för testamentsexekutör att vara boutredningsman enligt 1 §. I regel lärer framställningen komma från testamentsexekutorn själv och vara föranledd av dennes önskan att utöva förvaltningen, oaktat testamentet ej vunnit laga kraft. Det kan hända, att arvingarna i sin egenskap av förvaltningsberättigade delägare icke hava något att erinra mot testamentsexekutorns förvaltningsuppdrag, ehuru de icke velat godkänna testamentet. I sådant fall möter lösningen naturligen icke några svårigheter. Vägra arvingarna att godtaga testamentsexekutorn såsom dödsboets förvaltare, lärer det ofta förhålla sig så, att de ej vilja erkänna testamentets giltighet och ej heller hava förtroende för den utsedda exekutorn. För rätten är det då nödvändigt att ingå på en viss förhandsprövning av testamentets giltighet, på samma gång som rätten har att bedöma exekutorns lämplighet

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 3 och h §§.

efter vanliga principer. Kan det antagas, att testamentet icke kommer att stå sig inför angrepp på dess giltighet, är grundvalen rubbad för det förord, som ligger i förevarande lagstadgande. Är den utsedde ur objektiva synpunkter olämplig för uppdraget, kan samma förord ej heller få gälla. När allmänna arvsfonden är delägare i dödsboet, verkar testamentsexekutorns företrädesrätt överhuvud ej fullt så starkt som eljest; till förvaltningsuppdraget kan då på goda grunder ifrågakomma den, som representerar fonden. Vid den lämplighetsprövning, som skall företagas; har rätten att taga särskild hänsyn till de önskemål, som framställas av efterlevande make såsom dödsbodelägare. I fråga om den rätt, som tillkommer efterlevande maken i denna hans egenskap, kan arvlåtarens testamentariska förfogande överhuvud ej verka annorlunda än som ett förslag till förvaltningens ordnande. I det föregående har talats endast om sådana fall, då en testamentsexekutör i viss motsättning till delägarna önskar den befogenhet, som ett boutredningsmannaförordnande medför. Emellertid kan testamentsexekutorn även handla i fullt samförstånd med delägarna. Så är fallet, då ett förordnande utverkas i syfte att befria delägarna från ansvar för den dödes gäld. Är testamentsexekutör utsedd, lärer denna avsikt merendels ligga bakom en bodelägares ansökning, vari denne begär förordnande av boutredningsman utan att framställa särskilt förslag angående valet. Att testamentsexekutorn då skall hava företräde till förordnandet är utan vidare klart. Slutligen bör anmärkas,'att ifrågavarande stadgande i allmänhet ej torde medföra en prövning efter andra riktlinjer än de förut nämnda i sådana fall, då framställning om beslut enligt 1 § göres av borgenär eller av legatarie. Det bör också i detta sammanhang understrykas, att rätten har att i varje särskilt fall fästa det största avseende vid boets beskaffenhet och tillstånd. Är boet insolvent, gäller det sålunda främst att få till stånd en förvaltning, som tillvaratager borgenärernas rätt. 4 §•

Ehuru det i regel är lämpligt att i samband med beslut om egendomsavträde enligt 1 § utse allenast en boutredningsman, föreligga ibland skäl att förordna flera. En sådan anordning kan vara påkallad såväl ur förvaltningstekniska synpunkter som av hänsyn till den förtroendeställning, som dödsboförvaltaren intager i förhållande till de särskilda rättsägarna. Boets tillgångar kunna vara av sådant slag, att en med speciell sakkunskap förenad förvaltning på begränsat område är för utredningen förmånlig. Består kvarlåtenskapen exempelvis i en lantbruksfastighet och en mångfald andra värden, blir utredningen måhända bäst. genomförd, om förvaltningen av fastigheten uppdrages åt en i jordbruk förfaren boutredningsman, medan en annan handhar utredningen i övrigt. Är boet av vidlyftig beskaffenhet, kan

180 Lag om boutredning ocli arvskifte, 2 leap. •'/ §.

det mången gång vara lämpligt, att den praktiska erfarenheten och den juridiska sakkunskapen bliva representerade genom särskilda personer i egenskap av utredningsmän, vilka gemensamt utöva förvaltningen. I ett annat läge ligger frågan, då hänsyn till cle olika rättsägarna i boet kräver förordnande av två eller flera boutredningsman. Behovet framkallas här av de motsättningar, som uppstått mellan rättsägarna och som kanske tagit sig uttryck i flera förslag i fråga om utseende av förvaltare. Omfattas ett vederhäftigt förslag av de mera betydande intressenterna, är rätten visserligen försvarad med att lämna utan avseende motförslag, som i mer eller mindre maskerat obstruktionssyfte framförts av en minoritet. Men mot varandra kunna stå jämngoda förslag, som representera betydande intressen i boet. Såsom under 3 § anförts, består den bästa lösningen ibland i ett'förordnande för någon, som ej varit föreslagen, men omständigheterna kunna å andra sidan tala för att förvaltningen uppdrages åt de föreslagna gemensamt. Lagberedningen har tidigare framhållit, att även ett testamentsexekutorsförordnande av begränsad omfattning kan giva anledning till att förvaltningsbefogenheterna fördelas på flera händer. Med tanke huvudsakligen på sådana fall, för vilka nu redogjorts, har lagberedningen under denna paragraf upptagit föreskrift om att flera boutredningsman må förordnas, där det prövas erforderligt. Stadgandet är emellertid, såsom avfattningen angiver, tillämpligt i alla de fall, då förvaltningens fördelning på flera händer innebär en lämplig anordning. Det kan icke förnekas, att själva förvaltningsorganisationen därigenom tynges och invecklas. Särskilda olägenheter äro också att befara vid uppkommande oenighet mellan boutredningsmannen. Dessa omständigheter mana till en viss försiktighet, när fråga uppkommer att, med tillämpning av förevarande paragraf, förordna två eller flera boutredningsman. Odelad förEtt förordnande för två eller flera boutredningsman innebär in dubio, att 'altmng. förvaltningen är odelad. I sådant fall må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som för boet medför förpliktelse. Beträffande delgivning av stämning i mål, som angå dödsboet, gälla särskilda bestämmelser, som upptagits i 11 kap. 11 § B. B. i dess av beredningen föreslagna nya lydelse. Yppas meningsskiljaktighet, skall enligt 16 § förevarande kapitel gälla den mening, som omfattas av flertalet. Föreligger ej flertal för viss mening, skall saken enligt sistnämnda lagrum hänskjutas till rättens avgörande. Att dessa senare föreskrifter ej upptagits redan i förevarande paragraf har sin förklaring i lagtekniska skäl; kapitlet har inletts med de grundläggande bestämmelser, som avse boutredningsmannaförvaltningen, och närmare föreskrifter om förvaltningens utövande hava givits i ett senare sammanhang. Uppdelning En uppdelning av förvaltningsuppgifterna innefattar under vissa förhållanmngen.1' d e n e n m e r a ändamålsenlig anordning, och det har därför'stadgats, att rätten äger bestämma härom och tillika föreskriva, efter vilka grunder delnin-

Lag om haul redning

och arvskifte,

2 leap. 4 och o §§.

gen skall ske. En sådan uppdelning ligger i sakens natnr, då det flerfaldiga förordnandet är betingat av särskild sakkunskap i fråga om viss del av boets tillgångar. Är fördelningen av förvaltningen fullt genomförd, äger varje utredningsman självständigt handla och vandia inom sitt verksamhetsområde med den befogenhet, som eljest tillkommer en boutredningsman. Han äger jämväl därvid företräda dödsboet emot tredje man. Angående den närmare innebörden av boutredningsmans befogenhet och behörighet kan beredningen hänvisa till vad härom yttrats under 11 och 12 §§ i detta kapitel. 5 §• Det föreligger icke någon förpliktelse att mottaga förordnande såsom bout- Boutredningsredningsman. Även om viss person är särskilt ägnad att utöva dödsboför- J ^ l ^ J " ^ valtningen, kan han icke sägas vara så oumbärlig, att rättsordningen borenen begäran. påtvinga honom ett förordnande. För övrigt äro de intressen, som äro anknutna till boutredningsmannaförvaltningen av den art, att de icke äro betjänta av att någon tages i anspråk mot sin vilja. Har någon mottagit förordnande av ifrågavarande slag, bör han emellertid icke kunna utan vidare avsäga sig uppdraget, innan det slutförts. Liksom en vanlig syssloman enligt 18 kap. 7 § H. B. blir befriad från uppdraget allenast om han hindras »av Konungens tjänst, eller sjukdom, egna sysslor, eller annan skälig orsak», skall boutredningsman, som vill frånträda sitt uppdrag, enligt första stycket av denna paragraf ej kunna utverka entledigande, med mindre han visar skälig orsak. 1 Det måste tydligen föreligga en tämligen fri prövningsrätt i fråga om de skäl, som åberopas till befrielse från uppdraget. I allmänhet lära rättsägarna i boet å sin sida icke vara betjänta med att uppdraget fullgöres motvilligt och utan intresse. 2 Har rätten entledigat boutredningsman med anledning av avsägelse enligt förevarande stadgande, följer av huvudregeln i 1 §, att ny boutredningsman skall förordnas i den entledigades ställe. Trots den prövning, som rätten skall ägna åt frågan om boutredningsman- Boutredningsnens lämplighet, kan det med hänsyn till förhållandena bliva erforderligt a t t ^ - q a n ^ e p^ överväga, huruvida den utsedda boutredningsmannen må tillåtas att fullfölja begäran av ett påbörjat uppdrag. Anledning härtill yppas främst, då boutredningsman- ^ ^ ä / o v nen visat vårdslöshet och försumlighet i förvaltningen. I betraktande komma utredningen eroen såväl positiva åtgärder som underlåtenhetshandlingar. Eftersom uppdraget går ut på åstadkommande av en snabb och förmånlig boutredning, kan den omständigheten, att utredningen i onödan drager ut på tiden, vara lika skadlig för rättsägarna som sådana förvaltningsåtgärder, vilka motverka en god utgång av avvecklingen. Det är tydligt, att rättsägarna i boet icke kunna anses tillräckligt skyddade genom den skadeståndsplikt, som boutred1 2

skicklighet och nit, är det icke lämpligt att fråntaga honom uppdraget, även om han måhända icke kommit i fråga, för den händelse testamentet vid det tidigare valet icke kommit i betraktande. I själva verket är kontinuiteten i denna art av förvaltning av så pass stor betydelse, att det först meddelade förordnandet i regel bör lämnas orubbat, därest sökanden icke för uppdragets återkallande kan förebringa något annat skäl än blotta omständigheten, att testamentet förlorat sin verkan. Det är emellertid med avsikt, som lagberedningen icke vid förslaget på denna punkt fogat närmare föreskrifter till ledning för rättens prövning. Förhållandena kunna nämligen ställa sig så olika, att det icke låter sig göra att uppställa direktiv, som passa för alla tänkbara fall. Icke minst i fråga om det avgörande, som ankommer på rätten enligt förevarande stadgande, måste lagstiftaren lita till grundsatsen, att en god domare är bättre än lagen själv. Kommer rätten till den slutsatsen, att testamentsexekutorn icke bör behälla uppdraget, har rätten således att utse ny boutredningsman. Därvid skola de bestämmelser, som givits i 3 §, träda i tillämpning. Såsom framgår av 9 §, sättas bodelägarna genom särskilda meddelanden i tillfälle att i avgivna yttranden framkomma med förslag. Begäran om förnyad prövning av det för testamentsexekutör givna förordnandet kan framställas av den, vars rätt är av utredningen beroende. Talerätt tillkommer sålunda i första hand bodelägarna, men framställning kan också göras av andra, därest deras rätt är beroende av förvaltningens handhavande. Förutsättning för sådan framställning är naturligen, att det testamente, som innefattar exekutorsförordnandet, frånkänts verkan genom lagakraftägande beslut, Däremot är det likgiltigt, huruvida detta beslut är resultatet av vanligt testamentsklander eller har fattats i en rättegång, som anhängiggjorts i annan ordning. Med anledning av det nu behandlade stadgandet uppställer sig spörsmålet, huruvida icke en prövning vore befogad också av själva förvaltningsformen, då beslut enligt 1 § meddelats på framställning av testamentstagare och testamentet sedermera frånkännes giltighet. En sådan nyprövning skulle uppenbarligen bliva mycket mera omfattande än den, som föreskrives i förevarande paragraf. Ehuru vissa principiella skäl tala för en dylik ordning, har lagberedningen med hänsyn till den stadga, som ur rättssäkerhetens synpunkt måste förlänas åt formerna för dödsboförvaltningen, i förslaget icke upptagit någon föreskrift angående förnyad prövning av själva egendomsavträdet. 1 Emellertid kan enligt 6 § boutredningsmans förvaltning under vissa omständigheter upphöra och ersättas av samförvaltning i överensstämmelse med reglerna i 1 kap. Till den närmare innebörden av denna bestämmelse återkommer lagberedningen under nästföljande paragraf. 1

Jfr vad ovan yttrats i anslutning till 1 § sista stycket s. 172.

Lag om boutredning och arvskifte, 2 leap. O §.

6 §• Då särskild förvaltning blivit anordnad enligt 1 §, träder denna förvalt- Upphörande , . . . . . . . av boutredning i stället för bodelägarnas samförvaltning, som utgör den primära tor- ningsmannamen för boutredningen efter den döde. Det kan emellertid under utrednin- förvaltning. gens fortgång inträffa, att förutsättningar för särskild förvaltning genom boutredningsman ej längre föreligga. Under sådana omständigheter synas hinder icke böra möta för en återgång till den i 1 kap. stadgade förvaltningen. Närmare bestämmelser om boutredningsmannaförvaltningens upphörande på sådan grund hava upptagits i förevarande paragraf. Såsom ledande princip för regler i detta ämne måste fastslås, att samtliga bodelägare äro ense om återgång till samförvaltning samt att en sådan förändring icke är till men för annan. I enlighet härmed innehåller också det uppställda huvudstadgandet, att rätten skall, på yrkande av samtliga bodelägare, förordna om upphörande av boutredningsmannaförvaltningen och om entledigande av boutredningsmannen, såframt det kan ske utan fara för någon, vars rätt är av utredningen beroende. Härvid kommer borgenärers och legatariers rätt främst i betraktande. Är gälden betald eller boet fullt solvent, lärer det sålunda icke möta hinder för delägarna att återtaga förvaltningen, frånsett det undantagsfall att särskild förvaltning fortfarande är påkallad i annans intresse. Skulle boet däremot vara på obestånd eller föreligger fara för försämring av borgenärernas rätt genom bodelägarnas förvaltning, bör en framställning av ifrågavarande slag icke bifallas, med mindre borgenärerna samtyckt därtill. Visserligen bliva bodelägarna genom att övertaga förvaltningen ansvariga för den dödes gäld enligt 4 kap. 13 §, men om sådana omständigheter föreligga, att borgenärerna kunna begära särskild förvaltning enligt förevarande kapitel, bör naturligen beslut ej fattas om upphörande av sådan förvaltning. Sådant beslut får, såsom redan antytts, ej heller lända till men för legatarie; särskilt avseende är att fästa vid legataries rätt, för den händelse det är på hans begäran, som boutredningsmannen förordnats. Hänsyn till det behöriga fullgörandet av ändamålsbestämmelser, som åvila den oskiftade kvarlåtenskapen, kunna även. kräva bibehållande av boutredningsmannaförvaltningen. Det kan förväntas, att beslut enligt 1 § ej sällan tillkommer på bodelägarnas eget föranstaltande i avsikt att undgå personligt ansvar för den dödes gäld. En återgång till samförvaltning är i sådant fall möjlig, så snart boets tillgångar visa sig vara tillräckliga för gäldens betalning. Är förordnande för boutredningsman meddelat på begäran av testamentstagare och förklaras testamentet sedermera ogiltigt, kan det nya läget också bliva anledning till att tillämpa förevarande stadgande. Den anförda huvudregeln är vidare underkastad två särskilda inskränkningar. I överensstämmelse med vad som stadgats i 1 § andra stycket kan det förhålla sig så, att kvarlåtenskapen enligt testators förordnande skall

186 Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 6 och 7 §§.

vara undandragen bodelägarnas förvaltning. Under nämnda lagrum har framhållits, att sådant testamentariskt förordnande icke alltid är givet i uttryckliga ordalag utan kan framgå tolkningsvis av testamentet. Är sådant fall för handen, som i 1 § andra stycket sägs, tillkommer det icke delägarna att, med åsidosättande av testators vilja, övertaga kvarlåtenskapen till gemensam förvaltning. Därest testamentet förklarats ogiltigt, utgör det naturligen icke längre hinder för tillämpning av den i förevarande paragraf upptagna huvudregeln. Även ett vanligt testamentsexekutorsförordnande medför såsom regel, att delägarna icke äga bestämmanderätt i fråga om förvaltningens handhavande. Rättens beslut, varigenom boutredningsmannaförvaltning skall upphöra, kan sålunda icke i och för sig återföra förvaltningen till delägarna, för den händelse testamentsexekutör är utsedd. Därest testamentsexekutorn varit förordnad till boutredningsman, kan annan förändring i hans ställning icke inträda än att han återgår att vara testamentsexekutör i vanlig mening. Emellertid synes av praktiska skäl icke ens en sådan förändring böra äga rum, med mindre testamentsexekutorn-boutredningsmannen lämnat sitt samtycke därtill. Vid tillämpningen av förevarande paragraf har därför knutits den ytterligare begränsningen, att där avsett beslut icke må fattas, med mindre testamentsexekutör, som innehar förordnande såsom boutredningsman, för sin del biträder delägarnas framställning. Med testamentsexekutör avses här, liksom i 1 §, endast den, som blivit utsedd att utreda boet i dess helhet. Har en exekutor med speciellt uppdrag förordnäts till boutredningsman, utgör hans samtycke icke förutsättning för meddelande av beslut enligt förevarande stadgande. En sak för sig är, att samförvaltande delägare städse äro skyldiga att tåla den inskränkning i förvaltningsrätten, som betingas av ett lagakraftvunnet testamente, vare sig detta innefattar ett vanligt testamentsexekutorsförordnande eller ett speciellt förvaltningsuppdrag. I och med lagakraftägande beslut enligt ifrågavarande paragraf gälla icke längre de föreskrifter, som hava avseende å förvaltningen genom boutredningsman. I stället blir förvaltningen underkastad reglerna för samförvaltning i 1 kap., i vissa fall med modifikation av givna testamentariska bestämmelser rörande förvaltningen. Å andra sidan verkar rättens beslut icke rubbning i de dispositioner, som boutredningsmannen förut vidtagit med stöd av sitt förordnande.

7§. Boutrednings- Därest dödsboets egendom avträdes till konkurs, skall egendomen förvaltas ^andeför-' e n u ^ t d e särskilda bestämmelser, som återfinnas i konkurslagen. Därmed faller vid upphör boutredningsmannens förvaltning, och i förevarande paragraf har konkurs. s t a ( jg a t S ) a t t h a n s förordnande skall förfalla. Något särskilt beslut om boutredningsmannaförvaltningens upphörande behöver sålunda icke fattas, utan

Lag om boutredning

yttrande från någon å fjärran ort bosatt delägare eller från god man för okänd eller bortovarande delägare. Delgivning*- Enligt förslaget skola bodelägarna genom särskilda meddelanden erhålla 7 OY f(ZY(l7lU,St

" tillfälle till yttrande. Rätten har lämpligen att genom brev eller brevkort underrätta varje delägare om den ansökan eller den anmälan, som är föremål för prövning. Innehåller ansökningen förslag å boutredningsman, bör detta förslag innefattas i meddelandet. Slutligen skall rätten utsätta viss tid, inom vilken delägaren har att inkomma med sitt yttrande. Det förfarande, som här stadgas, är alltså betydligt enklare än det, som föreskrivits exempelvis i fråga om konkursansökan (12 och 14 §§ konkurslagen). Redogörelsen för innehållet i föregående paragrafer av detta kapitel torde i och för sig utgöra tillräcklig förklaring till den processuella ordning, som upptagits i förevarande paragraf. Boutredningsmannainstitutet kan ej bliva till verklig nytta, med mindre det göres till ett smidigt och lätthanterligt redskap för de olika intressen, som skola tillgodoses. Och det är av alldeles särskild vikt, att man icke genom bestämmelser av formell natur uppreser hinder för själva tillkomsten av ett beslut enligt 1 §. De intressen, som befordras genom ett beslut om egendomsavträde enligt 1 §, förtjäna i regel mycket större avseende än de, som tala i motsatt riktning. Någon verklig fara för rättsförlust torde aldrig vara förbunden med beslutet, såvitt därigenom anordnas särskild dödsboförvaltning. Intressemotsättningar av betydelse kunna uppstå först i och med valet av boutredningsman, och i denna del är beslutet av den art, att en förändring kan åvägabringas, för den händelse boutredningsmannen befinnes olämplig för sitt uppdrag. Det har ej funnits nödigt att i lagtexten upptaga närmare föreskrifter angående utfärdande av kallelser å delägarna. Rätten får i varje särskilt fall bedöma den tid, som bör stå delägare till buds för avgivande av yttrande. Om skäl därtill föreligga, kan kallelsen utskickas i rekommenderat brev. Ersättning för de kostnader, som föranledas av det i förevarande paragraf stadgade delgivningsförfarandet, har rätten att uttaga av den, som i ärendet gjort ansökan eller anmälan. Kommer boutredningsmannaförvaltning till stånd, äro de med beslutet förenade kostnaderna att anse såsom dödsboets gäld. Att borgenär vid inträffande konkurs har förmånsrätt för dessa kostnader framgår av 17 kap. 4 § H. B. i dess nu föreslagna ändrade lydelse. Före förord- Såsom redan under 5 § första stycket framhållits, är uppdraget att vara boTtre^Hngs- b o u t r e d n m g s m a n ej av den karaktär, att dess mottagande bör fattas såsom mans sam- en medborgerlig plikt. Så starka allmänna intressen stå ej på spel, att en tyeke hrim ~ sådan skyldighet kan utkrävas. Det är särskilt att märka, att uppdraget t™ väsentligen består i en rent ekonomisk förvaltning. Vid uppdragets utförande är det ej fråga om personlig vårdnad eller liknande uppgift, för vilken viss person kan vara ägnad före varje annan. I överensstämmelse härmed

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 9 §.

har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att ej någon må förordnas till boutredningsman utan att han därtill samtyckt. Det är allmänt erkänt, att icke någon må dömas ohörd. Beslut om Boutredningsentledigande av boutredningsman innefattar en så genomgripande åtgärd, att hålla tillfälle den icke bör företagas utan att han varit i tillfälle att avgiva yttrande, och till yttrande en föreskrift av sådant innehåll har också upptagits i tredje stycket av före- gande. varande paragraf. Boutredningsmannens yttrande skall inhämtas vare sig beslutet grundas på 5 eller 6 § i detta kapitel, och det är likgiltigt, huruvida frågan blivit väckt på framställning av någon rättsägare i boet eller upptagits av rätten genom official-prövning. I detta sammanhang skall erinras om bestämmelsen i sista punkten av 6 §. Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman, kan rätten ej meddela beslut enligt nämnda paragraf, med mindre samtycke lämnats av boutredningsmannen-testamentsexekutorn. Framställning, som i 1 eller 5 § avses, får, då rättegångsdag ej inträffar, Erforderliga enligt första stycket i denna paragraf ingivas på landet till domaren och l ^^vidtastad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan gas av domaren framställning. För tids vinnande är det mången gång lämpligt, att domaren vidtager de förberedande åtgärder, som äro erforderliga före meddelande av beslut. Med hänsyn till de täta sammanträden, som rätten håller i stad, göra motsvarande önskemål sig ej gällande i fråga om den lagfarne ledamot, som är utsedd att mottaga framställning av ifrågavarande slag. Av andra stycket i förevarande paragraf framgår, att domaren äger vidtaga åtgärd, som enligt vad där stadgas eljest ankommer på rätten. I första hand avses erforderligt föreläggande samt sådan delgivning, varigenom bodelägarna bliva i tillfälle att yttra sig före meddelande av beslut, men domaren kan även föranstalta om åtgärd, varom stadgas i tredje stycket av denna paragraf. Det föreligger för domaren icke någon ovillkorlig plikt att vidtaga sådan åtgärd, som i det föregående avses. Är framställningen av den beskaffenhet, att den bör avslås, påkallas överhuvud icke någon förhandsåtgärd. I vissa fall åter kan det vara lämpligt, att rätten handlägger ärendet i dess helhet. Föranleda omständigheterna då icke skyndsam handläggning, har domaren skäl att låta anstå med ärendets behandling. Slutligen skall påpekas, att interimistiska avgöranden ibland kunna träffas utan att några förberedelser vidtagits. Till sistnämnda fråga återkommer lagberedningen vid nästföljande paragraf. Under 1 § inbegripas fall, som inbördes förete stora olikheter. Ofta är Inställelse ingenom ansökningen klart, att boutredningsmannaförordnande skall meddelas, *or ia enoch föremål för egentligt övervägande är då endast frågan, för vem förordnandet skall utfärdas. Så är förhållandet, när framställningen göres av dödsbodelägare eller av testamentsexekutör. I fråga om testamentsexekutörs ansökning gäller dock, att en viss förhan^sprövning måste äga rum med avseende å testamentets giltighet. Påkallas boutredningsmannaförordnande åter

192 Lag om bouiredning

och arvskifte,

2 leap. O och 10 §§.

av borgenär eller legatarie eller den, som äger föra talan om verkställande av ändamålsbestämmelse, måste beslutet om själva egendomsavträdet föregås av prövning, huruvida i 1 § angivna förutsättningar föreligga. Vad slutligen beträffar åtgärd enligt andra stycket av samma paragraf, ankommer här på rätten att först undersöka, om testamentet lämnar stöd för ett förordnande, och därefter utse någon som är lämplig att innehava uppdraget. Den utredning, som erfordras för beslut i ärendet, lärer i allmänhet vinnas genom ansökningen och de till rätten avgivna yttrandena. Emellertid kan det förhålla sig så, att den sålunda åvägabragta utredningen icke är till- i räcklig. Särskilt kan detta förväntas bliva fallet, när borgenär eller legatarie i sin framställning lämnat obestyrkta uppgifter, vilka blivit av dödsbodelägarna bestridda. Tillfälle till ytterligare utredning bör då lämpligen beredas genom förhandling inför rätten, och i andra stycket av förevarande paragraf har därför utsagts, att delägare skall, där det prövas erforderligt, jämte sökanden kallas att inställa sig inför rätten. Sådan kallelse skall enligt samma stadgande äga rum på sätt förut är föreskrivet, d. v. s. genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren. Att ålägga sökanden verkställa delgivning har nämligen icke ansetts överensstämma med den förenklade procedur, som i detta kapitel i övrigt tillämpats. 1 Utredning genom förhör inför rätten kan även befinnas önskvärd i sådana ärenden, som avse entledigande av boutredningsman. Tydligt är, att boutredningsmannen kan kallas till dylikt förhör. Ehuru förhör i allmänhet ifrågakommer först sedan det visat sig, att det vanliga kommunikationsförfarandet icke varit tillfyllest, har rätten eller domaren möjlighet att redan i första hand föranstalta om förhör. Giver ansökningen grundad anledning till antagande, att erforderlig utredning icke kan åvägabringas utan förhör, ter sig omedelbar kallelse till förhör såsom en lämplig åtgärd, särskilt då ett snabbt avgörande är önskvärt. Hava delägarna haft tillfälle till yttrande, behöver förhör icke anställas med andra än dem, som kunna förväntas genom vidare upplysningar bidraga till komplettering av utredningen. Sökanden bör emellertid städse kallas. Därest någon blivit vederbörligen kallad, utgör hans utevaro naturligen icke hinder för beslut i ärendet. 10 §. Det kan vara angeläget, att beslut enligt 1 § kommer skyndsamt till stånd. Den legala förvaltningsordningen enligt 1 kap. erbjuder i vissa fall så ringa garanti för egendomens sammanhållande och bevarande, att anordnandet av förvaltning genom boutredningsman är starkt av behovet påkallat. Därest man krävde, att cle vanliga förutsättningarna för ett beslut i ärendet vore uppfyllda, riskerades betydande intressen, vilka kunde verksamt tillgodoses » 1

Jfr 12 kap. 4 § förmynderskapslagen.

Lag om boutredning

och arvskifte,

'2 leap. 10 §.

genom ett snabbt ingripande. I förevarande paragraf har därför öppnats möjlighet för meddelande av ett interimistiskt beslut, om slutligt avgörande ej omedelbart kan träffas. Sådant beslut kan givas av rätten eller på landet av domaren. Med hänsyn till de täta sammanträdesturer, som tillämpas i stad, har det icke ansetts erforderligt att där inrymma denna befogenhet åt annan än rätten. På rätten eller domaren ankommer att avgöra, huruvida ett interimistiskt beslut är av omständigheterna påkallat. Enligt särskild föreskrift skall boutredningsmans samtycke inhämtas före förordnandet; men eljest ligger det i rättens eller domarens skön, i vilken mån förberedande åtgärder skola vidtagas. Har domaren meddelat beslut av denna art, behöver det ej underställas rättens prövning. Det interimistiska beslutet gäller, till dess att slutligt beslut meddelats, vare sig detta innefattar bifall eller avslag. 1 Enligt särskild föreskrift är domaren skyldig vidtaga sådan anstalt, att det interimistiska beslutet blir vederbörligen antecknat i rättens protokoll. Den tillfälligt förordnade boutredningsmannen är underkastad de bestämmelser, som gälla för den enligt 1 § anordnade förvaltningen. Blir han genom det slutliga beslutet utsedd till boutredningsman, är det tydligt, att han icke behöver avgiva särskild redovisning för den tid, under vilken han haft tillfälligt förordnande. Även då fråga är om boutredningsmans entledigande enligt 5 §, kunna sk interimistiskt viktiga intressen stå på spel, att ett interimistiskt beslut är påkallat. Ehuru beslu^ enfyt den interimistiska åtgärden i lagtexten betecknats såsom tillfälligt beslut om entledigande, är det i själva verket allenast fråga om ett skiljande från utövningen av boutredningsmannaförvaltningen. Den av förvaltningen omfattade egendomen skall naturligtvis genast utlämnas jämte de uppgifter, som äro nödvändiga för den fortsatta boutredningen, men skyldighet att avgiva slutlig redovisning inträder icke förrän boutredningsmannen blivit entledigad genom slutligt beslut. Den, som förordnas att övertaga dödsboets förvaltning, kan ej heller få vanlig boutredningsmans ställning, även om hans befogenhet i stort sett är lika med en boutredningsmans; intill det slutliga avgörandet har ifrågavarande förordnande egenskap av tillfälligt förordnande enligt denna paragraf. Interimistiskt beslut har sin största betydelse för fall av entledigande enligt 5 § andra stycket. Framställningar om entledigande enligt 5 § första och tredje styckena torde endast undantagsvis vara betingade av sådana förhållanden, att en förändring av förvaltningen ter sig synnerligen brådskande. I anslutning härtill skall påpekas, att förevarande paragraf av skäl, som framgå av det förut anförda, icke gjorts tillämplig å beslut, som avses i 6 §. Befogenhet att besluta i ärende av ifrågavarande art tillkommer, liksom i fråga om tillfälligt förordnande av boutredningsman, rätten eller på landet domaren. Att åtgärden ej alltid behöver bero av särskild ansökning eller an1

Jfr 12 kap. 14 § förmynderskapslagen.

13 — 303628

194 Lag om boutredning och arvskifte, 2 leap. 10 och 11 §§.

mälan framgår av 5 §, som lämnar utrymme för ett ingripande ex officio. I förslaget har ej upptagits någon föreskrift om att rätten vid första inträffande rättegångstillfälle skall taga under omprövning, huruvida av domaren meddelat beslut skall äga bestånd. 1 Utan fara kan förordnandet lämnas att gälla, tills rätten blivit i tillfälle upptaga ärendet till slutligt avgörande. I regel kommer sådan prövning att äga rum vid nästa rättegångstillfälle. Enligt förslaget skall boutredningsmannen före interimistiskt beslut om entledigande erhålla tillfälle att yttra sig, allenast om det kan ske utan märklig tidsutdräkt. En obetingad tillämpning av regeln i 9 § tredje stycket kan nämligen här icke upprätthållas med hänsyn till den fara, som ligger i dröjsmål. Att inhämta yttrande från boutredningsmannen är exempelvis obehövligt, då han tilläventyrs till undvikande av efterräkningar avvikit till annan ort eller eljest håller sig undan. Särskild ta- I andra stycket av förevarande paragraf har stadgats, att den, som är lan mot_ ^"missnöjd med rättens eller domarens beslut, skall föra särskild talan mot tens eller domarens beslutet. beslut. Redan i sakens natur ligger, att en interimistisk åtgärd bör gå i verkställighet omedelbart och utan hinder av förd talan. Detta utsäges beträffande beslut av förevarande slag i 22 §, där det stadgas, att rättens eller domarens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse. Det är emellertid att märka, att ett beslut av interimistisk karaktär icke gäller längre än intill dess slutligt avgörande träffas i första instans. 11 §• BoutredRedan i 1 §, som reglerar förutsättningarna för anordnande av särskild ningsmanna- dödsboförvaltning genom boutredningsman, är syftet med detta institut återförordnan- . . dets innebörd, givet, ehuru i mycket sammanträngd form. Egendomen skall till boutredningsmannen avträdas, och denne skall i stället för dödsbodelägarna handhava förvaltningen i avvecklingssyfte. Med innehållet i nu förevarande paragraf avses att närmare utreda innebörden av boutredningsmannaförordnandet, såvitt det angår förvaltningen samt förhållandet till bodelägarna och övriga rättsägare i boet. I första stycket karakteriseras i korthet boutredningsmannens allmänna befogenhet, medan andra stycket närmare behandlar sådant fall, då tillgångarna ej förslå till gäldens betalning. Slutligen upptagas i tredje stycket särskilda regler angående förhållandet till dödsbodelägarna med avseende å vissa rättshandlingar för dödsboets räkning. BoutredEtt dödsbo uppbär sammanfattningsvis rättigheter och skyldigheter, som ningsman- varit anknutna till den döde. Men dödsboet har icke till uppgift att fortsätta na befogen- den ekonomiska förvaltningen på samma sätt som om den döde ännu varit het. i livet. Dödsboet har principiellt att avveckla den dödes förmögenhetsför1

Jfr 12 kap. 15 § förmynderskapslagen.

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 hap. 11 §.

hållanden, och detta sker genom sådana åtgärder, som förmedla egendomens utgivande till successorerna, i den mån den icke användes till infriande av den dödes förbindelser. Finnas flera delägare i boet, är det genom delning dem emellan, som avvecklingen slutligen genomföres. På grund av den dödes testamente kan egendom emellertid komma att utgivas även utan samband med företagen delningsförrättning. De åtgärder, som innefatta utgivande av legat eller fullgörande av ändamålsbestämmelser, komma nämligen i allmänhet till stånd före den slutliga delning, som måste företagas, om flera delägare finnas. Ändamålet med dödsboförvaltningen har, såvitt angår delägarnas gemensamma förvaltning, i 1 kap. 1 § uttryckts så, att delägarna hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom. Dödsboförvaltningen har samma syfte även då den utövas av boutredningsman enligt detta kapitel. Emellertid har det ansetts önskligt att själva förvaltningen även här bleve till sin allmänna karaktär bestämd, och då det gäller att kort och enkelt angiva förvaltningsuppgifterna för boutredningsmannen, kan enligt lagberedningens mening förvaltningens karaktär av avveckling icke bättre framhävas än genom ett stadgande om att boutredningsmannen har att, med iakttagande av de detaljbestämmelser, som äro meddelade, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Ehuru även denna föreskrift är mycket allmänt hållen, giver den i själva verket icke obetydlig ledning vid företagande av de olika åtgärder, som ankomma på boutredningsmannen. Om varje särskild åtgärd gäller nämligen, att den är befogad allenast om den främjar en snabb och för rättsägarna förmånlig avveckling. På boutredningsmannen falla icke endast sådana uppgifter, som kunna betecknas såsom förvaltningsåtgärder i vanlig mening. Boutredningsmannen kan sålunda hava skyldighet att föranstalta om förrättande av bouppteckning, och det tillkommer honom att med stöd av arvlåtarens testamente verkställa legat och ändamålsbestämmelser. Han har slutligen att lämna sin medverkan vid bodelning eller arvskifte, i den mån delägarna på grund av oenighet icke kunna själva genomföra sådan delningsförrättning. I förevarande kapitel behandlas emellertid endast de uppgifter, som äro att anse såsom förvaltningsåtgärder i egentlig mening. Om boutredningsmans befattning med bouppteckning stadgas i 3 kap.; de regler, som i 5 kap. upptagits rörande verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser, hava även avseende å boutredningsman, och i 6 kap. regleras närmare boutredningsmannens medverkan vid bodelning och arvskifte.1 Ehuru betalningen av den dödes gäld utgör ett led i avvecklingen och även angår förvaltningen av den dödes egendom, hava de regler, som givits med avseende å gälden och dess betalning, sammanförts till ett särskilt kapitel (4 kap.). I förevarande kapitel kommer sålunda gälden i betraktande allenast 1 Angående bodelning hava reglerna i 6 kap. gjorts tillämpliga genom hänvisning i 13 kap. 1 § G. B.

196 Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 11 §.

i den mån som den återverkar på själva förvaltningen. Det ligger dock i sakens natur, att vissa föreskrifter därigenom erhållit ett nära samband med reglerna i 4 kap. Till detta förhållande får beredningen anledning att återkomma vid behandlingen av andra stycket i förevarande paragraf. Boutredningsman bör vid förvaltningens övertagande skaffa sig en tillförlitlig uppfattning om dödsboets ställning. Är bouppteckning redan upprättad, bildar denna ett naturligt underlag för en sådan undersökning. Blir boutredningsmannen förordnad före bouppteckningsförrättningen, har han att i samband med förberedelserna till bouppteckningen så snart som möjligt sätta sig in i dödsboets förhållanden. Ehuru boutredningsmannen handhar förvaltningen, behöver han icke under alla omständigheter själv övertaga vården av boets tillgångar. I fråga om fastighet på landet kan det sålunda visa sig mest ändamålsenligt, att den under boutredningsmannens kontroll brukas av dödsbodelägarna eller någon eller några av dem. Är fastigheten belägen i stad, torde det däremot i regel vara lämpligast, att boutredningsmannen ombesörjer de ekonomiska angelägenheter, som därmed äga samband. De lösören, som funnits i den dödes hem, förbliva i allmänhet i förvar hos den eller dem, som vid dödsfallet stått arvlåtaren nära; åt efterlevande make torde sålunda nästan undantagslöst lämnas att ohindrat besitta och nyttja den ifrågavarande lösegendomen intill bodelning och skifte. Egendom, som består i kontanta medel eller värdepapper, bör emellertid boutredningsmannen taga i sin vård, för den händelse tillfredsställande förvaltning icke är anordnad på annat sätt, exempelvis genom banks notariatavdelning. Finner boutredningsmannen, att viss egendom alltjämt bör handhavas av annan, skall denne städse snarast möjligt underrättas om den ändrade formen för dödsboutredningen. Om penningmedel gäller för övrigt, att de böra göras räntebärande. Uppenbart är, att placeringen skall vara betryggande. Den får ej ske på sådant sätt, att svårigheter vållas vid blivande delning. I regel lärer insättning å bankräkning framstå såsom den bästa lösningen. Även för utredningsman enligt delägarnas uppdrag samt för testamentsexekutör torde för närvarande gälla skyldighet att förränta omhänderhavda medel. 1 I äldre tid har dock en annan uppfattning varit rådande. 2 Det tillkommer boutredningsmannen att bestämma över tillgångarnas användning för gäldsbetalning. I första hand böra därtill anvisas de likvida medel, som ingå i dödsboet. När det blir fråga om att anskaffa dylika medel genom försäljning av andra tillgångar, är det svårt att närmare fastslå det lämpligaste förfaringssättet. Under alla omständigheter bör dock boutredningsmannen söka undvika avyttring av sådan egendom, som har särskilt värde för delägarna och fördenskull bör oförvandlad ingå i delningen. Ehuru såsom regel torde gälla, att egendom, vars värde är osäkert, bör utgå ur 1 Se N. J. A. 1900 s. 166. Jfr ock angående ränta å legat vid särskild dödsboförvaltning. N. J. A. 1897 s. 179 och 1905 s. 226. 2 Se N. J. A. 1876 s. 513 och 1877 s. 473 (även ref. i N. T. 1878 s. 187).

Lag

om boutrednlng

och arvskifte,

2 leap. 11 §•

boet före säkra tillgångar med jämn avkastning, kan det någon gång vara skäl att behålla egendom av det förra slaget, där omständigheterna giva anledning att antaga en framtida värdestegring. 1 Vad nu sagts om förberedelse till gäldsbetalning har motsvarande tillämpning å de åtgärder, som äro nödvändiga för utbetalning av penninglegat enligt arvlåtarens testamente eller för verkställighet av ändamålsbestämmelser medelst kontanta medel. Beträffande legat i viss egendom gäller naturligen, att de skola av boutredningsmannen tillhandahållas testamentstagaren i det skick, som förordnandet förutsätter. Fråga om egendomens förvandling i annan valuta kommer i ett nytt läge, sedan dylik åtgärd ieke längre är betingad av gäldens betalning eller av verkställande av testamentariska förordnanden. Såsom regel är avyttring icke påkallad, med mindre det gäller att undvika befarade kapitalförluster eller egendomen icke lämpligen kan i befintligt skick ingå i delningen. Å andra sidan måste åt boutredningsmannen tillerkännas tämligen stort utrymme i fråga om bedömandet av förutsättningarna för en försäljningsåtgärd, liksom han måste äga en ganska omfattande rörelsefrihet vid prövningen av försäljningsvillkoren. En dödsboförvaltning av denna art fyller bäst sin uppgift, om med förtroende överlämnas åt boutredningsmannen att handla efter eget omdöme. Det uppstår i det hela färre olägenheter på grund av en så vidsträckt befogenhet än genom en ordning, som innebär detaljerade anvisningar för de särskilda förvaltningsåtgärderna. Risken för förhastade och obetänksamma beslut är med andra ord mindre än faran för förluster, som uppkomma därigenom, att förvaltningen tilläventyrs icke kan genomföras smidigt och affärsmässigt. Beträffande avyttring i ändamål att underlätta blivande delning bör nödig hänsyn tagas icke blott till egendomens beskaffenhet utan även till antalet delägare och deras inbördes förhållande. Viss egendom, som med fördel kan tillskiftas några varandra närstående delägare, lämpar sig ofta icke alls för delning mellan ett flertal successorer, vilka kanske icke hava annat gemensamt än att de genom arvlåtarens död sammanförts såsom delägare i dödsboet. Den dödes fordringar intaga i förvaltningshänseende en särställning. Visserligen gäller om fordringar, som representeras av obligationer och liknande fordringsbevis, att de utgöra fasta tillgångar av ungefär samma slag som aktier, banklotter, andelsbevis i ekonomiska föreningar och andra sådana värdehandlingar. Och härvid kan även bortses från de fordringar, som avse på vanliga bankräkningar insatta medel; dessa äro nämligen i själva verket likvärdiga med kontanta penningbelopp. Men eljest utgöras den dödes fordringar i allmänhet av sådana tillgångar, som icke lämpligen böra bestå oförvandlade och utskiftas på delägarna. Att indriva fordringarna är sålunda en av 1 Jfr s. 112.

vad beredningen yttrat under

1 kap. 1 § i fråga om dödsbodelägarnas förvaltning

198 Lag om b outredning

och arvskifte,

2 leap. 11 §.

boutredningsmannens viktigaste uppgifter och motsvarar på dödsboets aktivsida vad gäldsbetalningen innebär på passivsidan. Undantagsvis kan emellertid en fordran vara av den art, att den ingår i den slutliga delningen, liksom det ibland är ändamålsenligt, att arvlåtarens successorer övertaga ansvaret för viss gäld. Förvaltningsfrågan kommer merendels i ett särskilt läge, när den döde drivit hantverk, handelsrörelse eller liknande ekonomisk verksamhet. Bevarandet av det värde, som ligger i tillgångar av ifrågavarande slag, gör det nästan alltid nödvändigt, att rörelsen fortsattes för dödsboets räkning. Är boutredningsmannen själv icke i tillfälle att fullfölja arvlåtarens av döden avbrutna verksamhet, bör denna av boutredningsmannen överlämnas i kompetenta händer. Därefter har han att taga ställning till spörsmålet, huruvida rörelsen bör överlåtas på annan eller behållas för skifte. Denna prövning är i så hög grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, att någon vägledning svårligen kan givas. Det kan förhålla sig så, att rörelsens överlåtelse på viss annan person ter sig såsom en naturlig sak. Skulle denne vara delägare i boet, kan överlåtelsen ordnas antingen såsom en affär med dödsboet eller såsom ett led i den slutliga delningen. Ej sällan hava delägarna anledning att överväga, huruvida den bästa avvecklingen består i verksamhetens fortsättande i form av handelsbolag eller aktiebolag. Föreligga icke sådana omständigheter, som utpeka någon viss lösning, torde det för dödsboet vara mest ekonomiskt, om rörelsen snarast möjligt förvandlas i annan valuta genom överlåtelse. Värdet äventyras nämligen alltid genom provisorisk förvaltning, som utsträckes över en längre tid. Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att det av boutredningsmannen kräves särskild försiktighet, då efter arvlåtaren finnes testamente, som ej vunnit laga kraft. Varje åtgärd bör kunna försvaras, såväl om testamentet blir ståndande som för den händelse det förklaras ogiltigt. Innefattar testamentet betydande avvikelser från den legala ordningen, blir förvaltningen ofta av huvudsakligen konserverande natur, så länge frågan om testamentets giltighet är svävande. Regeln i första stycket av förevarande paragraf har närmast avseende å normalfallet, då kvarlåtenskapen skall gå till delning. Vad som nu sagts om boutredningsmannens förvaltning har emellertid tillämpning även å sådant fall, då kvarlåtenskapen övergår på en enda arvinge eller testamentstagare och någon delningsförrättning ej är behövlig. Boutredningen har i sistnämnda fall till ändamål att utlämna egendomen till universalsuccessorn efter vidtagande av alla åtgärder, som varit erforderliga för betalning av gäld och verkställande av testamentariska förordnanden. I 7 kap. förmynderskapslagen givas särskilda bestämmelser med avseende å vården av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo. I den mån dessa bestämmelser angå själva dödsboförvaltningen, hava de icke någon tillämpning å boutredningsman, vars befogenhet regleras i förevarande kapitel. Å andra sidan är

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 11 §.

naturligen den omständigheten, att boutredningsmannaförvaltning är anordnad, icke ägnad att befria förmyndaren från sådana i 7 kap. förmynderskapslagen stadgade förpliktelser, som icke hava samband med själva dödsboförvaltningen. Vad som nu anförts gäller även godmanskap enligt 11 kap. förmynderskapslagen. Var den döde gift, bör det samband, som tidigare upprätthållits mellan dödsboförvaltningen och efterlevande makens förvaltning av det egna giftorättsgodset, icke brytas därför att boutredningsman förordnats. Med hänsyn till blivande bodelning kan det tvärtom vara lämpligt, att boutredningsmannen av efterlevande maken befullmäktigas att omhänderhava förvaltningen även av dennes giftorättsgods. Då boutredningen lämnat överskott att fördelas genom bodelning eller arvskifte, skall boutredningsmannen göra anmälan till bodelägarna. Närmare bestämmelser härom samt om slutredovisning äro meddelade i 15 §. Finnas tillgångarna ei förslå till gäldens betalning, är dödsboets avveckling Förvaltning & & .

, ,.

av insolvent

hållandena äro sådana, att konkurs framstår såsom den enda möjliga lösningen, är boutredningsmannen naturligen icke hindrad att omedelbart begära boet i konkurs. Särskilda försök till uppgörelse skulle nämligen i dylikt fall endast förhala de nödvändiga åtgärderna. Genom bestämmelserna om uppgörelse med borgenärerna ernås viss motsvarighet till de stadganden, som i urarvaförordningen hava avseende å tillträde av avträdd egendom. Det syfte, som man velat vinna med dessa stadganden, lärer i själva verket bliva bättre tillgodosett genom möjlighet till godvillig avveckling under den kontroll, som boutredningsmannaförvaltningen innebär. Det är att märka, att borgenärerna icke äro betagna rätten att påkalla konkurs på den grund att det föreligger möjlighet för en avveckling under hand. Då en sådan avveckling lagts helt och hållet under enskild prövning, kunna icke ens inledda underhandlingar om en uppgörelse få utgöra hinder för en konkursansökan. Det torde emellertid kunna förväntas, att borgenärs eget intresse skall avhålla honom från att igångsätta ett konkursförfarande, för den händelse det finnes goda utsikter för en privat överenskommelse. Vidare är att märka, att de ändringar, som föreslagits angående förmånsrätt och återvinning, skänka borgenärerna ett särskilt skydd och i sin mån kunna förväntas bidraga till att den enskilda borgenären icke onödigtvis hindrar en rimlig uppgörelse. Av inledningen till andra stycket av förevarande paragraf framgår, att däri upptagna stadganden äro tillämpliga, först sedan boutredningsmannen funnit dödsboet vara på obestånd. Innan insolvens konstateras, äger boutredningsmannen utöva förvaltningen, som om det gällde att i vanlig ordning förbereda bodelning och arvskifte. Emellertid är det tydligt, att han bör iakttaga en viss varsamhet, så snart han har anledning misstänka, att tillgångarna ej komma att förslå till gäldens betalning. Ett särskilt spörsmål utgör betalningen av den dödes gäld under sådana förhållanden, som innebära insolvens hos dödsboet eller fara för inträdande obestånd. Till detta spörsmål, som närmast angår förhållandet mellan boets borgenärer, återkommer beredningen vid behandlingen av de regler, som i 4 kap. uppställts rörande gäldsbetalning i allmänhet. Här skall blott anmärkas, att dessa regler avse att genomföra likställighet mellan de olika borgenärerna. Därest boutredningsmannen inser, att egendomen ej är tillräcklig, men ändock låter egendomen användas till förnöjande av någon borgenär på övriga borgenärers bekostnad, har boutredningsmannen därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet efter vad i 18 § är närmare stadgat. 1 Dödsbodel- En av boutredningsmannaförvaltningens största fördelar är, att beslutandeägarnas mc- rätten i fråga om de särskilda åtgärderna icke är beroende av samstämmigwitifi

infill, 7/yt~

hämtas i vik- n e t mellan ett flertal likaberättigade delägare. Emellertid kunna i förvaltningen tigare frågor.

" Angående ansvar för förvaltare, som ej är dödsbodelägare, enligt gällande rätt se Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 121. 1

Lag om boutredning.

och arvskifte,

2 hap. 11 §.

uppkomma frågor av sådan vikt, att delägarna rimligen icke böra undandragas allt inflytande på avgörandet. Att giva delägarna bestämmanderätt innebär principiellt en återgång till samförvaltningen och kan därför uppenbarligen endast komma i fråga i sådana undantagsfall, då särskilt starka skäl kunna anföras. Dylika skäl föreligga beträffande överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, och en regel om delägares medverkan vid överlåtelse av sådant slag har upptagits i 13 §. I övrigt tillkommer det boutredningsmannen att besluta om de åtgärder, som han finner erforderliga, men det har synts lämpligt, att han inhämtar delägarnas mening i angelägenheter av vikt. Härigenom tillspillogivas ingalunda de fördelar, som en enhetlig förvaltning avser att medföra. Fastmer utgör den i ämnet givna regeln i tredje stycket av förevarande paragraf knappast mera än en närmare utveckling av vad som ändock skulle hava kommit att gälla. Förvaltningen är i allmänhet anordnad för delägarnas skull, och boutredningsmannen kan då svårligen tillgodose delägarnas intressen utan att på vissa punkter taga hänsyn till framställda önskemål. I lagtexten hava vissa exempel lämnats på angelägenheter av sådan vikt, att delägarnas mening bör inhämtas. I första hand har nämnts avyttring av egendom, som har särskilt värde för delägarna. Härmed avses, liksom i ett motsvarande stadgande i 4 kap. 4 § testamentslagen, sådan egendom, som på grund av sitt konstnärliga, historiska eller vetenskapliga värde eller också av rent personliga skäl är av särskild betydelse för delägarna och därför om möjligt bör bibehållas i boet till delningen. Vidare har uppmärksamheten fästs vid avveckling av rörelse, som den döde idkat. En dylik verksamhet är nämligen ofta så nära förknippad med delägarnas egen livsföring, att de böra få säga sitt ord, innan rörelsen övergår i andra händer. Slutligen har i detta sammanhang upptagits sådan uppgörelse med borgenärerna, som avses i andra stycket av förevarande paragraf. Även om delägarna på grund av boets ställning icke hava något omedelbart ekonomiskt intresse i avvecklingen, utgör denna i det hela alltid en så viktig angelägenhet, att delägarna icke böra hållas utanför. Med den gjorda uppräkningen är icke uttömmande angivet, när delägarna skola lämnas tillfälle att yttra sig. De anförda exemplen visa dock, att boutredningsmannen icke har skyldighet att inhämta delägarnas mening, med mindre frågan på ett mera personligt sätt berör delägarna eller ingriper i avvecklingen med kraftigare verkningar än förvaltningsåtgärder i allmänhet. Det är tydligt, att stadgandets tillämpning blir i någon mån beroende av boets ställning. Är boet klart insolvent, har en viss åtgärd icke samma betydelse för delägarna som om den ifrågavarande egendomen kan förväntas ingå i skifte. Sedan uppgörelse träffats om en avveckling under hand, hava delägarna ej längre berättigade anspråk på inflytande över de åtgärder, som innebära avvecklingens genomförande. Vid ifrågavarande regel har fästs den inskränkningen, att delägarnas mening skall inhämtas allenast där det lämpligen kan ske. Viktiga avgöranden

2(J4

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 kap. 11 och 12

§§.

få icke uppehållas av svårigheter att erhålla förbindelse med någon delägare, och personliga motsättningar, som tagit den allvarliga karaktären av obstruktion från delägares sida, kunna göra det utsiktslöst att följa lagens anvisning på denna punkt. 12 §. Att dödsboets egendom avträdes till förvaltning av boutredningsman medför icke blott en vidsträckt befogenhet med avseende å de särskilda förvaltningsåtgärderna utan även behörighet för boutredningsmannen att företräda dödsboet emot tredje man samt att tala och svara i mål som röra boet. Medan boutredningsmannens befogenhet närmare utretts i 11 §, fastslås i förevarande paragraf den behörighet, som sålunda är förknippad med boutredningsmannaförordnandet. Därest särskild förvaltning blivit anordnad enligt 1 §, är det genom boutredningsmannen, som dödsboet blir berättigat och förpliktat i förhållande till tredje man. I 1 kap. 3 § är emellertid fastslaget, att för dödsbo ej må göras annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning samt att för boet ej heller må företagas annan rättshandling, som ej är erforderlig för sådant ändamål. Innebörden av denna allmänna begränsning i behörigheten att för dödsboet företaga rättshandlingar har lagberedningen närmare utvecklat under 1 kap. 3 §, och beredningen kan här inskränka sig till att hänvisa till denna framställning. Det skall vidare framhållas, • att den regel, som i samma lagrum givits till skydd för tredje man, kan åberopas även av den, som träder i förbindelse med boutredningsman i denna hans egenskap. Dödsboet blir i regel bundet, så snart rättshandlingen faller inom ramen för dödsboförvaltningen eller till sin allmänna typ innefattas under verkställande av boutredning. Boutredningsmannens behörighet är ytterligare inskränkt genom speciella stadganden, som hava avseende å ifrågavarande förvaltningsform. I 13 § är nämligen föreskrivet, att det erfordras bodelägarnas medverkan vid överlåtelse av fast egendom eller tomträtt. I detta sammanhang må ock erinras om de föreskrifter, som i 11 § tredje stycket upptagits rörande inhämtande av bodelägarnas mening. Dessa bestämmelser reglera emellertid endast en sida av boutredningsmannens allmänna befogenhet och äro icke att uppfatta såsom en inskränkning i behörigheten. En annan sak är, att boutredningsman, som härvid gör sig skyldig till försummelse, kan i förhållande till delägarna ådraga sig skadeståndsplikt efter vad i 18 § stadgas. Behörigheten att tala och svara i mål, som röra boet, är naturligen icke begränsad till rättegångar vid allmän domstol. Boutredningsmannen äger företräda boet inför alla myndigheter, som kunna komma att handlägga boets angelägenheter. Det tillkommer honom exempelvis att föra boets talan i lagsökningsmål och exekutionsärenden. Om delgivning av stämning givas sär-

Lag om boutredning

blandas med hörer. Innehållet i denna regel kan synas onödigt, då redan 1 § och grunannan egen- derna fö r boutredningsmannainstitutet angiva, att boets egendom skall upprätthållas såsom en särskild förmögenhetsmassa, skild från annan egendom. Denna sida av förvaltningen är emellertid så viktig, att uttrycklig bestämmelse i ämnet icke är opåkallad. Regeln har sin praktiska betydelse med avseende å förvaltning av penningar och annan fungibel egendom. Här inskärpes sålunda, att boutredningsmannen icke får hava boets medel innestående å bankräkning tillsammans med medel, som utgöra hans enskilda tillhörighet. I fråga om ting, vilkas identitet utan svårighet kan fastslås, hindrar regeln däremot icke förvaring på samma rum som annan egendom. Det är exempelvis icke nödvändigt att ur ett lösörebo, i vilket finnes egendom med olika ägare, utbryta och särskilt förvara de till dödsboet hörande föremålen. Emellertid föreligger i dylikt fall icke sammanblandning i juridiskt-teknisk mening, och det har därför icke varit behövligt att betunga lagtexten med undantag från den allmänna princip, som här fastslagits för förvaltningens utövande. I lagen hava icke upptagits närmare föreskrifter om förvaringen av den egendom, som boutredningsmannen har under sin förvaltning. Det har icke funnits nödigt eller ens lämpligt att binda honom vid detaljerade bestämmelser på samma sätt som skett i fråga om förmyndare. Reglerna i 8 kap. förmynderskapslagen kunna dock i vissa hänseenden vara till ledning även för boutredningsmannaförvaltningen. Reglerna i Enligt 5 § i 1 kap. äger bodelägare, som var för sin försörjning beroende 1 kap 5 §> om a v den döde, såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, underhall ur

dödsbo avse såvitt lotten uppenbarligen forslar och forskottet kan lämnas utan olägenhet även förvalt- fö r utredningen. Vidare har i samma lagrum upptagits stadgande om att ning genom

boutrednings- etterlevande make och otorsor]da barn eller adoptivbarn städse ma njuta man. nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet. Dessa före-

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap, lh §.

skrifter gälla även då boutredningsmannaförvaltning är anordnad. Det är överlämnat åt boutredningsmannen att avgöra, om förutsättningar föreligga för utgivande av underhåll efter vad i nämnda lagrum är stadgat. Särskilt i fråga om förskott enligt första stycket måste boutredningsmannen äga en tämligen fri prövningsrätt. Därest en begäran om förskott tillkommit mera av bekvämlighetshänsyn än av verkligt behov, har boutredningsmannen rätt att ställa sig avvisande, så snart utredningen kan befaras i ogynnsam riktning röna inflytande av ett bifall till framställningen. Det skall dock icke döljas, att dessa föreskrifter äro ägnade att ställa boutredningsmannen inför avgöranden av ömtålig natur. Icke minst med hänsyn härtill är det önskligt, att till boutredningsman icke utses annan än den, som från början intager en auktoritativ ställning i förhållande till dödsbodelägarna. Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande regler får beredningen hänvisa till behandlingen av 1 kap. 5 §. Frågan om förskott ur dödsbo är icke uttömmande behandlad genom 1 kap. Förskott i 5 §. Ehuru nämnda stadgande icke är tillämpligt, kan förskott vara påkal-^ ^ ^a». 5 «s lat med hänsyn till lämplighet och skälighet. Beträffande dödsbodelägarnas är angivet. gemensamma förvaltning har emellertid i denna del icke erfordrats ytterligare föreskrifter. Den enskilda bodelägarens intresse är då tillgodosett genom kravet på enighet om de särskilda förvaltningsåtgärderna, och frånsett möjligheten att påkalla boutredningsmannaförvaltning, äro dödsboets borgenärer skyddade genom 4 kap. 11 §, medan verkställigheten av singulära testamentariska förordnanden säkerställts genom reglerna i 5 kap. 1 och 3 §§. Vad åter angår boutredningsmannaförvaltning, ligger i sakens natur, att utredningen i sina detaljer skall verkställas utan skada för någon, som är rättsägare i boet, och redan på grund härav torde det vara klart, att förskott utöver vad som föranledes av 1 kap. 5 § icke bör till bodelägare utgå, med mindre det kan äga rum utan men för annan. Då en regel av sådan innebörd ändock upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, har det huvudsakligen skett för att få fastslaget, att boutredningsman icke är förbjuden att utgiva förskott, där det finnes lämpligt. Av regeln i 1 kap. 5 § i förening med frånvaron av särskild bestämmelse i sammanhang med boutredningsmannaförvaltningen skulle eljest måhända kunna dragas slutsatsen, att förskott överhuvud ej finge under sådan utredning meddelas i andra fall än i nämnda lagrum är angivet. Det är också en viss fördel, att för boutredningsmannaförvaltningen finnes motsvarighet till stadganden, som med avseende å dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning uppställts till skydd för utomstående rättsägare. Av den här upptagna regelns avfattning torde framgå, att det icke är fråga om någon rätt att erhålla förskott ur boet utan endast om gränsen för boutredningsmannens befogenhet att av lämplighetsskäl bevilja förskott.

14—303628

210 Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 15 §.

15 § Var den döele gift, blir förhållandet mellan efterlevande maken och övriga Boutreä- delägare slutligen reglerat genom bodelning. Den egendom, som därvid faller har att an- P a arvingar och universella testamentstagare, skall i sin ordning, sedan sinmäla, när fo>-gulära testamentariska förordnanden verkställts, fördelas genom arvskifte. bodelnina el- Vad o m skifte är sagt har naturligen också tillämpning, när efterlevande ler arvskifte, make icke kommer i betraktande vid boutredningen. Bodelning eller arvskifte bör företagas, så snart erforderliga åtgärder därför vidtagits. Att närmare fixera tidpunkten låter sig icke göra utan en ingående reglering, som ändock icke kan bliva uttömmande. At boutredningsmannen måste i viss utsträckning lämnas att avgöra, när utredningen fortskridit så långt, att delning lämpligen kan äga rum. Emellertid måste för egendomens utlämnande till bodelning eller arvskifte uppställas den allmänna betingelsen, att delningen kan ske utan men för någon, vars rätt är av utredningen beroende. Boutredningsmannen, som verkställer utredningen i alla rättsägares intresse, har att tillse, att delningen icke länder någon till förfång. Härvid komma närmast i betraktande de rättsägare, som själva icke deltaga i delningen. Vad först angår borgenärerna, måste deras rätt till betalning iakttagas, och på denna sida av boutredningen ligger särskild vikt, när delägarna äro fria från personligt gäldsansvar. Borgenärernas intresse fordrar dock icke alltid, att gälden betalas före delningen. Därest egendomen under betryggande former avsattes för framtida betalning, kan gälden kvarstå, och det kan även under särskilda omständigheter vara förenligt med borgenärsintresset att låta delägarna verkställa delningen med övertagande av personligt betalningsansvar för utestående gäld. I detta sammanhang må erinras, att frågan om gäldsansvaret i anledning av verkställt skifte reglerats i 4 kap. 12 §. A andra sidan framgår av 6 kap. 2 §, att delning mot delägares bestridande ej må företagas, innan all veterlig gäld är gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. Boutredningsmannen skall vidare tillse, att delning icke verkar intrång i singulära testamentariska förordnanden. Såsom regel skola dessa verkställas före arvskiftet, och om verkställigheten av särskild anledning ej kan ske före skiftet, bör förordnandet säkerställas, varvid avsättning av erforderlig egendom är den naturliga lösningen. För den händelse skifte företages, innan förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse fullgjorts eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under särskild vård, äro för övrigt bodelägarna enligt 5 kap. 1 § solidariskt ansvariga för förordnandets verkställande, såsom om skifte ej ägt rum. Eftersom det ankommer på delägarna själva att genomföra erforderliga delningsförrättningar, 1 har i första stycket av förevarande paragraf stadgats, att boutredningsmannen skall till delägarna anmäla, när dödsboet är veder1

Angående boutredningsmannens befattning med delningen se 6 kap. 5 §.

Lag om boutredning och arvskifte, 2 leap. 15 §.

börligen berett för delning. Med hänsyn till de olika intressen, som göra sig gällande i boet, har därjämte i lagtexten angivits, att sådan anmälan ej får göras, förrän delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är av utredningen beroende. När boutredningsmannen vidtagit erforderliga åtgärder för bodelning och Boutredningsarvskifte, är förvaltningsuppdraget i huvudsak fullgjort. I samband därmed !na!ls rJdo~ '

r-r

vtsmngfor

av förevarande paragraf, innefattar sålunda alternativa former för en engångsgranskning i sådana fall, då ständig tillsyn ej är anordnad. Antingen kan boutredningsmannen åläggas att redogöra för förvaltningen vid ett visst tillfälle under utredningens fortgång, eller ock kan någon förordnas att företaga särskild granskning av förvaltningen och skriftligen framlägga resultatet av granskningen. Det har så mycket mindre mött betänklighet att anordna en dylik tillfällig revision, som syssloman i allmänhet anses skyldig att på begäran av huvudmannen lämna denne erforderlig underrättelse om ärendets gång. 1 Av samma skäl, som anförts under första stycket, har bodelägare tillerkänts rätt att begära dylik kontrollåtgärd utan att visa särskilt behov av tillsyn å förvaltningen. Det skall dock i detta sammanhang understrykas, att rätten icke har skyldighet att utan vidare bifalla ansökningen. Av det använda uttryckssättet framgår nämligen, att det ankommer på rätten att avgöra, huruvida ansökningen bör bifallas. Den prövning, som har tillerkänts rätten, är visserligen av rätt ömtålig art, och det kan förväntas, att en gjord framställning blir avslagen endast i sådana undantagsfall, då den har till syfte att bereda boutredningsmannen besvär och omak. Lagberedningen hyser dock den uppfattningen, att rättens diskretionära prövning i väsentlig mån undanröjer möjligheten till missbruk av bodelägarnas rätt att påkalla tillämpning av det föreslagna stadgandet. Därest missförhållanden yppa sig under boutredningsmannaförvaltningen och komma till rättens kännedom, kan rätten även utan särskild framställning allt efter omständigheterna förordna om kontrollförfarande enligt andra stycket eller anordna tillsyn av sådant slag, som föreskrives i första stycket. Av andra stycket framgår, att där avsedd kontroll icke är utesluten på den grund att boutredningsmannen ställt säkerhet för sin förvaltning. Den kontroll, som anordnas enligt första eller andra stycket av förevarande Kostnaderna paragraf, är omedelbart betingad av boutredningen och anknuten till den f°r kontrolsärskilda förvaltning, som utövas genom boutredningsman. Kostnaden för kontrollen bör därför falla på dödsboet. Av boets medel utgår i överensstämmelse härmed arvode och kostnadsersättning såväl till god man enligt första stycket som till den, vilken förordnats att företaga revision efter vad i andra stycket är stadgat. Någon uttrycklig bestämmelse härom har ej upptagits i lagen, men att arvode och kostnadsersättning belastar dödsboet framgår indirekt av innehållet i paragrafens tredje stycke, i vilket meddelas en särskild föreskrift med avseende å kostnadens slutliga gäldande. Har beslut om kontroll tillkommit på ansökan av allenast vissa delägare, må det nämligen av rätten prövas, huruvida kostnaden skall från boet överflyttas på sökandena. Meddelas beslut i denna riktning, hava sökandena att sinsemellan bära kostnaden i förhållande till sina lotter i boet. Anledningen till detta stadgande har antytts i det föregående. Därest den framställning, som legat till 1

Jfr H a s s e l r o t a. a. s. 95.

218 Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 17 och 18 §§.

grund för kontrollförfarandet, icke uppbäres av ett berättigat intresse, är det icke rimligt, att dödsboet skall belastas med den kostnad, som därav föranletts. I stället bör kostnaden drabba den, som ställt sig såsom sökande i ärendet, och för det inbördes ansvaret utgör delaktigheten i boet den riktiga normen. Prövning av sådan fråga skall ske på talan av delägare. Denna talerätt kan ej anses innefatta något principiellt undantag från vanliga regler i fråga om rätten att företräda dödsboet; det är nämligen här icke fråga allenast om dödsboets rätt utan om förhållandet mellan delägarna inbördes. Det skall anmärkas, att förslaget icke upptager någon särskild föreskrift rörande den ordning, i vilken skäligheten av fordrat arvode kan bliva föremål för prövning. Den omständigheten, att boutredningsmannen utbetalat arvode av boets medel, kan naturligen icke i och för sig utgöra ett godkännande av arvodesbeloppet. Fråga härom kan exempelvis upptagas under den granskning, som boutredningen i det hela blir underkastad i samband med bodelning och arvskifte. Uppkommer tvist om skäligheten av fordrat eller utgivet belopp, kan frågan i vanlig ordning dragas under rättslig prövning, och talan lärer kunna anställas av envar dödsbodelägare med verkan för delägarna i gemen. x Enligt 17 kap. 4 § H. B. i den ändrade lydelse, som detta lagrum erhållit i lagberedningens förslag, skall arvode för tillsyn eller granskning, som avses i förevarande paragraf, utgå med förmånsrätt. 18 §• Boutrednings- Ehuru detaljerade föreskrifter icke äro meddelade rörande de åtgärder, mans ansva- g o m a n k 0 m m a på boutredningsmannen, hava de allmänna riktlinjer, som i r

nqliet for

skada.

J >

11 § uppdragits för förvaltningen, givit vid handen, att boutredningsmannen skall med omsorg och nit förbereda bodelning och arvskifte. Han har därvid icke blott att befordra dödsboets rätt och bästa utan även att undvika varje handlande till förfång för annan. Genom att tillgodose dödsboet beaktar boutredningsmannen på samma gång i allmänhet dödsbodelägares rätt, men boutredningsmannen har att fästa avseende även vid andra, vilkas intressen äro anknutna till dödsboet. Härvid komma särskilt i betraktande legatarier och borgenärer. Någon närmare utläggning av det sätt, på vilket boutredningsmannen har att utöva sitt uppdrag, innefattas icke i förslaget. Emellertid har skyldigheten att bevaka vederbörande rättsägares intressen på några punkter särskilt belysts, såsom i fråga om utgivande av förskott och bout-. redningens avslutande. Dessutom har boutredningsmannens plikt att iakttaga normal aktsamhet kommit till uttryck genom det i första stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet, att boutredningsmannen är pliktig ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen beroende. 1

Jfr vad nedan anförts under 19 §.

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 kap. 18 §.

219 Förutsättningar för skadeståndsskyldighet inträda, så snart boutredningsmannens förfarande icke är försvarligt efter måttet av normal aktsamhet. Det är sålunda likgiltigt, huruvida den förpliktelse, vars åsidosättande föranlett skadan, är uttryckligen fastslagen i lagen eller icke. Den uppställda regeln avser såväl uppsåtligt handlande som enbart vårdslöshet. Till grund för ersättningsskyldighet kunna ligga såväl underlåtenhetshandlingar som positiva åtgärder. Med skada avses i detta sammanhang ekonomisk skada av vad slag som helst. Hava flera boutredningsman gemensamt vållat viss skada, är första stycket Ansvarighet tillämpligt på envar av dem. Ett dylikt gemensamt vållande lärer prak^it^^°s. tiskt taget inträffa allenast när förvaltningen är odelad. Äro flera boutredmän. ningsmän ansvariga för samma skada, kan emellertid grunden till ansvaret vara olika. Därest det föreligger uppsåtligt handlande från en av boutredningsmannen, kan en annan vara medansvarig på grund av oaktsamhet i form av försummad kontroll. Andra stycket av förevarande paragraf innehåller till en början en bestämmelse, som ytterligare reglerar skadeståndsansvaret, då flera boutredningsman vållat skadan gemensamt. Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, skola de svara för ersättningen solidariskt. Härutinnan överensstämmer förslaget med åtskilliga stadganden på andra rättsområden, där det gällt att regiera skadeståndsskyldighet för personer, som intaga ställning av syssloman. Det föreslagna stadgandet innefattar sålunda ytterligare ett undantag från den i äldre svensk rätt antagna principen, att ansvaret för skada i s. k. obligatoriskt förhållande är delat, om flera äro skadeståndsskyldiga. 1 Mot solidariskt ansvar i förevarande fall kan icke anföras, att en boutredningsman varken har inflytande å valet av annan boutredningsman eller bestämmanderätt i fråga om uppdragets delning. Det är nämligen icke någon medborgerlig plikt att mottaga och behålla uppdrag av detta slag tillsammans med annan, som icke ingiver förtroende och förhoppningar om gott samarbeteDet har varit en omstridd fråga, huruvida de, som genom rättsstridigt förfarande ådragit sig skadeståndsskyldighet, äga regressrätt inbördes. 2 Emellertid måste regressrätt städse anses påkallad beträffande förhållandet mellan flera boutredningsman. Den motsatta ordningen skulle i själva verket föra till obilliga resultat. Det vore, för att nämna ett exempel, icke rimligt, att en boutredningsman, som har mycket ringa skuld, icke skulle få kräva delning av ersättningen med en annan boutredningsman, som varit huvudsakligen vållande. Den regel om regressrätt, som i överensstämmelse härmed upptagits i andra stycket av denna paragraf, har motsvarighet på ett liknande rättsområde, nämligen i fråga om det inbördes förhållandet mellan flera förmyndare (6 kap. 9 § andra stycket förmynderskapslagen). 1 Jfr 6 kap. 9 § förmynderskapslagen, "70, 75 och 110 §§ lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag samt 87 § konkurslagen. Se ang. äldre rättsuppfattning S. J. A. II s. 458. 2 Jfr vad lagberedningen j'ttrat under 1 kap. 6 §.

220 Lag om boutredning

och arvskifte,

2 hap. 18 §.

Enligt den föreslagna regeln skall ersättningsbeloppet mellan boutredningsmannen slutligen fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till last. 1 Med stöd av detta stadgande kan domstolen följaktligen i sådana fall, då någon boutredningsman huvudsakligen har skulden, låta ersättningsbeloppet till största delen stanna å honom. Därest utredning icke kan förebringas, huruvida en boutredningsmans skuld är större än en annans, måste emellertid utgången tydligen bliva en fördelning efter huvudtalet. Skulle någon av de ansvariga utredningsmännen sakna tillgång till gäldande av vad på honom belöper, måste bristen enligt huvudprincipen om solidariskt ansvar drabba de övriga. Av regeln om ersättningens slutliga gäldande följer vidare, att den inbördes ansvarigheten för bristen skall bestämmas efter samma grund som gäller för den primära fördelningen av ersättningsbeloppet. I fråga om kriminellt ansvar är att märka, att en boutredningsman, som i strid med regeln i 14 § första stycket om förbud mot sammanblandning förfogar över boets medel, kan ådraga sig ansvar enligt 22 kap. 11 § strafflagen, såframt erforderliga subjektiva förutsättningar äro för handen. Boutredningsman är vidare att räkna till de personer, som jämlikt 22 kap. 14 § strafflagen kunna straffas för trolöshet mot huvudman. Första stycket i nämnda paragraf syftar närmast på sysslomannaskap med stöd av enskilt uppdrag, men sakligt sett intager boutredningsman, vars verksamhet vilar på domstols förordnande, samma förtroendeställning som vanlig syssloman. Det har varit under övervägande, huruvida tillämpningen av förevarande lagrum skulle fastslås genom uttrycklig föreskrift, på sätt som skedde med avseende å förmyndare vid nya förmynderskapslagens tillkomst. En dylik föreskrift synes emellertid icke kunna meddelas, med mindre tillika uttryckligen angåves, att ifrågavarande straffbestämmelser även gällde för andra, vilka intaga liknande förtroendeställning och sålunda skola vara underkastade samma straffrättsliga ansvar, nämligen testamentsexekutör, god man, förordnad enligt 1 kap. 2 § denna lag, skiftesman enligt 6 kap. samt god man att företräda arvsfonden. En sådan åtgärd skulle emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen, att i andra stycket av 22 kap. 14 § strafflagen uttömmande uppräknades alla de fall, då trolöshetsbrott kunde begås av annan än den, som vore syssloman enligt enskilt uppdrag. 2 1 Jfr ock angående fördelande av ersättningsbelopp efter skuld 9 § lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal, 220 § sjölagen och 8 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift med flera lagbestämmelser av liknande art ävensom 6 kap. 1 § S. L. 2 Det må anmärkas, att 22 kap. 14 § lärer hava tillämpning även i åtskilliga andra fall, som i paragrafens andra stycke icke blivit berörda, exempelvis å konkursförvaltare, god man enligt 1904 års lag om samäganderätt samt ledamot i styrelse för stiftelse.

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 leap. 19 §.

19 §. Enligt 18 kap. 9 § H. B. skall den, som vill tala å sysslomans förrättning, Talan å boanställa klandertalan inom ett år från det sysslomannen blivit skild från m a * 8 p?%cMuppdraget och avgivit redovisning. Denna regel har vunnit tillämpning icke ning. blott för sysslomannaskap i allmänhet utan även i fråga om några uppdrag, som i lagen särskilt reglerats. I 14 § lagen om samäganderätt den 30 september 1904 har föreskrivits, att vad i 18 kap. H. B. är för syssloman stadgat i fråga om ansvarighet och redovisning skall gälla även för god man, som avses i nämnda lag. Och beträffande boutredningsman, varom stadgas i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden, skall enligt 9 § samma lag i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är föreskrivet. Jämväl i fråga om talan å förvaltning, som utövas av boutredningsman enligt förevarande lag, har i första stycket av denna paragraf gjorts en hänvisning till de allmänna bestämmelserna rörande syssloman. Den, som vill klandra boutredningsmannens förvaltning, har sålunda, vid äventyr av talans förlust, att inom ett år från redovisningens mottagande instämma boutredningsmannen till den domstol, inom vars domvärjo han utövat sin befattning (10 kap. 4 § R. B.). Om den klandrande kan visa laga förfall av stadigvarande art, kan dock klandertiden enligt 18 kap. 9 § H. B. bliva utsträckt till ett år från det förfallet upphört. Det kan måhända invändas, att den ettåriga klandertiden är onödigt lång. 1 Att på detta område avvika från den allmänna preskriptionstiden i 18 kap. 9 § H. B. har dock icke ansetts lämpligt. Denna tid har för övrigt, såsom förut anförts, vunnit uttryckligt erkännande i vissa fall, som äro jämförliga med clet nu behandlade. Det må även framhållas, att samma tid enligt 6 kap. 10 § förmynderskapslagen gäller för klander å förmyndares förvaltning. Måhända kan det dock i en framtid, i samband med revision av reglerna om syssloman, befinnas befogat att införa en kortare preskriptionstid än den nu gällande. Klandertiden börjar för envar delägare att löpa i och med att boutredningsmannen emot honom verkställt sådan slutredovisning, som avses i 15 §. Den omständigheten, att avgiven redovisning tilläventyrs är ofullständig, utesluter naturligen icke klandertidsberäkning. Klandertalan torde dock alltjämt stå öppen, därest den handling, vilken av boutredningsmannen åberopas, överhuvud icke förtjänar att betecknas såsom redovisning. Bestämmelsen om klandertid avser icke blott anmärkningar mot innehållet i redovisningen utan skall tillämpas, så snart anledning finnes till anmärkning mot boutredningsmannens förvaltning. Anspråk på skadestånd enligt 18 § första stycket skall sålunda anhängiggöras inom natt och år efter vederbörligen avgiven redovisning. På detta område gäller liksom eljest, att 1

Jfr 191 § konkursiagen, som stadgar klandertid av tre månader.

222 Lag om ho ut redning

och arvskifte,

2 kap. 19 §.

den stämning, varigenom klandertalan anhängiggöres, skall för att verka preskriptionsavbrytande vara boutredningsmannen delgiven inom preskriptionstiden. Av allmänna rättsgrundsatser följer, att ifrågavarande preskriptionstid ej kan åberopas, då en skadeståndstalan grundas på brottsligt förfarande. 1 Den stadgade klandertiden har endast avseende å talan rörande själva förvaltningen. Anspråk på utbekommande av belopp, som boutredningsmannen enligt redovisningen kan vara pliktig att utgiva, är underkastat de allmänna preskriptionsreglerna. När det gäller utfående av viss i boet ingående egendom, föreligger åter ett sakrättsligt anspråk, som överhuvud icke beröres av preskription. Har egendom frånhänts boet, finnes däremot utrymme för den tioåriga preskriptionen. Befogenhet att föra klandertalan tillkommer envar, vars rätt är av utredningen beroende. I första hand ifrågakomma dödsbodelägarna själva, och i regel kunna endast dessa lida förfång av sättet för boutredningens genomförande. När delägare anställer klandertalan, är det icke fråga om någon förvaltningsåtgärd. Varje delägare äger alltså föra talan, och den rättelse, som han härigenom kan vinna, länder till förmån för dödsboet i det hela eller för övriga delägare, oaktat de icke uppträtt i rättegången. För tydlighets skull har den enskilda bodelägarens rätt till talan kommit till uttryck i lagtexten. Är dödsboet på obestånd, kan talan föras av borgenär eller, om egendomen avträtts till konkurs, av konkursförvaltningen. Har boutredningsman förordnats på begäran av legatarie, är denne taleberättigad. Även eljest äga legatarier anmärka på förvaltningen, i den mån deras rätt därav berörts. Då slutredovisning torde bliva avlämnad till legatarie allenast i undantagsfall, lärer boutredningsmannen i regel ej heller kunna mot legatarie åberopa den ettåriga preskriptionstiden. Att ersättningstalan får föras av här nämnda rättsägare var för sig följer så klart av sakens natur, att någon särskild föreskrift härom icke ansetts påkallad. Därest anställd talan föranleder ökning av boets behållning, är det rimligt, att rättegångskostnad, som eljest skulle drabba den klandrande, blir gulden av boets medel, i den mån denna kostnad täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo. Ett i överensstämmelse härmed avfattat stadgande, som för likartade fall har motsvarighet i 192 § konkurslagen och 88 § aktiebolagslagen, är jämväl upptaget i första stycket av förevarande paragraf. Att boutredningsmannen skall äga rätt till arvode för uppdraget samt till ersättning för sina kostnader är uppenbart och behöver måhända i och för sig icke omnämnas i lag. Då en regel av sådant innehåll ändock upptagits i andra stycket av denna paragraf, har det skett för att få fastslaget, att arvode och kostnadsersättning skall utgå av dödsboet, icke av rättsägarna i boet. En 1

Jfr N. J. A. 1905 s. 175.

Lag om boutredning

20 §.

med verkställande av legat och ändamålsbestämmelser är enligt förslaget reglerad i 5 kap., och föreskrifterna om skifte hava sammanförts i 6 kap. Vidare kan exekutorn hava att svara för förrättande av bouppteckning efter vad i 3 kap. stadgas. 1 I förevarande kapitel kommer testamentsexekutörsförordnandet sålunda i betraktande närmast i vad det angår den egentliga dödsboförvaltningen. Ett exekutorsförordnande kan hava ännu mera vidsträckt omfattning än vad nu angivits. Bland testamentsexekutorns uppgifter kan exempelvis ingå att förvalta egendom i dödsboet även efter det den egentliga boutredningen slutförts. A andra sidan förtjänar framhållas, att testamentsexekutorn icke har till uppgift att bestämma om kvarlåtenskapens fördelning. En arvlåtare kan icke överlämna åt annan att testera i hans ställe. Denna grundsats får naturligtvis icke drivas så långt, att icke avgörande i vissa detaljfrågor må tillkomma testamentsexekutorn. Sedan testator givit tillkänna, för vilket ändamål kvarlåtenskapen eller viss däri ingående egendom skall användas, är det mången gång ur praktiska synpunkter lämpligt att åt exekutorn inrymma befogenhet att i samband med verkställigheten träffa närmare bestämmelser till förverkligandet av testators vilja.2 Det är måhända icke alltid lätt att uppdraga gränsen för en sådan befogenhet. Man har därvid att ytterst följa den ledande princip, som redan framhållits; testamentsexekutorn skall verkställa arvlåtarens i laga form uttryckta vilja men har icke rätt att göra testamente i arvlåtarens ställe. Testator liar icke möjlighet att testamentariskt förfoga över något annat än sin kvarlåtenskap. Lika litet som han kan bestämma om fördelningen av annan egendom än sådan, som ingår i kvarlåtenskapen, äger han giva förvaltningsföreskrifter, som sträcka sina verkningar utöver kvarlåtenskapen. Härav följer, att ett testamentsexekutorsförordnande icke berör den rätt till del i dödsboförvaltningen, som enligt 1 kap. 1 § tillkommer efterlevande make i denna hans egenskap. Endast i den mån maken är arvinge eller testamentstagare, övergår förvaltningsrätten på testamentsexekutorn. En annan sak är, att arvlåtaren i testamente kan giva anvisning å den utredningsform, som följer av beslut enligt 1 § detta kapitel. 3 Enligt gällande rätt torde ett testamentsexekutorsförordnande icke utgöra något hinder för arvlåtarens bröstarvinge att utöva den förvaltning, som sammanhänger med hans rätt till laglott. Med hänsyn till det sätt, på vilket dödsboutredningen för närvarande är gestaltad, skulle arvlåtaren eljest kunna genom förvaltningsföreskrifter äventyra laglottsrättens ekonomiska värde: 4 1

Jfr N. J. A. 1925 s. 389. Jfr N. T. 1883 s. 24 (även i N. J. A. 1875 s. 575), N. J. A. 1897 s. 535 och 1899 s. 319. Se ock lagberedningens förslag till lag om testamente s. 309. 8 Se 1 § andra stycket. * Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 326—327 och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 69. Jfr ock N. J. A. 1876 s. 351 och W i n r o t h a. a. s. 646. 2

15 — 303628

226 Lag om houtredning

och, arvskifte,

2 leap. 20 §.

Denna fråga har emellertid enligt lagberedningens förslag kommit i annat läge. Arvingar äro överhuvud icke längre pliktiga att finna sig i annans förvaltning, som har stöd enbart i personligt förordnande från arvlåtarens sida. Oavsett att testamentsexekutör utsetts, har envar dödsbodelägare rätt att när som helst under boutredningen påkalla förordnande enligt 1 § detta kapitel, och genom denna rättighet är i själva verket skydd berett åt Laglottsberättigad arvinge, även om hänsyn tages till det förhållande, att testamentsexekutorn enligt 3 § tredje stycket har företräde till förordnande såsom boutredningsman. Innan förordnandet meddelas exekutorn, skall nämligen hans lämplighet för uppdraget städse prövas av rätten. I detta sammanhang må ock erinras om 1 § andra stycket, enligt vilket stadgande sådant boutredningsmannaförordnande, som har sin grund i arvlåtarens testamente, icke ansetts lända till intrång i någon dödsbodelägares rätt. Det är sålunda enligt lagberedningens mening icke behövligt att i fråga om laglottsberättigad arvinge uppställa förbehåll, som skulle skänka denne befogenhet att med avseende a laglottsrätten deltaga i dödsboförvaltningen utan hinder av meddelat testamentsexekutorsförordnande. Ett förordnande att såsom testamentsexekutör utreda dödsboet måste anses innebära bemyndigande att med den begränsning, som förut angivits med avseende å efterlevande make, vidtaga alla sådana åtgärder, som erfordras för boutredningen. Att förordnandet in dubio har dylikt innehåll är uttryckt i första stycket av förevarande paragraf. Detta stadgande utgör i själva verket endast en närmare utveckling av den karakteristik av testamentsexekutörsförordnandet, som gjorts i 1 § första stycket. Där har utsagts, att ett dylikt förordnande innefattar uppdrag att i avseende å förvaltningen av den dödes egendom träda i arvingars och universella testamentstagares ställe, och i denna föreskrift ligger en hänvisning till 1 kap. 1 §, enligt vilket lagrum dödsboförvaltningen har till ändamål att verkställa boutredningen. Testamentsexekutorn har sålunda i första hand att vidtaga de förvaltningsåtgärder, som sammanhänga med betalningen av den dödes gäld efter vad i 4 kap. närmare stadgas. Liksom för boutredningsman gäller härvid för exekutorn, att kontanta medel i första hand böra tillgripas och att, om försäljning är nödvändig, sådan åtgärd såvitt möjligt undvikes beträffande egendom, som delägarna hava särskilt intresse av att få bevarad till delningen. I övrigt bör avyttring av boets egendom äga rum, allenast i den mån det är ändamålsenligt med hänsyn till den förestående delningen. Därest delägarna äro många och viss egendom ej lämpar sig för utskiftning, är en försäljning välgrundad. Naturligen har exekutorn även rätt att sälja egendom i hela boets intresse till undvikande av befarad kapitalförlust. Å andra sidan kan han icke sägas hava skyldighet att med hänsyn till allmänna konjunkturförändringar vidtaga omfattande omplaceringar av den i boet ingående förmögenheten, och han har icke någon rätt att inlåta sig på spekulationsaffärer l syfte att tillföra boet en ökad behållning.

Lag om boutredning och arvskifte, 2 leap. 20 .^'.

227 För testamentsexekutorn gälla icke några särskilda inskränkningar beträffande fast egendom eller tomträtt. Ett vanligt exekutorsförordnande anses för närvarande innefatta samma befogenhet med avseende a egendom av ifrågavarande slag som angående annan egendom, 1 och det har icke funnits någon anledning att frångå denna uppfattning av förordnandets innebörd. I iland testamentsexekutorn» uppgifter ingår även att indriva dödsboets fordringar. Till skifte böra nämligen icke utestå andra fordringar än sådana, som av särskild anledning lämpligen kunna ingå i delningen. Liksom i fråga om boutredningsman gäller, att testamentsexekutorn har att iakttaga vad i 1 kap. 5 § är föreskrivet om underhåll ur dödsboet. För det fall att dödsbo, som ligger under testamentsexekutorsförvaltning, är insolvent, hava icke uppställts några särskilda regler. Den omständigheten, alt testamentsexekutör är förordnad, inverkar nämligen icke i och för sig på frågan om ansvaret för den dödes gäld; testamentsexekutorsförvaltningen, som har sin grund enbart i arvlåtarens förordnande, erbjuder icke sådana garantier, att den kan, liksom boutredningsmannaförvaltningen, tjäna till avvecklingsform för insolventa dödsbon. Blir egendomen avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, upphör naturligen exekutorsförvaltningen. Skulle sådant avträde ej äga rum inom den i 4 kap. 1 § stadgade tiden, inträder för dödsbodelägarna personligt betalningsansvar, och testamentsexekutorn har ändock att utöva förvaltningen i arvingars och universella testamentstagares ställe efter huvudsakligen samma principer, som gälla för exekutorsförvaltning i allmänhet. Erbjuder delägarnas personliga ansvarighet icke tillräcklig säkerhet för borgenärerna, lära dessa begära dödsboet i konkurs, och därmed övergår exekutorsförvaltningen i en konkursförvaltning, förhållandena kunna också vara sådana, att exekutorn blir i tillfälle att medverka till en uppgörelse om avveckling under hand mellan dödsbodelägarna, å ena sidan, och borgenärerna, å den andra. Det är att märka, att exekutorn i en sådan uppgörelse icke kan enbart på grund av sitt testamentariska förordnande företräda arvingar och universella testamentstagare, lika litet som förordnandet skänker honom självständig befogenhet alt avträda dödsboets egendom till konkurs. I denna del överensstämmer förslaget med den uppfattning, som för närvarande är rådande i fråga om innebörden av ett testamentsexekutorsförordnande. 2 I detta sammanhang må erinras, att testamentsexekutör enligt 1 § har rätt att påkalla sådant beslut, som i nämnda paragraf avses. På åtgärd av exekutorn kunna dödsbodelägarna sålunda vinna befrielse från personligt ansvar för den dödes gäld, därest boutredningsmannaförordnande begäres inom den i 4 kap. 1 § angivna tiden. Testamentsexekutorn kan emellertid icke ens i förhållande till arvingar och universella testamentstagare anses skyldig att 1

Se N. J. A. 1909 s. 175 och 1912 s. 64. Jfr ock N. J. A. 1886 s. 235, 189:5 s. 410 och 1906 s. 224. 2 Jfr B e n c k e r t a. a. s. 179.

228 Lag

om boutredning

och arvskifte,

2 kap.

§.

vidtaga sådan åtgärd; dessa hava nämligen själva samma möjlighet att undgå betalningsansvaret. Måhända kan under vissa omständigheter för exekutorn uppstå skadeståndsskyldighet på den grund att han underlåtit lämna arvingar och universella testamentstagare upplysningar om boets tillstånd. Testamentsexekutorn har befogenhet att verkställa testamentsbevakning. Då sådan åtgärd kan för vederbörande testamentstagares räkning verkställas av vem som helst utan särskild legitimation, behöver bevakning, företagen av testamentsexekutör, för övrigt knappast räknas såsom någon funktion av exekutorn i denna hans egenskap. 1 Däremot har testamentsexekutör i allmänhet icke behörighet att i mål om klander av testamentet föra talan i syfte av testamentets upprätthållande. 2 Det tillkommer nämligen de särskilda testamentstagarna att själva härutinnan tillvarataga sin rätt. Angripes testamentet, såvitt det angår exekutorsförordnandet, eller i fråga om någon ändamålsbestämmelse, kan det dock icke förmenas exekutorn att vid klander tala för testamentets giltighet.3 Ehuru testamentsexekutorn har en vidsträckt befogenhet att i arvingars och universella testamentstagares ställe vidtaga till förberedande av slutlig delning erforderliga åtgärder, fattar exekutorn rätt sin uppgift, allenast om han i möjligaste mån söker ernå samförstånd med dem, vilkas intressen han är satt att iakttaga. Visserligen kan en förpliktelse i överensstämmelse med 11 § tredje stycket icke här stadgas med stöd av en genomsnittlig testatorsvilja, men en exekutor, som vill med nit och omsorg fullgöra sitt uppdrag, bör låta sig angeläget vara att angående åtgärder av vikt inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. För vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo hava i 7 kap. lagen om förmynderskap uppställts särskilda regler. Där stadgas bland annat, att förmyndare i fråga om vissa rättshandlingar har att inhämta samtycke av överförmyndare eller rätten. Dessa bestämmelser avse endast förmyndareförvaltning och hava sålunda icke tillämpning å testamentsexekutör, vars befogenheter bestämmas av testamentet. Att dödsboförvaltning utövas av testamentsexekutör utgör emellertid icke hinder för tillämpning av sådana i 7 kap. förmynderskapslagen givna föreskrifter, som icke direkt angå dödsboförvaltningen. Förmyndaren har sålunda städse att iakttaga vad i 8 och 9 §§ nämnda kapitel är stadgat. Vad som sagts om förmyndare gäller ock om god man enligt 11 kap. förmynderskapslagen. Såsom förut nämnts, kan ett exekutorsförordnande icke upphäva den förvaltningsrätt, som tillkommer efterlevande make i annan egenskap än arvinge eller testamentstagare. Uppkommer oenighet i den förvaltning, som testamentsexekutorn har att utöva gemensamt med efterlevande make, kan en enhetlig 1 Jfr 7 kap 1 § lagen om testamente samt lagberedningens förslag till lag om testamente s. 343. 2 Se N- J. A. 1915 s. 57. 3 Se beträffande ändamålsbestämmelse 3 kap. 9 § testamentslagen. Jfr ock N. J. A. 1899 s. 319.

Lag om boutredning

och arvskifte,

2 kap. 20 §.

att begära beslut enligt 1 § eller företräde till förordnande att vara boutredningsman. Enligt förevarande paragraf skola åtskilliga av de stadganden, som givits rörande boutredningsman, äga motsvarande tillämpning å testamentsexekutör. I de ämnen, som här behandlas, finnes det icke någon anledning att göra åtskillnad mellan testamentsexekutorsförvaltningen och sådan utredning, som bedrives a"v en specialexekutor. Nämnda regler hava därför erhållit tillämpning även i fråga om förvaltare av sistnämnda typ. 1 21 §. Av allmänna processuella regler följer, att talan mot rättens beslut i an- Talan mot sökningsärenden enligt detta kapitel skall föras genom besvär. Samma ord- ^omarens it. ning bör gälla om beslut, som meddelas av domaren, och uttrycklig föreskrift slut. härom har upptagits i förslaget, varjämte det utsagts, att klagan över domarens beslut skall föras i hovrätten samt att tiden för besvärs anförande är att räkna från det klaganden erhöll del av beslutet. I andra stycket av förevarande paragraf har vidare stadgats, att talan emot hovrättens beslut ej må föras i ärenden, som avses i 10 §. I frågor av så tillfällig natur som de, vilka bliva föremål för behandling enligt nämnda lagrum, bör det vara tillräckligt med prövning i två instanser. Därtill kommer, att fullföljd till Kungl. Maj:t i de flesta fall skulle sakna praktisk betydelse. 22 §. När fråga är om sådana åtgärder, vilka behandlas i förevarande kapitel, Beslut lända framstår det i allmänhet såsom angeläget, att det beslut, som fattas av rätten Ift^Mtlhe eller domaren, får omedelbart verkställas. Detta syfte kunde icke vinnas, om utan Under verkställigheten skulle uppskjutas, tills beslutet vunnit laga kraft. I denna "^laqan paragraf har därför stadgats, att rättens eller domarens beslut enligt förevarande kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse. Detta stadgande innebär, att ett överklagat beslut gäller intill den tidpunkt, då det i högre instans meddelade beslutet vunnit laga kraft.2 Behov av omedelbar verkställighet kan icke sägas föreligga i fråga om beslut, varigenom bodelägarna återtaga dödsboförvaltningen enligt 6 §, och sådant beslut har därför undantagits från huvudregelns tillämplighet.

Det har hittills ofta förekommit, att dödsbodelägarna i stället för att gemen- Boutredsamt utöva förvaltningen uppdragit åt någon att verkställa boutredningen, och gnliT^eläven efter utfärdande av en ny lag i ämnet komma sannolikt dylika upp- ägarnas uppg drag att bliva vanliga. ' 1 2

Jfr angående arvode N. T. 1867 s. 484. Jfr 12 kap. 27 § förmynderskapslagen.

234 Lag om boutredning och arvskifte, 2 och 3 hup.

Ett uppdrag av denna art skiljer sig till sin rättsliga karaktär icke frän sysslomannaskap i allmänhet. Förhållandet mellan bodelägarna och den utsedda dödsboförvaltaren bestämmes i första hand av det meddelade uppdraget, och fullmakten reglerar även förvaltarens behörighet i förhållande till tredje man. I betraktande komma därjämte de regler, som gälla för sysslomannaskap i 18 kap. H. B. 1 Då de uppgifter, som falla å sådan dödsboförvaltare, i stort sett överensstämma med dem, som grundas på ett av arvlåtaren i testamente givet uppdrag, kan det förväntas, att de i förevarande kapitel meddelade lagreglerna få viss betydelse vid utförandet av sådan förvaltning, som har stöd i delägarnas uppdrag. Visserligen pläga de fullmakter, som av dödsbodelägare utfärdas, tämligen utförligt angiva de uppgifter, som skola tillkomma förvaltaren, men om denne fått uppdrag att verkställa boutredningen, utan att uppdraget närmare beskrivits, ligger det nära till hands att tolka fullmakten så, att den skänker rätt att på samma sätt som en testamentsexekutör verkställa testamentariska förordnanden om legat och ändamålsbestämmelser, betala dödsboets gäld samt även i övrigt företaga till förberedande av bodelning och arvskifte erforderliga åtgärder. I uppdraget kan även ingå att sörja för boupptecknings förrättande. Ett allmänt hållet boutredningsuppdrag från samtliga delägare skänker även behörighet att företräda dödsboet emot tredje man. 2 De givna reglerna om slutredovisning, skadeståndsplikt, 3 klandertalan, arvode 4 och kostnadsersättning ägna sig i de delar, som innefatta en komplettering av 18 kap. H. B., för analogisk tillämpning å den förvaltning, som utövas med stöd av bodelägarnas uppdrag.

3 KAP. Om bouppteckning. Inledning.

Enligt 9 kap. 1 § Ä. B. skall, om den dödes bo lyder under stadsdomstol eller om egendomen är fastighet i stad, borgmästare och råd nämna två eller flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. I prästhus äga dock arvingarna därtill kalla och bruka, den de helst vilja. 5 Ytterligare undantag från regeln om sättet för boupptecknings förrättande i stad äro meddelade i särskilda författningar. Enligt lag den 24 mars 1916 om rätt 1

Jfr S. J. A. III s. 435 och XXIII s. 510 samt N. J. A. 1874 s. 221. Se N. J. A. 1905 s. 226; jfr dock X. J. A. 1897 s. 179. 3 Jfr dock S. J. A. II s. 458. 4 Angående bestämmande av arvode se S. J. A. XXIX s. 489; X. T. 1877 s. 506, 1883 s. 8 1 ; N. J. A. 1909 s. 553. 5 Magistrat äger icke taga befattning med bouppteckningars och arvskiftens upprättande efter akademistat tillhörande personer. Se N. J. A. 1911 s. 458. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap.

domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän äga sålunda delägare i dödsbo efter f r ä l s e m a n eller ofrälse l e d a m o t i S v e n s k a a k a d e m i e n , jämväl efter det bestämmelserna om särskild domstol för dem numera upphävts, att till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla dem de vilja. Till boupptecknings- och arvskiftesmän efter ofrälse män, hörande till amir a l i t e t s s t a t e n , äga enligt kungl. brevet den 27 mars 1795 stärbhusen kalla vilken behörig person de helst åstunda utan att därvid behöva anlita magistratens biträde eller erlägga någon avgift till denna. Lyder boet under annan än stadsdomstol eller är egendomen fastighet å landet, äga stärbhusdelägarna kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och värderingen förrätta. Frågan om vem som har att förrätta bouppteckning är sålunda, i vad rör lös egendom, beroende av den dödes allmänna personliga forum enligt 10 kap. 1 och 2 §§ R. B. (forum hereditatis). Var detta stadsdomstol, sker uppteckningen genom magistratens försorg även beträffande egendom, som finnes å landet. Där den dödes personliga forum var landsrätt, äga dödsbodelägarna själva utse gode män att förrätta bouppteckningen jämväl i vad rör lös egendom, befintlig i stad. För fast egendom är städse belägenheten avgörande. Av en jämförelse med 12 kap. 2 § 1 . B. framgår, att magistraten äger under de förutsättningar, som nyss nämnts, jämväl utse gode män att förrätta arvskifte. Den i ovannämnda lagrum i ärvdabalken magistrat tillerkända rätt att föranstalta om bouppteckning och arvskifte är numera i ett stort antal städer avskaffad, (ienom förordningen den 1 maj 1868 angående bouppteckningars och arvskiftens upprättande i stad förordnas sålunda, att stadgandet i 9 kap. 1 § Ä. B. om uppteckning genom magistratens försorg av egendom, som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller utgöres av fastighet i stad, finge efter Konungens förordnande upphöra att gälla i avseende å bouppteckning i den stad, varest avgifter för bouppteckningars och arvskiftens förättande icke vidare toges i beräkning till bestridande av löner eller andra allmänna utgifter; och skulle stärbhusdelägarna därefter äga att till såväl uppteckning och värdering av egendomen som ock till arvskifte kalla gode män på sätt som vore stadgat om bo, vilket ej lydde under stadsdomstol. Enligt särskilda-kungl. brev skall denna förordning äga tillämpning å ej mindre än 61 städer, som f. n. hava egen jurisdiktion. 1 Av rikets 88 städer med egen jurisdiktion tillkommer följaktligen ifrågavarande privilegium allenast 27.1

Dessa städer äro Alingsås, Askersund, Borås, Enköping, Eskilstuna, Falkenberg, Falköping, Falun, Halmstad, Hedemora, Hjo, Hudiksvall, Härnösand, Kalmar, Karlstad, Kristinehamn, Kungsbacka, Köping, Laholm, Landskrona, Lindesberg, Linköping, Lysekil, Luleå, Mariestad, Marstrand, Motala, Nora, Norrtälje, Nyköping, Piteå, Konneby, Simrishamn, Skara, Skellefteå, Skänninge, Skövde, Strängnäs, Sundsvall, Säter, Söderhamn, Söderköping, Södertälje, Sölvesborg, Torshälla, Trälleborg", Uddevalla, Umeå, Uppsala, Vadstena, Vaxholm, Vänersborg, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Åmål, Ängelholm, Örebro, Örnsköldsvik, Östersund. • Arboga, Eksjö, Filipstad, Gränna, Gävle, Göteborg, Jönköping, Hälsingborg (stadens befattning "med arvskiften har med ingången av år 1(.)22 upphört), Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad, Lidköping, Lund, Malmö, Mariefred, Norrköping, Oskarshamn, Sala, Sigtuna, Skanör med Falsterbo, Stockholm, Strömstad, Trosa, Ulricehamn, Varberg, Vimmerby, Visby.

236 Lag

om boutredning

och arvskifte,

kap.

Beträffande 8 av berörda 61 städer 1 gäller, att magistraterna är o skyldiga att vid påfordran förrätta bouppteckningar och arvskiften, därvid i vad angår 5 av nämnda 8 städer stadgats, att delägarna, om de anlita magistraten, skola till stadskassan erlägga 1 % av boets behållning. 2 När fullständiga stadsprivilegier numera lämnas någon ort, göres alltid förbehåll, att den blivande stadens invånare skola äga att fritt kalla bouppteckningsförrättare. 3 Av svenska stadsförbundet har, på anmodan av lagberedningen, hemställts till magistraterna i dels de städer, där boupptecknings- eller arvskiftesprivilegium består, dels de städer, där bouppteckning och arvskifte skall vid påfordran förrättas av staden, att avgiva yttranden rörande vissa, i en av beredningen upprättad promemoria angivna frågor.4 Sådana yttranden hava avgivits av samtliga de hörda städerna. Grunderna Den första frågan avsåg att erhålla upplysning, efter vilka grunder bouppför bouppteck- teckningsavgifterna och arvskiftesprovisionerna beräknas samt om den ungenas beräk- farliga summan av inflytande belopp. nande. Såsom förut nämnts, gäller ifrågavarande privilegium fortfarande i 27 städer. I 4 av dessa, Stockholm, Eksjö, Gränna och Jönköping, utgå emellertid numera ej några avgifter. Själva privilegiet har för övrigt kommit ur bruk i Eksjö och Jönköping. Beträffande de 5 städer, som på anmodan äro pliktiga att mot avgift verkställa ifrågavarande förrättningar, har upplysts, att någon förrättning överhuvud ej påkallas. 5 I betraktande komma alltså här 23 städer. Enligt förordningen den 10 december 1756, jämförd med förordningen den 1 mars 1749, gäller att för bouppteckningar uppbäres 1 .%' av hela egendomen i inventeringsarvode, ovissa utestående fordringar undantagna men utan avdrag för gäld, och att för delningen l/% % av hela egendomen må uppbäras, dock så att för ovissa fordringar icke något erlägges. Afgifterna 1

Falun, Karlstad, Landskrona, Nora, Skövde, Vänersborg, Åmål, Örebro. Falun, Karlstad, Skövde, Åmål, Örebro. 3 Enligt lag den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, vilken lag skall träda i kraft den 1 juli s. å., äger Kungl Maj:t på framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, må Kungl. Maj:t, när borgmästartjänsten är ledig — under vissa i lagen angivna närmare förutsättningar —• även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande med domsaga. Av den nya lagen beröras följande 16 av de privilegierade städerna, nämligen Arboga, Eksjö, Filipstad, Gränna, Karlshamn, Lidköping, Mariefred, Oskarshamn, Sala, Sigtuna, Skanör med Falsterbo, Strömstad, Trosa, Ulricehamn, Varberg, Vimmerby. Av de 8 städer, i vilka magistraterna äro skyldiga att vid påfordran förrätta bouppteckning, beröras Skövde och Åmål av den nya lagen. I den mån någon av ifrågavarande städer förenas med landsbygd i judiciellt avseende, kommer stadens bouppteckningsprivilegium eller dess skyldighet att förrätta bouppteckning att upphöra. 4 Yttrande har ej inhämtats från Stockholm, enär för denna stad tryckta uppgifter redan funnos tillgängliga. 8 Detta gäller undantagslöst beträffande Faluu, Karlstad, Åmål och Örebro. I Skövde har vid ett tillfälle (1911) bouppteckning förrättats av magistraten. 2

Lag

om boutredning

stråtens befattning med bouppteckningarnas upprättande endast vore av mera formell natur. Av intresse är den synpunkt, som framföres av magistraten i Lund. Magistraten, — som, på sätt nedan skall närmare omnämnas, förordar att boutredningen i dess helhet skall ske av offentlig myndighet — framhåller, att även med en sådan ordning särskild boutredningsman i många fall vore erforderlig och att det därför syntes rimligast, att nu till det allmänna utgående boupptecknings- och arvskiftesavgifter bortfölle. Det måste betecknas såsom mindre tillfredsställande, att ett stärbhus skulle nödgas erlägga såväl dylika avgifter som boutredningsmannaarvode. I likhet med det stora flertalet magistrater, som avgivit yttrande i denna del, anser också magistraten i Lund, att avgifternas borttagande nödvändiggör en uppgörelse mellan staten och vederbörande städer. Mot den bristande likformigheten på olika orter i förevarande avseende vänder sig magistraten i N o r r k ö p i n g . Magistraten tager sålunda i övervägande, huruvida den gällande ordningen kunde anses tidsenlig, och framhåller därvid, att i forna tider, då befolkningen i städerna och på landsbygden med hänsyn till sin levnadsföring och näringsverksamhet m. m. levde under mera olikartade förhållanden än i våra dagar och vore uppdelad i stånd, betingad av olika uppgifter i samhället, näppeligen någon anmärkning funnes att framställa mot olikheten i bestämmelserna, vilken sammanhängde med ståndens och städernas privilegier. Bouppteckningsprovisionen hade såsom ett borgerskapet påvilande särskilt bidrag till de förvaltningsuppgifter, som ålåge staden, sin historiska förklaring. Att införa bouppteckningsavgifter i de nya städer, som sedermera tillkommit, vore ej tänkbart. Numera funnes ej heller något skäl, varför somliga medborgare skulle belastas därmed, medan andra vore befriade därifrån. Likhet torde ej kunna åstadkommas genom att utsträcka tvånget att omfatta alla medborgare utan endast genom att avskaffa privilegiet i de städer, som fortfarande åtnjöte detsamma. För magistratens önskemål beträffande den nya ordningen skall redogörelse lämnas i det följande. Från magistraten i G ä v l e framhålles, att det skulle innebära en förbättring om föreskrift meddelades därom, att vid bouppteckning skulle fogas utdrag ur församlingsbok rörande stärbhusdelägarna samt att vid bouppteckningen övervakades, att samtliga delägare bevisligen beretts tillfälle att närvara vid bouppteckningen. Magistraten i K r i s t i a n s t a d yttrar, att några nackdelar med det rådande systemet icke kunna påvisas i annan mån än att det givetvis kan ifrågasättas, huruvida ej valfrihet borde finnas för stärbhusen i fråga om utseende av bouppteckningsförrättare. Av magistraten i V i s b y , som anser den huvudsakliga fördelen med privilegiet ligga i den större garanti, som därigenom skapas för bouppteckningarnas riktighet, framhålles, att denna synpunkt emellertid i mån av advokatväsendets utveckling minskar i betydelse. Beredningen övergår nu till en framställning av städernas svar å ovan-Avgörande innämnda spörsmål, huruvida några avgörande invändningar kunna anföras ^ot ^^l 16—303628

ordning?

242 Lag om boutredning

och arvslcifte,

3 leap.

mot en ordning, som i princip överensstämmer med den för närvarande på landet rådande. En del av magistraterna i de privilegierade städerna motsätta sig uttryckligen en sådan ordning 1 under åberopande av de fördelar som enligt det förut nämnda vore förenade med det rådande systemet. Vissa städer måste, ehuru ståndpunkt till frågan om övergång till en ny ordning ej uttryckligen tagits, på grund av sina uttalanden hänföras till samma grupp. 2 Av yttrandena från förstnämnda städer må anföras följande. Det nuvarande systemet sådant det tillämpas i Gävle anses av magistraten där äga ett avgjort företräde framför den på landet rådande ordningen under förutsättning att det ändrades i överenstämmelse med magistratens ovan omtalade önskemål. Enligt magistraten i K a r l s k r o n a borde det ej kunna vara tal om att i städerna införa samma ordning som på landet, utan skulle förändring vidtagas, borde denna snarare gå i motsatt riktning, så att friheten på landet för vem som helst att upprätta ifrågavarande handlingar borde upphöra. Magistraten i Lund anser, att icke blott bouppteckningens upprättande utan hela boutredningen jämte dess avslutande genom bodelning och skifte eller genom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kunde till fördel för såväl det allmänna som enskilda ske i offentlig ordning. I sammanhang med bouppteckningens inregistrering kunde domstolen helt naturligt icke företaga någon mera ingående granskning. Annorlunda förhölle det sig, om någon myndighet hade tillfälle att följa boets avveckling från början till slut samt öva sitt inflytande genom personliga förhandlingar och under i övrigt enkla former. Därigenom vunnes större säkerhet för att utredningen bleve fullständig och enhetlig och att alla de skiftande spörsmål, som kunde uppkomma, finge en riktig lösning. Större trygghet ernåddes också, att alla i boet intresserades rätt bleve tillvaratagen, oberoende av deras större eller mindre erfarenhet och deras förmåga att göra sina anspråk gällande, i vilka avseenden stor olikhet kunde förefinnas mellan intressenterna. Emellertid skalle även med den ifrågasatta ordningen särskild boutredningsman i många fall vara erforderlig, i det att åt myndigheten icke gärna kunde givas en annan ställning än en huvudsakligen övervakande och kontrollerande. Det nuvarande systemet tillmätes av magistraten i Malmö så stor betydelse, att magistraten avstyrker ändring i den gällande ordningen. Den skillnad, som förefunnes mellan landsbygdens och städernas förhållanden bland annat däri, att större rörlighet kännetecknade städernas befolkning, hade också sin betydelse. I staden vore det icke sällsynt, att ett dödsbo mycket snabbt skingrades, och därefter vore det svårt att få fram en tillfredsställande bouppteckning. 1 2

Filipstad, Gävle, Göteborg, Hälsingborg-, Karlskrona, Lund, Malmö, Sigtuna, Ulricehamn. Arboga, Mariefred, Oskarshamn, Sala, Trosa. Magistraten i Kristianstad yttrar, att några avgörande invändningar mot en övergång till den på landet gällande ordningen ej torde kunna göras i annan mån än att det rådande systemet säkerligen medförde större ordning och reda än vad följden skulle bliva, om detta system ersattes med ett, som grundats på valfrihet i fråga om bouppteckningsförrättare.

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap.

243 Åtskilliga av magistraterna i de hörda städerna hava tillstyrkt ett införande av den på landet gällande ordningen. Så är förhållandet beträffande 5 av de 8 städer, där bouppteckning och arvskifte skall ske på anmodan. 1 Magistraterna i de återstående 3 av dessa städer hava ej uttalat sig i denna del. 2 Också en del av magistraterna i de privilegierade städerna hava ej motsatt sig privilegiets avskaffande.3 Tillstyrkandet sker regelmässigt under förbehåll av att ersättning lämnas staden. 4 Magistraten i N o r r k ö p i n g , vars motivering för övergivande av nuvarande ordning angivits ovan i samband I med redogörelsen angående bouppteckningsavgifterna, yttrar, att om det sålunda vore följdriktigast att avskaffa denna beskattningsform, följde dock icke I därav, att vem som helst borde godkännas såsom värderingsman. Det måste tillses, att de personer, som därför anlitades, hade erforderliga kvalifikationer och särskilt att de vore kunniga och redbara. På landsbygden anlitades i stor utsträckning nämndemän vid bouppteckningsförrättning men ej sällan inträffade, att personer utan kompetens tillkallades och resultatet bleve såsom följd därav ofta otillförlitligt. Samma förhållande förekomme även i städerna. Domstolen hade visserligen skyldighet att före inregistrering av bouppteckning tillse, att statens rätt till stämpelavgift icke åsidosattes, men den granskning, som för detta ändamål verkställdes, kunde i regel ej få sådan omfattning, att t. ex. även de satta värdena kontrollerades. Anledning kunde således finnas att vid en revision av bestämmelserna om boupptecknings förrättande pröva frågan om \ värderingsmän med officiell karaktär, så att personer i saknad av kompetens ej komme att äga dylik befogenhet. Kretsen av värderingsmän kunde givetvis bliva ganska vid, och det vore av vikt, att värderingsmännen erhölle tjänsteställning med j därtill hörande ansvar. Magistraten i S k a n ö r och F a l s t e r b o , som ansåge, att den nå landet rådande ordningen vore underlägsen magistratens handhavande av bouppteckningar och arvskiften, ville icke uttala sig emot ett upphörande av denna befattning men funne det riktigaste vara, att såväl på land som i stad meddelades lagstadganden av innehåll, att ifrågavarande handlingar finge upprättas endast av juridiskt kvalificerade personer. Innan lagberedningen övergår till att angiva, huru bouppteckningsförfaran-^ Mrc l f det enligt beredningens mening bör ordnas, skall redogörelse lämnas för vissa slagen. förslag, som tidigare framkommit i ämnet. Enligt l a g k o m m i t t é n skulle inom varje rätts domvärjo, såväl å land som i stad, finnas särskilda av rätten tillsatta kunniga och redliga män att hålla boutredningar. Av dessa skulle stärbhusdelägarna kalla en att förrätta bouppteckningen. Åsämjdes 1

Nora, Skövde, Vänersborg, Åmål, Örebro. Falun, Karlstad, Landskrona. Jönköping, Karlshamn, Lidköping, Norrköping, Strömstad, Varberg, Vimmerby, Visby. Magistraten i Eksjö uppger, att systemet med privilegiet är föråldrat och numera aldrig tilllämpas. 4 Sådant förbehåU göres ej av Lidköping. Från Visby ifrågasattes, huruvida icke, åtminstone under en övergångsperiod, ersättning kunde beredas staden. 2

244 Lag om boutredning

och arvskifte,,

3 leap.

delägarna att låta bouppteckning förrättas av annan person, som de hade förtroende till, skulle det anmälas hos rätten, som hade att förordna honom, där ej rätten prövade honom ej vara skicklig till befattningen. Bouppteckningsförrättaren skulle såsom biträde taga två ojäviga män. Kommittén anförde, att friheten för delägarna att å landet kalla gode män efter eget val i stället för att bereda åsyftad fördel ofta åstadkommit stora olägenheter. Arvingar hade stundom lämnat sitt förtroende åt personer, som icke varit skickliga att verkställa det dem givna uppdraget. Då uppteckning av död mans bo icke förrättades med urskillning, förfelades dess ändamål att, såvitt kunde ske, grundlägga en säker kännedom om stärbhusets tillhörigheter samt deras beskaffenhet och värde, och de, som hade del eller anspråk i boet, saknade den nödiga vägledning, varigenom oreda och tvister för framtiden kunde förekommas. Erfarenheten vittnade, att ganska många bland de vid domstolarna å landet förekomna rättegångarna lett sitt ursprung från felaktiga bouppteckningar och därpå grundade oriktiga arvskiften samt att det ofta varit svårt att efter längre tids förlopp erhålla tillförlitliga upplysningar om boets tillstånd vid dödsfallet. Genom kungl. brev den 27 maj 1801 hade väl stadgats, att häradshövdingarna skulle, vid bouppteckningsoch skiftesinstrumentens emottagande, noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personer finge befatta sig med sådana förrättningar; men då denna tillsyn förutsatte en för tidig granskning, som utan närmare kännedom om boet icke kunde bliva fullständig, hade någon påföljd därav sällan ägt rum i andra fall än där uppenbara fel i formen genast visat sig. Att förordna om ny bouppteckning hade ofta funnits leda till betänkliga följder, i synnerhet då stärbhuset varit obemedlat eller med gäld besvärat. Kommittén, som ansåge ändamålet kunna vinnas genom föreskrifter av nyss angivet innehåll, fortsatte, att då dessa föreskrifter åsyftade allmän nytta, de ock borde bliva allmänt gällande. Lagskipningens enhet skulle utan nödvändighet störas, om man för särskilda samfundsklasser medgåve undantag från den allmänna regeln. Den säkerhet, som för städernas invånare varit åsyftad med stadgandet, att borgmästare och råd kunde för varje tillfälle nämna bouppteckningsmän, vunnes sannolikt i större mån, då stärbhusdelägarna hade alternativet att kunna vända sig till sådana personer, som vore en gång för alla förordnade, eller att själva utse andra skickliga förrättningsmän. I motsats till lagkommittén omfattade ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n principen om rätt för delägarna att till bouppteckningsman välja den de ha förtroende för. Sämjdes de ej om valet, skulle på anmälan bouppteckningsman förordnas av rätten. Bouppteckningsförrättaren skulle, liksom enligt lagkommitténs förslag, biträdas av två ojäviga män. Beredningen anförde, att ehuru ganska många skäl talade för lagkommitténs förslag, att i varje ort vissa personer skulle vara tillsatta att förrätta bouppteckningar, beredningen dock trott det vara rådligast att icke inskränka den frihet i val till sådana befattningar vilken dittills ägt rum; och beredningen hade därför ansett denna frihet

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap.

böra göras allmän, enär den på ståndsskillnad grundade olikheten ej kunde komma i fråga att bibehållas. Om det framdeles skulle, allmännare än dittills skett, erkännas vara för vårt land lämpligt, att vissa personer förordnades till sådana förrättningar, kunde det lätteligen bliva genom särskild lag därom förordnat. Beredningens förslag var emellertid ej enhälligt. Det omfattades av tre ledamöter ( R i c h e r t , G i i n t h e r och Bergfalk), medan däremot S c h l y t e r , med instämmande av v o n Koch, yttrade, att då giltigt skäl ej syntes vara till bibehållande av de på ståndsskillnad grundade då gällande stadgandena angående bouppteckningars förrättande av vissa tillförordnade personer eller av sådana, som delägarna själva utsåge, han ansett det vara mera betänkligt att till städerna utsträcka den frihet att välja bouppteckningsmän, vilken dittills på landet varit så ofta överklagad, än att tvärtom till landet utsträcka stadgandet om bouppteckningars förrättande av vissa förordnade personer; och hade han därför trott vad lagkommitténs förslag innehölle böra antagas. Men då ändamålet därmed ej skulle fullkomligt vinnas, om det medgåves delägarna att, när de därom åsämjdes, låta bouppteckningar förrättas av annan person, som de hade förtroende för, hade han ansett det, som angående en sådan frihet förekomme i kommitténs förslag, böra uteslutas. Frågorna om magistratsprivilegiet och bouppteckningsavgifterna hava sedan Spörsmålets o ,

behandling %

250 Lag om boutredning

och arvskifte,

3 kap.

som sammanhängde med förmyndarkammarens framtida upphörande, därvid från barnhuset framställdes anspråk på vederlag, därest barnhuset icke finge oavkortat åtnjuta överskottsmedlen. Sedan stadsfullmäktige år 1926*till Kungl. Maj:t avgivit yttrande i ärendet under hemställan bl. a. om upphörande av bouppteckningsavgifterna, fann Kungl. Maj:t sistnämnda år med hänsyn till frågans läge nödigt att, innan ärendet företogs till slutligt avgörande, förhandlingar ägde rum mellan delegerade för Stockholms stad, förmyndarkammaren och direktionen för allmänna barnhuset angående bouppteckningsavgifternas upphörande samt förmyndarkammarens avveckling och vad därmed ägde samband. Sedan sådana förhandlingar därefter inletts, visade det sig snart, att förhandlingarna mellan staden och barnhuset rörande de ekonomiska mellanhavandena helt borde skiljas från spörsmålet om förmyndarkammarens avveckling. Med hänsyn därtill fördes särskilda förhandlingar mellan stadens och förmyndarkammarens delegerade angående kammarens avveckling och därmed sammanhängande frågor. Dessa förhandlingar resulterade i, att d e l e g e r a d e 1 för s t a d e n och f ö r m y n d a r k a m m a r e n den 30 januari 1929 avgåvo ett förslag i ärendet. De delegerade framhöllo, såvitt nu är i fråga, att i Stockholm frågan om avskaffandet av bouppteckningsavgifterna sedan åtskillig tid stått på dagordningen. Efter att hava erinrat om att lagberedningen i motiven till den nya förmynderskapslagen framhållit, att förevarande fråga komme under behandling vid det fortsatta arbetet med en revision av ärvdabalken, yttrade de delegerade bl. a., att det enligt deras uppfattning varken vore nödvändigt eller lämpligt att förlänga tiden för bouppteckningsavgifternas fortsatta utgående genom avvaktande av en ny lagstiftning om bouppteckningars förrättande. De allmänna skälen för ifrågavarande beskattningsforms upphörande vore av sådan styrka, att avgifterna borde avskaffas oberoende av dylik ny lagstiftning. Därest bouppteckningsavgifterna borttoges, uppstode frågan, huruvida den nuvarande ordningen med bouppteckningsförfarandet borde bibehållas i Stockholm. Även om avgifterna avskaffades, kunde det enligt delegerades uppfattning ifrågasättas, huruvida icke vissa fördelar för den rättssökande allmänheten skulle vinnas genom att bouppteckningarnas förrättande fortfarande förbehölles åt deputerade, utsedda av rätten. Förvisso skulle därigenom önskvärd enhetlighet och reda i bouppteckningarna befrämjas och därmed många anledningar till oklarhet och tvistigheter undanröjas. Förebilder till en dylik ordning torde icke helt saknas. Med hänsyn till den större personalkostnad en dylik anordning krävde, jämförd med det eljest vanligen tillämpade förfaringssättet, hade delegerade emellertid icke ansett sig böra framställa något förslag i sådan riktning utan hemställde, att rådhusrättens åliggande att förrätta bouppteckningar måtte upphöra att gälla i samband med bouppteckningsavgifternas avskaffande. 1

De delegerade voro för Stockholms stad borgarråden O. Larsson, Y. Larsson och G. Söderlund samt för förmyndarkammaren^borgmästaren C. Lindhagen, magistratssekreteraren W. H. W i s t r a n d och kamreraren B. Åberg.

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 kap.

251 F ö r m y n d a r k a m m a r e n avgav den 9 juli 1930 yttrande i ärendet. 1 Beträffande frågan om bouppteckningsavgifternas avskaffande var förmyndarkammaren ense med de delegerade, därvid kammaren föreslog, att skyldighet att utgiva sådan avgift icke skulle åligga dödsbon efter dem, vilka avledo efter ingången av år 1931. I vad rör spörsmålet, huruvida efter avgifternas upphörande rådhusrättens skyldighet att verkställa bouppteckning skulle upphöra, ansåge sig däremot förmyndarkammaren böra understryka de betänkligheter, som delegerade uttalat mot ett frigivande av bouppteckningsförfarandet. Därest stärbhusdelägarna själva skulle få utse sina bouppteckningsförrättare, vore det att befara, att en stor del av bouppteckningarna i framtiden komme att bliva behäftade med allvarliga brister i olika avseenden. En granskning av de nuvarande bouppteckningsuppgifterna bestyrkte denna farhåga. Det förhölle sig i själva verket så, att i dessa bouppgifter felaktigheter ofta förekomme i bl. a. följande avseenden: såsom stärbhusdelägare upptoges personer, vilka icke vore arvsberättigade, och tvärtom uteslötes rätta arvingar; fastigheter upptoges under felaktiga eller missvisande beteckningar och utan angivande av laga fång och tiden därför; egendom, som ej tillhört dödsboet, upptoges såsom tillgång, medan å andra sidan egendom, som verkligen tillhörde boet, uteslötes; ett särskiljande av olika förmögenhetsmassor — enskild eller gemensam egendom, mannens eller hustruns giftorättsgods — samt olika slag av gäld vid bouppteckning efter gift person försummades mycket ofta; i fråga om hopsummering och värdering förelåge ofta felaktigheter. Liknande felaktigheter förekomme enligt förmyndarkammarens erfarenheter för övrigt även i ganska stor omfattning beträffande bouppteckningar, förrättade i landsorten enligt det system, som man nu ville införa i Stockholm. Därest rådhusrätten i framtiden skulle nödgas för inregistrering mottaga uppteckningar, vilka uppgjorts av personer, som ej vore förfarna med detta arbete, skulle säkerligen därav följa avsevärda olägenheter. Att vägra inregistrering av felaktiga bouppteckningar vore ofta vanskligt bl. a. med hänsyn till den för urarvagörelse stadgade fatalietiden. I och för inregistrering måste väl åtminstone en del av felaktigheterna rättas beträffande sådana bouppteckningar, för vilka på grund av behållningens storlek arvsskatt skulle utgå. Med stöd av den erfarenhet, som förmyndarkammaren ägde i fråga om de till rådhusrätten ingivna bouppteckningar efter personer, vilka tillhört de i fråga om bouppteckning privilegierade kategorierna, kunde kammaren vitsorda, att det vore förenat med besvär och omgång att erhålla nödtorftig rättelse av felaktigheter i bouppteckningar. För att rättelse skulle kunna vidtagas förutsattes för övrigt medverkan av vederbörande dödsbodelägare samt av de enskilt utsedda bouppteckningsförrättarna. I den mån erforderliga rättelser icke på detta sätt kunde ernås, funnes, därest man icke valde möjligheten att vägra inregistrering, ingen annan utväg än att i stäm1

Yttrandet är undertecknat av C. Lindhagen, B. Åberg och A. Eriksson.

252 Lag om boutredning

och arvshifte,

3 leap.

pelprotokollet göra nödiga anteckningar rörande felaktigheterna i bouppteckningen. På nu anförda och åtskilliga andra skäl, vilka dels sammanfalla med dem som enligt den ovan lämnade framställningen också från andra håll anförts till förmån för bibehållande av nuvarande ordning i de privilegierade städerna, dels ej torde kunna åberopas därest de av lagberedningen i detta kapitel föreslagna bestämmelserna komma att upphöjas till lag, yttrade förmyndarkammaren, att alla de anförda omständigheterna föranledde, att kammaren för sin del ansåge, att ett avskaffande utan tvingande skäl av den nuvarande, enligt vad erfarenheten utvisade, goda ordningen för upprättande av bouppteckningar i huvudstaden vore en reform i felaktig riktning. Den omständigheten att den sämre ordningen gällde i landsorten utgjorde enligt kammarens mening icke något skäl för att införa denna sämre ordning också i huvudstaden. Målet för lagstiftningen i fråga om bouppteckning borde enligt kammarens åsikt i stället vara att införa en förbättrad ordning på landsbygden. Med hänsyn till det anförda föreslog förmyndarkammaren, att rådhusrätten även efter bouppteckningsavgifternas upphörande måtte tillsvidare, i avvaktan på ny lagstiftning om utredning av dödsbo, och i den omfattning, som dittills ägt rum, genom sina delegerade förrätta uppteckning jämväl av dödsbon efter personer, vilka avledo efter ingången av den 1 januari 1931. M a g i s t r a t e n i Stockholm tillstyrkte i yttrande den 28 november 1930 förmyndarkammarens förslag i vad rörde bouppteckningsavgifterna. I fråga om ordningen för förrättande av bouppteckningar ansåge magistraten förmyndarkammaren hava anfört goda skäl för sin uppfattning att det nuvarande bouppteckningsförfarandet borde, oavsett bouppteckningsavgifternas upphörande, fortfarande bibehållas, men magistraten tilltrodde sig likväl icke att omedelbart taga slutgiltig ståndpunkt till denna fråga. I avbidan på att jämväl andra med ärendet rörande förmyndarkammarens upphörande m. m. sammanhängande frågor förelåge till prövning hemställde magistraten, att någon ändring i bouppteckningsförfarandet icke måtte för det dåvarande av Kungl. Maj:t föreskrivas. Ö v e r s t å t h å l l a r ä m b e t e t och S v e a H o v r ä t t anslöto sig till förmyndarkammarens förslag. Under tiden hade förhandlingarna mellan staden och barnhuset fortsatt. Sedan dessa lett till ett förslag till avtal mellan Stockholms stad och allmänna barnhuset samt förslaget underställts riksdagen och stadsfullmäktige, träffade jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande direktionen för barnhuset avtal med staden, enligt vilket barnhuset skulle till förmyndarkammaren återbetala hälften av vad barnhuset uppburit av överskottsmedlen å bouppteckningsavgifterna belöpande å kalenderåret 1928 samt avstode från vidare överskottsmedel under förutsättning, att staden medgåve avgifternas upphörande för tiden från och med den 1 januari 1931. Kungl. Maj:t förordnade genom brev till överståthållarämbetet den 30 december 1930, 1 att skyldighet att utgiva 1

Svensk författningssamling 1930 nr 453.

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap.

bouppteckningsavgift i Stockholm icke skulle åligga dödsbon efter personer, vilka avlede efter ingången av år 1931; och skulle i fråga om uppteckning och värdering av egendom, som funnes i bo lydande under rådhusrätten eller utgjordes av fastighet i Stockholm, dittills gällande föreskrifter tillsvidare äga tillämpning. I sitt slutliga yttrande rörande förmyndarkammarens upphörande m. m., avgivet den 6 februari 1931, instämde m a g i s t r a t e n i förmyndarkammarens förslag om bibehållandet av det nuvarande bouppteckningsförfarandet. Magistraten hade sålunda ansett de betänkligheter, som av stadens och förmyndarkammarens delegerade uttalats mot ett frigivande av bouppteckningsförfarandet i huvudstaden, vara av sådan vikt, att ett avskaffande av den nuvarande ordningen i detta hänseende icke kunnat av magistraten förordas. Till förmyndarkammarens förslag anslöto sig även k a m m a r k o n t o r e t och d r ä t s e l n ä m n d e n . Förslaget vann även anslutning hos s t a d s k o l l e g i e t , som funne kritiken mot de delegerades förslag i denna del övertygande. Ur rättssäkerhetssynpunkt erbjöde det nuvarande förfarandet så betydande fördelar, att det icke syntes välbetänkt att ersätta detsamma med ett system, vilket knappast vore tillfredsställande, och detta dessmer som reglerna om uppteckning av död mans bo för närvarande befunne sig under omarbetning. Den merkostnad, som staden förorsakades av det nuvarande bouppteckningsförfarandets bibehållande, vore å andra sidan så ringa, att densamma icke syntes böra påverka stadens ställningstagande till frågan. Kollegiet hemställde, att stadsfullmäktige måtte i underdånig skrivelse åberopa vad stadskollegiet anfört, och stadsfullmäktige beslöto den 19 oktober 1931 bifalla denna hemställan. Överståthållarämbetet förklarade sig den 29 december 1931 biträda stadsfullmäktiges yttrande såvitt nu är i fråga. Beträffande uppsättandet av legala handlingar kan man urskilja två var- Lagberedandra principiellt motsatta system. Enligt det ena, främst företrätt av den ningen. sy m franska rätten, är dylikt uppsättande i allmänhet förbehållet offentlig myn- °]^av ^ dighet (notarius), medan det andra regelmässigt medgiver vederbörande rätts- tandet av teägare full frihet i nämnda avseende. Det senare systemet har sedan g a m - 9 a l a . Ä a „ „ D

malt kommit till användning i vårt land. Enligt lagberedningens mening är detta också obetingat att föredraga. Väl är ett sådant system behäftat med vissa brister. Det kan sålunda inträffa, att i den skriftliga handlingen ej gives tillräckligt tydligt uttryck åt vad med rättshandlingen avsetts och att på den grund tvister och rättegångar oftare uppstå än när handlingen uppsatts av en yrkesman. När uppsättandet anförtros åt rättsägarna själva, blir det också i fråga om viktigare rättsärenden mången gång nödvändigt att i rättssäkerhetens intresse uppställa formföreskrifter, vilkas eftersättande kunna medföra rättsförlust. Erfarenheten har emellertid visat, att i vårt land nu berörda olägenheter ej äro särskilt framträdande. I varje fall måste nackdelarna med den motsatta ordningen anses långt mera betydande. Denna medför sålunda en byråkratisering av rättslivet på stora och väsentliga om-

gar t allman-

het.

254 Lag om boutredning

och arvskifte,,

3 hap.

råden, i det den genom att utestänga den stora allmänheten från att själv eller genom sina fritt valda förtroendemän uppsätta ifrågavarande handlingar föranleder att ej blott själva uppsättandet blir förbehållet myndighet, utan även att det reala i rättshandlingen mer eller mindre kommer att framstå såsom något, vilket menige man varken kan eller bör befatta sig med. På detta sätt blir kunskapen om rättens innehåll lätt inskränkt till juristernas krets och rättslivet kringgärdat med en viss mystik, som praktiska regler minst av allt böra äga. Hos oss har däremot den en och var sedan gammalt medgivna friheten att upprätta legala handlingar av alla slag medfört, att kännedomen om, i allt fall de mera elementära, rättsreglerna på centrala områden och ej minst successionsrättens ingått i folkmedvetandet på ett sätt som eljest ej varit möjligt. Mest utpräglat framträder detta förhållande hos vår bondeklass, där lagkunskapen förmedlats främst genom nämndemännen. Genom deras medverkan vid rättsskipningen vidmakthålles på lyckligaste sätt förtroendet till och förståelsen för denna, och åt nämndemännen framför andra anförtros på landet uppsättandet av de legala handlingar, som ifrågakomma och beträffande vilka de hava möjlighet att rådgöra med domaren, en möjlighet som i stor utsträckning tages i anspråk. Det mätt av lagkunskap, som förvärvats av nämndemännen, är såsom erfarenheten nogsamt utvisar i regel tillräckligt för att dessa skola kunna gå allmänheten tillhanda vid uppsättandet av de vanligaste typerna av legala handlingar. I sakens natur ligger, att förhållandet i städerna gestaltar sig väsentligen annorlunda. Uppsättandet av legala handlingar sker där ofta genom advokater eller banknotariat. Lika otvivelaktigt är emellertid, att också i städerna uppsättandet i avsevärd utsträckning verkställes genom vebörande intressenter själva eller deras förtroendemän utanför de juridiska fackmännens led. Av vad nu anförts framgår, att det är något för svenskt rättsliv utmärkande, att uppsättandet av legala handlingar ej gjorts till ett monopol förbehållet juristerna. Beredningen övergår härefter till att närmare undersöka detta spörsmål, i vad det har avseende å bouppteckning. Bör boupp- Bouppteckningsförfarandet kan, liksom boutredningen i allmänhet, angenom myn- o r d n a s e f t e r t v a varandra principiellt motsatta system. Medan enligt det ena diyhets eller dödsbodelägarna själva hava att föranstalta om bouppteckningen, ankommer forwrffr* e n l i S t det andra på myndighet att å ämbetets vägnar sköta denna uppgift. Typiska exempel på sistnämnda ordning erbjuder de danska och norska skifteretternas verksamhet på förevarande område. Från början torde också hos oss magistraterna i de städer, där bouppteckningsprivilegium rådde, allmänt hava å ort och ställe verkställt boets uppteckning och värdering. Möjlighet förelåg då att beträffande boutredningen i dess helhet i dessa städer nå fram till en ordning, motsvarande den i våra grannländer rådande. 1 1

Så har undantagsvis i viss mån skett. I Skanör och Falsterbo t. ex. tager magistraten sålunda hand om boutredningen från dödsfallet till och med arvskiftet.

Lag om boutredning

och arvskifte,,

3 leap.

255 Vilka konsekvenser detta kunde hava medfört beträffande bouppteckningsförfarandet i allmänhet undandrager sig numera bedömande. Utvecklingen har nämligen gått den motsatta vägen. För närvarande sker sålunda bouppteckning, som förrättas av magistrat — med undantag för vissa mindre städer — å magistratens tjänsterum på grundval av skriftliga uppgifter, som lämnas av delägarna. Resultatet har blivit, att exempelvis i Stockholm de uppgifter, som skola lämnas av delägarna i ett bo, där uppteckning förrättas av magistraten, praktiskt taget äro överensstämmande med en av delägarna själva där ombesörjd bouppteckning efter t. ex. en adelsman eller en präst. Det torde med säkerhet kunna antagas, att om magistratsprivilegiet för framtiden bibehölles, utvecklingen skulle överallt fortskrida i denna riktning. Redan detta förhållande kan sägas hava ådagalagt, att en anordning, som betager delägarna rätten att ombesörja bouppteckningen, ej är lämpad för vårt land. Det får följaktligen anses uteslutet att i hela riket övergå till en sådan ordning. Härmed är emellertid icke frågan besvarad, huruvida det nu gällande Bör bouppbouppteckningsprivilegiet kan anses innebära sådana fördelar, att det är till- luegiefbiblrådligt att bibehålla detsamma. Det är till en början tydligt, att det i och hdiia* i sin för sig måste betecknas såsom en mindre tillfredsställande ordning, att på ^Jåttnlngf ett centralt rättsområde av stor praktisk betydelse olika rättsregler skola tilllämpas i särskilda delar av riket. I äldre tider gällde som bekant i det stora hela olika regler för land och stad, men denna skillnad har ej kunnat upprätthållas. Ett ännu kvarstående exempel på skillnad mellan lands- och stadsrätt utgöra bestämmelserna om upprättande av bouppteckning. Beträffande bouppteckningsförfarandet är emellertid ej fråga om en absolut motsättning mellan land och stad. I det stora flertalet — mer än två tredjedelar — av de jurisdiktionsberättigade städerna råder fastmera samma ordning som på landsbygden. Att i den återstående tredjedelen av städerna, däribland visserligen de större av dessa, avvikande regler gälla, kan därför synas än mer oegentligt. Något för vår tid främmande är det också, att i de ifrågavarande städerna enhetliga bestämmelser ej råda för alla medborgare, i det att ett mindretal av dessa fortfarande såsom ett gammalt ståndsprivilegium åtnjuta samma frihet som rikets innevånare i övrigt att själva ombestyra bouppteckning. När nu en ny lagstiftning i ämnet skall komma till stånd, bör därför likformighet eftersträvas. Såsom en bestämd nackdel med bouppteckningsprivilegiet måste otvivelaktigt betecknas de därmed i regel förenade bouppteckningsavgifterna. Dessa äro i själva verket — vilket också under frågans tidigare behandling flera gånger framhållits — att anse såsom en särskild, av omständigheterna ej längre påkallad beskattning av dödsbon i de privilegierade städerna. Till vissa frågor, som uppstå vid ett avskaffande av bouppteckningsavgifterna, skall beredningen senare återkomma. Från åtskilliga magistrater i de privilegierade städerna och, vad angår

Jfr H e r l i t z a. a. s. 20.

260 Lag om boutredning

och arvskifte,

3 kap.

nad från majoriteten i princip anslöto sig till lagkommitténs förslag, samtidigt motsatte sig stadgandet i vad det avsåge berörda begränsade rätt för delägarna att kalla den de hade förtroende för. Med en ordning, enligt vilken bouppteckningsmän utsåges av rätten, borde följaktligen delägarnas valrätt vara begränsad till dessas krets. Gjordes denna mycket snäv, komme i verkligheten att skapas ett bouppteckningsmonopol, som företedde allenast den avvikelsen från det i vissa städer gällande bouppteckningsprivilegiet, att monopolet tillkomme, ej en myndighet utan ett starkt begränsat antal personer i halvofficiell ställning. Emellertid vore det säkerligen ej möjligt att vidtaga en så stark begränsning av de utav domstolen utsedda bouppteckningsmännen. Det kunde svårligen undvikas att utse samtliga advokater, jurister vid banknotariat, nämndemän och åklagare. Att utesluta domare och vissa andra ämbetsmän från uppdraget bleve måhända nödvändigt men skulle verka synnerligen stötande, där fråga vore om en bouppteckning efter någon som stått dem nära. Huruvida sakförare utan juridisk utbildning borde kunna utses till bouppteckningsmän, bleve säkerligen föremål för skilda meningar. Det anförda ger blott några exempel på vilka svårigheter skulle uppkomma vid en gränsdragning, vare sig denna skedde i lag eller anförtroddes åt domaren. Hur den än anordnades, komme den säkerligen att bliva föremål för mycket missnöje. Mot den ifrågavarande anordningen kan emellertid framförallt anmärkas, att hur vid gränsdragningen än gjordes, delägarna ofta bleve betagna den rätt de av ålder haft att anförtro den grannlaga uppgiften åt den de helst ville. Erfarenheten visar visserligen, att de i ett mycket stort antal fall vända sig till sådana personer, som kunde antagas bliva av rätten utsedda till bouppteckningsmän. När de föredraga någon annan •— en nära anförvant eller vän, som de eljest pläga anlita i liknande angelägenheter — bör detta emellertid ej förvägras, under förutsättning att den utsedde är kunnig och trovärdig. Lagberedningen anser följaktligen, att det för framtiden liksom hittills bör stå delägarna fritt att till gode män vid bouppteckningen kalla vilka som helst, som innehava nyssnämnda kvalifikationer. Även om delägarnas rätt att utse gode män bibehålies oförkränkt, kunde det tänkas, att värderingen av dödsboets egendom anförtroddes åt vissa särskilt utsedda personer. Detta har yrkats av åtskilliga magistrater, även av sådana, som ej motsatt sig bouppteckningsprivilegiets avskaffande. Anmärkningar hava sålunda riktats mot den i många städer och särskilt på landsbygden förekommande värderingen, vilken från ett par håll betecknats såsom för låg. Om också vid utseende av särskilda värderingsmän svårigheterna måhända ej bleve lika stora som beträffande bouppteckningsmän, är det enligt lagberedningens mening dock fråga blott om en gradskillnad. Avgörande skäl mot en sådan ordning är, att den ej kan anses erforderlig. Spörsmålet om värderingens tillförlitlighet framfördes år 1893 av kommitterade angående utvidgning av arvsbeskattningen samt år 1913 av justitieombudsmannen. Det föreslogs så-

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. 2 §.

lunda, i anslutning till lagkommitténs förslag, att ingen finge godkännas såsom bouppteckningsman, som ej erhållit domstols förordnande därtill, men förslagen avvisades av riksdagen. Angående denna fråga skall beredningen närmare yttra sig vid 5 § här nedan, där beredningen angiver, varför det överhuvud ej torde finnas anledning att genom meddelande av speciella bestämmelser söka åstadkomma en ur skattesynpunkt mera betryggande, värdering. Här må blott nämnas, att då i gällande arvsskatteförordning detaljerade föreskrifter äro givna beträffande värderingen av all annan egendom än lösören, frågan är av tämligen ringa praktisk betydelse för det allmänna men att å andra sidan bestämmelser, som avsåge en noggrannare värdering av bohag och husgeråd, vilka för närvarande enligt praxis jämväl i städerna i regel upptagas till låga värden, skulle innebära en kännbar och opåkallad höjning av arvsskattens belopp särskilt för små och medelstora bon, där tillgångarna huvudsakligen utgöras av sådana lösören. Nu anförda skäl tala också emot att meddela föreskrift om särskilt utsedda värderingsmän. Genom en sådan bestämmelse skulle ej heller en i och för sig önskvärd enhetlighet i fråga om värderingen vinnas annat än å varje särskild ort. Det är för övrigt redan för närvarande så, att värderingsmännen i regel utses inom en ganska snäv krets. Man anlitar dem, vilka veterligen äga domstolens förtroende och vilkas uppskattning på den grund kan förväntas bliva utan närmare prövning godtagen. Då den rätt, som tillkommer magistraten i vissa städer, att verkställa arv- Magistratsskifte och uppbära arvskiftesprovision, är av allenast mindre praktisk bety- Pr™lle9tet * delse, torde betänkligheter ej möta mot ett undantagslöst upphävande av skiftens förrättande denna rätt beträffande dödsfall, som inträffar efter nya lagens ikraftträdande. 1 §• Enligt 9 kap. 2 § Ä. B. må med bouppteckning ej längre uppskjutas än Bouppteckhögst tre månader efter dödsfallet. Såväl en förkortning som en förläng < ? f t Ä * ^ £ ning av denna tid kan ske. Kan ej något uppskov tålas, fortsätter sålunda lagrummet, skall allt genast upptecknas eller förseglas och i säkert förvar sättas — ett stadgande som emellertid kommit ur bruk, sedan genom förordningen den 24 september 1861 bestämmelser givits i syfte att hindra boets egendom att förfaras. 1 Den bestämmelse, som i 3 § av nämnda kapitel gives om möjlighet till förlängning av den normala uppteckningstiden, när bo är vidlyftigt eller så beskaffat, att bouppteckning ej i vederbörlig tid kan | ske, kommer däremot ofta till användning. Det har i litteraturen 2 uttalats, att den gällande normala boupptecknings- Förslaget tiden av tre månader vore mer än tillräcklig och syntes kunna förkortas till De;n n0^m1ala t) OU7)t)t P(*fC-

hälften, hälst om rätten att vid behov söka uppskov lämnades kvar. Denna ningstiden. uppfattning kan lagberedningen icke dela. De fall, då bouppteckningsplik1 2

Jfr W i n r o t h , Svensk Civilrätt II s. 389. Nord ling, Ärvdabalken, 3 uppl., s. 109.

262 Lag

om b outredning

och, arvskifte,

3 kap.

1 §.

ten icke kan utan olägenhet fullgöras på kortare tid än tre månader, torde vara så talrika, att någon allmän nedsättning av denna tid ej kan anses påkallad. En dylik nedsättning skulle säkerligen medföra en väsentlig stegring av antalet ansökningar om tidens förlängning, och dessa skulle väl i allmänhet komma att bifallas. En sådan ordning vore olämplig såväl för dödsbodelägarna som för domstolen. Tidens förkortning skulle vidare åtminstone till en början medföra fara för att fristen försuttes, och detta bör om möjligt undvikas med hänsyn till den stränga påföljd, som föreslås fortfarande skola inträda Beträffande ansvar för den dödes gäld. Beredningen har därför ansett bouppteckning böra såsom hittills förrättas inom tre månader från dödsfallet.1 Tiden skall räknas enligt kalendern. 2 Ej möjlighet Någon möjlighet till förkortning av tiden lärer ej böra stadgas. BeredJto^Ufa.ningen har i 1 kap. föreslagit bestämmelser, som åsyfta att under alla förhållanden medföra ett omhändertagande av boets egandom, och genom föreskrifterna om boutredningsman i 2 kap. möjliggöres för rättsägare, som hyser farhåga, att hans rätt ej behörigen tillvaratages, att få boets förvaltning överlämnad åt en förtroendeman. Ovan har också nämnts, att den nuvarande föreskriften ej längre tillämpas. Förlängning Däremot bör otvivelaktigt möjlighet fortfarande finnas att förlänga trea VedgTvabsÖr månaderstiden. Enligt förslaget skall sådan förlängning kunna ske, om det med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak finnes påkallat. Beslutet om uppskov skall på ansökan, vilken måste vara ingiven före tremånaderstidens utgång, meddelas av rätten eller, på landet, av domaren. Att åt domaren tillerkänts en sådan behörighet innebär i förhållande till gällande rätt. en nyhet. Därmed avses att undvika den rättsförlust, som å landet eljest skulle kunna inträffa, om det på grund av bouppteckningstidens utlöpande före rättens nästa sammanträde ej kunde medhinnas att utverka uppskovsbeslut. 3 Framhållas må i detta sammanhang, att laga förfall ej kan enligt förslaget åberopas såsom ursäkt för underlåtenhet att förrätta bouppteckning. 4 Behörighet att besluta om uppskov tillkommer, såsom framgår av en jämförelse med 8 § i detta kapitel, rätten eller på landet domaren i den ort, där den döde skolat svara i mål som rörde hans person eller, om behörig 1 Samma tid föreslogs av såväl l a g k o m m i t t é n som ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n , vilka eljest, såsom i fråga om arvsrättspreskription och dödförklaring:, med hänsyn till de efter 1734 ändrade förhållandena föreslogo väsentlig förkortning av gällande frister. * Se lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid. 3 Katt för domaren att bevilja uppskov var ej medgiven enligt ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n s förslag (enligt l a g k o m m i t t é n skulle bouppteckning alltid vara hållen inom tre månader från dödsfallet), men i en av G t i n t h e r avgiven reservation yrkades, att å landet domaren skulle kunna meddela dylikt beslut. 4 Till befrielse från sådan påföljd, som i 9 kap. 5 § A. B. omtalas, kunde laga förfall åberopas. Se nämnda lagrum och S. J. A. XXV s. 317. Av det i S. J. A. X s. 308 refererade rättsfallet synes framgå, att laga förfall kunde åberopas också till vinnande av befrielse för gäldsansvar på grund av underlåten bouppteckning.

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap, i S,

domstol ej sålunda finnes, Stockholms rådstuvurätt. 1 Ej ens när den döde efterlämnar egendom å flera orter och bouppteckning följaktligen jämlikt 7 § må förrättas å varje ort, kan anstånd beviljas av annan rätt än den nu nämnda. A andra sidan kommer sålunda beviljat anstånd att avse uppteckning också av egendom, som är belägen utanför den rättens domvärjo; allenast en ansökan är förty erforderlig. Bouppteckningen måste vara avslutad inom den sålunda i lag eller genom särskilt beslut föreskrivna tiden; det är ej tillräckligt, att den påbörjats inom sagda tid. Detsamma lärer vara förhållandet enligt gällande rätt 2 åtminstone beträffande bouppteckning, som förrättas genom delägarnas försorg. När fråga är om förlängning av den normala bouppteckningstiden, är det enligt det ovan anförda tillräckligt, att uppskovsansökningen ingives inom den tiden. Därest tid för boupptecknings förrättande försittes, äger enligt stadgande i 9 § av detta kapitel rätten vid vite ålägga den försumlige att inom viss tid föranstalta om bouppteckning eller ock förordna någon att göra detta. Åvilar försummelsen delägare, som har boet i sin vård, blir han jämlikt 4 kap. 14 § i förslaget ansvarig för all boets gäld. Har beslut om uppskov meddelats av domaren, bör det av honom å nästa 1 Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n utsade uttryckligen, att uppskovsansökan skulle ske hos rätten i den ort, där den dödes hemvist var (6 kap. 3 §), och stadgade också, att bouppteckningen skulle ingivas till den rätten (13 §). På flera andra ställen (bl. a. i 1 §, som utsade, att anmälan skulle göras hos rätten, om vårdare av boet ej funnes) talades blott i allmänhet om »rätten». G i i n t h e r ansåg det på den grund mindre klart, att man på alla ställen avsett samma rätt, ehuru detta måste vara meningen. I synnerhet skulle en dylik uppställning kunna leda till det missförstånd om 1 §, att man där avsett rätten i den ort, där dödsfallet timat, ehuru det väl icke kunde vara något tvivel, att denna rätt, såvida den ej tillika vore den domstol, varunder den döde lytt, ej kunde hava något att skaffa med hans bo. Härtill genmälde R i c h e r t , att då i 1 § vore fråga endast om vården av ett bo> vars egendomar möjligen kunde ligga i särskilda delar av riket, och då vid sådant förhållande omständigheterna ej sällan torde fordra sådan skyndsamhet, att man måste vända sig till den rätt, varunder egendomen lydde, han trodde det vara klokast att på detta ställe ej föreskriva, att den åtgärd, som kunde vara av nöden, ovillkorligen skulle sökas hos rätten i den ort, där den döde hade sitt hemvist. 2 Denna ståndpunkt intogs i Kungl. Maj:ts dom den 6 februari 1839, refererad i S. J. A. X s. 308. Två justitieråd ansågo det vara tillräckligt, att bouppteckningen påbörjats inom laga tid och sedermera fortsatts utan annat uppehåll än sådant som ej berott av sökandena. Jfr det yttrande, som avgavs av justitierådet I s b e r g vid högsta domstolens behandling den 6 december 1828 av en till Kungl. Maj:t av K. B. i Blekinge län ingiven framställning angående frågan om lagsökning mot öutrett stärbhus för avliden mans ostridiga skuld. Han uttalade sig i samband därmed om stadgandet i 9 kap. 3 § Ä. B. och fäste uppmärksamhet på, att man någon gång ansett sig fullgöra lagens bud endast man börjat bouppteckningen inom den utsatta tiden; men därefter hade man, med större eller mindre skyndsamhet, med längre eller kortare mellanuppehåll, fortsatt den veckor och månader, så att mångdubbelt längre tid än tre månader från dödsfallet åtgått, innan den blivit avslutad, och då fråga sedermera blivit väckt om urarvagörelse, hade man beräknat tiden för anmälan därom ifrån dagen, då bouppteckningen avslutades. En sådan tydning måste anses obehörig. Emellertid vore måhända lagens ord uti nämnda paragraf icke så bestämda, att för det anmärkta förfarandet borde tilllämpas det äventyr, som vore utsatt för uppskov med bouppteckning utöver den av lagen medgivna tid. Justitierådet ansåge sig därför böra hemställa, om det icke kunde stadgas, »att bouppteckning borde avslutas inom tre månader från dödsfallet, därest icke förlängd tid blivit hos domaren sökt och beviljad.» Se S. J. A. VIII s. 114—115. Se ock N. J. A. 1913 s. 528. — Se vidare S c h r e v e l i u s , Lärobok i civilrätt, tredje delen, s. 195.

264 Lag

om boutredning

och arvskifte,

3 hap.

rättegångsdag anmälas för rätten. Det har varit erforderligt föreskriva, att talan mot domarens beslut föres i hovrätten. 1 Att klagan mot domarens eller rättens beslut föres genom besvär, behöver däremot ej särskilt utsägas. 2 Tiden för besvärs anförande mot domarens beslut skall, då annat ej föreskrivits, räknas från beslutets meddelande. 3 Särskildafrä- I vissa fall kan det vara tvivelaktigt, huruvida skyldighet att förrätta boS %oi?ppteckdeuppteckning överhuvud föreligger. Detta är förhållandet, när den avlidne ningsplikten. vid sin död var i konkurs och bouppteckning följaktligen i anledning av konkursen kommit till stånd. Även om det, såsom vid 4 kap. 1 § närmare utvecklas, enligt förslaget ej kan anses erforderligt för stärbhusdelägarna att, till vinnande av befrielse från gäldsansvar, avträda egendomen till konkurs, då den dödes bo redan vid dödsfallet var sålunda avträtt, synes det böra åligga delägarna att uppge egendom, som ej förut blivit uppgiven, särskilt sådan som tillfallit arvlåtaren efter konkursens början. 4 Det lärer emellertid härvid ej vara fråga om en uppgiftsplikt enligt nu förevarande bestämmelser, utan skyldigheten torde åligga delägarna jämlikt grunderna för stadgandet i 10 § av detta kapitel. Underlåtenhet att uppgiva tillgång, som yppats efter konkursbouppteckningen, bör därför ej medföra ansvar för all den dödes gäld enligt 4 kap. 14 § i förslaget. Det synes vidare städse tillhöra god ordning, att sedvanliga uppgifter om den döde, dödsbodelägarna, testamenten m. m. lämnas också när arvlåtaren var i konkurstillstånd. Fråga om bouppteckningsplikt uppkommer vidare, när den ende successorn efter den döde avlider, innan bouppteckning förrättats efter denne. Denna omständighet torde icke medföra, att sådan förrättning blir obehövlig; bouppteckning måste ske efter vardera arvlåtaren, något som ock för närvarande torde iakttagas. 5 En hithörande fråga av praktisk betydelse är, huruvida bouppteckning är erforderlig, också när boets egendom är ringa. För finsk rätt har Ghydenius uttalat, 6 att om ingen eller mycket ringa egendom finnes, bouppteckning ej ansetts nödig. Men, tillägger Chydenius, där gäld finnes, bör med hänsyn till borgenärer uppteckning förrättas, ehuru tillgångar saknas. Hos oss torde också vid åtskilliga underrätter den praxis tillämpas, att fordran på bouppteckning eftergives, när enligt tillgängliga uppgifter tillgångarna äro så obetydliga, att de ej förslå till annat än gäldande av begravningskostna1 Jfr 6 § promulgationslagen till lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. 2 Se i nästföregående not omförmälda lagrum, jämfört med 25 kap. 2 § R. B. 3 Jfr däremot 2 kap. 21 § i förslaget, där det med hänsyn till att besvär kan anföras även av andra än sökanden, föreskrivits, att tiden för besvärs anförande skall räknas från det klaganden erhöll del av beslut som där avses. 4 Se G- A p p e l b e r g i Sv. J. T. 1916 s. 228. Se ock N. J. A. 1885 s. 152. Jfr N. J. A. 1907 s. 69. 5 Jfr N. T. 1867 s. 506 och N. J. A. 1905 s. 296. Jfr ock diskussionen i Juridiska föreningen i Finland, refererad i Tidskrift, utgiven av nämnda förening, 1898 s. 462—466. 6 C h y d e n i u s , Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 63.

Lag om boutredning

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. % §.

och bouppteckningsplikt jämlikt första stycket i förevarande paragraf åligger dem följaktligen ej förrän vid den förste mottagarens död, därest de då hava egendomen i sin vård. Skulle den förste mottagaren intaga ställning av allenast legatarie — han har exempelvis erhållit kvarlåtenskapen med nyttjanderätt —, äro de, som fått äganderätten, med avseende å dödsboförvaltningen att behandla enligt huvudregeln i t kap. 1 §. De kunna sålunda vara att anse såsom delägare i arvlåtarens bo och bliva förty bouppteckningspliktiga, i den mån de hava boets egendom i sin vård. Den nu lämnade framställningen avser de fall, när dödsboets egendom är föremål för förvaltning enligt 1 kap. 1 §. Under denna förvaltningsform inbegripas även de fall, då allenast en delägare finnes. Ett sådant fall kan föreligga, när allmänna arvsfonden är arvinge eller ensam testamentstagare. Den lokala representanten för fonden, vilken enligt lagberedningens samtidigt framlagda förslag till lag om ändring i lagen om allmänna arvsfonden skall erhålla benämningen god man i stället för boutredningsman, har att under boutredningen företräda fonden, och han blir följaktligen, liksom den nuvarande boutredningsmannen, skyldig att fullgöra den bouppteckningsplikt, som enligt förevarande stadgande åvilar fonden såsom delägare. Bouppteckningsplikt åligger enligt det föreslagna stadgandet allenast delägare, som har boet i sin vård, men däremot ej övriga delägare. Dessa, som kanske äro avlägset boende, böra kunna förlita sig på att den, som omhändertagit boet, ombesörjer bouppteckningen och att de ej vid dennes underlåtenhet härutinnan skola underkastas den hårda påföljd, som ansvaret för all boets gäld innebär. Är anledningen till att vissa delägare ej hava egendomen i sin vård att tillskriva eftersättande av den skyldighet att omhändertaga boet, som enligt 1 kap. 2 § åligger dem, kunde det måhända förefalla tvivelaktigt, huruvida dylik försummelse bör för dem medföra befrielse från att föranstalta om bouppteckning. Genom stadgandena i andra stycket av 1 kap. 2 § samt förevarande paragrafs andra stycke jämfört med 9 § i detta kapitel har det emellertid^ sörjts för, att boet under alla förhållanden skall bliva omhändertaget och att bouppteckning kommer till stånd. Då på • grund härav såväl det allmännas som vederbörande rättsägares intresse är tillgodosett, lärer något behov ej förefinnas att ålägga också delägare, som ej har boet i sin vård, uppteckningsplikt. Skulle så ske, kunde det av skäl, som nyss nämnts, i allt fall näppeligen komina i fråga att ålägga också sådan delägare ansvar för all boets gäld i händelse av försummad bouppteckning. En sådan ståndpunkt skulle emellertid medföra en bristande korrespondens mellan stadgandena om delägarnas bouppteckningsplikt och delägares ansvar för gäld i händelse av denna plikts eftersättande, och ett dylikt resultat måste av praktiska skäl betecknas såsom mindre lämpligt. På grund av vad nu anförts har bouppteckningsplikt enligt förevarande stycke ålagts allenast delägare, som har boet i sin vård.

Lag om b outredning

och arvskifte,

3 leap. 2 §.

2G!l

Dödsboförvaltningen kan från delägarna övergå på en boutredningsman, b) boutredsom utsetts jämlikt 2 kap. 1 § i förslaget, eller på en testamentsexekutör, "leftaments^ d. v. s. någon som — enligt definitionen i sistnämnda lagrum — genom exekutor. testamente bemyndigats att i avseende å förvaltningen av den dödes egendom träda i arvingars eller universella testamentstagares ställe. I dylika fall bör det åligga dödsboförvaltaren att föranstalta om boets uppteckning. 1 Detta följer redan av stadgandet i 2 kap. 11 och 20 §§, att boutredningsmannen eller testamentsexekutorn har att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder, men det har av praktiska skäl ansetts lämpligt att i samband med reglerna om bouppteckning utsäga vad denna allmänna föreskrift innebär med avseende å bouppteckningens förrättande. Boutredningsmannen bör vid bouppteckning liksom eljest söka handla i samförstånd med delägarna. 2 Den, som genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde (se 2 kap. 20 §), är ej boupptecknings-pliktig. Bouppteckningsplikt åvilar subsidiärt även annan än den, som tillhör någon av ovannämnda kategorier; redogörelse härför skall lämnas i samband med andra stycket. Den skyldighet att föranstalta om bouppteckning, som enligt det ovan Boupptech nämnda åligger delägare, vilken har boet i sin vård, boutredningsman eller / S ^ ä Ä * testamentsexekutör, fullgöres enligt det föreslagna stadgandet därigenom, att den bouppteckningspliktige bestämmer tid och ort för bouppteckning samt utser gode män att den förrätta. Gode männen skola till antalet vara minst två. Har bouppteckningen förrättats- av allenast en god man, kan registrering av bouppteckningen ej ske. Laga bouppteckning kan nämligen i detta fall, strängt taget, ej anses hava kommit till stånd, och rätten har att meddela föreläggande eller förordnande enligt 9 § första stycket i detta kapitel. De delägare, som ej hava boet i sin vård och förty ej äro bouppteckningspliktiga, äga ej deltaga i beslutet om tid och ort för bouppteckning eller om utseende av gode män, utan de hava att finna sig i de avgöranden, som härutinnan fattas av den bouppteckningsskyldige. De torde ej heller kunna genom att utverka förordnande av boutredningsman åstadkomma, att denne utser nya gode män, som undantränga de förra, men äga naturligen hos * rätten framställa erinringar mot den bouppteckning, som kommer till stånd, samt yrka bouppteckningens edfästande. Vårdas boet av flera delägare, tillkommer det dem att, såsom eljest, gemensamt träffa besluten; kunna de ej enas, kan boutredningsman förordnas, och beslutanderätten ankommer då på honom. På gode männen har enligt förslaget den fordran uppställts, att de skola vara Gode män vid boupp-

1 Sådan skyldighet åligger enligt gällande rätt testamentsexekutör. s. 389. 2 Jfr 2 kap. 11 § i förslaget.

t&cJcyiiTiQ

Se N. J. A. 1925

270 Lag om boutredning

och arvskifte,

S kap. 2 §.

kunniga och trovärdiga. 1 Detta innebär allenast en föreskrift av instruktorisk natur. Skulle nämnda fordran ej vara uppfylld, medför detta i och för sig ej, att bouppteckningen blir ogiltig; en motsatt regel vore redan med hänsyn till påföljden i gäldsavseende orimlig. Skulle bouppteckningen emellertid befinnas vara i sak felaktig, skall registrering av rätten vägras, intill dess bouppteckningen försatts i behörigt skick. Det fordras icke, att gode männen skola vara ojäviga. En sådan fordran torde ej kunna uppställas utan att med dess åsidosättande förknippas ogiltighetspåföljd, något som av nyssnämnda skäl ej synes kunna ifrågakomma. Att delägare ej kan vara bouppteckningsförrättare torde ligga i sakens natur och får för övrigt anses framgå därav, att bouppteckningsförrättare betecknas såsom god man. Bouppteckningsförrättare kan ej heller den vara, som föranstaltar om bouppteckningen. Undantag har dock i 9 § här nedan ansetts böra göras för den, som — där bouppteckning ej skett — av rätten förordnats att föranstalta därom. Av det förut anförda framgår, att det ej tillkommer gode männen utan de uppteckningspliktiga att bestämma tid och ort för bouppteckningen. Själva förrättandet av bouppteckningen tillkommer däremot gode männen; ej blott delägarna utan även boutredningsman och testamentsexekutör äro uteslutna därifrån. 2 Enligt 9 kap. 1 § Ä. B. skall bouppteckning ske i delägarnas närvaro. Det torde emellertid vara tillräckligt, att de behörigen kallats till förrättningen; har så ej skett, kan registrering av bouppteckningen icke äga rum. I enlighet härmed har i andra punkten av förevarande stycke utsagts, att samtliga delägare skola kallas till förrättningen. Finnes för delägare legal representant, såsom förmyndare eller god man, eller har delägare utsett fullmäktig, är det naturligen å honom, som kallelse skall ske. Har arvinge genom testamente, som vunnit laga kraft, uteslutits från del i kvarlåtenskapen, är han ej delägare och skall ej heller kallas. Att han det oaktat skall angivas i bouppteckningen framgår av 3 §. Innan testamentet blivit ståndande, måste däremot kallelse å sådan arvinge äga rum. Han är nämligen enligt tredje stycket i 1 kap. 1 § i fråga om förvaltningen likställd med delägare, och honom bör förty beredas tillfälle att bevaka sin rätt, för den händelse testamentet förklaras ogiltigt och han sålunda blir bibehållen vid sitt delägarskap i boet. Kallelse å universell testamentstagare skall jämväl ske, ändå att frågan om testamentets giltighet ej blivit slutligen avgjord. Står det fast, att arvinge eller universell testamentstagare förverkat sin rätt, skall kallelse å honom ej ske. 1 I 9 kap. 1 § Ä. B. fordras beträffande bouppteckningsförrättare i stad, att de skola vara »redlige män». Å landet äga delägarna kalla »gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och värderingen förrätta». Enligt de äldre lagförslagen skulle bouppteckningsman till sitt biträde taga tvä »ojäviga män». 2 Jfr N. J. A. 1925 s. 389, enligt vilket rättsfall i testamente förordnad utredningsman ej ägde förrätta bouppteckningen.

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap. £ 8

271 Kallelse skall enligt uttrycklig föreskrift verkställas i god tid. Sker ej så, blir förhållandet detsamma, som om kallelse ej ägt rum. Huruvida behörig kallelse företagits, får naturligtvis bedömas med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Har kallelse ej skett å samtliga delägare, eller har den ej ägt rum i erforderlig tid, skall registrering vägras, därest den delägare, som är i fråga, ändå ej närvarit. Berörda felaktighet torde dock ej obetingat medföra, att bouppteckning skall anses ej vara förrättad och ansvar för gälden förty inträda; det får i det särskilda fallet avgöras, huruvida felet bör anses vara av så allvarlig art, att sådan påföljd bör äga rum. 1 Det har vidare föreslagits, att kallelse skall ske å efterlevande make, ändå att han ej är delägare- Härmed avses de fall, när bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten samt maken ej är arvinge eller universell testamentstagare (jfr 1 kap. 1 § andra stycket). Också i dylika fall torde nämligen maken regelmässigt besitta sådan kunskap om förhållandena i boet, att maken lämpligen bör beredas tillfälle att närvara vid bouppteckningen. Stadgandet gäller också make, som vunnit hemskillnad eller boskillnad och som, pä grund av att bodelning skett, ej är att anse såsom delägare. Ett spörsmål, som i detta sammanhang måste besväras, är, huruvida sekundosuccessorer böra kallas till bouppteckningen. Här märkas först de fall, när egendomen skall jämlikt 2 kap. arvslagen tillfalla den efterlevande maken och vid dennes död övergå till den först avlidne makens dåvarande arvingar, tillhörande andra parentelen, d. v. s. föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar. Samma bestämmelser skola enligt 4 kap. 1 § i lagen om testamente tillämpas också när genom testamente förordnats, att egendom, som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, varvid avvikelser från arvslagens regler kunna följa av testamentet. Beträffande de fall, som rymmas under sistnämnda stadgande, får beredningen hänvisa till den framställning, som lämnats i motiven därtill 2 . Det kan slutligen inträffa, att arvlåtaren testamenterat kvarlåtenskapen till annan än make med föreskrift om sekundosuccession vid förste mottagarens död. Dylika förordnanden äro dock tämligen sällsynta. 3 De i 2 kap. arvslagen meddelade bestämmelserna innebära en synnerligen omfattande rätt för efterlevande maken. Han äger utan inskränkning under sin livstid disponera över egendomen och är skyddad mot varje ingripande från den först avlidnes arvingar; hans rätt skiljer sig från den fulla äganderätten blott i det, låt vara betydelsefulla, hänseendet, att han ej äger bortgiva egendomen genom testamente. Då bestämmelserna i riksdagen erhöllo sitt nuvarande innehåll, betonades med styrka viktan av att efterlevande I rättsfallet 1890 s. 4J5 förklarades bouppteckning vara utan rättslig betydelse, enär delägare (omyndiga barn) icke ens varit kallade till förrättningen. 2 Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 259 f. 8 Se i näst föregående not omnämnda förslag s. 252—264.

272 Lag om boutredning

och arvskifte,

3 kap. 2 §.

maken erhölle möjligast självständiga ställning, så att lian ej utsattes för trakasserier från sekundosuccessorerna. Det kunde från nu angivna utgångspunkt med visst fog ifrågasättas, huruvida åt sekundosuccessorerna, vilkas rätt inträder först vid efterlevande makens död och vilka på den grund enligt uttrycklig föreskrift i 1 kap. 1 § av förslaget anses såsom delägare i dennes bo men ej i den först avlidne makens, borde inrymmas rätt att närvara vid bouppteckningen efter denne, övervägande skäl tala dock enligt lagberedningens mening för att de kallas till förrättningen. Enligt 2 kap. arvslagen skall vid efterlevande makens död en proportionell delning ske efter båda sidornas insatser. Denna proportion fastställes i bouppteckningen efter den först avlidne, där i nu förevarande fall skall med åsättande av värden antecknas ej blott dennes utan även all den efterlevandes egendom. Detta fastställande är av stor vikt, i det att också en i och för sig måhända ej så betydande felaktighet — den må röra egendomens upptagande eller värderande — kan i händelse av en väsentlig förändring i boets ställning avsevärt inverka på storleken av de båda sidornas andelar vid efterlevande makens död. Det vore därför ej riktigt, om sekundosuccessorerna betoges möjlighet att vid bouppteckningen tillvarataga sina intressen. Deras kallande till förrättningen synes tvärtom kunna uppfattas såsom en konsekvens av bestämmelserna om egendomens delning vid efterlevande makens död. Visserligen kunna sekundosuccessorernas närvaro vid bouppteckningen tänkas understundom vara olägligt för den efterlevande, men detta torde ej böra utesluta dem från sådan rätt. Framhållas må ock, att här ej ifrågasattes sekundosuccessorernas ovillkorliga närvaro utan blott en möjlighet för dem, som så önska, att bevaka sin rätt. Vad nu sagts närmast med avseende å den legala sekundosuccessionen har tillämpning också i ovannämnda fall, när arvlåtaren förordnat att egendomen skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan; reglerna i 2 kap. arvslagen skola här jämlikt 4 kap. 1 § testamentslagen äga tillämpning. Också i de mera sällan förekommande fall, när förste mottagaren är annan än make, måste det anses tillbörligt, att sekundosuccessorerna kallas till bouppteckningen efter arvlåtaren. Sekundosuccessorn bör kallas allenast om han intager ställning av arvinge eller universell testamentstagare, men icke om han är blott legatarie. I sistnämnda fall är han ej delägare i vare sig arvlåtarens eller förste mottagarens bo, och kallelse till bouppteckning enligt förevarande stycke skall således ej ske å honom. Kallelse bör ske å dem, som vid tiden för bouppteckningen intaga ställning av sekundosuccessorer. Uppenbart är, att så skall ske, när det vid nämnda tidpunkt kan fastställas, vem den blivande successorn är; arvlåtaren har t. ex. genom testamente förordnat, att egendomen skall efter förste mottagarens död tillfalla en redan då existerande juridisk person. Ofta är det emellertid ej möjligt att vid bouppteckningen fastslå, vilka de blivande mottagarna komma att vara; egendomen skall t. ex. efter den efter-

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap. 2 §.

levande makens död tillfalla den först avlidne makens skyldemän efter vad i 2 kap. arvslagen sägs eller, på grund av testamentariskt förordnande, efter makens död övergå till annan fysisk person. I dylikt fall bör tillfälle att närvara vid bouppteckningen beredas dem, som skulle varit närmast att taga arv eller testamente, därest successionen då inträffat, och de verkliga sekundosuccessorerna böra anses hava blivit behörigen företrädda av dem, som sålunda kallats. 1 I anslutning till vad nu sagts har i sista punkten av första stycket i nu ifrågavarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att om lott i kvarlåtenskapen skall åtnjutas först sedan delägare avlidit, kallelse också skall ske å den, som vid tiden för bouppteckningen är närmast att taga arv eller testamente. De slutliga mottagarna skola enligt det föreslagna stadgandet kallas till bouppteckningen efter arvlåtaren endast om den föregående mottagaren varit arvinge eller universell testamentstagare. Har den förste mottagaren varit allenast legatarie •— han har exempelvis med nyttjanderätt innehaft kvarlåtenskapen — äro de slutliga mottagarna i regel att anse såsom delägare redan vid arvlåtarens död, och kallelse å dem till bouppteckningen efter honom skall förty ske på grund av stadgandet i andra punkten av detta stycke. De, som jämlikt 2 kap. lagen om arv äga rätt till sekundosuccession men på grund av testamente uteslutits från sådan rätt, skola kallas, såframt testamentet ej vunnit laga kraft. Detta är visserligen ej uttryckligen nämnt i lagtexten. Då emellertid arvinge, som genom ännu ej lagakraftvunnet testamente uteslutits från arv, enligt vad ovan nämnts skall kallas, måste detsamma ock anses gälla beträffande utesluten sekundosuccessor i vad rör tiden före testamentets lagakraftvinnande. Såsom ovan nämnts, stadgas i första stycket av denna paragraf — frånsett de fall, när boutredningsman eller testamentsexekutör finnes — bouppteckningsplikt för delägare, som har boets egendom i sin vård. Det vanliga är, att delägare tager hand om boet och föranstaltar om bouppteckning. Underlåtenhet i sistnämnda hänseende medför gäldsansvar för delägare, som utövar vården. Om boets egendom ej omhändertages av samtliga delägare eller deras representanter, såsom förmyndare eller sysslomän, åligger det enligt första stycket i 1 kap. 2 § delägare, som är därtill oförhindrad, samt efterlevande make, ändå att maken ej är delägare, att taga vård om egendomen och att underrätta delägarna om dödsfallet. Blir egendom ej omhändertagen av delägare eller make, skall jämlikt andra stycket av samma paragraf husfolk, husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen. Dylik vårdare har därefter valrätt mellan att tillkalla delägare eller att hos rätten Jfr 7 kap. 4 § testamentslagen, där det föreskrives, att i fall av legal sekundosuccession. testamente må delgivas dem, som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator; dessas åtgärder beträffande klander eller godkännande av testamentet binda dem, som i verkligheten bliva sekundosuccessorer. 18 — 303628

Andra stycket.

274 Lag om boutredning

och arvskifte,

o leap. % §.

göra anmälan om dödsfallet. I sistnämnda fall skall rätten förordna god man att vårda boet och underrätta delägarna. Genom nu angivna bestämmelser har man sörjt för, att ett provisoriskt omhändertagande av boet städse skall kunna ske och att delägarna alltid bliva underrättade om dödsfallet, så att de bliva i tillfälle att bevaka sin rätt i boet. Emellertid kan det inträffa, att delägarna, trots mottagen underrättelse, underlåta att omhändertaga boet. Såsom framgår av 1 kap. 2 §, synas de ej böra kunna tvingas därtill. Under sådana omständigheter är det emellertid nödvändigt tillse, att bouppteckning också i dessa fall kommer till stånd. Möjlighet härtill har också beretts genom att rätten jämlikt det föreslagna stadgandet i 9 § av detta kapitel erhållit behörighet att förordna någon att föranstalta om bouppteckning. Att denna utväg är den enda, som står till buds, för åstadkommande av bouppteckning synes dock ej vara lämpligt. Förhållandena kunna ej sällan vara sådana, att det för delägare, t. ex. sådana som bo långt borta, skulle vara förenat med kostnader och besvär att själva ombesörja bouppteckningen men att annan finnes, exempelvis någon som sammanbott med den döde, som ur alla synpunkter måste anses väl ägnad att föranstalta om bouppteckningen. För dessa fall vore det en onödig omgång att kräva ett förordnande av rätten. Den naturliga anordningen synes tvärtom, i ett sådant exempel som det nämnda, vara, att vårdaren efter överenskommelse med delägarna ombestyr bouppteckningen. Man torde emellertid böra gå ännu ett steg, i det man stadgar bouppteckningsplikt för den, som efter vad i 1 kap. 2 § sägs har boet i sin vård. Då denna plikt innebär allenast att bestämma tid och ort för bouppteckningen samt att tillkalla gode män, synas betänkligheter ej möta mot en sådan föreskrift. Framhållas må härvid särskilt, att den tillfällige vårdaren enligt andra stycket av 1 kap. 2 § städse kan undgå bouppteckningsplikten genom att till rätten göra anmälan, att någon som är vårdnadspliktig enligt första stycket av samma lagrum ej finnes. Den av rätten förordnade gode mannen blir då bouppteckningspliktig jämlikt ett stadgande som det nyss nämnda. En dylik anmälan till rätten kan av den tillfällige vårdaren göras ej blott då någon vårdnadspliktig enligt första stycket av berörda lagrum ej linnes, utan även sedan det visat sig, att de av honom tillkallade delägarna underlåta att omhändertaga boet. I det stora flertalet fall torde vårdaren för övrigt anse det såsom en naturlig skyldighet att ombesörja bouppteckningen, och det skulle då framstå såsom en onödig formalitet att utverka rättens förordnande. Detta torde ej heller för närvarande erfordras. Av ifrågavarande stadgande och en jämförelse med 1 kap. 2 § andra stycket framgår, att den tillfällige vårdaren ej äger föranstalta om bouppteckning, med mindre det visar sig, att egendomen ej omhändertages av delägare. Sedan vårdaren underrättat delägaren, har han förty att, innan ytterligare åtgärd vidtages, avvakta, huruvida underrättelsen medför något resultat. Skulle ej heller, sedan bouppteckning förrättats av sådan vårdnadspliktig

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap. 2 och 3 §§.

som i andra stycket sägs, boet bliva omhändertaget av delägare, får vårdaren jämlikt 1 kap. 2 § andra stycket om förhållandet göra anmälan till rätten, som äger förordna god man att fullgöra delägares vårdnadsplikt. 3 § Beträffande boupptecknings innehåll finnas i gällande lag föreskrifter allenast om upptagande av boets tillgångar och skulder. I sakens natur ligger emellertid, att bouppteckningen måste för att fylla sitt syfte också innehålla uppgifter om den döde och delägarna; detta iakttages även städse i praxis. Bouppteckningen plägar vidare inledas med en uppgift om dagen för förrättningen. I överensstämmelse härmed har föreslagits, att i bouppteckningen skall angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist, vilka skola kallas till förrättningen. Av 2 § framgår, att här avses samtliga delägare, efterlevande make, ändå att han ej är delägare, samt arvinge eller universell testamentstagare, som skall njuta lott först sedan annans rätt upphört. I samband med uppgivandet av namn och hemvist å dem, som sålunda skola kallas, bör ock, i anslutning till rådande praxis, antecknas i vilken egenskap vederbörande blivit kallad. I fråga om delägare bör även utsägas, om han är efterlevande make, arvinge eller universell testamentstagare. För efterlevande make bör lämpligen angivas datum för äktenskapets ingående till vinnande om upplysning, huruvida äldre eller nya giftermålsbalken är tillämplig. Uppgift skall lämnas, för underårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Tydligt är, att den artificiella skyldskap, som adoption utgör, ock måste angivas. Är maken arvinge, behöver naturligen hans eventuella skyldskap med arvlåtaren ej utsättas, enär arvsrätten grundas på hans egenskap av make. När ej annan arvinge än allmänna arvsfonden finnes, skall detta angivas, något som framgår av föreskriften att uppgift skall lämnas å delägare, som skola kallas till förrättningen. I detta sammanhang må erinras, att då i bouppteckning ej upptages någon, som enligt 1—4 kap. arvslagen är berättigad till arv, detta kan bero antingen därpå, att det är ovisst, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före arvsfonden är berättigad till arvet, eller ock därpå, att det är utrett, att annan arvinge än fonden ej finnes. I förra fallet skall kungörelse enligt 9 kap. 2 § arvslagen utfärdas, varemot i det senare dylik kungörelse ej skall äga rum. Det åligger gode männen, som förrätta bouppteckningen, att tillse, att av denna tydligt framgår, vilket av nämnda båda fall är för handen. Att granskningsskyldighet i detta avseende åligger rätten, hos vilken bouppteckningen skall registreras, framgår av kungl. cirkuläret den 2 november 1928 till rikets underrätter angående utfärdande av sådan kungörelse, som nyss nämnts. Av stadgandet att uppgift skall lämnas å dem, som skola kallas till förrättningen, följer vidare, att elär för någon av dessa förmyndare eller god man är förordnad, dennes namn och hemvist skola angivas. Att uttryckligen före-

bouppteckning, som omförmäles i 10 §, behöver vid handlingen ej fogas sådana handlingar, som avses i 4 §. 5 §• Vem skall

uppgiva boet?.

\ denna paragraf behandlas bouppteckningens innehåll i vad rör själva r J ]0,

....

.,,

kvarlatenskapen. Närmast till hands att uppgiva denna är den, som har boet i sin vård. Det kan emellertid inträffa, att denne, t. ex. en tillfällig vårdare eller en av rätten jämlikt 1 kap. 2 § förordnad god man, saknar tillräcklig kännedom om boets förhållanden eller i varje fall ej är därmed lika förtrogen som annan, vilken ej har vården om boet. Uppgivandet bör då ske av den sistnämnde. I anslutning till det sagda har, i överensstämmelse med vad som får anses utgöra gällande rätt, 1 föreslagits, att boet skall uppgivas av den, som har det i sin vård eller eljest därmed är bäst förtrogen. Av 9 § tredje stycket framgår, att den uppgiftspliktige kan av rätten vid vite tillhållas att uppgiva boet. 2 Den som vid boets uppgivande uppsåtligen dolt undan tillgång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än eljest vederbort, gör sig förfallen till bötesansvar jämlikt 54 § i förordningen den 19 november 1914 angående arvsskatt och skatt för gåva. Menedsstraff kan ock ifrågakomma för den, som beedigat veterligen oriktig bouppteckning. Någon förverkandepåföljd, motsvarande den för närvarande i 9 kap. 7 § Ä. B. stadgade, har däremot ej upptagits i förslaget. 3 Det måste anses tillbörligt, att delägare, som ej uppgiver boet, förpliktas att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen. Sådan skyldighet bör åligga honom vare sig han är närvarande vid bouppteckningen eller icke. Ett stadgande av nu angiven innebörd har därför upptagits i andra punkten av denna paragrafs första stycke. Av 6 § i detta kapitel framgår, att edgångsplikt åligger sådan delägare, som nu nämnts. Om han, vid bouppteckningen eller dess edfästande, genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt, blir han enligt 4 kap. 14 § i förslaget ansvarig för all den dödes gäld. Vadskall Samtliga boets tillgångar och skulder skola enligt föreskrift i detta stycke uppgivas? U pptagas. Avgörande tidpunkt för vad som skall upptagas i bouppteckningen är dödsfallet. Till senare för dödsboet uppkomna tillgångar och skulder tages ej annan hänsyn än att, vad angår de sistnämnda, jämlikt 14 § arvsskatteförordningen från behållningen avdrag må ske för begravnings- och bouppteckningskostnader. Av det föreslagna stadgandets lydelse framgår, att 1

Jfr Nordling a. a. s. 106. Se angående gällande rätt N. J. A. 1914 s- 456. Frånskild make ålades vid vite att vara personligen tillstädes och uppgiva boet vid förrättning för boets uppteckning för skifte. — N. J. A- 1926 s. 512. En person, som ej var delägare i boet, ansågs med avseende å den befattning han tagit med boet vara skyldig att till bouppteckningen vid vite uppgiva tillgångar och skulder i boet. 3 Se nedan s. 307. 1

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap. 5 §.

Jfr E b e r s t e i n a. a. s. 411 f.

om arv s. 302—303.

Lag om boutredning

286 Lag

om boutredning

och arvskifte,

3 leap. 5 och 6

§§.

gas, att sådana kläder finge från bouppteckningen uteslutas. Då ifrågavarande förslag ej innehåller någon dylik föreskrift, följer därav, att den efterlevandes gångkläder böra upptagas och värderas, i den'mån upptagande och värdering av hans egendom överhuvud sker. Frågan är av ytterst ringa praktisk betydelse. Då kläder enligt gängse praxis vanligen upptagas i en enda post, vållar upptagandet intet besvär vid bouppteckningen. Värderingen göres också i dylika fall så låg, att en föreskrift av antydd art ej komme att i realiteten minska skattskyldigheten ens i små bon, vilka äro de enda som kunde tänkas hava fördel av bestämmelsen. Vid sådant förhållande lärer lagtexten ej böra belastas med en föreskrift i ämnet. 1 6 §. Första Den, som uppgivit boet, bör liksom enligt gällande rätt vara skyldig eds yc e ' fästa bouppteckningen. Till vinnande av säkerhet att han är medveten om uvr)aesSimder^ennSi förpliktelse föreslås, att uppgivaren skall å bouppteckningshandlingen edsförplik- teckna försäkran under edlig förpliktelse, att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat. Innehållet av denna försäkran företer i formellt avseende viss avvikelse från den för närvarande i 9 kap. 1 § Ä. B. föreskrivna. Avvikelsen beror därpå att man ansett det böra av försäkringen tydligt framgå, att den avser ej blott tillgångar och skulder utan även övriga uppgifter i bouppteckningen, framförallt dem angående delägarna. Finnes ej sådan försäkran åtecknad bouppteckningshandlingen, får registrering ej ske. Framhållas må, att edgångsplikt åligger uppgivaren, oavsett huruvida uppgivandet skett på den grund, att han haft boet i sin vård eller enär han eljest varit därmed bäst förtrogen; det är det faktiska uppgivandet, som medför edgångsplikt enligt stadgandet i första punkten av detta stycke. Angående innebörden av försäkringen skall beredningen närmare yttra sig här nedan i samband med behandlingen av edstemat. Delägare, som efter vad i 5 § sägs på anmaning lämnat uppgifter till bouppteckningen, är ej pliktig att teckna försäkran angående riktigheten av sina uppgifter. Vem äger Angående frågan, vem som äger fordra edgångspliktens fullgörande, sakpakalla bo- n a g ^ r närvarande bestämmelser. Enligt Nor dl i n g 2 hava de, som äro i uppteck-

nmgsed? boet intresserade, rätt att fordra edgång, således efterlevande make, arvingar, testamentstagare, såväl universella som speciella, samt borgenärer; speciella testamentstagare och borgenärer dock endast om de kunna göra antagligt, 1 Framhållas må, att S c h l y t e r i en reservation till äldre lagberedningens betänkande yttrade, att då de kläder, som bures av barn, vilka ännu ej blivit skilda från föräldrarnas hus och erhållit särskild egendom, i allmänhet måste anses tillhöra föräldrarna, men lagens mening ej kunde vara annan än att dessa kläder lika litet som efterlevande makes gångkläder behövde i bouppteckningen upptagas, han ansåge detta böra, till undvikande av missförstånd, uttryckligen stadgas- Härtill må blott anmärkas, att beträffande dessa kläders upptagande gäller detsamma som i texten sagts om efterlevande makes. 2 N o r d l i n g a. a. s. 107.

Lag

om boutredning

och arvskifte,

S hap.

6 §.

att deras rätt beror av bouppteckningens riktighet. Björ lin g anser, att krav på edgång kan framställas av arvingar och testamentstagare. Undantag gores ej för speciella testamentstagare; borgenärerna nämnas däremot ej av honom såsom berättigade att framställa dylikt yrkande. 1 Enligt W i n r o t h tillkommer rätt att framställa edgångsyrkande i främsta rummet stärbhusdelägarna men i lika ställning befinna sig »testamentstagare och övriga bodelägare». Däremot kan enligt Winroth borgenär ej påfordra ed annat än om det kommer till konkurs. En annan uppfattning torde visserligen, säger Winroth, hava rått hos 1734 års lagstiftare, enär de utgingo därifrån, att boupptecknings upprättande i laga tid var något, vari alla de, som ägde rätt i dödsboet, hade intresse; för närvarande ansåges däremot borgenärer i annan ordning hava tillräckligen tryggats i sin rätts åtnjutande och därför ej äga föra någon talan beträffande boupptecknings upprättande eller edfästande. 2 Riktigheten av bouppteckning, som upprättats i boskillnads- eller hemskillnadsmål, är enligt föreskrifter i 9 kap. 9 § och 11 kap. 20 § G. B. make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen. Också enligt den före nya giftermålsbalken gällande boskillnadslagen kunde edgångsyrkande framställas av borgenär, under förutsättning att hans fordran tillkommit före boskillnadsansökningen. Vid omnämnande av detta stadgande yttrar Winr o t h , 3 att detta står i motsats till de grundsatser, som iakttagas rörande bouppteckning efter avliden person. 4 Att rätt att fordra fullgörande av edgångsplikt bör tillkomma arvinge och universell testamentstagare lärer vara otvivelaktigt, och denna rätt synes ej heller böra förvägras legatarie. Enligt lagberedningens mening bör också, i enlighet med vad för närvarande gäller åtminstone beträffande bouppteckning, som upprättats i boskillnads- och hemskillnadsmål, sådan rätt tillkomma borgenär; i såväl hans som boets intresse ligger, att avträdande till konkurs ej skall vara en förutsättning för den uppgiftspliktiges skyldighet att avlägga ed. Ej minst gäller detta, när boets egendom på ansökan av borgenärerna omhändertagits till förvaltning av boutredningsman. Det har på grand härav föreslagits, att rätt att fordra fullgörande av edgång skall tillkomma envar, vars rätt kan därav bero. Sistnämnda betingelse föreligger städse beträffande arvinge och universell testamentstagare. Annan måste däremot göra antagligt, att hans rätt är i fråga.5 En legatarie får sålunda 1

Bj ö r l i n g a a. s. 347. W i n r o t h a a. s. 710 not 1. W i n r o t h a a s 579—580. 4 Jfr rättsfall i SY. J. T. 1916 s. 388. Se däremot Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 1877, s. 341. I sitt inledningsanförande angående frågan, vilken åtgärd borde vidtagas av domstol, därest vederbörande vägrade att med ed bekräfta riktigheten av bouppteckning, utgick referenten i föreningens centralavdelning från, att bouppgivaren vore pliktig beediga bouppteckning på yrkande av arvingar, testamentstagare eller borgenär. 5 Jfr N. J. A. 1920 s. 619. 2

288 Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. Q §.

exempelvis göra antagligt, att tillgångarna enligt bouppteckningen ej förslå till legatets fullgörande. I sådant fall äger han kräva edgång; han synes lika litet som delägare behöva göra sannolikt, att bouppteckningen är felaktig. 1 Har arvinge genom testamente, som ej vunnit laga kraft, uteslutits från arv till förmån för universell testamentstagare, tillkommer enligt sista stycket i 1 kap. 1 § förvaltningsrätt dem båda, och härav följer, att edgångsyrkande kan av dem framställas. 2 Utan hinder av att testamentet ej vunnit laga kraft måste också den specielle testamentstagaren hava möjlighet att i förevarande hänseende bevaka sin rätt utan avvaktan på utgången av en tvist angående testamentets giltighet, som avgöres måhända åratal efter bouppteckningen. Ej ens för det fall, att testamente vunnit laga kraft, är arvinge, som genom testamentet blivit utesluten från arvsrätt, under alla förhållanden betagen rätten att framställa yrkande om bouppteckningsed. Han kan sålunda påkalla edgång i syfte att få fastställt, huruvida annat testamente finnes i boet. 3 Ej heller beträffande arvinge eller testamentstagare, som förverkat sin rätt, är möjligheten att framställa edgångsyrkande helt utesluten. Det kan sålunda tänkas, att denne önskar få kännedom om, huruvida ej i boet finnes testamente eller annan handling, som visar att han av arvlåtaren erhållit tillgift för det förfarande, som medfört att han förverkat sin rätt; sådan tillgift är nämligan en av de omständigheter, vilka kunna nedsätta eller utplåna förverkandepåföljden. Yrkande om edgång kan framställas ej blott av den, vars rätt därav beror, utan även av boutredningsman eller testamentsexekutör. Detta har utsagts i förevarande lagrum. Däremot har det här lika litet som eljest varit erforderligt att uttryckligen stadga, att representant eller fullmäktig äger för den, han företräder, framställa dylikt yrkande. När fråga är, huruvida någon vid uppgivande av dödsbo dolt undan till gång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än eljest vederbort, kan enligt 54 § gällande arvskatteförordning yrkande om bouppteckningsed framställas av allmän åklagare. Yrkande om fullgörande av bouppteckningsed kan enligt förslaget liksom 1

Jfr N o r d l i n g a. a. s. 106—107. Jfr N J. A. 1890 s. 179 Oaktat testamente ej vunnit laga kraft, har universell testamentstagares yrkande om bouppteckningsed bifallits. 3 Se N. J. A. 1874 s. 364. Jfr ock N. J. A. 1932 s. 60. Jfr däremot finska senatens dom den 17 april 1915, refererad i Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 1916 s. 344. Senaten fann, i motsats mot underrätterna, att då den, som enligt lag vore avliden persons närmaste arvinge, genom testamente uteslutits från allt arv efter den döde, han icke vore behörig att föra talan därom, att den, som uppgivit dödsboet, skulle med ed besanna uppteckningen.

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. 6 §.

för närvarande ej anhängiggöras efter ansökan utan allenast efter stämning. 1 Utan yrkande kan ej domstol föreskriva bouppteckningsed. 2 Att i mål angående bouppteckningsed forum hereditatis är behörig domstol följer av 10 kap. 2 § R. B. 3 Edstemats innehåll framgår av den försäkran, som enligt det ovan sagda Edstemat. skall åtecknas bouppteckningen av den, som uppgivit boet. Han skall följaktligen betyga, att uppgifterna till bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat. Hinder synes ej böra möta, att om uppgivaren det yrkar, han får betyga att uppgifterna h o n o m v e t e r l i g e n äro riktiga. Önskar han göra ändringar i eller tillägg till bouppteckningen före edens avläggande, kan detta naturligen ske. Det kan vidare här såsom eljest tänkas, att eden behöver i något avseende jämkas. Hava t. ex. från flera personer uppgifter lämnats till bouppteckningen, kan envar beediga allenast vad som av honom uppgivits. Till nämnda förhållande har hänsyn tagits vid stadgandets avfattning. Föremål för ed äro vanligen uppgifterna om tillgångar och skulder i boet. Däremot kan den av gode mannan gjorda värderingen ej omfattas av eden. Även andra uppgifter till bouppteckningen än de, som röra tillgångar och skulder, kunna naturligen edfästas, såsom uppgifter angående delägare, förekomsten av testamente eller äktenskapsförord. 4 Stadgandet i 9 kap. 1 § Ä. B. avser efter orden blott det fall, att boupp- Vem åligger teckningsed skall åläggas den, som uppgivit boet. 5 I åtskilliga rättsfall i ecg n9Spt ämnet har emellertid — i domar av högsta instansen eller i där uttalade skiljaktiga meningar — den åsikten flera gånger framträtt, att edgångsplikt under vissa omständigheter kan åläggas även annan. 0 Att den princip, som 1 Se N. J. A. 1911 s. 351. Delägare i dödsbo, som avträtts till urarvakonkurs, fick i sådan egenskap icke annorledes än efter stämning föra talan om åläggande för annan dödsbodelägare, vilken uppgivit boet efter den avlidne, att edfästa bouppteckningen. — S. J. A. XXI s. 216. Sedan dödsbodelägare av bovrätten ålagts bouppteckningsed ocb anfört besvär över hovrättens utslag, fann högsta domstolen skäligt att, enär edgångsyrkandet vore av tvistemåls egenskap och följaktligen icke bort i den ordning, varuti målet till hovrätten inkommit, till slutligt avgörande upptagas, undanröja överklagade utslaget och hänvisa vederbörande att inom viss tid anmäla sig hos underrätten och erlägga vad. — Att yrkandet om edgång anhängiggöres genom stämning framgår vidare av t. ex. rättsfallen i N. J. A. 1874 s. 364, 1885 s. 160, 1890 s. 179, 1899 s. 342 och 477, 1903 s. 202, 1905 s. 414 och 1920 s. 619. Se ock Winroth a. a. s. 711, noten från föregående sida, Nordling a. a. s. 107, Chydenius a. a. s. 66 samt det i not 3 s. 288 omnämnda rättsfallet, avgjort genom finska senatens dom den 17 april 1915. 2 Se S. J. A. XVI s. 21 och Winroth a. a. s. 710 not 1. 3 Se Sv. J. T. 1928, Rf. s. 20 och där gjorda litteraturhänvisningar. 4 Jfr N. J. A. 1903 s. 202. Bouppteckningsed ålades, ehuru käromålet avsåg allenast att få utrönt, huruvida efter den avlidne funnes annat testamente än ett, som bevakats efter honom. Nedre revisionen hade hemställt om yrkandets ogillande, enär sådan ed icke kunde anses inbegripen under den i 9 kap. 1 § A. B. omförmälda bouppteckningsed. 5 Jfr N o r d l i n g a. a. s. 107, Björling a. a. s. 347, Chydenius a. a. s. 65. fi Se S. J. A. XXI s. 336. Yrkande mot delägare, som »lika med övriga närvarande stärbhusdelägare biträtt vid bouppteckningsförrättningen», att edfästa bouppteckningens riktighet ogillades, enär mgt hans bestridande sagda omständighet ej medförde någon skyldighet att fullgöra den yrkade edgången, och det ej visats, att sådan skyldighet ålåge honom till följd av andra förhållanden. Av det senare ledet i motiveringen framgår, att den omständigheten, att delägaren ej uppgivit boet, ej i och för sig uteslöte edgångsplikt. — N. J. A. 1877 s. 34 (även refererat i

19 — 303628

290 Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. 0 §.

sålunda kommit till uttryck i dessa rättsfall, bör omfattas av en ny lagstiftning i ämnet, synes lagberedningen uppenbart. Vid övervägande av, i vilken utsträckning annan än bouppgivare bör kunna åläggas edgångsplikt, torde det till en början vara tydligt, att sådan plikt bör åvila delägare, ändå att han ej uppgivit boet. Möjlighet skulle eljest lämnas öppen för ohemult förfarande, i det att delägare kunde låta boet uppgivas av någon, som ej hade annan kännedom därom än den som bibragts honom av delägaren, och därigenom undgå att själv med ed nödgas besanna bouppteckningens riktighet. Det torde emellertid ej vara tillräckligt att stanna härvid. Även annan kan hava tagit sådan befattning med boet, att det måste anses tillbörligt och lämpligt, att han, om skäl därtill äro, förpliktas att under edsansvar lämna uppgifter om boets ställning. Det kunde måhända ifrågasättas att utsträcka edgångsplikten ända därhän, att för sådan plikt skulle vara tillräckligt, att N. T. 1877 s. 629). Yrkande om edgångsplikt framställdes mot dels B, som uppgivit boet, dels B:s hustru. Ingen av makarna var bodelägare. Yrkandet bifölls i vad rörde B, men ej beträffande hustrun. Ett justitieråd gillade jämlikt 9 kap. 1 § Ä. B. hovrättens utslag, varigenom även hustrun ålagts edgång, enär hon, då arvlåtaren vid sin död bott hos makarna B, jämväl måste anses äga kunskap om boets tillstånd. — N. J. A. 1881 s. 106 (även refererat i N. T. 1882 s. 89). Högsta domstolens majoritet, som ansåg det i målet gjorda yrkandet avse att erhålla redovisning, fann käranden hava på grund av preskription förlorat sin talan. Två justitieråd fastställde emellertid underrätternas dom, varigenom arvinge, som ej uppgivit boet, ålagts edfästa bouppteckningen. Såsom skäl härför åberopades, förutom vederbörandes egenskap av arvinge, hans av honom ej motbevisade innehav av arvlåtaren tillhörig, honom till förvaltning anförtrodd egendom. E t t justitieråd fann edgångsyrkandet ej kunna bifallas, enär delägaren ej vid bouppteckningen uppgivit boet. — N. J. A. 1885 s. 160 (även refererat i N. T. 1886 s. 195;. En person efterlämnade vid sin död änka, vilken kvarlåtenskapen enligt testamente tillföll, och såsom närmaste arvinge en kusin. Ankan avled kort efter mannen, efterlämnande som arvinge sin moder B. Vid bodelning efter makarna uppgavs boet av bodbiträdet E. I samband med klander av testamentet yrkade kusinen åläggande för B och E att edfästa bouppteckningen. Enligt underrättens dom, vilken fastställdes av de högre instanserna, ålades E edgång, men beträffande B ogillades yrkandet, enär B icke uppgivit boet eller, såvitt visats, därmed tagit sådan befattning, att B kunde lagligen förpliktas edfästa bouppteckningen. Två justitieråd voro skiljaktiga: Enär B såsom arvinge efter änkan och då B icke på grund av vad i saken förekommit kunde anses hava efter makarnas död varit avstängd från befattning med boet, lagligen varit pliktig uppgiva boet och med ed besanna bouppgiften; samt den omständigheten att B i stället låtit boet uppgivas av annan, icke vore av beskaffenhet, att B tinge anses hava därigenom vunnit befrielse från sin edsplikt, förklarades B pliktig edfästa bouppteckningen. Också av majoritetens domskäl framgår, att ehuru B ej uppgivit boet, edgång dock kunnat under andra omständigheter åläggas B. — N. J. A. 1899 s. 342. En änka efterlämnade vid sin död tre barn, sonen C, en dotter, gift med L, och en dotter, gift med H. Boet uppgavs av en tjänarinna, vilken avlade bouppteckningsed. Sedan makarna H yrkat åläggande för C och makarna L att avlägga bouppteckningsed, ogillade rådhusrätten käromålet, enär upplyst vore, att icke någon av C och hans medparter till uppteckning uppgivit boet, samt det icke mot deras bestridande blivit visat, att de i övrigt före boets uppteckning tagit befattning med detsamma. Hovrätten, vars dom fastställdes av högsta domstolen, ålade dem däremot edgång, emedan upplyst vore, att C omedelbart efter moderns död omhändertagit nycklarna till bennes bostad, samt att makarna L föranstaltat om boets upptecknande, därvid C och hans medparter närvarit och mannen L delvis uppgivit boets skulder. Tre justitieråd fastställde rådhusrättens dom. — N. J. A. 1905 s. 414. Högsta domstolen fastställde häradsrättens utslag, enligt vilket D, som vid dödsfallet haft om händer dels boet tillhörande handlingar, dels annan lösegendom, som tillhört arvlåtaren, dels ock nyckeln till ett skrivbordsskåp, där andra husets nycklar förvarades, ansetts skyldig att under edförpliktelse uppgiva den honom vid dödsfallet omhänderhavda egendom till förteckning och förklarats pliktig edfästa bouppteckningen beträffande den del av boet, som han innehaft, (D hade ej uppgivit boet och var ej delägare.) Tre justitieråd ansågo lika med hovrätten det ej hava visats, att D, vilken icke till uppteckning uppgivit boet, därmed tagit sådan befattning, att han på grund därav vore skyldig avlägga ed.

Lag om boutredning

ocli arvskifte,

3 leap. G §.

vederbörande kunde antagas hava kunskap om boet.1 Då detta emellertid knappast kan anses erforderligt, har beredningen föreslagit, att edgångsplikt skall åligga, förutom uppgivare, delägare, som ej uppgivit boet, samt att annan, som med boet tagit befattning, kan åläggas edgång, om skäl därtill äro. När ed avlägges av annan än uppgivare, är ej fråga om bouppteckningsed i egentlig mening, d. v. s. ett bestyrkande av de uppgifter, som lämnats till bouppteckningen. Edstemat kan därför här ej omedelbart anslutas till bouppteckningen utan får i varje särskilt fall avfattas med hänsyn till omständigheterna. På grund härav har åt stadgandet i ämnet givits blott den mera allmänna avfattningen, att edgångsplikt — utan närmare bestämning — åligger nyssnämnda kategorier.' Utan stöd av uttryckligt stadgande lärer den domstol, där edgångsmålet är anhängigt (forum hereditatis), kunna, när särskilda skäl därtill äro, förordna, att edgången må fullgöras inför annan domstol eller i vederbörandes bostad."' Därest delägare vid bouppteckningens edfästande genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt, blir han enligt 4 kap. 14 § i förslaget ansvarig för all den dödes gäld. Där den, vilken edgångsplikt enligt det föreslagna stadgandet åligger, vägrar att gå eden, kan han därtill vid vite av domstolen hållas. Då här är- fråga om en mot vederbörande instämd talan, torde detta ej behöva särskilt utsägas på sätt i 9 § av detta kapitel skett beträffande viten, som av domstolen kunna åläggas antingen ex officio (första och andra styckena) eller efter ansökan (tredje stycket). Av att bouppteckning upprättas skriftligen följer, att de gode män, som förrätta densamma, hava att förse den med sina namnteckningar; försummas det, har bouppteckning ej kommit till stånd. Enligt allmän praxis teckna ock gode männen å bouppteckningen bevis, att förrättningen gjorts av dem, varefter namnteckningarna följa. Ofta lyder beviset allenast »Sålunda förrättat, betyga». Även andra uttryckssätt förekomma. Enligt beredningens mening bör dylikt bevis krävas också för framtiden. Själva uppgivandet av tillgångarna göres visserligen ej av gode männen. En betydelsefull del av deras uppgift är emellertid, att — i den mån det låter sig göra — öva kontroll därå, att all boets egendom blir upptagen i bouppteckningen. Beviset bör därför innehålla jämväl uppgift, att allt rätteligen antecknats. Önska de, i likhet med vad nu ofta sker, uttala att anteckning rätteligen skett »enligt tillgängliga uppgifter», lärer hinder däremot ej böra möta. Enär värderingen sker av gode männen, synes det förenligt med god ordning, att av beviset framgår, att tillgångarna efter bästa förstånd blivit värderade. Föreligger ej 1

Se det i föregående not omförmälda rättsfallet i N. J. A. 1877 s. 34, där hovrätten och ett justitieråd funno det vara för edgång tillräckligt, att vederbörande måste anses äga kunskap om boets tillstånd. — Jfr 93 § konkurslagen. - Se angående förstnämnda fall W i n r o t h a. a. s. 580. Jfr 92 § konkurslagen.

292 Lag

om boutredning

och arvskifte,

3 Jcap. G och 7

§§.

sådant bevis av gode männen som nu nämnts, må registrering av bouppteckningen ej ske. Gode männens underskrifter behöva ej vara styrkta av vittnen. Framhållas må i detta sammanhang, att efter gode männens bevis och bouppgivarens under edsförpliktelse avgivna försäkran tillstädesvarande delägare lämpligen böra, såsom för närvarande i allmänhet plägar ske, förse handlingen med sina namn. Att detta ej iakttagits, utgör emellertid ej hinder för bouppteckningens registrering, därest denna innehåller uppgift, att de varit närvarande, eller därvid fogats bevis, att de ej närvarande blivit kallade till förrättningen (jfr 3 § andra stycket ovan). 7§. Bouppteck- Gällande lag innehåller ej någon föreskrift om den ort, å vilken bouppmng sker i teckning skall upprättas. I allmänhet finnes egendomen å den ort, där den egendomen dödes personliga forum är, och uppteckningen sker då naturligen å den finnes. o r ten. Har arvlåtaren bosatt sig å annan ort men ej hunnit att före sin död dit överflytta sin egendom, eller har han med hänsyn till en blivande flyttning överfört sin egendom till annan ort men själv ej hunnit bosätta sig där, enär döden kommit emellan, är det vanligen mest praktiskt att företaga uppteckningen, där egendomen finnes. För nu nämnda fall, där den döde förutsattes hava efterlämnat egendom å allenast en ort, bör det lämpliga förfaringssättet även för framtiden få bestämmas av omständigheterna i det särskilda fallet, och något lagstadgande angående orten för bouppteckningen kan sålunda ej anses erforderligt. Bouppteck- Efterlämnar den döde egendom å flera orter, ställer sig förfarandet vid ningsfor- uppteckningen olika i olika fall. Utgöres den å viss ort befintliga egendomen när egendom allenast av sådan lös egendom som exempelvis värdepapper, förvarade i fmnes a flera e t t D a n k f a c k därstädes, torde anledning vanligen knappast förefmnas att GU d itt förrätta särskild bouppteckning å den orten; önska delägarna emellertid göra detta, står det dem fritt.1 Efterlämnar däremot den döde fastighet å annan ort än den, där han vid sin död var bosatt, måste i regel upptecknandet och värderingen ske där fastigheten är belägen. Det är emellertid därför ej nödvändigt att å den orten upprätta ett särskilt bouppteckningsinstrument, utan den handling, vari fastigheten av gode männen antecknats och värderats, kan intagas i eller fogas vid den bouppteckning, som upprättas å den ort, där den dödes egendom i övrigt finnes. I praxis torde emellertid i dylika fall särskild bouppteckning i regel ske. 2 Det för magistraterna i vissa städer gällande privilegiet att förrätta bouppteckning medför ofta, att flera boupp1 Jfr 42 § förordningen den 19 november 1914 angående arvsskatt och skatt för gåva. där det förutsattes, att särskilda bouppteckningar upprättas beträffande den egendom, som finnes å varje särskild ort. 2 Jfr N o r d l i n g a. a. s. 104. S c h r e v e l i u s , a. a. s. 199, anser, att då särskilda delar av boet höra under särskilda domstolar, även särskilda bouppteckningar böra upprättas, av vilka vardera till sin domstol ingives.

Lag om boutredning

och arvskifte,

S leap. 7 §.

teckningar upprättas. Så blir förhållandet, då den döde efterlämnat egendom i två städer, där dylikt privilegium är rådande, eller när den döde lytt under domstol i stad, som har bouppteckningsprivilegium, och efterlämnar jämväl fastighet å landet, eller han lytt under landsrätt men efterlämnat fast egendom i sådan stad, som nyss nämnts. För nu berörda fall, att uppteckning förrättas å orter, belägna inom olika jurisdiktionsområden, finnes ej någon föreskrift, att i en av bouppteckningarna skall intagas en sammanfattning av boets tillgångar och skulder. Också l a g k o m m i t t é n förutsatte, att uppteckning skulle kunna ske å skilda Lagkomorter, men föreskrev för sådant fall, att det skulle anmärkas i bouppteck- ä ^ r e iag. ningen å den ort, där den döde hade sitt hemvist. Kommittén avsåg med beredningen. sistnämnda föreskrift att befordra en dittills saknad redighet och ordning. Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n föreslog, att om den döde efterlämnat egendom på flera orter, uppteckning skulle hållas å varje ort; uppteckning fick således i detta fall ej ske å blott en ort. Vidare föreslogs, att om varje särskild uppteckning anmärkning skulle göras i bouppteckningen å den ort, där den döde hade sitt hemvist, och denna huvudbouppteckning skulle förty ej anses slutad förrän de särskilda uppteckningarna voro hållna. Då enligt lagberedningens förslag det magistraterna i vissa städer till- Lagheredmt en kommande privilegiet att förrätta bouppteckning i stort sett är avsett att '9 upphöra, blir det i framtiden ej av sådan grund nödvändigt att räkna med särskilda bouppteckningsinstrument. Frågan, huru bouppteckningsförfarandet skall anordnas, när egendom finnes å flera orter, kan därför lösas genom enhetliga regler. Det kunde härvid ifrågasättas att i överskådlighetens intresse påbjuda upprättande av allenast en bouppteckning även i sådana fall, då egendom finnes a flera orter. Ett sådant förbud emot flera bouppteckningars upprättande kunde dock förväntas giva upphov till vissa olägenheter. Av förbudet skulle följa, att samma gode män måste åtaga sig ansvaret för förteckning och värdering av egendom, som funnes på skilda orter- Detta kunde medföra svårigheter att förvärva lämpliga personer för uppdraget och föranleda, att uppgifterna bleve mindre tillförlitliga. Det är ej tillräckligt, att gode männen från de särskilda orterna införskaffa uppgifter angående där befintlig egendom och dennas värde. Värderingen måste i stor utsträckning grunda sig på personlig iakttagelse, och en lika viktig uppgift som värderingen är för gode männen att tillse, att all boets egendom verkligen blir upptagen i bouppteckningen. En dylik kontroll måste av dem utövas å ort och ställe. Emellertid förhåller det sig ofta så, -att personer, som äro väl skickade att öva kontroll och verkställa uppskattning av den egendom, som finnes å en ort, ej lika väl lämpa sig, då det gäller egendom, som finnes annorstädes. Ett belysande exempel erbjuder det fall, att den döde efterlämnar dels ett i stad beläget hem, dels en jordbruksegendom. Om det således ej lärer böra föreskrivas, att städse blott en bouppteckning

294 Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap. 7 §.

skall förrättas, återstår att avgöra, huruvida särskild bouppteckning undantagslöst skall, såsom äldre lagberedningen föreslagit, ske å varje ort, där den döde efterlämnat egendom, eller huruvida icke möjlighet bör, såsom för närvarande, beredas att å en ort förrätta uppteckning också av egendom, belägen å annan ort. Enligt lagberedningens mening synes det saknas anledning att förvägra delägarna att göra uppteckningen å en enda ort. Förhållandena kunna vara sådana, att en dylik ordning framstår såsom ändamålsenlig, och den bör då ej av lagstiftningen förbjudas. På sätt lagkommittén framhållit, måste det anses såsom ett missförhållande, att för närvarande ej någon av bouppteckningarna behöver innehålla uppgift därom, att andra bouppteckningar finnas. Äldre lagberedningens förslag om en särskild huvudbouppteckning avsåg också att råda bot på nämnda missförhållande. Det torde också, med hänsyn till borgenärers och andra rättsägares intresse, böra krävas, att i en av bouppteckningarna intages en sammanfattning av boets tillgångar och skulder. 1 Enligt båda lagförslagen skulle uppgiften om andra bouppteckningar inflyta i den uppteckning som förrättades, där den döde hade sitt hemvist. En motsvarande föreskrift är enligt beredningens mening ej lämplig. Det kan nämligen inträffa, att egendomen, eller i allt fall den huvudsakliga egendomen, ej finnes å den orten. Den döde har exempelvis kort före sin död överflyttat egendomen till annan ort, där han skolaj hava sin verksamhet men där han ännu ej tagit sitt hemvist, eller han har bosatt sig å den nya orten men vid sin död ännu ej hunnit dit överflytta egendomen. Det har av nu anförda skäl ej ansetts böra fastslås, i vilken av de särskilda bouppteckningarna ovannämnda uppgift skall intagas, utan detta får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I allmänhet bör emellertid uppgiften intagas i den bouppteckning, som förrättas å den ort, där den döde haft sitt personliga forum. På grund av vad nu anförts har i denna paragraf upptagits en föreskrift av innehåll, att om den döde efterlämnar egendom å flera orter, särskild bouppteckning må förrättas å varje ort och att i en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets tillgångar och skulder. Beträffande en var av de särskilda bouppteckningarna bliva utan vidare tillämpliga stadgandena i förevarande kapitel, dock att anstånd med bouppteckning enligt i § ej kan meddelas annat än för bouppteckningsförfarandet i dess helhet. Då det emellertid uppenbarligen vore utan mening, om bestämmelsen i 4 §, att testamente och äktenskapsförord skola intagas i bouppteckningen eller bifogas i bestyrkt avskrift, skulle gälla i fråga om varje bouppteckning, har det föreskrivits, att nämnda bestämmelse skall äga till1 Strängt taget kan laga bouppteckning ej anses förrättad förrän så skett. Angående frågan, huruvida underlåtenhet att göra en dylik sammanfattning kan anses vara av beskaffenhet att medföra ansvar för den dödes gäld, som eljest finnes stadgat för delägare, som har boet i sin vård men underlåter att fullgöra sin bouppteckningsplikt, hänvisas till framställningen vid 4 kap. 14 §.

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. 7 och 8 §§.

lämpning allenast a den bouppteckning, där sammanfattningen av boets tillgångar och skulder upptages. Att också när flera bouppteckningar förrättas registreringen skall ske vid en och samma domstol, framgår av 8 §. 8 §• Enlifft 9 kan 4 8 Ä. B. bör en »avskrift» av bouppteckningen ingivas till Bouppteck°

• -, i

• n n

•• i. nmgs vngi-

rätten, i stad inom en månad och a landet vid det ting, som infaller nast vande t\u efter en månad från upprättandet. Enligt förordningen den 31 maj 1793 an- rätten. gående vissa åligganden för häradshövdingarna skola emellertid två orginal- Gällande rät, exemplar upprättas. Av dessa skall det ena ingivas till häradsrätten och det andra, som av delägarna också skall uppvisas för rätten, återlämnas till delägarna, sedan därå anteckning om ingivandet blivit av häradshövdingen påskriven. Till vilken domstol bouppteckning skall ingivas, utsäges icke i detta sammanhang. Av en jämförelse mellan 9 kap. 4 § Ä. B. och de i rättegångsbalken givna forumreglerna, av vilka 10 kap. 2 § och på grund av hänvisning därifrån 1 § i samma kapitel komma i betraktande, framgår dock, att ingivandet skall ske till rätten i den ort, där arvlåtaren vid sin död var mantalsskriven. Var arvlåtaren ej mantalsskriven i riket, skall ingivandet äga rum å dödsorten. Då dödsfallet inträffar utrikes, skall ingivandet ske till rätten i den ort, där arvlåtaren sist var mantalsskriven, eller om han aldrig varit mantalsskriven här i riket, till Stockholms rådstuvurätt. Bouppteckningen kunde enligt 9 kap. 4 § Ä. B. i dess ursprungliga lydelse ingivas antingen öppen eller förseglad. I sistnämnda fall skulle, yttrar Nordlin g1, på omslaget vara tecknad uppgift på ställningen i boet, emedan stämpelpappers- och inregistreringsavgifterna bestämdes därefter. Om någon rättsägare i boet visade sig hava intresse av att få kännedom om bouppteckningen och stärbhusdelagarna ej ville låta honom taga kännedom om deras exemplar eller detta hade förkommit, ägde han efter ansökan till domstolen få förseglingen bruten. Nordling framhåller, att det vanliga redan då var, att bouppteckningen ingavs öppen. Genom en år 1894 vidtagen ändring av 9 kap 4 § Ä. B. borttogs möjligheten att ingiva bouppteckning i förseglat skick såsom oförenlig med den domaren åliggande granskningsskyldighet av bouppteckningen, som förutsattes i den samma år godkända stämpelförordningen. 2 I ärvdabalken är någon föreskrift ej meddelad angående ingivandet i det fall, att bouppteckning förrättats å särskilda orter. Däremot föreskrives i 42 § a) i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva, att där dödsbo omfattar å flera orter befintlig egendom, varöver sär1

N o r d l i n g a. a. s 112. Jfr S. J. A. XXVII s. 489. Jfr N. J. A. 1894, II, nr 7 s. 5 och E b e r s t e i n a. a. s. 388 — 389. I Finland är sedan 1911 9 kap. 4 § Ä. B ändrad därhän, att bouppteckning ej må inlämnas förseglad. Se ock Chydenius a. a. s- 60 not 1. 2

296 Lag om boutredning

och arvslctfte,

3 leap. 8 §.

skilda bouppteckningar upprättats, skatten erlägges vid inregistreringen i den ort, där den avlidne vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven. Att samtliga bouppteckningar skola med hänsyn till arvsskattens uttagande ingivas till forum hereditatis är på grund av berörda stadgande tydligt. Stadgandets avfattning synes också närmast förutsätta, att registreringen av samtliga bouppteckningar sker vid nämnda forum. Av någon avgörande betydelse för frågan, var registrering skall ske, kan detta stadgande i arvsskatteförordningen dock ej vara. Hos en del underrätter torde det vara praxis att fordra särboupptecknings ingivande i och för registrering i den ort, där egendomen i fråga finnes, åtminstone när bouppteckningen avser fast egendom. När särbouppteckning sedan ingives till forum hereditatis, måste naturligen registreringsförfarandet angående huvudbouppteckningen omfatta jämväl särbouppteckningen. Anmärkas må i detta sammanhang, att när omyndig äger del i dödsbo, det jämlikt 7 kap. 8 § lagen om förmynderskap åligger förmyndaren att, så snart ske kan efter bouppteckningens registrering, ingiva avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren. Är bouppteckningen av vidlyftig beskaffenhet, må avskrift av handlingen lämnas allenast i erforderliga delar. L a g k o m m i t t é n föreslog, att delägarna skulle, i stad inom fjorton dagar och å landet sist å den allmänna rättegångsdag, som infölle näst efter en månad, ingiva bouppteckningsexemplaren öppna till. rätten i den ort, där bouppteckningen skett. Det ena exemplaret skulle förvaras bland rättens handlingar och det andra återställas till delägarna med bevis om ingivandet. x Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n s förslag avvek från lagkommitténs såtillvida, att ingivandet skulle ske till rätten i den ort, där den döde hade sitt hemvist. Beredningen framhöll, att detta stadgande tillkommit i syfte att, då bouppteckningar hållits på särskilda orter — varom beredningen meddelat föreskrift — de alla skulle komma att ingivas till samma rätt. Beträffande tiden, inom vilken bouppteckning skall för registrering ingivas, har någon saklig ändring ej föreslagits. Det föreskrives sålunda, att bouppteckning skall ingivas i stad inom en månad efter upprättandet och å landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad från upprättandet. Då ingivandet å landet sålunda skall ske, ej efter en månad utan först å därefter infallande ting, har det ej, såsom beträffande ansökan om förlängning av 1 Möjligheten att ingiva bouppteckningen förseglad var bibehållen i förslaget. Ville sålunda delägare, att det hos rätten förvarade exemplaret skulle vara förseglat, skulle rätten på anmälan ombesörja försegling därav- Sedan finge det ej öppnas, där ej rätten funne för sig nödigt att upplysning därav söka eller sådan upplysning äskades av annan, vars rätt därav berodde. Sedan upplysningen inhämtats, skulle bouppteckningen ånyo förseglas. Kommittén anförde, att rättigheten för delägare att låta det hos rätten förvarade bouppteckningsexemplaret förseglas, hade kommittén så mycket hellre ansett böra bibehållas, som det för delägarna ofta kunde vara av vikt, att ej obehöriga personer finge tillfälle att intränga i deras enskilda angelägenheter och yppa förhållanden, som utan någons skada kunde förvaras endast åt de rättsägandes egen kännedom. Se vidare den överläggning rörande denna fråga, som enligt lagkommitténs protokoll ägde rum den 27 juni 1817. (Bihang nr 3, s- 99—101, till lagkommitténs förslag.)

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. 8 §.

tiden för boupptecknings förrättande, varit erforderligt att medgiva, att å landet ingivandet må ske till domaren. Skyldigheten att tillse, att bouppteckning varder ingiven, åligger i allmänhet, dem, som enligt 2 § i detta kapitel hava att föranstalta om bouppteckning, d. v. s. dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård, bouppteckningsman eller testamentsexekutör eller ock, där egendomen ej omhändertages av någon av dem, annan som efter vad i 1 kap. 2 § sägs har boet i sin vård. Uttrycklig föreskrift har av praktiska skäl ansetts böra meddelas om den domstol, dit bouppteckning skall ingivas. Det stadgas sålunda, att ingivandet skall ske till rätten eller domaren i den ort, där den döde skolat svara i mål, som rörde hans person. Häri ligger en tydlig hänvisning till de bestämmelser i rättegångsbalken, för vilkas innehåll ovan redogjorts. Emellertid omfattar denna hänvisning icke den i 10 kap. 2 § R. B. meddelade bestämmelsen angående Stockholms rådstuvurätt såsom forum för ingivandet, då annan domstol ej är behörigt forum enligt reglerna i 1 § i nämnda kapitel, och stadgande härom har därför upptagits i förevarande paragraf. Såsom av 7 § i detta kapitel framgår, kan det enligt förslaget, liksom för närvarande, förekomma, att när egendom finnes å olika orter, särskilda bouppteckningar upprättas å varje ort. I dylikt fall bör tiden för ingivandet räknas efter det den sista upprättades. En föreskrift härom har upptagits i denna paragraf. Ingivandet av alla bouppteckningarna bör ske samtidigt och till den rätt, som enligt det förut sagda är behörig. Registrering av samtliga bouppteckningar sker vid sistnämnda domstol. Där tid för boupptecknings ingivande försittes, äger rätten jämlikt 9 § i detta kapitel vid vite förelägga den försumlige att ingiva bouppteckningen. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall av sökanden till rätten ingivas eller, där det ej skett, på hans bekostnad ombesörjas. Stadgandet, jämfört med första stycket, innebär den av praktiska skäl betingade avvikelsen från gällande rätt, att ej två originalexemplar av bouppteckningen behöva ingivas utan blott ett sådant exemplar jämte bestyrkt avskrift. Det står sökanden fritt att förskaffa sig officiellt bestyrkt avskrift, men eljest gälla beträffande avskriften de regler, som i allmänhet tillämpas i fråga om bestyrkande av enskilda handlingar. Att avskriften skall förvaras hos rätten har uttryckligen föreskrivits. Äro flera bouppteckningar, följer av första stycket i denna paragraf, att samtliga avskrifter komma att förvaras hos samma rätt. Tydligt är, att något hinder ej möter för delägarna att ingiva två originalexemplar av bouppteckningen. Stadgandena i förevarande paragraf, att bouppteckningen skall till rätten för registrering ingivas i ett exemplar 1 och att ett ingivande av en avskrift av bouppteckningen jämväl skall ske, ersätta bestämmelserna i förordningen 1

Jfr Norclliiig a. a. s. 112.

298 Lag

om boutredning

och arvskifte,

S leap. 8 och 9

§§.

den 31 maj 1793 i vad de avse boupptecknings ingivande i två exemplar och tecknande av registreringsbevis å det ena exemplaret. Då förordningen i övrigt ej innehåller annat stadgande än det, som rör häradshövdingarnas tillsyn över att bouppteckningar förrättas i laga tid, och en ändring av detta stadgande är påkallad av skäl, vilka angivas vid 9 §, blir förordningen i dess helhet upphävd genom antagandet av de nya bestämmelserna om boupptecknings förrättande.

Försittande

Enligt förordningen

9 §• den 31 maj 1793 åligger det häradshövdingarna att

civ tid fö T

bouppteck- tillse, att bouppteckningar bliva inom laga tid upprättade och till häradsnings förråt-rätten ingivna. Sådan tillsyningsplikt måste ock, ehuru därom intet stadtcttidc allcv ingivande & ats * förordningen, anses åvila rätten i de städer, där uppteckningen ej Gällande s ^ e r a v magistraten. För att underlätta tillsynens fullgörande har stadrätt. gats skyldighet för präst att avlämna uppgifter angående inträffade dödsfall.3 Det åligger sålunda präst, som i församling ansvarar för kyrkoböckernas förande, att upprätta förteckning över dödsfall, för vilka församlingen är rätt inskrivningsort och som där inskrivits. Förteckningen skall avlämnas, å landet samt i stad, som lyder under landsrätt, till domaren för varje fjärdedels år inom fjorton dagar därefter, i Stockholm till förmyndarkammaren för varje månad inom en vecka efter månadens slut, i Göteborg till rådhusrätten för varje månad inom en vecka efter månadens slut och i annan stad till rådhusrätten för varje fjärdedels år inom en vecka därefter. Finnes icke något dödsfall att upptaga i förteckningen, skall skriftlig anmälan härom göras. Med stöd av nämnda uppgifter har rätten att granska, huruvida bouppteckningar inkommit inom den för boupptecknings förrättande och ingivande föreskrivna sammanlagda tiden och, där så ej skett, förelägga vederbörande, eventuellt vid vite, 2 att ingiva bouppteckning. 3 Huruvida bouppteckning förrättats eller ej, lärer vid nämnda tillfälle vanligen ej vara känt för rätten, 4 men är det upplyst, att bouppteckning ej skett, bör föreläggandet avse också bouppteckningens förrättande. I sistnämnda fall äger rätten ock jämlikt 9 kap. 5 § Ä. B. sätta godset i kvarstad och förordna någon att förrätta bouppteckningen. Ändamålet med egendomens beläggande med kvarstad är tydligen dels att förekomma förskingring av boet genom dettas vårdare och dels att förmå vederbörande att föranstalta om bouppteckning. Anmärkas må, att om förmyndare försummar att i rätt tid ingiva bouppteckning, överförmyndaren jämlikt 7 kap. 10 § lagen om förmynderskap har 1

Nu gällande föreskrifter i ämnet återfinnas i förordningen den 1 december 1916. I ett fall har detta särskilt uttalats i lag. nämligen beträffande förmyndare för omyndig delägare i dödsbo, som försummat att i rätt tid ingiva bouppteckning. Se 7 kap. 10 § lagen om förmynderskap. 3 I Finland erhöll 9 kap. 5 § Ä. B. år 1911 ett tillägg av innehåll, att försummelse att inom stadgad tid inlämna bouppteckningsinstruinentet till rätten skulle straffas med böter och den försumlige av rätten vid vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. 4 Jfr N o r d l i n g a. a. s. 114. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap. 9 §.

att anmäla försummelsen hos rätten eller domaren. Innan anmälan göres, skall förmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinras om sin skyldighet. L a g k o m m i t t é n föreslog, att om bouppteckningsman vore vållande till Lagförslagen. dröjsmål med uppteckning, boets vårdare hade att hos rätten göra anmälan därom. Rätten skulle i sådant fall eller där rätten eljest funne, att i något bo med uppteckning fördröjdes, föranstalta om upptecknandet. Dröjde stärbhusdelägarna att i rätt tid ingiva bouppteckning, skulle de ock hållas därtill. Å landet kunde dylika förordnanden givas av domaren med tvenne av nämnden. Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n s förslag avvek från lagkommitténs allenast därutinnan, att nämnda rätt för domare att meddela förordnande ej bibehölls, enär — såsom beredningen yttrade — domaren ej kunde ensam vidtaga någon egentlig tvångsåtgärd, men enskilda påminnelser kunde av honom meddelas den försumlige utan att sådant behövde i lagen utsägas. Liksom för närvarande bör det åligga rätten att öva tillsyn därå, att bo- Lagbereduppteckningar förrättas och ingivas inom föreskriven tid. En allmän före- ningen. skrift därom har upptagits i första punkten av denna paragrafs första stycke. Vad ovannämnda förordning av år 1793 innehåller om häradshövdingarnas tillsyn över att bouppteckningar förrättas i laga tid skall följaktligen upphöra att gälla. 1 Den, som underlåter att i tid förrätta eller ingiva bouppteckning, bör kunna vid vite åläggas att inom viss tid föranstalta om upprättandet eller ingivandet. Rör försumligheten underlåtenhet att förrätta uppteckning, bör rätten också hava möjlighet att förordna någon att föranstalta därom. Bestämmelser härom hava upptagits i denna paragraf. Skyldighet att upprätta och ingiva bouppteckning enligt 2 och 8 §§ i detta kapitel ankommer å dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård, boutredningsman eller testamentsexekutör eller ock, om egendomen ej omhändertagits av någon av dem, annan, som efter vad i 1 kap. 2 § sägs har boet i sin vård. Det är följaktligen för dessa personer, som föreläggande skall utfärdas. Den, som är pliktig omhändertaga egendom efter vad i andra stycket av sistnämnda paragraf stadgas, kan dock undgå bouppteckningsplikten genom att till rätten göra anmälan, att någon, som är bouppteckningspliktig enligt första stycket av 1 kap. 2 §, ej finnes. Rätten har då att förordna god man att fullgöra vad jämlikt berörda stadgande] åligger delägare; gode mannen blir förty bouppteckningspliktig. Utvägen att förordna särskild' person att föranstalta om bouppteckningen bör ej anlitas, där det saknas anledning antaga annat," än att den försumlige skulle ställa sig ett föreläggande till efterrättelse, och det ej heller av annat skäl kan finnas nödigt att utse särskild person att ombestyra bouppteckningen.! Å andra sidan kan det i borgenärernas eller andra^ rättsägares intresse vara av synnerlig vikt att rätten meddelar sådant förordnande utan att avvakta verkan av ett föreläggande för den boupptéckningspliktige att själv förrätta uppteckningen. 1

Att 1793 års förordning även i övrigt upphäves framgår av vad ovan s. 297—298 yttras.

300 Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. O §.

Samtliga rättens beslut enligt förevarande stadgande kunna meddelas å s. k. tremansting enligt 1 § första stycket 6. lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. I berörda lagrum omnämnes visserligen blott föreläggande att ingiva bouppteckning, men det är uppenbart, att härav omfattas jämväl föreläggande att förrätta bouppteckningen. I nu förevarande paragraf har ej upptagits motsvarighet till gällande bestämmelse om egendomens sättande i kvarstad. Genom bestämmelserna i 1 kap. är nämligen sörjt för, att boets egendom under alla förhållanden skall bliva omhändertagen. Och befarar rättsägare, att egendomen skall komma att av den vårdnadspliktige förskingras, äger han utverka förordnande av boutredningsman efter vad i 2 kap. är stadgat. Har rätten med stöd av ovan föreslagna bestämmelse förordnat någon att föranstalta om bouppteckning, tala praktiska skäl för att förordnandet ej bör utgöra hinder för honom att såsom god man biträda vid förrättningen. Så skulle emellertid bliva förhållandet, om annat ej stadgades. Ehuru på gode männen ej uppställts annan fordran än att de skola vara kunniga och trovärdiga, måste det nämligen anses ligga i sakens natur, att den, som ombesörjer bouppteckningen, i allmänhet ej kan vara god man. 1 Det har därför uttryckligen föreskrivits, att förordnande enligt denna paragraf att föranstalta om bouppteckning ej skall utgöra hinder att vara god man vid förrättningen. Det må slutligen erinras, att om delägare, som har boet i sin vård, försitter laga tid för bouppteckningens förrättande, han jämlikt 4 kap. 14 § i förslaget blir ansvarig för all boets gäld. Andra bouppteckningspliktiga kunna däremot ej ådraga sig dylikt ansvar. Underlåtenhet att ingiva bouppteckning medför överhuvud ej gäldsansvar. Bristfällighet När bouppteckning för registrering till rätten ingives, åligger det rätten att % ningen. t i l l s e ' a t t D O U PP t e c k n i n gen är behörigen upprättad i samtliga de avseenden, varom i detta kapitel sägs. Granskas skall sålunda bland annat, att kallelse rätteligen skett å samtliga delägare eller andra, som enligt 2 § skola kallas till förrättningen och som ej själva eller genom ombud underskrivit bouppteckningen; att bouppteckningen innehåller de uppgifter, som omnämnas i 3 §; att tillgångarna äro värderade på sätt i arvsskatteförordningen stadgas och att ej heller i övrigt anledning till anmärkning mot värderingen föreligger; att när make lever efter, anteckning och värdering sker av makens egendom i den omfattning, som i 5 § sägs; att å bouppteckningshandlingen tecknats i 6 § föreskriven försäkran under edlig förpliktelse samt bevis av gode männen; att när särskilda bouppteckningar förrättats, i en av dem intagits sammanfattning av boets tillgångar och skulder. Ar bouppteckningen bristfällig i något av nu nämnda eller andra avseen1

Jfr 2 § i detta kapitel samt motiven s. 270.

Lag

om boutredning

och arvskifte,

3 leap. O §.

den, får registrering ej ske. Ett uttryckligt stadgande härom har upptagits i andra stycket av nu ifrågavarande paragraf. Där har vidare föreskrivits, att rätten äger att med föreläggande av vite utsätta tid, inom vilken brist i bouppteckning skall avhjälpas. Berörda utväg torde redan för närvarande stå rätten till buds, ehuru föreskrift därom ej finnes.1 I allmänhet torde rätten utan meddelande av vitesföreläggande kunna uppnå, att bouppteckningen bringas i behörigt skick. I delägarnas intresse ligger nämligen, att registrering av bouppteckningen kommer till stånd, och en anmodan till den, som ingivit bouppteckningen, att vidtaga erforderlig rättelse, lärer därför vanligen vara tillfyllest. I vissa fall kan den ingivna bouppteckningshandlingen vara av den bristfälliga beskaffenhet, att det i registreringsärendet måste så anses, som om någon bouppteckning överhuvud ej kommit till stånd. Första stycket i denna paragraf blir då tillämpligt, varigenom möjlighet öppnas för rätten att vid behov förordna särskild person att föranstalta om bouppteckningen. Framhållas må, att enligt 4 kap. 14 § i förslaget delägare, som har boef i sin vård, vid försummelse att upprätta bouppteckning blir ansvarig för all den dödes gäld. Att rätten vid utövandet av den tillsyn över bouppteckningars förrättande och ingivande, som enligt förevarande kapitel tillkommer den, meddelat föreläggande enligt 9 §, behöver emellertid ej utan vidare medföra, att det också beträffande gäldsfrågan skall så anses, som om någon bouppteckning ej blivit förrättad. Beredningen får i denna del hänvisa till den . vid 4 kap. 14 § lämnade framställningen. Enligt 5 § i detta kapitel åligger skyldigheten att uppgiva boet den, som Föreläggande , , , » . . .

T^ i -

• för

har detta i sin värd eller eljest är därmed bast förtrogen. Delägare, som ej uppgiver boet, är ock pliktig att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen. Skulle den, som efter vad nu sagts är pliktig att lämna uppgift angående boet, vägra att fullgöra nämnda skyldighet, måste möjlighet finnas att framtvinga fullgörandet. Särskilt kan behov härav inträda, när rätten jämlikt denna paragraf meddelat föreläggande för bouppteckningspliktig att ombestyra uppteckning eller att vidtaga rättelse i bristfällig bouppteckning eller när särskild person av rätten förordnats att föranstalta om bouppteckningen. På grund härav har i sista stycket av nu ifrågavarande paragraf föreslagits, att den, som är pliktig lämna uppgift angående boet, må vid vite därtill hållas. Sådant vitesföreläggande lärer, i motsats till föreläggande att förrätta eller ingiva bouppteckning, ej kunna av rätten meddelas ex officio utan allenast efter yrkande därom. Någon motsvarighet till berörda bestämmelse återfinnes ej i gällande rätt. Det torde dock ej på den grund kunna anses uteslutet, att vitesföreläggande redan nu kan meddelas. 1 Landsfiskal har ej ansetts behörig att — sedan bouppteckning inregistrerats — mot dödsbodelägarna föra talan om åläggande'för dem att till rätten inkomma med tillägg till bouppteckningen, upptagande de ytterligare tillgångsvärden, som av särskilda värderingsmän kunde finnas skäliga med hänsyn till förment undervärdering av viss lösegendom vid upptecknandet av den dödes bo. Se N. j . A 1928 s. 576.

uppgiftspuuig.

302 Lag

om boutredning

och arvskifte,

3 kap.

§.

10 §. Tillägg till Efter boupptecknings registrering kan det visa sig, att behållningen på grund bouppteck- a v m i s s t a g upptagits till för lågt belopp. Detta kan bero på, att ny tillgång GU d "tt yPPats> a t t det antecknats en skuld, som rätteligen icke bort komma i betraktande eller bort upptagas till ett lägre belopp, eller därpå att en omständighet blivit känd, som medför att värderingen av viss egendom bort verkställas efter väsentligen andra grunder än som skett. 1 I dylikt fall måste det jämlikt grunderna för 9 kap. 1 § Ä. B. och gällande arvsskatteförordning otvivelaktigt anses åligga delägarna att av eget initiativ till rätten inkomma med anmälan om förhållandet, så att den ökning i arvsskatten, som på grund härav kan komma att beräknas, ej blir undandragen det allmänna. Denna skyldighet torde, liksom plikten att upprätta bouppteckning i allmänhet, kunna utkrävas genom vitesföreläggande. Den lämpligaste formen för anmälningspliktens fullgörande är, att en tilläggsbouppteckning ingives till rätten. I saknad av varje bestämmelse i ämnet 2 förefaller det emellertid ovisst, huruvida på sådan uppteckning kunna ställas de fordringar, vilka gälla för bouppteckning i allmänhet, såsom att uppteckningen förrättas av gode män och att samtliga delägare kallas till förrättningen. Och det synes näppeligen kunna antagas, att stadgandena i 9 kap. 2 och 3 §§ om tid för boupptecknings förrättande äro analogivis tillämpliga. Den nya uppgiften bör avgivas under edlig förpliktelse, något som i praxis ock torde ske, och vederbörande lärer kunna åläggas att med ed fästa riktigheten av den ursprungliga bouppteckningen med den jämkning, som betingas av den nya uppgiften.3 Det fall, att det efter bouppteckningens registrering visar sig, att arvsskatt utgått med för högt belopp, är särskilt uppmärksammat i arvsskatteförordningen. I 49 § 1 mom. stadgas sålunda, att om det på grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, visar sig, att skatt utgått med högre belopp än som bort erläggas, skatten må, i den mån den icke bort utgå, på ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder. Ett hithörande fall av praktisk betydelse är, att det yppas ny gäld. 1 Av stadgandet framgår, att upprättande av tilläggsbouppteckning ej uppställts såsom villkor för restitution av arvsskatt. Nu nämnda fall av felaktigheter i bouppteckningen avse boets tillgångar och skulder. Även andra uppgifter i bouppteckningen kunna emellertid efter 1

Jfr härtill och till det följande G. T a u v o n i Sv. J. T. 1924 s. 32 f. - I Finland har till 9 kap. 1 § Ä. B. fogats ett tillägg av innehåll, att om, efter det bouppteckning ägt rum, ny tillgång i boet yppar sig, skall över denna särskild bouppteckning förrättas. a Vid misstanke om falsk uppgift till bouppteckning kan enligt 54 § 1 mom. arvsskatteförordningen på yrkande av allmän åklagare den brottslige tillhållas att edfästa bouppteckningens riktighet. 4 Jfr sista stycket i nyssnämnda lagrum.

Lag om boutredning

och arvskifte,

3 leap. 10 §.

registreringen befinnas oriktiga. Av misstag kunna sålunda delägarna i boet hava felaktigt angivits. Detta har exempelvis berott därpå, att man oriktigt antagit en utrikes vistande delägare såsom död. I sådana fall föranleda grunderna för 9 kap. 1 § Ä. B., att anmälan om förhållandet bör göras till rätten. Om ett testamente upptäckes, som är av beskaffenhet att medföra en ökning av arvsskatten, skall särskild deklaration avgivas under de förutsättningar, som äro angivna i 39 § arvsskatteförordningen. I en ny lagstiftning måste givetvis en reglering ske av de spörsmål, vilka Förslaget. kunna uppkomma i anledning av felaktigheter i bouppteckningen, som först sedermera yppas. Enligt lagberedningens mening synes anmälan av sådana felaktigheter städse böra ske, alltså såväl när oriktigheten rör boets tillgångar 2 eller skulder som då fråga är om andra uppgifter i bouppteckningen. Med hänsyn till samtliga rättsägares intresse böra nämligen hos den domstol, där registreringen sker, finnas tillgängliga alla de uppgifter, som röra boet. Huruvida den nya uppgiften medför någon ökning eller minskning i arvsskattens belopp är från denna synpunkt utan betydelse. Beträffande den form, vari anmälan skall ske, lärer det av motsvarande skäl, som gälla beträffande bouppteckning i allmänhet, böra fordras, att de nya uppgifterna lämnas i en särskild handling, upprättad i samma ordning som bouppteckning. Bättsägarnas intresse kräver sålunda, att handlingen upprättas av gode män enligt 2 § av förevarande kapitel. De, som enligt samma paragraf skola kallas till bouppteckning, måste vidare kallas till ifrågavarande förrättning, enär deras rätt eljest kunde äventyras. Därest skifte skett, när oriktigheten i bouppteckningen yppas, torde det åligga envar delägare, som deltagit i skiftet och har kännedom om det yppade förhållandet, att därom underrätta de övriga och gemensamt med dem utse gode män och utfärda sådana kallelser, som nyss nämnts. Består bouppteckningens oriktighet däri, att ny tillgång eller gäld yppat sig, torde i händelse av olika meningar i frågan, huru i anledning därav skall förfaras, förordnande av boutredningsman kunna påkallas jämlikt 2 kap. 1 §. Då en för delägarna gemensam ny tillgång eller gäld yppas, föreligger nämligen en sådan gemenskap mellan delägarna, som enligt nämnda stadgande är en förutsättning för ett förordnande av boutredningsman. I förteckningen böra inflyta de uppgifter, som enligt 3 § skola angivas i bouppteckningen. Har längre tid förflutit mellan bouppteckningen och upprättandet av förteckningen, kan det inträffa, att ändringar skett beträffande kretsen av dem, vilka skola kallas till förrättningen. Utöver de uppgifter, som avses i 3 §, bör handlingens karaktär av tillägg framgå därav, att dagen för bouppteckningens förrättande och registrering 1 Vissa sådana fall hava uppmärksammats i arvsskatteförordningen och föranlett stadganden om efterbeskattning. Se 27 § a) och b) samt 28 §. 2 När den avlidne vid sin död var försatt i konkurs och bouppteckning i anledning av konkursen kommit till stånd, bör det, såsom utvecklats under 1 § i detta kapitel, jämlikt grunderna för nu ifrågavarande stadgande åligga delägarna att lämna uppgift å egendom, som ej förut blivit uppgiven.

304 Lag om boutredning

och arvskifte,

3 hap. W §.

angives. I sakens natur ligger, att testamenten eller äktenskapsförord, som jämlikt 4 § intagits i bouppteckningen eller fogats därvid, ej skola intagas i eller fogas vid handlingen. Blir förekomsten av sådana handlingar känd först efter bouppteckningens registrering, lärer redan av sistnämnda stadgande med erforderlig tydlighet följa, att de skola ingivas och biläggas den registrerade bouppteckningen. 5 § bör vara tillämplig beträffande ifrågavarande handling. Å denna bör tecknas edlig försäkran av bouppgivaren och bevis av gode männen enligt vad i 6 § sägs. I den mån 7 § kan bliva tillämplig å senare yppad tillgång eller gäld, bör den gälla. Handlingen bör för registrering ingivas till rätten på sätt i 8 § stadgas. Föreläggande eller förordnande enligt 9 § bör av rätten kunna meddelas, där handling, som nu är i fråga, ej ingives eller är bristfällig. Av det anförda framgår, att det i berörda avseenden är tillräckligt att beträffande förevarande handling hänvisa till övriga här tillämpliga stadganden i detta kapitel. Vad angår tiden för handlingens upprättande synes däremot den i 1 § för bouppteckning bestämda tiden av tre månader uppenbarligen vara för lång. En tid av en månad från vetskapen om oriktigheten i bouppteckningen lärer i förevarande fall städse vara fullt tillräcklig, och något behov att, såsom i 1 §, öppna möjlighet att utverka rättens eller domarens beslut om tidens förlängning synes ej föreligga. Då de kompletterande uppgifter, som efter bouppteckningens registrering för närvarande inlämnas, i praxis benämnas tilläggsbouppteckning, låge det nära till hands att här använda denna beteckning; ytterligare ett skäl härtill vore, att beträffande ifrågavarande handling böra, såsom förut nämnts, i stort sett gälla samma regler som beträffande bouppteckning. Då emellertid ansvar för all boets gäld uppenbarligen ej bör ifrågakomma vid försummelse att upprätta handlingen, är det av lagtekniska skäl att föredraga, att ej om handlingen använda uttrycket tilläggsbouppteckning. Det bleve nämligen eljest nödvändigt att i 4 kap. 1 och 14 §§ intaga en särskild föreskrift, att vad där stadgas ej har avseende å tilläggsbouppteckning. På grund av vad ovan anförts har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att om efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld yppas eller annan felaktighet i bouppteckningen, inom en månad skall uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse, och att om sådan handling skall gälla vad i förevarande kapitel är stadgat om bouppteckning. Skulle den felaktighet, som uppgives, avse en detalj utan praktisk betydelse, behöver naturligen ej nu angivna förfarande anlitas.

Av skäl, som nämnts vid 3 kap. 1 §, saknar föreskriften i andra punkten av 9 Mp. 2 § Ä. B. om sättande av boets egendom i förvar motsvarighet i förslaget. »Är någon av arvingarna omyndig eller utrikes stadd», heter det i

och arvskifte,

3 hap.

ningen principiellt borde i första hand anordnas såsom ett närmast av borgenärernas intresse bestämt likvidationsförfarande i syfte av gäldens betalning och att först efter fullbordandet därav en utredning, som toge sikte på den behållna egendomens överförande till arvingar och testamentstagare, skulle äga rum. Ett sådant system för boutredningen har åtminstone tillnärmelsevis realiserats i flera främmande rättssystem, men det måste anses vila på ett alltför ensidigt betraktelsesätt. I de allra flesta dödsbon är gälden mycket obetydlig till sitt belopp eller åtminstone starkt understigande tillgångarnas värde; beträffande dessa dödsbon spelar det i allmänhet ringa roll för borgenärerna, på vilket sätt utredningen bedrives, då de i varje fall kunna erhålla vad dem tillkommer, och lagstiftningen bör därför icke av hänsyn till borgenärerna lägga hinder i vägen för utredningens bedrivande på det sätt, som kan antagas lämna det förmånligaste resultatet beträffande egendomens övergång till de arvsrättsliga intressenterna. Ur sistnämnda synpunkt är emellertid ett konsekvent genomfört likvidationsförfarande ofta allt annat än gynnsamt; genom brådstörtad realisation av tillgångar kan behållningen oskäligt reduceras, och även där gälden är i förhållande till tillgångarna jämförelsevis betydande, blir också borgenärernas intresse bäst tillgodosett genom en avveckling i lugnare former, därest en sådan är möjlig. Och så är ofta fallet, bl. a. därför att bodelägarna ej sällan av mera ideella synpunkter, såsom pietet för den avlidnes minne eller personligt intresse för viss i kvarlåtenskapen ingående egendom, t. ex. en fastighet som redan tidigare utgjort även delägarnas hem eller grundval för deras förvärvsarbete, skola befinnas villiga att göra uppoffringar eller åtminstone bära personlig risk i fråga om gäldens betalning. Därför bör boutredningen i allmänhet redan från början ske under ett dominerande inflytande för dödsbodelägarna. Men för att detta icke skall leda till åsidosättande av borgenärernas intresse måste tydligen delägarna åläggas ett mer eller mindre vidsträckt personligt ansvar för den dödes gäld. En minimifordran måste härvid vara, att de skola svara för den minskning av tillgångarna, som de till borgenärers nackdel åstadkommit genom oredligt handlingssätt eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet. Ville man stanna härvid, vore det emellertid uppenbarligen, för att möjliggöra ett noggrant fastställande av skada, som på nämnda sätt kunde åsamkas borgenärerna, nödigt att kringgärda bodelägarnas förvaltningsåtgärder med ganska ingående kontrollföreskrifter. Dessa måste komma att väsentligen närma delägarnas förvaltning till ett egentligt likvidationsförfarande. Men just detta borde genom den ifrågavarande förvaltningsformen undvikas. Det är följaktligen nödigt att ålägga delägarna en mera omfattande ansvarighet. Så sker också i de flesta rättssystem. Den principiella uppfattning, som tagits till utgångspunkt för regleringen, är härvid icke enhetlig. I synnerhet framträder en skarp skillnad mellan den ursprungliga romerska och den ursprungliga germanska rättsåskådningen. Denna skillnad hänför sig icke blott

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap.

till boutredningens anordnande utan är av mera djupgående natur. För den romerska uppfattningen framstod arvingen, den legala eller den testamentariska, såsom en fortsättare av arvlåtarens rättsliga personlighet; redan på grund härav var den förstnämnde i princip ansvarig för arvlåtarens förbindelser; arvet innefattade en universalsuccession i den mening, att till arvingen övergingo helt eller till en kvotdel icke blott den avlidnes aktiva utan även hans passiva såsom begreppsligen oskiljaktigt sammanhörande med de förra och i förhållande till dem blott utgörande en annan sida av en och samma förmögenhet. Att passiva kunde överskjuta aktiva föranledde icke någon principiellt avvikande ordning; även i sådant fall blev arvingen ansvarig. Annorlunda i den germanska rätten. För denna var det en främmande uppfattning, att den dödes personlighet skulle fortsättas av arvingarna. Man utgick i stället därifrån, att den dödes tillgångar skulle användas till betalning av hans gäld, så att borgenärerna ägde företräde till betalning framför arvingarnas anspråk på delaktighet i kvarlåtenskapen. På grund härav kunde en arvinge icke få tillgodonjuta kvarlåtenskapen utan att bliva ansvarig för gälden, men ingen grund ansågs föreligga att påtvinga arvingen ett dylikt ansvar, om han ej tagit del i kvarlåtenskapen eller eljest särskilt ådragit sig gäldansvar. I sistnämnda avseende märkes, att en viss vårdnadsskyldighet beträffande kvarlåtenskapen ålåg arvingen jämväl i förhållande till borgenärerna, och åsidosättande därav kunde alltså medföra ansvar. Under den fortsatta rättsutvecklingen hava de båda motsatta uppfattningarna alltmera modifierats, så att det slutliga resultatet inom de skilda rättsområdena icke företer någon olikhet av avgörande betydelse. Inom romersk rätt erhöll arvingen allt flera möjligheter att, om han icke uppträtt pliktvidrigt, undgå att av egna medel ansvara för arvlåtarens gäld, bl. a. beneficium inventarii. Enligt germansk rätt skärptes kraven på arvingarnas omsorg om borgenärernas intresse, vid påföljd av ansvarighet för gälden, och man har kommit ända därhän, att en arvinge blir ansvarig för den dödes gäld, om han ej genom särskilt avträde av tillgångarna befriar sig från sådant ansvar. Visserligen vilar sistnämnda ordning närmast på en presumtion, nämligen om att arvingar, som ej gjort sig urarva, önska fritt men under gäldansvar ombesörja avvecklingen. Avträdet kan sålunda sägas vara av endast rättstekniska skäl erforderligt för att en arvinge skall komma i åtnjutande av en frihet från gäldansvar, vilken principiellt tillkommer honom. I romersk rätt inneburo däremot beneficium cessionis och liknande rättsinstitut snarare vissa av billighetsskäl förestavade undantag från ett arvingen rätteligen åliggande ansvar. Men i fråga om de praktiska verkningarna äro dessa skiljaktigheter icke av nämnvärd betydelse. I fråga om grunddragen av de viktigaste främmande rättssystemens och den äldre svenska rättens regler angående död mans gäld får beredningen hänvisa till den allmänna inledningen till detta betänkande. 1 1

Ovan s. 51—75.

310 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap.

De svenska civillagsförslagen från 1800-talet äro för detta ämne av intresse, icke minst därför att de ligga till grund för allt väsentligt av innehållet i den ännu gällande urarvaförordningen av 1862; först vid dennas tillkomst upphävdes 10 kap. Ä. B. i 1734 års lag. I sitt 1826 avgivna fullständiga förslag till civillag har l a g k o m m i t t é n i ärvdabalkens 7 kap. upptagit utförliga regler »huru gäld vid dödsfall betalas skall». Stadgandena bygga i allt väsentligt på samma grunder som den äldre rätten. Till en början fastslås, att bo ej må skiftas eller testamente tagas förr, än gäld betald är. Efter orden innefattar detta stadgande endast föreskrift om den tidsföljd, i vilken olika intressenter i den dödes egendom skola tillgodoses, men av motiveringen framgår, att därmed jämväl avses att uttrycka den materiellträttsliga grundsatsen, att arvingar och testamentstagare endast hava rätt till andel i boets behållning. Utöver denna skyldighet att vidkännas avdrag för gälden skola däremot arvingarna icke i princip hava något ansvar för denna. Emellertid ställas arvingarna inför ett val emellan å ena sidan att, såsom motiven uttrycka saken, tillträda arvet med ansvarighet för gälden, och å den andra att avstå egendomen till borgenärerna, vilket i förslaget liksom de tidigare författningarna kallas att göra sig urarva. Huvudregeln i fråga om arvingars ansvarighet för gäld kommer i enlighet härmed att lyda: arvinge, som sig rätteligen urarva gjort, vare fri från betalning av den dödes gäld; omvänt föreskrives uttryckligen, att arvingar, som icke sålunda gjort sig urarva, svara personligen och solidariskt för den dödes gäld. Testamentstagare är icke underkastad dylik ansvarighet men är skyldig att till gälds betalning återbära vad han mera njutit, än honom tillfalla bort, där gälden förut beräknad varit. Personligt gäldansvar för arvinge inträder även vid en icke ursäktlig försummelse att ombesörja bouppteckning samt vid undandöljande av egendom från bouppteckningen. I huvudsaklig överensstämmelse med vad tidigare gällt regleras tiden för urarvagörelse och arvinges rätt att tillträda egendomen, då den av annan arvinge blivit avträdd. Såsom nyheter meddelas vissa föreskrifter, som avse att i borgenärernas gemensamma intresse egendomen skall bibehållas oförminskad under den tid närmast efter dödsfallet och boupptecknings förrättande, som medgivits arvingarna att överväga, om de skola skrida till egendomsavträde. Sålunda stadgas å ena sidan, att under denna avträdestid exekutiva åtgärder icke må verkställas med avseende å den dödes egendom eller inteckning beviljas i honom tillhörig fastighet, å andra sidan att egendomen på borgenärs yrkande kan ställas under skingringsförbud eller t. o. m. genom myndighets försorg ställas under säker vård; för förskingring av något av kvarlåtenskapen stadgas påföljd av ersättningsskyldighet. Till borgenärernas tryggande efter avträdestidens utgång föreskrives, att arvingarna för att äga tillgodonjuta förfallotid för gäld äro skyldiga att på borgenärs begäran ställa betryggande säkerhet för betalningen. Utförliga bestämmelser föreslås om egendomsavträde och undanskiftande av egendom såsom medel att

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap.

oil

vid gift persons död genomföra den frihet från ansvar för viss gäld, som enligt giftermålsbalkens regler bör tillkomma den efterlevande maken eller den avlidnes arvingar. Slutligen meddelas föreskrift om rätt för stärbhusdelägare att söka årsstämning å okända borgenärer, enligt därom i handelsbalken meddelade regler. Vid förslagets granskning i högsta domstolen (1832) framställdes åtskilliga anmärkningar, som emellertid icke berörde de principiella huvudgrunderna för förslaget; åtskilliga av anmärkningarna blevo under det fortsatta lagstiftningsarbetet beaktade. Det av ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n 1847 framlagda förslaget till, utom annat, ärvdabalk, företer i sitt 7 kap. »Huru gäld vid dödsfall betalas skall» ej avvikelser av mera djupgående karaktär från lagkommitténs förslag. Den inledande huvudbestämmelsen lyder: »Ej må man taga arv eller testamente, utan att den dödas gäld betala.» Den ändrade formuleringen motiveras därmed, att den dödes gäld skall betalas, evad boet skall skiftas eller tillfaller en ensam arvinge, och att gäld ej sällan är sådan, att den först efter längre tids förlopp kan betalas, utan att arvingars och testamentstagares rätt därför bör uppehållas. Den för egendomsavträdes gäldsbefriande verkan viktiga frågan, huruvida gäld är att anse såsom vid bouppteckningen veterlig eller såsom ny, beröres i en särskild föreskrift av innehåll, att fordran, som av stärbhusdelägare bestrides, ej skall anses för honom vara känd gäld, förrän lagakraftägande beslut, varigenom fordringen fastställts, blivit honom kunnigt. Vidare inskränkes arvingarnas ansvarighet genom ett stadgande, att arvinge som ej varit tillstädes vid bouppteckning och icke heller tagit befattning med boet eller njutit förmån av arvet, ej skall, för underlåten urarvagörelse, vara bunden till ansvarighet för gälden. Tillträde av kvarlåtenskapen efter det denna blivit av arvinge avträdd medgives ej blott annan arvinge utan jämväl universell testamentstagare. Bestämmelserna om boets sammanhållande under avträdestid, vilka utvidgats att gälla ej blott den normala avträdestiden utan även sådan avträdestid, som börjat löpa efter det ny gäld yppat sig, hava till sin innebörd väsentligen modifierats: i stället för förbudet mot exekutiva och dylika åtgärder har trätt en föreskrift, att borgenär för att under avträdestiden erhålla betalning skall ställa borgen för vad han lyfter, med skyldighet att vid en efteråt inom avträdestiden uppstående konkurs återbetala vad han för mycket bekommit. Möjlighet att utverka skingringsförbud eller särskild vård av kvarlåtenskapen skall ej vidare stå borgenär till buds, men det föreskrives allmänt, att försäljning av egendom till gäldande av fordran under avträdestid städse skall ske å offentlig auktion. För stärbhusdelägare, som under avträdestid åsidosatt dessa föreskrifter eller förskingrat egendom eller på vissa andra sätt åsidosatt borgenärernas intresse, skall inträda den påföljd, att dylika stärbhusdelägare skola så anses, som hade tiden till egendomsavträde för dem utgått, när de så förforo, d. v. s. de skola drabbas av personligt gäldansvar för då veterlig gäld. Endast om det otillåtna förfarandet

312 Lag om boutredning

4 leap

sökt skydda dessa borgenärer genom den begränsning, som i 1 kap. 3 § uppställts för behörigheten att stifta gälcl för boet. Med hänsyn härtill är att märka, att sådan gäld som tillkommit för att möjliggöra avvecklingsåtgärder, vilka äro en förutsättning för att den dödes borgenärer skola erhålla betalning, ingalunda bör stå tillbaka för dessa borgenärers fordringar. Tvärtom kunde ifrågasättas att bereda vissa under boutredningen uppkomna fordringar företrädesrätt till betalning ur boets tillgångar, motsvarande den rätt som emot konkursbo tillkommer massfordringar; utländsk rätt erbjuder exempel på bestämmelser av dylik innebörd. Beredningen har emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga för införande av något sådant stadgande, som skulle komplicera förslagets regler om betalning av gäld. I någon mån tillgodoses det anförda önskemålet genom en av beredningen föreslagen bestämmelse om förmånsrätt för arvode och kostnadsersättning till boutredningsman och i vissa fall till annan, som biträtt vid boutredning. 1 Att för gäld av de slag, som nu berörts, består en rätt till betalning ur boets tillgångar, vilken kan göras gällande i exekutiv väg eller genom bevakning i urarvakonkurs, lär med tillräcklig tydlighet framgå av 1 kap. 3 §. Därav att boet är omedelbart betalningsskyldigt följer naturligtvis icke i och för sig, att dess förvaltare städse måste gå fria från personligt ansvar för gälden, men sådant ansvar kräver en särskild rättsgrund. Vad särskilt angår ansvar för delägare, oavsett om de hava boet under sin egen förvaltning, har beredningen funnit skäl att likställa ifrågavarande gäld med den dödes i livstiden uppkomna förbindelser. Härom meddelas bestämmelse i 15 § av detta kapitel, som i det följande skall närmare belysas. Av denna förslagets ståndpunkt följer, att det i allmänhet blir utan praktisk betydelse att skilja mellan den dödes gäld och under boutredningen uppkommen gäld; detta förhållande är av vikt särskilt med hänsyn till förbindelse, som påstås utgöra omsättning av äldre skuld, ett spörsmål, som uti hittillsvarande rättspraxis icke sällan berett svårigheter. Införandet i detta kapitel av nyssnämnda stadgande har icke synts påkalla att i kapitlets rubrik angives, att det icke blott handlar »om den dödes gäld»; detta uttryck synes på ett kortfattat och tillräckligt tydligt sätt utmärka kapitlets huvudsakliga innehåll. Det må anmärkas, att icke blott i 15 §, utan även å talrika andra ställen i kapitlet, såsom i 5, 6, 8, 11—14 och 17—19 §§, tillika avses dödsboets gäld i nu förevarande bemärkelse; i 16 § gives uttrycklig hänvisning till 15 §. Däremot är i 1, 2, 4, 9 och 10 §§ omedelbart endast fråga om den dödes gäld i egentlig bemärkelse. Någon uttrycklig allmän föreskrift därom, att den dödes tillgångar skola gå i betalning för hans gäld, har icke ansetts behöva meddelas i den föreslagna lagtexten, som därutinnan överensstämmer med den gällande rätten. Grundsatsen, som i och för sig torde få anses självklar, framgår för övrigt 1

Se förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 4 § H. B.

Lag om bouiredning och arvskifte, 4 kaj).

med tillräcklig tydlighet på det sätt, att den utgör förutsättning för talrika bestämmelser i förslaget. Däremot fordras direkta bestämmelser om delägares ansvarighet för den dödes gäld. I denna del använder den gällande rätten det framställningssättet, att till en början helt allmänt uttalas, att »ej må man taga arv, utan att den dödas gäld betala» (urarvaförordningen § 1); därefter stadgas, efter meddelande av åtskilliga regler om urarvagörelse och förfarandet därvid m. fl. ämnen, att »arvinge, som sig rätteligen urarva gjort, vare fri från betalning av den dödas gäld» (§ 10). Av en jämförelse mellan dessa bestämmelser skulle synas med tillräcklig tydlighet framgå, att arvingar, som ej i laga tid gjort sig urarva, ansvara för gälden; denna sats har emellertid blivit uttryckligen uttalad (§ 20), varefter följa åtskilliga undantag och specialregler. Detta framställningssätt synes onödigt omständligt, och det skulle kunna vilseleda pä det sätt, att man kunde av § 1 vilja draga den oriktiga slutsatsen, att arvingarna under löpande avträdestid, medan urarvagörelse ännu ej skett men icke heller behövt ske, skulle åtminstone för samma tid behandlas såsom personligen ansvariga för gälden; detta är emellertid icke förordningens mening, såsom framgår av andra stadganden däri. Det har synts beredningen riktigare att undvika ett alltför allmänt hållet uttalande om arvingarnas ansvarighet; införes icke något dylikt, erfordras ej heller någon bestämmelse därom, att arvingarna kunna genom urarvagörelse vinna befrielse från ansvarighet. Ty då den dödes gäld icke från början är delägarnas, kunna de ej antagas ansvara, för densamma i vidare mån än sådant ansvar av lagen ålägges dem. Och det mest sakenliga är följaktligen att inskränka den generella regleringen av arvingarnas ansvar för den dödes gäld till en föreskrift därom, att de genom uraktlåtet egendomsavträde ådraga sig ansvar därför. I enlighet härmed har förevarande kapitel i förslaget blivit uppställt. Den första gruppen av bestämmelser, omfattande 1—10 §§, giver föreskrifter om gäldens betalning och ansvaret därför under en i huvudsak regelmässig boutredning. Dessa stadganden kunna åter särskiljas i tre avdelningar: 1—4 §§ meddela de grundläggande bestämmelserna om delägarnas personliga ansvar för gälden, där de ej göra sig urarva, tillika med föreskrift om tiden för urarvagörelse och förfarandet därvid. 5 —' §§ reglera egendomsavträdes verkningar med hänsyn till egendom, som varit föremål för bodelning eller arvskifte eller eljest utgivits på grund av testamentarisk föreskrift. Beträffande sådan egendom inträder, i olika utsträckning för särskilda fall, återbäringsskyldighet, som icke förutsätter personligt ansvar och bör väl skiljas från detta. Sådan återbäringsskyldighet drabbar icke blott delägare i boet utan även dem, som erhållit något på grund av speciellt testamentariskt förordnande (6 §). 8—10 §§ giva föreskrifter om åtskilliga rubbningar i den för betalning av gäld fastställda tiden, vilka under olika förutsättningar kunna föranledas av boutredningen. Vissa av dessa föreskrifter (8 §, delvis) hänföra sig till bout-

324 Lag om boutredning

och arvskifte,

J/, hap.

redningens första stadium, innan ännu egendomsavträde bort ske. Skäl kunde därför anföras till stöd för att dessa regler bort erhålla plats främst i kapitlet (jfr urarvaförordningen § 2), men då deras innehåll närmare bestämmes genom reglerna om tid för egendomsavträde, har beredningen funnit lämpligare att placera dem efter dessa regler. I 11—14: §§ regleras vissa särskilda grunder för delägarnas ansvar för den dödes gäld, även då de ej uraktlåtit att inom stadgad tid göra sig urarva. Slutligen givas i 15—19 §§ allmänna regler om ansvarets omfattning och innebörd samt om undantag från ansvarigheten i särskilda fall. Ovan har framhållits, hurusom förslaget till sina huvudgrunder får sägas överensstämma med den gällande rätten, och redogjorts för de avvikelser från denna av principiell betydelse, som förslaget innehåller. I redaktionellt hänseende är överensstämmelsen mindre framträdande. Följande av urarvaförordningens ännu gällande stadganden sakna omedelbar motsvarighet i förslaget: §§ 1 och 16. Härom hänvisas till vad nyss här ovan blivit anfört. § 2 mom. 2—4. Innehållet i dessa stadganden skall enligt förslaget, med vissa förändringar, överföras till konkurslagen i ett nytt stycke i 33 §. § 6, om tillträde av egendom, sedan arvinge gjort sig urarva. Ovan har redogjorts för skälen till att sådant tillträde ej vidare skall vara medgivet. § 7, om efterlevande makes urarvagörelse. Särskild bestämmelse härom blir icke vidare erforderlig, enär förslagets stadganden om delägares urarvagörelse komma att omfatta även make (jämför 1 kap. 1 § i förslaget). § 10, med en särskild regel om tillträde av egendom efter gift person, sedan avträde skett. Vad om § 6 blivit anmärkt får härom motsvarande tilllämpning. § 17: »Efterlevande make, som egendomen rätteligen avträtt, vare fri från betalning av den dödas gäld, där han icke enligt 7 kap. giftermålsbalken svarar för gälden.» Särskilt stadgande om frihet från gäldansvar efter rättidigt egendomsavträde är icke mera nödigt beträffande make än beträffande annan dödsbodelägare. Och därom att make trots egendomsavträde alltjämt skall svara för den gäld, för vilken make före dödsfallet stod i ansvar, kräves ej heller någon särskild regel i förevarande kapitel, som endast har att ordna ansvarigheten för den dödes gäld. Om viss begränsning av hustruns ansvar för gäld i anledning av äktenskapets upplösning, bl. a. genom mannens död, är stadgat i 7 kap. 4 § G. B. § 19, med föreskrift att egendomsavträde av någon stärbhusdelägare skall gälla till förmån för övriga, som ej dessförinnan tid till egendomsavträde försuttit, ansluter sig nära till §§ 16 och 17 och är i likhet med dessa överflödig med den uppställning, som förslaget erhållit; i sak är regelns innehåll upptagen i förslaget, varom hänvisas till 1 och 2 §§ i förevarande kapitel. § 27 stadgar, att överskott i avträtt bo skall tillfalla arvinge, make eller testamentstagare. För det sällsynta fall, att överskott uppkommer i urarva-

Lag om boutredning

och arvskifte,

J/, leap.

konkurs, är det utan särskilt stadgande tydligt, att överskottet skall tillfalla den avlidnes rättsinnehavare. Beträffande behållning, som uppkommer under förvaltning av boutredningsman, får beredningen hänvisa till 2 kap. 15 § i förslaget. § 28, som meddelar vissa regler angående verkan av att avträdd egendom blivit tillträdd, måste utgå, då sådant tillträde ej vidare skall förekomma. § 29: »Fråga huruvida efterlevande make eller arvinge må tillgodonjuta sådan befrielse från gäld, varom i 16 och 17 §§ förmäles, varde prövad, då påstående om gäldens betalning emot dem väckes.» Denna bestämmelse återgiver § 29 i 1859 års kommittéförslag, för vars motivering här ovan har redogjorts. Emot förslaget riktades i denna del anmärkning av två medlemmar av högsta domstolen; dessas mening bemöttes av departementschefen, som vid sidan av de av kommittén åberopade principiella skälen framhöll, att en av konkursdomstolen verkställd förhandsprövning av stärbhusdelägarnas ansvarighet skulle mindre väl överensstämma med det sätt, varpå konkursförfarandet blivit i förslaget anordnat. 1 Under urarvaförordningens giltighetstid har veterligen icke uppkommit olägenhet av dess ståndpunkt i detta hänseende. Då enligt den avfattning av förevarande kapitel, som av beredningen föreslås, urarvagörelsen ej i lagen betecknas såsom medel för befrielse från ett delägarna principiellt åliggande ansvar, vore det enligt förslaget än mindre motiverat att anordna en förhandsprövning i konkursförfarandet av frågan om delägarnas ansvarighet. Och en dylik prövning möter sakliga betänkligheter i synnerhet med hänsyn därtill, att ansvaret kan gestalta sig olika såväl för särskilda delägare som för varje delägare med avseende å skilda skuldposter. Beredningen anser alltså, att den gällande rättens innehåll härutinnan bör lämnas utan ändring. Emellertid torde härför ej erfordras uttrycklig bestämmelse. Det följer med tillräcklig tydlighet av allmänna grunder, att förutsättningarna för en delägares personliga ansvar kunna komma under domstols prövning först då ett sådant ansvar inför domstolen göres gällande emot honom. Att behörig domstol är den rätt, där den döde skolat svara, stadgas i 10 kap. 3 § R. B.; forum för dylika mål blir alltså detsamma för talan mot samtliga delägare som för konkursmålets handläggning. § 30: »Utan hinder av urarvagörelse, må, där någon stärbhusdelägare det äskar, årsstämning, såsom särskilt är stadgat, å boets borgenärer utfärdas.» Denna ståndpunkt bör alltjämt bibehållas, men särskild bestämmelse därom är icke erforderlig med nuvarande uppfattning om innebörden av den kallelse å borgenärer, som utfärdas i anledning av egendoms avträdande till konkurs. 2 § 31 stadgar, att reglerna om egendomsavträde av efterlevande make ej 1 2

Se konkurs-, boskillnads- och urarvalagarna, Stockholm 1863, s. 157 f., 183. Jfr konkurslagen 19 § 4 st. samt lagberedningens nu framlagda förslag till lag angående ändring av bestämmelserna rörande årsstämning.

326 Lag om boutredning

och arvskifte,

If. leap. 1 S,

skola äga tillämpning, där till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken hade giftorättsgods. Även denna grundsats bör fortfarande gälla. Emellertid avse de i 4 kap. föreslagna stadgandena om egendomsavträde endast dödsbodelägare, och detta begrepp har i 1 kap. 1 § erhållit sådan avgränsning, att därunder icke inbegripes efterlevande make, då bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Särskild föreskrift i 4 kap. behöver alltså icke meddelas. Följande bestämmelser i detta kapitel äro i jämförelse med urarvaförordningens innehåll helt nya: 3 § är föranledd därav, att enligt förslaget egendomsavträde skall kunna ske antingen till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman. 4 § bestämmer i visst hänseende betingelserna för att gäld skall anses såsom veterlig. 13 § hänför sig till upphörande av avträdd egendoms förvaltning av bout" redningsman, på det sätt att förvaltningsrätten på nytt övergår till delägarna (2 kap. 6 §). • 15 § reglerar delägares ansvar för annan boets gäld än egentlig gäld efter den döde. 19 § stadgar befrielse för delägarna från ansvar för den dödes gäld, da efter honom allenast finnes så ringa egendom, att den ej kunnat hos honom tagas i mät. Beredningen övergår härefter att närmare belysa de särskilda paragrafer, som föreslås i detta kapitel. 1 §• Ansvar för Här uttalas den av förslaget liksom av den gällande rätten omfattade iderlig gäld, nuvuc jffrundsatsen rörande dödsbodelägarnas ansvar för den dödes e gäld, eller la egendomen

ej avträdes. att sådant ansvar inträder, om egendomen ej avträdes inom viss kortare tid efter dödsfallet. Ej blott själva grundsatsen utan . även de närmare betingelserna för dess genomförande äro i förslaget reglerade i principiell överensstämmelse med urarvaförordningens föreskrifter med det innehåll dessa för närvarande hava efter vissa i förordningen vidtagna ändringar. Med egendomens avträde menas sålunda städse, att dödsboets tillgångar överlämnas till särskild förvaltning, som har att ombesörja deras användning till borgenärernas förnöjande. Av skäl, för vilka beredningen redogjort i inledningen till detta kapitel, behöver detta icke vara konkursförvaltning utan kan även vara förvaltning av boutredningsman. Det är tydligt, att om boet är insolvent, dess tillgångar så snart som möjligt efter dödsfallet böra bliva föremål för en på borgenärernas intresse inriktad förvaltning. Visserligen söker förslaget, även därutinnan med utgångspunkt i den gällande rätten, i möjligaste mån trygga genomförandet av borgenärernas rätt till all den dödes egendom, även då avträde sker senare under boutredningen; härtill syfta flera bestämmelser i detta kapitel (5—7, 11, 12 §§).

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 1 §.

327 Det är dock omöjligt att på ett fullt verksamt sätt bereda trygghet mot att egendom efter längre tids förlopp blir oåtkomlig för borgenärerna, närmast genom okloka eller hänsynslösa, möjligen oredliga, handlingar av dödsbodelägarna. En sådan risk är oundgängligen förenad med dessas utövande av förvaltningen. Endast om denna i tid överlämnas till ett särskilt organ, som har att tillvarataga borgenärernas intresse, kan det sålunda i allmänhet anses grundat att låta delägarna gå fria från personligt ansvar för gälden. Genomförandet härav skulle emellertid i vissa fall framstå såsom en obillig hårdhet mot delägarna, nämligen då fråga är om gäld, som icke redan under boutredningens första stadium varit för dem känd. Fördenskull gives i 2 § en särskild regel angående egendomsavträde för senare yppad gäld. I förevarande paragraf regleras sålunda endast betingelserna för delägares ansvarighet för senast vid bouppteckningen veterlig gäld. Egendoms avträdande till boutredningsmannaförvaltning eller konkurs sker pd vems inistädse genom beslut av rätten eller å landet domaren. Sådant beslut förut- g l ^ 0 ^ « sätter i de allra flesta fall ansökan av någon rättsägare. Enligt förslaget trade ske? såväl som enligt urarvaförordningen är det för avträdets gäldsbefriande verkan betydelselöst, huruvida ansökan därom gjorts av delägare eller av annan. I vartdera fallet vinnes genom avträdet den trygghet för samtliga borgenärer, som är en förutsättning för att delägarna icke skola personligen svara för gälden. Urarvagörelse är sålunda icke en formell prestation, som måste av viss person utföras för att han skall komma i åtnjutande av sådan frihet. Beträffande terminologien anmärkes, att förslaget liksom urarvaförordningen använder uttrycket »egendomsavträde» icke blott för det fall, att rättens beslut föranledes av en delägares ansökan, utan även då initiativet utgått från borgenär. Detta språkbruk förekommer även i konkurslagen. 1 Ansökning om avträde till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs kan göras, utom av delägare, jämväl av borgenär. Förutsättningarna för bifall till delägares eller borgenärs ansökan äro icke överensstämmande, i det att för bifall till borgenärs ansökan gälla vissa materiella förutsättningar, som äro utan betydelse för prövningen av delägares ansökan. Om samtliga delägare göra ansökan om egendomsavträde, behöver denna sålunda endast göras till föremål för prövning ur formella synpunkter. Detsamma gäller om en ansökan om avträde till förvaltning av boutredningsman, vilken göres av en delägare eller några bland dem. Vad åter angår avträde till konkurs, bör detta kostsamma och förlustbringande förfarande icke mot någon delägares vilja komma till stånd på ansökan av en eller flera andra delägare. Sådan konkursansökan bör därför, såsom i inledningen till detta kapitel har uttalats, kunna av en delägare avvärjas genom ansökan, att egendomen i stället skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. För att

1 Se konkurslagen 17 §, även 16 §; jfr däremot 7 § 1 st. andra punkten.

328 Lag om boutredning

och arvskifte,

Jf leap. ] S,

bereda tillfälle härtill kräves en särskild ordning för handläggningen av dödsbodelägares ansökan om avträde till konkurs av boets egendom. Beredningen föreslår, att nödiga bestämmelser härom införas i ett tillägg till 11 § konkurslagen, som kommer att beröras vid 3 § här nedan. Alla dessa distinktioner äro utan någon avgörande betydelse med hänsyn till avträdets verkan å delägarnas ansvar. Det enda krav, som ansökan av delägare eller borgenär måste uppfylla, är att den verkligen skall leda till beslut om egendomsavträde. Under denna förutsättning är även tillfyllest en ansökan om avträde till boutredningsman, som göres av testamentsexekutör eller legatarie eller den, som äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, med stöd av 2 kap. 1 § första stycket. Att initiativ till gäldsbefriande egendomsavträde sålunda tillkommer andra än delägare eller borgenärer är en nyhet i förhållande till urarvaförordningen men torde icke kräva särskild motivering, sedan det ur annan synpunkt än gäldens betalning funnits behövligt att för den angivna kretsen av personer stadga behörighet att göra ansökan om boutredningsmannaförvaltning. Det må erinras, att motsvarande behörighet icke föreligger beträffande ansökan om egendomens avträde till konkurs. Vad särskilt angår testamentsexekutör, är det tydligt, att boets försättande i konkurs icke kan tjäna det syfte, som av testator avsetts med uppdraget åt exekutorn. Enligt 2 kap. 1 § andra stycket kan sådan förvaltning under vissa närmare angivna betingelser komma till stånd även på grund av testamentariskt förordnande av den döde. Härför kräves ej särskild ansökning, utan endast att anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt. Med hänsyn till sin innebörd är boutredningsmannaförvaltningen i dessa uppenbarligen jämförelsevis sällsynta fall fullt överensstämmande med sådan förvaltning i övrigt och erbjuder alltså samma trygghet för borgenärerna. Det är därför tydligt att avträde, som sker på grund av dylik testamentarisk föreskrift, jämväl bör utesluta gäldansvar, såsom i 4 kap. 1 § är sagt, därest anmälan sker inom avträdestidens utgång eller domstolen inom samma tid meddelat beslut enligt 2 kap. 1 §. Beredningen har icke ansett nödigt att betunga lagtexten med särskild erinran härom. Ansökan om avträde till boutredningsman kan uppenbarligen ej göras, medan den person, vars egendom avses med ansökningen, befinner sig i livet. Däremot kan ansökan om en gäldenärs försättande i konkurs under hans livstid göras av borgenär och, efter det gäldenären avlidit, föranleda att hans dödsbos egendom avträdes till konkurs; närmare bestämmelser om förfarandet i dylikt fall finnas meddelade i 17 § konkurslagen. Även i sådan händelse uppfyller egendomsavträdet alla de betingelser, som böra uppställas för att tillägga detsamma gäldsbefriande verkan. Bestämmelse i detta syfte finnes, jämte annat, meddelad i andra stycket av urarvaförordningen § 5, och beredningen har icke funnit skäl till ändring i vad sålunda för närvarande gäller. När det i den föreslagna lagtexten heter, att ansvar för gälden

Lag om boutredning

och arvskifte,

J/, leap. 1 §.

inträder, om ej egendomsavträde sker »på ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen förrättades», bör med tillräcklig tydlighet framgå, att ansökningen kan hava skett när som helst före den angivna tidpunkten och sålunda även i gäldenärens livstid. Uttrycklig bestämmelse om det nu ifrågavarande fallet är följaktligen icke erforderlig. Då det sålunda antages, att gäldsbefriande verkan tillkommer egendoms- Foräras avträde, som sker på grund av en före dödsfallet gjord ansökan, bör ytter- -träde efter ligare spörjas, huruvida sådan verkan även äger rum, då en avliden gäldenär avliden konredan i livstiden blivit, på egen eller borgenärs ansökan, försatt i konkurs, som icke avslutats vid dödsfallet. Huru detta spörsmål skall lösas enligt den gällande rätten, 1 är föremål för skilda meningar. Dock synes man i teorien övervägande hava anslutit sig till den åsikten 2 , att i det ifrågavarande fallet nytt egendomsavträde måste efter dödsfallet ske för att icke stärbhusdelägarna skola drabbas av personligt ansvar för den avlidnes gäld. Till stöd för denna mening åberopas i främsta rummet ordalagen i urarvaförordningen § 5 andra stycket, 3 vars avfattning kunde synas giva stöd för ett slut e contrario, såvitt angår förevarande fall. Vidare åberopas hänsyn till borgenärer, vilkas fordringar tillkommit efter början av den mot gäldenären inledda konkursen och alltså icke äga betalningsrätt i denna. Denna mening har dock icke blivit oemotsagd 4 , och det måste enligt beredningens uppfattning medgivas, att den leder till föga tillfredsställande resultat. Hänsyn till nytillkomna borgenärer kunna icke väga tungt, då dessa ej heller i en ny konkurs skulle kunna erhålla betalning i nämnvärd utsträckning. Enligt reglerna i konkurslagen 27 § lär det nämligen vara oundvikligt, att tillgång, som av gäldenären eller hans dödsbo förvärvas, sedan han blivit försatt i konkurs, ingår i det redan bestående konkursboet, i den mån den icke är därifrån undantagen på särskild grund; bestämmelser om sådant undantag avse huvudsakligen att tillgodose gäldenärens personliga behov, och i den mån så är fallet, skola dessa stadganden icke tillämpas för tiden efter gäldenärens frånfälle. Vad angår borgenärernas intresse av att genom egendomsavträde skall beredas trygghet mot att dödsbodelägarna förfara egendomen eller eljest undandraga den från att gå i betalning för den dödes gäld, är det uppenbart att även en före dödsboet öppnad konkurs tillgodoser detta intresse. Då härtill kommer, att en skyldighet för stärbhusdelägarna till särskild urarvagörelse i förevarande fall lätteligen skall av dem förbises och sålunda, såsom 1 Kungl. förklaringen den 28 maj 1687 omförmäler uttryckligen det fall, att »debitoren själv något för sin död haver till yttersta penningen uppgivit sin egendom», och fordrar för denna händelse icke något egendomsavträde av arvingarna. Därefter synes spörsmålet icke hava behandlats av lagstiftningen. 2 Nor dl ing, Föreläsningar om boskillnad och om behandlingen av död mans bo, 3 uppl. 1892, s. 147; Winroth, Om arvingarnes ansvarighet s. 150; Svensk Civilrätt II s. 387 samt Handbok i svensk civilrätt II s. 174; B j ö r l i n g i Sv. J. T. 1917 s. 110. a Detta stadgande möter först i 1859 års kommittéförslag och är där icke försett med någon motivering. 1 Appelberg i Sv. J. T. 1916 s. 225 och 1917 s. 114.

330 Lag

om boutredning

och arvskifte,

J/, hap.

1 §.

även medgives av anhängare av förstnämnda uppfattning, kommer att verka mycket obilligt, synes det beredningen hava varit med rätta som man i praxis x ansett särskild urarvagörelse i detta fall överflödig. I allt fall synes tvivel ej kunna råda, att denna ståndpunkt vid lagstiftning i ämnet förtjänar företräde. 2 Härav följer emellertid icke, att uttrycklig bestämmelse skulle vara nödig. Den riktiga ståndpunkten lär utan svårighet tolkningsvis framgå ur förslaget. Detta innehåller icke någon sådan till ett motsättningsslut inbjudande detalj bestämmelse för ett närgränsande fall som urarvaförordningen § 5 andra stycket. Ej heller finnes i den föreslagna lydelsen av 4 kap. någon motsvarighet till den i förordningens § 1 givna allmänna regeln om arvinges ansvar, av vilken såsom tidigare berörts lätteligen föranledes ett tillspetsat krav på uttrycklig reglering av alla de fall, där sådant ansvar skall vara uteslutet. Och slutligen lämnar den föreslagna 19 § i detta kapitel endast sällan något utrymme för personligt ansvar i det förevarande fallet. Såsom av beredningen anförts i motiven till 3 kap. 1 §, 3 föreligger i det nu berörda fallet ingen skyldighet att ombesörja bouppteckning 4 men väl att, när ny tillgång yppas, inkomma med sådant tillägg till bouppteckningen, som i 3 kap. 10 § sägs. Den tid, inom vilken egendomsavträde skall ske, bör från dödsbodelägarnas synpunkt betraktad vara så rikligt tillmätt, att de erhålla nödigt rådrum för att sätta sig in i boets ställning och överväga de skäl, som inverka på det maktpåliggande avgörandet; ej sällan kunna även vissa förhandlingar med borgenärer vara påkallade- För borgenärerna åter är det av vikt att tiden icke utsträckes längre än som är oundgängligen nödigt, enär de eljest löpa en alltjämt stegrad risk för att tillgångarna skola genom delägarnas åtgärder förminskas. En avvägning av dessa inbördes stridiga intressen synes på ett lyckligt sätt vara funnen i den i urarvaförordningen § 5 meddelade föreskriften; dennas innehåll har därför ansetts böra i allt väsentligt bibehållas oförändrad, och beredningen föreslår därför, att ansökan om egendomsavträde skall göras sist en månad efter det bouppteckningen förrättades. Det är tydligt, att denna frist i vidlyftiga bon, i synnerhet där stärbhusdelägarna vistas på långt avstånd, kan visa sig vara väl knapp. För sådant fall erbjuder förslaget en lättnad därigenom, att avträde kan ske till förvaltning av boutredningsman; denna åtgärd är av mindre ingripande natur, och dessutom kan, därest avträdet icke finnes tillräckligt grundat, förvaltningen i allmänhet av delägarna återtagas, på sätt i 2 kap. 6 § finnes närmare be1

Svea hovrätts dom den 10 mars 1916, Sv. J. T. 1916 s. 231. Jfr N. J. A. 1925 s. 549. Den i Finland gällande förordningen den 9 november 1868 om gälds betalning vid dödsfall m. m. stadgar i § 7: »Avlider gäldenär sedan han sin egendom till konkurs avträtt och varder ej den avträdelse av arvingarna återkallad, innan tid till urarvagörelse ute är, vare det så ansett som hade urarvagörelse skett.» 8 Se ovan s. 264. 4 Se N. J. A. 1885 s. 152. Jfr N. J. A. 1907 s. 69. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap. 1 §.

stämt. Vid behov kan förlängning av tiden för förrättande av bouppteckning erhållas, såsom i 3 kap. 1 § är stadgat. Däremot tillåter förslaget icke, liksom ej heller den gällande rätten, därutöver något särskilt uppskov med tiden för egendomsavträde. Ett dylikt medgivande skulle leda till alltför stor osäkerhet för de viktiga intressen, som härvid stå på spel. Det må anmärkas, att förevarande tidsbestämmelse gäller lika för alla delägare, oavsett om de äro enligt 3 kap. 2 § pliktiga att ombesörja bouppteckning eller icke. I anslutning härtill är det utan särskild betydelse för tillämpningen av 1 §, huruvida bouppteckning ägt rum i laga tid; den faktiska tidpunkten är den avgörande. För delägare, som är skyldig att ombesörja bouppteckning, inträder emellertid vid åsidosättande av denna skyldighet ansvar för gälden enligt särskilt stadgande i 14 §. Tiden räknas enligt lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid; den kommer sålunda att utgå med den dag i följande månad, som genom sitt tal i månaden motsvarar den dag, å vilken bouppteckningen skedde, eller, där den sålunda bestämda dagen är sön- eller helgdag, med nästa söckendag. Enär det avgörande härvid är det faktiska förloppet, bör enligt förslaget, såsom även tidigare skett i rättspraxis, jakande besvaras frågan, huruvida stärbhusdelägare må till sin fördel, för vinnande av urarvaförmån. åberopa det förhållandet, att en under visst datum dagtecknad och av dem underskriven samt i sådant skick vid domstol inregistrerad bouppteckning i själva verket blivit slutligen upprättad först å en senare dag. 1 Detta gäller dock naturligen icke till förmån för stärbhusdelägare, som i sviklig avsikt föranlett vilseledande datering av bouppteckningsinstrumentet. Det är icke nog med påbörjande av bouppteckningsförrättningen, utan det avgörande är tidpunkten för avslutande därav; 2 härvid bör emellertid anmärkas, att instrumentets förseende med underskrift av annan närvarande delägare än den, som kan hava uppgivit boet, icke erfordras för att förrättningen skall vara fullständig. Om liera bouppteckningar förrättas med stöd av 3 kap. 7 §, börjar a v trädestiden att löpa först då den sista av dem blivit förrättad. Egendomsavträde berör nämligen städse samtliga boets tillgångar, och för att avgöra om sådant avträde bör ske, erfordras kännedom om ställningen i boet i dess helhet. Att en bouppteckning är behäftad med brister, vilkas rättelse drager ut på tiden, bör i allmänhet ej kunna av stärbhusdelägare åberopas till förlängning av avträdestiden. Dock kunna bristerna vara så väsentliga, att laga bouppteckning ej kan anses hava kommit till stånd. I sådant fall kan för bouppteckningspliktiga delägare inträda ansvar enligt 14 § i detta kapitel, men för övriga kan den förehavda förrättningen ej tagas till utgångspunkt för beräkning av tid enligt 1 §. Mindre väsentliga brister, varom hänvisas till vad 1 2

N. J. A. 1913 s. 528. Se ovan s. 263.

332 Lag om boutredning

och arvskifte,

Jj. kap. 1 §.

beredningen anfört vid 3 kap. 9 §, skola däremot ej komma i betraktande vid avträdestidens bestämmande. Egendomsavträde kommer såsom ovan anmärkt städse till stånd genom ett beslut av rätten eller domaren. Såväl boutredningsmannaförvaltning som konkurs medför väsentligen ändrade förhållanden i fråga om besittningen till den avträdda egendomen. Men det faktiska genomförandet härav genom överlämnande av egendomen eller del därav (jämför 5 §) till särskilt utsedd förvaltare är icke erforderligt, för att avträde enligt 1 § skall anses hava ägt rum. Det med hänsyn till urarvaförmånen avgörande momentet kan emellertid icke lämpligen städse vara meddelandet av rättens eller konkursdomarens beslut om avträde. Då ansökning om konkurs göres av en dödsbodelägare, skall visserligen enligt den gällande rätten dödsboet omedelbart försättas i konkurs utan något delgivningsförfarande eller någon materiell prövning från konkursdomarens sida. Det sistnämnda gäller enligt förslaget om avträde till förvaltning av boutredningsman. Längre tid behöver alltså regelmässigt icke förflyta mellan ansökningen och det därav föranledda beslutet, och det bleve i allmänhet av ringa betydelse, åt vilket av dessa moment man tillade avgörande verkan i fråga om urarvaförmånens inträde. Emellertid kan undantagsvis förekomma, att en delägares ansökan på grund av något förment fel av formell natur, t. ex. angående, ställföreträdares legitimation eller domstolens behörighet, icke upptages till prövning, men att ansökningen efter klagan till högre instans vinner bifall. I ett sådant fall vore det. högeligen obilligt, om underrättens eller konkursdomarens misstag skulle för delägarna medföra förlust av urarvaförmån. På den grund får antagas, att den i urarvaförordningen §§ 5 och 7 för arvinge och efterlevande make stadgade skyldigheten att inom viss tid avträda egendomen till konkurs är behörigen uppfylld, även om en inom tiden ingiven ansökan först senare blir bifallen. Enligt förslaget tillkommer ytterligare ett skäl för denna ståndpunkt. Införandet av en ny form för egendomsavträde, nämligen till förvaltning av boutredningsman, har nödvändiggjort, att för avgörande huruvida sådan förvaltning eller konkurs skall komma tril stånd stadga ett särskilt förfarande, som kan medföra någon tidsutdräkt med prövningen av en delägares konkursansökan; beredningen föreslår att bestämmelser härom skola införas i 11 § konkurslagen. Det blir alltså ännu mera angeläget än hittills, att redan ingivandet av en ansökan om egendomsavträde skall medföra den därmed avsedda befrielsen från ansvar för boets gäld. I den föreslagna lagtexten har åt denna ståndpunkt givits tydligare uttryck än i urarvaförordningens nyss anförda bestämmelser. Motsvarande spörsmål lär jämförelsevis oftare uppkomma beträffande en ansökan om egendomsavträde, som göres av borgenär eller eljest av sökande, som icke är delägare. För bifall till en sådan ansökan måste enligt sakens natur krävas hörande av andra intressenter än sökanden och en saklig prövning; enligt de härom i 2 kap. av förslaget samt i konkurslagen med-

Lag

om boutredning

och arvskifte,

J/, leap. 1 §.

337 Frågan om gäldansvaret röner icke omedelbar inverkan därav att en delägare till annan överlåter sin andel i boet. Om dettas ställning är dålig, lär sådan överlåtelse av en andel icke förekomma i nämnvärd utsträckning. Skulle emellertid överlåtelse ske, är det tydligt, att överlåtaren icke därigenom kan undandraga sig de skyldigheter, som i 1 § blivit honom ålagda. Såframt han redan blivit ansvarig för den veterliga gälden, kvarstår sålunda detta ansvar även efter överlåtelsen. Om denna har ägt rum under avträdestiden, behåller överlåtaren sin rätt att till vinnande av befrielse från ansvar för gälden göra ansökan om egendomsavträde, och han blir, om dylikt ej sker, ansvarig för gälden, såsom om överlåtelsen ej skett. I vad mån överlåtaren kan av andelens förvärvare fordra täckning för vad den förre kan komma att utgiva till betalning av den dödes gäld, beror på vad som blivit om överlåtelsen närmare avtalat. En annan fråga är, huruvida behörighet att göra ansökan om egendomsavträde tillkommer jämväl andelens förvärvare. Sådan behörighet följer icke med nödvändighet därav, att förvärvaren, enligt vad lagberedningen å annat ställe har framhållit, är berättigad att i överlåtarens ställe deltaga i dödsboets förvaltning, såsom i 1 kap. sägs. Ty egendomsavträde i gäldsbefriande syfte är icke en förvaltningsåtgärd, och med avseende å ansvar för gälden enligt förevarande paragraf har förvärvaren intet omedelbart eget intresse att tillvarataga, såsom framgår av vad nyss blivit anfört. Emellertid kan avträde till boutredningsman, vare sig det sker under avträdestid enligt 1 § eller senare, hava även andra syften av omedelbar betydelse för andelsförvärvaren, t. ex. att förebygga menliga verkningar av oenighet, som uppstått mellan de förvaltningsberättigade inbördes. Behörighet att ansöka därom lär följaktligen icke böra förvägras förvärvaren. Däremot bör han för ansökan om boets försättande i konkurs vara beroende av medverkan från övriga förvaltningsberättigades sida. Här bör även uppmärksammas, huru det efter en dödsbodelägares frånfälle ställer sig med avseende å ansvarighet för den först avlidne arvlåtarens (A) gäld för delägarna i den avlidne dödsbodelägarens (B) bo 1 . Delägarna i boet efter B bliva icke var för sig delägare i boet efter A. De med B:s ställning såsom dödsbodelägare efter A förenade rättigheter och förbindelser övergå å dödsboet efter B såsom en enhetlig rättslig gemenskap. 2 Tidpunkten för B:s frånfälle inverkar icke på beräkningen jämlikt 1 § av tiden för avträde av A:s egendom. Ansökan om avträde därav kan icke göras av varje särskild delägare efter B men väl av dennes dödsbo såsom sådant, företrätt av samtliga delägare däri (1 kap. 1 §) eller av en för detta dödsbo enligt 2 kap; utsedd boutredningsman. Om tiden för urarvagörelsen efter A går till ända, utan att egendomsavträde sker, kommer förbindelsen att svara för A:s gäld 1 Dessa kunna vara sekundosuccessorer efter den först avlidne (1 kap. 1 § 2 st. andra punkten). 2 Jfr 32 § lagen om handelsbolag och enkla bolag. Jfr ock W i n r o t h , Svensk Civilrätt II s. 388 not 4.

22—303688

338 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 1 §.

att bliva gäld efter B. Frånsett fall, som avses i 11—14 §§, träffar detta ansvar B:s dödsbodelägare personligen, endast om hans dödsbo icke blivit avträtt inom den tid, som med hänsyn till tidpunkten för bouppteckningen efter B följer av bestämmelserna i 1 §; det är möjligt, att på grund av uppskov med bouppteckning efter A, avträdestiden kan utlöpa beträffande B:s kvarlåtenskap, innan den ännu tillänclagått i fråga om A:s kvarlåtenskap. Vad förstås I inledningen till detta kapitel har lagberedningen anfört, att delägarnas ned den dödes a n s v a r enligt 1 § omfattar alla den dödes veterliga förpliktelser av obligationsrättslig natur, som icke äro av beskaffenhet att upphöra vid hans frånfälle. Innebörden härav behöver på detta ställe endast i några punkter närmare utföras. Till en början är det tydligt, att en sakrättslig belastning, som vilar å den dödes egendom, kan göras gällande även sedan egendomen genom skifte kommit i en särskild delägares hand, alldeles oavsett huruvida denne delägare genom egendomsavträde vunnit befrielse från ansvarigheten för den dödes gäld eller icke. Detta gäller panträttigheter av olika slag, nyttjanderätt till fast egendom, servitut o. s. v. Bättighet av denna art är icke »fordran», och den motsvaras icke av någon gäld». I detta sammanhang må vidare anmärkas, att skyldigheten att utlämna gods, som hörer annan till, givetvis icke upphör därmed, att innehavaren avlider eller att godset därefter vid skifte tilldelas viss arvinge eller testamentstagare. Då restitutionsplikten förutsätter ond tro hos innehavaren vid den tidpunkt, då hans besittning uppkommit, är det tillräckligt att arvlåtaren vid berörda tillfälle varit i ond tro. Att arvinge eller annan successor, vid dödsfallet eller da egendomen blivit honom tillagd, varit i god tro, är utan betydelse, enär han med hänsyn till fångets beskaffenhet ej äger bättre rätt än sin fångesman. Vad nu anförts angående skyldighet att utgiva viss egendom gäller endast så länge egendomen finnes i behåll. Skyldighet att utgiva ersättning för dess värde är däremot att behandla såsom gäld. Vid arv kan förekomma skyldighet att vidkännas avdrag å arvslott. Sådan skyldighet är föreskriven beträffande förskott ä arv, varom bestämmelser meddelats i 6 kap. lagen om arv. Där stadgas i 6 §, att om arvinge, som mottagit förskott, avlider före arvlåtaren, förskottstagarens avkomlingar äro pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter. Denna skyldighet, som alltså från en arvinge kan sägas övergå å hans avkomlingar, är icke någon gäld utan en förpliktelse av arvsrättslig natur. Härav följer, att även om avkomlingen rätteligen gjort sig urarva såsom delägare i arvingens dödsbo, ifrågavarande avräkningsskyldighet ändock består, då förskottsgivaren sedermera avlider, och att befrielse därifrån ej heller kan vinnas genom avträde enligt 2 § av den först avlidne arvingens egendom såsom för ny gäld.* 1 Däremot befriar urarvagörelse efter t. ex. fader från att, då lagstadgad avräkningsskyldighet icke föreligger, med avkomlingens arvslott efter farfader svara för den förut avlidne faderns skuld till denne, N. J. A. 1908 s. 339.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 1 §.

830 Såsom en förbindelse av säregen natur må uppmärksammas underhållsskyldighet på familjerättslig grund. Förpliktelse att utgiva periodiskt underhall till hemskild eller frånskild make eller till barn i äktenskap upphör med den förpliktades död, och anspråk på dylikt underhåll kan sålunda icke göras gällande mot dödsbodelägarna. Detta gäller dock endast underhåll för tiden efter dödsfallet, däremot icke underhåll som den avlidne haft att utgiva för tid dessförinnan. Dylika utestående underhållsposter äro att behandla såsom annan gäld, och arvingarna komma alltså att personligen ansvara därför, om ej egendomsavträde sker i stadgad ordning. Faders skyldighet att giva underhåll till barn utom äktenskap är i sistnämnda hänseende av enahanda beskaffenhet. Vad däremot beträffar sådan underhållsskyldighet för framtiden, upphör denna visserligen icke med dödsfallet, men enligt särskilt stadgande i lagen om barn utom äktenskap skall, då barnet ej har arvsrätt efter fadern, det belopp som erfordras till fullgörande av denna underhållsskyldighet före arvs- och testamentslotter med viss begränsning utgå av behållningen i boet. 1 Denna bestämmelse föranleder, att faderns dödsbodelägare icke i något fall hava skyldighet att för framtida underhåll ansvara personligen; deras förpliktelse med avseende därå är, såvitt de ej ådragit sig skadeståndsskyldighet jämlikt 1 kap. 6 § av förevarande förslag, inskränkt till att utgiva behållningen i boet eller viss del av densamma, och för att de skola kunna göra denna inskränkning gällande är något egendomsavträde icke erforderligt. Delvis överensstämmande föreskrifter äro meddelade om betalningsskyldigheten för skatter, som skola erläggas för den avlidnes inkomst eller eljest på grund, som hänför sig till tiden före dödsfallet. I 75 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 stadgas, att för kommunal utskyld, som påförts avliden person, dödsboet ej skall svara med mera än tillgångarna i boet; är boet skiftat, skall bodelägare icke svara för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera, än hans lott i boet utgör. Motsvarande bestämmelser äro meddelade i flera andra nyare författningar angående skattskyldighet. 2 De vila på den grundsats, att fullgörande av den avlidnes skattskyldighet icke skall utkrävas under personligt ansvar för dödsbodelägarna; för att dessa skola tillgodonjuta befrielse därifrån, är egendomsavträde alltså icke erforderligt. 3 Uppenbarligen är denna grundsats tillämplig i fråga om utskyld, som på grund av den avlidnes inkomst efter dödsfallet påföres dödsboet. Närmast föregående bestämmelser i ämnet hade erhållit sådan avfattning, att befrielsen från personligt ansvar syntes begränsad till sistnämnda utskylder och alltså icke gällde utskyldsbelopp, 1

Lagen den 14 juni 1917, 11 §; bestämmelsen avser även visst underhållsbidrag till barnets moder, jfr 5 §. Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m.'ni. III s. 121. 2 Bl. a. 24 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och 9 § förordningen om kommunal progressivskatt, båda av den 28 september 1928. 8 Se Eberstein, Om skatt till stat och kommun I (1929) s. 272 f.

340 Lag

om boutredning

och arvskifte,

J+ kap.

1 §.

som blivit den avlidne påförda och bort av honom i livstiden erläggas. 1 Av den nuvarande formuleringen lär emellertid framgå, att egendomsavträde ej heller är nödigt för vinnande av befrielse från personligt ansvar för dessa utskyldsbelopp. Beträffande särskilda slag av gäld förekomma understundom stadganden, enligt vilka gäldenären skall svara med särskilt angiven egendom," och fråga uppstår då, om hans dödsbodelägares ansvarighet för gälden röner någon inverkan härav. 1 ålderdomliga bestämmelser föreskrives någon gång, att en gäldenär skall svara »så långt dess egendom räcker' e. d. ; 3 detta torde icke böra uppfattas såsom någon begränsning av gäldenärens ansvarighet, och med avseende å förhållandena efter hans död böra följaktligen de vanliga reglerna tillämpas. Om däremot en gäldenärs ansvarighet är begränsad till någon särskild del av hans tillgångar, såsom då redares ansvar enligt sjölagen i åtskilliga fall är begränsat på det sätt, att han häftar allenast med fartyg och frakt, 4 kan det icke antagas, att denna begränsning skulle upphöra med gäldenärens död, och ej heller att något särskilt förfarande, som icke ålegat gäldenären själv, skulle fordras av hans dödsbodelägare, för att dessa skola kunna göra gällande ansvarighetens begränsning. Även om urarvagörelse ej sker, svara alltså bodelägarna endast med den egendom, varmed den döde häftat. Då till gäld enligt 1 § hänföras alla obligationsrättsliga förpliktelser, inbegripas härunder även sådana förbindelser, vilka vid dödsfallet kunna sägas vara allenast potentiella, nämligen i den mening att de först på grund av något därefter inträffande faktum giva upphov till en närmare bestämd prestationsskyldighet. Om t. ex. den döde i livstiden gjort sig skyldig till en rättsstridig handling, som förpliktar till skadestånd, är under 1 § såsom den dödes gäld hänförlig ersättning för icke blott de skadliga verkningar av handlingen, vilka inträtt före dödsfallet, utan även sädana verkningar därav, vilka realiseras först senare; en misshandlad person dör av sin skada först efter det gärningsmannen redan avlidit o. s. v. Om den döde ingått borgen för en annan persons blivande skulder till viss fordringsägare, kan på denna grund borgensansvar även för skuldposter, som huvudgäldenären ådragit sig 1 Förordningen angående bevillning av fast egendom samt av inkomst den 28 oktober 1910 12 § 1 mom. sista stycket (12 § 7 mom. i lydelsen enligt förordningen den 19 november 1920 nr 759): »För bevillning, som påföres för inkomst, vilken avliden person i livstiden åtnjutit, svare stärbhus icke med mera än tillgångarna i boet . . .»; jfr förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt den 28 oktober 1910, 24 § 2 mom. Av äldre stadganden, som beröra ämnet, må anföras förordningen den 13 september 1907 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst 11 § 1 mom. sista stycket, jfr k. prop, till 1907 års riksdag nr 47 s. 147; förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt 3-"> i;; förordningarna angående bevillning av fast egendom samt av inkomst den 3 december 1897, 81 §, och den 14 september 1883, § 78; se även D a v i d son, Kommentar till bevillningsförordningen (1889) s. 247. 2 Angående ett stadgande i 18 kap. 8 § H. B. beträffande arvingars ansvarighet för viss den dödes gäld se ovan sid. 321 not 2. 3 Sålunda kungl. brev den 9 juni 1762 och Svea hovrätts brev den 23 juni s. å. ang. ersättning för rättsmedicinska undersökningar. 4 Sjölagen 7 § 2 st., jfr även 54 § 2 st. angående lastägares ansvar.

Lag

om bon I redning

och arvskifte,

1± kap.

1 §.

efter borgensmannens död, komma att övergå å delägarna i dennes dödsbo. Av stor praktisk betydelse äro även sådana förbindelser som hemulsskyldighet gentemot dem, till vilka den döde försålt fast egendom eller åt vilka han eljest till sådan egendom upplåtit någon sakrättighet; sådan skyldighet medför en aktuell prestationsplikt först om rätten till egendomen frångår förvärvaren på den grund att tredje man belinnes hava bättre rätt. Även om detta skulle inträffa först efter dödsfallet och måhända efter det arvskifte blivit verkställt, är prestationsplikten att anse såsom den dödes gäld. Beträffande hemulsskyldighet i anledning av fast egendoms försäljning stadgas uttryckligen i 11 kap. 5 § J. B.: »Är rätter fångesman död; då skola arvingar i hemul stånda, där de sig arvet ej lagligen avsagt, eller avsäga vilja». Detta är endast uttryck för en allmänt gällande grundsats, vari förslaget icke avser att göra någon ändring. För att personligt ansvar för bodelägarna skall undgås, måste sålunda egendomsavträde ske. För bedömande av dess verkningar blir det i dessa fall mera än eljest av betydelse, huruvida det har skett i rätt tid. Detta sammanhänger med frågan om gäldens beskaffenhet att vara »veterlig», vilket även eljest är av största vikt i förevarande sammanhang. En fordringsrätt är till sitt rättsliga innehåll i stort sett densamma vare Ansvaret omsig den är för gäldenären känd eller icke. I överensstämmelse härmed är^ta"" endast °

den dödes gäld förbindande för dödsboet och kan göras gällande i dettas egendom, även om den vid en viss tidpunkt icke är veterlig för dödsboets delägare eller för annan företrädare av boet, t. ex. boutredningsman. Starka skäl tala däremot för att icke genomföra en motsvarande likställighet mellan känd och okänd gäld, när fråga är om bodelägarnas personliga ansvar för den dödes gäld. Regeln om personligt ansvar för delägarna, därest ej egendomen avträtts inom viss kortare tid efter dödsfallet, bygger till väsentlig del på en presumtion därom, att delägarna efter tagen kännedom om boets ställning velat själva omhänderhava förvaltningen av tillgångarna under ansvarighet för gälden. Det är tydligt, att ett dylikt betraktelsesätt i regel icke kan vara grundat beträffande annan gäld än den, varom stärbhusdelägarna haft kännedom vid sitt övervägande av frågan om egendomsavträde. Med ett gäldansvar av mera vidsträckt omfattning hava de oftast icke haft anledning att räkna, och det är uppenbart, att ett personligt ansvar även för efteråt upptäckt gäld, åtminstone om den uppgår till någorlunda avsevärt belopp, skulle kunna framstå såsom synnerligen obilligt. Att förut okända borgenärer framträda längre fram under utredningen av ett dödsbo, måste emellertid bliva ett icke alltför sällsynt fall, enär bodelägarna vid utredningens början ofta sakna närmare kännedom om ställningen och i boet tillgängliga handlingar ingalunda alltid äro av den beskaffenhet, att därur kan erhållas fullständig upplysning om alla den dödes förbindelser. Lagstiftningen har därför icke kunnat förbigå spörsmålet, och det har i urarvaförordningen lösts på det sätt, att försittande av den normala avträdestiden endast medför

tveterhg*

gäld.

o42

Lag om boutredning och arvskifte, 4. hap. l *$'.

ansvar för gäld, som var känd vid bouppteckningen (§ 5). Den sålunda åt delägarna medgivna möjligheten att undgå personligt ansvar för senare upptäckt gäld har naturligtvis icke kunnat få utgöra hinder för sådan borgenär att, i mån av tillgång, erhålla betalning ur den dödes egendom, ehuru denna innehaves av delägarna och möjligen av dem skiftats. Därför har ålagts delägarna att inom viss tid, efter det den nya gälden yppats, för ernående av befrielse från personligt ansvar för denna avträda egendomen, varefter samtliga borgenärer få konkurrera om gottgörelse därur. Lagberedningen har funnit denna ordning innebära en riktig avvägning emellan delägarnas och borgenärernas var för sig beaktansvärda intressen och har därför i förslaget upptagit bestämmelser, som i huvudsak återgiva den gällande rättens innehåll i denna del. I förevarande paragraf regleras endast ansvaret för gäld, som vid bouppteckningen var för delägarna veterlig; frågan om egendomsavträde, sedan ny gäld yppats, behandlas i 2 §. Det blir således även enligt förslaget ett spörsmål av stor vikt för delägarnas ansvar, huruvida viss gäld varit vid bouppteckningen veterlig. Det är tydligt, att spörsmålet måste besvaras nekande, där det i en delägares medvetande överhuvud icke funnits någon föreställning om existensen av en viss förbindelse av den döde. Detta gäller även om delägaren med användande av skälig omsorg kunnat erhålla kännedom om förbindelsen; påföljden av personligt ansvar kan vara alltför betungande för att den skulle rättvisligen böra inträda såsom rättsverkan därav, att en delägare försummat till buds stående möjligheter att vinna kunskap om gälden, även om han skulle härigenom hava ådagalagt oaktsamhet. A andra sidan får man naturligtvis icke för veterlighet fordra en från alla tvivelsmäl fri visshet om gäldens bestånd. Så snart hos en delägare verkligen funnits föreställningen om en viss förbindelse, kräver skälig hänsyn till borgenärens intresse, att gälden anses hava varit veterlig för delägaren, om han alltför lättsinnigt undandragit sig att räkna med att förbindelsen skulle vara giltig och komma att göras gällande. Frågan om rätta bedömandet av sådana fall är av mycket svårlöst beskaffenhet och har ofta givit anledning till tvist. Urarvaförordningen lämnar ingen närmare ledning för dess bedömande, men erfarenheten torde hava visat, att lagstiftaren icke får helt undandraga sig denna uppgift. Beredningen föreslår en bestämmelse i ämnet, vilken, enär den är av betydelse för både 1 och 2 §§, upptagits såsom en särskild paragraf (4 §), och beredningen får på detta ställe hänvisa till vad nedan anföres såsom motivering för denna. Såvitt angår 1 §, där frågan är huruvida viss gäld varit veterlig vid bouppteckningens förrättande, bör svaret i allmänhet bliva detsamma för samtliga delägare. Detta är emellertid icke någon rättsligt bindande regel utan allenast en följd av de faktiska förhållandena, sådana de vanligen gestalta sig. Vid bouppteckningstillfället skola nämligen oftast samtliga delägare, som före avträdestidens utgång taga befattning med boet, erhålla kännedom om

Lag om boutredning

och arvskifte,

If. kap. 1 §.

gäld, som för någon av dem är veterlig. Men undantag härifrån äro väl tänkbara. En delägare kan sålunda avhålla sig från att närvara vid bouppteckningen och följaktligen bliva utan kännedom om vad därvid förekommer. Eller en delägare, som ensam har vetskap om en viss förbindelse, underlåter att därom lämna upplysning; häri kan ligga ett svikligt förfarande, som för denne delägare skall medföra påföljd enligt 14 §. Oavsett huru härmed förhåller sig, kunna övriga delägare komma att sakna all kännedom om den ifrågavarande gälden. Även om en förbindelse i bouppteckningen upptages bland passiva, behöver den icke obetingat vara veterlig, vare sig för samtliga delägare eller för dem, som närvarit vid förrättningen. 1 Någon av delägarna kan sålunda bestrida förbindelsens rättsliga giltighet på sådana skäl, som böra föranleda att den icke anses för honom veterlig, enligt vad nedan under 4 § anföres. Det kan förekomma, att viss gäld, exempelvis i anledning av borgenärs yrkande, i bouppteckningen upptages allenast reservationsvis, och härom torde understundom icke i instrumentet inflyta uttryckligt förbehåll. Ytterligare är att märka, att till en bouppteckning kan uppgivas och i instrumentet däröver bliva anmärkt gäld, som väl är veterlig för boets uppgivare men om vilken annan delägare icke har eller vid tillfället erhåller närmare kännedom. Emellertid bör gäldens upptagande utan särskilt förbehåll från viss delägare anses medföra, att bevisbördan för att den icke varit honom veterlig kommer att åligga denne delägare, och detta oavsett om han varit vid förrättningen närvarande eller icke. Utan särskilt stadgande bör liksom hittills antagas, att vetskap om en förbindelse hos en fullmäktig eller annan ställföreträdare, vilken under boutredningen företräder en delägare, måste tillräknas denne såsom om han själv ägt vetskap om gälden. Beträffande en delägare, för vilken är förordnad förmyndare eller god man, är det gemenligen utan betydelse, om delägaren själv äger kunskap om gälden; och kunskap hos ställföreträdaren skall, även om egendomsavträde icke sker inom den i 1 § föreskrivna tiden, enligt bestämmelse i 16 § av detta kapitel icke medföra något personligt ansvar för gälden. Om delägares ansvar enligt 1 § av borgenär göres gällande inför rätta, vilar bevisskyldigheten för att gälden varit för delägaren veterlig i allmänhet å borgenären. För underlättande av bevisningens fullgörande har emellertid i 2 § tredje stycket stadgats edgångsplikt för delägaren. Ansvaret för den dödes gäld blir, såsom tidigare berörts, en personlig förbindelse för. delägare, som drabbas därav. Det kan sålunda göras exekutivt gällande i alla hans utmätningsbara tillgångar, oavsett när dessa tillfallit honom. Det är vidare primärt i den mening, att borgenären kan 1

Annorlunda Winroth a- a. s. 394. Jfr N\ J. A. 1915 s. 72 angående verkan beträffande ansvar för gälden därav, att arvinge, ehuru han icke närvarit vid bouppteckningen, likväl efteråt ä bouppteckningsinstrumentet tecknat förklaring att han varit tillstädes vid bouppteckningen.

344 Lag

om boutredning

och arvskifte,

Jf kap.

vända sig mot varje ansvarig delägare utan att han först behövt göra något försök att erhålla betalning ur dödsboets egendom. Då han emellertid är berättigad till sådan betalning, äro dödsboet och en ansvarig delägare att uppfatta såsom solidariska medgäldenärer. Solidaritet består även i det inbördes förhållande mellan liera delägare, som äro ansvariga för samma gäld. Härom och angående regressrätt på grund av verkställd betalning föreslås ett stadgande i 17 § av detta kapitel. För övrigt må angående förhållandet mellan dödsboet och delägare såsom medgäldenärer i fråga om den dödes gäld anföras följande. Frågan huruvida och på vilket sätt delägare kan avvärja ett emot honom riktat anspråk på betalning av boets gäld genom att åberopa en boets kvittningsgilla genfordran mot borgenären, bör besvaras på enahanda sätt som motsvarande spörsmål beträffande krav mot bolagsman i handelsbolag eller mot löftesman, då bolaget eller huvudgäldenären äger kvittningsrätt mot borgenären; 1 det är härvid utan betydelse, om borgenärens förbindelse uppkommit före eller efter dödsfallet. Beträffande avbrott av fordringspreskription gäller, där boet står under delägarnas gemensamma förvaltning, att bevakning hos en delägare är tillräcklig för bevarande av borgenärens talan ej blott emot honom själv utan även emot boet. Om boet står under förvaltning av testamentsexekutör eller boutredningsman, kräves bevakning hos denne förvaltare för att preskription skall avbrytas emot boet. Bevakning hos boet medför i och för sig icke avbrott av preskriptionen emot särskilda delägare, som före preskriptionstidens utgång blivit ansvariga för den ifrågavarande gälden. Visserligen skall preskriptionstiden för både dödsboet och ansvarig delägare räknas, icke från dödsfallet eller från utgången av den för egendomsavträde stadgade tiden, utan från det den avlidnes förbindelse uppkom. Men preskriptionsavbrott måste ske hos varje ansvarig delägare särskilt. Har detta uraktlåtits, blir läget att bedöma enligt bestämmelserna i 5 § av förordningen om tioårig preskription m. m." Däremot kan icke antagas, att den i praxis uppställda grundsatsen att borgenär, som låtit sin fordran hos huvudgäldenär preskriberas, förlorar sin kravrätt emot löftesman,3 skulle böra erhålla tillämpning på det sätt, att en fordran, som preskriberats emot dödsboet, icke finge göras gällande mot en ansvarig delägare, även om den särskilt emot honom vidmakthållits genom bevakning. Om kallelse skett å den dödes okända borgenärer, äger ansvarig delägare, som icke har del i boets förvaltning, på grund av 13 § nyssnämnda förordning bevaka fordran hos boet och hos övriga delägare i ändamål att förhindra preklusion av hans möjligen blivande regressanspråk. För delägare, som tager del i förvaltningen, är sådan bevakning icke nödig mot boet men kan vara erforderlig emot annan delägare. 1

Härom äro emellertid meningarna delade; se E k s t r ö m , Om borgen, 3 uppl , s. 58 f., H a s s e l r o t , Juridiska Skrifter III s. 33 ff.# VI s. 206 ff., K a l l e n b e r g i Tidsskrift for Retsvidenskab 1907 s. 61 f. not, E a b e n i u s , Om kvittnings verkställande s. 144. 2 Jfr det av lagberedningen samtidigt framlagda förslaget till ändrad lydelse av denna förordning. 3 Se N. J. A. 1893 s. 286, 1904 s. 135.

Lag

om boutredning

ocli arvskifte,

J,, kap.

2 §.

' l

trädets in- enligt stadgande i 5 § här nedan i vissa fall gäller en mera begränsad återbäverkan på v[\\^?,?ky\å\s\\%l och att, där egendom som tillhört dödsboet ej längre finnes i J

ansvaret för

tidigare behåll, egendomsavträdet kommer att avse en ekvivalent därför (7 §). Det kand gäld. s j s tnämnda gäller dock i allmänhet icke, där egendom frångått boet såsom betalning för tidigare känd gäld. Sådan betalning är i förhållandet mellan borgenären och det avträdda dödsboet att betrakta såsom definitiv, där icke återvinning därav sker jämlikt konkurslagens regler, däribland det tillägg till 33 § av sistnämnda lag, vartill beredningen i detta betänkande framlägger förslag. Då betalningen skall stå fast, kommer det avträdda boet att omfatta allenast det överskott av den dödes egendom, som icke åtgått till betalning av gäld, eller ekvivalent för denna överskjutande egendom. Om all den förut kända gälden blivit slutgiltigt betald ur boets egendom, uppkommer tydligen icke frågan om någon inverkan av egendomsavträde för ny gäld på delägarnas en gång, genom underlåtenhet av egendomsavträde jämlikt 1 §, ådragna ansvar för den äldre gälden. Ty detta ansvar bar helt bragts ur världen. Fall av denna typ voro, såsom ovan anmärkts, de enda som omedelbart uppmärksammades i 10 kap. 3 § Å. B., och det antydda spörsmålet blev följaktligen icke behandlat i 1734 års lag, liksom ej heller i den senare lagstiftningen till och med urarvaförordningen. 1 Jfr i nu berörda stycken 9 kap. 6 § lagen om arv och lagberedningens motiv därtill s. 418 f. samt 7 kap. 1 § lagen om testamente och motiven därtill s. 339.

Lag om boutredning

ock arvskifte,

J/. kap. 2 $.

351 En närliggande komplikation av det nyss berörda fallet inträder, om all den tidigare kända gäiden visserligen blivit betald men detta, åtminstone delvis, icke har skett, med användande av det numera avträdda boets medel utan av de ansvariga delägarnas enskilda tillgångar. Dessa delägare hava tydligen i mån av den verkställda betalningen erhållit regressrätt emot boet, men om deras anspråk härutinnan icke blivit fullgjort, förrän egendomsavträde för ny gäld ägde rum, uppkommer fråga, huruvida regresstalan må i boets tillgångar göras gällande under konkurrens med den nya oguldna gäiden. Denna fråga lär böra besvaras jakande. Den nya borgenären, som icke kan göra gällande personligt ansvar för delägarna för hans fordran, « bör nämligen icke heller kunna begära, att de skola genom förlust av sin före egendomsavträdet bestående regressrätt göra en uppoffring för att bereda full täckning ur boel åt hans betalningsanspräk. Detta så mycket mindre, som det från borgenärens synpunkt sett snarast är beroende av tillfälliga orsaker, att han kommer att konkurrera just med delägarna; det hade lika väl kunnat bända, antingen att betalning redan blivit på ett bindande sätt verkställd ur boet, vars tillgångar därigenom oåterkalleligen minskats, eller också att de övriga borgenärernas fordringar utestått oguldna, i vilket fall den nya borgenären icke hade kunnat undgå att nödgas konkurrera med dem. Härefter antages, att vid egendomsavträdet den tidigare kända gäiden utestår ogulden; det är likgiltigt, om denna gäld varit känd redan vid bouppteckningen eller den senare yppats såsom ny gäld utan att emellertid egendomsavträde därför skett inom den i första stycket föreskrivna tiden. För att framställningen icke må bliva alltför komplicerad förutsattes till en början, att alla delägare samtidigt erhållit kännedom om varje gäldpost, så att gäldens uppdelning i »förut känd» och »ny» gäld blir densamma i förhållande till samtliga delägare, och att den dödes gäld icke till någon del blivit gulden, då egendomsavträde sker för en nyupptäckt gäldpost. Frågan huruvida i det nu antagna läget urarvagörelsen utövar någon inverkan på den ansvarighet, som delägarna redan ådragit sig för den förut kända gäiden, är enligt den gällande rätten föremål för stor osäkerhet. 1 Valet har härvid ansetts stå mellan tre olika lösningar: 1) Urarvagörelse för ny gäld medför befrielse jämväl från ansvaret för den förut kända. 2) Enligt en motsatt ståndpunkt anses detta ansvar kvarstå, och sistnämnda gäld drabbar sålunda delägarna till den del den ej täckes i urarvakonkursen; iiven medan denna pågår, må ansvaret riktas direkt emot delägare, visserligen med rätt för denne att i mån av verkställd betalning regressvis göra fordringen gällande i konkursen. 3) Enligt en medlande ståndpunkt förbliva delägarna visserligen ansvariga för den förut kända gäiden, men de äga räkna sig tillgodo icke blott den utdelning, som i urarvakonkursen belöper å 1

Eke berg a. a. s. 139.

352 Lag om boutredning och arvskifte, J± hap. % §.

sådan gäld, utan även vad därå ytterligare hade belöpt, om den ej haft att konkurrera med den nya gälden. 1 Förstnämnda tolkning omfattades av N o r d l i n g 2 men har ej vunnit anslutning vare sig inom teorien eller i högsta domstolens praxis. Den måste också anses vara obillig mot borgenärerna, som skulle efter utgången av den normala avträdestiden nödgas alltjämt löpa risken för att delägarnas ansvar komme att bortfalla, enär en helt obetydlig förut okänd gäldpost yppats. Den motsatta ståndpunkten, enligt vilken den en gång inträdda ansvarigheten ej bortfaller eller minskas vid senare urarvagörelse för ny gäld, framträdde i 1800-talets rättspraxis före urarvaförordningens tillkomst. 3 Då förevarande spörsmål år 1867 första gången därefter var föremål för högsta domstolens » prövning, anslöt sig domstolen liksom även hovrätten och nedre revisionen till den medlande ståndpunkten. 4 Därefter synes frågan ej förrän år 1927 ånyo hava prövats i högsta instans. 5 Utgången blev nu i såväl hovrätten som högsta domstolen i princip densamma som 1807; och detta var även händelsen, då högsta domstolen år 1930 ännu en gång hade att taga ställning till frågan.0 Vid sistnämnda tillfälle var högsta domstolens dom enhällig. År 1927 anslöt sig däremot en ledamot, justitierådet K ö e r s n e r , med utförlig motivering till den förut omnämnda strängaste ståndpunkten; samtidigt förklarade han sig emellertid anse N o r d l i n g s mening vara tilltalande de lege ferenda. Inom teorien har W i n r o t h uttalat sig till förmån för den numera i praxis härskande uppfattningen.7 1 Innebörden av de olika ståndpunkterna må belysas genom ett numeriskt exempel. Tillgångarna antagas hava ett värde av 40.000: —, den kända gälden belöper sig till 50.000: —. Egendomsavträde har ej skett inom en månad efter bouppteckningen, och delägarna hava alltså blivit personligen ansvariga för den kända gälden. Senare yppas en förbindelse att på grund av borgen utbetala 100.000: —, och egendomen avträdes till konkurs i anledning av denna nya gäld. Delägarnas ansvar ställer sig pä följande sätt: Enligt den i texten under 1) anmärkta åsikten hava de blott att utgiva de till 40.000: — uppgående tillgångarna och äro i övrigt fria från ansvar. Enligt åsikten under 2) bliva delägarna genom att avträda tillgångarna 40.000: — fria från ansvar för den nya förbindelsen å 100.000: —, men de skola personligen fullt ut svara för den förut kända gälden 50.000: —, naturligtvis med avdrag för vad som redan kan hava erhållits genom utdelning därå i urarvakonkursen, dä krav riktas mot delägarna. Slutligen skola enligt åsikten under 3), om tillgångarna i konkursen med hänsyn till realisationsförluster och konkurskostnader visa sig förslå till utdelning åt samtliga borgenärer med allenast 30.000: —, delägarna få tillgodoräkna sig dels vad som av denna utdelning belöper 50.000 å de förut kända fordringarna eller i ?n QQQ X 30.000 = 10.000: —, dels ock vad som ytterligare

skulle hava belöpt å dem, såframt de ej haft att konkurrera med den nya gälden, eller 20.000: —, tillsamman 30.000: —. Delägarnas personliga ansvar blir sålunda 50.000 — 30.000 = 20.000: —, eller det belopp, vartill bristen i konkursen skulle hava uppgått, om den nya gälden ej förekommit. 2 a. a. s. 163 f. 3 S. J. A. III s. 158, XXVII s. 178. För gällande finsk rätt överensstämmande C h y d e n i u s , Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 136. 4 N. T. 1868 s. 225. 5 N. J. A. 1927 s. 283. 6 N. J. A. 1930 not. A nr 438. 7 Om arvingarnes ansvarighet för arvlåtarens förbindelser s. 148 f.; jfr Svensk Civilrätt II s. 394 f.

Lag om boutredning

och arvskifte,

J/, hap. 2 §.

353 Mot denna kan från borgenärernas ståndpunkt invändas, 1 att den ej är ägnad att bereda dem och avvecklingen i det hela den grad av trygghet, som skapas genom att ett definitivt ansvar för den veterliga gälden ålägges delägarna. Men även erkännandet av en begränsad ansvarighet för den äldre gälden är för borgenärerna av betydande värde, icke minst därför att den avlägsnar frestelsen att taga förekomsten av ny gäld till förevändning för egendomsavträde, som i verkligheten betingas av andra skäl. Med större fog kan från delägarnas ståndpunkt anmärkas, att om de bristande förutsättningarna å deras sida överhuvud skola beaktas, den av högsta domstolen omfattade meningen icke går tillräckligt långt. Frånsett att det ideella syfte, som kan hava föranlett delägarna att icke avträda egendomen för den tidigare kända gälden, vid avträde för ny gäld tillspillogives, kan den förlust, som konkursavvecklingen i regel medför, visa sig lika ruinerande som ansvaret för den nya gälden skulle vara. Men delägarna äro enligt den nämnda ståndpunkten, där ej borgenär låter sätta dödsboet i konkurs, ställda i valet mellan att antingen fritaga sig från den nya gälden och vidkännas nämnda förlust eller behålla avvecklingen i sin egen hand med skyldighet att betala även den nya gälden. Det synes riktigare att även beträffande avvecklingsformen tillmäta betydelse åt de förutsättningar, från vilka delägarna utgått, men samtidigt söka förebygga de missbruk av rätten till urarvagörelse för ny gäld, som måste befaras, om därav skulle föranledas befrielse från all ansvarighet. 0 Genom den möjlighet för egendomsavträde till förvaltning av boutredningsman, som enligt förslaget skall beredas delägarna, torde måhända betydelsen av det förevarande spörsmålet komma att bliva något reducerad, i jämförelse med den gällande rätten. Å ena sidan kan nämligen antagas, att denna mindre ingripande avträdesform skall, så snart boets gäld är föremål för någon ovisshet, på ett tidigt stadium av boutredningen finna användning även då man är obenägen för avträde till urarvakonkurs; härigenom skulle avträde först sedan ny gäld yppat sig behöva förekomma mindre ofta. Och å andra sidan kan man även vid egendomsavträde för ny gäld undgå konkurs genom att begära boutredningsmannaförvaltning, i vilken senare form avvecklingen lär bliva mindre förlustbringande än i den förra. Emellertid har lagberedningen funnit den hittills rådande osäkerheten böra undanröjas genom ett uttryckligt stadgande i ämnet. Härvid bör, med biträdande i princip av den mening, som f. n. är den härskande, därifrån göras viss avvikelse för att undvika de nyss berörda anmärkningarna mot denna mening. Delägarna böra sålunda visserligen icke genom egendomsavträde för ny gäld komma i ett bättre läge än det, varmed de före dennas yppande haft att räkna beträffande sitt ansvar för den kända gälden. Men deras situation 1

Ekeberg a. a. s. 154.

23 - 303628

354 Lag

om boutredning

och arvskifte,

J/, hap.

§.

bör å andra sidan icke, vid jämförelse med detta läge, försämras därigenom, att de få vidkännas av egendomsavträdet föranledda realisationsförluster och kostnader. Den ekonomiska innebörden av deras ansvar för den äldre gälden bör följaktligen fixeras icke med ledning av situationen efter genomförande av den avträdda egendomens realisation av boutredningsman eller genom konkurs, utan med hänsyn till denna egendoms värde vid den tidpunkt, då delägarnas förvaltning därav upphör i anledning av egendomsavträdet. Innebörden härav blir den, att underlåtenhet av urarvagörelse inom den i 1 § stadgade tiden bör medföra, att delägarna definitivt ådraga sig gäldansvar med belopp, motsvarande den kända gälden i dess helhet, men om ny gäld yppas och egendomen till följd därav avträdes till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, bör från nämnda summa få avdragas de avträdda tillgångarnas fulla värde vid tiden för deras överlämnande till särskild förvaltning. Härav följer, att en minskning av tillgångarnas värde under tiden mellan dödsfallet och egendomsavträdet kommer att drabba delägarna; så bör ske, enär de på grund av sin underlåtenhet att verkställa egendomsavträde inom den i 1 § stadgade tiden haft att vidkännas en sådan förlust, även om ny gäld icke yppats och egendomsavträde aldrig skett. Omvänt skall en ökning i tillgångarnas värde före avträdet, genom allmän värdestegring eller genom egendomens förkovran under delägarnas förvaltning, komma delägarna till godo i form av ökat avdrag å ansvarssumman. Erbjuda boets tillgångar vid urarvagörelsen full täckning för den äldre gälden, bliva delägarna fria från vidare ansvar. För detta fall, det enda som i äldre tid synes hava beaktats, blir resultatet sålunda detsamma som enligt den äldre lagstiftningen, t. ex. Ä. B. i 1734 års lag. Utkrävande av personligt ansvar trots urarvagörelse blir sålunda begränsat till de fall, dä även frånsett den nya gälden insufficiens förelåg. l Ej blott ifråga om det belopp, varmed delägarna efter avträdet skola stå i ansvar för den kända gälden, utan även beträffande sättet för utkrävande av detta ansvar finner beredningen nödigt föreslå vissa avvikelser från vad f. n. i rättspraxis antages gälla. I saknad av särskilda bestämmelser i urarvaförordningen för detta fall har man nödgats medgiva de kända fordringsägarna att, liksom om egendomsavträdet överhuvud icke ägt rum, rikta sitt betalningsanspråk omedelbart mot delägarna. Visserligen äga även dessa borgenärer bevaka sina fordringar i urarvakonkursen, och det är tydligt att i den man de begagna sig härav och på grund av gjord bevakning erhålla utdelning i konkursen, varje borgenärs anspråk emot delägarna måste nedsättas med beloppet av den betalning, vilken sålunda tillerkännes honom. Vidare äga del1 I det ovan s. 352 not 1 anförda exemplet är förslagets innebörd följande. Om ställningen är oförändrad, då egendomen avträdes för ny gäld, skola delägarna därefter kunna frigöra sig från personligt ansvar genom att utgiva ett belopp av 50.000 — 40.000 = 10.000: —. Hava tillgångarna vid tiden för avträdet sjunkit i värde till 30.000: — blir ansvarssumman 20.000: —; har värdet stigit till 45.000: —, stannar ansvaret vid 5.000: —. Konkursavvecklingens ekonomiska resultat inverkar icke på ansvarsbeloppet.

Lag om boutredning och arvskifte, 4 kap. 2 §.

ägarna genom avdrag vid dem åliggande betalning räkna sig till godo vad som i konkursen tilldelats fordringar, med avseende å vilka de genom avträdet vunnit urarvaförmån. Det har kunnat vara föremål för delade meningar, huruvida delägarna med sitt efter dessa avdrag återstående ansvarighetsbelopp skulle vara skyldiga att prestera betalning åt de äldre borgenärerna med hela oguldna beloppet av vars och ens fordran, så länge delägarna icke fullgjort hela det dem åliggande betalningsansvaret, eller om det delägarna tillgodokommande mot utdelningen å den nya gälden svarande avdraget borde fördelas å samtliga de kända fordringarna i mån av deras inbördes betalningsrätt d. v. s., om de alla äro oprioriterade, proportionellt till deras storlek. Enligt det förstnämnda tillvägagångssättet skulle det kunna hända, att medan en förstkommande borgenär erhölle full betalning, andra för sina fordringar icke skulle äga erhålla något alls från delägarna. Detta har icke synts rättvist, och man har därför i praxis stannat vid den senare metoden. Enligt denna är det, för att kunna fastställa en viss borgenärs betalningsanspråk mot delägarna, nödigt att känna icke blott beloppet av hans fordran efter avdrag av vad därå blivit guldet utan även motsvarande omständigheter beträffande alla övriga borgenärer, emot vilka delägarna försuttit sin rätt till urarvagörelse. För att möjliggöra detta hänsynstagande till samtliga de äldre borgenärerna har det varit nödigt att bortse från andra sådana borgenärer än dem, vilkas fordringar bevakats i konkursen och blivit fastställda till betalning i denna. Härav måste i sin ordning bliva en följd, att en känd borgenär som icke bevakat sin fordran i konkursen, förlorar all rätt emot delägarna personligen, ehuru bevakning icke är föreskriven såsom villkor för annan betalning än den, som skall utgå ur den till konkurs avträdda egendomen. I konkursförfarandet förekommer icke någon prövning, vilka bland de bevakande, som endast hava rätt till utdelning i konkursen, och vilka som därjämte äga fordra betalning av delägarna personligen. Av det föregående framgår emellertid, att en uppdelning av konkursfordringarna i dessa båda grupper är en väsentlig förutsättning för att man skall kunna enligt det f. n. valda systemet bestämma beloppet av delägarnas ansvarighet gentemot de kända borgenärerna. Om en fordrans beskaffenhet att hava varit inom den ordinarie avträdestiden känd måste alltså kunna förebringas utredning och påkallas avgörande i rättegång mellan borgenären och delägare; och i sådan rättegång; kan enahanda prövning vara nödig beträffande andra i konkursen bevakande borgenärer, oaktat dessas betalningsrätt icke omedelbart är föremål för tvisten. På grund av dessa förhållanden måste rättegångar av detta slag bliva mycket invecklade och svårlösta, det senare i synnerhet därför att avgörandet ibland måste ske på grundvalen av ett ofullständigt material. Då härtill kommer, att det i konkursen träffade avgörandet om en fordrans giltighet, belopp o. s. v. väl skall vara bindande i fråga om grunderna för beräkningen av det avdrag, som skall tillgodokomma delägarna, men icke har enahanda verkan såvitt

356 Lag om boutrediting

och arvskifte,

J/. haj). 2 ft.

angår själva betalningsrätten emot delägare, 1 lär det icke vara överdrivet att beteckna den sålunda antagna ordningen såsom otillfredsställande. Dess brister hänföra sig framför allt till det ofullständiga sätt, varpå detta förfarande utnyttjar möjligheten att i konkursen erhålla en enhetlig avveckling av delägarnas ansvarighet för den gäld, i fråga om vilken de ej genom egendomsavträdet förvärvat urarvaförmån. Behovet av en sådan enhetlighet ökas väsentligen genom den av beredningen föreslagna ändringen i de materiella grunderna för ansvarets bestämmande, för vilken ovan redogjorts För uppnående härav föreslår beredningen, att delägarnas ansvarighet för känd gäld, sedan avträde skett efter det ny gäld yppats, icke såsom regel skall göras gällande av de särskilda borgenärerna direkt emot delägarna. Delägarna skola för fullgörande av detta ansvar regelmässigt hava att skaffa allenast med boutredningsmannen eller konkursförvaltningen, och borgenärerna skola äga allenast hos dessa framställa sina anspråk på betalning utöver de avträdda tillgångarna. Härigenom avhjälpas de brister, som enligt det föregående vidlåda den nu praktiserade ordningen. Och även bortsett härifrån bör det föreslagna förfarandet vara förmånligt för såväl borgenärer som delägare. De förra äro för att erhålla viss del av den betalning, som tillkommer dem, nämligen ur de avträdda tillgångarna, liksom nu hänvisade till bevakning i urarvakonkursen; det lär då för dem vara allenast en fördel att icke därjämte behöva särskilt vända sig emot delägarna. Och för dessa är det en vinst att icke behöva förhandla och måhända utföra rättegång med de särskilda borgenärerna utan allenast med den avträdda egendomens förvaltare och att efter avslutningen av boutredningsmannaförfarandet eller konkursen vara trygga mot vidare krav även från de kända borgenärerna. Det föreslagna systemet har i lagtexten uttryckts så, att delägarna efter egendomsavträde för ny gäld skola vara fria från ansvar jämväl för den förut kända gälden, där de till boet utgiva vad som skulle utöver den avträdda egendomen erfordras till täckning av den gälden. Härvid s-kall, beträffande det fall att egendomen avträtts till konkurs, endast tagas hänsyn till sådana förut kända fordringar, vilka på grund av bevakning eller eljest äro berättigade till utdelning i konkursen. Har avträdet skett till förvaltning av boutredningsman, avses endast fordringar, vilka av denne eller i förekommande fall genom rättegång funnits berättigade till betalning ur boet. Av förslagets sålunda intagna ståndpunkt blir en självklar följd att, i motsvarighet till vad man hittills utan stöd av lag måst antaga, betalningsrätt tillkommer endast sådana innehavare av förut kända fordringar, till vilka enligt det nyss sagda skall tagas hänsyn; den av boutredningsmannen eller i konkursförfarandet verkställda prövningen av fordringarnas giltighet, belopp, förmånsrätt, rätt till ränta o. s. v. kommer att bliva avgörande även 1 Se, beträffande det fall att i konkursen meddelats dom i tvist angående bevakad fordran, 115 § konkurslagen.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap. 2 §.

för deras rätt till del i vad delägarna utgivit. För övrigt giver förslagets ståndpunkt anledning till spörsmål av saklig betydelse i fråga om betalningsrätten. Skall vad som av delägare utgivits till boet fördelas allenast mellan de förut kända borgenärerna, emot vilka personligt ansvar uppkommit, eller skola dessa medel ingå bland det avträdda dödsboets övriga aktiva, så att även nya fordringar skola erhålla del därav i mån av fordringsbeloppen? Det förra resultatet, som till sin ekonomiska innebörd överensstämmer med den hittills tillämpade ordningen, 1 kan synas följa såsom konsekvens av förslagets allmänna ståndpunkt i fråga om förhållandet mellan den förut kända och den nya gälden. Beredningen har emellertid ansett sig böra giva sin anslutning åt det senare alternativet. Det är visserligen obestridligt, att de borgenärer, emot vilka urarvaförmån vunnits genom egendomsavträdet, icke kunna anses hava något omedelbart på fordringsrättigheten grundat anspråk att erhålla sin ställning förbättrad genom delägarnas ansvar för den kända gälden. Om sådan gäld icke funnits eller i allt fall icke utestått ogulden vid tiden för avträdet, skulle delägarna icke varit skyldiga att utgiva något av egna medel. A andra sidan kunna icke heller de borgenärer, vilkas fordringar varit kända, sägas hava något i och för sig oomtvistligt anspråk pä att ensamma erhålla del i vad delägarna skola utgiva. Vad dessa borgenärer skola erhålla på grund av den ansvarighet, som lagen ålagt delägarna, beror helt av det sätt, varpå fullgörandet av detta ansvar regleras av lagen. Det är härvid att märka, att de även enligt förslaget icke bliva sämre ställda, än om de nya borgenärerna strax gjort sin rätt gällande och på grund därav jämväl deras fordringar.varit från början kända. På det dröjsmål, som härutinnan förelupit, böra de övriga borgenärerna ej kunna grunda någon rätt. Uppenbart är, att betydliga svårigheter av lagteknisk och praktisk art måste övervinnas för att genomföra en åtskillnad mellan de båda grupperna av borgenärer. Bestämmelser vore erforderliga, i vilken utsträckning de från delägarna influtna medlen finge användas för att gälda förvaltningskostnader och andra massskulder. Beträffande konkurs måste närmare regleras den ordning, i vilken en borgenärs yrkande, att hans fordran skulle anses såsom för delägarna känd, skulle framställas och prövas, o. s. v Det är härvid att märka, att den nya gälden oftast, ehuru icke alltid, måste antagas bliva till beloppet jämförelsevis obetydlig. Den nackdel, som genom likställande av äldre och nyare gäld tillskyndas innehavare av kända fordringar, blir i sådant fall ringa. Även med hänsyn härtill har beredningen ansett sig kunna föreslå enhetlig behandling av alla fordringar även i fråga om rätten till de av delägarna utgivna medlen. Att detta är förslagets ståndpunkt framgår därav, att medlen skola utgivas till boet och föreskrift ej finnes meddelad om särskild ordning för fördelning av medlen. Härav blir en följd, att såväl förut kända som nya fordringar få proportionellt konkurrera ej blott i den omedelbart avträdda egendomen utan 1

Avvikande möjligen Winroth, Svensk Civilrätt II s. 395.

358 Lag om boutredning

och arvskifte,

J/. kap. 2 §.

jämväl i vad som till boet utgives jämlikt förevarande stadgande. De båda slagen av tillgångar i konkursen behöva sålunda icke hållas åtskilda. Såtillvida blir situationen enahanda, som om egendomsavträde enligt 1 § ägt rum och den nya gälden då varit känd. Skillnaden mot den nuvarande ordningen ligger däri, att enligt denna konkursen icke omfattar vad delägarna hava att, utöver boets egendom, utgiva till fullgörande av sitt personliga ansvar för den äldre gälden och att denna tillgång alltså för närvarande icke i någon mån kommer den nya gälden tillgodo.1 Att till boet utgiva medel till erforderligt belopp är enligt det föreslagna stadgandet icke en ovillkorlig skyldighet för delägarna utan allenast en betingelse för tillgodonjutande av frihet från vidare ansvar för den förut kända gälden. Förvaltaren av den avträdda egendomen äger sålunda icke föra talan mot delägare med yrkande om erforderlig täckning. Fullgöres ej denna prestation, komma delägarna att vara ansvariga direkt mot varje förut känd borgenär, och de äga åtnjuta avdrag från fulla fordringsbeloppet endast för betalning, som denne erhållit, bl. a. genom utdelning i urarvakonkurs. För att delägarna skola undgå ansvar måste den erforderliga täckningen för känd gäld presteras till fullo. Om partiell inbetalning ägt rum men ej uppbringas till fulla beloppet, skall emellertid den verkställda betalningen icke återgå. Den kommer delägarna till godo endast på det sätt, att utdelningen till de kända borgenärerna därigenom ökas och att ett mot ökningen svarande avdrag skall göras på de gäldbelopp, för vilka delägarna hava att personligen ansvara. Med förslagets nu angivna ståndpunkt har det icke funnits nödigt att meddela särskilda bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan flera för känd gäld ansvariga delägare med avseende å utgivande av medel för täckning av denna gäld. Om delägarna ej äro gentemot boet pliktiga att utgiva sådan täckning, kunna tydligen eljest gällande regler om regressrätt mellan flera gäldenärer (se 17 § andra punkten i detta kapitel) icke äga direkt tilllämpning. I den mån utgivande av täckning äger rum, kan emellertid motsvarande spörsmål kräva sin lösning. Då denna prestation har sin grund i 1 I anslutning till det ovan s. 352 not 1 anförda exemplet må förhållandet mellan förut känd och ny gäld enligt förslaget ytterligare belysas med hänsyn till några olika situationer. a) Om den förut kända gälden å 60,000: — i sin helhet utestår ogulden, då avträde av den till 40,000: — värderade egendomen sker i anledning av att ny gäld å 100,000: — yppats, kommer av de 10,000: —, som delägarna hava att utgiva till boet, Vs att belöpa å den äldre gälden 2 och /3 å den nya gälden. b) Ändras exemplet därhän, att tillgångarna i sin helhet använts till betalning av känd gäld å 40,000: — och att återgång av betalning icke skall äga rum i anledning av egendomsavträdet, kommer konkursboets enda tillgång att bliva de 10,000: —, som delägarna hava att utgiva; detta belopp fördelas å den äldre och den nya gälden i proportionen 1 : 10. c) Tillgångarna antagas bestå av allenast en fastighet, som är värd 40,000: — och intecknad för gäld å 30,000:—; den härutöver kända gälden å 20,000:— är oprioriterad. I detta fall beräknas först full täckning för den intecknade gälden utgå ur fastigheten, och delägarna hava, när egendomsavträde sker för ny gäld å 100,000: —, att av egna medel utgiva skillnaden mellan den kända oprioriterade gälden och fastighetens för betalning därav tillgängliga värde, d. v- s. 20,000 — 10,000 = 10,000: —. Härav erhåller den förut kända och den nya gälden proportionell täckning, d. v. s. i förhållandet 1 : 5.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap. 2 §.

delägarnas solidariska ansvarighet och tjänar att avvärja denna, är det emellertid tydligt, att delägare som, utöver sin andel i den avträdda egendomen, till boet utgivit mera än vad på honom belöper efter huvudtalet i förhållande till övriga delägare, i allmänhet bör emot dem äga regressrätt i sådant förhållande. Det närmare genomförandet härav, t. ex. beträffande solidaritet mellan flera regresskyldiga inbördes, blir jämväl att bedöma efter vad som eljest gäller beträffande dödsbodelägare såsom solidariska medgäldenärer; härom hänvisas till 17 § och 1 kap. 6 §. Vid regleringen av hithörande spörsmål måste även tagas hänsyn till den förut i detta sammanhang icke särskilt beaktade möjligheten, att en del av den gäld, för vilken delägarna blivit ansvariga enligt 1 §, guldits före egendomsavträdet för den nya gälden. Om betalningen skett med boets medel och återgång därav jämlikt konkurslagens återvinningsregler icke ifrågakommer, skola både den guldna gälden och den för betalningen använda delen av tillgångarna helt lämnas ur räkningen vid tillämpning av den i förevarande stycke meddelade föreskriften. Vad delägarna hava att utgiva bestämmes endast av den oguldna förut kända gäldens belopp och de av egendomsavträdet omfattade tillgångarnas värde. Antages härefter, att delägarna verkställt betalning av egna medel, kan liksom då all känd gäld guldits icke förvägras dem att göra gällande sitt mot boet riktade regressanspråk med anspråk på betalning ur den avträdda egendomen i konkurrens med övriga borgenärer. Även till delägarnas regressfordringar mot boet måste alltså tagas hänsyn vid beräkningen av vad de hava att utgiva till täckning av den förut kända gälden. De äga icke vid presterande av täckningen göra avdrag för sina regressfordringars fulla belopp. Huruvida vid täckningens utgivande må innehållas vad som kan å delägares regressfordran belöpa såsom utdelning vid avveckling av det avträdda boet, bör bliva beroende av överenskommelse i varje särskilt fall. Med hänsyn till det inbördes förhållandet mellan delägarna är att märka, att regressanspråk på grund av att delägare till täckning av känd gäld utgivit mera än vad på honom enligt den ovan angivna grunden belöper icke är att bestämma med hänsyn till allenast vad som omedelbart utgivits till boet för detta ändamål. Fastmera måste en enhetlig beräkning anställas över allt vad delägarna fått vidkännas såväl för detta ändamål som på grund av likvid till borgenärer, för vilkas fordringar de stått i ansvar. Såsom ovan anmärkts uppkomma särskilda spörsmål, såframt gäldens uppdelning i förut känd och ny icke är densamma för alla delägare, enär någon av dessa haft kännedom om den gäld, för vilken egendomsavträde skett, å sådan tid, att avträdet för honom icke medför befrielse från personligt ansvar för den gälden. För detta fall gestaltar sig tillämpningen av regeln i andra stycket på följande sätt. Om en delägare (A) rätteligen verkställt egendomsavträde för två gäldposter (a och b), vilka efter bouppteckningen yppats för honom, och en annan del-

360 Lag om boutredning

och arvskifte,

° mom avtra-

av boutredningsman. De närmare bestämmelserna därom äro upptagna såsom destid. ett nytt stycke i 11 § konkurslagen. Därav framgår, att en delägares konkursansökan kan komma att förfalla på grund av en senare ansökan om avträde till boutredningsman. Det har härvid icke tillagts avgörande betydelse åt den omständigheten, huruvida sistnämnda ansökan är gjord av delägare eller av annan, som enligt 2 kap. 1 § är därtill behörig. Den behöver icke heller hava ingivits inom avträdestid enligt 1 eller 2 § i förevarande kapitel. En konkursansökan, som av sådan grund icke bifalles, bör uppenbarligen icke — lika litet som enligt urarvaförordningen en delägares ansökan om egendomsavträde, vara följer tillträde från annan delägares sida — förfela sitt av sökanden avsedda ändamål att medföra befrielse från personligt ansvar för den dödes gäld enligt vad i 1 eller 2 § är stadgat. Då emellertid enligt nyssnämnda stadganden för befrielse förutsattes, att en inom avträdestiden gjord ansökan om egendomsavträde varder bifallen, erfordras en särskild bestämmelse för det nu ifrågavarande fallet. Beredningen föreslår därför här en bestämmelse därom, att under nu angivna förutsättningar skall så anses som hade ansökan om förordnande av boutredningsman gjorts, då konkursansökningen ingavs. Av den valda formuleringen jämförd med den före- . slagna lydelsen av 11 § konkurslagen lär med tillräcklig tydlighet framgå, att konkursansökningen för att kunna medföra gäldsbefriande verkan skall vara av den beskaffenhet, att den kan upptagas till prövning. Är detta icke klart, kan i denna del erfordras prövning av ansökningen även sedan det är avgjort, att den på grund av ansökan om förordnande av boutredningsman

364 Lag

om boutredning

och arvskifte,

J/. kap.

3 och 4

§§.

skall vara förfallen. I detta avseende får beredningen i tillämpliga delar åberopa vad som ovan under 1 § blivit anfört angående fortsatt prövning av en konkursansökan, sedan en annan konkursansökan redan bifallits.

När är-gold

,„¥!st°rikJ

. 4 §. Här upptages till närmare belysning den ovan under 1 8 berörda, för såväl nämnda lagrum som 2 § mycket betydelsefulla frågan om förutsättningarna för att viss gäld skall anses såsom veterlig för delägarna. Detta spörsmål vållar svårigheter, dels då hos delägarna råder ovisshet, huruvida alla faktiska och rättsliga förutsättningar för uppkomsten och beståndet av en viss gäld äro uppfyllda, men det sedermera visar sig, att så är fallet, dels ock då det står fast att vissa sådana förutsättningar föreligga, men att andra betingelser för gälden bero av framtiden, så att även med fullständig upplysning om alla på saken inverkande fakta ovisshet tillsvidare måste råda om gälden överhuvud eller om dess belopp e. d. Då i förra fallet delägarna, om de ej vilja fullgöra den dödes för dem ovissa förbindelse, lära bestrida dess giltighet, kan man i detta fall tala om bestridd gäld, medan frågan i det senare fallet gäller villkorlig eller eljest eventuell förpliktelse. 1 Båda

1734 ars lag. n

formerna av oviss gäld voro möjligen uppmärksammade i 1734 års •

x ' r>

*A i

, o

* lag, som i A. B. 10 kap. 4 § stadgade: »Nu fruktar man, eller vet gäld vara efter den döde, och är oviss, om han för den gäld må kunna befrias, eller huru stor den bliva kan; late då rätten det veta, och tage sedan arv, eller testamente mot full borgen.» Här hade lagstiftaren alltså undgått att lösa frågan, när gäld skulle behandlas såsom veterlig, genom att ålägga de successionsberättigade att vid ovisshet om gälden ställa säkerhet, om de ville njuta arv eller testamente till godo. Stadgandets syfte torde närmast vara att trygga återbäring av egendom, som gått i skifte, därest senare egendomsavträde bleve nödigt. Det riktar sig alltså mot företagande av skifte utan ställandet av säkerhet för bestridd eller eventuell gäld och synes innefatta ett häremot i borgenärernas intresse meddelat förbud.a Däremot torde det icke medföra någon utvidgning av arvingarnas personliga ansvar efter förrättat skifte till att omfatta annat än den veterliga gälden, varom stadgas i 2 § av samma kapitel. Någon motsvarande bestämmelse återfinnes icke i urarvaförordningen. Den skyldighet att vid tillträde av avträdd egendom ställa borgen för gäld, som är stadgad i § 6 (jämför § 10), avser endast den veterliga gälden. Förslag an- Frågan om bestridd gäld beaktades under det lagstiftningsarbete, som förestridYgäld. ° i c k urarvaförordningens tillkomst. Såsom redan i inledningen till detta kapitel blivit berört, föreslog ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n ett stadgande 3 av 1

W i n r o t h a. a. s. 394. N e h r m a n a. a. s. 142 uttalar, att 4 § meddelar »ett säkert råd»; jfr 6 kap. 2 § första stycket av förevarande förslag, 3 Ä. B. 7 kap. 9 §. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

^ kap. J/. §.

innehåll, att i fråga om tid till egendomsavträde fordran, som av stärbhusdelägare bestredes, ej skulle anses för honom vara känd gäld, förrän laga kraft ägande beslut, varigenom fordringen fastställts, blivit honom kunnigt. I motiven anfördes: 1 »Det har visat sig att olika meningar äro, huruvida gäld, som av stärbhusdelägare bestrides, skall i fråga om tid till egendomsavträde, anses vara för honom känd gäld så snart fordringsanspråket, ehuru obestyrkt det må vara, blivit yppat, eller först då laga kraft ägande beslut, varigenom fordringen är fastställd, blivit honom kunnigt. Då det är av största vikt, att ovisshet i denna fråga ej må äga rum, men antagandet av förstnämnda mening skulle kunna föranleda de största olägenheter, enär var stärbhusdelägare kunde bliva satt i nödvändighet att, på grund av helt och hållet uppdiktade fordringar, avträda egendomen, har ett stadgande i överensstämmelse med den senare meningen blivit upptaget.» G u n t h e r anmärkte i sin reservation, att det ej vore med borgenärernas rätt och säkerhet förenligt, om stärbhusdelägarna i varje fall skulle kunna hålla rättigheten till egendomsavträde för sig öppen under en längre tid genom ett blott bestridande av gälden, när fråga uppstode om dess betalning, ehuru den kunde finnas ostridig och möjligen förut varit till och med av stärbhusdelägarna själva erkänd. Han föreslog därför, att från den av lagberedningen föreslagna regeln skulle undantagas fordran, vilken i bouppteckningen funnes såsom boets gäld upptagen. 2 I 1854 års förslag till förordning om urarvagörelse upptogs ett stadgande, som i huvudsak överensstämde med det av lagberedningen föreslagna. Vid detta förslags granskning i högsta domstolen anfördes av ett justitieråd, med instämmande av två andra justitieråd, att stadgandet kunde för fordringsägarna medföra vådliga följder och således icke borde antagas; ett fjärde justitieråd ville genom ett tillägg till detsamma föreskriva, att arvinge skulle inom en månad efter det gälden blev, utan lagsökning, anmäld, genom stämning till domstol påkalla fordringsägarens bestyrkande av gäldens verklighet. 3 I 1859 års kommittéförslag upptogs icke något stadgande i ämnet. I motiven anfördes, att ett stadgande sådant som det av lagberedningen föreslagna skulle föranleda därtill, att all icke domfäst eller av stärbhusdelägaren uttryckligt medgiven gäld skulle komma att anses såsom för honom okänd, även om det klaraste fordringsbevis blivit honom förevisat; ty även detta kunde ju bestridas. 'Lika vådligt som ett sådant stadgande vore ett av motsatt syftning eller att gälden skulle anses känd, så snart ett fordringsanspråk framställdes, även om det icke av något bevis vore styrkt, vilket föranledde därtill, att stärbhusdelägare, i ovisshet om ej anspråket vore riktigt, ofta i otid nödgades avstå boet till konkurs. Kom1

s. 35. G u n t h e r s förslag till 7 kap. 8 §, prot. s. 46, 60 f. Förslag till ändringar i kreditlagstiftningen; förslag till förordning om urarvagörelse § 2; Juridiska föreningens tidskrift, tolfte häftet, 1856, s. 35, 41 f., 45. 2 s

366 Lag om boutrediting

och arvskifte,

Jf. leap. 4 §.

mitterade hade därför valt att fortfarande lämna denna fråga, vars avgörande torde böra bero av för handen varande förhållanden, åt doktrinen, varav någon olägenhet, såvitt kommitterade hade sig bekant, dittills icke försports. Vid förslagets granskning i högsta domstolen anfördes av tre justitieråd, att upptagande av ett stadgande i ämnet vore av stor vikt, på det icke den mest lösa och osannolika uppgift måtte sätta stärbhusdelägare i nödvändighet att avträda boet, såvida han ville vara tryggad emot äventyret av personligt betalningsansvar, för den händelse att fordringen framdeles kunde styrkas. Vid urarvaförordningens godkännande uttalade justitiestatsministern, att även han ansåge, att ett sådant stadgande hade varit önskvärt. 1 Urarvaförordningen kom sålunda icke att innehålla någon närmare bestämning av förutsättningarna för att bestridd gäld skall anses såsom känd. Härom uppkommande tvistefrågor skola alltså utan särskild ledning i lagen prövas i varje särskilt fall. Det är uppenbart, att detta avgörande understundom kan möta svårigheter och vålla meningsskiljaktighet. Rättegångar angående sådana frågor äro icke sällsynta och hava åtskilliga gånger dragits under högsta domstolens prövning. Exempelvis må anföras följande prejudikat. I ett av högsta domstolen år 1867 avgjort mål uttalade hovrätten, att det ej utgjort giltig anledning till fördröjande av urarvagörelse, att stärbhusets betalningsskyldighet på grund av en i målet ifrågavarande förbindelse ej blivit av domstol prövad, och fann tiden för egendomsavträde försutten, medan högsta domstolens majoritet kom till motsatt resultat, enär vid särskilt angivet förhållande stärbhusdelägarna ej finge, innan det blivit närmare bestämt, huruvida borgenärens anspråk vore att betrakta såsom gäld i boet efter den döde, anses hava varit pliktiga att vidtaga föreskrivna åtgärder för egendomsavträde, och frågan om anspråkets giltighet ej ens blivit till domstol instämd, då delägarna gjorde ansökning om egendomens avträdande till konkurs. 2 Ett senare rättsfall angår följande. En fastighet såldes med skyldighet för säljaren att tillhandahålla den åt köparen fri från intecknad gäld. Det oaktat överlät säljaren en fastigheten besvärande inteckning till tredje man. Sedan kort därefter säljaren avlidit, uttog inteckningshavaren intecknade beloppet av en senare förvärvare, vilken härför erhöll ersättning av köparen; denne vände sig mot säljarens arvingar, som icke gjort sig urarva, med yrkande att de skulle solidariskt ansvara för beloppets återgäldande till köparen. Arvingarna béstredo kravet med åberopande därav, att gälden ej upptagits i bouppteckningen efter säljaren. Högsta domstolens majoritet fann, att köparen å angiven dag och sedermera genom stämningen i målet hos arvingarna anmält tillvaron av sitt ifrågavarande ersättningsanspråk och att arvingarna, vilka med hänsyn till vad sålunda och för övrigt blivit upplyst måste anses hava ägt vetskap om riktigheten av ifrågavarande gäld, följ1 Förslag till konkurslag 1859 s. 90; konkurs-, boskillnads- och urarvalagarna, 1863, s. 156, 182. 2 N. T. 1868 s. 225, anf. ovan s. 352.

Lag

om boutredning

och arvskifte,

J/, leap, h §.

aktligen försuttit tiden till egendomsavträde. 1 Medan i detta mål var fråga om ersättningsskyldighet för bristande åt en vid fastighetsförsäljning åtagen garanti, 2 avsåg ett kort därefter avgjort mål uraktlåtet fullgörande av en av en fastighetssäljare utfäst positiv prestation. Sedan en gift man sålt en fastighet och hans hustru därefter dött, yrkade köparen åläggande, förutom för säljaren, jämväl för makarnas barn, vilka ej gjort sig urarva efter modern, att gälda skadestånd på grund av säljarens underlåtenhet att fullgöra vissa köpevillkor angående uppförande av byggnader m. m. Domstolarna, vilka ålade maken betalningsplikt, ansågo utan meningsskiljaktighet, att för barnen tiden till urarvagörelse ej började löpa förrän från det fordringen bleve domfäst.3 I ett år 1928 avgjort mål angående skyldighet för en avliden hustrus barn att personligen ansvara för viss av den efterlevande mannen under äktenskapet stiftad s. k. förgörelsegäld, som omförmäles i äldre giftermålsbalken 11 kap. 3 §, ansågos barnen, vilka på grund av en av domstolarna underkänd ståndpunkt angående innebörden av det anförda lagrummet bestredo, att egendomsavträde vore erforderligt, hava försuttit tiden därtill, i allt fall senast en månad efter det de genom stämning angående betalning och företeende av däri åberopade handlingar erhållit kännedom om gälden.'1 I ett annat mål från samma år ansågo hovrätten och högsta domstolen, att vissa stärbhusdelägare, som utan framgång bestredo betalningsskyldighet på grund av att de ej skulle hava tagit befattning med dödsboet, hade erhållit kännedom om den i målet ifrågavarande gälden å den dag, då de först iakttagit inställelse i målet och undfått del av de till utredning av samma fordran åberopade och ostridiga fakturor. 5 Att av denna rättspraxis draga en bestämd slutsats om förutsättningarna för att bestridd gäld är att anse såsom känd, är förenat med stora svårigheter. Domstolarna hava såsom avgörande betraktat än en formlig av bevis åtföljd erinran om gälden från borgenärens sida, än stämning till svaromål jämte därvid fogade handlingar, än första inställelse i rättegång med delfående av därvid förekommen bevisning, än lagakraftvunnen dom på fordringens existens eller snarare underrättelse därom till delägarna. Den olika utgång, som frågans prövning erhållit i skilda rättsfall, och de delade meningar, som framträtt hos domstolarna i ett och samma fall, behöva icke anses tyda på några djupgående divergenser i fråga om den gällande rättens innehåll utan kunna vara att hänföra till de särskilda fallens växlande faktiska N. J. A. 1908 s. 166; avvikande hovrätten och en minoritet inom högsta domstolen. Jfr hemulsskyldighet enligt 11 kap. J. B. N. J. A. 1910 s. 523. Underrätten åberopade jämväl, att fordringen icke ens anmälts vid bouppteckningen efter hustrun. En ledamot i högsta domstolen krävde för att avträdestid för barnen skulle börjat löpa, att fordringen blivit genom lagakraftagande dom fastställd och sådant blivit dem kunnigt. 4 N. J. A. 1928 s. 136; annan utgång i hovrätten. Ett i N. J. A. 1925 s. 474 refererat mål avgjordes till delägarnas förmån; det framgår ej huruvida denna prövning berodde på gäldens egenskap av bestridd eller på att den ansågs avse en vid den kritiska tidpunkten blott eventuell förpliktelse (borgen, jfr nedan). D N. J. A. 1928 s. 165. 2

368 Lag

om bo utredning

och arvskifte,

J/, leap, b 8.

beskaffenhet. Så mycket är klart, att äldre lagberedningens krav på lagakraftägande dom alldeles icke blivit av praxis genomfört såsom allmän regel. 1 Å andra sidan nöjer man sig -icke med ett blott krav från borgenärens sida. Inom litteraturen har på sin tid uttalats, att gälden skall vara känd för delägaren »enligt objektiva bevisfakta»,2 och härmed synes praxis alltjämt överensstämma. Häri ligger, att arvingen skall hava känt sådana fakta, att han med ett juridiskt korrekt bedömande av dessa bort anse gälden verkligen existera. Ett rättsligt misstag må alltså icke av honom åberopas. Om bestridandet grundar sig på omständigheter, som hänföra sig icke till den dödes utan till arvingens ansvarighet för gälden, angår det strängt taget icke dennas egenskap av förut känd eller ny gäld. Det är utan vidare tydligt, att gäld, som bevisligen blivit av viss stärbhusdelägare till riktigheten erkänd, skall anses därefter hava för honom varit känd. Rättspraxis Inom litteraturen har uttalats, att den omständighet, att en fordran är angående v[\\\^or\[g e\\er eljest allenast eventuell, icke inverkar på frågan, om den skall anses veterlig.3 Denna mening torde ofta ligga till grund för avgöranden i domstolspraxis, men den kan icke sägas vara omfattad av högsta domstolen. Spörsmålet är i främsta rummet av betydelse beträffande borgen, som den avlidne ingått. Härom föreligger ett rättsfall från 1899. Underrätten uttalade, att stärbhusdelägare icke varit pliktig att till befrielse från den dödes proprieborgen avträda hans bo, förrän detsamma genom huvudgäldenärens konkurs belastats med gäld på grund av borgensförbindelsen. De högre instanserna ansågo, att han först å inställelsedagen i huvudgäldenärens konkurs erhållit sådan kännedom om den dödes ifrågavarande gäld, att skyldighet till urarvagörelse inträtt. 4 En annan viktig typ av eventuell förpliktelse är den skyldighet att stånda hemul, som åligger säljare av fast egendom och annan, som överlåtit eller upplåtit sakrätt. När dylik förpliktelse blir aktuell genom att rättigheten frångår förvärvaren eller någon hans rättsinnehavare, har ofta lång tid förflutit från överlåtelsen, och det är följaktligen mycket vanligt, att den ursprungligen hemulsskyldige då icke vidare är i livet. Tvivel råder icke därom, att hemulsskyldigheten även i sådant fall är gäld efter den döde, grundande sig på det av honom ingångna avtalet. Men i praxis synes man utan tvekan intaga den ståndpunkten, att tiden till egendomsavträde för en hemulsförpliktelse icke, då denna blir aktuell, anses försutten, även om stärbhusdelägarna efter överlåtaren långt tidigare haft kännedom om fastighetsförsäljningen. Domslut angående den närmare fixeringen av avträdestiden synes icke föreligga från högsta instans, men det 1

N o r d l i n g a. a. s. 146 företräder denna mening även för den gällande rätten. W i n r o t h a. a. s. 394; en sådan uppfattning kritiseras av N o r d l i n g , se föreg. not. W i n r o t h anf. st. 4 N. J. A. 1899 s. 513. Jfr även N. J. A. 1925 s. 474 (se ovan s. 367 not 4), där man möjligen ansett tiden för urarvagörelse böra räknas från det stärbhusdelägarna efter borgensman erhållit kännedom om exekutiv auktion för försäljning av realsäkerhet, som lämnats för huvudgäldenärens lån; vid auktionen blevo till säkerheten hörande inteckningar nödlidande. 2 8

Lag om boutredning

och arvskifte,

J/, hap. 4 8,

torde kunna antagas, att denna tid, åtminstone då hemulsskyldigheten är bestridd och fråga är om försäljning av fast egendom, anses skola räknas från det laga kraft åkommit dom, varigenom hemulsskyldigheten blivit fastställd; 1 härvid lär böra beaktas, att den hemulsskyldige enligt 10 kap. 1 § J. B. skall instämmas att värja köpet. 2 Vid övervägande av förevarande ämne har lagberedningen funnit en sär-Beredningens skild bestämmelse därom vara erforderlig i första rummet med hänsyn till förslag. eventuella förbindelser, för vilka den döde häftar på det sätt, att något ytter- Eventuell °"äld ligare faktum måste inträffa för att förbindelsen skall giva upphov till ett anspråk av aktuell betydelse. A ena sidan kan visserligen icke påstås, att högsta domstolens praxis, sådan den framträder i de ovan berörda ganska sparsamma prejudikaten, varit alltför sträng emot delägarna; snarare skulle man kunna konstatera en något överdriven benägenhet att icke betrakta en eventuell förbindelse såsom veterlig gäld, förrän dess uppfyllande visat sig ofrånkomligt. A andra sidan torde ej sällan i de lägre domstolarnas praxis hava framträtt en motsatt tendens, och erfarenheten giver otvivelaktigt vid handen, att urarvagörelse för att undgå ansvar för eventuell gäld förekommer i alltför många fall, där det efteråt visar sig, att något aktuellt betalningsanspråk icke framställes mot det avträdda boet. Frågan har, såsom redan blivit antytt, särskilt stor betydelse beträffande borgensförbindelser. En tänkbar utväg vore att för allenast detta slags gäld meddela en jämförelsevis långt gående specialregel till skydd för delägare i löftesmannens dödsbo. Man kunde exempelvis stadga, att borgensförbindelse ej skulle anses för delägarna veterlig, förrän de erhållit kännedom därom, att huvudgäldenärens förpliktelse efter inträdd förfallotid icke blivit av honom uppfylld eller, i fråga om enkel borgen, delägarna erhållit kännedom att sådana förhållanden inträffat, att borgenären äger föra talan emot löftesmännen, såsom resultatlös utmätning hos huvudgäldenären eller utdelningsförslag i dennes konkurs. Det är emellertid tydligt, att det ofta långt tidigare kan • stå utom tvivel, att huvudgäldenären icke kommer att kunna fullgöra sin förbindelse och att borgensansvaret följaktligen måste tagas i anspråk. I . 1 2

Chydenius a. a. s. 132. N. J. A. 1924 s. 416, 1926 s. 565. Här må även anmärkas rättsfallet i N. J. A. 1912 s. 217, som avsåg ett ersättningsanspråk på grund av hemulsskyldighet för upplåtare av skogsavverkningsrätt; lång tid efter upplåtarens död förföll på grund av underlåten förnyelse en till säkerhet för rättighetens bestånd meddelad inteckning; senare blev av en son till upplåtaren, vilken efter denne ärvt en del av den med upplåtelsen avsedda fastigheten, denna del försåld utan att förbehåll gjordes om rättighetens bestånd. Enär sonen icke finge antagas vid försäljningen hava avvetat eller bort känna till att inteckningen förfallit samt han följaktligen icke varit pliktig att göra förbehåll om avverkningsrättens bestånd, ansågs den förbindelse att stånda hemul, som upplåtaren iklätt sig, lagligen icke kunna i ifrågavarande hänseende föranleda vidare påföljd för hans dödsbodelägare i denna deras egenskap, varför ett mot dem av köparens rättsinnehavare framställt ersättningsanspråk ogillades. Arvingens (ursäktliga) okunnighet om behovet av att göra förbehåll ansågs alltså äga den verkan, att hemulsskyldigheten icke gav upphov till ett aktuellt ersättningsanspråk på grund av hans underlåtenhet därutinnan, och frågan när ett sådant anspråk skulle varit att med hänsyn till tid för urarvagörelse betrakta såsom veterligt uppkom överhuvud icke. 24 — 303628

370 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 4 §.

sådana situationer skulle en föreskrift av antytt innehåll kunna utsätta borgenärens intresse för allvarliga risker, och bestämmelsens tillvaro skulle måhända låta borgen framstå såsom en säkerhet av i rättsligt hänseende mindervärdig beskaffenhet. Detta skulle lända till stort men för de vidsträckta kretsar, som endast mot borgen kunna få även ett legitimt kreditbehov tillgodosett. Riktigast synes vara att undvika alla formella kriterier av rent juridisk art och direkt inrikta domstolarnas prövning i varje särskilt fall på ett bedömande av den ekonomiska kärnpunkten, nämligen graden av sannolikhet för att den dödes förbindelse skall komma att göras gällande. Om sannolikheten härför är mycket ringa, bör borgenären icke få det skydd, som avses med reglerna om viss tid för egendomsavträde; under motsatt förutsättning böra dessa tillämpas även i fråga om borgen, så att delägarna måste bära risken för huvudgäldenärens insolvens, om de vilja fortfara att förvalta den döda löftesmannens egendom. En regel av detta innehåll bör icke vara begränsad till att avse allenast borgen. Även för andra grupper av eventuell gäld böra enahanda synpunkter komma till användning. Om det på objektiva grunder är för delägarna sannolikt, att dödsboets ansvar kommer att tagas i anspråk, böra de icke få förvalta dödsboets egendom utan att själva vara ansvariga även för den eventuella gälden. Om anspråkets realisation är osannolik, böra däremot delägarna bibehållas vid möjligheten att genom egendomsavträde vinna befrielse från personligt ansvar. Vid sidan av hemulsskyldighet kan nämnas det ansvar, som åtföljer ställningen såsom delägare i solidariskt bankbolag eller ömsesidigt försäkringsbolag eller såsom medlem i åtskilliga föreningar, bl. a. hypoteksföreningar. På dessa grunder föreslår lagberedningen, att där bodelägarna hava giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen, som den döde tecknat, eller viss annan förbindelse, den gälden ej skall såsom veterlig anses. Såsom förut blivit anmärkt, är bestämmelsens uppgift närmast att avgöra, huruvida viss gäld skall bedömas efter 1 eller 2 §. Den kan emellertid bliva av betydelse jämväl vid tillämpning av 11—13 §§; jämför även 16 §. Av den föreslagna avfattningen framgår, att det skall finnas anledning antaga, att gälden icke kommer att behöva infrias. Om detta är osäkert utan att någon övervägande sannolikhet består i vare sig den ena eller den andra riktningen, är regeln ej tillämplig, och dylik gäld måste förty anses såsom veterlig. Antagandet skall vara grundat på giltig anledning, d. v. s. för ett objektivt bedömande skall det vara sannolikt, att betalningsanspråk icke kommer att framställas. Om delägare hyser ett sådant antagande utan att känna till verkligen föreliggande fakta, som utgöra giltig grund därför, kan hans ställning emellertid icke vara sämre än om han känt till dessa. Omvänt måste däremot, om en delägare endast känner till vissa fakta, vilka ensamma för sig låta antagandet framstå såsom befogat, men är okunnig om andra fakta, som på ett för sannolikhetsbedömningen avgörande sätt tala emot hans

Lag om boutredning

och arvskifte,

J+ leap. 4 §.

antagande, denna delägare anses icke hava haft kännedom om gälden. Av det anförda framgår, att frågan om gäldens veterlighet kan bliva att besvara olika för olika delägare. Av uttrycket giltig anledning följer vidare, att ett antagande, som är grundat på ett i rättsligt hänseende felaktigt bedömande av kända fakta, icke må av en delägare åberopas. Det är att märka, att gäld kan vara att anse såsom eventuell och under stadgandet hänförlig icke blott, då den är i strängt juridisk mening villkorlig, d. v. s. för sin rättsliga existens beroende av att något visst faktum framdeles inträffar eller uteblir. Även till rent faktiska omständigheter måste tagas hänsyn, t. ex. vid proprieborgen det förhållande, att huvudgäldenär eller medlöftesman är notoriskt solvent och sålunda efter all anledning kommer att infria sin förbindelse. För att en gäld, som varit att anse såsom icke veterlig, skall övergå till känd gäld, fordras följaktligen icke att något rättsligt villkor skall inträffa, utan det är nog att det faktiska läget blir ett annat, t. ex. vid borgen att huvudgäldenärens solvens upphör. Vad härefter angår bestridd gäld, bör det alltjämt icke ifrågakomma att Bestridd gäld. låta varje bestridande, även där det befinnes helt ogrundat och kan misstänkas hava blivit framställt i ond tro, medföra att tiden för urarvagörelse framskjutes, tills lagakraftägande dom föreligger. Den kritik, som riktats mot tidigare förslag av sådant innehåll, måste fortfarande anses välgrundad. I stället har beredningen funnit, att frågan om sådan gälds egenskap av veterlig lämpligen kan lösas efter samma grunder, som nu angivits beträffande eventuell gäld. Enligt förslaget skall alltså även i fråga om bestridd gäld bliva avgörande, huruvida delägarna hava giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria gälden. Denna regel lämnar visserligen, såsom av sakens natur kräves, ganska fritt spelrum åt domstolarnas prövning av de särskilda fallen. Men den synes likväl i icke ringa mån vara ägnad att skänka stadga och enhetlighet åt den på detta område hittills något osäkra rättspraxis. Regeln står i allt fall icke i strid med någon hittills av domstolarna antagen grundsats, och genom dess uttalande i lag torde kunna förebyggas, att egendomsavträde sker i oträngt mål med anledning av krav, som framställts utan tillräcklig grund. Angående regelns närmare innebörd gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts angående eventuell gäld. Häri ligger till en början, att ett i juridiskt hänseende oriktigt bedömande av en för en delägare tillfullo upplyst situation icke må av honom åberopas; detta gäller även om misstaget skulle hava tillkommit utan oaktsamhet, t. ex. på grund av att delägaren inhämtat råd av någon, som han hade skäl att betrakta såsom tillförlitlig. Den felaktiga uppfattning, som en delägare hyser, skall sålunda, för att kunna inverka på avträdestiden, grunda sig på en ofullständig eller eljest oriktig föreställning om det faktiska läget. Denna får icke bero av någon under de föreliggande omständigheterna icke ursäktlig försummelse att granska i boet befintliga handlingar eller av annan dylik oaktsamhet. Och den oriktiga föreställningen

372 Lag om boutredning

och arvskifte,

J+ kap. 4 och 5 §§.

om fakta skall till sitt innehåll vara sådan, att det på grund därav även med ett juridiskt korrekt bedömande framstår såsom sannolikt, att den påstådda fordringen icke skall kunna med framgång göras gällande. 5 §. Återgång av Ändamålet med egendomsavträde är, från borgenärernas synpunkt betraktat, bodelning el-&tt egendomen skall bliva under betryggande garantier för deras intressen ler arvskifte ° , , . . . , . . . . *.. , .... i vid senare omhändertagen till förvaltning och realisation, 1 framstå rummet tor att tjäna egendoms- t i l l betalning av gälden. Härför erfordras, att den i boet befintliga egendomen civtvädc '. . ' överlämnas till det förvaltningsorgan, som för nämnda uppgifts genomJ-7llCCl?lt7lQ

förande finnes inrättat. Emellertid kan egendomsavträde till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs äga rum även efter det att dödsboets tillgångar splittrats genom bodelning eller arvskifte. Också i detta fall kräver i allmänhet borgenärernas intresse, att egendomen såvitt möjligt åter sammanföres till en enhetlig massa för att användas till fullgörande av borgenärernas krav, så långt egendomen räcker och under noggrant iakttagande av de särskilda regler, bl. a. angående borgenärernas inbördes företräde eller likställighet, vilka gälla för det avvecklingsförfarande, som i det särskilda fallet kommer till användning. Behovet av ett sådant sammanförande av egendomen framträder tydligast, då delägarna icke stå i personligt ansvar för gälden. Även då bodelning eller arvskifte ägt rum före egendomsavträdet, kunna nämligen delägarna vara fria från att med egna medel svara för gäld; så är fallet om delningen verkställts först sedan bouppteckning behörigen skett och all veterlig gäld blivit gulden, varefter avträde skett för ny gäld som yppats; härom hänvisas till 1, 2 och 12 §§ i detta kapitel. Den eller de återstående borgenärerna äro då för att erhålla betalning hänvisade till den egendom, som ur boet tillfallit efterlevande make, arvingar och testamentstagare. Enär dessa på grund av det verkställda egendomsavträdet äro Intagna från krav direkt från ifrågavarande borgenärer, måste egendomen genom återbäring ställas till disposition för boutredningsmannen eller konkursförvaltaren för att någon betalning överhuvud skall kunna ske. Även då en eller flera delägare äro personligen ansvariga för gälden, kunna emellertid beaktansvärda skäl tala för att den splittrade egendomen ånyo sammandrages under särskild förvaltning; detta kan sålunda vara erforderligt för att genomföra borgenärernas ius separationis, då delägarna eller någon bland dem är i svag ekonomisk ställning, eller för att tillvarataga vissa delägares intresse mot andra, som kunna befaras komma att förskingra vad de emottagit ur boet. Föreskrift om återbärande efter skifte bör sålunda icke begränsas till de fall, då personligt ansvar är uteslutet. I överensstämmelse med nu angivna grundsatser föreslår beredningen i förevarande paragraf regler om egendoms återbäring från de särskilda bodelägarna, då avträde sker efter det att bodelning eller arvskifte ägt rum. Härtill ansluta sig vissa detalj föreskrifter i 7 §. Huvudregeln upptages i

Lag om boutredning

och arvskifte,

Jf leap. 5 §,

första styckets första punkt, som stadgar att bodelningen eller skiftet skall gå åter. För visst fall har emellertid återbäring av egendom i mera begränsad utsträckning funnits tillfyllestgörande; härom stadgas i andra och tredje punkterna i samma stycke. En supplerande föreskrift meddelas i andra stycket. Motsvarande spörsmål finnas reglerade i urarvaförordningen §§ 13 och 14. Innebörden av isynnerhet sistnämnda bestämmelse får sägas vara ganska oklar, och ej heller den föregående rättsutvecklingen är ägnad giva fullständig upplysning i ämnet. Osäkerheten hänför sig till den situationen, att den skiftade egendomen är tillräcklig till betalning av nyupptäckt gäld. Det ovan under 2 § berörda stadgandet i 10 kap. 3 § Ä. B. i 1734 års lag utgick därifrån, att sistnämnda förhållande föreligger.1 Det motsatta läget, att godset ej räcker till falla gälden, förutsattes vid den i 5 § givna hänvisningen till bestämmelserna i handelsbalken, närmast 16 kap. angående insolvent gäldenär. Trots antydda förutsättning stadgades i 3 §, att arvingarna med svuren ed skulle återbära vad de vid arvskiftet erhållit. Ehuru ordalagen närmast synas giva vid handen, att återbäringen för envar skulle avse hela skifteslotten eller dess värde, torde detta ej hava varit meningen, eftersom i det följande stadgas, att då någon av arvingarna sin lott förskingrat, de övriga ändå skola betala gälden, så långt deras arv räcker. Lagrummet antyder icke, att egendomsavträde var en betingelse för att arvinge skulle äga tillgodonjuta denna begränsning av sitt ansvar för nyupptäckt gäld.2 När senare uttryckligen föreskrevs egendomsavträde såsom medel för vinnande av befrielse från personligt ansvar för gäld, stadgades skyldighet att återbära all den skiftade egendomen såsom rättsverkan av avträdet. Sålunda heter det i 1830 års konkurslag (§ 123): »bären ock, där egendom skiftad är, allt åter, efter ty som i 10 kap. Ä. B. skiljs». Återbäringens omfattning vid avträde är här fullt tydlig, trots hänvisningen till 1734 års lag. En mera begränsad återbäringsskyldighet enligt föreskriften i ärvdabalken synes alltså hava förutsatt, att avträde ej skett och arvingarna sålunda kommit att personligen svara för den nya gälden. Denna ståndpunkt bibehölls av l a g k o m m i t t é n i dess först publicerade förslag till ärvdabalk. 3 Vid avträde för ny gäld skulle i allmänhet all den skiftade egendomen återbäras, men om stärbhusdelägarna ansåge den nya gälden kunna av tillgångarna gäldas, skulle envar återbära allenast i det förhållande han mera njutit, än å hans lott falla bort, om den gälden gått i beräkning vid skiftet. För detta fall tillades emellertid, att borgenären dock ägde hålla sig till vilkendera av stärbhusdelägarna han helst ville, med rätt för denne att söka sitt ut av de övriga. Härav synes framgå, att enligt 1 Ekeberg i Festskrift tillägnad Erik Marks von Wurtemberg s. 146. Jfr tablå av Cassel och Norin, I, 1839, Ä. B. s. 46. 2 Jfr Nehrman a-a. s. 139 för det fall, att gälden är större än boet som skiftat blev. 3 1818, 8 kap. 8 och 9 §§.

374 Lag

om boutredning

och arvskifte,

J+ hap.

5 §.

detta förslag återbäringsskyldigheten var på angivet sätt begränsad allenast, då egendomsavträde ej ägt rum. Lagkommitténs senare förslag (1826) medförde emellertid en ändring. De båda reglerna om fullständig och partiell återbäringsskyldighet återfinnas i huvudsak oförändrade;1 vid den sistnämnda har emellertid föreskriften om personligt ansvar utbytts mot ett stadgande, att om någon sin lott förskingrat, de övriga skola fylla bristen med vad de ur boet njutit.2 Äldre lagberedningens förslag3 är i allt huvudsakligt överensstämmande med lagkommitténs senare. Om dessa förslag fortfarande utgå från att föreskriften om partiell återbäring är tillämplig allenast då gäldsbefriande egendomsavträde icke ägt rum,4 synes denna föreskrift närmast innefatta en bestämmelse om frihet från personligt ansvar utan sådant avträde; den kan emellertid även uppfattas så, att om egendomsavträde ej skett och alltså personligt ansvar inträtt, i stadgandet endast meddelas en föreskrift om delägarnas inbördes förhållande. Giinther, som i sin reservation starkt kritiserade förslaget i denna punkt och icke upptog någon bestämmelse om partiell återbäring, synes hava uppfattat förslaget så, att personligt ansvar icke skulle inträda.5 Av den följande tidens kommittéförslag till urarvaförordning utgick 1854 års förslag6 från att avträde skett för ny gäld och ålade envar stärbhusdelägare att återbära vad han i skifte fått, såsom i 10 kap. Ä. B. vore stadgat, under det att 1859 års förslag7 ej innebar väsentlig avvikelse från lagberedningens förslag. Detta gäller även om urarvaförordningen §§ 13 och 14 i deras ursprungliga lydelse; denna blev år 1920 ändrad på sätt, vartill lagberedningen här nedan skall återkomma. Rättspraxis och litteratur hava, sedan urarvaförordningen blev gällande, icke lämnat mera ingående belysning av dess §§ 13 och 14 och deras inbördes förhållande. Av ett i högsta instans avgjort rättsfall8 framgår, att en 1

7 kap. 11 och 12 §§. Protokoll s. 24 (den 14 november 1825). 3 7 kap. 14 och 16 §§. 4 Härför synes tala, att den ej bereder utväg till att, utan intrång i borgenärs rätt till betalning av den egendom, som skäll återbäras, bestrida kostnaderna för ett genom egendomsavträde föranlett konkursförfarande. 6 G i i n t h e r uttalade bl. a. (protokoll s. 64): »Avträdes egendomen så måste avträdandet gälla hela kvarlåtenskapen och varje stärbhusdelägare till konkursmassan återbära allt vad han uppburit; sker åter ej något egendomsavträde, så har borgenären rättighet att för hela sin fordran hålla sig till vilka av .stärbhusdelägarna han helst vill, utan att han för likviden behöver avbida någon återbäring pro rata parte av dem alla. Visserligen skulle sedermera ansvarigheten för gälden stärbhusdelägarna sins emellan fördelas pro rata parte, därvid den enas oförmåga att betala sin andel alltid komme de övriga till last; men detta är något helt annat än en å t e r b ä r i n g av arvet, och ligger dessutom så tillräckligen förklarat i stadgandet om stärbhusdelägarnas ansvarighet en för alla och alla för en, att någon särskild föreskrift i det hänseendet icke synes behövlig. Vill man emellertid meddela en sådan föreskrift och åt själva den sak, varom här är fråga, giva den oegentliga benämningen återbäring, så blir det i allt fall angeläget att bifoga ett förbehåll om borgenärs rätt, att icke desto mindre utkräva sin fordran hos vilken stärbhusdelägare han vill, emedan paragrafens innehåll eljest kommer i strid med denna borgenärens rättighet, eller, riktigare sagt, innefattar raka motsatsen därav.» 6 § 87 §§ 13 och 14. 8 N. J. A. 1882 s. 407. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,, Jf leap- 5 §.

stärbhusdelägare icke, sedan ny gäld yppats efter verkställt skifte, ansetts berättigad att avfordra övriga delägare bidrag till betalning av sådan gäld, så länge han icke själv därå guldit något av vad på dem belöpt. N o r d l i n g 1 förutsätter, att även om avträde enligt § 5 ej skett för ny gäld, stärbhusdelägarna undgå att var för sig personligen svara för gälden, om de verkställa återbäring enligt § 14, såvida borgenären i sådan ordning kan erhålla full betalning. W i n r o t h 2 däremot anser, att även under de i § 14 angivna betingelserna, på grund av vad som föreskrivits om uppkomst av personligt gäldansvar, bl. a. i urarvaförordningen § 5, borgenär för de flesta fall torde vara i tillfälle att för sin fordrans fulla belopp hålla sig till viss eller vissa stärbhusdelägare, medan återbäring enligt § 14 närmast åsyftar utjämning bodelägarna emellan och ej något fullgörande i förhållande till borgenärerna, ehuru visserligen det står borgenär fritt att lita till bestämmelserna om återbäringsskyldighet. 3 För lagberedningen står det klart, att ej heller sedan bodelning och arv- Lagberedskifte ägt rum, frihet frän ansvar för gäld som därefter yppats, bor med-slag\ Allmängivas dödsbodelägarna utan egendomsavträde. Borgenärernas intresse kräver na grunder. härutinnan beaktande med sådan styrka, att egendomsavträde bör ske utan något initiativ från deras sida, så snart ej till deras trygghet delägarna äro personligen och solidariskt ansvariga för gälden. Och egendomsavträdet bör, för att verkligen medföra ett effektivt skydd för borgenärerna, genomföras på det sätt, att den skiftade egendomen ställes under särskild förvaltning. Härför kräves, att bodelning och arvskifte skola gå åter, när egendomen avträdes till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Om beredningen alltså fasthåller vid den grundtanke, som kommit till uttryck i § 13 urarvaförordningen, synes emellertid den i nämnda lagrum givna föreskriften om återgång hava erhållit ett alltför snävt tillämpningsområde. Den förutsätter, att avträdet skall hava skett, förty att ny gäld sig yppat. Det är emellertid icke av väsentlig betydelse, att nyupptäckt gäld varit anledning till avträdet. Läget är väsentligen enahanda, om avträdet föranledes därav, att vid skiftet känd och beräknad men icke gulden gäld, för vilken delägarna jämlikt 1 eller 12 § i detta kapitel personligen svara, befaras icke bliva betald på det sätt som varit avsett. Har ansökningen om avträde gjorts av borgenär eller av en delägare, som fruktat att nödgas betala större del av gälden, än som i förhållande till övriga delägare belöper på honom, kräver sökandens intresse, att den skiftade egendomen genom återgång av arvskiftet på effektivt sätt tages i anspråk för uppnående av det med avträdet åsyftade ändamålet. Saknaden av personligt ansvar kan väl låta behovet av skydd för borgenärer framstå särskilt starkt, men förekomsten av sådant ansvar är icke i och för sig tillräcklig att tillgodose vare sig borgenärers eller vissa delägares 1 a. a a. 3

a. s. 148. a. s. 682. Se även lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. na. IV s. 480.

376 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 5 8.

välgrundade behov av rättsskydd. Oavsett av vad anledning egendomsavträdet ägt rum, bör sålunda bodelning eller arvskifte gå åter. Härvid bör delägarnas återbäringsskyldighet i allmänhet vara total. Borgenär bör icke i fråga om sättet för ernående av betalning ur boets egendom vara beroende av delägarnas icke alltid pålitliga uppskattning av den skiftade egendomens tillräcklighet för hans förnöjande, och han bör icke vara nödsakad att med sådana processuella och exekutiva indrivningsåtgärder, som kunna bliva nödiga, vända sig emot delägarna var för sig. Såsom ovan nämnts, kan emellertid ett stadgande om partiell återbäringsskyldighet hava även andra syften. Urarvaförordningen § 14 lär, oavsett om dess innebörd är mera omfattande, innehålla en regel om det inbördes förhållandet mellan delägarna beträffande betalningen av ny gäld, en regel, som får sin betydelse med avseende å frågan om regressrätt för den, som betalt mera än vad på honom belöper efter förhållandet mellan skifteslotterna.1 Att sådan regress mot övriga delägare bör medgivas i det nu ifrågavarande fallet synes vara uppenbart. Emellertid bör på grund av betalning av den dödes gäld regressrätt mot meddelägare äga rum även i många andra fall, från vilka det förevarande icke väsentligen avviker. En bestämmelse om regressrätt bör därför erhålla en betydligt mera omfattande syftning. En sådan föreskrift är upptagen i 17 § i detta kapitel. Av det nu anförda följer emellertid icke, att förslaget kan undvara viss motsvarighet till urarvaförordningen § 14, i vad lagrummet må avse annat än en regel om delägarnas inbördes ansvarighet. Om egendomsavträde, som sker efter det behållningen i boet varit föremål för bodelning eller arvskifte, städse skulle medföra fullständigt återbärande av allt vad delägarna bekommit vid delningen, skulle härigenom ofta föranledas en alltför ingripande och för dem onödigt betungande rubbning av det genom delningen inträdda rättsläget. Detta framträder tydligt, om man antager, att den mellan delägarna fördelade behållningen varit av betydande omfattning, varefter avträde sker i anledning av en nyupptäckt jämförelsevis obetydlig gäld. Då skulle den avträdda egendomens förvaltare betungas med att omhändertaga avsevärd egendom, med vilken han i stort sett ej borde hava att taga annan befattning än en blott vidmakthållande, intill dess att efter gäldens betalning det väsentliga av egendomen skulle återgå till delägarna; härför skulle på nytt erfordras bodelning och arvskifte. Detta komme att framstå såsom ganska tomma formaliteter, genom vilka delägarna skulle utan giltigt skäl belastas med kostnader och, vad som kan vara av större betydelse, under tiden berövas rådighet över vad som tillfallit dem eller t. o. m. över annan sin egendom till motsvarande värde. 2 Dessa betänkligheter kräva icke särskilt beaktande i fråga om avträde till konkurs. Om sådant avträde sker på delägares ansökan och ej är påkallat 1 2

Se W i n r o t h s nyss citerade yttrande. Se 7 § tredje punkten i detta kapitel.

Lag om boutredning

och arvskifte,

If kap. 5 §.

av det skiftade boets ställning, kunna enligt den gällande riitten menliga verkningar därav förebyggas genom annan delägares tillträdande av den avträdda egendomen. Enligt förslaget1 kan i motsvarande fall avträde till konkurs avvärjas genom ansökan om förordnande av boutredningsman. Däremot kan avträde till förvaltning av boutredningsman åvägabringas av allenast en delägare mot de övrigas bestridande. Detta gäller även, sedan bodelning och arvskifte ägt rum; angående de närmare betingelserna för avträde i ett sådant läge får beredningen hänvisa till vad därom anföres i motiven till 2 kap. 2 För att ett egendomsavträde, som sker efter bodelning och arvskifte, ej skall häri föranleda större rubbning än som betingas av avträdets ändamål, bör dess verkan erhålla en snävare begränsning än eljest. På nu anförda skäl föreslår beredningen, att om vid avträde till boutredningsman efter bodelning eller arvskifte fullständig återbäring icke är erforderlig för betalning av gäld, återbäringsskyldigheten skall begränsas efter behovet i varje särskilt fall. Bestämmelse härom är upptagen i andra och tredje punkterna av första stycket. Vid jämförelse med § 14 urarvaförordningen är följande att anmärka. Enligt, förslaget är det även vid partiell återbäring fråga om en verklig återbäringsskyldighet, 3 i det att vad delägarna vid delningen emottagit ur dödsboet skall utgivas till detta, företrätt av boutredningsmannen. Återbäringsskyldighetens mått bestämmes efter behovet vid återbäringen, och icke efter det fel, som kan hava förelupit vid skiftet; även kostnaderna för den avträdda egendomens förvaltning skola beaktas. Prövningen härav ankommer på boutredningsmannen och icke ens i första hand på de återbäringsskyldiga själva. Beredningen övergår härefter att närmare redogöra för de föreslagna bestämmelsernas innehåll. Den i första punkten meddelade föreskriften om total återgång av bodelning Första steelier arvskifte motsvarar, såsom av det föregående framgår, jämte 7 § i detta F ö r s t * •pmh kapitel, § 13 urarvaförordningen. Denna stadgade ursprungligen, att varje ten. stärbhusdelägare skulle återbära vad han i skifte fått. Enär enligt nya giftermålsbalken upplösning av den ekonomiska gemenskap, som bestått mellan makar, även då den sker i anledning av dödsfall, benämnes bodelning, undergick lagrummet enligt lagen den 11 juni 1920 sådan ändring, 4 att däri bodelning upptogs vid sidan av arvskifte. Samtidigt angavs den föreskrivna rättsverkan såsom återgång i stället för återbäringsskyldighet. Anledningen härtill var, att enligt de i giftermålsbalken angivna grunderna återgång av bodelning icke städse behöver innebära, att den efterlevande maken skall återställa något till den dödes bo; det är nämligen ej säkert, att därur någon egendom blivit tillagd maken vid bodelningen. Vid dennas återgång har den 1 2 3 4

Se det föreslagna tillägget till 11 § konkurslagen. Se ovan s. 166. Jfr ovan s. 374 not 5 angående G u n t h e r s reservation. Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 479.

378 Lag om boutredning och arvskifte, 4 kap. 5 §.

efterlevande skyldighet att till konkursboet utlämna den honom tilldelade egendomen, som förut tillhört den döde, men äger behålla och i förekommande fall återfå den egendom, som förut tillhört honom själv. Arvingarna åter hava skyldighet att återbära allt vad de fått, varvid den egendom, som tillhört den efterlevande, skall återställas till denne. Sedan vederbörlig återbäring ägt rum, skall ny bodelning förrättas, när de i 12 kap. 2 § G. B. angivna förutsättningarna uppfyllts, och till borgenärerna skall gå vad vid sådan bodelning faller på den dödes lott. Angående förvaltningen av den dödes giftorättsgods, till dess genom den nya bodelningen blivit bestämt vad som skall tillfalla hans avträdda bo, framgår, för det fall att avträdet skett till förvaltning av boutredningsman, av 1 kap. 1 § i förening med 2 kap., att dennes förvaltning avser även giftorättgodset. För det fall att boet blivit försatt i konkurs har i 12 kap. 7 § G. B. meddelats föreskrift, enligt vilken detta gods skall stå under konkursboets förvaltning. I urarvaförordningen § 13, sådan den lyder efter 1920 års ändring, meddelas hänvisning till stadgandet i 12 kap. 7 § G. B. Sådan hänvisning torde icke vara erforderlig i förevarande förslag, som är avsett att framdeles ingå i själva lagen såsom beståndsdel av en blivande ny ärvdabalk. Vid 1920 års lagändring beaktades särskilt det fall, att arvinge, som vid skiftet bekommit något av den efterlevande makens egendom, icke kan fullgöra sin skyldighet att återbära egendomen eller betala dess värde. 1 Om den efterlevande ändock skulle vara pliktig att återställa den egendom han bekommit ur den dödes bo, skulle den efterlevande göra en obehörig förlust. På grund härav ansågs nödigt att göra konkursboet ansvarigt för att efterlevande make, som har att återbära egendom, återfår vad av hans egendom tillfallit den andres arvingar. Bestämmelser härom intogos såsom en fjärde punkt i andra stycket av urarvaförordningen § 13. Denna grundsats måste fortfarande gälla, så att efterlevande maken icke nödgas återbära egendom till den dödes bo utan att därifrån erhålla vad han utgivit av sitt eget giftorättsgods. Det är emellertid här i själva verket allenast fråga om tillämpning av en allmänt gällande regel för genomförande av återgång av ömsesidigt belastande avtal, till vilka även bodelning är att hänföra. Då i sådana fall av två prestationer, som utgjort valuta för varandra, den ena skall återbäras, måste restitution ske även av den andra prestationen, och en parts konkursbo befinner sig härvid i princip icke i bättre ställning än parten själv skulle hava gjort.2 Om denna ömsesidiga återbäringsskyldighet torde särskilt stadgande i lag endast vara erforderligt, då grundsatsen anses böra underkastas närmare bestämning eller modifikation i särskilt hänseende. 3 I förevarande sammanhang synes därför, 1

Se härom 7 § nedan. Jfr Almén, Om köp och byte av lös egendom, anmärkningar till 57 § vid n. 16 a och 22. Jfr även N. J. A. 1922 not. A nr 265, 1924 s. 26. 8 Sålunda konkurslagen 37 § 2 st., lagen om förmynderskap 5 kap. 9 § 1 st. Lagen om köp och byte av lös egendom 57 § förutsätter, att utan särskilt stadgande köparen, när köpet av honom näves, är skyldig att låta säljaren åter komma i besittning av godset. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

If. hap. 5 §.

erhållna egendomen förfarits, utan att mottagaren förmådde lämna ersättning för dess värde.1 Åtminstone för vissa fall har antagits, att den subsidiära restitutionsplikten förutsatte, att bristen fastställts genom utmätningsförsök, avslutad konkurs eller andra tillförlitliga bevis.2 Vid 1920 års lagändring omformulerades den angivna regeln, så att den blev tillämplig endast å arvingar, varjämte tillades, att om arvingarna ej kunde fylla bristen, jämväl efterlevande maken vore skyldig att bidraga till bristens fyllande i den mån värdet av vad han vid bodelningen bekommit från andra sidan överstege värdet av den egendom, som därvid frångått honom. Vad först beträffar arvingarnas och enligt förslaget även universella testamentstagares skyldighet att efter avträde till boutredningsman fylla en brist av ifrågavarande slag, hade densamma enligt det av lagberedningen nu föreslagna systemet strängt taget icke behövt uttryckligen lagfästas. Ty av boutredningsmannens prövningsrätt beträffande den utsträckning, i vilken arvskifte behöver återgå, följer att han genom höjning av det belopp, som skall återbäras, kan bereda täckning för vad hos någon arvinge eller universell testamentstagare må brista. Härför kräves icke, att bristen blivit i särskild ordning konstaterad. Till undvikande av missförstånd genom förväxling med delägares obegränsade personliga ansvar emot borgenär, med den i dylikt fall obegränsade regresskyldigheten enligt 17 § i detta kapitel, bör emellertid uttryckligen föreskrivas, att vad arvingen vid skiftet vunnit icke får överskridas vid utkrävande av fyllnad i brist hos annan arvinge. Vid sådant förhållande torde det bliva mest åskådligt, att även själva fyllnadsplikten kommer till uttryck i lagtexten, helst ett stadgande härom är nödigt beträffande efterlevande make. För den sistnämnde råder nämligen icke överensstämmelse mellan högsta beloppet av vad han kan hava att direkt utgiva och av vad som kan utkrävas hos honom för fyllande av en brist vid fullgörandet av annan delägares utgivningsskyldighet. I förstnämnda hänseende bestämmes gränsen genom en rättelse av bodelningen, och maken kan därvid nödgas göra tillskott av sitt eget giftorättsgods. Fyllande av brist åligger däremot maken allenast intill måttet av vad han emottagit av den avlidnes egendom utöver vad han utgivit av sin egendom. Huruvida, sedan maken fullgjort sin i första stycket stadgade utgivningsskyldighet, subsidiär restitutionsplikt ytterligare åligger honom, beror av egendomsmassornas och gäldens storlek i det särskilda fallet. Den senare förpliktelsen inträder, i motsats till den förra, enligt urarvaförordningen § 14 andra punkten allenast om icke för bristen kan erhållas täckning hos någon av arvingarna, i det att maken, som icke deltagit i det efter, bodelningen emellan dessa förrättade arvskiftet, allenast i borgenärernas men icke i övriga delägares intresse är skyldig att vidkännas avdrag i vad som enligt en rätteligen gjord bodelning tillkommer honom ur den dödes 1 2

Se Winroth a. a. s. 681. a. a. s. 683.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 5 och 6 §§.

egendom. Denna särställning för maken i förhållande till arvingarna har ansetts följa av grunderna för nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning.1 Det är emellertid att märka, att även makens skyldighet att efter egendomsavträde deltaga i fyllande av brist vid återbäring till dödsboet har sin närmaste grund i hans ställning såsom delägare i detta och i hans därmed sammanhängande ansvar för den dödes gäld i händelse egendomsavträde ej sker. I dessa hänseenden består ej någon principiell skillnad mellan maken och övriga delägare. Då härtill kommer, att frågan har mycket ringa praktisk betydelse, har beredningen ej ansett skäl föreligga att bibehålla den subsidiära karaktären av makens fyllnadsplikt. Enligt förslaget skall maken sålunda, inom den ovan angivna gränsen, deltaga i fyllande av brist vid fullgörandet av annan delägares återbäringsskyldighet jämsides med övriga delägare och i proportion till det värde, som ur den dödes egendom förts maken tillgodo. Den lagbestämmelse, som erfordras för att reglera makens restitutionsplikt enligt nu angivna grunder, torde med tillräcklig tydlighet uttrycka förpliktelsens förutsättningar och omfattning, om det stadgas, att bristen skall fyllas med vad maken genom bodelningen vunnit, d. v. s. såsom netto erhållit ur den dödes egendom. Genom en sådan formulering vinnes, att en och samma regel kan omfatta jämväl makens plikt att fylla brist vid fullständig återgång av bodelning enligt första styckets första punkt och ytterligare, såsom ovan berörts, annan delägares motsvarande skyldighet enligt andra och tredje punkterna. Av det förut anförda framgår, att fyllnadsplikt för make kan inträda såväl vid total återbäring, efter avträde vare sig till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman, som vid partiell återbäring efter avträde till boutredningsman. För annan delägares fyllnadsplikt finnes åter utrymme allenast i sistnämnda fall. Efterlevande make eller annan delägare, som nödgats bidraga till fyllande av brist enligt förevarande bestämmelse, äger givetvis regressrätt mot den, som brustit i sin återbäringsskyldighet. 6§. I urarvaförordningen § 15 första punkten stadgas skyldighet för testaments- Återbäringstagare att till gälds betalning återbära vad han mera njutit än, där gälden ,:V 9t^le förut beräknad varit, honom tillfalla bort. Härmed överensstämmande före- ändamålsbeskrifter återfinnas såväl i lagkommitténs som i äldre lagberedningens jTTS förslag till ärvdabalk.2 I den mån stadgandet avser universella testamentstagare, behöves icke någon motsvarighet därtill i förevarande förslag, enär dessa äro delägare och deras skyldighet att personligen ansvara för gälden eller genom återbäring av vad de ur boet erhållit medverka till dennas betalning blivit reglerad annorstädes i detta kapitel. Däremot kräves fortfarande en 1 2

Se uttalanden inom lagrådet i k. prop, nr 15 till 1920 års riksdag s. 115—117. Lagkommittén 7 kap. 13 §, lagberedningen 7 kap. 16 § första punkten.

384 Lag om boutredning

och arvskifte,

Jf. leap. 6 §.

bestämmelse angående skyldighet att för gälds betalning återbära vad som utgivits på grund av speciellt testamentariskt förordnande. Genom testamente förordnar testator, helt eller delvis, om sin kvarlåtenskap. l Härmed avses behållningen i dödsboet efter testator med inbegripande, där han var gift, av hans lott i makarnas giftorättsgods. Materiellt skall sålunda alltjämt gälla innehållet.av den i urarvaförordningen § 1 meddelade föreskriften, att testamente ej må tagas av annan den dödes kvarlåtenskap än den, som återstår, sedan gälden betald blivit. Förevarande förslag har icke gjort betalning av veterlig gäld till betingelse för att egendom må utgivas såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse; härom får beredningen hänvisa till vad som anförts i motiven till 5 kap. 1 §. Det är följaktligen möjligt, att sedan egendom sålunda utgivits, det kan befinnas, att boets övriga egendom icke förslår till den vid utgivandet veterliga gäldens betalning. I sådant fall, liksom då brist inträder genom att ny gäld yppas, måste den på grund av det testamentariska förordnandet utgivna egendomen kunna tagas i anspråk för gäldens betalning. Härom stadgas i förevarande paragraf. Den speciella testamentstagaren är skyldig att i mån av behov återbära mottagen egendom. Han är enligt förslaget liksom hittills icke berättigad att deltaga i boets förvaltning och är följaktligen ej heller skyldig att avträda egendomen, såsom för delägare är stadgat; 2 och även om bodelägarna drabbas av personligt gäldansvar på grund av att egendomsavträde ej rätteligen skett, inträder icke sådan påföljd för speciell testamentstagare. A andra sidan förutsätter hans återbäringsskyldighet icke, att egendomsavträde skett; även i denna del torde förslaget överensstämma med den gällande rätten. 3 Förslaget uppställer i enlighet med vad nu sagts icke någon annan förutsättning för skyldighet till återbäring, än att denna skall erfordras för täckning av gäld efter den döde. Denna förutsättning gäller städse. Ej ens för det fall att boet blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, har det funnits nödigt att föreskriva, att allt vad som utgivits på grund av testamente skall återbäras till det avträdda boet. Det är osäkert vad som härutinnan bör anses gälla enligt urarvaförordningen § 15. 4 Förslagets ståndpunkt är i främsta rummet grundad därå, att en regel om obligatorisk total återbäring vore omotiverad vid avträde till boutredningsman, vilket icke behöver vara föranlett av boets insolvens, och att det icke synts påkallat att meddela en specialregel för de jämförelsevis sällsynta fall, då avträde till konkurs sker, efter det att testamentsverkställighet ägt rum. Boutredningsman eller konkursförvaltare har alltså på samma sätt som sam1 Lagen om testamente 1 kap. 1 §. 2 Lagkommitténs motiv s. 57, Nordling 3

a. a. s. 148. W i n r o t h a. a. s. 660 noten. Annorlunda enligt Giinthers reservation till äldre lagberedningens förslag (7 kap. 14 §), vilken för återbäringsskyldighet förutsatte, att testamente var taget, då egendomsavträde skedde för gäld, som okänd varit; prot. s. 48, 63. Enligt reservationen rådde full likställighet mellan arvingars och testamentstagares återbäringsskyldighet. 4 Enligt W i n r o t h anf. st. får vid inträffad konkurs stadgandet anses ålägga full återbäring; sådan föreslogs av Giinther anf. st.

Lag om boutredning

och arvskifte,

^ leap. 6 §.

förvaltande delägare eller testamentsexekutör att särskilt framställa anspråk på återbäring av utgiven egendom till visst omfång och att till stöd därför göra gällande, att dennas återbäring är erforderlig för täckning av gäld. Vid tvist måste den, som sålunda fordrar återbäring, styrka att behov därav föreligger, men enligt sakens natur måste det härvid vara tillräckligt med ganska approximativa beräkningar; det kan sålunda t. ex. vid konkurs icke erfordras, att den omedelbart av egendomsavträdet omfattade egendomen skall hava realiserats och att utdelningsförslag för densammas fördelning upprättats. Omfånget av återbäringsskyldigheten är i urarvaförordningen i första hand angivet till vad testamentstagaren mera njutit än, där gälden förut beräknad varit, honom tillfalla bort. Det vill alltså efter ordalagen synas, som om borgenärerna skulle — bortsett från att vissa delägare kunna vara personligen ansvariga — vidkännas realisationsförluster och kostnader i anledning av egendomsavträdet. Detta lär icke kunna anses överensstämma med vår rätts allmänna ståndpunkt i fråga om borgenärers företräde framför testamentstagare. Så länge borgenärerna ej erhållit full betalning, är testamentstagarnas rätt till vad de emottagit villkorad av att så sker, och återbäringsskyldigheten måste omfatta så mycket som härför erfordras. För att nu övergiva urarvaförordningens formulering talar även, att den åtminstone efter orden icke täcker den återbäringsskyldighet som kan inträda, då testamente verkställts, medan viss gäld ännu återstått ogulden och »beräknats», men beräkningen visat sig oriktig, t. ex. därför att övriga tillgångars värde efter tidpunkten för testamentets verkställande -sjunkit under det därvid antagna värdet. Inom den gräns, som angives av den oguldna gäldens storlek och den mottagna egendomens värde, bestämmes måttet av varje särskild mottagares återbäringsskyldighet av det inbördes förhållandet mellan hans rätt och övriga återbäringsskyldigas. Om den återbäring, som enligt 5 § åligger delägare, är tillräcklig för gäldens täckning, ifrågakommer i allmänhet icke återbäring enligt förevarande paragraf. I den mån sådan erfordras, skall legat med sämre rätt återbäras före ett legat med bättre rätt, och i förhållandet mellan återbäringsskyldiga med samma rätt skall återbäringen ske proportionellt efter värdet av vad som blivit dem tillagt. 1 Den, som erhållit en del av vad till honom testamenterats, kan sålunda gå fri från återbäringsskyldighet, medan sådan drabbar en annan legatarie, beträffande vilken testamentet blivit till fullo verkställt. För att efter dessa grunder bestämma återbäringsskyldigheten för mottagare av legat i viss egendom kan det bliva nödigt att anställa en beräkning av förhållandet mellan denna egendoms värde och värdet av annan egendom, vilken enligt särskild föreskrift i testamentet tillagts annan legatarie. Angående förhållandet mellan flera mottagare av egendom, som utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse, torde böra tillämpas regler motsvarande dem, som nu angivits beträffande förhållandet mellan flera 1

Se lagen om testamente 3 kap. 3 §.

25 —303X28

386 Lag om boutredning

och arvskifte,

J+ leap. 6 §.

legatarier; och dessa regler komma följaktligen även till användning på förhållandet mellan å ena sidan legatarier och å andra sidan mottagare av egendom, som bortgivits under ändamålsbestämmelse. Vid tillämpningen av förestående grundsatser måste emellertid iakttagas, att brist vid fullgörandet av den återbäringsskyldighet, som åligger delägare eller annan med sämre rätt, icke i första hand må falla borgenärer till last; sådan brist måste av mottagare med bättre rätt fyllas intill värdet av vad envar av dem emottagit och med användning av enahanda grunder i fråga om deras inbördes förhållande. I denna punkt föreskrives i urarvaförordningen § 15, att om annan, som i boet del fått, den del förskingrat, i fråga om bristens fyllande vad i § 14 är stadgat om arvinge skall äga motsvarande tillämpning med avseende å testamentstagare. Att i överensstämmelse härmed giva en bestämmelse i form av hänvisning till vad i 5 § av detta kapitel är stadgat angående delägares skyldighet att fylla brist är icke lämpligt av den grund, att för sistnämnda stadgandes tilllämplighet gälla vissa förutsättningar •— att egendomsavträde skett och att dessförinnan bodelning eller arvskifte ägt rum —, vilkas förhandenvaro ej kan krävas i fall enligt förevarande paragraf. En särskild regel om den subsidiära , återbäringsskyldigheten torde i själva verket här kunna umbäras. Beredningen har nämligen antagit, att återbäringsskyldighetens omfång på ett både enkelt och för alla förekommande fall uttömmande sätt kan angivas därmed, att egendom skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld efter den döde. I överensstämmelse därmed har lagtexten blivit avfattad. Genom själva ordet återbära lär med tillräcklig tydlighet vara uttryckt, att fråga är om en restititutionsplikt gentemot boet, representerat av behörig företrädare, däremot icke om en skyldighet att avstå egendom omedelbart till viss borgenär för täckning av hans fordran i boet. En direkt kravrätt för borgenär mot egendomens mottagare möter betänkligheter både med hänsyn till möjligheten att på ett betryggande sätt fixera omfånget av vad som skall utgivas och till borgenärernas inbördes likställighet och skulle uppenbarligen icke kunna medgivas emot testamentstagare i de nu förevarande fallen, .då den icke står borgenären till buds emot delägare, som icke blivit personligen ansvarig för fordringen. Restitutionsplikten är icke allenast en obligationsrättslig förpliktelse för mottagaren utan är av sakrättslig karaktär. Detta kan även uttryckas på det sätt att, till dess all boets gäld blivit gulden, egendom som utgives på grund av testamente övergår till mottagaren allenast på den betingelse, att egendomen icke erfordras för betalning av gäld. Härav följer bl. a., att dödsboet äger uttaga individuellt bestämd egendom ur mottagarens konkursbo utan att konkurrera med däri bevakande fordringsägare. Om från dödsboet utgivits sådan egendom och denna genom laga fång övergått till tredje man, kan egendomen till boet återvinnas genom klander å sådan rättsinnehavares fång, därest hinder ej möter i gällande regler om skydd för godtrosförvärv.

Lag om boutredning

och arvskifte,

Jf. leap. 7 §.

7 §• Så snart egendom skall återbäras av någon, som innehaft den utan giltig Avkomst. rättsgrund, möta spörsmål om vem som skall hava rätt till egendomens ersättning under tiden fallna avkastning och vem som skall vidkännas därå nedlagda/öv egendom, kostnader samt om ersättning för egendom, som icke finnes i behåll. Dessa ^ behåll16 spörsmål böra upptagas till reglering i samband med själva återbäringsskyldigheten, såsom tidigare skett i likartade fall. 1 I fråga om arvingars skyldighet att återbära vad de i skifte fått heter det i 10 kap. 3 § Ä. B. i 1734 års lag, att förpliktelsen omfattar arvet »eller dess värde om det förskingrat är; give ock de räntor ut, som de därav uppburit, dock ej ränta på ränta, eller vad de med försiktighet och flit hava förtjänt —; njute ock skälig vedergällning för all nödig och nyttig kostnad, den de å arvet gjort.» Motsvarande bestämmelser, med vissa smärre avvikelser, möta i lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk samt i urarvaförordningen § 13. 2 De gälla här endast för arvingars och efterlevande makes återbäringsskyldighet och endast för det fall att, sedan arvskifte 3 ägt rum, egendomsavträde sker förty att ny gäld sig yppat. För testamentstagares återbäringsskyldighet enligt urarvaförordningen § 15 finnas ej motsvarande föreskrifter meddelade. 4 Enahanda spörsmål kräver emellertid sin lösning även beträffande testamentstagare, och detta oavsett om de enligt förslaget äro delägare i dödsboet eller ej. Med det även i övrigt vidsträcktare tillämpningsområde, som stadgandena om återbäringsskyldighet erhålla enligt 5 och 6 §§ i förevarande kapitel, böra givetvis de nu ifrågavarande spörsmålen regleras på ett lika omfattande sätt och sålunda icke begränsas till återbäring i anledning av egendomsavträde för ny gäld. Beredningen har funnit lämpligt att sammanföra bestämmelser om avkastning, kostnader och ersättning för egendom, som ej finnes i behåll, i nu förevarande paragraf. Av dennas avfattning och placering framgår, att den avser varje fall av återbäringsskyldighet enligt 5 eller 6 §. Vid en jämförelse mellan innehållet av urarvaförordningen § 13 i förevarande punkt och regleringen av motsvarande spörsmål för vissa andra fall av egendoms återbärande, t. ex. då en dödförklaring visats strida mot verkliga sakförhållandet, 5 befinnes att förstnämnda bestämmelse icke på samma sätt som de övriga gör rättsverkningarna beroende av den återbärandes goda 1 Här må exempelvis erinras om lagstiftningen beträffande återvinning till konkursbo och beträffande dödförklaring. 2 Lagkommittén 7 kap. 11 §, äldre lagberedningen 7 kap. 14 §. Sedan urarvaförordningen § 13 enligt lag den 11 juni 1920 erhållit ändrad lydelse, återfinnas ifrågavarande föreskrifter i lagrummets andra stycke, första till och med tredje punkterna. 3 Numera bodelning eller arvskifte. 4 Häremot riktades kritik vid granskningen av 1859 års förslag i högsta domstolen; se Konkurs-, boskillnads- och urarvalagarna s. 156. 5 Se 8 kap. 7 § i förslaget. Jfr 11 kap. 1 § J. B, såsom lagrummet i praxis tillämpats och lagberedningens förslag till jordabalk III s. 240 f., 246 f.

388 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 7 §.

eller onda tro, åtminstone såvitt av ordalydelsen framgår. 1 Ränta och avkomst skall sålunda av den återbärande gottgöras, även om han innehade egendomen i god tro, då avkastningen föll. A andra sidan tillerkännes honom ersättning icke blott för nödig utan också för annan nyttig kostnad, även om han vid verkställandet därav icke befann sig i god tro. I den förra delen är lagrummet strängare emot den återbärande, i den senare behandlas han mera gynnsamt än vad som överensstämmer med allmänna grundsatser, och det synes svårt att återföra lagrummets lösning av de båda nära sammanhörande spörsmålen till någon enhetlig grundtanke. Beredningen har funnit vägande skäl tala för att bibehålla urarvaförordningens ståndpunkt i fråga om den återbärandes skyldighet att ersätta ränta och avkomst. Hans goda tro har icke stöd av något presumtionsgrundande faktum av samma valör som t. ex. dödförklaring. Om han är delägare i boet, är han, så länge egendomsavträde ej skett, principiellt ansvarig gentemot borgenärerna för boets förvaltning på ett sätt som icke äventyrar gäldens riktiga betalning. Vid en åtgärd, som till själva sin tendens strider häremot, nämligen mottagande av egendom ur boet utan full visshet om att all gäld är gulden eller samtliga borgenärers rätt till betalning eljest behörigen tryggad, är det därför icke ogrundat att såtillvida lägga risken för ett misstag på delägaren, att han icke på någon borgenärs bekostnad äger behålla något av det som utan vederlag kommit honom till godo i egenskap av bodelägare. 2 Detta innebär i själva verket icke annat än att man av delägare kräver en jämförelsevis hög grad av omtanke om borgenärernas trygghet. Mot alltför betungande verkningar härav för delägarna kunna de skydda sig genom att begära kallelse å okända borgenärer. Om det nu anförda är riktigt, synes därav framgå, att det icke finnes anledning till särskilt skonsam behandling av en återbäringsskyldig delägare, som nedlagt nyttig men icke nödig kostnad å egendomen. Då reglerna i denna paragraf, såsom ovan anmärkts, skola gälla även vid återbäring av egendom, som mottagits på grund av ett speciellt testamentariskt förordnande, har måst övervägas, huruvida mottagare därav skola i allo likställas med delägare. Vad till en början angår skyldigheten att ersätta ränta eller avkomst, även om den njutits i god tro, är det obestridligt, att skälen härför icke göra sig gällande med samma styrka beträffande speciella testamentstagare som beträffande delägare. De förra hava nämligen icke sådan befogenhet och sådant ansvar med avseende å boets förvaltning som de senare. Kvar står emellertid den rent benefika karaktären av även dessa testamentstagares förvärv, som gör att de skäligen böra stå tillbaka för borgenärer. Beredningen har därför funnit återbäringsskyldiga av denna kategori kunna helt likställas med delägare, såvitt angår restitution av ränta och avkomst. Någon anled1 Winroth a. a. s. 661 (noten från föreg. sida) anser urarvaförordningen § 13 böra tolkas så, att den återbärande, bl. a. i fråga om ersättning för allenast nyttig kostnad, kommer i sämre ställning för tid, då den gäld, för vilken egendomsavträdet sker, varit för honom känd. 2 Annorlunda däremot beträffande personligt ansvar, varom se 12 § här nedan.

Lag om boutredning

och arvskifte,

If. hap. 7 §.

ning att beträffande rätt till ersättning för nyttiga kostnader med avvikelse från allmänna grundsatser tillerkänna speciella testamentstagare en mera gynnad ställning, motsvarande lydelsen av urarvaförordningen § 13 i fråga om delägare, har icke ansetts föreligga. Även vad angår skyldighet att utgiva ersättning för egendom, som icke finnes i behåll, hava ifrågavarande testamentstagare funnits böra likställas med delägare, dock med ett undantag i fråga om dem, som mottagit egendom jämlikt ändamålsbestämmelse; härtill får beredningen återkomma här nedan under tredje punkten. I första punkten stadgas, att återbäringsskyldigheten omfattar jämväl ränta eller avkomst, som fallit under den tid egendomen innehafts av den återbäringsskyldige. I de jämförelsevis mindre vanliga fall, där avkastningen finnes i behåll i den form, i vilken den ursprungligen fallit, skall den i sådant skick utgivas till boet. Restitutionsplikten framträder däremot såsom en skyldighet att i penningar betala visst belopp, dels då avkastning konsumerats eller avyttrats och sålunda ej vidare finnes i behåll, i vilket fall tredje punkten blir tillämplig, dels ock då avkastningen från början utgjorts av penningar, t. ex. ränta. Avgörande för återbäringsskyldighetens omfattning i denna del är vad som faktiskt erhållits i ränta eller annan avkomst. Detta överensstämmer med den gällande rätten, såsom bl. a. framgår av den edgångsskyldighet, som i urarvaförordningen § 13 finnes stadgad angående avkastningen. Såsom i 10 kap. 3 § A. B. var uttryckligen föreskrivet, skall icke beräknas ränta på ränta; särskild bestämmelse härom erfordras emellertid icke. Sistnämnda lagrum undantog vidare från arvingarnas återbäringsskyldighet »vad de med försiktighet och flit hava förtjänt». Lika med urarvaförordningen har förslaget ansetts kunna undvara särskild föreskrift härom, men ej heller i detta stycke föreligger någon saklig avvikelse. Om den återbäringsskyldige använt penningkapital i affärsrörelse eller annan produktiv ekonomisk verksamhet, kan nämligen den inkomst, han därigenom förvärvat, icke anses utgöra avkomst av egendomen, enär denna för inkomstens åstadkommande samverkat med andra produktionsfaktorer. För sådana fall måste därför beräknas ett skäligt vederlag för kapitalets användning i den ifrågavarande verksamheten, närmast med ledning av de i allmänhet gällande räntesatserna vid upplåning av kapital för sådant ändamål. De räntesatser, som i 9 kap. 10 § H. B. och annorstädes i lag äro för särskilda fall angivna, äro härvid icke direkt tillämpliga; åt dem kan på sin höjd tillerkännas en i stora drag vägledande funktion. Detsamma gäller om vad i 5 kap. 5 § föreslagits. Om den återbäringsskyldiges verksamhet icke givit vinst utan visat förlust, kan av skäl, motsvarande dem som nyss åberopats, härpå icke grundas frihet för honom från att gälda ränta enligt nu angivna grunder. Återbäringsskyldigheten säges avse ränta eller avkomst, som under tiden fallit. Innebörden härav är tydligen något olika alltefter avkastningens beskaffenhet. Vad t. ex. angår ränta å utlånat kapital, skall gäldas av den åter-

390 Lag om boutredning

och arvskifte,

J+ leap. 7 §.

bäringsskyldiga uppburen ränta i den mån den belöper å den tid, han innehaft kapitalet. I fråga om utdelning å aktier gäller, att denna är att betrakta såsom fallen avkomst vid den tidpunkt, då den blir tillgänglig för lyftning. Vid partiell återbäring, som avses i 5 § första stycket andra punkten eller kan ifrågakomma enligt 6 §, erhåller förevarande regel om ränta och avkomst endast medelbar betydelse. Den tjänar att bestämma den yttersta gräns, intill vilken återbäring kan påfordras. Däremot föranleder regeln icke därtill, att då ett visst kapitalföremål återbäres till fullgörande av boutredningsmannens rekvisition, jämväl därå fallen ränta eller avkomst städse skulle återbäras. Andra Enligt urarvaförordningen § 13 skall vid återbäringen utgivas ersättarn? en. ^ ^ ^ n^^ e j j e r n v ttig kostnad, som är gjord å egendomen eller för fö/kostnader d e s s skull. Av denna formulering framgår, att fråga är dels om utgifter för underhåll och förbättringar av själva egendomen, dels om kostnader för dess vidmakthållande och skyddande mot skada av olika slag; i senare hänseendet kunna bl. a. ifrågakomma kostnader för veterinärvård av kreatur, för hyra av förvaringslokal, för transport och försäkring. Städse måste dock iakttagas den begränsning, att kostnaden måste vara nödig eller nyttig för själva egendomen, d. v. s. för varje dess ägare, och alltså icke blott för den återbäringsskyldiga innehavaren, såsom bl. a. utgifter för transport till hans boningsort. Den angivna omfattningen av de kostnader, som skola ersättas, torde enklast uttryckas på det sätt, att fråga skall vara om kostnad för egendomen. Av skäl, som ovan anförts, är ersättningsrätten begränsad till dels nödig kostnad, och dels nyttig kostnad, där den var gjord i god tro. En kostnads bedömande såsom nödig eller nyttig skall ske med hänsyn till förhållandena på den tid, då utgiften ägde rum. Av formuleringen framgår, att innehavarens goda tro skall förefinnas vid samma tid; det är sålunda icke tillräckligt, att han var i god tro vid mottagandet av egendomen. Den, som fordrar ersättning för nyttig kostnad, har själv bevisbördan för att denna var gjord i god tro. Innebörden av den goda tron är, att innehavaren icke insåg eller borde inse, att han skulle bliva skyldig återbära egendomen. Bortsett från den omständigheten, att en avträdesansökan är under prövning, skall alltså den goda tron icke hänföra sig till ett enstaka faktum, t. ex. existensen av viss gäld,1 utan till boets ställning i det hela, i den mån den är av betydelse för bedömande av frågan om återbäringsskyldighet. Enligt allmänna rättsgrundsatser äger den återbäringsskyldige kvitta honom tillkommande ersättning för kostnader mot penningbelopp, som av honom skall gäldas, samt äger innehålla egendom av annat slag, som skall återbäras, till dess kostnadsersättning gäldas. Tredje För det fall att egendom, som skall återbäras, ej finnes i behåll, stadgas pun en. . u r a r v a f ö r o r c i n i n g e n g ^ a ^ ( j e n återbäringsskyldige i stället skall gälda 1

Jfr Winroth anf. st.

Lag om boutredning

Uppgiften för detta stadgande är till en början att bereda bodelägarna radrum att utan påträngande krav från borgenärer överväga, huruvida de skola

1 Se W e s t r i n g , Ett spörsmål angående betalning av gäld efter död person, N. J. A. II 1899 nr 2; Bergendal, Några anmärkningar om anstånd med betalning av gäld jämlikt urarvaförordningen 2 §, i Festskrift tillägnad Erik Marks von Wurtemberg s. 50—73.

394 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. <§' 8.

skrida till egendomsavträde. Vidare är det tydligt, att så länge det är oavgjort, huruvida dödsboets egendom kommer att avträdas för gäld med bodelägarnas befriande från personligt ansvar för dennas betalning, borgenärerna löpa risk att det, sedan avträde skett, skall befinnas, att i boets förvaltning vidtagits olämpliga och kanske oredliga åtgärder, genom vilka boets tillgångar förminskats eller dess ställning eljest försämrats med den verkan, att avvecklingen efter egendomsavträdet lämnar ett för borgenärerna mindre gynnsamt resultat än det, vartill möjlighet vid början av boutredningen funnits. Häremot måste lagstiftningen söka bereda trygghet. Detta sker dels genom användning och utvidgning av de konkursrättsliga återvinningsbestämmelserna, åt vilka emellertid icke kan givas en alltför vidsträckt omfattning, dels genom tagande i anspråk av delägarnas personliga ansvarighet för den dödes gäld. Genom att stadga sådant ansvar såsom påföljd av vissa för borgenärerna menliga förvaltningsåtgärder har man sökt uppnå, i första hand att delägarna för att undgå denna påföljd skola underlåta menliga åtgärder, och vidare att, därest sådana likväl vidtagits, borgenärerna ändock skola kunna erhålla betalning, nämligen av delägarna personligen. Bestämmelser i sådant syfte finnas meddelade i 11, 12 och 14 §§ i detta kapitel. Genom dessa stadganden uppnås emellertid icke tillräckligt skydd för borgenärerna. Ty de taga endast sikte på illojala eller okloka åtgärder av delägarna, däremot icke på menliga åtgärder av en tredjeman, närmast en enskild borgenär, som söker betalning för en förfallen fordran. Utan särskilt stöd av lag kan det icke begäras av delägarna, att de skulle vägra betalning åt en sådan borgenär, och även om så skedde skulle denne kunna i exekutiv väg åtkomma betalning. Det är emellertid tydligt, att om egendomen senare befmnes otillräcklig för gäldens fulla betalning och egendomsavträde sker med gäldsbefriande verkan för delägarna, en borgenär, vilken sålunda erhållit betalning, därigenom gynnats på bekostnad av övriga borgenärer. Till förebyggande av sådan orättvisa tjänar stadgandet i urarvaförordningen § 2 första stycket. Tidigare för- Detta stadgande betecknade vid sin tillkomst en nyhet inom svensk rätt. Sl( lanåe\ätt l "Angående förarbetena därtill må följande erinras. 1 L a g k o m m i t t é n föreslog, att kvarstad eller utmätning för gäld efter den avlidne ej finge verkställas, förrän en månad förflutit från den dag, då uppteckning av boet slutad var, med rätt dock för borgenär, därest stärbhusdelägare under tiden förskingrade boets tillgångar, att erhålla förbud mot förskingringen eller få godset ställt under vård. Vid granskning av detta förslag inom h ö g s t a d o m s t o l e n blev det föremål för kritik av domstolens flesta ledamöter. Det vore å ena sidan riktigt, att en ovillkorlig rättighet för borgenärer att under bouppteckningstiden eller genast därefter uttaga sina fordringar eller för dem genom utsökningsåtgärder bereda sig säkerhet kunde vara av menliga påföljder för medborgenärers rätt och lämna oredliga stärbhusdelägare utväg att i förening 1

Utförligare framställning är given av W e s t r i n g a. a-

Lag

om boutredning

och arvskifte,

4 kap.

till gäldens betalning. Det vore meningslöst att för dylika fall förbjuda verkställande av betalning till borgenär med förfallen fordran; detta kräves varken av övriga borgenärers eller av delägarnas intresse. Likväl är avfattningen av urarvaförordningen § 2 första stycket sådan, att det icke är uteslutet att därur utläsa ett mot stärbhusdelägarna riktat undantagslöst förbud mot betalnings verkställande utan säkerhet. 1 Även om de påföljder, som kunna inträda vid åsidosättande av ett sådant förbud, såvitt angår frivillig betalning av delägarna, nämligen skadeståndsskyldighet och förlust av rätten till gäldsbefriande egendomsavträde (urarvaförordningen §§ 24 och 23), befinnas äga någon reell innebörd, allenast då boet visar sig vara insolvent och den verkställda betalningen därför länder borgenärerna till skada, 2 är det tydligt, att på grund av stadgandets avfattning betalning ofta kan utebliva, även då den kunnat ske utan skada eller äventyr för något därav berört intresse. I all synnerhet måste antagas, att ett undantagslöst förbud skulle komma att respekteras av en boutredningsman. Ett sådant förbud vore emellertid en orimlighet, eftersom dennes uppgift i ett solvent bo till väsentlig del går ut på att utan särskild uppgörelse genom gäldens betalning förbereda boet till skifte. Därför har stadgandet enligt beredningens förslag avfattats på det sätt, att huvudregeln visserligen klart framträder såsom ett förbud mot betalnings verkställande, men att härvid gjorts ett lika klart undantag för det fall, att det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. Då denna förutsättning emellertid någon gång kan komma att utan tillräcklig grund anses föreligga och måhända även att avsiktligt åsidosättas, har beredningen sökt åtminstone i vissa fall bereda borgenärerna skydd mot skada till följd av obehörig betalning av gäld genom en utvidgning av rätten till återvinning till konkursbo. 3 I den föreslagna texten uttalas såsom huvudregel, att betalning ej må verk- Enskildheter. ställas under tid, som här ovan angivits. Avträdestiden bestämmes genom l hänvisning till 1 § och utgöres alltså av tiden från dödsfallet intill en månad efter det bouppteckningen förrättades. Regeln äger tillämpning även om i boet finnes allenast en delägare. 4 Om samtliga delägare redan före utgången av tid för egendomsavträde enligt 1 § ådragit sig personligt gäldansvar, finnes ingen särskild påföljd stadgad för betalning av gäld, även om åtgärden är menlig för borgenärer. Annat är förhållandet endast, om boet omhänderhaves av testamentsexekutör eller boutredningsman; denne ådrager sig genom betalning i strid mot förbudet i förevarande paragraf skyldighet att ersätta . skada, som därigenom tillfogats borgenärer. Hinder möter naturligen icke, att även under avträdestiden delägare betalar boets gäld av egna medel; stadgandet i förevarande paragraf äger emellertid tillämpning jämväl å betalning 1

Så uppfattas bestämmelsen av Nordling a. a. s. 125, W i n r o t h a. a. s. 672. Bergendal a. a. s. 52—55. 3 Se förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen, 33 § andra stycket andra punkten. 4 Se B e r g e n d a l a. a. s. 56. 2

400 Lag om boutredning

och arvskifte,

J+ hap. 8 §.

av sådan delägares regressfordran mot boet. För boutredningsman gäller betalningsförbudet, där ej undantagsbestämmelsen kan åberopas, ända tills uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, men icke därefter; förbudet kan sålunda icke åberopas emot en borgenär, som fordrar betalning med stöd av en dylik uppgörelse. I denna punkt består en olikhet mellan boutredningsman och testamentsexekutör, för vilken senare förbudet gäller endast under avträdestid enligt 1 §. Såsom ovan anmärkts, gäller betalningsförbudet icke, där det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. Detta kan, såvitt angår boets ställning, bero antingen därpå, att boet lämnar tillgång till betalning av all gäld, eller också därpå att i allt fall någon viss förfallen gäld kan utan men betalas, närmast därför att den är utrustad med sådan förmånsrätt att den även i konkurs måste till fullo utgå. Vidare märkes emellertid, att där delägare eller vissa av dem äro personligen ansvariga för åtminstone all veterlig gäld, härå kan grundas ett antagande därom, att betalningen icke innebär fara för borgenärer, även om enbart boets tillgångar icke skulle erbjuda dessa tillräcklig trygghet. Ytterligare kan ifrågakomma, att boet för viss betalning har en fullt säker regressrätt mot någon tredje man eller ock, såsom redan blivit antytt, att borgenären efter överenskommelse ställer betryggande säkerhet för återbäring av betalningen vid blivande egendomsavträde. Bedömandet huruvida betalning på någon nu anförd eller liknande grund kan ske, ankommer på delägarna eller boutredningsmannen. Borgenär, som kräver betalning, kan alltså icke påkalla domstols eller exekutiv myndighets prövning därav; detta gäller även där fråga är om betalning i exekutiv ordning. 1 Det står borgenär, som menar att betalning obehörigen förhålles honom, öppet att göra ansökan om boets avträdande till konkurs eller, där det förvaltas av boutredningsman, om dennes entledigande och ersättande med annan (jfr 2 kap. 5 § andra stycket). Om efter det betalning av delägare verkställts, annan borgenär med stöd av 11 § här nedan gör gällande, att dessa oavsett ett efter betalningstillfället rätteligen verkställt egendomsavträde skola personligen ansvara för hans fordran, ligger bevisbördan för att det med fog kunnat antagas, att betalningen ej skulle lända till men för borgenärer, å dem som verkställt betalningen; detta framgår av den åt bestämmelsen givna formuleringen. Ifrågavarande anstånd avser, såsom av ordalydelsen framgår, endast verkställande av betalning. Härtill är att hänföra ej allenast utgivande av penningar, utan även andra prestationer, å vilka den berättigade har ett allenast obligationsrättsligt anspråk; däremot är det uppenbart, att utgivande av egendom, till vilken annan har äganderätt eller eljest någon rätt, som i konkurs icke måste konkurrera med borgenärer, icke omfattas av stadgandet. Detta utgör icke hinder mot anställande av talan mot dödsboet om dettas förplik1

Jfr beredningens förslag till ändring i vissa delar av utsökningslagen, 88 a och 157 §§.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap- 8 och 9 §§.

tände att betala; ej heller mot bifall till sådan talan, därvid särskilt förbehåll om rätten till anstånd enligt denna föreskrift icke behöver i domen införas. Angående anståndets iakttagande vid verkställighet av en emot den döde eller emot dödsboet meddelad dom, hänvisas till förslaget om ändring i vissa delar av utsökningslagen och vad i motiveringen därtill av beredningen anföres. Uttryckliga bestämmelser föreslås icke om rättsverkningarna därav, att betalning förvägras en borgenär. Inom litteraturen 1 har beträffande urarvaförordningen § 2 uttalats, att i dylikt fall dödsboet skulle kunna drabbas av skyldighet att gälda uppskovsränta och vissa andra påföljder av dröjsmål, såsom understundom hävande av ett ömsesidigt förpliktande avtal. Förslaget innehåller intet, som skulle föranleda ändring av uppfattningen av dessa spörsmål, vilka emellertid i förekommande fall böra i praxis erhålla sin lösning enligt allmänna rättsgrundsatser. Rättsläget sedan betalning, med eller utan fog, ägt rum uppmärksammas icke särskilt. Den en gång verkställda betalningen blir giltig och beröres i och för sig icke av ett sedermera inträffat egendomsavträde. Detta har, ehuru icke utan tvekan, i rättspraxis 2 antagits vara urarvaförordningens mening beträffande betalning utan säkerhet, och denna ståndpunkt har inom litteraturen blivit på ett övertygande sätt motiverad. 3 Återbäring kan endast åläggas borgenären under de särskilda villkor, som gälla för återvinning till konkursbo, i synnerhet enligt konkurslagen 30 § och den föreslagna 33 § andra stycket. 9§. Dödsfallet och den därav föranledda boutredningen medföra för borge- Rätt för bornärerna särskilda risker. Då fråga är om kredit, som beviljats den döde, ka.ngenär att.}fP'. °

en mer eller mindre avgörande betydelse av borgenären hava tillmätts hans person, och genom hans död kan sålunda en väsentlig förutsättning för krediten hava brustit. Och även om borgenären huvudsakligen fäst sig vid den dödes tillgångar såsom kreditunderlag, kan detta råka i fara genom att förvaltningen av egendomen övergått från den döde till hans dödsbodelägare, vilka måhända i personligt eller ekonomiskt hänseende synas borgenären mindre vederhäftiga. Det kan fördenskull icke fordras av borgenären, att han skall längre än som för boutredningens syften är oundgängligt, varom hänvisas till föregående paragraf, vara bunden av en med den döde träffad överenskommelse om framskjuten förfallotid för gälden, såframt icke den nu berörda risken på ett betryggande sätt häves genom ställande av säkerhet. Härom finnes bestämmelse meddelad i urarvaförordningen § 3, och beredningen föreslår att dennas innehåll med vissa modifikationer alltjämt bibehålles, på sätt av förevarande paragraf framgår. 1 2 3

B e r g e n d a l a. a.; angående protest av växel se även W e s t r i n g a. a. s. 11. N. J. A. 1899 s. 288, jfr 1888 s. 502. W e s t r i n g a. a. *

26 — 303628

sa a

9 S'05"* *

förtid.

402 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap, g Å\

Rättsutveck- En motsvarande föreskrift möter tidigast hos l a g k o m m i t t é n , som föreslog, Ungen. a t t ^å g^jj e j v o r e förfallen inom en månad efter avslutandet av bouppteckning, arvingarna skulle äga rätt att tillgodonjuta förfallotid, där de ställde säkerhet för betalningen, om borgenär det äskade; om borgenär hade pant eller inteckning men sade att den ej vore tillräcklig och förty ville hava större säkerhet, skulle detta prövas av rätten. 1 I motiveringen framhölls, att om även den oförfallna gälden skulle ovillkorligen betalas, det ej sällan torde hända, att det bo, som eljest ganska väl, och till stor fördel för delägarna, kunnat utredas, måste upplåtas till borgenärerna, utan att någon egentligen kunde sägas hava rättighet att äska ett sådant upplåtande. Den, vars fordran ej vore förfallen, kunde ej skäligen begära mera än full säkerhet därför. 2 Stadgandet återkommer i huvudsak hos ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n , efter orden med den inskränkning att det ej skulle gälla för ny avträdestid, som börjat löpa sedan förut okänd gäld yppats, och med det tillägg att om ej säkerhet, som bleve antagen eller godkänd, vore ställd inom tre månader, sedan den av borgenären äskades, stärbhusdelägarna därefter skulle vara oberättigade att tillgodonjuta förfallotid.3 I G i i n t h e r s reservation frånkändes borgenären rätt att fordra säkerhet, om han redan i gäldenärens livstid begärt och emottagit sådan; någon bestämmelse om rättens prövning av säkerhet, som av arvingarna erbjödes, meddelades icke, enär dylik dels vore onödig, dels med den av majoriteten föreslagna avfattningen kunde föranleda det missförstånd, att rätten ej skulle äga pröva uppkommen tvist om en erbjuden borgens antaglighet, vilket icke kunde vara meningen. 4 1854 års förslag bygger på lagberedningens med vissa redaktionella jämkningar; säkerhetens prövning av rätten eller Konungens befallningshavande omnämnes endast i samband med fordringens utsökande. 5 På lagberedningens förslag bygger även 1859 års förslag; det framgår klart, att borgenären må fordra säkerhet, även då sådan blivit av den avlidne gäldenären ställd men icke är tillräcklig; varje bestämmelse om rättens prövning är utesluten. 0 Med sistnämnda förslag överensstämmer helt urarvaförordningen § 3. Beredningens Beträffande det fall, att boet förvaltas av delägarna i samförvaltning, har lövsldo

lagberedningen funnit sistberörda stadgande ej kräva annan än redaktionell förändring för vinnande av större tydlighet i vissa delar. Sålunda bör genom uttrycklig hänvisning till 1 § ställas utom tvivel, att borgenärens rätt att erhålla säkerhet gäller, så snart den allmänna avträdestiden tilländalupit och ej avbrytes genom yppande av ny gäld. Av den nuvarande lydelsen framgår ej fullt klart, huruvida borgenären kan framställa sitt krav på säkerhet, medan 1

7 kap. 3 § Ä. B., mot. B. 56. Denna mening kritiseras av Nordling a. a. s. 126, vilken ej synes räkna förfallotiden som ett väsentligt moment av fordringsrättens innehåll. 3 7 kap. 4 § Ä. B. * 7 kap. 3 §, prot. s. 46, 56. 5 Förslag till förordning om urarvagörelse § 17. G Förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall etc- § 3. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

Jf leap. 9 §.

avträdestiden ännu löper, med verkan att tremånadersfristen skulle räknas från det kravet skedde och sålunda möjligen delägarnas rätt till förfallotid upphöra omedelbart efter avträdestidens utgång. Detta spörsmål har med fog besvarats nekande, eftersom delägarna då skulle berövas det rådrum för ett av borgenärers krav ostört övervägande av boets ställning, som förordningen genom stadgandet i § 2 första stycket velat bereda dem. 1 I enlighet härmed har beredningens förslag blivit avfattat. Om testamentsexekutör är utsedd, skall borgenärs anspråk att av boet erhålla säkerhet riktas emot exekutorn. Då boet står under förvaltning av boutredningsman, måste behovet av särskild åtgärd till borgenärernas tryggande i det hänseende, varom nu är fråga, anses vara väsentligen mindre än under delägarnas okontrollerade samförvaltning i eget intresse. Likväl har beredningen ansett, att borgenär bör äga fordra säkerhet jämväl av boutredningsman. Det kan icke förutsättas att denne, oavsett på vems begäran han blivit förordnad, skall åtnjuta fullt förtroende av varje särskild borgenär. Vidare kan boutredningsmannaförvaltningen komma att upphöra på sätt i 2 kap. 6 § förmäles och efterträdas av delägarnas samförvaltning med den förut anmärkta risken för borgenärerna. Och ytterligare kan förhållandet vara det, att delägarna eller någon viss bland dem före egendomens avträdande till förvaltning av boutredningsman drabbats av personligt ansvar för gälden och att borgenärens utsikt att erhålla full betalning är väsentligen beroende av sådan delägare, för vars vederhäftighet den förre emellertid icke hyser fullt förtroende. Även i sistnämnda fall skall begäran om säkerhet framställas till boutredningsmannen, som har att avgöra om den kan med boets tillgångar efterkommas; han är emellertid oförhindrad att anlita delägarnas bistånd, därest detta står till buds. Om tillräcklig säkerhet ej blir ställd och förfallotid följaktligen ej må åtnjutas, kan borgenären visserligen på grund av stadgandet i 8 § vara avskuren från att erhålla betalning ur boet, sä länge boutredningsmannaförvaltningen fortgår och uppgörelse ej träffats. Även under denna tid kan emellertid borgenären kräva betalning av personligen ansvariga delägare. Och om boutredningsmannaförvaltningen skulle upphöra jämlikt 2 kap. 6 §, blir även boet betalningsskyldigt utan rätt att åtnjuta förfallotid. Där borgenären endast önskar hålla sig till viss personligen ansvarig delägare, kan han även under boutredningsmannaförvaltningen rikta sitt krav på säkerhet omedelbart mot denne i stället för mot boutredningsmannen; vid underlåtenhet att ställa tillräcklig säkerhet blir i sådant fall fordringen att anse såsom förfallen endast emot den ifrågavarande delägaren. Denne äger följaktligen, efter verkställd betalning, icke något förfallet regressanspråk emot boet eller emot övriga delägare; det står emellertid honom såsom regressborgenär öppet att i sin ordning fordra säkerhet med den verkan som i andra punkten är stadgad. Angående några smärre spörsmål, som ej ansetts kräva särskild behand- Detaljspörs1

N o r d l i n g a. a. s. 127.

404 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 9 och 10

§§.

ling i lagtexten, må följande anmärkas. Det är tydligt, att i förevarande paragraf endast avses den dödes gäld och alltså icke gäld, som efter dödsfallet uppkommit, genom avtal med dödsbodelägare eller annorledes. Ty i de senare fallen har borgenären aldrig räknat med den dödes person såsom avgörande för fordringens behöriga gäldande, utan han har från början allenast haft att hålla sig till boets egendom och möjligen till delägarna (jämför 15 § här nedan). Vidare avses allenast gäld, som är underkastad en tidsbestämmelse i egentlig mening, däremot icke gäld som ej blott är bunden vid viss förfallotid utan till själva sin existens är beroende av något framtida faktum, såsom t. ex. att borgenären befinner sig i livet under tid, för vilken en periodisk prestation skall utgå. Ofta förekommande gäld av sådan beskaffenhet är skadeståndsskyldighet jämlikt strafflagen 6 kap. 2 och 4 §§. För denna kan sålunda icke fordras säkerhet med stöd av förevarande paragraf. 1 Att den döde ställt säkerhet i form av borgen, som är fullt betryggande, kan visserligen åberopas till avvisande av ett krav från borgenärens sida å säkerhet enligt denna paragraf. Men även löftesmännen äro eventuella borgenärer och hava fördenskull anspråk på skydd enligt denna bestämmelse. Den säkerhet, som av dödsboet skall presteras, kan utgöras antingen av borgen eller av realsäkerhet. 10 §. Den gällande rätten förutsätter, att all gäld är betald, innan boet skiftas Så var uttryckligen stadgat i 1734 års lag 10 kap. 1 § Ä. B., och fortfarande gäller, att stärbhusdelägare ej mot annans bestridande äger skiftesvitsord, förrän all gäld är gulden. Vid sådant förhållande kunde förekomsten av gäld med längre framskjuten förfallotid även i ett bo med stor behållning föranleda ett för delägare högeligen besvärande uppskov med arvskifte. Och även om dylikt med samtliga delägares frivilliga samtycke ägt rum, innan gäld blivit betald, voro de personligt och solidariskt ansvariga för gälden. Detta kunde för de särskilda delägarna eller några bland dem innebära en alltför stor risk, för att de skulle vilja underkasta sig sådant ansvar, där boets egendom ej längre sammanhölls oskiftad för att bereda tillgång till gäldens betalning. För att skifte inom rimlig tid skulle kunna komma till stånd, fordrades därför en bestämmelse om rätt för delägarna att i förtid uppsäga en för längre tid bunden förbindelse. Detta behov blev först tillgodosett av ä l d r e l a g b e r e d ningen, som föreslog följande bestämmelse: 2 »Skall egendom emellan flera stärbhusdelägare i skifte gå, och finnes efter den döda gäld, vårföre sådan förfallotid satt är, att den ej inom år och dag efter dödsfallet betalas skulle; 1 Däremot kan, även under avträdestid eller förvaltning av boutredningsman, krävas tvångsinteckning enligt förordningen angående inteckning i fast egendom 2 §. 2 7 kap. 5 § Ä. B.

tidigt utfärdade konkurslagen. Ej så dess slutliga förslag. I motiven 1 jämfördes förskingring av något, som till boet hörer, utan att det doldes vid beräkningen av dess tillgångar, med egendoms un danstickande från bouppteckningen, vilket senare ansågs vara ett förfarande av vida svårare art. Den blotta förskingringen kunde ske av tillfälliga orsaker och utan ringaste avsikt att förfördela någon och kunde, åtminstone i vanliga fall, ej underkastas bestraffning. Kommittén hade, vad anginge de civila ansvarighetspåföljderna, trott förskingringen lämpligast kunna umgällas dymedelst, att det skingrade ersattes efter det värde, vartill det högst kunde skattas. I den föreslagna texten hette det, sedan för oredlighet vid bouppteckning stadgats ansvar för all boets gäld: »Förskingrar man något av den dödas kvarlåtenskap; svare därför med det värde, vartill det skingrade högst skattas.» 2 Man torde i enlighet härmed hava avsett ett till det förskingrades värde begränsat ansvar omedelbart mot de särskilda borgenärerna. Bestämmelsen var efter orden icke inskränkt till förskingringar, som ägt rum under avträdestid. I ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n s förslag erhöll ämnet en mera fullständig behandling. I motiven3 uttalades, att vid lagkommitténs förslag dels den anmärkning förekommit, att ordet förskingra i sig självt, utan vidare förklaring, ej tillräckligen bestämt betecknade det förhållande, som här åsyftades; dels att det här utsatta ansvar för vad som borde anses som verklig förskingring vore alltför ringa, med avseende på vad härom redan vore stadgat genom konkurslagen. 4 Av dessa skäl hade i tre paragrafer 5 närmare bestämmelser blivit stadgade. Sådana, innan tiden till egendomsavträde ute var, begångna obehöriga åtgärder vid boets förvaltning hade blivit uppräknade, 0 som beredningen ansett böra medföra en svårare påföljd; och denna vore sålunda bestämd, att stärbhusdelägare, som dylik åtgärd låge till last, därigenom förverkat rättigheten att avträda egendomen, där ej åtgärden prövades hava skett av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, och ej för egen vinning eller för att gynna någon borgenär på annans bekostnad, i vilket fall det finge bero vid skadestånd. Och slutligen hade sådana nödiga utgifter blivit nämnda, vilkas bestridande ej borde såsom förskingring anses. De följande förslagen medförde ej mera avsevärda nyheter. I 1854 års förslag upptogs bland de otillåtna åtgärderna, att delägare till bruk eller nytt1

Motiven s. 59 f., se även prot. (den 14 november 1825) s. 26. 7 kap. 20 § andra punkten Ä. B. Motiven s. 37. 4 Inom högsta domstolen förekommer endast anmärkning mot den av lagkommittén föreslagna grunden för beräkning av vad den förskingrande hade att utgiva; H. D:s prot. vid granskningen av förslaget till allmän civillag s. 65 f. 6 7 kap. 25—27 §§ Ä. B. 6 Bland de i 25 § uppräknade åtgärderna var alltjämt »förskingring» av boets egendom ; härmed likställdes dess försäljning annorlunda än i 3 § vore sagt, d. v. s. i visst fall å offentlig auktion (se ovan under 8 § s. 395). G i i n t h e r s reservationsvis framlagda förslag, som ej upptog denna bestämmelse, var eljest väsentligen överensstämmande med majoritetens, dock att med förskingring uttryckligen likställdes, att egendom annorledes obehörigen använts; 7 kap. 22—24 §§, prot. s. 49, 66. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

Jf leap, u

jande upplåtit delar av boets egendom på bestämd tid. Påföljden för de såsom svårare ansedda fallen bestämdes på det sätt, att det skulle så anses, som hade delägaren rättigheten till boets avträdande mot befrielse från gälden sig avsagt. 1 En närmare överensstämmelse med äldre lagberedningens ståndpunkt kännetecknar 1859 års förslag, som i denna del oförändrat återfinnes i urarvaförordningen §§ 23 — 25. 2 Enligt § 23 skola stärbhusdelägare, vilka, innan tid till egendomsavträde efter 5 eller 7 § ute är, hava företagit vissa obehöriga åtgärder, anses, som hade tiden till egendomsavträde för dem utgått, när de så förforo. Föreskriften omfattar dels betalning med boets egendom av förfallen gäld efter den döde, utan att borgen eller säkerhet blivit ställd, såsom i § 2 stadgas; dels gynnande av någon borgenär med lämnad säkerhet av lös pant, ävensom betalning av fordran, som ej varit förfallen; dels ock att egendom i boet förskingrats eller till borgenärers skada försålts eller annorledes använts. Enligt § 25 skall ej såsom förskingring anses, att kvarlåtenskap blivit använd till den dödes tarvliga begravning, till efterlevande makes, barns, adoptivbarns 3 eller annat husfolks nödiga underhåll eller till boets uppteckning eller egendomens vård. Enligt § 24 må, om något sådant förfarande, som i § 23 sägs, prövas hava tillkommit av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning och ej för egen vinning eller för att gynna någon borgenär på annans bekostnad, till skadestånd dömas, utan den påföljd, som i § 23 stadgad är. Denna påföljd, förverkande av rätten att genom egendomsavträde vinna befrielse från personligt gäldansvar, är till sin närmare innebörd icke fullt klar, nämligen beträffande omfattningen av det gäldansvar, som drabbar delägarna. Ordalagen medgiva den tydning, att de gå förlustiga all möjlighet till befrielse från ansvarighet genom egendomsavträde, och sålunda komma att personligen svara för all boets gäld, även den som vid den obehöriga åtgärden är okänd och först senare yppar sig.4 En annan möjlighet är, att gäldansvaret skall omfatta allenast den gäld, för vilken delägarna skulle vunnit befrielse genom egendomsavträde under den vid åtgärden löpande avträdestiden, och alltså icke avser gäld som först därefter kan yppas; att ansvaret m. a. o. avser känd gäld.5 Inom litteraturen 0 företrädes även en förmedlande åsikt, enligt vilken arvinge, som företager de i § 23 nämnda rättsstridiga handlingarna, innan bouppteckning hållits, ej kan sedermera hålla bouppteckning med den verkan, att en skillnad därigenom uppstår mellan känd och okänd gäld; han ådrager sig ansvar för både känd och okänd gäld; företagas åtgärderna efter det bouppteckning är förrättad, behöver han blott ansvara 1

1854 års förslag till förordning om urarvagörelse §§ 19 och 20. * Nära överensstämmande är den finska förordningen den 9 november 1868 §§ 25—27. 3 Bestämmelse om adoptivbarn infördes genom lag den 11 juni 1920. 4 Så uppfattar Chydenius a. a. s. 145 det i den finska urarvaförordningen § 25 använda uttryckssättet »då skola de stärbhusdelägare anses sin rätt till egendoms avträdande förlustige». 5 Winroth, Arvingarnes ansvarighet s. 152, anser ansvaret omfatta känd gäld. 6 N o r d l i n g a. a. s. 171.

410 Lag

om boutredning

och arvskifte,

J+ hap.

§.

för den vid handlingens företagande kända gälden, d. v. s. för den gäld, som vid bouppteckningen var bekant eller därefter redan yppats. Beredningens Den gällande rättens innehåll har synts lagberedningen böra i det väsentforslag. l i g a b i ] ) e h å l l a s Tjppgiften för d e t förevarande lagrummet är dels att bestämma plunder" v i l k a förvaltningsåtgärder icke få vidtagas, dels att angiva den påföljd, som vid överträdelse skall drabba bodelägarna. Det vore tänkbart att föreskriva, att under boutredningen i dess helhet — åtminstone så länge ej efter kallelse å okända borgenärer erhållits visshet om att all gäld är betald — och sålunda även då avträdestid icke löper förvaltningen skulle ske efter de grunder, som i allmänhet gälla för förvaltning av anförtrott gods, med redovisningsskyldighet vid egendomsavträde, i den mån förvaltningsresultatet genom uppsåtligt eller oaktsamt handlingssätt blivit sämre än som vederbort. Sådan skyldighet finnes stadgad i främmande lagstiftning,1 och den angivna ståndpunkten har inom litteraturen antagits vara den gällande svenska rättens. 2 Även om delägarna under boutredningen överhuvud måste tillvarataga även andra intressenters rätt och vid åsidosättande därav bliva skadeståndsskyldiga enligt 1 kap. G §, vore det dock enligt beredningens mening icke förenligt med den frihet, som bör tillkomma dödsboförvaltningen, så länge egendomsavträde ej skett, att ålägga bodelägarna en så omfattande redovisningsskyldighet. I synnerhet bör icke ifrågakomma att såsom en rättslig förpliktelse ålägga bodelägarna att produktivt använda eller placera boets tillgångar. Att giva ett rätt svar på frågan i vad mån ett sådant utnyttjande av tillgångarna är förenligt med förvaltningens likvidationssyfte, kan vara en mycket ömtålig uppgift. Och det torde kunna antagas, att delägarna i sitt eget välförstådda intresse i allmänhet icke skola försumma att, om så ske kan, draga avkastning av egendomen. En rättslig plikt därtill skulle vara obillig och i regel onödig, varjämte må anmärkas att den någon gång skulle kunna tagas till förevändning för spekulationsaffärer. Vissa åtgärder av delägarna kunna emellertid så påtagligt vara menliga för borgenärerna, att dessa åtgärder böra uttryckligen förbjudas och beläggas med en mera eftertrycklig påföljd än skadeståndsskyldighet enligt 1 kap. 6 §, nämligen med personligt gäldansvar, i stort sett i överensstämmelse med urarvaförordningen § 23. Såsom i detta stadgande skett, böra i huvudsak medtagas allenast positiva åtgärder men icke underlåtenhet av vad som lämpligen bort i förvaltningen vidtagas. Emellertid synes förordningen hava alltför snävt uppdragit gränsen för de obehöriga åtgärderna. I förslaget har därför dessas område något vidgats. 1

Den tyska civillagboken § 1978. W i n r o t h , Svensk Civilrätt II s. 660 not 1 antager, med åberopande bl. a. av (den numera upphävda) § 11 urarvaförordningen, att lagstiftarna avsett, att intill skiftet vederbörande vårdare av boet borde förvalta egendomen såsom främmande gods, låt vara att han vore stärbhusdelägare. Därav säges följa en hans förpliktelse att anbringa egendomen så produktivt som med iakttagande av förvaltningsreglerna i urarvaförordningen § 23 ske kan, ej i eget intresse göra sig egendomens avkastningsförmåga till godo och ej i kostnader nedlägga mera, än som tarvas för egendomens bibehållande och fruktbanyörande. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 11 §.

411 Vad angår den tid under boutredningen, under vilken förvaltningens hand- Tiden för lingsfrihet skall vara underkastad nu ifrågavarande inskränkning, kunna såsom förbudet. nyss framhållits vissa skäl anföras för att ej föreskriva någon särskild tidsbegränsning. Även om all veterlig gäld är gulden, kvarstår i regel den möjlighet, att ny gäld kan yppas och föranleda egendomsavträde, varigenom delägarna undgå personligt ansvar för den gälden. För densammas betalning kan det följaktligen vara av betydelse, att hela den föregående boutredningen bedrivits med omsorg och noggrannhet. Av hänsyn till den ovissa möjligheten, att ny gäld skall yppas, bör förvaltningen dock ej underkastas särskilda begränsningar, bestämmelserna böra alltså endast avse tid för egendomsavträde; under den tiden bör det för delägarna själva framstå såsom naturligt att förvaltningen är underkastad vissa särskilda föreskrifter i borgenärernas intresse. I första hand böra dessa föreskrifter äga tillämpning under avträdestid enligt 1 §. Beträffande urarvaförordningen § 23 har uttalats den meningen, att lagrummet skulle äga tillämpning allenast under den första tiden till urarvagörelse, d. v. s. intill en månad efter bouppteckningens avslutande. 1 Oavsett om detta mot ordalydelsen skulle vara riktigt, anser lagberedningen att förevarande bestämmelse i förslaget principiellt2 bör omfatta jämväl avträdestid enligt 2 §. Även under denna tid kräver borgenärernas intresse särskilt beaktande, i första rummet deras, som hava fordringar, för vilka egendomen kan avträdas med gäldsbefriande verkan, men med hänsyn till innehållet av 2 § andra stycket även övriga borgenärers. Tid för egendomsavträde enligt 2 § kan löpa för endast någon eller några bland flera delägare. Om så är händelsen, skall förevarande lagrum äga tillämpning för sådana delägare. Förbudet mot vissa förvaltningsåtgärder kommer då att gälla i sådana fall, där jämlikt 1 kap. 1 § samverkan fordras av samtliga delägare. Vidare äger förbudet tillämpning för förvaltningsåtgärd, som må vidtagas av någon delägare ensam, för vilken avträdestid löper, samt för åtgärder av annan förvaltningsberättigad, som ej är delägare men grundar sin behörighet på sådan delägares bemyndigande. Om boets förvaltning omhänderhaves av testamentsexekutör, skola åtgärder av denne av det slag, som avses i denna paragraf, icke för delägarna medföra gäldansvar eller skadeståndsskyldighet; däremot kan exekutorn själv drabbas av sistnämnda påföljd (2 kap. 18 och 20 §§). Förevarande lagrum avser, liksom urarvaförordningen §§ 23—25, endast De förbjudna sådan tid då boets egendom icke är i sin helhet splittrad genom bodelning åtgärderna. och arvskifte. Sådan åtgärd skall enligt 12 § i detta kapitel ådraga delägarna gäldansvar enligt samma grunder, som angivas i första punkten av förevarande paragraf. Denna föranleder emellertid icke något särskilt ansvar på grund av vissa åtgärder med den ur boet mottagna egendomen gentemot borgenär, vars fordran efter delningen blivit känd och alltså icke omfattas 1

N o r d l i n g a. a. s. 171.

2 Undantag måste gälla för betalning av gäld i strid mot 8 §.

412 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 11 §.

av ansvaret enligt 12 §. Vid senare egendomsavträde inträder i stället återbärings- och redovisningsskyldighet enligt 5 och 7 §§. Bland de under avträdestid förbjudna åtgärderna namnes i urarvaförordningen § 23 främst betalning av förfallen gäld efter den döde, utan att borgen eller säkerhet ställd blivit, som i § 2 stadgas. I 8 § av detta kapitel har meddelats förbud mot betalning av gäld under avträdestid enligt 1 §, där det ej med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. Med sin sålunda bestämda innebörd bör förbudet vara utrustat med påföljd av gäldansvar för delägare enligt förevarande paragraf. Denna kommer sålunda härutinnan icke att omfatta avträdestid enligt 2 §. Förordningen upptager därnäst i § 23, att någon borgenär blivit gynnad med lämnad säkerhet av lös pant. Begränsningen till sådan pant beror därpå, att jämlikt 17 kap. 9 § 3 mom. handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den 8 oktober 1861 inteckning i dödsbos fasta egendom i vissa fall skulle vara utan verkan vid inträffande konkurs, varför annan påföljd ej ansetts behövlig. Enligt den numera gällande rätten 1 liksom enligt förslaget2 skall en obehörigen tillkommen inteckning endast vara föremål för återvinningstalan, och ej ens sådan äger rum efter egendomsavträde till förvaltning av boutredningsman som icke åtföljes av konkurs. Behov finnes sålunda av påföljd enligt förevarande paragraf även för upplåtande av panträtt i fast egendom. Att någon borgenär skall hava gynnats, uttryckes i förslaget därmed att förpantningen skall hava skett till men för borgenärer, nämligen andra än den som erhållit panträtten. Häri ligger dels ett krav på att åtgärden ej skall hava skett till fullgörande av en rättslig förpliktelse, dels att boets ställning skall vara sådan att förpantningen kan föranleda brist i betalningen åt övriga borgenärer eller ökning av en eljest oundviklig sådan brist. Vidare upptages i urarvaförordningen § 23 betalning av fordran, som ej förfallen varit. En sådan åtgärd är ingalunda alltid otillbörlig såsom led i en boutredning; dennas syfte kan kräva, att långfristig gäld i förtid infrias (jämför även 10 §). Av en avgörande betydelse för bedömande av frågan om betalnings tillåtlighet är, huruvida den med hänsyn till fordringens beskaffenhet i fråga om förmånsrätt o. d. samt till boets ställning varit ägnad att lända övriga borgenärer till men. Vid sådant förhållande behöver dylik betalning ej särskilt behandlas utan den kan inbegripas bland annan användning av boets egendom till men för borgenärer. Slutligen omfattar nämligen urarvaförordningen § 23 det fall, att egendom i boet förskingrats eller till borgenärers skada försålts eller annorledes använts. Dessa åtgärder böra alltjämt omfattas av förbudet. Med förskingring menas, såsom bl. a. framgår av en jämförelse med § 25, att egendom användes till obehörig förbrukning. 3 Följaktligen behöver detta förfarande ej särskilt uppmärksammas vid sidan 1 Efter ändring enligt lagar den 11 oktober 1912 av urarvaförordningen § 2 samt av 17 kap. 9 § H. B. 2 Se förslaget till ändring i vissa delar av konkurslagen, 33 § andra stycket tredje punkten. 3 Nordling a. a. s. 170.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4. hap. 11 §.

av annan användning till men för borgenärer. Härunder inbegripas såväl rättsliga dispositioner, bl. a. gåvor, som åtgärder av omedelbar faktisk betydelse. Vad särskilt angår försäljning, kan den anses hava skett till men för borgenärer allenast om den utfästade köpeskillingen icke varit tillfredsställande med hänsyn till beloppet, säkerhet för dess betalning m. m., varjämte måste beaktas boets ställning överhuvud. I förslaget hava upptagits ytterligare några grupper av otillåtna handlingar. Om delägare till men för borgenärer utgivit legat eller fullgjort ändamålsbestämmelse, består visserligen enligt 6 och 7 §§ i allmänhet för mottagaren en plikt att till boet återbära egendomen eller dess värde, men denna restitutionsplikt kan ej anses ensam för sig innebära ett tillräckligt effektivt skydd för borgenärernas rätt. Påföljd för delägarna bör därför inträda jämlikt förevarande paragraf. Detsamma har ansetts böra gälla om delägare till men för borgenärer förfarit boets egendom. Det är ovisst i vad mån dylikt handlingssätt omfattas av det hittills använda uttrycket »förskingrat». Egendom kan nämligen förfaras icke blott genom positivt skadande eller förstörande handlingar, som i allmänhet torde spela mindre framträdande roll, utan även och i synnerhet genom eftersättande av nödigt underhåll och genom annan vanvård. I det valda uttryckssättet ligger emellertid, att sådan försumlighet bör vara av tämligen utpräglad och påtaglig beskaffenhet för att vara hänförlig därunder. Samtliga hittills berörda handlingssätt hava inneburit omedelbar minskning av de tillgångar, som kunna användas för betalning av gäld. Enahanda verkan kan medelbart åstadkommas genom ökning av den gäld, för vars betalning tillgångarna skola användas. Förså-. vitt förbindelse, som ådrages boet, är erforderlig för sådant ändamål som angives i 1 kap. 3 §, medför den visserligen icke intrång för övriga borgenärer. Men på grund av vad i nämnda lagrum ansetts böra stadgas till skydd för tredje man, som är i god tro, är det möjligt att även andra förbindelser komma att med laga verkan belasta boet. I den mån för dem ej tillföres boet fullt vederlag, medföra de men för förutvarande borgenärer, och påföljd för delägare bör då inträda jämlikt förevarande lagrum. Enligt urarvaförordningen § 25 skall ej såsom förskingring anses, att kvar- Undantag för låtenskap till den dödes tarvliga begravning, till efterlevande makes, barns, Vl889: dl8P°' ,

,. ,

„

adoptivbarns eller annat husfolks nödiga underhåll eller till boets uppteckning eller egendomens vård använd blivit. Dessa åtgärder drabbas följaktligen icke av påföljd enligt vare sig § 23 eller § 24. Beredningen har icke ansett sig böra föreslå någon motsvarande undantagsbestämmelse. Detta innebär icke, att förslaget skulle i denna del intaga en från urarvaförordningen helt avvikande ståndpunkt. Vad angår egendoms användning till nödiga anordningar för den dödes begravning eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning, följer av grunderna för 1 kap. 3 §, att sådana åtgärder äro lovliga och icke kunna anses ske till men för borgenärer. Följaktligen äro de undantagna från påföljd enligt förevarande lagrum. Detsamma gäller i

sitioner?

414 Lag om boutredning

och arvskifte,

J/, leap. 11 §.

viss utsträckning om bestridande av nödigt underhåll ur boet, nämligen åt de personer, som avses i 1 kap. 5 § andra stycket, och inom den tidsgräns, som där är angiven för ovillkorlig rätt till underhåll, ävensom åt annat husfolk, som på grund av tjänsteavtal må äga rättsgiltigt anspråk på underhåll under viss tid efter dödsfallet. Om underhåll ur boet utgått i mera vidsträckt omfattning, i synnerhet under längre tid än sålunda är medgivet, kan särskilt i små förhållanden, då både tillgångar och skulder i boet äro obetydliga till sitt belopp, genom sådan användning av egendomen för delägarnas konsumtion tillfogas borgenärer ett mycket kännbart men. Sådan konsumtion bör följaktligen icke anses tillåten, och den bör icke undgå påföljd enligt förevarande lagrum. Emellertid kunna ej sällan omständigheterna vara sådana, att ett dylikt utnyttjande av boets medel för delägarnas eller andras personliga behov icke bör bedömas alltför strängt. Särskilt av hänsyn till nu ifrågavarande fall hava därför bestämmelserna om påföljdens beskaffenhet i viss mån lindrats i jämförelse med den gällande rätten. Påföljd enligt Påföljden för delägarna bör såsom redan berörts, i regel vara personligt första punk- cmJdansvar. Sådant ansvar drabbar, såsom redan berörts, varje delägare, som personligen eller genom av honom bemyndigat ombud deltager i den otillåtna förvaltningsåtgärden, medan avträdestid löper för honom. Beträffande ansvarets närmare innebörd må framhållas, att i den mån denna är beroende av huruvida viss gäld varit för delägare vid viss tidpunkt veterlig, resultatet kan bliva olika för skilda delägare, som omfattas av ansvaret. Ovan har redogjorts för innebörden av gäldansvar på grund av urarvaförordningen § 23 enligt olika uppfattningar. Beredningen har ansett, att ansvaret väsentligen bör begränsas till gäld, som vid tiden för åtgärden var veterlig Endast i förhållande till sådan borgenär är otillbörligheten av delägarnas förfarande tillräckligt påtaglig för att kunna motivera en påföljd av så kännbar beskaffenhet som den ifrågavarande. En utvidgning bör dock göras för det fall, att åtgärden sker, innan bouppteckning är förrättad. Att å sådan tid försämra boets ställning måste anses otillbörligt, även om delägarna ej hava kännedom om dess gäldbundna läge, och ansvaret bör därför även omfatta all den gäld, som senast vid bouppteckningen blir dem veterlig. Till att låta ansvaret omfatta även gäld, som först därefter yppas, synes icke finnas tillräckliga skäl. Förutsättningarna för att gäld skall anses såsom veterlig äro för det nu ifrågavarande ändamålet att bestämma efter samma grunder som enligt 1 och 2 §§, varvid jämväl blir att iakttaga vad i 4 § är stadgat. För ansvarets inträde fordras icke, att delägare handlat i syfte att skada borgenärerna; l dylik avsikt kan vara utesluten bl. a. därför, att delägare ej räknat med, att egendomen skulle komma att avträdas, och under sådan förutsättning varit beredd att vid behov' förskjuta egna medel för gäldens betalning. Påföljd enligt Emellertid kan delägarnas subjektiva förhållande ej helt lämnas utan beandra punkten. 1

Jfr Winroth, Om arvingarnes ansvarighet s. 152, Nordling a. a. s. 171.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 11 §.

aktande. I urarvaförordningen § 24 stadgas, att om det otillåtna förfarandet prövas hava tillkommit av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning och ej för egen vinning eller för att gynna någon borgenär på annans bekostnad, påföljden skall stanna vid skadestånd. Denna föreskrift synes böra bibehållas utan större förändring; vid dess tillämpning bör påföljden väsentligen bestämmas enligt den allmänna regeln i 1 kap. 6 §. Uttryckligt förbehåll om att åtgärden ej får hava skett för egen vinning eller för att gynna någon borgenär på annans bekostnad, lär ej vara nödigt eller lämpligt. Dels är det ofullständigt, eftersom enahanda betydelse bör tillkomma gynnande av annan delägare eller av en tredjeman, som icke är borgenär, dels torde vad som åsyftas med tillräcklig tydlighet framgå av uttrycket obetänksamhet. Med bristande kännedom om boets ställning avses främst otillräcklig kunskap om tillgångarna, deras värde och förhållande till gälden överhuvud; även den omständigheten, att viss gäld icke är veterlig i förut angivna mening, kan inverka på bedömandet av en åtgärd, som på grund av förefintligheten av denna gäld är menlig för andra, kända borgenärer. Obetänksamhet är, t. ex. då åtgärden sker i förhastande, icke helt oförenlig med insikt, att densamma kommer att lända till men för borgenärer. I synnerhet äro emellertid hit hänförliga de fall, då den bristande insikten beror av oaktsamhet. Om däremot åtgärdens menliga verkan beror av någon omständighet, med vilken delägare med normal aktsamhet ej bort räkna, t. ex. att senare en avsevärd del av egendomen förstöres genom olyckshändelse, som ej bort göras till föremål för försäkring (sprängningsolycka e. d.), och den vidtagna förvaltningsåtgärden alltså framstår såsom ursäktlig, följer av allmänna rättsgrundsatser, att ej ens skadestånd skall utgå på grund därav. Av jämförelse med första punkten framgår, att skadestånd ej heller skall utgivas till borgenär, vars fordran icke vid åtgärden var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev delägare veterlig. Då skillnaden mellan lagrummets båda punkter endast hänför sig till delägarnas subjektiva förhållande, är det möjligt att av delägare, som medverkat vid samma åtgärd, någon kan bliva att hänföra under första punkten och någon annan under andra punkten. Även då en delägares subjektiva förhållande icke är sådant, som avses i andra punkten, bör enligt beredningens mening finnas möjlighet att begränsa påföljden till skadestånd. Detta innebär en nyhet, som är nödig för att ej personligt gäldansvar skall inträda även i fall, då denna påföljd med hänsyn till sin ekonomiska innebörd står i uppenbart missförhållande till den otillbörliga åtgärdens menliga verkan. Om åtgärden avser ett helt obetydligt värde, är det icke rimligt att den skall medföra ansvar för gäld till betydande belopp, ehuru gälden, om åtgärden underlåtits, endast till ringa del skulle hava erhållit betalning ur boets egendom. Detta framträder särskilt klart beträffande de fall, då underhåll obehörigen utgått ur ett gäldbundet bo. Beredningen föreslår därför, att andra punkten städse skall vara tillämplig, då av den menliga åtgärden kom allenast ringare skada.

416 Lag om boutredning

och arvskifte,

If. kap. H och 12 §§.

Enligt andra punkten utgöres påföljden av skadeståndsskyldighet gentemot envar av de borgenärer, som genom den otillbörliga åtgärden lidit men. Skadeståndet må alltså icke utkrävas av det avträdda boets förvaltare och det skall icke ingå i boet. Till sitt belopp skall det motsvara den del av fordringen, varom borgenären går miste genom den av åtgärden förorsakade försämringen av boets ställning. Härvid skall icke tagas hänsyn till att borgenären möjligen kan erhålla full betalning av annan delägare, som på en eller annan grund kan vara personligt ansvarig för gälden. Utredning om att borgenär genom åtgärden tillfogats skada och om dennas storlek kräver i regel en överblick av boets ställning i dess helhet. 1 Fördenskull är det emellertid i allmänhet icke nödigt, att denna skall hava ådagalagts genom egendomens avträde till konkurs och slutförandet av sådan avveckling. Enligt allmänna grunder kan skadeståndets belopp bestämmas genom en mera fri uppskattning, och endast omständigheterna i det särskilda fallet äro avgörande för möjligheten att företaga en dylik. Anskaffandet av nödig utredning om skadan ankommer enligt vanliga bevisningsregler på borgenären, som emellertid härvid bör kunna erhålla bistånd av det avträdda boets förvaltare. Bevisbördan för att omständigheterna äro sådana, att den otillbörliga åtgärden allenast skall medföra påföljd enligt andra punkten, vilar däremot, såsom av avfattningen framgår, på delägarna. 2 Tydligt är, att om egendomsavträde ej sker inom tid, som i 1 eller 2 § är stadgad, all fråga om ansvarighet eller skadeståndsskyldighet enligt förevarande paragraf förfaller. 12 §. Bodelning För tryggande av borgenärernas rätt är det av väsentlig betydelse, att eller arvskifte boets egendom icke skingras genom bodelning eller arvskifte, förrän all gäld mn< guldits. m är gulden. Denna synpunkt kan tillmätas så stor vikt, att boets delning anses böra helt förbjudas, så länge ej alla borgenärer erhållit betalning. Om man av hänsyn till delägarnas intresse ej går så långt, bör dock borgenärernas krav på säkerhet tillgodoses därigenom, att personligt ansvar för den vid delningen utestående gälden ålägges delägarna. Den senare ståndpunkten är förslagets. Rätlsutveck- I 1734 års lag stadgas i 10 kap. 1 § Ä. B. ett uttryckligt förbud mot att lingen. skifta arv eller taga testamente förrän gäld gulden är. Om likväl arvskifte skedde utan laga uppteckning och förrän all veterlig gäld guldits, skulle arvingarna enligt 2 § svara till fulla gälden; med detta uttryck torde hava avsetts personligt ansvar för den veterliga gäldens fulla belopp, även i den mån det kunde överskjuta värdet av boets tillgångar. 3 Att bouppteckning 1

Jfr rättsfall i N. T. 1873 s. 618. N. J. A. 1927 s. 488. 3 Winroth, Om arvingarnes ansvarighet s. 140, Nordling a. a. s. 88, 115, jfr C h y d e m u s a. a. s. 145. 2

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap- 12 §.

skett torde trots ordalydelsen icke hava medfört inskränkning i ansvarigheten. Av l a g k o m m i t t é n föreslogs, såsom i inledningen till detta kapitel blivit anmärkt, uttrycklig föreskrift, att bo ej må skiftas, förrän gäld betald är. 1 Särskilt stadgande om påföljd för överträdelse härav upptogs icke i förslaget. Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n ändrade den grundläggande bestämmelsen till ett uttalande, såvitt nu är i fråga, att ej må man taga arv, utan att den aödes gäld betala. 2 Av denna formulering kunde anses följa, att den, som genom arvskifte »tagit arv» förrän all gäld betalts, därigenom ådragit sig ansvarighet för gälden, åtminstone såvitt den vore för honom känd. 3 Särskild bestämmelse härom föreslogs icke. I 1854 års förslag till förordning om urarvagörelse saknades motsvarighet till de föregående förslagens nyssnämnda allmänna bestämmelser, och arvskiftes verkan beträffande ansvarighet för gäld berördes icke. Först i 1859 års förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. gavs om detta ämne en särskild bestämmelse. 4 Denna återfinnes oförändrad i urarvaförordningen § 26 enligt dess ursprungliga avfattning, som var så lydande: »Skiftar man den dödas kvarlåtenskap förr, än all veterlig gäld gulden är; vare för stärbhusdelägare lag, som i 23 § sägs.» I sistnämnda paragraf föreskrevs, såsom under 11 § här ovan blivit erinrat, att stärbhusdelägarna skulle så anses, som hade tiden till egendomsavträde för dem utgått, när de så förforo. Förordningens § 1 har följaktligen icke den betydelse i fråga om det föreliggande spörsmålet, som ovan ifrågasatts beträffande motsvarande bestämmelse i äldre lagberedningens förslag. Beträffande den i § 26 stadgade påföljdens innebörd, såvitt angår framdeles yppad gäld, får beredningen hänvisa till vad som under 11 § blivit anfört om urarvaförordningen § 23. 5 Efter urarvaförordningens tillkomst har § 26 blivit ändrad genom lagar den 1 juli 1898 och den 11 juni 1920. Båda dessa ändringar hänföra sig till det fall, att den döde var gift. Förstnämnda lag gav en avvikande regel beträffande ansvar för gäld, som avsågs i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken i detta lagrums samtidigt ändrade avfattning (hustruns förvaltningsgäld). År 1920 borttogs denna särskilda regel och ändrades för övrigt, i överensstämmelse med nya giftermålsbalkens terminologi, § 26 till att avse ej blott arvskifte utan även bodejning. I en andra punkt tillades, att den i paragrafen stadgade påföljden av gäldansvar ej skulle äga rum på grund av bodelningen, om därvid efterlevande maken ej bekommit något av den dödes egendom. I motiveringen framhölls, att det syntes obilligt, att påföljden skulle inträda, 1 7 kap. 1 § Ä. B., mot. s. 6*. J 7 kap. 1 § Ä. B., mot. s. 33 f. 3 Se ett uttalande av G tint ner, prot. s. 54. * § 26. Ovan s. 409. Jfr den finska förordningen den 9 november 1868 §28, samt Chydenius anf. st.

27— 303628

418 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 12 §.

om vid bodelningen icke något av den dödes egendom tillagts den efterlevande, vilket lätt kunde inträffa, när den efterlevande hade större tillgångar än den döde. 1 Beredningens Lagberedningen har ej funnit anledning föreslå någon väsentlig ändring förslag. a y d e n gällande rätten i förevarande punkt. Ehuru företagande av bodelning eller arvskifte, medan gäld utestår ogulden, enligt förslaget är tillåtet, bör sådan åtgärd likväl alltjämt till borgenärernas trygghet medföra personligt gäldansvar för delägarna. Man måste nämligen räkna därmed, att den från boet utgivna egendomen vid senare exekution eller konkurs kan helt eller delvis visa sig oåtkomlig för borgenärer, som ej erhållit betalning före delningen. Med avseende härå är det personliga gäldansvaret ägnat såväl att utöva en preventiv verkan genom att föranleda betalningsdugliga delägare till försiktighet i fråga om bodelning eller arvskifte på ett alltför tidigt stadium av boutredningen, som ock att efteråt bereda täckning för borgenärernas fordringar. Mot alltför betungande verkningar av ansvarigheten kan delägare, såsom antytt, skydda sig genom att förhindra bodelning eller arvskifte utan vidtagande av någon av de i 12 kap. 2 § G. B. eller i förevarande förslag 6 kap. 2 § första stycket omförmälda åtgärder. Stadgandet förutsätter för sin tillämpning, att bodelning eller arvskifte sker, innan all gäld är gulden. Det är icke nödigt, att dylik förrättning med hänsyn till sin form eller sina förutsättningar är laglig och i delägarnas inbördes förhållande verksam. En delning, som i något hänseende är olaglig, är uppenbarligen icke mindre betänklig från borgenärernas synpunkt, och den bör därför medföra enahanda påföljd som en laglig. Ett partiellt arvskifte har samma verkan som ett totalt. Svårigheter kunna uppkomma i sådana fall, då vissa boets tillgångar utlämnats till delägare utan föregående bodelning eller arvskifte i förskott på hans lott vid blivande delning. Även ett dylikt förfarande kan vara ägnat att äventyra borgenärers rätt, om nämligen mottagaren icke skolat vara förpliktad att bevara de till honom utgivna tillgångarna för att vid behov kunna återställa dem före verkställande av slutlig delning. Förfarandet kan därför bliva att uppfatta såsom ett försök att kringgå förevarande bestämmelse om ansvar, och det bör då, oavsett parternas benämning därav, behandlas på samma sätt som bodelning eller arvskifte. Även om förevarande paragraf ej anses tillämplig, kan påföljd enligt 11 § inträda på grund av att delägare, som förskottsvis mottagit egendom ur boet, därmed vidtagit någon otillåten åtgärd. Enligt uttrycklig föreskrift i andra punkten skall påföljd ej inträda för bodelning, därvid efterlevande maken ej bekommit något av den dödes egendom. En sådan bodelning medför nämligen icke någon fara för den dödes borgenärer. Härvid förutsattes, att av den dödes egendom icke något ens mot vederlag tillagts den efterlevande maken; det är sålunda icke nog att 1

Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 481.

Lag om boutredning

och arvskifte,

J,, hap. J2 och 13 §.

denne ej erhållit någon nettotilldelning ur den dödes egendom, ty så snart något av denna utgivits, föreligger risk för att de av parterna åsatta värdena kunna hava beräknats oriktigt till men för den dödes borgenärer. Friheten från ansvar gäller för arvingar och universella testamentstagare såväl som för efterlevande maken. Enligt sin lydelse omfattar lagrummet alla de fall, i vilka bodelning eller arvskifte sker innan all gäld är gulden. Det inbegriper sålunda jämväl delning, som verkställes av boutredningsman, testamentsexekutör eller annan skiftesman jämlikt 6 kap. 8 § andra stycket, i den mån förrättningen blir bindande mot delägare, som ej inom stadgad tid fört klandertalan däremot. — Om delningen sker efter det att avträdestid enligt 1 § gått till ända och efter bouppteckningen ej yppats gäld, för vilken avträdestid enligt 2 § löper för någon delägare, är emellertid bestämmelsen utan saklig betydelse. Under de angivna förutsättningarna äro nämligen samtliga delägare, redan på grund av att tid för egendomsavträde försuttits, ansvariga för den gäld, för vilken ansvar i förevarande paragraf ålägges dem. I överensstämmelse med förhållandet mellan urarvaförordningen § 26 och § 23 är påföljden enligt förevarande paragraf densamma som enligt 11 § första punkten. Det har emellertid ansetts lämpligt att icke giva regeln formen av en hänvisning till 11 §; den framträder sålunda till sin avfattning såsom fullt självständig. Angående dess närmare innehåll må hänvisas till vad som anförts i motiven till 11 § första punkten. Liksom urarvaförordningen § 26 ej giver någon hänvisning till § 24, har förevarande paragraf ansetts icke böra innehålla någon eftergift från det fulla gäldansvaret under förutsättningar motsvarande dem, som avses i 11 § andra punkten. Härför finnes nämligen knappast något utrymme. Lagstiftningen bör söka på allt sätt förebygga, att delägare företaga delning av kvarlåtenskapen utan att på betryggande sätt sörja för betalningen av veterlig gäld. I den mån obetänksamhet kan förekomma trots vetskap om gälden, torde den hänföra sig till alltför optimistisk uppfattning om värdet av vissa tillgångar eller om viss delägares förmåga att sörja för betalning av gäld. Det kan emellertid fordras, att samtliga delägare gentemot borgenärerna skola stå i obetingat ansvar för att icke de senares ställning röner ogynnsamt inflytande av dylika omständigheter. 13 §. Egendomsavträde, varigenom delägare vinna befrielse från personligt ansvar Gäldansvar för guld, kan enligt 1 och 2 §§ ske genom egendomens ställande under för- d& boutredvaltning av boutredningsman. Har så skett, kan under vissa förutsättningar förvaltning' rätten jämlikt bestämmelse i 2 kap. 6 § på ansökan av samtliga bodelägare upphört enligt mp förordna, att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman. Såsom be' tingelse härför har uppställts, att det kan ske utan fara för någon, vars rätt är av utredningen beroende, sålunda bl. a. för borgenärer. Även om denna

420 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kaV- IS och 14 §§.

betingelse är uppfylld, är det emellertid,tydligt, att med hänsyn till grunderna för förevarande kapitel delägarna icke heller i sådant fall böra få själva utöva boets förvaltning utan att personligen svara för gälden. Läget blir nämligen efter ett rättens beslut jämlikt 2 kap. 6 § i allt väsentligt detsamma, som om något egendomsavträde icke ägt rum, och den risk för borgenärerna, som i allmänhet måste anses följa av delägarnas förvaltning, blir i det nu ifrågavarande fallet icke mindre än eljest. På dessa grunder får beredningen nu föreslå, att i detta fall i fråga om ansvar för gäld skall så anses, som hade egendomsavträdet ej ägt rum. Denna verkan inträder, såsom framgår av 2 kap. 22 §, först efter det laga kraft åkommit beslut, som meddelats jämlikt 2 kap. 6 §. Då så skett, är varje delägare ansvarig för all gäld, som varit för honom känd under mera än en månad. Det är icke delägare betaget att för vinnande av befrielse från ansvar för nyupptäckt gäld göra ansökan om nytt egendomsavträde, till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, inom den i 2 § stadgade tid. Denna tid löper för viss delägare från det gälden blivit för honom känd, även om därvid rättens beslut enligt 2 kap. 6 § ej ännu tagit åt sig laga kraft; detta kan medföra, att den effektiva avträdestiden möjligen blir mycket kort, men någon undantagsbestämmelse för avhjälpande av denna olägenhet för delägare har icke ansetts nödig eller med borgenärernas intresse förenlig. Sådana åtgärder, som enligt 11, 12 eller 14 § skola medföra ansvar för gäld, även om egendomsavträde sker, utöva denna verkan även i förevarande fall, men det är att märka, att dylika åtgärder i allmänhet icke hava kunnat vidtagas under tid, då egendomen stått under förvaltning av boutredningsman. Sålunda må erinras därom, att under sådan tid icke någon delägare har skyldighet att föranstalta om bouppteckning, och att följaktligen under denna tid ansvar icke kan ådragas jämlikt 14 § första punkten; däremot kan andra punkten i samma paragraf komma till användning även med hänsyn till tiden för boutredmngsmannaförvaltning. Det må uttryckligen framhållas, att fastän ansökan om rättens beslut, att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, skall göras av samtliga delägare, beslutets verkan i fråga om ansvar för gäld är att bedöma särskilt för varje delägare : 14 §.

Försummelse Bouppteckningen är av grundläggande vikt för boutredningen i skilda hänav bouppteck- seenden och icke minst såsom skydd för borgenärernas rätt. Det är därfö nl sveflbet; även av hänsyn till dessas intresse angeläget att söka framtvinga behörigt träffande^ bo- fullgörande av delägarnas skyldigheter med avseende å bouppteckningen och uppteckning. ^ b e r e d a d e f ö r r a e ff e k t ivt skydd mot verkningarna av försummelse eller Rättsutveck- SV ek, som å de senares sida kan hava förelupit. Med det system, som av hngen. ^ ^ allmänhet genomförts beträffande delägarnas ställning till lagsti f tning

Lag

om boutredning

och arvskifte,

4- kap.

§.

den dödes borgenärer, är det närliggande att till försumlighet eller svek beträffande bouppteckningen knyta påföljden av personligt ansvar för gälden. Denna ståndpunkt intogs icke med full klarhet av 1734 års lag. Då befrielse från gäldansvar efter mönster av det romerskt-rättsliga beneficium inventarii i lagen benämnes »uppteckningsförmån», ligger det nära att antaga, att ordentligt fullgörande av bouppteckningsplikt skulle utgöra förutsättning för sådan befrielse. Den omedelbara påföljden för försummelse eller svek beträffande bouppteckning var emellertid enligt 9 kap. 5 och 7 §§ Ä. B. allenast böter eller förverkande av andel i boet. Personligt gäldansvar inträdde ej så snart bouppteckning försummats, utan för denna påföljd fordrades enligt 9 kap. 6 § och 10 kap. 2 § ytterligare, att stärbhusdelägarna utan föregående bouppteckning satte sig i egendomen 1 eller skiftade arvet; den förra bestämmelsen var tillämplig jämväl å en ensam arvinge. 2 Enligt densamma omfattar ansvaret »fulla gälden», enligt den senare bestämmelsen den veterliga gäldens fulla belopp; av sammanhanget torde emellertid framgå, att ansvaret städse haft allenast sistnämnda, mera begränsade omfattning. 3 I förklaringen den 8 maj 1767 4 och i de närmast följande konkursförfattningarna 5 angives visserligen uttryckligen, såsom en förutsättning för urarvagörelse med gäldsbefriande verkan, att bouppteckning förrättats i laga tid, men det synes ovisst om här åsyftats någon avvikelse i nu förevarande punkt från vad som gällde enligt 1734 års lag.G Klart framträder en ändrad ståndpunkt i 1818 års konkurslag, vilken föreskrev, att arvinge eller efterlevande make, som försummat laga tid till boupptecknings hållande, skulle svara för all boets gäld. 7 Ansvaret förutsatte sålunda endast försummelse av bouppteckningsplikten, och det var till sin omfattning icke inskränkt till allenast veterlig gäld. Enahanda bestämmelse möter i 1830 års konkurslag. 8 Härmed överensstämde även l a g k o m m i t t é n s förslag till ärvdabalk av år 1818. 9 I kommitténs slutliga förslag hade vidtagits den ändring, att bouppteckningsförsummelse skulle medföra gäldansvar, endast om den prövades ligga arvinge eller efterlevande make till last; 10 samma påföljd skulle drabba undanstickande av egendom från bouppteckningen. 11 Hos ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n möter allenast en redaktionell ändring. 12 Enligt 1854 års förslag 1

Jfr härom C h y d e n i u s a. a. s. 139 not 1 och nedan s. 429 not 1. N e h r m a n a. a. s. 138. N o r d l i n g a. a. s. 88, 115; annorlunda C h y d e n i u s a. a. s. 138; jfr ovan s. 416. 1 § 9 första stycket. 5 Kungl. stadga den 26 augusti 1773, § 19, 1 mom.; kungl. stadga den 28 juni 1798, § 19 1 mom. 6 Jfr N o r d l i n g a. a. s. 115. 7 8 kap. 10 §. 8 § 129. 9 8 kap. 15 §. 10 I ett rättsfall ref. i S- J. A. X s. 308 förutsattes laga förfall medföra frihet från gäldansvar. 11 7 kap. 20 § första punkten Ä. B.; mot. s. 59, prot. (den 14 november 1825) s. 25. 12 7 kap. 24 § Ä. B-; Glin t h e r s reservation 7 kap. 21 §, prot. s. 49. 2

422 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. lh

§.

skulle ansvar för all boets gäld inträda för arvinge eller efterlevande make, som -försummar laga tid att bouppteckning hålla eller förlängning av den tid söka, eller som döljer egendom från bouppteckningen uppsåtligen undan. 1 Förslaget av 1859 2 betecknar en återgång till den av äldre lagberedningen föreslagna lydelsen, och i enlighet därmed erhöll urarvaförordningen § 21 sin avfattning; 3 däri har sedermera ej skett ändring. Inom litteraturen har uttalats, att den sålunda stadgade påföljden för bouppteckningsförsummelse vore alltför sträng; man kunde vinna ändamålet med mera billiga medel, såsom skyldighet att utgiva ersättning, högre böter och framför allt starkare kontroll från myndighet; påföljden verkade ock ojämnt, enär den intet förmådde i behållna stärbhus eller där andra än stärbhusdelägare eller deras förmyndare vore förvaltare. 4 Åt denna kritik kan icke tillmätas avgörande betydelse. Att ansvarighetspåföljden blir föga kännbar i sådana stärbhus, där tillgångarna överskjuta gälden, är icke något skäl emot dess användning, ty det är just i insolventa bon som borgenärernas intresse behöver ett mera energiskt skydd. Ersättningspåföljden är icke tillräcklig, ty i saknad av en i behörig tid upprättad bouppteckning skall det ofta vara svårt eller rent av omöjligt för borgenären att förebringa sådan utredning om boets ställning, som erfordras för att skadestånd skall kunna utdömas med ett tillfyllestgörande belopp. Påföljd av personligt gäldansvar synes därför vara oundgänglig för bodelägares rättsstridiga förhållande med avseende å bouppteckningen. Beredningens Lagberedningen föreslår sålunda icke något principiellt övergivande av den förslag, ståndpunkt, som framträtt i urarvaförordningen § 21. Dock har dennas innehåll endast med åtskilliga avvikelser upptagits i förslaget. Dessa avvikelser framgå delvis av andra stadganden. Detta gäller sålunda med hänsyn till spörsmålet om vilka personer, som kunna drabbas av påföljd enligt förevarande paragraf; bestämningen härav sker med utgångspunkt från begreppet delägare, sådant detta blivit angivet i 1 kap. 1 §. Sålunda inbegripas universella testamentstagare men uteslutas sekundosuccessorer och i vissa fall efterlevande make. Härom får beredningen hänvisa till nyssnämnda lagrum samt 3 kap. 2 § ävensom motiven till dessa bestämmelser. En icke oviktig begränsning av de bon, i vilka påföljden kan inträda, föranledes av 19 § här nedan. I förevarande paragraf bestämmas de förfaranden med avseende å bouppteckning, som skola grundlägga gäldansvar, och härutinnan föreslås vissa skärpningar av den gällande rättens innehåll. Första Ansvarighet enligt första punkten kan endast träffa delägare, som har boet punkten, i s[n v ård. Närmare bestämt måste den, som skall bliva ansvarig, hava be1 2 3

1854 års förslag till förordning om urarvagörelse § 14. 1859 års förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. § 21. Finska förordningen den 9 november 1868 § 23 är därmed överensstämmande; se därom Chydenius a. a. s. 137. 4 Nordling a. a. s. 118 f.

Lag om boutredning

och arvskifte,

J+ leap, lh §.

funnit sig i den angivna situationen vid utgången av bouppteckningstiden. Hinder möter icke mot att flera delägare äro bouppteckningspliktiga jämte varandra; då kommer ansvaret att drabba dem alla. 1 Det är likgiltigt, om en delägare har boet i sin vård till följd av att han deltager i egentlig samförvaltning (1 kap. 1 §) eller endast såsom provisorisk vårdare jämlikt 1 kap. 2 § första stycket. 2 För ansvarighet räcker det icke, att delägare är pliktig taga vård om egendomen, utan han måste faktiskt utöva sådan vård. Om vården utövas av testamentsexekutör, äro delägarna icke bouppteckningspliktiga .och kunna således icke drabbas av ansvar enligt förevarande punkt; detta är en olikhet mot vad som gäller om plikt till egendomsavträde enligt 1 eller 2 § och om gäldansvar såsom påföljd för uraktlåtenhet därav. Angående tid för boupptecknings förrättande är stadgat i 3 kap. 1 §. Avgörande är den tid, som i det särskilda fallet ägt tillämpning med hänsyn jämväl till förlängning, som kan hava medgivits av rätten eller på landet av domaren. Ansvarighet för gälden inträder såsom påföljd för uraktlåtenhet att inom föreskriven tid låta förrätta bouppteckning. Huruvida denna ingives till rätten inom tid, som stadgas i 3 kap. 8 §, är i detta sammanhang utan betydelse. Om flera bouppteckningar förrättas, där den döde efterlämnar egendom å flera orter (3 kap. 7 §), måste de alla föreligga vid utgången av bouppteckningstiden. Därest en sådan bouppteckning icke blivit färdigställd, inträder påföljden med avseende å boets gäld överhuvud, och sålunda icke blott beträffande den, som tilläventyrs varit avsedd att upptagas i den försenade uppteckningen. Handling, innefattande tillägg eller rättelse till bouppteckning, varom är stadgat i 3 kap. 10 §, utgör icke bouppteckning i egentlig mening, och försittande av tiden för uppgörande av sådan handling skall alltså icke medföra påföljd enligt förevarande paragraf. Inom den stadgade tiden skall bouppteckningen vara icke blott påbörjad utan förrättad, d. v. s. avslutad. Härtill hör, att den färdigställda bouppteckningshandlingen skall vara underskriven av den eller dem, som uppgivit boet, och av de gode män, som verkställt förrättningen. Avgörande är den dag, då detta i verkligheten ägt rum, och alltså icke annan dag, som möjligen kan felaktigt hava angivits i handlingen. 3 Varje handling, som utgives såsom en bouppteckning, gör uppenbarligen icke tillfyllest, utan det måste fordras, att förrättningen och den däröver upprättade handlingen i väsentliga delar uppfylla de krav, som framgå av 3 kap. Icke varje avvikelse från lagens bestämmelser eller eljest från god ordning kan anses innebära sådant åsidosättande av bouppteckningsplikten, som här avses. Till spörsmålets belysning må, utöver vad som yttrats under 3 kap., anföras följande. Oundgänglig är medverkan av två gode män samt uppgiftslämnares underskrift under edlig 1

Om förhållandet mellan flera ansvariga se 17 § i detta kapitel. Efterlevande make, som icke är delägare (1 kap. 2 § första stycket andra punkten), omfattas icke av förevarande paragraf. 8 N. J. A. 1913 s. 528. 2

42^

Lag

om boutredning

och arvskifte,

4. hap.

förpliktelse. 1 Att de anlitade gode männen ej med fog kunna anses vara »kunniga och trovärdiga» såsom i 3 kap. 2 § första stycket fordras, lär däremot åtminstone i allmänhet icke vara ett så påtagligt fel, att ansvar bör inträda. Att omyndig eller bortovarande delägare icke varit försedd med behörig ställföreträdare 2 eller att delägare eller annan, som enligt 3 kap. 2 § bort till förrättningen kallas, icke erhållit kallelse och ej heller varit närvarande, 5 är visserligen ett fel av allvarlig beskaffenhet, som utgör hinder för bouppteckningens registrering. Men detta fel synes i regel icke i så hög grad vara ägnat att omintetgöra bouppteckningens verkan till borgenärernas skydd, att blott på grund därav gäldansvar bör inträda jämlikt förevarande paragraf; och sådan påföljd skulle kunna framstå såsom högeligen obillig, då en delägares frånvaro icke i och för sig behöver medföra, att bouppteckningen blir till innehållet falsk. Ofullständighet eller oriktighet av de till bouppteckningen meddelade uppgifterna angående delägare, tillgångar och skulder m. m. gör den i allmänhet icke till en nullitet; huruvida likväl ansvar enligt förevarande paragraf skall inträda, blir att avgöra enligt andra punkten. Emellertid kan en föregiven boupptecknings innehåll vara så ofullständigt eller så helt igenom ovederhäftigt, att däråt icke bör tillmätas någon som helst rättslig verkan, och i sådant fall skall gäldansvar inträda. Att de fel, som enligt det nu sagda böra medföra gäldansvar, icke blivit beaktade av den rätt, där bouppteckningen ingivits för registrering, vare sig av förbiseende eller därför att handlingar, som i bouppteckningen åberopats, varit falska eller till innehållet oriktiga, och registrering sålunda skett, utgör intet hinder mot att påföljd jämlikt förevarande bestämmelse utkräves av bodelagare. Enligt den gällande rätten förutsätter denna påföljd, att försummelse prövas ligga arvinge eller efterlevande make till last. Att tillmäta sådan betydelse åt laga förfall för delägare överensstämmer emellertid icke med den uppfattning, som kommit till uttryck i den nyaste tidens lagstiftning om närliggande ämnen. Beredningen har därför, i överensstämmelse med vad som föreslagits om försittande av tid för egendomsavträde enligt 1 eller 2 §,4 ansett att laga förfall icke bör medföra befrielse från det i förevarande paragraf stadgade ansvaret. I vad mån frihet från ansvar må kunna inträda på grund av objektiv omöjlighet att verkställa bouppteckningen, synes kunna lämnas att av praxis avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. 5 1 N o r d l i n g a. a. s. 119. Enligt denne författare skulle gäldansvar ej inträda på den grund, att gode männen utsetts av boets vårdare, ehuru de bort utses av magistraten. Frågan blir alltjämt av betydelse, i den mån magistraternas bouppteckningsprivilegium kan komma att i särskilda städer bibehållas; se härom förslaget till promulgationslag 4 §. Eiktigast synes vara, att med avvikelse från Nordlings ståndpunkt anse gäldansvar inträda, om "privilegiet blivit åsidosatt; rättelse kan ej ske på annat sätt än att helt ny bouppteckning förrättas. Jfr N. J. A. 1891 s. 64, 1911 s. 458. 2 Jfr N. J. A. 1890 s. 415, 1911 s. 238. 3 Jfr N. J. A. 1910 s. 485. 4 Se ovan s. 350. 5 _ I den mån delägarna alltfort bliva pliktiga att anlita av magistrat utsedda gode män, synes dröjsmål eller annan försummelse från magistratens eller gode männens sida icke för delägarna böra medföra påföljd av gäldansvar. Se N o r d l i n g a. a. s. 117, N. J. A. 1909 s. 289.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 1^ §.

42o

Den i andra punkten stadgade påföljden för svikligt förfarande i fråga om bouppteckning drabbar endast delägare, som gör sig skyldig till dylikt förfarande. För annan uppgifts- eller edgångspliktig person inträder icke gäldansvar utan endast skadeståndsskyldighet enligt allmänna grunder, jämte kriminell påföljd i den mån dylik finnes stadgad, t. ex. för mened; sådant kriminellt ansvar kan uppenbarligen inträda jämväl för delägare. I förevarande punkt avses endast uppsåtlig handling eller underlåtenhet liksom enligt urarvaförordningen § 21 i motsvarande del; förseelse av oaktsamhet kan medföra skadeståndsskyldighet. Sistnämnda lagrum omnämner endast undandöljande av egendom från bouppteckningen. Efter orden skulle påföljden sålunda endast avse otillåtet förfarande med avseende å boets tillgångar. Lika menligt kan emellertid vara, om vid bouppteckningen förebäres falsk skuld 1 eller eljest lämnas oriktiga uppgifter om fakta, som äro av betydelse för boets rättsliga läge, däribland även uppgifter om delägares personer, hemorter o. s. v. Vidare märkes, att det avgörande ej är, att egendom genom åtgärder av faktisk natur »undandöljes» vid förrättningen; då bouppteckningen bygger på uppgifter av dem, som äro pliktiga att lämna sådana, bör ansvaret knytas till oriktig uppgift eller svikligt förtigande. Endast sådant förfarande avses, som äger rum vid bouppteckningen eller därefter inför rätta vid tillfälle, då bouppteckningen på yrkande skall edfästas av delägare för vilken gäldansvar ifrågasattes. Vad särskilt angår förtigande, förutsätter ansvaret, att delägaren underlåtit att lämna uppgift trots en honom därtill åliggande skyldighet. En sådan skyldighet kan antingen grunda sig på sammanhanget med uppgifter, som av delägaren lämnas och som skulle bliva vilseledande utan att fullständigas genom ytterligare uppgifter, eller också vara mera självständig. Sådan uppgiftsplikt framgår, i fråga om bouppteckningstillfället, av vad som stadgats i 3 kap. 5 §,med olika omfattning för den som uppgiver boet och för annan delägare, samt är vid edgång beroende av edstemats avfattning; jämför vad som härom anförts i motiven till 3 kap. 6 § första stycket. En viktig begränsning, som icke är upptagen i urarvaförordningen § 21, ligger däri, att gäldansvar inträder endast på grund av handlingssätt, varigenom borgenärers rätt äventyras. Härigenom uteslutas till en början oredlighet i fråga om något förhållande, som endast berör det inbördes förhållandet mellan bodelägarna, legatarier och andra arvsrättsliga intressenter; tydligt är att med borgenärer endast avses den dödes borgenärer, 2 men icke dem, som hava ett allenast indirekt intresse i egenskap av fordringsägare hos delägare. Sålunda omfattar stadgandet icke undandöljande av testamente eller förtigande av efterlevande makes tillgångar, då giftorättsgemenskap var utesluten. 3 Ej heller höra hit oriktiga uppgifter beträffande ett dödsbo, som> 1 Jfr S. L. 23 kap. 1 § första stycket 2). 2 Med dessa äro likställda dödsboets borgenärer 3

Se 3 kap. 4 § och 5 § tredje stycket.

enligt 15 §.

426 Lag om boutredning

och arvskifte,

J,, leap. U/. och 15 §§.

vare sig uppgifterna vinna tilltro eller ej, utan tvekan lämnar tillgång till betalning av all gäld. Däremot kan väl komma i betraktande uppgift om tillgångar, som icke existera, enär härigenom borgenärerna kunna föranledas att icke i tid vidtaga nödiga åtgärder för att erhålla betalning. Det är icke nödigt, att det oredliga förfarandet skall för borgenärerna hava lett till mer eller mindre definitiv skada; åvägabringandet av en risk för att boutredningen skall lämna ett för borgenärerna sämre resultat än som motsvarar boets verkliga ställning är tillräckligt. Och det fordras icke, att sådan risk skall hava förelegat för alla borgenärer; det är nog med äventyr för någon eller några bland dem. 15 §. För dödsboet] Föregående regler om ansvar för gäld enligt detta kapitel avse omedelbart stiftad gala. endast gäld efter den döde, såsom flerstädes framgår av den föreslagna textens ordalydelse. Emellertid äga delägarna eller annan företrädare för dödsboet behörighet att belasta detta med gäld inom de i 1 kap. 3 § angivna gränser, och gäld kan ådragas boet jämväl utanför dessa gränser på grund av tredje mans goda tro ävensom på annan grund än avtal. Det är tydligt, att för sålunda efter dödsfallet nytillkomna borgenärer delägarnas förvaltning av boets tillgångar erbjuder samma risker som för den dödes borgenärer och följaktligen kräver samma garanti genom personligt ansvar för delägarna. För att ålägga delägarna ansvar för gäld, varmed boet belastas efter dödsfallet, talar- med styrka det förhållandet, att sådan gäld i regel uppkommer genom delägarnas egen åtgärd och att det sålunda skulle förefalla högeligen obilligt, om de kunde undgå personligt ansvar för dylik gäld, samtidigt med att de i sina händer behölle förvaltningen av de tillgångar, vilka ensamma skulle bereda möjlighet till betalning åt ifrågavarande borgenärer. Särskilt förefaller personligt ansvar för ifrågavarande gäld naturligt med hänsyn till den gällande rätten, som i allmänhet antages medföra att delägarna med sina egna men icke omedelbart med boets tillgångar svara för sådan gäld.1 Lagberedningen antager sålunda, att ansvar för gäld, som tillkommit under boutredningen, bör åvila delägarna på samma grunder och i enahanda omfattning som ansvar för gäld efter den döde. Det kunde ifrågasättas, att beträffande den nytillkomna gälden intaga en strängare ståndpunkt och ålägga delägarna ett personligt ansvar därför även i sådana fall, då de på grund av rätteligen verkställt egendomsavträde äro fria från ansvar för den dödes gäld. Särskilt beträffande gäld, som tillkommit genom avtal, kunde till stöd härför åberopas, att delägarna kunnat före gäldens stiftande överväga, om de vilja därför ikläda sig ansvar. Betraktar man saken från borgenärernas synpunkt, finner man emellertid, att gäldsstiftande som sker för de i 1 kap. 3 § angivna ändamålen väsentligen avser att bevara egendomen eller befordra utredningen och 1

Se ovan s. 96, 132 f., 321 f.

Lag om boutredning

och arvskifte,

If. leap. 15 §.

:att, därest senare egendomsavträde äger rum, de sålunda åvägabragta fördelarna snarare komma borgenärerna än delägarna till godo. Om delägarna, innan tid för egendomsavträde utgått, överskrida sin behörighet att ådraga boet gäld, böra de icke undgå personligt ansvar; detta följer, för det fall att boet icke på grund av borgenärens goda tro blir bundet av den obehörigen stiftade gälden, 1 av allmänna rättsgrundsatser, 2 och beträffande övrig gäld av det i 11 § föreslagna stadgandet. Men i övrigt har beredningen stannat vid att låta delägarnas personliga ansvar för den under boutredningen nytillkomna gälden i princip bliva beroende av huruvida de genom egendomsavträde förvärvat frihet från ansvar för den dödes gäld eller icke. På dessa grunder stadgas i förevarande lagrum, att delägare, som råkar i ansvar för gäld efter den döde, jämväl skall svara för annan boets gäld. I främsta rummet kommer sådant ansvar att inträda på grund av att delägare låtit den i 1 § stadgade tiden gå till ända utan att ansökan om egendomsavträde skett. Härmed äro emellertid att likställa sådana ansvarsgrundande omständigheter, som beröras i 11 — 14 §§. Det är härvid likgiltigt, om ansvar för den dödes gäld avser allenast sådan gäld, som vid viss tid var för delägare veterlig, eller om det avser all gälden (14 §). Om all gäld efter den döde blivit gulden och därefter avträde ej sker innan tid enligt 1 § går till ända eller någon omständighet inträffar, som enligt 11—14 §§ utgör grund för ansvarighet, är det tydligt, att ansvar för boets nytillkomna gäld skall inträda på samma sätt, som om någon gäld efter den döde alltjämt utestått ogulden; det har icke ansetts nödigt att i bestämmelsens formulering särskilt beakta detta fall. Ansvar enligt denna paragraf omfattar all gäld, som kommer att belasta boet. Lika med avtalsgäld, vilken göres för ändamål, som avses i 1 kap. 3 §, eller på grund av medkontrahents goda tro blir bindande för boet, är, såsom i inledningen till detta kapitel blivit anmärkt, att behandla gäld, vilken enligt allmänna regler drabbar boet såsom ägare av viss egendom eller på grund av annans vållande. Ansvaret omfattar icke gäld, som under tiden för boutredningen gjorts av viss delägare men icke kommit att belasta boet på grund av bristande behörighet hos den, som gjort gälden, eller på grund därav, att gälden icke gjorts för ändamål, som avses i 1 kap. 3 §, och medkontrahenten icke varit i god tro. Bestämmelsen är tillämplig även å gäld, som för ifrågavarande ändamål av behörig företrädare för boet göres under avtalsbestämd sammanlevnad i oskiftat bo. Beträffande en delägares ansvar för nytillkommen gäld göres icke skillnad mellan gäld, som vid tiden för inträdet av sådan ansvarighet eller vid viss annan tidpunkt är för honom känd, och gäld, varom han är okunnig. Från gäld, som under boutredningen uppkommer efter utgången av den i 1 § stadgade tiden, kan sålunda icke vinnas befrielse genom egendomsavträde. Att 1 2

Jfr 1 kap. 3 § ang. verkan av god tro. Jfr 25 § lagen o*n avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

428 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap. 15 och 16 §.

så bör vara fallet beträffande gäld, till vars stiftande en delägare själv medverkat, personligen eller genom ett av honom utsett ombud, kan ej vara föremål för tvekan. Något annorlunda ställer sig saken beträffande gäld, som utan en delägares vetskap stiftas av annan företrädare för boet, t. ex. av testamentsexekutör eller av annan delägare. Något avvikande är läget även i de fall, då någon, först efter det boutredningen börjat, inträder i förvaltningen och måhända först efter hand erhåller kännedom om gäld, som uppkommit tidigare under utredningen. Det synes emellertid till borgenärernas säkerhet nödigt att även i dessa fall låta varje överhuvud ansvarig delägare svara för all under boutredningen tillkommen gäld. För delägarna bör denna omfattning av ansvaret i regel icke bliva alltför betungande, redan därför att ifrågavarande gäld sällan torde överskrida ett jämförelsevis obetydligt belopp. Till sin innebörd överensstämmer delägares ansvar enligt denna paragraf helt med delägares ansvar för den dödes gäld. Efter egendomsavträde för nyupptäckt gäld av sistnämnda slag enligt 2 § kan sålunda även det nu ifrågavarande personliga ansvaret undgås genom utgivande till boet av egendom till visst värde; vid den härför erforderliga beräkningen skall gäld, varom nu är fråga, följaktligen i sin helhet likställas med den kända gälden efter den döde. Föreskriften i nu ifrågavarande paragraf är på det sätt dispositiv, att, vid avtal om beviljande av kredit eller vid annat tillfälle, delägarna eller någon av dem kunna göra förbehåll om frihet från det i paragrafen stadgade personliga ansvaret, så att borgenären endast skall äga hålla sig till boet, möjligen jämte en eller flera bland delägarna. Sådant förbehåll kan ske antingen före eller efter inträffandet av någon omständighet, på grund av vilken delägare råkar i ansvar för gäld efter den döde, dock att delägare enligt allmänna rättsgrundsatser ej torde kunna på förhand fritaga sig från ansvar, vilket skall inträda såsom påföljd av en uppsåtlig eller grovt oaktsam rättsstridig handling. 16 §. Gäldansvar, Då bodelägare är omyndig eller företrädes av god man, ankommer på tTär omyndig d e n n e a t t f u l l g ö r a d e plikter, vilka i allmänhet vila å delägaren. Detta gäller eller företrä- såväl i fråga om deltagande i boets förvaltning och förrättande av bouppes 9 tecknm g s o m o m egendomsavträde i ändamål att vinna befrielse från gäldtnan ° ansvar. Försummelse eller annat rättsstridigt förfarande i dessa stycken bör fördenskull icke billigtvis medföra menliga påföljder för delägaren. Och då påföljd i borgenärernas intresse icke kan utebliva,, bör den i stället drabba den försumliga förmyndaren eller gode mannen. Då denne emellertid icke är delägare i boet, uppkommer fråga, huruvida han likväl bör drabbas av den eljest för delägare säregna påföljden av personligt ansvar för boets gäld. Rättsutveck- Detta spörsmål berördes i 1734 års lag icke av de i 10 kap. Ä. B. med1 landar ätt1 d e l a d e bestämmelserna huru gäld vid dödsfall gäldas bör. Däremot upptogs i 9 kap., om bouppteckning, en regel i ämnet i 6 §. Här staTJgas, såsom under

Lag

om boutredning

432 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap. 16 §.

å vad som är stadgat i 16 §. Vissa svårigheter kunna'icke undgås i fråga om ansvars inträde på grund av underlåtenhet, i synnerhet att avträda egendomen jämlikt 1 eller 2 §. A ena sidan kan en delägare icke anses fritagen från plikt till egendomsavträde, blott därför att god man för honom är förordnad och icke entledigad. Å andra sidan torde för att gäldansvar skall inträda icke enbart det förhållande vara tillräckligt, att icke vidare för delägaren består hinder, på grund av bortovaro, sjukdom o. s. v., för att deltaga i boutredningen. Man torde böra fordra, att han på ett fullt tydligt sätt, t. ex. genom meddelande till gode mannen eller till övriga delägare, ådagalagt sin önskan att själv i gode mannens ställe deltaga i utredningen. Har så skett, skall förevarande lagrum icke användas å vare sig delägaren eller gode mannen. Förmyndares Förmyndaren eller gode mannen skall enligt urarvaförordningen § 22 själv ansVariqheTsvara f° r den É$Qd, s o m eJ kan utgå av vad den av honom företrädda stärbhusdelägaren i boet äger. Stadgandet om denna påföljd har uppenbarligen, liksom bestämmelserna om enahanda påföljd för delägare, till syfte att förmå förmyndaren eller gode mannen till att vid sitt deltagande i boutredningen noggrant aktgiva å borgenärernas intresse. Det antages vanligen, att detta ansvar inträder, oavsett om förmyndarens eller gode mannens uraktlåtenhet att avträda egendomen kan läggas honom till last såsom åsidosättande av normal aktsamhet eller icke. Och det är tvivelaktigt, om han kan till sin befrielse från gäldansvar åberopa, att han avhållit sig från all befattning med utredningen under förhållanden, som skulle för en arvinge personligen medföra sådan befrielse enligt förordningens § 20 (jämför den i förevarande kapitel föreslagna 18 §). Även bortsett från dessa särskilda omständigheter, torde den uppfattningen tämligen allmänt vara rådande, att förmyndaren eller gode mannen sålunda drabbas av en alltför sträng påföljd.1 Redan på grund av den ordning, som numera gäller i fråga om utseende av förmyndare och gode män och om tillsyn å deras verksamhet, måste risken för åtgärd eller försummelse från deras sida av beskaffenhet att lända dödsboets borgenärer till förfång sägas vara ganska begränsad. Vidare bör tagas i betraktande, att där förmyndare icke gör sig skyldig till oredlighet, för vilken eftertrycklig påföljd finnes stadgad i annat sammanhang, 2 intet av boets egendom kommer honom till godo och att han sålunda i regel icke bör, på samma sätt som understundom en delägare, av sitt eget intresse kunna föranledas att eftersätta borgenärernas. Tvärtom visar erfarenheten, att förmyndare och gode män ej sällan, för att med full säkerhet undgå det för närvarande för dem stadgade personliga ansvaret, till urarvakonkurs avträda även dödsbon, beträffande vilka något behov av egendomsavträde för en objektiv prövning icke består. Detta medför, såsom tidigare framhållits, olägenhet för både delägare och borgenärer, och den gällande rättens stränghet i förevarande 1 2

Nordling a. a. s. 162, lagberedningens förslag till lag om arv s. 479. Se i synnerhet S. L. 22 kap. 14 §.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 16 §.

punkt visar sig alltså icke blott vara obillig utan jämväl motverka sitt eget syfte, nämligen att på bästa sätt tillvarataga borgenärernas intresse. Lagberedningen har fördenskull övervägt om en mildring av den för förmyndare och gode män stadgade påföljd kan anses tillrådlig och har funnit sig böra föreslå, att densamma utbytes mot skyldighet att giva borgenärerna ersättning för skada, som av förmyndarens eller gode mannens åtgärd eller försummelse kommit. Obestridligt är visserligen, att konstaterandet av sådan skada ofta är förenat med vissa bevisningssvårigheter, men på grund av den jämförelsevis noggrannare bokföring, som i allmänhet bör förekomma vid en förmyndar- eller godmansförvaltning, kunna dessa snarast sägas vara mindre i förevarande fall än i andra motsvarande. Skadan för borgenärerna består såsom regel däri, att genom förmyndarens eller gode mannens åtgärd eller försummelse boets ställning försämrats, så att borgenärerna få sina fordringar betalda till mindre del än som därförutan kunnat ske. Sådan verkan åstadkommes icke genom en underlåtenhet av egendomsavträde i och för sig, men även sådan underlåtenhet kan vara ett led i en kedja av orsaker till dylik skada, t. ex. om därigenom möjliggjorts obehöriga åtgärder med boets tillgångar. Huruvida det av hänsyn till dylik risk varit obehörigt att ej verkställa egendomsavträde, måste avgöras enligt en genomsnittligt omtänksam mans uppfattning. Beträffande sådana åtgärder, som avses i 11— 14 §§, är en skadlig inverkan på borgenärernas betalningsrätt mera närliggande. Om åtgärden är i och för sig rättsstridig, t. ex. förfarande av boets egendom (11 §) eller svek vid bouppteckning (14 §), kräves för ansvarets inträde ej att förmyndaren eller gode mannen vare sig insett eller bort inse, att därav kunde komma men för borgenärer. I andra fall, såsom beträffande de i 11 § omförmälda rättshandlingar, som i och för sig äro lovliga, måste för ansvarighet fordras uppsåt eller oaktsamhet med hänsyn till den angivna verkan. I nu förevarande paragraf avses även åtgärd eller försummelse, som förelupit efter utgången av avträdestid enligt 1 eller 2 §. Av den ovan berörda innebörden av den skada, som skall ersättas, framgår, att enligt förslaget, liksom enligt den gällande rätten, förmyndare eller god man ej skall behöva bidraga till betalning av gäld, som kan utgå ur vad den av honom företrädda delägaren äger i boet. Detta framgår av vad som vid 11 § anförts angående skadeståndets storlek. Till motiven för 11 § får beredningen likaledes hänvisa beträffande bevisskyldighetens fördelning och angående frågan, vem som är berättigad att göra gällande anspråk på skadestånd. Att dylik rätt icke efter egendomsavträde tillkommer boutredningsman eller konkursförvaltare å det avträdda boets vägnar gäller dock tydligen endast i den mån som den ansvarsgrundande omständigheten icke föranlett skadeståndsskyldighet emot dödsboet såsom sådant, t. ex. skadegörelse å därtill hörande egendom.

2 8 — 303628

434 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 kap. 16 §.

Allmänna I inledningen till detta kapitel har anmärkts, att genom lag den 8 juni 1928 arvsfonden ^ urarvaförordningen såsom § 32 infördes vissa bestämmelser angående allocs god man o för densam- manna arvsfondens ställning såsom arvinge. Enligt första stycket av berörda ma paragraf skall vad i förordningen stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödes gäld, så ock vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara för all boets gäld ej äga tillämpning i fråga om allmänna arvsfonden. 1 Den sålunda lagfästa grundsatsen om frihet för allmänna arvsfonden från gäldansvar såsom arvinge i de fall, som avses i förevarande kapitel av förslaget, bör alltjämt bibehållas. Och detsamma bör gälla då fonden är dödsbodelägare i egenskap av universell testamentstagare. Enligt det samtidigt framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna arvsfonden skall den, som representerar fonden i egenskap av dödsbodelägare, benämnas god man. Vad i förevarande paragraf föreslagits därom, att stadgandena i detta kapitel om skyldighet för bodelägare att svara för den dödes gäld ej skall äga tillämpning å delägare, som företrädes av god man, kommer sålunda att omfatta även allmänna arvsfonden. För tydlighetens skull och jämväl med avseende på den tänkbara situation, att god man att företräda fonden i något fall icke blivit förordnad vid en för frågan om gäldansvar relevant tidpunkt, har det ansetts lämpligt att uttryckligen stadga, att paragrafen skall omfatta även fonden såsom delägare. Att allmänna arvsfonden såsom sådan icke kan ådraga sig skadeståndsskvldighet gentemot dödsboets borgenärer följer av allmänna grundsatser.. Angående skyldighet för fonden att för betalning av gäld efter den döde återbära medel, som överlämnats till fonden såsom arvinge, är uttryckligen stadgat i urarvaförordningen § 32 andra stycket. Enligt förslaget komma reglerna i 5 och 7 §§ i detta kapitel om delägares återbäringsskyldighet vid egendomsavträde, som sker efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, att äga direkt tillämpning å arvsfonden, och särskild föreskrift om dennas återbäringsskyldighet synes därför icke vara nödig. . Uppfyllandet av de skyldigheter, som i borgenärernas intresse ålagts bodelägarna, ankommer såvitt angår allmänna arvsfonden såsom delägare å den gode man, som skall vid boutredningen företräda fonden. Vad i förevarande paragraf stadgats om skyldighet för god man att svara borgenärerna för skada, som av hans åtgärd eller försummelse kommit, äger tillämpning jämväl å god man för arvsfonden. Sådan ersättningsskyldighet kommer bl. a. att inträda, då gode mannen genom uraktlåtenhet att avträda den dödes egendom till boutredningsman eller till konkurs, bör anses hava oaktsamt tillskyndat borgenärerna skada. Härigenom ersattes det i 8 § andra stycket lagen om allmänna arvsfonden meddelade stadgandet om plikt att avträda egendom till konkurs och om skadeståndsskyldighet vid försummelse härutinnan, och beredningen föreslår, att denna bestämmelse upphäves. 1

Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 479 f.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 17 §.

17 §•

Då i ett dödsbo finnas flera än en delägare, inträffar lätteligen, att flera av dessa och möjligen samtliga komma att drabbas av ansvar mot borgenärer enligt föreskrift i detta kapitel. Följaktligen kräves en bestämmelse, huruvida deras ansvar skall vara solidariskt eller efter en eller annan grund delat. I romersk rätt var arvingarnas ansvar för arvlåtarens förbindelser delat efter deras andelar i kvarlåtenskapen. Enligt germansk rätt är ansvaret däremot ofta solidariskt. Denna olikhet sammanhänger dels med skilda uppfattningar överhuvud angående förhållandet mellan flera gäldenärer för samma förbindelse, dels ock därmed att i det förra rättssystemet arvingarna i princip blevo utan något sitt åtgörande ansvariga emot arvlåtarens borgenärer, medan i de germanska rättsordningarna sådant ansvar knutits till åtgärd eller underlåtenhet av sådan beskaffenhet, att den åtminstone ofta framstod såsom ett mer eller mindre klandervärt handlingssätt. Vad angår svensk rätt, stadgar 1734 års lag i 10 kap. 2 § Ä. B. beträffande gäldansvar såsom påföljd av arvskifte innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden, att ansvaret är solidariskt: »have den fordrande makt att söka alla arvingarna eller vilkendera han helst vill.» I fråga om stärbhusdelägares ansvar för veterlig gäld på grund av uraktlåtenhet att inom stadgad tid avträda egendomen till urarvakonkurs möter en uttrycklig bestämmelse i ämnet tidigast i 1818 års konkurslag; 1 såväl enligt denna som enligt motsvarande föreskrift i 1830 års konkurslag 2 är ansvaret solidariskt. Detta gäller även enligt de stadganden, som för sådant fall meddelats i lagkommitténs 3 och äldre lagberedningens förslag4 samt i urarvaförordningen § 20. Beträffande andra fall av ansvarighet för den dödes gäld blir denna regel tillämplig, såvitt ansvarspåföljden angivits på det sätt, att stärbhusdelägarna skola så anses, som hade tiden för egendomsavträde för dem utgått, när de företogo viss åtgärd (§ 23, jämte hänvisning därtill i § 26). För övriga fall av ansvar emot borgenärer (§§ 21, 22, 24) är uttrycklig föreskrift om förhållandet mellan flera ansvariga ej meddelad, men någon olikhet gentemot de föregående fallen lär ej vara åsyftad. I svensk rätt gäller beträffande flera gäldenärers ansvarighet såsom huvudregel, att ansvaret är delat i fråga om förbindelse som uppkommit genom avtal, däri ej annat bestämts, men solidariskt i fråga om gäld som grundar sig på rättsstridig handling eller underlåtenhet. 5 Den ansvarighet, som stadgas i förevarande kapitel, är i vissa fall påtagligen av det senare slaget, t. ex. ansvar enligt 14 §, men i andra fall närmast jämförlig med avtalsgäld, i 1 8 kap. 8 §. 3 § 127. 3 A. B. 7 kap. 18 §. 4 Ä. B. 7 kap. 21 §. 5

Se S. L. 6 kap. 5 §.

436 Lag om boutredning

och arvskifte,

If. leap. 17 §.

synnerhet då det ansvarsgrundande faktum låter sig uppfatta såsom ett frivilligt åtagande av förbindelse emot borgenärerna, exempelvis ansvar på grund av uraktlåtet egendomsavträde samt för gäld, som avses i 15 §. Borgenärernas trygghet blir emellertid bäst tillgodosedd genom solidariskt ansvar för delägarna, och lagberedningen hyser ingen tvekan att den grundsats, som kommit till uttryck i urarvaförordningen § 20, bör i förslaget bibehållas. Den kan för en delägare medföra, att hans ansvar blir mera betungande genom en annan delägares åtgärder eller dåliga ekonomi, men det synes vara riktigare att lägga risken härför på övriga delägare än på borgenärerna. Mot alltför svåra följder härav kan en omtänksam delägare i vanliga fall skydda sig genom egendomsavträde inom föreskriven tid. Ett stadgande om solidariskt ansvar har upptagits i första punkten av förevarande paragraf. Såsom av bestämmelsens avfattning framgår, har den ansetts böra uttryckligen hänföra sig ej blott till egentligt ansvar för gäld utan även till skadeståndsskyldighet jämlikt 11 eller 16 §. Såtillvida utgör bestämmelsen endast en tillämpning av den i 1 kap. 6 § stadgade grundsatsen. 1 Det är utan betydelse, om fleras ansvarighet uppkommit på samma eller olika i detta kapitel angivna grunder. Och solidaritet består jämväl i förhållandet mellan två personer, av vilka den ena är personligt ansvarig för gälden i dess helhet och den andra allenast skall ersätta borgenären för en till efe del av gäldens belopp uppskattad skada, dock att härigenom den senares ersättningsskyldighet naturligen icke får till sin omfattning ökas. Direkt avser bestämmelsen allenast ansvarighet jämlikt något stadgande i detta kapitel. Detta hindrar icke att solidaritet kan inträda jämväl mellan någon sålunda ansvarig och annan, vilken före eller efter dödsfallet blivit ansvarig för gälden eller eljest ersättningsskyldig emot borgenär på någon annan grund, t. ex. omyndig delägare i fall som berörts ovan under 16 § (ovan s. 431). Lösningen av detta spörsmål är beroende av de regler, vilka gälla för ansvar av den art, som i varje särskilt fall är i fråga, och någon särskild föreskrift i ämnet är icke på detta ställe nödig. Tydligt är, att om en delägare avlidit och stärbhusdelägarna efter honom blivit ansvariga för hans gäld, de äro var för sig solidariskt förbundna med övriga delägare efter den förut avlidna arvlåtaren, vilka för någon den avlidnes gäld blivit ansvariga jämte den avlidna delägaren eller dödsboet efter honom. Regressrätt Så snart flera äro solidariskt ansvariga för samma förbindelse, uppstår fråga om regressrätt emellan dem inbördes. Detta spörsmål har icke uttryckligen reglerats i tidigare svensk lagstiftning angående det ansvar emot avliden gäldenärs borgenärer, som kan träffa hans stärbhusdelägare m. fl. Beträffande det solidariska ansvaret enligt ovannämnda stadgande i 10 kap. 2 § Ä. B. uttalar emellertid redan N e h r m a n , att en delägare, som betalt, 1 Angående flera förmyndare för samma myndling erinras även om det solidariska skadeståndsansvar, som är stadgat i 6 kap. 9 § andra stycket lagen om förmynderskap.

Lag om b outredning

och arvskifte,

J/, leap. 17 §.

sedan äger makt att söka ersättning av sina medarvingar. 1 Och denna uppfattning torde därefter alltjämt hava varit rådande. Dock torde kunna ifrågasättas, huruvida och i vilken mån regressrätt för närvarande äger rum, när den ansvarsgrundande omständigheten, t. ex. sådant förfarande som avses i detta kapitel 14 § andra punkten, är av en i och för sig brottslig eller eljest rättsstridig karaktär. Ty enligt en allmänt gällande rättsgrundsats anses regressrätt vara utesluten mellan flera, som på sådan grund äro ersättningsskyldiga. 2 Riktigheten av denna grundsats har emellertid på senare tid alltmera dragits i tvivelsmål, och i alla händelser torde avgörande praktiska hänsyn böra föranleda, att nämnda fall underkastas samma regel som eljest anses böra gälla för det i första punkten avsedda området. Enligt beredningens mening bör regressrätt medgivas inom hela detta område. Med avseende å det inre förhållandet mellan delägarna bör nämligen gälla, att i första hand boets egendom skall tagas i anspråk för betalning av gälden. Så länge boet är helt eller delvis oskiftat, äger, såsom ovan i motiven till 2 § har förutsatts, delägare, vilken av egna medel betalt gäld, som belastar boet, regressrätt emot detta. Detta måste, oavsett vad i allmänhet antages vara den svenska rättens ståndpunkt i fråga om betalning av annans gäld utan uppdrag, 3 anses följa av den principiella beskaffenheten av förhållandet mellan ansvarig delägare och dödsboet, vilket såsom tidigare framhållits är nära jämförligt med förhållandet mellan löftesman och huvudgäldenär. Vad särskilt angår delägare, som blivit ansvariga för gäld genom försittande av tid för urarvagörelse enligt 1 eller 2 § eller genom någon av de åtgärder, som avses i 12 och 13 §§, finnes i regel anledning att förmoda, att mellan delägarna träffats en uttrycklig eller tyst överenskommelse om att de skola under samförvaltning använda boets egendom till gäldens betalning. Härav blir en naturlig följd, att regressrätt bör äga rum på sätt nyss anförts. Denna regressrätt må göras gällande mot dödsboet även då detta blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Detta är uppenbart beträffande delägare, för vilken egendomsavträdet medfört befrielse från gäldansvar, men detsamma bör antagas gälla även annan delägare; det är härvid att märka, att en delägare kan vara personligen ansvarig för allenast vissa av de gäldposter, för vilka betalning skall utgå, t. ex. ur ett till konkurs avträtt dödsbo, och det skulle svårligen vara förenligt med konkursförfarandets enhetlighet att medgiva en sådan delägare att konkurrera med vissa fordringar men icke med andra, som i övrigt voro likställda med de förra. Tydligt är, att i den mån tillgångarna ej förslå till full betalning åt samtliga borgenärer, delägarens personliga ansvar för vad som blir oguldet av vissa fordringar kan göras gällande även i vad som i konkursen tillfaller honom såsom utdelning å hans regressfordran. 1

a. a. s. 139. A. 1918 s. 139. Jfr N. J. A. 1910 s. 622, 1920 s. 234, Sv. J. T. 1921 Ef. s. 69. Se vidare lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken ni. m. IV s. 304 f. 2 N. J. 3

438 Lag om boutredning

och arvskifte,

^ hap. 17 §.

För vad delägare eller annan utgivit till en borgenär, icke på grund av personligt ansvar emot denne utan såsom skadestånd jämlikt 11 eller 16 §, kan regressanspråk emot dödsboet i allmänhet icke ifrågakomma. Sådant skadestånd avser nämligen den brist, som genom den ersättningsskyldiges förhållande åsamkats borgenären på det sätt att han ur boet erhåller mindre än vad eljest skulle därur tillfallit honom. Dylik brist förutsätter alltså, att boet visat sig otillräckligt till gäldande av den ifrågavarande fordran, och dalar tillgång saknas även till täckning av varje på bristens fyllande grundat regressanspråk. Annat kan läget bliva i sådana undantagsfall, som då en förut okänd tillgång visar sig finnas i boet. Även i sådant fall kan för övrigt den, som fullgjort sin skadeståndsskyldighet emot borgenär, vara avskuren från att i regressväg utkräva något ur boet, nämligen om den omständighet, som grundlagt skadeståndsskyldigheten, varit en rättskränkning ej blott emot borgenärerna utan även emot boet självt. Detta kan vara händelsen i vissa av de i 11 § upptagna fallen, om nämligen boets egendom avhänts för annat ändamål än att fullgöra någon boets förpliktelse och utan tillfredsställande vederlag eller om egendom förfarits. I sådant fall har boet ett ersättningsanspråk mot den, som sålunda förgått sig, och detta kan användas såsom försvarsmedel mot ett regresskrav från honom, oavsett om det sistnämnda grundar sig på fullgjort personligt gäldansvar emot borgenär eller undantagsvis på fullgjord skadeståndsskyldighet. Den regressrätt, som enligt det föregående kan tillkomma delägare emot dödsboet såsom sådant, har ansetts med tillräcklig tydlighet följa av allmänna rättsgrundsatser. Därom har följaktligen icke föreslagits särskild bestämmelse, i förevarande paragraf eller annorstädes i detta kapitel. Regressrätt Stadgandet i andra "punkten gäller sålunda endast förhållandet mellan emellan flera flera delägare eller andra ansvariga inbördes. I fråga om skadeståndsskylinbördes. dighet finnes ej anledning till avvikelse från vad därom blivit stadgat i 1 kap. 6 §, och enahanda grunder hava funnits riktiga även för regressplikt på grund av personligt gäldansvar. Stadgandet i andra punkten har sålunda kunnat erhålla formen av en föreskrift om tillämpning av den i 1 kap. 6 § stadgade grund. Även i det inbördes förhållandet bör nämligen till utgångspunkt tagas den ovan anmärkta grundsatsen, att till betalning av boets gäld i första hand skall användas dess egendom. I den mån genom bodelning eller arvskifte något av denna egendom tillfallit en ansvarig delägare och icke i anledning av egendomsavträde återburits till boet jämlikt 5 §, bor han vara pliktig att inom gränsen för sitt ansvarsbelopp utgiva det sålunda mottagna i den mån det erfordras för betalning till borgenärer. Och härvid böra flera ansvariga delägare vara på det sätt likställda, att ansvaret — om så behöves — fördelas å dem alla i proportion till vad de erhållit ur boet, så långt dess tillgångar förslå. Härigenom uppnås åtminstone i huvudsak samma resultat, som om gälden blivit betald omedelbart ur boet medan detta ännu varit oskiftat, och

Lag om boutredning

och arvskifte-, 4 leap. 17 §.

därefter den genom betalningen minskade behållningen blivit föremål för skifte. Regressregeln kommer i denna del regelmässigt endast att gälla personligen ansvariga delägare, men icke dem som allenast äro skadeståndsskyldiga enligt 11 eller 16 §. Ty den skada, vilken av dem skall ersättas, förutsätter såsom ovan blivit anmärkt, att boets tillgångar ej förslå till gäldens betalning. Om en regresspliktig delägare utöver sin andel i boet därur erhållit egendom såsom legat, skall denna lämnas åsido vid beräkningen av omfånget av hans regresskyldighet i förhållande till övriga delägare. Legatet tillhör nämligen icke hans andel, och skyldighet för honom att för täckning av gäld återbära legatet eller någon del därav förutsätter, att samtliga delägares andelar blivit till fullo tagna i anspråk för detta ändamål. Härvid måste beaktas förhållandet mellan hans och möjligen jämte honom förefintliga legatariers återbäringsskyldighet, jämlikt de grunder som anförts vid 6 §. I fråga om efterlevande make förutsattes för tillämpning av den förevarande regressregeln, att denne vid bodelning erhållit något av den dödes egendom. Härvid skall, såsom anförts vid 1 kap. 6 §, endast tagas i beräkning vad maken erhållit såsom netto, d. v. s. utöver värdet av sådana tillgångar som kunna hava från makens sida tillförts den dödes egendom och gått i fördelning mellan arvingar och universella testamentstagare. I motsvarighet till den nu gällande ordningen i fråga om partiell återbäringsskyldighet enligt urarvaförordningen § 14, bör bidragsskyldighet i regressväg för efterlevande make, så länge boets tillgångar äro tillräckliga för täckning av gälden, vara begränsad till vad maken i förhållande till övriga delägare tilläventyrs njutit för mycket vid bodelningen och alltså helt bortfalla, om all förefintlig gäld därvid tagits i beräkning. Antages ej detta, öppnas en alltför lättillgänglig utväg till att åstadkomma rubbning av en laga bodelning, som skett innan all gäld är betald. Genom att uppskjuta betalning av gäld, tills bodelning skett, kunde arvingar eller universella testamentstagare med stöd av sin regressrätt kräva bidrag av maken till betalning av gäld, för vilken de redan vid bodelningen erhållit full täckning. De omständigheter, närmast praktikabilitetsskäl, som ansetts medgiva att beträffande återbäringsskyldighet enligt 5 § bortse från olikheten mellan efterlevande make och övriga bodelägare med hänsyn till giftermålsbalkens regler om ansvar för den dödes gäld, hava icke motsvarande betydelse för det nu ifrågavarande spörsmålet, som är av mera omfattande räckvidd. Den innebörd, som regressplikten enligt det nu anförda skall äga, lär med tillräcklig tydlighet framgå av det i 1 kap. 6 § använda uttrycket, att fördelning mellan flera ansvariga skall ske efter deras andelar i kvarlåtenskapen. Härmed avses icke det numeriska förhållandet mellan andelarna vid en faktiskt verkställd fördelning, utan överhuvud delägarnas inbördes förhållande med avseende å rätt till andel i kvarlåtenskapen. Vad som vid bodelning eller arvskifte kan hava mellan delägarna överens-

440 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap. 17 §.

kommits angående förpliktelse för någon av dem att av honom tilldelade medel bestrida betalningen av viss gäld, skall i första hand lända till efterrättelse, även såvitt angår regressanspråk dem emellan. Härom gäller i tillämpliga delar vad ovan blivit anfört i fråga om efterlevande make. Även vad angår arvingar är det vanligt, att där all gälden ej är betald vid arvskiftet, någon åtager sig att betala viss gäld, och fördenskull erhåller motsvarande tillgångar utan avdrag å hans lott i boets beräknade nettobehållning. Det är tydligt, att betalning av dylik gäld icke för honom grundlägger något regressanspråk och omvänt för annan delägare medför regressrätt till betalningens fulla belopp. Att nu berörda överenskommelser skola lända till efterrättelse, är så mycket tydligare som stadgandet i andra punkten av förevarande paragraf i sin helhet är dispositivt. I den mån boets egendom befinnes otillräcklig för bestridande av dess gäld, skall i regel inträda fördelning mellan de ansvariga efter huvudtalet. Någon tvekan kunde råda, om den härutinnan föreslagna regelns skälighet såvitt angår efterlevande make (jfr slutbestämmelsen i den nuvarande lydelsen av urarvaförordningen § 14). Av giftermålsbalkens regler för förhållandet mellan maken och övriga bodelägare kunde måhända synas följa, att maken borde vara allenast subsidiärt ansvarig efter samtliga bodelägare. Detta vore dock oriktigt för de rättsförhållanden, varom nu är fråga. Även regressplikten grundar sig, för maken såväl som för övriga delägare, på de förpliktelser i fråga om gäldens betalning, som i detta kapitel ålagts honom, och dessa förpliktelser äro för maken icke blott en fortsättning med viss utvidgning av skyldigheter, som ålegat honom under äktenskapet, utan de äro fullt självständiga och primära. Maken bör därför vara regresspliktig i samma linje som övriga bodelägare, vilka ådragit sig gäldansvar eller ersättningsskyldighet. Vid avgörande av regresspörsmål måste i varje särskilt fall tagas hänsyn till alla sådana utbetalningar, som avses i förevarande paragraf och verkställts av dem, mellan vilka spörsmålet uppkommer. Härvid måste, såsom av beredningen anmärkts vid 2 § andra stycket, jämväl medräknas vad som kan hava utbetalts för vinnande av frihet från gäldansvar jämlikt sistnämnda bestämmelse. Och det är likgiltigt, om en utbetalning skett direkt till borgenär, till dödsboet eller till annan ansvarig person på grund av förut uppkommen regresskyldighet emot denne. Om delägare nödgats jämlikt 5 § andra stycket, till det avträdda boet utgiva fyllnad för brist hos annan återbäringsskyldig delägare, bör den regressrätt, som därigenom uppkommit för förstnämnda delägare, jämväl tagas i beräkning vid fastställande av omfånget av regressrätt och regressplikt enligt nu förevarande paragraf. I delägarnas inbördes förhållande äro överhuvud de olika slagen av regressanspråk fullt likvärdiga, och de skola följaktligen göras till föremål för ett enhetligt bedömande. Angående regresspliktens jämkning med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar ansvarig till last, och angående förhållandet mellan flera regresspliktiga får beredningen hänvisa till vad som blivit anfört under

Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 11 och 18 §§.

1 kap. 6 §. Jämkning kan endast ske vid regress på grand av egentlig skadeståndsskyldighet men ej i förhållandet mellan flera, som äro personligen ansvariga, för gäld. 18 §. Den skyldighet att avträda den dödes egendom vid påföljd av personligt Frihet från C171SVQ7* föv

ansvar för gälden, som av lagen alägges bodelägarna, finner sitt berättigande deiaqare som väsentligen däri, att å ena sidan dessa såsom intressenter i boet äro närmaste erhållit nån

not

IÅV oopf

att draga försorg om betalning av dess gäld och att de a andra sidan genom sina förvaltningsåtgärder kunna befaras äventyra borgenärernas rätt. Det förekommer emellertid såväl att personer, vilka lagligen äro att betrakta såsom bodelägare, i verkligheten sakna allt eget intresse i boets egendom, som ock att delägare helt avhålla sig från befattning med boet och sålunda i varje fall icke genom positiva åtgärder föranleda något äventyr för borgenärerna. Fråga uppkommer därför, huruvida plikten till urarvagörelse med den därtill knutna påföljden må kunna eftergivas för sådana delägare. Detta ämne var länge lämnat utan särskild reglering i lag. Enligt ärvda- Rättsutvecktn balken i 1734 års lag var personligt gäldansvar knutet till positiva åtgärder 9«nfrån stärbhusdelägarnas sida, nämligen enligt 9 kap. 6 § att sätta sig i egendom, som ej blivit upptecknad, och enligt 10 kap. 2 § att skifta arv utan laga uppteckning och förrän all veterlig gäld blivit gulden. På grund härav och då det i 10 kap. 1 § uttryckligen var stadgat att om egendomen vore otillräcklig till gäldens betalning arvinge skulle vara fri från ansvar för bristen, »då han ej något av det arv njutit», får antagas att arvinge som, vare sig enär han gjorts arvlös eller på annan grund, avhållit sig från befattning med dödsboet, ej skulle drabbas av personligt ansvar såsom påföljd av underlåtenhet att verkställa egendomsavträde. Någon ändring häri torde icke hava inträtt, sedan i kungl. förklaringen den 8 maj 1767 upptagits uttrycklig bestämmelse om viss tid för egendomsavträde med gäldsbefriande verkan. 1 Sålunda hava stärbhusdelägare genom Kungl. Maj:ts dom den 2 oktober 1777 förklarats fria från allt ansvar för betalning av en avliden broders gäld, enär de med dennes bo icke haft någon befattning varken före eller efter hans död, mindre begärt eller tagit något arv efter honom utan endast vid bouppteckningen låtit genom ombud såsom andra borgenärer uppgiva deras egen hos brodern ägande fordran. 2 Emellertid synes uppfattningen i rättspraxis hava varit osäker, och då frågan inom ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n upp1

Jfr N o r d l i n g a. a. s. 89. S. af Ugglas, Samling af Kongl. Maj:ts brev och förklaringar III (1794) s. J07. Hovrätten hade intagit motsatt ståndpunkt. Kungl. Maj:t yttrar, att det av hovrätten åberopade stadgandet i 1767 och 1773 års förordningar om efterlevande makes eller arvingars skyldighet som vilja sig urarva göra och egendomen till gäldens betalande avstå, att inom en månad efter uppteckningen hos domaren anmäla, att de med boet sig icke befatta vilja, endast anginge de arvingar, de där på lika sätt som efterlevande make varit i boet och vid den avlidnes dödstimma innehaft egendomen eller ock därefter tagit densamma i besittning. 2

442 Lag om boutredning

och arvskifte,

If. leap. 18 §.

togs till behandling, voro bland dess medlemmar meningarna delade såväl om den gällande rättens innehåll 1 som angående den ståndpunkt lagstiftningen riktigast borde intaga. Beredningens majoritet föreslog, såsom i inledningen till detta kapitel blivit anmärkt, ett stadgande av innehåll, att arvinge, som vid bouppteckning ej varit tillstädes och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet eller njutit förmån av arvet, ej skulle vara bunden till gäl den på grund av uraktlåtenhet att göra sig urarva. Av motiveringen framgår, att man närmast avsåg de fall, i vilka en arvinge vore avlägset boende och det därför för honom kunde vara ytterst svårt om ej omöjligt att i rätt tid göra sig urarva. 2 Giinther ansåg, att endast den arvinge, som till följd av antingen den dödes förordnande eller lagens föreskrift blivit från all arvsrätt utesluten och av sådan orsak ansåge sig ej behöva taga någon befattning med boet, borde vara frikallad även utan egentlig urarvagörelse från all ansvarighet för gälden, emedan det då alltid måste finnas någon annan, som en sådan ansvarighet ålåge; han föreslog ett stadgande härom. 3 I övrigt underkastade han majoritetens förslag en skarp kritik. Skulle man tillåta en gäldenärs arvingar att själva avsäga sig arvet i annan ordning än genom laga egendomsavträde och förklara dem, även utan gjord anmälan hos domaren om boets överlämnande till borgenärerna, genom blotta underlåtenheten att taga arv och befattning med boet befriade från all ansvarighet för gälden, så skulle ett gäldbundet stärbhus oftast komma att lämnas helt och hållet till spillo eller till skövling av den förstkommande, utan möjlighet för borgenärerna att åtminstone annorlunda, än efter betydliga omgångar, varken få stärbhuset försatt i konkurs, eller kunna emot det anställa vilken aktion som helst, av brist på någon den dödes rättsinnehavare, mot vilken aktionen kunde riktas. Vad särskilt anginge en avlägset boende arvinge, som varken gjorde anspråk på arvet eller vore i tillfälle att taga befattning med boet, skulle ansvarighet fö> gälden icke drabba en så beskaffad arvinge utan hans laga målsman; och då man i förslaget dragit försorg, att varje stärbhusdelägare, som ej vore i tillfälle själv taga den befattning med boet, som honom tillkommit, skulle få målsman härtill förordnad, syntes lagen hava gjort allt, som behövdes, till förekommande av obillighet. I 1854 års förslag till urarvaförordning förekom ej någon bestämmelse i förevarande ämne. Däremot meddelade 1859 års förslag till förordning huru 1 Schlyter ansåg det vara en oförsvarlig orättvisa att ålägga dem att svara för en död persons skulder, som gjort intet för att sätta sig i besittning av arvet och ej utan svårighet kunnat giva tillkänna sin vilja att avstå sin rätt därtill. Också funnes en sådan orättvisa icke i vår äldre lagstiftning, och man kunde tryggt påstå att den icke heller funnes i gällande lag — liksom den svårligen kunde uppletas i någon främmande — om den ock genom misstydning av lagarna hos oss inritat sig i slendrianen, vars foster ofta just beundrades såsom den största vishet. Eichert hade överensstämmande uppfattning om den gällande rätten, medan Giinther ansåg, att 1734 års lag i denna del frångåtts redan i konkurslagen av 1767 med hänsyn till den då insedda nödvändigheten att bättre, än förut skett, betrygga borgenärers rätt i alla gäldbundna stärbhus. Prot. s. 65 f., 69 ff. 2 7 kap. 22 § Ä. B.; mot, s. 37. 8 7 kap. 19 § andra punkten, prot. s. 48 f., 65 f.

Lag

om boutredning

och arvskifte,

^ kap.

18 §.

gäld vid dödsfall betalas skall m. m. en särskild föreskrift för de fall, att arvingar äro från all delaktighet i boet uteslutna, eller att arvinge, som är inom annan rätts domsaga boende, ej vid bouppteckningen tillstädes varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet eller av arvet förmån njutit; i dessa fall skulle sådan arvinge vara fri från ansvarighet för gälden. Enligt motiveringen hade man godkänt äldre lagberedningens förslag med allenast den restriktion, att ifrågavarande arvinge skulle vara boende inom annan rätts domsaga; det allmännas väl ansåges nämligen av en närboende arvinge kräva plikten att taga befattning med avliden persons gods. 1 Under förslagets behandling i riksdagen anmärkte lagutskottet, att den i ifrågavarande bestämmelse uttalade principen, som vore från gällande lagstiftning skiljaktig, vid närmare eftersinnande torde befinnas särdeles billig. Förbehållet om att arvingen skulle vara inom annan rätts domsaga boende borde emellertid utgå, såsom icke rationellt och ofta i verkställigheten obilligt, emedan stärbhuset kunde, även om det vore inom annan jurisdiktion, likväl vara mycket närmare till arvingen än om det låge inom den domsaga, där han själv vore bosatt.2 I enlighet härmed och efter någon jämkning i uttryckssättet erhöll urarvaförordningen § 20 första stycket den lydelse, vari det alltjämt är gällande. Bestämmelsen giver rum för tvivelsmål med avseende på frågan huruvida ansvarsfrihet för arvingar, som äro från all delaktighet i boet uteslutna, därutöver förutsätter, att de ej tagit befattning med boet eller av arvet njutit förmån. Ett jakande svar härpå finner stöd däri, att den anförda betingelsen utan tvekan måste fordras enligt den lydelse, som var föreslagen av Giinther, från vars förslag den nuvarande lydelsen enligt det ovan anförda i denna del har sitt ursprung. 3 För övrigt har bestämmelsen i åtskilliga hänseenden erhållit närmare belysning genom avgöranden i rättspraxis. Sålunda har antagits, att arvinge, vilken på grund av testamente icke skulle äga taga arv förrän viss testamentstagare avlidit, icke vore att anse såsom utesluten från all delaktighet i boet efter testator; 4 till »delaktighet i boet» i stadgandets mening har sålunda även räknats rätt till (testamentarisk) sekundosuccession. Tillstädesvarande vid bouppteckning är även den, som icke iakttagit inställelse personligen utan genom laga målsman (äkta man).5 Det är ej heller 1 1859 års förslag § 20, mot. s. 90. Av det ovan i texten anförda framgår, att förslaget innebar en kombination av vad som föreslagits av äldre lagberedningens majoritet och av Giinther. - Lagutskottets vid 1859—60 års riksdag betänkande nr 33 s. 19. 3 Motsatt uppfattning framträder hos hovrätten i N. J. A. 1903 s. 137, och den synes hava Taort anses grundad enligt ordalydelsen av 1859 års förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. § 20. Så även den i Finland gällande förordningen den 9 november 1868 om gälds betalning vid dödsfall m. m. § 22 första stycket och C h y d e n i u s a. a. s. 129. 4 N. J. A. 1903 s. 137. 6 Nyss anf. rättsfall; beträffande omyndig eller bortovarande delägare gäller enligt § 22T att påföljden av uraktlåtet egendomsavträde skall drabba förmyndare eller god man och ej delägaren personligen.

444 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 leap. 18 §.

nödvändigt, att delägare har personligen tagit befattning med boet; åtgärd av befullmäktigat ombud för honom kan, efter den närmare beskaffenheten av omständigheterna i det särskilda fallet, vara tillräcklig för påföljdens inträde. 1 Beredningens Lagberedningen har funnit, att den gällande rättens ståndpunkt i huvudsak forslag. hör bibehållas. Det måste alltjämt anses obilligt att vid påföljd av personligt gäldansvar kräva egendomsavträde av den, som gjorts arvlös eller eljest icke vill mottaga något av den dödes egendom, under förutsättning att en sådan delägare icke vidtagit några åtgärder, som kunna vara menliga för borgenärerna, vare sig omedelbart eller därigenom att de föranlett uppskov med egendomens omhändertagande på ett för borgenärernas intresse betryggande sätt. Den gällande rättens ordning har emellertid icke utan förändring bort upptagas i förslaget. Emot densamma kan riktas den anmärkningen, att den för befrielse från plikt till egendomsavträde kräver alltför fullständig avhållsamhet från befattning med boet. Att knyta en för delägarna menlig påföljd till allenast vidmakthållande vårdnadsåtgärder med avseende å boets egendom eller till den blotta närvaron vid bouppteckning överensstämmer icke med billighet. Och därigenom motverkas bestämmelsens syfte att tillvarataga borgenärernas intresse. Detta är nämligen icke betjänt därmed, att delägarna för att på enklaste sätt vinna befrielse från gäldansvar avhålla sig även från ifrågavarande åtgärder, som endast kunna bidraga till skyddande av borgenärernas rätt. Lagstiftningen bör sorgfälligt undvika allt som kan hava den verkan, att boets egendom eller någon del därav lämnas vind för våg. På dessa grunder föreslår beredningen, att om arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet, sådan delägare skall vara fri från gäldansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet, under förutsättning att han ej tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 1 kap. 2 § åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande. Ansvar på annan grund än uraktlåtenhet av egendomsavträde, framför allt jämlikt 14 §, beröres icke av bestämmelsen. . Denna omfattar icke efterlevande make, ty liksom enligt den gällande rätten bör maken, vilken i alla normala fall stått i ett nära personligt förhållande till den avlidne och hans egendom, hava en ovillkorlig plikt till egendomsavträde. Såsom av 1 och 2 §§ i detta kapitel framgår, gäller detta emellertid endast, då maken överhuvud är delägare, d. v. s. då giftorätt icke är utesluten; härom hänvisas till 1 kap. 1 § andra stycket första punkten. Om någon förverkat sin arvsrätt, är han icke arvinge och har sålunda icke några skyldigheter såsom delägare i dödsboet. Den, som bestrider att han förverkat sin arvsrätt, måste emellertid, såsom under 1 kap. 1 § utvecklats, tills frågan härom blivit avgjord betraktas såsom bodelägare. Han lär i all1

N. J. A. 1928 s. 165, jfr 1923 s. 416.

Lag om boutredning

och arvskifte,

If. leap. 18 §.

mänhet icke försumma att taga befattning med boets förvaltning, och fråga om frihet från ansvar jämlikt förevarande paragraf kan då ej uppkomma; under motsatt förutsättning kan han emellertid åberopa, att han icke njutit förmån av boet. Även beträffande den, som genom testamente är utesluten från delaktighet i boet, gäller att om testamentet blivit av honom godkänt eller eljest tagit åt sig laga kraft före utgången av tid för egendomsavträde jämlikt 1 eller 2 §, uraktlåtenhet att avträda egendomen icke för honom medför något gäldansvar, eftersom han vid den avgörande tidpunkten icke längre är delägare. Uteslutna arvingar äro för övrigt endast en grupp bland sådana arvingar, som ej njutit förmån av boet, och det har icke ansetts påkallat att i lagtexten särskilt omnämna denna grupp. Då jämte arvinge nämnts även testamentstagare, som ej njutit förmån av boet, avses allenast universell testamentstagare, enär annan ej kan såsom delägare drabbas av gäldansvar. Såsom njutande av förmån ur boet anses ej blott utfående av egendom genom arvskifte eller såsom förskott å arvslott utan även mottagande av underhåll ur boet eller nyttjande av därtill hörande egendom, allt under förutsättning att man kan sägas hava erhållit en sådan prestation just i egenskap av delägare. Nyttjande av egendom jämlikt särskilt avtal, i synnerhet om det träffats i den dödes livstid, är alltså icke tillräckligt för att grunda plikt till egendomsavträde, ej heller mottagande av egendom såsom legat. Friheten från gäldansvar bortfaller i princip för delägare, som tagit befattning med boet. Angående innebörden härav är den ovan berörda rättspraxis fortfarande ägnad att skänka ledning. Befattningen behöver uppenbarligen icke omedelbart avse boet i dess helhet, utan den kan vara begränsad till någon del av egendomen. Likväl måste, i motsvarighet till vad nyss yttrats om njutande av förmån, krävas att man tagit befattning med egendomen i egenskap av bodelägare. Åtgärder, vilka tydligt framstå såsom grundade i ett särskilt hyres-, inlags- eller arbetsavtal, kunna sålunda icke hit hänföras. Befattningen kan antingen bestå i faktiska förvaltningsåtgärder, t. ex. hushållning i boet, eller vara av rättslig natur, t. ex. deltagande i avtal om sammanlevnad i oskiftat bo eller om inrättande av särskild förvaltning, utförande av talan i rättegång e. d. Emellertid kan ett rent passivt förhållande, såsom mottagande av stämning eller annat meddelande, icke i och för sig anses tillräckligt, även om därvid från delägarens sida icke göres något förbehåll. Något krav på att delägaren skall vara avlägset boende eller att eljest för honom skola möta särskilda svårigheter att taga befattning med boet har icke uppställts. Detta framgår därav att, såsom ovan berörts, undantag blivit stadgat för vissa åtgärder, som ansetts vara önskvärda även i borgenärernas intresse. Härom hänvisas till vad som anföres i motiven till 1 kap. 2 § och till 3 kap. Beträffande bouppteckning är att märka, att ej blott närvaro vid själva förrättningen och lämnande av uppgifter därvid äro undantagna från att grunda plikt till urarvagörelse; detta

446 Lag om boutredning

och arvskifte,

J/. kap. 18 och 19 §§.

gäller även om de i 3 kap. 2 § omförmälda åtgärder för att bringa bouppteckning till stånd, vilka ankomma på delägare, som jämlikt 1 kap. 2 § har egendomen i sin vård. Genom att i nu angivna mening mottaga förmån av boet eller taga annan befattning därmed förlorar arvinge eller testamentstagare den frihet från ansvar, som enligt förevarande paragraf dittills kunnat tillkomma honom. Härvid måste olika fall bliva föremål för ett i någon mån olika bedömande. Om han redan förut faktiskt intagit ställning av delägare, t. ex. om han i denna egenskap närvarit vid bouppteckning, och avträdestid enligt 1 eller 2 § gått till ända, inträder personligt gäldansvar, så snart han njuter någon förmån av boet eller tager befattning med detsamma. Rättsverkan av dylikt förhållande blir däremot, om han förut icke intagit ställning av bodelägare, i första hand endast den, att han erhåller sådan ställning och att alltså tid för egendomsavträde då börjar att löpa för honom, oavsett att den har gått till ända för övriga delägare. 1 19 §. Genom de förut i detta kapitel föreslagna bestämmelserna har beredningen 'sökt i skilda hänseenden begränsa bodelägarnas personliga gäldansvar, jämfört med vad i urarvaförordningen är stadgat om sådant ansvar. Ej heller enligt förslaget kan det emellertid undgås, att ansvaret i vissa fall måste komma att framstå såsom oskäligt betungande för delägarna. Särskilt beaktande kräva härvid de bon, i vilka tillgångarna uppgå till allenast helt obetydligt värde. Om den avlidne var helt obemedlad, lära ofta även bodelägarna befinna sig i sådan ställning och måhända sakna insikt i ekonomiska och arvsrättsliga frågor; redan på denna grund skall personligt gäldansvar såsom påföljd av uraktlåtenhet att verkställa egendomsavträde ofta framstå såsom obilligt. Och även från synpunkten av borgenärernas intresse skall ett egendomsavträde lätt framstå såsom en ganska tom formalitet. Även om den döde tillhört ett mera välsituerat samhällslager men själv varit så gott som medellös, kan läget vara väsentligen enahanda. Om en son till burgna föräldrar, vilken icke haft någon på egna inkomster grundad självständig hushållning utan varit hänvisad till underhåll från hemmet och praktiskt taget saknar tillgångar, emellertid efterlämnar skulder, som kanske stiga till avsevärda belopp, böra särskilda förpliktelser emot borgenärerna icke åläggas föräldrarna i egenskap av bodelägare. 2 Detsamma gäller om de efterlevande till en åldrig person, som en gång, måhända för lång tid sedan, har lidit ekonomiskt skeppsbrott utan att vinna befrielse från sina förbindelser och som därefter helt underhållits av barn eller andra anhöriga. I dylika fall finnas icke tillräckliga skäl att upprätthålla kravet på egendomsavträde. Om tvekan sålunda knappast kan råda därom, att detta krav bör eftergivas 1 2

Se ovan s. 335 f., 349. Jfr Chydenius a. a. s. 130. Jfr N. J. A. 1893 s. 436.

Lag om boutredning

och arvskifte,, 4 leap. 19 §.

beträffande dödsbon med mycket obetydliga tillgångar, möter det synnerlig svårighet att med tillräcklig precision uppdraga gränsen för de bon, vilka böra erhålla en sådan undantagsställning. Det har inom beredningen bl. a. ifrågasatts att angiva ett visst maximibelopp, t. ex. 1,000 eller 1,500 kr., för tillgångarnas värde enligt bouppteckningen. Häremot talar emellertid dels bouppteckningarnas • bristande enhetlighet, såvitt angår värdering av personlig lösegendom, som i regel är huvudbeståndsdelen av ett mycket litet dödsbo, dels den starka växlingen i levnadsförhållanden och priser mellan stad och landsbygd och även i övrigt mellan olika delar av landet. Beredningen har därför icke velat föreslå någon särskilt för detta ändamål fixerad värdegräns. Det har ansetts vara lämpligare att söka anslutning till den bestämning, som i utsökningslagen är given av utmätningsfri egendom (s. k. existensminimum). De ofta tillämpade stadgandena härom äro allmänt kända, och för deras tillämpning har utbildat sig ett för personer i inbördes likartad ställning å varje ort enhetligt bedömande. Finnes i dödsboet allenast egendom, som före dödsfallet varit oåtkomlig för den dödes borgenärer, böra hans efterlevande vara fritagna från särskilda personliga förpliktelser mot dessa. De till stöd för ett dylikt fritagande här ovan anförda grunderna torde visserligen kunna anses äga tilllämpning även å dödsbon, vilkas tillgångar något överstiga den föreslagna värdegränsen, men fördelen av att kunna använda en redan vedertagen gräns synes uppväga olägenheten av att denna måhända dragés något för lågt. Härigenom vinnes för övrigt, att rättsförlust på grund av att regeln felaktigt antagits i ett visst fall vara tillämplig bör bliva mycket sällsynt, om också dylika misstag i någon utsträckning bliva oundvikliga, vilken gränsdragning som än väljes. På dessa grunder föreslås i första punkten av förevarande paragraf, att vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för den dödes gäld ej skall äga tillämpning, då efter den döde finnes allenast egendom, som ej kunnat hos honom tagas i mät. Avgörandet härav skall ske efter förhållandena vid dödsfallet. Till förändringar, som inträffat senare under boutredningen, t. ex. genom lotterivinst, eldsolycka eller egendoms fallande i värde, skall alltså icke tagas hänsyn. Detta följer därav, att bodelägarna från början måste kunna säkert veta, efter vilka rättsregler de hava att rätta sig. Det är emellertid tydligt, att förvärv som ske på grund av och i omedelbart samband med dödsfallet, t. ex. utfallande av en livförsäkring, måste beaktas. De värden, som i bouppteckning åsättas tillgångarna, äro icke av någon omedelbar betydelse, ehuru de naturligen kunna tjäna till vägledning vid värdets fastställande. Det efter objektiva grunder beräknade verkliga värdet skall vara avgörande. Misstag hos delägarna eller andra intressenter skall sålunda icke inverka. Om delägare underlåta egendomsavträde i ett insolvent bo, enär de förmena att förevarande bestämmelse är tillämplig, sker detta alltså på deras egen risk. De regler om utmätningsfrihet, som i förevarande paragraf förutsättas, äro att finna i 65 och 67 §§ utsökningslagen. De avse i första hand nödiga gång-

448 Lag om boutredning

och arvskifte,

If leap. 19 §.

och sängkläder för gäldenär och vissa medlemmar av hans familj samt nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören intill visst högsta värde. Vidare gäller utmätningsfrihet för vissa tillgångar, som erfordras för underhåll under viss kortare tid, samt även därutöver i viss utsträckning för fordringar å avlöning, pension eller livränta. Ifrågavarande tillgångar hava till väsentlig del ansetts böra undantagas från utmätning därför att de äro nödiga för tillgodoseende av gäldenärens rent personliga behov. Detta ändamål har uppenbarligen bortfallit i och med gäldenärens död, och följaktligen består därefter ej någon utmätningsfrihet för sådana tillgångar jämlikt de anförda lagrummen. Likväl skall enligt förevarande paragraf i förslaget det avgörande vara, huruvida efter gäldenären finnes egendom, som hos honom kunnat tagas i mät. Det är nämligen härvid att märka, att detta stadgande, som tydligen icke avser att tillgodose den avlidne gäldenärens personliga behov, har ett helt annat syfte än utsökningslagens regler och hänför sig till dessas innehåll allenast för vinnande av en klar och lätt tillämplig regel i förevarande ämne. En motsvarande betydelse har icke bort tilläggas den utmätningsfrihet, som för särskilda slag av tillgångar är föreskriven i andra författningar än utsökningslagen, t. ex. för fordringar på grund av vissa försäkringsavtal. 1 Den utmätningsfria egendomen kan i dylika fall uppgå till högst betydande belopp. Såvitt egendomen ej även efter dödsfallet är undantagen från att gå i betalning för gäld, kräves därför skydd för borgenärers intresse gentemot delägarna med samma styrka som i andra fall, då den döde icke varit obemedlad. Att lagrummet icke är tilllämpligt, då sådana tillgångar finnas i boet, lär framgå därav, att t. ex. rätt till ett livförsäkringsbelopp efter dödsfallet icke är identisk med den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkom den döde i hans livstid. Den omständigheten, 'att egendom, som med hänsyn till sin beskaffenhet och boets ställning är undantagen från utmätning för gäld överhuvud, är på grund av pantsättning underkastad utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett,2 bör tydligen icke i och för sig leda till skärpning av delägarnas förpliktelser i fråga om boets gäld i allmänhet. Även i sådant fall bör den föreslagna regeln om frihet från personligt ansvar äga tillämpning. Om dödsboet är av den ringa omfattning, som nu angivits, skola kapitlets regler om personligt gäldansvar ej äga tillämpning. Innebörden härav är, såsom redan anmärkts, framför allt den, att egendomsavträde icke skall erfordras för att delägare skola kunna undgå dylikt ansvar. Härav följer, att även den i 13 § meddelade föreskriften blir oanvändbar. Och jämväl då delägare gjort sig skyldiga till sådant otillbörligt förfarande, som avses i 11, 12 och 14 §§, skola de härför ej drabbas av annan påföljd än skyldighet att ersätta skada, som därav vållats för borgenärer. Däremot saknas allt skäl att göra någon inskränkning i den rätt till betalning omedelbart av den efterlämnade egen1

Se lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal 116 och 123 §§, lagen den 10 maj 1929 •om trafikförsäkring å motorfordon 23 §. 2 U. L. 65 § tredje punkten.

Lag om boutredning

och arvskifte,

4. Tcap. 10 §.

domen, som tillkommer borgenärerna. Dessa kunna således även i nu förevarande fall utverka dom å betalningsförpliktelse för dödsboet och låta verkställa utmätning av däri ingående egendom, i den mån det förbud emot utmätning, som varit gällande före dödsfallet, icke även därefter äger bestånd. 1 Hinder möter ej heller, att det fattiga boet avträdes till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Efter sådant egendomsavträde kommer återbäringsskyldighet enligt 5 § att äga rum (jfr även 7 §). I andra punkten har upptagits en uttrycklig erinran därom, att även i förevarande fall delägare äro skyldiga låta egendom eller dess värde gå i betalning för gälden. Till att utgiva ersättning för värdet av egendom, som ej längre finnes i behåll, äro delägarna pliktiga dels jämlikt nyssberörda bestämmelse om återbäringsskyldighet efter egendomsavträde och dels i sådana fall, då de ådragit sig skadeståndsskyldighet genom rättsstridiga åtgärder med avseende å boets egendom. Bortsett härifrån hava de ej heller i nu förevarande fall någon redovisningsskyldighet omedelbart emot särskilda borgenärer, t. ex. vid utmätning i boet. Delägare, som påstår sig jämlikt första punkten vara fri från personligt ansvar för den dödes gäld, har vid tvist bevisbördan för att de härför uppställda betingelserna förelegat vid dödsfallet. A andra sidan måste borgenär, som vill göra gällande att delägarna hava någon sådan förpliktelse, som avses i andra punkten, styrka att förutsättningarna härför äro uppfyllda, såväl vad angår egendomens ursprungliga omfattning som de åtgärder, vilka därefter av delägare vidtagits. Edgångsskyldighet jämlikt 3 kap. 6 § kan uppenbarligen utkrävas jämväl i förevarande fall. Även utom området för den sålunda föreslagna bestämmelsen kan utan tvivel personligt gäldansvar framstå såsom en oproportionerligt sträng påföljd för vad bodelägare hava låtit komma sig till last. Så kan isynnerhet vara fallet, om boets ställning redan vid dödsfallet var sådan, att åtminstone flertalet borgenärer saknade utsikt att därur erhålla betalning för ens någon del av sin fordran. Med hänsyn därtill har inom beredningen varit under övervägande att ytterligare föreslå befrielse från personligt ansvar för gäld, för vilken borgenären på grund av annans bättre rätt uppenbarligen ej kunnat till någon del erhålla betalning ur boets tillgångar; härvid skulle tillgångarnas absoluta storlek ej vara avgörande, utan den omständighet att de helt skulle åtgå för betalning av gäld, som skulle utgå med förmånsrätt. En dylik bestämmelse har emellertid funnits icke vara tillrådlig. Även om man bortser från dess i viss mån godtyckliga karaktär, kan den icke sägas uppfylla oundgängliga anspråk pä säkerhet och lätthanterlighet. Det avgörande skulle bliva värdeförhållandet mellan de särskilda tillgångarna och de gäldposter, som enligt 17 kap. H. B. vore förenade med förmånsrätt till betalning ur vissa tillgångar 1 Grunderna för regeln i 8 § angående visst förbud mot betalning av gäld göra sig ej i 19 §:s fall gällande med fullt samma styrka som eljest, men skäl har ej ansetts föreligga att för dessa fall stadga något undantag.

29 — 303628

450 Lag om boutredning

och arvskifte,

4 hap. 19 6', 5 hap.

eller ur dem alla. Detta värdeförhållande komme naturligen vanligen att i första hand, av delägare och borgenärer, bedömas enligt bouppteckningen. Denna är emellertid icke så tillförlitlig — vare sig beträffande särskilda tillgångar och deras värden eller beträffande gäldens belopp och de olika posternas möjliga förmånsrätt —, att däråt kunde tillmätas en i och för sig avgörande betydelse för frågan om personligt gäldansvar. Men om så ej skedde, måste befaras, att den ifrågasatta regeln ej sällan skulle motverka sitt syfte att skydda delägarna mot ett oskäligt betungande personligt ansvar. Sedan delägarna i förlitande på att regeln vore tillämplig uraktlåtit rättidigt egendomsavträde, kunde befinnas, att regeln saknade tillämpning, och delägarna bleve då drabbade av ett ansvar, som de skulle undgått, om regeln ej funnits. I varje fall kunde denna följd icke med tillräcklig trygghet förebyggas utan särskilda bestämmelser, vilka med nödvändighet bleve av invecklad beskaffenhet och dessutom vore ägnade att sätta borgenärers intresse i fara. Härtill kommer, att en fordran på egendomsavträde inom stadgad tid såsom förutsättning för befrielse från gäldansvar svårligen kan framstå såsom alltför obillig i bon, där tillgångarna uppgå till ett icke helt obetydligt värde. I sådana fall kan fordras att delägarna, där de icke själva hava nödig lagkunskap, anlita biträde för att undgå rättsförlust. Sådant biträde är lätt tillgängligt och i allmänhet icke mycket kostsamt.

5 KAP. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser. En översikt av de regier, som angå verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser, utvisar, att lösningen av hithörande spörsmål är starkt beroende av det sätt, på vilket ifrågavarande testamentariska förordnanden uppfattas i de skilda rättssystemen. Enligt tysk rätt innebär förordnande om legat städse ett mot dödsbodelägarna eller mot viss arvinge eller testamentstagare riktat obligationsrättsligt anspråk på utfående av den egendom, som omfattas av förordnandet. Denna fordringsrätt uppstår vid arvfallet men kan icke göras gällande mot dödsbodelägarna, förrän dessa formligen tillträtt kvarlåtenskapen. Har en legatarie i sin tur belastats med legat, är han förpliktad att uppfylla förordnandet först sedan han själv blivit berättigad att kräva fullgörande av den honom tillagda förmånen. Är verkställigheten överlämnad till den förpliktades eget bestämmande, skall legatet i allt fall fullgöras vid den förpliktades död. Består den testamenterade egendomen av viss sak, skall från arvfallet uppkommen avkastning redovisas till legatarien. Den, som enligt förordnandet är pliktig att fullgöra legatet, har emellertid icke att träffa särskilda anstalter för fram-

Lag om boutredning

Lag

om boutredning

och arvskifte,

hap.

4f>5

att avkastning här såsom eljest bör redovisas från testators död samt att universalsuccessorerna sålunda icke äro fria från skyldighet att med boets medel gälda ränta, med mindre det visas, att boets egendom icke lämnat tillräcklig avkastning för sådant ändamål. Den senare meningen har med styrka hävdats av Nordling, som framhållit, att i förordnande om en bestämd penningsumma låge en anvisning om avkomstgivande egendom. Funnes i kvarlåtenskapen olika slag av egendom, borde därför legatarien få åtnjuta sådan egendom som gåve avkastning, medan det icke räntebärande godset skulle tillfalla de universella successorerna. När frågan kommit under rättslig prövning, har avgörandet i allmänhet inneburit anslutning till ett dylikt betraktelsesätt. * Beträffande finsk rätt må framhållas, att denna i stort sett ansluter sig till den svenska rättsuppfattningen i dessa ämnen. Detta förhållande är en naturlig följd av överensstämmelsen i de allmänna rättsgrundsatserna på förevarande område. C h y d e n i u s 2 framhåller, att den, som genom legatariskt förordnande erhåller viss egendom, äger mot dödsboets förvaltare alldeles samma talan, som legatarien skulle hava haft mot testator, därest denne inter vivos överlåtit egendomen. Någon särskild fardagsrätt vid överlämnande av fastighet anser Chydenius icke kunna tillerkännas dödsbodelägarna; testators mening får nämligen antagas hava varit, att fastigheten skall ställas till legatariens förfogande så snart som möjligt efter arvfallet. Beträffande avkastning och kostnader uttalar Chydenius i det hela samma mening som Nordling. I avkastningen av viss egendom bör enligt Chydenius inräknas även fruetus percipiendi, d. v. s. sådana intäkter, som varit möjliga men i verkligheten icke utvunnits. Rätten till ränta å penninglegat sättes av Chydenius i beroende av boets beskaffenhet. Finnas motsvarande penningmedel vid arvfallet, utgår från nämnda tid ränta efter fem procent. Har det varit nödvändigt att i penningar förvandla annan boets egendom, löper ränta först från det försäljning bort äga rum med tillämpning av en förståndig avvecklingsplan. Slutligen må anmärkas, att testamentstagaren enligt J. S e r l a c h i u s 3 icke före verkställd testamentsbevakning äger få egendomen i sin värjo men att han, sä snart bevakningen företagits, har rätt att omhändertaga egendomen mot borgen. De äldre lagförslagen hava ej ägnat de frågor, som sammanhänga med legatens verkställande, någon mera ingående behandling. L a g k o m m i t t é n uppställde ett mot besittningsregeln i 18 kap. 3 § Ä. B. svarande stadgande, enligt vilket testamentstagare ägde rätt att mot borgen tillträda den testamenterade egendomen eller kunde påfordra, att arvingarna ställde borgen eller att godset bleve satt i säker vård, till dess tiden för klander gått till ända 1 Se S. J. A. XXXIII s. 226 och 232, N. T. 1878 s. 644 samt N. J. A. 1874 s. 13, 1878 s. 159, 1897 s. 179 och 1905 s. 226. 2 Se C h y d e n i u s a. a. s. 235 f. 3 Se J. S e r l a c h i u s , Rättsärendeus ogiltighet i 1734 års lag (i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 1902) s, 10—14.

456 Lag om bontredning

och arvskifte,

5 leap.

eller dom fallit. I ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n s förslag upptogs ett liknande stadgande jämte en föreskrift rörande avkastning av viss egendom, som gjorts till föremål för testamentariskt förordnande. Enligt sistnämnda regel skulle ränta eller avkomst, som fallit av testamenterad egendom, tillkomma testamentstagaren alltifrån arvlåtarens död. Sådan rätt skulle dock, för den händelse egendomens tillträde vore beroende av villkor, ej tillkomma testamentstagaren för tiden innan villkoret blivit uppfyllt, såframt i testamentet ej annorlunda föreskrivits. Vad slutligen angår verkställighet av ändamålsbestämmelse, har denna art av testamentsförordnande överhuvud ej berörts i svensk lagstiftning före nya testamentslagen. I 3 kap. 9 § nämnda lag har uppställts en tolkningsregel, som avser att klargöra, huru det för olika fall ställer sig med förpliktelsen att fullgöra förordnande om ändamålsbestämmelse. I syfte att trygga förverkligandet av testators vilja har vidare i samma lagrum givits föreskrift om rätt till särskild talan om verkställande av sådant förordnande. Angående den närmare innebörden av dessa stadganden får lagberedningen hänvisa till vad härom anförts i förslaget till lag om testamente (s. 239 f.) 1 Lika litet som i fråga om legat finnas beträffande ändamålsbestämmelse särskilda lagregler med avseende å tiden för verkställigheten och andra därmed sammanhängande ämnen. Finnes efter den döde testamente, som innehåller förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse, ingår verkställigheten av sådant förordnande såsom ett led i boutredningen. Då det gäller att fastställa den ordning, i vilken verkställigheten skall ske, måste hänsyn tagas till den särskilda ställning, som förordnandet intager i successionsrättsligt hänseende. Legatet eller ändamålsbestämmelsen grundar successionsrätt av väsentligen annat slag än den rätt till kvarlåtenskapen, som tillkommer universell testamentstagare eller arvinge. Den, som erhåller hela kvarlåtenskapen, kvotdel därav eller obestämt överskott, har sin rätt ställd i omedelbart beroende av boutreclningens genomförande, medan till legatet eller ändamålsbestämmelsen icke är knutet annat intresse än utgivandet av den egendom, varom testator gjort sitt förordnande. Denna skillnad måste naturligen inverka på sättet för dödsboets avveckling. Endast arvingar och universella testamentstagare hava erkänts såsom förvaltningsberättigade delägare i dödsboet (1 kap.), och i regel tillkommer det ej heller andra successorer att begära särskild dödsboförvaltriing genom boutredningsman enligt 2 kap. Å andra sidan hava ej legatarier belastats med den skyldighet att under vissa omständigheter personligen svara för den dödes gäld, som enligt 4 kap. lagts å arvingar och universella testamentstagare. Såsom redan antytts, går legataries intresse huvudsakligen ut på den honom tillagda egendomens utgivande så snart som möjligt och med den be1 Jfr ock lagberedningens här framlagda förslag till ändring av 3 kap. 9 § lagen omtestamente.

Lag

om boutredning

och arvskifte,

5 kap.

1 §.

skaffenhet, som avsetts i testamentet. Verkställigheten av legatet blir sålunda närmast en angelägenhet mellan legatarien och den som handhar förvaltningen av den dödes egendom. Frånsett fall av konkurs, kan dödsboets avveckling genomföras i två huvudformer, nämligen antingen genom delägarnas samförvaltning enligt 1 kap. eller genom särskild förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör enligt 2 kap. Då legatets verkställande i stort sett ter sig lika i båda fallen, har det ansetts lämpligt att i ett särskilt kapitel sammanföra de regler, som hava avseende å verkställighet av legat överhuvud. På samma sätt som 4 kap. kompletterar 1 och 2 kap. i fråga om betalningen av den dödes gäld, utfyller 5 kap. förvaltningsbestämmelserna med föreskrifter rörande den del av utredningen, som består i verkställighet av legat. Vad som nu sagts om legat har tillämpning även å verkställighet av testamentsförordnande, som innehåller ändamålsbestämmelse. Emellertid kan verkställighet av legat eller ändamålsbestämmelse komma att beröra förhållanden, som ligga utanför den egentliga boutredningen. Detta är exempelvis händelsen, då det ankommer på viss arvinge eller testamentstagare att fullgöra ett legat. I den mån särskilda bestämmelser funnits erforderliga för dylika fall, hava de jämväl upptagits i förevarande kapitel. Av den föregående redogörelsen har framgått, att i gällande lag icke finnas några närmare föreskrifter om den ordning, i vilken legat och ändamålsbestämmelser skola verkställas. 1 Oaktat de regler, som nu föreslagits, sålunda i allmänhet icke hava motsvarighet i äldre rätt, kunna de i det hela icke sägas utgöra några nyheter utan innefatta huvudsakligen lagfästande av de oskrivna rättsregler, vilka så småningom tillkommit vid sidan av ärvdabalkens knapphändiga stadganden. 1 §•

Förordnande om legat får i allmänhet så förstås, att verkställigheten skall utgivande av ske ur den oskiftade kvarlåtenskapen. Legatet utgår med andra ord av oskifto le0at ur den "

• o

•

oskiftade

och räknas ej a viss lott. Denna sats har upptagits i testamentslagen under kvarlåten3 kap. 2 §. Att stadgandet fått sin plats bland tolkningsreglerna beror av skapen. dess dispositiva karaktär. Av testamentet kan uttryckligen eller tolkningsvis Allmänna .

framgå, att legat skall utgivas av viss arvinge eller testamentstagare, och lagens regel bör i dylikt fall icke komma i tillämpning. 2 Testamentslagen 3 kap. 2 § klarlägger i första hand den legatariska successionens rättsliga natur. På samma gång angiver emellertid regeln också den princip, efter vilken legatets verkställande skall äga rum. Då förordnandet belastar kvarlåtenskapen i dess helhet, skall legatet tydligen uttagas direkt ur den oskiftade kvarlåtenskapen. Och härav följer vidare, att legatet 1 Det må dock särskilt erinras, att de i 3 kap. testamentslagen givna tolkningsreglerna, utan att innefatta verkställighetsregler i inskränkt mening, tjäna till ledning för verkställande av legat och ändamålsbestämmelser. 2 Angående innebörden av 3 kap. 2 § testamentslagen se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 212 f. och 65 f.

synpunkter.

458 Lag om b<outredning och arvskifte,

5 leap. 1 S.

skall utgivas ur dödsboet, innan arvingar och universella testamentstagare utfå dem tillkommande egendom. Legatet är till sitt innehåll en särskild ur kvarlåtenskapen utgående förmån, som vanligen utgöres av rätt till viss sak eller visst penningbelopp. Medan arvingen eller den universella testamentstagaren, vars andel i kvarlåtenskapen beror av dödsboutredningens slutförande, i regel får sin rätt fullt bestämd först genom en delningsförrättning, är legatariens rätt redan vid testators död fastställd genom testamentet. Vid verkställigheten gäller det därför endast att bestämma, av vilken egendom legatet skall utgå samt vid vilken tidpunkt utgivandet skall äga rum. Den första frågan är att avgöra med ledning av testamentets innehåll, och till stöd för testamentstolkningen tjänar, såsom förut nämnts, regeln i 3 kap. 2 § testamentslagen. Det har vidare framhållits, att även den andra frågan besvarats i nämnda lagrum såtillvida, att legat ' av oskifto skall utgivas före kvarlåtenskapens delning. Legatets verkställande behöver däremot icke föregå bodelning, därest sådan är erforderlig. Eftersom legatet endast belastar den dödes lott i makarnas giftorättsgods, kan det- tvärtom vara lämpligt att.företaga bodelning, innan testamentariska förordnanden överhuvud verkställas. Särskilt gäller detta med avseende å penninglegat, då det är tvivelaktigt, huruvida kvarlåtenskapen förslår till fullgörande av samtliga förordnanden. Ehuru testamentslagen i vissa avseenden lämnat ledning för verkställigheten, återstår att i detta sammanhang närmare reglera tiden för legatets utgivande. I sådant syfte behandlas i förevarande paragraf legat av oskifto, under det att nästföljande paragraf har avseende å legat, som skall fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare. Testamentstagaren har intresse av att njuta förordnandet tillgodo så snart som möjligt efter arvfallet, och han bör därvid icke uppehållas i vidare mån än som är nödvändigt med hänsyn till annans rätt. Det i första stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet reglerar å ena sidan testamentstagarens rätt att utfå legat av oskifto samt å andra sidan dödsboförvaltarens plikt att verkställa legatet till förmån för testamentstagaren men utan men för annan. Till en början är det tydligt, att legatarien icke kan påfordra verkställighet av förordnandet, förrän detta vunnit laga kraft. Hans rätt är nämligen helt och hållet beroende av testamentets giltighet. Att legat utgives, oaktat testamentet icke är prövat, kan innebära förfogande över egendom, som rätteligen tillkommer annan. I överensstämmelse härmed framgår av det föreslagna stadgandet, att förordnandets giltighet är förutsättning för legatets verkställande. Är frågan om testamentets bestånd ännu icke avgjord, kan nämligen utgivande ej äga rum utan skada eller äventyr för den, vars rätt är av boets avveckling beroende. Det skall erinras, att ett testamente anses lagakraftvunnet, så snart det är klart, att testamentet ej rubbas av sådana ogiltighetsanledningar, som upptagits i 5 kap. testamentslagen, eller av an-

Lag om boutredning

och arvskifte,

5 kap. 1 §.

sådan minskning, att den ej längre förslår till legatets utgörande. Eftersom delägarna genom att i förtid gå till skifte allvarligt äventyra legatariens rätt, är det rimligt, att de i förhållande till legatarien solidariskt ansvara för förordnandets verkställande, och föreskrift härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Liksom delägare på olika i 4 kap. angivna grunder kunna bliva ansvariga för den dödes gäld, råka delägare, som skifta före legats verkställande, en för alla och alla för en i ansvar för legatet. Såsom framgår av texten, föreligger dock en viktig skillnad mellan gäldsansvaret och skyldigheten att svara för legatets fullgörande. Medan gäldsansvaret icke är begränsat till värdet av kvarlåtenskapen, kan legatarien icke kräva mer än han skulle hava fått, därest legatet verkställts i behörig ordning. Var den oskiftade kvarlåtenskapen otillräcklig för förordnandets verkställighet i avsedd omfattning, hava delägarna icke skyldighet att till legatarien utgiva legatet till större del än som skulle hava täckts av egendom i kvarlåtenskapen. Det åligger emellertid bodelägarna att styrka, att hinder mött för legatets utgörande i full utsträckning. Den i ämnet givna regeln har tillämpning även då skiftet genomföres av skiftesman enligt vad i 6 kap. är stadgat. Att skiftesförrättningen verkställes av annan än delägarna själva kan nämligen icke befria dem från den vanliga prövningen angående de nödiga förutsättningarna för skiftet. Emellertid kan ansvarighet i dylikt fall icke inträda, förrän skiftet blivit standande. Enligt förevarande regel svarar sålunda varje i skiftet deltagande bodelägare för förordnandets verkställande med den begränsning, som förut angivits. Har viss egendom, varom förordnande gjorts, av någon delägare förskingrats, är envar delägare pliktig tillhandahålla det belopp, som erfordras för lösen av föremålet, eller, därest det icke kan återskaffas, gottgörelse till fulla värdet. Inbördes böra delägarna svara efter de principer, som gälla foldern åvilande förbindelser överhuvud. I lagtexten har därför upptagits en hänvisning till 1 kap. 6 §, och beredningen får hänvisa till vad som anförts under nämnda lagrum och 4 kap. 17 . Därest boutredningen handhaves av boutredningsman eller'av testamentsexekutör, åligger det denne att verkställa legat, innan skifte äger rum. Skulle dödsboförvaltaren göra sig skyldig till försumlighet härutinnan, kan han bliva ansvarig för skadan efter vad i 2 kap. 18 § stadgas. Den omständigheten, att särskild dödsboförvaltning varit anordnad, kan dock icke befria skiftande bodelägare från ansvar enligt andra stycket i förevarande paragraf. Såsom förut påpekats, måste det ankomma på dödsbodelägarna att tillse, att i skiftet icke ingår egendom, som bort utgivas till legatarie. Det kan hända, att legat icke låter sig verkställa under den tid, som med hänsyn till förhållandena i övrigt åtgår för boutredningens genomförande. Legatets åtnjutande är exempelvis förenat med villkor eller tidsbestämmelse, som ställer förordnandets fullgörande på framtiden. Även om ..legatet icke gjorts beroende av framtida händelse, kunna med legatets natur förknippade

Lag om boutredning

och arvskifte,

ö leap. 1 och 2 §§.

stadgande ännu är gällande icke erhållit vidare motsvarighet än som framgår av innehållet i förevarande paragraf, innefattas under de lagregler, vilka upphävas genom den nya lagens antagande.

Har viss egendom tillagts någon genom testamentanskt förordnande och faller Avkastning •

.»ii

c o

av legat, som

avkastning av egendomen, innan legatet verkstalles, uppkommer traga, huvu-omj-attar viss vida avkastningen bör redovisas till testamentstagaren. egendom, till„

n ..

•

faller

testa-

Förordnande om viss egendom innebar såsom regel, att testamentstagaren mentstagaren. erhåller egendomen i det skick, vari den befann sig vid testators död. Från denna utgångspunkt överensstämmer det med förordnandets innehåll, att egendomens avkastning tillkommer testamentstagaren alltifrån arvfallet. Frågan om den ordning, i vilken legatet skall verkställas, har i detta sammanhang icke någon avgörande betydelse. Den omständigheten, att egendomen med hänsyn till boutredningen icke kan utgivas förrän vid en mer eller mindre framskjuten tidpunkt, bör icke föranleda, att avkastningen i en motsvarande utsträckning ökar annan successors förmån av kvarlåtenskapen. Liksom den för legatets verkställande ansvarige under utredningen omhänderhar egendomen för legatariens räkning, har han att i legatariens ställe uppbära avkastningen, och denna bör sedermera redovisas i den ordning, som gäller legatets verkställande överhuvud. Under den i överensstämmelse med det anförda uppställda regeln inbegripes ej blott den enligt naturens ordning fallande avkastningen av viss egendom, t. ex. föl av en häst, som gjorts till föremål för testamentariskt förordnande, utan även andra intäkter (fruetus civiles), såsom utdelning å aktier och räntor å skuldebrev och obligationer. Å aktier erhåller testamentstagaren den utdelning, som faller efter testators död, under det att med skuldebrev och obligationer följer den ränteavkastning, som belöper på tiden efter arvfallet. Utdelning av gratisaktier innefattar icke avkastning i vänligmening utan en utbrytning av viss del av de förutvarande aktiernas kapitalvärde och bör redan på denna grund tillkomma den, som erhållit aktierätten. Med avseende å fast egendom är regeln att tillämpa så, att den inkomst, som uppstår efter arvfallet, skall redovisas till testamentstagaren. Då avkastningen härvid i allmänhet icke kan frambringas utan särskilda kostnader, har testamentstagaren icke anspråk på att erhålla mera än den uppkomna nettobehållningen. Såsom omkostnader får dödsbo dock icke räkna alla de utgifter, som erfordrats för avkastningens frambringande, utan endast sådana utgifter, varmed boet direkt belastats. Boet äger sålunda icke tillgodoräkna sig vad arvlåtaren i livstiden nedlagt å egendomen såsom produktionsmedel. I fråga om fastighet i stad innebär regeln, att legatarien har rätt till behållna hyresintäkten från arvfallet. Vad som nu anförts om skyldighet för testamentstagaren att tåla de avdrag, som betingas av egendomens nyttiggörande, giver anledning att uppställa

474 Lag om boutredning

och arvskifte,

5 kap. j, §.

frågan om testamentstagarens rätt till s. k. fruetus pereipiendi, d. v. s. sådan inkomst, som kunnat erhållas men faktiskt ej utvunnits, exempelvis hyra för byggnadslokaler, som icke blivit föremål för upplåtelse. Denna fråga synes böra besvaras så, att den, som omhänderhar egendomen före legatets verkställande, har att vidtaga sådana åtgärder, som innefatta en fortsättning av arvlåtarens verksamhet, såvitt egendomen angår. Lika litet som vederbörande förvaltare kan undandraga sig att på normalt sätt verka för egendomens upprätthållande såsom produktiv faktor, har emellertid testamentstagaren rätt att fordra vidtagande av nya och mera vittgående anstalter för frambringande av avkastning. 1 Den givna regeln är icke ovillkorlig. Innehåller testamentet uttryckliga föreskrifter angående avkastningen, skola dessa naturligen följas, och lagens stadgande kommer ej heller i tillämpning, då en annan lösning finnes överensstämma med testators vilja enligt en av testamentets innehåll betingad tolkning. Har testator vid egendomens tillträde fäst villkor eller tidsbestämmelse, får sålunda avkastning i regel ej anses tillkomma testamentstagaren, förrän villkoret uppfyllts eller den utsatta tiden är inne. Skall legatet fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, kan det vara anledning att undersöka, huruvida testator avsett att tillförsäkra legatarien annan avkastning än den, som faller från den tid, då verkställighet bör äga rum. Lagregeln har emellertid icke begränsats att avse legat av oskifto utan gäller för legat i allmänhet, och denna vidsträckta tillämpning har stadgats under den i lagtexten tydligt angivna förutsättningen, att regeln får stå tillbaka, så snart testamentet föranleder en annan lösning av frågan om avkastningen. Då förevarande paragraf innehåller en tolkningsregel, kan det spörjas, varför denna icke upptagits bland de stadganden, som återfinnas i 3 kap. testa* mentslagen i anslutning till huvudregeln om testamentes tolkning. Såsom svar på denna fråga måste till en början erkännas, att det icke föreligger någon principiell skillnad mellan de tolkningsregler, som uppställas i förevarande kapitel, och dem, som givits i 3 kap. testamentslagen. Anledningen till särskiljandet är att söka i rent praktiska synpunkter. De tolkningsfrågor som behandlas i förevarande kapitel, sammanhänga så nära med ordningen för testamentes verkställande, att det ter sig naturligare att söka lagens regel bland de bestämmelser, som röra boutredningen, än bland de föreskrifter, som utan särskild anknytning till boutredningsförfarandet sammanförts till stöd för testamentstolkningen. Eftersom de nu behandlade reglerna vinna tillämpning i så gott som varje dödsbo, där det gäller att utreda legat och ändamålsbestämmelser, medan testamentslagens stadganden huvudsakligen hava betydelse för speciella tolkningsfall, ligger det vidare i sakens natur, att de förra reglerna mindre ofta än de senare komma att åsidosättas genom en tolkning, som icke har stöd i uttryckliga testamentsföreskrifter. 1

Jfr Chydenius a. a. s- 236.

Lag om boutredning

och arvskifte,

5 leap, h §.

475 I det föregående har framhållits, att den, som genom testamente erhållit viss Kostnader å te8t egendom, måste bära de kostnader, som erfordras för utvinnande av avkastning. °^^[aa Emellertid är ansvaret för kostnader å egendomen icke begränsat till sådana fall, då det blir fråga om avdrag vid redovisning för uppkomna intäkter. Eftersom egendomen i regel måste betraktas såsom testamentstagarens tillhörighet alltifrån arvfallet, böra på honom komma även andra kostnader, som påkallas av egendomens vård före förordnandets verkställande. A andra sidan kan icke såsom allmän regel uppställas, att testamentstagaren skall svara för alla nödiga kostnader. Hänsyn måste tagas därtill, att legat av oskifto ingår i ett under utredning varande dödsbo samt att egendomens vård och förvaltning före verkställigheten är ett led i utredningen. Det är vid sådant förhållande rimligt, att de kostnader, som direkt sammanhänga med själva boutredningen, drabba dödsboet även till den del, som de avse legatet. I denna fråga bör, liksom eljest då det gäller förhållandet mellan de olika successorerna, arvlåtarens vilja vara bestämmande, och det är icke tvivel om att arvlåtaren i allmänhet har avsett att befria legatarien från sådana utgifter, som föranletts av boutredningen. På denna presumtion grundas den regel, som i förevarande paragraf givits i samband med stadgandet om avkastning av testamenterad egendom. Det är i allmänhet icke svårt att avgöra, huruvida viss kostnad såsom sammanhängande med boutredningen bör stanna å dödsboet. Till en början är det klart, att ersättning för förvaring av egendom, som omfattas av legatariskt förordnande, kan avkrävas testamentstagaren allenast i rena undantagsfall, då egendom icke kan omhänderhavas inom ramen för vanlig dödsboförvaltning. Andra utgifter än sådana, som härflyta av egendomens förvaring före utgivandet till testamentstagaren, torde jämförelsevis sällan ifrågakomma. Skulle det någon gång vara behövligt att nedlägga särskild kostnad å egendomen för dess uppehållande i behörigt skick, måste sådan kostnad såsom liggande i testamentstagarens ekonomiska intresse drabba honom. Är det fråga om mera omfattande åtgärder, som icke äro av brådskande natur, böra de dock såvitt möjligt vidtagas i samförstånd med legatarien. Då testamentstagaren överhuvud icke kan tillförbindas att gälda andra kostnader än sådana, som äro strängt nödiga för en konserverande vård, riskerar dödsboet eljest att få vidkännas kapitalutlägg å den testamenterade egendomen. Särskild uppmärksamhet förtjäna de utgifter, som betingas av egendomens utlämnande till testamentstagaren. I ett testamentariskt förordnande om viss egendom ligger, att egendomen skall tillställas testamentstagaren, när det kan ske med hänsyn till utredningens behöriga fullföljande. Å andra sidan torde förordnandet i allmänhet icke innebära annat än att egendomen hålles testamentstagaren tillhanda. Denne bör sålunda i regel bära de kostnader, som sammanhänga med egendomens överlämnande. Vad förut sagts om legat av oskifto gäller ock, då legatet belastar viss

476 Lag om boutredning

och arvskifte,

5 hap. 4 och 5 §§.

arvinge eller testamentstagare. Denne har rätt till ersättning för nödig kostnad, som ej kan hänföras till de normala utgifterna för utredningen. Såsom redan antytts, har förevarande paragraf även såvitt den angår kostnader å testamenterad egendom karaktär av tolkningsregel. Kan av testamentet utläsas, huru viss kostnad skall gäldas, bör testators föreskrift lända till efterrättelse, även om verkställigheten står i strid med den i lagen angivna principen. Liksom i fråga om avkastningen gäller, att avvikelse från lagstadgandet ej behöver hava sin grund i uttryckliga ordalag utan kan betingas av förordnandets syfte och övriga omständigheter. Rätten till ersättning för kostnader å testamenterad egendom är förenad med retentionsrätt till säkerhet för anspråket. Kostnadsersättning skall nämligen enligt förslaget gäldas före egendomens utgivande. • 5§Genom ett förordnande om penninglegat tillförsäkras legatarien, såväl när legatet skall utgå av den oskiftade kvarlåtenskapen som då det belastar viss arvinge eller testamentstagare, städse en bestämd summa penningar att utgivas, så snart det kan ske med hänsyn till boutredningen. Emellertid uppkommer här frågan, huruvida förordnandet har den verkan, att legatarien, som anses förvärva sin rätt vid testators död, äger tillgodonjuta ränta å beloppet. För besvarande av denna fråga gäller det, liksom vid prövning av de spörsmål, som behandlas i 4 §, att undersöka vad testator åsyftat med förordnandet. En sådan undersökning visar, att försök att genom tolkning av testamentet lösa frågan kunna leda till olika resultat allt efter omständigheterna i de särskilda fallen. Finnas medel för legatets fullgörande tillgängliga i dödsboet redan vid testators död och äro de räntebärande, synes det närmast motsvara testators vilja att tillerkänna legatarien ränta från arvfallet. Enligt förordnandet bör nämligen legatarien hava företräde till den avkastning, som faktiskt faller av de för honom avsedda medlen. Detta betraktelsesätt kan anläggas, så snart i boet linnes en nettobehållning av kontanta räntebärande medel, som är tillräcklig för utgörande av samtliga legat och ändamålsbestämmelser. Vad som nu anförts har även giltighet för det i verkligheten ovanliga fall, då medel väl finnas men ligga räntelösa. Det tillhör nämligen icke god ordning att hålla någon mera avsevärd kassa i ett under utredning varande dödsbo. Därest arvlåtaren icke efterlämnar kontanta medel i tillräcklig omfattningmen i stället annan egendom, som måste förvandlas i penningar i och för legatets verkställande, är det däremot tvivelaktigt, om det överensstämmer med testators vilja att tillägga legatarien ränta redan från arvfallet. Finnes i boet egendom av olika slag, har det gjorts gällande, 1 att ett legat i penningar såsom avseende inkomstbringande egendom inbegriper ett i ränterätt för1

Jfr Nordlings uttalanden, refererade ovan s. 45».

Lag om boutredning

och arvskifte,

5 kap. 5 §.

47 7

vandlat anspråk på avkastningen av en mot legatet svarande del av boets egendom, i den mån denna överhuvud lämnar avkastning. Denna sats vilar på uppfattningen, att förordnande om penningar skänker legatarien företräde framför de universella successorerna i fråga om egendom av avkomstgivande natur. Ehuru en dylik uppfattning i vissa fall har fog för sig, kan den svårligen tjäna till försvar för en allmän regel om ränta å penninglegat alltifrån arvfallet, så snart i boet finnes- däremot svarande nettobehållning, som lämnar avkastning. Skulle den faktiska avkastningen icke täcka den fastställda räntan, kan en dylik ränterätt såsom innefattande kapitalutbetalning på de universella successorernas bekostnad säkerligen icke antagas vara i överensstämmelse med testators vilja. En sådan regel är för övrigt svår att tillämpa på den grund, att förutsättningen för ränterätten ej kan fastställas utan en ingående undersökning. När i dödsbo, som belastas av penninglegat, finnas kontanta medel, består legatets verkställande allenast i beloppets utgivande, så snart det kan ske enligt de förut i detta kapitel angivna reglerna. Finnas icke några för ändamålet tillgängliga medel, måste annan i boet ingående egendom förvandlas i penningar för att legatet skall kunna fullgöras. En sådan åtgärd skall i regel ej ske, förrän boets ställning kan överblickas och det blivit klart, att boet lämnar tillgång till legatets fullgörande. Såsom redan under 1 § framhållits, måste för övrigt under alla omständigheter den, som handhar boutredningen, äga påräkna ett visst rådrum för utväljande av den egendom, som skall försäljas, och för bestämmande av lämplig tidpunkt för försäljningen. Överskottet i boet blir nämligen beroende av de villkor, under vilka egendom i boet' förvandlas för att tillhandahållas i form av penninglegat, och det är därför nödigt att taga hänsyn även till de universella successorernas rätt. Sedan den av legatet betingade försäljningen ägt rum, finnas emellertid de för legatarien avsedda medlen i boet, och det föreligger då ej något skäl, på grund varav legatarien skulle undanhållas den därav flytande ränteavkastningen. Även om tillräcklig grund saknas för ränterätt från arvfallet, bör sålunda ränta med fog kunna krävas åtminstone från den tidpunkt, då de mot legatet svarande penningmedlen finnas i dödsboet eller bort ingå i boet efter en förståndig plan för boutredningens genomförande. Skulle rätten till ränta bestämmas efter sådana synpunkter, som sist utvecklats, fordrades emellertid en omständlig prövning för att fastställa den tidpunkt, då ränta skulle börja löpa, och utgången av denna prövning komme att ställa sig mycket olika. Medan ränta i ett visst fall vore att gälda redan från arvfallet, ägde legatarien i ett annat fall icke göra anspråk på ränta förrän från en jämförelsevis sen tidpunkt, då legatet med hänsyn till boutredningen kunde utgivas. En sådan ordning låter sig icke med fördel upprätthålla. Ränta å penninglegat är blott en detalj bland alla de frågor, som sammanhänga med verkställighet av testamentariska förordnanden, och boutredningen genomföres överhuvud bäst efter enkla och fasta normer. Att dylika nor-

47JS

Lag

om boat redning

och arvskifte,

o kap.

5 §.

mer äro önskvärda bestyrkes även av den hittillsvarande rättstillämpningen. Ehuru lagbestämmelser saknats, utvisar praxis icke de växlande lösningar, som betingas av försök till strängt genomförd testamentstolkning. På mindre belopp, som utgivas jämförelsevis kort tid efter arvfallet, lärer det överhuvud icke bliva fråga om ränta. Eljest utgives i allmänhet ränta frän arvlåtarena död, om krav framställes, och i större förhållanden plägar ränta utbetalas, oavsett yrkande från testamentstagarens sida.. Där spörsmålet dragits under rättslig prövning, hava domstolarna visat benägenhet att beräkna ränta från arvfallet, såframt det ej visas, att i dödsboet icke ingått avkomstgivande egendom av tillräcklig omfattning.1 A andra sidan lämnar praxis icke tillräckligt tydlig ledning, när det gäller att uppställa en regel i ämnet, och det är överhuvud svårt att finna en legislätiv lösning, som är tillfredsställande ur testamentstolkningssynpunkt men på samma gång lättillgänglig och praktisk. Med hänsyn till önskvärdheten att få en enkel och klar norm fastställd till ledning för boutredningen, har nu i förslaget upptagits ett stadgande, som innehåller, att ränta skall gäldas efter bestämd tid från arvfallet räknat. Denna tid har angivits så, att dödsboet vid utgången därav i allmänhet får antagas vara i besittning av penningmedel, som svara mot legatet. Sedan bouppteckning förrättats och bodelägarna även tagit ställning till frågan om åtgärder till vinnande av befrielse från ansvar för den dödes gäld, är det en av de närmaste uppgifterna att sörja för fullgörande av legat och ändamålsbestämmelser, och detta skede av boutredningen torde i allmänhet inträda efter en tid av ungefär fyra månader från arvlatarens död. Såsom alla regler, vilka skola genomföra en genomsnittslösning för en mångfald olika fall, ter det föreslagna stadgandet sig mindre passande för ytterlighetsfallen. Då i dödsboet finnas medel tillgängliga redan vid arvfallet, blir legatarien missgynnad, medan boet belastas över hövan, när avkomstbringande egendom finnes först långt efter utgången av den stadgade tiden. Det kan invändas, att regeln med hänsyn till den jämförelsevis långa tidrymden kommer att oftare verka till nackdel för legatarien än för dödsbodelägarna. Lagberedningen är väl medveten om att matematiska grunder för ifrågavarande genomsnittsregel måhända skulle hava fört till en tidigare utgångspunkt för ränteberäkningen. Emellertid måste här särskilt beaktas, att den föreslagna räntefoten i någon mån uppväger en förskjutning av den tid, från vilken ränta börjar löpa. A kontanta medel, placerade i bank under uppsägningsrätt, kan nämligen i regel icke beräknas sä hög ränta som fem procent. I själva verket får man räkna med att den faktiska räntan under långa perioder kommer att avsevärt understiga denna räntesats. Och även i fråga om avkastning av annan egendom utgör fem procent en jämförelsevis hög ränteavkastning, särskilt om det är fastighet, som kommer i betraktande. Att beredningen föreslagit en räntesats av fem procent beror visserligen i första hand av den omstän1

Jfr s. 455 och där anförda rättsfall.

Lag om boutredning

och arvskifte,

5 kap. 5 §.

digheten, att denna räntesats med avseende å åtskilliga andra förhållanden erhållit karaktär av legal ränta. 1 Men på avgörandet har även inverkat, att legatarien härigenom får viss ersättning för den tid, under vilken han kunnat hava anspråk på ränta utöver vad i lagen medgivits. För den intagna ståndpunkten kan slutligen anföras ett skäl av annan art men icke utan betydelse för ifrågavarande sida av boets utredning. En högre ränta än den i marknaden gällande måste tydligen verka som en anledning att påskynda verkställigheten av sådant legat, som är förenat med ränteplikt för dödsboet. En sådan påtryckning synes befogad med det i förevarande lag tillämpade systemet, som icke upptager närmare bestämmelser om tidpunkten för lega- , tets verkställande. A andra sidan bör detta medel icke få verka, förrän det föreligger skyldighet att fullgöra legatet. Av vad förut anförts har emellertid framgått, att detta stadium av boutredningen i allmänhet har inträtt, då fyra månader förflutit från arvfallet. Stadgandets karaktär av tolkningsregel har i lagtexten uttryckligen angivits. Det är dock att märka, att förevarande paragraf icke har alldeles samma natur som de regler, vilka i 3 kap. testamentslagen uppställts till ledning för testamentstolkningen. Den föreskrift om ränta, som här givits i samband med de allmänna reglerna om verkställighet av legat, har nämligen till ändamål att avlägsna de olägenheter, som äro förknippade med en lösning av frågan efter omständigheterna i det särskilda fallet. Och härav följer, att denna paragraf skall tillämpas, så snart ej annat otvetydigt framgår av testamentet. Endast om regeln uppfattas på sådant sätt, vinnes åsyftad stadga i boutredningen på denna punkt. Praktiskt sett lärer det icke ofta bliva fråga om avvikelser i andra fall än då testamentet innehåller uttryckliga bestämmelser i ämnet. Tolkningsvis kunna emellertid undantag från regeln vara påkallade under särskilda omständigheter, exempelvis då legatet gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse. Önskar arvlåtaren en annan ränteberäkning än den, som följer av lagen, är det i allt fall lämpligt, att han låter särskild föreskrift inflyta i testamentet. I det föregående har närmast åsyftats penninglegat, som skall utgå av den oskiftade kvarlåtenskapen. Då legatet belastar viss arvinge eller testamentstagare, är det tydligt, att hänsyn måste tagas till de omständigheter, som föreligga i det särskilda fallet; legatariens rätt till ränta blir i viss mån beroende av den förmån, som tillkommer verkställaren av förordnandet. Hesultatet av denna prövning kan bliva, att skäl föreligga till undantag från den allmänna regeln i förevarande paragraf, tledan testamentets innehåll torde dock angiva, när ett dylikt undantag är påkallat. Det skall understrykas, att i detta sammanhang endast behandlas frågan om avkastning å penninglegat i form av ränta. Förevarande stadgande gäller sålunda icke ränta såsom påföljd vid försummelse med avseende å verk1

Jfr 9 kap. 10 § H. B. och 38 § lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom.

480 Lag om bo utredning

och arvskifte,

5 Tcap. 5 och 6 §§.

ställigheten. Föreligger dröjsmål beträffande legatets utgivande, kan ränteplikt tänkas inträda i skadeståndsväg, oavsett frågan om rätt till avkastningen. Med hänsyn till att legatets fullgörande sällan torde kunna påfordras före den tid, då ränta börjar löpa enligt förevarande paragraf, blir det i verkligheten icke mycket utrymme för någon moraränta. Från spörsmålet om ränta å penninglegat bör skiljas frågan om innehållet av ett förordnande om livränta eller liknande periodiskt understöd. I dylikt förordnande är det i räntan, som testamentstagarens förmån består, och det torde i allmänhet vara testators avsikt, att räntan skall utgå från arvfallet. Åtminstone gäller detta i sådana fall, då testamentstagaren för sin försörjning varit beroende av den döde. En sak för sig är, att utbetalningen icke kan börja, förrän boets förhållanden medgiva legatets verkställande. Lagberedningen har emellertid under 1 § framhållit, att dödsboförvaltningen i ömmande fall bör sörja för att legatet blir fullgjort så snart det överhuvud är möjligt med hänsyn till annans rätt. 6 §• Förordnande om ändamålsbestämmelse innefattar en på dödsboet eller på någon av successorerna lagd förpliktelse, som ej grundar någon rätt för visst rättssubjekt. Prestationsskyldigheten kan vara av olika slag. Oftast är det fråga om disposition av penningmedel för allmännyttigt ändamål, exempelvis sjukvård eller undervisning. Bestämmelsen kan även angå viss egendom och vara given i allmänt intresse; testator har exempelvis föreskrivit, att av honom till ett museum hopbragta föremål skola hållas tillgängliga för allmänheten. Ibland är bestämmelsen stadgad i arvlåtarens eget intresse. Såsom exempel må nämnas föreskrift om resande av gravvård eller om utgivande av efterlämnade skrifter. Är ändamålsbestämmelsen knuten till den egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, åligger det såsom regel denne att verkställa förordnandet, och en tolkningsregel av sådant innehåll har upptagits i 3 kap. 9 § första stycket testamentslagen. Eftersom ändamålsbestämmelse oftast förbundits med legatariskt förordnande, har detta fall särskilt framhävts i lagtexten. Regeln träder även i tillämpning, när ändamålsbestämmelse belastar viss egendom utan att denna tillagts någon viss successor i kvarlåten. skapen. I sistnämnda fall ankommer det på den, å vars lott egendomen ingår, att sörja för verkställigheten. Har med universell testamentstagares lott förknippats ändamålsbestämmelse, bör testamentstagaren naturligen med sin andel svara för förordnandets efterlevnad. Ej sällan innehåller testamente förordnande om ändamålsbestämmelse utan att denna förknippats med särskild egendom i kvarlåtenskapen eller andel därav. Ändamålsbestämmelsen belastar då kvarlåtenskapen i dess helhet på samma sätt som fallet är med legat av oskifto. Liksom verkställande av sådant legat blir en i boutredningen ingående åtgärd, bör det under motsva-

Lag om boutredning

och arvskifte,

5 hap. 6 §.

rande förhållanden ankomma på den, som fått sig dödsboförvaltningen anförtrodd, att svara för ändamålsbestämmelsens fullgörande. Enligt gällande rätt är det de legala arvingarna, som övertaga dödsboets förvaltning. Emellertid ansågs det vid testamentslagens tillkomst rimligt, att även universella testamentstagare, vilka såsom rättsägare i boet borde jämställas med arvingarna, lika med dessa förpliktades att verkställa ändamålsbestämmelse, som vilade på den oskiftade kvarlåtenskapen. Genom den regel, som intogs i andra punkten av 3 kap. 9 § första stycket testamentslagen, fastställdes följaktligen för arvingar och universella testamentstagare en förpliktelse att i andra fall än som avsåges i första punkten gemensamt verkställa testamentariska ändamålsbestämmelser. I 1 kap. av förevarande lagförslag hava nu de universella testamentstagarna överhuvud jämställts med legalarvingarna ifråga om dödsboförvaltningen, och nämnda lagregel uttryckes därför hädanefter enklast och naturligast så, att ändamålsbestämmelsen skall verkställas av oskifto. Med denna avfattning kommer regeln att passa även för sådana fall, då särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 2 kap. av denna lag är stadgat. Är boutredningen anförtrodd åt boutredningsman eller testamentsexekutör, tillhör ändamålsbestämmelsens verkställande dennes uppgifter på samma sätt som fullgörande av legat, som belastar den oskiftade kvarlåtenskapen. I överensstämmelse med det anförda har lagberedningen föreslagit ändring av andra punkten i första stycket av 3 kap. 9 § testamentslagen, och i samband därmed har även vidtagits en mindre jämkning i första punkten. Det förtjänar antecknas, att lagrummet i dess hittillsvarande lydelse icke uteslutit testamentsexekutör såsom verkställare av ändamålsbestämmelse. Regeln har, liksom övriga stadganden i 3 kap. testamentslagen, karaktär av tolkningsregel, och i förordnande av testamentsexekutör får anses ligga föreskrift om verkställande av ändamålsbestämmelser, som vila på den oskiftade kvarlåtenskapen. 1 Testamentslagen har sålunda givit ledning för ändamålsbestämmelses verkställande såtillvida, att däri utretts, på vem prestationsskyldigheten in dubio får anses ligga. Testamentslagens stadganden i ämnet äro emellertid därmed icke uttömda. Såsom förut nämnts, är för ifrågavarande slag av testamentsförordnande utmärkande, att prestationsskyldigheten icke motsvaras av någon rätt för visst rättssubjekt. Så länge ändamålsbestämmelses fullgörande icke säkras genom särskilda anstalter, är testamentets efterlevnad beroende av den förpliktades goda vilja.2 En sådan ordning har funnits mindre tillfredsställande, och i andra stycket av 3 kap. 9 § testamentslagen hava därför upptagits föreskrifter, som avse att lämna möjlighet till vidtagande av tvångsåtgärder mot den, som i förevarande hänseende icke respekterar testators vilja. Underlåter någon vad honom åligger med avseende å ändamålsbestäm1

Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 239 f. I detta sammanhang bortses från sådana fall, då uppfyllelse av ändamålsbestämmelse gjorts till villkor för rätt till egendom i kvarlåtenskapen. 2

31—303628

482 Lag om boutredning

och arvshifte,

5 leap. G §.

melse, må talan om förordnandets verkställande föras av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande make, universell testamentstagare eller testamentsexekutör. Då dessa föreskrifter reglera verkställigheten av ändamålsbestämmelse och i långt mindre grad än reglerna i första stycket av samma paragraf äro grundade på presumtion om arvlåtarens avsikter, har det ansetts lämpligt att överflytta innehållet i andra stycket till förevarande kapitel att upptagas i en särskild paragraf, som anslutits till de här givna föreskrifterna om verkställighet av ändamålsbestämmelser. De stadganden, som beredningen förordat i fråga om särskild dödsboförvaltning genom boutredningsman, hava dessutom föranlett förslag till en mindre ändring i fråga om talerätten. Är boutredningsman förordnad enligt 2 kap. 1 § förevarande lag, bör det tillkomma honom att föra talan om ändamålsbestämmelsers verkställande, och boutredningsman har därför vid sidan av testamentsexekutör upptagits bland de taleberättigade. I successionsrättsligt hänseende står ändamålsbestämmelsen mycket nära legatet, och detta förhållande återverkar helt naturligt på den ordning, i vilken verkställigheten skall äga rum. I själva verket förhåller det sig så, att de principer, som i detta kapitel fastställts för fullgörande av legat, i stort sett gälla även för verkställande av ändamålsbestämmelse. Såsom verkställighetsregler i mera inskränkt mening kunna betecknas 1—3 §§, och dessa paragrafer hava funnits kunna vinna motsvarande tillämpning jämväl å förordnande om ändamålsbestämmelse, De frågor, som behandlas i 4 och 5 §§, hava visserligen icke samma betydelse för ändamålsbestämmelser som för . legat, men i den mån det beträffande ändamålsbestämmelse blir behövligt att taga ställning till spörsmål om rätt till avkastning eller om ersättning för nedlagda kostnader, är det icke anledning att låta avgörandet, äga rum efter andra principer än dem, som kommit till uttryck i sistnämnda paragrafer. Dessa hava därför medtagits bland de regler, som fått motsvarande tillämpning å verkställande av ändamålsbestämmelse. I det följande skall lagberedningen närmare utveckla, vad den i förevarande paragraf givna hänvisningen betyder för de olika verkställighetsfrågor, som med avseende å legat behandlats i 1—5 §§. Tiden för Om verkställande av ändamålsbestämmelse, som belastar den oskiftade "v^änfmnfllkvarlåtenskapen, gäller fullt ut vad i 1 § stadgas om utgivande av legat av bestämmelse oskifto. På den, som svarar för boutredningen, ankommer att fullgöra andakt; oskifto. m ål s bestämmelsen, så snart det kan ske utan skada eller äventyr för någon, vars rätt är beroende av boets avveckling. Vad denna föreskrift innebär har beredningen redan utrett under 1 §. Såsom tillägg till denna framställning må till en början framhållas, att förordnandets innehåll oftare återverkar på ordningen för verkställigheten i fråga om ändamålsbestämmelse än beträffande legat. Utgivande av legat består vanligen allenast i överlämnande av en summa penningar eller av viss i kvarlåtenskapen ingående egendom, men verkställandet av en ändamålsbestämmelse kan, särskilt då den är given till

Lag om boutredning

och arvskifte,

5 leap. 6 §.

förmån för allmänheten eller för en obestämd krets av personer, bliva en åtgärd, som kräver omfattande förberedelser. Dessa kunna alltså i och för sig fördröja verkställigheten, oaktat hinder eljest icke föreligger i form av skada eller äventyr för annans rätt. Med ändamålsbestämmelsens karaktär av prestationsskyldighet utan motsvarande rättighet för visst rättssubjekt sammanhänger, att det endast i rena undantagsfall kan bliva fråga om någon förhandsverkställighet mot säkerhet för återbäring. Det är även att märka, att själva verkställigheten kan bliva utsträckt över en avsevärd tidrymd med hänsyn till förordnandets natur. Därest ändamålsbestämmelse icke fullgöres enligt de principer, som fastslagits i 1 §, inträder skyldighet för dödsbodelägarna eller, om särskild dödsboförvaltning är anordnad, boutredningsman eller testamentsexekutör att svara för den skada, som därav kommit. Rätt att utkräva sådan ersättningsskyldighet tillkommer envar av dem, som äga föra talan om förordnandets verkställande. Vad i 1 § andra stycket stadgas om skifte innebär vid tillämpning å ändamålsbestämmelse, att bodelägare, som deltagit i skifte innan förordnandet fullgjorts eller den framtida verkställigheten säkerställts, bliva solidariskt ansvariga för fullgörandet, såsom om skifte ej ägt rum. Angående den inbördes ansvarigheten gäller ock vad där är särskilt föreskrivet. Ändamålsbestämmelse kan belasta viss arvinge eller testamentstagare på Verkställande så sätt, att han är pliktig att med sin lott eller med viss såsom legat und- ^ s t a m S s ? " fången egendom svara för förordnandets verkställande. Ej sällan omfattar som belastar arm e ändamålsbestämmelsen all den egendom, som tillkommer vederbörande sue- vlsJ ^ cessor; exempelvis insattes till universell testamentstagare en stiftelse med mentstagare. skyldighet att förvalta testamentslotten såsom en särskild fond för visst ändamål eller göres legatariskt förordnande till en undervisningsanstalt med föreskrift om bildande av en fond för studiestipendier. Emellertid kan ändamålsbestämmelse även någon gång komma att besvära viss arvinge eller testamentstagare i den ordning, att särskild egendom, till vilken ändamålsbestämmelsen anknutits, blivit arvingen eller testamentstagaren tillskiftad. Skall ändamålsbestämmelse fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är denne, liksom i fråga om legat, pliktig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom, som är avsedd för ändamålsbestämmelsens fullgörande, och där av hans försummelse beror, att egendomen ej till honom utgivits, är han pliktig att gälda uppkommen skada. I fråga om legat lärer någon skadeståndsplikt i allmänhet ej kunna inträda för tiden innan utgivande påfordrats, men beträffande ändamålsbestämmelse, som enligt sin natur icke motsvaras av någon rätt för visst rättssubjekt, kan skadeståndsskyldigheten icke i samma mån sättas i beroende av krav på fullgörande. I förevarande fall, liksom då det är fråga om ändamålsbestämmelse å den oskiftade kvarlåtenskapen, må talan föras av dem, som i lagen särskilt angivits såsom taleberättigade angående ändamålsbestämmelses verkställande.

484 Lag om b outredning

och arvskifte,

5 kap. G §.

Liksom i fråga om legat enligt 2 § gäller om ändamålsbestämmelse, att den, som är pliktig att verkställa förordnandet, svarar därför allenast med den egendom, som tillkommer honom ur den dödes kvarlåtenskap. A andra sidan häftar ändamålsbestämmelsen vid egendomen, även om denna genom avsägelse från den förpliktades sida skulle övergå på annan successionsberättigad. Undantag från denna regel förekomma dock i sådana fall, då ändamålsbestämmelsen på grund av sitt eget innehåll överhuvud icke kan förverkligas genom någon annan än den, som därtill förpliktats enligt testamentet. Har testator tillagt någon ett resestipendium, medför dennes avsägelse naturligen icke för dem, som åtnjuta accrescensrätt med anledning av legatets bortfallande, någon skyldighet att fullgöra ändamålsbestämmelsen. Om genom testamente upprättats en fond att på närmare angivet sätt användas för välgörande ändamål, har däremot avsägelse från den, som i egenskap av testamentstagare betrotts med fondens förvaltning, icke till påföljd, att egendomen återfaller i kvarlåtenskapen till fritt förfogande för dem, som i stället bliva ägare till egendomen. Befinnes det önskligt, att egendomen i den nya situation, som inträtt genom avsägelsen, disponeras på annat sätt än som i testamentet föreskrivits, har den, på vilken förpliktelsen övergått, att hos Kungl. Maj:t söka s. k. permutation. Säkerhets- Genom vållande hos den, som handhar dödsboutredningen, kan den egenåtgärder. d o m ^ g o m ^Y^ föremål för testamentariskt förordnande, undergå försämring eller minskning. Till skydd för legatarie har därför i 3 § åt honom beretts möjlighet att påkalla säkerhetsåtgärder, för den händelse hans rätt äventyras genom vanvård eller på annat sätt. Motsvarande åtgärder kunna enligt den i förevarande paragraf givna hänvisningen komma i fråga till säkerhet för fullgörande av ändamålsbestämmelse. Medan det tillkommer legatarie att själv tillvarataga sin rätt i sådant hänseende, är det på ansökan av någon bland de i lagen angivna taleberättigade, som rätten kan förordna, att säkerhet skall ställas för ändamålsbestämmelsens fullgörande eller att den egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård. Till den framställning, som lagberedningen lämnat under 3 § i detta kapitel, skall blott fogas den anmärkningen, att även ändamålsbestämmelse kan åberopas för begäran om boutredningsmannaförordnande enligt 2 kap. 1 §. Motsvarande Det inträffar jämförelsevis sällan, att ändamålsbestämmelse avser viss i tillämpning k v a r iåt e nskapen ingående egendom, och det torde vara allenast i undanCLV VdOlcVilCt

om avkastning tagsfall, som fråga uppkommer om rätt till avkastning av sådan egendom. och kostnader, p ^ s a m m a s a t t som till ett legat, vilket avser viss egendom, in dubio räknas även den från testators död fallande avkastningen, bör ändamålsbestämmelse omfatta egendomens avkastning, där annat ej följer av testamentet. Har den egendom, som besväras av ändamålsbestämmelsen, gjorts till föremål för legatariskt förordnande, tillfaller avkastningen legatarien enligt 4 § men är samtidigt jämlikt den motsvarande tillämpning, som nämnda lagrum erhållit å ändamålsbestämmelse, underkastad den belastning, som förordnandet

Lag om bovtredning

och arvskifte,

5 kap. O och 7 §§.

om ändamålsbestämmelsen innebär. Medan 4 § med avseende å legat är av betydelse endast för den jämförelsevis korta tid, som föregår egendomens utgivande till testamentstagaren, kan samma regel, tillämpad å ändamålsbestämmelse, gälla en avsevärd tid i sådana fall, då förordnandet innebär en perdurerande användning av egendomen. Även den i 4 § givna regeln om kostnader å testamenterad egendom är inbegripen under hänvisningen i förevarande paragraf och innebär, att de nödiga kostnader, vilka äro enbart betingade av förordnandet om ändamålsbestämmelsen, in dubio skola utgå av medel, som stå till förfogande i anledning av detta förordnande. Något större utrymme finnes ej för tillämpning av ifrågavarande regel. I alla de fall, då ändamålsbestämmelsen innefattar en inskränkning i den rätt, som tillkommer viss testamentstagare såsom ägare till egendomen, kommer skyldigheten att svara för erforderliga utgifter regelmässigt att vila på denne. Det stadgande, som i 5 § meddelats beträffande ränta å penninglegat, har, såsom under nämnda paragraf närmare utvecklats, sin grund i behovet av en klar och enkel regel för beräkning av avkastning å sådant legat. Motsvarande fråga uppkommer, då förordnande om ändamålsbestämmelse förbundits med visst penningbelopp, och det har icke varit anledning att för denna frågas lösning uppställa någon annan princip än den, som i 5 § fastslagits med avseende å vanligt penninglegat. Ränta att användas för ändamålsbestämmelsens fullgörande bör alltså utgå efter fem procent, sedan fyra månader förflutit från testators död. Innehåller testamentet särskilda föreskrifter i detta ämne, skola dessa emellertid undantränga lagregeln. Det kan även förekomma, att undantag är påkallat av förordnandets innehåll och särskilda omständigheter. Med avseende å ändamålsbestämmelse har 5 § sin huvudsakliga betydelse för sådana fall, då beloppet skall för sitt ändamål utgå direkt ur den oskiftade kvarlåtenskapen. Regeln om ränta efter fyra månader från arvfallet verkar här även befordrande på verkställigheten av förordnandet. Ur dödsbodelägarnas synpunkt kan ett snabbt fullgörande av ändamålsbestämmelsen te sig ekonomiskt förmånligt till undvikande av den ränteplikt, som är förknippad med ett dröjsmål. När ändamålsbestämmelsen besvärar ett legat, åtnjuter legatarien ränta ur dödsboet enligt den för legat givna regeln i 5 §, och med avseende å ändamålsbestämmelsen innebär samma regel, att räntan skall av testamentstagaren användas för det i förordnandet angivna ändamålet. 7 §• Ändamålsbestämmelsens egenskap att grunda prestationsplikt utan mot- Talan om svarande rättsanspråk innebär tydligen vissa risker för att förordnandet icke fullgörande civ (i?iclcL}}'iclls

blir behörigen fullgjort. I ändamål att befordra ändamålsbestämmelses upp- bestämmelse. fyllelse har därför i '6 kap. 9 § andra stycket lagen om testamente upptagits stadgande angående särskild talan om förordnandets fullgörande. Sådan

486 Lag om b outredning

och arvshifte,

5 leap. 7 §.

talan har tillerkänts arvinge, efterlevande make, universell testamentstagare samt testamentsexekutör. Då talerätten icke beror av materiell rätt i kvarlåtenskapen utan endast betingas av syftet att skapa respekt för testators vilja, får talan föras av exherederad arvinge, och uttrycklig föreskrift härom har upptagits i lagtexten. Det är vidare utan särskilt stadgande tydligt, att talan tillkommer efterlevande make, som ej är dödsbodelägare. Eftersom lagberedningen i nu förevarande kapitel sammanfört särskilda föreskrifter rörande verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser, har det funnits lämpligt att bland dessa regler inrymma innehållet i 3 kap. 9 § andra stycket testamentslagen. I samband härmed har även vidtagits ändring såtillvida, att bland de taleberättigade inräknas boutredningsman, som förordnats av rätten efter vad i 2 kap. förevarande lag är stadgat. Den rätt till talan om ändamålsbestämmelses fullgörande, som sålunda stadgats i första stycket av denna paragraf, innefattar jämväl befogenhet att framställa de yrkanden, vilka kunna finnas påkallade med tillämpning av 3, 4 eller 5 § förevarande kapitel. Av 2 kap. 1 § framgår, att med talerätten även är förenad rätt att under vissa omständigheter begära förordnande av boutredningsman. Under förarbetena till testamentslagen övervägdes, huruvida talerätt borde tillerkännas alla och envar eller i allt fall offentlig myndighet, inom vars verksamhetsområde en övervakning skulle kunna anses falla.1 I nämnda lag kunde emellertid i detta ämne icke givas andra bestämmelser än sådana, som hade sin grund i testamentstolkning, och enligt beredningens då uttalade mening finge en så vidsträckt talerätt svårligen stöd i presumtion om avsikter, som icke kommit till uttryck i testamentet. Av dylika hänsyn är lag. beredningen icke bunden i sin nuvarande lagstiftningsuppgift, och enligt beredningens mening är det önskligt att stärka de hjälpmedel, genom vilka ett pietetsfullt fullgörande av testamentariska ändamålsbestämmelser kan befordras. Att medgiva talan åt alla och envar lärer föra för långt. En dylik allmän talerätt torde för svensk rättsuppfattning te sig alltför främmande och skulle för övrigt icke alltid verkningsfullt bidraga till testamentets efterlevnad.2 En bättre utväg synes vara att inrymma talerätt åt något offentligt organ. Med en sådan ordning följer emellertid en viss begränsning av den ytterligare övervakning, som i detta sammanhang åsyftas. Offentlig myndighets medverkan kan nämligen icke gärna tänkas i förbindelse med andra testamentsförordnanden än sådana, som erbjuda ett allmänt intresse. Denna begränsning är dock ganska naturlig. Att sörja för verkställigheten av förordnanden, som främja allmännyttiga ändamål, är onekligen mera angeläget än att skaffa effektivitet åt förordnanden, som endast beröra enskilda intressen. Om dessa 1 5

Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 241. Angående främmande rätt på detta område se ovan s. 452 och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 236 f.

Lag om boutredning

och arvskifte,

5 hap. 7 §.

senare förordnanden kan vanligen med fog sägas, att testator icke önskat användning av kraftigare tvångsmedel än dem, som stå till buds enligt 3 kap. 9 § testamentslagen i dess nuvarande lydelse. Det är emellertid viktigt, att den angivna begränsningen icke fattas för snävt. Allmännyttigt ändamål kan anses främjat även i fall, då förordnandet ej är av större värde för det allmänna, och att enskilda intressen förbundits med ett offentligt intresse utgör ej hinder för sådan talerätt, som här avses. I fråga om den myndighet, åt vilken bör anförtros att vaka över verkställigheten av ändamålsbestämmelser i allmännyttigt syfte, äro olika lösningar tänkbara. Då en specialisering med hänsyn till förordnandets ändamål skulle medföra stora svårigheter utan motsvarande nytta, har lagberedningen ansett, att talerätt lämpligen bör inrymmas åt Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske. I viss utsträckning äger Konungens befallningshavande för närvarande sådan talerätt på grund av lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. Stiftelse, som främjar ett allmännyttigt ändamål, skall nämligen i regel stå under Konungens befallningshavandes tillsyn, och Konungens befallningshavande har att vid granskningen av stiftelseförvaltningen tillse, att stiftelsens medel icke dragas frän ändamål, vartill de äro bestämda, och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad. Det må även anmärkas, att Konungens befallningshavande skall medverka till att stiftelse blir försedd med styrelse i sådant fall, då stiftaren ej förordnat om styrelse eller därutinnan lämnat uppdrag ej har blivit mottaget- Då det är fråga om ändamålsbestämmelser med avseende å mera betydande belopp, lärer förordnandet ofta vara gjort till en stiftelse, som redan finnes eller som skall för ändamålet bildas, och den nödiga kontrollen å verkställigheten kan då i allmänhet utövas med stöd av 1929 års lag. Emellertid äro vissa stiftelser undantagna från lagens tillämpning, och det förekommer också, att förordnanden av ifrågavarande slag göras till andra rättssubjekt än stiftelser. Utanför tillämpningsområdet för sistnämnda lag ligga vidare alla de fall, då visst belopp skall för allmännyttigt ändamål användas direkt ur den oskiftade kvarlåtenskapen. Under sådana omständigheter blir uppgiften att verka för efterlevnad av alla testamentariska ändamålsbestämmelser, som främja allmännyttiga ändamål, att fatta såsom ett naturligt komplement till den övervakande verksamhet, som redan förut är anförtrodd åt Konungens befallningshavande.

488 Lag om boutredning

och arvskifte.

6 leap. 1 §.

6 KAP. Om arvskifte. Inledning.

Första stycket.

Rätten till arv inträder hos oss i och med arvlåtarens död; något tillträde, motsvarande den romerska rättens aditio, erfordras icke. I motsats till den romerska rättens universalsuccession, som innebar, att arvingen inträdde i arvlåtarens rättsställning såsom en given enhet, såsom ett inbegrepp av aktiva och passiva, är det vidare enligt den i vårt land härskande germanska rättsåskådningen principiellt blott tillgångarna, som äro föremål för succession. Med tillgångarnas tillgodogörande följer emellertid skyldigheten att sörja för betalning av den gäld, som vilar på kvarlåtenskapen. Ehuru sålunda en succession i tillgångarna äger rum redan genom arvfallet, är det, när flera successorer finnas, ej möjligt för de särskilda delägarna att redan vid nämnda tidpunkt göra rätt gällande till de förmögenhetsobjekt, av vilka kvarlåtenskapen består. Tillsvidare föreligger allenast en rätt till andel i boets behållning. Denna andel utbrytes genom en särskild förrättning, arvskiftet. Sedan skifte skett, äger var arvinge fritt förfoga över den egendom, som därvid tillagts honom. 1 Därförinnan tillkommer förvaltningen av den dödes egendom arvingarna och övriga dödsbodelägare enligt de regler, som härom äro meddelade i 1 kap. av förslaget. Under de förutsättningar, som äro angivna i 2 kap., kan delägarnas förvaltning vara ersatt med en förvaltning genom en boutredningsman. I arvingars och universella testamentstagares ställe kan förvaltningen ankomma på en testamentsexekutör med stöd av arvlåtarens förordnande. Boutredningsman eller testamentsexekutör har att medverka vid arvskifte på sätt under 5 § i detta kapitel närmare utvecklas. Stundom kunna omständigheterna vara sådana, att delägarna anse det vara lämpligt att träffa avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo; den tvungna gemenska]), som uppkommit genom arvlåtarens död, ersattes i detta fall av en gemenskap, grundad på en överenskommelse mellan delägarna. Härav föranledes ett motsvarande uppskov med arvskiftet. För sådan sammanlevnad i oskiftat bo äro bestämmelser givna i 7 kap. av förslaget. Anmärkas må, att den genom arvfallet uppkomna gemenskapen kan upplösas även annorledes än genom arvskifte. Ett sådant fall inträffar t. ex., om av två samarvingar den ene dör utan att efterlämna andra arvingar än samarvingen. 1 §• Enligt 12 kap. 1 § Ä. B. böra arvingarna, när arv skall skiftas, utsätta viss ^ ^ därtill och sammankomma till den ort, där skiftet skall ske. Arvskiftet 1

Angående arvingars rätt att förfoga över sin andel i den dödes egendom, se ovan s-13 9.

Lag

om boutredning

och arvskifte,

6 hap.

På grund av de olika uppfattningar om arvskiftes natur, som enligt vad ovan anförts gjort sig gällande och i viss mån ännu äro rådande, har lagberedningen ansett önskligt att i en ny lagstiftning uttryckligen framhålla arvskiftets karaktär av ett privat avtal mellan dödsbodelägarna. Det är också med hänsyn till frågan om arvskiftets form erforderligt att taga en bestämd ställning till det behandlade spörsmålet. I första stycket av förevarande paragraf har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare. Också efterlevande make är visserligen enligt förslaget dödsbodelägare, men fastställandet av dennes rätt sker ej vid arvskiftet utan genom bodelning. Därom är en bestämmelse upptagen i andra stycket av denna paragraf. Slutligen må erinras om att den rätt att förrätta arvskifte, som för närvarande tillkommer magistraten i vissa städer, enligt förslaget skall upphöra. Beredningen får i denna del hänvisa till vad i inledningen till 3 kap. yttras. Andrastycket. Enligt 12 kap. 3 § Ä. B. skall, om den döde efterlämnar make, bodelning först äga rum mellan maken och den dödes arvingar efter vad därom stadgas i giftermålsbalken. Därefter skola arvingarna skifta den dödes lott sig emellan. Bodelning skall enligt 13 kap. 1 § G. B., evad den föranledes av ena makens död eller av annan orsak, företagas i den ordning, som i ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med iakttagande därjämte av bestämmelserna i 13 kap. G. B. Åt grundsatsen, att arvskifte skall föregås av bodelning, har i förslaget givits uttryck i förevarande paragraf, vilken i sak ej företer annan avvikelse från stadgandet i 12 kap. 3 § Ä. B. än som betingas därav, att enligt 1 kap. 1 § i förslaget ej blott arvingar och efterlevande make utan även universella testamentstagare äro att anse såsom dödsbodelägare. Lever make efter men var giftorätt utesluten, erfordras ej bodelning, utan arvskifte kan ske, så snart boutredningen slutförts. I boutredningen ingår då ett konstaterande av vad som utgör den ena eller den andra makens enskilda egendom. Också då giftorätt ej var utesluten, kan det förekomma, att bodelning ej erfordras vid ena makens död. Så är förhållandet, när efterlevande make tager arv jämlikt 2 kap. 1 § lagen om arv. Vid den först avlidna makens död erhåller nämligen den efterlevande äganderätt ej blott till den egendom, som på grund av giftorätt tillkommer honom, utan även till den avlidnes enskilda egendom och vad på dennes lott belöper av makarnas giftorättsgods. Något behov av bodelning vid den först avlidnes död uppstår följaktligen icke. Vid efterlevande makens död skall emellertid delning av boet äga rum mellan hans egna arvingar, å ena, och den först avlidnes arvingar, å andra sidan. Denna förrättning är närmast jämförlig med en bodelning i anledning av ena makens död, vilken uppskjutits till andra makens frånfälle.1 För sådan delning 1

Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 195.

Lag

om ooutredning

och arvskifte,

G kap.

1 §.

äro vissa särskilda regler givna i 2 kap. 5 § lagen om arv, men i övrigt skall jämlikt nämnda lagrum beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat. 1 anledning av att 12 kap. A. B. enligt förslaget skall upphävas och er- Ändring i sättas med nu förevarande kapitel, har en jämkning föreslagits i första stycket 13 pP-J- § av ovannämnda stadgande i 13 kap. 1 § (i. B., vilket lagrum hänvisar till vad i ärvdabalken stadgas om arvskifte. Enligt den föreslagna lydelsen av nämnda lagrum har hänvisningen till reglerna angående arvskifte begränsats till att avse bestämmelserna i förevarande kapitel om arvskiftes form (4 §) och förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte (5—9 §§). Hänvisning har däremot ej skett till vad i detta kapitel stadgas om testamentsexekutörs befattning med skifte (5 § andra stycket). Då testamentsexekutör ej utesluter den efterlevande maken från förvaltningen, har han ej heller vid oenighet mellan denne och den först avlidna makens successorer ansetts böra utan vidare inträda såsom skiftesman, men han kan därtill förordnas av rätten, därest det skulle befinnas lämpligt. De materiella skiftesreglerna i 2 och 3 §§ hava ej avseende å bodelning, beträffande vilken särskilda föreskrifter i motsvarande delar äro givna i 13 kap. G. . B. En hänvisning till stadgandet i 1 § av förevarande kapitel bör av lätt insedda skäl ej ske. Andra stycket av 13 kap. 1 § G. B. har underkastats en jämkning, föranledd av att enligt förslaget också universella testamentstagare äro att anse såsom dödsbodelägare. Bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf och i 13 kap. 1 § Delningen G. B. åsyfta, liksom motsvarande stadganden i gällande rätt, allenast äk-?*eWflM? eJte^ i

± ••«•

-n

o, T

levande

make

tenskap, betrattande vilka den nya giftermalsbalken gäller i fråga om makars 0ach den först förmögenhetsförhållanden. Också när äldre rätt är tillämplig, förekommer v l i d n e s «"• i-

J--

i .

i •,.

n , .

wngar

enhqt

naturligen fore det egentliga arvskiftet en delning mellan efterlevande maken äldre rätt och den först avlidnes arvingar. Den efterlevandes enskilda egendom avskiljes först för dennes räkning. Beträffande den samfällda egendomen föreskriver 12 kap. 3 § A. B. i dess lydelse före ändringen den 11 juni 1920, att den efterlevande först skall uttaga sin fördel av bo oskifto, vilket stadgande, sådant det i praxis tillämpats, innebär att den efterlevande äger, utom »sin fästningaring, dagliga säng och nödiga gångkläder», bekomma en tjugondedel av behållningen i boet, såvitt den utgöres av samfälld lös egendom. Återstoden av det samfällda boet delas därpå i giftorättsdelar, d. v. s. i regel med hälften till vardera maken. Härefter skifta arvingarna arvet sig emellan. Av beredningens förslag till lag om införande av nu ifrågavarande lag framgår, att vad äldre lag innehåller om delningen mellan efterlevande make och den först avlidnes arvingar skall fortfarande lända till efterrättelse, om den döde var gift och äldre giftermalsbalken var tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden .

494 Lag om b outredning

och arvskifte,

6 leap. 2 §.

2 §•

SkiftesvitsSåsom närmare utvecklats under 1 §, är arvskiftet ett avtal mellan dödsQällmde'rått.'bote\&g&rn&. Vid enighet mellan dessa behöver någon viss tidpunkt för skiftets verkställande ej avvaktas, utan skifte kan ske, så snart det med hänsyn till boutredningen låter sig göra. Råda olika meningar mellan delägarna angående frågan, huruvida skifte skall företagas eller ej, tillkommer skiftesvitsord den delägare, som önskar skifte. »Nu vill en, eller flere, och icke alla arv skifta; have den vitsord, som skifta vill», heter det i 11 kap. 2 § A. B. Bestämmelsen vilar följaktligen på en annan princip än den vid dödsboförvaltning av delägarna eljest gällande, enligt vilken samtliga delägares samtycke såsom regel erfordras för åtgärd beträffande boet. Angående det sätt, varpå skiftesvitsordet för närvarande göres gällande, skall redogörelse lämnas här nedan under 5—9 §§. Skiftesvitsord kan emellertid ej anses föreligga under alla omständigheter. Är boets gäld ej gulden, kan sålunda mot någon delägares bestridande skifte ej äga rum. 1 Anledningen härtill är följande. Företages skifte, innan tiden för urarvagörelse gått till ända, ådraga sig dödsbodelägarna därigenom jämlikt § 2G, jämförd med § 23, urarvaförordningen solidariskt ansvar för boets gäld, ett resultat som varje delägare bör äga hindra. Om åter tiden för urarvagörelse redan gått till ända utan att urarvagörelse skett, har visserligen redan därigenom ansvarighet för gälden inträtt. Men också i detta fall har delägare intresse av att skifte ej sker, förrän gälden blivit slutligen gulden; han riskerar nämligen eljest att själv få erlägga vad som belöper på en insolvent meddelägare. Förslaget. Om arvskifte sker, innan all gäld är gulden, skola bodelägarna enligt 4 kap. 12 § svara för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Vid sådant förhållande bör delägare ej under några omständigheter vara pliktig att deltaga i skifte före avträdestidens utgång. Av skäl, som nämnts vid redogörelsen för gällande rätt, bör han i allmänhet äga motsätta sig skifte också sedan tiden för egendomsavträde gått till ända. Grundsatsen, att skiftesvitsord ej föreligger, när gäld utestår ogulden, bör sålunda enligt lagberedningens mening i princip upprätthållas; åtskilliga undantag från principen äro dock erforderliga. Liksom enligt gällande rätt bör allenast veterlig gäld komma i betraktande, dock att enligt förslaget härmed likställes gäld, som blir veterlig vid sedermera förrättad bouppteckning. Om lagen tillade bodelägare rätt att även efter bouppteckningens förrättande motsätta sig skifte under åberopande av att ytterligare gäld kunde yppas, innebure detta befogenhet att påkalla uppskov med skifte i avvaktan på rättslägets klarläggande genom proklama. Men av skäl, som anförts vid 4 kap. 1 § i förslaget, har beredningen ej funnit anledning 1

Se Björling a. a. s. 354, Nordling a. a. s. 122, Chydenius a. a. s. 117—118.

Lag om boutredning

1 Angående spörsmålet, huruvida det vissa magistrater tillkommande privilegiet att förrätta arvskiften kan medföra skyldighet för delägarna i ett dödsbo att underkasta sig flera skiften, se Nordling a. a. s. 124.

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 hap. 2 och 3 §§.

emot sådant skifte ej böra framtvingas i andra fall än som föranledas av nu behandlade paragraf. Det skulle eljest stå en delägare fritt att — där gälden betalts eller övriga därmed jämförliga förutsättningar vore uppfyllda — un dan för undan påkalla skifte av en del av boets tillgångar, t. ex. de kontanta medlen, ehuru boet i övrigt ännu ej vore i det skick att skifte lämpligen borde verkställas. Någon fara för delägare, som önskar skifte, innebär en sådan ståndpunkt icke, enär han, om boutredningen onödigt förhalas av de övriga, äger begära boutredningsman, vilken det då åligger att förbereda boet för skifte. Då följaktligen delskifte enligt förslaget, frånsett de av förevarande paragraf beroende fallen, kan förekomma allenast efter överenskommelse, har det ej varit erforderligt att därom upptaga någon allmän föreskrift. Anmärkas må, att om delskifte företages under tiden för egendomsavträde, delägarna bliva ansvariga för gälden efter vad i 4 kap. 12 § sägs på samma sätt som om skiftet avsett boet i dess helhet. Med delskifte får ej förväxlas vissa fall, där delning är nödvändig för verkställighet av testamentariska förordnanden. Skall sålunda enligt testamente t. ex. A erhålla nyttjanderätt till viss egendom och denna efter A:s död tillfalla B och C, blir den delning, som vid nämnda tidpunkt företages av legatarierna, ej ett skifte enligt förevarande kapitel.

3§. Av 1 § andra stycket i detta kapitel framgår, att om den döde var gift Delningen. före arvskiftet bodelning skall äga rum mellan efterlevande maken och övriga bodelägare. Skiftet omfattar följaktligen den del av båda makarnas giftorättsgods, som vid bodelningen lagts å den döde makens lott, samt hans enskilda egendom. Att vad som hör annan till ej skall ingå i skiftet faller av sig självt. Beträffande själva delningen stadgas i 12 kap, 4 § Ä. B., att vid skiftet Gällande rätt. egendomen i fast och löst, redbart och fordringar skall läggas i jämngoda delar, så att ej någon därigenom lider, och att vardera skall behålla det honom med lott tillfaller. Åsämjas arvingar att dela arvet utan lottning, heter det vidare, vare det så gillt, som hade var sitt med lott fångit. Där förmyndare för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller skifte, är han jämlikt 7 kap. 5 § första stycket lagen om förmynderskap pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning. Frånsett ett stadgande av speciell natur i 12 kap7 § Ä. B., till vilket stadgande-^beredningen återkommer här nedan, innehåller gällande lag ej a n ^ a föreskrifter angående delningen än de nyss nämnda. När boutredningen^utförts och boet följaktligen bragts i sådant skick, att Förslaget. skifte kan ske, har boets egendom vanligen undergått större eller mindre Första punkten förändringar. G ä l / har betalts, fordringar indrivits och realisation av egendom -

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 leap. 3 §.

skett, främst för gäldsbetalning eller fullgörande av singulära testamentariska förordnanden. Skulle såsom resultat av utredningen föreligga endast ett kontant saldo, uppkomma tydligen inga svårigheter vid delningen. Vanligen förefinnes dock efter boutredningens slutförande annan egendom än penningar, såsom lösören, fast egendom, värdepapper. A denna egendom har envar av delägarna anspråk i förhållande till sin lott. Då det emellertid ofta ej är möjligt att så verkställa delningen, att var och en av dem får del i varje slag av egendom, ankommer det här, liksom eljest vid skiftet, å delägarna att avtala om egendomens fördelning dem emellan; kunna de ej enas, skall jämlikt 5 § i detta kapitel skiftesman träda i verksamhet, och denne har att, om enighet ej genom hans förmedling kan vinnas, själv verkställa skiftet. Ehuru det således enligt förslaget är sörjt för att ett skifte städse, utan att rättegångsvägen behöver anlitas, kan komma till stånd, har beredningen ansett lämpligt att, till ledning för delägarna, i lagen uttryckligen uttalas nyssnämnda grundsats, att envar delägare vid skiftet äger njuta lott i varje slag av egendom. En sådan föreskrift, vilken utgör en motsvarighet till ovannämnda stadgande i 12 kap. 4 § Ä. B., har intagits i första punkten av nu ifrågavarande paragraf. I åtskilliga fall är det emellertid ej möjligt att upprätthålla en regel av nyss angivna innebörd. Egendomen kan således vara av sådan beskaffenhet, att en delning därav överhuvud ej kan ske eller skulle medföra en väsentlig värdeminskning; det förra är i regel händelsen beträffande en lös sak, det senare ofta i fråga om fastighet eller samlingar. Med hänsyn till det nu anförda har från stadgandet, att envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom, i förslaget gjorts det undantaget, att vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt skall läggas å en lott. Vad sålunda stadgats hindrar naturligen ej, att försäljning av ifrågavarande egendom ibland kan vara den lämpliga utvägen. Till denna fråga återkommer .-..•• beredningen i det följande. Den bestämmelse i första punkten av förevarande paragraf, för vilken nu redogjorts, äger naturligen ej tillämpning, därest på grund av testamente andra föreskrifter skola gälla. Nu angivna, till ledning för delägarna lämnade stadgande angående delningen kan av dem eftersättas, om de äro ense att på annat sätt verkställa delningen. Vid oenighet dem emellan har skiftesman, som fungerar enligt 5 §, att verkställa skifte med tillämpning av nu förevarande bestämmelse. Andra punk- Det förekommer ej sällan, att bland boets aktiva finnes en fordran å någon ten av delägarna, t. ex. på grund av en försträckning, som lämnats honom av arvlåtaren. I dylika fall torde borgenärens och gäldenärens inbördes ställning av arvlåtare och arvinge eller testamentstagare medföra, att försträcknings, , . avtalet får anses slutet under den förutsättningen, att gäldenären icke skall äga utfå sin lott i boet, med mindre hans skuld betalas till motsvarande belopp. Delägare måste i sådant fall äga påfordra, att gäldenärens lott, så

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 leap. 3 §.

långt den räcker, skall gå i avräkning mot den återstående skulden. 1 Ehuru det nu sagda lärer överensstämma med gällande rätt, har lagberedningen ansett det lämpligt att i andra punkten av förevarande paragraf uttryckligen uttala, att fordran å delägare skall tillskiftas denne, så långt hans lott förslår. Föreskriften att fordran hos delägare skall tillskiftas denne äger tillämpning allenast när fråga är öm en verklig fordran men däremot ej beträffande förskott å arv. Ett arvsförskott skall under de förutsättningar, som äro angivna i 6 kap. lagen om arv, avräknas å mottagarens arvslott. I den mån avräkning sålunda skall ske, vinnes följaktligen beträffande förskott samma resultat som med den nu ifrågavarande regeln. Däremot föreligger en skillnad för det fall, att lotten i boet ej uppgår till förskottets eller fordringens belopp. Kan vad en arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott, är han nämligen enligt 4 § i nyssnämnda kapitel av arvslagen ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom träffats, då förskottet gavs. Överstiger åter arvlåtarens fordran å delägare dennes lott i boet, svarar delägaren mot boet för skillnaden mellan fordringen och lotten, såframt annat ej överenskommits mellan arvlåtaren och delägaren eller av arvlåtaren förordnats genom testamente. I det föregående har framhållits, att delägarna böra, med ledning av stad- Föreskrift gandet i förevarande paragraf, träffa överenskommelse om delningen samt °meagndoms att, om överenskommelse ej uppnås, delningen verkställes av skiftesman. Såsom försäljning redan antytts, behöver överenskommelsen ej med nödvändighet resultera i att ej 9lvmegendomen fördelas mellan delägarna eller att den lägges å viss lott. Ofta kunna delägarna önska, att försäljning av egendomen sker och att den därvid influtna köpeskillingen i stället går till fördelning. Beträffande sättet för försäljningen kan den ske antingen å offentlig auktion eller i annan ordning, beroende på vad delägarna i det föreliggande fallet finna ändamålsenligt. Det kunde måhända ifrågasättas att i förslaget upptaga ett stadgande om försäljning å offentlig auktion, för den händelse överenskommelse ej kan träffas om viss egendoms fördelning. En dylik föreskrift kunde emellertid lätt föranleda missbruk från någon delägares sida, ej minst när fråga är om föremål med affektionsvärde för delägarna. Om följaktligen försäljning på offentlig auktion ej bör påbjudas vid bristande enighet, synes å andra sidan ej vara erforderligt att i lagtexten upptaga en enkel erinran om lämpligheten av sådan realisation, enär denna utväg säkerligen ej är för delägarna främmande. En sådan erin" ran kunde för övrigt tänkas medföra den icke avsedda verkan, att egendom såldes å offentlig auktion, ehuru det i det föreliggande fallet vore bättre att anlita ett annat försäljningssätt eller att lägga egendomen å viss delägares lott. Någon föreskrift av det slag, som nu angivits, har därför ej upptagits i förslaget. Uppkommer oenighet, huruvida försäljning skall vidtagas eller 1

* Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 264.

504 Lag

om boutredning

och arvskifte,

6 kap.

§.

icke, föreligger en vanlig förvaltningsfråga, som kan lösas genom förordnande av boutredningsman efter vad i 2 kap. 1 § är stadgat. Särskilda Under övervägande har varit, huruvida någon särskild regel är erforderlig beSta 7endeSe>för ^ e n n ä n ( ^ e l s e i D o e t m g å föremål, som äro av affektionsvärde för delföremdl med ägarna, såsom familjeporträtt, brev, arkivhandlingar. Beträffande dessa är det affektions- a v v j ^ t a t t d e • j g t r i c j m o t a j j a e j l e r ^ flesta delägarnas önskan avyttras. varde q

flrivwa. Sa länge egendomen förvaltas av delägarna själva, kan försäljning av dylik egendom ej ske mot någon delägares bestridande. Och om vid oenighet rörande delningen skiftesman inträder, har denne, därest han ej kan åstadkomma enighet om en lämplig ordning för egendomens framtida bevarande, att vid skiftet tillägga egendomen åt den eller de delägare han finner vara därtill närmast. Någon rätt att frånhända boet sådan egendom äger däremot ej skiftesmannen. Ankommer det däremot jämlikt 5 § i detta kapitel å en enligt 2 kap. förordnad boutredningsman att medverka vid skiftet, äger denne väl att företaga en föryttring men skall dessförinnan jämlikt bestämmelsen i tredje stycket av 2 kap. 11 § inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. För det fall att boet står under förvaltning av testamentsexekutör och denne på grund av 5 § av detta kapitel skall vara skiftesman, äger han väl jämlikt 2 kap. 20 § utan delägarnas hörande föryttra egendom, varom här är fråga, men med hänsyn till uppdragets natur har man rätt att av honom förvänta hänsyn till delägarnas önskningar. Regel om Efter det i 12 kap. 4 § Ä. B. givits föreskrift om egendomens läggande i lottkastning jämngoda lotter, heter det: »Sedan behålle vardera det honom med lott tillnar ej upp-

? . . . ' .

, ,

.,,

tagits.

taller. Asamjas arvingar att dela arvet utan lottning; vare det sa gult, som hade var sitt med lott fångit». Lagen förutsätter alltså lottkastning såsom det normala tillvägagångssättet vid arvsdelning. Samma ståndpunkt intogs av lagkommittén och äldre lagberedningen. Frånsett sådan lottkastning, som föranledes av stadgandet i 7 kap. 5 § lagen om förmynderskap därom, att förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i arvskifte, skall inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning, förekommer i våra dagar lottning endast undantagsvis. Delägarna söka i första hand träffa överenskommelse, huru delningen skall verkställas, och lottningsförfarandet tillgripes endast såsom en sekundär utväg. Skulle ett stadgande om lottning inflyta i en ny lag, kunde det därför ej innehålla annat än en anvisning till delägarna att, om de ej kunna enas om fördelningen, överlämna denna åt lottens avgörande, där så lämpligen kan ske. En dylik föreskrift vore emellertid enligt lagberedningens mening överflödig; även den förutan torde delägarna förstå att i därför lämpade fall begagna sig av lottkastning. Beräkningen I gällande lag finnes ej någon bestämmelse om det värde, efter vilket egenay den arv- domen vid skiftet skall beräknas. Tydligt är, att de i bouppteckningen anfallna

egen-

J O

• , . » • ,

domens värde givna värdena ej utan vidare kunna läggas till grund. En ej oväsentlig föränd-

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 hap. 3 §.

ring i dessa värden, särskilt beträffande aktier, kan hava ägt rum mellan bouppteckningen och skiftet. Bohag och husgeråd äro vidare enligt gängse praxis i bouppteckningen upptagna till lägre värden än de verkliga. Då fast egendom skall i bouppteckningen upptagas till taxeringsvärdet, är också försäljningsvärdet ej sällan ett annat. Enär' arvskiftet, såsom lagberedningen vid 1 § framhållit, sker efter överenskommelse mellan delägarna, är det naturligt, att denna överenskommelse omfattar också de värden, som skola läggas till grund för delningen. Vid oenighet mellan delägarna angående värderingen uppstå emellertid svårigheter. Att lösa dessa genom legala värderingsregler torde ej låta sig göra. Sådana regler måste enligt sakens natur, liksom bestämmelserna om bouppteckningsvärdena, bliva mer eller mindre schematiska och därför till ringa nytta i det praktiska livet, där en smidig anpassning efter det verkliga marknadsvärdet framstår såsom önsvärd. Däremot kunna de vanskligheter, som föranledas av delägarnas olika uppfattning om värdet, avhjälpas därigenom, att en ändamålsenlig ordning överhuvud åstadkommes för de fall, när överenskommelse ej kan uppnås vid skiftet, och bestämmelser i detta syfte hava upptagits i 5—9 §§ av förevarande kapitel. Såsom ovan antytts, finnes utöver stadgandet i 12 kap. 4 § Ä. B. ytterligare en bestämmelse, som har avseende å själva delningen, nämligen i 7 § av samma kapitel. Där utsäges, att om flera få del i sätesgård eller annan jord, som ej kan väl delas eller klyvas, den som äger större delen har rätt att efter laga värdering lösa ut de andra, varvid det tillkommer lösentagaren att avgöra, om lösen skall givas i »penningar eller jämngod ränta». Hava alla lika del och uppnås ej enighet om, vilken lösningsrätten-tillkommer, avgöres detta enligt andra punkten av lagrummet genom lottning. Lagrummet, som ursprungligen upptog allenast första punkten, innebar i äldre tid, att broder, som då ärvde dubbelt mot syster, städse hade lösningsrätt i förhållande till henne. Då lika arvsrätt år 1845 infördes för bror och syster, bibehölls dock broders företrädesrätt till lösen, i det att ett tillägg gjordes till stadgandet av innehåll, att i händelse av lika delar broder eller den, som ärvde broders lott, hade rättighet att lösa till sig systers lott. Anledningen till tillägget var farhågan för en allt för långt driven hemmansklyvning.1 Vid denna tidpunkt hade nämligen den vid 1734 års lags tillkomst gällande resolutionen den 10 juni 1684, enligt vilken V* mantal bestämts såsom den minsta del, vartill ett skattehemman fick klyvas, upphävts och ersatts med förordningen den 19 december 1827 angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman, och denna förordning innehöll icke något annat korrektiv mot en delning utöver besuttenhetsgränsen än det, som innefattades i tillämpningen av lösningsrätten.2 Berörda år 1845 tillagda bestämmelse i 12 kap. 7 § Ä. B. kvarstod till år 1890, då den 1 2

Se lagutskottets betänkande vid 1844—45 års riksdag nr 31 s. 7. Se Grefberg, Lagen om delning av jord å landet s. 15 — 16.

'506

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 hap. 8 §.

upphävdes i samband med 5, 6 och 8 §§ i 12 kap. Ä. B., vilka innefattade föreskrifter om s. k. tagelott samt Vissa ändra broder och den, som ärvde broders lott, tillkommande fördelar vid skifte av arvfallen fast egendom på landet. Lagutskottet vid 1890 års riksdag yttrade, att tillägget liksom nyssnämnda stadgande icke överensstämde med de grunder, på vilka lagstiftningen i förevarande ämne vore byggd — likheten mellan man och kvinna i arvsavseende — samt framhöll, att hänsyn till farhågan för en för långt driven hemmansklyvning på grund av dåmera gällande bestämmelser förlorat den betydelse, som den år 1845 ännu kunnat äga. 1 Dessa bestämmelser innehöllos i förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyvning och jordavsöndring, enligt vilken klyvning, med vissa undantag, finge ske till vad hemmantal som helst, »dock, vad säteri angår, utan ändring av vad allmänna lagen rörande klyvning därav vid arvtägt innehåller», varmed åsyftades det •stadgande i 12 kap. 7 § Ä. B., som ännu kvarstår. Beträffande sistnämnda stadgande yttrade utskottet, att det icke stode i något sammanhang med frågan om den lika arvsrätten men utvisade en icke förkastlig utväg att förekomma delning av jord, som icke kunde väl delas eller klyvas, eller uppkomsten av en ofta med flera olägenheter förknippad samäganderätt. Utskottet ansåg därför stadgandet böra bibehållas och gav åt andra punkten förut angivna innehåll, att vid lika lotter företrädet till lösningsrätt skulle bestämmas genom lottning. Principen öm fri hemmansklyvning upprätthölls i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Genom lagen om delning av jord å landet den 18 juni 1926 försvann hemmansklyvningen ur lagstiftningen såsom särskild jorddelningsform, en ändring som emellertid är av härmast formell art. Däremot hava genom den nya lagen — i syfte att förhindra en uppdelning av jorden som icke tillfredsställer anspråken på en sund jorddelning — införts bestämmelser, som innebära upphävande av berörda därförinnan föreliggande möjlighet att genom klyvning uppdela en fastighet i hur små andelar som helst, och i gengäld har till underlättande av utbrytning medgivits utläggande av gemensam ägolott för flera delägare. Någon ändring i förevarande stadgande om lösningsrätt vidtogs emellertid ej, och detta stadgande företer överhuvud ej annan avvikelse från den lydelse det 1890 erhöll än att till detsamma år 1926, i samband med antagandet av lagen den 4 juni s. å. om upplåtelse under åborätt av viss jord, fogades ett andra stycke med hänvisning till vissa regler om lösningsrätt i den lagen. Innan lagberedningen yttrar sig angående den framtida lösningen av nu förevarande spörsmål, må i korthet beröras den ställning, som de stora lagförslagen från förra delen av 1800-talet intogo till detsamma. L a g k o m m i t t é n upptog ett stadgande av i allt väsentligt samma lydelse som 12 kap. 7 § 1

Se lagutskottets utlåtande 1890 nr 7 s. 9.

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 leap. 3 8.

507 Ä. B. i dess nuvarande avfattning. Vidare föreslogs, att om av dem, som ägde lika lott, tvenne eller flera, fast ej alla, å egendomen besuttna bleve, skulle den läggas i så många delar, som var för sig besuttenhet gjorde, där delägarna det äskade. Sedan skulle de genom lottning sig emellan skilja, vilka av dem finge taga de besuttna delarna. Om ej den ville lösa, som vore därtill berättigad, hade han att mot lösen avstå sin lott till annan delägare, som ville lösa; ville ingen lösa, skulle egendomen säljas. Ä l d r e l a g b e r e d n i n g e n fann berörda stadganden ej vara fullkomligt användbara på alla de fall, som kunde inträffa, varjämte beredningen fann ordet besuttenhet ej böra användas i allmänna lagen. I stället hade för de fall, då ej åt alla, som fått del av fast egendom, lotter kunde utbrytas, som vore tjänliga till särskilt bruk, stadgats, att om de lotter, som för sådant bruk vore för små, kunde sammanläggas till större delar, som kunde brukas var för sig, de skulle sammanläggas i så många delar som möjligt, varefter skulle genom lottning bestämmas, vilka skulle taga dessa sammanlagda delar och utlösa de övriga delägarna. Hade åter en eller flera sä stora lotter, att dessa kunde utbrytas utan något sammanläggande, finge de utlösa de övriga, där ej de smärre lotterna kunde sammanläggas såsom förut vore sagt, i vilket fall genom lottning bestämdes, vilka av de smärre delägarna skulle utlösa de övriga. Om slutligen av egendomen ej kunde bliva mer än en till särskilt bruk tjänlig del, finge den efter lottning ostyckad lösas. Beredningen framhöll, att dessa stadganden skilde sig från lagkommitténs förnämligast däri, att beredningen ej ansett någon vara berättigad att utlösa andra delägare, därför att han hade större lott, om ej denna i sig själv vore tjänlig till särskilt bruk, och att de, som hade mindre lotter, ej vore skyldiga att för dem taga lösen, såvida genom,<sammanläggning en eller flera till särskilt bruk tjänliga delar kunde utbrytas. Av den nu lämnade redogörelsen lärer framgå, att stadgandet i 12 kap. 7 § A. B. om rätt för en delägare att utlösa de övriga uppfattats såsom ett komplement till jorddelningslagstiftningen. Då genom 1926 års lag i detta ämne föreskrifter givits i syfte att undvika olägenheterna av en allt för långt gående jorddelning, lärer enligt lagberedningens mening anledning saknas att i nu förevarande sammanhang giva dylika regler, och beredningen har därför ej upptagit någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om lösningsrätt till fast egendom i första stycket av 12 kap. 7 § Ä. B. På grund härav har det ej heller blivit erforderligt att bibehålla stadgandet i nämnda paragrafs andra stycke. Med nu berörda spörsmål sammanhänger emellertid ett problem av mera allmän art, nämligen huruvida det kan vara erforderligt att i lagstiftningen sörja för att viss egendom — i främsta rummet fastighet men även viss annan egendom såsom fabrik eller rörelse — såvitt möjligt ej genom arvskiftet splittras utan bevaras i en hand. I den mån laglottsbestämmelserna ej lägga hinder i vägen, äger arvlåtaren

och arvskifte,

6 hap. 4 §.

511;

ligaste skiljaktigheterna mellan lagkommitténs förslag och 1734 års lag, vilka — efter framställning från rikets ständer — utarbetades på offentligt uppdrag och år 1839 framlades av dels C. G. Gassel och P. G. Norin, dels L. J. Boye, äro emellertid härutinnan av intresse.1 Vid en jämförelse mellan 12 kap. 11 § Ä. B. och motsvarande stadgande i lagkommitténs förslag (8 kap. 9 §), enligt vilket såväl utredningsmannen och< hans biträden som delägarna hade att underskriva skiftet, anmärkte Gassel och .Norin vissa skiljaktigheter, av vilka dock ingen rör arvskiftes form. Och, varken av Boyes tablå eller hans därvid fogade yttrande framgår, att någfon olikhet skulle finnas mellan lagförslaget och 12 kap. 11 § Ä. B. i nuvarande del. Om, såsom ovan antagits, det får anses berättigat att uppfatta lagförslagens stadganden i ämnet såsom formföreskrifter, kan alltså härav slutas, att man, betraktat också 12 kap. 11 § Ä. B. såsom en bestämmelse angående formen. Framhållas må ock, att högsta domstolen, som avstyrkte förslaget om särskilda boutredningsmans tillsättande, också i nu förevarande del tillstyrkte att gällande lag bibehölles, enär det icke borde betagas arvingarna att själva med laga verkan förrätta skifte, endast tvenne vittnen därvid vore tillstädes. I den juridiska litteraturen har frågan vanligen blott helt knapphändigt behandlats. Lindblad 2 uppräknar bland de fall, där lagen stadgar, att avtal skall ske skriftligen och med iakttagande av en viss form, jämväl arvskiften. Till nämnda grupp hänföres ock, bland annat, avtal om föryttring av fast egendom enligt 1 kap. 2 § J. B. Såsom en, motsättning till denna grupp av stadganden anför han de lagrum, enligt vilka man bör företaga en rättshandling med vittnen eller taga bevis därå, såsom 9 kap. 1 §, 10 kap. 1 § och 12 kap. 1 § H. B. Även Broomé 3 hänför arvskifte till de avtal, som skola avslutas skriftligen och bestyrkas på ett en gång för alla bestämt sätt; och, tillägger han, då måste sådant noga iakttagas, alldenstund annan bevisning icke får användas. Liksom Lindblad sätter Broomé såsom motsättning till sådana avtal rättsärenden enligt nyssnämnda stadganden i handelsbalken, vilka kautelföreskrifter äro påminnelser om vad som är försiktigt att iakttaga »men alldeles icke så som om därigenom vore förbjudet att på annat sätt bevisa sin rätt». Gode männen äro sålunda enligt Broomé att fatta såsom exklusiva bevisvittnen. Schrevelius 4 yttrar, att det säger sig självt, att de gode mäns underskrift, som bevistat arvskiftet, icke är annat än vanligt vittnesintyg. Trygger 5 uttalar, att gode männens underskrift synes vara att betrakta såsom form. Nordling, 6 som giver bestämt uttryck åt uppfattningen av arvskifte såsom ett avtal mellan stärbhusdelägarna, nämner angående formen allenast, att över skiftet skall upprättas ett skriftligt dokument, vilket skall förses med del1

Se till det följande Lind a. a. s. 368 — 378. a. a. s. 161-163. Broomé, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, 2 uppl., 1890, s. 219—

2 Lindblad 3

221. 4 5 6

S c h r e v e l i u s a. a. s. 234. Trygger, Om skriftliga bevis s. 132—133. N o r d l i n g a. a. s. 136—137.

512 Lag om boutredning

och arvskifte,

6 leap. Jf. §,

ägarnas och gode männens underskrifter. Enligt W i n r o t h 1 är skiftet principiellt ett formalkontrakt, i det att det skall ingås i närvaro av två ojäviga vittnen, s. k. gode män, och vinner sin avslutning först därigenom, att över delningen upprättas skriftlig handling, vilken undertecknas av samtliga skiftesdelägarna och gode männen. I saknad av samtliga deltagares underskrifter förblir handlingen allenast ett förslag. Skiftesinstrumentet måste enligt Björling 2 för att bliva gällande vara undertecknat av samtliga stärbhusdelägarna och vittnena. Ser man till den finska litteraturen, yttrar C h y d e n i u s 3 , att arvskiftes form är tvåfaldig: vittnen 'och skrift. Gode männens uppgift är att såsom solennitetsvittnen bevista delningen. Mest ingående yttrar sig Serlac h i u s , 4 vilken med bestämdhet hävdar, att här är fråga om en verklig formföreskrift. Gode männen äro också enligt Serlachius i själva verket intet annat än solennitetsvittnen vid skiftesavtalet. Anmärkas må ock, att W r e d e i sina maskinskrivna föreläsningar över ärvdabalken, tredje uppl., — efter att hava erinrat att olika meningar rått angående frågan, huruvida 12 kap. 11 § Ä. B. innefattar en formföreskrift — uttalar, att av lagrummet kan dragas den slutsats, att stadgandet om skriftlig form är absolut bindande, d. v. s. att ett arvskifte, som ej blivit skriftligen upprättat, icke är lagligt och att detsamma är förhållandet med underskrifterna (a. a. s. 113). I rättspraxis hava olika meningar gjort sig gällande såväl angående frågan om form överhuvud erfordras för ett laga arvskifte som angående den närmare innebörden av formkravet. 5 Det torde vara lämpligt att vid undersökningen av rättsfallsmaterialet var för sig behandla de mål, som röra delägarnas och de som röra gode männens närvaro och underskrifter. Beträffande frågan om arvskiftes form i vad rör delägarnas underskrifter föreligger en rad rättsfall. Med anslutning till ett votum av G i i n t h e r uttalade högsta domstolen i en dom den 28 januari 1853,° att enär arvsfördelning ej, på sätt 12 kap. Ä. B. föreskreve, upprättats i stärbhusdelägarnas närvaro och ej heller underskrivits av dem, handlingen ej innehade egenskap av lagligen verkställt arvskifte.7 Ej förrän 1890 8 fick högsta domstolen anledning att åter taga ställning till spörsmålet. Även då uppställdes krav på arvskiftes för1 Winroth, Nordisk familjebok s. 1420, Handbok i svensk civilrätt II s. 183 — 184. Se ock Svensk Civilrätt II s. 589 not 1. 2 B j ö r l i n g a. a. s. 356. Se ock s. 359. 3 Chydenius a. a. s. 106. 116. Jfr ock s. 117 not 2, s. 123. 4 Serlachius a. a. s. 227 f. 5 I sina motiv till 13 kap. 1 § G. B. som beträffande ordningen för bodelning hänvisar till ärvdabalkens bestämmelser om arvskifte, yttrar l a g b e r e d n i n g e n , att dessa i tydlighet och fullständighet lämna åtskilligt övrigt att önska och anför såsom exempel härpå, att olika meningar i praxis yppats, huruvida lagens bestämmelser om gode mäns medverkan vid skiftet samt om skifteshandlingens underskrivande av stärbhusdelägarna och gode männen äro att fatta såsom oeftergivliga formföreskrifter. Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 364—365. 6 S- J. A. XXVI s. 19. 7 Domens avfattning lämnar rum för tvivel, huruvida man ansett delägarnas underskrifter vara nödvändig form för skifte eller icke. 8 N. J. A. 1890 s. 5.

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 hap. J/. §.

rättande skriftligen.1 Mellan den efterlevande mannen och hans dotter hade träffats överenskommelse, som dock ej upprättats skriftligen, att han skulle med visst belopp utlösa dottern, vilken därjämte ägde uttaga moderns nipper och kläder. Förbindelse å lösesumman hade utfärdats till dottern, vilken i särskild handling erkände sig hava utfått sin arvslott. Enär skriftlig handling icke upprättats över fördelningen, förordnade häradsrätten emellertid, under åberopande av 12 kap. 1, 2 och 11 §§ Ä. B., att nytt arvskifte skulle förrättas, och häradsrättens utslag fastställdes utan meningsskiljaktighet av hovrätten och högsta domstolen. Framhållas må, att i målet gjordes gällande, att de av häradsrätten åberopade lagrummen liksom många andra vore endast rådgivande och icke uteslöte rättigheten för arvingar att göra delning i annan form. Från år 1907 må antecknas ett avgörande, som ger uttryck för grundsatsen, att arvskifte, som ej underskrivits av samtliga dödsbodelägare, är ogiltigt.2 Följande år möter ett prejudikat (N. J. A. 1908 s. 545), vid vilket det är anledning att något längre dröja. Med anledning av vunnen boskillnad mellan makarna K. hade i närvaro av hustrun och två gode män upprättats skriftlig handling om skifte av boet, vilket därvid i sin helhet tillagts hustrun. Mannen hade först senare utan vittnen tecknat sitt namn under handlingen. Sedan hustrun dött, uppstod i tvist mellan mannen och hustruns arvingar fråga, om handlingen ägde laga verkan emot mannen. Stockholms rådhusrätt biföll arvingarnas talan, enär mannen K. icke uttryckligen förnekat, att han egenhändigt undertecknat skifteshandlingen, samt han varken styrkt, att han blivit till undertecknandet svikligen förledd, eller ådagalagt något annat förhållande, på grund varav skifteshandlingen icke skulle äga rättskraft. I sitt ändringssökande anförde mannen K., att det uppenbart vore just i syfte att förekomma, att ett skifte skulle kunna ske utan samtliga vederbörandes tydliga och öppna medgivande, som lagen stadgade, att skifte skulle äga rum i närvaro av två ojäviga personer. Dessa skulle undersöka, om verkligen enighet beträffande egendomens fördelning kommit till stånd. Endast genom åsidosättande av dessa lagens föreskrifter hade hustru K. lyckats få mannens namn under skifteshandlingen. Därest skiftet förrättats i närvaro av två trovärdiga män och dessa sin plikt likmätigt låtit mannen K. få klart begrepp om handlingens innehåll, hade hans namn aldrig kommit under handlingen. Hustru K:s arvingar genmälde bl. a., att stadgandet i 12 kap. 2 § Ä. B. om gode mäns närvaro vid skifte vore endast ett råd. Enär det blivit utrett, att sedan skifteshandlingen, å vilken två personer tecknat sig såsom skiftesförrättare, blivit uppsatt på begäran av hustru K., 1 I det rättsfall, som är refererat i S. J. A. XXXIV s. 461 och rör frågan om arvskiftes egenskap av avtal eller offentlig förrättning — jfr under 1 § ovan s. 490 — ingick justitierådet Södergren i ett särskilt yttrande också på nu förevarande spörsmål och fann bestämmelsen om arvingarnas underskrifter å skiftet innebära fordran på form. 2 N. J. A. 1907 not. A nr 206.

33 — 303628

Lag

om boutredning

och arvskifte,

6 hap.

^ §.

råd), där sökandena fullföljde talan, yttrade, att enär arvskiftet icke blivit av S. godkänt, bindande avtal mellan arvingarna om boets delning icke hade kommit till stånd. Vidare förordnades, att nytt skifte skulle förrättas samt att delningen, såvitt sökandenas och S:s rätt rörde, 1 skulle ske på närmare angivet sätt. Två justitieråd voro skiljaktiga och biföllo nedre revisionens betänkande, vari hemställts, att enär sökandena genom sitt godkännande av skiftet medgivit, att, såvitt deras andelar anginge, boet finge skiftas efter den i skifteshandlingen bestämda grund och deras talan allenast avsåge, att boet skulle skiftas efter annan grund, hovrättens dom måtte fastställas, såvitt därigenom den av sökandena förda talan lämnats utan bifall. Angående frågan, huruvida delägare, som tecknat godkännande å arvskifteshandlingen, vore därav bundna, oaktat handlingen ej blivit av samtliga delägare godkänd, rådde följaktligen olika meningar inom högsta domstolen. Vad angår gode männens underskrifter fråhkändes genom Kungl. Maj:ts dom den 23 oktober 1857 en arvsfördelning giltighet, när den ingåtts utan närvaro av skiftesmän eller andra vittnen. 2 Härefter möter ett rättsfall, som avgjordes av Kungl. Maj:t den 6 maj 1859. 3 En av de gode män, som undertecknat skifteshandlingen, hade då varit tjänstedräng hos en av arvingarna.Skiftet ansågs ej ogiltigt, enär den klandrande arvingen vid arvskiftesförrättningen utfärdat skuldsedlar å belopp, som han enligt bestämmelse i arvskiftet borde återbära till sina medarvingar, och denna åtgärd innefattade godkännande av arvskiftet. Fordran på underskrift av ojäviga gode män synes alltså ej hava upprätthållits, då skiftet godkänts av den klandrande arvingen. I vilken mån jävets mindre allvarliga art inverkat på utgången låter sig naturligen ej avgöra. 4 Den 15 februari 1870 5 förklarade Kungl. Maj:t en skifteshandling icke äga lagligt vitsord, enär en av de två personer, i vilkas namn vittnesintyg vore åtecknat skifteshandling, funnits jävig att i saken vittna, 6 och den andra varken övervarit skiftesförrättningen eller undertecknat handlingen, samt sådan bevisning om arvskiftes verklighet och innehåll, som avses med 12 kap. 2 och 11 §§ Ä. B., icke heller vore vunnen genom vissa andra i målet åberopade omständigheter. Av domskälen, som här i huvudsak återgivits, synes framgå, att högsta domstolen uppfattat föreskrifterna om gode männens närvaro och underskrift allenast såsom ett råd, avseende att trygga bevisningen om arvskiftes tillkomst och innehåll, men ansett sådan bevisning kunna åstadkommas även på annat sätt. Domen utgår följaktligen liksom 1859 års dom från, att gode männens underskrift ej är form. Två 1 Däremot ej i vad angick tre arvingars rätt, vilka under rättegången förklarat sig godkänna delningen. 2 S. J. A. XXXI s. 136. Jfr Kungl. Maj:ts dom den 17 november 1851 i S. J. A. XXIV s. 417. * S. J. A. XXXIII s. 41. 4 Jfr angående motsvarande spörsmål i vad rör testamentsvittne E k e b e r g i Sv. J. T. 1925 s. 22—23. 5 C E. Backmans lagsamling, nionde häftet, s. 19. 6 Av akten i målet framgår, att vittnet förklarades jävigt, enär han som borgenär i ena partens konkurs kunde vänta nytta eller skada av målets utgång.

518 Lag om h outredning

och arvskifte,

O hap. 4 §.

decennier senare (1892)1 kom emellertid den motsatta meningen till uttryck. Vid skifte hade allenast en god man varit närvarande, men samtliga delägare hade genom anteckning å skifteshandlingen förklarat sig nöjda med skiftet. Högsta domstolen (sju justitieråd) fastställde enhälligt hovrättens dom, varigenom skiftet förklarades ogillt, bl. a. av den grund, att allenast en god man närvarit. Samma ståndpunkt har intagits i en dom av år 1923 (N. J. A. s. 439). Skifte av makars bo i anledning av boskillnad hade förrättats med biträde av allenast en god man, men makarna hade å skifteshandlingen tecknat, att de förklarade sig till alla delar nöjda med skiftet. Högsta domstolen förklarade skiftet såsom förrättat med biträde av allenast en god man icke äga laglig giltighet. Två ledamöter intogo emellertid en motsatt ståndpunkt i principfrågan under godkännande av hovrättens uttalande, att det av makarna med godkännande underskrivna skiftet ej kunde frånkännas laga verkan. Till grund för majoritetens ståndpunkt — liksom antagligen också för utgången i 1892 års rättsfall — synes ligga uppfattningen, att bestämmelsen i 12 kap. 11 § Ä. B. om gode männens undertecknande av skifteshandlingen är en formföreskrift. • Av den ovan lämnade redogörelsen lärer framgå, att någon bestämd slutsats angående praxis' ståndpunkt i frågan om arvskiftes form näppeligen kan dragas. Flertalet av de nyare rättsfallen synes visserligen giva belägg för den också av teorien hävdade ståndpunkten, att bestämmelsen i 12 kap. 11 § Ä. B. är en formföreskrift. 1928 års rättsfall synes emellertid närmast tyda på en motsatt uppfattning, och 1931 års prejudikat utvisar, att meningarna inom högsta domstolen äro delade i den föreliggande frågan. Då någon fast rättspraxis således ej föreligger, synes lagstiftaren hava tämligen fria händer vid problemets lösning. Skulle därvid formkravet uppställas, stöter detta därför ej på de betänkligheter, som möta mot införandet av helt nya formbestämmelser. Att för närvarande arvskiften i det alldeles övervägande antalet fall upprättas skriftligen lärer vara otvivelaktigt. När detta helt underlåtes, torde det nästan undantagslöst bero därpå, att fråga är om ett helt ringa bo eller att enigheten är så fullständig och så fast grundad, att varje tanke på framtida tvist framstår såsom utesluten. Också i större förhållanden förekommer det ofta, att särskilt boets lösören skiftas efter muntlig överenskommelse, vilket förhållande då vanligen anmärkes i den skifteshandling, som i allt fall upprättas. Till dessa fall skall beredningen återkomma här nedan. Fördelarna av den gängse ordningen med arvskiftets fixerande i skrift äro så uppenbara, att någon närmare utveckling härav ej lärer vara erforderlig. Först och främst blir därigenom otvetydigt ådagalagt, att arvskifte ägt rum. Och vidare plägar fastslås såväl värdet som den närmare beskaffenheten av vad envar delägare skall bekomma ur kvarlåtenskapen. Ett 1 N. J. A. 1892 s. 271. Jfr ock N. J. A. 1890 s. 5, i vilket mål arvsfördelning ansågs ogiltig, enär skriftlig handling överhuvud ej upprättats över fördelningen.

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 leap. 4 §.

tydligt fastställande härav är av största vikt ej blott för att undvika tvister mellan delägare utan ock för delägarnas legitimation i förhållande till tredje man. Skulle i en ny lag formkravet slopas, kunde med visshet befaras en alltmera stegrad benägenhet att ej skriftligen fixera arvskiftet, något som ofta skulle medföra tvivelsmål och olika meningar angående vad vid skiftet förekommit, varav i sin tur skulle framkallas tvistigheter, som för närvarande undvikas. I ett eller annat undantagsfall, sådana som de i ett par av ovannämnda prejudikat berörda, kunde visserligen fordran på skriftlighet medföra, att ett arvskifte på grund av därom väckt påstående måste frånkännas giltighet till följd av formfel. Olägenheterna härav äro emellertid enligt beredningens mening ojämförligen mindre än de, som, på sätt nyss nämnts, kunna befaras uppkomma, om lagstiftningen skulle slopa ett formkrav, som — oavsett den uppfattning som understundom synes hava kommit till uttryck hos domstolarna — dock i stort upprätthålles av dödsbodelägarna och dem, som biträda vid förrättande av arvskiften. Lagberedningen har av nu angivna skäl i denna paragraf föreslagit, att över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna, d. v. s. arvingar och universella testamentstagare (se 1 §). Skifteshandlingen måste förty för att vara gällande undertecknas av samtliga sådana bodelägare eller deras representanter eller ombud. Det återstår då att besvara frågan, huru fullständigt skiftesinstrumentet måste vara för att uppfylla kravet på skriftlighet. Såsom ovan antytts, förekommer det ofta, att boets lösöre, särskilt bohag och husgeråd, delas utan att skiftesinstrumentet innehåller upplysning, på vad sätt delningen försiggått; vanligen sker i sådana fall anteckning i instrumentet, att lösörena skiftats mellan delägarna enligt särskild överenskommelse. Har så skett, torde åt skiftet även i den delen böra tillerkännas giltighet. Då formkravet överhuvud ej synes böra fattas strängare än nödvändigt är för vinnande av de syften, formen avser att tjäna, lärer formen böra anses vara iakttagen, så snart det eljest i vederbörlig ordning upprättade skiftesinstrumentet innehåller uppgift, att skifte skett av den egendom, varom fråga är. Bevisning angående egendomens fördelning kan med andra ord ske i annan ordning än genom innehållet av arvskifteshandlingen. När fast egendom ingått i skiftet, bör emellertid tillses, att av skiftesinstrumentet framgår, hur fastigheten delats. Instrumentet torde nämligen ej kunna åberopas såsom fångeshandling för erhållande av lagfart, där handlingen ej innehåller upplysning angående fastighetens fördelning, ett fall varmed man i praktiken emellertid ej torde behöva räkna. Överhuvud torde det kunna antagas, att förhållandenas egen natur — delägarnas behov av legitimation mot tredje man och önskan att förhållandet mellan delägarna skall vara otvetydigt fastslaget — kommer att medföra, att när skriftlig form i varje fall kräves, den handling, som till följd härav upprättas, kommer att erhålla tillräcklig fullständighet. Det har ansetts ej böra i lagtexten uttryckligen framhållas, att den när-

• Lag om boutredning

och arvskift^,

6 leap. 4 §.

mare fördelningen av skiftad egendom ej behöver angivas. En dylik praxis synes av skäl som nämnts ej böra uppmuntras. Stadgandets avfattning utgör emellertid ej hinder att, när ett dylikt fall någon gång uppkommer, godkänna skiftet, ehuru av skifteshandlingen ej framgår, på vad sätt fördelningen skett. Vittnen. Enligt det ovan anförda bör krav uppställas på arvskiftes förrättande skriftligen. Fråga uppkommer härvid, om gode mäns närvaro och underskrift jämväl böra fordras såsom form. Ej heller i denna del råder enighet angående den gällande rättens ställning, en omständighet, som tydligen ger lagstiftaren i viss mån fria händer vid valet av ståndpunkt. Gode männens uppgift fattades redan av N e h r m a n så, att de skulle vara närvarande vid skiftet och med råd och dåd bistå delägarna och därigenom åstadkomma, att enighet mellan dessa vunnes om skiftet. Otvivelaktigt är, att denna åsikt om gode männens ställning fortfarande i stora delar av vårt land, särskilt på landsbygden, är den härskande och kommer till uttryck i arvskiftespraxis. Om nyttan av denna praxis kan också ej mer än en mening råda. Otvivelaktigt är å andra sidan, att tillvägagångssättet mångenstädes, framförallt i de större städerna, är ett annat. Arvskifteshandlingen upprättas i •samförstånd med delägarna av någon, som därtill erhållit deras uppdrag, t. ex. en advokat. Sedan handlingen försetts med delägarnas underskrift, undertecknas den av skiftesförrättaren jämte någon, som därtill anmodats av denne, t. ex. ett advokatens biträde, som ej närvarit vid förrättningen. Denna praxis är på många ställen så rotad, att det säkerligen skulle framstå såsom en besvärande nyhet och kunna medföra rättsförluster, om en ny lagstiftning uppställde krav på närvaro av två gode män. Det torde därför vara uteslutet att förorda en dylik bestämmelse. Då krav på allenast en god mans närvaro och underskrift näppeligen synes innefatta en tillfredsställande lösning, kommer frågan att röra sig om, huruvida i allt fall underskrift av två vittnen bör fordras såsom form eller om det är möjligt att helt avstå från krav på underskrift av andra än delägarna själva. Det måste medgivas, att nyttan av vittnen är starkt förringad, därest dessa icke i egenskap av gode män bistå dödsbodelägarna. Vittnen fylla naturligtvis alltid uppgiften att tjäna såsom bevis om äktheten av delägarnas namnunderskrifter, men ur denna synpunkt kunna vittnena utan större olägenheter undvaras. Eftersom handlingen i allmänhet undertecknas av flera delägare samtidigt, blir det i verkligheten icke mycket utrymme för bestridande av underskrift. Behovet av namnteckningsvittnen är här mindre än i fråga om åtskilliga andra rättshandlingar, för vilka form icke är stadgad. Vad därefter beträffar innehållet av arvskiftet, bliva de vittnen, som tillkallas endast för underskrifternas bevittnande, icke av större värde för framtida upplysningar. Endast i de fall, då vittne såsom biträde och rådgivare deltager i arvskiftet, utövar vittnet någon verklig funktion med avseende å själva för-

6 §. Entledigande Om det visar sig, att den, som förordnats till skiftesman, ej behörigen av skijtes- fuj]gQr s jtt uppdrag eller eljest är olämplig därför, bör möjlighet givetvis förefinnas att få honom entledigad. Detta synes böra kunna ske ej blott pa begäran av någon, vars rätt är av skiftet beroende, utan även när förhållandet eljest varder kunnigt för rätten. En bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Av 7 § framgår, att skiftesman ej må entledigas utan att han erhållit tillfälle att yttra sig. 7

§"

Förstastycket. Vid 5 § här ovan har beredningen framhållit, att rätten, innan skiftesman förordnas, ej behöver pröva, huruvida förutsättningarna för skifte enligt 2 § äro för handen, men väl har att tillse, att boutredningsman eller testamentsexekutör ej är förordnad eller att avtal föreligger om sammanlevnad i oskiftat bo. Kännedom i sistnämnda hänseenden erhåller rätten, såvitt den icke fått

Lag om bout redning

och arvskifte,

6 hap. 7 och 8 §§.

erforderliga upplysningar på grund av ansökningen, genom att höra delägarna. Dessa böra härvid också få tillfälle att yttra sig över det förslag till skiftesman, som kan hava framställts. De bliva vidare genom kommunikationsåtgärden i tillfälle att framkomma med egna förslag till skiftesman. Också när fråga är om skiftesmans entledigande bör ett hörande av delägarna naturligen ske. Någon motsvarighet har ej upptagits till bestämmelsen i 2 kap. 9 §, att delägarnas hörande över ansökningen om förordnande av boutredningsman blott skall äga rum, såvitt det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Denna bestämmelse är betingad av, att boets intressen ej skola behöva äventyras därigenom att förordnande av boutredningsman uppskjutes i avvaktan på hörande av viss delägare. I här förevarande fall föreligger däremot icke sådan fara med ett dröjsmål, att ej samtliga delägare eller deras representanter städse kunna höras. Enligt det föreslagna stadgandet skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på nyssnämnda sätt kallas att inställa sig inför rätten. Delgivningsförfärandet har följaktligen ordnats i överensstämmelse med vad i 2 kap. 9 § föreslagits, och får beredningen hänvisa till den framställning, som härom lämnats vid sistnämnda lagrum. Då annat ej stadgats, kunna rättens beslut i frågor, som avses i detta kapitel, ej verkställas, förrän de vunnit laga kraft. Motsatsen gäller i regel beträffande rättens beslut i frågor enligt 2 kap. 1 Då uppdrag att vara skiftesman ej är av den art, att dess mottagande bör Andrastycket. fattas såsom en medborgerlig plikt, bör ei någon förordnas till skiftesman utan att han därtill samtyckt. Uppenbart ät, att skiftesman ej bör entledigas frän sitt uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig. Föreskrifter i dessa avseenden hava meddelats i andra stycket av denna paragraf. De överensstämma med vad i tredje stycket av 2 kap. 9 § gäller beträffande förordnande och entledigande av boutredningsman.

8§. Innan kallelse till skifte utfärdas av skiftesmannen, har han att tillse, att Förstastycket. boutredningen framskridit så långt att skifte kan ske. Därvid har han särskilt att undersöka, huruvida förutsättningarna för skifte enligt 2 § äro för handen. Sedan han förvissat sig om att hinder sålunda ej föreligger, bör han bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen kalla delägarna. En föreskrift härom har upptagits i första punkten av denna paragrafs första stycke. I andra punkten av samma stycke har stadgats, att skiftesmannen skall lämna delägarna det biträde, som finnes erforderligt. Av vad ovan inledningsvis anförts beträffande 5—9 §§ framgår, att skiftesmannen skall söka såvitt 1

Se 2 kap. 22 §.

34—303628

530 Lag om boutredning

och arvskifte,

6 kap. 8 §.

möjligt åstadkomma enighet mellan delägarna om skiftet. Först om detta trots allvarliga bemödanden visat sig vara ogörligt, bör skiftesmannen förfara i överensstämmelse med föreskrifterna i andra stycket av denna paragraf. Över skifte, som kommer till stånd efter vad nu sagts, skall såsom eljest, när skifte verkställes av delägarna själva, upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen. Förordnandet såsom skiftesman utgör ej hinder för skiftesmannen att vara vittne vid förrättningen. Skiftesmannen har enligt andra stycket av förevarande paragraf att vid bristande enighet mellan delägarna själv verkställa skifte. De materiella reglerna i 2 och 3 §§ av detta kapitel äga naturligen tillämpning jämväl a skifte, som företages av skiftesman. Framhållas må, att den anvisning till delägarna, som bestämmelsen i första punkten av 3 § innebär, ej bör av skiftesmannen tillämpas i vidare mån än som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet. Det kan, när skifte förrättas av skiftesman, oftare än eljest vara påkallat att avvika från nämnda bestämmelse. Enligt uttrycklig föreskrift har skiftesmannen att över skiftet upprätta handling, som av honom underskrives. Däremot har ej, såsom beträffande arvskifte förrättat av delägarna, fordran på skifteshandlingens förseende med vittnen ansetts böra uppställas i nu förevarande fall. De skäl, som föranlett nämnda krav beträffande en privat skifteshandling, hava ej tillämpning, där fråga är om ett skifte som förrättas av någon, vilken utsetts av rätten eller intager därmed jämförlig ställning. När skiftesman underskrivit skifteshandlingen och delgivit denna med delägarna enligt vad i paragrafen vidare stadgas, föreligger ej längre något tvivel om, att förrättningen av skiftesmannen betraktas såsom fullbordad, och dess giltighet är beroende allenast av eventuell klandertalan från delägares sida. Härtill kommer ytterligare en omständighet. Även om det med hänsyn till den försvagade ställning de nuvarande gode männen erhållit särskilt i de större städerna ej varit möjligt att såsom form uppställa fordran på deras deltagande vid skiftet, har det likväl, såsom utvecklats vid 4 §, ansetts vara av betydelse att genom kravet på vittnens underskrift söka i görligaste mån bibehålla den i stora delar av landet härskande praxis, enligt vilken gode männen fungera såsom verkliga medhjälpare vid skiftet. Då skiftesmannen själv verkställer skiftet, vore det däremot ur nu angivna synpunkt utan mening att fordra underskrift av vittnen. Dessa skulle uppenbarligen även till gagnet bliva allenast namnteckningsvittnen och äro icke behövliga såsom sådana. Skiftesmannen har att, såsom redan antytts, delgiva skifteshandlingen med envar delägare. Delgivningen skall ske ofördröjligen och genom överlämnande av besannad avskrift av skifteshandlingen. Den behöver ej ske på sätt om delgivning av stämning är stadgat. Det är tillräckligt, att den är bevislig. Det ankommer sedan på delägarna att avgöra, huruvida de vilja godkänna skiftet eller icke. Är delägare missnöjd med skiftet, har han att inom tre månader efter delgivningen anställa talan mot övriga delägare, vid äventyr att, om den tiden försittes, han förlorar sin talan. Tiden räknas enligt ka-

Lag om boutredning

och arvskifte,

6 leap. 8 §.

lendern. 1 Stämningen i klandermålet måste inom nämnda tid vara delgiven samtliga delägare. Framhållas må, att klandertiden löper för envar delägare från det delgivningen med honom skedde. Huruvida klander kommer att anställas mot skiftet kan följaktligen ej avgöras, förrän tre månader förflutit från den sista delgivningen. Någon praktisk olägenhet härav lärer näppeligen vara att befara. Samma princip gäller för övrigt beträffande klander av testamente. 2 Då tiden för testamentsklander bestämts till sex månader från delgivning, medan motsvarande tid här föreslagits till allenast tre månader, beror detta på att det för en arvinge, som vill angripa ett testamente, kan vara förenat med stora vanskligheter att inom en kortare tid fastställa, huruvida anledning till klander föreligger; i här föreliggande fall åter lärer en tid av tre månader vara fullt tillräcklig för en bodelägare, som under skiftesmannens ledning haft tillfälle att deltaga i förhandlingarna angående skiftet. Stadgandet i 7 kap. 5 § lagen om förmynderskap att förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i skifte, i regel skall inhämta överförmyndarens samtycke till fördelningen äger naturligtvis ej tillämpning å det skifte, som förrättas av skiftesmannen, och frågan huruvida talan skall för den omyndiges räkning anställas mot nämnda skifte avgöres av förmyndaren utan överförmyndarens medverkan. Såsom redan nämnts i inledningen till 5—9 §§, innebär den nu föreslagna ordningen stora fördelar i förhållande till gällande rätt. Det typiska för den nya ordningen är, att skiftet utan vidare blir ståndande, om talan däremot ej anställes. Då skiftets giltighet sålunda är beroende av huruvida talan föres, kunde det strängt taget vara påkallat att i lagtexten tala ej om skifte utan om förslag till skifte. Sistnämnda beteckning har på den grund ansetts i viss mån olämplig, att den kunde tänkas understundom inbjuda till ogrundad klandertalan. När talan föres om ändring i ett av skiftesman verkställt skifte, kan det mången gång vara av betydelse för domstolen att direkt från skiftesmannen erhålla upplysningar i olika hänseenden, såsom angående de grunder vilka föranlett skiftets verkställande på sätt som skett och delägarnas ställning under förhandlingarna före och vid skiftet. Då skäl av delägare förebragts för ändring i skiftet, kunna vidare omständigheterna vara sådana, att rätten ej lämpligen kan i detalj bestämma huru skiftet skall jämkas, och nytt skifte bör då i stället verkställas av skiftesmannen. I sista punkten av ifrågavarande paragraf har därför föreslagits, att rätten äger inhämta yttrande av skiftesmannen eller återförvisa skiftesärendet till honom. Har en sådan återförvisning skett, äga stadgandena i förevarande paragraf tillämpning också beträffande ärendets förnyade behandling. 1 2

Se lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid. Se 7 kap. 5 § lagen om testamente.

532 Lag om boutredning

och arvskifte,

6 kap. 9 §.

9 §• Skiftesmans Av motsvarande skäl, som föranlett stadgandet i andra stycket av 2 kap. ratttillarvode -^g § angående boutredningsmans rätt till arvode och kostnadsersättning, har och kostnads-

•

ersättning, i denna paragraf föreslagits, att skiftesman skall äga att av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. Beträffande grunderna för beräkningen av skiftesmans arvode och ersättning samt beträffande den ordning, i vilken bestämmandet härav skall ske, gäller vad i motiven till ovannämnda stadgande uttalats angående boutredningsman, och beredningen kan därför inskränka sig till att hänvisa till den där lämnade framställningen. Arvode och kostnadsersättning till skiftesman utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § H. B. i den lydelse, som detta lagrum skall erhålla enligt beredningens förslag. Ej motsva- 13 kap. Ä. B. handlar, såsom det heter i kapitelrubriken, »om jämkning, righet ull s e c [ a n a r v skiftat är». Jämkning kan ske, om någon finner sin lott sämre serna i 13 vara (1 §) eller om egendom, som tillskiftats arvinge, genom klander frånkap. A. B. v m n e s honom (2 §). Jämkning skall enligt 1 § sökas å landet inom natt och år och i stad inom tre månader, sedan skiftet skedde. Yrkandet om jämkning lärer skola anhängiggöras genom stämning. 1 Beträffande det vidare förfarandet stadgas i lagrummet, att domaren skall nämna tvenne gode män, som lotterna överse och jämka, om något däri brister, dock så att var sin lott behåller och ej ånyo skiftas. Det antages, att den som yrkar jämkning icke behöver visa, att hans lott är sämre, utan att domstolen, om talan ej styrkes, skall utse gode män att utreda saken. 2 Om arvingarna låta sig nöja med jämkningen, skall — stadgas det vidare — envar behålla det han fått och äger ej annan jämkning därå söka. »Åtnöjer dem ej; tage då domarens utslag». N o r d l i n g yttrar, att av den citerade meningen skulle kunna slutas, att om stärbhusdelägarna godkände gode männens utlåtande, detta icke skulle behöva ingivas till rätten, men anser oriktigheten därav framgå vid jämförelse med 20 kap. 1 och 2 §§ R. B. 3 Tydligt är, att om överenskommelse skall lika med en stadfäst förlikning kunna verkställas såsom lagakraftvunnen dom, den måste hava inskrivits i domboken. Stadgandet i 2 § förutsätter, att egendom,4 som tillagts viss arvinge, blir föremål för klandertalan. Arvingen skall då giva det sina medarvingar till 1 Se N o r d l i n g a. a. s. 139, Chydenius a. a. s. 120. Jfr Nehrman, Föreläsningar över ärvdabalken (1752) s. 168. 2 Se Nordling a. a. s. 140, Chydenius a. a. s. 121 och Serlachius i Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 1887, s. 19—20. 3 Se Nordling a. st. Jfr Serlachius a. a. s. 20 och Chydenius a. st. 4 Enligt Nordling (a. a. s. 141) avser stadgandet antagligen blott fast egendom. Den, som fått lös egendom i skifte, syntes nämligen, om han vore i god tro, icke vara skyldig att utlämna den utan lösen, och i sådant fall behövde naturligen jämkning ej ske. Annorlunda Chydenius a. a. s. 120.

Lag om, boutredning

och arvskifte,

6 kap.

att delägare, som ej godkänner sådant skifte, skall inom viss tid anställa talan mot övriga delägare. I andra fall tillkommer förrättandet av arvskifte delägarna; skiftet utgör en överenskommelse mellan dem. 1 Föreligger en omständighet, som i allmänhet är av beskaffenhet att av materiella grunder betaga en rättshandling dess verkan, medför den sådan verkan även när fråga är om arvskifte. Någon anledning att här uppställa en särskild preskriptionsregel lärer lika litet föreligga som när fråga är om ogiltighet av andra avtal. Ogiltighetsanledningar äro till en början tvång, svek och andra omständigheter, omnämnda i lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vilken lag här kommer till analogisk användning. I betraktande komma även andra ogiltighetsanledningar än de i avtalslagen behandlade. Sålunda kan det inträffa, att skiftet i andra fall än de i 33 § avtalslagen avsedda får anses ogiltigt på grund av bristande förutsättningar. Tillräckliga skäl torde ej heller föreligga, att — i motsats till vad eljest gäller vid formfordrande avtal — uppställa en särskild preskriptionsregel för klander av arvskifte på grund av formfel. Frånsett de fall, som avses i 13 kap. 1 § Ä. B., har också i rättspraxis sedan ett halvt århundrade tillbaka talan mot arvskifte ansetts vara obunden av preskriptionstid, evad talan grundats på materiella eller formella skäl. Under nyssnämnda lagrum inbegripas endast vissa egenartade fall av bristande förutsättningar. Det kan emellertid ej anses vara befogat att i en ny lagstiftning om arvskifte, i strid med vad som gäller beträffande avtal i allmänhet, upptaga en preskriptionsregel, som omfattar allenast särskilda typer av bristande förutsättningar. De ålderdomliga bestämmelserna i sistnämnda lagrum kunna förty upphävas utan att ersättas av annat stadgande. Vad nu sagts gäller också stadgandet i 13 kap. 2 § Ä. B., vilket är allenast ett specialfall av det i 1 § omförmälda. I 2 § gives emellertid, såsom ovan nämnts, föreskrift därom, att arvinge som å sin lott fått egendom, vilken blir föremål för klander från tredje man, har att därom underrätta sina medarvingar, så att dessa kunna med honom värja egendomen. I vad denna föreskrift avser hemul vid klander å fång av fast egendom, torde den endast vara en erinran om vad på grund av 11 kap. J. B. städse gäller, och någon motsvarighet till berörda föreskrift i 13 kap. 2 § Ä. B. är följaktligen lika litet erforderlig som eljest i motsvarande fall, t. ex. när en samäganderätt, som omfattar fast egendom, upplöses. Vad sistnämnda lagrum i övrigt innehåller lärer också kunna upphävas utan att ersättas med något stadgande i nu förevarande lag. 1

Jfr vad ovan yttrats i motiven till 1 § i detta kapitel.

Lag om boutredning

och arvskifte,

7 kap.

stöd av bolagsavtal (communio incidens, jfr samäganderätt). Enligt dessa regler är icke för avtal om gemenskapens fortsättande stadgad någon särskild form. Sådant avtal kan slutas »för beständigt», tillsvidare med viss tids uppsägning eller på bestämd tid. Oavsett vad avtalet i denna del innehåller är genom en absolut bindande rättsregel föreskrivet, att en delägare kan fordra, att gemenskapen brytes utan iakttagande av uppsägningstid, om därtill förekommer synnerligt skäl. Därjämte är stadgat, att avtalet skall upphöra att gälla vid en delägares död, om ej annat föranledes av avtalet, samt att borgenär, för vars fordran hos en delägare dennes andel blivit utmätt, under vissa förutsättningar kan fordra gemenskapens hävande. Beträffande avkastningen är stadgat, att om skifte är uteslutet för' längre tid än ett år, en delägare kan vid slutet av varje år fordra delning av uppkommen nettovinst. Även på grund av bestämmelse i testamente eller arvsavtal kan en sammanlevnad i oskiftat bo äga rum. Nyss angivna stadganden om gemenskapens brytande äga motsvarande tillämpning för dylikt fall. Och dessutom gäller i allmänhet en maximitid av 30 år för den i testamentet eller arvsavtalet meddelade föreskriftens verksamhet. Beträffande dansk lagstiftning är att anmärka den rätt att sitta i oskiftat bo, som i regel — beroende på vilka övriga arvingar som finnas — tillkommer efterlevande make. Härför har lämnats redogörelse i motiveringen till lagberedningens förslag till lag om arv m. m. 1 Denna rätt för den efterlevande maken, varom stadganden äro meddelade i »lov om segtef sellers arveret og uskiftet bo» av den 20 april 1926, innefattar samma dispositionsrätt, som tillkommer en ägare, dock med vissa inskränkningar beträffande gåvor m. m.; genom testamente kan den efterlevande endast förfoga över sin andel i det oskiftade boet. I detta ingår regelmässigt allt vad den efterlevande förvärvar av sådan beskaffenhet, att det skulle hava blivit gemensam egendom, därest förvärvet skett under äktenskapet. Den efterlevandes rätt att sitta i orubbat bo motsvaras icke av någon skyldighet därtill. Den säregna beskaffenheten av denna samfällighet kommer till uttryck däri, att arvinge icke kan avhända sig, pantsätta eller på annat sätt överlåta sin andel i det oskiftade boet; ej heller kan andelen tagas i anspråk för att bereda betalning åt arvingens borgenärer. Fortsättandet av gemenskapen mellan flera bodelägare i andra fall än de nu berörda är icke närmare reglerat i lag. Särskilda bestämmelser angående avtal om sammanlevnad i oskiftat bo äro sålunda icke meddelade. När dödsbobehandlingen försiggår privat och samtliga arvingar äro myndiga samt (själva eller genom ombud) i riket tillstädes, kunna emellertid arvingarna genom överenskommelse uppskjuta verkställande av skifte, så länge de önska. Därest icke samtliga arvingar uppfylla de angivna betingelserna, bör även vid privat boutredning skifte äga rum inom ett år från dödsfallet; om så icke sker, kan 1

Lagberedningens förslag till lag om arv s. 140—143.

Lag om boutredning

och arvskifte,

7 hap.

domstolen (skifteretten) övertaga boet till offentlig utredning. Om vid offentlig boutredning av ett »ga^ldsfragaaelsesbo» ett överskott befinnes tillgängligt, efter att borgenärerna erhållit betalning, kunna arvingarna, därest de äro eniga, under vissa förutsättningar få de återstående tillgångarna utlämnade till privat utredning och skifte; om dylik begäran ej framställes, skall skifteretten skrida till fördelning av behållningen, så snart utredningen är avslutad. Offentlig utredning av ett »geeldsvedgaaelsesbo» har väsentligen karaktären av en privat boutredning under offentlig kontroll, och även därvid lära således myndiga arvingar kunna överenskomma om uppskov med skiftet. För det fall, att bontredningen på grund av testamente eller eljest omhänderhaves av exekutorer, gälla numera särskilda bestämmelser enligt »lov om tilsyn med de af eksekutorer behandlede dödsboer» av den 20 april 1926. Dessa åsyfta en möjligast snabb utredning, för vilket ändamål bland annat föreskrivits skyldighet att avgiva särskild berättelse, därest utredningen icke avslutats inom ett år; vid mera betydande tidsutdräkt utan giltigt skäl kan justitieministern föreskriva, att boutredningen skall övertagas av domstol. Arvingarna hava vid exekutorsbehandling icke rätt att före skiftet fordra utgivande av ett av avkastningen uppkommet överskott och lära ej heller kunna genom överenskommelse förbinda exekutorn att låta med skiftet anstå. Även enligt norsk lag har efterlevande make i stor utsträckning en lag- Norge. bestämd rätt att, obetingat eller efter tillstånd av myndighet, under sin återstående livstid eller tills han träder i nytt äktenskap, disponera hela det gemensamma boet utan skifte med övriga arvingar. Det oskiftade boet omfattar i stor utsträckning även egendom, som den efterlevande maken förvärvar, och medför för honom personligt ansvar för den dödes förbindelser. Dessa djupt ingripande rättsverkningar av gemenskapens fortsättande äro reglerade i en särskild »lov om uskiftet bo» av den 4 juli i927. Denna har icke tillämpning å bodelägares avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Ett dylikt avtal är icke föremål för närmare reglering i lag. Emellertid angives i »lov om skifte» av den 21 februari 1930 såsom en förutsättning för dödsbodelägares skiftesvitsord, att skifte icke är uteslutet genom avtal eller bestämmelse i giltigt testamente. Härvid märkes, att i sådana fall, då offentligt skifte är obligatoriskt, uppskov därmed icke kan åvägabringas genom avtal mellan delägarna och ej heller genom testamentarisk bestämmelse, som icke tillika innefattar förordnande av testamentsexekutör. När ett sådant avtal är verksamt, blir dess innebörd i första hand att bestämma efter vad som är uttryckligen överenskommet; i viss utsträckning kan ifrågakomma analog användning av de legala reglerna om makes rätt att sitta i oskiftat bo. Det anses följa av förmynderskapslagstiftningens grunder, att en förmyndare icke kan å en omyndig arvinges vägnar biträda ett dylikt avtal. Uppskov med arvskifte och sammanlevnad i bo oskifto äro föremål för svensk rätt. bestämmelser i flera av de svenska medeltidslagarna. 1 Sålunda stadgades 1

Härom och till det följande Winroth, Svensk Civilrätt II s. 738—752.

544 Lag om boutredning

och arvskifte,

7 leap.

understundom dylik sammanlevnad såsom en skyldighet för syskon, vilka voro samarvingar, för tiden tills de alla nått myndig ålder. I denna utformning har institutet försvunnit ur den senare lagstiftningen. 1734 års lag. 1734 års lag upptog i ärvdabalken ett särskilt kapitel, det elfte, »Om arvingar, som leva samman i bo oskifto», vilket dock allenast i 1 § direkt behandlade det nu förevarande ämnet; 2 § reglerade i sin ursprungliga lydelse endast frågan om vitsord till arvskifte. Beträffande terminologien må anmärkas, att lagen uttryckligen betecknade gemenskapen såsom ett »bolag». Såsom förutsättning för avtal om fortsatt sammanlevnad uppställes, att bouppteckning är förrättad och den dödes gäld gulden. Vidare fordras, att sammanlevnaden skall kunna äga rum utan annans förfång. Denna i och för sig självklara föreskrift om skydd för tredje mans rätt har ej kunnat hava avseende å den dödes borgenärer, enär det förutsattes, att dylika ej vidare skulle existera. Däremot torde kunna ifrågakomma förfång för enskild arvinges borgenärer, möjligen även för en avliden arvinges efterlevande make. 1 Vidare har man att tänka på samägare eller innehavare av nyttjanderätt till någon i boet ingående egendom, på de särskilda begränsningar av offentligträttslig natur, som på lagens tid gällde för dispositioner över åtskillig fast egendom, samt på bestämmelser, som vid gåva eller i testamente kunna vara givna angående förvaltningen av egendom, som ingår i boet. Dylika hinder för avtal om sammanlevnad i bo oskifto torde i regel endast hänföra sig till enstaka i boet ingående tillgångar och lära då icke stå i vägen för avtal om gemensam förvaltning av boet i övrigt. I fråga om avtalets ingående stadgas, att där någon av arvingarna är omyndig, han bör hava blivit försedd med förmyndare och denne samtycka till föreningen. Vidare heter det helt allmänt, att föreningen skall skriftligen upprättas och underskrivas jämväl av tvenne vittnen. Av vad i fortsättningen föreskrives för det fall att denna form ej kommit till användning framgår, att stadgandet icke har karaktären av en bindande formföreskrift utan, liksom flera andra liknande bestämmelser i 1734 års lag, allenast innefattar ett råd till kontrahenterna. Angående avtalets varaktighet äro inga särskilda bestämmelser givna i 11 kap. Ä. B. I detta stycke är däremot att uppmärksamma föreskriften i 12 kap. 1 § äldre giftermålsbalken att änkling eller änka ej finge träda i nytt äktenskap, förrän barn eller andra arvingar blivit avvittrade. Förstnämnda kategoriskt avfattade bestämmelse, vilken var utrustad med stränga påföljder för överträdelse, medgav intet undantag av hänsyn till att den efterlevande maken biträtt ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Detta är icke så att förstå, att ett dylikt avtal borde träffas allenast mellan arvingarna i egentlig mening och icke omfatta efterlevande make. Tvärtom föranledde den egendomsgemenskap mellan makar, som var stadgad i lagen, att den efterlevande maken var delägare i boet efter den avlidne och först genom skifte fick sin 1

Nehrman, Föreläsningar över ärvdabalken s. 144.

Lag om boutredning

da förovarande förslag bibehållit den gällande rättens ståndpunkt, att boutredningen och arvskiftet är en privat angelägenhet, som i normala fall helt omhänderhaves av dödsbodelägarna själva, kan det även vid lagens tystnad icke rimligsn betvivlas, att dessa kunna, därest de så önska, med uppskjutande av skiftet avtala om sammanlevnad i oskiftat bo. Härför behöves alltså icke något lagstadgande. De särskilda betingelser, som för den händelse att någon delägare är omyndig kunna böra uppställas för biträdande å hans vägnar av en överenskommelse om sammanlevnad i oskift bo, hava naturligen sin plats i förmynderskapslagstiftningen, varest dylika bestämmelser ock för närvarande äro givna. Om sålunda lagligheten av dylik sammanlevnad principiellt är oomtvistlig, gäller om den närmare anordningen därav, att denna kan vara i högsta grad växlande allt efter gemenskapens faktiska förutsättningar och det syfte — än mera personligt, än mera ekonomiskt betonat —, som därmed skall tillgodoses. Det är sålunda icke möjligt att härom i större utsträckning giva ens dispositiva lagbestämmelser. A andra sidan tala viktiga skäl för att icke lämna ämnet helt oreglerat. Dessa äro dels av saklig dels av lagteknisk natur. De förra hänföra sig till den säregna beskaffenheten av det personliga förhållande, som i regel består mellan arvingar, vilka leva samman i bo oskifto. Arvingarna till samma arvlåtare äro oftast inbördes förbundna genom nära släktskap. ()eh det är praktiskt taget endast i dylika fall, som längre tids sammanlevnad i oskift bo ifrågakommer, i synnerhet mellan efterlevande make och barn eller mellan syskon. Då delägarna i ett dödsbo stå personligen mera främmande för varandra, t. ex. ofta då jämte intestatarvingar finnas universella testamentstagare, lära i regel flera eller färre av dem även sakna närmare anknytning till själva dödsboet och därpå grundad näringsverksamhet. Följaktligen kommer här i regel en snabb avveckling, som snarast möjligt fullbordas genom arvskifte, för åtminstone några av dessa delägare att framstå såsom obetingat önskvärd, och någon längre tids sammanlevnad i oskiftat bo ifrågakommer icke. I de förstnämnda fallen kan lätteligen det nära personliga förhållandet mellan dödsbodelägarna, som i och för sig gör sammanlevnaden naturlig, också medföra att dess reglering uteslutande genom överenskommelse icke är tillfyllestgörande. Det nära personliga förhållandet innebär ofta, att någon eller några delägare befinna sig i utpräglat beroende ställning till viss annan delägare. Detta ger anledning att befara ogynnsamma verkningar av en obegränsad avtalsfrihet. Avtalen komma vidare ofta att slutas utan anläggande av mera affärsmässiga synpunkter; på grund härav bliva de lätt otillfredsställande åtminstone på det sätt, att de äro ofullständiga. Det blir följaktligen angeläget att i lagen finnas r3gler, som förebygga missbruk av avtalsfriheten och med vilkas hjälp kunna utfyllas sådana luckor i avtalen, som kunna befaras komma att föreligga mera ofta. Av det föregående framgår visserligen, att lagstiftarens möjligheter i detta stycke icke äro stora, men i den mån de finnas, böra de icke lämnas obegagnade. Detta

550 Lag om boutredning

och ar v shift p., 7 hap.

är i synnerhet fallet, såvitt angår de spörsmål, som hänföra sig till avtalsförhållandets varaktighet. Ur lagteknisk synpunkt är det, såsom redan i inledningen blivit antyd, angeläget att genom en legal reglering av sammanlevnad i oskiftat dödsbo utmärka densamma såsom ett säreget och självständigt rättsligt institut, vilket ej är omedelbart hänförligt under någon av förmögenhetsrättens bolagsformer. Lagen skulle även komma att lida av oklarhet, om den icke gåve upplysning i vilken man avtalsbestämd sammanlevnad i oskiftat bo uteslutes eller själv är utesluten på den grund, att någon av de övriga i lagen reglerade formerna för dödsboförvaltning är anordnad. Och det bör åtminstone i vissa viktigare punkter klargöras, huruvida regler, som givits för vanlig samförvaltning enligt 1 kap., skola komma till användning på den foitsatta gemenskap, varom nu är fråga. På dessa grunder har lagberedningen funnit riktigt att om sammanlevnad i oskiftat bo meddela vissa regler av sådan omfattning, att de lämpligen böra utgöra ett särskilt kapitel. Det är emellertid icke alla former av sådan sammanlevnad, som i detta kapitel hava upptagits till behandling. Ovan har erinrats, att de regler om rättsverkningarna av sammanlevnad i oskiftat bo, som nu gälla enligt 11 kap. Ä. B., kunna bliva att tillämpa även då sådan sammanlevnad ägt rum utan stöd av uttryckligt avtal. I överensstämmelse med lagkommittén och äldre lagberedningen har beredningen icke funnit skäl att i förslaget upptaga bestämmelser om sammanlevnad i oskiftat bo, vilken överhuvud icke grundas på avtal. Även då det, bland annat på grund av den tid som förflutit, står utom tvivel, att genom underlåtenhet att åvägabringa arvskifte boets delägare var för sig godkänt en sammanlevnad tillsvidare i bo oskifto, som icke varit erforderlig för en avveckling av dödsboet, lär det icke vara riktigt att till denna omständighet genom ett generellt stadgande knyta särskilda rättsverkningar, avvikande från vad som skall gälla vid vanlig samförvaltning. Att på den anförda omständigheten grunda någon begränsning i det skiftesvitsord, som tillkommer varje delägare, exempelvis så att det bleve verksamt först efter förloppet av viss uppsägningstid, vore sålunda icke försvarligt i annat fall, än då genom den faktiska sammanlevnaden måste anses uttryckt en vilja att även för framtiden leva tillsammans i bo oskifto. I sådant fall föreligger emellertid ett avtal härom, låt vara i högsta grad formlöst, och ett dylikt avtal kommer att omfattas av de bestämmelser, som av lagberedningen föreslås. Och vidare är det tydligt, att den omärkliga övergången mellan avveckling av dödsboet under normal samförvaltning och en utsträckt sammanlevnad utan någon verksamhet för avveckling måste göra det svårt att i fråga om de särskilda delägarnas andel i kostnaderna för boets förvaltning och i den därunder vunna avkastningen giva annan allmängiltig regel än den föreskrift om fördelning efter delägarnas lotter i boet, som för närvarande innehålles i ärvdabalkens stadgande i 11 kap. 1 § andra punkten. Att detta är den allmänna regeln behöver emeller-

Lag om boutredning

och arvskifte,

7 kap.

tid icke särskilt utsägas; den gäller i allmänhet vid ett på vanlig samförvaltning följande arvskifte. Och å andra sidan lär den angivna regeln icke kunna anses riktig för varje enskilt fall av utsträckt uppskov med arvskiftet. 1 särskilda fall kunna förhållandena utan tvivel vara sådana, att en delägare bör fä genom avdrag å sin lott vid arvskiftet vidkännas ersättningspåföljd för en just av honom ådagalagd försummelse vid skötseln av boets angelägenheter eller omvänt vara berättigad att för arbete, som av honom även utan särskilt uppdrag verkställts för boets räkning, erhålla vederlag ur boet. Det är icke på sin plats att genom en för alla fall gemensam föreskrift utesluta dylika förhållanden från att bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. Ei heller har beredningen funnit anledning att meddela några bestämmelser Sammanlev c

• i . c-

" P<* grund

om sammanlevnad i oskift bo, som pa grund av testamentanskt förordnande av testamen utsträckes utöver den för boutredning erforderliga tiden. Det är visserligen tariskt för, , ,

, ,

• ix

ordnande.

klart, att ett dylikt förordnande kan meddelas med laga verkan under iakttagande av de förutsättningar, som i allmänhet gälla för ett giltigt testamente, därvid i synnerhet må erinras om bröstarvinges rätt till laglott och om den tidsbegränsning, som föranledes av 1 kap. 2 § lagen om testamente. Men förordnanden av dylik innebörd äro alldeles icke vanliga; i de talrika fall, då i testamente föreskrives avvikelse från de legala reglerna om boutredning, plägar testator icke inskränka sig till att stadga en sammanlevnad i bo oskifto under förvaltning av arvingarna själva, utan närmare bestämmelser meddelas om huru förvaltningen skall vara ordnad, i synnerhet på det sätt att en testamentsexekutör insattes. För de sällsynta fall av en på testamente grundad sammanlevnad i bo oskifto, som emellertid kunna förekomma, lära särskilda bestämmelser i lag icke vara erforderliga. För den rättsliga anordningen därav bliva i första hand testamentets föreskrifter avgörande. I den mån dessa befinnas ofullständiga, kan i viss utsträckning ifrågakomma analogisk användning av de regler, som meddelas i förevarande kapitel. På nu anförda skäl har lagberedningen ansett riktigast att här meddela Översikt av regler endast angående avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Av det innlhåll. föregående framgår, att jämväl inom den sålunda begränsade ramen lagens bestämmelser måste bliva ganska fragmentariska. Enligt förslaget hänföra de sig i första hand till avtalets ingående och i samband därmed till frågan om den egendom, som kan utgöra föremål för avtalet. I anslutning härtill beröras vissa spörsmål angående boets förvaltning och dess företrädande mot tredje man (1 §). Därefter meddelas i 2 § en föreskrift angående dispositionen av avkastning av den egendom, som hör till det oskiftade boet. Vidare regleras varaktigheten av avtalets verkan, i den mån densamma icke är bestämd i själva avtalet (3 §). Därefter upptagas till behandling vissa fall, då avtalet bör kunna bringas till upphörande före utgången av den därför bestämda tiden (4 och 5 §§). I 6 § regleras slutligen förhållandet mellan avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo och förvaltning genom boutredningsman.

552 Lag om boutredning

och arvskifte,

7 leap.

Ett toskiftai Kapitlets rubrik angiver avtalets verkan i ett par punkter av huvudsaklig består \ varjeY^' Därav framgår nämligen, att ett oskiftat dödsbo fortfarande kommer att fall. finnas. Härmed är i fråga om det inre förhållandet mellan delägarna utsagt, att avtalet, så långt det sträcker sig, utgör hinder för arvskifte. Härav följer vidare — enär ett dödsbo med flera delägare, vars tillgångar icke helt tagas i anspråk för gäldande av skuld eller för uppfyllande av legat eller ändamålsbestämmelser, normalt icke kan upphöra på annat sätt än genom arvskifte — att under avtalstiden ett dödsbo av samma rättsliga huvudtyp som enligt 1 kap. fortfarande består. Detta är av vikt i olika hänseenden. Det innebär, att gemenskapen utgör ett självständigt rättssubjekt med egna tillgångar och egna skulder. Ansvarigheten för dessa regleras sålunda jämlikt förslagets 4 kap. Dödsboet är icke vare sig ett handelsbolag eller ett enkelt bolag. Således gälla icke för dödsboet de för dylika bolag stadgade reglerna om egendomens förvaltning, om företrädande gentemot tredje man, om likvidation o. s. v.; vissa av dessa punkter belysas närmare genom framställningen här nedan vid 1 §. Det anförda hindrar icke, att beträffande sådana ämnen, om vilka föreskrift ej lämnats vare sig i detta kapitel eller eljest i lagförslaget, bolagslagstiftningens regler kunna vara ägnade att, efter prövning i varje särskilt fall, erhålla analogisk användning. Det må anmärkas, att om delägarna finna det fördelaktigare att en fortsatt gemenskap blir i allo underkastad bolagsrättens bestämmelser, möjlighet härtill finnes, i det att de kunna upprätta ett arvskifte och därefter ingå ett nytt avtal om bildande av ett bolag, i vilket varje delägare insätter sitt arv eller någon del därav. Detta förfarande lämpar sig i synnerhet för fortsättande av handel eller annan näring av större omfattning. 1 En sådan anordning kan synas innebära ett offrande åt en viss formalism men lär dock böra fordras för att, så långt möjligt är, skapa klarhet angående vilka regler skola gälla för arvingarnas förhållande till tredje man. Bör för av- Ovan har erinrats om den gällande rättens stadgande i 11 kap. 1 § talet stadgas ^ B o m a v t a j e t s slutande skriftligen med vittnen, vilket är att uppfatta s;ib mss form?

som ett råd utan rättsligen förbindande kraft, samt om de i de äldre lagförslagen upptagna formföreskrifterna. Beredningen har övervägt, huruvida en motsvarande bestämmelse borde upptagas även i dess förslag. Till en början anmärkes, att annan form för avtalets ingående än skriftlig handling med eller utan vittnen ej lärer kunna ifrågasättas. Vidare må framhållas, att spörsmålets räckvidd är i väsentlig mån begränsad genom det i förmynderskapslagen stadgade kravet på samtycke av överförmyndaren till förmyndarens åtgärd att för sin myndling biträda ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Detta innebär visserligen intet rättsligt formkrav men torde dock — i förening med vad som är stadgat om förmyndares och överförmyndares redovisnings- och bokföringsskyldighet — komma att medföra, 1

Se lagberedningens förslag till lag om förmynderskap s. 300.

Lag om boiitredning

55.)

sammanlevnad i oskiftat bo, vilken förvaltningsform närmast är att betrakta såsom en förlängd och även eljest modifierad samförvaltning. Om detta vore möjligt, skulle förvaltning genom boutredningsman icke kunna anses bereda den trygghet för andra intressen än delägarnas, som därmed är avsedd. Motsvarande synpunkter äga tillämpning på förvaltning genom testamentsexekutör. Denna förvaltningsform har sin grund i ett, verkligt eller förment, behov av att avstänga delägarna från befattning med dödsboets förvaltning; tillgodoseende härav kräver, att även sammanlevnad i oskiftat bo är utesluten. Med det nu anförda är intet sagt därom, huruvida praktiska hänsyn av enahanda innebörd som dem, vilka kunna föranleda att en sammanlevnad i oskiftat bo framstår såsom sakligt motiverad, i särskilda fall kunna medgiva, att en förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutör må anpassas efter behovet av uppskov med avvecklingen. Om testamentsexekutör icke ensam omhänderhar dödsboets förvaltning utan bar att utöva denna gemensamt med efterlevande make, komma reglerna om samförvaltning till omedelbar användning, såsom visats i motiven till 2 kap. 1 och 20 §§. Såtillvida möter ej hinder mot att ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto skulle komma till stånd under medverkan av exekutorn; sådant hinder föranledes ej heller därav, att förevarande paragraf angiver kontrahenterna såsom »delägare», enär jämlikt 2 kap. 1 § exekutorn träder i dessas ställe. Emellertid lär av det testamentariska förordnandets syfte, och ofta av däri meddelade närmare föreskrifter för boutredningen, följa, att exekutorn regelmässigt icke kan utan åsidosättande av sitt uppdrag anses vara befogad att biträda ett avtal om sammanlevnad i oskift bo. Att däremot den omständigheten, att genom testamente åt någon lämnats uppdrag att allenast i viss del verkställa boutredningen icke i och för sig utgör hinder för att delägarna träffa avtal jämlikt förevarande kapitel lärer ej behöva närmare utföras. Kontrahenter vid avtal om sammanlevnad i bo oskifto äro enligt förslaget delägarna: i boet. Detta kan sägas följa redan av det förut berörda nära förhållandet mellan delägares samförvaltning och den nu ifrågavarande sammanlevnaden. Därav föranledes, att ingen delägare kan utan sin egen medverkan uteslutas från att deltaga i boets förvaltning enligt de i detta kapitel angivna grunderna. Inskränkande bestämmelser med särskilda krav i fråga om delägarnas personer hava icke uppställts. Sålunda fordras icke, såsom i schweizisk rätt beträffande »Oemeinderschaft», att de avtalsslutande delägarna skola inbördes stå i förvantskapsförhållande. Det torde visserligen i allmänhet endast vara under denna förutsättning som en sammanlevnad i bo oskifto framstår såsom naturlig. I synnerhet torde universella testamentstagare understundom stå i det förhållande till intestatarvingarna, att sådan sammanlevnad icke kan ifrågakomma. Emellertid är särskilt stadgande icke nödigt för att i dvlika fall utesluta avtal om sammanlevnad.

556 Lag om boittrcdning

och arvskifte,

7 leap. 1 8.

Ställ/öreOckså utan särskilt stadgande är tydligt, att delägare kan vid avtalets inträdare. gående företrädas av fullmäktig samt att i stället för omyndig delägare handlar den för honom förordnade förmyndaren. Det krav på samtycke av överförmyndaren, som är uppställt i 7 kap. 3 § lagen om förmynderskap. har ovan blivit berört. Beträffande bortovarande delägare har tidigare den mening uttalats, att en för honom jämlikt förordningen den 24 september 1861 förordnad god man icke skulle äga å den bortovarandes vägnar biträda ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, enär det numera upphävda stadgandet i 15 kap. 5 § A. Ii, sådant detta lagrum lydde jämlikt förordningen den 30 maj 1835, med bestämdhet förutsatte, att en borte* . varandes lott skulle utbrytas. 1 Det förefaller tvivelaktigt, huruvida denna mening varit riktig eller i allt fall ägt giltighet, efter det lagen den 29 maj 1896 förklarat gode mannen hava »att i allt, som med det uppdrag har samband, den frånvarande med laga verkan företräda». Enligt de lagbestäm melser, vilka numera gälla angående bortovarande arvinge och god man, som förordnats att bevaka hans rätt i dödsboet och förvalta hans lott däri, möter i varje fall icke hinder mot att gode mannen deltager i ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Sådant avtal synes ofta vara en lämplig utväg att undvika åtminstone vissa av de svårigheter, som föranledas av att en delägare är bortovarande. Beredningen finner således ej skäl att härutinnan föreslå någon begränsning av gode mannens fria prövning under överförmyndarens kontroll. Att i ett dylikt fall 7 kap. lagen om förmynderskap i tillämpliga delar skall gälla framgår av 11 kap. 8 § samma lag. 8 Ef andra * annan egenskap än av ställföreträdare kunna personer, som icke själva utomstående. ä r 0 delägare i dödsboet, icke deltaga i ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Utomstående personer intaga nämligen icke den ställning till boet, att de kunde hava någon uppgift att fylla såsom kontrahenter. En annan sak är, att samtycke av någon utomstående, t. ex. en legatarie, kan vara erforderligt för att viss egendom skall få förbliva i det oskiftade boet eller för att eljest avtalet skall kunna fördröja avvecklingen på ett sådant sätt, som medför uppskov med utbetalandet av legat. Den, som avgiver ett dylikt samtycke, är icke på grund därav att betrakta såsom kontrahent; han har följaktligen icke heller de befogenheter i fråga om avtalets upphörande, som i detta kapitel tilläggas delägare. Vidare är det tänkbart, att mellan delägare såsom företrädare för det oskiftade boet, å ena, och en tredjeman, a andra sidan, kan träffas överenskommelse därom, att det oskiftade boet eller viss därtill hörande egendom skall ingå jämte vissa tredjemannens tillhörigheter i en större gemenskap för att tjäna något ändamål, som i överenskommelsen angives. Detta innebär emellertid icke, att tredjemannen inträder i det oskiftade dödsboet; han blir sålunda bl. a. icke underkastad de regler om ansvarighet för betalning av dettas gäld, som äro stadgade för delägare. Den 1

Nordling a. a. s. 120.

2 Lagberedning-ens förslag till lag om förmynderskap s. 4 24.

Lag om boutredning

och arvskifte.,

7 leap, l §.

på det angivna sättet bildade större gemenskapen blir i stället att bedöma efter rättsregler, som icke tillhöra det förevarande rättsområdet. Såsom framgår av 1 kap. 1 § är efterlevande make stundom delägare i Efterlevande »Vi

(t\tp

dödsboet, stundom icke. Om bodelning är erforderlig och ännu icke verkställts, måste sålunda maken deltaga i avtalet; detta kommer då att, så länge det blir gällande, utgöra hinder för bodelnings företagande. Ilar åter bodelning redan skett eller är giftorätt eljest utesluten, erfordras icke någon medverkan av maken såsom kontrahent. Liksom nyss anmärkts beträffande utomstående personer i allmänhet kan emellertid make, som icke är bodelägare, i samband med ett avtal mellan delägarna om sammanlevnad i oskift bo överenskomma med dessa om förvaltning och disposition av makens tillhörigheter i mer eller mindre fullständig gemenskap med boets tillgångar. Även i sådant fall bibehålla emellertid de båda förmögenhetsmassorna, dödsboets och makens egendom, sin rättsliga självständighet i förhållande till varandra. Det kan ifrågasättas, huruvida avtal enligt detta kapitel kan träffas mellan Avtal mellan allenast vissa av bodelägarna. Härmed avses icke den situation, att en del- enjast vissa °

av delägarna?

ägare blivit av de övriga eller någon av dem utlöst, såsom t. ex. i 7 kap. 5 § andra stycket lagen om förmynderskap förutsattes kunna ske. Då är den utlöste icke vidare delägare i boet, och han ifrågakommer följaktligen icke heller såsom kontrahent i avtalet. Det gäller sålunda icke blott för efterlevande make, att spörsmålet, huruvida han är delägare, för det nu ifrågavarande ändamålet måste avgöras efter förhållandena vid den tidpunkt, då avtalet ingås. Lika med utlösen måste bedömas en överenskommelse, enligt vilken en delägare erhållit vad på honom belöper av boets egendom, medan de övrigas andelar icke utbrutits, så att återstoden av boet utöver den förstnämndes lott fortfarande utgör en enhetlig förmögenhetsmassa. Den, som på något av dessa sätt fått sin lott utbruten, har förlorat sin egenskap av dödsbodelägare och kan därefter icke deltaga i ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Alla de, som vid tiden för avtalet alltjämt aro delägare i boet, måste däremot deltaga i avtalet. Detta följer därav, att den egendom, som utgör föremål för avtalet, tillhör bodelägarna gemensamt; en förändring i de regler, som skola iakttagas vid dess förvaltning och nyttjande, kan följaktligen ej åvägabringas utan medverkan av dem alla. Det lärer visserligen vara möjligt, att mellan vissa bland delägarna ingås ett avtal av den innebörd, att kontrahenterna • gentemot varandra vid ersättningspåföljd förbinda sig att icke före viss tid påkalla arvskifte. Ett dylikt avtal torde emellertid i förhållandet till övriga delägare icke medföra hinder för utövande av det skiftesvitsord, som lagligen tillkommer kontrahenterna, och avtalet kan i varje fall icke grundlägga ett sådant rättsförhållande, som vore att bedöma enligt förevarande kapitel. Såsom föremål för avtal om sammanlevnad i bo oskifto angiver förslaget Avtalets före»den dödes egendom». Detta uttryck är här att förstå på samma sätt som i 1 kap. 1 §. Det omfattar sålunda alla den dödes rättigheter av beskaffenhet att kunna vara föremål för arv. Om han var gift, innefattar det såväl hans

558 Lag om boulredning

och arvskifte,

7 hap. 1 §.

giftorättsgods som hans enskilda egendom, del förra jämväl till den del, som det motsvarar den efterlevande makens giftorätt. Gemenskapen omfattar jämväl den dödes giftorätt såsom ett anspråk på andel i den efterlevandes giftorättgods, men däremot icke det sistnämnda i och för sig. Denna innebörd av förslaget har av beredningen närmare belysts i motiven till 1 kap. 1 §. Efterlevande Nyssnämnda av giftermålsbalkens förmögenhetsordning följande regler bliva makes egen- a v särskild vikt, därför att de skäl, vilka föranleda uppskov med arvskifte, iom; 12 kap.

GB.

mycket ofta torde icke blott påkalla en sammanlevnad i det oskiftade boet i nu angiven mening utan därutöver kräva en gemenskap även med avseende å förvaltning och utnyttjande av den efterlevande makens egendom, så att dödsbodelägarnas sammanlevnad kommer att erhålla, så långt möjligt, samma ekonomiska grundval som familjens ekonomiska existens före ena makens frånfälle. Detta är tämligen undantagslöst fallet, da delägarna utgöras av den efterlevande maken samt dennes och den avlidnes gemensamma barn. Lika litet som enligt den nu gällande rätten möter enligt förslaget hinder mot ett avtal om sammanlevnad med denna vidsträckta omfattning, men det är att märka, att ett dylikt avtal rättsligen innebär två skilda ting: dels ett avtal om sammanlevnad i det oskiftade dödsboet och dels ett avtal om en mera omfattande gemenskap, som är av bolagsliknande karaktär. Härvid lärer kontrahenternas mening i allmänhet fa antagas vara. att även för den sistnämnda gemenskapen bestämmelserna i detta kapitel skola i tillämpliga delar gälla. Beträffande egendomens förvaltning och därmed sammanhängande spörsmål torde avtalet ej sällan upptaga avvikande regler; sålunda torde förvaltningen av båda förmögenhetsmassorna ofta uppdragas åt den efterlevande maken, vilket innebär en avvikelse från regeln i 12 kap. 3 § (i. B. men star i överensstämmelse med 4 § i samma kapitel. Vidare torde avtalet regelmässigt innehålla bestämmelse om att avkastningen av den totala förmögenheten skall efterhand användas för delägarnas gemensamma behov; härav torde ofta föranledas, att, den i 12 kap. 4 § G. B. stadgade redovisningsplikten för efterlevande maken bortfaller. Den rätt att fordra avskiljande av viss del av den efterlevande makens egendom, som enligt 12 kap. 5 § (I. I!, i allmänhet skall tillkomma övriga dödsbodelägare, torde få anses utesluten genom ett avtal av det nu antagna innehållet. Samma förhållanden, som låta ett dylikt avskiljande framstå såsom erforderligt till betryggande av delägarnas rätt, torde emellertid kunna åberopas för att jämlikt 5 § i förevarande kapitel utverka rättens beslut, att avtalet skall upphöra att gälla, såvitt angår det oskiftade boet, och efter ett dylikt beslut måste avtalet även i övrigt anses förfallet. Annan del- Även beträffande egendom, som vid sidan av en andel i dödsboet tillhör ägares egen- a n n a n bodelägare än efterlevande make, kan ifrågakomma, att den jämlikt avtalet skall användas för samma syfte som dödsboets egendom och förvaltas i enlighet med vad om denna överenskommes. Härom gälla, frånsett vad om 12 kap. G. B. blivit anfört, enahanda grunder som nyss angivits beträffande

Lag om boutredning och arvskifte, 7 leap. 1 §,

makens egendom. Sådan egendom blir alltså icke en beståndsdel av dödsboet; detta är av vikt i synnerhet med hänsyn till ansvarigheten för boets och för delägarens enskilda gäld, i det att egendomen kan tagas i anspråk för betalning av gäld av båda slagen. Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kan hava till föremål blott en del Avtalet beav den dödes egendom. Härmed avses icke det förhållandet, att om ett par- höver ei om' . n-

...

. -, • -,

fatta

detta kapitel. Sålunda kan en delägare, som är försatt i konkurs, icke medverka till dylikt avtal. Ty en konkursgäldenärs andel i ett dödsbo ingär i hans till konkurs avträdda bo, och detta skall jämlikt 41 § konkurslagen omhänderhavas av konkursförvaltare. I samband härmed må erinras därom, att ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto, som blivit ingånget av en delägare, vilken därefter blivit försatt i konkurs, kan befinnas vara av den beskaffenhet, att en mot avtalet jämlikt konkurslagen förd återvinningstalan måste anses grundad. Om en delägare avlidit före tidpunkten för avtalets slutande, skall avtalet biträdas av samtliga delägare i hans dödsbo, försåvitt detta omhänderhaves av dem under samförvaltning. Skulle detta senare dödsbo vara avträtt till konkurs, äger vad nyss blivit anfört angående en delägare, som befinner sig i konkurstillstånd, motsvarande tillämpning. Om åter delägarens dödsbo står under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, lärer sådan förvaltare väl i och för sig vara behörig att biträda ett avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, men på grund av ändamålet med den åt honom anförtrodda förvaltningen måste han härvid iakttaga synnerlig försiktighet, så att en dylik åtgärd endast i undantagsfall lär böra vidtagas. Om en delägare är gift, kommer en honom tillfallen andel i ett dödsbo redan från början att tillhöra hans giftorättsgods, därest ej annat föranledes av äktenskapsförord eller annan särskild grund. Oavsett egendomens beskaffenhet äger delägare utan samtycke av sin make biträda avtal om sammanlevnad i oskift bo. Även beträffande delägare, vars äktenskap blivit ingånget före den 1 januari 1921, blir förhållandet enahanda, såvitt angår hustru jämlikt stadgandet i 5 § 5 mom. lagen den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken. Ogiltighets- Om de i denna paragraf uppställda förutsättningarna för ingående av avtal grunder. o m sammanlevnad i oskiftat bo icke uppfyllts, blir avtalet ogiltigt. För att göra en dylik ogiltighet gällande erfordras icke något särskilt förfarande. Närmast har man att tänka på det förhållande, att någon, som rätteligen är delägare i dödsboet, t. ex. en arvinge eller universell testamentstagare, som varit okänd, stått utanför avtalet. Oavsett att de avtalande kunna hava varit i god tro beträffande denna brist i avtalets betingelser, måste densamma medföra, att avtalet anses från början ogiltigt. Beredningen har icke ansett nödigt föreslå särskilda bestämmelser beträffande de omständigheter, som eljest, utan särskild anknytning till innehållet av förevarande paragraf, kunna föranleda ogiltighet av ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Sådana brister i en kontrahents vilja som tvång, svek o. s. v. äro föremål för reglering i 3 kap. lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Då avtal om sammanlevnad i oskiftat bo är hänförligt icke till förmögenhetsrätten utan till arvsrätten, blir sistnämnda lag icke direkt tillämplig å sådana avtal. Emellertid är det uppenbart, att avtalet väsentligen är av ekonomisk innebörd och att det därför icke i allmänhet skall finnas anledning att därpå anlägga

Lag om boutredning

och arvskifte,

7 hap. 1 §.

några synpunkter, som avvika från förmögenhetsrättens. 1 Följaktligen böra i regel denna lags bestämmelser erhålla analogisk användning å avtal enligt förevarande kapitel. 2 Fråga om ogiltighet på grund av brist i någon kontrahents sinnesförfattning är att bedöma med ledning av lagen den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Även om, jämlikt de nu berörda reglerna, en ogiltighetsgrund endast skulle få åberopas av eller mot en bland flera medkontrahenter, måste dess verkan likväl bliva, att avtalet överhuvud, med verkan för alla kontrahenterna, betraktas såsom ogiltigt. Detta följer därav, att avtalet, såsom tidigare framhållits, måste biträdas av alla dem, som äro delägare i dödsboet, då det träder i verksamhet. Härefter övergår lagberedningen att lämna en redogörelse för innehållet av Avtalets innehalL ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, såvitt detta icke hänför sig till de ämnen, som äro särskilt reglerade genom uttryckliga bestämmelser i följande paragrafer. Avtalet säges i den föreslagna lagtexten gå ut på att delägarna skola »leva samman i oskiftat bo». Och det gäller alltså att söka något närmare angiva innebörden härav. Stadgandet hänför sig efter orden närmast till den konkreta yttre gestaltningen av det förhållande, som genom avtalet anordnas. När detta säges bestå i en »sammanlevnad» i det oskiftade boet, får man emellertid icke anlägga en alltför bokstavlig uppfattning. Det är sålunda icke nödvändigt, att delägarna skulle leva samman i den mening, att de hava gemensam bostad och gemensamt hushåll eller överhuvud uppehålla sig på samma ort. Så torde visserligen förhållandet för åtminstone några kontrahenter gestalta sig i de allra flesta fall, såsom då avtalet slutits mellan efterlevande make och barn; även härvid torde mycket ofta vissa av kontrahenterna, t. ex. vuxna barn, vistas på annan ort eller åtminstone vara fullt självständiga i fråga om bostad och hushåll. Och i den mån en verklig sammanlevnad äger ram, är det följaktligen icke erforderligt, att den sker »i boet» i den mening, att delägarna skulle hava sin bostad å en boet tillhörig fast egendom eller eljest för sådant ändamål begagna sig av boet tillhöriga möbler eller dylikt. Allt sådant är från rättslig synpunkt oväsentligt. Uttrycket »sammanlevnad», som på förevarande område sedan länge ägt burskap, har fastmera den innebörd, att mellan delägarna skall bestå en ekonomisk och rättslig gemenskap på grundval av dödsboet eller den del därav, som enligt avtalet skall lämnas oskiftad. Egendomen skall alltså sammanhållas oskiftad för gemensam räkning. Detta är icke så att förstå, att sammanlevnaden vore en förvaltningsform för tillgodoseende av delägarnas ekonomiska intressen av boet i förhållande till deras lotter däri. Tvärtom ligger sammanlevnadens sakliga uppgift ej sällan i att bereda möjlighet för en täckning av de olika delägar1 2

Se B j ö r l i n g i Nordiska Juriststämman 1926 s. 55. Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 404 f.

'Lag om boutredning

och arvskifte,

7 kap. l 8.

nas ekonomiska behov i mån av deras skiftande personliga villkor, med hänsyn till ålder, utbildning och verksamhet m. fl. liknande omständigheter. Härvid bygger man ofta sina beräkningar därpå, att vissa delägare genom personligt arbete för boets vidmakthållande och nyttjande, t. ex. om däri ingår ett jordbruk, göra skäl för större andel i dess avkastning och sålunda kanske skola erhålla full försörjning, medan andra delägare endast i mindre grad skola vara delaktiga i boets utnyttjande, tilläventyrs endast så, att de skola enligt sina lotter i boet erhålla del i en ökning av dess tillgångar, som beräknas uppkomma under tiden för sammanlevnaden; för övrigt hänvisas till vad som anföres vid 2 §. Avtalsfrihetens gränser äro således mycket vidsträckta. Men det gives dock en gräns, nämligen den som finner uttryck i kravet på gemenskap. En överenskommelse mellan samtliga delägare om uppskov med arvskifte under föreskrift, att avkastningen av det oskiftade boet skall utan vederlag helt tillkomma viss delägare, uppfyller icke detta krav och kan således icke anses innefatta ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Detta hindrar naturligtvis icke, att delägarna, där de äro myndiga, hava full frihet att ingå en sådan överenskommelse, men dess verkningar bliva icke att bedöma omedelbart enligt förevarande kapitel; det måste bero på en prövning i varje särskilt fall, i vad mån flera eller färre av de här upptagna reglerna kunna erhålla en analogisk användning. 1 Den genom avtal enligt detta kapitel reglerade rättsgemenskapen följer i det väsentliga samma regler, som enligt förslaget gälla beträffande dödsbo i allmänhet. Avvikelser härifrån kunna föranledas av avtalets bestämmelser i vissa ämnen, som skola beröras under denna och den följande paragrafen. Vissa ytterligare avvikelser torde emellertid enligt sakens natur få anses följa av varje avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, även om de ej särskilt berörts i avtalet och utan att särskilda lagbestämmelser kunna anses nödiga. Sådana bestämmelser i förslaget, som direkt åsyfta att i delägarnas intresse möjliggöra ett snarligt företagande av arvskifte, böra sålunda icke kunna få av delägarna åberopas, då dessa själva genom sitt avtal hava anordnat uppskov med arvskiftet. Härutinnan är i synnerhet att uppmärksamma den i förslagets 4 kap. 10 § i huvudsaklig överensstämmelse med den gällande rätten upptagna regeln om rätt för delägarna att till betalning uppsäga gäld efter den döde, som ej förfaller inom sex månader. Denna modifikation i borgenärens rätt har, då allmänna arvsfonden ej är delägare, ej annat syfte än att underlätta arvskifte, såsom framgår därav, att den är tillämplig endast då flera dödsbodelägare finnas. Följaktligen böra delägare, som slutit avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, icke kunna verkställa sådan uppsägning av gäld annat än till en tidpunkt, vid vilken deras avtal skall hava upphört att gälla.2 1

Så även i gällande rätt, se N. J. A. 1913 s. 139, i synnerhet justitierådet Sjögrens votum. 2 Winroth a. a. s. 747.

Lag om boutreclning

och arvskifte,

7 hap. i §.

565 Under 1 kap. har lagberedningen anfört, att vid samförvaltning och eljest överlåtelse av an e då ett dödsbo är föremål för förvaltning enbart i avvecklingssyfte, en del' ägare torde kunna genom överlåtelse sätta annan i sitt ställe såsom delägare, utan att han därtill behöver övriga delägares samtycke. För avtal om sammanlevnad i bo oskifto är uppenbarligen varje delägares person av avgörande betydelse. Det kan icke påfordras, att övriga delägare skola fortsätta gemenskapen med en måhända för dem helt främmande person, som kan sakna förståelse för sådana personliga hänsyn och behov, vilkas beaktande för delägarna framstår såsom angeläget. Och den bundenhet av varje delägares andel för tjänande av ett gemensamt syfte, vartill han får antagas hava samtyckt på grund av de förmåner han själv väntat sig av gemenskapen, bör icke kunna omintetgöras genom en ensidig åtgärd av någon delägare. Å andra sidan bör andelens ekonomiska värde icke i högre grad, än som är oundgängligen nödigt av hänsyn till övriga delägares intresse, undandragas från att ekonomiskt tillgodogöras. 1 Hinder bör till en början ej möta mot överlåtelse med fulla rättsverkningar till en annan delägare. Av det närmare innehållet i avtalet om sammanlevnad i bo oskifto kommer att bero, om i sådant fall förvärvaren äger fullt ut göra gällande de anspråk på förmåner ur dödsboet, som tillkommit överlåtaren. Detta lär utgöra regeln, men denna kan lida undantag, t. ex. då boets avkastning eller tillgångarna i övrigt enligt avtalet skola användas till bekostande av gemensam hushållning; i sådant fall skall nämligen varje delägares del i nyttjandet bestämmas av hans personliga behov och icke av hans större eller mindre lott i boet. Har åter överlåtelse skett till en utomstående, bör denne ej få träda i överlåtarens ställe såsom delägare, men överlåtelsen bör icke helt frånkännas verkan. Härvid synas de angående handelsbolag meddelade bestämmelserna väl ägnade att giva ledning, såsom jämväl för den gällande rätten antagits. Överlåtarens på hans egenskap av delägare och på avtalet om sammanlevnad grundade rättigheter måste anses förfalla. Förvärvaren erhåller ej rätt till deltagande i gemensam hushållning eller andra förmåner av personlig karaktär. Däremot bör han kunna fordra den andel i avkastning, som jämlikt 2 § här nedan eller särskild bestämmelse i delägarnas avtal skolat vid fördelning tillfalla överlåtaren, varjämte han bör äga deltaga i arvskifte och erhålla vad som därvid utfaller å den av honom förvärvade lotten. Rätt att efter uppsägning av avtalet . åvägabringa arvskifte tillkommer ej honom i större utsträckning än över- , låtaren; överlåtelsen får alltså icke i och för sig av förvärvaren åberopas för att bringa avtalet till upphörande. Däremot kan det väl ifrågasättas, att övriga delägare eller någon av dem bör på grund av den skedda överlåtelsen kunna fordra avtalets hävande; denna fråga synes kunna erhålla sin lösning i den i 5 § stadgade ordning, som möjliggör att nödig hänsyn tages till den säregna beskaffenheten av varje särskilt fall. De angivna grundsata. a. s. 745.

576 Lag om bo utredning

och arvskifte,

7 leap. 3 §.

avtalet kunnat vara anordnade. Det är emellertid tydligt, att en dylik ordning i regel icke skulle motsvara delägarnas uppfattning av läget efter avtalstidens utgång. Redan från början torde en bestämd avtalstid oftast hava betraktats endast såsom en minimitid för sammanlevnadens fortsättande, och överhuvud torde, om avtalstiden gått till ända utan att någon väsentlig förändring inträtt i förutsättningarna för avtalet, den bestämda tidens utlöpande ofta lämnas utan särskilt beaktande. Om delägarna förhålla sig på detta sätt, inträffar det lätteligen, att en tredje man, förlitande sig på att det hittillsvarande rättstillståndet fortsätter, inlåter sig på rättshandlingar med dödsboet, som icke kunna hålla stånd för en prövning enligt reglerna för samförvaltning. Även med hänsyn härtill har beredningen ansett det riktigast, att en efter avtalstidens utgång fortsatt sammanlevnad i oskiftat bo bedömes på enahanda sätt som en sammanlevnad på grund av ett avtal, vilket slutits utan att tid fastställts för dess bestånd. Denna ståndpunkt, som överensstämmer med vad hittills antagits gälla, 1 har kommit till uttryck i den förevarande andra punkten. Av den föreslagna ordalydelsen följer, att andra punkten icke blir tillämplig, där efter en behörigen skedd uppsägning — enligt första eller enligt andra punkten — och uppsägningstidens utgång den faktiska sammanlevnaden någon tid fortsatt. I sådant fall har genom själva uppsägningen kommit till uttryck, att åtminstone en delägare önskar sammanlevnadens hävande, och verkan härav kan icke genom en blott passivitet utplånas. Enligt andra punkten tillkommer sålunda en avgörande betydelse det förhållande, att »sammanlevnaden fortsatt» efter den för avtalet bestämda tidens utgång. Innebörden härav erhåller sin närmare belysning genom vad ovan anförts angående innebörden av uttrycket »sammanlevnad». Liksom gemensamt hushåll och bostad icke är nödig för att sammanlevnad skall anses bestå, kan en dylik rent yttre gemensamhet i och för sig icke anses innebära, att sammanlevnaden fortsattes. Sammanlevnaden måste först och främst anses hava upphört, då en faktisk förändring skett i något förhållande, som varit konstitutivt för dess bestånd, t. ex, om delägare, som enligt avtalet varit bemyndigad att ensam förvalta dödsboets egendom, börjat försäkra sig om de övrigas uttryckliga medverkan till förekommande förvaltningsåtgärder, om lian förvägrat dem hittills åtnjutna förmåner eller om avkastningens delning jämlikt 2 § icke ägt rum. Sammanlevnaden kan emellertid understundom anses hava upphört, ehuru dylika faktiska förändringar icke låta sig påvisas. Det måste vara nog, att en delägare påfordrat arvskifte eller förberedelse därtill eller att han framställt begäran om sådant iakttagande av reglerna för samförvaltning, som ovan nämnts. Det kan icke fordras, att dylika yrkanden skola hava riktats till samtliga övriga delägare, utan det är tillräckligt, att yrkandet framställts till den, som under avtalstiden omhänderhaft förvaltningen, eller eljest till vissa delägare i skälig omfattning. För att sådana förändringar 1

W i n r o t h a. a- 748.

Lag om boutredning och arvsleif te, 7 leap. 3 och Jh §§•

eller yrkanden om förändring skola utesluta tillämpning av andra punkten, förutsattes icke, att de ägt rum omedelbart efter avtalstidens utgång, men därmed får ej hava dröjt så länge att delägare med skäl kunnat antaga, att sammanlevnaden skulle tillsvidare fortsätta. 4 §. Ett avtal, som skall vara verksamt för något längre tid, kan icke alltid Anledningar ,

- . . . . , , •

T ,

-,,.

ttll

samman-

till makens livstid, kunna därför understundom välgrundade skäl anföras för att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo borde få hävas i anledning av . en delägares död, ehuru han ej efterlämnat andra dödsbodelägare än sådana j som deltagit i avtalet. Dessa fall äro dock av alltför exceptionell karaktär för att kunna läggas till grund för en legal regel av generell innebörd. Där- > emot kan anledning här föreligga att betrakta dödsfallet såsom en sådan väsentlig ändring i de vid avtalet avgörande förhållandena, varom stadgande är föreslaget i 5 §. En annan ståndpunkt måste intagas beträffande de fall, i vilka delägare efterlämnar åtminstone någon dödsbodelägare, som icke deltagit i avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo. Det är då antagligt, att sådan dödsbodelägare icke står i lika nära personlig relation till deltagarna i avtalet som dessa inbördes. Skillnaden kan visserligen understundom vara obetydlig, t. ex. ofta då delägarna i dödsboet efter den avlidna delägaren äro hans efterlevande make och barn. Man kan dock ej presumera, att vare sig de återstående kontrahenterna eller de nya dödsbodelägarna skulle finna sig betjänta med en fortsatt sammanlevnad. Bortsett från det rent personliga förhållandet, är ytterligare att märka, att avtalet ofta innehåller sådana föreskrifter angående egendomens tillgodogörande under tiden för sammanlevnaden, som endast med svårighet kunna tillämpas under de ändrade förhållandena och som, i den mån en dylik tillämpning är möjlig, härigenom kanna erhålla en förändrad ekonomisk innebörd, t. ex. om vissa prestationer från boet skulle bliva att bestämma ej efter den avlidna delägarens utan efter hans efterlämnade familjemedlemmars behov. A andra sidan kunna naturligtvis förekomma fall, i vilka avtalets fortsatta tillämpning icke möter några svårigheter. Det torde därför icke vara riktigt att lagfästa en sådan regel, som med stöd av anförda bestämmelse i bolagslagstiftningen antagits gälla eller att avtalet städse skulle förfalla vid en delägares död, såvitt han efterlämnade andra dödsbodelägare än förutvarande kontrahenter och annat ej tidigare överenskommits. 1 Fullt tillräckligt torde vara att under de angivna förutsättningarna medgiva en generell rätt till avtalets uppsägning. Det kan då antagas, att uppsägningsrätten kommer att anlitas för att häva en sammanlevnad, vars fortsättande på grund av det inträffade dödsfallet skulle vara i högre grad olägligt, men att den i motsatt fall kommer att lämnas obegagnad. Uppsägningsrätt bör tillkomma såväl dödsbodelägarna efter den avlidna delägaren som övriga delägare. Dessa hava sådan rätt var för sig, de förstnämnda däremot endast gemensamt. Härutinnan, liksom beträffande möjligheten att boutredningsman kan förordnas vid bristande enighet mellan bodelägarna i den avlidna delägarens dödsbo, får beredningen erinra om vad som anförts i motiven till 1 kap. (s. 120). Angående uppsägnings företagande och verkan därav gäller i övrigt detsamma som beträffande uppsägning enligt 1

W i n r o t h a. a. s. 748.

Lag om bo utredning

och arvskifte,

7 leap. -4 §.

3 § här ovan. Uppsägningstiden har även i nu förevarande fall ansetts kunna sättas till tre månader. Av denna överensstämmelse följer, att det nu förevarande stadgandet kommer att sakna betydelse för uppsägning av ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, som slutits utan att tid fastställts för avtalets bestånd, enär i sådant fall uppsägning med enahanda frist kan ske jämlikt 3 §. Om det stode intressenterna fritt att dröja huru lång tid som helst med begagnande av den här stadgade uppsägningsrätten, skulle en delägares dödsfall erhålla den verkan, att avtalet städse, med hänsyn till varaktigheten, bleve att behandla på samma sätt som ett för obestämd tid slutet avtal, och man skulle, även där uppsägning ej skedde, förlora den trygghet, som från början åsyftats genom utsättande av bestämd tid för avtalets giltighet. Härtill finnas icke tillräckliga skäl. Varje intressent bör inom en tämligen kort tid efter en delägares dödsfall kunna överblicka situationen och bestämma sig för att begagna uppsägningsrätten eller fortsätta sammanlevnaden. Verkställes ej uppsägning inom en sådan betänketid, finnes grundad anledning till antagande, att upphörande av sammanlevnaden icke påkallas av något mera kännbart behov. Viss tid, inom vilken uppsägningsrätten skall begagnas vid äventyr att den eljest förloras, synes därför böra utsättas i lagen. Detta rådrum torde lämpligen kunna bestämmas till fyra månader efter dödsfallet, eller samma tid som i allmänhet utgör maximum för den frist, inom vilken dödsbodelägare hava att avgöra, om de för undgående av ansvar för gälden i ett dödsbo böra avträda egendomen. Det må härvid anmärkas, att måhända först vid bouppteckning erhålles kännedom därom, att uppsägningsrätt äger rum, i det att på grund av testamente i den avlidna delägarens dödsbo finnes delägare, som icke deltagit i avtalet om sammanlevnad. Att med hänsyn härtill sätta fristen för verkställande av uppsägning enligt förevarande paragraf i direkt relation till bouppteckningstiden med de jämkningar, som däri kunna äga rum enligt 3 kap. 1 §, synes emellertid icke vara nödigt. För sådana fall, i vilka den här stadgade fristen kan te sig alltför snäv, lämnar 5 § en utväg att vinna rättelse. Av det föregående framgår, att uppsägningsrätten vid dödsfall har tillkommit av hänsyn till kontrahenternas enskilda intressen. Då så är fallet och avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo väsentligen är av ekonomisk innebörd, bör hinder icke möta mot att den här stadgade uppsägningsrätten uteslutes genom avtal, vare sig i den ursprungliga överenskommelsen eller i ett senare tillägg till denna. Att en överenskommelse om ouppsägbarhet vid dödsfall blir bindande även för intressenter, som icke själva deltagit däri, nämligen för avliden delägares dödsbodelägare, står i god överensstämmelse med allmänna grundsatser angående successorers bundenhet genom arvlåtarens dispositioner. Någon uttrycklig bestämmelse om den dispositiva karaktären i denna del av den i första stycket föreslagna regeln torde icke vara nödig.

582 Lag om boutredning

och arvskifte,

7 kap. k §.

Vid översikten över den gällande rätten har lagberedningen erinrat därom, att i 7 kap. 3 § lagen om förmynderskap har influtit ett stadgande, att avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, som för omyndig delägare i dödsbo slutits av förmyndare, ej må gälla för längre tid än omyndigheten varar. Den anförda bestämmelsen innebär, att avtalet i varje fall skall upphöra att vara bindande, då den omyndige blivit myndig. Detta utgör en bestämd avvikelse från vad som i allmänhet gäller om andra avtal med längre varaktighet, t. ex. arrende och hyra, vilka för en omyndig ingåtts av hans förmyndare. Skälen till denna avvikelse äro uppenbarligen att söka däri, att avtalet kan vara personligen ytterst ingripande för den omyndige och ekonomiskt ofta innefattar en disposition av hans samtliga tillgångar. När därför avtalet för en omyndig delägare slutits av en annan person, nämligen förmyndaren, skall det lätteligen befinnas, att delägaren efter sitt myndigblivande visar sig hava en annan mening än förmyndaren om avtalets lämplighet. Det kan även hända, att avtalets egentliga ändamål måste anses hava bortfallit efter en delägares myndigblivande, nämligen då avtalet har tillkommit förnämligast för att på lämpligaste sätt sörja för medel till denne delägares uppfostran. Dessa och liknande skäl för att avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall upphöra, så snart en delägare, som vid dess ingående var omyndig, uppnår myndig ålder, göra sig likväl icke alltid gällande med synnerlig styrka. Myndigblivandet lär för den hittills omyndige delägaren icke i varje fall innebära eller till tiden sammanfalla med en sådan förändring av hans personliga eller ekonomiska förhållanden, som skulle göra sammanlevnadens fortsättande mindre erforderligt eller lämpligt för denne delägare. Att avtalets upphörande ofta icke är påkallat kan med så mycket större skäl antagas, som avtalet med hänsyn till de för dess ingående i förmynderskapslagen stadgade garantierna i allmänhet icke lär hava från början varit för den omyndige ogynnsamt. Den nuvarande regeln om dess upphörande vid hans myndigblivande synes därför vara alltför kategorisk. Den medför bl. a. att, även om den omyndige skulle i sitt välförstådda intresse önska sammanlevnadens fortsättande, detta kommer att bero av övriga delägares samtycke till ett förnyat avtal om sammanlevnad. Den omyndiges intresse synes bättre tillgodoses på det sätt, att det blir beroende av honom, huruvida sammanlevnaden skall efter hans myndigblivande fortsättas. Detta lärer till en början föranleda, att den anförda bestämmelsen i förmynderskapslagen bör upphävas, såvitt däri ligger ett förbud mot ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo med en i avtalet bestämd giltighetstid, som icke är begränsad till tiden för viss delägares omyndighet. Givetvis bör fortfarande en dylik begränsning kunna i avtalet stadgas, allt efter omständigheterna i den omyndiges eller i övriga delägares intresse; överförmyndaren bör vaka över, att förmyndaren ej gör sig skyldig till missbruk vid avtalets ingående. Om ett avtal i enlighet med det nu sagda icke skall på grund av sitt eget innehåll upphöra vid en viss delägares inträde i myndig ålder, böra

Lag

om bout redning

och arvskifte,

7 leap. If. §.

övriga delägare icke kunna åberopa myndigblivandet för att i förtid häva avtalet. Däremot bör en sådan befogenhet tillkomma den myndigblivne själv. Denna befogenhet synes lämpligast kunna erhålla formen av en rätt till uppsägning av avtalet under samma betingelser, som föreslagits för uppsägning i anledning av delägares dödsfall. Vad i 7 kap. 3 § lagen om förmynderskap stadgats om ett av förmyndare ingånget avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo äger på grund av föreskrift i 11 kap. 8 § samma lag i tillämpliga delar giltighet å sådant avtal, som biträtts av god man, förordnad enligt sistnämnda kapitel. Sådan likställighet bör fortfarande äga rum. På nu anförda grund föreslår beredningen, att första stycket andra punkten av 7 kap. 3 § förmynderskapslagen upphäves och att i förevarande paragraf såsom ett andra stycke införes ett stadgande, att då förmyndare eller god man deltagit i avtalet, vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörande 1 rätt till uppsägning enligt vad i första stycket sägs skall tillkomma den, å vars vägnar avtalet slutits. I 29 § lagen om handelsbolag och enkla bolag föreskrives, att där bolags-Bör delägares man varder försatt i konkurstillstånd, bolaget genast skall träda i likvidation JjjJ^JJJ JJJJ (se även 52 §). Med stöd härav har antagits, att enligt den gällande rätten sägning? en dödsbodelägares konkurs för övriga delägare utgör laga anledning att påfordra utträde ur en förening om sammanlevnad i oskiftat bo. 2 Beredningen har tagit i övervägande, huruvida en bestämmelse av motsvarande innehåll borde införas i förevarande paragraf. I motiveringen till berörda 29 § anfördes, såvitt nu är i fråga, att i betraktande därav att bolag i allmänhet vore grundat på det förtroende, bolagsmän hyste till varandra, och bolagsförhållandet således förutsatte samverkan just mellan de personer, som ingått avtal, föreslagits, att bolaget skulle upplösas genom en bolagsmans försättande i konkurs. Det framgår härav, att den anförda bestämmelsen icke avser att tillförsäkra den i konkurs försatte delägarens borgenärer bästa möjliga villkor vid realisation av det värde, som bolagsmannens andel i bolagsförmögenheten kan representera. Ej heller när fråga är om ett oskiftat dödsbo, bör borgenärsintresset få föranleda ett utbrytande i förtid av konkursgäldenärens andel. Om gemenskapen icke slutits på sådant sätt, att det härom ingångna avtalet enligt allmänna regler kan göras till föremål för återvinningstalan, böra sålunda konkursborgenärerna få finna sig i, att andelen kan försäljas allenast med bibehållande av den belastning, som gemenskapen innebär, och med den begränsade verkan, varom förut erinrats. Vad därefter angår delägarnas inbördes förhållande har beredningen tidigare under denna paragraf, vid diskussionen av den verkan, som borde tillkomma en delägares död, framhållit, att det ingalunda är det regelmässiga, att ett avtal 1 Även om förmyndarna växla, är förmynderskapet ett och detsamma, så länge omyndigheten varar, S t e n b e c k - L i n d h a g e n a. a. s. 44 not. 1; motsvarande gäller om godmanskap. 2 W i n r o t h a. a. s. 749.

584 Lag om boutredning och arvskifte, 7 hap. jf och 5 §§.

om sammanlevnad i oskiftat bo förutsätter någon avsevärd aktiv verksamhet för det gemensamma ändamålet av samtliga eller de flesta delägarna. I detta hänseende består en olikhet mellan ett typiskt handelsbolag och ett typiskt avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Detta gäller även om en annan punkt, som med avseende å delägares konkurs kräver beaktande, nämligen frågan om ansvarighet för dödsboets gäld. Konkursen medför naturligen, att en delägare kan förväntas sakna tillgångar att till den del, på honom belöper, deltaga i fullgörandet av dödsboets förbindelser. Detta är emellertid icke alltid av synnerlig betydelse, enär ett oskiftat dödsbo, i motsats till ett handelsbolag, mycket ofta lärer vara praktiskt taget fritt från gäld och ej behöva räkna med att nödgas ikläda sig dylik. En regel om obetingad rätt för delägare att i anledning av annan delägares försättande i konkurs bringa sammanlevnaden i det oskiftade boet till slut skulle följaktligen vara alltför omfattande. I särskilda fall kan visserligen en dödsbodelägares konkurs hava tillnärmelsevis samma betydelse för övriga delägare som vid handelsbolag en bolagsmans konkurs har för övriga bolagsmän och bör följaktligen kunna medföra enahanda verkan, men dessa fall böra tillgodoses genom en mindre kategorisk regel, som ej föranleder gemenskapens hävande i andra fall än då detta är verkligen grundat i hänsyn till delägarnas intresse. Beredningen får i sådant avseende hänvisa till följande paragraf.

5§. Ytterligare Under föregående paragraf har beredningen haft anledning att beröra vissa anledningar fall, i vilka understundom men ingalunda alltid skäl föreligga till uppupphörande hävande i förtid av ett på bestämd tid slutet avtal om sammanlevnad i i förtid, oskiftat bo: att delägare dör och icke såsom dödsbodelägare efterlämnar andra än dem, som deltagit i avtalet; att annan delägare än arvlåtarens efterlevande make träder i äktenskap; att delägare varder försatt i konkurs. Jämväl åtskilliga andra omständigheter kunna tänkas på liknande sätt undergräva den grund, på vilken sammanlevnaden byggts, t. ex. att en delägares andel blivit i mät tagen och försåld eller att den blivit av delägaren utan samtycke av övriga delägare överlåten till någon, som icke är delägare, eller att en delägare vare sig genom försummelse av sina i avtalet åtagna förpliktelser eller genom oordentligt leverne eller pä annat sätt föranleder, att sammanlevnadens fortsättande icke bör kunna påtvingas de övriga. Vidare bör erinras om vissa omständigheter, som ej hänföra sig till någon särskild delägare; sålunda kan den bostad, vari sammanlevnad i egentlig mening skolat äga rum, eller annan för avtalet väsentlig egendom gå förlorad genom eldsvåda eller genom annan dylik olycka eller frångå dödsboet genom exekutiv försäljning; en för boets räkning bedriven handelsrörelse eller annan näring kan visa sig förlustbringande; mot förväntan kan visa sig möjlighet till fördelaktig försäljning av någon väsentlig tillgång, vars försäljning på ogynnsamma villkor man genom avtalet velat undgå.

Lag om boutredning

och arvskifte,

7 kap. 5 §.

585 Dessa exempel, som ingalunda äro uttömmande, lära tillräckligt visa den skiftande beskaffenheten av de omständigheter, till vilkas reglering i lagen det nu gäller att taga ställning. Uppgiften är tvåfaldig; dels en materiell, att avgöra i vilken utsträckning dylika omständigheter böra kunna föranleda, att avtalet upphör, dels en formell, att bestämma på vilket sätt denna rättsverkan bör kunna åvägabringas. I det förra avseendet anmärkes inledningsvis, att någon annan rättsverkan än Materiella förutsättupphörande i förtid av hela avtalet ej bör ifrågakomma. Understundom kunna ningar för visserligen omständigheterna tala för att låta avtalet upphöra allenast par- hävande. tiellt, med avseende å viss egendom eller vissa bestämmelser. Men i ett alldeles övervägande antal av hithörande fall lära de olika sidorna av rättsförhållandet stå i ett så nära inbördes samband, att avtalets upphävande till en del skulle komma att medföra en förändrad innebörd av återstående moment däri. Något tvång å vissa delägare till sammanlevnadens fortsättande under sålunda ändrade betingelser bör därför icke ifrågakomma. Om avtalet trots en inträffad rubbning ej bör i sin helhet upprätthållas — så långt det överhuvud är möjligt, t. ex. efter det viss egendom gått till spillo —, bör sammanlevnadens fortsättande i förminskad omfattning sålunda kräva ett nytt avtal mellan samtliga delägare. Vidare bör anmärkas, att till de omständigheter, om vilka här är fråga, icke höra sådana fakta, som göra avtalet från början ogiltigt, utan endast omständigheter, som ägt rum efter avtalets ingående; och bland dessa avses icke egentliga avtalsbrott från delägares sida. Angående ogiltighetsgrunder hänvisas till vad som anförts vid 1 §. Vid avtalsbrott, som är av väsentlig betydelse, t. ex. helt åsidosättande av en i avtalet åtagen förvaltningsverksamhet från en delägares sida, böra övriga delägare var för sig kunna häva avtalet utan iakttagande av särskild uppsägningstid. Denna regel, som blir av betydelse jämväl för avtal, för vars bestånd viss tid icke fastställts, lär överensstämma med en allmän grundsats, som är utan meningsskiljaktighet erkänd och därför icke behöver i lagtexten särskilt uttalas. Även med iakttagande av de nu angivna begränsningarna möter det stora »Bristande svårigheter att på ett uttömmande sätt karakterisera de händelser, som utanför förutsättningar» för de i 4 § behandlade fallen böra föranleda upphörande i förtid av ett avtal avtalet. om sammanlevnad i oskiftat bo. Spörsmålet har, såsom tidigare blivit antytt, nära samband med den inom den juridiska litteraturen livligt dryftade läran om »bristande förutsättningar» för avtal. Detta ämne har icke genom allmänna bestämmelser reglerats i vare sig svensk eller utländsk lagstiftning. Den kommitté, som avgav det förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, på grundval varav lagen den 11 juni 1915 tillkom, yttrade bl. a., att ämnet icke vore moget för lagstiftning, varför det för framtiden liksom hittills borde överlämnas åt domstolarna att vid tolkning av en rättshandling, vars förutsättningar brustit, taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande. Rättspraxis utvisar ock, att domstolarna såväl före som

Lag om boutredning

och arvskifte,

? leap. 5 §.

(verkan ex nunc). Visserligen kan naturligtvis ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo hävas genom nytt avtal mellan samtliga intressenter, där dessa äro ense om hävandet. Härigenom förebygges, att det genom den föreslagna anordningen skulle bliva nödvändigt att draga inför rätta även klara fall, i vilka samtliga delägare inse, att ett laga skäl till upphörande föreligger, och godkänna en på grund därav verkställd uppsägning. I alla övriga hithörande fall måste domstolen anlitas. Härigenom vinnes, att chikanösa eller eljest alltför svagt grundade påståenden om avtalets upphörande i regel ej komma att göras, enär det rättsliga förfarandet torde komma att avhålla därifrån. Men framför allt vinnes den klarhet, som består däri, att avtalet trots den inträffade hävningsanledningen förblir verksamt, till dess att domstol, på yrkande av därtill berättigad delägare, förklarat att det skall upphöra att gälla. Denna förändring av rättstillståndet kommer ej att äga rum, förrän laga kraft ägande dom föreligger. Det bör stå domstolen fritt att, då omständigheterna därtill föranleda, meddela föreskrift, att efter åkommandet av laga kraft ytterligare någon kortare tid skall förflyta, innan rättsförändringen inträder. Det kan vara föremål för tvekan, i vilken ordning en dylik angelägenhet Änsökniwgsbör dragas inför rätta. Vissa skäl tala för att det borde ske genom ansökan. äreJldeoeller f

rattegangs-

ett på sådant sätt anhängiggjort ärende betonas understundom motsatsförmål? hållandet mellan intressenterna mindre starkt; härmed sammanhänger, att ersättning för rättegångskostnader i allmänhet ej torde åläggas. Emellertid är det tydligt, att frågan ej kunde få i ansökningsväg avgöras, utan att övriga delägare beretts tillfälle att yttra sig därom, och det skulle bliva nödigt att härom meddela särskilda bestämmelser. Om emellertid ett kontradiktoriskt förfarande skall komma till stånd, blir den sakliga skillnaden mellan ett dylikt ansökningsärende och en på vanligt sätt genom stämning anhängiggjord rättegång ej betydande. Det sistnämnda förfarandet lärer i första instans ej kräva längre tid än ett ansökningsärende, och det utmärkes, processrättsligt sett, av mera fast utbildade former. Lagteknisk t är det en fördel att icke i förevarande sammanhang behöva meddela specialföreskrifter av processuellt innehåll. Beredningen har därför stannat vid att en delägares begäran om rättens förklaring, att avtalet skall upphöra att gälla, bör framställas i form av talan, d. v. s. i civilprocessuell ordning efter stämning. Behörig domstol i dylikt mål är jämlikt 10 kap. 2 § R. B. den rätt, där den döde skolat svara i mål, som rörde hans person (forum h e r e d i t a t i s ) , i visst fall Stockholms rådstuvurätt. Det är uppenbart, att den, som önskar få avtalet hävt, måste i rättegången instämma samtliga övriga delägare. I 7 kap. 3 § andra stycket av lagen om förmynderskap stadgas beträffande Särskild regel an åe avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, att där det visar sig, att den omynfi nde J diges bästa skulle genom avtalets bestånd äventyras, rätten äger häva avtalet, ändå att den tid, för vilken det slutits, ej tilländagått. Denna föreskrift torde beträffande de materiella betingelserna för avtalets hävande, såvitt angår en ofördelaktig inverkan därav på den omyndiges situation, i allt väsentligt över-

omyndig del-

ägare.

590 Lag om boutredning och arvskifte, 7 leap. 5 §.

ensstämma med den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen. Det kunde följaktligen ifrågasättas, att den särskilda bestämmelsen i lagen om förmynderskap kunde vid genomförande av beredningens förslag upphävas. Härvid är emellertid att märka, att frågan om avtalets upphävande enligt denna bestämmelse icke anhängiggöres genom stämning. Av det föregående framgår visserligen, att denna form icke i och för sig är av synnerlig betydelse. Av större vikt är däremot, att initiativet enligt det nu föreslagna stadgandet skulle tillkomma blott den omyndige delägarens företrädare, d. v. s. hans förmyndare, vars förvaltning av dödsboet i de flesta fall just torde hava givit anledning till, att sammanlevnadens fortsättande kommit att äventyra den omyndiges bästa. Enligt förmynderskapslagen (12 kap. 16 §) kan däremot frågan såväl upptagas av förmynderskapsdomstolen ex officio som ock anhängiggöras genom ansökan av, utom förmyndaren, jämväl överförmyndaren, den omyndige själv, om han fyllt sexton år, hans make och närmaste fränder, vad angår de sistnämnda oavsett om de äro delägare i dödsboet eller icke. Det kan uppenbarligen ej ifrågakomma att de, som för närvarande vid sidan av förmyndaren äro behöriga att taga initiativet till avtalets hävande i den omyndiges intresse, genom den nya lagstiftningen skulle berövas denna behörighet. Visserligen skulle, om så skedde, ett initiativ till förmyndarens entledigande alltjämt enligt förmynderskapslagens anförda bestämmelse tillkomma dem, och detta kunde användas för att få tillsatt en ny förmyndare i ändamål att denne skulle anhängiggöra talan om avtalets hävande. Detta förfaringssätt skulle dock medföra ett onödigt och understundom betänkligt dröjsmål samt ökade kostnader. Därför lär den nuvarande proceduren böra bibehållas oförändrad. Ur systematisk synpunkt kunna skäl anföras för att i lagen om boutredning och arvskifte meddelades bestämmelser om förfarandet, som till innehållet återgåve vad nu finnes stadgat i förmynderskapslagen. Detta skulle emellertid leda till stor vidlyftighet och, då förmynderskapslagens hithörande bestämmelser måste med hänsyn till andra spörsmål i det väsentliga bibehållas, till meddelande av lika lydande föreskrifter i skilda sammanhang. Lämpligast synes därför vara, att ärendets reglering liksom hittills sker i förmynderskapslagen, vars bestämmelser sålunda i denna del lämnas orubbade. I förevarande paragraf bör därför allenast upptagas en hänvisning till vad på detta sätt finnes särskilt stadgat. Av den föreslagna anordningen blir en följd, att fråga om hävande av ett och samma avtal om sammanlevnad i oskiftat bo understundom kan anhängiggöras såväl vid forum hereditatis som vid förmynderskapsdomstolen. I regel torde dock dessa fora sammanfalla, eftersom arvlåtarens forum domicilii i de allra flesta fall är såväl förmynderskapsdomstol för hans omyndiga barn som forum för arvstvister mellan delägarna i dödsboet efter honom. En motsvarande dubbel behörighet är för övrigt tänkbar redan enligt den gällande lagen, enär i ett dödsbo kunna finnas två eller flera omyndiga delägare, som hava var sin förmynderskapsdomstol. I allt lärer åt de betänkligheter, som ur den berörda synpunkten

Lag

om boutredning

och arvskifte,

7 hap.

5 och 6 §§.

kunna anses möta emot den föreslagna anordningen, icke böra tillmätas en avgörande vikt. 6 §• Enligt 1 § kan avtal om sammanlevnad i oskiftat bo allenast ersätta vanlig Avtalets uppsamförvaltning men icke träda i verksamhet, då annan form för dödsboets Jlöran(l« 9* <•••

.....

...

nom

inträde

förvaltning tillämpas. Såsom tidigare av beredningen framhållits, erfordras av särskild bestämmelser, i vilken mån avtalet skall utgöra hinder för anordnande av förvaltningsannan förvaltningsform. Detta ämne upptages i förevarande paragraf. Härvid är ingen särskild bestämmelse nödig därom, att under avtalets bestånd samförvaltning enligt reglerna i 1 kap., med syfte att snarast förbereda arvskifte, ej kan inträda utan att avtalet häves genom delägarnas överenskommelse eller i annan ordning. Detta följer av själva avtalets begrepp. Annat är i viss mån förhållandet med förvaltning genom boutredningsman. Förordnande Enligt 2 kap. 1 § skall boutredningsman förordnas, när helst delägare det av houtredi

••

o» i

- . . , . . .

•T

begär, badan förvaltning ar emellertid oförenlig med en avtalsmässig sammanlevnad i oskiftat bo. Ett dylikt förordnande skulle följaktligen innebära hävande av det mellan delägarna ingångna avtalet om sammanlevnad. Men om skäl till avtalets hävande, jämlikt 4 eller 5 § i detta kapitel, icke föreligger, bör delägare på grund av det av honom själv biträdda avtalet om sammanlevnad vara förhindrad att genom begäran av boutredningsman föranleda sammanlevnadens upphävande i förtid. Fördenskull föreslår beredningen ett stadgande därom, att boutredningsman ej på ansökan av delägare må förordnas för tid, då avtal om sammanlevnad i oskiftat bo är gällande. Det lär vara uppenbart, att hinder ej skall möta mot att begäran av delägare framställes eller förordnande av rätten meddelas, medan avtalet om sammanlevnad ännu är gällande, blott man iakttager, att boutredningsmannens förvaltning ej skall börja, förrän sammanlevnaden kommer att upphöra på grund av laga uppsägning eller av annan anledning. Därest förordnande av boutredningsman begäres, medan ett avtal om sammanlevnad, som slutits utan att tid fastställts för avtalets bestånd, ännu gäller, är det icke uteslutet, att den hos domstolen av en delägare gjorda ansökningen kan, efter hand som den delgives med övriga delägare, vara att uppfatta såsom en uppsägning av avtalet, med den verkan som enligt 3 § skall tillkomma dylik uppsägning; huruvida ett dylikt bedömande av ansökningen är grundat, lärer bliva att av domstolen avgöra efter omständigheterna i varje särskilt fall. Enär domstolen i allmänhet lär sakna kännedom om att ett avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo har ingåtts och är gällande, ankommer det på delägare att åberopa och vid behov styrka avtalet, då en ansökan om förordnande av boutredningsman trots den nu föreslagna bestämmelsen göres av annan delägare; jämför 2 kap. 9 §. Det är tydligt, att ett mellan delägarna slutet avtal om sammanlevnad i oskiftat bo icke skall utgöra hinder för anordnande av boutredningsmannaförvaltning på begäran av borgenär eller eljest av annan intressent än delägare,

ningsman.

592 Lag om boutredning

och arvskifte,

7 kap. G §.

när skäl därtill föreligger enligt 2 kap. 1 §. Om på dylik begäran boutredningsman förordnas, kan avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo ej vidare upprätthållas utan måste vara förfallet. Uttryckligt stadgande härom föreslås i förevarande paragraf. Beträffande tidpunkten för inträdet av denna rättsverkan är att märka, att även i förevarande fall kommer att gälla den i 2 kap. 22 § föreslagna bestämmelsen, att beslut om förordnande av boutredningsman skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse. Skulle beslutet i anledning av klagan upphävas, träder givetvis avtalet om sammanlevnad ånyo i verksamhet; detta gäller även om klagan över förordnandet av boutredningsman icke förts av samtliga delägare, mellan vilka avtalet slutits. Då på grund av testamentarisk föreskrift dödsboets egendom skall stå under förvaltning av boutredningsman, såsom i 2 kap. 1 § andra stycket omförmäles, bör i normala fall något avtal mellan delägarna om sammanlevnad i oskiftat bo icke hava kommit till stånd. Har så på grund av förbiseende eller annan orsak likväl skett, är det tydligt, att — även där avtalet icke omedelbart på grund av testamentets bestämmelse skulle vara att anse såsom ogiltigt i kontrahenternas inbördes förhållande, t. ex. därför att testamentet ännu ej vunnit laga kraft — avtalet icke kan utgöra hinder för förordnande av boutredningsman. Och i sådant fall kan den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen icke anses utesluta delägare från att göra anmälan i syfte att boutredningsman måtte förordnas jämlikt det i 2 kap. 1 § meddelade stadgandet. Testaments- Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo blivit ingånget mellan delexekutors hll ägarna, ehuru testamentsexekutör är utsedd, kan avtalet icke lägga hinder i trade av sitt

uppdrag, vägen för denne att utöva den funktion, som pa grund av testamentet tillkommer honom. Erhåller testamentet laga kraft och finnes icke bland dödsbodelägarna efterlevande make till den döde, måste alltså avtalet obetingat betraktas såsom förfallet likaväl som då boutredningsman förordnas. Därest testamentets laga kraft icke för exekutorn medför exklusiv förvaltningsrätt, utan han måste träda i samförvaltning med efterlevande make, måste jämväl avtalet anses förfallet redan därför att exekutorn icke kan vara bunden därav eller skyldig att biträda avtalet och å andra sidan ej heller delägarna böra på grund av avtalet kunna förpliktas att efter upptagande av den utom deras krets stående exekutorn fortsätta att leva samman i oskiftat bo. För övrigt får beredningen hänvisa till vad som förut blivit anfört därom, att det i regel icke torde vara förenligt med exekutorns uppdrag att biträda ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Att avtalet i den nu berörda händelsen måste förfalla är en omedelbar verkan av testamentet; särskild bestämmelse därom lärer alltså icke vara erforderlig. Dödsboets för- Att avtalet jämväl måste förfalla, därest dödsboet försättes i konkurs, är sättande i tydligt. För närvarande anses, att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo icke lägger hinder i vägen för att vare sig delägare ensam för sig1 eller en 1

Winroth a. a. s. 747.

Lag om boutredning

och arvskifte,

7 hap. O §.

borgenär, som kan åberopa laga konkursgrund, även under avtalstiden begär boets försättande i konkurs. Att denna ståndpunkt bör bibehållas, såvitt angår borgenärs konkursansökan, lär vara uppenbart. Däremot kunde ifrågasättas, att delägare, som frivilligt biträtt avtalet, borde anses hava därigenom avskurit sig från att under avtalstiden få boet försatt i konkurs. Dock synes det vara alltför strängt att på denna grund förmena delägare att, i syfte att vinna befrielse från ansvar för boets gäld, avträda dess tillgångar till konkurs, ehuruväl en sådan delägares åtgärd att redan på ett tidigt stadium av boutredningen biträda avtalet kan framstå såsom ett uttryck för bristande förtänksamhet å hans sida, vars följder närmast borde drabba honom själv. Om befrielse från gäldansvar ej vidare kan vinnas genom avträde till konkurs, tala starkare skäl för att avtalet borde anses förhindra de särskilda kontrahenterna att genom sådant avträde bringa den överenskomna sammanlevnaden att upphöra i förtid. Dock synes en särskild bestämmelse av sådant innehåll knappast vara nödig. På grund av det kännbara intrång, som konkursförfarandet innebär för varje delägare, lärer det nämligen icke behöva befaras, att en delägare annat än i sällsynta undantagsfall skulle i oträngt mål, endast för att få slut på en sammanlevnad i oskiftat bo, som blivit honom obekväm, göra ansökan om försättande i konkurs av ett dödsbo, som icke är på obestånd.

Vid en legal reglering av ett rättsförhållande, vilket såsom det förevarande i huvudsak är bestämt genom avtal, inställer sig frågan, huruvida lagens regler böra till sin natur vara absolut bindande eller dispositiva. Förslaget har i allmänhet ej uttryckligen löst denna fråga utan lämnat densamma att bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. Dessa torde för detta område kunna sammanfattas sålunda, att lagens regler om avtalets förutsättningar och om ogiltighet därav äro absolut bindande, medan bestämmelserna om avtalets rättsverkningar äro dispositiva i den mån ej särskilda skäl föranleda, att någon hithörande regel bör vara absolut bindande. Den närmare innebörden härav torde gestalta sig på huvudsakligen följande sätt. Bestämmelserna i 1 § om att avtal om sammanlevnad förutsätter, att boet befinner sig under samförvaltning, samt därom att avtalet träffas mellan delägarna och avser den dödes egendom, äro absolut bindande. Från vad om egendomens förvaltning är stadgat i 1 kap. 1 § kan avvikelse ske genom avtalet, däremot icke från innehållet i 1 kap. 3 och 4 §§, såvitt de skola äga tillämpning, enär sistnämnda bestämmelser ej blott angå delägarnas inbördes förhållande utan även äro av omedelbar betydelse för tredje man. Ej heller kan avvikelse ske från innehållet i 1 kap. 6 § i vad den avser delägarnas förhållande till tredje man. 2 § är, såsom av dess avfattning framgår, av dispositiv natur. Av enahanda beskaffenhet är den i S § meddelade regeln. Däremot lär det i 4 § första stycket givna stadgandet, såvitt angår verkan av efterlevande makes omgifte, böra tillerkännas absolut bindande 38 — :io;i62s

594 Lag om boutredning

och arvskifte,

7 hap. 6 §, 8 leap.

kraft. Såväl för den efterlevande maken själv som för övriga dödsbodelägare kan ett behov att uppsäga avtalet på grund av den förres trädande i nytt gifte vara, ej blott i ekonomiskt hänseende, synnerligen kännbart, men omständigheterna vid avtalets ingående kunna ej sällan hava föranlett, att man icke tillräckligt beaktat möjligheten av en sådan situation; emot menliga verkningar härav bör lagen giva ett ovillkorligt skydd. För att detta skall bliva effektivt, måste även de i fråga om uppsägningsrätten stadgade tidpunkterna anses vara absolut bindande. Annorlunda är förhållandet, såsom ovan under 4 § blivit anmärkt, beträffande verkan av en delägares död. Denna omständighet är ofta av betydligt mindre ingripande betydelse för sammanlevnaden än efterlevande makes omgifte, och verkan av ett dödsfall torde lättare hava blivit vid avtalets ingående riktigt bedömd. Även om det mellan de båda fallen endast är en gradskillnad, torde denna vara tillräckligt stark, för att man icke beträffande bestämmelserna angående dödsfall bör göra avsteg från huvudregeln om den dispositiva naturen av dylika rättssatser. Att däremot stadgandet i 4 § andra stycket bör vara absolut bindande följer av den särskilda styrka, varmed rättsordningen måste söka tillvarataga dens rätt, för vilken förmyndare eller god man varit förordnad; tvivel kan ej råda därom, att den nuvarande regeln i lagen om förmynderskap 7 kap. 3 § första stycket andra punkten är absolut bindande. Att stadgandena i 5 § och 0 § jämväl äro av sådan natur, lärer vara tydligt utan närmare motivering.

8 KAP. Om dödförklaring. För det fall att arvinge eller testamentstagare är borta, hava i lagarna om arv (9 kap.) och om testamente (8 kap.) bestämmelser givits för att reglera de motsättningar, som uppstå mellan å ena sidan den bortovarandes intresse att bliva bibehållen vid sin rätt till arvlåtarens kvarlåtenskap och å den andra de övriga successorernas anspråk på att den bortovarandes lott ej skall under obestämd tid framåt vara undandragen dem. En motsvarande intressekollision kan naturligen uppstå också i en rad andra avseenden, såsom beträffande successionen efter den bortovarande, rätt till livförsäkring eller pension eller efterlevande makes rätt till omgifte. Såsom lagberedningen i annat sammanhang 1 framhållit, kan man i lagstiftningarna urskilja två väsentligen olika system för ordnandet av de rättsförhållanden, i vilka en försvunnen person är intresserad. Det ena, klart genomfört i den tyska civillagen, medger, att den försvunne genom uttryckligt 1 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. I s. 206 f. Jfr härtill och till det följande Ragnar Gyllenswärd, Lagstiftningen om dödförklaring. I festskrift tillägnad Erik Marks von "VVurtemberg, s. 204 f.

Lag om boutredning och arvskifte, 8 leap.

beslut av myndighet förklaras för död med den verkan att han presumeras hava avlidit å viss närmare bestämd dag och tid; beslutet gäller i alla hänseenden, personliga som ekonomiska. Enligt det motsatta systemet saknasmöjlighet att hos myndighet utverka ett beslut med sådan allmännare innebörd. Dödförklaringsbeslutet innebär här blott ett konstaterande, att personen i fråga är försvunnen, varefter detta medför rätt för successorerna att på visst sätt förfoga över hans egendom. Så anordnat är institutet i dansk och norsk lagstiftning samt i den franska code civil. En mellanställning intager den schweiziska civillagen, vilken känner väl ej en »Todeserklärung» men en »•Verschollenheitserklärung». En sådan förklaring ansluter sig formellt till det senare systemet, men dödspresumtionen har betonats så starkt, att beslutet i sak kommer den egentliga dödförklaringen nära. Den svenska rättens bestämmelser i ämnet, innefattade i förordningen den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört någon, vilken en längre tid varit borta utan att låta höra av sig, hänföra sig till samma system som den tyska civillagens, med dödförklaring och viss antagen dödsdag. Om dödförklaringens verkan uttalar sig dock förordningen allenast såvitt rör den försvunnes kvarlåtenskap; någon allmän föreskrift om dödspresumtion gives icke, ej heller utsäges något om den försvunnes personliga förhållanden. Dödförklaring har emellertid ansetts gälla såsom bevis för att den bortovarandes äktenskap är upplöst genom hans död och likställts med död också i fråga om ett arv, som tillfallit den bortovarande. 1 Det torde på grund härav kunna antagas, att svensk rätt numera — trots dödförklaringsförordningens lydelse — intager samma ståndpunkt som den tyska även därutinnan att dödförklaringen medför verkan i samtliga personliga och ekonomiska hänseenden. Detta system bör enligt lagberedningens mening bibehållas och komina till direkt uttryck, när nya lagbestämmelser givas om dödförklaring. Med den allmänna innebörd dödförklaringen sålunda skulle erhålla i en ny lagstiftning kan man förfara antingen så, att samtliga bestämmelser i ämnet givas i ett sammanhang — i särskild lag eller i ärvdabalken — eller ock så, att rättsverkningarna av dödförklaring i olika hänseenden behandlas i de skilda sammanhang — giftermålsbalken, ärvdabalken o. s. v. — vilka beröras av dödförklaringen, medan övriga föreskrifter om dödförklaring sammanföras å annan plats i rättssystemet. 2 I vissa främmande rättssystem har en dylik uppdelning skett. Sålunda återfinnas i tysk rätt reglerna angående förutsättningarna, förfarandet och dödspresumtionen i det avsnitt av civillagen, som enligt rubriken har avseende å »Personen», medan verkningarna i olika hänseenden behandlas under de särskilda instituten: äktenskap, arv, testamente, förmynderskap, och så vidare. Liknande uppställning har den schweiziska lagen. Under rubriken »Das Recht der Persönlichkeit» har man där bland annat också bestämmelser angående förutsättningarna för samt förfarandet vid »Verschol1 2

Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 394 f. Jfr lagberedningens i nästföregående not omnämnda förslag s. 398.

596 Lag om boutredning och arvskifte, 8 hap. 1 §.

lenheitserklärung». Förklaringens verkan i avseende å omgifte och arv regleras däremot i samband med dessa institut. En anordning, motsvarande den berörda i tysk och schweizisk rätt tillämpade, synes enligt beredningens mening ej böra vidtagas hos oss. De personrättsliga reglerna äro i svensk lagstiftning ej kodifierade, och vår lag erbjuder följaktligen ej en sådan plats för de allmänna bestämmelserna om dödförklaring, som motsvarar de tyska och schweiziska lagarnas personrättsliga avsnitt. Genom att följa dessa lagars föredöme skulle man även råka i strid med det förfaringssätt, som iakttogs vid den nya äktenskapslagstiftningens tillkomst. Ehuru meningen var, att dödförklaring skulle gälla såsom bevis för att den bortovarandes äktenskap upplösts genom hans död, ansågs det då ej nödvändigt att i berörda lagstiftning upptaga något stadgande om denna verkan av dödförklaringen. Anledning att frångå den då följda grundsatsen att ej giva speciella regler om dödförklarings rättsverkningar synes beredningen ej föreligga. Om alltså samtliga stadganden i ämnet böra meddelas i ett sammanhang, återstår att besvara frågan, huruvida de böra, såsom för närvarande, upptagas i en särskild lag eller om åt dem lämpligen kan beredas plats i en ny ärvdabalk. Såsom i det följande skall visas torde, vid sidan av reglerna angående förutsättningarna, förfarandet och dödspresumtionen, uttryckliga föreskrifter alltjämt behöva givas blott beträffande vissa frågor rörande kvarlåtenskapen. Mot att upptaga hithörande bestämmelser i en ny ärvdabalk torde vid sådant förhållande hinder ej möta. En sådan ordning är för övrigt naturlig redan på den grund, att dödförklaringen föranleder tillämpning av reglerna angående arv, boutredning och arvskifte. Det kunde ifrågasättas att, såsom jämväl föreslogs av äldre lagberedningen, sammanföra! stadganclena om dödförklaring med bestämmelserna om arvsrättspreskription. På sätt lagberedningen i annat sammanhang framhållit, 1 äro emellertid dessa båda institut väsentligen oberoende av varandra. Ett dylikt sammanförande synes därför icke lämpligt. Bestämmelserna om dödförklaring torde i stället böra upptagas såsom ett sista kapitel i lagen om boutredning och arvskifte för att sedermera, i sammanhang med övriga avsnitt av denna lag, införlivas med en ny ärvdabalk. 1 §• FörutsättEnligt 1854 års förordning kan dödförklaring äga rum, när antingen tjugu ningama för fa förflutit sedan den bortovarande senast veterligen var vid liv, eller han ring. ' minst fem år tillbaka i tiden veterligen blivit i krig livsfarligt sårad eller befunnit sig ombord på fartyg, då det förgicks, eller varit i annan sådan livsfara, utan att veterligen hava blivit räddad. Slutligen är dödförklaring medgiven beträffande den, som varit försvunnen i fem år och skulle vara över nittio år gammal, om han ännu levde. ,

' Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 397—398.

Lag om boutredning och, arvskifte, 8 kap- 1 §.

597 Med hänsyn till den ökade skrivkunnigheten, de bättre kommunikationerna och överhuvud underrättelseväsendets utveckling under de sista decennierna kunna dessa tidsperioder enligt lagberedningens mening numera väsentligt förkortas. I nyare utländsk lagstiftning äro också motsvarande tider avsevärt kortare än hos oss. Synnerligen långt har man härvid gått i den schweiziska rätten. Där stadgas, att om någons död är högst sannolik, emedan han försvunnit under stor livsfara eller länge varit borta utan att låta höra av sig, ansökan om hans förklarande för »verschollen» kan göras, i förra fallet när ett år förflutit från tidpunkten för livsfaran och i senare fallet efter fem år från sista underrättelsen. Med hänsyn till den fara för den bortovarandes rätt, som dessa korta frister kunna innebära, äro hans successorer emellertid ej berättigade utfå kvarlåtenskapen, med mindre de ställa säkerhet, i sistnämnda fall för en tid av femton år och, när försvinnandet skett i livsfara, för fem år. Rörande tysk rätt — vilken liksom 1854 års förordning medger dödförklaring dels efter längre tids bortovaro utan underrättelse och dels, efter väsentligt kortare tid, då den bortovarande uppnått viss mera betydande ålder eller försvinnandet ägt rum i samband med livsfara — fordras i det allmänna fallet ej mer än att bortovaron omfattat tio år. Och om den bortovarande, när han sist avhördes, var i livsfara, kan dödförklaring utverkas efter två år eller, där fråga var om fartygskatastrof, redan efter ett år. I Finland kan enligt en lag av 1901 dödförklaring ske, i det allmänna fallet efter tio år eller, där livsfara förelegat, tre år. Ehuru norsk och dansk lag sakna dödförklaring i egentlig mening, må likväl här framhållas, att beslut, som berättigar den försvunnes successorer att — vad angår annat än avkast. ningen vanligen dock ej omedelbart — sätta sig i besittning av hans egendom, kan meddelas, enligt norsk lag efter sju år eller, vid försvinnande i samband med livsfara, efter tre år samt enligt dansk lag efter fem år, om den försvunne hade bröstarvingar, men eljest efter tio år utom vid fall av livsfara, då tiden är blott tre år. Anmärkas må ock, att i Nordamerikas Förenta stater och England en försvunnen person i domstolarnas praxis betraktas såsom död, när han ej avhörts på sju år. Att vid förkortandet av ifrågavarande tidsperioder gå så långt som den schweiziska lagen kan för vår del uppenbarligen ej ifrågakomma, med mindre, såsom skett i Schweiz, bestämmelser givas om ställande av säkerhet. En så djupgående omgestaltning av det svenska dödförklaringsinstitutet kan dock enligt lagberedningens mening ej förordas utan tvingande skäl. Däremot synes, liksom i Finland och Tyskland, den allmänna föreskriften lämpligen kunna anknytas till en frånvaro under tio år, och vid försvinnande i livsfara torde en tid av tre år göra tillfyllest. Att därvid, såsom i tysk rätt, tynga institutet med en speciell tidsbestämmelse i avseende å fara till sjöss synes lika litet som för närvarande vara av nöden. I motsats till 1854 års förordning torde man vidare, liksom i den schweiziska lagen, överhuvud ej behöva tala om någon viss form av livsfara. Då annan bestämmelse ej givits, skola

598 Lag om boutredning

och. arvskifte,

8 kap. 1 och 2 §§.

de tre åren räknas från slutet av livsfaran, vilken tidpunkt naturligen blir att bestämma med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Såsom ovan nämnts, gäller hos oss en särskild dödspresumtion, om den försvunne uppnått mera betydande ålder. Motsvarighet härtill saknas i Schweiz, där den korta tidsperioden i det allmänna fallet gjort en dylik bestämmelse överflödig. I tysk lag däremot stadgas, att den, som skulle vid tiden för ansökan om dödförklaring vara sjuttio år, kan förklaras för död, om han på fem år ej avhörts. I Finland fordras blott fem års frånvaro, om den försvunnes ålder vid dödförklaringens äskande skulle överstiga sjuttiofem år. Att den för svensk rätt uppställda nittioårsåldern såsom villkor för femårstidens tillämpning är för hög synes uppenbart. Den torde, även med beaktande av livslängdens allmänna ökning, lämpligen kunna nedsättas till sjuttiofem år i överensstämmelse med den finska regeln. Enligt finsk rätt skola såväl tioårs- och femårsperioderna som treårsperioden räknas från utgången av det kalenderår, då den försvunne veterligen senast var vid liv. Det har ej ansetts nödigt att i förslaget upptaga en sådan föreskrift, utan tiderna böra, liksom enligt 1854 års förordning, i samtliga de fall, som avses i förevarande paragraf, börja löpa från den tidpunkt, när den bortovarande senast veterligen varit vid liv. Såsom vid 5 § skall närmare utvecklas, har det däremot beträffande den presumerade dödsdagen av praktiska skäl ansetts lämpligt att förlägga denna dag till slutet av ett år eller en månad. Anmärkas må, att tysk rätt liksom den finska lagen har stadganden av innebörd, att beträffande omyndig den kritiska tiden aldrig börjar löpa förrän efter fyllda tjuguett år. Liknande bestämmelser återfinnas i norsk och dansk rätt. Bestämmelserna torde utgå därifrån, att i dessa fall något meddelande från den bortovarande själv ej säkert är att räkna med. För vår gällande lagstiftning med dess långa frister har en dylik bestämmelse ej varit erforderlig. De av beredningen föreslagna kortare fristerna torde emellertid ej heller påkalla en dylik särregel. Schweizisk rätt har den ej. I överensstämmelse med det anförda äro förutsättningar för dödförklaring enligt huvudregeln i denna paragraf för handen, när den bortovarande vid tiden för sista underrättelsen ej fyllt sextiofem år, efter tio år; när den bortovarande fyllt sextiofem men ej sjuttio år, får förklaringen ske, sedan han skulle hava fyllt sjuttiofem år (alltså efter tio till fem år); samt när han fyllt sjuttio år, efter fem år.

2§. Vilka äro bo- Rått att påfordra förklaring att någon skall anses för död tillkommer enrättigade att \\gt gällande lag dem, »som, där han avliden vore, ägde rätt till hans kvarförklaring? låtenskap». Härmed avses arvingar och testamentstagare. Däremot torde den

Lag

om boutredning

och arvskifte,

8 leap. 2 §.

8 leap- 7 §.

fallet är redan vetskap om rätta förhållandet tillräcklig att beröva den återbäringsskyldige rätten till avkastningen, som alltså skall utges, såvitt den avser tiden efter det innehavaren fick veta, att den dödförklarade fanns vid liv; här föreligger alltså ett undantag från regeln »mala fides superveniens non nocet». I det senare fallet däremot får avkastningen behållas fram till den dag talan instämdes av rätte arvingen. Att upprätthålla en sådan olikhet mellan de båda fallen är enligt lagberedningens mening ej påkallat. Då en enhetlig regel således skall uppställas, synes företräde böra givas åt den mot innehavaren strängare grundsatsen. Har han varit i ond tro beträffande annans bättre rätt, synes det ej rimligt, att han det oaktat skall kunna till förfång för denne tillgodogöra sig avkastningen utan återbäringsplikt. Då han vet eller bör veta, att ett anspråk på återbäring kan när som helst framställas mot honom, saknar han fog att betrakta avkastningen såsom sin välfångna egendom och bör hålla sig beredd att redovisa den.1 I enlighet med det sagda har i första punkten av tredje stycket föreslagits, att då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tid, då innehavaren var i ond troVad angår den återbäringsskyldiges rätt till ersättning för nedlagda kostnader enligt gällande rätt, avser det stadgande, som härutinnan meddelats, allenast den som varit i god tro. 2 Om honom heter det, att han är berättigad till ersättning för nödig och nyttig kostnad, som nedlagts å egendomen. Beträffande den som varit i ond tro, har man att hålla sig till allmänna rättsgrundsatser; han tillgodonjuter följaktligen ersättning blott för nödig kostnad. I anslutning till vad sålunda är att anse såsom gällande rätt stadgas i förslaget, att om innehavaren för egendomen haft nödig kostnad, den skall ersättas och att nyttig kostnad skall ersättas, där ej innehavaren var i ond tro. 3 Att den, som ej fullgör sin återbäringsskyldighet, ådrager sig skadeståndsplikt är, såsom redan nämnts, för närvarande uttryckligen stadgat i avseende å förste tillträdaren, när han överlåtit, pantsatt eller intecknat egendomen samt återbäring ej sker av den, vilken sålunda åtkommit egendomen eller rättighet däri. Naturligen gäller grundsatsen även beträffande annan, som är återbäringsskyldig. Härutinnan torde nu helt enkelt kunna stadgas, att om egendom som skall återbäras ej finnes i behåll, dess värde skall gäldas. För ersättningsskyldighetens omfattning torde egendomens värde vid återbärandet vara avgörande. Vad nu sagts om skyldighet att gälda ersättning är emellertid att anse endast såsom huvudregel. Befrielse från sådan skyldighet torde nämligen under vissa förutsättningar kunna vinnas även av en besittare i ond tro. 1 Jfr lagberedningens förslag till revision av jordabalken III, 7 kap. 2 § och motiven s. 242, ävensom det i samband därmed avgivna förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i 1854 års förordning. 2 Jfr Nordling, Ärvdabalken s. 178; Winroth, sist a. a. s. 426 not 1. 3 Jfr i näst föregående not omnämnda förslag, 7 kap. 4 §, ävensom förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i 1854 års förordning.

Lag om boutredning

och arvskifte,

8 leap. 7 §.

609 Lagtexten löser icke uttryckligen denna fråga, utan den har — i likhet med vad som skett vid lagstiftning på andra motsvarande områden — ansetts kunna i förekommande fall lösas genom rättstillämpningen.1 Framhållas må, att den dödförklarade, som återkommit, respektive rätte arvingen tydligen bör hava valrätt mellan att vända sig mot den, som ursprungligen tillträtt, eller mot tredje man i ond tro. Att han, om tredje man var i god tro, äger fordra ersättning av tillträdaren har nämnts i samband med redogörelsen för andra stycket i denna paragraf. I finska lagen har man beträffande rätten att påfordra utgivande stadgat en särskild preskriptionstid av ett år, efter det den dödförklarade återkommit eller den antagna dödsdagen befunnits oriktig. Motsvarighet härtill saknas i 1854 års förordning och torde ej böra upptagas. Sålunda märkes, att om den dödförklarade lever och kommer åter, hans anspråk att utfå viss egendom väl ej i och för sig preskriberas. Emellertid lärer hans anspråk på ersättning, därest egendomen ej finnes i behåll, bliva föremål för fordringspreskription enligt vanliga regler, och såvitt fråga är om ett hans anspråk å lott i dödsbo, blir 9 kap. arvslagen att tillämpa.2 1 2

Jfr k. prop, nr 17 år 1928 med förslag till lag om arv s. 46 och 80. Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 395.

39—303628

610 Förslag till lag angående införande av lagen om boutredning och arvskifte. 1§ Huvudregeln Boutredningen tager sin början vid arvlåtarens död och består i en fortangående den apande förvaltningsverksamhet, som helt och hållet betingas av syftet att tillämpning, avveckla den dödes ekonomiska förhållanden. På grund härav är det såsom regel lämpligt, att utredningen i princip fullföljes efter de normer, som gälla vid dödsfallet. Det nära samband, som råder mellan de särskilda förvaltningsåtgärderna, kunde eljest på ett betänkligt sätt rubbas. Dylika olägenheter vore ej minst att befara, där en ny ordning skulle medföra, att kretsen av förvaltningsberättigade delägare vid viss tidpunkt underginge en avsevärd förändring. Det bör för övrigt ej heller utan trängande skäl fordras, att de, som vid ikraftträdandet av en ny lag redan börjat verkställa en boutredning, skola för slutförande av dödsboförvaltningen taga kännedom om nya regler på området. Huvudregeln angående den av lagberedningen föreslagna lagens tilllämplighet i tiden har avfattats med beaktande av dessa synpunkter. Har arvlåtaren avlidit före den dag, som fastställes för lagens ikraftträdande, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning. Härutinnan överensstämmer promulgationslagen med motsvarande föreskrifter rörande införandet av lagarna om arv och testamente. I särskilda fall gäller emellertid, att tillämpningen av de nya reglerna icke verkar någon rubbning av utredningens behöriga fortgång. Till vinnande av de organisatoriska fördelar, som äro förknippade med den nya lagen, har denna därför i vissa hänseenden erhållit tillämpning även i dödsbon efter arvlåtare, som avlidit före lagens ikraftträdande. Å andra sidan hava särskilda förhållanden påkallat en utsträckt giltighet av den äldre lagen. Till dessa olika undantag och till de bestämmelser, som måste upptagas i anslutning till äldre giftermålsbalken, återkommer lagberedningen i det följande.

2§. Lagrum, som Den nya lägen ersätter de stadganden, som för närvarande gälla angående upphävas ge- boutredning och arvskifte. På grund härav upphävas enligt denna paragraf nom nya la° _ .. ... , . in, i v M _ , gen. 9, 11, 12, 13 och 18 kap. A. B. ävensom forordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo, förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, samt förordningen

Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte.

den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig. Det skall ock anmärkas, att 17 kap. 6 § Ä. B. skall upphöra att gälla i och med genomförandet av vissa av lagberedningen föreslagna ändringar i lagen om arv. Med antagandet av föreliggande lagförslag har sålunda ärvdabalken i dess helhet undergått omarbetning. Vidare upphävas de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad förutnämnda lagrum innehålla eller tillägg därtill. Här inbegripas bland annat vissa föreskrifter, som i samband med nya giftermålsbalkens antagande utfärdades med avseende å boutredning i sådant fall, då den döde var gift och äldre giftermålsbalken var tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden . I nya lagen upptagas föreskrifter i vissa ämnen, som tidigare varit reglerade i administrativ ordning. Av det i förevarande paragraf meddelade promulgationsstadgandet följer, att sådana äldre bestämmelser försättas ur kraft i och med tillämpningen av nya lagen. Sålunda upphäves vad i förordningen den 31 maj 1798 är stadgat om boupptecknings ingivande i två exemplar, om tecknande av bevis om inregistreringen å det ena exemplaret samt om häradshövdingarnas tillsyn å bouppteckningars förrättande i laga tid (jfr 3 kap. 8 och 9 §§ nya lagen). De genom förevarande paragraf upphävda lagrummen hava i allmänhet ersatts av bestämmelser i den nya lagen. I vissa fall äro motsvarande föreskrifter att finna i de här givna promulgationsreglerna, nämligen i de övergångsstadganden, vilka alltjämt äro behövliga med hänsyn till den äldre ordningen i fråga om makars förmögenhetsförhållanden. Av en jämförelse mellan ärvdabalken och lagen om boutredning och arvskifte] framgår, att följande^ lagrum icke erhållit någon direkt molsvarighet, nämligen 9 kap. 2 § andra punkten, 4 § andra punkten, 5, 6 och 7 §§, 12 kap. 7 §, 13 kap. samt 18 kap. 2 §. Om sistnämnda paragraf gäller, att den icke utsäger något annat än som följer av allmänt erkända rättsgrundsatser, och beträffande övriga här uppräknade stadganden får lagberedningen hänvisa till den framställning, som lämnats vid behandlingen av 3 kap. (s. 304) och 6 kap. (s. 532) i nya lagen. De föreslagna reglerna om ansvar för den dödes gäld innebära också, att vissa delar av urarvaförordningen icke blivit ersatta av nya bestämmelser (se s. 324). I sådant} hänseende må särskilt framhävas de stadganden, som för närvarande gälla om egendomstillträde under urarvakonkurs. I detta sammanhang må ock erinras, att 17 kap. 6 § första stycket Ä. B., som upphävts genom de föreslagna ändringarna i arvslagen, i den nya lagstiftningen icke fått någon motsvarighet utöver de allmänna principer, vilka gälla angående rätten att göra testamente.

612 Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

3—G §§.

3§Hänvisning Har i lag eller särskild författning gjorts hänvisning till lagrum, som ersatts t%U laqrnmda g e n o m -" bestämmelse i nya lagen, skall, enligt vad i denna paragraf utsäges, nya lagen i stället tillämpas. I överensstämmelse härmed skall sålunda den i 4 kap. 7 § testamentslagen förekommande hänvisningen till urarvaförordningen i stället avse 4 kap. i nya lagen. Vad i 7 kap. 2 § lagen om förmynderskap sägs om urarvagörelse skall också, enligt grunderna för förevarande paragraf, gälla om de åtgärder, genom vilka dödsbodelägare enligt 4 kap. 1 § nya lagen om boutredning och arvskifte kan undgå ansvar för den dödes gäld. 4 §• Oräningenför Beträffande bouppteckning i de städer, där förrättningen hittills ankommit h gartförrät- V?d borgmästare och råd, hava särskilda föreskrifter visat sig erforderliga. tände i vissa För att lämna sådan stad tillfälle att avveckla den organisation, som betingats stader. a y m a g i s t r a t e n s befattning med bouppteckningars upprättande, skall den äldre ordningen, enligt vad i denna paragraf är stadgat, äga fortsatt giltighet under viss tidsrymd, som får närmare fixeras i samband med utfärdandet av den nya lagen. I förevarande paragraf öppnas även möjlighet till ytterligare tillämpning av äldre lag i den del, varom här är fråga. Angående grunden till dessa stadganden och deras närmare innebörd får lagberedningen hänvisa till vad härom anförts under 3 kap. nya lagen (s. 255 f.). 5§. Särskilda Har ansökning om dödförklaring före lagens ikraftträdande gjorts enligt °stämmelser förordningen den 27 november 1854, skall ärendet handläggas och avgöras angående död- efter den äldre rättens regler. Därest ansökning ingivits efter den för nya för lanng. \agens ikraftträdande bestämda dagen, komma däremot de i 8 kap. givna bestämmelserna i tillämpning, även om dödsfallet inträffat dessförinnan. 6§. Nya lagen i I denna paragraf har undantag från den i 1 § upptagna huvudregeln stad?äZpligUoak-gSiis i d e n r i k t ningen, a t t nya lagen är tillämplig, oaktat arvlåtaren avlidit tat arvlåtaren före lagens ikraftträdande. lagens ttraft- ^ n a v d e viktigaste ändringar, som innefattas i nya lagen, utgör möjligträdande. heten att få till stånd en särskild dödsboförvaltning genom boutredningsman, förordnad av rätten. De fördelar, som ett dylikt förordnande ur olika synpunkter erbjuder, böra såvitt möjligt tillkomma även rättsägare i ett dödsbo, vars utredning påbörjats enligt hittills gällande ordning. För en sådan utsträckning av den nya lagens tillämpning möta icke heller några svårigheter. Att dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning ersattes av förvaltning genom boutredningsman innebär, att boutredningen inträder i ett nytt skede, och att därvid låta ny lag lända till efterrättelse medför icke samma olägenheter, som om en

Lag angående

införande

av lagen om bo utredning

och arvskifte,

6 §.

fortgående delägareförvaltning vid viss tidpunkt bleve underkastad andra regler. Vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman skall sålunda enligt lagberedningens förslag tillämpas, även om arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande. På grund av detta undantagsstadgande skall nya lagen gälla såväl i fråga om förutsättningarna för ett dylikt förordnande som beträffande ordningen för beslutets meddelande. Vid tillämpningen av 2 kap. 1 § är att märka, att med bodelägare avses envar, som enligt 1 kap. 1 § hänförts till denna kategori; universell testamentstagare har sålunda, oaktat han icke vid vanlig samförvaltning kan räknas till dödsbodelägarna, möjlighet att begära beslut enligt 2 kap. 1 §. Angående framställning om boutredningsmannaförordnande bör vidare beaktas, att med bouppteckning i 2 kap. 2 § åsyftas handling, som upprättats enligt reglerna i 3 kap. nya lagen. Har bouppteckning ej förrättats i sådan ordning, bör till framställningen fogas i sistnämnda paragraf angiven uppgift å universell testamentstagare, som tilläventyrs ej upptagits i bouppteckningen, ävensom å testamentsexekutör, därest sådan är utsedd men förordnandet ej framgår av ansökningshandlingarna. Har boutredningsman förordnats, bör den nya lagen också därefter i allo lända till efterrättelse, och föreskrift härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. För förvaltningen gälla följaktligen vid sidan av reglerna i 2 kap. de allmänna bestämmelserna i 1 kap., föreskrifterna i 3 kap., i den mån bouppteckning ej redan förrättats innan boutredningsmannaförordnandet meddelats, samt vad i 4—6 kap. är stadgat om betalning av gäld, verkställighet av singulära testamentariska förordnanden och förrättande av arvskifte. Övergår dödsboets förvaltning på delägarna, skall den återupptagna samförvaltningen äga rum enligt nya lagens regler, och det kan därvid även bliva utrymme för tillämpning av föreskrifterna i 7 kap. om avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo. För 8 kap., som handlar om dödförklaring, äro däremot särskilda promulgationsregler givna i 5 § förevarande lag. Därest dödsboet är föremål för samförvaltning enligt äldre lag och delägarna ej själva kunna genomföra arvskiftet, är det lämpligt, att frågan får sin lösning i överensstämmelse med nya lagen. I förevarande paragraf har sålunda jämväl stadgats, att förordnande av skiftesman kan utverkas efter vad; i 6 kap. är angivet, Blir skiftesman förordnad, skall skiftet genomföras enligt nya lagens regler. Om de uppgifter, som skola fogas vid framställning om dylikt förordnande, gäller vad förut är sagt beträffande boutredningsmannaförordnande. Det undantagsstadgande, som upptagits i denna paragraf, har icke avseende ä förvaltning genom testamentsexekutör. Här finnes icke någon motsvarighet till boutredningsmannaförordnandet, och överhuvud saknas den fasta utgångspunkt för nya lagens tillämpning, som är en nödvändig förutsättning för ett liknande undantag. I denna del föreligger icke heller samma behov av en utsträckt tillämpning av den nya lagen. Att testamentsexekutorsförvaltningen i ett dödsbo, vars utredning påbörjats före lagens ikraftträdande, icke beröres

614 Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

G och 7 if§.

av nya lagen, innebär bland annat, att en testamentsexekutör icke kan utan vidare fungera såsom skiftesman. Uppstår behov av skiftesmannaförordnande, ligger dock den lösningen nära till hands, att uppdraget anförtros åt testamentsexekutör, som verkställt utredningen. Såsom lagberedningen antytt under 1 §, bör boutredning under form av dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning icke beröras av nya regler utan få slutföras efter de principer, som gällde vid arvfallet. Emellertid stå de stadganden, som i 5 kap. nya lagen givits till skydd för legat och ändamålsbestämmelser, icke i sådant samband med själva ordningen för dödsboförvaltningen, att deras tillämpning, som onekligen kan vara av stor betydelse för verkställigheten av testamentet, skulle medföra några olägenheter. Vad sålunda stadgats skall därför på grund av en särskild undantagsregel lända till efterrättelse, ändå att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande. Härmed avses åtgärder enligt 3 § till skydd för alla slags singulära förordnanden samt talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse enligt 7 §. För övrigt är det endast 7 § andra stycket, som innefattar någon större avvikelse från förut gällande rätt. Viss motsvarighet till 3 § finnes i 18 kap. 3 § Ä. B., och 7 § första stycket har huvudsakligen samma innehåll som 3 kap. 9 § andra stycket lagen om testamente i dess nuvarande lydelse. 7§. <?" k'ld b ^ e n ^ a r e g l e r n a o m boutredning och arvskifte äro, såvitt de angå dödsbo stämmelser efter gift person, avfattade med hänsyn till nya giftermålsbalkens bestämTll t U"Syn- m e l s e r - Under ytterligare en följd av år har man emellertid att räkna med ning av äldre sådana genom döden upplösta äktenskap, i vilka makarnas förmögenhetsförb IJ! ~ hållanden äro att bedöma enligt äldre lag, och det har ansetts lämpligt att i denna paragraf sammanföra de särskilda föreskrifter, som behöva meddelas med avseende å dödsboutredningen i dylika fall. Lagberedningen har i annat sammanhang haft anledning att framhålla, att i gällande rätt överhuvud icke finnas några bestämmelser, som otvetydigt angiva grunderna för utredningen av död mans bo. I fråga om äktenskap, vara nya giftermålsbalken är tillämplig, har visserligen dödsboförvaltningen i någon mån berörts i samband med reglerna om äktenskapets upplösning genom makes död (12 kap.), men för äldre äktenskap är man, liksom beträffande dödsboutredning i allmänhet, hänvisad till de principer, som kunna framgå av förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo samt av urarvaförordningens stadganden om ansvaret för den dödes gäld. Oavsett huruvida äktenskapet är ingånget före eller efter den 1 januari 1921, äro emellertid för närvarande till dödsbodelägare principiellt att räkna arvingar i förening med efterlevande maken. Vad åter angår den egendom, som är föremål för dödsboförvaltning, måste de olika system, efter vilka förmögenhetsförhållandena äro ordnade, återverka på boutredningen. Den självständiga ställning, som makarna enligt nya giftermålsbalken intaga, medför,

Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

7 §.

att dödsboförvaltningen icke omfattar annat än den dödes giftorättsgods och enskilda egendom, medan den gemenskap, som enligt äldre giftermålsbalken normalt råder mellan makar med avseende å egendom och gäld, har till följd, • att makarnas egendom även efter ena makens död behandlas såsom en enhet intill dess att vederbörlig delning ägt rum. Vare sig mannen eller hustrun är död, kommer sålunda makarnas samfällda egendom under gemensam dödsboförvaltning, vilken även omfattar den dödes enskilda egendom och sådan den efterlevande makens enskilda egendom, som varit föremål för den dödes förvaltning. Däremot torde efterlevande maken ej behöva tåla intrång i tidigare utövad förvaltning av sin enskilda egendom. 1 Den huvudregel, som i 1 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte Huvudregeln givits rörande dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning i utredningssyfte,°^Uning{n.' är, såvitt angår boutredning efter gift person, betingad av den ordning, som enligt nya giftermålsbalken tillämpas å makars förmögenhetsförhållanden. När det gäller att uppställa ett motsvarande stadgande för sådan utredning, som skall ske med beaktande av det äldre systemet för ordnandet av makars förmögenhetsförhållanden, måste stadgandet tydligen få sin prägel av den gemenskap, som enligt äldre giftermålsbalken är rådande beträffande såväl egendom som gäld. Lagberedningen har undersökt, huruvida dödsboförvaltningen i princip kunde så anordnas, att förvaltningen endast omfattade den egendom, över vilken den döde ägde råda. En sådan lösning, som kan sägas innefatta viss anknytning till den nya giftermålsbalkens system, har emellertid befunnits medföra åtskilliga tekniska svårigheter, icke minst med hänsyn till den ofrånkomliga gemenskapen i gäld. Beredningen har därför kommit till den slutsatsen, att frågan i nuvarande läge bör legislativt behandlas utan större rubbning av hittills gällande principer än som direkt betingas av den nya lagstiftningen i övrigt. I överensstämmelse härmed har huvudregeln om dödsboförvaltningen i 1 mom. av förevarande paragraf gestaltats så, att den avlidna makens dödsbodelägare hava att förvalta samfälld egendom och den avlidnes enskilda egendom ävensom efterlevande makens enskilda egendom, såvitt denne ej ägde råda däröver. Oavsett förvaltningen av egendomen under äktenskapet, skall sålunda dödsboförvaltningen i stort sett omfatta all egendom i makarnas bo. Endast om efterlevande maken haft enskild egendom under sin egen förvaltning, äger han undantaga sådan egendom från den gemensamma dödsboförvaltning, som i anledning av dödsfallet konstitueras för den avlidna makens dödsbodelägare. Denna regel ersätter 1 kap. 1 §, såvitt däri lämnas föreskrift om dödsboförvaltningens föremål. I övrigt behöver avvikelse från nämnda paragraf stadgas endast i fråga om de betingelser, under vilka efterlevande maken äger att såsom dödsbodelägare deltaga i boutredningen. Enligt äldre giftermålsbalken råder- med hänsyn till 1 Se Winroth, Svensk Civilrätt II s. 219—220 och 703 f. Jfr ock Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo, 3 uppl., s. 95 och 180 f. samt Björling, Lärobok i civilrätt, 6 uppl., s. 337 f.

616 Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte^

7 8

gälden gemenskap mellan makarna, även om all egendom i makarnas bo till följd av äktenskapsförord utgör enskild egendom. Efterlevande maken bör •sålunda oavsett äktenskapsförordet vara delägare i dödsboet. Det förutsattes dock, att äldre giftermålsbalken alltjämt är tillämplig. Är genom förord stadgat, att all makarnas egendom skall vara enskild samt att hustrun skall själv förvalta sin egendom, bliva nämligen makarnas förmögenhetsförhållanden därefter att bedöma enligt nya giftermålsbalken, 1 och härav följer vidare, att efterlevande maken enligt 1 kap. 1 § andra stycket nya lagen icke skall anses såsom dödsbodelägare. Har i makarnas bo skifte ägt rum efter boskillnad eller hemskillnad, liar den rättsliga gemenskapen mellan makarna upphört, och efterlevande maken bör ej anses såsom dödsbodelägare. Visserligen är i dylikt fall nya giftermålsbalken tillämplig och frågan närmast att lösa enligt 1 kap. 1 § andra stycket nya lagen, men eftersom delning mellan makar i äldre äktenskap icke plägar betecknas såsom bodelning, har det ansetts lämpligt att meddela uttrycklig föreskrift om den betydelse, som sålunda tillkommer verkställt skifte. Genom en sådan föreskrift klarlägges också den olikhet, som enligt vad förut påpekats föreligger i förhållande till 1 kap. 1 § andra stycket med avseende å verkan av äktenskapsförord. Den regel, som i överensstämmelse härmed ersätter första punkten i 1 kap. 1 § andra stycket, har motsvarighet i § 31 urarvaförordningen i dess lydelse enligt lagen den 1 juli 1898, ehuru sistnämnda lagrum efter ordalagen endast omfattar det fall, då boskillnad blivit beviljad.2 Vidare må framhållas, att frånskild make, som vid andra makens död ännu ej genom skifte fått den äktenskapliga egendomsgemenskapen reglerad, bör anses såsom delägare i dödsboet till dess att skifte ägt rum, oaktat särskilt stadgande härom ej upptagits i förslaget.3 I 1 kap. 2 § lagen om boutredning och arvskifte meddelas föreskrifter om den förberedande vård, som med avseende å egendom i dödsboet kan tarvas intill dess att den egentliga boutredningen tager sin början. Skall äldre giftermålsbalken tillämpas, är det tydligt, att vad i nämnda paragraf sägs skall gälla den egendom, som i dylikt fall skall komma under dödsboförvaltning, och något särskilt stadgande härom har ej ansetts behövligt. Vad angår de ämnen, som behandlas i 3 — 5 §§ i samma kapitel, erfordras ej heller några särskilda bestämmelser med hänsyn till äldre äktenskap. En sak för sig är, att omfattningen av den egendom, som inbegripes under beteckningen dödsbo, bestämmes på annat sätt än enligt den nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning. Enligt urarvaförordningen § 11, såvitt den på grund av övergångsbestämmelse fortfarande gäller i fråga om äldre äktenskap, skall all egendom i makarnas bo vid egendomsavträde, som å någondera sidan sker, överlämnas till 1

Jfr i detta ämne 5 § 7 och 8 mom. lagen om införande av nya giftermålsbalken. Winroth a. a. s. 389. Jfr vad lagberedningen yttrat i motiven till 1 kap. 1 § andra stycket nya lagen.

2 Jfr 3

Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

7 §.

borgenärerna utom i de fall, som avses i §§ 6 och 10 samma förordning. Vad sålunda är stadgat skall alltjämt äga tillämpning vid avträde till konkurs, och stadgande härom har upptagits under 2 mom., därvid det dock icke längre varit nödvändigt att bibehålla det nyss angivna undantaget. Den nya lagstiftningen saknar nämligen motsvarighet till de bestämmelser, som angå tillträde av avträdd egendom. Frånsett konkurs på begäran av borgenär, kan egendomsavträde till konkurs ske efter ansökning av efterlevande maken eller annan dödsbodelägare eller boutredningsman, förordnad av rätten. Beträffande konkursansökning av dödsbodelägare är dock att märka, att påföljden kan bliva inskränkt till att egendomen ställes under förvaltning av boutredningsman. 1 Meddelas beslut enligt 2 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte på Avträde till begäran av borgenär, är avvecklingen att jämställa med konkurs. I borge- ° w ^ a ^ m ^ S närernas intresse bör förvaltningen därför omfatta all egendom i makarnas bo, och föreskrift härom har jämväl givits i 2 mom. första stycket. Sker eljest egendomsavträde till boutredningsman, ställer sig frågan om förvaltningens omfattning olika, allteftersom beslutet påkallas av hänsyn till ansvarigheten för makarnas gäld eller endast av angelägenheten att åvägabringa en för successorerna förmånlig dödsboutredning. I senare fallet är det naturligt, att boutredningsmannens förvaltning avser samma egendomsmassa, som är föremål för dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning enligt vad i 1 mom. är stadgat. På grund av den gemenskap, som råder i fråga om makarnas gäld, kan emellertid boutredningsmannaförordnande efter ansökan inom den i 4 kap. 1 § angivna tiden icke för efterlevande maken få medföra förmån av egendomsavträde, med mindre all egendom i makarnas bo överlämnas till boutredningsmannens förvaltning. Det bör därför ytterst bero av efterlevande maken själv, huru frågan om förvaltningen skall lösas., Eftersom en dödsboförvaltning, som omfattar all makarnas egendom, även frånsett gäldsansvaret, medför vissa fördelar, har lagberedningen ansett lämpligt, att egendomsavträdet i första hand avser all egendom men att efterlevande maken kan inskränka beslutets verkningar, såframt han dessförinnan anmäler, att han under sin förvaltning behåller enskild egendom, varöver han ägde råda. Att förvaltningen blivit sålunda begränsad bör stå klart för tredje man, och det har därför tillika föreskrivits, att dylikt förbehåll angående förvaltningen skall angivas i rättens beslut. Bestämmelserna i andra stycket av 2 mom. gälla beslut om boutredningsmannaförvaltning i alla andra fall än då ansökningen härrör från borgenär. I första rummet ifrågakommer följaktligen förordnande på begäran av delägare i boet, men stadgandet är även tillämpligt å beslut, som meddelas på framställning av testamentsexekutör eller av legatarie. Vidare kommer i betraktande sådant fall, som avses i andra stycket av 2 kap. 1 §. 1

Jfr 7 § lagen om nya konkurslagens införande i dess ändrade lydelse.

618 Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

7 ^>'.

I övrigt skola i fråga om boutredningsmannaförvaltningen i stort sett tilllämpas de regler, som återfinnas i 2 kap. Särskilda föreskrifter hava funnits påkallade allenast såvitt angår innehållet i 11 § andra stycket. Där har i boutredningsmannens hand lagts att träffa uppgörelse med borgenärerna, för den händelse tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, och boutredningsmannens befogenhet är härutinnan ej på annat sätt inskränkt, än att det ålagts honom att inhämta bodelägarnas mening, när sådan åtgärd lämpligen kan ske. Skall äldre giftermålsbalken gälla, måste uppgörelsen avse den gäld, som finnes i makarnas bo, och efterlevande maken har då så starkt personligt intresse, att avtal skäligen icke bör träffas utan hans medverkan. I tredje stycket av 2 mom. har följaktligen stadgats, att uppgörelse, som där avses, ej skall vara gällande, med mindre den biträdes av efterlevande maken. Vad sålunda föreskrivits gäller oavsett boutredningsmannaförvaltningens omfattning, och det är utan betydelse, huruvida förordnandet kommit till stånd inom den i 4 kap. 1 § angivna tiden. Kan uppgörelse ej ernås på den grund att efterlevande maken ej lämnar sin anslutning, återstår för boutredningsmannen icke annan utväg än att avträda egendomen till konkurs. Oaktat 2 kap. 3 och 4 §§ i oförändrad form gälla med avseende i boutredningsmannaförvaltningen, förtjäna dessa paragrafer särskild uppmärksamhet med hänsyn därtill, att förutsättningarna äro väsentligen olika, allteftersom makarnas förmögenhetsförhållanden regleras av nya giftermålsbalken eller av äldre lag. I förra fallet medför ena makens död, att bodelägarna omhändertaga egendom, över vilken den döde haft förvaltningen. T senare fallet åter kommer dödsboutredningen ofta att avse egendom, över vilken efterlevande maken förut ägde råda; detta blir såsom regel händelsen, när hustrun avlider före mannen. För efterlevande make, som under bestående äktenskap huvudsakligen handhaft makarnas bo, kan dödsfallet sålunda medföra, icke blott att han får inrymma övriga bodelägare i förvaltningen av förut omhänderhavd egendom utan även att egendomen kommer att avträdas till förvaltning av boutredningsman. Det inses lätt, att denna påföljd av dödsfallet ibland skall te sig såsom en synnerligen genomgripande förändring av förvaltningsordningen, särskilt då den gemensamma dödsboförvaltningen i och för sig utgör en lämplig avvecklingsform men annan bodelägare ändock begär boutredningsmannaförordnande, måhända endast i syfte att betaga efterlevande maken rätten att personligen deltaga i boutredningen. Med hänsyn härtill kunde det visserligen tänkas, att för fall, då make lever efter, uppställa särskilda villkor för beslut om boutredningsmannaförordnande på begäran av bodelägare, men en så vittutseende ändring torde icke vara erforderlig. Efterlevande makens intresse kan nämligen vinna skäligt beaktande inom ramen för bestämmelserna i 2 kap. 3 och 4 §§. Enligt andra stycket i förstnämnda paragraf må delägare förordnas till boutredningsman, och även om härigenom icke tillskapats någon företrädesrätt för delägare, är det tydligt, att det ej sällan skall bliva anledning att åberopa detta stadgande i fall, varom nu är

Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

7 §.

fråga. Av olika skäl kan det vara mindre lämpligt att låta efterlevande maken ensam fungera såsom boutredningsman, men ett efter hans intresse avpassat inflytande å boutredningen kan i stället beredas på så sätt, att han förordnas till boutredningsman jämte annan. En sådan lösning kan åvägabringas med stöd av 4 § och får sin största betydelse för sådana fall, då makarnas ekonomi väsentligen grundats på näring, som idkats av den efterlevande. Vad angår boutredningens avslutning, torde det utan vidare vara klart, att vad i 2 kap. 15 § stadgas äger tillämpning å sådant skifte, som skall förrättas i makars bo enligt äldre giftermålsbalken. J anslutning till reglerna om boutredningsmans förvaltning skall ock anmärkas, att särskilda bestämmelser icke påkallats beträffande testamentsexekutör och dennes förvaltning. Förordnande av testamentsexekutör innebär liksom eljest, att någon genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe* (jfr 2 kap. 1 §), och omfattningen av den egendom, som är föremål för förvaltningen, bestämmes av den i 1 mom. av förevarande paragraf givna huvudregeln angående dödsboutredningen i sådana fall, varom nu är fråga. Då äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållan- Boupptecknin den, skall enligt 9 kap. 1 § Ä. B. i dess lydelse före den 1 januari 1921 Suppteckning ske av all egendom och gäld i makarnas bo. I fråga om den efterlevande makens enskilda egendom har dock i allmänhet så förfarits, att den antecknats utan åsättande av värde. 1 Vad sålunda hittills gällt och tillämpats har bibehållits i förslaget under 3 mom., men med hänsyn till legal eller testamentarisk sekundosuccession har tillagts föreskrift, att värdering skall ske jämväl av efterlevande makens enskilda egendom, därest efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet. Beträffande bouppteckningen skola i övrigt de regler, som upptagits i 3 kap. lagen om boutredning och arvskifte, lända till efterrättelse. På grund av gemenskapen i gäld är dess betalning en angelägenhet icke Betalning av blott för dödsboet utan även för den efterlevande maken i hans självständiga &äi • förvaltning av egendom i makarnas bo. De regler, som i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte givits med avseende å den dödes egendom och betalningen av hans gäld, låta sig i stort sett tillämpa å egendom och gäld i makarnas bo, och föreskrift härom har upptagits under é mom. i förevarande paragraf. I de hänseenden, där avvikelse är påkallad, hava särskilda regler uppställts i följande moment (5—7 mom.), vilka innefatta motsvarighet till flertalet av urarvaförordningens bestämmelser i fråga om äldre äktenskap. Enligt § 7 urarvaförordningen i dess lydelse före den 1 januari 1921 har efterlevande maken samma tid till urarvagörelse som arvinge, och i § 17 samma förordning meddelas närmare bestämmelser om den verkan, som ett egendomsavträde medför beträffande ansvaret för makarnas gäld. Vad sålunda 1

Se Winroth a. a. s. 711 och lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 467. Jfr ock motiven till 3 kap. 5 § lagen om boutredning och arvskifte.

620 Lag angående, införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

7 §.

stadgats har bibehållits i förslaget. Blir makarnas bo i laga tid, d. v. s. den i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte angivna tiden, avträtt till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, är efterlevande maken enligt första stycket i 5 mom. fri från gäld, för vilken hans enskilda egendom ej svarar. Änka .njuter dessutom för framtiden befrielse från övrig gäld, som tillkommit under äktenskapet, utom för den händelse hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för brottslig gärning. Det skall understrykas, att här allenast åsyftas sådant egendomsavträde, varigenom all makarnas egendom överlämnas till särskild förvaltning. Därest efterlevande maken behåller egendom under sin förvaltning, medför egendomsavträdet ej befrielse från gäldsansvar. Har efterlevande maken försummat att rätteligen avträda egendomen, ådrager han sig sådant ansvar, som i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte är stadgat för bodelägare i allmänhet (jfr § 20 urarvaförordningen). Av 4 mom. framgår, att för undgående av gäldsansvar förutsattes egendomsavträde, som omfattar all egendom i makarnas bo. Emellertid har i momentets andra stycke såsom undantag bibehållits den i § 17 andra stycket urarvaförordningen upptagna bestämmelsen, enligt vilken änka för gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken, överhuvud icke svarar med annan egendom än den, varöver hon ägde råda vid mannens död, eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. I anslutning härtill har även meddelats motsvarighet till den föreskrift, som för närvarande återfinnes i § 20 andra stycket urarvaförordningen. Dör hustrun och finnes i boet gäld av nyss angivna art, skola delägarna, där egendomsavträde ej sker, svara för samma gäld endast med egendom, över vilken hustrun ägde råda vid dödsfallet eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. Vad nu sagts om egendomsavträde och gäldsansvar äger tillämpning även å ny gäld, som yppats efter bouppteckningens förrättande, och med avseende å sådan gäld skall eljest gälla vad 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte innehåller i detta ämne. Bestämmelserna i 4 kap. 5 § äro, såvitt de angå efterlevande make, avfattade med hänsyn till nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning och kunna sålunda icke utan vidare tillämpas å äldre äktenskap. Emellertid är det klart, att vad om bodelning sagts skall i huvudsak gälla om skifte mellan makar enligt äldre giftermålsbalken, och angående återbäring av egendom lämnas erforderlig ledning av de föreskrifter, som givits rörande bodelägare i allmänhet. Dessa föreskrifter stå för övrigt såväl sakligt som formellt i nära överensstämmelse med dem, som enligt §§ 13 och 14 urarvaförordningen för närvarande gälla beträffande äldre äktenskap. Angående återbäring av egendom, som utgivits i legat eller enligt ändamålsbestämmelse, samt de spörsmål, vilka behandlas i 4 kap. 7 § lagen om boutredning och arvskifte, tarvas icke ytterligare föreskrifter med hänsyn till sådan dödsboutredning, varom i detta

Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

7 §.

sammanhang är fråga. De ändringar, som 4 kap. 6 och 7 §§ innefatta i förhållande till gällande rätt, äro här lika motiverade som eljest och kunna utan vidare äga tillämpning (jfr beträffande återbäring av testamenterad egendom § 15 urarvaförordningen samt i övrigt senare delen av § 13 samma förordning). Vad i 4 kap. 8 § stadgas om den dödes gäld skall enligt 4 mom. vinna tillämpning å gälden i makarnas bo, 1 och detsamma gäller i fråga om innehållet i 9 och 10 §§. Sistnämnda paragraf behöver sålunda ej längre ersättas av särskild föreskrift med avseende å äldre äktenskap (jfr § 4 urarvaförordningen i dess lydelse före och efter den 1 januari 1921). Vid tillämpning av 4 kap. 11 § lagen om boutredning och arvskifte är också allenast att märka, att vad här sägs om egendom och gäld skall lända till efterrättelse i fråga om egendom och gäld i makarnas bo. Såsom framgår av § 26 urarvaförordningen, gälla för närvarande angående verkningarna av dödsboets delning särskilda regler i sådana fall, där utredningen skall ske med beaktande av äldre giftermålsbalken. Dessa regler hava, såvitt de angå skifte av makarnas bo, bibehållits och upptagits i 6 mom. av förevarande paragraf, därvid ansvaret för verkställt skifte, i överensstämmelse med 4 kap. 12 § lagen om boutredning och arvskifte, bestämts att omfatta gäld, som vid skiftet var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev bodelägarna veterlig. Utom huvudregeln angående skifte, som företages i makarnas bo innan all veterlig gäld blivit gulden, innefattar 6 mom. det nu gällande undantaget i fråga om gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken. Slutligen har i detta sammanhang även upptagits det särskilda stadgande, som återfinnes i § 26 andra stycket urarvaförordningen. Den där angivna principen har emellertid i förslaget uttryckts så, att envar delägare, som erhållit egendom, varmed hustrun svarade för gäld enligt 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken, skall oavsett verkställd delning med samma egendom ansvara för ifrågavarande gäld. Beträffande de ämnen, som avses i 13—19 §§ i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte, har det ej varit erforderligt att lämna särskilda bestämmelser utöver den allmänna föreskrift, som upptagits i 4 mom. av förevarande paragraf. Däremot tarvas alltjämt särskild reglering av den ordning, i vilken bodelägare skall kunna i konkurs utöva sin i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad medgivna rätt att undanskifta egendom för bevakad gäld. Sådana regler uppställdes vid konkurslagens antagande genom lag den 13 maj 1921, som innefattade ändrad lydelse av § 9 urarvaförordningen, såvitt nämnda paragraf jämlikt förut meddelad övergångsbestämmelse fortfarande skulle gälla. Dessa regler hava nu av lagberedningen med smärre redaktio1 Vad innehållet i 8 § beträffar, torde motsvarande stadgande i urarvaförordningen (§ 2) hava avsett all gäld i makarnas bo, för den händelse äldre giftermålsbalken var tillämplig. Jfr W i n r o t h a. a. s. 672 och Nordling a. a. s. 125. Angående utmätning för gäld se ock 11 kap. 7 § äldre giftermålsbalken.

622 Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

7 §.

nella jämkningar upptagits i ett särskilt moment (7 mom.). I samband härmed har även meddelats föreskrift om tillämpning av vad i lagen om boskillnad är stadgat rörande försäljning av egendom, som endera sidan äger undanskifta, samt om betalningsrätt för vederlagsfordran, och denna föreskrift utgör sålunda motsvarighet till andra punkten i § 11 urarvaförordningen i dess lydelse enligt lagen den 13 maj 1921. Bestämmelser om försäljning av egendom, som endera sidan må äga undanskifta, äro givna i 30 § boskillnadslagen, och samma lags stadganden om betalningsrätt för vederlagsfordran återfinnas i 17 §. Är äldre giftermålsbalken tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, skall enligt 12 kap. 3 § Ä. B. arvskifte ej äga rum, innan efterlevande maken tagit sin fördel av bo oskifto och sin giftorätt i boet efter lottning. Vad i samma lagrum föreskrives med avseende å morgongåva har numera icke någon betydelse; frånsett fideikommiss, som icke i detta hänseende tarva särskild reglering i allmän lag, skall nämligen morgongåva icke utgå efter make, som dör sedan nya giftermålsbalken trätt i kraft (se 6 § lagen om införande av nya giftermålsbalken). Vad sålunda stadgats i 12 kap. 3 § Ä. B. bör i stort sett fortfarande gälla, och den föreskrift, som i ämnet upptagits under 8 mom., motsvarar för äktenskap enligt nya ordningen 6 kap. 1 § andra stycket lagen om boutredning och arvskifte. Av skäl, som redan framgått av det föregående, har den erinran, som i 12 kap. 3 § Ä. B. förekommer angående morgongåva, icke medtagits i förslaget. Vad angår bestämmelsen om lottning, har den trots sitt allmänna innehåll icke ansetts hindra bodelägarna att i allmänhet dela utan lottning; sådan överenskommelse skulle emellertid ej få ske, om någon delägare vore omyndig eller måste företrädas av god man. 1 Med hänsyn till de olägenheter, som lottningsprincipen medförde i sin tillämpning, blev den icke upptagen bland bodelningsreglerna i nya giftermålsbalken, och i samband med tillkomsten av förmynderskapslagen upphävdes sedermera även de bestämmelser om obligatorisk lottning, som i fråga om arvskifte givits i 12 kap. 4 § Ä. B. till skydd för omyndiga delägare. Dessa äro enligt 7 kap. 5 § förmynderskapslagen tillgodosedda på annat sätt. Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller skifte, är nämligen pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens delning, såvitt denna ej sker genom lottning. Vad sålunda stadgats lärer hava avseende även å skifte mellan makar, vilkas förmögenhetsförhållanden äro reglerade av äldre lag. Följaktligen kan åt regeln om lottning vid sådant skifte icke tillmätas annan betydelse än som tillkommer de lottningsbestämmelser, vilka efter 1924 års lagstiftning kvarstå i 12 kap. 4 § Ä. B. Då sistnämnda bestämmelser icke upptagits i lagen om boutredning och arvskifte, synes det icke heller behövligt att bibehålla stadgandet om lottning vid skifte mellan makar. 1

Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken ni. rn. IV s. 388.

Lag angående

införande

av lagen om boutredning

och arvskifte,

7 §.

623 Om fördel av bo oskifto är stadgat i 17 kap. äldre giftermålsbalken. För det skifte, som är påkallat för giftorättens utbrytning och som i själva verket betraktas såsom ett'moment i skiftet av den dödes kvarlåtenskap, är ledning att hämta i motsvarande föreskrifter angående boskillnad. 1 Emot bestridande kan sålunda skifte ej äga rum, innan all veterlig gäld, för vilken samfällda boet svarar, blivit gulden.2 I fråga om skiftets företagande är hänvisning given till ordningen för arvskifte (18 § boskillnadslagen). Av reglerna i 6 kap. lagen om boutredning och arvskifte bör emellertid tillämpas allenast vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte, och föreskrift härom har upptagits i förslaget till lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken. Vidare skall erinras, att giftorättens materiella innehåll är bestämt genom reglerna i 10 kap. äldre giftermålsbalken. Den särskilda delningsregel, som givits i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken, är dock tillämplig jämväl å äldre äktenskap; 3 vad där sägs om rätt för efterlevande make att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods gäller beträffande samfällda boet. Den gällande rättens regler angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo torde utgå ifrån, att avtalet, såvitt fråga är om boutredning med tillämpning av äldre giftermålsbalken, omfattar all egendom i makarnas bo. Emellertid har efterlevande maken ansetts kunna under sin förvaltning behålla enskild egendom, varöver han ägde råda redan i båda makarnas livstid, och det är tydligt, att sådan egendom kan undantagas från avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, liksom det lärer vara möjligt att även ytterligare inskränka omfattningen av den egendom, som skall vara föremål för dylikt avtal. Ehuru dödsboförvaltningen enligt den i 1 mom. givna huvudregeln icke avser all egendom i makarnas bo, torde egendomen i dess helhet såsom regel komma att vara föremål för avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Dylikt avtal har nämligen oftast till ändamål att i möjligaste mån hindra rubbning i förut rådande ekonomiska förhållanden, och med hänsyn till den gemenskap i egendom och gäld, som präglar äktenskap enligt äldre ordning, vinnes detta syfte bäst, om all egendom i makarnas bo sammanhålles i den nya rättsgemenskap, som har sin grund i ett avtal av ifrågavarande slag. 4 Den föreskrift, som i ämnet givits i 9 mom. av förevarande paragraf, innehåller följaktligen, att avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo skall, där ej annat överenskommits, omfatta all egendom i makarnas bo. I övrigt har det ej varit erforderligt att stadga avvikelse från reglerna i 7 kap. lagen om boutredning och arvskifte. 1 Se W i n r o t h a. a. s 714 f. 2 Jfr 18 § boskillnadslagen. 3

och N o r d l i n g a. a. s. 44—45.

Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 477. Jfr vad lagberedningen yttrat i inledningen till 7 kap. lagen om boutredning och arvskifte. Se ock lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 363. 4

624 Förslag till lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken. 12 KAP.

2 8. Betalning av I överensstämmelse med urarvaförordningens föreskrifter om ansvar för den dodesgald ^ d mans gäld stadgas i denna paragraf, att bodelning ej får äga rum före före bodelnin5en.

veterlig gälds betalning eller dödsboets avträdande till konkurs, med mindre efterlevande make och arvingar äro ense därom. 1 Genom förslaget till lag om boutredning och arvskifte äro universella testamentstagare inrymda i dödsboförvaltningen vid sidan av efterlevande make och arvingar efter vad i 1 kap. 1 § nämnda lag är närmare angivet. De förvaltningsberättigade, vilka sammanförts under beteckningen dödsbodelägare, kunna bliva ansvariga för den dödes gäld; i 4 kap. samma lag hava nämligen i fråga om gäldsansvaret givits stadganden, som svara mot urarvaförordningens regler i ämnet. Vad i förevarande paragraf är stadgat om efterlevande make och arvingar bör vid sådant förhållande gälla om dödsbodelägarna enligt lagen om boutredning och arvskifte, och paragrafen har undergått den jämkning, som härav betingas. Därjämte har sådan ändring vidtagits i fråga om förutsättningarna för bodelningens genomförande, att förevarande stadgande blir överensstämmande med motsvarande regel i 6 kap. 2 § lagen om boutredning och arvskifte.

3§. Efterlevande Den gällande rättens regler om dödsboutredning vila på principen om gemenmakes del i s a m förvaltning av den dödes egendom, och i enlighet härmed är föreskrivet, av™det?%döde8at* förvaltningen av avliden makes giftorättsgods tillkommer arvingar och egendom, efterlevande maken i förening intill dess att bodelning skett. Till detta stadgande, som upptagits i förevarande paragraf, är knuten en hänvisning till de särskilda bestämmelser, som gälla med avseende å förvaltningen av död mans bo. De knapphändiga och ofullständiga bestämmelser, som för närvarande finnas på detta område, äro avsedda att ersättas med lagen om boutredning och arvskifte. I 1 kap. 1 § av nämnda lag är stadgat, att efterlevande make, 1

Se härom 361 och 362.

vidare lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s.

Lag ang. ändring i 12 och IS kap. giftermålsbalken

arvingar och universella testamentstagare hava att i egenskap av dödsbodelägare gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet mot tredje man. Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, skall emellertid, enligt vad i samma lagrum angives, efterlevande maken ej räknas såsom dödsbodelägare där han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Med dessa bestämmelser är efterlevande makens del i dödsboförvaltningen i huvudsak reglerad, men även andra stadganden beröra makens rätt i dödsboet. Särskilt må erinras om 2 kap. 1 §, enligt vilket lagrum dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning kan bliva 'ersatt av annan dödsboförvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman. Det har icke ansetts behövligt att i giftermålsbalken med avseende å efterlevande makens del i förvaltningen upptaga annat än en direkt hänvisning till de bestämmelser, som i detta ämne givits i lagen om boutredning och arvskifte, och förevarande paragraf har därför omredigerats på sätt förslaget utvisar. Beträffande den sakliga innebörden av den sålunda gjorda hänvisningen får lagberedningen hänvisa till den närmare motiveringen för de särskilda regler i lagen om boutredning och arvskifte, som beröra efterlevande makes del i förvaltningen. Utöver vad förut anförts om 1 kap. 1 §, vilket lagrum här erbjuder största intresset, skall blott framhållas, att den förvaltning, som utövas av efterlevande maken i egenskap av dödsbodelägare, omfattar jämväl den dödes enskilda egendom samt att i dödsboet ingår även det mot efterlevande make riktade anspråk, som den dödes successorer hava på del i makarnas behållna giftorättsgods. 5§. Enligt denna paragraf kunna den avlidnes arvingar utverka avskiljande av Avskiljande giftorättsgods, varöver efterlevande maken äger råda, till skvdd mot makens a v utftorätis•

•

••

•,

Qods till

skydd

missbruk av sin förvaltningsrätt under tiden till bodelningen. Vad sålunda mot missbruk för närvarande stadgas om den avlidnes arvingar bör efter antagandet HY deavmakensförföreslagna reglerna om boutredning och arvskifte gälla om arvingar och universella testamentstagare i förening. Universella testamentstagare hava nämligen jämställts med arvingar i förvaltningshänseende, och härav följer, att de måste anses likaberättigade med arvingar jämväl i det hänseende, varom här är fråga. Ehuru åtgärd, varom i förevarande paragraf stadgas, åsyftar att i förhållande till efterlevande maken säkerställa övriga dödsbodelägares rätt och sålunda ej företages i samtliga delägares intresse, äro att tillämpa de regler, som uppställts för dödsboförvaltning i allmänhet. Är den dödes egendom föremål för samförvaltning enligt 1 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte, skall sålunda framställning göras av arvingar och universella testamentstagare 1 Angående innebörden av detta stadgande se närmare lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 362 och 339 f.

±0—803688

626 Lag ang. ändring i 1% och 13 leap, giftermålsbalken.

gemensamt. Om enighet ej vinnes, kan emellertid särskild dödsboförvaltning bliva anordnad efter vad i 2 kap. 1 § är stadgat, och i sådant fall har boutredningsmannen att i mån av behov söka avskiljande av giftorättsgods. Att åtgärden ligger inom hans behörighet följer av de för boutredningsmannaförvaltningen givna reglerna, enligt vilka boutredningsmannen i stället för delägarna företager erforderliga utredningsåtgärder. Utövas förvaltningen i arvingars och universella testamentstagares ställe av testamentsexekutör, ankommer på denne att gå i författning om åtgärd enligt förevarande paragraf. Att säkerhet, därest sådan av efterlevande maken ställes, skall avse vad av giftorättsgodset bör vid bodelningen tillkomma övriga bodelägare, torde med erforderlig tydlighet framgå av förutsättningarna för regelns tillämpning. Särskild föreskrift angående säkerhetens närmare innebörd har därför icke medtagits i den förändrade avfattning, som paragrafens första stycke nu erhållit i överensstämmelse med det förut anförda.

13 KAP. 1 §• Ordningen I första stycket av denna paragraf föreskrives, att bodelningen skall äga ^bodelningsrum j ^ e n o r d n i n g s o m i ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med iaktD or•rattande. tagande därjämte av bestämmelserna i förevarande kapitel. Enligt lagberedningens förslag skola ärvdabalkens regler om arvskifte ersättas av 6 kap. i lagen om boutredning och arvskifte. Av dessa regler bör emellertid endast vad som stadgas om arvskiftets form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning, och förevarande paragraf har omformulerats i överensstämmelse härmed. Angående den närmare motiveringen för denna ändring får lagberedningen hänvisa till vad som anförts under 6 kap. 1 § andra stycket lagen om boutredning och arvskifte. Den jämkning, som vidtagits i andra stycket av förevarande paragraf, är betingad därav, att universella testamentstagare enligt lagberedningens förslag jämställts med de legala arvingarna. Ikraftträdande.

De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som ^e n^a r e g i e r n a o m boutredning och arvskifte. Har boskillnad eller hemskillnad ägt rum innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, och detsamma skall gälla, då äktenskapet blivit upplöst genom återgång, äktenskapsskillnad eller dödsfall. I promulgationslagen till den nya lagen om boutredning och arvskifte har såsom huvudregel fastslagits, att äldre lag alltjämt skall äga tillämpning, där arvlåtaren avlidit före den för ikraftträdandet bestämda dagen. Emellertid har såsom undantag stadgats, att vad i nya lagen är föreskrivet om förordnande av boutredningsman eller skiftesman

Lag ang. ändring i 12 och 13 leap, giftermälsballcen.

skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande, och har boutredningsman eller skiftesman förordnats, skall nya lagen i allo lända till efterrättelse. Vad sålunda stadgats han föranlett ett motsvarande undantag vid tillämpningen av nu förevarande lag; de nya reglerna böra gälla, där fråga är om äktenskaps upplösning genom makes död och lagen om boutredning och arvskifte vinner1 tillämpning efter vad i promulgationslagen är föreskrivet. Detta undantag är av särskild betydelse med avseende å ordningen för bodelningen; det hjälpmedel, som består i skiftesmannainstitutet, står städse till buds vid bodelning i anledning av dödsfall. Därest makarnas förmögenhetsförhållanden regleras av äldre giftermålsbalken, skall med avseende å skifte i makarnas bo gälla vad därom finnes särskilt stadgat. I fråga om ordningen för skiftets företagande innehåller 18 § lagen den 1 juli 1898 om boskillnad en hänvisning till reglerna för arvskifte. Emellertid är det efter antagandet av lagen om boutredning och arvskifte endast bestämmelserna om arvskiftets form, förordnande av särskild skiftesman och dennes eller boutredningsmans befattning med skifte, som äro ägnade för motsvarande tillämpning å skifte i makars bo. De ändrade föreskrifter, som härav påkallas, synas kunna^ givas genom en hänvisning till motsvarande bestämmelser rörande bodelning. En sådan hänvisning innefattar också tillämpning av de förut i lagen upptagna promulgationsreglerna, såvitt de angå företagande av bodelning.

628 Förslag- till lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv. 2 KAP. 1

Enligt 17 kap. 6 § Ä. B., sådant nämnda lagrum lyder efter nya giftermålsbalkens antagande, skall testamente efter den, som var gift, tagas av vad han enskilt ägde och hans lott i makarnas giftorättsgods. Till detta stadgande, vilket i sin äldre lydelse innehöll, att testamente ej finge tagas av bo oskifto utan av dens del, som hade givit, fogades genom lag den 8 juni 1928, som trädde i kraft den 1 januari 1929, ett andra stycke med avseende å sekundosuccession enligt nya arvslagen. Skall vid efterlevande makes död del av hans ho på grund av arv tillfalla den först avlidnes arvingar, må enligt vad där stadgas testamente efter den sist avlidne tagas allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom. Genom nya testamentslagen är otvetydigt fastslaget,1 att arvlåtarens testamentariska förordnande icke kan omfatta annan egendom än kvarlåtenskapen efter honom. Ätt till kvarlåtenskapen efter den, som var gift, räknas den. dödes enskilda egendom jämte hans lott i makarnas giftorättsgods framgår av giftermålsbalkens regler och har ej ansetts behöva ytterligare framhållas i samband med de bestämmelser, som föreslagits rörande boutredning och arvskifte. Var äldre giftermålsbalken tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, skall till kvarlåtenskapen på motsvarande sätt hänföras den dödes enskilda egendom och hans på giftorätten grundade andel i samfällda boet. Någon särskild uppgift fyller under sådana omständigheter icke den verkställighetsregel, som är given i Ä. B. 17 kap. 6 § första stycket, och lagberedningen har därför ansett, att stadgandet kan utgå utan att erhålla någon direkt motsvarighet i den nya lagstiftningen. Annorlunda förhåller det sig med andra stycket i nämnda paragraf. Därav kan nämligen slutas, att efterlevande make, till vilken kvarlåtenskapen övergått efter vad i 2 kap. arvslagen sägs, icke äger genom testamente rubba den sekundosuccessionsrätt, som i samma kapitel är stadgad till förmån för den först avlidna makens arvingar av andra parentelen. En motsvarighet till detta stadgande måste upptagas i en ny ärvdabalk, och lagberedningen har ansett lämpligast, att den begränsning i efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen, varom här är fråga, kommer till uttryck i förevarande paragraf, som innehåller de grundläggande föreskrifterna rörande makens arvsrätt och den efterföljande successionsrätten för den först avlidna makens arvingar. 1

Se särskilt 1 kap. 1 § och 3 kap. 10 §; jfr ock tolkningsreglerna i sistnämnda kapitel.

Lag angående ändring i 2 och O kap. lagen om arv.

629 Av det föreslagna tillägget, sammanställt med 4 kap. 5 § lagen om arv, framgår, liksom för närvarande av sistnämnda lagrum i förening med 17 kap. (5 § andra stycket A. B., att intrång ej må genom testamente göras i den adoptant eller adoptants avkomling tillkommande rätten att, när efterlevande make till adoptivbarn avlider, taga så stor del av adoptivbarnets kvarlåtenskap, som i värde motsvarar vad barnet bekommit från adoptanten genom gåva, arv eller testamente. 1 Därest arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande maken del i kvarlåtenskapen samt tillika meddelat föreskrifter om sekundosuccession vid efterlevande makens död, får testamente efter den sist avlidne ej heller tagas av den del av boet, som tillkommer testamentstagare enligt den först avlidnes förordnande. Detta framgår av den hänvisning till förevarande lagrum, som återfinnes i 4 kap. 1 § lagen om testamente. 2 5 §• I förevarande paragraf behandlas vissa frågor angående boutredningen vid Boutredninefterlevande makens död. Med avseende å dödsboets förvaltning och ansvar g e ? efter den för den dödes gäld skall härvid vad om arvinge är stadgat äga tillämpning maken™ jämväl å arvinge efter den först avlidne Den först avlidna makens arvingar äro sålunda att vid boutredningen behandla i enlighet med de principer, som gälla för arvingar efter den sist avlidne. De regler, som för närvarande hava avseende å dödsboförvaltning och ansvar för den dödes gäld, skola enligt lagberedningens förslag ersättas med lagen om boutredning och arvskifte. I 1 kap. 1 § nämnda lag angives den ställning, som den först avlidna makens arvingar intaga i förvaltningshänseende, och i 4 kap. meddelas föreskrifter, som i anslutning härtill reglera gäldsansvaret. Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet bör följaktligen erhålla formen av en hänvisning till lagen om boutredning och arvskifte. 9 KAP. 5 §• Enligt denna paragraf har arvinge möjlighet att hindra arvsrättspreskription Anmälan av genom att anmäla sitt anspråk hos envar arvinge, som tillträtt arvet. Vad arvsansPråksålunda stadgas skall, enligt vad lagberedningen redan uttalat i sitt förslag till lag om arv, 3 med hänsyn till den ställning, som måste anses tillkomma universell testamentstagare, äga tillämpning även i förhållande till sådan successor, ehuru uttrycklig föreskrift härom icke kunde givas i lagstiftningsarbetets dåvarande läge. Sedan universell testamentstagares rättsställning numera blivit klarlagd genom testamentslagen och det av lagberedningen 1 Jfr 2 Jfr 3

lagberedningens förslag till lag om arv s. 246 och 478. lagberedningens nyssnämnda förslag s. 478. Jfr lagberedningens nyssnämnda förslag s. 411.

630 Lag angående ändring i 2 och 9 leap, lagen om arv.

framlagda förslaget till lag om boutredning och arvskifte, är tiden inne att komplettera reglerna om arvsrättspreskription i berörda hänseende, och i första stycket av förevarande paragraf har sålunda stadgats, att arvinge, som på ifrågavarande sätt önskar avbryta preskriptionen, skall anmäla sitt anspråk hos var dödsbodelägare, som tillträtt arvet. En motsvarande jämkning har vidtagits i paragrafens andra stycke. Angående sådan anmälan av arvsanspråk, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten. 1

De här vidtagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som den nya lagen om boutredning och arvskifte, i samband varmed 17 kap. 6 § Ä. B. upphör att gälla. Med hänsyn till sammanhanget med tillämpningen av de nya reglerna om dödsboförvaltningen bör äldre lag alltjämt gälla i fråga om boutredning efter den, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft. Nya lagen skall dock tilllämpas, där utredningen verkställes enligt lagen om boutredning och arvskifte. 1

Jfr lagberedningens nyssnämnda förslag s. 409.

«3J

Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden. Då efter den döde ej finnes arvinge jämlikt 1—4 kap. lagen om arv, skall Bevakande av kvarlåtenskapen enligt 5 kap. 1 § samma lag tillfalla allmänna arvsfonden. ™j£ s f / S I sistnämnda kapitel upptagas endast grundläggande stadganden rörande fallit allfondens rätt till arv, under det att i lagen om allmänna arvsfonden samman- maif^d^rv8' förts närmare bestämmelser om fondens ändamål och meddelande av under- Qäuanderätt stöd ur fonden samt om fondens förvaltning och om bevakande av rätt till egendom, som tillfallit fonden. Enligt ifrågavarande lag skall fondens rätt till arv bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet, och ämbetet äger tala och svara i mål, som röra fonden. Eftersom ämbetet icke kan tillvarataga fondens rätt under utredningen av dödsboet efter varje arvlåtare, som ej efterlämnar annan arvinge än fonden, skall rätten på anmälan av den, som har sådant dödsbo i sin vård, förordna särskild utredningsman i boet. Det åligger ämbetet att övervaka, att denne, vilken i lagen betecknas såsom boutredningsman, behörigen fullgör sina skyldigheter i denna egenskap. Närmare bestämmelser äro även givna beträffande sådan utredningsmans befattning med boutredningen och den egendom, som i arv tillfallit fonden. Där ej annan arvinge än fonden finnes och arvlåtaren ej heller genom testamente förfogat över kvarlåtenskapen, är den av rätten förordnade utredningsmannen icke blott lokal representant för fonden utan även ensam förvaltare av dödsboet. Sedan den dödes gäld betalats, har utredningsmannen att, med iakttagande av föreskrifterna i 8 § förevarande lag, överlämna fonden tillkommande medel till statskontoret. Föreligger lagakraftvunnet testamentariskt förordnande, varigenom fonden uteslutits från del i kvarlåtenskapen, finnes icke behov av någon förvaltning för fondens räkning. Under den tid, som förflyter till dess att fråga om testamentets giltighet blivit avgjord, skall däremot utredningsman regelmässigt vara förordnad att företräda fonden. Är det emellertid redan från början klart, att anledning ej finnes till klander av testamentet, har en utredningsman sakligt sett icke någon uppgift att fylla. Utredningsman behöver därför ej förordnas i dylikt fall, och dödsboförvaltningen kan försiggå i enlighet

632 Lag angående ändring i lagen om allmänna

arvsfonden.

med testamentet. 1 Oftast blir det därvid en testamentsexekutör, som omedelbart börjar utföra sitt utredningsuppdrag. Har förvaltningen utövats med tillämpning av ett testamente, som sedermera förklaras ogiltigt, skall naturligen utredningsman av rätten omedelbart förordnas. A andra sidan bör utredningsman, som av rätten förordnats, frånträda förvaltningen, sedan det visat sig, att ett på prövning beroende testamente, i vilket fondens rätt till arv är utesluten, blivit ståndande genom godkännande eller lagakraftvunnen dom i rättstvist om testamentets giltighet. Det kan tänkas, att arvlåtaren i sådant fall, då ej annan arvinge finnes än allmänna arvsfonden, borttestamenterat allenast en del av sin kvarlåtenskap. Omfattar testamentet förordnande av legat eller ändamålsbestämmelse, är det uppenbart, att testamentet, såvitt det befinnes giltigt, skall verkställas av den utredningsman, som rätten utsett enligt 7 § förevarande lag. Att någon på grund av testamente är universell successor vid sidan av fonden hindrar naturligen ej heller rätten från att i vanlig ordning meddela förordnande för lämplig person att vara utredningsman i boet. Även om testamentstagaren ej enligt de för boutredningen gällande principerna kan kräva att få deltaga i förvaltningen av den dödes egendom, måste testamentstagaren i allt fall medverka vid skifte för utbrytande av den lott, som skall tillkomma honom. Av grunderna för de bestämmelser, som meddelats i förevarande lag, framgår, att den av rätten förordnade utredningsmannen vid skiftet har att bevaka fondens rätt. Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller testamente tillfallit fonden, skall enligt 10 § ifrågavarande lag lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja egendomen, och för sådan förvaltning gäller i tillämpliga delar vad om boutredningsman är stadgat. Under fång på grund av testamente inbegripas såväl universella förordnanden som legat. I förslaget till lag om boutredning och arvskifte är stadgat, att arvingar och universella testamentstagare samt, om den döde var gift, efterlevande maken i egenskap av dödsbodelägare hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom. En väsentlig nyhet i förhållande till gällande rätt är, att den universella testamentstagaren erkänts såsom förvaltningsberättigad rättsägare i boet, och denna föreskrift är icke utan betydelse för den ordning, som bör gälla för tillvaratagande av allmänna arvsfondens rätt i död mans kvarlåtenskap. Under förutsättning att det system, som hittills kommit till användning i fråga om bevakande av fondens rätt, även för framtiden i stort sett bibehålies, är det tydligt, att den rätt, som kan tillkomma fonden såsom universell testamentstagare, bör tillvaratagas på samma sätt som fondens rätt till arv. Enligt 2 kap. lagen om boutredning och arvskifte kan dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning under vissa förhållanden ersättas av förvaltning genom boutredningsman, som förordnats av rätten. Det har varit under 1

Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 450.

Lag angående ändring i lagen om allmänna

arvsfonden.

övervägande, huruvida detta institut borde utvidgas så, att dylik boutredningsman städse förordnades, då allmänna arvsfonden hade rätt till arv eller intoge ställning av universell testamentstagare. Emellertid har en sådan anordning befunnits stå i motsättning till lagförslagets grundprinciper, enligt vilka samtliga arvingar och universella testamentstagare äga taga del i dödsboutredningen. Vissa tekniska olägenheter äro också förknippade med en regel om ovillkorligt boutredningsmannaförordnande, så snart fonden är universalsuccessor. Det måste nämligen förutsättas, att en sådan förvaltning icke alltid motsvarar vederbörande rättsägares intresse, när fondens rätt är utesluten genom testamente. Visserligen kan boutredningsmannaförvaltningen bringas att upphöra och övergå till utredning genom testamentstagare eller testamentsexekutör, men en dylik förändring från en förvaltningsform till en annan kan ej äga rum utan rättens beslut, som mången gång måste framstå såsom en onödig form. Med hänsyn till vad nu anförts har lagberedningen icke ansett lämpligt att i huvudsak frångå de principer, som kommit till uttryck i gällande regler angående den ordning, i vilken arvsfondens rätt skall vid boutredningen tillvaratagas. Enligt beredningens förslag till revision av förevarande bestämmelser skall sålunda för varje särskilt fall, där fonden har rätt till kvarlåtenskapen på grund av arv eller universellt testamentariskt förordnande, utses en lokal representant för fonden i dess egenskap av förvaltningsberättigad delägare i det ifrågavarande dödsboet. Till undvikande av förväxling med sådan dödsboförvaltare, som avses i 2 kap. I § lagen om boutredning och arvskifte, har det emellertid ansetts nödvändigt att åt den, som förordnas att företräda fonden, giva annan beteckning än den nuvarande, som för övrigt icke skulle hava varit lämplig i fortsättningen redan på den grund, att fondens representant ej alltid har att, i likhet med boutredningsman enligt sistnämnda lagrum, ensam förvalta egendom i dödsboet. Lagberedningen har föreslagit, att den, som förordnas att vid boutredningen företräda fonden, skall benämnas god man. Denna beteckning, som förut kommit till användning beträffande ställföreträdarskap av olika slag, synes med fördel kunna användas även med avseende å det särskilda fall, varom här är fråga. Det förtjänar emellertid anmärkas, att detta godmanskap är av annan natur än de, som behandlas i 11 kap. förmynderskapslagen. Då gode mannen utses att vid boutredningen företräda "fonden, är därmed angivet, att gode mannen har att iakttaga de föreskrifter, som i lagen om boutredning och arvskifte fastställts att gälla med avseende å bodelägares befattning med utredningen. I fråga om ansvaret för den dödes gäld och därmed sammanhängande förhållanden erfordras emellertid särskilda bestämmelser, och till dessa spörsmål återkommer beredningen i det följande. Beträffande dispositionen av de stadganden, som avse allmänna arvsfonden och dess rätt i dödsbo, har ej skett annan ändring än att vissa bestämmelser, som angå själva boutredningen, utgått ur lagen om allmänna arvs-

634 Lag angående ändring i lagen om allmänna

arvsfonden.

fonden. I de ämnen, som med dessa stadganden behandlats, är erforderlig reglering given i den föreslagna lagen om boutredning och arvskifte. I förstnämnda lag upptagas enligt förslaget, förutom de huvudsakliga föreskrifterna rörande förordnande av god man att vid boutredningen företräda fonden, endast sådana regler, som hava tillämpning å förhållandet mellan fonden och gode mannen, såsom stadganden angående gode mannens befattning med den egendom, som tillfallit fonden, samt redovisningsplikt och rätt till arvode. 3§. KammarUppgiften att bevaka allmänna arvsfondens rätt till arv åligger enligt utaävokatjiskal- tryckligt stadgande i första stycket av denna paragraf kammaradvokatfiskalambete's upp-

gift att bevaka ämbetet. Egendom kan emellertid tillföras fonden även genom testamente Jondens rätt. e j j e r gåva, och det är uppenbart, att ämbetet jämväl har att bevaka fondens rätt till sådan egendom. I samband med den revision av förevarande lag, som på åtskilliga punkter blir påkallad genom antagandet av förslaget till lag om boutredning och arvskifte, har det synts lämpligt att upptaga en allmän föreskrift om att fondens rätt till egendom, som i 1 § sägs, skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet. 7§. Förordnande Då dödsfall inträffar utan att annan arvinge finnes än allmänna arvs"tt q°'d / " T f° n d en > skall enligt denna paragraf rätten på anmälan av den, som har boet redningen i sin vård, förordna lokal representant för fonden. Rätten skall jämväl utan särskild anmälan meddela dylikt förordnande, när förhållandet i annan ordfonden. ning kommit till rättens kännedom. Såsom förut anmärkts, behöver förordnande emellertid ej meddelas i vissa fall, då fondens rätt till arv är utesluten genom testamente. Med tillämpning av de principer, som i lagen om boutredning och arvskifte fastslagits att gälla för dödsboförvaltning i allmänhet, skall förvaltningsrätt tillkomma icke blott arvinge utan även universell testamentstagare. På grund härav skall enligt den föreslagna ändrade lydelsen representant för fonden förordnas jämväl då fonden insatts såsom universell testamentstagare. 1 För dylikt förordnande möter icke hinder på den grund, att testamentet ännu icke tagit åt sig laga kraft. Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket nämnda lag äger nämligen universell testamentstagare deltaga i dödsboförvaltningen jämväl innan testamentet blivit ständande. På samma sätt som förordnande ej bör meddelas, då fonden uteslutits från arv genom testamente, mot vilket anledning till klander icke föreligger, skall representant för fonden ej utses, när fondens rätt hänför sig till ett föregivet testamente, som uppenbarligen icke kan bliva gällande. Blir testamente till förmån för fonden frånkänt laga verkan, har grunden för fondens rätt i boet bortfallit, och i sådant läge kan förordnandet natur1 Angående betydelsen av begreppet universell testamentstagare se 3 kap. 10 § lagen om testamente.

Lag angående ändring i lagen om allmänna arvsfonden.

ligen icke äga bestånd. Något formligt entledigande behöver dock icke meddelas från rättens sida. Lagberedningen föreslår, att den för fonden utsedda representanten skall benämnas god man. Med denna ändring avses icke blott att undvika förväxling med sådan boutredningsman, som av rätten förordnas med stöd av 2 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte, utan även att uttryckligen fastslå, att uppdraget principiellt icke omfattar dödsboförvaltningen i det hela utan allenast iakttagande av fondens rätt under boutredningen. Ehuru gode mannen företräder fonden, kommer dödsboförvaltningen i de flesta fall att åvila honom ensam. Det regelmässiga är nämligen, att hela kvarlåtenskapen jämlikt 5 kap. 1 § arvslagen övergår på fonden. Är fondens rätt utesluten genom testamente, vars giltighet sättes i fråga, finnas under den tid, då denna fråga ännu är svävande, förutsättningar för förvaltning av god man för fonden i förening med universell testamentstagare. Med åberopande av stadgandet i 2 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte kan såväl gode mannen som testamentstagaren begära förordnande av boutredningsman, och av 3 § samma kapitel följer, att hinder icke möter att till boutredningsman förordna fondens representant. Skulle testamentsexekutör vara utsedd, äger jämväl han påkalla boutredningsmannaförordnande. Vad nu sagts om testamente, som utesluter fondens rätt till arv, har motsvarande tillämpning i sådant fall, då arvlåtaren exherederat arvinge till förmån för fonden. Samförvaltning, som omfattar hela boutredningen, kan tänkas, då arvlåtare, som ej efterlämnar annan arvinge än fonden, vid sidan av denna insätter universell testamentstagare, eller då fonden jämte annan tillgodoses genom universellt testamentariskt förordnande. För dylik förvaltning, som torde ifrågakomma allenast undantagsvis, gälla de regler, som givits i lagen om boutredning och arvskifte. Vid uppkommen stridighet om de särskilda förvaltningsåtgärderna löses sålunda frågan lämpligen genom framställning om boutredningsmannaförordnande enligt 2 kap. 1 § sistnämnda lag, och kan enighet ej vinnas om skiftet, skall skiftesman träda i funktion efter vad i 6 kap. samma lag är stadgat. I andra stycket av förevarande paragraf har allenast vidtagits den jämkning, som betingas av ändrad beteckning å den ifrågavarande representanten för allmänna arvsfonden. 8§. I 7 § är angivet, att godmansförordnande, som där avses, innefattar be- Gode manmyndigande att vid boutredningen företräda allmänna arvsfonden. Genom nenfupP9tfter °

med avseende

denna avfattning av godmansförordnandet är det klart, att gode mannen har d egendom-, att iakttaga de bestämmelser, som meddelats angående boutredning i allmän- ^mAuyällit het. Redan under 7 § har framhållits, att på förvaltningen tillämpas dé regler, som givits i 1 och 2 kap. lagen om boutredning och arvskifte. Om fon-

(i3G

Lag angående ändring i lagen om allmänna

arvsfonden.

dens representant gäller emellertid vidare vad om delägare är stadgat beträffande bouppteckning, betalning av den dödes gäld, verkställande av legat och ändamålsbestämmelser samt skifte av kvarlåtenskapen. Med avseende å den dödes gäld äro för närvarande särskilda föreskrifter meddelade dels i urarvaförordningen och dels i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt § 32 urarvaförordningen skall vad där stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödes gäld ej äga tillämpning i fråga om allmänna arvsfonden, och detsamma gäller om § 21 samma förordning, såvitt angår skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara för all boets gäld. Har gäld efter den döde yppats efter det att penningmedel, som på grund av arv tillkomma fonden, överlämnats till denna, är fonden enligt § 32 andra stycket urarvaförordningen skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad fonden sålunda mottagit jämte ränta därå. Slutligen äro i tredje stycket av samma paragraf särskilda bestämmelser givna beträffande uppsägning av gäld och tillträde av avträdd egendom. I andra stycket av förevarande paragraf återigen har till en början upptagits en allmän föreskrift om att fondens representant har att ombesörja betalning av den dödes gäld, och i anslutning härtill är vidare stadgat, att fondens representant är pliktig att, såframt anledning därtill är för handen, avträda den dödes egendom till konkurs ävensom att försummelse i sådant hänseende medför skadeståndsskyldighet i förhållande till borgenärerna. Då lagen om boutredning och arvskifte såsom regel skall vinna tillämpning även å fonden och dess representant, är det enligt beredningens mening lämpligt, att i nämnda lag jämväl upptagas de undantagsbestämmelser, som skola gälla för fonden med avseende å betalningen av den dödes gäld. Förslaget innebär i överensstämmelse härmed, att andra stycket av ifrågavarande paragraf utgår. Med hänsyn till innebörden av det för gode mannen meddelade förordnandet behöver icke vidare stadgas motsvarighet till första punkten i sistnämnda stycke. Andra och tredje punkterna äro ersatta av stadganden, som upptagits i 4 kap. 16 § lagen om boutredning och arvskifte. Angående det närmare innehållet av dessa stadganden får beredningen hänvisa till den i anslutning därtill givna framställningen. I detta sammanhang kan ock anmärkas, att § 32 urarvaförordningen enligt beredningens förslag motsvaras av föreskrifter, som fått sin plats i 4 kap. sistnämnda lag. Enligt den revision, som lagberedningen nu förordat med avseende å bevakande av allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskap, är -boutredningen för ifrågavarande fall väsentligen reglerad av de bestämmelser, som träda i tillämpning på grund av 7 § förevarande lag och den däri inneslutna hänvisningen till lagen om boutredning och arvskifte. De föreskrifter, som enligt beredningens förslag skola kvarstå i nu behandlade paragraf, hava sålunda till syfte att närmare bestämma om förfarandet med den fonden tillkommande egendomen till dess att denna kan överlämnas till statskontoret.

Lag angående ändring i lagen om allmänna arvsfonden.

637 För närvarande innehåller paragrafens första stycke några stadganden, i vilka •den för fonden i varje särskilt fall utsedda representanten bemyndigas att på närmare angivet sätt i penningar förvandla den egendom, som i arv tillfallit fonden. Dessa stadganden, som enligt förslaget skola avse fonden såsom arvinge eller universell testamentstagare, äro bibehållna allenast med sådan jämkning, som föranledes av revisionen av 7 §. Lös egendom, som tillfallit fonden i arv eller pä grund av testamente, skall av gode mannen försäljas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning från gode mannen annat medgiver. Om fordringar skall dock alltjämt gälla, att de må försäljas allenast i den mån de ej kunna indrivas. Angående försäljning av fast egendom, som tillfallit fonden, gäller vidare vad om kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. I samband härmed må erinras, att enligt Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet och statskontoret den 27 mars 1931 fastställts särskilda föreskrifter angående försäljning i vissa fall av fast egendom, vilken tillfallit fonden eller ock kronan såsom danaarv. Efter Kungl. Maj:ts beprövande må försäljas dels egendom, vars senast fastställda taxeringsvärde uppgår till högst 20,000 kronor eller som, där särskilt taxeringsvärde ej finnes åsätt, vid verkställd uppskattning finnes ej kunna betinga högre köpeskilling, dels andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, såframt andelen vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling av högst 5,000 kronor. Där skifte av kvarlåtenskapen ej erfordras för att fastställa vad som skall tillkomma fonden, har gode mannen att nnder utredningen iakttaga de föreskrifter, som äro meddelade i första stycket av förevarande paragraf. Har fonden däremot allenast en andelsrätt i kvarlåtenskapen, kunna samma föreskrifter icke träda i tillämpning förrän efter verkställd delning och då med avseende å den egendom, som tillagts fonden. För sådana försäljningsåtgärder, som äro påkallade under tiden intill skiftet, gälla naturligen de regler, som behandla boutredning i allmänhet. Såsom lagberedningen förut anfört, skall nuvarande andra stycket, som upptager bestämmelser med avseende å betalningen av den dödes gäld, utgå ur denna lag. Enligt beredningens förslag skall andra stycket i stället innehålla den särskilda föreskrift om indrivning av boets fordringar, som för närvarande återfinnes i tredje stycket. Förutom den jämkning, som betingas av den nu införda beteckningen å fondens representant, har ej vidtagits annan ändring än som påkallas därav, att fonden kan jämte annan vara delägare i boet. Eftersom de åtgärder, som sammanhänga med förberedelse till skifte, följa allmänna regler om boutredning, klarlägger ifrågavarande stadgande gode mannens behörighet att i förhållande till kammaradvokatfiskalsämbetet självständigt föra talan i fråga om fordran, som utan delning eller, om sådan förrättning är erforderlig, därvid tillfallit fonden. I 10 §, som i sin nuvarande lydelse angår alla slags testamentariska förordnanden till förmån för allmänna arvsfonden, är stadgat, att de särskilda

Första stycket.

Andra st cket v -

Tredje st cket y -

638 Lag angående ändring i lagen om allmänna

arvsfonden.

föreskrifter, som kunna vara lämnade i förbindelse med testamente till fonden, skola lända till efterrättelse. Då nu förevarande paragraf, i anslutning till 7 §, har avseende å universella förordnanden, bör den erinran, som gjorts i 10 §, lämpligen förekomma redan i detta sammanhang. Såsom tredje stycke har därför i förevarande paragraf upptagits ett stadgande i ämnet. Beträffande egendom, som givits med villkor, må anmärkas, att det enligt 6 § ankommer på Konungen att besluta, huruvida testamentet skall mottagas.

9§. Gode man\ fråga om uppdrag, som tillkommer allmänna arvsfondens representant, för arwdTm^m.gäller närvarande enligt denna paragraf, att vanliga regler angående sysslomannaskap hava motsvarande tillämpning. Stadgandet har omformulerats att avse god man, utsedd enligt 7 § i dess nu föreslagna lydelse. Beträffande arvode och kostnadsersättning föreskrives vidare i denna paragraf i dess nuvarande avfattning, att betalningsrätt föreligger allenast i boets medel. Denna föreskrift, som har sin grund i en önskan att hålla förvaltningskostnaderna inom snäva gränser, föranleder emellertid, att gottgörelse i vissa fall överhuvud icke utgår för utfört arbete eller gjorda utlägg. En sådan utgång har visat sig uppkalla ett missnöje, som icke kan anses oberättigat, och ifrågavarande ordning måste betecknas såsom mindre tillfredsställande även ur den synpunkten, att svårighet kan yppas att erhålla lämpliga representanter för arvsfonden. I själva verket torde det kunna fordras, att fonden enligt vanliga regler för sysslomannaskap svarar för arvode och kostnadsersättning, och i förslaget upptages icke längre den särskilda begränsning, som återfinnes i gällande lag. 10 §. Egendom, vil- Beträffande egendom, som tillfaller allmänna arvsfonden genom universellt ken tillfaller testamentariskt förordnande, äro särskilda föreskrifter enligt förslaget givna i fonden

såsom

. , ,

legat eller 7—9 §§. De bestämmelser, som i förevarande paragraf meddelats med avseende a 9åm testamente eller gåva till fonden, böra därför, såvitt angår testamente, gälla allenast legat till förmån för fonden. I första punkten har vidtagits den omredigering, som härav påkallas. Genom hänvisning till 8 §, som enligt förslaget upptager stadgande om att testamentariska föreskrifter skola lända till efterrättelse, har innehållet i andra punkten av förevarande paragraf, blivit överflödigt. Motsvarande tillämpning av 8 § tredje stycket innebär nämligen, att avseende skall fästas icke blott vid föreskrifter i förening med legatariskt, förordnande utan även vid bestämmelser, som förknippats med gåva. H §• Egendom,som Denna paragraf, i vilken god man, förordnad enligt 11 kap. 4 § förmynffi%!***?' derskapslagen, förpliktas att i vissa hänseenden fullgöra vad enligt 8 § förefonden. varande lag åligger allmänna arvsfondens representant, har undergått den

Lag angående ändring i lagen om allmänna arvsfonden.

ändring, som betingas av att denne i förslaget betecknas såsom god man att vid boutredningen företräda fonden.

De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som den nya lagen om boutredning och arvskifte. Har arvlåtare, från vilken egendom övergår å allmänna arvsfonden, avlidit före nämnda tid, bör emellertid äldre lag fortfarande äga tillämpning, där utredningen ej verkställes enligt lagen om boutredning och arvskifte.

640 Förslag till lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente. 2 KAP. 4 §• Förordnande I andra stycket av förevarande paragraf, som behandlar jäv mot testaatt vara tes- mentsvittnen, är för närvarande stadgat, att ett testamentariskt förordnande tor ej hinder att utreda dödsboet ej skall utgöra hinder att vara vittne. 1 Eftersom beatt vara tes- gYQppQt testamentsexekutör vid testamentslagens antagande icke var införtctwipfitsvzttjic

' livat med svenskt lagspråk, användes i texten uttrycket boutredningsman. I förslaget till lag om boutredning och arvskifte har emellertid termen testamentsexekutör upptagits i lagtexten, och ordet boutredningsman användes där i helt annan betydelse. 2 Det har varit nödvändigt att vidtaga sådan ändring, att nu ifrågavarande stadgande kommer i överensstämmelse med den i sistnämnda lagförslag tillämpade terminologien. 3 KAP. 9 §. Skyldighet att Anledningen till den föreslagna ändrade lydelsen av förevarande paragraf, fullgöra s o m ] i a n c u a r o m testamentariska ändamålsbestämmelser, är närmast, att ändamalsbestämmelse, vissa regler i detta ämne upptagits i förslaget till lag om boutredning och arvskifte. Den huvudsakliga ändringen består i överflyttning till sistnämnda lag av de stadganden, som nu hava sin plats i andra stycket av förevarande paragraf i testamentslagen. Samtidigt hava emellertid i första stycket vidtagits några smärre jämkningar. Är ändamålsbestämmelse meddelad med avseende å egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, bör det åligga honom att fullgöra den 1 förpliktelse, som förordnandet innebär. Det typiska exemplet utgör sådant legat, som förenats med ändamålsbestämmelse. Emellertid gäller den angivna principen även särskild lott, med vilken ändamålsbestämmelse är förknippad. Förpliktelse till fullgörande kan härvid åligga arvinge eller universell testamentstagare med hela den honom tillkommande lotten eller ock med närmare bestämd egendom, som ingår i lotten. 1 Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 173—174. '* Se 2 kap. förslaget till lag om boutredniDg och arvskifte.

Lag ung. ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente.

641 Den regel, som för närvarande innefattas i första punkten av paragrafens första stycke, har uttryckligen avseende a legat och syftar vidare tydligt på förordnande, som förbinder ändamålsbestämmelse med särskilt angiven egendom i kvarlåtenskapen. Emellertid måste det medgivas, att det använda uttryckssättet kan giva anledning till tvekan, huruvida regeln inbegriper sådant fall, då ändamålsbestämmelse förknippats med viss lott i kvarlåtenskapen. För tydlighets skull har därför åt ifrågavarande stadgande givits den lydelse, som förslaget utvisar. På grund av den principiella avfattning, som stadgandet enligt förslaget erhållit, har det icke funnits erforderligt att vidare särskilt framhålla det specialfall, då ändamålsbestämmelse är förenad med legat. Har ändamålsbestämmelse ej avseende å egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, besvärar förordnandet kvarlåtenskapen i dess helhet. Under sädana förhållanden har verkställigheten ansetts böra vila på arvingar och universella testamentstagare i egenskap av huvudsakliga rättsägare i boet. Då testamentstagarna för närvarande ej räknas såsom dödsbodelägare, har regeln i ämnet hittills uttryckts så, att arvingar och universella testamentstagare hava att gemensamt verkställa ändamålsbestämmelse, varom här är fråga. Enligt 1 kap. förslaget till lag om boutredning och arvskifte är det anförtrott åt arvingar och universella testamentstagare att i förening med den dödes efterlevande make gemensamt verkställa boutredningen. Blir detta förslag upphöjt till lag, är en föreskrift om att ändamålsbestämmelse skall verkställas av oskifto i och för sig nog för att angiva, att verkställigheten ankommer på arvingar och universella testamentstagare. Var den döde gift, skall förordnandet fullgöras av den egendom, som faller på den dödes lott i boet. och efterlevande maken kommer därför icke i betraktande i fråga om denna sida av boets utredning. Dödsboförvaltning, som utövas av delägarna gemensamt, kan enligt 2 kap. förslaget till lag om boutredning och arvskifte komma att ersättas av särskild förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutör. Är sådan förvaltning anordnad, kommer det enligt andra punkten i förevarande paragraf i dess av lagberedningen föreslagna ändrade lydelse att åligga boutredningsman eller testamentsexekutör att verkställa sådan ändamålsbestämmelse, som här avses. Den förenkling av texten, som på ifrågavarande punkt låter sig genomföra med hänsyn till de samtidigt föreslagna reglerna om boutredningen i allmänhet, medför även redaktionellt den fördelen, att den regel, som behandlar förpliktelse att fullgöra ändamålsbestämmelse, kan uttryckas på samma sätt som motsvarande regel i fråga om legat.1 Slutligen skall i detta sammanhang anmärkas, att förevarande stadgande alltjämt har karaktär av tolkningsregel. Såsom framgår av 3 kap. 1 § första stycket, skall lagens regel lända till efterrättelse, allenast såvitt icke med 1

Se 3 kap. 2 § lagen om testamente.

41 —

30S62S

642 Lag ang. ändring i 2 och 8 leap, lagen om testamente.

hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat far anses följa av förordnandet. Det torde dock vara jämförelsevis sällan som avvikelse betingas av annan anledning än uttrycklig föreskrift från arvlåtarens sida. 1 Såsom redan inledningsvis framhållits, skall andra stycket i förevarande paragraf enligt lagberedningens förslag utgå. Motsvarande föreskrifter finnas i stället upptagna i samband med de regler, som i förslaget till lag om boutredning och arvskifte givits rörande verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser. Beredningen kan här inskränka sig till en hänvisning till 5 kap. 7 § sistnämnda lag och vad i anslutning därtill anförts.

De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som lagen om boutredning och arvskifte. Enligt särskild föreskrift skall fullgörande av ändamålsbestämmelse åligga universella testamentstagare även i sådana dödsbon, där förvaltningen utövas i överensstämmelse med äldre lag. 1

Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 240.

(>43

Förslag till lag a n g å e n d e ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap. 3 §. I andra punkten av första stycket i denna paragraf är stadgat, att avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, i vilket omyndig är delägare icke må ..,,

,..

,. , ..

,. ,

galla for längre tid an omyndigheten varar. Denna föreskrift är enligt 11 kap. 8 § tillämplig även å sådant avtal, som biträtts av god man. Av skäl, som närmare utvecklats under 7 kap. 4 § lagen om boutredning och arvskifte, har lagberedningen föreslagit, att uppsägningsrätt i stället skall inträda för den, å vars vägnar avtalet slutits. En bestämmelse av sådant innehall har upptagits såsom andra stycke i sistnämnda paragraf, i anledning varav det här givna stadgandet föreslås skola upphöra att gälla.

Avtal om m nma lev ' ^ nåd t oskiftat

dödsbo.

4 §. Denna paragraf inskärper betydelsen av att bodelning och arvskifte snarast Upphörande möjligt förrättas i dödsbo, i vilket omyndig delägare finnes. I andra punkten av avtal om stadgas sålunda, att delning skall på förmyndarens tillskyndan äga rum, därest nod i oskiftat avtal om sammanlevnad i oskiftat bo upphört att gälla eller ock sådan hän- b o *anlednir>9 civ

f.ffpylf'

delse inträffat, att avtalet, enligt vad i 11 kap. 2 § Ä. B. stadgas, icke utgör vande makes hinder för skifte. Med denna hänvisning avses avtal, i vilket arvlåtarens efter- nmf}ifte. levande make tagit del, och den händelse, som åsyftas, är nytt gifte, ingånget av efterlevande maken. I förevarande paragraf har förmyndaren sålunda ålagts att vid efterlevande makens omgifte bringa sammanlevnaden till upphörande. Närmare bestämmelser om uppsägning saknas för närvarande men äro föreslagna i 7 kap. 4 § första stycket lagen om boutredning och arvskifte, vilket lagrum ersätter ärvdabalkens bestämmelser i ämnet. Till någon saklig ändring beträffande förmyndares befattning med avtal om sammanlevnad i oskiftat bo har det icke funnits anledning, frånsett kompletteringen i fråga om uppsägningsrätten, men den omständigheten, att 11 kap. 2 § Ä. B. skall upphöra att gälla, har påkallat jämkning i avfattningen av nu ifrågavarande paragraf. De föreslagna ändringarna skola träda i kraft å samma tid som lagen om boutredning och arvskifte. Äldre lag bör emellertid erhålla tillämpning, om arvlåtaren avlidit före nämnda tidpunkt och boutredningen ej skall verkställas enligt de nya reglerna om boutredning och arvskifte.

644 Förslag till lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken. 4 §• De fordringar, som behandlas i första stycket av förevarande paragraf, ii ro upptagna i tre särskilda grupper med förmånsrätt den ena efter den andra. I den tredje och mest omfattande gruppen inräknas borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs. Med gäldenär avses även hans dödsbo, och borgenär åtnjuter sålunda förmånsrätt för de kostnader, som föranledas av en dödsbokonkurs. Enligt 2 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte kan den dödes egendom avträdas till boutredningsman på begäran av borgenär, där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller att borgenärers rätt eljest äventyras. Med detta stadgande åsyftas att bereda möjlighet till en avveckling i en enklare och billigare form än den, som sker genom konkurs Om den närmare innebörden av boutredningsmannaförvaltning i borgenärernas intresse har lagberedningen uttalat sig i motiven till 2 kap. i nämnda lag, särskilt under 1 § första stycket och 11 § andra stycket. Här skall blott erinras, att boutredningsmannen, om boet är insolvent, har att söka träffa uppgörelse med borgenärerna om deras förnöjande. Först om uppgörelse ej kan ernås och bodelägarna ej heller fylla bristen, skall boets egendom avträdas till konkurs. Kan konkurs icke undgås, är det rimligt, att borgenär får åtnjuta förmånsrätt för de kostnader, som bero av en framställning om beslut enligt 2 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte. Dessa kostnader äro nämligen jämförliga med dem, som föranledas av en konkursansökning. Skulle förstnämnda kostnader icke förenas med förmånsrätt, kunde för övrigt syftet med boutredningsmannainstitutet i viss mån bliva lidande, såvitt angår insolventa dödsbon. Följden kunae nämligen tänkas bliva, att en borgenär bleve obenägen att anlita den utväg till underhandsuppgörelse, som ett boutredningsmannaförordnande innebär. Det stadgande, som i överensstämmelse med det anförda upptagits i förevarande paragraf, avser samtliga de kostnader, som äro förbundna med enframställning enligt 2 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte. I betraktande komma sålunda icke blott direkta utgifter för ansökningen utan även den kostnad, som sammanhänger med delgivning enligt 9 § samma kapitel. I fråga om omfattningen av de fordringar, som i övrigt åtnjuta förmånsrätt

Lag angående ändring i 7," hap. handelsbalken.

enligt första stycket av förevarande paragraf, har lagberedningen icke funnit anledning föreslå någon ändring. Med en bo-utredning följa åtskilliga kostnader, som äro påkallade av avvecklingens genomförande. Till en början uppkomma städse utgifter för den dödes begravning och för bouppteckningen, och dessa utgifter hava enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse bästa förmånsrätt i nu nämnd ordning. Ehuru boutredningen innefattar ytterligare kostnader för dödsboets vård och förvaltning, hava sådana kostnader icke beklätts med förmånsrätt. Dödsboförvaltningen utgör nämligen för närvarande en enskild angelägenhet för den dödes arvingar, och att tillerkänna dem förmånsrätt för förvaltningsutgifter bar icke ansetts kunna komma i fråga. Vad angår den del, som dödsbodelägarna enligt lag taga i boutredningen, bar lagberedningen icke funnit anledning föreslå något avsteg från den princip, som hittills tillämpats. Enligt lagberedningens förslag kan emellertid boutredningen bliva belastad med arvode och kostnadsersättning till sådana personer, som enligt lag eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat boets egendom i delägares ställe eller biträtt vid boutredningen eller arvskiftet, Dessa fordringar äro av den natur, att de böra tillerkännas förmånsrätt, och då de närmast kunna jämställas med de kostnader, som upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, innefattar beredningens förslag en komplettering av förmånsrättsordningen i sådant hänseende. I det föreslagna stadgandet inbegripes till en början kostnaden för sådan vård av den dödes egendom, som enligt lag eller förordnande utövas i delägares ställe enligt 1 kap 2 § lagen om boutredning och arvskifte. Vidare kommer förmånsrätt att inträda icke blott för arvode och kostnadsersättning ät boutredningsman, förordnad enligt 2 kap. 1 §, utan även för de kostnader, som sammanhänga med kontroll enligt 17 § samma kapitel. Att delägare förordnats till boutredningsman utgör naturligen icke hinder för åtnjutande av förmånsrätt. Däremot kan en testamentsexekutör icke göra gällande förmånsrätt i denna sin egenskap. Den som utövar förvaltning enbart med stöd av arvlåtarens förordnande och sålunda icke med nödvändighet är underkastad samma allmänna kontroll som en boutredningsman, kan icke göra anspråk pa det starka skydd, som förmånsrätten innebär. Ej heller kommer här i betraktande den, som dödsbodelägarna befullmäktigat att verkställa boutredningen å deras vägnar. Under det att bouppteckningskostnaden redan förut upptagits i förmånsrättsordningen med placering omedelbart efter utgifterna för den dödes begravning, omfattar det föreslagna tillägget ytterligare sådana ersättningsbelopp, vilka föranledas av beslut enligt 5 kap. 3 § eller tillkomma den, som biträtt vid arvskifte efter vad i 6 kap. är stadgat. Det ligger emellertid i sakens natur, att det sällan blir rum för denna regel i vad den avser förmånsrätt för arvode och kostnadsersättning åt skiftesman.

Andra Vcket-

646 Lag angående

ändring

i 17 hap.

handelsbalken.

8 §• Den förmånsrätt till betalning ur utmätt lös egendom, varom stadgas i första stycket av förevarande paragraf, skall enligt bestämmelse i tredje punkten ej äga rum, där konkurs följt på ansökning, som gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes. Det företräde, som utmätningssökanden hunnit erhålla genom utmätningen, skall kunna i övriga borgenärers intresse omintetgöras genom att ansökan om gäldenärens försättande i konkurs inom den angivna tiden göres, av honom själv eller av borgenär. Om utmätning skett i en avliden gäldenärs dödsbo, kräves för angivna ändamål i vissa fall en längre frist. Har nämligen utmätningen skett i början av boutredningen, behöva såväl delägarna som borgenärerna rådrum för att vinna överblick av boets läge, innan de taga ställning till frågan, huruvida egendomen bör avträdas till konkurs. Jämte det särskilda regler om det exekutiva förfarandet äro för sådant fall meddelade, 1 gäller för närvarande enligt slutbestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf, att da utmätning skett efter gäldenärs död, innan en månad förflutit från den dag, då uppteckningen av den dödes bo slutades, utmätningen icke skall medföra förmånsrätt, då konkurs följer på ansökning, som gjorts inom sagda tid. Denna grundsats bör alltjämt vara gällande men behov av någon jämkning i tidsbestämmelserna föranledes därav, att beredningens förslag till lag om boutredning och arvskifte öppnar möjlighet till gäldsbefriande egendomsavträde genom ansökan om egendomens ställande under förvaltning av boutredningsman. Boutredningsmannen skall till skyddande av borgenärers rätt kunna uppehålla det exekutiva förfarandets fullföljande och avslutning enligt föreslagna bestämmelser i 88 a och 157 §§ utsökningslagen. Om han finner sig kunna genomföra dödsboets avveckling utan konkurs, skall boutredningsmannaförvaltningen i och för sig icke lända till intrång i utmätningsborgenärens förmånsrätt; ett fullständigt eller partiellt avstående därav från borgenärens sida kan ingå såsom en betingelse i den uppgörelse, som av boutredningsmannen åstadkommes. Det är nödigt, att boutredningsmannen erhåller rådrum för att undersöka boets läge och möjligheterna till uppgörelse utan att behöva befara konkursansökningar från borgenärer, som vilja omintetgöra den genom utmätning grundlagda förmånsrätten. Om, såsom ej sällan torde bliva fallet, boutredningsman förordnats kort före utgången av den tid, som är stadgad för egendomsavträde, erhåller han icke tillräckligt rådrum enligt den nu gällande tidsbestämmelsen. Beredningen föreslår därför, att förmånsrätt skall vara utesluten även då konkurs följer på ansökan, som göres inom en månad från det förordnande av boutredningsman meddelades, då sistnämnda förordnande tillkommit på ansökan, som skett innan den i allmänhet gällande fristen för egendomsavträde gått till ända. 1 Se 157 § utsökningslagen och beredningens förslag till lag angående ändring i vissa delar av nämnda lag.

Lag angående

ändring

i 11 kap. handelsbalkan.

(-J47

Med avträdestid enligt 4 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte eller tiden intill dess en månad förflutit från det bouppteckning förrättades, har för det fall att bouppteckningstid försuttits, till skydd för borgenärer, som velat före ingivande av avträdesansökan avvakta bouppteckningens resultat, uttryckligen likställts tiden intill dess en månad förflutit från det tiden för boupptecknings förrättande gick till ända.

De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft ä samma tid som Ikraftträdande. den nya lagen om boutredning och arvskifte men skola i regel icke gälla med avseende å dödsbo efter någon, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft. Därest boutredningen verkställes enligt lagen om boutredning och arvskifte, skall dock nya lagen äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit före den för ikraftträdandet bestämda dagen.

648 Förslag till lag a n g å e n d e ändring i vissa delar av utsökningslagen. Bestämmelsen i urarvaförordningen § 2 första stycket, att borgenär, som i den dödes bo äger förfallen fordran, ej må njuta betalning under avträdestid annat än mot ställande av borgen eller annan säkerhet för vad han lyfter, skall iakttagas även beträffande betalning i exkutiv ordning efter utmätning, som blivit verkställd i den dödes bo. Härom är föreskrift meddelad i 157 § utsökningslagen. I 4 kap. 8 § av förslaget till lag om boutredning och arvskifte har beredningen föreslagit vissa avvikelser från innehållet i urarvaförordningen § 2. Härav föranledes ändring jämväl i utsökningslagen. Vidare har beredningen funnit riktigt, att under tid, som avses i 4 kap. 8 § lagen om boutredning och arvskifte, anstånd bör gälla icke blott med verkställande av betalning utan även med försäljning av utmätt egendom. Härom föreslås bestämmelse i en ny paragraf, vilken torde böra införas sist i 4 kap. utsökningslagen. 88 a §. Uppskov med Enligt 4 kap. 8 § av förslaget till lag om boutredning och arvskifte må, försäljning avinnan den i 4 kap. 1 § stadgade tid tilländagått eller, där boet står under eqendom, som „

.. ,

, ..„ ,

utmätts i död förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats angående borgenärernas mans bo. förnöjande, betalning av gäld verkställas allenast där det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. Ändamålet med denna föreskrift är, såsom framgår av motiveringen för densamma, dels att förebygga skada för borgenärerna i allmänhet genom verkställande av betalning till viss borgenär, dels ock att bereda rådrum för att bodelägarna må kunna utan att ansättas av borgenärers krav överväga frågan om egendomsavträde eller boutredningsmannen kunna åvägabringa uppgörelse med borgenärerna. Om utmätning för en förfallen fordran ägt rum i dödsboet, kan sådant rådrum omintetgöras ej blott genom verkställande av betalning ur den utmätta egendomen till utmätningssökanden eller annan borgenär utan även genom den utmätta egendomens försäljning. En dylik åtgärd kan, i synnerhet genom därav förorsakad förlust, lätteligen omöjliggöra en lugn avveckling och kan fördenskull föranleda, att delägare gör ansökan om egendomsavträde eller boutredningsmannen om avträde till konkurs även i fall, där avträde kunnat undgås, om exekutiv försäljning icke skett. Enligt beredningens åsikt bör därför sådan

Lag angående ändring

i vissa delar av

utsöhningslagen.

försäljning få äga rum allenast, om det kan antagas, att den icke inverkar menligt på utredningens lugna genomförande. Detta innebär visserligen en avvikelse från de eljest gällande reglerna om möjligast skyndsam försäljning av utmätt egendom, men denna avvikeiso hirer i allmänhet icke vara alltför kännbar för utmätningsborgenären. Å ena sidan består nämligen den förmånsrätt, som han vunnit genom utmätningens verkställande (se 77 § utsökningslagen), utan att rubbas genom uppskov mod försäljningen, och å andra sidan skall han, även om försäljningen ägt rum, under den för dödsboet i allmänhet gällande anståndstiden likväl icke erhålla betalning. Avgörandet, huruvida försäljning under tiden för betalningsanstånd kan be- Försäljning medgiven enfaras inverka menligt på utredningen, kan icke uppdragas åt den exekutiva dast med sammyndigheten, enär denna i allmänhet torde sakna närmare inblick i dödsboets tycke a o dem, företräda situation. T stället bör försäljningen göras beroende av samtycke av döds- som dödsboet. boets förvaltare, d. v. s. delägarna eller testamentsexekutör eller, efter det egendomen avträtts till boutredningsman, den sistnämnde. Dessa böra meddela samtycke till försäljningen allenast diir det med fog kan antagas, att denna ej länder till men för borgenärer. Om denna betingelse åsidosattes, kunna delägarna genom samtycket ådraga sig påföljd enligt 4 kap. 11 § lagen om boutredning och arvskifte, och övriga förvaltare kunna bliva skadeståndsskyldiga. För att bestämmelsens syfte att bereda rådrum för delägarna eller boutredningsmannen ej må äventyras, bör en direkt förpliktelse att meddela samtycke till försäljning, där sådan kan ske utan äventyr för borgenärer, ej lagfästas. Från att i oträngt mål vägra samtycke lära boets förvaltare avhållas av de ekonomiska påföljder, bl. a. skyldighet att gälda uppskovsränta, som enligt vad ovan berörts (s. 401), kunna på grund av betalningens fördröjande drabba boet. Därjämte kan ifrågakomma skadeståndsskyldighet för delägarna eller den särskilda förvaltaren jämlikt 1 kap. 6 § eller 2 kap. 18 § lagen om boutredning och arvskifte. I "tan särskilt stadgande lär vara tydligt, att den exekutiva myndighet, som har att handlägga frågan om försäljning, skall genom hänvändelse till boets företrädare föranleda dessa att uttala sig, huruvida försäljning må ske. Den tid, under vilken uppskov med försäljning längst må äga rum, bör, Anståndstiden. såvitt angår delägarnas behov av rådrum, bestämmas på enahanda sätt som tiden för egendomsavträde enligt i kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte eller till dess en månad förflutit efter det bouppteckning förrättades. Denna tidsbestämning är lämplig liven med hänsyn till borgenärernas intresse. Innan den gått till ända, kunna dessa räkna med att egendomsavträde sker från delägarnas sida, om boets ställning kräver sådan åtgärd, och genom egendomsavträde vinnes trygghet mot en för borgenärerna menlig exekutiv försäljning även efter avträdestidens utgång, enligt förevarande paragraf, om avträde skett till förvaltning av boutredningsman, och enligt konkurslagen 24 och 68 §§, om avträde till konkurs ägt rum. Först om avträdestiden närmar sig sitt slut, utan att ansökan om egendomsavträde gjorts av delägare,

(i50

Lag angående ändring

i vissa delar av

utsökningslagen.

hava borgenärerna att själva tillvarataga sitt intresse genom ingivande av avträdesansökan. Om bouppteckning ej blivit förrättad inom behörig tid, lära delägarna oftast hava jämlikt 4 kap. 14 § lagen om bontredning och arvskifte förverkat rätten till gäldsbefriande egendomsavträde. I varje fall vore det icke rimligt, att utmätningssökandens rätt skulle uppehållas i avbidan på en försenad bouppteckning. Av hänsyn härtill föreslås, att där boets egendom ej avträtts till förvaltning av boutredningsman, anstånd med försäljning av det utmätta icke må äga rum längre än till dess en månad förflutit efter det tiden för boupptecknings förrättande tilländagick. Där boet står under förvaltning av boutredningsman, bör denne på skäl, motsvarande dem som under 4 kap. 8 § lagen om boutredning och arvskifte blivit anförda i fråga om innehållande av betalning för förfallen fordran, äga förhindra försäljning av utmätt egendom ända till dess att uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande. Det är härvid utan avgörande betydelse, om boutredningsmannaförvaltningen börjat inom tid för gäldsbefriande egendomsavträde eller senare. I vissa fall bör undantag äga rum från regeln om uppskov med exekutiv försäljning. Detta kan bero antingen på egendomens faktiska beskaffenhet eller på att utmätningssökanden äger särskild rätt till egendomen. I det förra hänseendet är att märka sådan egendom, som ej kan förvaras under anståndstiden utan att förstöras eller väsentligen försämras. För egendom av dylik beskaffenhet har i 90 § andra stycket utsökningslagen 1 medgivits avvikelse från det vanliga förfarandet för kungörande av exekutiv auktion. Det är tydligt, att även i nu förevarande fall alla de olika intressenterna äro bäst betjänta med att sådan egendom må försäljas, och i paragrafen har upptagits förbehåll därom. Det tillkommer den exekutiva myndigheten att avgöra, huruvida sådant undantagsfall är förhanden. Det förhållande, att egendomen kan befaras hastigt falla i värde, ehuru den icke i och för sig är utsatt för förstörelse eller väsentlig försämring, är icke hit hänförligt; i sådan händelse skall frågan om försäljning bero på prövning av dem, som företräda dödsboet. Om utmätningssökanden hade panträtt i den utmätta egendomen, bör försäljning därav icke uppehållas i vare sig bodelägarnas eller övriga borgenärers intresse. Härför tala samma skäl, som föranlett, att 4 kap. 8 § lagen om boutredning och arvskifte ansetts icke böra omfatta pantrealisation genom borgenärens egen åtgärd, och beredningen får hänvisa till vad därom anförts i motiveringen till berörda lagrum. I förevarande paragraf har därför stadgats uttryckligt undantag för egendom, i vilken utmätningssökanden har panträtt; denna kan vara antingen konventionell eller legal och behöver icke vara förenad med besittning till egendomen. Med panträtt har likställts retentionsrätt. 1 Jfr även 40 och 183 §§ U. L., 01 § konkurslagen samt 35 § lagen om köp och byte av lös egendom.

Lag angående

ändring

i vissa delar

av utsökningslagen.

651 Sådan likställighet är för närvarande i viss utsträckning stadgad annorstädes i utsökningslagen (139 §) ävensom i konkurslagen (195 §). ! Särskilt märkes, att om retinent före konkurs erhållit utmätning å egendom, som utgör föremål för hans rätt, verkställigheten skall fortgå utan hinder av konkursen, såsom är stadgat beträffande egendom under, panträtt (konkurslagen 24 § första stycket jämförd med 195 §). I konkurslagen har från retentionsrätts likställighet med panträtt undantagits hyresvärds och jordägares rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst och arrendator. Det torde ej vara erforderligt att på motsvarande sätt stadga undantag beträffande dessa arter av retentionsrätt, såvitt angår den nu förevarande frågan om uppskov med exekutiv försäljning, ty sedan hyresvärd eller jordägare erhållit utmätning å egendom, vartill han har retentionsrätt, är hans rati väsentligen likställd med annan retentionsrätt. 145 och 155 §§. Någon jämkning i avfattningen av 145 § och av 155 § andra stycket föranledes av den ändring, som föreslås i 157 §. 157 §. För det fall, att utmätning skett i död mans ho och borgenär vill njuta Anstånd med betalning, innan tid till egendomsavträde är ute, skall enligt den nuvarande befa!™ng % c 0

lydelsen av denna paragraf i fråga om hans skyldighet att ställa horgen eller annan säkerhet för vad han lyfter gälla vad därom är särskilt stadgat, nämligen i urarvaförordningen § 2 första stycket. Sedan innehållet i sistnämnda bestämmelse tindrats genom 4 kap. 8 § i förslaget till lag om houtredning och arvskifte, erfordras motsvarande ändring i förevarande paragraf. Huruvida det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer, såsom i berörda 8 § är förutsatt, bör prövas av dem, som företräda dödsboet, och för betalning i exekutiv väg hör alltså fordras samtycke av dem. Härom och beträffande den närmare bestämningen av den tid, under vilken detla krav hör gälla, lar beredningen hänvisa till vad under 88 a § blivit anfört angående exekutiv försäljning. Förevarande paragraf är tillämplig såväl å betalning ur köpeskillingen för utmätt egendom, vilken blivit försåld, som eljest då till följd av utmätning i död mans ho medel finnas tillgängliga för betalning. Stadgandet avser icke blott betalning till utmätningssökanden, utan även till annan borgenär, som jämlikt utsökningslagens bestämmelser är berättigad att erhålla betalning i det genom utmätningen inledda exekutiva förfarandet. Samtycke till försäljning, varom stadgas i 88 a §, innefattar i och för sig icke samtycke till betalning ur köpeskillingen, men hinder möter icke mot att samtycke till försäljning och till betalning lämnas i ett sammanhang. Om efter det samtycke givits av delägarna boet blivit avträtt till förvaltning 1

Jfr motiveringen i förslag till konkurslag, 1911, s. 4 55 f.

exekutiv ord-

ning.

652 Lag angående ändring i vissa delar av utsoknmgslagen.

av boutredningsman, kräves nytt samtycke av denne. Borgenär, som hade panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla, bör erhålla betalning utan något krav på samtycke av dem, som företräda dödsboet; härom hänvisas till vad beredningen anfört under 88 a §.

653 Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § r ä t t e g å n g s balken. Den särskilda regel om stämning, som upptages i förevarande paragraf, Gällanderätt. förutsätter, att delägarna i oskiftat dödsbo gemensamt hava att svara i mål, som röra boet. Vid tillämpning av huvudregeln om stämnings delgivning skulle sålunda varje delägare erhålla del av stämningen på samma sätt som eljest då fråga är om talan mot flera svarande. Till lättnad för käranden har emellertid här stadgats undantag i den riktningen, att stämningen må delgivas den, som i boet sitter, evad han är delägare eller syssloman. Genom sådan delgivning är målet i laga ordning anhängiggjort, men den, som erhållit del av stämningen, är a sin sida pliktig att utan dröjsmål tillställa envar av övriga svarandena en bestyrkt avskrift av stämningen. Försummelse härutinnan kan medföra ersättningsskyldighet i förhållande till den bodelägare, som icke i föreskriven ordning erhållit kännedom om stämningen. 1 Såsom delägare äro enligt gällande rätt att räkna den dödes arvingar samt, om han var gift, den efterlevande maken. Med syssloman torde i detta sammanhang avses den, som av arvlåtaren utsetts att i egenskap av testamentsexekutör verkställa boutredningen eller som av bodelägarna erhållit uppdrag att i deras ställe utöva dödsboförvaltningen. Har sådan dödsboförvaltare full behörighet att företräda dödsbodelägare emot tredje man, är det obehövligt att låta delägarna få särskild kännedom om stämningen efter vad i förevarande paragraf är stadgat. Måhända kan under »syssloman» även inbegripas den, som enligt förordningen den 24 september 1881 tagit vård om den dödes egendom (husfolk, husvärd eller god man, förordnad av rätten). Då sådan vårdares allmänna befogenhet icke sträcker sig längre än till en konserverande förvaltning, måste dock behörigheten att mottaga stämning vara underkastad en motsvarande begränsning. Ä andra sidan torde vårdaren hava att i rättegången självständigt företräda boet, så långt hans förvaltningsbefogenhet räcker. Enligt 1 kap. 1 § i förslaget till lag om boutredning och arvskifte hava Lagberedefterlevande make, arvingar och universella testamentstagare att för verkstäl- ningens lande av boutredningen gemensamt förvalta den dödes egendom och före1 Se K a l l e n b e r g , Svensk Civilprocessrätt II s. 311 f. Jfr ock N. J. A. 1905 not A nr 213, 1918 s. 510, 1927 s. 209 och 1930 s. 150.

(554

Lag om ändrad lydelse av 11 hap. 11 # rättegångsbalken.

träda dödsboet mot tredje man. Dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning kan emellertid bliva ersatt av särskild dödsboförvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutör efter vad i 2 kaj), är närmare stadgat. Boutredningsman, som av rätten förordnats enligt 2 kap. 1 §, företräder dödsboet mot tredje man samt äger tala och svara i mål, som röra boet. Ett förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat följer av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Testamentsexekutör företräder ensam dödsboet mot tredje man utom i sådant fall, då även efterlevande make tager del i förvaltningen. Innan dödsboförvaltning kommer till stånd i vanlig ordning, kan dödsboet vara föremål för förberedande vård i enlighet med de bestämmelser, som givits i 1 kap. 2 §. Genom dessa stadganden har erkänts, att dödsboet utgör ett särskilt subjekt för rättigheter och skyldigheter. Den ståndpunkt, som sålunda intagits, blir av betydelse även för utformningen av de regler, som böra gälla om stämning och dess delgivning. Å andra sidan måste beaktas, att dödsboet icke utgör juridisk person i samma mening som ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Den rättsliga gemenskap, varom här är fråga, får sin karaktär av förvaltningens ändamål att avveckla den dödes ekonomiska förhållanden. 1 Från sådana utgångspunkter har lagberedningen vid omarbetningen av förevarande paragraf följt de principer, som gälla för juridiska personer i allmänhet, men samtidigt även tagit hänsyn till de säregna förhållanden, som äro förenade med representationen för ett dödsbo. Såsom huvudregel har uppställts, att stämning å dödsbo skall delgivas den, som äger företräda boet. Ligger boet under dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning, medför huvudregelns tillämpning sålunda, att stämningen skall delgivas samtliga delägare. Utövas däremot dödsboförvaltningen av boutredningsman enligt 2 kap. lagen om boutredning och arvskifte eller av testamentsexekutör, som ensam företräder dödsboet, blir målet anhängiggjort genom delgivning med denne. Beträffande stämning a de juridiska personer, som behandlas i 15 § av ifrågavarande kapitel i rättegångsbalken, är föreskrivet, att om flera gemensamt äro behöriga att företräda den ifrågavarande rättsgemenskapen, stämning må delgivas någon av dem. Denna princip, som kan sägas hava viss motsvarighet i förevarande paragraf i dess nuvarande avfattning, har tillämpats i lagberedningens förslag, ehuru med en mot gällande rätt svarande modifikation i fråga om samförvaltande dödsbodelägare. Föreligger gemensam förvaltning enligt 1 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte, gäller detta särskilda delgivningsförfarande endast under förutsättning, att den bodelägare, som fått del av stämningen, sitter i boet. Till grund för denna inskränkning ligga tydligen samma synpunkter, som varit bestämmande för nuvarande delgivnings1 Jfr vad lagberedningen yttrat om dödsboets juridiska natur under 1 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte.

Lag om ändrad lydelse av 11 hip. 11 § rättegångsbalken.

regel. Endast den, som har sådan befattning med dödsboets egendom, att han kan sägas sitta i boet, kan anses behörig mottaga stämning med verkan för övriga delägare. I överensstämmelse med nu gällande rätt har upptagits stadgande, att på delägare ankommer att efter erhållen del av stämningen utan dröjsmål tillställa envar av övriga delägare en bestyrkt avskrift. Är dödsboutredningen överlämnad åt flera boutredningsman, som hava förvaltningen odelad, kan stämning med laga verkan delgivas vilken som helst av dem. Har förvaltningen uppdelats, skall delgivning däremot verkställas med den, till vars förvaltningsområde tvisten är att räkna. 1 Vad nu är sagt gäller även, då förvaltningen är anförtrodd åt flera testamentsexekutörer. Föreligger dödsboförvaltning av testamentsexekutör i förening med den dödes efterlevande make, kan stämningen delgivas exekutorn eller ock maken, om denne sitter i • boet. I senare fallet har efterlevande maken att giva testamentsexekutorn underrättelse om stämningen, liksom det i fråga om boutredningsman eller testamentsexekutörer är förutsatt, att envar skall om skedd delgivning underrätta annan, som jämte honom företräder dödsboet.2 Slutligen skall anmärkas, att stämningsreglerna äro att tillämpa jämväl vid talan mot dödsbo, som är föremål för vård i avvaktan på boutredning i vanlig form. För sådan tillämpning finnes dock icke mycket utrymme, eftersom vårdarens behörighet att företräda dödsboet överhuvud är ganska inskränkt. 3 Den föreslagna ändringen är avsedd att träda i kraft i överensstämmelse med huvudregeln i lagen om införandet av den nya lagen om boutredning och arvskifte. Enligt nämnda promulgationslag skall boutredning i vissa fall verkställas efter nya lagen, ehuru arvlåtaren avlidit före den för ikraftträdandet bestämda dagen. Därest sådant fall är för handen, böra de nya regler, som givits rörande stämning å dödsbo, komma i tillämpning, och särskild föreskrift härom har upptagits i förslaget. 1 Jfr 14 § förevarande kapitel, enligt vilket lagrum stämning å konkursbo kan delgivas även annan förvaltare än den, vars område beröres av målet. Se härom Kallenber°-ö a a. s. 298. * Jfr 15 § detta kapitel. a Jfr vad lagberedningen yttrat under 1 kap. 2 § lagen om boutredning och arvskifte.

(356

Förslag till lag a n g å e n d e ändring i vissa delar av konkurslagen. 7 §• Forum för I denna paragraf finnas bestämmelser om forum för ansökningar om egendoms stk^ng^ned avträdande till konkurs. Medan ansökningen i allmänhet skall göras avseende d hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i äÖdSh domegm"tvistemål angående guld, skall ansökning av dödsbodelägare om avträdande av den dödes egendom eller borgenärs ansökning om dödsbos försättande i konkurs göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara i mål av nämnda slag. Enligt lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte tillkommer det visserligen i första hand arvingar och universella testamentstagare samt, om den döde var gift, efterlevande maken att i egenskap av dödsbodelägare gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet gentemot tredje man, men dödsboförvaltningen kan även övergå på annan efter vad i 2 kap. är stadgat, nämligen på boutredningsman, förordnad enligt 1 § nämnda kapitel, eller på testamentsexekutör, som i regel ensam utövar förvaltningen, men ibland verkställer boutredningen i förening med efterlevande make. Ansökning om egendomens avträdande till konkurs skall enligt förslaget kunna göras av samtliga dödsbodelägare, vilka enligt 1 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte gemensamt handhava dödsboförvaltningen. Såsom lagberedningen närmare utvecklat i motiven till 4 kap. samma lag, skall konkurs under särkilda förutsättningar även kunna inträda på ansökning av enskild delägare. Förvaltas dödsboets egendom av boutredningsman enligt 2 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte, ankommer på honom att ingiva ansökning om dödsboets avträde till konkurs, därest sådan åtgärd är av omständigheterna påkallad. 1 Är dödsboförvaltningen däremot anförtrodd åt en testamentsexekutör, kan denne icke i sådan egenskap avträda dödsboets egendom till konkurs. Testamentsexekutorsförvaltningen skall nämligen icke befria dödsbodelägarna från personligt ansvar för den dödes gäld på samma sätt som föreslagits skola gälla angående förvaltning genom boutredningsman, och på bodelägarna själva bör därför bero, huruvida boets egendom skall avträdas till konkurs. 2 1 2

Se 2 kap. 11 § andra stycket lagen om boutredning och arvskifte. Se 2 kap. 20 § lagen om boutredning och arvskifte.

Lag angående

ändring

i vissa delar av konkurslagen.

657 I alla de fall, då från dödsboets sida åtgärd vidtages för avträdande av den dödes egendom till konkurs, bör ansökningen, liksom för närvarande är fallet i fråga om dödsbodelägares ansökning, göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara i tvistemål angående gäld, och förevarande paragraf har undergått den jämkning, som i detta hänseende betingas av de nya bestämmelserna om boutredningens verkställande. 8§För närvarande är i denna paragraf stadgat, att vid konkursansökning av Uppgifter, gäldenär bör fogas i två exemplar av honom under edsförpliktelse under- J°™ ^f^m skriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift å varje kursansöknin m borgenärs namn, boningsort och postadress ävensom å de böcker och andra S handlingar, som röra boet. Denna föreskrift har endast instruktorisk karaktär. Har gäldenären icke vid sin ansökning fogat någon handling av sådant innehåll, ankommer på konkursförvaltningen att förrätta vederbörlig konkursbouppteckning. Avser ansökningen dödsbos egendom och har bouppteckning förrättats efter vad om bouppteckning av den dödes egendom är stadgat, kan denna handling naturligen tjäna såsom sådan förteckning som här avses. Är bouppteckning ej förrättad, måste i allt fall arvinge eller efterlevande make, som vill avträda egendomen till konkurs, vara beredd att styrka sin egenskap av dödsbodelägare. Med hänsyn till den ordning, som enligt 11 § föreslagits skola gälla för prövning av konkursansökning av enskild dödsbodelägare, är det nödigt, att upplysning i dylikt fall kan erhållas om varje delägares boningsort och postadress. Sådan upplysning bör enligt förslaget lämnas genom uppvisande av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, genom uppgift å dagen därför. Är bouppteckning ej förrättad, skall ansökningen, enligt vad vidare föreslagits, vara åtföljd av trovärdig uppgift å delägarna ävensom upplysning om varje delägares boningsort och postadress. Underlåtenhet att fullgöra vad sålunda är stadgat om dödsbodelägares konkursansökning har emellertid icke ansetts böra medföra, att konkursansökningen icke upptages av konkursdomaren. I överensstämmelse med vad som föreslagits i 2 kap. 9 § lagen om boutredning och arvskifte har föreskrivits, att konkursdomaren skall förelägga sökanden viss tid att inkomma med det felande, vid äventyr att ansökningen skall vara förfallen, om sökanden ej ställer sig föreläggandet till efterrättelse. Därest ansökning om egendomsavträde göres av boutredningsman, gäller regeln i första stycket av denna paragraf; vid ansökningen bör fogas sådan förteckning, varom där stadgas. Är bouppteckning förrättad efter den döde, kommer ansökningen på grund härav regelmässigt att vara åtföljd av bouppteckningshandlingen. Tydligt är, att boutredningsmannen dessutom städse måste styrka sin behörighet att företräda dödsboet. 42 — 303628

(558

665 Förslag till lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning. §9. Kallelse å okända borgenärer i dödsbo kan enligt denna paragraf begäras Kallelse å av efterlevande make, arvinge eller testamentstagare. Ehuru åtgärd i dödsbo- okända hor/ förvaltningen med tillämpning av vanliga principer tillkommer dödsbodelägarna äö^ma^bo. i förening, har åt efterlevande make samt envar arvinge och testamentstagare inrymts rätt att göra ansökning, som här avses. Testamentstagares rätt har icke gjorts beroende av innehållet i det förordnande, som upprättats till hans förmån; under stadgandet inbegripas ej blott universella testamentstagare utan även legatarier. Enligt lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte skall dödsboförvaltningen ankomma på arvingar och universella testamentstagare i förening med efterlevande maken. Vad sålunda stadgats utgör icke anledning att föreslå någon ändring i gällande regler om behörighet att utverka kallelse å okända borgenärer i död mans bo. Emellertid kan dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning enligt förslaget komma att bliva ersatt av särskild dödsboförvaltning genom boutredningsman, förordnad av rätten. Har sådant förordnande meddelats, bör det tillkomma boutredningsmannen, vilken har att iakttaga samtliga rättsägares intressen, att begära kallelse å okända borgenärer, därest han finner sådant förfarande påkallat, och föreskrift härom har upptagits i denna paragraf. För den händelse testamentsexekutör är utsedd, torde det ligga inom hans behörighet att vidtaga motsvarande åtgärd, och i förslaget har upptagits uttryckligt stadgande i sådant hänseende. Att dödsboet är föremål för förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör medför enligt förslaget icke hinder för efterlevande make, arvinge eller testamentstagare att begära kallelse å okända borgenärer. § IlTiden för inställelse i anledning av sådan kallelse, som avses i §§ 9 och 10, Tiden för skall enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse bestämmas till viss inställelsen. dag, näst efter ett år. Är boet å landet och begäres ej urtima ting, må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som infaller näst efter ett år. Att inställelsetiden bestämts ända till ett år beror av hänsyn till borgenärerna. Då underlåtenheten att inom den angivna tiden anmäla viss fordran kan hava till påföljd, att borgenären förlorar sitt fordringsanspråk, har borge-

66(5

Lag angående ändring i förordningen om tioårig preskription och om

årsstämning.

närens rätt ansetts kräva, att han under en jämförelsevis lång tid kan göra sitt anspråk gällande. A andra sidan måste medgivas, att en tidrymd av ett år ej sällan medför olägenheter för dem, som till skydd för sina intressen begära kallelse å okända borgenärer. I fråga om dödsbo är utredningen ofta ej mera invecklad än att den kan slutföras inom avsevärt kortare tid än ett år, från dylik åtgärd räknat. Begäran om kallelse å okända borgenärer — vilken åtgärd i och för sig kan vara synnerligen befogad — måste då hava till påföljd att utredningens avslutning framskjutes, måhända till ej ringa förfång för dödsbodelägarna. Vad nu sagts om dödsboutredning gäller även i andra fall, då kallelse å okända borgenärer enligt § 10 kan begäras. Ej minst när makar erhålla boskillnad eller det domes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad, är det önskligt att så snart som möjligt genomföra en fullständig avveckling av de ekonomiska förhållandena. De intressen, som göra sig gällande på gäldenärssidan, skulle sålunda tillgodoses genom en förkortning av den nu stadgade inställelsetiden. En avsevärd förkortning kan också enligt lagberedningens mening införas utan att skada uppkommer för de borgenärer, vilkas rätt är i fråga. Om de genomgripande förändringar, som ägt rum i kommunikationsväsendet, tagas i betraktande, lärer en frist om sex månader i våra dagar icke vara för borgenär mindre förmånlig än en inställelsetid om ett år var vid förordningens tillkomst. En förkortning till hälften innebär med andra ord icke större revision än som betingas av förändrade yttre förhållanden. Visserligen kan i undantagsfall den längre tidrymden få ett särskilt värde för borgenären, men detta intresse synes rimligen böra stå tillbaka för det allmänt kända behovet av en lagändring. Då inställelsetiden i enlighet med det anförda bestämts till sex månader, innebär detta, att rätten skall i den offentliga stämningen kalla borgenärerna att sist före klockan tolv å viss dag, näst efter sex kalendermånader, giva sina . fordringar tillkänna. Begäres å landet ej urtima ting, skall inställelsen utsättas till det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader. Stämningen skall å rättens dörr anslås sex månader före inställelsedagen, och förkortningen har även medfört ändrade föreskrifter i fråga om kungörandet i allmänna tidningarna. Sådant kungörande skall ske första gången fem månader och tredje gången sist två månader före inställelsedagen. Beträffande sista punkten, som innehåller stadganden om underrättelse till kronans ombudsman i orten och kända inländska borgenärer, har någon ändring icke varit erforderlig. §§ 12—17 och 20. Kallelse ä Kallelse å okända borgenärer har, i anslutning till nu gällande inställelsetid, ikända öor^e- ]3en«jiTints årsstämning. Denna beteckning kan med hänsyn till den vidtagna nar er kan ej längre förkortningen av inställelsetiden icke längre bibehållas. I förevarande paragrafer •nämnas h a v a d ar för vidtagits de ändringar, som härav betingas, och det har även rsstam-

ning.

varit nödvändigt att föreslå motsvarande jämkning i förordningens överskrift.

Lag angående ändring i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning.

667 De föreslagna ändringarna skola träda i kraft å samma tid som lagen om Ikraftträ boutredning och arvskifte. Av allmänna grundsatser följer, att de nya bestäm- dande. melserna icke inverka på ärenden, som anhängiggjorts före ikraftträdandet. Ehuru kallelse å okända borgenärer i åtskilliga andra författningar omnämnes under beteckningen årsstämning, har det icke ansetts erforderligt att vidtaga ändringar, motsvarande dem, som föreslagits i §§ 12—17 och 20 i denna förordning. Enligt lagberedningens mening kan frågan på ett tillfredsställande sätt lösas så, att vad i lag eller särskild författning är sagt om årsstämning föreskrives skola gälla kallelse å okända borgenärer, varom i förevarande förordning är stadgat. Denna allmänna föreskrift får betydelse med avseende å ett flertal stadganden, i vilka föreskrivits skyldighet att söka årsstämning, exempelvis 108 § lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag och 56 § lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. Enligt övergångsbestämmelse i samband med den ändring, för vilken § 9 var föremål den 11 juni 1920, skall förut gällande lag fortfarande lända till efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig. Har boutredningsman förordnats i dödsbo, som här avses, eller förvaltas sådant dödsbo av testamentsexekutör, bör boutredningsmannen eller testamentsexekutorn hava befogenhet att föranstalta om kallelse å okända borgenärer, och den ändring, som härav påkallas, har vidtagits i § 9 i dess äldre lydelse.

668 Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom. Enligt 1 §, som innehåller de grundläggande bestämmelserna angående lagfart å fång till fast egendom, skall envar, som med äganderätt åtkommer fast egendom, söka lagfart å fånget vid den rätt, varunder egendomen lyder. Lagfartsskyldigheten är närmare reglerad i 2 §, där det stadgas, att lagfarten skall sökas inom viss tid efter det fånget skedde. I fråga om arv är föreskrivet, att tiden för lagfarts sökande skall räknas, där för arvslottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. I förordningen finnes icke något särskilt stadgande rörande fång på grund av testamente. Det har emellertid ansetts, att lagfartsskyldighet överhuvud icke uppkommer förrän testamentet vunnit laga kraft, ehuru förvärvet, liksom vid arv, räknas tillbaka till arvlåtarens död. För universell testamentstagare torde i övrigt gälla samma regel som om arvinge; tiden för lagfarts sökande skall räknas från delningsförrättningen, därest sådan är erforderlig, men eljest från bouppteckningens avslutande, under förutsättning att testamentet då vunnit laga kraft. Beträffande legat är den i 2 § angivna tiden för lagfarts sökande att räkna från den dag, då testamentet blivit ståndande. En jämförelse med den regel, som gäller då bodelning eller skifte ej erfordras, föranleder emellertid, att tiden icke heller börjar löpa, innan bouppteckningen avslutats.* Uti ifrågavarande förordning finnas icke några särskilda bestämmelser med avseende å oskiftat dödsbo, men det är allmänt erkänt, att dödsbodelägarna hava rätt att i denna sin egenskap erhålla gemensam lagfart å fast egendom, som ingår i dödsboet.2 Sådan lagfart är nödvändig, då egendomen av delägarna försäljes ur det oskiftade boet. Köparen kan nämligen icke få lagfart å sitt fång, med mindre lagfart meddelats för bodelägarna. Den rätt till lagfart, som tillkommer dödsbodelägarna, är emellertid icke betingad av att försäljning äger rum. Lagfart har upprepade gånger beviljats dödsbodelägare utan samband med försäljning,3 men ifrågakommer oftast 1

Se Nordling, Lagfarts- och Inteckningslagarna, 2 uppl., s. 49 f. och Undén, Kommentar till lagfartsförordningen s- 17—18 och 29. Jfr ock lagberedningens förslag till jordabalk I l s . 271 f. 2 Jfr ock förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, § 11 andra stycket, samt motion nr 162 i andra kammaren till 1886 års riksdag. 3 Se N. J. A. 1881 s. 484 och 1909 s. 306.

Lag om ändrad lydelse av 2 och Jh §§ förordningen

angående lagfart.

omedelbart före meddelande av lagfart för köpare till egendomen.* När fastighet inköpes för boets räkning, sökes och meddelas även lagfart för bodelägarna gemensamt. 2 Därest fast egendom, som har varit föremål för gemensam lagfart, sedermera ingår i delning, har delägare att med erhållen del i fastigheten vidtaga lagfartsåtgärd. Gemensam lagfart för dödsbodelägare med avseende å den i boet ingående fasta egendomen kan betraktas såsom en tillämpning av 1 § i denna förordning. Delägarna äro därvid att anse såsom ägare till fastigheten, oaktat det ännu är obestämt, vilken del var och en av dem har i egendomen. 3 I 2 § angives dock icke någon särskild tid, inom vilken lagfarten skall sökas i ifrågavarande fall. Enligt detta åskådningssätt föreligger sålunda en på förordningen grundad rätt att erhålla lagfart utan motsvarande skyldighet att inom viss tid göra ansökan därom. Emellertid är det även möjligt att uppfatta lagfarten såsom grundad på en av praxis genomförd komplettering av förordningen i den riktningen, att för dödsbodelägare i oskiftat bo föreligger rätt men icke plikt att söka lagfart å arvlåtarens efterlämnade fasta egendom. 4 När gemensam lagfart meddelas för dödsbodelägare, vilka enligt gällande rätt utgöras av legalarvingar, eventuellt i förening med efterlevande make, avser lagfarten delägarna personligen, icke dödsboet såsom sådant, och detta gäller lagfart å såväl den dödes efterlämnade egendom som fastighet, vilken förvärvats efter arvfallet. Lagfart har sålunda ansetts böra beviljas, allenast om dödsbodelägarnas namn varit kända. 5 Denna princip har dock icke utgjort hinder för lagfart på ansökan av god man, förordnad att bevaka okända arvingars rätt. 6 Då genom testamente förordnats, att av kvarlåtenskapen vissa belopp skulle tillfalla arvingarna och andra personer samt återstoden ett lasarett, hava arvingarna, som på grund av bouppteckningen sökt lagfart å fastighet i boet, fått ansökningen avslagen.7 Lagfart har å andra sidan beviljats dödsbodelägare på grund av bouppteckningen även i sådant fall, då enligt testamente egendomen skulle mellan dem fördelas till andra andelar än de legala. 8 Att lagfartsansökning, som göres av dödsbodelägare med avseende å egendom i boet, icke anses ske för dödsboets räkning sammanhänger med den rådande uppfattningen av dödsboets rättsliga natur. Ehuru dödsboet utgör en särskild förmögenhetsmassa, betraktas boet icke såsom subjekt för de rättigheter och skyldigheter, som uppkomma under dödsboutredningen. 9 Det är dock att märka, att testamentsexekutör ansetts berättigad att oberoende 1 Jfr N. J. A. 1900 s. 517 och 1901 s. 446. 2 Se N. J. A. 1923 s. 99. 3 Se N o r d l i n g a. a. s. 54. 4 Jfr lagberedningens nyssnämnda förslag s. 272. 5 Se N. J. A. 1923 s. 99. c Se N. J. A. 1922 not. B nr 499. 7 Se N. J. A. 1912 s. 390. 8 Se Sv. J. T. 1920 Ef. s. 76. Jfr ock N. J. A. 1901 s. 505. 0

Jfr vad lagberedningen yttrat under 1 kap. 1 § förslaget till lag om boutredning och arvskifte.

670 Lag om ändrad lydelse av 2 och J/. §§ förordningen

angående

lagfart.

av dödsbodelägarna försälja dödsboets fasta egendom samt att i vissa fall sådan försäljning icke uppfattats såsom företagen för dödsbodelägarna personligen. Någon lagfart har nämligen i sistnämnda fall icke förekommit för dödsbodelägarna. Emellertid har lagfart icke heller meddelats dödsboet såsom sådant utan köparen har erhållit lagfart med åberopande av den lagfart, som beviljats arvlåtaren. 1 Beträffande dödsboförvaltningen genom testamentsexekutör föreligger sålunda en tendens att erkänna dödsboet såsom i rättsligt hänseende skilt från delägarna. Även i fråga om dödsboförvaltning, som handhaves av delägarna gemensamt, har den meningen gjorts gällande, att dessa vid försäljning av egendom ur det oskiftade boet icke handla för egen räkning utan företräda dödsboet såsom ett särskilt subjekt för rättigheter och skyldigheter. 2 Äldre förslag. Enligt lagberedningens den 31 december 1907 avgivna förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom skulle delägare i oskiftat dödsbo, liksom enligt rådande uppfattning av hithörande lagbud, äga rätt att erhålla lagfart å egendom i dödsboet. Beredningen påpekade emellertid, att det från synpunkten av ett ordnat inskrivningsväsende måste anses otillfredsställande, om den rättsförändring, som obestridligen ägt rum redan i och med dödsfallet, icke skulle komma till något uttryck i fastighetsboken under den ofta nog långa tid, som förflöte innan antingen skifte förrättats eller ock, såsom ej sällan skedde, fastigheten överlätes utan föregånget skifte. Med anledning därav diskuterades, huruvida icke rättigheten att erhålla lagfart under vissa förutsättningar borde motsvaras av en plikt att lagfara. Det kunde sålunda tänkas, att man läte sådan skyldighet inträda efter det viss, närmare bestämd tid från bouppteckningens avslutande förflutit utan att skifte förrättats. Av närmare anförda skäl fann beredningen dock icke lämpligt att i sitt förslag upptaga ett dylikt stadgande. Skyldighet för dödsbodelägarna att söka lagfart ansågs böra stadgas allenast för det fall, att de genom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo beslutit att på ett stadigvarande sätt hava boets egendom under samfällt bruk och det därför finge antagas, att frågan om skifte för en längre tid undanskjutits. För andra fall vore det enligt lagberedningens mening för vinnande av det angivna syftet — den genom dödsfallet inträdda rättsförändringens publicerande — tillräckligt med föreskrift om att från bouppteckning, som upptoge fast egendom, skulle göras anteckning i fastighetsboken i samband med bouppteckningens inregistrering. LagberedI 1 kap. 1 § av lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvningens ytt- s k[ft e j m r n i l upptagits föreskrift om att efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare hava att i egenskap av dödsbodelägare för verk1 Se N. J. A. 1893 s. 410 och 1906 s. 224. Jfr ock N. J. A. 1886 s. 235, 1909 s. 175 och 1912 B. 64. Då fastighet för dödsbos räkning inköpts av testamentsexekutör, har däremot lagfart ansetts böra beviljas delägarna i boet, se N. J. A. 1923 s. 99. 2 Se Hjalmar Karlgren, Studier över privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet s. 284 f. (särskilt s. 287). Jfr ock justitierådet K. G. Carlsons votum i rättsfallet N. J. A. 1912 s. 390.

Lag om ändrad lydelse av 2 och 4 £§ fur ordningen

angående lagfart.

ställande av boutredningen gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet mot tredje man. Bodelägarnas gemensamma förvaltning kan emellertid enligt 2 kap. bliva ersatt av förvaltning, utövad av boutredningsman eller testamentsexekutör. Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad i samma kapitel är stadgat, föranstalta om dödsboets utredning, och ett testamentsexekutorsförordnande skall in dubio anses innefatta bemyndigande att vidtaga de åtgärder, som äro påkallade av boutredningens genomförande. Såsom led i boutredningen kunna tydligen ingå sådana rättshandlingar, som hava avseende å fast egendom. Det kan exempelvis för betalning av gäld eller eljest till förberedande av bodelning eller arvskifte vara behövligt att avyttra fastighet i boet. Någon gång kan det även för boutredningen vara lämpligt att förvärva fast egendom till boet. I sistnämnda fall träder fastigheten i stället för annan egendom i förmögenhetsmassan. Rättshandlingen bör emellertid enligt 1 kap. 3 § vara betingad av boutredningen. Därest den ej är för sådant ändamål erforderlig, blir dödsboet icke bundet, med mindre tredje man var i god tro. I fråga om boutredningsman, som för sin förvaltning icke kan åberopa lagakraftvunnet testamentsexekutorsförordnande, är även att märka, att fast egendom enligt 2 kap. 13 § ej må överlåtas, utan att bodelägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Av det anförda följer väl icke med nödvändighet, att rätt att erhålla lagfart måste tillkomma dödsbo med avseende å den i boet ingående fasta egendomen. Det kunde nämligen tänkas, att lagfart för den, som från dödsbo förvärvade fastighet, meddelades i omedelbar anslutning till den lagfart, som beviljats arvlåtaren. Vid försäljning genom testamentsexekutör har, såsom förut påpekats, köparen ibland fått lagfart med åberopande av den lagfart, som beviljats arvlåtaren. En sådan ordning skulle emellertid, om den följdriktigt genomfördes, icke stå i god överensstämmelse med syftet med inskrivningsväsendet, och lagberedningen anser för sin del lämpligt, att lagfart även för framtiden skall kunna meddelas å fast egendom, som ligger under dödsbo•förvaltning. När rättshandlingar företagas i ocli för dödsboutredningen, verka dessa för den rättsgemenskap, som dödsboet utgör. Dödsboet såsom sådant är med andra ord subjekt för de rättigheter och skyldigheter, varom här är fråga. Detta gäller såväl vid dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning som vid sådan särskild dödsboförvaltning, som utövas av boutredningsman eller testamentsexekutör. 1 Eftersom dödsboet för närvarande enligt gängse uppfattning icke tillerkännes sådan rättspersonlighet, föreligger med anledning av lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte i lagfartshänseende den skillnaden, att lagfarten skall avse dödsboet såsom sådant och icke, såsom 1

Se härom vidare lagberedningens motiv till 1 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte.

672 Lag om ändrad lydelse av 2 och U §§ förordningen

angående

lagfart.

nu är fallet, de särskilda delägarna. Den form, under vilken boutredningen bedrives, saknar härvid betydelse. Uppkommer fråga om lagfart å fast egendom under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, skall något hinder icke möta att för dödsboet erhålla lagfart. Vad härefter angår frågan, huruvida lagfart för dödsbo innefattas under förevarande förordning i dess nuvarande lydelse, kunde avfattningen av 1 § giva anledning till någon tvekan. Det är emellertid i doktrin och praxis obestritt, att under förordningen inbegripes lagfart för dödsbodelägare i denna deras egenskap. Därest skälet härtill är den äganderätt, som oavsett erforderlig delning anses hava uppkommit redan vid arvlåtarens död, föreiinnes samma skäl även i fortsättningen, vare sig denna äganderätt anses övergå på dödsboet såsom sådant eller tillkomma de olika delägarna. I senare fallet representeras nämligen delägarna av dödsboet. Fattas den ordning, vilken hittills gällt i ämnet, såsom en av praxis genomförd komplettering av förordningens bestämmelser, möter det tydligen ej heller några hinder att fortfarande anlägga samma betraktelsesätt. Av intresse är även i detta sammanhang en jämförelse med lagberedningens förutnämnda förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom. Rätten att för oskiftat dödsbo erhålla lagfart ansågs av beredningen; så tydligt framgå av den allmänna föreskriften om lagfart å fång till fast egendom, att något särskilt stadgande i ämnet icke upptogs i förslaget. I förhållande till gällande rätt innebär lagberedningens nu framlagda förslag emellertid ett förtydligande på denna punkt därigenom, att i 4 § upptagits en föreskrift om att bouppteckningen skall utgöra den handling, som ligger till grund för lagfart för dödsbo med avseende å fast egendom efter den döde. Vidare återstår att pröva, huruvida den rätt, som sålunda tillkommer dödsbo i fråga om lagfart å fast egendom, skall motsvaras av skyldighet att söka lagfart. Vill man, att varje rättsförändring skall komma till uttryck i fastighetsbokföringen, kan en lagfartsplikt synas påkallad. Ett så strängt krav har dock hittills icke ställts på inskrivningsväsendet, och det stödjes ej heller av mera vägande skäl. Att fastighet under tid, då den ingår i dödsbo, icke obligatoriskt registreras för dödsboet medför såsom regel icke några olägenheter i praktiken. Skall fastigheten avyttras, framtvinga omständigheterna en lagfartsansökning, och för andra fall är den ledning, som fastighetsboken skulle kunna giva, icke av större intresse. Vid behov lära tillräckliga upplysningar städse vinnas med utgångspunkt från den lagfart, som meddelats för arvlåtaren. Enligt lagberedningens mening föreligga ej ens tillräckliga skäl att nu införa någon föreskrift om anteckning i fastighetsboken i samband med att bouppteckning, upptagande fast egendom, ingives för inregistrering. Beredningen har ej heller velat förorda stadgande om lagfartsskyldighet för det fall, då dödsbodelägare träffat avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Ur de synpunkter, som här böra anläggas, skilja sig förhållandena under beståndet av sådant avtal icke väsentligen från dem, som råda under pågående boutredning. Överhuvud

Lag om ändrad lydelse av 2 och Jf. §§ förordningen

angående

lagfart.

synes det under tiden intill en mera omfattande revision av de stadganden, som beröra inskrivningsväsendet, icke lämpligt att ingå pä några ändringar av principiell betydelse med avseende å fastighetsbokföringen. Att lagberedningens förslag i fråga om lagfartsskyldigheten icke innefattar något avsteg från den nu tillämpade" ordningen framgår därav, att i 2 § icke för detta fall upptagits särskilda bestämmelser om tid, inom vilken lagfart skall sökas. Den ändring, som i nämnda paragraf föreslagits, är väsentligen betingad av de nya regler, som angå genomförande av arvskifte, och härtill återkommer beredningen i det följande. I detta sammanhang skall vidare understrykas, att dödsboet är frikallat från lagfartsskyldighet allenast i fråga om egendom, som tillhört den döde. Därest dödsboet genom köp eller eljest förvärvar fast egendom under boutredningen, har boet, liksom för närvarande torde gälla för bodelägare i motsvarande fall, att ställa sig till efterrättelse huvudregeln om sökande av lagfart inom viss tid från det fånget skedde. Vad i övrigt angår lagfart för dödsbo med avseende å fast egendom, som tillhört arvlåtaren, får lagberedningen hänvisa till den närmare motiveringen för den föreslagna ändringen i 4 §.

2§. Enligt 6 kap. 5 § lagen om boutredning och arvskifte skall rätten på därom Tiden för laggjord framställning förordna någon att såsom skiftesman biträda dödsbodel-^?r£SoSöfcam*e ägarna vid arvskiftets genomförande. Kan skiftesmannen ej åvägabringa enig- ^rvtng" o"ch het, har han enligt 8 § samma kapitel att själv verkställa skifte, som blir tesja^ntsMgaV gällande, därest delägare icke anställer klandertalan inom tre månader efter erhållen del av skifteshandlingen. Har boutredningsman förordnats, innan skiftesman blivit utsedd, skall på boutredningsmannen, såframt han ej är delägare, ankomma att såsom skiftesman medverka vid skiftet, och står dödsboet under förvaltning av testamentsexekutör, skall vad sålunda är stadgat gälla om honom. Vad om förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte är föreskrivet skall enligt 13 kap. 1 § G. B. i dess nu föreslagna ändrade lydelse äga motsvarande tillämpning vid bodelning. I förevarande paragraf är stadgat, att för arvinge tiden för lagfarts sökande skall räknas, där arvslotten ej kan bestämmas utan bodelning eller skifte, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Verkställes erforderlig delning genom skiftesman enligt 6 kap. 8 § lagen om boutredning och arvskifte, är det tydligt, att tiden för lagfarts sökande ej bör börja löpa, förrän delningen blivit ståndande. Samtidigt som ändring vidtagits i denna riktning, har stadgandet omformulerats att uttryckligen avse även universell testamentstagare. Det har vidare ansetts lämpligt att utsäga, att för testamentstagare tid för lagfarts sökande icke i 43—303628

fi74

Lag om ändrad lydelse av 2 och U §§ förordningen

angående

lagfart.

något fall skall räknas, innan testamentet blivit ståndande. Under sistnämnda föreskrift inbegripes icke blott universell testamentstagare utan även legatarie, om vilken alltjämt gäller, att tiden ej heller börjar löpa före bouppteckningens avslutande. Beträffande fång på grund av giftorätt förtjänar anmärkas, att tiden för lagfarts sökande i sådant fall, då skiftesman förrättar bodelning, bör räknas från det bodelningen vunnit laga kraft. Särskild föreskrift härom har dock icke funnits påkallad, eftersom principen blivit fastslagen i motsvarande stadgande angående arvingar och universella testamentstagare.

4§. Vid lagfart När gemensam lagfart av dödsbodelägare sökts å egendom efter den döde, för dödsbo h a r d e n handling, som legat till grund för ansökningen, hittills städse utgjorts UckZng°mPsPå-ZN bouppteckning efter arvlåtaren. Denna ordning bör bibehållas. BouppteckS °h' flU9eS n i n g e n ä r d e n handling, som lämnar auktoritativa upplysningar om dödsboet och vad därtill hörer. EmellertidJ utgör bouppteckningen icke fångeshandling i samma mening som exempelvis en köpehandling, och lagberedningen har därför ansett lämpligt att i denna paragraf upptaga uttryckligt stadgande om att inregistrerad bouppteckning skall vara den handling, på grund varav lagfart meddelas för dödsbo med avseende å arvlåtarens fasta egendom. Såsom framgår av vad lagberedningen förut anfört, skall lagfart meddelas för dödsboet såsom sådant, icke för bodelägarna. Frågan om lagfarten är oberoende av den form, i vilken dödsboförvaltningen utövas. Lagfartsåtgärd kan förekomma såväl vid dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning som vid förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutör. Behov av lagfart för dödsbo är vanligen förknippat med egendomens försäljning under pågående boutredning och föreligger i allmänhet endast då boutredningen icke kan avslutas utan delning mellan två eller flera delägare. Därest kvarlåtenskapen övergår på en enda successor, skall denne med stöd av bouppteckningen regelmässigt erhålla lagfart å egendom i boet. Utövas förvaltningen i dylikt fall av boutredningsman eller testamentsexekutör och erfordras lagfart i anledning av åtgärd med avseende å boutredningen, är det dock naturligt, att lagfarten meddelas för dödsboet. Den norm, som skall komma i tillämpning för fördelning av kvarlåtenskapen, har icke någon betydelse vid meddelande av lagfart för dödsboet. 1 En sak för sig är, att egendomen, om den finnes kvar i boet till delningen, därefter blir föremål för lagfart för var och en av de olika delägarna till den lott, som han vid förrättningen bekommit. Lagfart för dödsbo kan även avse egendom, varom arvlåtaren gjort singulärt testamentariskt förordnande. I regel föreligger ej anledning till dylik lagfart; den, som erhållit fastighet såsom legat, får utan 1

Detta gäller redan för närvarande; jfr Sv. J. T. 1920 Ef. s. 76.

Lag om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen

angående lagfart.

förmedling av dödsboet lagfart med stöd av testamentet. Det kan emellertid vara nödvändigt, att egendomen under bontredningen försäljes för betalningav den dödes gäld, och i sådant fall bör lagfart meddelas för dödsboet, varifrån egendomen av köparen förvärvas. Skulle å fastighet, som omfattas av legatariskt förordnande, lagfart meddelas för dödsbo utan att avyttring kommer till stånd, är det naturligtvis icke hinder för legatarien att i sin ordning erhålla lagfart å fastigheten. I förevarande paragraf åsyftas endast att närmare reglera lagfart för dödsbo med avseende å egendom, som tillhört den döde. Att bouppteckningen bör företes såsom legitimationshandling, då lagfart sökes för dödsbo i anledningav förvärv av egendom till boet, behöver lika litet stadgas som att till lagfartsansökning för aktiebolag skall fogas bevis om bolagets registrering. De nu föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som den nya lagen om boutredning och arvskifte.

Ikraftträdande.

För närvarande antages allmänt, att dödsboet såsom sådant icke kan göra Inteckning i gäld eller företaga annan rättshandling. 1 Därest dödsbodelägare utfärda skuld- f?st egenförbindeleer, anses dessa avse delägarna personligen. Enligt lagberedningens ingår°? dödsbo förslag blir däremot dödsboet såsom självständigt rättssubjekt bundet av sådana rättshandlingar, som under dödsboutredningen betingas av begravningen, boets uppteckning, vård eller förvaltning, och rättshandling får bindande verkan även i sådana fall, då tredje man icke insett eller bort inse, att rättshandlingen icke varit för detta ändamål erforderlig. Bland de rättshandlingar, som kunna förekomma under boutredningen, bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas utfärdande av skuldebrev i förening med medgivande om inteckning i dödsboets fasta egendom. Sådan åtgärd kan någon gång vara betingad av boutredningens genomförande. Sedan uppkommen fråga om inteckning i dödsboets egendom prövats i överensstämmelse med regierna i den föreslagna lagen om boutredning och arvskifte, skall hinder icke möta att få ärendet behandlat enligt förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom. Några särskilda föreskrifter i sådant hänseende synas icke vara erforderliga. Förordningens grundläggande bestämmelser svara mot lagfartsförordningens, och inrymmes lagfart för dödsbo under 1 § sistnämnda förordning, lämnar 1 § inteckningsförordningen å sin sida möjlighet till inteckning i dödsboets egendom. Behörig att för dödsbo medgiva inteckning är den, som i varje särskilt fall utövar dödsboförvaltningen. Föreligger förvaltning enligt 1 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte, skall medgivande lämnas av samtliga dödsbodelägare, men eljest ankommer åtgärden på boutredningsman eller testamentsexekutör efter vad i 2 kap. samma lag är stadgat. 1

Se härom vidare motiven till 1 kap. 3 § lagen om boutredning och arvskifte.

676 Lag om ändrad lydelse av 2 och k §§ förordningen

angående

lagfart.

Inskrivning Därest i dödsbo ingår tomträtt eller vattenfallsrätt, kan dylik rätt vara föreav tomträtt m^\ fgr inskrivning enligt lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomträtt °Cfallsrätt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt. Dödsbo kan även, i den utsamt inteck- sträckning som medgives i lagen om boutredning och arvskifte, erhålla inteck"rlittl »åOiS'niag i tomträtt och vattenfallsrätt i överensstämmelse med regierna i lagen angår dödsbo, den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

677 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Enligt förevarande paragraf redovisas inregistrering av bouppteckning i bo- rm Protokolleav i

•

, 1 ,

T T

• T.

ären-

uppteckningsprotokollet, medan de ärenden, som i ovngt förekomma i ome- den enligt delbar anslutning till boutredningen, protokolleras i domboken, exempelvis la9en ?m b°förordnande av god man enligt förordningen den 24 september 1861 angå- arvskifte. ende vård av död mans bo, beslut angående uppskov med förrättande av bouppteckning samt föreläggande att upprätta bouppteckning. I samband med den nya lagstiftningen om arv och testamente hava emellertid till bouppteckningsprotokollet förts vissa andra inom successionsrättens område fallande ärenden, nämligen åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, samt förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom stadgas i lagen om allmänna arvsfonden. Genom den nya lagen om boutredning och arvskifte föranledes en icke oväsentlig ökning av de ärenden, som komma under domstolens behandling. Härvid äro särskilt att märka reglerna rörande dödsboförvaltning genom boutredningsman samt föreskrifterna om arvskifte, verkställt av skiftesman. De flesta av de ärenden, som sålunda tillkommit, äro i stort sett jämförliga med vanliga rättegångsmål, och det är därför naturligt, att de upptagas i domboken. A andra sidan har i vissa fall rättens prövning den enkla och expeditionella karaktär, att ärendet kan likställas med dem, som i allmänhet förekomma i den frivilliga rättsvården, och det kunde följaktligen i och för sig synas lämpligt, att ärenden av dylik art intoges i bouppteckningsprotokollet. Efter mönster av den fördelning, som vid förmynderskapslagens införande verkställdes med avseende å protokolleringen av där behandlade ärenden, har lagberedningen undersökt, huruvida en liknande ordning borde genomföras på ifrågavarande område, så att vissa ärenden hänfördes till domboken, andra åter till bouppteckningsprotokollet. En sådan fördelning möter emellertid stora svårigheter. Det förhåller sig nämligen så, att vissa ärenden, som i lagen äro att räkna till samma kategori, tarva olika behandling alltefter omständigheterna. Sålunda ter sig exempelvis frågan om ett boutredningsmannaförordnande, om den väckes av en dödsbodelägare och oenighet icke uppstår angående personvalet, såsom ett mycket enkelt ärende, medan samma fråga,

678 Lag om ändrad lydelse av 1 § förordn. den IG juni 1875 ang. särskilda

protokoll.

där framställningen göres av borgenär eller legatarie, kan bliva av invecklad beskaffenhet. Till bouppteckningsprotokollet kunna under dylika förhållanden icke hänvisas andra ärenden än sådana, som städse äro av den art, att de med fördel kunna behandlas såsom vanliga ansökningsärenden. Då dessa äro jämförelsevis få, har det synts lämpligast att i domboken upptaga alla de ärenden, som i förevarande sammanhang komma i betraktande. Endast på detta sätt ernås önskvärd reda och överskådlighet i fråga om den rättsliga behandlingen. Jämkning, be- Av de ärenden, som angå själva boutredningen, hänföres sålunda till ändt-ing Tia- bouppteckningsprotokollet fortfarande allenast inregistrering av bouppteckgen om all- ning. Någon ändring har i övrigt icke gjorts i fråga om de ärenden, som ma fondenVS redovisas i bouppteckningsprotokollet. Utom åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, samt avhandlingar om lösöreköp, skall här alltjämt upptagas förordnande eller entledigande av representant för allmänna arvsfonden. Eftersom denne enligt lagberedningens förslag, kommer att betecknas såsom god man för fonden, har det dock varit nödvändigt att i första stycket av förevarande paragraf vidtaga den jämkning, som betingas av denna namnförändring. Den föreslagna ändringen skall träda i kraft å tid, som är bestämd i överensstämmelse med reglerna för utfärdandet av den nya lagen om boutredning och arvskifte samt lagen angående ändring i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden.

INNEHÅLLSÖVERSIKT Sid.

Skrivelse till Konungen

3—5

Lagförslag. Förslag till Lag om boutredning och arvskifte 1 kap. Allmänna bestämmelser om boutredning s. 9. 2 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutör s. 10. 3 kap. Om bouppteckning s. 15. 4 kap. Om den dödes gäld s. 17. 5 kap. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser s. 20. 6 kap. Om arvskifte s. 21. 7 kap. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo s. 23. 8 kap. Om dödförklaring s. 24.

9 — 25

Lag angående införande av lagen om boutredning och arvskifte . . . . 26—28 Lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken 29—30 Lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv 31—32 Lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden 33—34 Lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente 35 Lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap 36 Lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken ;57—38 Lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen 39 Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken 40 Lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen 41—42 Lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas 43 Lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning 44—46 Lag om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom 47 Lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden 48

Motiv. Inledning. översikt av främmande rätt Eomersk rätt s. 51. Äldre germansk rätt s. 53. Tysk rätt s. 55. Fransk rätt s. 60. Schweizisk rätt s. 63. Engelsk rätt s. 66.

51—77

680 Innehållsöversikt. Dansk rätt s. 67. Norsk rätt s. 71. Svensk rätt: historisk översikt s. 72; gällande rätt s. 75.

Lagberedningens yttrande Kritik av gällande rätt s. 77. Skilda vägar för reformarbetet s. 78. Grundtanken i lagberedningens förslag s. 81. Översikt av förslaget s. 83. Forslag till lag om boutredning 1 kap.

och

77— 91

arvskifte.

Allmänna bestämmelser om boutredning.

Inledning Boutredningens ändamål s. 92. Olika former för boutredningeu s. 92. Gällande svensk rätt s. 93. Lagberedningens förslag s. 97

92— 98

1 §.

Dödsbodelägarna • • . . . Arvingar s. 99. Universella testamentstagare s. 101. Efterlevande make s. 103. Sekundosuccessor s. 104. Universell testamentstagare, innan testamentet vunnit laga kraft s. 107. Exherederad arvinge s. 108. Arvinge eller testamentstagare, som förverkat sin rätt s. 108.

99—109

Dödsboförvaltningen Den dödes egendom s. 109. Förvaltningens uppgift s. 110. Förvaltningen utövas av delägarna gemensamt s. 110. Dödsboets juridiska natur s. 114. Delägarna företräda dödsboet mot tredje man s. 115. Brådskande åtgärder s. 115. Förvaltning genom en enda universalsuccessor s. 116. överlåtelse av andel i oskiftat dödsbo s. 119. Verkan av delägares död s. 120.

109—120

Förberedande vård av egendomen . . . . ., . . . • . . . Inledning: gällande rätt s. 121; lagberedningens yttrande s. 123. Första stycket: vården ankommer i första hand på delägare s. 123; efterlevande makes vårdnadsplikt s. 125; vård genom förmyndare, syssloman eller annan s. 126; vården upphör, då boutredning börjar s. 127. Andra stycket: vården ankommer i andra hand på husfolk, husvärd eller annan, som är därtill närmast s. 128; i sista hand vård genom god man, förordnad av rätten s. 130; preliminärt beslut av domaren s. 131; forum s. 132. Rättshandlingar för dödsbo Gällande rätt s. 132; behörigheten att företaga rättshandlingar bestämmes av förvaltningens ändamål s. 133; stiftande av gäld s. 133; andra rättshandlingar s. 137; skydd för tredje man i god tro s. 137; handel eller annan rörelse s. 138. Bouppteckningen såsom legitimationshandling Före bouppteckningen kräves ej medverkan av testamentstagare Förskott till dödsbodelägare Underhåll åt make, barn och adoptivbarn Förskott för annat ändamål

120—132

2 §.

3 §.

4 §. 5 §.

132—138

138—142 142—143 143—147 148—150 150

Innehållsöversikt. G §.

Ansvarighet för skada genom dödsbodelägarnas förvaltning Delägarnas inbördes ansvarighet

681 .

2 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutör. Inledning Gällande rätt s. 154; förslagets ståndpunkt s. 156. 1 §.

2 §. 3 §.

Förordnande av boutredningsman: på delägares begäran på begäran av testamentsexekutör på begäran av borgenär på begäran av legatarie till skydd för ändamålsbestämmelse med stöd av testamente Beslut förutsätter ej laga kraft å testamente Forum Framställning om boutredningsmannaförordnande Boutredningsmans kvalifikationer Allmänna förutsättningar s. 175; förslag till boutredningsman s. 176; delägare må förordnas s. 1 7 7 ; testamentsexekutör har företräde s. 178.

150—152 152—153 154—157

157—160 160—164 164—166 166—168 168 168—172 172—173 173 173—175 175—179

4 §.

Flera boutredningsman Allmänna förutsättningar s. 179; odelad förvaltnings. 180; uppdelning av förvaltningen s. 180.

179—181

5 §.

Boutredningsmans entledigande På egen begäran s. 1 8 1 ; på begäran av annan s. 181; nyprövning av förordnande, som meddelats testamentsexekutör s. 183.

181—184

6 §. 7 §. 8 §. 9 §.

Upphävande av boutredningsmannaförvaltning Förordnandet förfaller vid konkurs Boutredningsmans död skall anmälas Ingivande av framställning enligt 1 eller 5 § Föreläggande att komplettera framställningen Bodelägarna erhålla tillfälle till yttrande Delgivningsförfarandet Boutredningsmans hörande Åtgärd av domaren Inställelse inför rätten Interimistiskt beslut Ärende enligt 1 § s. 192; ärende enligt 5 § s. 193; särskild talan s. 194. Boutredningsmannaförordnandets innebörd . . . . . . . . Boutredningsmans allmänna befogenhet s. 194; förvaltning av insolvent dödsbo s. 199; inhämtande av delägarnas mening s. 202. Boutredningsmans behörighet Överlåtelse av fast egendom eller tomträtt Huvudregeln om delägarnas medverkan s. 205; testamentsexekutörs förfoganderätt ej inskränkt s. 207; ogiltigheten s. 207.

185—186 186—187 187 187 187—188 188—190 190 190—191 191 191—192 192—194

10 §.

11 §.

12 §. 13 §.

194—204

204—205 205—208

682 Innehållsöversikt. 14 §.

Förbud mot sammanblandning av dödsboets egendom med annan egendom Utgivande av förskott 15 §. Anmälan om boutredningens slutförande Redovisning före skifte Egendomens utlämnande . . • Redovisning, då uppdraget eljest frånträdes 16 §. Skiljaktiga meningar vid förvaltning av flera boutredningsman 17 §. Kontroll å boutredningsmans förvaltning . Allmänna synpunkter s. 214; god man för tillsyn s. 215; tillfällig granskning s. 216; kostnaderna för kontrollen s. 217. 18 §. Boutredningsmans ansvar Skadeståndsansvar s. 218; ansvarigheten för flera boutredningsman s. 219; kriminellt ansvar s. 220. 19 §. Talan å boutredningsmans förvaltning Arvode och kostnadsersättning • 20 §. Förvaltning genom testamentsexekutör Allmänna synpunkter s. 224; testamentsexekutörs befogenhet s. 226; testamentsexekutörs behörighet s. 229; förvaltningen förutsätter laga kraft hos testamentet s. 229; reglerna om boutredningsman i viss utsträckning tilllämpliga s. 229; särskilda förvaltningsföreskrifter s. 232; specialexekutor s. 232. , 21 §. Talan mot rättens eller domarens beslut 22 §. Verkställighet utan hinder av förd klagan , . Boutredningsman enligt uppdrag av dödsbodelägarna själva . . . . 3 kap. Om bouppteckning. Inledning Bouppteckningsprivilegiet i vissa städer s. 235. Grunderna för bouppteckningsavgifternas beräknande s. 236. Ordningen för boupptecknings förrättande i de privilegierade städerna s. 238. Magistraternas yttranden angående rådande ordning s. 239—243. Äldre lagförslagen s. 243. Spörsmålets behandling i riksdagen s. 245. Bouppteckningsavgifterna och bouppteckningsförfarandet i Stockholm s. 249. Olika system för uppsättandet av legala handlingar i allmänhet s. 253. Bör bouppteckning ske genom myndighets eller delägarnas försorg? s. 254. Bör bouppteckningsprivilegiet bibehållas i sin nuvarande omfattning? s. 255. Vilken omfattning bör givas åt principen om delägarnas frihet att förrätta bouppteckning? s. 259. Särskilda värderingsmän? s. 260. Magistratsprivilegiet i vad rör arvskiftens förrättande s. 261.

208 208—209 210—211 211—212 212 212—213 213 214—218

218—220

221 — 222 222—224 224—233

233 233 233—234 234—261

1 §.

Bouppteckningsplikten Gällande rätt s. 261. Den normala bouppteckningstiden s. 261. Ej möjlighet till förkortning av tiden s. 262. Förlängning av tiden bör medgivas s. 262. Särskilda frågor angående bouppteckningsplikten s. 264.

261—265

2 §.

Vilka äro bouppteckningspliktiga? Bouppteckningspliktens fullgörande. Gode män vid bouppteckning. Kallelse till bouppteckning Uppteckningsplikt för boets vårdare

265—269 269—273 273—275

Innehållsöversikt.

3 §.

Boupptecknings innehåll i vad ej rör kvarlåtenskapen

4 §.

Handlingar som skola fogas vid bouppteckning

277—278

5 §.

Boupptecknings innehåll i vad rör själva kvarlåtenskapen . . Vem skall uppgiva boet? s. 278. Vad skall uppgivas? s. 278. Värderingen s. 282. Anteckning och värdering, när make lever efter s. 284. Efterlevande makes gångkläder s. 285.

278—28G

6 §•

Uppgivande under edsförpliktelse. Bouppteckningsed Gode männens bevis å bouppteckningen

. . . .

286—291 291—292

Platsen för bouppteckningen; bouppteckning å flera orter . . .

292—295

boupptecknings ingivande till rätten

295—298

§. 8 §

. . . .

Försittande av tid för boupptecknings förrättande eller ingivande. Bristfällighet i bouppteckningen. Föreläggande för uppgiftspliktig 10 §. Tillägg till bouppteckningen Stadganden i 9 kap. Ä. B., som sakna motsvarighet i förslaget . . .

275—277

9 §.

4 kap.

298—301 302—304 304—307

Om den dödes gäld.

Allmänna utgångspunkter Lagförslag under 1800-talet 1862 års urarvaförordning Nyare lagstiftning Brister hos den nuvarande ordningen Lagberedningens förslag Olika arter av gäld Delägares gäld s. 319; den dödes gäld s. 320; av dödsboet stiftad gäld s. 321. Översikt av kapitlets innehåll Jämförelse med urarvaförordningen

307—309 310—313 313 313—314 315—-316 316—319 319—322

1 §.

Ansvar för veterlig gäld, då egendomen ej avträdes . . . . Grundprincipen s. 326; initiativet till egendomsavträde s. 327; konkursansökan före dödsfallet s. 328; den döde var försatt i konkurs s. 329; avträdestiden s. 330; avträdesåtgärden s. 332; förfarandet därefter s. 333; tillämpning av konkurslagen s. 334; ansvariga delägare s. 335; den dödes gäld s. 338; ansvaret omfattar endast veterlig gäld s. 341; ansvarets innebörd s. 343.

326—344

2 §.

Egendomsavträde sedan ny gäld sig yppat.

Inledning Svensk rättsutveckling s. 345; urarvaförordningen s. 347; förslaget s. 347. Första stycket: befrielse från ansvar för ny gäld Andra stycket: egendomsavträdets inverkan på ansvaret för tidigare känd gäld Tredje stycket: edgångsskyldighet 3 §.

Boutredningsmannaförordnande inom avträdestid

sedan

konkursansökan

322—324 324—326

345—348

348—350 350—360 361—363

skett 363

684 Innehållsöversikt. 4 §.

När är gäld veterlig? Historik s. 364; rättspraxis: bestridd gäld s. 366; rättspraxis: eventuell gäld s. 368; förslaget: eventuell gäld s. 369; förslaget: bestridd gäld s. 371. 5 §. Återgång av bodelning eller arvskifte vid senare egendomsavträde Inledning s. 372; rättsutveckling och gällande rätt s. 373; allmänna grunder för förslaget s. 375; total återgång s. 377; partiell återgång vid boutredningsmannaförvaltning s. 379; fyllande av brist hos återbäringsskyldig s. 381. 6 §. Äterbäringsskyldighet, där legat eller ändamålsbestämmelse verkställts • 7 §. Särskilda spörsmål angående återbäring. Historik och allmänna grunder Ränta och avkomst Ersättning för kostnader Ersättning för egendom, som ej finnes i behåll Ej särskild edgångsskyldighet 8 —10 §§. Av dödsfallet föranledda specialregler angående gälds betalning 8 §. Uppskov med gälds betalning Inledning s. 393; tidigare förslag och gällande rätt s. 394; huvudgrunder för beredningens förslag s. 396; enskildheter s. 399. 9 §. Rätt för borgenär att uppsäga gäld i förtid Inledning s. 4 0 1 ; rättsutvecklingen s. 402; beredningens förslag s. 402; detaljspörsmål s. 403. 10 §. Rätt för dödsbodelägarna att uppsäga gäld 11 §. Under avträdestid otillåtna förvaltningsåtgärder Inledning s. 407; rättsutvecklingen s. 407; allmänna grunder för beredningens förslag s. 410; tid för förbudet s. 411; förbjudna åtgärder s. 4 1 1 ; undantag för vissa dispositioner? s. 413; påföljden är i regel ansvar för veterlig gäld s. 414; undantagsvis endast skadestånd s. 414. 12 §. Bodelning eller arvskifte innan gälden guldits Rättsutvecklingen s. 416; beredningens förslag s. 418. 13 §. Gäldansvar, då boutredningsmannaförvaltning upphört enligt 2 kap. 6 § 14 §. Försummelse av bouppteckningsplikt; svek beträffande bouppteckning Rättsutvecklingen s. 420; ansvar på grund av bouppteckningsförsummelse s. 422; ansvar på grund av veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande s. 425. 15 §. För dödsboet stiftad gäld 16 §. Gäldansvar, där delägare är omyndig eller företrädes av god man Rättsutveckling och gällande rätt s. 428; omyndig delägare s. 430; delägare, som företrädes av god man s. 4 3 1 ; skadeståndsskyldighet för förmyndare och god man s. 432; allmänna arvsfonden och god man för densamma s. 434.

364—372

372 — 383

383—386 387—389 389—390 390 390—392 392 392—393 393—401

401—404

404—406 407—416

416—419

419—420 420—426

426—428 428—434

Innehållsöversikt. 17 §.

18 §. 19 §.

Solidaritet, då flera ansvara för gäld eller skada Regressrätt Inledning s. 436; regressrätt mot dödsboet s. 437; regressrätt emellan flera ansvariga inbördes s. 438. Frihet från ansvar för delägare, som ej erhållit något ur boet Rättsutvecklingen s. 4 4 1 ; beredningens förslag s. 444. Frihet från personligt ansvar i medellösa bon '*,

5 kap. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser. Inledning Främmande rätt s. 450; gällande svensk rätt s. 453; lagberedningens yttrande s. 456. 1 §. Utgivande av legat av oskifto Allmänna synpunkter s. 457; legat skall utgivas, så snart det kan ske utan men s. 458; legat, förenat med villkor eller tidsbestämmelse s. 462; särskilda verkställighetsfrågor s. 462; åsidosättande av verkställighetsregeln medför skadeståndsplikt s. 464; om skifte sker, inträder personligt ansvar s. 465. 2 §. Verkställande av legat, som belastar viss arvinge eller testamentstagare 3 §. Åtgärder till säkerhet för legataries rätt 4 §. Avkastning tillfaller testamentstagaren Kostnader å testamenterad egendom 5 §. Ränta å penninglegat 6 §. Verkställande av ändamålsbestämmelse Allmänna synpunkter s. 480; tiden för verkställande av ändamålsbestämmelse av oskifto s. 482; verkställande av ändamålsbestämmelse, som belastar viss arvinge eller testamentstagare s. 4 8 3 ; säkerhetsåtgärder s. 484; avkastning och kostnader s. 484. 7 §. Talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse 6 kap. Om arvskifte. Inledning 1 §. Vilka förrätta arvskifte? Arvskifte skall föregås av bodelning. Ändring i 13 kap. 1 § G. B. Delningen mellan efterlevande make och den först avlidnes arvingar enligt äldre rätt 2 §. Förutsättningar för skifte Delskifte . 3 §. Delningen Gällande rätt s. 501. Det föreslagna stadgandet s. 501. Föreskrifter ej givna om a) arvfallen egendoms försäljning s. 503; b) föremål med affektionsvärde s. 504; c) lottkastning s. 504. Beräkningen av den arvfallna egendomens värde s. 504. Ej motsvarighet till 12 kap. 7 § Ä. B. i förslaget s. 505. 4 §. Arvskiftes form Gällande rätt s. 509. Förslaget: Skriftlig form s. 518. Vittnen s. 520. 5—9 §§• Förfarandet när delägarna ej enas om skifte

685 435—436 436—441

441—446 446 — 450 450—457

457—467

467—469 469—473 473—474 475—476 476—480 480—485

485—487 488 488—492 492—493 494—500 500—501 501 — 509

509—522

522—525

Innehållsöversikt. 5 §.

Förordnande fav skiftesman. Boutredningsman eller testamentsexekutör är utan särskilt förordnande skiftesman . . 6 §. Entledigande av skiftesman 7 §. Hörande av delägarna m. m 8 §. Skiftesmans uppgifter. Delägares talan mot skifte förrättat av skiftesman 9 §. Skiftesmans rätt till arvode och kostnadsersättning Ej motsvarighet till bestämmelserna i 13 kap. Ä. B 7 kap. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Inledning • Främmande rätt • Frankrike s. 539; Schweiz s. 540; Tyskland s. 5 4 1 ; Danmark s. 542; Norge s. 543. Svensk rätt 1734 års lag s. 544; senare lagstiftning s. 545; lagförslag under 1800-talet s. 548. Huvudgrunder för beredningens förslag Behovet av lagbestämmelser s. 548; sammanlevnad utan avtal s. 550; sammanlevnad på grund av testamentariskt förordnande s. 551; översikt av kapitlet s. 5 5 1 ; ett oskiftat dödsbo fortbestår s. 552; avtalet kräver ej viss form s. 552. 1 g.

2 §. 3 §.

4 §.

5 §.

Avtalets ingående Samförvaltning såsom utgångsläge s. 554; kontrahenter äro delägarna s. 555; ställföreträdare s. 556; ej andra utomstående s. 556; efterlevande make s. 557; ej blott vissa delägare s. 557; den egendom, som är avtalets föremål s. 557; intet krav på bouppteckning eller betalning av gäld s. 559; inga legala tidsbegränsningar s. 560; förfång för tredje man s. 561; delägare i konkurs eller avliden s. 561; ogiltighetsgrunder s. 562. Avtalets innehåll och rättsverkningar Avtalets innehåll s. 563; uppsägning av gäld s. 564; överlåtelse av andel s. 565; boets förvaltning och företrädande s. 566; tillämpning av 1 kap. 1 § s. 566; tilllämpning av 1 kap. 3 § s. 568; tillämpning av 1 kap. 4 § s. 570; tillämpning av 1 kap. 6 § s. 571; ingen hänvisning till 1 kap. 2 och 5 §§ s. 571. Avkastningens disposition Avtalets giltighetstid Avtal på obestämd tid s. 573; överskridande av bestämd tid s. 575. Rätt till uppsägning i förtid Ingående av äktenskap s. 577; efterlevande makes omgifte s. 578; delägares död s. 579; upphörande av förmynderskap eller godmanskap s. 582; delägares konkurs s. 583. Beslut av rätten om avtalets upphörande Materiella förutsättningar för avtalets upphörande s. 585; förfarandet s. 588; särskild regel angående omyndig delägare s. 589.

525—528 528 528—529 520—531 532 532—536 537—539 539 — 543

543—548

548—554

554—563

563—571

572—573 573—577

577—584

584—591

Innehållsöversikt. 6 §.

687 Avtalets upphörande genom inträde av särskild förvaltningsform Förordnande av boutredningsman s. 591; testamentsexekutörs tillträde s. 592; dödsboets försättande i konkurs s. 592.

Reglernas rättsliga natur 8 kap.

591—593

593—594

Om dödförklaring.

Inledning

594—596

1 §. 2 §. 3 §. 4 §. 5 §. 6 §. 7 §.

596—598 598—600 600 600—601 601 — 603 604

Förutsättningarna för dödförklaring Vilka äro berättigade att söka dödförklaring? . . : Förfarandet i anledning av ansökan om dödförklaring Kungörelse i anledning av ansökan om dödförklaring Rättens beslut om dödförklaring Tid för beräkning av bouppteckning m. m Återbäring av egendom, som tillträtts i anledning av dödförklaring

Förslag till skifte. 1 §. 2 §. 3 §. 4 §. 5 §. 6 §. 7 §.

lag angående

införande

av lagen om boutredning och arv-

Huvudregeln angående nya lagens tillämpning Lagrum, som upphävas Hänvisning till upphävda lagrum Ordningen för bouppteckning i vissa städer Särskilda bestämmelser om dödförklaring Ny lag i vissa fall tillämplig å äldre rättsförhållanden . . . . Särskilda bestämmelser med hänsyn till tillämpning av äldre giftermålsbalken Huvudregeln om dödsboförvaltningen s. 615; avträde till konkurs s. 616; avträde till boutredningsman s. 617; bouppteckning s. 619; betalning av gäld s. 619; skifte s. 622; avtal om sammanlevnad i oskiftat bo s. 623.

Förslag till lag angående ändring i 12 och IS leap, 12 kap.

2 §. 3 §. 5 §.

13 kap.

604—609

610 610—611 612 612 612 612—614 614—623

giftermålsbalken.

Betalning av den dödes gäld före bodelningen . . . . Efterlevande makes del i förvaltningen av den dödes egendom Avskiljande av giftorättsgods

1 §. Ordningen för bodelnings förrättande Ikraftträdande

. . . .... . .

624 624—625 625—626 626 626—627

Förslag till lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv. 2 kap. 9 kap.

1 §. 5 §. 5 §.

Omfattningen av testationsrätten Boutredningen efter den sist avlidna maken Anmälan av arvsanspråk

. . . .

628—629 629 629—630

688 Innehållsöversikt.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden. Inledning Gällande lag angående bevakande av arvsfondens rätt s. 6 3 1 ; lagberedningens förslag s. 632. 3 §. Kammaradvokatfiskalsämbetets uppgift 7 §. Förordnande av god man att företräda fonden 8 §. Gode mannens uppgifter 9 §. Gode mannens rätt till arvode m. m 10 §. Legat eller gåva till fonden 11 §. Egendom, som efter preskription tillfaller fonden

631—634

634 634—635 635 — 638 638 638 638—639

Förslag till lag angående ändring i 2 och 3 leap, lagen om testamente. 2 kap. 3 kap.

4 §. 9 §.

Förslag till 3 §. 4 §.

Testamentsexekutör ej hindrad vara vittne å testamente Skyldighet att fullgöra ändamålsbestämmelse . . . .

lag angående ändring i 7 kap. lagen om

4 §. 8 §.

förmynderskap.

Avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo Efterlevande makes omgifte anledning till uppsägning av avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo

Förslag till lag angående ändring i 17 kap.

640 640—642

643 643

handelsbalken.

Förmånsrätt för vissa kostnader i boutredningen Förmånsrätt i utmätt lös egendom

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av

644—645 646—647

utsökningslagen.

88 a §.

Uppskov med försäljning av egendom, som utmätts i död mans bo 145 och 155 §§. Jämkning i avfattningen 157 §. Uppskov med betalning, då utmätning skett i död mans b o . Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken

648—651 651 651 — 652

. .

653—655

7 §. Forum för konkursansökning med avseende å dödsbos egendom 8 §. Uppgifter vid konkursansökningen 11 §. Prövning av ansökning om dödsbos avträdande till konkurs . 33 §. Återvinning i dödsbos konkurs 97 §. Underhåll ur konkursbo Ikraftträdande

656—657 657 658 658—662 662—663 663

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas . . . .

664 Förslag till lag angående ändring i förordningen den b- mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning. 9 §. Kallelse å okända borgenärer i död mans bo . 11 §. Tiden för inställelsen

665 665—666

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av

konkurslagen.

Innehållsöversikt. 12—17 och 20 §§. Ikraftträdande

689 Kallelsen kan ej benämnas årsstämning . . . .

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

den 16

Inledning Gällande rätt angående lagfart för dödsbo s. 668; äldre förslag s. 670; lagberedningens yttrande s. 670. 2 §. Tiden för lagfarts sökande för arvinge och testamentstagare . . 4 §. Bouppteckningen tjänar såsom fångeshandling vid lagfart för dödsbo Inteckning i fast egendom, som ingår i dödsbo Inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt inteckning i sådan rätt, såvitt angår dödsbo Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden

44—303628

666 667

668—673

673 674—675 675 676

677—678

Statens offentliga utredningar 1932 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas Dammet i den kronologiska förteckningen.)

Allman lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbrak.

Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. [2] Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4. Förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. [16]

Statsförfattning.

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större municipalsamhälle.. [6] 2- Byggnadsordning för mindre municipalsamhälle. [7] 3- Byggnadsordningar och utomplansbestämmelser för landsbygden. [8] 4. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden. [9] Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. [11] Statens och kommunernas flnansväsen. Skatteutjämningsberedningen. 1. Statistisk utredning ang. det kommunala skattetrycket. [13]

Handel och sjöfart. De ekonomiska verkningarna för sjöfarten av 1928 års lotsförfattningssakkunnigas förslag till lotsavgifter. [15]

Kommunikationsväsen. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. [6]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi. Försäkringsväsen. Dödlighetsanteganden för livränteförsäkring. [4] Socialpolitik. Kvrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling 1 övrigt. Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. [8]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. [1] Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. [10] 7. Betänkande ang. åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter. [12] 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. [14]

Stockholm 1932. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt k Söner